Kungl. Maj:ts proposition angående finansiering av ett nytt stålverk i Luleå

Proposition 1974:64

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1974           Prop. 1974: 64

Nr 64

Kungl. Maj:ts proposition angående finansiering av ett nytt stålverk i Luleå; given den 15 mars 1974.

Kungl. Majrt vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över industriärenden föreslå riksdagen all bifalla de förslag om vars avlålande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

CARL GUSTAF

RUNE B. JOHANSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås statens medverkan till finansieringen av ell nytt stålverk i Luleå. För nästa budgetår begärs ett invesleringsanslag av 175 milj. kr. för ändamålet.

1    Riksdagen 1974.1 saml. Nr 64

Prop. 1974: 64

Utdrag av protokollet över industriärenden, hållet inför Hans Majrt Konungen i statsrådet den 15 mars 1974.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för ulrikes ärendena ANDERSSON, slatsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, GEIJER, NORLING, LIDBOM, CARLSSON, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LEIJON, HJELM-WALLÉN.

Chefen för industridepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om finansiering av ett nytt stålverk i Luleå och anför.

Bakgrund

Investeringsverksamheten vid Norrbottens Järnverk AB (NJA) låg under 1960-lalet på en låg nivå och företaget uppvisade under denna period en dålig lönsamhet. Efler en finansiell rekonstruktion och en genomgripande förändring av företagels marknadsinriktning och administration omkring år 1970 har NJA gått in i elt expansivt skede.

Är 1970 beslutades en genomgripande utbyggnad av verksamheten. För en totalkostnad av ca 550 milj. kr. skulle produktionen av råjärn tredubblas, råstålsproduklionen fördubblas samt varmvalsnings- och manufaklureringskapadlelen väsentligt utökas. Investeringsprogrammet, IP 70, har genomförts inom de uppgjorda tids- och kostnadsramarna. 1971 och 1972 års riksdagar beviljade finanseringsstöd till IP 70 (prop. 1971r 64, NU 1971r 22, rskr 1971r 193, prop. 1971r 139, NU 1971r 45, rskr 1971r 326 och prop. 1972r 1 bU. 15, NU 1972r 15, rskr 1972r 90).

I IP 70 ingår en masugn med en kapacitet av ca 1 milj. lon råjäm per år. Vidare har för konvertering av råjärnet en s. k. LD-ugn med 100 tons chargevikl installerats i stålverket. För alt förse denna ugn med syrgas har ell nytt syrgasverk uppförts. LD-ugn och syrgasverk togs i drift under hösten 1972 och masugnen i maj 1973. Andra viktigare inslag i IP 70, som slutförs under år 1974, är en stränggjulningsanläggning, utbyggnad av valsverk, uppförande av en ytbehandlingsanläggning m. m. Efter genomförande av IP 70 har NJA följande produktionskapaciletr

Masugnar                       1,6 milj. lon råjärn

Stålverk                         1,2 milj. ton råstål

Färdigvalsverk               800 000 lon färdigvalsade produkter

Fartygsmanufaktur        150 000 lon svetsade profiler

Prop. 1974: 64                                                         3

T. o. m. år 1971 tillämpade NJA en inköpspolitik som innebar all de fria kvantiteter koks som fanns på marknaden inköptes till lägsta pris för snabb leverans. Inköpsförfarandet medförde gynnsamma priser i lågkonjunkturer, men innebar samtidigt att kokspriserna sköt i höjden vid högkonjunkturer. När koksbehovel genom IP 70 ökade från 250 000 lon per år till ca 850 000 ton per år ökade riskerna med en sådan inköpspolitik och man befarade svårigheter med att kunna försörja verket med koks i tillräcklig mängd. För alt möjliggöra en investering i elt koksverk vid NJA beviljade 1972 och 1973 års riksdagar kapitaltUl-skoU och lån tiU Statsföretag och NJA (prop. 1972r 117, NU 1972r 55, rskr 1972r 304 och prop. 1973r 85 bU. 9, NU 1973r 36, rskr 1973r 148). Investeringen i koksverkel fortlöper planenligt och verket kommer att färdigställas under första halvåret 1975. IP 70 kombinerat med koksverkel ger NJA förutsättningar för en tillfredsställande lönsamhet och möjligheter till fortsalt expansion.

Under våren 1973 fastställde NJArs styrelse riktlinjerna för förelagets utveckling under perioden 1973—1976. Det nya investeringsprogrammet innebär all större delen av del tackjärnsöverskott som erhålls genom IP 70 kan vidareförädlas till stål. Ytterligare en LD-ugn skall sålunda installeras i slutet av år 1975. Samtidigt skall två stränggjutningsmaski-ner uppföras för gjutning av stålet från LD-ugnarna. Vidare kommer en ny värmebehandlingsanläggning att uppföras i anslutning till valsverken och svetsningskapacileten all utökas för att ge en större kapacitet åt företagels avdelning för fartygsmanufaktur.

Del nya investeringsprogrammet är kostnadsberäknat till ca 350 milj. kr. Finansieringen sker med eget kapital och obligationslån, leverantörskrediter och lokaliseringsstöd. I NJArs långtidsplanering förutses den fortsatta investeringsverksamheten efler år 1976 bh koncentrerad lUl elt nytt valsverk för profiltillverkning.

Vid NJA har man sedan våren 1973 undersökt möjligheterna all i Luleå i stor skala vidareförädla malm från Norrbotten till stålämnen. Projektet, Stålverk 80, har utretts i nära samarbete med företrädare för industridepartementet. Anledningen härtill är att det redan från början stått klart all ett projekt av denna omfattning endast kan genomföras med betydande finansiellt stöd från staten. Även konsekvenserna för sysselsättningen, för regionens industriella struktur och för stålbranschen i dess helhet bedömdes bli av sådan omfattning att man inom industridepartementet redan från början borde ta aktiv del i utredningsarbetet.

Tankegångarna bakom Stålverk 80 är inle nya. Under en längre lid har möjlighetema all förädla en större andel av den svenska malmen inom landet diskuterats. Hittills har emellertid de dominerande marknaderna i Europa kunnat försörjas från välbelägna stålverk med nära tillgång på råvaror. Som en följd härav har den svenska malmen i stora

Prop.1974: 64 4

kvantiteter exporterats i oförädlal skick. Under den senaste tiden har diskussionen om en vidareförädling av den svenska malmen tagit fart på nytt. Bedömningarna av det framtida stålbehovel och möjhgheterna att tillgodose della har härvid haft en avgörande betydelse.

Under utredningsarbetet har förutom sedvanliga företagsekonomiskt motiverade undersökningar om marknadsförutsättningar, anläggningskostnader, kapitalavkastning m. m. gjorts bedömningar även av konsekvenser för stålbranschen och annan industri, förväntade konsekvenser i form av befolkningsförändringar och sysselsättningsläge i Luleå-området och i Norrbotten i övrigt saml andra samhälleligt motiverade studier. Förutom utredningar inom NJA och Statsförelag har bl. a. länsmyndigheter, naturvårdande myndigheter och frislående experter anlitats för olika delulredningar. En referensgmpp tillkallad av chefen för industridepartemenlel har beretts tillfälle att ta del av resultatet av olika utredningar och lämna synpunkter på stålverkets konsekvenser i olika avseenden. Referensgruppen har bestått av personer med erfarenheter från stålindustrin och från andra för projektet väsentliga erfaren-hetsområden.

Den internationella stålmarknaden

Världskonsumtionen av stål, som under de senaste decennierna ökat med i genomsnitt närmare 6 % per år, uppgick år 1972 tiU ca 630 milj. lon. (Om inle annat anges, avser tonnageuppgifterna råstålsvo-lymer.) Enligl preliminära uppgifter steg förbmkningen år 1973 med drygt 10 % och beräknas för detta år ha uppgått liU ca 695 milj. ton. Den totala världskonsumtionen samt dess regionala fördelning åren 1950, 1960 och 1970 framgår av tabell 1. Uppgifterna är hämtade från ECE.

Världens totala stålkonsumtion är starkt koncentrerad till ell relativt litet antal industriländer. De fyra största konsumtionsländerna — Japan, Sovjetunionen, USA och Förbundsrepubliken Tyskland — svarade år 1970 tUlsammans för inte mindre än 59 % av världskonsum-lionen. Motsvarande andelar var för hela Latinamerika 3 %, Afrika 1 % och Asien, exkl. Japan och Kina, 3 %.

Förbrukningens ojämna fördelning blir dock än mer markant om man ser till konsumtion per person. Medan elt stort antal utvecklingsländer år 1970 hade en percapitaförbmkning som understeg 50 kg, hade sjutton industriländer en konsumtion som låg över 400 kg per person. Dessa sjutton länder svarade samma år för drygt tre fjärdedelar av den samlade världskonsumlionen. Fem länder, däribland Sverige, hade en percapilakonsumtion överstigande 600 kg.

Det regionala konsumtionsmönstrel har under de senaste två årtiondena kraftigt förändrats i flera avseenden. Förbrukningen inom USA har ökat förhållandevis långsamt, varigenom detta lands andel av

Prop. 1974: 64

TabeU 1. Stålkonsumtionen åren 1950, 1960 Och 1970

Nordamerika varav USA

Västeuropa varav CECA' Storbritannien

Östeuropa

Sovjetunionen

Japan

Övriga länder

Världen totalt

1950		1960		1970
Kon-	Andd	Kon-	Andel	Kon-	Andel
sum-	av	sum-	av	sum-	av
tion,	värids-	tion,	världs-	tion,	världs-
milj.	konsum-	milj.	konsum-	milj.	konsum-
ton	tionen, %	ton	tionen.	ton	tionen, o/ /o
90,0	48,2	95,6	'28,9	138,5	23,8
85,8	45,9	90,0	27,3	127,3	21,9
44,8	23,9	95,0	28,8	155,3	26,8
23,5	12,6	57,2	17,3	95,4	16,4
13,9	.   7,4	22,3	6,8	25,5	4,4
8,7	4,6	24,2	7,3	41,4	7,1
26,7	14,3	63,5	19,2	110,2	19,0
4,1	2,2	19,5	5,9   ■■	69,9	12,0
12,8	6,8	32,2	9,9	65,5	11,3
187,1	100,0	330,3	100,0	580,8	100,0

' Belgien, Luxemburg, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Nederländerna och Italien.

världskonsumtionen mer än halverats under perioden. Den motsatta utvecklingen uppvisas av Japan, där förbmkningen ökat med i genomsnitt drygt 15 % per år. Även flera utvecklingsländer uppvisar en hög tillväxttakt i konsumtionen. Trots detta är dessa länders andelar av den totala världskonsumtionen fortfarande mycket begränsade.

I de prognoser för den framtida stålkonsumlionen som gjorts under senare år, bl. a. inom TnlernationeUa slålinstilutet (IlSl), ECE och OECD, bedöms tillväxttakten komma att uppgå tUl i genomsnitt mdlan 4 % och 5 % per år under perioden fram till mitten eller senare hälften av 1980-talet. Även i en prognos för perioden fram till år 2000 fömtses en tUlväxttakt av denna storlek. Enligt prognoserna skulle därvid den totala världskonsumlionen uppgå liU närmare 950 milj. lon år 1980 och närmare 1150 milj, ton år 1985. Detta skulle betyda en ökning med resp. ca 250 milj. lon och ca 450 milj. lon jämfört med 1973 års konsumtion. För år 2000 har förbmkningen beräknats komma all uppgå till 2 500 milj. ton.

Konsumtionen förväntas således öka något långsammare i framliden än hittills under efterkrigstiden trots all man i prognoserna utgår från att den genomsnittliga lillväxltaklen i världsekonomin under prognostiden kommer alt någol översliga motsvarande tillväxttakt under de senaste decennierna. Den lägre ökningstakten i konsurrilionen beror i stället på att den s. k. stålintensilelen, dvs. slålåtgången i produktionen, förväntas sjunka för världen som helhet.

Genom att stålintensiteten bedöms komma alt stagnera eller sjunka

ti    Riksdagen 1974. 1 saml. Nr64

Prop. 1974: 64                                                          6

i de redan idag högt industrialiserade ländema, medan en kraftig höjning förväntas i många utvecklingsländer, förutses vissa förändringar vad galler konsumtionens fördelnmg mellan olika regioner och länder jämfört med situationen år 1970. Såväl USArs som Västeuropas andelar av världskonsumtionen förväntas minska med 4—5 procentenheter fram tiU år 1985, medan ländema i Östeuropa, Sovjetunionen och Japan beräknas ligga kvar på samma andelar som år 1970. Den idag mycket starka koncentrationen av konsumtionen antas således komma alt minska något och sammantaget beräknas de nämnda länderna och ländergmppema — USA, Japan, Sovjetunionen samt ländema i Väst-och Östeuropa — år 1980 och 1985 svara för resp. 79 % och 78 % av världskonsumtionen mot 87 % år 1970. För övriga länder fömtses en särskilt kraftig konsumlionsökning för Kina och Nordkorea, vilkas sammantagna andel beräknas öka från 3 % år 1970 till 7 % år 1985. Även stålproduktionen är i mycket hög grad koncentrerad till elt relativt litet antal industrUänder. De fyra största producentländerna, som också var de största stålförbmkama, svarade år 1970 för 63 % av världsproduklionen av stål. Produktionsutvecklingen framgår av labell 2 vars uppgifter är hämtade från ECE.

Mellan de stora producenlländema har skett betydande förskjutningar under de senaste årtiondena. Utvecklingen överensstämmer här i stort sett med den som tidigare redovisats för konsumtionen. Sålunda har USArs andel av den samlade produktionen minskat medan den japanska produktionen ökat myckel snabbt, framför allt under 1960-talet. Denna utveckling har fortsall under 1970-talet och Japans andel av världsproduktionen uppgick år 1973 till drygt 17 % medan USArs andel sjunkit till under 20 %. Också många utvecklingsländer har under efterkrigstiden ökat sin stålproduktion i snabb takt. Sammanlaget har produklionsandelen för länderna i Afrika, Asien, exkl. Japan och Kina, och Latinamerika ökat från 2 % 1950 till 5 % år 1970.

Även i fråga om fördelningen mellan olika produktslag har betydande förändringar skelt under de senaste årtiondena. Särskilt framträdande är ökningen av andelen platta produkter — plåt och band — som ägt rum i så gott som samtliga större producentländer. Som exempel kan nämnas all de platta produkternas andel av den totala volymen varmvalsat handelsfärdigt stål ökat från 34 % år 1950 till 48 % år 1970 i Västeuropa och från 38 % tUl 62 % i Japan.

Jämsides med tillväxten i konsumtionen och produktionen har världshandeln med stålprodukter expanderat kraftigt under efterkrigstiden, från 21 milj. lon år 1950 till 117 milj. ton år 1970. Av den totala världsproduklionen motsvarar detta 11 % resp. 20 %.

Traditionellt har stålexporten huvudsakligen skett från de större pro-ducentiänderna liU regioner med en i förhåUande till sin konsumtion otillräcklig produktionskapacitet. Denna typ av handel, som enligt av

Prop. 1974: 64						7
Tabdl 2. Stålproduktionen åren 1950,			1960 och 1970
	Är
	1950		1960		1970
	Pro-	Andel	Pro-	Andd	Pro-	Andel
	duk-	av	duk-	av	duk-	av
	tion,	världs-	tion,	världs-.	tion,	världs-
	milj.	produk-	milj.	produk-	milj.	produk-
	ton	tionen %	ton	tionen %	ton	tionen %
Nordamerika	90,9	47,9	95,3	28,4	130,3	21,9
varav USA	87,8	46,3	90,1	26,9	119,1	20,1
Västeuropa	52,5	27,7	109,0	32,5	162,0	27,3
varav CECA	31,8	16,8	72.8	21,7	109,2	18,4
Storbritannien	16,6	8,7	24,7	7,4	28,3	4,8
Östeuropa	8,6	4,5	21,2	6,3	39,7	6,7
Sovjetunionen	27,3	14,4	65,3	19,5	115,9	19,5
Japan	4,8	2,5	22,6	6,6	93,3	15,7
Övriga länder	5,7	3,0	22,1	6,7	52,6	8,9
Väriden totalt	189,9	100,0	335,5	100,0	593,8	100,0

ECE utförda beräkningar utgjorde omkring fyra femtedelar av den totala världshandeln med stål år 1950, har under de senaste årtiondena minskal i betydelse. En allt större del av världshandeln har i stället kommit att ske mdlan länder med totalt sett tillräcklig produktionskapacitet för den egna konsumtionen. Av världshandeln år 1970 beräknas något över hälften ha utgjorts av denna typ av handel. Motsvarande andel var år 1950 endast ca en femtedel. En anledning till denna förändring av handelsströmmarna har varit alt aUl flera länder, bl. a. i Asien och Latinamerika, genom kapadtetsutbyggnader kunnat minska sill importberoende vad gäller stålprodukter. Av mycket stor betydelse har emellertid också varit den i olika länder fortgående specialiseringen av stålproduktionen vad gäller produktslag och kvaliteter. Denna specialisering har i så gott som alla industriländer lett tUl ett allt större beroende av den intemationella marknaden för export och kompletterande import. Detta visas bl. a. av att importens andd av stålförbrukningen i de västeuropeiska länderna ökat från 15 % år 1950 till 36 % år 1970. Importen till länderna i Västeuropa har härigenom stigit från 35 % av den totala världshandeln år 1950 lUl 49 % år 1970. Exportens andel av den västeuropeiska produktionen har samtidigt ökat från 28 % till 37 %. Motsvarande utveckling har ägt mm i Östeuropa. Del traditionella handelsmönstrel har också förändrats genom den kraftiga japanska exportökningen. Japans andel av den samlade världsexporten steg från 3 % 1950 till 20 % år 1970. Särskilt kraftig var ökningen under 1960-lalel då den japanska exporten ökade med i ge-nomsnUt 20 % per år. Denna exportexpansion har i hög grad riktats mot utvecklingsländerna i Asien, Afrika och Latinamerika där Japan

Prop. 1974: 64                                                          8

som huvudexportör ersatt USA och länderna i Västeuropa. Även.den japanska exporten lUl USA ökade i mycket snabb takt fram till slutet av 1960-lalel, då avtal träffades om alt reglera denna, handel.

Trots all den japanska exporten ökat har världshandeln med stålprodukter i allt högre grad kommit alt utgöras av handel mellan länder inom en och samma region. Som'redan antytts är detta en följd bl. a. av alt handeln mellan industriländerna i Europa vuxit mycket snabbt. Särskilt markant har della varit inom de olika ekonomiska samarbetsorganisationerna. Handeln mellan länderna inom CECA utgjorde år 1970 22 % av den totala världshandeln jämfört med 11 % år 1950. För ländema inom den östeuropeiska samarbelsorganisalionen (SEV) var motsvarande andelar resp. 10 % och 3 %. Totalt utgjordes något över hälften av världshandeln år 1970 av leveranser mellan länderna i Europa inkl. Sovjetunionen och av importen tUl dessa länder — drygt en tredjedel av tillförseln till dessa marknader — kom endast 14 % från länder utanför Europa, varav knappt hälften från Japan.

Denna tendens till en ökad självförsörjning inom regioner, som således skett jämsides med en mycket kraftig ökning av världshandeln, återfinns även utanför Europa. I Latinamerika som helhet har den egna produktionens andel av förbrukningen ökat från 31 % år 1950 liU 69 % år 1970, i Östasien (exkl. Japan) från 47 % tUl 71%. Denna utveckling beror inle endast på en ökad självförsörjningsgrad i resp. länder ulan också i hög grad på alt handeln mellan de enskilda ländema inom resp. region expanderat. Det kan vidare noteras att närmare en tredjedel av den totala japanska stålexporten år 1970 utgjordes av leveranser till andra länder i Östasien.

En betydande förändring i handelsmönstrel har också skett genom alt. USA från all så sent som i slutet av 1950-lalet varit en aV världens största neltoexportörer av stålprodukter genom en mycket snabb import-ökning blivit världens i särsklass största nelloimportör.

Som tidigare nämnts har konsumtionen åren 1980 och 1985 beräknats uppgå tiU resp. ca 950 milj. lon och ca 1 150 milj. lon. För ätt möta en konsumtion av denna storlek krävs myckel stora ökningar av världens produktionskapacitet för stål, som år 1973 beräknas ha uppgått lUl ca 725 milj. lon. Del nödvändiga nellotillskollel skulle därigenom uppgå till drygt 200 milj. lon under perioden fram till år 1980 och ytterligare 200 mUj. ton under perioden 1980—1985. Bmllobehovet av ny kapacitet blir emellertid betydligt större då. elt stort antal föråldrade anläggningar måste ersättas under den aktuella perioden. Denna ersällningskapacilel har beräknats till drygt 200 milj. lon för perioden 1973—1980 och till 150 milj. ton 1980—1985. Enligt dessa beräkningar skuUe således behövas elt kapacitelstiUskott på totalt omkr. 400 milj. ton linder den återstående delen av 1970-lalet och ytterligare ca 350 milj. ton under perioden 1980—1985.

Prop. 1974: 64                                                          9

Osäkerheten i beräkningar av della slag är stor såväl på konsumtions-som på produklionssidan. I eflerfrågeprognosema är bl." a. antagandet om tillväxttakt i bruttonationalprodukten avgörande och även begränsade variationer härvidlag får betydande effekter vad gäller den förväntade konsumtionsnivån.

Beräkningar av nödvändiga framtida kapacitelstUlskott blir osäkra även genom att såväl den f. n. befintliga kapaciteten som behovet av ersältningskapacilel är svåra alt bedöma. Det har sålunda så gott som genomgående kunnat konstateras alt uppgivna kapacileler betydligt överstigit den produktion som verkligen kunnat realiseras. Som exempel kan nämnas alt man inom CECA inte ens under högkonjunklurårel 1969 hade en produktion som översteg 90 % av den uppgivna kapaciteten. Beräkningen av ersättningsbehovet erbjuder problem inte mmst genom alt den takt i vilken anläggningar tas ur drift tUl stor del är beroende på den rådande och förväntade marknadssituationen. Denna är i sin lur avhängig av bl. a. nyetableringarna.

Även med dessa reservationer kan det dock konstateras att mycket stora kapacitetslillskolt måsle ske inom världens stålindustri under det närmaste decenniet för att möta den växande slåleflerfrågan. I vUken utsträckning en sådan kapacitetsökning kommer till stånd eller vilka konsekvenser en lägre eller högre ökningstakt får är idag svårt all bedöma. De f.n. kända ulbyggnadsplanerna — projekterings- och byggnadstiden för elt stort stålverk beräknas lUl ca 5 år — pekar dock mot att ökningen kan komma alt betydligt undersliga behoven enligl de tidigare redovisade beräkningarna. '

En förutsällning för den stora volymökningen inom stålproduktionen har varit den under efterkrigstiden — framför, allt under 1960- och 1970-lalen — snabba och i vissa avseenden genomgripande produktionstekniska utvecklingen.

De malm- och koksbaserade järnverken med masugnar och syrgas-stålverk dominerar dagens stålproduktion. Inom råjärnsproduktionen har utvecklingen gått mot allt större enheter och de största masugnarna i världen har idag en volym på över 4 000 m och en produktionskapacitet på 10 000 ton per dygn. Utvecklingen mot större ugnar pågår fortfarande. Jämsides härmed sker betydande kapacitetshöjningar vid befintliga anläggningar genom dds ombyggnader av ugnarna, dels moderniseringar av kringutruslningen.

För färskning av råjärn har syrgasprocessema, främst LD-processen, sedan de introducerades i större skala i början av 1960-talel expanderat mycket kraftigt. Den tidigare helt dominerande martinprocessen har sålunda alltmer förlorat i betydelse och över hälften av färskningen sker idag i syrgaskonvertrar jämfört med en knapp femtedel år 1965. Ar 1980 beräknas närmare 80 % av färskningen ske i syrgaskonvertrar. I Japan med dess relativt sett myckel hioderna prodiiktionsapparat är

Prop. 1974: 64 10

andelen redan idag i det närmaste 100 %.. Även vad gäller LD-konvert-rarna har skett en kraftig ökning av ugnsstorlekarna. Som exempel kan nämnas alt medan endast en femtedel av konvertrarna år 1962 hade en kapacitet överstigande 100 ton var motsvarande andel år 1971 närmare hälften. Anledningen härtUl är att såväl investerings- som drifls-kostnadema per lon råstål sjunker kraftigt vid ökad ugnsslorlek.

Den alternativa metoden för framställning av stål ur järnmalm — s. k. direklreduktion kombinerad med smältning och raffinering i eleklro-slålugn — har ännu synnerligen begränsad omfattning. Den nominella kapaciteten vid det tjugotal anläggningar som idag är i drift har uppskattats till ca 6 milj. ton per år. Den verkliga produktionen av direkl-reducerat jäm, s. k. järnsvamp, beräknas dock endast uppgå till storleksordningen 0,5 % av världens samlade råslålsproduklion medan motsvarande andel för råjärnet är ca 70 %. Expansionen av järnsvampsproduktionen är dock snabb och nyanläggningstakten hög. Kapaciteten vid dessa anläggningar är dock en helt annan än vid de masugnsbase-rade verken och överstiger sällan 500 000 ton per år.

Till skillnad från masugnsprocessen, där energibehovet huvudsakligen tillgodoses med koks, används vid direklreduktionen gas. Della medför att direklreduktionsprocessen kan förväntas få sin största betydelse i områden med riklig tillgång på naturgas. Det kan vidare nämnas att processen, genom att reduktionen sker i fasl tillstånd och det s. k. gråberget därigenom kvarslannar i den utgående produkten, ställer höga krav på malmens kvalitet.

Vad gäller de olika reduklionsmelodernas inbördes konkurrens synes enighet råda om att masugns-/syrgaskonverterprocessen under överskådlig lid kommer att vara den mest ekonomiska processen för den dominerande delen av världens råslålsproduklion. Direklreduktionsmetoden i kombination med elektrisk smältning kan dock förväntas komma all expandera snabbi särskilt i de områden där fömtsättningarna på energisidan är gynnsamma.

Av världens råslålsproduklion framställdes år 1970 14 % genom om-smältning av skrot i eleklroslålugnar. I flera mindre producenlländer är ståltillverkningen helt baserad på omsmällning men även vissa länder med betydande produktion har en relativt hög andel deklroslåltillverk-ning. Della gäller bl. a. Italien, Spanien och Sverige där andelen uppgår tUlomkr. 40%.

Inom ämnestillverkningen har slränggjulningen expanderat kraftigt från knappt 1 % av råslålslonnagel år 1965 till över 10 % år 1970. Andelen har därefter fortsall att öka och beräknas år 1980 svara för över 40 % av ämnesproduklionen. Jämfört med kokillgjulning och ämnes-valsning har slränggjulningen ekonomiska fördelar till följd av lägre investerings- och driftskostnader.

Slordriftsfördelarna inom råstålsproduklionen och även inom vidare-

Prop. 1974:64 H

valsningen har inneburit alt den optimala storleken för integrerade stålverk, dvs. verk med hela processkedjan från råjärn t. o. m. valsning, har ökat mycket kraftigt. Till della har bidragit även andra faktorer, inte minst utvecklingen inom transportområdet som medfört att leveranserna av såväl råvaror som halvfabrikat och färdigprodukter förbilligats. Medan för endast elt fåtal år sedan integrerade verk med en produktionskapacitet på 3—4 milj. lon per år ansågs produktionstekniskt optimala, planeras och byggs idag verk för en årsproduktion på 10—12 milj. lon.

Den snabba tekniska utvecklingen har även inneburit all stålverksutrustningens ekonomiska livslängd successivt minskat. I flera av de stora producentländerna, bl. a. Frankrike, Japan och Sovjetunionen, har ökningen i produktionskapaciteten till stor del också skett genom nybyggnad av stora verk medan äldre anläggningar av mera begränsad storlek lagts ned. Samtidigt med denna nyetablering sker dock som tidigare antytts en omfattande expansion och modernisering av äldre anläggningar. Detta har varit särskUl framträdande i USA där endast ell nytt integrerat verk byggts under de senaste två decennierna. Trots della har den amerikanska årsproduktionen av råjärn under samma period ökat med ca 30 milj. lon. Dessutom har här dektrostålkapadlelen byggts ut kraftigt.

De ökade anläggningsstorlekarna och den aUt högre kapilalintensilelen i produktionen har inneburit att investeringskostnaderna stigit mycket kraftigt, vilket i vissa fall lett tiU stora finansieringssvårigheter för enskUda projekt. Denna utveckling torde ha varit en starkt bidragande orsak till den ökade frekvensen samverkansprojekl och ibland också fullständiga fusioner som kännetecknat stålindustrin under senare år inte minst i Västeuropa. Även del i många länder ökade statliga engagemanget i stålindustrin skall ses mol denna bakgmnd.

Del ökade utbudet av rika järnmalmer på världsmarknaden har medfört all malmålgången per ton råjäm har kunnat minskas. Vid många verk har man dock numera uppnått en så låg slaggmängd i masugnen, all de ytterligare vinster som kan göras är små. Genomsnittligt torde man kunna räkna med alt för produktion av ett ton råjärn åtgår ca 1,5 ton malm. Variationerna är dock betydande beroende på malmens järninnehåll.

Koksförbmkningen per ton råjärn har under de senaste decennierna sjunkit kraftigt. Under 1960-talel var minskningen 25 % och år 1975 beräknas åtgången till endast två tredjedelar av 1960 års nivå. Till en del har emellertid denna nedgång åstadkommits genom en ökad insats av olja och/eller gas. Med vilken hastighet denna minskning kommer all fortsätta är i hög grad beroende på hur prisrelationerna mellan de olika energislagen utvecklas. Även koksåtgången varierar avsevärt mdlan olika anläggningar. För modernare masugnar brukar man dock räkna med en bränsleförbrukning på 500 kg per ton råjärn, varav 400— 425 kg koks och 75—100 kg olja.

Prop. 1974: 64                                                         12

På grund av de stora råvambehoven.har stålindustrin traditionellt lokahserals i nära anslutning tUl järnmalms- och kolförekomsler. I sådana regioner har också i många fall skett en betydande koncentration av annan industri, varför stålverken fått en även vad gäller sina marknader för färdigprodukter gynnsam lokalisering. Ell framträdande exempel härpå är koncentrationen av ståltillverkning tUl Nordrhein/West-falen samt norra och nordöstra Frankrike. Under efterkrigstiden har emellertid de stora producentländerna i allt mindre utsträckning kunnat basera sin ståltillverkning på inhemska råvarutillgångar. Särskilt stort har imporlbehovel blivit vad gäller järnmalm. Della har medfört att världshandeln med jämmalm vuxit från ca 150 milj. ton år 1960 tUl över 300 milj. lon år 1972. Världsproduklionen av järnmalm uppgick år 1972 tUl 722 milj. lon.

Den totala koksförbrukningen inom världens stålindustri uppgick år 1970 till ca 300 milj. lon. Flertalet av de större stålproducenterna har dock egna koltillgångar varför handeln på detta område är betydligt mindre omfattande än i fråga om järnmalm. Av den totala världsproduktionen av kokskol exporterades sålunda endast ca 15 % år 1970 jämfört med närmare 40 % för järnmalmen. Andelen är dock även här stigande. Världshandeln med koks är än mer begränsad. Mindre än 10 % av koksproduklionen exporterades i början av 1970-lalet.

Den alldeles övervägande delen av ökningen av världshandeln med järnmalm har utgjorts av import till Japan, som i stort sett saknar egna tillgångar. Den japanska jämmalmsimporlen uppgick år 1972 till drygt 100 milj. ton, vilket skall jämföras med 1960 års import på ca 13 milj. lon. Importen tUl Japan domineras numera av Australien, Indien och BrasUien.

Även i fråga om kol är den japanska självförsörjningsgraden låg. Importen, som år 1971 svarade för drygt tre fjärdedelar av den totala koltillförseln till den japanska stålindustrin, kom huvudsakligen från USA och Australien.

Även flera andra länder har blivit starkt importberoende vad gäller råvaror för stålframstäUningen. Detta gäUer inle minst länderna inom CECA som under del senaste decenniet minskat sin järnmalmsproduktion samtidigt som råjämslillverkningen ökat med omkring 50 %. Importen från länder utanför CECA — år 1972 ca 81 milj. lon — har som en följd härav ökat sin andel av CECA-ländemas totala järnmalms-förbmkning från ca 50 % i början av 1960-talet till närmare 70 % vid ingången av 1970-talet. Denna utveckling förväntas fortsätta och importandelen beräknas år 1980 komma all uppgå till omkring-80%. Denna importandel har redan idag nåtts i Förbundsrepubliken Tyskland där järnmalmsproduktionen sjunkit med över 50 % under den senaste tioårsperioden..Importen till CECA kommer huvudsakligen från Sverige, Liberia, BrasUien, Mauretanien och Canada. Särskilt de Irans-

Prop. 1974: 64                                                                        13

oceana länderna har under senare år ökat sin export till CECA i mycket snabb takt.

Även vad gäller kokskol kan konstateras en ökning av unportens andel av den totala förbrukningen inom CECA. Denna andel är dock fortfarande relativt begränsad och uppgick i början av 1970-talel till drygt 10 %. Enligt beräkningar inom CECA kan imporlandden dock komma att öka mycket kraftigt under 1970-talel. Avgörande härvidlag är framför allt de stora kustlokaliserade stålverkens val mdlan inhemskt och importerat kol.

Storbritannien, vars import av järnmalm år 1972 uppgick till 17 milj. ton, har kraftigt ökat sitt beroende av utländsk malm och importens andel av förbrukningen uppgick samma år till 65 % jämfört med omkring 45 % i början av 1960-lalel. Också USA importerar betydande kvantiteter järnmalm. Imporlandden har dock varit konstant del senaste decenniet.

Huvuddelen av den övriga världshandeln med jämmalm utgörs av export från Sovjetunionen, som är det största producentlandet med ca •en fjärdedel av världsproduklionen. Denna export går främst till länderna i Östeuropa.

Utvecklingen mot en lägre grad av inhemsk råvaruförsörjning, främst vad gäller jämmalm, har medfört alt kustlokalisering av stålverken blivit allt fördelaktigare. Även andra faktorer, bl. a. miljösituationen i de äldre induslriregionerna, begränsar expansionsmöjligheterna i dessa områden. Denna tendens har gjort sig starkt gällande inom CECA. Av den totala stålproduktionen vid de integrerade verken inom CECA svarade sålunda de kustlokaliserade verken för 21 % år 1973 jämfört med 11 % år 1963. Av de investeringsplaner som redovisats framgår all •denna andel kommer all öka ytterligare. Även i Storbritannien koncentreras stålproduktionen tUl kustlokaliserade verk med stor hamnkapacitet. Denna utveckling kommer enligt British Steel Corporations tioårsplan att fortsätta i snabb takt.

Ståltillverkningen sker som redan antytts i flera processteg. En av flera skäl naturlig skiljelinje går därvid mellan å ena sidan råstålsproduklionen t. o. m. göt och ämnen och å andra sidan den vidare bearbetningen genom främst valsning. Processtekniskl är denna uppdelning naturlig genom alt stålet i göt- och ämnesstadiet får svalna för att därefter inför valsningen åter värmas. Delta medför bl. a. att göt och ämnen kan lagras och transporteras mellan olika tillverkningsenheter.

De båda produklionsslegen skiljer sig även i övrigt i flera avseenden, bl. a. genom alt slordriftsfördelarna i regel är betydligt större i det första, metallurgiska stegel än inom valsningen och manufaklureringen.

Leveranser av göt och ämnen mellan olika verk förekommer i betydande omfattning. Köparna på denna marknad har hittills varit av främst två slag. Till den ena kategorin hör förelag med valsverk men

i-2    Riksdagen 1974.1 saml Nr 64

Prop. 1974: 64                                                         14

utan egen råslålsproduklion, s. k. rerollers. Dessa företag, som arbetar i jämförelsevis liten skala, valsar i regel relativt enkla produkter för näraliggande marknader. Verk av denna typ finns i betydande antal i t. ex Storbritannien och Itahen liksom i många utvecklingsländer, bl. a. i Sydamerika. Den andra kategorin av ämnesköpare består av verk som visserligen har egen råstålstUlverkning men som tillfälligt har brist på metallurgisk kapacitet.

Den internalionella handeln med göt och ämnen har ökat i omfattning och de västeuropeiska ländemas import av denna typ av halvfabrikat uppgick år 1970 till över 6 milj. lon. Den alldeles övervägande delen av handeln sker inom CECA där samtliga länder utom Frankrike under senare år ökat sin import. Även inom Östeuropa har handeln ökat där framför allt Ungern och Tyska Demokratiska Republiken importerar betydande kvantiteter främst från Sovjetunionen.

Världshandeln utgör dock endast en liten del av de totala göt- och ämnesleveranserna mellan olika verk. Är 1972 uppgick meUanverks-leveranserna av göt och ämnen i resp. land inom CECA till totalt närmare 21 mUj. ton vilket motsvarade 18 % av den totala råstålsproduklionen i dessa länder. Av dessa leveranser skedde hälften mellan verk som inle tillhörde samma förelag. Mellanverksleveranserna har under del senaste årtiondet ökat snabbare än den totala råstålsproduklionen. Della gäller särskilt leveranserna mellan verk som inte ingår i samma företag.

Betydelsen av handeln med göt och ämnen skiftar från land tiU land inom CECA. Omfattande leveranser förekommer sålunda i Förbundsrepubliken Tyskland och Frankrike medan däremot handeln i Italien, Belgien och Nederländema är av mindre omfattning. MeUanverks-leveranserna i Förbundsrepubliken Tyskland uppgick år 1972 till drygt 10 milj. ton vilkel motsvarade 24 % av den totala råstålsproduklionen i landet. Härav var i det närmaste hälften leveranser mellan verk som inte ingick i samma förelag. Leveranserna mellan verken har ökat kraftigt under det senaste decenniet. År 1963 var motsvarande volym drygt 5 milj. ton motsvarande 18 % av råstålsproduklionen.

I Frankrike uppgick mellanverksleveranserna år 1972 till totalt något över 5 milj. ton jämfört med knappt 3 milj. ton år 1963. Uttryckt som andel av råstålsproduklionen var delta resp. 21 % och 16 %. Här uppvisar leveranserna mellan verk som inte tUlhör samma företag en betydligt högre tillväxttakt än de totala leveransema.

I såväl Frankrike som Förbundsrepubliken Tyskland uppvisar göl-och ämneshandeln vissa konjunkturella variationer. Sett över konjunkturcyklarna kan dock konstateras en väsentlig ökning av volymen mdlanverksleveranser.

Del aUl större beroendet av importerade råvaror, de relativt sett myckel betydande slordriftsfördelarna inom råstålsproduklionen samt  de

Prop. 1974: 64                                                                        15

begränsade möjligheterna all i de äldre, lättbefolkade ståldistriklen bygga ut produktionskapaciteten har under senare år medfört att möjligheterna all i större utsträckning än vad som hittUls varit fallet geografiskt skilja de båda processtegen ägnats allt större uppmärksamhet. Valsningen och manufaktureringen, där en nära kontakt med kunderna är önskvärd,. anses därvid även i framtiden böra ligga i nära anslutning till stora förbmkningscentra. För ämnesproduktionen, där behovet av direktkontakt med stålkonsumenlema är mera begränsat, är istället möjlighetema all kunna välja produktionsekonomiskt optimala anläggningsstorlekar saml att minimera transportkostnaderna för råvaror avgörande för valet av lokaliseringsort.

I den tidigare nämnda tioårsplanen för British Steel Corporation förutses utvecklingen inom Storbritannien gå i denna riktning. Medan råstålsproduktionen koncentreras lUl ett litet antal kustlokaliserade verk skall valsningen och manufaklureringen även fortsättningsvis i betydande utsträckning ske vid verk i anslutning till stora förbmkningscentra i inlandet. Möjligheterna att inom CECA möta ett ökat behov av halvfabrikat med egen produktion vid stora kustlokaliserade ämnesverk anses mera begränsade. En anledning härtill är att del, som bl. a. EG-kommissionen framhållit, inom CECA finns få hamnar som dels kan la emot de mycket stora malmtransportfarlygen, dels lämpar sig som lokaliseringsorter för stora stålverk.

Under de senaste åren har också förutsättningarna studerats för en lokalisering av råstålsproduktionen i mera omedelbar anslutning till råvarukällorna. Inle minst de japanska stålproducentema har varit aktiva i detta avseende framför allt i BrasUien där det finns långt framskridna planer på flera ämnesverk. Dessa verk planeras för en initial produktion på 3—4 milj. lon per anläggning och år. En mycket stor del av produktionen skall enligt planerna vidarebearbetas i Japan. I vissa av dessa projekt deltar fömtom japanska och brasilianska förelag även stålverk från Italien och USA.

Även i flera andra länder studeras fömtsättningama för särskilda ämnesverk av varierande storlek. Längst synes planeringen ha nått i Sydafrikanska unionen där ett verk med en kapacitet på 3 milj. lon per år diskuterats med bl. a. österrikiska intressenter. Även i Australien pågår undersökningar.

Den svenska stålmarknaden

Enligt preliminära beräkningar uppgick tiUförseln av handelsfärdigt stål till den svenska marknaden år 1973 till 4,3 milj. lon. I råstålsvikt motsvarar detta ca 5,9 milj. lon. Av den totala världsförbrukningen svarade således Sverige för något mindre än 1 %. Räknat per person och år är dock den svenska konsumtionen den högsta i världen, över 700 kg.

Prop. 1974: 64                                                                        16

Under perioden 1950 till 1970 ökade den svenska stålförbmkningen med i genomsnitt något över 5 % per år, dvs. i en något lägre takt än den totala världskonsumtionen. Även jämfört med flertalet industrUänder har den svenska tillväxttakten i konsumtionen varit låg. Del kan också noteras alt stålintensilelen i den svenska produktionen nådde sin topp redan i början av 1960-talet. Den svenska produktionen, utrikeshandeln och tillförseln av handelsfärdigt stål åren 1950, 1960 och 1970 framgår av tabell 3.

I dc prognoser som gjorts för den framtida svenska konsumtionen förutses en lägre liUväxttakt än efterkrigstidens. I Jernkonlorets prognos, som utarbetats inom ramen för förarbetena för den fysiska riks-planeringen, har konsumtionsökningen under perioden fram till år 2 000 beräknats till drygt 3 % per år. TUlväxttakten bedöms bli något högre under periodens första del än under den senare delen. Även i de övriga prognoserna, bl. a. den som utförts inom ECE, förutses en ökningstakt av denna storlek. Med en dylik tUlväxttakt skulle den svenska stålkonsumtionen — mätt i råstålsvikt — uppgå till omkring 7,5 milj. lon år 1980 och närmare 9 milj. lon 1985.

Den svenska råstålsproduktionen ökade under perioden 1950 till 1965 med ca 8 % pei år, dvs. betydligt snabbare än världsproduktionen i dess helhet. Under andra hälften av 1960-talel sjönk dock tillväxttakten liU endast ca 3 %. De första två åren av 1970-talet skedde t. o. m. en viss tillbakagång och 1973 års produktion på 5,7 milj. ton var endast obetydligt större än 1970 års.

Den stigande produktionen har avsatts såväl på den svenska som på den utiändska marknaden. Framför allt exporten har ökat myckel starkt, med i genomsnitt resp. 16 % och 10 % per år under 1950- och 1960-talen. Av den totala svenska produktionen exporterades år 1973 44 % jämfört med 25 % år 1960 och 12 % år 1950. Räknat i andel av produktionens saluvärde utgjorde exporten redan år 1970 45 %. Denna differens förklaras av att exporten i högre grad än den totala produktionen utgörs av specialstål. Av den totala svenska varuexporten år 1972 svarade stålprodukterna för närmare 8 %.

De dominerande marknaderna för svensk slålexport är Förbunds-

Tabell 3. Försörjningsbalanser för handelsfärdigt stål åren 1950, 1960 och 1970. Tusen lon.

Är

1950         1960         1970

Produktion	957	2 163	3 931
Export	117	530	1 354
Import	583	1 153	1696
Tillförsel	1423	2 786	4 273

Prop. 1974: 64                                                         17

republiken Tyskland, Storbritannien och de nordiska länderna. Av exporten går omkring hälften till dessa länder.

De svenska verkens leveranser till den inhemska marknaden — 60—• 65 % av tiUförseln — växte i genomsnitt under 1950- och 1960-talen i samma takt som den totala tillförseln. I detta avseende uppvisar Sverige således en utveckling som avviker från den som tidigare konstaterats för många andra industrUänder.

Slåleflerfrågan kännetecknas av en betydande konjunklurkänslighet. Variationer i den svenska efterfrågan har emellertid endast i begränsad omfattning slagit igenom i den inhemska produktionen. Anledningen härtill är att de svenska verken i sämre konjunkturlägen dels kunnat hålla exporten väl uppe, dels kunnat öka sin andd av tillförseln lUl den svenska- marknaden. Della mönster bröts emellertid under år 1971, då såväl importens andel av tillförseln som exportens andel av produktionen var i det närmaste oförändrade jämfört med år 1970. För första gången sedan år 1958 sjönk den svenska stålproduktionen mellan två på varandra följande år. Under år 1972 ökade importen kraftigt trots att tillförseln till den svenska marknaden var i stort sett oförändrad jämfört med år 1971. Produktionen kunde dock hållas oförändrad genom en betydande exportökning.

Den svenska stålindustrin sysselsätter f. n. ca 50 000 personer. Bortsett från vissa konjunkturella variationer ökade sysselsättningen i branschen fram t. o. m. år 1966, då antalet sysselsatta uppgick till drygt 61 000. Över 80 % av de anstäUda var år 1970 verksamma vid 16 arbetsställen med fler än 1 000 anstäUda. Som jämförelse kan nämnas att av de anställda inom den svenska industrin i dess helhet sysselsattes samma år endast ca 25 % vid arbetsställen med fler än 1 000 anställda.

Stålindustrin utmärks av en stark geografisk koncentration. Sålunda svarar fem län — Gävleborgs, Kopparbergs, Värmlands, Västmanlands och Örebro lan — för tillsammans drygt tre fjärdedelar av sysselsättningen i branschen. I flertalet fall är också resp. stålverk den största arbetsgivaren på den ort där det är beläget. Sålunda svarade år 1970 stålindustrin i 16 kommunblock för mer än 50 % av den totala industrisysselsättningen.

Produktionskapaciteten vid de enskilda svenska stålverken är mycket liten i en internationell jämförelse — del största svenska handelsslålver-ket har en råslålskapacilel på endast drygt 1,2 milj. lon per år. Vid en jämförelse av detta slag måsle dock vissa för den svenska stålindustrin speciella förhållanden observeras. Detta gäller framför allt den i Sverige intemationeUt sett myckel höga andelen specialstål i produktionen. Av landels råslålsproduklion år 1972 utgjordes inle mindre än 28 % av specialstål medan motsvarande andel inle i något annat land torde översliga 15 %. De tidigare redovisade slordriftsfördelarna inom stålproduktionen avser handelsslålslUlverkningen och saknar i många fall

Prop. 1974: 64 18

motsvarighet inom produktionen av specialstål, där inom flera produktområden de svenska verken är stora även mätt med internationella mått. På specialstålsområdet, inte minst för tillverkning av rostfritt stål, etableras dock på flera håll i världen stora anläggningar med åtföljande jämförelsevis låga tillverkningskostnader. De svenska special-stålstillverkama har också en i många fall långt driven manufaklurering vilkel ytterligare minskar nackdelarna av en begränsad produktionskapacitet i råslåls- och valsningsledet.

Även på handelsstålsområdel finns flera faktorer som motverkar konkurrensnackdelen av små produktionsenheter. Flera av de svenska handelsslålverken är deklrostålverk med elt mycket begränsat produktsortiment som i vissa fall huvudsakligen avsätts på en geografiskt närliggande marknad. Också för de integrerade handelsslålverken torde den internationella konkurrensförmågan i stor ulslräckning ha kunnat upprätthållas genom en relativt hög manufaktureringsgrad och stark inriktning på speciella produklslag.

Investeringarna inom den svenska stålindustrin har under det senaste decenniet också i hög grad avsett rationaliseringar och ökningar av vidareförädlingsgraden. Della var särskilt markant under senare delen av 1960-lalet och de första åren av 1970-lalet. Den totala svenska produktionskapaciteten för stål ökade sålunda endast med i genomsnitt någol över 2 % per år mehan 1965 och 1972. Ar 1973 ökade dock den uppgivna kapaciteten med drygt 10 %. De största enskilda kapacilelstillskolten under senare år har skett vid NJA. Såväl den svaga investeringsulvecklingen som investeringarnas inriktning på främst rationaliseringar och ökad manufaklurering får ses mot bakgrund av den under det senaste decenniet försämrade lönsamheten vid många företag i branschen.

Det tidigare stora svenska importöverskottet för stålprodukter har under senare år minskal kraftigt. Jernkontoret utgår i sin prognos för den svenska stålproduktionen ifrån all den framlida svenska importen och exporten av stål kommer att volymmässigt balansera varandra. Med detta anlagande skall den svenska produktionen öka i takt med konsumtionen och enligt de nämnda prognoserna sålunda år 1980 och 1985 uppgå tUl resp. 7,5 och 9 milj. ton. Delta skulle betyda en produktionsökning jämfört med år 1973, som var ett myckel markerat hög-konjunklurår, med resp. 1,8 och 3,3 milj. lon. En fortsatt exportexpansion eller en ökning av andelen av den inhemska marknaden kommer all kräva en snabbare produktionsökning.

VUka investermgsvolymer en produktionsutveckling av här antytt slag kommer att kräva och vilka möjligheter de svenska verken har att finansiera dessa investeringar är svårt att bedöma. Avgörande härvidlag är bl. a. vUka möjligheter som kvarstår alt med relativt begränsade investeringar höja kapaciteten vid de befintliga anläggningarna

Prop. 1974: 64                                                         19

inom i första hand råstålsproduktionen. I sitt underlag för förarbetena för den fysiska riksplaneringen konstaterar Jernkontoret att den svenska specialstålsindustrins expansion kan komma alt kräva elt nytt mas-ugnsbaserat verk för produktion av i första hand ämnen för vidare-bearbelning vid redan i dag befintliga specialstålverk. Etablering av ett sådant verk, som enligl Jernkontoret bör ha en initial kapacitet på ca 1 milj. lon, bedöms kunna vara aktuell för perioden 1980—1985. Även på handdsslålssidan torde vid flera verk mera omfattande kapacitets-utbyggnader komma all kräva myckel stora investeringar. De diskussioner som förts mellan olika svenska handdsslålsverk angående etableringen av ett för flera företag gemensamt masugnsbaseral ämnesverk har dock inle lett tUl några konkreta resultat.

Som tidigare redovisats är råvarubehovet betydande inom ståltillverkningen. Mot bakgrund av Sveriges stora malmproduktion kan det därför synas förvånande att en internationellt sett stor del av landets råslålsproduklion sker genom omsmällning av skrot, vilket till en del importeras. Förklaringarna härtUl är flera, bl. a. den höga andelen specialstål och de därmed sammanhängande leraven på ett stort antal olika stålkvalileler, samt det relativt låga priset på elenergi.

Även på handdsslålssidan sker en icke oväsentlig del av produktionen genom omsmällning av skrot. Under senare år har emellertid skett en betydande expansion av råjämsproduklionen framför allt genom uppförandel vid NJA av en andra masugn med en kapacitet på drygt 1 milj. ton per år. Trots den utbyggnad av råjärnsproduktionen som skelt exporteras som framgår av följande tabell den alldeles övervägande delen av den svenska järnmalmen i oförädlal skick. Den svenska järnmalmsexporten går främst tUl länderna inom CECA.

Äv den svenska malmproduklionen sker drygt fyra femtedelar vid malmfälten i Norrbotten. I fråga om exporten är lapplandsmalmen än mer dominerande och av 1972 års järnmalmsexporl svarade gruvorna i Norrbotten för drygt nio tiondelar. Malmen från de mellansvenska gruvorna, som med ell par undantag ägs eller arrenderas av företag med egen stålproduktion, vidareförädlas sålunda inom landet i betydligt högre grad än lapplandsmalmerna.

Tabell 4. Svensk produktion och export av järnmalm.

__

1960           1970           1973

Produktion, tusen ton	21 690	31509	34 737
varav i Norrbotten	16 180	25 271	28 883
Export, tusen ton	19 888	28 420	32 800
Export i % av produktion	91,7	90,2	94,4

Prop, 1974: 64                                                        20

Stålverk 80. Marknadsinriktning

Av NJArs utredning om uppförande av ell nytt stålverk i Luleå, Stålverk 80, framgår i huvudsak följande om marknadsinriktning och konkurrenssituation.

Som gmnd för NJArs marknadsbedömningar ligger dels utvecklingen av stål förbmkning och stålproduktion, dels en förväntad omstmkturering av stålindustrin. Redan under 1970-talet kan sålunda ett ökat behov av ämnesköp väntas uppkomma hos många västeuropeiska stålverk. SärskUt gäller delta den västtyska stålindustrins produktion av handelsfärdigt stål. De främsta anledningarna till denna utveckling är den stora koncentrationen av stålverk liU områden som dels är mindre lämpliga för ytterligare stålverksutbyggnader, dels har elt ogynnsamt läge med hänsyn till råvarutransporler. Eftersläpningar i stålindustrins investeringar under 1960-talel har medfört elt stort behov av ersättningsinvesteringar inom framför allt råstålslUlverkningen. Det kan från stålverkens synpunkt bedömas vara fördelaktigt att koncentrera sina investeringar på manufaklurering inom de existerande stålverken och i ökad utsträckning köpa eller på annat håll tillverka ämnen.

NJA har haft täta kontakter med stålverk som man bedömt kunna vara framtida köpare av ämnen från Stålverk 80. NJA har tidigare levererat ämnen till några av dessa verk. För varje verk har den framtida produktionen av handelsfärdigt stål satts i relation till råstålsförsörjning-en. Behovet av externa ämnesköp har framräknats och tillsammans med de ansvariga inom resp. stålverk har NJA bedömt den andel av de kontinuerliga ämnesköpen som kan förväntas bli placerade hos NJA. Det sammanlagda ämnesbehov som stålverken uttalat intresse av att köpa från NJA är betydligt större än den kvantitet som skall marknadsföras från Stålverk 80. Även från stålverk utanför Europa har kommit förfrågningar om ämnesleveranser från NJA.

Vid Stålverk 80 kommer 4 milj. lon ämnen för såväl profil-, stäng-som plållillverkning årligen att produceras. Kontakter med potentiella kunder har visat att sortimentet kan begränsas lUl ett förhåUandevis litet antal dimensioner och kvaliteter. Detta är fördelaktigt ur bl. a. produktionsteknisk och Iransporlekonomisk synvinkel.

Även om Stålverk 80 genom sin stora kapacitet blir starkt export-inriktat bedöms betydande kvantiteter kunna avsättas på den svenska marknaden. Av den totala produktionen på 4 milj. ton beräknas sålunda 10—15 % komma att vidarebearbetas vid andra svenska stålverk.

NJA kommer med Stålverk 80 att relativt snabbt stå mstat för att förse en växande marknad med ämnen. På längre sikt får man dock vara beredd att möta en ökad konkurrens. Vid NJA har man därför gjort en jämförelse mellan Stålverk 80 och länkbara konkurrenter på den västeuropeiska marknaden. NJA har därvid jämfört förutsättningarna

Prop. 1974: 64                                                        21

för en etablering av ämnesverk i Luleå med orter i Brasilien, Sydafrika, Mellanöstern och Europa. Jämförelserna avser kostnaden per ton ämnen vid leverans till europeiska avsättningsområden, främst Ruhr- och Saarområdena. Varje ort har jämförts med Luleå i fråga om inköpskostnader för malm och kol, transportkostnader för råvaror och färdiga produkter, lönekostnader och kapitalkostnader. NJA har därvid också försökt uppskatta de kostnader som sammanhänger med vintersjöfart vid Luleå.

Rollerdam har vid kostnadsjämförelser ansetts vara den ur ekonomisk synpunkt lämpligaste lokalseringsorten för ell nytt järnverk inom CECA. Rollerdams lokaliseringsfördelar ligger i dess närhet till de europeiska avsättningsområdena saml i någol lägre kolpriser. I Luleå kan malmen erhåUas till ett betydligt lägre pris än i Rollerdam. NJA beräknar att kostnaden per ton ämnen från Luleå vid aktuell marknadsbild ligger lägre än för motsvarande ämnen från Rollerdam.

Av de planerade ämnesverken anses ett vid Tubarao i BrasUien ha avancerat längst i planeringen. Priset för malm i Tubarao ligger under det i Luleå medan kolprisel beräknas bli något högre. Efler hänsyn till leveranskostnader till kundkrets i Europa skuUe brasilianska ämnen enligl NJArs beräkningar bli dyrare än ämnen från Luleå.

NJA har också jämfört kostnaderna för ämnesverk baserade på direklreduktion i Luleå och i Iran. I denna jämförelse belastas Luleå med oljekoslnader för framställning av reduklionsgas. Reduktionen i Iran skulle enligt denna jämförelse kunna ske kostnadsfritt med naturgas utan alternativanvändning. Merkostnaderna för malm och utleveranser skulle emellertid belasta ell verk i Iran så alt priset per ton ämnen därifrån skulle bli betydligt högre än från Luleå.

Av de övriga konkurrensjämförelser som NJA har utfört skall här bara nämnas en meUan ämnesverk i UddevaUa och Luleå. I Uddevalla skulle kostnaderna för kol och utieveranser bli någol lägre men denna skUlnad skulle mer än uppvägas av högre malmkostnader.

Vid flertalet lokaliseringsjämförelser mellan kuslbaserade stålverk är skUlnaderna störst i fråga om kostnader för malm och utleveranser. Kolkostnaderna däremot, skUjer sig som regel inte nämnvärt och skillnader i lönekostnader kompenseras i huvudsak av skiUnader i produktivitet. Löneandelen vid ämnesframställningen är dessutom en förhållandevis liten kostnadspost. Bland orter som aktualiserats för slålverks-elablering kan Luleå uppvisa den gynnsamma kombmationen av näraliggande malmfyndigheter och relativ närhet tUl marknaderna. Det kunnande i fråga om järnhantering som finns i Luleå bör också vara en konkurrensfördel jämfört med orter ulan motsvarande industriell tradition.

Prop. 1974: 64                                                                        22

Materialflöde och processbeskrivning

Av NJArs beskrivning av lUlverkningsprocessen framgår bl. a. följande.

Stålverk 80 bygger på masugns- och syrgasstålsprocesserna. Dessa lämpar sig för framställning av stål i stora kvantiteter. Den planerade produktionsapparaten har dimensionerats för lägsta möjliga produktionskostnader samtidigt som man sökt minimera riskerna för allvarliga driftstörningar. Produktionen kan i korthet beskrivas på följande sätl.

Malmen från de norrbottniska gruvorna mottas i ett lager som dimensioneras för ett par dygns förbrukning. Närheten till Luossavaara Kiirunavaara ABrs (LKABrs) gruvor gör all de egna lagringsbehoven kan begränsas.

Hela kolbehovet för Stålverk 80 och nuvarande järnverk, totalt 4 mUj. lon, tas in per bål i anslutning till den för koksverkel uppförda hamnanläggningen. Lossning av kol sker med kranar till bandtransportörer, som fraktar kolet till meUanlager. Lagringskapaciteten dimensioneras för att klara vinterlagring.

Vid Stålverk 80 beräknas åtgå över 1 milj. lon kalkslen. Kalkstenen lossas i anslutning lUl kolhamnen varvid lossnings- och lastningsutrustningar väntas bli av samma typ som för kolhantering. Lagerytan för kalksten dimensioneras för två månader.

Övriga råvaror och legeringar levereras huvudsakligen sjövägen och lossas i anslutning lUl kolhamnen och lagras intill kalkstenslagret.

Till sinlerverkel las råvaror via bandlransportör från resp. lager. Sinlringsverkel är uppbyggt med två sinlerband med en sammanlagd kapacitet av 5,5 milj. ton sinler per år. Vid sintringen sammanbinds malmerna till porösa bitar.

Kol från kollagret transporteras för koksning per transportband via krosstalion och blandnhigsslalion liU en förvärmningsanläggning. Det förvärmda kolet går därefter tUl ett koksugnsbatteri via en pipeline. Den färdiga koksen trycks ut ur batteriet och placeras efter släckning på ramp för svalning.

Råvaror för råjärnsliUverkningen, i första hand sinler, pellets — en form av sinler —, koks och kalk malas via bandtransportörer liU en s. k. beskickningsbunker. Från bunkern transporteras beskickningen tiU två masugnar, vardera med en meddkapadtel på 2 milj. lon råjärn per år.

I masugnarna reduceras den sintrade malmen. Under processen får järnet en kolhalt av ca 4 %. Slaggen från masugnarna används för utfyllnadsändamål. I ett senare skede beräknas slaggen kunna säljas för vidareförädling.

Råjärnet transporteras med s. k. lorpedovagnar liU stålverket.

Kalksten som bränts tUl kalk i speciella kalkugnar transporteras vi-

Prop. 1974: 64                                                                        23

dåre på band tUl stålverket. Från ell särskilt syrgasverk försörjs stål-ugnarna med syrgas.

Stålverket beslår av tre s. k. LD-konverlrar. I konvertrarna inblåses syrgas mol råjärnsbadels yla. Kol och andra ämnen i järnet oxideras därvid under stark värmeutveckling. Kolet avgår i form av koloxidgas medan andra oxider binds i slaggen. Slaggen avskiljs från stålet före gjutning.

Gjutning tUl ämnen beräknas ske i åtta stränggjutningsmaskiner. Efler gjutning och svalning genomgår ämnena viss behandling och avsyning, varefter de transporteras från stålverket till lerminallager för senare utskeppning.

Terminallagrel beslår av elt primär- och ett sidolager. Primärlagret är avsett för två veckors produktion, ca 160 000 lon. Från primärlag-rel kan fyra porlalkranar lasta vardera 400 ton/tim. Sidolagrel är avsett att vid avbrott i sjöfarten eller andra extraordinära omständigheter ha en kapacitet för två månaders produktion.

Stålverket utrustas med elt datorbaserat styrsystem. I en central dalaanläggning finns en gemensam dalabank för försäljning, produktionsplanering, produktionsstyrning m. m. samt för administrativa system. Ute i produktionsenheterna svarar datorer för produktionsstyrning, processtyrning, processövervakning m. m. Dessa lokala datorer är som regel kopplade till den centrala datorn.

Råvarii- oc/i energiförsörjning

I de av NJA angivna grundförutsättningarna för Stålverk 80 ingår all StålframstäUningen skall baseras på de järnmalmsförekomster som finns i Norrbotten. Tillgången på malm för de behov som kan beräknas för stålverket får betrakias som tillfredsställande. I de gruvfält som nu är föremål för brytning uppskattas den totala geologiska malmtillgången tUl i storleksordningen 3 000 milj. ton. DärtiU kommer vilande rika fyndigheter. Dessa tUlgångar torde dock underskrida tillgångarna vid de nuvarande gruvfälten. Dessutom finns stora tillgångar av fattigare malmer.

Vid LKABrs gruvor och verk producerades år 1973 sammanlagt 27,8 milj. ton malm, slig och pellets, varav i Kiruna och Svappavaara 22,2 milj. lon och i Malmberget 5,6 milj. ton. Vissa malmkvaliteler från Malmberget är speciellt lämpade för framställning av pellets för direklreduktion. Vilka kvaliteter som bhr aktuella för Stålverk 80 är f. n. föremål för utredning inom de båda berörda företagen. Valet av kvaliteter är beroende av LKABrs nuvarande och förväntade kontrakt med andra kunder, transportkapacitet och transportkostnader, lokalisering av agglomereringskapacitet med flera förhållanden.

Vid full drift kommer del totala malmbehovet vid NJA att uppgå till 8,8 milj. ton per år, varav 6,4 milj. lon för Stålverk 80.

Prop. 1974: 64                                                        24

Den viktigaste imporlråvaran för Stålverk 80 är kol för framställning av koks. Totalt beräknas kolbehovel för nuvarande järnverk till 1,6 milj. ton per år. Vid en investering i Stålverk 80 kommer den totala kolförbrukningen alt öka till 4 milj. ton per år. Kol kommer all inköpas främst från Polen och Sovjetunionen men även från USA för alt få en ur produktionsteknisk synpunkt lämplig kolblandning. Eventuellt kan även andra länder bli aktueUa. NJA har redan genom garantier och avtal fått en del av sin kolimporl tryggad. Koltillgången i de aktuella länderna är god.

Del behövs något över 1 milj. ton kalkslen per år. Detta behov bör kunna tUlgodoses från NJArs egna fyndigheter på Gotiand och angränsande tUlgångar.

Olika legeringar för Stålverk 80 kommer att köpas frän svenska producenter medan däremot bl. a. manganmalm behöver importeras.

I masugnsprocessen åtgår ca 500 kg koks för produktion av 1 ton råjärn. Denna mängd kan minskas med 75—100 kg genom att man i masugnen tillsätter olja, tjära eller koksgas. I övrigt används gas från koksverk och masugnar för drift av varmbläslerapparaler, sinterverk och kalkugnar, allmänna uppvärmningsändamål m. m. Gasen som fram-stiills i samband med koksningen används för bl. a. uppvärmning och ångproduklion. Delsamma gäller den gas som uppstår i masugnsprocessen och gas från stålugnarna. I speciella gasblandningsstationer blandas dessa gaser för ett optimalt utnyttjande. Överskottsenergi i form av biandgas sänds liU ell moltryckskraftverk, där elektrisk kraft alstras. Vid della kraftverk erhålls också hetvatten i stora kvantiteter som kan levereras lUl det fjärrvärmenät som planeras av Luleås energiverk. Om stålverket kommer att bli självförsörjande med elkraft är beroende av mängden koksgas som tiUsätts i masugnsprocessen. Koltillförseln som under alla förhållanden är nödvändig för framställning av koks medför att energibalansen i Stålverk 80 bhr positiv. Den energimängd som kan levereras lUl externa användare kommer sålunda att bli större än de köp av elenergi som kan bli aktuella.

Anläggning av Stålverk 80

Två huvudalternativ inom Luleå kommun för lokalisering av Stålverk 80 har närmare undersökts i samarbete mellan NJA och Luleå kommun och hamn. Det ena området, Börslskärel tiUsammans med med Gräsören, ligger strax öster om nuvarande verksområde. Detta område har efter geotekniska undersökningar befunnits vara mera lämpat för de aktueUa anläggningarna än del andra området. Sandön. Även med tanke på transportkostnader och eventuella framtida utbyggnader anses del utvalda området vara att föredra.

Projektet kommer all genomföras i två delvis parallella etapper var-

Prop. 1974: 64                                                                        25

av den andra avslutas ett år efter den första. Hela projektet beräknas vara klart sex år efler projektstart.

Projektarbetet har delals upp på följande huvudgrupper som omfattar båda etapperna r

—    Projektorganisation och förprojektering          12 mån

—    Upphandling av större enheter                          6 „

—    Anläggningsplanering och detaljkonstruktion före byggstart    12        „

•— Byggande före monlageslart                             6 „

—    Maskinmontage och färdigstähande av byggnader            18 „ —• Igångkörning och inlrimning   6 „

—    Färdigställande av byggnadselapp 2               12 „

Totalt                                                         72 mån (6 år)

Den första masugnen kan tas i bruk under hösten 1978, förutsatt att tillstånd från berörda myndigheler kan erhållas för aktuella markarbeten före augusti 1974. Vidare förutsätts alt markområdena för stålverket kan tillträdas före samma tidpunkt och att fyllnadsmassor kan anskaffas i enlighet med uppgjorda planer.

Anläggningsarbetena når sin största omfattning under år 1977 och 1978 då det huvudsakliga montaget utförs samtidigt som byggnadsar-helena kulminerar.

Kalkyl

Den totala investeringskostnaden för Stålverk 80 beräknas av NJA i 1973 års penningvärde uppgå till 2 700 milj. kr., inkl. administration, utbildning och igångkörning. De största konstnadsposterna utgörs av masugnar, koksverkstiUbyggnad, stålverk och stränggjulningsanlägg-ningar. Totala kostnader exkl. räntor under byggnadstiden uppskattas till 3 700 milj. kr. i löpande penningvärde.

1 kalkylförutsättningarna ingår att malmen erhålls på järnväg och att 85 % av malmen sintras i stålverket.

Rörelsekapital i form av lager och kundfordringar beräknas till 400 milj. kr. i 1973 års penningvärde och igångkörningskostnader tiU 100— 200 milj. kr.

Försäljningspriserna bestäms av förhållandet mellan kapacitet och efterfrågan och på sikt av potentiella konkurrenters kostnader och investeringsbenägenhet. Produktkoslnaderna är främst beroende av kol- och malmpriserna saml av kapitalkostnaderna. NJA har beräknat att investeringen vid normal konjunkturutveckling och vid en ekonomisk livslängd av 15 år kommer all vara återbetald år 1986 dvs. ca 8 år efter det att den första masugnen vid Stålverk 80 las i bruk.

Vid NJA har man gjort en beräkning med hjälp av historiska data för all studera den genomsnittliga avkastningen på investerat kapital under en konjunkturcykel. Man utgick därvid ifrån all verket skulle ha

Prop. 1974: 64                                                        26

varit färdigställt vid utgången av år 1969. Även vid denna beräkning visar projektet en myckel gynnsam räntabilitet.

NJA har gjort ett antal känslighetsanalyser av lönsamheten i Stålverk 80. Förskjutningar i lönekostnader får relativt begränsade konsekvenser för räntabilileten på grund av lönekostnadernas ringa andel av de totala kostnaderna. Således medför en löneökning på 8 % per år som inte kan kompenseras med prishöjningar en genomsnittlig försämring av räntabiliteten i storleksordningen 2 % per år. På samma sätt har man gjort känslighetsanalyser vad beträffar prisändringar på ämnen saml på kol och malm. Sålunda beräknas en prisändring på ämnen på 10 kr. per ton påverka ränlabUiteten med knappt 1 %. En ökning av kolpriset med 10 kr. per ton skulle ungefär motsvara en prishöjning på de färdiga ämnena med 7 kr. per ton och en ökning av malmpriset på 10 kr. per ton, motsvara en ökning med 15 kr. per ton för ämnen. Konjunkturkänsligheten har också beräknats genom bl. a. olika kombinationer av pris- och volymulfaU.

Den beläggningsnivå vid vilken verket upphör att vara lönsamt, ligger vid ca 60 %. Under senare delen av verkets livstid förskjuts denna nivå nedåt eftersom räntekostnaderna minskar allt eftersom lånen amorteras.

Externa transporter

Av NJArs Iransportutredning framgår i huvudsak följande.

Malm transporteras med järnväg till Luleå från malmfälten i Kiruna och Gällivare—Malmberget. Järnvägens totala transportkapacitet är med nuvarande utnyttjande 16 malmtåg i vardera riktningen per dygn, motsvarande en kapacitet av 12 milj. lon per år vilkel även täcker behovet vid Stålverk 80. En upprustning av bandelen Gällivare—Luleå pågår.

De utgående järnvägstransporterna från Stålverk 80 beräknas komma att uppgå till maximalt 200 000 ton per år. Dessa transporter med ämnen för svenska stålverk m. m. kommer all gå på separata spårenheter och inte störa transporterna av malm vid malmbangården.

Leveranserna av kol, kalkslen m. m. till Stålverk 80 och befintliga verksenheter beräknas komma att ske med fartyg raed en sammanlagd fraklkapacilet på drygt 6 milj. ton per år varav 4,5 milj. lon i s. k. systemtrafik som förväntas kunna användas för returfrakler. Med den utveckling som f. n. pågår inom vintersjöfarten kommer behovet av vinter-lagring successivt att minskas. Härigenom kommer också inkommande och avgående transporter bättre att överensstämma och möjligheterna till returfrakter att öka. Från del befintliga verket vid NJA kommer transportbehovet för utleveranser alt uppgå till ca 1,4 milj. ton per år och ifrån Stålverk 80 tUl ca 4 milj. ton per år. Av dessa 5,4 milj. ton kommer som redan nämnts, 4,5 mUj. lon att levereras med hjälp av re-

Prop. 1974:64                                                                         27

turfrakler inom ramen för syslemlrafiken. NJA bedömer alt resterande transportbehov från ekonomisk synpunkt bör ske med annat tonnage.

De senaste fyra åren har vinlersjöfarlen kunnat upprätthållas till och från Luleå. Statistiskt sett uppträder isläggning i stora delar av Bollenviken i genomsnitt vart femte år. Tidigare disponibla isbrytarresurser har inle varit tUlräckliga för all hålla årelrunt-sjöfarl för samtliga hamnar mnt den svenska kusten. Med ytterligare tUlskott liU redan beställda isbrytare skulle enligt NJA en betydligt störningsfriare vinlersjöfart vid Luleå kunna garanteras.

Det utvecklingsarbete som bedrivs på olika håll för all få fram fartyg lämpliga för gång i is kan väntas resultera i isförstärkta fartyg på uppemot 50 000 ton. För fartyg av denna storlek är kraven på plåttjocklek och stabilitet redan så stora all invesleringsmerkostnaden beräknas bli relativt obetydlig för isförslärkning.

Även hamnanläggningarna måsle anpassas till kraven på vintersjöfart. För Stålverk 80 rs hamnanläggningar avser man att dels leda ut varmt vatten i själva hamnbassängen, dels förse kaj anläggningarna och områdena kring farleden med strömbUdare som drar upp det varma botlenvatl-nel till ytan.

NJArs kostnader för vinlersjöfart är beroende på isförhållandena. Företagel beräknar 2—3 kr. per lon som ell årsmedelvärde för merkostnader som uppstår i samband med vinlersjöfart.

Den utökade sjötrafik som Stålverk 80 för med sig ställer krav på en breddning av Sandöleden tUl Luleå. Muddermassor som erhåUs vid breddningsarbetel beräknas kunna användas för utfyllnad för Stålverk 80. Arbetena bedrivs successivt allt eftersom kravet på ökad storlek på fartyg uppslår. Ökade krav på farledsutmärkning kommer att ställas med den ökade fartygslälhelen.

Planeringen av hamnanläggningarna sker i samarbete mellan NJA och Luleå kommun och hamn. Hamnanläggningarna anpassas för att klara vintersjöfart och fartyg med ell djupgående på 12,9 m. I anslutning till kajerna kommer upplagsplatser att färdigställas.

Regionala konsekvenser av Stålverk 80

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i en utredning behandlat Stålverk 80rs konsekvenser för sysselsättning, folkmängd och samhällsbyggande. Av utredningen framgår i huvudsak följande.

En minskning av sysselsällnuigstillfällena inom jord- och skogsbruk och stagnationen inom näringslivet i övrigt har fört med sig en betydande avflyttning från Norrbottens län. Antalet förvärvsarbetande inom jord- och skogsbruk minskade sålunda under 1960-lalel från 15 000 till 9 000. Under åren 1967—1972 uppgick avflytlningsförluslerna i länet lUl inemot 13 000 personer. Utflyttningen har lUl stor del berört människor i yrkesaktiv ålder.

Prop. 1974: 64                                                                        28

Näringslivslillväxlen inom Luleå kommun minskade under perioden 1965—1970. Folkmängden ökade från 53 000 tiU 59 000 medan antalet förvärvsarbetande växte med endast 600. Flyttningsrörelserna tyder på alt Luleå kommun i betydande utsträckning har fungerat som en mellanstation för utflyttande människor från Norrbotten.

Andelen förvärvsarbetande män och kvinnor i åldrarna 15—64 år var år 1965 i Norrbotten resp. 9 % och 11 % lägre än genomsnittet för riket. Undersysselsältningen i länet uppgick delta år tUl ca 13 000 personer. Antalet personer i arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbeten och därmed jämförbar verksamhet beräknades samtidigt till över 5 000 personer. Denna bild var i stort sett oförändrad år 1970.

Inom ramen för länsplanering 1974 utarbetades näringslivs- och befolkningsprognoser. Med stöd av del material som nu föreligger kan ar-betskraflsefterfrågan i Luleå konimun beräknas. Sålunda förväntas antalet för%'ärvsarbetande inom jord- och skogsindustri minska från ca

I  300 år 1970 till ca 750 år 1980. Antalet förvärvsarbetande inom in
dustrin väntas under samma period öka från omkring 6 500 till ca

II  500. Vidare beräknas varuhandeln öka från ca 3 100 till 4 400, sam
färdsel, posl och tele från 2 500 till 3 000 och offentlig förvaltning och
tjänster från ca 9 000 förvärvsarbetande liU något över 12 000. Inom
ramen för denna utveckling har antalet anställda vid NJA ökat från
ca 3 250 år 1970 till ca 4 300 år 1973. För perioden 1974—1980 för
väntas en ökning ske med ytterligare ca 1 000 på grund av uppföran
det av koksverket och del planerade investeringsprogrammet för åren
1973—1976. I denna beräkning ingår inte de 2 300 som erbjuds arbete
genom tillkomsten av Stålverk 80. Antalet anställda vid NJA år 1980
kan således uppskattas till omkring 7 600. Inom tjänstesektorn kan
ungefär lika många sysselsättningslillfäUen väntas tUlkomma som di
rekt skapas genom utvidgning av verksamheten vid NJA. Under 1970-
talet skuUe således investeringarna vid NJA inkl. Stålverk 80 direkt
och indirekt öka antalet arbetstillfällen med ca 8 000. I denna beräk
ning ingår inte sysselsättningseffekterna av uppförandet av Stålverk 80
och övriga anläggningar.

Byggnads- och montagearbelen kommer alt nå sin största omfattning åren 1977 och 1978 med resp. 1 200 och 1 000 engagerade i uppbyggnaden av stålverket. Enligl länsarbetsnämnden kommer del inle att medföra några svårigheter att tillgodose behovet av byggarbetskraft för uppförandel av stålverket, motsvarande 3 000 manår under byggnadsperioden. Genom alt andra byggnadsobjekt successivt avslutas kommer rekryteringen av byggnadsarbetare för Stålverk 80 alt underlättas. Hittillsvarande anläggningsarbeten vid NJA har kunnat klaras med arbetskraft som till övervägande del kommer från länet. Även fortsättningsvis bör rekrytering i huvudsak kunna ske från länet såväl till Stålverk 80 som tiU övriga angelägna byggnadsprojekt i anslut-

Prop. 1974: 64                                                         29

ning till NJArs expansion i Luleå såsom bostadsbyggande och utbyggnaden av samhällelig och kommersiell service m.m.

I sin utredning har länsarbetsnämnden vidare framhållit att arbetskraftsbehovet för driften av Stålverk 80 och övriga planerade industri-utbyggnader skall kunna tillgodoses med rekrytering i huvudsak inom länet. Nämnden baserar sin bedömning bl. a. på aktuell statistik över arbetsmarknadslägel inom Norrbollen. I november år 1973 var sålunda antalet anmälda arbetslösa vid arbetsförmedlingen i länet ca 4 800, antal personer i arbetsmarknadsutbildning ca 3 800 och personer i beredskapsarbeten 3 500. Härtill kommer en uppskattad dold arbels-kraflstillgång med ca 7 000 personer. De fortsatta strukturförändringarna inom jord- och skogsbruk förväntas fortgå vilket kan medföra en ökad tillströmning av arbetskraft lUl industrin. Sammanfattningsvis anser länsarbetsnämnden att tillgången på arbetskraft för överbliekbar lid betydligt kommer att överstiga efterfrågan.

Som en följd av bl. a. utbyggnaden av NJA, tillkomsten av högskolan i Luleå och flera nya industriföretag i regionen har samhällsutbyggnaden i Luleå under senare år måst ske i snabb takt. Denna tillväxt har ställt stora krav på planeringsinsalser från kommunens och länsstyrelsens sida. Tillkomsten av ett nytt stålverk i Luleå kommer all StäUa krav på fortsalt hög nivå i samhällsutbyggnaden. Länsstyrelsen har tillsammans med fyrkanlen — Luleå, Boden, Piteå och Älvsbyn —-bildat en kommitté för att lösa de planeringsproblem som kan uppkomma. Bl. a. avser man att undersöka möjlighetema att åstadkomma en geografisk fördelning mdlan de fyra kommunerna i fråga oiii ökat bostadsbyggande. Någon brist på resurser för att förverkliga bostadsbyggandet i den behövliga omfattningen föreligger inte enligt länsstyrelsen.

Vattentillgången i de berörda tätorterna är betryggande och vattenreningen är under kontroll. Självfallet kan kapaciteten i anläggningarna för vattenrening behöva höjas och eventuellt kompletteras med nya reningssteg. Några principiella hinder för en sådan fortsatt utbyggnad föreligger erUigt länsstyrelsen inte.

Bland de övriga planeringsuppgifter som berörda kommuner och länsmyndigheter ställs inför med anledning av stålverksutbyggnaden kan här endast i korthet ett par exempel beröras. Sålunda undersöks förutsättningarna för elt utvecklat kolleklivtrafiksystem samtidigt som behovet av en utbyggnad av väg- och gatunätet i regionen karlläggs. Den kommunala servicen kan också i vissa avseenden behöva byggas ul.

MUjövård

En etablering av ett stålverk till Luleåregionen anser NJA ligger i linje med de riktlinjer för lokaliseringen av tung industri, som riksdagen uttalat i samband med den fysiska riksplaneringen (prop. 1972r 111, CU 1972r 35, rskr 1972r 348).

Prop. 1974: 64                                                         30

Frågan om tUlåtlighel att lokalisera Stålverk 80 till Luleå skall i enlighet med byggnadslagen prövas av Kungl. Majrt. I samband med denna prövning skall såväl miljöskydds-, arbelsmarknadspolitiska som regionalpolitiska hänsyn tas. Flera statiiga och lokala myndigheter kommer därvid att vara remissinstanser bl. a. koncessionsnämnden för miljöskydd. Det ankommer även på nämnden att meddela de närmare villkoren för uppförandet av stålverket. Naturvårdsverket kommer, så snart underlag beträffande emissionsmängder m. fl. förhållanden finns, att föreslå vUlkoren för stålverket. NJArs myndighetskonlakler i samband med prövnmgsärenden och tUlåtlighelsfrågor sker i nära samarbete med länsstyrelsen och Luleå kommun.

För den planerade produktionsvolymen av 4 milj. lon ämnen per år beräknas kylvallenbehovet tUl ca 20 000 m per tim.

Efler användning släpps vattnet ut i Sandöfjärden på ell sådant sätt alt värmen i vattnet vintertid kan nyttiggöras i hamnbassängen för alt minska isläggningen. Valtentillströmningen i Lule älv är sådan alt temperaturen i ringa ulslräckning väntas bli påverkad av detta vattenutsläpp. Undersökningar angående slrömningsförhållandena pågår i samarbete med statens meteorologiska och hydrologiska institut.

För allt förorenat vatten, s. k. processvatten, kommer slutna system all användas. Separata reningsanläggningar kommer därvid att behandla vattnet vid resp. processenhet. Där så behövs kommer vattnet alt kylas ned tUl lämplig temperatur i öppna kyltorn med luftgenomströmning eller enligt andra syslem.

Stoftutsläppet från järnverket kommer alt huvudsakligen beslå av järnoxider och kalk. Uppvärmning beräknas i stor utsträckning att ske med hjälp av koksugnsgas vars svavdhalt är låg. Utsläppen av svaveldioxid blir därför av förhållandevis ringa omfattning. Vid järnverket kommer gasreningsanläggningar av olika slag att användas för att ge optimal rening. Med hjälp av speciell utrustning för övervakning avser man att kunna kontrollera att de av naturvårdsverket fastställda riktlinjerna följs.

Kvaliteten hos den slagg som erhålls vid planerade liUverkningspro-cesser har undersökts. Slaggen har därvid visat sig vara en stabil produkt som ej ger fällningar av metaller i vatten. Slaggen från Stålverk 80 kommer därför alt kunna användas som byggnads- och utfyllnads-material i vatten.

Övriga konsekvenser

Beträffande övriga konsekvenser av Stålverk 80 har NJA bl. a. pekat på sysselsättningseffekter och på tiUskottet till handelsbalansen.

Stålverk 80 kommer att medföra en ökad efterfrågan på varor och tjänster inom regionen. För uppförandet av verket har behovet av bygg-arbelskraft som tidigare nämnts beräknats motsvara ca 3 000 manår.

Prop. 1974: 64                                                        31

Vad gäller byggmaterial av olika slag torde den alldeles övervägande delen komma all levereras från svenska förelag medan verksulmstning-en till stor del kommer alt importeras. Den slutgiltiga fördelningen kommer att bli beroende av resultatet av upphandlingen till stålverket.

Under driftskedel kommer liksom är fallet vid de nuvarande anläggningarna tjänster i form av underhållsarbeten och transporter att köpas från företag som är frislående från verket. Underhållsarbeten och transporluppgifter av olika slag kommer all behöva ulföras av från verket frislående företag. Genom all stålverket behöver ungefär 1 milj. lon kalkslen per år bedömer NJA alt en utbyggnad av kalkbrylningen på Golland blir nödvändig. Härigenom skapas arbetstillfällen för ell 50-tal personer.

Genom alt ämnen i stäUet för motsvarande kvantitet malm exporteras kan exportintäkterna beräknas öka med ca 1 800 milj. kr. per år. Från delta bdopp skall dras import av kol, legeringsämnen, reservdelar m. m. saml under några år den del av investeringsbeloppet som faller på utländska beställningar. Sammanlagt beräknas stålverket medföra ett årligt exporttUlskoll av 1 000— 1 100 milj. kr.

Finansiering

Kapitalbehovet för Stålverk 80 inkl. prisstegringar och räntor under byggnadstiden samt rörelsekapital beräknas av NJA i löpande penningvärde till 4 600 milj. kr. Härav bedömer NJA att ca 4 000 milj. kr. behöver finansieras externt genom kapitalliUskoll och lån. Under åren 1974—1976 kan sålunda ett sammanlagt kapital av 800 milj. kr. och under åren 1977—1979 sammanlagt 3 150 milj. kr. komma alt behöva tillföras. Stålverk 80 väntas från produktionsslart år 1979 t. o. m. år 1986 generera vinstmedel motsvarande den totala investeringskostnaden.

I skrivelse från Statsföretag AB av den 1 mars 1974 framgår i huvudsak följande.

Statsföretags styrelse rekommenderar genomförandel av Stålverk 80 under förutsättning av statligt kapitalliUskoll till Statsföretag av lägst 1 000 milj. kr., lån enligt samma villkor som gäller för lokaliseringslån med 1 300 milj. kr. och statliga garantier för lån med lägst 1 500 milj. kr. Av Statsföretags skrivelse framgår vidare att formerna för ka-pilallillskoltel bör bli föremål för överläggningar. Statsföretag förväntar sig all staten är beredd alt bära en del av eventuell förlust som kan uppstå under stålverkets första verksamhetsår.

Del som återstår att finansiera beräknas kunna tUlföras bolaget genom extern upplåning. På den svenska kapitalmarknaden räknar NJA med all kunna placera bl. a. obligationslån. Beroende på var inköp av anläggningar sker kan exportkrediter utnyttjas. Den internationella lånemarknaden anser NJA bör kunna absorbera lån av den storleksordning del här kan bli fråga om.

Prop. 1974: 64                                                         32

Departementschefen

Under senare år har förutsättningarna för lönsamhet och konkurrensförmåga hos NJA förbättrats. Stora satsningar för att öka kapaciteten såväl i fråga om råstålsframställning som manufaklurering inleddes år 1970. Delta investeringsprogram har planenligt genomförts och avslutas under innevarande år. För all trygga förelagets försörjning med koks fattades år 1972 beslut om all bygga ett koksverk. Koksverkel, som är under uppförande, kommer enligl planerna alt vara i drift under år 1975. Dessa investeringar är så kapitalkrävande att statlig finansiell medverkan varit nödvändig för deras förverkligande. Genom de senaste årens målmedvetna satsningar har företaget kommit in i en positiv utveckling. Della avspeglas bl. a. i de riktlinjer för NJArs utveckling under perioden 1973-1976 som antagils av förelagets slyrelse. Enligt dessa riktlinjer skall NJA få resurser för en förädling av hela sin tackjärnsproduktion och för en ökad vidaremanufak-turering. Dessa investeringar kommer alt finatisieras med eget kapital, obligationslån, leveranlörskrediter och lokaliseringsstöd.

Den malm som bryts vid fyndigheterna i Norrbotten har hittills i huvudsak exporterats. Sålunda köpte svenska stålverk endast 0,6 milj. ton av LKABrs totala malmleveranser på ca 32 milj. lon år 1973. Om en större andel av malmen förädlas skapas nya arbetstillfällen samtidigt som landels exportintäkter från malmen ökar. Dessa motiv för en ökad stålproduktion har ofta framhållits i diskussionerna om Norrbollens industrialisering. NJA har nu efter ett omfattande utredningsarbete lagt fram förslag om uppförande av ett nytt stålverk i Luleå, Stålverk 80. Produktionen vid verket avses uppgå till 4 milj. ton ämnen per år. Den stora produktionsvolymen och den för NJA nya produktionsinriktningen har medfört att marknadsbedömningarna givils en framträdande roll i utredningsarbetet. Delta arbete har bedrivits med en öppenhet som torde vara oöverträffad vad gäller induslriprojekt.

Under perioden fram till senare delen av 1980-lalet beräknas världens stålkonsumlion öka med mdlan 4 och 5 % per år, vilkel innebär en någol mindre ökning än under 1950- och 1960-lalen. Även med en tillväxt av denna storleksordning kommer dock förbrukningen all öka med myckel betydande kvantiteter. Från en nivå av ca 690 niilj. lon år 1973 beräknas stålkonsumlionen år 1980 uppgå till närmare 950 milj. ton för att år 1985 vara uppe i närmare 1 150 milj. lon.

För all möta en konsumtionsökning av denna storlek krävs en mycket betydande utbyggnad av världens kapacitet för stålproduktion. HärlUl kommer behovet av ersättning av föråldrade anläggningar. Produktionskapaciteten i världen skulle således enligt gjorda beräkningar behöva ökas med ca 400 milj. ton fram till år 1980 och med ytterligare 350 milj. ton under åren 1980—1985.

Prop. 1974: 64                                                        33

Världshandeln med stål har under åren 1950—1970 nära sexdubb-lals och uppgick år 1970 till ca 120 milj. lon. Handeln med stålprodukter har under senare, år ändrat karaktär. Specialiseringen har medfört ett allt större handelsutbyte mellan de stora producenlländema. Detta har lett tUl en ökad integrering av stålmarknaderna, främst i Västeuropa. Den hittiUsvarande internationeUa handeln med göt och ämnen mellan länderna har varit av begränsad omfattning. Inom resp. slålproducerande land har denna handel varit mera utbredd. Inom exempelvis Förbundsrepubliken Tyskland beräknas leveransema av göt och ämnen mellan stålverken år 1972 ha uppgått tiU drygt 10 milj. lon, eller närmare en fjärdedel av den totala råstålsproduklionen.

Stålindustrin har, framför allt i Europa, som regel vuxit upp inom områden med malm- och koltillgångar. I dessa områden har etablerats även annan industri som i varierande grad baserar sin tillverkning på stålprodukter. När råvaratillgångarna blivit mera svårtillgängliga eller börjat sina har fördelarna av denna lokalisering försvunnit för råjärnsframställningen. Inom dessa traditionella stålområden har även problem som sammanhänger med befolkningskoncentralionen kommit all öka kostnaderna vid råjärnsframslällningen. Ökade krav på miljöskydd, t. ex. i form av investeringar i rökgasrening och valtenrening, vattenbrist, svårigheter att rekrytera arbetskraft m. m. kan nämnas som exempel på sådana problem. Trots problemen i del första, metallurgiska processsteget har dessa stålverk en betydande fördel av närheten lUl kunderna för sina valsade och manufaklurerade produkter. Stålföretag i dessa områden kan därför finna del motiverat alt salsa på en utbyggnad av sin valsnings- och manufaktureringskapacitel samtidigt som de söker sig andra former för ämnesförsörjning. Sålunda är flera europeiska förelag engagerade i nya, kustlokaliserade stålverk vilkas produktion av råstål baseras på importerade råvaror. Dessa nya stålverk får en betydligt fördelaktigare transportekonomi än ihlandslokaliserade verk som, efter omlastning av sjötransporterade råvaror, måste utnyttja landtransporter. Ett annat alternativ för lokalisering av råstålsframställning är alt förlägga verk i anslutning till råvarutillgångarna. Sålunda finns avancerade planer på verk nära malmfyndigheter i Brasilien, Sydafrika och Australien.

NJA har med utgångspunkt i de allmänna marknadsulsiktema för ämnen undersökt möjligheterna alt avsätta 4 milj. ton ämnen fr. o. m. slutet av 1970-lalet. Vid kontakter med tilltänkta kunder har NJA kunnat konstalera ett stort intresse för ämnesköp. Det material som NJA har redovisat från sina kundkontakter styrker bedömningen att det inom Europa kommer all finnas en betydande marknad för den planerade produktionen vid Stålverk 80. Framväxten av en stor ämnesmarknad med flera ämnesverk för avsaluproduktion medför alt inlandsbaserade stålverk kan satsa på valsning och vidareförädling och till stor del förlila sig på äm-

Prop. 1974: 64                                                         34

nesförsörjning genom köp. Detta torde avsevärt öka stabiliteten på ämnesmarknaden som hittills varit marginell till sin karaktär och uppvisat stora variationer i gjorda köp både med avseende på priser och kvantiteter.

Vid genomförande av Stålverk 80 kan NJA under några år förväntas få en mycket gynnsam stäUning på marknaden. Förelaget måste dock räkna med att relativt snart möta konkurrens från andra nya stålverk med samma produktionsinriktning. Den jämförelse som NJA har gjort meUan Luleå och alternativa lokaliseringar av ämnesverk visar emellertid att Stålverk 80 bör ha goda möjligheter att hävda sig i en framtida konkurrenssituation. Närheten till marknaderna och till malmfyndigheterna är härvid av avgörande betydelse.

NJArs marknadsanalyser bekräftar alltså den bUd av den framtida ämnesmarknaden som prognosmaterial och analyser av utvecklingen inom stålmarknaden visar. Marknadsfrågan är en av de väsentligaste faktorerna vid en bedömning av Stålverk 80. Med hänsyn till de undersökningar som gjorts såväl inom NJA som av andra bedömare anser jag all de krav som kan ställas på en marknadsbedömning för del aktuella projektet är uppfyllda. Mol bakgrund av lämnade uppgifter anser jag alt det finns goda förutsättningar för alt genomföra Stålverk 80.

NJArs bedömningar av processval och dimensionering av anläggningarna är grundade på egna erfarenheter och internationella jämförelser. Vid valet av en anläggning med två masugnar om en årskapacitet av 2 milj. ton vardera har investerings- och driftkostnader saml driflsäker-hetsaspekter varit vägledande.

LKABrs malmleveranser har under senare år varierat mellan 25 och 30 milj. ton och beräknas lUl närmare 35 milj. lon per år under 1980-talel. Den geologiska malmtUlgången i de gruvor som nu är föremål för brytning uppskattas lUl i storleksordningen 3 000 milj. lon. Dessutom finns vilande rika fyndigheter som i framliden kan tas i anspråk. Mot denna bakgrund kan NJArs behov av malm anses vara tryggat under överskådlig tid. NJArs sammanlagda malmbehov kommer med genomförande av Stålverk 80 att vara 8,8 milj. ton per år. Av större betydelse för stålverkets ekonomi är frågan vilka malmkvaliteler som kan erhållas för Stålverk 80 och från vilka gravor malmen skall hämtas. En från koncernsynpunkl lämplig lösning av NJArs framlida malmförsörjning kommer alt utarbetas inom Stalsförelaggruppen.

Koksförsörjningen för Stålverk 80 kan säkras genom en tillbyggnad av del koksverk som är under uppförande vid NJA. Koltillgången i världen är myckel god och NJArs kolförsörjning torde inle behöva möta några större problem. Av övriga råvaror kan behovet av kalksten tillgodoses inom landet medan vissa legeringsämnen, lUlsatsmaterial m. m. sannolikt måsle importeras.

Genom alt NJA själv svarar för koksframställningen kommer koksgas

Prop. 1974: 64                                                         35

i stora kvantiteter alt kunna utnyttjas för olika energikrävande uppgifter. Enligl företagels bedömningar kommer Stålverk 80 på grund av tillgången på koksgas alt bli i huvudsak självförsörjande med energi. Eventuellt kan också visst energiöverskotl ställas till förfogande för Luleå kommun eller annan användare.

Investeringskostnaderna för Stålverk 80 beräknas till 2 700 milj. kr. i 1973 års pennmgvärde. I löpande penningvärde kommer verket inkl. räntor under byggnadstiden och rörelsekapital att kosta närmare 4 600 milj. kr. Med de förutsättningar som NJA har angivit i sin kalkyl kan investeringen förväntas ge en förhållandevis god avkastning. NJA beräknar att Stålverk 80 vid normal konjunkturutveckling åtta år efter del alt den första masugnen tagits i bmk skall ha genererat vinstmedel motsvarande den totala investeringskostnaden.

Ämnespriserna och graden av kapacilelsulnylljande kommer all vara avgörande för det ekonomiska utfallet av Stålverk 80. Även prisförändringar på råvarorna får konsekvenser för lönsamheten. Höjningar av råvarupriserna kommer dock att påverka konkurrenterna på samma sätt som NJA och kan i stort sett kompenseras med höjda ämnespriser. Lönekostnadernas betydelse är mindre avgörande. Känslighelsanalyser visar alt projektet även vid sådana förskjutningar i priser, beläggningsnivå m. m., som kan väntas uppkomma under lågkonjunkturer, bör kunna lämna en acceptabel avkastning. Den av NJA angivna avkastningen måste betraktas som förhållandevis hög och ger projektet en viss ekonomisk säkerhetsmarginal.

Syssdsältningssilualionen i Norrbotten försämrades under 1960-talet. Tillväxten inom industrin och tjänstesektorn kunde inle uppväga minskningen av antalet förvärvsarbetande inom jord- och skogsbruk vilket fick till följd att länels folkmängd minskade under slutet av årtiondet. Antalet förvärvsarbetande i Luleå ökade under åren 1965— 1970 endast med 600 medan folkmängden ökade med närmare 6 000. Sysselsältningsnivån i länet har under många år legat betydligt under genomsnittet för riket.

För all komma till rätta med sysselsättningsproblemen har statsmakterna vidtagit olika arbelsmarknadspolitiska åtgärder. Stora resurser har satsats på utbUdning, beredsk'apsarbeten och ekonomisk stimulans i form av lokaliseringsstöd, utbUdningsbidrag, transportstöd m. m. som lämnats till förelag som etablerar sig eller bygger ul befintlig verksamhet inom stödområdena. En stor del av de nämnda insatserna har kommit Norrbollen tiU del. Särskild betydelse för Norrbollen har den statliga företagsverksamheten kommit att få. Sålunda svarade Statsföretaggruppen för mellan 75 och 80 % av industriinvesteringarna i länet under åren 1972 och 1973. Företagsgmppen har under åren 1970— 1973 investerat omkring 2 100 mUj. kr. i Norrbotten. TUl detia skaU läggas övriga statliga investeringar som framför allt statens vattenfalls-

Prop. 1974: 64                                                         36

verk svarar för. Genom sin dominans har Statsföretaggmppen enligt min mening elt särskilt ansvar för industrisysselsällningen inom Norrbotten. Genom Stålverk 80 och andra satsningar på basindustri får länet bättre stmkturella förutsättningar för den näringslivsutveckling som är nödvändig för en gynnsammare folkmängdsulveckling och syssd-sättningsnivå.

Uppförandel av anläggningarna för Stålverk 80 ger sysselsättnmg motsvarande sammanlagt 3 000 manår under åren 1974 till 1979. Sin största omfattning får dessa arbeten år 1977 då sammanlagda antalet byggnads- och montagearbelare väntas uppgå tUl närmare 1 200. Genom alt andra större byggnadsarbeten avslutas samtidigt som stålverket börjar byggas upp kommer rekryteringen av arbetskraft all underlättas. Stålverk 80 kommer att i full drift sysselsätta ca 2 300 personer. De indirekta effekterna på befolkningsutvecklingen i kommunerna inom den s. k. fyrkanten — Luleå, Boden, Piteå och Älvsbyn — blir emellertid betydligt större. Bl.a. tillkommer en expansion Jnom tjänstesektorn av ungefär samma storlek som ökningen av antalet anställda vid NJA.

Rekryteringen till Stålverk 80 och till den expanderande tjänstesektorn bedöms i huvudsak kunna ske inom länet. Stålverkets förväntade lönsamhet jämte Luleå kommuns regionala betydelse motiverar de, samhällsinvesteringar som blir följden av utbyggnaden av NJA.

Undersysselsältningen bland kvinnor är särskilt framträdande i Norrbotten. Jag vill därför understryka angelägenheten av alt NJA i största möjliga utsträckning anställer kvinnlig arbetskraft. Detta bör underlättas av de möjligheter till anpassning av arbetsplatserna lUl de anstäUda som föreligger när en ny industri planeras. Jag har med tillfredsställelse noterat att initiativ i denna riktning redan har tagits inom NJA.

Jag anser del väsentligt att NJA även fortsättningsvis i samarbete med länsarbetsnämnd och arbetsförmedling beaktar möjligheterna till anställning av svårsyssdsatl arbetskraft.

Den pågående utbyggnaden av NJA och tillkomsten av Stålverk 80 ställer stora krav på planering inom de berörda kommunerna och länsstyrelsen. Med de förberedelser som vidtas och det goda samarbete som de ansvariga inom regionen uppvisar tror jag att förutsättningar finns för all samhällsutbyggnaden skall kunna ske på ell smidigt sätt.

En industri som Stålverk 80 ställer stora krav på åtgärder för all skydda mUjön. NJA har noggrannt utrett vUka reningsanläggningar m. m. som erfordras och hur kraven från naturvårdande myndigheter bäst kan tillgodoses. En förutsättning för projektets genomförande är givetvis alt NJA får nödvändiga tUlstånd. Jag förutsätter alt vid planeringen av arbetsmUjön i det nya verket liksom vid del pågående koksverkel all möjlig hänsyn tas tUl de anställda.

Prop. 1974: 64                                                        37

Den svenska stålindustrin är genom sin starka exporlinriklning i hög grad beroende av utvecklingen på den internationella stålmarknaden. Exporten, som år 1973 uppgick till 40 % av produktionen, domineras av specialstålet. De svenska verken har inom flera produktgrupper en stark ställning på världsmarknaden. Även handdsstålsexporten har ökat myckel snabbi och av det totala värdet av vår slålexport svarade han-delsstålel år 1973 för omkring en tredjedel.

De svenska stålverken möter emellertid en stark utländsk konkurrens även på hemmamarknaden. Detta gäller särskilt inom handelsstålsområdel, där omkring hälften av tUlförseln tUl den svenska marknaden år 1973 utgjordes av importerat material. De stora kontinentala handdsslålsverken har varit prisledare även på den svenska marknaden.

Det är med tanke på den centrala roll som stålindustrin har i vår ekonomi angelägel alt branschens internationella konkurrenskraft stärks. Tillkomsten av Stålverk 80 bör enligt min mening i hög grad kunna medverka härtUl. Detta gäller såväl för de hilegrerade verken som för elektrostålverken. Inte minst verk av den senare kategorin kan vid en ogynnsam utveckling av priset på skrot och elenergi fmna del fördelaktigt alt tillköpa ämnen. Flera svenska verk har också visat stort intresse för ämnesköp från Stålverk 80. Det bör understrykas alt Stålverk 80 genom sin produktionsinriktning inte kommer att konkurrera med andra svenska verk.

Svenska handelsstålverk bör sålunda genom ämnesköp från Stålverk 80 kunna sänka sina produktionskostnader. En ökad andel tillköpla ämnen minskar också förelagens investeringsbehov i den kapilalinlen-siva råstålsproduktionen, vilkel ökar möjligheterna all bygga ul såväl valsningskapacilel som manufaklurering. En sådan utveckling är angelägen inte minst från sysselsättningssynpunkt, då arbetskraftsbehovet är betydligt större inom vidarebearbetaingen än inom råstålsproduktionen. Detta senare förhållande visas av att endast omkring en femtedel av arbetarna inom den svenska stålindustrin sysselsätts inom de metallurgiska avdelningarna.

Inom stålindustrin sysselsätts över 50 000 personer. Produktionsenheternas storlek och den geografiska koncentrationen till Bergslagen understryker branschens sysselsättningsmässiga och regionalekonomiskä betydelse. Dessa förhållanden stäUer stora krav på planmässighet i stålindustrins utveckling. För statsmakterna framträder härvid ett allt starkare behov av att kontinuerligt kunna följa utvecklingen inom branschen samt att löpande kunna samråda med förelagen och de anställda angående denna utveckling. Enligt vad jag erfarit kommer utredningen (I 1972r 07) av vissa frågor inom järn- och slålområdet alt under våren framlägga förslag om hur elt system för information om utvecklingen inom stålindustrin bör utformas. Formerna för samrådet får ytterligare övervägas.

Prop. 1974: 64                                                        38

Sammanfattningsvis viU jag anföra följande. Stålverk 80 synes ha förutsättningar att ge en god avkastning på investerat kapital. Satsningen på en statlig basindustri i Norrbotten ger underlag för en positiv näringslivs- och befolkningsutveckling inom såväl Norrbotten som andra län där stålindustrin är lokaliserad. En vidareförädling av malmen i Sverige är motiverad från företagsekonomiska och sysselsättningspolitiska synpunkter och ger dessutom ökade exportintäkter från den norrbottniska malmen. Det är av vikt alt kunna konstalera all en lokalisering till Luleå av del föreslagna stålverket av såväl företagsekonomiska som samhälleliga skäl är all föredra framför andra lokaliseringsallernativ. Stålverket bör mot denna bakgrund uppföras av NJA och staten bör medverka till dess finansiering.

Stålverk 80 är en investering av sådan storlek att Statsföretag endast i begränsad omfattning kan bidra till dess finansiering. NJA har beräknat kapitalbehovet för stålverket till 4 600 milj. kr. i löpande penningvärde under uppbyggnadsperioden. Enligl Statsföretags uppfattning bör staten bidraga med ett kapilaltiUskott på lägst 1 000 milj kr och med lån av 1 300 milj. kr på samma vUlkor som gäller för lokahseringslån. Däratöver förväntar sig Statsföretag statliga garantier för den övriga upplåning som kan bli aktueU.

I likhet med Statsföretag anser jag att staten i betydande omfattning måsle medverka till finansieringen av Stålverk 80. Denna medverkan bör ske i ungefär den takt stålverket byggs upp. Del egna kapitalet i stålverket bör uppgå till omkring 25 % av det totala finansieringsbehovet som av NJA beräknats tUl 4 600 milj. kr. Denna dd av kapitalet bör tillföras i form av en ökning av det egna kapitalet i NJA. Det torde ankomma på Statsföretag att teckna de nya aktierna i NJA, vilket bör ske till överkurs så att en lämplig del av del tillkommande egna kapitalet tillförs NJArs reservfond. Staten bör bidra till Statsföretags finansiering av aktieteckningen till ca två tredjedelar genom att teckna nya aktier i Statsföretag. Även dessa aktier bör tecknas tiU viss överkurs. Den sammanlagda ökningen av det egna kapitalet i Statsföretag skulle härigenom komma att uppgå till 700 milj. kr. Jag anser att aktieteckningen bör fördelas över de kommande fyra budgetåren och ske med 175 milj. kr. under budgetåret 1974/75.

Statens övriga medverkan lUl finansieringen bör ske i form av lån till NJA. Dessa lån kan sammantaget komma att uppgå till 1 300 milj. kr. och bör lämnas på samma viUkor som lokaliseringslån. Del första av dessa lån synes komma att behövas tidigast under budgetåret 1976/77. Jag avser alt återkomma i denna fråga.

Stålverk 80 kan väntas lämna avkastning på investerat kapital omkring år 1980. Delta kommer givetvis att beaktas när staten ställer krav på utdelning från Statsföretag.

Jag är beredd att stäUa del detaljerade utredningsmaterialet i ärendet till vederbörande riksdagsutskotts förfogande.

Prop. 1974: 64 39

Hemställan

Jag hemställer alt Kungl. Majrt föreslår riksdagen all

1.  godkänna de av mig förordade riktlinjerna för finansieringen av ell nytt stålverk i Luleå,

2.  till Teckning av aktier i Statsföretag AB för budgetåret 1974/75 under fonden för statens aktier anvisa ell invesleringsanslag av 175 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Majrt Konungen att till riksdagen skall avlålas proposition av den lydelse bilaga lUl delta protokoll utvisar.

Ur protokollelr Britta Gyllensten

Prop. 1974: 64 40

InnehåUsförteckning

sid

Bakgmnd  .......................................................... .... 2

Den intemationella stålmarknaden  ..........................      4

Den svenska stålmarknaden  ................................. .. 15

Stålverk 80. Marknadsinriktning  ............................. .. 20

MaleriaUlöde och processbeskrivning .......................    22

Råvara- och energiförsörjning  ...............................    23

Anläggning av Stålverk 80.....................................    24

Kalkyl................................................................ .. 25

Externa transporter.............................................. .. 26

Regionala konsekvenser av Stålverk 80.................... .. 27

Miljövård ........................................................... .. 29

Övriga konsekvenser   ..........................................    30

Finansiering........................................................ .. 31

Departementschefen    ........................................ .. 32

Hemställan   ....................................................... .. 38

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1974     740124