Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

Proposition 1970:190 - höst

Nr 190

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
rikets mgnt, m. m.; given Stockholms slott den 30
oktober 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om rikets mynt,

2) lag om avrundning av vissa öresbelopp.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att mynten i valörerna ett öre, två öre och två
kronor slopas. Kungl. Maj :t föreslås få rätt att förordna om sammansättningen
av mynt i vilka inte guld eller silver ingår samt om sådana mynts
vikt och utförande. Myntserien kommer'' att få det utseende som framgår av
bihang till propositionen. Vidare föreslås införande av vissa avrundningsregler
vid betalning av belopp som inte slutar på 5- eller 10-tal ören.

Den nya myntlagstiftningen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 januan
1972 med en halvårig övergångstid. Avrundningsbestämmelserna föreslås
träda i kraft vid övergångstidens utgång, den 1 juli 1972.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr ISO

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

Förslag

till

Lag

om rikets mynt

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Konungen har ensam rätt att låta tillverka och utge mynt. Dessa skall vara
lagligt betalningsmedel.

2 §

Myntenheten kallas krona. Kronan delas i etthundra öre.

3 §

Mynt skall finnas i följande namnvärden, nämligen fem kronor, en krona,
femtio öre, tjugofem öre, tio öre och fem öre. Dessutom får mynt med ett
namnvärde av tio kronor finnas.

4 §

Om sammansättningen av mynt, i vilka icke ingår guld eller silver, samt
om sådana mynts vikt och utförande förordnar Konungen.

5 §

Mynt som är så slitet att prägeln ej tydligt kan urskiljas eller som vanställts
eller skadats är icke längre lagligt betalningsmedel.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

2. Genom lagen upphäves

lagen (1873: 31) om rikets mynt,

lagen (1873:31 s. 7) om övergången till det nya myntsystemet,

lagen (1918:478) om visst undantag från bestämmelserna i lagen om
rikets mynt den 30 maj 1873.

3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om omräkning av äldre
myntsorter.

4. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelser
om guldmynt i den gamla lagen, tillämpas dessa bestämmelser fortfarande.

5. Ettöresmynt och tvåöresmynt samt femöresmynt, som präglats med
stöd av den gamla lagen, upphör att vara lagligt betalningsmedel i riket vid
utgången av juni 1972.

6. Andra med stöd av den gamla lagen präglade mynt än som avses i föregående
punkt är alltjämt lagligt betalningsmedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

Förslag

till

Lag

om avrundning av vissa öresbelopp
Härigenom förordnas som följer.

1 §

Denna lag äger tillämpning på all slags betalning i svenskt mynt, om ej
annat är uttryckligen överenskommet eller eljest får anses avtalat.

2 §

Ingår i belopp som skall betalas öretal, som ej är delbart med fem, skall
detta avrundas till tal delbart med fem. Därvid skall slutsiffran ett, två, sex
eller sju avrundas nedåt och tre, fyra, åtta eller nio uppåt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 16 oktober 1970.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal,
Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom,
Carlsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny myntlag, m. m.,
och anför.

1 Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillsatte chefen för finansdepartementet
den 29 november 1963 en kommitté för att se över den gällande
myntlagstiftningen. Kommittén avgav den 14 december 1965 betänkandet
Ny myntserie (SOU 1966:4). Kommittéförslaget, som inte var enhälligt,
innebar att myntserien skulle omfatta valörerna 1, 5, 10 och 25 öre samt 1
krona och 5 kronor jämte ett som minnesmynt avsett 10-kronorsmynt.
Vidare föreslog kommittén att storleken av vissa mynt skulle minskas. I
fråga om metallen i mynten föreslogs bl. a. att 1-kronemyntet skulle tillverkas
av kopparnickel och inte av silver.

Förslaget remissbehandlades. Remissinstanserna ställde sig på det hela
taget positiva till en reform av myntserien. Det framkom dock åtskilliga
synpunkter som avvek från förslagen i betänkandet. Bl. a. gjordes det gällande
att en övergång till kopparnickel i 1-kronan skulle tvinga fram omfattande
ändringar eller utbyten av varu- och serviceautomater. Dessutom anfördes
att varje ändring av myntserien eller av myntens storlek skulle leda
till att åtskilliga myntsorteringsapparater och automatiska växelgivare måste
byggas om eller ersättas med nya.

Chefen för finansdepartementet tillkallade den 14 december 1966 sakkunniga
med uppdrag att slutföra översynen av myntlagstiftningen och därmed
sammanhängande frågor (1966 års myntkommitté).

Med hänsyn till utvecklingen på silvermarknaden föreslog 1966 års mynt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

kommitté i skrivelse den 15 januari 1968 sådan ändring av lagen (1873: 31)
om rikets mynt, att prägling av 1- och 2-kronorsmynt i kopparnickel möjliggjordes.
Kommitténs skrivelse föranledde ändrad lydelse av 6 § lagen om
rikets mynt (prop. 1968: 24, BaU 17, rskr 125, SFS 1968: 124).

1966 års myntkommitté har därefter slutfört sitt uppdrag och den 19 maj
1969 överlämnat betänkandet Nya mynt (SOU 1969: 17)1. Till betänkandet
har fogats en reservation av ledamoten Gustafsson. Betänkandet upptar
förslag till ändring av myntserien och lagförslag.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av mynt- och justeringsverket,
bankinspektionen, försäkringsinspektionen, statistiska centralbyrån,
riksrevisionsverket, kontrollstyrelsen, kommerskollegium, poststyrelsen,
statens järnvägar, televerket, statens jordbruksnämnd, statens prisoch
karteilnämnd, statens vattenfallsverk, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige
i riksgäldskontoret, generaltullstyrelsen, Svenska numismatiska
föreningen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
jordbrukskasseförbund, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
riksförsäkringsverket, Svenska kommunförbundet, Sveriges grossistförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Svensk industriförening, Kooperativa förbundet (KF), Svenska företagares
riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i
Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Stockholms stad, Göteborgs stad, Malmö
stad, Svenska lokaltrafikföreningen, Svenska busstrafikförbundet, Svenska
taxiförbundet, Svenska petroleum institutet, De Blindas förening, Åhlén och
Holm AB, KODA Leverantörföreningen Kontors- och datautrustning, AB
Nils Adamssons Sjukvårdsaffär, Sporrong Myntapparater AB, Aktiebolaget
Svenska Pressbyrån samt AB I\van Omfors Fabriker.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden från dels handelskamrarna
i Stockholm, Norrköping, Jönköping, Visby, Malmö och Örebro, dels handelskamrarna
i Göteborg, Borås och Karlstad (gemensamt yttrande).

Mynt- och justeringsverket, som gjort vissa undersökningar av metaller
lämpliga för myntframställning, har i skrivelse den 17 april 1970 redogjort
för dessa och lagt fram vissa förslag.

2 Gällande bestämmelser
2.1 Regeringsformen (RF)

I 72 § RF föreskrivs, att ”riksbanken allena äger rätt att utgiva sedlar,
som för mynt i riket må erkännas” och att riksbankens sedlar ”skola, vid
anfordran, inlösas av banken med guld efter deras lydelse”. Sedan år 1931

1 Betänkandet är undertecknat av departementsrådet i finansdepartementet Olof Lindberg,
bankdirektören i riksbanken Åke Gustafsson och myntdirektören Benkt Ulvfot.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

har riksbanken årligen befriats från skyldigheten att lösa in sina sedlar
med guld.

Enligt 79 § RF får inte ”någon förändring i rikets mynt till skrot eller
korn, det vare sig till förhöjning eller avslag, äga rum utan riksdagens bifall;
Konungens rättighet att låta slå mynt dock oförkränkt”. Skrot betecknar
i detta sammanhang myntets bruttovikt och korn dess nettovikt i ädel
metall. Riksdagens bifall har lämnats genom myntlagen och ändringar i
denna. Bestämmelsen om Konungens rätt att slå mynt har ansetts innebära
att Kungl. Maj:t får bestämma myntens utseende och prägel. Likaså har
Kungl. Maj :t på grund av att någon reglering i lag av myntmängden inte
finns ansetts ha rätt att besluta vilka kvantiteter skiljemynt av olika
valörer som skall myntas.

2.2 Lagen (1873: 31) om rikets mynt (myntlagen)

Myntlagen föreskriver inledningsvis i 1—3 §§ att guld ensamt skall vara
värdemätare i riket och utgöra grunden för myntväsendet. Enheten för
rikets myntvikt skall vara det franska grammet. Räkneenheten skall kallas
krona och denna delas i etthundra öre.

I fortsättningen ges i myntlagen bestämmelser som grundar sig på en
uppdelning i huvud- och skiljemynt.

Enligt 4 § finns tre huvudmynt, ett på fem, ett på tio och ett på tjugo
kronor. Dessa skall präglas av myntguld (90 % fint guld och 10 % koppar).
Enligt 9 § får 5-kronestycken av guld myntas endast för statsverkets och
riksbankens räkning. Riksbanken skall betala 1/2 % av det utmyntade beloppets
värde för att täcka kostnaderna för myntning. Guldmynt i övriga
valörer kan var och en få som lämnar in guld till myntverket och betalar
viss i 9 § bestämd avgift.

I 5 § föreskrivs att skiljemynt skall präglas av följande metaller: 1. silver,
legerat med koppar eller med koppar och nickel eller med annan för ändamålet
lämpad metall, 2. kopparnickel, 3. brons eller järn.

Enligt 6 § (ändrad senast 1968: 124) skall av silver präglas mynt i valörerna
två kronor, en krona, femtio öre, tjugofem öre och tio öre. Dessutom
skall av silver präglas mynt med ett namnvärde av fem kronor efter av
Kungl. Maj :t för varje gång därom meddelat beslut. Silvermynten skall
myntas av en legering som innehåller minst 40 % silver. I paragrafen anges
också hur mycket fint silver etthundra stycken silvermynt av de olika
valörerna skall innehålla. Mynt i samtliga nämnda valörer med undantag
av 5-kronorsmyntet får enligt föreskrift i paragrafens sista stycke präglas
också i kopparnickel. Sådan prägling förutsätter dock särskilt beslut av
Kungl. Maj :t.

Enligt 7 § skall mynt i valörerna fem öre, två öre och ett öre präglas av
brons. Alternativt får mynten präglas av järn efter särskilt beslut av Kungl.
Maj :t. Skiljemynt får enligt 10 § inte präglas för enskildas räkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

Enligt 11 § meddelar Kungl. Maj :t närmare bestämmelser om sammansättningen
av de legeringar, av vilka silver-, kopparnickel- och bronsmynt
skall utmyntas, om silvermyntens vikt, om det antal skiljemynt av andra
slag som skall utmyntas av viss viktmängd metall och om högsta tillåtna
avvikelser i fråga om silvermyntens silverhalt och vikt. Det ankommer
också på Kungl. Maj :t att förordna om myntens diameter, prägel, inskrift,
rand och utseende i övrigt.

12—18 §§ innehåller ytterligare bestämmelser om huvud- och skiljemynt.

I 12 § föreskrivs att guldmynt präglade i enlighet med myntlagens bestämmelser
alltid är lagligt betalningsmedel. Skiljemynt däremot är endast
statens kassor skyldiga att mottaga till obegränsat belopp. Andra är inte
skyldiga att i en betalning ta emot högre belopp än femtio kronor i 5-kronorsmynt,
tjugo kronor i 2- och 1-kronorsmynt, fem kronor i mindre silvermynt
eller kopparnickelmynt, en krona i bronsmynt och en krona i järnmynt.

I 13 § föreskrivs att skadade mynt inte är lagligt betalningsmedel. Myntverket
kan dock lösa in skiljemynt till namnvärdet om skadan inte orsakat
någon avsevärd minskning av myntens vikt och om den som lämnar in mynten
för inlösen kan anses ha tagit emot dem i god tro och därvid inte åsidosatt
vanlig försiktighet samt anledning inte heller finns till antagande att
han själv avsiktligen åstadkommit skadan.

I förhållande till statens kassor är enligt 14 § 20- och 10-kronorsmynt
inte lagligt betalningsmedel om de genom nötning förlorat mer än 2 % av
den i 4 § bestämda vikten, medan 5-kronorsmynt av guld förlorar denna
egenskap först om de är så nötta att man inte med säkerhet kan avgöra om
de är lagligen präglade. Gentemot andra än statens kassor är 20- och 10-kronorsmynt inte lagligt betalningsmedel om vikten med mer än 0,5 %
understiger vad som föreskrivs i 4 §, medan 5-kronorsmynt av guld inte är
lagligt betalningsmedel om de förlorat mer än 0,6 % av sin vikt. Skiljemynt
är inte lagligt betalningsmedel i förhållande till statens kassor, när de är
så nötta att man inte med säkerhet kan avgöra om de är lagligen präglade.
När prägeln genom nötning blivit otydlig är endast statens kassor skyldiga
att mottaga skiljemynten.

Enligt 15 § får mynt, som inte längre är lagligt betalningsmedel i förhållande
till vem som helst, liksom silvermynt som med 4 % eller mer understiger
sin rätta vikt, inte på nytt sättas i omlopp, sedan de kommit in till
någon av statens kassor.

Enligt 16 § har var och en rätt att i riksbankens huvudkontor samt i dess
avdelningskontor i Göteborg och Malmö få sådana mynt som endast är
lagligt betalningsmedel i förhållande till statens kassor växlade mot samma
slag av gångbara mynt, oberoende av beloppets storlek. Var och en kan
också i dessa kontor växla vilket som helst med tio kronor delbart belopp
av skiljemynt mot guldmynt. Sådan växling kan dock inte ske under tid då

Kungl. Maj:ts proposition nr i90 år 1970

riksbanken befriats från skyldigheten att vid anfordran lösa in av banken
utgivna sedlar med guld. I 16 § erinras dessutom om att det genom särskilda
föreskrifter bestäms på vilka andra ställen utväxling av mynt skall kunna
ske. Enligt 17 § skall vad som i 12 §, 13 § första punkten samt 14, 15 och
16 §§ föreskrivs om rikets mynt, dess giltighet som betalningsmedel, dess
inväxling och utgivande av statens kassor — med beaktande av gällande
konventioner mellan Sverige, Danmark och Norge — gälla också i Norge och
Danmark präglade mynt av guld, silver, kopparnickel, brons eller järn
(jfr SFS 1924: 68).

Enligt 18 § får riksbanken i de statens kassor, som Kungl. Maj :t bestämmer,
vid anfordran växla vilket som helst med tio kronor delbart belopp av
sådana skiljemynt, som är lagligt betalningsmedel i förhållande till statens
kassor, mot guldmynt eller riksbankens sedlar.

2.3 Övriga författningar

Bestämmelser om mynt finns i ett flertal andra författningar än myntlagen,
varav här skall nämnas följande.

1. Lagen (1873: 31 s. 7) om övergången till det nya myntsystemet.

2. Kungörelsen (1893: 112 s. 2) angående sätt och tid för inlösen av vanställda
eller skadade svenska myntstycken av silver eller brons m. in. I
denna kungörelse föreskrivs bl. a. att myntdirektören skall avgöra om mynten
skall lösas in till fulla prägelvärdet eller endast efter metallvärdet samt
att den förlust som uppstår genom inlösen till namnvärdet av nött svenskt
guldmynt eller av skadat eller nött svenskt skiljemynt tills vidare skall betalas
av myntverket och redovisas i dess räkenskaper. Bestämmelserna om
inlösen av mynt, vilka ursprungligen gällde för tiden till 1895 års utgång,
har genom kungörelsen (1895: 98) fått förlängd giltighet tills vidare.

3. Kungörelsen (1908: 171) angående myntväxling. I kungörelsen föreskrivs
att den rätt till myntväxling som allmänheten har enligt 16 § myntlagen
kan utövas vid riksbankens samtliga kontor. Vidare stadgas att var och
en får mot lagligen i riket gällande guldmynt eller sedlar växla till sig
skiljemynt av silver eller brons. Enligt kungörelsen (1914: 136) angående
utväxling i riksbanken av skiljemynt av silver eller brons har fullmäktige
i riksbanken emellertid rätt att tills vidare bestämma i vilken omfattning
sådan utväxling skall äga rum i riksbanken.

4. Lagen (1918: 478) om visst undantag från bestämmelserna i lagen om
rikets mynt den 30 maj 1873. Genom förstnämnda lag infördes möjlighet för
Kungl. Maj :t att låta prägla skiljemynt med den vikt och metalliska sammansättning
varom överenskommelse kunde komma att träffas med Danmark
och Norge.

5. Lagen (1924: 68) angående upphävande av danska och norska skiljemynts
giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970 9

6. Kungörelsen (1952: 629) angående ny prägel och inskrift å skiljemynten.

7. Kungörelsen (1968: 15) om förbud mot nedsmältning av skiljemynt.

8. Kungörelsen (1968: 126) med vissa bestämmelser om skiljemynt. I
denna kungörelse föreskrivs, att silvermynt skall tillverkas av en legering
av 40 % silver, 50 % koppar, 5 % nickel och 5 % zink. Kopparnickelmynt
skall tillverkas i valörerna två kronor, femtio öre, tjugofem öre och tio öre
av en legering av 75 % koppar och 25 % nickel och i valören en krona av
ett pläterat material i tre skikt, det mellersta av en legering av 97 % koppar
och 3 % nickel och de yttre skikten av en legering av 75 % koppar och 25 %
nickel. Vardera ytskiktets vikt skall vara 10 % av myntets vikt. Bronsmynt
skall tillverkas av en legering av 95 % koppar, 4 % tenn och 1 % zink. I 2 §
lämnas i tabellform uppgifter om myntens vikt. Avvikelse över eller under
den i 1 § föreskrivna silverhalten får enligt stadgande i 3 § vara för 100
silvermynt högst 1 % av myntens sammanlagda vikt. Vidare föreskrivs att
avvikelse över eller under den nominella vikten vid uppvägning av det antal
mynt, som närmast motsvarar 1 kg, får för silvermynt vara högst 1 % och
för andra mynt högst 2 %.

Härutöver finns bestämmelser om mynt i myntkonventioner mellan Sverige,
Danmark och Norge.

2.4 Myntserien

I betänkandet ”Ny myntserie” s. 15—21 har lämnats en utförlig redogörelse
rörande nu gällande myntserie och dess tillkomst. Ytterligare uppgifter
om nu gällande skiljemynt lämnas i följande sammanställning.

Valör	Dia-	Vikt	Total	Legering
	meter	i fint	vikt
		silver
	mm	g	g	%

5 kronor ...........	......... 34	7,2	18	40 silver, 50 koppar,
				5 nickel, 5 zink
2 kronor ...........	......... 31	5,6	14	40 silver, 50 koppar,
				5 nickel, 5 zink
2 kronor ...........	......... 31		13,3	75 koppar, 25 nickel
1 krona ...........	......... 25	2,8	7	40 silver, 50 koppar,
				5 nickel, 5 zink
1 krona ...........	......... 25		7	pläterat material i tre skikt, det mellersta 97 koppar och 3 nickel och de yttre skikten av 75 kop-par och 25 nickel

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

Valör Dia- Vikt Total Legering

meter i fint vikt

silver

mm g g %

50 öre...................... 22 1,92 4,8 40 silver,

50 koppar,
5 nickel,

5 zink

50 öre...................... 22 4,5 75 koppar,

25 nickel

25 öre...................... 17 0,928 2,32 40 silver,

50 koppar,
5 nickel,

5 zink

25 öre....................... 17 2,18 75 koppar,

25 nickel

10 öre...................... 15 0,576 1,44 40 silver,

50 koppar,
5 nickel,

5 zink

10 öre...................... 15 1,35 75 koppar,

25 nickel

5 öre...................... 27 8 95 koppar,

4 tenn,

1 zink

5 öre...................... 27 6,94 järn

2 öre...................... 21 4 95 koppar,

4 tenn,

1 zink

2 öre...................... 21 3,47 järn

1 öre...................... 16 2 95 koppar,

4 tenn,

1 zink

1 öre...................... 16 1,74 järn

Valörerna 50, 25 och 10 öre har sedan år 1962 präglats uteslutande i kopparnickel.
Präglingen av valörerna 2 kronor i kopparnickel och 1 krona i
pläterat material har påbörjats under år 1968. Några järnmynt har inte
präglats efter år 1950.

3 Tidigare förslag

3.1 Betänkandet ”Ny myntserie” (SOU 1966: 4)

3.1.1 Valörer

Kommittén utgick från att kronan fortfarande skulle vara räkneenhet och
indelas i etthundra öre samt att skiljemynt skulle finnas endast i sådana
valörer, av vilka det fanns ett påtagligt behov. För att myntserien skulle
kunna fungera tillfredsställande under så lång tid som möjligt sökte kommittén
också beakta de framtida behoven. Eftersom skiljemynten genom
förändringen i penningvärdet representerade en mindre köpkraft än tidigare
ansåg kommittén att antalet mynt i de lägsta valörerna borde nedbringas.
Också av andra skäl var det enligt kommitténs mening önskvärt med en

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

kortare myntserie än den nuvarande. Ett mindre antal valörer skulle bl. a.
göra det lättare för mynt- och justeringsverket att tillgodose ökad efterfrågan
på mynt. Efter att ha övervägt olika alternativ förordade kommittén
en serie omfattande 1, 5, 10 och 25 öre samt 1 krona och 5 kronor. Dessutom
föreslogs som minnesmynt ett mynt i valören 10 kronor. 2-öringen, 50-öringen och 2-kronan skulle avskaffas. Dessa tre mynt hade enligt kommittén
en relativt sett mindre användning i den allmänna rörelsen än övriga
mynt i serien. Dessutom kunde man genom att utmönstra 2-öringen och 2-kronan minska storleken på 5-öringen och 5-kronan, vilket kommittén fann
vara väsentligt för att den nya serien skulle bli praktiskt användbar. Mera
tveksam hade man varit i fråga om att avskaffa 50-öringen, men kommittén
ansåg fördelarna med en starkare reducering av myntserien vara så stora,
att det motiverade ett slopande också av detta mynt.

3.1.2 Storlek, vikt och prägel

I betänkandet framhölls att om man, som kommittén föreslog, avskaffade
2-öringen, skulle 5-öringen kunna göras mindre och lätthanterligare. Myntframställningen
kunde också göras billigare. För automatfabrikanterna och
automathandeln skulle en ny utformning inte medföra några nämnvärda
svårigheter, eftersom myntet huvudsakligen förekommer endast i automater
med växelåtergivning. Efter att ha gjort vissa provpräglingar förordade
kommittén en minskning av 5-öringens diameter från nuvarande 27 mm
till 18 mm. Myntets vikt, som nu är 8 g, skulle i den nya utformningen bli
ca 2,7 g. Prägeln skulle enligt kommitténs förslag vara densamma som nu,
men i förminskat utförande.

För 10- och 25-öresmyntens vidkommande föreslogs inte några förändringar
beträffande storlek och vikt. Den nuvarande prägeln på dessa mynt
ansågs också i fortsättningen vara lämpad för mynt av kopparnickel.

I fråga om 1-kronemyntet föreslogs —- främst med hänsyn till automathandeln
— ingen ändring av storleken.

För 5-kronorsmyntets del förordades en reducering från nuvarande 34 till
29 mm. Myntet skulle då bli 4 mm större än 1-kronan och 2 mm mindre än
den nuvarande 2-kronan.

En reservant i kommittén ansåg att i betänkandet borde ha förordats en
minskning av 1-kronans diameter för att bereda möjlighet till en ytterligare
reducering i storleken på 5-kronorsmyntet.

3.1.3 Metaller

I betänkandet föreslogs att 1- och 5-öresmynten skulle tillverkas av brons,
alternativt under vissa förhållanden av järn eller kopparpläterat järn. Beträffande
10- och 25-öresmynten förordades att mynten i framtiden skulle
tillverkas enbart i kopparnickel (75 % koppar, 25 % nickel). Vidare föreslogs
att 1- och 5-kronorsmynten skulle präglas i kopparnickel i stället för

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

som nu i 40 % silverlegering samt att minnesmyntet på 10 kronor skulle få
90 % silverhalt.

3.1 A Remissbehandlingen

Förslaget att valörerna 1, 5, 10 och 25 öre samt 1 krona och 5 kronor även

1 fortsättningen skulle ingå i myntserien medan valörerna 2 öre och 2 kronor
skulle avskaffas lämnades i huvudsak utan erinran vid remissbehandlingen.
Förslaget att slopa 50-öresmyntet mötte däremot kritik hos åtskilliga remissinstanser.
Som skäl för att behålla myntet anfördes bl. a. att steget mellan
25 öre och 1 krona är för stort. Med hänsyn till prisutvecklingen ansågs
också 50-öresmyntet väl försvara sin plats i serien. Man uttryckte vidare farhågor
för att ett slopande av myntet skulle medföra en stark ökning av behovet
av 25-öresmynt. 50-öresmyntet hade slutligen visat sig vara mycket
lämpligt vid olika avgiftskombinationer inom trafikföretag och liknande
rörelser.

Förslaget att behålla nuvarande färg och prägel på 1- och 5-öresmynten
lämnades i huvudsak utan erinran. Med hänsyn till förväxlingsrisken riktades
däremot från vissa håll kritik mot den ringa diameterskillnaden,

2 mm, mellan de båda mynten. Det ifrågasattes också om inte 5-öresmyntet
borde göras något större än som föreslagits. För att minska förväxlingsriskerna
beträffande mynt inom diameterområdet 15—18 mm framlades förslag
om varierande prägel och om kanträffling av vissa mynt.

Den i betänkandet reservationsvis föreslagna minskningen av 1-kronemyntets
storlek fann flera remissinstanser mycket tilltalande. Det framhölls
att ett av våra vanligaste mynt härigenom skulle bli mer lätthanterligt. Förväxlingsriskerna
i förhållande till främst övriga nordiska länders mynt av
ungefär motsvarande värde skulle vidare reduceras avsevärt.

I samband med remissbehandlingen av betänkandet bildades en organisation
(Automathandelns Branschorganisation), som i en skrivelse till chefen
för finansdepartementet protesterade mot varje ändring av 1-kronemyntets
diameter.

Förslagen i fråga om metallerna i 1-, 5-, 10- och 25-öres- samt 5- och 10-kronorsmynten lämnades i huvudsak utan erinran vid remissbehandlingen.
Förslaget att som metall i 1-kronemyntet använda kopparnickel kritiserades
emellertid, bl. a. av företrädare för automatbranschen. Man framhöll att en
ändring av legeringen kunde accepteras endast under förutsättning att myntets
elektriska och magnetiska egenskaper inte förändrades.

3.2 Motioner i riksdagen

År 1966 väcktes i riksdagen tre motioner (II: 281, II: 284 och II: 682) om
avskaffande av 1- och 2-öresmynten. I motionerna framfördes i huvudsak
följande. På grund av prisutvecklingen har vi numera ett helt annat pen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

ningvärde än för omkring 100 år sedan. 5-öresmyntets köpkraft motsvarar i
dag knappast 1-öresmyntets år 1873. Att i det dagliga livet använda mynt
som inte representerar något värde av betydenhet innebär i många avseenden
uppenbara nackdelar. Exempelvis ur arbetsbesparingssynpunkt skulle
mycket vara att vinna om priserna kunde räknas i femtal som lägsta valör.
Myntningskostnaden för 1- och 2-öringarna är också betydligt större än det
värde de representerar. Om dessa mynt drogs in skulle 5-öresmyntet kunna
göras mindre skrymmande. Ett slopande av 1- och 2-öresmynten är därför
välmotiverat. Åtgärden skulle inte ha någon som helst betydelse för prisutvecklingen.
Olägenheterna med att prishöjningar och prissänkningar
måste ske i 5-öressteg borde inte vara större än vad 1-öresvariationerna var
på 1870-talet. — Bankoutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(BaU 1966: 4, Prot. FK 6: 10, AK 6: 23), att Kungl. Maj:ts ställningstagande
till den tidigare utredningen borde avvaktas, innan något uttalande
om ändringar i den nuvarande myntserien gjordes från riksdagens sida.

4 1966 års myntkommittés förslag till myntserie

4.1 Metallkostnad

Kommittén har i betänkandet ”Nya mynt” (SOU 1969: 17 s. 21 o. f.) lämnat
en redogörelse för kostnadsutvecklingen för de viktigaste myntmetallerna
och för åtgärder i anledning härav i olika länder. För ett preliminärt förslag
i Norge om att slopa 1- och 2-öresmynten redogörs på s. 34 o. f. i betänkandet.

4.2 Valörer

Myntkommittén erinrar till en början om att enligt kommitténs direktiv
en reform av myntserien borde ske under hänsynstagande till de ekonomiska
verkningarna. Kommittén skulle vidare i huvudsak utgå från att myntserien
skulle omfatta de valörer som föreslagits i betänkandet ”Ny myntserie”
(SOU 1966: 4) men dock vara oförhindrad att pröva alternativ som
aktualiserats under remissbehandlingen av detta.

Beträffande 2-, 5-, 10- och 25-öresvalörerna föreligger enligt kommitténs
uppfattning inte anledning att gå ifrån det första utredningsförslaget. Av
skäl, som anförts i det tidigare betänkandet och som i huvudsak lämnats
utan erinran vid remissbehandlingen, bör valörerna 5, 10 och 25 öre samt
1 krona och 5 kronor även i fortsättningen ingå i myntserien, medan valörerna
2 öre och 2 kronor avskaffas. Vidare bör minnesmynt kunna präglas
i valören 10 kronor.

Frågan om 50- och 1-öresmynten bör behållas eller ej har kommittén
däremot ansett böra övervägas ytterligare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

4.2.1 50-öresmyntei

I betänkandet ”Ny myntserie” ansågs att 50-öringens andel av den totala
myntomsättningen var förhållandevis obetydlig. Myntet förekom också bara
sparsamt i automater. Ville man få en kortare myntserie, låg det därför
nära till hands att avskaffa 50-öresmyntet.

1966 års myntkommitté anför att ett motiv för att slopa 50-öresmyntet
skulle vara att ett mindre antal valörer gör det lättare att tillgodose ökad
efterfrågan på mynt. En kortare myntserie skulle också erbjuda bättre möjlighet
att genom myntens diameter skilja de olika valörerna åt. Kommittén
finner emellertid fördelarna av en förkortad myntserie inte vara så stora,
att de motiverar ett slopande av 50-öresmyntet. Utväxlingen från myntverket
av 50-öresmynt under de senaste åren ger inte heller belägg för att myntet
skulle vara obehövligt. Till detta kommer att 50-öresmyntet tillsammans
med 10-öresmyntet underlättar en prissättning till hela tiotal ören. Vid en
sådan prissättning kan decimalsystemets fördelar utnyttjas genom att addition
av den sista öreskolumnen blir överflödig. Kommittén anser därför
att 50-öresmyntet även i fortsättningen bör ingå i myntserien.

4.2.2 1-öresmyntet

Kommittén erinrar till en början om att den tidigare myntkommittén
framhållit att behovet av 1-öresmyntet kunde ifrågasättas därför att det
representerade ett så litet köpvärde och av många inte ansågs fylla något
praktiskt ändamål, men att det å andra sidan motsvarade den minsta enheten
i vårt räknesystem. Avsaknaden av ett mynt i denna räkneenhet skulle
enligt den tidigare kommitténs uppfattning medföra olägenheter och praktiska
svårigheter av olika slag, varför myntet borde behållas. Som stöd för
denna ståndpunkt åberopades också hänsyn till prissättningen inom detaljhandeln
och farhågor som uttalats från konsumenthåll att ett slopande av
1-öringen skulle kunna föranleda avrundningar uppåt av priserna. Med anledning
av det sistnämnda har 1966 års myntkommitté ansett det lämpligt
att låta utreda de beräknade verkningarna på konsumentpriserna om såväl
1- som 2-öresmyntet skulle avskaffas. Utredningen, som gjorts genom statistiska
centralbyråns försorg (SOU 1969: 17, bil. 5) visar att konsumentprisindex,
om priserna på de enskilda varorna inte ändras utan summan
avrundas uppåt vid betalning av hela inköpet, höjs med högst 0,04 % (0,1
indexenheter). Om priserna på de enskilda varor som inte har priser delbara
med fem genomgående avrundas uppåt, påverkas index med allra högst
0,15 % (0,3 enheter). Om avrundningen sker nedåt betyder detta motsvarande
sänkning av index. En avrundning till närmaste femtal öre — antingen
av köpesumman eller av priserna på de enskilda varorna — skulle
innebära att höjningar och sänkningar tog ut varandra. Kommittén påpekar
att eventuella prishöjningar sålunda inte synes bli av sådan storlek att de
utgör ett avgörande hinder mot en reform, om denna från andra synpunkter

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

anses önskvärd. En prishöjning som är föranledd av 1-öresmyntets slopande,
kan vidare antas bli av engångsnatur, så att på längre sikt prisutvecklingen i
stort blir densamma med eller utan 1-öresmynt.

Kommittén erinrar vidare om att år 1873, när den nuvarande myntserien
kom till, representerade 1-öresmyntet ett helt annat värde än det gör nu och
påpekar att olägenheterna med att prishöjningar och prissänkningar måste
ske med fem öre inte borde vara större än vad förändringarna med ett öre
var vid denna tid. I detta sammanhang framhålls också att den lägsta valören
i USA (1 cent) och i Englands nya decimalvalutasystem (0,5 new
penny) båda har ett kursvärde av drygt fem öre.

Om 1- och 2-öresmynten slopas — fortsätter kommittén — måste affärsinnehavarna
antingen behålla priser som inte är delbara med fem men vid
betalningen avrunda summan till femtal ören eller sätta priserna på de
enskilda varorna i femtal ören. Kommittén förutsätter att avrundningarna
därvid skulle komma att ske till närmaste femtal ören och sålunda i båda
fallen ta ut varandra. Varken säljaren eller köparen skulle komma att förlora
på detta. För flertalet varor, nämligen sådana som har ett högt örespris
eller så hög handelsmarginal att en avrundning inte ändrar varans karaktär
av högmarginalvara, bör enligt kommitténs mening en avrundning vara
genomförbar i detaljliandelsledet. För vissa varor, särskilt en del ur konsumentsynpunkt
”tunga” sådana som mjölk och bryggerivaror, är detta
emellertid svårare, eftersom både priset per enhet är lågt och handelsmarginalen
liten. För t. ex. mjölk, grädde, smör och margarin är detaljhandelsmarginalen
ca 13 %, medan genomsnittet inom livsmedelshandeln ligger
på ca 23 %. En avrundning av priserna på bl. a. nu nämnda varor saknar
därför inte betydelse. Å andra sidan, framhåller kommittén, bör man beakta
prisspridningen mellan olika affärer i livsmedelsbranschen. Enligt utredningar
av statens pris- och kartellnämnd (SOU 1969: 17 bil. 6) varierade
t. ex. literpriset på mjölk under en och samma dag i Falun mellan 1: 02 och
1: 09 kr. och priset på 1/2 kg margarin under en och samma dag i Borlänge
mellan 1: 72 och 1: 98 kr.

Vissa priser, framhåller kommittén, kan också efter ett slopande av de
båda lägsta valörerna i varje fall till att börja med komma att sättas i tal
som inte är delbara med fem, varvid endast avrundning av den totala köpesumman
kan komma i fråga. Därvid kan problem uppkomma vid användningen
av kassaregister. I de flesta av dessa är det sålunda inte möjligt att
med hjälp av subtotal- och minusförfarande avrunda slutbelopp nedåt. Där
detta går är förfarandet emellertid, liksom avrundning uppåt, komplicerat
och tidsödande i förhållande till övriga kassaoperationer. Saknas subtraktionsmöjligheter
synes man bli nödsakad acceptera att registreringen inte
exakt återger de faktiska förhållandena vid betalningstransaktionen. För att
avrundning skall kunna ske nedåt också vid användning av kassaregister
med växelgivare måste antingen kassaregistren förses med subtraktionsmöj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

ligheter eller växelgivarna ändras så att automatisk avrundning sker. Kommittén
finner därför sannolikt att man åtminstone i den del av handeln
som använder snabbköpskassor skulle komma att eftersträva en prissättning
i hela femtal ören.

Kommittén har sökt klarlägga, om ett avskaffande av mynten i de båda
lägsta valörerna skulle medföra återverkningar på andra verksamhetsområden.

För uppbörden av mervärdeskatt beräknas slopandet av 1- och 2-öresmynten
inte få någon betydelse eller medföra några komplikationer. På
vissa områden — t. ex. i fråga om televerkets och statens järnvägars taxor
— har avrundningar av räkningarnas slutsumma redan genomförts. I den
mån så inte skett på liknande områden anser kommittén att det inte heller
där bör vara några större tekniska svårigheter att runda av priserna till
femtal ören. Från bankhåll har vidare framhållits att ett avskaffande av
mynten skulle vara fördelaktigt ur driftssynpunkt och att några tekniska
svårigheter av betydelse inte skulle uppkomma.

Ur bokföringssynpunkt skulle emellertid, om 1-öresmyntet slopas, vissa
problem kunna uppstå. Kommittén påpekar att när debitering sker utan
avrundning till femtal ören kommer en kontant in- eller utbetalning inte
alltid att stämma överens med det belopp i räkenskaperna som betalningen
avser. Skillnaden torde då vid bokföringen komma att redovisas särskilt.
Detta anser kommittén inte behöva medföra några principiella svårigheter
från redovisningssynpunkt. Samma metoder synes kunna användas som
redan nu tillämpas vid t. ex. bokföring av kassarabatt då mottagen likvid
för fakturor noteras. Också i detta fall skiljer sig redovisat och betalt belopp.
Skillnaden bokförs då på särskilt konto. En ökning av bokföringsarbetet är
emellertid ofrånkomlig.

Man kan ta för givet, säger kommittén, att ett slopande av 1-öringen kommer
att påskynda utvecklingen inom näringslivet mot öreslös redovisning.
Där en sådan redovisning inte tillämpas, kommer beloppen sannolikt att
såvitt möjligt utjämnas till närmast högre eller lägre femtal ören, då redovisningshandlingen
upprättas.

Enligt kommitténs mening representerar 1-öresmyntet ett alltför ringa
värde för att i längden behållas. Växlingstransaktioner, där man måste använda
1- och 2-öringar, torde av många anses vålla onödigt besvär. Hanteringen
av dessa mynt orsakar ofta tidsförlust och irritation i den allmänna
omsättningen.

Också från kostnadssynpunkt kan det enligt kommitténs mening ifrågasättas
om 1-öresmyntet bör behållas. Metallvärdet i myntet överstiger
namnvärdet, och det totala tillverkningsvärdet uppgår till nära tre öre. Med
den instabilitet som kännetecknar kopparpriserna — de höga noteringarna
har sammanfallit med oroliga politiska förhållanden i kopparproducerande
länder — kan metallvärdet i framtiden komma att stiga avsevärt. Även om

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

olägenheterna av ett metalliskt övervärde i mynt inte bör överdrivas —
myntningskostnaden bör bedömas i förhållande till den tid myntet är i bruk
— är det mot bakgrunden av 1-öresmyntets nuvarande funktion knappast
rimligt att tillverka ett sådant mynt med ett metallvärde som så klart överstiger
det nominella värdet. Vidare får man räkna med ökad risk att myntet
smältes ned. Att gå över till andra material, t. ex. järn, zink eller aluminium,
som är underlägsna bronsen som myntmaterial, anser kommittén helst inte
böra komma i fråga.

I fråga om myntets funktion erinrar kommittén om de verkningar, som
användningen inom detaljhandeln av automatiska växelgivare för med sig.
Dessa betalar snabbt tillbaka växelmynt på betalningar som handeln helst
vill ha i stora betalningsenheter, 1-kronor och högre. Denna utmatning av
småmynt till allmänheten motsvaras i affärerna inte av några metoder för
att till deras kassor få in småmynt. Det är för dem fördelaktigt att i stället
få småmynten paketerade och uppräknade av bankerna. Bankerna torde å
sin sida inte ha någon önskan att få in osorterade växelmynt i relativt små
poster från allmänheten annat än för att täcka de behov de inte kan få tillgodosedda
genom leveranser från riksbanken och mynt- och justeringsverket.
Man måste således räkna med en ständig och stark efterfrågan på 1-öresmynt från handelns sida med resultat att en myntbrist uppstår, sett från
handelns synpunkt. Kommittén påpekar att denna myntbrist tidvis har ansetts
mycket besvärande.

Produktionen av 1- och 2-öresmynt, som under de senaste åren uppgått
till ca 20 milj. stycken per år av vardera valören, har praktiskt taget helt
gått åt till att öka mängden av cirkulerande mynt, då inlösningen av nötta
mynt är helt obetydlig. Om man — som kommittén föreslår — avskaffar
2-öringen, kommer behovet av 1-öresmynt att öka. Kommittén uppskattar
detta behov till ca 50 milj. stycken 1-öresmynt per år men framhåller att
därvid ändå en s. k. myntbrist skulle finnas. Sedan handeln gått över till
systemet med växelgivare torde man nämligen kunna säga, att behovet
av småmynt är i det närmaste omättligt. Handelns rationaliseringsvinster
blir således sedda ur samhällsekonomisk synpunkt avsevärt mindre genom
kostnaderna för framställning och distribution av småmynt, vilka kan
sägas vara något av engångsmynt. Kommittén finner det knappast rimligt
att vid exempelvis en framtida myntproduktion på 200 milj. stycken mynt
per år reservera kanske hälften av tillverkningskapaciteten för 1-öresmynten,
för att dessa skall finnas att tillgå för handeln i något så när tillfredsställande
omfattning. Om myntet i fortsättningen framställs i brons måste
man också som nämnts räkna med ett markant metalliskt övervärde. Till
detta kommer fabrikations- och distributionskostnader som gör att myntet,
när det i växelgivaren fyller sin funktion, har dragit en kostnad av många
gånger myntets nominella värde. Om man — trots de nackdelar detta som
tidigare nämnts skulle medföra — går över till annat material i myntet, t. ex.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 190

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

järn, zink eller aluminium, kan visserligen metallvärdet i myntet avsevärt
nedbringas, men framställnings- och distributionskostnaderna kvarstår alltjämt.

Kommittén påpekar att när man i betänkandet ”Ny myntserie” föreslog
att 1-öresmyntet skulle behållas, torde man ha utgått från att behovet av
myntet snabbt skulle minska, att detta därför skulle försvinna ur cirkulationen
av sig självt och att man därigenom kunde undvika de svårigheter
som uppstår vid en indragning. Emellertid — framhåller kommittén — har
utvecklingen blivit en annan. Handeln har i stället minskat problemet med
mynthanteringen genom antomatisering av bntikskassorna. Detta har å sin
sida medfört att myntverket, riksbanken och övriga banker fått en allt
svårare uppgift att förse handeln med småmynt.

Det framstår således enligt kommitténs uppfattning som angeläget att
minska de kostnadsmässiga olägenheterna vid framställningen och distributionen
av 1-öresmyntet. Kommittén håller före att den mest radikala
åtgärden vore att låta myntet utgå nr myntserien. Men eftersom 1-öringen
representerar en räkneenhet i ett myntsystem, som bygger på myntenhetens
(kronans) indelning i hundra delar får ett slopande av myntet följder av en
helt annan art än vid andra förändringar i myntserien. Sålunda kommer sådana
frågor som detaljhandelns marginaler, butiks- och bokföringsorganisation
m. in. in i bilden. Även om — som kommitténs undersökningar givit
vid handen — några absoluta hinder för att avskaffa myntet inte synes föreligga,
finner kommittén med hänsyn till de komplikationer och negativa
verkningar som också är förenade med ett slopande av 1-öresmyntet att
övervägande skäl talar för att myntet behålls. Kommittén framhåller dock
att olägenheterna med 1-öresmyntet skulle kunna minskas om myntet genom
olika åtgärder kunde sättas i verklig cirkulation eller om man inom
handeln minskade användningen av myntet.

Kommittén anser det inte rimligt att fortsätta att prägla 1-öresmynt i ett
material, vars kostnad väsentligt överstiger namnvärdet och som i framtiden
kan komma att bli ännu dyrare. Myntet bör därför enligt kommittén i fortsättningen
präglas i någon billigare metall, även om myntet därigenom skulle
bli mindre estetiskt tilltalande och hållbart.

å.2.3 Kommitténs förslag till valörer

Som framgår av det anförda har kommittén funnit övervägande skäl tala
för att 1-öresmyntet behålles tills vidare. Också 50-öresmyntet bör enligt
kommitténs mening finnas kvar i serien. Denna skall således enligt förslaget
omfatta valörerna 1, 5, 10, 25 och 50 öre samt 1 krona och 5 kronor. Minnesmynt
föreslås kunna präglas i valören 10 kronor.

Kommitténs förslag att behålla 1-öresmyntet omfattas inte av herr Gustafsson,
som i avgiven reservation bl. a. framhåller följande. Enighet råder
om att 1-öresmyntet representerar ett alltför ringa värde för att i längden

Kungl. Maj.ts proposition nr 190 år 1970

böra behållas och om att växlingstransaktioner med 1-öresmynt ofta anses
onödiga och därför besvärande och irriterande. Yad angår befarade prishöjningar,
som ibland åberopas som skäl för att behålla myntet, torde av
kommitténs betänkande framgå att eventuella prishöjningar i vart fall blir
så obetydliga att man i stort sett bör kunna bortse härifrån. Ett slopande
av myntet måste självfallet medföra vissa olägenheter i ett system som utgår
från att detta mynt finns, t. ex. i fråga om butiks- och bokföringsorganisation.
Det är svårt att överblicka och värdera sådana olägenheter utan ingående
kännedom om rutinerna på dessa områden. Vid de kontakter som kommittén
tagit med olika företrädare för handel, tillverkare av kassaapparater,
bokföringsexperter m. fl. har reservanten för sin del närmast slagits av
hur begränsade problemen dock tycks vara. Det finns därför ingen anledning
att avstå från de fördelar som ett slopande av präglingen av 1-öresmynt
i andra avseenden skulle medföra. Reservanten förordar således att
1-öresmyntet liksom 2-öresmyntet utgår ur myntserien. För att om möjligt
all avrundning skall ske efter ett enhetligt mönster föreslås införande av en
lag om avrundning av öresbelopp. Förslag till sådan lag har bifogats reservationen.

4.3 Myntens storlek, prägel och metallinnehåll

Kommittén utgår från att en myntserie bör vara enkel och lätthanterlig
och mynten möjliga att utan svårighet skilja från varandra såväl manuellt
som maskinellt. Med hänsyn till förväxlingsrisken bör vidare näraliggande
länders mynt i görligaste mån skilja sig från varandra.

I fråga om 1-öresmyntet anser kommittén, som tidigare nämnts, att detta
bör präglas i någon billigare metall än f. n., t. ex. aluminium eller järn.

Vad beträffar 5-, 10- och 25-öresmyntens storlek, prägel och metallinnehåll
finns enligt kommitténs uppfattning inte anledning att gå ifrån det förslag
som lagts fram i betänkandet ”Ny myntserie”. 5-öringen, vars diameter
minskas från nuvarande 27 mm till 18 mm, bör alltså även i fortsättningen
normalt präglas i brons och de båda andra mynten i kopparnickel.

Med hänsyn till skillnaderna från färg- och präglingssynpunkt anser kommittén
att det inte finns någon risk för förväxling mellan 5-öresmyntet och
det danska 10-öresmyntet. Den största förväxlingsrisken föreligger i fråga
om 5-öresmyntet och det finska 5-pennimyntet genom att skillnaden mellan
dessa mynt inskränker sig till olikheter i prägeln. Mynten, som representerar
ungefär samma relativt låga värde, används emellertid inte i försäljningsautomater
o. d., där förväxlingen medför de största olägenheterna. Det
torde därför enligt kommitténs uppfattning inte finnas något hinder för att
införa ett nytt 5-öresmynt av föreslaget utseende.

Kommittén framhåller att den viktigaste frågan vid en ny myntserie är

Kungl. Maj:ts proposition, nr 190 år 1970

1-kronemyntets storlek och metallinnehåll. Hur man löser denna fråga har
också avgörande betydelse för utformningen av 50-öres- och 5-kronorsmynten.

Som i olika sammanhang framhållits har man numera släppt tanken på
skiljemynt som metallföremål med egenvärde. Med hänsyn till läget på
silvermarknaden anser kommittén att den 40-procentiga silverlegeringen
i 1-kronan bör överges. I betänkandet ”Ny myntserie” föreslogs att myntet
skulle tillverkas av kopparnickel i oförändrad storlek (75 % koppar, 25 %
nickel). Denna metall, som används för bl. a. skiljemynt i kronvalörerna i
Danmark och Norge och fått en allt större spridning vid myntning i såväl
mellanvalörer som högre valörer, finner kommittén vara i och för sig väl
lämpad som myntmetall. Legeringen är från hållfasthetssynpunkt avsevärt
bättre än silverlegeringar, och mynt i denna metall liknar till utseendet
silvermynten. Vidare uppfyller metallen det i direktiven för kommittén angivna
kravet på att den skall avvika från vanliga, för andra ändamål tillverkade
legeringar. Gör man 1-kronan av kopparnickel måste emellertid ett
stort antal varu- och serviceautomater ändras eller bytas ut. Dessa är nämligen
utrustade med anordningar för avkänning av myntens elektriska ledningsförmåga
och godtar inte mynt i denna legering. Om ett sådant mynt
infördes skulle automater enligt kommitténs beräkningar (SOU 1969: 17,
avsnitt 6) behöva byggas om eller bytas ut för i runt tal 3 milj. kr. Viktigare
anser emellertid kommittén vara att de svenska och norska 1-kronemynten
skulle komma att tillverkas i samma metall och därigenom inte kunna åtskiljas
genom ”elektriska” mekanismer i automaterna. Slutligen skulle myntet
alltjämt ha samma diameter som det finska 50-pennimyntet.

Med hänsyn till att utvecklingen på silvermarknaden medfört att metallvärdet
i bl. a. 1-kronemyntet i silverlegering hastigt närmat sig dettas nominella
värde föreslog kommittén, som inledningsvis nämnts, i början av år
1968 att myntet i avvaktan på resultatet av pågående utredning skulle kunna
tillverkas av pläterad kopparnickel. Kärnan skulle därvid bestå av en legering
innehållande ca 97 % koppar och ca 3 % nickel. Denna kärna skulle
på båda sidor beläggas med kopparnickel av den sammansättning som redan
används för valörerna 50, 25 och 10 öre.

Kommitténs förslag innebar en minskning av de årliga framställningskostnaderna
för 1-kronemynt med ca 17 milj. kr.

Förslaget föranledde ändring av 6 § lagen (1873:31) om rikets mynt (prop.
1968: 24, BaU 17, rskr 125, SFS 1968: 124).

Kommittén framhåller att det pläterade materialet gör det möjligt att
framställa mynt med sådana elektriska och magnetiska egenskaper att de
kan användas i automater vid sidan av de silverhaltiga mynten. Några
kostnader för ändringar eller utbyten av automater uppkommer inte. Alternativet
påverkar inte heller andra myntapparater. Till utseendet skiljer sig
mynt som tillverkats i detta material, särskilt sedan det blivit möjligt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970 21

låta ytskikten täcka även myntens kant, endast obetydligt från mynt i silverlegering.

Kommittén påpekar att man ännu inte i Sverige har någon längre erfarenhet
av sådana mynt, då de helt nyligen satts i cirkulation. Det pläterade
materialet har emellertid tillverkningstekniskt vissa nackdelar som gör att
det om möjligt bör undvikas för användning på längre sikt. Vidare blir kostnaden
för en präglingsfärdig myntplatt relativt hög, ca It öre utan särskild
behandling av myntets kant och ca 18 öre med sådan behandling. Som jämförelse
framhålls att myntplattar i kopparnickel kostar ca 8 öre. Det pläterade
materialet är emellertid enligt kommitténs mening det enda tänkbara
alternativet, om man vill undvika kostnader för ombyggnad och utbyte av
automater. Då materialet har samma elektriska ledningsförmåga som silverlegeringen,
har man vidare möjlighet att via ”elektriska” mekanismer
skilja på svenska och norska 1-kronor.

Om nu 1-kronemyntet — antingen det tillverkas i massiv eller pläterad
kopparnickel — ges en oförändrad diameter, anser kommittén ätt 50-öresmyntet
bör behålla sin nuvarande diameter. 5-kronorsmyntet bör då enligt
kommitténs åsikt få en diameter på 28 mm.

Anledningen till att 5-kronorsmyntet f. n. så gott som saknas i cirkulationen
är enligt kommitténs mening främst att det är för stort. Det framhålls
att automathandeln framfört önskemål om ett lätthanterligt mynt i högre
valör, eftersom man numera säljer varor som betingar ett relativt högt
pris, t. ex. cigarretter, film och livsmedel, i automater. Även från andra
håll har sådana önskemål framförts. Kommittén ställer emellertid frågan
om en reduktion av 5-kronorsmyntet till 28 mm är tillräcklig för att åstadkomma
ett så gångbart mynt att det helt eller delvis kan ersätta sedeln i
samma valör. Detta syfte skulle lättare nås om man ytterligare minskade
diametern, exempelvis till 26,5 mm. Med hänsyn till riskerna för förväxling
med 1-kronemyntet förutsätter detta emellertid att också diametern på detta
minskas, lämpligen till 22,7 mm. För en minskning av 1-kronemyntet talar
också att transporterna av 1-kronemynt är tunga. En minskning av
myntets storlek och vikt skulle därför för riksbanken, övriga banker m. fl.
innebära lättnader i mynthanteringen.

En ytterligare fördel med ett mindre 1-kronemynt vore, framhåller kommittén,
att det med lätthet kunde skiljas från övriga nordiska länders mynt
av ungefär motsvarande värde, såväl i automater som i övrigt. F. n. är endast
en del av varuautomaterna ”skyddade” mot norska 1-kronor, vilket
innebär en förlustrisk för automatägarna. Denna kan bli ännu större med
ökad resandefrekvens mellan länderna. Om det nämnda pläterade myntet
väljs, kan man fortsätta att bygga upp ”skyddet” mot norska 1-kronor med
”elektriska” mekanismer, men man kan inte gardera sig mot att t. ex. sådana
mynt i andra sammanhang förväxlas och vållar besvär och kostnader
för banker m. fl. som sorterar och växlar in mynt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

En minskning av diametern på 1-kronemyntet skulle emellertid föra med
sig betydande kostnader — kommittén beräknar kostnaderna för den egentliga
automathandeln till ca 35 milj. kr. Härtill kommer kostnader för
andra områden, t. ex. myntväxlare, automatiska växelgivare, telefonautomater
och parkeringsautomater, med ca 25 milj. kr. Kommittén påpekar att
kostnaderna emellertid måste sättas i relation inte bara till den minskade
myntningskostnaden utan också till att äldre 1-kronemynt måste dragas in
om storleken på 1-kronan ändras. Härigenom vinner man, att silver för ett
uppskattat värde av ca 100 milj. kr., som nu cirkulerar som mynt, kommer
att frigöras för andra ändamål. En sådan indragning är visserligen också
möjlig om l-kronemvntet görs i oförändrad storlek men blir då tekniskt
besvärligare och kostsammare. I detta sammanhang framhåller kommittén
att en minskning av 1-kronemyntet med hänsyn till den ökade automatiseringen
efterhand blir allt dyrare att genomföra.

Skulle diametern på 1-kronemyntet bestämmas till 22,7 mm, föreslår
kommittén att diametern på 50-öresmyntet blir 19,8 mm i stället för 19,5
mm, vilket förutsatts i kommitténs kostnadsberäkningar. I det senare fallet
sknlle nämligen storleken på myntet komma att överensstämma med
det nuvarande danska 2-öresmyntet.

Om diametern på 1-kronemyntet minskas finns det enligt kommitténs
mening inte anledning överväga annan metall för detta än kopparnickel i
den sammansättning som redan används i 10-, 25- och 50-öresmynten.

Beträffande 5-kronorsmijntets metallinnehåll framhåller kommittén att
det i dagens läge inte finns något hinder mot att använda silver i 5-kronorsmyntet,
eftersom silvervärdet i en 40-procentig silverlegering skulle uppgå
till ca 1: 25 kr., om myntets diameter fastställs till 28 mm. Oavsett vilken
storlek som väljs på myntet anser emellertid kommittén att detta — med
hänsyn till de instabila prisförhållandena på silvermarknaden och silverlegeringens
mindre goda egenskaper som modern myntmetall — inte bör tillverkas
i silverlegering. Kommittén har också övervägt att använda rent
nickel men ansett det mindre lämpligt bl. a. på grund av den relativt begränsade
råvarutillgången. Kommittén har kommit till det resultatet att
5-kronorsmyntet bör tillverkas i kopparnickel (75 % koppar, 25 % nickel).
Denna legering uppfyller enligt kommitténs mening tillräckliga krav på
automatsäkerhet.

Kommitténs alternativ har sammanställts på följande sätt.

Alt. 1

Valör.................................. 50 öre 1 krona 5 kronor

Diameter.............................. 22 mm 25 mm 28 mm

Metall ................................ kopparnickel kopparnickel kopparnickel

Framställningskostnad per 1-kronemynt ca 10 öre. Kostnader för ombyggnad
av automater ca 3 milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

Nackdelar: norska 1-kronor kan ej urskiljas ur automater genom ”elektriska”
mekanismer. Förväxlingsrisker beträffande norska 1-kronan och
finska 50-pennimyntet. 5-kronorsmyntet kan ej göras mindre än 28 mm.

Alt. 2

Samma som alt. 1 men 1-kronemyntet präglat i pläterat material

Framställningskostnad per 1-kronemynt: med vit kant ca 20 öre; utan
vit kant ca 13 öre. Inga kostnader för ombyggnad av automater.

Nackdelar: relativt komplicerad tillverkning. Myntverket har bara ett fåtal
underleverantörer. Förväxlingsrisker beträffande norska 1-kronan och
finska 50-pennimyntet. 5-kronorsmyntet kan ej göras mindre än 28 mm.

Alt. 3

Valör ................................ 50 öre 1 krona 5 kronor

Diameter .............................. 19,8 mm 22,7 mm 26,5 mm

Metall ................................ kopparnickel kopparnickel kopparnickel

Framställningskostnad per 1-kronemynt 8 öre. Minskade myntningskostnader
på längre sikt. Kostnader för ombyggnad och utbyte av automater ca
60 milj. kr. Inkomster genom indragning av 1-kronemynt av silver ca 100
milj. kr. 5-kronorsmyntet kan göras mindre än i alt. 1 och 2. Ingen förväxlingsrisk
i förhållande till mynten i övriga nordiska länder.

Kommittén konstaterar sammanfattningsvis, att det inte finns någon
lösning på 1-kroneproblemet som — utan att medföra väsentliga svårigheter
och kostnader vid övergången — är tillfredsställande på längre sikt.

Alt. 1 innebär måttliga anpassningskostnader men har den nackdelen att
1-kronemyntet endast i fråga om prägeln går att skilja från det norska 1-kronemyntet. Kommittén anser sig därför inte kunna förorda detta alternativ.

Av de båda övriga alternativen finner kommittén alt. 2 mycket tilltalande
från den synpunkten att det inte fordrar några ombyggnader av automater

o. d. Som förut nämnts är det pläterade materialet dock dyrbart i jämförelse
med mera traditionella oädla myntmaterial. Kommittén påpekar vidare
att produktionen av pläterade 1-kronemynt i vissa situationer kan bli
svår att uppehålla med hänsyn till de tillverkningstekniska svårigheterna
när det gäller detta material, särskilt om mynten också fortsättningsvis
skall förses med vit kant. Alt. 3 finner kommittén, av skäl som förut anförts,
mycket attraktivt på längre sikt. övergångsproblemen för detta alternativ är
emellertid så betydande, främst tekniskt och praktiskt, att kommittén, med

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

hänsyn också till vad som anförts i kommitténs direktiv, anser sig böra
avstå från att förorda detta alternativ.

Kommittén föreslår därför att man genomför alt. 2, dvs. ett pläterat 1-kronemynt i samma storlek som det nuvarande. Härvid förutsätts dock att
ett mynt med vit kant inte alltid utgör en nödvändighet. Om förhållandena
inom automathandeln i en framtid blir sådana att 1-kronemyntets betydelse
som automatmynt minskar, bl. a. på grund av det nya 5-kronorsmyntets tillkomst,
anser kommittén att frågan om främst annat material i 1-kronan
bör tas upp till förnyat övervägande.

Kommittéledamoten Gustafsson är av annan mening än de övriga i kommittén
beträffande 1-kronans storlek. I hans reservation understryks bl. a.
följande. Då man ändå gör vissa ändringar i myntsystemet och tar härmed
förenade olägenheter och besvär är det i hög grad angeläget att tillfället begagnas
att samtidigt anpassa mynten till den i viss mån nya funktion, som
mynt har kommit att få genom användning i och utnyttjande av maskinella
hjälpmedel. Mynt har upphört att vara värdebärare i egentlig mening. De
är alltjämt skiljemynt. De skall numer också tillfredsställande kunna fungera
som de värdebrickor varmed olika automater manipuleras. De skall
också vara så utformade, att de fördelar mynt kan erbjuda framför sedlar
vid maskinell hantering kan fullt ut tas tillvara. Skall detta bli möjligt,
måste myntens storlek radikalt minskas. Den springande punkten är då
1-kronemyntet. Endast genom att minska detta kan en till formaten tillfredsställande
myntserie byggas upp. Fördelarna med ett förminskat 1-kronemynt
överväger nackdelarna, särskilt med tanke på att det är angeläget utforma
mynten så, att den förutsebara framtida utvecklingen mot alltfler
myntopererade apparater underlättas. Vid en sådan reform bör särskilt beaktas
att den indragning av äldre mynt i silver som blir nödvändig om
1-kronemyntet minskas men som i annat fall torde kunna betraktas som
praktiskt utesluten, beräknas ge staten en inkomst av närmare 100 milj. kr.
Mot den värdeförstöring, som ett minskat 1-kronemynt kan sägas medföra
genom att myntopererad apparatur måste ersättas eller byggas om, kan
alltså sägas stå en större värdeförstöring om man underlåter att minska
1-kronan, genom att silvret i de äldre mynten inte blir tillvarataget. Vill man
dra in dessa bör det dessutom ske så snart som möjligt, innan utelöpande
silvermynt blivit i alltför hög grad uppblandade med de nya pläterade mynten.
Reservanten föreslår att kommitténs alternativ 3 genomförs.

4.4 Övergång till ny myntserie

Kommittén framhåller inledningsvis att man vid ändringar i myntserien
måste söka undvika förväxlingar mellan nya mynt och mynt som skall upphöra
att vara lagligt betalningsmedel. Problemen under övergångstiden
hänger dock till största delen samman med den omfattande maskinella be -

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1970

handlingen av mynt. Automatiska växelgivare måste byggas om, eftersom
de är konstruerade för den nuvarande myntserien och inte kan förses med
exempelvis 5-öresmynt av olika storlek. Tillverkarnas möjligheter att snabbt
bygga om apparaterna för nya mynt får därvid betydelse när det gäller att
minska olägenheterna bl. a. för snabbköpsbutikernas del under övergångstiden.
I detta sammanhang framhåller kommittén också att det är angeläget
att på ett tidigt stadium av övergångstiden finns tillräckliga mängder
mynt i marknaden för att tillgodose tidigt ombyggda apparater. Också i
fråga om manuella myntväxlare samt myntsorterings- och mynträkningsmaskiner,
i vilka samtliga nu cirkulerande mynt behandlas, är problemet
i viss mån detsamma som beträffande växelgivarna. Under den period av
övergångstiden då gamla och nya mynt i samma valör kommer att cirkulera
samtidigt uppstår oundvikligen vissa svårigheter.

Kommittén påpekar emellertid att i vissa maskinella utrustningar för
mynt används endast ett fåtal myntvalörer. De flesta varuautomater kommer
exempelvis enbart att påverkas av en eventuell minskning av 1-kronemyntet.

Kommittén föreslår att en stegvis genomförd ändring av myntserien
i enlighet med kommitténs förslag inleds med att 2-öres- samt 2-kronorsmynten
liksom de nuvarande 5-kronorsmynten, efter en tid av sex månader
från det att beslutet om ändringen trätt i kraft, förklaras inte längre vara
lagligt betalningsmedel.

Ett slopande av nämnda tre mynt kommer inte att medföra några olägenheter
för innehavare av varuautomater. Däremot måste automatiska
växelgivare byggas om. Vidare påpekar kommittén att 2-öresmyntet måste
vara indraget när det nya 5-öresmyntet sätts i omlopp. I annat fall kan förväxlingar
ske.

Antalet cirkulerande 2- och 5-kronorsmynt är mycket begränsat, och en
indragning av dessa kommer därför att få obetydliga konsekvenser. Särskilt
för automathandelns del finner kommittén det angeläget att ett nytt
5-kronorsmynt så snabbt som möjligt kommer i omlopp. Kommittén föreslår
därför att det nya 5-kronorsmyntet släpps ut omedelbart efter lagens
ikraftträdande.

När de nuvarande 2-öres- samt 2- och 5-kronorsmynten upphört att vara
lagligt betalningsmedel bör enligt kommittéförslaget gamla 5-öresmynt
lösas in samtidigt med att nya mynt i denna valör sätts i cirkulation. För de
gamla mynten föreslås eu inlösningstid av sju månader, varefter de inte
längre är lagligt betalningsmedel.

Kommittén föreslår följande program för övergång till den av kommittén
förordade myntserien:

1. 1970: Riksdagsbeslut.

2. 1/1 1971: Ny myntlag träder i kraft. Prägling och utväxling av nuva -

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

rande 2-öringar samt 2- och 5-kronor upphör. Utväxling av nya 5-kronor
påbörjas.

3. 1/7 1971: Nuvarande 2-öringar samt 2- och 5-kronor upphör att vara
lagligt betalningsmedel. Utväxling av nuvarande 5-öringar upphör, och utväxling
av nya 5-öringar påbörjas.

4. 1/2 1972: Nuvarande 5-öringar upphör att vara lagligt betalningsmedel.
Oavsett vilka förändringar som vidtas i myntserien synes det kommittén

lämpligt att genom upplysningskampanj er i massmedia underlätta ett snabbt
indragande av sådana mynt som fortsättningsvis inte skall vara lagligt betalningsmedel.

I reservationen föreslås, på grund av att reservanten förordat alternativ 3,
andra övergångsbestämmelser.

4.5 Kostnadsfrågan

Kommittén har sökt uppskatta de kostnader som kan beräknas uppkomma
för ombyggnad och nyanskaffning av myntmekanismer och automater
(SOU 1969:17, avsnitt 6). Beräkningarna för sådana varuautomater m. m.
som innehas av enskilda grundas på en enkät hos svenska och utländska
företag inom automatbranschen. Också beräkningen av kostnader inom
kommunal och privat lokaltrafik för ändring eller utbyte av myntväxlare
m. m. samt för växelgivare och myntsorteringsapparater på den svenska
marknaden har skett på grundval av uppgifter från leverantörföretag.

Kommitténs kostnadsberäkningar har sammanfattats i följande tabell.

Valör Dia- Metall Beräknade kostnader1 i milj. kr. för Sum meter

- ma

(mm)	varu-	post-	tele-	sta-	mynt-	auto-	parke-
	auto-	ver-	ver-	tens	väx-	matiska	rings-
	mater	ket	ket	järn-	lare	växel-	auto-
				vägar	m. in.	givare	mater

2 öre		slopad
5 öre	IS	brons	1,2			0,3	1,6	7,4		10,5
2 öre		slopad
5 öre	18	brons
50 öre	19,5	koppar- nickel
1 krona	22,7	koppar- nickel	40,5	0,6	6,8	0,3	1,6	7,5	5,4	62,7
1 krona	25	koppar- nickel	3							3

1 Ett slopande också av 1-öresmyntet påverkar inte de angivna kostnaderna i nämnvärd grad.

Som framgår av tabellen kan ett slopande av 2-öresmyntet och en minskning
av 5-öresmyntet beräknas medföra ombyggnads- och utbyteskostnader
för myntopererade apparater om ca 10,5 milj. kr.

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1970

Om 2-öresmyntet slopas och 5-öresmyntet minskas i samband med att
också 1-krone- och 50-öresmynten görs mindre uppkommer en kostnad om
ca 63 milj. kr. Det av kommittén förordade 1-kronemyntet av pläterat material
föranleder inga kostnader för ombyggnader eller utbyten av myntapparater.
Om myntet i stället görs av massivt kopparnickel kommer kostnaderna
enligt beräkningarna att uppgå till ca 3 milj. kr. Kommittén betonar
att de siffror som angetts för varuautomater måste betraktas som
osäkra. De kostnader som beräknats för övriga sektorer torde däremot
nära stämma överens med de verkliga förhållandena. De affärsdrivande
verken har nämligen en noggrann redovisning av antalet myntopererade apparater.
Även i fråga om automatiska växelgivare, myntväxlare och parkeringsautomater
torde praktiskt taget hela antalet ha kunnat beaktas, eftersom
dessa apparater är relativt nya företeelser och levereras av ett fåtal
företag som alla kommit in med av kommittén begärda uppgifter. Kommittén
påpekar slutligen att samtliga kostnadsberäkningar — vilka avser förhållandena
år 1968 — snabbt blir föråldrade på grund av förändringar i
apparatbeståndet.

4.6 Ersättningsfrågan

I kommitténs uppdrag har även ingått att överväga om ersättning under
särskilda omständigheter skall kunna utgå till dem som åsamkas kostnader
genom en myntreform.

Kommittén har undersökt hur ersättningsfrågan bedömts vid förändringar
i myntserier under senare år på vissa håll i utlandet. Enligt vad kommittén
erfarit har man vid myntförändringar i Schweiz och Holland över
huvud taget inte ifrågasatt någon ersättning. I England har regeringen föreslagit
att ersättning i anledning av decimalsystemets införande inte under
några omständigheter skall utbetalas. Vid den genomgripande myntreform
som genomförts i Australien har viss ersättning dock utgått till innehavare
av olika myntapparater.

Som framgått av det föregående medför det av kommittén förordade
1-kronemyntet inga som helst kostnader för ombyggnader eller utbyten av
maskinell utrustning. Däremot innebär ett slopande av 2-öresmyntet och
en minskning av 5-öresmyntets storlek att främst automatiska växelgivare
måste byggas om eller bytas ut.

Kommittén konstaterar till en början att staten inte har någon rättslig
skyldighet att ersätta kostnader som orsakas av en myntreform. Den omständigheten
att enskilda inrättat sig efter rådande myntsystem och investerat
i maskinell myntutrustning kan inte medföra att staten garanterar
att mynten för all framtid skall förbli desamma. Frågan om eventuell ersättning
till enskilda innehavare av myntapparater är alltså — betonar
kommittén — en skälighetsfråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

De ekonomiska verkningarna av ombyggnader eller utbyten av växelgivare
anser kommittén kunna i icke ringa grad begränsas genom möjligheterna
att göra avdragsgilla avskrivningar vid taxeringen. Vid ett utbyte
av befintliga växelgivare mot nya får man inte bortse från att de skattemässiga
avskrivningsreglerna kan komma att avsevärt minska de negativa följderna
för apparatinnehavarna. Vad beträffar annan utrustning för maskinell
behandling av mynt som kommer att behöva ändras eller ersättas på grund
av de föreslagna ändringarna i myntserien finner kommittén att det härvidlag
huvudsakligen är fråga om sådana artiklar som bör uppfattas som
förbrukningsmaterial.

Enligt kommitténs mening kan således några särskilda ersättningsgrundande
omständigheter inte anses föreligga. Kommittén förordar därför att
myntreformen genomförs utan att ersättning av allmänna medel utgår. För
övrigt framhåller kommittén att ett försök att rättvist fördela ersättningar
bland innehavare av sådana apparater, som påverkas av reformen, skulle
möta administrativa svårigheter som inte står i ett rimligt förhållande till
uppgiften.

5 Remissyttrandena

5.1 Valörerna

Myntkommitténs förslag att i myntserien skall ingå valörerna 1, 5, 10,
25 och 50 öre samt 1 krona och 5 kronor jämte ett minnesmynt på 10 kronor
godtas av det övervägande antalet remissinstanser. Att 5-, 10- och 25-öringarna samt 5-kronan skall behållas har inte ifrågasatts av någon. Mest
delade har meningarna varit i fråga om 1-öringen. En fjärdedel av de hörda
myndigheterna och organisationerna har i likhet med reservanten ansett att
myntet bör avskaffas. I de remissyttranden, där förslaget att behålla 1-öringen tillstyrkts, anförs i allmänhet att ett avskaffande av myntet skulle,
främst inom livsmedelshandeln, medföra problem vid avrundning av öresbelopp
till jämna femtal ören. Statens pris- och kartellnämnd framhåller att det
av kommittén diskuterade avrundningsalternativet — att behålla de ojämna
priserna men avrunda slutsumman vid betalningen — i teorin är både
enkelt och smidigt. Nackdelen är att man vid prissättning skulle komma att
använda sig av en lägsta räkneenhet, som vid betalning ej motsvaras av något
mynt i myntserien. Systemet kommer härigenom att framstå som ologiskt.
Nämnden tror att det i praktiken skulle leda till samma prissättning
som om samtliga priser ändras till tal jämnt delbara med fem. Rent allmänt
invänder nämnden mot sistnämnda alternativ att förfaringssättet strider
mot decimalsystemet, på vilket priser och mynt bygger. Priser som ej
är delbara med fem är vanliga och förekommer företrädesvis inom livsmedelsområdet.
En genomgång av Stockholms livsmedelshandlareförenings

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

prisbok för november 1968 visar att av 5 047 prisuppgifter endast 2 127 eller
omkring 42 % var jämnt delbara med fem. Nämnden finner dock i likhet
med kommittén att en avrundning av priset till närmaste femtal ören för
flertalet ojämnt prissatta varor torde kunna genomföras inom detaljhandeln
utan större svårighet. Detta gäller framför allt varor som antingen betingar
ett jämförelsevis högt pris eller beträffande vilka handelsmarginalen
är relativt hög. En annan fråga är, fortsätter nämnden, hur en sådan avrundning
av priserna i verkligheten skulle utfalla. En avrundning av detaljhandelspriset
till jämna femtal ören skulle i fråga om lågmarginalvaror
kunna skapa avvägningsproblem, åt vilket håll avrundningen borde ske.
Enligt nämndens mening är det realistiskt att räkna med att avrundningen
i många fall skulle komma att ske uppåt, vilket skulle leda till prishöjningar
på vissa för konsumenterna viktiga dagligvaror. Olägenheterna blir
inte mindre vid fortsatta prisförändringar, eftersom dessa måste ske med
hela 5-öresbelopp. Detta innebär i fråga om nämnda varugrupper stora relativa
prisändringar, som i vissa situationer kan komma att vålla handeln
praktiska problem och som framför allt torde innebära betydande risker
i prishänseende för konsumenterna. Nämnden finner därför i likhet med
majoriteten inom kommittén att övervägande skäl talar för att 1-öresmyntet
behålls som lägsta skiljemynt.

En prissättning i jämna fem örestal finner inte heller KF acceptabelt med
hänsyn till önskvärdheten av smidiga och procentuellt måttliga prisanpassningar
i detaljhandeln. Ett systematiskt användande av avrundningar
vid betalningar finner förbundet närmast vara ett kriterium på en felkonstruerad
myntserie. RF ansluter sig därför till kommitténs uppfattning att
1-öringen bör behållas.

Kommerskollegium anser det vara för tidigt att nu slopa 1-öresmyntet,
eftersom en avrundning till jämna femtal ören för vissa varor, t. ex. mjölk,
inte är möjlig f. n. med hänsyn till såväl konsumenter som leverantörer.
Skånes handelskammare är av samma mening.

Kommitténs uppfattning att det finns behov av ett mynt som motsvarar
räkneenheten öre delas av mynt- och justeringsverket, som emellertid med
skärpa betonar att myntet numera inte fungerar som ett verkligt cirkulerande
betalningsmedel utan i stället nästan enbart används inom livsmedelshandeln
för att ge växelmynt åter till köparen. Verket anmärker att det
uppenbarligen finns ett betydande motstånd hos allmänheten mot att betala
med småmynt. Detta motstånd kan till och med vara särskilt markerat inom
den del av handeln som tillämpar 1-öresprissättning, dvs. livsmedelshandeln
med sina numera vanligen hårt rationaliserade kassor där ofta köbildningar
uppstår. Verket anser det nödvändigt att begränsa präglingen av 1-öresmyntet
till förslagsvis 50 milj. stycken mynt per år men framför även tanken på
att inskränka den framtida 1-örespräglingen så att den bara motsvarar inlösningen
av nötta mynt (1969 ca 50 000 stycken mynt). I det senare fallet

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

skulle man således vidmakthålla den till ca 380 milj. stycken mynt (om hänsyn
tas endast till de mynt som utväxlats efter år 1951) uppgående cirkulationen
av 1-öresmynt.

Poststyrelsen uttalar sin sympati för reservantens förslag i vad detta
avser slopande av 1-öresmyntet. En sådan åtgärd skulle förenkla arbetet i
postkassorna. Styrelsen har dock inte något yrkande i frågan.

Bland de remissinstanser som anser att 1-öringen bör avskaffas framhåller
fullmäktige i riksbanken, att om man avskaffar 1-öresmyntet i ett
system som utgår från att denna valör finns, måste det givetvis uppstå
praktiska övergångssvårigheter i olika avseenden. Den utredning som kommittén
redovisar finner fullmäktige dock närmast peka hän mot att
dessa svårigheter av berörda instanser bedöms som tämligen lättöverkomliga.
Som skäl för att behålla myntet återstår då egentligen endast det räknelogiska
argumentet att myntserien måste innehålla ett mynt som svarar
mot den minsta räkneenheten. Men att låta detta skäl hindra en reform
som ur andra synpunkter är rationell och praktiskt önskvärd anser fullmäktige
ej bör komma i fråga. Bl. a. Sveriges grossistförbund och Sveriges
köpmannaförbund ansluter sig till de skäl som framförs i reservationen och
betonar, att en myntserie som minskades ytterligare genom att man slopade
1-öringen skulle innebära en betydande förenkling vid betalningstransaktioner
i allmänhet och på längre sikt medföra fördelar för automathandeln
och självbetjäningsaffärer med myntåtergivningsapparater. Köpmannaförbundet
anser dessutom att åtgärden inte skulle medföra några negativa
ekonomiska konsekvenser för konsumenterna på grund av den effektiva
konkurrensen.

Statens jordbruksnämnd framhåller att man — om både 1- och 2-öringen
slopas — måste räkna med att priserna för åtskilliga varor inom jordbruksregleringen
skall kunna bestämmas till andra öretal per enhet än jämna
fem- och tiotal. Om myntsystemet ej möjliggör exakt betalning, uppstår behov
av avrundningsregler som så långt möjligt eliminerar olägenheterna.
Det i utredningen framförda alternativet att priserna för enskilda varor behålls
vid ojämna öretal och att avrundning sker först vid betalning av
hela inköpet finner nämnden då vara att föredra.

Kommitténs förslag att 50-öringen skall finnas kvar i myntserien tillstyrks
eller lämnas utan erinran av alla remissinstanser utom fullmäktige i
riksbanken, SAF och AB Nils Adamsson. De tre sistnämnda instanserna anser
att fördelarna med en kort myntserie överväger de nackdelar som ett
slopande av myntet kan medföra och förordar därför dess utmönstrande.

Förslaget att slopa 2-öringen och 2-kronan godtas av så gott som alla
instanser. Endast RF anser att 2-öringen bör behållas därför att annars
behovet av 1-öringar — vilka är utsatta för större svinn -— skulle öka alltför
kraftigt. Förbundet föreslår också vissa åtgärder i syfte att öka cirkulationen
av småmynt. Sveriges jordbrukskasseförbund ifrågasätter om slopandet

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1970

av 2-kronan är en rationell åtgärd och påpekar att om så sker kommer behovet
av 1-kronor, särskilt vid växling, att öka.

5.2 Storlek, prägel och metallinnehåll

Kommitténs förslag att minska 5-öringen och 5-kronan, men behålla
storleken på övriga mynt oförändrad, har så gott som genomgående tillstyrkts
And remissbehandlingen. Statistiska centralbyrån, Statens järnvägar
och Sveriges jordbrukskasseförbund föredrar dock reservantens förslag att
göra 1-kronan mindre än nu, varigenom utrymme skapas för ett 5-kronorsmynt,
som är mindre än enligt majoritetens förslag och för ett minskat 50-öresmynt. Även fullmäktige i riksbanken ansluter sig till resemrantens förslag
i fråga om 1- och 5-kronornas storlek. Svenska bankföreningen och KF
anser att 5-öringen bör göras något större än vad som föreslagits. Med hänsyn
till risken för förväxling med 1-kronan bör enligt KF:s uppfattning äAren
5-kronorsmyntet göras något större än enligt kommitténs förslag. I fråga
om prägel och metallinnehåll ansluter sig det övervägande antalet remissinstanser
till majoritetens förslag att med oförändrad prägel göra 1-öringen
i aluminium, 5-öringen i brons och övriga mynt i kopparnickel, varvid
1-kronemyntet tillverkas i pläterat material. I vissa fall har emellertid aAfvikande
mening anmälts. Också i övrigt har synpunkter i olika hänseenden
framförts.

I fråga om 1-öringen anser sålunda kommerskollegium och handelskammaren
i Visby att denna bör tillverkas i hårdare material än aluminium.

Svenska numismatiska föreningen framhåller däremot som ett önskemål
att 1-öresmyntet äAnn i fortsättningen, trots de relativt höga kostnaderna
per mynt, tillverkas i samma material som nu. På längre sikt måste man
räkna med att 1-öringen kommer till allt mindre användning. Det synes
föreningen därför vara en överloppsgärning att gå över till ett mynt i ny
metall och med ny teknik, som inte tidigare tillämpats i landet.

Mynt- och justeringsverket har i den inledningsvis omnämnda skrivelsen
av den 17 april 1970 meddelat att Arerket undersökt tre olika metoder att
framställa aluminiummynt med från kopparnickel avvikande färg, nämligen
anodisering/färgning, elektrolytisk förkoppring och plätering med koppar.
Det har därvid visat sig att metoden anodisering/färgning, som används
industriellt, inte är lämplig, då det oxidskikt som bildas A''id denna
metod är mycket hårt. Myntpräglingsmaskinen påverkades redan efter ett
relativt ringa antal myntpräglingar. Verket anser inte metoden användbar,
eftersom man kan befara att myntapparater därvid skulle ta skada genom
nötning. Elektrolytiskt förkopprade och kopparpläterade myntämnen har
också anskaffats och provpräglats. Präglingen anser verket inte erbjuda
några problem. Men då elektrolytisk förkoppring av aluminium inte har
någon industriell tillämpning kan en framställning i stor skala av materia -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

let enligt verkets uppfattning bereda betydande svårigheter. Dessutom har
det förkopprade materialet dåliga korrosionsegenskaper. Framställning av
kopparpläterad aluminium möter däremot inte några tekniska hinder men
pläteringsförfarandet är en relativt dyrbar process. Verket anser därför
inte att pläterade 1-öresmynt bör komma i fråga. Verket har också studerat
möjligheten att framställa järnmynt med en färg, som avviker från kopparnickelns.
En mörkfärgning genom blåanlöpning har verket därvid funnit
vara den bästa lösningen. Kostnaden för järnmynt är mycket låg, omkring
någon tiondels öre per mynt.

Sporrong Mgntapparater AB anser att det skulle vara en allmän fördel
med lättare småmynt och föreslår — liksom RF — att också 5-öresmyntet
utföres i aluminium.

Förslaget att tillverka 1-kronemyntet i pläterat material behandlas mera
utförligt av mynt- och justeringsverket, som framhåller, att kostnaderna för
framställning av den pläterade 1-kronan, ca 20 öre, kan anses acceptabla
även om ett mynt i massiv kopparnickel i samma eller mindre format blir
avsevärt billigare. Vad verket som mynttillverkare finner mer betänkligt
är att man för överskådlig framtid binder sig för en fabrikationsprocess
som är komplicerad både beträffande själva pläteringsförfarandet och särskilt
i fråga om den unika kantbehandlingen som f. n. endast kan utföras
av en enda leverantör. Verket säger sig därför vilja starkt understryka
vad kommittén anfört både om möjligheten att låta kärnmaterialet
vara synligt i myntets kant och om att frågan om främst metallen i 1-kronan
bör omprövas så snart detta mynt, bl. a. genom den nya 5-kronans
tillkomst, minskat i betydelse som automatmynt. Vill man redan nu prägla
1-kronemyntet i vanligt kopparnickel måste man, som reservanten föreslagit,
minska formatet. Verket erinrar om att även myntkommitténs majoritet
funnit en sådan lösning mycket tilltalande på längre sikt och säger
sig helt dela denna uppfattning.

De Blindas förening framför synpunkter på präglingen och framhåller
vikten av att mynten lätt går att skilja från varandra.

5.3 Övergångsbestämmelserna

Majoriteten av de hörda instanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran
de övergångsbestämmelser som kommittén föreslagit.

Mynt- och justeringsverket, som tillstyrker förslaget, påpekar samtidigt att
extraordinära insatser emellertid torde erfordras om verket som mynttillverkare
skall kunna klara övergången innan ett nytt myntverk tagits i bruk.
Verket anser det emellertid inte realistiskt att avvakta igångsättandet av ett
nytt myntverk innan myntreformen genomförs med hänsyn till dels handelns
och särskilt automathandelns berättigade önskemål om ett cirkulerande

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

5-kronorsmynt och dels de stora kostnaderna för den nuvarande präglingen
av bronsmynt. Verket anför vidare.

Den årliga besparingen vid en övergång till de föreslagna nya småvalörerna
beräknas till 3,5 milj. kr. per år, varav 1,75 milj. kr. i rena bearbetningskostnader.
Mot bakgrunden av dessa siffror är det från rent ekonomisk
synpunkt motiverat att sätta in extraordinära åtgärder för att kunna
genomföra reformen redan innan ett nytt myntverk kan ha tagits i bruk.
Sådana åtgärder kan f. ö. bli nödvändiga även utan myntreform, eftersom
verkets möjligheter att behålla och rekrytera personal är mycket små sedan
mynttillverkningens utflyttning från Stockholm aviserats. De extraordinära
åtgärderna kan t. ex. bestå i att färdiga mynt inköps från utländska
myntverk eller andra tillverkare av dylika produkter.

Några företrädare för affärslivet avstyrker emellertid den föreslagna tidsplanen.
Sveriges grossistförbund framhåller att de föreslagna övergångsbestämmelserna
kan medföra att ombyggnaden av automatiska växelgivare
måste ske i två etapper, varigenom de totala kostnaderna kan bli betydligt
högre än de beräknade. KODA Leverantörföreningen Kontors- och datautrustning
— som diskuterat bestämmelserna om övergångstiden med samtliga
mer betydande leverantörer av automatiska växelgivare — framhåller
att ett betydande antal växelgivare måste byggas om. I regel måste därvid
både basmaskinen (kassaregistret) och växelgivaren tas till leverantörens
verkstad. Föreningen betonar att ombyggnadsarbetena kommer att bli omfattande
och betyda en väsentlig insats utöver leverantörföretagens normala
service. Sålunda måste dessa företag skaffa ökade verkstadsutrymmen och
anställa ny arbetskraft. Förberedelsearbetena måste också inriktas på att få
fram behövliga verktyg och att planlägga transport till verkstad av maskinerna
från självbetjäningsaffärer som är spridda över hela vårt land.
Innan definitivt beslut fattats av riksdagen om den nya myntseriens utformning
anser föreningen inte att förberedelserna för ändringsarbetena
kan igångsättas. För nu nämnda förberedelsearbeten beräknar föreningen att
det behövs minst ett år från det riksdagsbeslutet föreligger. Inom de leverantörföretag
med vilka föreningen samrått har vidare gjorts vissa beräkningar
som visar att för ombyggnaden av samtliga automatiska växelgivare
behövs en tidrymd av åtta arbetsmånader. Man har förutsatt att semestermånaden
juli bortfaller och att därjämte december månad inte kan komma
i fråga med hänsyn till julhandeln. Tidsberäkningarna har skett med utgångspunkt
från att växelgivarna inte behöver ändras mer än en gång i samband
med myntreformens genomförande. För att undvika två ombyggnader
anser föreningen det nödvändigt att allmänheten under övergångstiden får
tillgång till dels samtliga de mynt som f. n. tillhandahålls och dels också
de nyprägiade 5-öres- och 5-kronorsmynten. Till skillnad mot myntkommitténs
förslag måste således enligt föreningens mening utväxling av nya
5-öringar komma igång redan i början av övergångsperioden samtidigt med
utväxlingen av de nya 5-kronorna. Sammanfattningsvis föreslår föreningen
3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 190

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

sålunda att övergångstiden inte börjar löpa förrän minst ett år efter riksdagens
beslut om den nya myntserien, att denna tid omfattar minst åtta
arbetsmånader och att under hela övergångstiden finns tillgång till dels
samtliga mynt som f. n. tillhandahålls, dels de nypräglade 5-öres- och
5-kronorsmynten. Också Sporrong Myntapparater AB föreslår att utväxling
av alla mynt sker vid samma tidpunkt. Utväxlingen av de mynt som skall
utgå ur myntserien bör enligt bolaget upphöra sex månader därefter.

De Blindas förening understryker vikten av upplysningskampanjer i samband
med reformen och av att information på bekostnad av allmänna medel
sprids till synskadade på för dem tillgängliga media.

5.4 Ersättningsfrågan

Kommitténs uppfattning att myntreformen bör genomföras utan att ersättning
utgår till innehavare av myntapparater biträds eller lämnas utan
erinran av flertalet remissmyndigheter. Åtskilliga, främst bland företrädarna
för näringslivet och kommunerna, anser dock att ersättning bör utgå.

Sålunda finner bl. a. kommerskollegium — med hänsyn till att det rör sig
om åtgärder, som affärslivet nödgas vidta till följd av en för näringsidkarna
i och för sig ovidkommande reform, samt om ganska blygsamma belopp —
att kostnaderna bör kunna ersättas med statsmedel. Stockholms handelskammare
påpekar att myntreformen är av allmänt intresse och kommer att
leda till besparingar för staten. De som drabbas av utgifter är emellertid de
företag och andra som i sin rörelse använder myntapparater. Handelskammaren
anser det inte motiverat att dessa parter skall bära ifrågavarande
kostnader. Man bör också beakta, att en myntreform bör gälla avsevärd tid
och att automathandeln kan antas få allt större omfattning. Det blir därför
betydligt dyrbarare än i nuläget att om ett antal år genomföra en ytterligare
ändring av myntserien. Handelskammaren erinrar — liksom Svenska
företagares riksförbund — om att ersättning utgick för kostnader i samband
med omläggningen till högertrafik.

Även Sveriges grossistförbund anser att kostnadsersättning bör utgå och
framhåller att införandet av den nya myntserien på sikt kommer att betyda
väsentligt minskade kostnader för staten. Då sålunda reformen ur statens
och allmänhetens synpunkt kommer att medföra betydande fördelar, medan
ombyggnadskostnaderna, särskilt för automatiska växelgivare, kan bli betydande,
synes det förbundet inte mer än rimligt att en viss ersättning utgår
till den speciella och relativt begränsade kategori företagare det här gäller.
Även om det kan vara riktigt att de ekonomiska verkningarna av ombyggnad
eller utbyte av växelgivare i någon mån begränsas genom möjligheterna
att vid taxeringen göra avdragsgilla avskrivningar, bör dock observeras att
vederbörande företag förutom ombyggnadskostnaderna även måste räkna
med sådana kostnader som uppstår genom förlängd genomströmningstid i

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1970

snabbköpskassorna och andra störningar. Sveriges köpmannaförbund framför
liknande synpunkter.

Städerna Stockholm, Göteborg och Malmö delar uppfattningen att staten
bör ersätta kostnaderna. Göteborgs siad påpekar att ett av motiven för att
ersättning inte skall utgå — möjligheten till skattelättnad genom avskrivningar
— inte är tillämpligt på staden, som ju inte åtnjuter sådan skattelättnad.
Svenska lokaltrafikföreningen framhåller att med den ekonomiska
situation som i dag föreligger för trafikföretagen inga möjligheter finns för
dessa att göra sådana skattemässiga avskrivningar som kommittén avsett.
KODA Leverantörförening Kontors- och datautrustning betonar, liksom kommittén,
att den utredning om beräknade kostnader för ombyggnad eller utbyte
av automatiska växelgivare som ligger till grund för kommitténs beräkningar
endast ger ungefärliga siffror. De totala ombyggnadskostnaderna kan
dessutom bli betydligt högre om — vilket kan bli fallet med de föreslagna
övergångsbestämmelserna — ombyggnaden måste ske i två etapper. Föreningen
föreslår att problemen i samband med övergångstiden ytterligare
utreds i syfte att nå fram till regler som i möjligaste män nedbringar kostnaderna
vid övergången till den nya myntserien.

6 Departementschefen

6.1 Inledning

Det nuvarande myntsystemet är närmare 100 år gammalt. Det infördes
genom 1873 års lag om rikets mynt som alltjämt är i kraft. Åtskilliga ändringar
har emellertid skett under årens lopp. Ändringarna har i allt väsentligt
rört metallinnehållet i mynten. Däremot är själva myntserien i stort sett
oförändrad.

Grundvalen för myntlagen finns i 79 § 2 regeringsformen (RF). Enligt
denna paragraf får ändring i rikets mynt till ”skrot eller korn” (myntens
bruttovikt resp. nettovikt i ädel metall) inte ske utan riksdagens samtycke.
Bestämmelsen lämnar dock Kungl. Maj:ts rätt att slå mynt ”oförkränlct”.
Detta har ansetts innebära att Kungl. Maj:t ensam får bestämma myntens
utseende och prägel. Kungl. Maj :t har också ansetts ha rätt att bestämma
vilka kvantiteter skiljemynt av olika valörer som skall myntas ut.

Bestämmelserna i RF är ett uttryck för uppfattningen att myntens metallvärde
skall stå i viss relation till deras valör. Denna uppfattning är sedan
länge övergiven. Vad man numera i olika länder lägger huvudvikten vid i
fråga om myntens utformning är att dessa skall vara funktionsdugliga, förfalskningssäkra,
lätta att tillverka och billiga. Detta synsätt har i Sverige
kommit till uttryck bl. a. i de ändringar i myntlagen varigenom järn och
kopparnickel införts som myntmetaller.

Den år 1963 tillsatta myntkommittén förordade en kortare myntserie eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

med andra ord en serie med färre mynt än den nuvarande. Kommittén ansåg
att 2-öringen, 50-öringen och 2-kronan borde slopas. Vidare föreslog kommittén
att storleken på vissa mynt skulle minskas. Vissa förslag till ändringar
i fråga om myntmetallernas sammansättning framlades också. Kommitténs
förslag mottogs på det hela taget positivt av remissinstanserna.
Emellertid riktades en viss kritik mot att en samlad undersökning av de beräknade
kostnaderna för reformen inte skett. Många ställde sig också avvisande
till förslaget att 50-öringen skulle tas bort ur serien. I direktiven för
den kommitté som tillsattes år 1966 för att närmare utreda kostnaderna för
en myntreform och för att i övrigt slutföra den tidigare kommitténs arbete,
framhöll jag att dess förslag till myntserie i princip borde vara utgångspunkt
för den nya kommitténs överväganden.

6.2 Myntvalörerna

1966 års myntkommitté föreslår i likhet med den förra myntkommittén
att 2-öringen och 2-kronan skall utgå ur myntserien. Däremot anser kommittén
att 50-öringen bör behållas. Kommitténs förslag innebär alltså att
myntserien får följande utseende: 1, 5, 10, 25 och 50 öre, 1 krona, 5 kronor
samt som minnesmynt 10 kronor.

Av vad jag tidigare sagt framgår att jag finner det angeläget att myntserien
förkortas. Som kommittén framhåller medför en kortare serie den fördelen
att mynten i serien kan ges en inbördes större diameterskillnad varigenom
risken för förväxling minskas. Dessutom kommer kostnaderna för
framställning och hantering av mynten att kunna minskas betydligt.

Mynt- och justeringsverket beräknar för år 1970 en utväxling av nära 220
milj. stycken mynt, varav 1 milj. 2-kronor, 28 milj. 1-kronor, 10 milj. 50-öringar, 20 milj. 25-öringar, 80 milj. 10-öringar, 26 milj. 5-öringar, 24 milj.
2-öringar och 30 milj. 1-öringar. Endast en ringa del av dessa mynt kommer
att ersätta utslitna mynt (inväxlingen av sådana var för år 1969 sammanlagt
ca 250 000 stycken mynt) och utväxlingen medför sålunda i praktiken en
ökning av antalet disponibla mynt med hela antalet tillverkade mynt.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag till myntserie har slopandet
av 2-öringen och 2-kronan praktiskt taget enhälligt tillstyrkts. För egen
del har jag samma mening som remissinstanserna. Att serien vidare skall
innehålla valörerna 5, 10 och 25 öre samt 1 krona och 5 kronor har heller inte
satts i fråga. Även förslaget att behålla 50-öringen har i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Också jag anser att dessa valörer bör ingå i myntserien.

I fråga om 1-öresmgntet, som den tidigare kommittén ansåg böra finnas
kvar, har 1966 års kommitté ytterligare sökt klargöra följderna av ett eventuellt
avskaffande.

Kommitténs undersökningar visar att ett slopande av myntet på åtskilliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

områden inte skulle medföra några eller endast obetydliga olägenheter. Vid
uppbörden av mervärdeskatt skulle således inga komplikationer uppkomma.
Inte heller skulle åtgärden få någon inverkan på taxor och avgifter hos affärsdrivande
verk som televerket och statens järnvägar, eftersom avrundning
av räkningarnas slutsumma sker redan nu. Också på liknande områden
torde en avrundning kunna ske utan tekniska svårigheter. För bankinstituten
skulle ett slopande av småmynten medföra driftsfördelar och lägre kostnader
för mynttransporter. För riksbanken och mynt- och justeringsverket
skulle åtgärden också innebära minskade transportkostnader. Från bokföringssynpunkt
skulle reformen dock kunna medföra övergångssvårigheter i
de fall då kontanta in- och utbetalningar inte stämmer överens med det belopp
i räkenskaperna som betalningen avser. Ett visst merarbete, t. ex. bokföring
av skillnaden på ett särskilt konto, skulle då kunna uppkomma. Ett
slopande av de båda lägsta myntvalörerna skulle enligt kommittén också
kunna innebära vissa problem vid användningen av kassaregister.

I fråga om kostnaderna för framställning av 1-öresmyntet anför kommittén
följande. Metallvärdet i 1-öresmyntet överstiger f. n. dess namnvärde.
Med den instabilitet som kännetecknar kopparpriserna kan metallvärdet i
framtiden komma att stiga avsevärt. Den totala framställningskostnaden för
myntet uppgår till nära tre öre. Till detta kommer kostnaden för distribution
som gör att myntet när det sätts i cirkulation har dragit en kostnad av
många gånger myntets nominella värde. Kommittén erinrar i sammanhanget
om verkningarna av att man inom detaljhandeln mer och mer går över till
att använda automatiska växelgivare. Dessa betalar snabbt tillbaka växelmynt
när kunden betalar i 1-kronor eller sedlar. Denna utmatning av småmynt
motsvaras inte av några metoder för att åter sätta småmynten i cirkulation.
Småmynten har härigenom blivit något av engångsmynt. Sedan handeln
mera allmänt gått över till automatiska växelgivare räknar kommittén
med att behovet av småmynt kommer att bli nära nog omättligt. Redan nu
har som framgått av uppgifter i dagspressen bristen på småmynt tidvis ansetts
mycket besvärande. Det är enligt kommittén inte rimligt att vid en
framtida årlig myntproduktion på exempelvis 200 milj. stycken mynt per år
reservera kanske hälften av tillverkningskapaciteten för 1-öresmynten för att
dessa skall finnas att tillgå för handeln i något så när tillfredsställande omfattning.

Mot ett avskaffande av 1-öringen har anförts farhågor för en fördyring
av mjölk, smör och andra dagligvaror. I den undersökning som statistiska
centralbyrån utfört för kommitténs räkning har man utgått från att detaljhandeln,
om småmynten slopas, antingen fortsätter att tillämpa varupriser,
som inte är delbara med fem, och vid betalning av hela inköpet avrundar
summan till femtal ören eller sätter priserna på de enskilda varorna i femtal
ören. Priseffekterna i de båda alternativen har undersökts med hänsyn till
om köpesumman resp. priserna avrundas uppåt (dvs. öretalen 1, 2, 3 och 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

rundas till 5 samt 6, 7, 8 och 9 till 0), nedåt (dvs. öretalen 1, 2, 3 och 4 rundas
till 0 samt 6, 7, 8 och 9 till 5) eller till närmaste femtal öre (dvs. öretalen
1, 2, 8 och 9 rundas till 0 samt 3, 4, 6 och 7 till 5). Undersökningen visar att
konsumentprisindex, om priserna på de enskilda varorna inte ändras utan
summan avrundas uppåt vid betalning av hela inköpet, höjs med högst
0,04 % (f. n. 0,1 indexenheter). Om priserna på de enskilda varor som inte
har priser delbara med fem genomgående avrundas uppåt, påverkas index
med allra högst 0,15 % (f. n. 0,3 enheter). Om avrundningen däremot sker
nedåt betyder detta motsvarande sänkning av index. En avrundning till närmaste
femtal öre — antingen av köpesumman eller av priserna på de enskilda
varorna — skulle innebära att höjningar och sänkningar tog ut varandra.

Centralbyråns undersökning behandlar också frågan hur ett avskaffande
av 1- och 2-öringar skulle påverka priserna för ofta köpta varor med låga
och ojämna priser, t. ex. mjölk och pilsner. För mjölk och pilsner med ett
antaget pris av 1: 08 kr. resp. 08 öre (1/3 liter) skulle t. ex. avjämning till
närmaste femtal öre medföra en höjning med 2 öre i båda fallen men för
mjölken skulle höjningen uppgå till 1,9 % mot 2,9 % för pilsnern. För dessa
varor skulle således en avrundning av priset på den enskilda varan Aid
själva genomförandet av en myntreform medföra en relativt sett olikartad
men dock obetydlig prisförändring. Vid fortsatta prisförändringar skulle
dessa dock ske med hela fem öre vilket motsvarar 4,5 resp. 7,1 %. Nackdelarna
med så stora relativa prisförändringar skulle enligt centralbyrån
kunna motvägas genom förlängning av tidsintervallen mellan prisförändringarna.

Kommittén förmodar att man i detaljhandelsledet vid ett slopande av småmynten
kommer att avrunda priserna till närmaste femtal öre vilket alternativ
som än kommer att tillämpas — avrundning av priset på de enskilda
varorna eller av priset för hela inköpet. Varken säljare eller köpare kommer
att förlora på detta. För vissa varor, särskilt en del ur konsumentsynpunkt
”tunga” sådana, t. ex. mjölk, där priset per enhet är relativt lågt och handelsmarginalen
liten saknar emellertid en avrundning av priset på den enskilda
varan inte betydelse. Här bör man emellertid enligt kommittén beakta
den prisspridning som föreligger mellan olika affärer. Av utredningar som
gjorts av statens pris- och kartellnämnd framgår t. ex. att under en och
samma dag i Falun förekom följande variationer i affärerna, nämligen på
mjölk från 1: 02 kr. till 1: 09 kr. per liter, på margarin från 1: 77 kr. till
1: 98 kr. per 1/2 kg och på strösocker från 2: 70 kr. till 3: 30 kr. per 2 kg.

Myntkommittén finner vid sin genomgång av skälen för och emot ett slopande
av 1-öresmyntet att övervägande skäl talar för att det behålls. Visserligen
föreligger enligt kommittén inte några absoluta hinder för att slopa
myntet, men ett slopande skulle få följder av helt annan art än vid andra
förändringar i myntserien, eftersom myntet representerar den minsta en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

heten i vårt myntsystem. Kommittén pekar härvid på problem som hänger
samman med detaljhandelns marginaler samt butiks- och bokföringsorganisation.
Rådande olägenheter i fråga om användningen av 1-öresmyntet synes
enligt kommittén kunna minskas om myntet genom olika åtgärder sätts
i verklig cirkulation eller om man genom prissättningen inom detaljhandeln
minskar användningen av myntet.

En av kommitténs tre ledamöter är skiljaktig och anser att 1-öringen bör
slopas.

Vid remissbehandlingen har majoritetens förslag att behålla 1-öresmyntet
lämnats utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser. Av dessa
har ett fåtal uttryckligen berört frågan. I de fall där så skett synes farhågor
för prisstegringar vid ett slopande av myntet ha varit avgörande för ställningstagandet.
Statens pris- och kartellnämnd anser i likhet med kommittén
att för flertalet ojämnt prissatta varor torde en avrundning av priset till
närmaste femtal öre kunna genomföras utan svårighet men nämnden varnar
för att avrundningen i fråga om lågmarginalvaror i många fall kan komma
att ske uppåt, vilket skulle leda till prishöjningar på vissa för konsumenten
viktiga dagligvaror. Nämnden pekar också på de praktiska problem som handeln
skulle ställas inför vid fortsatta prisförändringar. Dessa måste ske med
5-öresbelopp. I fråga om lågmarginalvaror innebär en sådan prisändring betydande
risker i prishänseende för konsumenten. KF finner för sin del en
prissättning i jämna femörestal oacceptabel med hänsyn till önskvärdheten
av smidiga och procentuellt måttliga prisanpassningar i detaljhandeln.

Till de myndigheter och sammanslutningar som anser att myntet skall
slopas hör riksbanksfullmäktige, som menar att den utredning som kommittén
redovisar närmast pekar hän mot att de praktiska möjligheterna vid ett
slopande av myntet kan bedömas som tämligen lättöverkomliga. Som skäl
för att behålla myntet återstår då enligt fullmäktige egentligen bara det räknelogiska
argumentet att myntserien måste innehålla ett mynt som svarar
mot den minsta räkneenheten. Ett sådant skäl får enligt fullmäktige inte
hindra en reform som från andra synpunkter är rationell och praktisk. De
organisationer som företräder handeln och näringslivet har i allmänhet förordat
att 1-öringen utgår ur serien. Bl. a. Sveriges grossistförbund och Sveriges
köpmannaförbund betonar sålunda de förenklingar och fördelar som
skulle vinnas genom reformen — på längre sikt också för automathandeln
och självbetjäningsaffärerna.

För egen del vill jag anföra följande. 1-öresmyntet fungerar uppenbarligen
inte längre på samma sätt som mynt i högre valörer. Myntet har i det närmaste
helt upphört att cirkulera. Sedan år 1951 har 380 milj. stycken 1-öresmynt
präglats, dvs. omkring 50 stycken per invånare, och ändå uppstår i
detaljhandeln från tid till annan en besvärande brist på 1-öringar. Skulle —
som jag föreslagit — 2-öringen slopas ökar givetvis behovet av 1-öresmynt.
I ett sådant läge skulle enligt myntkommittén tillverkningen per år av 1-öres -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

mynt behöva uppgå till omkring 100 milj. stycken, dvs. nära hälften av
myntverkets produktion, för att mynten skall finnas att tillgå i en tillfredsställande
omfattning. Framställnings- och distributionskostnaderna för
en sådan kvantitet kan beräknas till 3—5 milj. kr. per år. Dessa kostnader
minskar endast obetydligt om myntet präglas i annan metall än brons, t. ex.
aluminium eller järn. Orsakerna till att allmänheten inte sätter 1-öresmyntet
i cirkulation är flera. Dels representerar myntet en alltför ringa köpkraft.
Dels medför användningen av myntet som betalningsmedel ofta tidsförlust
och irritation i den allmänna omsättningen. Dels är myntet inte ett rationellt
betalningsmedel i den del av detaljhandeln som är utrustad med automatiska
växelgivare. Att som myntkommittén antytt genom konstlade medel åter få
igång en cirkulation av 1-öresmyntet tror jag inte är möjligt. Jag tror inte
heller att man lämpligen bör råda bot på de nuvarande förhållandena genom
en styrning av detaljhandelns prissättning. Mot den bakgrund som här tecknats
är det enligt min mening nödvändigt att allvarligt överväga om 1-öresmyntet
skall behållas eller slopas.

Avgörande för frågan om 1-öresmyntet skall slopas eller behållas är enligt
min mening på vilket sätt konsumentpriserna i detaljhandeln kommer att
påverkas om såväl 1- som 2-öresmyntet avskaffas. Som statistiska centralbyrån
påvisat måste handeln vid en övergång till en myntserie, vars lägsta
mynt är fem öre, i princip välja att behålla priser, som inte är delbara med
fem, och avrunda köpesumman vid betalningen eller att avrunda alla priser
till femtal ören. Väljer man inom detaljhandeln det första alternativet och
sker avrundningen till närmaste femtal öre påverkas inte konsumentpriserna.
För att skydda konsumenterna mot att andra metoder för avrundning av
köpesumman kommer till användning skulle principen om avrundning till
närmaste femtal öre lagfästas. Väljer man å andra sidan att avrunda priserna
på varje enskild vara till femtal ören är problemet svårare. Sker avrundningen
av priserna regelmässigt till närmaste femtal ören uppkommer
inga för konsumenterna negativa priseffekter. Sker avrundningen däremot
genomgående uppåt skidle konsumentprisindex enligt statistiska centralbyråns
undersökning påverkas med allra högst 0,15 % eller 0,3 enheter. Det är
emellertid enligt min mening inte realistiskt att anta att avrundningen i allmänhet
skulle komma att ske uppåt. Dessutom bör man komma ihåg att en
stor del av detaljhandeln vid ett slopande av småmynten kan komma att
välja alternativet med avrundning av köpesumman. Vad till sist angår de
särskilda problem som skulle uppstå vid ändringar av priset på vissa lågmarginalvaror
med hänsyn till att förändringarna måste ske i femöressteg bör
olägenheterna inte vara större än vad 1-öresvariationerna var på 1930-talet,
när exempelvis 1 liter mjölk kostade 18 öre.

Med hänsyn till det anförda har jag kommit fram till att 1-öresmyntet bör
avskaffas. Jag föreslår vidare att i lag föreskrivs att, där ej annat är överenskommet
eller får anses avtalat, avrundning av belopp i öretal skall ske -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970 41

till närmaste femtal ören. Till detta lagförslag återkommer jag i specialmotiveringen.

Under remissbehandlingen har från två håll, nämligen statens järnvägar
och Sporrong Myntapparater AB, framkastats tanken på att nu eller i en
framtid införa ett 1 O-kronor smynt som kunde komma till allmän användning
och därigenom delvis ersätta 10-kronorssedeln. Jag är inte beredd att
utan ytterligare utredning nu ta ställning till denna fråga.

6.3 Storlek, prägel och metallinnehåll

Förslaget att behålla den nuvarande storleken på 10-, 25- och 50-öringen
samt 1-kronan men minska formatet på 5-öringen och 5-kronan har tillstyrkts
av det stora flertalet remissinstanser. Själv finner jag främst med
hänsyn till de olägenheter och kostnader som eljest skulle uppkomma, bl. a.
för automathandeln, att storleken på 1-kronan bör behållas oförändrad. De
övriga myntens storlek är, som kommittén framhåller, beroende av 1-kronans.
Den föreslagna myntserien ger utrymme för en önskvärd minskning
av 5-öringen och 5-kronan. Jag delar således kommitténs mening i fråga om
storleken på mynten.

Kommitténs förslag i fråga om prägel och metallinnehåll har i allmänhet
godtagits vid remissbehandlingen. Tillverkningskostnaderna för 5-öresmyntet
kommer, som mynt- och justeringsverket påpekar, med nuvarande kopparpriser
att hålla sig omkring myntets nominella värde. Några remissinstanser
har föreslagit att myntet skall tillverkas i aluminium i stället för
brons. De försök med ytfärgad aluminium som mynt- och justeringsverket
utfört har, som verket redogjort för i skrivelse den 17 april i år, inte utfallit
så att verket anser sig kunna rekommendera aluminium som ersättning för
brons. De försökspräglingar med järn som verket f. n. utför synes indikera
att materialet kan vara lämpligt som myntmetall. Det kan därför senare bli
aktuellt att utföra 5-öresmyntet i denna metall.

Tills vidare torde emellertid 5-öresmyntet böra tillverkas i brons.

I fråga om 1-kronan synes i stort sett enighet råda om att den lämpligaste
metallsammansättningen tills vidare är det pläterade material som använts
för myntet sedan år 1968. Tillverkningskostnaden per mynt är f. n. ca 20 öre,
om kanten görs helt vitfärgad. Godtar man att kärnmaterialet kommer till
synes i kantens mitt, sjunker tillverkningskostnaden till 13 öre. De äldre,
silverhaltiga 1-kronemynten har med nuvarande priser på silvermarknaden
ett metallvärde som i det närmaste motsvarar namnvärdet. Som kommittén
framhållit kan en indragning av dessa mynt ge staten vissa inkomster. Det
är inte uteslutet att en sådan indragning kan komma till stånd. En förutsättning
härför är emellertid att behovet av 1-kronor kan täckas med de nya
pläterade mynten.

Jag anser således i likhet med kommittén att 5-öringen tills vidare bör

4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 190

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

tillverkas i brons, 10-, 25- och 50-öringarna i kopparnickel och 1-kronan i
pläterat material av kopparnickel. Dessutom bör minnes- och jubileumsmynt
i valören 10 kronor med en silverhalt av exempelvis 90 % kunna tillverkas.

Beträffande metallen i det nya 5-kronorsmyntet har mynt- och justeringsverket
i sin förutnämnda skrivelse lagt fram ett alternativ till kommitténs
förslag att tillverka myntet i traditionell kopparnickel. Verket upplyser
att sedan betänkandet Nya mynt avlämnades har nya erfarenheter
vunnits av pläterade material. I Frankrike har man sålunda för 5-francsmyntet
slopat silver som myntmetall och gått över till att tillverka myntet
av nickelpläterat kopparnickel. Man har därigenom i väsentlig grad kunnat
tillgodogöra sig nicklets synnerligen goda egenskaper i fråga om motståndskraft
mot korrosion och nötning. Som en ytterligare fördel har man
fått ett mynt med mycket speciella elektriska och magnetiska egenskaper,
vilket gör det i hög grad skyddat mot förfalskningar och skapar förutsättningar
för att lätt identifiera myntet i försäljningsautomaternas avkännaranordningar.
Verket anser därför att ett mynt av detta material, exempelvis
med en tjocklek hos ytskikten av 5 % av totala tjockleken, är ett tilltalande
alternativ till kommittéförslaget. Kostnaden för myntet kan inte
nu exakt anges men den beräknas uppgå till mellan 30 och 40 öre per mynt.
Jag delar mynt- och justeringsverkets uppfattning att ett 5-kronorsmynt
med en kärna av kopparnickel och ytskikt av nickel — särskilt med hänsyn
till det förbättrade skyddet mot förfalskning — är en bättre lösning än ett
mynt i traditionell kopparnickel som kommittén förordat. Dessutom torde
myntet ur estetisk synpunkt komma att tillfredsställa högt ställda krav.
Skulle det vid mynt- och justeringsverkets fortsatta prövning av alternativet
visa sig att några hinder från tillverknings- eller leveranssynpunkt inte
föreligger, anser jag således att det nya 5-kronorsmyntet bör tillverkas i
det nickelpläterade utförande som verket föreslagit.

Som delvis framgår av det sagda, söker man på skilda håll i världen få
fram metaller och metallsammansättningar som är lämpliga för myntframställning
och bättre svarar mot dagens krav. Det kan således inom en relativt
kort tid bli aktuellt att ändra metallinnehållet eller storleken hos något
eller några av mynten. Detta är en teknisk fråga, som det av praktiska
skäl kan vara lämpligt att överlämna till Kungl. Maj ds avgörande. Förslaget
till myntlag innehåller såvitt avser andra mynt än mynt av ädelmetall
en fullmakt för Kungl. Maj d i detta hänseende, vilken kommer att mera
utförligt behandlas i specialmotiveringen.

6.4 Övergången till ny myntserie

Övergången till den nya myntserien kommer att erbjuda problem i flera
hänseenden. Så t. ex. måste alla automatiska växelgivare byggas om. Detta
torde i regel behöva ske hos tillverkarna. För dem som har växelgivare blir

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

det därför av stor betydelse att ombyggnaden sker snabbt. För att tillverkarna
skall kunna bygga ut sin kapacitet i erforderlig utsträckning är det,
som KODA Leverantörföreningen Kontors- och datautrustning framhållit,
nödvändigt att den nya myntlagen träder i kraft först ganska lång tid efter
det att riksdagens beslut föreligger. Också för näringslivet i övrigt samt för
mynt- och justeringsverket torde det vara önskvärt med en viss förberedelsetid.

Myntkommittén har föreslagit att övergången till den nya myntserien
sker i flera etapper. Enligt förslaget skall utlämnande av 2-öringar, 2-kronor
och de nuvarande 5-kronorna upphöra när myntlagen träder i kraft.
Ett halvår därefter skall dessa mynt enligt lag inte längre vara lagligt betalningsmedel.
Samtidigt skall de nya 5-öringarna släppas ut i marknaden.
För att undvika förväxlingsrisker bör enligt kommitténs mening 2-öresrnyntet
vara indraget då det nya 5-öresmyntet sätts i omlopp. Vissa företrädare
för affärslivet har emellertid avstyrkt kommitténs förslag om en
stegvis övergång till de nya mynten. Man har därvid särskilt betonat risken
för att växelgivarna kan behöva byggas om två gånger och de olägenheter
som kan uppstå både för affärsinnehavarna och allmänheten på grund av
att genomströmningstiden vid snabbköpskassorna förlängs. KODA och
Sporrong Myntapparater AB föreslår därför att både de äldre och de nya
mynten får cirkulera samtidigt under övergångstiden.

För egen del finner jag dessa invändningar från de närmast berörda parterna
beaktansvärda. Jag föreslår därför att den nya myntlagen träder i kraft
först den 1 januari 1972. Redan från början av övergångstiden bör utväxling
ske av samtliga mynt i den nya serien.

Genom att både gamla och nya mynt finns tillgängliga under en viss tid
skulle en successiv ombyggnad av växelgivarna underlättas. Ä andra sidan
kan det finnas en viss risk för förväxling mellan 2-öresmynten som är 21
mm i diameter och de nya 5-öringarna som föreslås få en diameter av 18
mm. Redan nu finns emellertid en diametersskillnad av endast 2 mm mellan
10- och 25-öringarna. Förväxlingsrisken kan således knappast bli större
än mellan dessa mynt. Värdeskillnaden är dessutom betydligt mindre i det
förstnämnda fallet. Jag anser därför att man under en kortare tid utan
större olägenheter skulle kunna låta både gamla och nya mynt samtidigt
finnas i den allmänna rörelsen. Behovet av 1-öringar, 2-öringar och äldre
5-öringar för växelgivarna kommer att vara störst i början av övergångstiden
men bli mindre allt eftersom dessa myntapparater hinner byggas om.
Prägling av de äldre mynten bör därför vid behov ske fram till den 1 april
1972. Utlämning av äldre mynt får givetvis ske så länge de är lagligt betalningsmedel.

Prägling av 5- och 2-kronor, som inte i någon större utsträckning används
som automatmynt, torde däremot för att underlätta mynt- och justerings -

44 Kungl Maj:ts proposition nr 190 år 1970

verkets arbete kunna utan olägenhet upphöra samtidigt som den nya mvntlagen
träder i kraft.

KODA har efter samråd med de större leverantörerna av växelgivare beräknat
omställningstiden för innehavarna av sådana myntapparater till
åtta arbetsmånader, semestermånaden juli oräknad. Tar man enbart hänsyn
till dessa handelskategorier skulle man kunna draga in de äldre mynten
tidigast den 1 november. Enligt min mening är det emellertid av andra
skäl, främst ur hanterings- och kostnadssynpunkt, olämpligt att 5-öresmynt
av olika storlekar cirkulerar samtidigt under alltför lång tid. Det är också
angeläget att inte fördröja slopandet av 1- och 2-öresmyntet längre än nödvändigt.
Jag anser därför att 1- och 2-öringarna samt de äldre 5-öringarna
bör upphöra att vara lagligt betalningsmedel ett halvår efter myntreformens
genomförande, dvs. den 1 juli 1972.

2- och 5-kronorsmynten har, främst på grund av sin storlek, aldrig
fungerat som allmänt använda mynt utan snarare kommit att bli samlarobjekt
i likhet med minnesmynten. Jag ser därför ingen anledning att, som
kommittén föreslagit, draga in dessa mynt. Någon risk för förväxling med
andra mynt torde inte föreligga, varför de i princip bör få vara betalningsmedel
även i fortsättningen.

Sammanfattningsvis kommer tidsprogrammet enligt mitt förslag att få
följande utseende. Vid ingången av år 1972 träder den nya myntlagen i
kraft och samtliga mynt enligt den nya myntlagen börjar lämnas ut. Prägling
av 5- och 2-kronor enligt gamla lagen upphör men prägling och utväxling
av 1-öringar, 2-öringar och äldre 5-öringar får fortsätta. Den 1 juli 1972
upphör dessa tre mynt att vara lagligt betalningsmedel. Riksbanken och
myntverket bör däremot även efter denna tidpunkt vara oförhindrade att
växla in äldre kopparmynt efter namnvärdet.

6.5 Ersättningsfrågan

Enligt kommitténs beräkningar kommer slopandet av 2-öringen och
minskningen av 5-öringen att medföra kostnader för utbyte och ombyggnad
av myntapparater för i runt tal 10,5 milj. kr. Den största kostnadsposten
faller på de automatiska växelgivarna, där ombyggnader och utbyten
beräknas kosta sammanlagt omkring 7,4 milj. kr. I övrigt kommer de
av kommittén föreslagna förändringarna i myntserien inte att inverka i
kostnadshänseende. Inte heller slopandet av 1-öringen kommer att påverka
kostnaderna i nämnvärd grad.

Kommittén har vid sin bedömning kommit till att ersättning inte bör utgå
för ifrågavarande kostnader. Flera av de remissinstanser, som varit av motsatt
åsikt, påpekar som skäl för att ersättning skall utgå att myntreformen
kommer att leda till besparingar för staten.

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1970

De flesta växelgivare som i dag är i användning torde ha anskaffats under
senare delen av 1960-talet. Då statliga utredningar sedan år 1963 varit sysselsatta
med utformningen av en ny myntserie finner jag det rimligt att de som
investerat i dessa apparater har räknat med möjligheten av ändringar i
myntsystemet inom en överskådlig framtid. Som kommittén påpekat kan
kostnaderna för de enskilda apparatinnehavarna dessutom begränsas genom
värdeminskningsavdrag vid taxeringen. Den omständigheten att de nuvarande
jämförelsevis höga kostnaderna för myntframställningen genom reformen
kommer att kunna nedbringas finner jag inte heller utgöra ett skäl för ersättning.
Vid myntreformer i utlandet har kostnadsersättning i allmänhet
inte utgått. Jag anser således i likhet med kommittén och flertalet remissinstanser
att ersättning inte bör utgå för kostnader i anledning av myntreformen.

7 Lagförslag

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag
till

1) lag om rikets mynt,

2) lag om avrundning av vissa öresbelopp.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
1 och 21.

8 Specialmotivering till lagförslagen

8.1 Förslaget till myntlag

Kommittén har i betänkandet lämnat förslag till lag om rikets mynt. Förslaget
har varit föremål för viss omarbetning inom finansdepartementet.

Det förhållandet att den gällande myntlagen, främst i 1 och 4 §§, återspeglar
principen om guldmyntfot har för myntkommittén inneburit ett författningstekniskt
problem. Kommittén har diskuterat olika lösningar, som att
flytta över bestämmelserna oförändrade till den nya lagen eller att låta den
nuvarande lagen fortfara att gälla i de delar som behandlar frågor om guldmyntfot
och guldmynt. Men myntlagens värderelation mellan kronan och
guldet är i dagens läge helt verklighetsfrämmande — 1 kg fint guld, som
enligt myntlagen skall svara mot 2 480 kr., kostar f. n. drygt 5 821 kr. — och
kommittén finner det inte realistiskt att räkna med att guldmynt med det
guldinnehåll som bestäms i gällande myntlag någonsin kommer att präglas.
I det teoretiska fallet att riksbanken enligt 72 § RF åter skulle bli skyldig
att lösa in sina sedlar med guld måste man, säger kommittén, i vilket fall
som helst stifta ny lag om guldmynt och om kronans guldparitet. Kommittén

1 Bilagorna har uteslutits här. De är likalydande med de författningsförslag som fogats
vid propositionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

betonar det meningslösa i att med utgångspunkt från den svenska valutans
guldparitet 5 821 kr. per kg nu beräkna guldinnehållet i och fastställa nya
kronmynt i guld och föreslår därför att bestämmelserna om guldmyntfot och
guldmynt mönstras ut ur myntlagstiftningen. Jag delar kommitténs uppfattning
att lagen inte bör tyngas av de äldre bestämmelserna. Skulle så behövas
kan man utan svårighet komplettera lagstiftningen i detta hänseende.

1 §

Denna paragraf överensstämmer med kommitténs förslag. Den har inte
någon direkt förebild i nu gällande myntlag men motsvaras delvis av den
tidigare nämnda bestämmelsen i 79 § RF om att Kungl. Maj :t ensam beslutar
om prägling av mynt och bestämmer myntens utseende. Paragrafen motsvaras
också, i vart fall enligt ordalydelsen, till viss del av 10 § i nu gällande
myntlag, som föreskriver att skiljemynt inte får tillverkas och präglas inom
landet för enskildas räkning. Denna bestämmelse hör samman med guldmyntfotsystemet.
I 9 § myntlagen föreskrivs nämligen att var och en som
lämnar in guld till myntverket har rätt att mot betalning av myntningskostnaden
få detta myntat i 20- eller 10-kronestycken. 5-kronestycken däremot
myntas enligt paragrafen endast för statsverkets och riksbankens räkning.
Bestämmelsen i 10 § myntlagen är därför närmast att betrakta som en kompletterande
upplysning om skiljemynt med anledning av bestämmelserna om
huvudmynt i 9 § myntlagen.

I den nya myntlagen bör lämpligen tas in en bestämmelse att endast Kungl.
Maj :t får låta tillverka och utge mynt och att endast sådana mynt skall vara
lagligt betalningsmedel. Härigenom får man i myntlagen klart definierat
vad som avses med begreppet mynt, något som kan vara av värde då det
gäller exempelvis att dra gränsen mellan mynt och andra liknande föremål
som poletter, spelmarker och liknande. Genom den föreslagna ordalydelsen
uppnås också viss överensstämmelse med vad som gäller i fråga om sedlar.
1 72 § RF föreskrivs nämligen att endast riksbanken har rätt utge sedlar
”som för mynt i riket må erkännas”. Denna bestämmelse innebär visserligen
inte i och för sig förbud för andra banker att utge sedlar utan endast att inga
andra sedlar än riksbankens är att anse som lagligt betalningsmedel, som
man är skyldig att ta emot. Först genom 1 § lagen (1897: 28) med vissa bestämmelser
om riksbankens sedelutgivningsrätt, så ock angående forum för
riksbanken, förklarades att riksbanken ensam är berättigad att utge sedlar.
Fn hänvisning till denna bestämmelse finns i 2 § lagen (193b: 437) för Sveriges
riksbank. Dessutom innehåller banklagarna numera förbud för bankinstitut
att utge tryckta och graverade sedlar [66 § lagen (1955: 183) om
bankrörelse, 35 § lagen (1955: 416) om sparbanker och 42 a § lagen (1956:
216) om jordbrukskasserörelsen].

I 2 § instruktionen (1965: 704) för mgnt- och justeringsverket föreskrivs
att verket har till uppgift bl. a. att tillverka rikets mynt och skiljemynt. Med

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

stöd av denna bestämmelse och sedan myntningslov meddelats av Kungl.
Maj :t framställer verket de mynt som behövs för den allmänna omsättningen.
Under senare år har myntverket anlitat underleverantörer för tillverkning
av s. k. myntplattar eller rondeller (halvfabrikat till mynt) som präglats
till mynt av verket. Utformningen av 1 § i lagförslaget är inte avsedd att
hindra ett sådant förfarande. Inte heller bör paragrafen lägga hinder i vägen
för verket att — om dess tillverkningskapacitet inte skulle förslå — anlita
exempelvis annat lands myntverk för prägling av svenska mynt. Utomlands
är det förhållandevis vanligt att myntningen helt eller delvis uppdras åt
främmande myntverk.

1 nu gällande myntlag betecknas guldmynt som huvudmynt och övriga
mynt som skiljemynt. Eftersom enligt förslaget några bestämmelser om
guldmynt inte tas in i lagtexten är det inte nödvändigt att i fortsättningen använda
denna beteckning. I lagen talas därför endast om mynt.

Den vanligaste formen för penningprestation är att gäldenären lämnar
över sedlar eller mynt. Riksbankens sedlar är, som tidigare nämnts, lagligt
betalningsmedel. Detta innebär alt en borgenär inte kan vägra att ta emot
dem som betalning ens om de lämnas i stor omfattning i små valörer. När
det gäller mynt kan däremot annan borgenär än staten vägra att ta emot
mindre mynt i alltför stora kvantiteter. Enligt myntlagen är man nämligen
inte skyldig att ta emot högre belopp än 50 kr. i 5-kronestycken, 20 kr. i 2-och 1-kronestycken, 5 kr. i mindre silvermynt eller kopparnickelmynt, 1 kr.
i bronsmynt och 1 kr. i järnmynt. Kommittén har i sitt förslag till lagtext
inte medtagit begränsningsregler för betalning med mynt. Kommittén framhåller
att denna begränsning i skyldigheten att mottaga skiljemynt troligen
har sin grund i att skiljemynten ursprungligen hade ett lägre metallvärde i
förhållande till sin valör än guldmynten och att skiljemynten därför betraktades
som en sämre form av betalningsmedel. Med hänsyn till att principen
att myntens namnvärde på visst sätt skall motsvaras av deras metallinnehåll
övergetts och att inga olägenheter i fråga om betalning med sedlar i mindre
valörer hörts av har kommittén ansett anledning saknas att behålla begränsningsreglerna
vid betalning med mynt.

Kommitténs åsikt att begränsningsreglerna för betalning med mynt utan
olägenhet kan utgå ur myntlagstiftningen kritiseras av Svenska numismatiska
föreningen, som uttalar att reglerna ursprungligen kommit till som
skydd mot inflation genom massutgivande av kreditmynt, men att de även
fått betydelse som spärrhake gentemot trakasserier mot enskilda och myndigheter
genom att erlägga bötesbelopp etc. på stora summor i småvalörer.
Det synes föreningen ytterst betänkligt att nu ta bort maximibestämmelserna
och medge betalning av hur stora belopp som helst i hur små myntvalörer
som helst.

Enligt min uppfattning är föreningens farhågor något överdrivna. I likhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

med kommittén anser jag att reglerna om begränsning av skyldigheten att
vid betalningar ta emot mynt i småvalörer utan olägenhet kan avvaras.

2 §

Bortsett från redaktionella ändringar stämmer denna paragraf överens
med 3 § gällande myntlag.

3 §

Paragrafen, som närmast svarar mot 6 § i nu gällande myntlag, innehåller
en uppräkning av de mynt som skall finnas. F. n. gäller att prägling av
vissa skiljemynt — 5-kronorsmynt av silver, kopparnickelmynt och järnmynt
— förutsätter särskilt av Kungl. Maj :t meddelat beslut. Förklaringen
till att kopparnickel- och järnmynt i gällande lag är kringgärdade med en
särskild beslutsordning är den •—• som tidigare nämnts — numera övergivna
föreställningen att myntens namnvärde skulle motsvaras av deras metallvärde.
Kopparnickel- och järnmynt är enligt gällande myntlag alternativa i
förhållande till de mer värdefulla silver- och bronsmynten.

Numera tillverkas de mynt — 2 kronor, 1 krona, 50 öre, 25 öre och 10 öre
— som tidigare präglades av silverlegeringar, i kopparnickel. Kommitténs
förslag innebär ingen ändring i detta förhållande. Enligt 3 § instruktionen
för mynt- och justeringsverkel åligger det verket att upprätta och underställa
Kungl. Maj :t förslag till myntning av skiljemynt. På grundval av detta förslag
meddelar Kungl. Maj :t myntningslov. Jag finner det helt betryggande
om beslutsprocessen regleras i instruktionen för myntverket. Förslaget till
myntlag innehåller därför inga regler om beslutsordningen.

4 §

Kommittén har föreslagit att Kungl. Maj :t ensam skall få bestämma om
myntens metallinnehåll, storlek och prägel. Med hänsyn till bestämmelserna
i 79 § RF och i överensstämmelse med vad som f. n. gäller bör enligt min
mening till Kungl. Maj :t överlämnas att bestämma om mynts sammansättning
och vikt endast i fråga om mynt som inte innehåller silver eller guld.
Uppkommer fråga om att tillverka mynt innehållande silver eller guld, får
detta således underställas riksdagen särskilt.

5 §

I förevarande paragraf ges föreskrifter om att mynt som utsatts för visst
slitage eller åverkan inte längre är att betrakta som lagligt betalningsmedel.
Bestämmelser av motsvarande innehåll finns också i gällande myntlag men
dessa är betydligt mer detaljerade än den här föreslagna paragrafen. I fråga
om nötta mynt gäller att de upphör att vara lagligt betalningsmedel i förhållande
till var och en när myntets prägel inte längre kan med säkerhet
skönjas och i förhållande till alla utom statens kassor när prägeln blivit

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

otydlig (14 § andra stycket). Mynt som vanställts eller skadats förlorar också
sin egenskap av lagligt betalningsmedel men de kan lösas in till sitt fulla
värde under förutsättning för det första att skadan inte orsakat ”någon avsevärd
förminskning av myntets vikt”, för det andra att den som vill lösa in
myntet tagit emot det i god tro och därvid inte åsidosatt vanlig försiktighet
och för det tredje att det inte finns anledning till antagande att han själv
åstadkommit skadan (13 §). Mynt som inte längre är lagligt betalningsmedel
mot vai- och en samt silvermynt som förlorat 4 % eller mer av sin ursprungliga
vikt får inte, sedan de kommit in till någon av statens kassor, på
nytt sättas i omlopp (15 §). Också de bestämmelser i myntlagen som här i
korthet redogjorts för vilar delvis på principen att myntens värde är beroende
av deras metallinnehåll. När denna princip övergetts bör frågan om när
mynt genom förslitning eller liknande skall förlora sin egenskap av lagligt
betalningsmedel kunna bedömas från praktiska utgångspunkter. Ett mynt,
som är så slitet att man inte tydligt kan se att det är ett mynt, bör självfallet
diskvalificeras som lagligt betalningsmedel. Så slitna mynt kommer
med säkerhet att bli mycket sällsynta. Nästan hela den föreslagna myntserien
kommer att präglas av koppamickel som är en betydligt slitstarkare
legering än det myntsilver som tidigare använts. Vidare kan man förutsätta
att bankinstituten och riksbanken liksom f. n. kommer att ur myntcirkulationen
fortlöpande gallra bort mynt som börjar se slitna ut. Mynt som vanställts
eller skadats bör också frånkännas verkan av lagligt betalningsmedel.
En regel av detta innehåll kan, när det blir allmänt bekant att man inte är
skyldig att ta emot skadade mynt, tänkas bidra till att hindra meningslös
åverkan. Man kan förvänta att myntverket i enlighet med sin nuvarande
praxis också i framtiden kommer att lösa in mynt som till följd av olyckshändelse,
brand eller liknande blivit obrukbara.

8.2 övergångsbestämmelser

I övergångsbestämmelserna ges särskilda regler för övergången från den
gamla myntlagen till den nya. I punkten 2 förklaras den gamla myntlagen
och vissa lagar som knyter an till denna upphävda. Undantag görs dock
för vissa bestämmelser som anges i punkterna 3—6.

I punkten 3 av övergångsbestämmelserna föreskrivs att äldre regler i fråga
om omräkning av äldre myntsorter fortfarande skall gälla. Härmed åsyftas
3 § lagen (1873:31 s. 7) om övergången till det nya myntsystemet. I paragrafen
föreskrivs i huvudsak att när en förbindelse som lyder på äldre myntsorter
skall infrias med nytt mynt skall en krona räknas lika med en riksdaler
riksmynt. Normalt ges vid övergången till ny myntenhet en i lag fastställd
omräkningsregel som sedan automatiskt kan tillämpas. Om så inte
sker kan svårigheter uppkomma som i sista hand får lösas genom en omräkning
efter de faktiska värderelationerna vid övergången mellan de bå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

da systemen. Vid 1873 års myntreform gavs emellertid som framgår av det
sagda en omräkningsregel. Denna bör, för att bevara kontinuiteten med äldre
myntsystem, lämpligen fortfara att gälla.

Punkten 4 innehåller en regel om att bestämmelserna i den gamla myntlagen
om guldmynt fortfarande skall tillämpas i det fall att kronor i guld
används som beräkningsgrund i annan lagstiftning. Så är ännu förhållandet
i sjölagen (122 §) och 1936 års konossementslag (4 § 5 mom.). Syftet med
denna guldberäkning har varit att tillgodose önskemålet om fasthet beträffande
olika valutors värde i förhållande till varandra. Vid den pågående revisionen
av sjölagsLiftningen kommer sannolikt de bestämmelser som knyter
an till uttrycket kronor i guld att omarbetas.

Också i vanliga avtal kan en penningförpliktelse uttryckas i en viss mängd
guld. Som mått kan då användas exempelvis sådana kronor i guld som avses
i den gamla myntlagen. Förslaget till övergångsbestämmelser innehåller
inte någon omräkningsregel för sådana guldvärdeklausuler. Tolkningen av
guldvärdeklausuler i privaträttsliga avtal bör vid tvister liksom hittills ankomma
på domstolarna.

I punkten 5 ges vissa bestämmelser i fråga om de mynt som skall dras
in. För dessa bestämmelser har redogjorts i den allmänna motiveringen.
Punkten 6 slutligen tar sikte på att 10-, 25- och 50-öresmynten samt 1-, 2-och 5-kronorsmynten skall fortfara att vara lagligt betalningsmedel också
om de präglats med stöd av den gamla myntlagen. Givetvis skall också
huvudmynten enligt den gamla myntlagen i fortsättningen bedömas som
lagligt betalningsmedel.

8.3 Förslaget till lag om avrundning av vissa öresbelopp

Förslaget till lag om avrundning av vissa öresbelopp, överensstämmer i
huvudsak med det förslag som herr Gustafsson fogat till sin reservation.

1 1 § föreskrivs att lagen är tillämplig på alla slags betalningar i svenskt
myntslag. Det innebär att lagen gäller såväl vid kontant betalning som vid
annan betalning exempelvis genom bankinstitut, med utnyttjande av check
eller via giro. Lagen skall lösa de problem som uppkommer då betalning skall
verkställas men avsikten är inte att ingripa i prissättningen på enskilda varor.
Också i fortsättningen skall det alltså vara möjligt att sätta priser inom
exempelvis detaljhandeln i öretal som inte är delbart med fem. Om ett köp
avser ett antal varor med sådant örespris, skall styckepriserna summeras
innan avrundningslagen tillämpas. Lagen är vidare dispositiv. Den är således
inte tillämplig i sådana fall där avtal redan träffats om avrundning
exempelvis till jämna tiotal ören eller kronbelopp. Lagen lägger inte heller
hinder i vägen för parter som vill lösa problemen med avrundning på annat
sätt.

2 § innehåller avrundningsregeln. Den innebär att avrundning av öretal,

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

som inte är jämnt delbart med fem, skall ske till närmaste femtal ören. I
längden kommer därigenom avrundningar nedåt och uppåt att ta ut varandra,
antingen man är betalande eller betalningsmottagare.

I lagen finns ingen bestämmelse om vem som skall ta initiativet till och
verkställa avrundningen. Denna fråga bör överlämnas åt parterna själva att
avgöra. Ofta torde avrundningen av praktiska skäl komma att verkställas
av den som kräver betalning, exempelvis genom att skicka en räkning eller
faktura på beloppet, eller av den som muntligen begär betalning såsom
fallet ofta är i detaljhandeln. I andra fall kan det av olika anledningar vara
mera praktiskt att avrundningen verkställs av betalaren, exempelvis när
bankerna tillgodoför insättare ränta på sparade pengar eller när arbetsgivare
betalar ut lön.

Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1972, då 1- och 2-öresmynten upphör
att vara lagligt betalningsmedel.

9 Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhämtas
enligt 87 § regeringsformen över förslaget till lag om avrundning av vissa
öresbelopp.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

Kungl. May.ts proposition nr 190 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 29 oktober 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet
regeringsrådet
justitierådet
justitierådet

Regner,

Martenius,

Bernhard,

Hesser.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över finansärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet den 16 oktober 1970 hade Kungl. Maj :t förordnat, att
enligt 87 § regeringsformen lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättat
förslag till lag om avrundning av vissa öresbelopp.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Edmund Gabrielsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 30 oktober 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng,

Andersson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff,

Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Feldt.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till lag om avrundning av vissa öresbelopp.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran
och hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till

1) lag om rikets mynt,

2) lag om avrundning av vissa öresbelopp.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1970

Innehållsförteckning

Propositionen.................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll................................ 1

Lagförslag

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 oktober 1970 ........

1 Inledning ......................................

2 Gällande bestämmelser............................

2.1 Regeringsformen (RF) ........................

2.2 Lagen (1873: 31) om rikets mynt (myntlagen)

2.3 Övriga författningar ..........................

2.4 Myntserien..................................

3 Tidigare förslag..................................

3.1 Betänkandet »Ny myntserie» (SOU 1966: 4) ......

3.1.1 Valörer................................

3.1.2 Storlek, vikt och prägel ..................

3.1.3 Metaller................................

3.1.4 Remissbehandlingen......................

3.2 Motioner i riksdagen ..........................

4 1966 års myntkommittés förslag till myntserie........

4.1 Metallkostnad................................

4.2 Valörer ....................................

4.2.1 50-öresmyntet ..........................

4.2.2 1-öresmyntet............................

4.2.3 Kommitténs förslag till valörer ............

4.3 Myntens storlek, prägel och metallinnehåll........

4.4 Övergång till ny myntserie ....................

4.5 Kostnadsfrågan ..............................

4.6 Ersättningsfrågan ............................

5 Remissyttrandena................................

5.1 Valörerna ..................................

5.2 Storlek, prägel och metallinnehåll................

5.3 Övergångsbestämmelserna......................

5.4 Ersättningsfrågan ............................

6 Departementschefen..............................

6.1 Inledning....................................

6.2 Myntvalörerna ..............................

6.3 Storlek, prägel och metallinnehåll................

6.4 Övergången till ny myntserie ..................

6.5 Ersättningsfrågan ............................

7 Lagförslag......................................

8 Specialmotivering till lagförslagen....................

8.1 Förslaget till myntlag ........................

8.2 Övergångsbestämmelser........................

8.3 Förslaget till lag om avrundning av vissa öresbelopp

9 Hemställan......................................

Utdrag av lagrådets protokoll den 29 oktober 1970 ........

Utdrag av statsrådsprotokollet den 30 oktober 1970 ........

MARCUS BOKTR. STHLM 19/0 700544

WtOMO«WOiWi(i.Mt-‘®WUiiMs5HOOI30viai^cOOOitiiM»WWMMMMOOO®OOOiWWi^.iM\5

0trJ

Förslag till myntserie

Bihang

18 mm

2,68 g

Brons

QRE
SVERIGE
c u y

15 mm

1,35 g

Kopparnickel

ORE
SVERIGE
t a y

17 mm

2,18g

Kopparnickel

.SVERIGE

22 mm

4,5 g

Kopparnickel

^33

i IU?

25 mm

7 ®

Pläterat material

28 mm

9,6 g

Pläterat material