Kungl. Majlis proposition nr 269

Proposition 1937:269

Kungl. Majlis proposition nr 269.

Nr 269.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag);
given Stockholms slott den 16 mars 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag).

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

1 sami. Nr 269.

Kungl. Majlis proposition nr 269.

Förslag

till

Lag

om utlännings rätt att bär i riket vistas (utlänningslag).

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om utlännings inresa.

1 §•

Utlänning som ankommer till riket skall vara försedd med pass eller annan
legitimationshandling, som enligt Konungens förordnande må gälla såsom
pass.

Legitimationshandling skall vara försedd med påteckning av svensk myndighet
(visering), där Konungen det förordnar, så ock i fall som avses i 28 §
första stycket med bevis örn uppehållstillstånd.

2 §•

Ämnar utlänning här i riket utöva verksamhet varför jämlikt 13 eller 14 §
kan erfordras arbetstillstånd, skall bevis om sådant tillstånd finnas å legitimationshandlingen,
såframt denna icke är försedd med visering som i 13 §
sägs.

3 §•

Utlänning skall omedelbart vid sin ankomst till riket för polismyndighet i
den ort, dit han från utlandet först anländer, uppvisa sin legitimationshandling
ävensom meddela de upplysningar polismyndigheten begär; och är utlänning
skyldig att på anfordran personligen inställa sig hos polismyndigheten.

2 KAP.

Om utlännings uppehåll i riket.

4 §•

Utlänning som uppehåller sig här i riket skall vara försedd med legitimationshandling
som i 1 § sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

5 §•

De bestämmelser angående anmälningsskyldighet som för utlänningars
övervakande må finnas nödiga meddelar Konungen.

6 §•

Det åligger utlänning att på kallelse personligen inställa sig hos polismyndighet
för meddelande av upplysningar som angå hans vistelse här i riket, så
ock att vid anfordran för polismyndighet eller polisman uppvisa sin legitimationshandling.

7 §•

över tre månader äger utlänning icke uppehålla sig här i riket utan särskilt
tillstånd (uppehållstillstånd), med mindre visering för honom fortfarande gäller;
dock må utan sådant tillstånd utlänning som på grund av födseln varit
svensk medborgare ävensom dennes make och ogifta barn i äktenskap under
tjuguett år vistas härstädes intill sex månader från ankomsten.

8 §■

Uppehållstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

I ärende angående sådant tillstånd skall, där ej ärendet är av synnerligen
brådskande natur eller andra särskilda omständigheter föreligga, yttrande
avgivas av länsstyrelsen i det län, där utlänningen vistas, eller, örn han befinner
sig utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig
meddela visering.

Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid samt må förbindas med de
förbehåll, som med hänsyn till vistelsens syfte och därmed sammanhängande
omständigheter finnas påkallade.

Bevis om uppehållstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

9 §•

Vad i 8 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut rörande
förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

10 §.

Vid bedömande såväl huruvida uppehållstillstånd skall meddelas eller tiden
därför förlängas som ock vilken tid tillståndet eller förlängningen skall
avse, skall skälig hänsyn tagas, förutom till omständigheterna i övrigt, särskilt
till längden av den tid utlänningen utan längre avbrott vistats i riket.

11 §•

Klagan över beslut i ärende angående uppehållstillstånd är ej tillåten i annat
fall än i 47 § sägs.

12 §.

Då utlänning avreser till utlandet, skall han för polismyndighet i den ort,
där han lämnar riket, uppvisa sin legitimationshandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

3 KAP.

Om utlännings rätt till arbetsanställning.

13 §.

Till arbetsanställning är ej att hänföra anställning i statens tjänst.

14 §.

Utan arbetstillstånd må utlänning ej heller här i riket utöva verksamhet
som föranledes av anställning utomlands i annan egenskap än såsom handelsresande,
med mindre för honom gäller visering som i 13 § sägs.

Vad nedan i denna lag stadgas örn arbetsanställning skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om verksamhet som nu är sagd.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

I ärende angående sådant tillstånd skall socialstyrelsen, där ej ärendet är
av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda omständigheter föreligga,
inhämta utlåtande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort,
där arbetsanställningen skall innehavas, ävensom bereda sammanslutningar
av arbetsgivare eller arbetare inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att
uttala sig.

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete
samt må förbindas med de villkor och föreskrifter som finnas erforderliga.

Bevis om arbetstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

16 §.

Vad i 15 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut
rörande förlängning av tiden för arbetstillstånd.

17 §.

Arbetstillstånd må, när särskilda skäl därtill föreligga, återkallas av socialstyrelsen.

18 §.

Klagan över beslut i ärende angående arbetstillstånd är ej tillåten i annat
fall än i 47 § sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

4 KAP.

Om utlännings avvisning från riket.

19 §.

Utlänning som ankommer till riket må avvisas i följande fall:

1) om han är zigenare eller om han uppenbarligen har för avsikt att söka
sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till annan
vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan
dylik sysselsättning;

2) om han har för avsikt att här i riket söka sitt uppehälle samt det
skäligen bör antagas att han saknar möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning; 3)

om han varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott
eller gjort sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av
otukt, utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt eller yrkesmässigt bedrivande
av olovlig varuinförsel, samt det skäligen kan antagas att han skulle
komma att här i riket fortsätta sådan brottslig eller osedlig verksamhet;

4) om han ej är försedd med legitimationshandling som i 1 § sägs;

5) om hans legitimationshandling icke är, där så erfordras, försedd med
bevis eller visering som i 2 § sägs;

6) örn han uraktlåter vad honom enligt 3 § åligger eller, vid fullgörande
därav, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

7) örn han tidigare blivit härifrån utvisad samt icke erhållit Konungens
tillstånd att återvända, där sådant erfordras.

I fall varom ovan under 1)—3) sägs må ej den avvisas som tidigare varit
svensk medborgare; dock att den som vunnit medborgarskap i annat land
må avvisas på sådan grund som i 3) sägs.

20 §.

Beslut örn avvisning meddelas av polismyndighet, där ej fall föreligger
som i andra stycket sägs.

Finner polismyndighet anledning till avvisning men påstår utlänningen
att han av politiska orsaker flytt från annat land och att han ankommit därifrån
eller från land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att
bliva återsänd till förstnämnda land, skall polismyndigheten, där ej med
skäl kan antagas att påståendet är oriktigt, ofördröjligen göra anmälan hos
socialstyrelsen, som beslutar örn avvisning skall ske. I avvaktan på socialstyrelsens
beslut äger polismyndigheten taga utlänningen i förvar eller ställa
honom under uppsikt.

21 §.

Polismyndighets beslut örn avvisning skall meddelas vid utlänningens ankomst
till riket eller omedelbart därefter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

22 §.

Beslut om avvisning skall innehålla de skäl å vilka beslutet grundas, och
skall däri tillika givas till känna, om klagan över beslutet må föras och vad
utlänningen har att iakttaga, där han vill föra sådan klagan. Beslutet skall
tillställas utlänningen så fort ske kan.

23 §.

Vill utlänning klaga över beslut om avvisning som meddelats av polismyndighet,
äger han hos länsstyrelsen anföra besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen
sist å åttonde dagen efter det beslutet tillställdes klaganden, denne
likväl obetaget att på eget äventyr med posten till länsstyrelsen insända besvären
så tidigt, att de dit inkomma inom nämnda tid.

Finner länsstyrelsen vid prövning av besvären sådana omständigheter föreligga
att frågan örn avvisning enligt 20 § andra stycket bort av polismyndigheten
hänskjutas till socialstyrelsen, skall länsstyrelsen, med undanröjande
av avvisningsbeslutet, överlämna handlingarna i ärendet jämte eget yttrande
till socialstyrelsen, som beslutar om avvisning skall ske.

över länsstyrelsens beslut må klagan ej föras. Klagan över socialstyrelsens
beslut i ärende angående avvisning är ej tillåten i annat fall än i 47 § sägs.

Beslut om avvisning, som meddelats av polismyndighet, skall gå i verkställighet
utan hinder av anförda besvär.

24 §.

Avvisad person skall, så snart ske kan, genom polismyndighetens försorg
föras ur riket; och bör den avvisade befordras till det land varifrån han hit
ankommit, om ej annat föranledes av särskilda skäl, såsom att landet är avlägset,
eller att han utvisats eller av politiska orsaker flytt därifrån, eller att
han kan antagas där icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till land
varifrån han av politiska orsaker flytt.

Kan avvisning ej verkställas genast, må, intill dess sådant kan ske, polismyndigheten
taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt. I
tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande, skall
polismyndigheten därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen, som har att,
där så finnes erforderligt, överlämna ärendet till socialstyrelsens avgörande.

5 KAP.

Om utlännings förpassning ur riket.

25 §.

Saknar utlänning legitimationshandling som i 1 § sägs, eller kvarbliver han
efter utgången av den tid han äger rätt att vistas här i riket utan att hava
sökt förlängning av nämnda tid, må socialstyrelsen meddela förordnande, att
han ofördröjligen eller inom viss tid skall avresa från riket vid äventyr att
han, därest han ej avreser, skall förpassas ur riket (förpassningsbeslut).

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

Har socialstyrelsen meddelat beslut varigenom utlännings ansökan örn rätt
att vistas här i riket avslagits, skall beslutet, där utlänningen befinner sig bär
i riket, tillika innehålla förpassningsbeslut.

26 §.

Socialstyrelsen må jämväl, då särskilda skäl därtill äro, meddela förpassningsbeslut
beträffande utlänning, som i annat avseende än varom i 25 §
är fråga uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i denna lag eller med
stöd därav blivit i författning eller eljest föreskrivet, eller som mot bättre vetande
lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller
eljest i ansökningsärende, varom är stadgat i denna lag eller i författning
som med stöd därav utfärdats.

Vid bedömande huruvida förpassningsbeslut enligt denna paragraf bör
meddelas skall skälig hänsyn tagas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden
samt till längden av den tid han vistats här i riket.

27 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning av polismyndighet eller eljest, anledning
till utlännings förpassning ur riket föreligga, skall länsstyrelsen därom
underrätta socialstyrelsen. I sammanhang därmed äger, när omständigheterna
därtill föranleda, länsstyrelsen förordna, att utlänningen skall tagas
i förvar eller ställas under uppsikt.

Har polismyndighet gjort framställning om förpassning och finnes skäligen
kunna befaras att utlänningen avviker, må polismyndigheten taga honom
i förvar eller ställa honom under uppsikt; och skall polismyndigheten
därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen.

28 §.

Förpassningsbeslut skall, där ej särskilda omständigheter föreligga, innehålla
förbud för utlänningen att återvända till riket, med mindre han, där visering
ej erfordras, före ankomsten till riket erhållit uppehållstillstånd.

Förpassningsbeslut skall innehålla de skäl å vilka beslutet grundas, och
skall däri tillika givas till känna, örn klagan över beslutet må föras och vad
utlänningen har att iakttaga, där han vill föra sådan klagan. Beslutet skall
tillställas utlänningen så fort ske kan.

Klagan över förpassningsbeslut är ej tillåten i annat fall än i 47 § sägs.

29 §.

Utlänning som må klaga över förpassningsbeslut äger, där han så önskar,
dock tidigast å andra dagen efter det beslutet tillställdes honom, inför länsstyrelsen
eller magistrat eller i vittnens närvaro inför tillsyningsman eller föreståndare
vid häkte, ordförande i magistrat, polismästare eller landsfogde
avgiva förklaring att han åtnöjes med beslutet. Örn förklaring, som ej avgivits
inför länsstyrelsen, skall denna ofördröjligen underrättas.

Förklaring varom nu är sagt må ej återtagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

30 §.

Förpassning verkställes genom länsstyrelsens försorg.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, om ej annat föranledes av särskilda
skäl, såsom att landet är avlägset eller att han av politiska orsaker
flytt därifrån. Kan utlänningen ej befordras till sitt hemland eller kan detta
ej utrönas, bör han befordras till det land varifrån han inkommit i riket, såvitt
ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts, eller han utvisats
från det landet eller han kan antagas där icke åtnjuta trygghet mot att bliva
återsänd till land varifrån han av politiska orsaker flytt.

Kan förpassning ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske, länsstyrelsen
förordna, att utlänningen skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt.
I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande,
skall länsstyrelsen överlämna ärendet till socialstyrelsens avgörande.

6 KAP.

Om utlännings utvisning från riket.

31 §.

Länsstyrelse må meddela förordnande om utvisning från riket av följande
utlänningar, nämligen:

1) zigenare ävensom den som beträdes med lösdriveri eller bettlande, så
ock den som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom utförande
av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning;

2) den som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt
övande av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt;

3) den som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i riket genom
utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller biträdande
vid dylik handel eller för förbrytelse mot gällande bestämmelser om tillverkning
av brännvin eller försäljning av vin eller spritdrycker eller olovlig befattning
i andra fall med sådana drycker eller eljest för olovlig varuinförsel
eller för det han utan vederbörligt tillstånd här i riket under kringresande
eller kringvandrande idkat hantverk eller annan hantering;

4) den som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat
brott än ovan avses dömd till straffarbete, till fängelse ej under sex månader,
till ungdomsfängelse eller till tvångsuppfostran, allt såframt brottets beskaffenhet
föranleder till antagande att fara av hans vistelse i riket kan uppstå
för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet; dock att utvisning för det brott
ej må ske, där ej förhör som i 32 § sägs i ärendet hållits innan sex månader
förflutit från det han efter utståndet straffarbete eller fängelse blivit frigiven
eller ock efter ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran blivit utskriven;

5) den som inom loppet av de närmast förflutna fem åren utom riket undergått
honom omedelbart ådömt frihetsstraff för brott varför enligt gällande
lag om utlämning av förbrytare utlämning må ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Vid bedömande huruvida utvisning bör äga rum skall skälig hänsyn
tagas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till längden av
den tid han vistats här i riket. Har den som gjort sig skyldig till brott, varom
i denna paragraf under 3) eller 4) är fråga, under de före brottets begående
närmast förflutna fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej för
det brott utvisas, där ej synnerliga skäl därtill äro.

Om hemsändande av utlänning som faller fattigvården till last är särskilt
stadgat.

32 §.

Uppstår fråga om utlännings utvisning av anledning som i 31 § sägs, skall
länsstyrelsen föranstalta därom att utlänningen, så snart ske kan, inställes
till förhör inför länsstyrelsen; dock må, där utlänning förvaras i kronohäkte
som står under lagfaren tillsyningsmans uppsikt, förhöret efter länsstyrelsens
beprövande kunna hållas av tillsyningsmannen.

När omständigheterna därtill föranleda, må länsstyrelsen förordna att utlänningen
skall tagas i förvar.

Vid förhör varom nu är sagt äger utlänningen, där han så äskar, åtnjuta
hjälp. Är han icke på fri fot och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde,
skall länsstyrelsen förordna lämplig person att biträda honom.

över förhöret skall förås protokoll; och skall noggrann utredning företagas
om alla de omständigheter som kunna inverka å ärendets utgång.

Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas till
avgörande. Där fråga är örn utlänning, som undergår honom omedelbart
ådömt frihetsstraff, skall iakttagas att, såframt ej särskilda hinder möta, ärendet
hos länsstyrelsen bringas till slut så tidigt att, där till utvisning dömes,
densamma kan verkställas omedelbart efter strafftidens utgång.

33 §.

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning föreligga på grund
av stadgande i 31 §, skall anmälan därom göras hos länsstyrelsen. Kan det
skäligen befaras att utlänningen avviker må polismyndigheten taga honom
i förvar; och skall polismyndigheten därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen.

34 §.

Utslag varigenom dömes till utvisning skall innehålla förbud för utlänningen,
vid äventyr som i 42 § sägs, att utan Konungens tillstånd återvända till
riket; och skall länsstyrelsen i utslaget giva till känna vad utlänningen har
att iakttaga, där han vill söka ändring i utslaget, samt tillställa honom skriftligt
utslag så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes, skall utslaget muntligen
avkunnas för honom.

35 §.

Vill den som genom länsstyrelses utslag förklarats skola utvisas överklaga
utslaget, äger han sist å åttonde dagen efter det utslaget avkunnades för ho -

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

nom eller, om det ej avkunnats, annorledes delgavs honom till länsstyrelsen
ingiva sina till Konungen ställda besvär, dock att, där klaganden förvaras i
häkte, besvären må inom tid som nyss är sagd ingivas till tillsyningsmannen
vid häktet. Tillsyningsmannen är pliktig att ofördröjligen insända besvären
till länsstyrelsen. Vill utlänning som icke är på fri fot anföra besvär,
åligger det länsstyrelsen eller tillsyningsman vid häkte att tillse att utlänningen
därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall länsstyrelsen, så fort ske kan, jämte eget utlåtande
och övriga till ärendet hörande handlingar insända till nedre justitierevisionen.

36 §.

Beträffande förklaring att utlänning åtnöjes med länsstyrelses utslag i ärende
rörande utvisning skall vad i 29 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
Utvisning verkställes genom länsstyrelsens försorg.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, om ej annat föranledes av
särskilda skäl, såsom att landet är avlägset eller att han av politiska orsaker
flytt därifrån. Kan utlänningen ej befordras till sitt hemland eller kan detta
ej utrönas, bör han befordras till det land varifrån han inkommit i riket,
såvitt ej sådana skäl däremot föreligga som nyss nämnts, eller han utvisats
från det landet eller han kan antagas där icke åtnjuta trygghet mot att bliva
återsänd till land varifrån han av politiska orsaker flytt.

Kan utslaget ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske, länsstyrelsen
förordna, att utlänningen skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt.
I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för utslagets verkställande,
skall länsstyrelsen i ärendet göra anmälan hos Konungen.

37 §.

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes
påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning som i riket
vistas. Uppstår fråga örn utvisning efter ty nu är sagt, förordnar Konungen
att förhör i ärendet skall hållas inför länsstyrelsen; och gäller i fråga örn sådant
förhör vad i 32 § tredje och fjärde styckena är stadgat. När omständigheterna
därtill föranleda, må utlänningen tagas i förvar.

1 fråga örn verkställighet av beslut örn utvisning varom i denna paragraf
sägs, äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlänningen
befordras till land varifrån han av politiska orsaker flytt eller till land
varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till förstnämnda
land.

38 §.

Finner länsstyrelse anledning till utlännings utvisning jämlikt 37 § föreligga,
skall länsstyrelsen därom göra anmälan hos Konungen. I sammanhang med
sådan anmälan äger, när omständigheterna därtill föranleda, länsstyrelsen förordna,
att utlänningen skall tagas i förvar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

39 §.

Uraktlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet som är stadgad i denna
lag eller i författning som med stöd därav utfärdats, straffes med dagsböter.

överträder utlänning vad i 13 eller 14 § är stadgat, straffes likaledes med
dagsböter.

Till enahanda straff är ock den förfallen, som anställer utlänning i sin
tjänst, utan att denne jämlikt 13 § är berättigad antaga anställningen.

40 §.

Uraktlåter utlänning i annat avseende än varom i 25 och 39 §§ är fråga
att ställa sig till efterrättelse vad i denna lag stadgas eller med stöd därav
blivit i författning eller eljest föreskrivet, eller söker utlänning hindra verkställighet
av beslut angående hans avvisning, förpassning eller utvisning, straffes
med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, med fängelse
i högst sex månader.

Lämnar någon mot bättre vetande oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet
eller eljest i ansökningsärende varom är stadgat i denna
lag eller i författning som med stöd därav utfärdats, straffes såsom i första
stycket sägs.

41 §.

Förhjälper någon utlänning att inkomma i riket, ehuru denne ej innehar
legitimationshandling som i 1 § sägs, straffes med dagsböter.

42 §.

Har utlänning som blivit härifrån utvisad återvänt utan att han därtill erhållit
Konungens tillstånd, där sådant erfordras, straffes med fängelse i högst
sex månader. Sedan utlänningen undergått straff, skall han omedelbart föras
ur riket; och skall därvid förfaras enligt de i 36 § angivna grunder.

Den som skäligen misstänkes för brott varom i denna paragraf sägs skall
tagas i häkte.

43 §.

Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse varom förmäles
i 39—41 §§, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder
lagligen förvunnen, för varje gång stämning delgivits fällas till särskilt ansvar;
dock att fängelsestraff ej må överstiga ett år.

44 §.

Förseelse varom i denna lag är fråga åtalas av allmän åklagare.

Åtal för förseelse som i 39 eller 41 § sägs anhängiggöres vid polisdomstol,

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan
ej finnes, vid allmän domstol,

Åtal jämlikt 40 eller 42 § anhängiggöres vid allmän domstol.

45 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser.

46 §.

Innan socialstyrelsen meddelar avvisnings- eller förpassningsbeslut eller
ock beslut i ärende, som avser arbetstillstånd för ett större antal utlänningar
eller som kan antagas vara av synnerlig betydelse utöver det föreliggande fallet,
skall yttrande inhämtas från en nämnd bestående av tre ledamöter (utlänningsnämnden)
.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må dock, där ärendet är av
synnerligen brådskande natur, socialstyrelsen i ärendet meddela beslut utan
att yttrande inhämtats från nämnden; dock skall beslutet snarast möjligt anmälas
för nämnden.

Socialstyrelsen må jämväl i andra ärenden än i första stycket sägs inhämta
nämndens yttrande.

Ledamöterna av nämnden jämte högst två suppleanter för var och en av
dem utser Konungen för viss tid, högst tre år. Av ledamöterna skall en vara
innehavare av domarämbete och en äga erfarenhet rörande internationella
rättsfrågor. Suppleant för ledamot skall uppfylla de för ledamoten stadgade
behörighetsvillkoren.

I socialstyrelsens protokoll skall nämndens yttrande antecknas, så ock särskild
mening som yppats av någon dess ledamot.

47 §.

över socialstyrelsens avvisnings- eller förpassningsbeslut så ock över styrelsens
beslut i ärende angående uppehålls- eller arbetstillstånd, som tillika innehåller
förpassningsbeslut, må klagan föras, där antingen utlänningsnämnden
eller någon dess ledamot yppat avvikande mening eller ock beslutet meddelats
utan att yttrande inhämtats från nämnden.

Klagan föres hos Konungen genom besvär, som skola sist å åttonde dagen
efter det beslutet tillställdes utlänningen ingivas till justitiedepartementet. Besvären
må ock inom tid som nu är sagd ingivas till länsstyrelse eller, där
klaganden förvaras i häkte, till tillsvningsm amien vid häktet. Tillsyningsmannen
är pliktig att ofördröjligen insända besvären till länsstyrelsen. Vill
utlänning som icke är på fri fot anföra besvär, åligger det länsstyrelsen eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

tillsyningsman vid häkte att tillse att utlänningen därvid ej saknar nödigt
biträde. Inkomna besvär skall länsstyrelsen så fort ske kan insända till
justitiedepartementet.

Besvär må på klagandens eget äventyr med posten insändas, med iakttagande
av att de skola vara departementet eller länsstyrelsen tillhanda före
utgången av den tid som nyss stadgats.

48 §.

Socialstyrelsen äger, om den finner särskilda skäl därtill föreligga, överlämna
ärende till Konungens avgörande. Sådant överlämnande skall ske,
såframt utlänningsnämnden i sitt yttrande därom hemställt.

Överlämnas ärende till Konungens avgörande, skall socialstyrelsen bifoga
eget utlåtande.

49 §.

Kan beslut örn utlännings avvisning, förpassning eller utvisning icke verkställas,
eller yppas efter det Konungen meddelat eller fastställt förpassningsbeslut
nya skäl, må Konungen förordna, att beslutet icke skall lända till efterrättelse,
ävensom meddela de föreskrifter med avseende å utlänningens
uppehåll i riket, som kunna prövas erforderliga, eller ock uppdraga åt socialstyrelsen
att meddela sådana föreskrifter.

Har socialstyrelsen meddelat förpassningsbeslut, över vilket klagan ej förts,
och hava nya skäl i ärendet yppats, må styrelsen efter utlänningsnämndens
hörande förordna, att beslutet icke skall lända till efterrättelse.

50 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd varom i 4, 5 eller 6 kap. eller 7 kap. 42 §
sägs, är han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska
ort, dit han sändes.

51 §.

Har utlänning varom i 19 § sägs med fartyg ankommit till riket och voro
omständigheterna uppenbarligen sådana att befälhavaren bort inse att utlänningen
kunde komma att härifrån avvisas, är befälhavaren, örn sådan åtgärd
vidtages, pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra honom
till det land varifrån han medtagits, eller ock ersätta statsverket kostnaderna
för hans återsändande till nämnda land.

52 §.

Den som låtit till riket införskaffa utlänning för att anställa honom i sin
tjänst, är pliktig, där utlänningen avvisas eller ur riket förpassas på grund
därav att han ej jämlikt 13 § är berättigad antaga arbetsanställningen, att
ersätta statsverket kostnaden för utlänningens befordrande till den utländska
ort, dit han sändes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

53 §.

Med polismyndighet avses i denna lag i Stockholm chefen för kriminalavdelningen
och i övriga städer samt å landet vederbörande polischef ävensom
såväl i stad som å landet annan, vilken av länsstyrelsen särskilt förordnats
att fullgöra vad enligt denna lag åligger polismyndighet, så ock den som av
polismyndigheten förordnats att granska legitimationshandlingar och mottaga
anmälningar, den sistnämnde dock endast såvitt angår fullgörande av
det lämnade uppdraget.

54 §. ___

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller

eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, äger Konungen,
med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket
eller att vistas å viss ort inom riket, meddela de särskilda bestämmelser som
må finnas nödiga.

I fall varom i denna paragraf sägs må Konungen i fråga örn utlännings
avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna.

55 §.

Å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlönade konsulära
tjänstemän samt deras familjer och betjäning äga bestämmelserna i
denna lag tillämpning allenast i den mån Konungen förordnar.

Denna lag avser ej främmande makters kurirer, utan gälla om dem de föreskrifter
Konungen meddelar.

56 §.

Konungen äger att under de särskilda villkor som prövas nödiga i visst
fall, eller mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar, medgiva undantag
från stadgandena i 1—4, 7, 13 och 14 §§, dock att utlänning över sexton
år städse skall vara pliktig att vid sin ankomst till riket meddela de upplysningar
polismyndigheten begär.

Rätten att i visst fall medgiva undantag från stadgandena i 2, 13 och 14 §§
må efter Konungens bemyndigande utövas av socialstyrelsen.

57 §.

Närmare föreskrifter angående pass samt angående visering och vad därmed
äger sammanhang meddelar Konungen.

Likaledes utfärdar Konungen de närmare föreskrifter som i övrigt erfordras
för tillämpningen av denna lag samt med avseende å verkställighet
av avvisning, förpassning eller utvisning.

Huru ersättning åt biträde, varom i 32, 35 eller 47 § sägs, eller åt tolk må
bestämmas, därom förordnar ock Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938 och gäller till och nied den 31
december 1942. I fråga om sådan under tiden för lagens giltighet begången
förseelse som i lagen avses, skall vad där är stadgat örn ådömande av ansvar
fortfarande gälla.

Uppehållsbok och arbetstillstånd som meddelats med stöd av före den 1
januari 1928 gällande författning skola vara gällande under den tid, för vilken
de utfärdats. Har utlänning hit inkommit före utgången av februari månad
1927 och erfordrades enligt äldre författning för hans rätt att vistas härstädes
icke visering eller uppehållsbok, skall vad i 2 kap. stadgas om skyldighet
att vara försedd med uppehållstillstånd icke äga tillämpning i fråga örn
sådan utlänning. Utlänning, som den 1 januari 1928 innehade arbetsanställning
utan att enligt äldre författning visering eller arbetstillstånd erfordrades,
skall anses hava erhållit arbetstillstånd gällande tills vidare.

Uppehålls- eller arbetstillstånd må meddelas även för tid efter den 31 december
1942, dock ej längre än för högst ett år efter sistnämnda dag.

Är ärende anhängiggjort hos myndighet före den 1 januari 1938, skall det
behandlas enligt äldre lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 26 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt chefen
för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Westman, fråga örn ny lagstiftning rörande utlännings rått att här i riket
vistas samt anför:

»Utlänningskontrollen i vårt land regleras för närvarande av lagen den 2
augusti 1927 (nr 333) örn utlännings rätt att här i riket vistas och av administrativa
föreskrifter, som utfärdats med stöd av bestämmelser i nämnda
lag. Utlänningslagen, vilken antogs för en tid av fem år, förlängdes genom
lag den 13 maj 1932 att gälla till och med den 31 december 1937. Frågan
örn utlänningskontrollen måste alltså vid innevarande års riksdag ånyo upptagas
till omprövning. I anledning härav får jag anmäla i ämnet upprättat
lagförslag. Innan jag närmare ingår på detta förslag, anhåller jag att få
lämna en översikt över vad i denna fråga tidigare förekommit.

Historik.

Vår första lagstiftning på förevarande område utgjorde lagen den 14 september
1914 angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas.
Denna lag, som helt byggde på det fria folkutbytets princip, avsåg att införa
en efter normala förhållanden lämpad lagstiftning till ledning för den administrativa
maktens åtgärder mot sådana utlänningar, vilkas härvaro ansågs
vara från det allmännas synpunkt farlig eller skadlig. Lagen innehöll bestämmelser
örn avvisning och utvisning av utlänningar som med hänsyn till
sina kriminella eller eljest asociala tendenser icke vörö önskvärda. Däremot
upptog lagen inga föreskrifter av immigrationspolitisk karaktär eller
till skydd för konkurrensen på arbetsmarknaden. Enligt ett stadgande i lagen
ägde Konungen att i händelse av krig eller fara för krig eller där sådant

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövades
erforderligt förordna om anmälningsskyldighet för utlänningar ävensom utfärda
de särskilda bestämmelser, som eljest kunde för utlänningars övervakande
finnas nödiga. Med stöd av detta stadgande utfärdades kort efter
världskrigets utbrott en kungörelse, vari föreskrevs anmälningsskyldighet för
utlänningar, skyldighet för dem att söka tillstånd för rätt att vistas här i
riket ävensom för rätt att utresa m. m. Denna kungörelse, som skulle träda
i tillämpning när Kungl. Maj:t därom meddelade förordnande, kom emellertid
aldrig att tillämpas. Däremot infördes genom sedermera under kriget
utfärdade kungörelser, vilka gång efter annan förnyades, anmälningsskyldighet
för utlänningar och ett allmänt viseringstvång.

Efter världskrigets slut avvecklades så småningom viseringstvånget beträffande
flertalet europeiska länder. Genom kungörelse den 26 september
1918 infördes bestämmelser om uppehållsbok för utlänningar, som vistades
härstädes utan att inneha pass. Ur arbetsmarknadssynpunkt fann man sig
emellertid föranlåten att skärpa bestämmelserna om utlänningskontrollen. I
kungörelse den 26 november 1920 stadgades sålunda, att vid prövning av ansökan
örn visering eller uppehållsbok hänsyn skulle tagas till arbetsförhållandena
i riket. Med anledning härav utbildade sig den praxis, att visering
meddelades med eller utan rätt till arbetsanställning. Genom kungörelse
den 4 september 1926, som gällde till och med 1927 ars utgång, infördes
allmänna bestämmelser örn särskilt arbetstillstånd för rätt att taga arbetsanställning.

Den uppfattningen gjorde sig emellertid gällande, att de erforderliga föreskrifterna
ej längre borde givas i administrativ ordning, och sålunda tillkom
utlänningslagen den 2 augusti 1927. Denna lag upptog med vissa ändringar
såväl de ursprungliga reglerna i 1914 års lag som de sedermera i administrativ
ordning utfärdade stadgandena om anmälningsskyldighet samt om uppehålls-
och arbetstillstånd. En nyhet i lagen voro stadgandena om den s. k.
förpassningen, vilken möjliggjorde ett smidigare förfarande för utlänningars
avlägsnande ur riket.

Det främsta syftet med utlänningslagen var att skydda den svenska arbetsmarknaden,
så att densamma bevarades at landets egen befolkning, samt att
förhindra bosättning här i landet av ej önskvärda befolkningselement. Därjämte
tillmättes ordnings- och säkerhetssynpunkterna en avsevärd betydelse.
Med hänsyn till de förhoppningar, man hyste om en återgång till förkrigstidens
förhållanden, gjordes lagen allenast provisorisk och dess giltighetstid
bestämdes till fem år. År 1932, då frågan örn förlängning av lagens giltighetstid
var föremål för behandling, stod det klart för statsmakterna, att någon
förändring av de mcllanfolkliga förhållandena, som kunde föranleda lagens
upphävande eller åtminstone mildring av dess bestämmelser, icke inträtt.
Snarare hade, ansåg man, de skäl, som lågo till grund för lagens immigrationspolitiska
bestämmelser, vunnit i styrka. I anslutning till denna uppfattning
förordnades genom lag den 13 maj 1932, att utlänningslagen med
smärre ändringar skulle äga fortsatt giltighet till och med den 31 december
1937.

Bihang lill riksdagens protokoll 1037. 1 sand. Nr 260.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Den gällande utlänningslagstiftningen.

Bestämmelser angående utlänningskontrollen finnas såsom nämnts utom
i utlänningslagen i tillämpningsföreskrifter till densamma, av vilka den
viktigaste är kungörelsen den 11 november 1927 med vissa föreskrifter i anledning
av lagen om utlännings rätt att här i riket vistas. Utlänningslagen
och tillämpningsföreskrifterna innehålla i huvudsak följande.

Beträffande utlännings inresa stadgas, att utlänning som ankommer till
riket skall vara försedd med pass eller annan legitimationshandling, som enligt
Konungens förordnande må gälla såsom pass. Konungen äger dock för
visst fall eller mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar medgiva
undantag från stadgandena om legitimationsplikt. Sålunda har befrielse
från skyldigheten att inneha pass medgivits bl. a. för dansk, finsk, isländsk
eller norsk medborgare, som innehar nordiskt resekort — jämte hans hustru
och barn under femton år, därest de åtfölja honom och äro namngivna å
kortet — för vistelse här i riket under högst sex månader från dagen för
kortets utfärdande och med förbehåll om vederbörligt uppehållstillstånd, där
sådant erfordras. Helt befriade från legitimationsplikten äro bl. a. dansk,
finsk, isländsk eller norsk medborgare, som ankommit till riket från Köpenhamn
eller Helsingör över hamn eller flyghamn vid Öresund (sträckan
Malmö—Kullen och Ven) eller från Bornholm över Ystad eller Simrishamn
eller ock från Köpenhamn eller Fredrikshamn över Göteborg, för vistelse här
i riket under högst tre månader, där ej vistelsen avser arbetsanställning. Där
Konungen det förordnar, skall legitimationshandlingen vara försedd med påteckning
av svensk myndighet, s. k. visering. Behörighet att meddela visering
tillkommer vederbörande tjänsteman i utrikesdepartementet eller vid
svensk beskickning eller avlönad svensk konsulattjänsteman eller, efter bemyndigande
av utrikesministern, oavlönad svensk konsul. Visering skall meddelas
för viss tid, och över beslut i ärende därom får klagan ej föras. Om
utlänning här i riket ämnar utöva verksamhet, för vilken jämlikt lagen arbetstillstånd
erfordras, skall bevis om sådant tillstånd finnas å legitimationshandlingen,
så framt denna icke är försedd med visering, som innefattar
sådant tillstånd.

Utlänning skall omedelbart vid ankomsten till riket uppvisa sin legitimationshandling
för polismyndigheten i den ort, dit han först anländer från utlandet.
Vid avresa till utlandet skola utlänningarna med angivna undantag
uppvisa sina legitimationshandlingar för polismyndigheten i den ort, där de
lämna riket. Inrese- och utreseuppgifterna skola av polismyndigheten insändas
till polismästaren i Stockholm och överlämnas av denne till särskilda polisbyrån
för övervakning av utlänningar.

Utlänning må i regel icke uppehålla sig i riket över tre månader utan särskilt
tillstånd (uppehållstillstånd), med mindre visering för honom fortfarande
gäller. Enligt ett cirkulär den 21 december 1934 bör, där ej särskilda
omständigheter annat föranleda, såsom avbrott i vistelsen icke anses uppe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

håll i utlandet av kortare varaktighet än sex månader i följd. Uppehållstillstånd
meddelas av socialstyrelsen. I ärende angående sådant tillstånd skall
yttrande avgivas av länsstyrelsen i det län, där utlänningen vistas, eller, om
han befinner sig utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig
meddela visering. Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid. över
beslut i ärende rörande uppehållstillstånd får klagan icke förås. Ansökan
om uppehållstillstånd skall ingivas, om utlänningen befinner sig utom riket,
till svensk beskickning eller viseringsberättigat svenskt konsulat, och i annat
fall till länsstyrelsen i det län eller polismyndigheten i den ort, där utlänningen
vistas. Ansökan får jämväl ingivas till socialstyrelsen. Har ansökan örn
uppehållstillstånd inkommit till polismyndighet, åligger det polismyndigheten
att med eget yttrande översända densamma till länsstyrelsen. Länsstyrelse
skall översända till densamma inkomna ansökningar — de direkt till
länsstyrelsen ingivna sedan polismyndighetens yttrande infordrats — till socialstyrelsen.
Även beträffande uppehållstillstånd äger Konungen dispensrätt.
Under uppehåll i riket är utlänning skyldig att efter kallelse infinna sig
hos polismyndighet och lämna upplysningar så ock att vid anfordran av polispersonal
uppvisa sin legitimationsliandling. Vidare åligger utlänning och
den som härbärgerar utlänning en vidsträckt anmälningsskyldighet. Uppgifterna
härom samlas hos polisbvrån.

Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd (arbetstillstånd) här i riket antaga
eller innehava anställning i annans tjänst (arbetsanställning), med mindre
för honom gäller visering, som innefattar tillstånd därtill. Arbetstillstånd,
som det ankommer på socialstyrelsen att meddela, skall avse viss tid och
visst slag av arbete. I ärende angående arbetstillstånd skall socialstyrelsen,
där ej ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda omständigheter
föreligga, inhämta utlåtande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt
för den ort, där ai''betsanställningen skall innehavas, ävensom bereda
sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetare inom verksamhetsområdet
i fråga tillfälle att uttala sig. Socialstyrelsen äger återkalla arbetstillstånd,
när särskilda skäl därtill föreligga; dess beslut i ärende rörande arbetstillstånd
må icke överklagas. Därest ansökan örn visering jämväl avser rätt
till arbetsanställning, skall viseringsmyndigheten inhämta yttrande från socialstyrelsen.
Ansökan om arbetstillstånd skall ingivas till polismyndigheten
i den ort, där anställningen skall ske. örn utlänningen befinner sig utom
riket, får ansökan jämväl ingivas till svensk beskickning eller viseringsberätligat
svenskt konsidat. Ansökan skall av den myndighet, till vilken den
ingivits, översändas till socialstyrelsen. Ansökan får jämväl insändas direkt
till socialstyrelsen. En uppgiftsplikt motsvarande den som gäller mottagande
av utlänning till härbärgerande finnes föreskriven för den som anställer utlänning
i sin tjänst och avser tiden för anställningens början och upphörande.
Även dessa uppgifter samlas hos polisbyrån. Konungen äger dispensrätt
jämväl beträffande arbetstillstånd. Denna rätt kan efter Konungens bemyndigande
få utövas av socialstyrelsen. Med stöd härav lia föreskrifter örn
vissa mindre omfattande undantag för utlänningar från skyldigheten att

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

vara försedda med arbetstillstånd meddelats av Kungl. Maj:t i ett cirkulär
till socialstyrelsen och länsstyrelserna av den 30 augusti 1935.

Utlänning kan på olika sätt tvingas att lämna riket. Härvid skiljes i lagen
mellan avvisning, förpassning och utvisning.

Avvisning, som innebär att utlänningen avlägsnas vid gränsen eller omedelbart
efter det han inkommit på svenskt område, kan komma till användning,
då de omständigheter, som skola medföra förbud för en utlänning
att vistas i riket äro mera påtagliga. Befogenhet att avvisa tillkommer
polismyndighet. Avvisning kan ifrågakomma dels beträffande vissa mindervärdiga
element, dels gentemot utvisade personer, som utan Konungens tillstånd
återvända, dels ock med avseende å utlänning, som icke är behörigen
legitimerad eller icke fullgör den stadgade anmälnings- och uppgiftsskyldigheten.
Till den första gruppen höra utländska zigenare samt personer, om
vilka det är tydligt, att de icke ämna försörja sig med något ordentligt arbete,
utan antingen skaffa sig sitt uppehälle genom tiggeri eller ock draga
sig fram som kringvandrande musikanter, djurförevisare o. d., samt vidare
sådana utlänningar, örn vilka det finns goda skäl att antaga, att de trots sin
önskan att här skaffa sig sitt uppehälle sakna möjlighet att ärligen försörja
sig och alltså sannolikt komma att antingen falla fattigvården till last eller
öka bettlarnas eller lösdrivarnas antal. Slutligen höra hit utlänningar, som
gjort sig skyldiga till viss brottslig eller osedlig verksamhet. Avvisning sker
genom skriftligt besked av gränsortens polismyndighet med angivande av
skälen; besvär kunna anföras hos länsstyrelse, vars beslut ej får överklagas.
Avvisad person skall, så snart ske kan, genom polismyndighetens försorg
föras ur riket. Avvisning skall gå i verkställighet utan hinder av anförda
besvär.

Förpassning är avsedd för sådana fall, då utlänningen redan inkommit i
landet och omständigheterna äro sådana att frågans bedömande icke kräver
någon mera ingående undersökning. Så är förhållandet, då en utlänning
underlåtit att ställa sig givna föreskrifter rörande hans vistelse här till
efterrättelse. Sålunda kan förpassningsbeslut utfärdas beträffande utlänning,
som saknar legitimationshandling, eller som kvarstannar här längre än
han är berättigad till, eller som lämnar medvetet oriktiga uppgifter vid anmälan
eller ansökan, eller eljest åsidosätter vad i lagen eller med stöd av
densamma är föreskrivet. Förordnande örn förpassning gives av länsstyrelse.
Saknar en utlänning legitimationshandling eller uppehållstillstånd,
där sådant erfordras, skall polismyndigheten på platsen förelägga honom
att inom viss kortare tid lämna riket. Åtlydes icke föreläggandet, skall saken
ofördröjligen inberättas till länsstyrelsen. I avbidan på länsstyrelsens beslut
kan utlänningen tagas i förvar eller ställas under uppsikt, dock endast
då särskilda skäl därtill äro. I andra fall då polismyndighet finner skäl
till utlännings förpassning föreligga, t. ex. då denne lämnat oriktiga uppgifter,
skall anmälan göras till länsstyrelsen. Kan det skäligen befaras, att utlänningen
avviker, får polismyndigheten taga honom i förvar, varom dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

länsstyrelsen skall ofördröjligen underrättas. I beslut om utlännings förpassning
ur riket kan förordnas, att utlänningen icke äger återvända, med
mindre han, där visering ej erfordras, före ankomsten till riket erhållit
uppehållstillstånd. Beslut om förpassning kan överklagas hos Kungl. Majit
i justitiedepartementet, varemot föreläggande örn avresa ej kan överklagas.

Lagen skiljer på två former av utvisning, nämligen vanlig utvisning, som
ankommer på länsstyrelse, och politisk utvisning, som påkallas av hänsyn
till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse och beslutes av Kungl. Majit.
De fall, då länsstyrelse kan besluta utvisning, omfatta enligt lagen fem olika
grupper. Den första gruppen avser i det närmaste samma slags mindre önskvärda
personer, zigenare, lösdrivare m. fl., som kunna avvisas, dock naturligen
med den skillnaden, att det beträffande avvisning endast kan vara
fråga om vad utlänning kan antagas ha för avsikt att göra, beträffande
utvisning åter vad han verkligen gjort. Bland utlänningar, som kunna
utvisas, nämnas icke de som sakna möjlighet att här ärligen vinna sin
försörjning. Ä sådana personer tillämpas i stället bestämmelserna örn hemsändande
av utlänning, som fallit fattigvården till last. Den andra gruppen
omfattar yrkesspelare, prostituerade och soutenörer, personer vilka
även kunna avvisas. De tre återstående grupperna omfatta personer, som
blivit dömda för brott inom eller utom riket. Utvisningsrätten sträcker sig
här betydligt längre än avvisningsrätten. Besvär över länsstyrelses beslut om
utvisning må anföras hos högsta domstolen. Den som utvisats må ej återvända
till riket utan Konungens tillstånd. Överträdelse härav medför fängelse.

Beträffande verkställigheten av avvisning, förpassning och utvisning stadgas,
att avvisad person bör befordras till det land, varifrån han kommit,
samt förpassad eller utvisad person i första hand till sitt hemland och i
andra hand till det land, varifrån han kommit. Vid politisk utvisning förordnar
Kungl. Majit härom efter omständigheterna. För alla fallen gäller,
att utlänningen icke bör föras till land, där han sannolikt skulle komma
ait tilltalas eller straffas för politiskt brott. Lagen tager sålunda särskild
hänsyn till politiska flyktingar. Vidare stadgas beträffande avvisning, förpassning
och vanlig utvisning, att hänsyn skall tagas till örn landet är avlägset,
samt att utlänningen ej bör befordras till land, varifrån han utvisats.
Förhållandena medföra, att det i praktiken ej sällan kan erbjuda svårigheter
att verkställa ett avvisnings-, förpassnings- eller utvisningsbeslut. När så är
fallet eller eljest tvivel uppstår örn rätta förfarandet, skall i fråga örn förpassning
och vanlig utvisning ärendet anmälas för Kungl. Majit, som beslutar
efter omständigheterna. Angående verkställighet av utvisning och förpassning
ur riket ha närmare bestämmelser meddelats i en särskild kungörelse
härom den 11 november 1927. I regel bör vederbörande föreläggas
att inom viss kort tid frivilligt avresa.

Lagens bestämmelser kunna i händelse av krig eller fara för krig eller

Kungl. May.ts proposition nr 269.

där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter
prövas erforderligt, ersättas med de föreskrifter Kungl. Maj:t finner gott
utfärda.

Frågans behandling i riksdagen.

Inom riksdagen lia under de år, som gått sedan utlänningslagen erhöll förlängd
giltighet, vid skilda tillfällen förslag väckts örn ändring av enskilda
stadganden däri eller i de föreskrifter, som med stöd av lagens bestämmelser
i administrativ ordning meddelats. I anledning av några vid 1934 års riksdag
väckta motioner hemställde riksdagen i skrivelse (nr 102) till Kungl.
Maj:t bl. a. örn utredning på vad sätt de bestämmelser, som i administrativt
utfärdade förordnanden meddelats angående uppgiftsskyldighet för utlänning
och kontroll över utlänningar som vistas i riket och deras verksamhet
samt beträffande myndigheternas samverkan vid utövandet av denna kontroll,
borde ändras i syfte att åstadkomma ökad effektivitet och arbetsbesparing
vid övervakningen. I en annan skrivelse (nr 357) hemställde riksdagen,
att vid den i skrivelsen nr 102 begärda utredningen jämväl spörsmålet
om ansvaret för de kostnader, som föranleddes av en rationellt ordnad
främlingskontroll, måtte erhålla vederbörligt beaktande.

Sedan yttranden i anledning av dessa skrivelser infordrats, utfärdades
genom cirkulär den 21 december 1934 en del kontrollföreskrifter av beskaffenhet
att i viss mån tillgodose de i skrivelsen nr 102 i första hand framställda
önskemålen.

Vid 1936 års riksdag väcktes ett flertal motioner berörande utlänningslagstiftningen,
vari begärdes bl. a. åtgärder i syfte att skärpa främlingskontrollen
genom centralisering av kontrollväsendet, ökat passviseringstvång och
skärpning av straffbestämmelserna för underlåtenhet att fullgöra stadgad
anmälningsplikt, vidare särskilda lagbestämmelser rörande politiska flyktingar,
samt slutligen en biologisk invandringskontroll, som skulle tillåta endast
med svenskar i nationalitetshänseende närstående invandrare att inkomma
i riket.

Andra lagutskottet, som till behandling förehade samtliga dessa motioner,
hemställde, efter det från skilda myndigheter yttranden inhämtats över desamma,
i utlåtande (nr 53), alt riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa utredning angående tekniska förbättringar
av kontrollen över inresande utlänningar, varvid dock borde tillses,
att kontrollen bleve så anordnad, att den ej försvårade samfärdseln mellan
de nordiska länderna för deras medborgare. I övrigt hemställdes, att
motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I utlåtandet anförde utskottet bl. a., att utskottet beträffande kontrollen
vid gränserna av de utlänningar, som önskade inkomma i riket, icke ansåg
skäl föreligga att i ökad utsträckning tillgripa viseringstvång med hänsyn
till de olägenheter för svenska intressen, som en sådan åtgärd med säkerhet
skulle medföra. Kravet å införandet av sådant tvång syntes ha samband

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

med ett framställt yrkande örn kontroll över att endast utlänningar, som i
nationalitetshänseende stöde oss nära, skulle tillåtas inkomma i riket. Sådana
omständigheter förelåge emellertid icke enligt utskottets mening, att
vårt land för närvarande hade anledning föreskriva en sådan anordning.
Förslaget örn biologisk invandringskontroll ansåg utskottet förenat med sådana
vanskligheter, att det icke kunde tillstyrkas. För att ändra bestämmelserna
rörande skyldighet överhuvud att inneha legitimationshandlingar
fann utskottet icke tillräckliga skäl anförda. Så länge de särskilda regler,
som innefattade vissa lättnader för medborgare i de nordiska länderna, icke
medförde alltför allvarliga olägenheter, borde de i samfärdselns intresse bibehållas.
Däremot fanns enligt utskottets mening anledning att undersöka,
huruvida icke möjlighet förelåge, att, utan att vidtaga åtgärder av ovan angivna
slag, genom tekniska förbättringar av kontrollen vinna tillfredsställande
resultat. Enligt utskottets åsikt skulle i sådant hänseende vara av
värde bland annat att gränskontrollen ställdes under enhetlig ledning, varjämte
det syntes utskottet böra ifrågasättas, att staten skulle till väsentlig del
åtaga sig kostnaderna för gränskontrollen.

Beträffande frågan om utlännings rätt att vistas i riket fann utskottet tillräckliga
skäl icke vara anförda för ändring av de nu gällande bestämmelserna
därom, att utlänning utan särskilt uppehållstillstånd ägde vistas här i
tre månader. Det borde emellertid övervägas att åt socialstyrelsen tillerkänna
behörighet att förbinda avslag å ansökning örn uppehållstillstånd med
förordnande, att den utlänning, varom fråga vore, icke skulle äga senare
återkomma till riket, med mindre han före ankomsten hit erhållit uppehållstillstånd.

I fråga örn fullgörandet av föreskriven anmälningsskyldighet beträffande
utlänningar samt kontroll i övrigt angående deras vistelse i riket förefunnes
enligt vad av yttrandena till utskottet framginge fortfarande vissa brister.
Enligt utskottets mening vore dock gällande bestämmelser i förevarande avseende
sådana, att ändring av dem i skärpande riktning icke syntes vara erforderlig.
Utskottet ansåg sig emellertid böra uttala den förväntan, att myndigheterna
sorgfälligt iakttoge vad på dem ankomme i fråga om bestämmelsernas
tillämpning. Därjämte framhölls, att förbättrad kontroll torde stå
att vinna även därigenom, att olika myndigheter i så stor utsträckning som
möjligt vidtoge åtgärder för ett gott samarbete med varandra.

Beträffande politiska flyktingar ansåg utskottet att, med tillämpning av
de för utlänningars vistelse härstädes i allmänhet gällande bestämmelserna,
politiska flyktingar borde erhålla ett sådant bemötande, att under iakttagande
av vårt eget lands intressen berättigade humanitära hänsyn bleve tillgodosedda.
En oeftergivlig förutsättning härför måste emellertid vara den, att
utlänningen under sitt uppehåll här förhölle sig fullt neutral. Politisk agitation
borde icke få förekomma. Ej heller borde stämplingar av något slag
få bedrivas vare sig mot vårt eget eller annat land. Utlänning som ej ställde
sig till efterrättelse denna regel, som allmänt tillämpades, borde anses lia förverkat
sin asylrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Mot nuvarande tillämpning av gällande bestämmelser örn utlännings rätt
att inneha arbetsanställning fann utskottet icke anledning att göra anmärkning.
En alltför restriktiv politik i detta hänseende från svensk sida kunde
lätteligen leda till motåtgärder från utländsk sida, varvid det svenska näringslivets
intresse att svenskar kunde vinna sysselsättning i utlandet kunde komma
att lida avbräck.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, som den 12 juni 1936 avlät
skrivelse (nr 344) till Kungl. Majit.

Ay tillkallade sakkunniga verkställd utredning.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 22 maj 1936 tillkallade chefen för
justitiedepartementet den 12 juni 1936 kabinettssekreteraren Christian
Gunther, kommerserådet Siegfried Matz, polisintendenten Alvar Zetterquist
och advokaten Arnold Sölvén att såsom sakkunniga verkställa utredning
angående revision av bestämmelserna om utlännings rätt att här i riket
vistas och därmed sammanhängande spörsmål samt utsåg Gunther att såsom
ordförande leda de sakkunnigas arbete. Med stöd av Kungl. Majits
bemyndigande den 4 juli 1936 tillkallade departementschefen samma dag
revisionssekretaren Gösta Siljeström att såsom ytterligare sakkunnig deltaga
i utredningen. Sedermera entledigade departementschefen på därom gjorda
framställningar Gunther och Matz från deras uppdrag samt tillkallade byråchefen
i utrikesdepartementet C. A. M. Hallenborg och t. f. revisionssekreteraren
Olof Thulin att såsom sakkunniga deltaga i utredningen, varjämte
Siljeström utsågs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.

Den 12 december 1936 avlämnade de sakkunniga utredning angående revision
av bestämmelserna om utlännings rätt att här i riket vistas och därmed
sammanhängande spörsmål (Statens offentliga utredningar 1936:53).
Utredningen innefattade förslag till lag angående fortsatt tillämpning av utlänningslagen.
Förslaget är, frånsett ett par detaljfrågor, vartill jag senare
återkommer, enhälligt.

I förslaget framhöllo de sakkunniga först, att de förhoppningar man en
gång vågade hysa om en återgång till det tidigare skedets fria folkutbyte icke
gått i uppfyllelse utan att läget i stället än ytterligare försämrats. Enighet
torde enligt de sakkunnigas mening råda därom att en lagstiftning av förevarande
slag alltjämt vore behövlig. I fråga örn lagens giltighetstid
förmenade de sakkunniga att den omständigheten att, sedan lagen ägt tillämpning
i snart tio år, behov av förlängning av dess giltighetstid allmänt erkändes
utgjorde ett ofrånkomligt bevis för att systemet med en provisorisk re"
lering av främlingskontrollen icke vore förenligt med eljest iakttagna lagstiftningsprinciper.
Även vissa erfarenheter från de gångna åren framhävde nödvändigheten
av att icke längre genom allenast tidsbegränsade stadganden giva
föreskrifter å förevarande område.

Såsom särskilt viktig framstod för de sakkunniga frågan om centralisering
av utlänningsärendenas behandling. Dessa ärenden handlades för

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

närvarande av ett flertal myndigheter. Enligt de sakkunnigas uppfattning
skulle kravet på ökad centralisering bäst tillgodoses genom en utsträckning
av socialstyrelsens befattning med utlänningskontrollen. Förutom de av socialstyrelsen
nu handlagda ärendena angående uppehålls- och arbetstillstånd
skulle å socialstyrelsens handläggning jämväl ankomma viseringsförlängningar
samt utfärdande av främlingspass och identitetscertifikat, vilka ärenden
skulle övertagas från utrikesdepartementet. Därjämte skulle till socialstyrelsen
överflyttas de registrerings- och kontrolluppgifter, som nu åvila polisbyrån,
och skulle i samband därmed dess arbetskrafter överföras till socialstyrelsen.
Från länsstyrelserna skulle övertagas ärenden örn förpassning. Beslut i
dessa ärenden skulle obetingat förknippas med återreseförbud, därest ej i
förväg uppehållstillstånd erhållits. I vissa fall skulle socialstyrelsen äga besluta
örn avvisning. Därjämte förutsatte de sakkunniga att socialstyrelsens
utlåtande i vissa utlänningsärenden skulle inhämtas i större utsträckning än
för närvarande ägde rum och att en i vissa hänseenden utvidgad registreringsskyldighet
beträffande utlänningarna skulle genomföras.

För övertagande av dessa uppgifter förordade de sakkunniga att inom socialstyrelsen
skulle inrättas en särskild byrå. Avgöranderätten skulle tillkomma
byråchefen å utlänningsbyrån, dock att, där ärendena voro av särskild
vikt eller speciella omständigheter, framför allt av politisk art, förelågo,
underställning skulle ske till generaldirektören. Vid ärendenas avgörande
skulle generaldirektören inhämta yttrande från ett råd, bestående av
tre ledamöter. Funnes därvid, att särskilda skäl av allmän politisk eller annan
innebörd förelågo, skulle ärendet hänskjulas till Kungl. Maj:ts avgörande.
Därjämte skulle Kungl. Maj:t äga att, där sådant av hänsyn till rikets
säkerhet eller eljest i statens intresse eller ock på grund av särskilda omständigheter
funnes påkallat, förordna, att visst ärende eller visst slag av ärenden
skulle överlämnas till Kungl. Maj:ts avgörande. Rådet skulle av Kungl.
Majit tillsättas för en tid av fem år. För en var ledamot skulle jämväl finnas
en suppleant, tillsatt för samma tid. Av ledamöterna skulle en vara innehavare
av domarämbete och en vara förfaren med internationella rättsfrågor.
Beträffande den tredje ledamoten syntes inga formella kvalifikationer
böra uppställas. Rådet skulle icke deltaga i besluten utan allenast i
överläggningarna men med rätt för varje ledamot att till protokollet få sin
avvikande mening antecknad.

I fråga om rätten att i utlänningsärenden anföra besvär hos Kungl. Majit
lia de sakkunniga föreslagit, att den nuvarande anordningen att socialstyrelsens
beslut i ärenden angående uppehålls- och arbetstillstånd icke få överklagas
skulle bibehållas; den gällande rätten att anföra besvär över förpassningsbeslut
skulle däremot avskaffas.

Vidare ha de sakkunniga föreslagit en rad åtgärder för g ränskontro 1-lens skärpande. De sakkunniga ansågo det visserligen böra lämnas ur räkningen
att avskaffa legitimationsfriheten mellan Sverige och Danmark. Enligt
de sakkunnigas mening hade legitimationsfriheten vunnit hävd såsom en
fast institution. Dess avskaffande skulle väcka ovilja på båda sidor örn Öre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

sund och föranleda betydande olägenheter ej minst i ekonomiskt hänseende.
Ej heller torde man kunna införa bestämmelser om skyldighet att vara försedd
med någon enklare legitimationshandling. Frånsett det ur kontrollsynpunkt
ringa värdet av en dylik handling torde den tidsutdräkt, som skulle
uppkomma i samband med granskningen medföra ett väsentligt avbräck i trafiken.
I stället borde flera kontrollanter anställas vid öresundshamnarna
och anordningarna i övrigt förbättras. Bland annat borde det åligga kontrollant
att genom förfrågningar söka förvissa sig örn nationaliteten hos de
resande. De nordiska resekorten borde förses med fotografi och deras gil
tighetstid förlängas. Ledningen och övervakningen av gränskontrollen borde
tillkomma socialstyrelsens utlänningsbyrå. Tull- och lotspersonalen skulle i
viss utsträckning medverka vid kontrollen. Förhandlingar borde vidare
upptagas med Danmark om skyldighet att återtaga utlänningar, som från
Danmark obehörigen tagit sig genom gränsspärren. Med avseende å kostnaderna
för gränskontrollen föreslogs bland annat statsbidrag med varierande
belopp till de städer, där genomresetrafik förekomme.

Slutligen ha de sakkunniga till särskild behandling upptagit frågan om d e
politiska flyktingarna. De sakkunniga lia därvid framhållit att
detta problem under de senare åren erhållit en vidgad omfattning och förändrad
innebörd och numera gjorde sig gällande på ett sätt, som påkallade statsmakternas
särskilda uppmärksamhet. De sakkunniga ha understrukit problemets
internationella karaktär. Enligt deras mening borde Sverige medverka
i det pågående internationella samarbetet på detta område, men man borde
ej från svensk sida ikläda sig förpliktelser, som vörö ägnade att inskränka
friheten att föra den immigrationspolitik, som vid varje särskild tidpunkt
kunde finnas lämplig. Vad själva begreppet politisk flykting anginge, ansågo
de sakkunniga, att man icke kunde förskansa sig bakom den vedertagna definitionen,
enligt vilken med politisk flykting förstodes den som i sitt hemland
sannolikt skulle bliva tilltalad eller straffad för politiskt brott. Någon
absolut, en gång för alla given definition av begreppet politisk flykting ansågo
de sakkunniga ej kunna upprätthållas. Dess innebörd måste i viss mån
växla med hänsyn till skiftande tidslägen, olika länders rättsåskådningar och
internationella förhållanden. I fråga örn asylrätten ha de sakkunniga uttalat
att därmed icke kunde förstås en ovillkorlig rätt för en flykting att åtnjuta
asyl i det land dit han flytt. Endast därest och i den mån denna
stat erkänt asylrätten kunde flyktingen åberopa densamma. Det måste i
sista hand förbehållas den mottagande staten själv att avgöra under vilka
förutsättningar och i vilken omfattning asyl finge beviljas. I stället för de
nuvarande bestämmelserna, att utlänning ej må avvisas, förpassas eller utvisas
till land, varest han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt
brott, ha de sakkunniga föreslagit, att hans avlägsnande ej må ske till Iand
varifrån han av politiska orsaker flytt.

De sakkunniga föreslogo, att det skulle tillkomma socialstyrelsen att handlägga
ärenden rörande flyktingar. Detta innebure, bland annat, att det skulle
ankomma å socialstyrelsen att träffa avgöranden om avvisning av flyk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

ting. Om polismyndigheten funne anledning till avvisning föreligga, men utlänningen
uppgåve sig vara politisk flykting och ej nied skäl kunde antagas,
att uppgiften vore oriktig, skulle polismyndigheten göra anmälan till socialstyrelsen.
I fråga om ärenden, som anginge flyktingar, skulle förut angivna
regler rörande förfarandet i socialstyrelsen beträffande utlänningsärenden
gälla. Sålunda skulle i fall av större vikt underställning ske till generaldirektören
och rådet samt eventuellt till Kungl. Maj:t. Med hänsyn till flyktingsärendenas
speciella beskaffenhet hade emellertid de sakkunniga anslutit
sig till den uppfattningen, att underställning till generaldirektören och
rådet alltid skulle ske, där utlänningsbyrån ej funne sig kunna medgiva flykting
rätt att inkomma eller vistas i riket.

Beträffande de sakkunnigas förslag och motiveringen till detta kommer i
vissa delar ytterligare redogörelse att lämnas i det följande. Förslagen örn
utlänningsmyndighetens organisation och kostnaderna för gränskontrollen
komma att upptagas i annat sammanhang. I övrigt torde få hänvisas till
betänkandet.

Yttranden över de sakkunnigas utredning.

Över de sakkunnigas utredning lia yttranden efter remiss avgivits, beträffande
utredningen i dess helhet av länsstyrelserna, socialstyrelsen, cheferna
för generalstaben, marinstaben och flygvapnet, statspolisintendenten, Svenska
arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige, samt över
särskilda delar av utredningen av statskontoret, allmänna civilförvaltningens
lönenämnd, kommerskollegium, generaltullstyrelsen, lotsstyrelsen, järnvägsstyrelsen
och Svenska stadsförbundets styrelse. Länsstyrelserna ha i stor
utsträckning vid sina yttranden fogat utlåtanden av underordnade myndigheter,
stadsfullmäktige m. fl. Socialstyrelsen har inhämtat yttrande från de
anställdas centralorganisation (Daco), Fackliga och politiska emigranters
lijälpkommitté, Kommittén för landsflyktiga intellektuella samt styrelserna
för ett flertal offentliga arbetsförmedlingsanstalter. Kommerskollegium har
införskaffat yttranden från de flesta handelskamrarna ävensom Sveriges
redareförening, Sveriges fartygsbefälsförening, Sveriges industriförbund och
Svenska teknologföreningen.

I allmänhet har i yttrandena uttalats, att förslagen voro väl motiverade
och borde genomföras. Erinran har icke gjorts mot förslaget att den gällande
lagen förlänges utan tidsbegränsning. Flera myndigheter ha uttryckligen
uttalat sig för förslaget på denna punkt. Förslaget att utlänningsärendena
skola centraliseras hos socialstyrelsen har i princip enhälligt tillstyrkts. Endast
beträffande den närmare omfattningen av styrelsens befattning med utlänningsärendena,
organisationen av dess utlänningsavdelning och frågan örn
besvärsrätt över socialstyrelsens beslut ha i en del yttranden uttalats avvikande
åsikter. De i utredningen framlagda förslagen till gränskontrollens
ordnande ha även i stort sett vunnit gillande; i fråga ftin vissa detaljer lia dock
meningarna brutit sig. Mot de föreslagna särbestämmelserna örn flyktingar

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

ha endast ett pär myndigheter intagit en avvisande hållning. Generalstabschefen
har tillstyrkt förslagen men ansett dem otillräckliga för ernående av
en effektiv kontroll.

Socialstyrelsen har framhållit följande allmänna synpunkter:

Erinringarna i förslaget voro väsentligen inriktade på frågan om politiska
flyktingar och deras asylrätt, på den bristande enhetligheten i behandlingen
av främlingsfrågorna i allmänhet samt på bristerna i kontrollapparaten. Styrelsen
ville på intet sätt förringa betydelsen av berörda spörsmål. Emellertid
borde desamma — om än viktiga — icke få vända blicken från den väsentliga
frågan, nämligen huruvida och i vad mån lagstiftningen i stort sett fyllt
sin uppgift. Bedömd ur denna vidare synpunkt måste 1927 års lag betraktas
såsom en mycket god lagstiftning, vilken i allt väsentligt väl motsvarat sitt
syfte. Flyktingsfrågan hade givetvis icke förbisetts år 1927, men den hade
nu fått en aktualitet och en omfattning, som näppeligen kunde förutses för
ett decennium sedan. Icke desto mindre hade hithörande spörsmål kunnat
med stöd av 1927 års lagstiftning nöjaktigt behandlas.

Den anpassningsduglighet, som 1927 års lag visat sig äga under växlande
förhållanden, vore utan tvivel att tillskriva dess allmänt hållna och väl
genomtänkta konstruktion, något som gåve anledning att hoppas, att lagen
skulle visa sig lämplig jämväl vid framtida, till äventyrs ändrade förhållanden,
som nu ej kunde förutses eller närmare bedömas. Dessa erfarenheter
syntes ägnade att mana till försiktig återhållsamhet i fråga örn ändringar i
lagen vid den nu förestående revisionen.

Vårt land befunne sig veterligen icke i en sådan ställning, att ett eller annat
misstag i främlingskontrollen skulle behöva medföra någon samhällelig
oro; vaksamhet och påpasslighet såväl vid gränserna som inne i landet vore
förvisso önskvärda och påkallade, men misstänksamhet vore näppeligen motiverad.
Främlingskontrollen borde vara fast och effektiv men finge ej
förvandlas till anstötlig närgångenhet. Vårt lands förhållandevis lyckliga
ställning och mindre utsatta läge ställde oss snarast inför förpliktelser till
viss generös gästfrihet.

Styrelsens grundåskådning på saken hade föranlett styrelsen att i befattningen
med främlingskontrollen i det stora hela föra en politik, som torde få
betecknas såsom kanske mera liberal än den något annat land i Europa
visat. Vårt lands förkovran på olika områden under det senaste decenniet
och vår förmåga att genomkämpa svåra kriser berodde ju icke väsentligen
på vår främlingspolitik, men bedömdes denna i sina rätta proportioner
och i sitt rätta sammanhang mot bakgrunden av denna vår förkovran, finge
styrelsen för egen del starkt intryck av att politiken varit riktig. Vår främlingspolitik
kunde inom överskådlig tid komma att tarva överväganden ur
än vidare synvinkel än vad hittills varit fallet, nämligen såsom ett allmänt
invandringsproblem. Befolkningsfrågan vore ett vitalt problem för vårt
folk. Man kunde snart ställas inför spörsmålet örn riktlinjer för främlingskontrollen,
betraktad såsom en planmässig invandringspolitik, vare sig
det gällde positiva eller negativa bedömanden. Det vore de nu berörda
spörsmålen, som vore de avgjort viktigaste och där med större fog krav
kunde ställas på garantier för allsidig och vidsynt prövning.

Jag skall nu till en början redogöra för vad yttrandena innehålla beträffande
spörsmål av mera principiell betydelse, till vilka jag anser mig i förevarande
sammanhang böra taga ställning, innan jag ingår på förslagets särskilda
bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Utlänningsärendenas centralisering.

I fråga om utlänningsärendenas centralisering har i de flesta yttranden givits
uttryck åt anslutning till förslaget. Särskilda uttalanden ha härom
gjorts bl. a. av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Blekinge,
Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands och Västerbottens
län. Länsstyrelsen i Uppsala län Ilar ansett att genom den förstärkning av
socialstyrelsens kompetens, som förslaget innebure, rättssäkerhetens intresse
syntes bliva tillgodosett, på samma gång som de olika synpunkterna bereddes
utrymme, vilka kunde framkallas av utlänningsfrågans sociala och
politiska förändringar. Länsstyrelsen i Värmlands län har funnit de
sakkunnigas förslag vara ägnade att på ett i huvudsak ändamålsenligt
sätt åstadkomma en behövlig effektivisering av utlänningskontrollen. Den
avlastning av länsstyrelsernas befattning med utlänningsärendena, som
därvidlag ifrågasattes, syntes vara väl avvägd. Länsstyrelsen i Jämtlands
lån har uttalat, att en koncentrering till socialstyrelsen av övervakningen
över utlänningar syntes vara ägnad att medföra många och påtag''iga
fördelar. Möjligen kunde göras gällande att en sådan koncentrering
även kunde få till följd att de vid olika tidpunkter rådande politiska åskådningarna
därigenom kunde göra sig mera gällande och bliva bestämmande
för besluten. Då politiska moment av stor vikt icke sällan förefunnes i hithörande
frågor, vore dock därom icke så mycket att säga, när besluten fattades
av dem, som för besluten vore verkligt ansvariga. Socialstyrelsen har anfört,
att de olägenheter, som härflöte ur främlingskontrollens fördelning på
ett flertal olika myndigheter gjorde sig oavlåtligt påminda vid styrelsens dagliga
befattning med främlingsärenden. En reformering i förevarande hänseende
framstode uppenbarligen såsom önskvärd. Emellertid kunde styrelsen ej
underlåta att härutinnan varna mot alltför högt ställda anspråk; svårigheterna
här vore icke av enbart organisatorisk art utan bottnade i själva verket
främst i sakernas egen inneboende natur och deras växlande beskaffenhet.
Cheferna för general- och marinstaberna ha funnit förslaget ändamålsenligt.
Svenska arbetsgivareföreningen har uttalat, att centraliseringen vore en organisatorisk
förbättring. Utan tvivel vore det rationellt, att den myndighet, som
hade att handlägga frågorna rörande uppehålls- och arbetstillstånd, handhade
jämväl den löpande kontrollen över de i landet vistande utlänningarna och skötte
uppgifternas sammanförande. Landsorganisationen har uttalat, att centraliseringen
säkerligen skulle visa sig vara av stort värde för rationaliseringen av
främlingspolitiken. Dessa ärendens nuvarande utsplittring på ett flertal sinsemellan
bristfälligt samarbetande myndigheter hade lett till oklarhet och oenhetlighet
i tillämpningen av hithörande lagar och författningar. Kommerskollegium
har ansett, att bärande skäl av de sakkunniga förebragts för centraliseringen
av dessa ärenden till socialstyrelsen.

Vad detaljerna i förslaget i denna del angår lia inga invändningar gjorts
mot överflyttning av polisbyrån till socialstyrelsen. Socialstyrelsen
har uttalat, att omedelbar tillgång till uppgifterna i polisbyråns register

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

vöre av stort värde för styrelsens befattning med främlingskontrollen. En
del myndigheter ha emellertid som villkor för tillstyrkandet av förslaget i
denna del uppställt att socialstyrelsen bleve väl försedd med polisutbildad
personal. Överståthållarämbetet har anfört:

Ämbetet finner sig böra uttala, att polisbyrån alltsedan sin tillkomst tillfullo
uppfyllt de krav, som rättvisligen kunnat ställas på densamma, och att
det sålunda ur denna synpunkt icke funnes någon anledning att vidtaga sådan
ändring i byråns organisation som de sakkunniga förordat. Å andra sidan
syntes emellertid ur organisatoriska synpunkter några avgörande hinder
ej möta för byråns utbrytande ur dess samband med Överståthållarämbetet,
därest av annan anledning en dylik åtgärd funnes önskvärd. På grund härav
och då de praktiska skäl, de sakkunniga i detta hänseende anfört, syntes
värda beaktande, hade ämbetet för sin del intet att erinra mot förslaget i
denna del.

Även förslaget örn viseringsförlängningarnas överflyttning
till socialstyrelsen har i så gott som alla yttranden lämnats utan erinran.
Kommerskollegium har uttalat, att frågor om viseringsförlängningar,
vilka sakligt sett borde bedömas efter samma grunder som spörsmål om
uppehålls- och arbetstillstånd, med fördel kunde överflyttas på socialstyrelsen.

Socialstyrelsen har ifrågasatt huruvida icke även förstagångsviseringarna
borde överflyttas dit och härom anfört:

Där visering meddelades första gången och avsåge mera stadigvarande
vistelse här i riket vare sig med eller utan arbetsanställning, skilde den sig i
sak icke mycket från uppehålls- och arbetstillståndsärenden. Skillnaden läge
däri, att prövningen i viseringsfråga jämväl avsåge spörsmålet, huruvida inresa
i landet över huvud taget kunde medgivas utlänningen. Vid bifall föranledde
dylika ärenden, på grund av sin natur, nästan regelbundet ansökningar
om förlängning. Då det vore av betydelse, att vid frågan om förlängning av
visering kunna beakta de synpunkter, som föranlett den första viseringen,
frågade man sig, huruvida ej även förstagångsärendena kunde avgöras i
socialstyrelsen. Vid sådant förhållande kunde måhända ärendena översändas
till styrelsen från utrikesdepartementet, försedda med påstämpling, att inresehinder
ej förelåge. Där departementet för egen del funne sådant hinder
föreligga, skulle någon remiss till socialstyrelsen ju över huvud taget ej behöva
ifrågakomma. Sedan styrelsen för sin del fattat beslut, kunde underrättelsen
till vederbörande beskickning eller konsulat om beslutets innebörd måhända
lämnas direkt av socialstyrelsen. Genom en sådan anordning skulle i
många fall handläggningsförfarandet bliva snabbare än det nuvarande. Flertalet
hithörande ärenden torde nämligen vara sådana, beträffande vilka för
närvarande utrikesdepartementet före den slutliga prövningen inhämtade
yttrande från styrelsen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån har emellertid avstyrkt förslaget
i denna del och anfört:

Då fortfarande dels alla förstagångsviseringar, dels alla viseringar och viseringsförlängningar
för diplomater och därmed likställda personer skulle
handhavas av utrikesdepartementet och detta underlydande myndigheter
och dels uttryckligen stadgats, att socialstyrelsen alltid vid första ansöknin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

gen om förlängd visering samt även senare i erforderlig utsträckning, därest
den finge på sig överflyttad rätten att förlänga viseringar, skulle inhämta yttrande
från vederbörande tjänsteman i utrikesdepartementet, syntes det som
om föga vore att vinna genom den föreslagna överflyttningen av dessa ärenden.
Den önskade enhetligheten uppnåddes icke och anordningen skulle säkerligen
föranleda ovisshet hos vederbörande utlänning samt onödig omgång.
Ärenden rörande viseringspliktiga utlänningar syntes av angivna anledningar
böra kvarbliva hos utrikesdepartementet.

Det i samband härmed stående förslaget att socialstyrelsen skulle övertaga
även meddelande av främlingspass och identitetscertifikat har avstyrkts endast
av sistnämnda båda myndigheter.

Även beträffande förpassningsärendenas överflyttning
till socialstyrelsen har förslaget i de flesta yttranden i princip tillstyrkts.
Kommerskollegium har uttalat, att då förpassning ofta vore en direkt konsekvens
av socialstyrelsens beslut, med hänsyn till lagstiftningens syfte och effektivitet
påtagliga fördelar vore att vinna genom att styrelsen jämväl meddelade
verkställighetsbeslut. Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit förslaget
synnerligen välbetänkt särskilt med hänsyn dels till socialstyrelsens
större resurser, i all synnerhet efter överförandet dit av polisbyråns arbetsuppgifter,
att effektivt övervaka utlänningarna i riket, dels ock till förpassningens
karaktär av en åtgärd i visst socialpolitiskt syfte. Länsstyrelsen i Örebro
län har anfört, att de ifrågasatta ändringarna beträffande förpassning ur
centraliseringssynpunkten inneburo en fördel men å andra sidan att därav
följde den olägenhet, att handläggningen måste bliva rent skriftlig, då socialstyrelsen
väl endast undantagsvis torde få tillfälle att muntligen höra vederbörande.
En viss tidsutdräkt komme säkerligen härav också att orsakas.
Då den nuvarande ordningen för dessa ärendens handläggning ostridigt icke
vore tillfredsställande, torde det emellertid vara riktigt, att det avsedda nya
förfarandet finge åtminstone försöksvis prövas. Svenska arbetsgivareföreningen
har funnit naturligt, att förpassningen hörde under den myndighet,
som hade att taga hand örn registreringen och kontrollen över utlänningarna.
Socialstyrelsen har funnit tungt vägande skäl tala för att det skulle ankomma
på styrelsen att besluta om förpassning och att styrelsen, som sålunda
hade att överblicka frågorna ur synpunkten av ett vidare sammanhang,
skulle lia det avgörande ordet i fråga om slutdatum för utlännings
vistande i landet.

Ett par myndigheter ha ställt sig mera avvisande, ehuru de ej avstyrkt
förslaget. Överståthållarämbetet har ansett, att för Stockholms del den föreslagna
ordningen i vissa fall bleve mera tidsödande än nu gällande ordning.
Länsstyrelsen i Kalmar län har medgivit, att vissa anmärkningar kunde riktas
mot den nuvarande ordningen, framför allt att länsstyrelserna och de
lokala polismyndigheterna i många fall ej finge kännedom om att anledning
förelåge att upptaga till prövning, huruvida förpassning borde ske. I
andra fall vore det dock polismyndigheten som i första hand erhöll kännedom
örn saken, t. ex. när utlänning saknade legitimationshandling. Skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

kunde anföras för att i sistnämnda fall beslutanderätten i förpassningsärendena
bibehölles hos de lokala polismyndigheterna och länsstyrelserna eller åtminstone
hos de sistnämnda. Om länsstyrelsen i allt fall ehuru med tvekan
icke ansåge sig böra avstyrka de sakkunnigas förslag örn överflyttning av
sagda ärenden till socialstyrelsen, så berodde detta på dels att det främst
vore socialpolitiska skäl, som skulle läggas till grund för avgörandena, och
dels den stora erfarenhet på ifrågavarande område, som socialstyrelsen otvivelaktigt
redan hade och ännu mer väntades få, därest den gjordes till ett
centralorgan för utlänningsfrågor.

Den fråga, där meningarna mest brutit sig i detta sammanhang, gäller organiserandet
av ärendenas handläggning inom socialstyrelsen
och besvärsrätten över socialstyrelsens beslut. Den lösning förslaget
innebär har dock i flertalet yttranden tillstyrkts.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att genom det föreslagna
rådet, vars yttrande skulle inhämtas i ärenden av särskild vikt, och
möjligheten att hänskjuta ärende till Kungl. Maj:ts avgörande helt visst
allt vore iakttaget för tillgodoseende av den enskilda utlänningens rättssäkerhet.
Kommerskollegium har funnit, att de sakkunniga anfört bärande
skäl för sitt förslag, att socialstyrelsens beslut både i fråga om arbets- eller
uppehållstillstånd och om förpassning ej borde få överklagas. Genom bestämmelserna
om underställning och om inrättande av ett av Konungen tillsatt
råd vid verkschefens sida torde garantier finnas för ärendenas objektiva
och allsidiga bedömande. Landsorganisationen har uttalat, att med hänsyn
till den överprövning av viktigare ärenden, som genom de föreslagna bestämmelserna
möjliggjorts, intet torde vara att invända mot att den nu icke sällan
missbrukade rätten att särskilt överklaga förpassningsbeslut upphävdes. Underställningsförfarandet
torde erbjuda tillfredsställande garantier för en omsorgsfull
prövning av ärendena med beaktande även av personliga och humanitära
synpunkter.

En mera tveksam eller avvisande ställning till förslaget i denna del har
intagits i en del yttranden. Statskontoret har ifrågasatt behövligheten av det
föreslagna rådet och om icke genom de av de sakkunniga föreslagna formerna
för dettas verksamhet hela handläggningen av ärendena komme att göras
onödigt komplicerad samt funnit vad i detta hänseende förordats vara mindre
tillfredsställande. Vad som föreslagits i avseende å ärenden, i vilka socialstyrelsen
skulle äga fatta slutgiltigt beslut, föranledde däremot icke erinran.
Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att bortsett från särskilda omständigheter
avgörandet borde kunna överlämnas åt socialstyrelsen med dess föreslagna
utrustning. Därigenom komme också bedömandets rent sakliga karaktär
att på det klaraste sätt markeras. Både inåt och utåt syntes häri ligga
en fördel. I förhållande till allmänhetens förfrågningar och påtryckningar
kunde styrelsen med denna ställning bäst upprätthålla sin auktoritet. För
sådana undantagsfall, då det gällde rikets säkerhet eller eljest särskilda omständigheter
påkallade Kungl. Maj:ts ingripande, gåve nu gällande 49 § alla

Kungl. Martts proposition nr 269.

de befogenheter, som kunde erfordras. Det skulle dock varken ur politisk
eller rättssäkerhetssynpunkt vara lyckligt att förflytta en betydelsefull del av
avgörandet från den centrala myndigheten till Kungl. Maj:t. Härav följde,
att det icke heller borde lämnas den centrala myndigheten öppet att skjuta
från sig ansvaret för kinkiga fall. Det syntes vara tillräckligt att i sådana
fall, då ärende skulle avgöras av generaldirektören, ställa vid styrelsens sida
det föreslagna sakkunnigrådet. Till 49 § torde dock göras ett förtydligande,
som innebure, att jämväl beträffande utlännings uppehåll inom riket särskilt
förordnande kunde av Kungl. Maj :t meddelas. Svenska arbetsgivareföreningen
har ifrågasatt lämpligheten av att tillämpningen av utlänningslagen direkt
utövades av den sittande regeringen. Därigenom syntes enhetligheten i dessa
ärendens behandling — vartill de sakkunniga främst syftat med sitt förslag —
äventyras. Föreningen vore också tveksam inför värdet av den föreslagna
anordningen med en tremannanämnd såsom generaldirektörens rådgivare.
Främlingsärendena borde definitivt avgöras av socialstyrelsen. Den i 49
och 51 §§ av 1927 års lag lämnade befogenheten för Kungl. Majit att skärpa
lagen resp. giva dispens från tillämpning av dess föreskrifter torde bereda
tillräcklig möjlighet för Kungl. Majit att ingripa i exceptionella fall.
Skulle det anses nödvändigt, att Kungl. Majit mera kontinuerligt övervakade
immigrationsproblemet på grund av dess allmänpolitiska karaktär,
kunde det ifrågasättas, örn ej en besvärsrätt för utlänning, begränsad till
flyktingsfrågor, vore att föredraga trots det avkall på ärendenas smidiga
och snabba avgörande, som därvid måste göras. De anställdas centralorganisation
har uttalat sig mot rätt för Kungl. Majit att ingripa, i varje fall i
ärenden om arbetstillstånd.

Socialstyrelsen har ställt sig avvisande till förslaget i denna del och anfört
bl. a.:

Styrelsen erhölle vid handläggningen av främlingsärenden i icke ringa utsträckning
upplysningar, som av flera olika skäl icke vörö av beskaffenhet
att böra bringas till allmänhetens kännedom, men som icke desto mindre
kunde vara av synnerlig betydelse för ärendenas bedömande. Det läge i sakens
natur, att vederbörande ej vörö benägna att låta dylika uppgifter inflyta
i offentliga handlingar utan föredrogo att meddela dem muntligt under
förtroliga samtal. Styrelsen godtoge icke utan vidare dylika muntliga meddelanden
— försök till missbruk vore visst icke ovanliga -— utan sökte städse
att, med bevarande av tillbörlig diskretion, verifiera dem. Främlingsärenden
kunde ju röra människors hela existens och välfärd; särskilt vore så ofta fallet
med politiska flyktingar, men det finge ej förglömmas, att samma sak, oftare
än man kanske i allmänhet föreställde sig, kunde gälla även andra utlänningar.
Styrelsen hade ett synnerligt ansvar i dessa ärenden, ett ansvar som mången
gång förnummes såsom verkligt tyngande. Allmänhetens ofta på otillräckliga
informationer grundade kritiska inställning kunde kännas personligt
deprimerande. Möjligheten att genom direkt besvärshänvisning överflytta
ansvaret på högre myndighet hade varit utesluten. Under sådana förhållanden
skulle styrelsen i viss mån förnimma det såsom en lättnad att äga
möjlighet att i ordnade former få inhämta råd av särskilda förtroendemän.
Skulle dessa tillika komma att framstå så att säga såsom en opinionsnämnd,
ägnad att bidraga till skingrande av eventuell misstro mot styrelsens sätt att

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 269. 15

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

utöva sina långtgående befogenheter i främlingskontrollen, borde anordningen
hälsas med tillfredsställelse. Även om tankar i sådan riktning kanske ej varit
främmande vid utarbetandet av förslaget, ville det dock knappast synas som
om detta väse.ntligen dikterats av dylika överväganden. Redan den föreslagna
sammansättningen av rådet syntes klart peka på, att man närmast haft i sikte
de politiska flyktingarna. Styrelsen hade i samtliga ärenden, där politiskt
flyktingskap åberopats, rådfört sig med utrikesdepartementet och hittills icke
i något fall känt sig nödsakad att lämna därifrån lämnade anvisningar utan
beaktande i sina beslut. Styrelsen veterlig! hade ej heller sådan kritik mot
svensk tillämpning av asylrätten, som tid efter annan framförts, vid närmare
påseende kunnat rikta sig mot beslut från styrelsens sida, i allt fall ej mot
beslut, där icke utrikesdepartementet i sak haft det avgörande ordet. Det
kunde då synas överraskande, att de sakkunniga just i fråga örn ärenden, där
regeringen övat inflytande, ansett sig böra föreslå tillskapandet av en kontrollanordning,
detta ehuru kommunikationen med utrikesdepartementet förutsatts
skola bibehållas. Flyktingsärendena utgjorde dock ingalunda de enda
ärenden, där humanitetens bild gjorde sig starkt märkbara vid behandlingen.
Det funnes andra omständigheter än politiska brott, som kunde göra det nära
nog till ett liysvillkor för en utlänning att få tillstånd att vistas inom vårt
lands gränser.

Styrelsens nuvarande organisation rymde redan två institutioner, där man
vid personvalet sökte på objektiva grunder trygga de personliga förutsättningarna
att bedöma och att lämna vägledande råd i socialstyrelsens allmänna
politik, nämligen dels fullmäktiginstitutionen, som ju rymde auktoritativa
representanter för de båda största intressekonstellationerna på arbetsmarknaden,
och dels sociala rådet. Båda dessa institutioner syntes skickade
att bedöma de allmänna riktlinjerna för främlingskontrollen. De intogo
samma ställning inom styrelsen som det föreslagna främlingsrådets ledamöter
i så måtto, att de ej deltogo i besluten men ägde rätt att anteckna
särskild mening till protokollet. Detsamma vore fallet med ledamot av sociala
rådet.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida en anordning varigenom Kungl.
Majit bibeliölles rätt att själv övertaga ärende stöde i överensstämmelse med
gällande regler beträffande förhållandet mellan Kungl. Majit och de centrala
ämbetsverken. Anordningen torde sakna förebild inom statsförvaltningen.
Formellt sett kunde i varje främlingsärende, det kunde synas aldrig
så självklart, dölja sig ett sådant fall, där ett initiativ från Kungl. Majits
sida kunde tänkas ifrågakomma. Blotta möjligheten av ett initiativ från
Kungl. Majits sida skulle alltså föranleda, att styrelsen i varje särskilt fall
nödsakades taga denna eventualitet i betraktande. Detta skulle i sin tur
bland annat föranleda ett utvidgat skriftligt förfarande. Upplysningar lämnades
nu i stor utsträckning muntligen dels per telefon och dels vid personliga
besök. Vederbörande tjänstemän gjorde därvid kortfattade minnesanteckningar,
med stöd av vilka de sedan, i regel medan saken vore i färskt
minne, kunde relatera saken vid föredragning. Uppenbart vore, att om dylika
muntliga informationer i hela sin konkreta gestaltning skulle angivas i
skrift, måste de. för att riktigt återgiva vad som upplysts, utformas utförligt
och med vägande av orden. Särskilt finge härvid erinras, att informationerna
kunde gillia de mest mångskiftande förhållanden, förtroliga meddelanden
örn äktenskapsplaner, tekniska upplinnardetaljer nied rikedom på
tekniska termer o. s. v. Det läge i öppen dag, att det nödtvungna promemorieskrivandet
inom styrelsen skulle bliva av en ansenlig omfattning i hithörande
ärenden samt, såsom sakligt opåkallat i många ärenden, nied fog
kunde betecknas såsom en papperskvarn av stora mått. Av konstitutionella

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

skäl torde det emellertid vara ofrånkomligt, att i den mån Kungl. Majit
grundade sina beslut på uppgifter från ämbetsverk, dessa förelåge i skrift j
ur sådan synpunkt finge man väl avböja tanken på allenast muntlig föredragning
inför vederbörande statsråd exempelvis av byråchefen^ för passärendena.
Vidare vore styrelsens utlåtanden till Kungl. Majit åtminstone
hittills offentliga handlingar. I allt fall skulle medvetandet, att muntliga informationer
överhuvud taget noga fästades på papper och —- till äventyrs —
kunde bringas till offentligheten, säkert verka därhän, att besökande vägde
och prövade sina ord på ett sätt, som knappast vore ägnat bevara värdet av
deras ursprunglighet. En relation i skrift av ett förtroligt samtal skulle ofta
ge anledning till diskussion om vad som verkligen sagts samt föranleda erinringar
och påminnelser.

Formellt hade enligt förslaget byråchef att fatta beslut å styrelsens vägnar
och det ankomme på honom själv att pröva, huruvida ett ärende borde hänskjutas
till generaldirektören. Givet vore dock att denne faktiskt skulle äga
möjlighet att under hand genom föreställningar påverka byråchefen i den
riktning, som han ansåge lämplig. Därest verklig meningsskiljaktighet
skulle yppa sig i byråchefens och generaldirektörens uppfattning örn ärendenas
vikt och behandlingssätt skulle, även med iakttagande av all lojalitet
från byråchefens sida, kompetenskonflikter av allvarlig natur kunna uppstå
mellan dem. Givet vore vidare, att varje sökande, som riskerade avslag hos
byråchefen, skulle söka påverka generaldirektören att övertaga handläggningen
av hans ärende. Lika naturligt vore, örn byråchefen, i vetskap om
en sådan demarche hos generaldirektören lojalt skulle avvakta hans ställningstagande.
Generaldirektören -—- och med honom ju även främlingsrådet
— skulle därför tvingas att på ett mera ingående sätt än hittills primärt
taga del av alla eventuella avslagsbeslut. Därigenom skulle arbetsordningen
sannolikt — långt ifrån att lätta generaldirektörens arbetsbörda — verka
ytterligare tyngande på denna. Vad här anförts örn arbetsfördelning och
kompetenskonflikter byråchef och generaldirektör emellan, skulle i lika
mån men i väsentligt förstorad skala gälla, vad anginge ämbetsverket och
Kungl. Majit. Härtill komme, dels att vad som i förra fallet skulle utspelas
inom ämbetsverket i senare fallet skulle utspelas mellan ämbetsverket och
Kungl. Majit och dels att vad som i förra fallet kunde ordnas och tillrättaläggas
under hand i senare fallet måste försiggå under former, som medgåvo
konstitutionell kontroll. Det vore vidare föga sannolikt, att en sökande,
som hade skäl antaga, -— eller trodde sig lia skäl antaga — att hans
ansökan skulle avslås av socialstyrelsen, helt passivt skulle avvakta en sådan
för honom ogynnsam utgång. Det vore icke mer än mänskligt, om
han då uppvaktade vederbörande statsråd i syfte att hos honom söka ut
verka ett Kungl. Majits beslut örn hans ärendes handläggning hos den högsta
beslutande myndigheten. Även örn beslutet där bleve detsamma som det
kunde befaras från styrelsens sida, hade han dock ej försummat en låt vara
aldrig så ringa möjlighet. Något regulativ ens mot de mest omotiverade
försök i sådan riktning kunde knappast utfinnas. Man hade anledning befara,
att vederbörande statsråds tiel i hög grad komme att inkräktas av sådana
uppvaktningar från enskildas sida. Statsrådet hade härvid icke samina
omedelbara tillgång till informationer i ärendena från främlingsbyrån
som verkchefen i liknande fall. Örn statsrådet skulle inhämta sådana informationer,
skulle byrån givetvis också i hög grad tyngas av remisser, promemorieskrivning
eller muntliga redogörelser till departementet. Man frågade
sig vidare, i vilket stadium och i vilken instans ett ärende skulle kunna
föranleda ett avslagsbeslut och under vilka förhållanden ett sådant skulle få
anses definitivt. Bolde ämbetsverket företaga eli ärende lill — negativt -—

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

avgörande, där man hade sig bekant, att vederbörande planerade demarche
hos statsrådet? Skulle blotta vetskapen härom — grundad enbart på utlänningens
uttalade avsikt — vara förbindande för verket att avvakta eventuellt
beslut av Kungl. Maj:t? Så kunde knappast vara fallet. Å andra sidan
vore det ju ej lojalt från ämbetsverkets sida exempelvis att skynda till
ärendets avgörande i negativ riktning, detta i tanke att Kungl. Majit skulle
fatta beslut i positiv riktning. Formellt hade emellertid ämbetsverket möjlighet
att vrida initiativet ur Kungl. Majits hand genom att snabbt träffa
sitt avgörande och föreskriva snabb förpassning. Blotta möjligheten till en
sådan sakligt otillfredsställande ordning vore ägnad ingiva betänklighet.
Saken komplicerades än ytterligare därav, att lagen ju ej förbjöde utlänningar
att inkomma med förnyad ansökan. Denna möjlighet hade hittills
i vissa fall missbrukats i uppenbart förhalningssyfte. Emellertid erbjöde
möjligheten också ett ej sällan väl motiverat tillfälle för styrelsen att — på
basis av förut kanske ej framförda omständigheter — upptaga ärenden till
förnyad omprövning och att åvägabringa ett nytt, ändrat och bättre grundat
beslut. Framför allt ur humanitär synpunkt kunde dylika ändringar av en
gång fattade beslut vara starkt motiverade. Helt annat skulle emellertid
förhållandet bliva, om varje utlänning, vilkens ansökning avslagits, gjorde
förnyad ansökan hos styrelsen och samtidigt gjorde framställning till Kungl.
Majit att övertaga beslutanderätten. Förfarandet skulle för sökanden te sig
sakligt identiskt med ett i sedvanlig, regelrätt ordning anordnat besvärsförfarande
samt i själva verket medföra samma olägenheter som ett sådant
förfarande, olägenheter som man ju velat förebygga just genom att icke medgiva
besvärsrätt. Med hänsyn till de desorganiserande verkningarna av den
föreslagna anordningen, att Kungl. Majit skulle kunna på eget initiativ övertaga
handläggningen av visst främlingsärende, avstyrkte styrelsen densamma.

Till förmån för en rätt för socialstyrelsen att hänskjuta ärenden till Kungl.
Maj :t talade, att detta skulle öppna möjlighet för styrelsen att i svårbedömda
och betydelsefulla fall, under lagfästa former överflytta avgörandet och ansvaret
på den högsta statsmakten, något som styrelsen för egen del givetvis
skulle förnimma som en lättnad. Inför den synnerliga tvekan, till vilken skäl
för och emot gåve anledning, ville styrelsen ifrågasätta, huruvida icke den
hittillsvarande anordningen, nämligen samråd under hand mellan utrikesdepartementet
och socialstyrelsen, vore den lämpligaste som kunde utfinnas,
låt vara att den pålade styrelsen det formella ansvaret även i ärenden där avgörandet
i realiteten läge hos utrikesdepartementet. Härjämte ville styrelsen
framkasta till övervägande den tanken, huruvida ej den dispensrätt, som nu
jämlikt 51 § tillkomme Kungl. Majit, och som väl näppeligen åsyftat att möjliggöra
saklig ändring av beslut hos socialstyrelsen, skulle kunna anlitas för
att undantagsvis bereda Kungl. Majit en initiativrätt i främlingsärendena.
Måhända kunde någon jämkning av ordalydelsen i paragrafen skänka hemul
för en sådan tolkning av densamma.

En reservant inom socialstyrelsen har emellertid uttalat sig för att styrelsen
erhölle rätt att överlämna ärende till utrikesdepartementets eller, eventuellt,
Kungl. Majits avgörande.

Gränskontrollen.

De sakkunnigas förslag rörande gränskontrollen har i allmänhet tillstyrkts.
Här skola endast beröras ett par mera allmänna spörsmål.

Frågan örn legitim ationsfri heten för nordiska resande
mellan Danmark och Sverige har föranlett en del uttalanden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört:

Länsstyrelsen ville ej förneka att en bättre kontroll än den nuvarande skulle
erhållas genom vidtagande av de föreslagna åtgärderna men ansåge sig böra
understryka, vad å olika håll sagts, att en sålunda reglerad kontroll icke
kunde bliva likvärdig med en ordning, enligt vilken legitimation av varje resande
skulle ske. En individuell behandling av varje resande genom framställande
av frågor till utrönande av nationaliteten vore vid stark resandeström
icke möjlig att företaga, även örn de lokala förhållandena blevo aldrig
så förstklassiga och polispersonalen aldrig så talrik, enär allmänh''eten icke i
längden skulle finna sig i den långa väntan som här avsedda förfarande skulle
medföra för resandena. Ehuru betydlig lättnad och ökad säkerhet vid kontrollen
skulle erhållas om legitimationstvånget för skandinaver åter infördes,
ansåge länsstyrelsen sig emellertid ej böra föreslå detta. Länsstyrelsens
ställningstagande i denna fråga betingades av hänsyn till de olägenheter som
legitimationstvångets återinförande skulle medföra för landet och allmänheten,
vilka olägenheter finge anses väga tyngre än de som vore förenade
med de föreslagna kontrollanordningarna. Det borde dock härvid framhållas
att nyssnämnda förfaringssätt för fastställande av nationalitet icke kunde
i full utsträckning tillämpas samt att polismyndigheterna icke under alla förhållanden
kunde göras ansvariga därför.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett de föreslagna åtgärderna
för en väsentlig förbättring av kontrollen av trafiken från Danmark nödvändiga
och ägnade att åtminstone i viss mån undanröja de ofrånkomliga
olägenheterna av legitimationsfriheten för den skandinaviska trafiken över
Skåne och Göteborg. Det borde icke ifrågakomma att upphäva eller inskränka
denna legitimationsfrihet. Länsstyrelsen i Västerbottens län har funnit
att de sakkunniga framlagt övertygande skäl för sin mening att ej återinföra
passtvång beträffande nordiska resande mellan Sverige och Danmark. Länsstyrelsen
i Norrbottens län har helt tillstyrkt de sakkunnigas förslag i denna
del. Magistraten i Halmstad har uttalat sin tillfredsställelse över att några
för den svenska allmänheten besvärande restriktioner för samfärdseln med
Danmark ansetts kunna undvaras. Polismästaren i Hälsingborg har även
avstyrkt återinförande av legitimationstvång.

Endast länsstyrelsen i Jönköpings län och poliskammaren i Malmö lia uttalat
sig för legitimationstvång.

Förslaget att förlägga ledningen av gränskontrollen till socialstyrelsen
har i allmänhet tillstyrkts. Överståthållarämbetet har
emellertid funnit olämpligt, att utlänningsbyrån tillerkändes befälsrätt över
passkontrollanterna, i den mån dessa voro polismän. Det dubbla chefskap,
som härav bleve en följd, komme säkerligen att väcka olust bland personalen,
och de mot varandra stridande direktiv, vartill detsamma med sannolikhet
kunde förväntas giva upphov, vore ägnade att framkalla förvirring i personalens
verksamhet.

Flyktingsfrågan.

De sakkunnigas inställning till flyktingsfrågan har i allmänhet vunnit gillande
i yttrandena. Till vissa detaljanmärkningar återkommer jag i sam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

hand med specialbehandlingen av lagförslaget. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län har funnit den utredning rörande flyktingsfrågan, som framlagts
av de sakkunniga, med dess klarläggande av begreppen politisk flykting och
asylrätt värdefull och ägnad att tjäna till god ledning för de myndigheter,
som hade att taga befattning med ärenden, i vilka flyktingskap åberopades.
Landsorganisationen har funnit de särbestämmelser, som förslaget upptoge
rörande politiska flyktingar, i stort sett vara väl betänkta och avvägda. Fackliga
och politiska emigranters hjälpkommitté har ansett förslaget skapa garantier
för en rättvis och human behandling av flyktingarna. Kommittén för
landsflyktiga intellektuella, som velat ha än längre gående åtgärder till flyktingarnas
skydd, har yrkat att regeringen skulle få rätt att utfärda normerande
bestämmelser angående de allmänna riktlinjer socialstyrelsen borde följa
vid prövning av flyktingsärenden.

Några myndigheter ha uttalat betänkligheter mot förslaget i olika avseenden.
Endast Överståthållarämbetet och socialstyrelsen ha dock ställt sig
avvisande. Länsstyrelsen i örebro län har ansett förslaget föranleda, att
så gott som alla ärenden av ifrågavarande art komme att hänskjutas till socialstyrelsen,
och vidare medföra den risk, att ett sedermera meddelat avvisningsbeslut
icke kunde verkställas. Länsstyrelsen funne sig därför icke kunna tillstyrka
förslaget i nu avsedd del under annan förutsättning, än att vederbörande
utlänning i avvaktan på beslutet hölles i sådant förvar, att han måste
anses icke hava landstigit och således, om beslutet innebure avvisning, kunde
återbördas dit varifrån han kommit. Länsstyrelsen i Norrbottens lån har
ställt sig i viss mån tveksam beträffande överflyttande av dessa ärenden till
socialstyrelsen. Av de sakkunnigas utredning syntes nämligen icke med tydlighet
framgå, huruvida man beaktat det intresse, länsstyrelserna såsom ansvariga
för allmän ordning och säkerhet inom länen måste ha att få deltaga i
prövning av frågor om tillstånd för politiska flyktingar att uppehålla sig inom
länen. Därest emellertid avsikten vore att vederbörande länsstyrelse, innan
uppehållstillstånd för sådan flykting beviljades, regelmässigt lämnades tillfälle
att yttra sig i det föreliggande fallet, funne länsstyrelsen sig kunna biträda
förslaget i denna del. Ett par av passkontrollmyndigheterna i Skåne
ha uttalat, att polismyndigheten borde bibehållas vid rätten att avvisa flykting
som anlände från annat land än sitt hemland.

Överståthållarämbetet har särskilt anmärkt på att begreppet politisk flykting
vore oklart och anfört:

Ämbetet saknade varje anledning motsätta sig förverkligandet av det syfte,
som varit vägledande för de sakkunniga i nu ifrågavarande delar av förslaget,
nämligen att genom uttryckliga lagstadganden garantera asylrätt åt
därav förtjänta utlänningar. Å andra sidan måste emellertid tillses, att bestämmelserna
i fråga vore tillräckligt klara för att bereda erforderlig möjlighet
till ingripande mot en invasion av icke önskvärda främlingselement. Då de
i förslaget angående asylrätten meddelade bestämmelserna genom sin alltför
svävande avfattning syntes Överståthållarämbetet brista härutinnan, kunde
ämbetet för sin del icke tillstyrka, att förslaget i dessa delar oförändrat lädes
till grund för lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Socialstyrelsen har anfört:

Av en rättslig definition på, ja redan av ett omnämnande i lagen av politiskt
flyktingskap skulle sannolikt kunna härledas anspråk, som framstode
såsom tillförbindande för vårt land. Det vore betänkligt, om vi därigenom
öppnade ett obetingat fritt tillträde för flyktingar i fall, där andra länder
förbehöllo sig fri prövning. Med säkerhet skulle detta i avsevärd män bidraga
till att dirigera flyktingsströmmarna från olika länder i riktning mot
vårt land, ja även att stimulera till flykt från länder, där förhållandena vörö
ogunstiga. Redan nu förekommo ej sällan fall, där vederbörande tydligen
funnit förhållandena i vårt land erbjuda fördelar och med hänsyn härtill
sökt konstruera sådana omständigheter, som kunde tjäna som täckning åt
flyktingskap och anspråk på asylrätt. Styrelsen avstyrkte, att i främlingslagen
infördes positiva stadgande!! rörande politiskt flyktingskap, vilka uttryckligen
föreskrevo en speciell behandling av politiska flyktingar. Ofta
vore man benägen att beträffande flyktingar bortse från försörjningsfrågan.
Flyktingen vöre välkommen till landet, så länge det enbart gällde hans rätt
att vistas här, men han vore icke alltid lika välkommen såsom en arbetssökande,
vilken eftersträvade sin utkomst. Man gjorde gärna gällande, att
uppehållstillstånd borde beviljas men arbetstillstånd förvägras honom. Det
vore också, särskilt under tider av arbetslöshet, ofta svårt att hastigt bedöma,
örn ett påstått flykingskap vore verkligt eller ej. Där fråga vore örn utlänning,
som icke vore känd inom politiska kretsar bär i landet eller av vederhäftiga
här boende flyktingar, kunde saken vanligen icke med större säkerhet
bedömas, med mindre man nått personlig kontakt med honom och haft
tillfälle till ingående samtal eller ock kunnat hos hjälpinstitutioner för flyktingar
inhämta upplysningar och omdömen. Det av de sakkunniga beträffande
avvisning av flyktingar förordade förfarandet syntes ej förenligt med
den snabba handläggning, som avvisningsärendena påkallade. En särskild
omständighet förtjänade här beaktas. Politiska flyktingar anlände långtifrån
alltid till Sverige direkt från hemlandet. Ej sällan hitkommo sådana, som blivit
avvisade eller förpassade från något land, där man med hänsyn till deras
flyktingskap ej sänt dem tillbaka till hemlandet. Givet vore, att flyktingar
också icke sällan flytt till ett land och sedan av egen vilja sökte sig till ett
annat, t. ex. till Sverige. En internationellt godtagen regel syntes därvid
vara, att en under dylika omständigheter utrest person ej återemottoges, med
mindre han omgående eller senast inom 24 timmar återsändes. Genom en
tidsödande handläggningsprocedur av avvisningsärenden och vidare i betraktande
av, att det icke torde överensstämma nied här i landet hyllade humanitära
principer att medverka till att flyktingar sändes från land till
land i ständig kretsgång, öppnade sig här otvivelaktigt den föga tillfredsställande
eventualiteten, att Sverige finge mottaga och svara för ett proportionsvis
stort antal politiska flyktingar, kanske just av sådan mindre önskvärd
typ, som andra länder funnit obekväm. Man torde i sammanhanget ej
helt böra bortse från risken, att cm eller annan stat — särskilt sådana, där
lokala myndigheter ägde att handla självständigt i dessa ärenden — skulle
begagna sig av sålunda sig öppnande möjligheter för att avvisa eller förpassa
icke önskvärda flyktingselement till just vårt land. Med hänsyn till
det anförda syntes det lämpligt, att vederbörande polismyndighet skulle
även i fortsättningen äga att förordna örn avvisning av flyktingar, vilka icke
ankommo till Sverige direkt från hemlandet utan över annat land, där de
oj av politiska skäl vore till sill personliga säkerhet hotade. Det syntes även
naturligt, att det land, som antingen frivilligt eller genom bristfällig gränskontroll
berett flykting tillfälle inkomma på sitt territorium, skulle vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

det, som närmast toge hand örn denne. Åtskilliga flyktingar inreste över
trälleberg. Kontrollen därstädes utövades av en väl tränad personal och
det torde med hänsyn härtill ej vara påkallat, att prövningen av hithörande
ärenden skedde centralt. I tveksamma fall kunde polismyndigheten därstädes
träda i direkt förbindelse med utrikesdepartementet och handla i överensstämmelse
med därifrån mottagna instruktioner. Beträffande de få verkliga
eller föregivna flyktingar, som direkt från hemlandet inreste i riket över
annan ort, syntes även hänvändelse till utrikesdepartementet kunna ske i
tveksamma fall, dock först sedan om möjligt förhör med utlänningen hållits
inför länsstyrelse eller av länsstyrelsen särskilt förordnad myndighetsperson.

Allmänna synpunkter.

DeP?hef™nt*'' Efter denna redogörelse övergår jag till de allmänna synpunkter som enligt
min uppfattning böra anläggas på dessa spörsmål.

Såsom av redogörelsen framgår innebar världskriget ett avbrytande
av den tidigare allmänt förda politiken i avseende å folkutbytet
de skilda länderna emellan. De förändringar som efter kriget i olika avseenden
uppkommo i de europeiska statssystemen och den restriktiva amerikanska
invandringspolitiken medförde helt nya befolkningsproblem. Samtidigt
med att det stora invandringslandet på andra sidan Atlanten stängde
sina portar för nya emigrantskaror gav den politiska och sociala oron inom
efterkrigstidens Europa upphov till helt nya och starkare omflyttningstendenser.
En helt naturlig följd härav blev att man inom de skilda staterna såg
sig nödsakad att kontrollera och ransonera inflyttningen. Principen härvidlag
var allestädes att arbetstillfällena borde i första hand förbehållas det
egna landets innebyggare och att av social- eller kriminalpolitiska grunder
icke önskvärda utlänningar skulle hindras att inkomma och slå sig ned i landet.
Den salunda allmänt förda politiken, som i stort sett till sin innebörd
varit oförändrad under hela tiden från världskrigets slut, har flerstädes, åtminstone
numera, reglerats genom till tiden obegränsade lagstiftningar. Här
i landet har man åter, då man icke velat släppa tanken på en återgång till
förkrigstidens fria folkutbyte, först genom administrativa bestämmelser och
från början av år 1928 genom provisoriska lagar givit föreskrifter för behandlingen
ur immigrationspolitisk synpunkt av utlänningar här i riket.
Vid utgången av innevarande år har alltså vår utlänningslagstiftning varit i
tillämpning under tio år med i huvudsak oförändrat innehåll.

Man kan uppenbarligen icke hysa någon tvekan därom att det alltjämt förefinnes
ett oavvisligt behov av en lagstiftning på förevarande område. Såsom
de sakkunniga framhålla lära de skäl, som från början betingade tillkomsten
av lagstiftningen, under det senaste tidsskedet ha i ökad omfattning gjort sig
gällande. Från de hörda myndigheternas sida har ej heller uttalats någon
annan uppfattning. Jag ansluter mig också till förslaget örn förlängning av
lagstiftningen.

Örn jag sålunda kan biträda de sakkunnigas uttalande att en lagstiftning
av förevarande slag alltjämt är av behovet påkallad, ställer jag mig

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

däremot tveksam inför förslaget att någon begränsning av lagens giltighetstid
icke vidare skall äga rum. Ehuru vissa skäl tala för att lagen nu
bör givas definitiv karaktär står häremot det faktiska förhållandet att läget
på det befolkningspolitiska området är ytterligt ovisst och svävande. Av alla
tecken att döma är utvecklingen härutinnan synnerligen svår att förutse.
Redan denna omständighet talar med styrka för en lagstiftning av allenast
tidsbegränsad giltighet; en omprövning av lagens stadganden bör efter någon
tid företagas för att utröna huruvida desamma äro lämpliga och motsvara
det faktiska behovet. Genom att giva lagen allenast provisorisk giltighet
framhäves ock, att man icke velat överge förhoppningen att en återgång till
bättre förhållanden framdeles skall kunna ske. Jag får därför tillstyrka att
den nya lagstiftningen erhåller giltighet för samma tid som den nu gällande
eller för en period av fem år.

Innan jag övergår till frågan örn lagens revidering torde några upplysningar
böra lämnas angående antalet i Sverige bosatta utlänningar. Sverige är
ett av de europeiska länder, som hysa det minsta antalet utlänningar relativt
sett. Vid 1930 års folkräkning voro här kyrkobokförda endast omkring
16,500 utlänningar eller 0.27 % av rikets folkmängd. Antalet torde därefter
ha ökats något men lärer i varje fall understiga 20,000. Vad beträffar de
politiska flyktingarna kan antalet sådana av naturliga skäl icke med säkerhet
konstateras. De efter världskriget hit inkomna ryska och finska flyktingarna
uppskattas till respektive 1,000 och 2,000. Dessa ha emellertid
numera i allmänhet fått fast fot i landet och absorberats av arbetsmarknaden.
Efter år 1932 har inkommit en del flyktingar, huvudsakligen av
tysk nationalitet. Antalet sådana torde emellertid, inbegripet invandrare av
judisk börd, sannolikt ej överstiga 1,000.

Vad angår frågan i vilken utsträckning en revidering av bestämmelserna
i den gällande lagen kan anses av behovet påkallad, vill jag först
framhålla att erfarenheten från de år lagen varit i kraft visar att den i stort
sett väl fyllt sin uppgift. Den allmänt hållna konstruktionen av lagens stadganden
har givit åt densamma en anpassningsförmåga som visat sig vara av
stort värde, när det gällt att taga ställning till de från tid till annan skiftande
förhållandena å förevarande område. Nu angivna omständighet hänvisar
till att lagen i huvudsakliga delar till sina principer bör lämnas oförändrad.
Endast i den mån ett mer allmänt behov av ändringar i lagen framträtt eller
de befolkningspolitiska förhållandena undergått mer väsentliga förändringar
av beskaffenhet att påverka innehållet i lagen och dess tillämpning synes densamma
böra underkastas revision.

I likhet med de sakkunniga anser jag det vara en angelägenhet av synnerlig
vikt att handläggningen av utlänningsärendena i största möjliga utsträckning
centraliseras hos en och samma myndighet. Den nuvarande
splittringen på olika myndigheter har onekligen medfört bristande enhetlighet
och onödig tidsutdräkt. Uppenbart synes mig ock vara att det för den prövande
myndigheten bör vara av värde att äga en allsidig kunskap ej blott örn
gällande stadgar och bestämmelser utan ock örn vederbörande utlänningars

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

personliga förhållanden. De sakkunnigas förslag i denna del har också vun
nit allmän anslutning från de hörda myndigheternas sida. Jag vill därför
tillstyrka att inom socialstyrelsen upprättas en särskild avdelning för handläggning
av utlänningsärenden. Rörande organisationen av denna avdelning
kommer chefen för socialdepartementet att framlägga förslag.

De hörda myndigheterna ha i stort sett anslutit sig till de sakkunnigas förslag
rörande vilka utlänningsärenden som skola ankomma på socialstyrelsens
handläggning. Lika med de sakkunniga anser jag ock att till socialstyrelsen
bör överflyttas, bland annat, viseringsförlängningar samt utfärdande
av främlingspass och identitetscertifikat, de registrerings- och kontrolluppgifter,
som nu åvila polisbyrån, ärenden om förpassning samt vissa avvisningsärenden.

Spörsmålet om Kungl. M a j : t s ställning till och befogenhet
att ingripa i frågor örn utlännings rätt att här i
riket vistas har visat sig vara svårlöst. Enligt nu gällande ordning har
Kungl. Maj:ts befogenhet härutinnan — frånsett viss möjlighet alt meddela
dispens och viss befattning med utvisningsfrågor — begränsats huvudsakligen
till de fall då utlänning överklagar beslut om hans förpassning ur riket, och
Kungl. Maj:ts prövningsrätt har i själva verket icke angått den bakom förpassningsbeslutet
liggande frågan om utlänningens rätt att erhålla uppehållstillstånd
utan allenast huruvida de formella förutsättningarna för förpassning
förelegat. En olägenhet med det nuvarande systemet har, såsom de sakkunniga
också påpekat, varit att ärenden där utlänning medgivits rätt att
här taga arbetsanställning eller att bosätta sig här icke kunnat komma under
Kungl. Maj:ts bedömande, ehuru dessa ärenden mången gång kunnat
vara av stor vikt. I ändamål att råda bot för nu anförda olägenheter ha de
sakkunniga föreslagit rätt för socialstyrelsen att till Kungl. Maj:ts avgörande
överlämna utlänningsärenden av vad slag som helst, vilka socialstyrelsen
ansåge vara av särskild vikt, ävensom befogenhet för Kungl. Majit att från
socialstyrelsen infordra betydelsefulla ärenden för att däri själv fatta beslut.
I samband härmed har den nu gällande besvärsrätten beträffande förpassningsbeslut
ansetts kunna helt avskaffas. Tillika ha de sakkunniga föreslagit
att vid socialstyrelsens sida skulle ställas ett råd, bestående av tre
personer, vilket skulle höras i viktigare ärenden. De sakkunniga avsågo att
detta råd skulle dels tjänstgöra såsom en garant för att sådana ärenden, där
så funnes böra ske, överlämnades till Kungl. Majits avgörande, dels ock
utgöra ett språkrör för den allmänna uppfattningen i de svårbedömliga och
av den allmänna opinionen uppmärksammade fall, som ofta visat sig förekomma.

De sålunda framlagda förslagen synas i vissa avseenden innebära fördelar
framför nu gällande ordning. Särskilt värdefullt torde det föreslagna rådet
kunna bliva. Behovet av en dylik rådgivande institution framträder än
mer när socialstyrelsen såsom jag nyss förordat erhåller en vidgad uppgift
i fråga örn utlänningsärendenas handläggning. Därjämte medför underställningsrätten
möjlighet för att mera betydelsefulla ärenden komma under

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Kungl. Maj:ts bedömande. Jag kan sålunda ansluta mig till att den föreslagna
institutionen, vilken lämpligen synes böra benämnas utlänningsnämnden,
inrättas och till förslaget om underställningsrätt. I lagen synas böra angivas
de fall, då nämnden skall höras. Dessa fall böra i första hand vara
ärenden angående avvisning — när sådant ärende skall avgöras av socialstyrelsen
— och förpassning, men även ärenden, som röra arbetstillstånd för ett
större antal utlänningar eller som kunna antagas vara av synnerlig vikt på
den grund att de ha prejudicerande betydelse, böra avgöras i samråd med
nämnden. Det bör vara socialstyrelsen obetaget att även i andra ärenden
inhämta nämndens yttrande. Undantag från regeln örn nämndens obligatoriska
hörande synes dock böra göras för sådana fall som äro av synnerligen
brådskande natur. Beträffande underställningsrätten torde böra stadgas, att
socialstyrelsen, örn den finner särskilda skäl därtill föreligga, skall äga överlämna
visst ärende till Kungl. Maj:ts avgörande. I ärende, vari nämndens
yttrande inhämtats, skall underställning alltid ske, därest nämnden sa anser.
Vad åter angår den föreslagna befogenheten för Kungl. Majit att från
socialstyrelsen övertaga avgörandet i vissa ärenden torde densamma näppeligen
stå i god överensstämmelse med den självständiga ställning, som ansetts
böra tillkomma ett centralt ämbetsverk, och dessutom kunna giva upphov
till vissa kompetenskonflikter. Syftemålet med ifrågavarande anordning
torde ock kunna vinnas genom underställningsrätten och den funktion, som i
samband därmed bör tillkomma nämnden, samt genom införande av besvärsrätt
i vissa fall. Liksom de sakkunniga anser jag visserligen att en allmän besvärsrätt
över socialstyrelsens beslut icke bör ifrågakomma, detta icke minst
med hänsyn därtill att en dylik anordning skulle bliva alltför betungande för
Kungl. Majit. Däremot torde starka skäl tala för att möjlighet gives för en
utlänning att i tveksamma fall anföra besvär hos Kungl. Majit i ärenden, som
angå hans inresa till riket eller vistelse härstädes. Det är visserligen sant, att genom
utlänningsärendenas sammanförande hos socialstyrelsen och socialstyrelsens
därigenom vunna erfarenhet örn utlänningsklientelet samt nämndens
medverkan vid ärendenas avgörande starka garantier skapas för att alla behöriga
intressen beaktas. Men man må dock, då det gäller att taga ställning
till detta spörsmål, icke förglömma, att det mången gång kan för en utlänning
vara en i hans liv och försörjningsmöjligheter djupt ingripande åtgärd,
när han förbjudes att vistas här i landet eller, såvitt angår politiska
flyktingar, att överhuvud taget inkomma i riket. Emellertid synes anledning
icke föreligga att i varje fall, då beslut fattats sorn innebär att en
utlänning skall lämna landet, medgiva klagorätt. I de allra flesta fallen äro
nämligen dylika beslut av den beskaffenhet att någon tvekan angående deras
riktighet eller ändamålsenlighet icke föreligger; och i dylika fall torde klagorätten,
såsom mången gång hittills skott, endast komma att tjäna såsom
ett medel att uppskjuta verkställigheten av beslutet. Rätten att klaga hos
Kungl. Majit synes mig därför som regel kunna begränsas till sådana fall, då
olika uppfattningar örn beslutet kommit till uttryck. Föreligger full samstämmighet
mellan socialstyrelsen och nämndens samtliga ledamöter synes man
sakna anledning antaga, att besvärsrätt skulle vara erforderlig. Med anled -

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

ning av vad jag sålunda anfört får jag förorda, att utlänning medgives rätt
att hos Kungl. Majit anföra besvär över de beslut av socialstyrelsen, som
innefatta förordnande om hans avlägsnande ur riket, där tillika socialstyrelsens
beslut avviker från den mening som uttalats av nämnden eller någon
dess ledamot. Därjämte bör klagan vara medgiven, där på grund av ärendets
synnerligen brådskande natur nämndens yttrande icke inhämtats. I de
fall, då klagorätten sålunda medgives, bör emellertid denna icke endast avse
beslutet om utlänningens avlägsnande ur riket utan även i samband därmed
fattat beslut örn avslag å ansökan örn uppehållstillstånd eller arbetstillstånd.

En annan fråga varåt de sakkunniga ägnat särskild uppmärksamhet är, hur
gränskontrollen skall kunna ordnas på ett effektivt sätt. Det ligger
i sakens natur att en bristfällig gränsbevakning i hög grad försvårar myndigheternas
arbete med den vidare handläggningen av utlänningsfrågor och
försvagar effektiviteten av lagstiftningen. Emellertid föreligga, såsom de sakkunniga
ock påpekat, betydande svårigheter att med vårt lands vidsträckta
gränser upprätthålla en fullt effektiv gränsbevakning. Naturligen försvåras
än ytterligare gränskontrollen, därest man av olika hänsyn nödgas på vissa
orter släppa efter i avseende å de föreskrifter som eljest i allmänhet anses
erforderliga. De åtgärder som av de sakkunniga föreslagits för att förbättra
och förstärka gränsbevakningen torde i regel vara lämpliga och ägnade
att medföra ökade garantier för en mer effektiv gränskontroll än den nuvarande.
Likaledes anser jag det vara av vikt att övervakningen av gränskontrollen
lägges under socialstyrelsen och att, på sätt de sakkunniga föreslagit,
från socialstyrelsens sida kommer att utövas inspektion över hur kontrollapparaten
fungerar. Frågan om ersättning för kostnaderna i de städer,
där genomresetrafik förekommer, torde få anmälas av chefen för socialdepartementet.

Ett med gränskontrollen sammanhängande spörsmål är den nu gällande
passfriheten för nordiska resande mellan Danmark och Sverige. Med anledning
av de svårigheter, som granskningen av legitimationshandlingar medförde
vid den livliga trafiken över Öresund, infördes år 1930 bestämmelser
om passfrihet för nordiska resande över sundet. Denna passfrihet utsträcktes
år 1931 att gälla jämväl för resor mellan Danmark och Göteborg. Till
grund för dessa stadganden ligga överenskommelser mellan Sverige och
Danmark. Därvid utgick man från den förutsättningen att det gränsskydd
sorn vardera landet upprätthöll var av den effektivitet och beskaffenhet att
upphävandet av passkyldigheten icke skulle medföra några nämnvärda olägenheter.
Emellertid har erfarenheten visat att särskilt efter det flyktingsfragan
vunnit förnyad aktualitet ett icke oväsentligt antal utlänningar kommit
in i Sverige beroende på de bristfälliga kontrollanordningarna vid Öresund.
Visserligen torde det vara att förvänta att efter ett genomförande av de
av de sakkunniga föreslagna skärpta anordningarna för kontrollen vid öresundshamnarna
och den därstädes ökade polisbevakningen de mest framträdande
bristerna i det nuvarande systemet skola bliva undanröjda. Emellertid
synes böra övervägas att på sätt de sakkunniga föreslagit söka vinna

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

överenskommelse, varigenom de båda länderna förbinda sig att återtaga sådana
utlänningar som obehörigen tagit sig förbi kontrollen.

Såsom de sakkunniga påpekat har problemet om de politiska flyktingarna
under de senare åren vunnit ökad aktualitet, ehuru såsom av
de förut lämnade uppgifterna framgår antalet flyktingar, som sökt sig till
Sverige, hittills varit relativt ringa. Flyktingsproblemet är av synnerligen
ömtålig beskaffenhet. Det beklagansvärda läge, vari en flykting ofta befinner
sig, föranleder att man å hans fall måste anlägga delvis andra synpunkter
än när det gäller övriga utlänningar. Men å andra sidan innebär den
omständigheten att flyktingarnas antal för närvarande är stort i Europa, att
flyktingsproblemet icke kan bedömas uteslutande ur humanitära synpunkter.
Som socialstyrelsen framhållit är det icke nog med att en flykting tillerkännes
rätt att uppehålla sig här i riket; i många fall måste man även tillse att
han erhåller arbete, varmed han kan försörja sig. Den stora omfattning
flyktingströmmen i Europa antagit gör att frågan om flyktingarnas behandling
bör upptagas inför internationellt forum. Så har också skett i det under
Nationernas förbunds ledning pågående internationella samarbetet på ifrågavarande
område. De sakkunniga ha uttalat att Sverige bör deltaga däri, i den
mån dess medverkan kunde vara till nytta och dess intressen därtill föranledde.
Därvid borde man dock från svensk sida icke ikläda sig förpliktelser,
ägnade att inskränka friheten att föra den immigrationspolitik, som vid varje
särskild tidpunkt kunde finnas lämplig. Sveriges hittills förda politik vittnade
för övrigt om en långtgående villighet att tillgodose humanitära hänsyn.
Det vore emellertid givet, att en avvägning måste ske mellan å ena sidan dessa
hänsyn, därvid särskilt borde beaktas de risker, den enskilde flyktingen löpte
vid ett återsändande till hemlandet, samt å andra sidan de olägenheter liärvaron
av viss flykting eller av ett avsevärt större antal flyktingar kunde vålla
riket. Till dessa uttalanden kan jag ansluta mig.

De sakkunniga lia, såsom framgår av redogörelsen för deras förslag, förordat
införande i lagen av vissa särbestämmelser dels rörande prövningen av
avvisningsärenden, då fråga är om utlänning som kan antagas vara politisk
flykting, dels rörande verkställighet av beslut om dylik utlännings avlägsnande
ur riket.

Några av de hörda myndigheterna lia uttalat tvekan örn lämpligheten av
att i lag giva särregler örn politiska flyktingar och deras behandling. Man har
därvid förmenat att man härigenom skulle bliva bunden att under alla omständigheter
medgiva flyktingarna en särställning, som kanske icke alltid
överensstämmer med vad förhållandena i övrigt kräva. Ej heller finge man
lämna ur räkningen att mindre nogräknade personer skulle kunna missbruka
dylika lagregler. Med anledning av dessa uttalanden vill jag framhålla alt
frågan örn de politiska flyktingarna och deras behandling är av den vikt att
ett reglerande allenast under hand eller genom enbart i administrativ ordning
givna regler icke bör äga rum. Den omständigheten att man i lag lämnat allmänt
hållna regler för behandling av politiska flyktingar utgör icke heller

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

hinder för att, om missbruk skulle visa sig förekomma, genom en snävare
lagtillämpning leda förhållandena in på rätta banor.

Vad angår innebörden i begreppet politisk flykting hänföras såsom de sakkunniga
framhållit enligt nu gällande lag till politiska flyktingar endast sådana
utlänningar som i sitt hemland sannolikt skulle tilltalas eller straffas
för politiskt brott. I likhet med de sakkunniga anser jag denna definition med
hänsyn till nuvarande förhållanden vara för snäv. Såsom de sakkunniga
framhållit är det icke möjligt att en gång för alla fastslå innebörden av
begreppet politisk flykting. De sakkunnigas förslag innebär, att såsom politisk
flykting skall anses envar, som av politiska orsaker flytt från sitt hemland.
Denna definition torde kunna läggas till grund för begreppet politisk
flykting, inrymma hänsynstagande till de personliga förutsättningarna samt
medgiva en anpassning till skiftande förhållanden och tidslägen. Det lärer
sedermera vid tillämpningen ankomma å socialstyrelsen och i sista hand å
Kungl. Majit att inom den sålunda angivna ramen för olika tidsperioder uppdraga
gränserna för flyktingsbegreppet.

De sakkunniga ha föreslagit att frågan om avvisning av person som kunde
antagas vara politisk flykting alltid skulle av polismyndigheten hänskjutas
till socialstyrelsens avgörande. I detta avseende synes förslaget kunna
vålla vissa olägenheter i praktiken. När det gäller avvisning må man nämligen
icke förbise de svårigheter att verkställa beslutet, som i regel uppkomma,
örn det dröjer för länge innan beslutet kan meddelas. Ett dylikt
beslut bör fattas fortast möjligt. Med hänsyn härtill synes ett uppskov
med beslut om avvisning icke böra ske annat än i sådana fall, då
flyktingen kan anses utsättas för risken att återsändas till det land varifrån
han flytt. Det synes därför tillfyllest med hänsyn till vad ur humanitära
synpunkter kan krävas att skyldighet att underställa socialstyrelsen frågan
om en flyktings avvisning endast skall föreligga i de fall, då någon av politiska
orsaker flytt från visst land och han ankommit hit från det landet
eller från land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva
återsänd till förstnämnda land.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle inom socialstyrelsen nämnden städse
deltaga i ärenden rörande flyktingar, där utlänningsbyrån ej funnit sig
kunna medgiva flyktingen rätt att inkomma eller vistas i riket. Genom det
av mig förordade förslaget, enligt vilket nämnden skall deltaga i avgörandet
av avvisnings- och förpassningsärenden och tillika besvärsrätt skall finnas
över socialstyrelsens beslut i vissa fall, torde betryggande garantier skapas
för att vid prövning av ärenden av nu ifrågavarande slag alla behöriga synpunkter
skola bliva tillgodosedda.

De sakkunniga ha föreslagit att politisk flykting icke skulle kunna avvisas,
förpassas eller utvisas till land, varifrån han av politiska orsaker
flytt. Denna bestämmelse torde emellertid för vissa fall icke vara tillräcklig.
Sålunda synes bestämmelsen böra kompletteras med förbud att sända
honom till land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva
återsänd till det land varifrån han flytt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Förslagets särskilda bestämmelser.

I överensstämmelse med de allmänna synpunkter för vilka nu redogjorts
har jag låtit inom departementet verkställa en överarbetning av 1927 års utlänningslag
på grundval av de sakkunnigas förslag. Vissa jämkningar i lagen
ha ock med anledning av vad i utlåtandena anförts eller av annan orsak
ansetts böra företagas. Med hänsyn därtill att ändringar erfordras i flertalet
av den gällande lagens stadganden har jag av praktiska skäl ansett 1927
års lag böra ersättas med en helt ny lag. Till uppställning och form ansluter
sig emellertid denna nära till 1927 års lag.

Beträffande de olika bestämmelserna i departementsförslaget får jag i
tillämpliga delar hänvisa till den motivering, som återfinnes i sakkunnigförslaget
och därutöver anföra följande.

1 kap. Om utlännings inresa.

De i detta kapitel upptagna bestämmelserna överensstämma, frånsett en redaktionell
ändring i 1 §, med gällande lag.

I 3 § stadgas, att utlänning skall omedelbart vid sin ankomst till riket för
polismyndigheten i den ort, dit han från utlandet först anländer, uppvisa sin
legitimationshandling. De sakkunniga ha framhållit, att ovisshet yppats, när
passgranskning skall ske i fall, då resande ankommer till riket med fartyg,
som lägger till i flera svenska hamnar, eller med flygmaskin, som landar å
flera orter inom landet, och ha såsom sin mening uttalat, att utlänningen bör
anmäla sig å den ort, där han lämnar fartyget eller flygmaskinen för att ej
fortsätta resan. I en del av myndigheternas yttranden har påpekats, att ett
bibehållande av det nu allmänt praktiserade systemet med passkontroll å den
första ort, dit utlänningen anländer från utlandet, vore att föredraga. Av
praktiska skäl anser jag mig böra ansluta mig till den av myndigheterna sålunda
uttalade uppfattningen.

2 kap. Om utlännings uppehåll i riket.

4—7, 9, 10 och 12 §§ äro lika lydande med motsvarande stadganden i
1927 års lag, dock har i 6 § vidtagits en mindre jämkning.

I ett par yttranden har ifrågasatts huruvida icke tiden för den i 7 § stadgade
tillståndsfria vistelsen, tre månader, borde förkortas. Vidare har socialstyrelsen
uttalat en önskan att 8 § måtte ändras så, att uppehållstillstånd då
skäl därtill förelåge, skulle kunna inskränkas till visst län eller viss kommun.

Vad först angår yrkandet om inskränkning av tiden för den tillståndsfriape^emcjiMvistelsen
anser jag en sådan inskränkning icke böra ifrågakomma, en stånd- chefen.
punkt till vilken även andra lagutskottet anslöt sig i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 53 vid 1936 års riksdag.

Enligt vad erfarenheten visat har tid efter annan framträtt behov att till

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

ett beslut om uppehållstillstånd kunna knyta vissa villkor och föreskrifter.
Sålunda har man mången gång ansett önskvärt att kunna förbjuda vederbörande
att driva politisk propaganda, att på föreskrivna tider anmäla sig hos
polismyndighet, att utöva vissa yrken, varför ej fordras särskilt tillstånd,
eller att vistas å viss eller vissa orter, t. ex. sådana som ur försvarssynpunkt
äro av intresse. Tvekan har rätt, huruvida man med hänsyn till lagens
tystnad härutinnan ägt meddela inskränkande bestämmelser. I departementsförslaget
har därför i 8 § upptagits ett allmänt stadgande, att uppehållstillstånd
må förbindas med de förbehåll, som med hänsyn till vistelsens
syfte och övriga därmed sammanhängande omständigheter finnas påkallade.
I fråga om visering, där Konungen äger att meddela erforderliga föreskrifter,
lärer utan stadgande i lag motsvarande rätt gälla; bestämmelser i sådant
hänseende böra därför intagas i tillämpningskungörelsen.

I 8 § har vidare i anslutning till de sakkunnigas förslag skyldigheten att
infordra yttrande över ansökan om uppehållstillstånd borttagits i sådana fall,
då ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda omständigheter
föreligga. Därmed har överensstämmelse vunnits med motsvarande
bestämmelse i 15 § om arbetstillstånd.

I 11 § har, enär såsom i den allmänna motiveringen anförts klagan i vissa
fall ansetts böra få föras i ärende om uppehållstillstånd, vidtagits en omredigering.

3 kap. Om utlännings rätt till arbetsanställning.

Bestämmelserna i detta kapitel äro hämtade från motsvarande stadganden
i gällande lag. Inga andra ändringar ha vidtagits än att i 14 § skett en redaktionell
jämkning, att i 15 § upptagits en ny regel örn rätt att förbinda arbetstillstånd
med villkor och föreskrifter samt att motsvarande omredigering
skett i 18 § som i 11 §.

4 kap. Om utlännings avvisning från riket.

Mot det sätt varpå bestämmelserna om politiska flyktingar utformats i
sakkunnigförslaget ha utöver vad förut nämnts gjorts en del anmärkningar.

De sakkunniga ha föreslagit, att utlännings påstående örn flyktingskap
skall godtagas, där ej med skäl kan antagas, att påståendet är oriktigt. Härom
har landsorganisationen anfört, att förslaget syntes ha lämnat polismyndigheten
en alltför vid prövningsrätt med utrymme för subjektivt godtycke.
Det framginge av motiven till bestämmelsen, att de sakkunniga med densamma
velat uttala, att ''omständigheterna i det särskilda fallet skulle vara av
sådan beskaffenhet, att med hänsyn till dem påståendet örn flyktingskap
ej förtjänade tilltro’. Denna bestämmelsens innebörd syntes emellertid böra
komma till uttryck i lagtexten, t. ex. genom formuleringen: ''framgår det ej
av omständigheterna att uppgiften är oriktig’. Med en sådan formulering
utmärktes bättre, att polismyndighetens avgörande skulle grundas på påtagliga
objektiva omständigheter. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har däremot för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

menat, att förslaget lämnade alltför stor möjlighet till avvisningsärendenas
fördröjande genom deras hänvisning i föreslagen utsträckning till socialstyrelsen
i stället för att som nu omedelbart avgöras av polismyndigheten. Enligt
förslaget hade på polismyndigheten lagts bördan av bevisningen, att den
inresandes uppgift vore oriktig. Med en sådan bestämmelse vore svårt att
tänka sig, att någon med avvisning hotad skulle underlåta att utnyttja de
möjligheter att komma in i landet, som en deklaration om politiskt flyktingskap
skänkte. En rimlig lösning syntes däremot kunna vinnas därigenom,
att av den utlänning, som för att undvika avvisning och eventuellt senare
förpassning åberopade politiskt flyktingskap begärdes, att han själv styrkte
sannolikheten av sitt påstående.

I ett par yttranden har ifrågasatts, att polismyndigheten alltid borde bibehållas
vid rätten att avvisa sådana politiska flyktingar som äro lösdrivare
eller brottslingar. Överståthållarämbetet har anmärkt, att förslaget ej angåve,
hur det fall skulle behandlas, då beträffande vederbörande förelåge
dels uppgift om politiskt flyktingskap och dels förhållanden, som avsåges
i 19 och 20 §§ i gällande lag. Uttryckliga regler voro i detta avseende av
nöden, detta med hänsyn ej blott till det materiella avgörandet utan även
till gränsdragningen mellan socialstyrelsens och polismyndighetens prövningsrätt.
Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt om ej de fall, som avsåges
i 19 § 1 och 3 styckena i gällande lag, alltid skulle kunna avgöras av
polismyndighet. Beträffande dylika personer borde ett förebärande av politiska
orsaker till deras vagabondering icke behöva föranleda omgång till
socialstyrelsen.

I detta sammanhang må även nämnas, att i ett pär yttranden berörts
skyldighet för flykting att anmäla sig inom viss tid. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län har sålunda ifrågasatt, huruvida det icke rimligen kunde
fordras av en person, som inkomme i Sverige och ville vistas här under
åberopande av att han vore politisk flykting, att han inom skälig tid efter
sin ankomst till landet hos polismyndighet gjorde anmälan om förhållandet.

Det vore nämligen angeläget, att myndigheterna snarast möjligt sattes i stånd
att upptaga frågan om utlännings egenskap av politisk flykting till prövning.

Chefen för generalstaben har anfört, att det kunde vara att förvänta, att just
biand flyktingarna kunde komma att befinna sig personer, beträffande vilka
anledning till misstanke förelåge och i fråga örn vilka det vore
av största vikt, att lagens bestämmelser vore fullt uttömmande. Möjligheter
förefunnos visserligen att i tider av utrikespolitisk spänning skärpa och komplettera
bestämmelserna, men dels vore ett dylikt förfaringssätt förenat med
vissa svårigheter, dels förelåge redan under normala förhållanden behov av
föreskrifter i fråga om flyktingskaps fastställande. Bestämmelser örn att
envar som icke åberopade flyktingskap skulle inom viss kort tid efter inresan
göra anmälan härom borde därför inarbetas i lagen.

Vad beträffar bevisbördan i fråga örn påstått flyktingskap ansluter jag Departementsmig
till uppfattningen att icke alltför stränga krav böra ställas i avseende å chefen nilianq

till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 269. 4

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

utlänningens bevisskyldighet i sådant hänseende. Det ligger ju i sakens natur,
att fordran på en bevisning därutinnan måste för en flykting vara ganska
betungande. Å andra sidan torde de fall, då påståendet saknar grund,
mången gång vara så uppenbara, att olägenheterna av den av de sakkunniga
föreslagna bevisregeln ingalunda komma att framträda i nämnvärd grad.
Sålunda torde i fråga om lösdrivare och brottslingar i regel skäl föreligga
till antagande att uppgifter om flyktingskap äro oriktiga. Jag bär därför
anslutit mig till de sakkunnigas ståndpunkt i denna del, och får jag tillika
påpeka, att enahanda bevisregler böra gälla beträffande lämnade uppgifter
om det land, varifrån flyktingen ankommit.

En föreskrift av innebörd att flykting inom viss kort tid skall göra sitt
flyktingskap gällande lia de sakkunniga ansett ej böra ifrågakomma, enär
en dylik föreskrift mången gång icke skulle kunna tillämpas utan att komma
i strid med den humanitära uppfattning, som kommit till uttryck i eljest
gällande asylprinciper. De sakkunniga ha emellertid framhållit, att enligt
sakens natur ett påstående om flyktingskap, som framställes först efter en
längre tids vistelse härstädes, förtjänar mindre tilltro och att presumtionen
mot flyktingskap ökas i samma mån som den tidrymd förlänges under vilken
utlänningen vistats här i riket utan att åberopa flyktingskap. Till
dessa av de sakkunniga framhållna synpunkterna kan jag ansluta mig. Jag
har alltså ej ansett någon bestämmelse av denna art böra upptagas i förslaget.

I fråga om den tid, inom vilken avvisning av utlänning från riket kan äga
rum, ha de sakkunniga uttalat, att uttrycket ''vid ankomsten eller omedelbart
därefter’ kunde inrymma en tidrymd av högst åtta dagar. I några yttranden
har hemställts, att ett förtydligande borde komma till uttryck i lagtexten.

Jag anser det emellertid vara mindre lämpligt att i lagen ange någon viss
tid, inom vilken avvisning skall ske. Uppenbart synes emellertid vara
att berörda uttryck icke kan givas en så vid tolkning som de sakkunniga
antagit. I fråga om den tid, inom vilken socialstyrelsens beslut örn
avvisning skall meddelas, kunna inga regler givas. Det ligger emellertid
i sakens natur att beslutet skall meddelas fortast möjligt. Att beträffande
tidigare utvisad person inskränka rätten till avvisning endast till det fall att
avvisningen kan ske redan vid ankomsten till riket, såsom för närvarande
gäller, torde ej vara nödvändigt. Berörda undantagsbestämmelse har därför
ansetts kunna utgå.

Med avseende å övriga stadganden i kapitlet må nämnas följande.

Den nuvarande bestämmelsen att polismyndighets beslut örn avvisning
skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär har bibehållits. Däremot
torde en dylik regel icke böra gälla beträffande socialstyrelsens beslut.
Besvärstiden vid klagan över polismyndighets avvisningsbeslut har nedsatts
från trettio till åtta dagar. Vissa i 23 § av gällande lag upptagna bestämmelser
örn länsstyrelses skyldigheter med avseende å prövningen av dessa besvär
ha såsom varande av rent administrativ natur ansetts böra utgå ur lagen. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

24 § av departementsförslaget har intagits en bestämmelse att, örn svårighet
möter för avvisningsbeslutets verkställande, polismyndigheten därom ofördröjligen
skall underrätta länsstyrelsen, som har att, där så finnes erforderligt,
inhämta socialstyrelsens föreskrifter.

Utom de sakliga ändringarna lia i kapitlet vidtagits åtskilliga redaktionella
jämkningar.

5 kap. Om utlännings förpassning ur riket.

Utöver vad jag i det föregående omnämnt angående förpassningsärendenas
överflyttning till socialstyrelsen och om klagorätt i förpassningsärenden
torde de ändringar, som departementsförslaget innefattar i förhållande till
gällande lag, endast behöva motiveras i följande avseenden.

De sakkunnigas majoritet föreslogo med avseende å förpassningsinstitutet,
att socialstyrelsens beslut örn avslag på ansökan örn uppehållstillstånd skulle
innefatta förordnande örn utlänningens förpassning ur riket. I motiven uttalades,
att detta naturligen icke skulle lägga hinder i vägen för den verkställande
myndigheten att medgiva kort uppskov med beslutets verkställande, där
så av särskilda anledningar kunde anses påkallat.

Två av de sakkunniga ansågo däremot, att beslutet örn avslag på ansökan
örn uppehållstillstånd skulle innefatta föreläggande för utlänningen att inom
viss kortare tid avresa från riket, med förordnande tillika att han, därest han
ej efterkomme föreläggandet, skulle förpassas.

I yttrandena äro meningarna på denna punkt delade.

Länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrker uttryckligen majoritetsförslaget.
Kommerskollegium har anfört, att det syntes vara en fråga av mera underordnad
betydelse, huruvida beslutet skulle meddelas kategoriskt eller efter
föreläggande. Kollegium, som utginge från att den expedition, varigenom
socialstyrelsens beslut meddelades sökanden, komme att innefatta fullständig
underrättelse örn proceduren vid eventuell förpassning, hade för sin del icke
något att erinra mot att sakkunnigmajoritetens förslag i denna del godtoges.

Länsstyrelserna i Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs och Västernorrlands
län, socialstyrelsen och landsorganisationen samt några underordnade
myndigheter ävensom flyktingsorganisationerna ha i princip uttalat
sig för reservationen. Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört, att då
förpassningen innebure ett tvångsförfarande, som i sådana fall, varom här
vore fråga, skäligen icke syntes böra komma till användning för såvitt icke
utlänningen visade tredska, anledning torde saknas att frångå den nuvarande
ordningen med föreläggande som inledning till förpassningsproceduren. Länsstyrelsen
i Kalmar län har anfört, att befogenheten för länsstyrelserna att meddela
kort uppskov med verkställigheten, där så av särskilda anledningar kunde
anses påkallat, ej kommit till uttryck i lagen. Under sådana omständigheter
funne länsstyrelsen tveksamt, huruvida lagen verkligen kunde anses inrymma
sådan befogenhet åt länsstyrelserna. Att länsstyrelserna erhölle en
dylik befogenhet vore önskvärt. För att undanröja alla tvivel härutinnan

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Departementschefen.

borde lämpligen elt tillägg göras till de föreslagna bestämmelserna i nu
ifrågavarande hänseende. Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett, att
socialstyrelsens beslut om förpassning ur riket borde innefatta ett föreläggande
för vederbörande att inom viss kortare tid avresa från riket. Dylikt
föreläggande borde emellertid icke blott, såsom reservanterna föreslagit, stadgas
i socialstyrelsens förpassningsförordnande vid avslag å utlännings ansökan
örn rätt att vistas här i riket utan även förekomma i fråga om socialstyrelsens
förordnande örn förpassning ur riket enligt första stycket i 26 §
av lagförslaget (25 § i föreliggande förslag). Ett föreläggande av ovan angivet
innehåll vore påkallat av praktiska skäl. Som bekant fogade sig flertalet
utlänningar, som fått ansökan örn uppehållstillstånd avslagen, i vederbörande
myndighets beslut och begåvo sig frivilligt ur landet.

Socialstyrelsen har gjort erinran mot de sakkunnigas förslag, att i förpassningsförordnande
alltid skulle stadgas förbud för utlänningen att återvända
till Sverige med mindre han erhållit uppehållstillstånd, samt härom anfört:

Att avslag beträffande uppehållstillstånd obligatoriskt skulle medföra förbud
för utlänning att återvända hit, med mindre han före ankomsten till riket
erhållit uppehållstillstånd, kunde vara ägnat att i vissa fall medföra mindre
önskvärda konsekvenser. Såsom exempel kunde nämnas följande. En utländsk
verkmästare hade med vederbörligt tillstånd innehaft anställning här
i landet. Emellertid bleve kompetent svensk arbetskraft tillgänglig för att
fylla hans plats. Med anledning härav vägrades förlängning av arbetstillstånd
och —- i syfte att förebygga möjligheten till ett kringgående -— jämväl
av uppehållstillstånd. Utlänningen avreste då självmant ur riket. Ett eller
annat år därefter önskade utlänningen göra en resa i Sverige i turistsyfte eller
för att besöka här förvärvade vänner; han hade då — enligt förslaget — att
för detta ändamål söka uppehållstillstånd. Med hänsyn till det anförda kunde
frågasättas, om ej påföljden borde knytas till förpassningsbeslutet för det
fall att ej annat av omständigheterna föranleddes.

I överensstämmelse med vad som uttalats i ett stort antal yttranden och
föreslagits av två reservanter har jag ansett de sakkunnigas förslag örn förpassning
böra omarbetas, så att därav med tydlighet framgår, att möjlighet
skall beredas utlänningen att frivilligt avresa, och att sålunda verkställighet
skall ske först örn utlänningen ej frivilligt avreser vid den fastställda tidens
utgång. Socialstyrelsen bör emellertid lia möjlighet att i särskilda fall, såsom
då utlänningen är tagen i förvar, bestämma, att avresa skall ske ofördröjligen.
Dessa regler synas böra gälla ifråga om samtliga fall, där förpassning kan
ske.

Såsom socialstyrelsen påpekat kan de sakkunnigas förslag, att förpassningsbeslut
alltid skall förbindas med återreseförbud därest ej i förväg uppehållstillstånd
erhållits, i särskilda fall vara väl strängt. I all synnerhet gäller
detta personer som tidigare länge vistats i landet. Det synes därför lämpligen
böra föreskrivas, att undantag skall göras, där särskilda omständigheter
föreligga. Sådana omständigheter torde kunna anses föreligga, exempelvis
där avslagsbeslut i ärende angående uppehållstillstånd allenast avsett att
hindra utlänningen — jämte hans familj — att bosätta sig i riket men ej avsett
att hindra honom från att för framtiden mera tillfälligtvis vistas här un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

der affärsresor eller liknande uppehåll till fullföljande av en legitim verksamhet,
som han bedriver i landet och kanske bedrivit under en följd av år.

Slutligen må nämnas, att i överensstämmelse med vad en av de sakkunniga
föreslagit och i flera yttranden tillstyrkts bestämmelse upptagits, att,
om verkställighetshinder möter, ärendet skall underställas socialstyrelsen i
stället för, såsom enligt gällande lag, Kungl. Majit. På socialstyrelsen skall
sedan ankomma att, örn så finnes påkallat, jämlikt 48 § överlämna ärendet
till Kungl. Majit.

6 kap. Om utlännings utvisning från riket.

I detta kapitel ha i sak endast vidtagits smärre ändringar, men med hänsyn
till att i gällande lag förekomma hänvisningar till åtskilliga bestämmelser i
förpassningskapitlet, vilka enligt departementsförslaget skola utgå, har kapitlet
måst i väsentliga delar omredigeras.

Med avseende å grunderna för utvisning har i 31 § fjärde momentet vidtagits
den ändringen, att utvisning skall kunna ske jämväl av utlänning, som
dömts till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran.

Att i utvisningsfall överlämna tveksamma verkställighetsfrågor till socialstyrelsen
har ej ansetts böra stadgas utan böra dylika frågor, liksom enligt
gällande bestämmelser, hänskjutas till Kungl. Majit.

7 kap. Ansvarsbestämmelser.

I de sakkunnigas förslag har i stället för de nu stadgade bötessatserna införts
bestämmelse örn dagsböter. Härutinnan har i några yttranden försports
tvekan.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, att för det fall att utlänning
endast en kort tid vistats i riket, torde en rörande honom upprättad dagsbotsblankett
mången gång ej komma att innehålla mycket, om ens något
till ledning för bestämmande av dagsbotens belopp. Med hänsyn härtill
ifrågasattes, huruvida icke nu gällande lags bestämmelser örn böter att
ådömas omedelbart i penningar borde bibehållas eller eventuellt båda bötessystemen
införas att alternativt tillämpas. Länsstyrelsen i Gävleborgs län
har ifrågasatt lämpligheten av att beträffande utlänning stadga dagsböter, då
det komme att medföra stora svårigheter att verkställa erforderlig utredning
angående utlännings ekonomiska förhållanden.

Gentemot vad sålunda anmärkts må framhållas, att då bötesmaximum i Departement*
samtliga nu gällande bestämmelser överstiger 300 kronor, redan för när- c e en''
varande dagsböter skola ådömas. Att märka är vidare att flera av straffbestämmelserna
gälla även svenska medborgare. Tillräckliga skäl att göra avvikelse
från de sakkunnigas förslag i denna del lia därför icke ansetts föreligga.

I 40 § har straffet vid försvårande omständigheter skärpts, sa att även
fängelse i högst sex månader skall kunna ifrågakomma. En dylik skärpning

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

torde särskilt visa sig vara av behovet påkallad för att giva auktoritet åt de
nya reglerna angående införande av särskilda villkor i uppehålls- och arbetstillstånd
samt viseringar. Vidare har lagrummet gjorts tillämpligt även
i fråga om utlänning, som söker hindra verkställighet av beslut angående
hans avvisning, förpassning eller utvisning. Avsikten därmed är att åtkomma
sådana fall, då t. ex. en utlänning i avsikt att förhindra hans avlägsnande
ur riket river sönder sitt pass.

I kapitlet har dessutom i anslutning till nu berörda bestämmelser vidtagits
en del andra ändringar.

8 kap. Särskilda bestämmelser.

Från gällande lag ha överflyttats 45, 47 och 49—51 §§, vilka emellertid
betecknats såsom 50, 52 och 54—56 §§. I 50 § har en redaktionell jämkning
vidtagits.

46—48 §§.

I dessa paragrafer lia upptagits de tidigare berörda bestämmelserna om den
föreslagna nämnden, om besvärsrätt över socialstyrelsens beslut och örn underställningsrätten.
Besvären synas böra handläggas i justitiedepartementet,
men där fråga är om arbetstillstånd i samband med förpassning avgöras efter
gemensam beredning med socialdepartementet. Enahanda regler böra tillämpas,
då ärende överlämnas till Kungl. Majit jämlikt 48 §. Avser sådant
ärende enbart arbetstillstånd, bör det handläggas i socialdepartementet.

I några yttranden ha uttalats önskemål med avseende å nämndens sammansättning.
Svenska arbetsgivareföreningen har påyrkat, att i nämnden
skulle finnas en representant för arbetsmarknaden. Kommerskollegium har
funnit skäl tala för den av åtskilliga handelskamrar och Sveriges industriförbund
uttalade uppfattningen att en av nämndens ledamöter borde vara väl
förtrogen med näringslivets förhållanden. De anställdas centralorganisation
har föreslagit en nämnd av fem ledamöter, av vilka två skulle representera
arbetsgivare och arbetstagare. Även kommittén för landsflyktiga intellektuella
har föreslagit en nämnd av fem ledamöter, av vilka åtminstone en skulle
vara kvinna.

Jag ansluter mig i detta hänseende till de sakkunnigas förslag, att nämnden
skall bestå av en innehavare av domarämbete, av en person som äger erfarenhet
rörande internationella rättsfrågor och av en tredje person utan fastställda
kvalifikationer. För varje ledamot bör finnas en eller två suppleanter.
Även inom en sålunda begränsad nämnd torde kunna inrymmas representanter
för de olika synpunkter som här böra bliva företrädda.

49 §.

Socialstyrelsen har påpekat att, oavsett den nya ordningen beträffande
förpassningsinstitutet, styrelsen liksom hittills icke borde vara betagen rätten
att på grundval av ny ansökan och däri uppgivna, tidigare icke framförda

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

vägande skäl frånträda redan fattat avslagsbeslut och bevilja fortsatt uppehållstillstånd.
Styrelsens handläggning av dylika ärenden finge ej jämföras
med ett dömande av en rättsfråga utan vore en lämplighetsprövning ur allmänt
samhälleliga och mänskliga synpunkter.

I åtskilliga fall har det visat sig, att man icke kan verkställa ett beslut, som Departementsinnefattar
utlännings avvisning, förpassning eller utvisning, bl. a. av den an- chetenledningen
att intet annat land vill mottaga honom. För närvarande får en
sådan utlänning kvarstanna här tillsvidare, men han har alltid beslutet örn
sitt avlägsnande hängande över sig. I dylika fall synes emellertid Kungl.

Majit, vare sig efter framställning av socialstyrelsen eller utan dylik framställning,
böra äga rätt förklara, att beslutet icke skall lända till efterrättelse
och i samband därmed meddela eller uppdraga åt socialstyrelsen att utfärda
erforderliga uppehålls- och arbetstillstånd.

Såsom i socialstyrelsens yttrande framhållits, bör även för det fall att,
efter det förpassningsbeslut meddelats, nya skäl yppats — vilka om de förut
varit kända skolat påkalla annan utgång — möjlighet finnas att förordna att
beslutet icke skall lända till efterrättelse. Sådan rätt lärer emellertid böra
vara förbehållen Kungl. Majit då beslutet, efter underställning eller besvär
meddelats av Kungl. Maj :t. Har socialstyrelsen meddelat förpassningsbeslutet
och klagan däröver ej förts, torde däremot befogenheten att häva beslutet
böra tillkomma styrelsen. Innan socialstyrelsen meddelar förordnande härom,
synes emellertid utlänningsnämndens yttrande böra inhämtas.

Bestämmelser i nu ifrågavarande hänseenden lia upptagits i förevarande
paragraf.

51 §.

Enligt gällande lag är befälhavare å fartyg pliktig att, utan ersättning från
statsverkets sida, återföra avvisad utlänning, som ankommit med fartyget,
till det land, varifrån han medtagits, därest omständigheterna uppenbarligen
voro sådana, att befälhavaren bort inse, att utlänningen kunde komma att
avvisas. Denna förpliktelse äger dock rum, endast örn fartyget omedelbart
eller inom närmaste tiden återvänder till nämnda land. Sistberörda förutsättning
för skyldighetens inträdande har, enligt vad de sakkunniga uppgiva,
mången gång medfört, att förpliktelsen icke kunnat utkrävas, utan har statsverket
ofta fått vidkännas kostnaderna för utlänningens återförande. Med
anledning härav lia de sakkunniga föreslagit borttagande av denna förutsättning
och att skyldigheten skall alternativt omfatta förpliktelse att ersätta
statsverket dess kostnader för utlänningens återsändande.

Detta förslag har föranlett en del uttalanden i yttrandena.

Kommerskollegium vill icke motsätta sig förslaget men uttalar sig för önskvärdheten
av en undersökning beträffande möjligheterna att råda bot för
den besvärande smygpassageraretrafiken. Länsstyrelsen i Kristianstads län
har ifrågasatt, örn icke vederbörande rederi borde tillförbindas samma ersättningsskyldighet,
därest denna icke fullgjordes av befälhavaren. Poliskammaren
i Göteborg har ansett, att bestämmelsen borde formuleras så, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Departements chefen.

ekonomiskt ansvar kunde avkrävas befälhavare jämväl för återtransport av
fripassagerare, som genom bristande övervakning från befälhavarens sida
kunnat undandölja sig ombord. Enär emellertid statslös fripassagerare i
regel icke återinsläpptes i den stat, från vilken han kommit hit, torde kunna
ifrågasättas, huruvida icke jämväl straffansvar borde utkrävas av befälhavare
å svenskt fartyg, därest bristande tillsyn i förevarande hänseende
kunnat konstateras.

Sveriges redareförening och Sveriges fartygsbefålsförening lia i ett gemensamt
yttrande avstyrkt förslaget. Redan den nuvarande föreskriften ålade
enligt föreningarnas förmenande befälhavaren alltför stora förpliktelser. Beträffande
fartyg som förde ett stort antal passagerare vore det omöjligt för rederiet
eller befälhavaren att vidtaga sådan undersökning, som vore ens tillnärmelsevis
ägnad att ådagalägga, huruvida passagerarna kunde inrangeras
bland den kategori personer, som enligt utlänningslagen kunde komma att avvisas.
En dylik undersökning skulle säkerligen komma att ställa fartygets
passageraretrafik i misskredit. Det vore icke heller med billighet överensstämmande
att befälhavaren ålades bestrida kostnaderna för återförande av
personer som i utländsk hamn smugit sig ombord å fartyget och där dolt sig.
Det vore omöjligt för befälhavaren att genom bevakningsåtgärder i avgångshamnen
tillse, att sådana personer icke smögo sig ombord. Kostnaderna borde
i dylika fall stanna å statsverket. Förekomsten av smygpassagerare bade
särskilt under senare år blivit en allt svårare börda för fartygen. I många
länder däribland Sverige kunde dylika personer i allmänhet icke åtalas för
sin förseelse. Åstadkommandet av straffbestämmelser härför i så många länder
som möjligt vore nödvändigt. Härutöver borde genom det allmännas försorg
vidtagas åtgärder vilka möjliggjorde för befälhavaren att bliva befriad
från utlänningar, som honom ovetande smugit sig ombord på fartyget. Såsom
förhållandena nu vore bleve befälhavaren i många fall nödsakad att
under långa perioder medföra personerna i fråga ombord, enär de allra flesta
länder icke tilläte, att de fördes i land. Befälhavaren borde få avlämna sådana
personer till vederbörande polismyndighet, som sedermera hade att vidarebefordra
dem till det land de tillhörde.

Med anledning av vad i dessa yttranden anförts vill jag först framhålla,
att den föreslagna utvidgningen av stadgandet icke avser någon skärpning
av befälhavarens tillsynsskyldighet, utan endast har till syftemål att förhindra
kringgåendet av bestämmelsen örn påföljd vid försummelse i angivna
hänseende. Skyldigheten att svara för återförandet av en utlänning, som
avvisas, bör föreligga oberoende av den omständigheten att fartyget omedelbart
eller inom den närmaste tiden återvänder till det land, varifrån utlänningen
medförts. Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag mig kunna
ansluta mig till de sakkunnigas förslag i denna del.

I vad mån även redaren skall vara ersättningsskyldig torde få bedömas
efter allmänna sjörättsliga regler. Att såsom i ett yttrande föreslagits införa
straffansvar för befälhavaren för bristande tillsyn i förevarande hänseende
torde icke böra ifrågakomma. De av föreningarna framhållna synpunkterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

angående smygpassagerare förtjäna däremot förvisso beaktande. Lösningen
av dessa frågor förutsätter emellertid internationell samverkan och torde ej
kunna ske i förevarande sammanhang.

53 §.

De sakkunniga ha föreslagit, att med polismyndighet i lagens mening
skulle avses jämväl myndighet eller person, som av länsstyrelsen förordnats
att fullgöra vad enligt lagen ålåge polismyndighet, ävensom polisman, som av
polismyndighet förordnats att granska legitimationshandlingar och mottaga
anmälningar, såvitt angår det lämnade uppdragets fullgörande.

I de sakkunnigas förslag har vidtagits en del ändringar med hänsyn till
den nuvarande polisorganisationen, varjämte, i anledning av en anmärkning
i yttrandena, polismyndighetens rätt att förordna passgranskare utvidgats
till att omfatta även andra än polismän.

57 §.

I 57 §, som motsvarar 52 § i gällande lag, har i sista stycket gjorts ett tilllägg,
innebärande att Konungen skall äga förordna huru ersättning må bestämmas
till biträde åt utlänning, som ej är på fri fot, vid besvär över utvisning
eller över socialstyrelsens beslut.

Övergångsbestämmelserna.

De i 1927 års lag förekommande övergångsbestämmelserna ha i departementsförslaget
medtagits, i den mån de fortfarande äga tillämpning. Det i
tredje stycket av övergångsbestämmelserna till 1927 års lag förekommande
stadgandet att uppehållsbok och arbetstillstånd som meddelats med stöd av
före den 1 januari 1928 utfärdad författning skulle kunna återkallas av socialstyrelsen
torde böra utgå. Enligt vad från socialstyrelsen inhämtats har
stadgandet ej på många år tillämpats. Möjligheten att utvisa utlänningen
kvarstår ju alltid.

I övergångsbestämmelserna har vidare till förebyggande av de olägenheter,
som äro förknippade med att under sista året av lagens giltighetstid uppehålls-
och arbetstillstånd måste givas allenast kort giltighet, intagits en
bestämmelse att sådana tillstånd må beviljas jämväl för tid efter den 31 december
1942, dock ej längre än under ett år efter sistnämnda dag.

I enlighet med vad i det föregående anförts har jag låtit upprätta förslag
till lag om utlännings rätt att hår i riket vistas (utlänningslag).»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:
Tage Evers.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Förslag

till

Lag

om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag).

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om utlännings inresa.

1 §•

Utlänning som ankommer till riket skall vara försedd med pass eller annan
legitimationshandling, som enligt Konungens förordnande må gälla såsom
pass.

2 §•

3 §•

2 KAP.

Om utlännings uppehåll i riket.

4 §•

Utlänning som uppehåller sig här i riket skall vara försedd med legitimationshandling
som i 1 § sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

5§-

De bestämmelser angående anmälningsskyldighet som för utlänningars
övervakande må finnas nödiga meddelar Konungen.

6§-

7 §•

8§-

Uppehållstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid samt må förbindas med de
förbehåll, som med hänsyn till vistelsens syfte och därmed sammanhängande
omständigheter finnas påkallade.

Bevis om uppehållstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

9 §.

Vad i 8 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut rörande
förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

10 §.

11 §•

Klagan över beslut i ärende angående uppehållstillstånd är ej tillåten i annat
fall än i 47 § sägs.

12 §.

Då utlänning avreser till utlandet, skall han för polismyndighet i den ort,
där han lämnar riket, uppvisa sin legitimationshandling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 269•

3 KAP.

Om utlännings rätt till arbetsanställniiig.

13 §.

Till arbetsanställning är ej att hänföra anställning i statens tjänst.

14 §.

Vad nedan i denna lag stadgas örn arbetsanställning skall äga motsvarande
tillämpning i fråga örn verksamhet som nu är sagd.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

I ärende angående sådant tillstånd skall socialstyrelsen, där ej ärendet är
av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda omständigheter föreligga,
inhämta utlåtande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den oit,
där arbetsanställningen skall innehavas, ävensom bereda sammanslutningar
av arbetsgivare eller arbetare inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att
uttala sig.

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete
samt må förbindas med de villkor och föreskrifter som finnas erforderliga.

Bevis om arbetstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

16 §.

Vad i 15 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut
rörande förlängning av tiden för arbetstillstånd.

17 §.

Arbetstillstånd må, när särskilda skäl därtill föreligga, återkallas av socialstyrelsen.

18 §.

Klagan över beslut i ärende angående arbetstillstånd är ej tillåten i annat
fall än i 47 § sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

4 KAP.

Örn utlännings avvisningjfrån riket.

19 §.

Utlänning som ankommer till riket må avvisas i följande fall:

1) örn han är zigenare eller om han uppenbarligen har för avsikt att söka
sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till annan
vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan
dylik sysselsättning;

2) om han har för avsikt att här i riket söka sitt uppehälle samt det
skäligen bör antagas att han saknar möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning; 3)

4) örn han ej är försedd med legitimationshandling som i 1 § sägs;

5) om hans legitimationshandling icke är, där så erfordras, försedd med
bevis eller visering som i 2 § sägs;

6) om han uraktlåter vad honom enligt 3 § åligger eller, vid fullgörande
därav, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

7) örn han tidigare blivit härifrån utvisad samt icke erhållit Konungens
tillstånd att återvända, där sådant erfordras.

I fall varom ovan under 1)—3) sägs må ej den avvisas som tidigare varit
svensk medborgare; dock att den som vunnit medborgarskap i annat land
må avvisas på sådan grund som i 3) sägs.

20 §.

Beslut om avvisning meddelas av polismyndighet, där ej fall föreligger
som i andra stycket sägs.

Finner polismyndighet anledning till avvisning men påstår utlänningen
att han av politiska orsaker flytt från annat land och att han ankommit därifrån
eller från land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att
bliva återsänd till förstnämnda land, skall polismyndigheten, där ej med
skäl kan antagas att påståendet är oriktigt, ofördröjligen göra anmälan hos
socialstyrelsen, som beslutar om avvisning skall ske. I avvaktan på socialstyrelsens
beslut äger polismyndigheten taga utlänningen i förvar eller ställa
honom under uppsikt.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 269.

21 §.

Polismyndighets beslut om avvisning skall meddelas vid utlänningens ankomst
till riket eller omedelbart därefter.

22 §.

Beslut örn avvisning skall innehålla de skäl å vilka beslutet grundas, och
skall däri tillika givas till känna, örn klagan över beslutet må föras och vad
utlänningen har att iakttaga, där han vill föra sådan klagan. Beslutet skall
tillställas utlänningen så fort ske kan.

23 §.

Klagan över socialstyrelsens beslut i ärende angående avvisning är ej tilllåten
i annat fall än i 47 § sägs.

Beslut om avvisning, som meddelats av polismyndighet, skall gå i verkställighet
utan hinder av anförda besvär.

24 §.

5 KAP.

Om utlännings förpassning nr riket.

25 §.

Saknar utlänning legitimationshandling som i 1 § sägs, eller kvarbliver han
efter utgången av den tid han äger rätt att vistas här i riket utan att hava
sökt förlängning av nämnda tid, må socialstyrelsen meddela förordnande, att
han ofördröjligen eller inom viss tid skall avresa från riket vid äventyr alt
han, därest han ej avreser, skall förpassas ur riket (förpassningsbeslut).

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Har socialstyrelsen meddelat beslut varigenom utlännings ansökan om rätt
att vistas här i riket avslagits, skall beslutet, där utlänningen befinner sig här
i riket, tillika innehålla förpassningsbeslut.

26 §.

Socialstyrelsen må jämväl, då särskilda skäl därtill äro, meddela förpassningsbeslut
beträffande utlänning, som i annat avseende än varom i 25 §
är fråga uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i denna lag eller med
stöd därav blivit i författning eller eljest föreskrivet, eller som mot bättre
vetande lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller
eljest i ansökningsärende, varom är stadgat i denna lag eller i författning
som med stöd därav utfärdats.

27 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning av polismyndighet eller eljest, anledning
till utlännings förpassning ur riket föreligga, skall länsstyrelsen därom
göra anmälan hos socialstyrelsen. I sammanhang med sådan anmälan
äger, när omständigheterna därtill föranleda, länsstyrelsen förordna, att utlänningen
skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt.

28 §.

Klagan över förpassningsbeslut är ej tillåten i annat fall än i 47 § sägs.

29 §.

Utlänning som må klaga över förpassningsbeslut äger, där han så önskar,
dock tidigast å andra dagen efter det beslutet tillställdes honom, inför länsstyrelsen
eller magistrat eller i vittnens närvaro inför tillsyningsman eller föreståndare
vid häkte, ordförande i magistrat, polismästare eller landsfogde avgiva
förklaring att han åtnöjes med beslutet. Om förklaring, som ej avgivits
inför länsstyrelsen, skall denna ofördröjligen underrättas.

Förklaring varom nu är sagt må ej återtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

30 §.

Förpassning verkställes genom länsstyrelsens försorg.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, om ej annat föranledes av särskilda
skäl, såsom att landet är avlägset eller att han av politiska orsaker
flytt därifrån. Kan utlänningen ej befordras till sitt hemland eller kan detta
ej utrönas, bör han befordras till det land varifran han inkommit i riket, såvitt
ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts, eller han utvisats
från det landet eller han kan antagas där icke åtnjuta trygghet mot att bliva
återsänd till land varifrån han av politiska orsaker flytt.

_ i

6 KAP.

Om utlännings utvisning från riket.

31 §.

Länsstyrelse må meddela förordnande om utvisning från riket av följande
utlänningar, nämligen:

1) zigenare ävensom den som beträdes med lösdriveri eller bettlande, sa
ock den som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom utförande
av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning;

2) den som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande
av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt;

3) den som inom loppet av de närmast förflutna tva arén här i riket genom
utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller biträdande
vid dylik handel eller för förbrytelse mot gällande bestämmelser om tillverkning
av brännvin eller försäljning av vin eller spritdrycker eller olovlig befattning
i andra fall med sådana drycker eller eljest för olovlig varuinförsel
eller för det han utan vederbörligt tillstånd här i riket under kringresande
eller kringvandrande idkat hantverk eller annan hantering;

4) den som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat
brott än ovan avses dömd till straffarbete, till fängelse ej under sex månader,
till ungdomsfängelse eller till tvångsuppfostran, allt saframt brottets beskaffenhet
föranleder till antagande att fara av hans vistelse i riket kan uppstå för
allmän säkerhet, ordning eller sedlighet; dock att utvisning för det brott ej
må ske, där ej förhör som i 32 § sägs i ärendet hållits innan sex månader förflutit
från det han efter utståndet straffarbete eller fängelse blivit frigiven
eller ock efter ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran blivit utskriven;

5) den som inom loppet av de närmast förflutna fem åren utom riket undergått
honom omedelbart ådömt frihetsstraff för brott varför enligt gällande
lag örn utlämning av förbrytare utlämning må ske.

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 269. °

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Om hemsändande av utlänning som faller fattigvården till last är särskilt
stadgat.

32 §.

När omständigheterna därtill föranleda, må länsstyrelsen förordna att utlänningen
skall tagas i förvar.

Över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning företagas
örn alla de omständigheter som kunna inverka å ärendets utgång.

Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas till
avgörande. Där fråga är om utlänning, som undergår honom omedelbart
ådömt frihetsstraff, skall iakttagas att, såframt ej särskilda hinder möta, ärendet
hos länsstyrelsen bringas till slut så tidigt att, där till utvisning dömes,
densamma kan verkställas omedelbart efter strafftidens utgång.

33 §.

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning föreligga på grund
av stadgande i 31 §, skall anmälan därom göras hos länsstyrelsen. Kan det
skäligen befaras att utlänningen avviker, må polismyndigheten taga honom i
förvar; och skall polismyndigheten därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen.

34 §.

35 §.

Vill den som genom länsstyrelses utslag förklarats skola utvisas överklaga
utslaget, äger han sist å åttonde dagen efter det utslaget avkunnades för ho -

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Inkomna besvär skall länsstyrelsen, så fort ske kan, jämte eget utlåtande
och övriga till ärendet hörande handlingar insända till nedre justitierevisionen.

36 §.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, om ej annat föranledes av
särskilda skäl, såsom att landet är avlägset eller att han av politiska orsaker
flytt därifrån. Kan utlänningen ej befordras till sitt hemland eller kan detta
ej utrönas, bör han befordras till det land varifrån han inkommit i riket,
såvitt ej sådana skäl däremot föreligga som nyss nämnts, eller han utvisats
från det landet eller han kan antagas där icke åtnjuta trygghet mot att bliva
återsänd till land varifrån han av politiska orsaker flytt.

37 §.

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes
påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning som i riket
vistas. Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är sagt, förordnar Konungen
att förhör i ärendet skall hållas inför länsstyrelse; och gäller i fråga om sådant
förhör vad i 32 § tredje och fjärde styckena är stadgat. När omständigheterna
därtill föranleda, må utlänningen tagas i förvar.

I fråga örn verkställighet av beslut om utvisning varom i denna paragraf
sägs, äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlänningen
befordras till land varifrån han av politiska orsaker flytt eller till land
varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till förstnämnda
land.

38 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

39 §.

Uraktlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet som är stadgad i denna
lag eller i författning som med stöd därav utfärdats, straffes med dagsböter.

överträder utlänning vad i 13 eller 14 § är stadgat, straffes likaledes med
dagsböter.

Till enahanda straff är ock den förfallen, som anställer utlänning i sin
tjänst, utan att denne jämlikt 13 § är berättigad antaga anställningen.

40 §.

41 §.

Förhjälper någon utlänning att inkomma i riket, ehuru denne ej innehar
legitimationshandling som i 1 § sägs, straffes med dagsböter.

42 §.

Den som skäligen misstänkes för brott varom i denna paragraf sägs skall
tagas i häkte.

43 §.

44 §.

Förseelse varom i denna lag är fråga åtalas av allmän åklagare.

Åtal för förseelse som i 39 eller 41 § sägs anhängiggöres vid polisdomstol,

Kungl. Majlis proposition nr 269.

där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan
ej finnes, vid allmän domstol.

Åtal jämlikt 40 eller 42 § anhängiggöres vid allmän domstol.

45 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser.

46 §.

Socialstyrelsen må jämväl i andra ärenden än i första stycket sägs inhämta
nämndens yttrande.

I socialstyrelsens protokoll skall nämndens yttrande antecknas, så ock särskild
mening som yppats av någon dess ledamot.

47 §.

Klagan föres hos Konungen genom besvär, som skola sist å åttonde dagen
efter det beslutet tillställdes utlänningen ingivas till justitiedepartementet.
Besvären må ock inom tid som nu är sagd ingivas till länsstyrelse eller, där
klaganden förvaras i häkte, till tillsyningsmannen vid häktet. Tillsyningsmannen
är pliktig att ofördröjligen insända besvären till länsstyrelsen. Vill
utlänning som icke är på fri fot anföra besvär, åligger det länsstyrelsen eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

tillsyningsman vid häkte att tillse att utlänningen därvid ej saknar nödigt
biträde. Inkomna besvär skall länsstyrelsen så fort ske kan insända till
justitiedepartementet.

Besvär må på klagandens eget äventyr med posten insändas, med iakttagande
av att de skola vara departementet eller länsstyrelsen tillhanda före
utgången av den tid som nyss stadgats.

48 §.

Socialstyrelsen äger, om den finner särskilda skäl därtill föreligga, överlämna
ärende till Konungens avgörande.

Sådant överlämnande skall ske, såframt utlänningsnämnden i sitt yttrande
därom hemställt.

49 §.

Kan beslut om utlännings avvisning, förpassning eller utvisning icke verkställas,
eller yppas efter det Konungen meddelat eller fastställt förpassningsbeslut
nya skäl, må Konungen förordna, att beslutet icke skall lända till efterrättelse,
ävensom meddela de föreskrifter med avseende å utlänningens
uppehåll i riket, som kunna prövas erforderliga, eller ock uppdraga åt socialstyrelsen
att meddela sådana föreskrifter.

50 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd varom i 4, 5 eller 6 kap. eller 7 kap. 42 §
sägs, är han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska
ort, dit han sändes.

51 §.

Har utlänning varom i 19 § sägs med fartyg ankommit till riket och voro
omständigheterna uppenbarligen sådana att befälhavaren bort inse att utlänningen
kunde komma att härifrån avvisas, är befälhavaren, om sådan åtgärd
vidtages, pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra
honom till det Iand varifrån han medtagits, eller ock ersätta statsverket
kostnaderna för hans återsändande till nämnda land.

52 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

53 §.

Med polismyndighet avses i denna lag i Stockholm chefen för kriminalavdelningen
och i övriga städer samt å landet vederbörande polischef ävensom
såväl i stad som å landet annan, vilken av länsstyrelsen särskilt förordnats att
fullgöra vad enligt denna lag åligger polismyndighet, så ock den som av
polismyndigheten förordnats att granska legitimationshandlingar och mottaga
anmälningar, den sistnämnde dock endast såvitt angår fullgörande av det
lämnade uppdraget.

54 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller
eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, äger Konungen,
med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket
eller att vistas å viss ort inom riket, meddela de särskilda bestämmelser som
må finnas nödiga.

I fall varom i denna paragraf sägs må Konungen i fråga om utlännings
avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna.

55 §.

Denna lag avser ej främmande makters kurirer, utan gälla om dem de föreskrifter
Konungen meddelar.

56 §.

Rätten att i visst fall medgiva undantag från stadgandena i 2, 13 och 14 §§
må efter Konungens bemyndigande utövas av socialstyrelsen.

57 §.

Närmare föreskrifter angående pass samt angående visering och vad därmed
äger sammanhang meddelar Konungen.

Likaledes utfärdar Konungen de närmare föreskrifter som i övrigt erfordras
för tillämpningen av denna lag samt med avseende å verkställighet
av avvisning, förpassning eller utvisning.

Huru ersättning åt biträde, varom i 32, 35 eller 47 § sägs, eller åt tolk må
bestämmas, därom förordnar ock Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938 och gäller till och med den 31
december 1942. I fråga om sådan under tiden för lagens giltighet begången
förseelse som i lagen avses, skall vad där är stadgat örn ådömande av ansvar
fortfarande gälla.

Uppehållsbok och arbetstillstånd som meddelats med stöd av före den 1
januari 1928 gällande författning skola vara gällande under den tid, för vilken
de utfärdats. Har utlänning hit inkommit före utgången av februari månad
1927 och erfordrades enligt äldre författning för hans rätt att vistas härstädes
icke visering eller uppehållsbok, skall vad i 2 kap. stadgas om skyldighet
att vara försedd med uppehållstillstånd icke äga tillämpning i fråga om
sådan utlänning. Utlänning, som den 1 januari 1928 innehade arbetsanställning
utan att enligt äldre författning visering eller arbetstillstånd erfordrades,
skall anses hava erhållit arbetstillstånd gällande tills vidare.

Uppehålls- eller arbetstillstånd må meddelas även för tid efter den 31 december
1942, dock ej längre än för högst ett år efter sistnämnda dag.

Är ärende anhängiggjort hos myndighet före den 1 januari 1938, skall det
behandlas enligt äldre lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 mars
1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 10 mars 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i statsrådet den 26 februari 1937, hade Kungl. Maj:t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag om utlännings rätt att här i riket
vistas (utlänningslag).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Olof Thulin.

Lagrådet yttrade:

I fråga örn lagens giltighetstid åberopar lagrådet i allo det
uttalande, som därutinnan gjordes av lagrådet i yttrande den 8 december
1931 (jfr sakkunnigbetänkandet s. 62) över då föreliggande förslag till lag
i detta ämne. De skäl, vilka därvid anfördes för att låta tidsbegränsningen
bortfalla, göra sig tydligen än starkare gällande sedan behovet av en sådan
lagstiftnings upprätthållande i alla dess delar blivit yttermera bestyrkt under
en avsevärd tid. I likhet med de sakkunniga anser lagrådet detta spörsmål
äga en principiell betydelse, vilken icke bör underskattas, och finner ej heller
eljest tillräcklig orsak föreligga att åt denna lagstiftning giva allenast provisorisk
giltighet.

Lagrådet anser nödvändigt framhålla, att den tid, som för avgivande av
yttrande över förslaget kunnat stå lagrådet till buds, blivit med hänsyn till
angelägenheten att undvika försenad riksdagsbehandling synnerligen knapp.
Den granskning, som under dessa förhållanden kunnat äga rum, har föranlett
efterföljande uttalanden i fråga örn särskilda delar av förslaget.

20 §.

Justitierådet Sandström, med vilken justitierådet Afzelius instämde:

Såsom i remissprotokollet i anslutning till de sakkunnigas uttalanden framhållits,
kan flyktingsproblemet icke bedömas uteslutande ur humanitära syn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

punkter; en avvägning måste ske mellan å ena sidan hänsyn av detta slag,
därvid särskilt borde beaktas de risker den enskilde flyktingen löpte vid ett
återsändande till hemlandet, samt å andra sidan de olägenheter härvaron av
viss flykting eller ett avsevärt större antal flyktingar kunde vålla riket. Det
är naturligt att i sistnämnda hänseende särskild uppmärksamhet måste ägnas
förhållandena å arbetsmarknaden. Därest asylrätt lämnas en flykting, måste
också tillses, att han, då så erfordras, kan erhålla arbete för att försörja sig.

Ehuru ett av syftemålen med det förevarande lagförslaget torde vara att
mera än i gällande lag tillgodose asylrättens krav, har på grund av anförda
omständigheter några materiella bestämmelser örn denna icke kunnat meddelas.
En persons egenskap av flykting skall enligt förslaget såsom hittills endast
utgöra en av de omständigheter, som tagas i betraktande vid avgörande av
fråga örn hans rätt att vistas i riket. Hänsynstagande till asylrätten framträder
huvudsakligen däri alt ett särskilt förfarande för behandling av vissa
flyktingsfrågor anordnas. Den grundläggande bestämmelsen härutinnan kan
sägas vara den i andra stycket av denna paragraf förekommande som avser
att i visst fall förbehålla socialstyrelsen avgörandet av fråga om flyktings avvisning
från riket. Fallet beskrives så att utlänning påstår att han av politiska
orsaker flytt från annat land och att han ankommit därifrån eller från
land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till
förstnämnda land, samt att ej med skäl kan antagas att påståendet är oriktigt.

Mot den uppställda bevisregeln är måhända i och för sig icke så mycket
att invända. Det ligger i sakens natur att stränga juridiska beviskrav icke
kunna upprätthållas i fråga om flyktingskap, därest asylrätten skall få något
värde. Huruvida bevisregeln utformas så som i förslaget eller — vilket
kanske principiellt vore riktigare och vanligen sker i utlandet när undantagsvis
sådana regler där förekomma — så att flyktingen skall göra sitt påstående
troligt torde också i praktiken spela mindre roll. Emellertid måste
lämpligheten av att i lagen upptaga en sådan regel som förslagets sättas i
fråga. Den måste anses inbjuda till försök att simulera flyktingskap för att
inkomma i riket. Att skilja mellan simulanten och den verklige flyktingen
torde ofta nog erbjuda svårigheter, och även om detta skulle vara möjligt,
måste under alla förhållanden befaras ett större tillopp av icke önskvärda
utlänningar. Det synes också onödigt att inskriva regeln i lagen. Tillämpningen
blir dock till sist en omdömesfråga. Vad som åsyftats torde hava varit
att i fall, då uppgifterna om flyktingskapet äro av beskaffenhet att väcka
tvekan huruvida avvisning skall beslutas, ett hänskjutande till socialstyrelsen
skall äga rum. Det synes vara tillräckligt att detta kommer till uttryck
i lagen.

Det kan beträffande ifrågavarande stadgande vidare sättas i fråga huruvida
det är lämpligt att beskriva politisk flykting på ett sätt vilket framstår
såsom ett försök att definiera begreppet och huruvida man icke i stället bör
hänföra sig till det vanliga språkbrukets uttryck politisk flykting. Detta
uttryck torde — utan att giva anledning till icke avsedd tolkning — lika väl

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

som den i lagen använda beskrivningen tillåta ett hänsynstagande till de nya
förhållanden som uppkommit eller kunna uppkomma på området.

22 §.

Lagrådet:

Enligt såväl 1914 års lag som gällande lag skall till utlänningen överlämnas
skriftligt besked angående avvisningsbeslut. Dylikt besked bör tillställas
utlänningen samtidigt med att beslutet kungöres honom. Anledning lärer
saknas att icke här upptaga en tydlig bestämmelse av detta innehåll, helst
som besvärstiden enligt förslaget skall förkortas från trettio till atta dagar.

23 §.

Lagrådet:

Finner länsstyrelsen vid prövning av besvär, varom här är fråga, att avseende
bort fästas vid utlännings uppgift att han är politisk flykting, lärer
länsstyrelsen hava att med undanröjande av polismyndighetens beslut överlämna
handlingarna i målet till socialstyrelsen för prövning av frågan om
avvisning. Föreskrift härom torde lämpligen kunna upptagas i förevarande
paragraf.

24 §.

Lagrådet:

Det i andra styckets andra punkt upptagna stadgandet att länsstyrelsen har
att, där så finnes erforderligt, i avvisningsärende göra anmälan hos socialstyrelsen
synes hava avfattats efter förebild av bestämmelser i 1914 års lag
och nu gällande lag av innehåll att länsstyrelse i vissa fall har att göra anmälan
hos Kungl. Majit. Enligt sistnämnda bestämmelser har länsstyrelsen
tydligen att avvakta Kungl. Maj:ts beslut eller vidare föreskrifter. Men då
socialstyrelsen icke är chefsmyndighet för länsstyrelsen, blir i förhållandet
mellan dem ett sålunda formulerat stadgande till sin innebörd oklart. Med
det uttryckssätt, som användes i förslaget, måste ordalagen anses närmast
häntyda på att i här avsett fall socialstyrelsen övertager beslutanderätten
och att länsstyrelsen således genom sin anmälan skilt sig från ärendet. Enligt
remissprotokollet åsyftas emellertid, att länsstyrelsen skall »inhämta
socialstyrelsens föreskrifter», varav torde följa att länsstyrelsen har att meddela
beslut i överensstämmelse med dessa instruktioner. Lämpligheten av
ett stadgande med sådant innehåll måste ifrågasättas. Därest dylikt ärende,
som avser endast verkställighet av avvisningsbeslut, anses icke kunna avgöras
av länsstyrelsen, eventuellt efter inhämtande av yttrande från socialstyrelsen,
synes prövningen böra ankomma å sistnämnda myndighet. I varje
fall bör genom ändrad lydelse av lagtexten tydligt angivas vilkendera myndigheten
här skall hava avgöranderätten.

<6 Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

27 §.

Lagrådet:

Uttrycket »göra anmälan» i första stycket torde lämpligen kunna utbytas
mot »underrätta».

30 §.

Lagrådet:

Med avseende å det i tredje styckets andra punkt förekommande uttrycket
»göra anmälan» hänvisas till yttrandet vid 24 §.

46 och 47 §§.

Lagrådet:

Beträffande behandlingen i socialstyrelsen av vissa ärenden rörande lagens
tillämpning samt överklagande av socialstyrelsens beslut och den väsentligen
därav betingade kompetensfördelningen mellan socialstyrelsen och
Kungl. Majit utgår förslaget från att vid socialstyrelsens sida skall ställas ett
av tre personer bestående råd (utlänningsnämnden), vars yttrande skall inhämtas
i vissa viktigare ärenden (46 §). Klagan över styrelsens avvisningsoch
förpassningsbeslut så ock över styrelsens beslut i ärende angående uppehålls-
eller arbetstillstånd, som tillika innehåller förpassningsbeslut, skall få
föras, där antingen utlänningsnämnden eller någon dess ledamot kommit till
annan mening än styrelsen eller ock beslutet meddelats utan att yttrande inhämtats
från nämnden (47 §). Socialstyrelsen skall dessutom, om den finner
särskilda skäl därtill föreligga, kunna överlämna ärende till Kungl. Majits
avgörande, och sådant överlämnande skall ske, såframt utlänningsnämnden
i sitt yttrande hemställt därom (48 §).

Nämnden har i lagen betecknats såsom en rådgivande institution men lärer
med hänsyn till den faktiska ställningen och även till särskilda befogenheter
komma att i verkligheten öva ett bestämmande inflytande på den ansvariga
myndighetens beslut. Betecknande för den ställning som tillämnats
nämnden är bestämmelsen att styrelsen skall vara skyldig att till Kungl.
Majit överlämna ett ärende därest nämnden i sitt yttrande hemställer därom.
En anordning av denna beskaffenhet torde strida mot grundläggande principer
inom svenskt förvaltningsväsen och kan icke undgå att väcka starka betänkligheter.

Även det praktiska värdet av anordningen kan sättas i fråga. Ett av de
väsentliga syftemålen med nämnden torde hava varit att undvika en allmän
besvärsrätt till Kungl. Majit och att sålunda inskränka antalet besvärsmål. Det
måste emellertid anses osäkert om detta syfte uppnås i avsedd utsträckning.
Även med förslagets anordning torde man hava att räkna med ett avsevärt
antal besvärsmål, och det kan därvid förutses att de ärenden i vilka klagan
medgives komma att tillhöra de mera svårbedömda.

Örn sålunda anordningen med utlänningsnämndens inrättande icke kan
anses tillfredsställande, synes detsamma ej mindre gälla den därav föranledda
gränsdragningen för Kungl. Majits befattning med frågorna. En inskränkt

Kungl. Maj-.ts proposition nr 269.

besvärsrätt skapas, men den måste sägas inträda på ett jämförelsevis slumpartat
sätt och torde komma att verka tämligen ojämnt. Besvärsrätt komme
att, oavsett frågornas art, föreligga huvudsakligen endast i de fall då deras
tveksamma beskaffenhet komme till uttryck i olika meningar. Med besvärsrätten
bör icke sammanställas den föreslagna rätten för socialstyrelsen eller
nämnden att med rubbning av instansordningen hänskjuta ärende till omedelbart
avgörande av Kungl. Maj:t; utövningen av sistnämnda rätt måste
nämligen ske efter andra grunder än som hänföra sig till den enskildes intresse
att få fullfölja sin talan. Den synnerliga vikten av de enskilda personliga
intressen som äro i fråga kräver att en prövning i besvärsväg må kunna
äga rum, och denna prövning synes lämpligen böra ske hos Kungl. Majit.
Därest så finnes påkallat, kan tydligen utan stadgande i lag till Kungl. Maj :ts
biträde inrättas en rådgivande nämnd i överensstämmelse med vad som skett
på vissa håll i utlandet. En sådan anordning kan icke drabbas av de anmärkningar
som här förut uttalats i fråga om förslagets utlänningsnämnd.

Med stöd av det anförda anser sig lagrådet icke kunna förorda förslaget
uti ifrågavarande delar utan hemställer att det omarbetas så att bestämmelserna
om utlänningsnämnden utgå samt att allmän besvärsrätt till Kungl.
Majit medgives uti de i 47 § omförmälda ärendena.

45 §.

Lagrådet:

Enligt stadgandet i första stycket skall socialstyrelsen, utan annan inskränkning
än som ligger i hänvisningen till särskilda skäl, äga undandraga sig att
fatta beslut i ärende, som enligt lagen ankommer på styrelsens prövning. I
sin vaga formulering och såsom led i ett system, vilket bygger på besvärsförfarande,
kan stadgandet icke undgå att möta betänklighet. Då emellertid vissa
utlänningsärenden kunna hava sådan politisk innebörd att deras snabba
avgörande av Kungl. Majit kan vara av allmän betydelse, synes invändning
icke böra göras mot att lagen kommer att inrymma en sådan möjlighet, helst
som den tvivelsutan kan antagas bliva begagnad med stor urskillning och på
ett sätt som icke ger fog för anmärkning om godtycklighet i tillämpningen.
För att tydligare utmärka den undantagskaraktär, som uppenbarligen måste
fästas vid stadgandet, torde »särskilda skäl» böra utbytas mot »synnerliga
skäl».

Vinner vad lagrådet anfört vid 46 och 47 §§ ej beaktande, är vid bestämmelsen
i andra stycket av förevarande paragraf därutöver att erinra följande.
Att en institution, vilken eljest enligt lagen skall vara endast rådgivande, äger
föreskriva att, i stället för att beslut i laga ordning gives av den ansvariga
myndigheten, ärende skall hänskjutas till Kungl. Majit, måste anses synnerligen
olämpligt. Med hänsyn till stadgandet i första stycket kan anledning
att införa en dylik befogenhet för nämnden föreligga endast för det fall att
socialstyrelsen i detta avseende hyser en mening, som står i strid med nämndens,
och det synes med skäl kunna ifrågasättas huruvida behov av en så
ovanlig anordning kan vara förhanden. I varje fall kan, med den uppfattning

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

som här uttalats rörande tillämpningen av stadgandet i första stycket, icke
tillstyrkas att möjlighet till avvikelse från eljest gällande ordning för ärendenas
behandling ytterligare utvidgas. Lagrådet hemställer alltså, att andra
stycket må utgå.

När ärende hänskjutes till Kungl. Majit, bör tydligen gälla att socialstyrelsen
skall bifoga eget yttrande. Bestämmelse härom torde böra upptagas i första
stycket.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 16 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet och tillförordnade chefen för utrikesdepartementet,
statsrådet Westman, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över det
den 26 februari 1937 till lagrådet remitterade förslaget till lag örn utlännings
rätt att här i riket vistas (utlänningslag).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Vad lagrådet anfört i fråga om lagens giltighetstid har icke föranlett
mig att frångå den uppfattning jag därutinnan uttalat vid lagförslagets
remiss till lagrådet.

Beträffande bestämmelsen i 20 § rörande avvisning av politisk flykting ha
två av lagrådets ledamöter ifrågasatt lämpligheten av att i lagen upptaga den
bevisregel som innehålles i nämnda lagrum samt ansett att det i varje fall vore
tillräckligt att i lagen komme till uttryck att, då uppgifterna om flyktingskapet
vore av beskaffenhet att väcka tvekan huruvida avvisning skulle beslutas,
ett hänskjutande till socialstyrelsen skulle äga rum. Vad angår frågan huruvida
den föreslagna bevisregeln bör upptagas i lagen får jag hänvisa till vad
som vid remissen till lagrådet anförts rörande behovet av att i lagen intagas
särregler i fråga om politiska flyktingar. För de tillämpande myndigheterna
måste det ock vara av stor vikt att lagen ger tydligt uttryck för den regel i
förevarande hänseende som anses erforderlig. I anledning av den gjorda
anmärkningen rörande avfattningen av lagrummet får jag erinra om att syftemålet
med det däri upptagna stadgandet är, att alla avvisningsfrågor rörande
politiska flyktingar skola prövas av socialstyrelsen. En ändring, som skulle
giva en annan innebörd åt stadgandet, kan jag alltså icke tillstyrka.

Samma ledamöter av lagrådet ha vidare ifrågasatt, huruvida det vore lämpligt
att beskriva politisk flykting på ett sätt, vilket framstode såsom ett försök
att definiera begreppet, och huruvida man icke i stället borde hänföra
sig till det vanliga språkbrukets uttryck politisk flykting. Häremot får
jag framhålla alt det synes mindre tillfredsställande att i lagtexten använda
detta uttryck, vilket skulle kunna hava eller erhålla annan innebörd än den
nu avsedda. Såsom jag vid remissen till lagrådet framhållit, lärer för övrigt
den i förslaget intagna och av de sakkunniga förordade definitionen å politisk
flykting såsom den, som av politiska orsaker flytt från annat land, in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

rymma hänsynstagande till de personliga förutsättningarna samt medgiva
en anpassning till skiftande förhållanden och tidslägen.

Lagrådet har under 22 § anfört att i paragrafen borde upptagas tydlig bestämmelse
att skriftligt besked angående avvisningsbeslut skall överlämnas
till utlänningen samtidigt med att beslutet kungöres honom. Då den föreslagna
lagtexten innehåller bestämmelse att avvisningsbeslut skall tillställas
utlänningen så fort ske kan, synes emellertid något ytterligare stadgande i
ifrågavarande hänseende ej vara erforderligt.

Med avseende å 23 § har lagrådet anmärkt att i detta lagrum borde intagas
bestämmelse därom, att därest länsstyrelsen vid prövning av besvär över avvisningsbeslut
finner att avseende bort fästas vid utlännings uppgift att han
vore politisk flykting, länsstyrelsen skall, med undanröjande av polismyndighetens
beslut, överlämna handlingarna i ärendet till socialstyrelsen för prövning
av frågan örn avvisning. Med anledning av vad lagrådet sålunda anfört
har jag låtit i 23 § intaga bestämmelse av angivet innehåll.

På grund av vad lagrådet anfört rörande 24 och 30 §§ har sådan ändring,
vidtagits i lagtexten att därav tydligt framgår att länsstyrelse äger i tvivelaktiga
fall eller där svårighet möter för avvisnings- eller förpassningsbesluts
verkställande överlämna ärendet till socialstyrelsens avgörande.

I 27 § har såsom lagrådet hemställt vidtagits en jämkning av redaktionell
natur.

Lagrådet har under 46—48 §§ framställt anmärkningar mot bestämmelserna
örn utlänningsnämnden och dess uppgifter samt hemställt att förslaget
måtte omarbetas så, att bestämmelserna om utlänningsnämnden utgå samt
att allmän besvärsrätt till Kungl. Maj:t medgives i de i 47 § omförmälda
ärendena.

I fråga om de synpunkter som föranlett mig att upptaga förslaget om inrättandet
av en utlänningsnämnd och beträffande de befogenheter som föreslagits
skola tillkomma nämnden får jag hänvisa till vad jag härom anfört
vid lagförslagets remitterande till lagrådet. Lagrådet har i första hand invänt,
att nämnden torde komma att i verkligheten utöva ett bestämmande
inflytande på den ansvariga myndighetens beslut. Lagrådet har därvid fäst
särskilt avseende vid stadgandet att socialstyrelsen skall vara skyldig att till
Kungl. Majits avgörande överlämna ärende, därest nämnden i sitt yttrande
hemställer därom. En anordning av ifrågavarande beskaffenhet skulle enligt
lagrådets mening strida mot grundläggande principer inom svenskt förvaltningsväsen.
Häremot kan emellertid invändas att nämnden även med den
ställning den erhållit enligt lagförslaget i huvudsak är att betrakta som
en rådgivande institution. Varken den omständigheten att vissa rättsverkningar
— nämligen besvärsrätt i en del ärenden — knutits därtill att inom
nämnden uttalats avvikande mening, eller det förhållandet att nämnden
äger initiativrätt beträffande ärendens överlämnande till Kungl. Majit synes
förändra denna nämndens karaktär. Det är alltjämt hos den beslutande
myndigheten, vare sig denna är socialstyrelsen eller Kungl. Majit, som ärendets
sakliga avgörande ligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Lagrådet har även ifrågasatt det praktiska värdet av den föreslagna anordningen
och ansett reglerna angående förutsättningarna för besvärsrätt
icke vara tillfredsställande. Såsom i remissprotokollet anförts torde det
emellertid icke minst av praktiska skäl vara olämpligt att införa en allmän
besvärsrätt i ärenden av ifrågavarande slag. Ej heller lärer en sådan besvärsrätt,
begränsad till de i 47 § omförmälda ärendena, såsom lagrådet föreslagit,
kunna ifrågakomma, enär även detta skulle bliva alltför betungande
för Kungl. Majit. Härtill kommer att dessa ärenden i regel ej äro av den vikt
eller beskaffenhet att de böra avgöras av regeringen. Genom den funktion,
som i förslaget tillerkänts nämnden, torde garantier vinnas för att endast det
mindre antal ärenden, som med hänsyn till deras tveksamma beskaffenhet
eller deras vikt böra prövas av högre myndighet, komma under Kungl. Majits
bedömande.

Mot bestämmelsen att ärende skall av socialstyrelsen överlämnas till Kungl.
Majit, därest nämnden i sitt yttrande hemställer därom, har lagrådet vidare
anmärkt, att det med skäl kunde ifrågasättas huruvida behov av en så ovanlig
anordning vore för handen. Häremot får jag erinra, att berörda anordning
är avsedd att utgöra en garanti för att viktigare ärenden komma under
Kungl. Majits bedömande. Såsom vid remissen anfördes ingår denna befogenhet
för nämnden i de åtgärder som avse att utgöra en ersättning för den
av de sakkunniga föreslagna, men i det remitterade förslaget icke upptagna
bestämmelsen, att Kungl. Majit själv skulle äga taga initiativ till ärendes
överlämnande till Kungl. Majits avgörande.

Lagrådet har beträffande bestämmelsen i första stycket av 48 § hemställt
att uttrycket ''särskilda skäl’ borde utbytas mot uttrycket ''synnerliga skäl’.
Ifrågavarande bestämmelse avser att bereda socialstyrelsen rätt att, då särskilda
skäl av allmän politisk eller annan innebörd föreligga, överlämna
ärendet till Kungl. Majits avgörande. Även om bestämmelsen— såsom lagrådet
ock framhållit -— är av undantagskaraktär, synes det dock mindre
lämpligt att giva bestämmelsen en mera begränsad innebörd än i förslaget
skeft.

På grund av vad sålunda anförts har jag ansett mig böra vidhålla förslaget
i nu ifrågavarande delar. Emellertid torde, såsom lagrådet hemställt, i 48 §
böra uttryckligen stadgas, att när ärende av socialstyrelsen överlämnas till
Kungl. Majit, socialstyrelsen skall bifoga eget utlåtande.»

Föredraganden hemställer härefter alt Kungl. Majit måtte jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreslå riksdagen att antaga ifrågavarande
lagförslag efter ändring i angivna hänseenden.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
alt lill riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga lill delta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 2(19. 6