Kungl. Maj.ts proposition nr 151 (Proposition 1954:151)

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Nr 151.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjerna
för den framtida nykterhets politiken m. m.; given
Stockholms slott den 19 februari 195b.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels godkänna av föredragande departementschefen enligt samma protokoll
förordade riktlinjer för den framtida nykterhetspolitiken;

dels ock antaga härvid fogade förslag till

1) rusdrycksförsäljningsförordning;

2) ölförsäljningsförordning;

3) förordning om ändring i förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående
försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker; samt

4) förordning om ändring i förordningen den 15 december 1939 (nr 887)
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen uppdrages nya riktlinjer för den framtida nykterhetspolitiken,
och förslag till ny försälj ningslagstiftning för alkoholdrycker framlägges.

Motbokssystemet intar en dominerande ställning i den nuvarande nykterhetspolitiken.
En huvuduppgift vid omprövningen har därför varit att bedöma
systemets verkningar och ta ställning till frågan om systemets vara eller
icke vara. I propositionen frainhålles att systemet i vissa fall verkar som
spärr mot överdriven konsumtion och i andra fall suggererar till inköp som
eljest inte skulle gjorts. Systemets totala effekt på konsumtionen och nykterhetstillståndet
bedömes emellertid som skäligen ringa. Systemet är förbundet
med åtskilliga olägenheter. Det drar vidare dryga kostnader för administration
av den individuella kontrollen. Genom inbesparing av dessa
kostnader kan utrymme beredas för ökade positiva åtgärder för ett bättre
nykterhetstillstånd.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 151.

Kungl. Maj. ts proposition nr 151.

Motbokssystemet föreslås därför avskaffat.

Tyngdpunkten i nykterhetspolitiken skall i fortsättningen läggas på de
positiva åtgärderna. Forskning, undervisning och upplysning i nykterhetsfrågan
skall intensifieras. Nykterhetsvården skall upprustas, främst genom
ökade resurser för länsnykterhetsnämnder och kommunala nyklerhetsnämnder.
Särskild vikt lägges vid nykterhetstillståndet hland ungdomen. Strävandena
att skapa goda möjligheter för ungdomens fritidssysselsättning skall
stödjas. Betydande statsanslag skall sålunda utgå till ungdomsvårdande organisationer,
till ungdomsidrott och till annan organiserad fritidsverksamhet
bland ungdomen.

I nu nämnda hänseenden uppdras i propositionen allmänna riktlinjer. De
detaljerade förslagen framlägges i särskilda propositioner.

Upprustningen av samhällets insatser för de nämnda ändamålen medför
ökade statsutgifter om ca 7 milj. kr. årligen. Å andra sidan åstadkommes
genom motbokssystemets slopande besparingar som på längre sikt torde
uppgå till omkring 10 milj. kr. per år.

Den nya nykterhetspolitiken kommer inte att innebära någon ändring
i principerna för beskattning av sprit och vin. Det uttalas i propositionen
att de nyligen föreslagna relativt höga spritpriserna utgör ett värdefullt stöd
för de positiva åtgärderna. Men framkomna förslag om ytterligare höjda
spritpriser upptages icke. Principen att genom en differentierad beskattning
främja övergång till svagare drycker, som kom till uttryck redan i den vid
riksdagens början framlagda skattepropositionen, bibehålies och fullföljes
i fråga om maltdryckerna. Förslag om borttagande av skatten på lättöl
(svagdricka) framlägges i särskild proposition.

Även andra åtgärder i syfte att inrikta konsumtionen på mindre alkoholstarka
drycker förordas.

I propositionen föreslås sålunda att starköl åter skall få tillhandahållas.
Försäljningen skall följa samma bestämmelser som gäller för spritdrycker.
Det vanliga ölet skall bibehålla den nuvarande alkoholhalten.

Lagstiftningen om försäljning av sprit, vin och Öl har alltjämt en viktig
uppgift som stöd för övriga nykterhetspolitiska åtgärder. En strävan i den
föreslagna nya lagstiftningen är att så långt möjligt ge den enskilde större
frihet men också större ansvar. Åtskilliga begränsningar blir givetvis alltjämt
nödvändiga. Man har emellertid försökt att göra reglerna enklare och
efterlevnaden lättare att kontrollera.

I princip blir inköpsrätten fri för dem som kommit till myndig ålder. Sprit
skall få köpas utan särskild begränsning och köpen skall inte registreras.

Handeln med rusdrycker skall även i fortsättningen handhas av företag
utan enskilt vinstintresse. Systembolagen föreslås emellertid avvecklade och
ersatta av ett för hela riket gemensamt detaljhandelsbolag med erforderlig
distriktsorganisation.

Frågorna om utredning i ärenden angående tillstånd till utskänkning och
om kontroll över utskänkningen har lösts i viss anslutning till vad nu gäller.
Viktiga åtgärder föreslås dock i syfte att undgå den nuvarande splitt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

ringen i ansvaret. Förslagen innebär att utrednings- och kontrollarbetet koncentreras
hos detaljhandelsbolagets distriktschefer, vilka i nu angivna hänseende
skall ha ställning av offentliga tjänstemän, restauranginspektörer.
De blir i denna egenskap underställda den tillståndsgivande myndigheten,
länsstyrelsen. Vid sin sida skall inspektörerna ha rådgivande nämnder, motsvarande
de nuvarande systembolagsstyrelserna. Nämnderna blir rent länskommunala
organ. Genom den föreslagna organisationen möjliggöres en
effektivare kontroll.

Det kommunala vetot i fråga om utskänkningen bibehålies i förslaget och
har utsträckts till sådana frågor som varietéföreställningar och danstillställningar
på restaurangerna.

Strävandena att finna enklare regler, vars efterlevnad lättare kan kontrolleras,
har icke minst avsett utskänkningsbestämmelserna. Dessa har fått
väsentligt ändrat innehåll.

En skärpning sker genom att sprit inte skall få serveras före kl. 16 på
vanliga arbetsdagar (kl. 14 på sön- och helgdagar samt dag före sådan dag).
Utskänkning av vin får liksom nu börja kl. 12.

Samtidigt föreslås emellertid förenklingar. Alla kvantitetsrestriktioner
försvinner. Måltidstvånget borttas på starkvinerna. Det skall visserligen i
princip upprätthållas beträffande alla spritdrycker, men blir uppmjukat. Bestämmelsen
att maten skall vara lagad bortfaller.

Eu försöksverksamhet med spritservering utan måltidstvång skall igångsättas
på vissa platser.

Vissa uppmjukningar föreslås i möjligheterna att anordna underhållning
på restauranger.

Försäljningsreglerna för vanligt Öl har med hänsyn till denna drycks låga
alkoholhalt ansetts kunna starkt förenklas.

Beträffande utminuteringen av Öl har försäljning i fasta butiker — såsom
varande en mindre aktiv försäljningsform — ansetts som den lämpligaste ur
nykterhetssynpunkt. I propositionen förutsättes att distributionen i första
hand ordnas genom sådan försäljning. I enlighet härmed har kommunernas
vetorätt borttagits. Däremot har en kommun rätt att få försäljningen skött
av företag utan enskilt vinstintresse. Tillstånd meddelas liksom nu att gälla
tills vidare.

Den rörliga försäljningen är avsedd som ett komplement till den fasta
och skall i motsats till vad nu gäller alltid vara tillståndsbunden. Gällande
bestämmelser om rekvisitions- och kvittenstvång föreslås slopade. I stället
framlägges vissa förslag som syftar till att minska denna försäljnings aktiva
element. Lättöl (svagdricka) och läskedrycker skall alltid tillhandahållas
jämte Öl, varjämte avsikten är att avskaffa eller begränsa utkörarpersonalens
provisionsersättning för Öl.

Beträffande utskänkning av Öl föreslås endast smärre avvikelser från nuvarande
ordning. Kommunalt veto skall alltjämt gälla.

Utrednings- och kontrollarbetet i ölförsäljningsärenden skall liksom nu
åvila länsstyrelsen i egenskap av tillståndsgivande myndighet.

Kungi. Maj.ts proposition nr 151.

Förslag framlägges också om åtgärder mot alkoholreklamen.

De nya bestämmelserna om försäljning av rusdrycker och Öl föreslås skola
träda i kraft den 1 oktober 1955. Med hänsyn till vissa väntade svårigheter
i samband med övergången förordas särskilda åtgärder. Utbyggnaden av
de positiva åtgärderna skall sålunda börja redan under budgetåret 1954/55.
Nykterhetsnämnderna erhåller — vid sidan av utbyggnaden av nykterhetsvårdens
permanenta organisation — tillfällig hjälp genom frivilliga övervakare.
De ökade anslagen till nykterhetsupplysning skall utgå med högre
belopp det första året. Dessutom förordas en särskild upplysningskampanj
under övergångstiden. De särskilda åtgärderna beräknas medföra engångskostnader
om sammanlagt ca 3 milj. kr. Dessa anslagsfrågor redovisas närmare
i särskilda propositioner.

I syfte att mildra övergången föreslås slutligen vissa uppmjukningar i
motboksransoneringen redan från och med den 1 juli 1954. Den högsta motbokstilldelningen
skall åter bli fyra liter i månaden, och efterhandsinköp
skall få ske under sex månader eller dubbelt så lång tid som nu.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Förslag

till

rusdrycksförsäljningsförordning.

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Till rusdrycker hänföras i denna förordning spritdrycker, vin och starköl.

Med spritdryck förstås varje vätska som håller mer än två och en fjärdedels
volymprocent etylalkohol och som icke är att hänföra till vin eller
maltdryck.

Med vin förstås varje dryck, som är framställd genom alkoholisk jäsning
av saft från druvor, bär, frukt eller andra växtdelar och som håller mer än
två och en fjärdedels men ej mer än tjugutvå volymprocent etylalkohol.

Vad som är att hänföra till starköl angives i förordningen angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker.

2 §•

Med partihandel förstås i denna förordning försäljning till återförsäljare
i och för deras rörelse samt försäljning för export. All annan försäljning benämnes
detaljhandel.

Detaljhandel sker genom försäljning till avhämtning eller till försändning
på rekvisition (utminutering) eller ock genom försäljning till förtäring på
stället (utskånkning).

3 §•

All försäljning av rusdrycker vartill rätt ej föreligger enligt denna törordning
är förbjuden.

Under försäljning inbegripes allt tillhandahållande som sker mot ersätt -

Starköl, vars alkoholhalt överstiger fyra och en halv viktprocent, må icke
försäljas inom riket i andra fall än som avses i 6 §.

5 §.

1 mom. Den som erhållit tillstånd att tillverka eller försälja rusdrycker
må ej i samband med rörelsens bedrivande avhända sig sådan dryck till annan
annorledes än genom försäljning.

2 mom. I butik för handel med andra varor än rusdrycker och i de för
sådan rörelse använda lägenheter, vid torghandel och auktioner, vid handel
med lappbefolkningen samt eljest vid yrkesmässig handel med andra
varor än rusdrycker är utdelning av sådana drycker även utan betalning
förbjuden.

6 §•

1 mom. I den mån Konungen så förordnar må rusdrycker å apotek för
medicinskt ändamål säljas på behörig läkares, veterinärs eller tandläkares

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

recept. Vid sådan försäljning skola iakttagas de särskilda föreskrifter som
därom utfärdas.

För försäljning av alkoholhaltiga läkemedel gälla särskilda bestämmelser.

2 mom. Angående handel med skattefri sprit samt vissa alkoholhaltiga
preparat in. in. är särskilt stadgat.

3 mom. Om försäljning av rusdrycker i andra fall än förut i denna paragraf
omförmäles för vetenskapligt, medicinskt, farmaceutiskt, tekniskt, industriellt
eller likartat ändamål samt om försäljning av vin för kyrkligt behov
meddelas särskilda bestämmelser av Konungen.

4 mom. Genom vad i denna förordning är stadgat göres ej inskränkning
i den rätt till försäljning av rusdrycker som grundas på gällande lagstiftning
om frihamn och provianteringsfrilager.

Om rätt att förfoga över rusdrycker, som medföras såsom proviant på
fartyg eller luftfartyg, gäller, i den mån ej annat följer av vad nedan stadgas,
vad därom är särskilt föreskrivet.

7 §.

All försäljning av rusdrycker skall ordnas och handhavas så att därav
uppkommer så ringa skada som möjligt.

2 KAP.

Om partihandel och import.

8 §.

Partihandel med rusdrycker inom riket må, utom i fall som avses i gällande
lagstiftning om frihamn och provianteringsfrilager samt nedan i 9
och 10 §§, bedrivas endast av ett för ändamålet bildat aktiebolag, som blivit
av Konungen godkänt (partihandelsbolag). Närmare bestämmelser om detta
bolag meddelas i 6 kap.

Försäljning för export må, utom i fall som avses i gällande lagstiftning
om frihamn och provianteringsfrilager, bedrivas endast av partihandelsbolaget
och tillverkare av rusdrycker som i 9 § sägs.

9 §■

1 mom. Angående brännvinstillverkares rätt att förfoga över tillverkat
brännvin gäller vad därom är särskilt stadgat.

Den som till avsalu äger tillverka annan spritdryck än brännvin är pliktig
att till partihandelsbolaget försälja vad som ej utföres ur riket eller till
svensk frihamn.

2 mom. Inom riket tillverkat vin, som ej utföres ur riket eller till svensk
frihamn, må försäljas endast till partihandelsbolaget.

3 mom. Inom riket tillverkat starköl, som ej utföres ur riket eller till
svensk frihamn, må försäljas endast till partihandelsbolaget eller det i 13 §
nämnda detaljhandelsbolaget.

4 mom. Tillverkare av rusdrycker skall hålla sina handelsböcker med
tillhörande verifikationer tillgängliga för särskilt förordnat ombud från
kontrollstyrelsen och har att vid utövandet av försäljningsrätten ställa sig
till efterrättelse de föreskrifter kontrollstyrelsen meddelar för tillsyn å försäljningen.

10 §.

Detalj handelsbolaget må till den som har rätt till utskänkning försälja
rusdrycker i och för dennes rörelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151. 7

11 §•

För visst fall, såsom då fråga är om försäljning för konkursbo eller dödsbo
eller där särskilda omständigheter eljest föreligga, må, utan hinder av
vad i denna förordning stadgas, rusdrycker försäljas till partihandelsbolaget
eller detalj handelsbolaget jämlikt de föreskrifter som meddelas av kontrollstyrelsen.

12 §.

1 mom. Rusdrycker må till riket införas blott av partihandelsbolaget.

2 mom. Rusdrycker vilka inkommit från utlandet må utlämnas endast

till partihandelsbolaget eller den som erhållit bolagets medgivande att mottaga
varorna. .

3 mom. Starköl som införes till riket må icke utlämnas från partihandelsbolaget,
med mindre varan antingen då den inkommer hit är eller ock
därefter av bolaget blivit försedd med etikett, innehållånde uppgift om namnet
å det bryggeri där tillverkningen skett samt sifferbeteckning (III) för
varans klass.

4 mom. Utan hinder av vad i denna paragraf stadgas må

a) rusdrycker införas till riket av den som enligt särskilt stadgande ager
åtnjuta tullfrihet för varor som inkomma från utlandet;

b) prov på rusdrycker, som till riket medföras av handelsresande, införas

i vanlig ordning; , ,

c) resande, som ankommit från utrikes ort, för eget eller familjens bruk
eller som gåva till närstående för personligt bruk tullfritt införa rusdrycker
intill viss mindre av Konungen fastställd myckenhet;

d) till proviant hänförliga, å fartyg eller luftfartyg medförda rusdrycker
behandlas på sätt därom är särskilt föreskrivet; dock må sådana drycker,
vilka förtullats såsom överskottsproviant, icke föras från fartyget eller luftfartyget
annorledes än för återutförsel i vederbörlig ordning;.

e) rusdrycker uppläggas å provianteringsfrilager på sätt i särskild för fattning

är stadgat; dock att å provianteringsfrilager upplagd sådan dryck
ej må, utan tillstånd av Konungen för varje särskilt fall, disponeras annorledes
än till fartygs eller luftfartygs proviantering eller utrustning i föreskriven
ordning; samt , ... ., .

f) rusdrycker transiteras i enlighet med de föreskrifter generaltullstyrelsen
meddelar.

5 mom. Angående införsel till riket av rusdrycker för vetenskapligt,
medicinskt, farmaceutisk!, tekniskt, industriellt eller likartat ändamål meddelas
särskilda bestämmelser av Konungen.

6 mom. Angående införsel till riket av denaturerad sprit samt vissa alkoholhaltiga
preparat gäller vad därom är särskilt stadgat.

3 KAP.

Om utminutering.

13 §.

Rätt till utminutering tillkommer endast ett för ändamålet bildat aktiebolag,
som blivit av Konungen godkänt (detaljhandelsbolag).

Detaljhandelsbolaget må ej överlåta rätt till utminutering.

Till bolaget skall i varje län finnas anknuten eu rådgivande nämnd, som
skall avgiva yttrande i frågor angående försäljning av rusdrycker enligt vad
nedan sägs.

Närmare bestämmelser om bolaget meddelas i fi kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

14 §.

Detaljhandelsbolaget äger efter hörande av den rådgivande nämnden besluta
angående utminuteringsställenas antal och förläggning.

Utminuteringsställe må dock ej finnas annorstädes än i stad, köping eller
mmiicipalsamhälle med minst femtusen invånare.

Konungen eller, efter Konungens förordnande, kontrollstyrelsen äger medgiva
undantag från bestämmelsen i andra stycket, när särskilda skäl därtill
äro.

15 §.

^När det finnes påkallat för att ordna försändning av rusdrycker till ort,
där utminuteringsställe ej är beläget, äger detaljhandelsbolaget att å sådan
ort inrätta särskilt utlämningsställe.

Köpare, som är bosatt å ort, där utminuterings- eller utlämningsställe ej
finnes inrättat, må, i den omfattning bolaget bestämmer, kunna få varan
sänd till närmaste post-, järnvägs-, omnibus- eller ångbåtsstation utan
skyldighet för honom att gälda försändningskostnaden.

Vid försändning skall bolaget vidtaga betryggande anordningar för att
hindra att varan kommer annan än köparen till handa.

16 §.

Utminutering må äga rum å söckendagar från klockan 9 till klockan

18. Ä dag före sön- eller helgdag må utminutering dock ej fortgå längre
än till klockan 16. Utan hinder av vad nu stadgats må utminutering ske
till den som befinner sig i försäljningslokalen då utminuteringen skall upphöra.

17 §.

Vid utminutering må rusdrycker icke utlämnas till köpare på utminuteringsställe
eller försändas till utlämningsställe eller till köpare, förrän betalning
för varan erlagts och, där ovisshet råder om hinder enligt 18 § föreligger.
köparens födelsetid och födelsenummer blivit styrkta medelst skattefri
eller arnian av myndighet utfärdad handling eller ock handling som
f^gl föreskrift av kontrollstyrelsen må godtagas såsom bevis härom. Utlänning,
som ej har födelsenummer, skall styrka nationalitet och födelsetid
medelst pass eller annan av myndighet utfärdad handling.

18 §.

Rusdrycker må ej utminuteras till den som icke fyllt tjuguett år och ej
heller till person, beträffande vilken förordnats att rusdrycker ej må utminuteras
till honom.

19 §.

Rusdrycker må ej utlämnas till den som är synbarligen berörd av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel. Utlämning av rusdrycker må
vägras när särskild anledning till misstanke föreligger, att varan är avsedd
att olovligen tillhandahållas någon.

Rusdrycker må ej inköpas genom ombud som ej fyllt aderton år. Den som
på grund av förordnande som i 18 § sägs ej själv må inköpa rusdrycker må
ej heller vara ombud.

20 §.

Ej må någon genom särskild, för ändamålet driven rörelse eller eljest i
större omfattning och mot ersättning tillhandagå annan med anskaffande
av rusdrycker.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Ej heller må någon, genom personlig hänvändelse eller genom ombud, för
egen eller annans vinning söka förmå annan än återförsäljare av rusdrycker
att inköpa sådana drycker på utminuteringsställe.

21 §.

önskar någon inköpa visst slag av rusdrycker som ej hålles i lager av
detaljhandelsbolaget eller partihandelsbolaget, och ställer han erforderlig
säkerhet för betalningens fullgörande, skall varan anskaffas, om så lämpligen
kan ske och hinder icke möter till följd av bestämmelsen i 69 §.

4 KAP.

Om utskänkning.

Rätt till utskänkning.

22 §.

För rätt till utskänkning erfordras tillstånd, där ej nedan annorlunda
stadgas.

Tillstånd meddelas detaljhandelsbolaget. Det ankommer på bolaget, som
självt icke må bedriva utskänkning, att överlåta tillståndet på annan.

23 §.

Tillstånd till annan utskänkning än som i 34 och 35 §§ sägs meddelas
av länsstyrelsen i det län där utskänkningen skall äga rum.

24 §.

Utredning i ärenden angående utskänkning skall verkställas av restauranginspektören
för länet. Denne äger i sådana ärenden inhämta yttranden
från andra myndigheter.

Restauranginspektören är skyldig att inför länsstyrelsen föredraga ärenden
angående utskänkning av rusdrycker, där detalj handelsbolaget eller inspektören
icke har enskild motpart, eller ock att avgiva yttrande i sådana
ärenden till länsstyrelsen.

Restauranginspektör är den av detaljhandelsbolaget för länet utsedde
distriktschefen. Denne företräder bolaget, såvitt angår utskänkning av rusdrycker
inom länet.

Det åligger bolaget att vid behov utse biträdande restauranginspektörer.

De föreskrifter rörande restauranginspektörernas verksamhet som erfordras
utöver stadgandena i denna förordning meddelas av Konungen.

25 §.

Tillstånd till utskänkning av rusdrycker må avse

a) utskänkning som skall bedrivas året runt eller årligen under viss tidsperiod
(årsutskänkning) eller

b) utskänkning som skall äga rum vid enstaka tillfälle eller under enstaka
tidsperiod (tillfällig utskänkning).

26 §.

Tillstånd till årsutskänkning skall avse en för sådana tillstånd gemensam
tidsperiod om fyra år (oktrojperiod), räknat från och med den 1 oktober.

Om skäl därtill äro, må tillstånd meddelas även för del av oktrojperiod.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

27 §.

Den som vill bedriva utskänkning skall göra anmälan därom hos restauranginspektören.

Anmälan, som avser årsutskänkning från oktroj periodens början, bör göras
före utgången av det närmast föregående året.

28 §.

över anmälan som i 27 § sägs skall restauranginspektören, utom i fall
som i 33 § avses, inhämta yttranden från länsnykterhetsnämnden samt polismyndigheten
och fullmäktige i den kommun där utskänkningen är avsedd
att bedrivas. Fullmäktige skola höra kommunens nykterhetsnämnd.

Restauranginspektören åligger tillika att införskaffa den utredning i övrigt
som tinnes erforderlig samt att höra den i 13 § angivna nämnden.

29 §.

Ansökan om tillstånd till årsutskänkning från oktroj periodens början
skall av detaljhandelsbolaget göras hos länsstyrelsen före utgången av mars
månad det år perioden börjar.

Har enligt 27 § anmälan gjorts som avser årsutskänkning inom viss kommun
och inkommer bolaget icke med ansökan om tillstånd till utskänkningen,
må ansökan göras av fullmäktige i kommunen. År fråga om årsutskänkning
från oktroj periodens början, skall fullmäktiges ansökan göras före utgången
av juni månad det år perioden börjar.

Ansökan om tillstand till årsutskänkning i andra fall än som avses i
första stycket må när som helst göras av bolaget eller, om bolaget icke
inkommer med ansökan, av fullmäktige.

Ansökan om tillstånd till tillfällig utskänkning må när som helst göras
av bolaget eller fullmäktige. Innan fullmäktige fatta beslut att söka tillstånd
till sådan utskänkning, skola yttranden inhämtas från bolaget, polismyndigheten
och kommunens nykterhetsnämnd.

30 §.

Ansökan enligt 29 § skall innehålla uppgift om antalet utskänkningsställen
dels för alla slag av rusdrycker, dels för enbart vin, samt förslag till utskänkningsställenas
förläggning och, i förekommande fall, till föreskrifter
för utskänkningens bedrivande.

31 §.

Till utskänkning, som avstyrkts av kommunens fullmäktige, må länsstyrelsen
ej meddela tillstånd.

Finna fullmäktige med hänsyn till särskilda förhållanden inskränkningar
erforderliga i fråga om utskänkningens bedrivande, är länsstyrelsen skyldig
att vid tillstånds meddelande fastställa vad fullmäktige i sådant hänseende
föreslagit, i den mån inskränkningarna icke

1) strida mot det i 7 § angivna syftet eller eljest mot bestämmelserna i
denna förordning eller annan allmän författning,

2) röra måltidstvång, kvantitetsbegränsning eller tiden för utskänkningens
början eller

3) innebära förbud mot utskänkning till viss person eller viss kategori
av personer.

Hava fullmäktige föreslagit visst högsta antal utskänkningsställen eller
förbud mot utskänkningsställes förläggning till viss del av kommunen, må
länsstyrelsen ej överskrida nämnda antal eller förlägga utskänkningsställe
inom kommundelen i fråga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

32 §.

Kan det antagas uppkomma behov av tillfällig utskänkning inom en kommun
under en oktrojperiod eller del därav, må fullmäktige efter hörande
av kommunens nykterhetsnämnd uppdraga åt kommunalt organ eller åt
särskilt utsedda personer att under nämnda tid i fullmäktiges ställe avgiva
yttrande över anmälan om tillstånd till tillfällig utskänkning eller göra
ansökan om sådant tillstånd. Därvid skola fullmäktige även fastställa allmänna
grunder för uppdragets fullgörande.

33 §.

För utskänkning vid enstaka tillfälle till slutet sällskap erfordras icke särskilt
tillstånd för detaljhandelsbolaget. Det ankommer på bolaget att efter
prövning i varje särskilt fall överlåta rätt till sådan utskänkning på annan.

34 §.

Finnes det vara ur allmän synpunkt påkallat, att å någon för turistväsendet
i riket betydelsefull ort årsutskänkning äger rum på hotell eller pensionat,
må Konungen, ändock att sådan utskänkning avstyrkts av kommunens
fullmäktige, på ansökan av detaljhandelsbolaget eller ledamot av fullmäktige
meddela bolaget tillstånd till utskänkningen (turistutskånkning). Tillstånd
meddelas för oktrojperiod eller del därav. ... ... .,

Konungen äger vid tillstands meddelande utfärda de särskilda föreskrifter
i avseende å utskänkningen som prövas erforderliga.

35 §.

Tillstånd till utskänkning på passagerarfartyg, i restaurangvagn på järnvägståg
eller på luftfartyg som i linjefart befordrar passagerare (trafikutskänkning)
meddelas av länsstyrelsen i det län, där rederiet, järnvägens
styrelse eller luftfartsföretaget har sitt säte.

De i 28, 31 och 32 §§ meddelade bestämmelserna skola ej äga tillämpning
å trafikutskänkning. Har enligt 27 § anmälan gjorts som avser sådan utskänkning,
skall restauranginspektören införskaffa den utredning som finnes
erforderlig. Inkommer detalj handelsbolaget icke med ansökan i sådant
fall, skall vad i 29 § andra och tredje styckena stadgas om fullmäktige i
kommunen äga motsvarande tillämpning å trafikföretaget.

36 §.

Tillstånd till utskänkning inom kasernområde, läger eller annat område,
som blivit upplåtet för krigsmaktens behov, eller invid sådant område ma
ej beviljas utan Konungens medgivande.

Tillstånd till utskänkning inom område, som ar for allmänheten tillgängligt
såsom nöjesplats eller idrottsplats, må meddelas endast om särskilda
skäl därtill äro.

37 §.

Rätt till utskänkning må avse alla slag av rusdrycker eller endast vin.

Tillstånd till trafikutskänkning må dock allenast avse vin, dar ej fråga ar
om fartyg, som förmedlar regelbunden persontrafik till utländsk hamn, eller
luftfartyg, som i linjefart befordrar passagerare till eller från utländsk flyg -

När det finnes påkallat av särskilda förhållanden, äger länsstyrelsen vid
tillstånds meddelande, jämte det länsstyrelsen fastställer av kommunen
föreslagna inskränkningar enligt 31 §, lämna föreskrifter rörande utskank -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

ningen, dock ej av sadan art som angives under 1)—3) i andra stvcket av
nämnda paragraf.

39 §.

Angående tillstånd till utskänkning skall utfärdas bevis, angivande tillståndstiden,
utskänkningsstället och de föreskrifter som må hava fastställts
enligt 38 §.

40 §.

1 mom. Rätt till utskänkning må av detaljhandelsbolaget överlåtas endast
till den som gjort sig känd för ordentlighet och finnes med hänsyn till
personliga egenskaper i övrigt och andra förhållanden lämpligen böra utöva
rörelsen.

Utskänkning må ej bedrivas av den som är omyndig eller i konkurstillstånd
samt ej heller av den som till följd av sin befattning kan komma att
deltaga i beslut angående tillverkning eller försäljning av rusdrycker eller
att utöva tillsyn däröver.

Den som på grund av bestämmelserna i första eller andra stycket icke
kan erhålla rätt till utskänkning må ej heller vara styrelseledamot i företag
med huvudsakligt syfte att driva utskänkning. Konungen må dock medgiva
att befattningshavare som i andra stycket avses är styrelseledamot i sådant
företag.

2 mom. överlåtelse till annan än enskild person må ske endast där för
rörelsen utsetts en föreståndare, som godkännes av detalj handelsbolaget.
Vid förfall för föreståndaren må i dennes ställe rörelsen förestås av en sålunda
godkänd ersättare. Föreståndare och ersättare skola uppfylla i 1 mom.
föreskrivna villkor.

3 mom. I fråga om restaurang eller avdelning därav, som med hänsyn
till beskaffenhet, varupris eller kundkrets är att anse som folkrestaurang,
ma rätt till utskänkning som omfattar alla slag av rusdrycker endast överlåtas
på ett för ändamålet bildat aktiebolag, som godkänts av Konungen
(restaurangbolag ). Närmare bestämmelser om detta bolag meddelas i 6 kap.

Rätt till utskänkning skall även eljest överlåtas på restaurangbolaget,
när så finnes påkallat till främjande av nykterhet eller ordning.

41 §.

Beträffande överlåtelse av rätt till utskänkning skall, sedan den i 13 §
angivna nämnden hörts, skriftligt avtal upprättas.

Är ej fråga om trafikutskänkning, följer med sådan överlåtelse skyldighet
for rattighetsinnehavaren att hos detaljhandelsbolaget inköpa alla för rörelsen
erforderliga rusdrycker. Vid överlåtelse skall bolaget, med iakttagande
av de föreskrifter kontrollstyrelsen utfärdar, meddela bestämmelser rörande
prissättning på utskänkta rusdrycker och vad därmed äger samband
samt stadga sådana villkor, att innehavarens ekonomiska fördel, så långt
ske kan, ej göres beroende av myckenheten utskänkta spritdrycker och starkare
viner.

överlåtelse av tillstånd till trafikutskänkning medför skyldighet att hos
detaljhandelsbolaget inköpa sådana rusdrycker, som äro avsedda för utskänkning
i restaurangvagn samt på fartyg och luftfartyg vid färd mellan
svenska hamnar och svenska flygplatser.

42 §.

1 mom. Har utskänkningsinnehavare avlidit, försatts i konkurs eller
förklarats omyndig och vill dödsboet, konkursboet eller förmyndaren fortsätta
rörelsen, skall inom två månader från dödsfallet, första borgenärssam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

manträdet eller omyndighetsförklaringen anmälan därom göras hos detaljhandelsbolaget
med uppgift om föreståndare för rörelsen.

Godkännes föreståndaren av detalj handelsbolaget, må rörelsen fortsättas
intill utgången av den tid tillståndet avser eller den kortare tid bolaget
finner skäl bestämma. Vid förfall för föreståndaren må i dennes ställe rörelsen
förestås av en sålunda godkänd ersättare.

Föreståndare och ersättare skola uppfylla i 40 § 1 mom. föreskrivna villkor.

Godkännes icke föreståndaren, skall detalj handelsbolaget lämna vederbörande
tillfälle att inom viss tid anmäla annan föreståndare.

Göres ej anmälan som ovan i detta mom. sägs inom föreskriven tid, anses
avtalet om överlåtelsen hava upphört att gälla den dag anmälningstiden utgick.

Godkännes icke heller den senast anmälde föreståndaren och har frågan
enligt 60 § underkastats länsstyrelsens prövning, anses avtalet hava upphört
att gälla den dag laga kraftvunnet beslut i ärendet föreligger; i annat
fall anses avtalet hava upphört att gälla tre veckor efter bolagets beslut.

2 mom. Har den som erhållit rätt till utskänkning sedermera tillträtt
sådan befattning som avses i 40 § 1 mom. andra stycket, skall vad ovan i
1 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning.

43 §.

Iakttagas icke vid utskänkning bestämmelserna i denna förordning, med
stöd därav meddelade föreskrifter eller villkor i överlåtelseavtal eller uppfyller
utskänkningsrörelse icke de särskilda krav som med hänsyn till nykterhet,
ordning och trevnad böra uppställas på sådan rörelse, skall restauranginspektören,
efter hörande av den i 13 § angivna nämnden, alltefter
omständigheterna

1) tillhålla rättighetsinnehavaren att vidtaga rättelse;

2) hos länsstyrelsen påkalla förklaring att överlåtelseavtalet skall upphöra
att gälla; eller

3) om så finnes lämpligt med hänsyn till särskilda förhållanden, hos länsstyrelsen
hemställa om föreskrift som i 38 § sägs.

Vid prövning av fråga enligt första stycket skall särskilt beaktas om
brister i nykterhet eller ordning haft samband med att brännvin eller andra
rusdrycker utskänkts till gäst i större myckenhet.

Utskänkningsställen.

44 §.

Utskänkningsställe skall vara så beläget att tillsyn däröver ej försvåras.

Utskänkning må ej bedrivas i butik eller andra för handelsrörelse använda
lokaler. Vad nu sagts gäller ej sådan utskänkning av vin som äger rum
i samband med servering av konditorivaror.

Angående beskaffenheten av utskänkningsställe äger Konungen utfärda
de bestämmelser som kunna erfordras utöver vad i livsmedelsstadgan föreskrives
om serveringslokal.

45 §.

Ombyte av utskänkningsställe må ske efter medgivande av den myndighet
som meddelat tillstånd till utskänkningen. över ansökan om sådant medgivande
skall restauranginspektören inhämta yttrande från dem som blivit
hörda i tillståndsärendet och därefter med eget utlåtande överlämna handlingarna
till vederbörande tillståndsmyndighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr i51.

Utskänkningens bedrivande m. m.

46 §.

1 mom. Vid utskänkning skall lagad mat vara att tillgå. Vad nu sagts
gäller dock ej utskänkning av vin som äger rum i samband med servering
av konditorivaror.

2 mom. Spritdrycker och starköl må utskänkas endast i samband med
måltid.

Föreskritter angående lägsta pris å sådan måltid utfärdas av kontrollstyrelsen.
Styrelsen må vidare i män av behov utfärda anvisningar till vägledning
vid tillämpningen av bestämmelsen i första stycket.

Konungen må beträffande visst utskänkningsställe medgiva undantag
från stadgandet i första stycket. I fråga om ansökan om sådant medgivande
skola bestämmelserna i 27 och 28 §§ äga motsvarande tillämpning. Medgivande
må ej lämnas, om fullmäktige i kommunen förklarat att utskänkning
av spritdrycker och starköl utan samband med måltid icke bör äga
rum i kommunen. Lämnas medgivande, utfärdar Konungen de särskilda
föreskrifter i avseende å utskänkningen som prövas erforderliga. Medgivandet
må när som helst återkallas.

47 §.

1 mom. Spritdrycker och starköl må ej utskänkas före klockan 16. Å
sön- och helgdagar samt dag före sön- eller helgdag må dock utskänkningen
börja klockan 14.

Vin må ej utskänkas före klockan 12.

2 mom. Utskänkning skall avslutas senast klockan 22, där ej tidigare
tidpunkt föreskrivits enligt 38 § eller 43 § eller ock medgivande till utsträckt
tid lämnats i den ordning nedan i 3 eller 4 mom. sägs.

3 mom. Föreligger stadigvarande behov av utskänkning efter klockan
22, äger länsstyrelsen lämna medgivande därtill i samband med utskänkningstillståndet
eller, då sådant behov yppas under oktrojperioden, genom
beslut efter särskild ansökan. I sistnämnda fall skall restauranginspektören
inhämta yttranden från fullmäktige och polismyndigheten i kommunen samt
därefter med eget utlåtande överlämna handlingarna till länsstyrelsen.

Ej må senare tid för utskänknings avslutande bestämmas än fullmäktige
förordat.

4 mom. Yppas för särskilt tillfälle behov av utskänkning efter den eljest
bestämda tiden, må polismyndigheten lämna medgivande därtill. Sådant
medgivande må ej lämnas i strid med de grunder fullmäktige i kommunen
eller länsstyrelsen kan hava bestämt.

5 mom. Utlämning av rusdrycker till gäst skall upphöra senast en halv
timme före utskänkningstidens utgång.

6 mom. Under tid då utskänkning ej är medgiven vare det förbjudet
att låta rusdrycker förtäras å utskänkningsställe.

7 mom. Vad i denna paragraf stadgas skall ej äga tillämpning å turisteller
trafikutskänkning.

48 §.

Vid utskänkning skola alkoholfria drycker finnas att tillgå i tillfredsställande
urval.

49 §.

På passagerarfartyg må rusdrycker utskänkas endast till besättning och
passagerare. På luftfartyg må utskänkning äga rum endast under färd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

50 §.

Utskänkning må ej äga rum till den som kan antagas ej hava fyllt aderton
år.

Rusdrycker må ej utskänkas till den som är synbarligen berörd av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel; och må sådan person icke
tillåtas uppehålla sig å utskänkningsställe. Ej heller må rusdrycker utskänkas
till den som veterligen missbrukar alkoholhaltiga drycker.

51 §■

Vid danstillställning, till vilken allmänheten äger tillträde, må rusdrycker
ej utskänkas. Förbudet gäller även lokal, som står i inre förbindelse med
danslokalen.

Från det i första stycket stadgade förbudet må polismyndigheten medgiva
undantag för särskilda fall.

Sådant medgivande må ej lämnas i strid med de grunder fullmäktige i
kommunen eller länsstyrelsen kan hava bestämt.

52 §.

1 mom. Vid föreställning, till vilken allmänheten äger tillträde, må rusdrycker
ej utskänkas utan särskilt medgivande. Förbudet gäller även lokal,
som står i inre förbindelse med den lokal, där föreställningen äger rum.

Vad nu sagts avser icke sång, konsert, uppläsning eller annan därmed
jämförlig underhållning å restaurang.

2 mom. Medgivande att utskänka rusdrycker vid föreställning eller underhållning
av annat slag än i 1 mom. andra stycket sägs lämnas av länsstyrelsen.

Vill utskänkningsinnehavare regelbundet å restaurang anordna underhållning
av annat slag än i 1 mom. andra stycket sägs, må medgivandet lämnas
i samband med utskänkningstillståndet eller, då fråga därom uppkommer
under oktrojperioden, genom beslut efter särskild ansökan. I sistnämnda
fall skall restauranginspektören inhämta yttranden från fullmäktige och
polismyndigheten i kommunen samt därefter med eget utlåtande överlämna
handlingarna till länsstyrelsen.

Vill utskänkningsinnehavare för särskilt tillfälle anordna föreställning
eller underhållning som i första stycket sägs, äger länsstyrelsen, efter den
utredning som finnes erforderlig, lämna medgivande därtill.

Medgivande må icke lämnas i strid med de grunder fullmäktige kunna
hava bestämt.

53 §.

Restauranginspektören skall i god tid före varje oktrojperiods början
lämna fullmäktige i kommunen tillfälle att yttra sig dels angående den omfattning
i vilken enligt fullmäktiges mening rätt till utskänkning som avses
i 33 § bör överlåtas, dels angående de grunder enligt vilka medgivande, varom
stadgas i 47 § 4 inom., 51 § och 52 § 2 mom. tredje stycket, må lämnas.
Restauranginspektören skall därefter i förekommande fall med eget utlåtande
överlämna inkomna yttranden till länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall
meddela polismyndigheterna erforderliga anvisningar för utövandet av den
beslutanderätt som på dem ankommer.

54 §.

Ä utskänkningsställe må gäst ej förtära eller tillåtas förtära rusdrycker,
som icke därstädes i laga ordning utskänkts till honom, samt ej heller ersättningsmedel
för rusdrycker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Rusdrycker, som ej få utskänkas å utskänkningsställe, eller ersättningsmedel
som nyss sagts må ej heller förvaras därstädes eller eljest så att gästerna
äga tillgång till dem.

55 §.

Ej må den som handhar utskänkning eller någon hos honom anställd
söka förmå gäst att å utskänkningsstället inköpa rusdrycker eller tillåta, att
något av det sålda medföres därifrån; och vare det gäst förbjudet att sålunda
medföra utskänkt rusdryck.

5 KAP.

Vissa för detaljhandel gemensamma bestämmelser.

56 §.

För visst tillfälle, då så anses erforderligt för ordningens upprätthållande,
må länsstyrelsen ävensom polismyndigheten förbjuda detaljhandel med
rusdrycker eller föreskriva inskränkningar däri.

När så prövas nödigt under krig eller vid omedelbar krigsfara eller då
arbetslöshet eller nöd i större omfattning råder, må Konungen eller, efter
Konungens förordnande, länsstyrelsen förbjuda detaljhandel eller föreskriva
inskränkningar däri.

57 §.

1 mom. Det åligger länsstyrelse, länsnykterhetsnämnd och kommunal
nykterhetsnämnd att övervaka efterlevnaden av vad i denna förordning är
stadgat. Polismyndighet skall tillse, att ordning råder å ställe där detaljhandel
idkas.

Tillsyn över utskänkningsbestämmelsernas efterlevnad och utskänknings
handhavande i övrigt skall under länsstyrelsen verkställas av restauranginspektören.
Denne äger påkalla handräckning av polismyndighet för utredning
angående utskänknings bedrivande. Polismyndighet och nykterhetsnämnd
skola underrätta restauranginspektören rörande förhållanden
och iakttagelser som bedömas hava betydelse för den honom ålagda tillsynen.

2 mom. Den som bedriver utskänkning är skyldig att hålla sådan "bokföring
över sin rörelse att erforderlig kontroll av utskänkningen möjliggöres.
Kontrollstyrelsen äger utfärda närmare föreskrifter härom.

Rörelseidkare som nyss sagts skall vidare på begäran hålla sina handelsböcker
med tillhörande verifikationer tillgängliga för restauranginspektören
eller för person som förordnats av denne.

58 §.

Den som har att taga befattning med tillsyn å denna förordnings efterlevnad
är berättigad att erhålla tillträde till försäljningsställe med tillhörande
lokaler.

59 §.

Å försäljningsställe skola ett exemplar av denna förordning ävensom
prislista å drycker som där tillhandahållas vara för köpare tillgängliga.

Ä utminuteringsställe skall genom särskilt anslag tydligt angivas å vilka
tider försäljning av rusdrycker där äger rum.

60 §.

Är någon missnöjd med detaljhandelsbolagets beslut i fråga om överlåtelse
av rätt till utskänkning eller rörande tillämpningen av överlåtelseavtal,
äger han få frågan prövad av länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Har detalj handelsbolaget icke överlåtit tillstånd till utskänkning, som
meddelats på ansökan av kommunens fullmäktige eller trafikföretag, äga
fullmäktige eller trafikföretaget påkalla länsstyrelsens prövning av frågan.

61 §.

över beslut av restauranginspektören så ock över beslut av polismyndighet
enligt denna förordning ma besvär anföras hos länsstyrelsen inom tre
veckor från beslutet.

62 §.

Länsstyrelses beslut i ärende angående tillstånd till annan årsutskänkning
än trafikutskänkning skall kungöras i den eller de tidningar inom
orten där allmänna påbud för kommunen vanligen meddelas. Tiden for
anförande av besvär över sådant beslut skall räknas från dagen för första
kungörandet, vilken dag skall angivas i kungörelsen.

63 §.

1 mom. Besvär över beslut, som enligt denna förordning meddelats av
länsstyrelse, må föras hos Konungen i finansdepartementet i den ordning
som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut.

2 mom. Beslut som länsstyrelse eller polismyndighet meddelat enligt denna
förordning länder omedelbart till efterrättelse, där ej annorlunda är föreskrivet
eller särskilt förordnas.

64 §.

1 mom. Avskrift av beslut, som länsstyrelse meddelat i utskänkningsärende,
skall, då fråga ej är om trafikutskänkning, tillställas polismyndigheten
och kommunens nykterhetsnämnd.

Har polismyndighet meddelat beslut enligt denna förordning, skall restauranginspektören
och kommunens nykterhetsnämnd underrättas därom.

Har detalj handelsbolaget överlåtit rätt till utskänkning enligt 33 §, skall
polismyndigheten i orten och kommunens nykterhetsnämnd underrättas.

2 mom. Över beslut rörande utskänkning, som enligt denna förordning
meddelats av länsstyrelsen, polismyndighet, detaljhandelsbolaget eller restauranginspektören,
skall den sistnämnde föra erforderliga anteckningar.
Närmare föreskrifter härom meddelas av kontrollstyrelsen.

6 KAP.

Om partihandelsbolaget och detaljhandelsbolaget samt restaurangbolaget och

dess dotterbolag

Partihandelsbolaget.

65 §.

Godkännande av partihandelsbolaget lämnas för viss tid, högst sex år.
Ansökan om godkännande skall vara åtföljd av bolagsordningen och inkomma
före ingången av året näst före det, då försäljningen är avsedd att

taga sin början. . , .

Ej må godkännande lämnas, där ej genom bestämmelse i bolagsordningen
eller på annat betryggande sätt åt staten beretts övervägande inflytande
ä bolagets ledning; och''skall bolaget därutöver vid verksamhetens bedrivande
vara underkastat den särskilda kontroll från statens sida som Konungen
prövar nödig.

2 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 151.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

66 §.

1 mom. Bolaget må ej bereda aktieägare vinning utöver skälig ränta å
de av honom tillskjutna kontanta medel.

2 mom. Av bolagets årsvinst skall avsättning verkställas till reservfond
enligt 71 § lagen om aktiebolag. Vad i 72 § nämnda lag föreskrives om avsättning
av årsvinst skall däremot icke äga tillämpning å bolaget.

Efter Konungens medgivande må bolaget därutöver använda viss del av
årsvinsten till avsättning till fonder samt till avskrivningar.

Återstoden av årsvinsten skall, sedan utdelning till aktieägarna ägt rum,
efter varje kalenderårs slut inom påföljande juni månads utgång insättas
ä statsverkets checkräkning i riksbanken för kontrollstyrelsens räkning.

67 §.

Person, som är omyndig eller i konkurstillstånd eller som äger till avsalu
tillverka rusdrycker eller som är ledamot av styrelse för annat företag
med rätt till dylik tillverkning än partihandelsbolaget, må ej vara ledamot
av bolagets styrelse. Ämbets- eller tjänsteman, som till följd av sin befattning
kan komma att deltaga i beslut angående tillverkning eller försäljning
av rusdrycker eller att utöva tillsyn däröver, må icke utan Konungens
medgivande vara sådan ledamot.

68 §.

Missbrukar bolaget sin försäljningsrätt eller försättes bolaget i konkurs,
må godkännandet av Konungen återkallas. Försäljningsrätten upphör i dylikt
fall å tid som av Konungen bestämmes. Konungen äger ock i sådant fall
föreskriva annan tid än den eljest bestämda för ansökan om godkännande
såsom partihandelsbolag.

69 §.

Bolaget vare skyldigt att vid avtal med leverantör föreskriva denne sådana
inskränkningar rörande reklam för rusdrycker och därmed jämförlig
verksamhet som finnes erforderliga för att tillgodose det i 7 § angivna
syftet.

70 §.

Närmare bestämmelser om villkoren för godkännande, om särskild kontroll
från statens sida och om årsvinstens användning ävensom de ytterligare
föreskrifter i avseende å bolagets verksamhet och drift, som finnas
erforderliga, skola intagas i avtal som upprättas i samband med bolagets
godkännande.

Detaljhandelsbolaget.

71 §.

Vad i 65 § sägs om partihandelsbolaget skall äga motsvarande tillämpning
å detaljhandelsbolaget.

72 §.

Aktieägare i bolaget kan vara endast svenska staten eller svensk medborgare
som därtill erhållit Konungens tillstånd. Sådant tillstånd må ej
meddelas, med mindre sökanden avlämnat förbindelse till Konungen att
på anmodan överlåta sin aktie mot erhållande av aktiens nominella belopp
jämte vinstutdelning för tidigare år, i den mån sådan innestår hos bolaget,
ävensom ränta efter fem procent å aktiebeloppet från löpande årets början
till dess betalning sker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

De i denna paragraf föreskrivna inskränkningarna i rätten att äga aktier
i bolaget skola finnas angivna å aktiebreven.

73 §.

Bolaget må ej i någon form bereda aktieägare ekonomisk fördel utöver
utdelning å aktie eller låta ersättningen till styrelseledamot eller avlöningen
till någon i bolagets tjänst anställd person utgå i förhållande^ till omsättningens
storlek eller vinsten å bolagets rörelse. Ej heller må bolaget
vidtaga åtgärd som, till men för bolaget, gynnar kommun eller annan.

74 §.

Den i 13 § angivna rådgivande nämnden skall bestå av en av länsstyrelsen
utsedd ledamot, tillika ordförande, en av landstinget vald ledamot och
en ledamot som utses av länsnykterhetsnämnden. Finnes inom ett län mer
än ett landsting eller finnes där stad som icke deltager i landsting, utser
varje landsting så ock stad som nu sagts en ledamot.

I Stockholm utser överståthållarämbetet nämndens ordförande samt stadsfullmäktige
och stadens nykterhetsnämnd vardera en ledamot.

För varje ledamot utses på samma sätt en suppleant.

Ledamöter och suppleanter utses bland inom länet bosatta svenska män
och kvinnor, som fyllt tjugutre år och i övrigt uppfyller de i 67 § stadgade
behörighetsvillkor. Vad nu sagts utgör dock ej hinder för ledamot av
nykterhetsnämnd att vara ledamot eller suppleant i rådgivande nämnd.

Ledamöter och suppleanter utses för fyra kalenderår. Avgår ledamot eller
suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, utses ersättare
för den tid som skulle hava återstått för den avgångne.

Ledamot och suppleant i rådgivande nämnd äga av detaljhandelsbolaget
åtnjuta ersättning enligt föreskrifter som meddelas av kontrollstyrelsen.

75 §.

Vad i 66 § 2 mom. samt 67—70 §§ sägs om partihandelsbolaget skall äga
motsvarande tillämpning å detaljhandelsbolaget.

Restaurangbolaget och dess dotterbolag.

76 §.

Godkännande av restaurangbolaget lämnas för viss tid, högst fyra år. Ansökan
om godkännande skall vara åtföljd av bolagsordningen och inkomma
före ingången av året näst före det, då utskänkningen är avsedd att taga sin
början.

Såsom restaurangbolag må godkännas endast sådant bolag, som genom
bestämmelse i bolagsordningen eller på annat betryggande sätt berett staten
övervägande inflytande å bolagets ledning och som förbundit sig att driva
sin restaurangrörelse genom dotterbolag; och skall restaurangbolaget därutöver
vid verksamhetens bedrivande vara underkastat den särskilda kontroll
från statens sida, som Konungen prövar nödig.

77 §.

Aktieägare i restaurangbolaget kan vara endast svenska staten eller
svensk medborgare, som därtill erhållit Konungens tillstånd. I de dotterbolag
till restaurangbolaget, genom vilka restaurangrörelsen drives, må aktier
ägas endast av, förutom moderbolaget, svensk medborgare, som därtill er -

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

hållit tillstånd av länsstyrelsen i det län där dotterbolagets styrelse har
sitt säte.

Tillstånd att äga aktie må ej meddelas, med mindre den som söker sådant
tillstånd avlämnat förbindelse till Konungen eller länsstyrelsen att på
anmodan överlåta sin aktie mot erhållande av aktiens nominella belopp
jämte vinstutdelning för tidigare år, i den mån sådan innestår hos bolaget,
ävensom ränta efter fem procent å aktiebeloppet från löpande årets början
till dess betalning sker.

De i denna paragraf föreskrivna inskränkningarna i rätten att äga aktier
i restaurangbolaget eller dess dotterbolag skola finnas angivna å aktiebreven.

78 §.

Av restaurangbolags årsvinst skall avsättning verkställas till reservfond
enligt 71 § lagen om aktiebolag. Vad i 72 § nämnda lag föreskrives om avsättning
av årsvinst skall däremot icke äga tillämpning å bolaget.

Efter Konungens medgivande må bolaget därutöver använda viss del av
årsvinsten till avsättning till fonder, avskrivningar, överföring till pensionsstiftelse
samt till inlösen av preferensaktier eller till avsättning för sådant
ändamål.

Återstoden av årsvinsten skall, sedan utdelning till aktieägarna ägt rum,
efter varje kalenderårs slut inom påföljande juni månads utgång insättas
å statsverkets checkräkning i riksbanken för kontrollstyrelsens räkning.

Vad i första stycket stadgas skall äga tillämpning jämväl i fråga om
dotterbolag till restaurangbolaget.

79 §.

De i 68, 70 och 73 §§ givna föreskrifterna skola äga motsvarande tillämpning
å restaurangbolaget. Vad i 73 § stadgas skall även gälla restaurangbolagets
dotterbolag.

Om behörighetsvillkor för ledamot i restaurangbolagets och dotterbolags
styrelse stadgas i 40 § 1 mom.

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

80 §.

1 mom. Den som säljer rusdrycker utan att äga rätt därtill enligt denna
förordning eller överskrider sådan rätt, straffes för olovlig försäljning med
dagsböter. I ringa fall må från straff frias.

År brottet grovt, vare straffet dagsböter, lägst trettio, eller fängelse i högst
ett år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om försäljningen
bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt eller skett till
underårig eller till person beträffande vilken förordnats att rusdrycker ej
må utminuteras till honom.

2 mom. Har den som gjort sig skyldig till olovlig försäljning av rusdrycker
förut genom laga kraftvunnen "dom fällts till ansvar ''för "sådant brott
eller för gärning som avses i 19 § 1 mom. eller 20 § 2 mom. förordningen
angående tillverkning av brännvin eller i 22 § 1 mom. eller 23 § 1 mom.
förordningen angående handel med skattefri sprit eller i It § 1 mom. första
stycket eller 2 mom. första stycket förordningen angående vissa alkohol -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

haltiga preparat in. ni., dömes till straff som i 1 mom. andra stycket sägs,
där ej med hänsyn till brottens beskaffenhet, den tid som förflutit mellan
dem eller eljest särskilda skäl äro däremot.

3 mom. Straffas enligt 1 mom. någon som ej äger rätt till försäljning av
rusdrycker, vare de å försäljningsstället med därtill hörande lägenheter befintliga
eller eljest för försäljning avsedda rusdrycker tillika med kärl och
emballage vari de förvaras underkastade beslag och förbrutna.

Hava rusdrycker av annat slag än som avses med utskänkningstillståndet
utskänkts, skall i fråga om sådana drycker med kärl och emballage tillämpas
vad nyss sagts.

4 mom. Straffas enligt 1 mom. någon som ej äger rätt till försäljning av
rusdrycker, må länsnykterhetsnämnden förordna att under viss tid, högst ett
år i sänder, rusdrycker ej må utminuteras till honom.

81 §.

Låter någon för honom utfärdad handling som i 17 § avses användas för
inköp av rusdrycker åt den som ej fyllt 21 år eller åt den beträffande vilken
förordnats att rusdrycker ej må utminuteras till honom,
eller bryter någon mot föreskriften i 20 § första stycket,
dömes, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen, till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

82 §.

Har den som äger rätt att utfärda recept å rusdrycker genom missbruk
av denna rätt tillhandagått annan med anskaffande av sådana drycker,
straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

83 §.

Bryter någon mot 46 § 1 mom., 48 § eller 59 § eller bryter gäst å utskänkningsställe
mot 54 § eller 55 §, straffes med böter, högst etthundra kronor.

84 §.

Förbryter sig någon mot stadgandet i 5 § 2 mom. eller bryter någon som
ej handhar försäljning enligt denna förordning mot 20 § andra stycket,
straffes med dagsböter.

85 §.

Bryter den som handhar tillåten försäljning av rusdrycker eller någon
hos honom anställd i andra fall än förut i detta kapitel sägs mot vad i denna
förordning är stadgat eller mot föreskrift som meddelats med stöd av förordningen,
straffes med dagsböter.

86 §.

1 mom. Rusdrycker som till riket införas av annan än den vilken enligt
12 § är berättigad till införsel av sådana drycker må, därest varan i behörig
ordning anmälts till tullklarering, åter utföras i enlighet med de föreskrifter
generaltullstyrelsen äger meddela. Sker ej återutförsel inom fyra
månader efter det varan enligt vad i tullstadgan sägs skall anses hava mottagits
av tullanstalt, tillfaller varan kronan, och skall för dess räkning
med varan förfaras på sätt i 90 § 2 mom. är stadgat.

2 mom. Är införsel av rusdrycker belagd med straff enligt gällande be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

stämmelser om ansvar för olovlig varuinförsel, skola de i sådant avseende
meddelade föreskrifter lända till efterrättelse. I fråga om försäljning av
olovligt införda rusdrycker skall gälla vad i 90 § 2 mom. sägs.

3 mom. Den som mot stadgandet i 12 § 4 mom. från fartyg eller luftfartyg
bortför rusdrycker, vilka förtullats såsom överskottsproviant, straffes
med dagsböter, och vare dryckerna tillika med kärl och emballage underkastade
beslag och förbrutna.

4 mom. Den som mot stadgandet i 12 § 4 mom. disponerar å provianteringsfrilager
upplagda rusdrycker annorledes än till fartygs eller luftfartygs
proviantering eller utrustning i föreskriven ordning, straffes med dagsböter.

5 mom. Erfordras i särskilt fall föreskrifter angående behandlingen av
till riket inkomna rusdrycker, äger Konungen efter anmälan av generaltullstyrelsen
förordna huru med varan skall förfaras.

87 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna förordning inhämtats vid
granskning av räkenskaper och verifikationer, så ock vad som eljest vid
tillsyn å utskänkning inhämtats må ej yppas i vidare män än som erfordras
för vinnande av det med bestämmelserna avsedda ändamålet. Bryter någon
häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där
ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.

Brott som nu sagts må, där det ej innefattar ämbetsbrott, av åklagare
åtalas endast efter angivelse av målsägande.

88 §.

Där någon under tid då han är ställd under åtal för brott mot denna
förordning fortsätter sitt brottsliga förfarande, skall såsom särskilt brott
anses vad han före varje åtal förbrutit. För brotten gemensamt ådömt fängelsestraff
må ej överstiga två år.

89 §.

1 mom. Hava flera medverkat till gärning, som i 80 och 81 §§ sägs, gäller
vad i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen är stadgat. Den till vilken rusdrycker
försålts eller eljest anskaffats vare dock ej förfallen till ansvar för annan
medverkan än anstiftan.

2 mom. Husbonde ansvarar för brott som vid detaljhandel begås av hans
husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore brottet begånget
av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt, att brottet
skett utan hans vetskap och vilja.

90 §.

1 mom. Rättighet att verkställa beslag tillkommer*tulltjänsteman i fall
som i 80 § sägs. I övrigt gäller angående beslag vad därom finnes särskilt
stadgat.

2 mom. Rusdrycker som enligt denna förordning eller annan författning
förklarats förbrutna skola, därest de äro i försäljningsdugligt skick, hembjudas
till detalj handelsbolaget eller partihandelsbolaget. Kunna förbrutna
drycker på grund av sin beskaffenhet ej tillhandahållas allmänheten, skola
de heinbjudas till partihandelsbolaget. Bolag till vilket rusdrycker sålunda
hembjudits vare skyldigt att till skäligt pris inköpa den hembjudna varan.
Är värdet så ringa, att det ej kan anses motsvara forslingskostnaderna, skall
varan bevisligen förstöras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Samma lag vare där rusdrycker som ej förklaras förbrutna skola försäljas
på grund av bestämmelser i tullstadgan eller andra författningar.

Med den erlagda köpesumman för rusdrycker som försålts pa grund av
stadgandet i 86 § 1 mom. eller bestämmelser i tullstadgan skall i tillämpliga
delar förfaras på sätt i tullstadgan föreskrives beträffande köpesumman
för gods som enligt samma stadga blivit genom tullverkets forsorg
försålt å auktion; och skall, därest enligt tullstadgan viss tid skall raknas
från auktionsdagen, tiden i stället räknas från den dag, da betalning kommit
tullverket tillhanda.

3 mom. Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.

Övergångsbestämmelser.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1955 i den mån annat
ej följer av vad nedan stadgas.

2. Genom förordningen upphävas .

förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdryc .

k.6r samt

förordningen den 1 juni 1923 (nr 141) angående förbud mot införsel till
och försäljning inom riket av exportöl1; .. . .. . ,

dock att de upphävda förordningarna alltjämt skola aga tillämpning beträffande
förhållanden som hänföra sig till tiden före den 1 °ktober 1955‘

3. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande som
ersatts genom bestämmelse i nya förordningen, skall den bestämmelsen i

stället tillämpas. „ , , „ . . . .

4. Utan hinder av bestämmelsen i 14 § andra stycket ma utminutenngsställe
bibehållas å ort, där sådant ställe var inrättat vid förordningens lkratt 5.

Med utgången av september 1955 upphöra alla rättigheter till detaljhandel
som grunda sig på förordningen den 18 juni 1937.

I fråga om anmälan eller ansökan, som avser tillstånd, medgivande eller
godkännande enligt nya förordningen, skola bestämmelserna i forordningen
äga tillämpning även före den 1 oktober 1955. , ,

Ansökan om godkännande av detaljhandelsbolag for tiden från och m
nämnda dag skall vara åtföljd av bolagsordningen och inkomma fore den 1

oktober 1954 ^

Detaljhandelsbolaget skall utse eller förordna distriktschefer före den 1

december 1954.

Ledamot och suppleant av rådgivande nämnd utses enligt 74 § forsta
gången för tiden den 1 januari 1955—den 31 december 1958.

Beslut och avtal enligt förordningen må meddelas och slutas aven tore
den 1 oktober 1955, dock med verkan tidigast från och med denna dag.

6. Första oktrojperioden efter denna förordnings ikraftträdande skall
endast omfatta tiden till och med den 30 september 1957.

7. Kontrollstvrelsen må i män av behov och i samråd med detalj handelsbolaget
meddela närmare anvisningar angående nedläggande av rörelsen a
systembolag och rörelsens övertagande av detalj handelsbolaget.

8. Tillstånd för partihandelsbolag och godkännande av restaurangbolag,
som meddelats enligt förordningen den 18 juni 1937, skola äga giltighet under
den tid tillståndet eller godkännandet avser.

9. Bestämmelsen i 69 § skall äga tillämpning aven fore den 1 oktober
1955, såvitt avser reklam och därmed jämförlig verksamhet under tiden etter
den 1 september 1955.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Förslag

till

ölförsäljningsförordning.

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Vad som är att hänföra till Öl angives i förordningen angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker.

2 §.

Till partihandel hänföres i denna förordning försäljning till återförsäljare
i och för deras rörelse samt försäljning för export. Med detaljhandel förstås
all annan försäljning.

Detaljhandel sker genom

1) utminutering, som innefattar avhämtningsförsäljning och kringföringsförsäljning;
samt

2) utskänkning, varmed förstås försäljning till förtäring på stället.

3 §.

Tillverkare kallas i denna förordning den som enligt förordningen angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker äger tillverka Öl i svenskt
bryggeri.

4 §•

1 mom. All försäljning av Öl vartill rätt ej föreligger enligt denna förordning
är förbjuden.

Hembryggt Öl må icke säljas.

2 mom. Under försäljning inbegripes allt tillhandahållande som sker mot
ersättning.

Som försäljning skall dock icke anses, att arbetsgivare på grund av
tjänsteavtal utan särskild gottgörelse tillhandahåller anställd Öl.

5 §•

All försäljning av Öl skall ordnas och handhavas så att ordning och nykterhet
icke äventyras.

2 KAP.

Om partihandel och import.

6 §•

Utan särskilt tillstånd eller anmälan äga tillverkare, de i rusdrycksförsaljmngstorordningen
omnämnda partihandels- och detaljhandelsbolagen,
sa ock den som erhållit tillstånd till utminutering av Öl, bedriva partihandel
därmed. Nederlag, varifrån endast partihandel skall utövas, må dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 151. 25

icke inrättas utan att anmälan därom gjorts till länsstyrelsen, som utfärdar
anmälningsbevis.

Den som yrkesmässigt till riket inför utländskt Öl må efter anmälan som i
första stycket sägs idka partihandel med sådant Öl och inrätta nederlag
för sålunda avsedd handel.

Konungen må, om så finnes påkallat, förordna att Öl icke må införas till
riket annat än i den ordning som i rusdrycksförsäljningsförordningen är
föreskriven beträffande införsel av rusdrycker.

7 §•

Öl som införes till riket må icke utlämnas från tullverket, med mindre
varan antingen då den inkommer hit eller ock därefter genom varuhavarens
försorg under tillsyn av tullpersonal försetts med etikett, innehållande uppgift
om namnet på det bryggeri där tillverkningen skett samt sifferbeteckning
(II) för varans klass.

Sådan etikett må ej innehålla benämning, som är ägnad att giva maltdrycken
sken av att vara av annan klass än den till vilken den är hänförlig.

Generaltullstyrelsen äger för särskilda fall medgiva undantag från bestämmelserna
i denna paragraf.

3 KAP.

Om detaljhandel.

Allmänna bestämmelser.

8 §.

För rätt till detaljhandel med Öl erfordras tillstånd av länsstyrelsen, där
ej nedan annorlunda stadgas.

9 §.

1 mom. Tillstånd till detaljhandel med Öl må meddelas endast den som
gjort sig känd för ordentlighet och finnes med hänsyn till personliga egenskaper
i övrigt och andra förhållanden lämpligen böra utöva rörelsen.

Detaljhandel må ej utövas av den som är omyndig eller i konkurstillstånd,
ej heller av befattningshavare som kan komma att deltaga i beslut angående
tillverkning eller försäljning av maltdrycker eller att utöva tillsyn däröver.

2 mom. Tillstånd för annan än enskild person att bedriva detaljhandel med
Öl må meddelas endast där för rörelsen utsetts en föreståndare, som godkänts
av länsstyrelsen. Vid förfall för föreståndaren må i dennes ställe rörelsen
förestås av en sålunda godkänd ersättare. Föreståndare och ersättare
skola uppfylla i 1 mom. föreskrivna villkor.

10 §.

Ej må detaljhandel med Öl utövas inom läger, kasernområde eller annat
uteslutande för krigsmaktens behov upplåtet område i andra fall än som
avses i 24 och 25 §§. Dock må länsstyrelsen för enstaka tillfälle meddela
tillstånd till detaljhandel inom sådant område, när särskilda skäl därtill
äro.

A vhäm tningsförsäl jning.

11 §•

Utan särskilt tillstånd eller anmälan må det i rusdrycksförsäljningsförordningen
omnämnda detaljhandelsbolaget bedriva avhämtningsförsäljning
av Öl från utminuteringsställe för rusdrycker.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

12 §.

Avhämtningsfförsäljning, för vilken tillstånd erfordras, skall bedrivas från
tillverkningsställe eller annat fast försäljningsställe. Sålt Öl må försändas
till köpare.

13 §.

Tillstånd till avhämtningsför sälj ning skall meddelas att gälla tills vidare,
där ej fråga är om försäljning vid enstaka tillfälle eller under enstaka
tidsperiod.

14 §.

Ansökan om tillstånd till avhämtningsförsäljning skall innehålla uppgift
om försäljningsställe. Sökandens samt, i förekommande fall, föreståndares
och ersättares behörighet skall styrkas, där den icke är för länsstyrelsen
känd.

Över ansökningen skola yttranden inhämtas från länsnykterhetsnämnden
samt polismyndigheten och fullmäktige i den kommun där försäljningen är
avsedd att bedrivas. Fullmäktige skola höra kommunens nykterhetsnämnd.

Avser ansökan försäljning vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod,
erfordras dock endast att polismyndigheten och kommunens nykterhetsnämnd
erhålla tillfälle att yttra sig.

15 §.

Hava kommunens fullmäktige föreslagit den inskränkningen i fråga om
rörelsens bedrivande, att tillståndsinnehavares eller föreståndares ekonomiska
fördel göres oberoende av myckenheten sålt Öl, och finnas därvid föreslagna
grunder för försäljningens ordnande i övrigt lämpliga, skall detta
villkor fastställas av länsstyrelsen.

16 §.

Angående tillstånd till avhämtningsförsäljning skall bevis utfärdas, angivande
försäljningsställes belägenhet samt, i förekommande fall, tillståndstiden
och villkor enligt 15 §.

17 §.

Särskilt tillstånd att sälja Öl endast i samband med proviantering av fartyg
och luftfartyg må meddelas skeppshandlare.

I här avsett fall skall angående ansökan och dess behandling i tillämpliga
delar gälla vad i 14 § första och tredje styckena samt 16 § stadgas. Bestämmelsen
i 13 § skall ock äga tillämpning på sådant tillstånd.

Kringf öringsförsäljning.

18 §.

Tillstånd till kringföringsförsäljning må meddelas

a) tillverkare, för försäljning från tillverkningsställe;

b) annan än tillverkare, för försäljning från fast försäljningsställe, i den
mån så finnes skäligt och lämpligt; samt

c) under samma förutsättning, tillverkare eller annan, för försäljning
från särskilt inrättat nederlag.

Tillstånd meddelas av länsstyrelsen i det län, där försäljningen är avsedd
att bedrivas.

19 §.

Vid varje nederlag skall finnas en av länsstyrelsen godkänd föreståndare.
1 fråga om sådan föreståndare skall gälla vad i 9 § 2 mom. stadgas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

20 §.

Tillstånd till kringföringsförsäljning skall avse en för sådana tillstånd
gemensam period om fyra år, oktrojperiod, räknat från och med den 1
oktober.

Om skäl därtill äro, må tillstånd meddelas även för del av oktrojperiod.

21 §.

Ansökan om tillstånd till kringföringsförsäljning skall innehålla uppgift
om tillverkningsställe eller fast försäljningsställe samt, i förekommande
fall, om antalet nederlag och deras belägenhet ävensom om föreståndare
och ersättare enligt 9 § 2 mom. och 19 §. Sökandens samt föreståndares
och ersättares behörighet skall styrkas, där den icke är för länsstyrelsen
känd.

Ansökan som avser försäljning från oktrojperiodens början bör vara länsstyrelsen
till handa före utgången av året innan perioden börjar.

Länsstyrelsen beslutar i ärendet efter den utredning som finnes erforderlig.

22 §.

Tillstånd till kringföringsförsäljning innefattar skyldighet för tillståndsinnehavaren
att vid försäljningen jämte Öl tillhandahålla alkoholfria och
därmed jämförliga drycker i tillfredsställande urval och omfattning.

Konungen äger, i den mån så finnes påkallat, meddela föreskrifter i syfte
att förhindra att ersättning till den som kringför varorna utgår i förhållande
till myckenheten sålt Öl.

Har genom laga kraftvunnet förhandsbesked förklarats att bestämmelserna
i arbetsavtal om ersättning till utkörare av Öl står i överensstämmelse
med föreskrifter som meddelats med stöd av andra stycket, skall den
som vid försäljningen tillämpar nämnda avtalsbestämmelser anses uppfylla
vad sålunda föreskrivits. Det ankommer på kontrollstyrelsen att efter framställning
meddela sådant förhandsbesked.

23 §.

Angående tillstånd till kringföringsförsäljning skall bevis utfärdas, angivande
tillståndstiden, tillverkningsställes eller fast försäljningsställes belägenhet
samt antalet nederlag och deras belägenhet.

Utskänkning.

24 §.

Utan tillstånd eller anmälan enligt denna förordning må Öl utskänkas
i fall, då rätt föreligger att utskänka rusdrycker.

Öl må ock utan tillstånd eller anmälan utskänkas vid slutet bord

a) till inackorderade gäster vid matserveringsrörelse i hem (utskänkning
vid heminackordering);

b) till medlemmar av personalkår eller personalsammanslutning vid inackordering,
som kåren eller sammanslutningen anordnar för medlemmarna
i särskild matsal (utskänkning vid kårhushåll); samt

c) till dem som bo i bostadshus med gemensam matsal vid servering i
matsalen (utskänkning i kollektivhusmatsal).

Rätt till utskänkning som avses i andra stycket b) eller c) tillkommer
den som förestår matsalen.

Konungen äger meddela bestämmelser om i vilken utsträckning och under
vilka villkor militär mäss må hänföras till kårhushåll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

25 §.

I matsal eller därmed jämförlig lokal, som är avsedd för de anställda
vid institution eller företag, må den som där bedriver matserveringsrörelse,
efter anmälan och prövning i den ordning nedan sägs, utskänka Öl vid slutet
bord till de anställda (utskänkning i personalmatsal). Till personalmatsal
hänföres även, i den utsträckning Konungen förordnar, annan för fast
anställd personal inrättad militär mäss än i 24 § avses.

Anmälan göres hos länsstyrelsen och må gälla en tid av högst fyra år.
Vid anmälan skall fogas förklaring från institutionens eller företagets ledning
eller vederbörande befälhavare, att erinran icke göres mot utskänkningen.
Finner länsstyrelsen rörelsen vara av beskaffenhet, som i första
stycket sägs, och föreligger ej sådant förhållande, varom i 49 § första stycket
förmäles, skall länsstyrelsen utfärda anmälningsbevis med angivande av
den tid anmälan skall gälla.

26 §.

Utskänkning av Öl, för vilken tillstånd erfordras, benämnes årsutskänknwg,
om den är avsedd att bedrivas året runt eller årligen under viss tidsperiod,
och tillfällig utskänkning, om den skall äga rum vid enstaka tillfälle
eller under enstaka tidsperiod.

27 §.

Tillstånd till årsutskänkning skall meddelas för en tid av fyra år eller
den kortare tid ansökan avser.

28 §.

. Ansökan om tillstånd till utskänkning skall innehålla uppgift om utskänknmgsställe
samt den tid varunder utskänkningen är avsedd att bedrivas. Sö i

nii ns sam^’ i förekommande fall, föreståndares och ersättares behörighet
skall styrkas, där den icke är för länsstyrelsen känd.

Ansökan om tillstånd till årsutskänkning bör vara länsstyrelsen till handa
sex manader före den avsedda utskänkningens början.

29 §.

över ansökan om tillstånd till årsutskänkning skola, utom i fall som i
33 § avses, yttranden inhämtas från länsnykterhetsnämnden samt polismyndigheten
och fullmäktige i den kommun, där utskänkningen är avsedd
att bedrivas. Fullmäktige skola höra kommunens nykterhetsnämnd.

Fullmäktige må begränsa sitt yttrande till att avse antalet utskänkningss
rånen.

Över ansökan om tillstånd till tillfällig utskänkning skola, utom i fall

och 33 §§ avses, polismyndigheten och nykterhetsnämnden erhålla
tillfälle att yttra sig.

30 §.

Till årsutskänkning, som avstyrkts av kommunens fullmäktige, må tillstand
ej meddelas.

Hava fullmäktige föreslagit visst antal utskänkningsställen för årsutskänkning,
må länsstyrelsen ej överskrida nämnda antal.

31 §.

1 bistånd till utskänkning vid enstaka tillfälle till slutet sällskap må meddelas
av polismyndigheten i den kommun där utskänkningen är avsedd att
bedrivas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

32 §.

Finnes det vara ur allmän synpunkt påkallat att å någon för turistväsendet
i riket betydelsefull ort årsutskänkning äger rum på hotell eller pensionat,
må länsstyrelsen, utan hinder av vad i 30 § sägs, meddela sökanden tillstånd
till utskänkningen (turistutskänkning).

33 §.

Tillstånd till utskänkning på passagerarfartyg eller järnvägståg eller på
luftfartyg, som i linjefart befordrar passagerare, (trafikutskånkning) meddelas,
efter den utredning som finnes erforderlig, av länsstyrelsen i det
län där fartygets rederi, järnvägens styrelse eller luftfartsföretaget har sitt
säte.

34 §.

När det finnes påkallat av särskilda förhållanden, äger länsstyrelsen i
samband med utskänkningstillståndet meddela föreskrifter rörande utskänkningen,
i den mån de icke

a) strida mot det i 5 § angivna syftet eller eljest mot bestämmelserna i
denna förordning eller annan allmän författning;

b) röra måltidstvång eller kvantitetsbegränsning;

c) innebära senare tidpunkt för utskänkningens början än i 41 § 1 mom.
sägs; eller

d) innefatta förbud mot utskänkning till viss person eller vass kategori
av personer.

35 §.

Angående tillstånd till utskänkning skall utfärdas bevis, angivande tillståndstiden,
utskänkningsstället och, i förekommande fall, föreskrifter enligt
34 §.

Överförande av försäljningstillstånd på annan.

36 §.

1 mom. Har den som erhållit tillstånd till detaljhandel med Öl avlidit,
försatts i konkurs eller förklarats omyndig och vill dödsboet, konkursboet
eller förmyndaren fortsätta rörelsen, skall inom två månader från dödsfallet,
första borgenärssammanträdet eller omyndighetsförklaringen hos
länsstyrelsen göras anmälan därom med uppgift om föreståndare för rörelsen.
Föreståndare skall uppfylla i 9 § 1 mom. föreskrivna villkor.

Godkännes föreståndaren av länsstyrelsen, må rörelsen, såvida icke läns
styrelsen finner skäl bestämma kortare tid, fortsättas, om tillståndet avser
bestämd tid, intill utgången av samma tid och, om tillståndet gäller tills vidare,
under en tid av två år från godkännandet. Vid förfall för föreståndaren
må i dennes ställe rörelsen förestås av en sålunda godkänd ersättare.

Godkännes icke föreståndaren, skall länsstyrelsen lämna sökanden tillfälle
att inom viss tid anmäla annan föreståndare.

Göres ej anmälan som ovan i detta mom. sägs inom föreskriven tid eller
godkännes icke heller den senast anmälde föreståndaren, anses tillståndet
hava upphört att gälla den dag då anmälningstiden utgick eller beslutet
angående föreståndaren vunnit laga kraft.

2 mom. Har den som erhållit tillstånd till detaljhandel med Öl sedermera
tillträtt sådan befattning som avses i 9 § 1 inom., skall vad ovan i
1 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

37 §.

Har tillståndsinnehavaren avlidit eller upphört att vara behörig att utöva
detaljhandel eller föreligga eljest skäl därtill, må tillståndet överföras på
annan efter medgivande av länsstyrelsen.

över ansökan om överförande skola de som blivit hörda över tillståndsansökningen
erhålla tillfälle att yttra sig.

Länsstyrelsen skall pröva ansökningen med avseende på skälen för överförandet,
behörigheten och lämpligheten hos den, till vilken överförandet
ifrågasättes, samt omständigheterna i övrigt.

4 KAP.

Ordningsföreskrifter.

Försäljningsställen.

38 §.

1 mom. Försäljningsställe skall vara så beläget att tillsyn däröver ej försvåras.

Angående beskaffenheten av utskänkningsställe äger Konungen utfärda
de bestämmelser som kunna erfordras utöver vad i livsmedelsstadgan föreskrives
om serveringslokal.

Vad i detta moment stadgas skall icke gälla utskänkning vid heminackordering
eller kårhushåll, i kollektivhusmatsal eller personalmatsal.

2 mom. Vid utskänkning skola alkoholfria drycker finnas att tillgå i tillfredsställande
urval.

3 mom. På försäljningsställe skola denna förordning och avskrift av gällande
tillstånds- eller anmälningsbevis finnas tillgängliga.

39 §.

Ombyte av försäljningsställe, där detaljhandel med Öl bedrives efter tillstånd,
må ske efter medgivande av länsstyrelsen. Över ansökan om sådant
medgivande skola de som blivit hörda över tillståndsansökningen erhålla
tillfälle att yttra sig.

För säljningstider.

40 §.

Om de tider då Öl må utminuteras gäller vad i butiksstängningslagen är
stadgat. Under sön- eller helgdag må dock kringföringsförsäljning icke bedrivas.

41 §.

1 mom. Utskänkning av Öl må ej börja före klockan 9, där ej annat följer
av vad nedan i 2 mom. stadgas.

Utskänkningen skall avslutas senast klockan 22, där ej tidigare tidpunkt
föreskrivits enligt 34 eller 49 § eller senare tidpunkt medgivits enligt 2 eller
3 mom. eller är tillåten på grund av bestämmelsen i 4 mom.

2 mom. Föi-eligger stadigvarande behov av längre utskänkningstid än i
1 mom. sägs, äger länsstyrelsen i samband med utskänkningstillståndets
meddelande eller ock senare lämna medgivande därtill, över ansökan som
göres under tillståndstiden skola yttranden inhämtas från länsnykterhetsnämnden,
polismyndigheten och kommunens nykterhetsnämnd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

3 mom. Yppas för särskilt tillfälle behov av utskänkning efter den eljest
gällande tiden, må polismyndigheten, enligt de grunder länsstyrelsen kan
hava fastställt, lämna medgivande därtill.

4 mom. Då utskänkning av Öl bedrives i samband med utskänkning av rusdrycker,
må, utan hinder av vad förut i denna paragraf är stadgat, Öl utskänkas
under den för rusdrycksutskänkningen gällande tiden.

5 mom. Under tid, då utskänkning ej är medgiven, vare det förbjudet att
låta Öl förtäras på utskänkningsställe.

6 mom. Vad i denna paragraf stadgas skall ej äga tillämpning å trafikutskänkning
eller utskänkning vid heminackordering eller kårhushåll, i kollektivhusmatsal
eller personalmatsal.

42 §.

På passagerarfartyg må Öl utskänkas endast till besättning och passagerare.
På luftfartyg må Öl utskänkas endast under färd.

Övriga ordningsföreskrifter.

43 §.

Öl må ej utskänkas till den som kan antagas ej hava fyllt sexton år.

Öl må icke utlämnas till den som är synbarligen berörd av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel; och må sådan person icke tillåtas uppehålla
sig på försäljningsställe. Öl må ej heller utlämnas, då särskild anledning
till misstanke föreligger, att varan är avsedd att användas i berusningssyfte
eller till olovlig försäljning.

Vid partihandel med Öl är säljaren skyldig förvissa sig om att köparen
äger rätt att återförsälja varan.

44 §.

Återförsäljare må icke på försäljningsställe förvara Öl i andia kärl än
dem i vilka drycken levererats av tillverkaren. Ej heller må Öl, som är avsett
för försäljning, av återförsäljaren förändras.

Hernbryggd maltdryck må icke förvaras på försäljningsställe.

45 §.

I lokal, där Öl må utskänkas efter tillstånd eller anmälan enligt denna
förordning, vare det förbjudet att förtära eller låta någon förtära rusdrycker
eller ersättningsmedel därför. Ej heller må rusdrycker eller sådana
ersättningsmedel förvaras i lokalen eller eljest pa sådant sätt, att gästerna
äga tillgång till dem.

Länsstyrelsen äger för personalfest i slutet sällskap medgiva undantag
från bestämmelserna i första stycket i fråga om personalmatsal, som i 2o §
sägs. Vid ansökan härom skall fogas förklaring från institutionens eller
företagets ledning eller vederbörande befälhavare att erinran icke göres mot
ansökningen.

46 §.

Vid avhämtningsförsäljning må, utom i fall som i 4 § 2 mom. andra stycket
sägs, Öl icke utlämnas till förtäring på försäljningsstället eller på annat
därintill beläget område varöver rättighetsinnehavaren äger förfoga.

47 §.

För visst tillfälle, då så anses erforderligt för ordningens upprätthållande,
må länsstyrelsen så ock polismyndigheten förbjuda detaljhandel med Öl
eller föreskriva inskränkningar däri.

Knngl. Maj:ts proposition nr 151.

Då så prövas nödigt under krig eller vid omedelbar krigsfara eller då
arbetslöshet eller nöd i större omfattning råder, må Konungen eller, efter
Konungens förordnande, länsstyrelsen förbjuda detaljhandel med Öl eller
föreskriva inskränkningar däri.

5 KAP.

Om tillsyn och besvär m. m.

48 §.

1 mom. Det åligger kontrollstyrelsen, länsstyrelse, länsnykterhetsnämnd,
polismyndighet och kommunal nykterhetsnämnd att övervaka att bestämmelserna
i denna förordning och med stöd därav meddelade föreskrifter
iakttagas.

2 mom. Den som har att taga befattning med övervakning som i 1 mom.
sägs är berättigad att erhålla tillträde till tillverknings- eller försäljningsställe
med tillhörande lokaler samt att taga del av handelsböcker med tillhörande
verifikationer ävensom, i fall då kringföringsförsäljning idkas, för
försäljningspersonal gällande arbetsavtal. Nyssnämnda handelsböcker skola
vara så anordnade att därav tydligt framgår de olika belopp som utgått
i ersättning för kringföring.

3 mom. Länsstyrelsen skall, om annan i 1 mom. avsedd myndighet finner
anledning till anmärkning, snarast möjligt erhålla del därav.

49 §.

Iakttagas icke bestämmelserna i denna förordning eller med stöd därav
meddelade föreskrifter, eller missbrukas vid avhämtningsförsäljning rätt enligt
12 § att försända varan, eller uppfyller utskänkningsrörelse icke de särskilda
krav som med hänsyn till ordning, nykterhet och trevnad böra uppställas
på sådan rörelse, skall länsstyrelsen alltefter omständigheterna

a) tillhålla rättighetsinnehavaren att vidtaga rättelse;

b) förbjuda försäljningen eller återkalla tillståndet; eller

c) om så finnes lämpligt med hänsyn till särskilda förhållanden, meddela
föreskrifter som i 34 § sägs eller inskränka eller upphäva försändningsrätt
enligt 12 §.

Ändå att fall som i första stycket sägs icke föreligger, må tillstånd till avhämtningsförsäljning,
när skäl därtill äro, återkallas, dock med verkan tidigast
ett år från dagen för beslutet.

50 §.

1 mom. Avskrift av beslut, som länsstyrelse enligt denna förordning meddelat
rörande annat än trafikutskänkning, skall tillställas polismyndigheten
och kommunens nykterhetsnämnd samt, såvitt angår kringföringsförsäljning,
kontrollstyrelsen.

Har polismyndighet meddelat beslut enligt denna förordning, skall länsstyrelsen
och kommunens nykterhetsnämnd underrättas.

2 mom. över beslut rörande handel med Öl skall länsstyrelsen föra anteckningar
enligt de närmare anvisningar kontrollstyrelsen meddelar.

51 §.

Länsstyrelses beslut i ärende angående tillstånd till försäljning av Öl
skall, där fråga ej är om trafikutskänkning eller om detaljhandel vid enstaka
tillfälle eller under enstaka tidsperiod, kungöras i den eller de tidningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

inom orten där allmänna påbud för kommunen vanligen meddelas. Tiden för
anförande av besvär över sådant beslut skall räknas från dagen för första
kungörandet, vilken dag skall angivas i kungörelsen.

52 §.

2 mom. Beslut som länsstyrelse eller polismyndighet meddelat enligt denna
förordning länder omedelbart till efterrättelse, där ej annorlunda är föreskrivet
eller särskilt förordnas.

53 §.

Fullmäktige må uppdraga åt kommunalt organ eller åt särskilt utsedda
personer att i fullmäktiges ställe avgiva yttranden enligt denna förordning.

1 Stockholm äger nykterhetsnämnden motsvarande befogenhet.

6 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

54 §.

1 mom. Den som säljer Öl utan att äga rätt därtill enligt denna förordning
eller överskrider sådan rätt, straffes för olovlig försäljning med dagsböter.
I ringa fall må från straff frias.

Har den som gjort sig skyldig till olovlig försäljning av Öl förut genom
laga kraftvunnen dom fällts till ansvar för sådan förseelse, eller bedriver den
som icke äger rätt till försäljning av Öl sådan försäljning i större omfattning
eller yrkesmässigt, må till fängelse i högst sex månader dömas.

2 mom. Straffas enligt 1 mom. någon som ej äger rätt till försäljning av
Öl, vare de på försäljningsstället med därtill hörande lägenheter befintliga
eller eljest för försäljning avsedda förråd av Öl tillika med kärl och emballage
vari de förvaras underkastade beslag och förbrutna.

55 §.

Låter utskänkningsinnehavare eller någon hos honom anställd rusdrycker
eller ersättningsmedel därför förtäras eller förvaras i strid mot det i
45 § första stycket stadgade förbudet, straffes med dagsböter.

56 §.

Bryter någon i annat fall än i 54 eller 55 § sägs mot vad i denna förordning"
är stadgat eller mot föreskrift som meddelats med stöd av förordningen,
straffes med böter, högst trehundra kronor.

57 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna förordning inhämtats vid
granskning av handelsböcker med tillhörande verifikationer, så ock vad som
eljest vid tillsyn å försäljning av Öl inhämtats må ej yppas i vidare mån äji
som erfordras för det med bestämmelserna avsedda ändamålet. Bryter någon
häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader,
där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.

Brott som nu sagts må, där det ej innefattar ämbetsbrott, av åklagare
åtalas endast efter angivelse av målsägande.

3 Bihcing till riksdagens protokoll 195t. 1 samt. Nr 151.

Kungl. Maj. ts proposition nr 151.

58 §.

Där någon under tid då han är ställd under åtal för förseelse mot denna
förordning fortsätter sitt brottsliga förfarande, skall såsom särskild förseelse
anses vad han före varje åtal förbrutit. Gemensamt fängelsestraff för
förseelserna må ej överstiga ett år.

59 §.

0 Husbonde ansvarar för förseelse som i samband med försäljning av Öl begås
av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen
begången av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt,
att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja. Vad nu sagts om husbonde
skall, där föreståndare enligt förordningen finnes, i stället gälla denne,
såvitt angår förseelse av anställd inom den del av rörelsen över vilken
föreståndaren har att utöva tillsyn.

60 §.

1 mom. Öl som tagits i beslag må av den myndighet som förordnat om beslaget
genast säljas till tillverkare.

1 övrigt gäller angående beslag vad därom finnes särskilt stadgat.

2 mom. Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.

61 §.

Har domstol avgjort mal mot någon som bedriver yrkesmässig försäljning
av Öl eller mot någon hos sådan försäljare anställd angående förseelse
som avses i detta kapitel, åligger det domstolen att inom fjorton dagar från
domens avkunnande översända avskrift av domen till länsstyrelsen.

Övergångsbestämmelser.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1955 i den mån annat
ej följer av vad nedan stadgas.

2. Genom förordningen upphävas

förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka;
samt

kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 396) med vissa föreskrifter angående
kvittens- och försäljningsböcker, som avses i 17 § förordningen den 11 juli
1919 angående försäljning av pilsnerdricka;

dock att de upphävda författningarna alltjämt skola äga tillämpning beträffande
förhållanden som hänföra sig till tiden före den 1 oktober 1955.

3. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som
ersatts genom bestämmelse i nya förordningen, skall den bestämmelsen i
stället tillämpas.

4. Med utgången av september 1955 upphöra samtliga försäljningsrättigheter
som grunda sig pa förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning
av pilsnerdricka.

Dock skall rätt till avhämtningsför sälj ning, vartill särskilt tillstånd meddelats,
äga fortsatt giltighet, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Tillstånd,
som i enlighet härmed erhåller giltighet efter ikraftträdandet av nya
förordningen, skall anses lämnat med stöd av denna.

5. I fråga om ansökan, som avser tillstånd, medgivande eller godkännande
enligt nya förordningen, samt anmälan enligt 6 eller 25 § skola bestämmelserna
i förordningen äga tillämpning även före den 1 oktober 1955.

Beslut enligt förordningen må meddelas även före sistnämnda dag, dock
med verkan tidigast från och med denna dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 8 maj 1925 (nr 119)
angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed
jämförliga drycker.

Härigenom torordnas att 1 §, 3 §, 4 § 1 inom., 5 § 1 och 2 mom., 9 §, 11—•
13 §§, 17 § 3 mom. samt 20 § förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning
av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker1 skola erhålla
följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §. 1 §•

Denna förordning avser

dels alla drycker, som äro tillagade
av annat än malt och som antingen
äro helt fria från alkohol eller icke
innehålla mer än 2 V4 volymprocent
alkohol,

dels varje maltdryck, som enligt
förordningen angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker är
att hänföra till första klassen eller
som från bryggeri utlämnas eller utlämnats
på kärl, stämplat med beteckning
för maltdryck av denna
klass.

Drycker, som---------a

3 §.

Utminutering av alkoholfria drycker
vare tillåten under samma villkor,
som för idkande av handel i allmänhet
äro gällande; dock skall angående
rätt till utminutering inom område,
varom förmäles i 5 § 2 inom., gälla
vad där stadgas om rätt till utskänkning
inom sådant område.

4 §•

1. Med rättighet att i viss lokal
eller å viss plats utskänka rusdrycker
eller pilsnerdricka följer rätt att
i samma lokal eller å samma plats
utskänka alkoholfria drycker.

Vid allmän--------eller

Denna förordning avser
dels varje till maltdryck icke hänförlig,
tillagad dryck, som antingen
är helt fri från alkohol eller icke innehåller
mer än 2 V4 volymprocent
alkohol,

dels ock lättöl.

Vad som är att hänföra till lättöl
angives i förordningen angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker.

lkoholfria drycker.

3 §•

Utminutering av alkoholfria drycker
vare tillåten under samma villkor,
som för idkande av handel i allmänhet
äro gällande; dock skall angående
rätt till utminutering inom
område, varom förmäles i 5 § 2 mom.
första punkten, gälla våd där stadgas
om rätt till utskänkning inom
sådant område.

4 §•

1. Utan tillstånd eller anmälan enligt
denna förordning må alkoholfria
drycker utskänkas i fall, då rätt föreligger
att utskänka rusdrycker eller
Öl.

tillställningen.

1 Senaste lydelse av 5 § 1 mom. se 1947:481, av 9 § 1 mom. se 1947:410, av 12 § 1 och
mom. se 1951:825, samt av 12 § 2 mom. se 1953:188.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

(Nuvarande lydelse:)

5 §•

1. Länsstyrelse äger att efter framställning
i stad av stadsfullmäktige
och på landet av kommunalstämma
förordna, att inom viss kommun utskänkning
av alkoholfria drycker icke
må bedrivas utan särskilt tillstånd.

Tillstånd till utskänkning av alkoholfria
drycker erfordras ock, dels
då någon vill bedriva sådan utskänkning,
efter det honom meddelat förbud
att utskänka alkoholfria drycker
eller att försälja rusdrycker eller pilsnerdricka
upphört att gälla, eller efter
det honom meddelat tillstånd att
försälja rusdrycker eller pilsner dricka
återkallats, dels då utskänkningen
är avsedd att bedrivas i lokal, där utskänkningsrörelse
förut bedrivits men
upphört på grund av förbud eller
återkallelse, som nu sagts.

Ansökan om------tills

(Föreslagen lydelse:)

5 §•

1. Länsstyrelse äger att efter framställning
av fullmäktige i viss kommun
förordna, att inom kommunen
utskänkning av alkoholfria drycker
icke må bedrivas utan särskilt tillstånd.
Dylikt förordnande må dock ej
meddelas i fråga om utskänkning av
alkoholfria drycker i fall, som avses i
i § 1 mom., och ej heller beträffande
utskänkning av sådana drycker
i personalmatsal, vari matservering
vid slutet bord anordnas för de anställda
vid institution eller företag.

Tillstånd till utskänkning av alkoholfria
drycker erfordras ock, dels då
någon vill bedriva sådan utskänkning,
efter det honom meddelat förbud
att utskänka alkoholfria drycker
eller att försälja rusdrycker eller
Öl upphört att gälla, eller efter det
honom meddelat tillstånd att försälja
rusdrycker eller Öl återkallats, dels
då utskänkningen är avsedd att bedrivas
i lokal, där utskänkningsrörelse
förut bedrivits men upphört på grund
av förbud eller återkallelse, som nu
sagts,
vidare.

2. Inom läger, kasernområde eller
annat uteslutande för krigsmaktens
behov upplåtet område må ej utskänkning
av alkoholfria drycker äga
rum, med mindre länsstyrelse, på
framställning av vederbörande befälhavare,
därtill meddelat tillstånd. Dylikt
tillstånd erfordras dock ej i fråga
om utskänkning av alkoholfria drycker
i fall, som avses i 4 § 1 mom.
första stycket, och ej heller beträffande
sådan utskänkning i personalmatsal,
som i 1 mom. första stycket
av denna paragraf sägs.

9 §. 9 §.

1. I stad-------besiktigade lägenheten.

Innan bevis------ej börjas.

Kostnad för — —---— av länsstyrelsen.

2. Beträffande utskänkning-----— lämplig person.

3. Vad i 1 och 2 mom. stadgas
skall icke gälla, där lokalen eller platsen
för utskänkningen blivit godkänd
av hälsovårdsnämnden enligt vad som
föreskrives i livsmedelsstadgan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

11 §. 11 §•

Utskänkning av alkoholfria drycker,
som bedrives på grund av tillstånd
eller anmälan, må icke fortfara
längre än till klockan tio eftermiddagen.
Där särskilda omständigheter
föranleda behov av utskänkningstidens
inskränkning eller utsträckning,
äger länsstyrelse därom förordna.

Vad nu är sagt gäller ej utskänkning,
som äger rum å skjutsanstalt
till resande.

12 §.

1. Vid all försäljning, vare sig utminutering
eller utskänkning, må
maltdryck, som avses i denna förordning,
icke på försäljningsstället förvaras
på andra kärl än dem, å vilka
den utlämnats från bryggeriet, ej
heller av säljaren påspädas eller på
annat sätt beredas.

Annan maltdryck än svagdricka
må ej utlämnas, där den veterligen
är försatt med sackarin.

Med sackarin förstås i denna förordning
varje konstgjort sötningsmedel,
som har högre söthetsgrad
än raffinerat socker men icke sockrets
näringsvärde.

På försäljningsställe------

2. Mineralvatten samt kolsyrade
och därmed jämförliga drycker, vilka
icke äro hänförliga till maltdrycker,
må icke på försäljningsstället förvaras
annat än på kärl, varå medelst
etikett eller annorledes angivits
dryckens benämning, tillverkarens
namn eller firma och tillverkningsorten.

1. Utskänkning av alkoholfria drycker
må icke fortgå längre än till klockan
22, där ej annat följer av vad
nedan i 2 och 3 mom. stadgas.

2. I fall, då rusdrycker eller Öl få
utskänkas efter klockan 22, må alkoholfria
drycker utskänkas under samma
tid.

3. Där omständigheterna anses föranleda
behov av längre utskänkningstid
ån i 1 mom. sägs äger polismyndigheten
i orten förordna därom.
Om så finnes erforderligt med hänsyn
till särskilda förhållanden, må
polismyndigheten även föreskriva
kortare utskänkningstid än där av-,
ses.

4. Vad i denna paragraf stadgas
skall icke gälla i fråga om utskänkning
i fall, som avses i i § 1 mom.
andra stycket, och ej heller beträffande
utskänkning i personalmatsal,
varom förmäles i 5 § 1 mom. första
stycket.

12 §.

1. Hembryggt lättöl må icke försäljas.

2. Vid all försäljning, vare sig utminutering
eller utskänkning, må
lättöl icke på försäljningsstället förvaras
på andra kärl än dem, å vilka
drycken utlämnats från bryggeriet, ej
heller av säljaren påspädas eller på
annat sätt beredas.

— hembryggd maltdryck.

3. Mineralvatten samt kolsyrade
och därmed jämförliga drycker, vilka
icke äro hänförliga till lättöl, må icke
på försäljningsstället förvaras annat
än på kärl, varå medelst etikett eller
annorledes angivits dryckens benämning,
tillverkarens namn eller firma
och tillverkningsorten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

3. Angående märkning av kärl, vari
saluhålles livsmedel som framställts
eller beretts med användning av sackarin
eller annat konstgjort sötmedel,
meddelas bestämmelser i livsmedelsstadgan.

13 §.

I lokal, där utskänkning av alkoholfria
drycker idkas utan samband
med utskänkning av rusdrycker eller
pilsnerdricka, vare förbjudet att låta
sistnämnda slag av drycker eller ersättningsmedel
därför förtäras eller
att hava dessa förvarade i utskänkningslokalen
eller eljest på sådant
sätt, att gästerna äga tillgång till desamma.
Det vare ock förbjudet för
gäst att i sådan utskänkningslokal
förtära rusdrycker eller pilsnerdricka
eller ersättningsmedel därför.

Vad nu------särskilt

17 §.

3. Förbryter sig någon mot vad i
9 eller 13 § är föreskrivet, eller utövar
någon utskänkning av alkoholfria
drycker å otillåten tid, böte från
och med tio till och med etthundra
kronor.

4. Angående märkning av kärl, vari
saluhålles livsmedel som framställts
eller beretts med användning av sackarin
eller annat konstgjort sötmedel,
meddelas bestämmelser i livsmedelsstadgan.

13 §.

1. I lokal, där alkoholfria drycker
må utskänkas efter tillstånd eller anmälan
enligt denna förordning, så
ock i fall som avses i i § 1 mom.
andra stycket, vare förbjudet att låta
rusdrycker, ersättningsmedel därför
eller Öl förtäras eller att hava dessa
förvarade i utskänkningslokalen eller
eljest på sådant sätt, att gästerna äga
tillgång till desamma. Det vare ock
förbjudet för gäst att i sådan utskänkningslokal
förtära rusdrycker, ersättningsmedel
därför eller Öl.

iordningställt.

2. Länsstyrelsen äger för personalfest
i slutet sällskap medgiva undantag
från bestämmelserna i 1 mom. i
fråga om personalmatsal, som i 5 § 1
mom. första stycket sågs. Vid ansökan
härom skall fogas förklaring
från institutionens eller företagets
ledning, att erinran icke göres mot
ansökningen.

17 §.

3. Låter den som äger rätt till utskänkning
av alkoholfria drycker eller
någon hos honom anställd rusdrycker,
ersättningsmedel därför eller
Öl förtäras eller förvaras i strid
mot 13 § 1 mom., straffes med dagsböter.

Till samma straff vare den förfallen
som utskänker alkoholfria drycker
utan att äga rätt därtill och därvid
låter rusdrycker, ersättningsmedel
därför eller Öl förtäras eller ock
förvaras på sätt i 13 § 1 mom. sägs.

Förbryter sig någon mot vad i 9 §
är föreskrivet eller bryter gäst mot
13 § 1 mom., eller utövar någon utskänkning
av alkoholfria drycker å
otillåten tid, böte högst etthundra
kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

(Nuvarande lydelse:J (Föreslagen lydelse:)

20 §. 20 §.

Vad enligt denna förordning tillhör
stadsfullmäktiges handläggning
tillkommer i stad, där stadsfullmäktige
ej finnas, allmän rådstuga; och
skall vad som tillhör kommunalstämmas
handläggning tillkomma kommunalfullmäktige,
där sådana finnas.

Vad i---------sådan finnes.

Denna förordning träder i kraft
den 1 oktober 1955; dock att bestämmelse
som därigenom ändrats eller
upphävts alltjämt skall äga tillämpning
med avseende å förhållanden
som äro hänförliga till tiden dessförinnan.

Beslut enligt förordningen må meddelas
även före nämnda dag, dock med
verkan tidigast från och med denna
dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Förslag

till

förordning^ om ändring i förordningen den 15 december 1939 (nr
887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker.

Härigenom förordnas, dels att 1 § 2 mom., 2 § 2 mom., 3 8, 4 8 1 mom.

mom., 6 § 5 och 6 mom., 7
31''—33 §§ och 36 § samt rubrikerna
december 1939 angående tillverkning
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
ordning skall upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse:)

1 §-

2. Vad i denna förordning stadgas
angående maltdrycker av första klassen
skall i tillämpliga delar gälla beträffande
alkoholfria drycker, vid
vilkas framställning torkat, rostat
eller bränt malt kommit till användning.

2 §•

2. Hembrygd av maltdrycker för
eget behov må, utan hinder av föreskrifterna
i denna förordning, företagas
av envar, som icke idkar försäljning
eller tillverkning för försäljning
av sådana drycker.

3 §.

Maltdrycker indelas i tre klasser.

Första klassen omfattar maltdrycker,
vilkas alkoholhalt icke
överstiger en och åtta tiondels viktprocent.

Andra klassen omfattar maltdrycker,
vilkas alkoholhalt överstiger
en och åtta tiondels men icke
tre och två tiondels viktprocent.

Tredje klassen omfattar maltdrycker,
vilkas alkoholhalt överstiger
tre och två tiondels viktprocent.

—11 §§. 22 §, 24 § 1 mom., 25—29,
till 2 och 4 kap. förordningen den 15
och beskattning av maltdrycker1 skola
angives, dels ock att 23 § nämnda för (Föreslagen

lydelse:)

1 §•

2. Vad i denna förordning stadgas
om lättöl skall i tillämpliga delar
gälla alkoholfria drycker, vid vilkas
framställning torkat, rostat eller
bränt malt kommit till användning.

2 §•

2. Hembrygd av maltdrycker för
eget behov må, utan hinder av föreskrifterna
i denna förordning, företagas
av envar, som icke idkar tillverkning
för försäljning av sådana
drycker.

3 §■

Maltdrycker indelas i tre klasser.

Första klassen omfattar maltdrycker,
vilkas alkoholhalt icke
överstiger en och åtta tiondels viktprocent
(lättöl).

Andra klassen omfattar maltdrycker,
vilkas alkoholhalt överstiger
en och åtta tiondels men icke
två och åtta tiondels viktprocent
(Öl).

Tredje klassen omfattar maltdrycker,
vilkas alkoholhalt överstiger
två och åtta tiondels viktprocent
(starköl).

1 Senaste lydelse av 27 § se 1951:826.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

4 §. 4 §.

1. Med skattepliktigt bryggeri
förstås i denna förordning
bryggeri, där maltdrycker av samtliga
klasser må tillverkas.

Med skattefritt bryggeri
förstås bryggeri, där endast maltdrycker
av första klassen må tillverkas.

5 §•

3. Vid bryggeri skall finnas en
föreståndare ( bryggeriföreståndare),
som är ansvarig för att rörelsen bedrives
enligt föreskrifterna i denna
förordning och bestämmelser som
meddelas med stöd av densamma.
För bryggeriföreståndaren skall finnas
ersättare, som i bryggeriföreståndarens
frånvaro skall ansvara för rörelsen.
Bryggeriföreståndare och ersättare
för denne utses av tillverkaren.

Tillverkare, som personligen handhar
den omedelbara ledningen av rörelsen,
må själv vara bryggeriföreståndare.

Finner kontrollstyrelsen bryggeriföreståndare
icke vara lämplig för
uppdraget, må styrelsen ålägga tillverkaren
att utse annan bryggeriföreståndare.

6 §•

5. Tillverkare har att på egen bekostnad
anskaffa de journaler och
andra handlingar, vilka enligt föreskrift
i denna förordning eller med
stöd av densamma meddelade bestämmelser
skola föras eller upprättas
i bryggeri.

Tillverkare är pliktig att ställa sig
till efterrättelse de föreskrifter, som
kontrollstyrclsen meddelar angående
förandet eller upprättandet av
nämnda journaler och handlingar

1. Med lättölsbryggeri förstås
i denna förordning bryggeri, där
endast lättöl må tillverkas.

Med ölbryggeri förstås bryggeri,
där Öl och lättöl men ej starköl
må tillverkas.

Med starkölsbryggeri förstås
bryggeri, där starköl, Öl och lättöl
må tillverkas.

5 §.

3. Vid bryggeri skall finnas en
föreståndare (bryggeriföreståndare),
som är ansvarig för att rörelsen bedrives
enligt föreskrifterna i denna
förordning och med stöd därav meddelade
bestämmelser.

Tillverkare, som personligen handhar
den omedelbara ledningen av rörelsen,
må själv vara bryggeriföreståndare.
I annat fall utses sådan
föreståndare av tillverkaren. Vid förfall
för föreståndaren må en av tillverkaren
utsedd ersättare ansvara för
rörelsen.

Har någon godkänts såsom föreståndare
för tillverkares detaljhandel
med Öl eller såsom ersättare för sådan
föreståndare enligt ölförsäljning
sförordningen, må han jämväl
vara bryggeriföreståndare eller ersättare
för sådan. I annat fall ankommer
det på kontrollstyrelsen att pröva
bryggeriföreståndares eller ersättares
lämplighet samt, om så finnes
påkallat, ålägga tillverkaren att utse
annan föreståndare eller ersättare.

6 §•

5. Tillverkare har att på egen bekostnad
anskaffa de handlingar,
vilka enligt föreskrift i denna förordning
eller med stöd därav meddelade
bestämmelser skola föras
eller upprättas i bryggeri.

Tillverkare är pliktig att ställa
sig till efterrättelse de föreskrifter,
som kontrollstyrelsen meddelar angående
förandet eller upprättandet
av nämnda handlingar samt angåen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

(Nuvarande lydelse:)
samt angående deras bevarande under
viss tid och insändande i original
eller avskrift till kontrollmyndighet.

6. Tillverkare är pliktig att vid anfordran
hålla sina handelsböcker med
tillhörande verifikationer ävensom i
5 mom. omnämnda journaler och
handlingar tillgängliga för kontrolltjänsteman.

(Föreslagen lydelse:)
de deras bevarande under viss tid
och insändande i original eller avskrift
till kontrollstyrelsen.

6. Tillverkare är pliktig att vid
anfordran hålla sina handelsböcker
med tillhörande verifikationer ävensom
i 5 mom. nämnda handlingar
tillgängliga för kontrolltjänsteman.

2 KAP.

Om tillverkning av maltdrycker i
skattepliktigt bryggeri.

7 §•

Utan Kungl. Maj :ts tillstånd må
tillverkning av maltdrycker av andra
eller tredje klassen icke bedrivas
i annat bryggeri än sådant, i vilket
dylik tillverkning enligt tillståndsbevis
bedrivits efter ingången av oktober
månad 1938.

Har, av annan anledning än för
vidtagande av reparation, under ett
tillverkningsår i skattepliktigt bryggeri
icke företagits brygd för framställning
därstädes av maltdrycker
av andra eller tredje klassen, må
tillverkningen av sådana maltdrycker
icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd
ånyo upptagas i bryggeriet.

8 §.

1. Har någon erhållit Kungl.
Maj:ts tillstånd att bedriva tillverkning
av maltdrycker av andra och
tredje klasserna i visst bryggeri eller
har någon övertagit den rörelse, som
i skattepliktigt bryggeri bedrivits av
annan, skall han till kontrollstyrelsen
göra anmälan om tillverkningens
upptagande och dagen därför
(driftsanmälan) och i densamma
uppgiva:

a) bryggeriets namn och belägenhet,

b) tillverkarens fullständiga namn
och postadress,

c) namnen å bryggeriföreståndare
och ersättare för denne,

Om tillverkning av maltdrycker i
Öl- och starkölsbryggerier.

7 §•

Utan Kungl. Maj :ts tillstånd må
Öl icke tillverkas i annat bryggeri
än sådant, i vilket dylik tillverkning
enligt tillståndsbevis bedrivits efter
ingången av oktober månad 1938.

För rätt att tillverka starköl erfordras
särskilt tillstånd av Kungl.
Maj:t. Därvid äger Kungl. Maj:t föreskriva
de villkor som prövas erforderliga.

Rätt att tillverka Öl eller starköl
må av Kungl. Maj:t indragas om
den icke längre utövas. Innan beslut
om indragning meddelas, skall
tillverkaren beredas tillfälle att yttra
sig.

8 §.

1. Har någon erhållit Kungl.
Maj :ts tillstånd att tillverka Öl eller
starköl i visst bryggeri eller har någon
övertagit den rörelse, som i öleller
starkölsbryggeri bedrivits av
annan, skall han till kontrollstyrelsen
göra anmälan om tillverkningens
upptagande och dagen därför
(driftsanmälan) och i denna uppgiva: a)

bryggeriets namn och belägenhet,

b) tillverkarens fullständiga namn
och postadress,

c) namnen å bryggeriföreståndare
och ersättare för denne,

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

d) namnet å den person, som jäm- d) namnet å den person, som jämlikt
16 § 2 mom. utsetts att vara likt 16 § 2 mom. utsetts att vara

forsedelskontrollant vid brygge- forsedelskontrollant vid bryggeriet,
samt riet. samt

e) huruvida maltdrycker av första e) huruvida lättöl skall tillverkas i
klassen skola tillverkas i brygge- bryggeriet.

riet.

Föreligger ej-------bevis därom.

Innan sådant-------av anmälningen.

2. Under den sista månaden av
varje tillverkningsår skall tillverkare,
som ämnar fortsätta rörelsen
under det kommande tillverkningsåret,
till kontrollstyrelsen göra anmälan
därom och samtidigt lämna
uppgift angående de förhållanden,
som angivas i 1 mom. första stycket
a)—e).

3. Inträder ändring i förhållande, 2. Inträder ändring i forhållande,

varom uppgift lämnats enligt 1 eller varom uppgift lämnats . enligt^ 1
2 inom., skall tillverkaren inom åtta inom., skall tillverkaren inom åtta
dagar underrätta kontrollstyrelsen dagar underrätta kontrollstyrelsen
därom. därom.

4. Ämnar tillverkare helt nedlägga 3. Ämnar tillverkare helt nedlagga

rörelsen vid bryggeri, skall han i rörelsen vid bryggeri, skall han i
god tid förut till kontrollstyrelsen god tid förut till kontrollstyrelsen
göra anmälan därom med uppgift göra anmälan därom med uppgift
om dagen, då nedläggandet kommer om dagen, då nedläggandet kommer
att ske. Efter den uppgivna dagen att ske. Efter den uppgivna dagen
må rörelsen icke fortsättas. må rörelsen icke fortsättas.

9 §•

1. över skattepliktigt bryggeri
skall finnas planritning jämte beskrivning
i två exemplar, av vilka
det ena skall förvaras i bryggeriet
och det andra hos kontrollstyrelsen.

Ny planritning jämte beskrivning
skall upprättas, då kontrollstyrelsen
•id prövar erforderligt.

2. Pannor, jäskar och lagerbehållare
skola vara uppmätta och märkta
på sätt kontrollstyrelsen föreskriver.

3. Allt för tillverkningen i skattepliktigt
bryggeri avsett malt skall
uppvägas å en i bryggeriet uppställd
justerad automatisk våg, försedd
med självregistrerande räkneverk.
Vågen skall anskaffas och underhållas
av tillverkaren.

1. I Öl- och starkölsbryggerier
skola pannor, jäskar och lagerbehållare
vara uppmätta och märkta
på sätt kontrollstyrelsen föreskriver.

2. Allt för tillverkningen avsett
malt skall uppvägas å en i bryggeriet
uppställd justerad automatisk
våg, försedd med självregistrerande
räkneverk. Vågen skall anskaffas
och underhållas av tillverkaren.

Om vågen blivit obrukbar eller
om eljest särskilda förhållanden

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

(Nuvarande lydelse:)

Angående skyldighet-------

10 §.

För tillverkning av maltdrycker
av andra och tredje klasserna må
endast användas torkat, rostat eller
bränt kornmalt samt humle, jäst
och vatten, såvida icke kontrollstyrelsen
medgiver användning jämväl
av andra råämnen. Användning av
sackarin må dock icke medgivas.

Med sackarin förstås i denna förordning
varje konstgjort sötningsmedel,
som har högre söthetsgrad
än raffinerat socker men icke sockrets
näringsvärde.

(Föreslagen lydelse:)

föreligga, äger kontrollstyrelsen
medgiva, att malt under viss tid må
uppvägas på annat sätt än ovan
sägs.

— i 21 §.

10 §.

För tillverkning av Öl och starköl
må endast användas torkat, rostat
eller bränt kornmalt samt humle,
jäst och vatten, såvida icke kontrollstyrelsen
medgiver användning
jämväl av andra råämnen.

11 §• 11 §.

Tillverkning för försäljning av Tillverkning för försäljning av
maltdryck av tredje klassen må äga starköl, vars alkoholhalt överstiger
rum allenast för utförsel ur riket fyra och en halv viktprocent, må äga
samt för vetenskapligt, medicinskt rum endast för utförsel ur riket
farmaceutisk^ tekniskt, industriellt samt för vetenskapligt, medicinskt,
eller annat likartat ändamål. farmaceutisk!, tekniskt, industriellt

eller annat likartat ändamål.

4 KAP.

Om tillverkning av maltdrycker i
skattefritt bryggeri.

22 §.

1. Har någon för avsikt att upptaga
tillverkning av maltdrycker av
allenast första klassen i nytt bryggeri
eller i äldre bryggeri, i vilket
rörelsen nedlagts, eller har någon
övertagit den rörelse, som i skattefritt
bryggeri bedrivits av annan,
skall han till kontrollstyrelsen göra
anmälan om tillverkningens upptagande
och dagen därför (driftsanmälan)
och i densamma uppgiva:

a) bryggeriets namn och belägenhet,

b) tillverkarens fullständiga namn
och postadress, samt

Om tillverkning av maltdrycker i
lättölsbryggeri.

22 §.

1. Har någon för avsikt att upptaga
tillverkning av enbart lättöl i
nytt bryggeri eller i äldre bryggeri,
i vilket rörelsen nedlagts, eller har
någon övertagit den rörelse, som i
lättölsbryggeri bedrivits av annan,
skall han till kontrollstyrelsen göra
anmälan om tillverkningens upptagande
och dagen därför (driftsanmålan)
och i denna uppgiva:

a) bryggeriets namn och belägenhet,

b) tillverkarens fullständiga namn
och postadress, samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

c) namnen å bryggeriförestån- c) namnen å bryggeriföreståndare
och ersättare för denne. dare och ersättare för denne.

Föreligger ej------bevis därom.

Innan sådant------av anmälningen.

3. Inträder ändring i förhållande,
varom uppgift lämnats enligt 1 eller
2 mom., skall tillverkaren inom åtta
dagar underrätta kontrollstyrelsen
därom.

4. Ämnar tillverkare helt nedlägga
rörelsen vid bryggeri, skall han i
god tid förut till kontrollstyrelsen
göra anmälan därom med uppgift
om dagen, då nedläggandet kommer
att ske. Efter den uppgivna dagen
må rörelsen icke fortsättas.

23 §.

Maltdrycker av andra eller tredje
klassen må icke införas i skattefritt
bryggeri med därtill hörande lokaler,
upplagsplatser och andra förvarinqsställen.

24 §.

1. Tillverkare i skattefritt bryggeri
skall rörande verkställda brygder
föra särskild journal (bryggjournal).

25 §.

Stamvörtstyrkan hos maltdryck
av första klassen må icke överstiga
sex eller understiga fyra procent.

Stamvörtstyrkan hos-----

Utan hinder av vad i första stycket
stadgas må kontrollstyrelsen
medgiva, att vid tillverkning i visst
bryggeri av maltdryck av första
klassen stamvörtstyrkan må överstiga
sex procent, därest de åtgärder,
vilka tillverkaren ämnar vidtaga
i syfte att förhindra, att alkoholhalten
kan överstiga en och åtta
tiondels viktprocent, finnas vara

2. Inträder ändring i förhållande,
varom uppgift lämnats enligt
1 inom., skall tillverkaren inom åtta
dagar underrätta kontrollstyrelsen
därom.

3. Ämnar tillverkare helt nedlägga
rörelsen vid bryggeri, skall han i
god tid förut till kontrollstyrelsen
göra anmälan därom med uppgift
om dagen, då nedläggandet kommer
att ske. Efter den uppgivna dagen
må rörelsen icke fortsättas.

24 §.

1. Tillverkare i lättölsbryggeri skall
rörande verkställda brygder föra särskild
journal (bryggjournal).

25 §.

Stamvörtstyrkan hos lättöl må
icke överstiga sex eller understiga
fyra procent.

— hänsyn därtill.

Utan hinder av vad i första stycket
stadgas må kontrollstyrelsen
medgiva, att vid tillverkning av
lättöl i visst bryggeri stamvörtstyrkan
må överstiga sex procent, om de åtgärder,
tillverkaren ämnar vidtaga
för att förhindra, att alkoholhalten
kan överstiga en och åtta tiondels
viktprocent, finnas vara betryggande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

betryggande. Vid tillverkning, som
bedrives enligt sådant tillstånd, må
sackarin icke användas.

Tillstånd som--------äro betryggande.

26 §.

Vört må utlämnas från bryggeri
allenast då vörten är avsedd för
bakning eller eljest för annat industriellt
ändamål än tillverkning av
maltdrycker. Från skattefritt bryggeri
må icke utlämnas vört av högre
extrakthalt än sex procent. Kontrollstyrelsen
äger, där så finnes erforderligt,
meddela närmare föreskrifter
angående de villkor, under
vilka utlämnandet må ske.

Vad nu är sagt skall icke utgöra
hinder för tillverkare, §om efter vederbörlig
anmälan i bryggeri bedriver
tillverkning av maltextrakt,
att därifrån utföra dylik vara.

26 §.

Från lättölsbryggeri må icke utlämnas
vört av högre extrakthalt än
sex procent. Vad nu sagts skall icke
utgöra hinder för tillverkare, som
efter vederbörlig anmälan i bryggeri
bedriver tillverkning av maltextrakt,
att därifrån utföra dylik vara.

27 §.

Maltdrycker må från bryggeri utlämnas
endast på kärl, som äro
stämplade och försedda med etikett.
Beträffande flaska må stämplingen
ske å kork, propp eller annan förslutning.
Såväl stämpel som etikett
skall innehålla uppgift om namnet
å det bryggeri, varest tillverkningen
skett, samt beteckningen för den
klass, till vilken maltdrycken är
hänförlig. I stället för bryggeriets
namn må användas en såsom ursprungsbeteckning
lämplig, av kon -

27 §.

Maltdrycker må från bryggeri utlämnas
endast på kärl, som äro
stämplade och försedda med etikett.
Beträffande flaska må stämplingen
ske å kork, propp eller annan förslutning.
Såväl stämpel som etikett
skola innehålla uppgift om namnet
å det bryggeri, där tillverkningen
skett, samt sifferbeteckning (I, II
eller III) för den klass, till vilken
maltdrycken är hänförlig. I stället
för bryggeriets namn må användas
en såsom ursprungsbeteckning lämp -

trollmyndigheten godkänd förkort- lig, av kontrollstyrelsen godkänd för“n~
L x kortning av namnet eller bryggeriets

ning av namnet eller ock bryggeriets
inregistrerade varumärke.

Klassbeteckning erfordras icke i
fråga om maltdryck av tredje klassen,
som utlämnas för utförsel ur
riket eller till svensk frihamn. I
stämpel å flaska eller propp till flaska,
varå utlämnas annan dryck av
första klassen än lagrat svagdricka,
erfordras icke uppgift om bryggeriets

inregistrerade varumärke.

Siff erbeteckning erfordras icke för
starköl, som utlämnas för utförsel ur
riket eller till svensk frihamn. I
stämpel å flaska eller propp till flaska,
varå utlämnas färskt lättöl, erfordras
icke uppgift om bryggeriets
namn.

namn.

Etikett må------är hänförlig.

Överstiger stamvörtstyrkan hos Överstiger stamvörtstyrkan hos
maltdryck av första klassen sex pro- lättöl sex procent, skall etiketten incent,
skall etiketten innehålla upp- nehålla uppgift därom,
gift därom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Kontrollstyrelsen äger meddela

Vad i denna paragraf stadgas
skall icke äga tillämpning, då maltdryck
av första klassen av köpare
avhämtas i öppet kärl.

Angående märkning — — -----

28 §.

För varje tillverkningsår eller del
därav, varunder tillverkning av
maltdrycker av första klassen skall
bedrivas i bryggeri, är tillverkaren
pliktig att förskottsvis till statsverket
utgiva bidrag till kostnaden för
kontrollen å nämnda tillverkning
vid bryggeriet med etthundrafemtio
kronor. Påbörjas tillverkningen under
den senare hälften av ett tillverkningsår,
utgår dock avgiften
för samma år med allenast sjuttiofem
kronor. Bidraget inbetalas å
tid och på sätt, som kontrollstyrelsen
bestämmer.

Erlägges icke bidragsbelopp för
visst bryggeri inom föreskriven tid,
må kontrollstyrelsen meddela förbud
tills vidare, till dess beloppet
guldits, mot tillverkning av maltdrycker
av första klassen vid bryggeriet.

Vad i------------

29 §.

Den, som —----;--— —

Bedrives tillverkningen yrkesmässigt
eller eljest i större omfattning
än i första stycket avses, vare straffet
dagsböter, ej under tio, eller fängelse
i högst sex månader.

Den, som fälles till ansvar jämlikt
andra stycket, skall ock dömas
skyldig att för den tillverkade myckenheten
gälda skatt, vilken skall
beräknas efter den i 13 § för maltdryck
av tredje klassen bestämda
skattesatsen, såvitt icke visas, att
de tillverkade maltdryckerna varit
hänförliga till andra klassen, då

närmare bestämmelser om det sätt,
på vilket ovan föreskrivna uppgifter
skola anbringas i stämpel och
å etikett.

Vad i denna paragraf stadgas
skall icke äga tillämpning, då lättöl
av köpare avhämtas i öppet kärl.

- i livsmedelsstadgan.

28 §.

För varje halvt tillverkningsår
eller del därav, varunder lättöl skall
tillverkas i bryggeri, är tillverkaren
pliktig att förskottsvis till statsverket
utgiva bidrag till kontrollkostnaderna
med sjuttiofem kronor. Bidraget inbetalas
å tid och på sätt, som kontrollstyrelsen
bestämmer.

Erlägges icke bidragsbelopp för
visst bryggeri inom föreskriven tid,
må kontrollstyrelsen meddela förbud
tills vidare, till dess beloppet
guldits, mot tillverkning av lättöl vid
bryggeriet.

denna paragraf.

29 §.

— med dagsböter.

Bedrives tillverkningen yrkesmässigt
eller eljest i större omfattning
än i första stycket sägs, vare straffet
dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.

Den, som fälles till ansvar jämlikt
andra stycket, skall ock dömas
skyldig att för den tillverkade myckenheten
gälda skatt, vilken skall
beräknas efter den i 13 § för starköl
bestämda skattesatsen, såvitt
icke visas, att de tillverkade maltdryckerna
varit att hänföra till Öl,
då skatten skall beräknas efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

(Nuvarande lydelse:)

skatten skall beräknas efter skattesatsen
för sistnämnda klass. I intet
fall må dock skatten utgå med mindre
belopp än tvåhundrafemtio kronor.

Vad i tredje stycket sägs skall
icke äga tillämpning, då det visas
sannolika skäl för att de tillverkade
maltdryckerna varit hänförliga till
första klassen, samt ej heller då
skatt för desamma påförts eller
kommer att påföras enligt bestämmelserna
i 3 kapitlet.

31 §.

Den, som i strid mot förbud som
avses i 18 § 3 mom. utför maltdrycker
från skattepliktigt bryggeri straffes
med dagsböter, ej under tjugu,
eller med fängelse i högst sex månader.

Maltdrycker, vilka av tillverkare
i strid mot sådant förbud utförts
från skattepliktigt bryggeri och vilka
fortfarande äro i tillverkarens
besittning, vare förverkade tillika
med kärl och emballage, vari de
förvaras.

Vad som på grund av denna bestämmelse
tagits i beslag må av den
myndighet, som förordnat om beslaget,
genast försäljas till annan
tillverkare eller, därest försäljning
icke kan komma till stånd, förstöras.

32 §. 1

1. Befinnes alkoholhalten i maltdryck,
som tillverkats i skatteplikt*9t''
bryggeri och som utlämnats
därifrån på kärl, stämplat med beteckning
för maltdryck av andra

(Föreslagen lydelse:)

skattesatsen för denna vara. I intet
fall må dock skatten utgå med
mindre belopp än tvåhundrafemtio
kronor.

Vad i tredje stycket sägs skall
icke äga tillämpning, då det visas
sannolika skäl för att de tillverkade
maltdryckerna varit att hänföra till
lättöl, samt ej heller då skatt för
dem påförts eller kommer att påföras
enligt bestämmelserna i 3 kapitlet.

31 §.

Den som i strid mot förbud som
avses i 18 § 3 mom. utför maltdrycker
från bryggeri, straffes med
dagsböter, ej under tjugu, eller med
fängelse i högst sex månader.

Maltdrycker, vilka av tillverkare
i strid mot sådant förbud utförts
från bryggeri och vilka fortfarande
äro i tillverkarens besittning, vare
förverkade tillika med kärl och
emballage, vari de förvaras.

Vad som på grund av denna bestämmelse
tagits i beslag må av den
myndighet, som förordnat om beslaget,
genast försäljas till annan
tillverkare.

32 §.

1. Befinnes alkoholhalten i maltdryck,
som tillverkats i starkölsbryggeri
och som för försäljning
inom riket utlämnats från bryggeriet
på kärl, stämplat med beteclcning
för maltdryck av tredje klassen,
överstiga fyra och en halv viktprocent,
straffes bryggeriföreståndaren,
där ej utlämnandet skett för
ändamål som angives i 11 §, med
dagsböter.

2. Befinnes alkoholhalten i maltdryck,
som tillverkats i Öl- eller
starkölsbryggeri och som utlämnats
därifrån på kärl, stämplat med beteckning
för maltdryck av andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

(Nuvarande lydelse:)

klassen, överstiga tre och två tiondels
viktprocent, straffes bryggeriföreståndaren
med dagsböter, ej under
tjugu.

Har förseelsen skett i allenast
ringa omfattning och ej uppsåtligen
och har bryggeriföreståndaren ej
heller gjort sig skyldig till grov
vårdslöshet vid tillverkningen eller
utlämnandet, må straffet nedsättas
till fem dagsböter.

2.'' Befinnes alkoholhalten i maltdryck,
som tillverkats i skattefritt
bryggeri eller som tillverkats ^ i
skattepliktigt bryggeri och därifrån
utlämnats antingen på kärl, stämplat
med beteckning för maltdryck
av första klassen, eller på öppet
kärl, överstiga två viktprocent,

eller befinnes alkoholhalten i dylik
maltdryck överstiga en och åtta
tiondels men icke två viktprocent
och äro omständigheterna sådana,
att det måste antagas, att åtgärd avsiktligt
vidtagits för att alkoholhalten
skulle bliva högre än en och
åtta tiondels viktprocent,

straffes bryggeriföreståndaren med
dagsböter, ej under tjugu. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande,
må till fängelse i högst sex
månader dömas.

Överstiger alkoholhalten en och
åtta tiondels men icke två viktprocent
och föreligga ej sådana omständigheter,
som nyss sagts, men
har bryggeriföreståndaren vid tillverkningen
eller utlämnandet gjort
sig skyldig till grov vårdslöshet,
straffes med dagsböter, ej under
fem.

3. Bryggeriföreståndare i skattefritt
bryggeri, som fälles till ansvar
enligt denna paragraf, skall ock
förpliktas att gälda skatt enligt vad
i 29 § sägs.

(Föreslagen lydelse:)

klassen, överstiga två och åtta tiondels
viktprocent, straffes bryggeriföreståndaren
som i 1 mom. sägs.

3. Befinnes alkoholhalten i maltdryck,
som tillverkats i lättölsbryggeri
eller som tillverkats i Öl- eller
starkölsbryggeri och därifrån utlämnats
antingen på kärl, stämplat med
beteckning för maltdryck av första
klassen, eller på öppet kärl, överstiga
två viktprocent,

straffes bryggeriföreståndaren med
dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.

4. Bryggeriföreståndare i låttölsbryggeri,
som fälles till ansvar enligt
denna paragraf, skall ock förpliktas
att gälda skatt enligt vad i 29 § sägs.

33 §. 33 §•

Fullaöres icke ordentligen skyl- Fullgöres icke ordentligen den i
diqheten alt föra de i 14 § 1 mom. 14 § stadgade bokforingsskyldigheföreskrivna
journalerna eller ut- ten eller utföres med bryggenforeföras
med bryggeriföreståndares ståndares vetskap eller vilja ol eller

4 Bibang till riksdagens protokoll 195i. i samt. Nr 151.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

vetskap eller vilja maltdrycker av
andra eller tredje klassen från skattepliktigt
bryggeri annorledes än i
15 § föreskrivits, straffes bryggeriföreståndaren
med dagsböter, ej under
fem.

Användes vid tillverkningen av
maltdrycker av andra eller tredje
klassen råämne, vars användande
icke är tillåtet,

eller införas med bryggeriföreståndarens
vetskap och vilja maltdrycker
av andra eller tredje klassen
i skattefritt bryggeri eller i därtill
hörande lokaler, upplagsplatser
eller andra förvaringsställen,

straffes bryggeriföreståndaren såsom
i första stycket sägs; dock
må straff för angivande av oriktig
klassbeteckning i stämpel eller å
etikett eller annan oriktig uppgift
å etikett icke ådömas, med mindre
förseelsen varit uppsåtlig.

36 §.

Den, som har att taga befattning
med kontroll enligt denna förordning,
må icke röja tillverkares yrkeshemlighet
och affärsförhållande i annat
fält än då sådant påfordras i tjänstens
intresse.

starköl från bryggeri annorledes än
i 15 § föreskrives, straffes bryggeriföreståndaren
med dagsböter.

Användes vid tillverkningen av Öl
eller starköl råämne, vars användande
icke är tillåtet,

eller fullgöres icke ordentligen
skyldigheten att föra den i 24 § 1
mom. föreskrivna journalen eller
den bok, som avses i 24 § 2 mom.,
eller iakttagas icke föreskrifterna
i 25 eller 27 § och är förseelsen ej
straffbar enligt 32 §,
straffes bryggeriföreståndaren såsom
i första stycket sägs; dock
må straff för angivande av oriktig
sifferbeteckning i stämpel eller å
etikett eller annan oriktig uppgift
å etikett icke ådömas, med mindre
förseelsen varit uppsåtlig.

36 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna
i denna förordning inhämtats
vid granskning av handelsböcker med
tillhörande verifikationer, så ock
vad som eljest vid tillsyn å tillverkning
och beskattning av maltdrycker
inhämtats må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för det med bestämmelserna
avsedda ändamålet.
Bryter någon häremot, straffes med
dagsböter eller fängelse i högst sexmånader,
där ej gärningen är belagd
med straff i strafflagen.

Brott som nu sagts må, där det ej
innefattar ämbetsbrott, av åklagare
åtalas endast efter angivelse av målsägande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
Övergångsbestämmelser.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1955; dock att bestämmelse
som därigenom ändrats eller upphävts alltjämt skall äga tillämpning med
avseende å förhållanden som äro hänförliga till tiden dessförinnan, där ej
annat följer av vad nedan stadgas.

Genom förordningen upphävas

förordningen den 27 mars 1942 (nr 125) om visst undantag från bestämmelserna
i 25 § första stycket förordningen den 15 december 1939 (nr 887)
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker; samt

förordningen den 17 juni 1943 (nr 344) om rätt att använda sackarin vid
tillverkning av maltdrycker av andra klassen.

I fråga om rätt att tillverka starköl för försäljning inom riket för annat
ändamål än i 11 § sägs skola de genom denna förordning ändrade bestämmelserna
äga tillämpning även före den 1 oktober 1955.

Denna förordning skall, i vad avser 28 §, äga tillämpning även beträffande
bidrag för tiden den 1 oktober 1955—den 31 mars 1956.

Kungl. Maj.ts proposition nr i51.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19
februari 195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om utformningen av den
framtida mjkterhetspolitiken samt anför följande.

INLEDNING.

\ id 1943 års riksdag väcktes i riksdagens båda kamrar likalydande motioner
(I: 123 och II: 177), i vilka yrkades dels en utredning av orsakerna till
det under krigsåren försämrade nykterhetstillståndet, dels en allmän översyn
av den svenska nykterhetslagstiftningen. Medan motionerna låg hos bevillningsutskottet,
tillsatte dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet
Wigforss, en sakkunnigutredning — den s. k. snabbutredningen — för
undersökning av den förstnämnda frågan (SOU 1944: 3). Med hänvisning till
denna utredning avstyrkte 1943 års bevillningsutskott (betänkande nr 40)
motionerna. I en reservation yrkades emellertid bifall till dessa. Reservanterna
framhöll att den ifrågasatta utredningen skulle medföra ett så tidsödande
arbete, att den kunde beräknas bli slutförd först under mera normala
förhållanden. Den skulle nämligen bl. a. kräva omfattande och tidsödande
sociologiska undersökningar för att möjliggöra en bedömning av verkningarna
av den förda nykterhetspolitiken och ett övervägande av de nya riktlinjer
för denna politik som kunde finnas vara av behovet påkallade. Beträffande
själva problemläget anfördes i reservationen följande.

De senare årens utveckling i nykterhctshänseende torde otvetydigt giva
vid handen, att det i vårt land nu tillämpade nykterhetspolitiska systemet
icke hållit måttet inför kristidens påfrestningar. Var orsakerna härtill kunna
vara att söka kan i nuvarande läge ej konstateras. Den möjligheten skulle
kunna tänkas, att det nu tillämpade systemet med individuell kontroll och
på forhand begränsad tilldelning, vilket system vid tillkomsten av 1937 års
rusdrycksförsäljningsförordning ansågs vara det för våra förhållanden mest
lämpliga, icke med nu rådande spritpriser innefattar den bästa lösningen vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

valet av system för vår nykterhetspolitik. å andra sidan är tänkbart, att de
nuvarande missförhållandena i nykterhetshänseende ej bero på att det tilllämpade
restriktionssystemet till sina huvudgrunder är otillfredsställande
utan äro föranledda av restriktionsbestämmelsernas utformning i särskilda
avseenden.

Reservanternas linje vann riksdagens bifall och i skrivelse den 28 juni 1943
(nr 455) anhöll riksdagen att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa en förutsättningslös
och allsidig utredning angående den svenska nykterhetslagstiftningens
framtida innehåll och utformning.

I anledning av denna skrivelse bemyndigade Kungl. Maj :t genom beslut
den 17 november 1944 chefen för finansdepartementet att tillkalla högst fjorton
sakkunniga med uppdrag att verkställa denna utredning. Därvid anförde
departementschefen bl. a. följande.

Den av riksdagen begärda utredningen rörande planläggningen av vår nykterhetspolitik
på längre sikt synes nu böra igångsättas.

Jag delar uppfattningen att utredningen bör vara allsidig och förutsättningslös.
Utredningens arbete synes mig icke böra bindas av några på förhand
givna närmare anvisningar. En tillräcklig allmän vägledning torde det
ovan anförda, av riksdagen godkända uttalandet få anses innefatta. De sakkunniga
böra sålunda verkställa en omprövning av de grundläggande principerna
för vår nykterhetspolitik med utgångspunkt från en ingående undersökning
rörande verkningarna i olika avseenden av det hos oss i ett kvarts
sekel prövade systemet med individuell kontroll. Med stöd av erfarenheterna
från vårt eget land och andra länder med likartad social struktur böra de
sakkunniga söka komma fram till en grundad uppfattning om värdet av detta
system såsom medel att främja folknykterheten och att begränsa alkoholkonsumtionens
skador i jämförelse med värdet hos andra, här eller annorstädes
tillämpade metoder. Med ledning av salunda vunna resultat böra de sakkunniga
utarbeta och framlägga förslag till riktlinjer för ordnandet av spritdrycksför
sälj ningen i vårt land.

Ehuru riksdagen, såsom det förut anförda ger vid handen, vid sitt ställningstagande
till utredningskravet i huvudsak haft intresset inriktat på reglerna
för utminu tering av spritdrycker, böra de sakkunniga, i den mån de så
finna påkallat, ägna uppmärksamhet åt och föreslå reformer även beträffande
andra slag av försäljning av alkoholhaltiga drycker. De böra äga att i
ett sammanhang upptaga till bedömning hela den svenska nykterhetslagstiftningen
och mot varandra väga effekten av samhällets olika nykterhetsvårdande
åtgärder.

Med stöd av bemyndigandet tillkallades tretton sakkunniga, vilka antog
benämningen 19U års mjkterhctskommitté. Under utredningsarbetets gång
ändrades delvis kommitténs sammansättning. Vid arbetets avslutande bestod
kommittén av följande ledamöter, landshövdingen G. Danielson, ordförande,
filosofie doktorn, ledamoten av första kammaren E. Englund, ledamoten av
andra kammaren E. Hagberg, fru Karin Larsson, Kälkebo, ledamöterna av
andra kammaren, redaktören A. Olsson och lantbrukaren J. Onsjö, rektorn,
filosofie doktorn I. Sefve, redaktören Valborg Svensson, agronomen, ledamoten
av andra kammaren W. Svensson, systembolagsdirektören G. Utterström
och kassörskan, ledamoten av andra kammaren Märta Öberg.

Med skrivelse den 30 september 1951 överlämnade nykterhetskommittén

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

till mig redogörelser för vissa av kommittén verkställda undersökningar.
Dessa hade sammanförts i två volymer, benämnda »Statistiska undersökningar
kring alkoholfrågan» (SOU 1951: 43) och »Verkan på den mänskliga
organismen av maltdrycker med olika alkoholhalt» (SOU 1951: 44). Den 19
april 1952 överlämnades den tredje volymen, »Undervisning, folkupplysning
och forskning på alkoholfrågans område» (SOU 1952: 12). Med skrivelser
den 17 oktober samma år överlämnades därefter ytterligare undersökningar
samt kommitténs huvudförslag. Redogörelse för dessa undersökningar
lämnas i den fjärde volymen, »Nykterhetsförhållanden i vissa främmande
länder in. in.» (SOU 1952: 52). I den femte delen, »Principbetänkande»
(SOU 1952:53), redovisas motiven för kommitténs principiella ställningstagande
till nykterhetspolitikens huvudlinjer och där ges även en översiktlig
redogörelse för de olika förslagens innehåll. Kommitténs författningsförslag
med utförliga motiveringar framläggs i de sjätte och sjunde volymerna,
»Rusdrycksförsäljning och nykterhetsvård» (SOU 1952:54) resp.
fTillverkning och försäljning av maltdrycker» (SOU 1952: 55). Dessa delar
innefattar förslag till

1) förordning om försäljning av rusdrycker;

2) förordning om försäljning av Öl;

3) ändring i vissa delar av förordningen angående försäljning av vissa
alkoholfria och därmed jämförliga drycker; samt

4) ändring i vissa delar av förordningen angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker.

Beträffande dessa författningsförslag torde få hänvisas till kommitténs
betänkande, delarna VI och VII.

Över samtliga delar av betänkandet utom del III har efter remiss yttranden
avgivits av kontrollstyrelsen, socialstyrelsen, generaltullstyrelsen, medicinalstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statskontoret, överbefälhavaren,
Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen, statens organisationsnämnd,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävieborgs,
Västernorrlands och Västerbottens län, länsnykterhetsnämnderna
i alla län utom Västernorrlands län, nykterhetsnämnderna i Stockholm, Göteborg
och Malmö, stadsfullmäktige i Arvika, Borås, Eksjö, Gävle, Göteborg,
Haparanda, Hälsingborg, Jönköping, Karlskrona, Kiruna, Kumla, Linköping,
Malmö, Solna, Stockholm, Sundsvall, Uppsala och Visby, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,
Svenska Nykterhetsvårdsförbundet, Föreningen Sveriges landsfiskaler,
styrelserna för statens alkoholistanstalter å Venngarn och Svartsjö, Styrelsen
för Erkända Alkoholistanstalten Hagbyhemmet, Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund, Sveriges Storloge av IOGT, Nationaltemplarorden, Nykterhetsorganisationen
Verdandi, Sveriges Blåbandsförening, Vita Bandet, De
Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse, Centralförbundet för nykterhetsundervisning,
Sveriges centrala restaurangaktiebolag, Systembolagens förtroen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

denämnd, Systembolagens Personalförening, Sveriges Hotell- och RestauranIförbund,
Sverges Hotell- och Restaurangpersonals förbund, Svenska Turisthotellens
Riksförbund, Svenska Turisttrafikförbundet, Svenska Handelsagenters
Förening, Svenska Bryggareföreningen, Svenska Läkarnas Nykterhetsförening,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation,
Svenska Arbetsgivareföreningen, Riksförbundet Landsbygdens Folk,
Systembolagens Kontrollföreståndareförening samt Alkoholfria Hotell och
Restauranger Andelsförening u. p. a.

Sveriges pomologiska förening och Svenska fruktföreningen u. p. a. har
yttrat sig över delarna V och VI.

Efter remiss, som avsett del VII, har yttranden avgivits av kommerskollegium,
Svenska Bryggeriindustriarbetareförbundet, Malt- och Läskedryckslörbundet,
Föreningen Skattepliktiga Bryggerier, Föreningen Allmännyttiga
Kafébolag, Stockholms Kaféidkarförening och Sveriges Skeppshandlareförbund.

Utan remiss har yttranden inkommit från Aktiebolaget Göteborgssystemets
styrelse, Aktiebolaget Förbundsbryggeriet Södra Sverige, Stockholms
Handelskammare, Folkpartiets Kvinnoförbund och Kooperativa Kvinnogillesförbundet.

Generaltullstyrelsen har överlämnat av styrelsen infordrade yttranden
från tulldirektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt tullkamrarna
i Hälsingborg, Trelleborg, Landskrona och Haparanda, överståthållarämbetet
har överlämnat yttrande från polismästaren i Stockholm. Länsstyrelsen
i Stockholms län har bifogat yttranden från stadsfullmäktige i Södertälje,
kommunalfullmäktige i Sollentuna köping och länsavdelningen av Föreningen
Sveriges landsfiskaler. Vidare har länsstyrelsen i Uppsala län inhämtat
yttrande från stadsfullmäktige i Enköping samt länsstyrelsen i Kronobergs
län från nykterhetsnämnden i Växjö. Länsstyrelsen i Malmöhus län har
överlämnat yttranden från förste provinsialläkaren i länet, poliskamrarna
i Malmö och Hälsingborg samt Skånes handelskammare. Länsstyrelsen i
Skaraborgs län har bifogat yttrande från landsfogden i länet samt länsstyrelsen
i Västmanlands län från nykterhetsnämnden i Västerås.

Stockholms stadsfullmäktige och nykterhetsnämnd har förenat sig om ett
yttrande, som är gemensamt även för utskänkningskommittén, fatligvårdsnämnden,
barnavårdsnämnden, ungdomsstyrelsen, kommittén för förvärvsarbetande
kvinnor, sjukhusdirektionen, drätselnämnden, borgarrådsberedningen
och sladskollegiet. Yttrandet betecknas i fortsättningen såsom avgivet
av Stockholms stadsfullmäktige och nämnder.

Stadsfullmäktige i övriga städer har i allmänhet yttrat sig efter förberedande
behandling och förslag av nykterhetsnämnden, drätselkammaren och
beredningsutskottet, vilkas yttranden i regel bifogats.

Styrelsen för erkända alkoholistanstalten Åsbrohemmet, som beretts tillfälle
inkomma med utlåtande, har icke begagnat sig därav men har överlämnat
eu promemoria av anstaltens direktör.

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund har bifogat och åberopat »Utta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

lande av Nykterhetsf(rikets landsmöte 1953». Till detta uttalande ansluter
sig även IOGT, Nationaltemplarorden samt stadsfullmäktige i Visby.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag har närslutit yttranden av bolagets
fem dotterbolag, Stockholmsdistriktets allmänna restaurangaktiebolag,
östra Sveriges allmänna restaurangaktiebolag, Skånes allmänna restaurangaktiebolag,
Västsveriges allmänna restaurangaktiebolag och Bergslagens allmänna
restaurangaktiebolag. Systembolagens Personalförening har bilagt
yttranden från två av föreningens kretsar, Stockholmskretsen och SmålandBlekingekretsen.

Sveriges Hotell- och Restaurantförbund har bifogat en av förbundet beställd
»P. M. rörande en granskning av 1944 års nykterhetskommittés betänkande,
utarbetad av fil. lic. Gunnar Eklund vid statistiska institutionen
vid Uppsala universitet» och försedd med förord av docenten Sten Malmquist.
Granskningen avser kommitténs statistisk-matematiska analys över
konsumtionsutvecklingen i vissa länder samt hållbarheten ur statistisk och
logisk synpunkt av argumenten för restriktionssystemets avskaffande.

Svenska Bryggareföreningen har åberopat vissa undersökningar av Institutet
för maltdrycksforskning, nämligen »Inköp och konsumtion av Öl i
svenska hushåll», »Pilsnerförsäljning och alkoholmissbruk, en statistisk studie
av försäljningsformernas inverkan på missbrukarantalet» samt »Pilsnermissbrukets
förhållande till antalet försäljningsställen».

Tjänstemännens Centralorganisation har överlämnat yttrande från Civila
Statsförvaltningens Tjänstemannaförbund; Riksförbundet Landsbygdens
Folk har bifogat ett yttrande av Sveriges Yrkesfruktodlares Riksförbund.

Kommerskollegium har inhämtat och bilagt yttranden från samtliga handelskamrar
i riket ävensom Sveriges Köpmannaförbund och Sveriges Kemiska
Industrikontor.

Vidare har Sveriges centrala restaurangaktiebolag i ett senare avgivet särskilt
yttrande bemött av kontrollstyrelsen framförd kritik mot bolagets
handhavande av folkrestaurangerna. Svenska Bryggareföreningen och kontrollstyreisen
har avlämnat kompletterande yttranden på vissa punkter.

Efter remissbehandlingen har en framställning inkommit från Sveriges
Socialdemokratiska Kvinnoförbund.

Slutligen har nykterhetskommitténs ordförande och två av dess sekreterare
i en särskild skrivelse bemött av kontrollstyrelsen framförd kritik mot
kommitténs utredningar.

Del III av kommitténs betänkande, som innehåller förslag om undervisning,
folkupplysning och forskning på alkoholfrågans område, har tidigare
varit föremål för remissbehandling i särskild ordning. För betänkandet i
denna del och däröver avgivna yttranden redogöres närmare i särskild proposition.

Under nykterhetskommitténs utredningsarbete har en sakkunnigutredning
på ett närliggande område tillsatts och slutförts. Jag syftar därvid på 1946
års alkoholistvårdsutredning, som den 14 februari 1948 avlämnade betänkande
med förslag till lag om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948: 23). Nyk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

terhetskommittén yttrade sig över alkoholistvårdsutredningens betänkande
och tillstyrkte i princip förslagen beträffande den slutna nyktcrhetsvården.
Beträffande den öppna nykterhetsvården gick emellertid nykterhetskommittén
i flera hänseenden längre än alkoholistvårdsutredningen och föreslog
bl. a. en kraftigare upprustning av nykterhetsvårdsorganen. Redogörelser
för alkoholistvårdsutredningens förslag och nykterhetskommitténs förslag i
dessa delar samt avgivna yttranden lämnas i särskilda propositioner om ny
alkoholistlagstiftning och upprustning av nykterhetsvården.

Vidare må nämnas, att ungdomsvårdskommittén, vars verksamhetsområde
har vissa beröringspunkter med nykterhetskommittén, den 2 juni 1951
avlämnat sitt slutbetänkande, »Ungdomen möter samhället» (SOU 1951: 41).

Nykterhetskommitténs förslag har vid remissbehandlingen fått ett i huvudsak
gynnsamt mottagande och även de remissinstanser, som intagit en
kritisk hållning, har direkt eller indirekt gett uttryck för åsikten att tiden
nu är inne att ompröva det rådande försäljningssystemet och dra upp nya
riktlinjer för nykterhetspolitiken. Jag har emellertid redan före remisstidens
utgång funnit lämpligt att som ett komplement till de utredningar nykterhetskommittén
haft att utföra undersöka möjligheterna att vidtaga vissa
ytterligare åtgärder ägnade att främja de nykterhetspolitiska strävandena.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndiganden har jag sålunda tillkallat särskilda
sakkunniga, fördelade på sju olika kommittéer, att skyndsamt utreda
vissa specialfrågor.

Den 22 maj 1953 tillkallades fem sakkunniga, fil. lic. R. Meidner, ordförande,
jur. kand. B. Hagård, fil. dr G. Helén, direktören F. Stenbeck och
direktören N. Sundberg, att utreda frågan om en upplysningskampanj under
övergångstiden efter ett eventuellt avskaffande av motbokssystemet.
Efter slutfört uppdrag avgav de sakkunniga sitt betänkande den 11 november
samma år (stencilerat). De sakkunnigas förslag har remissbehandlats
och har därvid tillstyrkts i de flesta yttrandena. Vissa med utredningens
förslag sammanhängande principiella spörsmål kommer att här upptagas
tillsammans med huvudlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken. Övriga
av förslaget aktualiserade frågor torde få anmälas i särskild proposition.

De vid en eventuell övergång till ett friare system för spritförsäljning
förutsebara svårigheterna föranledde mig vidare att den 2 juni 1953 tillkalla
fem sakkunniga, ledamöterna av riksdagens andra kammare prosten
H. Hallén, ordförande, och redaktören T. Andersson, direktören O. Burman,
pressombudsmannen i Landsorganisationen, redaktören G. Dahlander samt
ledamoten av andra kammaren socialsekreteraren E. Rimmerfors, för att
verkställa en utredning angående tillfällig förstärkning av nykterhetsnämnderna
med frivilliga krafter under eu sådan övergång. Utredningsmännen,
som antagit benämningen nykterhetsnämndssakkunniga, överlämnade sitt
betänkande den 19 november 1953 (stencilerat). Närmare redogörelse för de
sakkunnigas förslag och yttranden över desamma lämnas i propositionerna
rörande nykterhetsvården.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Den 2 juni 1953 tillkallades fyra andra sakkunniga, nämligen undervisningsrådet
R. Lund, ordförande, gymnastikdirektören O. Halidén, domprosten
N. Karlström och statskommissarien K. A. Lindbergson, för att verkställa
utredning angående stöd åt nykterhetsorganisationer och ungdomsvårdande
sammanslutningar. Utredningen har den 2 november 1953 överlämnat
en promemoria med förslag rörande stöd åt nykterhetsorganisationerna
in. m. och har den 8 december 1953 avlämnat betänkande med förslag
rörande bidrag till ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet (båda stencilerade).
Närmare redogörelser för förslagen och deras remissbehandling
lämnas i särskilda propositioner.

Den 2 juni 1953 tillkallades vidare överdirektören S. Almgren med uppdrag
att verkställa en översyn av den inbördes avvägningen av beskattningen
av spritdrycker, vin, maltdrycker och läskedrycker. Utredningsmannen
har den 16 oktober samma år avgivit sitt förslag (stencilerat), vilket
remissbehandlats. Efter samråd med utredningsmannen har 1951 års kommiité
för indirekta skatter framlagt förslag till skärpt spritdrycksbeskattning.
Utredningarnas förslag har, såvitt angår beskattningen av rusdrycker,
redan behandlats i propositionen nr 28. Rörande maltdrycks- och läskedrycksbeskattningen
framlägges särskild proposition, som anmäles denna
dag.

Den 2 november 1953 tillkallades fem sakkunniga, överdirektören H.
Älmeby, ordförande, direktören F. Hildestrand, generalsekreteraren J. Kullgren,
undervisningsrådet R. Lund och direktören, friherre O. C:son Rudbeck,
med uppdrag att verkställa en utredning angående en försöksverksamhet
med spritutskänkning utan samband med måltid. De sakkunniga bär den
18 december samma år inkommit med betänkande i ämnet (stencilerat).
Förslagets innebörd och yttranden som avgivits över detsamma redovisas
i det följande tillsammans med övriga spörsmål om utskänkning av rusdrycker.

Den ena av de båda återstående snabbkommittéerna utreder frågor om
stöd åt alkoholfria restauranger och främjande av ett alkoholfritt umgängesliv.
Den andra kommittén verkställer en utredning rörande restauratörernas
utskänkningsvinst samt rörande möjligheterna att avskaffa drickspenningsystemet.
Dessa kommittéer har ännu ej avslutat sitt arbete men jag förutsätter
att utredningsuppdragen skall kunna slutföras inom sådan tid att förslag
i dessa ämnen skall kunna föreläggas 1955 års riksdag.

Jag övergår härefter till att närmare behandla de genom ovannämnda
förslag aktualiserade frågorna. Därvid kommer jag att uppdraga riktlinjer
för en ny nykterhetspolitik samt att framlägga förslag till ny lagstiftning
om försäljning av alkoholdrycker. Jag skall till en början lämna en kortfattad
redogörelse för den tidigare utvecklingen och samhällets nuvarande nykterhetsfrämjande
åtgärder.

AVD. I. SAMHÄLLETS NUVARANDE
NYKTERHETSFRÄMJANDE ÅTGÄRDER.

Historik.

De äldsta bestämmelserna.

Huvudprinciperna för den nuvarande svenska nykterhetslagstiftningen leder
sitt ursprung från den år 1855 företagna regleringen av tillverkning och
försäljning av brännvin. Då skildes brännvinshandeln från annan handel
och lades under tillståndstvång. Samtidigt uppdelades detaljhandeln i utminutering
och utskänkning samt infördes kommunal vetorätt beträffande
flertalet detalj handelsrättigheter. Tillverknings- och försälj ningsavgif ter pålades
för att dels minska förbrukningen dels öka statens inkomster. Möjligheter
öppnades att upplåta samtliga detalj handelsrättigheter till särskilda
för ändamålet bildade bolag. Sådana hade redan före 1855 bildats på ett par
orter, men detta system fick större spridning först sedan ett bolag i Göteborg
på 1860-talet fått ensamrätt att sälja brännvin mot att det lämnade hela vinsten
till kommunen. Genom tillkomsten av sådana bolag, s. k. Göteborgssystembolag,
landet runt minskades under de följande årtiondena så småningom
det enskilda vinstintresset i handeln med brännvin och andra billiga
spritdrycker.

1910-talets lagstiftning.

Nästa stora förändring skedde på 1910-talet på initiativ av med. dr Ivan
Bratt och under medverkan av 1911 års nykterhetskommitté. Reformen innebar
på de flesta punkter en mera konsekvent utbyggnad av de förut gällande
principerna. Systembolagen reformerades och deras verksamhet utsträcktes
från enbart brännvinshandel till all handel med rusdrycker. Partihandeln
och reningen av råsprit desintresserades och koncentrerades till AB
Vin- & sprilcentralen. Därjämte infördes två väsentliga nyheter: individuella
restriktioner och alkoholistvård.

Ända sedan brännvinshandeln på 1850-talet börjat överlämnas åt bolag,
som »i sedlighetens intresse» skulle sälja varan, hade vissa restriktioner
för inköpen tillämpats. Dessa var länge uteslutande generella, d. v. s. träffade
alla kunder lika oavsett hur de använde rusdrycker. Exempel på sådana
restriktioner var tidigare stängning på avlöningsdagar och förbud att köpa
mindre än en viss mängd åt gången. Sådana generella restriktioner var (och
är) särskilt vanliga i fråga om utskänkningen.

Tanken på individuella restriktioner synes först ha tagits upp i en motion
i andra kammaren vid 1901 års riksdag (nr 129). I motionen yrkades att för

Kungl. Maj.ts proposition nr 15i.

minuthandel med brännvin skulle införas bestämmelser av samma slag som
för handel med explosiva varor, d. v. s. att tillstånd skulle sökas för att
köpa brännvin och köparen skulle vara skyldig att personligen underteckna
ett kvitto, som upptoge varumängd, år och dag samt köparens bostad. Motionen
vann inte gehör i riksdagen.

Liknande tankar framfördes några år senare av Bratt först i trängre kretsar
och senare offentligt i tidningsartiklar och i två broschyrer: »Kan nykterhetsfrågan
lösas utan totalförbud?» (1909) och »Nykterhetspolitiska utvecklingslinjer»
(1911). Bratts synpunkter präglade också det av en kommitté
inom Svenska läkaresällskapet utgivna arbetet »Alkoholen och samhället»
(1912), vars utarbetande Bratt tog verksam del i.

Bakgrunden till Bratts framträdande var den växande förbudsrörelsen,
som just år 1909 fick ny vind i seglen. Under storstrejken detta år gällde en
tid totalt rusdrycltsförbud och de positiva verkningarna därav påverkade
säkerligen opinionen. Vid en av nykterhetsorganisationerna anordnad namninsamling
vintern 1909—10 anteckade sig nära 2 milj. personer, eller 56 %
av befolkningen över 18 år på listor med opinionsyttring för förbud.

Bratt trodde inte på möjligheterna att genomföra ett förbud, och han
ansåg det inte önskvärt att påtvinga minoriteten ett sådant, om det var
möjligt att komma åt de grova alkoholskadorna på annat sätt. Detta ansåg
han kunna ske genom att göra inköpsrätten beroende av särskilt tillstånd
och genom att dela upp kunderna på ett stort antal detalj affärer, där försälj
ningspersonalen skulle kunna lära känna hela kundkretsen. Den som
misskötte sig skulle få tillståndet indraget på längre eller kortare tid. Någon
begränsning av inköpsrätten på förhand var in le avsedd. Bratt tänkte
S1g att systembolagens verksamhet skulle övertagas av en kommunal »alkoholnämnd»
bestående av två »byråer». Den »första byrån» skulle sköta försäljningen
och den »andra byrån» ta hand om alkoholisterna, d. v. s. fylla
den funktion som nu utövas av nykterhetsnämnden.

Förbudstanken hade en stark ställning vid tiden för det politiska systemskiftet
1911. Därför blev det en av ministären Staaffs första åtgärder att
igångsätta en utredning om förutsättningarna för ett allmänt rusdrycksförbud.
Detta skedde genom i91i års nykterhetskommitté, vilken emellertid
också fick i uppdrag att undersöka andra möjligheter att minska alkoholskadorna.
Bland ledamöterna befann sig Bratt och det betänkande (nr V),
som kommittén avgav den 5 januari 1914, innehöll som en väsentlig del ett
förslag till försäljningslagstiftning i huvudsak efter Bratts riktlinjer. Samtidigt
föreslog kommittén införande av »lokalt veto», d. v. s. rätt för kommunernas
invånare att genom folkomröstning förbjuda rusdrycksförsäljning
inom kommunens område.

1911 års nykterhetskommittés förslag innebar emellertid viktiga förändringar
i förhållande till Bratts ursprungliga program. Bl. a. förordades en
på förhand bestämd personlig tilldelning som inte skulle få överstiga 1 liter
i veckan (med undantag för s. k. extra tilldelning). För inköpskontrollens
tekniska genomförande föreslogs att varje inköpsberättigad skulle tilldelas

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

en motbok, att kunden vid varje inköp skulle avlämna en av honom själv
undertecknad rekvisition i motboken och att inköpen skulle antecknas i
denna.

De föreslagna reformerna kom genom omständigheternas makt att genomföras
i mycket snabbt tempo. Redan den 1 oktober 1912 hade vid AB Göteborgssystemet
i Göteborg införts en inköpskontroll i anslutning till Bratts
ursprungliga förslag (efter upphovsmannen ofta kallad Andréesystemet).
Alla män över 21 år utan officiell nykterhetsanmärkning fick efter anmälan
ett inköpsbevis, som berättigade till inköp i viss affär. Beviset indrogs, om
någon blev bötfälid för fylleri eller på annat sätt kom i konflikt med samhällets
myndigheter på grund av alkoholmissbruk. Vid inköp fordrades inte
skriftlig rekvisition, men inköpen antecknades i en tiggare på inköpsstället.
Den som köpt över en viss mängd per månad (i regel 8 liter) blev avstängd
från inköp, om han inte nöjaktigt kunde förklara anledningen till de stora
inköpen. Ett liknande system började hösten 1913 tillämpas i Jönköping.

I Stockholm hade spritdrycksförsäljningen från och med år 1914 övertagits
av ett nytt bolag, AB Stockholmssystemet, vilket bildats av Bratt för
att föra ut hans idéer i praktiken. Bolaget genomförde i februari 1914 en utminuteringskontroll,
som i många avseenden anslöt sig till 1911 års kommittés
förslag. Motbokstvång och maximering av tilldelningen till 16 liter i
kvartalet infördes. På grund av de täta uttagen övergick man emellertid snart
till s. k. femstämpling, vilken innebar att högst 1 liter var femte dag fick
inköpas. Om man dröjde med inköpen tio eller 15 dagar, fick man köpa två,
resp. tre liter, vilket var den största mängd som fick inköpas på en gång.
(Liknande bestämmelser kvarstod ända till 1930.)

Experimenten i Göteborg och Stockholm hade sålunda redan påbörjats,
när 1911 års nykterhetskommitté avlämnade sitt betänkande nr V. Resultaten
föreföll så uppmuntrande, att vissa ändringar i försäljningslagstiftningen
ansågs böra införas i den då gällande brännvinsförsäljningsförordningen
i avvaktan på att riksdagen skulle enas om en ny lagstiftning. Frågan om
ny lagstiftning hade nämligen fallit vid 1914 års riksdag på grund av kamrarnas
skiljaktiga beslut. 1915 års riksdag beslöt sålunda att hela landet
1''r. o. in. 1916 skulle indelas i kontrollområden, så att inte invånarna i ett
område med restriktiv försäljning skulle kunna kringgå kontrollen genom
att köpa från ett annat bolag. Motbokstvång infördes samtidigt, men det
överlämnades åt bolagen att själva bestämma om inköpsrätten skulle begränsas
på förhand eller om kontrollen skulle verkställas i efterhand som i
Göteborg. Denna valfrihet räckte dock i praktiken endast till november 1916,
då speciella krisrestriktioner infördes på grund av försörjningsläget, vilket
innebar att inköpen maximerades, först till 2 liter i månaden, senare till 2
liter i kvartalet. Det var under intryck av dessa krisförhållanden som 1917
års rusdrycksförsäljningsf förordning antogs.

Denna lagstiftning tillkom på riksdagens initiativ, och till grund för densamma
låg en av bevillningsutskottet (betänkande nr 12/1917) utförd överarbetning
av kommittéförslaget. Förordningen trädde i kraft den 1 januari

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

1919 och anslöt sig i huvudsak till kommittéförslaget. Ett par viktiga ändringar
gjordes dock. Sålunda sattes maximitilldelningen till 4 liter i månaden
i stället för 1 liter i veckan. Under de första månaderna 1919 gällde
emellertid krisrestriktionerna, varför förordningen först från och med juni
detta år kunde tillämpas i full utsträckning. I förordningen upptogs ej bestämmelser
om lokalt veto i den föreslagna formen, men kvarstod sedan
gammalt det kommunala vetot, innebärande att utminutering och utskänkning
inom en kommun blev beroende av bifall från kommunens beslutande
organ.

Verkningarna av restriktionssystemet hann bedömas redan av 1911 års
nykterhetskommitté i dess år 1920 avgivna betänkande (nr IX) med förslag
till allmänt rusdrycksförbud. Kommittén ansåg att restriktionssystemet ej
kunde begränsa alkoholförsäljningen till ofarliga mängder och att det sålunda
ej kunde förebygga missbruk. En annan brist hos den individuella
kontrollmetoden låg däri, att kontrollen kunde omfatta endast köparna men
icke förbrukarna. Kommittén nämnde även den psykologiska reaktionen mot
restriktionssystemet. Den grupp av personer som ej finge inköpsrätt »bildade
på sätt och viss en social underklass, som bittert kände den undantagsställning,
vari den blivit försatt». Inskränkningarna drabbade i jämförelsevis
stor utsträckning de fattigaste, varigenom skapades en känsla av
social orättvisa. Det ansågs också som en svaghet hos systemet att det —
som Bratt uttryckte saken —- vore till en tiondel lag och till nio tiondelar
tillämpning. Härigenom finge åtgärderna lätt ett drag av godtycke över sig.

Som den mest avgörande invändningen mot restriktionssystemet framhöll
slutligen 1911 års nykterhetskommitté att det bibehölle och populariserade
dryckesseden.

Genom själva sin tillvaro verkade motbokssystemet suggererande på en
massa personer och förmådde dem att begära inköpsrätt, ehuru de eljest betraktade
spriten som en mycket likgiltig sak. Systemet medförde vidare en
alldeles bestämd lockelse att ta ut hela den tillåtna kvantiteten. Allmänheten
bibringades den föreställningen, att den medgivna maximimängden var
någon sorts normalkvantitet, som gav åt ens alkoholbruk en betryggande
karaktär av måttlighet och oförvitlighet. Systemet medförde också att den
allmänna uppmärksamheten systematiskt inriktades på möjligheterna att erhålla
alkohol. Restriktionssystemets psykologiska inverkan gick alltså enligt
kommittén i den riktningen att alkoholkonsumtionen allt mer populariserades
och därigenom motverkade systemet på ett ödesdigert sätt sitt eget
syfte att skapa folknykterhet.

Den 27 augusti 1922 hölls en konsultativ förbudsomröstning. Därvid röstade
889 000 personer eller 49 % av deltagarna för förbud, medan 925 000
röstade emot. Därmed hade frågan om allmänt rusdrycksförbud fallit.

År 1919 kompletterades rusdrycksförsäljningsförordningen med en särskild
försäljningslagstiftning för de medelstarka maltdryckerna, förordningen
den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka (Pff), vilken trädde
i kraft 1920 och ännu är gällande. Försäljningen av starköl lydde formellt

Kungl. Maj:ts proposition nr 15i.

under samma regler som försäljningen av spritdrycker och vin men var genom
provisoriska bestämmelser inställd sedan krisrestriktionernas tid. År
1923 gjordes detta försäljningsförbud permanent, samtidigt som den högsta
tillåtna alkoholhalten i pilsnerdricka höjdes från 2,8 till 3,2 viktprocent. Genom
starkölsförbudet kom rusdrycksförsäljningsförordningen att gälla endast
spritdrycker och vin.

Alkoholistvården organiserades under samma period som restriktionssystemet.
Under tiden 1890—1910 hade några få enskilda alkoholistanstalter upprättats,
men det fanns ingen möjlighet att tvångsvis insätta någon där. År
1911 föreslog den sedan 1907 arbetande fattigvårdslagstiftningskommittén att
länsstyrelserna skulle få rätt att internera vissa alkoholister på framställning
av anhöriga, polis eller kommunala myndigheter. I 1911 års nykterhetskommittés
yttrande över detta förslag upptogs Bratts tidigare framförda idé om
ett särskilt organ för förebyggande alkoholistvård. Detta föreslogs få formen
av en kommunal nämnd, kallad nykterhetsnämnd. År 1913 antog riksdagen
den första alkoholistlagen, i vilken ingick bestämmelser om nykterhetsnäinnder.
Lagen kunde dock inte sättas i kraft förrän en statlig alkoholistanstalt
inrättats, vilket skedde genom att Wenngarn togs i anspråk för detta ändamål.
Den 1 augusti 1916 trädde lagen i kraft.

Senare ändringar.

I den nykterhetslagstiftning, som tillkom under 1910-talet, har vissa ändringar
företagits. 1923 års starkölsförbud har redan nämnts. År 1928 skärptes
Pff genom införande av rekvisitions- och kvittenstvång vid kringföring
av Öl på landsbygden. Vidare tillkom våra nu gällande huvudförfattningar
om nykterhetsvård och rusdrycksförsäljning, nämligen lagen den 12 juni
1931 om behandling av alkoholister (alkoholistlag, Al), som trädde i kraft
den 1 juli 1932, samt förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av
rusdrycker (Rff), som trädde i kraft den 1 oktober 1938. Båda författningarna
bygger på samma principer som föregångarna. De viktigaste nyheterna i
Rff var minskning av systembolagens antal från 121 till 41, avskaffande av
det kommunala vetot beträffande utminutering av rusdrycker, införande av
s. k. efterhandsköp vid utminuteringen under sex månader, fri försändning
av rusdrycker till ort där försäljnings- eller utlämningsställe ej finnes, successiv
nedskrivning av de enskilda restaurangernas vinstkvantitet under en
25-årsperiod och ensamrätt för systembolagen att driva s. k. folkrestauranger.
Genom ändring i alkoholistlagen 1938 tillkom länsnykterhetsnämnderna
som övervakande och rådgivande organ för de kommunala nykterhetsnämnderna.
Denna lagändring såväl som nyheterna i Rff föranleddes närmast av
det förslag som 1934 framlades av 1928 års rusdrgckslagstiftningsrevision
(SOU 1934: 39).

I rusdryckslagstiftningsrevisionens uppdrag ingick bl. a. att bedöma restriktionssystemets
verkningar. Revisionen konstaterade att såväl den officiella
statistiken som majoriteten av svaren på en rundfråga till landets nyk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

terhetsnämnder visade, att nykterhetstillståndet förbättrats sedan tiden före
det första världskriget. Bland orsakerna till denna förbättring nämnde revisionen
restriktionssystemet. Av siffrorna för utminuteringen drog revisionen
den slutsatsen att systemet haft en bestående konsumtionsminskande effekt.
Vidare visade enligt revisionen antalet fylleriförseelser per 10 000 invånare
starkare nedgång än utminuteringen, vilket ansågs bero på att konsumtionsminskningen
i högre grad gått ut över det grövre missbruket än över konsumtionen
i övrigt. När man från nykterhetsrörelsens sida påstått att utminuteringskontrollen
haft ogynnsamma verkningar i form av utbredda alkoholvanor,
som undanskymt dess förtjänster, berodde detta enligt revisionen
på skiljaktigheter i uppfattningen om försäljningslagstiftningens syfte.
Revisionen ansåg inte att restriktionssystemet i och för sig verkade höjande
på konsumtionen. Men den ansåg att de korta tilldelningsperioderna kunde
föranleda till större inköp än nödvändigt och föreslog därför införande av efterhandsinköp.
Revisionen trodde inte att det danska systemet med ett högt
pris på spritdrycker skulle få lika goda verkningar i Sverige som i Danmark.
Den ansåg att en fri försäljning med höga priser skulle resultera både i ökat
missbruk och en ökad totalkonsumtion.

Till denna bedömning anslöt sig statsmakterna i allt väsentligt vid frågans
behandling under 1937 års riksdag (prop. nr 242, bevillningsutskottets betänkande
nr 28).

Krisförhållandena under andra världskriget föranledde vissa förändringar.
Sålunda nedsattes fr. o. m. den 1 oktober 1941 den högsta månadstilldelningen
från fyra till tre liter, varjämte rätten till eftcrhandsinköp indrogs. Denna
rätt återinfördes fr. o. m. den 1 januari 1947 men begränsades till tre
månader.

Alkoholhalten i pilsnerdricka sänktes under kriget och har sedan dess varit
högst 2,8 viktprocent.

År 1944 avgav särskilda sakkunniga, den s. k. snabbutredningen, ett betänkande
(SOU 1944: 3) med utredning angående orsakerna till det under krigsåren
försämrade nykterhetstillståndet; utredningen framlade vissa förslag
som dock icke ledde till lagstiftning.

Samtidigt som snabbutredningen tillsattes, behandlades vid 1943 års riksdag
de motioner som ledde till att 1944 års nykterhetskommitté tillkallades.

År 1945 omorganiserades de dittillsvarande av systembolagen ägda allmänna
restaurangbolagen. Alla rättigheter till utskänkning inom folkrestauranger
skall sedan dess av vederbörande systembolag överlåtas på det då nybildade
Sveriges centrala restaurangaktiebolag, som i sin tur driver restaurangrörelsen
genom något av sina fem dotterbolag, till vilka de allmänna restaurangbolagen
ombildats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Alkoholskatterna.

Oberoende av försäljningslagstiftningen har av statsfinansiella skäl skatterna
på rusdrycker höjts väsentligt. Priset på en liter renat brännvin, som
1914 var 1,50, höjdes under första världskriget och var 1922 uppe i 4,50.
Därefter sänktes priset igen till lägst 2,65 under åren 1929—1932. År 1933
höjdes priset till 4,35 och hösten 1939 på en gång från 4,95 till 7,95, vilket
är den procentuellt största höjning som förekommit. Priset har därefter
successivt höjts, senast till 15 kr. fr. o. m. den 1 december 1950 och på
grund av ökade råvarupriser till 15,30 fr. o. m. den 1 december 1951.

Genom propositionen nr 28 till innevarande riksdag har föreslagits en höjning
av spritbeskattningen om i genomsnitt tre kr. per liter. Samtidigt har
förordats en differentiering efter dryckernas alkoholhalt. Enligt förslaget
blir priset för en liter renat brännvin 17,75 kr. och för kron- eller bordsbrännvin
20,60 kr.

Undervisning m. m.

Vid sidan av den egentliga nykterhetslagstiftningen har statsmakterna ingripit
genom bestämmelser om nykterhetsundervisning i skolorna (K. cirk.
den 4 november 1892 och den 24 september 1928) och genom statsbidrag till
den frivilliga upplysningsverksamheten. Sådana statsbidrag har utgått sedan
1870-talet och sporadiskt redan tidigare.

Gällande bestämmelser i huvuddrag.

Rasdrgckshandeln.

Nu gällande huvudförfattning är förordningen den 18 juni 1937 (nr 436)
angående försäljning av rusdrycker (Rff), varigenom försäljningen av spritdrycker
och vin regleras. Med spritdrycker förstås varje vätska, som håller
mer än 2 1/4 volymprocent etylalkohol och som icke är att hänföra till vin
eller maltdryck. Till vin hänföres varje genom alkoholisk jäsning framställd
dryck, som är tillverkad av saft från druvor, bär, frukt eller andra växtdelar,
och som håller mer än 2 1/4 men ej mer än 22 volymprocent alkohol. (1 kap.
1 § Rff.) Vin vars alkoholhalt överstiger 14 volymprocent kallas starkvin.
Med maltdryck förstås varje jäst, alkoholhaltig, odestillerad dryck, vid vars
framställning torkat, rostat eller bränt malt kommit till användning (1 §
förordningen den 15 december 1939 ang. tillverkning och beskattning av
maltdrycker). Av dessa definitioner följer att en dryck, som tillverkats av
t. ex. socker och jäst, blir spritdryck, även om den inte håller mer än 10 %
alkohol.

Försäljningen av rusdrycker indelas i partihandel —- försäljning för export
och till återförsäljare — och detaljhandel — all annan försäljning — vilken
i sin tur har två olika grenar, utminutering och utskänkning. Utminuteringen
sker från särskilda utminuteringsställen och omfattar försäljning till av 5

llihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 151.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

hämtning och försändning på rekvisition. Med utskänkning förstås försäljning
till förtäring på stället. Partihandel och utminutering hålles strängt åtskilda
från utskänkning. Partihandel och utminutering får ej förenas med
annan handel. Utskänkning får bedrivas endast i samband med restaurangrörelse.

Den äldsta grundsatsen i nykterhetslagstiftningen är rättighetssystemet,
enligt vilket tillverkning och försäljning av alkoholdrycker är mer eller
mindre monopoliserad och därigenom lättare att kontrollera och beskatta.
Rättighetssystemet har tidigt förenats med kommunalt inflytande över rättigheternas
beviljande, kommunalt veto. Ytterligare en huvudprincip är restriktionssystemet
eller motbokssystemet, som bl. a. innefattar individuell
kontroll av kundernas inköp vid utminuteringen (»Brattsystemet»), Vidare
bör nämnas elimineringen av det enskilda vinstintresset (»Göteborgssystemet»),
vilket innebär att enskilda personer inte skall vara ekonomiskt intresserade
av att konsumtionen ökas. Vinsten på rusdryckshandeln skall i
stället förbehållas det allmänna.

Tillverkning av spritdrycker får sedan 1917 endast ske efter tillstånd av
Kungl. Maj :t (förordningen den 11 juni 1926 ang. tillverkning och beskattning
av brännvin) och likaså tillverkning för avsalu av vin. Vin för eget behov
far man däremot själv tillverka. Tillstånd att anlägga nya brännerier
har på senare år endast lämnats för sulfitbrännerier, varför tillverkarna har
en viss monopolställning. Denna är emellertid begränsad genom att brännerier
och vinfabriker måste sälja hela sin produktion (utom ev. export) till
det statliga partihandelsbolaget, AB Vin- & Spritcentralen, varvid särskilda
prissättningsregler gäller (21 § nämnda förordning samt 2 kap. 6 § Rff).

Partihandeln är i princip förbehållen AB Vin- & Spritcentralen, som också
ombesörjer import av rusdrycker. Systembolagen får dock sälja sinsemellan
och till restauratörer och kan få kontrollstyrelsens tillstånd till import. (2
kap. Rff.) Det privata vinstintresset är helt avskaffat.

Beträffande detaljhandeln gäller den principen att all försäljning av rusdrycker
skall ordnas och handhavas så att därav uppkommer så ringa skada
som möjligt (1 kap. 3 § Rff). Kontrollstyrelsen och (beträffande utskänkningen)
länsstyrelserna kan vid behov komplettera bestämmelserna med
ledning av den verkan de visar sig ha.

Utminutering får ske endast genom systembolag, vilka antages av länsstyrelsen
i respektive län. Riket är för detta ändamål indelat i 41 detalj handelsområden,
vartdera med ett systembolag. Kontrollstyrelsen bestämmer områdenas
gränser, vilka är avpassade efter naturliga handelsområden och ej
sammanfaller med länsgränserna. Antalet utminuteringsställen och deras
förläggning bestämmes inom varje detaljhandelsområde av systembolagen.
Kommunalt veto gäller numera ej. Utminuteringsställe får dock nyinrättas
endast i stad, köping eller municipalsamhälle med minst 5 000 invånare. (3
kap. 1—3 §§ Rff.) På ort utan utminuteringsställe kan systembolaget inrätta
utlämningsställe, som dock endast tar emot rekvisitioner och utlämnar varorna.
Dessutom har den som bor på ort, som saknar både utminuterings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

och utlämningsställe, rätt till fri försändning till närmaste post-, järnvägs-,
huss- eller ångbåtsstation (4 kap. 7 §).

Följande generella restriktioner gäller beträffande utminuteringen (4 kap.
Rff). Inköp får endast äga rum mot motbok och sådan erhålles tidigast vid
21 års ålder. Högst 4 (f. n. 3) liter spritdrycker får inköpas per kalendermånad.
Dessutom får efterhandsinköp äga rum under 6 (f. n. 3) månader.
Ingen generell begränsning har gjorts beträffande inköpsrätten till vin. Inköp
måste ske från bestämt utminuteringsställe, men inköpsrätten kan genom
transportkort tillfälligt flyttas till annan affär. I Stockholm, Göteborg
och Malmö kan fr. o. in. mars 1952, medelst särskilt inköpskort, inköp göras
i alla affärer inom detaljhandelsområdet. Ingen försäljning får äga rum
till den som är berörd av starka drycker eller beträffande vilken nykterhetsnämnden
meddelat förbud mot utminutering. Det är förbjudet att å egen
motbok inköpa eller låta någon inköpa rusdrycker för annans räkning (motboksöverlåtelse).
Detta gäller dock ej familjemedlemmar, eftersom motboken
i regel är avsedd för hela familjen. Inköp genom ombud är medgivet,
men ombudet måste ha fyllt 18 år och får ej genom för ändamålet särskilt
inrättad rörelse eller eljest i större omfattning och mot ersättning utöva
ombudskap. Slutligen får utminutering enligt Rff äga rum endast söckendagar
klockan 9—17. De faktiska utminuteringstiderna är dock betydligt
snävare.

Restriktionerna i fråga om utminuteringen innefattar också individuell
kontroll. Ingen har sålunda ovillkorlig rätt till motbok, utan systembolagen
skall individuellt pröva att inköp inte kan befaras lända till skada för köparen
eller annan (4 kap. 3 §). Sådan prövning skall företagas dels i fråga
om den som på vissa sätt ådagalagt bristande skötsamhet ur nykterhetssynpunkt,
dels när vissa sociala och ekonomiska förhållanden föreligger. Vid
prövningen är systembolagen bundna av kontrollstyrelsens cirkulär (nr
8/1938). Även systembolagens förtroendenämnd har utfärdat anvisningar,
som bolagen brukar följa. Ett exempel på regler av denna typ är att kvinnor
och ogifta män inte brukar få motbok före 25 års ålder, trots att 1937
års riksdag uttalat sig för att 21 år borde vara den normala åldersgränsen.
Spritdr3Tckstilldelningens storlek fastställes av hemortsbolaget med
hänsyn till köparens ålder och levnadsförhållanden. Om så anses lämpligt,
kan bolaget uppdela sprittilldelningen på kortare perioder än en månad
och stadga inskränkningar i vininköpen eller helt avstänga vederbörande
från vininköp. Vid tillfälligt behov av inköp utöver den stadgade maximeringen
kan bolaget bevilja extra tilldelning. I regel beviljas tämligen små
kvantiteter. Systembolags beslut i motboksärenden kan överklagas hos kontrollstyrelsen,
som i dessa frågor är högsta instans.

Under senare år har emellertid kontrollstyrelsen företagit tämligen långtgående
förändringar i uppmjukande riktning i tilldelningspraxis. Sålunda
har styrelsen låtit systembolagens förtroendenämnd i mars 1947 antaga nya
regler för motbokstilldelning. Ändringarna innebär att vissa sociala ogh
ekonomiska förhållanden bos köparna ej längre föranleder indragning eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

begränsning av inköpsrätten. En utförligare redogörelse för tilldelningsreglerna
lämnas i avsnittet om rusdrycksförsäljningen. Den av kontrollstyrelsen
företagna uppmjukningen av tilldelningsreglerna påbörjades efter tidpunkten
för nykterhetskommitténs stora systembolagsundersökning (årsskiftet
1945/46).

Utminuteringen av rusdrycker är monopoliserad till de 41 systembolagen,
varigenom det enskilda vinstintresset är eliminerat. Beträffande utskänkningen
kan man särskilja två huvudslag av rättigheter, dels systembolagsrättigheter
som av länsstyrelsen beviljas systembolag men av detta överlåtes
till allmänt restaurangbolag eller enskilt företag, dels s. k. fria rättigheter
som av länsstyrelsen ges direkt till rättighetsutövaren (avser endast trafikutskänkning,
d. v. s. utskänkning på tåg, båtar och flygplan). En form
av systembolagsrättighet, nämligen s. k. turistutskänkning, meddelas av
Kungl. Maj :t. Tillstånd till utskänkning avser — utom specialformerna
trafiikutskänkning och turistutskänkning — antingen utskänkning som
skall bedrivas året runt eller årligen under viss tidsperiod (årsutskänkning)
eller utskänkning som skall äga rum vid enstaka tillfälle eller under enstaka
tidsperiod (tillfällig utskänkning, 3 kap. 6 §). Tillståndstiden för årsutskänkning,
till vilken alltså även räknas säsongrättigheter, är 4 år (oktrojperiod,
3 kap. 7 § 1 inom.). Nu löpande period avser tiden den 1 oktober
1953 den 30 september 1957. Tillstånd till trafikutskänkning meddelas att
gälla tills vidare, högst ett år.

Initiativrätt tillkommer i regel endast systembolag, men dessutom kan
fullmäktige i kommunen ansöka om tillstånd, för den händelse systembolaget
ej söker inom föreskriven tid (3 kap. 7 § 2 inom.). Tillstånd till utskänkning
får utnyttjas först sedan tillståndet av systembolaget överlåtits på annan.
överlåtelsen sker genom kontrakt som skall fastställas av länsstyrelsen.
Huvudinnehållet i kontrakten bestämmes av kontrollstyrelsen, som
härigenom bl. a. utövar sin befogenhet att fastställa utskänkningsrestriktioner.
Om ett systembolag avslår en framställning om överlåtelse eller fastställer
villkor som anses olämpliga, kan beslutet överklagas hos länsstyrelsen
och i sista hand hos Kungl. Maj :t (3 kap. 15 och 16 §§).

Då krigsfara, arbetslöshet, nöd eller annan särskild anledning föreligger,
kan Kungl. Maj :t inskränka eller förbjuda eljest tillåten rusdryckshandel
(3 kap. 22 §). På grundval av denna bestämmelse införde Kungl. Maj :t 1941
efter riksdagens hörande den ovannämnda begränsningen av motboksinköpen
till högst 3 liter i månaden. Efterhandsinköpen förbjöds först helt och
hållet och inskränktes, när de efter kriget återinfördes, till att omfatta högst
3 månader. För att förekomma oordning vid enstaka tillfälle kan inskränkningar
eller förbud stadgas av länsstyrelse, polischef eller kommunalnämnd
(3 kap. 21 §). Länsstyrelsen kan återkalla tillstånd eller förklara att
överlåtelseavtal skall upphöra att gälla, om försäljningen orsakar oordning
eller försämrat nykterhetstillstånd (3 kap. 19 §). Systembolagen kan enligt
bestämmelser i överlåtelsekontrakten ingripa, om en restauratör missköter
sig. Bolagen kan sålunda minska hans vinst på spritdrycker och starkvin,

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

minska försäljningen till honom eller helt förbjuda fortsatt utskänkning.
(Kontrollstyrelsens cirkulär nr 5/1953.)

Innan utskänkning påbörjas och vid början av varje ny oktroj period skall
utskänkningslokalen besiktigas. Därvid skall undersökas att vissa villkor är
uppfyllda beträffande lokalens belägenhet och beskaffenhet. Besiktningen
verkställes på tillståndshavarens bekostnad av en tremannanämnd (5 kap.
11 §). Ombyte av utskänkningsställe får icke ske utan medgivande av den
myndighet som meddelat tillståndet (5 kap. 10 §).

1 fråga om utskänkningen gäller i regel kommunal bestämmanderätt.
För alla utskänkningsrättigheter utom trafik- och turisträttigheter erfordras
sålunda samtycke av den kommunala representationen, som innan den
yttrar sig skall ha hört nykterhetsnämnden och kommunalnämnden (i städerna
poliskammare, magistrat eller kommunalborgmästare). I det kommunala
vetot ingår vidare rätt att begränsa antalet utskänkningsställen och
förbjuda utskänkningsställes förläggning till viss del av kommunen. Även
andra villkor, såsom tidsbegränsningar, kan föreskrivas, dock ej måltidstvång
eller kvantitetsbegränsningar eller förbud mot utskänkning till vissa
personer eller inskränkning, som strider mot Rif:s syfte eller mot allmän
lag eller författning (3 kap. 9 och 10 §§). Även om kommunen avstyrkt en
rättighet, kan efter ansökan hos Kungl. Maj :t tillstånd beviljas under förutsättning
att det gäller årsutskänkning på hotell eller pensionat, som är
beläget å någon för turistväsendet i riket viktig ort och att det finnes vara
av allmän betydelse att rättighet meddelas, turistutskänkning (3 kap. 12 §).
Tillstånd härtill har hittills givits mycket sparsamt.

De viktigaste av de restriktioner, som uppställts i fråga om utskänkningen,
gäller måltidstvång och kvantitetsbegränsningar. I Rff stadgas, att utskänkning
av spritdrycker får äga rum endast i samband med »verklig» måltid
bestående av lagad mat. Undantag har dock gjorts för spritdrycker i
stark utspädning (lättgrogg). Vid utskänkning av vin skall lagad mat vara
att tillgå, där ej utskänkningen sker i samband med servering av konditorivaror
(5 kap. 1 och 2 §§).

Till dessa bestämmelser i Rff har kontrollstyrelsen utfärdat tillämpningsföreskrifter.
I cirkulär nr 6/1942 (ändrat genom cirkulär 9/1951 och 1/
1952) ges föreskrifter om lägsta pris å måltid, varierande med hänsyn till
antalet rätter och olika restaurangklasser. Vidare ges särskilda bestämmelser
om servering av lättgroggar och starkvin. Slutligen gäller olika kvantitetsregler
för män och kvinnor, växlande med hänsyn till olika klockslag
på dagen och olika restaurangklasser. Mellan kl. 12 och kl. 15 får sålunda
serveras högst 7 1/2 cl spritdrycker och efter kl. 15 högst 15 cl för män och
7 1/2 cl för kvinnor (lägre på folkrestauranger). Dessutom får högst en
kvartsbutelj (1/6 liter) starkvin utskänkas till varje gäst. Utan måltid får
serveras högst två lättgroggar, var och en bestående av högst 2 1/2 cl spritdrycker
och minst 1/6 liter alkoholfri dryck.

Ulöver restriktionerna rörande måltidstvång och kvantitetsbegränsningar
innehåller Rff andra inskränkande regler såsom förbud mot utskänk -

Kangl. Maj.ts proposition nr 151.

ning till vissa personer samt angående utskänkningstider. Utskänkning får
sålunda icke äga rum till den som kan antagas ej ha fyllt 18 år eller till
den som veterligen missbrukar starka drycker eller till den som är synbarligen
berörd därav (5 kap. 8 §). Utskänkning får ej börja före klockan 12
och får ej fortgå efter klockan 22, såvida icke länsstyrelsen med kommunens
godkännande beviljat utsträckt tid. På sön- och helgdagar får utskänkningen
i regel börja först klockan 13, eftersom utskänkning under högmässotid
är förbjuden. Tidigare stängning än klockan 22 kan i vissa fall förekomma
(5 kap. 4 §). Utskänkning är vidare förbjuden i lokal eller å plats,
där offentlig danstillställning äger rum eller där offentligt skådespel, varieté-,
cirkus- eller annan föreställning (dock ej konsert), till vilken allmänheten
har tillträde, äger rum. Undantag kan medges av länsstyrelsen
för särskilda fall (5 kap. 3 §). Undantag beträffande dansförbudet beviljas
tämligen frikostigt. Det är även förbjudet att på ett utskänkningsställe förtära
eller förvara starkare drycker än som får serveras på stället, t. ex. att
på en vinrestaurang förtära eller förvara spritdrycker eller att på ett ölkafé
förtära eller förvara spritdrycker eller vin (5 kap. 5 §).

På två vägar är det enskilda vinstintresset begränsat i fråga om utskänkningen,
dels genom att en del av utskänkningen handhaves av allmänna
restaurangbolag, dels genom det s. k. vinstkvantitetssystemet.

Alla iättigheter till utskänkning på s. k. folkrestauranger skall av vederbörande
systembolag överlåtas på Sveriges centrala restaurangaktiebolag
(»Riks-Sara»), som i sin tur driver restaurangrörelsen genom något av sina
tem dotterbolag (3 kap. 15 §). Även restauranger av högre klass kan drivas
av restaurangbolagen. Restaurangbolagen är organiserade på liknande sätt
som systembolagen (6 kap. 16—21 §§).

Vid de privata restaurangerna är det enskilda vinstintresset begränsat genom
vinstkvantitetssystemet (3 kap. 16 § 2 inom.). Enligt riksdagsbeslut
år 1937 skall nämligen vinsten å utskänkta spritdrycker och starkviner under
en övergångstid av 25 år (1938—1962) successivt avskaffas.

Det privata vinstintresset kvarstår beträffande trafikutskänkningen — av
vilken dock en betydande del utövas av ett statligt bolag, AB Trafikrestauranger
— beträffande serveringspersonalens drickspengar samt beträffande
all av enskild restauratör bedriven utskänkning av svaga viner.

I fråga om beskattningen av rusdrycker gäller i huvudsak följande. Brännvinstillverkningsskatt
utgår för inom riket tillverkade spritdrycker (f. n.
65 öre/liter å 50 %), omsättningsskatt för alla spritdrycker, som inköpes
av systembolag (f. n. 11 kronor/liter -j- 80 % av systembolagets inköpspris,
omsättningsskatten oberäknad) samt utskänkningsskatt för spritdrycker,
som av systembolag försäljes för utskänkning (f. n. 4—8 kronor/liter, varierande
efter spritdryckens art). På viner utgår omsättningsskatt för allt vin,
som systembolag inköper, och utskänkningsskatt för vin, som av systembolag
försäljes för utskänkning. Sistnämnda skatter är annorlunda beräknade
än de på spritdrycker utgående.

Den förut nämnda propositionen nr 28 innebär bl. a. en teknisk omlägg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ning av alkoholskatterna, som medför att brännvinstillverkningsskatten inarbetas
i omsättningsskatten. Sistnämnda skatt, som fortfarande skall utgå
med en fast avgift (6—8 kronor för liter) och en procentavgift (47 procent av
utminuteringspriset), är differentierad efter dryckernas alkoholhalt. Utskänkningsskatt
för sprit utgår med 40 procent av varans utminuteringspns.
Utskänkningsskatten föreslås slopad i fråga om lätta viner.

Handeln med maltdrycker.

Enligt 3 § förordningen den 15 december 1939 angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker (Mtf) indelas dessa drycker i tre klasser.
Klass I (svagdricka) omfattar maltdrycker med en alkoholhalt av högst
1,8 viktprocent. Till klass II (pilsnerdricka) hänföres maltdrycker, vars
alkoholhalt överstiger 1,8 men ej 3,2 viktprocent. Klass III (exportöl) omfattar
maltdrycker med en alkoholhalt överstigande 3,2 viktprocent. För försäljningen
av svagdricka gäller bestämmelserna i förordningen den 8 maj
1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker (Aff). Försäljningen av pilsnerdricka är underkastad bestämmelserna
i förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka
(Pff), medan försäljningen av exportöl regleras genom förordningen
den 1 juni 1923 angående förbud mot införsel till och försäljning inom
riket av exportöl. Exportöl får sålunda icke säljas inom landet annat än för
medicinska m. fl. ändamål.

Enligt Pff ges försäljningsrättigheter av länsstyrelserna, i fråga om utminutering
tills vidare och i fråga om utskänkning i regel på viss tid,
högst 3 år. Kommunalt veto gäller för både utminutering och utskänkning.
Tillverkare av klass II har dock rätt att utan särskilt tillstånd bedriva utminutering.
Några restriktioner (utöver förbud att sälja till berusade och
minderåriga samt då missbruk eller olovlig försäljning kan förutses) föreskrives
inte i Pff, men kommunerna har ofta föreslagit inskränkande villkor,
vilka i allmänhet fastställts av länsstyrelserna. Sådana har också i vissa
fall beslutats av länsstyrelserna på eget initiativ. Någon begränsning av det
enskilda vinstintresset förekommer ej generellt, men på vissa orter har bildats
försäljningsbolag med begränsat vinstintresse (s. k. allmännyttiga kafébolag),
vilka handhar hela eller en del av detaljhandeln på platsen.

Utförligare redogörelse för maltdryckslagstiftningen lämnas i avsnittet
om tillverkning och försäljning av maltdrycker. . .

Utminuteringen av alkoholfria drycker, dit alltså svagdricka räknas, är i
regel ej underkastad någon reglering. För stadigvarande utskänkning av
sådana drycker kräves anmälan till landsfiskalen (i städerna till poliskammaren,
magistraten eller kommunalborgmästaren). Efter framställning av
stads- eller kommunalfullmäktige kan länsstyrelsen förordna att utskankning
inom viss kommun inte får ske utan särskilt tillstånd. Tillståndstvång
gäller dessutom alltid för utskänkning, som skall bedrivas av person eller i
lokal, för vilken tidigare utfärdat tillstånd till utskänkning av rusdrycker,
Öl eller alkoholfria drycker återkallats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Alkoholistvården, fylleribrotten.

Då nykterhetsvården upptages i särskilda propositioner, skall här endast
redovisas några huvudpunkter.

Den grundläggande författningen på alkoholistvårdens område är alkoholistlagen
av den 12 juni 1931 (Al).

For att ingripande mot en person enligt Al skall kunna ske, kräves att
vederbörande är hemfallen åt alkoholmissbruk samt att missbruket lett till
någon av de skadliga följder, som finns angivna i 1 § Al.

Det tillkommer mjkterhetsnämnderna att ingripa mot alkoholmissbrukare
enligt bestämmelserna i Al. I varje kommun skall finnas en nykterhetsnämnd.
Om kommunen icke vill tillsätta en särskild nykterhetsnänmd, skall
fattigvårdsstyrelsen fungera som nykterhetsnänmd. I varje län finns därjämte
en länsnykterhetsnämnd, som bl. a. har att öva tillsyn över de kommunala
nykterhetsnämnderna och lämna dem vägledning och bistånd.

I fråga om alkoholmissbrukare, som är farlig för annans personliga säkerhet
eller eget liv eller som för ett kringflackande liv, har både nykterhetsnämnden
och polismyndigheten i orten rätt och plikt att ingripa.

Nykterhetsnämnd skall i första hand ingripa med mindre stränga åtgärder,
s. k. hjälpåtgärder. Gentemot alkoholmissbrukare, som är farliga för
annans personliga säkerhet eller eget liv eller som för ett kringflackande
liv, kan man dock omedelbart tillgripa tvångsåtgärder. Samma sak gäller
alkoholmissbrukare, som är så förkomna att utsikt uppenbarligen saknas
att enbart med hjälpåtgärder ernå åsyftat resultat. År faran för säkerhet
eller liv överhängande, skall polismyndighet omedelbart omhändertaga alkoholmissbrukare
i avvaktan på länsstyrelsens vidare förordnande.

Såsom exempel på hjälpåtgärder kan nämnas erinran om alkoholmissbrukets
vådor (»varning»), övervakning, rådfrågning av läkare, inträde i
nykterhetsförening, anskaffande av lämpligt arbete, avstängning från inköp
av alkoholdrycker, frivillig anstaltsvård och omyndighetsförklaring.

Om nykterhetsnämndens hjälpåtgärder inte leder till åsyftat resultat, har
nämnden att hos länsstyrelsen utverka beslut att alkoholisten intages på
allmän alkoholistanstalt, tvångsinternering. Sådan ansökan kan också göras
av polismyndighet om det gäller en farlig eller kringflackande alkoholmissbrukare.
Intagning kan ävenledes ske efter frivillig begäran.

Den som tvångsinterneras på alkoholistanstalt kan kvarhållas ett, efter
återfall två och under vissa förhållanden ända till fyra år. Detta är emellertid
maximitider. Om det finns skäl antaga att den vårdade efter utskrivning
skall föra ett nyktert och ordentligt liv, skall han skrivas ut tidigare.
Före utskrivningen tillämpas dessutom i stor utsträckning s. k. försökspermittering.

Den som försökspermitteras från alkoholistanstalt ställes under övervakning.
Al stadgar bötesstraff från 5 till 200 kr. för envar, som lämnar alkoholhaltiga
drycker åt den som veterligen är ställd under övervakning enligt Al
eller är intagen på allmän alkoholistanstalt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Nykterhetsnämnderna biträder i viss utsträckning systembolagen vid tilllämpningen
av den individuella kontrollen och de har också till uppgift att
yttra sig om s. k. nykterhetsintyg åt dem som söker körkort.

I 11 kap. 10 § strafflagen stadgas straff för fylleri för den som på allmän
plats, evad det är utom- eller inomhus, uppträder berusad av starka drycker,
så att det framgår av hans åtbörder eller tal. Straffet är böter, högst
500 kr. Fylleri på enskilt område är inte straffbart.

Polisens rätt att ta fyllerister i förvar regleras av 7 § i förordningen den
16 november 1841 emot fylleri och dryckenskap, där det heter att »var och
en, som av starka drycker överlastad träffas på väg eller gata, må, när dess
behöriga vårdande icke annorledes låter sig verkställa förvaras i häkte, till
dess han återvunnit sina sinnens bruk». Gör fylleristen oljud eller förnärmar
andras fred och säkerhet, »skall han ovillkorligen i häkte inmanas; dock
bör han, sedan han åter blivit nykter, på fri fot ställas».

Vidare finns bestämmelser om straff för rattfylleri i lagen den 28 september
1951 om straff för vissa trafikbrott. Straffet är fängelse i högst ett
år eller, där omständigheterna är mildrande, dagsböter, lägst tjugu. För
lindrigare fall av onykterhet vid ratten, s. k. promillekörning (0,8—1,5 promille),
är straffet dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader.

Rusdrycker som anträffas hos fyllerist eller rattfyllerist må tagas i beslag
och förklaras förverkade enligt lagen den 13 juni 1941 om förverkande
i vissa fall av spritdrycker och vin m. m.

Undervisning och upplysning.

Nykterhetsundervisning är föreskriven dels vid skolor och läroanstalter
(dock ej universitet och högskolor) dels vid militärutbildningen. Nykterhetsupplysning
bedrives huvudsakligen av den frivilliga nykterhetsrörelsen
men även av andra organisationer. Till stöd för undervisnings- och upplysningsarbetet
har nykterhetsorganisationerna upprättat Centralförbundet för
nykterhetsundervisning (CFN), vilket numera till största delen baserar sin
verksamhet på statliga bidrag. Staten lämnar understöd dels till nykterhetsrörelsens
och CFN :s verksamhet dels till upplysande föreläsningar i alkoholfrågan.
Föreläsningarna förmedlas av CFN och arrangeras icke endast
av nykterhetssammanslutningarna utan även i stor utsträckning av skolor
och militärförband och av andra organisationer.

Även dessa frågor kommer att anmälas i särskild ordning.

Personalåtgång och kostnader för samhällets ngkterhetsfrämjande åtgärder.

Någon exakt beräkning av hur mycket arbetskraft, som användes för
nykterhetsfrämjande åtgärder eller hur stora kostnader dessa drar, torde
inte vara möjlig att genomföra. En stor del av detta arbete — särskilt
upplysning och nykterhetsvård — utföres nämligen på fritid med eller utan
ersättning eller av personer som utom nykterhetsvården också har andra so -

Kungl. Maj.ts proposition nr löt.

ciala uppgifter att fylla. I det följande återges emellertid ett av nykterhetskommittén
gjort försök att uppskatta den betalda personalens omfattning
och kostnadernas storlek. Självfallet åsyftade man endast att ge en allmän
bild av läget. Uppgifter har för detta ändamål inhämtats från vederbörande
centrala ämbetsverk och från nykterhetsorganisationerna. Personalåtgången
avser heltidsanställning, varvid 2 halvtidsanställda räknas som en person
etc. Personaluppgifterna gäller i allmänhet 1951. Kostnaderna hänför
sig till 1949 eller budgetåret 1949/50.

	Antal	Samhälleliga kostnader, kr.
	befattnings-	Staten	Kommuner
	havare		och landsting
1. Försäljningsorganisationen
(personal med sociala uppgifter)
Kontrollstyrelsen.................	35	340 000	—
Systembolagens motboksavd.......	ca 615	5 800 000	—
Summa	ca 650	6 140 000	—
2. Den öppna nykterhetsvården
Socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå	15	120 000	—
Länsnykterhetsnämnderna........	20	360 000	—
Kommunala nykterhetsnämnder ...	ca 150	410 000	2 345 000
Summa	ca 185	890 000	2 345 000
3. Den slutna nykterhetsvården
Alkoholistanstalterna1.............	ca 320	4 200 000	—
4. Nykterhetsupplysning
Skolöverstyrelsen.................	(arvode)	2 200	—
Centralförbundet för nykterhetsun-
dervisning.....................	10	234 000	—
Nykterhetsrörelsen...............	ca 75	255 000	ca 300 000
Summa	ca 85	491 000	ca 300 000
Totalsumma	ca 1210 ca	11 700 000	ca 2 600 000
		ca 14,3 milj. kr.
Nykterhetskommittén har inte tagit ställning till	den slutna	nykterhets-

vårdens problem i annan mån än att kommittén tillstyrkt 1946 års alkoholistvårdsutrednings
förslag i detta hänseende. Av de övriga formerna för
samhällsingripanden tar systembolagens motbokskontroll den ojämförligt
största andelen av personal och kostnader. Om man såsom kommittén betecknar
nykterhetsnämndernas och systembolagens delvis parallella verksamhet
som öppen nykterhetsvård, skulle statens totala utgifter härför
uppgå till ca 7 milj. kr. Härav skulle ca 6,1 milj kr. eller 88 % falla på den till
systembolagen knutna verksamheten och endast 12 % på nykterhetsnämnderna.
Om även kommunernas utgifter medräknas, skulle den totala kost -

1 Därtill kommer att vid sinnessjukhusen en varierande del av personalen sysslar med vård
av alkoholister.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

naden bli ca 9 milj. kr. och den procentuella fördelningen resp. 68 % och
82 %. Kostnaderna för motbokskontrollen skulle sålunda vara mer än dubbelt
så stora som de totala utgifterna för den av nykterhetsnämnderna
utövade nykterhetsvården och den heltidsanställda personalen 3 å 4 gånger
sk stor. Då har den deltidsanställda nykterhetsvårdspersonalen medräknats
i reducerat antal (två halvtidsanställda = en heltidsanställd etc.). Om man
endast räknar med faktiskt heltidsanställda personer inom nykterhets^ ar<len
skulle antalet bli 116 eller bara en femtedel av systembolagspersonalen.
Därtill kommer dock som nämnts ett antal deltidsanställda och vidare alla
de kommunala förtroendemän och frivilliga övervakare som med eller utan
ersättning (i regel obetydlig) deltar i nykterhetsvårdsarbetet.

Statens anslag till nykterhetsupplysning är mindre än till nykterhetsvården.
Här är också anslagen från landsting och kommuner relativt obetydliga.
Eu väsentlig del av kostnaderna täckes med enskilda bidrag liksom
huvuddelen av arbetet utföres av frivilliga krafter. Antalet avlönade funktionärer
är tämligen obetydligt.

Totalt torde enligt nykterhetskommittén ca 1 200 personer vara sysselsatta
med i vidsträckt mening nykterhetsvårdande uppgifter. Kostnaderna för
samtliga åtgärder skulle uppgå till ca 14 milj. kr. Härav skulle nära hälften
— både av personal och kostnader — komma på motbokskontrollen.

Under de senaste åren har emellertid under kontrollstyrelsens ledning
vid systembolagen bedrivits ett omfattande rationaliseringsarbete, som medfört
betydande förenklingar och väsentliga besparingar. Sålunda har bl. a.
antalet på bolagens motboksavdelningar sysselsatta personer minskats från
616 år 1949 till 446 år 1953. Kostnaderna för försäljningsorganisationen bör
därför — relativt sett — numera ligga något lägre än enligt nykterhetskommitténs
beräkningar.

AVD. II. KONSUMTION OCH NYKTERHETSTILLSTÅND I
SVERIGE OCH NÅGRA FRÄMMANDE LÄNDER.

Nykterhetskommittén har utfört ingående undersökningar angående alkoholvanor
och missbruk i Sverige och förebragt ett omfattande material. Huvudparten
av undersökningarna har avsett förhållandena vid årsskiftet 1945/
46. Särskild uppmärksamhet har ägnats ungdomens alkoholvanor och därmed
sammanhängande företeelser. Utvecklingen av alkoholvanor och missbruk
har även blivit ingående belyst. Till jämförelse med det svenska materialet
föreligger uppgifter från Danmark, Finland, Norge, Belgien, Frankrike, Nederländerna
och Storbritannien.

Om undersökningarnas uppläggning anför kommittén.

Den första fråga, som anmälde sig, gällde alkoholvanornas omfattning och
utbredning i olika befolkningsgrupper. Kommittén anordnade i egen regi två
specialundersökningar. Den ena av dessa avser ungdomens alkoholvanor,
hur och när dessa bildas, variationer i olika miljöer etc. och utfördes genom
intervjuer med ca 8 000 representativt utvalda ungdomar över hela landet.
En sådan intervjuundersökning hade ifrågasatts redan av ungdomsvårdskommittén,
som dock ansåg att nykterhetskommittén vore ett lämpligare forum
för en dylik större specialundersökning. Den andra alkoholvaneundersökningen
utgör en noggrann kartläggning av de vuxnas alkoholvanor såvitt
dessa framgår av de hos systembolagen samlade uppgifterna. Vid bedömandet
av frågan, vilken omfattning kommitténs olika undersökningar borde få
med hänsyn till kravet på statistisk tillförlitlighet, samrådde kommittén med
professorerna H. Cramér och G. Dahlberg. Efter detta samråd ansåg man sig
inte kunna arbeta med mindre urval än ca 2 % av befolkningen. Urvalet
gjordes ur materialet till 1945 års folkräkning. En kompletterande intervjuundersökning
har på kommitténs uppdrag verkställts av Svenska Gallum
institutet AB. F

En andra fråga av väsentlig vikt, som uppställde sig för kommittén och
som dittills varit endast bristfälligt belyst, gäller omfattningen och utbredningen
av alkoholmissbruket. Kommittén har vid besvarandet av denna fråga
använt sig av det material som finns hos systembolag och nykterhetsnämnder.
Vidare har för att belysa alkoholmissbrukets sociala betydelse infordrats
uppgifter från socialregistren och fångvårdsstyrelsens straffregister,
varjämte vissa i folkräkningen ingående uppgifter kunnat användas. Dessutom
har företagits en särskild undersökning av ungdomsfylleriet, byggd på
av nykterhetsnämnderna verkställda intervjuer med ungdomsfyllerister.

En tredje fråga har gällt restriktionssystemets funktion och verkningar i
olika avseenden. En undersökning har genomförts med användande av detaljerade
systembolagsuppgifter för samma urval som tidigare omnämnts. För
att kunna bedöma restriktionssystemets verkningar har kommittén funnit
det erforderligt med en internationell jämförelse och har därför i enlighet
med direktiven genom utrikesdepartementets förmedling inhämtat uppgifter
rörande utvecklingen av nykterhetstillståndet i vissa främmande länder och
erfarenheterna där av samhälleliga ingripanden av olika slag.

Kungl. Maj:ts proposition nr i51.

En fjärde fråga, som kommittén ville ha besvarad, har gällt alkoholverkan
av maltdrycker av olika styrka, detta som utgångspunkt för diskussionen om
maltdryckslagstiftningen. En undersökning av ifrågavarande problem har utförts
av docenten L. Goldberg vid Karolinska institutet.

Dessa stora undersökningar krävde självfallet ganska omfattande förberedelser.
Det visade sig härvid, att en avsevärd kostnadsbesparing och samtidigt
en betydande ökning av uppgiftsmaterialets säkerhet och fullständighet
skulle kunna erhållas, om de statistiska undersökningarna kring alkoholfrågan
direkt anknöts till folkräkningen. Uppgifterna till denna var emellertid
icke tillgängliga för kommittén förrän på våren 1947, då undersökningarna,
sedan riksdagen prövat undersökningsplanen och beviljat medel, igångsattes.
Det hade för övrigt knappast varit möjligt att tillgodose kravet på
»normala» förhållanden, om undersökningarna påbörjats tidigare, då den
officiella statistiken för efterkrigstiden givetvis inte kunde bli tillgänglig
förrän under 1940-talets sista år. Särskilt gäller detta uppgifterna från främmande
länder.

Kommittén har vidare företagit en undersökning om sammanhanget mellan
alkoholförtäring och förvärvande av könssjukdomar samt ett flertal
mindre statistiska undersökningar, vartill uppgifter inhämtats från länsstyrelserna
eller resp. företag, bl. a. rörande tillstanden till detaljhandel med
pilsnerdricka, de s. k. allmännyttiga kafébolagen, bryggeriindustrin, tillstånd
till rusdrycksutskänkning vid danstillställningar och varietéföreställningar,
om matförstöring på grund av måltidstvånget vid rusdrycksutskänkningen,
om utskänkning vid lunchtid på spritrestaurangerna etc.

Kommitténs svenska undersökningar redovisas i del I av dess betänkande,
medan de internationella jämförelserna upptages i del IV. Undersökningen
rörande verkningarna av alkoholdrycker med olika styrka återfinnes i del II,
medan de smärre undersökningarnas resultat uppvisas i anslutning till de
särskilda frågor med vilka de äger samband. Sammanfattande redogörelser
för undersökningarna lämnas i del V, principbetänkandet.

I det följande vill jag redovisa de huvudsakligaste resultaten av kommitténs
undersökningar rörande konsumtion och missbruk.

Nykterhetskommitténs svenska undersökningar.

De viktigaste data rörande konsumtion och alkoholskador
i Sverige har av kommittén sammanfattats i följande, med aktuella
uppgifter sedermera kompletterade tabell (s. 78).

Konsumtionen sedan 1913.

Kommittén finner att spritkonsumtionen i Sverige år 1913 sedan länge
hade en sjunkande tendens samt anför härom.

Brännvinskonsumtionen per invånare beräknades till över 20 liter omkring
1850 men sjönk till ca 10 liter efter 1855 års lagstiftningsreformer. Omkring
1880 började den moderna nykterhetsrörelsen blomstra upp och samtidigt
var det dåliga tider både för industrin och jordbruket. Konsumtionen sjönk

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

År	Liter sprit-drycker per inv.1	Liter sprit-drycker per mot-boksägare	Antal mot-boksägare i % av folk-mängden	Fylleri-; förseelser per 1 000 inv.2	Fylleriför-seelser per 1 000 inv. i Stockholm	Misshan-delsbrott per 10 000 inv.3	Döda i levercir-rhos per 100 000 inv.	Anmälningar^ till Sthlms ! nykterhets- i nämnd per j 10000 inv. j
1911/13				9,9			3,4
1913...	7,9			10,5	41,7	4,8
1914...	7,1			9,0	27,7	4,0
1915...	7,1			8,4	26,0	3,8
1916...	5,9	34,6	13,8	7,7	21,7	3,8
1917...	1,8	9,4	14,8	3,3	9,1	2,4		3,7
1918...	1,3	6,5	15,1	3,1	13,6	2,3		2,7
1919...	2,5	11,9	17,5	5,7	24,5	3,0		6,6
1920...	6,5	32,4	17,9	7,8	23,4	3,7	1,7	9,1
1921''...	5,4	27,8	17,7	5,2	15,7	3,0	2,0	7,9
1922...	4,3	23,2	16,9	4,7	16,6	2,4	1,9	8,3
1923...	4,4	23,3	16,9	5,0	18,0	2,6	1,9	13,3
1924...	4,7	24,5	17,3	5,5	17,6	2,7	1,9	21,3
1925...	4,9	24,8	17,5	5,4	15,8	3,2	2,4	21,3
1926...	5,0	24,6	18,0	4,9	13,9	2,9	2,6	18,5
1927...	5,0	24,5	18,3	4,7	13,4	3,1	2,6	18,8
1928...	5,1	24,4	18,9	4,5	10,6	3,2	2,6	20,2
1929...	5,2	24,2	19,1	4,8	10,0	3,4	2,9	19,1
1930...	5,4	24,1	19,6	5,1	11,3	3,7	3,0	19,0
1931...	5,5	24,1	20,2	4,9	11,8	3,9	2,3	21,5
1932...	5,1	22,8	20,5	4,8	10,7	3.7	2,8	19,9
1933...	4,4	19,9	20,3	4,8	9,6	3,6	2,5	17,9
1934...	4,6	20,4	20,4	5,0	9,8	3,6	2,9	16,4
1935...	4,9	20,9	20,8	5,0	8,7	3,7	3,0	17,8
1936...	5,1	21,2	21,2	4,9	8,2	3,7	3,1	18,4
1937...	5,3	21,4	21,9	4,7	7,8	3,9	2,5	19,1
1938...	5,6	21,7	22,7	4,9	7,8	4,2	2,9	21,7
1939...	5,5	20,7	24,0	5,2	7,3	4,0	3,2	21,5
1940...	4,5	16,9	23,9	5,4	7,0	3,2	3,2	18,4
1941...	4,5	16,6	23,8	6,0	7,2	4,0	2,8	17,8
1942...	4,6	16,4	24,1	6,6	9,0	4,6	2,8	16,2
1943...	4,8	17,0	24,5	6,7	9,0	5,1	2,7	21,4
1944...	4,9	17,3	24,8	5,9	8,0	4,6	2.9	20,5
1945...	5,1	17,4	25,3	5,7	8,3	5,2	3,3	22,0
1946...	5,4	17,7	25,8	4,6	6,8	3,9	3,2	19,5
1947...	5.9	19,2	26,4	4,5	6,2	4,2	3,4	19,2
1948...	6,0	19,1	26,9	5,3	6,3	3,7	3,5	22,9
1949...	6,0	19,1	27,3	5,1	6,1	4,0	3,8	22,6
1950...	6,1	19,4	27,5	5,4	7.0	4,1	3,8	23,5
1951...	5,9	18,6	27,6	5,5	7,0	3,9	3,1	23,6
1952...	6,1	19,2	27,7	6,0	8,3			26,9
1953...	6,3	19,7	27,9 \|	5,8	8,7			26,9

1 I denna och följande tabeller anges konsumtionen i volymliter utan hänsyn till den genomsnittliga
alkoholhaltens växlingar. Vid jämförelse med utlandet anges däremot konsumtionen
reducerad till 50 % alkoholhalt.

2 Siffrorna avser fr. o. m. 1946 avdömda förseelser (inklusive strafförelägganden) fördelade efter
de år, varunder de begåtts, dessförinnan under resp. år avdömda förseelser. Fr. o. m. 1939 ingår
av militär befälhavare beslutade disciplinstraff för fylleri.

3 »Misshandel varå ringare eller ingen skada följt» (14 kap. 13 § strafflagen).

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

då till ca 8 liter per invånare och låg vid denna nivå ännu vid sekelskiftet,
varefter den sjönk till något under 7 liter i början av 1910-talet.

Utvecklingen från 1913 beskrives sålunda.

Efter det motbokskontrollen i februari 1914 införts i Stockholm, sjönk den
totala spritförsälj ningen per invånare i huvudstaden med drygt 25 procent.
År 1920 låg konsumtionen per invånare i Stockholm 50 procent under 1913
års nivå. Nedgången i rikskonsumtionen var dock mindre. Konsumtionen av
lagligen inköpta spritdrycker, som åren 1911/13 var i genomsnitt 6,7 liter
(å 50 procents alkoholhalt) per invånare, hade år 1920 sjunkit med 12 procent
till 6,0 liter. Under den ekonomiska krisen 1921—22 med dess stora
arbetslöshet, då samtidigt restriktionssystemct systematiskt genomfördes
över hela landet och spritpriserna höjdes, sjönk emellertid konsumtionen
och var under åren 1921/25 i genomsnitt 4,2 liter eller 37 piocent lägre än
1911/13. Därefter har konsumtionen genomgående visat en stigande tendens
som endast avbrutits genom sänkningar vid de större prisstegringarna (1932

_33 och 1939). Genomsnittskonsumtionen (5,0 liter 1951) ligger nu ca

30 procent högre än för 25 år sedan och ca 20 procent under 1913 års niva.
Dessutom bör tilläggas att priset på en liter vanligt brännvin sedan 1920-talets mitt stigit från 2,65 till 15,30, vilket innebär en stegring av realpriset
till det trefaldiga.

Utvecklingen har emellertid varit olika i skilda landsändar. Härom säger
kommittén.

Minskningen sedan 1913 är i stort sett koncentrerad till de områden, där
konsumtionen vid den tiden var hög, särskilt storstäderna, medan de landsändar,
där konsumtionen var relativt låg, visar ökning. I Stockholm var konsumtionen
per invånare 1949 45 procent lägre än vad den var 1913, men
i Jönköpings län var den i stället 38 procent högre. På de flesta håll inträffade
omedelbart efter systemets införande en minskning av genomsnittskonsumtionen,
men sedan mitten av 1920-talet har ökningen i de foina lågkonsumtionsområdena
varit våldsam. I Västerbottens, Kopparbergs och Gävleborgs
län har konsumtionen mer än fördubblats sedan 1924. ökning föreligger
överallt utom i Skaraborgs och Kalmar län. I förhållande till 1913 ligger
konsumtionen nu högre i hela Norrland samt i Kopparbergs (77 %),
Örebro, Jönköpings och Kronobergs län. Även om möjligen för något län en
viss reservation måste göras för eventuella fluktuationer i smuggling och
hembränning, vilka var väsentligt mera utbredda på 1920-talet än nu men
som hela tiden omfattat kvantiteter som är obetydliga i förhållande till den
legala försäljningen, synes utvecklingstendensen vara fullt klar. Under restriktionssystemets
tid har genomsnittskonsumtionen stigit i de områden,
som tidigare var nyktrast, men sjunkit i de tidigare högkonsumtionsomradena.
En betydande utjämning har således skett.

Det förut sagda illustreras med följande tabell (s. 80).

Kommittén har vidare undersökt motboksfrekvensen och inköpen på
motböckerna samt anför.

Motboksfrekvensen. När motboken 1916 gjordes obligatorisk, tilldelades
ca 800 000 personer inköpsrätt. Antalet in o Iböcker steg under genombrottsåren
till ca 1 miljon 1922. Antalet kvinnliga motboksägare var då ca 80 000.
Vid årsskiftet 1951/52 var totalantalet motböcker 1 960 000, varav 235 000
utlämnats till kvinnor. Andelen motboksägare bland män över 25 år steg

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Län	Liter spritdrycker per invånare	1924 i % av 1913	1949 i % av 1924	1949 i * av 1913
år 1913	år 1924	år 1949
Stockholms stad och län	16,6	8,4	9,2	51	no	55
Malmöhus län ..........	11,9	7,1	7,2	60	101	61
Göteborgs och Bohus län	10,6	6,3	7,9	59	125	75
Blekinge län............	7,9	5,1	5,1	65	100	65
Hallands län............	7,8	6,0	6,2	77	103	79
Västmanlands län ......	7,4	3,4	5,4	46	159	73
Södermanlands län......	6,9	5.5	6,0	80	109	87
Kristianstads län........	6,9	4,3	5,1	62	119	74
Skaraborgs län..........	6,6	5,0	4,4	76	88	67
Älvsborgs län ..........	6,5	4,7	5,5	72	117	85
Uppsala län ............	6,1	4,9	5,3	80	108	87
Gotlands län............	6,0	4,5	5,0	75	in	83
Kalmar län ............	5,7	4,1	3,6	72	88	63
Östergötlands län........	5.5	4,8	5,4	87	113	98
Örebro län..............	4,9	3,3	5,7	67	173	116
Värmlands län..........	4,6	3,0	4,5	65	150	98
Västernorrlands län ....	4,5	2,7	4,8	60	178	107
Gävleborgs län..........	3,9	2,6	5,2	67	200	133
Kronobergs län .........	3,4	0,5	4,8	103	137	141
Jämtlands län ..........	3,4	2,4	3,7	71	154	109 1
Norrbottens län.........	3,2	2,0	3,9	63	195	122
Jönköpings län..........	2,9	3,0	4,0	103	133	138
Kopparbergs län ........	2,6	1,9	4,6	73	212	177
Västerbottens län.......	2,6	1,2	3,3 j	46	275	127
Hela riket	7,9	4,7	6,0 \|	60	128	76

Anm. Länsindelningen följer ej länsgränserna utan omfattar de systembolagsområden, som
har sina huvudorter inom resp. län. Siffrorna för år 1913 är ej exakta, då områdesindelningen
ej fastställdes förrän år 1916.

under de första årtiondena först hastigt från ca 50 procent 1916 till 61 procent
1922 och sedan sakta till 65 procent 1930 och 68 procent 1940. Under
1940-talet har stegringen varit betydligt snabbare, eller till 76 procent 1951.
Antalet kvinnliga motboksägare har nära tredubblats sedan 1922. Då gifta
kvinnor i regel ej får egen motbok, är endast procenten icke gifta kvinnor
med motbok av större intresse. Denna har stigit från ca 12 % 1922 till 16
% 1930, 21 % 1940 och 30 % 1951. Även beträffande kvinnorna är ökningen
snabbast under 1940-talet.

Även när det gäller förändringarna i motboksfrekvensen råder stor olikhet
mellan olika landsändar. Procenten motboksinnehavare har visserligen
ökat överallt men väsentligt mera i de tidigare lågkonsumtionsområdena.

Utvecklingen visas i följande siffror.

Län

Stockholms stad och län
Göteborgs och Bohus län
Malmöhus län..........

Antal motboksägare i pro-cent av folkmängden	Index (1916 =	100)
1916	1924	1949	1916	1924	1949
18,3	23,4	35,4	100	128	193
14,7	20,6	32,9	100	140	224
19,1	22,3	31,2	100	117	163

Kungl. Maj:ts proposition, nr 151.

Län

Hallands län.....

Skaraborgs län . . .
Gotlands län.....

Kopparbergs län ..	........... 9,6	12,1	24,4	100	126	254
Gävleborgs län . . .	........... 9,5	12,3	24,8	100	129	261
Västerbottens län .	........... 8,1	10,9	18,8	100	135	232
	Hela riket 13,8	17,3	27,7	100	125	201

Antal motboksägare i pro-cent av folkmängden	Index (1916 =	100)
1916	1924 1949	1916	1924	1949
17,9	21,5 29,2	100	121	163
16,9	19,8 24,8	100	117	147
16,6	16,9 24,1	100	102	145

Kommittén fortsätter.

I storstäderna har det stora antalet kvinnliga motboksägare påverkat utvecklingen.
Skillnaden framträder tydligast mellan de anförda landsbygdslänen.
Västerbottens län har dock ännu inte kommit upp i den motboksfrekvens,
som Malmöhus län hade 1916 eller Skaraborgs län 1924 medan
Kopparbergs och Gävleborgs län nu ligger högre än t. o. in. Stockholm gjorde
år 1924.

Med de av kommittén åberopade uppgifterna kan jämföras följande av
ledamoten G. Utterström i reservation åberopade sifferserier.

År	Antal man-liga motboks-innehavare på 100 män över 25 år	År	Antal man-liga motboks-innehavare på 100 män över 25 år
1921	63,9	1929	63,6
1922	60,7	1930	64,5
1923	60,5	1931	65,2
1924	60,4	1932	65,0
1925	61,5	1933	63,5
1926	62,2	1934	62,7
1927	62,7	1935	62,9
1928	63,0	1936	63,4

År	Antal man-liga motboks-innehavare på 100 män över 25 år	Antal man-liga motboks-År innehavare på 100 män över 25 år
1937	64,3	1945	71,7
1938	65,6	1946	73,3
1939	68,5	1947	74,1
1940	68,0	1948	75,2
1941	67,6	1949	75,8
1942	68,0	1950	75,9
1943	69,4	1951	75,9
1944	70,6

Utterström anmärker att frekvensen bland män över 25 år varit konstant
t. o. in. 1937 samt att den därefter inträdda ökningen berott på särskilda
förhållanden, nämligen den 1937 införda fria försändningsrätten, borttagandet
samma år av det kommunala inflytandet på utininuteringen, indragningen
under krigsåren av den fjärde litern samt immigrationen under senare år.

Om inköpen på motböckerna anför kommittén att det på grund av den
skiftande praxis under motbokskontrollens första år icke är möjligt att få
belysande siffror för tidigare år än 1920-talets mitt. Kommittén fortfar.

Under tiden fram till 1930-talets ekonomiska kris och den samtidiga prishöjningen
på spritdrycker undergick medelinköpsmängden inga större förändringar,
vare sig för landet i dess helhet eller för de olika systcmbolags 0

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr Ibi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

områdena, 1932—34 sjönk inköpen likaså överallt och steg sedan på nytt
fram till 1939 återigen tämligen likartat över hela landet. Prishöjningen
1939 sänkte medelinköpen med i genomsnitt 18 procent, varpå en stark
höjning ägt rum. Från 1940 till 1950 har genomsnittsinköpen per motbok
stigit med 13 procent trots att tilldelningsmaximum sänkts från 4 till 3 liter
i månaden och trots att ett stort antal kvinnor fått motbok med låg tilldelning.
Utminuteringen (utslagen på både motboksägare och andra) per invånare
över 25 år har på grund av det ökade antalet motboksägare stigit ännu
mera. Den har under 1949 och 1950 varit högre än alla föregående år
sedan 1931. 1951 inträffade en mindre sänkning (prishöjning i december
1950) men siffran ligger fortfarande högre än de flesta föregående åren.

Även beträffande inköpsmängderna finns en tendens till större ökning i
de områden som 1913 var lågkonsumtionsområden. Medan inköpen per motbok
i Stockholm 1949 var 97 procent av inköpen 1940 och 75 procent av
inköpen 1924 var motsvarande siffror för Kopparbergs län 128 och 117. I
åtskilliga fall har både motboksfrekvens och medelinköp per motboksägare
ökats.

Det anförda belyses med följande siffror.

	Antal mot-	Medelinköp	Spritdrycks-
	boksäg. i %	per motboks-	konsumtion
	av folkm.	ägare	per inv.
	1919 i % av	1949 i % av	1949 i % av
	1924	1924	1924
Stockholms stad och län.........	151	73	no
Jönköpings län..................	160	81	133
Gävleborgs län..................	202	100	200
Kopparbergs län.................	202	117	242
Västerbottens län................	172	161	275
Hela riket	160	*78	128

Kommittén anmärker att både stegring av genomsnittsinköp och stegring
av kundantal drivit den svenska konsumtionen uppåt.

Missbruket sedan 1913.

Kommittén finner att det registrerade missbruket haft samma utvecklingstendens
som konsumtionen samt anför.

Sverige visar liksom övriga länder förbättring efter första världskriget
men missbruket har i vårt land därefter en stillastående eller stigande tendens.
1920 låg fylleriet vid omkring 2/3 av 1913 års nivå men sjönk därefter
och stabiliserade sig vid ungefär hälften av 1913 års nivå. Siffrorna per
1 000 invånare var i genomsnitt för åren 1

1909/14 .................................... 9,5

1922/26 .................................... 5,1

1933/38 .................................... 4,9

1948/50 .................................... 5,0

1951 ...................................... 5,5

1 Kommittén anmärker att höjningen av medelinköpen i vissa län kan ha påverkats av att
kommunens rätt att begränsa ransonens storlek under maximum bortföll 1938. Någon större
betydelse för ökningstendensen synes de kommunala begränsningarnas borttagande dock inte
ha haft. Denna tendens var enligt kommittén fullt tydlig redan dessförinnan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Bakom dessa siffror döljer sig emellertid många förändringar i motsatta
riktningar, varför några bestämda slutsatser inte utan vidare kan dragas
av de tämligen oförändrade talen efter 1920. Att en betydande förbättring
ägt rum sedan tiden före 1914 är för Stockholms del obestridligt, men mera
osäkert för landet i dess helhet. Fylleriförseelserna i Stockholm före
1914 översteg 40 per 1 000 invånare men sjönk redan 1920 till hälften och
fortsatte sedan att sjunka till omkring 10 under 1930-talet. Landet i övrigt
däremot, som tidigare låg långt under Stockholm i fråga om fylleri, ligger nu
nästan lika högt som Stockholm. I Göteborg, som även före 1914 låg nagot
över Stockholm i fråga om fylleri, ligger siffrorna för de senaste åren mer
än dubbelt så högt som i huvudstaden (14,6 resp. 6,8 avdömda förseelser
per 1 000 invånare 1950). På landsbygden har siffrorna stigit starkt (även
i förhållande till tiden före 1914), vilket naturligtvis i viss män beror på
förbättrad polisbevakning. Det framgår emellertid av ökningens storlek
och lokalisering att den inte kan förklaras enbart med förändringar i polisbevakningen.
Det är sålunda anmärkningsvärt att fylleriet ökat relativt
starkt i de län som haft stor konsumtionsökning, vilket tyder på att det
finns ett visst sammanhang mellan konsumtionsvanornas utbredning och
det registrerade fylleriet.

Siffrorna för de olika länen framgår av nedanstående tabell.

Län	Fylleriförseelser per 1 000 invånare	1924 i % av 1913	1949 i % av 1924	1949 i % av 1913
år 1913	år 1924	år 1949
Stockholms stad och län	28,7	12,2	5,3	43	43	18
Malmöhus län ..........	12,0	6,6	5,1	55	77	43
Göteborgs och Bohus län	24,5	16,1	11,3	66	70	46
Blekinge län............	4,4	3,3	5,4	75	164	123
Hallands län............	5,5	4,4	4,0	80	91	73
Västmanlands län ......	12,3	2.9	4,1	24	141	33
Södermanlands län......	10,2	3,4	3,9	33	115	38
Kristianstads län........	3,9	2,8	3,0	72	107	77
Skaraborgs län..........	5,1	3,1	2,7	61	87	53
Älvsborgs län ..........	6,2	3,6	4,0	58	111	65
Uppsala län ............	4,8	3,5	4,1	73	117	85
Gotlands län............	6,5	2,4	4,8	37	200	74
Kalmar län ............	3,8	; 2,6	4,0	68	154	105
Östergötlands län........	6,7	3,5	4,1	52	117	61
Örebro län..............	7,0	3,8	4,4	54	116	63
Värmlands län..........	7,6	3,6	5,6	47	156	74
Västernorrlands län......	8,5	4,7	5,9	55	126	69
Gävleborgs län..........	8,9	5,4	7,5	61	139	84
Kronobergs län..........	2,7	1,6	3,6	59	225	133
Jämtlands län ..........	8,5	2,2	3,7	26	168	44
Norrbottens län.........	6,8	2,1	4,6	31	219	68
Jönköpings län..........	4,3	3.0	3,4	70	113	79
Kopparbergs län ........	5,2	2,1	5,5	40	262	106
Västerbottens län.......	2,5	1,5	2,4	60	160	96
Hela riket	10,5	5,5	5,1	52	93	49

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Kommittén påpekar, att 1 Blekinge, Kronobergs och Kopparbergs län fylleriet
år 1949 låg högre än 1913.

Kommittén lämnar vidare vissa uppgifter om frekvensen av misshandel
varav ingen eller ringa skada följt (14 kap. 13 § strafflagen) samt yttrar
härom.

Misshandelsbrotten visar ungefär samma växlingar som fylleriet men ökningen
av riksgenomsnittet sedan 1920-talet är större. Antalet sådana brott
per 10 000 invånare var 1913 4,8 och år 1924 endast 2,8. Sedan dess har
emellertid en stark ökning skett, så att frekvensen nu närmar sig 1913 års
nivå (1949: 4,5). Liksom i fråga om konsumtion och fylleri är utvecklingen
mycket olika i olika delar av landet vilket framgår av följande tablå.

	Brott mot SL J 4:	; 13 per 1000 inv.
Län	1949 i % av 1924	1949 i % av 1913
Stockholms stad och län ..	.................... 88	43
Göteborgs och Bohus län ..	.................... 197	97
Malmöhus län............	.................... 146	99
Kronobergs län...........	.................... 288	219
Jönköpings län...........	.................... 204	268
Västerbottens län.........	.................... 183	138
	Hela riket 161	94

Kommittén framhåller att siffrorna för Stockholm är särskilt gynnsamma.

Beträffande dödligheten i levercirrhos var siffrorna, enligt kommittén,
lägre under 1920-talet men har på nytt åter stigit.

Kommittén uttalar om de ovan återgivna siffrorna att de kan antagas vara
tämligen bristfälliga mätare på alkoholmissbrukets verkliga omfattning. Det
är enligt kommittén t. o. m. vanskligt att avgöra om de former av missbruk
som de representerar är mer eller mindre utbredda nu än 1913.

Kommittén har emellertid genom egna undersökningar försökt bilda sig
en uppfattning om alkoholmissbrukets omfattning för närvarande i vårt
land. Därvid har man måst begränsa sig till en inventering av de missbruksfall
som är kända hos de myndigheter eller andra organ som har att taga
befattning med alkoholmissbrukare.

Om undersökningens resultat anför kommittén.

När det har gällt att få en inventering av missbruket har kommittén för ett
representativt urval av befolkningen omfattande ca 110 000 personer över
15 år inhämtat uppgifter om de anteckningar om misskötsamhet i nykterhetsavseende
som samlats hos systembolag (innehåller uppgifter även från
kontrollstyrelsens straffregister), nykterhetsnämnder och socialregister. Denna
undersökning gav som resultat vid omräkning till hela befolkningen bl. a.
denna tabell.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Beräknat antal vid årsskiftet 1945/46 levande personer, som hade hos systembolag eller
nykterhetsnämnd registrerade nykterhetsanmärkningar åren 1936—45.

	Män	Kvinnor	Summa
Anmärkningskategori	Lands- bygd	Städer	Hela riket	Lands- bygd	Städer	Hela riket	Lands- bygd	Städer	Hela riket
Personer med åtgärd av nyk-									[
terhetsnämnd enligt 1 § Al åren 1943—45 ............	4 017	10 494	14 511	100	301	401	4117	10 795	14 912
Övriga personer med grova
eller upprepade nykterhets-anmärkningar åren 1936—45	13 506	19 933	33 439	100	653	753	13 607	20 586	34193
Personer med enstaka lindri-
ga nykterhetsanmärkningar åren 1936 — 45 ............	68 687	78 729	147 416	351	2 812	3163	69 039	81 541	150 580
Samtliga	86 210	109 156	195866	551	3 766	4 317	S6 763	112 922 199685

Per 1 000 av folkmängden över 15 år.

	Män	Kvinnor	Summa
Anmärkningskategori	Lands- bygd	Städer	Hela riket	Lands- bygd	Städer	Hela riket	Lands- bygd	Städer	Hela riket
Personer med åtgärd av nyk-
terhetsnämnd enligt 1 § Al åren 1943—45 ............	2,7	10,2	5,7	0,1	0,3	0,2	1,4	4,9	2,9
Övriga personer med grova
eller upprepade nykterhets-anmärkningar åren 1936—45	9,0	19,4	13,2	0,1	0,5	0,3	4,7	9,3	6,7 \|
Personer med enstaka lindri-
ga nykterhetsanmärkningar åren 1936—45 ............	45,7	76,4	58,2	0,3	2,4	1,2	23,7	36,7	29,3
Samtliga	57,4	106,0	77,1	0,5	3,2	1,7	29,8	50,9	38,9

Kommittén fann, att av dem som levde vid årsskiftet 1945/46 hade ca
200 000 personer eller 3,9 procent av hela befolkningen över 15 år åtminstone
någon nykterhetsanmärkning antecknad under åren 1936—45. Omkring
15 000 av dessa kunde rubriceras såsom alkoholister i alkoholistlagens mening
och omkring 35 000 såsom andra grova missbrukare. De som endast
hade enstaka lindriga anmärkningar under tioårsperioden utgjorde ca
150 000.

Av de 200 000 var endast drygt 4 000 kvinnor, av vilka praktiskt taget alla
bodde i städerna. Av de 195 000 männen bodde 86 000 på landsbygden och
109 000 i städerna. Det innebär att av landsbygdens män över 15 år hade
ungefär 6 procent och av städernas ungefär 11 procent nykterhetsanmärkning
antecknad under den observerade tioårsperioden.

Beträffande sambandet mellan alkoholvanor och vissa sociala förhållanden
anför kommittén.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Andelen frånskilda är mångdubbelt större bland missbrukarna än bland
den övriga befolkningen. Missbrukarna har i större utsträckning än övriga
ingått äktenskap sedan barn fötts eller medan barn väntas, vilket gör att
andelen barnlösa äktenskap är relativt låg. Särskilt de »grövre» missbrukargrupperna
har ett relativt stort antal familjer med stora barnkullar. Hela antalet
barn, som lever under inflytande av en miljö, i vilken far eller mor tillhör
missbrukargrupperna, har beräknats till ca 175 000 eller 10 procent
av samtliga barn. Missbrukarnas barn får genomsnittligt sämre utbildning
än barn som växer upp i andra hem med motsvarande ekonomiska förutsättningar.
Barnavårdsnämnden har föranletts ingripa tio gånger så ofta
bland de grövre missbrukarna som bland den i nykterhetshänseende skötsamma
delen av befolkningen och bland de tillfälliga missbrukarna tre gånger
så ofta. Frånvaro från arbetsplatsen under längre perioder är bland de
grövre missbrukarna dubbelt så vanlig som bland de i nykterhetsavseende
skötsamma och förekomsten av bisysselsättning är avsevärt lägre bland de
inisskötsamma. Av personer med samma inkomster har missbrukarna en
betydligt mindre andel förmögenhetsinnehavare än övriga och fattigvårdsbehovet
visar motsvarande överfrekvens. Alkoholisterna, som utgör 0,7 procent
av samtliga män över 25 år, svarade för 12,8 procent av samtliga straffregisterbrott,
som återfanns bland de av undersökningen omfattade männen
över 25 år. De övriga grova missbrukarna, utgörande 1,5 procent av den
genomsnittliga befolkningen, svarade för 19,6 procent av brotten och de tillfälliga
missbrukarna, utgörande 6,6 procent av männen, svarade för 23 procent
av samtliga straffregisterbrott. Detta innebär, att de sammanlagt 8,8
procent av männen, som prickats för nykterhetsanmärkning, svarar för hela
55,4 procent av alla straffregisterbrott, som begåtts av vuxna män.

Alkoholvanornas utveckling och ungdomen.

De förut lämnade uppgifterna belyser var för sig vanornas utveckling.
Kommitténs brett upplagda undersökningar och särskilt ungdomsundersökningen
ger ytterligare material. Resultaten av undersökningarna i stort och
därav föranledda slutsatser sammanfattas av kommittén på följande sätt.

Vid den tidpunkt som avses i kommitténs undersökning (årsskiftet 1945/
46) hade av männen över 25 år 70 procent inköpsrätt. Missbrukarna utgjorde
ca 10 procent, av vilka hälften hade och hälften saknade motbok. Moderatister
var ca 70 procent, av vilka 60 med och 10 utan motbok, nästan absolutister
10 procent, varav hälften med och hälften utan motbok. Absolutisterna
utgjorde 10 procent, i allmänhet utan motbok. Från nämnda tidpunkt till
årsskiftet 1951/52 har motboksfrekvensen bland män över 25 år stigit från
70 till 76 procent. Man kan därför med tämligen stor säkerhet anta, att antalet
alkoholkonsumenter bland dessa män numera överskrider 90 procent.
Rörande det svenska folkets fördelning på olika alkoholvanegrupper före
restriktionssystemet har man inga närmare uppgifter. År 1910 hörde emellertid
ca 10 procent av befolkningen över 15 år till nykterhetsrörelsen, mot ca
4 procent nu. Läget sedan restriktionssystemet någon tid varit i kraft belyses
emellertid av de första uppgifterna rörande motboksfrekvensen, som avser
året 1916. Då var antalet bevisinnehavare bland män över 21 år 48,6 procent.
Antalet bevisinnehavare i åldern mellan 21 och 24 år synes emellertid
då ha varit så stort, att siffran beräknad på män över 25 år endast är obetydligt
högre och därför torde kunna avrundas till 50 procent.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 151.

Vid denna tidpunkt hade inköpskontrollen i Göteborg varat över fyra år, i
Stockholm nära tre år och i flertalet av de övriga orterna mer än ett år. Man
kan därför tryggt utgå från att praktiskt taget alla regelbundna brukare, som
hade möjlighet att förvärva inköpsrätt, redan då hade gjort det. Av de 50
procent motbokskunderna var enligt kontrollstyrelsens undersökning 1916
ca 5 procent småköpare, medan ca 5 procent missbrukare var avstängda. I
slutet av 1916 torde således 50 procent av männen över 25 år ha varit regelbundna
konsumenter eller missbrukare och 50 procent absolutister eller
nästan absolutister. Vid tidpunkten för kommitténs undersökning var, som
framgår av det föregående, ca 20 procent absolutister eller nästan absolutister
och ca 80 procent regelbundna brukare eller missbrukare. Med hänsyn
till uppgifterna om nykterhetsrörelsens och frikyrkorörelsens medlemsantal
etc. kan antalet absolutister bland männen över 25 år i slutet av 1916 uppskattas
till 20 å 25 procent, antalet nästan absolutister till 25 å 30 procent.

Den stegring av konsumentantalet, som sedan tiden för restriktionssystemets
införande ägt rum i vårt land, är sålunda mycket betydande.

Ungdomsundersökningens resultat är enligt kommittén följande.

Med ledning av denna undersökning kan man konstatera att alkoholvanorna
under de senaste decennierna nått ut till allt större grupper av befolkningen.
Ungdomarna nu börjar förtära alkohol tidigare än förr. Breddningen
av vanorna följer ett bestämt schema, som synes nära ansluta sig till
vanetypen hos stadsbefolkningen och tjänstemannagrupperna. Denna vanetyp
markeras av ett relativt litet antal absolutister. Antalet förtäringstillfällen
per förtärare synes bli allt flera, medan den genomsnittligt förtärda
kvantiteten minskar. I detta schema ingår även att ungdomarna börjar förtära
alkohol relativt tidigt, ofta i hemmiljön.

Kommittén har uppskattningsvis gjort följande beräkning av den vuxna
befolkningens procentuella fördelning på alkoholvanegrupper.

Vanegrupp	Ålder 20—25 år	Ålder över 25 år
Män	Kvinnor	Män	Kvinnor
Prickade för nykterhetsanmärkning upprepade gånger de
senaste 10 åren......................................	1	«	2
Enstaka nykterhetsanmärkningar under de senaste 10
	6		7	0,2
Personer som mera regelbundet förtär spritdrycker (mode-
j ratister) ............................................	34	19	6B	30
Personer som endast tillfälligtvis förtär sprit eller endast
förtär vin eller Öl (nästan absolutister)...............	3?	46	14	31
Absolutister...........................................	22	35	10	36
\| Kroniskt sjuka, anstaltsvårdade etc.....................			1	3

Kommittén yttrar.

Redan i 20—25-årsåldern är fyra femtedelar av männen och två tredjedelar
av kvinnorna alkoholkonsumenter. I åldersgrupperna över 25 år förtär
90 procent av männen och fortfarande ungefär två tredjedelar av kvinnorna
alkohol. I åldersgrupperna 25—55 år är andelen förtärare avsevärt större än
i åldersgruppen över 55 år. Särskilt markerad är denna generationsskillnad
i fråga om kvinnorna.

En undersökning av hur stor del av de manliga 26-åringarna som sökt
motbok visar att denna andel vuxit från ca 30 till ca 60 procent från mitten

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

av 1920-talet till mitten 1940-talet. Kurvan som sammanbinder talen för de
olika åren visar klara konjunktursvängningar men den allmänna stigningstendensen
är mycket klart markerad.

En undersökning har även gjorts beträffande förändringen av den andel
av 17-åringarna som förtärt spritdrycker. En jämförelse har här kunnat baseras
på iakttagelser av de ungdomar som fyllt 17 år under tiden 1937—46.
Det visade sig att andelen 17-åringar med egen erfarenhet av alkoholförtäring
ökat bland såväl pojkar som flickor, och såväl bland landsbygdens ungdomar
som bland städernas.

De stora olikheterna mellan olika befolkningsgrupper i fråga om alkoholvanor
har som en följd av denna utveckling utjämnats. Ungdomarna närmar
sig de vuxnas vanetyp, kvinnorna, särskilt i städerna, närmar sig männens
och landsbygdsbefolkningen närmar sig stadsbefolkningens. I varje led
sker det härvid en ökning av antalet förtärare och antalet förtäringstillfällen.

Denna utveckling har enligt kommittén också fört med sig en utjämning
av olikheterna mellan de olika länen i fråga om konsumtionens storlek
med resultat att lagkonsumtionsområdena närmat sig högkonsumtionsområdena.
En bekräftelse härpå ser kommittén i de förut lämnade uppgifterna
om konsumtion och missbruk.

Kommittén konstaterar vidare, att breddningen av alkoholvanorna bland
ungdomen inte har kunnat ske utan en samtidig ökning av de ungas fylleri.
Utvecklingen angives i följande diagram.

Indextal
<1925/28 = 100)

18—21 år

samtl. åldrar över 15 ar

Fylleriets utveckling för olika åldrar. Fylleriförseelser per 1 000 män dels i ungdomsåldrarna
15—17, 18—20 och 21—25 år, dels i genomsnitt för samtliga åldrar. Indextal
åren 1925,28 = 100.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Kommittén anför i anslutning härtill.

Självfallet är det vanskligt att draga slutsatser på grundval av förändringar
i fyllerisiffran under flera decennier. De förhållanden som utom variationer
i antalet faktiska berusningsfall reglerar antalet avdömda förseelser
undergår alltför stora förändringar för att möjliggöra mera exakta slutsatser
på grundval av fylleristatistik från längre perioder. Då dessa förhållanden
emellertid torde ha förändrats för de olika åldersgrupperna i ungefär
samma omfattning, synes en jämförelse mellan fylleriets utveckling i olika
åldrar vara möjlig och ändamålsenlig. En sadan jämförelse
leriet i ungdomsåldrarna har en markerat ogynnsam utveckling sedan 1920-talet. Andelen ynglingar i åldern 15—17 år, som tagits för fylleri, var 1948
ca tre gångar så stort som i mitten av 1920-talet. Andelen 18—20-åringar har
under samma tid ökat till det dubbla. Även för åldersgruppen 21—25 år är
ökningen mycket stark. De högre åldersgrupperna visar under samma tid

en viss minskning. .

Den undersökning kommittén gjort av unga alkoholmissbrukares förhållanden
visar att ungdomsfylleriet ofta är ett mycket allvarligt tecken på
en bristande social anpassning. De unga fylleristerna är som regel inte
slumpvis hämtade från de vanliga, skötsamma ungdomarna, vilkas förseelse
skulle bestå i en tillfällig och oskyldig förlöpning. Fylleristerna avviker
i hög grad från normalungdomen. De har sämre bakgrund, de har
sämre aktuell anpassning.

Jämförelser med utlandet.

Av de sju länder, från vilka kommittén hämtat jämförelsematerial, anges
spritdryckerna liksom hos oss vara dominerande i tre, nämligen Finland,
Norge och Nederländerna. I Danmark uppges ölet spela en betydande
roll, medan Belgien och Storbritannien betecknas som utpräglade »ölländer»
och Frankrike såsom »vinland». Kommittén har funnit ändamålsenligt att
i fråga om nykterhetstillståndets utveckling i de undersökta länderna sätta
en gräns vid tiden för det första världskriget samt anför.

Alla länderna företer under årtiondena före 1914 ett i viktiga hänseenden
likartat förlopp. Under 1860- och 1870-talen växer brännvinskonsumtionen
i alla länderna som ett led i den allmänna standardstegringen. Med 1880-talet inträder emellertid en åtskillnad mellan de olika länderna. Frankrike
och Belgien fortsätter sin starka stegring av spriidryckskonsumtionen fram
till sekelskiftet. I de övriga vänder med 1880-talet utvecklingskurvan nedåt.

Vad ligger bakom denna skillnad i utvecklingen? I Finland kan nedgången
i viss mån bero på beskattningen. För Nederländernas, Norges, och Sveriges
vidkommande kan den till någon del aterföras pa försäljningslagstiftningen.
För Danmarks och Englands del är emellertid en sådan möjlighet
utesluten. Danmarks fall är i detta hänseende särskilt upplysande,
brännvinspriset var ännu 1910 inte mer än ca 40 öre för en helflaska .(3/4
liter). En liberal försäljningslagstiftning lade inga som helst hinder i vägen
för alkoholistens förvärv av sin dagskvantitet. Från 1874 fram till
1911 utgjorde också de grövsta alkoholmissbrukarna, deliranterna, en år
från år konstant andel av befolkningen. Det var således icke missbiukarna
utan befolkningen i övrigt som under denna tidrymd svarade för nedgången
i den danska förbrukningen från 20 till 10 liter per invånare. Även i
Sverige minskade konsumtionen, om också inte lika starkt som i Danmark.

Kungl. Maj:ts proposition nr löt.

Troligen är förklaringen densamma i båda länderna, nämligen stigande
kultur och förbättrad hygien samt inflytande från nykterhetsrörelsen och
den religiösa väckelserörelsen. Detta förmodas redan av den första danska
alkoholkommissionen i dess betänkande av 1907. Det är påfallande att
konsumtionsminskningen sätter in tidigare i länderna med en relativt stark
nykterhetsrörelse än i Belgien och Frankrike som saknar sådan. I de båda
sistnämnda länderna börjar emellertid konsumtionen att sjunka samtidigt
med skattehöjningar omkring sekelskiftet.

Vid tiden för det första världskriget visar sig i samtliga länder tecken
till ett ytterligare förbättrat nykterhetstillstånd. I Sverige infördes vid denna
tid restriktionssystemet.

Kommittén konstaterar att någon inköpsreglering i stil med det svenska
systemet inte förekommit i något annat av de undersökta länderna samt
fortsätter.

<ni^?r^nft0Ch Finland har emellertid haft förbudslagstiftning (Norge totalt
1917—20, spritdrycksförbud 1921—26; Finland totalförbud 1919—32).
Belgien har sedan 1919 utskänkningsförbud beträffande spritdrycker. Danmark,
England och Nederländerna har tidigare än Sverige haft starka prishojnmgar.
I Frankrike har inga nämnvärda samhällsingripanden i nykterhetsfrämjande
syfte förekommit förrän under andra världskriget.

Forändringarna under första världskriget innebär, enligt kommittén, en
minskning av spritdryckskonsumtionen i alla länder. Kommittén framhåller,
att dessa förändringar varit av stor betydelse för det socialt märkbara alkoholmissbruket
och därmed för nykterhetstillståndet även i sådana länder
som Frankrike, där den dominerande drycken är vin, eller Belgien och England,
där den är Öl. Kommittén anför vidare.

Nedgången i spritdryckskonsumtionen från 1911/13 till åren efter världsknget
är nnnst i Frankrike och Sverige, tämligen stor i Storbritannien, Nederländerna
och Belgien och särskilt stor i Danmark. Det sistnämnda landet
intar en särställning. Före 1914 hade Danmark Europas högsta brännvinskonsumtion
men på 1920-talet den lägsta av de här jämförda länderna. Landet
övergick därigenom från att vara ett utpräglat »brännvinsland» till att
närmast vara ett »ölland».

Under mellankrigstiden minskar konsumtionen ytterligare i de övriga länderna
men ökar något i Sverige. I de tidigare förbudsländerna, som nu kommer
med i statistiken, tycks tendensen vara något stigande. I Finland var
konsumtionen vid 1930-talets slut t. o. in. något högre än före 1914, då den
emellertid var rekordartat låg (1,9 liter per invånare mot Sveriges dåvarande
6,7). °

Efter andra världskriget tycks konsumtionen i Storbritannien, Frankrike
och Belgien hålla sig på ungefär samma nivå som under de sista förkrigsaren.
Danmark och Norge hade högre siffror under de första efterkrigsåren
m„en h£!.r under 1951 åter samma konsumtion som under 1930-talet eller
något lägre. Sverige, Finland och Nederländerna visar däremot en krafti«
stegring. °

Konsumtionen av alkohol i de berörda länderna sammanfattas i denna
tabell.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Konsumtionen av alkoholdrycker, liter/inv. under vissa perioder 1896—1949.

A. Spritdrycker {50 % alkoholhalt).	1896/1901	1909/14	1922/26	1933/38	1949
8,2	6,6	4,1	4,2	5,1
	*3,2	1,8	Förbud	1,9	2,5
	2,7	3,3	Förbud	1,9	2,8
	14,8	3 8,9	1,3	0,8	1,1
	8,2	4 5,2	2,4	1,6	3,2
	5,5	3,5	1,6	1,0	1,0
	2 8,8	4 5,8	2,2	1,2	1,4
	8,5	5 7,5	5,2	4,8	3,6
B. Öl0	31	22	23	22	24
	*11	5	Förbud	4	3
	25	21	28	15	18
	39	3 33	39	36	54
	.	7 28	25	16	10
	143	122	77	57	57
		4 237	185	173	123
	8 27	3 32	29	30
C. Vin.''0 Frankrike......................	135	137	175	156	88

i 1896/1900. - > 1898/1900. - 3 1911/14. - 4 1911/13. - 5 1909/13. - 6 Endast den beskattade
konsumtionen. — 7 1912/13. — 8 1899/1901.

9 Hänsyn har ej tagits till växlande alkoholhalt, utom för Storbritannien och Frankrike dar
siffrorna anger Öl med en alkoholhalt av 5,5 resp. 5 volymprocent under hela perioden.

10 I de övriga länderna är vinkonsumtionen obetydlig.

Kommittén påpekar, att i Belgien och Frankrike faktorer utanför lagstiftningen
haft en huvudsaklig andel i förbättringen samt att dessa faktorer
i jämförlig omfattning varit verksamma i de övriga sex länderna.

Beträffande Danmark framhålles att den stora skattehöjningen och den
därmed följande sexfaldiga realprisstegringen varit en avgörande faktor.
Prisstegringen och de utomlegislativa faktorerna medförde en sänkning av
brännvinskonsumtionen till mellan 1/8 och 1/10 av förkrigstidens. Deliriumfallen,
som mellan 1900 och 1911 pendlat mellan 950 och 1 200 fall årligen,
krympte och var på 1920-talet ca 50, på 1930-talet ca 30 och på 1940-talet
bara ca 10 om året.

Om de övriga främmande länderna anföres.

I stort sett är utvecklingen densamma i England. Där är emellertid prishöjningen
blygsammare (priserna var redan tidigare betydligt högre) oci
konsumtionsnedgången inte fullt så stor: under 1930- och 1940-talen 70
procent i förhållande till konsumtionen före forsta världskriget. Någon
siffra för deliriumfrekvensen finns icke tillgänglig, men tyllerifrekvensen
var efter andra världskriget bara 10 å 15 procent av frekvensen fore det
f örsta

För Nederländerna gäller ungefär detsamma som ovan sagts om England,
med undantag för att konsumtionssiffrorna stigit vissa år under mellan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

krigstiden i samband med skattesänkningar och att konsumtionen efter
andra världskriget visat en starkt stigande tendens, samtidigt som realpriset
sjunkit och sysselsättningen i utpräglad grad ökats.

De båda förbudsländerna Finland och Norge erbjuder så speciella problem
att kommittén inte ansett sig böra gå in på någon närmare diskussion av
orsakssammanhanget. Man torde emellertid åtminstone i Finland få räkna
med att en betydande illegal konsumtion existerat redan före förbudets införande
och naturligtvis i ännu högre grad under förbudstiden. Det är därför
möjligt att åtminstone en del av konsumtionsökningen i förhållande till
tiden före förbudets införande är skenbar och beroende på att större delen
av konsumtionen nu kommer in i statistiken.

Beträffande Sverige finner kommittén, att landet intager en mellanställning
mellan förbudsländerna å ena sidan och högskatteländerna Danmark,
England och Nederländerna å den andra samt att den svenska spritdryckskonsumtionen
närmast liknar den franska.

För att möjliggöra en närmare jämförelse har kommittén medelst statistiska
metoder räknat bort de verkningar pris- och inkomstförhållanden haft
på konsumtionen under mellankrigstiden i Sverige, Danmark, Storbritannien
och Nederländerna. De siffror för konsumtionen som härvid framkommit
skall ange den allmänna utvecklingen, trenden. Kommittén anför.

Att Sverige har en så relativt hög konsumtion kan tänkas bero på att de
ekonomiska förhållandena varit särskilt gynnsamma i vårt land. För att
soka klargöra hur härmed förhåller sig har kommittén låtit göra en statistisk
beräkning för att få fram den allmänna utvecklingen (trenden) av konsumtionen
i Sverige, Danmark, Storbritannien och Nederländerna sådan den
iramstar sedan den rensats från inverkan av förskjutningar i priser och inkomster.
Därigenom skulle man kunna renodla de mera långsiktiga förändringarna
i vanorna. Dessa kan bero både på lagstiftningsåtgärder och på
allmänna strukturförändringar.

Det visar sig därvid föreligga en markant skillnad i denna trend mellan
Sverige å ena sidan och England, Danmark och Nederländerna å den andra.
Man kan exempelvis i fråga om jämförelsen mellan Sverige och England för
perioden 1923 1938 uttrycka denna skillnad så att, om priser och inkomster
varit oförändrade, den engelska spritkonsumtionen under denna tid skulle
ha sjunkit med ca 35 procent medan den svenska under samma tid skulle
ha stigit med ca 3 procent. Det märkliga häri rubbas inte av den betydande
engelska ölkonsumtionen, då trenden även i fråga om denna var fallande,
ehuru svagare. Den danska ölkonsumtionen är större än den svenska men
väsentligt mindre än den engelska. Den kan inte rubba resultaten i någon
väsentlig grad, även om den skulle ha en något stigande trend.

Kommitténs undersökningar redovisas närmare i del IV av betänkandet.
Därav framgår, att motsvarande beräkning för åren 1920—1938 ger en svagt
fallande trend för Sveriges del, dock svagare än för de jämförda främmande
länderna.

I anslutning till trendundersökningarnas resultat erinrar kommittén att
både Danmark och England helt saknar utminuteringskontroll samt att det i
Danmark ej finnes några utskänkningsrestriktioner och i England betydligt
mindre stränga sådana än i Sverige. Tillika framhålles, att antalet utminu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

terings- och utskänkningsställen är betydligt större. Alkoholistvården är väsentligt
mindre effektiv i Danmark och England.

Beträffande fylleri och andra alkoholskador anför kommittén.

Uppgifterna om fylleri och andra alkoholskador är synnerligen vanskliga
att använda vid en internationell jämförelse. Olikheterna i lagstiftning,
praxis och statistikföring är så stora att man inte bör dra några slutsatser
annat än efter noggrann prövning. I den mån det finns siffror över delirium
tremens, dödsfall "i alkoholism o. d. visar de överallt nedgång under första
världskriget och har senare inte uppnått den tidigare nivån. Även fylleriet visar
en klar nedgång, om man jämför med tiden före det första världskriget.
Sverige intar i detta fall ingen särställning. De flesta undersökta länderna
har större nedgång än vårt land. För mellankrigstiden visar fyllerifrekyensen
en fallande trend i Belgien, Nederländerna, Norge och Storbritannien.
Danmark, Finland och Sverige visar däremot inga trendmässiga förändringar
utan har tämligen oförändrade fyllerital under mellankrigstiden (i
Danmark först fallande, sedan åter stigande siffror). Ären efter andra
världskriget visar på flera håll från år till år ganska växlande siffror.

Fylleriförseelsernas utveckling framgår av nedanstående tabell. 1

Fylleriförseelser per 1 000 inv. i olika länder 1911—1949. Index (1911/13-100).

-!---11---	1911/13	1992/26	1933/38	1949
	100	52	50	51
	Jämfört	>ar statistik	saknas före 1927
	''100	72	54	56
	100	43	50	63
	100	65	29	37 j
	100	39	20	2 13
	100	71	38	3 29
\| Frankrike........................	100	79	63	•

1 1913/14. — 2 1948. — 3 1947.

Utöver ovanstående i principbetänkandet åberopade uppgifter skall i
förevarande sammanhang redovisas ytterligare några på grundval av kommitténs
material gjorda sammanställningar.

De absoluta talen för fylleriförseelserna var sålunda 1949 i Sverige 5,1, i
Finland 32,6 (anhållanden, varav mindre än hälften lett till åtal, 61 340 av
131 869), i Norge 11,8 (anhållanden) och i Danmark 3,8 (anhållanden), allt
per 1 000 invånare.

Sammanställes utvecklingen i Danmark, Nederländerna och Stoibiitannien
med de i fråga om befolkningstäthet och struktur närmast jämförliga
konsumtionsområdena i Sverige erhålles följande resultat beträffande alkoholkonsumtionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

	Spr 1909/14	ltdrycker 5 Index 190 1922/26	3 % alkohol 9/14 = 100 1933/38	halt 1919	D:o liter per inv. 1950	Total alko-holkons, (ren alkohol) per inv.1 1950
Sverige...............	100	62	64	77	5,2	3,6
Danmark.............	100	15	9	12	1,1	3,0
Nederländerna........	100	46	31	62	3,0	2,2
Storbritannien ........	100	46	29	29	1,1	3,5

1 Öl och vin inbegripet.

	Spritdrycker volymliter	Volymliter
	Index 1913 = 100	per inv.
	1913	1924	1949	1949
Stockholms stad och län ..	100	51	55	9,2
Malmöhus län ...........	100	60	61	7,2
Göteborgs och Bohus län ..	100	59	75	7,9
Hela riket	100	00	76	6,0

Till jämförelse med den ovanintagna, av kommittén åberopade tabellen
rörande fylleriets utveckling i olika länder lämnas här motsvarande uppgifter
för samma konsumtionsområden (jämför de absoluta talen som lämnas
ovan i avsnittet om svenska undersökningar). Index 1913 = 100.

	1913	1924	1949
Stockholms stad och län ...	............. 100	43	18
Malmöhus län............		55	43
Göteborgs och Bohus län ...	............. 100	66	46
	Hela riket 100	52	49

Yttranden.

Kommitténs undersökningar har blivit föremål för omdömen i åtskilliga
yttranden. Flertalet av dessa betecknar det av kommittén förebragta materialet
såsom värdefullt. Man framhåller, att det i många stycken saknar motsvarighet
i främmande länder samt att det givit en god grundval för bedömningen
av samhällets nykterhetspolitiska åtgärder. Dess värde som källa för
nykterhetsundervisning och nykterhetsupplysning framhålles i några yttranden.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning uttalar sålunda.

Det bör hälsas med stor tillfredsställelse, att nykterhetskommittén låtit
utföra omfattande vetenskapliga undersökningar. Syftet med dessa har i
första hand varit att få en så säker grund som möjligt för bedömningen
av vilka åtgärder som från samhällets sida bör vidtagas för nykterhetens

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

främjande. Det mesta av det material, som frambragts genom dessa undersökningar,
har emellertid därjämte ett utomordentligt stort värde för upplysningsverksamheten
i alkoholfrågan. Det kan utan överdrift påstås att
ingen tidigare statlig utredning på detta område lämnat så betydelsefulla
bidrag till"klarläggandet av olika sidor av alkoholfrågan.

De av förbundet anförda synpunkterna återkommer i yttranden av bl. a.
länsstyrelsen i Södermanlands län, fem länsnykterhetsnämnder, Landsorganisationen,
Svenska Läkarnas Nykterhetsförening, De Kristna Samfundens
Nykterhetsrörelse och Nykterhetsorganisationen Verdandi.

Värdet av kommitténs undersökningar framhålles även i vissa yttranden
som ställer sig kritiska till kommitténs slutsatser och därpå grundade förslag.
Sveriges centrala restaurangaktiebolag betecknar sålunda kommitténs
material såsom rikhaltigt och intresseväckande. Systembolagens förtroendenämnd
finner, beträffande kommitténs internationella jämförelser, att någon
berättigad invändning icke kan riktas mot den allmänna uppläggningen
av kommitténs förfaringssätt vid dess försök att åstadkomma en redovisning
av de olika faktorer, som i vårt nutida samhälle påverkar spritdryckskonsumtionens
omfattning. Man framhåller emellertid de felkällor av okänd
storleksordning som föreligger vid internationella statistiska jämförelser.
Systembolagens Kontrollföreståndareförening ger sitt erkännande åt den
grundlighet och den allsidighet, varmed kommittén gått till verket. Uppläggningen
av undersökningsmaterialet anses dock tendensiös. Till denna grupp
kan delvis även hänföras yttrandet av Stockholms stadsfullmäktige och
nämnder.

Kontrollstyrelsen riktar däremot en omfattande och häftig kritik särskilt
mot de i del I av betänkandet redovisade svenska undersökningarna. Styrelsen
anför inledningsvis.

Det utredningsmaterial, som sålunda insamlats, ter sig kvantitativt sett imponerande.
Materialet har bearbetats ur en mängd olika synpunkter och
framlagts i form av ett stort antal tabeller och diagram, försedda med utförliga
kommentarer. Det praktiska och vetenskapliga värdet av de gjorda
undersökningarna måste emellertid av skäl, som i det följande narmare utvecklas
betecknas såsom ringa.

Till en del, fortsätter styrelsen, sammanhänger detta med att bearbetningen
av materialet lider av svåra metodiska fel. Såväl vid kommitténs ungdomsundersökning
som vid dess utredning angående unga alkoholmissbiukarc
har man vid de verkställda intervjuerna haft ett bortfall av uppgiftslämnare
på icke mindre än omkring 30 procent. Styrelsen anför vidare.

En annan omständighet, som i hög grad förringar det praktiska värdet av
kommitténs undersökningar, är att en stor del av dessa på grund av u re
ningsarbetets långvarighet redan äro föråldrade. De viktiga undersökningarna
rörande restriktionssystemets praktiska tillämpning och verkningar
hänföra sig till årsskiftet 1945/46. Stora förändringar i systembolagens praxis
ha emellertid vidtagits sedan år 1946.

Vissa av kommitténs rent kvantitativa undersökningar är enligt kontrollstyrelsens
mening av intresse, även om de i stort sett endast bekräftar redan

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

förut kända förhållanden. Sa är fallet med bl. a. kommitténs utredning
rörande alkoholbrukets omfattning. Beträffande den övervägande delen av
kommitténs utredningar i del I förklarar emellertid kontrollstyrelsen att de
icke synes ha lett till något resultat av värde. Detta gäller såväl den allmänna
undersökningen om sambandet mellan alkoholvanor och vissa sociala förhållanden
som den stora ungdomsundersökningen. Bl. a. betecknas kommitténs
undersökning rörande alkoholbruk och könssjukdomar såsom främmande
för kommitténs uppdrag.

Kontrollstyrelsen kritiserar vidare bl. a. de utländska jämförelserna och
särskilt trendundersökningen. Härvidlag får styrelsen mer eller mindre
starkt stöd i ett flertal andra yttranden. De synpunkter som anföres i denna
del kommer att redovisas i nästfoljande avdelning tillsammans med bedömningen
av restriktionssystemet.

Kontrollstyrelsens kritik mot kommitténs undersökningar bemötes ingående
i skrivelsen från ordföranden och sekreterare i nykterhetskommittén.
Det framhålles att man genom undersökningarna veterligen för första gången
i något land torde ha vunnit en tillfredsställande insikt om hur den vuxna
manliga befolkningen är fördelad på olika alkoholvanegrupper. Vidare anföres.

Lika ensamstående är den fördelning av sociala missförhållanden på olika
alkoholvanegrupper, som kunnat vinnas genom undersökning av växlingen
av frekvensen av dessa missförhållanden med alkoholvanans grovhet. Denna
del av undersökningen har givit vid handen att det finns en samvariation
mellan graden av alkoholvana och graden av social skada. Denna samvariation
låter sig konstateras även beträffande de vanegrupper, som icke av den
allmänna meningen eller samhällsorganen betraktas som missbrukare. Ju
mindre alkoholförtäringen är inom en grupp, ju mindre är antalet fall av
asocialitetsyttringar.

Detta resultat som är en ny och väsentlig iakttagelse kan uppenbarligen
icke frånkännas betydelse för samhällsåtgärdernas utformning.

Beträffande anmärkningen, att vissa undersökningar, bl. a. rörande restriktionssystemets
tillämpning, blivit föråldrade, framhålles, att en genomgång
av tabellmaterialet i del I under jämförelse med senare tillgängliga sifferuPP§ifter
gjort det sannolikt att de nya tilldelningsprinciperna skulle ha
resulterat i mycket obetydliga förändringar i tabellmaterialet.

Även anmärkningen om bristande representativitet hos ungdomsundersökningen
tillbakavisas; bl. a. påpekas, att 1/3 av bortfallet avser två hela län,
där intervjuer icke alls verkställdes, eller kommuner i andra län, där kommunombudet
icke fungerade.

Beträffande undersökningarna om könssjukdomarna framhålles i skrivelsen,
att den i första hand motiverades av behovet att få utgångspunkt för
en bedömning av restaurangdansen.

AVD. III. BEDÖMNING AV SAMHÄLLETS NUVARANDE
NYKTERHETSFRÄMJANDE ÅTGÄRDER.

Nykterhetskommittén.

Kommittén behandlar var för sig dels de orsaker till nykterhetstillståndets
förändringar som ligger utanför den egentliga nykterhetslagstiftningen,
de s. k. utomlegislativa faktorerna, dels den nuvarande lagstiftningens
—- särskilt restriktionssystemets — verkningar. Till den förstnämnda gruppen
hänför kommittén även alkoholpriserna med däri ingående skatter.

Utomlegislativa faktorer.

Kommittén finner att nykterhetstillståndet under det förflutna århundradet
har förändrats relativt likartat i ett flertal länder med olika former
för nykterhetslagstiftning. Därav drager kommittén den slutsatsen att vissa
betydelsefulla faktorer gjort sig gällande i alla dessa länder. Dessa är,
enligt kommittén, av utomlegislativ art, eftersom de återfinnes även i
länder som saknar egentlig nykterhetslagstiftning.

Sociala, kulturella och socialpsykologiska förhallanden.

Till utgångspunkt för sina överväganden i denna del tager kommittén
industrialiseringen samt erinrar därvid om att jordbrukets andel av befolkningen
i Sverige sjunkit från omkring 75 procent år 1870 till 50 procent år
1910 och omkring 25 procent år 1950. Kommittén anför.

Verkan av industrialiseringen tar sig framför allt uttryck i att de breda
lagrens levnadsstandard har höjts väsentligt. Under tiden 1860 till 1914
blev industriarbetarnas genomsnittliga reallön mer än fördubblad och sedan
dess har en ny fördubbling skett. Utvecklingen har gått i samma riktning
även för bönder, lantarbetare och lägre tjänstemän.

Kommittén ställer därefter frågan hur industrialiseringen och det ökade
välståndet inverkat på nykterhetstillståndet och finner att den tidiga industrialismen
visade en mycket ogynnsam bild. Brännvinet kunde säljas
till lägre pris, samtidigt som inkomsterna var högre än tidigare.

Kommittén omtalar, att alkoholkonsumtionen ännu på 1870-talet steg
i takt med industrialiseringen men att tendensen sedan 1880-talet i stort
sett varit den motsatta. Konsumtionen av de vanligaste njutningsmedlen har
inte visat samma stigande tendens som när det gäller livsmedel och kläder.
Förbrukningen av tobak och kaffe steg fram till år 1900 men har sedan,
per invånare räknat, varit tämligen oförändrad. Konsumtionen av Öl
har sjunkit sedan sekelskiftet.

7 Rihang till riksdagens protokoll 195&. i samt. Nr 151.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Om orsakerna till att brännvinskonsumtionen i stort sett sjunkit sedan
1880-talet uttalar kommittén.

Detta beror säkerligen till stor del på att även andra faktorer varit verksamma
(nykterhetsrörelse, försäljningsbegränsningar, prishöjningar) men
det finns också i själva industrialiseringen drag som verkat återhållande
pa alkoholkonsumtionen.

För det första har produktionens mekanisering varit en nykterhetsfrämjande
faktor. Både i det gamla hantverket och i den tidiga industrin var
det vanligt med alkoholförtäring på arbetsplatserna. I vissa yrken motiverades
detta med att arbetet var särskilt törstväckande, i andra var det
endast traditionen som gjorde sig gällande. I detta avseende har en fullständig
omläggning skett. Inom fabriksindustrin torde alkoholförtäring under
arbetstid på de flesta håll vara uttryckligen förbjuden och även inom
andra sysselsättningar, t. ex. byggnadsverksamheten, har den allt mera
kommit ur bruk. Orsaken är påtagligen dels mekaniseringen, dels den
ökade produktionstakten i samband med ackordsavlöningen. Det är för
stora risker för olycksfall och för skada på maskinerna om dessa skötes av
alkoholpåverkade personer. För att få normal arbetsförtjänst kräves också
en anspanning av arbetsförmågan som är oförenlig med alkoholbruk. Då
ayen alkoholkonsumtion före arbetstiden, under middagsrasten eller föregående
kväll påverkar arbetsprestationerna, torde även för dessa tillfällen
en viss press till återhållsamhet finnas, även om denna bl. a. på grund
av bristande kunskaper om sammanhangen inte är så stor som önskvärt
vore.

De moderna produktionsmetoderna verkar sålunda i riktning mot ökad
nykterhet. I förhållande härtill torde i äldre tider observerade tendenser
i motsatt riktning vara av mindre betydelse. Man pekade på enformigheten
i det specialiserade industriarbetet i motsats till det mera allsidiga" hantverket
och på att industriarbetarna i större utsträckning än äldre tiders
hantverksgesäller saknar möjligheter att bli egna företagare. Industriarbetarna
skulle därför vara mera benägna att söka tröst i flaskan Detta
resonemang kan möjligen ha haft någon betydelse i fråga om äldre tider
men det torde numera sakna varje aktualitet.

Kommittén pekar vidare på fackföreningsrörelsens fostrande och disciplinerande
insats.

Det är betecknande att en av svårigheterna, när de första fackföreningarna
bildades, var att utestänga berusade arbetare från mötena. För sammanhållning
krävdes nykterhet och agitationen för organisering fick därför
ofta formen av en direkt och kraftfull nykterhetspropaganda. Ett visst
samarbete torde härvidlag ha ägt rum med nykterhetsrörelsen, i varje fall
pa så satt att många ledande fackföreningsmän var medlemmar av denna
och hamtade kunskaper och argument därifrån. När sedan fackföreningarna
lyckades genomdriva kollektivavtal med arbetsgivaren, innebar detta
ett ökat krav på nykterhet. Normerade arbetsvillkor kräver givetvis normerade
arbetsinsatser. Det ingår ej sällan i avtalen att onykterhet i arbetet
medför omedelbart avsked.

Den ökade produktionen har, enligt kommittén, medgivit en standardhöjning,
där nya behov uppstått som framgångrikt kunnat konkurrera
med akoholinköpen. Bland sådana drag i den moderna levnadsstandarden
nämnes de förbättrade bostäderna med tillbakagång av inneboendesystemet

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

och minskad trångboddhet. Mest karakteristiskt för modern levnadsstandard
är emellertid enligt kommittén den ökade fritiden. Det anses högst sannolikt
att övergången till reglerad fritid och semester påverkat alkoholkonsumtionen.
Samtidigt har möjligheterna till nya fritidssysselsättningar ökat
i mycket hög grad.

Nu finns det stora dagstidningar, en omfattande veckopress och en mångskiftande
litteratur som i allt högre grad blir tillgänglig även för de breda
lagren. Vid sidan av äldre tiders marknads- och tivolinöjen har tillkommit
en bred sektor av nya industrialiserade nöj esf ormer eller nya folkliga fritidssysselsättningar:
koloniträdgårdar, semesterresor, biografer, stora eller små
danssalonger i städerna och smärre men talrika dansbanor på landsbygden,
en väldig idrottsrörelse med många olika förgreningar. Till någon del har
dessa nya fritidssysselsättningar knutit an till de förut existerande. De ideella
föreningarna har utnyttjat idrotten och biografen, restaurangen har öppnats
för dansen. Men i stort sett har de nya fritidssysselsättningarna blivit rivaler
till de äldre. De har minskat de religiösa och ideella rörelsernas betydelse
för fritidens användning men de har också minskat brännvinets inflytande.
Nu samlar de varje kväll men särskilt lördagar och söndagar stora människomassor,
mest ungdom.

Antalet biografer i hela landet uppgick 1951 till ca 2 600 och antalet regelbundet
använda danslokaler torde uppgå till minst 4 000. Vid nykterhetskommitténs
ungdomsundersökning uppgav 41 procent av männen och 46
procent av kvinnorna i åldern 17—26 år att de regelbundet besökte danstillställningar
och resp. 37 procent och 8 procent att de regelbundet utövade
idrott. Antalet idrottsplatser är drygt 2 000 och ca 800 000 personer är medlemmar
i idrottsföreningar. Dessutom besökes idrottsanläggningarna av
stora åskådarskaror vid de större tävlingarna. Som jämförelse bör nämnas
att antalet restauranger med årsutskänkning av spritdrycker är ca 700.
Platsantalet på dessa är dessutom väsentligt mindre än på biograferna och
danslokalerna.

I den radikala omgestaltningen av fritidslivet ligger säkerligen en god del
av förklaringen till att de höjda inkomsterna i mindre utsträckning än man
kunnat vänta gått till inköp av alkoholdrycker. De nya fritidssysselsättningarna
har inte bara verkat som konkurrenter till krogen och dryckeslaget,
de har också genom sin natur påverkat åsiktsbildning och idealbildning
i riktning mot ett mera nyktert levnadssätt. Särskilt gäller detta idrotten,
friluftslivet och folkbildningsarbetet.

Kommittén pekar också på den höjda bildningsnivå, som uppkommit genom
förbättrat skolväsen och frivilligt arbete inom olika organisationer,
samt framhåller att ungdomsundersökningen synes tyda på att den höjda
bildningsnivån påverkat alkoholmissbrukets omfattning.

En särställning bland de utomlegislativa faktorerna ger kommittén den
organiserade nykterhetsrörelsen.

Den upplysnings- och propagandaverksamhet som rörelsen bedrivit har
säkerligen ökat kunskaperna i alkoholfrågan och påverkat den allmänna
inställningen. Det är ett anmärkningsvärt faktum att nedgången i konsumtionssiffrorna
i flera länder sätter in omkring 1880-talet, då nykterhetsrörelsen
började få betydelse. Enbart det faktum att några hundra tusen personer
i vårt land lever absolutistiskt, inverkar naturligtvis i någon mån på
konsumtionsstatistiken. Nykterhetsrörelsens hastiga uppblomstring vid
1900-talets början medförde visserligen inte en proportionsvis lika stor ned -

100

Kungl. Maj.ts proposition nr i51.

gång i konsumtion och fylleri, men det är otvivelaktigt att rörelsen påverkat
opinionen på lång sikt. r

Slutligen erinrar kommittén om de osäkra tidsförhållandena med krigsrisker
och andra nervpåfrestande inslag. Dessa förhållanden anses kunna
verka i riktning mot ökat alkoholmissbruk i vissa kretsar. Detta gäller även
vårt land, om än i mindre utsträckning än i de krigförande länderna. Liknande
reaktioner iakttogs under mellankrigstiden i samband med arbetslöshetslcriserna.

Alkoholpris, inkomst och sysselsättningsgrad.

Kommittén uttalar, att dryckernas pris i våra dagar huvudsakligen bestämmes
genom beskattningen, alltså en form av statsingripande. Prisernas
verkningar på konsumtionen betingas emellertid i stor utsträckning av ekonomiska
faktorer som inte alls eller endast indirekt regleras av samhället.
Det framhålles av kommittén, att skatteändringarna som regel enbart varit
statsfinansiellt motiverade och sålunda inte haft karaktär av nykterhetspolitiska
ingripanden. Kommittén yttrar vidare.

Omsättningen av alkoholdrycker är liksom omsättningen av varje annan
vara beroende av det pris till vilket de utbjudes. Den totala efterfrågan på
rusdrycker var emellertid åtminstone vid de tidigare relativt låga priserna
tämligen oelastisk, dvs. den sjönk inte i samma proportion som priset steg,
utan i lägre grad. Detta har sedan lång tid tillbaka föranlett de maktägande
att söka höja statens inkomster genom alkoholskatter. Sådana experiment
har inte alltid varit framgångsrika. De har tidigare ofta misslyckats genom
uppkomsten av en olaga marknad som kunnat erbjuda lägre priser. I våra
dagar har man lyckats bättre. De danska och engelska skatte- och prishöjningarna
under och efter första världskriget synes icke ha medfört någon
olaga hantering av nämnvärd omfattning. Sverige har däremot ända sedan
första världskriget haft en olaga spritmarknad av avsevärt omfång. Men
denna marknad har i första hand tillgodosett dem som saknat inköpsrätt
och har i regel haft en avsevärt högre prisnivå än den lagliga.

Beträffande prisernas förmåga att hålla tillbaka konsumtionen anför kommittén.

Efter nedgången vid skattehöjningarna 1932 och 1933 uppnådde den
svenska förbrukningen relativt snabbt den förutvarande nivån och detsamma
gällde de skattehöjningar som ägde rum under krigsåren. Därav har
man trott sig kunna draga den slutsatsen, att skattehöjningar inte påverkar
den svenska konsumtionen, eller att endast mycket betydande, på en gång
insatta prishöjningar utövar inflytande på efterfrågan.

Denna uppfattning kan emellertid visas vara oriktig. Först bör observeras
att efterfrågan på en vara inte bara beror på priset utan även på den för inköp
tillgängliga inkomsten. Att alkoholkonsumtionen svänger upp eller ner
med konjunkturerna beror sålunda på att den växlar med inkomsten. De alkoholkonsumenter,
som har den ymnigaste alkoholkonsumtionen, befinner sig
i stor utsträckning bland dem som i en lågkonjunktur först drabbas av inkomstminskning
eller arbetslöshet. Å andra sidan bör en allmän stegring av
inkomstnivån, vilket är regel under högkonjunkturer, ge stora grupper av

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

konsumenter ökade möjligheter till spritinköp. Dessa ökade möjligheter
kan leda till en ökad konsumtion även om spritpriserna stiger, men
samtidiga prisstegringar — i synnerhet om de är relativt starkare än för
andra varor — kan i stor utsträckning neutralisera inkomstökningens verkningar
i fråga om spritinköp.

Det anförda illustreras med följande siffror.

Procentuell förändring av

nominella uppskattad mängden ut genomsnitts-

realinkomst minuterade

Å r priset på ut- per person i spritdrycker

minuterade åldern per inv. över

spritdrycker 15—05 år 25 år

1924—1930 .................. —11 + 18 +8

1930—1933 .................. + 38 — 11 — 18

1933—1938 .................. + 4 + 30 + 18

1938—1940 .................. +74 — 6 — 22

Kommittén framhåller, att ändringarna i genomsnittspriserna på de försålda
dryckerna ofta är mindre än ändringarna i skattesatserna. Detta förklaras
med att konsumtionen under olika förhållanden förskjutes mot billigare
eller dyrare drycker.

Spritinköpens växlingar med pris och inkomst uttryckes av kommittén
i tal för priselasticitet och inkomstelasticitet. Uppgår en prishöjning till 10
procent, är priselasticiteten 1,0, om efterfrågan sjunkit med 10 procent,
men t. ex. 0,72, om den sjunkit blott 7,2 procent. På kommitténs uppdrag
har docenten Sten Malmquist och assistenten Rolf Frankenberg gjort undersökningar
för Sverige och Danmark rörande spritinköpens växlingar
vid samtidiga växlingar av realpris, levnadskostnadsindex och nationalinkomst
samt omräknat tillgängliga siffror för England och Holland efter
samma principer. Det visade sig då att priselasticiteten i England, Danmark
och Holland för perioden 1923—1938 var över — 1,0; den var betydligt
högre i Danmark än i England och Holland. För Sverige har under
samma period priselasticiteten befunnits utgöra — 0,42 och inkomstelasticiteten
0,53. Det finnes således enligt kommittén ett tydligt sammanhang
mellan spritpris och inköpsmängd även i vårt land, ehuru priselasticiteten
är mindre än i de övriga undersökta länderna.

I samband med nu nämnda beräkningar har framkommit de i Avd. II omtalade
resttrendernci, d. v. s. den allmänna utvecklingen av konsumtionen sådan
den framstår sedan den rensats från inverkan av förskjutningar i priser
oeh inkomster.

Befolkningstäthet och tätortsstorlek.

Kommittén anför.

Kommitténs undersökningar visar att alkoholvanorna är mindre utbredda
på den glest befolkade landsbygden än i städerna och mindre utbredda på
den glest befolkade norrländska landsbygden än i det tätbefolkade Skåne.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

De är vidare mera utbredda i storstäderna än i de mindre tätorterna. Samma
erfarenheter återfinnes regelbundet i undersökningar från andra länder.
Flera faktorer medverkar till att alkoholbrukets intensitet varierar med
agglomerationsgraden. Försäljningsställena ligger glesare på landsbygden och
det krävs därför större uppoffring av tid och pengar för att besöka dem.
Landsbygdsbefolkningens besök på alkoholrestauranger sjunker av dessa
skäl också i länder, som icke skapat några lagliga hinder för inrättande av
utskänkningsställen. Detsamma gäller förstadssamhällen i förhållande till
storstadens centrum.

Skillnaden mellan land och stad kan naturligtvis skärpas eller mildras
genom statsåtgärder. Den torrläggning, som skett på grund av den kommunala
självbestämmanderätten, har i Sverige, Norge och Finland gjort skillnaden
särskilt stor. I Norge och Finland och tidigare även i Sverige har man
dessutom sökt minska landsbygdsbefolkningens inköp i städerna genom
försändningsförbud eller förbud mot ombudsköp. I Sverige har sedan 1938
skillnaden mildrats genom kostnadsfri försändning. Något större inflytande
på den totala konsumtionen torde dessa åtgärder knappast ha haft, men de
har självfallet haft en viss psykologisk betydelse.

Kommittén påpekar vidare, att det på landsbygden funnits en annan inställning
till alkoholbruket än i städerna.

Landsbygdsbefolkningen har i vårt land sedan 1800-talets mitt levat ett
mycket nyktert liv med stort inslag av absolutister och sällan återkommande
spritförtäring bland flertalet av de övriga. Den tilltagande urbaniseringen
har därför medfört inte bara en större lätthet att besöka städernas försäljningsställen
utan också eu tendens till ändrad inställning till alkoholkonsumtionen.
Urbaniseringen tar sig nämligen uttryck inte bara i att städerna
och tätorterna tillväxer på den rena landsbygdens bekostnad och i att
kommunikationerna mellan land och stad förbättras utan också i att städer -nas — särskilt storstädernas — tänkesätt och levnadsvanor genom omflyttningar,
tidningar, film och radio sprids till hela folket. Att häri även
ligger en tendens till ökat alkoholbruk är uppenbart, vilket också — i vart
tall beträffande ungdomen — bestyrkes av kommitténs ungdomsundersökning.
Det framgår exempelvis av denna att de som flyttar till städerna i regel
snabbt anpassar sig efter städernas konsumtionsvanor.

Yrkes- och socialgruppsväxlingen är en annan faktor som framhålles av
kommittén.

De högre samhällsklassernas dryckesvanor — flera förtäringstillfällen,
mindre mängder varje gång — har sannolikt spritt sig till större grupper.
Absolutismen har blivit mera sällsynt. En av de faktorer som medverkat
härtill är säkerligen den omständigheten att alkoholvanorna blivit mera hyfsade
och därför verkat mindre frånstötande. Särskilt torde detta ha bidragit
till den minskade absolutistfrekvensen bland kvinnorna. I fråga om ungdomen
tillkommer att nykterhetsrörelsen på grund av den tilltagande industrialiseringen
av nöjeslivet och det allt rikare urvalet av fritidssysselsättningar
fått mindre betydelse för fritidslivet och därigenom fått minskad anslutning.
I det sammanhanget har ungdomens ökade inkomster säkerligen spelat
en viktig roll. Kommitténs ungdomsundersökning visar att den nu skisserade
utvecklingsgången är sannolik.

Kommittén uttalar slutligen att urbaniseringen antagligen innebär större
förändringar beträffande alkoholvanorna i vårt land och därmed likartade
; främst Finland och Norge) än i sådana länder (t. ex. Frankrike) där skill -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

nåden mellan stad och land i detta hänseende inte varit så framträdande. Om
jämförelsen gäller enbart de senaste decennierna, blir också förändringarna
större i Sverige, där industrialiseringen först på senaste tid spritt sig övei
hela landet, än exempelvis i England eller Belgien, där industrialiseringsprocessen
satte in långt tidigare.

Den nuvarande nykterhetslagstiftningens verkningar.

Kommittén finner, att man för att få en hållpunkt för bedömningen a\
olika faktorers inflytande icke enbart kan göra jämförelser i fråga om förhållandena
i Sverige under tiden före och efter restriktionssystemcts införande.
Man är hänvisad till en jämförelse med främmande länder. I Sverige
har samhällsingripandena varit relativt vittgående. Detta till trots har den
svenska konsumtionen ett ogynnsammare förlopp än konsumtionen i de länder
som i övrigt är jämförbara med Sverige men som saknar dessa ingrepp.
Om man jämför Sverige å ena sidan och England, Danmark och Holland
å den andra och eliminerar inflytandet av pris och inkomst, finner man att
Sverige företer en tendens till stigande förbrukning medan tendensen hos de
andra tre är fallande.

Efter att ha erinrat om tidigare diskussioner rörande motbokssysteinets
verkningar anför kommittén.

Diskussionen om systemets verkningar har sålunda pågått under flera
decennier och efter hand kommit att få ett påfallande statiskt drag. Nykterhetskommittén
har gjort stora ansträngningar för att om möjligt nå fram
till ökad klarhet. Några av de ursprungligen planerade undersökningarna
bär av olika skäl icke kunnat fullföljas. Det genom de Övriga undersökningarna
sammanbragta materialet ger emellertid enligt kommitténs mening en
relativt tillfredsställande möjlighet att från varandra avgränsa ransoneringens
och andra faktorers andel i den svenska utvecklingen efter 1913. Vid bedömande
av denna och andra faktorers inflytande på nykterhetstillstandet
måste uppenbarligen inverkan på missbruket, med andra ord inverkan pa
alkoholskadorna, träda i förgrunden. Som redan tidigare framhållits har
emellertid samhällsutvecklingen på åtskilliga områden t. ex. trafiken -ökat antalet situationer, där även sådana alkoholmängder, som tidigare betraktats
som strängt måttliga, medför fara. Kommitténs undersökningar visar,
att dessa situationer i själva verket sträcker sig till ett stort antal livsområden.
Sedan länge är det dessutom känt och nykterhetskommittens undersökningar
har gett ytterligare belägg därpå att bruk och missbruk ingalunda
är till sitt ursprung åtskilda utan inflätade i ett gemensamt orsakssammanhang.
Vill man vinna klarhet om olika faktorers inflytande pa missbruket,
torde man därför först böra klargöra deras inflytande på totalkonsumtionen
och därefter i andra hand deras förmåga att påverka missbruket,
antingen denna påverkan sker genom förmedling av deras inflytande^ pa
konsumtionen eller genom en förändring av den före ransoneringen bestående
relationen mellan bruk och missbruk.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Alkoholkonsumtionens utveckling i Sverige och vissa andra länder.

Efter ei^ redogörelse för den svenska konsumtionen — i erforderliga delar
forut återgiven i Avd. II — sammanställer kommittén den svenska utvecklingen
med utvecklingen i de främmande länder från vilken kommittén
hamtat jämförelsematerial. Konsumtionen av spritdrycker är, enligt kommittén,
i Sverige, trots en trefaldig realprisstegring, ca 75 procent av 1913 års
konsumtion eller ca 6 liter per år. I England, där den nominella prisstegringen
sedan 1913 liksom i Sverige är tiofaldig och realprisstegringen endast
obetydligt större än i Sverige, är konsumtionen endast ca 30 procent av konsumtionen
1913 och ligger därmed obetydligt över 1 liter per invånare. Den
danska realprishöjningen sedan 1913 är visserligen dubbelt så stor som den
svenska. Med den har emellertid följt en nedgång till 10 procent av konsumtionen
åren 1911/13 eller till ca 1 liter per invånare.

Med ledning av uppgifter angående inköpens fördelning i Finland sluter
sig kommittén till att nedgången i den engelska och danska konsumtionen
innebär att antalet nästan absolutister bland de vuxna männen i England
och Danmark starkt ökats. I Sverige utgör absolutisterna eller nästan absolutister
bland män över 25 år endast 20 procent och mera regelbundna konsumenter
80 procent. I fråga om spritdrycker torde proportionerna vara omvanda
både i Danmark och England. Visserligen förekommer i dessa länder eu
betydande ölkonsumtion, men även denna har i England minskat starkt under
perioden och i Danmark inte ökat tillnärmelsevis i proportion till spritkonsumtionens
minskning.

Gentemot dem som i likhet med 1928 års rusdryckslagstiftningsrevision
orklarat detta förhållande med den gynnsammare välståndsutvecklingen i
Sverige anför kommittén.

Mot bakgrund av konsumtionsstegringens lokala differentiering sådan den

n(5ikgarh aY fo(r.e8,f.ende framstår en dylik förklaring knappast som san?•
iK; ? denna förklaring vore riktig, skulle välståndsutvecklingen sorgia
höt ha undvikit de stora stadscentra för att i stället skänka det glest befolkade
lantliga Norrland sin ynnest. ö

Kommittén erinrar om att enligt dess trendundersökning en skillnad till
Sveriges nackdel kvarstår även sedan inflytandet av de centrala ekonomiska
faktorerna pris och inkomst rensats bort. Vidare finner kommittén anmärkningsvärt
att skillnaden i konsumtionsutveckling mellan England och Sverige
icke återfinnes beträffande tobaken, som säljes helt fritt i båda länderna.
Hade den svenska spritdryckskonsumtionen under restriktionssystemets tillvaro
haft en fallande trend sådan som den engelska under perioden 1923__

1938, skulle konsumtionen, enligt kommittén, ha varit mindre än hälften av
vad den verkligen är.

Restriktionssystemets utveckling.

Innan kommittén närmare analyserar den svenska konsumtionsutveck1
ingen, gör den en återblick på motbokssystemets utveckling. Den framhåller
därvid att de första experimenten med individuell kontroll saknade

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

105

maximering. Sådan föreslogs år 1914 av 1911 års nykterhetskommitté (en
iiter i veckan) och i den proposition samma år, som låg till grund för 1917
års motioner, samt upptogs i den på grundval av motionerna beslutade lagstiftningen
(fyra liter i månaden). Knappheten framtvingade under kriget
en ransonering ned till två liter i kvartalet 1917, och det är enligt kommittén
mot denna bakgrund knappast anmärkningsvärt att 1917 års förordning
kom att innehålla ett maximum. Kommittén yttrar vidare.

Stockholmssystemet nöjde sig emellertid inte med detta allmänna, högsta
maximum, utan fixerade för betydande delar av kundkretsen lägre, individuella
maxima. Denna nyansering vann efter hand kontrollstyrelsens gillande
och i mitten av 1920 påbjöds den som norm även för de bolag, som
låtit kundkretsens övervägande flertal få 4 liter i månaden. Till följd av
lokala fullmäktigebeslut begränsades emellertid variationsbredden särskilt
i Norrland avsevärt, genom att skalans övre del skars bort. Åtskilliga bolag
hade ett maximum på 2 liter i månaden, två, Umeå och Skellefteå, hade en
liter i månaden.

Systembolagens av kontrollstyrelsen ledda tilldelningspraxis var under
1920-talet inriktat på att uttunna de högre tilldelningarna till förmån för
de lägre. Intensiteten i denna strävan blev emellertid under 1930-talet svagare.
I systembolagsoktrojerna höjdes efter hand maximum på flera håll,
en utveckling som fick sin avslutning med riksdagsbeslutet 1937, som berövade
kommunerna befogenheten att i oktroj villkor underskrida lagens
4-liter smaximum.

Kommittén erinrar om den fjärde literns borttagande 1941 samt fortsätter.

Under utvecklingen har man för dem som inte varit föremål för nykterhetsanmärkning
prövat obegränsad inköpsrätt, inköpsrätt med för alla eller
de flesta gemensamt maximum, inköpsrätt med en i fråga om maximum för
den individuella rätten starkt nyanserad skala: 4, 3, 2 eller 1 liter i månaden,
2 eller 1 liter i kvartalet. Därvid har ålder, kön, civilstånd och vissa
sociala förhållanden, såsom yrke och inkomst, varit de viktigaste differentieringsgrunderna.

Gentemot dem som varit föremål för anmärkning bär man — om tilldelning
över huvud taget medgivits — tillämpat en relativt sträng ransonering.
Av den grövsta missbrukargruppen hade vid årsskiftet 1945/46 11 procent
motbok och av övriga grova missbrukare 29 procent. Ungefär hälften hade
högst en liter i månaden och flertalet av de övriga två liter. Av dem som under
de senaste 10 åren ådragit sig enstaka nykterhetsanmärkning hade ca två
tredjedelar motbok, i de flesta fall med en eller två liter i månaden.

Sedan kommittén berört efterhandsinköpen, vilka lagfästs år 1937, omtalar
kommittén att det under senare år förmärkts eu tendens att göra tilldelningen
mera enhetlig. Enligt anvisningar från systembolagens förtroendenämnd
år 1947 har bolagen börjat medge högsta tilldelning åt allt flera
män som inte har någon nykterhetsanmärkning, förutsatt att en viss ålder
uppnåtts. Antalet tilldelningsklasser har också minskats.

De individuella rusdrycksinhöpen.

Kommittén har funnit, att spritdryckskonsumtionen i Sverige visar en
stigande tendens samt alt ökningen berott dels på en ökning av inköpens
storlek per kund, dels på eu vidgning av kundkretsen.

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

När kommittén analyserar motbokssvstemets verkningar på de individuella
iusdrycksinköpen, gör den till cn början en jämförelse mellan spritdrycksransoneringen
och andra ransoneringar. Kommittén anför.

Verkan på den enskilde av det konsumtionsliinder som restriktionssystemet
utgör bör rimligen i princip vara likartad med verkan av andra ransoneringar.
Denna verkan beror uppenbarligen dels på ransoneringens stränghet
i förhållande till köparnas efterfrågan, dels på de omständigheter, som gör
det lättare eller svårare att kringgå ransoneringen. Erfarenheten visar emellertid
att behovens intensitet kan bil större genom själva ransoneringen, vilken
alltså uppträder som en ny orsaksfaktor bakom inköpsbehoven. I en
svensk sociologisk undersökning har sålunda uppvisats att en köttransonering
kan betydligt öka köttkonsumtionen hos konsumenter som tidigare
haft en köttfattig kost. Denna faktor torde inte vara utan inflytande ens
i det fall, där en vara ligger i närheten av gränsen till det indifferenta. Där
intresset såsom beträffande spriten av olika skäl är starkt och där hindret
vädjar till olika böjelser, kan denna verkan stegras. Den motsatta, bromsande
effekten undergräves av dessa böjelser men den får uppenbarligen
stöd av samma miljöomständigheter, som utövar ett hämmande inflytande
på alkoholkonsumtionen i övrigt: högt pris på överskottskvantiteten, stort
avstånd till förvärvskällan, konflikt med förvärvarens allmänna värdeskala,
i detta fall utökad med hans obenägenhet att bryta mot gällande lag.

För att försöka bedöma hur restriktionssvstemet påverkat konsumtionens
storlek hos dem som redan är konsumenter har kommittén ur sitt material
framtagit uppgifter angående uttagsfrekvensen inom olika yrkes- och tilldelningsgrupper,
rörande inköpens relativa fördelning på olika stora inköp
i Sverige och Finland samt rörande inköpens fördelning inom månaden.

Om uttagsfrekvensen på motböckerna anför kommittén.

Denna bär under lång tid hållit sig omkring 90 procent, om alla motboksägare
medräknas. Det är emellertid stor skillnad på innebörden av denna
siffra, om den uppkommer genom att alla tar ut 90 procent eller genom att
90 procent tar ut allt och resten ingenting. Kommittén har därför inhämtat
uppgifter om uttagens fördelning på olika motboksägare. Det visar sig då
att verkligheten ligger närmast det andra av de nämnda alternativen. Av de
män, som hade en liter i månaden i oktober 1945, tog 85,9 procent ut hela
tilldelningen och bara 3,5 procent en del av den (10,6 ingenting alls). Motsvarande
siffror för 2-litersmännen var 85,3 och 9,0 procent (5,7) samt för
3-li ter smännen 84,2 och 10,3 procent (5,5). Det måste onekligen anses anmärkningsvärt
att det var så få motboksägare, som under en månad utan
helger tog ut mindre än den tillmätta ransonen.

Eftersom inköpen i oktober 1945 möjligen skulle fördelat sig annorlunda
om efterhandsinköp då varit tillåtna, har uppgifterna för hela "året 1946 ett
stort intresse. De ger emellertid ett liknande resultat, även om procentsiffrorna
inte är fullt så höga. Av samtliga trelitersböcker hade under hela året
59 procent utnyttjats fullt och 77 procent nästan helt och hållet (minst 33
liter). Motsvarande tal för arbetare med trelitersböcker var 77 procent och
92 procent. Tendensen att ta ut hela (eller nästan heia) ransonen var något
mindre bland innehavarna av en- och tvålitersböcker än bland dem som hade
högsta tilldelning. Det är dock med tanke på den variation i konsumtionsvanor,
soin erfarenhetsmässigt förekommer mellan olika personer och familjer,
anmärkningsvärt att så få av de motboksägare som haft rätt att köpa
36 liter köpt t. ex. 25, 28 eller 31 liter. Bland arbetarna med trelitersböcker

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

var det bara 3,9 procent som köpte någonting mellan 24 och 33 liter 1946
och ungefär lika många som köpte mindre än 24 liter. Då en viss procent av
ifrågavarande personer måste ha varit förhindrad att köpa ut hela tilldelningen
på grund av att de avlidit under året, vistats på sjukhus etc., måste
uttagsfrekvensen bland dem som verkligen haft möjlighet att helt utnyttja
sina motböcker betecknas som mycket hög.

Kommittén anmärker även, att efterhandsinköpen icke visat sig nämnvärt
inverka på uttagsfrekvensen.

Jämförelsen med Finland har enligt kommittén givit följande resultat.

De svenska köparna samlar sig kring de av ransoneringarna angivna talen
12, 24 och 36 liter. Dessa tre möjligheter lägger tillsammas beslag på ca 55
procent av kundkretsen. Anhopningen kring den högsta medgivna kvantiteten
är därvid anmärkningsvärt likartad inom de olika tilldelningsklasserna.
För de tre tilldelningsklasserna 1, 2 och 3 liter i månaden ligger siffrorna
vid resp. 51, 56 och 59 procent. De som har tre liter i månaden utnyttjar sålunda
t. o. in. i något högre grad sin tilldelning än de som endast har en
liter. . ...

Om sålunda vartdera av de tre litertal som anger de medgivna maximnnköpen
lägger beslag på i genomsnitt 20 procent av kundkretsen, kommer på
var och en av de övriga 33 möjligheterna i genomsnitt föga mer än en procent.

De finska kunderna företer ingen motsvarande anhopning kring vissa
bestämda litertal. De lägsta litertalen fångar ca 0,5 procent av köparna. Med
stigande litertal växer därefter den procentuella andelen, dock aldrig mer
än till 3 procent (intervallet 5—18 liter) för att därefter så småningom avta.
Högre litertal förekommer, men de högsta är var för sig bara företrädda
med någon bråkdel av en procent och sammanlagt med några få procent.

Det anförda kan illustreras med följande ur kommitténs material hämtade
diagram.

De manliga köparna i Sverige (sprit år 1946) och Finland (sprit och vin år 1948)
procentuellt fördelade efter inköpens storlek.

Procentuellt
antol köpare

1 .

2 J 4 S 6 7 8 9 10 11 12 1J 14 IS 16 17 1

»iiiijijiill

PiJlllIk (Vi;1.

L1 fk IU..rkIL_E

□ • finska

■ - svenska män

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Procentuellt
antal köpare

100 75 50 25			Svenska	r- nän /	___
		\ \ \ \ \	Finska n	lön
	t
Inköpt	/ / j / s

kvantitet liter 10 20 30 40 50 60 70 80

Kommittén fortsätter.

Undersökningen har därutöver avslöjat vissa andra olikheter mellan finska
och svenska inköp. För många har det sålunda varit överraskande, att skillnaden
mellan de äldres och de yngres inköp i Finland varit så obetydlig. En
ledande föreställning vid det svenska restriktionssystemets utformning har
ju varit att det legitima behovet växer med åren. Tilldelningarna har också
avpassats nied ledning av denna föreställning. I samverkan med den nyss berörda
benägenheten att inköpa hela den medgivna kvantiteten har denna tilldelningspraxis
uppenbarligen lyckats åstadkomma mycket större avstånd
mellan de äldres och de yngres inköp än vad som råder i Finland. De äldres
inköp är betydligt större i Sverige, medan de yngres är ungefär lika i båda
länderna. En ytterligare olikhet avser inköpen inom de olika socialklasserna.
Den åtskillnad mellan lantbrukare och stadsbefolkning som föreligger i Sverige
återfinnes också i Finland. Däremot är köpen inom de olika socialklasserna
i Finlands städer lika stora.

Kommittén ställer så frågan, om den konstaterade anhopningen av de
svenska inköpen kring det för varje kund bestämda högsta litertalet beror på
restriktionernas bromsande förmåga, samt anför.

Flera skäl talar emot en sådan tydning. Med hänsyn till den ringa differens
i inltöpsmängd mellan olika åldersklasser, som avslöjas av den finska
undersökningen, borde trycket mot den lägsta av de tre gränserna vara väsentligt
starkare än trycket mot den högsta. Enlitersböckerna borde därför
utnyttjas mera samvetsgrant än trelitersböckerna. Men, som nyss nämnts,
är motsatsen fallet. Ett andra skäl mot en sådan tydning är att den svenska
spritkonsumtionen, ransoneringen till trots, har en i jämförelse med andra
länder anmärkningsvärt hög nivå, både absolut taget och med hänsyn till de
faktorer utanför lagstiftningen och de av skattehöjningar vållade prisstegringar
som i Sverige liksom i andra länder bort minska denna konsumtion.

Ett tredje skäl, som står i visst samband med det andra, är av statistisk
natur och kan åskådligast redovisas i anslutning till inköpsfördelningen för
de kunder, som har högsta tilldelningen, 36 liter om året. Av dessa köper 60
procent 36 liter om året och 80 procent mer än 32 liter, endast 20 procent
nöjer sig med högst 32. Föreställningen att de 60 procent, som köper precis
36 liter, eller de 80 procent, som köper 33—36 liter, väsentligen består av

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

sådana, som hejdas av ransoneringen, är uppenbarligen liktydig med föreställningen
att den naturliga inköpsfördelningen — då rimligen företrädd av
en frekvenskurva av finsk typ — för dem som befinner sig i närheten av
maximum klippts av genom ransoneringen och att de av ransoneringen inbromsade
därför vid fritt inköp skulle ha uppvisat den frekvensfördelning
som åskådliggöres av den del av kurvan som ligger bortom avbrottet. Detta
leder emellertid till kvantiteter av otänkbar storlek. Man pressas därför att
välja det motsatta tolkningsalternativet: Att maximeringen föranleder många
att inköpa just denna kvantitet vilka eljest skulle köpa mindre, med andra
ord att maximum suger köparna till sig. Detta alternativ står också i bättre
samklang med de allmänna föreställningarna om ransoneringens verkningar.

När kommittén uttalar att man, vid antagande av en bromsande verkan
hos ransoneringen, skulle nå upp till kvantiteter av otänkbar storlek, avses
en naturlig genomsnittlig årskvantitet för ifrågavarande kunder av ca 100
liter.

Enligt kommittén ger undersökningarna icke utrymme för någon tvekan
om att bakom den höga frekvensen av kunder, som tar ut hela den medgivna
kvantiteten, väsentligen ligger en sugning till maximum, inte en spärr mot
inköp av högre kvantiteter, och att den stora skillnad, som i Sverige i motsats
till i Finland finns mellan äldre och yngre köpare, i konsekvens härmed
måste tolkas inte som en starkare inbromsning av de yngre köparnas än av
de äldres inköp utan som en av tilldelningsskalan vållad stegring av de äldres.

Beträffande den tredje arten av undersökningar, som avser inköpens fördelning
inom månaden, vill kommittén vederlägga framkomna påståenden
att dessa undersökningar skulle motvisa kommitténs resultat. Kommittén
redogör för en av systembolagsdirektören Erik Lundgren utförd undersökning,
som avser inköpen i bolagen i Vänersborg, Uddevalla och Göteborg och inköpen
vid försäljningsställen i Ivuopio och Moss under september 1950. Genom
undersökningen har, enligt kommittén, visats att inköpen i Sverige är något
mera koncentrerade till månadens första tredjedel än vad de är i Finland och
Norge. De svenska inköpen har sålunda en starkare fallande trend under månaden
än de finska eller norska. Resultatet har, säger kommittén, ansetts påvisa
en spärrverkan som uppskattats till 20 procent av den av ransoneringen
genomsläppta förbrukningen. Kommittén anmärker att man vid denna beräkning
icke synes ha tagit hänsyn till att den norska jämförelsen även har
en, om också svagare fallande trend. Inte heller har någon korrektion verkställts
för den hrist i slutgiltig spärrverkan som måste ligga däri att utskänkningen
i slutet av månaden undergår en kompensatorisk stegring.

De vid undersökningen erhållna siffrorna, som återgives i den av ledamoten
G. Utterström avgivna reservationen, är följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Inköps kvantitet per dag i förhållande till medelinköpskvantiteten per
dag under hela månaden.

Inköpsperiod september 1919	1—9	10—21	22—30
Göteborg................	121,7	95,9	83,3
Uddevalla...............	122,4	95,0	83,6
Oslo....................	99,0	101,4	99,2
Moss....................	102,0	102,1	95,7
Inköpsperiod september 1950	1—10	11—21	22—30
Vänersborg..............	122,0	96,2	81,6
Kuopio..................	104,9	98,2	96,7

Kommittén har för egen del undersökt inköpens fördelning under en ordinär
månad utan efterhandsinköp (oktober 1945). Undersökningen visade
ingen mera markant anhopning av inköpen till månadens första dagar, om
man undantar den lilla grupp (ca 1 procent) av motboksägarna, som blev
föremål för särskilda restriktionsåtgärder från systembolagens sida med anledning
av »tidiga och täta inköp». Av enlitersböckerna hade visserligen 8
procent helt utnyttjats den 3 oktober (en onsdag) och 27 procent den 10,
men av treliter sböckerna var motsvarande andelar endast 4 procent och 12
procent.

En av kommittén utförd speciell undersökning av veckotyper från Stockholm
visar att utminuteringen där har större frekvens i början av månaden
och utskänkningen större i slutet. Kommittén anför vidare.

Undersökningarna är icke tillräckligt omfattande för att ge klart besked,
huruvida försäljningen, särskilt om därvid även utskänkningen beaktas,
verkligen företer en fallande trend och huruvida den i detta hänseende avviker
från den finska och norska försäljningen. En viss avvikelse synes dock
vara sannolik.

Den nyss refererade jämförelsen mellan Sverige och Finland visar emellertid
att maximeringen väsentligen har egenskapen att suga till sig och icke att
bromsa. Då dessutom inga väsentliga kompletterande upplysningar om ransoneringens
inflytande kunde byggas på rön av den natur, som gjorts vid
Vänersborgsundersökningen, har nykterhetskommittén icke funnit det erforderligt
att undersöka om den där påvisade inköpsfördelningen har allmängiltighet.

I fråga om två särskilda grupper är visserligen inköpsdatums diagnostiska
värde uppenbart. Den ena är den lilla grupp (ca 1 procent) av motboksägarna
som gör »tidiga och täta inköp» av den medgivna spritkvantiteten och
sedan eventuellt fortsätter med starkvin. Den andra är den av Vänersborgsundersökningen
att döma också mycket obetydliga grupp, som först -vid månadsslutet
erinrar sig vikten av att hindra tilldelningen att »frysa inne». Den
törra bromsas, den senare gör inköp som vid frånvaro av ransonering skulle
uteblivit. För andra kunder är det däremot enligt kommitténs mening uteslutet
att av inköpens fördelning under månaden draga några som helst slutsatser
rörande inköpens storlek i jämförelse med inköpen vid ett system utan
ransonering.

Det synes till en början ligga i varje ransonerings natur att uttagen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

ransonen, i den män dessa avser att täcka behovet under ransoneringsperioden,
förskjuts mot dess början. Om den kund som har cn liter i kvartalet
företrädesvis köper ut den under kvartalets första månad, eller om den som
bär en liter i månaden företrädesvis köper ut den under månadens första
hälft, eller om den som har tre liter i månaden och föredrar att köpa dem
på en gång också företrädesvis gör det under månadens första hälft, torde
därpå ingalunda kunna grundas den slutsatsen att den ene eller andre av
dessa, genomsnittligt sett, vid frånvaro av ransonering skulle köpa mera.
Å andra sidan är den omständigheten att en man med två liter i månaden
lördelar denna kvantitet på en halv liter i veckan, icke något tillräckligt belägg
för att han vid frånvaro av ransonering skulle nöja sig med denna kvantitet,
allra minst om denna inköpsfördelning är föreskriven av bolaget.

Till slut bör emellertid framhållas, att frågeställningen vid undersökningar
av detta slag är alltför snäv för att ge ett uttömmande besked om
ransoneringens återverkan på inköpsmängden. Den avser uppenbarligen
endast frågan huruvida kunden, sådant hans behov ter sig i inköpsögonblicket,
bromsats av ransoneringen eller av denna lockats att köpa en mängd som
överskrider behovet. Den lämnar den lika viktiga frågan, i vilken män
ransoneringen genom åren bidragit till att skapa detta behov eller varit en
faktor i utformningen av dess styrka, helt utanför. Vidgar man frågeställningen
till att avse också detta spörsmål, framgår det att suggestion och inbromsning
ingalunda är några varandra uteslutande alternativ. Genom att
föra in någon i kundkretsen, då han eljest skulle stannat utanför, och/eller
genom att ge hans spritbehov större styrka än det utan individuell ransonering
skulle ha haft, kan restriktionssystemet mycket väl ha fört hans behov
förbi den gräns som ransonen medger. Det kan uppenbarligen icke räknas
ett system till förtjänst att det hindrar tillfredsställelsen av ett behov som
det själv har skapat.

Kommittén anmärker även att överlåtelserna vid en ransonering omöjliggör
varje beräkning av hur mycket ransoneringen bromsar.

Konsumenternas antal.

Kommittén har, såsom förut omtalats, konstaterat en fortgående ökning
av antalet motboksinnehavare och förklarar denna sålunda.

En viktig impuls till stegring av motboksantalet har spritransoneringen
gemensam med annan ransonering: frestelsen till överlåtelse av ransonerade
varor olika köpare emellan till åstadkommande av bättre anpassning till de
växlande behoven. Detta anpassningstryck riktar sig inte endast mot den
som redan är köpare utan också mot den som ursprungligen står utanför
kundkretsen. I vissa arbetargrupper eller kårer med utpräglade alkoholvanor
och stark lag- eller kåranda kan trycket på dem som inte tillhandahåller
motbok för lagets eller kårens konsumtion nå betydande styrka, mot
vilken endast de mest principfasta förmår hålla stånd. Ett stort antal motböcker
för kvinnor torde ha ett besläktat ursprung.

Den tydliga ansvällningen av motboksantalet efter borttagandet av den
fjärde litern i oktober 1941 är med stor sannolikhet ett uttryck för en tillströmning
i kundkretsen av personer som ursprungligen var utan starkare
eget intresse för alkoholkonsumtionen. Det synes emellertid uppenbart att
detta av anpassningstrycket vållade inträde i överlåtarens eller traktörens
roll endast undantagsvis kan undgå att påverka de egna alkoholvanorna.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Men också andra krafter pressar till inträde i kundkretsen eller stegring
av inköpen. En ranson är i sitt syfte och i sin verkan på ett säreget sätt dubbelriktad.
I sin aspekt gentemot ransonhavaren är den en tryggad tillgång
om också i begränsad mängd till en eftertraktad vara. I sin aspekt mot den
som icke har någon ranson eller en ranson, som understiger den åtrådda
mängden, är den ett intrång i en förmån eller i en möjlighet som eljest
skulle ha förelegat. Varje ransonering ger genom denna dubbelriktade innebörd
en ny värdering åt den ransonerade varan. Både för ransonhavaren och
för den ransonlöse får en viss vara större värde när den blivit ransonerad än
den hade dessförinnan. Med ransoneringen har tillgången till varan blivit ett
privilegium.

I särskilt hög grad gäller detta den individuellt nyanserade ransoneringen.
Det framgår av kommitténs undersökningar att systemets tillämpning medverkat
till alt framkalla en sådan inställning hos allmänheten att inköpsrätt
och så hög tilldelning som möjligt blivit förmåner som eftersträvas i och för
sig, oberoende av den spontana efterfrågan på rusdrycker. Redan den trappstegsvisa
höjningen av inköpsrätten med stigande ålder kan inge den föreställningen
att motbokstilldelning och därefter stigande sådan är ett tecken
på ökat socialt anseende. Differentieringen efter kön kränker, som några
offentliga uttalanden och besvärsmål rörande motbokstilldelning till kvinnor
visar, åtskilliga kvinnors krav på likställighet med mannen. Än viktigare
är emellertid graderingen av männens tilldelning efter deras socialposition.
Högsta tilldelning hade 1945 30—40 procent av tjänstemännen men endast 10
procent av industriarbetarna och 1 procent av jordbruksarbetarna. På samma
sätt ökade tilldelningen med stigande inkomst. I storstäderna ökade andelen
män med högsta tilldelning från 18 procent i inkomstgruppen under
3 000 kr. till 37 procent i gruppen 3 000—5 000 kr. och 76 procent i gruppen
över 10 000 kr. En motsvarande fördelning gäller inom de övriga delarna av
landet. Den består även om man rensar ut de yngsta årsgrupperna, där tilldelningen
på grund av åldern är begränsad i alla samhällsgrupper. Denna
tillämpning av tilldelningsreglerna är i full överensstämmelse med systembolagens
principer, ja, kan t. o. in. sägas vara en nödvändig förutsättning för
att de skall fungera. Men följden måste utan tvivel bli en övervärdering av
inköpsrätten, särskilt när det gäller de högre tilldelningarna. Denna övervärdering
förstärkes genom att systembolagen gör ingripanden av andra
skäl än nykterhetsanmärkningar. Att ha högsta tilldelning blir därför ett
tecken på social oförvitlighet. Inom de breda folklagren finns det åtskilliga,
som inte endast betraktar motboken som ett »medborgarbevis» utan också
tilldelningens storlek som en indikator på socialpositionen. I motboksbesvär
är jämförelser mellan den egna tilldelningen och tilldelningen till någon annan
person, vilken man anser sig jämställd med eller överlägsen i social
position, ett vanligt inslag vid kravet på ökad tilldelning. På ett sätt som
icke kan förekomma i andra länder kopplas sålunda i Sverige sprittilldelningen
samman med det sociala uppåtsträvandet.

Detta motiv verkar, enligt kommittén, med styrka också i gränsområdet
mellan dem som är avstängda och dem som har den ena eller andra tilldelningen.
För alkoholisterna innebär motboksindragningen en social prickning.
Innehavet av inköpsrätt skulle emellertid med all sannolikhet inte
kunna få den betydelse det nu har, om inte den övre delen av motbokssystemets
rangskala funnes.

Kommittén ser i denna sammankoppling av sprittilldelningen med den sociala
ambitionen, insugningen i kundkretsen av möjliga överlåtare och den

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

förut behandlade attraktionen hos tilldelningsmaximum tre sidor av systemet,
tillräckliga att förklara de förändringar av värderingen av och hållningen
till spritdryckerna som under de senaste decennierna ägt rum i vårt
land. Därmed kan också den svenska konsumtionens tidigare belysta särprägel
i förhållande till andra länder förklaras.

Missbruket.

Efter en redogörelse för det svenska missbrukets utveckling — i erforderliga
delar återgiven i Avd. II — frågar kommittén vilken betydelse restriktionssystemet
haft för missbrukets utveckling.

Till en början konstateras på grundval av de statistiska undersökningarna
att det i Sverige råder ett starkt samband mellan laglig spritdrycksförsäljning
och fylleri.

I den mån den individuella kontrollen verkar stegrande på konsumtionen,
bör den således också verka stegrande på fylleriet. Eftersom det tillfälliga
fylleriet företer en stark samvariation med det vanemässiga fylleriet som
är ett av det grövre missbrukets symtom, kan man anta att en samvariation
även föreligger mellan konsumtion och grovt missbruk. Den individuella
kontrollen kan således a priori misstänkas för att vara en faktor till stegring
också av detta. Att fylleriet och det grova missbruket nu är lägre än
under tiden före det första världskriget är i så fall icke en förtjänst hos
restriktionssystemet utan en följd av samma faktorer som hållit konsumtionsökningen
tillbaka: den stigande kulturnivån, rationaliseringen i industrin,
de nya fritidssysselsättningarna, den starka stegringen av realpriserna,
den ständigt förbättrade alkoholistvården.

Enligt kommittén visar dess sedvane- och ungdomsundersökningar att
missbruket växer med den genomsnittliga konsumtionen.

Kommittén har vidare undersökt om systemet vid tiden för dess införande
förmått förändra det tidigare förhållandet mellan missbruket och totalkonsumtionen
samt åberopar dessa siffror.

Å r	Fyllerifall per 10 000 liter försålda spritdrycker i
hela liket	hela riket exkl. Stockholm	Stockholm
1913..................	13	12	18
1914..................	13	12	16
1915..................	12	11	16
1916..................	13	12	16
1917..................	19	18	21
1918..................	24	20	42
1919..................	23	19	48
1920..................	12	It	19
1921..................	10	9	13
1922..................	11	10	15
1923..................	12	11	16

8 Bihang till riksdagens protokoll 19!>b. i samt. Nr 151.

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 151.

Kommittén anför.

Nedgången från 1913 till 1914 i Stockholm måste tolkas som en större effekt
på missbruket än på bruket i gemen. 1920 visar emellertid ingen nedgånff i
förhållande till förkrigsåren. Däremot förmådde arbetslösheten 1921 minska
missbrukets storlek i förhållande till konsumtionen långt mera än vad systemets
införande 1914 förmådde. Vid denna tidpunkt var Brattsystemet sedan
länge helt genomfört i Stockholm varför minskningen inte kan tillskrivas
detta. Talserien från 1920 till 1923 är även för landet i övrigt tydligt konjunkturpräglad.
Minimisiffran för 1921 står uppenbarligen i samband med
fredskrisen och arbetslösheten. Nedgången i fylleriet är mindre än i Stockholm,
trots att tilldelningsreglerna vid denna "tid skärptes i större delen av
iandet men inte i Stockholm.

Nästa fråga är, enligt kommittén, i vilken mån den stigande trenden i konsumtionen
efter systemets införande varit förknippad med stigande eller
sjunkande trend i fråga om missbruket. Härom anföres.

Missbrukets storlek i förhållande till totalkonsumtionen framgår i någon
män av nedanstående tablå över antalet fylleriförseelser i hela riket per
10 000 liter sålda spritdrycker under vissa perioder.

1913.....	. 13,2	1937/39 ...	. 9,0
1920 .....	. 12,2	1949 .....	. 8,3
1924/26 ...	. 10,8	1950 .....	. 8,7
1927/29 ...	. 9,2	1951.....	. 9,3

När man finner att missbruket sjunkit något i förhållande till totalkonsumtionen
sedan den tidpunkt kring mitten av 1920-talet från vilken restriktionssystemet
i sin utformning varit relativt stabilt, så är det bara vad man
haft anledning att vänta även om inga samhälleliga ingripanden gjorts. Inte
ens en till en bestämd tidpunkt förlagd skattestegring sådan som den danska
eller den engelska i samband med det första världskriget, visar omedelbart
alla sina verkningar utan dessa sträcker sig förmedelst generationsväxlingen
genom en följd av år. I fråga om sådana delvis utomlegislativa
faktorer som stigande folkbildning, breddning av det samhällsskikt som har
högre skolning än folkskola, de nya fritidssysselsättningarna och rationaliseringen
i industrin är redan orsaksfaktorn föränderlig under en längre
tidrymd. Detsamma kan redan av detta skäl väntas gälla i fråga om dessa
förändringars återverkan på förhållandet mellan missbruk och totalkonsumtion.
I England, där realpriset under mellankrigsåren var tämligen konstant,
har under inflytandet av sådana faktorer inte bara konsumtionen fortsatt
att sjunka utan fylleriet sjunkit ännu mer; dess förhållande till spritdryckskonsuintionen
är numera blott hälften av vad det var vid mitten av
1920-talet. I Sverige har sedan mitten av 1920-talet tillkommit dels en stegring
av realpriset till det trefaldiga, vilket mot bakgrunden av utländska erfarenheter
kan antagas ha haft en likartad verkan, och dels en fortgående
tillväxt av alkoholistvårdens effektivitet.

Ehuru sålunda en rad faktorer varit verksamma för att minska förhållandet
mellan bruk och missbruk, visar detta förhållande en fallande trend
som är långt svagare än den stigande trenden i konsumtionen. I den mån
spritransoneringen i sin långtidsverkan varit en faktor till stegrat bruk har
den således också varit en faktor till stegrat missbruk.

Kungt. Maj.ts proposition nr 15i.

115

Restriktionssystemets tillämpning och missbruket.

Systembolagen skall, enligt kommittén, i huvudsak bestämma vilka av
medborgarna som skall få förtroendet att köpa hem sprit och, i den mån
sådant förtroende kan ges, den högsta mängd som därvid kan ifrågakomma.
Prövningen skall emellertid också avse spörsmålet, huruvida köparen verkligen
själv kan antagas förtära den inköpta spriten eller överlåta den på
andra. Kommittén finner emellertid att systemet icke förmått träffa ett riktigt
val beträffande dem som kunde tillåtas dricka och än mindre lyckats
begränsa förtäringen av de utminuterade spritdryckerna till motbokskunderna
och deras anhöriga.

Vid behandlingen av motboksansökningar har det salunda icke varit möjligt
att med tillräcklig säkerhet ställa en prognos rörande den kommande
utvecklingen av sökandens alkoholvanor eller att i tid avslöja bristen på
överensstämmelse med den vid motbokens utställande gjorda prognosen.
Redan den omständigheten att mycket liten tid kan offras på varje särskilt
fall skapar i detta hänseende ett oöverstigligt hinder.

Restriktionssystemet borde annars kunna ha en viss betydelse tor uppspårande
av alkoholmissbruk. Den noggranna registreringen och kontrollen
av inköpen borde kunna ge möjlighet härtill. Så sker också m<m det ai
inte särdeles vanligt. Antalet anmälningar till nykterhetsnämnder från systembolag
är inte så stort att det ansetts böra särskilt redovisas i den otticiella
statistiken, vilken dock upptar tio olika grupper av initiativtagare till
nykterhetsnämndernas åtgärder. Det finns också många exempel pa att alkoholister
haft högsta tilldelning på motboken, när de blivit omhander t agna.
Detta visar att systembolagen genom sin egen verksamhet mte alltid kan
upptäcka ens mycket avancerade fall av missbruk. Det framgår av kommitténs
systembolagsundersökning att de grövre missbrukarna (grupp
och 2 enligt kommitténs indelning) praktiskt taget 100-procentigt b ivi
upptäckta av myndigheter eller andra institutioner än systembolagen i rege]Pgenom
anmälan om fylleriförseelse. När det gäller personer med lindrigare
nykterhetsanmärkningar (grupp 3) var det däremot ca 9 procent son
blivit kända som missbrukare genom systembolaget. Flertalet av de
nrocent av samtliga i grupp 3) observerades vid granskningen av inköpen
KSi inköpswmor aff missbruk kunde förutsättas (vilket dock ,ntc
betyder att alla dessa blivit föremål för någon atgard).

Kommittén fastslår att restriktionssystemet medfört upptäckt av vissa
lindriga missbruksfall, att den kvantitativa betydelsen harav emellertid ar
ringa samt att, om nykterhetsnämnderna haft lika stor personaltillgång som
försäljningsorganisationen, nämndernas möjligheter att uppspåra missbrukare
skulle varit minst lika stora. . , ,

Vidare konstaterar kommittén att systemet inte hindrar missbrukare från
alt komma över sprit. Större delen (74 % år 1949) av fylleriförseelserna
begås av personer utan motbok. Kommittén yttiar.

1 clipnlnr motsättning till vad som nu sagts står det faktum att fylleriet
„,L5c uäi“SrikUonssystemet infördeo i Stockholm 1914 Det är emellertid
lätt att förklara, att restriktionssystemets återhållande verkningai
• ovm liinrät/bide under den första tiden efter införandet. Ätgardeinahade
då en viss chockverkan. Den genomsnittliga alkoholkonsumtionen

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

bland dem som aa var konsumenter lag så högt att ransoneringen innebar
en verklig inskränkning för ett stort antal köpare. Det blev därför
inte några överskott att överlåta. Någon olaga hantering — lönnbränning,
smuggling eller motboksöverlåtelse — var inte organiserad. Motbok
togs till en början ut endast av de mera regelbundna konsumenterna.
Så småningom ändrade sig bilden. Under första världskrigets sista
år uppstod en betydande illegal hantering. Lönnbränningen, som praktiskt
taget varit borta sedan tiden närmast efter 1855, tog ny fart under 1917
och 1918 och fick trots de knappa sockerransonerna under dessa år
snabbt en betydande omfattning i Stockholm. Efter krigsslutet blev den insmugglade
varan den viktigaste källan till komplettering av motbokstilldelningen
och denna möjlighet kunde utnyttjas fram till slutet av 1930-talet.
Härifrån kunde missbrukarna — låt vara till extra höga priser — få sitt
behov fyllt eller åtminstone få tillräckligt med sprit för att kunna begå
fylleriförseelser. Men en ännu bättre leveranskälla uppstod genom att motboksinnehavet
bredde ut sig till nya grupper, som inte tidigare varit regelbundna
konsumenter men som nu började ta ut sina månadsransoner. Missbrukarna
förser sig med sprit dels genom den i förtjänstsyfte bedrivna langningen
dels genom överlåtelser från andra motboksägare mot ringa eller
inget överpris. Både för langningen och för de mera privata överlåtelserna
tprde tillgången på sprit ha ökat genom ökningen av motboksantalet. Smugglingen
och lönnbränningen har kommit i skymundan. Ju dyrare spriten blivit,
desto mera torde benägenheten till överlåtelse ha tilltagit. De höga priserna
medför att man inte anser sig ha råd att själv konsumera hela tilldelningen.
Systembolagens praxis på senare år att lämna högsta tilldelning
oberoende av inkomst måste ytterligare öka utrymmet för överlåtelser. Hur
stor procent av motboksägarna som av ekonomiska eller andra skäl överlåter
sin tilldelning är dock omöjligt att avgöra.

Kommittén finner, att de ymnigt förekommande överlåtelserna har satt
systemets grundtanke ur funktion, samt anför i fortsättningen.

Överlåtelserna har en av sina förutsättningar i det bristfälliga stöd, som
det allmänna rättsmedvetandet ger restriktionssystemet. Man kan fråga sig
vad det beror på att svenska folket inte visat större lojalitet mot detta. Det är
tydligt att systemet aldrig blivit riktigt införlivat med rådande normer för
människornas uppträdande. När systemet infördes betraktades det av flertalet
alkoholkonsumenter på sin höjd som ett nödvändigt ont, som måste
accepteras om man ville undgå totalförbudet. Systemet innebär redan i princip
en reglering och övervakning av de enskilda medborgarnas konsumtionsvanor,
som av de flesta människor betraktas som osympatisk, i synnerhet om
man inte är övertygad om att den gör någon nytta. Den negativa inställningen
till systemet förstärkes av tillämpningen. Det var vid årsskiftet 1945/46 omkring
450 000 män, dvs. över en femtedel av alla män över 25 år och över 30
procent av motboksägarna, som på något sätt var »prickade» av systemet genom
att de fått sin tilldelning indragen eller minskad, inte fått ut begärd
motbok eller inte fått den ökning i tilldelningen som de hemställt om. Av
dessa hade bara omkring en fjärdedel någon nykterhetsanmärkning. Resten
hade fått sin »prickning» på grund av dålig ekonomi, socialunderstöd eller
andra skäl. Även om en viss förskjutning skett sedan undersökningen gjordes
— bl. a. i samband med folkpensionsreformen 1948 — så kan man
under sådana förhållanden inte vänta sig någon större lojalitet mot systemet.
Av fyra män över 25 år, som inte är nöjda med sin tilldelning och därför
önskar köpa sprit av någon motboksägare som har mer än han behöver, är

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

bara en känd som missbrukare eller opålitlig i nykterhetsavseende. Överlåtelserna
behöver därför inte alls få någon karaktär av hjälp åt missbrukare
att komma över sprit utan uppfattas snarast som hjälp i en situation,
som vem som helst, även den skötsamme, lätt kan komma i. När vidare tilldelningen
i många fall är större än behovet, priset högre än inkomsterna
tillåter och den konventionella inställningen sådan, att man inte gärna låter
ransonen »frysa inne», blir följden självfallet överlåtelser i mycket stor
skala.

Man kan kanske generellt säga att grunden till att systemet misslyckats i
sina strävanden att vinna anslutning i folkmeningen inte minst är att antalet
avstängda är för många för att opinionen skall kunna vända sig emot
dem.

Det är dock sannolikt att restriktionssystemet åtminstone i början av sin
existens verkat som en propaganda för nyktrare vanor. Den snabba motboksindragningen
vid en fylleriförseelse och kravet på frihet från nykterhetsanmärkning
för att få motbok eller ökad tilldelning har verkat som en
ständig påminnelse om att alkoholmissbruk ogillas av samhället. Åtskilliga
motboksägare torde härigenom ha skrämts till större försiktighet i förhållande
till spriten. Men om detta lett till ogillande av berusning i högre
grad än vad som ändå skulle ha skett som en följd av den stegrade hyfsningen
i allmänhet synes högst osäkert. Tvärtom torde systemet också ha haft
en viss verkan i" motsatt riktning. Genom att inskränkningarna i inköpsrätten
inte bara gällt missbrukarna, har säkerligen åtskilliga personer ställt
sig på dessas sida i känslan av att »sitta i samma båt» i förhållande till
systemet. Om systemet haft någon nykterhetsfrämjande opinionspåverkan,
torde den i vart fall numera vara avslutad.

Kommittén framhåller vidare att motboksindragningarna ibland verkat
hindrande vid behandlingen av missbrukare; de har framkallat trotsreaktion.
Systembolagens försök att använda s. k. kurativ motbok med begränsad
tilldelning får icke heller kommitténs gillande. Kommittén finner att
sådan motbok kan försvåra strävandena att hålla alkoholisten helt borta
från alkoholkonsumtion. Systembolagen torde, enligt kommittén, göra en
viss insats i fråga om lindrigare missbruksfall genom rådgivande och varnande
verksamhet i samband med reglering av tilldelningarna. Denna insats
betecknas emellertid som en dubblering av nykterhetsnämndernas
verksamhet.

Kommittén finner, att systemets tillämpning inte har kunnat göras så
sträng som dess principer förutsätter. Det hinder, som den individuella kontrollen
lagt i konsumenternas väg, har sålunda väl varit tillräckligt stort för
att irritera många av dem och tillräckligt stort för att göra dess övervinnande
till ett mål för ungdomlig sportprestation, men icke större än att det
utan svårighet kunnat kringgås. De ansträngningar, som gjorts av systemets
ledande män alt minska allmänhetens irritation genom en »smidig anpassning»
efter önskemålen, har, enligt kommittén, ytterligare minskat systemets
möjligheter att hindra missbruk och förebygga överlåtelser.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Ungdomens alkoholvanor.

Kommittén finner att konsumtionens och missbrukets utveckling icke är
ensartad för olika generationer.

Absolutistfrekvensen är högre i de generationer, som redan före restriktionssystemets
införande uppnått den ålder då hållningen till alkoholen i
stort sett föreligger utformad. Bland männen över 25 år var motboksfrekvensen
år 1916 ca 50 procent, 30 år senare var den ca 75 procent. Den årliga
genomsnittstillväxten i förhållande till det ursprungliga antalet var alltså
något under 2 procent. Av de manliga 25-åringarna år 1926 sökte ca 30
procent motbok, av 25-åringarna 20 år senare dubbelt så många; den årliga
genomsnittstillväxten var alltså 5 procent. Bland 17-åriga ynglingar 1937
var ca 10 procent alkoholkonsumenter, bland 17-åriga ynglingar år 1946
ca 20 procent; den årliga genomsnittstillväxten under tioårsperioden var
alltså ca 10 procent. Bland flickorna var den också ca It) procent. Ungdomsfylleriet
har under senare år ökat betydligt, medan de äldres fyllerifrekvens
förblivit tämligen oförändrad. Förändringen i alkoholvanorna har
uppenbarligen varit snabbare ju längre ner i åldrarna man befunnit sig.

Vissa utländska exempel anföres, vilka enligt kommittén visar att ungdomen
ändrar sig snabbare än de äldre. Här har förändringen gått i motsatt
riktning mot den svenska; konsumtionen har gått tillbaka. I en undersökning
av franska arbetsministeriet från år 1923 framhålles sålunda att
förbättringen är större bland ungdomen än bland de äldre. En engelsk
sociologisk undersökning ger vid handen att de äldre pubkunderna gärna
fortsätter traditionen från tiden före prishöjningarna genom att dricka i
halvliterstora glas medan de yngre håller sig till hälften så stora.

Kommittén fortsätter.

Bakom denna olikhet mellan yngre och äldre ligger säkerligen flera faktorer.
En grundläggande faktor är uppenbarligen att de yngre har större
rörlighet än de äldre. Denna skillnad torde vara en faktor, inte bara bakom
olikheten mellan generationerna i fråga om snabbheten i förvärv av alkoholvanor
och absolutism utan även i fråga om de allmänt förefintliga olikheterna
mellan unga och gamla i deras tillgänglighet för (assimilation av) nya
meningar, moder och hållningar över huvud.

Ungdomens inkomster har stegrats så snabbt att de lämnat utrymme för
en stark ökning av nöjeskontot. De förbättrade kommunikationerna har i
samband med den nyss berörda större rörligheten gjort deras nöjesliv mera
stadspräglat och därmed mera präglat av kontakter med alkoholen än det
tidigare lantliga.

Dessa faktorer är emellertid icke ensamma tillräckliga för att förklara
den svenska ungdomens stegrade inriktning på alkoholen. Andra faktorer
har nämligen här som i andra länder verkat i motsatt riktning. De nya nöjesformer
och fritidssysselsättningar, t. ex. biograf och idrott, som allestädes
medfört minskat alkoholbruk, har uppenbarligen främst haft betydelse
för ungdomarna. Och deras möjlighet till lagligt förvärv av spritdrycker
har sedan länge varit starkt beskuren, inköpsrätt har för de ogifta inträtt
först vid 25 års ålder. Priset, som uppenbarligen i andra länder hejdat ungdomens
alkoholbruk, har efter hand också i Sverige blivit betydande.

Kommittén frågar sig varför ungdomen i Sverige utvecklats på annat sätt
än i England och Frankrike.

119

Kungl. Maj:ts proposition nr löt.

Ett försök till svar på dessa frågor kan lämpligen inledas med en erinran
om de allmänna faktorer, som medverkar vid utformningen av den uppväxande
generationens värden och meningar och den under inflytande av dessa
värden och meningar utformade hållningen i olika hänseenden. Denna utformning
torde till en del vara bestämd av personlighetstypen, främst graden
av självständighet gentemot de olika grupper personen tillhor eller eljest
hämtar sina tilldragande eller motbjudande förebilder från. Genomsnittligt
är emellertid självständigheten gentemot dessa grupper, av vilka
han är medlem eller från vilka han hämtar sina föredömen, icke storre an
att dessa grupper i det väsentliga präglar värden, meningar^ och hållning.

Dagens svenska ungdom hämtar sina förebilder från åtminstone fyra
olika°slag av gruppbildningar, den egna familjen, arbetsplatskollektivet,
fritidsgänget samt den formellt lösa men inflytelserika gruppbildning, som
utgöres av åskådarna av samma filmer och läsarna av samma slags htteratur.
Dessa olika grupper är uppenbarligen icke strängt åtskilda utan tlyter
över i varandra.

Om deras betydelse för utformningen av ungdomens alkoholvanor ger
kommitténs ungdomsundersökning vissa besked. Föräldrarnas principiella
hållning utövar sålunda i alla socialklasser ett övervägande attraktivt inflytande
på barnen. Absolutistiska föräldrar har barn med större frekvens
av absolutism och större frekvens av nästan absolutism än andra föräldrar.

I fråga om omständigheterna kring begynnelsen av spritbruket avviker barnen
i de olika socialklasserna från varandra. I socialgrupp I uppfattas uppenbarligen
införandet av ungdomen i det konventionella alkoholbruket
som en lika naturlig sak som dess införande i umgängesvanorna i övrigt.

I fråga om de övriga socialklasserna synes i varje fall den manliga ungdomens
begynnande alkoholbruk vara förmedlat av fritidsgänget. Det ungdomliga
kamratlagets värderingar, meningar och beteenden utformas som bekant
ofta i strid med föräldrarnas, andra vuxnas och samhällets. De kommer
därmed ofta i strid med de traditionella. Oftast kräver ungdomen visserligen
uppluckring av moraliska eller andra av samhället sanktionerade levnadsregler,
ibland kan den emellertid kräva stramare regler. Bland den studerande
ungdomen under det första decenniet av detta sekel var helnykterheten
sålunda väsentligt mera utbredd än hos föräldragenerationen. Till
nutidens »röjargäng» bland skolungdomen saknades då motsvarighet.

Den ungdomliga reaktionen mot att unga personer ej får inköpsratt ar
befryndad med den som i åldrarna över 25 år utlöses av avstängningen pa
»rund av missbruk och av kvantitetsbegränsningen. Svårigheten att forcera
hindret kan medföra en särskild lockelse att skaffa sprit. Förbudet häremot
inordnas därmed naturligt bland de inskränkande regler^ som det tillhör
ungdomarnas beteendemönster att kringgå. Så litet motstånd har spritadministrationen
förmått bjuda denna ungdomliga strävan att 25-årsåldern
icke synes utgöra någon urskiljbar gräns i fråga om gestaltningen av ung domens

alkoholvanor. ... .

De av samhället skapade hindren för tillträdet till de vuxnas alkoholkonsumtion
har sålunda icke förmått utlösa någon ungdomlig kritisk prövning
av denna konsumtion.

Partiella reformer.

Kommittén finner — utan att ingå i närmare bedömning av de 1937 beslutade
partiella reformerna — att den icke kan begränsa sitt förslag till
mindre omfattande ändringar i nuvarande system. Gentemot dem som krävt

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

åtgärder för att tillförsäkra systemet ett förbättrat stöd i det allmänna rättsmedvetandet
framhåller kommittén att det torde vara synnerligen svårt att
anvisa konkreta åtgärder med sådan effekt. Det är enligt kommittén överhuvud
taget svårt att hos gemene man vinna gehör för nykterhetsfrämjande
åtgärder som inskränker den enskildes frihet, eftersom orsakssammanhangen
mellan de samhällsskadliga företeelserna och ingripandena är svåra
att uppfatta utan närmare studium.

Lika litet finner kommittén det möjligt att nå fram till en gynnsammare
effekt genom skärpt lagtillämpning. Härvidlag pekar kommittén på det arbete
i rättskipningens olika instanser som skulle bli nödvändigt om samhället
i större omfattning försökte uppdaga och beivra de talrika överlåtelserna.

Beträffande möjligheterna att företaga partiella reformer i annan riktning
uttalar kommittén.

De ogynnsamma effekterna av restriktionssystemet torde, ordnade från
större till mindre, vara förknippade med den individuella nyanseringen av
ransoneringen, med ransoneringen som sådan och med tillståndsbeviljandet,
som godtar några och underkänner andra och utmärker de förra genom
att tilldela dem ett särskilt rättighetsbevis, motboken. Ett system, i vilket
samtliga dessa tre moment lämnats oförändrade men som modifierats i någon
mera invärtes detalj, kan därför väntas medföra samma ogynnsamma
verkningar som det nu gällande.

En reform av betydelse maste därför ta sikte på något av de angivna momenten.
Några har menat att det vore möjligt att nå en avgörande förbättring
redan genom att ge alla lika stor tilldelning, eventuellt stigande med
åldern. En sådan åtgärd är onekligen gynnsam ur den synpunkten, att den
undanröjer den ofördelaktiga sammankopplingen mellan tilldelning och socialposition.
Den innebär emellertid ur andra synpunkter ett olösligt dilemma
: att vid aypassningen av den gemensamma kvantiteten fastställa en tilldelning,
som inte ar så hög att den överskrider behovet hos ett stort antal
köpare, och inte så låg att den hos många medför stark irritation och vidsträckt
olaga hantering.

Om maximeringen avskaffas, innebär redan detta, enligt kommitténs uppfattning,
ett stort framsteg. Kommittén vill emellertid också skjuta den nuvarande
sållningen av rättighetsinnehavare med uttryckligt medborgarbevis
och icke rättighetsinnehavare i bakgrunden.

JSykterhetsvårdens verkningar.

Kommittén anmärker, att alkoholistlagstiftningen och försäljningslagstiftningen
under mer än 30 år stått vid varandras sida med det gemensamma
syftet att förebygga alkoholmissbruk, samt anför.

Den uppmärksamhet, som ägnats dessa båda former för samhällsingripande,
har emellertid varit mycket olika. Nykterhetsvården har levat i skuggan
av den individuella kontrollen. Mycket länge svävade man till och med
i ovisshet om det årliga antalet av dem, som var föremål för behandling enligt
alkoholistlagen.

Frekvensen av ingripandena framgår av dessa siffror.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

121

Å r	Personer som varit föremål för åtgärd	Därav fal-lande under 1 § Al	Därav vår-dade på an-stalt någon del av året
1947 ...	... 25 883	9 791	2 990
1948 ...	... 29 319	11 272	3 317
1949 ...	... 31 603	12 358	3 684
1950 ...	... 33 289	12 989	3 678

Om verkningarna av al k oh o 1 i stvård e n åberopas en av socialstyrelsen på
uppdrag av alkoholistvårdsutredningen utförd undersökning av livsföringen
under 10 år av dem som första gången internerades år 1936. Efter tioårsperiodens
utgång betecknades 2/3 av dessa som grova missbrukare eller som personer
med tendens till missbruk, 20 procent som måttliga alkoholbrukare
och blott 4 procent som nästan absolutister eller absolutister. Återstoden kunde
inte anträffas.

Kommittén har kompletterat denna undersökning genom att i kontrollstyrelsens
fylleriregister undersöka fyllerifrekvensen hos förstagångsinternerna
av 1936 före och efter interneringsingreppet. Kommitténs undersökning
omfattar 347 fall. Det betecknas såsom antagligt att fyllerifrekvensen i
landet efter år 1936 skulle ha varit ca 8 procent högre om dessa 347 personer
inte gjorts till föremål för ingripande av nykterhetsvårdsorganen.

I anslutning härtill yttrar kommittén.

Då inte samtliga alkoholister, som 1936 internerats första gången, kunnat
följas fram till 1950 och då omkring 70 procent av samtliga av nykterhetsnämnderna
behandlade fall icke blir föremål för internering, torde man vid
en mycket försiktig bedömning kunna uppskatta den av nykterhetsvården
förhindrade stegringen av fyllerifrekvensen till åtminstone 10 procent. Detta
gäller emellertid nykterhetsvården med den ingreppsfrekvens som den hade
1936. Eftersom ingreppsfrekvensen befinner sig i fortlöpande stegring, torde
numera den fyllerihindrande effekten av nykterhetsnämndernas verksamhet
vara betydligt större. Detta måste hållas i minnet när man söker bedöma
restriktionssystemets inverkan på förändringarna i fyllerifrekvensen.

Resultaten av nykterhetsvårdens och försäljningsorganisationens dubbla
ingrepp är, enligt kommittén, icke uppmuntrande. I anslutning härtill framhåller
kommittén vikten av att ingripande mot missbruk sker på ett tidigt
stadium.

Sammanfattning.

Kommittén sammanfattar sin ståndpunkt rörande restriktionssystemets
verkningar, dels grafiskt i två diagram, dels ock med följande ord.

Restriktionssystemet tillkom för att begränsa alkoholmissbruket. Det måttliga
bruket skulle programmässigt lämnas utanför ingripandet. Men många
som medverkade till lagstiftningens genomförande väntade att med missbrukets
tillbakaträngande också skulle följa eu tillbakagång av konsumtionen.

I vilken mån har detta program genomförts och dessa förväntningar infriats? -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Ingripandet gentemot konsumenterna har icke kunnat begränsas till att
avse endast missbrukarna. Viktigare är emellertid svaret på frågan hur det
påverkat omfattningen av bruk och missbruk. Rörande denna påverkan bär
i debatten hävdats olika meningar. De välvilligaste bedömarna bär menat att
systemet infriat sin utfästelse, att det minskat missbruket och därtill verkat
återhållande på konsumtionen i stort sett. Den ökning som faktiskt konstaterats
har man då ansett betingad av andra omständigheter. Andra har tvekat
rörande systemets inverkan på konsumtionen men menat att systemet
tidigare verkat och alltjämt verkar återhållande på missbruket och därför
bör fortbestå. Åter andra har menat att systemet tidigare spelat en gynnsam
återhållande roll men att denna roll numera övertagits av andra faktorer
och att det därför utan våda kan avskaffas. De hårdaste kritikerna har
ansett att ransoneringens gynnsamma inverkan endast varit övergående och
att dess centrala verkan varit en stark stegring av konsumtionen. Samtidigt
har de menat att det knappast kunnat undgås att med en sådan stegring av
bruket följt en stegring också av missbruket.

Någon inträngande analys av det omstridda spörsmålet har dessa skiftande
meningar i regel icke byggt på. Anhängarna av den först redovisade meningen
har sålunda ofta som stöd nöjt sig med att hänvisa till att rikskonsumtionen,
visserligen alltjämt hög, dock numera är lägre än vid restriktionssystemets
tillkomst och till att missbruket, sådant man erinrar sig det, var
väsentligt svårare före restriktionssystemets tillkomst än vad det är nu. Till
denna minnesbild i avseende å det tidigare missbruket har man gärna fogat
en hänvisning till någon enstaka sifferserie på missbrukets utveckling, som
visat ett gynnsamt förlopp, oftast serien för utvecklingen av det beivrade
fylleriet i Stockholm.

En sådan bevisföring är uppenbarligen otillräcklig. Att konsumtionen gått
ned sedan restriktionssystemets tillkomst innebär sålunda icke med nödvändighet
att det gått ned till följd av systemet. Det kan redan från början
förmodas att nykterhetstillståndets utveckling liksom andra sociala företeelser
präglas av en lång rad faktorer. Några av dessa måste därför vara gemensamma
för Sverige och dess grannar i den västeuropeiska kulturkretsen,
några kan antagas vara för Sverige säregna. De gemensamma faktorerna är
till övervägande del utomlegislativa: stigande folkbildning, rationalisering och
8-timmarsdag inom industrin, långvariga arbetslöshetsperioder för de grövsta
missbrukarna, nya med grupperingen kring alkoholen rivaliserande fritidssysselsättningar.
För Sverige säregna är främst lagstiftningsåtgärderna, särskilt
restriktionssystemet.

Nykterhetskommittén har strävat att genom jämförelse med andra länder
urskilja inflytandet av de gemensamma faktorerna och därigenom nå fram
till en ram, inom vilken det för Sverige säregna restriktionssystemet kunnat
göra sig gällande. Av denna undersökning framgår, att Sverige ingalunda är
ensamt om nedgången i spritkonsumtionen och ett antal yttringar av missbruk
sedan tiden för systemets tillkomst utan delar denna förändring med de
övriga närmare undersökta länderna. Utvecklingen är, redan innan hänsyn
tagits till den växlande styrkan av vissa av de gemensamma faktorerna, om
man bortser från förbudsländerna Finland och Norge, gynnsammare i alla
dessa länder än i Sverige. Vid en noggrannare jämförelse avseende mellankrigsåren
mellan Danmark, England och Holland å ena sidan och Sverige å
den andra, varvid man utmönstrat den olikhet som är betingad av olikheten i
utvecklingen av pris och inkomst, framstår den svenska utvecklingen som utpräglat
ogynnsam. Sedvänjan har i Danmark, England och Holland en starkt
fallande trend och i Sverige närmast en något stigande trend. Även i fråga om

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

missbruket är, så långt jämförelse kunnat göras, trenden ogynnsammare i
Sverige.

Den av kommittén verkställda undersökningen rörande bakgrunden till
denna olikhet mellan svensk och främmande utveckling, har visat att spritransoncringen
måste ha spelat en betydande roll som orsaksfaktor. Vid sin tillkomst
medförde restriktionssystemet visserligen en nedgång av konsumtionen
och en nedgång av vissa missbruksyttringar av ungefär jämförlig storlek.
Samtidigt införde ransoneringen emellertid i brukets och missbrukets orsaksfält
två faktorer: en sugning uppåt till tilldelningsmaximum och en insugning
i kundkretsen av sådana som eljest skulle ha stannat utanför. Belägg
för denna uppfattning hämtar kommittén framför allt från en jämförelse
mellan Sverige och Finland i fråga om spritköparnas fördelning på olika
stora inköp och från den nyssnämnda jämförelsen med Danmark, Holland
och England. Härav framgår tydligt att spritdryckskonsumtionen i Sverige
är betydligt större nu än den kan beräknas ha varit utan restriktionssystemet.

Som ovan framhållits, har det emellertid inte varit restriktionssystemets
syfte att minska konsumtionen per invånare utan endast att hålla tillbaka
missbruket. Men detta har inte lyckats. Den ökade konsumtionen har åtföljts
av ett tilltagande missbruk. Det framgår av kommitténs undersökningar att ett
mera utbrett alkoholbruk under i övrigt lika förhållanden också medför ett
mera utbrett missbruk. Trots de utomlegislativa faktorernas verkan, trots de
starkt höjda spritpriserna, trots en alltmera effektiv alkoholistvård, som
minskar de grövsta missbrukarnas möjligheter att berusa sig, har fyllerisiffrorna
inte sjunkit under de senaste 30 åren. I de delar av landet, som tidigare
var mest nyktra, visar de tvärtom en påtaglig ökning. Detta kan inte betyda
annat än att restriktionssystemet som sådant ökat även missbruket i
förhållande till vad det skulle ha varit om enbart de nyssnämnda faktorerna
fått verka. Systemet gör visserligen en viss individualpreventiv insats genom
att ingripa mot tidiga fall av missbruk, men denna insats kan göras bättre av
effektivt arbetande nykterhetsnämnder. Den har dessutom varit oväsentlig i
jämförelse med den ökning av missbruket som uppstått som en följd av den
ökade konsumtionen. För de grövre alkoholmissbrukarna kan motbokens
existens och sociala betydelse innebära en försvarande faktor vid botandet.

Alkoholmissbruket i Sverige av i dag ter sig skrämmande vid en internationell
jämförelse. Utvecklingstendensen är oroande. Framför allt gäller oron
ungdomen, vars nykterhetsförhållanden är stadda i snabb försämring enligt
vad kommitténs undersökningar visar. Restriktionssystemet har inte kunnat
förhindra denna utveckling utan med all sannolikhet varit en av drivkrafterna
bakom den. Vissa faktorer, vilka i andra länder har minskat bruk och
missbruk, har i Sverige varit hänvisade till den defensiva uppgiften att hindra
de ogynnsamma verkningarna av spritransoneringen att slå igenom. Trots
väsentlig medverkan av två samhällsåtgärder, en alkoholistvård av under
perioden växande effektivitet och en skattestegring, som sedan mitten av
1920-talet trefaldigat realpriset på spritdryckerna, har detta endast delvis
lyckats. Alkoholmissbruket är för närvarande under utbredning.

En avgörande faktor bakom den ogynnsammare effekten av restriktionssystemet
är att den ursprungliga planen om begränsning av förtäringen av
utminuleringssprit till skötsamma vuxna konsumenter icke kunnat förverkligas.
Överlåtelser till avstängda och ungdomar har skett i stor omfattning. Enligt
kommitténs mening är det icke sannolikt att den bristande överensstämmelsen
mellan plan och verklighet skulle kunna hävas genom skärpt lagtilllämpning
eller genom undanröjande av den ena eller den andra detaljen i
systemet.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr i51.

Med hänsyn härtill är det för kommittén uppenbart att ransoneringssvstemet,
med undantag för vissa gynnsamma initialverkningar, icke infriat de
förhoppningar som för snart 40 år sedan knöts till dess införande. Det bör
därför icke längre beredas plats i svensk nykterhetslagstiftning.

Reservation.

Kommitténs här återgivna uppfattning om samhällets nuvarande nykterhetsbefrämjande
åtgärder omfattas av samtliga ledamöter utom systembolagsdirektören
G. Utterström, vilken i avgiven reservation hävdar att de
av majoriteten anförda skälen för en avveckling av det individuella kontrollsystemet
icke är bärande. Han ansluter sig icke till kommitténs förslag
utan gör gällande att alla de synpunkter, som i detta sammanhang bör beaktas,
talar för att systemet bibehålies. Inledningsvis anförcs.

Det synes mig att man icke utan fog kan göra gällande, att det för en inflytelserik
del av kommittémajoriteten har varit en huvuduppgift vid den
kommittén ålagda förutsättningslösa utredningen att ådagalägga det individuella
kontrollsystemets uppgivna misslyckande. En mycket stor del av det
av kommittén inskaffade statistiska materialet har väsentligen haft till syfte
att åstadkomma belägg för tesen om den bristande ändamålsenligheten hos
detta kontrollsystem.

Reservanten framhåller att det är oberättigat att draga några som helst
slutsatser från krigsårens ransoneringserfarenheter. Att en vara ransonerades
berodde på att den var alltför knapp i förhållande till efterfrågan; konsumenterna
kunde alltid med skäl hysa farhågor för att knappheten skulle
skärpas så länge kriget varade och att priserna skulle höjas. Ransoneras en
vara, på vilken brist ej råder och vilken icke kan förmodas stiga i pris, finns
det icke någon rimlig anledning förmoda att denna åtgärd skulle verka stegrande
på efterfrågan.

Vidare kritiseras kommitténs påstående, att systemets gynnsamma effekt
de första åren var uttryck för en i flertalet länder skeende, redan före första
världskriget tydlig tendens till konsumtionsminskning. Härvid hänvisas till
Frankrike, där spritkonsumtionen steg från år 1901 till 1914.

Beträffande frågan, om ransoneringssystemet har suggestionsverkan eller
spärrverkan, åberopar Utterström bl. a. den — i anslutning til! redogörelsen
för kommitténs uttalanden — omnämnda undersökningen rörande inköpens
fördelning på månaden i vissa svenska, finska och norska städer. Utterström
hävdar, att undersökningens resultat utgör ett förödande grundskott
mot uppfattningen att ransoneringens egentliga effekt huvudsakligen skulle
bestå av en suggestionsverkan. Kommitténs egen motsvarande undersökning
är, enligt Utterström, behäftad med sa svara metodiska fel alt den saknar all
bevisverkan. Kommittén har icke tillräckligt beaktat den i Sverige traditionella
koncentrationen av inköpen till de två sista dagarna i veckan.

Vad angår ökningen av antalet motboksinnehavare har Utterström, såsom
anmärkts i Avd. II, påpekat att ökningen börjat först år 1938, samt att särskilda
orsaker till denna ökning kan påvisas. Han hävdar på grund härav, att

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

det icke finns någon i det individuella kontrollsystemets natur liggande tendens
att utvidga systembolagens kundkrets.

Utterström gör även gällande, att en stor del av allmänheten accepterat
det individuella kontrollsystemet såsom en i stort sett ändamålsenlig ordning
för försäljningen av rusdrycker. I anslutning härtill framför han tanken
på en rådgivande folkomröstning om systemet.

Beträffande motbokssystemet och missbrukarna betonar Utterström att
det aldrig ansetts vara en uppgift för systembolagen att taga hand om
missbrukarna. Den omständigheten att motboken är eftertraktad har emellertid
förmånlig effekt bl. a. i fråga om begynnande missbrukare. För att
kunnat behålla motboken är det angeläget för dem att avhålla sig från excesser
i alkoholbruk.

Yttranden.

Kommitténs uttalanden om samhällets nuvarande nykterhetsfrämjande
åtgärder och dess förslag att avskaffa motbokssystemet har upptagits till
bedömning i drygt tre fjärdedelar av yttrandena. Flera myndigheter och
sammanslutningar har underkastat kommitténs motivering en ingående
analys. Det långt övervägande antalet, eller drygt tre fjärdedelar av dem
som uttalat sig i frågan, ansluter sig såtillvida till kommittén att de finner,
att motbokssystemet icke längre gör nämnvärd nytta eller att nyttan icke
står i proportion till kostnaderna och de med systemet förbundna olägenheterna.
Bland dessa yttranden finns emellertid åtskilliga vari invändningar
på olika punkter göres mot kommitténs uttalanden. Tillsammans med dem
som helt går mot kommitténs uppfattning, vilka omfattar nära en fjärdedel,
utgör dessa mer eller mindre kritiska yttranden något över hälften.

Ställningstagandet till kommitténs förslag att avskaffa motbokssystemet
överensstämmer i allmänhet med graden av anslutning till kommitténs
uppfattning om detsamma. Detta gäller dock icke utan undantag. Det torde
vara lämpligt att först redovisa yttrandenas fördelning på olika uppfattningar
om motbokssystemet.

Yttranden som i allt väsentligt ansluter till kommitténs uttalanden har
avgivits av sju länsstyrelser, sex länsnykterhetsnämnder, stadsfullmäktige i
nästan alla hörda städer, nykterhetsnämnden i Göteborg, Föreningen Sveriges
landsfiskaler, samtliga nykterhetsorganisationer, Landsorganisationen
och Svenska Arbetsgivareföreningen. Kommitténs uttalanden får även anslutning
i vissa vid andra yttranden fogade reservationer. Bl. a. gäller detta
yttrandet från Stockholms stadsfullmäktige och nämnder.

Bland de yttranden, som på förut angivet sätt gör invändningar mot
kommitténs uttalanden utan att likväl helt gå mot dem, står ett tiotal i sin
allmänna uppfattning kommittén tämligen nära. Detta gäller medicinalstyrelsen,
kommerskollegium, två länsstyrelser, tre länsnykterhetsnämnder,
stadsfullmäktige och nykterhetsnämnden i Malmö samt Svenska nykterhets -

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

vårdsförbundet. En liknande uppfattning företrädes av fyra reservanter i
Sveriges centrala restaurangaktiebolag.

En mera kritisk hållning intar inemot tjugu yttranden. I en del av dessa
hävdas, att kommittén icke lyckats styrka sin åsikt att motbokssystemet har
övervägande skadliga verkningar. Sådana yttranden föreligger från statskontoret,
överståthållarämbetet, fem länsstyrelser, fem länsnykterhetsnämnder,
Stockholms stadsfullmäktige och nämnder, stadsfullmäktige i Linköping
och styrelsen för statens alkoholistanstalt å Svartsjö.

De yttranden som helt eller i allt väsentligt går emot kommittén utgör en
ungefär lika stor grupp. I dessa yttranden hävdas att motbokssystemet är
till övervägande nytta och att det icke bör avskaffas, i varje fall icke utan att
någon annan spärr sättes i dess ställe. Uttalanden i denna riktning göres av
kontrollstyrelsen, socialstyrelsen, tre länsstyrelser, sex länsnyktcrhetsnämnder,
Systembolagens förtroendenämnd, Systembolagens personalförening,
Systembolagens kontrollföreståndareförening, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
Sveriges Hotell- och Restaurantförbund samt Riksförbundet
Landsbygdens Folk. Samma uppfattning företrädes i reservationer som fogats
vid yttrandena från bl. a. länsnykterhetsnämnderna i Uppsala och Kopparbergs
län samt Stockholms stadsfullmäktige och nämnder.

Kommitténs förslag att avskaffa motbokssystemet har utan
särskilda reservationer biträtts i omkring hälften av yttrandena. Denna
ståndpunkt intages av fem länsstyrelser, åtta länsnykterhetsnämnder, Stockholms
stadsfullmäktige och nämnder, stadsfullmäktige i de allra flesta övriga
städerna, nykterhetsnämnden i Malmö, nästan alla nykterhetsorganisalionerna,
Landsorganisationen, Svenska Arbetsgivareföreningen, Föreningen
Sveriges landsfiskaler samt reservanter inom bl. a. Sveriges centrala
restaurangaktiebolag.

Fri inköpsrätt efter en på olika sätt anordnad successiv övergång förordas
av statskontoret, kommerskollegium, överståthållarämbetet, fem länsstyrelser,
länsnykterhetsnämnden i Uppsala län, stadsfullmäktige i Linköping,
Systembolagens personalförening, Systembolagens Kontrollföreståndareförening
samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag. Även i vissa yttranden
som går emot förslaget om fri inköpsrätt uttalas varningar mot en
brådstörtad övergång.

dock utan uttrycklig begränsning till övergångstiden — förordas av
länsstyrelsen i Stockholms län och länsnykterhetsnämnderna i Östergötlands
och Skaraborgs län.

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

listanstalt å Svartsjö, Svenska Nykterhetsvårdsförbundet och Sveriges Blåbandsförening.
Kontrollstyrelsen och länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar
skärpta spritskatter alternativt till fortsatt ransonering. Jämväl flera av
de instanser som eljest avstyrker eller ställer sig tveksamma till förslaget
om fri inköpsrätt uttalar, att prishöjningar på sprit blir nödvändiga om
förslaget genomföres. Å andra sidan innehåller åtskilliga yttranden bland de
förut nämnda mer eller mindre bestämda gensagor mot skatteskärpningar
som icke förestavas av statsfinansiella skäl.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, fyra länsnykterhetsnämnder samt Sveriges
Hotell- och Restaurantförbund anmäler tveksamhet inför förslaget och
gör icke något formligt ställningstagande.

För fortsatt ransonering eller liknande anordningar uttalar sig slutligen
— utom kontrollstyrelsen och länsstyrelsen i Gävleborgs län — länsstyrelserna
i Kronobergs och Västmanlands län, stadsfullmäktige i Uppsala, styrelsen
för statens alkoholistanstalt å Venngarn, Systembolagens förtroendenämnd,
Riksförbundet Landsbygdens folk samt reservanter inom bl. a. några
länsnykterhetsnämnder och borgarrådsberedningen i Stockholm.

Anmärkas må att exempelvis Sveriges Blåbandsförening och Svenska Nykterhetsvårdsförbundet,
som i stort sett godtagit kommitténs bedömning av
motbokssystemet, uttalat sig för höjd spritbeskattning, medan å andra sidan
Stockholms stadsfullmäktige och nämnder, trots sin kritiska inställning
mot kommitténs överväganden om samma system, utan reservationer ansluter
sig till förslaget om fri inköpsrätt.

I det följande av detta avsnitt skall endast redovisas remissorganens överväganden
rörande motbokssystemet. Skälen för skattehöjningar, successiv
övergång till ett fritt försälj ningssystem eller reformer inom motbokssystemets
ram samt den närmare innebörden av de förslag som i sådant hänseende
framföres torde lämpligen återges i nästföljande avdelning.

De yttranden som i huvudsak ansluter sig till kommitténs
bedömning använder väsentligen samma skäl som kommittén och framhäver
än ett, än ett annat led i kommitténs argumentering. Flera yttranden
ansluter sig utan närmare motivering till kommitténs uppfattning. I några
fall framgår ståndpunkten till det nuvarande restriktionssystemet endast
därav att kommitténs förslag om systemets avskaffande tillstyrkes. Detta
gäller exempelvis länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt stadsfullmäktige
i Borås, Haparanda, Karlskrona, Kiruna och Sundsvall.

Länsstyrelsen i Örebro län instämmer i kommitténs slutsats att ransoneringssystemet
med undantag för vissa gynnsamma initialverkningar icke infriat
de förhoppningar som för snart 40 år sedan knöts till dess införande.
Länsstyrelsen vill som en av anledningarna till systemets relativa misslyckande
se den karaktär av manbarhetsintyg och bevis om borgerligt förtroende,
som förvärvet och innehavet av motbok i stora kretsar kommit att få.
Spritfrågan har till följd av det myckna sysslandet med tilldelningsspörsmål
och genom det liter- och centilitertänkande, som restriktionerna fört med sig,

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

tilldragit sig ett intresse, som ingalunda varit gynnsamt för det syfte, motbokslagstiftningen
avsetts att tjäna. Var och en, som något sysslat med ransoneringsfrågor,
känner ock allt för väl ransoneringens inköpssuggererande
effekt; rädslan för att »något skall frysa inne» har varit och är alltjämt
vida spridd speciellt bland den del av motboksinnehavarna, vilkens spritbruk
har karaktär av spritmissbruk eller, måhända svagt, tenderar i dylik riktning.

Liknande uttalanden göres av länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län instämmer i kommitténs slutsatser, varvid
den dock anmärker att den för egen del är benägen att tillskriva faktorer,
som ligger utanför restriktionssysteinets verkningsfält, större betydelse
i fråga om utbredningen av alkoholvanorna och ökningen av alkoholkonsumtionen
än vad kommittén gjort, framför allt den starkt stigande penningtillgången,
särskilt hos ungdomen, och den befolkningsomflyttning som
skett från landsbygden till städer och samhällen. Om utvecklingen i Kopparbergs
län anmärkes att länsmyndigheternas restriktiva inställning till försäljningen
av spritdrycker och Öl samt nykterhetsrörelsens insatser medverkat
till det gynnsamma utgångsläge alkoholfrågan vid tillkomsten av restriktionssystemet
hade i länet. Att konsumtionen av spritdrycker därefter kommit
att stiga mer än i något annat län torde vara att tillskriva — förutom
det gynnsamma utgångsläget — huvudsakligen den allmänna utjämning
av alkoholkonsumtionen som skett genom de nyss angivna faktorerna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län kan med kännedom om hur förhållandena
utvecklat sig inom den västerbottniska befolkningen vitsorda vad kommittén
yttrat om restriktionssysteinets verkningar men tror därför icke
att motbokssystemets upphävande skulle i och för sig vara ägnat att förbättra
nykierhetstillståndet.

Enligt länsnykterhetsnämnden i Stockholms län förefaller det uppenbart
att motbokssystemet verkat i alkoholvanespridande och inköpsstimulerande
riktning. Nämnden anför i övrigt synpunkter, liknande dem som anförts av
länsstyrelsen i Örebro län.

Länsnykterhetsnämnden i Västerbottens län har i likhet med kommittén
den uppfattningen att ransoneringssystemet icke infriat förhoppningarna
utan i stället varit en bidragande orsak till den breddning av alkoholbruket
som konstaterats med ett tilltagande missbruk som följd.

Länsnykterhetsnämnden i Kronobergs län lägger huvudvikten vid överlåtelserna
av motbokssprit samt anför.

Mycket ofta får nämnden i sin verksamhet erfara hur illusoriskt detta
system fungerar. I nykterhetshänseende misskötsamma ungdomar, vilka av
åldersskäl ej kunnat erhålla legal inköpsrätt av rusdrycker, och avancerade
alkoholmissbrukare, som aldrig eller ej på många år haft motbok, vittna vid
utredningar och förhör enstämmigt om att det icke möter någon svårighet
att inköpa spritdrycker. Och att förhindra dessa gruppers åtkomst härav
var väl ändå ett av systemets huvudsyften. Icke heller synes det ha pressat
ner spritkonsumtionen bland motboksägarna, eftersom det främst är motbokssprit,
som utgör berusningsmedlet för dem, vilka ej ha legal inköps -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

129

rätt. I växande omfattning synes den ur nykterhetssynpunkt anmärkningsfrie
motboksinnehavaren finansiera sin egen alkoholkonsumtion genom att
på svarta börsen avyttra en del av sin tilldelning till dem som systemet av
skilda orsaker vägrat inköpsrätt. Någon mera hållbar förklaring till den rikliga
förekomsten av motbokssprit på svarta börsen synes ej kunna anföras.
Detta utgör, enligt nämndens mening , en god illustration till systemets misslyckande.
Att lägga ner stora kostnader på ett system, som, förutom att det
icke fyller avsedd uppgift, dessutom inbjuder till ett jobberi av ovan antytt
slag, vilket kan betecknas som samhällsskadligt och moraliskt förkastligt
synes icke nämnden försvarligt, särskilt med hänsyn till att nykterhetsvården
samtidigt »lever under knapphetens kalla stjärna». De positiva element hos
nuvarande system, som givetvis kunna påvisas, anser nämnden icke vara av
den tyngd att systemet bör fortleva.

Stadsfullmäktige i Gävle åberopar ett av stadens nykterhetsnämnd avgivet
yttrande vari anföres.

Nykterhetsnämnden delar helt kommitténs uppfattning att det nuvarande
restriktionssystemet icke tillnärmelsevis medfört de förbättringar i det allmänna
nykterhetstillståndet, som man avsåg att nå med detsamma, när det infördes.
Syftet att genom tillkomsten av ett ransoneringssystem hålla tillbaka
missbruket har icke lyckats. Att restriktionssystemet under sina första år
medförde vissa förbättrade förhållanden, när det gällde att komma tillrätta
med alkoholmissbruket är möjligt, men det har med åren verkat i en allt
mera ogynnsam riktning och nämnden är för sin del av den uppfattningen,
att man genom att bibehålla detsamma får svårare att vinna den förståelse
hos allmänheten, som är nödvändig för att på andra vägar, exempelvis genom
upplysning och en effektiviserad nykterhetsvård, åstadkomma en minskad
alkoholkonsumtion och som följd härav en minskning av missbruket.
Restriktionssystemet måste onekligen anses behäftat med så många negativa
sidor, att det hos den stora massan av köpare, de ur nykterhetssynpunkt
oantastbara människorna, skapat irritation och en känsla av oberättigat förmyndarskap.
Dessutom är det otvivelaktigt så som kommittén i sin principmotivering
anför, att ransoneringen medfört en sugning uppåt till tilldelningsmaximum
och en insugning i kundkretsen av sådana, som eljest skulle
ha stannat utanför. Ransoneringen av spritdrycker har sålunda verkat på
samma sätt som ransoneringar på andra områden, nämligen att man inte
vill låta någon del »frysa inne» samt att det uppammat till överlåtelser i
mycket stor utsträckning till icke motboksberättigade ungdomar och till sådana
äldre personer, som på grund av nykterhetsanmärkningar icke själva
ha inköpsrätt av spritdrycker. Ytterligare en omständighet av stor betydelse,
som talar emot det nuvarande ransoneringssystemet, äro de mycket höga
kostnaderna för den individuella utminuteringskontrollen, vilken de facto
omfattar hela kundkretsen, ehuru det endast är en förhållandevis liten del
av samtliga kunder, som på grund av nykterhetsanmärkningar borde vara
föremål för kontroll.

Stadsfullmäktige och nykterhetsnämnden i Göteborg finner att kommittén
förebragt bindande bevisning för att det nuvarande restriktionssystemet
överlevt sig själv och bör avskaffas. Erfarenheterna från Göteborg bestyrker
alt systemet misslyckats i sin uppgift alt avstänga missbrukarna från sprit.
Detta bar särskilt framträtt under de senaste åren, sannolikt beroende på att
bruket att överlåta motbokssprit ökat. Delvis sammanhänger detta med att

!) Itiluing till riksdagens protokoll i samt. Nr Ml.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

de utländska arbetarna, vars alkoholvanor i allmänhet varit inriktade på
vinkonsumtion, av systembolaget ansetts böra i tilldelningshänseende vara
likaberättigade med sina svenska arbetskamrater och följaktligen begagnat
sig av föreliggande möjligheter att »hjälpa» arbetskamraterna och samtidigt
öka sina inkomster. — I yttrandet uttalas vidare att det torde vara
odisputabelt att systemets spärrverkan förbytts i sin motsats. Härvidlag pekar
man på samma förhållanden som åberopats av länsstyrelsen i Örebro
län. Det kan, enligt yttrandet, icke på sakliga grunder bestridas, att systemet
icke blott är ineffektivt och maktlöst utan även blivit en direkt fara för
nykterheten därigenom att spriten kommit att framstå såsom något eftersträvansvärt,
icke minst för ungdomen.

Uttalanden av liknande innebörd återfinnes i yttrandet från stadsfullmäktige
i Hälsingborg.

Bland nykterhetsorganisationerna åberopar Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund, Sveriges Storloge av IOGT samt Nationaltemplarorden ett uttalande
av Nykterhetsfolkets landsmöte 1953, vari — efter en redogörelse för
kommitténs ståndpunkt — anföres följande.

Även om det inom nykterhetsrörelsen naturligen råder olika uppfattningar
om i vilken grad ransoneringen medverkat till den skildrade utvecklingen,
biträder landsmötet slutsatsen att ransoneringen varit en faktor,
som stegrat konsumtionen. Motbokssystemet har emellertid icke endast bidragit
att öka antalet konsumenter och stegra totalkonsumtionen utan har
därjämte uppenbarligen varit i hög grad ineffektivt, när det gällt att motverka
missbruket. På grund härav anser landsmötet, att ransoneringssystemet
snarast bör avvecklas. En dylik avveckling skapar enligt landsmötets
mening ett gynnsammare utgångsläge för de åtgärder till den svenska
folknykterhetens främjande, som landsmötet anser erforderliga.

IOGT tillägger.

Nykterhetskommitténs undersökningar ger obestridligen vid handen, att
vanebildningen även inom avstängda grupper kunnat fortgå oberoende av
restriktionerna. Sverige visar i det avseendet ingen olikhet i förhållande till
andra länder. Missbruket i vårt land har inte utvecklat sig gynnsammare än
på andra håll och i fråga om storleksordningen av missbrukarandelen i befolkningen
är vår nivå ingalunda föredömlig. Andelen ungdomar bland fylleristerna
är hos oss större än på andra håll, där jämförlig statistik står till
buds. Ransoneringen har också, såsom framgår av kommitténs jämförelse
med Finland, orsakat en fullständigt onormal fördelning av inköpen med
hänsyn till deras storlek. Vi saknar en normal andel småköpare och de med
åldern stigande inköpen har inte motsvarighet i ett dylikt ökande behov i ett
land utan ransonering. Då vår konsumtionsnivå synes vara mycket hög och
redan vår lägsta vanliga månadstilldelning svarar mot genomsnittsinköpen i
det ransoneringsfria Finland, saknar man anledning att tolka denna fördelning
av inköpen såsom uttryck för en press nedåt. Allt tyder på att ransonerna
är så stora, att de ofta rymmer möjlighet till suggestion uppåt. Då
detta medför att stora grupper av äldre och enligt systembolagens bedömning
socialt stabila medborgare genom den relativt stora tilldelningen får
mera sprit än de normalt skulle efterfråga har vi här en stark kraft, som
medverkat till överlåtelse i olika former.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

131

Även Nationaltemplarorden har fogat ytterligare synpunkter till landsmötets
uttalande och ingår därvid i viss mån i polemik mot de yttranden
som ställer sig kritiska mot kommitténs uppfattning. Orden anför.

Till grund för undersökningarna ligger en metodisk regel av väsentlig
innebörd: man kan avgränsa det inflytande, som utövas av bestämda faktorer
i ett land endast genom att jämföra dess utveckling med utvecklingen
i andra länder, vilka erbjuder så stor likhet som möjligt utom just i fråga
om den eller de faktorer man vill veta effekten av.

Kommittén har tillämpat denna regel och därvid till en början kunnat
visa, att den svenska spritkonsumtionen under mellankrigsåren 1923—1938
utvecklats mera ogynnsamt än Danmarks, Englands och Hollands. Därvid
har man först rensat bort det inflytande, som olikhet i pris och inkomst utövat.
Sveriges avvikelse från de tre övriga länderna framstår med ökad skärpa
då man finner, att de tre jämförelseländerna sinsemellan hade en mycket
lika utveckling.

Märkas bör att den valda tidsperioden är den för ransoneringssystemet
mest karakteristiska. En annan förtjänst med den valda tidsperioden är den
att den allmänna likheten i övriga hänseenden mellan de olika länderna
då var större än efter det andra världskriget, vilket förhållande har bidragit
till att ransoneringssystemets inflytande än säkrare bär kunnat fastställas.

Olika försök har gjorts att förklara den ogynnsamma svenska utvecklingen
såsom en följd av andra faktorer än ransoneringssystemet. Några av dessa
försök kan i fråga om den valda perioden utan vidare avvisas. Så är t. ex.
fallet med påståendet, att olikheten skulle föranledas av att det ena landet
haft krig, det andra inte. För Sveriges del å ena sidan och Hollands och
Danmarks å den andra gäller inte denna olikhet för denna period. Inte kan
man heller hänvisa till att de unga årsklasserna i vårt land haft så stora
inkomster. Tidvis kämpade nämligen den svenska ungdomen under mellankrigsåren
med svår arbetslöshet. Det kan dessutom anföras, att under dessa
år en rad konsumtionshämmande faktorer i vissa fall säkert, i andra sannolikt,
spelade större roll i vårt land än i de övriga här nämnda.

Det har sagts, att i Sverige miljön snabbare förändrats därhän, att alltfler
människor kommit att leva under stadsliknande förhållanden. Denna snabbare
urbaniseringstakt skulle förklara den ogynnsammare svenska utvecklingen.
Så är det emellertid icke fallet. Ser man till den rent ekonomiska
innebörden av miljöförändringen har nämligen det starkare urbaniseringsinflytandet
sannolikt redan bortrensats med den starkare stegringen av inkomstfaktorn
i Sverige. Ser man å andra sidan till det förhållandet, att alkoholvanetrycket
från miljön ökas vid inflyttning från landsbygd till tätort
måste man erinra sig, att denna ökning sannolikt är större i andra länder
än i vårt, där det lokala vetot i stor utsträckning verkat därhän, att den inflyttade
fortsatt att leva i ett samhälle frigjort från utskänkningsställcn
och andra försäljningsställen för alkohol.

Mot denna bakgrund är det fullt naturligt, alt nykterhetskommittén koncentrerat
sin uppmärksamhet på en möjlig återstående faktors — restriktionssystemets
— roll i den ogynnsamma svenska utvecklingen. NTO finner
för sin del nykterhetskommitténs undersökningar rörande denna roll helt
övertygande. Det gäller kommitténs redovisning av de grundläggande psykologiska
inflytelserna, det gäller den svensk-finska jämförelsen liksom den
för Sverige säregna olikheten i skilda landsdelars utveckling och det ävenledes
för Sverige säregna ungdomsfylleriet. NTO kan inte finna den an -

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

märkningen berättigad, att nykterhetskommittén feltolkat ransoneringens
inflytande.

Vissa försök till en annan tolkning av den svenska utvecklingen saknar
i några fall beviskraft, eftersom de utnyttjat sifferserier, som icke kan utnyttjas
för den oundgängliga internationella jämförelsen. I andra fall återigen
grundas de på omständigheter, exempelvis de höga ungdomsinkomsterna,
vilka icke förelåg under den period jämförelsen gäller.

När landsmötet uttalar, att ransoneringens avveckling skapar ett gynnsammare
utgångsläge för övriga av landsmötet föreslagna åtgärder till
folknykterhetens främjande, vill NTO för sin del skärpa omdömet därhän,
att en sådan avveckling inte bara främjar utan rentav är en förutsättning
för att verkan av dessa åtgärder över huvud skall komma att framträda.

Övriga ngkterhetsorganisationer anför i stort sett samma synpunkter som
redovisats av de här nämnda. Till landsmötets uttalande ansluter sig jämväl
stadsfullmäktige i Visby.

Landsorganisationen dryftar samtliga huvudpunkter i kommitténs bevisföring
och godtager i stort sett dess resultat. Kommitténs mening, att utvecklingen
av nykterhetstillståndet i Sverige skulle ha varit gynnsammare om
ransoneringen icke funnits, är enligt landsorganisationens uppfattning ett
starkt argument för att förslaget om ransoneringssystemets avveckling snarast
bör genomföras.

Jämväl Svenska Arbetsgivareföreningen instämmer i kommitténs åsikt att
restriktionssystemet icke fyllt sitt nykterhetspolitiska syfte utan bör avskaffas.
Med anledning av kritiken mot kommitténs på det statistiska materialet
fotade slutsatser uttalar föreningen att, även om kritiken synes ha visst fog,
det dock är föreningens uppfattning att de rådande restriktionerna i hög
grad bidragit till att rikta allmänhetens intresse på alkoholkonsumtion och
på spritfrågan överhuvud med ur nykterhetssynpunkt menliga följder. Föreningen
delar därför åsikten att ett avskaffande av restriktionerna i och för
sig bör genomföra ett genomsnittligt förbättrat nykterhetstillstånd i riket.

Kommitténs argumentering återkommer också i stor utsträckning i den
grupp av yttranden som, ehuru kritiska på vissa punkter, i sin
allmänna uppfattning står kommittén tämligen nära. Yttrandena karakteriseras
i allmänhet av en mera nyanserad anslutning till kommitténs grundsyn
än som kommit till uttryck i de förut återgivna.

Medicinalstyrelsen framhåller bland systemets avigsidor att tillgången till
sprit uppfattats som ett speciellt medborgerligt privilegium. Sådana inskränkningar
av den individuella tilldelningen som icke riktar sig mot missbruk
har medverkat till att öka konsumtionen. Styrelsen påpekar vidare att
systemet icke kunnat bemästra överlåtelserna samt att detta har en av sina
förutsättningar i det bristfälliga stöd som systemet har i det allmänna rättsmedvetandet.
Styrelsen ansluter sig därför till förslaget om systemets avskaffande
både av psykologiska skäl och med hänsyn till att denna form av
restriktioner icke har lyckats i sin huvuduppgift: fostran av det svenska
folket till ansvarskänsla inför alkoholproblemet. Sannolika skäl talar dock,
enligt styrelsen, för, att systemet haft viss spärrverkan med avseende å den

Kungl. Maj.ts proposition nr 151. 133

kategori missbrukare, hos vilka man ännu icke kunnat påvisa tecken till
manifest alkoholism.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner, att kommittén förebragt starka
skäl för sitt ståndpunktstagande. Även om länsstyrelsen icke helt kan ansluta
sig till kritiken mot restriktionssystemet, finner länsstyrelsen dock att
systemet överlevt sig själv. Länsstyrelsen erinrar om allmänhetens negativa
inställning och överlåtelserna; dessa har gjort systemet verkningslöst beträffande
dem som främst skulle skyddas, nämligen ungdomar och de redan alkoholskadade.
Ehuru länsstyrelsen sålunda på den avgörande punkten biträder
kommiltéförslaget, ser sig länsstyrelsen dock nödsakad att som sin
uppfattning uttala, att kommittén i någon mån överdrivit motbokssystemets
skadlighet och fördelarna med dess slopande.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner det tvivelaktigt om restriktionssystemet
har den suggestionseffekt som kommittén med sådan skärpa sökt tillskriva
detsamma. Däremot är länsstyrelsen såtillvida enig med kommittén
att systemets maximala nykterhetsfrämjande effekt i stort sett kan anses
uppnådd och att man icke utan ogynnsamma följdverkningar torde inom ramen
för detsamma kunna uppnå ytterligare resultat. I följd härav torde
fordras att nya vägar beträdes.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar.

All ransonering — även sådan som orsakas av knapphet — ger i längden
anledning till irritation och skapar gärna kontroverser. Det kan säkerligen
ej förnekas att den maktställning, som tillkommit spritbolagens tjänstemän,
på sina håll medfört att ransoneringen handhafts formalistiskt och
urartat till ett stelt byråkratiskt system. Ransoneringen har även på vissa
punkter gjorts snävare —- t. ex. beträffande motboksåldern — än vad de
allmänna reglerna förutsätta. Även om ransoneringen på senare år tillämpats
mera liberalt och med större smidighet, kvarstår säkerligen mycken
ovilja mot densamma. Om man härtill lägger den omständigheten att ransoneringen
ej kunnat förhindra missbrukarna att åtkomma alkohol, är det
ej förvånansvärt att ransoneringen vunnit så föga fäste i det allmänna rättsmedvetandet.
Att ändra detta förhållande torde vara svårt redan av det
skälet att som nykterhetskommittén påvisat — ransoneringen ej kunnat
hindra ökning av genomsnittskonsumtionen och därmed även missbruket.

Kommitténs bedömningar grunda sig på ett omfattande statistiskt material.
För den på området icke sakkunnige är det knappast möjligt att på
varje punkt verifiera resonemangen. Bl. a. gäller detta frågan om prisrelationerna
och priselasticiteten. Av erfarenhetsgrund vill man dessutom gärna
framhålla, att det inte minst i sådana av den mänskliga naturen beroende
och komplicerade spörsmål som alkoholfrågan är vanskligt att uteslutande
förlita sig på resultatet av statistiska undersökningar. Den oberäkneliga
mänskliga faktorn är svår att fånga och redovisa. Tradition och ovägbara
förhållanden på det ideella planet försvåra vidare jämförelser mellan förhållanden
i olika länder och t. o. m. i skilda delar av samma land.

Men även med hänsyn lagen (ill felkällor av nu angivna och liknande
beskaffenhet synas kommitténs undersökningar ge grund för antagandet
att ransoncringssystemet i vart fall i den nuvarande utformningen spelat ut
sin roll som verksamt hinder mot missbruket. Den slutsats som kommittén
i detta avseende kommit fram till rimmar rätt väl med de allmänna iakttagelserna
på området.

134

Kungi. Maj.ts proposition nr 151.

Som ovan antytts har det nuvarande systemet ej kunnat hindra missbruket.
Men kommittén anser att man även måste ge systemet skulden för att
konsumtionen hålles uppe på en för hög nivå. I och för sig är det visserligen
rimligt att antaga, att den mänskliga naturen reagerar efter samma linjer
inför spritransonering som inför annan ransonering av åtrådda varor.
Och intet talar i själva verket emot att ransoneringen kan ha den av kommittén
påstådda suggererande och vanebildande verkan. Men ändå är steget
långt mellan å ena sidan att frånkänna systemet tillräckligt hämmande
verkningar och å andra sidan påståendet om dess betydelse som aktiv faktor
för framkallande av spritbruk och därmed gynnande av missbruk.

Det är tveksamt om motbokssystemet, även om det onekligen kan ha utövat
en viss vanebildande effekt, bör ges en så väsentlig skuld till den oförmånliga
utvecklingen som kommittén trott sig finna. Exempelvis sociala
och personliga anpassningsproblem i förening med ökad fritid och höjda
inkomster kunna ha större andel i skulden än vad kommittén antagit.

Oaktat sålunda vissa grundlinjer i kommitténs förslag ge anledning till
tveksamhet är det knappast möjligt att motbevisa det väsentliga i dess slutsatser.
Det försök härtill, som göres i den Utterströmska reservationen, når
väl egentligen ej längre än att det nuvarande systemets i och för sig ej bestridda
konsumtionshämmande verkan framhäves. Mot kommitténs av undersökningsresultaten
stödda åsikt om systemets vanebildande verkan är det
svårt att förebringa bärande skäl. Under sådana omständigheter är det möjligt
att kommitténs förslag om motbokssystemets avskaffande bör accepteras.

Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län anser att motbokssystemet
kommit att dominera de senare årens nykterhetspolitiska debatt på ett sätt
som oförtjänt skjutit andra alternativa eller jämsides med detta system anlitade
metoder i bakgrunden. Enligt nämndens mening har systemet spelat
ut sin roll och erinrar därvid bl. a. om att den individuella kontrollen till
följd av det starkt ökade antalet motboksägare blivit en av organisatoriska
skäl tämligen omöjlig uppgift. Nämnden vill icke taga ställning till de slutsatser
kommittén dragit av sina subtila statistiska jämförelser med utlandet,
även om mycket talar för deras riktighet. Nämnden finner att systemets
spärrverkan icke är av sådan styrka eller sådant värde attt de mycket stora
kostnaderna kan försvaras.

Stadsfullmäktige och nykterhetsnämnden i Malmö förklarar sig i allt väsentligt
dela kommitténs principiella uppfattning. I yttrandet konstateras
att systemet misslyckats på den centrala punkten, nämligen att hindra spriten
att finna väg till missbrukarna.

Restriktionssystemets upphovsmän menade, att man genom sinnrikt uttänkta
restriktiva åtgärder, samtidigt som man icke lade några mera besvärande
hinder i vägen för den måttliga förbrukningen av alkohol, skulle
med tämligen stor effektivitet kunna hindra de egentliga missbrukarna
från att komma över sprit. Man förbisåg emellertid viktiga psykologiska
fakta: man räknade sålunda uppenbarligen icke tillräckligt med att den
dynamiska kraft, som ett mer eller mindre sjukligt alkoholbegär utgör, icke
kan dämmas upp av i lagparagrafer fixerade avstängningsförbud utan alltid
söker att på något sätt bli tillfredsställd. Under de år, som gått sedan
systemet genomfördes, har en flod av motbokssprit, som av motboksinnehavare
direkt eller genom langares förmedling överlåtits åt alkoholmiss -

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

brukare, flutit över landet. Nämnden har under sin verksamhet sedan ett
flertal år tillbaka kunnat konstatera i hur påtagligt ringa grad restriktionerna
hindrat missbrukare från att berusa sig. De grövre missbrukarnas
alkoholvanor har ofta en mer eller mindre periodisk karaktär, och man
borde väl, om motbokssystemet haft någon effekt kunnat vänta sig, att en
dylik period någon gång brutits genom att missbrukaren icke kunnat få tag
i berusningsmedel. Några exempel härpå har emellertid knappast kunnat
påvisas. I regel brukar den alkoholhungrige först hålla upp att berusa sig,
då han kommit i ett sådant tillstånd, att alkoholbegäret för tillfället hunnit
att tona bort.

1 yttrandet uttalas tvivel på bärigheten av kommitténs på inköpssiffrorna
grundade bevisning för systemets suggestionseffekt. Betydligt större beviskraft
tillmätes kommitténs utländska jämförelser. Oaktat svårigheterna vid
en sådan jämförelse kan man, enligt yttrandet, icke bortse från kommitténs
resultat. Restriktionssystemets roll som en betydelsefull faktor i sammanhanget
kan ej uteslutas.

Starkare kritik anföres i den tredje gruppen av yttranden. Som
förut nämnts följer dessa i allmänhet kommittén så långt att de anser att
motbokssystemet icke längre gör nämnvärd nytta eller i varje fall icke så
stor nytta att det motsvarar kostnaderna och andra olägenheter, varmed
systemet anses förbundet. Men kommitténs uppfattning underkännes på
väsentliga punkter. I allmänhet göres gällande att systemet icke har de skadeverkningar
som kommittén påstått.

Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar, att om än motbokssystemet icke, som
kommittén hävdar, stimulerar spritkonsumtionen, har det dock icke lyckats
i avsevärd grad försvåra åtkomsten av spritdrycker för de kategorier som
avstängts från motbok eller ännu icke blivit berättigade att erhålla sådan.
Länsstyrelsen finner i likhet med kommittén önskvärt att det kostnadskrävande
motbokssystemet avvecklas.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Västernorrlands län,
som tillika framhåller, att systemet utövar en icke obetydlig spärrverkan.
Uttalanden av snarlik innebörd göres även av länsnykterhetsnämnderna i
Uppsala, Östergötlands, Kristianstads och Södermanlands län. Den sistnämnda
ser en väsentlig orsak till systemets minskade spärrverkan i de uppmjukningar
i tillämpningen som företagits på senare år.

Länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker motbokssystemets avskaffande
främst med hänsyn till den bristande effektivitet som vidlåder detsamma
vid bekämpandet av alkoholmissbruket. Länsstyrelsen anför bl. a.

Uppenbarligen är det värdefullt att ha tillgång till statistiska uppgifter,
särskilt när de ge klart besked om berörda förhållanden. Frågan är emellertid
vilka slutsatser man kan draga av det framlagda materialet. Livets skiften
sådana de uttrycka sig i mänskligt handlande låta sig icke så lätt fångas
i en matematisk-statistisk formel. Det förefaller som om kommittén i sina
slutledningar ibland gått längre än vad försiktigheten bort bjuda. Särskilt
grannlaga är jämförelsen mellan Sverige och utlandet eftersom sifferuppgifterna
grundas på vitt skilda förhållanden. Sålunda torde uppgifter om fylle -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

riförseelser i olika länder icke vara direkt jämförbara. Uppfattningen när
man skall beivra ett fyllerifall skiftar och är beroende av vederbörande lands
speciella förhållanden. Här spela sådana svår jämförbara faktorer som folklynne,
sedvänja och lagstiftning in.

Länsstyrelsen har inhämtat att antalet utskänkningsställen med fullständiga
spriträttigheter inom Kopparbergs läns landsbygd åren 1951 och 1952
voro 5 respektive 6. Motsvarande siffror för Malmöhus läns landsbygd utgjorde
163 respektive 164. Antalet fylleriförseelser under första hälfterna
av dessa år uppgick i Kopparbergs län till 184 respektive 277, vilket motsvarar
0,90 respektive 1,36 fall per 1 000 innevånare. Antalet fvllerifall för
Malmöhus läns landsbygd utgjorde samma tider 144 respektive 190, vilket
motsvarar 0,67 respektive 0,89 fall per 1 000 invånare. Av dessa kalla siffror
skulle det ligga nära till hands att draga den slutsatsen att den restriktiva
hållningen i Kopparbergs län ifråga om utskänkningsrättigheter varit
en orsak till det större antalet fylleriförseelser i detta län. Länsstyrelsen vågar
emellertid icke draga en sådan slutsats, eftersom förhållandena i de båda
länen i mångt och mycket skifta. Länsstyrelsen har endast velat nämna siffrorna
för att visa hur svårt det är att från statistiken göra jämförelser beträffande
nykterhetsförhållandena i olika län. Hur mycket vanskligare måste
det då icke vara att med utgångspunkt från statistiken draga paralleller
mellan skilda länder.

Länsstyrelsen anser för sin del att det är tveksamt om man av det föreliggande
materialet kan draga så vittgående slutsatser beträffande ransoneringssystemets
verkningar som kommittémajoriteten ansett sig kunna göra.
Oavsett vilken ståndpunkt man intager i denna fråga torde emellertid kunna
konstateras att restriktionssystemet icke kunnat tillräckligt effektivt förhindra
förekomsten av ett synnerligen allvarligt alkoholmissbruk.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att den icke genom kommitténs
bevisning blivit övertygad om att restriktionssystemet framkallat ökad
konsumtion och stegring av missbruket, samt anför.

Den på lång sikt stigande tendensen hos alkoholkonsumtionen — som ej
återfinnes i vissa andra länder utan restriktioner — behöver sålunda enligt
länsstyrelsens mening icke bero på kontrollsystemet såsom sådant utan kan
och bör nog snarare tillskrivas andra faktorer, bl. a. det ökade välståndet i
landet och utvecklingen av umgängessederna i samband därmed ävensom de
här tillämpade maltdrycksrestriktionerna. Den omständigheten att övervägande
antalet motboksinnehavare helt utnyttjar sin inköpsrätt synes ej heller
utgöra något bindande bevis för det individuella kontrollsvstemets suggestionsverkan
på konsumtionen i stegrande riktning. Nämnda förhållande
kan ju lika väl tyda på att de tilldelade kvantiterna i allmänhet äro mindre
än vad kunderna skulle vilja köpa och att motbokskontrollen alltså faktiskt
i många fall fungerar som en spärr mot en högre konsumtion. Av kommitténs
statistiska utredningar synes man å andra sidan nödgas draga den
slutsatsen, att man genom restriktionssystemet icke lyckats komma till rätta
med det egentliga alkoholmissbruket.

I yttrandet från Stockholms stadsfullmäktige och nämnder anföres bl. a.

Det finns ingen anledning att ifrågasätta riktigheten av kommitténs iakttagelser
liksom dess bedömning av huvuddragen i utvecklingen. I vad mån
restriktionssystemet, vars betydelse vid dess införande även kommittén vitsordar,
skulle för den fortsatta utvecklingen av det allmänna nykterhetstillståndet
få den rent negativa betydelse, som kommitténs majoritet förutsät -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151. 137

ter, synes emellertid inte utan vidare vara styrkt av det förebragta slatistisku
materialet.

Intressant är därvid att konstatera, hur de som fasthälla vid restriktionssystemet
i viss utsträckning åberopa samma statistiska material som stöd
för sin ståndpunkt, dock givetvis med annan uttolkning av innebörden. Överhuvudtaget
synes den allmänna invändningen kunna riktas mot utredningen,
att den präglas av en viss ensidighet genom den förutfattade uppfattningen
om restriktionssystemets obetingade skadlighet. Snart sagt varje analys av
inhämtade statistiska uppgifter eller andra fakta utmynnar i ett omdöme
om den nuvarande ordningens skadlighet.

Det kan ifrågasättas, om inte kommittén därigenom kommit att bevisa för
mycket. Den har skruvat upp förväntningarna på resultatet av restriktionssystemets
avveckling ganska högt.

Det synes även, som om en mera balanserad och moderat bedömning av
restriktionssystemets betydelse varit på sin plats med hänsyn till de verkliga
svårigheterna att få "en faktisk bevisning för vilken roll egentligen restriktionssystemet
och dess konstruktion haft för utvecklingen av nykterhetstillståndet
i landet. Kommittén har själv pekat på en rad faktorer av
betydelse för utvecklingen, liggande helt utanför rusdryckslagstiftningen.

Nykterhetskommitténs ganska pessimistiska bedömning till trots måste
dock konstateras, att alkoholkonsumtionen hos befolkningen genomsnittligt
sett har minskat icke oväsentligt.

Det bör då även beaktas, att kvinnorna i större utsträckning än tidigare
bruka alkohol. Detta kan visserligen ur rent absolutistisk synpunkt anses beklagligt,
men måste bedömas vara en logisk följd av den allmänna, ekonomiska
och industriella utvecklingen, kvinnornas deltagande i produktionsprocessen
och överhuvudtaget deras emancipation och likställighet med männen.
.

Under alla förhållanden är den faktiska innebörden av kvinnornas okade
alkoholkonsumtion, att man vid en jämförelse i fråga om den genomsnittliga
förbrukningen per invånare och år kommer till att männens konsumtion
minskat icke oväsentligt genom att en redan i och för sig numera lägre genomsnittlig
konsumtionssiffra slås ut på både män och kvinnor.

Även om man sålunda i likhet med kommittén maste finna att vissa drag
i de senaste decenniernas utveckling äro ogynnsamma, kan dock som helhet
konstateras, att en obestridlig förbättring skett i fråga om nykterhetstillståndet
hos det svenska folket. Bilden av förbättringen framträder än klarare,
om man jämför utvecklingen under hela halvseklet. Det fruktansvärda masssuperi
bland de fattigare klasserna, som florerade i början på detta århundrade,
har försvunnit, likaså ymnigheten i dryckesvanorna inom medel- och

överklass. . ...

Kommitténs huvudsakliga utredningsmetod har varit den janförande statistiska.
Självfallet är denna metod icke blott värdefull utan även ofrånkomlig.
Som enda instrument ger den dock en något för stel och schematisk
bild av utvecklingen. .

Den tillämpade renodlat statistiska metoden har även den avgjorda begränsningen
— vilket kommittén själv framhållit — att ändringar i vanor,
moraliska värderingar, administrativ praxis undanrycka en del av grunden
för jämförelser mellan siffror, som avse längre skilda tidpunkter. Ett typiskt
exempel på detta är fylleristatistiken. Det är ganska uppenbart, att i
en tid, då massuperiet var vida utbrett och överhuvudtaget dryckesvanorna i
alla samhällsklasser voro mindre måttfulla, blcvo t. ex. inte de på gatan påträffade
fylleristerna anhållna och åtalade i samma utsträckning som numera.
En berusad person var inte »påfallande» på samma sätt som vid ett

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

senare, mera strängt betraktelsesätt. Redan av detta skäl är fvlleristatistiken
icke helt jämförbar.

Härtill kommer, som kommittén påpekat, att polisverksamheten på landsbygden
intensifierats kraftigt under de senare decennierna. Samtidigt har
»urbaniseringen» av landsorten via press, film, radio, enhetligt skolväsen,
förbättrade kommunikationer etc. skapat mera gemensamma moraliska
normer.

När man sålunda anlägger en mera historisk än enbart statistisk-teknisk
syn på utvecklingen och därvid går något längre tillbaka än vad nykterhetskommittén
gjort, förstärkes intrycket av att genomsnittligt sett en avgjord
förbättring av nykterhetstillståndet har skett men samtidigt av vilken
utomordentlig betydelse för denna utveckling alla de faktorer haft som legat
utanför alkohollagstiftningen. Kommittén har därvid själv anfört en rad
sadana omständigheter.

Utvecklingen av samhället är emellertid icke enkel och entydig och i alla
avseenden gynnsam. Parallellt med t. ex. förbättrad undervisning både på
det högre och lägre planet, en »kulturens demokratisering», så verka vid
sidan härav starka inflytelser i negativ riktning. Vissa delar av filmen och
av veckopressen, tecknade serier, dålig litteratur, liksom den ökade hetsen
och den skarpta konkurrensen och en rad andra liknande faktorer bidraga
inte bara till falsk idealbildning utan även till uppkomsten av starka neuroser.
Den moderna kulturen har även många avigsidor. Nöjesbegäret stimuleras
och lyxen som ideal uppammas ganska konsekvent på många sätt i det
nutida samhället.

De negativa drag i utvecklingen, som nykterhetskommittén med sådan
skarpa framhäver, äro i hög grad resultat av dessa förhållanden. Det ökade
ungdomsfylleriet sedan mitten på 30-talet (i Stockholm 1,9 per 1 000 år 1937,
det gynnsammaste året, må jämföras med 8,7 år 1952) är inte heller en isolerad
företeelse. Pa samma sätt har den allmänna ungdomsbrottsligheten
ökat väsentligt under samma tid.

Sammanhanget med den allmänna utvecklingen, de s. k. utomlegislativa
omständigheterna, tecknas för övrigt helt riktigt av kommittén, när den söker
ge förklaringarna till utbredningen av alkoholbruket.

Skälen för och emot restriktionssystemet anges i yttrandet på följande sätt.

Enligt vår mening kan kommitténs argumentering inte anses ge en helt
rattvisande bild av det nuvarande systemets betydelse, när det gäller att
bedöma olika faktorers inverkan på nykterhetstillståndet. Kommittén grundar
små resonemang i stor utsträckning på jämförande statistiskt material,
vars bevisvärde i vissa fall måste anses diskutabelt. Det är vidare uppenbart,
att alla försök alt draga slutsatser av förhållandena i andra länder
maste ge ytterst osäkra resultat, eftersom utvecklingen inom olika länder
— aven om den kan förete vissa gemensamma huvuddrag — alltid i betydande
utsträckning influeras av faktorer, som är speciella för eller som verkat
med större eller mindre styrka i de olika länderna.

Med den nuvarande utformningen av kontrollsystemet torde visserligen,
sasom nedan närmare skall utvecklas, förefinnas en strävan att erhålla så
hög sprittilldelning som möjligt och detta förhållande kan i sin tur vara
agnat att hoj a spritkonsumtionen. Å andra sidan har motbokssystemet säkerligen
i andra fall en konsumtionsbegränsande effekt. Det är emellertid
icke möjligt att av de statistiska undersökningarna som kommittén redovisat
utläsa, vilken av dessa ransoneringseffekter som är den tyngst vägande,
och en diskussion på basis av undersökningarna om uttagningsfrekvensen
på motböckerna kan icke skapa klarhet i denna fråga.

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

De positiva sidor, som det nuvarande systemet haft, äro nästan helt undanskymda
i kommittébetänkandet. Kommittén ger visserligen uttryck tor
den uppfattningen, att restriktionssystemet sannolikt haft en konsumtionshämmande
effekt vid införandet och tiden närmast därefter, men att det
sedan övergått till att bli eu konsumtionsstimulerande faktor. Hur man an
vill bedöma den suggestion till ökad konsumtion, som anses ligga i det nuvarande
systemet, så förefaller det dock troligt, att motboken for vissa kategorier
kan ha en konsumtionsbegränsande verkan. Visserligen inte nar det
«äller de grövsta missbrukarna, men sannolikt i en del fall av begynnande
eller lindrigare spritmissbruk. Många hustrur till alkoholbrukare betrakta
säkert motboken som en hjälp i sin strävan att hålla mannens spritbruk

inom någorlunda rimliga gränser. ..

Man kan heller inte bortse från den positiva sida hos systemet som bestar
däri, att det ger möjlighet att på ett tidigt stadium kunna få kontakt med
de konsumenter, som visa tecken till spritmissbruk, och påverka dem till ett
försiktigare umgänge med alkohol.

Det torde emellertid icke vara nödvändigt, och det ar kanske ur vissa
synpunkter rent av olämpligt att såsom kommittén gjort lägga tyngdpunkten
av argumenteringen på försök till bevisning av systemets totala skadlighet
ur nykterhetssynpunkt. Eftersom restriktionssystemet obestridligen
medför ett intrång i människors frihet och ett individuellt registrerande och
kontrollerande, som inte är motiverat när det gäller den överväldigande majoriteten
av medborgare, så synes man böra intaga den principiella standpunkten,
att systemet vid varje tidpunkt måste kunna gora sannolikt att
dess bibehållande är nödvändigt. Bevisbördan måste alltid ligga hos anhangarna
av restriktionssystemet.

Om man med denna utgångspunkt granskar systemet, uppställer sig en

rad kritiska synpunkter. ....

Det är möjligt, att restriktionssystemet kan ha en viss sparrverkan, nar
det gäller de delar av landet, där det är långt till utminutenngs- och utskänkningsställen.
I en storstad som Stockholm är det relativt latt att ta
tillgång till alkoholvaror, vare sig det gäller genom utminutering eller utskänkning.
I synnerhet må framhållas, att den rikliga förekomsten a\ utskänkningsställen
för såväl spritdrycker och vin som maltdrycker ger stora
möjligheter att komplettera motboksspriten genom besök på restauranger
och ölkaféer. Det torde även vara lättare att skaffa sig överlåten motbokssprit
i Stockholm än i de landsbygdsbetonade delarna av landet, över huvud
taget äro de så ofta förekommande överlåtelserna en grundläggande svaghet
i restriktionssystemet, då de i väsentliga avseenden sätter själva systemet ur
spel. Härtill kommer den allmänt moralupplösande verkan av ett sa utbrett
överträdande av lagen. Under dessa förhållanden kan restriktionssystemet i
stor utsträckning sägas ha överlevt sig självt, när det gäller att stävja alkoholmissbruket.
Med hänsyn härtill kan det icke vara försvarligt att bibehålla
det för staten dyrbara restriktionssystemet med det krångel och det
intrång på medborgarnas rätt att själva bestämma över sitt handlande, som
systemet innebär.

‘ En faktor, som förtjänar beaktande i sammanhanget, ar de stora kostnader
och den stora personalåtgång, som äro förbundna med det nuvarande
restriktionssystemet i jämförelse med de kostnader samhället lägger ner på
övriga nykterhetsfrämjande åtgärder.

En väsentlig avigsida hos det nuvarande systemet ar den »spritbyrakrati»,
som har sitt upphov och sin grund i den individuella kontrollen. Av utredningen
framgår, att den alldeles övervägande delen av befolkningen ar alko -

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

holkonsumenter, samt att de i nykterhetshänseende skötsamma utgöra omkring
90 % av folket. Det torde kunna ifrågasättas, om det då är berättigat
att en stor majoritet av befolkningen även i fortsättningen skall behöva
torekomma i innehållsrika hemliga register och känna sig utsatt för ett förmyndarskap,
som i de flesta fall är helt obehövligt. Åtskilliga fall av misstag
och orättvisor samt administrativt godtycke måste härigenom förekomma.

En av de starkaste invändningarna, som kan göras mot det nuvarande
restnktionssystemet, är, att systemets kontroll icke begränsats enbart till
medborgarnas skötsamhet i nykterhetshänseende.

Som framgår av nykterhetskommitténs statistiska undersökningar ha nykterhetsanmarknmgarna
varit i minoritet bland skälen för att nv motbok
eller förhöjnmg av tilldelningen vägrats och för nedsättning av tilldelningen
erhetsanmärkning har angivits som anledning endast i respektive
o7,b %, 8,6 % och 20,8 % av fallen. Här torde man finna en av de viktigaste
orsakerna till att sprittilldelningens storlek kommit så i centrum i diskussionerna
man och man emellan och att som en följd därav restriktionssystemet
fått ett så ogynnsamt psykologiskt inflytande.

Eftersom restriktionssystemets förmyndarskap i icke oväsentlig mån har
att karaktären av inblandning i folks skötsel av sin ekonomi, ha ingripanden
uppfattats som utslag av en klasslagstiftning. Ju mer samhällets demoratisering
fortskridit desto mer stötande ter sig varje form av särlagstiftmng
och oviljan mot systemet liksom uppluckringen av moralen på detta
område har i hog grad sin grund i dessa förhållanden.

Sammanfattningsvis må sålunda sägas, att även om systemet tidigare haft
vissa iort]anster och även fortfarande för vissa kategoriers alkoholkonsumtion
kan tankas vara av betydelse, så synes det likväl i sin helhet ha överlevt
sig sj al vt. Att låta den överväldigande delen av befolkningen även för
t ramtiden vara underkastad restriklionssystemet med allt vad detta innebär
av ingripande i den personliga friheten, förmyndarskap över människor
m. m. kan icke vara motiverat. Det må gärna medgivas, att vissa av de mera
irriterande yttringarna av systemet — hänsynstagande till ekonomiska förnauanden
in in. — icke är oupplösligt förbundna med systemet såsom såaant
utan val kunna avlägsnas isolerat. Men systemets auktoritet är så undergrävd
i folkmedvetandet, att en dylik delreform icke torde tjäna något
sylte, framfor allt med hänsyn till att de då kvarstående delarna icke kunna
pavisas vara erforderliga. Under dessa förhållanden tillstyrkes att restriktionssystemet
avskaffas.

Overståthållarämbetet har beträffande frågan om motbokssystemets avskaffande
icke kunnat komma till någon bestämd övertygelse samt framhåller,
att skäl — och starka skäl — anförts både för och emot avskaffandet.
Efter att ha redogjort för kommitténs och stadsfullmäktiges ståndpunkter
i frågan och med ståndpunkterna följande konsekvenser fortsätter ämbetet.

Ämbetet kan icke helt ansluta sig till de slutsatser stadsfullmäktige dragit
f.v_^ Cgt!n ™menng; Det. kan näppeligen vara riktigt, att av det förhåliandet
att det tdl äventyrs icke visats, att motbokssystemet numera fullgör
ansedd verkan, draga den konsekvensen att motbokssystemet utan vidare

a.TS.. at .• Men även om ämbetet hyser den uppfattningen, att kommittén
mahanda i alltför starka färger målat innebörden och verkningarna av
det nuvarande systemet — särskilt känner sig ämbetet icke övertygat om
att systemet har den suggestiva verkan som kommittén antytt — finner
ämbetet dock övervägande skäl tala för att motbokssystemet avskaffas.

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

I de yttranden som helt eller i allt väsentligt går emot kommi tténs
uppfattning hävdas allmänt, såsom förut omtalats, att motbokssystemet
alltjämt har övervägande spärrverkan samt att denna spärr
icke kan borttagas utan att något annat sättes i dess ställe.

Flertalet av de synpunkter, som åberopas från detta håll, redovisas i kontrollstyrelsens
och socialstyrelsens yttranden.

Kont rolls tyr elsen går till en början in på kommitténs undersökning av
trenden under mellankrigstiden i Sverige, Danmark, Nederländerna och
Storbritannien samt anför.

Beträffande denna undersökning må till en början anmärkas, att varje
kalkyl av den art, varom här är fråga, måste vara ytterligt vansklig. Att
märka är dessutom, att man beräknat spritdryckskonsumtionen i liter pei
invånare, vilket med hänsyn till att i Sverige den vuxna befolkningens andel
av totalbefolkningen ökat starkt sedan åren 1925—1928 åstadkommer en
successivt stigande övervärdering av den svenska konsumtionen; det latta
hade varit att räkna med konsumtionen per invånare över 15 år

En annan svaghet hos beräkningarna är, att man för de tre främmande
länderna icke har samma fördelning på utminutering och utskänkning som
i Sverige. Pris- och konsumtionsserier torde icke heller helt ha motsvarat
varandra. Man måste vidare fråga sig, om förhållandena i de olika länderna
verkligen äro tillräckligt likartade för att det erhållna resultatet skall kunna
anses äga någon bärkraft. Redan den omständigheten, att det just är ländei
med mycket hög spritbeskattning som visa den fallande trenden, ger anledning
till eftertanke. Spritpriserna voro nämligen i dessa länder redan tore
år 1920 väsentligt högre än i vårt land. När kommittén gor gällande, att inflvtandet
av priserna eliminerats, kan detta i varje fall endast galla de prisförändringar,
som ägt rum under den tid beräkningarna omfatta, men däremot
icke de prishöjningar, som skedde före år 1920. Verkningarna av dessa
tidigare prishöjningar torde emellertid ha sträckt sig betydligt längre framåt
i°tiden. Att märka är också, att i Sverige skedde en stark urbanisering
under den här aktuella perioden, medan urbaniseringen i vissa av jamtorelseländerna
ägt rum under ett långt tidigare skede.

Sammanfattningsvis torde man kunna säga, att förekomsten av en stigande
trend för spritdryckskonsumtionen i Sverige under mellankrigstiden ingalunda
kan anses bevisad och att man måste vara synnerligen försiktig vid
bedömningen av orsakerna till att spritdryckskonsumtionen utvecklat sig
gynnsammare i jämförelseländerna.

Kontrollstyrelsen framhåller vidare att kommittén endast räknat med
konsumtionen av spritdrycker samt att, om den totala konsumtionen av
sprit, vin och Öl omräknas i ren alkohol, Sverige ingalunda intager någon
särställning. Beträffande spritkonsumtionens utveckling sedan tiden före
andra världskriget erinras om att Danmark och de länder där spritdryckskonsumtionen
dominerar visar betydligt större ökningssiffror än Sverige.

Styrelsen kritiserar härefter kommitténs uttalanden om missbrukets utveckling
i Sverige och i anslutning därtill gjorda internationella jämförelser.

Kommittén kunde här ha erinrat om att det registrerade fylleriet huvudsakligen
förekommer i städerna och i mycket liten utsträckning pa den
administrativa landsbygden. Under perioden 1920—1950 bär, såsom kommittén
i annat sammanhang påpekar, en betydande flyttning agt rum från

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

landsbygden till städerna, så att under det senare året 47 procent av befolkningen
bodde i städerna mot endast 30 procent år 1920. Att den totala fyllerifrekvensen
för hela riket icke undergått några större förändringar under
denna period måste därför innebära, att fyllerifrekvensen i städerna, sålunda
icke blott i Stockholm, avsevärt förbättrats. Detta är också fallet,
ehuru kommittén icke funnit anledning att omnämna det. Att fyllerisiffrorna
på den rena landsbygden stigit beror, såsom kommittén själv framhåller,
naturligtvis i viss mån på förbättrad polisbevakning.

Såsom kommittén framhåller, äro uppgifter om fylleri och andra alkoholskador
synnerligen vanskliga att använda vid en internationell jämförelse;
olikheterna i lagstiftning, praxis och statistikföring äro nämligen
stora. Kommittén lämnar emellertid en sammanställning över antalet fylleriförseelser
per 1 000 invanare i olika länder, angivna i procent av siffrorna
ior perioden 1911/13. Om de angivna uppgifterna säger kommittén, att »de
llesta» undersökta länderna ha större nedgång än vårt land. Verkliga förhållandet
är, att från perioden 1911/13 till perioden 1922/26 endast två länder
visa större nedgång än Sverige, medan de övriga fyra visa mindre nedgång.
Beträffande år 1949 föreligga siffror endast för sex länder, av vilka tre
— Storbritannien, Belgien och Nederländerna — visa större nedgång än Sverige,
medan två — Norge och Danmark — visa mindre nedgång. För Norge
ligga de absoluta fylleritalen per 1 000 invånare ungefär dubbelt så högt
som för Sverige. För Finland saknas jämförbar statistik för tiden före 1927;
de absoluta fylleritalen per 1 000 invånare ligga där omkring sex gånger
så högt som i Sverige. För Sverige äro för de fyra i tabellen angivna perioderna
1911/13, 1922/26, 1933/38 och 1949 — procentsiffrorna respektive
100, 52, 50 och 51. För Danmark äro motsvarande tal 100, 43, 50 och 63.

Man kan icke frigöra sig från det intrycket, att kommitténs jämförelse
mellan förhållandena i Sverige och utlandet är tendentiös och präglad av
en strävan att måla den svenska utvecklingen i mörka färger. Kommitténs
påstående, att »alkoholmissbruket i Sverige av i dag ter sig skrämmande
vid en internationell jämförelse», måste sålunda i varje fall betecknas som
starkt överdrivet.

Kommitténs slutsatser om motbokssystemets skadliga verkningar betecknas
av kontrollstyrelsen som en måttlös överdrift. I anslutning därtill framhåller
styrelsen, att kommitténs generella påstående om samband mellan konsumtion
och missbruk endast delvis har täckning i kommitténs material. Sådant
samband föreligger i fråga om månadssiffrorna, d. v. s. månader med
större utminutering uppvisar i regel högre fyllerisiffror. Men förhållandet
är det motsatta med årssiffrorna. Det råder ett nästan signifikant negativt
samband för perioden 1922—1937 och ett signifikant negativt samband
för perioden 1922—1947, vilket innebär att fylleriet minskats när spritförsäljningen
i systembutikerna ökats och ökals när försäljningen minskats.

Kontrollstyrelsen går härefter in på kommitténs svensk-finska jämförelser
rörande årsinköpens storlek. Frågan gäller, enligt styrelsen, icke huruvida
den svenska ransoneringen utövar en suggestionsverkan eller en spärrverkan
utan i vad mån och i vilken utsträckning en suggestionsverkan eller
en spärrverkan föreligger.

Styrelsen erinrar om att efterfrågan på extratilldelning är störst inom
den högsta tilldelningsklassen. Detta belyser enligt styrelsens mening ransoneringens
spärrverkan. I fortsättningen anföres.

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

En jämförelse mellan den svenska och den finska inköpskurvan visar, att
den svenska ransoneringen för ett stort antal konsumenter avklippt möjligheten
att göra verkligt stora inköp, på mer än 36 liter. Den finska kurvan
går här i höjden på ett särdeles markant sätt. Det ligger nära till hands att
sammanställa detta förhållande med det förut omtalade faktum, att antalet
fylleriförseelser är så mycket större i Finland än i Sverige. Kommittén söker
emellertid på ett föga objektivt sätt bagatellisera denna uppenbara
spärrverkan.

Efter att ha återgivit vissa av kommitténs argument fortsätter styrelsen.

För den granskare av materialet, som i motsats till kommittén icke inskränker
möjligheterna till ett kategoriskt »antingen — eller» utan räknar
med ett »både — och», är det icke nödvändigt att förutsätta, att alla de kunder
som nu köpa 12, 24 eller 36 liter, vid fri försäljning skulle ga upp
till de inköp, som representeras av maximivärdena av den finska kurvan.
Perspektivet är tillräckligt skrämmande, om man måste rakna med att
många skulle göra det. Hur pass »otänkbara» de av kommittén asyftade
kvantiteterna äro, kan man få en föreställning om dels av de nyss atergivna
finska siffrorna och dels av tillgängliga uppgifter om de svenska inköpen
före ransoneringens tillkomst. Genomsnittsinköpen i Sverige lago vid denna
tid vid omkring 40 liter (nu 20).

Styrelsen kritiserar, i likhet med reservanten Utterström, kommitténs jämförelser
mellan spritransoneringen och kristidens ransoneringar.

I juni 1953 lät kontrollstyrelsen vid ett systembolag verkställa en undersökning,
huru många motboksägare som åtnöjde sig med lägre tilldelning än
de enligt gällande tilldelningsnormer var berättigade till. I undersökningen
medtogs icke personer, som var över 66 år. Styrelsen yttrar.

Om suggestionsverkan förelåg, borde den icke endast innebära att uttagen
lågo nära den medgivna kvantiteten, utan också medföra, att alla motboksägare
gjort framställning om den högsta tilldelning, vartill de voro berättigade.
Den stickprovsundersökning som företogs visade emellertid, att vid
ifrågavarande bolag icke mindre än 41 procent av samtliga motboksagare
voro berättigade till högre tilldelning än de för närvarande innehade.

Kommitténs jämförelser mellan inköpen i olika åldrar gör enligt kontrollstyrelsen
uppenbart, att de nuvarande små uttagen för yngre personer tyder
på en genom ransoneringen åstadkommen nedpressning av inköpen. Till
grund härför åberopar styrelsen, att år 1916 medelinköpen i Sverige var
nästan lika stora i åldrarna 20—25 år som i de högre åldrarna eller ungefär
dubbelt så stora som nu samt att enligt kommitténs egen uppgift 14 procent
av de finska köparna i åldersklassen 21—29 år gör inköp på över 36 liter.

Såsom ett gott indicium på ransoneringens spärrverkan betecknas den
ojämna fördelningen av inköpen under olika delar av månaden. Härvidlag
åberopas samma skäl som anförts i Utterströms reservation. Styrelsen yttrar
fortsättningsvis.

I detta sammanhang vill kontrollstyrelsen peka på den skillnad i fÖl sälj -ningsutvecklingen, soiii föreligger i fråga om utminutering och utskänkning.
Kommittén synes sålunda icke ha observerat den motsägelse i fråga om antagandet
av suggestionsverkan kring motboken, som ligger i att restaurang -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

försäljningen, för vilken motbok ju icke erfordras, stigit avsevärt per invånare,
medan utminuteringen icke ökat eller företer sjunkande siffror under
samma perioder.

Helt allmänt kan man gentemot kommittén påpeka, att statistiska beräkningar
som avse att bevisa huruvida suggestionseffekt förefinnes och vilken
betydelse den over huvud taget haft, äro ytterst vanskliga att genomföra
Annu svårare måste det bil att draga några slutsatser av dylika beräkningar,
nar det galler en tidrymd, under vilken stora förändringar i fråga om levnadssätt
och levnadsstandard ägt rum. Huruvida motboken är orsaken till
(ten av kommittén påstådda breddningen av alkoholbruket kan enligt kontrolstyrelsens
mening icke konstateras, och om så är, kan icke heller dess
andel i denna utveckling fastställas.

För att påvisa att helt andra förhållanden än förekomsten av ett restriktionssystem
kan påverka utvecklingen åberopar styrelsen vissa åren 1940
och 1948 i Amerika verkställda undersökningar. Dessa ger bl. a. vid handen,
att antalet alkoholkonsumenter i Amerika år 1940 var cirka 40 miljoner,
medan det år 1948 stigit till 62 miljoner, vilket innebär en ökning med
55 procent på 8 år. Styrelsen anför.

, 1 d.e ,oljka staterna i Amerika finnas visserligen inskränkningar av skilda
slag i fråga om alkoholförsäljningen, men någon motbok eller några liknande
kvantitativa restriktioner för utminuteringen finnas däremot icke.
Det maste således vara helt andra omständigheter, som påverkat utveckmgen
i Amerika, och det torde vara sannolikt, att den mycket starka högkonjunkturen
varit den främst bidragande orsaken.

Kontrollstyrelsen anför i fortsättningen att frågeställningen måste bli fortsatt
ransonering eller prishöjning. I detta sammanhang betecknar styrelsen
ransoneringen som ett ofullkomligt medel att begränsa och motarbeta spritmissbruket.
Motbokssystemet utgör, enligt styrelsen, en värdefull ehuru
ingalunda fullständig spärr mot stora inköp. I fråga om valet mellan fortsatt
ransonering och prishöjning uttalas till förmån för det senare alternativet
bl. a., att det otvivelaktigt, sedan restriktionssystemets verkningar efter
en jämförelsevis lång prövotid befunnits vara relativt begränsade, skulle
vara av stort intresse att praktiskt undersöka effektiviteten i vårt land av
de höga prisernas system.

Socialstyrelsen yttrar om kommitténs jämförande statistiska metoder.

Pet ar en vansklig uppgift att utskilja verkningsgraden hos de olika orsaksfaktorer,
som ha varit verksamma vid utvecklingen av spritdryckskonsumtionen.
Jämförelser med andra länder kunna härvid visserligen giva
mycken upplysning men det är nödvändigt att värja sig mot benägenheten
att overskatta bärkraften hos dylika jämförelser, som icke kunna undgå
att vara behäftade med allehanda felkällor.

I likhet med kontrollstyrelsen vill socialstyrelsen påvisa oriktigheten av
kommitténs uppfattning att konsumtionsutvecklingen varit särskilt ogynnsam
i Sverige under de senaste årtiondena. Under den del av motbokssystemets
tillvaro, som ligger närmast i tiden, nämligen från mitten av 1930-talet
(åren 1933 1938) till slutet av 1940-talet (år 1949) har visserligen kon sumtionen

av spritdrycker per invånare ökat i Sverige, men så har även

145

Kiingl. Maj:ts proposition nr 151.

varit fallet i fem av de övriga sju länderna. Sverige intar, enligt socialstyrelsen,
ett mellanläge i fråga om styrkan av denna konsumtionsutveckling.

Beträffande ungdomsfylleriet anför styrelsen.

En närmare granskning av utvecklingsgången av ungdomsfylleriet ger
vid handen, att ökningen satte in med verklig styrka först i slutet av 1930-talet — då motbokssystemet hade varit i tillämpning under två årtionden
— och uppnådde ett maximum år 1943, varefter en markerad nedgång vidtog
till år 1946, åtföljd av en kraftig stegring under de allra senaste åren.
Nedgången under åren 1944—1946 var för den yngsta åldersgruppen så stor,
att antalet fyllerister inom denna grupp sjönk till mindre än hälften, och
även för de övriga ungdomsåldrarna var nedgången betydande, så att den
för åldersgruppen 21—25 år ledde till att antalet fyllerister per 1000 personer
under år 1946 var avsevärt lägre (18 %) än under begynnelseperioden
(åren 1925—1928) för dessa undersökningar av nykterhetskommittén. Det
är sålunda den stegring av ungdomsfylleriet, som har inträtt från och med
år 1947, som utgör grunden för nykterhetskommitténs uttalande om den
utomordentligt allvarliga utvecklingen i fråga om ungdomens alkoholvanor.
Motbokssystemet kan ju emellertid icke ha varit drivkraften härvidlag, eftersom
detta system hade tillkommit trettio år tidigare och icke har undergått
någon förändring under tiden efter år 1946.

Socialstyrelsen tager därefter ställning till kommitténs bevisning för motbokssystemets
konsumtionsökande verkan.

Beträffande ökningen av antalet motböcker åberopar styrelsen samma
skäl som i Utterströms reservation samt tillägger.

De årtionden, varunder motbokssystemet har gällt, utmärka sig av mycket
stora förändringar i ekonomiskt och socialt avseende. Den allmänna levnadsstandarden
har höjts kraftigt, vilket i och för sig är ägnat att verka utbredande
bland annat på det slag av lyxkonsumtion, som alkoholkonsumtion
utgör. Under hela denna tid har pågått en mer eller mindre intensiv urbanisering,
vilken måste antagas ha varit av stor betydelse i detta sammanhang,
eftersom andelen spritdryckskonsumenter regelmässigt är större i städer
och tätorter än på landsbygden. Helt visst ha även sådana förändringar
av mera abstrakt innebörd, som de starka förskjutningarna i människornas
allmänna värderingar och den genomgripande omvandlingen av den
allmänna livsstilen i icke ringa mån påverkat inställningen till njutningsmedlet
alkohol. Den av nykterhetskommittén påvisade minskningen av antalet
helt spritdrycksavhållsamma i landet — vilken kommittén till stor del
lägger motbokssystemet till last — får därför en fullt naturlig förklaring
av dessa allmänna orsaksfaktorer och erfordrar icke någon speciell förklaring
av sådant slag, som den av nykterhetskommittén antagna egenskapen
hos motbokssystemet alt verka utbredande på själva sedvänjan att förtära
alkohol.

Kommitténs uttalande att ransoneringen åstadkommer en sugning uppåt
av inköpen till tilldelningsmaximum bemötes av socialstyrelsen med huvudsakligen
samma argument som åberopats av kontrollstyrclsen. I anslutning
därtill upptager socialstyrelsen till bedömande kommitténs slutsatser
av de internationella jämförelserna samt anför.

Det bärkraftigaste av de av kommittén anförda skälen är, att den svenska
spritdryck skonsumtion eu har eu i jämförelse med andra länder aninärk 10

Dihang till riksdagens protokoll 195t. 1 samt. Nr 151.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ningsvärt hög nivå både absolut taget och med hänsyn till de faktorer utanför
lagstiftningen och de av skattehöjningar vållade prisstegringar, som i
Sverige liksom i andra länder hade bort minska denna konsumtion. Denna
synpunkt förtjänar givetvis mycket stort beaktande. Vid dylika internationella
jämförelser måste emellertid uppmärksammas, att den verkan som en
skattehöjning utövar på spritdryckskonsumtionens storlek varierar i hög
grad allt efter det sätt, varpå skattehöjningen har kommit till stånd. Om
skattehöjningen har inträtt medelst en lång rad av mindre stegringar,
som ha givit konsumenterna tillfälle att så småningom vänja sig vid de
höjda priserna, sa är den samlade effekten av dessa stegringar betydligt
svagare än verkan av en total skattehöjning av samma styrka, vilken har
satt in med ett slag och därigenom har kommit att tvinga till en omedelbar
brytning och omläggning av konsumtionsvanorna. Detta förhållande
är av största betydelse när det gäller att bedöma konsumtionsutvecklingen i
Sverige å ena sidan och de av nykterhetskommittén jämförda länderna å den
andra. Om man härvid begränsar sig till en jämförelse med Danmark —
för utvecklingen i detta land visar nykterhetskommittén särskilt intresse —
är det ett anmärkningsvärt faktum, att det i detta land har förekommit eu
dylik chockverkande skattestegring, nämligen under år 1917, då spritdrycksbeskattningen
av fiskaliska skäl höjdes från 0,60 kronor per 1 liter''100-procentig alkohol till 21,00 kronor, d. v. s. ökades i proportionen 1 till 35.
Enligt alla skildringar av verkningarna av denna för Danmark alldeles
exempellösa skattestegring utövade denna en faktisk chockverkan på det
övervägande flertalet spritdryckskonsumenter, vilken medförde, att konsumtionen
av spritdrycker sjönk med omkring 90 procent och alltsedan dess
har kvarstannat på denna låga nivå. Någon motsvarighet till denna chockverkande
skattestegring finnes icke för Sveriges vidkommande. Här ha skattestegringarna
utan undantag hållits väl inom området för det ekonomiskt
uthärdliga för det stora flertalet konsumenter. Även om skatten på spritdrycker
numera är hög, t. o. m. mycket hög i jämförelse med nivån före
motbokssystemets införande, så har den utveckling, varunder man har uppnått
detta höga skatteläge, närmast haft karaktären av en tillvänjningsprocess.

Att spritdryckskonsumtionen i Sverige alltjämt är hög i jämförelse med
Danmark och även med andra länder beror därför till stor del på att spritdrycksbeskattningen
på grund av sättet för skattehöjningarnas inträdande
icke utövar en lika starkt konsumtionsnedpressande verkan som i andra
länder.

En annan omständighet, som utövar inverkan på spritdryckskonsumtionens
omfattning med olika styrka i skilda länder, är den förändring i människornas
beteendemönster, vilken har framträtt under den sista mansåldern
såsom en följd av den genomsnittligt höjda ekonomiska standarden.

I fråga om attityden till spritdryckerna kännetecknas denna utveckling av
en utbredning av själva alkoholbruket jämsides med en mildring av det
grövre alkoholmissbruket.

Omfattningen av spritdryckskonsumtionen i ett land är avhängig av
många orsaksfaktorer. Några av dessa kunna vara av ekonomisk natur, såsom
exempelvis lågt pris på spritdryckerna, vilket i och för sig är ägnat
att hålla denna konsumtion relativt hög. En med ett lågt pris jämförlig verkan
i detta avseende har även ett relativt högt pris, vilket har uppnåtts genom
successiva, lindriga skattestegringar. I övrigt ha orsakerna en mera
allmän karaktär. Det kan i detta sammanhang vara tillräckligt att hänvisa
till sådana allmänna företeelser som segheten hos inrotade sedvänjor, välståndsutvecklingens
betydelse för omfattningen av all slags lyxkonsumtion

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

och de förändringar i den allmänna livsstilen, som följa i välståndsutvecklingens
spår. I vårt land ha vi onekligen mycket gamla, inrotade dryckesvanor.
Välståndsutvecklingen har varit särskilt gynnsam under den tid,
varunder motbokssystemet har varit i tillämpning, och de förändringar i
fråga om inställningen till spritdryckerna såsom njutningsmedel, vilka är
en naturlig följd härav, ha gjort sig starkt gällande. När man ställes inför
spörsmålet att söka göra klart för sig, vilka orsakerna äro till att alkoholkonsumtionen
är så pass hög i Sverige, som den alltjämt är, framstå därför dessa
allmänna orsaker såsom fullt tillräckliga förklaringsgrunder. 1 jämförelse
med dem framträder nykterhetskommitténs förklaringsgrund, motbokssystemets
konsumtionsfrämjande verkan, såsom en orsak av utpräglad teknisk
karaktär, vilken icke behövs för förklaring av det rådande läget. Att den relativt
höga spritdryckskonsumtionen i Sverige icke utgör ett bevis för att
motbokssystemet faktiskt utövar en dylik verkan på konsumtionen är i vart
fall uppenbart.

Socialstyrelsen ingår härefter på kommitténs trendundersökning samt
yttrar.

Vid bedömande härav bör uppmärksammas, att den matematisk-statistiska
analysen visserligen äger förmåga att eliminera olikheter i fråga om
pris- och inkomstförhållanden i de särskilda jämförelseländerna men saknar
möjlighet att beakta olikheter beträffande den psykologiska verkan på
konsumenterna å ena sidan av en plötslig och mycket kraftig prisstegring
på spritdryckerna och å den andra av flera successiva och var för sig relativt
lindriga prishöjningar. Detta har till följd att resttrenden i exempelvis
Danmark och England får sin inriktning delvis påverkad av den chockverkan
på spritdryckskonsumenterna, som de på sin tid insalta snabba och
kraftiga skattehöjningarna på spritdrycker medförde i dessa länder.

Olikheten i riktningen hos de jämförda ländernas resttrendcr har därför
ingalunda den betydelse, som nykterhetskommittén är benägen att ge
denna.

Detta omdöme bekräftas för övrigt av nykterhetskommitténs eget material,
vilket nämligen visar, alt tillfälligheter kunna påverka resttrendens
förlopp. Medan resttrenden i Sverige för perioden 1920—1938 är fallande,
får den för perioden 1923—1938 ett stigande förlopp. Nederländerna visa
för perioden 1925—1938 en resttrend med ganska starkt nedåtgående tendens.
Då detta land från tiden omedelbart före det andra världskriget till
slutet av 1940-talet visar den största konsumtionsstegringen av alla de av
nykterhetskommittén undersökta åtta länderna, skulle en resttrendberäkning,
som avsåge liden efter år 1938, av allt att döma förete ett stigande
förlopp.

Socialstyrelsen finner på grund av det anförda, att kommittén icke lämnat
en övertygande bevisning för att motbokssystemet utövar en skadlig inverkan.
Systemet har emellertid sina svagheter, bl. a. överlåtelseproblemet, och
är otillräckligt som spärr mot en onödigt hög och skadlig spritdryckskonsumtion.
Socialstyrelsen kan därför väl tänka sig att systemet avvecklas,
om andra restriktiva åtgärder med kraftigare konsumtionsbegränsande
verkan sättes i dess ställe.

Synpunkter, likartade med dem som anförts av kontrollstyrelsen och socialstyrelsen,
framföres i yttrandena från länsstyrelserna i Kronobergs, Väst -

148

Kungl. Maj.ts proposition nr löt.

manlands och Gävleborgs län, länsnykterhetsnämnderna i Kalmar, Gotlands,
Blekinge, Malmöhus, Hallands och Västmanlands län. styrelsen för statens
alkoholistanstalt å Venngarn, stadsfullmäktige i Uppsala. Riksförbundet
Landsbygdens Folk, Systembolagens Kontrollföreståndareförening och Systembolagens
Personalförening, Sveriges centrala restaurangaktiebolag samt
reservationer som fogats vid bl. a. yttrandet frän Stockholms stadsfullmäktige
och nämnder av borgarråden Bergvall och Mårtens.

Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar dock samtidigt, att den icke vill
bestrida att restriktionssystemet kan ha verksamt bidragit till att utbreda
och öka alkoholbruket. Enligt länsstyrelsen har vid bestämmande av den
individuella tilldelningen fästs för stort avseende vid sökandens ålder, inkomst
och samhällsställning. Särskilt den höga motboksåldern för ogifta,
25 år, anses ha medfört skadliga verkningar. Likartade uttalanden göres av
länsstyrelsen i Gävleborgs lån.

Länsnykterhetsnämnderna i Hallands och Västmanlands län påtalar de
lättnader i systemets tillämpning som ägt rum på senare år.

Riksförbundet Landsbygdens Folk framhåller, att kommittén inte synes
ha trängt till botten med nykterhetsproblemet utan fastnat i ett ganska ytligt
resonemang om motbokens fördärvbringande betydelse.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag yttrar sammanfattningsvis.

Det har icke varit möjligt för bolaget att prestera en genomgående granskning
av kommitténs material och dess behandling av detta. De punkter, som
i det föregående behandlats, ha emellertid central betydelse för kommitténs
argumentation rörande ransoneringssuggestionens förekomst och styrka. På
varje punkt, som upptagits till närmare skärskådande, har bolaget ansett
sig kunna konstatera, att kommittén dragit slutsatser, som gå längre, än
underlaget medgiver. I de beskrivande delarna av betänkandet (I och IV)
göras betydelsefulla reservationer beträffande materialets entydighet och
metodernas säkerhet och räckvidd. Där iakttages också en välbetänkt återhållsamhet
i fråga om slutsatser. I den därpå följande principdiskussionen
(de! V) släppa emellertid dessa hämningar och slutsatser dragas utan nödig
kritik. Genomgående i denna del av betänkandet synes dessutom vara, att
vad som kan störa kommitténs slutsatser behandlas i förbigående eller utelämnas,
medan allt som kan tänkas stöda dess teser noggrant redovisas och
undersökes.

Bolaget måste under sådana förhållanden med beklagande konstatera, att
det icke kan finna kommitténs behandling av undersökningsmaterialet i nu
berörda delar förutsättningslös och fördenskull icke heller kan grunda sitt
ställningstagande, såvitt nu är i fråga, på kommitténs resultat.

Vad som otvetydigt framgår av kommitténs undersökningar är däremot,
att alkoholmissbruk och alkoholskador alltjämt ha en skrämmande utbredning.
/ vårt land. Kommitténs uttalande, att motbokssystemet icke motsvarat
förväntningarna, synes i så måtto äga fog, att dess återverkan på missbruk
och skador väl måste anses mindre, än vad man haft rätt att vänta.
Bolaget är därför icke främmande för tanken, att det inom en icke alltför
avlägsen framtid kan visa sig möjligt och lämpligt att frångå restriktionssystemet,
som givetvis icke får bli något självändamål, och vars utvecklingsmöjligheter
till större effekt på missbruk och skador torde få anses
skäligen begränsade.

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Systembolagens Förtroendenämnd anför i sitt utförliga yttrande huvudsakligen
samma argument som kontrollstyrelsen och socialstyrelsen. På
några punkter framdrager emellertid nämnden ytterligare material och åberopar
flera argument.

I fråga om ungdomsfylleriets utveckling anföres sålunda.

Valet av det år eller den årsräcka, som bildar utgångspunkt för jämförelsen,
är i dylika fall av den största betydelse. Nykterhetskommittén har
av icke angivet skäl valt de fyra åren 1925—1928 såsom utgångspunkt. En
sannolik förklaring härtill är, att just dessa år utmärka sig för ett mycket
lågt ungdomsfylleri. Uteslutande till fölid av detta val av utgångsperiod har
kommittén för år 1948 kunnat redovisa en stegring av det relativa antalet
unga män, som gripits för fylleri, i åldersgruppen 15—17 år med omkring
200 % och i åldersgruppen 18—20 år med omkring 100 %, medan motsvarande
stegring för åldersgruppen 21—25 år betecknas såsom mycket stark
(i själva verket omkring 41 %). Hur avgörande för hela bilden av utvecklingen
valet av utgångsperiod är framgår därav, att om såsom utgångsår
hade tagits år 1919 — vilket i och för sig kunde ha varit väl befogat, eftersom
detta år var det första fredsåret efter världskriget och redovisade ett
totalt fylleri, som endast föga skiljer sig från genomsnittet av fylleriantalet
under 1920- och 1930-talen — så skulle den relativa ökningen för nyssnämnda
åldersgrupper ha stannat vid resp. 33, 63 och 26 %.

Enligt nämnden är fyllerifrekvensen i den yngsta åldersgruppen trots
den av nykterhetskommittén angivna enorma stegringen alltjämt ringa i
jämförelse med frekvensen i de högre åldrarna. Beträffande åldersgruppen
21—25 år var den relativa styrkan av fyllerifrekvensen ännu så sent som
under åren 1945 och 1946 endast obetydligt högre än under år 1919 och
t. o. in. något lägre än under den av nykterhetskommittén valda årsräckan
1925—1928. För åldersgruppen 18—21 år föreligger däremot en mycket
markerad utveckling i ogynnsam riktning, vilken kan sägas ha tagit sin
början omkring år 1937 och varigenom den relativa andelen av fyllerister
i denna åldersgrupp har ungefär fördubblats. Nämnden påtalar vidare kommitténs
jämförelser av ungdomsfylleriet i Sverige och Finland samt anför.

Denna bevisföring är förledande men oriktig. De i detta hänseende relevanta
fakta äro, att antalet fylleriförseelser under år 1949, begångna av
personer under 25 år, i Finland utgjorde omkring 17 100 men i Sverige
8 100. Detta innebär, om hänsyn tages till folkmängdsförhållandena, att
fyllerifrekvensen hland ungdomen var nära nog exakt tre gånger högre i
Finland än i Sverige. Trots att den svenska ungdomsfyllerifrekvenscn alltså
var endast en tredjedel av den finska, söker nykterhetskommittén, genom
det sätt, varpå statistiken användes, ge sken av att ungdomsfylleriet i Sverige
på grund av motbokssystemets maktlöshet är större än i Finland.

Nykterhetskommitténs syn på hela frågan om ungdomsfylleriets utbredning
är ytterst ensidig. Den bortser så gott som fullständigt från att det under
denna tid har ägt rum eu ungdomens emancipation på alla områden och
på gott och ont, som saknar motsvarighet i gångna tider. Denna emancipation
yttrar sig hland annat däri att de unga människorna numera äro benägna
att i större omfattning än förr revoltera mot de beteendemönster, som av
gammalt ha ansetts tillbörliga för deras ålder, för all i stället antaga de beteendemönster,
som gälla inom närmast högre åldersgrupper. Det är därför

150

Kungl. Maj. ts proposition nr 151.

numera långt vanligare än förr, att 15- och 16-åringar uppföra sig såsom 18-och 19-åringar och att 18- och 19-åringar uppföra sig som 21- och 22-åringar.
Denna för en var alldeles påtagliga erfarenhet har utan tvivel gjort sig
starkt gällande även i fråga om inställningen till spritdryckerna. Att motbokssystemet
skulle vara en nödvändig förutsättning för denna utveckling
framstår såsom ett helt godtyckligt antagande.

En omständighet, som däremot med säkerhet har verksamt bidragit till
ungdomsfylleriets ökning är den radikala förändring, som särskilt under den
senaste tiden har inträtt beträffande ungdomens tillgång på egna ekonomiska
resurser. Redan den obestridliga erfarenheten, att en snabb och kraftig ökning
av inkomsterna för den ekonomiskt omogne lätt medför en oproportionerligt
stark ansvällning av lyxkonsumtion av olika slag, talar för att den
kraftigt stegrade inkomstnivån för ungdomen skall ha givit upphov till en
ökning bland ungdomen av det slag av lyxkonsumtion, som alkoholkonsumtionen
utgör, och därigenom också av en ökning av ungdomsfylleriet. Men
det finns därtill skäl för förmodan, att den nya lyxkonsumtionen bland ungdomen
skall ha haft en bestämd inriktning till ökad alkoholkonsumtion,
nämligen i betraktande av att den ökade ekonomiska självständigheten hos
ungdomen ju innebär möjlighet för denna att i det faktiska handlandet förverkliga
sin einanciperade hållning till alkoholbruket.

En blick på utvecklingsgången av ungdomsfylleriet ger vid handen, att
inotbokssystemet icke kan vara drivkraften till ökningen av detta fylleri.
Denna ökning satte ju in med verklig styrka i slutet av 1930-talet och uppnådde
ett maximum år 1943, varefter en markerad nedgång vidtog till år
1946, åtföljd av en kraftig stegring under de allra senaste åren. Om man gör
det tankeexperimentet, att nykterhetskommittén hade avgivit sitt betänkande
under år 1947, tre år efter tillsättandet, skulle kommittén därför ha varit
nödsakad att redovisa en mycket kraftig minskning av ungdomsfylleriet under
de senaste åren, från år 1943 till 1946, nämligen för åldersgruppen 15—
18 år i proportionen 353 till 170 eller med 52 %, för åldersgruppen 18—21
år i proportionen 191 till 141 eller med 26 % och för åldersgruppen 21—25
år i proportionen 122 till 84 eller med 31 %, en minskning som därtill för
den sista åldersgruppens vidkommande hade medfört, att det relativa fylleriantalet
hade sjunkit till 16 % under motsvarande antal under utgångsperioden
1925— 1928. Nykterhetskommittén hade i sådant fall tydligen icke kunnat
göra det uttalandet, att den »betraktade den utveckling av alkoholvanorna
som ägt rum under den senaste tiden såsom utomordentligt allvarlig». Det är
sålunda stegringen från år 1947 som utgör den egentliga grunden för kommitténs
allvarliga bekymmer i detta hänseende. Men denna stegring saknar
ju varje anknytning till motbokssystemet, vilket tillkom trettio år tidigare
och icke i något för ungdomsfylleriet relevant avseende har undergått någon
förändring under tiden efter år 1946.

Såsom ytterligare bidrag till diskussionen om inköpens fördelning på
månaden häntyder på spärrverkan hos ransoneringssystemet åberopar nämnden
siffror från systembolaget i Vänersborg för november månad 1950,
under vilken månad nämnden räknar med att en partiell inköpssuggestion
förelåg. Kort dessförinnan hade det nämligen blivit känt att spritskatten
från den 1 december skulle höjas med två kronor per liter. Till jämförelse
lämnas motsvarande siffror för november 1949.

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Om medelinköpen per (lag under hela månaden betecknas
med 100, uppgick inköpskvantiteten per dag under
nedanstående delar av månaden till

l:a tredje- 2:a tredje- 3:e tredjedelen
delen delen

(1) (2) (3)

Inköpen av spritdrycker under november
1950 vid systembolaget

i Vänersborg................ 90,7 98,7 110,3

November 1949 .............. 100,7 106,7 92,7

Sammanfattningsvis anför nämnden.

Den i detta utlåtande tidigare framförda kritiken mot kommitténs bevisföring
ger vid handen, att de av kommittén framförda skälen för dess uppfattning
ingalunda äro övertygande. Därvid ha företetts obestridliga uppgifter,
som bestämt tala mot förefintligheten av en konsumtionsutbredande
verkan hos motbokssystemet, samt förebringats undersökningsresultat, som
häntyda på att motbokssystemet, långt ifrån att öka den individuella spritdryckskonsumtionen,
tvärtom åstadkommer en minskning av denna.

Systembolagens förtroendenämnd nödgas sålunda med bestämdhet hävda,
att nykterhetskommittén icke har tilifyllestgörande motiverat sitt huvudförslag,
att motbokssystemet skall avskaffas. Förtroendenämnden kan därför
icke tillstyrka kommitténs förslag i denna del.

Förtroendenämnden finner det emellertid i detta sammanhang vara angeläget
att framhålla, att nykterhetskommitténs utredningar ha bekräftat, att
spritdryckskonsumtionen är alltför hög i vart land och att alkoholmissbruket
har en mycket stor utbredning. Kommittén är visserligen offer för en villfarelse,
då den gör gällande att motbokssystemet är drivkraften härvid. Vad
som kan förevitas vår lagstiftning på detta område är, att denna icke har
varit en tillräckligt kraftig spärr mot spritdryckskonsumtionen. Ungdomsfylleriets
ökning har heder icke, såsom nykterhetskommittén förmenar,
framkallats av motbokssystemet, men detta system har visat sig vara ett
otillräckligt medel att förhindra denna utveckling.

Förtroendenämnden har härmed velat framhäva, att det erfordras andra
åtgärder vid sidan av motbokssystemet för att få till stånd en mera avsevärd
minskning av spritdryckskonsumtionen samt en förbättring i fråga om ungdomsfylleriet.

Sveriges Hotell- och Restaurantförbund anser sig icke ha möjlighet att ta
ställning till förslaget om motbokens avskaffande. Förbundet finner nämligen,
att kommitténs bevisföring för motbokssystemets konsumtionsökande
effekt icke visat sig hållbar vid en närmare granskning. Till stöd för detta
uttalande åberopar förbundet en undersökning som på dess uppdrag utförts
å statistiska institutionen vid Uppsala universitet av fil. lic. Gunnar Eklund
i samråd med docenten Sten Malmquist. Undersökningen avser kommitténs
bevisning i dess helhet. Beträffande kommitténs utländska jämförelser och
särskilt dess trendundersökning för mellankrigsperioden framdrages av Eklund
åtskilliga omständigheter såsom ägnade att påverka resultatet, de flesta
redovisade i förut återgivna yttranden. Särskild vikt lägger Eklund vid
att de svenska siffrorna kan ha påverkats av systembolagens tilldelningspolitik.
Enär denna ändrats starkt under de första åren av 1920-talet, är

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

år 1923 lämpligare som utgångspunkt än 1920. Det betonas att avgörande
vikt måste fästas vid konsumtionsbenägenheten och icke den faktiska konsumtionen.
En särskild analys har utförts beträffande dels förändringar i
konsumtionen bland motboksinnehavare och dels nyinträdande motboksinnehavare.
Sammanfattningsvis uttalas.

är tvivelaktigt, om den procentuella minskningen i benägenheten
till spritkonsumtion, sedan hänsyn tagits till pris- och realinkomstförändrmgar,
verkligen är av lägre storleksordning än i jämförelseländerna. I varje
fall är differensen avsevärt mindre än den som kommittén synes ha räknat
med. Detta framgår klart vid den kompletterande analys av motboksinnehavare,
som vi utfört;

2) kommittén har icke kunnat tillfredsställande bevisa, att just ransoneringen
är orsak till eventuell differens i konsumtionsminskning mellan Sverige
och andra länder under mellankrigsperioden.

Även kommitténs argument för att motbokssystemet suggererar till högre
inköp underkastas en ingående granskning, varvid ett flertal av de i förut
refererade yttranden framkomna argumenten åberopas och analyseras. Sammanfattningsvis
yttrar Eklund.

Sammanfattningsvis kan konstateras att samtliga argument som kommittén
lagt fram för att påvisa existensen av en sugning mot tilldelningsmaxima
sakna bevisvärde.

Att en spärrverkan föreligger i varje fall på kort sikt verkar ej otroligt;
nian kan härvid peka på att priselasticiteten är låg för Sveriges del samt på
att konsumtionsutvecklingen var fallande under perioden 1920—1923 efter
det att en kraftig reduktion av antalet personer med full tilldelning genomtordes
och aven andra argument kan dras fram som stöd för förekomsten
av en spärrverkan. Ovanstående resonemang talar för existensen av en spärr\erkan,

kan lorekomma. Ej heller är det uteslutet att spärrverkan visserligen förekommer
men att den därvid drabbar ett redan uppsuggererat konsumtionsbehov.
Av sammanfattningen till föregående avsnitt framgår att kommittén
ej kunnat påvisa existensen av ett sådant uppsuggererat konsumtionsbehov.

I ett förord till undersökningen yttrar Malmquist.

Promemorian avser att belysa de svårigheter, som föreligga vid tolkningen
av resultaten av den jämförelse av konsumtionsutvecklingen i vissa länder,
vilken utförts av nykterhetskommittén. Det synes uppenbart, att kommittén
icke i erforderlig utsträckning beaktat dessa svårigheter. Kommitténs argumentering
i ifrågavarande avseende är därför, sådan den föreligger, föga
övertygande.

Den matematiska korrespondensen mellan inköpsfördelningen för en ransonerad
val a och motsvarande fördelning för varan som oransonerad störes
i praktiken av den eventuella förekomsten av överlåtelser och uppsuggererad
konsumtion. Att speciellt vid hög uttagsfrekvens, med utgångspunkt
från en inköpsfördelning vid ransonering separera effekten av ransonenngens
spärrande verkan, inverkan av överlåtelser samt uppsuggererad
konsumtion, torde stöta pa stora svårigheter. Kommittén synes icke ha anfört
sådana skäl, som motivera dess starka och ensidiga betonande av suggestionsfaktorn,
vilken anses vara av utslagsgivande betydelse för konsumtionsutvecklingen
i Sverige.

Kangl. Maj.ts proposition nr 151.

153

Den kritik mot kommitténs argumentering som framförts i här refererade
yttranden har, som förut omtalats, delvis upptagits till bemötande i Nationaltemplarordens
yttrande. Kontrollstyrelsens kritik bemötes vidare i skrivelsen
från nykterhetskommitténs ordförande och sekreterare.

Till en början diskuterades kontrollstyrelsens anmärkningar mot kommitténs
slutsatser angående sambandet mellan alkoholförsäljning och fylleri
i Sverige.

Om kontrollstyrelsen med detta vill göra gällande att kommittén av de två
korrelationerna tagit den positiva korrelation, som antages ha passat dess
syften, och lämnat den andra negativa därhän, som obekväm för dessa syften,
så är det obefogat. Det negativa sambandet mellan årssiffrorna har
nämligen intet värde för ett studium av den verkliga samvariationen mellan
konsumtion och fylleri. Årssiffror är alltid vanskliga vid en korrelationsundersökning
och blir särskilt missvisande, om den ena serien, som i detta
fall, är underkastad den begränsning i variationsmöjligheter, som ligger i
ransoneringen med dess förlängning av tiden mellan den nominella köparens
inköp och den verkliga köparens förtäring och dess olikheter mellan
nominell och reell kvantitetsfördelning på olika förtärare. Dylika vanskligheter
gäller även i viss mån vid studium för kortare inköpsperioder, men
blir mindre ju kortare perioderna är. De komplicerade metoder, som därför
erfordras vid en korrelationsundersökning, har kommittén utförligt redovisat
i redogörelsen för den ovannämnda undersökningen. Som en slutsats
av denna undersökning har kommittén funnit, att variationerna i fylleriet
till 36 procent har samband med förändringar i utminuteringens omfattning
och till 30 procent med förändringar i utskänkningens omfattning. Till 34
procent har alltså fyllerivariationerna samband med faktorer utanför inköpsförändringarna.
Det är mot bakgrunden härav som kommittén gjort
sitt påpekande, att de faktorer — enligt kommitténs uppfattning bl. a. restriktionssystemet
— som verkar stegrande på utminuteringen också verkar
stegrande på fylleriet. Att avfärda hela detta problem med en hänvisning till
utfallet av korrelationen mellan årssiffrorna kan icke vara riktigt.

Beträffande styrelsens anmärkningar mot trendundersökningen och kommitténs
på grund därav fotade slutsatser anföres i skrivelsen.

I konklusionen säger emellertid kontrollstyrelsen att förekomsten av en
stigande trend för spritkonsumtionen i Sverige under mellankrigstiden ingalunda
kan anses bevisad.

Huruvida det sista är fallet eller inte är för nykterhetskommitténs överväganden
likgiltigt. Vad kommittén har utförligt uppehållit sig vid är att
vinkeln mellan den svenska och de danska, engelska och holländska trenderna
är för Sverige oförmånlig. Och dessa riktningsdifferenser mellan den
svenska resttrenden å ena sidan och de danska, engelska och holländska å
den andra är icke slumpmässig utan statistiskt signifikant. Dessa differenser
blir dessutom i stort sett desamma, om man som kontrollstyrelsen vill räkna
med konsumtion per invånare över 20 år i stället för, såsom kommittén har
gjort, med konsumtion per invånare. Däremot kan man uppenbarligen ha
olika meningar om tolkningen av orsakerna till denna differens.

Att kommittén valt att vid sina jämförelser uppehålla sig vid förändringarna
i spritdryckskonsumtionen och icke den totala alkoholkonsumtionen,
omräknad i absolut alkohol, beror enligt skrivelsen på att det är starksprit -

154

Kungl. Maj. ts proposition nr 151.

konsumtionen som i flertalet länder åstadkommer huvuddelen av de sociala
skadeverkningarna, och som därför i dessa länder främst ger nykterhetspolitiken
dess raison d’étre. Kommittén har i första hand hämtat sina argument
från det faktum att konsumtionen sjunkit mindre i Sverige än i de flesta
andra länder. Detta gäller både spritdryckskonsumtionen och den totala
alkoholkonsumtionen, men är mest markant i fråga om spritkonsumtionen.

Om utvecklingen efter andra världskriget anmärkes.

Kommittén har inte för de f. d. krigförande länderna fäst större vikt vid
konsumtionssiffrorna efter andra världskriget i förhållande till 1930-talet,
då dessa varit starkt växlande och dessutom utsatta för många svårberäkneliga
orsaksfaktorer. Växlingarna kan exemplifieras med några siffror för
åren 1950 och 1951.

Land	Procentuell förändring av spritdryckskons, per inv.
Sverige......................	1933/38-1950 + 21 + 37 + 28 + 43 + 10	1933/38-1951 + 19 ± o + 11 + 40 ± o
Danmark.................
Norge....................
Finland....................
Storbritannien..............

Vad kontrollstyrelsen anfört om jämförelsen mellan svensk och finsk inköpsfördelning
föranleder bl. a. följande uttalanden.

När nykterhetskommittén av kontrollstyrelsen får maningen att observera
att det i detta fall föreligger icke ett »antingen eller» utan ett »både
och», så är det, som framgår av kommitténs egen redogörelse för slutsatserna
av denna undersökning, en fullständigt överflödig förmaning. Kommittén
har inte bestritt, att ransoneringen bromsar vissa kunder. Hänvisning till att
3-literskunderna i viss utsträckning söker extra tilldelning är därför inte
något argument mot kommittén. Kommittén har sålunda inte föreställt sig att
ransoneringen hos alla kunder skulle utlösa en oemotståndlig benägenhet
till förvärv av högsta möjliga tilldelning och en lika oemotståndlig benägenhet
att ta ut den högsta möjliga kvantiteten. Den alkoholvanegrupp, som
kommittén betecknat som »nästan absolutister» är ju helt enkelt definierad
genom frånvaron av strävan att uppnå högsta möjliga tilldelning eller
helt utnyttja densamma.

Styrelsen har funnit ett argument mot kommittén däri, att vid en underökning
i juni 1953 vid ett systembolag 41 procent av kunderna funnits berättigade
till högre tilldelning än de innehade. Uppgiften ger i sin knapphändighet
ingen möjlighet att bedöma den representativitet hos stickprovet,
varom kontrollstyrelsen i andra sammanhang är angelägen. Eftersom systembolagen
inte kan antagas ha informerat om de nya generösa tilldelningsregler,
som sedan någon tid tillämpats, torde siffrans höjd i viss mån vara betingad
av okunnighet om de nya »rättigheterna». Samma förhållande, som
en gång motiverat avslag, består och vederbörande vet ofta inte om sin
möjlighet att nu bli bedömd på annat sätt.

I skrivelsen påtalas att kontrollstyrelsen åberopar siffror från 1913—16
för att antyda vilka inköpsmängder som nu skulle komma i fråga i Sverige
utan ransonering; styrelsen har därvid inte ens försökt motbevisa

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

kommitténs utförliga belysning av de »utomlegislativa» faktorernas roll
för den på lång sikt sjunkande spritkonsumtionen i de flesta länder. Redan
prishöjningarna innebär även i Sverige helt ändrade förutsättningar.

Styrelsens kritik mot talet om kvantiteter av otänkbar storlek tillbakavisas
under åberopande av att man därmed icke velat bestrida möjligheten av individuella
inköp av den storlek kontrollstyrelsen dryftar, utan har åsyftat
genomsnittsinköp för 3-literskunderna.

Beträffande fylleristatistiken yttras i skrivelsen.

Fylleriförseelserna är alltjämt 6 gånger så många i Finland och dubbelt
så många i Norge som i Sverige säger kontrollstyrelsen, och vill därmed
göra gällande, att kommittén icke beaktat detta vid sina jämförelser. Beträffande
Finland finns inga jämförbara siffror före 1927 men i Norge var fylleriförseelserna
redan 1913 mer än dubbelt så många som i Sverige. Sedan dess
är minskningen större i Norge än i Sverige. Detta är givetvis mera intressant
än att fylleriförseelserna allt fortfarande är flera i Norge än i Sverige. Kontrollstyrelsen
har angivit att fyllerisiffrorna sjunkit mindre i Norge än i Sverige,
vilket, såsom framgår av betänkandet, ej är fallet. Att draga slutsatser
i fråga om fylleritalens absoluta nivå i olika länder är alltid vanskligt. Fyllerilagen
är olika formulerad, polispraxis är icke densamma etc. Ett jämförande
studium av förändringarna är icke underkastad samma vanskligheter,
även om man också här måste iakttaga stor försiktighet.

Departementschefen.

Inledande synpunkter.

För frågan om en reviderad nykterhetspolitik i vårt land utgör motboks*
systemets vara eller icke vara en avgörande utgångspunkt. Först sedan ställning
tagits härtill är det möjligt att bestämma riktlinjerna för reformarbetet.
Jag vill därför först upptaga spörsmålet om motbokssystemets verkningar
till granskning.

Motbokssystemet tillkom under starka meningsbrytningar. Kritik anfördes
både från nykterhetsrörelsen och från dem som motsatte sig inskränkningar
i den enskildes konsumtionsvanor. Redan 1911 års nykterhetslcommitté,
som själv medverkade vid systemets skapande, framlade åtskilliga
skäl mot detsamma. När systemet sedermera omprövades vid 1937 års
riksdag, fick det visserligen statsmakternas stöd. Meningsmotsättningarna
var dock betydande, och redan sex år senare begärde riksdagen den förnyade
prövning som ägt rum inom 1944 års nykterhetskommitté.

Systemet har sålunda varit omstritt under hela sin tillvaro. Vissa förskjutningar
har ägt rum i debatten. När systemet infördes, stod förbudsfrågan
i förgrunden. Motbokssystemet blev en kompromiss mellan anhängare
och motståndare till förbudstanken. I ett senare skede har alternativet till
motbokssystemet blivit en fri försäljning med eller utan konsumtionshämmande
priser. Under hela tiden har emellertid systemets fördelar och nackdelar
varit ett centralt ämne i diskussionerna.

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

De första åren hade argumenten å ömse sidor huvudsakligen teoretisk
karaktär. Allt efter som tiden gick, kunde man hänvisa till vunna erfarenheter.
Dessa uttolkades emellertid olika. Man saknade, trots åtskilligt utredningsarbete,
ett tillnärmelsevis fullständigt material om orsaksfaktorerna
bakom konsumtion och missbruk och om verkningarna av motbokssystemet.
Ett av huvudsyftena när kommittén tillsattes var att erhålla ett
fullständigare material.

Kommittén har gått till verket med stor grundlighet. Den har kartlagt
omfattningen av konsumtion och missbruk, alkoholvanornas utveckling,
ungdomens förhållande till alkoholen och sambandet mellan alkoholbruk
och sociala missförhållanden. Ekonomiska förhållanden, levnadsvanor och
andra s. k. utomlegislativa faktorer har belysts. Därjämte har kommittén
sammanbragt ett omfattande internationellt jämförelsematerial.

De remissorgan som ingått i prövning av kommitténs undersökningar har
i allmänhet värdesatt dem högt. Det har från flera håll uttalats att statsmakterna
vid den förestående omprövningen av nykterhetspolitiken förfogar
över ett material som saknar motstycke såväl i vårt land som i utlandet.
Kritik har icke saknats, men denna synes i huvudsak vara riktad mot
kommitténs slutsatser och omdömen, icke mot materialet som sådant. Eu
särställning härvidlag intager kontrollstyrelsen, som utlåtit sig starkt kritiskt
även mot kommitténs undersökningar. Det ligger i sakens natur att
delade meningar kan hysas om uppläggning och utförande av sådana undersökningar
som det här gäller. Styrelsens kritik har ytterligare belyst
de omdebatterade spörsmålen.

Man synes emellertid kunna fastslå att kommitténs undersökningar äger
stort värde. För dem som väntat att de skulle ge entydiga resultat utgör
de dock sannolikt en besvikelse. Meningarna är starkt delade om vilka slutsatser
som kan dragas av kommitténs material.

Kommittén har visserligen nått fram till en mycket bestämd uppfattning.
Denna utmynnar i en stark förkastelsedom över motbokssystemet. Flera yttranden,
som företräder åtskillig sakkunskap på området, ger emellertid
uttryck för en lika stark övertygelse att systemet, om än begränsat till
sin verkan, utgör en värdefull spärr mot överdriven spritkonsumtion.

Åtskilliga remissinstanser har ansett sig böra rikta allvarlig kritik mot
kommitténs principbetänkande. Man har betecknat framställningen som
ensidig och bl. a. påpekat, att betydelsefulla reservationer, som gjorts i de
beskrivande avsnitten, bortfallit i principbetänkandet. Invändningarna synes
ha visst fog. Det må emellertid framhållas att icke heller kommitténs
meningsmotståndare går fria från erinringar av liknande art.

Många remissorgan företräder en mera nyanserad ståndpunkt. Oaktat
man i likhet med flera av dem måst betona svårigheterna att objektivt
bedöma materialet och väga olika faktorer mot varandra, torde det vara
möjligt att finna godtagbara grundvalar för ett ställningstagande i hithörande
frågor. Kommittén och dess meningsmotståndare har genom sin

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

argumentering klarlagt frågeställningarna och säkerligen gjort en ganska
fullständig inventering av de väsentliga skälen för de olika ståndpunkterna.

Utomlegislativa faktorer.

Den första fråga, som inställer sig vid en bedömning av den hittillsvarande
utvecklingen, är vilken betydelse som kan tillmätas de s. k. utomlegislativa
faktorerna, d. v. s. de faktorer som vid sidan av samhällets ingripanden
påverkar nykterhetstillståndet. Utan kännedom om dessa faktorer
är det svårt att bilda sig en föreställning om verkningarna av samhällets
nykterhetspolitiska åtgärder. Tydligt är också att ett studium av de
utomlegislativa faktorerna borde kunna ge viktig vägledning för konstruktionen
av sådana nykterhetspolitiska åtgärder som undervisning och upplysning
i alkoholfrågan, ungdomssociala insatser samt åtgöranden för att
främja ett alkoholfritt umgängesliv.

Vår kännedom om de utomlegislativa faktorerna är emellertid ganska
begränsad. I själva verket torde det förhålla sig så att de flesta företeelser,
som påverkar människornas beteende, också har betydelse direkt eller indirekt
för nykterhetstillståndet. Man måste här räkna med ett flertal orsakssammanhang,
som hittills icke tillnärmelsevis utretts eller som är helt
okända.

Redan av kommitténs i dessa stycken tämligen kortfattade redogörelse
framgår att de utomlegislativa faktorerna är sinsemellan olika, har skilda
verkningssätt och icke kan klart avgränsas. Verkningarna blir också olika
alltefter miljöns beskaffenhet. Flera remissorgan har framhållit att förhållandena
vid tiden för motbokssystemets införande icke utan vidare kan
jämföras med dagens svenska samhälle. Andra har betonat att förhållandena
i olika länder skiftar starkt och att bl. a. i vårt land stora skiljaktigheter
finnes även mellan olika landsdelar.

När det gäller att bedöma förhållandet mellan de utomlegislativa faktorerna
och samhällets nykterhetspolitiska ingripanden föreligger ytterligare
den svårigheten att det sker en ständig växelverkan dem emellan. En sådan
växelverkan sker exempelvis mellan inkomstnivån och alkoholbeskattningen.
Verkningarna av beskattningen — i många länder nykterhetspolitikens
viktigaste medel — ställer sig självfallet olika vid riklig och knapp penningtillgång
för konsumenterna.

Även om man iakttar den försiktighet som föranledes av det anförda, kan
man i likhet med kommittén och flertalet remissinstanser konstatera att
vissa utomlegislativa faktorer har en utomordentlig styrka. Sådana faktorer
torde ha medverkat till misslyckandet för rusdrycksförbuden i Finland,
Norge och Förenta Staterna. Men även en sådan faktor som nykterhetsrörelsen
har visat stor verkningsförmåga; rörelsen förmådde på kort tid förändra
levnadsvanorna för stora delar av befolkningen i vårt land.

Det torde stå utom allt tvivel att utomlegislativa faktorer har sin andel
såväl i den hyfsning av alkoholvanorna som ägt rum sedan sekelskiftet som

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

i den breddning av alkoholbruket som skett sedan dess. Någon säker kännedom
om orsakssammanhangen har man emellertid icke. Kommittén har
såsom orsaker till förbättringarna i nykterhetstillståndet utpekat bl. a. industrialiseringen,
det höjda välståndet, den ökade fritiden och de allt större
möjligheterna att utnyttja denna samt den allmänna kulturlyftningen. När
det gäller breddningen av alkoholvanorna har man ånyo framhållit det
höjda välståndet och därutöver pekat på urbaniseringen, benägenheten hos
de breda lagren att efterlikna de bättre situerades vanor samt psykologiska
faktorer som sammanhänger med den oro och det jäkt som präglar nutiden.

Intet motsäger riktigheten i antagandet att dessa faktorer kan ha verkat
i de angivna riktningarna. Det må emellertid framhållas att sådana iakttagelser
endast kan avspegla utvecklingen i grova drag och utan anspråk på
fullständighet.

Särskilt intresse tilldrager sig i detta sammanhang utvecklingen av nykterhetstillståndet
bland ungdomen.

Kommittén har ingående utrett ungdomens alkoholvanor. Resultatet betecknas
såsom starkt oroande. Ungdomens nykterhetsförhållanden befinner
sig enligt kommittén i snabb försämring. I flera yttranden har man funnit
att kommittén målat den svenska utvecklingen i alltför mörka färger, icke
minst i vad gäller ungdomen. Man har sålunda påpekat att siffrorna för
ungdomsfylleriet icke företer den oavlåtliga stegring som kommittén synes
vilja göra gällande. De första åren efter andra världskriget medförde sålunda
en markant nedgång i ungdomsfylleriet, låt vara att siffrorna sedan åter
stigit. Man vänder sig också mot att kommittén betecknat utvecklingen i
Finland och Norge såsom gynnsammare än i vårt land. Ungdomsfylleriets
absoluta nivå ligger enligt dessa yttranden betydligt högre där än i Sverige.

Invändningarna synes icke oberättigade. Såsom framhållits redan av ungdomsvårdskommittén
bör man icke överdriva de negativa dragen i ungdomens
utveckling. Starkt positiva drag finnes också i bilden. Det oaktat finnes
all anledning att ägna skärpt uppmärksamhet åt nykterhetstillståndet
hos ungdomen. Siffrorna för ungdomsfylleriet är, hur de än tolkas, icke
uppmuntrande, och det är ett oroväckande stort antal ungdomar som regelbundet
missbrukar sprit. Alkoholvanorna torde, såsom nykterhetskommittén
funnit, i regel grundläggas i ungdomsåren. När det gäller att avväga
samhällets positiva nykterhetsfrämjande insatser, synes därför ungdomen
böra komma i första rummet.

Det är icke möjligt att här närmare ingå på de olika faktorer som inverkat
på ungdomens nykterhetsförhållanden. Nykterhetskommittén har skjutit
motbokssystemet i förgrunden och ser i detta en väsentlig orsak till de
negativa dragen i utvecklingen. Till denna fråga torde jag få återkomma i
det följande. Andra faktorer som framhållits i debatten är ungdomens
reaktioner inför de vuxnas beteende, ungdomarnas stegrade inkomster och
deras emancipation i övrigt. Några remissorgan har pekat på sambandet
mellan ungdomens alkoholmissbruk och den stegrade ungdomsbrottslighe -

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ten; orsakerna skulle delvis vara desamma. Icke heller på dessa punkter
torde man emellertid äga säker kännedom om orsakssammanhangen.

Motbokssystemet.

Det förut sagda torde ge vid handen hur svårt det är att från varandra
avgränsa verkningarna av utomlegislativa faktorer och av samhällets ingripanden.
När det gäller ett sådant ingrepp som motbokssystemet, kan man
därför — såsom ock framhållits av flera remissorgan — endast röra sig
med mer eller mindre sannolika antaganden. Uppgiften blir att undersöka
om det föreliggande materialet ger påtagligt stöd för sannolikheten av den
ena eller andra ståndpunkten.

Nykterhetskommitténs huvudargument mot restriktionssystemet är att
den svenska konsumtionsutvecklingen framstår som utpräglat ogynnsam
vid internationella jämförelser. Den svenska konsumtionen av sprit är, räknat
i liter per invånare, högre än i något av de sju andra länder, vars förhållanden
kommittén studerat. Även utvecklingstendensen är gynnsammare
i de flesta andra länderna. Kommittén har ansett sig kunna påvisa att detta
för vissa av länderna gäller oberoende av olikheter i beskattning, inkomstoch
prisnivå. En särskild undersökning har sålunda gjorts med avseende å
mellankrigstiden i Sverige, Danmark, Nederländerna och Storbritannien,
varvid nyssnämnda olikheter — alltså även olikheterna i välståndsutveckling
— utmönstrats medelst statistiska metoder. Resultatet har blivit att
utvecklingstrenden under nämnda tid varit gynnsammare i de andra länderna
än i vårt land. Dessa förhållanden kan enligt kommittén icke förklaras
på annat sätt än att det för vårt land säregna motbokssystemet varit
till skada. Samtidigt pekar kommittén på olika drag i den svenska konsumtionsutvecklingen,
vilka enligt dess uppfattning tyder på att systemets huvudsakliga
effekt är att suggerera till ökade spritinköp och att draga till
sig nya kunder. Kommittén har därvid bl. a. fäst sig vid att uttagsprocenten
på motböckerna är hög, särskilt på de böcker som har de högsta tilldelningarna,
samt alt antalet motböcker successivt ökat. Suggestionen till ökade
inköp och till breddning av kundkretsen leder, enligt vad kommittén funnit,
indirekt även till ökning av alkoholmissbruket. Såsom förut nämnts ser
kommittén i motbokssystemet en väsentlig orsak till de negativa dragen i
fråga om ungdomens nykterhetstillstånd.

Den häftigaste remisskritiken har riktats mot kommitténs försök att i
den svenska konsumtionsutvecklingen finna belägg för uppfattningen att
motbokssystemet suggererar till ökade inköp.

Beträffande den höga uttagsprocenten på motböckerna har hävdats av
bl. a. kontrollstyrelsen, socialstyrelsen och systembolagens förtroendenämnd
att den snarast tyder på att ransoneringen hindrar ännu större inköp. En ingående,
men till sin innebörd något avvikande kritisk granskning göres i en
statistisk utredning som fogats vid Hotell- och Restaurantförbundets yttrande.
Där framhålles att man får räkna med att spritransoneringen har både
suggererande och spärrande effekt men att de talrika illegala överlåtelserna

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

gör det omöjligt att med någon säkerhet urskilja vad som är suggestionsverkan
och vad som är spärrverkan. Kommittén har enligt samma utredning
icke anfört sådana skäl som motiverar dess starka och ensidiga betonande
av suggestionsfaktorn. Utan att ingå på de närmare detaljerna i
denna diskussion torde man kunna konstatera att kritiken i ej oväsentlig
mån förmått vederlägga kommitténs bevisföring i nu aktuella hänseenden.

Även kommitténs slutsats att ransoneringssystemet drager till sig nya konsumenter
har mött gensagor. De väsentligaste invändningarna på denna
punkt göres redan av en reservant inom kommittén. Han erinrar om att
motboksantalet höll sig tämligen konstant ända fram t. o. in. år 1937. Den
ökning som därefter inträtt har enligt reservanten särskilda orsaker. I sådant
hänseende har han framhållit den år 1937 beslutade fria försändningen
av rusdrycker, indragningen av den fjärde litern under krigsåren samt immigrationen
under efterkrigstiden. Dessa påpekanden utesluter självfallet
icke att motbokssystemet kan ha den av majoriteten påstådda effekten. Betydelsen
av den verkan som sålunda må föreligga torde emellertid få anses
starkt satt i tvivelsmål.

Kommitténs meningsmotståndare har å sin sida försökt påvisa att motbokssystemets
effekt är övervägande konsumtionsspärrande. Delvis hänför
man sig till samma förhållanden som av kommittén åberopats till stöd för
dess ståndpunkt, bl. a. uttagsprocenten på motböckerna. Med hänsyn bl. a.
till vad som anförts i nyssnämnda statistiska utredning synes emellertid
denna bevisföring lida av samma svagheter som kommitténs.

Man har också försökt framlägga bevis av annan art för att styrka sannolikheten
av en övervägande spärreffekt. Därvid har man huvudsakligen hänvisat
till resultaten av vissa undersökningar rörande inköpens fördelning på
olika delar av månaden i några svenska, finska och norska städer. Undersökningarna
visar större inköp i början på månaden än vid dess slut i de
svenska städerna, medan fördelningen är något avvikande i de norska och
finska städerna. Några generella slutsatser om systemets spärrverkan torde
emellertid icke kunna dragas av dessa undersökningar. De kan på sin höjd
anses visa att motboksransoneringen utgör en spärr för vissa kategorier.
Detta har icke bestritts från något håll. Det ligger för övrigt, såsom kommittén
framhållit, i sakens natur att köpare, som är underkastade ransonering
med månadstilldelning, i många fall uttar sin ranson på en gång och, såvitt
angår månadsavlönade, vid månadens början.

Beträffande övriga i detta sammanhang nämnda förhållanden torde här
endast behöva erinras om folkrestaurangernas större besöksfrekvens vid
månadssluten. Denna tyder utan tvivel på en spärrverkan men helt naturligt
endast hos det särskilda klientel som besöker folkrestaurangerna.

Icke heller kommitténs jämförelser med andra länder har gått fria från
invändningar. Kommitténs motståndare har lagt fram en lång rad argument
för att undanröja grunden för kommitténs slutsatser. Man har därvid särskilt
uppehållit sig vid trendundersökningen. Det har bl. a. påpekats, att utmönstringen
av de ekonomiska faktorerna icke varit rättvisande. Hänsyn
har nämligen icke tagits till de prishöjningar som skett i Danmark och Stor -

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

britannien före undersökningsperiodens början; verkningarna av dessa prishöjningar
har enligt samma yttranden sträckt sig långt framåt i tiden. Förhållandena
anses icke heller i övrigt jämförbara. I vårt land har under samma
period skett en stark urbanisering, medan motsvarande process i vissa
jämförelseländer ägt rum under ett tidigare skede. I samma yttranden har
utvecklingen efter andra världskriget skjutits i förgrunden. Man har påpekat,
att utvecklingen i vårt land under denna tid icke synes ogynnsam i jämförelse
med andra länder. Slutligen har det framhållits att man kommer
till ett för vårt land gynnsammare resultat om man icke såsom kommittén
begränsar sig till att jämföra spritkonsumtionen utan medtar samtliga
alkoholdrycker och omräknar de konsumerade dryckerna i ren alkohol.

Uppenbarligen måste jämförelser av den art det här gäller vara behäftade
med talrika felkällor. Detta torde framgå redan av vad förut anförts om
svårigheterna att på rätt sätt bedöma de utomlegislativa faktorernas verkningar.
Kommittén utgår i sin argumentering från att de utomlegislativa
faktorerna i stort sett verkat på enahanda sätt i samtliga länder. När betydande
skillnader föreligger redan mellan olika delar av ett och samma land,
synes ett sådant antagande icke kunna göras utan mycket starka reservationer.

Redan det förhållandet att den svenska spritkonsumtionen absolut sett är
betydligt högre än i jämförelseländerna synes emellertid ägnat att stämma
till eftertanke. Detta gäller utan undantag under tiden efter andra världskriget
och, utom i fråga om Frankrike, under mellankrigstiden. Med tanke
härpå torde det betyda mindre att man i likhet med vissa remissinstanser
kan konstatera att utvecklingen efter andra världskriget är ogynnsammare
i några av de andra länderna än i Sverige. Denna tid har, såsom kommittén
framhållit, medfört särskilda problem, i synnerhet i de f. d. krigförande
länderna.

Mot trendundersökningen kan som nyss nämnts betydelsefulla erinringar
göras. Man synes dock i de mot kommittén kritiska yttrandena ha underskattat
betydelsen av att samtliga de jämförda länderna under den tid undersökningen
avser visat en avgjort gynnsammare utveckling i fråga om
spritkonsumtionen än vårt land. Resultatet blir likartat för Danmark, Storbritannien
och Nederländerna, trots att sistnämnda stat icke före undersökningsperiodens
början infört konsumtionshämmande spritskatter och trots
att stora skiljaktigheter även i övrigt måste ha förelegat mellan dessa länder
inbördes. En särskild anledning att fästa avseende vid trendundersökningens
resultat ligger självfallet däri att detta pekar i samma för vårt land
ogynnsamma riktning som jämförelserna av den absoluta konsumtionsnivån.

Invändningen att jämförelser som avser konsumtionen av alla slags alkoholdrycker
— icke blott sprit — ställer sig gynnsammare för vårt lands vidkommande
är i och för sig riktig. Framhållas må emellertid, att det torde
vara spritkonsumtionen som i flertalet länder åstadkommer huvuddelen av
de sociala skadeverkningarna.

11 Dihang till riksdagens protokoll 195i. i samt. Nr 151.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Även om man sålunda beaktar alla de felkällor som kan finnas vid de
internationella jämförelserna och de invändningar som gjorts mot kommitténs
bedömning, framstår jämförelsernas resultat som anmärkningsvärt.
På gynnsamma verkningar av det för vårt land unika motbokssystemet tyder
de i varje fall icke.

Den här verkställda granskningen av argumenteringen å ömse sidor synes
kunna sammanfattas på följande sätt.

Kommittén och dess meningsmotståndare har framdragit snart sagt alla
tänkbara skäl, som kan tyda på suggestionsverkan, respektive spärrverkan
hos motboksransoneringen. Det torde efter denna diskussion stå klart att
verkningar i båda de angivna riktningarna föreligger. Något påtagligt stöd
för sannolikheten av att endera effekten överväger synes emellertid ej ha
framkommit. Starka skäl, främst resultaten av de utländska jämförelserna,
talar emot att systemet har övervägande spärreffekt. Man torde kunna
konstatera, att systemets konsumtionshämmande verkningar i varje fall
numera icke är, totalt sett, starkare än dess suggestionseffekt.

Det är obestridligt att systemet i början av sin tillvaro betytt åtskilligt för
att hyfsa sederna och begränsa alkoholens skadeverkningar. Systemet har i
främsta rummet varit inriktat på att motverka missbruket, och dess målsmän
har nedlagt ett energiskt arbete i detta syfte. Resultaten torde icke
vara så obetydliga som kommittén velat göra gällande. Kommitténs uppfattning
att systemet befordrat missbruket grundar sig i främsta rummet
på åsikten att det har en övervägande konsumtionsstegrande verkan. Denna
åsikt har jag icke kunnat godtaga. Men även för den som är benägen
att närmare ansluta sig till kommitténs åsikt om systemets effekt på
konsumtionen måste dess uppfattning om verkan på missbruket förefalla
oberättigad eller i varje fall starkt överdriven. Åtskilliga remissuttalanden
torde bestyrka detta. Det finnes enligt min uppfattning icke heller anledning
att giva motbokssystemet skulden för de negativa dragen i nykterhetstillståndet
bland ungdomen. Såsom framhållits i flera yttranden, har
dessa drag framträtt först under och efter andra världskriget. Systemet hade
då varit i tillämpning mer än tjugu år. Tvärtom synes man kunna utgå
ifrån att systemet alltjämt har en viss konsumtionshämmande effekt bland
särskilda kategorier och även bland ungdomar.

Det torde icke vara behövligt eller ens möjligt att närmare ange orsakerna
till att systemets spärrverkan med tiden försvagats. Sannolikt har utomlegislativa
faktorer spelat stor roll. Den försvagade spärreffekten har visat
sig bl. a. i de talrika överlåtelserna av motbokssprit. Dessa har haft till följd
att systemet icke längre förmått ge nämnvärt skydd åt dem som bäst behövt
det, nämligen missbrukare och sådana ungdomar som visar tendenser till
missbruk.

Vad jag här anfört avser motbokssystemets roll i den hittillsvarande utvecklingen,
dess verkningar på nykterhetstillståndet. Min syn på systemets
verkningar skiljer sig från kommitténs. Jag har icke funnit skäl att instämma
i kommitténs uppfattning om systemets starkt negativa verkan.

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Men jag har ansett mig kunna konstatera att systemet totalt sett icke längre
har någon märkbar nykterhetsfrämjande effekt. Därav torde bl. a. följa att
lagstiftningen om rusdrycksförsäljningen icke spelar den centrala roll för
nykterhetstillståndet som förut antagits och att i synnerhet motbokssystemets
betydelse är ringa.

För kommittén är det självklart att motbokssystemet bör avskaffas. En
sådan åtgärd blir enligt kommitténs uppfattning i sig själv ägnad att skapa
ett bättre nykterhetstillstånd.

Vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande bär endast ett fåtal
myndigheter och sammanslutningar uttryckligen gått emot förslaget att
slopa motbokssystemet. De betänkligheter som i enlighet med det förut sagda
anförts har merendels utmynnat i yrkanden om höjda spritskatter eller
i förslag till särskilda åtgärder vid övergången till ett system med fri inköpsrätt.
Till dessa förslag torde jag få återkomma i ett senare sammanhang.

Av de synpunkter jag här anlagt på motbokssystemet torde följa att det
icke finnes anledning hysa förhoppningar om nämnvärda förbättringar i
nykterhetstillståndet enbart genom systemets slopande. Då jag emellertid
funnit att motboksransoneringen i sin totala effekt icke längre är märkbart
nykterhetsfrämjande, bör detta leda till att kommitténs förslag godtages,
försåvitt icke särskilda skäl kan anföras däremot.

Ett sådant skäl kunde vara att systemet, såsom jag nyss anmärkt, alltjämt
kan utgöra ett visst skydd för särskilda kategorier. Systemets verkningar
torde variera inom skilda kretsar och även olika individer emellan.
Möjligheterna att åtkomma sprit är icke desamma för alla. Vissa människor
torde dra sig för att begå olagligheter eller i varje fall för att taga kontakt
med yrkesmässiga langare. För sådana människor kan systemet under vissa
omständigheter motverka en överdriven konsumtion. Såsom exempel har vid
remissbehandlingen nämnts personer som icke är missbrukare i egentlig
mening men som visar tendenser till missbruk. Detsamma synes kunna
gälla en del i huvudsak skötsamma ungdomar. En indirekt spärrverkan,
som också i någon mån synes kunna göra sig gällande beträffande missbrukare,
ligger måhända i de av motboksransoneringen föranledda höga priserna
på den illegala marknaden.

Det skydd som systemet sålunda kan bereda särskilda kategorier får
emellertid icke överskattas. Det hade i så fall avspeglat sig i systemets totala
effekt. Vad angår den spärr som kan ligga i de höga priserna på den illegala
marknaden må framhållas, att tillvaron av en sådan marknad i och
för sig icke kan anses vara någon önskvärd effekt av systemet. Flera nyktcrhetsvårdande
myndigheter har också i sina remissvar betonat, att de i
sin verksamhet praktiskt taget aldrig förmärkt att missbrukare hindrats
från att tillfredsställa sitt spritbegär.

Det här anförda synes alltså icke innebära sådana särskilda skäl mot den
föreslagna åtgärden att slopa systemet att densamma icke bör komma till

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

stånd. Så mycket torde emellertid framgå, att man, såsom ock framhållits
från flera håll, får räkna med större svårigheter under övergången till ett
fritt försäljningssystem än vad nykterhetskommittén förutsett.

Ett viktigt skäl för att slopa motbokssystemet är intresset att undgå dess
inköpssuggererande verkningar. Såsom framhållits vid remissbehandlingen
torde dessa göra sig gällande både beträffande skötsamma konsumenter och
i fråga om förbrukare som har hög konsumtion och kan bedömas såsom
mindre pålitliga i nykterhetsavseende.

Lämnar man frågan om systemets verkningar på konsumtionen, anmäler
sig ett flertal argument för att avskaffa detsamma.

Man kan icke bortse från att motbokssystemet innebär ett tämligen starkt
ingrepp i den enskildes livsföring. Ett sådant ingrepp bör icke ske utan
goda skäl. Det bärande motivet för detta ingrepp har varit att det skulle
utgöra ett verksamt skydd för framför allt missbrukare och ungdomar. Såsom
jag nyss utvecklat torde emellertid detta skydd numera i stor utsträckning
vara illusoriskt.

Ännu allvarligare synes emellertid vara att systemet icke vunnit önskvärd
förankring i det allmänna rättsmedvetandet. Flertalet ansvarskännande
medborgare torde reagera mot den yrkesmässiga langningen. Olaga överlåtelser
av sprit i andra former anses däremot i vida kretsar icke vara förkastliga.
Det är också allmänt känt att olagliga överlåtelser förekommer i
stor omfattning och att endast ett fåtal fall blir beivrade.

Till en del torde förklaringen till dessa förhållanden ligga däri att
vissa av systemets yttringar tett sig svårförståeliga för allmänheten. Detta
torde bl. a. sammanhänga med att systemet förutsätter upprätthållande av
vissa regler som icke överensstämmer med vanor och beteenden som anses
naturliga. Man torde icke kunna bortse ifrån att allmänhetens reaktion mot
systemet tagit sig uttryck i en allmän misstänksamhet och avoghet mot
samhällets nykterhetspolitiska strävanden. Detta gäller icke minst dem som
man i första hand vill nå med upplysning, nykterhetsvård och andra positiva
åtgärder.

I och för sig torde det icke vara omöjligt att avlägsna vissa av motbokssystemets
olägenheter genom reformer inom dess ram. Exempel härpå utgör
den år 1937 införda rätten till efterhandsinköp som torde varit ägnad
att minska systemets suggestionsverkan. Liknande effekt torde följa av de
sedan 1947 tillämpade tilldelningsprinciperna som i huvudsak innebär att
tilldelningarna icke längre göres beroende av motboksinnehavarens ekonomi.
Effekten av sådana åtgärder måste emellertid vara begränsad. Så
länge en förprövning och gradering av inköpsrätten bibehålies, torde man
exempelvis aldrig kunna helt undanröja den olyckliga föreställningen om
motboken och tilldelningen såsom ett bevis på social fullvärdighet. Man
torde i likhet med nykterhetskommittén även böra framhålla att åtgärder
av nu antytt slag med nödvändighet innebär att systemets spärrverkan ytterligare
försvagas.

Mot det nuvarande restriktionssystemet talar slutligen att det är förbun -

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

det med dryga kostnader. Självfallet måste man här som eljest mot varandra
väga kostnaderna och de resultat som vinnes. Man behöver icke dela
nykterhetskommitténs negativa uppfattning om systemet för att konstatera
att det icke ger ett utbyte som motsvarar kostnaderna. Självfallet har frågan
om systemets fortvaro betydelse även vid avvägningen av de ekonomiska
insatserna för positiva nykterhetspolitiska åtgärder. I en tid då den största
sparsamhet måste iakttagas blir möjligheterna att lämna nya eller ökade
anslag för sådana ändamål avsevärt större, om betydande besparingar samtidigt
kan göras inom försäljningsorganisationen för rusdrycker. Motbokskontrollens
slopande möjliggör besparingar som på längre sikt mer än väl
motsvarar behovet av sådana anslag.

På grund av här anförda skäl finner jag mig böra förorda att motbokssystemet
avvecklas.

AVD. IV. DEN FRAMTIDA NYKTERHETS POL ITIKEN.

Tidigare utredningar.

Nykterhetskommitténs förslag omfattar i princip nykterhetspolitiken i
dess helhet. Härvid har kommittén emellertid delvis kunnat anknyta till
förslag som tidigare framlagts av andra utredningar.

Sålunda avgav 1946 års alkoholistvårdsutredning, såsom omtalats i inledningen,
den 14 februari 1948 betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård.
Utredningen fann en allmän upprustning av samhällets alkoholistvård
erforderlig samt förordade en betydande förstärkning — bl. a. genom
väsentligt ökade statsbidrag — av nykterhetsnämndernas och alkoholistanstalternas
ekonomiska och personella resurser ävensom viss nyordning av
systemet för behandling av alkoholmissbrukarna. Enligt utredningens mening
borde ingripande mot alkoholmissbruk kunna ske på ett tidigare stadium
än som är möjligt enligt gällande lagstiftning. I anslutning till denna
sin uppfattning använde utredningen termen nykterhetsvård i stället för
alkoholistvård såsom en samlande beteckning för hela detta vårdområde. Utredningens
förslag till ny lagstiftning, avsedd att ersätta den nuvarande alkoholistlagen,
gavs i enlighet härmed form av ett förslag till lag om nykterhetsvård.

Vid remissbehandlingen av förslaget vitsordades så gott som undantagslöst
behovet av en reformering av vårt lands nykterhetsvård. Nykterhetskommittén,
som i sitt yttrande biträdde huvudlinjerna i utredningens förslag,
har därefter i sitt betänkande omprövat hithörande frågor på nytt.

Ungdomsvårdskommittén framlade, såsom även berörts i inledningen, åtskilliga
förslag, bl. a. till ungdomssociala åtgärder, vilka har betydelse för
nykterhetspolitiken.

Ungdomsvårdskommitténs förslag, som också remissbehandlats, har endast
i begränsad omfattning lett till åtgärder eller i övrigt blivit föremål för
beslut från statsmakternas sida. Nykterhetskommittén har icke tagit ställning
till dessa förslag men har i sitt principbetänkande pekat på vissa åtgärder
som enligt dess förmenande synes böra tagas under övervägande. Vad
kommittén yttrat i denna del skall jag återkomma till senare.

Såsom jag likaledes skall närmare beröra i fortsättningen har två av de
sommaren 1953 tillsatta snabbkommittéerna ytterligare utrett vissa frågor
på nu nämnda områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

167

Vissa reformfrågor.

Alkoholvanorna har betydelse på snart sagt alla livets områden. Nykterhetskommitténs
undersökningar visar eller bekräftar att det finns ett nära
samband mellan alkoholvanor och sociala missförhållanden av olika slag.
Statsmakterna har vid lagstiftning och andra samhällsingripanden på de
mest skilda fält måst taga hänsyn till förhållanden som äger samband med
alkoholbruket. Man har därvid strävat efter att förebygga skadeverkningar
eller att med socialpolitiska eller kriminalpolitiska åtgärder inskrida mot
vissa med alkoholbruket sammanhängande, ur samhällets synpunkt intolerabla
företeelser.

Till nykterhetspolitiken i egentlig mening kan hänföras lagstiftningen om
försäljning av alkoholdrycker, alkoholforskningen, strävandena att förebygga
skadebringande alkoholförtäring genom undervisning och upplysning
samt omhändertagandet av de alkoholskadade genom nykterhetsvård.

Nära den egentliga nykterhetspolitiken står de straffrättsliga ingripandena
mot fylleri och rattfylleri. Straffbestämmelserna för fylleri fick delvis ny
utformning vid den allmänna revision av lagstiftningen om brott mot staten
och allmänheten samt den militära strafflagstiftningen som genomfördes
vid 1948 års riksdag. De har utan ändring i sak överförts till straffrätt
skommitténs förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14). Straffbestämmelserna
mot fylleri riktar sig närmast mot fylleristernas ordningsstörande beteende
men är på flera sätt sammankopplade med nykterhetsvården. Fylleri kan
sålunda vara en indikation för ingripande från nykterhetsnämnd, intagning
på alkoholistanstalt kan å andra sidan medföra att samhället avstår från
att indriva och förvandla fylleriböter. I detta sammanhang må även erinras
om kungl. förordningen den 16 november 1841 emot fylleri och dryckenskap,
som möjliggör för polisen att omhändertaga och förvara fyllerister, samt
lagen den 13 juni 1941 om förverkande i vissa fall av spritdrycker m. m.

1 yttrande över förslaget till brottsbalk har strafflagberedningen framfört
tanken att borttaga den särskilda straffbestämmelsen för fylleri samt att utbygga
omhändertagandet enligt 1841 års förordning till en behandling å
särskilda kliniker av den som uppträder berusad på allmän plats.

På trafiknykterhetens område föreligger sedan snart två årtionden särskild
lagstiftning med straffbestämmelser för den som för motorfordon i
alkoholpåverkat tillstånd och möjligheter att medelst körkortsindragning
hindra sådana personer att föra motorfordon, som inte är pålitliga i nykterhetsavseende.
De nuvarande bestämmelserna fick i huvudsak sin utformning
vid 1941 års riksdag. Vissa jämkningar vidtogs i samband med att bestämmelserna
inarbetades i lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott.
Förslag till ny lagstiftning om trafiknykterhet har den 29 maj 1953
avgivits av 7.94.9 års trafiknykterhetsutredning (SOU 1953:20). Utredningen
föreslår skärpt strafflagstiftning mot rattfylleri och utvidgar bestämmelserna
till att avse trafikonykterhet över huvud taget. Vidare framlägges förslag

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

om skärpta körkortsbestämmelser och intensifierad trafikövervakning. Utredningens
förslag och däröver avgivna yttranden är beroende på Kungl.
Maj :ts prövning.

Sambandet mellan alkoholbruk och brottslighet bär även på annat sätt
kommit till uttryck i strafflagstiftningen. Åtskilliga bestämmelser i allmänna
strafflagen kriminaliserar gärningar som i regel begås under alkoholpåverkan,
t. ex. misshandel. I detta sammanhang kan också erinras om de
straffbestämmelser som uppställts för att sanktionera bestämmelserna om
tillverkning, införsel, försäljning och beskattning av alkoholdrycker. Men
aven det straffrättsliga reaktionssystemet tar i betydande utsträckning
hänsyn till alkoholen som orsaksfaktor vid brott eller förekomsten av alkoholmissbruk
i samband med brottslighet. Om förhållandet mellan fylleriböter
och sluten alkoholistvård har nyss varit tal. Vidare kan nämnas att lagen
om villkorlig dom ger domstolen befogenhet att genom särskild föreskrift
ålägga en villkorligt dömd att avhålla sig från bruk av rusdrycker eller att
underkasta sig vård å alkoholistanstalt eller annan anstalt. Nykterhetsvård
kan på denna väg åstadkommas av domstolarna i samarbete med nykterhetsnämnderna.
Över huvud taget ligger det i sakens natur att all kriminalvård,
vare sig den äger rum i anstalt eller i frihet, i sin strävan att återanpassa
den brottslige till samhället även måste försöka fostra honom till
skötsamhet i nykterhetsavseende. Det straffrättsliga reaktionssystemet är i
dess helhet föremål för omprövning genom strafflagberedningen. Beredningen
utarbetar förslag till bl. a. ny lagstiftning om villkorlig dom och har i ett
tillägg till sitt yttrande över alkoholistvårdsutredningens betänkande framlagt
förslag som syftar till att effektivisera samarbetet mellan domstolar och
nykterhetsvårdsorgan.

Vad här sagts om kriminalvårdens uppgift att verka för skötsamhet i
nykterhetsavseende hos sitt klientel gäller — utöver nykterhetsvården —
hela den del av socialvården som tar sikte på att komma tillrätta med
beteenderubbningar. I första hand gäller detta barnavården, som i stor utsträckning
tar hand om alkoholskadade ungdomar. Förslag till en förbättrad
anstaltsorganisation för skyddsuppfostran har hösten 1953 framlagts
av ungdomsvårdsskoleutredningen. En allmän översyn av barnavårdslagen
förberedes av bamavårdskommittén. Vidare kan nämnas att sinnessjukhusen
och de psykiatriska klinikerna omhändertar åtskilliga svårt alkoholskadade.
För en del av detta klientel, liksom en del av klientelet i de nuvarande
alkoholistanstalterna är den psykopatvårdsorganisation avsedd, varom 19b7
års psykopatvårdsutredning avgav förslag den 1 december 1952 (SOU
1952: 46).

Det är vidare tydligt att även socialvårdens insatser i övrigt direkt eller
indirekt kan ha betydelse för nykterhetstillståndet. Detta gäller, såsom förut
anmärkts, i synnerhet ungdomssociala åtgärder av olika slag. Socialvården
ingriper direkt för att hos anhöriga till missbrukare hindra följderna av
alkoholmissbruk. Den har också sin andel i den allmänna standardhöjning
och kulturlyftning som ägt rum och som i stort sett torde ha verkat till
förmån för folknykterheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

169

Nykterhetskommittén.

Allmänna synpunkter.

Kommittén redovisar till en början olika uppfattningar som under skilda
tider framförts angående orsakssammanhangen bakom alkoholskadorna. I
äldre samhällsdiskussion har, framhåller kommittén, från vissa riktningar
inom arbetarrörelsen förfäktats att vissa omständigheter i den yttre miljön,
usla löner, lång arbetstid, bristfälliga bostadsförhållanden, vore utslagsgivande
för alkoholmissbrukets omfattning. I motsats härtill har från nykterhetsrörelsens
sida dryckessederna skjutits i förgrunden. Båda dessa
meningar är enligt kommitténs uppfattning ensidiga; erfarenheten har ådagalagt
att den sociala miljön å ena sidan icke spelar den utslagsgivande
roll, som den angivna riktningen inom arbetarrörelsen menade, men att å
andra sidan åtskilliga sådana sociala miljöförhållanden utövar inflytande i
bredd med själva sedvänjan. Kommittén kan icke heller ansluta sig till en
under senare år framförd uppfattning att själva personlighetstypen (konstitutionen)
eller det psykiska hälsotillståndet skulle vara den enda eller
huvudsakliga orsaken till alkoholmissbruk. Kommittén framhåller att det
icke föreligger forskning av det slag eller den omfattning att ett ståndpunktstagande
till denna hypotes är möjligt. Det är enligt kommitténs mening
utan vidare uppenbart att man hittills icke förfogar över någon terapeutisk
metod gentemot individuella fall av alkoholmissbruk av sådan verkningsgrad,
att därigenom åtgärder till undanträngande av impulserna till
missbruk från en alkoholbetonad omgivning skulle ha gjorts överflödiga. I
likhet med alkoholistvårdsutredningen är nykterhetskommittén sålunda av
den meningen att alkoholmissbrukarnas placering i en helnykter omgivning
eller psykologiska åtgärder för att stimulera till avhållsamhet från alkoholdrycker
kan medverka till att förebygga eller häva alkoholmissbruk. Det
är enligt vad kommittén funnit karakteristiskt för alkoholismen att en stor
del av dess offer saknar insikt om sin sjukdom, varför redan av den anledningen
en möjlighet till andra samhällsingripanden än läkarvård måste finnas.
Därtill kommer att alkoholens skadeverkningar ingalunda inskränker
sig till alkoholismen. Ett stort antal missbruksfall — även sådana som
åstadkommer svåra samhälleliga olägenheter — är inte utslag av alkoholism
i egentlig mening utan endast ett resultat av rådande sedvänjor i förening
med okunnighet om verkningarna och kanske med tillfälliga personliga
svårigheter. I sådana fall hör, yttrar kommittén, ett ingripande mot de
tidiga misshruksyttringarna kunna få goda resultat. Åtskilliga fall av ungdomsfylleri
torde höra till denna kategori. Å andra sidan framgår det av
kommitténs undersökningar att vissa sociala förhållanden tycks spela en
framträdande roll som orsak till fylleri bland ungdomen. Här synes åtgärder
inriktade på dessa speciella sociala förhållanden vara påkallade.

I vissa fall finner kommittén knappast erforderligt att hänvisa till annat
än impulserna och de yttre möjligheterna till alkoholförtäring. Ett exempel

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

på detta erbjuder rattfylleriet och de av alkoholpåverkan orsakade trafikolycksfallen.
I dylika fall föreligger det, uttalar kommittén, uppenbarligen
möjlighet att skapa en förbättring genom lämplig lagstiftning och upplysningsverksamhet.

Kommittén ingår härefter på frågan, om man kan vänta sig något resultat
av en samhällelig nykterhetspolitik, som vänder sig uteslutande mot
missbruket men inte lägger några hinder i vägen för en utbredd måttlig
konsumtion. Härom anför kommittén.

Erfarenheten av de senaste årtiondenas utveckling i Sverige synes visa
att en sådan politik under vissa betingelser kan ge resultat. Nykterhetsnämndernas
och systembolagens ingripanden mot alkoholmissbrukare har
säkerligen medverkat till att missbruket inte ökat i takt med konsumtionsvanornas
utbredning. Men som framgår av kommitténs undersökningar
råder det fortfarande ett tydligt samband mellan bruk och missbruk. I de
trakter, där absolutism och »nästan absolutism» är mest utbredda, är missbruket
bland den övriga delen av befolkningen mest sällsynt. Ungdomens
allt tidigare bekantskap med alkoholen har åtföljts av en högst påtaglig
ökning av fylleriförseelserna i motsvarande åldrar. Det måste därför anses
som ett samhällsintresse att så stora grupper som möjligt frivilligt avstår
från alkoholbruk eller inskränker sin alkoholkonsumtion till ett minimum.
I särskilt hög grad gäller detta ungdomen.

Samhällets intresse av att antalet helnyktra personer och familjer är så
stort som möjligt sammanhänger också med den särskilt låga sociala belastning
som enligt kommitténs undersökning utmärker absolutister och »nästan
absolutister». I den mån skillnaderna mellan absolutister och övriga
grupper beror på själva alkoholbruket — vilket de uppenbarligen gör i stor
utsträckning ehuru inte helt — utgör de tydligen ett argument för att samhället
bör kraftigt understödja propagandan för frivillig helnykterhet.

Den samhälleliga nykterhetspolitiken bör dock i första hand direkt inriktas
på att tränga tillbaka missbruket. Härvidlag kan med säkerhet goda
resultat vinnas genom en lämplig utformning av nykterhetsfrämjande åtgärder
av traditionellt slag. Men dessutom bör ansträngningar göras för
att utforma och befrämja en mental-hygienisk och hälsobefrämjande verksamhet,
inriktad på att förebygga eller bota de djupare liggande personliga
orsakerna till alkoholmissbruk. Insatser bör också göras för att undanröja
sociala missförhållanden, som visat sig ha inflytande på alkoholmissbruket.
I båda dessa hänseenden behövs i första hand vetenskaplig forskning för
att fastställa orsakssammanhangen.

Kommittén tinner, att det ligger utanför dess utredningsuppdrag att föreslå
preciserade åtgärder som inte kan hänföras till den egentliga nykterhetspolitiken.
Kommittén finner sig dock icke kunna underlåta att i stora
drag peka på vissa områden, där samhälleliga ingripanden måste anses befogade
mot bakgrunden av kommitténs undersökningar och överväganden.
Härvid avser kommittén medicinska och sociala åtgärder samt anför.

På det medicinska området intar forskningen och läkarutbildningen en
dominerande plats. En förbättrad och utvidgad framför allt psykiatrisk men
även inre-medicinsk forskning måste anses som ett mycket trängande önskemål
på längre sikt. En utökning av forskningsmöjligheterna vid våra medicinska
högskolor ger samtidigt ökade resurser för utbildning av läkare.
Ett ökat antal psykiatriskt utbildade läkare är en förutsättning för att sam -

171

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 151.

hällets hjälpande och förebyggande verksamhet för psykiskt sjuka och
missanpassade skall kunna fungera tillfredsställande. Kommittén vill framhålla
vikten av att möjligheterna till psykiatrisk vård och mentalhygienisk
rådgivning utvidgas i görligaste mån. Kommittén vill även peka på behovet
av forskning och upplysning i uppfostrings- och skolfrågor. Att genom åtgärder
av nu åsyftat slag goda x*esultat skulle kunna vinnas även när det
gäller att förebygga alkoholmissbruk och bota alkoholister ligger i öppen

När det gäller sociala åtgärder som kan ha betydelse för nykterhetstillståndet,
är det framför allt åtgärder inriktade på ungdomens förhållanden
som ter sig angelägna. Kommitténs undersökningar har visat att ungdomsfylleriet
inte uppträder slumpvis i vilka ungdomskategorier som helst utan
i stor utsträckning är koncentrerat till vissa grupper. Ungdomar från ofullständiga
hem löper en större risk för fylleri än genomsnittet. De som är
med i föreningar, utövar idrott, bedriver fritidsstudier eller har någon
hobby har en mindre fylleririsk. Bristfällig utbildning, inga »intressen»,
relativt hög inkomst vid unga år är utmärkande för en stor del av ungdomsfylleristerna.
De som flyttar från landet eller småsamhällena in till
storstäderna är särskilt illa utsatta. Kommitténs undersökningar ger också
anvisningar om arten av de ingripanden av social natur som kan vara ägnade
att neutralisera eller i varje fall minska riskerna för alkoholmissbruk
bland ungdomen.

I anslutning till ungdomsvårdskommitténs förslag anger nykterhetskommittén
följande exempel på ungdomssociala åtgärder som enligt dess mening
synes böra tagas under övervägande.

Det är uppenbart att det finns ett stort behov av utvidgade möjligheter
till fritids- och hobbyverksamhet. Det värde ur nykterhetssynpunkt som
ligger i välskötta idrottsanläggningar och samlingslokaler understrykes av
resultaten från kommitténs undersökningar.

Särskilda åtgärder är speciellt angelägna med tanke på den ungdom som
flyttar in till de större städerna. Den behöver någonstans att ta vägen för
att få råd och upplysningar utöver den egentliga arbetsförmedlingen. Det
torde finnas behov av rådgivning och bistånd såväl när det gäller bostadsanskaffning
som i fråga om personliga bekymmer av olika slag. Det kanske
mest väsentliga problemet för den inflyttade ungdomen är bostadsfrågan.
Det är uppenbarligen av stor vikt att denna ordnas på ett tillfredsställande
sätt. Med hänsyn till läget på bostadsmarknaden är självfallet möjligheterna
till omedelbara åtgärder starkt begränsade. Men det torde inte vara
omöjligt att göra vissa insatser från det allmännas sida. På sina håll lär en
försöksverksamhet på detta område förekomma, som synes vara förtjänt
av uppmärksamhet.

Kommittén omnämner vidare en inom densamma väckt tanke att skapa
en stor statlig fond för ungdomsstödjande åtgärder. Tipsmedlen eller större
delen därav skulle bilda en fond för att på olika sätt stödja den svenska ungdomen
genom anslag till idrott, föreningsverksamhet, studier och hobbysysselsättningar
samt till samlingslokaler och fritidsanläggningar. Kommittén
har icke tagit ställning till frågan men anser att den bör tagas under övervägande.
Kommittén fortsätter.

Enligt nykterhetskommitténs mening bör ungdomsproblemen ägnas långt
större uppmärksamhet än hittills. Den utveckling som avslöjats genom kom -

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

mitténs undersökningar är så oroande att verkliga krafttag är nödvändiga.
Detta gäller inte minst ungdomens nykterhetsförhållanden. I detta fall torde
man ofta kunna vänta betydande resultat även av allmänt ungdomsvårdande
åtgärder, som inte är speciellt inriktade på alkoholkonsumtionen. Föreningslivet
spelar här en stor roll. Men situationen kräver också insatser från samhällets
sida. Att dessa kan bli kostnadskrävande får inte avskräcka. Det
gäller här om man så vill en investering i den svenska ungdomen, som kan
bli lönande för framtiden.

Nykterhetspolitiken.

Bland samhällsåtgärder inom nykterhetspolitiken i trängre bemärkelse
nämner kommittén i första hand den vetenskapliga forskningen. Denna har
under de senaste årtiondena tillhandahållit ett material om alkoholens verkningar,
som tidigare inte stått till förfogande. Härigenom har uppfattningen
om vad som bör anses som alkoholmissbruk förskjutits. De vetenskapliga rönen
torde för närvarande hålla på att förändra den allmänna opinionens inställning,
även om detta sker relativt långsamt. Kommittén finner därför att
forskningen bör uppmuntras och dess resultat spridas till så vida kretsar som
möjligt.

Kommittén förordar vidare intensifierad undervisning och upplysning i
nykterhetsfrågan samt anför härom.

Genom att sprida kunskaper kan man också påverka umgängesvanor och
.''•attityder» i fråga om alkoholbruk. Detta blir så mycket viktigare som rådande
umgängesvanor i många fall suggererar till alkoholkonsumtion även
vid tillfallen, då en sådan måste anses direkt olämplig, i varje fall om den
inte sker i mycket ringa omfattning. Särskilt i fråga om ungdomen synes
en intensifierad upplysningsverksamhet vara nödvändig. I skolan och under
värnphktsutbildningen bör kunskaper i alkoholfrågan meddelas och även på
andra sätt bör upplysning spridas.

Upplysningen skulle bli mera effektiv, om den — utom genom skolan —
kunde nå medborgarna genom de stora organisationerna i samhället. Den
insats, som nu göres genom samarbetskommittéer med nykterhetsrörelsen,
ar i och för sig aktningsvärd men inte tillräcklig. Om man kunde få en aktiv
medverkan från de stora organisationerna själva, skulle upplysningsverksamheten
otvivelaktigt få en ökad slagkraft.

När det gäller ungdomen intar idrottsrörelsen en särställning genom den
livliga anslutningen till denna. Dess ansvar blir därigenom stort. Då alkoholfortanng
är så uppenbart oförenlig med idrottens stil, borde det vara en
naturlig uppgift för idrottsrörelsens ledning att här göra en insats. En sådan
åtgärd skulle med säkerhet ha ett stort propagandavärde.

Kommittén betonar att profylaktiska åtgärder måste anses som de viktigaste
i nykterhetspolitiken. Kostnaderna för exempelvis forskning och upplysning
om alkoholens verkningar är inte nettoutgifter utan kan reduceras
med de — visserligen aldrig mätbara — minskningarna av kostnaderna för
den framtida alkoholistvården, sjukvården, fångvården, ordningshållningen
etc. Men för att detta resonemang skall vara giltigt, krävs, framhåller kommittén,
att insatserna är så kraftiga och så välorganiserade att de gör någon
''erkan. Ett mindre anslag kan därför under vissa förutsättningar innebära

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

större totalutgifter för samhället än ett större, nämligen om det högre anslaget
medför en verkan som uteblir vid del lägre.

Beträffande nykterhetsvården erinrar kommittén om att nykterhetsnämndernas
verksamhet fått en allt större betydelse under årens lopp. Den hämmas
emellertid i hög grad av brist på vårdplatser, personal och medel. Kommittén
finner, att alkoholistvårdsutredningcn har övertygande visat att en
tillfredsställande nykterhetsvård kräver en väsentlig upprustning av nykterhetsnämnder
och vårdanstalter. Därigenom kan ingripandena i högre grad
än nu sättas in på ett tidigt stadium och i många fall förebygga ett fortsatt
missbruk. Nykterhetskommittén föreslår en ytterligare ökning av nykterhetsnämndernas
resurser. Särskilt i fråga om ungdomsfylleristerna finner kommittén
ett snabbt och effektivt ingripande i hög grad påkallat. Kommittén
framhåller vidare såsom angeläget att nykterhetsnämnderna intimt samverkar
med andra sociala organ.

Om lagstiftningens uppgift i nykterhetspolitiken gör kommittén följande
principuttalande.

Strävandena att skärpa den allmänna opinionens inställning i fråga om
vad som anses som olämpligt alkoholbruk kan understödjas genom lämpligt
avvägda lagstiftningsåtgärder. I den mån samhället kan påverka konsumtionsvanorna
utan att riskera kontrasuggestiva verkningar, synes detta böra
ske. En sådan bestämmelse, som att sätta spritutskänkningens början till
en sen tidpunkt på dagen i syfte att markera att den egentliga arbetsdagen
bör vara spritfri, synes vara av denna art. Lämpligt avpassade ingripanden
och straffbestämmelser vid fall av missbruk synes i viss utsträckning kunna
påverka den allmänna opinionens inställning. Som exempel kan nämnas
anhållande och straff för offentligt fylleri och förbud mot att föra motorfordon
under alkoholpåverkan.

När kommittén i fortsättningen kommer in på lagstiftningen om försäljning
av rusdrycker, erinrar den om sin förut återgivna uppfattning angående
det nuvarande motbokssystemets verkningar på spritdryckskonsumtionen
och spritmissbruket. Den åberopar också sina uttalanden om systembolagens
ingripanden mot missbrukare och dessa bolags arbete med att
uppspåra och förebygga missbruk. Vad kommittén där anfört leder till att
alla försök att modifiera det nuvarande systemet, så att ogynnsamma verkningar
undgås, torde vara utsiktslösa. Därför har kommittén, såsom tidigare
omtalats, kommit till den uppfattningen att motbokssystemet icke längre
bör beredas plats i svensk nyklerhetslagstiftning. Kommittén anser det också
som en vinst i och för sig att minska formaliteterna och intresset omkring
spritköpen. Restriktionssystemet har i onödan kommit att fixera allmänhetens
intresse vid spritinköpen och därigenom har intresset för spriten
under systemets tid blivit abnormt uppdrivet. Det synes kommittén önskvärt
att spritförsäljningsfrågorna förvisas till en mera blygsam plats i
svenska folkets medvetande.

Kommittén framhåller vidare, att de insatser som systemet gjort i fråga
om missbrukarna kan lika väl eller bättre åstadkommas av nykterhetsnämnderna,
om dessa får erforderliga resurser. Det finns därför enligt kom -

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

mitténs uppfattning inte längre något skäl att låta försäljningsorganisationen
ta befattning med de individuella missbruksfallen.

En fördel med den föreslagna nedrustningen av systembolagen till försälj
ningsorgan är att den medför en betydande ekonomisk besparing för
samhället. Härom anför kommittén.

Kostnaderna för motbokskontrollen är för närvarande ungefär dubbelt
så stora som för nykterhetsnämndernas verksamhet. För statens del är skillnaden
ännu större. Av utgifterna för motbokskontrollen (ca 6 miljoner kronor)
faller nämligen hela beloppet på staten i form av minskade vinstmedel
från systembolagen, medan nykterhetsnämndernas utgifter (ca 3 miljoner
kronor) huvudsakligen bestrides av kommunerna. Statens kostnader för
länsnykterhetsnämnderna och dess bidrag till de kommunala nykterhetsnämnderna
uppgår till ca 800 000 kronor. Det är tydligt att ett avskaffande
av motbokssystemet skulle frigöra ekonomiska och personella resurser,
vilka med fördel skulle kunna användas bl. a. för den upprustning av nykterhetsnämnderna
som är nödvändig oavsett hur försäljningsreglerna utformas.

Kommittén understryker att det nuvarande försäljningssystemet för rusdrycker
inte är identiskt med motbokssystemet, d. v. s. den individuella
kontrollen av maximerade inköp, utan också har andra och enligt kommitténs
mening mera värdefulla beståndsdelar. Dit hör desintresseringen av
försäljningen och det kommunala inflytandet på utskänkningsrättigheterna.
Registrering av inköpen och avstängning av missbrukare från inköp i utminuteringsaffärerna
träffas inte heller nämnvärt av den kritik som drabbar
ransoneringen. Även vissa inslag i restaurangrestriktionerna har enligt
kommitténs uppfattning självständig betydelse som nykter hetsfrämjande
åtgärder och kan behållas även om motbokssystemet avskaffas.

Kommittén betonar, att om dess förslag genomföres, innebär detta ingalunda
att de förhållanden återkommer, som rådde före restriktionssystemets
tillkomst. Till stöd för denna sin uppfattning pekar kommittén på den höjda
bildningsnivån och hyfsningen av umgängesformer och fritidsvanor, vilken
enligt vad kommittén funnit inte är unik för Sverige utan kan konstateras
i ett stort antal andra länder. Vidare erinrar kommittén om den under systemets
tillvaro skapade alkoholistvården och om prishöjningarna, som tiodubblat
det nominella brännvinspriset och tredubblat realpriset. Kommittén
fortsätter.

Genom att den desintresserade försäljningen, det kommunala inflytandet
och vissa till försäljningen knutna försiktighetsmått bibehålies, understrykes
ytterligare att det inte är fråga om att rasera den skyddsbarriär mot
alkoholmissbruk, som byggts upp under den lid av nära ett århundrade som
förflutit sedan 1855. Det är endast fråga om att med ledning av erfarenheterna
åstadkomma en mera rationell utformning av samhällets nykterhefsfrämjande
åtgärder.

En viktig fråga för kommittén bär varit att mot bakgrunden av dess ungdomsundersökning
fastställa minimiåldern för den i princip fria inköpsrätt
som kommittén föreslår. Den har därvid stannat för 21 år, vilket överensstämmer
med gällande Rff men i praktiken innebär en sänkning för de

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

flestas vidkommande; systembolagen har nämligen endast undantagsvis givit
inköpsrätt åt personer under 25 år. Kommittén erinrar om att man genom
förslaget undviker att upprätthålla en särskild myndighetsålder för
spritinköp, vilket varit en av de omständigheter som i onödan koncentrerat
intresset kring spriten. I övrigt motiverar kommittén sitt förslag på följande
sätt.

Kommitténs ungdomsundersökning visar, att det övervägande flertalet
ungdomar redan vid 21-årsåldern börjat använda sprit. De som önskar
skaffa sig sådan torde inte i någon mera betydande grad hindras av att de
inte har egen motbok. Undersökningen visar nämligen, att skillnaden i förtäringsvanor
mellan motboksägare och icke motboksägare i åldrarna omkring
och närmast under 25 år är mycket liten. Den visar också, att en betydande
del av de unga männen redan före 21-årsåldern (i Stockholm 20
procent) har bjudit andra personer på sprit (restaurangbesök oräknade).
Hos de ogifta männen i åldern 21—26 år, vilka endast i undantagsfall har
egen motbok, hade detta förekommit i mycket stor utsträckning (i Stockholm
60 procent). Dessa uppgifter tyder på att restriktionssystemet inte fungerar
som den avsedda spärren, att hindra ungdomen att få tag i sprit. Naturligtvis
kan man alltid säga att ännu flera skulle kunna komma övei
sprit vid fri försäljning med åldersgräns vid 21 år, men det synes inte
troligt att ett sådant system skulle öka antalet konsumenter. Tvärtom torde
den sportprestation, som det under nuvarande förhållanden i vissa fall kan
vara att skaffa sprit, locka åtskilliga att försöka som annars skulle vara likgiltiga.
Däremot kan det tänkas att förtäringsmängderna kan bli större bland
dem som redan har fått förtäringsvanor, eftersom ungdomar över 21 år vid
fri försäljning skulle kunna köpa sprit själva och slipper det nuvarande
besväret att anlita äldre kamrater som har motbok. Särskilt omedelbart efter
motbokssystemets avskaffande kan en sådan utveckling väntas medföra
vissa olägenheter. På längre sikt torde denna fråga knappast vara allvarlig.

Statistiken över fylleriförseelser visar också det nuvarande systemets
maktlöshet när det gäller att skydda ungdomen mot spritmissbruk. En fjärdedel
av alla fylleriförseelser (23 procent 1949) begås av personer under
motboksåldern. I Finland begicks 1949 endast 13 procent av förseelserna av
personer under 25 år, trots att alla personer över 21 år har fri inköpsrätt
utan begränsning. Om man inskränker sig till åldersgrupperna 21 24 år,

vilka i Finland har fri inköpsrätt men i Sverige i regel saknar sådan, finner
man att i Sverige 14 procent och i Finland 9 procent av förseelserna begås
av personer i dessa åldrar. Det tillfälliga missbruk, som tar sig uttryck
i fylleri, minskar tydligen inte på grund av att motbok inte utlämnas förrän
vid 25-årsåldern och av att de äldre motboksinnehavarna har begränsad tilldelning.
Självfallet härrör en betydande del av ungdomsfylleriet från utskänkningen,
som i Sverige betyder relativt mera än i Finland, där restaurangerna
dock varken har mattvång eller kvantitetsbegränsning (utom för
vanligt brännvin). Detla kan emellertid knappast rubba de slutsatser som
kan dragas av de nämnda siffrorna. Sänkningen av inköpsåldern kan sålunda
inte väntas få någon större betydelse för alkoholvanorna i de berörda
åldrarna.

Kommittén erinrar vidare om att nykterhetsnämnderna enligt förslaget
får vidgade resurser att ingripa mot begynnande missbruk samt all bekymren
för ungdomen inte i första hand rör åldersgruppen 21—25 år utan dem
som är under 21 år. För dessa innebär motbokssystemets avskaffande ingen
större förändring. Inköpsförbudet skulle alltjämt kvarstå.

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Straffbestämmelserna för fylleri har icke närmare behandlats av kommittén.
Denna påpekar, att fylleriböterna såväl allmänpreventivt som individualpreventivt
synes ha en viss betydelse vid den första förseelsen men
knappast då det gäller återfallsfyllerister. Här erfordras i första hand nykterhetsvård,
och fylleristraffet blir i dessa fall enligt kommitténs uppfattning
mera en ordningsfråga än en nykterhetsfråga. Icke heller rattfylleriet har
upptagits till bedömning av kommittén, som härutinnan hänvisar till 1949
års trafiknykterhetsutrednings arbete.

Sammanfattningsvis konstaterar kommittén, att den icke väntar sig att
dess förslag skall innebära en definitiv lösning av alkoholproblemet i Sverige.
Men den har nått den övertygelsen att de lagstiftande åtgärderna i
samverkan med de många faktorer utanför lagstiftningen, som medverkar
till ökad nykterhet, kommer att medföra ett bättre nykterhetstillstånd, om
svenska folket återfår förtroendet att själv träffa avgörandet om sina inköpskvantiteter.
Det ligger, uttalar kommittén, i hela dess resonemang en tilltro
till de krafter inom folket, som verkar i riktning mot bättre levnadsvanor.

Huvuddragen i kommitténs förslag.

Såsom kommitténs nyss återgivna principiella överväganden utvisar föreslår
kommittén väsentligt ökade insatser från samhällets sida i form av
forskning, undervisning och upplysning i alkoholfrågan samt en utbyggnad
av nykterhetsvården. På rusdryckslagstiftningens område föreslås att det
nuvarande motbokssystemet slopas samt att de vuxna medborgarna i princip
skall äga rätt att utan begränsningar göra inköp av rusdrycker. Dessa skall
alltjämt tillhandahållas av särskilda organ utan enskilt vinstintresse. Inköpen
skall registreras, och avstängning från inköpsrätt skall kunna beslutas
beträffande bl. a. vissa missbrukare. De uppgifter av nykterhetsvårdande
karaktär som hittills åvilat systembolagen skall i huvudsak överföras till
nykterhetsnämnderna och andra myndigheter inom samhällets nykterhetsvård.
Härigenom vinnes betydande besparingar, och de sålunda frigjorda
medlen kan bekosta de föreslagna ökningarna av samhällets insatser i övrigt.
Beträffande utskänkningen föreslår kommittén åtskilliga förändringar, av
vilka de viktigaste är att gällande kvantitetsbegränsningar i huvudsak skall
borttas men början av utskänkningstiden för spritdrycker framflyttas till
klockan 15. På maltdryckernas område förordar kommittén att det vanliga
ölet hålles vid samma alkoholhalt som använts sedan andra världskriget
eller 2,8 viktprocent. Gällande försäljningsbestämmelser föreslås ändrade och
i vissa hänseenden mildrade. Kommittén förordar vidare att det nuvarande
starkölsförbudet upphäves och att starköl skall få tillhandahållas på samma
sätt som vin. Den nya lagstiftningen om försäljning av alkoholdrycker
är avsedd att träda i kraft den 1 oktober 1955. Beträffande övriga åtgärder
innehåller förslaget icke tidsangivelser.

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Kommitténs förslag i fråga om forskning, undervisning, upplysning och
nykterhetsvård kommer att redovisas närmare i särskilda propositioner.

Den närmare innebörden av kommitténs andra förslag kommer i allmänhet
att återges i följande avdelningar. I detta avsnitt vill jag allenast upptaga
vissa frågor av mera allmän karaktär. Detta gäller några spörsmål
rörande alkoholdryckernas art och alkoholhalt, beskattningen som nykterhetspolitiskt
instrument samt övergången till den nya ordningen.

För övrigt får jag hänvisa till följande av kommittén gjorda sammanställning
av huvudpunkterna i dess förslag.

1. Räit till inköp av rusdrycker (spritdrycker, vin och starköl) i utminuteringsbutikerna
tillkommer varje man och kvinna, som fyllt 21 år och icke av
länsnykterhetsnämnden avstängts från inköpsrätt.

2. Avstängning från inköpsrätt sker endast som nykterhetsvårdande åtgärd
på grund av misskötsamhet i nykterhetshänseende eller på grund av
olaga försäljning, icke på grund av t. ex. stora inköp eller erhållen socialhjälp.

3. Alla uppgifter av nykterhetsvårdande karaktär koncentreras till offentliga
organ, nykterhetsnämnder och länsnykterhetsnämnder. Den upprustning
av dessa, som under alla omständigheter är erforderlig, påskyndas.

4. De nuvarande systembolagen avskaffas och ersättes av ett centralt utminuteringsbolag
med nödigt antal distriktskontor och med butiker på samma
platser i stort sett som för närvarande (alternativ I). Kommittén framlägger
även ett alternativt förslag med 24 länssystembolag (alternativ II).

5. Alla inköp av spritdrycker i utminuteringsbutikerna registreras, enligt
alternativ I centralt, enligt alternativ II hos resp. systembolag. Inköp av vin
och starköl registreras i den mån Kungl. Maj :t så förordnar. Registrering
sker enligt båda alternativen efter födelsenummer, varför köparen måste
kunna legitimera sig med angivande av födelsenummer (enligt alternativ II
ev. med kundnummer).

6. Inköp kan enligt alternativ I göras i vilken utminuteringsbutik som
helst i hela riket mot företeende av legitimationshandling med födelsenummer.
Avstängning kontrolleras genom en tryckt spärrlista. Enligt alternativ
II hänvisas varje köpare liksom nu till en viss butik.

7. Försäljning av starköl med en alkoholhalt av högst 4,5 viktprocent
medges under i stort sett samma villkor som nu gäller för svaga viner, d. v. s.
utminutering i utminuteringsbolagets butiker och utskänkning (utan mattvång)
på restauranger där servering av sprit eller vin är tillåten. För utskänkning
av starköl på vinrestauranger fordras särskilt tillstånd. Alkoholhalten
i vanligt Öl (= nuvarande pilsnerdricka) sättes till högst 2,8 viktprocent
(— den nu faktiskt tillämpade) mot 3,2 enligt gällande förordning.

8. Beträffande utskänkningen på restaurangerna upphäves kvantitetsbegränsningarna
för alla rusdrycker utom egentligt brännvin, varav endast
10 cl får serveras till varje gäst vid ett och samma besök. Länsstyrelsen får
möjlighet att föreskriva restriktioner för viss restaurang, där missförhållanden
uppstått.

t). Måltidstvånget vid utskänkning av spritdrycker anses böra bibehållas.
Vin och starköl skall i regel få serveras utan måltidstvång. Kontrollstyrelsen
får möjlighet att i fråga om restauranger med spriträttigheter meddela
undantag från måltidstvånget beträffande viss spritdryck, vars alkoholhalt
genom utspädning icke överstiger 22 volymprocent (drinkar och lättgroggar)
.

12 Bihaiuj till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 151.

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

10. För att understödja strävandena att göra arbetsdagen spritfri skall
servering av spritdrycker inte få äga rum före klockan 15. Vin och starköl
iår serveras även dessförinnan. Kontrollstyrelsen får möjlighet att medge
utskänkning av viss spritdryck i utspädd form före klockan 15 (drinkar).
Nuvarande bestämmelser om utskänknings avslutande skall i huvudsak gälla
oförändrade (klockan 22 med möjlighet till utsträckt tid).

11. Förbudet mot utskänkning vid offentliga föreställningar ( varietéparagrafen)
avskaffas såvitt angår uppträdanden på egentliga restauranger men
bibehålies i form av förbud mot rusdrycksservering på teatrar och varietéer.
För utskänkning i samband med offentlig dans fordras liksom nu särskilt
tillstånd varvid kommunerna tillagts vetorätt.

12. Utskänkning av rusdrycker inom område, som är för allmänheten tillgängligt
såsom nöjesplats eller idrottsplats, skall endast få äga rum om särskilda
skäl kan åberopas.

13. Liksom nu skall utskänkningen på folkrestaurangerna handhavas av
de allmänna restaurangbolagen medan rätt till utskänkning på övriga
restauranger kan ges även till enskilda restauratörer. Enligt alternativ I ges
rättigheterna direkt av länsstyrelsen till restauratören utan överlåtelsekontrakt
med utminuteringsbolaget. Länsnykterhetsnämnden inträder i stället
lör systembolagen som beredande och kontrollerande organ. Enligt alternativ
Il behålles den nuvarande ordningen i detta avseende. Restaurangernas
vinstkvantitetssystem har tidigare av kommittén föreslagits bli föremål för
särskild utredning.

14. Det kommunala vetot för utskänkning av rusdrycker och Öl samt
möjligheterna till turistutskänkning behålles efter i huvudsak nuvarande
regler. Den kommunala vetorätten utsträckes till att omfatta även restaurangdansen.
Däremot avskaffas den kommunala vetorätten beträffande utminutering
av Öl.

15. En möjlighet öppnas för länsstyrelsen att för visst tillfälle medge förtäring
av medhavda rusdrycker på näringsställen utan spriträttigheter i
samband med familjefest eller annan därmed jämförlig tillställning i slutet
sällskap. Genom bestämmelser i ölförsäljningsförordningen tillätes förtäring
av medhavda rusdrycker i personalmatsal och kollektivhusmatsal vid tillfälle,
då matsalen användes av de personer för vilka den är avsedd.

IG. Kommittén har ansett det vara av väsentlig betydelse att försäljningsreglerna
för vanligt Öl förenklas. I fråga om bryggeriernas direktförsäljning
till allmänheten upphör rekvisitions- och kvittenstvånget vid kringföring av
Öl på landsbygden. Samma regler skall gälla på landsbygden som i städerna.
Regeln att vid kringföring Öl får avlämnas »endast inomhus till därstädes
boende» upphäves. Det enda fall, då särskild bestämmelse om avlämning
ansetts erforderlig, gäller avlämning vid tillverkarnas rörliga försäljning på
eller i omedelbar närhet av arbetsplats. Möjlighet införes att i enstaka fall
ge annan än tillverkare, t. ex. allmänt kaféboiag, tillstånd till kringföringsförsäljning.

17. Den ökade friheten anses böra medföra ökad kontroll över bryggeriernas
direktförsäljning: tillstånd för avhämtningsförsäljning enligt samma
regler som för återförsäljare, tillstånd för kringföringsförsäljning från tillverkningsställe
och nederlag enligt särskilda regler samt skärpt uppsikt
över försäljningen genom länsnykterhetsnämnder och polismyndigheter.

18. Alla tillstånd till utskänkning av rusdrycker och detaljhandel med Öl
(utminutering såväl som utskänkning och även bryggeriernas kringföring)
skall meddelas för fyraåriga oktrojperioder, gemensamma för alla tillstånd.
Ansökningar ingives till länsnykterhetsnämnden (enligt alternativ II systembolaget),
som företager erforderlig utredning (infordrar yttranden från

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

179

de lokala organen) och upprättar förslag till försäljningens ordnande inom
länet. Förslaget prövas av länsstyrelsen.

19. En ny form av utskänkning av Öl inrättas, nämligen utskänkning efter
anmälan, vilken kan äga rum i personalmatsalar (militära mässar) och
kollektivhusmatsalar.

20. De nuvarande bestämmelserna om besiktning av utskänkningslokaler
upphäves. De nya bestämmelserna i livsmedelsstadgan om hälsovårdsnämnds
godkännande av serveringslokal anses i huvudsak tillräckliga, men Kungl.
Maj :t äger utfärda kompletterande föreskrifter.

21. Den särskilda partihandelsrätten för återförsäljare av Öl upphäves.
För skeppshandlarna har införts en särskild försäljningsrätt, som endast
avser proviantering av fartyg och som innefattar rätt till såväl partihandel
som detaljhandel.

22. Den kommunala nykterhetsvården blir i sina huvuddrag oförändrad,
men statsbidraget höjes till 80 % utan begränsning till viss maximisumma.
Härigenom förutses en väsentlig ökning av nykterhetsnämndernas resurser.

23. Länsngkterhetsnämndernas samtliga ledamöter utses av Kungl. Maj:t.
Ordföranden skall ha domarkompetens. Länsstyrelserna, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen och landstingen (stadsfullmäktige) avger förslag.

24. Länsngkterhetsnämndernas personalutrustning förstärkes. ^ arje
nämnd får en kanslichef och en konsulent (i de minsta länen en kanslichef,
som tillika är konsulent) och de större länen dessutom en assistent. Samtliga
nämnder får heltidsanställd biträdespersonal. Då enligt alternativ II vissa tillståndsärenden
fortfarande skall handläggas av systembolagen kan vid detta
alternativ personalutrustningen hos länsnykterhetsnämnderna göras något
mindre.

25. Förslaget innebär en betydande personalminskning hos kontrollstyrelsen
och systembolagen. Övertaliga befattningshavare förutsättes i viss
utsträckning komma att användas inom nykterhetsvården. I en del fall skall
förtidspensionering tillämpas. Kontrollstyrelsens statistikavdelning överföres
till socialstyrelsen, vars nykterhetsvårdsbyrå även i övrigt förstärkes för
att kunna handlägga det ökade antal ärenden, som blir följden av nykterhetsnämndernas
och länsnykterhetsnämndernas upprustning.

26. Vid socialstyrelsens sida sättes en rådgivande nämnd i nykterhetsfrågor.

27. Kungl. Maj :ts cirkulär om nykterhetsundervisning ersättes eller kompletteras
med bestämmelser i undervisningsplaner och metodiska anvisningar
för olika undervisningsanstalter. Nykterhetsundervisningen skall ej betraktas
som särskilt ämne utan huvudsakligen ingå i ämnena biologi och
samhällskunskap. Läroboksnämnden skall åläggas tillse att läroböckerna
i dessa ämnen blir tillfredsställande ur nykterhetsundervisningens synpunkt.
1 den allmänna skolan skall undervisningen i alkoholfrågan huvudsakligen
förekomma i bestämda ämnen och klasser med det innehåll som närmare
anges i del III av kommitténs betänkande (SOU 1952: 12).

28. Vid yrkesutbildningen skall nykterhetsundervisning förekomma i mån
av behov. Särskilt föreslås bestämmelser rörande utbildningen av läkare och
social vårdspersonal. Även vid den praktiska yrkesutbildningen bör vissa kunskapsmoment
rörande alkoholens inverkan på arbetsresultaten inhämtas.

29. Särskild uppmärksamhet skall ägnas frågan om utbildningen av de
lärare, som skall meddela nykterhetsundervisning. Detaljerade förslag om
hur denna utbildning bör ordnas vid folkskolescminarierna, universiteten och
provårsulbildningen (de framlida lärarhögskolorna) har framlagts.

30. Den militära nykterhetsundervisningen skall återfå det omfång som

180 Kungl. Maj:ts proposition nr löt.

den hade under åren 1946—49. Särskilda fortbildningskurser för officerare
bör anordnas.

31. Centralförbundet för nykterhetsundervisning skall få ökade anslag
för att kunna fylla sin funktion som organ för nykterhetsundervisning och
nykterhetsupplysning. Kommittén föreslår såväl en ökning av verksamhetens
omfattning som en upprustning av den administrativa apparaten. Kungl.
Maj :t skall utse halva antalet styrelseledamöter.

32. Ökat stöd åt den organiserade nykterhetsrörelsen föreslås, bl. a. i form
av höjda anslag till instruktörer för nykterhetsupplysning.

33. Den vetenskapliga forskningen på alkoholfrågans område skall uppmuntras.
Förslag framlägges om en gemensam subkommitté till det medicinska
och det samhällsvetenskapliga forskningsrådet för stöd åt medicinsk
och social alkoholforskning. Klinisk alkoholforskning skall bedrivas vid ett
alkoholistsjukhus, som föreslås snarast möjligt komma till stånd. Möjligheterna
till teoretisk alkoholforskning utvidgas. Kommittén räknar med en
anslagsökning som skulle möjliggöra inrättande av en specialprofessur i
ämnet.

34. Kommitténs förslag innebär ingen nettoökning av det allmännas kostnader
för nykterhetsfrämjande åtgärder.

35. Kommittén framhåller slutligen att medicinska och sociala samhällsingripanden,
som inte är direkt inriktade på alkoholförtäringen, i många fall
har en betydande effekt, när det gäller att bekämpa alkoholmissbruket.
Kommittén pekar i detta sammanhang särskilt på ungdomens problem och
framhåller vikten av samhälleliga insatser i ungdomsvårdande syfte.

Alkoholdryckernas art och alkoholhalt.

Kommittén framhåller, att verkan av en alkoholhaltig dryck inte bara
beror på den absohita mängd alkohol den innehåller utan även på graden
av alkoholkoncentration och dryckens sammansättning i övrigt. Belägg för
denna uppfattning hämtar kommittén bl. a. i resultatet av de undersökningar
som på dess uppdrag utförts av laboratorn L. Goldberg.

Mot bakgrunden härav har kommittén dryftat olika åtgärder för att
främja en övergång till svagare drycker och har även ifrågasatt en sänkning
av alkoholhalten i några drycker.

En förskjutning av konsumtionsvanorna till svagare drycker finner kommittén
i och för sig önskvärd. Den hänvisar därvid till erfarenheterna från
de länder där vin- och ölförtäring dominerar. Skadeverkningarna blir där,
enligt vad kommittén funnit, relativt mindre — d. v. s. i proportion till den
i olika drycker förtärda mängden ren alkohol — än i vårt land där brännvinet
dominerar. Kommittén anser emellertid icke tillräckligt att enbart
uppmuntra bruket av svagare drycker, t. ex. genom skattelindring eller
slopande av restriktioner. Detta utvecklas närmare av kommittén sålunda.

Man riskerar i så fall att få endast det resultatet att konsumtionen av
svagare drycker ökar, medan de starkare dryckerna fortfarande konsumeras
som förut. För att nå ett verkligt positivt resultat torde det bli nödvändigt
att genom kraftiga prishöjningar eller restriktioner försvåra åtkomsten
av spritdrycker samtidigt som konsumtionen av vin och Öl främjas.
Kommittén är emellertid inte beredd att för närvarande föreslå några sådana
ingripanden. Om man i strid mot en utbredd sedvänja och opinion

181

Knngl. Maj:ts proposition nr löt.

skulle söka försvåra åtkomsten av de starkare alkoholdryckerna, bleve risken
stor för olaga tillverkning, vilket skulle kunna leda till ett resultat motsatt
det avsedda. Om i framtiden av statsfinansiella skäl nya skattehöjningar
på alkoholdrycker måste göras, synes dessa emellertid böra koncentreras
till spritdryckerna, varigenom en gynnsam förskjutning av efterfrågan
torde kunna uppnås.

Den enda åtgärd som kommittén föreslår i den angivna riktningen är
att starkölsförbudet skall upphävas och starkölet tillhandahållas under i
huvudsak samma former som vin. Härvid har emellertid även överväganden
av annat slag spelat in, bl. a. intresset att kunna hålla alkoholhalten i
det vanliga ölet låg.

Icke heller beträffande frågan om sänkning av alkoholhalten i olika
drycker framlägger kommittén förslag annat än såvitt angår ölet. Såsom
nyss antytts förordar kommittén att alkoholhalten i det vanliga ölet hålles
låg. Den föreslagna högsta alkoholgränsen, 2,8 viktprocent, är densamma
som använts sedan andra världskriget men lägre än som förutses i gällande
pilsnerdricksförordning, 3,2 viktprocent.

Däremot vill kommittén icke göra formliga förslag om sänkning av
alkoholhalten i brännvinet. Härom yttrar kommittén.

Alkoholhalten är för närvarande minst 40 volymprocent (»renat», »taffel»)
och når i flera fall (»bords», »kron», »överste», gin m. fl.) upp till
46 volymprocent. Av våra grannländer har Danmark samma alkoholstyrka
som Sverige för motsvarande märken, medan Norge och Finland har i
genomsnitt 5—6 volymprocent lägre. Erfarenheterna från grannländerna
synes inte ge vid handen att den lägre alkoholstyrkan i någon större utsträckning
påverkar missbrukets omfattning. I Sverige har man emellertid
under de år, då 40-procentigt potatisbrännvin inte stått att få, utan konsumtionen
sökt sig till starkare märken, iakttagit en viss höjning av fyllerifrekvensen.
Av docenten Goldbergs undersökningar synes framgå att rusverkningarna
blir förhållandevis kraftigare vid en högre alkoholhalt i den
förtärda drycken. Det synes därför kunna övervägas att begränsa alkoholstyrkan
till 40 procent i'' sådana spritdrycksmärken, som ägnar sig för konsumtion
av stora konsumentgrupper. Någon större effekt av en sådan politik
torde man dock icke kunna vänta sig.

Kommittén framhåller att den föreslagna sänkningen av det vanliga ölets
alkoholhalt torde ha väsentligt större betydelse än en motsvarande sänkning
(12,5 %) av brännvinets alkoholhalt (från 40 till 35 volymprocent).
Brännvinet skulle även efter en sådan sänkning vara en kraftigt verkande
rusdryck, medan ölets styrka därigenom närmar sig den nivå, där märkbara
alkoholverkningar icke uppstår vid normala förtäringsmängder. I fråga
om ölet tillkommer också, enligt kommittén, önskemålet om eu enklare
och för allmänheten mindre besvärande försäljningslagstiftning. En sådan
möjliggöres genom en lägre alkoholhalt.

Kommittén upptar i förevarande sammanhang även frågan om tillverkning
och försäljning av cider. Det finns enligt kommitténs mening icke skäl
alt införa särskilda bestämmelser i syfte alt underlätta försäljning av detta
slags alkoholdrycker. Frågan kommer all upptagas till särskild behandling

182 Kungl. Maj.ts proposition nr iöl.

i en senare avdelning, i samband varmed kommitténs motivering närmare
redovisas.

Slutligen må nämnas att kommittén upptagit frågan om konsumtionen
av alkoholfria drycker bör stödjas av samhället. Utvecklingen på detta
område bedömes av kommittén vara mycket tillfredsställande och något
behov av statsingripande anses för närvarande icke föreligga. Intresset av
att alkoholfria drycker sättes i de alkoholhaltigas ställe föreslås emellertid
bli tillgodosett såtillvida att restauratör, som har rätt att utskänka alkoholdrycker,
skall vara skyldig att tillhandahålla alkoholfria drycker i tillfredsställande
urval. Kommittén dryftar även olika åtgärder i syfte att främja
uppkomsten av alkoholfria restauranger av god klass. Den finner dock
icke att något direkt ingripande från statens sida för närvarande är påkallat
i vårt land.

Beskattningen som nykterhetspolitiskt instrument.

Kommittén finner icke tillräckliga skäl ur nykterhetspolitisk synpunkt
att förbinda motbokssystemets avskaffande med en höjning av spritbeskattningen.

I sin motivering konstaterar kommittén, att konsumtionen av spritdrycker
liksom konsumtionen av varje annan vara är beroende av varans pris
och konsumentens inkomst, samt anför.

Ett flertal länder har av statsfinansiella skäl höjt spritskatterna. De prisstegringar
som blivit följden av skattehöjningarna har regelmässigt fört ned
konsumtionen under den nivå som den vid oförändrat pris skulle ha uppnått.
Varje skattehöjning som procentuellt inte varit allt för obetydlig har också
givit ett omedelbart utslag i konsumtionen. I de fall där denna nedgång icke
blivit varaktig har prisstegringen motverkats av inkomststegringar eller
icke-ekonomiska faktorer.

Till de länder, som under senare år till följd av sådana skattestegringar fått
relativt höga spritpriser, hör också Sverige. Nederländerna torde under de
senaste åren ha haft lägre priser än Sverige. Finland och Norge har endast
obetydligt högre. I det senare fallet bör dock observeras att brännvinet i Finland
och Norge är svagare än i Sverige. Danmark och England har däremot
fortfarande väsentligt högre priser. I följande sammanställning jämföres
priserna på de billigaste brännvinssorterna i de nordiska länderna vid årsskiftet
1950/51. (Under 1951 har ytterligare prishöjningar skett.)

	Alkohol- stvrka	Pris per liter	Pris i sv. kronor per liter	Antal arbets-timmarper li-ter för indu-striarbetare
Danmark.......	....... 40	%	27,36 d. kr.	20,53	9,4
Finland.........	....... 34,2 %	800 mk	16,-	5,3
Norge..........	....... 36,1 %	21,43 n. kr.	15,54	6,2
Sverige.........	....... 40	0/ /o	15,— sv. kr.	15,—	4,9

Som synes är skillnaden i förhållande till Finland och Norge ganska liten
i tråga om det billigaste brännvinet. För dyrare spritsorter, särskilt importerade,
är skillnaden större. Redan enkel eau-de-vie, som i Sverige kostar

1S3

Kungl. Mcij.ts proposition nr löt.

16,25 kr. per liter, betingar i Finland och Norge ca 26 kr. i svenskt mynt och
skotsk whisky är i dessa länder mer än dubbelt så dyr som i vårt land. Även
i Danmark är priserna betydligt högre än här.

Sedan 1932 har en viss utjämning skett mellan Sverige och Danmark i
fråga om spritpriserna. Det billigaste svenska brännvinet kostade 1913 50 %
mer än den danska akvaviten men betingade 1931 endast ca 1/4 av det danska
priset. Nu är det svenska priset ca 3/4 av det danska. Det danska realpriset
har sexdubblats sedan 1913, det svenska tredubblats. Den danska konsumtionen
per invånare har under samma tid gått ned till 12 % av 1913
års nivå medan den svenska fortfarande ligger kvar på ca 75 % av denna.
1913 var svenskens och danskens genomsnittliga utgift för spritdrycker
ungefär densamma, men i dag offrar svensken ungefär 3 1/2 gånger så mycket
som dansken för detta ändamål.

Olikheter i den svenska och danska utvecklingen beror till cn del på att
den danska inkomstutvecklingen icke är lika gynnsam som den svenska.
Men olikheten kan enligt kommittén icke helt eller ens väsentligen förklaras
av denna skillnad. Kommittén finner i stället orsaken i det svenska restriktionssystemet
och hänvisar därvid till de överväganden rörande systemets
verkningar, för vilka redogörelse lämnats i nästföregående avdelning.
Om restriktionssystemet försvinner kommer säkerligen, uttalar kommittén,
det höga prisets spärrverkan att bli starkare än hittills och trendens riktning
en annan och gynnsammare. Det föreligger icke tillräckliga skäl att
samtidigt påkalla en ytterligare höjning av spritbeskattningen. En ytterligare
anledning att icke höja priserna ser kommittén däri att man bör begagna
det gynnsamma tillfälle som nu erbjuder sig att helt stampa ut den illegala
hanteringen.

Kommittén tillfogar emellertid att det sagda tar sikte på skattehöjningar
som ökar rusdryckernas realpris. Vid försämring av penningvärdet bör enligt
kommitténs mening spritpriserna höjas i motsvarande mån för att ogynnsamma
verkningar på nykterhetstillståndet skall kunna undvikas.

Kommittén erinrar om att man vid ett tillfälle (år 1919) i vårt land tilllämpat
differentierade priser, billigare för mindre kvantiteter och med ti 11-läggsskatt på övriga inköp efter en progressiv skala. Förslag av samma innebörd
framlades för 1939 års urtima riksdag, som emellertid avslog detsamma.
Kommittén ställer sig avvisande till detta alternativ, varvid den
bl. a. framhåller riskerna för inköp och överlåtelser i förvärvssyfte.

Kommittén dryftar även frågan om den särskilda utskänkningsskatten
på sprit bör bibehållas. Skatten infördes år 1943 och syftade huvudsakligen
till alt motverka den stigning i utskänkning och fylleri som iakttagits
under år 1942. Kommittén framhåller att vissa fördelar skulle kunna
vinnas genom att inarbeta utskänkningsskatten i den vanliga omsättningsskatten
på rusdrycker. Detta skulle få betydelse när det gäller att komma
till rätta med den olagliga spritutskänkningen på utskänkningsställen utan
rättigheter. Emellertid finner kommittén att cn sänkning av restaurangspritens
pris skulle möta vissa betänkligheter ur nykterhetspolitisk synpunkt.
De skäl som föranledde att utskänkningsskatten infördes föreligger
enligt kommitténs uppfattning ännu. En sänkning av priset på restan -

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

rangspriten skulle kunna få viss psykologisk betydelse och uppmuntra
till ökad konsumtion, i synnerhet om kvantitetsbegränsningarna avskaffas.
Kommittén finner att fördelarna med att borttaga utskänkningsskatten icke
uppväger nackdelarna och föreslår därför icke någon ändring i nu gällande
bestämmelser.

Övergångstiden.

En omläggning av nykterhetspolitiken enligt kommitténs riktlinjer är enligt
dess mening ägnad att förbättra nykterhetstillståndet i landet. Detta
hindrar inte att man kan hysa vissa farhågor för att missbruket av spritdrycker
kan komma att öka under den närmaste tiden efter motboksransoneringens
avskaffande.

Kommittén har tagit del av erfarenheter från liknande omläggningar av
försälj ningslagstiftningen, som förekommit i andra länder. Fyra nykterhetspolitiska
förändringar synes erbjuda likhet med den föreslagna avvecklingen:
1) övergången i Norge den 2 maj 1927 från spritdrycksförbud till fri
försäljning av spritdrycker genom ett statligt monopolbolag, 2) övergången
i Finland den 5 april 1932 från totalförbud till fri försäljning genom ett
statligt monopolbolag, 3) övergången i Förenta Staterna i december 1933 från
totalförbud till fri försäljning i regel i privat regi, 4) övergången i Norge
den 1 januari 1946 från den starkt begränsade ransonen av 1,4 liter (2 helflaskor)
i kvartalet till fri försäljning med en samtidig prishöjning på 33 %.
Den sista övergången har ägt rum vid första årsskiftet efter ett krigsslut,
de tre tidigare under den »normala» mellankrigstiden, i Förenta Staterna
och Finland dock under en utpräglad lågkonjunktur.

Utvecklingen efter förbudens avveckling framgår av denna tabell.

		Kon-	Året			Helt fria året
	Normalt år före förbudet	junktur- period intill upphä-	när- mast före upphä-	Över- gångs- året
	l:a	2:a	3:e	4:e	5:c ,
		vandet	vandet
Norqe................	1913	1932/26	1926	1927	1928	1929		1931	1932

j Spritdryckskonsumtion,
liter per inv.1 ......	3,6			a2,l	2,0	2,2	2,3	1,9	1,7 \|

1 Anhållanden för fylleri
per 1000 inv.......	22,8	15,4	13,0	12,9	13,5	13,7	13,1	11,1	11,5

Finland ..............	1911/13	1928/31	1931	1932	1933	1934		1936	1937

[ Spritdryckskonsumtion,
liter per inv.1 ......	1,9			*1,3	1,3	2,4	1,9	1,8	2,1

Anhållanden för fylleri
per 1 000 inv.......		26,9	24,0	22,0	27,6	32,3	•26,4	28,3	31,2

\| Förenta Staterna ......	1911/13	1928/32	1932	1933	1934	1935	1936	1937	1938

1 Spritdryckskonsumtion,
liter per inv.1 ......	5,6			1	1,3	2,7	3,1	3,9	3,8

1 Konsumtionssiffrorna är för jämförbarhetens skull omräknade till 50 % alkoholhalt.
- Beräknad konsumtion, om förbudet upphävts vid årets början.

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 15J.

Kommittén finner uppenbart att övergången från förbud till fri försäljning
icke åtföljts av någon större omedelbar ansvällning av fylleriet. Beträffande
konsumtionen anmärker kommittén att den faktiska stegringen under de
första åren är mindre än siffrorna utvisar, eftersom den olagliga handeln,
särskilt i Amerika, avvecklades endast successivt.

Övergången i Norge efter andra världskriget från sträng ransonering till
fri försäljning illustreras med dessa siffror.

					Året. efter ransoneringens
	Perioden	Året	Året	Senaste
	närmast	närmast	för hår-	krigs- o.
	före	före	daste	ranson-
	kriget	kriget	ranson* 1	året2	l:a	2: a	3:e	4:e	5:e
	(1936/39)	(1939)	(1942)	(1945)	(1946)	(1947)	(1948)	(1949)	(1950)
Spritkonsumtion, liter									1
(å 50 %) per inv.....	2,1	2,2	1,3	2,2	3,6	3,3	3,2	2,8	2,4
Anhållanden för fylleri
per 1000 inv.......	12,3	12,9	5,6	6,6	13,7	12,5	12,9	11,8	10,0

1 0,74 liter varannan månad.

1 2,8 liter under andra halvåret.

Kommittén anför.

Förändringarna i konsumtionen får ses mot bakgrund av att vin och framför
allt Öl försvann som konsumtionsalternativ under kriget och till en del
också under åren närmast därefter. Vidare inverkade knappheten på andra
konsumtionsvaror under och efter kriget i hög grad på alkoholinköpen. De
låga fyllerisiffrorna under kriget förklaras delvis av det bristfälliga beivrandet.
.

Även mot denna bakgrund väcker det förvåning, att en ransonering sa
hård som den norska under 1945 — under hela andra halvåret 2,8 liter per
inköpskort — icke kunnat hindra konsumtionen att uppnå samma nivå som
den fria försäljningen året närmast före kriget, 2,2 liter per invånare.

Beträffande fylleriet ligger det första fria året 7 % högre än år 1939. Det är
en stegring, som icke överskrider storleken av vanliga konjunktursvängningar.
Under de senaste åren har fyllerisiffrorna sjunkit starkt och ligger
nu under förkrigsnivån i motsats till i Sverige. 1951 års siffra är den lägsta
som hittills noterats för Norge i fredstid.

Kommittén konstaterar, alt de ogynnsamma övergångsföreteelserna i
samtliga fyra fall måste ha varit av ringa storleksordning.

Man har enligt kommittén anledning att vänta att verkningarna av den
föreslagna omläggningen i vårt land blir ännu mindre framträdande än på
något annat håll. Kommittén pekar på att Sverige redan i utgångsläget har
högre konsumtion än i något av de sju länder, vars förhallanden studerats.
Genom snittsransonen är betydligt högre än i Norge 1945. Sverige har även
en nykterhetsnämndsorganisation som är väsentligt överlägsen vad som funnits
av motsvarande natur under de förut nämnda övergångsperioderna i
andra länder.

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

En viss ökning av inköpen under en övergångstid anser kommittén dock
sannolik. Detta gäller icke så mycket missbrukarna, som visserligen torde
kunna få överlåten sprit billigare under det nya systemet men redan nu kan
förse sig med berusningsmedel i så stor omfattning att en eventuell ökning
inte kan tänkas få någon större betydelse. Kommittén räknar inte heller
med att den stora massan av skötsamma konsumenter kommer att nämnvärt
oka sina inköp. Det finns emellertid säkerligen åtskilliga personer, som inte
är missbrukare i alkoholistlagens mening men som då och då berusar sig.
Av dessa kommer sannolikt en del att fira den nyvunna friheten med stora
inköp och därav följande berusning och fylleriförseelser. Även för en del
ungdomar, som nu hindras av åldersbestämmelserna, torde detta gälla. Med
tanke på dessa finner kommittén betydelsefullt att de kommunala nämnderna
så snart som möjligt blir fullt kapabla att uppfylla de krav som ställes
på dem.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén att vissa övergångssvårigheter inte
torde kunna undvikas. Men kommittén anser icke dessa omständigheter utgöra
något skäl emot den föreslagna reformen. Om man anser att denna
gör nytta på lång sikt, bör man hellre välja en kortare tids olägenheter än
avstå från en förbättring för framtiden. Erfarenheterna från andra länder
talar enligt kommitténs åsikt för att övergångssvårigheterna dels blir relativt
obetydliga, dels kommer att få tämligen kort varaktighet.

Reservationer in. in.

Herr Uttersiröm har, såsom framgår av nästföregående avdelning, icke
kunnat ansluta sig till kommittémajoritetens uppfattning om det nuvarande
restriktionssystemet utan anser att motbokssystemet bör bibehållas. Inom
ramen för detta föreslår han emellertid vissa reformer. Sålunda bör behörighet
att inköpa rusdrycker tillkomma envar till myndig ålder kommen person.
Härifrån bör endast undantagas vissa misskötsamma, och förprövningen
innan motbok utfärdas bör endast utgöra en formell åtgärd, ett konstaterande
av att anmärkning icke föreligger. Kvinnor bör alltfort ha lägre
tilldelning än män, och tilldelningen för äkta makar bör icke tillsammans
tå överskrida den tilldelning som skulle tillkomma mannen såsom ensam
innehavare av inköpsrätt.

I reservationen föreslås vidare att alkoholhalten sunkes i de inhemska
breinnvinssorterna. Reservanten finner, att de av kommittén anförda skälen
talar för nyttan och lämpligheten av en sådan åtgärd, samt anför.

Då flertalet av de »större» brännvinsmärkena hålla upp till 46 procent alkoholstyrka,
skulle en sänkning till förslagsvis 40 procent för dessa medföra
en icke obetydligt minskad alkoholkonsumtion. Under år 1948 då tillgången
på 40-procentigt potatisbrännvin var mycket begränsad försåldes för konsumtionsändamål
41,2 miljoner liter spritdrycker. Omräknad till ren alkohol
motsvarar denna försäljning 2,60 liter per invånare. Denna genomsnittskonsumtion
skulle ha stannat vid 2,40 liter, om alkoholhalten hos spritdryckerna
under detta år hade uppgått till högst 40 procent. Motsvarande
genomsnittliga konsumtionstal för år 1950 voro 2,60 liter och 2,45 liter.

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Reservanten framhåller, att det föreligger en samväxling mellan det renade
40-procentiga brännvinets procentuella andel av försäljningen och antalet
fylleriförseelser. Det anförda belyses med dessa siffror.

År

1941

1942

1943
1911

1945

1946

1917

1918

1949

1950

Renat 40-procentigt
brännvin andel
av försäljningen

i %

Antal begångna
fylleriförseelser -

48,68

43,22

10,69

18,57

17,51

21,54

29,27

12,64

40,24

35,29

37 216 ,

i minskning > ökning

43 032

> minskning !■ ökning

43 261

> ökning

38 326

1 minskning

37 118

> ökning

31 139

| ökning

30 692

| minskning

36 381

i ökning

35 672

i minskning

37 544

Reservanten fortsätter.

Det 40-procentiga brännvinet är framställt av dels potatissprit, dels cellulosasprit.
När det av potatissprit framställda brännvinet går ur marknaden,
övergår man i mycket stor utsträckning till inköp av brännvin av högre
alkoholhalt eller av andra varuslag av högre alkoholhalt än 40 procent.
Då det 40-procentiga brännvinet ånyo finnes att tillgå, återgår man till
detta.

Av detta framgår, att alkoholhalten icke nämnvärt påverkar valet av
brännvinsmärke och att det icke finnes någon medveten strävan hos allmänheten
att köpa spritdrycker av högre alkoholhalt. Någon risk för en
övergång till alkoholstarkare — och dyrare — utländska brännvinssorter
torde därför icke vara att befara vid en skälig sänkning av alkoholhalten
hos inhemskt brännvin.

Herr Onsjö, som i allt väsentligt anslutit sig till kommitténs uppfattning
i huvudfrågorna, förordar en successiv övergång till den föreslagna
fria försäljningen av spritdrycker, varvid han anför.

Man måste ha klart för sig, att den av kommittén föreslagna ordningen
med en praktiskt taget fri försäljning av spritdrycker kommer att särskilt
i övergångsskedet medföra en stark påfrestning, varigenom nykterhetstill -

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ståndet löper fara att mer eller mindre starkt försämras. Det kan icke förnekas,
att man vid övergången råkar in i en period, beträffande vilken det
nu icke kan bedömas, huru allvarliga konsekvenserna kunna bli i nykterhetsavseende,
särskilt i betraktande av att de nykterhetsvårdande organen
knappast från början kunna ha erhållit sin avsedda utbyggnad och ej heller
förvärvat den nödiga rutinen för att fylla sin uppgift. Enligt min mening
hade det därför varit välbetänkt att under en övergångstid, förslagsvis
två år, behålla den nuvarande systembolagsorganisationen för utnyttjande
av den sakkunskap och kunnighet, som dess personal förvärvat på" förevarande
område. Motbokssystemet borde till en början vara kvar med fri
inköpsrätt, för att så snart erfarenheterna så gåve vid handen successivt avvecklas.
Jag anser med andra ord att man bör ha tillfälle att under en tid
pröva den fria försäljningen med bibehållande i stort sett av nuvarande
möjligheter till kontroll. Under tiden skulle det även bli möjligt att på ett
nöjaktigt sätt upporganisera de avsedda nykterhetsvårdande organen och
göra dem skickade att övertaga den krävande och ansvarsfulla uppgift, som
tillagts dem enligt kommitténs förslag.

Kommitténs expert regeringsrådet Klackenberg uttalar sig även i särskilt
yttrande för särskilda övergångsanordningar. Experten förordar vidare prishöjningar
i syfte att göra alkoholdryckerna svåråtkomliga samt anför.

Det väsentliga syftet med samhällets ingripande på ifrågavarande område
kan enligt min mening endast vara nykterhetens främjande. Med denna utgångspunkt
är majoritetsförslagets allmänna inriktning på att göra rusdryckerna
mera lättillgängliga icke godtagbar. Förslaget synes mig innebära
ett markant underskattande av de möjligheter, som lagstiftningen i
vidsträckt mening innefattar såsom nykterhetsfrämjande instrument. Väl
har jag blivit övertygad om det befogade i kritiken av motbokssystemet för
dess ogynnsamma suggestiva verkningar.

Men om den individuella kontrollen måste uppgivas, är jag för den
skull icke beredd att göra avsteg från nykterhetssträvandenas gamla grundprincip,
att samhällsintresset kräver att rusdryckerna i en eller annan form
görs svårtillgängliga. Då en ransonering genom systembolags- och serveringspersonal
visat sig vara ett mindre ändamålsenligt medel att begränsa
tillgängligheten, bör andra åtgärder prövas i syfte att nedbringa den erkänt
alltför höga spritkonsumtionen och den oroväckande omfattningen av alkoholskadorna.
Olika medel kan därvid tänkas. Kommittén redovisar ett omfattande
internationellt erfarenhetsmaterial, som belyser de framgångsrika
verkningarna av den för ett nationalekonomiskt betraktelsesätt naturligaste
metoden, nämligen att genom priset reglera svårtillgängligheten. Men kommittén
drar inga slutsatser därav och uttalar rentav att vid ett avskaffande
av motbokssystemet i enlighet med förslaget tillräckliga skäl inte föreligger
att samtidigt påkalla en ytterligare höjning av spritbeskattningen. I
den mån häri icke ligger en drastiskt överdriven tro på motbokssystemets
skadlighet, framstår detta resonemang som nykterhetspolitiskt reaktionärt.
Den, som inte bara viil överlämna åt nykterhetsnämnder och andra socialorgan
att i etterhand taga om hand alkoholens offer, nödgas väga den ena
allmänna restriktionen mot den andra. För min del ser jag i prishöjningen
pa rusdrycker en restriktion, som är lätt att genomföra och tillämpa, eftersom
den blott kräver ett beslut av statsmakterna; som icke är mera odemokratisk
utan ur denna synpunkt snarare mera tilltalande än åtskilliga andra
prisregleringar, eftersom den avser en umbärlig vara; och som icke heller
utlöser några sådana kontrasuggestiva verkningar som den individuella
kontrollen.

1S9

Kungl. Mnj.ts proposition nr 151.

Övergången till fri försäljning bör enligt min mening ske med tillbörlig
försiktighet. Även den, som icke är anhängare av höga spritpriser på längre
sikt, bör kunna godtaga en provisorisk höjning såsom en hjälp att lösa
skarvproblemet. Oavsett prissättningen bör avskaffandet av restriktionssystemet
lämpligen icke genomföras på en gång utan ske successivt. En mångfald
möjligheter för ordningen vid avvecklingen är tänkbara. De nuvarande
restaurangrestriktionerna kan enligt min mening med fördel kvarstå i avvaktan
på erfarenheter av lättnaderna inom utminuteringens område. Även
den individuella kontrollen synes rimligt att borttaga stegvis. Någon större
risk att släppa loss den fria försäljningen för de skötsamma konsumenterna
lär icke föreligga. Detta steg bör kunna tagas, även utan att man inför
den omfattande statistiska registreringsapparat, som kommittén föreslår
och som knappast ger mer än ett kostsamt sken av kontroll. För de återstående,
icke prickfria konsumenterna, som väl utgör högst 10 procent av de
vuxna, förordar jag att eu efter enkla, schablonmässiga regler fastställd begränsad
inköpsrätt bibehålies under de närmaste åren.

Övriga i ovannämnda och andra reservationer och i det särskilda yttrandet
framförda förslag och synpunkter kommer att i erforderliga delar återgivas
i anslutning till de frågor, vartill de hänför sig.

Yttranden över nykterhetskommitténs förslag.

Kommitténs uttalanden och förslag i allt som icke rör lagstiftningen om
försäljning av rusdrycker och maltdrycker har överlag fått ett mycket gynnsamt
mottagande, även om erinringar framföres i åtskilliga stycken.

Förslagen i fråga om försäljningslagstiftningen har rönt stort intresse
och flertalet yttranden ägnas till större delen åt dessa frågor jämte nykterhetsvården.
Meningarna om hur försäljningen av alkoholdrycker framdeles
bör ordnas är delade. Såsom framgår av redogörelsen i nästföregående avdelning
är det dock endast ett fåtal som uttryckligen påyrkar att restriktionssvstemet
bibehålies eller anmält sådan tveksamhet på denna punkt att
de icke velat ta ställning. I åtskilliga yttranden yrkas emellertid att en
höjd spritbeskattning sättes i ransoneringssystemets ställe såsom spärr för
konsumtionen. Andra yttranden innehåller förslag om särskilda anordningar
vid övergången till fri försäljning. Dessa förslag går bl. a. ut på tillfälliga
skattehöjningar eller olika former av en successiv övergång till det nya försäljningssystemet.
Omkring hälften av de tillfrågade myndigheterna och
sammanslutningarna som yttrat sig i frågan har emellertid uttalat sig för
kommitténs förslag om fri försäljning utan samband med skattehöjningar
eller övergångsanordningar av här antytt slag.

Allmänna synpunkter.

Kommitténs uttalanden om målsättningen för samhällets nykterhetspolitik
i stort och dess rekommendationer om medicinska och sociala åtgärder
har upptagits till bedömning i flera yttranden, varvid man i allmänhet
anslutit sig till kommitténs uppfattning och understrukit vissa synpunkter.

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Sålunda framhåller medicinalstyrelsen att stor betydelse måste — vid
sidan av undervisning — tillmätas alla åtgärder från samhällets sida som
kan vidiagas för att ordna sunda fritidssysselsättningar av olika slag för
ungdomen. Om upprustning av sjukvården i olika avseenden, av forskningen,
av undervisningen och upplysningen uttalar styrelsen det generella omdömet,
alt de är samhälleliga åtgärder av vilka man på lång sikt kan vänta
sig bestående resultat i bekämpandet av alkoholismen.

Länsstyrelsen i Stockholms län understryker nykterhetskommitténs uttalande
om angelägenheten icke minst ur nykterhetspolitisk synpunkt av
att ungdomsproblemen ägnas väsentligt större uppmärksamhet än som hittills
kommit dem till del. Enligt länsstyrelsens mening är det att beklaga
— och ägnat att förvåna — att de uppslag till ungdomssociala åtgärder som
framkommit i ungdomsvårdsutredningens betänkanden hittills icke tilldragit
sig större intresse från statsmakternas sida.

Synpunkter av liknande innebörd anföres av länsstyrelserna i Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Örebro och Västernorrlands län samt länsnykterhetsnämnderna
i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar vikten av att en stark
personlig ansvarskänsla i fråga om alkoholbruk inskärpes vid genomförandet
av den nya linjen för nykterhetspolitiken. Detta bör ske genom en intensifierad
nykterhetspropaganda och nykterhetsundervisning. Det är enligt
länsstyrelsens mening av vikt, att denna propaganda gives sådana ekonomiska
resurser att den kan utnyttja moderna propagandamedel och få en
framträdande plats i svenskt samhällsliv. Ökade resurser bör också ees
för personlig påverkan via olika slag av föreningsverksamhet. Hand i hand
med detta bör gå en förbättrad vård av de alkoholskadade, varvid särskild
vikt bör läggas vid den förebyggande vården.

På liknande sätt uttalar sig länsstyrelserna i Älvsborgs och Skaraborgs
län samt länsnykterhetsnämnden i Kristianstads län.

Stockholms stadsfullmäktige och nämnder framhåller ävenledes vikten
av intensifierade positiva åtgärder och uttalar sig för en samordning av de
direkt nvkterhetspolitiska åtgärderna med socialvården i övrigt. Härom anföres.

Liksom en kärnpunkt i förslaget om restriktionssystemets avskaffande
är att en väsentlig utbyggnad av de specialbetonade nykterhetsvårdande åtgärderna
och de medicinska behandlingsmetoderna måste ske och nvkterhetsvårdens
resurser utbyggas personellt och institutionsmässigt, så måste
även en utbyggnad ske på det sociala området. Den speciella nykterhetsvårdens
oupplösliga samband med den övriga socialvården ställer som ett
obetingat krav på samhället att när det stela, mera generellt verkande reslriktionssystemet
avvecklas, måste ett ökat utrymme beredas för insatser
i de individuella fallen.

Av särskild vikt är att samordningen förstärkes såväl mellan å ena sidan
den specialiserade nykterhetsvården och den allmänna socialvården som
även inom den senare. Även socialvårdens olika grenar måste ha till sitt
förfogande personella och ekonomiska resurser för att främja det förebyggande
och kurativa arbetet, intensifiera analysen av vårdfallen och tillämpa

Kungl. Maj.ts proposition nr löt.

191

familjeprincipen. De nödtillstånd som i många fall utgöra en orsak till alkoholism
och som i andra fall även bli en följd därav, med skadeverkningar
för familjen, måste socialvården söka råda bot för. Resurser måste skapas
för miljöbyte för olika familjemedlemmar, hustrurnas och barnens problem
måste beaktas. Som led i en sådan inriktning av arbetet bör familjerådgivningsbyrån
utbyggas, kursverksamhet anordnas för husmödrar, barnstugeverksamheten
utvecklas, och den psykiska barna- och ungdomsvården
utbyggas.

Särskild uppmärksamhet måste ägnas ungdomsvården. Nykterhetskommitténs
utredningar visar vilken betydelse familje- och övriga miljöförhållanden
samt bostads-, arbets- och fritidsförhållanden ha för ungdomens alkoholvanor.
De samhälleliga åtgärderna måste inriktas i enlighet med detta.
Lösandet av ungdomens bostadsproblem är av utomordentlig vikt liksom
dess yrkesutbildning. I samma utsträckning som ungdomens intressen kan
länkas in på positiva intressen, förenings-, fritids- och hobbyverksamhet, så
vändes deras intresse bort från spriten. Ett betydelsefullt bidrag till saneringen
av ungdomens alkoholvanor utgör den fria föreningsverksamheten,
som alltså bör av samhället på olika sätt stödjas i ökad utsträckning.

I ett uttalande av Nykterhetsfolkets landsmöte 1953, som åberopas av
bl. a. flera nykterhetsorganisationer, framhålles betydelsen av positiva åtgärder
av olika slag. I fråga om ungdomen uttalar landsmötet.

Landsmötet måste beklaga, att nykterhetskommittén icke fullföljt sina
utredningar på detta område och anvisat bestämda åtgärder utan helt allmänt
hänvisat till ungdomsvårdskommitténs betänkanden. Det synes landsmötet
vara skäl för betydande insatser på detta område samtidigt som lagstiftningen
på alkoholförsäljningens och nykterhetsvårdens område förändras.
Främst håller landsmötet före, att ungdomsvårdskommitténs förslag till
ekonomiskt stöd från samhällets sida åt ungdomsorganisationerna skyndsamt
måtte förverkligas och en översyn ske av övriga hittills icke genomförda
förslag från ungdomsvårdskommittén. Därigenom skulle samhället
verksamt bidraga till upprustningen av en av dess bästa bundsförvanter
ifråga om ungdomens fostran till målmedvetna och av de demokratiska idealen
burna medborgare.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning finner angeläget att ungdomens
första kontakt med spriten uppskjutes och förordar speciella åtgärder
för en opinionsbildning i detta syfte. Förbundet erinrar om ungdomsvårdskommitténs
förslag om statsbidrag till vissa organisationer, och anser att
som villkor för sådant bidrag skall gälla att spritdrycker icke får tillhandahållas
vid sådana tillställningar som organisationerna anordnar för sina
egna medlemmar.

De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse anför bl. a.

Då DKSN är livligt övertygad om att samhällets främsta möjligheter att
främja nykterhetssaken icke ligger på lagstiftningens område eller de restriktiva
ingreppen i allmänhet utan i samhällets stöd åt de förebyggande
åtgärderna och då främst de ideella och religiösa folkrörelsernas ungdomsfostrande
insatser, vill DKSN livligt tillstyrka, att samhället på olika sätt
skänker sitt ekonomiska och moraliska stöd åt dessa ungdomsrörelser. På
samma sätt som stödet åt nykterhetsupplysningen denna gång inordnas
som ett bestämt och viktigt led i samhällets nykterhetspolitiska insatser, så
måste samhället även sc stödet åt de ideellt och moraliskt fostrande ung -

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

domsorganisationerna som ett av sina främsta nykterhetspolitiska instrument
och icke som en njuggt tilltagen skänk åt organisationerna som sådana.
Vid utformningen av detta stöd bör samhället med generös hand ge
folkrörelserna möjligheter att framgångsrikt konkurrera om ungdomen med
spritintressenterna och den sämre nöjesindustrin. Ur DKSN:s synpunkt
måste ett sådant stöd vara vida fördelaktigare än att genom statsanslag
frammana konkurrerande ungdomsrörelser i samhällelig eller kommunal
regi. I samtliga dessa stycken äger samhället icke några bättre bundsförvanter
förutom hemmet, skolan och kyrkan än just de av folket självt
skapade och uppburna ungdomsrörelserna, vilka icke är inställda på att
endast skänka ungdomen sysselsättning och förströelse — hur nödvändigt
detta än är — utan genom årtionden också visat sig mäktiga att fylla sina
yttre former med för demokratin omistliga ideella, moraliska och religiösa
värden. För den skull vill DKSN livligt tillstyrka, att samhället icke söker
lösa nykterhetsfrågan denna gång utan att i mycket hög grad beakta just
dessa allmänt ungdomsfrämjande åtgärder.

Landsorganisationen vill lägga särskild vikt vid de ansträngningar som
kan göras för att utforma och befrämja en mental-hygienisk och hälsofrämjande
verksamhet, inriktad på att förebygga eller bota de djupare liggande
personliga orsakerna till alkoholmissbruk. Sociala missförhållanden, som
visat sig ha inflytande på missbruket, bör om möjligt undanröjas. Landsorganisationen
understryker kommitténs åsikt att de sociala åtgärderna
främst måste vara inriktade på ungdomens förhållanden.

Uppfattningen all samhället mer än hittills skall använda sina resurser
till positiva nykterhetsfrämjande åtgärder understrykes i snart sagt alla
yttranden. Åtskilliga remissvar betonar att positiva åtgärder på längre sikt
ger bättre effekt än restriktioner. Kommitténs tanke att överflytta ekonomiska
och personella resurser från försäljningsorganisationen till nykterhetsvård,
forskning, undervisning och upplysning vinner direkt eller indirekt
stöd i det stora flertal bland yttrandena som uttalar sig för att restriktionssystemet
i en eller annan form avvecklas.

Även i övrigt vill man i sistnämnda yttranden godtaga den allmänna uppläggningen
av kommitténs förslag.

Vissa yttranden uttalar allmänna önskemål om ytterligare förenklingar i
lagstiftningen. Statens organisationsnämnd anser att alkohollagstiftningen
icke bör göras mera rigorös och komplicerad än som är oundgängligen nödvändigt
med hänsyn till nykterhetsvårdens intressen. Nämnden finner det
möjligt att vidtaga åtskilliga förenklingar och framlägger en rad förslag i
detta syfte. Svenska stadsförbundet understryker angelägenheten av att man
vid utformningen av de administrativa procedurer som alltjämt kan bli behövliga
inom alkohollagstiftningens område söker åstadkomma största möjliga
förenkling.

En övervägande kritisk hållning mot uppläggningen av kommitténs förslag
intas av de instanser som värnar om det nuvarande systemet. I några
fall riktar sig kritiken icke blott mot förslagen i vad de angår försäljnings -

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

lagstiftningen utan även mot kommitténs sätt i övrigt att skilja sig från
sitt uppdrag. Sålunda anför kontrollstyrelsen.

I avd. III av sitt principbetänkande har kommittén under rubriken »Riktlinjer
för den framtida nykterhetspolitiken» upptagit en råd frågor av synnerligen
betydelsefull art. Kommittén gör i dessa frågor åtskilliga allmänna
uttalanden men underlåter i anmärkningsvärd utsträckning att framlägga
konkreta förslag. I regel inledes eller avslutas behandlingen av varje delspörsmål
i denna avdelning med en förklaring, att kommittén icke tagit
ställning till den diskuterade frågan eller att det ligger utanför kommitténs
utredningsuppdrag att föreslå preciserade åtgärder — oaktat kommitténs
uppdrag enligt direktiven var av synnerligen vidsträckt karaktär. I bästa
fall uttalar kommittén — efter ett åttaårigt utredningsarbete! — att den
behandlade frågan bör bli föremål för utredning eller »snarast bör tagas
upp till allsidig prövning av särskilda sakkunniga».

Styrelsen nämner en rad frågor, som kommittén enligt styrelsens uppfattning
bort lösa, bl. a. ungdomsfrågorna samt spörsmålen om skärpning
av fylleristraffen, begränsning av alkoholhalten i vissa spritdrycker och alkoholreklamen.
Efter en kritisk genomgång av kommitténs uttalanden om
riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken yttrar styrelsen, att man
måste fråga sig om icke kommitténs utläggningar i denna del trots allt ger
föga av värde som bärande riktlinjer för denna politik.

Frågan om en begränsning av alkoholhalten i vissa spritdrycker har, såsom
nedan närmare skall utvecklas, upptagits i flera andra yttranden. Här
må ytterligare nämnas att vissa instanser i likhet med kontrollstyrelsen
finner anledning att skärpa eller ompröva straffet för fylleri. Uttalanden i
sådan riktning göres av länsstyrelsen i Skaraborgs län och Centralförbundet
för nykterhetsundervisning.

Upplysning och nykterhetsvård.

Såsom den föregående redogörelsen utvisar vitsordas i yttrandena allmänt
behovet av ökade samhälleliga insatser för positiva nykterhetsbefrämjande
åtgärder. Detta gäller såväl forskning, undervisning och upplysning i alkoholfrågan
som omhändertagandet av alkoholskadade genom nykterhetsvårdens
olika organ. Vad nykterhetskommittén i denna del föreslagit har också
i stort sett godtagits i de allra flesta yttrandena, även om avvikande meningar
anmälts på olika punkter. Några remissinstanser betecknar emellertid
kommitténs förslag såsom otillräckliga. 1 ett stort antal yttranden framhålles
därjämte vikten av att de positiva åtgärderna insättes i god tid och
att exempelvis utbyggnaden av nykterhetsvården sker eller åtminstone påbörjas
innan den tilltänkta försäljningslagstiftningen träder i kraft.

Betänkligheter mot statliga insatser i den av kommittén föreslagna omfattningen
anföres å andra sidan av statskontoret som i fråga om upplysning
och därmed sammanhängande frågor finner att utrymme ej torde finnas
för så kostnadskrävande åtgärder som kommittén tänkt sig. Utbyggna 13

Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 191.

194

Kungl. Maj. ts proposition nr 151.

den av nykterhetsvården bör enligt statskontorets mening ske successivt.
Ökade statsanslag bör utga först i den man behov därav visar sig föreligga.

Såsom omnämnts i redogörelsen för kommitténs förslag kommer hithörande
frågor att anmälas i särskilda propositioner, varvid yttrandenas innehåll
torde närmare redovisas.

Försäljningslagstiftningen.

Remissorganens ställningstagande till nykterhetskommitténs förslag att
avskaffa motbokssystemet har redovisats redan i nästföregående avdelning.
Såsom där anmärkts är det åtskilliga som visserligen icke direkt motsätter
sig förslaget men som yrkar att höjda spritskatter sättes i motbokssystemets
ställe såsom spärr mot överdriven konsumtion; andra föreslår att övergången
till ett fritt försäljningssystem sker etappvis eller att eljest särskilda
övergångsanordningar göres. I det följande skall huvudsakligen återges
vad remissinstanserna anfört i fråga om övergången och om beskattningen
på alkoholdrycker. Framkomna förslag om reformer inom motbokssystemets
ram redovisas även. I anslutning till vad kommittén anfört i sina principiella
överväganden medtages också yttrandenas hållning i vissa andra frågor.

Till en början torde det emellertid vara lämpligt att ånyo redogöra för remissorganens
fördelning på de olika huvudståndpunkterna.

Kommitténs förslag att avskaffa motbokssystemet utan samtidiga prishöjningar
eller särskilda övergångsanordningar har biträtts i omkring hälften
av yttrandena. Denna ståndpunkt intages av fem länsstyrelser, åtta Iänsnykterhetsnämnder,
Stockholms stadsfullmäktige och nämnder, stadsfullmäktige
i de allra flesta övriga städerna, nykterhetsnämnden i Malmö, nästan
alla nykterhetsorganisationerna, Landsorganisationen, Svenska Arbetsgivareföreningen,
Föreningen Sveriges landsfiskaler samt reservanter inom
bl. a. Sveriges centrala restaurangaktiebolag.

Fri inköpsrätt efter en på olika sätt anordnad successiv övergång men utan
skattehöjningar förordas av statskontoret, kommerskollegium, överståthållarämbetet,
fem länsstyrelser, länsnykterhetsnämnden i Uppsala län, stadsfullmäktige
i Linköping, Systembolagens personalförening, Systembolagens
KontroUföreståndareförening samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag.
Aven i vissa yttranden som går emot förslaget om fri inköpsrätt uttalas varningar
mot en brådstörtad övergång.

Länsstyrelserna i Kalmar och Gotlands län, länsnykterhetsnämnden i
Stockholms län och nykterhetsnämnden i Göteborg föreslår, att priserna på
spritdrycker höjes under övergångstiden. Samma yrkande i förening med
förslag om successiv övergång har framställts av länsnykterhetsnämnderna
i Kalmar och Norrbottens län. Sådan övergång jämte prishöjningar — de
senare dock utan uttrycklig begränsning till övergångstiden — förordas av
länsstyrelsen i Stockholms län och länsnykterhetsnämnderna i Östergötlands
och Skaraborgs län.

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Prishöjningar på sprit utan uttrycklig begränsning till övergångstiden
föreslår — utom de tre sistnämnda myndigheterna — socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
fem länsnykterhetsnämnder, styrelsen för statens alkoholistanstalt
å Svartsjö, Svenska Nykterhetsvårdsförbundet och Sveriges Blåbandsförening.
Kontrollstyrelsen och länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar
skärpta spritskatter alternativt till fortsatt ransonering. Jämväl flera
av de instanser som eljest avstyrker eller ställer sig tveksamma till förslaget
om fri inköpsrätt uttalar, att prishöjningar på sprit blir nödvändiga om
förslaget genomföres. Å andra sidan innehåller åtskilliga yttranden bland
de förut nämnda mer eller mindre bestämda gensagor mot skatteskärpningar
som icke förestavas av statsfinansiella skäl.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, fyra länsnykterhetsnämnder samt Sveriges
Hotell- och Restaurantförbund anmäler tveksamhet inför förslaget
och gör icke något formligt ställningstagande.

För fortsatt ransonering eller liknande anordningar uttalar sig slutligen
— utom kontrollstyrelsen och länsstyrelsen i Gävleborgs län — länsstyrelserna
i Kronobergs och Västmanlands län, stadsfullmäktige i Uppsala, styrelsen
för stadens alkoholistanstalt å Venngarn, Systembolagens förtroendenämnd,
Riksförbundet Landsbygdens folk samt reservanter inom bl. a. några
länsnykterhetsnämnder och borgarrådsberedningen i Stockholm.

Över gångsproblem.

Även de remissvar, som icke innehåller yrkanden om skatteskärpning
eller etappvis skeende övergång ger i stor utsträckning uttryck för bekymmer
i fråga om själva övergångstiden. Flertalet länsnykterhetsnämnder och
nykterhetsorganisationer samt åtskilliga andra instanser gör det till en
förutsättning för tillstyrkandet av fri inköpsrätt att nykterhetsvården upprustas
snabbare än kommittén tänkt sig. Några ser helst att upprustningen
är slutförd innan det nya försäljningssystemet träder i kraft. Andra förordar
att utbyggnaden åtminstone påbörjas i god tid dessförinnan. Liknande
yrkanden framställes i fråga om nykterhetsundervisningen och nykterhetsupplysningen.

Några remissvar, bl. a. från Svenska Arbetsgivareföreningen och flera
nykterhetsorganisationer förordar en brett upplagd upplysnings- och propagandakampanj
under övergångstiden. Landsorganisationen förklarar sig
beredd att medverka i en sådan kampanj.

I andra yttranden, exempelvis från länsstyrelserna i Gotlands och Skaraborgs
län, framhålles i allmänna ordalag vikten av beredskapsåtgärder
för att kunna möta en eventuell ogynnsam utveckling under övergångstiden.

Följande av flera nykterhetsorganisationer åberopade uttalande av Nykterhetsfolkets
landsmöte 1953 torde få anses representativt för flertalet av
de överväganden som här antytts.

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Enligt landsmötets mening kommer nackdelarna med ett bibehållande av
ransoneringssystemet att vara så stora, att de svårigheter, som kan väntas
bli förbundna med själva avvecklingen, i jämförelse därmed måste framstå
som ett problem av mindre omfattning. Landsmötet är visserligen icke övertygat
om, att svårigheterna vid övergången kommer att vara så begränsade,
som nykterhetskommittén har räknat med mot bakgrunden av sina undersökningar
av spritransoneringens slopande i Norge. Verkningarna av ransoneringen
kan förmodas vara mer djupgående i Sverige, där den har bestått
mycket längre än i Norge. Landsmötet anser emellertid, att den konsumtionsstegring
och den ökning av missbruket, som kan väntas i skarven mellan
de två försäljningssystemen, kommer att vara av övergående natur.

Med hänsyn till riskerna för ökad konsumtion och ökat missbruk under
den första tiden efter motbokssystemets avveckling föreslår landsmötet
särskilda beredskapsåtgärder, bl. a. en bred upplysnings- och propagandaaktion
för nykterhet i samband med övergången till de nya försäljningsreglerna.
Vidare förordas en snabbare upprustning av nykterhetsvården än
vad kommittén tänkt sig.

Liknande synpunkter anföres till stöd för det av bl. a. länsstyrelserna i
Kalmar och Gotlands län framförda förslaget om prishöjningar under övergångstiden.

De som förordar att övergången, med eller utan samtidiga prishöjningar,
sker etappvis åberopar också i regel farhågor för övergångstiden. Detta
synes vara det huvudsakligaste skälet för flera länsnykterhetsnämnder. I
andra fall framställes förslagen även mot bakgrunden av en mer eller mindre
kritisk inställning till kommitténs framställning av motbokssystemets
verkningar. Detta gäller bl. a. yttrandena från överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Uppsala, Södermanlands och Älvsborgs län samt Sveriges centrala
restaurangaktiebolag.

Några av nu ifrågavarande instanser, såsom kommerskollegium och länsstyrelsen
i Stockholms län tillråder, utan att närmare angiva innebörden därav,
att övergången sker med försiktighet jämsides med positiva åtgärder.

Statskontoret håller före att ett slopande av motbokssystemet icke gärna
kan ske på en gång. Avgörande vikt torde nämligen böra tillmätas de erfarenheter
som kan vinnas under en övergångsperiod då vissa lättnader i
inköpsrätten varit i tillämpning. I sådant hänseende nämner statskontoret
uppluckringar, eventuellt upphävande av nu gällande begränsningar i inköpsrätten.
Säkrare underlag skulle under en sådan övergångsperiod erhållas
för ett bedömande av hur kontrollen över rusdrycksförsäljningen
skall ordnas och i vilken utsträckning en upprustning av de kommunala
nykterhetsnämnderna och länsnykterhetsnämnderna är påkallad vid ett
slopande av motbokssystemet.

Åtskilliga yttranden ansluter sig uttryckligen till den linje som inom
kommittén företrädes av reservanten Onsjö eller framställer förslag i samma
riktning.

överståthållarämbetet kan med hänsyn till den tvekan i frågan om motbokssystemets
avskaffande, varåt ämbetet givit uttryck, icke tillstyrka att

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

systemet slopas omedelbart och definitivt. Ämbetet förordar att under en
övergångstid av minst två år systemet bibehålies men utan någon kvantitativ
begränsning. Under övergångstiden skulle man få erfarenhet, hur en i
princip fri spritförsäljning skulle verka. Skulle erfarenheterna härav giva
vid handen att alkoholmissbruket skulle stiga, har man genom systemorganisationens
bibehållande möjlighet att återgå till motbokssystemet, självfallet
med de reformer som otvivelaktigt i och för sig är nödvändiga.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Södermanlands, Västernorrlands
och Uppsala län, av vilka den sistnämnda tillika förordar att den
tilltänkta, till socialstyrelsen knutna rådgivande nämnden vakar över utvecklingen
under övergångstiden och föreslår erforderliga åtgärder. En avveckling
på prov under kontroll av en rådgivande riksnämnd föreslås även
av Systembolagens personalförening och kontrollföreståndareförening. En
successiv avveckling efter de av Onsjö uppdragna riktlinjerna förordas vidare
av länsnykterhetsnämnderna i Uppsala och Norrbottens län samt stadsfullmäktige
i Linköping.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar att den med stor tvekan biträder
kommitténs förslag och att det sker endast under vissa bestämda förutsättningar.
Sålunda bör den nya försäljningsorganisationen göras sådan att en
återgång till individuell kontroll kan ske om så erfordras. Länsstyrelsen
säger sig för övrigt icke vara främmande för tanken att man bör avveckla
systemet i etapper. En kraftig upprustning av nykterhetsvården bör enligt
länsstyrelsens mening vara vidtagen innan reformen träder i kraft. Länsstyrelsen
delar kommitténs uppfattning att det icke finnes tillräckliga nykterhetspolitiska
skäl för en ytterligare höjning av spritbeskattningen men
framhåller också, att om utvecklingen skulle bli otillfredsställande, en höjning
av spritpriserna kan övervägas som ett komplement till övriga nykterhetsvårdande
åtgärder.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län och länsnykterhetsnämnden i Skaraborgs
län har beträffande övergången i huvudsak anslutit sig till de av kommitténs
expert Klackenberg framförda förslagen om en successiv avveckling
med bibehållande tills vidare av gällande restaurangrestriktioner.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag förklarar sig icke vara främmande
för tanken att det inom en icke alltför avlägsen framtid kan visa sig möjligt
och lämpligt att frångå restriktionssystemet som givetvis icke får bli
något självändamål och vars utvecklingsmöjligheter till större effekt på
missbruk och skador torde få anses skäligen begränsade. Med hänsyn till de
stora värden, som här står på spel för folkhälsa och folklig kultur överhuvudtaget
finner bolaget angeläget, att innan så sker åtgärder vidtagits, prövats
och vunnit stadga för ett tillbakaträngande av alkoholmissbruk och alkoholskador
i större omfattning än vad restriktionssystemet förmått. I den
mån gynnsamma erfarenheter av de nya åtgärderna vinnes, bör under mellantiden
sådana förenklingar i tilldelningsreglerna och den individuella
kontrollen genomföras som anses möjliga utan menliga återverkningar på
nykterhet stillståndet.

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen framhåller, i anledning av att kommittén
föreslagit den 1 oktober 1955 såsom dag för ikraftträdandet, att bolaget
med hänsyn till tillverknings- och lagerförhållanden skulle föredraga
ett ikraftträdande den 1 september eller den 1 augusti. Bolaget vilt därför
förorda endera av dessa tidpunkter försåvitt det befinnes lämpligt även ur
andra synpunkter än de bolaget har att anlägga.

Höjda spritskatter; fortsatt ransonering.

Flera remissvar har, såsom förut nämnts, föreslagit höjda spritpriser
under övergångstiden för att möta därmed förbundna olägenheter.

Dessa olägenheter har av motiveringen att döma varit ett bärande skäl
även för några yrkanden om prishöjning som icke uttryckligen begränsats
till övergångstiden. Enligt medicinalstyrelsens mening kan det sålunda lända
till allvarliga olägenheter i varje fall under övergångstiden att, utan andra
motåtgärder än den föreslagna centrala registreringen, i princip släppa
utminuteringen fri. Styrelsen håller därför före att tungt vägande skäl föreligger
för att utminuteringens frigivande kombineras med en sådan höjning
av priset, att därigenom en övergång till spritdrycker med lägre alkoholhalt
eller lättare drycker befordras.

Principiella uttalanden till förmån för prishöjningar utan att detta direkt
motiveras med intresset att motverka övergångssvårigheter eller att
erhålla en spärr i motbokssystemets ställe göres av länsnykterhetsnämnden
i Västerbottens län, Svenska Nykterhetsvårdsförbundet och Sveriges Blåbands
förening.

I övrigt förordas prishöjningar i syfte att åstadkomma sådan spärr eller
en spärr som är effektivare än ransoneringssystemet.

Sålunda anför länsstyrelsen i Stockholms län att åtskilligt torde tala för
att, därest man helt slopar restriktionerna beträffande utminutering av
spritdrycker, andra åtgärder måste vidtagas för att göra spriten svåråtkomlig.
Något annat praktiskt alternativ än en kraftig prishöjning torde
väl här knappast förefinnas.

Liknande synpunkter anföres i åtskilliga yttranden som antingen
vill tillstyrka att motbokssystemet avskaffas under förutsättning av prishöjning
eller framhåller att sådan höjning bör ske om systemet avskaffas
i strid med de i yttrandet anförda betänkligheterna, den där uttalade tveksamheten
eller där gjort avstyrkande.

Länsnykterhetsnämnden i Södermanlands län finner att statsmakterna
såsom en motåtgärd mot följderna av ransoneringssystemets slopande bör
allvarligt överväga en höjning av priset på spritdrycker och vin. En sådan
höjning torde enligt nämndens mening vara motiverad ej endast av omläggningen
utan även därför att spritpriserna kommit efter i den allmänna prisnivån.

Socialstyrelsen förordar höjda spritpriser för att erhålla en effektivare
spärr än ransoneringen. Styrelsen anför.

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Målsättningen vid användningen av beskattningen såsom ett medel att
påverka alkoholkonsumtionen bör enligt styrelsens mening vara att åstadkomma
en nedgång av spritdrvckskonsumtionen i riket med minst hälften.
En skatteskärpning med sådan effekt måste emellertid befaras giva upphov
till icke önskvärda reaktioner i form av olagligheter av olika slag — även
i betraktande av att förutsättningar för affärsmässig insmuggling av spritdrycker
i stor skala icke längre torde föreligga i tillnärmelsevis samma
grad som under 1930-talet. Skärpningen av beskattningen ifråga om spritdrycker
bör därför ingå såsom ett led i en genomtänkt beskattningspolitik
ifråga om alla slag av alkoholhaltiga drycker. Huvudmålet för denna politik
skall då vara att kraftigt nedbringa spritdryckskonsumtionen och för
detta ändamål anpassa höjden av beskattningen å de alkoholsvagarc dryckerna,
så att dessa i väsentlig utsträckning komma att ersätta spritdrycker
i den stora allmänhetens konsumtion. Förverkligandet av nykterhetskommitténs
förslag om upphävande av starkölsförbudet skulle väsentligt öka
förutsättningarna för att åstadkomma en medelst beskattningen styrd övergång
från spritdryckskonsumtion till konsumtion av lättare alkoholhaltiga
drycker.

De svenska spritdryckskonsuinenterna ha hittills ådagalagt en kraftig resistens
mot skattehöjningar. Den skattestegring, som komme att erfordias för
att nedbringa spritdryckskonsumtionen i angiven grad, är därför med säkerhet
av en storleksordning som vida övergår hittills genomförda skattehöjningar
på detta område i vårt land. Styrelsen föreställer sig, att det härför
skulle krävas en genom skatteskärpning uppkommen prisstegring på den
billigaste brännvinssorten, som medförde att detta ökades med mer än hälften
av nuvarande pris. Det skulle motverka det avsedda syftet, om prisstegringen
ägde rum i etapper, som gåve konsumenterna tillfälle att i viss mån
vänja sig vid prishöjningarna. Det är i detta sammanhang icke ur vägen att
påpeka, att brännvinspriset i Sverige, även efter en så kraftig prisstegring
som med hälften av nuvarande pris, alltjämt skulle vara lägre än i Danmark
och icke uppgå till fullt två tredjedelar av priset på whisky i England,
allt räknat i svensk valuta.

En allmän invändning mot en kraftig höjning av spritdrycksbeskattnmgen
är, att den företrädesvis drabbar de måttliga spritdrycksförbrukarna men
lämnar missbrukarna oberörda samt att den på ett från social synpunkt
olyckligt sätt inkräktar på andra behov hos konsumenterna. Erfarenheterna
från den starka skattestegringen i Danmark jäva emellertid bestämt riktigheten
av denna uppfattning.

K ant rolls tijr elsen anser att valet måste stå mellan fortsatt ransonering med
måttlig prisstegring eller slopad ransonering med starka prishöjningar. Styrelsen
har utarbetat två alternativa förslag efter dessa linjer men tager icke
själv ställning i valet mellan de båda alternativen.

Styrelsen gör till en början ingående överväganden angående prisets roll
för alkoholkonsumtionens storlek. Därvid anför styrelsen.

När kommittén av jämförelserna med de utländska förhållandena konstaterar,
att konsumtionen av starksprit, trots frånvaron av individuella restriktioner
eller kanske just på grund härav, är väsentligt lägre i exempelvis England,
Danmark och Norge än i Sverige, synes man icke velat erkänna den
starki restriktiva verkan på konsumtionen av starksprit och den styrning av
konsumtionen över på svagare drycker som prissättningen haft i nämnda

länder.

Eftersom nykterhetspolitiken framförallt

England och Danmark från

200

Kungl. Maj. ts proposition nr 151.

tiden före första världskriget och i Norge från tiden efter andra världskriget
utgått i första hand från den förutsättningen att konsumtionen av spritdrycker
borde nedbringas, har man också därvid räknat med en övergång
till och ökning av konsumtionen av svagare alkoholhaltiga drycker. När sådana
ingriPanden i pris- och prisrelationer skett i jämförelseländerna, bör
därför jämförelseperioderna väljas så att återverkningarna härav kommer
med i bilden. I jämförelserna bör vidare medtagas den totala konsumtionen
av alkoholhaltiga drycker, varvid omräkning bör göras till kvantiteten ren
alkohol.

Sådana jämförelser ge otvetydigt vid handen, att man i några av jämförelselanderna
genom starka prishöjningar på spritdryckerna lyckats avsevärt
nedpressa konsumtionen och hyfsa dryckessedema. En illustration till att
en sänkning av realpriset medför en ökning av konsumtionen, ger utvecklingen
i Holland. Spritdryckskonsumtionen har där som en följd av starkt
sjunkande realpriser fördubblats från perioden 1933—1938 till år 1949. Detta
förhållande har ej särskilt påpekats av kommittén.

Enligt kontrollstyrelsens mening är kommitténs jämförelser mellan svensk
och utländsk prisnivå i flera hänseenden icke korrekt. En riktigare jämförelse
erhålles, framhåller styrelsen, om man utgår från de mest sålda spritdryckerna
i respektive länder och om man sätter priserna i relation till den
genomsnittliga industriarbetarelönen i respektive länder. Kontrollstyrelsen
har låtit göra en sådan beräkning och därvid kommit till följande resultat
(siffrorna avse sista kvartalet 1952):

Land	Spritdrycks- märke
Sverige	»Renat»
Finland	Vapenbrännvin
Norge	Sprit 45 %
Danmark	Aalborg taffel Akv.
Storbritannien	Gin Whisky

Pris per liter i Arbetstimmar per

svensk valuta liter

Kr.	Index Sv. = 100	Antal	Index Sv. = 100
15,30	100	4,0	100
18,16	119	4,8	120
24,88	163	8,1	202
24,70	161	8,2	205
29,50	193	11,8	295
32,00	211	12,8	320

Enligt kontrollstyrelsens uppfattning är Sverige att betrakta som ett utpräglat
lågskatteland i jämförelse med Norge, Danmark och England. Styrelsen
erinrar vidare om den väsentligt större andel av nationalinkomsten
som alkoholutgifterna tar i England i jämförelse med Sverige. Dylika siffror
finnes i kommitténs material för England och Sverige, för England dock
endast fram till perioden 1933—38. Under nämnda period tog alkoholutgifterna
3,3 procent av nationalinkomsten i Sverige men 5,5 procent eller
65 procent mera i England, trots den väsentligt mindre konsumtionen av
spritdrycker i sistnämnda land. Vidare anmärkes att den norske arbetaren
för sin totala alkoholkonsumtion -— som i fråga om spritdrycker uppgår
till ungefär hälften av den svenska kvantiteten och i fråga om den totala
konsumtionen av spritdrycker, vin och Öl, uttryckt i ren alkohol, till mindre

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

än två tredjedelar av den svenska — använder en större andel av sin inkomst
än hans svenska kollega.

Kontrollstyrelsen anmärker att kommittén icke verkställt någon systematisk
analys av förhållandet mellan konjunkturförhållanden och alkoholkonsumtion.
Styrelsen finner ett utpräglat sammanhang i fråga om utvecklingen
av konsumtion, spritdryckernas pris och medborgarnas ekonomi samt
anför härom.

Det framgår å ena sidan, att alkoholkonsumtionen minskat under perioder
med stigande realpris på spritdrycker och sänkt reallön respektive sänkt
real nationalinkomst per invånare, och å andra sidan, att alkoholkonsumtionen
ökat under perioder med sjunkande realpriser på spritdrycker och
stigande reallön respektive höjd real nationalinkomst per invånare. Det bör
därvid observeras, att den reala nationalinkomsten per invånare stigit betydligt
mera än reallönen för industriarbetare under perioder av högkonjunktur
och konjunkturuppgång. Detta faktum återspeglar effekten av bättre
sysselsättningsförhållanden, större lyftning av vissa lägre inkomsttagares
standard än övrigas samt förbättringen av jordbruksbefolkningens villkor.
Dessa förhållanden komma icke till uttryck i redovisningen av reallönestegringen
för industriarbetare. Eftersom industriens arbetare huvudsakligen
äro sysselsatta i städerna, visar den större ökningen av den reala nationalinkomsten
per invånare att landsbygdsbefolkningens genomsnittliga realinkomst
stigit mera än stadsbefolkningens under dessa perioder.

När sålunda alkoholkonsumtionen under lågkonjunkturperioden i början
av trettiotalet sjönk med cirka 20 procent, minskade industriarbetarnas reallöner
endast med cirka 1 procent, samtidigt som den genomsnittliga reala
nationalinkomsten per invånare minskade med cirka 12 procent, i första
hand på grund av ökad arbetslöshet. Samtidigt höjdes realpriset på brännvin
med 70 procent. Konsumtionen ökade sedan åter från år 1933 till år
1938 nästan till 1931 års nivå, samtidigt som reallönerna för industriarbetare
ökade med 4 procent, den reala nationalinkomsten per invånare gick
upp med 42 procent och realpriset på brännvin sjönk med 4 procent. Mellan
åren 1938 och 1941, som markerar en ny period, under vilken sänkning
av konsumtionen skedde, inträffade även en sänkning av reallönerna jämsides
med en stark stegring av realpriserna på spritdrycker. Den period av
utpräglad högkonjunktur, som vi haft i Sverige under efterkrigsåren med
starkt stigande reallöner och kraftigt ökande real nationalinkomst per invånare
samt mellan år 1945 och år 1952 något sjunkande realpris för spritdrycker,
bekräftar ånyo sambandet mellan konsumtion, pris och inkomst.

Göres jämförelser mellan åren 1938 och 1952 visar det sig dock, att ökningen
i realinkomsten för industriarbetare med 37 procent och den väsentligt
större ökningen av den reala nationalinkomsten per invånare med 55
procent dock endast medförde en ökning i alkoholkonsumtionen med 5,5
procent. Att ökningen icke blivit större har samband med den stegring av
realpriserna på spritdrycker, som skedde under samma tid med fil procent,
men man torde få räkna med en fortsatt uppgång av konsumtionen om den
trend som förefinnes sedan 1945 får fortsätta, d. v. s. oförändrat eller sjunkande
realpris på alkoholdryckerna, stigande reallöner och växande real
nationalinkomst per invånare.

I detta sammanhang bör även påpekas att den välståndsutveckling som
av jämförelserna mellan reallöneutvecklingen för industriarbetare och ökningen
av den reala nationalinkomsten i betydligt större utsträckning
kommit landsbygdens folk lill del, mycket väl synes kunna förklara den

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

större ökningen av alkoholkonsumtionen i de områden som år 1913 voro lågkonsumtionsområden.

Kontrollstyrelsen har gjort en jämförande sammanställning av materialet
för England och Sverige och finner därvid ett liknande samband mellan
realpris, reallön och real nationalinkomst per invånare i England som det
tidigare för Sverige redovisade.

Till vad kommittén anfört om pris- och inkomstelasticitet i Sverige och
andra länder anmärker kontrollstyrelsen att det är mycket intressant att
se vilken konsumtionssiffra för spritdrycker man skulle komma till för Sverige,
om man, med användande av kommitténs uppgifter om priselasticiteten,
räknar fram den effekt en prishöjning upp till den engelska nivån
skulle få på den nuvarande konsumtionen. Styrelsen gör denna beräkning.

Priselasticitet enl. kommittén..........................

Spritdryckskonsumtion liter 50 % sprit pr inv. 1952 ____

Behövlig höjning av priset för att nå den engelska nivån

5,2

5,2 x no x 0,42
100

= 2,8 liter

— 0,42
5,2

no %

Styrelsen fortsätter.

Det framgår härav att man i Sverige — även bortsett från den stigande
priselasticitet, som sannolikt skulle inträda vid en så stark prishöjning som
till en fördubbling — skulle genom en sådan höjning kunna väsentligt nedpressa
konsumtionsnivån.

Om man däremot vid en så stor prisstegring skulle behöva räkna med så
hög priselasticitet, som engelsmannen Stone kommit fram till för England,
d. v. s. —0,7 (i stället för —0,42), skulle vi i Sverige komma ned till en
konsumtion av endast 1,2 liter per år och invånare.

Siffermaterialet rörande konsumtionsutvecklingen i Sverige och jämförelserna
med England och Danmark berättiga således till slutsatsen, att
den svenska konsumtionen genom kraftiga prishöjningar skulle kunna
komma att likna den engelska och danska.

När kontrollstyrelsen på grundval av det anförda utformar sina båda
alternativa förslag framför den tanken, att beskattningen bör bestämmas
i annan ordning än hittills, samt anför.

En prissättning på spritdrycker efter nykterhetspolitiska linjer borde i
stället utformas på det sättet, att statsmakterna fastställde priset med hänsyn
till önskad nykterhetspolitisk effekt och sedan uppdrog åt övervakningsmyndigheten
att, till dess statsmakterna annorlunda beslutade, justera det
sålunda fastställda priset i förhållande till reallön och den reala nationalinkomsten
per invånare, så att realpriset i förhållande till inkomstfaktorn behölls
oförändrat. Priset på brännvin synes därvid böra vara utgångspunkt
för prissättningen och fastställas vid den nivå som av nykterhetspolitiska
skäl anses riktigt.

Alternativet med fortsatt ransonering innefattar att det nuvarande motbokssystemet
i stort sett bibehålies. Vissa ändringar förordas emellertid.
Sålunda bör varje motbok utan särskild ansökan och utan tidsbegränsning

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

203

gälla för inköp i samtliga systemaffärer i riket. Nuvarande ordning att
huvudmannen för ett hushåll ensam erhåller motbok med eu för hushållets
behov avsedd tilldelning motsvarar enligt styrelsens mening allmänhetens
önskemål. Hinder bör dock icke föreligga för familj, som så önskar, att få
tilldelningen uppdelad på särskilda motböcker för de båda makarna. Om
tilldelningsprinciperna yttrar styrelsen.

Systemet med successivt ökad tilldelning vid stigande ålder bör ur nykterhetssynpunkt
bibehållas. Därvid synes en normalisering av tilldelningsskalan
lämpligen böra genomföras, så att normaltilldelningen kommer att
utgöra i åldern 21—24 år för gift man 1 liter i månaden, i åldern 25—28 år
för gift man 2 liter i månaden, för ogift man 1 liter i månaden och för ogift
kvinna 1 liter i kvartalet samt i åldern över 28 år för gift man 3 liter i månaden,
för ogift man 2 liter i månaden och för ogift kvinna 2 liter i kvartalet.
Med hänsyn till de självförsörjande kvinnornas ändrade ställning i
samhället och den fortgående utvecklingen av de kvinnliga alkoholvanorna
torde de för kvinnor nu angivna tilldelningsreglerna böra tillämpas med
en viss liberalitet, så att även högre tilldelningar kunna medgivas efter prövning
från fall till fall. Däremot skulle en generell ökning av de kvinnliga
ransonerna enligt kontrollstyrelsens uppfattning innebära, att man direkt
medverkade till en ökad överlåtelsetrafik.

I fråga om extratilldelning gör styrelsen sig till talesman för att försök
bör göras med differentierade priser så att högre pris uttages på den kvantitet
som lämnas utöver den fastställda ransonen.

Vid ett bibehållande av ransoneringssystemet bör dess verkan enligt kontrollstyrelsens
mening förstärkas genom en sådan skattehöjning, att realpriset
kommer minst upp till den högsta efterkrigsnivån, och därefter bibehålies
vid denna.

Till stöd för alternativet med höga spritpriser anför kontrollstyrelsen att
erfarenheten visar att inga restriktioner äro effektiva, så länge spriten är
billig, men att däremot en stark fördyring kan väsentligt nedbringa konsumtionen
av varan, även om densamma utan restriktioner får köpas var
som helst. Styrelsen fortsätter.

Effekten av en prishöjning blir givetvis större om den genomföres i ett
sammanhang än om den sker i etapper. De svenska skattehöjningarnas relativt
ringa effekt torde delvis sammanhänga med att de i första hand varit
avsedda att tillföra staten ökade inkomster och därför avvägts så, att konsumtionen
icke skulle mera avsevärt minskas. Om man nu av nykterhetspolitiska
skäl vill genomföra en skattehöjning, synes den däremot böra
vara så kraftig, att den åstadkommer en chockverkan likartad med den, som
åtföljde den danska skattehöjningen under första världskriget.

En mycket stark prishöjning kan otvivelaktigt medföra risk för ökad
smuggling eller olaga tillverkning. Under och efter första världskriget utgjorde
dylik illegal hantering ett jämförelsevis stort problem för vårt land.
I Finland är hembränningen alltjämt relativt vanlig, och i Norge ha under
de senaste åren tendenser till hemtillverkning av brännvin framträtt. För
Sveriges del vill det dock synas som om utrymme för närvarande skulle
finnas för en stark höjning av spritpriserna, utan att någon nämnvärd ökning
av den illegala hanteringen behöver befaras.

För de missbrukare, som redan nu betala 30—40 kronor eller mera för

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

en liter brännvin, torde även en mycket stark prishöjning icke verka avskräckande,
och dess direkta effekt på det grova missbruket synes därför
vara tvivelaktig. Däremot torde man ha allt skäl att antaga, att en stark
prishöjning skall — särskilt om den stödes av en ökad upplysning om alkoholbrukets
faror och en sund propaganda för bättre användning av inkomsterna
— för den icke missbrukande delen av befolkningen verka
bromsande på konsumtionen. Framför allt gäller detta den uppväxande generationen.
Härigenom skulle också på lång sikt rekryteringen av missbrukarkåren
minskas och missbruket därigenom på indirekt väg motverkas.

En fri försäljning av nu angivet slag skulle självfallet icke kombineras
med någon avstängning av missbrukare eller någon registrering av de gjorda
inköpen.

I fråga om valet mellan de båda alternativen erinrar kontrollstyrelsen
om de goda erfarenheterna från Danmark och England av höga priser samt
anför vidare.

Otvivelaktigt skulle det, sedan restriktionssystemets verkningar efter en
jämförelsevis lång prövotid befunnits vara relativt begränsade, vara av stort
intresse att praktiskt undersöka effektiviteten i vårt land av de höga prisernas
system.

Problemet har dock även en annan sida. Någon enhetlig inställning till
frågan om de alkoholhaltiga dryckerna råder icke i vårt land. Vissa grupper
i samhället anse varje alkoholförtäring förkastlig och mena, att lagstiftningen
bör direkt taga sikte på att nedbringa alkoholkonsumtionen och
främja ett helnyktert levnadssätt. Andra samhällsgrupper betrakta de alkoholhaltiga
dryckerna såsom en fullt legitim konsumtionsvara, ett njutningsmedel
jämställt med tobak eller andra för lyxkonsumtion avsedda varor.
För dessa senare samhällsgrupper skulle måhända ett slopande av ransoneringen
och en stark prisförhöjning å spritdryckerna framstå såsom ett
opåkallat ingrepp i vad som för dem ter sig som ett lojalt bruk av dessa
drycker. Avgörande för det slutliga ståndpunktstagandet till frågan blir
under sådana förhållanden, vilken ställning man bör intaga till det måttliga
alkoholbruket och i vad mån man anser det kunna krävas, att de lojala
brukarna frångå sina levnadsvanor med hänsyn till de allvarliga sociala
olägenheter, som missbruket medför. Bedömandet av detta spörsmål utgör
en fråga, vars avgörande tillkommer de beslutande statsmakterna och icke
de administrativa organen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län känner sig ytterst tveksam om kommitténs
förslag i sin nuvarande utformning bör läggas till grund för ny lagstiftning.
Länsstyrelsen kritiserar bl. a. det föreslagna registrerings- och
avstängningsförfarandet och uttalar att detsamma knappast torde innebära
någon förenkling av de nuvarande formaliteterna kring spritinköpen. Eftersom
alkoholen i sig själv är det suggererande elementet i människornas umgänge
med densamma, kommer enligt länsstyrelsens mening den friare tillgången
till alkohol att starkare påverka alkoholvanornas utbredning än vad
motboken och ransoneringen kunnat göra. En fri rusdrycksförsäljning utan
andra begränsningar än de av kommittén föreslagna finner länsstyrelsen
därför betänklig. Länsstyrelsen ifrågasätter ett förnyat övervägande av möjligheten
att antingen behålla nuvarande system med de modifieringar i till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

205

lämpningen, som erfarenheterna visat vara påkallade, eller införa ett system
med fri försäljning till höga priser.

I några av de yttranden, där nuvarande system eller liknande
anordningar förordas, ifrågasätter man — i likhet med kontrollstyrelsen —
vissa reformer.

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner att den individuella inköpskontrollen
för de många missbrukarna och icke minst deras anhöriga utgör ett
visst om ock bristfälligt skydd. Kommitténs uppfattning, att de olovliga
överlåtelserna skulle minska om motbokssystemet avskaffas, finner länsstyrelsen
verklighetsfrämmande. Det måste, om kommitténs förslag går igenom,
bli mycket lättare för en missbrukare att skaffa den sprit han vill ha.
Länsstyrelsen anför vidare.

Länsstyrelsen anser att förprövning i någon form bör vara villkor för rätten
att inköpa spritdrycker från utminuteringsbolag. Det nuvarande restriktionssystemet
bör emellertid icke bibehållas. Det utgör i sin nuvarande
form en dyrbar överorganisation. Den vida övervägande delen av svenska
folket, kanske uppåt 90 procent av hela den vuxna befolkningen, skulle av
all erfarenhet att döma icke missbruka rusdrycker även om försäljningen
vore fullständigt fri. Nykterhetspolitikens primära mål måste vara att tillrättaföra
de uppenbara missbrukarna och hindra de potentiella missbrukarna
att bli det. Kan detta mål nås utan allmän ransonering, bör denna
avskaffas. Det bör vara möjligt att åstadkomma ett system, som tillgodoser
kravet på vittgående förenklingar utan att göra inköpsrätten oberoende av
all tillståndsprövning. Envar som uppnått 21 års ålder bör ha rätt att, om
ingen nykterhetsanmärkning föreligger mot honom, erhålla ett bevis om rätt
att inköpa rusdrycker utan begränsning. Ett sådant system bör för allmänheten
icke kännas mera betungande än exempelvis skyldigheten att söka
körkort, vilket också förutsätter intyg om nykterhet.

Länsstyrelsen anser därför att frågan om utminuteringens ordnande bör
göras till föremål för fortsatt utredning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län förordar däremot endast att det nuvarande
systemet påbygges med vidgad upplysning bland ungdomen och kraftig
upprustning av nykterhetsvården.

Större delen av remissvaren kan, såsom den föregående framställningen
utvisar, godtaga en omedelbar eller successiv avveckling av motbokssystemet
utan prishöjningar. Flera av dessa yttranden innehåller därutöver gensagor
mot höjda priser. Uttalanden med denna innebörd göres av
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Göteborgs och Bohus
samt Västernorrlands län, länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län,
Stockholms stadsfullmäktige och nämnder, stadsfullmäktige i Göteborg och
fyra andra städer samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag.

Överståthållarämbetet anför.

Ämbetet vill för sin del bestämt taga avstånd från en lösning utav alkoholspörsmålet,
som innefattar någon mera väsentlig höjning av spritpriserna.
Skälen härför ha från så många håll framhållits, att det är överflödigt,

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

att närmare ingå på dem. Endast den synpunkten vil! ämbetet understryka,
att enligt ämbetets mening höjda spritpriser väl skulle medföra en väsentligt
minskad alkoholkonsumtion men till huvudsaklig del endast bland dem,
som äro att beteckna såsom i alkoholhänseende skötsamma medborgare —
dessa beräknas till 80 å 90 procent av rikets befolkning — under det att
en spritprishöjning skulle komma att sakna varje egentlig betydelse för alkoholmissbrukarna.

Övriga uttalanden i denna riktning har liknande innebörd.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Västernorrlands län förklarar därutöver
att ett restriktionssystem av en eller annan utformning torde vara
att föredraga såsom nykterhetspolitiskt instrument framför en ransonering
enbart genom spritbeskattning.

Sin mest tillspetsade form har gensagorna mot nykterhetspolitiskt motiverade
prishöjningar fått i yttrandet från Stockholms stadsfullmäktige och
nämnder. I socialrotelns sedermera godkända förslagsutlåtande anfördes.

Kraftiga prishöjningar skulle sålunda i första hand medföra, att måttlighetsförtärarna
i stor utsträckning skulle minska sin alkoholkonsumtion,
medan däremot missbrukarna skulle bibehålla sina alkoholvanor. För de
de sistnämndas del och för deras familjer skulle dessutom de sociala skadeverkningarna
av missbruket komma att förvärras till följd av de ökade utgifterna
för spritdrycker.

Även ur jämlikhetssynpunkter har man skäl att reagera mot den ordning,
som ställer vissa människor utanför möjligheterna till en måttlig och ur
sociala synpunkter acceptabel alkoholkonsumtion, medan åter andra skulle
kunna förskaffa sig obegränsade mängder av sprit. Man kan med andra ord
uttrycka saken så, att det nuvarande systemet medför, att en minoritet
missbrukare föranleder vissa intrång i den skötsamma befolkningens frihet,
medan det förslagna i förening med betydligt höjda priser skulle kunna
innebära, att en minoritet av missbrukare skulle starkt begränsa de skötsammas
möjligheter till alkoholkonsumtion.

Vad här anförts om spritpriserna tar givetvis endast sikte på frågan ur
nykterhets politisk synpunkt. Om av stats finansiella eller andra skäl en
ändring av priserna på alkohol liksom på andra varor aktualiseras, är detta
ett problem som får bedömas och avgöras från dessa senare utgångspunkter.

Den nya försäljningsorganisationen bör därför icke utformas så, att av
nykterhetspolitiska skäl kraftigt höjda priser återstår som det enda praktiskt
möjliga alternativet, därest den nya ordningen icke skulle motsvara allas
förväntningar. I valet mellan inotbokssystemet och fri sprit med nykterhetspolitiska
spritpriser skulle nämligen i dag en mycket stor del av opinionen
föredra det förstnämnda alternativet. Under alla förhållanden kan det med
fog sägas, att man i så fall redan nu, när avgörandet träffas om systemets
avskaffande, borde ha ställt den allmänna opinionen inför valet mellan att
bibehålla maximeringen och motboken eller att införa en ordning med
mycket höga priser. Allmänheten kommer eljest senare att med allt skäl
kunna säga, att den blivit vilseledd och inmanövrerad i en situation, där den
betagits möjligheten till ett verkligt val. Med förespeglingar om att motbokens
avskaffande skulle medföra en förbättring av nykterhetstillståndet
har den bringats att acceptera en ordning, där spritpriserna skola bestämmas
av nykterhetstillståndet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

207

Stadskollegiet erinrade i sitt yttrande om kontrollstyrelsens ståndpunkt
att valet i realiteten torde komma att stå mellan ett bibehållande av restriktionssystemet
och kraftiga prishöjningar. Kollegiet kunde för sin del icke
godtaga påståendet, att endast dessa två möjligheter står öppna. Enligt stadskollegiets
mening måste ett realiserande av kontrollstyrelsens prisförhöjningsalternativ
inge mycket starka betänkligheter. Kollegiet vill härutinnan
särskilt understryka vad som anförts i socialförvaltningarnas utlåtande.

I detta sammanhang må ytterligare några uttalanden i fråga om spritbeskattningen
redovisas.

Landsorganisationen återger kommitténs uttalande, att vid en försämring
av penningvärdet spritpriserna bör höjas i motsvarande mån för att ogynnsamma
verkningar på nykterhetstillståndet skall kunna undvikas. Landsorganisationen
förklarar sig vilja i anslutning härtill endast erinra om att
spritbeskattningen hittills motiverats mera av statsfinansiella synpunkter än
speciellt nykterhetsfrämjande.

Sveriges Storloge av IOGT framhåller att nykterhetsfolkets landsmöte år
1944 uttalat sig för så höga skatter på alla alkoholhaltiga drycker att konsumtionen
verksamt nedbringas. IOGT finner att motbokens avskaffande
icke nödvändigtvis aktualiserar prisfrågan. En prishöjning på spritdryckerna
kan nämligen icke uppställas som ett villkor för motbokens avskaffande,
eftersom kravet på så höga skatter att konsumtionen verksamt nedbringas,
gäller oavsett om motbokssystemet skall bibehållas eller icke.

1 övriga nykterhetsorganisationers yttranden hävdas likaledes allmänt, att
prishöjningar är det enda på lång sikt verksamma medlet att nedbringa
konsumtionen.

Nationaltemplarorden avråder emellertid från att i närvarande läge göra
nykterhetspolitiskt motiverade prishöjningar, varvid orden anför.

I fråga om spritbeskattningen vill NTO betona dess enastående värde som
medel att förbättra nykterhetstillståndet. Samtidigt med avvecklingen bör
man emellertid icke höja spritbeskattningen. Den gynnsamma effekt som
ransoneringens avveckling måste beräknas ha på försöken att undanröja
den olaga sprithanteringen skulle äventyras, om man sammankopplade avveckling
och höjd beskattning. Gäller det åter höjningar i andra sammanhang
av denna beskattning vill NTO erinra om, att de höjningar som hittills
företagits i Sverige och i de länder, som ingår i Nykterhetskommitténs jämförelser,
alla varit motiverade av statsfinansiella eller andra ekonomiska skäl
och sålunda inte varit nykterhetspolitiskt motiverade. Detta synes ha varit
till fördel med hänsyn till den nykterhetspolitiska effekten. Det nuvarande
svenska utgångsläget ger också särskild tyngd åt denna synpunkt.

Generaltullstgrelsen framhåller att restriktionssystemets upphörande under
i övrigt oförändrade förhållanden kan antagas medföra vissa gynnsamma
verkningar med hänsyn till spritsmugglingen och annan därmed sammanhängande
olovlig rusdryckshantering. Om emellertid den fria inköpsrätten
skulle kombineras med skärpta priser på rusdrycker, kan det enligt
styrelsen befaras, att därigenom på nytt tillskapas en grundval för den

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

yrkesmässiga spritsmugglingen. Det låter sig svårligen bedöma vid vilken
prisnivå faran därför kan bli mera betydelsefull. Styrelsen finner dock att
erfarenheten av den för närvarande starkt florerande cigarrettsmugglingen
härvidlag utgör ett allvarligt memento.

Sveriges Hotell- och Restaurantförbund anknyter till den av kommittén
diskuterade tanken att slopa den särskilda utskänkningsskatten samt anför
härom.

Förbundet hävdar den uppfattningen, att skäl tala för slopandet av den särskilda
utskänkningsskatten.

Principiellt bör skillnaden mellan utminuterings- och utskänkningspriset
icke vara större än vad som motiveras av de med utskänkningen förenade
merkostnaderna. Detta ståndpunktstagande måste göra sig gällande med ökad
styrka, då den fria inköpsrätten genomföres för utminuteringen. Den person,
som av legitima skäl nödgas förlägga sina måltider till restaurant, bör icke
beskattas högre än andra. Utskänkningsskatten inbringade totalt under år
1951 38 miljoner kronor. Under samma år försåldes 42 miljoner liter spritdrycker.
Den prishöjning, som erfordrades för att kompensera ett bortfall
av utskänkningsskatten, skulle således utgöra 90 öre per liter. Ett slopande
av utskänkningsskatten kommer att medföra en allmän förenkling av skattesystemet,
det kommer också att bli lättare att komma till rätta med den
olagliga förtäringen av medhavda rusdrycker på näringsställen utan rätt att
utskänka sådana drycker, då prisskillnaden mellan de utskänkta och utminuterade
rusdryckerna minskas.

° ...

Åtgärder för att främja konsumtionen av svagare drycker.

Tanken att genom differentiering av skattesatserna främja en övergång
till alkoholsvagare drycker har upptagits i åtskilliga yttranden.

Sålunda förordar kommerskollegium, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
Systembolagens Kontrollföreståndareförening, Svenska Turisttrafikförbundet
och Svenska Arbetsgivareföreningen en skattedifferentiering mellan
olika alkoholhaltiga drycker i angivet syfte, men önskar icke allmän
prishöjning med nykterhetspolitisk motivering.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag finner en förskjutning i konsumtionen
från starkare till svagare drycker önskvärd, under förutsättning att
icke bruket av de svagare dryckerna erhåller en så vidgad utbredning, att
vinsten ur nykterhetssynpunkt av den uppnådda förskjutningen härigenom
utplånas. Detta mål skulle enligt bolaget kunna uppnås bl. a. genom att beskattningen
avväges så, att den gynnar konsumtionen av de alkoholsvagare
dryckerna. Bolaget framhåller också de betydande möjligheter i förevarande
avseende, som utformningen av vinstreglerna inom utskänkningen erbjuder
och anser, att dessa bör tillvaratagas i större utsträckning än vad
för närvarande är fallet. I den mån det blir ekonomiskt mera fördelaktigt
för utskänkningsinnehavarna att sälja de svagare dryckerna, kommer utbudet
av dessa att på olika sätt intensifieras.

Liknande ståndpunkt intar Systembolagens Kontrollföreståndareförening,
som har den bestämda uppfattningen att spritvanorna skulle mildras om

Kungl. Maj:ts proposition nr 151. 209

konsumenterna hade tillgång till såväl starköl som svagviner till billiga
priser.

Enligt kommerskollegium bör prissättningen på starköl och vanligt Öl
avvägas så, att priset blir en påtaglig faktor i konsumtionsvalet mellan starkare
och svagare alkoholdrycker vilket i förening med en lämplig avpassning
av alkoholstyrkan i maltdryckerna i väsentlig grad skulle kunna påverka
nykterhetsutvecklingen. Kollegium erinrar, att erfarenheten synes
visa, att skadeverkningarna i länder där Öl- och vinkonsumtionen dominerar
blir relativt mindre än t. ex. i vårt land, där brännvinet är den viktigaste
alkoholdrycken, och det finnes enligt kollegiets mening all anledning att
anknyta till dessa erfarenheter.

Stadsfullmäktige och nykterhetsnämnden i Malmö samt stadsfullmäktige
i Hälsingborg uttalar att en skattehöjning som kan påkallas av statsfinansiella
skäl främst bör läggas på spritdryckerna.

Även vissa remissinstanser, som av nykterhetspolitiska skäl förordar prishöjningar
på spritdrycker, uttalar sig, såsom delvis framgår av det föregående,
till förmån för tanken att genom avvägning av beskattningen gynna
konsumtionen av svagare drycker. Sålunda önskar socialstyrelsen en genomtänkt
skattedifferentiering mellan olika alkoholdrycker såsom stöd för andra
prisåtgärder vid ransoneringens slopande. Systembolagens förtroendenämnd
anser, att olikheten i alkoholhalt hos inom landet tillverkade brännvinssorter
bör återspeglas i priserna. Andra instanser förordar att prishöjningen
i första hand eller uteslutande skall drabba de alkoholstarka dryckerna.
Detta är fallet med medicinalstyrelsen samt länsstyrelserna i Gotlands
och Västerbottens län.

Socialstyrelsen hävdar, såsom tidigare omtalats, att konsumtionen av spritdrycker
genom skattehöjning bör trängas tillbaka med minst femtio procent.
Detta mål bör enligt styrelsen underlättas om man främjar en övergång
till svagare alkoholdrycker medelst en relativt låg beskattning å dessa,
i förekommande fall genom lindring av nu utgående skattesatser. Styrelsen
framhåller, att en genomtänkt beskattningspolitik avseende alla slag av
alkoholhaltiga drycker bör kunna minska riskerna för illegal sprithantering.
Styrelsen påpekar också, att restauratörernas frihet att bestämma storleken
av sina vinsttillägg på de utskänkta vinerna är ägnad att minska vinernas
konkurrenskraft i förhållande till spritdryckerna.

Medicinalstyrelsen betonar, att priset å lättviner och starköl både vid utminutering
och utskänkning bör hållas så lågt, att en övergång till dessa ur
medicinsk och social synpunkt mindre skadliga varor skall ställa sig ekonomiskt
fördelaktig för konsumenten. I

I motsats till de nu nämnda tar vissa remissvar avstånd från tanken att
gynna de svagare alkoholdryckerna.

Länsnykterhetsnämnden i Södermanlands län uttalar att prishöjning på
både spritdrycker och vin hör allvarligt övervägas. Svenska Nykterhetsvårdsförbundet
önskar kraftigt höjda priser på spritdrycker, men understryker

14 Rihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 151.

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

att priserna bör höjas även på andra slag av alkoholdrycker för att motverka
övergång till dessa.

Länsnykterhetsnämnden i Västerbottens län anför.

Beträffande alkoholdryckernas art och alkoholhalt har kommittén utan
att vilja föreslå några direkta ingripanden ansett det vara önskvärt att
åstadkomma en förskjutning av konsumtionsvanorna mot svagare dryckessorter
genom att uppmuntra bruket av sådana. Med hänsyn till svenskarnas
»inrotade» vanor att föredraga brännvin och jämställda sorter torde dock
risken vara stor, att man i så fall endast får det resultatet, att konsumtionen
av svagare drycker ökar, medan de starkare dryckerna fortfarande konsumeras
som förut, en utveckling som kommittén också är inne på. Ur nykterhetssynpunkt
torde det vara föga önskvärt att främja någon som helst konsumtion
av alkoholhaltiga drycker. Den måste som varande alltför hög i
stället motverkas, varför länsnykterhetsnämnden för sin del vill förorda
kraftiga prishöjningar på samtliga alkoholdrycker för att ej öka konsumtionen
av vare sig vin och Öl eller starköl.

Sänkning av alkoholhalten i vissa spritdrycker.

Allmänna önskemål om sänkning av alkoholhalten i brännvin har framförts
av länsstyrelserna i Stockholms och Skaraborgs län samt länsnykterhetsnämnden
i Jämtlands län.

Enligt kontrollstyrelsen bör man i första hand överväga en begränsning
av alkoholstyrkan till 40 procent i de brännvinssorter, som ägnar sig för
konsumtion av stora folkgrupper. Systembolagens förtroendenämnd förordar
sänkt alkoholhalt i nyssnämnda sorter, i de fall där icke en högre alkoholhalt
nödvändiggöres av tekniska skäl. Länsnykterhetsnämnderna i Älvsborgs
och Västerbottens län, stadsfullmäktige i Borås samt Folkpartiets
Kvinnoförbund uttalar sin anslutning till Utterströms reservation i denna
fråga. Stadsfullmäktige i Karlskrona föreslår att alkoholhalten i egentligt
brännvin fastställes till högst 40 procent. Sveriges centrala restaurangaktiebolag
förordar, att alkoholhalten i renat brännvin och motsvarande cellulosabrännvin
sänkes från 40 till förslagsvis 35 procent och alkoholhalten i
övrigt svenskt brännvin till förslagsvis 40 procent. Överståthållarämbetet
föreslår en successiv sänkning ned till den gräns, som hålles i finskt och
norskt brännvin samt, därest så låter sig göra, motsvarande sänkning av
alkoholhalten i eau-de-vie.

I allmänhet uttalas i nu nämnda yttranden att åtgärden skulle förmånligt
påverka nykterhetstillståndet och reducera många utslag av stötande och
skadligt missbruk.

Systembolagens förtroendenämnd anför följande.

Det är ostridigt, att de alkoholstarkare brännvinssorterna äro mera skadliga
än de svagare på grund av deras kraftigare rusverkan. Det finns icke
någon medveten strävan hos den spritdryckskonsumerande allmänheten att
köpa spritdrycker med högre alkoholhalt. Då det har förekommit en förskjutning
av konsumtionen till alkoholstarkare märken, har nämligen orsaken
härtill varit den, att upphörandet av tillverkningen av 40-procentigt potatisbrännvin
har kommit den stora del av allmänheten, som föredrar po -

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

tatisbrännvin framför cellulosabrännvin, att hellre övergå till alkoholstarkare
brännvin än till 40-procentigt cellulosabrännvin. Då tillverkningen av
40-procentigt potatisbrännvin har återupptagits, har det skett en övergång
av konsumtionen till den alkoholsvagare brännvinssorten. Liksom det är
önskvärt, att konsumtionen av de alkoholsvagare rusdryckerna vin och
starköl ökar på bekostnad av spritdryckskonsumtionen, är det att eftersträva
att konsumtionen av spritdrycker blir mera inriktad på alkoholsvagare
typer.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag uttalar i huvudsak följande.

Erfarenheterna från krigsåren, bestyrkta av kommitténs medicinska undersökningar,
synas ge vid handen, att man i en sänkning av ifrågavarande
dryckers alkoholstyrka har en möjlighet att gynnsamt påverka nykterhetstillståndet.
Det synes föga konsekvent att ägna frågan om varje tiondels procent
alkoholhalt i maltdryckerna den uppmärksamhet som förekommer
men frånkänna alkoholhalten i de starkare dryckerna praktiskt taget all
betydelse. Såsom kommittén påpekat, ha vissa av våra grannländer svagare
standardspritsorter. Även i vissa andra länder ha en del av de i konsumtionen
dominerande märkena lägre alkoholhalt, än vad fallet är i Sverige.
Att en reducering av alkoholstyrkan i svenskt brännvin skulle medföra
konsumtionsövergång till andra och alkoholstarkare spritsorter torde icke
i någon större utsträckning behöva befaras, då såväl förbrukningsvanor som
priser torde verka återhållande på tendenser i sådan riktning.

Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen framhåller att det inom vissa gränser
icke möter några tillverkningstekniska hinder att minska alkoholhalten i
det svenska brännvinet, om det ur nykterhetssynpunkt eller eljest skulle
synas önskvärt. Bolaget anför följande.

I detta sammanhang vill styrelsen framhålla, att alkoholstyrkan för okryddade
brännvinssorter som regel icke föreskrivits i de av Spritcentralen på
sin tid från de gamla spritfabrikerna övertagna tillverkningsrecepten. Alkoholhalten
för dessa sorter har emellertid, efter att i början av Spritcentralens
verksamhet något ha varierat, sedermera fixerats till vissa bestämda
procentsatser. Dessa ha därefter tillämpats under en relativt lång följd
av år. Ur tillverkningssynpunkt är det endast vissa starkt kryddade brännvinssorter,
i vilka högre alkoholhalt än 40 % är nödvändig. Skälet härtill
är att fällning eljest uppstår i drycken. Det svenska fyrtioprocentiga brännvinet
utgjorde under åren 1936—1938 66 % av hela brännvinskonsumtionen.
Under den senaste femårsperioden har siffran varierat mellan högst
66 % år 1951 och lägst 23 % år 1948, beroende bland annat på den fluktuerande
tillgången på potatisbrännvin.

I vissa uttalanden, bl. a. från reservanter inom Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
tager man emellertid avstånd från tanken att sänka brännvinets
alkoholhalt.

Ålcler för inköpsrätt.

Kommitténs förslag i fråga om åldersgränsen för inköpsrätt har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av flertalet av de instanser, som berört frågan.
Så är fallet med medicinalstyrelsen, överståthållarämbetct, länsstyrelserna i
fem län, länsnykterhetsnämnderna i fem län, stadsfullmäktige i tre städer,
Föreningen Sveriges landsfiskaler samt Nykterhetsorganisationen Verdandi.

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Ställningstagandet i flertalet nu nämnda yttranden uttryckes allenast på
det sätt att man tillstyrker kommitténs förslag om fri inköpsrätt vid 21 års
ålder för alla som icke av särskilda skäl avstängts.

Stadsfullmäktige i Borås uttalar emellertid, att uppnåendet av myndighetsåldern
ger den svenska medborgaren allmänna fri- och rättigheter och
pålägger honom personligt ansvar av en sådan omfattning, att en inskränkning
i förevarande avseende kan betraktas som en inkonsekvens. Det
befaras också att en sådan inskränkning kan förringa effekten av den upplysningsverksamhet
i nykterhetsfrågan som avser att stimulera den enskilda
medborgarens ansvarskännande.

Även i andra yttranden framhålles att 21-årsåldern är en i allmänna
medvetandet accepterad mognadsgräns.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför i huvudsak följande.

Länsstyrelsen ansluter sig till förslaget att inköpsåldern bestämmes till
21 år. Man kan inte bortse från att ungdomen av i dag lever under helt
andra förutsättningar än då systemet kom till. Nutidens ungdom har vid
myndig ålder i stor utsträckning redan erhållit sin yrkesplacering och fått
egna inkomster. Den tidiga äktenskapsbildningen är också ett bevis för ungdomens
mognad. Det synes vara verklighetsfrämmande att försöka påverka
denna ungdom ifråga om deras spritvanor genom att helt avstänga dem
från tilldelning. Det väsentliga torde främst stå att vinna genom fostran
och upplysning.

I några yttranden förordas dock högre inköpsålder än som föreslagits av
kommittén.

Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län ställer sig sålunda tveksam i
fråga om lämpligheten att bestämma inköpsåldern till 21 år och ifrågasätter
om den icke bör sättas högre.

Länsnykterhetsnämnderna i Södermanlands, Västmanlands och Kopparbergs
län, Svenska Nykterhetsvårdsförbundet och direktören för alkoholistanstalten
Åsbrohemmet förordar en inköpsålder av 23 år, samt länsnykterhetsnämnden
i Kalmar län och stadsfullmäktige i Eksjö 25 år.

Länsnykterhetsnämnden i Jönköpings län, som med stor tvekan tillstyrkt
förslaget om fri inköpsrätt, anser att nu gällande åldersgräns bör bibehållas
även i framtiden.

Kontrollstyrelsen förordar för det fall att ett ransoneringssystem kvarstår
bibehållande av nuvarande ordning. Av styrelsens författningsförslag
framgår tillika att styrelsen beträffande det andra av densamma förordade
alternativet med fri försäljning och höga priser räknar med inköpsrätt från
fyllda 21 år.

Styrelsen har även gått in i kritik av kommitténs motiv för sänkningen
av åldersgränsen. Styrelsen finner förslaget överraskande i jämförelse med
andra av kommittén gjorda uttalanden. Vidare saknar styrelsen en motivering
för påståendet, att vid sänkt inköpsålder förtäringsmängderna visserligen
kan tänkas bli större bland de ungdomar i åldern 21—25 år, som
redan har fått förtäringsvanor, men att frågan knappast torde vara allvarlig
på längre sikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

213

Efter att ha erinrat om kommitténs motiv för fortsatt inköpsförbud i
åldrarna under 21 år anför styrelsen.

Inför denna sista upplysning frågar man sig, om kommittén icke bort
föreslå en ytterligare sänkning av inköpsåldern, för att icke den ungdom,
som är under 21 år, skall — trots att den annars skulle vara likgiltig för
spriten — lockas att utföra den sportprestation, som består i att skaffa
sprit. Kommittén synes emellertid nu ha full tillförsikt till ungdomarna under
21 år. »För deras del», säger kommittén, »har säkerligen ökad upplysning
i alkoholfrågan, bättre bildningsmöjligheter, lättare tillgång till aktiva
fritidssysselsättningar och andra reformer i fråga om den sociala miljön
en väsentligt större betydelse än spritförsäljningssystemet.» Någon
»sportprestation» för att trotsa inköpsförbudet räknar man tydligen inte
med bland ungdom som icke fyllt 21 år.

Såsom skäl för fastställande av högre inköpsålder anföres i yttrandena
huvudsakligen den under senare tid ökade alkoholkonsumtionen bland ungdomen
och de risker som är förbundna med att alkoholen göres lättare
tillgänglig för denna.

Länsmjkterhetsnämnden i Kopparbergs län anför.

Kommittén har genom sina undersökningar kunnat konstatera, att en
allt större utbredning av alkoholvanorna bland ungdomen gjort sig gällande
under senare år. Detta är ett förhållande, som enligt nämndens mening
är av allvarlig betydelse och bör ägnas största intresse. Minimiåldersgränsen
har hittills för de flesta motboksägarna legat vid 25 år. Kommittén
har efter sina undersökningar funnit lämpligt sammankoppla minimiåldersgränsen
med myndighetsdagen och alltså föreslagit en sänkning av
ifrågavarande åldersgräns till 21 år. Enligt nämndens mening innebär detta
ett tagande av alltför stora risker. Det torde stå klart för dem, som syssla
med nykterhetsvård, att många svårartade fall av alkoholism grundläggas i
de åldersgrupper, varom här är fråga. Kommittén anför rörande denna detalj
bl. a.: »svårigheten att forcera hindret kan medföra en särskild lockelse
att skaffa sprit» (hindret = förbud mot inköp för yngre åldersgrupper).
»Förbudet häremot inordnas därmed naturligt bland de inskränkande regler,
som det tillhör ungdomarnas beteendemönster att kringgå.» Nämnden
anser icke, att denna faktor, som nu tillmätes avsevärd betydelse, blir mindre
för att åldersgränsen, vilken väl får anses nödvändig, sättes vid så låg
ålder som 21 år och därvid sammankopplas med myndighetsdagen. Uteslutet
är väl icke, att »en särskild lockelse att skaffa sprit» därigenom sprider
sig till allt lägre åldersgrupper. Kommittén synes i sitt förslag till rusdryckslagstiftningens
utformning och dess framtida tillämpning ha tillmätt den
enskilde medborgarens lojalitet mot gällande författningar icke ringa betydelse.
Enligt nämndens mening borde liknande förutsättningar för lojalitet
förefinnas vid tillämpningen av författningen i den detalj, varom här är
fråga. Nämnden föreslår med hänsyn härtill, att minimiåldern icke sättes
lägre än vid 23 år.

Länsmjkterhetsnämnden i Kalmar län erinrar, att den fria inköpsrätten
kan innebära stora faror för dom som blir utsatta för olika miljöers alkoholvanor
i den ålder då miljöbyte ofta sker, innan ungdomarna kommit till
eu stadigvarande arbetsplats.

Socialstyrelsen, som icke framfört formligt yrkande beträffande inköpsåldern,
framhåller att eu avveckling av motbokssystemet, varigenom all

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

ungdom från 21 års ålder skulle erhålla fri och obegränsad inköpsrätt i fråga
om spritdrycker, skulle innebära, att ungdomen icke längre hade behov av
att anlita överlåtelsetrafiken och att den faktiska prisnivån för en betydande
del av ungdomens spritdryckskonsumtion nedginge med mer än femtio
procent. En sådan genom motbokssystemets slopande uppkommen prisreducering
måste enligt styrelsen självfallet innebära stor fara för en ytterligare
försämring av ungdomens nykterhetstillstånd.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttrycker sin förvåning över att förslaget
angående inköpsåldern av kommittén rubricerats som en speciellt nykterhetsfrämjande
åtgärd.

Kommittén har föreslagit, att åldersgränsen för ombud — liksom enligt
gällande ordning — sättes vid 18 år. Endast ett fåtal instanser har berört
denna fråga, nämligen länsstyrelsen i Skaraborgs län, länsnykterhetsnämnderna
i fyra län, Svenska Nykterhetsvårdsförbundet samt direktören för
alkoholistanstalten Åsbrohemmet. I samtliga dessa yttranden förordas samma
åldersgräns beträffande ombud som beträffande köpare. Svenska Nykterhetsvårdsförbundet
framhåller att det är principiellt oriktigt och ur kontrollsynpunkt
riskabelt med en lägre åldersgräns för ombud än för köpare.

Alkoholfria drycker m. m.

Frågan om stöd i olika former åt konsumtionen av alkoholfria drycker
har tagits upp i ett fåtal yttranden.

Vita Bandet uttalar, att staten bör ge allt tänkbart stöd åt forskning på
området liksom till framställning av och reklam för alkoholfria drycker.
Föreningen erinrar om att det råder stor okunnighet om förekomsten av sådana
drycker. Alkoholfria Hotell och Restauranger Andelsförening u. p. a.
framhåller att det vore av största värde om samhället stödde konsumtionen
av sådana alkoholfria drycker, som genom smak och kvalitet kan konkurrera
med alkoholdryckerna.

Stadsfullmäktige och nykterhetsnämnden i Göteborg, stadsfullmäktige i
Jönköping, Stockholms stadsfullmäktige och nämnder samt Alkoholfria
Hotell och Restauranger Andelsförening u. p. a. uttalar sin tillfredsställelse
över kommitténs förslag i fråga om tillhandahållande av alkoholfria drycker
å spritutskänkningsställe.

Länsnykterhetsnämnden i Älvsborgs län och stadsfullmäktige i Haparanda
förordar, att skyldighet att tillhandahålla sådana drycker i skälig omfattning
och till skäliga priser fastställes i överlåtelsehandlingarna respektive
utskänkningstillståndet. Vita Bandet framhåller, att den av kommittén
föreslagna bestämmelsen icke är tillräcklig utan bör kompletteras med skyldighet
att, där förteckning å drycker tillhandahålles, däri jämväl upptaga
alkoholfria drycker. Vita Bandet anser att varje restaurang även bör vara
skyldig att utan särskild beställning tillhandahålla sina gäster isvatten.
Svenska Läkarnas Nykterhetsförening ansluter sig till nyssnämnda yrkande
och föreslår därutöver, att Vin- & Spritcentralen och systembolagen förstän -

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

di o as att hålla lager av högklassiga alkoholfria drycker ävensom bedriva
upplysningsverksamhet på området. Stadsfullmäktige i Haparanda hävdar
att i utskänkningstillstånd skall föreskrivas, att förteckning å alkoholfria
drycker skall tillhandahållas gästerna.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag anser en ökad konsumtion av alkoholfria
fruktdrycker önskvärd och omtalar att bolaget på sistone vidtagit
vissa inledande åtgärder för främjande av en sådan utveckling.

Stöd åt alkoholfria restauranger förordas av kontrollstyrelsen, Sveriges
Nykterhetsvänners Landsförbund, Sveriges Storloge av IOGT, Nationaltemplarorden,
Vita Bandet, De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse samt Alkoholfria
Hotell och Restauranger Andelsförening u. p. a. De tre förstnämnda
organisationerna åberopar ett uttalande av Ngkterhetsfolkets landsmote ar
1953 av följande innehåll.

Ett problem, som har samband med frågan om de ekonomiska vinstintressena
inom alkoholhanteringen, är möjligheten att driva alkoholfria restauranger
av god klass i konkurrens med restauranger, som har utskanknmg av
rusdrycker. Oavsett själva vinsten av rusdrycksutskänkmngen medför rättigheten
att utskänka sådana drycker påtagliga vinstmöjligheter. Restauranger
med rusdrvcksutskänkning får darfor ofta i ekonomiskt avseende ett
övertag över de alkoholfria företagen. Det är ett uppenbart samhällsintresse,
att attraktiva alkoholfria miljöer skapas. Landsmotet finner det darfor vara
angeläget, att direkta åtgärder vidtagas för att uppna bättre jämställdhet i
det ekonomiska konkurrensförhållandet mellan restauranger med och restauranger
utan rusdrycksservering.

Länsstgrelsen i Kalmar län och länsnykterhetsnåmnden i Älvsborgs län
understryker betydelsen av att restauranger av god klass utan servering av
alkoholdrycker inrättas.

Senare utredningar m. m.

Såsom i inledningen omtalats har jag i samband med en preliminär genomgång
av nykterhetskommitténs betänkanden funnit skäl att igangsatta
kompletterande utredningar på vissa punkter.

Två av dessa utredningar har icke kunnat slutföras i så god tid att därav
berörda frågor kan anmälas i förevarande sammanhang. Detta gäller dels
utredningen angående åtgärder i syfte att främja ett alkoholfria umgängesliv,
dels den utredning som undersöker verkningarna på restaurangnäi ingen
av utskänkningsvinstens avveckling och därmed sammanhängande frågor,
drickspenningsfrågan inbegripen, 1953 års utskånkningsvinstkommitté.

Övriga utredningar har däremot färdigställts och remissbehandlats. Förslag
har sålunda avgivits av f. d. överdirektören Sven Almgren angående
avvägningen av beskattningen av spritdrycker, vin, maltdrycker och läskedrycker
I anslutning därtill har 1952 års kommitté för indirekta skattei
föreslagit viss skattehöjning på spritdrycker. 1953 års utredning angående
stöd åt nglcterhetsorganisationcr och ungdomsvårdande sammanslutningar
har i två särskilda promemorior framlagt förslag inom sitt ämnesområde.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Kommittén för motverkande av missbruk vid övergång till friare spritförsäljning
hai inkommit med utredning och förslag angående en upplvsningskampanj
under övergångstiden efter ett eventuellt avskaffande av motbokssystemet.
Förslag till åtgärder av annan innebörd för att möta svårigheterna
vid en eventuell övergång till ett friare försälj ningssystem har framlagts av
utredningsmän med uppdrag att verkställa en utredning angående tillfällig
förstärkning av nykterhetsnämnderna under övergångstiden, nykterhetsnämndssakkunniga.
Slutligen föreligger från en annan kommitté förslag
angående en försöksverksamhet med spritutskänkning utan samband med
måltid.

Sistnämnda förslag kommer att närmare beröras i en följande avdelning i
samband med andra frågor rörande utskänkning av spritdrycker. Almgrens
förslag såvitt avser vin och sprit samt kommitténs för indirekta skatter förslag
om höjning av spritbeskattningen har behandlats i propositionen nr 28
till innevarande riksdag. De av Almgren framlagda förslagen i vad avser beskattningen
av maltdrycker och läskedrycker upptages i särskild, i dag anmäld
proposition. Jämväl övriga kommittéers förslag behandlas i särskilda
propositioner.

De avgivna förslagen och däröver avgivna yttranden kommer därför här
nedan endast att återges i huvuddrag. Vissa av utredningsmännen gjorda
överväganden tjänar emellertid till belysning av vissa principfrågor rörande
den framtida nykterhetspolitiken —- särskilt frågan angående omfattningen
av de svårigheter som kan vara förbundna med en övergång till ett friare
system för tillhandahallande av rusdrycker — och skall därför redovisas
mera utförligt.

Förslag om beskattningen av olika drycker.

Beträffande den på Almgrens och skattekommitténs förslag grundade propositionen
nr 28 får jag hänvisa till propositionen. Jag vill endast rekapitulera
huvuddragen.

De av Almgren gjorda förslagen beträffande spritdrycker och vin innebar
bl. a. följande.

Spritdrycker. I avsikt att förenkla skattesystemet föreslås borttagandet
av tillverkningsskatten å brännvin. Detta utjämnas genom att en motsvarande
höjning vidtages av omsättningsskatten å spritdrycker, vilken även föreslås
konstruerad på annat sätt. Den skall såsom för närvarande beräknas
med dels en fast avgift per liter och dels en procentuell skatt men med den
skillnaden att den procentuella skatten icke beräknas på partipriset utan i
stället på utminuteringspriset, skatten inberäknad. En väsentlig nyhet är att
den fasta avgiften graderas med hänsyn till dryckernas alkoholhaft.

Utskänkningsskatten å spritdrycker föreslås skola utgå med 35 procent
å utminuteringspriset, lika för alla spritdrycker.

Vin. Omsättningsskattens procentavgift avses för alla viner skola beräknas
med dels 20 procent å utminuteringspriset och dels en fast avgift av 2,50
kr. per liter starkvin och 1 kr. per liter lättvin.

Utskänkningsskatten å starkviner föreslås bli beräknad med 30 procent
å utminuteringspriset. Utskänkningsskatten å lätta viner föreslås helt slopad.
I samband med lättnaderna i fråga om utskänkningsskatten å vin bör

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

restauratörernas frihet att själva bestämma utskänkningspriserna på vin
upphävas och dessa priser på samma sätt som utskänkningspriserna på spritdrycker
fastställas av kontrollstyrelsen efter enhetliga grunder.

Efter samråd med Almgren föreslog 1952 års kommitté för indirekta
skatter en ökning av omsättningsskatten för sprit med i genomsnitt fyra
kronor per liter, motsvarande en stegring av priset med omkring 25 procent.
Förslaget innebar icke någon realförändring av de senast 1950 bestämda
priserna utan avpassades så att det rymdes inom ramen för den
utveckling som sedan dess har ägt rum i fråga om priser och löner.

De genom propositionen nr 28 framlagda förslagen rörande beskattningen
av rusdrycker innebär i huvudsak följande.

I fråga om spritdrycker förordas en genomsnittlig höjning av omsättningsskatten
med ca tre kronor per liter jämte en härav betingad höjning av utskänkningsskatten
i syfte att i stort sett bibehålla den nuvarande relationen
mellan utminuterings- och utskänkningspriserna.

Vidare framlägges i propositionen förslag till annan utformning av beskattningen
av spritdrycker och vin i syfte att åstadkomma en såväl ur
nykterhetssynpunkt som teknisk synpunkt lämpligare avvägning av beskattningen.
Beträffande spritdrycker innebär förslaget bl. a., att den nuvarande
brännvinstillverkningsskatten avvecklas och inräknas i omsättningsskatten.
Sistnämnda skatt, som fortfarande skall utgå med en fast avgift
(6—8 kronor per liter) och en procentavgift (47 % av utminuteringspriset),
differentieras efter dryckernas alkoholhalt. Utskänkningsskatten å spritdrycker
föreslås skola utgå som en rent procentuell skatt. Skatten skall utgöra
40 procent av varans utminuteringspris.

I fråga om vinbeskattningen förordas att omsättningsskatten å starkvin
uppdelas i en procentuell skatt och en fast avgift per liter. Grundavgiften blir
2 kr. för liter och procentavgiften 25 procent av utminuteringspriset. I samband
därmed föreslås att den nuvarande minimiskatten slopas. Omsättningsskatten
å lätta viner skall enligt förslaget fortfarande utgå enbart som en
procentuell skatt (33 procent av utminuteringspriset). Utskänkningsskatten
för starkvin blir 30 procent av varans utminuteringspris. Utskänkningsskatten
å lätta viner föreslås borttagen.

Ändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 april 1954.

Beträffande maltdrycker (starköl, Öl och svagdricka) samt läskedrycker
innehåller Almgrens förslag i korthet följande.

Maltdrycker. Den särskilda skatten å vissa maltdrycker av klass I (s. k.
lagrat svagdricka) avvecklas. För maltdrycker av klass II sänkes skattesatsen
från 42 öre till 39 öre per liter, under förutsättning att alkoholhalten
bibehålies vid högst 2,8 viktprocent. Höjning av skattesatsen förordas, om
högre alkoholhalt skulle medgivas. Sålunda föreslås en höjning till 48 öre
per liter, om alkoholgränsen bestämmes till 3,2 viktprocent. För starköl
(klass III), vilket av nykterhetskommittén föreslagits skola frisläppas, höjes
skattesatsen, därest detta förslag genomföres, från 78 öre till 1,35 kr. per
liter.

Läskedrycker. Läskedrycksskatten sänkes från 21 till 15 öre per liter.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Utredningen har även behandlat frågan om skattebefrielse, hel eller partiell,
för läskedrycker, beredda av fruktmust (oblandad fruktmust är nu
skattefri), men har stannat vid att man tills vidare bör avvakta utvecklingen
beträffande förekomsten i marknaden av läskedrycker, beredda av fruktmust.
Emellertid har utredningen ansett, att frågan om statsbidrag åt fruktmustindustrien
för reklam bör upptagas i samband med den upplysningskampanj,
som torde komma att igångsättas vid ett eventuellt avskaffande av
motbokssystemet.

Förslagen i nu angivna delar behandlas såsom nämnts i en i dag anmäld
särskild proposition.

1953 års utredning angående stöd åt nykterhetsorganisationer och
ungdomsvårdande sammanslutningar.

Utredningen har framlagt särskilda förslag rörande nykterhetsorganisationerna
och de ungdomsvårdande sammanslutningarna.

I fråga om nykterhetsorganisationerna föreslår utredningen statsbidrag
som betydligt överstiger såväl nu utgående anslag som de av nykterhetskommittén
föreslagna. Utredningen har övervägt en form av bidragsgivning,
som på en gång skulle avse att effektivisera organisationerna och stimulera
dem till nya initiativ. Utredningen har därvid funnit, att ett sådant
syfte lättare skulle kunna uppnås, om anslaget delades upp dels i ett grundbidrag
till nykterhetsorganisationerna, dels i ett antal speciella bidrag för
vissa nykterhetsfrämjande åtgärder, vartill liksom för närvarande skulle
komma bidrag till instruktörsverksamhet samt bidrag till vissa övriga nykterhetsfrämjande
ändamål. Grundbidragen, som upptagits till sammanlagt
291 000 kronor per budgetår, skall lämnas i så fria former som möjligt och
tillgodose skiftande behov. De speciella bidragen däremot, med en årskostnad
av 525 000 kronor, förutsätter egna insatser från de bidragsberättigades
sida och skall sålunda ha karaktären av stimulansbidrag. De skall
i första hand stimulera organisationerna att i varierande former bedriva en
utåt riktad upplysningsverksamhet. Staten skall svara för högst 50 procent
av totalkostnaden för de ifrågasatta åtgärderna. Anslaget avses skola, med
tanke på övergångstiden, utgå med 825 000 kronor under budgetåret 1954/
55. Sammanlagda årskostnaden enligt utredningens förslag — vilket icke
omfattar Centralförbundet för nykterhetsundervisning — uppgår till
1 146 200 kronor och för budgetåret 1954/55 300 000 kronor mera eller
1 446 200 kronor. Det senare beloppet innebär i förhållande till riksstaten
för innevarande budgetår en kostnadsökning med 1 124 900 kronor.

Utredningens förslag beträffande stöd åt ungdomsvårdande sammanslutningar
innebär i huvudsak följande.

Utredningen anknyter till utgångspunkten för ungdomsvårdskommitténs
arbete. Det framhålles att en väsentlig del av de problem som hörde till ungdomsvårdskommitténs
uppgifter i sammanträngd form hänskjutits till utredningen
för att på nytt prövas i nu aktualiserade sammanhang. Utredningen
framhåller, att den hyser stark tilltro till de möjligheter i fråga om självfostran
och personlighetsdaning som föreningslivet erbjuder ungdomen.

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Under den begynnande anpassningen till de vuxnas samhälle utsättes ungdomen
för ett ofta ohämmat inflytande från krafter, vilkas huvudsyfte
många gånger endast är att dra fördel av ungdomens livshunger. Frågan om
i vilken utsträckning därför en sanering av nöjeslivet bör komma till stånd
genom restriktiva ingripanden från statsmakternas sida behöver enligt utredningens
mening närmare undersökas.

''Utredningen understryker, att dess uppdrag, som i huvudsak tar sikte på
ett aktivt stöd åt skilda ungdomssammanslutningars verksamhet, måste betraktas
som en begränsad men mycket viktig del av de möjligheter som står
till samhällets förfogande i arbetet på att lösa ungdomsfrågorna.

Planen för ett utbyggt stöd åt ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet
berör framför allt tre centrala områden, nämligen ungdomsledarutbildningen,
ungdomens fritidsverksamhet och behovet av instruktörer för ungdomsarbetet.

I debatten om ungdomsfrågorna har problemet om ledarutbildningen under
en följd av år kommit att stå i förgrunden. Utredningen framhåller, att
ungdomsledare av skilda slag utöver personliga kvalifikationer måste äga
åtminstone grundläggande insikter i sådana ämnen som berör vitala problem
för ungdomen och särskilt för dem som befinner sig i brytningsåren
sociala och psykologiska sammanhang, miljökunskap, ungdomsarbetets metodik
m. m. Särskilda statsbidrag bör utgå till ungdomsorganisationernas ledarutbildning.
Dessa bidrag bör begränsas till ämnen som kan anses gemensamma
för all ungdomsledarutbildning. Statsbidragen bör utgå enligt vissa
regler dels till regionala, dels till centrala kurser, dels slutligen till en längre,
mera avancerad försökskurs i skolöverstyrelsens regi.

Ungdomen bör genom samhällets stöd ges ytterligare möjligheter att forma
sin personliga utveckling på ett sätt som erfarenhetsmässigt visat sig
både socialt och psykologiskt ändamålsenligt. Skapande sysselsättning i
gruppgemenskap är ett av de viktigaste medlen till en sund personlighetsdaning.
Utredningen hyser den uppfattningen, att varje åtgärd, som är ägnad
att öka omfattningen av en på detta sätt karaktäriserad fritidsverksamhet,
på ett naturligt sätt bör motverka uppkomsten av dåliga vanor hos ungdomen.
Särskilt statligt stöd bör i fortsättningen utgå till fritt och frivilligt
organiserade grupper, som utövar en planlagd aktiv fritidsverksamhet enligt
särskilda normer. Förslaget berör både föreningslivets fritidsverksamhet och
den fritidssysselsättning, som stimuleras av kommunala myndigheter. Statsbidragsreglerna
är utformade i viss anslutning till dem som nu gäller för
s. k. ungdomscirklar.

I ett särskilt avsnitt om ungdomsidrotten framhålles, att ytterligare medel
bör komma idrottsrörelsen till godo i dess strävanden att finna sådana former
för ungdomsarbetet, att det värdefulla i idrotten kan främjas. Sådana
former av sportsliga sysselsättningar, som både kan ge måttligt utlopp för
ungdomens naturliga lust att tävla och samtidigt stärker dess sinne för natur
och bygd bör främjas. Det ökade statsstödet bör icke blott komma den
organiserade idrottsrörelsen till del utan även reserveras för ungdomsarbetet
i sammanslutningar utanför riksidrottsförbundet.

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

För de riksomfattande ungdomssammanslutningarna är svårigheten att
förvärva och behålla kvalificerade instruktörer och konsulenter mycket
kännbar. Utredningen framhåller, att det inom föreningslivet är väl omvittnat,
hur betydelsefull dessa instruktörers funktion är, när det gäller att
höja det lokala arbetets standard, och vilken psykologisk roll instruktörerna
spelar såsom impulsgivare. Utredningen föreslår, att ett statligt stöd hör utgå
till en instruktörsverksamhet, som huvudsakligen bör inriktas på gemensamma
ungdomsfrämjande uppgifter inom de inånga gånger starkt artskilda
sammanslutningarnas verksamhet. I första hand bör instruktörernas uppgift
vara att bidra till ungdomens sociala fostran och att stimulera till en
kulturellt betonad eller annan lämplig aktiv fritidssysselsättning. Utredningen
framhåller som särskilt angeläget, att de instruktörer, som kommer att
arbeta med hjälp av statsbidrag, i största möjliga utsträckning riktar sig till
de ungdomar, som står utanför föreningslivet. Det föreslagna statsbidraget
för nästa budgetår omfattar bidrag till sammanlagt 32 instruktörer, av vilka
8 bör stå till förfogande för ungdomsarbetet inom idrottsrörelsen.

Utredningen förordar även, att en försöksverksamhet beträffande ungdomsinstruktörer
i vissa län bör igångsättas.

Erfarenheterna från nykterhetsorganisationernas och ungdomssammanslutningarnas
verksamhet liksom från det fria och frivilliga folkbildningsarbetet
visar, att gällande bestämmelser i fråga om tillgodoräknande av tid
för tjänstgöring inom sådana sammanslutningar medför svårigheter att förvärva
personer till dylika befattningar. Utredningen framlägger därför ett
förslag om meritvärdering av ifrågavarande befattningar och pekar även på
de formella möjligheterna till en förmånligare lönetursberäkning för sådana
befattningshavare, som övergår från vissa speciella instruktörsbefattningar
inom fria organisationer till statstjänst. Vidare föreslår utredningen, att
möjlighet till tjänstledighet med tillgodoräknande av lönetur bör kunna beredas
lärare eller andra statstjänstemän som för kortare tid övergår till
befattningar som instruktörer.

Med hänsyn till den allvarliga situation, som lokalbristen framkallat, finner
utredningen angeläget, att statsmakterna och kommunerna ägnar frågan
om skollokalernas upplåtande förnyad uppmärksamhet. Utredningen föreslår,
att Kungl. Maj:t genom cirkulär fäster huvudmännens för statliga,
kommunala och statsunderstödda utbildningsanstalter uppmärksamhet på
vikten av att ifrågavarande institutioners lokaler i största möjliga utsträckning
öppnas för det frivilliga bildnings- och ungdomsarbetet samt för annat
ideellt ungdomsarbete.

Det står emellertid klart för utredningen, att dessa åtgärder icke är tillfyllest.
Utredningen har därför kommit till den uppfattningen, att staten på
särskilda villkor i fortsättningen bör lämna ungdomssammanslutningarna
och nykterhetsorganisationerna bidrag till utrustning av egna eller av dem
disponerade lokaler. Den statliga andelen föreslås uppgå till högst hälften av
totalkostnaderna för utrustning och materiel till enklare reparationer och
maximeras till ett visst belopp för bidragsberättigade lokaler, inrymda inom
samma byggnad.

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Det arbete som hemgårdarna utför, framför allt i storstäderna och industriorterna,
synes enligt utredningens mening få betraktas som ett viktigt
led i frivilliga sammanslutningars strävanden att förebygga asocialitet i skilda
former. Hemgårdarna bör bli avsevärt bättre rustade för sin uppgift i det
förebyggande ungdomsarbetet, och utredningen föreslår därför ett ökat statligt
stöd till hemgårdsrörelsen.

De av utredningen föreslagna nya statsanslagen och anslagshöjningarna
för budgetåret 1954/55 innebär i jämförelse med riksstaten för innevarande
budgetår en kostnadsökning av 2 678 800 kronor.

I avgiven reservation förklarar sig kommittéledamoten herr Lindbergson
icke kunna biträda förslaget om 32 instruktörer i ungdomsorganisationernas
och idrottsrörelsens regi.

Utredningen har i sin motivering anlagt vissa allmänna synpunkter på
behovet av nykterhetsupplgsning inför en förändrad alkohollagstiftning.

Utredningen ansluter sig i huvudsak till nykterhetskommitténs uppfattning
om motbokssystemet. Därvid framhåller utredningen, att gällande tilldelningskvantiteter
och ransoneringens konstruktion i övrigt utan tvivel
hos många har skapat olyckliga värderingar och präglat vissa föreställningar
om en av lagstiftningen godtagen konsumtionsnivå. Detta klargör
enligt utredningens mening att ett latent behov av vidgad nykterhetsupplysning
sedan lång tid tillbaka förelegat, vilket behov sålunda, oavsett eventuella
förändringar i nykterhetslagstiftningen, bör tillgodoses genom ökade
insatser från samhällets sida. Utredningen fortsätter.

Att ransoneringen spelat en viktig roll för uppkomsten av det nuvarande
vanemönstret i fråga om starkspritskonsumtionen innebär däremot icke
med säkerhet att systemets avveckling kommer att medföra att konsumtionen
kommer att minskas inom de grupper, som genom ransoneringen vant
sig vid en hög konsumtionsnivå.

För dem, som i sin konsumtion hållits tillbaka av den spärr, som den
nuvarande ransoneringen innebär, betyder uppenbarligen den nytillkommande
rätten till obegränsade inköp också en mer eller mindre omedelbar
risk för konsumtionsökning. Mera svårbedömbar ter sig situationen för de
kategorier, som ännu inte hunnit eller givits tillfälle att utbilda bestående
vanor. Sannolikt betyder emellertid en frihet, som dessa kategorier icke alltid
medvetet eftersträvat men som de i och med ransoneringens upphörande
vinner, avsevärda risker.

Utredningen finner utan vidare klart att samhället genom betydande insatser
måste försäkra sig mot de risker för försämring, som kan uppstå,
när ransoneringssystemet slopas.

Beträffande ungdomen räknar kommittén med särskilda risker. Utredningen
erinrar om kommitténs förslag att sänka inköpsåldern för flertalet
ungdomar från 25 till 21 år samt om de nuvarande höga priserna på den
illegala marknaden. Utredningen fortsätter.

Den spärrverkan, som det högre priset inneburit för denna kategori i
åldrarna mellan 21 och 25 år, kommer efter ransoneringens slopande att
bortfalla. Härtill kommer att den ökade tillgången till spritdrycker vid en

222

Knngl. Maj:ts proposition nr 151.

fri försäljning även torde medföra ett allmänt prisfall för överlåtelsesprit,
vilket kommer att underlätta spritåtkomsten för ungdomar under 21 år och
för andra kategorier som i likhet med denna ungdom även i fortsättningen
kommer att vara avstängda från legala inköp. Slutligen kommer de lättnader
i fråga om utskänkningen, som nykterhetskommittén föreslår, även
att innebära risker för ökad konsumtion, varvid utredningen särskilt haft
att observera riskerna för ungdomen.

Osäkerheten inför följderna av ransoneringens slopande kräver enligt
utredningens mening en allvarlig omprövning av det behov av nykterhetsupplysning
och andra positivt verkande nykterhetsfrämjande åtgärder, som
skisserats av nykterhetskommittén. I god tid före övergången till ett fritt
försäljningssystem bör samhällets stödåtgärder för ett vidgat nykterhetsarbete
i skilda former ha hunnit verka. Folkrörelserna torde i detta arbete
komma att spela en framträdande roll, och de insatser som kan förväntas
genom dessa sammanslutningar bör, under förutsättning att ifrågasatta
aktioner är väl planlagda, tillmätas en avgörande betydelse. Särskild vikt
fäster utredningen vid de insatser som kan göras av nykterhetsrörelsen samt
av ungdomsvårdande sammanslutningar.

Utredningens olika förslag har vid remissbehandlingen fått ett över lag
gynnsamt mottagande.

Kommittén för motverkande av missbruk vid övergång till friare försäljning.

Denna kommitté föreslår en upplysningskampanj under 6—8 månader
under övergångstiden till ett friare försälj ningssystem med början en till
en och en halv månad före de nya försäljningsbestämmelsernas ikraftträdande.
Kampanjen skall bekostas av statsmedel men baseras på medverkan
av de stora organisationerna, vilka vid förhandlingar med kommittén allmänt
deklarerat att även de anser det vara en plikt att medverka var och
en på sitt sätt. Kampanjen är avsedd att utföras med alla traditionella medel:
medverkan av radio och press, användning av film, annonsering, affischering,
folders eller broschyrer, brevmärken, iläggsblad, instruktionsmaterial
m. m.

Kampanjens organisation föreslås bli en centralkommitté med arbetsutskott
konstituerat vid sammanträde med de stora organisationerna. På det
lokala planet föreslås lokalkommittéer i varje stad och kommun med stark
förankring i ortens organisationsliv. De sammanlagda kostnaderna för det
allmänna beräknas till 2 300 000 kronor.

Organisationerna föreslås medverka direkt och indirekt. Direkt torde
samtliga ifrågavarande organisationer var och en på sitt sätt kunna medverka.
För fackföreningarna föreligger möjligheten att utse särskilda arbetsplatsombud,
vilkas främsta uppgift blir att på olika sätt verka opinionsbildande.
Alla organisationer kan medverka till att sprida kampanjmaterial,
anordna möten av olika slag och på annat sätt verka opinionsbildande. År -

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

betsgivare och personalorganisationer kan i samråd bedriva upplysning på
arbetsplatserna. Organisationerna bör självfallet beredas möjligheter att
framställa eget kampanjmaterial i samråd med kampanj ledningen.

Den indirekta medverkan kan främst bestå däri att t. ex. ungdomsorganisationerna
i ökad utsträckning bedriver öppen, allmänt ungdomsvårdande
verksamhet.

Kommittén föreslår att en eventuell övergång till friare spritförsäljning
lämpligen bör ske i början av oktober månad ett år utan allmänna val.

Slutligen föreslår kommittén, att frågan om en reducering av alkoholreklamen
under övergångstiden blir föremål för särskilda förhandlingar.
Kampanj ledningen bör vidare enligt kommitténs mening uppmärksamma
frågan om stöd åt reklamen för alkoholfria drycker.

Till grund för sina överväganden om behovet av de föreslagna åtgärderna
har kommittén lagt dels nykterhetskommitténs material, dels material som
framkommit genom egna undersökningar. Genom dessa undersökningar har
man kompletterat nykterhetskommitténs uppgifter om övergången i Norge
från ransonering till fri försäljning efter senaste världskriget; man har införskaffat
uppgifter från Finland från vissa förändringar beträffande vinförsäljningen
under de senaste åren. Slutligen har kommittén undersökt
erfarenheterna från Hälsingborg vid passfrihetens införande år 1952, varjämte
vissa attitydundersökningar utförts.

Om övergången i Norge 1945—1946 lämnar kommittén i huvudsak följande
uppgifter.

Det formella slopandet av ransoneringen skedde den 1 januari 1946. Samtidigt
höjdes priserna med 33 %. Emellertid blev efterfrågan så stor i förhållande
till tillgången, att redan från början en viss ransonering måste
tillämpas. Varje försäljningsställe fick sålunda endast sälja en viss mängd
per dag beräknad å grundval av försäljningsställets månadskvot, som i sin
tur var bestämd med hänsyn till den samlade tillgången på vin och sprit.
Rykten om ransoneringens återinförande ökade den allmänna oron och i
början av maj månad var efterfrågan större än någonsin. Trots inskränkning
av både kvot per dag och tiden för öppethållande måste försäljningen
på grund av varuknapphet helt upphöra fr. o. m. den 8 juni 1946.

Efter ett uppehåll på drygt en månad återupptogs försäljningen igen den
10 juli 1946. Då hade produktionen av spritdrycker koncentrerats på en
brännvinssort och kvantiteten per köpare begränsades till 2 flaskor åt
gången (4 vid försändelse). Vin såldes inte till att börja med, men sedermera
tillhandahölls svagvin och den 16 september borttogs prisregleringstillägget
på detta vin. Fr. o. m. den 11 november fanns det tillgång till
flera olika brännvinssorter och i december slopades kvantitetsbegränsningen.
En mindre höjning av alla priser inträdde fr. o. m. den 11 november
1946. Efter oktober 1947 var alla tillfälliga restriktioner slopade.

Konsumtionens utveckling och antalet för fylleri anhållna åskådliggöres
i tabellform här nedan.

224

Kungl. Maj. ts proposition nr 151.

Försäljningen av brännvin och vin i Norge 1938, 1939 och
1945—1952 i tusental liter.

År	Brännvin per år ! genomsnitt F i per månad	Vin
1938......................	7 661	638	4818
1939......................	7 880	657	4 862
1945......................	8 530	711	659
1946......................	14 458	■1314	2 239
1947......................	13 398	1117	2 631
1948......................	13 238	1103	2 987
1949......................	11436	953	2 872
1950......................	10 004	834	3 094
1951......................	8 747	728	3 663
1952......................	8 974	748	3 944

1 1946 försäljning endast under 11 månader.

Kommittén anmärker, att förkrigsåren samt 1945, 1951 och 1952 visar
för brännvinets vidkommande ganska likartade kvantiteter. Däremot är
konsumtionen påtagligt större under åren 1946—1948, medan 1949 och 1950
intar en mellanposition.

Fylleriförseelser i Norge månadsvis 1938—1939 och 1945—1950.

	1938	1939	1945	1946	1947	1948	1949	1950
Januari ............	2 509	2 410	1603	4157	2 494	2 438	2 660	2 352
Februari............	2 697	2 545	1637	3115	2108	2 878	2 877	2 436
Mars ..............	3.397	3 306	1692	3 795	3 258	3156	3 230	3 045
April ..............	3 279	3 340	1943	3 770	3 258	3 620	3 209	2 953
Maj................	3185	3 159	1404	3 681	3 444	3 630	3 436	3 026
Juni................	3 075	2 954	1603	1682	3 562	3 558	3 331	2 841
Juli................	3198	3100	1903	4 528	3 973	3 977	3 604	3 235
Augusti ............	3 119	3 061	1938	4 297	4 044	3 783	3 251	3 067
September..........	3 279	3 689	1631	3 722	3 610	3 682	3 375	2 949
Oktober............	3 470	3 935	1837	3 752	3 410	3 626	3107	2 461
November..........	3 046	3 380	1520	2 970	2 956	3109	2 725	2119
December ..........	3126	2 965	1491	3 046	3 304	3 450	3 026	2 280
Hela året	37 362	37 844	20 202	42515	39421	40907	37 831	32 764

1951 = 31648, 1952 = 33 728.

Fylleriförseelserna ökade kraftigt, påpekar kommittén, vid själva övergången.
Emellertid var 1946 års siffror visserligen höga jämfört med
1945, men icke anmärkningsvärt höga, om man jämför med förkrigsåren.
Man måste dock beakta att spritförsäljning skedde- under endast 11 månader
1946. Kommittén anför vidare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

225

Antalet fylleriförseelser var avgjort störst 1946 och lägst 1945. Åren 1947
och 1948 visar högre tal än förkrigsåren och betydligt högre än 1950, 1951
och 1952. Den starka nedgången under 1950 speciellt för oktober—december
kan bl. a. bero på den nedgång i konsumtionen, som följde efter den
25-procentiga prishöjningen den 25 september det året.

Man har gjort det antagandet, att de höga talen för fylleriförseelserna
1946 jämfört med 1945 skulle till icke oväsentlig del ha orsakats av bristfälligare
beivrande under krigsåren och tiden närmast efter befrielsen. Detta
antagande måste ses mot bakgrunden av månadssiffrorna 1945 och 1946.
Det är föga sannolikt att ökningen från 1 491 i december 1945 till 4 157 i
januari 1946 till någon mera betydande del skall kunna förklaras med skärpt
polisiär uppmärksamhet och effektivare beivrande av fylleriförseelser.

Det förefaller som om en mera markant nedgång av antalet fyllerianbåll-.
na inträffade först 1950, även om 1947—1949 visar avsevärt lägre tal än
1946. Konsumtionen av spritdrycker höll sig under åren 1946—1948 på en
förhållandevis hög nivå ehuru något lägre än 1946. Den minskar sedan
ganska märkbart ända till 1952, då en mindre ökning inträder.

Vid bedömningen av alkoholkonsumtionens och fylleriets utveckling i
Norge efter ransoneringens upphävande den 1 januari 1946 bör beaktas inverkan
av vissa speciella faktorer, som har sin grund i de särskilda tidsförhållandena
i Norge vid denna tidpunkt. Ransoneringen på spritdrycker var
den första av många tyngande ransoneringar som släpptes. Tiden närmast
efter kriget karakteriserades vidare av en utpräglad knapphet på varor och
samtidigt god penningtillgång. Arbetstillgången inom de grupper, där alkoholmissbruk
är relativt vanligt, torde ha varit avsevärt bättre än före kriget.
Dessa faktorer torde ha bidragit till att öka alkoholkonsumtionen. Härtill
kommer de psykologiska faktorer, som hänger samman med befrielsen frän
ockupationen och som åtminstone kortfristigt torde ha haft en viss inverkan
på människornas benägenhet att använda alkohol.

Det torde knappast vara möjligt att kunna på ett riktigt sätt särskilja inflytandet
på konsumtionsökningen från den 1 januari 1946 av å ena sidan
ransoneringens slopande och å andra sidan de övriga faktorer, som nu
nämnts. Det är emellertid uppenbart att själva frisläppandet åtminstone i
början medfört en påtaglig ökning av såväl konsumtion som missbruk. Hur
långt i tiden verkningarna av den nya försäljningsformen sträckt sig kan
icke bedömas av det föreliggande siffermaterialet. Den omständigheten, att
fylleriförseelserna i jämförelse med motsvarande tider under förkrigsåren
började minska i slutet av 1946 och att även konsumtionen därefter hade
en liknande tendens ger skäl för antagandet att i varje fall toppeffekten av
övergångsfaktorn var eliminerad efter ungefär ett år.

Kommitténs finska undersökningar har, såsom förut antytts, gällt vissa
förändringar i fråga om vinförsäljningen. I Finland gäller icke någon ransonering
för rusdrycker. Emellertid erfordras för inköp ett särskilt med stämpelavgift
belagt inköpsbevis, varigenom viss kontroll samt avstängning av
missbrukare möjliggöres. Den 1 juli 1949 släpptes inköpskontrollen på svagvin
och varje vuxen person kunde således utan uppvisande av inköpsbevis
köpa svagvin. Denna åtgärd satte inga påtagliga spår efter sig i konsumtionsstatistiken
eller fylleristatistiken.

Från och med maj månad 1952 tillämpas fri försäljning även av vin med
upp till 17 % alkohol, s. k. starkvin. Här har emellertid konsumtionsutvecklingcn
blivit eu annan än för svagvinet.

15 llihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 151.

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

I maj 1951 var den totala försäljningen av vin i hela landet 194 000 liter
och under den sista månaden före frisläppandet — april 1952 — var den
285 000 liter, men under den första månaden med fri försäljning — maj
*952 — sprang den upp till 487 000 liter och har sedan t. o. in. juni 1953
visat ett månadsgenomsnitt på 651 000 liter. Den sista månaden — juni 1953
— var den så hög som 724 000 liter.

I fråga om fyllerisiffrorna konstaterar kommittén en ökning av antalet
fyllerianhållanden samtidigt som inköp av starkvin kunde ske utan inköpsbevis,
men ökningen är inte större än de variationer i månadssiffrorna, som
förekommer t. ex. under 1951. Antalet fyllerianhållna, som uppgivit vinet
som berusningsmedel, visar mera ogynnsamma konsekvenser av vinets frisläppande.
Andelen berusade av vin har från 1947 till 1951 hållit sig mellan
2,8—3,5 %, men fr. o. m. 1952 sker en sexfaldig ökning till 20,5 %.

Resultatet av den finska undersökningen sammanfattas av kommittén
sålunda.

Utvecklingen för vinförsäljningen i Finland efter frisläppandet i maj 1952
synes tyda på, att även vid en så relativt obetydlig övergång från ett ganska
generöst system, mera ett kontroll- än restriktionssystem, till fullständigt
fri försäljning, en ganska kraftigt ökad efterfrågan gör sig gällande. Utvecklingen
under 14 månader efter övergången ger knappast belägg för antagandet
att den ökade efterfrågan skulle vara av temporär art.

Kommittén har vidare undersökt verkningarna i Hälsingborg och Helsingör
av den i juli 1952 införda passfriheten mellan Sverige och Danmark
och de därigenom underlättade möjligheterna för svenskar att skaffa sig
dansk sprit som visserligen är fri men dyrare i inköp än den svenska. Undersökningen
visar en ganska kraftig ökning av antalet svenskar som anhållits
för fylleri i Hälsingborg och uppgivit Danmark som berusningskälla.
Även antalet i Helsingör anhållna svenskar har ökat. Det totala antalet är
emellertid, anmärker kommittén, försvinnande litet om man ser det mot
bakgrunden av den mycket starka resandefrekvensen.

Kommitténs attitydundersökningar utgöres av en gallupundersökning, en
undersökning vid några militära repetitionsövningsförband och en enkät
bland ungdomsledare. Resultatet skall nedan beröras i anslutning till kommitténs
överväganden.

Vid sina principiella överväganden går kommittén till en början in på frågan
om motbokssystemets verkningar samt anför.

o Kommittén har funnit det vanskligt bilda sig en mening om styrkan av
saväl ransoneringssuggestion som spärrverkan. Det förefaller dock troligt
att restnktionssystemet på längre sikt haft en suggestionsverkan och därmed
bidragit till att suga in allt fler personer i kretsen av alkoholkonsumenter
och även till att i vissa fall stegra konsumtionen mot tilldelningsmaximum.
Förekomsten av en sådan suggestionsverkan utesluter inte att
restnktionssystemet också bär en måhända icke obetydlig spärrverkan genom
att hindra vissa personer från att tillgodose hela det behov av spritdrycker,
som de — kanske till en del beroende på restriktionssystemets sug -

227

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

gestionsverkan — anser sig ha. Eftersom enbart övergångsproblemen skall
beaktas av kommittén måste den fästa den största uppmärksamhet vid att
de kraftigt utbredda alkoholvanorna, oavsett vilka orsaksfaktorer som ligget
bakom dem, lever kvar vid själva övergången, men att restriktionssystemcts
eventuella spärrverkan upphör vid detta tillfälle. På lång sikt däremot
kan alkoholvanorna genom den antagna suggestionsfaktorns bortfall så
småningom förändras i gynnsam riktning. Detta berör kommitténs uppgift
endast såtillvida att en dylik gynnsam utveckling kan hämmas därest det blir
en lång övergångsperiod med hög konsumtion, varunder alkoholvanor kan
stabiliseras på en högre nivå än eljest skulle ha blivit fallet.

Kommittén ingår därefter på de av nykterhetskommittén och reservanten
herr Utterström behandlade undersökningarna angående inköpens fördelning
på månaden. Efter att ha framhållit de invändningar som kan riktas
mot de därvid framkomna resultatens betydelse fortsätter kommittén.

Oaktat detta förefaller det inte orimligt att antaga, att snedheten i inköpsfördelningen
under ransoneringsperioden till en viss del är föranledd
av en av restriklionssystemet åstadkommen spärrverkan på det behov av
spritdrycker, som en icke obetydlig del av alkoholkonsumenterna anser sig
ha. Detta antagande finner också stöd i det förhållandet att utskänkningen
i regel är kvantitativt störst mot slutet av en ransoneringsperiod. Härav följer
att man måste räkna med en viss ökad efterfrågan när ransoneringen
slopas.

Till nykterhetskommitténs redogörelse för spritkonsumtionens utveckling
efter upphävandet av förbuden i Förenta Staterna, Norge och Finland
vill kommittén foga den kommentaren att de erfarenheter, som vunnits vid
dessa övergångar, inte utan vidare kan vara vägledande vid bedömningen av
spritkonsumtionens utveckling vid en eventuell övergång i Sverige. Under
ett förbud torde en sammankrympning av alkoholvanorna ske och vid förbudets
upphörande sprider sig alkoholvanorna först så småningom, varför
en förhållandevis långsam ökning av spritkonsumtionen och alkoholskador
inträder. 1 Sverige däremot finns redan före övergången kraftigt utbredda
alkoholvanor med därav följande risk för ökning av spritkonsumtionen
omedelbart vid övergången.

Om resultaten av kommitténs egna undersökningar från Norge, Finland
och Hälsingborg—Helsingör yttrar kommittén.

Dessa »övergångar» har inträffat under vitt skilda förutsättningar och
förändringarnas art och karaktär är mycket varierande. I Norge rådde på
grund av tidigare krig och ockupation alldeles speciella förhållanden, när
den relativt tvära övergången skedde. Frisläppandet av starkvinsförsäljningcn
i Finland måste bedömas som en icke särskilt betydande förändring i
möjligheterna att köpa alkoholdrycker och den genom passfrihetens införande
ökade möjligheten kan karakteriseras på liknande sätt. Samtliga förändringar
har dock det gemensamt alt de medförde ökade möjligheter till
alkoholkonsumtion och i samtliga fall inträdde också en ökning av denna
konsumtion. Uppgifterna från Hälsingborg avser antalet fylleriförseelser.
Det synes befogat att tillmäta dessa undersökningsresultat ett visst värde.
För Norges vidkommande är det alldeles uppenbart att det blev eu kraftig
ökning av såväl konsumtionen som missbruket mätt i antalet fylleriförseelser
—- även i jämförelse med »normala» förkrigsförhållanden eller med åien
1950—1952. Endast till en del torde detta kunna förklaras med de speciella
förhållanden, som rådde i Norge 1940. Angående Finland är del icke minst

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

betydelsefullt att uppmärksamma att den starka konsumtionsökningen på
starkvin efter det fullständiga frisläppandet i hög grad överraskade ledningen
för Alkoholbolaget och att motåtgärder först efter ca 10—12 månader
var färdiga att sättas in. Även i Norge överraskades för övrigt myndigheterna
av den oväntade utvecklingen 1946. De svenskar, som anhållits för fylleri
i Helsingör eller i Hälsingborg med berusningskälla i Danmark, är visserligen
försvinnande få i förhållande till antalet resande, men man kan
inte helt bortse ifrån den markanta ökning av dessa missbrukare, som skett
jämfört med tiden före passfrihetens införande.

Kommitténs attitydundersökningar genom Gallup och bland dem till militära
repetitionsövningar inkallade är behäftade med betydande osäkerhetsmarginaler.
Det troliga är att i svaren den sannolika ökningen av spritinköpen
vid fri försäljning blivit systematiskt underskattad. Att undersökningarna
trots detta visa att 5—6 % av männen skulle ha ökat sin spritkonsumtion
vid fri försäljning och att dessutom — enligt Gallup — 4 % inte vet
hur de skulle ha handlat (av militärerna har 12 % ej svarat) måste emellertid
inge vissa farhågor. Särskilt allvarligt är att — enligt Gallup — 16 %
av männen i åldern 22—29 år skulle ha köpt mera medan 3 % inte vet hur
de skulle ha gjort.

Värdet av enkäten bland ungdomsledare är begränsat. Emellertid är det
av ett visst intresse att så gott som samtliga svarande — 113 av 117 — ansåg
att ungdomen skulle komma att öka sin spritkonsumtion vid fri försäljning.
Av de svarande ansåg 39 % t. o. in. att detta skulle komma att ske i
ganska kraftig omfattning. Samma uppfattning har framförts av de representanter
för ungdomsorganisationerna med vilka kommittén haft överläggning.

Kommittén framhåller vidare, att flera icke nu bedömbara faktorer givetvis
kommer att inverka på alkoholkonsumtionen vid övergången. En sådan
skulle kunna kallas »frihetssuggestion», d. v. s. en benägenhet hos alkoholkonsumenter
— såväl motboksägare som de övriga — att fira slopandet av
det frihetsinskränkande restriktionssystemet med en åtminstone tillfälligt
ökad konsumtion. Denna faktor torde ha spelat en icke obetydlig roll vid de
övergångar till friare spritförsäljning, vilka redovisats i det föregående. Då
vi i vårt land haft ransonering i närmare 40 år och denna intagit en framskjuten
plats i allmänhetens medvetande och samtidigt alstrat starka motreaktioner,
befarar kommittén att frihetssuggestionen kan komma att bii
särskilt framträdande vid ett slopande av det svenska restriktionssystemet.
Frihetssuggestionens styrka blir dock även beroende av bland annat den allmänna
opinionens inställning och publicitetens inriktning.

Kommittén har funnit att en påtaglig risk föreligger för en ökning av
alkoholkonsumtion och missbruk vid en övergång till fri spritförsäljning.
Den har kommit till slutsatsen att samhället bör sätta in särskilda åtgärder
för att motverka den befarade försämringen av nykterhetstillståndet under
övergångstiden efter införandet av friare spritförsäljning.

Kommittén finner icke orealistiskt att just vid en övergång till friare spritförsäljnirig
räkna med en mera brant stigande utvecklingstrend för missbruket
än för spritkonsumtionen, övergången medför enligt kommitténs uppfattning
främst den förändringen på kort sikt att restriktionssystemets spärrverkan
bortfaller. Denna har sannolikt varit starkt verkande just på den ka -

229

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

tegori spritkonsumenter, vilkas konsumtion gränsar till missbruk. Därtill
kommer den förut omnämnda frihetssuggestionen, vars omfattning och konsekvens
för olika grupper av konsumenter är mera svårbedömbar.

I frågan för vilka grupper de största riskerna vid övergången föreligger
har kommittén funnit viss vägledning i materialet från Norge, Finland och
Hälsingborg—Helsingör. Kommittén anför.

De grupper, som kan förefalla bli ganska utsatta för risken till ökad konsumtion
vid friare spritförsäljning, torde vara alkoholister och grova missbrukare.
Dessa personer har i allmänhet inte egen motbok och torde visserligen
inte heller få inköpsrätt under ett nytt försälj ningssystem, men eftersom
möjligheterna att erhålla överlåtelsesprit torde bli avsevärt större vid
en fri försäljning får man räkna med att de lättare får tillgång till sprit och
kanske även ökade ekonomiska möjligheter genom en trolig prissänkning på
den illegala spriten. Dock kanske det i många fall är så att dessa har en
viss »toppkonsumtion» redan nu och därför varken känner behov av eller
har fysiska förutsättningar för en ökad konsumtion. Erfarenheterna från
Helsingör—Hälsingborg visar emellertid att alkoholister och grova missbrukare
tillsamman utgör 38,1 % av de hälsingborgsbor, som anhölls för fylleri
efter att ha berusat sig i Danmark när nya möjligheter att köpa sprit
i Danmark förelåg.

Gruppen »personer med tendens till missbruk» måste av naturliga skäl
också antas bli utsatt för betydande risker i ett övergångsläge med fri spritförsäljning.
Restriktionssystemets spärrverkan och därmed följande högre
pris för illegal sprit kan ha varit en tämligen konstant realitet för denna
grupp. När den inte längre existerar torde en konsumtionsökning inträda.
Frihetssuggestionen kan självfallet också inverka konsumtionsstegrande speciellt
i denna grupp. Eftersom konsumtionen redan före övergången tenderar
att ligga över missbruksgränsen kan en eventuell konsumtionsökning befaras
lätt leda till mera konstant missbruk. Gruppen är den till antalet största
bland dem som anhållits i Helsingör—Hälsingborg.

Kommittén finner sig också kunna utgå ifrån att ungdomen är en särskilt
utsatt grupp vid övergången. Till detta bedömande bär anslutit sig
så gott som samtliga de ungdomsledare, som svarat vid kommitténs enkät.
Kommittén påpekar att den motbokslösa ungdomen hittills i viss utsträckning
skaffat sig sprit till avsevärt högre pris än utminuteringspriset antingen
å restaurang eller genom att köpa utminuteringssprit av langare. För dem
som fyllt 21 år blir det i realiteten i vissa fall en icke obetydlig prissänkning.
Men även för de ungdomar, som cj nått upp till 21 års ålder, blir det avsevärt
lättare och i många fall även billigare alt köpa sprit än det är nu. För
dem, som är i 16—20-årsaldern, bör det nämligen bli mycket lättare att tillhandla
sig sprit, när deras egna i det närmaste jämnåriga kamrater i
»gänget» får obegränsad inköpsrätt. Kommittén anför vidare.

Gemensamt för hela ungdomsgruppen i åldrarna 15—25 år är att den
enskilde oftast inte har försörjningsplikter men i många fall förhållandevis
goda inkomster. Detta torde inverka såtillvida, att just dessa ungdomar
iiar ekonomiska förutsättningar att öka sin spritkonsumtion.

Osloundersökningen tyder på en svag förskjutning till yngre årsklasser av
de för fylleri anhållna ungdomarna 1946 jämfört med 1937.

Enligt den tidigare refererade Gallupundcrsökningen uppgav inte mindre

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

än 16 c( av männen i åldern 22—29 år att de, om spritförsäljningen varit
fri under de senaste tre månaderna, skulle ha köpt mer sprit under denna
tid än vad nu faktiskt köptes.

Däremot finner kommittén icke att övergången kommer att medföra större
risker beträffande övriga manliga konsumenter eller kvinnorna.

Kommittén har icke funnit möjligt att exakt ange längden av den väntade
övergångsperioden med högre konsumtion men anför följande synpunkter.

Av undersökningen angående utvecklingen i Norge efter den fria försäljningens
införande 1946 framgår att efter ca ett år en viss nedgång av konsumtion
och missbruk kunde iakttas.

Undersökningen av fylleriet i Helsingör—Hälsingborg efter passtvångets
slopande visar att där skett en återgång till mera normala förhållanden
efter ca 3/4 år. Detta material är emellertid alltför begränsat och speciellt
för att tillåta mera långtgående slutsatser.

Sannolikt kan man vänta sig i huvudsak två slag av konsumtionsökning
med något olika inverkan på övergångsperiodens längd. Dels har man att
räkna med konsumtionsökning, som orsakas av den antagna frihetssuggestionen
och vilken tar sig uttryck i att man firar den nyvunna friheten att köpa
sprit utan hämmande restriktioner genom särskilt stora inköp. Denna konsumtionsökning
kan bli ganska omfattande men kortvarig och den torde
endast i mindre utsträckning sätta spår efter sig i alkoholvanorna. Dels kan
man vänta konsumtionsökning från dem, som hindrats av restriktionssystemets
spärrverkan från att tillgodose sitt behov av spritdrycker. Det kan
här vara fråga om både motboksägare och andra, t. ex. ungdom utan motbok.
Denna ökning kan bli av mera långvarig karaktär; hur lång är emellertid
omöjligt att ange. Den av nykterhetskommittén antagna ransoneringssuggestionen
bortfaller vid övergången, vilket efter en tid hör leda till en
konsumtionsminskning.

Kommitténs rekommendation angående tidpunkten för övergången baseras
på önskemålet att få så liten konsumtionsökning som möjligt vid själva
övergången och intresset av att finna en för de i upplysningskampanjen
medverkande organisationerna lämplig tid. Härom yttrar kommittén.

Helgmånaderna bortfaller därvid, eftersom alkoholkonsumtionen då är
särskilt hög och således den vid övergången bortfallande spärrverkan påJaglig-
övergången bör ske vid en tidpunkt, som dels har en säsongmässigt
låg alkoholkonsumtion, dels är lämplig med hänsyn till de speciella motåtgärder
kommittén föreslår. I detta sistnämnda avseende är det angeläget
att övergången sker kort efter att organisationernas verksamhetssäsong börjat
på hösten. Kommittén kan följaktligen ansluta sig till nykterhetskommitténs
förslag om övergång i början av oktober månad. Lämpligheten av
att övergången sker någon av de allra första veckodagarna bör enligt kommitténs
mening beaktas.

Vid de överläggningar kommittén fört med representanter för de olika
folkrörelserna och organisationerna har allmänt från dessa representanters
sida framhållits det lämpliga i att övergången sker i början av oktober just
med tanke på organisationernas och folkrörelsernas möjlighet att effektivt
deltaga i en propaganda- och upplysningskampanj för motverkande av missbruk.
Ur denna synpunkt får oktober månad, t. ex. 1956, anses olämplig,
eftersom då i vissa fall förberedelsearbetet för organisationernas insatser
i kampanjen kan hindras och fördröjas genom att personliga och organisatoriska
insatser i valrörelsen kan komma i första hand. Dessutom skulle de

231

Kangl. Maj.ts proposition nr 151.

propaganda- och upplysningsåtgärdcr, som genom annonser, affischer o. d.
sätts in före övergången, komma samtidigt som valpropagandan når sin kulmen,
vilket skulle vara olämpligt ur flera synpunkter.

Förslaget har vid remissbehandlingen fått ett övervägande gynnsamt mottagande.
I avstyrkande riktning uttalar sig visserligen socialstyrelsen och
Tjänstemännens centralorganisation. Statskontoret föreslår nedskärningar
av kostnadsramen, och även i övrigt förekommer jämkningsförslag. I de
flesta yttrandena vitsordas emellertid behovet av särskilda motåtgärder för
att möta ökad konsumtion och ökat missbruk under övergångstiden. Den
föreslagna kampanjen betecknas också i stort sett som lämplig.

Kontrollstijrelsen har i sitt utförliga yttrande ingått i granskning av kommitténs
undersökningar och dess överväganden om behovet av särskilda åtgärder
under övergångstiden. Styrelsen finner att kommittén pa ett förtjänstfullt
sätt kompletterat nykerhetskommitténs material. Särskilt har
styrelsen fäst sig vid den norska undersökningen. Styrelsen instämmer i
kommitténs slutsatser men finner anledning att mot bakgrunden av den
norska undersökningen bedöma övergångsperiodens längd och utvecklingen
i övrigt mera pessimistiskt än kommittén. Därvid pekar styrelsen på att
flera faktorer funnits vid övergången till fri försäljning i Norge, vilka varit
ägnade alt motverka den ogynnsamma utvecklingen. Sålunda låg vid utgången
av år 1946 priserna på sprit och vin 200 till 500 procent — på de
mest sålda brännvinssorterna cirka 210 till 250 procent — över 1938 års priser,
medan levnadskostnaderna under samma tid stigit med allenast 61 procent.
Inköpen var begränsade det första året. Vidare var den legala åtkomsten
av spritdrycker avsevärt försvårad för stora delar av befolkningen genom
att utminuterings- och utskänkningsställena — relativt sett långt färre
än i Sverige — starkt minskades från år 1945 till år 1946; fri försändning
fanns icke. Beträffande fyllerisiffrorna erinrar styrelsen om att dessa ännu
år 1948 översteg 1945 års siffra med 162 procent samt att en markant ändring
inträffade först år 1950. övergångstiden får enligt styrelsen anses omfatta
snarare fyra år än ett år. Med stöd av kommitténs material i dess helhet
finner sig kontrollstyrelsen böra uttrycka stark oro för att övergången
till fri rusdrycksförsäljning kan komma att medföra en icke endast kraftig
utan även långvarig försämring av nykterhetstillståndet, därest icke tillräckligt
starkt verkande motåtgärder insättes.

Även vissa andra yttranden diskuterar nu nämnda frågor. De därvid
framkomna synpunkterna ansluter sig i huvudsak till vad från samma håll
anförts i anledning av nykterhetskommitténs betänkanden.

Nykterhetmämndasakliunniga.

De sakkunnigas förslag innebär en allmän översyn av alkoholistvårdsutrcdningcns
och nykterhetskommitténs förslag i vad angår nykter hetsnämndernas
verksamhet. I enlighet med sina direktiv har kommittén uppdragit

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

riktlinjer för medverkan av frivilliga medhjälpare i nykterhetsvården. Dessa
medhjälpare skall företrädesvis anlitas för fortlöpande kontakt inom ramen
för hjälpåtgärder. För rekryteringen av medhjälpare förordas samarbete
med organisationer av olika slag. Medhjälparnas utbildning skall ordnas
genom särskild utökad utbildnings- och upplysningsverksamhet av
länsnykterhetsnämnder, nykterhetsnämndssammanslutningar, kommunala
nykterhetsnämnder samt Centralförbundet för Nykterhetsundervisning och
andra organisationer. Förslagen förutsätter vissa jämkningar i alkoholistvårdsutredningens
lagförslag samt anslagsökningar fr. o. m. budgetåret
1954/55 med 307 000 kronor.

De sakkunniga beräknar det klientel, med vilket nykterhetsnämnderna
normalt bör taga befattning enligt den föreslagna lagstiftningen, till 50 000
ä 60 000 personer om året. Härtill kommer emellertid det okända men med
all säkerhet omfattande klientel i storstäderna, som på grund av otillräckligheten
i den arbetskraft, varöver dessa städers nykterhetsnämnder förfogar,
hittills inte har kunnat bli föremål för några nykterhetsvårdande åtgärder.

Vårdbehovet under en övergångstid till friare rusdrycksför sälj ning bedömes
av de sakkunniga sålunda.

Det föreligger enligt de sakkunnigas mening — och även nykterhetskommittén
räknade därmed — en påtaglig risk för en stegring av alkoholmissbruket,
särskilt bland sådana grupper, som inte nu är missbrukare i alkoholistlagens
mening men missbrukar alkohol sporadiskt. Även ifråga om en
del ungdomar, som nu hindras av åldersbestämmelserna, föreligger risk för
konsumtionsstegring och missbruk, då man får räkna med ökade möjligheter
för dessa att komma över sprit genom överlåtelse och detta till lägre
priser än nu, varigenom jämväl den återhållande faktor, som utgjorts av de
höga priserna, försvagas. Visserligen kan man antaga, att den nimbus av något
åtråvärt, som vidlåder motboken — liksom också vanföreställningen
om inköpsrätten som ett vederhäftighetsintyg — kommer att försvinna. Men
alldeles oavsett efter vilka grunder medborgarnas befattning med spriten
kommer att regleras, kommer den materialistiska syn och livsföring, som
för närvarande råder i vida kretsar, att giva en framträdande plats åt stimulans
och njutningar.

Enligt de sakkunniga torde antalet personer, mot vilka nykterhetsnämnd
bör och kan ingripa, knappast uppgå till 100 000 under ett år, detta med
hänsyn jämväl till särskilda förhållanden under en övergångstid i samband
med övergång till fri försäljning av alkoholdrycker. Antalet får emellertid
beräknas komma att ligga någonstans mellan 60 000 och 100 000.

Även dessa sakkunnigas förslag har i huvudsak tillstyrkts i däröver avgivna
yttranden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

233

Departementschefen.

Allmänna synpunkter.

I uppdraget för 1944 års nykterhetskommitté ingick att på bred grundval
ompröva den hittills förda nykterhetspolitiken. Kommittén har verkställt ingående
utredningar och framlagt förslag icke blott rörande motbokssystemet
utan även på ett flertal andra områden inom nykterhetspolitiken. Den
har vidare anknutit till tidigare förslag samt kompletterat dessa genom egna
förslag eller rekommendationer. Inom vissa avsnitt, där konkreta förslag
ej sålunda förelegat, har jag igångsatt ytterligare utredningar. Flertalet
av dessa utredningar har slutförts och därvid avgivna förslag remissbehandlats.

Nykterhetskommitténs förslag innebär en radikal omläggning av den hittills
förda nykterhetspolitiken. I yttrandena över kommitténs betänkande har
man så gott som enhälligt vitsordat behovet av reformer. Meningarna om
kommitténs förslag är delade i viktiga hänseenden, främst beträffande principerna
för handeln med rusdrycker. Kommitténs förslag har emellertid med
större eller mindre reservationer godtagits av flertalet hörda myndigheter
och sammanslutningar. På åtskilliga punkter har förslagen vunnit allmän
anslutning.

För egen del finner jag att kommittén — om än dess kritik mot det nuvarande
motbokssystemet såsom jag tidigare visat synes starkt överdriven
— på ett övertygande sätt klarlagt behovet av reformer inom nykterhetspolitiken.
Jag har också förklarat mig biträda ståndpunkten att motbokssystemet
bör avvecklas. Ehuru åtskilliga ändringar i de av nykterhetskommittén
och de andra utredningsorganen framlagda förslagen synes erforderliga,
torde dessa i stort sett vara ägnade att ligga till grund för beslut av
statsmakterna.

Jag vill därför förorda att principerna för nykterhetspolitiken nu omprövas.

Utgångsläget är helt visst ett annat nu än den gång motbokssystemet tillkom.
Då var spritkonsumtionen synnerligen hög och missbruket vitt utbrett.
De av spritbruket förorsakade sociala missförhållandena framträdde
bjärt. Förhållandena på detta område är nu avsevärt bättre. Eu hyfsning av
alkoholvanorna har inträtt, och såväl missbruk som alkoholskador faller
mindre starkt i ögonen.

Nykterhetskommittén har det oaktat ansett sig böra betrakta tillståndet
med oro. Kommittén grundar detta sitt omdöme på att den svenska spritkonsumtionen
fortfarande är anmärkningsvärt hög och de direkta eller indirekta
alkoholskadorna stora. Utvecklingen går enligt kommittén snarast mot en
försämring av nykterhetstillståndct. Särskilt gäller detta ungdomen.

I åtskilliga yttranden har hävdats att kommittén svartmålat den svenska
utvecklingen. Man har i första hand pekat på minskningen i de utåt synliga
skadorna. Beträffande konsumtionsnivån framhålles, att minskningen i för -

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

täringsmängderna per invånare icke är obetydlig i betraktande av det ökade
antalet konsumenter; förtäringsmängden per konsument har således minskat
avsevärt. Även fylleristatistiken åberopas i detta sammanhang. Antalet fylleriförseelser
per invånare har visserligen icke minskat nämnvärt sedan 1920-talets början. Man erinrar emellertid om att bevakningen skärpts och man
pekar därvid på inflyttningen från landsbygden till städer eller andra tätorter
med bättre polisbevakning; även på den rena landsbygden har bevakningen
förbättrats. Toleransen mot offentlig berusning har samtidigt blivit mindre.
Att fylleriförseelserna trots detta icke ökat tyder enligt samma yttranden
på att det verkliga fylleriet minskat. Invändningar har, såsom anmärkts i
nästföregående avdelning, riktats även mot kommitténs uppfattning om
nykterhetstillståndet bland ungdomen.

Erinringar av denna art kan utan tvivel göras. Det finns också positiva
drag i utvecklingen. Men det bör framhållas, att meningsskiljaktigheterna
på dessa punkter mellan kommittén och de ifrågavarande remissorganen i
och för sig har mindre betydelse. Samma remissorgan vitsordar nämligen i
allmänhet, att den svenska konsumtionen är alltför hög och att utvecklingen
av nykterhetstillståndet icke är tillfredsställande.

Sammanfattningsvis måste konstateras att nykterhetstillståndet inte är
tillfredsställande. Det inger tvärtom bekymmer. Den svenska spritkonsumtionen
är hög i jämförelse med åtskilliga jämförbara länder, en ökning av
ungdomsfylleriet har inträtt, och spritmissbrukets sociala skadeverkningar
är alltjämt stora. Spritmissbrukets syndaregister som orsak till skilsmässor,
brottslighet, trafikolyckor och minskad effektivitet i arbetet har belysts bl. a.
i nykterhetskommitténs utredningar och är av oroande omfattning. Ett
starkt intresse för nykterhetsbefrämjande åtgärder är av behovet påkallat
från samhällets sida. Dess bättre visar remissyttrandena i anledning av
nykterhetskommitténs förslag, att denna mening omfattas av en nära nog
enhällig opinion.

När det nu gäller att finna vägar för det allmännas nykterhetspolitiska
ingripanden kan man bygga på eu mansålders erfarenhet. Denna lär oss
framför allt, att det icke torde finnas något universalmedel för skapande av
ett radikalt förbättrat nykterhetstillstånd. Rusdrycksförbudet har där det
införts icke kunnat vinna den anslutning i den allmänna meningen som
erfordras för dess upprätthållande. Det för Sverige unika restriktionssystemet
med motbok har visserligen, såsom framgår av det tidigare anförda,
haft en viss påtaglig initialeffekt men har sedan på längre sikt icke medfört
några mera märkbara förbättringar. Jag har därför förordat att systemet
avvecklas.

Den svenska nykterhetspolitiken har emellertid arbetat också med andra
medel än restriktioner. Samhället har gjort åtskilliga insatser på sådana
områden som nykterhetsvård samt undervisning och upplysning i alkoholfrågan.
Ehuru dessa vid en internationell jämförelse ter sig aktningsvärda,
måste emellertid utgifterna för de positiva åtgärderna betecknas som blygsamma
i förhållande till kostnaderna för motbokssystemet.

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Ett ingripande, som hittills reglerats ur väsentligen andra synpunkter än
nykterhetspolitikens, är alkoholbeskattningen. Denna kan uppenbarligen icke
frånkännas betydelse i förevarande sammanhang.

Det ligger i sakens natur att de nykterhetspolitiska insatserna i huvudsak
måste inriktas på de fält som har omedelbar betydelse för nykterhetstillståndet.
Att i nu aktuella sammanhang ompröva alla de socialpolitiska och
kriminalpolitiska åtgärder som direkt eller indirekt har betydelse för nykterhetstillståndet
— eller för sin effekt är beroende av detta — torde varken
vara lämpligt eller ens möjligt. Men det star numera klart att man icke kan
begränsa sig såsom hittills skett. Vissa åtgärder av den art som nyss nämnts
äger så stor betydelse för nykterhetstillståndet, att de måste bedömas såsom
viktiga led i en effektiv nykterhetspolitik. Detta gäller särskilt de ungdomssociala
åtgärderna.

Även för den som icke kan helt biträda kommitténs uppfattning om motbokssystemet
bör det stå klart att en större vikt än tidigare måste läggas
vid de positiva åtgärderna. Behovet av ökade insatser på dessa fält synes
väl dokumenterat. En fördel med sådana ingripanden är att kontrasuggestiva
verkningar i allmänhet är uteslutna. De innebär som regel icke tvång
utan vädjar till den enskildes förnuft och ansvarskänsla, eller också är de
av hjälpande art. Ökade positiva insatser bör således under alla förhållanden
ske. Motbokssystemets slopande möjliggör ökningar av hithörande anslag
i en utsträckning som eljest varit utesluten med hänsyn till det aktuella
statsfinansiella läget.

Positiva nykterhetsfrämjande åtgärder.

De nuvarande positiva åtgärderna har trots sin blygsamma omfattning
icke varit utan effekt. Nykterhetskommitténs utredningar synes visa att
ökade insatser med fördel kan göras. Härvid bör i första hand de nuvarande
åtgärderna uppmärksammas.

Dessa är av olika natur. En huvudgrupp är de som syftar till att förebygga
alkoholmissbruk genom undervisning och upplysning. Hit brukar
även hänföras alkoholforskningen. En annan huvudgrupp, nykterhetsvården,
har till ändamål att i olika former hjälpa de redan alkoholskadade.

Beträffande forskningen och undervisningen synes nykterhetskommitténs
förslag väl ägnade att ligga till grund för statsmakternas beslut. De innebär
bl. a. att en professur i alkoholforskning inrättas samt att undervisning
i alkoholfrågan beredes ökat utrymme vid militärförband, skolor och andra
läroanstalter.

Statens stöd åt nykterhetsupplysningen utgår i form av anslag till Centralförbundet
för nykterhetsundervisning och övriga nykterhetsorganisationer.
Nykterhetskommittén har föreslagit att anslagen ökas. I samband därmed
skall staten erhålla ökat inflytande inom centralförbundets ledning.

Förslagen synes i stort sett lämpliga i vad de berör centralförbundet. Beträffande
övriga organisationer har jag funnit en överarbetning erforderlig,
bl. a. för att finna fastare normer för bidragsgivningen samt att motverka

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

risker för bvråkratisering och minskad självständighet i organisationernas
arbete, överarbetningen bär verkställts av utredningen angående stöd åt
nykterhetsorganisationer och ungdomsvårdande sammanslutningar. Dess
förslag går i huvudsak ut på att organisationerna skall få ett mindre grundbidiag,
samt att statsbidragen i övrigt skall få karaktären av stimulansbidrag
för utåt riktad verksamhet och förutsätta egna ekonomiska insatser
från oiganisationernas sida. Stimulansbidrag med högre belopp än som normalt
skall utgå föreslås under budgetåret före en eventuell omläggning av försäljningssystemet
för rusdrycker. Förslagen synes kunna tillgodose de nyss
angivna syftena samt även i övrigt vara lämpliga.

Behovet av ökade insatser har icke minst visat sig inom nykterhetsvården.
Verksamheten har visserligen effektiviserats, bl. a. genom uppoffringar
från kommunernas sida. Det är emellertid allmänt omvittnat, att den
nuvarande organisationen icke förslår för annat än de mest trängande uppgifterna.
Bl. a. saknar man ofta resurser att inskrida på ett tillräckligt tidigt
stadium av missbruk.

Redan 1946 års alkoholistvårdsutredning föreslog en avsevärd utbyggnad
av nykterhetsvården. Förslaget innebar en förbättrad anstaltsorganisation
med särskilda alkoholistsjukhus men också en förstärkning av nykterlietsnämnderna
i syfte att tillgodose behovet av tidiga ingripanden. Utredningens
förslag byggde på tanken att sådana ingripanden skulle ske i vidgad
omfattning och väsentligen få formen av hjälpåtgärder i samarbete med
missbrukaren. Nykterhetskommittén har kompletterat utredningens förslag
i fråga om den öppna nykterhetsvården. Bl. a. har den ännu starkare betonat
nykterhetsnämndernas skyldighet att ingripa vid begynnande missbruk.

Nu återgivna förslag avser närmast den nykterhetsvård som permanent
kan erfordras. Med tanke på de särskilda påfrestningar som eventuellt kan
uppkomma i samband med en övergång till ett ändrat rusdrycksförsäljningssystem
har jag låtit särskilda sakkunniga undersöka möjligheterna att
tillfälligt förstärka nykterhetsnämnderna med frivilliga krafter. De sakkunniga
har funnit, att en sådan förstärkning kan ske, och föreslagit särskilda
åtgärder för ändamålet.

En välbehövlig effektivisering av nykterhetsvården synes kunna ske i anslutning
till de sålunda framlagda förslagen.

\id en avvägning av samhällets positiva nykterhetsfrämjande åtgärder
synes, såsom framhållits redan i annat sammanhang, ungdomen böra komma
i främsta rummet. Förut omtalade positiva åtgärder vänder sig i stor
utsträckning till ungdomen. Den undervisande verksamheten avser sålunda
i huvudsak ungdomar. Även nykterhetsupplysningen riktar sig i stor utsträckning
till ett ungdomligt klientel. Förstärkningen av nykterhetsvården
innebär, som nämnts, ökade möjligheter och skyldigheter för nykterhetsnämnderna
att ingripa på ett tidigt stadium av missbruk. Det ligger i sakens
natur att sådana ingripanden i stor utsträckning kommer att gälla ungdomliga
missbrukare.

Men därutöver synes erforderligt att vidtaga nya åtgärder som direkt ta -

237

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

ger sikte på ungdomens förhållanden. Genom stöd åt sammanslutningar
med ungdomsvårdande åtgärder på programmet, åt ungdomsidrott och åt organiserad
fritidsverksamhet bland ungdom synes det möjligt att inrikta åtskilliga
unga människor på lämpliga fritidssysselsättningar och främja deras
fostran till ett nyktert och ordentligt levnadssätt. En organiserad fritidsverksamhet
motverkar olämpliga påverkningar i liga och gäng. Ungdomarna kommer
i stället i beröring med en miljö, där samverkan för ideella eller eljest
positiva syften är ett dominerande drag. Förslag i sådan riktning har tidigare
framlagts av ungdomsvård skommittén i allmänt ungdomsvårdande syfte.
Dess betydelse ur nyktcrhetspolitisk synpunkt är emellertid uppenbart, och
nykterhetskommittén har även starkt betonat vikten av att sådana åtgärder
genomföres. Att de är av betydelse även ur allmänt socialpolitisk och kriminalpolitisk
synpunkt utgör ett ytterligare skäl att pröva möjligheterna för
en samhällelig insats på detta område.

Ungdomsvårdskommitténs förslag har bearbetats av utredningen rörande
stöd åt nykterhetsorganisationer och ungdomsvårdande sammanslutningar.
Utredningens uppdrag avsåg framför allt att finna normer för bidragsgivningen
som tillgodoser skäliga önskemål om kontroll och enkelhet i tillämpningen.
Utredningen synes i allt väsentligt ha löst denna uppgift. Härigenom
har förutsättningar skapats för insatser som förefaller synnerligen angelägna.
De torde komma att innebära ett viktigt tillskott till de traditionella
nykterhetspolitiska åtgärderna.

Positivt nvkterhetsfrämjande insatser i ny form synes möjliga även på
andra områden. Jag syftar här på åtgärder för att främja ett alkoholfritt
umgängesliv. Frågan utredes av en särskild kommitté. I den mån denna kan
ge anvisning på lämpliga åtgärder, torde förslag i ämnet kunna föreläggas
riksdagen så tidigt att åtgärderna kan vidtagas tillsammans med övriga reformer
inom nykterhetspolitiken.

I samband med nykterhetsupplysningen och nykterhetsvården har antytts
att särskilda åtgärder kan behöva vidtagas för att bemästra de särskilda
problem som kan uppstå vid en omläggning av principerna för rusdrycksförsäljningen.
I sådant syfte ifrågakommer ytterligare att anordna
en upplysningskampanj under övergångstiden till ett nytt försäljningssystem.
Jag torde få återkomma till dessa frågor i anslutning till övriga
spörsmål rörande övergången till cn ny nykterhetspolitik.

De här antydda positiva åtgärderna kommer att preciseras närmare i särskilda
propositioner. Den anslagsmässiga ramen för åtgärderna blir, som
förut nämnts, i viss mån beroende av den ståndpunkt statsmakterna intager
i fråga om försäljningssystemet. Det är under alla förhållanden önskvärt
att anslagen icke tillmätes för snävt. För en, såvitt nu kan förutses,
helt tillfredsställande utbyggnad av de positiva insatserna erfordras anslagsökningar
på i runt tal 7 milj. kr. årligen. Därtill kommer engångskostnader
under övergångstiden till ett nytt försäljningssystem på sammanlagt
2—3 milj. kr. Med dessa belopp får jämföras de besparingar som kan göras
genom molbokssystemets avveckling. Såsom närmare skall utvecklas i det

238 Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

följande torde man på längre sikt kunna räkna med besparingar av omkring
10 milj. kr. per år.

Det är självfallet svårt att förutsäga hur stora resultat som kan nås genom
åtgärder av angivet slag. I den mån de icke avser övergången till
ett nytt försäljningssystem, verkar de endast på lång sikt. De motsvaras
emellertid i stor utsträckning av ett länge känt behov och synes kunna
skapa väsentligt bättre förutsättningar för framtiden. Det är angeläget att
samhället icke försummar möjligheterna att här göra insatser som kan ge
ett rimligt utbyte för kostnaderna.

Alkoholbeskattningen.

I flera länder utgör alkoholbeskattningen det viktigaste nykterhetspolitiska
ingreppet. Såsom nykterhetskommittén framhållit har skatterna i
allmänhet icke införts i nykterhetspolitiskt syfte. I några stater med höga
spritskatter, särskilt Danmark och Storbritannien, har skatterna emellertid
visat sig kunna nedpressa spritkonsumtionen kraftigt. Man har därvid även
funnit att alkoholskadorna avsevärt reducerats trots en ansenlig förtäringav
andra alkoholdrycker. De gynnsamma erfarenheterna från dessa länder
har kommit många i vårt land att förorda samma system. Kraftiga skattehöjningar
har sedan länge stått på nykterhetsrörelsens program.

Nykterhetskommittén har emellertid icke funnit skäl att föreslå skattehöjningar.
Kommittén anser att ett slopande av motbokssystemet i och för
sig är ägnat att påtagligt förbättra nykterhetstillståndet. Ett särskilt skäl att
icke förbinda systemets avskaffande med nykterhetspolitiskt motiverade
prishöjningar ser kommittén däri att man eljest skulle gå miste om det tillfälle
som erbjuder sig alt helt »stampa ut» den illegala hanteringen.

Kommitténs ståndpunkt har godtagits i flertalet yttranden. En övergång
till det danska systemet har emellertid påyrkats — eventuellt som ett alternativ
till motbokssystemet — av flera remissorgan, däribland kontrollstyielsen
och socialstyrelsen. Å andra sidan har gensagor mot nykterhetspolitiskt
motiverade prishöjningar gjorts från flera håll.

Förslagen om prishöjningar grundas, som nyss antytts, i allmänhet på
att man anser att motbokssystemet alltjämt spelar en viktig roll som spärr
för spritkonsumtionen. De höga priserna är avsedda att sättas i systemets
ställe.

Såsom framgår av- mina överväganden i den föregående avdelningen kan
jag icke ansluta mig till denna uppfattning om systemets verkningar. Jag har
lunnit att systemet i sin totala effekt icke längre torde vara märkbart nykterhetsfrämjande.
Åsikten att en höjning av spritskatterna skulle vara nödvändig
för att ett slopande av motbokssystemet icke skall leda till ett försämrat
nykterhetstillstånd kan jag därför icke dela.

En kraftig höjning av spritpriserna är utan tvivel den enda åtgärd, varigenom
den alltför höga konsumtionen i vårt land skulle kunna snabbt nedbringas.
De goda erfarenheterna från Danmark och Storbritannien kan synas
tala för lämpligheten av en sådan åtgärd.

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Det må emellertid framhållas, att man icke utan vidare kan jämföra de
nuvarande förhållandena i vårt land med dem som rådde i dessa länder när
de höga skatterna genomfördes. En avgörande skillnad ligger redan däri, att
de engelska och danska skatterna icke infördes av nykterhetspolitiska skäl
utan motiverades av det rådande försörjningsläget. Åtgärderna kunde därför
accepteras av allmänheten på ett helt annat sätt än om de skett i uttryckligt
syfte att påverka nykterhetstillståndet. Man torde vidare kunna
utgå ifrån att ungdomar och missbrukare icke hade tillnärmelsevis den goda
tillgång på pengar som är vanlig i dagens Sverige. I dessa huvudsakligen
tättbefolkade länder torde även möjligheterna att beivra illegal hantering
ha varit tämligen goda. Det är under sådana förhållanden endast naturligt
att verkningarna på såväl konsumtion som missbruk blev avsevärda.

Om priserna nu höjes i vårt land till exempelvis dansk eller engelsk nivå,
skulle säkerligen konsumtionen minska i ej obetydlig omfattning. Minskningen
torde komma att omfatta det stora flertalet konsumenter, vilket givetvis
i och för sig vore önskvärt. De missbrukare som nu är beredda att på
den illegala marknaden betala 30—40 kronor för en liter brännvin skulle likväl
knappast låta avskräcka sig av en sådan höjning. Detsamma gäller de ungdomar
med goda inkomster och utan försörjningsplikt som vid sidan av
missbrukarna utgör den illegala marknadens förnämsta kundkrets. De eftersträvade
verkningarna på missbrukare och i nykterhetsavseende mindre
skötsamma ungdomar skulle alltså icke nås. Däremot skulle åtgärden verka
djupt ingripande på de övriga konsumenterna, som av den vuxna manliga
befolkningen torde utgöra drygt 80 procent. Det säger sig självt att man
skulle få svårt att vinna förståelse hos allmänheten för en åtgärd med denna
innebörd.

Om man önskar påverka konsumtionen även hos missbrukare och förut
nämnda ungdomar, torde ännu högre priser få tillgripas. Man finge emellertid
då räkna med en ännu häftigare reaktion hos allmänheten. Man torde
riskera att betydande folklager skulle ställa sig fientliga till samhällets nykterhetspolitiska
strävanden. Effekten av de positiva åtgärderna skulle
härigenom minskas. Ännu allvarligare torde emellertid vara, att en illegal
hantering av verkligt elakartad karaktär skulle kunna uppstå i form av smuggling
och hembränning i större skala. Med hänsyn till den väntade inställningen
hos allmänheten skulle det bli synnerligen svårt att beivra den illegala
hanteringen. Avsevärda risker för illegal hantering skulle utan tvivel finnas
även vid en sådan mera måttlig prishöjning, varom nyss varit tal.

Med hänsyn till det anförda torde det icke vara lämpligt att nu i vårt land
införa ett system med väsentligt höjda spritskatter. De relativt höga spritskatter
som av andra skäl införts torde emellertid vara av betydelse för konsumtionens
storlek och inriktning. De ger otvivelaktigt ett visst stöd åt de
positiva nykterhetsfrämjande åtgärderna. Såsom jag framhållit redan i den
vid riksdagens början framlagda propositionen nr 28 är det därför ur nykterhetspolitisk
synpunkt betänkligt om en mera märkbar reducering av
priset på spritdrycker kommer till stånd genom förändringar i penning -

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

värdet. En sådan reduktion har ägt rum sedan spritskatterna senast ändrades.
Jag har i nämnda proposition framlagt förslag om en höjning av spritbeskattningen.
Förslaget, som förestavas av statsfinansiella skäl, innebär
att spritpriserna höjes med i genomsnitt omkring tre kronor per liter. Vid
denna höjning av priserna torde ökade risker för illegal hantering icke behöva
befaras.

Genom en lämplig avvägning av skatterna på olika slags alkoholdrycker
kan man vidare främja en inriktning av konsumtionen på svagare drycker.
Även denna fråga har behandlats i nyssnämnda proposition. De föreslagna
skattehöjningarna har förbundits med en differentiering efter dryckernas
alkoholhalt. Det blir alkoholen som drabbas av beskattningen. Olika skatteskalor
har sålunda föreslagits för spritdrycker med en alkoholhalt av
mindre än 35 volymprocent, för drycker med högre halt men högst 40 procent
samt för de drycker som har ännu högre alkoholstyrka. Skatteuttaget
på viner har i stort sett blivit oförändrat. Även här har emellertid en ändrad
avvägning skett i syfte att gynna de svaga sorterna i förhållande till
de starka. Sålunda har jag föreslagit att den särskilda utskänkningsskatten
på svaga viner slopas. Såsom framhållits i ett av de betänkanden som ligger
till grund för skatteförslaget, är restaurangpriserna på svaga viner för
närvarande så höga att de direkt motverkar konsumtionen av sådana drycker.
Indirekt torde därigenom restaurangförtäringen av spritdrycker främjas.
De framlagda förslagen synes kunna skapa vissa förutsättningar för en
annan inriktning av konsumtionen. Det angivna syftet borde ytterligare
kunna främjas, om man i enlighet med ett förslag i nyssnämnda betänkande
utsträcker den nuvarande prisregleringen på utskänkta alkoholdrycker,
som endast avser spritdrycker, till vinerna och således även till lättvinerna.

Redan enligt gällande lagstiftning föreligger befogenhet för kontrollstyrelsen
att bestämma utskänkningspriserna på vin. Så kommer att bli fallet
också enligt den nya lagstiftningen. Frågan om prisregleringens närmare
utformning torde böra lösas slutgiltigt då den pågående utredningen
om restauratörvinsterna föreligger färdig. Om det visar sig erforderligt bör
man emellertid överväga att redan dessförinnan genomföra en provisorisk
lösning.

Beträffande maltdrycksbeskattningen framlägges förslag till ändrad skatteavvägning
i särskild, denna dag anmäld proposition. Förslagen innebär
bl. a. att lagrat svagdricka (lättöl) icke längre skall beskattas.

De under remissbehandlingen av nykterhetskommitténs betänkande väckta
förslagen om tillfälliga skattehöjningar under övergångstiden efter ett slopande
av motbokssystemet kan jag ej biträda. Till motiveringen härför återkommer
jag senare.

I detta sammanhang torde jag ytterligare få upptaga frågan om särskild
utskänkningsskatt alltjämt skall utgå.

Nykterhetskommittén har vid sina överväganden i detta spörsmål funnit
att en avveckling av utskänkningsskatterna skulle vara förenad med vissa
fördelar. Bl. a. skulle en sådan åtgärd kunna få betydelse när det gäller att

241

Kungl. Maj.ts proposition nr iöl.

komina till rätta med den olagliga förtäringen av medhavd sprit på näringsställen
utan rättigheter. Kommittén har emellertid stannat för att icke föreslå
någon ändring i gällande bestämmelser. Den framhåller bl. a. att skatten
har en viktig uppgift att fylla för att motverka fylleri å utskänkningsställen.
Utskänkningens andel i fylleriet har varit betydligt större än utminuteringens.
Enligt kommitténs uppfattning skulle utskänkningsskattens borttagande
kunna få viss psykologisk betydelse och uppmuntra till ökad konsumtion
på restaurangerna.

De av kommittén sålunda anförda skälen synes avgörande. Jag har redan
i propositionen nr 28 haft anledning att ingå på detta spörsmål såvitt angår
det nu gällande försäljningssystemet. De förestående reformerna inom
nykterhetspolitiken ger icke anledning till en ändrad bedömning. Utskänkningsskatterna
torde därför böra bibehållas i huvudsak. I nyssnämnda proposition
har jag dock, som nyss omtalats, förordat att svagvinerna skall
undantas från utskänkningsskatt.

Försäl jningslagstiftningen.

Såsom jag tidigare förordat bör motbokssystemet avvecklas. Detta medför
en genomgripande förändring av gällande lagstiftning om försäljning av
rusdrycker, vilken i hög grad präglats av detta system. Även i övrigt synes
det av flera skäl påkallat att omarbeta lagstiftningen.

Motbokskontrollens slopande innebär att större frihet tillerkännes den enskilde
och att på honom lägges ett större mått av ansvar. Denna princip bör
genomgående komma till uttryck i den nya lagstiftningen om rusdrycker
och maltdrycker.

Självfallet kan samhället icke underlåta att upprätthålla vissa restriktioner.
Dessa bör emellertid vara väl motiverade och till sin innebörd så klara
som möjligt; deras efterlevnad bör kunna effektivt kontrolleras.

Nykterhetskommitténs förslag ligger till grund för de författningsförslag,
som utarbetats inom finansdepartementet. Skiljaktigheterna är emellertid
avsevärda. Förenklingar har eftersträvats så långt detta varit möjligt.

Jag skall här antyda några huvudlinjer i de regler för försäljningen av
alkoholhaltiga drycker som jag kommer att förorda. Till en början vill jag
emellertid något utförligare uppehålla mig vid vissa frågor angående arten
av och alkoholhalten i de drycker som skall tillhandahållas allmänheten.

Nykterhetskommittén har dryftat olika åtgärder i syfte att inrikta konsumtionen
på mindre alkoholstarka sorter eller på helt alkoholfria drycker,
övervägandena i denna del har emellertid endast lett till förslag på maltdryckernas
område. Kommittén förordar att det vanliga ölet hålles vid samma
låga halt som för närvarande och att starkölet återinföres såsom ett alternativ
till spriten.

Av en ledamot i kommittén samt åtskilliga remissinstanser föreslås betydligt
längre gående åtgärder i det angivna syftet.

JO Iiihang till riksdagens protokoll 195b. i samt. Nr 151.

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Även enligt min mening är det lämpligt att gå något längre än kommittén
när det gäller att söka främja en övergång till svagare alkoholdrycker
och till alkoholfria drycker. Jag har tidigare behandlat beskattningens roll i
detta sammanhang och lämnat en redogörelse för vissa förslag i det angivna
syftet.

En annan åtgärd som förts på tal i diskussionen är att företaga sådana
sänkningar av alkoholhalten i de vanligaste brännvinssorterna som kan genomföras
utan att ändra dryckernas smak och karaktär. I motsats till kommitténs
majoritet finner jag att en sådan åtgärd kan få viss betydelse ur
nykterhetssynpunkt. Att så är fallet belyses bl. a. av erfarenheterna från
de tider då tillgången på 40-procentigt potatisbrännvin varit otillräcklig och
en övergång till starkare spritsorter ägt rum.

Företagna undersökningar visar att alkoholhalten i okryddat brännvin
kan sänkas till 35—36 volymprocent och att halten i flertalet kryddade sorter
samt eau-de-vie och gin kan begränsas till 40—41 volymprocent utan
att detta leder till att dryckerna får väsentligt ändrad smak och karaktär.
Enligt vad jag inhämtat från Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen möter icke
hinder ur produktionssynpunkt att på detta sätt ändra sammansättningen
av de mest använda spritsorterna. Emellertid anser jag mig icke böra för
närvarande förorda andra förändringar av detta slag än att alkoholhalten
i de okryddade brännvinssorterna allmänt bringas ned till en nivå som icke
överstiger alkoholhalten i renat brännvin. Det nuvarande starkare okryddade
brännvinet skulle sålunda icke längre tillhandahållas.

Enligt min uppfattning bör hinder icke möta att, om så efter närmare
prövning befinnes lämpligt, såsom ett försök släppa ut ett svagare, okryddat
brännvin med en alkoholhalt av exempelvis 32 å 34 volymprocent.

Det bör ankomma på spritcentralen att, om dessa förslag icke möter invändningar
från riksdagens sida, genomföra ifrågavarande åtgärder. Självfallet
bör bolaget vara berättigat att vid sina inköp från utländska leverantörer
tillse att dessa icke utnyttjar sänkningarna i konkurrenssyfte.

Sedan erfarenheter vunnits av dessa åtgärder, torde frågan om ytterligare
sänkningar av alkoholhalten få tagas upp till prövning.

I detta sammanhang vill jag också uttala att bl. a. med tanke på här förordade
åtgärder, den 96-procentiga finspriten icke bör få tillhandahållas
inom utminuteringen såsom konsumtionsvara efter motbokssystemets avskaffande.

Fragan om alkoholhalten i maltdryckerna torde få behandlas närmare
i anslutning till maltdryckslagstiftningen. Jag vill emellertid här förutskicka
att jag i stort sett funnit mig kunna godtaga kommitténs förslag. Därvid
har avgörande vikt fästs vid intresset att främja en övergång till svagare
drycker. Framför allt med hänsyn härtill torde det vara önskvärt att en
starkare maltdryck än nuvarande 2,8 procentiga Öl finnes att tillgå. Alternativet
till kommitténs förslag skulle vara att något höja alkoholhalten i
det vanliga ölet. Jag har, trots vissa betänkligheter mot att återinföra starkölet,
funnit kommitténs alternativ lämpligare än det nyss nämnda. Viss

243

Kungl. Maj. ts proposition nr 151.

försiktighet synes emellertid böra iakttagas. .lag vill här endast peka på tidigare
dåliga erfarenheter av starkölet. Hur utvecklingen på detta område
kommer att gestalta sig kan därför te sig något ovisst. Medan kommittén i
försäljningshänseende velat jämställa starkölet med de svaga vinerna, kommer
jag att förorda att starkölet blir underkastat samma regler som spritdryckerna.
>

I detta sammanhang vill jag slutligen erinra om att en av de ännu arbetande
snabbkommittéerna utreder förutsättningarna för att främja ökad
användning av alkoholfria drycker vid sällskapligt umgänge och fester. Sedan
kommittén avgivit sitt betänkande, torde jag få återkomma till denna
fråga.

Jag övergår härefter till att i korthet ange min uppfattning om hur lagstiftningen
om försäljning av alkoholhaltiga drycker i övrigt bör utformas.

Med motbokssystemets slopande bör följa att fri inköpsrätt i princip tillkommer
alla myndiga personer.

I den hävdvunna principen att rusdryckerna skall säljas av företag utan
enskilt vinstintresse göres icke någon ändring. Fastmera innehåller förslaget
i fråga om maltdryckerna en viss utvidgning av tillämpningsområdet för
denna princip. Ett liknande syfte har den av de ännu arbetande snabbkommittéerna
som utreder frågan om avveckling av ulskänkningsvinsten och
drickspenningsystemet.

Förslagen syftar vidare till en skärpt kontroll av den alkoholdrycksförsäljning
som äger rum i enskild regi, utskänkningen och ölförsäljningen.
Kontrollen skall främst taga sikte på försäljningsverksamhetens allmänna
karaktär. I gengäld har åtskilliga detaljregleringar kunnat slopas eller inskränkas.
Principen om ökad frihet och skärpt ansvar har sålunda i viss
mån kunnat genomföras även på dessa områden.

Kommitténs förslag rörande utminuteringen av rusdrycker upptog från
motbokssystemet två viktiga element. Sålunda skulle alla inköp registreras
och missbrukare — låt vara i minskad omfattning — och langare avstängas
från inköpsrätt. Jag har icke kunnat biträda förslaget om fortsatt inköpsregistrering.
Däremot torde det vara påkallat att bibehålla en möjlighet till
avstängning; utminuteringsorganen synes icke böra vara skyldiga att lämna
ut rusdrycker till grova alkoholmissbrukare eller langare.

Beträffande organisationen av detaljhandeln föreslog kommitténs majoritet
att ett för hela riket gemensamt detalj handelsbolag skulle inrättas.
Majoritetens förslag i nämnda del var förbundet med en genomgripande omläggning
av utrednings- och kontrollarbetet i utskänkningsfrågor. Dessa
uppgifter, som för närvarande i huvudsak ankommer på systembolagen*
föreslogs överflyttade till länsnykterhetsnämnderna.

Förslaget att inrätta ett för hela riket gemensamt detaljhandelsbolag synes
böra godtagas. Anordningen att överflytta systembolagens uppgifter
med utskänkningen på länsnykterhetsnämnderna synes däremot mindre
lämplig. Den kan bli till förfång för länsnämndcrna i deras nvkterhetsvår -

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

dande arbete. Icke heller kan man förvänta att nämnderna får sådan sammansättning
att de blir helt lämpade för de avsedda nya uppgifterna. Jag har
därför funnit mig höra föreslå en anordning på förevarande område som
närmare anknyter till vad nu gäller men samtidigt tillgodoser intresset av
effektiviserad kontroll. Förslagen innebär i huvudsak att utrednings- och
kontrollarbetet koncentreras hos det blivande riksbolagets distriktschefer,
vilka i nu angivna hänseende skall ha ställning av offentliga tjänstemän,
restauranginspektörer. De skall vara underkastade ämbetsansvar och i
nämnda egenskap vara underställda länsstyrelsen, vilken alltjämt bör vara
tillståndsgivande myndighet. Vid sin sida skall inspektören ha en rådgivande
nämnd, vilken konstruerats som ett rent länskommunalt organ.

Det kommunala vetot i fråga om utskänkningen bibehålies i förslaget och
har utsträckts till sådana frågor som varieté och dans. Förslaget innehåller
en närmare reglering av den nu i viss mån oklara frågan om kommunens
rätt att med bindande verkan föreslå lokala särbestämmelser.

Beträffande utskänkningsrestriktionerna innebar kommittéförslaget både
förenklingar och skärpningar i förhållande till nu gällande ordning. Lättnaderna
bestod förnämligast i att kvantitetsbegränsningarna skulle slopas,
utom i fråga om brännvin, och att vissa uppmjukningar skulle ske i måltidstvånget.
I skärpande riktning skulle verka kommitténs förslag att motverka
bruket att förtära sprit under arbetstid genom att framflytta tiden
för utskänkning av spritdrycker till klockan 15.

Mot kommitténs förslag kan generellt sett anföras att det innebär en tämligen
detaljmässig reglering, vars efterlevnad i många fall kan bli svår att
kontrollera. Vid mina överväganden i dessa frågor har jag försökt finna
klarare och mera konsekventa riktlinjer.

Jag finner mig liksom kommittén böra förorda att måltidstvånget tills vidare
bihehålles i fråga om spritdrycker, ehuru med något uppmjukad utformning.
Bestämmelsen att maten skall vara lagad bortfaller. Även starkölet
bör enligt min mening omfattas av måltidstvånget, däremot icke vin
av något slag. De av kommittén förordade undantagen beträffande spritdrinkar
och lättgroggar har å andra sidan icke upptagits i departementsförslaget.
Det kan ifrågasättas om det i längden är lämpligt att upprätthålla
måltidstvånget. På grundval av en särskild utredning som jag låtit utföra,
vill jag föreslå en försöksverksamhet med utskänkning utan måltidstvång.

Kvantitetsrestriktionerna synes böra helt slopas. Det må emellertid beträffande
dessa likaväl som andra lättnader framhållas att restauratörerna
själva är skyldiga att företaga sådana inskränkningar som de finner erforderliga
med hänsyn till ordningen, nykterheten och trevnaden på restaurangen.
Någon rätt för gäst att bli serverad föreligger icke, och beträffande
berusade personer föreligger självfallet skyldighet att vägra servering. Lättnaderna
innebär snarast att på restauratörerna överflyttas en del av det ansvar
för utskänkningen som det allmänna hittills påtagit sig.

Kommitténs förslag om den spritfria arbetsdagen synes så värdefullt att
det, trots betänkligheter som yppats vid remissbehandlingen, bör genomfö -

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ras. För att nå det angivna syftet synes man emellertid böra gå ett steg
längre och sätta tiden för utskänkningens början till klockan 16. Å andra
sidan bör utskänkningen å sön- och helgdagar samt dag före sådan dag få
börja något tidigare, enligt departementsförslaget klockan 14.

Även såvitt angår andra utskänkningsfrågor har jämkningar företagits
i kommitténs förslag. Nämnas må bl. a., att jag förordat vissa skärpningar
i de föreslagna reglerna beträffande varieté och dans. Vad jag förordar i fråga
om underhållning på restaurangerna innebär emellertid vissa uppmjukningar
av nu gällande bestämmelser.

Ett slopande av motbokskontrollen synes i och för sig icke nödvändiggöra
en omläggning av reglerna för handeln med maltdrycker. Den nu gällande
lagstiftningen är emellertid föråldrad och har länge varit i behov av
översyn. Det förut nämnda intresset att främja en övergång till svagare
drycker gör det också önskvärt att ompröva maltdrycksbestämmelserna.
Av skäl som närmare skall angivas i anslutning till dessa torde nu aktuella
ändringar icke behöva anstå i avbidan på den ytterligare utredning om bryggeriernas
företagsform som jag ämnar föreslå.

De av mig föreslagna bestämmelserna rörande handeln med vanligt Öl avviker
i vissa hänseenden från kommitteförslaget. Jag har ansett mig böra
starkare betona intresset att så långt möjligt övergå till den mindre aktiva
distributionsformen avhämtningsförsäljning. Förslaget strävar också efter
att göra den rörliga försäljningen mindre aktiv. Jag vill vidare förorda vissa
förenklingar. Bl. a. skall enligt departementsförslaget avhämtningsrättigheter
icke oktrojbindas utan som nu beviljas att gälla tills vidare.

Utredningen i ölförsäljningsärenden bör liksom nu ankomma på länsstyrelsen.
Mot kommitténs förslag att lägga utredningsarbetet på länsnykterhetsnämnderna
talar i stort sett samma skäl som när det gäller utskänkning
av rusdrycker.

Rörande utskänkningen av Öl ansluter sig departementsförslaget, med de
jämkningar som föranledes av det nyss sagda, tämligen nära till kommittéförslaget.
Utskänkningen bör sålunda alltjämt vara underkastad kommunalt
veto.

I den svårlösta frågan om de s. k. förtärings- och förvaringsförbuden avviker
mitt förslag avsevärt från kommitténs. Jag har funnit det påkallat
att föreslå vissa lättnader i fråga om möjligheterna att erhålla tillstånd till
utskänkning i de aktuella fallen. Däremot har jag icke funnit tillrådligt att
i så stor utsträckning som kommittén tillåta förtäring av medhavd utminuteringssprit.

Slutligen framlägger jag vissa förslag i syfte att motverka olämplig reklam
för rusdrycker.

Övergången.

Nykterhetskommittén räknade med vissa svårigheter under övergången
till ell friare försäljningssystem men fann icke att de påkallade särskilda
motåtgärder.

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

I yttrandena över nykterhetskommitténs förslag uttalades allmänt farhågor
för att övergångssvårigheterna skulle bli större än kommittén förutsett,
och olika förslag till övergångsanordningar framfördes.

Flertalet yttranden framhöll att de positiva insatserna, särskilt nykterhetsvården,
borde utbyggas innan den nya försäljningslagstiftningen träder
i kraft. I några yttranden anslöt man sig även till tanken på en intensifierad
upplysning, eventuellt en propagandakampanj, i anslutning till övergången.

Tillfälliga skattehöjningar ifrågasattes på flera håll.

Av delvis annan karaktär var de yttranden som gick ut på att det slutiiga
avgörandet om molbokssysteinet uppskjutes. Under mellantiden skulle
olika anordningar prövas. Sveriges centrala restaurangaktiebolag förordade
exempelvis att de föreslagna positiva åtgärderna insättes och att motbokssystemet
kvarstår i avbidan på att verkningarna av dessa åtgärder
framträder. Några yttranden anslöt sig till ett inom kommittén framfört
förslag att låta reformer inom utskänkningen anstå tills det nya utminuteringssystemet
vunnit stadga och visat sina resultat. Flertalet yrkanden avsåg
emellertid en försöksverksamhet inom motbokssystemets ram med
uppmjukade eller borttagna kvantitetsbegränsningar. De nu nämnda förslagen
var i allmänhet direkt eller indirekt motiverade av en från kommittén
avvikande syn på motbokssystemet.

Redan det av nykterhetskommittén och nämnda remissorgan förebragta
materialet torde, såsom delvis antytts i det föregående, ge anledning att
förutse svårare övergångsproblem än dem nykterhetskommittén ansett sig
böra räkna med. Dessa problem har ytterligare undersökts av den kommitté
som haft att utreda behovet av och förutsättningarna för en upplysningskampanj
under övergångstiden. Kommitténs undersökningar ger vid handen
att avsevärda svårigheter är att förutse men att de torde bli begränsade
till något år. Såsom kommittén framhållit, måste man i utgångsläget
räkna med de konsumtionsvanor som nu finnes. Det måste dröja någon tid
innan de väntade gynnsamma verkningarna av den nya nykterhetspolitiken
kan göra sig gällande. Den spärr som motbokssystemet hittills inneburit för
vissa kategorier försvinner däremot med en gång. Härtill kommer verkningarna
av de psykologiska fenomen som kommittén sammanfattat under
benämningen frihetssuggestion.

Det är av vikt — icke minst för den slutliga framgången för de nu föreslagna
reformerna — alt samhället är berett att möta svårigheterna under
övergångstiden. Bl. a. synes den planerade utbyggnaden av nykterhetsvården
böra påbörjas snarast. Härvid bör även genomföras det förut nämnda
förslaget om frivilliga medhjälpare åt nykterhetsnämnderna. ökade anslag
för dessa ändamål torde böra föreslås vid innevarande riksdag.

På samma sätt bör ökade ekonomiska insatser för nykterhetsupplysning
och ungdomssociala åtgärder ske redan under instundande budgetår. Anslag
till nykterhetsupplysning bör i enlighet med framlagt förslag det första
året beviljas till något högre belopp än som sedan normalt skall utgå.

247

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

En brett upplagd upplysningskampanj har föreslagits av den nyss omtalade
kommittén. Förslaget har i allmänhet tillstyrkts vid remissbehandlingen.
Kommitténs utredningar synes ge vid handen att en lämpligt avpassad
propaganda kan få gynnsam effekt. Jag finner den av kommittén
förordade kampanjen i stort sett lämplig och avser att i särskild ordning
anmäla de därigenom aktualiserade frågorna.

Däremot kan jag icke biträda de i yttrandena över nykterhetskommitténs
betänkande framförda förslagen om prishöjningar under övergångstiden.
Förslagen förutsätter att priserna efter någon tid åter sänkes. Dessa prissänkningar
skulle bli en direkt stimulans till ökad konsumtion. Ytterligare
en period med övergångssvårigheter skulle komma med väl så stora risker
som den nu aktuella. Man finge även räkna med att det onormala intresse
kring alkoholen som sammanhänger med dylika förändringar skulle kvarstå
under längre tid än eljest skulle bli fallet. Det synes vara av största vikt att
detta intresse försvinner snarast möjligt.

Det sist sagda talar även emot yrkandena om uppskov med det slutliga
avgörandet. Härtill kommer att man efter den tilltänkta försöksperioden
knappast har bättre möjligheter att förutse verkningarna av ett helt fritt
system än vad nu är fallet. Försöksanordningar av antytt slag torde föra
med sig särskilda psykologiska verkningar. Man tager visserligen bort det
väsentliga av såväl spärr- som suggestionseffekten i motbokssystemet. Kvar
står dock åtskilligt av de psykologiska faktorer som betingas av systemet.
Dessutom synes anordningens karaktär av prov kunna medföra särskilda
problem.

Jag kan därför icke heller biträda dessa förslag. Avgörandet om motbokssystemets
fortbestånd — vilket ur nykterhetssynpunkt icke torde ha den
betydelse nykterhetskommittén och dess främsta meningsmotståndare var
och en från sina utgångspunkter synes vilja tillmäta detsamma — bör träffas
slutgiltigt i förevarande sammanhang.

Med förslagen om uppskov med det slutgiltiga avgörandet har man emellertid
även avsett att göra övergången till ett fritt försäljningssystem mjukare.
Vissa åtgärder i sådant syfte synes kunna förordas. En lämplig anordning
torde vara att någon tid, förslagsvis från och med den 1 juli innevarande
år, slopa gällande krisrestriktioner i fråga om utminuteringen, d. v. s.
höja maximitilldelningen till den i gällande förordning fastställda kvantiteten,
fyra liter, samt utsträcka tiden för efterhandsinköp från nuvarande tre
månader till i förordningen föreskrivna sex månader. Eftersom åtgärden beslutas
i samband med systemets slopande och utgör cn direkt förberedelse
härför, torde man icke behöva befara nämnvärda suggestionsverkningar eller
andra nykterhetspolitiskt olämpliga konsekvenser. Om riksdagen gillar min
ståndpunkt härutinnan, torde det ankomma på Kungl. Maj :t att upphäva
den författning vari krisrestriktionerna föreskrives; dock bör av arbetstekniska
skäl förändringen beträffande efterhandsinköpen icke avse tiden före
den 1 juli 1954. Då det torde vara praktiskt ogörligt att individuellt om -

248

Knngl. Maj:ts proposition nr 151.

pröva motbokstilldelningarna, bör kontrollstyrelsen lämna systembolagen
anvisningar om lämpliga generella höjningar. Sålunda kunde exempelvis
treliterstilldelningarna höjas till fyra liter och Övriga tilldelningar ökas med
hälften.

Nykterhetskommittén föreslog att det nya försäljningssystemet skulle
träda i kraft den 1 oktober 1955. Den förut nämnda kommittén, som särskilt
haft att beakta övergångsproblemcn, har icke funnit skäl att från sina
utgångspunkter förorda annan tid. Mot den föreslagna tidpunkten kan betänkligheter
anföras såtillvida att det nya systemets första dag skulle bli
en lördag. Detta synes emellertid icke behöva utgöra något hinder. Utminuteringsaffärerna
kan lämpligen hållas stängda nämnda dag. Att så sker
synes påkallat även med tanke på att det tillämnade riksbolaget samtidigt
skall överta den av systembolagen drivna rörelsen. Då det kring nykterhetskommitténs
förslag framkomna särskilda intresset för alkoholen snarast
bör försvinna, är det av vikt att ikraftträdandet sker snarast möjligt. Den
av nykterhetskommittén föreslagna tidpunkten synes lämplig ur administrativ
synpunkt. Jag kan därför biträda kommitténs förslag i denna del.

Straffbestämmelserna för fylleri m. m.

Det torde slutligen vara anledning att med några ord beröra de legislativa
ingrepp mot alkoholmissbruk som sker i form av straff för offentligt
fylleri samt för rattfylleri.

Nykterhetskommittén har granskat gällande bestämmelser om fylleri men
har icke funnit anledning att framlägga några förslag. I enstaka yttranden
över nykterhetskommitténs betänkande framföres emellertid krav på skärpning
av straffet eller utredning i ämnet. Nyligen har strafflagberedningen
i yttrande över straffrättskommitténs förslag till brottsbalk förordat att
straffbestämmelsen slopas samt att gällande bestämmelser angående omhändertagande
av fyllerister ändras därhän att fylleristerna skall föras till
särskilda läkarkliniker och kunna kvarhållas där några dygn.

I likhet med nykterhetskommittén finner jag icke anledning att pröva
dessa frågor i förevarande sammanhang. Straffbestämmelserna mot fylleri
omprövades så sent som vid 1948 års riksdag och har i sak oförändrade upptagits
i förslaget till brottsbalk. Det förslag som framförts av strafflagberedningen
torde få prövas i annat sammanhang.

Den straffrättsliga reaktionen mot rattfylleri berör väsentligen andra
intressen än dem varom nu är fråga. Här skall endast erinras om att förslag
till skärpta straffbestämmelser avgivits av en särskild kommitté och är föremål
för Kungl. Maj :ts prövning.

AVD. V. FÖRSÄLJNINGEN AV RUSDRYCKER.

Huvudprinciper och organisation.

Nuvarande förhållanden.

Systembolagens organisation m. m.

De grundläggande bestämmelserna angående systembolagens organisation
och verksamhet finnes i förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning
av rusdrycker (Rff). Försäljningen av rusdrycker är — frånsett
vissa slag av försäljning för tekniska m. fl. ändamål — indelad i partihandel
och detaljhandel. Med partihandel, vilken skall utövas av det särskilda
partihandelsbolaget Vin- & Spritcentralen, förstås försäljning till
återförsäljare i och för deras rörelse ävensom försäljning för export. All
annan försäljning sammanfattas under benämningen detaljhandel, för vilken
särskilda aktiebolag (systembolag) är inrättade och verksamma inom
bestämda detalj handetsområden. Systembolagen skall dock handha den
partiförsäljning, som äger rum till restauranger med rättigheter att utskänka
rusdrycker. Detaljhandeln är delad i dels försäljning till avhämtning
eller försändning på rekvisition (utminutering) och dels försäljning
till förtäring på stället (utskänkning). Såsom en grundläggande regel för
såväl parti- som detaljhandeln gäller, att den skall ordnas och handhavas så
att därav uppkommer så ringa skada som möjligt.

Detaljhandels områden.

Riket är indelat i detaljhandelsområden med ett systembolag i varje
område. Stockholms stad och län utgör ett detaljhandelsområde, och i övrigt
bildar varje län ett sådant område. Kungl. Maj:t äger emellertid bestämma,
att i ett län må finnas mer än ett detaljhandelsområde, där sådant
med hänsyn till länets utsträckning eller folkmängd eller förhållandena i
övrigt finnes påkallat. Kontrollstyrelsen kan förordna, att kommun hänföres
till detaljhandelsområde utom det län dit kommunen hör, om det med
hänsyn till kommunikationsförhållanden eller andra omständigheter finnes
lämpligt. På grundval av dessa bestämmelser är riket f. n. indelat i 41 detaljhandelsområden.
Störst i fråga om invånarantal är bolagen i Stockholm
(1 049 924 inv.), Göteborg (510 022), Karlstad (290 515) och Malmö
(283 600). I övrigt varierar storleken från Sollefteå (53 009) till Jönköping
(254 544). Fjorton bolag har områden med mindre än 100 000 invånare.
Av dessa omfattar ett bolag (Visby) ett helt län, medan de övriga omfattar
delar av ett eller flera län.

Efter antalet motböcker fördelar sig systembolagen (år 1949) på följande
sätt.

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Antal

motböcker

Under 20 000
20 000—30 000
30 000—40 000
40 000—50 000
50 000—60 000
60 000—70 000
Mer än 70 000

Antal

system bolag -

Organisation.

Rätt till detaljhandel tillkommer i princip allenast systembolag. Såvitt
angår utskänkning överlåter systembolaget sin rätt antingen till det statliga
restaurangbolaget, Sveriges centrala restaurangaktiebolag, eller till enskild
restauratör. De enda fall, där utskänkningsrättigheter beviljas direkt till
rättigheternas utövare, avser s. k. trafikutskänkning.

Systembolag antages av länsstyrelsen i det län, där bolagets huvudort är
belägen, till detaljhandelsorgan för sitt område.

Antalet aktieägare i vart och ett av de 41 systembolagen är 20. Varje aktie
lyder å 500 kronor. Ingen aktieägare får äga mer än en aktie.

Befogenhet eller skyldighet, som enligt lagen om aktiebolag tillkommer
bolagsstämma, skall i fråga om systembolag tillkomma bolagsstyrelsen. Bolagsstämmans
uppgifter vid systembolagen är endast att välja en styrelseledamot
och suppleant för denne, att välja en revisor och suppleant för denne,
att fastställa balansräkningen, att fastställa utdelningen till aktieägarna,
att å aktieägarnas vägnar bevilja ansvarsfrihet åt styrelsen samt att besluta
om ändring av bolagsordningen.

Bolagets styrelse skall i regel bestå av fem ledamöter och fem suppleanter,
utsedda för ett år i sänder. Av dessa utser kontrollstyrelsen två ledamöter
och två suppleanter samt länsstyrelsen, landstinget och bolagsstämman
vardera en ledamot och en suppleant. De av kontrollstyrelsen utsedda
ledamöterna skall vara ordförande och vice ordförande. I de sex städer,
som icke deltager i landsting (Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping,
Hälsingborg och Gävle), utser vidare stadsfullmäktige en ledamot och en
suppleant i styrelsen. För revisionen vid systembolagen är riket indelat i
tre distrikt, och kontrollstyrelsen har tre heltidsanställda revisorer, vilka
inom resp. distrikt tillsammans med den av bolagsstämman valde revisorn
verkställer granskning av förvaltning och räkenskaper.

Systembolagen står även i övrigt under överinseende av kontrollstyrelsen
och har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter styrelsen meddelar.

Frågor inom systembolagen av mera omfattande ekonomisk räckvidd
skall antingen avgöras av kontrollstyrelsen eller underställas dess godkännande.

Den direkta ledningen av systembolagens verksamhet handhaves av en

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

av bolagsstyrelsen vald och av kontrollstyrelsen godkänd verkställande direktör.
Arbetet vid ett systembolag ledes från huvudkontoret, som i allmänhet
är organiserat på två avdelningar, en kameral avdelning under ledning
av en kamrer samt en motboksavdelning under ledning av en kontrollföreståndare.
Under huvudkontoret sorterar ett varierande antal utminuteringsaffärer,
förlagda dels å huvudorten och dels å annan ort (filial).

Utminuteringen.

Inköpstillstånd och tilldelningsprinciper.

Utminutering av rusdrycker må äga rum allenast till den vilken av systembolaget
i det detaljhandelsområde som omfattar hans kyrkobokföringsort
(hemortsbolag) erhållit tillstånd att inköpa sådana drycker. För den som
ej är kyrkobokförd inom riket är systembolaget i Stockholm att anse såsom
hemortsbolag. För den som erhållit tillstånd till inköp av rusdrycker utställer
systembolaget motbok, gällande för inköp å visst utminuteringsställe.

Under år 1952 har kontrollstyrelsen försöksvis öppnat en möjlighet för
motboksinnehavare i Stockholm, Göteborg och Malmö att efter ansökan få
tillstånd att göra inköp på samtliga utminuteringsställen inom detaljhandelsområdet.
Sådant tillstånd meddelas i form av ett särskilt inköpskort. Under
år 1953 har kontrollstyrelsen anmodat två systembolag att försöksvis
låta motboksinnehavare utan ansökan eller annan formalitet göra inköp i
valfri butik inom resp. områden.

Enligt Rff får inköpstillstånd ej meddelas den som ej fyllt 21 år. Ransonering
är föreskriven i förordningen på det sätt, att vederbörande systembolag
skall med hänsyn till köparens ålder och levnadsförhållanden fastställa
den högsta myckenhet spritdrycker, som må av honom inköpas; denna
myckenhet får ej överstiga 3 liter för varje kalendermånad. Tilldelningen
får uttagas efter månadens utgång, dock ej senare än tre månader därefter
(efterhandsinköp). Föreligger särskilda skäl må tillstånd lämnas att
vid vissa tillfällen inköpa större myckenhet (extra tilldelning). Kan det av
särskild anledning befaras, att inköp av rusdrycker skall lända till skada
för köparen eller annan, må inköp ej medgivas, eller ock skall de inskränkningar
i inköpen stadgas, som finnes påkallade. Prövning huruvida inköpsrätt
skall vägras eller inskränkas skall särskilt äga rum i fråga om:
den som varit föremål för åtgärd enligt alkoholistlagen;
den som vårdats för delirium tremens eller annan sjukdom som uppstått
genom bruk av alkoholhaltiga drycker;

den som gjort sig skyldig till straffbelagd handling och därvid varit påverkad
av alkoholhaltiga drycker eller som eljest varit överlastad av sådana
drycker;

den som, i strid mot vad i denna förordning eller eljest är stadgat, gjort
sig skyldig till olovlig befattning med alkoholhaltiga drycker eller kan befaras
göra sig skyldig till sådan befattning;

den som för lösdriveri ådömts tvångsarbete eller tilldelats varning; samt

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

den som åtnjuter understöd från allmänna fattigvården eller, genom underlåtenhet
att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser gentemot närstående
eller det allmänna, ådagalagt bristande skötsamhet i ekonomiskt avseende.

Kontrollstyrelsen har — antingen direkt eller genom systembolagens förtroendenämnd
— lämnat bolagen direktiv beträffande tillämpningen av
dessa försäljningsförordningens grundläggande stadganden. Fr. o. m. år
1947 har — såsom delvis redovisas av nykterhetskommittén — en tämligen
långtgående förändring skett i tilldelningspraxis i förhållande till den ordning,
som gällde vid tidpunkten för kommitténs systembolagsundersökning
(år 1945/1946). De för närvarande gällande reglerna kan sammanfattas på
följande sätt.

Beträffande personer, mot vilka anmärkningar i nykterhetshänseende eller
eljest icke föreligger, beviljas motbokstilldelning efter följande åldersskala.

Män

Gift eller ogift huvudman för hushåll			Ej huvudman för hushåll
Fr. o. m. 21	år	l/m.
» 26	»	2/m.	Fr. o. m. 25 år l/m.
» 30	»	3/m.	» 28 » 2/m.

Kvinnor

Fr. o. in. 25 år 1/kv.

» 30 » 2/kv.

(I särskilda fall efter
prövning l/m. eller ev.
högre tilldelning.)

Föreligger anmärkning i nykterhetshänseende eller eljest skall viss tid
förflyta från anmärkningen innan motbok utställes. Efter enstaka fylleriförseelse
utlämnas exempelvis motbok tidigast sedan ett år förflutit. Efter
rattfylleriförseelse är motsvarande tid 2 år. För person, som redan har motbok,
indrages inköpsrätten efter sådana förseelser. Först sedan viss tid
gått — vid fylleriförseelse exempelvis 6 månader — upptages ansökan om
ny motbok till prövning.

I samband med den allmänna sociala standardförbättringen under senare
år har de indragningar eller inskränkningar i inköpsrätten som tidigare
vidtagits enbart på grund av folkpension eller fattigvård i stort sett försvunnit.
År 1947 uttalade Systembolagens förtroendenämnd, att folkpension,
i vilken form densamma än utginge, icke i och för sig borde medföra någon
nedsättning i motboksinnehavares inköpsrätt.

Uppgifter till ledning för utminuteringskontrollen.

Till ledning för utminuteringskontrollen erhåller systembolagen uppgifter
från olika myndigheter. Enligt kungörelsen den 5 juli 1950 (nr 417) skall
länsbyrå för folkbokföringen och motsvarande myndigheter i Stockholm,
Göteborg och Malmö tillhandahålla systembolagen vissa folkbokföringsuppgifter.
De allmänna domstolarna jämte i vissa fall åklagare skall enligt kungörelsen
den 17 juni 1938 (nr 408) lämna kontrollstyrelsen uppgifter rörande
personer, som dömts för fylleri, smuggling, hembränning m. m. samt

253

Knngl. Maj.ts proposition nr 151.

rattfylleri eller annan straffbelagd handling, som begåtts under påverkan
av alkoholhaltiga drycker.

Beträffande den som intagits å tvångsarbetsanstalt för undergående av
tvångsarbete skall anstaltens direktör till kontrollstyrelsen lämna uppgift
såväl om intagningen som om utskrivningen, och motsvarande skyldighet
åligger fångvårdsstyrelsens sociala avdelning beträffande den som intagits
å fångvårdsanstalt för undergående av annat frihetsstraff än förvandlingsstraff
för böter. Kungörelsen innehåller dessutom föreskrifter om viss uppgiftsskyldighet
för länsstyrelse beträffande tilldelad varning för lösdriveri,
för direktör eller föreståndare för alkoholistanstalt, för läkare vid vissa
sj ukvårdsanstalter samt för nykterhetsnämnd angående person beträffande
vilken nämnden vidtagit hjälpåtgärd enligt alkoholistlagen eller ansökt om
tvångsintagande å alkoholistanstalt. I fråga om fattigvårdsstyrelse föreskrives,
att denna på anfordran skall till systembolag lämna uppgift å de personer,
som av kommunen åtnjuter fattigvård eller genom underlåtenhet att
fullgöra sina förpliktelser gentemot närstående ådagalagt bristande skötsamhet
i ekonomiskt avseende.

Sedan uppgifterna registrerats i det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret,
tillställes desamma vederbörande systembolag. Åtskilliga systembolag
tillställer länsnykterhetsnämnderna och de kommunala nykterhetsnämnderna
avskrifter av inkomna uppgifter rörande fyllenförseelser.

Då det framstått som önskvärt för systembolagen att på ett så tidigt stadium
som möjligt få kännedom om begångna fylleriförseelser, har inom ett
betydande antal detaljhandelsområden den praxis utbildats, att polismyndigheten
redan då en person gripits för fylleri lämnar systembolaget meddelande
härom. Vissa systembolag tillställer vederbörande länsnykterhetsnämnd
samt nykterhetsnämnden i sökandens hemkommun avskrift av uppgiften
från polismyndigheten. Genom anhållningsuppgifterna erhålles i vissa
fall även upplysning om fylleri på enskild plats. I övrigt blir uppgiften från
domstolen i dessa fall, i den mån den gripne fällts till ansvar, endast en bekräftelse
på ett tidigare erhållet meddelande.

Tekniska hjälpmedel vid utminuteringskontrollen.

För utminuteringskontrollen för systembolagen centralregister med bilagsregister,
utminuteringsregister och portföljregister.

Centralregister skall innehålla uppgifter bl. a. beträffande

a. den, som gjort ansökan om inköp av rusdrycker, oavsett om sådant
tillstånd lämnats eller ej,

b. den, vars hustru erhållit tillstånd till inköp av rusdrycker,

c. den, om vilken bolaget erhållit uppgift enligt kungörelsen den 17 juni
1938 (nr 408) angående skyldighet för domstolar in. fl. att meddela uppgifter
till ledning för systembolagens verksamhet,

d. den, om vilken bolaget, i annan ordning än under c. avses, erhållit
tillförlitlig upplysning, som är eller kan komma alt bliva av betydelse vid
bolagets handhavande av utminuteringskontrollen.

254

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Utminuteringsregistret, som är ett rent kundregister, föres å varje utminuteringsställe
och upptar var och en, som där äger inköpa rusdrycker.
Utminuteringsregistret föres på minutkort, som upptager motboksinnehavarens
egenhändiga namnteckning samt uppgift om motboksnummer och
tilldelning.

Stämpelblad i motböcker som förbrukats nedlägges i portföljer med samma
nummer som motböckerna.

Förfarandet vid handläggningen av ansökningar om motbok m. m.

Beträffande person, som ansöker om inköpsrätt, inhämtas i regel uppgift
från vederbörande pastorsämbete om sökandens civilstånd och familjemedlemmar
samt tidpunkten för inflyttningen till kommunen. Föreligger icke
någon anmärkning mot sökanden bestämmes tilldelningen omgående. Vederbörande
nykterhetsnämnd får tillfälle att inom viss kortare tid — fem till
åtta dagar — i förekommande fall inkomma till systembolaget med erinringar
mot beslutet eller meddelande, att nämnden finner sig böra verkställa
närmare utredning i ärendet. Inkommer icke något meddelande från
nämnden expedieras beslutet till sökanden.

Beviljas ansökan om inköpsrätt erhåller kunden en motbok, innehållande
50 rekvisitionsblanketter jämte ett antal »stämpelblad», på vilka vid inköp
instämplas datum för inköpet och den inköpta kvantiteten. Uppgift om
den beviljade tilldelningens storlek antecknas på centralkortet samt på
minulkort och portfölj.

Vid handläggning av ansökningar om förhöjd tilldelning förenklas
handläggningsgången såtillvida, att uppgift från pastorsämbetet (mantalskontor)
i regel ej inhämtas. Förfrågningar hos nykterhetsnämnd beträffande
sökande av förhöjd tilldelning har vid åtskilliga systembolag inskränkts
till att endast avse sådana personer, mot vilka anteckningar om anmärkningar
i nykterhetshänseende finnes.

Utöver den ovan angivna formen för inköpstillstånd, s. k. permanenta
inköpstillstånd, förekommer tillfälliga inköpstillstånd, avseende sådana fall,
där någon, som icke innehar motbok, önskar för visst enstaka tillfälle göra
inköp av rusdrycker. Där hinder enligt de allmänna bestämmelserna för
meddelande av inköpstillstånd icke möter, utställes i dylika fall tillfällig
motbok. Huvudparten av ansökningar om tillfällig inköpsrätt inkommer
Irån i riket icke kyrkobokförda personer.

Ansökningar från utlänningar och utlandssvenskar om tillfälligt inköpstillstånd
behandlas på följande sätt.

Ansökan inlämnas vanligen till det bolag, där sökanden önskar göra inköp.
Sedan uppgifter ur sökandens pass eller annan legitimationshandling
antecknats på ansökningshandlingen, remitteras denna till hemortsbolaget,
som beträffande samtliga utlänningar är Stockholmssystemet. Efter beslutsättning
där återsändes ansökningshandlingen till det bolag, dit ansökningen
inlämnats, och detta bolag delger därefter sökanden beslutet.

Motboksägare, som under kortare tid önskar göra inköpen hos annat bo -

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

lag än hemortsbolaget, har att göra skriftlig ansökan därom hos hemortsbolaget.
Tillstånd medgives i form av s. k. transportkort. Transportkorten har
giltighet under högst 6 månader och utställes numera för inköp vid samtliga
systembolag i riket.

Gör molboksinnehavare framställning om överflyttning av sitt inköpstillstånd
från ett bolag till ett annat, inhämtar det nya hemortsbolaget uppgift
om sökanden från det tidigare hemortsbolaget. Finnes i detta bolags register
beträffande sökanden anmärkningar i nykterhetshänseende m. m.,
översändes samtliga handlingar till det nya hemortsbolaget, dock endast
såvida någon av uppgifterna hänför sig till de 10 sistförflutna åren. I annat
fall översändes endast sökandens inköpsportfölj, och meddelande lämnas
om tilldelningens storlek till det nya hemortsbolaget.

Utminuteringsställen m. m.

Utminutering av rusdrycker får endast äga rum å ort, där utminuteringsställe
funnits inrättat år 1937 samt därjämte i stad, köping eller municipalsamhälle
med minst 5 000 invånare. Systembolag äger inom nu angivna
gränser besluta angående utminuteringsställenas antal och förläggning. På
grund av kontrollstyrelsens befogenhet att pröva bolagens lokalfrågor brukar
emellertid även ärenden angående inrättande av nya utminuteringsställen
underställas styrelsen.

Antalet utminuteringsställen år 1951 var 241. Av dessa var 214 belägna
i 122 städer. 11 städer saknade utminuteringsställe, nämligen Djursholm,
Flen, Gränna, Hagfors, Lidingö, Lycksele, Nacka, Oxelösund, Säter, Sävsjö
och östhammar. Av dessa hade Djursholm, Hagfors, Lidingö, Nacka och
Oxelösund över 5 000 invånare.

Av landets 84 köpingar hade 16 utminuteringsställe och av de 202 municipalsamhällena
hade endast 9 utminuteringsställe. Bland övriga tätorter
fanns endast två, som hade sådant ställe, båda i Skåne.

På ort utan utminuteringsställe kan systembolaget inrätta utlämningsställe,
som dock endast tar emot rekvisitioner och utlämnar de från utminuteringsställe
erhållna varorna. Dessutom har den som bor på ort, som
saknar både utminuterings- och utlämningsställe, rätt till fri försändning
till närmaste post-, järnvägs-, buss- eller ångbåtsstation.

Utskänkningen.

I fråga om tillståndsförfarande m. m. hänvisas till avsnittet om rättighetssystemet
vid utskänkning av rusdrycker.

Under år 1950 fanns 1 464 begagnade utskänkningstillstånd. Av dessa
avsåg 1 154 årsutskänkning, 215 tillfällig utskänkning och 95 trafikutskänkning.
Av tillstånden till årsutskänkning gällde 731 för utskänkning av både
spritdrycker och vin och 423 för utskänkning av enbart vin.

Tillstånden till årsutskänkning avsåg nära nog alla hel oktrojperiod.

Under år 1950 fördelade sig utskänkningstillstånden inom de olika systembolagens
detaljhandelsområden på sätt framgår av följande tabell.

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Antal utgkänkningstillgtind 1950.

	Spritdrycker och vin	Vin
Detaljhandels-	Arsutskänkn.	Tillf.	utsk.	Arsutskänkn.	Tillf.	utsk.
	Allm. r.-bolag	Annan	Allm. r.-bolag	Annan	Allm. r.-bolag	Annan	Allm. r.-bolag	Annan
	35	95		2	1	98 22 2
	4	29 4					1
	2
	5	6		10 6 16 6 2 8 2		4
Linköping........	3	8			5
	6	10 7			8 9
Jönköping........	4				1
	1	9			8 7
	3	10
	1	5			2
Visby ............	1	7				2
Karlskrona........	5	13		17 4		10 13 14 7
	2	11	1 8			1
Malmö............	9	61	2
	3	29	4
	5	57 14		2		18 9 8 34 21 6 q
Ystad ............	2		a i 4
	7	31
Göteborg..........	20	36	13			1
Uddevalla........	4	19	4
Vänersborg........	2	7
Borås.............	4	7		3
Mariestad.........	2	2				o
Lidköping........	1	2				o
Skövde ...........	5	4		i 23		9 8 A
Karlstad..........	6	10
Örebro...........	7	9
Västerås..........	8	4		13 4		q
Falun............	1	9			14 &
Hedemora........		3
Gävle............	6	8		20		tt
Hudiksvall........	2	1				A
Härnösand........	1	5				2 F,		1
Sundsvall.........	1	7
Sollefteå.......... Örnsköldsvik......	1 1	4 1	—	—	—	1 28	—	—
Östersund.........	1	7		1
Umeå............		2		2
Skellefteå......... Luleå.............	—	1 5	—	14	—	1 3 1 422	—	—
Haparanda.......		1 560
Hela riket	171 \|	22	183	1	5	5

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Enligt de avtal, som träffats mellan systembolag och den till vilken utskänkningstillstånd
överlåtits, äger systembolag vidtaga de kontrollåtgärder,
bolaget finner erforderliga för övervakning av restauratörens handhavande
av utskänkningen. Denna kontrollerande verksamhet utövas dels genom systembolagens
egna tjänstemän och dels genom särskilda organ, de s. k. kontrolldelegationerna.

Kostnaderna för delegationerna fördelas på systembolagen, det allmänna
restaurangbolaget och de enskilda restauratörerna. De sammanlagda kostnaderna
uppgick år 1947 till 218 145 kronor. Av detta belopp belöpte sig
141 647 kronor på systembolagen, 37 729 kronor på de allmänna restaurangbolagen
och 38 769 kronor på övriga innehavare av överlåtna utskänkningstillstånd.

Kontrollstyrelsen har i skrivelse till systembolagen den 28 juli 1953 meddelat,
att styrelsen icke torde komma att medgiva att systembolagen lämnar
bidrag till kontrolldelegationernas verksamhet för tid efter utgången av år
1954.

Systembolagens omsättning och ekonomi.

Systembolagens försäljning av spritdrycker och vin uppgick under år
1949 till 50,0 miljoner liter, motsvarande ett värde av 733,7 miljoner kronor.

Bruttovinsten på rusdrycker uppgick under år 1949 till 87,3 miljoner
kronor. Inkomster därutöver (räntor, hyror, vinster vid försäljningen av
tomglas m. m.) stannade vid 5,0 miljoner kronor. Omkostnaderna, frånsett
1949 års utskylder (27,0 miljoner kronor), belöpte sig till 34,5 miljoner
kronor. Nettovinsten till statsverket, efter det ett belopp av 0,5 miljon kronor
avskrivits eller reserverats, utgjorde 30,3 miljoner kronor.

Systembolagens omkostnader under år 1949, frånsett utskylder, fördelade
sig på centrala förvaltningskostnader (d. v. s. omkostnader, som vilar på
rörelsen i dess helhet) samt på utgifter för utminuteringsrörelsen, utskänkningsverksainheten
och fastighetsrörelsen på följande sätt:

Milj. kr

Centrala förvaltningskostnader ..................................

Direkta utgifter för utminuteringsrörelsen........................

Direkta utgifter för utskänkning genom allmänt restaurangbolag----

Direkta utgifter för övrig utskänkning ..........................

Utgifter för fastighetsrörelsen ..................................

12,62

15,69

4,22

1,05

0,89

Summa 34,47

I de centrala förvaltningskostnaderna innefattas utgifter av ganska skilda
slag, vilka kan inordnas under följande huvudrubriker, nämligen dels styrelsearvoden,
dels revisionskostnadcr, dels löner, dels understöd och pensioner,
dels hyror, underhåll och reparationer, bränsle, elektrisk ström o. dyl.,
försäkringspremier, frakt- och transportkostnader ävensom allmänna utskänkningskostnader,
dels ock kontorskostnader, vissa kostnader för kristidsstyrelserna
och övriga omkostnader.

17 Bihang till riksdagens protokoll 195i. i samt. Nr 151.

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Vad beträffar styrelsearvoden hänföres hit arvoden till styrelseledamöter
och styrelsesuppleanter jämte rese- och traktamentsersättningar vid styrelsens
sammanträden. Dessa utgifter uppgick under år 1949 till sammanlagt
232 540 kronor.

Under revisionskostnader inbegripes arvode till den å bolagsstämman valde
revisorn (en för ett vart av de 41 bolagen), arvoden till siffergranskare jämte
rese- och traktamentsersättningar till dessa, men däremot inga som helst
kostnader för kontrollstyrelsens systembolagsrevisorer, vilka senare kostnader,
i vad de avser löner samt traktaments- och reseersättningar, helt bestrides
av statsmedel. De av systembolagen under år 1949 utbetalade revisionskostnaderna
uppgick till 79 689 kronor.

De till systembolagens verkställande direktörer utgående lönerna under
år 1949 uppgick till sammanlagt 720 000 kronor.

De under år 1949 utgående understöden och pensionerna uppgick till
2 545 000 kronor.

År 1949 utdelades till bolagens aktieägare 20 500 kronor. Systembolagens
utgifter för kontrolldelegationerna samt utgifter för inspektion på restauranger
uppgick till 152 530 kronor. Frakt- och transportkostnader, jämte
vissa omkostnader, vilka varit av sådan natur, att de belastat bolagens verksamhet
i dess helhet, belöpte sig till sammanlagt 679 980 kronor. Kostnaderna
för kristidsstyrelsernas räkning belöpte sig till 525 710 kronor.

De centrala förvaltningskostnaderna för löner (exklusive löner till bolagens
direktörer samt vissa kostnader för kristidsstyrelsernas räkning), hyresoch
kontorskostnader fördelade sig på systembolagens kamerala avdelningar
och motboksavdelningar på i stort sett följande sätt år 1949.

Kamerala Motboks- 0

avd. avd. Summa

Löner................................. 1 872 933 3 837 228 5 710 161

Hyror................................ 171 336 351 031 522 367

Kontorskostnader...................... 363 225 988 560 1 351 785

Summa kr. 2 407 494 5 176 819 7 584 313

Under senare år har ett ganska omfattande rationaliseringsarbete skett
inom systembolagen. Härom säges följande i kontrollshjrelsens yttrande över
nykterhetskommitténs förslag.

Under de senaste aren har under kontrollstyrelsens ledning vid systembolagen
bedrivits ett omfattande rationaliseringsarbete, som medfört betydande
förenklingar beträffande såväl kontorsarbetets olika detaljer som butiksarbetet.
Härigenom ha väsentliga besparingar kunnat göras. Sålunda har
det vård möjligt att nedbringa antalet på bolagens motboksavdelningar svsselsatta
personer från 616 år 1949 till 446 år 1953 och att enbart under tiden
januari 1952—mars 1953 minska personalen på de kamerala avdelningarna
från 196 till 176, trots att rationaliseringsarbetet beträffande dessa avdelningar
påbörjats först med ingången av år 1952. Löne- och kontorskostnaderna
för samtliga motboksavdelningar och kamerala avdelningar, som för
år 1949 uppgingo till sammanlagt 7 062 000 kronor, utgjorde för år 1952 (i
1949 års penningvärde) endast 6 290 000 kronor, vilket innebär en besparing

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

av 772 000 kronor. Vid bedömningen av denna besparing bör hänsyn tagas
till att under jämförelseperioden reallönestandarden för de anställda förbättrats,
att antalet motboksinnehavare ökats med 113 000 och att försäljningen
till restaurangerna stigit.

Systembolagens personal.

Antalet fasta tjänster vid varje särskilt systembolag bestämmes genom en
av kontrollstyrelsen fastställd tjänsteförteckning. Förhållandet mellan
systembolagen och deras befattningshavare regleras genom avtal mellan
kontrollstyrelsen och personalorganisationerna (företrädesvis Systembolagens
personalförening och Svenska handelsarbetareförbundet samt beträffande
vissa ordningsvakter därjämte Svenska polisförbundet). För de fast
anställda befattningshavarna utgår avlöning enligt en löneplan (»löneplan
p»), vilken överensstämmer med löneplan 1 i statens löneplansförordning.
Avlöningen för personal, som icke är fast anställd, bestämmes av vederbörande
systembolag.

Antalet fasta befattningar vid systembolagen den 31 december 1949 för -

delade sig på följande sätt.

Direktörer (inberäknat 1 vice dir.)
Kamrerare, kontrollföreståndare o. d. .
Kontorstjänstemän och kontorsbiträden

Butiks- och filialföreståndare........

Lagerföreståndare m. fl..............

Butikskassörskor (kontrollanter) .....

Butiks- och lagerpersonal, chaufförer .

Vaktmästare m. fl..................

Ordningsvakter ....................

685

234

436

639

Summa 2 231

Härtill kommer extra personal, företrädesvis i kontors- och butiksbiträdesställning,
uppgående till cirka 270 personer (1950). Ytterligare en personalkategori
tillkommer, nämligen sådan förstärkningspersonal som tjänstgör
i affärerna vid veckoslut och andra tillfällen med stor kundtillströmning.
Antalet på så sätt anlitade personer med skiftande tjänstgöringstider
kan angivas till 400.

Befattningshavarna vid varje särskilt systembolag är fördelade på huvudkontoret
och utminuteringsaffärerna. Alltefter bolagens storleksordning förekommer
på huvudkontoret en större eller mindre specialisering av arbetsuppgifterna.
Vid flertalet bolag är befattningshavarna fördelade på två avdelningar,
kamerala avdelningen och motboksavdelningen. Vid de mindre
systembolagen däremot har någon sträng fördelning av befattningshavarna
på avdelningar icke kunnat göras, enär samma personal i viss utsträckning
fått utföra såväl kameralt arbete som motboksarbete.

260

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen.

Kungl. Maj :t har å statens vägnar upplåtit åt Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen
rätt att såsom partihandelsbolag inom riket bedriva handel med rusdrycker.

Spritcentralen har till uppgift att framställa, förädla eller på annat sätt
bereda sprit, brännvin och andra alkoholhaltiga drycker, att driva handel
med dylika varor samt att handhava därmed i sammanhang stående rörelse.
Bolaget handhar praktiskt taget all import av rusdrycker. Verksamheten
bedrives utom vid huvudkontoret och vinlagret i Stockholm vid reningsverken
i Stockholm (Reimersholm), Åhus och Eslöv samt vid filialerna i Göteborg,
ödåkra, Sundsvall, Karlshamn och Södertälje. I Malmö finns en lagerdepå.
Utom riket har Spritcentralen en filial å Madeira. Bolaget bedriver
även viss exporthandel med spritdrycker men denna har tämligen obetydlig
omfattning. En viktig del av verksamheten omfattar handel med teknisk
sprit och antagande av detaljhandlare med rödsprit.

Spritcentralen har åtta dotterbolag, vilka bedriver agenturrörelse för utländska
sprit- eller vinfirmor.

Kontrollstyrelsens organisation och verksamhet.

Gällande instruktion för kontrollstyrelsen är utfärdad den 30 juni 1944
(nr 516), med ändringar den 21 december 1945 (nr 871) och den 29 juni
1950 (nr 389). Styrelsens arbetsordning är dagtecknad den 15 december
1950.

Kontrollstyrelsen handlägger ärenden rörande tillverkningen, försäljningen
och beskattningen av sprit och övriga alkoholhaltiga varor samt beskattningen
av vissa andra varor ävensom ärenden angående kontrollen över
tobaksodlingen. Styrelsen handhar vidare det särskilda straffregistret rörande
fylleri och vissa andra brott.

Kontrollstyrelsen utgöres av en överdirektör såsom chef för styrelsen samt
tre byråchefer såsom ledamöter.

Byråcheferna förestår var sin av styrelsens tre byråer, benämnda första
byrån (för rusdrycksförsäljningsärenden), andra byrån (för administrativa
och tekniska ärenden) samt tredje byrån (för skatteärenden).

Vid behandlingen av frågor, som avser förhandlingar om löne-, pensionsoch
andra anställningsförhållanden för systembolagens personal, samt, efter
överdirektörens bestämmande, även i vissa andra fall skall tre representanter
för systembolagen ingå såsom särskilda ledamöter i styrelsen.

Till första byrån hör huvudsakligen ärenden, som ankommer på styrelsen
i egenskap av uppsiktsmyndighet i fråga om försäljning av rusdrycker,
pilsnerdricka in. m.

Till andra byrån hör huvudsakligen ärenden, som ankommer på styrelsen
i egenskap av uppsiktsmyndighet i fråga om tillverkning av brännvin och
maltdrycker, partihandel med och denaturering av skattefri sprit, tillverkning
och försäljning av alkoholhaltiga preparat, försäljning av sprit och

261

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

andra alkoholhaltiga varor för tekniska m. fl. ändamål, ärenden angående
beskattning av brännvin, bensin och motorsprit samt ärenden rörande kontroll
över tobaksodlingen. Till denna byrå hänföres vidare alla ärenden rörande
styrelsens personal och ekonomi.

Till tredje byrån hör huvudsakligen ärenden rörande beskattningen av
maltdrycker, läskedrycker, margarin och vissa andra fettvaror samt pälsvaror
ävensom ärenden angående varu- och försäljningsbeskattningen.

På första byrån finns följande befattningar (1/7 1953), nämligen en bjråchef,
en byrådirektör, en förste aktuarie, en förste byråinspektör, en byråinspektör,
en förste byråsekreterare, en byråsekreterare, en byråinspektör
och en amanuens samt 20 lägre befattningshavare.

Härtill kommer tre förste revisorer, som tjänstgör vid systembolagsrevi sionen.

De viktigare grupperna av ärenden är följande.

a) Rätts- och kansliärenden. Kontrollstyrelsen anlitas i stor utsträckning
av Kungl. Maj :t såsom remissmyndighet i besvärsärenden rörande rättigheter
till detaljhandel med rusdrycker, pilsnerdricka eller alkoholfria
drycker. En annan grupp ofta förekommande ärenden av rättslig karaktär
utgör förfrågningar från åklagare, rättighetsinnehavare in. fl. rörande tolkning
av olika bestämmelser i de till byråns verksamhetsområde hänförliga
författningarna, i främsta rummet rusdrycks- och pilsnerdricksförsäljningsförordningarna.

b) Ärenden rörande uppsikten över rusdryckshandelns organisation, systembolagens
ekonomi och personal m. in.

c) Ärenden rörande den individuella utminuterings- och utskänkningskontrollen
i fråga om rusdrycker, in. m. Kontrollstyrelsen har, bl. a. genom
cirkulär nr 8/1938, utfärdat föreskrifter och anvisningar i fråga om den
individuella utminuteringskontrollen. I samband med den fortlöpande uppsikten
över systembolagens verksamhet plägar kontrollstyrelsen vidare meddela
skriftliga och muntliga anvisningar beträffande bolagens verksamhet
på förevarande område. Dylika anvisningar lämnas även i samband med av
styrelsen föranstaltade inspektioner av bolagen.

d) Ärenden angående kontroll av pilsnerdricksförsäljningen på landsbygden.
Befattningen med denna grupp av ärenden har under senare år i väsentliga
delar inskränkts i avvaktan på väntad ny lagstiftning på detta
område.

e) Ärenden rörande import av rusdrycker, försäljning av exportöl samt
detaljhandel med skattefri sprit in. in.

f) Statistiska ärenden och ärenden rörande kontroll av rusdrycksskatter
in. in.

g) Ärenden rörande registrering av uppgifter angående fylleri m. m. Hithörande
ärenden omfattar följande styrelsen ålagda arbetsuppgifter: dels
att till vederbörande systembolag vidarebefordra från domstolar in. fl. jämlikt
kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 408) inkommande uppgifter till ledning
för systembolagens verksamhet, dels alt på grundval av dessa uppgif -

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ter föra det i kungörelsen den 6 september 1939 (nr 621) avsedda särskilda
straffregistret rörande fylleri och vissa andra brott, dels ock att jämlikt
sistnämnda kungörelse efter framställning av åklagare och vissa andra myndigheter
meddela utdrag ur registret.

Kontrollstyrelsens totala kostnader för den verksamhet, som sammanhänger
med uppgiften såsom uppsiktsmyndighet rörande rusdrycksförsäljningen
m. m., uppgick år 1950 till cirka 340 000 kronor.

Tidigare reformförslag.

Den nuvarande systembolagsorganisationen utformades vid 1937 års
riksdag. Riksdagens beslut innebar en nedskärning av antalet bolag från
121 till i princip ett bolag i varje län med möjlighet för Kungl. Maj :t att
göra undantag från denna regel. Antalet bolag blev 41.

På föranstaltande av den s. k. besparingsberedningen tillkallades år 1941
särskilda sakkunniga för utredning om besparings- och rationaliseringsåtgärder
inom rusdrycksförsälj ningens område. De sakkunniga föreslog i huvudsak
följande.

Partihandeln med rusdrycker bibehålies oförändrad. I fråga om detaljhandeln
genomföres den ändringen, att utminuteringsrörelsen handhas av ett
enda systembolag. Vidare övertages den restaurangrörelse, som bedrives av
de fem restaurangbolagen, av ett enda restaurangbolag. De nya system- och
restaurangbolagen föreslås inrättade i nära överensstämmelse med vad som
gäller för det förefintliga partihandelsbolaget.

De sakkunniga anförde beträffande de olägenheter, som är förenade med
den nuvarande systembolagsorganisationen, att kontrollstyrelsen såsom
både direktivgivande och dechargebeviljande organ kommit att inta en dubbelställning
gentemot systembolagen. En sådan anordning vore givetvis principiellt
oriktig. Olägenheten ur nykterhetssynpunkt av ett för stort antal
bolag kvarstode även efter 1937, då man har så många som 41 självständiga
bolag i verksamhet. Härvidlag pekade de sakkunniga på bristande effektivitet
och enhetlighet i tillämpningen, svårigheten för de mindre bolagen att
ordna sin administration på ett tillfredsställande sätt samt på kostnaderna
för de många enheterna.

Sedan de sakkunniga diskuterat olika möjligheter att avhjälpa olägenheterna
i den nuvarande organisationen av detaljhandeln med rusdrycker
—- bl. a. omorganisation av kontrollstyrelsen till ett affärsdrivande verk,
sammanslagning av partihandeln med utminuterings- och utskänkningsrörelsen
eller någon av dem — kom de fram till att den ändamålsenligaste
lösningen vore att koncentrera den av systembolagen bedrivna utskänkningen
till ett bolag och utminuteringen till ett annat bolag.

De sakkunniga framlade ett konkret förslag till organiserande av ett centralt
bolag för utminuteringen, vilket bolag också förutsattes överta de nuvarande
systembolagens uppgifter såsom bärare av utskänkningstillstånden.
En kortfattad redogörelse för organisationsförslaget lämnas i det följande.

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Uppgifter. Det nya systembolagets huvuduppgift skulle bli att ensamt
handha utminuteringen av rusdrycker. Dessutom skulle vissa uppgifter betr.
utskänkningen tilläggas bolaget. Bolaget borde sålunda bli bärare av samtliga
utskänkningstillstånd med undantag för trafikrättigheterna.

Riksbolaget förutsattes komma att överta flera av kontrollstyrelsens uppgifter.
Detta skulle bl. a. gälla tillsynen över rusdrycksförsäljningen, föreskrifter
i avseende å inköp av, försäljningspris för och alkoholstyrka hos
rusdrycker, tillsynen över räkenskapernas förande och i övrigt beträffande
bolagets förvaltning eller eljest i de i Rff särskilt angivna hänseendena.

De föreskrifter, som kontrollstyrelsen enligt 5 kap. 1 och 2 § § (utskänkningsrestrik
tioner na) äger utfärda förutsattes fortfarande böra utfärdas av
kontrollstyrelsen, eftersom överträdelser av dessa föreskrifter är och fortfarande
borde vara straffbelagda. De sakkunniga framhöll emellertid, att
bolaget såsom bärare av utskänkningstillstånden genom framställningar
och förslag till kontrollstyrelsen borde ta initiativet till utfärdande av sådana
föreskrifter.

Vidare ansåg de sakkunniga, att de rena förvaltningsfrågor, som nu handläggs
av kontrollstyrelsen, borde ankomma på bolaget, i den mån de ej helt
bortfölle vid omorganisationen. Bland sådana förvaltningsfrågor, som kontrollstyrelsen
handlägger, kan nämnas fastighetsköp, ombyggnader, förhyrande
av andra lägenheter än dem, vilka är behövliga för bolagets rörelse,
affärsavtal för längre tid än bolagets rättigheter avser. Bland helt bortfallande
uppgifter kan nämnas utseende av styrelseledamöter, revisorer, bestämmande
av vissa ersättningar, granskning av bolags förvaltning och räkenskaper,
beslut om ansvarsfrihet samt fastställande av hemortsbolag för
kommunerna.

En särskild undersökning har de sakkunniga ägnat frågan om i vilken
omfattning de arbetsuppgifter, som nu åvilar kontrollstyrelsens statistiska
avdelning, kan överföras till det nya bolaget. Enligt de sakkunnigas mening
bör huvuddelen av statistiken föras över till monopolbolaget.

Organisation. Såsom förebild användes den organisation, som tillskapats
för tobaksmonopolet och Vin- & spritcentralen.

Tillstånd till drivande av detaljhandel för sex år.

Aktiekapital 500 000 kr. Varje aktie 1 000 kr. 100 000 kronor bor utgöras
av stamaktier, tecknade av personer representerande olika intressegrupper
och godkända av Kungl. Maj :t. 400 000 kronor bör utgöras av preferensaktier,
vilka lämpligen övertagas av någon av statens fonder.

Stgrelsen skall ha sitt säte i Stockholm och bestå av 8 ledamöter (+ 4
suppleanter). Person som är intresserad i hotell- och restaurangföretag bör
ej få tillhöra styrelsen. Kungl. Maj :t bör utse fyra ledamöter, varav en ordf.
och en v. ordf. Vidare skall Kungl. Maj :t utse två suppleanter. Mandattid
två år. Varje år nyval av halva styrelsen.

Revisorerna skall vara fem till antalet. En utses av bolagsstämman, en av
Kungl. Maj :t och tre av riksgäldsfullmäktige.

Rösträtt. Varje stamaktie medför fem röster och varje preferensaktie en

Utminute rings områd en. Riket bör indelas i utminuteringsområden, föislagsvis
30 enligt rusdryckslagstiftningsrevisionens förslag. Inom varje område
bör anställas en distriktschef (disponent). Åt denne distriktschef torde
systembolaget böra överlämna att fatta beslut rörande tillstånd till inköp
av rusdrycker, besluta om indragning av dylikt tillstånd, fastställa inköpsbestämmelser
i särskilda fall, meddela beslut om extra tilldelning o. d.

Rådgivande nämnd. För att vinna en lokal förankring vid systembolagets
handhavande av utminutcringsrörelscn föreslog de sakkunniga, att åtmins -

264

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

tone inom större utminuteringsområden skulle inrättas en rådgivande nämnd
(som alltså skulle ersätta systembolagens nuvarande styrelser). Kungl. Maj :t
bör bestämma var sådan nämnd skall finnas och nämndens befogenheter. De
sakkunniga övervägde också att genom utbyggnad av samarbete med länsnykterhetsnämnderna
eller de kommunala nykterhetsnämnderna ernå den
lokala anknytning, som är önskvärd. Utan att anföra närmare motiv stannade
emellertid de sakkunniga för en särskild rådgivande nämnd.

I fråga om förhållandet mellan det nya systembolagets centrala och lokala
ledning borde enligt de sakkunnigas mening den principen vara vägledande,
att en centralisering bör eftersträvas så långt detta utan åsidosättande
av berättigade lokala intressen är förenligt med enkelhet och smidighet
i förvaltningen. Bokföringen bör sålunda i stor utsträckning ombesörjas
å bolagets huvudkontor. Även personalärenden, fastighetsfrågor och upphandlingar
torde böra i största möjliga utsträckning handläggas centralt. Vad
beträffar den interna kontrollen inom bolaget kan densamma anförtros ett
antal inspektörer, hos vilka sammanföres de kontrolluppgifter, som för närvarande
ankommer på kontrollstyrelsens inspektörer och revisorer.

Besvärsrätt. Kontrollstyrelsen bör äga möjlighet att pröva beslut, som angår
frågor av mera allmän räckvidd eller som är av särskild betydelse i enskilda
fall.

Rätt att anföra besvär hos kontrollstyrelsen bör föreskrivas ifråga om motboksärenden
samt ärenden rörande vinstkvantiteterna.

De sakkunnigas förslag om inrättande av ett systembolag för hela riket
tillstyrktes i princip av ett flertal myndigheter och sammanslutningar.

Avstyrkande yttranden avgavs på denna punkt av systembolagens förtroendenämnds
verkställande utskott (majoriteten), socialstyrelsen (tillstyrkande
dock under förutsättning av viss utbyggnad av det lokala medinflytandet)
samt av tre länsstyrelser.

Stadsförbundets styrelse och landskommunernas förbunds styrelse var
otillfredsställda med den lokala anknytningen (rådgivande nämnderna) i
förslaget.

De sakkunnigas förslag genomfördes endast beträffande det allmänna
restaurangbolaget. Frågan om ett centralt utminuteringsbolag sköts på framtiden
i avbidan på resultatet av den utredning som anförtroddes nykterhetskommittén.

Nykterhetskommittén.

Utminuteringen av rusdrycker bör enligt kommittén även i fortsättningen
skötas av särskilda för ändamålet inrättade försäljningsorgan utan enskilt
vinstintresse. Försäljningsorganen bör inte påläggas andra uppgifter än
sådana som hör naturligen samman med försäljningsverksamheten. Var
gränsen mellan försälj ningsorgan och nykterhetsvårdsorgan enligt dessa
utgångspunkter bör dras, har emellertid varit föremål för delade meningar.
Kommittén har därför i organisationsfrågan utarbetat två alternativ, det
ena med ett riksbolag med behövligt antal distriktsfilialer (alternativ I),
det andra med 24 länsbolag (alternativ II). Kommitténs majoritet förordar
alternativ I.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

265

Alternativ 1 — Ett riksbolag.

Enligt detta alternativ skall de nuvarande systembolagen upphöra. Bolagens
uppgifter i vad avser själva försäljningen övertas av ett riksbolag med
erforderlig distriktsorganisation. Den första beredningen av ansökningar
om tillstånd till utskänkning av rusdrycker samt tillstånd till utminutering
och utskänkning av Öl liksom den kontinuerliga övervakningen av rusdrycksutskänkningen
och ölförsäljningens handhavande från nykterhetssynpunkt
åläggs länsnykterhetsnämnderna. Detta innebär i fråga om rusdrycksutskänkningen
att rättigheterna inte som nu beviljas systembolaget för överlåtelse
till restauratör utan ges av länsstyrelsen direkt till restauratör.

Registreringen av missbrukare åläggs länsnykterhetsnämnderna. Socialstyrelsen
skall i egenskap av tillsynsmyndighet över nykterhetsvården ha
att i samråd med försäljningsorganet uppdra riktlinjer för bl. a. registrering
av inköpen av rusdrycker samt att ange grunder för den avstängning
eller begränsning av inköpsrätten som i fortsättningen skall tillämpas. Av
socialstyrelsens ställning såsom tillsynsmyndighet för nykterhetsorganen
följer även att styrelsen bör öva viss uppsikt över nykterhetsvårdsorganens
befattning med frågor rörande rusdrycker och Öl.

De uppgifter, som hittills ålegat kontrollstyrelsen, kommer i huvudsak att
uppdelas på socialstyrelsen och riksbolaget. Riksbolaget övertar vissa av
kontrollstyrelsens nuvarande uppgifter med avseende å vinstkvantiteter samt
styrelsens uppgifter med avseende å prissättning och andra ekonomiska förhållanden
beträffande utminutering och utskänkning av rusdrycker. Hos
kontrollstyrelsen skall fortfarande kvarstå ärenden beträffande alkoholbeskattning,
vissa utskänkningsrestriktioner, tillämpningsföreskrifter angående
vinstkvantiteter, försäljning av sprit och andra alkoholhaltiga varor för
vissa särskilda ändamål samt vissa ärenden angående handeln med skattefri
sprit in. m.

Arbetsuppgifterna inom de olika leden i riksbolaget har kommittén skisserat
på följande sätt.

Den centrala ledningen.

1) Utfärdande av allmänna bestämmelser beträffande detaljhandeln (frågor
angående landets indelning i försäljningsdistrikt, öppnande av utminuteringsställen
och dessas förläggning in. in.) samt överinseende och kontroll
över underställda organs förvaltning i allmänhet.

2) Organiserandet av partiinköpen av rusdrycker samt handhavandet av
de tekniska och ekonomiska meUanhavandena med partihandelsbolaget
ävensom annan upphandling av beskaffenhet att böra ske centralt.

3) Fastställande av försäljningspris för rusdrycker ävensom utskänkningspris
och övriga ekonomiska villkor för utskänkningen, allt enligt i allmän
författning eller i avtal med staten reglerad befogenhet eller enligt av
kontrollstyrelsen utfärdade föreskrifter; kontroll över utskänkningen med
avseende å vinstkvantiteter och kostnadsersättningar.

4) Inlevererande till statsverket av vissa rusdrycksskatter och andra dithörande
statsinkomster i därför bestämd ordning samt i övrigt bevakande
av statens liskaliska intresse beträffande detaljhandeln med rusdrycker.

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

5) Ekonomiska frågor av principiell och mera omfattande vikt rörande
distriktsförvaltningarna och försäljningsställena (fastighets-, byggnads- och
lokalinredningsfrågor m. m.).

6) Personalfrågor (grunder för anställningsförhållanden samt avlöning
och pensionering av personal, kollektivavtal, utbildning m. m.).

7) Övervakningen av tillämpningen av meddelade föreskrifter rörande registrering
och kontroll av köpare av rusdrycker.

8) Inköpsregistrering.

9) Försäljningsstatistik samt statistik rörande bolagets ekonomi och personal.

Distriktsförvaltningarna.

Distriktsförvaltningarna har att såsom riksbolagets underordnade förvaltningsorgan
utöva de funktioner, som enligt bolagets bestämmande icke bör
utövas centralt, exempelvis löpande inköp från partihandelsbolaget för de
underlydande utminuteringsställenas räkning samt försäljning av rusdrycker,
kontroll över försäljningsställena, redovisning och inleverans av medel
till riksbolaget, löpande fastighetsfrågor, anställande och entledigande av
personal i den mån sådant med hänsyn till befattningens karaktär icke
bör ske centralt av riksbolaget, beredning av ärenden som skall avgöras av
riksbolaget samt den registrering av rusdrycksköpare m. m., som kan komma
att åläggas distriktskontoren. Distriktsförvaltningarna skall vidare
utöva den löpande tillsynen över utminuteringsställena.

Utminuteringsställena.

Dessa skall omhänderha försäljningen av rusdrycker till allmänheten och
till restaurangerna.

Organisation.

Inom iiksbolaget skall finnas en styrelse bestående av förslagsvis 6 ledamöter
med 3 suppleanter samt en verkställande direktör. Till den centrala
ledningen knyts förvaltningspersonal för kameralt arbete samt för
revisions- och inspektionsverksamhet. Riksbolagets verksamhet regleras genom
särskilda avtal mellan staten och bolaget samt mellan staten och aktieägarna.
Besparingsberedningens förslag till lösning av dessa frågor synes
enligt kommittén kunna läggas till grund för organisationen. I motsats till
vad besparingsberedningen föreslagit bör dock Kungl. Maj :t utse majoriteten
av styrelseledamöterna. De nuvarande systembolagen torde i detta
fall kunna tjäna som förebild.

Frågan om distriktens antal och omfattning bör göras till föremål för närmare
undersökning och det torde närmast ankomma på riksbolaget självt
att taga ställning till lokalorganisationens omfattning. Vid sina kalkyler har
kommittén utgått från att riket indelas i ett tiotal distrikt.

Varje distriktskontor ledes av en distriktschef, som biträdes av erforderligt
antal befattningshavare.

Utminuteringsställena organiseras på i stort sett samma sätt som hittills
med föreståndare samt butiks- och lagerpersonal. I vissa av de större städer,
som har ett flertal utminuxeringsställen men där distriktskontor icke kommer
att finnas, ifrågasätter kommittén huruvida icke försäljningen är av

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

sådan storleksordning, att en särskild platschef lämpligen bör anställas
exempelvis för samordnande av transporter, försäljning till restauranger,
försändningsverksamhet in. in.

Inköpsrcgistrering in. in.

Enligt kommitténs förslag skall inköp kunna göras i vilken utminuteringsaffär
som helst i hela riket av varje person som fyllt 21 år och som
inte är upptagen i en tryckt spärrlista, vilken förnyas varje eller varannan
månad. Förhandsanmälan eller särskild registrering som köpare erfordras
ej. Över inköpen förs ett centralt register, som består av de maskinellt
sammansorterade rekvisitionsblanketterna, vilka insändes till en för hela
riket gemensam registreringscentral. Såväl registret som spärrlistan ordnas
efter födelsenummer. Legitimation vid inköp sker också med hjälp av födelsenummer.

Kommittén diskuterar kraven på köparens legitimation och anför.

Vid utarbetandet av organisationsförslaget har förutsatts, att det i folkbokföringsförordningen
föreskrivna medborgarkortet skulle vara utfärdat
vid ikraftträdandet av den nya utminuteringslagstiftningen. Vid samråd med
1949 års folkbokföringssakkunniga har kommittén emellertid erfarit att
förslag från de sakkunniga möjligen kan komma att framläggas, syftande
till en sådan lösning av folkbokföringen att medborgarkortet icke blir för
folkbokföringsändamål behövligt. I varje fall synes det sannolikt att tidpunkten
för kortens utfärdande kommer att förskjutas avsevärt. Det har
därför ansetts nödvändigt att överväga användbarheten av annan legitimationshandling.

Registreringssystemet bygger på principen att köparen legitimerar sig med
en legitimationshandling, som innehåller dels uppgift om köparens födelsenummer,
dels bestyrkt namnteckning. Med hjälp av födelsenumret kan kontroll
ske att vederbörande icke är upptagen i spärrlistan. Födelsenumret kan
även användas för all övrig registrering och gör därigenom särskilt kundnummer
överflödigt samt möjliggör en enkel registrering av inköpen medelst
hålkortsmetod. Föreskrift att köparen skall avlämna undertecknad
rekvisitionsblankett vid varje inköp ger möjlighet till kontroll av köparens
identitet genom jämförelse mellan namnteckningarna på legitimationshandlingen
och rekvisitionsblanketten.

Åv de båda nu nämnda kraven på legitimationshandlingen är det på uppgift
om födelsenummer ovillkorligt. Genomförbarheten av detta registreringssystem
är helt beroende av möjligheten att registrera inköpen och verkställa
slagning i spärrlistan med ledning av ett nummer. Därest cj födelsenumret
kommer till användning, måste ett särskilt nummerregister uppläggas, vilket
för med sig krav på dels central förhandsregistrering av alla köpare (efter
ansökan eller anmälan), dels ett särskilt bevis om inköpsrätt och kundnummer
att uppvisas vid varje inköpstillfälle. Därmed skulle förutsättningarna
för detta organisationsalternativ icke längre gälla. Man måste därför
utgå från att födelsenumret användes för kontroll i spärrlistan och registrering
av inköpen oberoende av om medborgarkort utfärdas eller ej.

Födelsenumret finnes på varje persons plåt i registret hos länsbyråerna
för folkbokföringen. Vidare finns det på åtskilliga avtryck av dessa plåtar
(t. ex. i avtryclcskortsregistret hos pastor, på skattsedlar, i röstlängden, inantalslängdcn
otc.). Det torde alltså finnas goda möjligheter att i annan ordning
än genom medborgarkort förebringa legitimation med uppgift om fö -

268

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

delsenumret. Dessa möjligheter synes komma att avsevärt ökas, sedan födelsenumret
mera allmänt trängt igenom som medel för identifiering.

Vad beträffar det andra kravet på legitimationshandlingen, nämligen bestyrkt
namnteckning, synes detta icke böra göras ovillkorligt.

Föreskriften att köpare skall avlämna undertecknad rekvisition förutsätter
att den som obehörigt utnyttjar annans legitimationshandling också
måste förfalska dennes namnteckning. Att detta är straffbelagt kan lämpligen
påpekas på blanketten. Obenägenheten för en sådan handling torde
vara så stark att relativt få personer torde vara beredda till den. I de" fall då
köparen är känd för butikspersonalen är dessutom kravet på legitimation
för namnteckning orimligt. Det bör här påpekas att man enligt nuvarande
praxis kan genom företeende av flyttningsbetyg eller åldersbetyg (utan
namnteckning) fa ut postens legitimationskort. Körkortet är icke försett med
namnteckning men gäller likväl som legitimation vid lyftande av mvcket
stora penningsummor hos postverket. Fotografiet på körkortet är ofta värdelöst
ur legitimationssynpunkt.

Krav på bestyrkt namnteckning på legitimationshandlingen (eller ev. på
annan samtidigt företedd identitetsuppgift) synes alltså böra ställas endast
i vissa speciella tall, t. ex. då okänd kund vill göra anmärkningsvärt stort
inköp eller kunden eljest genom sitt uppträdande väcker misstanke om att
söka göra illegitima inköp.

Mot bakgrunden av dessa överväganden anger kommittén några legitiinationshandlingar,
som kan komma i fråga.

Flyttningsbetyg (i Stockholm), åldersbetyg. Dessa kommer att förses med
uppgift om födelsenummer. Intill dess så sker, kan pastor lätt på begäran
införa uppgift härom. Anledning att fordra bestyrkt namnteckning vid företeende
av sadan handling synes ej finnas, då man med användande därav
kan få ut andra legitimationshandlingar, t. ex. postens identitetskort.

Pass. Passformuläret tastställes av chefen för inrikesdepartementet. Om
formuläret i framtiden fastställes på sådant sätt att födelsenumret införes,
vilket inte torde få anses uteslutet, erbjuder sig bär en fullgod legitimation.

Körkort. Vid utfärdandet av nya körkort kan födelsenumret lätt införas i
samband med det obligatoriska angivandet av födelsedatum, eftersom födelsenumret
skall finnas i körkortssökandens åldersbetyg och därifrån införes
i körkortsregistret.

Postens identitetskort utfärdas enligt internationella bestämmelser, som
angiver vilka uppgifter som skall finnas i kortet. I dessa finnes dock en
klausul, som säger att varje land äger medtaga de uppgifter i kortet, som
är erforderliga för den inrikes posttrafiken. Uppgifter kan därför möjligen
medtagas med åberopande av denna klausul. Värdet av postens identitetskort
torde avsevärt ökas, om det kompletteras med födelsenummer.

Skattsedel el. dyl. handling (t. ex. skattekort eller utdrag av röstlängd),
som innehåller uppgift om födelsenumret, synes vara fullt tillräcklig endast
då köparen är känd och legitimationen endast behöver avse födelsenumret.
Sådan handling bör emellertid ha stort värde i kombination med t. ex. körkort,
om detta icke innehåller födelsenumret.

Avtryckskort av folkbokföringsplåten. Under förutsättning att medborgarkort
icke utfärdas, har tidigare övervägts bl. a. att utsända avtryckskort av
folkbokföringsplåten till alla medborgare. Detta avtryckskort skulle emellertid
icke komma att hållas aktuellt genom anteckningar om ändrade förhållanden
(t. ex. vid giftermål, namnbyte, flyttning) utan skulle huvudsakligen
tjäna som en information för vederbörande om bl. a. födelsenumret. Om
detta kort gives en lämplig utformning och förses med namnteckning, torde

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

269

det kunna användas som legitimation för förevarande ändamål även av
person, som icke är känd för butikspersonalen.

För den, som icke innehar pass, körkort eller annan ovan nämnd handling
men vill utan större kostnad ha en för rusdrycksinköp giltig legitimationshandling
med längre varaktighet än ett åldersbetyg, bör det finnas en
möjlighet att hos folkbokföringsmyndighet (pastor eller länsbyrå) rekvirera
avtryckskort, vilket bör utformas så att det kan godtagas såsom legitimation
för här avsett ändamål (t. ex. vara försett med namnteckning).

Vid inköp avlämnar köparen egenhändigt undertecknad rekvisition försedd
med uppgift om önskad kvantitet spritdrycker resp. vin eller starköl.
Legitimationshandlingen uppvisas. Vederbörande funktionär kontrollerar i
en spärrlista att den köpande icke är spärrad och — om legitimationshandlingen
är försedd med namnteckning — alt namnteckningarna överensstämmer,
samt antecknar eller markerar enligt »mark sensing-metoden»1 på
rekvisitionen med ledning av legitimationshandlingen födelsenummer och
ev. en sifferbeteckning för kyrkobokföringskommunen (den sistnämnda
endast då detaljerad statistik önskas).

Den som gör inköp för annans räkning skall förete uppdragsgivarens rekvisition
eller fullmakt från denne att underteckna rekvisitionen samt i båda
fallen uppdragsgivarens legitimationshandling. Vid lörsändning på rekvisition
skall identifieringskontrollen göras av den som slutligt utlämnar varan
till rekvirenten.

Utlänning, som tillfälligt vistas i riket, får göra inköp mot uppvisande
av pass. I stället för födelsenummer antecknas på rekvisitionen passets
nummer och köparens nationalitet. Grannländernas befolkning, vilken numera
är befriad från skyldigheten att inneha pass, skulle på annat sätt
få styrka namn, nationalitet och födelsedatum.

Beträffande rekvisitionernas bearbetning anför kommittén.

Till registreringscentralen inkomna rekvisitioner hålkortsbehandlas. Rekvisitionerna
insorteras därvid maskinellt i ett register uppställt efter födelsenummer.
Detta register kommer sålunda att bestå enbart av rekvisitionsblanketterna
sorterade så att samtliga blanketter för en och samma köpare
förvaras tillsammans. Denna sammansortering kan vid behov ske inom 10
dagar efter inköpet.

Rekvisition från utlänningar sorteras efter nationalitet och passnummer
(födelsedatum).

Vid förfrågan från nykterhetsnämnd angående en persons inköp framtages
dennes rekvisitioner samt upprättas maskinellt en summerad inköpstablå.
Denna tablå översändes (ev. tillsammans med rekvisitionerna) till vederbörande
nykterhetsnämnd. I registret insätles ett summakort i stället lör
de uttagna rekvisitionerna. En expedition av detta slag kan göras omgående
samma dag. Även polismyndighet bör ha rätt att rekvirera inköpsuppgift. I
så fall bör emellertid kopia på uppgiften sändas till länsnykterhetsnämnden.

Spärrlistan tryckes centralt en gång i månaden på grundval av från länsnykterhetsnämnderna
erhållna uppgifter. Spärrlistan, som beräknas kom 1

Denna metod innebär att på rekvisitionen finnes för varje siffra i folkbokföringsnumret en
kolumn med förtryckta siffror (0—9). I stället för att skriva varje siffra markeras i varje kolumn
erforderlig siffra.

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ma att omfatta 50 000 personer, innehåller endast födelsenummer samt
första bokstaven i efternamnet.

I de undantagsfall då begränsad inköpsrätt anses böra komma till användning,
föreslår kommittén följande förfarande.

Länsnykterhetsnämnden bestämmer den kvantitet spritdrycker (och vin),
som vederbörande konsument får inköpa per månad (eller vecka), samt en
viss utminuteringsaffär, där inköpen får äga rum. Konsumentens nummer
intages i spärrlistan och så snart denna distribuerats utmärkes i den bestämda
affärens exemplar att vederbörande har begränsad inköpsrätt, t. ex.
genom understrykning av numret med rött. Samtidigt upplägges minutkort
med uppgift om den tillåtna inköpskvantiteten. På kortet antecknas alla
inköp av den ransonerade varan (alltså ej vininköpen om dessa ej maximerats).
Vederbörande blir sålunda spärrad i samtliga övriga affärer. Genom
denna anordning kan ett särskilt inköpsbevis undvikas. Länsnykterhetsnämndens
beslut tillställes utminuteringsaffären och vederbörande konsument.
Den begränsade inköpsrätten gäller tills vidare, till dess länsnykterhetsnämnden
meddelat nytt beslut i ärendet, innebärande återgång till fri
inköpsrätt eller hel avstängning.

Kostnader.

Kostnaderna för kontrollstyrelsens befattning med frågor rörande alkoholbeskattningen
samt utskänkningen beräknas överslagsvis till 70 000 kr.
De centrala kostnaderna för riksbolaget har beräknats till 400 000 kr. årligen.

Kostnaderna för registreringen har kommittén (med utgångspunkt från
bl. a. 36 miljoner inköp per år och 100 000 rekvisitioner från nykterhetsnämnder)
beräknat till följande belopp.

Årslön till 61 befattningshavare inklusive arbetsledning vid regist -

reringscentralen .......................................... 366 000

Lokalkostnader för registreringscentralen ...................... 20 000

Rekvisitionsblanketter ........................................ 240 000

Maskinkostnader (hålkortsmaskiner) .......................... 71 000

Tryckning och distribution av spärrlista........................ 45 000

Kontorsmateriel och trycksaker................................ 10 000

Porton och telefonavgifter m. m. för registreringscentralen och di striktskontoren

vid befattning med inköpsregistreringen........ 40 000

Summa kr. 792 000

Kostnaderna för distriktsförvaltningarna beräknas till 2 miljoner kronor
årligen.

Kostnaderna för utminuteringsaffärerna beräknas till ungefär samma belopp
som för närvarande, d. v. s. sammanlagt cirka 15,2 miljoner kronor.

Den totala kostnaden för försäljningsorganisationen skulle således enligt
detta alternativ uppgå till 18,5 miljoner kronor.

I ovanstående kostnader, för vilka år 1949 tjänat som basår, har icke inräknats
några utgifter för skatter eller utgifter motsvarande de nuvarande

271

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

systembolagens kostnader för utskänkning genom allmänt restaurangbolag
eller annan överlåten utskänkning.

Alternativ 11 — 24 länsbolag.

Systembolagen bibehålies, men antalet reduceras till 24, omfattande vartdera
ett län; dock att Stockholms stad och Stockholms län skall ha gemensamt
systembolag. Köpare anknytes till visst bestämt utminuteringsställe
efter anmälan att han önskar inköpsrätt. Kundkontrollen knytes till det
utminuteringsställe vid vilket varje kund finns registrerad. Systembolagens
nuvarande befattning med utskänkningen bibehålies, varigenom systembolagen
alltså blir bärare av rättigheterna.

Systembolagen organiseras i stort sett såsom för närvarande med avseende
på bolagens antagande, val av styrelse m. m. Kontrollstyrelsen förutsättes
bibehålla tillsynen över bolagen.

Under förutsättning att de blivande försäljningsorganens huvudkontor
förlägges till residensstäderna, skulle de nuvarande systembolagen i Eskilstuna,
Norrköping, Västervik, Ystad, Lund, Hälsingborg, Uddevalla, Borås,
Skövde, Lidköping, Hedemora, Hudiksvall, Sundsvall, Sollefteå, Örnsköldsvik,
Skellefteå och Haparanda komma att indragas. Kommittén fogar härtill
den anmärkningen, att det inte är nödvändigt att förlägga bolagets huvudkontor
till residensstaden. Om hänsyn till lokaler eller kommunikationer
motiverar en annan förläggning bör detta undantagsvis kunna ske. Helst
bör dock systembolag och länsnykterhetsnämnd finnas på samma ort.

Inköps förf ar ande m. m.

Person, som önskar inköpa rusdrycker på visst utminuteringsställe inom
det försäljningsområde, där hans kyrkobokföringsort är belägen, avlämnar
skriftlig inköpsanmålan härom. Vid anmälningen skall kunden skriva
sin namnteckning på ett inköpskort, anordnat för anteckning av inköpta
kvantiteter spritdrycker och vin.

I anmälan lämnade personuppgifter kontrolleras med ledning av de register
som finns hos länsbyrån för folkbokföringen. Innan hänvisning sker
till utminuteringsaffär kontrolleras hos länsnykterhetsnämnden att hinder
inte föreligger för försäljning till personen i fråga.

Person som registrerats som kund tillställs ett häfte rekvisitionsblanketter,
försedda med födelsenummer eller annat kundnummer.

Gift kvinna förutsättes kunna bli registrerad som kund på samma sätt
som man eller ogift kvinna.

Vid inköp av rusdrycker avlämnar köparen egenhändigt undertecknad
rekvisition, försedd med uppgift om önskad kvantitet spritdrycker resp. vin
eller starköl (för köpare som inte medför rekvisitionsblanketthäftet tillhandahålls
på försäljningsstället allmän blankett, på vilken köparen bär
att anteckna sitt kundnummer). Namnteckningen kontrolleras mot inköpskortet.
På detta stämplas eller antecknas för hand datum för inköpet samt
kvantiteten inköpta rusdrycker.

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Person som fyllt 18 år äger göra inköp för annans räkning mot företeende
av uppdragsgivarens egenhändigt undertecknade rekvisition. Vid inköpet
skall ombudet anteckna sitt namn på rekvisitionen.

Medgivande till inköp inom annat systembolags område stämplas på ett
antal inköpsrekvisitioner gällande för viss sökande, sedan kontroll skett att
vederbörande inte spärrats på grund av nykterhetsanmärkning. För varje
stämplat rekvisitionsblad kan eventuellt en viss avgift uttas. När inköp
gjorts inom annat systembolags område översänds använd relcvisitionsblankett
till hemortsbolaget.

Rusdrycksförsäljningen till utlänningar ordnas på i stort sett samma sätt
som enligt alternativ I. Rekvisitionsblanketter från utlänningar som köpt
mot pass eller annan legitimationshandling översänds liksom nu till systembolaget
i Stockholm för registrering.

Arbetskraft för registreringen.

Vid beräkningen av behovet av arbetskraft för de med registreringen förenade
arbetsuppgifterna har kommittén utgått från att fyllerirapporter och
andra handlingar som belyser en persons nykterhetsförhållanden bör samlas
hos nykterhetsvårdsorganen. Inköpsregistreringen däremot bör handhas av
försälj ningsorganet.

Systembolaget bör fortfarande handha registreringen av inköpen genom
insortering i portföljer av från butikerna överlämnade inköpskort, som förbrukats
eller på vilka viss större kvantitet inköpts. På framställning av nykterhetsnämnd
skall systembolaget lämna uppgift om viss persons inköp genom
att tillhandahålla antingen vederbörandes inköpskort eller eventuellt utdrag
beträffande inköpen.

Rent rutinmässigt bör vidare butikspersonalen — i likhet med vad nu
är fallet — till systembolagets kontor (för vidare befordran till länsnykterhetsnämnden)
meddela anmärkningsvärda iakttagelser om kundkretsen och
dess inköp.

Med ledning av inhämtade uppgifter om arbetskraftens fördelning i april
1949 på olika arbetsuppgifter på motboksavdelningarna har behovet av arbetskraft
vid det föreslagna registreringsförfarandet beräknats. Kommitténs
jämförelse av arbetskraftsbehovet enligt nuvarande och föreslagen ordning
ger vid handen, att personalen på motboksavdelningarna skulle kunna
reduceras med 486 personer eller från 616 till 130.

Den ovan beräknade starka reduceringen av systembolagens personal
torde till någon del även komma att inverka på de kamerala avdelningarnas
arbetsuppgifter genom att exempelvis arbetet med uträkning av löner in. in.
minskas. Kommittén har dock på denna punkt inte ansett sig kunna göra
några beräkningar rörande arbetsbesparingarna utan inskränker sig till ett
allmänt påpekande av detta förhållande.

Vid sina överväganden beträffande behovet av butikspersonal har kommittén
funnit, att den nuvarande butikspersonalen i stort sett torde vara
tillräcklig för det med expedieringen och anteckningen av inköpen förena -

273

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

de arbetet, under förutsättning att omsättningen icke kommer att avsevärt
öka. Enär butikspersonalen beräknas i viss omfattning bli tagen i anspråk
för att lämna inköpsuppgifter åt länsnykterhetsnämnderna har dock kommittén
räknat med att den nuvarande personalen skulle behöva förstärkas
med 50 personer. Denna utökning beräknas kunna ske genom överflyttning
av personal från de nuvarande motboksavdelningarna till utminuteringsaffärerna.

Kostnader.

Beträffande kostnaderna för kontrollstijrelsens befattning med systembolagsförvaltningen
förväntar kommittén en viss minskning genom att den
individuella utminuteringskontrollen slopas och genom minskningen av bolagens
antal till 24. Någon närmare beräkning angående storleken av dessa
kostnader har inte gjorts, utan desamma har överslagsvis uppskattats till
i runt tal 300 000 kronor.

Systembolagens centrala förvaltningskostnader, exklusive kostnader för
understöd och pensioner, kostnader för kontrolldelegationerna samt kostnader
för den individuella utminuteringskontrollen beräknas uppgå till 3,2 miljoner
kronor.

Kostnaderna för utminuteringsaffärerna (löner, hyror, värme, underhåll
och reparationer, utgifter för den kostnadsfria försändningen, emballage
m. m.) beräknas uppgå till ungefär samma belopp som för närvarande,
d. v. s. sammanlagt ca 15,2 miljoner kronor (år 1949).

De årliga kostnaderna för den föreslagna registreringen av kundkretsen
och dess inköp samt kostnaderna för ökning av utminuteringsaffärernas
personal har kommittén överslagsvis beräknat till följande belopp.

Årslön till 180 befattningshavare (i medeltal 6 000 kr. per befattnings -

havare) ..................................................... 1 080 000

Lokalkostnader................................................ 100 000

Kontorskostnader:

Kontorsmateriel o. trycksaker......................... 150 000

Rekvisitionsblanketter................................ 100 000

Telefonavgifter...................................... 20 000

Portokostnader...................................... 50 000 320 000

Kostnader för statistiska undersökningar rörande konsumtionsutveck lingen.

..................................................... 100 000

Summa kr. 1 600 000

Enligt ovanstående skulle de totala kostnaderna för systembolagsförvaltningen
komma att uppgå till ca 20,3 miljoner kronor.

I dessa kostnader, för vilka 1949 tjänat som basår, har icke inräknats
utgifter för utskänkning genom allmänt restaurangbolag och för övrig
överlåten utskänkningsrörelse, utgifter för fastighetsrörelsen och utskylder.

18 Dihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 151.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Vid beräkningen av systembolagens centrala förvaltningskostnader har
kommittén utgått från följande verkningar av minskningen av bolagens antal
från 41 till 24.

17 direktörsbefattningar och kamrerarebefattningar skulle kunna indragas.
(Av kamrerarebefattningarna är dock åtta endast halvtidsbefattningar,
eftersom kamreraren samtidigt är kontrollföreståndare.) Av de cirka 40 befattningshavare
vid de 17 bolagen, som är sysselsatta med kameralt arbete,
torde överslagsvis ett 20-tal behövas för att förstärka personalen hos de
huvudkontor, som kommer att övertaga de indragna bolagens arbetsuppgifter.

De arliga besparingar, som skulle uppstå i systembolagens förvaltningskostnader
genom den ifrågasatta nedskärningen av systembolagens antal,
kan beräknas till följande belopp.

Styrelse-, revisors- och siffergranskningsarvoden .............. 100 000

Löner till bolagens direktörer ................................ 270 000

Löner till befattningshavare på de kamerala avdelningarna . . 280 000

Hyror m. in................................................. 37 000

Utdelning till aktieägare...................................... 8 500

Frakt- och transportkostnader ................................ 47 OOO

Kontorskostnader ........................................’ [ 33 qqq

Övriga kostnader ............................................ Q3 qqq

Summa kr. 838 500

Valet mellan alternativen.

Kommittén anför.

Alternativ I är enkelt och relativt billigt. Det ger de önskade möjligheterna
till avstängning och registrering med den minsta kostnaden och med den
minsta användningen av arbetskraft. Rätten till inköp utan förhandsanmälan
tar bort varje form av inköpssuggestion. Riksinköpsrätten är i de större
städerna och för dem som ofta byter vistelseort av stor betydelse ur bekvämlighetssynpunkt.
Genom att viktiga nykterhetspolitiska uppgifter överflyttas
på länsnykterhetsnämnderna måste dessa utbyggas på ett sätt som ger
dem större auktoritet och gör dem bättre skickade att fylla sina uppgifter
i fråga om nykterhetsvården.

En nackdel med alternativ I är att riksspärrlistan måste bli tämligen omfattande
och att man därför måste räkna med en viss tidsutdräkt från beslutet
om avstängning till dess vederbörande kommer in i spärrlistan. Brådskande
spärrar kan emellertid lätt anordnas i utminuteringsaffären eller -affärerna
på den plats, där vederbörande är bosatt. Risken för fel i spärrlistan
torde genom en kontrollanordning kunna nedbringas till ett minimum.

Alternativ II innebär att den nuvarande organisationen i större utsträckning
bevaras och därmed att det finns större möjligheter att eventuellt återgå
till individuella försäljningsrestriktioner. Vidare innebär alternativ II att butikspersonalen
får större möjligheter att göra iakttagelser beträffande kundkretsen.
Om butikerna inte göres alltför stora, får personalen en viss kännedom
om kunderna, som kan vara värdefull ur nykterhetsvårdssynpunkt. Då
möjligheterna vid fri inköpsrätt är stora att få inköp registrerade på andra
pei soner kan en viss övervakning av köparna genom försäljningsorganet
vara önskvärd. En sådan skulle lättare kunna anordnas enligt alternativ II.

En nackdel med detta alternativ är att det förutsätter eu mera personalkrävande
och dyrbar registrering än alternativ I. De uppgifter som skulle

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

åläggas länsbolagen torde inte i och för sig motivera styrelser och kanslier
av den omfattning som det här är fråga om. Om systembolag av den nuvarande
typen skulle kvarstå, skulle de vidare ta i anspråk personal och pengar,
som skulle behövas för att upprusta nykterhetsvårdsorganen. Reformens
konsekventa genomförande i praktiken skulle stöta på allvarliga hinder, om
den i alltför hög grad anknytes till den nuvarande organisationen. På större
orter, där kundkretsen i varje affär är stor, blir fördelen med hänvisningen
till viss affär ganska liten. På mindre orter åter finns endast en utminuteringsaffär.
Där uppnås en viss kontrollmöjlighet äATen med riksinköpsrätt.

Kommittén erinrar om den förut omtalade anordningen, att lata motboksinnehavare
i några av storstäderna göra inköpen i flera olika affärer, synes
tyda på att man i den nuvarande systembolagsorganisationen inte anser bundenhet
till särskild affär ha större värde. Kommittén fortsätter.

Vid avvägningen av skälen för och emot de båda alternativen har kommittén
stannat för att i första hand rekommendera alternativ I. Den anser
att de nya principerna bäst kan genomföras genom en i grunden förändrad
organisation. Fördelarna med alternativ II betraktar kommitténs majoritet
som obetydliga och osäkra. De kan inte anses motivera de avsteg från de
nya principerna för nykterhetsvård och försäljningskontroll samt de ökade
kostnader som de medför. I stort sett torde möjligheterna att kontrollera
missbrukarna bli desamma med båda alternativen. Att välja alternativ II,
som kostar ca 2 milj. kronor mera om året, synes då inte försvarligt.

Registrering av inköp samt avstängning av missbrukare.

Kommittén har såsom framgår av avsnittet om organisationen räknat
med att inköpen skall registreras. Kommittén säger härom.

En registrering synes vara av värde genom att den medger ett sådant
statistiskt studium av konsumtionsutvecklingen som är nödvändigt för att
bedöma faktorerna bakom utvecklingen och ge ledning för det nykterhetspolitiska
handlandet. I detta fall bör den bli mera rättvisande än motbokskontrollen,
vars konstruktion med bestämda tilldelningsklasser i förening
med de talrikt förekommande överlåtelserna suddar ut skillnaderna i verklig
konsumtion. Åtminstone under de närmaste åren efter motbokssystemets
avskaffande synes det vara värdefullt att kunna följa konsumtionsutvecklingen.
Registreringen bör vidare kunna användas för att vid behov
ge nykterhetsvårdsorganen uppgifter om viss persons inköp. Detta kan
vara av betydelse i utredningsarbetet, då det gäller att bedöma en persons
skötsamhet under en längre "tidsperiod. Erfarenheten får visa, hur stor betydelse
denna möjlighet kommer att få för nykterhetsvården. Skulle det
visa sig att denna inte är stor, kan naturligtvis registreringen lätt avskaffas
eller förenklas vid en senare tidpunkt. Om registreringen nu skulle avskaffas
helt och hållet, torde det däremot vara betydligt svårare att återinföra
den vid den framtida tidpunkt, då man eventuellt åter skulle anse sig behöva
den. Självfallet bör den ges en sådan utformning att den blir så litet
besvärande som möjligt för allmänheten och så billig som möjligt för det
allmänna utan att nödvändiga effektivitetskrav eftersättes.

I fråga om avstängning av missbrukare från inköpsrätt framhåller kommittén,
att en sådan åtgärd kan synas vara tämligen meningslös, om försäljningen
till övriga medborgare är obegränsad. När kommittén det oak -

276

Kungi. Maj:ts proposition nr 151.

tat föreslår att avstängningen bibehålies så är det för att den bör dels vara
en opinionspåverkande åtgärd, dels ingå som ett led i nykterhetsvården och
dels kunna tillgripas som en reaktion mot olaga försäljning. Kommittén
anför bl. a.

Rätten att inköpa sprit bygger på ett förtroende till köparens skötsamhet.
Om detta förtroende missbrukas bör samhället på något sätt reagera.
Även om delta ingripande i åtskilliga fall inte skulle ha någon större verkan
på dem mot vilka åtgärden riktas, så har det ändå en viss allmänpreventiv
betydelse. Det bör i detta sammanhang observeras att avstängningen
enligt kommitténs förslag inte skall kunna ske på andra grunder
än alkoholmissbruk och olaga handel, t. ex. överlåtelser till ungdom eller
missbrukare. De nu existerande sociala avstängningsgrunderna skall försvinna.
Även om det är praktiskt att t. ex. hota en försumlig barnafader
med indragning av motboken, så är en sådan åtgärd enligt kommitténs
mening främmande för nykterhetslagstiftningens syften. Resultatet av den
föreslagna ordningen blir att avstängningen vänder sig mera direkt mot
alkoholmissbruket och därför kan räkna med större lojalitet än systembolagens
nuvarande inskränkningar, vilka i vida kretsar torde uppfattas
mera som olyckshändelser, vilka vem som helst kan råka ut för, än som speciellt
nykterhetsvårdande ingripanden. Under det att ogillandet av dem
som överlåter motbokssprit är svagt eller obefintligt, eftersom bolagens
kvantitetsbegränsningar ofta saknar samband med missbruk, kan med de
nya törsäljningsregler, som kommittén föreslår, överlåtelserna i högre grad
än nu väntas komma att bli föremål för ogillande. De överlåtelser som samhället
har anledning att kraftigt ingripa mot gäller två typfall: överlåtelser
till de relativt få utpräglade missbrukare som är avstängda samt till
ungdomar utan inköpsrätt. Sådana överlåtqlser bör vara belagda med
strängare straff än vanliga överlåtelser.

I undantagsfall ifrågasätter kommittén, att en begränsning av inköpsrätten
till viss kvantitet bör kunna komma i fråga. I flertalet fall, där en
sådan åtgärd kan vara aktuell, bör det dock vara tillräckligt med en överenskommelse
mellan missbrukaren och den kommunala nämnden, anser
kommittén. Brytes en sådan överenskommelse dller bedömes förutsättningarna
för att den skall hållas vara små, torde i det övervägande antalet
fall ett totalt inköpsförbud böra meddelas.

I fråga om förutsättningarna för en avstängningsåtgärd anför kommittén.

Avstängning bör inte tillgripas som en automatisk reaktion på t. ex. en
fylleriförseelse utan endast när den kan anses motiverad för att hjälpa
alkoholmissbrukaren att avstå från spriten. Som redan nämnts kan en
bestämmelse i övervakningsvillkoren eller enbart en frivillig överenskommelse
att låta bli att köpa sprit vara en fullt tillräcklig åtgärd. Det väsentliga
är ju att missbrukaren inte dricker sprit. I detta sammanhang bör också
påpekas att registreringen inte är avsedd att användas som efterkontroll
av den typ som tillämpades i Göteborg under Andréesystemet, där inköp
över en viss storlek alltid medförde ingripanden. Enligt kommitténs mening
bör avstängning aldrig ske enbart på grund av stora inköp i och för
sig. Däremot bör inköp, som kan tyda på missbruk eller olaga försäljning,
rapporteras till vederbörande nykterhetsnämnd av försäljningspersonalen
och registreringsmyndigheten i den mån de upptäckes. Det blir då

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

nykterhetsnämndens sak att föranstalta om utredning, varvid även inköpen
beaktas. Likaså kan nämnden infordra uppgift om inköpen i samband
med utredning om alkoholmissbruk som nämnden på ett eller annat sätt
fått kännedom om. Men det är inte meningen att på omvägar införa en
månadsranson genom att automatiskt ingripa mot alla som köper över en
viss mängd. Det kan tilläggas att avstängningen av missbrukare från inköp
visade sig ha en viss effekt under Andréesystemet i Göteborg och vid
införandet av det nuvarande finska systemet. Det är inte osannolikt, att
minskningen av konsumtion och fylleriförseelser i början av AB Stockholmssystemets
verksamhet till stor del berodde på att missbrukarna avstängdes.

Allmänna kostnadsberäkningar.

Kostnaderna för den samhälleliga nykterhetspolitiken fördelar sig på försäljningsorganisation,
öppen nykter hetsvård, sluten nykterhetsvård och nykterhetsupplysning.

Att upprätta en fullständig kostnadstablå för alla nykterhetspolitiskt motiverade
åtgärder är inte möjligt. I åtskilliga fall kan dessa inte särskiljas
från andra verksamhetsgrenar. Detta gäller bl. a. sjukvården. I fråga om
förslag till framtida utgifter måste också hänsyn tagas till ändringarna i
penningvärdet. De av kommittén i olika sammanhang föreslagna kostnaderna
eller anslagen måste självfallet räknas om efter den prisnivå som råder,
då förslagen kan komma att genomföras. Med dessa reservationer lämnar
kommittén följande sammanställning över de nuvarande och de beräk -

nade kostnaderna för försäljningsorganisationen	och nykterhetsvården.
	Kostnader	Beräknade kostnader i 1950
	angivet är	års penningvärde
		Alt. I	Alt. II
Kontrollstyrelsen (1949)1 ............	340 000	70 000	300 000
Socialstyrelsen (1949/50)1............	120 000	300 000	300 000
Systembolagen (1949) resp. riksbolaget	25 770 000	218 400 000	220 000 000
Därav registrerings- och kontrollkost-
nader ..........................	5 800 000	800 000	1 600 000
Länsnykterhetsnämnderna (1949/50) ..	360 000	1 330 000	1 230 000
Kommunala nykterhetsnämnder (1949)3	2 220 000	45 540 000	45 540 000
Därav staten......................	320 000	4 4 430 000	44 430 000
kommunerna................	1 900 000	1 no 000	1 110 000
Nykterhetsupplysning (1949)........	490 000	1 230 000	1 230 000
Därav Centralförbundet för nykter-
hetsundervisning (inkl. anslag till
föreläsningar och film) ..........	240 000	575 000	575 000
Nykterhetsverksamhet i övrigt......	250 000	590 000	590 000
Teoretisk alkoholforskning..........	—	05 000	65 000
Summa kr.	29 300 000	26 870 000	28 600 000

1 Kostnader för nykterhetsfrämjande åtgärder.

2 Under de första åren dessutom vissa övergångskostnader.

8 Kostnaderna för sluten vård frånräknade.

4 Efter fullständig utbyggnad. Under de första åren mindre belopp.

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Enligt tablån skulle nykterhetskommitténs förslag fullt genomfört innebära
en besparing för det allmänna på ca 2,4 milj. kr. (enligt alternativ II
0,7 milj. kr.) i 1950 års penningvärde. För de första åren blir besparingen
större, då den kommunala nykterhetsvården först så småningom kan beräknas
bli fullt utbyggd. Från besparingarna under de första åren avgår dock
vissa övergångskostnader. Det är emellertid tydligt att beräkningen inte kan
vara exakt. På grund av penningvärdesförsämringen måste kostnaderna i
framtiden på flera punkter bli betydligt större. Detta gäller antingen nuvarande
eller föreslagen ordning skall råda. Att exakt förutsäga besparingens
storlek är därför ogörligt.

Den angivna besparingen gäller totalt för de samhälleliga utgifterna. Då
kommittén föreslår att en betydande del av kommunernas utgifter för nykterhetsvård
skall överflyttas till staten, blir besparingen för statsverket betydligt
mindre, uppskattningsvis 1,6 milj. kr. Om alternativet med länsbolag
i stället för riksbolag väljes, skulle utgifterna för statsverket i stället öka
med ca 100 000 kr. medan kommunernas besparing enligt båda alternativen
skulle bli 0,8 milj. kr.

Övergångskostnader.

Omorganisationen berör inom kontrollstyrelsen den i det föregående nämnda
personalen på styrelsens första byrå och inom systembolagen —■ förutom
de 41 direktörerna — personalen på motboks- och kamerala avdelningarna.
De fast anställda befattningshavarna på dessa avdelningar uppgick i oktober
1949 till sammanlagt 682 personer.

I juridisk mening är systembolagspersonalen att anse som privat anställd.
I vissa avseenden har den dock en ställning motsvarande statstjänstemännens.
Med hänsyn till sina arbetsuppgifter utgör systembolagspersonalen
ett exempel på offentlig förvaltning genom enskilda. Systembolagens personal
står i starkt beroende av kontrollstyrelsen. Denna myndighet har uppsikt
över handläggningen av personalärenden samt avgörande inflytande vid
tillsättande av högre befattningar inom bolagen. I

I fråga om de befattningshavare inom kontrollstyrelsen, som beräknas bli
övertaliga genom omorganisationen, säger kommittén, att de torde kunna
beredas likvärdiga anställningar inom riksbolagets huvudförvaltning eller
inom socialstyrelsen om organisationen sker enligt alternativ I. Huruvida
några av de till styrelsen knutna ordinarie tjänstemännen kommer att utbyta
sin statliga tjänst mot befattningar inom det nya riksbolaget måste bli
beroende av om de förklarar sig villiga härtill eller ej.

Sker omorganisationen enligt alternativ II, d. v. s. med bibehållande av
ett systembolag i varje län, kommer åtskilliga av första byråns ärenden att
ligga kvar inom kontrollstyrelsen, som fortfarande blir tillsynsmyndighet
lör systembolagen. Vissa uppgifter, t. ex. förandet av straffregistret, överflyttas
dock till socialstyrelsen. Den personal inom kontrollstyrelsen, som
sysslat med ifrågavarande ärenden, torde komma att överföras till nämnda
ämbetsverk.

279

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Någon egentlig förändring av sijstembolagspersonalens ställning har icke
ägt rum sedan omorganisationen i slutet av trettiotalet fi’amhaller kommittén.
Alltjämt gäller sålunda, att några allmänna rättsregler inte kan åberopas
till stöd för ett yrkande om gottgörelse åt dem, som genom den ifrågasatta
omorganisationen skulle förlora sin anställning. Kommittén fortsätter.

Däremot synes den uppfattningen redan tidigare ha vunnit allmän anslutning,
att gottgörelse av billighetsskäl borde utgå till den del av personalen,
som stadigvarande erfordrats inom den nuvarande organisationen men som
på grund av omorganisation förlorar sin anställning. Såväl rusdryckslagstiftningsrevisionen
som av besparingsberedningen tillkallade sakkunniga har
givit uttryck för denna uppfattning, vilken också godkänts av riksdagen i
samband med 1937 års reform. Nykterhetskommittén utgår från att samma
principer skall vara vägledande vid den nu föreslagna reformen och att omorganisationen
genomföres med tillgodoseende av alla rimliga krav på hänsynsfull
behandling av den personal, som kan beräknas bli övertalig. Därvid
förutsätter kommittén att den nuvarande systembolagspersonalen i den utsträckning
det med tillämpande av vanliga kvalifikationskrav är möjligt beredes
anställning i den nya försäljningsorganisationen och inom länsnykterhetsnämnderna.
Det torde också vara anledning förvänta, att kommunerna
vid anställande av arbetskraft för sina nykterhetsnämnder skall finna det
ändamålsenligt att i viss utsträckning hämta personal från systembolagen,
som har erfarenhet från liknande arbetsuppgifter. Genom eu sådan överflyttning
av personal torde ökade garantier också kunna vinnas för att övergången
till den nya organisationen skall ske med största möjliga smidighet,
kommittén räknar även med att systembolagspersonalen skall isa sig intresserad
för en sådan överflyttning.

En överflyttning till andra organ synes emellertid inte kunna losa hela
avvecklingsproblemet. Kommittén har därför ansett sig böra räkna med att
man såsom vid genomförandet av 1937 års reform erbjuder vissa äldre befattningshavare
ett understöd fram till den ordinarie pensionsålderns inträdande
''(förtidspension). Hur stort detta understöd bör göras, har kommittén
inte ansett sig böra taga ställning till, utan torde det fa ankomma på en
närmare prövning, sedan den nya organisationen i detalj utformats. Vägledning
synes dessutom kunna erhållas av tidigare tillämpade principer.

För att ge en uppfattning om storleksordningen av dessa problem har
kommittén gjort vissa beräkningar angående personalens åldersfördelning
vid utgången av år 1953.

Kommittén finner, att vid genomförande av omorganisationen enligt alternativ
I — under förutsättning att intill omorganisationen ledigblivna befattningar
inte återbesätts med fast anställda befattningshavare — beräknas
den för registreringscentralen och distriktskontoren erforderliga personalen
kunna överföras från systembolagen. Storleken av den efter omorganisationen
övertaliga personalen beräknas komma att uppgå till 466. Vid genomförande
av omorganisationen enligt alternativ It beräknas under de för
alternativ I angivna förutsättningarna angående ordinarie anställning —
270 befattningshavare komma att bli övertaliga.

I fråga om avvecklingen av den övertaliga personalen anför kommittén.

Som en arbetshypotes bar man ansett sig kunna räkna med all ett 50-tal
befattningshavare hos systembolagen skulle kunna placeras såsom kansli -

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

chefer, konsulenter eller utredningsassistenter hos länsnykterhetsnämnderna
och de större kommunala nykterhelsnämnderna. Rekryteringen av denna
personal torde kunna ske från dels gruppen kontrollföreståndare och dels
gruppen beslutsättare och assistenter vid systembolagens motboksavdelningar.
Av befattningshavarna i biträdesgrad beräknas i runt tal 100 personer
kunna beredas arbete vid länsnykterhetsnämnderna och de större kommunala
nykterhetsnämnderna. Sistnämnda antal torde vid omorganisation enligt
alternativ I kunna sättas något högre eller till ca 130. De övertaliga
systembolagsdirektörerna torde kunna placeras på olika befattningar inom
riksbolaget och även i vissa fall som kanslichefer vid länsnykterhetsnämnderna.

Sker omorganisationen enligt alternativ I beräknas ca 200 befattningshavare
kunna placeras inom det nyorganiserade riksbolagets distriktskontor
och å registreringscentralen samt ca 180 inom nykterhetsvårdsorganen. För
att de efter dessa omplaceringar övertaliga befattningshavarna vid systembolagen
(ca 290 personer) skall kunna avvecklas genom förtidspensionering,
erfordras att denna omfattar de sex högsta åldersgrupperna bland direktörer,
kamrerare och kontrollförestandare och de 9 högsta åldersgrupperna
bland övriga befattningshavare på systembolagens huvudkontor. Kostnaderna
för en dylik förtidspensionering beräknas under första året efter
omorganisationen komma att uppgå till ca en miljon kronor men sjunker
därefter successivt för att efter år 1962 helt försvinna. Härvid har antagits
att befattningshavarna fram till den ordinarie pensionsåldern skall åtnjuta
en något förhöjd pension.

Under förutsättning att alternativ II väljes, torde ungefär 400 personer
kunna beredas anställning inom de nyorganiserade systembolagen samt ca
150 personer inom nykterhetsvårdsorganen. För att återstående "befattningshavare
(ca 120 personer) skall kunna avvecklas genom förtidspensionering,
erfordras att denna omfattar de 3 å 4 högsta åldersgrupperna bland personalen
på systembolagens huvudkontor. Pensionskostnaderna under första
året efter omorganisationen torde komma att uppgå till ca 500 000 kronor
men sjunker därefter successivt för att efter 1957 helt försvinna.

Avslutningsvis understryker kommittén, att de i det föregående anförda
berakningarna närmast har karaktär av räkneexempel för att ange problemens
art.

Reservationer.

Herrar Englund och Waldemar Svensson samt fru Larsson ger ett bestämt
företräde åt alternativ II bl. a. med hänsyn till de möjligheter, som
butikspersonalen enligt detta alternativ har att göra observationer rörande
kundkretsens inköp. Reservanterna understryker, att man vid en så djupt
ingripande förändring i de materiella reglerna för försäljningen av rusdrycker,
som det i detta fall är fråga om, bör vid övergången begränsa ändringarna
i försäljningsorganisationen till vad som framstår som en tvingande
konsekvens av ändringarna i försäljningsreglerna. Denna övergång kan
nämligen väntas bli framgångsrikare, om den är anförtrodd åt personer inordnade
i sitt hittillsvarande arbetsförband och icke åt personer som samtidigt
Hyttas från ort till annan och/eller grupperas in i nya arbetsförband, vilkas
medlemmar är främmande för varandra. Organisationen bör i det prövande
begynnelseskedet kunna smidigt anpassas efter de behov, som tillämpning -

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

en avslöjar och i tveksamma fall icke i förväg bindas till en fast form. Av
denna anledning föredrager reservanterna att så litet som möjligt söka binda
den organisatoriska anpassningen till de nya försäljningsreglerna genom i
förväg fixerade regler utan i stället lämna erforderligt utrymme för övergång
i etapper under ständig anpassning till de erfarenheter, som under
denna övergång göres. Reservanterna framhåller, att man synes få ett tillförlitligare
material för en bedömning av den ändamålsenligaste framtida
organisationen och samtidigt den smidigaste formen för infogning av en del
av den vid spritransoneringens slopande överflödiga systembolagspersonalen
i det vidgade nykterhetsvårdsarbetet om omläggningen sker i följande ordning.

I försäljningsförfattningen föreskrives, att beredning av ärenden rörande
tillstånd till försäljning av rusdrycker skall som hittills och enligt alternativ
II handhavas av systembolag. Systembolag tillägges enligt alternativ
II motsvarande befattning med tillstånd rörande försäljning av Öl.

I organisatoriskt hänseende bibehålies den nuvarande systembolagsorganisationen
till en början oförändrad. I samband med ransoneringsbestämmelsernas
slopande får länsnykterhetsnämnden överta sådana lokalutrymmen
hos systembolaget i residensstaden (eventuellt hos annat systembolag
i länet, där anslutning till delta ur nykterhetssynpunkt finnes tjänligare)
som därigenom bli lediga.

Sedan sådan sammanflyttning ägt rum upptages till en början problemet
om registreringen under de nya förutsättningarna till omprövning. Bortfallet
av ransoneringen kommer att i nämnda hänseende betyda en avsevärd
besparing, men registreringen är redan nu ett kvantitativt betydande problem
inom de större nykterhetsnämnderna och måste bli det än mera inom
den framtida nykterhetsvården. Ett avgörande synes man därvid kunna
träffa utan föregående experiment: samtliga registerhandlingar som avse
en persons nykterhetsförhållanden bör finnas i ett register och i den mån
nykterhetsvård och försäljning handhaves av åtskilda organ antingen hos
nykterhetsvårdsorganet eller hos ett särskilt registreringsorgan fristående
från båda. I den mån ett särskilt försäljningsorgan för framtiden kommer
att handha registreringsuppgifter av nykterhetsvårdsnatur, synes de böra
begränsas till uppgifter som avse ett fåtal detaljer av vikt för bedömningen
av en persons konsumtions- och nykterhetsförhållanden.

I fråga om beredningen av ärenden angående tillstånd till utskänkning av
rusdrycker synes det reservanterna uppenbart, att de personer inom systembolagen,
som hittills handhaft frågor om överlåtelse av tillstånd till utskänkning
av rusdrycker, har större förutsättningar att bl. a. genomföra den nya
centraliserade beredning av ärenden rörande tillstånd till handel med Öl,
som enligt kommitténs förslag skall föregå ärendets överlämnande till länsstyrelsen
för slutlig omprövning och beslut, än funktionärer inom länsnykterhetsnämnden
som åtminstone till en början måste vara relativt främmande
för sådana spörsmål.

Fröken Valborg Svensson avstyrker registrering av inköpen.

Herr Utterström, som reserverat sig till förmån för motbokssystemets bibehållande,
har granskat vissa sidor i kommitténs båda alternativ. Därjämte

282

Kungl. Maj. ts proposition nr 151.

skisserar han hur han själv anser, att försäljningsorganisationen och kontrollen
borde ordnas under samma förutsättning, som legat till grund för de
av kommittén uppgjorda alternativen.

Vid sin granskning av alternativ I påpekar reservanten att icke någon
av de legitimationshandlingar, som kommittén föreslår, för närvarande är
försedd med födelsenummer. Innan de föreslagna handlingarna kan användas
måste de förses med sådant nummer. Detta kommer att kräva icke obetydliga
kostnader för såväl den enskilde som det allmänna. Åtskilliga praktiska
olägenheter kommer att uppstå, om de föreslagna legitimationshandlingarna
kommer att användas vid rusdrycksinköp. Härom säger reservanten.

De nuvarande motböckerna äro så konstruerade, att femtio inköp kunna
göras på dem, varefter de av vederbörande systembolag utbytas mot nya.
Irots att motböckerna sålunda ha relativt kort varaktighet och äro försedda
med speciellt slitstarka pärmar, förslitas de mycket starkt. Lika stor,
om icke större, förslitning måste man räkna med beträffande andra legitimationshandlingar.
De olika handlingsutställande myndigheterna komma
därigenom att åsamkas ett avsevärt arbete med utställande av nya handlingar
i stället för förslitna sådana.

Komma de av 1949 års uppbördssakkunniga föreslagna skattekorten till
utförande, bortfalla emellertid en del av de här framförda invändningarna
mot de föreslagna legitimationshandlingarna.

Reservanten påpekar, att förkomna legitimationshandlingar eller sådana
handlingar som tillhört avliden person kan utan större risk för upptäckt
användas obehörigen samt fortsätter.

Enligt det tänkta inköpsförfarandet skall kunden vid personligt inköp
avlämna en egenhändigt underskriven rekvisition samt uppvisa sin legitimationshandling.
Vederbörande funktionär skall därefter kontrollera, att kunden
icke är uppförd i spärrlistan, att namnteckningen överensstämmer med
legitimationshandlingens, i de fall där denna är försedd med egenhändig
namnteckning, samt anteckna eller markera kundens födelsenummer med
ledning av uppgifterna i legitimationshandlingen. Då födelsenumret alltid
innehåller nio (9) siffror, är funktionärens antecknande av detta nummer
tidsödande, vartill kommer att det uppenbarligen föreligger stor risk för
felskrivning. Att under de pressande förhållanden, varunder utminuteringspersonalen
måste arbeta under fredagar och lördagar, utföra denna anteckning
felfritt torde vara omöjligt utan personalökning eller avsevärd förlängning
av väntetiden för kunden. Slagningen i spärrlistan måste också
vara mera tidskrävande än slagningen i de nu befintliga utminuteringsregistren.
Även med beaktande av att instämpligen å motbokens stämpelblad av
den inköpta kvantiteten skulle bortfalla, torde expeditionstiden bli längre
än den nuvarande samt risken för fel bli avsevärt större.

De många fel vid anteckningen av de niosiffriga födelsenumren, som
måste uppstå, medföra också att registreringen av inköpen måste bli behäftad
med samma fel och således i många fall ge en missvisande bild av
en persons inköp. Värdet av registreringen måste därmed bli väsentligt minskat.

Vid en jämförelse mellan alternativ I och II synes det reservanten att
alternativ II har stort företräde, då det ger möjlighet till en relativt effektiv
efterkontroll och registrering.

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Beträffande alternativ II påpekar reservanten emellertid, att det kommer
att medföra icke oväsentliga kostnader att slopa den nuvarande registreringen
vid utminuteringsställena och ersätta den med inköpskort för
systembolagens i runt tal två miljoner kunder utökat med det icke obetydliga
antal, som torde tillkomma genom bortfallandet av den nu\ arande
prövningen och ålderstillämpningen.

Reservanten finner, att en viss registrering temporärt bör bibehållas som
en säkerhetsanordning under åren närmast efter en eventuell övergång till
fri inköpsrätt men att med hänsyn till registreringens tvivelaktiga värde det
synes föga välbetänkt att införa helt nya registreringsformer, såsom föreslagits
i såväl alternativ I som alternativ II. Den nuvarande registreringsformen
med motboken som tekniskt hjälpmedel bör därför bibehållas.

I detta sammanhang må jämväl erinras om herr Onsjös i nästföregående
avdelning refererade förslag att under en övergångstid behålla systembolagsorganisationen
och, med slopande av kvantitetsbegränsningarna, låta motbokssystemet
i övrigt kvarstå.

Yttranden.

Remissinstanserna har huvudsakligen uppehållit sig vid frågan huruvida
rusdrycksförsäljningen skall handhavas av ett riksbolag eller lokala systembolag,
spörsmålet huruvida länsstyrelserna, länsnykterhetsnämnderna eller
försäljningsorganet skall bereda ärenden angående utskänkningstillstånd
samt frågor beträffande registrering av inköp och avstängning av missbrukare.
Inställningen till de olika problemen är ganska splittrad. På några
punkter är dock tendensen klar. Det övervägande flertalet ställer sig avvisande
till den med alternativ I förbundna anordningen att länsnykterhetsnämnderna
skall förbereda tillståndsgivning beträffande utskänkningen.
Likaså uttalar man sig i de allra flesta yttrandena emot förslaget om registrering
av inköpen.

Organisationsalternativen.

Frågan om försäljningsorganens organisation har behandlats i ett 70-tal
yttranden. Av dessa uttalar sig något mer än hälften i huvudsak för alternativ
I, nämligen kontrollstyrelsen, statskontoret, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i fem län, länsnykterhetsnämnderna i nio län, Stockholms
stadsfullmäktige och nämnder, stadsfullmäktige i nio andra städer, nykterhetsnämnderna
i Göteborg och Malmö, Föreningen Sveriges landsfiskaler,
Sveriges storloge av IOGT, Nyktcrhetsorganisationcn Verdandi, Sveriges
centrala restaurangaktiebolag, Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen och Landsorganisationen.
Åtskilliga instanser föreslår emellertid modifikationer av
olika slag. Sålunda avstyrkes anordningen att länsnykterhetsnämnden skall
förbereda utskänkningstillstånd av en dryg tredjedel bland dem som i övrigt

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

uttalat sig för alternativ I. Hit kan hänföras kontrollstyrelsen, statskontoret,
tre länsstyrelser, fyra länsnykterhetsnämnder, stadsfullmäktige och nykterhetsnämnden
i Göteborg, stadsfullmäktige i Jönköping och IOGT. De härutinnan
anförda skälen återgives i avsnittet om rätlighetssystemet vid utskänkningen.
Även i fråga om försäljningens ordnande förekommer avvikelser
och ändringsförslag i stor utsträckning, främst beroende på inställningen
till frågorna om inköpsregistrering samt avstängning av missbrukare.

Alternativ II har förordats av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, tio länsstyrelser,
tolv länsnykterhetsnämnder, stadsfullmäktige i Karlskrona, Systembolagens
förtroendenämnd, Sveriges Hotell- och Restaurantförbund och
Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund. Även i dessa yttranden förekommer
yrkanden om jämkningar i kommitténs alternativ. Sålunda framför
länsstyrelserna i Älvsborgs och Gotlands län, stadsfullmäktige i Linköping
och törtroendenämnden tanken att permanent eller under övergångstiden
behålla motboken som tekniskt hjälpmedel.

Några remissinstanser förordar i likhet med reservanten herr Onsjö, att
nuvarande systembolagsorganisation och motbokssystem bibehålies under
en övergångstid med slopade kvantitetsbegränsningar. En redogörelse för
dessa uttalanden har redan lämnats i nästföregående avdelning.

De yttranden, som i stort sett oreserverat förordar alternativ
I, har i allmänhet helt kort — eller inte alls — motiverat sitt ställningstagande.
Bland dem kan nämnas länsmjkterhetsnämnden i Södermanlands
län som framhåller, att synnerligen starka skäl talar för riksbolagsorganisationen.
Systembolagsstyrelserna anses icke ha någon uppgift att
fylla. Länsmjkterhetsnämnden i Västerbottens län finner det värdefullt, att
den första beredningen av ansökningar om utskänkningstillstånd liksom den
kontinuerliga övervakningen av utskänkningsställena ålägges länsnykterhetsnämnderna,
medan länsnykterhetsnämnden i Kronobergs län understryker
värdet av den möjlighet till mekanisk registrering och kontroll, som
alternativ I erbjuder. Länsnykterhetsnämnderna i Kristianstads och Norrbottens
län påpekar, att alternativ II kan tänkas medföra samma suggestionsverkan
som det nuvarande försäljningssystemet. Stadsfullmäktige i Hälsingborg,
Jönköping och Kumla framhåller bland fördelarna med alternativ I,
att det ställer sig ekonomiskt fördelaktigare än alternativ II och att allmänheten
kommer att kunna betjänas betydligt smidigare än hittills. Landsorganisationen
uttalar, att mycket talar för alternativ I icke minst det faktum
att det beräknas kosta 2 miljoner kronor mindre än alternativ II.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag anser, att riksbolagsformen erbjuder
de större garantierna för en enhetlig och omdömesgill tillämpning av
försäljningsbestämmelserna, samtidigt som den är enklare och billigare än
länsbolagstormen. Om, såsom bolaget förutsätter, utminuteringens handhavande
under de närmaste åren i första hand skall präglas av en successiv
anpassning efter de ändrade förhållanden, som skapas genom den nya nykterhetsnämndsorganisationens
tillkomst, och i samband därmed av förenk -

285

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

lingar och lättnader i tillämpningen, är det av särskild vikt, att verksamheten
ledes av ett centralt organ med nödig överblick och auktoritet. Av
dessa skäl anser bolaget sig böra förorda, att utminuteringen organiseras i
överensstämmelse med alternativ I. Bolaget är medvetet om att detta under
den tid restriktionssystemet äger bestånd förutsätter en försäljningsorganisation
av ungefär nuvarande omfattning. Genom ett inordnande av de nuvarande
systembolagen i riksbolaget synes emellertid en ändamålsenlig övergångsform
kunna vinnas.

Bland de yttranden som —- bortsett från rättighetssystemet vid utskänkningen
—- förordar vissa modifikationer i alternativ I må i första
band nämnas kontrollstyrelsen. Denna ansluter sig helt till tanken på ett
riksbolag även för den händelse motbokssystemet bibehålies. Redan genom
bestämmelserna i den nuvarande rusdrycksförsäljningsförordningen har,
framhåller kontrollst yreisen, systembolagens självständighet starkt beskurits.
Systembolagen är i realiteten att betrakta mindre såsom självständiga
aktiebolag än såsom under kontrollstyrelsen lydande lokala förvaltningsorgan.
Denna beroende ställning kommer till uttryck såväl i fråga om systembolagens
ekonomiska förvaltning som beträffande den av bolagen utövade
sociala kontrollen över kundkretsen. De tidigare existerande lokala olikheterna
i fråga om tilldelnings- och avstängningsgrunder har numera utjämnats
genom av kontrollstyrelsen utfärdade enhetliga beslutsättningsregler, vilkas
tillämpning icke längre kräver den lokala förankring, som de nuvarande
systembolagsstyrelserna ansetts utgöra. Under de senaste åren har under kontrollstyrelsens
ledning vid systembolagen bedrivits ett omfattande rationaliseringsarbete,
som medfört betydande förenklingar beträffande såväl kontorsarbetets
olika detaljer som butiksarbetet. Härigenom har väsentliga besparingar
kunnat göras. Rationaliseringsarbetet har emellertid i väsentlig mån hindrats
av att många av de nuvarande systembolagen utgör alltför små förvaltningsenheter.
En sammanslagning av bolagen till ett riksbolag skulle därför öppna
stora möjligheter för ett fortsatt rationaliserings- och besparingsarbete.

Om motboksransoneringen bibehålies, räknar kontrollstyrelscn med behov
av ett något större antal distriktskontor än vid fri försäljning. Frågan om
antalet distriktskontor påverkas också, framhåller styrelsen, av det sätt, på
vilket rättighetssystemet för utskänkningen ordnas. Om riksbolaget blir bärare
av alla utskänkningstillstånd och får fungera såsom utredande organ i
hithörande ärenden, synes det enligt kontrollstyrelsens mening lämpligt att
man tills vidare utgår från att en organisation med sju distriktskontor skall
visa sig motsvara behovet.

Kontrollstyrelsen finner icke någon särskild anledning att överflytta det
vid styrelsen förda straffregistret till socialstyrelsen. Likaledes synes det
kontrollstyrelsen som om utarbetandet av statistiken över fylleriförseelser
även i fortsättningen bör kvarbliva hos styrelsen.

Mot det av kommittén föreslagna inköpsförfarandet anför styrelsen i stort
sett samma kritik som i herr Utterströms reservation.

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Statskontoret framhåller, att det icke synes tillrådligt, att enbart på det av
kommittén framlagda utredningsmaterialet rörande kostnaderna för de båda
organisationsalternativen, där år 1949 tagits som basår, draga några mera
bestämda slutsatser rörande det ekonomiska utfallet av en omorganisation
enligt de båda alternativen. Den av kommittén föreslagna arbetsfördelningen
mellan socialstyrelsen, kontrollstyrelsen och riksbolaget vid handläggningen
av olika rusdrycksförsäljningsärenden vinner icke stöd av ämbetsverket
som bl. a. anför.

En dylik splittring av närstående eller likartade ärendesgrupper å skilda
centralorgan framstår som föga rationell. Kontrollstyrelsen har sedan lång
tid tillbaka intagit en dominerande ställning i avseende å den centrala administrationen
av rusdrvcksförsäljningen, och det synes icke välbetänkt, att i
mera väsentlig grad rubba dess funktioner som tillsynsmyndighet på förevarande
område. Statskontoret kan följaktligen icke tillstyrka, att socialstyrelsen
tilldelas de befogenheter, som ovan redovisats, liksom ej heller — vilket
jämväl förordats — att det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret
över fylleriförseelser och vissa andra brott skulle överföras till socialstyrelsen.

Däremot finner statskontoret goda skäl tala för att de nuvarande systembolagen
avvecklas och ersättes med ett riksbolag. Enligt ämbetsverkets mening
ligger det närmast till hands, att låta riksbolagets distriktsorganisation
tjänstgöra som utredande organ åt länsstyrelserna i frågor rörande
utskänkning in. m. av rusdrycker och Öl.

Några yttranden sammankopplar sitt ställningstagande till organisationsalternativen
med frågorna om registrering och avstängning.

Länsstyrelsen i Stockholms län förordar — om än med någon tvekan —
alternativ I. Det synes emellertid länsstyrelsen rätt tvivelaktigt, om den med
alternativet följande allmänna inköpsregistreringen skulle komma att få en
sådan nykterhetsfrämjande effekt, att de med registreringen förenade betydande
arbetsinsatserna och kostnaderna kan anses motiverade. Stadsfullmäktige
i Solna uttalar sig för alternativ I under förutsättning att inköpen
icke registreras. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner sig under
samma förutsättning kunna förorda alternativ I. Genomföres proceduren
med registrering och inköpsspärr finner länsstyrelsen, att alternativ II är
att föredraga. Länsstyrelsen i Jönköpings län ansluter sig likaledes till alternativ
I men förutsätter, att frågan om registrering av gjorda inköp och inköpsförfarandet
blir föremål för ytterligare utredning av särskild expertis,
så att förfarandet ej blir tidsödande och krångligt.

Länsnykterhetsnämnden i Örebro län uttrycker farhågor för att den föreslagna
registreringscentralen skall få svårt att hålla god och snabb service.
Även avstängningen kommer att bli osmidig, enär spärrlistan så småningom
blir så omfattande att den näppeligen blir hanterlig. Nämnden finner det
emellertid icke nödvändigt att bibehålla den nuvarande systembolagsformen
utan biträder alternativ I, dock att försäljningsorganisationen bör ordnas så
att köparen hänvisas till viss bestämd butik och att registreringen av inköp
sker genom distriktskontor inrättade länsvis. Vin- & Spritcentralen är av

287

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

samma uppfattning. De kristna samfundens nykterhetsrörelse och länsnykterhetsnämnden
i Skaraborgs län anser även att man bör kunna skapa ett
riksbolag men likväl bestämma, att köparen som regel skall vara hänvisad
till viss butik.

Ett flertal av de remissinstanser, som förordar alternativ II
framhåller, att det ur olika synpunkter är värdefullt att köpare är bunden
till viss butik. Ett annat dominerande skäl är att länsnykterhetsnämnderna
icke bör betungas med beredningen av utskänkningsärenden. En del remissinstanser
föreslår vissa ändringar i kommitténs förslag. Några av dem anser
exempelvis att motboken bör bibehållas såsom tekniskt hjälpmedel för
registreringen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att det blir bättre kontakt
mellan länsbolaget och kundkretsen om köparen är knuten till viss butik.
Det synes länsstyrelsen önskvärt, att vid övergång till ett nytt system begränsa
ändringarna i försäljningsorganisationen till vad som är oundgängligen
erforderligt. En central registrering enligt alternativ I torde bli en mycket
otymplig och svårhanterlig apparat. Liknande synpunkter uttalas av
länsstyrelsen i Södermanlands län samt länsnykterhetsnämnderna i Jönköpings
och Hallands län in. fl. Länsnykterhetsnämnden i Blekinge län
säger, att det är av särskild vikt att den nuvarande organisationen bevaras
i sådan utsträckning, att det blir möjligt återgå till individuella försäljningsrestriktioner
om detta skulle visa sig nödvändigt.

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, som finner att övervägande skäl
talar för att en kund bindes vid visst inköpsställe, anför bland annat.

Vid utformningen av det finska försäljningssystemet, som erbjuder likheter
med det av kommittén föreslagna, gick man till en början den motsatta
vägen. Olägenheterna därav visade sig emellertid så stora, att man snart nog
nödgades stadga bundenhet till visst inköpsställe. Den kontinuerliga personliga
kontakt mellan kund och försäljningspersonal, som därigenom vanns,
visade sig ur nykterhetssynpunkt värdefull. Enligt uppgifter från ledande
funktionärer i det finska alkoholbolaget har 50 % av ingreppen mot missbrukare
sin utgångspunkt i vid köpen gjorda iakttagelser. Samma värde kan
en sådan kontinuerlig kontakt väntas få också i Sverige. Med den fasthet i
vistelsen, som utmärker den alldeles övervägande delen av kundkretsen i
Sverige, har endast få kunder något legitimt behov av att anlita mer än ett
inköpsställe. I denna del ansluter sig landsförbundet således till den anordning,
som föreslagits i alternativ II.

Styrelsen för statens alkoholistanstalt å Venngarn påpekar, att bundenhet
till viss butik skulle avsevärt minska möjligheten till impulsbetingade inköp
genom exempelvis »salning» på arbetsplatserna.

Systembolagens förtroendenämnd utvecklar närmare vissa praktiska olägenheter
med alternativ I.

En konsekvens av centraliseringen av registreringen är, att den för varje
försäljningsställe gällande spärrlistan över avstängningsfall måste upptaga
samtliga dylika fall i hela landet. Då man kan räkna med en storleksordning
av antalet dylika fall av flera tiotusental — kommittén räknar själv

288

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

med omkring 50 000 avstängningsfall — måste den vid varje försäljningstillfälle
nödvändiga s. k. slagningen i denna spärrlista, omfattande enligt
kommittén mellan 100 och 150 sidor, tydligen bli jämförelsevis tidskrävande
och i motsvarande mån fördröja expeditionen av inköpen. Redan vid en så
relativt måttlig tillströmning av köpare, som regelmässigt inträffar flera
gånger under varje vecka vid varje försäljningsställe, komme denna förlängning
av tidsutdräkten vid inköpen att föranleda köbildning och stockningar,
som icke kunde avhjälpas utan personalökning och andra kostnadskrävande
åtgärder. På grund av att spärrlistan icke upptager de avstängdas
namn utan dei’as födelsenummer, d. v. s. niosiffriga beteckningar, måste
därjämte befaras, att frekvensen av fel vid nämnda slagning bleve betydande.

På grund av att spärrlistan kommer att bli mycket omfattande, kan man
icke utgå från att den skall kunna förnyas oftare än en gång i månaden.
Eftersom sammanställningen, kontrollen, tryckningen och distribueringen av
listan måste kräva åtminstone ett par veckors tid, torde ett beslut om avstängning
från inköp av en alkoholmissbrukare därför icke kunna hinna
genomföras snabbare än efter halvannan månad.

En speciell praktisk olägenhet med den centralisering av registreringen,
som är en nödvändig konsekvens av alternativet med riksbolag, är att antalet
dagliga rekvisitioner av utdrag från detta hela riket omfattande centralregister
torde bliva så stort, att man måste räkna med att registret tidvis blir
mer eller mindre blockerat.

Nämnden framhåller även att kommittén dels beräknat de nuvarande kostnaderna
för systembolagen till ett något för högt belopp och dels förbisett
vissa omständigheter, som minskar möjligheterna till besparingar, samt att
beräkningarna grundar sig på ett i flera hänseenden föråldrat material.

Avslutningsvis framhåller förtroendenämnden, att det icke framstår som
en eftersträvansvärd utveckling att ett nät av lokala organ sönderrives och
ersättes med en riksomfattande jätteorganisation med en till huvudstaden
förlagd ledning.

Länsstyrelsen i Kalmar län understryker, att det är nödvändigt, att utminuteringen
även i fortsättningen sköts av för ändamålet inrättade försäljningsorgan
utan eget vinstintresse. I fråga om organisationsformen säger
länsstyrelsen.

Huruvida därvid ett riksbolag med behövligt antal distriktsfilialer skall
tillskapas eller utminuteringen handhas av 24 länsbolag kan synas vara en
fråga av relativt underordnad betydelse. Överlåtes utminuteringen åt ett
riksbolag, avhänder man sig möjligheten till övervakning av köparna genom
försäljningsorganet. Länsstyrelsen tror emellertid inte, att denna synpunkt
kan tillmätas någon avgörande betydelse. Däremot kan det vara av ett visst
värde att inom länet verksamma personer har möjlighet inverka på skötseln
av de bolag, som ombesörjer utminuteringen av rusdrycker. En strängt genomförd
central dirigering av denna utminutering kan icke i och för sig
anses önskvärd. Bibehållandet av ett utminuteringsorgan i varje län medför
dessutom en mindre omändring av nu gällande förhållanden och kan göra
en övergång till det nya systemet smidigare. Länsstyrelsen vill därför — om
ock med en viss tvekan -— förorda, att utminuteringen handhas av 24 länsbolag.

289

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Länsstyrelsen i Örebro län föredrar alternativet med länssystembolag med
hänsyn till de olägenheter, som erfarenhetsmässigt oftast är förenade med
stark centralisering och som i förevarande fall till följd av arbetsuppgifternas
vidlyftighet säkert kan förväntas bli betydande.

Socialstyrelsen förordar, att systembolagsorganisationen bibehålies, på
lämpligt sätt koncentrerad länsvis. Den avgörande synpunkten för ställningstagandet
härutinnan är, att styrelsen, såsom närmare redovisas i avsnittet
om rättighetssystemet, skulle finna det olyckligt för nykterhetsvården, om
länsnykterhetsnämnderna finge sig ålagda de i viss mån främmande arbetsuppgifterna
med beredningen av ansökningar om olika slag av utskänkningstillstånd.
Till dem, som förordar alternativ II på i huvudsak samma grunder,
hör länsnykterhetsnämnderna i Östergötlands, Kalmar och Gotlands län,
stadsfullmäktige i Borås samt Civila stadsförvaltningens tjänstemannaförbund.
Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län framhåller liknande synpunkter
samt uttalar därjämte, att en centralisering av försäljningsverksamheten
vore ett steg tillbaka i utvecklingen. Lokala självförvaltande organ
ute i bygderna kommer närmare kundkretsen och måste därför på ett helt
annat sätt än ett riksbolag kunna fullgöra försäljningsuppgiften med medvetet
anläggande av även sociala synpunkter.

Länsnykterhetsnämnden i Kopparbergs län, som likaledes förordar alternativ
II, säger bland annat, att det icke med fog kan påstås, att systembolagen
ej på ett tillfredsställande sätt skött de uppgifter som kommittén
enligt alternativ I vill hänföra till länsnämnderna. Bibehållande tills vidare
av systembolagen — om också reducerade till antalet -— är därjämte önskvärt
ur den allmänna synpunkten att nykterhetsvårdsorganen icke för närvarande
står rustade för de nya uppgifter, som skulle påläggas dem om alternativ
I nu genomföres.

Såsom skäl för att motboken bibehålies såsom tekniskt
hjälpmedel framhåller länsstyrelsen i Älvsborgs lån att åtskilliga svårigheter
av teknisk art därigenom skulle elimineras.

Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar, att om man avstår från registreringen
eller behåller den endast för en kortare tid förefaller en ändring av nuvarande
organisation onödig. Skall emellertid registreringen behållas för en
längre tid, anser länsstyrelsen att man av kostnadsskäl bör välja alternativ
I.

Systembolagens Förtroendenämnd hävdar, att motboken såsom tekniskt
hjälpmedel är överlägsen de av kommittén ifrågasatta anordningarna.

Registrering av inköp.

Såsom förut omtalats har det övervägande antalet remissinstanser avstyrkt
eller ställt sig starkt kritiska mot nykterhetskommitténs förslag om
allmän inköpsregistrering. Endast ett 30-tal av de närmare 70 myndigheter
och sammanslutningar, som behandlat registreringsfrågorna, synes vilja god 1!)

llihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 151.

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

taga kommitténs förslag. Några av dessa har principiella betänkligheter mot
registrering av inköpen eller ifrågasätter dess värde men kan tillstyrka att
registrering sker under de första åren efter en övergång till fri utminutering.
Av de övriga ställer sig något mer än hälften direkt avvisande, medan återstoden,
utan att formligen avstyrka förslaget, uttalar sig kritiskt och i allmänhet
ger uttryck för den uppfattningen, att värdet av en allmän inköpsregistrering
inte står i rimlig proportion till kostnaderna. Några ifrågasätter
samtidigt huruvida icke registreringen skulle kunna begränsas till att avse
endast alkoholmissbrukare. -

Uttalanden i tillstyrkande riktning göres av länsnykterhetsnämnden
i Jämtlands län, som anser att registreringen är behövlig för att länsnykterhetsnämnderna
skall få snabb möjlighet att i tid ingripa mot misstänkt
stora spritinköp och missbruk. Länsnykterhetsnämnden i Västerbottens
län säger sig icke ha något att erinra mot den av kommittén föreslagna
registreringen och anmälningsplikten till nykterhetsvårdsorganen.

Sveriges blåbandsförening är medveten om att vissa praktiska svårigheter
är förenade med registreringen av alkoholköpen men hävdar dock, att registrering
i lämplig form bör ske som hjälp åt de nykterhetsvårdande organen.

I flertalet av de tillstyrkande yttrandena anföres emellertid icke någon
motivering. Ställningstagandet framgår i huvudsak därav att något av kommitténs
organisationsalternativ godtagits utan förbehåll såvitt nu är i fråga.
Detta gäller länsstyrelsen i Uppsala län, länsnykterhetsnåmnderna i Blekinge
och Hallands län, stadsfullmäktige i tre städer, Föreningen Sveriges landsfiskaler
och nykterhetsorganisationen Verdandi.

Länsnykterhetsnämnderna i Södermanlands och Örebro län, som förordar
kommitténs organisationsalternativ I, föreslår, att registreringen bör ske vid
distriktskontoren. Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen, som icke anser sig
böra taga ställning till frågan huruvida inköpsregistrering bör ske eller ej,
ifrågasätter huruvida icke registreringen med fördel kunde uppdelas på flera
enheter med bibehållande i övrigt av det föreslagna riksbolaget.

Stockholms stadsfullmäktige och nämnder, som principiellt är av den meningen
att registreringen skall avskaffas, anser dock på nedan redovisade
skäl att viss registrering bör bibehållas övergångsvis.

Även om man ansluter sig till kommitténs förslag om restriktionssystemets
avskaffande, så synes likväl klokheten bjuda att med mindre optimism
bedöma övergångstidens speciella svårigheter än vad kommittén gjort. Det
ligger i sakens natur, att när ett så drastiskt restriktionssystem som det
svenska varit i tillämpning i över 40 år, vissa vanor och traditioner hunnit
utbilda sig, vissa tendenser uppammats, vilkas utveckling vid en plötslig omkastning
från restriktioner till fri sprit icke kunna förutses, i varje fall på
kort sikt. Man bör icke heller förbise, att alkoholkonsumenterna icke utgöra
en enhetlig kategori med entydiga reaktioner. Även om reaktionen bland folket
i dess helhet, framför allt på lång sikt, blir gynnsam, kan beträffande
vissa konsumentkategorier resultatet bli negativt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

291

Från dessa utgångspunkter bjuder klokheten att även räkna med den
situationen, att en större eller mindre del av en besviken opinion kan kräva
en ytterligare omprövning av nykterhetspolitiken. Mot bakgrunden härav
uttalas vidare i yttrandet.

Genom att bibehålla registreringen under en övergångstid underlättas utan
tvivel möjligheten till val mellan flera alternativa nykterhetspolitiska linjer,
därest frågan om omprövning skulle aktualiseras.

Ett ytterligare motiv för bibehållande av registreringen under viss kortare
tid är även att man — såsom kommittén framhållit — därigenom kan få
en bild av konsumtionsvanornas utveckling under åren närmast efter systemets
avskaffande.

En omprövning av frågan om registreringen bör ske efter förslagsvis en
tid av två år.

Även om man således kan godta att registreringen bibehålies under en
övergångstid, synes det dock som om vissa erinringar kunde anföras mot
förslagets utformning. Yttrandet utmynnar i denna del i ett krav på överarbetning
av förslaget.

Överståthållarämbetet uttalar, delvis under hänvisning till de synpunkter,
som anförts av Stockholms stadsfullmäktige, att det torde böra övervägas
om det centrala registret kan få sådan betydelse, att den stora utgiftsposten
kan anses motiverad under annat än en kortare övergångsperiod.

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund hyser i likhet med nykterhetskommittén
tveksamhet om värdet på längre sikt av en registrering av kundernas
inköp. Liksom kommittén finner förbundet den emellertid vara av
värde åtminstone som ett informationsmedel under övergångstiden.

Länsnykterhetsnämnden i Norrbottens lön säger bl. a.

I fråga om registreringen synes i första hand böra övervägas, om denna
arbets- och kostnadskrävande åtgärd har någon praktisk uppgift att fylla
vid fri försäljning. Ur nykterhetsvårdande synpunkt torde möjligheten att
i efterhand kontrollera storleken av gjorda inköp vara av ringa betydelse.
Särskilt vid fri försäljning torde det vara omöjligt att bevisa, att inköpt
kvantitet spritdrycker är liktydig med konsumerad kvantitet. Ej heller kan
registreringen användas som hjälpmedel vid uppspårande av potentiella
alkoholmissbrukare. Missbruk kommer till de nykterhetsvårdande organens,
kännedom på helt andra vägar.

Registreringens betydelse skulle alltså i huvudsak kunna hänföras till den
statistiska bearbetningen för belysning av spritinköpens omfa Ilning, fördelning
å kön, åldrar, yrken, spritsorter etc.

Länsnykterhetsnämnden kan icke finna att ett tillgodoseende av enbart
detta syfte motiverar de avsevärda kostnader för personal, maskiner, hålkort
in. in., som registreringen kommer att kräva. Av denna anledning förordar
länsnykterhetsnämnden, att frågan om registrering av spritinköpen

292 Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

efter några års prövotid med fri försäljning göres till föremål för förnyade
överväganden.

Länsstyrelsen i Kronobergs län och De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse
ger uttryck åt liknande tankegångar.

Till de remissinstanser, som, utan att formligen avstyrka förslaget, ifrågasätter
värdet av registreringen hör statens organisationsnämnd.
Det synes nämnden tvivelaktigt om en allmän inköpsregistrering
kommer att få en sådan nykterhetsfrämjande effekt, att de med registreringen
förenade kostnaderna och arbetsinsatserna kan anses motiverade.
De avstängda missbrukarnas möjligheter att genom andra personer skaffa
sig rusdrycker kommer att bli praktiskt taget obegränsade. Att för de förhållandevis
få missbrukarnas skull verkställa en registrering av samtliga kunders
inköp förefaller nämnden knappast ändamålsenligt. Därest en allmän
inköpsregistrering anses böra införas, förordar emellertid nämnden alternativet
med central registrering.

Länsstgrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter, om den föreslagna registreringen
kommer att ur nykterhetssynpunkt få någon egentlig betydelse med
hänsyn till de nästan obegränsade möjligheter till överlåtelse av den inköpta
varan, som finns. Länsstyrelsen vill dock ej motsätta sig den föreslagna
kontrollen, eftersom denna i viss mån anknyter till den nuvarande ordningen
och ger möjlighet till uppläggande av ett register över alkoholmissbrukarna.
Länsnykterhetsnåmnden i Kalmar län är ej heller övertygad om
att registreringen av spritinköpen är nödvändig eller att nyttan därav motsvarar
de kostnader den medför.

En liknande ståndpunkt intages av länsnykterhetsnämnderna i Östergötlands,
Kristianstads och Gävleborgs län, stadsfullmäktige i Malmö, Eksjö
och Visby samt Sveriges storloge av IOGT.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg ifrågasätter likaledes om de förhållandevis
höga kostnader, som registreringen kommer att medföra, motsvaras av
de därmed förenade fördelarna. Den större delen av befolkningen är anmärkningsfri
i nykterhetsavseende, påpekar fullmäktige, varför registrei
ing av dess inköp icke kan anses erforderlig. Däremot skulle en registrering
beträffande inköp av personer, som belastats med nykterhetsanmärkning,
om än aldrig så ringa, kunna ha ett visst värde. Visserligen förutsättes
det, att försäljningspersonal och registreringsmyndighet i den mån onormalt
stora inköp sker, skall göra anmälan härom till vederbörande nykterhetsnämnd.
Fullmäktige drager emellertid i tvivelsmål huruvida den föreslagna
personalorganisationen vid registreringsmyndigheten skall hinna
företaga en dylik granskning. Den sammanlagda kostnaden, kr. 800 000,
skulle väsentligt kunna reduceras, om endast personer med nykterhetsanmärkning
blev föremål för registrering. Stadsfullmäktige och nykterhetsnämnden
i Malmö, som ävenledes starkt tvivlar på värdet av en generell
registrering av inköpen, finner, att registreringen bör begränsas till de inköp,
som göres av alkoholmissbrukare, eller personer, som kan tänkas syssla
med spritlangning.

293

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Till de myndigheter, som avstyrker in köpsregistrering vid
fri utminutering hör kontrollstyrelsen. Styrelsen fäster uppmärksamheten på
att vad som registreras är de inköp, som göres av viss kund, men att man
inte vet, huruvida inköpen gjorts för egen eller för annans räkning — i synnerhet
som köparen icke som fallet är nu vid köpen ständigt erhåller påminnelser
om olagligheten i överlåtelsen — och lika litet vet man, i vad mån
personen i fråga gjort inköp genom annan. Än mindre får man genom registreringen
kännedom om kundens verkliga konsumtion. Anmärkas kan för
övrigt, säger styrelsen, att den, som gör inköp genom befullmäktigat ombud,
enligt kommitténs förslag icke får någon möjlighet att kontrollera, huruvida
ombudet utnyttjar uppdragsgivarens inköpsrätt även för inköp åt sig själv
eller andra, vilka inköp i så fall registreras på uppdragsgivaren.

Statskontoret uttalar, att möjligheterna att med det av kommittén föreslagna
kontroll- och registreringssystemet hindra å spärrlistan upptagen
person att komma över spritdrycker — vilket måste vara det primära syftet
med registrens uppläggande — torde få anses vara ytterligt små. Genom anlitande
av bulvan torde i praktiken en från inköpsrätten helt eller delvis avstängd
utan större svårighet kunna från utminuteringsaffärerna anskaffa
spritdrycker i önskad utsträckning. Värdet av registren står enligt statskontorets
uppfattning icke i någon rimlig proportion till kostnaderna för desamma.
Därest ett fritt inköpssystem anses böra införas, finner ämbetsverket,
att man får acceptera tanken på att inköp av spritdrycker i utminuteringsaffärerna
skall kunna ske utan någon registrering eller kontroll av
köparens identitet.

Medicinalstyrelsen kan ej finna den föreslagna registreringen erforderlig,
emedan förefintligheten av alkoholism enligt styrelsens förmenande icke kan
beläggas med sifferuppgifter om inköpens storlek utan bör konstateras genom
socialvårdens utredningar om den enskildes personliga förhållanden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att den föreslagna registreringen
blir alltför kostsam och omfattande i förhållande till det utbyte som kan
förväntas av densamma. De stora kostnader som registreringen skulle medföra
borde kunna inbesparas. Ytterligare medel skulle på så sätt kunna
ställas till förfogande för allmänna nykterhetsvårdande uppgifter.

De synpunkter på registreringen, som anförts i de nu nämnda avstyrkande
remissvaren, återfinnes mer eller mindre starkt betonade i yttrandena
från länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Gotlands, Skaraborgs, Örebro
och Västcrnorrlands län, länsnykterhetsnämnderna i Stockholms, Kristianstads
och Göteborgs och Bohus län, stadsfullmäktige i fem städer samt
Landsorganisationen.

Avstängning av missbrukare.

Nykterhetskommitténs förslag att bibehålla eu möjlighet att avstänga
missbrukare från inköpsrätt har blivit föremål för delade meningar i yttrandena.
Även om dessa ganska allmänt ger uttryck för tvivel på det prak -

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

tiska värdet av eu avstängningsåtgärd, har dock flertalet godtagit eller icke
velat motsätta sig kommitténs förslag härutinnan.

Vissa av de remissinstanser, som tillstyrker nykterhetskommitténs
förslag, anknyter till kommitténs uttalande, att avstängningen skall vara
en opinionspåverkande åtgärd. Stockholms stadsfullmäktige och nämnder
säger sålunda.

Även om det helt visst i praktiken icke torde bli så enkelt att hindra verkliga
missbrukare att komma över sprit, när försäljningen i övrigt blir fri,
kommer i framtiden utan tvivel propagandan mot överlåtelse av sprit att
bli väsentligt mera verkningsfull än för närvarande. Eftersom endast påtagligt
alkoholmissbruk och icke ekonomiska eller övriga ur nykterhetssynpunkt
ovidkommande omständigheter får föranleda avstängning, kommer
den som överlåter sprit åt en avstängd att veta, att han direkt främjar alkoholismen
med därav följande skadeverkningar. Medan överlåtelse för närvarande
förekommer i så utomordentligt stor utsträckning och knappast i
några kretsar betraktas som en lagöverträdelse, så kommer i fortsättningen
hämningarna mot att överlåta sprit säkerligen att betydligt förstärkas. Av
vikt är dock givetvis, att vederbörande tjänstemän obrottsligt beakta att endast
verkligt alkoholmissbruk medför avstängning, så att de icke vanemässigt
eller av andra skäl utsträcka tillämpningen. En fortlöpande kontroll
helst genom central försorg, av att den nya ordningen strikt tillämpas, synes
likväl erforderlig under den övergångstid registreringen skall gälla.

Stadsfullmäktige och nykterhetsnämnden i Malmö framhåller, att en avstängning
av alkoholmissbrukare från inköpsrätt närmast bör komma till
stånd av rena anständighets- och ordningssynpunkter. Det är självfallet
otänkbart, framhåller nu nämnda remissinstanser, att alkoholpåverkade personer
bör få köpa sprit i en av samhället driven utminuteringsrörelse. Lika
oriktigt är det, att en person, som av något samhällsorgan ålagts full avhållsamhet
från alkohol, t. ex. en försökspermitterad eller villkorligt utskriven
Irån alkoholistanstalt, skall tillhandahållas sprit av en samhällelig institution.
Självfallet är emellertid, att avstängning från inköp endast bör ske i
mera extrema fall. Andra än de, vilkas alkoholvanor lett till mera betydande
olägenheter för omgivningen eller dem själva, bör ej avstängas. I möjligaste
mån bör nykterhetsvårdsorganen försöka att få till stånd en frivillig överenskommelse
med missbrukaren om att avstå från sprit eller moderera sina
alkoholvanor. Länsnykterhetsnämnden i Kronobergs län framhåller likaledes
— jämte det den finner att avstängningen måste bli mer eller mindre illusorisk
-- att värdet av avstängningen närmast torde ligga på det moraliska
planet. Länsnykterhetsnämnden i Blekinge län understryker, att det med
fog kan göras gällande, att bestämmelsen om avstängning av alkoholmissbrukare
från inköpsrätt kommer att bli utan praktisk betydelse. Länsnämnden
anser emellertid, att en dylik bestämmelse måste finnas, enär det skulle vara
synnerligen otillfredsställande om butikspersonalen skulle vara skyldig att
utlämna rusdrycker även till notoriska missbrukare. Länsnykterhetsnämnderna
i Gävleborgs och Västerbottens län samt De kristna samfundens nykterhetsrörelse
ger uttryck åt liknande tankegångar.

295

Knngl. Maj:ts proposition nr 151.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg instämmer i kommitténs förslag, att indragning
av inköpsrätten endast bör ske i sådana fall, där verkligt avancerat
missbruk kan påvisas. Fullmäktige fortsätter.

Av nämnden företagen åtgärd skall icke automatiskt medföra avstängning
för rätt att inköpa spritdrycker, ty detta försvårar i hög grad nämndens
arbete och möjligheter till goda kontakter med klientelet. Frihet under ansvar
bör bli parollen och först sedan olika förebyggande åtgärder visat sig
resultatlösa, bör en indragning ske. Nämnden har då de olika förebyggande
åtgärderna att peka på och enligt erfarenhet brukar alkoholmissbrukaren
inse allvaret i situationen först, då det genom verkliga fakta kan bevisas,
att de dittills vidtagna åtgärderna visat sig verkningslösa.

Fullmäktige ger kommittén sitt fulla stöd att tidigare erhållen socialhjälp
icke skall utgöra hinder för inköpsrätt. Däremot anser fullmäktige, att pågående
socialhjälp bör utgöra hinder för sådan rätt. Stadsfullmäktige i Haparanda
och Kiruna ifrågasätter likaledes huruvida icke inköpsrätten bör
kunna spärras när socialhjälp utgår. Länsnykterhetsnämnden i Kopparbergs
län hävdar, att avstängningsåtgärder även skall kunna vidtagas mot
person, vars inköp visar onormalt hög frekvens.

Bland de ytterligare remissinstanser som i stort sett ansluter sig till nykterhetskommitténs
förslag i fråga om avstängningen må nämnas medicinalstyrelsen,
länsstyrelserna i Kalmar och Kopparbergs län, länsnykterhetsnämnderna
i Kalmar och Jämtlands län, stadsfullmäktige i Jönköping,
Kumla och Linköping samt Nykterhetsorganisationen Verdandi.

Socialstyrelsen ifrågasätter värdet av avstängningsåtgärder,
samt anmärker, att nykterhetskommitténs förslag innebär en
återgång till de förhållanden, som rådde under motbokssystemets försöksstadium.
Styrelsen erinrar om att de otillfredsställande erfarenheterna under
denna ordning ledde till att man fann sig nödsakad att gå vidare i fråga om
individuell kontroll å köparna och införde det nu rådande systemet. Styrelsen
fortsätter.

Det saknas skäl för förmodan, att ett nytt försök med den sålunda redan
prövade ordningen skulle utfalla mera gynnsamt. Motbokssystemets svaghet,
överlåtelserna, komme säkerligen att framträda ännu starkare under den
nya ordningen. Villiga överlåtare skulle ju i än större utsträckning än hittills
komma att förfoga över tillräckliga kvantiteter av spritdrycker för överlåtelse,
helst som stora inköp av spritdrycker i och för sig aldrig skola kunna
medföra avstängning från inköpsrätt, enligt uttryckligt uttalande av nykterhetskonunittén.
Då kommittén förmenar, att de psykologiska förutsät,-ningarna för överlåtelsetrafiken komme att försvinna, till följd av att de avstängda
under den nya ordningen skola utgöras enbart av utpräglade alkoholmissbrukare
och att det därför måste stå klart för envar, att de bör hållas
borta från tillgång på rusdrycker, är det icke möjligt att följa kommittén.
Även om en del tidigare hjälpsamma motboksinnehavare skulle av sådana
bevekclsegrunder avhålla sig från överlåtelse, komme det säkerligen att återstå
tillräckligt många, som inte läte sådana skäl hindra sig från att göra sig
vinning på överlåtelse av rusdrycker till avstängda.

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Länsnykterhetsnämnden i Kristianstads län anser det vara till föga gagn
att införa bestämmelser om att personer, som missköter sig i nykterhetshänseende
skall avstängas från inköpsrätt. Länsnämnden erinrar om att den
som gått miste om inköpsrätten redan under nuvarande förhållanden utan
större svårigheter kan komma över den sprit han önskar. Sedan restriktionssystemet
avskaffats synes avstängningen komma att närmast få karaktären
av ett slag i luften. I varje fall skulle de betydande kostnader, som arbetet
med avstängningarna måste medföra, icke stå i rimlig proportion till den
ringa positiva verkan, som möjligen kunde bliva följden av de ifrågavarande
åtgärderna.

Länsstyrelsen i Örebro län fruktar också, att avstängningen ur den därav
drabbades synpunkt oftast blir ett demonstrativt slag i luften, enär den blir
mycket enkel att kringgå med hjälp av »välvilligt» inställda bekanta, som
bär sin inköpsrätt kvar.

Lånsnykterhetsnämnderna i Östergötlands, Gotlands och Skaraborgs lån,
stadsfullmäktige och nykterhetsnämnden i Göteborg samt styrelserna för alkoholistanstalterna
Venngarn och Svartsjö ifrågasätter likaledes avstängningens
värde.

Kommitténs förslag avstyrkes av kontrollstyrelsen. Styrelsen håller
före, att kommitténs förhoppning, att överlåtarna av spritdrycker, i samband
med att tillgången på sprit ökar för dem, skulle låta sig påverkas av
den allmänna opinionens ogillande, dessvärre måste betecknas såsom verklighetsfrämmande.
I varje fall gäller detta om de yrkesmässiga langarna,
som i detta fall utgör den allvarligaste faran. Enligt styrelsens uppfattningmåste
det eftertryckligt fastslås, att en avstängning av missbrukare förutsätter
en ransonering, som minskar tillgången på spritdrycker. Om ransoneringen
slopas, måste man räkna med praktiskt taget obegränsad tillgång på
sprit till väsentligt sänkta priser i den illegala handeln. En avstängning av
missbrukare framstår under sådana förhållanden såsom en rent meningslös
åtgärd. I detta sammanhang nämner styrelsen, att man i Norge, där försäljningen
är fri, sökt tillämpa ett system med »svarta listor», likartat med det
av kommittén nu föreslagna. Systemet har emellertid befunnits fullständigt
ineffektivt och har därför slopats, i varje fall i de större städerna.

Uttalanden av samma innebörd göres av Systembolagens Förtroendenämnd.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner, att hela proceduren med
inköpsspärr är en reminiscens av äldre betraktelsesätt på nykterhetens område
och av föga praktisk betydelse, och avstyrker därför kommitténs förslag
i denna del. Länsnykterhetsnämnden i Stockholms län anser, att det är
en felsyn att man skulle kunna motverka alkoholmissbruk hos den enskilde
individen genom avstängningsåtgärder. Länsnykterhetsnämnden i Örebro
län framkastar tanken, att man skulle pröva huruvida icke nykterhetsvården
kunde åstadkomma bättre resultat i sitt arbete utan avstängningsåtgärder,
som enligt nämndens uppfattning i de allra flesta fall endast medför irrita -

Kungl. Maj.ts proposition nr i51. 297

tion och hos missbrukare skapar en negativistisk inställning mot nykterhetsvårdsorganet.

Även länsstyrelsen i Kalmar län, lånsnykterhetsnämnderna i Göteborgs
och Bohus samt Västmanlands län och Sveriges centrala restaurangaktiebolag
avvisar tanken att behålla möjligheten till avstängning efter en övergång
till rusdrycksförsäljning i friare former.

I yttrandena har slutligen diskuterats frågan vilket organ som skall besluta
om avstängning från inköpsrätt. Denna fråga upptages av chefen för
inrikesdepartementet tillsammans med nykterhetsvården i övrigt och medtages
därför icke i den här lämnade redogörelsen.

Övergångskostnader.

Några yttranden har tagit upp frågan angående systembolagspersonalens
ställning vid en omorganisation.

Systembolagens förtroendenämnd framhåller, att tjänstemännen vid systembolagen
har berättigade anspråk på att vid en omorganisation bli behandlade
med samma hänsyn som statligt anställda befattningshavare, vilka
blir frigjorda från sina arbetsuppgifter på grund av åtgärder av statens
egna organ. Nämnden betonar även angelägenheten av att avvecklingen
sker i nära samförstånd med de olika personalorganisationerna.

Systembolagens personalförening förutsätter, att särskilda förhandlingar
beträffande personalens ställning kommer att äga rum mellan statsmakterna
och föreningen och att Tjänstemännens Centralorganisation därvid
skall vara företrädd. Föreningen konstaterar tacksamt, att frågan om den
friställda personalens pensioneringsförhållanden varit föremål för viss behandling
inom kommittén. Föreningen förväntar, att ett av densamma tidigare
till kommittén ingivet förslag till övergångsbestämmelser tages till utgångspunkt
vid förhandlingarna. Tjänstemännens Centralorganisation instämmer
i vad Systembolagens personalförening anfört.

Några remissinstanser, som företräder nykterhetsvården, har anfört vissa
synpunkter på den av kommittén ifrågasatta överflyttningen av systembolagspersonal
till nykterhetsvården. Redogörelse härom lämnas i propositionen
rörande upprustning av nykterhetsvården.

Departementschefen.

Inledande synpunkter.

Av skäl som tidigare anförts har jag funnit mig böra biträda nykterhetskommitténs
förslag att avskaffa motboksransoneringen. Såsom kommittén
framhållit ger denna reform icke anledning att frångå den i vårt land
sedan länge hävdvunna principen att rusdryck shandeln skall förbehållas
organ, i vilka det allmänna äger ett bestämmande inflytande och enskilt
vinstintresse saknas. Reformen aktualiserar emellertid en rad organisatoriska
problem. I samband därmed torde det vara lämpligt att behandla vissa
huvuddrag i den tilltänkta försäljningslagstiftningen.

Nykterhetskommittén har framlagt två alternativ för rusdrycksförsälj -

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ningens organisation. Majoriteten inom kommittén föreslår, att de nuvarande
systembolagen avvecklas och ersättes med ett riksbolag samt att åtskilliga
av de arbetsuppgifter, som nu tillkommer kontrollstyrelsen och
systembolagen, överflyttas på socialstyrelsen och länsnykterhetsnämnderna.
De sistnämnda skall sålunda övertaga systembolagens uppgifter som utredande
och övervakande organ i fråga om utskänkningen. En minoritet inom
kommittén anser däremot, att systembolagen bör bibehållas men reduceras
till i princip ett bolag i varje län. Arbetsfördelningen mellan kontrollstyrelsen
och socialstyrelsen samt systembolagen och länsnykterhetsnämnderna
skall enligt detta alternativ bli i huvudsak densamma som nu. Gemensamt
för båda alternativen är att samtliga inköp skall registreras samt
att missbrukare i viss utsträckning skall avstängas från inköpsrätt.

Kommitténs förslag har vid remissbehandlingen blivit föremål för delade
meningar. Flertalet av de remissinstanser som tagit ställning till organisationsspörsmålen
har visserligen förordat, att de nuvarande systembolagen
avvecklas och ersättes med ett riksbolag. Det är dock endast ett mindre antal
yttranden som godtager majoritetsförslaget oförändrat. Större delen av
remissorganen ställer sig sålunda avvisande till tanken att låta länsnykterhetsnämnderna
ombesörja utredning och kontroll rörande utskänkning.
Flertalet uttalar sig också emot en allmän inköpsregistrering. Värdet av en
avstängningsanordning vid en i övrigt fri inköpsrätt har ifrågasatts på
flera håll.

Frågan hur utminuteringen av rusdrycker lämpligen bör organiseras sammanhänger
uppenbarligen nära med nyssnämnda spörsmål. Det torde därför
vara anledning att till en början upptaga dessa till bedömning.

Inköpsregistrering.

Kommittémajoritetens förslag om inköpsregistrering förutsätter att köparen
vid varje inköp lämnar egenhändigt undertecknad rekvisition. På
denna skall butikspersonalen med ledning av en legitimationshandling anteckna
kundens födelsenummer samt de varor som inköpts. Rekvisitionen
sändes därefter till en för riket gemensam central, där densamma registreras.
Kommitténs motiv för den allmänna inköpsregistreringen är i huvudsak
att den skall medge ett statistiskt studium av konsumtionsutvecklingen
samt att registret skall kunna användas av nykterhetsvårdsorganen för att
tå kännedom om viss persons inköp. Redan kommittén ger emellertid uttryck
för viss tveksamhet i fråga om behovet av registreringen.

Flertalet remissinstanser har, som nyss nämnts, uttalat sig mot kommitténs
förslag. I den mån detsamma icke direkt avstyrkts har man starkt
ifrågasatt värdet av registreringen.

Den registrering av rusdrycksinköpen som nu äger rum är nödvändig
med hänsyn till motboksransoneringen och den därmed förbundna individuella
kontrollen. Övergår man till fri inköpsrätt, ligger det i sakens natur
att värdet av en allmän inköpsregistrering blir tämligen ringa. För
att erhålla en tillförlitlig konsumtionsstatistik torde det icke vara nödvän -

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

digt att ha uppgifter om alla inköp. Det erforderliga materialet torde kunna
erhållas på ett billigare och mindre arbetskrävande sätt, exempelvis genom
stickprovsundersökningar. Givetvis kunde det någon gång ha ett visst värde
för nykterhetsvårdsorganen att få uppgift om gjorda inköp. Med den frihet,
som avses skola råda på rusdrycksför sälj ningens område såväl inom
utminuteringen som utskänkningen, torde emellertid sådana uppgifter komma
att ge en tämligen ofullständig och osäker bild av vederbörandes konsumtion.

Mot de begränsade fördelarna får vägas de därmed förbundna kostnaderna.
I kommitténs kalkyler har särskilt nämnts utgifterna för registreringscentralen,
som uppgivits till 800 000 kronor i 1949 års penningvärde, eller
för dess motsvarighet enligt alternativ II, 1,6 miljoner kronor. Detta utgör
dock endast en del av kostnaderna. Betydligt större är de kostnader, som
skulle förorsakas av butikspersonalens arbete med anteckning av inköp och
födelsenummer. Dessa arbetsuppgifter kan beräknas kräva minst 300 personer
och en årlig löneutgift av ungefär 2,5 miljoner kronor. Tilläggas bör
att registreringen skulle nödvändiggöra ett ganska omständligt inköpsförfarande
och att man således skulle få sämre möjlighet att minska formaliteterna
kring spritinköpen.

På grund av det anförda finner jag att registrering av rusdrycksinköp
icke bör ske efter motbokssystemets avskaffande.

Avstängning.

De av kommittén föreslagna reglerna om avstängning innebär att länsnykterhetsnämnd
skall kunna tillgripa denna åtgärd mot missbrukare i ett
tämligen begränsat antal fält då detta bedömes vara till nytta ur vårdsynpunkt.
Dessutom skall nämnden kunna avstänga langare. Kommittén räknar
med att avstängningsåtgärder, som sålunda är klart motiverade och tillgripes
i begränsad utsträckning, skall mötas av större förståelse bland allmänheten
än nu tillämpade mera generella avstängningar och därför även
bli effektivare.

I yttrandena har starka tvivel uttalats om riktigheten av kommitténs förmodanden.
Åtskilliga instanser finner att en avstängningsåtgärd vid i övrigt
fri inköpsrätt blir av föga värde och har avstyrkt förslaget. Flertalet
har emellertid biträtt detsamma. Många har därvid framhållit att om än det
praktiska värdet av åtgärderna kan vara ringa, en möjlighet till avstängning
måste bibehållas av ordnings- och anständighetsskäl.

För egen del vill jag ansluta mig till den uppfattning som kommit till
uttryck i sistnämnda yttranden. Det skulle vara stötande om det allmänna
skulle vara skyldigt att genom utminuteringsbutikerna tillhandahålla rusdrycker
åt grova alkoholmissbrukare och langare. I det hänseendet blir en
avstängning icke meningslös att utlämning av rusdrycker till sådana personer
kan vägras. Att dessa icke effektivt kan hindras från att åtkomma
rusdrycker på annan väg utgör icke något avgörande skäl mot att bibehålla
en möjlighet till avstängning. Icke heller det nuvarande motbokssystemet

300 Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

representerar något effektivt hinder. Ett ytterligare skäl för att bibehålla en
möjlighet till avstängning ligger däri, att det, såsom kommittén påpekat, i
vissa fall kan vara lämpligt, att ett nykterhetsvårdsorgan använder avstängning
såsom hjälpåtgärd mot en missbrukare i samförstånd med denne. Ett
avstängningsinstitut med denna målsättning bör emellertid icke ligga i utminuteringsorganens
händer utan, såsom kommittén föreslagit, handhavas
av nykterhetsnämnd. Jag förordar således att en möjlighet till avstängning
bibehålies.

Förutsättningarna för avstängning av alkoholmissbrukare kommer att utformas
närmare i det förslag till lag om nykterhetsvård som framlägges av
chefen för inrikesdepartementet. Av de sålunda föreslagna reglerna torde
framgå, att avstängningsrätten skall behandlas med största urskillning. Den
omständigheten att en fylleriförseelse föreligger eller att någon form av hjälpåtgärd
vidtages mot en alkoholmissbrukare skall ej rutinmässigt åtföljas av
en avstängning. Reglerna för avstängningsförfarandet torde sålunda komma
att i huvudsak följa kommitténs förslag ehuru restriktiviteten i institutets
användning betonas starkare.

Beträffande langare bör däremot förutsättningarna för avstängning upptagas
i den blivande rusdrycksförsäljningsförordningen. Denna bör även innehålla
de kontrollbestämmelser som erfordras för att genomföra meddelade
avstängningsbeslut. Då dessa bestämmelsers utformning blir beroende
av bl. a. vilket organisationsalternativ som väljes skall de behandlas något
senare.

Utskänkningen.

Såsom tidigare antytts har även sådana frågor som rättighetssystemet vid
utskänkningen och kontrollen däröver betydelse, när det gäller att taga
ställning till detaljhandelns organisation. Dessa frågor skall behandlas närmare
i senare avsnitt. Här skall därför endast ställning tagas till några
grundläggande spörsmål.

De nuvarande systembolagen har en viktig social uppgift såsom utredande
och kontrollerande organ i fråga om utskänkningen. Rättsgrunden för
denna funktion skapas därigenom att bolagen formellt blir bärare av utskänkningsrättigheterna.

Kommittémajoritetens förslag att i huvudsak överflytta denna uppgift på
länsnykterhetsnämnderna har, såsom tidigare antytts, mött gensagor i flertalet
remissvar. Man har därvid framhållit alt uppgifterna med utskänkningen
skulle inkräkta på länsnämndernas nykterhetsvårdande arbete samt
att länsnämnderna icke kunde förväntas få den sammansättning som vore
lämplig med hänsyn till utskänkningsfrågorna. Bl. a. kräves enligt dessa
yttranden ekonomiska insikter och sakkunskap i fråga om restauranger.

Den kritik som sålunda riktats mot kommittémajoritetens förslag synes
berättigad. Ur utskänkningens synpunkt torde man därför i och för sig böra
föredraga minoritetens förslag som i stort sett bevarar gällande ordning på
förevarande område.

301

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Men icke heller detta alternativ går fritt från invändningar. Ansvaret för
kontrollen är nu uppdelat på flera organ: länsstyrelse, nykterhetsnämnder,
systembolag och polismyndigheter. Av dessa kan icke någon sägas ha det
huvudsakliga ansvaret, och effektiviteten blir i viss mån lidande därav. Den
största sakkunskapen företrädes utan tvivel av systembolagens direktörer.
Dessa är emellertid formellt sett privatanställda och är icke underkastade
ämbetsansvar.

Behovet av en effektivare kontroll framträder med så mycket större styrka
som de nu framlagda förslagen ger restauratörerna större frihet. En
grundtanke i dessa förslag är att borttaga en del för restauratörerna besvärande
inskränkningar och föreskrifter; i gengäld fordras av restauratörerna
en aktivare insats för ordning, nykterhet och trevnad.

Det nuvarande systemet erbjuder emellertid möjligheter att med tämligen
små förändringar tillgodose behovet av effektivare kontroll. Systembolagens
direktörer ombesörjer det på bolagen ankommande utrednings- och kontrollarbetet
och har härigenom, som nyss antytts, förvärvat stor sakkunskap på
hithörande områden. Om deras ställning förändras på sådant sätt att de
handlar under ämbetsansvar, blir det möjligt att koncentrera utredningsoch
kontrolluppgifterna på dem. För den skull behöver de icke vara statsanställda.
De kan alltjämt vara anställda och avlönade av utminuteringsorganet
och handla å dess vägnar. Detta gör bl. a. möjligt att bibehålla den
formellt sett något oegentliga men praktiskt lämpliga anordningen att utminuteringsorganet
är bärare av utskänkningsrättigheterna. Den ändrade
ställningen bör komma till uttryck på det sättet att de utredande och kontrollerande
uppgifterna fullgöres av direktören såsom offentlig tjänsteman,
restauranginspektör. Han bör därvid vara underställd länsstyrelsen. I egenskap
av tjänsteman kan han själv infordra yttranden i utskänkningsfrågor
från kommuner, nykterhetsnämnder och andra. Han bör kunna få handräckning
av polismyndighet för utredning rörande missförhållanden. Polisinyndigheter
och nykterhetsnämnder bör vara skyldiga att till restauianginspektören
inrapportera förhållanden som kan tyda på brister i skötseln
av viss restaurang. Vid sin sida hör han ha en lokal representation.

De här skisserade förändringarna kan ske inom ramen för systembolagsorganisationen.
En motsvarande anordning låter sig emellertid också väl
förena med riksbolagsalternativet. Restauranginspektören kan anknytas till
riksbolagets distriktsorganisation, lämpligen såsom distriktschef. Systembolagsstyrelserna
ersättes därvid med länsvis tillsatta rådgivande nämnder.
Alternativet med riksbolag ställer sig snarast fördelaktigare i nu aktuella
hänseenden. De administrativa och affärsmässiga uppgifterna inom utminuteringsorganet
såsom sådant blir färre för en distriktschef än för en systembolagsdirektör.
Man vinner därigenom vid riksbolagsalternativet större säkerhet
för att till posten som restauranginspektör utses personer som är
särskilt lämpade för de sociala uppgifterna i fråga om utskänkningen. Vidare
kan de nuvarande systembolagsstyrelserna — vilkas ledamöter i regel

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

utses till en mindre del av lokala myndigheter och i övrigt av kontrollstyrelsen
och aktieägarna —- förändras till ett rent länskommunalt organ. Bl. a.
kan nykterhetsvården bli direkt företrädd genom att länsnykterhetsnämnden
utser en ledamot. Härigenom tillgodoses i betydande utsträckning de
syften kommittémajoriteten velat vinna med sitt förslag.

Riksbolag eller systembolag.

Diskussionerna inom kommittén och i yttrandena har främst rört sig om
de båda i betänkandet beskrivna alternativen, ett riksbolag för utminuteringen
eller en något beskuren systembolagsorganisation. Tidigare har man
även framfört tanken på att efter finsk och norsk förebild skapa en gemensam
organisation för partihandel, utminutering och i allmän regi driven
restaurangrörelse. För en prövning av detta alternativ föreligger nu icke erforderligt
underlag. Det må även framhållas att det organisatoriskt sett
måste vara förenat med stora svårigheter att genomföra en så omfattande
sammanslagning i anslutning till den nu aktuella synnerligen ingripande
omläggningen av principerna för rusdrycksförsäljningen.

Huvudsynpunkten för valet mellan en riksbolags- och en systembolagsorganisation
— liksom för utminuteringsorganens verksamhet — måste
självfallet vara att på bästa sätt tillgodose nykterhetsintresset. De ekonomiska
synpunkterna får, åtminstone i huvudsak, komma i andra hand.

När utminuteringens organisation tidigare dryftats har ett av de tyngst
vagande skälen för att bibehålla systembolagen varit att dessa är särskilt
lämpade för att utöva de sociala funktioner som sammanhänger med motbokssystemet.
I och med att motboksransoneringen avvecklas, blir förutsättningarna
helt andra. I det föregående har uttalats att registrering av inköp
icke bör aga rum. En möjlighet till avstängning av missbrukare och langare
bor kvarstå, men avstängningsbesluten bör helt ankomma på nykterhets•vårdsorganen.
Av systembolagens nuvarande sociala uppgifter inom utminuteringen
kvarstår endast att tekniskt genomföra nykterhetsvårdsorganens
avstängningsbeslut. Denna uppgift kan emellertid, såsom kommittén visat,
likaval losas av ett riksbolag som av systembolagen. I övrigt blir uppgiften
endast att köpa och distribuera rusdrycker.

\ alet mellan de båda alternativen har av kommittén och en del remissorgan
sammankopplats med frågan om kunden skall vara bunden till viss
utminuteringsbutik eller butikerna i hemorten. Systembolagsalternativet
skulle •vara förenat med sådan bundenhet; väljes anordningen med ett riksbolag,
skulle däremot inköp få göras i vilken utminuteringsbutik som helst.
Härtill vill jag, i viss anslutning till en reservant i kommittén och några remissinstanser,
anmärka att en sådan sammankoppling icke är nödvändig.
Denna fråga torde få upptagas till närmare behandling i det följande.

Till förmån för systembolagsalternativet har åberopats att detta vid ett
eventuellt misslyckande för systemet med fri inköpsrätt skulle göra det lättare
att återgå till motboksransoneringen. Denna synpunkt bör enligt min
mening icke tillerkännas betydelse i förevarande sammanhang. Man bör

303

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

helt naturligt icke besluta de nu aktuella stora reformerna inom nykterhetspolitiken,
om man icke är övertygad om att de skall gynnsamt påverka
nykterhetstillståndet. Även i sak kan emellertid invändningar resas mot
synpunkten i fråga. Motboksransoneringens avveckling medför, vilken organisation
som än väljes, att den personal som nu administrerar ransoneringen
— systembolagens motboksavdelningar — avvecklas. Såsom kontrollstyrelsen
och besparingsberedningen påvisat, kan en ransonering av rusdryckerna
även genomföras av ett riksbolag.

Möjligen kan det sägas att övergången till den nya ordningen blir något
lättare om systembolagen bibehålies. Eftersom detta alternativ likväl förutsätter
åtskilliga sammanslagningar inom systembolagsorganisationen, synes
emellertid fördelarna i angivna hänseende obetydliga.

Beträffande utskänkningen har jag i det föregående givit uttryck för den
uppfattningen att utrednings- och kontrollarbetet liksom hittills skall koncentreras
till personer som är knutna till utminuteringsorganen. En ytterligare
koncentration av uppgifterna hos dessa personer har förordats, samtidigt
som det föreslagits att de skall få en ändrad offentligrättslig ställning.
Därvid har emellertid tillika anmärkts att den tilltänkta ordningen
likaväl kan ske i anslutning till ett riksbolag som inom systembolagsorganisationen.
Snarast erbjuder riksbolagsalternativet. vissa fördelar.

Om sålunda de nykterhetspolitiska synpunkterna snarast talar för ett
riksbolag — eller i varje fall icke ger systembolagen företräde — är det uppenbart
att riksbolaget är fördelaktigare ur ekonomisk synpunkt. För de
begränsade uppgifter som återstår för utminuteringsorganen innebär
systembolagen en överorganisation; de kräver endast ungefär en tredjedel
av systembolagskontorens nuvarande personal. Såsom kontrollstyrelsen
framhållit kan det sägas, att systembolagen redan nu, med hänsyn till den
begränsade handlingsfrihet som tillkommer dem, utgör en alltför stor apparat.
Uppenbarligen medför anordningen med riksbolag stora möjligheter till
besparingar och förenklingar i förvaltningen. Såsom tidigare antytts leder
omorganisationen icke till att det lokala inflytandet minskas på de områden
där det nu gör sig gällande. Hithörande frågor skall ytterligare behandlas
i det följande.

Jag finner på grund av det anförda, liksom kommitténs flertal och de
flesta remissorganen, att utminuteringen i fortsättningen bör handhavas av
ett för hela riket gemensamt bolag med distriktsorganisation. Detta bör
tillika i enlighet med förut angivna riktlinjer vara bärare av utskänkningsrättigheter
samt anställa och avlöna restauranginspektörer för utredning och
kontroll rörande utskänkning av rusdrycker.

Arbetsfördelningen mellan vissa myndigheter och organ.

Hittills har endast varit tal om den i förevarande sammanhang grundläggande
frågan angående huvudmannaskapet för detaljhandeln med rusdrycker.
Den ståndpunkt, som intagits i denna fråga, måste enligt sakens natur

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

inverka på fördelningen av arbetsuppgifterna mellan andra organ, såsom
kontrollstyrelsen, socialstyrelsen och länsnykterhetsnämnderna.

Kommitténs förslag i denna del innebär betydande förändringar i förhållande
till vad nu gäller. Av skäl som anförts i det föregående har jag
icke kunnat förorda kommittéförslaget såvitt angår länsnykterhetsnämndernas
befattning med utskänkningen. Icke heller i övrigt synes emellertid
förslaget tillfredsställande. Det innebär, såsom påvisats i flera yttranden,
att närstående eller likartade arbetsområden splittras på olika organ. Erinringar
av denna art kan i stort sett icke resas mot den nuvarande ordningen
på förevarande område. Genom de ändringar i kommittémajoritetens förslag
rörande utskänkningen som förordats i det föregående bortfaller de
viktigaste skälen för den av kommittémajoriteten företagna omfördelningen
av arbetsuppgifterna. Endast smärre ändringar i nu gällande ordning torde
erfordras.

Kontrollstyrelsens ställning såsom centralt organ i frågor rörande alkoholförsäljningen
bör sålunda bibehållas. Med hänsyn till statens stora fiskaliska
intressen i alkoholhanteringen och de stridiga, delvis privatekonomiska
intressen, som gör sig gällande bl. a. i frågor rörande utskänkningstillstånd,
synes det angeläget att ha ett centralt ämbetsverk på förevarande
område vid sidan av partihandelsbolaget, det blivande detalj handelsbolaget
samt restaurangbolaget. Styrelsen bör i vissa hänseenden meddela föreskrifter
och anvisningar rörande tillämpningen av den blivande rusdrycksförsäljningsförordningen.
En annan uppgift är att tjänstgöra såsom remissorgan
åt Kungl. Maj :t samt att tillhandagå myndigheter och enskilda med upplysningar
rörande alkohollagstiftningen m. m. Verket bör vidare, liksom nu
är fallet, följa utvecklingen i fråga om försäljningen av alkoholdrycker och
nykterhetstillståndets växlingar samt inkomma till Kungl. Maj:t med de
förslag som kan föranledas av utvecklingen. För detta ändamål bör styrelsen
alltfort föra försäljningsstatistik, vilken bör omfatta både rusdrycker och
maltdrycker. Det vore även önskvärt, för att erhålla en samlad överblick av
utvecklingen, om kontrollstyrelsen kunde samla och publicera data rörande
alkoholmissbruk och ingripanden mot missbrukare. De uppgifter som erfordras
härför kan styrelsen, i samråd med socialstyrelsen, inhämta från
länsnykterhetsnämnderna. Jag vill förorda en sådan anordning.

Såsom exempel på arbetsuppgifter, som i enlighet med det anförda bör
kvarbliva hos kontrollstyrelsen, må nämnas ärenden angående alkoholbeskattning,
utfärdandet av tillämpningsföreskrifter angående vinstkvantiteter,
prissättningen på utskänkta rusdrycker, vissa frågor om utskänkningsrestriktioner,
tillstånd till försäljning av sprit och andra alkoholhaltiga
varor för vissa särskilda ändamål samt handel med skattefri sprit. I likhet
med vad nu är fallet bör kontrollstyrelsen därjämte utöva viss tillsyn över
tillverkare av rusdrycker samt över tillverkare och försäljare av Öl.

I samband med den nya ordningens genomförande torde behovet av det
hos kontrollstyrelsen förda straffregistret böra omprövas. Detta har redan
nu en motsvarighet i de register som föres av systembolagen. Genomföres

305

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

den här föreslagna ordningen i fråga om rusdrycksförsäljningen, bortfaller
visserligen sistnämnda register. Å andra sidan torde de väntade förslagen
rörande nykterhetsvården komma att innebära att länsnykterhetsnämnderna
för fullständiga anmärkningsregister. Såsom framhållits av statens organisationsnämnd
skulle sålunda, om kontrollstyrelsens register bibehålies,
en dubbelregistrering äga rum. Samma uppgifter komme att antecknas
i länsnykterbetsnämndernas anmärkningsregister och i kontrollstyrelsens
straffregister. Om länsnykterhetsnämndernas register på lämpligt sätt hålles
aktuella med hänsyn till förändringar i fråga om boningsort m. m., torde
dessa register kunna helt fylla kontrollstyrelseregistrets nuvarande funktioner
och sålunda kunna förse nykterhetsvårdsorgan, domstolar m. fl. med
erforderliga uppgifter om enskilda personers anmärkningar i nykterhetshänseende.
Med hänsyn härtill finner jag, att det hos kontrollstyrelsen förda
registret bör slopas.

Riksbolaget bör ensamt ombesörja utminuteringen av rusdrycker och
handlägga därmed sammanhängande spörsmål. Bolaget bör därjämte, som
framgår av det tidigare anförda, vara bärare av utskänkningstillstånd samt
anställa och avlöna restauranginspektörer. Arbetsuppgifterna blir för övrigt
i stort sett desamma som angivits av nykterhetskommittén. Sålunda bör bolaget
exempelvis i enlighet med de riktlinjer som uppdrages i avtal mellan
detsamma och staten fastställa priserna på utminuterade rusdrycker. Prissättningen
på utskänkta rusdrycker bör däremot i enlighet med det förut
anförda regleras av kontrollstyrelsen.

Länsnykterhetsnämndernas arbetsuppgifter kommer att närmare behandlas
i propositionerna om nykterhetsvården. Såsom framgår av det förut
sagda skall nykterhetsnämnd besluta om avstängning från inköpsrätt. Det
torde ankomma på socialstyrelsen att efter samråd med riksbolaget utfärda
närmare föreskrifter om vad de nykterhetsvårdande organen har att iakttaga
när de underrättar bolaget om avstängningsbeslut. I samband med
övergången till den nya ordningen bör de hos systembolagen registrerade
uppgifterna angående nykterhetsanmärkningar överlämnas till länsnykterhetsnämnderna.

För socialstyrelsen ifrågakommer icke ändrade arbetsuppgifter i nu aktuella
hänseenden i annan mån än att styrelsen bör utöva viss tillsyn över
länsnykterhetsnämndernas kommunikation med riksbolaget i avstängningsfrågor,
varjämte styrelsen bör samarbeta med kontrollstyrelsen rörande
statistik över fylleriförseelser och ingripanden mot alkoholmissbrukare.

Riksbolagets organisation och verksamhet.

Riksbolagets ställning, arbetsuppgifter och vissa grunddrag i dess organisation
har behandlats i det föregående. Jag vill nu närmare ingå på några
ytterligare ur nykterhetspolitisk synpunkt betydelsefulla spörsmål i dessa
hänseenden. Vissa med bolagets bildande sammanhängande ekonomiska frågor
samt frågor rörande bolagsordning och avtal med staten in. in. upptages
i annan denna dag anmäld proposition.

Beträffande organisationen torde man i huvudsak kunna godtaga nykter 20

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 151.

306 Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

hetskommitténs förslag med de modifikationer som föranledes av det förut
sagda.

Aktierna i riksbolaget bör sålunda i huvudsak innehas av staten. Aktiekapitalet
kan lämpligen sättas till 500 000 kr. Bolagets styrelse bör bestå av
åtta ledamöter med fyra suppleanter. Härtill kommer en verkställande direktör.
Till den centrala ledningen knytes förvaltningspersonal för kameralt
arbete samt för revisions- och inspektionsverksamhet.

Riket indelas i försäljningsdistrikt, vart och ett under ledning av en distriktschef.
Med hänsyn till distriktschefernas arbetsuppgifter beträffande
utskänkningen är det angeläget, att distrikten icke blir alltför stora. Det synes
ändamålsenligt att i princip varje län kommer att utgöra ett försäljningsdistrikt.
I fråga om några län med endast ett fåtal utminuteringsställen
och utskänkningsrättigheter, såsom exempelvis Västerbottens och Norrbottens
län, kan dock ifrågasättas, huruvida desamma icke bör sammanslås till
ett distrikt. I södra Sverige kan på samma sätt Blekinge län förenas med
något angränsande län. Distriktskontoren bör förläggas till de nuvarande
systembolagskontoren i residensstäderna, såvida det icke på grund av särskilda
omständigheter i något fall skulle befinnas mera ändamålsenligt att
ha kontoret i annan stad inom distriktet. Det bör ankomma på det blivande
riksbolaget att träffa avgörande i dessa frågor.

Den av riksbolaget utsedde distriktschefen är, såsom tidigare utvecklats,
avsedd att vara restauranginspektör inom sitt område. I den utsträckning
så finnes påkallat bör biträdande inspektörer tillsättas, vilka likaledes bör
vara underkastade tjänsteansvar. Dessa befattningar kan ofta med fördel
beklädas av tjänstemän i bolaget.

Tidigare har anmärkts, att restauranginspektören vid sin sida bör ha en
rådgivande nämnd, motsvarande de nuvarande systembolagsstyrelserna.
Med rusdrycksförsäljningen och bolagets ekonomiska frågor bör nämnderna
i allmänhet icke taga befattning. Nämndernas huvuduppgift blir att avge
yttranden i frågor om utskänkningen — utskänkningstillstånd och ingripanden
vid missförhållanden. Det är emellertid naturligt att nämnderna,
liksom nu systembolagsstyrelserna, även yttrar sig i frågor av annan art,
exempelvis spörsmål om förläggning av utminuteringsställen och tiderna
för dessas öppethållande. Jag förordar att detalj handelsbolaget och restauranginspektörerna
ålägges skyldighet att höra nämnderna i nu angivna frågor.

För att erhålla önskvärd lokal förankring bör, oavsett bolagets distriktsindelning,
särskilda nämnder inrättas i varje län. I enlighet härmed bör
även en uppdelning ske av Stockholmssystemets nuvarande område och således
särskilda nämnder utses för Stockholms stad och Stockholms län.
Nämnderna synes i regel böra bestå av tre ledamöter, valda för eu tid av
fyra år. Av dessa bör länsstyrelsen utse ordförande och landstinget vice ordförande
samt länsnykterhetsnämnden en ledamot. För Stockholms stads
vidkommande kan ordföranden utses av överståthållarämbetet samt de båda
andra ledamöterna av stadsfullmäktige och stadens nykterhetsnämnd.

307

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Vart och ett av nu nämnda organ bör därjämte utse en suppleant för den
ordinarie ledamoten. I län med stad, som ej deltar i landsting, synes den
rådgivande nämnden böra utökas med en av stadsfullmäktige i varje sådan
stad vald ledamot jämte suppleant för denne. Härigenom kommer den rådaivande
nämnden i Malmöhus län att bestå av fem ledamöter samt nämnderna
i Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län av vardera
fyra ledamöter. Jämfört med de nuvarande systembolagsstyrelserna innebär
den här förordade sammansättningen av nämnderna, att de av kontrollstyrelsen
utsedda ledamöterna faller bort samt att aktieägarnas representant
ersättes med en av länsnykterhetsnämnden utsedd ledamot. Det torde med
fog kunna sägas, att de lokala intressena på detta sätt blir lika väl tillgodosedda
som inom den nuvarande organisationen. Därtill kommer att nykterhetsvården
blir direkt företrädd. Nämnderna får helt karaktär av länskommunala
organ.

Kostnaderna för restauranginspektörerna, de biträdande inspektörerna och
de rådgivande nämnderna bör i sin helhet åvila riksbolaget.

Utminuteringsställena kan organiseras på i stort sett samma sätt som hittills
med föreståndare samt butiks- och lagerpersonal.

Den närmare arbetsfördelningen mellan riksbolagets olika organ enligt
här uppdragna riktlinjer bör anförtros bolagsledningen.

Inköpsrätt och inköpsförfarande:

Oaktat motbokssystemet slopas, måste vissa kategorier alltjämt vara utestängda
från rätt att inköpa rusdrycker i utminuteringsaffärerna. I första
hand bör sålunda en lägsta ålder för sådan rätt stadgas.

Denna ålder är i gällande förordning 21 år. Inköp vid sådan ålder har
emellertid i tillämpningen endast medgivits gifta. De ogifta ungdomarna,
vilka utgör flertalet, erhåller inköpsrätt först efter fyllda 25 år. Nykterhetskommittén
har föreslagit att 21 år skall bli gräns över hela linjen. Den
har framhållit det olämpliga i att ha en särskild myndighetsålder när det
gäller spritinköp. Enligt kommittén gör sig systemets suggestionsverkan
särskilt gällande i fråga om ungdomen. Systemet utgör ett hinder vars
övervinnande för ungdomarna framstår som en »sportprestation».

Kommitténs förslag har, såsom framgår av redogörelsen i nästföregående
avdelning, mött kritik i några yttranden. Man har därvid pekat på de oroande
dragen i ungdomens alkoholvanor och funnit betänkligt att göra det
lättare för ungdomarna att komma åt sprit.

För egen del finner jag att de problem som sammanhänger med ungdomens
alkoholvanor i första hand bör angripas med andra medel än restriktioner.
Jag har i det föregående uppdragit riktlinjer för olika positiva åtgärder
i detta syfte. Vad nu aktuella problem angår, må framhållas att det
är en allmän erfarenhet att de unga gärna vill efterlikna de vuxnas vanor.
Förbehålles det åt de äldre att köpa sprit, synes häri ligga en särskild anledning
för de unga att betrakta spriten som något eftersträvansvärt. Det
torde därför, såsom kommittén funnit, vara olyckligt att ha en särskild

308

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

högre myndighetsålder för spritinköp. En sådan skulle för övrigt icke stå
i överensstämmelse med den större självständighet som i andra hänseenden
kommit ungdomen till del. Då en åldersgräns under alla förhållanden
synes nödvändig, vill jag biträda kommitténs förslag att låta inköpsrätten
inträda vid fyllda 21 år.

Inköpsrätt skall i enlighet med vad förut anförts icke heller tillkomma
langare och alkoholmissbrukare som genom särskilt beslut av nykterhetsnämnd
avstängts från sådan rätt.

För kontroll att inköp icke göres av ungdomar under 21 år eller avstängda
personer erfordras vissa bestämmelser om inköpsförfarandet. Beträffande
detta har även ifrågasatts att köparna skulle vara bundna till viss utminuteringsaffär.
Det torde vara lämpligt att först behandla detta spörsmål.

Till förmån för ett system med bundenhet till viss affär har främst åberopats
att butikspersonalen blir i tillfälle att göra iakttagelser som kan utnyttjas
i nykterhetsvårdande syfte. Vetskapen härom skulle kunna påverka köparna
till viss återhållsamhet.

Värdet av denna anordning ur nykterhetssynpunkt måste emellertid bedömas
såsom starkt begränsat. Härvidlag gäller delvis detsamma som i fråga
om registreringen av inköp, nämligen att storleken av inköpen ingalunda utgör
någon tillförlitlig mätare på den verkliga konsumtionen. Anordningen
torde icke heller kunna genomföras strikt;.liksom nu skulle tillfällig inköpsrätt
utanför den egna butiken behöva medges.

En bestämd nackdel med att binda kunderna på detta sätt torde vara att
det, såsom ock förutsättes i kommitténs alternativ II, nödvändiggör särskilda
inköpsbevis. Tillfällig inköpsrätt på andra håll förutsätter transportkort. I
själva verket blir skillnaderna i förhållande till det nuvarande motbokssystemet
i nu förevarande avseende små.

Jag kan därför icke tillstyrka att föreskrift meddelas om bundenhet till
viss affär, utan inköp bör få göras i vilken utminuteringsaffär som helst.

För genomförande av avstängningsbeslut synes det under sådana förhållanden
lämpligt att i enlighet med kommittémajoritetens förslag utnyttja
den folkbokföringsregistrering med födelsenummer, som införts under senare
år. Avstängningsförfarandet kan härigenom ordnas utan större kostnader
och utan att allmänheten betungas med formaliteter.

Enligt kommitténs förslag skall länsnykterhetsnämnderna lämna uppgift
till riksbolagets huvudkontor om de personer, som avstängts från inköpsrätt.
Den avstängdes födelsetid, födelsenummer och första bokstaven i efternamnet
upptages av bolaget på en för hela riket gemensam spärrlista, som
tillställes samtliga utminuteringsställen; listan förnyas var eller varannan
månad. Den som önskar köpa rusdrycker får legitimera sig med handling,
av vilken födelsetiden och födelsenumret framgår. Med hjälp härav kontrollerar
butikspersonalen i spärrlistan, att kunden ej är avstängd.

Den föreslagna anordningen synes i stort sett lämplig och jag vill tillstyrka
densamma. I några yttranden har man uttryckt farhågor för att riks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

309

spärrlistan skulle bli ohanterlig i det praktiska butiksarbetet; det föreslagna
inköpsförfarandet har även i övrigt betecknats som omständligt och tungrott.
Därvid har man emellertid även räknat med de formaliteter som föranledes
av en allmän inköpsregistrering. Bortfaller denna, blir förfarandet
enklare.

Legitimationen med födelsetid och födelsenummer torde icke behöva bli
nämnvärt betungande. Anmärkas bör att sådan legitimation i åtskilliga fall
kan erfordras redan för kontroll att köparen uppnått föreskriven ålder.
Vidare bör framhållas att kunderna i regel gör sina inköp i butik i hemorten.
Lokala spärrlistor kan upprättas i enkel form. Med hjälp av legitimationshandlingen
kan butikspersonalen ofta se, om kunden är från orten. Är
detta fallet, behöver man endast slå i den lokala spärrlistan. På mindre orter
erfordras i regel icke några som helst formaliteter. Är kunden känd för butikspersonalen
och vet denna att han icke är avstängd, blir ingen legitimation
eller kontroll behövlig. Slagning i riksspärrlistan torde således i allmänhet
endast erfordras när kund från annan ort gör inköp i butiken.

Frågan angående legitimationshandlingens art har av kommittén i viss
mån lämnats öppen. Vid tidpunkten för den nya ordningens genomförande
kommer emellertid allmänheten, såsom kommittén förutsatt, att vara försedd
med handlingar innehållande uppgift om födelsetid och födelsenummer.
Således har de personer, som erhållit debetsedel å preliminär skatt för
inkomståret 1954, jämväl erhållit ett skattekort, försett med nämnda uppgifter.
I samband med sjukkassereformen kan ett särskilt, med dessa uppgifter
försett kort, s. k. försäkringsbesked, komma att utdelas. Även andra
handlingar av liknande art är tänkbara. Om sådana handlingar icke är
utfärdade av offentlig myndighet, bör det ankomma på kontrollstyrelsen att
pröva i vad mån de kan godtagas för nu angivna ändamål. Självfallet bör
även prästbevis med sådana uppgifter kunna användas. Om så erfordras
torde bevis om födelsetid och födelsenummer kunna erhållas från folkbokföringsmyndigheterna.
Skulle det visa sig, att sådana bevis kommer att behövas
i större omfattning för nu ifrågavarande eller annat ändamål, torde
detta kunna ordnas billigt och praktiskt genom att rekvisitionerna skrives
på särskilda blankettkort å vilka vederbörande myndigheter endast har att
anteckna födelsetiden och födelsenumret samt bestyrka anteckningen med
en stämpel.

Kostnadsberäkningar.

Den av kommittén gjorda beräkningen rörande kostnaderna för försäljningsorganisationen
är icke längre aktuell med hänsyn till penningvärdets
förändringar samt de avvikelser från kommitténs förslag, som förordats i
det föregående. Inom finansdepartementet har utförts vissa beräkningar
rörande de ekonomiska konsekvenserna av en omorganisation enligt här
angivna linjer. Dessa beräkningar har utgått från den förutsättningen, att
systembolagens nuvarande omsättning av rusdrycker icke kommer att öka
i avsevärdare mån.

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Kostnaderna för kontrollstyrelsens första byrå, som år 1952 uppgick till
460 600 kronor, fördelades på följande poster.

Allmänna avdelningen ...................................... 166 400

Straffregisteravdelningen .................................... 145 800

Statistiska avdelningen ...................................... 55 900

Systembolagsrevisionen .................................... 92 500

Summa kr. 460 600

Genom omorganisationen kommer kostnaderna för straffregisteravdelningen
och systembolagsrevisionen att helt bortfalla. Kostnaderna för allmänna
avdelningen beräknas kunna reduceras till ungefär hälften; åtskilliga
av de på denna avdelning ankommande arbetsuppgifterna överföres nämligen
till riksbolaget. De nuvarande kostnaderna för statistiska avdelningen
synes icke behöva överskridas. Årskostnaden för styrelsens första byrå efter
omorganisationen kan i enlighet härmed beräknas till 150 000 kronor.

Minskningen i kontrollstyrelsens arbetsuppgifter kan föranleda en ändrad
arbetsfördelning mellan verkets tre byråer.

Vid beräkningen av kostnaderna för riksbolaget har hänsyn endast tagits
till de kostnader, som är förbundna med inköp och försäljning av spritdrycker
och vin, samt bestyret med avstängningen av missbrukare. Härtill kan
komma ytterligare kostnader, om bolaget, såsom jag kommer att förorda,
skall försälja starköl. Någon beräkning av dessa kostnader låter sig icke
göra med hänsyn till ovissheten om efterfrågan på denna vara; det är också
svårt att förutsäga i vad mån en sådan försäljning kan komma att inverka
på sprit- och vinförsäljningen. Självfallet bör emellertid så stor handelsmarginal
läggas på starkölet, att riksbolagets omkostnader blir täckta och visst
överskott erhålles.

Kostnaderna för riksbolagets huvudförvaltning blir beroende av arbetsfördelningen
mellan de olika leden i organisationen. En centralisering av
arbetsuppgifterna till huvudförvaltningen bör eftersträvas så långt detta är
förenligt med enkelhet och smidighet i förvaltningen. Det torde exempelvis
vara ändamålsenligt att i huvudsak förlägga bokföringen och kassaarbetet
till huvudkontoret. Likaledes torde vissa fördelar kunna vinnas genom att
förbrukningsartiklar för distriktskontoren och butikerna inköpes centralt.
Den närmare avvägningen härav bör ankomma på riksbolagets ledning.

Kostnaderna för bolagets huvudförvaltning kan — delvis med ledning
av kostnaderna för kontrollstyrelsens första byrå och vissa statliga företag
med liknande organisationsformer som den nu föreslagna — uppskattas till
700 000 kronor. I detta belopp ingår kostnaderna för sammanställning och
distribution av en riksspärrlista.

Såsom utgångspunkt för beräkning av kostnaderna för distriktskontoren
har tagits de verkliga kostnaderna för systembolagen år 1952. Därvid har
endast medtagits sådana kostnader, som påverkas av den föreslagna om -

311

Kungl. Maj:ts proposition nr i5i.

organisationen, nämligen bolagens s. k. centrala förvaltningskostnader med
undantag för understöd och pensioner. De centrala förvaltningskostnaderna
uppgick år 1952 för samtliga systembolag till följande belopp.

Löner (kontanta löner + andra löneförmåner)
..............................

Kontorskostnader......................

Hyror................................

Övriga kostnader......................

Styrelsearvoden........................

Revisionskostnader ....................

Summa kr.

Kamerala avdel-	Motboks- avdel-	Summa
ningarna	ningarna
2 709 094	5 550 340	8 259 434
470 049	1 041 363	1 511412
150 682	308 713	459 395
195 193	399 908	595 101
_	—	232 985
—	—	96 613
3 525 018	7 300 324	11 154 940

De ekonomiska verkningarna av omorganisationen kan beräknas bli föl -

jemuc.

1. Kostnaderna för motboksavdelningarna bortfaller (7,3 milj. kr.).

2. De planerade distriktskontoren kommer att få överta de indragna systembolagens
kamerala arbetsuppgifter i den mån desamma icke skall ankomma
på huvudförvaltningen. Personalbehovet torde ungefär motsvara
uppsättningen å de kamerala avdelningarna vid systembolagen i residensstäderna.
Självfallet måste en viss omfördelning av denna personal ske alltefter
distriktskontorens storlek.

Lönekostnaderna för de kamerala avdelningarna i residensstäderna uppgick
år 1952 till 2 121 000 kr. I detta belopp ingår emellertid endast en del
av lönerna till systembolagens verkställande direktörer — i den nya organisationen
distriktschefer-restauranginspektörer. Lönekostnaderna för distriktskontoren
torde med hänsyn härtill komma att bli något högre eller
omkring 2,5 milj. kr.

3. Kontorsomkostnaderna för distriktskontoren kan beräknas till 350 000
kr. I detta belopp ingår även kostnaderna för sammanställning av lokala
spärrlistor. Minskningen i förhållande till de nuvarande kostnaderna
(470 000 kr.) möjliggöres genom omläggning av kassa- och redovisningsarbetet,
central upphandling av kontorsmaterial och förenkling av blankett -

materialet.

4. Lokalkostnaderna för distriktskontoren torde bli något större än för de
kamerala avdelningarna vid systembolagen i residensstäderna. Av dessa
avdelningar torde 17 ha tillräckliga lokaler för distriktskontoren. I andra
fall kan det bli nödvändigt att använda motboksavdelningarnas lokaler helt
eller delvis. Kostnaderna uppskattas till 150 000 kr. Till jämförelse kan
nämnas att kostnaderna för lokalerna för de kamerala avdelningarna i residensstäderna
år 1952 uppgick till 115 000 kr.

5. I posten »övriga kostnader» innefattas nu bl. a. avgifter till Systembolagens
Förtroendenämnd och kontrolldelegationerna. Även i fortsättning -

312

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

en har man att räkna med kostnader av motsvarande art, exempelvis gemensamma
sammanträden med distriktscheferna och vissa utgifter för övervakning
av restaurangernas skötsel. Dessa kostnader kan beräknas till
150 000 kr.

6. Kostnaderna för de rådgivande nämnderna beräknas till 150 000 kr.
eller ungefär samma belopp som för styrelserna vid de nuvarande systembolagen
i residensstäderna (156 534 kr.).

7. Revisionskostnaderna, i vilka inbegripes arvode till den på bolagsstämman
valde revisorn, arvoden till siffergranskare samt rese- och traktamentsersattningar,
bortfaller och ersättes med revisionskostnader för riksbolaget.

Enligt dessa överväganden skulle de centrala förvaltningskostnaderna för
distriktskontoren komma att uppgå till följande belopp.

Löner ............

Kontorskostnader . .

Hyror .............

Övriga kostnader ...
Rådgivande nämnder

2 500 000
350 000
150 000
150 000
150 000

Summa kr. 3 300 000

Arbetet i utminuteringsbutikerna torde bli avsevärt förenklat. Den nuvarande
kontrollen av namnteckning och tilldelning mot minutkorten, instämphngen
i motböcker och avräkningen av efterhandsköp bortfaller. Dessa
arbetsuppgifter ersättes av en kontroll av födelsenummer mot spärrlista.
Någon anteckning av födelsenummer behövs emellertid icke. Genom dessa
förenklingar torde personalen i utminuteringsbutikerna kunna nedbringas
avsevärt. I runt tal synes 300 av de ungefär 950 personer, som nu är knutna
till butikerna för kassa och kontrollarbete, bli obehövliga. Detta medför
en besparing på omkring 2,5 milj. kr. i butikernas lönekostnader.

Omfattningen av besparingarna i det allmännas kostnader för rusdrycksförsäljningen
framgår av följande sammanställning.

års Kostnader

kostnader enl. förslaget

Kontrollstyrelsens första byrå .............. 460 600 150 000

Systembolagen (Riksbolaget)

Riksbolagets huvudförvaltning ............ . 700 000

Systembolagens centrala förvaltningskostnader/kostnader
för distriktskontoren...... 11 200 000 3 300 000

Butikskostnader .......................... 23 100 000 20 600 000

Summa kr. 34 760 600 24 750 000

Såsom framgår av sammanställningen synes de här föreslagna reformerna
möjliggöra en besparing på ungefär 10 milj. kr. årligen. Härifrån avgår
emellertid de första åren betydande belopp i ersättningar till övertalig per -

313

Kungl. Maj.ts proposition nr 15t.

sonal. Man får även räkna med att omorganisationen i övrigt kommer att
föranleda vissa särskilda kostnader.

Omorganisationen.

Det nya försäljningssystemet är avsett att träda i tillämpning den 1 oktober
1955. Riksbolaget bör övertaga systembolagens försäljningsverksamhet
fr. o. m. nämnda dag.

De frågor, som sammanhänger med riksbolagets bildande och systembolagens
avveckling, torde få redovisas närmare i den förut nämnda, denna dag
anmälda propositionen om riksbolaget, där även anslag begäres för teckning
av aktier i bolaget. Här skall endast behandlas några huvudpunkter.

För att så långt möjligt nedbringa kostnaderna för omorganisationen torde
det vara lämpligt att denna i allt väsentligt slutföres före den 1 oktober
1955. Jag förordar med hänsyn härtill att riksbolaget bildas redan under instundande
budgetår. Bolaget kan då självt leda organisationsarbetet, vilket
självfallet bör utföras i samråd med kontrollstyrelsen och företrädare för
systembolagen.

Riksbolaget övertar snarast möjligt aktierna i systembolagen och därmed
även förfoganderätten över dessas egendom. Åtgärder för fusion och avveckling
av övertalig personal bör igångsättas så fort ske kan.

Sedan den nya försälj ningsförordningen antagits bör motboksavdelningarnas
arbete successivt avvecklas. Således bör exempelvis systembolagen
under året närmast innan förordningen träder i kraft kunna uraktlåta att
inhämta och bearbeta uppgifter angående socialhjälp, ingångna äktenskap
m. m. samt inskränka registreringsarbetet till vad som oundgängligen erfordras.
Det bör ankomma på kontrollstyrelsen att utfärda närmare föreskrifter
härom.

En omorganisation av systembolagen enligt de riktlinjer som uppdragits
i det föregående medför betydligt större personalindragningar än enligt nykterhetskommitténs
förslag. För avvecklingen av den övertaliga personalen
torde man emellertid i stort sett kunna iakttaga vad kommittén förordat
från sina utgångspunkter.

Självfallet bör systembolagspersonalen, i den utsträckning det med tilllämpning
av vanliga kvalifikationskrav är möjligt, beredas anställning inom
riksbolaget. Befattningshavare, som erbjudes anställning å annan ort än den
nuvarande anställningsorten eller i lägre befattning men med bibehållen lön,
bör vara skyldig antaga erbjuden plats och underkasta sig eventuell flyttning.
Den personal, som icke kan beredas anställning inom riksbolaget, bör
så långt möjligt erhålla anställning inom statliga eller andra offentliga verksamhetsgrenar,
såsom länsnykterhetsnämnder, kommunala nykterhetsnämnder
eller sjukkassor. Det torde ankomma på riksbolaget att vidtaga lämpliga
åtgärder för att få eu sådan övergång till stånd. Bl. a. bör bolaget i denna
angelägenhet söka samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.

314

Kiingl. Maj:ts proposition nr 151.

I den män anställningar icke kan beredas övertaliga befattningshavare,
som stadigvarande erfordrats inom den nuvarande organisationen, bör de
av billighetsskäl erhålla viss gottgörelse. Denna bör, liksom systembolagens
pensionsförpliktelser, självfallet åvila riksbolaget. Vägledande för bestämmandet
av gottgörelsens storlek synes böra vara de principer, som tilllämpades
vid systembolagskoncentrationen år 1937, samt de regler som under
senare år följts vid avveckling av övertalig statlig personal, exempelvis
vid den åren 1943—1945 genomförda centraliseringen av underhållstjänsten
i fråga om intendenturmaterial m. m. inom försvaret. Sålunda synes den
befattningshavare, som uppnått 50 levnadsår och varit anställd minst 15 år
i systembolagstjänst, böra erhålla en årlig ersättning med belopp, som bestämmes
i förhållande till vederbörandes tjänsteålder. Skulle i övrigt befattningshavare
med en tjänstetid av minst 5 år behöva avvecklas, synes det
skäligt, att han erhåller viss engångsersättning. Det bör ankomma på riksbolaget
att efter samråd med kontrollstyrelsen och efter överläggningar
med vederbörande personalorganisationer fastställa de ekonomiska villkoren
för den övertaliga personalen.

Kostnaderna för avvecklingen av övertalig personal kan endast uppskattas
tämligen grovt. Man torde få räkna med att dessa kostnader under första
året uppgår till i runt tal 3 milj. kr., engångsersättningarna inberäknade.
Redan nästa år blir beloppet avsevärt lägre, och det minskas successivt i
fortsättningen. Efter tio år torde denna kostnadspost i allt väsentligt vara
försvunnen.

Utminuteringsställenas förläggning och affärstider.

Gällande ordning.

Utminutering av rusdrycker får såsom anförts i nästföregående avsnitt
äga rum å ort, där utminuteringsställe funnits inrättat år 1937 samt därjämte
i stad, köping eller municipalsamhälle med minst 5 000 invånare.

1 fråga om affärstider gäller enligt Rff att försäljning får äga rum endast
vardagar mellan klockan 9 och 17. Dag före sön- och helgdag må
dock försäljningen ej fortgå längre än till klockan 16.

Kontrollstyrelsen har rekommenderat systembolagen (cirkulär nr 8/
1938) att inskränka expeditionstiden till i regel klockan 9—16 varje söckendag
med viss ytterligare begränsning för mindre butiker och utlämningsställen
samt att hålla stängt påskafton, pingstafton, midsommarafton,
julafton och nyårsafton.

Systembolagen har -— i vissa fall efter framställning från eller efter
samråd med nykterhetsnämnd eller polismyndighet — ofta ytterligare begränsat
öppethållningstiderna. År 1949 tillämpades följande tider.

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

kl. 9—16:
» 10—16:

» 9—15:

» 10—15:
» 9—14:

Å vardagar utom lördagar och helgdagsaftnar

39 huvudorter och 69 filialorter (178 utminuteringsställen)

1 huvudort

(Haparanda) och 2 » ( 3 » )

1 huvudort(Göteborg) och 13 » (28 » )

22 » (23 » )

1 filialort1 ( 1 utminuteringsställe)

41 huvudorter 107 filialorter (233 utminuteringsställen)

Den korta tiden klockan 10—15 å vanliga vardagar tillämpas vid ett antal
utminuteringsaffärer med liten omsättning, såsom några affärer i Södermanland
och Skåne samt affären i Sigtuna.

Lunchstängning (1—1 1/4 timme) tillämpas vid 5 huvudorter (Kalmar,
Örebro, Härnösand, Sollefteå och Örnsköldsvik) och 14 filialorter (22 utminuteringsställen).

Å lördagar och helgdagsaftnar

kl.	9—15:	20 huvudorter	och 49 filialorter	(142
»	10—15:		15	»	( 16
»	9—14:	17 »	och 31	»	( 56
	10—14:		2	» 2	( 2
	9—13.30: 1 huvudort (Kalmar)	och 2	» 3	( 4
	9—13:	2 huvudorter (Norr-
		köping, Visby)	och 7	»	( H
»	9—12:	1 huvudort (Marie-
		stad)	och 1	filialort4	( 2
		41 huvudorter	107	filialorter	(233

utminuteringsställen)

» )

»> )

» )

Lunchstängning även å lördagar (1 timme) förekommer i Löberöd
(Lunds detaljhandelsområde).

Kortare expeditionstid under sommarmånaderna tillämpas vid 5 huvudorter
och 6 filialorter (25 utminuteringsställen). Detta innebär vanligen,
att affärerna stänger 1 timme tidigare antingen på lördagar (Göteborg, Östersund
och Haparanda) eller på övriga vardagar (bl. a. Umeå och Skellefteå).

I slutet av år 1952 ålades systembolagen av kontrollstyrelsen att hålla
utminuteringsställena öppna till kl. 17 dels på fredagar och dels ytterligare
en dag i veckan.

Tidigare förslag och framställningar.

Den s. k. snabbutredningen (SOU 1944: 3) konstaterade en avsevärt
högre fyllerifrekvens på lördag och helgdagsafton jämfört med övriga

1 Skänninge (Linköpings detaljhandelsområde).

2 Lövestad och östraby (Yslads detaljhandelsområde).

8 Oskarshamn och Nybro (Kalmar detaljhandelsområde).

‘ Skara (Mariestads detaljhandelsområde).

316

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

veckodagar och föreslog därför trots olägenheterna ur expedieringssynpunkt,.
att systembolagens utminuteringslokaler skulle stängas klockan 12 lördag
och helgdagsafton. Utredningens förslag har icke lett till någon statsmakternas
åtgärd.

Systembolagens förtroendenämnd har i en av kontrollstyrelsen till kommittén
överlämnad skrivelse framhållit, att en åtgärd, som vore ägnad att
minska kötiden eller förkorta väntetiden, vore att försäljningsställena under
rusningstider kunde börja försäljningen klockan 8.

Vid 1949 års höstriksdag framställde herr Edström i andra kammaren
en interpellation till chefen för finansdepartementet angående beredande
av möjlighet för systembolagen att hålla utminuteringsställen öppna även
efter klockan 17.

Dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, ansåg
sig inte böra ta ställning till den fråga som interpellanten berört, enär regeringen
i sinom tid skulle få pröva den framtida utformningen av nykterhetslagstiftningen
och frågan om ordningen för utminutering av rusdrycker
inginge som en viktig del av detta problemkomplex.

Nykterhetskommittén.

I fråga om utminuteringsställenas antal och förläggning
framhåller kommittén, att en av grundprinciperna i svensk utminuteringslagstiftning
har varit, att man iakttagit försiktighet i fråga om
inrättandet av sådana ställen. Att ett friare system för utminuteringen
toreslås — slopande av den individuella tilldelningen och införande av
riksinköpsrätt synes icke böra rubba den angivna principen, framhåller
kommittén, utan nuvarande ordning i fråga om försäljningsställenas antal
och förläggning torde i stort sett kunna behållas.

För att tillgodose kravet på ändamålsenlighet och smidighet i tillämpningen
bör emellertid möjlighet öppnas att efter prövning av förhållandena
i varje särskilt fall medgiva inrättandet av utminuteringsställe även å annan
ort. Kommittén föreslår därför att Kungl. Maj:t efter framställning
av utminuteringsbolaget skall kunna göra undantag från huvudregeln, då
särskilda skäl föreligger. Här synes främst sådana orter kunna ifrågakonnna
som stad, köping eller municipalsamhälle, som icke har 5 000 invånare
men som utgör naturligt handelscentrum för en folkrik bygd och
ligger på betydande avstånd från ort, där utminuteringsställe enligt huvudregeln
må finnas. Som exempel på sådana orter nämner kommittén
Morastrands köping, som den 1 januari 1951 hade 3 445 invånare (köpingen
och Mora socken hade sammanlagt 12 247 invånare), Lycksele stad
med 3 413 invånare (staden och Lycksele landskommun hade sammanlagt
13 798 invånare), Vilhelmina köping med 1 998 invånare (köpingen och
Vilhelmina socken hade sammanlagt 10 894 invånare), Arvidsjaurs municipalsamhälle
med 2 570 invånare (Arvidsjaurs socken hade 11 096 invånare)
samt Gällivare municipalsamhälle med 3 626 eller Malmbergets municipalsamhälle
med 4 337 invånare (Gällivare socken hade 22 479 invånare).

317

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

I övrigt anser kommittén, att Kungl. Maj:t vid prövningen av de särskilda
skäl som kan anses föreligga för inrättande av utminuteringsställe
å landsbygden eller annorstädes å ort under 5 000 invånare bör beakta
närbelägenheten till ort med utminuteringsställe och andra inverkande
omständigheter.

Kommittén anför härefter.

En särskild grupp utgör de orter, som haft utminuteringsställe sedan år
1937 eller längre tid tillbaka men som icke fyller villkoren enligt den föreslagna
huvudregeln och på grund därav ej skulle få behålla utminuteringsstället
i fortsättningen. År 1951 var dessa orter följande:

1) städer under 5 000 invånare: Vaxholm, Sigtuna, öregrund, Trosa,
Torshälla, Mariefred, Vadstena, Skänninge, Söderköping, Borgholm, Sölvesborg,
Skanör, Simrishamn, Laholm, Kungälv, Marstrand, Kungsbacka,
Strömstad, Hjo, Askersund, Nora och Haparanda = 22;

2) köpingar under 5 000 invånare: Malmköping, Valdemarsvik, Mönsterås,
Mörbylånga, Skurup, Kävlinge, Hörby, Höör, Tomelilla, Båstad, Grästorp
och Vara = 12;

3) municipalsamhällen under 5 000 invånare: Dalby, Veberöd, Anderslöv,
Vellinge, Sjöbo, Löberöd, Teckomatorp, Röstånga och Lövestad, alla i
Skåne =9;

4) på landsbygden i övrigt: Tågarp (Sireköpinge) och östraby, båda i
Skåne = 2; sammanlagt 45.

Beträffande dessa orter, som sedan lång tid tillbaka haft utminuteringsställe,
synes några olägenheter icke uppstå, om rätten till utminuteringsställe
bibehålies utan särskild prövning av Kungl. Maj :t. Kommittén har
därför bland övergångsbestämmelserna till nya försäljningsförordningen
upptagit ett stadgande av innebörd att utminuteringsställe må utan hinder
av den föreslagna huvudregeln finnas å ort, där sådant ställe funnits inrättat
före förordningens ikraftträdande.

Om invånarantalet i en ort med utminuteringsställe nedgår något under
5 000, torde utminuteringsstället av denna grund ej behöva nedläggas. I
allmänhet torde nämligen sådana särskilda skäl vara för handen, som moliverar
ett undantag från huvudregeln.

I fråga om affärstiden för utminuteringsställena föreslår kommittén
att utminutering må äga rum å söckendagar från klockan 9 till klockan
18; dock att utminutering å dag före sön- och helgdag ej må fortgå längre
än till klockan 16. Kommittén utvecklar sin mening härutinnan i huvudsak
sålunda.

Begränsningen av affärstiden för utminuteringsställena får utan tvivel
anses ha eu viss betydelse ur nykterhetssynpunkt. Sannolikt kommer betydelsen
av en sådan begränsning att vara större vid ett system utan individuell
ransonering än vad den för närvarande är. Det är alltså angeläget att
bestämma affärstiderna på sådant sätt, att missförhållanden i görligaste
mån undvikes. öppethållande av utminuteringsaffärerna sent på eftermiddagen
medför utan tvivel särskilda risker ur nykterhetssynpunkt, i synnerhet
på avlöningsdagar och helgdagsaftnar.

Även om det ur nykterhetssynpunkt skulle vara fördelaktigt med snäva
affärstider, får man å andra sidan icke förbise att de faktiska svårigheter
att verkställa inköp, som en starkt begränsad expeditionstid medför, även
kommer att gälla de inköp, som icke medför några risker för missbruk. En

318

Kungl. Maj. ts proposition nr 151.

knapp affärstid medför som regel en tendens till anhopningar av inköpen,
vilket leder till köbildning med åtföljande irritationsmoment för såväl allmänhet
som personal. Den irritation från den skötsamma delen av kundkretsen,
som följer av en alltför begränsad affärstid, torde på lång sikt ha
ofördelaktiga verkningar på allmänhetens inställning i stort till nykterhetslagstiftningen.

Det är enligt kommitténs mening önskvärt, att begränsningen av affärstiden
icke göres mera långtgående än vad som bedömes vara nödvändigt
med hänsyn till verkningarna på nykterhetstillståndet. Detta är av särskild
vikt i_ ett konjunkturläge, då knapphet på arbetskraft gör sig gällande.
Tillfällig bortovaro från arbetet förekommer i ganska stor omfattning,
vilket har icke ringa betydelse i ett läge, då alla krafter bör spännas
för att åstadkomma största möjliga produktionsresultat. Undersökningar
beträffande orsakerna till denna bortovaro visar att arbetstagarna med hänsyn
till utminuteringsaffärernas öppethållningstider ofta föranledes att inköpa
sina rusdrycker under arbetstid. De självtagna ledigheterna från arbetet
på lördagar torde i viss utsträckning vara ledigheter för inköp av rusdrycker.

Nykterhetskommittén har kommit till den uppfattningen att kritiken mot
nuvarande förhållanden delvis är berättigad. Enligt nykterhetskommitténs
mening bör om möjligt sådana tider tillämpas, att den lojala allmänheten
utan större besvär kan göra sina inköp. En möjlighet till viss utsträckning
av affärstiden synes sålunda böra införas. Därvid har olika alternativ övervägts.

Den enklaste lösningen synes i detta avseende vara att helt likställa rusdryckshandeln
med övrig detaljhandel och sålunda låta butikstängningslagen
den 21 juli 1948 (nr 608) reglera affärstiderna. Enligt denna lag får butik
hållas öppen klockan 8—19 (19—23 dec. till klockan 20). Vissa kommunala
avvikelser är emellertid medgivna. Det föreskrives sålunda att tiden må
inskränkas eller för vissa dagar förlängas utan att veckotiden överskrides.
Sådana särskilda bestämmelser får emellertid icke utfärdas, att butikerna
samtliga söckendagar måste stängas före klockan 19. Ej heller får butik
medges rätt att ha öppet under högmässogudstjänst på sön- och helgdagar.

Att låta utminuteringsbolagets affärer hålla öppet enligt denna lag synes
icke kunna ske utan vissa olägenheter ur nykterhetssynpunkt. Behovet torde
icke heller kräva sådana affärstider för utminuteringsställena, som butikstängningslagen
medger. En sådan ordning skulle dessutom medföra väsentligt
ökade kostnader och svårigheter med avseende å affärspersonalen,
vilket även måste beaktas i detta sammanhang. Kommittén finner det därför
vara angeläget att man går fram med försiktighet, tills erfarenhet vunnits
hur det nya försäljningssystemet verkar.

Kommittén anför vidare, att de föreslagna utminuteringstiderna icke är
obligatoriska. Utminuteringsbolaget har möjlighet att inskränka tiderna,
när så prövas lämpligt. Varje affär bör icke hållas öppen längre tid än som
motsvarar behovet på orten. På mindre orter med relativt liten omsättning
kan det därvid i vissa fall vara lämpligare att affären är helt stängd en
eller ett pal dagar i veckan och håller öppet hela den medgivna tiden under
vissa dagar än att affärstiden inskränkes varje dag i veckan. I andra fall
kan det måhända vara ändamålsenligare att utminuteringen börjar senare
på morgonen, t. ex. klockan 10, de dagar den fortgår till klockan 18. Då erfarenheten
visat att särskilda anordningar är påkallade på avlöningsdagar,

319

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

bör kortare affärstid kunna tillämpas sådana dagar. Utminuteringsbolaget
har självfallet att överväga de framställningar som kan göras av nykterhetsnämnd,
polismyndighet och större arbetsgivare å orten. För att inte alltför
stora variationer i affärstiderna å olika orter skall uppstå, bör emellertid
utminuteringsbolaget under lika förhållanden eftersträva en viss enhetlighet.

Längre gående inskränkningar än nu sagts och förbud kan föreskrivas av
länsstyrelsen och polismyndigheten för visst tillfälle, då så anses erforderligt
för ordningens upprätthållande.

I reservation till kommitténs förslag uttalar herr Utterström — under
erinran om riskerna för impulsbetonade inköp från de mindre skötsammas
sida — att en generell förlängning av den nu i allmänhet tillämpade affärstiden
icke kan rekommenderas ur nykterhetssynpunkt.

Yttranden.

Kommitténs förslag angående utminuteringsställenas antal
och förläggning har berörts i några yttranden. Kontrollstyrelsen
föreslår, att riksbolaget skall få besluta om utminuteringsställenas antal och
förläggning. I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Älvsborgs län.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker, att Kungl. Maj :ts
rätt att medge undantag beträffande utminuteringsställenas antal och förläggning
icke bör utövas alltför restriktivt.

Icke heller beträffande utminuteringsställenas affärstider
föreligger annat än enstaka uttalanden. LänsnyJcterhetsnämnden i Västerbottens
län ansluter sig till reservantens mening, att en generell förlängning
av den nu i allmänhet gällande affärstiden ej kan rekommenderas ur
nykterhetssynpunkt. Svenska nykterhetsvårdsförbundet anser att affärstiderna
bör begränsas i stället för utökas. Länsnykterhetsnämnden i Södermanlands
län ställer sig oförstående inför kommitténs förslag. För att så
långt det är möjligt eliminera påfrestningarna vid övergång till en ny försälj
ningsförordning borde, anser länsnämnden, i stället övervägas en övergång
till de försäljningstider, som tillämpas inom många länder i Europa,
såsom England, Norge och Belgien m. fl. länder.

Stockholms handelskammare ifrågasätter om en längre affärstid skulle
medföra vådor ur nykterhetssynpunkt. De kostnader, som ett förlängt öppethållande
kan medföra, måste vidare vägas mot den besparing, som den köpande
allmänheten gör genom möjligheten att förlägga sina inköp till lämpliga
tidpunkter. Kammaren förordar därför, att rusdrycksförsälj ningen jämställes
med övrig handel ur affärstidssynpunkt.

Departementschefen.

Nykterhetskommittén föreslår i fråga om utminuteringsställenas lörläggning
att gällande ordning — i huvudsak innebärande att utminutcringsställe
endast får inrättas i stad, köping eller municipalsamhälle med minst 5 000
invånare — bibehålies men att Kungl. Maj:t erhåller viss möjlighet att med -

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ge undantag från huvudregeln då särskilda skäl föreligger. Härvid skulle
Irämst ifrågakomma sådana städer, köpingar och municipalsamhällen, som
icke har 5 000 invånare men som utgör naturligt handelscentrum för en
folkrik bygd och ligger på betydande avstånd från ort, där utminuteringsställe
enligt huvudregeln må finnas. Kommitténs förslag har vid remissbehandlingen
icke blivit föremål för andra erinringar än att några instanser
förordat, att riksbolaget bör få besluta i hithörande frågor.

Kommitténs förslag synes väl avvägt, och jag får tillstyrka detsamma.
Till förmån för den föreslagna dispensregeln talar icke minst det förhållandet
att den administrativa indelningen är synnerligen olikartad i skilda
trakter. Flera mindre tätorter har genom inkorporeringar fått så stort invånarantal
att utminuteringsställe får inrättas enligt huvudregeln; i andra
fall är en större tätort administrativt skild från den kringliggande bygden.
Emellertid bör dispensregeln tillämpas tämligen restriktivt. Bl. a. med tanke
härpå torde prövningen böra förbehållas Kungl. Maj:t, dock med rätt för
Kungl. Maj :t att delegera beslutanderätten till kontrollstyrelsen. Frågor
som faller under huvudregeln bör däremot handläggas av riksbolaget. För
att lokala intressen skall bli behörigen tillgodosedda bör, såsom jag förordat
redan i föregående avsnitt, den rådgivande nämnden alltid höras.

Kommitténs förslag i fråga om utminuteringstiderna innebär att butikerna
får hållas öppna mellan klockan 9—18 (å dag före sön- och helgdag
klockan 9—16) mot 9—17 (klockan 9—16) enligt nu gällande ordning. I
praktiken har systembolagen icke utnyttjat den i försäljningsförordningen
medgivna möjligheten att ha öppet till klockan 17 — frånsett tiden från
december 1952 då bolagen av kontrollstyrelsen ålagts att bedriva försäljningen
till klockan 17 under två dagar varje vecka. De av systembolagen
gjorda inskränkningarna har förestavats av nykterhetspolitiska skäl.

Utminuteringstiderna har utan tvivel viss betydelse ur nykterhetssynpunkt.
Denna betydelse får dock icke överdrivas. Det torde med fog kunna
göras gällande, att den i nykterhetshänseende mindre skötsamma delen av
kunderna alltid kommer att ha tid att passa butikernas expeditionstider.
Inskränkningarna går främst ut över den i nykterhetshänseende oförvitliga
delen av kundkretsen, som ju utgör det stora flertalet. De nuvarande tiderna
är så lagda, att utminuteringsbutikerna stänges, innan den dagliga
arbetstiden för stora delar av allmänheten är slut. Att bortovaro från arbetet
föranledes av rusdrycksinköp är icke någon tilltalande konsekvens
av nykterhetspolitiskt motiverade inskränkningar.

Med hänsyn härtill vill jag i enlighet med kommittén förorda en viss utsträckning
av affärstiderna. De av kommittén föreslagna tiderna är enligt
min mening väl avvägda. Försäljningsorganet bör givetvis, om de lokala förhållandena
ger anledning därtill, kunna inskränka tiderna. Härvid bör
emellertid tillses att man icke utan synnerligen starka skäl betager kunderna
möjlighet att göra inköp efter arbetstidens slut. Som regel bör därför
butikerna hålla öppet till klockan 18 åtminstone någon eller några dagar i
veckan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

321

Rättigbetssystemet beträffande utskänkning av rusdrycker.

Gällande ordning m. m.

I ärenden angående utskänkning av rusdrycker är länsstyrelsen — i
Stockholm överståthållarämbetet -— beslutande och tillståndsgivande myndighet.
Från denna regel förekommer ett undantag, i det att tillstånd till
s. k. turistutskänkning meddelas av Kungl. Maj :t. Den största delen av
utskänkningsrättigheterna är förbehållen systembolagen, systembolagsrättigheter.
Endast tillstånd till utskänkning på tåg, båtar och flygplan (trafikutskänkning)
gives direkt till rättighetsu tövar en; tillstånd till annan utskänkning
måste meddelas systembolag, som därefter överlåter rättigheterna
till allmänt restaurangbolag eller till enskilda rättighetsutövare.

Tillstånd till utskänkning avser — utom specialformerna trafikutskänkning
och turistutskänkning — antingen utskänkning som skall bedrivas
året runt eller årligen under viss tidsperiod (årsutskänkning) eller utskänkning
som skall äga rum vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod
(tillfällig utskänkning) (3 kap. 6 § Rff). Är årsutskänkningen begränsad
till en årligen återkommande tidsperiod, t. ex. sommarmånaderna, kallas den
säsongutskänkning. Skall utskänkningen bedrivas endast under en säsong,
hänföres den till tillfällig utskänkning. Det är icke möjligt att grunda en
säsongmässigt återkommande utskänkningsrörelse på en följd av successivt
upprepade tillstånd till tillfällig utskänkning.

Tillståndstiden för årsutskänkning är fyra år (oktrojperiod). Nu löpande
period avser tiden den 1 oktober 1953—den 30 september 1957. Normalt skall
årsutskänkningstillstånd inom samtliga kommuner sökas och dessa ansökningar
prövas vid en och samma tidpunkt vart fjärde år. Föreligger särskilda
skäl — exempelvis förhållande, som icke skäligen bort kunna beaktas
före det år, under vilket oktrojperioden började — må tillstånd meddelas
för återstående del av oktrojperiod. (3 kap. 7 § 1 mom.)

Ansökan om tillstånd till årsutskänkning skall av systembolag göras
hos länsstyrelsen före utgången av året innan utskänkningen är avsedd att
taga sin början. Initiativrätt tillkommer i regel endast systembolag, men
söker ej bolaget inom föreskriven tid, kan fullmäktige i kommunen ansöka
om tillstånd senast den 31 mars närmast före oktroj periodens början. Föreskrifterna
om ansökningstid gäller icke det fall, då ansökan göres på grund
av särskilda skäl för återstående del av perioden. (3 kap. 7 § 2 mom.) I övrigt
är bestämmelserna om ansökningstider ovillkorliga.

Har systembolag gjort ansökan om tillstånd till utskänkning — normalfallet
— skall länsstyrelsen inhämta yttranden av fullmäktige i kommunen.
Fullmäktige skall i ärendet höra kommunens nykterhetsnämnd ävensom i
stad magistraten och på landet kommunalnämnden. (3 kap. 9 § 1 mom.)
Över meddelat utskänkningstillstånd utfärdar länsstyrelsen särskilt skriftligt
tillståndsbevis, innehållande de villkor och inskränkningar beträffande
tillståndets utövande, som länsstyrelsen finner anledning föreskriva (3 kap.
10 § 3 inom.).

21 lliliang till riksdagens protokoll 105/f. 1 samt. Nr 151.

322

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Överlåtelse av utskänkningsrätt sker genom skriftligt avtal, s. k. överlåtelsekontrakt,
som tecknas mellan vederbörande systembolag och den enskilde
restauratören respektive det statliga restaurangbolaget. Huvudinnehållet
i kontrakten bestämmes av kontrollstyrelsen, som härigenom bl. a.
utövar sin befogenhet att fastställa utskänkningsrestriktioner. Sedan överlåtelsekontrakt
tecknats, skall överlåtelsen underställas länsstyrelsen för
fastställelse. Det åligger länsstyrelsen att pröva skälen och villkoren för
överlåtelsen liksom ock — utom beträffande det statliga restaurangbolaget
— lämpligheten och behörigheten hos den, på vilken tillståndet överlåtits.
Om ett systembolag avslår en framställning från restauratör om överlåtelse
eller fastställer villkor, som anses olämpliga, kan beslutet överklagas hos
länsstyrelsen och i sista hand hos Kungl. Maj :t. (3 kap. 15 § första och tredje
styckena, 16 § 1 mom. samt 17 §.)

Tillstånd till utskänkning, som omfattar spritdrycker och som skall utövas
på s. k. folkrestauranger, får ej överlåtas till enskild person utan endast
till det statliga restaurangbolaget, Sveriges centrala restaurangaktiebolag
ORiks-Sara»), Bolaget driver restaurangrörelse genom sina fem dotterbolag,
Stockholmsdistriktets allmänna restaurangaktiebolag, Stockholm,
(SARA), östra Sveriges allmänna restaurangaktiebolag, Linköping, (ÖSARA),
Skånes allmänna restaurangaktiebolag, Malmö, (SKAR), Västsveriges allmänna
restaurangaktiebolag, Göteborg, (VARA), och Bergslagens allmänna
restaurangaktiebolag, Örebro, (BARA). Huruvida en restaurang eller restaurangavdelning
är att anse som folkrestaurang avgöres — i första hand av
systembolaget — med hänsyn till restaurangens allmänna beskaffenhet, varupris
och kundkrets. Genom att alla rättigheter till utskänkning inom folkrestaurangerna
är förbehållna de allmänna restaurangbolagen är det enskilda
vinstintresset utmönstrat i fråga om sådan utskänkning. Även restauranger
av högre klass kan emellertid drivas av restaurangbolagen.

Ej heller eljest må utskänkningstillstånd överlåtas på annan än det statliga
bolaget, där det till främjande av nykterhet eller ordning finnes påkallat,
att utskänkningstillståndet innehaves av detta bolag (3 kap. 15 §
andra stycket).

De allmänna restaurangbolagens monopolställning i fråga om utskänkning
av spritdrycker å folkrestaurangerna har föranlett en framställning till nykterhetskommittén
från den enskilda restaurangnäringen. I en skrivelse av
den 21 september 1950 yrkar sålunda Sveriges hotell- och restaurantförbund
sådan ändring i lagstiftningen, att tillstånd till utskänkning av spritdrycker
på restaurang eller avdelning av restaurang, som är att beteckna som folkrestaurang,
må kunna överlåtas även åt enskild restauratör. I och med att
de allmänna restaurangbolagen beretts möjligheter — och även begagnat
sig därav — att konkurrera med den enskilda näringen i fråga om restaurangrörelse
av högre klass, synes det förbundet vara rättvist och logiskt att
även den enskilda restaurangrörelsen får konkurrera med de allmänna bolagen
i fråga om folkrestaurangrörelsen. Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
som i en skrivelse av den 10 februari 1951 yttrat sig till kommittén

323

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

över förbundets framställning, tillbakavisar denna och anser att den kritiserade
»bestämmelsen tillkommit såsom ett uttryck för vad de behöriga
samhällsorganen funnit av erfarenheten utpekat såsom den för förverkligandet
av rusdrycksförsäljningsförordningens allmänna syfte mest ändamålsenliga
ordningen i förevarande hänseende».

Då förbundet och bolaget i sina yttranden över nykterhetskommitténs
förslag anknyter till de i dessa skrivelser anförda skälen, redovisas dessa
tillsammans med yttrandena.

Nykterhetskommittén.

Länsstyrelsen skall enligt kommitténs förslag liksom hittills vara tillståndsgivande
myndighet. Härifrån förordar dock kommittén två undantag.
Kungl. Maj :t skall vara tillståndsmyndighet såvitt angår trafikutskänkning
och liksom hittills i fråga om turistutskänkning. Tillstånd till trafikutskänkning
meddelas för närvarande av länsstyrelsen i vederbörande trafikmedels
hemort. En rättighet till trafikutskänkning utövas emellertid ej sällan inom
ett område, som sträcker sig genom ett flertal län, ofta hela riket. För sådana
fall har kommittén ansett det riktigast att tillståndsgivningen ligger
hos en central myndighet. Då det å andra sidan finns ett icke obetydligt antal
trafikutskänkningsrättigheter, som utövas endast eller huvudsakligen
inom ett visst län, har kommittén föreslagit möjlighet för Kungl. Maj :t att
delegera sin beslutanderätt på länsstyrelse, där så finnes lämpligt.

Systembolagens nuvarande funktioner i fråga om utskänkningen bör enligt
kommittén i viss mån övertagas av de förstärkta länsnykterhetsnämnderna
(i Stockholm överståthållarämbetet). Genom en fastare anknytning
av tillståndsärendena till länsnykterhetsvårdsorganen torde man nämligen
vinna i stort sett samma fördelar, som systembolagens nuvarande befattning
medför. Om länsnykterhetsnämnderna sammansättes och utrustas enligt
de riktlinjer kommittén föreslagit, torde det kunna uppdragas åt dessa
nämnder att verkställa en betydande del av det utredningsarbete beträffande
tillstånden, som systembolagen nu utför. Kommittén förutsätter att den
erfarenhet, som för närvarande finns inom systembolagen rörande sådant
utredningsarbete, kommer att överföras till länsnykterhetsnämnderna. Vid
sin prövning av tillståndsärendena skulle länsstyrelsen ha tillgång till såväl
länsnykterhetsnämndens yttrande i varje ärende som nämndens samlade
förslag för den kommande oktrojperioden.

Nykterhetskommittén finner det inte ändamålsenligt att det föreslagna
riksbolaget, som skall överta systembolagens uppgifter beträffande utminuteringen,
skall bära utskänkningsrättigheterna och överlåta dessa till restauratörerna.
Under förutsättning att länsnykterhetsnämnderna omorganiseras
så att de får möjlighet att utföra systembolagens nuvarande utredningsarbete
beträffande utskänkningsärendena, föreslår kommittén alt den blivande
rättighetsutövaren skall själv äga söka och erhålla utskänkningstillstånd.

Nykterhetskommittén avser icke att göra någon ändring i nuvarande

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

system med fasta oktrojperioder. Tillståndstiden för alla årsutskänkningsrättigheter
bör såsom nu utgöra fyra år. Beträffande trafikutskänkningen
föreslås viss ändring. Tillstånd till sådan utskänkning meddelas nu tills
vidare för viss tid, högst ett år. Enligt kommitténs mening torde det i regel
vara opraktiskt och onödigt omständligt att tillstånd till sådan utskänkning
skall behöva omprövas varje år. Om tillstånd kunde meddelas per
oktrojperiod eller del därav, skulle dessutom den fördelen vinnas, att alla
löpande utskänkningstillstånd kunde omprövas samtidigt. Kommittén har
därför låtit trafikutskänkningen omfattas av den ordinarie indelningen i
årsutskänkning och tillfällig utskänkning.

Den nuvarande möjligheten att meddela tillstånd till årsutskänkning för
återstående del av oktrojperiod om särskilda skäl föreligger, föreslår kommittén
utsträckt till att avse även andra delar av perioden än återstående

del. Tillstånd bör kunna meddelas att gälla såväl från periodens början
ehuru för kortare tid än fyra år, d. v. s. för begynnelsedel av perioden, som
för tid som ligger helt inom perioden utan att tangera vare sig dess början
eller slut.

Beträffande ansöknings- och tillståndsförfarandet i fråga om de oktrojbundna
rättigheterna framhåller kommittén.

Skriftlig ansökan ställes till länsstyrelsen i det län, där utskänkningen
skall äga rum, och ingives till länsnykterhetsnämnden före den 1 februari
det år, varunder oktrojperioden börjar. Denna tidsbestämmelse gäller alla
ansökningar som avser hel oktrojperiod eller begynnelsedel av sådan period,
d. v. s. det stora flertalet ansökningar. Härunder faller även säsongrättigheterna,
vilka i regel torde börja utövas först längre fram under första
oktroj året. Det ligger i sökandens intresse att tillståndsärendena avgöres i
god tid före den 1 oktober. Det synes därför erforderligt föreskriva att ansökningarna
skall vara länsnykterhetsnämnden tillhanda en tämligen lång
tid före oktroj periodens början. Vidare bör ärendena helst avgöras innan
semesterperioden börjar i länsstyrelsen. Med hänsyn härtill har man ansett
det lämpligt att låta ansökningstiden utgå med januari månad det år perioden
börjar.

Ett visst behov av uppmjukning av de nuvarande ovillkorliga ansökningstiderna
torde enligt kommittén uppstå, då de enskilda restauratörerna själva
skall söka tillstånd. För att åstadkomma en större smidighet hos lagstiftningen
i förevarande avseende föreslår kommittén befogenhet för länsstyrelsen
att pa grund av särskilda skäl till prövning upptaga en ansökan, som
inkommit efter ansökningstidens utgång.

Över ansökningen infordrar länsnykterhetsnämnden yttranden från polismyndigheten
och fullmäktige, som hör den kommunala nykterhetsnämnden.
Gällande bestämmelser om hörande av magistrat och kommunalnämnd
föreslås utgå.

Då alla yttranden inkommit till länsnykterhetsnämnden, skall denna bedöma
och väga de olika ansökningarna mot varandra samt avgiva eget utlåtande
över varje ansökan. Dessa utlåtanden skall icke insändas till länsstyrelsen
var för sig utan sammanföras till ett gemensamt förslag rörande års -

325

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

utskänkning av rusdrycker inom länet under perioden. Förslaget jämte tillhörande
handlingar bör insändas till länsstyrelsen senast den 15 maj. Kommittén
är av den uppfattningen, att denna anordning kommer att främja
en planmässig fördelning av utskänkningsrättigheterna i länet. Länsstyrelsen
prövar länsnykterhetsnämndens förslag med alla däri redovisade ansökningar
i ett sammanhang och meddelar tillstånd direkt till varje sökande.
Länsstyrelsens beslut länder omedelbart till efterrättelse, där ej annorlunda
förordnas, och kan överklagas hos Kungl. Maj :t.

I fråga om den kommunala initiativrätten till anordnande av utskänkning
framhåller kommittén, att den i framtiden torde bli överflödig, när varje
restauratör själv äger söka tillstånd hos länsstyrelsen.

Vad kommittén föreslagit angående årsutskänkning skall i tillämpliga
delar gälla även tillfällig utskänkning.

Genom det föreslagna ansöknings- och tillståndsförfarandet läggs en betydande
del av utredningen på länsnykterhetsnämnderna. Dessa blir insamlande,
utredande och förslagsställande organ.

Då överlåtelsekontrakten skall upphöra enligt kommitténs förslag, bör i
försäljningsförordningen intagas bestämmelser som bevarar möjligheten
till en viss kontroll över utskänkningen. Restauratör torde sålunda åläggas
hålla sådan bokföring över sin rörelse att erforderlig kontroll av utskänkningen
möj liggöres. Närmare föreskrifter härom utfärdas lämpligen av kontrollstyrelsen,
som enligt förslaget i vissa andra sammanhang, vinstkvantiteter
och utskänkningsrestriktioner, har befattning med utskänkningsfrågor.
Restauratör bör även på begäran hålla sina handelsböcker med tillhörande
verifikationer tillgängliga för kontrollstyrelsen och för länsstyrelsen, som
ju är tillstånds- och övervakningsmyndighet. Dessa myndigheter bör ha rätt
att förordna särskild person att utöva denna kontroll.

I fråga om folkrestaurangerna anför kommittén, att de skäl som föranledde
1937 års beslut om restaurangbolagens monopol på folkrestaurangrörelse
ännu synes vara giltiga. För folkrestaurangernas ur nykterhetssynpunkt
delvis ömtåliga klientel synes det i varje fall tills vidare vara önskvärt
med den ökade garanti för ordningsbestämmelsernas efterlevnad, som
Jigger i att utskänkningen handhaves av ett allmänt organ. Skälen för den
nuvarande ordningen synes bli starkare, om — som kommittén föreslår —
maximeringen av utskänkningskvantiteterna avskaffas för alla spritdrycker
utom brännvin. Framställningen från Sveriges hotell- och restaurantförbund
anser sig kommittén sålunda icke böra biträda. Folkrestaurangerna
bör enligt kommitténs mening alltjämt drivas enbart av desintresserade
restaurangbolag.

Reservationer.

Fyra ledamöter av kommittén biträder ej förslaget om länsnykterhetsnämndernas
befattning med tillståndsgivningen utan föreslår att beredningen
av utskänkningsärendena skall som hittills handhavas av systembolag.

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Herrar Englund och Waldemar Svensson samt fru Larsson, som förordar
kommitténs organisationsalternativ II med 24 länssystembolag, framhåller
bl. a., att tillståndsgivningen kräver företrädesvis ekonomisk insikt och ekonomiskt
handlag. Den är en uppgift långt mer befryndad med systembolagets
försäljningsuppgift än med den individuella nykterhetsvården. Det
ter sig därför ändamalsenligare att kombinera utminutering av rusdrycker
och tillståndsgivning än individuell nykterhetsvård och tillståndsgivning.

Även herr Etterström anser, att systembolagen alltjämt skall vara bärare
av utskänkningsrättigheterna.

Tre ledamöter av kommittén, herrar Hagberg, Onsjö och Sefve, föreslår att
även enskilda restauratörer skall få rätt att driva folkrestauranger. De framhåller,
att bärande skäl att även i fortsättningen upprätthålla monopolet
för de allmänna restaurangbolagen att ensamma driva dessa restauranger
icke föreligger. Fastmer borde ur samhällets synpunkt vara angeläget att
under ledning av det allmänna möjligheter skapas till tävlan på likaberättigad
grund mellan å ena sidan offentlig och å andra sidan enskild företagsamhet
på ifrågavarande område.

Yttranden.

Kommitténs förslag om länsnykter hets nämndernas medverkan
vid tillståndsgivningen t i 11 s t y r k e s eller lämnas utan erinran
av överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsnykterhetsnämnderna
i Södermanlands, Västerbottens och Norrbottens län,
stadsfullmäktige i fyra städer, föreningen Sveriges landsfiskaler, IOGT, Nykterhetsorganisationen
Verdandi och Sveriges centrala restaurangaktiebolag.

Lånsngkt erhets nämnden i T Österbottens län är den enda myndighet som
understryker och närmare utvecklar fördelarna med förslaget. Den framhåller
att länsnykterhetsnämnderna, som mer än andra länsorgan är initierade
i fråga om nykterhetstillståndet, borde genom utredningsarbetet med
utskänkningsärendena få större möjligheter än hittills att utöva en restriktiv
inverkan på tillståndsgivningen.

Statens organisationsnämnd och några länsstyrelser, som torde kunna anses
biträda förslaget i princip, föreslår en förenklad tillståndsgivning i vissa
mindre viktiga ärenden.

Statens organisationsnämnd yttrar i fråga om tillstånd till tillfällig utskänkning
vid bestämt tillfälle.

Ifi ågavarande ansökningar inkomma i många fall i nära anslutning till
utskänkningstillfället. Till följd härav torde ett inkopplande av länsnykterhetsnämnden
i beredningsförfarandet ej sällan komma att medföra, att
ärendet icke hinner slutbehandlas före det avsedda tillfället. Bl. a. med hänsyn
hartdi synes länsnykterhetsnämnderna icke böra inkopplas i berednings förfarandet.

-----Det förtjänar övervägas, huruvida det ej kan anförtros

åt lansstyrelsen att efter hörande av vederbörande nykterhetsnämnd besluta
i dessa ärenden.

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Liknande synpunkter anföres i fråga om ärenden angående utsträckt utskänkningstid
vid visst tillfälle.

Enligt kommitténs förslag skall ansökan om utsträckt tid för särskilt tillfälle
in«ivas till länsnykterhetsnämnden, som har att inhämta yttrande från
polismvndigheten i orten och därefter med eget utlåtande insända handlingarna
till länsstyrelsen. Med hänsyn till dessa ärendens art och frekvens förefaller
det föreslagna beredningsförfarandet uppenbart överorganiserat. Inkopplandet
av länsnvkterhetsnämnden som obligatorisk remissinstans i dessa
ärenden skulle, vare sig tillståndsgivningen kommer att ligga kvar hos
länsstyrelsen eller överflyttas till lokal myndighet, göra handläggningen alldeles
för tungrodd. Det hör ej till sällsyntheterna att ansökningar om utsträckt
tid inkomma samma dag som — eller blott någon dag innan —
den med ansökningen avsedda tillställningen skall äga rum. I dylika fall
förekommer att länsstyrelsen inhämtar yttrande från lokala myndigheter
(magistrat, kommunalnämnd, ev. nykterhetsnämnd) per telefon, om formli«
remiss ej medhinnes. En önskvärd snabb och smidig handläggning av
dessa ärenden skulle förhindras, om det av kommittén föreslagna beredningssystemet
genomföres, och åtskilliga svårigheter skulle härav vallas.
Det må tillika erinras därom att länsnykterhetsnämndens expedition ej alltid
är förlagd till residensstaden. Nämnden finner det överflödigt och opraktiskt
att i dessa ärenden regelmässigt höra länsnykterhetsnämnden. Ansökan
om utsträckt tid bör liksom nu ingivas till den tillståndsbeviljande myndigheten
och det synes vara tillfyllest om denna, där så befinnes lämpligt
och det kan medhinnas, i ärendet inhämtar yttrande från lokal nykterhetsnämnd
och/eller polismyndighet.

Liknande förslag framföres av länsstyrelsen i Jönköpings län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner förslaget alltför omständligt
och tidskrävande för de vanligen brådskande ärendena rörande tillstånd
till tillfällig utskänkning.

Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter att länsnykterhetsnämnden befrias
från bagatellartade ärenden såsom angående tillfällig utskänkning och
utsträckt tid.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som avstyrker förslaget om länsnykterhetsnämndernas
medverkan, uttalar sig för att alla ärenden angående tillfällig
utskänkning förenklas. Det borde vara tillräckligt om länsstyrelsen
finge besluta efter hörande av den kommunala nykterhetsnämnden och eventuellt
länsnämnden.

Kommitténs förslag i förevarande hänseende avstyr k es av socialstyrelsen,
länsstyrelserna i Södermanlands, Kopparbergs och Västernorrlands
län, tio länsnykterhetsnämnder, stadsfullmäktige i Karlskrona, Svenska nykterhetsvårdsförbundct,
Systembolagens förtroendenämnd, Systembolagens
kontrollföreståndareförening, Sveriges Hotell- och Restaurantförbund och
Tjänstemännens centralorganisation. Dessa instanser — av vilka flertalet förordat
organisationsal terna tive t It beträffande utminuteringen — ansluter sig
till kommittéreservanternas uppfattning att de lokala systembolagen
skall bibehållas vid sin nuvarande befattning med utskänkningsärendena.

Socialstyrelsen yttrar bl. a. följande.

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Utvägen att denna tillståndsprövning skulle anförtros åt det av kommittémajoriteten
föreslagna riksutminuteringsbolaget avvisas av majoriteten
själv. Valet står därför mellan länsnykterhetsnämnderna och systembolagen.
De av kommittéminoriteten anförda skälen mot att länsnykterhetsnamnderna
åläggas denna uppgift äro mycket vägande. Till dessa kan fogas
ännu ett enligt socialstyrelsens mening mycket viktigt skäl mot att förlagga
en sådan administrativ-ekonomisk uppgift som tillståndsgivningen
till länsnykterhetsnämnderna. Detta skäl tar sikte på länsnykterhetsnämndernas
betydelsefulla uppgifter inom den upprustning av nvkterhetsvården,
vilken framstår såsom nödvändig.

Under de nu nära femton år, varunder länsnykterhetsnämnderna ha varit
i verksamhet, har det blivit alltmer klart, att det är av synnerligen stor betydelse
för den individuella nykterhetsvården ute i kommunerna, att dessa
länsorgan äro väl skickade att fullgöra sina uppgifter dels att ge de kommunala
nykterhetsnämnderna av dem begärd hjälp och bistånd vid handläggningen
av individuella fall, dels där så erfordras att ombesörja initiativ till
åtgärder av kommunala nykterhetsnämnder med avseende å alkoholmissbrukare,
som eljest icke skulle bli föremål för ingripande, samt dels att utöva
en fortgående allmän kontroll över de kommunala nykterhetsnämndernas
verksamhet. Erfarenheterna under dessa år ha också givit vid handen,
att dessa uppgifter äro mycket krävande. Om kravet på insatser från nykterhetsvårdsorganens
sida kommer att skärpas — vilket förutsättes av nvkterhetskommittén
och väl torde vara ofrånkomligt, oavsett om motbokssystemet
avvecklas eller icke -— framstår det såsom än mer angeläget, att länsnykterhetsnämnderna
fullt motsvara dessa skärpta anspråk på deras prestationsförmåga.
I betraktande härav skulle det av allt att döma vara olyckligt
för nykterhetsvården, om länsnykterhetsnämnderna fingo sig ålagda
nya och i viss mån främmande arbetsuppgifter, som icke kunde undgå att i
storre eller mindre grad distrahera dem från deras huvuduppgift.

Samma synpunkter anföres av Systembolagens förtroendenämnd.

Bland övriga avstyrkande myndigheter betonar åtskilliga, att länsnykterhetsnämnderna
bör ha endast rent nykterhetsvårdande uppgifter.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att det inte med fog torde
kunna påstås att systembolagen ej på ett tillfredsställande sätt skött sina
hithörande uppgifter.

Länsnykterhetsnämnderna i Gotlands och Hallands län anser att länsnykterhetsnämndernas
befattning som förslagsställare i fråga om försäljningstillstånd
lätt kan få ogynnsamma återverkningar på allmänhetens inställning
till nämndernas verksamhet i övrigt. Däremot föreslår dessa instanser
liksom åtskilliga andra länsnykterhetsnämnder att länsnykterhetsnämnden
skall yttra sig i utskänkningsärenden eller att den skall beredas tillfälle
därtill.

Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län ifrågasätter om ej någon representant
för vederbörande länsnykterhetsnämnd obligatoriskt borde ingå i
systembolagets styrelse. Därmed skulle de nykterhetsvårdande synpunkterna
kunna tillgodoses Aid bedömningen av försäljningsfrågorna.

Sveriges Hotell- och Restaurantförbund föreslår skyldighet för länsnykterhetsnämnderna,
i den mån de kommer att få befattning med utskänkningsfragor,
att \id sadan fragas behandling inom nämnden tillkalla en repre -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

329

sentant för hotell- och restaurangnäringen såsom adjungerad ledamot. För
den händelse systembolagen skall behålla sina nuvarande uppgifter i fråga
om utskänkningen föreslår förbundet rätt för innehavare av utskänkningstillstånd,
för vilken systembolag ej sökt förnyad rättighet, att själv göra
ansökan därom hos länsstyrelsen.

Systembolagens förtroendenämnd framhåller att den nuvarande ordningen,
att länsstyrelse skall fastställa av systembolag meddelad överlåtelse av
utskänkningstiilstånd, i tillämpningen visat sig ha mindre betydelse. Den
huvudsakliga prövningen utövas av systembolaget och länsstyrelsens fastställelse
är regelmässigt endast en formell åtgärd.

Kommittéförslaget om länsnykterhetsnämnderna a v styrkes även av
länsstyrelserna i Kronobergs, Älvsborgs och Gävleborgs län, länsnykterhetsnämnderna
i Göteborgs och Bohus samt Örebro län, stadsfullmäktige och
nykterhetsnämnderna i Göteborg och Malmö samt stadsfullmäktige i Hälsingborg
och Jönköping, som anser att länsstyrelsen själv i samverkan
med de lokala organen bör förbereda och avgöra utskänkningsärendena,
d. v. s. en ordning som i stort sett överensstämmer med nuvarande tillståndsgivning
för försäljning av pilsnerdricka.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför.

Att på sätt kommittén föreslår koppla in länsnykterhetsnämnderna kan
ur vissa synpunkter vara riktigt. Nämnderna erhålla därigenom ett direkt
ansvar för utskänkningens bedrivande, vilket ger en god bakgrund till deras
övervakande verksamhet i övrigt. En fördelning av ansvaret för ett
ärendes handläggning mellan två fristående myndigheter på sådant sätt,
att den ena självständigt svarar för utredningen i ärendet och den andra
för beslutet på grund av den förebragta utredningen, måste dock ur administrativ
synpunkt anses såsom mindre välbetänkt. Från länsstyrelsens synpunkt
är en sådan anordning att föredraga att länsstyrelsen svarar för såväl
utredning som beslut men att länsstyrelsen har skyldighet att före ärendets
avgörande höra länsnykterhetsnämnden, som med ledning av den föreliggande
utredningen och egna informationer avgiver ett över samtliga föreliggande
ärenden samfällt yttrande.

Såsom förut nämnts har även åtskilliga länsnykterhetsnämnder förordat
att länsnykterhetsnämnden blir obligatorisk remissinstans.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anknyter till de av socialstyrelsen anförda
synpunkterna och yttrar.

Beredningen av tillståndsärenden är en uppgift som ligger vid sidan om
det individuellt inriktade vårdarbete, vilket bör vara länsnykterhetsnämndens
huvuduppgift. Infordrandet av yttranden från polismyndigheterna i
tillståndsärenden medför att länsnykterhetsnämnden får en viss direktivrätt
gentemot polismyndigheterna. En dylik befogenhet hör endast tillkomma
länsstyrelsen såsom länets högsta polismyndighet. Eftersom länsstyrelsen
skall fatta beslut i tillståndsärendena finnes det icke någon anledning att
komplicera handläggningen genom att utredningen verkställes av en annan
myndighet. Det kan för övrigt inträffa att utredningen måste kompletteras
sedan handlingarna överlämnats till länsstyrelsen. Det är minst av allt
önskvärt att förvandla länsnykterhetsnämnderna till små ämbetsverk.

330 Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Stadsfullmäktige och nykterhetsnämnden i Göteborg yttrar om kommittéförslaget.

Detta står icke i god överensstämmelse med kommitténs mening om ett
särskiljande av nykterhetsvården och själva försäljningsförfarandet. Om
man däremot överför den ledigblivna kvalificerade personalen från systembolagen
till länsstyrelserna, i stället för till länsnykterhetsnämnderna, och
låter de sistnämnda bliva remissinstans, med möjlighet att vid behov höra
de kommunala nykterhetsnämnderna, då skulle man få eu organisationsform,
som dels bibehåller nykterhetsvården som den dominerande arbetsuppgiften
för länsnykterhetsnämnderna och gör det naturligt och riktigt
att länsnykterhetsnämndernas chefstjänstemän äro nykterhetsvårdare, dels
på ett smidigt sätt ansluter ansökningsförfarandet för spritutskänkningsrättigheterna
till vad som nu är gällande för pilsnerhandeln.

Stadsfullmäktige och nykterhetsnämnden i Malmö anför.

Lämpligare vore att beredningen av tillståndsärendena överflyttades på
länsstyrelserna — beträffande Stockholm förutsätter kommittén, att dessa
ärenden skulle handläggas av Ö. ä. Länsstyrelserna torde, såvitt nämnden
kan avgöra, ha större möjlighet att frigöra tillräcklig och kvalificerad arbetskraft
för dessa uppgifter, vilka kräver arbetsinsatser särskilt vid tiden
för oktroj periodernas utgång än länsnämnderna med sina mindre personalresurser.

Kontrollstyrelsen, som avstyrker kommittéförslaget, föreslår i stället att
rik sbolaget skall bli bärare av utskänkningsrättigheterna. Kontrollstyrelsen
anför bl. a.

Det nu tillämpade systemet innebär enligt kontrollstyrelsens mening åtskilliga
beaktansvärda fördelar. I sin egenskap av bärare av utskänkningstillstånden
ha systembolagen ett direkt ansvar för att utskänkningen hedrives
på ett ur nykterhetssynpunkt tillfredsställande sätt. I överlåtelsekontrakten
intagas alla de detalj föreskrifter, som skola gälla för utskänkningen.
Åsidosättande av dessa föreskrifter innebär ett kontraktsbrott, för vilket
särskilda påföljder finnas stipulerade i kontrakten.

Såvitt kontrollstyrelsen kan finna, skulle vid en tillämpning av nykterhetskommitténs
förslag den direkta kontrollen över utskänkningen, som för
närvarande med stöd av överlåtelsekontrakten utövas av systembolagen, ersättas
med en kontroll genom två särskilda organ, nämligen länsnykterhetsnämnden
och länsstyrelsen, av vilka det förra organet skulle sakna befogenhet
att självt vidtaga åtgärder gentemot restauratören, medan det senare
organet icke äger reell sakkunskap på området och saknar kontakt med
vederbörande företag. Man frågar sig emellertid, om det icke är mera praktiskt
och ändamålsenligt att låta det nuvarande oklrojsystemet fortbestå
med allenast den ändringen, att utskänkningstillstånden lämnas till det föreslagna
riksbolaget, som otvivelaktigt kommer att genom sina distriktskontor
ha erforderlig kontakt med de lokala förhållandena i olika orter. Genom
en dylik anordning skulle det bliva möjligt att även i fortsättningen utnyttja
de fördelar i fråga om kontrollen över utskänkningen, som överlåtelsekontrakten
erbjuda. Samtidigt skulle man undvika de formaliteter med förnyade
ansöknings- och remissförfaranden, som eljest skulle bli erforderliga
vid ombyte av innehavare av utskänkningstillstånd, exempelvis vid
misskötsel, vid dödsfall eller konkurs eller vid försäljning av en rörelse.

331

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

I huvudsak samma ståndpunkt intager statskontoret, som anser att det
ligger närmast till hands att låta riksbolagets distriktsorganisation handha
utredningen i utskänkningsärenden. Länsnykterhetsnämnden i Stockholms
lön föreslår att detta sker länsvis i samarbete med vederbörande länsnykterhetsnämnd.

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, som avstyrker kommittéförslaget
på liknande skäl som socialstyrelsen, anser att man bör överväga att
till riksbolagets försäljning inom länet knyta en av lokala organ utsedd styrelse
för att handha den förberedande handläggningen av utskänkningsärendena.
Förbundet avråder från att man till riksbolagets styrelse överför
eller på annat sätt centraliserar den förberedande verksamhet, som skall
föregå länsstyrelsens tillståndsgivning. För det svenska nykterhetstillståndet
har det nämligen varit av stort värde, att folkviljan på de olika orterna
får påverka tillståndsgivningen.

Nationaltemplarorden ansluter sig till detta yttrande.

Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår att länsnykterhetsnämnden och
dess kansli ombildas till en konsulentinstitution av liknande art som socialvårdskonsulenterna
och att denna institution skall bl. a. biträda länsstyrelsen
vid tillämpningen av nykterhetslagstiftningen.

Nykterhetskommitténs förslag, att nuvarande system med utskänkningstillståndens
bundenhet till fyraåriga oktroj perioder skall bibehållas,
tillstvrkes eller lämnas utan erinran av fyra länsnykterhetsnämnder.

Länsnykterhetsnämnden i Västerbottens län framhåller önskvärdheten av
att, i tveksamma fall och där tidigare missförhållanden beträffande rättigheternas
utövande kunnat påvisas, möjlighet beredes länsstyrelsen att i restriktivt
syfte meddela tillstånd även för kortare period än den ordinarie.
I dessa fall skulle sådana särskilda skäl anses föreligga, som berättigar
länsstyrelsen att ge tillstånd för del av oktrojperiod.

Kontrollstyrelsen avstyrker förslaget på denna punkt och föreslår
att ansökan om utskänkningstillstånd skall kunna göras när som helst och
1 bistånd meddelas för viss tid, förslagsvis högst fyra år. Kontrollstyrelsen
yttrar bl. a. följande.

Kontrollstyrelsen är av den uppfattningen, att en ändring i det nuvarande
systemet med 4-åriga oktroj perioder är i hög grad påkallad. Den fördel man
velat vinna genom detta system, d. v. s. att få alla tillstånden prövade »samtidigt
och i ett sammanhang» och därigenom »främja en planmässig fördelning
av utskänkningsrättighetcrna», befinnes vid närmare undersökning
vara rent illusorisk. 1 själva verket äro förhållandena på utskänkningens
område i hög grad stabila. Nya oktroj er meddelas visserligen vart fjärde
år men förteckningen över restaurangföretagen är nästan identiskt densamma
från period till period.

Om fördelarna av det nu gällande och av nykterhetskommittén bibehållna
systemet för samtidig omprövning av utskänkningstillstånden följaktligen
äro obetydliga, så äro olägenheterna därav desto större. Den samtidiga

332

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

prövningen av alla utskänkningstillstånd medför ett omfattande ansöknings-,
utrednings-, remiss- och prövningsförfarande, som sträcker sig över en tid
av närmare ett helt år och är i hög grad betungande för systembolagen, de
kommunala myndigheterna och länsstyrelserna. Bestämmelsen att »särskilda
skäl» erfordras för meddelande av tillstånd, som endast avser återstående
del av en oktrojperiod, innebär ett artificiellt och ur saklig synpunkt
föga motiverat hinder för startande av nya företag å annan tid än vid början
av en oktrojperiod. Då bestämmelsen i fråga dessutom tillämpas med
olika stränghet av skilda länsstyrelser, har densamma därjämte många
gånger verkat i hög grad orättvist.

Kontrollstyrelsen finner sig fördenskull böra föreslå, att systemet med
fasta oktroj perioder slopas. Ansökan om utskänkningstillstånd bör enligt
kontrollstyrelsens mening ske när som helst och tillstånd böra meddelas att
gälla för viss tid, förslagsvis högst fyra år, räknat från visst begynnelsedatum.

Med en dylik konstruktion vinnes den fördelen att förnyelsen av utskänkningstillstånden
kan ske successivt, allteftersom de utlöpa samt att ärenden
rörande nystartade företag kunna prövas ur rent saklig synpunkt och oberoende
av den tidpunkt vid vilka de tillkommit.

Svenska stadsförbundet anser sig böra påkalla en omprövning i förenklande
syfte och anför delvis samma synpunkter som kontrollstyrelsen.

Sveriges Hotell- och Restaurantförbund föreslår att utskänkningsrättigheterna
meddelas att gälla tills vidare med rätt för länsstyrelserna att återkalla
tillstånden, då missförhållanden uppstår. Det framhålles att det nuvarande
systemet medför otrygghet för den enskilde näringsutövaren, försvårar
långtidsplaneringen för företaget och minskar intresset för rationaliseringsåtgärder.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser liksom kontrollstyrelsen att särskilda
skäl ej bör krävas för att tillstånd till årsutskänkning skall kunna
meddelas för del av oktrojperiod. Länsstyrelsen kan inte finna något verkligt
behov av att i sådana fall så starkt begränsa möjligheterna att meddc-la
tillstånd.

Liknande synpunkter anlägger länsstyrelsen på de föreslagna ansökningstiderna.
Att här uppställa krav på särskilda skäl för prövning av en efter
tidsfristens utgång gjord ansökan innebär enligt länsstyrelsens mening en
onödig formalism, som därjämte kommer att bereda myndigheterna tolkningssvårigheter.
Den samtidiga prövningen motverkas inte, säger länsstyrelsen,
om tiden medger behandling av den för sent inkomna ansökningen
samtidigt med övriga ansökningar. I sådant fall bör det vara tillåtet
att i sak pröva en ansökan.

Sveriges Hotell- och Restaurantf örbund, som förordar att systembolagen
bibehåller sina nuvarande uppgifter beträffande utskänkningen, förutsätter
att kommunens fullmäktige även i fortsättningen skall ha möjlighet att ansöka
om tillstånd, då systembolaget ej sökt inom föreskriven tid.

Nykterhetskommitténs förslag att tillstånd till traf ikutskänkning
skall meddelas av Kungl. Maj :t kritiseras av kontrollstyrelsen, statens or -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

333

ganisationsnämnd samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, vilka anser
att länsstyrelsen som hittills skall vara tillståndsmyndighet.

Kontrollstyrelsen föreslår dessutom att riksbolaget skall bli bärare även
av trafikrättigheterna.

Statens organisationsnämnd yttrar.

Nämnden vill ifrågasätta, huruvida det kan anses tillräckligt motiverat att
å Kungl. Maj :t överföra här ifrågavarande tillståndsgivning. Några större
olägenheter av den nuvarande ordningen med länsstyrelsen som tillståndsbeviljande
myndighet ha näppeligen försports. Rent principiellt synes man
böra sträva efter att ej utan vägande skäl förlägga en tillståndsgivning till
högre myndighet än den, som har att företaga utredningen i tillståndsärendet.
I detta sammanhang förtjänar erinras om att kommittén för motsvarande
fall i ölförsäljningsförordningen bibehållit tillståndsgivningen hos
länsstyrelsen.

Från kommitténs förslag att ■ länsstyrelsen skall vara tillståndsmyndighet
utom såvitt angår trafik- och turistutskänkning föreslår några remissmyndigheter
undantag och förordar en decentraliserad tillståndsgivning
i vissa fall.

Sålunda föreslår statens organisationsnämnd och sex länsstyrelser att
ärenden angående utsträckt utskänkningstid vid enstaka tillfälle skall kunna
avgöras av magistrat, kommunalborgmästare eller polismyndighet.

Liknande yrkanden framställes i fråga om det s. k. dansförbudet samt förtärings-
och förvaringsförbuden. Närmare redogörelse härför lämnas i avsnitten
rörande nämnda frågor, till vilka torde få hänvisas.

Slutligen ifrågasätter länsstyrelsen i Stockholms län helt allmänt huruvida
icke tillståndsgivningen lämpligen borde kunna i avsevärd omfattning
anförtros åt de lokala (polis-)myndigheterna i stället för åt länsstyrelserna.

Nykterhetskommitténs förslag att rätten att driva folkrestaurange
r alltjämt skall vara förbehållen de allmänna restaurangbolagen t i 11-s t y r k e s eller lämnas utan erinran av tre länsnykterhetsnämnder, stadsfullmäktige
i fyra städer, IOGT, Nationaltemplarorden, Sveriges blåbandsförening
och Sveriges centrala restaurangaktiebolag. Stadsfullmäktige i
Borås påpekar dock, att anledning till anmärkning icke helt saknats beträffande
folkrestaurangernas sätt att handhava utskänkningen.

Kontrollstyrelsen, Sveriges Hotell- och Restaurantförbund, Sveriges hotell-
och restaurangpersonals förbund, Svenska arbetsgivareföreningen samt
Stockholms handelskammare förordar däremot, att även enskilda restauratörer
beredes möjlighet att driva folkrestauranger.

I den förut nämnda skriftväxlingen inför nykterhetskommittén mellan
Sveriges Hotell- och restaurantförbund och Sveriges centrala restaurangaktiebolag
framhöll förbundet bl. a. att omsorgen om utskänkningsbestämmclsernas
efterlevnad präglade i lika hög grad den enskilda restaurangverksamheten
som den bolagsdrivna.

Förbundet hävdade vidare att de allmänna restaurangbolagen icke lyckats
hålla matpriserna på restaurangerna nere samt anförde bl. a.

334

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Exempel finnes på att matpriserna å en av allmänt restaurantbolag driven
folkrestaurant å ort, där konkurrens från enskilt företag icke förefunnits,
i en del fall legat högre än de priser som tillämpats å förstaklassrestaurant
å ort, där konkurrens förelegat. I fråga om priserna vid folkrestauranterna
kan på grund av monopolet någon jämförelse ej erhållas med privata företag
med spritutskänkningsrörelse men anställes en jämförelse med priserna vid
kafébolagen, de enskilda kaféerna, mjölkbarerna, konsumrestauranterna och
liknande företag av typen folkrestauranter utan spriträttigheter, vilka på
ett föredömligt sätt drivas av andra än de allmänna restaurantbolagen, kan
utan större svårigheter konstateras att priserna vid de sistnämnda företagen
ofta äro lägre, kvalitén på maten fullt jämförlig och inredningen av lokalerna
in. in. i regel förnämligare än å restaurantbolagens folkrestauranter.

Förbundet ansåg sig böra understryka, att restaurangbolagens monopolställning
i fråga om folkrestaurangrörelsen skapat ett osunt konkurrensförhållande,
som innebär en hård, i längden alltför hård belastning för den enskilda
näringen. Folkrestaurangerna vore avsevärt mera lönande än restauranger
av högre klass, och det bättre ekonomiska resultatet på folkrestaurangerna
utnyttjades till att subventionera de allmänna restaurangbolagens
restauranger av högre klass, varigenom de i ekonomiskt hänseende mindre
välsituerade gästerna delvis finge bestrida kostnaderna för gästerna på
första- och andraklassrestaurangerna.

Slutligen framhölls att de allmänna restaurangbolagen icke lyckats genomföra
den avsedda standardförbättringen på folkrestaurangerna. Det vore
visserligen riktigt att en utveckling mot högre standard ägt rum, men denna
utveckling vore icke något för folkrestaurangerna eller de allmänna restaurangbolagen
säreget utan utmärkte hela hotell- och restaurangnäringen.

I sitt yttrande över nykterhetskommitténs betänkande vänder sig förbundet
bestämt mot kommitténs uppfattning att folkrestaurangerna bör drivas
enbart av de allmänna restaurangbolagen och understryker de synpunkter,
som kommittéledamöterna Hagberg, Onsjö och Sefve reservationsvis anfört
i frågan. Förbundet yttrar därutöver bl. a. följande.

För allmänheten är monopolet uppenbarligen cn olägenhet särskilt på sådana
orter, där det ur företagsekonomisk synpunkt är olämpligt att skilda
avdelningar inom ett och samma företag skola drivas av två olika rättighetsinnehavare.
Det måste betecknas som olämpligt att såsom på vissa orter sker
i ett och samma företag den bättre avdelningen drives av en enskild företagare
och folkrestauranten av de allmänna bolagen. Det finns också exempel
på många orter, där enskilt företag finnes, och där folkrestaurant behövs
men icke kan inrättas, enär en sådan icke lämpligen kan administreras
av de allmänna bolagen.

I sitt svar på restaurantförbundets framställning till kommittén framhöll
Sveriges centrala reslaurangaktiebolag, att nykterhetstillståndet på de enklare
restaurangerna av ålder ansetts erbjuda ett vanskligare problem än
ordningen på restaurangerna av högre klass. Även om förhållandena i förevarande
hänseende med stigande folkhyfsning undergått vissa förskjutningar,
förefanns alltjämt en viss presumtion för att med lika ansträngningar
från ledningens sida ordningen och lagefterlevnaden skulle erbjuda flera an -

335

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

märkningsanledningar på den enklare restaurangen än på restaurangen av
högre klass. Bolaget åberopade en undersökning, som visade att antalet av
kontrolldelegationerna framställda anmärkningar i förhållande till antalet
kontrollbesök under åren 1948 och 1949 var nära dubbelt så stort på de privata
restaurangerna som på centralbolagsrestaurangerna. Bolaget förmenade
på grund härav att den desintresserade driften alltjämt hade företräde framför
den på enskild vinst inriktade, när det gällde att inom utskänkningen
vårda nykterhetsintresset och värna om lagtillämpningen.

Restaurantförbundets påstående att de allmänna restaurangbolagen icke
lyckats hålla matpriserna på restaurangerna nere, fann bolaget svårförståeligt
om det sammanställdes med det förhållandet att i det samarbete,
som bolaget på flera områden bedrev med den enskilda restaurangnäringen,
icke sällan framkommit kritik mot bolaget, för att detta genom sin restriktiva
prispolitik försämrade den enskilda näringens vinstmöjligheter. Beträffande
förbundets jämförelse med prissättningen på företag av typen folkrestaurang
utan spritutskänkning påpekade bolaget att dess dotterbolag i
Stockholm drev en rörelse av sådan typ och att i detta företag sedan länge
genomgående tillämpats samma priser som i Konsums, Normas och Icas
närmast motsvarande företag. På de enklare folkrestaurangerna med spritutskänkning
inom samma dotterbolag hade som regel något lägre priser tilllämpats.
Motsvarande gällde i huvudsak beträffande bolagets övriga dotterbolag.
Inom det skikt av restauranger, som i fråga om allmän standard låg
närmast över de enklare folkrestaurangerna, fanns vissa begränsade möjligheter
till direkta prisjämförelser. Härvidlag hade bolaget gjort vissa undersökningar,
som syntes visa att prisnivån på centralbolagsrestaurangerna
vore lägre än på de enskilda företagen.

Bolaget anmärkte vidare att beräkningen av vinsten på de utskänkta varorna
skedde efter helt andra grunder för folkrestaurangrörelsen än för
restauranger av högre klass. De lägre ersättningsgrunderna för de enklare
restaurangerna hade helt naturligt medfört, att den genomsnittliga direkta
utskänkningsvinsten låg långt lägre för restaurangbolagen än för den enskilda
restaurangrörelsen.

Beträffande den ofta återkommande uppfattningen om bolagets monopolsträvanden
hänvisade bolaget till den officiella statistikens siffror a antalet
utskänkningsrättigheter. Härav framgick att de enskilda restauratörernas
andel av samtliga utskänkningsrättigheter ökat mellan åren 1939 och 1948.

Bolaget erkände att mycket alltjämt återstod att göra i fråga om lyftningen
av folkrestaurangernas standard samt framhöll att det svåraste hindret
för förverkligandet av bolagets intentioner i detta avseende hade legat i
den hårda byggreglering, som gällt under centralbolagets hela verksamhetstid.

I sitt yttrande över nykterhetskommitténs betänkande hänvisar bolaget
till sin nu refererade svarsskrivelse och understryker ytterligare sin allvarliga
strävan att, så snart byggnadsregleringen icke längre i samma omfattning
som tidigare lägger hinder i vägen, höja standarden på sina rörelser,

336

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

varvid folkrestaurangerna, i vilkas förbättrande bolaget ser sin centrala uppgift,
skulle komma i första rummet.

Vidare erinras om att s. k. bakfickor och andra annex av folkrestaurangkaraktär
till restauranger av högre klass fortfarande förekommer och att
syftet med 1937 års lagstiftning, i vad gäller utmönstring av folkrestaurangavdelningar
i enskild ägo, sålunda endast i begränsad omfattning förverkligats.

Kontrollstyrelsen anser, att starka skäl talar för att de allmänna restaurangbolagens
ensamrätt att driva folkrestauranger upphör och att möjlighet
beredes att i varje fall försöksvis även på privata restauratörer överlåta
tillstånd till utskänkning å sådan restaurang. Styrelsen anför följande.

Enligt kontrollstyrelsens mening kunna de anmärkningar, som riktats
mot de allmänna restaurangbolagens sätt att sköta utskänkningen på folkrestaurangerna,
icke frånkännas ett visst berättigande. Såväl det centrala
restaurangbolaget som dess dotterbolag torde få anses ha såsom huvuduppgift
att i nykterhetens intresse genomföra en välbehövlig sanering av folkrestaurangerna
och höja deras standard. Denna uppgift bör fullgöras, även
om detta skulle oförmånligt påverka det ekonomiska resultatet av rörelsen.
Tyvärr synes denna bolagens väsentliga uppgift, åtminstone tidigare, i viss
utsträckning ha fått träda tillbaka för det kommersiella intresset. Fall ha
inträffat, då en folkrestaurang, som lämnat ett mindre gott ekonomiskt resultat,
nedlagts, ehuru behov av en dylik restaurang förelegat på platsen. Å
andra sidan ha betydande belopp nedlagts på ombyggnad och nyanläggning
av restauranger av högre klass. Vid klassificeringen av restaurangerna med
hänsyn till utskänkningspriserna, vilken verkställes av systembolagen efter
förslag av restaurangbolagen, ha de senare visat ett påfallande intresse för
att genom tillämpning av tredjeklasspriser på restauranger av bättre klass
öka dessas konkurrensförmåga gentemot de privata restaurangerna. Vid förhandlingar
med kontrollstyrelsen ha restaurangbolagen icke visat något intresse
för ett övertagande av ansvaret för folkrestaurangernas ordningsvakter.
Nämnas må även, att den extravinst, som uppkommer genom undermål
vid serveringen, vid de allmänna restaurangbolagen uppgår till icke mindre
än omkring 3 miljoner kronor per år, vilket belopp är ungefär dubbelt så
stort som koncernens nettovinst efter avskrivningar. Iakttagandet av utskänkningsbestämmelserna
har knappast varit bättre på bolagens restauranger
än på de privata restaurangerna, och den allmänna ordningen på
folkrestaurangerna har i vissa fall lämnat åtskilligt övrigt att önska. Över
huvud taget torde det kunna ifrågasättas om de förhoppningar infriats, som
knutits till de allmänna restaurangbolagen med hänsyn till deras särskilda
kvalifikationer för drivande av folkrestauranger.

Sveriges Hotell- och Restaurangpersonals förbund vill icke motsätta sig
principen att rätten att driva folkrestauranger skall förbehållas de allmänna
restaurangbolagen men anser, att på orter, där bolagen av en eller annan orsak
ej öppnat restauranger, möjligheter bör ges de privata näringsutövarna
att driva rörelse av denna typ. I

I skrivelse den 16 november 1953 bemöter Sveriges centrala restaurangaktiebolag
kontrollstyrelsens förut refererade kritik mot bolaget.

337

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Beträffande anmärkningen att folkrestauranger, som lämnat mindre gott
ekonomiskt resultat, nedlagts ehuru behov av dylik restaurang förelegat på
platsen, anföres i huvudsak följande. Under sjuårsperioden 1939—1945, under
kontrollstyrelsens ledning av folkrestaurangerna, har åtta sådana restauranger
nedlagts men under följande sjuårsperiod 1946 1952, sedan de

allmänna restaurangbolagen övertagits av centralbolaget, har endast två
folkrestaurangavdelningar nedlagts, båda av blygsam omfattning och inom
företag som hade alldeles övervägande karaktär av hotellrörelse. I bada fallen
skedde frånträdandet i samförstånd med representanter för orten. Sedermera
har under hösten 1953, efter det att kontrollstyrelsen avgivit sitt
yttrande, ytterligare tre folkrestaurangavdelningar nedlagts, I samtliga fall
härrörde det otillfredsställande driftsresultatet från hotellavdelningen. Bolaget
anser sig under inga förhållanden ha skyldighet att driva folkrestauranger,
som i det långa loppet icke kan bära sig. Om rationaliseringar och
andra åtgärder prövats för att få driften bärig, men rörelsen likväl går med
förlust, torde orsaken vara att söka i för liten omsättning, vilket enligt centralbolaget
normalt är ett uttryck för att något mera allmänt behov av en
folkrestaurang icke föreligger på orten.

I avseende på omfattningen av vidtagna ny- och ombyggnadsarbeten m. m.
för folkrestaurangerna har bolaget gjort vissa undersökningar i anledning
av kontrollstyrelsens uttalande. Undersökningarna ger vid handen att kostnaderna
för ny-, om- och tillbyggnadsarbeten, reparation och underhåll av
lokaler samt nyanskaffning, komplettering och underhåll av inventarier under
tiden den 1 januari 1946—den 31 augusti 1953 beträffande s. k. A-företag
(d. v. s. restauranger tillhörande prisklasserna A 1 och A 2) uppgått till
12,44 miljoner kronor och beträffande s. k. B-företag (d. v. s. restauranger
tillhörande prisklasserna B 1, B 2 och B 3) till 26,69 miljoner kronor (folkrestaurangerna
tillhör prisklass B 3). Under samma tid har sagda kostnader
för hotellen belöpt sig till 3,04 miljoner kronor. På B-företagen skulle sålunda
mer än dubbelt så stort belopp nedlagts som på A-företagen.

Bolaget bestrider vidare, att restaurangbolagen visat ett påfallande intresse
för att genom tillämpning av tredjeldasspriser på spritdrycker å restauranger
av bättre klass öka dessas konkurrensförmåga gentemot de privata
restaurangerna. Härvid erinras att representanter för bolaget hos kontrollstyrelsen
ifrågasatt övergång till ett system med enhetliga spritpriser på
alla slag av restauranger men att denna tanke avvisats av styrelsen. Vidare
framhålles, att restaurangernas prisklassificering övertagits från den tid
kontrollstyrelsen ledde verksamheten.

Om man velat begagna sig av dumpade spritpriser i konkurrensen med
övriga företagare, hade det enligt bolaget legat nära till hands att utnyttja
de möjligheter härtill som erbjudes därigenom, att kontrollstyrelsen för
vissa spritsorter allenast fastställt högsta utskänkningspris. Denna möjlighet
har dock, såvitt centralbolaget har sig bekant, icke utnyttjats.

Anmärkningen att restaurangbolagen genom undermål vid rusdrycksutskänkningen
tillgodogör sig en extravinst finner centralbolaget synnerligen

22 Bihang till riksdagens protokoll 195/t. 1 samt. Nr 151.

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

allvarlig, då den kan ingiva den föreställningen att bolaget skulle medvetet
eftersträva en sådan vinst. Verkliga förhållandet är, att bolaget på olika
sätt sökt nedbringa mätningsfelen i utskänkningen. Mätningsfel uppkommer
på varje spritrestaurang, där redovisningssystemet fungerar. Det förelåg på
alla restauranger under kontrollstyrelsens tidigare övervakning, och det
förekommer på de privata restaurangerna i betydligt större omfattning.

Mätning verkställes antingen genom s. k. handmätning, varvid graderade
mätcylindrar av glas användes, eller genom maskinmätning, varvid vissa
mätapparater begagnas. En undersökning vid SARA-bolaget visar att mätningsfel
till gästens nackdel kan uppstå på huvudsakligen tre sätt, nämligen
dels på grund av vissa optiska fenomen, som kan förorsaka felaktig avläsning
vid handmätning, dels genom att en del av den uppmätta kvantiteten kvarstannar
i mätkärlet på grund av adhesion vid kärlets väggar, dels genom alltför
hastig uppmätning i mätapparat, varvid en del vätska icke hinner tömmas
ur mätkärlet. Temperaturbetingade volymförändringar kan dessutom under
vissa förhållanden påverka resultatet. Undersökningen visar att för SARAbolaget
mätningsfelen orsakar att gästerna genomsnittligt erhåller 1,75 %
mindre spritmängd än betalningen avser. De angivna felkällorna skulle enligt
bolaget förklara det av kontrollstyrelsen påtalade undermålet och det
synes bolaget icke finnas anledning till en så allvarlig anmärkning som kontrollstyrelsen
framställt. Bolaget säger sig ämna fortsätta sina ansträngningar
att ytterligare minska mätningsfelen.

I avseende på ordningen vid folkrestaurangerna understryker bolaget ånyo
sin strävan att förbättra förhållandena samt anför.

Bolaget hyser den tillförsikten, att om det får möjligheter att fullfölja
sitt saneringsprogram för folkrestaurangerna, det skall lyckas genomföra en
sadan ordning och en sådan anda på folkrestaurangerna, att anledningarna
till anmärkning mot ordningsförhållandena på dessa skola bli allt sällsyntare.
Uppgiften är emellertid alltför vansklig, för att det skall vara möjligt
att förebygga enstaka misstag. Att privatdrivna folkrestauranger här skulle
vara någon genväg till målet är ett antagande, som saknar stöd i erfarenheten.

Avslutningsvis uttalas, att kontrollstyrelsen helt förbigått den grundläggande
principfrågan, om det från allmänna synpunkter kan vara riktigt att
i ökad omfattning och på ett nytt område åt enskilda upplåta monopolvärden
av det slag utskänkningsrättigheterna representerar. Enligt bolagets
mening saknas skäl härtill.

Departementschefen.

Även om motbokssystemet avskaffas, blir det erforderligt att upprätthålla
en tämligen ingående reglering av den försäljning av rusdrycker som sker
genom utskänkning. Bl. a. är det nödvändigt att tillse att utskänkningsställena
icke blir för manga och att utskänkning bedrives av lämpliga personer.
Denna prövning sker genom ett särskilt tillståndsförfarande. I samma ordning
regleras också frågor om en utskänkningsrätt skall vara förbunden

339

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

med särskilda villkor och inskränkningar, t. ex. i fråga om utskänkningstiderna,
eller en restauratör skall få större friheter än normalt, t. ex. utsträckt
tid eller tillstånd att anordna dans.

De bestämmelser som reglerar förfarandet vid tillståndsgivningen och övriga
här nämnda förhållanden brukar sammanfattas under benämningen
rättighetssystemet. Ett viktigt led i detta system är den medbestämmanderätt
eller vetorätt som av gammalt tillkommer kommunerna. Då denna fråga
innesluter ett flertal särskilda problem, torde det vara lämpligt att den behandlas
särskilt i ett följande avsnitt. Jag vill här endast förutskicka att
jag kommer att tillstyrka att den kommunala vetorätten bibehålies i ungefär
samma omfattning som nu. Frågan om särskilda villkor och inskränkningar
för utskänkningen äger så nära samband med den kommunala vetorätten
att den bör behandlas tillsammans med denna. Spörsmålen om särskilda
medgivanden — utsträckt tid och liknande — torde likaledes få upptagas
i senare avsnitt. Jag kommer alltså här endast att ingå på de frågor
som har direkt samband med själva tillståndsförfarandet.

Redan i avsnittet om huvudprinciperna och organisationen för rusdrycksförsäljningen
har jag haft anledning att taga ställning till vissa grundläggande
spörsmål rörande rättighetssystemet. Därvid har jag förordat att utredningsarbetet
i frågor rörande tillstånd till utskänkning skall handhas av
distriktscheferna i ett tilltänkt, för hela riket gemensamt detaljhandelsbolag.
Distriktscheferna skall i nu angivna hänseende ha ställning av offentliga
tjänstemän, restauranginspektörer, och vara underställda länsstyrelsen. De
skall — vid sidan av den sociala och ekonomiska utredning som nu ankommer
på systembolagen — inhämta yttranden från kommuner, polismyndigheter
och andra instanser och i övrigt bereda ärendena för den tillståndsgivande
myndigheten. Vid sin sida skall inspektörerna ha länsvis tillsatta
rådgivande nämnder, som skall yttra sig bl. a. i de tillståndsfrågor det här
gäller. Biträdande inspektörer — i regel tjänstemän i detalj handelsbolaget
— skall finnas i erforderligt antal.

Jag har vidare förordat att detaljhandelsbolaget formellt skall vara bärare
av utskänkningsrättigheterna. Denna anordning som har direkt motsvarighet
i gällande rätt — utskänkningstillstånden beviljas i allmänhet systembolagen
— har visat sig praktiskt ändamålsenlig och är en förutsättning för
den effektiviserade utskänkningskontroll genom restauranginspektörerna som
jag i fortsättningen kommer att föreslå. Det ankommer, enligt det av mig
sålunda förordade systemet, på bolaget att efter särskild prövning överlåta
erhållen utskänkningsrätt till lämplig restauratör. Därvid bör bolaget självfallet
företrädas av distriktschefen-restauranginspektören, som har att samråda
med den rådgivande nämnden.

Utöver de frågor som sålunda behandlats i ett tidigare avsnitt innesluter
rättighetssystemet ett flertal olika spörsmål. Det viktigaste av dessa är vilken
myndighet som skall meddela tillstånd eller lämna medgivanden av
förut antytt slag.

340

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Nykterhetskommittén har föreslagit att länsstyrelsen liksom nu skall vara
tillståndsgivande myndighet. Undantag föreslås beträffande den s. k. turistutskänkningen,
där Kungl. Maj:t liksom f. n. skulle meddela tillstånden.
Därjämte förordas av kommittén att frågor om tillstånd till utskänkning på
tåg, fartyg och flygplan, s. k. trafikutskänkning, som nu beviljas av länsstyrelse,
skall prövas av Kungl. Maj :t.

Vid remissbehandlingen har invändningar gjorts mot förslaget att förlägga
prövningen av trafikrättigheter hos Kungl. Maj :t. Vidare har framkommit
förslag att decentralisera vissa frågor från länsstyrelserna till de
lokala polismyndigheterna, bl. a. frågor rörande utsträckt tid och dans.

För egen del vill jag tillstyrka att länsstyrelsen i allmänhet är tillslåndsgivande
myndighet. Kungl. Maj:t bör alltfort meddela tillstånd till turistutskänkning.
Däremot finnes enligt min uppfattning icke skäl att göra någon
ändring beträffande trafikutskänkningen. Frågor härom bör även i fortsättningen
handläggas av vederbörande länsstyrelse. 1 anslutning till ett
förslag av kontrollstyrelsen vill jag vidare förorda att detalj handelsbolaget
skall bli bärare även av* trafikrättigheterna, vilka nu ges direkt till restaurangföretagen.

De av vissa remissorgan framförda förslagen om decentralisering av beslutanderätten
i fråga om utsträckt tid och dans synes lämpliga. Jag återkommer
till dem i anslutning till behandlingen av utskänkningstiderna och
restaurangdansen.

Även i ett annat hänseende torde det vara påkallat att göra undantag från
huvudregeln att länsstyrelsen är beslutande myndighet. Jag åsyftar här familjefester
och liknande tillställningar som anordnas på hotell eller pensionat
utan rusdrycksrättigheter. Nykterhetskommittén har, i syfte att legalisera
förtäring av rusdrycker i dylika fall, föreslagit möjlighet för länsstyrelsen
att ge särskilt tillstånd till sådan förtäring. Av skäl som skall närmare
redovisas i avsnittet om förtärings- och förvaringförbuden har jag icke
lunnit mig böra tillstyrka denna anordning. Den lösning av hithörande problem
som jag ämnar föreslå innebär, att detaljhandelsbolaget genom distriktschefen-restauranginspektören
upplåter rätt till utskänkning i varje särskilt
sådant fall. Formellt genomföres denna ordning på så sätt att detaljhandelsbolaget
utan särskilt tillstånd har rätt till sådan utskänkning och
överlåter denna rätt till vederbörande hotell- eller pensionatsinnehavare.

Ett viktigt element i det nu gällande rättighetssystemet är att utskänkningstillstånden
— bortsett från trafikrättigheter och tillfälliga rättigheter

avser en för sådana tillstånd gemensam tidsperiod om fyra år, oktrojpeliod,
löpande från den 1 oktober första aret t. o. in. den 30 september det
Ijärde året. För att tillstånd skall få meddelas under löpande period erfordias
att särskilda skäl härför föreligger. I tillämpningen har denna regel upprätthållits
ganska strängt.

Nykterhetskommittén föreslår att systemet med fasta oktrojperioder bibehålies
och utsträckes till trafikrättigheterna. Även enligt kommitténs för -

341

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

slag fordras det särskilda skäl för att tillstånd skall få beviljas för del av
oktrojperiod. Kommittén har emellertid i viss mån utvidgat möjligheterna
att erhålla sådant tillstånd och uttalat sig för en något liberalare tolkning av
kravet på särskilda skäl.

Vid remissbehandlingen har från vissa håll, bl. a. kontrollstyrelsen, ifrågasatts’
att slopa systemet med oktrojperioder; tillstånden skulle få förnyas
successivt.

Jag finner i likhet med kommittén att systemet med fasta oktrojperioder
bör bibehållas. Den vart fjärde år återkommande samtidiga prövningen av
rusdrycksrättigheterna torde äga ett visst värde ur ordnings- och nykterhetssynpunkt.
Såsom kommittén föreslagit, bör de fasta oktroj perioderna
också gälla för trafikutskänkningen.

Tillämpningen av systemet med oktrojperioder bör emellertid icke vara
strängare än som erfordras för att tillgodose dess syfte. Det i detta sammanhang
betydelsefulla är att flertalet tillstånd prövas samtidigt och att
myndigheterna kan avvisa en restauratör som på grund av nonchalans, i
taktiskt syfte eller eljest utan godtagbart skäl underlåtit att anmäla sig till
den samtidiga oktroj prövningen. Visar han däremot godtagbara skäl, bör
han kunna få tillstånd. Så är t. ex. fallet, om en ny restaurang skall öppnas.
I allmänhet bör också en restauratör på egen begäran kunna få utskänkningsrätt
för kortare tid än fyra år. Jag vill därför föreslå en regel av innehåll
att tillstånd skall kunna ges för del av oktrojperiod när skäl finns därtill.

De fasta oktrojperioderna omfattar endast årsutskänkningen. Ansökan
om tillfälliga rättigheter bör självfallet få göras när som helst.

Systemet med fasta oktrojperioder förutsätter att vissa tidsfrister uppställes.
Detta bör i första hand gälla ärendets anhängiggörande. Gällande
försäljningsförordning upptar i sådant hänseende icke annan föreskrift än
att systembolags ansökan hos länsstyrelsen skall göras inom viss tid. Den
kontakt som dessförinnan upptages mellan restauratören och systembolaget
regleras icke i förordningen. Då enligt mitt förslag restauranginspektören
skall inhämta yttranden från lokala myndigheter innan detaljhandelsbolaget
ansöker om utskänkningstillstånd, synes det lämpligt att en närmare reglering
sker i den nya förordningen. Jag vill förorda att tillståndsärendena
anhängiggöres genom att restauratören anmäler sig hos restauranginspektören.
Anmälan bör ske före utgången av året innan oktrojperioden börjar.
Tidsfristen bör icke vara ovillkorlig. Även senare anmälningar bör upptas
av inspektören. Göres anmälningen så sent att den ej kan komma med i den
allmänna oktrojprövningen, bör anmälningen behandlas, som om den avsett
utskänkning efter periodens början, alltså del av oktrojperiod. Göres anmälan
inom den angivna tiden, har restauratören säkerhet för att hans sak
kommer att prövas i god tid före oktrojperiodens början. Det ligger därför
i hans intresse att komma i tid.

När anmälan inkommit, remitteras den av restauranginspektören. Kret -

342

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

sen av myndigheter som obligatoriskt skall yttra sig bör liksom nu omfatta
nykterhetsnämnden och fullmäktige i den kommun där utskänkningen
skall bedrivas. Jag biträder kommitténs förslag att polismyndigheten i orten
alltid skall höras. Därjämte torde det, såsom flera remissorgan förordat,
vara lämpligt att länsnykterhetsnämnden alltid höres i ärenden om utskänkningstillstånd.
Därmed tillgodoses i betydande utsträckning de syften kommittén
velat främja med sitt förslag att göra länsnämnderna till utredande
organ i sådana ärenden. Jag vill därför föreslå att länsnämnderna blir obligatoriska
remissinstanser.

Sedan utredningen i ärendet slutförts, ankommer det på detalj handelsbolaget
att göra ansökan hos länsstyrelsen. Dessförinnan bör distriktschefen-restauranginspektören,
som förut antytts, vara skyldig att samråda med
den rådgivande nämnden. Såsom sista dag för ansökan bör föreskrivas den
31 mars, alltså ett halvt år före oktrojperiodens början.

Systemet med detaljhandelsbolaget som bärare av utskänkningsrättigheterna
nödvändiggör att kommunen liksom nu har initiativrätt i frågor om
utskänkningstillstånd. Vill bolaget icke ansöka om sådant tillstånd, bör kommunen
få göra detta i bolagets ställe. Sådan ansökan bör få göras tre månader
efter den för bolaget bestämda tiden, alltså före den 1 juli.

Beträffande ärendenas behandling i länsstyrelsen torde det vara lämpligt
att restauranginspektören biträder med föredragning eller eljest på sätt
länsstyrelsen finner lämpligt. Jag föreslår att inspektören ålägges att tillhandagå
länsstyrelsen i enlighet med vad här angivits.

Sedan länsstyrelsen meddelat tillstånd, vidtager den sista delen av förfarandet,
överlåtelse av tillstånden på vederbörande restauratör. Skriftligt
avtal bör upprättas mellan detaljhandelsbolaget och restauratören.

I gällande förordning stadgas att överlåtelse av utskänkningstillstånd skall
fastställas av länsstyrelsen. Såsom framhållits av Systembolagens Förtroendenämnd
har denna bestämmelse visat sig ha ringa praktisk betydelse. Jag
förordar därför att fastställelseförfarandet slopas. Däremot bör tvistiga frågor
kunna komma under länsstyrelsens bedömande. Restauratör som ej
godtagits av bolaget bör sålunda kunna få sin sak prövad av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen bör även slita tvister om vad avtalet skall innehålla. Av vad
tidigare anförts om initiativrätt för vederbörande kommun bör följa att, om
bolaget icke överlåtit erhållet tillstånd, kommunens fullmäktige skall kunna
hänskjuta frågan till länsstyrelsen. Även i andra fall bör bolagets beslut i
hithörande frågor kunna överklagas.

Till sist vill jag med några ord beröra folkrestaurangerna. Sedan år 1938
har de allmänna restaurangbolagen — från 1945 sammanförda i en koncern
under ledning av Sveriges centrala restaurangaktiebolag — ensamma
rätt att driva sådana restauranger med spritutskänkning.

Nykterhetskommittén har haft att överväga framställningar från den enskilda
restaurangnäringen om att denna ensamrätt skall upphöra. Kommittén
har emellertid icke funnit skäl att biträda framställningarna. Vid remiss -

343

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

behandlingen har kraven från den enskilda restaurangnäringen fått stöd av
kontrollstyrelsen som riktat vissa anmärkningar mot de allmänna restaurangbolagens
sätt att sköta folkrestaurangerna. Anmärkningarna har bemötts
av centralbolaget, som förklarat att desamma, till den del de icke
saknar grund, hänför sig till förhållanden som uppkommit under tiden före
centralbolagets bildande varunder kontrollstyrelsen hade överinseende över
rörelsen. Bolaget har tillkännagivit som sin avsikt att så långt förhållandena
medger fortsätta sitt arbete med att höja standarden på folkrestaurangerna.

Det torde icke vara anledning att här närmare ingå på den polemik som
förts mellan kontrollstyrelsen och centralbolaget. Vissa förbättringar har
genomförts på folkrestaurangerna. Såsom bolaget framhållit, har dess saneringsarbete
mött svårigheter på grund av byggnadsrestriktionerna. Jag vill
emellertid taga fasta på bolagets sist återgivna uttalande samt understryka
att restaurangbolagens huvuduppgift är att, med tillgodoseende av nykterhetsintresset,
skapa goda och trivsamma matställen för de breda folklagren.
Hänsyn till det ekonomiska utfallet av bolagens verksamhet måste självfallet
tagas, men de bör så långt möjligt underordnas huvuduppgiften.

Hur förhållandena kommer att gestalta sig för folkrestaurangerna inom
det nya försäljningssystem som jag nu föreslår blir i flera hänseenden ovisst.

Motbokssystemets slopande torde sannolikt påverka rörelsen avsevärt. Åtskilliga
gäster besöker dessa restauranger i huvudsakligt syfte att erhålla
rusdrycker som de icke kan få i utminuteringsaffärerna. Sådana gäster torde
icke komma att besöka folkrestaurangema i nämnvärd utsträckning sedan
motboksransoneringen borttagits. De ändrade tider för spritutskänkningens
början som jag i det följande kommer att förorda torde också komma att
inverka på rörelsen.

Folkrestaurangerna har fått sin särskilda karaktär bl. a. genom gällande
prissättningsregler. Rusdryckerna är billigare på sådana restauranger. Självfallet
måste det finnas restauranger med olika priser och standard. Man kan
emellertid icke bortse från att folkrestaurangerna fått en ur skilda synpunkter
olämplig klasstämpel. Det skulle vara önskvärt om denna kunde försvinna.

Prissättningsreglerna faller inom området för den särskilda kommitté
som utreder restaurangnäringens utskänkningsvinster m. m. Sedan denna
kommitté slutfört sitt arbete och erfarenheter vunnits av det nya försäljningssystemet,
kan det eventuellt bli anledning undersöka om behov alltjämt
finnes av särskilda folkrestauranger.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde det saknas skäl att nu ompröva
gällande bestämmelser. De allmänna restaurangbolagen bör alltså tills vidare
ensamma äga rätt att driva folkrestauranger med utskänkning av spritdrycker.

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Den kommunala medbestämmanderätten samt villkor och
inskränkningar med avseende å utskänkningen.

Gällande ordning.

Kommunal vetorätt föreligger i fråga om årsutskänkning och tillfällig utskänkning
men däremot icke beträffande trafikutskänkning (3 kap. 10, 11
och 13 §§ Rff). S. k. turistutskänkning kan också medgivas mot kommunens
önskan. Vetorätten är förknippad dels med kommunernas befogenhet
att avgiva förslag beträffande utskänkningsställenas antal och förläggning
inom kommunen och dels med deras befogenhet att yttra sig angående varje
särskild ansökan om utskänkningsrättigheter.

Såvitt förstnämnda befogenhet angår har vetorätten kommit till uttryck
däri att utskänkningsställenas antal ej får sättas högre än det av fullmäktige
föreslagna eller utskänkningsställe förläggas i del av kommunen, där
fullmäktige ansett sådan förläggning ej böra äga rum (3 kap. 10 § 2 mom.
första punkten).

Såvitt den andra befogenheten angår kan fullmäktige i sitt yttrande över
en viss ansökan helt avstyrka densamma, tillstyrka den utan förbehåll eller
tillstyrka den under förutsättning att vissa inskränkningar i fråga om rörelsens
bedrivande fastställes.

Ett avstyrkande yttrande av den kommunala myndigheten utgör hinder
för länsstyrelsen att meddela tillstånd (3 kap. 10 § 1 mom.). Vid tillstyrkande
yttrande har länsstyrelsen däremot fri prövningsrätt och kan sålunda
avslå en ansökan som tillstyrkts av fullmäktige. Den kommunala myndighetens
avstyrkande är bindande icke endast för länsstyrelsen utan också
för Kungl. Maj :t.

Fullmäktige äger med bindande verkan föreslå sådana inskränkningar i
fråga om rörelsens bedrivande, som

1) ej står i strid med Rff:s syfte eller med allmän lag eller författning,

2) ej rör måltidstvång eller kvantitetsbegränsningar, samt

3) ej heller innefattar grunder för förbud mot utskänkning till viss person
(3 kap. 10 § 2 mom.).

En form av kommunal medbestämmanderätt är att kommunen har viss
initiativrätt beträffande utskänkningsställes inrättande i kommunen. Denna
fråga har behandlats i närmast föregående avsnitt.

De av kommunen föreslagna inskränkningarna i fråga om utskänkningsrörelsens
bedrivande, som faller inom ramen för kommunens befogenhet,
skall fastställas av länsstyrelsen. Därjämte äger emellertid länsstyrelsen
vid meddelande av tillstånd till utskänkning eller ock sedermera föreskriva
de inskränkningar angående utskänkningen som finnes erforderliga (3 kap.
14 §). Denna rätt för länsstyrelsen är till skillnad från motsvarande befogenhet
för kommunen icke begränsad i Rff.

Utom kommunen och länsstyrelsen har även systembolaget inflytande på
utskänkningens bedrivande. När bolaget överlåter ett utskänkningstillstånd,

345

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

intages vissa bestämmelser i det mellan bolaget och restauratören ingångna
överlåtelsekontraktet. Huvudinnehållet i kontrakten bestämmes av kontrollstyrelsen
(3 kap. 15 § tredje stycket), som på detta sätt meddelat föreskrifter
angående måltidstvång och kvantitetsbegränsningar, restauratörernas
bokföring, inköp av rusdrycker, vinstkvantiteter, utskänkningspris, prislista,
glasstorlekar, inventering av lager, drinkar, restaurangklass och restauranglokaler,
hovmästare in. in. Därutöver har emellertid systembolaget möjlighet
att intaga särskilda bestämmelser i varje kontrakt. Så har skett exempelvis
beträffande måltidstvång för lättvin, 10 cl-begränsning av brännvin
och höjning av utskänkningsåldern.

Turistutskånkningen innebär, såsom tidigare antytts, att den kommunala
vetorätten i vissa fall genombrytes. För att tillstånd till sådan utskänkning
skall kunna erhållas fordras att det finnes vara av allmän betydelse, att
vid hälsobrunn, badort eller annan kurort eller eljest å någon för turistväsendet
i riket viktig ort årsutskänkning äger rum å hotell eller pensionat.
I dessa fall må Kungl. Maj :t, där systembolags ansökan om sådan utskänkning
avstyrkts av kommunens fullmäktige eller inom fullmäktige
väckt fråga om utskänkningen avslagits, meddela bolaget tillstånd till utskänkningen.
Ansökan om tillstånd skall göras av bolaget eller annan inom
en månad från det fullmäktiges beslut vunnit laga kraft. Tillstånd meddelas
för oktrojperiod eller del därav. Vid tillstånds meddelande äger Kungl.
Maj :t utfärda de särskilda föreskrifter beträffande utskänkningstid o. d.
som prövas erforderliga. (3 kap. 12 §.)

Nykterhetskommittén.

Kommittén anför i huvudsak följande.

Mot den kommunala vetorätten har viss kritik riktats. Bland de skäl som
anförts till stöd för att den skall slopas eller begränsas har främst framhållits
den ojämna utövningen av vetorätten i olika kommuner och under
olika tider. Denna ojämnhet, som automatiskt inverkat på tillståndsgivningen
och som icke alltid ansetts motiverad av omständigheterna, har i åtskilliga
fall ansetts medföra att den restaurangbesökande allmänhetens önskemål
icke kunnat bli tillgodosedda. Det har därför förekommit att bestämmelserna
om det kommunala vetot karakteriserats som en undantagslagstiftning,
vilken drabbar minoriteterna i de kommuner där vetorätten användes.

Vidare har frän turist- och restaurangnäringen framhållits, att den kommunala
vetorätten ofta medförde svåra konsekvenser för näringens utövare.
Inom ett flertal av landets turistcentra angives råda ringa förståelse för turisthotellens
verksamhet.

Bland de skäl som anförts till stöd för att den kommunala vetorätten skall
behållas har framhållits att denna rätt i stort sett främjat en gynnsam utveckling
av nykterhetst il Iståndet. Principen om kommunal vetorätt har varit
genomgående för hela vår moderna nykterhetslagstiftning, och man har
därför ansett att ett avsteg från denna princip icke borde göras utan mycket
starka skäl. Utskänkningen är vidare i allmänhet lokalt betonad och kan
också i viss mån sägas vara en fråga som angår den allmänna ordningen
inom kommunen. Detta har ansetts motivera att man tillerkänner vederbö -

346

Kungl. Maj.ts proposition nr 15i.

rande kommun rätten att avgöra, huruvida sådan försäljning må äga rum
inom densamma. Slutligen har ur psykologisk och demokratisk synpunkt
ifrågasatts riktigheten av att ytterligare inskränka det kommunala vetot.

Nykterhetskommittén finner övervägande skäl tala för att den kommunala
vetorätten i fråga om utskänkning av rusdrycker bibehålies. Kommittén
kan sålunda icke biträda framförda förslag om det kommunala vetots slopande.
De olägenheter av den kommunala vetorätten, som man i vissa fall
kan påvisa, torde enligt kommittén till stor del kunna elimineras dels genom
fortsatt möjlighet till turistutskänkning, dels genom det av kommittén föreslagna
institutet medgivande till förtäring av starkare drycker. Även de
föreslagna nya reglerna om utskänkning och förtäring vid slutet bord (personalmatsalar
och kollektivhusmatsalar) angives i detta sammanhang vara
av betydelse.

Vetorätten bör enligt kommitténs mening liksom nu inrymma dels en mera
allmän befogenhet att fastställa högsta antal utskänkningsställen och att
hindra utskänkning inom viss del av kommunen, dels ock befogenhet att
med bindande verkan avstyrka viss ansökan eller uppställa villkor för dess
beviljande.

I likhet med vad som gäller för närvarande anser kommittén att av kommun
föreslagna inskränkningar, med vissa undantag, bör av länsstyrelse fastställas.

Däremot bör enligt kommitténs mening kommun icke kunna uppställa
andra villkor än sådana som har karaktär av inskränkningar i fråga om
rörelsens bedrivande. Ett villkor om exempelvis anställande av viss personal
(ordningsvakt el. dyl.) bör länsstyrelsen sålunda inte vara skyldig att
fastställa men väl äga befogenhet att, där så finnes lämpligt, föreskriva.

De undantag från den angivna principen som för närvarande gäller —
att de föreslagna inskränkningarna ej får strida mot Rff:s syfte eller mot
allmän lag eller författning, ej får röra^åltidstvång eller kvantitetsbegränsning
samt ej får innefatta grunder för förbud mot utskänkning till viss person
— bör i princip bibehållas. Enligt kommitténs mening bör emellertid
ytterligare ett undantag uppställas. Härom anför kommittén.

Enligt gällande bestämmelser torde en kommun vara formellt oförhindrad
föreskriva att utskänkningen på en restaurang får börja först efter den
i författningen angivna tiden, t. ex. klockan 13 eller 14 i stället för klockan
12.. K°mmunerna bär emellertid såvitt bekant icke begagnat sig av denna
möjlighet; ej heller torde frågan ha aktualiserats genom besvär till Kungl.
Maj :t. Nykterhetskommittén har föreslagit att spritdrycker ej må utskänkas
före klocken 15 samt vin och starköl ej före klockan 12. Enligt kommitténs
mening bör arbetsdagen i möjligaste mån göras spritfri. Däremot synes
vissa lättnader i restriktionerna kunna göras efter klockan 15. »15-slaget»
är en av huvudprinciperna i det nya rättighetssystemet och flera av de föreslagna
bestämmelserna har utformats med hänsyn härtill. Regeln att serveringen
av spritdrycker börjar klockan 15 bör sålunda normalt gälla över
hela landet. Varje restauratör är naturligtvis oförhindrad att börja vid en
senare tidpunkt men kommunerna bör icke enligt kommitténs mening kunna
föreskriva senare tidpunkt för spritdrycksutskänkningens början än kloc -

347

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

kan 15. Samma grundsats bör även gälla den tid, då utskänkningen av vin
och starköl får börja. Uttryckligt stadgande härom har införts i förslaget.

Vad därefter angår utskänkningstidens slut har kommun ansetts äga rätt
att med för länsstyrelsen bindande verkan föreslå att utskänkningen på en
restaurang några eller alla dagar i veckan skall upphöra vid viss tidigare tidpunkt
än klockan 22. Kommittén har icke funnit anledning föreslå ändring
i denna ordning. För att undanröja all oklarhet har emellertid en uttrycklig
bestämmelse härom införts i författningsförslaget i samband med reglering
av utskänkningstiden.

Utöver nu angivna regler för den kommunala medbestämmanderätten har
nykterhetskommittén föreslagit rätt för fullmäktige att fastställa allmänna
grunder för medgivande av undantag från förbudet mot rusdrycksutskänkning
i samband med offentlig danstillställning. Denna fråga behandlas närmare
i ett särskilt avsnitt, till vilket torde få hänvisas.

Enligt nuvarande och föreslagen ordning har kommun icke möjlighet att
uppställa villkor som avser den blivande rättighetsinnehavarens person. För
närvarande tillkommer det systembolaget och länsstyrelsen att vid överlåtelse
av utskänkningsrättigheten respektive prövningen av överlåtelseavtalet
bedöma lämpligheten och behörigheten hos restauratören. Enligt förslaget
skall samma befogenhet tillkomma länsnykterhetsnämnden och länsstyrelsen.
Nykterhetskommittén anser emellertid att kommunen kan ha ett
berättigat intresse av att tillstånd om möjligt meddelas endast den som ej
har något enskilt vinstintresse av utskänkningen. Ett sådant önskemål kan
enligt kommitténs förslag tillgodoses utan särskild lagbestämmelse. Kommittén
anför härom.

Det föreslagna rättighetssystemet innebär som nämnts att varje restauratör
söker tillstånd direkt hos länsstyrelsen. Kommunen får till skillnad
från nuvarande ordning tillfälle att ta ställning till varje rättighet och varje
sökande och kan sålunda avstyrka en rättighet, om den blivande innehavaren
ej godkännes, önskar kommunen att det allmänna restaurangbolaget
eller annat desintresserat företag skall driva det kanske enda utskänkningsställe,
vartill rättighet ges i kommunen, bör detta företag uppmanas att söka
tillstånd, varefter övriga ansökningar avstyrkes.

Länsstyrelsens befogenhet att oberoende av kommunala förslag föreskriva
villkor och inskränkningar i fråga om utskänkning på ett visst utskänkningsställe
torde enligt kommitténs uppfattning icke ha någon större praktisk
betydelse med nuvarande i detalj bestämda restaurangrestriktioner. Annorlunda
skulle förhållandena gestalta sig om förslaget genomföres. Detta
slopar ju flertalet restriktioner och det skulle då vara värdefullt, att länsstyrelsen
i särskilda fall, där ett behov av restriktioner gjorde sig gällande,
kunde föreskriva sådana. Med den ståndpunkt förslaget intager skulle det
alltså finnas betydligt starkare skäl än för närvarande att utrusta länsstyrelsen
med befogenhet av här avsett slag.

Befogenheten kunde bli aktuell dels i samband med tillstånds beviljande
och dels sedermera under löpande tillståndstid. Enligt kommitténs mening

348 Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

borde befogenhetens omfattning i båda fallen vara densamma. Kommittén
yttrar.

Vad den närmare avgränsningen av befogenheten angår torde det till en
början vara klart, att länsstyrelsen lika litet som de kommunala instanserna
bör kunna uppställa villkor, vilka i grund ändrar den utformning av försäljningssystemet,
som förordningen själv angivit, eller vilka ej överensstämmer
med gällande lagstiftning i övrigt. Även för länsstyrelsens befogenhet
bör alltså gälla den begränsningen, att de meddelade föreskrifterna ej får
strida mot försäljningsförordningen eller annan allmän författning. Detta
torde kunna sägas vara så uppenbart, att uttrycklig bestämmelse därom ej
erfordras. Den nu berörda principen har för länsstyrelserna samma innebörd
som för kommunerna.

I övrigt bör enligt kommitténs mening för länsstyrelsens befogenhet endast
uppställas den begränsningen, att sådana villkor som skattestreck, fattigvårdsstreck,
fullgjord försörjningsskyldighet eller skyldighet att utgiva
underhållsbidrag till barn samt med dessa jämställda villkor ej får förekomma.
Angående denna begränsning erfordras uppenbarligen en uttrycklig
bestämmelse.

Nykterhetskommittén sammanfattar länsstyrelsens befogenhet enligt förslaget
på följande sätt.

1. Länsstyrelsen är skyldig att fastställa de inskränkningar som fullmäktige
föreslagit, när inskränkningarna faller inom ramen för fullmäktiges befogenhet.

2. Länsstyrelsen bör vara förhindrad föreskriva

a) villkor som strider mot försäljningsförordningens allmänna syfte eller
eljest mot den föreslagna förordningen eller annan allmän författning,

b) skattestreck, fattigvårdsstreck, villkor om fullgjord underhållsskyldighet
eller andra inskränkningar, som innebär förbud mot utskänkning till
viss person eller viss kategori av personer, än höjd utskänkningsålder.

3. Länsstyrelsen bör ha fri förfoganderätt (prövningsrätt) beträffande

a) villkor som länsstyrelsen varit skyldig fastställa om fullmäktige föreslagit
dem,

b) villkor som rör måltidstvång, kvantitetsbegränsning, tiden för utskänkmngs
början på dagen och höjd utskänkningsålder,

c) villkor om anställande av viss personal vid utskänkningsställe,

d) villkor avseende den med rätten till rusdrycksutskänkning följande rätten
att utskänka Öl,

e) övriga villkor och inskränkningar vilka länsstyrelsen ej är förhindrad
föreskriva enligt 2.

Enligt nykterhetskommitténs förslag skall systembolagens befattning med
utskänkningstillstånden upphöra och överlåtelsekontrakten sålunda försvinna.
Kommittén har därför föreslagit att länsstyrelsen skall ha möjlighet att
i tillståndsresolutionen vid behov intaga bestämmelser i sådana frågor som
nu regleras i överlåtelsekontrakten.

Turistntskänkningen har enligt kommittén fått en mycket liten praktisk
betydelse. Endast fem tillstånd till sådan utskänkning har meddelats sedan
institutets införande år 1937, medan ett tjugutal ansökningar avslagits.
Svenska turisthotellens riksförbund och turistutredningen har i framställ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151. 349

ningar till kommittén föreslagit, att turistutskänkningen ges ökad användning.

Enligt nykterhetskommitténs mening finns det icke tillräckliga skäl att
ändra de principer, som ligger till grund för turistutskänkningen. De föreslagna
bestämmelserna företer därför i jämförelse med motsvarande bestämmelser
i 3 kap. 12 § Rff inga andra sakliga olikheter än sådana, som
betingas av de föreslagna ändringarna i själva rättighetssystemet. De av
turistnäringen framförda synpunkterna torde få övervägas, då fråga uppkommer
om tillämpningen av bestämmelserna i särskilda fall.

Reservation in. m.

Herr Utterström avstyrker i avgiven reservation den föreslagna rätten
för länsstyrelse att föreskriva exempelvis kvantitetsbegränsning eller höjd
utskänkningsålder för en enstaka restaurang, där missförhållanden konstaterats.
Som skäl angives önskvärdheten av enhetliga bestämmelser över
hela landet och svårigheterna att övervaka efterlevnaden av sådana inskränkande
föreskrifter. Enligt reservantens förmenande torde det vara bäst
för det allmänna och även för den enskilde restauratören, om konstaterade
missförhållanden i första hand medför varning eller erinran samt, om härmed
ej vinnes avsett resultat, totalt utskänkningsförbud för kortare eller
längre tid.

Kommitténs expert Klackenberg förordar i särskilt yttrande att det kommunala
vetot göres tillämpligt både beträffande utskänkningstidens början
och slut.

Yttranden.

Kommitténs förslag om bibehållande av den kommunala vetorätten och
utformningen av denna till styrkes eller lämnas utan erinran av
kontrollstyrelsen, länsstyrelserna i Kalmar och Gävleborgs län, sex länsnykterhetsnämnder,
stadsfullmäktige i fem städer, svenska landskommunernas
förbund och fem nykterhetsorganisationer.

Ngkterhetsfolkets landsmöte 1953 anför i ett av flera nykterhetsorganisationer
åberopat uttalande.

Ortsbefolkningens inflytande på inrättandet av alkoholförsäljning, nu sekelgammalt,
har varit av omätligt värde för att bevara den svenska landsbygden
för storstädernas dryckesvanor. Det privata profitintressets strävan
att undergräva detta inflytande bör därför tillbakavisas och det nuvarande
kommunala vetot sålunda bibehållas.

Sveriges ngkterhetsvänners landsförbund tillägger, att nykterheten i
smärre samhällen och på landsbygden kan hållas på en hög nivå genom att
folkmeningen beredes en möjlighet att åstadkomma en skälig återhållsamhet
i tillståndsgivningen. Trots den kritik, som det lokala vetot varit utsatt för,
har detta sålunda visat sig vara ett viktigt medel för främjande av folknykterheten.

Länsnykterhetsnämnden i Västerbottens län ifrågasätter, om man ej bör

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

införa krav på kvalificerad majoritet för att den kommunala myndigheten
skall kunna tillstyrka rättigheter till utskänkning av rusdrycker. Detta
motiveras med att utskänkningen har en högre fyllerieffekt samt att frågan
om utskänkningstillstånd för rusdrycker är av vital betydelse ur nykterhets-
och kommunalekonomisk synpunkt.

Länsnykterhctsnämnden i Skaraborgs lön anser i likhet med Klackenberg
att det kommunala vetot bör göras tillämpligt även på frågan om utskänkningstidens
början. Detta yrkas alternativt jämväl av lånsnykterhetsnämnden
i Västerbottens län, som häri ser ett ytterligare sätt att få ökad möjlighet
att förhindra alkoholförtäring mellan klockan 12 och 15.

Förslaget att bibehålla den kommunala vetorätten a v s t y r k e s av Sveriges
Hotell- och Restaurantförbund, Sveriges hotell- och restaurangpersonals
förbund, Svenska turisttrafikförbundet och Stockholms handelskammare.

Sveriges Hotell- och Restaurantförbund anför.

De skäl, som motiverar förbundets ställningstagande, är dels att den hittills
praktiserade utövningen av vetorätten i vissa kommuner icke alltid befunnits
motsvara den restaurantbesökande allmänhetens önskemål och dels
att den kommunala vetorätten för näringens utövare medför otrygghet av
den anledningen att rättighetsförnyelsen vid varje oktrojperiods början blivit
beroende av mer eller mindre godtyckliga ställningstaganden inom den
lokala representationen.

Redan nu föreligger möjlighet för vissa turisthotell av större betydelse
att trots de kommunala myndigheternas avstyrkanden erhålla rättighet.
De skäl, som motiverat tillkomsten av denna undantagsbestämmelse, har varit,
att utskänkningen vid dessa företag icke vore en angelägenhet av lokal
beskaffenhet utan av allmän betydelse, därför att företagen vända sig till
en publik från hela landet. Förbundet vill framhålla, att samma skäl kunna
åberopas för praktiskt taget samtliga företag. Våra dagars utvecklade kommunikationsväsen
har i verkligheten medfört, att de flesta företag oftast besökas
av andra än hemortens innebyggare. Icke heller kan kommun genom
sitt veto numera hindra sina invånare från att besöka restauranter på närliggande
orter med rätt till spritutskänkning. Med hänsyn till den noggranna
prövningen och övervakningen från länsstyrelsernas och systembolagens
sida kan ett upphävande av det kommunala vetot icke medföra ogynnsamma
verkningar för nykterhetstillståndet.

Statens organisationsnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Västmanlands
län, Sveriges centrala restaurangaktiebolag och Svenska turisthotellens
riksförbund föreslår att den kommunala vetorätten, sådan den utformats
i kommittéförslaget, begränsas eller upphävs i vissa fall.

Genom förslaget öppnas en möjlighet för kommunen att ta ställning till
varje rättighet och varje sökande. Härigenom kan kommunen i motsats till
nu pröva den blivande rättighetsinnehavarens person. Denna utvidgade befogenhet
för kommunen avstyrkes av överståthållarämbetet och Sveriges centrala
restaurangaktiebolag. Bolaget anför bl. a. följande.

Det underkännande av en tilltänkt rättighetsutövare, vartill förslaget ger
kommunen möjlighet, blir i olikhet med nuvarande ordning definitivt och
kan såsom ingående i vetorätten — icke prövas av vare sig länsstyrelsen

351

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

eller Kungl. Maj :t. Häri ligger enligt bolagets mening en betydande fara för
godtycke och ett icke önskvärt spelrum för ovidkommande hänsyn. Med den
definitiva rätt att välja eller vraka utskänkningsinnehavare, som följer av
förslaget, kunna lätteligen frågor sådana som hyresbeloppet för stadens hotellbyggnad,
åtaganden angående reparationer och underhåll, utfästelser beträffande
prissättningen el. dyl. bli avgörande för valet av en rörelses utövare.

Centralbolaget påpekar dessutom att villkor avseende en restaurangrörelses
klassificering och därmed grunderna för prissättningen på rusdrycker
inom den ifrågavarande rörelsen bör falla utanför kommunens domvärjo
och vara inbegripna under länsstyrelsens fria prövningsrätt.

Statens organisationsnämnd ifrågasätter behövligheten av kommunalt veto
och obligatoriskt hörande av fullmäktige i ärenden angående tillfällig utskänkning.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som föreslår att tillstånd till utsträckt
tid vid enstaka tillfälle och undantag från det s. k. dansförbudet skall kunna
meddelas av den lokala polismyndigheten, avstyrker den kommunala vetorätten
i dessa fall. Såsom skall närmare utvecklas i avsnittet om restaurangdansen
avstyrkes även i andra yttranden att vetorätten utsträckes till denna.

Svenska Turisthotellens Riksförbund anser att det kommunala vetot bör
avskaffas för utskänkning på turisthotell och liknande anläggningar. Länsstyrelserna
bör enligt förbundet bestämma i utskänkningsärendena efter
samråd med vederbörande systembolag (riksbolaget). Vid prövning av tillstånd
bör sökandens personliga lämplighet och anläggningens standard och
skötsel vara avgörande.

Endast ett par remissorgan berör frågan om länsstyrelsens befogenhet
att meddela särskilda föreskrifter för utskänkningen.

Kontrollstyrelsen anser att denna befogenhet bör begränsas i samma omfattning
som fullmäktiges rätt att med bindande verkan för länsstyrelsen
föreslå inskränkningar. Länsstyrelsen skulle sålunda enligt kontrollstyrelsens
mening ej äga rätt att föreskriva villkor som rör måltidstvång, kvantitetsbegränsningar,
tiden för utskänkningens början eller höjning av utskänkningsåldern.

Sveriges Hotell- och Restaurantförbund föreslår att länsstyrelsens befogenhet
begränsas i enhetlighetens intresse på så sätt, att de speciella restriktionerna
i vart fall ej får föreskrivas förrän missförhållanden yppats.

Beträffande länsstyrelses rätt att föreskriva anställande av viss personal
yttrar förbundet.

Denna befogenhet går enligt förbundets uppfattning vida utöver, vad som
av nykterhetspolitiska skäl kan anses befogat, och innebär ett otillbörligt
intrång i den enskilde företagarens rätt att själv bestämma valet av personal.
Förbundet utgår ifrån, att ifrågavarande bestämmelse, därest denna icke
anses kunna utgå ur förslaget, endast är avsedd att begagnas i undantagsfall,
då starka skäl påkalla ett sådant ingrepp.

I denna fråga anföres liknande synpunkter av Sveriges centrala restaurangaktiebolag.

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Kommitténs förslag i avseende på turistutskänkningen lämnas
utan erinran av kontrollstyrelsen.

Länsstyrelsen i Uppsala län, Systembolagens förtroendenämnd och aktiebolaget
Göteborgssystemet uttalar sig i likhet med turistutredningen för
mindre restriktiv praxis vid meddelandet av tillstånd till turistutskänkning.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att frågan har betydelse icke blott
för turistande utlänningar utan även för turisthotellens övriga gäster, av
vilka flertalet torde komma från samhällen med tämligen vidsträckta utskänkningsrättigheter.

Svenska Turisthotellens Riksförbund föreslår, som förut nämnts, att den
kommunala vetorätten slopas beträffande tillstånd till utskänkning å turisthotell
och badortsrestauranger. Härigenom skulle ett särskilt turistutskänkningsinstitut
bli obehövligt. Därest den kommunala vetorätten skulle bestå,
hävdar riksförbundet emellertid att turisträttigheterna måste finnas kvar
som en säkerhetsventil för näringen och då även innefatta frihet från kommunalt
veto beträffande restaurangdansen. Tillstånd till turistutskänkning
bör dock i så fall meddelas av länsstyrelse och icke av Kungl. Maj :t.

Departementschefen.

Det kommunala vetot och den rätt som tillkommer kommuner, länsstyrelser
och systembolag att föreskriva villkor och inskränkningar beträffande
utskänkningen utgör betydelsefulla led i vårt lands nykterhetslagstiftning.

Nykterhetskommittén har ingående övervägt för- och nackdelarna med det
kommunala vetot och kommit till den uppfattningen att det bör fortbestå.
Samma ståndpunkt intas av flertalet remissorgan. För egen del tvekar jag
icke att beteckna det kommunala vetot såsom ett värdefullt nykterhetspolitiskt
instrument, och jag tillstyrker att det bibehålies.

Undantag bör liksom nu gälla — utom beträffande trafikutskänkning
— för turistutskänkningen, som innebär att Kungl. Maj :t kan ge tillstånd
till årsutskänkning mot kommunens vilja i sådana fall då det finnes vara
påkallat ur allmän synpunkt att utskänkning äger rum på hotell eller pensionat
å någon för turistväsendet i riket betydelsefull ort. Från vissa håll
har framförts förslag om vidsträcktare undantag från den kommunala vetorätten
i vad angår turistorterna. I likhet med nykterhetskommittén finner
jag emellertid icke skäl att biträda dessa förslag. Principerna för institutet
turistutskänkning bör sålunda icke ändras. Anmärkas må att kommunerna
på senare år synes ha visat ökad förståelse för berättigade önskemål från turistnäringens
sida i utskänkningsfrågor.

Ett undantag av annan karaktär torde emellertid vara påkallat. I avsnittet
om rättighetssystemet har jag antytt ett förslag, som jag ämnar framlägga
i syfte att lätta på formaliteterna i fråga om utskänkning vid enstaka tillfälle
till slutet sällskap. Förslaget innebär att det blivande detaljhandelsbolaget
utan särskilt tillstånd från länsstyrelsen kan tillåta dylik utskänkning;
på så sätt kan man möjligen ernå en viss minskning av den olaga förtäringen
av rusdrycker på hotell och pensionat utan rättigheter. Detta förslag för -

353

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

utsätter liksom motsvarande, av kommittén förordade anordning särskilt
medgivande till förtäring av medhavda rusdrycker — att kommunen inte har
vetorätt. Någon nämnvärd betydelse ur kommunernas synpunkt torde ett
dylikt undantag icke få. Fullmäktige bör emellertid erhålla tillfälle att ange
sina önskemål i sådana frågor till bolaget.

Den kommunala vetorätten innebär i första hand en befogenhet för fullmäktige
att hindra tillkomsten av utskänkningsrättigheter i kommunen.
Den omfattar emellertid också frågor om medgivande till utsträckt utskänkningstid.
Kommittén har bibehållit gällande ordning härvidlag och har förordat
att kommunerna på samma sätt skall äga vetorätt beträffande rusdrycksutskänkning
i samband med restaurangdans.

Jag biträder kommitténs förslag i fråga om medgivande till utsträckt tid.
Restaurangdansen skall behandlas närmare i ett senare avsnitt. Jag vill
emellertid redan här nämna att jag även på denna punkt kommer att ansluta
mig till kommitténs förslag. I fråga om föreställningar som avses med
det s. k. varietéförbudet kommer jag likaledes att förorda kommunalt veto
i vissa fall.

Kommittén har föreslagit att kommunens yttrande i frågor om utsträckt
tid, dans och spritförtäring vid enskilda fester för slutna sällskap skall få
den formen att fullmäktige före varje oktrojperiods början anger grunder för
de medgivanden varom fråga är. Denna anordning synes lämplig, och jag
vill tillstyrka densamma. Grunderna kommer enligt propositionsförslagen
bl. a. att avse medgivande till utsträckt tid vid enstaka tillfälle, till danstillställning
och till vissa i varietéparagrafen behandlade föreställningar. I
samma ordning skall kommunen få tillfälle att ange sina önskemål rörande
utskänkning vid enstaka tillfälle till slutet sällskap, varvid kommunens yttrande,
enligt vad förut angivits, dock ej blir bindande för detalj handelsbolaget.

Kommunens yttrande i fråga om tillfällig utskänkning bör liksom nu
kunna avges av annat kommunalt organ än fullmäktige eller av särskilt utsedda
personer.

Med kommunens rätt att hindra utskänkningstillstånd följer enligt gällande
förordning en befogenhet att maximera utskänkningsställenas antal
och förbjuda att utskänkningsställe förlägges inom viss del av kommunen.
Fullmäktige kan vidare åvägabringa att en sökt fullständig rättighet begränsas
till enbart vin eller att utskänkning endast får ske till slutna sällskap.
Dessa befogenheter har oförändrade upptagits i kommitténs förslag, och jag
tillstyrker att de kvarstår.

Kommunerna har för närvarande icke bestämmande inflytande i fråga om
valet av den person som skall bedriva utskänkningen. Detta val ankommer
närmast på systembolagen.

Kommitténs förslag innebär att sådant inflytande ges åt kommunerna.
Enligt förslaget skall nämligen restauratörerna söka tillstånd direkt hos
länsstyrelsen. Avstyrker kommunen att tillstånd ges viss sökande, kan denne
icke erhålla utskänkningsrätt. Kommittén ser häri en möjlighet för kommu 23

Dihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 151.

354 Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

nerna alt lägga utskänkningen i händerna på organ utan enskilt vinstintresse.

Förslaget har väckt gensagor i vissa yttranden. Farhågor har därvid uttalats
för godtycke och hänsynstaganden till kommunernas ekonomiska intressen.

För egen del finner jag det lämpligt att kommunerna yttrar sig i fråga om
personvalet. Det förfarande för tillståndsgivningen som jag föreslagit i annat
sammanhang erbjuder också möjligheter härtill. Personfrågan bör emellertid
icke slutgiltigt avgöras på det tidiga stadium i tillståndsförfarandet
varunder kommunens yttrande inhämtas. Det definitiva personvalet bör
träffas först sedan länsstyrelsen meddelat utskänkningstillstånd. Valet bör
verkställas av de blivande restauranginspektörerna i samband med att detaljhandelsbolaget
överlåter tillstånden. Inspektören bör därvid samråda
med den rådgivande nämnden. Dessa organ har häri en av sina viktigaste
uppgifter. Självfallet bör de därvid ta hänsyn till befogade önskemål från
kommunernas sida. Jag föreslår alltså att den kommunala vetorätten icke
skall gälla i fråga om valet av utskänkningsinnehavare.

Jag övergår härefter till att behandla frågan om särskilda villkor och inskränkningar
vid utskänkningen. Som förut antytts äger enligt gällande rätt
tre olika organ — kommunen, länsstyrelsen och systembolaget — beslutanderätt
i sådana frågor.

Kommunens befogenheter ingår i vetorätten. Har kommunen föreslagit
inskränkningar beträffande utskänkningen, får länsstyrelsen icke meddela
tillstånd till denna utan att samtidigt fastställa inskränkningarna. Vissa
områden, bl. a. måltidstvång, kvantitetsbegränsningar och höjd utskänkningsålder,
har dock undantagits från kommunens bestämmanderätt.

Länsstyrelsen äger en allmän befogenhet att föreskriva inskränkningar
vid meddelande av tillstånd eller under löpande tillståndsperiod. Formellt
är denna rätt obegränsad. I praxis har dock länsstyrelserna i regel icke ansetts
kunna föreskriva sadana inskränkningar som uttryckligen undantagits
från kommunernas befogenheter.

Slutligen skall systembolagen enligt föreskrifter av kontrollstyrelsen i
samband med öveilatelse av utskänkningsrätt uppställa vissa av stvrelsen
angivna kontraktsvillkor. Några av de utskänkningsrestriktioner som nu generellt
tillämpas har genomförts på denna väg. Så är t. ex. fallet med kvantitetsbegränsningarna.
Vidare reglerar överlåtelseavtalen restauratörernas
vinst av utskänkningen. Systembolagen kan dessutom intaga särskilda bestämmelser
i varje kontrakt.

I nyktei hetskommitténs förslag fanns icke utrymme för den beslutanderätt
som nu tillkommer systembolagen. Enligt förslaget gavs nämligen tillstånden
direkt till vederbörande restauratör. De restriktioner som nu föreskrives
i överlåtelseavtalen hade delvis upptagits i kommitténs förslag till
försäljningsförordning. Beträffande måltidstvång och vinstkvantiteter var det
avsett att kontrollstyrelsen skulle meddela generella föreskrifter; i övrigt
skulle länsstyrelserna ha vidsträckta möjligheter att föreskriva restriktioner.

355

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Beträffande kommunernas och länsstyrelsernas befogenheter innebar förslagen
i huvudsak endast en närmare precisering av gällande rätt, sådan
denna kommit till uttryck i praxis. Ändring gjordes dock på ett par punkter.
Sålunda skulle kommunerna icke kunna föreskriva annan tidpunkt för utskänkningens
början än som stadgades i den föreslagna försäljningsförordningen.
Detta sammanhänger med att kommittén, såsom närmare skall beröras
i annat sammanhang, föreslagit att sprit icke skall få utskänkas före
klockan 15. Senare tidpunkt skulle icke få föreskrivas av kommunen. Den
andra ändringen innebar en utvidgning av länsstyrelsernas befogenheter.
Länsstyrelserna skulle kunna föreskriva inskränkningar i de ämnen som
undantagits från kommunernas beslutanderätt.

För egen del vill jag anlägga en annan syn på frågan om de särskilda
villkoren och inskränkningarna än kommittén. Mina förslag innebär
— liksom kommitténs —- en genomgripande omläggning av den nuvarande
lagstiftningen; de grundar sig på en annan nykterhetspolitisk uppfattning
än den som kommit till uttryck i gällande lagstiftning. Jag har liksom kommittén
funnit det lämpligt ur nykterhetssynpunkt att frångå ett flertal restriktioner
och lägga ett ökat ansvar på den enskilde. Den ordning som jag
sålunda förordar bör tillämpas generellt. Om särskilda villkor och inskränkningar
föreskrives i större omfattning, kan detta leda till att den nuvarande
ordningen återinföres på en omväg. Sådana villkor och inskränkningar bör
därför höra till undantagen. I enlighet härmed föreslår jag sådan avfattning
av hithörande bestämmelser att inskränkningar eller villkor endast skall
föreskrivas när de finnes påkallade av förhållandena i det enskilda fallet.

Beträffande kommunernas befogenheter synes kommitténs förslag väl avvägt,
och jag vill tillstyrka detsamma. Anmärkas bör att befogenheterna endast
omfattar vad som brukar karakteriseras såsom inskränkningar, t. ex.
tidigare stängningstid än som generellt är föreskriven eller förbud mot utskänkning
i viss lokal, däremot icke vad som betecknas som villkor, exempelvis
ordningsföreskrifter.

Kommitténs förslag att utvidga länsstyrelsernas befogenheter har mött
gensagor i flera yttranden, bl. a. från kontrollstyrelsen. Av min förut redovisade
uppfattning om önskvärdheten av återhållsamhet med särskilda
föreskrifter och inskränkningar torde följa att jag icke kan biträda förslaget.
Länsstyrelsen bör alltså icke få meddela inskränkande bestämmelser
som undantagits från kommunernas beslutanderätt och således icke om måltidstvång,
kvantitetsbegränsningar, tiden för utskänkningens början eller
liöjd utskänkningsålder. I motsats till kommunerna bör länsstyrelsen emellertid
få meddela föreskrifter, som enligt vad förut sagts brukar betecknas
som särskilda villkor, bl. a. ordningsföreskrifter, förbud alt utskänka rusdrycker
vid bardisk samt föreskrift om anställande av hovmästare eller ordningsvakt.
För närvarande förekommer att länsstyrelserna föreskriver inskränkningar
beträffande den med tillstånd till rusdrycksutskänkning följande
rätten att utskänka vanligt Öl. Dessa inskränkningar avser så gott
som uteslutande kvantitetsbegränsningar och måltidstvång. Då enligt vad
jag nyss förordat sådana föreskrifter icke bör få meddelas av länsstyrelsen

356 Kung!. Maj:ts proposition nr 151.

beträffande utskänkningen av rusdrycker, bör de icke heller få användas
i fråga om ölet.

De regler för proceduren vid beviljande av utskänkningstillstånd som jag
föreslagit i nästföregående avsnitt skiljer sig från kommitténs förslag bl. a.
däri, att det blivande detalj handelsbolaget blir bärare av utskänkningstillstånden
och överlåter dessa på restauratörerna. Detta bör emellertid icke
leda till att bolaget får de befogenheter som nu tillkommer systembolagen att
föreskriva villkor och inskränkningar. De generella utskänkningsrestriktionerna
bör vara uttömmande reglerade i den nya rusdrycltsförsäljningsförordningen.
Vad angår särskilda inskränkningar och villkor torde det vara
tillräckligt att länsstyrelser och kommuner kan föreskriva sådana. Anser
restauranginspektören inskränkningar eller villkor erforderliga, bör han anmäla
detta för länsstyrelsen. Däremot bör överlåtelseavtalen liksom nu reglera
exempelvis restauratörernas inköp av rusdrycker, utskänkningspriserna,
restauratörernas vinst på utskänkningen samt frågor om prislistor,
glasstorlekar och restaurangklass. I flertalet av dessa hänseenden
bör kontrollstyrelsen utfärda generella bestämmelser. Beträffande prissättningen
må anmärkas att styrelsens befogenhet även bör innefatta priserna
på drinkar, däri ingående alkoholfria beståndsdelar inbegripna, men icke
innebära rätt att bestämma vilka drinkar som får serveras. Självfallet får
avtalen också innehålla erinran om vad som på grund av allmän författning
eller myndighets beslut skall gälla i fråga om utskänkningen.

En sammanfattning av kommunernas och länsstyrelsernas befogenheter i
nu behandlade hänseenden lämnas i specialmotiveringen i anslutning till
ifrågavarande bestämmelser i författningsförslaget (31 och 38 §§).

Utskänkningsreslriktionerna.

Nuvarande ordning.

Enligt gällande författningsbestämmelser må utskänkning av spritdrycker
äga rum endast i samband med verklig måltid bestående av lagad mat
(5 kap. 1 § 1 mom. första punkten Rff). Från huvudregeln om måltidstvång
vid spritdrycksutskänkning gäller det undantaget, att spritdryck som
genom utspädning med vatten eller annan alkoholfri dryck erhållit särskilt
tåg alkoholhalt må utskänkas utan samband med måltid (5 kap. 1 § 1 mom.
andra punkten). Med stöd av denna bestämmelse utskänkes de s. k. lättgroggarna
utan måltidstvång.

Beträffande utskänkning av vin gäller enligt Rff en lindrigare regel än
i fråga om utskänkning av spritdrycker. Vid utskänkning av vin fordras
sålunda endast att lagad mat finns att tillgå eller att utskänkningen sker
i samband med servering av konditorivaror (5 kap. 2 § 1 inom.). Kontrollstyrelsen
har emellertid befogenhet att under viss förutsättning föreskriva
måltidstvång i egentlig mening även för vinutskänkning. Det stadgas nämligen
att, där vin på grund av hög alkoholhalt eller annan anledning uppenbarligen
är ägnat att tjäna såsom ersättning för spritdrycker, kontrollsty -

357

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

relsen äger föreskriva alt vinet må utskänkas endast i samband med måltid
(5 kap. 2 § 2 inom.).

Med stöd av bemyndiganden i 5 kap. 1 och 2 §§ Rff har kontrollstijrelsen
utfärdat närmare föreskrifter angående måltidstvång och kvantitetsbegränsningar
vid utskänkning av rusdrycker. Beträffande spritdnjcker innebär
dessa följande.

1. Utskänkning av spritdrycker må, med de undantag som angives nedan,
aga rum allenast till gäst som å utskänkningsstället börjat intaga eller omedelbart
förut intagit verklig måltid, bestående av lagad mat till ett pris av
lägst 2 kronor för måltid sammansatt av minst två rätter och lägst 2 kronor
50 öre för annan måltid.

Å enklare avdelning av folkrestaurang skall måltiden betinga ett pris av
minst en krona 50 öre, dock att något minimipris icke föreskrives i det fall
att högst 5 cl spritdrycker (ett stort glas) utskänkes till gäst som å sådan
restaurangavdelning intager verklig rätt bestående av lagad mat.

2. Till manlig gäst får vid ett och samma besök utskänkas före klockan
15 högst 7 1/2 cl spritdrycker (3 glas å 2 1/2 cl) och efter klockan 15 högst
15 cl spritdrycker (3 stora glas å 5 cl). Å enklare avdelning av folkrestaurang
får till manlig gäst efter klockan 15 utskänkas högst 10 cl spritdrycker
(2 stora glas ä 5 cl).

Till kvinnlig gäst får vid ett och samma besök utskänkas högst 7 1/2 cl
spritdrycker (3 glas å 2 1/2 cl).

För punsch gäller med hänsyn till dennas lägre alkoholhalt andra maximikvantiteter
än beträffande övriga spritdrycker. Av punsch skall sålunda
1/3 liter (33,3 cl) anses motsvara 15 cl av andra spritdrycker, 1/6 liter (16,7
cl) anses motsvara 7 1/2 cl, 1/8 liter (12,5 cl) anses motsvara 5 cl och ett
stort glas (5 cl) anses motsvara ett glas (2 1/2 cl).

3. Lättgrogg får serveras även utan samband med måltid. Såsom lättgrogg
anses grogg, som före serveringen tillblandats av eau de vie, whisky
eller gin samt vatten eller annan alkoholfri dryck och som innehåller högst
2 1/2 cl spritdrycker och minst 1/6 liter alkoholfri dryck. Till en och samma
gäst får dock vid samma besök utskänkas högst två sådana groggar.

4. Om två måltider intages vid ett och samma besök efter klockan 15
och minst fyra timmar förflyter från början av den ena till början av den
andra, får till manlig gäst utskänkas tillsammans högst 25 cl (5 stora
glas), varav högst 15 cl (3 stora glas) till den första måltiden.

5. Om systembolag på grund av måltidspriserna på viss ort finner skäl
föreligga för utskänkning av en mindre kvantitet spritdrycker till billigare
måltid än bär förut angivits och anser sådan utskänkning kunna äga rum
utan att syftet med de i kontrollstyrelsens cirkulär meddelade föreskrifterna
åsidosättes, äger bolaget göra framställning till kontrollstyrelsen om
meddelande av särskilda bestämmelser.

6. I fråga om utskänkning i festvåning kan systembolag, där så prövas
skäligt, i överlåtelseavtalet införa en bestämmelse, att vid servering av måltid
till slutet sällskap bögst 5 cl spritdrycker får utskänkas före måltidens
början till gäst som skall deltaga i densamma. Den sammanlagda myckenheten
till varje gäst utskänkta spritdrycker får dock icke heller i detta
fall överstiga vad här förut för olika fall angivits.

För utskänkningen av vin gäller enligt kontrollstyrelsens föreskrifter
följande.

1. Starkvin, varmed förstås vin med eu alkoholhalt av 14 volymprocent
eller däröver, får med här nedan angivna undantag utskänkas endast i samband
med måltid eller servering av konditorivaror. Till verklig måltid be -

358

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

stående av lagad mat till ett pris av lägst en krona 50 öre för måltid sammansatt
av minst två rätter, respektive 2 kronor för måltid bestående av
en rätt, får till samma gäst vid ett och samma besök utskänkas högst en
kvartsbutelj (16 2/3 cl) starkvin. Till annan måltid ävensom till konditorivaror
för minst 30 öre får till samma gäst vid ett och samma besök utskänkas
högst ett stort glas (5 cl) starkvin.

2. Systembolag kan, där så finnes lämpligt, medgiva att vermouth och
vinglögg får utskänkas utan samband med måltid eller konditoriservering.

3. Systembolag kan i överlåtelseavtal införa bestämmelse att starkvin,
som ingår i redan före serveringen tillblandad dryck, vid vars tillredning
använts minst dubbelt så mycket vatten eller annan alkoholfri dryck som
vin, i utskänkningshänseende jämställes med lätta viner.

4. Systembolag kan för restaurang av första klassen i överlåtelseavtal
införa bestämmelse att helbutelj starkvin av märke, som importerats å
originalflaska och som ej finns tillgängligt å kvartsbutelj, får utskänkas
till sällskap bestående av minst tre gäster.

5. För annat vin än starkvin (benämnt svagvin eller lättvin) är måltidstvång
ej föreskrivet. Här gäller endast Rff:s bestämmelse att lagad mat
skall vara att tillgå vid utskänkningen eller att utskänkningen sker i samband
med servering av konditorivaror. Beträffande svagvinet Bacchi vapen,
som visat sig särskilt ägnat att tjäna som ersättningsmedel för spritdrycker,
har emellertid kontrollstyrelsen föreskrivit att det i utskänkningshänseende
skall anses som starkvin (cirkulär nr 4/1940).

Beträffande såväl spritdrycker som vin gäller, att i måltidspris, som här
angivits som villkor för viss utskänkning, icke får inräknas betalning för
drycker av något slag. Ej heller får restauratör under några förhållanden
betinga sig högre pris för måltid eller maträtt än det å restaurangen vanliga,
i syfte att därigenom möjliggöra utskänkning av rusdrycker.

I fråga om utskänkning av s. k. drinkar har kontrollstyrelsen föreskrivit
bl. a. följande.

Drink, som innehåller spritdryck och vars alkoholhalt överstiger 2 1/4 volymprocent,
skall anses som spritdryck (s. k. spritdrink). Sådan drink får
alltså utskänkas endast i samband med måltid och den skall därvid i regel
till hela sin myckenhet avräknas på den gästen medgivna utskänkningskvantiteten.

Drink, som inte innehåller spritdryck men som innehåller starkvin till
mer än hälften av den kvantitet alkoholfri dryck som ingår i drinken, skall
— oavsett huruvida svagvin ingår i drinken — anses som starkvin (s. k.
starkvinsdrink). För sådan drink gäller således samma bestämmelser om
måltidstvång som för starkvin och drinken skall i regel till hela sin myckenhet
avräknas på utskänkningskvantiteten.

Drink, som utan tillsats av spritdrycker antingen icke innehåller annan
rusdryck än svagvin eller ock — med eller utan tillsats av sådant vin —
innehåller högst hälften så mycket starkvin som alkoholfri dryck, är att
anse som svagvin (s. k. svagvinsdrink).

Vissa systembolag har i överlåtelsekontrakten infört ytterligare restriktioner,
vilka godkänts av länsstyrelsen, såsom begränsning av brännvinskvantiteten
till 10 cl eller måltidstvång och kvantitetsbegränsningar för
svagvin.

Utskänkning får ej börja före klockan 12 och får ej fortgå efter klockan
22, såvida icke länsstyrelsen med kommunens godkännande beviljat utsträckt
tid (5 kap. 4 § 1 mom.).

359

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Ansökan om stadigvarande förlängning av utskänkningstiden kan endast
göras av vederbörande systembolag, över sådan ansökan skall bl. a. kommunens
fullmäktige höras. Härvid gäller att länsstyrelsen icke får bestämma
senare —• men väl tidigare — tid än fullmäktige förordat.

Ansökan om förlängning av utskänkningstiden för särskilt tillfälle kan
göras utom av systembolaget även av utskänkningsinnehavaren. I detta fall
behöver fullmäktige icke höras men länsstyrelsen skall iakttaga de grunder
för sådan förlängning som må ha bestämts av fullmäktige.

På sön- och helgdagar får utskänkningen i regel börja först klockan 13,
eftersom utskänkning under högmässotid är förbjuden, Tidigare stängning
än klockan 22 kan förekomma på utskänkningsinnchavarens, systembolagets,
kommunens eller länsstyrelsens initiativ.

Utskänkning får icke äga rum till den som kan antagas ej ha fyllt 18 åi
eller till den som veterligen missbrukar starka drycker eller till den som är
synbarligen berörd därav (5 kap. 8 §). På flera håll i landet har emellertid
åldersgränsen för utskänkningen höjts till 21 år genom överenskommelse
mellan systembolagen och vederbörande restauratörer.

Nyklerhetskommittén.

Kommittén framhåller, att samhälleliga ingripanden principiellt synes vara
mera klart motiverade i fråga om utskänkningen än när det gäller utminuteringen.

Behovet av offentlig kontroll är påtagligare när det gäller den konsumtion
som sker offentligt än i fråga om konsumtion i hemmet. Även om det
ur trivselsynpunkt är önskvärt med så fa inskränkningar som möjligt,
måste dock detta önskemal träda tillbaka, om det kommei i strid med kravet
på ordning och nykterhet. Utskänkningens relativt större inflytande på
fylleri, trafikolycksfall m. in. gör ingripandena särskilt starkt motiverade.

Utskänkningsrestriktionerna har, framhåller kommittén, tillkommit som
en följd av motbokssystemet för att hindra en alltför omfattande »kompletteringssupning».
Då kommittén föreslår att utminuteringskontrollen
avskaffas, kunde det därför synas mest följdriktigt att den även föreslog
att utskänkningsrestriktionerna i sin helhet slopades. Vissa av dessa har
dock, anser kommittén, haft betydelse för den sanering av restaurangvanorna
som utan tvivel ägt rum under de senaste decennierna.

Måltidstvånget finner kommittén ha haft övervägande goda verkningar.
Det har gått in i svenska folkets medvetande att spritdrycker bör förtäras
endast i samband med måltid, vilket säkerligen minskat fylleri och annat
missbruk. Dels blir den fysiologiska verkan av spritdryckerna mindre
i samband med mat, dels har mattvånget ett återhållande inflytande som
i många fall är önskvärt. Bestämmelserna torde också till övervägande del
lni efterlevts, även om överträdelser i viss utsträckning förekommit. De
svenska restaurangerna har blivit i första hand matserveringsställen. Det
har mot matlvånget anförts, att detta skulle leda till att stora mängder mat
förstöres, emedan många restauranggäster endast beställer in mat men

360

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

inte äter något nämnvärt av den. Kommittén har gjort en undersökning för
att belysa denna fråga. Denna undersökning synes visa, att matförstöringen
inte är av den betydelse att man behöver ta hänsyn till den om man av
andra skäl anser sig böra förorda måltidstvång.

Kommittén föreslår, att måltidstvånget för utskänkning av spritdrycker
bibehålies. Starkvin och lättvin skall få serveras utan måltidstvång, om inte
tillståndsmyndigheten på grund av konstaterat missbruk gör inskränkningar
i denna ordning. Vidare bör starköl få serveras utan måltidstvång.
Dessutom bör möjlighet finnas att även utan måltid servera lättgroggar och
sådana drinkar, som utom vin eller alkoholfri dryck innehåller en mindre
del spritdrycker och vars alkoholhalt ej överstiger 22 volymprocent. Enligt
förslaget skall kontrollstyrelsen få rätt att medgiva undantag från måltidstvånget
beträffande lättgroggar och drinkar.

Genom förslaget att vissa drinkar skall få serveras utan måltidstvång har
nykterhetskommittén velat tillmötesgå de önskemål om lättnader i måltidstvånget
främst med hänsyn till utländska turister som framförts av turistutredningen
i skrivelse till kommittén.

I fråga om kvantitetsbegränsningarna finner kommittén, att de skäl, som
talar för att motbokssystemet slopas, också kan tillämpas på »centiliterrestriktionerna».
Fixeringen av ett maximum har, enligt kommittén, otvivelaktigt
föranlett en benägenhet att ta ut hela den medgivna kvantiteten.
Enligt två undersökningar vid SARA:s restauranger oktober 1943 och våren
1949 visade det sig sålunda att praktiskt taget samtliga manliga gäster på
II och III klass restaurangerna tog ut hela den tillåtna spritdrycksransonen
efter klockan 15. Efterlevnaden av bestämmelserna torde också ha varit betydligt
sämre än beträffande måltidstvånget. Möjligheterna att kringgå eller
överträda centilitergränserna torde i stor utsträckning ha utnyttjats.
Man har därför ansett sig nödsakad att skapa en speciell organisation för
att övervaka efterlevnaden och beivra överträdelser. Denna kontroll har
emellertid på åtskilliga håll skapat irritation.

De krav på återhållsamhet i alkoholanvändningen, som betingat de nu
tillämpade reglerna, synes i och för sig ingalunda kunna betraktas som överdrivna.
Alt strängare regler gäller för spritförtäring före klockan 15 står
också i god samklang med den upplysta opinionen.

Att dessa begränsningar, som sålunda måste betraktas som utpräglat
måttfulla, efter mer än 30 års fortbestånd alltjämt saknar önskvärt stöd i
det allmänna rättsmedvetandet, är emellertid enligt kommitténs uppfattning
ett belägg för svårigheten att skjuta lagbudet i förgrunden som folkuppfostrare.
Med hänsyn till detta och till den berörda ogynnsamma ransoncringsverkan
finner sig kommittén icke kunna förorda att den hittills
gällande ransoneringen bibehålies. Kommittén har dock ansett övervägande
skäl tala för att — i varje fall under en övergångsperiod — serveringen av
egentligt brännvin begränsas till högst 10 cl per person och restaurangbesök.
En liknande regel gäller i Finland och har där tillskrivits goda verkningar.
Någon skillnad mellan män och kvinnor, olika restaurangklasser eller olika

361

Kungl. Maj:ts proposition nr i51.

lider på dagen finner kommittén icke önskvärd. Vederbörande tillståndsmyndighet
bör däremot beträffande viss restaurang kunna föreskriva kvanlitetsbegränsning
i fråga om vissa eller alla rusdrycker, om missförhållanden
uppträder. Erfarenheten får här visa, om sådana bestämmelser blir nödvändiga
i någon större utsträckning. Om den billigare utminuteringsspriten
blir tillgänglig utan maximering, kommer säkerligen en del av restaurangernas
— särskilt folkrestaurangernas — nuvarande publik att försvinna.
Därmed blir också behovet av kvantitetsbegränsning mindre. Kommittén
fortsätter.

En invändning mot att avskaffa maximeringen, som måste tillmätas en
viss vild, gäller utskänkningens betydelse för ungdomsfylleriet. Ungdomar
under 21 år skulle även i fortsättningen bli förhindrade att på laglig väg
köpa sprit i utminuteringsbutiker, men de skulle efter 18 års ålder bli i tillfälle
att förtära restaurangsprit. Det kan då tyckas att man inte borde genom
lättnader i utskänkningsbestämmelserna skapa större möjligheter för
dessa ungdomar att använda spritdrycker. Men det bör påpekas att spritrestaurangerna
endast i mycket begränsad utsträckning besöks av ungdomar
under 21 år. Enligt kommitténs ungdomsundersökning har endast
7 % av pojkarna i dessa åldrar besökt en spritrestaurang under den senaste
månaden före undersökningstillfället.

Beträffande tiden för utskänkningens början på dagen framhåller kommittén,
att den tendens att göra arbetstiden spritfri, som redan gör sig gällande i
vida kretsar, synes böra uppmuntras och få stöd av lagstiftningen. En sådan
utveckling är ur olika synpunkter önskvärd och behövlig. Kommittén har
inhämtat vissa uppgifter angående spritserveringen vid lunchtid på ett antal
SARA-restauranger i Stockholm och landsorten våren 1949. Det tramgår av
undersökningen, att en stor del av restauranggästerna vid lunchtid består av
arbetare och tjänstemän som är i arbete under dagen, övervägande delen av
gästerna på de undersökta stockholmsrestaurangerna (84, 87 och 98 % i resp.
I, II och III klass restaurangerna) beställde sprit till en genomsnittsmängd
som nära anslöt sig till den högsta tillåtna kvantiteten. Kommittén fortsätter.

Den framflyttning av utskänkningstidens början till klockan 12, som ägde
rum 1919, torde ha mött få gensagor. I den internationella översikten har
meddelats att utskänkningen av spritdrycker i Norge börjar först klockan 15.
Denna bestämmelse synes under sitt fortbestånd ha fått fast förankring i
det allmänna rättsmedvetandet, och inte från något håll har yrkats ändring
i denna ordning.

Föreställningen om att sprit är oförenlig med en fullödig arbetsprestation,
som redan för flera decennier sedan föranledde den norska bestämmelsen,
torde numera ha vidsträckt anslutning också inom den upplysta svenska opinionen.
Denna uppfattning har fått ett kraftigt stöd genom docenten Goldbergs
på kommitténs uppdrag utförda undersökningar. Tidpunkten synes
därför nu vara inne att också i svensk lag fixera en regel av motsvarande
innebörd.

Kommittén föreslår att spritdrycker i fortsättningen inte får serveras före
klockan 15. Efter klockan 15 bör som redan nämnts utskänkningen vara i
princip obegränsad till måltid (med undantag för brännvin). Före klockan 15

362

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

(dock ej före klockan 12) bör vin, starköl och Öl få serveras. Möjlighet bör
också öppnas för servering av spritdrinkar (men ej lättgroggar) före kl. 15.
Kontrollstyrelsen bör få befogenhet att bestämma vilka typer av drinkar som
härvid kan komma i fråga.

Frågan om utskänkning av rusdrycker under högmässogudstjänst torde,
enligt kommitténs uppfattning, icke utgöra något problem på landsbygden, eftersom
landsbygden i stort sett saknar utskänkningsställen för rusdrycker. I
städerna åter, där de allra flesta rättigheterna finns, börjar högmässan klockan
10 eller 11. Såsom förut nämnts innebär nykterhetskommitténs förslag
att ingen som helst utskänkning av rusdrycker skall få förekomma före klockan
12 och att inga starkare spritdrycker — endast vissa spritdrinkar — skall
få utskänkas före klockan 15. Vidare må framhållas att förhållandena även i
övrigt numera är väsentligt annorlunda än på den tid då ifrågavarande förbud
infördes.

Enligt nykterhetskommitténs mening är det med hänsyn till vad nu anförts
knappast längre erforderligt att i försäljningsförordningen bibehålla ett
generellt förbud mot utskänkning under högmässogudstjänst. Skulle särskilda
åtgärder i något fall visa sig av behovet påkallade, bör emellertid länsstyrelsen
ha möjlighet att antingen på eget initiativ eller efter framställning från
kommunens sida meddela sådant förbud eller föreskriva inskränkningar i utskänkningsrätten.
Nykterhetskommitténs förslag innebär sålunda att frågans
avgörande överflyttas till länsstyrelserna.

Beträffande tiden för utskänkningens avslutande på kvällen föreslår kommittén
ingen viktigare ändring i gällande bestämmelser. Utsträckt tid bör
fortfarande vara beroende av kommunalrepresentationens tillstyrkan. Tillständsmyndigheten
bör liksom nu ha möjlighet att i speciella fall göra de
inskränkningar som kan betingas av lokala förhållanden eller konstaterade
olägenheter.

När det gäller åldersgränsen för utskänkning föreslog Sveriges storloge av
IOGT i en framställning till nykterhetskommittén att utskänkning inte skulle
få äga rum till den som ej fyllt 21 år. Förslaget motiverades med det tilltagande
ungdomsfylleriet, vilket angavs i viss mån vara ett resultat av ungdomens
ökade restaurangvanor.

Kommittén har vid sina överväganden i frågan kunnat konstatera att restaurangförtäringen
dels spelar en icke oväsentlig roll, när det gäller de ungas
tillvänjning till alkoholförtäring, dels har viss betydelse såsom berusningskälla
för unga fyllerister. Det framgår emellertid också av kommitténs undersökningar
att ungdomen i åldrarna 18—20 år icke förtär spritdrycker på restaurang
i sådan omfattning, att denna förtäring för det stora flertalet kan betecknas
som ett större problem. Kommittén anser därför att man utan fara
kan avvakta erfarenheter av det föreslagna utminuteringssystemet, innan
man tar ställning till frågan om åldersgränsen vid utskänkningen. Ett skäl
emot en höjning av åldersgränsen utgör för övrigt vanskligheten att avgöra
om en person är över eller under 21 år. En generell 21-årsgräns skulle därför
bli svårare att tillämpa i praktiken än den nuvarande gränsen.

363

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Nykterhetskommittén föreslår sålunda att den nuvarande 18-årsgränsen
tills vidare bibehålies. Den av kommittén föreslagna befogenheten för länsstyrelsen
att ingripa med inskränkande föreskrifter mot missförhållanden
på viss restaurang ger emellertid möjlighet att i särskilda fall föreskriva
höjd utskänkningsålder, när detta prövas erforderligt med hänsyn till ordning
och nvkterhet. Denna befogenhet bör endast tillkomma länsstyrelsen,
kommunerna bör lika litet som nu kunna uppställa villkor om höjd utskänkningsålder.

Reservationer m. m.

Herr Hagberg anser, att kommitténs förslag om kvantitetsbegränsnmg vid
utskänkning av brännvin och framflyttning av tiden för spritdrycksutskänkning
från kl. 12 till kl. 15 står i motsatsförhållande till kommitténs principiella
underkännande av restriktionssystemets värde såsom ett medel i den
moderna nykterhetsvårdens tjänst. Reservanten påpekar, att denna kommitténs
mening otvivelaktigt utgör underlag för dess ståndpunktstagande till
flertalet av de frågor, den haft att bedöma.

Herrar Onsjö och Sefve finner sig ej ha någon anledning tro, att en begränsning
till 10 cl av den kvantitet brännvin som får utskänkas skall ge
ett bättre resultat än andra av kommittén underkända ransoneringar. Nykterhetseffekten
av den föreslagna beskärningen av brännvinskvantiteten blir
säkerligen ringa, samtidigt som svårigheterna att övervaka efterlevnaden av
bestämmelsen blir stora.

Fröken Valborg Svensson anser att det inte finns någon anledning att
upprätthålla det impopulära måltidstvånget i samband med spritutskankningen.
Att tillse att hyfs och ordning upprätthålles på restaurangerna kommer
som hittills att ligga i restauratörernas eget intresse, då de ju i annat
fall löper risk att förlora utskänkningsrättigheterna.

Reservanten vänder sig även mot 10-centilitersmaximeringen vid utskänkning
av brännvin.

Herr Utterström ansluter sig till nykterhetskommitténs förslag att utskänkning
av spritdrycker skall vara förenad med maltidstvang men anser i
motsats Ull kommittén att undantag från denna regel icke bör medgivas
för lättgroggar. Enligt reservantens åsikt bör vidare måltidstvång liksom
nu gälla för utskänkning av starkvin.

I fråga om kvantitetsbegränsningen inom utskänkningen anser reservanten
att ett slopande av denna begränsning skulle komma att medföra stora
svårigheter, då det gäller att avvisa påstridiga restauranggästers krav på
servering av otillbörligt stora kvantiteter rusdrycker. Reservanten förordar
därför att kvantitetsbegränsningarna bibehålies tills vidare, ehuru med den
ändringen, att den hittillsvarande skillnaden mellan de för män och kvinnor
fastställda högsta utskänkningskvantiteterna bör försvinna.

Beträffande utskänkningstidens början befarar reservanten att den föreslagna
bestämmelsen kan komma att medföra avsevärda nackdelar. Han anser
det sannolikt att en spritfri arbetsdag inte kommer att bli en alkoholfri

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

arbetsdag, utan att starkvinet kommer att i stor utsträckning ersätta spritdryckerna.
Enligt reservantens förmenande innebär bibehållandet av utskänkningstidens
början vid kl. 12 med utskänkningsrestriktioner mindre
vådor ur nykterhetssynpunkt än en till kl. 15 framflyttad utskänkningstid
utan kvantitetsbegränsning.

Herrar Englund och Waldemar Svensson samt fru Larsson och fröken
Öberg, vilka anslutit sig till kommittémajoritetens förslag beträffande utskänkningsrestriktionerna,
anför i ett särskilt yttrande att de finner det
svårt att i förväg med tillräcklig noggrannhet bedöma återverkningarna på
utskänkningen av de nya utminuteringsreglerna och därmed spörsmålet om
det behov av utskänkningsrestriktioner som efter deras införande till ävenlyrs
kommer att kvarstå och hur dessa i så fall bör utformas. Reservanterna
skulle därför ha föredragit att ett visst, om också kortvarigt intervall
skilde ikraftträdandet av de nya utminuterings- och utskänkningsreglerna åt.

Kommitténs expert, herr Klackenberg, finner att de nuvarande restaurangrestriktionerna
med fördel kan kvarstå i avvaktan på erfarenheter av lättnaderna
inom utminuteringens område.

Yttranden.

Frågan om utskänkningsrestriktionerna har tilldragit sig stort intresse
från remissorganen och de flesta av dem har tagit ställning åtminstone till
något av de spörsmål, som ingår i komplexet.

Allmänna synpunkter.

En del yttranden intager eu avvaktande hållning. Lånsnykterhetsnämnden
i Västerbottens län och Svenska nykterhetsvårdsförbundet anser
sålunda i likhet med Klackenberg att de nuvarande restaurangrestriktionerna
med fördel kan kvarstå i avvaktan på erfarenheter av lättnaderna
inom utminuteringens område. Förbundet anför bl. a.

De motiv, som framförts för borttagande av utminuteringsspärren, göra
sig icke gällande med samma styrka, då det gäller utskänkningen. Man kan
här icke tala om att restriktionerna i och för sig skulle utgöra en ur nykterhetssynpunkt
ineffektiv anordning. Nykterhetskommittén har tvärtom funnit
att vissa av de nu gällande restaurantrestriktionerna haft en gynnsam
verkan i nykterhetshänseende. Det vill synas som om kommittén icke dragit
de riktiga slutsatserna av dessa iakttagelser, då den i fråga om utskänkningen
lagt fram förslag som innebära uppmjukningar eller borttagande
av nu gällande bestämmelser. Även om framflyttningen av utskänkningstiden
till kl. 15 har en nykterhetsbefrämjande effekt, torde den icke
på långt när uppväga de ändringar av motsatt innebörd, som kommittén
föreslagit. Det synes förbundet föga välbetänkt att man på utminuteringens
område genomför en radikal förändring, vars konsekvenser icke låta sig
med säkerhet förutsäga, och utan att avvakta resultatet härav jämväl vidtager
avsevärda lättnader i fråga om utskänkningen.

Länsmjkterlietsnämnden i Hallands län framför liknande synpunkter.

Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län anser visserligen att utskänkningen
bör i första hand ifrågakomma som objekt för lättnader i gällande

365

Kungl. Maj:ts proposition nr löt.

restriktioner. Nämnden finner emellertid icke tillrådligt att genomföra sådana
lättnader förrän nykterhetsvården blivit utbyggd. Systembolagens kontrollföreståndareförening
föreslår att utskänkningsbestämmelserna i stort
sett bibehålies under de första övergångsåren, möjligen med mindre modifieringar.

Principen att slopa motbokssystemet men behålla vissa restriktioner beträffande
utskänkningen kritiseras av två reservanter inom Stockholms
stadsfullmäktige, borgarråden Bergvall och Mårtens, som anför.

Det torde bli mycket svårt att då försäljningen utminuteringsvis göres helt
fri motivera speciella restriktioner på utskänkningens område. I varje fall
torde det bli mycket svårt att göra det begripligt för svenska folket, att man
lår köpa praktiskt taget obegränsade kvantiteter i vilken systemaffär som
helst men samtidigt måste finna sig i vissa kontrollföreskrifter, så fort man
besöker en restaurang.

I ett par yttranden påyrkas rent allmänt större lättnader i utskänkningsbestämmelserna
än vad nykterhetskommittén föreslagit.

Stockholms handelskammare anför bl. a.

Kommittén har ansett sig böra alltjämt bibehålla en mängd restriktioner,
vilka knappast kunna motiveras av nykterhetspolitiska skäl men för konsumenterna
och icke minst för gästande utlänningar måste te sig som onodiga
och meningslösa vttringar av statligt förinynderskap. Handelskammaren har
vid skilda tillfällen påvisat angelägenheten av att den mångfald restriktioner
som nu gälla för hotell- och restaurantrörelsen måtte i största möjliga utsträckning
uppmjukas och förenklas.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö gör följande allmänna
erinringar beträffande de föreslagna utskänkningsbestämmelserna.

Att arbetsdagen bör vara spritfri är riktigt, men det förefaller ur allmänna
synpunkter svårförståeligt, varför den tillåtna konsumtionen efter kl. 15
skall — i strid mot de principiella utgångspunkterna — begränsas så starkt
som kommittén föreslagit, då inköpsmöjligheterna i övrigt under dagen är
obegränsade och det därför icke gärna kan antagas, att restaurangbesök i
tillnärmelsevis samma utsträckning som f. n. sker enbart i berusningssyfte.
För riktigheten av denna uppfattning talar även att restaurangspriten ställer
sig väsentligt dyrare än inköp på utminuteringsställe. Styrelsen vill ifragasätta
om icke endast ordningsregler bör gälla för utskänkning på restaurang
och liknande näringsställe.

Måltidstvång.

Kommitténs förslag att bibehalla maltidstvangct i samband med utskänkning
av spritdrycker t i 11 s t y r 1c e s eller lämnas utan erinran av flertalet
remissinstanser som yttrat sig i frågan, nämligen kontrollstyrelsen, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, överstathallai ämbetet, nio länsstyrelser,
sex länsnykterhetsnämnder, Göteborgs stads nyktcrhctsnämnd, Malmö stadsfullmäktige
och nykterhetsnämnd, stadsfullmäktige i sju andra städer, De
Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse, Sveriges centrala restaurangaktiebolag
och Systembolagens förtroendenämnd.

366

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

överståthållarämbetet yttrar.

Den av kommittén verkställda undersökningen beträffande sambandet
mellan måltidstvånget och matslöseriet har enligt överståthållarämbetets
mening icke ådagalagt sådana förhållanden, att måltidstvånget av den anledningen
bör frånträdas. Vilken uppfattning man än har om måltidstvånget
iärer man icke kunna förneka, att det i stor utsträckning bidragit till en
förbättring av konsumtionsvanorna på restaurangerna. Och det torde kunna
ifrågasättas om flertalet konsumenter — däri medräknade även sådana som
helst skulle se måltidstvånget slopat — numera uppfatta begränsningen

som ett alltför allvarligt ingrepp i självbestämmanderätten. ----. Enligt

ämbetets mening kan det icke vara riktigt att sätta likhetstecken mellan
utminutering och utskänkning i så måtto, att frihet till inköp i den ena

formen skall medföra lättnad jämväl i den andra.---Särskilt påtaglig

är måltids betydelse vid kombinationen spritförtäring-bilkörning. Ämbetet
biträder emellertid kommittéförslaget i denna del främst av den anledningen,
att det ur nykterhetspolitisk och uppfostrande synpunkt måste vara av
betydelse, att det slås fast som en ledande regel att spritdrycker böra förtäras
endast i samband med måltid.

I de yttranden, som förordar måltids tvångets bibehållande, förekommer
vissa förslag till jämkningar i kommitténs förslag.

I några fall går yrkandena ut på skärpningar. Sålunda föreslår
kontrollstyrelsen och länsstyrelsen i Västerbottens län i överensstämmelse
med nuvarande ordning generellt måltidstvång även för starkvin. Länsnykterhetsnämnden
i Västerbottens län önskar måltidstvång för allt vin och
starköl.

Socialstyrelsen anser att den av kommittén föreslagna rätten för kontrollstyrelsen
att föreskriva måltidstvång för visst slag av vin, som befinnes bliva
använt såsom ersättningsmedel för spritdrycker, skall utövas av Kun<d
Maj :t.

I andra yttranden förekommer yrkanden, som innebär uppmju''kningar
i förhållande till kommittéförslaget eller uttalanden, som ger uttryck
för större tveksamhet rörande restriktionens värde.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län kan det vara försvarligt att
avvecklingen av det gamla restriktionssystemet på det viset sker etappvis,
att måltidstvånget bibehålies tills vidare.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att bestämmelserna bör uppmjukas,
om erfarenheterna av det nya systemet blir gynnsamma. Utöver förslaget att
medge servering av vissa slag av drinkar utan måltidstvång bör man enligt
lansstyrelsen överväga att efter en försökstid gå något längre. Sålunda borde
man exempelvis kunna medge att en mindre kvantitet av vissa spritdrycker,
såsom likör, finge utskänkas i samband med servering av kaffe. Ett sådant
medgivande skulle sannolikt icke medföra någon menlig inverkan på det allmänna
nykterhetstillståndet men minska allmänhetens irritation över restriktionerna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län är inne på liknande tankegångar, i det
att länsstyrelsen förordar att en mindre kvantitet konjak, likör eller liknande
dryck, skall få serveras utan intagande av måltid.

367

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Länsstyrelsen i Jönköpings lön slutligen ifrågasätter om icke en lättnad i
bestämmelserna skulle kunna ske t. ex. å vissa hotell och förstaklassrestauranger
med särskilt stor frekvens av utländska turister, för vilka måltidstvånget
ter sig främmande eller löjeväckande.

Måltidstvångets slopande föreslås av länsstyrelserna i Södermanlands
och Skaraborgs län, Stockholms stadsfullmäktige och nämnder,
Göteborgs stadsfullmäktige, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges Hotell-
och Restaurantförbund, Sveriges Hotell- och Restaurangpersonals förbund,
Svenska turisthotellens riksförbund, Svenska turisltrafikförbundet
samt Stockholms handelskammare.

Stockholms stadsfullmäktige, och nämnder kritiserar nykterhetskommitténs
motiv för måltidstvångets bibehållande och anför bl. a. följande.

Även om det i och för sig är riktigt, att spritdrycker numera i huvudsak
förtäras endast i förening med mat, och att alltså »råsupningen» numera
förekommer i ojämförligt mindre omfattning än förr, så torde man på ganska
goda grunder kunna göra gällande, att den ökade allmänna hyfsningen härvidlag
är huvudorsaken. Den allmänna välstånds- och kulturutvecklingens
inverkan på nykterhetstillstånd och alkoholvanor har speciell bärkraft i detla
sammanhang. Sederna ha otvivelaktigt mildrats och de mera omåttliga
vanorna trängts tillbaka i betydande grad. Icke minst gäller detta supsederna.

Måltidstvånget har avsett att begränsa spritförbrukning i form av »kompletteringssupning».
När nu maximeringen i utminuteringen upphäves, bortfaller
den huvudsakligaste anledningen, varför konsumenterna skall behöva
besöka en restaurang för att förtära den avsevärt dyrare restaurangspriten.
Oron för att restaurangvanorna skulle försämras om måltidstvånget
upphäves synes för övrigt strida mot den tilltro till det svenska folkets mognad
och utveckling, som eljest präglar kommitténs bedömningar.

Mot måltidstvånget kunna dessutom starka principiella invändningar resas.
Restriktionssystemets karaktär av förmynderskap och ingrepp i det personliga
avgörandet har här ett av sina mest markanta uttryck. Det ter sig
utan tvivel ur flera synpunkter stötande, att människor skall »tvingas» att
äta, som ej önska detta. Att viss matförstöring uppkommer genom måltidstvånget
är obestridligt. Även den ökade kostnaden för den enskilde genom
den påtvungna måltiden måste betecknas i varje fall som principiellt oriktig.

Dessa skäl, som redan med nuvarande allmänna restriktioner med viss
styrka kunna göras gällande, komma givetvis med väsentligt större tyngd
att kunna framföras, om måltidstvånget bibehålies vid restriktionssystemets
avskaffande i övrigt.

Föreningen Sveriges landsfiskaler framhåller att det hittills visat sig omöjligt
att övervaka efterlevnaden av bestämmelserna om måltidstvånget. Någon
anledning antaga, att det för framtiden skulle bli möjligt att åstadkomma en
förbättring därvidlag, föreligger icke enligt föreningens mening.

Sveriges Hotell- och Restaurantförbund framför följande synpunkter.

Otvivelaktigt innebär måltidstvånget under nuvarande förhållanden och
så länge motbokssystemet tillämpas ekonomiskt sett en fördel för restauratören,
alldenstund detsamma medfört ett uppsving för matserveringen både
kvantitativt och kvalitativt. Men å andra sidan har det ur principiella syn -

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

punkter ansetts riktigt att alla restriktionsbestämmelser av olika slag så
vitt möjligt utmönstras vid tillkomsten av en blivande lag.

Med hänsyn till att nykterhetskommittén beträffande utminuteringen
föreslår långt gående lättnader i nu gällande bestämmelser, anser förbundet
att man bör draga konsekvenserna av detta ställningstagande även då det
gäller utskänkningen och principiellt ge denna samma frihet. Förbundet anser
dock att man oberoende av vilket beslut som fattas beträffande utminuteringen
utan risk kan häva restriktionsbestämmelserna för utskänkningen,
detta såväl med hänsyn till utskänkningens relativt ringa andel av totalförsäljningen,
som med hänsyn till den noggranna individuella kontrollen, som
denna försäljningsgren är underkastad. Den ansvarsmedvetne restauratörens
noggranna skötsel av sin rörelse utgör en betryggande garanti härför.

Sveriges Hotell- och Restaurangpersonals förbund anser att måltidstvånget
är oekonomiskt och verkar moraliskt skadligt samt innebär ett betänkligt
och farligt ingrepp i den enskildes frihet. Som en konsekvens av motbokssystemets
avveckling bör enligt förbundets uppfattning följa mattvångets
slopande å restaurangerna. Förbundet framhåller att bestämmelserna om
mattvång under årens lopp blivit förfuskade samt att måltidstvånget saknar
all betydelse ur nykterhetssynpunkt, framför allt med nuvarande höga
levnadsstandard och på grund av omöjligheten att kontrollera antalet restaurangbesök.
Bruket att gå s. k. krogronder åberopas av förbundet som bevis
för måltidstvångets ineffektivitet.

Svenska turisthotellens riksförbund instämmer med reservanten i kommittén,
Valborg Svensson, och framhåller att måltidstvånget för turisthotellens
del måste anses obehövligt, enär majoriteten av gästerna bundit sig för
måltidspension eller helpension och därför intager tre eller i varje fall två
måltider om dagen. Måltidstvånget torde enligt riksförbundet vara den restriktion
i fråga om utskänkningen, som verkar mest svårförståelig och irriterande
på utländska gäster.

Stockholms handelskammare anför bl. a.

Alldeles oavsett att restaurantrörelsen redan genom motbokssvstemets avskaffande
och med bibehållna prisrelationer kan komma att utsättas för
ekonomiska påfrestningar, måste uppenbarligen de på sin tid föreliggande
motiven för måltidstvånget anses ha helt förlorat bärighet i och med den
fria inköpsrättens införande. Skulle emellertid, med hänsyn till de missbrukare
av spritdrycker som framdeles kunna bli helt avstängda från spritinköp,
måltidstvång anses oundgängligen nödvändigt — vilket Handelskammaren
för sin del icke anser — bör i varje fall vissa hotell och förstaklassrestauranter
med stor turistfrekvens kunna beredas möjlighet att erhålla
dispens från detta tvång.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser visserligen att fortsatt måltidstvång
inte kommer att få någon större betydelse utan kommer att framstå som
en onödig kvarleva av det impopulära restriktionssystemet, men då frågan
enligt länsstyrelsens uppfattning har ett visst samband med bestämmelserna
om restauratörernas vinstkvantiteter, finner länsstyrelsen angeläget att
intill dess utredning därom föreligger frågan om måltidstvångets avskaffande
får anstå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

369

Kvantitetsbegränsningar.

Kommitténs förslag att kvantitetsbegränsningarna vid utskänkningen i
princip skall upphävas t i 11 s t y r k e s eller lämnas utan erinran av det
stora flertalet myndigheter och sammanslutningar som tagit ställning i
frågan, nämligen kontrollstyrelsen, socialstyrelsen, åtta länsstyrelser, sex
länsnykterhetsnämnder, Stockholms stadsfullmäktige och nämnder, stadsfullmäktige
i Jönköping och Solna, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
Systembolagens förtroendenämnd, Sveriges Hotell- och Restaurantförbund,
Sveriges Hotell- och Restaurangpersonals förbund och Svenska turisthotellens
riksförbund.

Kontrollstyrelsen föreslår, att samtliga kvantitetsbegränsningar slopas. Avgörande
för kontrollstyrelsens ståndpunktstagande i frågan har varit, att
dessa restriktioner icke kunnat upprätthållas i praktiken utan systematiskt
kringgåtts och därmed förlorat sin betydelse. Som korrektiv mot missbruk
förordar kontrollstyrelsen en höjning av utskänkningspriserna. Därjämte
måste enligt kontrollstyrelsens mening i fortsättningen vida större krav än
hittills ställas i fråga om upprätthållandet av ordning och nykterhet på
restaurangerna.

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län och länsnykterhetsnämnden i Östergötlands
län anser att konsumtionen av spritdrycker på restaurangerna bör
hållas tillbaka genom prisreglerande åtgärder.

Socialstyrelsen och Systembolagens förtroendenämnd tillstyrker förslaget
för den händelse att motbokssystemet avvecklas. Dessa instanser kan inte
ansluta sig till de av kommittén anförda skälen för en avveckling av maximeringen
av utskänkningskvantiteterna men finner andra skäl tala härför.
Deras ståndpunkt utvecklas av nämnden på följande sätt.

Rortfallet av maximeringen inom utminuteringen skulle komma att medföra
en minskning av omfattningen av utskänkningen av spritdrycker. Pressen
inom utskänkningen från spritdryckskonsumenterna komme alltså att
bli försvagad och behovet av kvantitetsbegränsningar bli minskat. Detta
vore särskilt fallet, om den restriktiva anordning som måltidstvånget innebär
bibehölles. Att upprätthålla kvantitetsbegränsning inom utskänkningen,
efter det att alla sådana begränsningar inom det större försäljningsområdet
utminuteringen hade slopats, skulle också troligen möta övermäktiga
psykologiska svårigheter.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag finner att bestämmelserna om
kvantitetsbegränsningar i utskänkningen kommit att utgöra ett slags rättsröta
inom rusdryckslagstiftningen, men också att de utgjort ett stöd för den
serverande personalen, när det gällt att vägra servering till alkoholpåverkade
gäster. Det avgörande skälet för bolagets ståndpunktstagande att kvantitetsbegränsningarna
bör upphävas är den påtalade bristande efterlevnaden
av bestämmelserna. Påtryckningar på serveringspersonalen i syfte att
erhålla mer än den tillåtna ransonen uppges vara mycket vanliga.

Sveriges Hotell- och Restaurantförbund anser att i och med införandet av
fri inköpsrätt på utminuteringens område föreligger icke längre något mo 24

Iiihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 151.

370

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

tiv för bibehållandet av kvantitetsbegränsning inom utskänkningen. Samma
synpunkt anföres av Sveriges Hotell- och Restaurangpersonals förbund, som
tillägger.

De farhågor, som uttalats, att personalen skulle få ökade svårigheter att
i nödiga fall vägra servering av spirituösa, tror förbundet vara betydligt
överdrivna. Denna olägenhet existerar redan nu och kanske i högre grad än
fallet skulle bli i fortsättningen, i all synnerhet på restauranger, där hovmästare
saknas eller icke är tillstädes, när en servering avbrytes sedan
exempelvis 5 cl. är serverade. I dylikt fall är gästen av den uppfattningen,
att han är i sin lagenliga rätt att bekomma 15 cl. därför att serveringen är
påbörjad.

Ett slopande av kvantitetsbegränsningen skulle vidare betyda en förenkling
av den mycket impopulära och tidsödande s. k. tekniska kontrollen,
något som all berörd personal skulle hälsa med stor tillfredsställelse.

Endast ett fåtal yttranden avstyrker förslaget beträffande kvantitetsbegränsningarna
och föreslår att de b i b e h å 11 e s helt eller delvis. Denna
ståndpunkt intages av medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Södermanlands
län samt länsnykterhetsnämnderna i fyra län.

Medicinalstyrelsen uttalar att den nuvarande begränsningen till 15 cl gällande
samtliga spritdrycker lämpligen bör bestå.

Länsnykterhetsnämnderna i Hallands och Västerbottens län instämmer
med kommittéledamoten Utterström i att ett slopande av kvantitetsbegränsningen
skulle komma att medföra stora svårigheter, då det gäller att avvisa
påstridiga restauranggästers krav på servering av otillbörligt stora
kvantiteter av rusdrycker och att det över huvud skulle uppkomma en betydande
skadlig effekt av ett slopande av kvantitetsbegränsningarna inom
utskänkningen. Länsnykterhetsnämnden i Västerbottens län förordar samtidigt
att utskänkningskvantiteten beträffande brännvinet maximeras till
10 cl vid ett och samma besök.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att en viss bestämd kvantitet
vid utskänkning av spritdrycker och starkvin, lika för män och kvinnor
och lika vid olika tider på dagen, bör bibehållas tills vidare i avvaktan på
erfarenheterna av den fria utminuteringen.

Kommitténs förslag att utskänkningen av egentligt brännvin tills vidare
begränsas till högst 10 cl tillstyrkes eller lämnas utan erinran av
ett fåtal remissinstanser, nämligen länsstyrelserna i Kalmar och Örebro
län, länsnykterhetsnämnderna i Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län
samt stadsfullmäktige i Jönköping och Solna.

Länsnykterhetsnämnden i Örebro lån förordar, att kvantitetsbegränsningen
skall avse, förutom egentligt brännvin, även övriga spritdrycker med
en alkoholhalt och en berusningseffekt motsvarande brännvinets. Samma
förslag framföres av länsstyrelsen i Stockholms län för den händelse kvantitetsbegränsningen
bedömes inte kunna undvaras.

Föreningen Sveriges landsfiskaler anser att begränsningen av brännvinet
inte står i överensstämmelse med den fria inköpsrätten, men då inskränk -

371

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ningen kan antagas få betydelse endast för alkoholmissbrukare, vill föreningen
inte motsätta sig förslaget.

Länsstyrelserna i Stockholms och Gävleborgs län uttalar viss t v e k s a mhet
i frågan. Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner tanken att införa ifrågavarande
begränsning riktig och anser att den helst bör bestå. Det synes
dock länsstyrelsen tveksamt huruvida inskränkningen bör bibehållas om
man vill ha bort »krånglet», och man ifrågasätter om icke samma syfte kan
uppnås genom prisåtgärder.

Flertalet av de myndigheter och sammanslutningar som uttalat sig i frågan
anför emellertid betänkligheter mot den föreslagna begränsningen eller
avstyrker densamma. Så är fallet med kontrollstyrelsen, socialstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i sex län, tre länsnykterhetsnämnder,
Stockholms stadsfullmäktige och nämnder, stadsfullmäktige i fem
andra städer, nykterhetsnämnderna i Göteborg och Malmö, Sveriges centrala
restaurangaktiebolag, Systembolagens förtroendenämnd samt Sveriges Hotell-
och Restaurantförbund.

Följande uttalande av Stockholms stadsfullmäktige och nämnder innehåller
de vanligast förekommande invändningarna mot förslaget.

Det synes föga logiskt att behålla kvantitetsbegränsningen i fråga om
brännvin, medan förbrukningen av andra spritdrycker med samma eller
större alkoholstyrka icke maximeras. Det kan dessutom starkt betvivlas,
att den nykterhetseffekt, som kan ernås genom begränsningen, är så stor,
att den motväger den irritation och de kontrollsvårigheter, som bestämmelsen
komme att medföra. Ett synnerligen viktigt argument mot en dylik
begränsning är att en fastställd maximikvantitet så lätt tenderar att bli vägledande
för konsumtionen, med andra ord att det blir normalt att dricka
hela den kvantitet, som är tillåten.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att 10 cl-bestämmelsen är verklighetsfrämmande
och meningslös och att den kommer att betraktas som ett
krångel för krånglets egen skull.

I ett par yttranden erinras, såsom förut omtalats, att en konsumtionsbegränsande
effekt kan uppnås genom prisreglerande åtgärder även inom utskänkningen.

Sveriges Hotell- och Restaurantförbund anser, att den av restaurangerna
redan nu frivilligt genomförda begränsningen av brännvinsransonen till
10 cl kan upprätthållas smidigare och med bättre resultat än en i lag föreskriven
maximering. Socialstyrelsen och Systembolagens förtroendenämnd uttalar
att det icke bör föreligga hinder för en restauratör att för egen del
tillämpa en regel motsvarande den av nykterhetskommittén föreslagna.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län och länsnykterhetsnämnden i Göteborgs
och Bohus län förordar möjlighet för länsstyrelsen att föreskriva sådan
kvantitetsbegränsning för viss restaurang, där missförhållanden uppstått.

Utskänkningstidens början.

Kommitténs förslag att utskänkningen av spritdrycker skall få börja
först kl. 15 (»den spritfria arbetsdagen») tillstyr k es eller lämnas

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

utan erinran av ungefär halva antalet yttranden, där ställning tagits i frågan.
»15-slaget» förordas sålunda av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, fyra
länsstyrelser, flertalet länsnykterhetsnämnder, Göteborgs stads nykterhetsnämnd,
stadsfullmäktige i sex städer, Svenska nykterhetsvårdsförbundet,
nykterhetsorganisationerna, Sveriges centrala restaurangaktiebolag och Systembolagens
förtroendenämnd.

Socialstyrelsen yttrar bl. a.

Det framstår såsom så betydelsefullt att uppnå den spritfria arbetsdagen,
att häremot stridande hänsyn böra få vika. Invändningen att den hittillsvarande
lunchkonsumtionen av spritdrycker — vilken icke förtjänar något
som helst hänsynstagande enligt socialstyrelsens mening — kommer att
övergå till annan form av alkoholkonsumtion, saknar bärkraft. En nedgång
av konsumtionen av spritdrycker är önskvärd, även om den i större eller
mindre utsträckning skulle motvägas av en ökning av vin eller andra alkoholsvagare
drycker än spritdrycker.

Samma synpunkter framföres av Systembolagens förtroendenämnd.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag ansluter sig till kommitténs förslag
beträffande utskänkningen på vardagar och yttrar bl. a. följande.

Bolaget ser i förslaget om framflyttning av utskänkningstidens början
till klockan 15.00 en av de viktigaste ansatser till en verkligt betydelsefull
nykterhetsreform, som framgått av kommitténs arbete. Inom bolaget ha
framförts vissa farhågor för att fastställandet av utskänkningstidens början
på sätt kommittén föreslagit skulle visa sig innebära en halvmesyr, i det
att lunchen i viss omfattning komme att förläggas till klockan 14.00—14.30
och utsträckas över klockan 15.00. Risk för ett visst kringgående av bestämmelsens
syfte skulle därmed föreligga. Vid övervägande av olika på
frågan inverkande omständigheter har bolaget emellertid trots dessa betänkligheter
stannat för att ansluta sig till kommitténs förslag beträffande
tiden för utskänkningens början.

Beträffande utskänkningen på sön- och helgdagar åter finner bolaget kommittéförslaget
gå längre än som täcks av motiveringen (den spritfria arbetsdagen).
Bolaget förordar därför att utskänkningstidens början på sön- och
helgdagar bestämmes till kl. 13, d. v. s. den tidpunkt som f. n. allmänt tilllämpas
på sådana dagar.

Bolaget framhåller vidare att utskänkningstidens avkortande kommer att
med särskild tyngd påverka folkrestaurangernas ekonomiska förutsättningar
och resultat samt yttrar.

Inom bolaget har bl. a. den synpunkten framförts, att bolaget genom den
minskning av gästfrekvensen, som en anslutning till kommittéförslaget och
ett genomförande av detta komme att medföra, skulle avhändas de ekonomiska
möjligheterna att genomföra den förbättring av särskilt folkrestaurangernas
allmänna standard, som är en av bolagets mest centrala uppgifter.
Bolaget kan emellertid icke av omtanke om vissa uppgifter ställa sig avvisande
till andra såsom än mer betydelsefulla uppfattade reformer.

Länsnykterhetsnämnderna i Örebro, Gävleborgs och Västerbottens län
samt De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse anser, att inte heller vin
eller i förekommande fall starköl bör få serveras före kl. 15. Kommitténs

373

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

förslag om att dessa drycker skall kunna utskänkas från kl. 12 avstyrkes,
enär konsumtionen därav mellan kl. 12 och 15 komme att öka avsevärt och
detta ej kunde anses främja strävandena att göra arbetsdagen alkoholfri.

Göteborgs stads ngkterhetsnämnd uttalar att man knappast kan göra gällande
att tanken angående den spritfria arbetsdagen konsekvent genomförts,
om drinkar och starköl får serveras från kl. 12.

Några remissinstanser uttalar utan att ta ställning tvivel på effekten
av ett förbud mot utskänkning av spritdrycker före kl. 15.

Stadsfullmäktige i Kumla anmärker sålunda att kommittén vill tillåta
utskänkning av vin, starköl och drinkar från och med kl. 12 samt anför.

Meningen är väl att reformera restriktionerna och inte i onödan krångla
till dem ytterligare. För den som effektivt vill utnyttja de möjligheter han
har till förtäring efter klockan 12 torde återstoden av dagen fram till klockan
15 inte vara mycket värd som »spritfri» arbetstid. Kan det då bli så
stor skillnad, om de 10 centiliterna brännvin får serveras redan klockan 12?

Stadsfullmäktige i Borås förordar att bestämmelserna om utskänkning
före kl. 15 blir föremål för ytterligare överväganden.

Landsorganisationen är icke övertygad om att syftet med den spritfria arbetsdagen
nås genom den föreslagna skärpningen i fråga om tiden för utskänkningens
början.

Förslaget att framflytta tiden för spritutskänkningens början till kl. 15
avstyrkes av kontrollstyrelsen, överståthållarämbetet, tio länsstyrelser,
två länsnykterhetsnämnder, nykterhetsnämnden i Malmö, Stockholms stadsfullmäktige
och nämnder, stadsfullmäktige i Göteborg, Hälsingborg och
Malmö, Föreningen Sveriges landsfiskaler, samtliga dotterbolag till Sveriges
centrala restaurangaktiebolag, Sveriges Hotell- och Restaurantförbund, Sveriges
Hotell- och Restaurangpersonals förbund, Svenska turisthotellens riksförbund,
Svenska turisttrafikförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen och
Stockholms handelskammare.

Kontrollstgrelsen ger uttryck för den vanligaste uppfattningen i dessa
yttranden, när den anför följande.

Gentemot kommitténs förslag kan anföras, att arbetsdagen i regel icke är
slut kl. 15 samt att kommitténs motivering icke är tillämplig på söndagen.
Kommitténs uttalande om »att sprit är oförenlig med en fullödig arbetsprestation»
står icke heller i god överensstämmelse med förslaget att vin, starköl
och spritdrinkar skola få serveras från kl. 12.

För egen del måste kontrollstyrelsen bestämt taga avstånd från förslaget
att framflytta tiden för utskänkningens början till kl. 15. Visserligen
synes en växande del av den allmänhet, som intager sin lunch på restaurang
för att sedan återvända till arbetet, underlåta att förtära sprit eller i varje
fall förtära mycket måttliga kvantiteter därav. Det torde emellertid vara
mera ändamålsenligt att i detta hänseende låta utvecklingen ha sin gång
än att genom ett lagbud, som ännu icke har någon resonans i folkmeningen,
söka påskynda densamma. Det synes icke osannolikt, att ett förbud mot
spritutskänkning före kl. 15 i stället för att gagna skulle leda till nya framgångsrika
försök att kringgå impopulära utskänkningsrestriktioner. I sin av
kommittén presenterade form —- med servering av spritdrinkar under den

374

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

»sprilfria» arbetsdagen — kan ett genomförande av förslaget icke väntas
medföra att arbetsdagen blir spritfri.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Kronobergs, Gotlands,
Västmanlands och Gävleborgs län samt Svenska arbetsgivareföreningen.

Stockholms stadsfullmäktige och nämnder berör den av kommittén åberopade
undersökningen angående spritdrycksutskänkningen under lunchtid
på SARA:s II och III klass restauranger i Stockholm och landsorten samt
anför.

Man torde icke böra draga alltför vittgående slutsatser av denna undersökning.
Lunchrestauranger med rätt till spritservering utgöra en avgjord
minoritet jämförda med övriga kaféer och matställen, som i Stockholm ombesörja
lunchservering (Norma, personalmatsalar m. fl.). Tages härtill hänsyn
till det synnerligen stora antal människor, vilkas lunch består av medhavd
matsäck, så är det uppenbart, att det blott är en försvinnande del av
den arbetande befolkningen, som förtär sprit till lunch. Förslagets nykterhetspolitiska
räckvidd måste därför anses mycket begränsad.

Genom att införa denna nya begränsning synes man blott skapa ett nytt
irritationsmoment. Det torde vara synnerligen svårt att i det allmänna medvetandet
få något stöd för den nya bestämmelsen om utskänkningstidens begränsning.
Särskilt onödig kommer bestämmelsen att te sig beträffande lördagar
och söndagar, då stora delar av befolkningen är ledig under tiden 12—
15. Värdet av bestämmelsen ur nykterhetssynpunkt kan även starkt ifrågasättas,
då viner, drinkar och starköl skola få serveras relativt fritt mellan
kl. 12 och 15. Även hänsyn till turistsynpunkter gör, att kommitténs förslag
bör avstyrkas.

Även Sveriges Hotell- och Restaurangpersonals förbund anknyter till kommitténs
undersökning samt yttrar.

Den kategori människor, som vanligtvis besöker restaurangerna under
lunchtid, är i stor utsträckning att söka bland dem, som själva förfoga över
sin arbetstid, representerar sitt företag eller firma — inte minst handelsresandekåren.
Härtill kommer turistströmmen samt övriga resenärer. Stora
arbetargrupper har dessutom skift- och nattarbete, där spritkonsumtionen
kan ha större skadeverkningar vid ett senare klockslag på dagen.

Bland industriens arbetare har flertalet sin lunchrast förlagd till tiden
mellan kl. 11.00 och 13.00, i allmänhet 30 minuter. Stora grupper intar sina
måltider i härför avsedda lokaler (marketenterier), där i regel företagarna
subventionerar dessa måltider till ett hyggligt pris. Andra däremot, byggnadsarbetare
och liknande, ha s. k. matsäck med sig och intar sina måltider på
arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet. Härav framgår, att någon större
fara ur arbetssynpunkt knappast föreligger, då ovannämnda grupper icke
frekventerar restaurangerna under lunchtid i större utsträckning.

Därutöver finns det möjlighet för personer, som önska sprit, att på ett enkelt
sätt skaffa sig sådan före kl. 15.00. Ett vidhållande av 15-slaget kommer
sålunda troligen att innebära ökad spritkonsumtion när det gäller
exempelvis mindre nogräknade matserveringar och liknande, och det s. k.
portsuperiet och fickpluntorna kan få betydande konsekvenser.

För närvarande är personalsammansättningen anpassad efter nuvarande
ordning. En ändring härvidlag kommer säkerligen att betyda stora rubbningar
i form av inskränkning i personalstyrkan.

Sveriges Hotell- och Restaurantförbund framlägger restaurangnäringens
synpunkter på följande sätt.

37B

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Det nykterhetsfräxnjande värdet av den föreslagna bestämmelsen är svårförståeligt.
Allmänheten kommer att ha möjlighet att i utminuteringsaffärer
inköpa spritdrycker i betydande kvantiteter från kl. 9 på morgonen. Bestämmelsen
kommer sannolikt endast att medföra en kraftig frekvensminskning
för restauranterna utan att detta kommer att taga sig uttryck i
konsumtionsminskning för spritdryckerna totalt sett. I vissa fall skulle bestämmelsen
leda till att gästerna förtär utminuteringsvis inköpta spritdrycker
före besöket på restauranten. Kommitténs ställningstagande i denna fråga
har påverkats av lagstiftningen i Norge. Då måltidsvanorna i de båda
länderna icke äro jämförbara kommer denna bestämmelse även att medföra
helt andra konsekvenser för den svenska allmänheten. Dessutom bör framhållas
att den nykterhetsfrämjande effekten av denna bestämmelse enligt
förbundets uppfattning icke heller står i rimlig proportion till de ekonomiska
konsekvenser som bestämmelsens genomförande kommer att fa för hotell-
och restaurantnäringen.

Liknande synpunkter anföres av Stockholms handelskammare, som tilllägger.

Förbudet mot spritutskänkning före kl. 15 måste uppenbarligen vara ägnat
att skapa irritation, att väcka förvåning hos utländska turister samt
försvåra det utövande av gästfrihet som ingår som ett betydelsefullt led i
affärsföretagens kontakter med in- och utländska köpmän. Förbudet skulle
verka ojämnt; det beaktar icke de skiljaktigheter ifråga om arbetstid som
föreligga mellan stad och landsbygd.

Även stadsfullmäktige i Göteborg framhåller förbudets olämplighet med
hänsyn till de i staden ofta förekommande affärs- och representationsluncherna
och med tanke på utländska turister. Stadsfullmäktige ifrågasätter
om icke upplysning vore bättre än tvingande regler.

Stadsfullmäktige och ngkterhetsnämnden i Malmö rekommenderar den av
kommittén planerade nykterhetsupplysningen.

Föreningen Sveriges landsfiskaler framhåller svårigheterna att kontrollera
efterlevnaden av förbudet och anför.

Anledning saknas antaga, att en dylik inskränkning komme att ändra allmänhetens
alkoholvanor på det sätt, kommittén åsyftat. Därest denna tidsinskränkning
infördes, måste man tillika räkna med ökad efterfrågan under
den därmed avsedda tiden på s. k. drinkar, vilka lätt kunna tillsättas spritdrycker
till så stor del att alkoholhalten icke blir nämnvärt lägre än i vanliga
spritdrycker. För att förhindra överträdelser av förbudet skulle det därför
krävas en sä noggrann kontroll, som över huvud icke är möjlig att
åstadkomma. Främst med hänsyn härtill men också på grund av att några
större olägenheter av den nuvarande tidsbegränsningen knappast försports
anser styrelsen någon ändring i utskänkningstiden icke böra komma ifråga.

Några av de avstyrkande instanserna instämmer i syftet med förbudet
men anser sig på grund av de föreslagna bestämmelserna i övrigt inte kunna
tillstyrka detsamma.

Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar sålunda.

Länsstyrelsen finner syftet med kommitténs förslag att framflytta utskänkningstidens
början till kl. 15 för att få en spritfri arbetsdag mycket
behjärtansvärt. Man kan emellertid befara, att införandet av denna be -

376

Kungi. Maj:ts proposition nr 151.

stämmelse kommer att resultera i affärslunchers ersättande med tidigare
och ingalunda spritfria middagar. Det synes dock sannolikt, att medgivandet
av servering av drinkar med upp till 22 volymprocent alkohol utan samband
med måltid ur nykterhetssynpunkt innebär större olägenheter än rätten
att servera spritdrycker i samband med lunch.

Länsnykterhetsnämnden i Kalmar län intager samma ståndpunkt. Då vin,
starköl och spritdrinkar skall få serveras före kl. 15, anser länsnykterhetsnämnden
i Blekinge län att inte mycket står att vinna ur nykterhetsvårdssynpunkt
genom att införa en ny restriktion på utskänkningens område.

Lättgroggar.

Nykterhetskommitténs förslag att lättgroggar fortfarande skall kunna undantagas
från måltidstvång tillstyrkes eller lämnas utan erinran av
socialstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Västmanlands och
Gävleborgs län, stadsfullmäktige i Linköping, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
Systembolagens förtroendenämnd samt Sveriges Hotell- och Restaurantförbund.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag skulle dock helst ha sett att lättgroggarna
åter belädes med måltidstvång. Bolaget yttrar.

Vad undantaget för lättgroggar angår, har detta redan flera årtiondens
havd, och en återgång torde här icke komma i fråga. Bolaget har eljest den
uppfattningen, att det omfattande lättgroggsdrickandet icke är en från nykterhetssynpunkt
oskadlig företeelse, och att det önskvärda varit, att detta
undantag från måltidstvånget aldrig kommit till stånd.

Förslaget om lättgroggar a v s t y r k e s endast av kontrollstyrelsen, som
anför.

För närvarande få högst två lättgroggar serveras utan samband med målTvå
dylika groggar innehålla tillsammans 5 cl spritdrycker och en
tredjedels liter alkoholfri dryck. Om de allmänna kvantitetsbegränsningarna
slopas, torde det i praktiken icke vara möjligt att bibehålla någon begränsning
av antalet lättgroggar. I stället för att medge förtäring utan samband
med måltid av ett icke begränsat antal lättgroggar, föreslår kontrollstyrelsen,
att systemet med måltidsfria lättgroggar upphör och att måltidstvånget
konsekvent tillämpas.

Övriga yttranden berör ej denna fråga.

Spritdrinkar.

Nykterhetskommitténs förslag att • vissa spritdrinkar skall få serveras
utan måltidstvång och från kl. 12 tillstyrkes eller lämnas utan erinran
av socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Västmanlands samt Gävleborgs län, stadsfullmäktige
i Jönköping och Linköping, Sveriges Hotell- och Restaurantförbund, Svenska
turisttrafikförbundet och Stockholms handelskammare.

Länsstyrelsen i Malmöhus län betraktar förslaget om spritdrinkar som
ett led i önskvärda försök att etappvis förenkla utskänkningsbestämmelserna.

377

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att förslaget är av särskild
betydelse ur turistsynpunkt. Länsstyrelsen framhåller att det är av
vikt att den praxis, som härvid kommer att tillämpas, icke får karaktären
av en långt gående detaljreglering.

Stockholms handelskammare uttalar att det torde finnas få restriktioner
som för utländska turister tett sig så främmande och varit så ägnade att
utmana löjet som den svenska lagstiftningens krav på förtäring av måltid i
samband med intagning av drinkar.

Svenska turisttrafikförbundet kritiserar tillståndskravet och yttrar.

Det synes inte helt konsekvent, att särskilt tillstånd för restaurangerna
skulle erfordras för servering av drinkar mellan kl. 12 och 15, medan vin
och starköl skulle få serveras fritt från kl. 12 och å andra sidan lättgroggar
liksom övriga spritdrycker inte alls före kl. 15. Det synes här rimligt att
placera drinkarna i antingen den förra eller den senare kategorien. Från
renodlad turistsynpunkt vore det då förmånligast, om drinkar av den avsedda
typen finge serveras redan från kl. 12.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner att dispensgivningen beträffande
lättgroggar och drinkar utan olägenhet kan överflyttas från kontrollstyrelsen
till länsstyrelserna.

Förslaget om lindrigare utskänkningsbestämmelser för spritdrinkar a vstyrkes
av kontrollstyrelsen, länsstyrelsen i Kalmar län, fyra länsnykterhetsnämnder,
Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, Nationaltemplarorden,
Sveriges centrala restaurangaktiebolag och Systembolagens förtroendenämnd.

Kontrollstyrelsen anför.

Enligt all erfarenhet har »drinkar, cocktails och apéritifer» spelat en
mycket betydande roll för den starka ökning och breddning av alkoholbruket,
som ägt rum i vissa främmande länder, framför allt i Amerika. Utan
tvivel skulle, om drinksystemet introducerades i Sverige, dessa »drinkar,
cocktails och apéritifer» mycket snart komma att omhändertagas av en papasslig
reklam, och det skulle säkerligen icke dröja länge, förrän det »gått
in i svenska folkets medvetande», att man enligt utländskt mönster borde
då och då under dagens lopp och lämpligen mellan måltiderna »taga en
drink eller apéritif», exempelvis den ena eller andra restaurangens eller
firmans speciella märkesvara.

Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län anför liknande synpunkter.
Länsnykterhetsnämnden i Norrbottens län tror att den popularisering av
drinkförtäringen, som blir följden av förslaget, kommer att skapa cocktailvanor
framförallt hos ungdomen.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag anmäler starka betänkligheter mot
förslaget att undantaga vissa spritdrinkar från måltidstvång och yttrar.

Alkoholhalten i de drinkar, som enligt kommittén skulle få serveras ulan
måltid skulle kunna uppgå till nära det fyrdubbla mot styrkan hos de nuvarande
lättgroggarna. Kontrollen över vad serverade drinkar i realiteten
innehålla erbjuder stora vanskligheter, på vilka kommittén icke närmare

378

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ingått. Slutligen gäller beträffande drinkarna — liksom i viss män för starkölets
vidkommande -— att kommittéförslaget innebär en breddning av dryckesvanorna,
som från försäljningsförordningens utgångspunkter icke är motiverad
och som kan väntas leda till ökad konsumtion. Dessa olägenheter
kunna enligt bolagets mening icke motvägas av det uppgivna turistintresset
för friare drinkförsäljning.

Även när det gäller undantag från förbudet mot utskänkning av spritdrycker
före kl. 15 finner bolaget olämpligt att bereda spritdrinkarna en
särställning i förhållande till andra spritdrycker. Bolaget åberopar därvid
kommitténs motivering för att icke medge undantag för lättgroggar, nämligen
att dessa i viss utsträckning skulle kunna användas som ersättning för
starkare spritdrycker före kl. 15, och menar att detta skäl med större fog
kan användas beträffande spritdrinkar med upp till 22 volymprocents alkoholstyrka.

Övriga frågor.

Återstående utskänkningsrestriktioner har berörts endast i ett fåtal yttranden.

Beträffande frågan om utskänkningstidens slut har länsnykterhetsnämnden
i Västerbottens län intet att erinra mot förslaget, att nuvarande ordinarie
tidpunkt för utskänkningens avslutande bibehålies, att det kommunala
vetot i denna fråga kvarstår samt att länsstyrelsens möjlighet att vid
behov föreskriva inskränkningar i utskänkningstiden bevaras.

Stockhumis handelskammare föreslår däremot att den ordinarie tidpunkten
för utskänknings avslutande framflyttas i överensstämmelse med nuvarande
praxis om utsträckt tid.

Några remissinstanser föreslår att tillståndsgivningen i ärenden angående
utsträckt utskänkningstid vid enstaka tillfälle anförtros åt lokala myndigheter.

Statens organisationsnämnd anför härom följande.

Det rör sig här huvudsakligen om en ordningsfråga, vilken nämnda myndigheter
torde vara fullt kompetenta att på egen hand bedöma. I regel äro
utskänkningsställena belägna i stad, varför berörda tillståndsgivning i allmänhet
skulle ankomma å så kvalificerade myndigheter som magistrat, poliskammare
eller kommunalborgmästare. En dylik decentralisering synes
dessutom så mycket mindre ägnad att väcka betänkligheter som enligt förslaget
till ny förordning om försäljning av rusdrycker tillståndsgivningen
förutsättes skola ske efter vissa grunder, som vederbörande kommun må
hava bestämt.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands
och Gävleborgs län anser att sådana ärenden kan avgöras av den
lokala polismyndigheten. Därvid erinrar länsstyrelsen i Uppsala län om
att länsstyrelsen äger möjlighet att meddela inskränkande föreskrifter, om
polismyndighetens dispensgivning skulle leda till ur nykterhetssynpunkt
otillfredsställande konsekvenser.

379

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Nykterhetskommitténs förslag att förbudet mot utskänkning under högmässogudstjänst
upphäves och frågans avgörande överflyttas till länsstyrelserna
lämnas utan erinran av länsngkterhetsnämnden i Västerbottens län,
som anser det vara tillfyllest med länsstyrelsens rätt att föreskriva inskränkningar
i utskänkningstiden.

Stadsfullmäktige i Haparanda å andra sidan, som hänför sig till ett av
stadens nykterhetsnämnd avgivet yttrande, föreslår att utskänkning på söndagar
ej må äga rum före kl. 13. I yttrandet anföres.

Kommittén föreslår att vissa alkoholsvagare drycker skall få serveras
varje dag från kl. 12. Nykterhetsnämnden ifrågasätter lämpligheten i att
denna ordning skall gälla även söndagar. Av stora delar av vårt folk betraktas
tiden mellan klockan 11 och 13 på söndagarna som gudstjänsttid. Allmänna
val förrättas ej under denna tid. Inom ett flertal serviceyrken upphör
betjäningen under dessa timmar. Ett flertal stora organisationer som
håller konferenser över veckosluten, gör uppehåll i förhandlingarna under
den tid högmässa pågår. Idrottsorganisationerna söka att i största möjliga
utsträckning ordna tävlingsprogrammen så att tävlingar ej pågå under gudstjänsttid.
Nykterhetsnämnden finner det egendomligt att restaurangerna
skall få servera rusdrycker under sådan tid på söndagen, som i det allmänna
medvetandet anses som gudstjänsttid.

Utan att åberopa gudstjänsttiden föreslår Sveriges centrala restaurangaktiebolag
som förut nämnts att utskänkningstidens början på sön- och
helgdagar för alla alkoholdrycker bestämmes till kl. 13.

Kommitténs förslag att åldersgränsen vid utskänkning tills vidare bibehålies
vid 18 år tillstyrkes uttryckligen endast av Sveriges Hotell- och Restaurantförbund.

Länsstyrelsen i Stockholms län, fem länsnykterhetsnämnder, stadsfullmäktige
i Haparanda och Sveriges storloge av IOGT förordar eller ifrågasätter
däremot en höjning av utskänkningsåldern till 21 år. Länsnykterhetsnämnden
i Södermanlands län föreslår en utskänkningsålder av 23 år, vilket
är samma minimiålder som nämnden förordar i fråga om utminutering.

Länsngkterhetsnämnden i Västerbottens län anför följande.

Kommitténs förslag att den nuvarande 18-årsgränsen tills vidare bibehålies
vad gäller utskänkningen kan länsnykterhetsnämnden ej godta. Det tilltagande
ungdomsfylleriet, som säkerligen till stor del beror på genom rikligare
penningtillgång ökade restaurangvanor hos ungdomen, bör enligt
nämndens mening motivera, att åldersgränsen för utskänkning höjs till 21
år, varigenom man också erhåller likformighet med vad som skall gälla beträffande
utminuteringen. Det förhållandet, att åldersgränsen redan höjts
till 21 år på flera håll i landet, synes tyda på ett ur nykterhelssynpunkt
förefintligt behov därav.

Restaurangbesökens betydelse för ungdomens alkoholvanor understrykes
även i flera av de övriga yttranden, där förevarande fråga behandlas.

Länsngkierhelsnämnden i Kronobergs län ifrågasätter riktigheten av kommitténs
argument alt det skulle vara svårare att avgöra om en restauranggäst
är 21 år än om han är 18 år och framhåller att det i varje fall torde
vara avsevärt lättare för cn 21-åring att vid behov styrka sin ålder. Läns -

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

nykterhetsnämnden i Kopparbergs län anser icke att det är så stor skillnad
i svårigheten att avgöra om en person fyllt 18 eller 21 år, att det kan
anföras som skäl mot en höjning av åldersgränsen.

Senare utredning angående måltidstvånget.

Såsom nämnts i inledningen har jag funnit anledning tillsätta särskilda
sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning angående en försöksverksamhet
med spritutskänkning utan samband med måltid. De sakkunniga har
sedermera inkommit med betänkande i ämnet och förslaget har remissbehandlats
i vanlig ordning. Jag avser nu att lämna en redogörelse för de sakkunnigas
förslag och de yttranden som avgivits över detsamma.

Utredningen.

De sakkunniga förordar en försöksverksamhet med utskänkning av vissa
spritdrycker utan måltidstvång. Denna försöksverksamhet bör omfatta ett
30-tal spritrestauranger och pågå i två år, förslagsvis under tiden 1/1 1955
—31/12 1956.

Medgivande att utskänka spritdrycker utan samband med måltid skall enligt
förslaget lämnas av Kungl. Maj :t efter ansökan. En bestämd tid bör
fixeras för ansöknings ingivande och samtliga inkomna ansökningar behandlas
och avgöras i ett sammanhang. Ansökan bör göras genom den som
är bärare av utskänkningstillståndet. Vid beredningen av dispensärendena
bör yttranden inhämtas från vederbörande centrala och lokala myndigheter
ävensom från hotell- och restaurangbranschens organisationer. Uppgift
om lämnat medgivande bör införas i det mellan detaljhandelsbolaget och
restauratören upprättade överlåtelsekontraktet.

Medgivande bör kunna lämnas restauranger av olika karaktär men med
upprätthållande av krav på hög standard. Restaurangerna bör i regel vara
belägna i större tätorter, vilka besökes av ett mera avsevärt antal turister,
samt vara kombinerade med hotell. I undantagsfall bör dock även restauranger,
som drives utan kombination med hotell, kunna ifrågakomma. Försöken
bör även omfatta vissa större turisthotell, som icke är belägna i tätort.
Urvalet av företag bör företrädesvis ske efter samma principer, som tillämpats
beträffande hotellföretag, vilka under senare år varit berättigade att
uttaga högre priser på sina hotellrum, under villkor att de under sommarmånaderna
ställt ett visst antal rum till förfogande för utländska gäster.

Brännvin, akvaviter och genever samt drinkar, innehållande blandningar
av olika rusdrycker, skall enligt förslaget icke få utskänkas utan samband
med måltid. Rom, gin och whisky bör få utskänkas utan samband med måltid
endast i utspätt skick. Såsom ett led i strävandena att sprida kännedom
om alkoholfria fruktdrycker bör föreskrift meddelas om skyldighet att tillhandahålla
de vanligast förekommande bland dessa samt att upptaga dem
på samma serveringslista som övriga drycker.

Utskänkning av spritdrycker utan måltidstvång bör få äga rum endast å
de tider som kommer att gälla för den ordinarie spritdrycksutskänkningen.

381

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Utskänkning utan samband med måltid skall ske i särskild kafélokal eller
särskilt avdelat utrymme i matsal. För att förebygga försök att kringgå förbudet
mot utskänkning av brännvin och drinkar m. fl. drycker utan samband
med måltid bör enligt förslaget föreskrivas, att dylika drycker överhuvud
taget icke får serveras i kafélokalen, alltså icke heller i samband med
måltid. Hinder bör dock icke möta att utskänka nämnda drycker vid tillfällen,
då kafélokalen uteslutande användes såsom matsal och spritutskänkning
utan samband med måltid alltså icke äger rum i densamma, exempelvis
under lunchtid eller å särskilda dagar. För dylika fall bör dock krävas
särskilt medgivande från vederbörande tillsynsorgan (detaljhandelsbolaget).
Sådant medgivande bör kunna lämnas generellt för viss tid eller begränsas
att avse allenast viss dag eller vissa dagar.

Stora krav bör enligt utredningen ställas på standard och inredning i de
lokaler, som skall användas för spritutskänkning utan samband med måltid.
Sådan lokal bör ha gemensam tambur med matsalen och i regel stå i direkt
förbindelse med denna. Lokalen bör vara rymlig samt ha god belysning
och fri insyn ävensom ge möjlighet till överblick.

Utlämning av drycker bör ske från vanlig spritkassa och icke från bardisk.
Servering bör få ske endast vid bord. Skyltning med spritdrycker bör
icke få förekomma i lokalen. Ej heller bör reklam för rusdrycker i någon
form där tillåtas. Höga krav bör ställas på ordning och skötsel, och lämnat
medgivande bör kunna återkallas, om anmärkningar icke omedelbart leder
till rättelse. Kontrollen över ifrågavarande utskänkning bör utövas av det
organ, som eljest kan komma att utöva kontrollen över annan utskänkning.
Särskild licens bör utfärdas, upptagande de meddelade föreskrifterna jämte
erinran om risken för återkallelse vid anmärkning mot ordning och skötsel.

Vederbörande restauratör bör vara skyldig att i den omfattning kontrollstyrelsen
föreskriver lämna uppgifter rörande försöksverksamhetens bedrivande
samt i övrigt medverka vid undersökningar rörande dess tillämpning
och verkningar i ekonomiskt och socialt avseende. Restauratören bör därjämte
utfästa sig att icke i reklamsyfte utnyttja det erhållna medgivandet.

Kontrollstyrelsen bör följa försöksverksamheten och hålla Kungl. Maj :t
underrättad om de genom densamma vunna erfarenheterna.

Utredningen har erhållit vissa uppgifter om utskänkningsförhållandena i
ett antal främmande länder. Beträffande förekomsten av måltidstvång gäller
i huvudsak följande.

I Finland har det statliga alkoholbolaget föreskrivit måltidstvång generellt
endast beträffande brännvin. För turisthotellen har i lag föreskrivits måltidstvång
även beträffande andra spritdrycker än brännvin vid utskänkning
till resande som icke bor på hotellet. Barservering kan förekomma endast å
restauranger i lyxklass. Specialkomponerade blandningar (cocktails) får
icke utskänkas utan särskilt medgivande av alkoholbolaget.

I Norge kan kommunens fullmäktige begränsa ett utskänkningstillstånd
till att avse endast spisande gäster. I fyra av de tolv städer, där spritut -

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

skänkning förekommer, är måltidstvång föreskrivet men också i andra städer
kan måltidstvång ha föreskrivits för enstaka restauranger. Måltid behöver
dock icke bestå av lagad mat. På ett fåtal restauranger i Oslo och ett
par andra större städer förekommer särskild bar, där mat vanligen icke
serveras. Spritrestauranger helt utan matservering finns dock icke.

I Danmark finns inga föreskrifter om måltidstvång. I praktiken är det
dock knappast vanligt att spritdrycker beställes annat än i samband med
måltid. Detta är däremot i stor utsträckning fallet med Öl, inklusive starköl.
Uppdelning av en restaurang i olika avdelningar— matsal, kafé o. d. —
förekommer flerstädes men knappast i klart syfte att avgränsa spritförtäring
med mat från dylik förtäring utan mat.

I England erfordras för servering av alkoholhaltiga drycker en särskild
licens. I vissa fall — framför allt beträffande mindre restauranger — är licensen
utställd under förbehåll av mattvång. Ett skäl för myndigheterna
att medgiva endast en dylik begränsad licens kan vara, att antalet lokaler
med spriträttigheter i trakten redan anses vara tillräckligt stort. Utskänkning
under utsträckt tid får förekomma endast i samband med måltid. I den
engelska baren (»pub») serveras alkoholhaltiga drycker — mest Öl — i regel
utan mat. I många fall kan dock även smörgåsar och enklare maträtter
erhållas.

I Frankrike indelas försäljningsföretagen i fyra klasser. De företag, som
tillhör den högsta klassen, äger, framhåller utredningen, rätt att utan måltidstvång
saluföra alla slags drycker. Företagen i näst högsta klassen får
utan måltidstvång utskänka endast drycker med högst 18 % alkoholhalt.
På restauranger i de övriga klasserna får endast maltdrycker och vissa
svagare drycker respektive alkoholfria drycker utskänkas. Sedan år 1915
råder förbud mot nyetablering av utskänkningsställen för spritdrycker
utan måltidstvång. Antalet sådana sjönk långsamt mellan världskrigen
men utgjorde 1941 fortfarande över 90 % av hela antalet spritutskänkningsställen.
Särskilda baravdelningar inom större restauranger förekommer
ofta, men måltider kan intagas även där. Barer och kaféer, som icke
tillhandahåller mat men serverar alla slags drycker, finns i mycket stor
utsträckning.

I Tyskland och Nederländerna gäller ej mattvång. I Schweiz och Förenta
Staterna regleras utskänkningen av kantonerna respektive delstaterna, och
lörhållandena varierar mellan olika delar av landet, men något måltidstvång
torde icke heller här förekomma.

Rörande måltidstvångets tillämpning har de sakkunniga gjort vissa undersökningar.
Sålunda har på vissa restauranger av speciell typ gjorts en
stickprovsundersökning. Härvid konstaterades ett synnerligen bristfälligt
iakttagande av gällande föreskrifter.

Vidare har en särskild undersökning verkställts beträffande förekomsten
av s. k. restriktionsrätter. Kommittén framhåller dock att värdet av denna
undersökning är begränsat och att alltför vittgående slutsatser av dess resultat
icke får dragas.

383

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Undersökningen verkställdes på sammanlagt tolv restauranger, i olika
prisklasser, därav tio i Stockholm; fyra var folkrestauranger. Stockholm
är alltså starkt överrepresenterat i undersökningen, vilket måste beaktas
vid bedömningen av de framräknade genomsnittstalen. Undersökningen
skedde i fråga om de fyra folkrestaurangerna under veckan tisdagen den
10/11—måndagen den 16/11 1953 och i fråga om de 8 övriga restaurangerna
under veckan lördagen den 28/11—fredagen den 4/12 1953. Vid undersökningen
har som restriktionsrätter redovisats de vid olika tider på dagen
förekommande billigaste å la carterätterna på respektive restauranger, vilka
gästerna betalar men i vissa fall icke förtär. Uppgifterna har begränsats
till att avse endast orörda rätter som återgått.

Om undersökningens resultat lämnas i huvudsak följande redogörelse.

I det närmaste 60 % av folkrestaurangernas gäster beställde det billigaste
som fanns att få i matväg, medan på övriga restauranger detta var fallet
med endast drygt 10 % av gästerna. I den mån de utvalda landsortsrestaurangerna
äro representativa för landsorten i övrigt, visar det sig att beställning
av restriktionsmat är betydligt mindre vanlig i landsorten än i Stockholm.
Sättes antalet orörda rätter i relation till hela antalet serverade rätter
(måltider), var returfrekvensen nästan dubbelt så hög på folkrestaurangerna
som på de övriga (14 resp. 7,6 %). Jämför man däremot antalet orörda
rätter med antalet rätter som kunna betecknas som restriktionsrätter,
blir förhållandet omvänt. På folkrestaurangerna lämnades 23 % av dessa
rätter orörda mot 73 % på övriga restauranger (med variationer på olika
företag mellan 17 och 100 %). Det framgår härav, att förhållandena äro
tämligen olikartade på folkrestaurangerna och de andra restaurangerna liksom
också på dessa senare restauranger inbördes.

På folkrestaurangerna var besöksfrekvensen högst på fredagen, och detta
gällde även antalet restriktionsrätter, medan däremot den procentuella andelen
restriktionsrätter var störst på lördagen med 65 % av samtliga måltider.
Detsamma var förhållandet med antalet orörda rätter.

På övriga restauranger var besöksfrekvensen under veckan högst på
lördagen. Antalet restriktionsrätter var också störst denna dag.

De intressantaste variationerna finner man genom att göra jämförelser
mellan olika tider på dagen. Med hänsyn till att andelen restriktionsrätter
var störst på lördagen och speciellt stort på folkrestaurangerna med 65 %
av hela antalet serverade måltider, har materialet för lördagarna analyserats
separat. Under såväl lördagen som andra dagar inträdde på folkrestaurangerna
eu stark ökning av besöksfrekvensen kl. 15, från vilken tidpunkt
den större ransonen erhålles. På lördagen minskade därefter frekvensen
fram till kl. 19, då en mindre ökning åter inträdde. Å andra dagar i
veckan nådde besöksfrekvensen sitt maximum först kl. 17—18. Den procentuella
andelen restriktionsrätter var samtliga dagar störst kl. 13—14,
minskade därefter under de egentliga måltidstimmarna och tenderade mot
utskänkningstidens slut att åter öka. Antalet orörda rätter i relation till
hela antalet måltider ökade starkt mot slutet av dagen, särskilt å lördagen.
Mellan kl. 19 och stängningstiden kl. 20 på lördagen lämnades på folkrestaurangerna
40 % av samtliga rätter och 60 % av restriktionsrätterna
helt orörda.

På restauranger i högre prisklass pågår matserveringen i allmänhet till
kl. 24. Under dagarna måndag—fredag var besöksfrekvensen ojämförligt
störst kl. 12—13 (söndagar öppnas restaurangerna först kl. 13), varefter

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

en betydande avmattning inträdde. Kl. 15 började frekvensen åter öka för
att nå sitt maximum kl. 18—19. Den minskade därefter sakta fram till kl.
24. Under lördagen var antalet lunchgäster jämnare fördelat på olika tider,
och någon ökning vid 15-slaget kunde då ej konstateras. Gästfrekvensen
nådde på lördagen sitt maximum först kl. 20—21 och minskade därefter
fram till kl. 24. Andelen restriktionsrätter var samtliga dagar mycket liten
under lunchtiden men ökade starkt mellan kl. 15 och kl. 16, då den uppgick
till över 20 % av samtliga måltider, för att därefter åter avtaga. Under
den sista timmen för öppethållandet, mellan kl. 23 och kl. 24, skedde åter
en påtaglig ökning av andelen restriktionsrätter. Antalet orörda rätter i
förhållande till antalet restriktionsrätter var på dessa restauranger mycket
högt och varierade under olika tider på dagen mellan 60 och drygt 90 %.
Den högsta frekvensen uppnåddes på lördagen kl. 16—17 (93%) samt samma
dag kl. 21—22 (92 %). Variationerna under olika tider på dagen voro
dock under samtliga dagar mindre på restauranger i högre prisklasser än
på folkrestaurangerna.

De sakkunniga sammanfattar undersökningens resultat på följande sätt.

Den undersökning rörande måltidstvångets tillämpning, som kommittén
nu låtit verkställa, tyder på att svårigheter av samma art som de av kontrollstyrelsen
år 1920 påtalade alltjämt göra sig gällande. Då någon motsvarande
undersökning icke tidigare ägt rum, är det icke möjligt att bedöma,
huruvida förhållandena förbättrats eller försämrats under de senaste
årtiondena. .Visserligen är det tydligt, att större delen av folkrestaurangernas
publik och den övervägande delen av gästerna på restauranger av högre
prisklass numera i första hand använda restaurangerna såsom matställen,
Uppenbart är emellertid, att stora möjligheter föreligga för den, som si
önskar, att på restauranger av vilken klass det vara må erhålla sprit utan
att i samband därmed förtära någon måltid. På folkrestaurangerna synes
man i dylika fall vid serveringen formellt sett hålla sig inom ramen av gällande
föreskrifter, i det att en maträtt alltid framsättes för gästen i samband
med spritserveringen. Tydligt är dock, att bestämmelsernas syfte icke
härigenom uppfylles. I den mån spritservering äger rum utan att någon
måltid framsättes, föreligger ett klart åsidosättande även av lagens bokstav.
Kommittén kan icke underlåta att i detta sammanhang understryka angelägenheten
av att allvarliga åtgärder vidtagas för ett mera effektivt upprätthållande
av måltidstvånget.

Den omständigheten, att måltidstvånget sålunda för närvarande i viss
utsträckning åsidosättes, berättigar enligt utredningen självfallet icke till
den slutsatsen, att detsamma icke fyller någon uppgift och därför bör avskaffas.
I och för sig vore det lika befogat att hävda, att måltidstvånget,
trots brister i tillämpningen, utövar en spärrverkan med betydande nykterhetseffekt.
Under sådana förhållanden skulle det emellertid vara av stort
intresse om man kunde försöksvis pröva sig fram för att få möjlighet att
bättre bedöma måltidstvångets betydelse ur nykterhetssynpunkt.

De sakkunniga säger sig icke förbisett, att redan en försöksverksamhet
kan komma att medföra risker i nykterhetshänseende och att det, i händelse
försöken icke skulle slå väl ut, kan vara förenat med svårigheter att
återinföra restriktioner, som en gång slopats. Därför bör försöken bedrivas
med stor försiktighet. Å andra sidan framhålles, att försöksverksamheten bör

Knngl. Maj:ts proposition nr 151. 3°5

erhålla sådan omfattning, att den kan bli vägledande för ett framtida ståndpunktstagande.

Utredningen har diskuterat frågan huruvida försöksverksamheten lämpligen
skulle begränsas till vissa områden, varvid samtliga spritrestauranger
inom dessa skulle erhålla möjlighet till befrielse från måltidstvånget.
Härom anföres följande.

Vissa skäl tala för att man härigenom skulle kunna bättre konstatera
effekten av förändringen liksom att de olika företagen skulle bil mera
jämställda i konkurrenshänseende än vad som eljest kunde bil fallet, samtidigt
skulle det också bli möjligt att undgå det tryck, som på orter, dar
icke alla företag deltaga i försöksverksamheten, torde komma att utövas
från allmänhetens sida gentemot de icke deltagande foretagen. Mot ett sådant
regionalt bedrivet försök talar å andra sidan dels att vissa företag inom
de valda områdena antingen — trots den genomsnittligt sett liöga standarden
hos de restauranger som inneha spriträttigheter icke skulle kunna
fylla de stränga krav, som måste ställas i fråga om ordning och skötsel,
eller ock skulle kunna tänkas ha ett sådant läge, att ett experiment i fråga
om dem icke vore tillrådligt. Även de speciella fordringar, som måste uppfyllas
med avseende på lokaler och inredning, torde försvåra en regionalt
bedriven försöksverksamhet. Kommittén har i detta hänseende stannat vid
den meningen, att även om det av nu angivna skäl icke skulle låta sig gora
att enhetligt genomföra en regional försöksverksamhet, det dock torde vara
lämpligt att vid prövningen av inkomna ansökningar bland annat utvalja
vissa orter, där samtliga spritrestauranger önska ifrågakomma och uppfylla
erforderliga villkor.

Utredningen anser, som förut nämnts, att en begränsning bör ske i fråga
om de drycker, som skall få utskänkas utan samband med måltid. Drycker,
som enligt gängse sed icke brukar förtäras annat än till mat, bör sålunda
även på de restauranger, som deltager i försöksverksamheten, fortfarande få
serveras endast vid måltid. Beträffande frågan om drinkar har de sakkunniga,
under åberopande av de avstyrkande uttalanden på denna punkt som
gjorts vid remissbehandlingen av nykterhetskommitténs förslag, bestämt
avstyrkt att servering av drinkar ens försöksvis far ske utan samband med
måltid.

I direktiven för utredningen ifrågasattes en föreskrift av den innebörd,
att spritförtäring i matsal icke skulle fa ske annat än under maltid och att
all annan spritförtäring, sålunda även den som sker efter en måltid, skulle
förläggas till särskilda lokaler. De sakkunniga finner också vissa skäl tala
för en sådan föreskrift. Det är sålunda tänkbart, att eu fortsatt spritförtäring
vid vissa bord i matsalen etter avslutad måltid kan för de egentliga måltids^gästerna
vid övriga bord innebära minskad trevnad. Utredningen anser
emellertid praktiska skäl tala mot en dylik ordning och anför.

Det måste beaktas, att ett strikt förbud mot spritförtäring i matsal efter
avslutad måltid skulle synas omotiverat exempelvis för de gäster, som omedelbart
efter middagen och i omedelbar anslutning till denna önska kvarstanna
vid middagsbordet och till kaftet intaga konjak eller likör. Det ltragasatta
förbudet skulle även medföra tekniska svårigheter för restaurangföretaget,
i det att matsalarna efter de vanliga måltidstimmarna icke skul 25

Bihang till riksdagens protokoll 195i. i samt. Nr 191.

386

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

le kunna fullt utnyttjas, medan däremot tillströmningen till kafélokalerna
skulle bli alltför stor. Kommittén har därför funnit sig böra föreslå, att något
förbud mot fortsatt spritförtäring i matsal efter avslutad måltid icke
meddelas. Däremot böra gäster, som endast önska förtära spritdrycker,
icke mottagas i matsalen utan hänvisas till särskild lokal (»kafé»).

Två ledamöter av utredningen har anfört reservationer mot förslagen.

Herr Hildestrand anser, att även whisky i outspätt skick samt drinkar bör
få serveras utan måltidstvång. Enligt reservantens mening är dessa drycker
icke att jämställa med brännvin och liknande drycker utan kan helt inrangeras
bland sällskapsdryckerna. Det vore värdefullt om man finge erfarenheter
av en försöksverksamhet även beträffande dessa drycker.

Herr Rådbeck biträder förslaget endast under vissa förutsättningar. Han
anser att ett urval av försöksrestauranger enligt utredningens förslag icke
kommer alt ge en tillräckligt klargörande bild. Den föreslagna ordningen
skulle astadkomma en förskjutning av företagens inbördes konkurrensförhållanden.
Försöksverksamheten bör i stället äga rum inom ett enda, lokalt
avgränsat område, t. ex. Göteborg med närmaste omnejd, och där omfatta
samtliga företag.

De restauranger, där försöksverksamheten kommer att anordnas, måste
enligt reservantens mening räkna med minskad matomsättning med härav
förorsakade förluster. Skälig ersättning för uppkommande förluster bör därför
beredas de deltagande enskilda företagen.

Måltidstvånget bör hävas för alla andra drycker än brännvin och genever
samt gin i outspätt skick. De föreslagna förbuden mot utlämning från bardisk
samt mot skyltning med och reklam för spritdrycker avstyrkes.

Yttranden.

över de sakkunnigas förslag har efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs,
Kalmar, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Jämtlands
län, länsnykterhetsnämnderna i Stockholms och Kopparbergs län, nykterhetsnämnderna
i Göteborg, Malmö och Stockholm, Svenska Nykterhetsvårdsförbundet,
Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, Sveriges centrala
restaurangaktiebolag, Systembolagens förtroendenämnd, Sveriges Hotelloch
Restaurantförbund, Sveriges Hotell- och Restaurangpersonals förbund
samt Svenska Turisthotellens Riksförbund. Länsstyrelsen i Gotlands län har
bifogat och åberopat yttrande från Systemaktiebolaget i Visby. Länsstyrelsen
i Malmöhus län har överlämnat yttranden från länsnykterhetsnämnden
i Malmö, nykterhetsnämnderna i Hälsingborg och Lund, poliskamrarna
i Hälsingborg, Lund och Malmö, polischefen i Landskrona och Föreningen
Malmöhus läns landsfiskaler. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har
bifogat yttrande från länsnykterhetsnämnden i länet, och Sveriges centrala
restaurangaktiebolag har inhämtat yttranden från sina dotterbolag.

Tanken på en försöksverksamhet med spritutskänkning utan samband med
måltid har vid remissbehandlingen varit föremål för delade meningar.

387

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

I tillstyrkande riktning yttrar sig socialstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt
Jämtlands län, länsnykterhetsnämnderna i Malmöhus samt Göteborgs och
Bohus län, nykterhetsnämnderna i Hälsingborg, Malmö och Stockholm, Systembolagens
förtroendenämnd, Sveriges Hotell- och Restaurantförbund samt
Sveriges Hotell- och Restaurangpersonals förbund. Flertalet av dessa instanser
har tidigare uttalat sig för måltidstvångets bibehållande i enlighet med
nykterhetskommitténs förslag.

Systembolagens förtroendenämnd anför bl. a. följande.

I enlighet med de principer, som hittills tillämpats inom den svenska nykterhetspolitiken,
nämligen att genomföra olika reformer steg för steg, skulle
förtroendenämnden ha föredragit, att man avvaktar resultatet av kvantitetsbegränsningarnas
borttagande, innan ytterligare lättnader övervägdes. Då
det emellertid kan förutses, att kontrollen över måltidstvångets efterlevnad
kan komma att möta ökade svårigheter vid ett borttagande av kvantitetsbegränsningen,
vill förtroendenämnden icke motsätta sig, att man försöksvis
och i begränsad omfattning genomför vissa lättnader i måltidstvånget, varigenom
man skulle få möjlighet att bedöma förutsättningarna för mera vittgående
lättnader i detsamma.

Sveriges Hotell- och Restaurantförbund anser, att det visserligen kunde
ligga nära till hands att — om restriktionerna inom utminuteringen slopas
utan försöksverksamhet — också måltidstvånget inom utskänkningen avskaffas
utan föregående försök. Da emellertid den ifragasatta omläggningen
av rusdryckslagstiftningen enligt förbundet kommer att få livsavgörande
konsekvenser för all restaurangverksamhet, ser man en fördel i att få pröva
sig fram och vinna erfarenheter, innan lagstiftningen slutgiltigt utformas.

överståthållarämbetet tillstyrker i princip att försöksverksamhet anordnas
men har den bestämda uppfattningen, att den rätta tidpunkten härför
är inne först när erfarenhet vunnits beträffande verkan av reformerna på
utminuteringens område.

Länsnykterhetsnämnden i Göteborgs och Bohus län samt nykterhetsnämnden
i Stockholm intar en liknande ståndpunkt.

Nykterhctsnåmnden i Stockholm vill icke motsätta sig tanken pa försöksverksamhet
men uttalar, att det torde vara diskutabelt huruvida ett dylikt
försök kan klarlägga följderna av måltidstvångets slopande för landets framtida
nykterhets tillstånd.

1 avstyrkande riktning uttalar sig länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar,
Kronobergs och Kopparbergs län, länsnykterhetsnämnderna i Stockholms
och Kopparbergs län, nykterhetsnämnden i Göteborg, Svenska Nykterhetsvårdsförbundet,
Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, Sveriges
centrala restaurangaktiebolag samt Svenska rI uristhotellens Riksförbund.

Dessa remissinstanser grundar — med undantag av Svenska Turisthotellens
Riksförbund — sitt ståndpunktstagande huvudsakligen på den åsikten,
att måltidstvånget innebär så avsevärda fördelar ur nykterhetspolitisk synpunkt
att det bör bibehållas.

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Länsnykterhetsnämnden i Stockholms län understryker att den bristande
efterlevnaden av bestämmelserna nödvändiggör åtgärder för ett mer effektivt
upprätthållande av måltidstvånget.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför följande.

Måltidstvånget är en förutsättning för att den svenska nykterhetspolitikens
ledande princip — avkoppling av det privata vinstintresset av spritförsäljning
— skall kunna tillämpas vid restaurangernas spritutskänkning.
Om måltidstvånget avskaffas måste det privata vinstintresset på spritserveringen
återinföras. Att göra en hög alkoholkonsumtion på ett utskänkningsställe
till ett ekonomiskt intresse för restaurangägaren måste ur nykterhetssynpunkt
anses förkastligt.

I några remissvar anföres såsom bidragande skäl för ett avstyrkande att
en försöksverksamhet — oavsett hur densamma utformas — knappast kan
ge någon ledning för det slutliga beslutet i frågan. Nykterhetsnämnden i Göteborg
framhåller att försökets genomförande på en eller flera platser kunde
medföra att »sprittörstiga» människor skulle söka sig just till dessa platser
med därav följande svårigheter bl. a. för de nykterhetsvårdande organen.

Svenska Nykterhetsvårdsförbundet anser, att den ifrågasatta försöksverksamheten
i nuvarande läge icke är vare sig behövlig eller önskvärd. Förbundet
anför vidare.

Försöksverksamheten kan befaras få vissa icke önskvärda följder. Sålunda
kan den komma att ytterligare stimulera intresset för spritfrågorna och
därigenom motverka den propagandakampanj med motsatt syfte, som föreslagits
av särskilt tillkallade sakkunniga och som måste anses nödvändig
för att möta övergångssvårigheterna vid ett slopande av motboksransoneringen.
^ idare måste det här ifragasatta experimentet, oberoende av resultat av
detsamma, komma att påverka det slutliga ställningstagandet i fråga om utskänkningens
ordnande. Svårigheter torde nämligen uppkomma inom försöksområdena
vid en återgång till mera restriktiva försälj ningsbestämmelser.

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund understryker, att måltidstvånget
bör bibehållas men förordar att beslut rörande en eventuell försöksverksamhet
skjutes till en tidpunkt efter den nya rusdrycksförsäljningsförordningens
ikraftträdande, då ramen för den framtida restaurangnäringen med större
framgång än nu låter sig överblicka.

Svenska Turisthotellens Riksförbund uttalar, att intet intresse för försöksverksamheten
finnes bland dess medlemmar, om den icke får bedrivas i befintliga
barlokaler. Man påpekar vidare, att de erfarenheter, som kan utvinnas
genom försöksverksamhet vid turisthotellen icke kan bli vägledande för
det slutliga ställningstagandet, då dessa hotell huvudsakligen frekventeras
av gäster med helpension.

Rörande utformningen av en eventuell försöksverksamhet framträder
i remissyttrandena en förhållandevis stor enighet. Alla remissorgan, även
de som uttalar sig i avstyrkande riktning, förordar att, för den händelse
en försöksverksamhet skulle komma till stånd, denna sker i betydligt friare
former än de sakkunniga föreslagit.

389

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Nykterhetsnämnden i Stockholm uttrycker saken så att föreskrifterna för
verksamheten bör vara entydiga, möjliga att förnuftsmässigt motivera, förankrade
i den enskildes rättsuppfattning samt lätta att kontrollera.

I fråga om restaurang valet kritiseras allmänt förslaget att utvälja
enstaka restauranger på ett flertal orter i landet. Man anser att urvalet av
deltagande restauranger bör vara representativt för näringen i dess helhet.

Socialstyrelsen anför följande.

Om försöksområdet utgöres av på visst sätt utvalda restauranger på skilda
orter, komme en del av spritdrycksrestaurangerna på dessa orter att äga
utskänka spritdrycker utan måltidstvång, medan de övriga restaurangerna
alltjämt skulle vara underkastade denna restriktion. Detta komme säkerligen
att leda till, att den del av den restaurangbesökande allmänheten å dessa
orter, för vilken mattvånget är särskilt förhatligt men även särskilt behövligt,
framförallt sökte sig till försöksrestaurangerna, vilket vore ägnat att ge
en alltför ogynnsam bild av erfarenheterna av försöksverksamheten å dessa.
Vidare komme de övriga restaurangerna å dessa orter att bli utsatta för ett
mycket starkt tryck från kundkretsen att ignorera måltidstvånget, vilket
skulle omöjliggöra eller i hög grad försvåra den åsyftade jämförelsen mellan
måltidstvångsfri och måltidstvångsbunden utskänkning. En uppsplittring
av försöksområdet, varigenom detta komme att utgöras av isolerade restaurangföretag,
utspridda i olika delar av landet, skulle även förhindra en på
fyllerifrekvensen och andra objektiva data grundad uppskattning av provverksamhetens
effekt i nvkterhetsavseende och alltså allvarligt äventyra syftet
med försöket.

I andra yttranden påpekas också, att ett restaurangurval i enlighet med
kommittéförslaget skulle kunna rubba restaurangernas inbördes konkurrensförhållanden.

Man förordar i stället att alla eller i varje fall flertalet restauranger inom
ett eller flera större områden bör deltaga i försöket.

Enligt flera remissorgan bör försöket anordnas inom ett större område.
Sålunda anser länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län att området bör vara
»ett Sverige i miniatyr» och innefatta såväl storstäder som mindre städer
samt tätbefolkad och glest befolkad landsbygd, exempelvis hela Skåne med
någon del av södra Småland eller Stockholm med angränsande områden.
Svenska Nykterhetsvårdsförbundet föreslår i första hand Göteborgsområdet,
eventuellt Stockholmsområdet. Länsstyrelsen i Malmöhus län nämner Skåne
och Göteborgsområdet.

Enligt en annan grupp av instanser bör ett mindre antal områden i olika
delar av landet föredragas. Sålunda föreslår socialstyrelsen bl. a. Karlskrona-,
Örebro- och Sundsvallsområdena. Styrelsen framhåller att det är av
stor vikt, att de utvalda försöksområdena framstår som typiska för förhållandena
i stora delar av landet, varför storstadsområdena icke bör ifrågakomma.

Direktören för Skånes Allmänna Restaurangaktiebolag finner icke heller
en regional försöksverksamhet tillfredsställande. Han föreslår att restauratör,
som ansöker därom och som ställer lämpliga och av vederbörande myndigheter
godkända lokaler till förfogande, bör av länsstyrelsen kunna få rätt

390

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

till måltidsfri utskänkning under en tvåårsperiod av sådana spritdrycker,
som kan betecknas såsom sällskapsdrycker. Enligt detta förslag borde försöket
alltså i princip omfatta hela landet.

I flera yttranden understrykes, att utpräglade turistområden icke bör ifrågakomma,
då det är normala svenska utskänkningsförhållanden som bör belysas
genom försöket.

Flertalet av de instanser, som berör frågan, framhåller att samtliga restauranger
på de orter som utses bör deltaga i försöket. Socialstyrelsen anser att
de deltagande restaurangerna bör representera alla kategorier och att följaktligen
även mindre väl skötta restauranger bör medtagas, om försöket
skall ge någon ledning för framtiden.

Sveriges Restaurang- och Hotellpersonals förbund finner de sakkunnigas
uppfattning, att många restauratörer och även bolagsrestauranger icke skulle
kunna fylla de stränga krav, som måste ställas i fråga om ordning och skötsel,
vara överdrivna betänkligheter. Om så vore fallet borde enligt förbundet
missförhållandet rättas till genom rättigheternas indragning.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag anser alt även folkrestaurangerna
bör medtagas, om försöksverksamheten kommer till stånd. Upprätthållandet
av måltidstvång enbart på folkrestaurangerna kan enligt bolagets mening
lätt komma att av gästerna på dessa restauranger uppfattas som en oberättigad
klassåtskillnad, varigenom bestämmelsernas efterlevnad kunde sättas i
allvarlig fara. Systembolagens förtroendenämnd anser däremot, att folkrestaurangerna
icke bör inbegripas och uttalar att ett avskaffande av måltidstvånget
på dem skulle innebära, att man vred utvecklingen tillbaka och måhända
återfick en utskänkningsrörelse av icke önskvärd typ.

Överståthållarämbetet ansluter sig till det av utredningen uppställda kravet
på hög standard hos de deltagande företagen men förutsätter, att detta
icke innebär någon klassindelning så att folkrestaurangerna ä priori uteslutes.

De sakkunniga har föreslagit att spritutskänkning utan samband med måltid
skall få äga rum endast i särskild lokal inom vederbörande restaurang,
kafélokal eller särskilt avdelat utrymme i matsal. Förslaget biträdes
av länsstyrelserna i Stockholms och Gotlands län samt länsnykterhetsnämnden
i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar dock
att lokalen icke behöver vara helt avskild från restaurangen i övrigt.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag erinrar att ifrågavarande lokaler
mer eller mindre skulle få karaktär av kaféer eller barer och att erfarenheten
av båda dessa lokaltyper är utpräglat ogynnsam. Att de förr så vanliga
restaurangkaféerna försvunnit och med dem de avancerade alkoholvanor,
som där grundlädes och odlades, har varit ett av de mest positiva dragen i
de senaste decenniernas utveckling.

Flertalet övriga remissinstanser som yttrat sig i frågan — bland dem tre
länsstyrelser samt Sveriges Hotell- och Restaurantförbund och Svenska Turisthotellens
Riksförbund — uttalar att restauratörerna bör få största möjliga
frihet att efter omständigheterna själva ordna lokalfrågan.

391

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anmärker att det mångåriga maltidstvånget
i vårt land medfört att anordningen med särskilda restaurangkaféer slopats.
De flesta restauranglokalerna i landet saknar därför numera särskilda kaféavdelningar.
Genomförandet av utredningens förslag kan därför enligt länsstyrelsen
komma att medföra betydande svårigheter ur lokalsynpunkt. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län befarar att de föreslagna bestämmelserna
i lokalfrågan kan framstå som »nya krångelbestämmelser» för allmänheten
och särskilt för middagsgäster, som avvisas med besked att plats ej finns i
matsalen men som kan iakttaga, att lediga bord finns i kaféavdelningen.

Några remissinstanser, däribland socialstyrelsen och representanterna för
den enskilda hotell- och restaurangnäringen, förordar att spritservering utan
måltidstvång tillätes även från bardisk. Det anses, att förhållandena bör avvika
så litet som möjligt från måltidsfri utskänkning i utlandet.

Även i fråga om urvalet av drycker bör försöksverksamheten
enligt yttrandena ge bästa möjliga erfarenheter för en framtida bedömning.
Socialstyrelsen framhåller, att urvalet bör vara sådant att utskänkningsförhållandena
blir ungefär desamma som i länder utan måltidstvång. Samtliga
remissinstanser som berört frågan ansluter sig till utredningens förslag att
för utskänkning av brännvin och genever även i fortsättningen skall gälla
måltidstvång utan inskränkning. Däremot anser flertalet remissinstanser
icke att övriga ifrågakommande drycker såsom gin och whisky bör jämställas
med sådana drycker som enligt gängse sed endast brukar förtäras i samband
med måltid.

Beträffande spritdrinkarna förordar ett flertal yttranden att dessa drycker
medtages vid den måltidsfria utskänkningen. Man anser att försök med måltidsfri
utskänkning av sådana drinkar skulle ge en värdefull grund för bedömning
av drinkkonsumtionens betydelse för nykterhetstillståndet.

överståthållarämbetet anför i huvudsak följande.

Beträffande spritdrinkarna har framhållits, att ett medgivande att utskänka
dylika utan måltid kan leda till en breddning av alkoholvanorna särskilt
hos ungdomen. Denna fara får visserligen ej bagatelliseras. Men fråga
är om icke ett krav på måltid kan leda till ogynnsammare resultat. Spritdrinkarna
kunna ersättas av andra och därtill starkare spritdrycker, vilka
kunna utskänkas utan måltid. Resultatet av ett måltidstvång beträffande
spritdrinkar, oavsett alkoholstyrkan, skulle därigenom kunna bli rakt motsatt
den eftersträvade förskjutningen av konsumtionen från starkare till svagare
drycker.

Systembolagens förtroendenämnd anser att olägenheterna av drinksystemet
skulle kunna motverkas, om drinkar och andra spritdrycker ej finge
utlämnas från bardisk, samt om reklamen kring drinkarna förhindrades.
Kunde man undvika de speciella arrangemangen kring barserveringen, så
skulle drinkarnas dragningskraft på ungdomen minskas.

Några remissorgan har berört frågan huruvida särskild ersättning
bör utgå till de i försöket deltagande företagen. Socialstyrelsen påpekar att
bestämmelser härom kan bli nödvändiga. Nykterhetsnämnden i Malmö utta -

392

Kungl. Maj:ts proposition nr löt.

lar att det icke kan vara riktigt att restauratörerna tar ut sin ersättning för
omkostnader i samband med försöket genom höjningar av måltidspriserna.

Sveriges Hotell- och Restaurantförbund hävdar i anslutning till Rudbecks
reservation att skälig ersättning beredes restauratörerna för uppkommande
kostnader. Man framhåller att den ökning av spritdrycksförsäljningen, som
sannolikt uppkommer hos de i försöket deltagande företagen, med hänsyn
till vinstkvantitetssystemet endast kommer att lämna en bruttovinst av två
procent (spillmånsersättningen). Samtidigt måste man enligt förbundet räkna
med en väsentlig minskning av matomsättningen, där bruttovinsten ligger
omkring 50 procent. Förbundet understryker liksom tidigare att frågan om
restauratörernas utskänkningsvinst bör lösas samtidigt med genomförandet
av den nya nykterhetslagstiftningen. Även Svenska Turisthotellens riksförbund
och länsstyrelsen i Gotlands län anser det nödvändigt att frågan om
ersättning för i samband med försöket uppkommande kostnader löses innan
detta påbörjas.

Frågan om den kommunala bestämmanderätten i förevarande sammanhang
beröres i ett par yttranden. Svenska Nykterhetsvårdsförbundet anser
att den kommunala representationen bör få yttra sig och eventuellt använda
sin vetorätt, enär försöksverksamheten kan få ekonomiska konsekvenser för
kommunerna genom behov av utökad polisbevakning, fördyrad nvkterhetsvård
in. in.

Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker att allmänheten på lämpligt
sätt bör informeras om syftet med verksamheten och fortlöpande få del av
gjorda erfarenheter. Upplysning och information kan enligt länsstyrelsen
väcka ökat ansvar hos allmänheten.

Departementschefen.

Allmänna synpunkter.

Nuvarande ordning uppvisar en långt gående, detaljmässig reglering genom
inskränkande föreskrifter beträffande utskänkningen. De viktigaste
restriktionerna är maltidstvång, kvantitetsbegränsningar och tidsbegränsningar.
Kring dessa huvudtyper har byggts upp ett invecklat system av tillämpningsföreskrifter,
som gjort bestämmelserna svåröverskådliga och besvärliga
att tillämpa. För att övervaka bestämmelsernas efterlevnad har måst
skapas en särskild kontrollorganisation, som på skilda håll mött skarp
kritik.

En av de ledande principerna för nykterhetskommittén har varit att icke
behålla eller uppställa andra restriktioner än sådana som har en klart nykterhetsbefrämjande
verkan. Kommittén har föreslagit en friare ordning för
såväl utminutering som utskänkning av rusdrycker. Därvid har man avsett
att lägga ett större ansvar för nykterhet och ordning på den enskilde, både
restauratörer och konsumenter. Beträffande utskänkningsrestriktionerna
har kommittén sålunda eftersträvat en friare och enklare ordning än den
nuvarande. Förslaget innebär emellertid icke blott lättnader utan även

393

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

skärpningar i förhållande till gällande bestämmelser. Lättnaderna består i
att kvantitetsbegränsningarna skall upphöra i princip samt att vissa betydelsefulla
uppmjukningar föreslagits i måltidstvånget. Den viktigaste skärpningen
är att tiden för spritutskänkningen enligt förslaget skall avsevärt
förkortas i avsikt att motverka förtäring av sprit under arbetstid.

Remissorganen är i allmänhet positivt inställda till kommitténs förslag
på detta område. Delade meningar råder främst i frågan om utskänkningstidens
början.

Såsom skäl för lättnader i utskänkningsrestriktionerna har såväl kommittén
som remissinstanserna i främsta rummet åberopat sambandet mellan
utminutering och utskänkning. De nuvarande begränsningarna på utminuteringens
område har nödvändiggjort inskränkningar även beträffande
utskänkningen för att inte trycket på utskänkningen skulle bli för starkt.
Av förslaget om en friare utminutering borde då följa, har man sagt, att
även utskänkningsrestriktionerna lindras eller avskaffas. Kommittén har
emellertid ej sett dessa restriktioner enbart som ett komplement till utminuteringen.
Utskänkningsrestriktionerna har delvis ansetts fylla en självständig
uppgift. Kommittén och remissorganen har härvidlag anfört olika
skäl. Man har framhållit att utskänkningen innebär en offentlig konsumtion,
som på ett helt annat sätt än utminuteringen återverkar på den allmänna
ordningen. Kommittén har konstaterat att utskänkningen ger upphov
till förhållandevis större andel av fylleriet än utminuteringen. Man har
vidare påpekat att restriktionerna bidragit till den förbättring av konsumtionsvanorna
på restaurangerna som ägt rum under de sista decennierna.
Slutligen har erinrats om att man i främmande länder i allmänhet ägnat utskänkningen
större intresse i begränsande riktning än utminuteringen.

För egen del har jag liksom kommittén och flertalet remissorgan den
uppfattningen att man, oberoende av vilket utminuteringssystem som väljes,
måste ha vissa restriktioner för utskänkningen. Dessa bör emellertid
vara klart motiverade och vara lätta att tillämpa; efterlevnaden bör kunna
kontrolleras effektivt. I dessa hänseenden kan, såsom framhållits i flera
yttranden, befogade erinringar riktas mot kommitténs förslag. Trots uppmjukningar
i betydelsefulla avseenden behåller kommittén en onödigt invecklad
reglering. De föreslagna bestämmelserna om lättgroggar och spritdrinkar
samt 10 cl-begränsningen av vanligt brännvin torde sålunda vara svåra att
efterleva och kontrollera. Klarare och mera konsekventa riktlinjer torde
böra eftersträvas.

I vissa yttranden föreslås uppskov med omprövningen av restaurangrestriktionerna,
till dess erfarenheter vunnits av lättnaderna inom utminuteringens
område. Jag anser emellertid att hela frågan om rusdrycksförsäljningen
bör lösas i ett sammanhang. De nuvarande utskänkningsbestämmelserna
kan icke anses ändamålsenligt utformade, och denna brist kommer
att framstå i än högre grad, om reformer inom andra delar av rusdrycksförsäljningen
genomföres.

Jag övergår härefter till alt behandla de olika restriktionerna var för sig.

394

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Måltidstvånget.

Nykterhetskommittén har föreslagit att måltidstvånget vid utskänkning
av spritdrycker skall i princip bibehållas, och detta förslag biträdes av flertalet
remissorgan. Kommittén har tillskrivit måltidstvånget övervägande
goda verkningar. Den erinrar om att berusningseffekten av sprit blir mindre,
om drycken förtäres tillsammans med mat. Måltidstvånget har vidare enligt
kommitténs uppfattning en viss återhållande verkan. För dem som besöker
restauranger i huvudsakligt syfte att få sprit innebär det en prisfördyring;
det är således ägnat att begränsa spritkonsumtionen. Kommittén har emellertid
också beaktat att måltidstvånget har vissa olägenheter och har föreslagit
en del lättnader.

Kommitténs ståndpunkt har vunnit anslutning i de flesta yttrandena.
Flera remissorgan, däribland Stockholms stadsfullmäktige och nämnder
samt företrädare för hotell- och restaurangnäringen förordar emellertid att
måltidstvånget slopas. Dessa framhåller den ökade allmänna hyfsningen som
huvudorsak till att supseden trängts tillbaka. Man påpekar vidare att måltidstvångets
syfte att begränsa den s. k. kompletteringssupningen faller bort
i och med att motboksransoneringen upphävs. Vissa principiella invändningar
reses också mot måltidstvånget. I åtskilliga andra yttranden, bl. a.
från flera länsstyrelser, ifrågasättes avsevärda lättnader utöver dem som
förordats av kommittén.

Med kommitténs förslag att avskaffa kvantitetsbegränsningarna —- vilket
jag i det följande kommer att biträda — lägges som förut nämnts ett betydligt
ökat ansvar på restauratörerna för nykterhetstillståndet och ordningen
på restaurangerna. Restauratören skall tillse att onyktra personer icke erhåller
rusdrycker och att gästerna icke berusar sig i hans lokaler. I en sådan
situation kan det ur vissa synpunkter synas ologiskt att bibehålla måltidstvånget.
Detta skulle nämligen i och för sig vara ägnat att avtrubba restauratörernas
ansvar. En konsekventare linje skulle vara att slopa också denna
restriktion.

En eventuell avveckling av måltidstvånget kan emellertid icke ske annat
än steg för steg. Härför talar redan det skälet att denna restriktion under
årtiondenas lopp på ett avgörande sätt påverkat restauranglokalernas utformning.
Jag vill därför förorda att måltidstvånget tills vidare bibehålies i
princip.

För att bättre kunna bedöma vilka förutsättningar som skulle kunna finnas
för att i en framtid slopa måltidstvånget och vilka konsekvenser detta
skulle kunna tänkas få ur nykterhets- och trivselsynpunkter har jag låtit en
särskild utredning undersöka dessa problem. Utredningen har haft till uppgift
att undersöka de praktiska möjligheterna att genomföra en försöksanordning
med spritutskänkning utan måltidstvång på vissa välskötta restauranger.

395

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Utredningen har genom företagna undersökningar konstaterat bristfälligheter
vid tillämpningen av måltidstvånget. Den har i första hand understrukit
angelägenheten av att måltidstvånget upprätthålles mera effektivt. För
att man skall få möjlighet att bättre bedöma måltidstvångets betydelse ur
nykterhetssynpunkt, har den emellertid föreslagit att en försöksverksamhet
kommer till stånd. Därvid har ganska snäva gränser uppdragits för verksamheten.

Flera remissorgan är positivt inställda till tanken på en sådan försöksverksamhet.
Andra organ anser emellertid att måltidstvångets fördelar är
betydelsefullare än dess nackdelar och ställer sig avvisande. Beträffande försöksverksamhetens
utformning framhålles i nära nog alla yttranden även
de som i första hand är avstyrkande — att denna bör vara betydligt friare
än vad utredningen föreslagit.

Att bestämmelserna om måltidstvång är svåra att upprätthålla effektivt
har länge varit känt. Genom de sakkunnigas undersökningar har man emellertid
för första gången fått en uppfattning om storleksordningen av detta
problem. Då bestämmelser om måltidstvång, såsom framgår av det förut
sagda, tills vidare bör kvarstå för flertalet restauranger, är det angeläget att
tillse att dessa bestämmelser efterleves bättre. Härvid kan bl. a. ifrågakomma
att ge bestämmelserna sådan ändrad utformning att de blir lättare att
iaktta. Jag återkommer härtill i det följande.

Svårigheterna att upprätthålla måltidstvånget är emellertid också ett
starkt argument för att igångsätta en försöksverksamhet med utskänkning
utan sådant tvång. Jag kan icke dela den tveksamhet varåt vissa remissinstanser
givit uttryck. Självfallet hör försöken utföras på sådant sätt att de
icke skapar nämnvärda risker ur nykterhetssynpunkt. Vad i ärendet framkommit
har givit mig den uppfattningen att erforderliga garantier härför i
första hand bör skapas genom begränsningar i urvalet av de restauranger
som kan komma i fråga för verksamheten.

Under en första kortare försöksperiod om ett å två år bör måltidsfri utskänkning
tillåtas endast på ett fåtal välskötta restauranger i några mindre
eller medelstora orter med någorlunda väl avgränsat uppland. Storstäderna
med deras speciella problem synes icke böra medtagas. Denna första del av
försöksverksamheten bör endast avse att utröna om en måltidsfri utskänkning
över huvud taget låter sig genomföra utan risker ur nykterhetssynpunkt.
Visar det sig att sådana risker föreligger, bör självfallet verksamheten
upphöra.

Blir åter erfarenheterna goda, bör en försöksverksamhet i vidgad omfattning
börja, som direkt tar sikte på att utröna hur ett generellt slopande av
måltidstvånget skulle utfalla. Försöksverksamheten bör i första hand vidgas
till samtliga välskötta spritrestauranger på de ifrågavarande orterna. Så småningom
kan även andra orter, däribland någon storstad, medtagas. Denna
del av försöksverksamheten måste, för att ge underlag för en riktig bedömning,
pågå ganska lång tid.

396

Kungl. Maj. ts proposition nr 151.

Ur nykterhetssynpunkt torde det vara erforderligt att förbinda medgivande
till måltidsfri utskänkning med vissa villkor. Dessa bör emellertid, såsom
flertalet remissorgan framhållit, ej göras så stränga att försöksverksamheten
icke ger en rättvisande bild av en eventuell framtida generell ordning med
måltidsfri utskänkning. Det är även angeläget att på detta område undvika
sådana detaljregleringar som eljest kunnat utmönstras i departementsförslagen.

Villkoren bör i första hand avse lokalerna för den måltidsfria utskänkningen.
Såsom utredningen föreslagit bör utskänkningen i regel äga rum i
kafélokal eller särskilt avdelat utrymme av matsal. Huruvida måltidsfri utskänkning
skall få ske över bardisk torde icke behöva avgöras nu. Anordningarna
i de olika lokalerna torde böra prövas från fall till fall.

Det finns enligt min mening icke skäl att uppdraga så snäva gränser för
urvalet av drycker som utredningen föreslagit. I främsta rummet torde det
böra ankomma på vederbörande restauratör att tillse att dryckesurvalet icke
blir sådant att ordningen och trivseln på restaurangen försämras. Det ligger
i sakens natur att brännvin icke serveras utan måltid. Särskild föreskrift
att brännvin icke skall inga i den måltidsfria utskänkningen torde böra meddelas.
I övrigt bör emellertid vederbörande restauratör få avgöra vilka drycker
som skall få serveras.

Medgivande till måltidsfri utskänkning bör lämnas av Kungl. Maj :t.
Detta kan lämpligen ske i samband med länsstyrelsens prövning av utskänkningstillstånden.
Härigenom vinnes den fördelen att det ordinarie utrednings-
och överlåtelseförfarandet inkopplas på dessa speciella medgivanden.
Restauratörerna på den ort, där försöksverksamhet kan ifrågakomma,
bör alltså ansöka om medgivande till måltidsfri spritutskänkning i samband
med att de anmäler sig hos restauranginspektören för att få utskänkningstillstånd.
Utredning verkställes av inspektören, som inhämtar yttranden
från länsnykterhetsnämnden, polismyndigheten och fullmäktige i kommunen
samt hör den rådgivande nämnden. Inkomna ansökningar och införskaffad
utredning bör insändas till Kungl. Maj :t vid samma tidpunkt som
detaljhandelsbolaget söker utskänkningstillstånd hos länsstyrelsen, d. v. s.
före utgången av mars månad det år oktrojperioden börjar.

Såsom i några remissyttranden framhållits, torde hänsyn böra tagas till
kommunens inställning, när det gäller att medgiva försöksvis anordnad
utskänkning utan måltidstvång. Därför bör gälla att medgivande ej skall
lämnas, om fullmäktige i kommunen förklarat att måltidsfri utskänkning
icke bör äga rum inom dess område. Kungl. Maj:t bör äga att i enlighet med
förut angivna riktlinjer utfärda de särskilda föreskrifter i avseende å utskänkningen
som prövas erforderliga. I samband därmed bör även, om så
finnes erforderligt, kunna föreskrivas att restauratören icke i reklamsyfte
får utnyttja det erhållna medgivandet. Medgivande bör lämnas att gälla
tills
helst kunna återkallas av Kungl. Maj :t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

397

Erhållet medgivande och därmed förenade särskilda villkor bör intagas i
överlåtelsekontraktet mellan detaljhandelsbolaget och restauratören.

Ett medgivande till måltidsfri utskänkning bör icke inverka på de eljest
gällande reglerna om restauratörernas vinst på utskänkningen. Jag vill
här endast erinra om att särskild utredning pågår rörande restauratörvinsterna.

Jag förordar sålunda att en försöksverksamhet med måltidsfri utskänkning
skall igångsättas i enlighet med de av mig här angivna riktlinjerna.

Härefter övergår jag till att behandla frågan om den närmare utformningen
av måltidstvånget på restaurangerna i allmänhet.

Enligt min uppfattning bör här vissa reformer genomföras i syfte att
bättre anpassa bestämmelserna efter konsumenternas vanor och på så sätt
göra dem lättare att iaktta.

Beträffande de måltider som skall serveras i samband med spritutskänkning
meddelas bestämmelser huvudsakligen i två hänseenden. Måltiderna
skall betinga visst lägsta pris, och de skall bestå av lagad mat. Till dessa bestämmelser
är anknutna åtskilliga detaljföreskrifter.

Även i fortsättningen bör bestämmelser finnas om lägsta priser. Sådana
bestämmelser går ej att avvara om icke måltidstvånget skall bli en tom formalitet.
Priserna bör i fortsättningen avpassas så att de motsvarar vad en
enkel men smaklig måltid av genomsnittstyp med lagad mat kostar på vederbörande
restaurang.

Åtskilliga av de svårigheter som mött vid tillämpningen av måltidstvånget
torde sammanhänga med föreskriften att maten skall vara lagad. Många av
de restauranggäster det här gäller önskar icke förtära sådan mat i samband
med spritförtäringen på restaurangen men skulle kanske icke ha något emot
mat i annan form. Frångår man kravet på att maten skall vara lagad, kan
restauratörerna lättare tillgodose gästernas olika önskemål om måltidernas
sammansättning. Man torde kunna räkna med att om möjlighet införes att
få servera sprit till en måltid bestående exempelvis av några smörgåsar eller
av en smörgåsbricka, skulle man kunna uppnå att den serverade maten i
större utsträckning än nu är fallet verkligen blev förtärd; de avsedda fysiologiska
verkningarna skulle sålunda uppnås bättre. I restauratörernas intresse
bör ligga att verka för att kombinationerna av dryck och måltid
överensstämmer med god bordskultur.

Jag vill sålunda förorda att bestämmelserna om måltidstvång får ändrat
innehåll i överensstämmelse med de riktlinjer som nu angivits. Föreskrifter
om lägsta pris bör liksom nu utfärdas av kontrollstyrelsen. Bestämmelserna
bör utformas så att restauratörerna blir skyldiga att tillämpa eljest gängse
priser för här avsedda måltider. Vidare kan det, innan förhållandena på området
vunnit stadga, visa sig erforderligt att kontrollstyrelsen genom anvisningar
ger viss vägledning för de nya bestämmelsernas tillämpning.

398

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Genomföres de här förordade ändringarna, bör man också kunna kräva
att bestämmelserna efterleves bättre. De kontrollerande organen bör därför
på ett effektivare sätt än nu inskrida mot överträdelser.

I frågan vilka drycker som skall omfattas av måltidstvånget har nykterhetskommittén,
som tidigare antytts, föreslagit vissa lättnader. För närvarande
gäller måltidstvång för alla spritdrycker, med undantag för lättgroggar,
samt i regel för starkvin. Kommittén har föreslagit att vinerna i allmänhet
skall vara fria från måltidstvång. Undantaget för lättgroggar föreslås
skola bestå. Därjämte förordar kommittén att s. k. spritdrinkar med en
högsta alkoholhalt av 22 volymprocent skall få serveras utan måltid. Starkölet
skall enligt kommitténs förslag jämställas med de lätta vinerna och
således icke underkastas mattvång.

Kommitténs förslag har mött vissa gensagor i yttrandena. Särskilt gäller
detta spritdrinkarna. Man framhåller att de kan utöva viss dragningskraft
på ungdomen samt att de bl. a. med hänsyn härtill icke kan anses oskadliga
ur nykterhetssynpunkt. Beträffande lättgroggarna anföres delvis liknande
synpunkter. Mot förslaget har också gjorts den allmänna anmärkningen att
det i flera hänseenden innebär en detaljmässig reglering av samma art som
den nuvarande.

Anmärkningarna synes ha visst fog. Enligt min mening bör klarare linjer
eftersträvas. Jag vill sålunda förorda att alla viner undantas från måltidstvång.
Å andra sidan synes det icke vara anledning att särskilt uppmuntra
spritförtäring i form av drinkar och lättgroggar. Jag förordar därför att
måltidstvånget omfattar spritdrycker av alla slag.

Beträffande starkölet torde jag få återkomma i ett senare avsnitt. Jag
vill här nämna att jag — såsom antytts redan i annat sammanhang —
kommer att tillstyrka att denna maltdryck åter skall få tillhandahållas men
att den skall vara underkastad samma regler som spritdryckerna. Härav
följer att måltidstvång skulle gälla i fråga om starköl.

Kvantitetsbegränsningar.

Nykterhetskommittén har föreslagit att nuvarande kvantitetsbegränsningar
beträffande utskänkningen i princip skall avskaffas. Detta förslag stödes
av det övervägande flertalet bland remissorganen. Endast i ett fåtal yttranden
förordas att kvantitetsbegränsningarna bibehålies.

De avstyrkande instanserna framhåller, liksom en reservant inom kommittén,
bl. a. att ett slopande av kvantitetsbegränsningarna skulle komma
att medföra stora svårigheter för serveringspersonalen, då det gällde att
avvisa påstridiga restauranggästers krav på servering av otillbörligt stora
kvantiteter rusdrycker.

Bland dem som tillstyrker förslaget om kvantitetsbegränsningarnas avskaffande
åberopas ransoneringssuggestionen, som anses göra sig gällande
väl så mycket inom utskänkningen som inom utminuteringen. Vidare för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

399

utsättes att den friare utminuteringen kommer att minska pressen på restaurangerna
därigenom att en stor del av de gäster, som nu besöker restaurangerna
i avsikt att erhålla ett större kvantum spritdrycker än motboksransoneringen
medger, kan väntas försvinna. Mot maximeringen inom utskänkningen
anföres också att den aldrig fått tillräckligt stöd i det allmänna
rättsmedvetandet. Det finns stora möjligheter att kringgå bestämmelserna,
och efterlevnaden angives vara dålig. Bestämmelserna har därför nödvändiggjort
en särskild kontrollapparat, som åstadkommit irritation både bland
restauranggäster och serveringspersonal. Slutligen framhålles det psykologiska
sambandet med slopandet av motboksransoneringen.

För egen del vill jag liksom kommittén förorda att kvantitetsbegränsningarna
vid utskänkningen i princip avskaffas. Har man kommit till den
uppfattningen att motboksransoneringens effekt icke är övervägande nykterhetsfrämjande,
finns enligt min mening ingen anledning förutsätta att effekten
av motsvarande ransonering inom utskänkningen skulle vara en annan.
Det kan rentav ifrågasättas om icke maximeringen på restaurangerna är
vanebildande i ännu högre grad än motboksransoneringen. Såsom i några
yttranden framhållits torde det också möta psykologiska svårigheter att
upprätthålla kvantitetsbegränsning inom utskänkningen, efter det att alla
sådana begränsningar slopats inom det större försäljningsområdet, utminuteringen.

Nykterhetskommittén har emellertid ej konsekvent genomfört den föreslagna
linjen, då kommittén tills vidare under en övergångstid förordat en
begränsning av vanligt brännvin till 10 cl per person och besök. Denna begränsning
avstyrkes av icke mindre än fyra reservanter inom kommittén
samt av flertalet remissorgan. Man finner bestämmelsen ologisk och meningslös,
när andra spritdrycker är fria från maximering. Man betvivlar att
nykterhetseffekten av begränsningen kan bli så stor att den motväger den
irritation och de kontrollsvårigheter, som kan väntas uppstå. Begränsningen
anses vidare lätt kunna bli vägledande för konsumtionen.

Såsom framhållits vid remissbehandlingen, torde kommitténs förslag om
begränsning av brännvinet strida mot de skäl som anförts för ransoneringens
slopande i övrigt. Bestämmelsen skulle för övrigt icke kunna effektivt genomföras
i praktiken, då möjligheterna att kringgå den genom att använda
andra, ej ransonerade spritdrycker skulle bli obegränsade. .lag får därför
avstyrka att bestämmelsen upptages i den nya förordningen.

Kommitténs förslag om begränsning av brännvinet ger emellertid uttryck
för den i och för sig välgrundade åsikten att brännvin i allmänhet icke bör
serveras i större kvantiteter. Uppgiften att tillse att nödig försiktighet iakttages
vid servering av brännvin bör tillkomma restauratörerna. Den i skilda
sammanhang framförda principen att ge dessa näringsutövare större frihet
och ökat ansvar avser mer än något annat mängden av de utskänkta dryckerna.
Restauratören skall tillse alt gästerna ej erhåller större kvantiteter rusdrycker
än som är förenligt med nykterhet, ordning och trevnad pa rcstau -

400

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

rangen. Visar det sig att brister härutinnan haft samband med att rusdrycker
utskänkts till gäst i större myckenhet, måste detta anses särskilt graverande.

För att tillgodose nyss angivna syften kan det möjligen vara lämpligt att
spritdryckerna normalt serveras i något mindre mått än för närvarande.
Kontrollstyrelsen har vissa möjligheter att verka härför i samband med prissättningen
av utskänkta rusdrycker.

Utskänkningen av vin och starköl bör, såsom kommittén föreslagit och
av remissorganen lämnats utan erinran, ej maximeras. Restauratör skall
självfallet tillse att de utskänkta kvantiteterna icke blir för stora.

Tiden för utskänkningens början.

Enligt gällande bestämmelser får såväl spritdrycker som vin utskänkas
från kl. 12. Genom den närmare regleringen av kvantitetsrestriktionerna har
emellertid införts ytterligare ett klockslag för utskänkningens början, nämligen
kl. 15, då hela den medgivna spritdryckskvantiteten må serveras. Nykterhetskommittén
har föreslagit att tidpunkten för spritdrycksutskänkningens
början skall framflyttas till kl. 15. Huvudskälet för detta förslag är att
man skall underlätta strävandena att motverka spritdrycksförtäring under
arbetstid.

Meningarna är på denna punkt delade i remissyttrandena. Många av dem
som tagit ställning i frågan tillstyrker förslaget. Uttalandena i avstyrkande
riktning är emellertid också talrika. Några remissorgan uttrycker, utan att
direkt ta ställning, tvivel på effekten av ett förbud mot utskänkning av
spritdrycker före kl. 15.

Till förmån för kommitténs förslag har framhållits att spritdrycksutskänkning
under arbetstid är olämplig, emedan spriten försämrar arbetsförmågan
och ökar risken för olycksfall särskilt i trafiken. Man har vidare
åberopat att spritdrycker förtäres på restaurangerna i stor omfattning vid
lunchtid och att denna vana har mönsterbildande effekt.

I de yttranden som avstyrker förslaget anföres att arbetsdagen i regel ej
är slut kl. 15 och att kommitténs motivering ej gäller söndagar. Kommitténs
uttalanden om olämpligheten av spritförtäring under arbetstid vinner visserligen
stöd även i dessa yttranden, men man finner det bättre att låta utvecklingen
ha sin gång mot sundare vanor än att skapa en förbudsbestämmelse
som kan komma att sakna resonans i folkmedvetandet. Förbudet mot
utskänkning före kl. 15 skulle bli en ny impopulär restriktion, som många
skulle försöka kringgå. Vidare framhålles att det endast är mycket begränsade
kategorier som förtär spritdrycker till lunchen. Man nämner också att
arbetslediga personer, turister och resande drabbas av förbudet, att förbudet
är olägligt för skift- och nattarbetare samt att det lägger hinder i vägen
för representation inom affärslivet. Företrädare för hotell- och restaurangnäringen
betonar riskerna för fickflaskförtäring samt befarar en kraftig
minskning av antalet lunchgäster.

401

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Jag kan icke dela de betänkligheter varåt vissa remissorgan sålunda givit
uttryck. Ur nykterhetssynpunkt — och andra synpunkter finnes icke skäl
att anlägga i detta sammanhang — finner jag kommittéförslaget om den
spritfria arbetsdagen mycket värdefullt. En offentlig spritförtäring under
vanlig arbetstid synes olämplig. I några yttranden påpekas risken för att
lunchen kan komma att förläggas så sent att den utsträckes över kl. 15,
och syftet med bestämmelsen sålunda kringgås. För att undvika att så sker
och för att bättre nå det av kommittén angivna ändamalet synes man därför
böra gå ett steg längre och sätta tiden för utskänkningens början till
kl. 16. Vid denna tid på dagen slutar arbetet för stora befolkningsgrupper.
Jag vill sålunda förorda att tiden för spritdrycksutskänkningens början
framflyttas till kl. 16 på vanliga arbetsdagar. Med hänsyn till vad som anförts
i vissa yttranden bör dock utskänkningen på sön- och helgdagar samt
dag före sådan dag få börja kl. 14.

Utskänkningen av vin har av kommittén föreslagits skola liksom för närvarande
få börja kl. 12. Detta förslag, som i allmänhet lämnats utan erinran,
kan jag biträda.

Såsom antytts i fråga om måltidstvånget kommer jag att förorda att
starköl skall få tillhandahållas under samma villkor som sprit. Härav följer
att starköl på vanliga vardagar icke skulle få utskänkas före kl. 16.

Övriga frågor.

Beträffande tidpunkten för utskänknings avslutande har nykterhetskommittén
i stort sett bibehållit nuvarande regler. Erinringar har i allmänhet
icke gjorts av remissorganen. I departementsförslaget har emellertid vissa
jämkningar skett. De av mig förordade bestämmelserna innebär i huvudsak
följande.

Utskänkningen skall som nu i regel avslutas kl. 22. Vissa möjligheter till
begränsad eller utsträckt utskänkningstid har bibehållits. Länsstyrelsen äger
sålunda, när särskilda förhållanden påkallar detta, efter förslag av kommunen
eller på eget initiativ föreskriva tidigare tidpunkt för utskänknings avslutande.
Har kommunen framlagt sådant förslag, är länsstyrelsen bunden
därav. Länsstyrelsen äger vidare besluta om stadigvarande förlängning av
utskänkningstiden efter kl. 22. Föreligger behov av sådan förlängning, skall
medgivande därtill i regel lämnas i samband med utskänkningstillståndet
men kan också lämnas under oktroj perioden. Senare tid för utskänknings
avslutande än fullmäktige förordat får ej fastställas. Uppstår behov av utsträckt
tid för särskilt tillfälle, äger polismyndigheten lämna medgivande
därtill, dock ej i strid med de grunder fullmäktige i kommunen eller länsstyrelsen
kan ha bestämt.

Det nya i dessa bestämmelser är — utom att myndigheterna rekommenderats
återhållsamhet med föreskrifter om kortare utskänkningstid att

2(5 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 151.

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

polismyndigheten getts beslutanderätt i ärenden angående utsträckt utskänkningstid
för särskilt tillfälle. Med hänsyn till dessa ärendens som
regel rutinmässiga och brådskande karaktär torde det vara lämpligt att
genomföra en sådan decentralisering. Erforderliga garantier mot alltför
frikostig tillståndsgivning skapas genom den direktivrätt som i förslaget
tillagts kommunerna och länsstyrelserna.

Det nuvarande förbudet mot utskänkning under högmässogudstjänst
skall enligt kommittéförslaget upphävas. Kommittén har i stället föreslagit
att länsstyrelsen skall ha möjlighet att, när behov därav uppstår, förbjuda
utskänkning under högmässotid eller föreskriva inskränkningar i utskänkningsrätten.

Enligt departementsförslaget kommer utskänkningen av rusdrycker under
högmässogudstjänst endast att kunna avse vin. Spritdrycker och starköl kan
inte i något fall utskänkas före kl. 14. Under sådana förhållanden anser jag
mig kunna biträda förslaget om att det generella förbudet mot utskänkning
under högmässogudstjänst utgår ur försäljningsförordningen.

Kommittén har föreslagit att åldersgränsen vid utskänkning tills vidare
skall bibehållas vid 18 år. En omprövning av frågan bör emellertid enligt
kommittén göras, när man fått erfarenheter av det nya utminuteringssystemet.

I några yttranden förordas eller ifrågasättes en höjning av åldersgränsen
till 21 år eller högre ålder. Därvid understryker man restaurangbesökens
betydelse för ungdomens alkoholvanor samt hänvisar till att åldersgränsen
på flera håll i landet redan höjts till 21 år genom överenskommelser mellan
systembolagen och restauratörerna.

Såsom jag anfört i annat sammanhang bör ungdomens nykterhetsproblem
huvudsakligen lösas på annat sätt än genom restriktioner. Kommitténs utredningar
synes ej ge vid handen, att nämnvärda fördelar skulle vara att
vinna genom en höjning av åldersgränsen. Jag vill i likhet med kommittén
erinra om att en sådan höjning skulle kunna föranleda svårigheter i tilllämpningen.
Man kan icke heller bortse från att en suggestionseffekt skulle
kunna skapas, om ungdomar i de åldrar det här gäller varken skulle få
köpa rusdrycker i utminuteringsaffär eller erhålla sådana drycker på restaurang.
Någon höjning av den lagstadgade minimiåldern synes därför icke
böra ske.

Det bör emellertid framhållas att restauratören här har ett stort ansvar.
Visar det sig att en restaurang i större omfattning besökes av ungdomar i
syfte att få sprit, är det hans skyldighet att åvägabringa rättelse i detta förhållande,
exempelvis genom att iakttaga särskild försiktighet vid utskänkning
till sådana ungdomar eller vägra att servera dem rusdrycker. Självfallet
har ingen gäst rätt att påfordra servering av sådana drycker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

403

Utskänkniugskontrollen.

Nuvarande ordning.

Det åligger länsstyrelsen att övervaka rusdrycksförsäljningsförordningens
efterlevnad. Vederbörande polismyndighet och kommunalnämnd skall
även tillse att ordning iakttages på försäljningsställe samt att de i Rff meddelade
föreskrifterna noga eflertöljes. (7 kap. 17 § Rff.) Dessa allmänna
övervakningsbestämmelser gäller all försäljning av rusdrycker.

Erfarenheten har ansetts visa att det icke är möjligt att utan särskild
kontroll upprätthålla de bestämmelser, som i nykterhetens intresse meddelats
beträffande utskänkningen. I Rff finns inga bestämmelser om sådan
kontroll. Kontrollstyrelsen har emellertid med stöd av 3 kap. 15 § tredje
stycket Rff senast i cirkulär nr 5/1953 föreskrivit, att avtal angående överlåtelse
av rätt till utskänkning skall innehålla bl. a., att systembolaget äger
vidtaga de kontrollåtgärder bolaget finner erforderliga för kontroll över
restauratörens handhavande av utskänkningen och över att restauratören
fullgör sina förpliktelser enligt Rff och avtalet.

Kontrollen utövas dels genom systembolagens egna tjänstemän, dels genom
särskilda organ, de s. k. kontrolldelegationerna, för närvarande fem
stycken, nämligen Stockholmsdistriktets kontrolldelegation samt kontrolldelegationerna
för Östra Mellansverige, Skåne, Västra Sverige och Bergslagen.
Någon kontrolldelegation är icke verksam i Norrland med undantag
för Gävlebolagets verksamhetsområde. Delegationerna består av representanter
för systembolagen och restauratörerna samt en opartisk ordförande.
Kontrollen utövas dels genom heltidsanställda kontrollörer dels genom extra
kontrollörer, vilka bedriver sin verksamhet som bisyssla. Beträffande kontrollens
anordnande anför kommittén.

Kontrollörernas tillsyn över utskänkningen utövas dels vid besök såsom
gäster på restaurangerna och dels genom granskning av restaurangernas
tekniska kontrollanordningar. Vid besök som gäster får kontrollörerna icke
vidtaga någon åtgärd som utgör eller kan tydas som någon form av provokation.
Över de iakttagelser kontrollör gör vid sina inspektioner har han att
avgiva rapport, varefter delegationen har att avgöra vilken åtgärd som skall
vidtagas. Har grundad anledning till anmärkning förekommit, fai rättighetsinnehavaren
del därav för undersökning och yttrande. Om godtagbar förklaring
lämnas, förfaller anmärkningen. Detsamma gäller om konstaterade
fel befinnes vara bagatellartade eller beroende på en tillfällighet. Om delegationen
däremot beträffande viss restaurang anser felens art eller frekvens
tyda på anmärkningsvärd slapphet i restaurangledningens tillsyn över utskänkningsföreskrifternas
efterlevnad, vänder sig delegationen tdl rattighetsinnehavaren
med i regel allmänt hållen uppmaning atl öva bättre tillsyn
över utskänkningen. Stundom kan omständigheterna ge delegationen anledning
att påpeka lämpligheten av eu rationalisering av restaurangens eget
kontrollsystem, förstärkning av hovmästarpersonalen eller dylikt. I svårare
fall kan delegationen göra anmälan till vederbörande systembolag.

Delegationen har endast till uppgift att tillse, hur rättighetsinnehavarna
fullgör sina skyldigheter. Delegationen äger däremot icke befogenhet att

404

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

pröva, huruvida någon åtgärd mot de i restaurangföretaget anställda kan
vara påkallad. Prövningen av dylika frågor tillkommer uteslutande rättighetsinnehavaren
i hans egenskap av arbetsgivare.

Vid sidan av den ovan beskrivna kontrollorganisationen utövar systembolagen
också en viss kontroll över ordningen på folkrestaurangerna genom
ordningsvakter som avlönas av bolagen.

Nykterhetskommittén.

Nykterhetskommitten föreslår att allmän skyldighet att övervaka rusdrycksförsälj
ningen skall åvila, förutom länsstyrelsen och polismyndigheten,
även länsnykterhetsnämnden. Däremot föreslås kommunalnämndens
befattning med försäljningskontrollen skola upphöra.

Det system för kontroll av utskänkningsbestämmelsernas tillämpning som
för närvarande användes har, framhåller kommittén, blivit utsatt för stark
kritik. I tidningspressen har gång efter annan kritiska röster låtit höra sig.

Kritiken av kontrolldelegationernas verksamhet synes emellertid, enligt
kommittén, ha skjutit betänkligt över målet. Det har icke kunnat visas att
kontrollen i allmänhet skulle ha utövats på ett olämpligt sätt. Men det är
å andra sidan önskvärt att den motsättning mellan servitörkåren och kontrollorganen,
som otvivelaktigt existerar, i görligaste mån bringas att upphöra.

En avspänning i diskussionen om restaurangkontrollen synes emellertid
enligt kommittén automatiskt åstadkommas genom att kvantitetsbegränsningarna
slopas. Härigenom torde behovet av kontroll bli väsentligt mindre
än nu. Måltidstvångets iakttagande är föremål för allmän insyn och detsamma
gäller den allmänna ordningen på restaurangerna. Det tryck som
kommer att utövas på den medgivna brännvinskvantiteten torde bli mindre
än det som för närvarande inriktas på utökning av totalkvantiteten. Den
ökade friheten i fråga om utskänkningen lägger ett större ansvar på den
enskilde restauratören. Han riskerar att särskilda restriktioner föreskrives,
om ordningen inte upprätthålles. Det ligger uppenbarligen i hans intresse
att kontrollera utskänkningens handhavande, så att dylika ingripanden
undvikes.

Enligt kommitténs uppfattning torde det även i fortsättningen bli nödvändigt
med särskild övervakning av utskänkningen på restaurangerna utöver
den som sker genom polismyndigheternas försorg. I vilken utsträckning
detta behöver förekomma är svårt att på förhand avgöra. Det övervakande
organet blir enligt kommitténs huvudalternativ länsnykterhetsnämnden.
Kommittén fortsätter. I

I vilka former kontrollen bör utövas, synes icke behöva bestämmas i förväg
utan kan överlämnas till de olika nämndernas avgörande med hänsvn
till omständigheterna. Det är möjligt att det på vissa orter kan anses lämpligt
att kontrolldelegationer tillsättes även i fortsättningen. I andra fall kan
kanske kontrollen utövas av länsnykterhetsnämndernas personal eller med
hjälp av deltidsanställda kontrollörer. Heltidsanställd personal torde knap -

405

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

past bli erforderlig annat än i storstäderna. Det bör tillfogas att enligt kommitténs
förslag även ölhandeln skall kontrolleras av länsnykterhetsnämnderna.
Båda övervakningsuppgifterna har beaktats när det gällt att beräkna
nämndernas anslagsbehov. Om alternativet med länsbolag väljes, inträder
systembolaget i stället för länsnykterhetsnämnden som kontrollorgan för
rusdrycksutskänkningen. Även i detta fall synes frågan om kontrollens
praktiska utformning böra överlämnas åt tillämpningen.

De ordningsvakter, som nu är anställda av systembolagen men som tjänstgör
vid restaurangbolagens folkrestauranger bör enligt kommitténs mening,
i den mån de anses erforderliga, övertagas av restaurangbolagen. Några
nackdelar av en sådan omläggning synes icke behöva befaras. Då både utminuteringsbolaget
(systembolagen) och restaurangbolagen är allmänna bolag,
har en överföring huvudsakligen betydelse ur redovisningssynpunkt.
Kostnaderna för det allmänna blir desamma. Men just ur redovisningssynpunkt
är det mest naturligt att kostnaderna påföres restaurangbolagen. Ordningsvakterna
skall ju hjälpa till att upprätthålla ordningen, inte kontrollera
att ordningen upprätthålles.

Yttranden.

Kommitténs förslag i avseende å utskänkningskontrollen tillstyrkes
av länsnykterhetsnämnden i Västerbottens län och lämnas av Sveriges centrala
restaurangaktiebolag utan väsentliga erinringar.

Länsnykterhetsnämnden i Västerbottens län understryker lämpligheten
av att även länsnykterhetsnämnden ålägges att övervaka rusdrycksförsäljningen
samt anför följande.

Ur nykterhetssynpunkt måste det vara i högsta grad önskvärt, att länsnykterhetsnämnden
genom nämnda åliggande har möjlighet och skyldighet
att vid behov föreslå eventuella ingripanden hos länsstyrelsen, såsom inskränkningar
i utskänkningsrättigheten, föreläggande för en försumlig restauratör
att vidtaga rättelse eller återkallande av utskänkningsrätt.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag gör vissa erinringar beträffande
kommitténs uttalanden rörande ordningsvakterna vid folkrestaurangerna.
Bolaget uttalar.

Även om bolaget icke finner den av kommittén förebragta motiveringen
för detta förslag särskilt övertygande, vill bolaget ha uttalat, att bolaget,
om så påfordras, givetvis är berett att påtaga sig ordningsvakthållningen vid
bolagets restauranger — vilket dock icke är alldeles detsamma som att övertaga
den nuvarande ordningsvaktkåren. Härvid förutsätter emellertid bolaget,
att ersättning för härigenom uppkommande icke oväsentliga kostnadsökningar
på ett eller annat sätt beredes bolaget.

Övriga yttranden, som berör frågan, är mer eller mindre kritiska mot
förslaget.

Kontrollstyrelsen erinrar, att de hittillsvarande kontrolldelegationerna enligt
direktiv av styrelsen kommer att upphöra med utgången av år 1954.
Styrelsen uttalar, att tillsynen över ordningen på restaurangerna i fortsätt -

406

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

ningen torde komma att utövas av systembolagen (respektive det föreslagna
riksbolaget), lämpligen i samarbete med vederbörande polismyndigheter.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att huvudrollen vid övervakningen
bör tilldelas polismyndigheten. Länsstyrelsen anför följande.

Det bör förutsättas, att personer med den utbildning och erfarenhet, som
polispersonalen har, äro mest lämpade att på ett smidigt sätt handha dessa
ofta grannlaga uppgifter. Det förefaller även rationellt att så långt möjligt
koncentrera åliggandet att vaka över lagarnas efterlevnad till polisorganen.
Funktionärer med speciella övervakningsuppgifter torde därför icke böra ingå
i nykterhetsvårdsorganisationen. Däremot synes statspolisen böra förstärkas
så, att den kan ägna efterlevnaden av alkohollagstiftningen tillbörlig
uppmärksamhet.

Sveriges Hotell- och Restaurantförbund ifrågasätter, huruvida särskild utskänkningskontroll
är behövlig, om kvantitetsbegränsningen slopas. Om
detta icke blir fallet, anser förbundet, att nuvarande ordning bör bibehållas.

Sveriges Hotell- och Restaurangpersonals förbund hävdar, att utskänkningskontrollen
bör handhas av kontrollstyrelsen och inriktas på den allmänna
skötseln av restaurangerna, »d. v. s. ta sikte på nykterheten oberoende
av konsumtionen».

Nykterhetskommitténs uttalande att den ökade friheten på restaurangerna
lägger ett större personligt ansvar på den enskilde restauratören i fråga
om rörelsens skötsel och tillsyn understrykes av kontrollstyrelsen och länsnykterhetsnämnden
i Stockholms län.

Socialstyrelsen och Systembolagens förtroendenämnd föreslår att delta
skärpta ansvar kommer till uttryck i lagstiftningen. Förtroendenämnden
anför.

Slopande av kvantitetsbegränsningarna inom utskänkningen kommer att
medföra ökat ansvar för utskänkningsinnehavarna. Detta bör komma till uttryck
i författningen. De hittillsvarande föreskrifterna om förbud mot utskänkning
av rusdrycker till minderårig, till den som är känd för att missbruka
sådana drycker och till den som är synbarligen berörd av sådana drycker,
vilka ha upptagits oförändrade i nykterhetskommitténs lagförslag, äro
icke tillräckliga för att vederbörligen inskärpa detla ansvar. Förtroendenämnden
vill därför förorda, att den nya förordningen upptager ett stadgande
av innehåll, att den som är ansvarig för utskänkningen av rusdrycker
å utskänkningsställe har allmän skyldighet att tillse att utskänkningen icke
bedrives så att onykterhet uppkommer, innefattande åliggande att i enskilda
fall vägra utskänkning av sådana drycker till gäst, som visar tecken på begynnande
onykterhet.

Kontrollstyrelsen tillägger att rörelser som visar tendens att bli tillhåll för
missbrukare bör stängas, och att restauratörer, som visar sig oförmögna att
hålla företagets standard uppe, icke bör godtagas vid överlåtelse av utskänkningstillstånd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

407

Departementschefen.

Enligt nuvarande ordning har länsstyrelse, polismyndighet och kommunalnämnd
en allmän övervakningsskyldighet i fråga om all försäljning av rusdrycker.
Därjämte har en särskild kontrollorganisation skapats för utskänkningens
vidkommande. Denna kontroll utövas dels av systembolagens egna
tjänstemän, dels genom speciella organ, kontrolldelegationerna.

Nykterhetskommittén har föreslagit att den allmänna övervakningsskyldigheten
skall åvila, förutom länsstyrelsen och polismyndigheten, även länsnykterhetsnämnden.
Den särskilda kontrollen över utskänkningen på restaurangerna
skall enligt kommitténs huvudalternativ åligga länsnykterhetsnämnden.
I vilka former denna kontroll skall utövas överlämnas till de olika
länsnämndernas avgörande. Vidare har kommittén föreslagit att de ordningsvakter,
som nu är anställda av systembolagen men tjänstgör vid de allmänna
restaurangbolagens folkrestauranger, skall, i den mån de anses erforderliga,
övertagas av restaurangbolagen.

Endast ett mindre antal remissorgan ingår på frågan om utskänkningskontrollen.
De flesta av dessa är kritiska mot förslaget och avstyrker att länsnykterhetsnämnden
tar närmare befattning med utskänlcningskontrollen. I
stället förordas att denna kontroll skall handhas av kontrollstyrelsen, systembolagen
eller polismyndigheterna.

Ingen tvekan synes böra råda om att en allmän övervakningsskyldighet
bör "åligga länsstyrelse, länsnykterhetsnämnd och kommunal nykterhetsnämnd.
Dessa bör biträdas av polismyndigheten, när det gäller tillsyn över
ordning på försäljningsställe.

Beträffande den särskilda kontrollen över utskänkningen har jag redan
i samband med organisationen av rusdrycksförsälj ningen angivit den lösning
som enligt min mening bör väljas. Den innebär, att kontrollen skall
läggas på det tilltänkta detalj handelsbolagets distriktschefer. Dessa skall i
nu angivna hänseenden vara underställda länsstyrelsen och intaga ställning
av offentliga tjänstemän med ämbetsansvar, restauranginspektörer. De bör
själva och genom biträdande inspektörer utöva fortlöpande kontroll. Därjämte
bör de insamla de uppgifter om missförhållanden å restauranger som
andra organ erhåller. Nykterhetsnämnder och polismyndigheter skall sålunda
vara skyldiga att underrätta inspektören om sådana missförhållanden,
i den mån de får kännedom därom i sin verksamhet. Självfallet bör
inspektören därvid på lämpligt sätt erhålla del av verkställda utredningar.
Inspektören kan erhålla handräckning av polismyndighet för utredning om
förhållandena på viss restaurang, icke blott när fråga är om misstanke om
en konkret lagöverträdelse utan även när det gäller restaurangens skötsel
i allmänhet.

Med denna ordning synes man kunna få en tillfredsställande lösning av
de problem som sammanhänger med de nu så omstridda kontrolldelegationernas
verksamhet; redan inom ramen för gällande ordning har kontrollstyrelsen
tagil initiativ till avveckling av dessa organ. I inspektörernas,

408

Kungl. Maj:ts proposition nr i51.

främst de biträdande inspektörernas, kontrollverksamhet bör självfallet ingå
att besöka restaurangerna. Kontrollen bör emellertid, såsom flera remissorgan
framhållit, icke i första hand inriktas på efterlevnaden av de särskilda
restriktionerna. Den bör huvudsakligen inriktas på utskänkningsrörelsens
allmänna karaktär. Inspektörerna skall tillse att rörelsen uppfyller de särskilda
krav, som kan uppställas med hänsyn till nykterhet, ordning och trevnad.
Beträffande de särskilda restriktionerna erfordras kontroll i huvudsak
endast såvitt angår måltidstvånget och utskänkningstiderna. Denna kontroll
synes emellertid i regel kunna ske fullt öppet.

Jag övergår härefter till de regler som, vid sidan om straffbestämmelserna,
bör gälla om ingripanden i anledning av missförhållanden på viss restaurang.

Frågor om inskridande mot restauratör bör i första hand prövas av restauranginspektören
och den vid hans sida ställda rådgivande nämnden. Beslut
om ingripanden av mera allvarlig art bör emellertid, med hänsyn till rättssäkerhetsintresset,
förbehållas länsstyrelsen.

I detta sammanhang torde det vara anledning att något närmare ingå på
ingripandenas art. För närvarande är en sådan åtgärd som att beröva restauratören
hans utskänkningsrättigheter ytterst sällsynt. I stället har, vid sidan
av föreställningar, de huvudsakliga korrektionsmedlen varit att föreskriva
minskade vinstkvantiteter eller allehanda inskränkningar, t ex. beträffande
inköp av rusdrycker för rörelsen, måltidstvång, stängningstid och minimiålder.

Jag har i avsnittet om det kommunala vetot och därmed sammanhängande
frågor uttalat mig för att särskilda villkor och inskränkningar bör höra till
undantagen. Vad angår inskränkningar som avser måltidstvång, kvantitetsbegränsningar
och minimiålder har jag avstyrkt att sådana över huvud
taget skall få föreskrivas i samband med utskänkningstillstånden. Detsamma
bör också gälla när fråga är om ingripanden under oktroj perioden i anledning
av missförhållanden. Värdet av särskilda inskränkningar och villkor
i en dylik situation synes i allmänhet ringa. Jag förordar därför att
samma regler skall gälla som föreslagits med avseende å villkor och inskränkningar
i samband med tillståndsgivningen.

I stället bör en försumlig restauratör ha att räkna med att utskänkningsrättigheterna
kan tas ifrån honom. Denna påföljd bör i allmänhet tillgripas,
om rättelse icke kan åvägabringas genom föreställningar.

Som tidigare nämnts bör vid prövning av anmärkningar mot viss restaurang
särskilt beaktas, om brister i nykterhet och ordning äger samband
med att rusdrycker utskänkts till gäst i större myckenhet.

Beträffande proceduren i här nämnda frågor må följande anmärkas.

Finner restauranginspektören att framställd anmärkning icke bör föranleda
åtgärd, äger han, sedan den rådgivande nämnden hörts, besluta härom.

I samma ordning kan han besluta att tillhålla restauratören att vidtaga rättelse.
Inspektörens beslut kan överklagas hos länsstyrelsen.

Befinnes åtgärd av mera ingripande art erforderlig, skall inspektören efter
nämndens hörande hos länsstyrelsen påkalla förklaring att det överlåtelse -

409

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

avtal, på vilket restauratörens rättigheter grundar sig, skall upphöra att
gälla. Hos länsstyrelsen skall han också i förekommande fall hemställa om
inskränkande föreskrifter. Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos Kungl.
Maj :t men länder omedelbart till efterrättelse, där ej länsstyrelsen, eller
efter klagan Kungl. Maj :t, annorlunda förordnar.

Vad slutligen angår frågan om folkrestaurangernas ordningsvakter torde
denna icke behöva prövas närmare i nu aktuella sammanhang. Ordningsvakterna
är för närvarande anställda av systembolagen. Kommittén har
förordat att ordningsvakterna, i den mån de anses erforderliga, anställes
av restaurangbolagen. Sannolikt innebär detta en lämplig lösning. Det torde
ankomma på detalj handelsbolaget och Sveriges centrala restaurangaktiebolag
att träffa överenskommelse i saken.

Utskänkningsvinst och drickspenningar.

Ett betydelsefullt led i samhällets strävanden att avlägsna det enskilda
vinstintresset i handeln med rusdrycker är den år 1937 beslutade successiva
nedskärningen av restauratörernas utskänkningsvinst.

Beträffande de privatägda restaurangerna gäller enligt 1937 års beslut
det s. k. vinstkvantitetssystemet. Detta innebär, att vinsten å utskänkta
spritdrycker och starkviner under en övergångstid av 25 år (1938—1962)
successivt avskaffas. Restauratörerna får ta förtjänst endast pa en för varje
år bestämd mängd spritdrycker och starkvin. Denna mängd sänkes för varje
år med 4 %. Om restauratörerna säljer mer än den fastställda mängden,
måste överskjutande kvantiteter inköpas till utskänkningspris minskat med
en s. k. spillmånsersättning om 2 % av utskänkningspriset. Beträffande de
allmänna restaurangbolagens utskänkning fastställes icke en vinstkvantitet
utan viss kostnadsersättning, som sänkes varje år i takt med de privata
restaurangernas vinstkvantiteter.

Den sålunda gällande ordningen avser icke all utskänkning av rusdrycker.
För svaga och mousserande viner finns ingen begränsning av utskänkningsvinsten.
1937 års beslut reglerar icke heller trafikutskänkningen, som
dock till betydande del utövas av ett statligt bolag.

Också genom serveringspersonalens drickspengar kvarstår enskilt vinstintresse
knutet till utskänkningen. På detta område finns för närvarande
icke några bestämmelser.

Nykterhetskommittén har i de berörda frågorna gjort vissa överväganden.
I avseende på restauratörernas utskänkningsvinst föreslås, att frågan snarast
upptages till allsidig prövning av särskilda sakkunniga. Beträffande
drickspenningfrågan finner kommittén, att det i första hand ankommer på
restaurangnäringens organisationer att lösa denna.

Såsom i tidigare sammanhang påpekats, har den av nykterhetskommittén
ifrågasatta utredningen rörande utskänkningsvinsten redan påbörjats. Den
omfattar emellertid även drickspenningfrågan.

410

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

I direktiven för utredningen framhöll jag beträffande utskänkningsvinsten,
att anledning icke finnes att frångå grundprinciperna i 1937 års beslut.
Även om man sålunda håller fast vid att någon vinst på utskänkningen inte
får förekomma samt att kostnaderna för utskänkningen i viss mån uppväges
av den ekonomiska förmån rätten till utskänkning innebär, ansåg jag det
möjligt att fog finnes att bereda restauratörerna ersättning för vissa med utskänkningen
förenade kostnader. I anslutning därtill förordade jag vissa
ekonomiska undersökningar. Därvid borde även prövas i vad mån fog
fanns för framkomna erinringar om ojämnheter i verkningarna olika restauranger
emellan av gällande vinstkvantitetssystem.

I fortsättningen anförde jag.

I den mån utredningen föranleder till att gällande regler ändras, bör det
tillses att en eventuell ersättning till restauratörerna icke utformas så att
den skapar intresse för ökad utskänkning. Kostnaderna för utskänkningen
står som regel i visst förhållande till rörelsens omfattning, och det är möjligt
att det kan finnas skäligt att ersättningen lämpas därefter. Olika utvägar
bör prövas. En lösning är måhända att icke låta utskänkningens
storlek bli avgörande utan i stället medge gottgörelse i förhållande till omsättningen
på andra varor än sprit och vin. Utredningen bör klarlägga om
skilda bestämmelser alltfort skall gälla för enskilda restauratörer och allmänna
restaurangbolag.

Undersökningen rörande restaurangnäringens ekonomiska läge kommer
även att beröra utskänkningen av lätta och musserande viner. Det är i och
för sig ett nykterhetspolitiskt intresse att konsumtionen av rusdrycker så
mycket som möjligt inriktas på drycker med lägre alkoholhalt. Därest utredningen
ger vid handen att åtgärder lämpligen bör vidtagas beträffande
prissättningen och andra hithörande frågor rörande utskänkningen av lätta
och musserande viner, bör förslag härom framläggas.

I avseende på drickspenningfrågan uttalade jag i huvudsak följande.

Det bör undersökas om systemet med servisavgifter kan utbytas mot fast
avlöning.^ En annan tänkbar utväg är måhända att låta servisavgift utgå
allenast å den del av förtäringen som icke består av sprit eller vin; serveringsprocenten
finge i så fall ökas. Vare sig det ena eller andra alternativet
väljes, kommer de nuvarande serveringsavgifterna för rusdrycker afl överflyttas
på annan förtäring och kommer således även att drabba gäster
som avstår från rusdrycker. Detta innebär självfallet ur vissa synpunkter
eu olägenhet. Mot denna får emellertid vägas de fördelar ur nykterhetssynpunkt
som står att vinna genom en avveckling av det nuvarande
drickspenningsystemet. Finner man vid utredningen att betydande
nykterhetspolitiska fördelar kan uppnås, synes betänkligheterna mot den
här angivna olägenheten kunna falla.

Om utredningen ger till resultat att det nuvarande systemet med servisavgift
å rusdrycker bör avskaffas, får undersökas vilken avlöningsform som
är lämpligast och hur denna bör genomföras. Finnes lagstiftningsvägen böra
väljas, bör förslag till erforderliga bestämmelser framläggas. Möjligt är
emellertid att det åsyftade resultatet bättre kan vinnas genom avtal mellan
de berörda parterna. Förutsättningarna härför bör klarläggas.

De nu behandlade frågorna har berörts i vissa av yttrandena över nykterhetskoinmitténs
betänkande.

411

Kungl. Maj.ts proposition nr löl.

I avseende på utskänkningsvinsten har i huvudsak framkommit följande.
IOGT anser, att vinstkvantitetssystemets avveckling bör fortsätta och en
licensavgift för spritreslauranger införas i sylte att tillföra samhället utskänkningsrättigheternas
ekonomiska värde. Länsnykterhetsnämnden i Hallands
län in. fl. framhåller, att restaurangernas ersättning för utskänkningen
bör utformas så att vinsten icke blir beroende av utskänkningsvolymcn.

Å andra sidan uttalar styrelsen för Aktiebolaget Göteborgssystemet att vinst
i skälig omfattning bör tillerkännas restauratörerna. Sveriges centrala restaurangaktiebolag
framhåller alt de allmänna restaurangbolagen bör erhålla
åtminstone samma utskänkningsvinst som de enskilda restauratörerna.
Sveriges Hotell- och Restaurantförbund ater kräver att beslut om de
ekonomiska villkoren för utskänkningen fattas samtidigt som beslutet om
ändring av försäljningsbestämmelserna. Denna synpunkt framhäves också
av Stockholms Handelskammare.

I fråga om drickspenningsystemet uttalar Sveriges Hotell- och Restaurantförbund,
Sveriges Hotell- och Restaurangpersonals förbund samt Landsorganisationen
att denna fråga bör lösas genom förhandlingar mellan parterna
på arbetsmarknaden. Länsnykterhetsnämnden i Skaraborgs län in. fl.
ansluter sig däremot till uppfattningen, att den nya försälj ningslagstiftningen
bör ange lösningen på detta spörsmål och att den rent ekonomiska
sidan av frågan bör lösas i samband med frågan om kostnadsersättningen
till restauratörerna. Härvid skulle möjlighet finnas att i överlåtelsekontraktet
inrymma bestämmelse att serveringsavgift endast får beräknas efter priset
å andra varor än rusdrycker. Att frågan bör lösas lagstiftningsvägen
hävdas av länsnykterhetsnämnden i Göteborgs och Bohus län och Sveriges
centrala restaurangaktiebolag. En rad instanser framställer allmänt hållna
yrkanden att drickspenningsystemet avskaffas; andra understryker att frågan
måste lösas på ett ur nykterhetssynpunkt tillfredsställande sätt.

Departementschefen.

Frågan om att på utskänkningens område konsekvent genomföra principen
att frigöra rusdryckshandeln från enskilt vinstintresse befinner sig,
såsom framgår av det förut anförda, under utredning. Ett slutligt ställningstagande
till de nu behandlade frågorna torde därför böra anslå till dess
utredningens resultat föreligger. Detta kan beräknas ske i så god tid, att
förslag i ämnet kan föreläggas riksdagen år 1955. Då reformerna inom rusdryckslagstiftningen
icke skall träda i tillämpning före den 1 oktober nämnda
år, torde det således vara möjligt att samtidigt genomföra erforderliga
åtgärder på nu aktuella område.

I det förslag till rusdrycksförsäljningsförordning som framlägges med
denna proposition har nuvarande bestämmelser upptagits oförändrade.
Anmärkas må alt de endast avser spritdrycker och starkare viner. Frågan
om en utvidgning av de reglerande bestämmelserna till andra rusdrycker
torde komma att prövas av nyssnämnda utredning. Härvidlag må i delta
sammanhang särskilt erinras om starkölet, vilket enligt det nu framlagda
förslaget jämställes med spritdryckerna i fråga om utskänkningen.

412

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Förtärings- och förvaringsförbuden.

Gällande bestämmelser och tidigare reformförslag.

Enligt gällande bestämmelser (Rff 5 kap. 5 §, Pff 22 § 4 mom. och Aff
13 §) är det förbjudet att på utskänkningsställe förtära eller förvara alkoholstarkare
drycker än sådana som får serveras på stället. Beträffande den
närmare innebörden av bestämmelserna torde få hänvisas till den följande
framställningen. Anmärkas må att bestämmelserna i allmänhet torde vara
tillämpliga på militära mässar. Det oaktat har i praxis systembolagen brukat
medge extra tilldelningar för fester i sådana lokaler. Vidare har i kommandoväg
(TjRK § 67, mom. 762) meddelats vissa bestämmelser om förtäring
och förvaring av alkoholdrycker inom militärt område. Sålunda må
rusdrycker eller pilsnerdricka icke förvaras eller förtäras inom underbetälsmäss,
marketenteri, logement eller andra för manskapet avsedda lokaler.
Utan hinder av vad sålunda sagts må dock chef för regemente, örlogsstation
eller flygflottilj eller högre chef i särskilt fall vid samfälld högtidlig
måltid medgiva manskap förtäring av vin eller pilsnerdricka i härför lämplig
lokal. Motsvarande bestämmelser gäller (mom. 763) vid förläggning utanför
kasern, vederbörande chef dock obetaget att, där så anses erforderligt,
utfärda ytterligare restriktioner.

Frågan om en uppmjukning av förbuden upptogs av rusdryckslagstiftningsrevisionen
i dess betänkande (SOU 1934:39). Härvid föreslog revisionen
att länsstyrelse under vissa förutsättningar skulle kunna medgiva, att
gäster på hotell och pensionat, där tillstånd till vinutskänkning meddelats,
å utskänkningsstället finge förtära spritdrycker, som av dem medförts.

Vid remissbehandlingen av betänkandet framfördes delade meningar om
detta förslag. Avstyrkande yttrande avgavs bl. a. av kontrollstyrelsen.

Revisionens förslag i förevarande del vann icke statsmakternas bifall.

1 propositionen (nr 242) till 1937 års riksdag anförde dåvarande chefen för
finansdepartementet, statsrådet Wigforss, bl. a. följande.

• r. ,?§en, ..^ ar J*a§_ av den uppfattningen, att rådande missförhållanden
icke bora föranleda lättnader i förbudet. En författningsbestämmelse, enhgtvilken
gasterna å hotell och pensionat skulle tillåtas förtära medförda
spritdrycker, måste i och för sig anses allt annat än tilltalande. I den mån
en dylik ordning kunnat vinna insteg såsom en följd av att det kommunala
vetot utgjort hinder mot anordnande av spritdrycksutskänkning även å vissa
orter, dar ett obestridligt behov av dylik utskänkning må ha gjort sig gällande,
synes det riktiga förfarandet vara att medgiva undantag från princi,
om kommunernas vetorätt; det föreliggande förslaget erbjuder också
möjlighet härtill genom bestämmelserna om turistutskänkning. Härutöver
bör man enligt min mening icke sträcka sig.

I anledning av propositionen väcktes i andra kammaren en motion (nr
520 av herr Nyländer), som hade ungefär samma innehåll som revisionens
förslag. Motionen avslogs emellertid av riksdagen.

Hösten 1946 fästes den allmänna uppmärksamheten i särskild grad på

413

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

de på sina håll synnerligen vanligt förekommande överträdelserna av förbudet
att förtära sprit på hotell och pensionat utan spriträttigheter. Vid
polisutredningarna i några då aktuella fall, de s. k. Torsby- och Sunnefallen,
som mycket omdebatterats i tidningspressen, visade det sig att på två hotell
utan spriträttigheter spritförtäring förekommit vid ett mycket stort antal
slutna fester och tillställningar, som anordnats av enskilda personer eller
föreningar. Fallen drogs inför riksdagen genom interpellation och föranledde
att nykterhetskommittén sedermera, i februari 1947, till finansministern avgav
en promemoria med förslag om vissa provisoriska ändringar av på området
gällande bestämmelser.

Kommittén ifrågasatte här viss ökad användning av tillstånd till årsutskänkning,
begränsad till slutna sällskap. På orter, där utskänkningsställen
med vanliga rättigheter saknades och icke ansåges böra komma till stånd,
men där behov av utskänkning till slutna sällskap tämligen ofta kunde beräknas
göra sig gällande, borde sådana tillstånd främst ifrågakomma. Dessa
begränsade tillstånd borde utnyttjas i den formen att de överläts till restaurang-
och pensionatinnehavare. Någon ändring i ansökningsförfarandet för
denna utskänkningsform ifrågasattes icke.

För tillfällig utskänkning, som vore begränsad till slutna sällskap, syntes
däremot nykterhetskommittén det gällande förfarandet vara alltför omständligt.
Kommittén föreslog därför en ny form med förenklad tillståndsprövning
i fråga om tillfällig utskänkning till slutet sällskap. Denna syntes böra
komma till användning på orter, där behovet av rusdrycksutskänkning vid
slutna tillställningar mera sällan förekomme, liksom på orter, där visserligen
ett mera stadigvarande behov av sådan utskänkning förelåge men där de
kommunala myndigheterna önskade underkasta varje ansökan särskild prövning.
Tillståndsgivningen skulle överflyttas från länsstyrelsen till systembolagen
och förfarandet skulle i övrigt underlättas bl. a. genom förenklingar
i fråga om formen för den kommunala vetorättens utövande, remissförfarandet
m. m.

Yttranden över nykterhetskommitténs promemoria avgavs av ett flertal
myndigheter, varvid något mer än hälften uttalade sig tillstyrkande. Promemorian
har emellertid icke föranlett förslag till riksdagen.

Förslag till uppmjukning av ifrågavarande förbud har även gjorts i olika
till nykterhetskommittén överlämnade framställningar, bl. a. från Föreningen
Sveriges Stadsfiskaler och Svenska Turisthotellens Riksförbund.

Nykterhets kommittén.

Nykterhetskommittén fastslår till en början, att förtärings- och förvaringsförbuden
måste behållas så länge rättighetssystemet består.

Rättighetssystemet vid utskänkning av rusdrycker bör uppenbarligen utformas
i enlighet med det i Rff angivna syftet att försäljningen skall ordnas
och handhavas så att därav uppkommer så ringa skada som möjligt. En viss
begränsning av antalet rättigheter blir därvid nödvändig. För att detta system
skall kunna upprätthållas måste utskänkningsreglerna kompletteras
med förhud att på utskänkningsställe förtära eller förvara andra drycker än

414

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

sådana som lår utskänkas i lokalen. Sådana bestämmelser är inte något för
Sverige säreget utan förekommer även i länder, där utskänkningen inte är
underkastad någon mera ingående reglering. Skulle förtäring av medförda
spritdrycker i allmänhet tillåtas å pensionat, matställen, ölkaféer, konditorier
och andra lokaler, där vin, Öl eller alkoholfria drycker serveras, skulle
skillnaden mellan sådan förtäring och den tillståndsbundna utskänkningen
utsuddas till nackdel för ordningen på förevarande område. Risken för ökad
förtäring av medförda spritdrycker bleve särskilt påtaglig vid genomförande
av kommitténs förslag om slopande av maximeringen av spritinköp
vid utminutering.

Förtärings- och förvaringsförbuden bör enligt kommittén utformas så,
att på utskänkningsställe gäst ej må förtära eller tillåtas förtära rusdrycker,
som ej därstädes i laga ordning utskänkts till honom. Rusdrycker, som ej
får utskänkas på utskänkningsställe, må ej heller förvaras därstädes eller
eljest så att gästerna äger tillgång till dem. Kommittén påpekar härvid att
en brist vidlådit den nu gällande formuleringen i det att Rff endast stadgat
förbud att förtära eller förvara eller låta någon förtära spritdrycker på utskänkningsställe
där tillstånd erhållits att utskänka endast vin. Däremot
är det enligt bestämmelsen icke förbjudet att å utskänkningsställe för spritdrycker
förtära eller förvara eller låta någon förtära av gäst medförda spritdrycker.
Ej heller är det enligt bestämmelsen förbjudet att på utskänkningsställe,
där tillstånd erhållits att utskänka endast vin, förtära eller förvara
eller låta någon förtära av gäst medfört vin. För närvarande regleras
dessa situationer i det mellan systembolaget och restauratören slutna överlätelsekontraktet,
vari restauratören får förbinda sig att icke tillåta sådan
förtäring eller förvaring.

Enligt nykterhetskommitténs mening kan emellertid förtärings- och förvaringsförbuden
under vissa förhållanden te sig allt för rigorösa. Kommittén
säger härom.

Det är känt att förbuden överträdes i avsevärd omfattning. Detta är en
ur allmän rättssynpunkt allvarlig sak. Erfarenheten visar nämligen, att
förbud och restriktioner, vilka ej har tillräckligt stöd i det allmänna rättsmedvetandet
och ofta åsidosättes, lätt får ogynnsamma följder i fråga om
laglydnaden. De många överträdelserna är ägnade att hos allmänheten minska
respekten för sådana bestämmelser som berör samma område som de
åsidosatta förbuden och kan dessutom medföra minskad respekt för myndigheternas
föreskrifter överhuvud. Då vidare myndigheterna i sådana fall
har en viss benägenhet att se genom fingrarna med överträdelserna, uteblir
i viss utsträckning den åsyftade effekten med förbuden.

Den frågan uppställer sig sålunda huruvida det ur nykterhetssynpunkt
starkt motiverade önskemålet att bibehålla förtärings- och förvaringsförbuden
orubbade kan förenas med det av allmänna skäl föranledda intresset
att åtminstone för vissa fall uppmjuka dessa förbud. Därvid är uppenbart,
att om en uppmjukning skall ifrågakomma, denna bör begränsas till de
fall där ett verkligt behov härav kan anses föreligga.

Kommittén upptar till särskild behandling två grupper av fall, där förbuden
i stor omfattning överträdes och där man bör undersöka huruvida
lättnader kan åstadkommas. Den första gruppen omfattar de fall, som kan

Kungl. Maj.ts proposition nr löt.

415

betecknas som fickflaskeproblemet, d. v. s. när enskilda gäster förtär medförda
spritdrycker på restauranger och andra serveringslokaler, som saknar
rättigheter att utskänka sådana drycker. Till den andra gruppen hänföres
Torsbyfallet och därmed likartade situationer, d. v. s. förtäring av
medförda spritdrycker inom slutna sällskap på lokaler som nyss nämnts.

Beträffande fickflaskeproblemet erinrar kommittén, att detta icke är begränsat
blott till turist- och rekreationsorter utan gäller alla, som överhuvud
taget äter på pensionat eller matställen utan spriträttigheter. Skall
någon lättnad i förtäringsförbudet åstadkommas, torde det därför vara
mera angeläget att tillgodose dessa fasta gäster, som ofta ej har möjlighet
att intaga måltider i sin bostad, än dem som en kort tid av året uppehåller
sig på turist- och rekreationsorter.

Kommittén säger sig vara väl medveten om att förtäringsförbudet överträdes
i icke obetydlig omfattning i fall av nyss angiven natur och kommittén
delar även den från flera håll uttalade uppfattningen att förtäring av medförda
spritdrycker i sådana fall i och för sig icke behöver vara störande ur
ordnings- eller nykterhetssynpunkt. Kommittén har dock icke ansett sig böra
förorda införande av en undantags- eller dispensbestämmelse från förtäringsförbudet,
en s. k. fickflaskeparagraf. Såsom skäl för denna ståndpunkt
anföres i huvudsak följande.

En anledning att medgiva undantag från förtäringsförbudet i nu ifrågavarande
fall skulle vara att genom legalisering av vissa mindre skadliga
former av förtäring av medförda spritdrycker söka vinna större förståelse
hos den icke absolutistiska delen av allmänheten för betydelsen av alkohollagstiftningens
grundprinciper i övrigt och därmed ökad respekt för bestämmelserna
och bättre laglydnad. Emellertid synes det tvivelaktigt om det ifrågasatta
undantaget skulle få sådan effekt. Det kan nämligen sägas att undantaget
endast skulle täcka en relativt ringa del av de fall i vilka lagöverträdelser
förekommer och där förtäringen, om den sker i ordnade former och
begränsad omfattning, icke behöver medföra vådor ur ordnings- eller nykterhetssynpunkt.
En begränsning av undantaget till ett särskilt område
skulle skapa gränsfall, där förbudets upprätthållande skulle te sig mera
svårförståeligt än vid ett allmänt förbud.

Enligt nykterhetskommilténs mening finns sålunda endast två möjligheter
att välja mellan. Den ena är att behålla gällande förbud och den andra
att upphäva detsamma. Någon acceptabel medelväg synes vara mycket svår
att åstadkomma. Ehuru vissa skäl talar för den senare av de båda möjliga
lösningarna, har kommittén icke ansett sig böra förorda densamma, då den
skulle innebära ett genombrytande av principerna för vårt rättighetssystem
och man skulle ha anledning befara en allvarlig försämring ur ordningsoch
nykterhetssynpunkt.

Problemet kan emellertid, enligt kommittén, på ett begränsat område
bringas till en tillfredsställande lösning, nämligen i avseende på inaclcorderingsställen
där matservering bedrives som rörelse vid slutet bord i hemmet,
i fråga om personalmatsalar vartill även räknas militära mässar samt i fråga
om kolleklivbnsmatsalar. Förtäring av medförda spritdrycker å sådana

416

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

ställen kan i inånga avseenden jämställas med spritförtäring i hemmet. Vad
som väsentligt skiljer inackorderingsställen, personalmatsalar och kollektivhusmatsalar
från övriga utskänkningsställen är de förras karaktär av slutet
bord, vilket visar sig i lokalens anordning och den begränsade kretsen av
matgäster. Allmänheten äger icke tillträde till sådana lokaler. I den mån en
personal- eller kollektivhusmatsal står öppen för en var, erfordras sålunda
utskänkningstillstånd i vanlig ordning.

Lokal, där inackorderingsutskänkning av pilsnerdricka bedrives [12 § b)
Pff], torde enligt kommittén hittills icke ha ansetts falla under förtäringsoch
förvaringsförbuden. Något skäl att ändra nuvarande ordning härvidlag
synes icke förefinnas. För de fasta gästerna på inackorderingsställen
och i övriga här avsedda matsalar kan ett befogat intresse föreligga att få
förtära medförda rusdrycker. På grund härav föreslår kommittén i annat
sammanhang att förtärings- och förvaringsförbuden ej skall gälla inackorderingsställen
samt ej heller personalmatsal eller kollektivhusmatsal, där utskänkning
av Öl bedrives, vid tillfälle då matsalen användes av de personer
för vilka den är avsedd. I fråga om de militära mässarna föreslår kommittén
dessutom att Kungl. Maj :t skall föreskriva villkor och meddela de föreskrifter
i övrigt som prövas erforderliga.

Beträffande personalmatsal och kolleklivhusmatsal, där endast utskänkning
av alkoholfria drycker bedrives enligt bestämmelserna i Aff, är icke
samma prövning och kontroll föreskriven som i ölförsäljningsförordningen.
Med hänsyn härtill har kommittén icke ansett sig böra föreslå motsvarande
undantag från förtärings- och förvaringsförbuden i dessa fall. Något praktiskt
behov av sådana undantag torde ej heller finnas. En särställning intager
emellertid som förut nämnts inackorderingsställen där matservering
bedrives vid slutet, bord i hemmet. För det fall att endast alkoholfria drycker
utskänkes på sådant ställe, har sålunda uttryckligt undantag från förtärings-
och förvaringsförbuden gjorts (13 § Aff).

Beträffande spritförtäring i slutna sällskap (Torsbyfallet) framhåller
kommittén, att möjligheterna är ganska begränsade, frånsett tätorterna, att
förlägga en sådan fest till en lokal med spritutskänkning. Ett behov föreligger
sålunda att kunna utnyttja även andra lokaler än spritrestauranger.
Detta behov har i Rff i viss mån tillgodosetts genom institutet tillstånd till
tillfällig utskänkning, men detta har fått en ganska begränsad användning
bl. a. på grund av det omständliga ansökningsförfarandet. Såsom förut omtalats
har nykterhetskommittén tidigare genom den s. k. Torsbypromemorian
därför inom den gällande ordningens ram föreslagit en provisorisk förenkling
av detta förfarande. Då frågan skall lösas i samband med skapandet
av ett nytt försälj ningssystem blir läget ett annat. Kommittén har därför
ånyo undersökt hur intresset av att kunna anordna tillställningar i slutna
sällskap med servering av spritdrycker skall kunna tillgodoses utan att
väsentliga olägenheter uppkommer ur ordnings- eller nykterhetssynpunkt.
Kommittén har härvid i första hand övervägt möjligheterna att ytterligare
förenkla förfarandet men kommit till den uppfattningen att problemet icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

417

härigenom löses på ett tillfredsställande sätt, då även prisfrågan är av väsentlig
betydelse. Med tillämpning av utskänkningsreglerna följer ju att
restauratörvinst och utskänkningsskatt skall uttagas på de serverade
spritdryckerna. Av olika skäl har dock kommittén icke funnit sig
böra föreslå någon utjämning av ifrågavarande prisskillnad. Nykterhetskommittén
har vidare övervägt lämpligheten av att införa ett generellt undantag
från det allmänna förtäringsförbudet beträffande slutna sällskap.
En sådan lösning synes emellertid mindre lycklig, då det stöter på stora
svårigheter att definiera begreppet slutet sällskap. Därtill kommer att icke
alla tillställningar i slutna sällskap är så ordnade, att det icke behöver befaras
alt olägenheter uppstår ur ordnings- och nykterhetssynpunkt. Det
synes icke uteslutet att tillställningar i slutna sällskap skulle anordnas väsentligen
i syfte att utnyttja ett generellt undantag från förtäringsförbudet.

Nykterhetskommittén kan sålunda icke förorda ett generellt undantag för
slutna sällskap, men föreslår —- för att på något sätt tillgodose föreliggande
behov —• att offentlig myndighet beträffande de mest angelägna fallen, familjefester
och andra därmed jämförliga tillställningar, må kunna bevilja
undantag efter prövning från fall till fall. Beträffande förfarandet i ifrågavarande
dispensärenden föreslår kommittén följande. Då prövningen i dessa
fall främst blir en ordningsfråga, bör den anförtros länsstyrelsen. Med hänsyn
till att det gäller privata fester av rent speciell karaktär har kommittén
icke ansett det motiverat att tillerkänna kommunerna vetorätt beträffande
ifrågavarande medgivanden. För att tillgodose kommunernas intresse föreslås
emellertid att länsnylderhetsnämnden före varje oktrojperiods början
skall lämna fullmäktige i länets kommuner tillfälle att yttra sig beträffande
frågan, i vilken omfattning medgivande till undantag från förtäringsförbudet
bör lämnas inom kommunen under perioden.

Då länsstyrelsen lämnar ett förtäringsmedgivande, skall länsstyrelsen tilllika
föreskriva de villkor som kan anses erforderliga.

Enligt kommitténs förslag bör de allmänna utskänkningsreglerna tilllämpas
för andra tillställningar i slutna sällskap än de nu nämnda. Liksom
i den ovan refererade Torsbypromemorian förordar kommittén i sitt nu framlagda
förslag, att institutet årsutskänkning, begränsat till slutna sällskap,
utnyttjas i ökad utsträckning i dessa fall. Även tillstånd till tillfällig utskänkning
bör givetvis kunna ges i sådana fall. Någon ändring av bestämmelserna
beträffande dessa former av utskänkningstillstånd torde icke vara
påkallad under förutsättning att undantag från förtärings- och förvaringsförbuden
kan medgivas enligt här skisserade system.

Beträffande rusdrycksförtäring i slutet sällskap på inackorderingsställen
finner kommittén, såsom förut nämnts, icke skäl att ändra nuvarande ordning,
enligt vilken förtärings- och förvaringsförbuden inte anses tillämpliga
på sådana ställen. För det fall att en personalmatsal användes vid fester för
personalen vid vederbörande institution eller företag, eller att en kollektivhusmatsal
brukas vid festligheter som anordnas av hyresgäster i kollektivhuset,
synes det icke heller, enligt kommittén, finnas tillräckliga skäl att
förbjuda förtärandet av medförda rusdrycker.

27 Bihang till riksdagens protokoll 195t. 1 samt. Nr 151.

418

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Kommittén berör slutligen frågan om rusdrycksförtäringen i privata festvåningar
och därmed jämställda lokaler. Det framhålles, att denna förtäring
förekommer i ett flertal olika former från den helprivata förtäringen, som
närmast är jämställd med den som sker i hemmet, till den mer eller mindre
offentliga förtäring som närmar sig utskänkning på restaurang, och att det
är mycket vanskligt att göra någon gränsdragning på detta område. Nykterhetskommittén
finner sig icke böra föreslå några åtgärder men anser att
utvecklingen på området bör följas med uppmärksamhet.

Inom kommittén har reservation anförts av herr Utterström, som i fråga
om spritförtäring i slutna sällskap (Torsbyfallet) yttrat.

Med hänsyn till de mycket vanliga överträdelserna av förtäringsförbuden,
som lära förekomma, måste en lösning av denna fråga anses önskvärd. En
lämpligare lösning skulle dock enligt mitt förmenande vara, att systembolagen,
därest de bibehölles såsom bärare av utskänkningstillstånden, erhölle
ett antal tillstånd till tillfällig utskänkning i enlighet med vad jag
anfört angående utskänkningstillstånden. Dessa tillfälliga utskänkningstillstånd
skulle då kunna komma till användning vid särskilt motiverade festligheter
av offentlig eller enskild natur, huvudsakligen å ort där årsutskänkning
av spritdrycker och vin icke bedrives eller å annan ort där lokalförhållandena
nödvändiggöra detta.

En sådan lösning av problemet bör dock måhända ej utesluta den möjlighet
kommittén ansett böra beredas den som av utrymmesskäl nödgas förlägga
firandet av en familjehögtid utom hemmet utan att densamma fördyras
genom de utgående utskänkningsskatterna.

Kommitténs expert, regeringsrådet Klackenberg, har i särskilt yttrande
anfört kritik mot kommitténs förslag på flertalet här aktuella punkter, varvid
han anfört.

Kommittén har sökt lösa det s. k. fickflaskeproblemet genom att för personalmatsalar
och kollektivhusmatsalar, där utskänkning av Öl bedrives,
stadga undantag från eljest gällande förtärings- och förvaringsförbud. Att
göra spritförtäring lovlig på sådana ställen är enligt min mening ägnat att
ingiva allvarliga betänkligheter, särskilt sedan inköpsrätten på systembolagen
blivit obegränsad. Det förefaller föga logiskt att öppna legala möjligheter
till spritförtäring på personalmatsalarna vid fabriker och andra arbetsplatser
samtidigt som man i syfte att göra arbetsdagen såvitt möjligt spritfri
framflyttar tiden för spritutskänkningens början på restaurangerna till

Förslaget att officersmäss skall beträffande rätt till spritförtäring jämställas
med personalmatsal synes reellt svårförenligt med det stadgande,
som förbjuder tillstånd till utskänkning inom kasernoinråde upplåtet för
krigsmaktens behov.

Det är beklagligt att kommittén förbigått problemet om rusdrycksförtäring
å icke insynade lokaler. Dylik förtäring föranleder för närvarande ej
säl.lan missbruk, och olägenheterna kan förväntas bli än större, sedan den
spärr, som systembolagens beviljande av extratilldelning utgör, försvunnit
och envar fått rätt att göra obegränsade spritinköp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

419

Yttranden.

Nykterhetskommitténs inställning till frågan angående förtäring av medförd
sprit på hotell och pensionat, som saknar rätt att utskänka spritdrycker
(fickflaskeproblemet), har upptagits till behandling i några yttranden.

Kontrollstijrelsen framför den meningen, att kommittén överskattat svårigheten
att finna en rimlig utväg ur de nuvarande oefterrättliga förhållandena.
Trots kommitténs uttalande i motsatt riktning hävdar styrelsen, att
det torde förhålla sig så, att åsidosättandet av förtäringsförbudet blivit ett
problem framför allt för sådana hotell och pensionat på landsbygden, som
mottar semestergäster för längre eller kortare tid. Såvitt kontrollstyrelsen kan
finna, skulle det vara en framkomlig linje att —- i viss anslutning till
rusdryckslagstiftningsrevisionens förslag — bereda möjlighet till dispens
från förtäringsförbudet för gäster, boende på hotell eller pensionat. Kontrollstyrelsen
avser därmed vad man för sådana företag betecknar som helinackordering
och icke endast »avtal om bespisning», som ofta träffas med
abonnenter som är boende på orten. Sådan dispens bör enligt styrelsens
mening kunna medgivas välrenommerade företag, där enligt de lokala myndigheternas
uppfattning missbruk icke är att befara.

Socialstyrelsen anför.

Nykterhetskommittén har icke gjort något krafttag för att avlägsna sådana
regler inom utskänkningen, som veterligen överträdas i mycket stor
utsträckning av eljest laglydiga medborgare. En sådan regel är förbudet
3not förtäring av medförda spritdrycker på pensionat o. d., som saknar rättighet
till spritdrycksutskänkning. Det är ett viktigt önskemål, att rusdryckslagstiftningen
åtnjuter respekt från allmänhetens sida, och det är
därför att beklaga, att nykterhetskommittén icke har framlagt något förslag,
som kunde åstadkomma en rimlig reglering av ordningen på detta
område. Socialstyrelsen finner sig med avseende härå böra erinra om rusdryckslagstiftningsrevisionens
förslag på sin tid rörande denna detalj.

Föreningen Sveriges landsfiskaler, Systembolagens förtroendenämnd och
Svenska Turisthotellens Riksförbund har givit uttryck åt liknande tankegångar.

Kommitténs förslag till undantag från förtäringsförbudet beträffande familjefester,
som hålles på hotell och pensionat utan spriträttigheter (Torsbyfallet),
har tillstyrkts av ett flertal remissinstanser.

Länsstyrelsen i Örebro län hälsar kommitténs förslag med tillfredsställelse
och framhåller härjämte, att den formella möjlighet, som hittills funnits
att genom medgivande av tillfällig utskänkningsrätt åstadkomma ulskänkning
av exempelvis vin på ett 50-årskalas, närmast har varit illusorisk,
enär förfarandet i praktiken är så omständligt, att det närmast känns genant
att nödgas medverka därvid.

Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län, som icke vill motsätta sig kommitténs
förslag, framhåller, alt det nuvarande tillståndet på pensionat och
näringsställen utan spriträttigheter är så oefterrättligt, att även en ord -

420

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ning, som icke kan betraktas som tillfredsställande ur kontrollsynpunkt,
måste anses vara bättre än lagöverträdelser. Länsnämnden understryker, att
om möjlighet öppnas för länsstyrelse att i dessa fall medge förtäring av
medförda spritdrycker bör överträdelser av bestämmelserna i framtiden så
långt möjligt beivras, så att respekten för gällande bestämmelser på området
återställes. Nykterhetsnämnden i Göteborg uttrycker likaledes den förhoppningen,
att den tolerans som myndigheterna hittills visat beträffande lagöverträdelser
på detta område skall förbytas i nit att beivra dem.

Länsstyrelsen i Västerbottens län är av den uppfattningen, att kommitténs
förslag till undantag från förtärings- och förvaringsförbuden synes
väl snävt begränsat. Det borde vara tillräckligt, anser länsstyrelsen, att i
lagen stadga, att undantag kan medgivas, när det gäller slutet sällskap i
lokalutrymmen, dit allmänheten ej äger tillträde. Länsnykterhetsnämnden i
Norrbottens län ifrågasätter likaledes huruvida icke förslaget i denna del
bör givas en något vidare tolkning än vad kommittén avsett.

Statens organisationsnämnd, länsstyrelsen i Västmanlands lån och Föreningen
Sveriges landsfiskaler anser, att tillståndsgivningen i hithörande
fall bör decentraliseras från länsstyrelserna till polismyndigheten på orten.
Av samma mening är länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som därjämte
uttalar att den ej finner det motiverat, att vederbörande kommun tillerkännes
något inflytande vid avgörandet av ärenden av ifrågavarande slag.
Länsnykterhetsnämnden i Västerbottens län, som ej har något att erinra
mot förslaget, finner, att det torde utgöra en viss garanti för att medgivande
till undantag icke får för stor omfattning att fullmäktige i länets
kommuner får tillfälle att yttra sig i denna fråga före varje oktroj periods
början. Länsnykterhetsnämnden i Kristianstads län ifrågasätter huruvida
det icke bör räcka med att anmälan sker till länsstyrelsen, som bör få befogenhet
att förbjuda rusdrycksförtäring i de fall, då detta kan anses behövligt.
Att stadga tillståndstvång skulle enligt länsnämndens mening endast
åstadkomma onödigt besvär.

Bland de myndigheter, som tillstyrker kommitténs förslag, må ytterligare
nämnas överståthållarämbetet, länsnykterhetsnämnderna i ytterligare tre
län, Stockholms stadsfullmäktige och nämnder, stadsfullmäktige och nykterhetsnämnden
i Malmö och stadsfullmäktige i ytterligare fem städer.

Bland de myndigheter, som avstyrker kommitténs förslag, märkes kontrollstyrelsen,
som anser att förslaget icke innebär en hållbar lösning av
det föreliggande problemet. All rusdrycksförtäring såväl vid de fester,
som kommittén åsyftar, som vid andra tillställningar i slutet sällskap, bör
enligt kontrollstyrelsens bestämda uppfattning ske i form av utskänkning,
så snart tillställningarna hålles på en restaurang eller ett pensionat eller
överhuvud taget på en lokal där något slag av restaurangrörelse idkas. Att
detta medför en ökad kostnad genom att utskänkningsskatt in. m. måste
erläggas, får icke inverka på frågans bedömande. I den mån en festlighet
förlägges till hemmet eller till en särskilt förhyrd lokal, där någon restau -

421

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

rangrörelse icke bedrives, kan däremot — såsom kommittén påpekar den
billigare utminuteringsspriten komma till användning.

Kontrollstyrelsen förordar, att systemet med tillfällig utskänkning kommer
till användning i hithörande fall. För att formaliteterna skall bli så
enkla som möjligt föreslås, alt riksbolaget erhåller en generell rätt att bedriva
tillfällig utskänkning av alla slag. Då fråga uppkommer om tilltällig
utskänkning skulle endast erfordras, att ett överlåtelsekontrakt upprättades
mellan systembolaget och restauratören. Bolaget skulle äga rätt men ej skyldighet
att höra den lokala nykterhetsnämnden.

Länsmjkterhetsnämnden i Södermanlands län kan ej stödja kommitténs
förslag. Den beklagar att utvecklingen gått dithän, att familjefester ej kan
hållas utan sprit och att inte polismyndigheten kan upprätthålla nödig
respekt för nuvarande bestämmelser på detta område.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag säger sig ha full förståelse för de
motiv, som ligger till grund för förslaget, men anser sig på grund av i det
följande närmare utvecklade skäl icke kunna tillstyrka detsamma.

Med de moderna bostadsförhållandena följer, att större familjefester av
olika slag i allt vidare omfattning måste hållas utanför hemmen. För den,
som rör sig med blygsamma tillgångar, blir kostnaderna för sådana fester
förlagda till restauranger ofta betungande. Det kan då även från allmänna
synpunkter te sig motiverat att möjligheter beredas av det slag kommittén
avsett. Såsom förutsättning härför måste emellertid gälla, att nödig kontroll
kan vinnas, dels över att undantagsmedgivande icke utnyttjas för
andra slag av tillställningar eller eljest i vidare omfattning, än som varit
avsett, dels över att ordningen på ifrågavarande tillställningar blir anmärkningsfri.
I intetdera av dessa avseenden synes kommittéförslaget lämna erforderliga
garantier. Det kan förväntas, att undantagsmedgivande kommer
att begäras även för andra tillställningar än familjefester, exempelvis för
föreningssammankomster av olika slag, och kontrollen över att en tillställning,
för vilken medgivande sökes, verkligen är av den art som stadgandet
avser synes erbjuda betydande svårigheter och lätt kunna göras verkningslös.
Påfrestningen på stadgandets tillämpning kan antagas bli desto starkare,
som de gängse försäljningsbegränsningarna i form av bestämmelser om utskänkningstid,
måltidstvång etc. icke rätt gärna kunna ifrågakomma i hithörande
fall.

Bolaget framhåller härjämte, att en icke oväsentlig anledning till de med
upprätthållandet av förtärings- och förvaringsförbuden förknippade vanskligheterna
är att söka i den betydande prisskillnaden mellan utminuterade
och utskänkta drycker. Det synes därför bolaget angeläget, att rusdrycksbeskattningen
i sina olika former erhåller en sådan avvägning, att prisklyftan
mellan utminutering och utskänkning reduceras.

Sveriges Hotell- och Restaurantförbund påpekar, alt det måste bli rätt
svårförståeligt för allmänheten och att det kan leda till att respekten för
lagstiftningen uppluckras än mer, om förtäring av medförda rusdrycker
legaliseras i vissa fall men icke i andra. Förslaget löser icke heller problemet
med alla de privata festvåningar, som existerar och som blir allt t ler och
fler till följd av prisskillnaden mellan utminuterade och utskänkta rusdryc -

422

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ker. Förbundet understryker därför, att det är en angelägenhet av stor vikt,
att man undanröjer klyftan mellan utminuterings- och utskänkningspriserna.
Svenska Turisthotellens Riksförbund, som i huvudsak anför liknande
synpunkter, ansluter sig till reservanten Utterströms förslag, att systembolagen
bör förfoga över ett antal tillfälliga rättigheter, som bör kunna utnyttjas
utan onödiga formaliteter.

Länsnykterhetsnämnden i Östergötlands län framhåller bl. a. att förslaget
motverkar strävandena för ett nyktrare sällskapsliv.

Bland dem som yttrar sig i avstyrkande riktning må vidare nämnas De
Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse och Svenska läkarnas nykterhetsförening.

Kommitténs förslag till undantag från förtärings- och förvaringsförbuden
i fråga om inackorderingsställen, personalmatsalar och kollektivhusmatsalar
tillstyrkes av kontrollstyrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
länsnykterhetsnämnderna i Örebro och Gävleborgs län, stadsfullmäktige och
nykterhetsnämnden i Malmö, stadsfullmäktige i Göteborg och Hälsingborg
samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag.

överståthållarämbetet tillstyrker likaledes i princip kommitténs förslag
men har en avvikande mening beträffande marketenterier vid byggnadsplatser.
Härom redogöres närmare i avsnittet om ölförsäljningen.

Överbefälhavaren har ej något att erinra beträffande kommitténs förslag
i fråga om militära mässar, men anser att de närmare villkor och föreskrifter,
som kan anses bli erforderliga, bör utfärdas i kommandoväg i stället för
av Kungl. Maj :t.

Stadsfullmäktige i Linköping, som tillstyrker förslaget i vad det avser
inackorderingsställen och kollektivhusmatsalar, anser, att tillstånd bör erfordras
beträffande personalmatsalar.

IOGT, som avstyrker kommitténs förslag, framhåller, att en allmänt godtagen
sed att förtära rusdrycker i kollektiva sammanhang blir starkt mönsterbildande
icke minst för ungdomen, varför uppkomsten av sådana vanor
bör förhindras. Av samma uppfattning är länsnykterhetsnämnden i Västerbottens
län och De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse.

Länsnykterhetsnämnden i Kopparbergs län, som likaledes avstyrker förslaget,
ifrågasätter emellertid huruvida icke vid särskilda tillfällen av intern
karaktär undantag från förtärings- och förvaringsförbuden skulle kunna
beviljas beträffande personalmatsal eller kollektivhusmatsal.

Nykterhetsnämnden i Göteborg säger, att förslaget står i direkt motsats
till kommitténs uppfattning om den spritfria arbetsdagen. Sveriges Bläbandsförening
och Sveriges Hotell- och Restaurantförbund anför liknande
synpunkter.

Nykterheisorganisationen Verdandi inlägger en allvarlig erinran mot kommitténs
förslag att spritdrycker skall få förtäras i personalmatsalar. Landsorganisationen
hyser betänkligheter mot den uppmjukning av villkoren för
spritservering i personalmatsalar, som kommittén föreslår. Förtäring av

Kungl. Maj:ts proposition nr 151. 423

rusdrycker i sådana sammanhang kan medföra ett ogynnsamt intryck på
speciellt ungdomar.

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, Svenska läkarnas nykterhetsförening
och stadsfullmäktige i Karlskrona kan ej heller biträda kommitténs
förslag i denna del.

Departementschefen.

Erfarenheterna har givit vid handen, att det ur sociala synpunkter är nödvändigt
att begränsa antalet utskänkningsställen för rusdrycker. Rätten att
utskänka sådana drycker har därför gjorts beroende av en mycket noggrann
prövning. Länsstyrelser, kommunala organ och systembolag tar på olika sätt
del i detta prövningsförfarande. Den som erhåller utskänkningsrätt är skyldig
att följa detaljerade föreskrifter vid utövningen av sin verksamhet. För
att rättighetssystemet och de ordningsföreskrifter, som utfärdats på detta
område, över huvud taget skall ha någon mening, måste utskänkningsreglerna
kompletteras med bestämmelser som förbjuder förtäring eller förvaring
på utskänkningsställe av alkoholstarkare drycker än sådana som där
får utskänkas. Skulle förtäring av medförda spritdrycker tillåtas i lokaler
där endast vin, Öl eller alkoholfria drycker må serveras, bleve förhållandet
detsamma som om man tilläte en obegränsad spritutskänkning. Av denna
anledning finns i de förordningar som nu reglerar utskänkningen av olika
drycker intagna bestämmelser som i serveringslokal förbjuder förtäring eller
förvaring av alkoholstarkare drycker än sådana som får serveras där.

Förtärings- och förvaringsförbuden har emellertid överträtts i mycket
stor omfattning. Således förekommer det att enskilda gäster i samband med
måltid förtär medförda spritdrycker på hotell och pensionat som saknar
spriträttigheter, överträdelser av detta slag torde huvudsakligen förekomma
på hotell och pensionat på landsbygden, som mottar semestergäster för
längre eller kortare tid. Man har här talat om fickflaskeproblemet. En annan
form av överträdelser sker på det sättet att sprit medföres vid slutna
fester och tillställningar, som anordnas av enskilda personer eller föreningar
på hotell och pensionat utan spriträttigheter. Denna form av överträdelse har
efter ett bekant rättsfall benämnts Torsbyfallet. Ytterligare en sida av samma
problem är den förtäring av medhavd sprit — såväl enskilt som i förening
med tillställningar av olika slag — som förekommer på inackorderingsställen,
i personalmatsalar, kollektivhusmatsalar och i s. k. privata
festvåningar samt i samlingslokaler av olika slag. Sådan förtäring står åtminstone
delvis i strid mot förtärings- och förvaringsförbuden. Huruvida
detta är fallet beror på lokalernas karaktär och användning. Förekommer
icke utskänkning — i den mening som avses i de nyss nämnda förordningarna
om försäljning av olika slags drycker — gäller icke förtärings- och förvaringsförbuden.
I andra fall är däremot lokalerna att jämställa med vanliga
utskänkningslokaler, och varje förtäring av medförd sprit, som förekommer
där, är lagstridig.

Nykterhetskommittén har kommit till den slutsatsen att förtärings- och

424

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

förvaringsförbuden måste bibehållas samt finner att de i stort sett bör givas
samma innehåll som för närvarande. Kommittén föreslår sålunda att i rusdrycksförsäljningsförordningen
utsäges, att på utskänkningsställe gäst ej må
tortara eller tillåtas förtära rusdrycker, som ej därstädes i laga ordning utskänkts
till honom. Rusdrycker, som ej får utskänkas på utskänkningsställe,
må ej heller förvaras därstädes eller eljest så att gästerna äger tillgång till

dem. Enligt den föreslagna lydelsen i ölförsäljningsförordningen är det förbjudet
att å utskänkningsställe för Öl förtära eller låta någon förtära rusdrycker.
På sådant utskänkningsställe gäller likaledes förvaringsförbud för
rusdrycker. I förordningen om alkoholfria och därmed jämförliga drycker
har kommittén föreslagit bestämmelser av liknande innehåll beträffande rusdrycker
och Öl. Kommittén finner emellertid, att förbuden under vissa förhållanden
kan te sig alltför rigorösa och har därför närmare övervägt huruvida
det finns möjligheter att göra undantag från dem. Därvid har kommittén
kommit till den slutsatsen, att den icke kan föreslå en undantags- eller
dispensbestämmelse, som skulle göra det möjligt för enskilda gäster att förtära
medförd sprit på hotell och pensionat. I fråga om det s. k. Torsbyfallet
erinrar kommittén till en början om sitt tidigare förslag. I detta ifrågasatte
kommittén att tillstånd till årsutskänkning, begränsad till slutna
sallskap, borde komma till ökad användning samt att en förenklad tillståndsprövning
borde införas i fråga om tillfällig utskänlming. Kommittén
har sedermera ytterligare övervägt möjligheterna att förenkla tillståndsforfarandet
men kommit till den uppfattningen, att problemet icke härigenom
löses på ett tillfredsställande sätt. Härvid har kommittén skjutit
prisfrågan i förgrunden. Tillämpas utskänkningsreglerna, följer därav att
restauratörvinst och utskänkningsskatt skall uttas på de serverade rusdryckerna.
Kommittén föreslår nu en annan utväg för att lösa hithörande problem.
Denna går ut på att länsstyrelsen beträffande vissa slag av tillställningar,
nämligen familjefester och därmed jämförliga tillställningar, må
kunna bevilja undantag efter prövning från fall till fall.

I fråga om lokaler, där inackorderingsutskänkning av pilsnerdricka bedrives,
ermrar kommittén om att sådana lokaler hittills icke ansetts falla under
förtärings- och förvaringsförbuden. Kommittén föreslår mu, att uttryckliga
bestämmelser av sådant innehåll intages i ölförsäljningsförordningen. I fråga
om personalmatsalar, militära mässar och kollektivhusmatsalar har kommittén
ansett sig kunna bygga på de lättnader som i annat sammanhang
forordas i fråga om utskänkningen av Öl i sådana lokaler. Kommittén föreslår
nämligen att sådan utskänkning skall få äga rum efter enbart anmälan.
Om Öl sålunda utskänkes efter anmälan, skall undantag gälla från förtärings-
och förvaringsförbuden vid de tillfällen då lokalerna användes av de
personer för vilka de är avsedda.

Kommitténs förslag har vid remissbehandlingen blivit föremål för delade
meningar.

Det övervägande flertalet remissinstanser har i likhet med kommittén
funnit, att en regel, som direkt tar sikte på att lösa fickflaskeproblemet, icke

425

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

kan införas, utan att man sätter de intressen i fara, som man velat tillgodose
med förtärings- och förvaringsförbuden. Kontrollstyrelsen och socialstyrelsen
hävdar dock, att det under vissa förutsättningar borde beredas möjlighet
till dispens från förtäringsförbudet för gäster, som är helinackorderade
på hotell och pensionat.

Beträffande Torsbyfallet har behovet av lättnader vitsordats i så gott som
alla yttranden, som gått in på frågan. Kommitténs förslag har också av flertalet
tillstyrkts eller lämnats utan väsentligare erinringar. Allvarliga betänkligheter
mot förslagets utformning har emellertid anförts av bl. a. kontrollstyrelsen,
Sveriges centrala restaurangaktiebolag och restaurangorganisationerna.
Kontrollstyrelsens huvudargument är att en okontrollerbar rusdrycksförtäring
av det ifrågasatta slaget kan innebära risker ur nykterhetssynpunkt.
Styrelsen framhåller med skärpa att all offentlig förtäring av
rusdrycker böra vara underkastad vanliga utskänkningsbestämmelser samt
att utskänkningsskatt bör utgå. Centralbolaget och restaurangorganisationerna
har bl. a. pekat på att en osund konkurrens skulle kunna uppstå med
den kontrollerade utskänkningen. På detta håll vill man lösa problemet så,
att klyftan mellan utminuterings- och utskänkningspriserna minskas.

Kommitténs förslag beträffande inackorderingsställen, personalmatsalar
och kollektivhusmatsalar har icke heller vunnit allmän anslutning. De som
ställer sig kritiska mot förslagen befarar bl. a. avsevärda olägenheter ur
nykterhetssynpunkt — i synnerhet med hänsyn till ungdomen -— om en
okontrollerad förtäring av rusdrycker i personalmatsalar finge äga rum under
arbetstid. På något håll har i anslutning härtill ifrågasatts huruvida icke
undantagsbestämmelsen beträffande personalmatsalar skulle kunna begränsas
till fester av intern karaktär.

Förtärings- och förvaringsförbuden uppbäres, såsom det tidigare anförda
ger vid handen, av synnerligen starka skäl. Det är därför ofrånkomligt att
de i princip kvarstår även i fortsättningen. Emellertid har det i praktiken
mött avsevärda svårigheter att upprätthålla förbuden. Till en del sammanhänger
detta med att de kommit i konflikt med intressen som av de berörda
parterna uppfattats som legitima. Detta har i sin tur lett till att myndigheterna
icke beivrat förekommande överträdelser i önskvärd utsträckning. Icke
minst för att skapa bättre förutsättningar för bestämmelsernas efterlevnad
torde det vara påkallat att försöka vinna en mera tillfredsställande avvägning
på området än för närvarande.

En av de viktigaste anledningarna till att förbuden överträdes är, såsom
kommittén framhållit, att man i stora delar av landet har små möjligheter
alt förlägga fester till spritrestauranger. Enighet synes i stort sett råda om
att man i detta hänseende bör försöka mildra förbudens verkningar. En
annan icke oväsentlig anledning ligger emellertid i prisskillnaden mellan
utminuterade och utskänkta rusdrycker. På de senare utgår, som tidigare
nämnts, utskänkningsskatt och restauratörvinst. Det torde icke sällan förekomma
att festarrangörer, trots tillgång till spritrestaurang, föredrar att

426

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

anlita hotell ellei pensionat utan rättigheter och därvid medföra rusdrycker
i strid mot förtärings- och förvaringsförbuden. Gentemot dem, som i likhet
med kommittén vill tillmötesgå de intressen som här gör sig gällande, må
framhållas att en reglering med sådan målsättning icke kan godtagas ur
nj kterhetssynpunkt. Utskänkningsskatten uppbäres icke minst av nykterhetspolitiska
skäl och dessa gör sig i allmänhet gällande med samma styrka
vid de tillställningar varom nu är fråga som vid den egentliga utskänkningen.
De ändringar i nykterhetskommitténs förslag som jag i det följande

förordar är väsentligen motiverade av min uppfattning härutinnan. _ I

detta sammanhang må emellertid erinras om att jag i propositionen nr 28
till innevarande riksdag föreslagit att utskänkningsskatten på lätta viner
slopas. Vidare är prissättningen på sådana viner föremål för omprövning.
Såvitt angår dessa drycker kommer därför frågan att få mindre betydelse.

Nykterhetskommitténs förslag i fråga om själva förbudsbestämmelserna
överensstämmer i stort sett med vad nu gäller, och ändringsyrkanden har
ej framställts under remissbehandlingen. Bestämmelserna torde i och för
sig vara lämpligt utformade. Vid tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna
och i diskussionen av hithörande frågor har det emellertid visat sig,
att bestämmelsernas närmare innebörd icke stått klar på alla håll. Man
har i vissa fall överträtt dem i god tro, i andra fall har de tolkats alltför
strängt. Innan ställning lages till frågan om eventuella lättnader, torde det
därför vara lämpligt att göra vissa klarlägganden.

Förbuden omfattar lokaler, som regelbundet användes för utskänkning,
och gäller även under tid då sådan lokal är stängd för allmänheten. Den
omständigheten att utskänkning tillfälligt bedrivits i en lokal föranleder
däremot icke att förtäring eller förvaring av rusdrycker sedan icke får förekomma.
Lokal där icke någon som helst utskänkning idkas — alltså icke
heller utskänkning av tillagade alkoholfria drycker såsom kaffe, te eller
läskedrycker — faller helt utanför förbuden. Så är ofta fallet med samlingslokaler
av olika slag, såsom folkets hus och bygdegårdar. Flertalet sådana
lokaler är icke kombinerade med regelbunden serveringsrörelse av något
slag. Om i fastighet, som innehåller samlingslokal, finnes kafé eller annan
servering, som ej har direkt förbindelse med samlingslokalen, omfattas serveringslokalerna
givetvis av förbuden, men icke samlingslokalen. De familjefester
med spritförtäring, som nu ofta anordnas i folkets hus och bygdegårdar,
torde sålunda ofta icke kollidera med gällande föreskrifter. Påpekas
må att en sådan fest kan hållas samtidigt som den ordinarie serveringen
pågår, blott lokalerna ej har direkt förbindelse med varandra. Den omständigheten
att köket är gemensamt utgör icke något hinder om rusdrycker
icke förvaras där. Har däremot den för allmänheten avsedda serveringslokalen
direkt förbindelse med den lokal där festen hålles, måste det kravet
uppställas, att den ordinarie serveringsrörelsen hålles stängd under den tid
den privata festen pågår. Serveringslokalen får givetvis i sådant fall ej användas
för den privata festen.

Mera tveksam ur nu aktuella synpunkter synes den förtäring av med -

427

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

havd sprit som förekommer i s. k. privata festvåningar. Som en förutsättning
för att sådan förtäring skall vara laglig gäller, som framgår av det
förut sagda, att någon form av utskänkning icke bedrives. Det kan alltså
icke anses tillåtet att innehavaren av festlokalen tillhandahåller Öl eller
alkoholfria drycker. Självfallet kan bestämmelserna icke kringgås så, att
den som yrkesmässigt mottar uppdrag att anordna tillställningar som här
avses tillhandahåller dryckerna i fråga, under det att lokalen upplåtes av
annan person. Skall medhavd sprit förtäras, måste samtliga drycker tillhandahållas
av den, för vars räkning festen anordnas. I likhet med nykterhetskommittén
finner jag att utvecklingen beträffande dessa festvåningar
bör följas med uppmärksamhet. Man torde kunna förvänta, att de blivande
restauranginspektörerna i tveksamma fall föranstaltar om utredning
och vid konstaterade överträdelser på lämpligt sätt ser till att ändring kommer
till stånd. De bör i förekommande fall erinra innehavarna om möjligheterna
att erhålla rätt till utskänkning.

Såsom nykterhetskommittén framhållit, omfattar förtärings- och förvaringsförbuden
icke heminackorderingsställen. Ändring härutinnan har icke
ifrågasatts och torde icke heller vara påkallad.

Beträffande andra lokaler än nu sagts gäller förbuden för närvarande utan
några inskränkningar. Av det här anförda torde emellertid framgå, att förbudens
räckvidd icke är så stor som man i diskussionen av hithörande frågor
stundom velat göra gällande.

Det oaktat torde, såsom förut framhållits, vissa lättnader vara påkallade.

Kommitténs förslag innebär generellt undantag från förbuden beträffande
kollektivhusmatsalar och personalmatsalar samt dispensmöjlighet beträffande
familjefester och liknande tillställningar. Som åtskilliga remissorgan
framhållit, torde så omfattande undantag från förtärings- och förvaringsförbuden
vara förenade med allvarliga risker ur nykterhetssynpunkt.
Undantagsbestämmelserna synes böra få en mera begränsad räckvidd. Härvid
torde det vara lämpligt att skilja mellan å ena sidan utskänkningsställen
och därmed jämförliga lokaler samt å andra sidan lokaler, där
verksamheten icke kan betecknas som utskänkning i detta ords vanliga bemärkelse.
Till den förra gruppen kan hänföras hotell, restauranger, pensionat
och kaféer samt det stora flertalet marketenterier, mässar och personalmatsalar.
Den andra gruppen innefattar kollektivhusmatsalar och enstaka
mindre mässar som icke drives av arbetsgivaren utan av personalen
själv.

Kollektivhusmatsalar är liksom inackorderingsställen endast avsedda för
en sluten krets av personer. Förtäring av sprit i sådana lokaler kan i stort
sett jämställas med spritförtäring i hemmet. I regel torde hyresgästerna i
ett kollektivhus vara förpliktade att intaga ett visst antal måltider i husets
matsal. Bostäderna är också vanligen disponerade så, att hyresgästerna själva
icke kan tillaga huvudmåltiderna utan är hänvisade till den gemensamma
matsalen. Under förutsättning att endast husets hyresgäster och
eventuella gäster till dessa äger tillgång till matsalen, torde det icke vara

4 28 Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

något att erinra mot att den undantages från förtärings- och förvaringsförbuden.

Personalmatsalarna har såsom förut antytts en mycket växlande karaktär.
Vissa av dem står heminackorderingsställena och kollektivhusmatsalarna
nära; andra återigen kan närmast jämställas med lokaler för den tillståndsbundna
offentliga utskänkningen.

Som exempel på personalmatsalar av förstnämnda art kan nämnas vissa
officers- och underofficersmässar samt mässar vid bruk och liknande företag.
Sådana mässar drives, som förut antytts, i regel av personalkåren själv
och utgör gemensamt hushåll för samtliga eller en del av dess medlemmar.
Man kan utan överdrift påstå, att hemkaraktären i dessa fall framträder
väl så klart som i fråga om inackorderingsställen och kollektivhusmatsalar.
I några fall ligger exempelvis underofficersmässarna i samma byggnad som
de ogifta underofficerarnas bostäder. Dessa byggnader kan sägas utgöra ett
slags kollektivhus. Det förtjänar vidare att framhållas att de personalkårer,
som driver nu avsedda mässar vid militärförband och bruksföretag, i regel
sammanhålles av gemenskap i arbetet, vilket inte är fallet beträffande t. ex.
hyresgästerna i kollektivhusen. Formellt träffas dessa personalmässar som
regel av gällande förtärings- och förvaringsförbud. Detta har dock i allmänhet
icke beaktats. Systembolagen brukar bevilja extra tilldelning för festligheter
som hålles i officers- och underofficersmässar. Vidare har i kommandoväg
utfärdats vissa bestämmelser rörande förtäring och förvaring av rusdrycker
inom militära förband, vilka uppenbarligen bygger på den förutsättningen,
att gällande rusdryckslagstiftning icke lägger hinder i vägen för
sådan förtäring och förvaring. Sistnämnda bestämmelser synes kunna ge
ett visst stöd för uppfattningen att förtärings- och förvaringsförbuden icke
skulle gälla sådana mässar; den förtäring av rusdrycker som förekommer i
dessa lokaler torde icke heller av den berörda personalen uppfattas såsom
lagbrott. Med hänsyn till det anförda synes skäligt att ifrågavarande lokaler
jämställes med inackorderingsställen och kollektivhusmatsalar. Liksom beträffande
dessa har i förslaget till ölförsäljningsförordning upptagits en bestämmelse,
som medger förtäring av Öl i sådana lokaler utan särskilt tillstånd
eller anmälan (utskänkning vid kårhushåll).

Bestämmelserna om kårhushåll bör utformas på sådant sätt att de endast
kan tillämpas på den begränsade kategori av personalmatsalar som här avses.
I begreppet kårhushåll ligger att det förestås av vederbörande personalkår
eller personalsammanslutning själv och att denna anordnar regelbunden
inackordering i maten vid slutet bord för sina medlemmar. Dessa förutsättningar
har upptagits i förslaget till ölförsäljningsförordning. Kungl.
Maj :t bör äga befogenhet att föreskriva i vilken utsträckning militära mässar
skall få hänföras till kårhushåll. I den mån så sker, bör ytterligare krav
uppställas. Sålunda bör stadgas att mässen i huvudsak endast får vara
avsedd för fast anställd personal, som till övervägande delen fyllt 21 år.
Den omständigheten att enstaka värnpliktigt befäl enligt förbandschefens
bestämmande intager sina måltider i mässen bör dock icke förtaga denna

429

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

dess egenskap av kårhushåll. Mässen bör icke få ha öppen förbindelse med
matsal eller marketenteri för värnpliktiga eller yngre fast anställd personal.
Tillagningen och serveringen bör helt ombesörjas av personal, som anställts
av kåren. Det får icke förekomma att värnpliktig personal kommenderas
till handräckningstjänst vid kårhushåll som här avses.

Beträffande övriga personalmatsalar torde så vittgående undantag icke
böra göras från förtärings- och förvaringsförbuden. Dessa matsalar är i
allmänhet närmast avsedda för att anställda skall kunna få måltider under
arbetet. Efter arbetstidens slut förekommer i regel icke någon servering. Till
förmån för en undantagsbestämmelse skulle visserligen kunna anföras, att
företagens ledning i eget intresse säkerligen skulle försöka se till att rusdrycksförtäring
icke förekom i samband med de dagliga måltiderna. Man
kan dock icke utesluta, att en sådan bestämmelse skulle — särskilt med
hänsyn till ungdomen — kunna få betänkliga konsekvenser. De synpunkter
kommittén anfört beträffande önskemålet om en spritfri arbetsdag, som jag
i annat sammanhang till fullo biträtt, synes icke förenliga med en undantagsbestämmelse
av nu angivet slag.

Jag förordar sålunda att generella undantag från förtärings- och förvaringsförbuden
skall gälla beträffande här avsedda heminackorderingsställen,
kollektivhusmatsalar och kårhushåll, däremot icke i fråga om personalmatsalar
i allmänhet. Såsom förutsättning för att de avsedda lokalerna
skall undantagas från förbuden bör vidare gälla att de uppfyller de särskilda
villkor som angivits i det föregående. Om sådan lokal får ändrad
karaktär, bortfaller rätten till ölutskänkning och därmed även rätten att
förtära medhavda rusdrycker. Förslaget till ölförsäljningsförordning ger
länsstyrelsen befogenhet att i dylikt fall förbjuda utskänkningen. Inskridande
med förbud bör självfallet även ske, om missförhållanden skulle yppas.

Beträffande de personalmatsalar som icke omfattas av de här förordade
generella undantagen från förtärings- och förvaringsförbuden synes böra
övervägas en möjlighet till undantag av mera begränsad art. Personalmatsalarna
utnyttjas även för personalfester av olika slag. Kommitténs förslag
att undantaga personalmatsalar från förtärings- och förvaringsförbuden synes
i huvudsak motiverat av intresset att finna en legal form för rusdrycksförtäring
i sådant sammanhang. Kritiken från remissorganen synes icke
heller vara riktad mot förslaget i denna del. Tvärtom har behovet av en undantagsbestämmelse
för sådana situationer vitsordats av åtskilliga remissinstanser,
som hyst betänkligheter mot ett generellt undantag för personalmatsalar.
Ehuru, såsom jag tidigare anfört, förtäring av medhavd sprit som
regel icke bör tillåtas under förhållanden som står vanlig utskänkning nära,
synes det dock påkallat att här införa en dispensmöjlighet. En förutsättning
härför bör emellertid vara att en viss kontroll kan ske. Man torde lämpligen
kunna anknyta till kommitténs förslag beträffande Torsbyfallet och medge
länsstyrelserna rätt att på ansökan medge undantag från förbuden. Till
ansökan om sådant medgivande bör fogas förklaring från institutionens eller

430

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

företagets ledning eller, i fråga om militära mässar, vederbörande befälhavare,
att erinran icke göres mot ansökningen. Bestämmelser av här angiven
innebörd har upptagits i förslaget till ölförsäljningsförordning och i förslaget
till ändring i förordningen om alkoholfria drycker. I den mån militära mässar
ifrågakommer för medgivande som här sägs, torde särskilda av Kungl.
Maj:t utfärdade föreskrifter vara erforderliga.

I det föregående har jag försökt närmare precisera gränserna för förtärings-
och förvaringsförbuden och de undantag från desamma som enligt
111 m mening bör kunna ifrågakomma. Som tidigare anförts har kommittén
föreslagit ytterligare ett undantag med avseende å familjefester och liknande
tillställningar. Detta förslag kan jag av tidigare anförda skäl icke
bitrada. Utskänkning i vanlig bemärkelse och i all synnerhet den som äger
rum på hotell och pensionat bör vara underkastad vanliga regler och utskänkningsskatt
uttagas på serverade spritdrycker och starkviner. Mot kommitténs
förslag talar ytterligare att det torde medföra svårigheter i tillämpningen.
Att avgränsa de tillställningar vid vilka tillstånd skulle kunna erhållas
att servera medhavd sprit — inköpt till utminuteringspris — från tillställningar,
där det skulle erfordras utskänkningstillstånd och där utskänkningsskatt
jämte restauratörvinst skulle erläggas, torde icke bli lätt. Det
skulle te sig svårförståeligt för allmänheten, om på samma hotell eller pensionat
i några fall skulle få serveras den billigare utminuteringsspriten och i
andra fall den dyrare utskänkningsspriten.

Jag är emellertid medveten om att det kan föreligga behov att för festligheter
av olfka slag utnyttja hotell och pensionat utan rättigheter till årsutskänkning
av rusdrycker. På många håll i landet står andra lokaler icke till
buds. Om förtäring av rusdrycker skall förekomma i sådana lokaler, måste
dock hotellet eller pensionatet skaffa sig tillstånd till tillfällig utskänkning.
Det rättighetssystem som jag i annat sammanhang förordat med riksbolaget
som bärare av utskänkningsrättigheterna och restauranginspektörerna som
utredande och kontrollerande organ erbjuder en framkomlig utväg att i dessa
fall förenkla bestämmelserna. Jag förordar, att riksbolaget i försäljningsförordningen
tillerkännes generell rätt att tillåta utskänkning vid enstaka
tillfällen till slutna sällskap. Om en restauratör för visst tillfälle -_

50-årsdag eller liknande högtid — önskar anordna utskänkning av rusdrycker,
behöver han endast inge ansökan därom till restauranginspektören.
Denne kan omedelbart taga ställning till ansökningen och i sin egenskap
av distriktschef för bolaget upplåta utskänkningsrätt till restauratören. Skulle
närmare uppgifter behövas beträffande restauratören eller den planerade
tillställningen, torde sådana kunna inhämtas genom telefonförfrågan hos
polismyndighet, nykterhetsnämnd eller eventuellt ledamot av den rådgivande
nämnden. Något skriftligt remissförfarande synes icke behöva ifrågakomma.

Med hänsyn till den speciella art av utskänkning varom här är fråga _-

431

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

det gäller slutna sällskap och särskilda tillfällen — är det onödigt att den
underkastas kommunal vetorätt. Även kommitténs Torsbyparagraf innebar
undantag från vetot, och erinringar häremot har icke framställts vid remissbehandlingen.
Kommunen bör emellertid före varje oktroj period erhålla
tillfälle att yttra sig om i vilken utsträckning tillfällig utskänkning av nu
nämnt slag skall få förekomma, låt vara att kommunens yttrande icke bör
bli bindande för detalj handelsbolaget. I förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning
har intagits en bestämmelse härom.

Den av mig förordade ordningen synes i minst lika stor utsträckning som
kommitténs förslag kunna motsvara önskemålen om enkelhet i tillämpningen.
Den synes också i huvudsak tillgodose de övriga intressen som här gör
sig gällande och som, enligt det förut anförda, kan beaktas i detta sammanhang.

Beträffande det s. k. fickflaskeproblemet torde det icke vara möjligt att
införa särskilda undantagsbestämmelser utan att väsentligen åsidosätta de
intressen som uppbär förtärings- och förvaringsförbuden. Problemet har
emellertid reducerats av att man kunnat förmärka en viss tendens hos kommunerna
och länsstyrelserna att i större utsträckning än tidigare medge
att hotell och pensionat på semesterorter erhåller utskänkningstillstånd.

Varietéförbudet.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 5 kap. 3 § Rff må utskänkning av rusdrycker ej ske vid offentligt
skådespel, varieté- eller cirkusföreställning eller, med undantag av konsert,
annan föreställning, till vilken allmänheten har tillträde. Förbudet avser
lokal eller plats, där föreställningen äger rum, och annan därmed i inre
förbindelse stående lokal. Rätt till utskänkning må emellertid för särskilda
fall medgivas i Stockholm av poliskammaren och eljest av länsstyrelsen,
sedan i stad magistraten samt på landet kommunalnämnden avgivit yttrande.

Varietéförbudet går ursprungligen tillbaka till ett stadgande som år 1896
infördes i 1895 års brännvinsförsäljningsförordning. I detta föreskrevs förbud
mot utskänkning av spritdrycker i samband med varietéföreställningar,
skådespel och andra dylika offentliga tillställningar. Såsom grund för förbudet
anfördes bl. a., att dessa föreställningar medförde ett ökat förtärande
av spritdrycker och en lockelse till osedlighet på grund av beskaffenheten
av de prestationer som erbjödes vid flera av dem, särskilt de s. k. varietéerna.
Genom att borttaga rättigheten att utskänka spritdrycker vid sådana
föreställningar avsåg man att beröva dessa mycket av den dragningskraft,
som gjorde dem talrikt besökta, samt avvärja och inskränka de skadliga
verkningarna. Med hänsyn till att stadgandet givits en tämligen omfattande
räckvidd öppnade man emellertid en möjlighet att medgiva undantag

432

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

från förbudet, för att verkningarna icke skulle sträcka sig längre än som
var behövligt.

Varietéförbudet har med ändringar i olika avseenden influtit i efterföljande
förordningar på området. Ändringarna har inneburit bl. a. dels att
törbudet utsträckts att omfatta även vinutskänkning, dels att från förbudet
undantagits konserter av alla slag.

Frågan om ändring av den nu gällande bestämmelsen har vid två tillfällen
upptagits i riksdagsmotioner. Sålunda föreslogs i motion vid 1945
ärs riksdag av herr Wistrand m. fl. utredning rörande sådan omarbetning
av 5 kap. 3 § Rff, att »utskänkning av rusdrycker må äga rum även i samband
med sådana nummer av soarébetonad karaktär, som icke kunna direkt
hänföras till konsert». Utskänkningsförbudet syntes motionärerna
alltför rigoröst med hänsyn till ett par fall, som då varit föremål för rättslig
prövning. Bevillningsutskottet, som förutsatte att frågan skulle komma
att behandlas av 1944 års nykterhetskommitté, avstyrkte med hänsyn
härtill bifall till motionen. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1950 års riksdag togs frågan upp på nytt, då det i motion av herr
Dickson föreslogs, att varietéförbudet skulle upphävas. Bevillningsutskottet
avstyrkte även denna motion under hänvisning till nykterhetskommitténs
arbete, och riksdagen biföll utskottets hemställan.

Nykterhetskommittén.

Nykterhetskommittén föreslår att gällande bestämmelser ändras, så att
trän varietéförbudet undantages förutom konsert även artistuppträdande eller
annan därmed jämförlig underhållning, som å restaurang beredes gästerna
utan särskild avgift.

I övriga fall skall enligt förslaget förbud mot utskänkning fortfarande
gälla, men undantag kan liksom beträffande det nu gällande förbudet medgivas
av länsstyrelse eller poliskammaren i Stockholm.

Kommittén har från länsstyrelserna inhämtat uppgifter om antalet undantag
från varietéförbudet under 1949 och funnit, att sådana i de flesta
län är ytterst sällsynta.

Enligt kommittén har det nuvarande förbudet alltför vittgående verkningar.
Kommittén anför i huvudsak följande.

Det är sålunda inte endast utskänkning på teatrar, egentliga varietéer
och därmed jämförliga lokaler som förhindras utan det blir på grund av
förbudet också omöjligt att på restauranger anordna annan underhållning
än sådan som kan kallas för konsert. Stundom har det visat sig vara ganska
tveksamt, vad som kan rymmas under denna beteckning. Enligt kommitténs
mening är det icke nödvändigt att upprätthålla varietéförbudet i hela
dess nuvarande omfattning. Det synes knappast vara något nykterhetsintresse
att hindra restaurangerna från att''anordna även annan underhållning
än konsert för sina gäster. Att därigenom skulle uppstå sådana
faror i nykterhets- och sedligt avseende, som på 1890-talet anfördes som
skäl för förbudet, torde inte behöva befaras. Någon anledning att upphäva
förbudet även i vad det gäller teatrar och verkliga varietéer torde

433

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

emellertid icke föreligga. I fråga om sådana ställen torde förbudet ha
praktisk betydelse huvudsakligen för det stundom förekommande fallet,
att det finns en restaurang som är så belägen att den lätt kan få inre förbindelse
med teaterlokalen.

Det påpekas avslutningsvis, att sådana slag av föreställningar som kan
förekomma på restauranger faller under kontrollbestämmelserna i 13 § ordningsstadgan
för rikets städer. Dessa bestämmelser gäller visserligen endast
i städerna och, på grund av särskilt förordnande, i vissa andra större
orter men det alldeles övervägande antalet spritrestauranger torde vara
belägna på dessa platser. Om utländska artister användes vid restaurangunderhållning,
tillkommer kontrollföreskrifterna i kungörelsen den 31 december
1913 angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt svensk undersåte
att här i riket giva offentlig föreställning m. m. eller att därvid
medverka samt bestämmelserna i förordningen den 23 oktober 1908 angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

I särskilt yttrande har experten Klackenberg förordat, att undantaget
från förbud mot utskänkning i samband med offentlig föreställning begränsas
till att gälla »sång, konsert, uppläsning eller annan därmed jämförlig
underhållning». Klackenberg förklarar sig dela uppfattningen att en
uppmjukning av gällande stadgande är påkallad men anser, att kommittén
gått betydligt längre än dess motivering räcker. Klackenberg anför i övrigt
följande.

Kommitténs formulering öppnar möjligheter för restaurangerna att öka
sin dragningskraft genom nakendans och liknande kontinentala förlustelser
eller stripteaseföreställningar, importerade från de amerikanska barerna.
Erfarenhetsmässigt stimulerar dylika anordningar i hög grad spritoch
vinomsättningen. Det gamla varietéförbudet uppbars icke enbart av
nykterhetsskäl utan var även inriktat mot den atmosfär av sexuell snaskighet,
som lätt väcks hos en alkoholförslappad publik. Även den, som
icke är benägen att hemfalla åt bigotteri i någon form, kan konstatera, att
stadgandet varit av betydelse för standarden hos svenskt restaurangliv.
Någon anledning att nu slopa det väsentliga i stadgandet föreligger icke
heiler.

Yttranden.

Kommitténs förslag har tillstyrkts av länsstyrelsen i Kalmar län, länsnykterhetsnämnden
i Jämtlands län, Stockholms stadsfullmäktige och nämnder,
stadsfullmäktige i Göteborg, Hälsingborg, Jönköping, Linköping och
Malmö, nykterhetsnämnden i Malmö, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
Sveriges Hotell- och Restaurangpersonals förbund, Svenska turisttrafikförbundet
samt Stockholms handelskammare. Stadsfullmäktige i Hälsingborg
framhåller dock, att om icke klara gränser blir uppdragna på området, det
kan föreligga risk för att en typ av restauranger uppstår, ett mellanting mellan
restaurang och varieté, där förtjänstmöjligheter på rusdrycksutskänkning
i samband med artistuppträdanden skall kunna uppstå.

''»S Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 151.

434

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Även kontrollstyrelsen och Sveriges Hotell- och Restaurantförbund har i
huvudsak tillstyrkt nykterhetskommitténs förslag, dock med den ändringen
att hinder icke bör uppställas för uttagande av särskilda avgifter i samband
med föreställningar av ifrågavarande slag. Kontrollstijrelsen framhåller,
att erläggandet exempelvis av en viss bordsavgift skulle i sin mån bidraga
till att ge de gäster, som icke önskar förtära sprit, en känsla av att
vara lika väl sedda som de spritkonsumerande gästerna.

Några instanser har anslutit sig till den av Klackenberg intagna ståndpunkten,
nämligen länsstyrelserna i Uppsala och Jönköpings län, länsnykterhetsnämnderna
i Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Västerbottens
län, stadsfullmäktige i Borås samt nykterhetsnämnden i Göteborg.

Även Sveriges nykterhetsvänners lands förbund, IOGT och Nationaltemplarorden
uttalar sig i nära anslutning till nyssnämnda ståndpunkt. Dessa
organisationer åberopar i sina yttranden följande uttalande i frågan av
nykterhctsfolkets landsmöte 1953.

Landsmötet finner det angeläget, att den av kommittén föreslagna uppmjukningen
av förbudet mot rusdrycksutskänkning i samband med offentliga
uppträdanden och föreställningar skarpt avgränsas. Sker icke detta,
föreligger risk att en ny typ av restauranger uppstår, där artistuppträdanden
bildar ett så väsentligt inslag, att vissa restauranger blir jämställda
med varietéer och huvudsakligen grundar sin existens på varietéuppträdanden
och rusdrycksutskänkning. En sådan utveckling bör förhindras.

Kommitténs förslag har avstyrkts av länsnykterhetsnämnderna i Södermanlands,
Kronobergs, Kopparbergs och Gävleborgs län samt De Kristna
Samfundens Nykterhetsrörelse.

Länsnykterhetsnämnden i Kronobergs lån befarar, att förverkligandet av
nykterhetskommitténs förslag innebär risker för att spritrestaurangerna
kommer att utöva ännu större dragningskraft på de ungdomsgrupper det
är så angeläget att skydda och att restaurangernas varietéunderhållning
kommer att utöva en icke önskvärd konkurrens med de alkoholfria nöjen,
som ideella och andra organisationer anordnar. Nämnden påpekar vidare,
att nuvarande ordning vållat svårigheter endast i enstaka undantagsfall i
storstäderna. Risken att restaurangernas dragningskraft på ungdomen kan
komma att öka understrykes även av länsnykterhetsnämnderna i Kopparbergs
och Gävleborgs län.

Departementschefen.

Det nuvarande varietéförbudet har vid skilda tillfällen blivit föremål för
kritik. Nykterhetskommittén har i stor utsträckning ansett sig kunna biträda
de därvid anförda synpunkterna. Förbudet har visserligen upptagits
i kommitténs författningsförslag men försetts med vittgående generella
undantag. Kommittén har givit förbudet ändrad karaktär så att underhållning
på restaurang skulle bli generellt tillåten men utskänkning på teatrar,
varietéer och liknande lokaler fortfarande vara förbjuden. Sistnämnda förbuds
praktiska verkan inskränker sig till att hindra att restauranger med

435

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

utskänkningsrättigheter förändras till teatrar eller att förbindelse öppnas
mellan teaterlokal och restaurang. Villkoret att särskild avgift för underhållning
på restaurang icke får upptagas, torde vara uppställt i sådant syfte.

I yttrandena har man så gott som undantagslöst tillstyrkt att gällande
förhud uppmjukas. Flera remissorgan har dock ansett, att de av kommittén
föreslagna undantagen är alltför vittgående, samt — delvis i anslutning
till ett inom kommittén framfört förslag — förordat vissa begränsa
ningar.

Såsom nykterhetskommittén funnit torde det vara befogat att uppmjuka
det nuvarande varietéförbudet. Förbudet, som hindrar annan underhållning
på restaurang än konsert, synes gå åtskilligt längre än som kan anses påkallat
ur nykterhetssynpunkt eller eljest med hänsyn till allmänna intressen.
Å andra sidan måste försiktighet iakttagas. Det är, icke minst med
tanke på ungdomen, angeläget att restauranger med rusdrycksutskänkning
icke får väsentligt ökad dragningskraft.

I likhet med nyssnämnda remissorgan finner jag icke tillrådligt att generellt
medge undantag i den omfattning kommittén föreslagit. De generella
undantagen torde, i anslutning till det inom kommittén framförda förslaget,
kunna begränsas till sång, konsert, uppläsning eller därmed jämförlig
underhållning. En sådan undantagsregel torde för övrigt motsvara det
behov som på restauranger i allmänhet kan finnas att ordna underhållning
för gästerna.

I den mån rusdrycksutskänkning skall ske i samband med föreställning
eller underhållning av annat slag bör det ligga i myndigheternas hand att
pröva förutsättningarna härför ur ordnings- och nykterhetssynpunkter. Redan
gällande förordning har en dispensmöjlighet, som dock, enligt vad
kommittén funnit, använts i mycket liten utsträckning.

Denna dispensmöjlighet synes lämpligen kunna utbyggas på sådant sätt,
att medgivande lämnas i ungefär samma former som skall gälla ett vidsträcktare
begagnande av beviljat tillstånd än försäljningsförordningen i
första hand tillåter, exempelvis medgivande till utsträckt tid. Prövningen
bör dock alltid tillkomma länsstyrelsen. I Stockholm ligger dispensprövningen
för närvarande hos poliskammaren. Anledning synes emellertid icke
finnas att göra undantag för nämnda stad. Prövningen bör alltså ske hos
överståthållarämbetet.

Liksom när det gäller frågor om utsträckt tid bör kommunen äga medbestämmanderätt.
Kommunens medverkan möjliggör att hänsyn tages till
lokala förhållanden och den på orten rådande uppfattningen. Kommunen
får enligt förslaget tillfälle att ange de grunder, enligt vilka dispens från
varietéförbudet må ges. Medgivande får ej lämnas, när kommunen uttalat
sig avstyrkande.

Medgivandet bör som regel ges i samband med utskänkningstillståndet.
Prövningen kan då ske i anslutning till övriga oktrojfrågor. Därvid kan tillses
att restaurang, där underhållning skall förekomma, är ändamålsenligt
anordnad.

436

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Hinder bör dock icke föreligga att under löpande oktrojperiod erhålla
medgivande till regelbunden underhållning å restaurang eller till föreställning
Aid särskilt tillfälle. Framställning härom bör handläggas i samma ordning
som om den gjorts i samband med utskänkningstillståndet. Restauranginspektören
inhämtar yttranden och förbereder även i övrigt länsstyrelsens
beslut. Gäller framställningen särskilt tillfälle, synes remissförfarandet
icke behöva regleras i den nya förordningen. Länsstyrelsen bör kunna
besluta efter den utredning den finner erforderlig.

Även om medgivande till eljest ej tillåten föreställning eller underhållning
bör kunna lämnas i något större utsträckning än nu, måste självfallet
återhållsamhet iakttagas. Medgivandet bör i regel ej avse annat än verkliga
restauranger. Regeln att rusdrycksutskänkning och egentlig teaterverksamhet
i allmänhet icke bör förenas bör alltjämt upprätthållas. Därjämte bör
tillses, att icke en ny typ av restauranger uppstår, där artistuppträdanden
blir huvudsak och företaget bygger sina förtjänstmöjligheter på den särskilda
dragningskraft som rusdrycksutskänkningen kan utöva.

Höga krav måste ställas på restaurangernas standard och skötsel ur nykterhetssynpunkt.
Också utskänkningsrättighetens art synes böra beaktas;
större försiktighet är påkallad i fråga om spritrestaurang än beträffande
vinrestaurang.

Med hänsyn till den noggranna tillståndsprövning som här förordas,
torde man beträffande sådan särskild underhållning å restaurang, varom
nu är fråga, icke behöva medtaga det av nykterhetskommittén uppställda
villkoret att underhållningen skall tillhandahållas utan särskild avgift. Såsom
kontrollstyrelsen framhållit skulle en bordsavgift kunna bidraga till
att ge de gäster, som icke önskar förtära sprit, en känsla av att vara lika
väl sedda som de spritkonsumerande gästerna. På sådan avgift skulle nöjesskatt
komma att uttagas. Det kan möjligen övervägas att ändra bestämmelserna
om nöjesskatt därhän att sådan skatt uttages även i det fall att bordsavgift
icke avfoxdras gästerna. Med hänsyn till den begränsade omfattning,
i vilken särskilda undantag från varietéförbudet torde komma att medges,
synes det emellertid icke erforderligt att nu pröva denna fråga. Den bör
emellertid uppmärksammas vid en översyn av bestämmelserna om nöjesskatt,
som jag avser att igångsätta inom en relativt snar framtid.

Dansförbudet.

Gällande bestämmelser m. m.

I 5 kap. 3 § Rff stadgas förbud mot utskänkning även vid offentlig danstillställning.
Förbudet avser icke blott lokal eller plats, där tillställningen
äger rum, utan också annan därmed i inre förbindelse stående lokal. Rätt till
utskänkning må medgivas för särskilda fall, i Stockholm av poliskammaren
och eljest av länsstyrelsen efter hörande av magistrat respektive kommunalnämnd.

437

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Dansförbudet infördes genom 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning
och har alltså gällt sedan den 1 januari 1919. De ursprungliga bestämmelserna
skilde sig från de nuvarande i huvudsak endast därutinnan att länsstyrelsens
dispensrätt blott avsåg »särskilt tillfälle».

Förbudet tillkom på förslag av 1911 års nykterhetskommitté. Såsom motivering
framhöll kommittén att allvarliga missförhållanden enligt vad det
visat sig yppats i en del offentliga danslokaler, i vilka spritutskänkning i
sammanhang med danstillställningar förekommit.

Rusdryckslagstiftningsrevisionen uttalade, under hänvisning till att undantag
från utskänkningsförbudet meddelats av länsstyrelserna i synnerligen
stor utsträckning, att det knappast kunde anses försvarligt att bibehålla
en föreskrift med karaktär av undantagsbestämmelse, då den i tillämpningen
förvandlats till allmän regel. Revisionen erinrade om att offentliga danstillställningar
vore underkastade tillståndsprövning av polismyndighet jämlikt
ordningsstadgans bestämmelser. Revisionens förslag innebar att särskilt medgivande
icke längre skulle erfordras för att bedriva utskänkning i samband
med offentlig danstillställning å lokal som huvudsakligen var avsedd för
restaurangrörelse.

Revisionens förslag upptogs i propositionen nr 242 till 1937 urs riksdag.
Riksdagen intog däremot en annan ståndpunkt. Revillningsutskottet anförde,
att enligt dess mening gällande bestämmelser om utskänkning i samband
med danstillställning av myndigheterna på vissa håll tillämpats på ett
sätt, som kunde giva anledning till befogade erinringar. För framtiden måste
anses önskvärt att tillstånd till dans i samband med utskänkning å restaurang
meddelades med större urskillning och varsamhet än som dittills skett.
Särskilt fann utskottet det icke vidare böra ifrågakomma att medgivande
lämnades för viss tidsperiod utan angivande av de särskilda dagar då dans
skulle äga rum.

Resultatet blev att de gamla bestämmelserna bibehölls med den ändringen,
att dispens skulle kunna lämnas »för särskilda fall».

Dansförbudet har sedermera uppmärksammats i olika sammanhang. Bl. a.
behandlades det av den s. k. snabbutredningen i dess betänkande angående
nykterhetstillståndet under krigsåren. Två av utredningens ledamöter
(majoriteten) ansåg sig i dåvarande läge — med stark tillströmning till
spritrestaurangerna och en oroväckande stegring av könssjukdomarna —
böra förorda att restaurangdans i samband med utskänkning helt skulle
stoppas. Även på längre sikt framstod det enligt dessa ledamöters mening
såsom ett önskemål att rusdrycksutskänkningen principiellt skildes från den
offentliga dansen.

Ungdomsvårdskommittén föreslog i sitt betänkande III om ungdomen och
nöjeslivet upphävande av länsstyrelsernas rätt att bevilja undantag från förbudet
mot utskänkning i samband med offentlig danstillställning.

Vid 194(> års riksdag väcktes motioner av herr Englund m. fl. och av herr
Sandberg m. fl. om viss ändring av undantagsbestämmelsen i 5 kap. 3 § Rff
i syfte att öka kommunalrepresentationcns inflytande på utskänkning i sam -

438 Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

band med restaurangdans. Motionerna föranledde icke någon riksdagens
åtgärd.

Nykterhets kommittén.

Kommitténs förslag innebär, att regelmässigt förbud mot utskänkning av
rusdrycker vid offentlig danstillställning fortfarande skall gälla, liksom att
undantag från förbudet må medgivas för särskilda fall av länsstyrelsen respektive
poliskammaren i Stockholm. Härutöver föreslås emellertid, att länsnykterhetsnämnden
eller poliskammaren i Stockholm före varje oktrojperiods
början skall bereda stads- respektive kommunalfullmäktige tillfälle att
ange de allmänna grunderna för medgivande av utskänkning vid danstillställning.
Medgivande må ej lämnas enligt andra grunder än fullmäktige
föreslagit. Kommunalt veto föreslås sålunda i fråga om restaurangdansen.

I de fall då fullmäktiges yttrande skall avgivas till länsnykterhetsnämnden
skall denna med eget utlåtande insända yttrandet till länsstyrelsen tillsammans
med förslag rörande årsutskänkning av rusdrycker inom länet under
oktrojperioden.

Restauratörs ansökan om medgivande att bedriva utskänkning i samband
med dans skall enligt förslaget ingivas i Stockholm direkt till poliskammaren
och eljest till polismyndigheten i orten. Polismyndighet i ort utom Stockholm
har därefter att med eget yttrande insända handlingarna till den beslutande
myndigheten.

Kommittén har införskaffat vissa uppgifter angående länsstyrelsernas
dispensgivning. Uppgifterna avser år 1949. Under detta år förekom utskänkning
i samband med dans på 364 av landets 583 offentliga spritrestauranger
och på 38 av de 419 vinrestaurangerna. Totala antalet danstillställningar
var 15 250. Detta innebär en minskning i förhållande till 1939,
då totala antalet danskvällar var närmare 19 000, men siffran är högre än
för 1929, då den var ca 12 000. På 217 restauranger förekom utskänkning
vid offentlig dans regelbundet minst en gång i veckan under den tid restaurangen
var öppen. Ett femtiotal restauranger hade regelbundet dans två
gånger i veckan hela året om, ett tiotal tre gånger i veckan. Tre restauranger
hade dans fyra gånger i veckan, d. v. s. mer än hälften av årets dagar. Av
de anförda siffrorna framgår enligt kommittén, att rätt till utskänkning vid
danstillställningar beviljats i så stor utsträckning att danskvällarna på
många håll knappast längre har den karaktär av undantag som gällande
bestämmelser otvivelaktigt syftat till. På de flesta orter förekommer dock
restaurangdans i samband med rusdrycksutskänkning tämligen sällan.

Kommittén erinrar om att dess undersökningar, bl. a. angående ungdomens
alkoholvanor, synes visa, att restaurangdansen har betydelse för
kvantitativt tämligen begränsade kategorier och anser, att detta säkerligen
till viss del beror på de gällande bestämmelserna, som inskränker dess omfattning.
Det understrykes att restaurangdans i samband med rusdrycksutskänkning
icke bör ges ökad betydelse i det moderna nöjeslivet.

Tillämpningen av de nu gällande bestämmelserna har — framhåller kom -

439

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

mittén — icke varit tillfredsställande. Förslaget om ökat kommunalt inflytande
vid ifrågavarande ärendens handläggning syftar till att råda bot på
detta. Kommittén har även ansett sig böra taga hänsyn till de stora lokala
variationerna när det gäller dansrestaurangernas roll och de olägenheter,
som offentlig dans i samband med rusdrycksutskänkning kan ha. Förslaget
om ökat kommunalt inflytande avser att underlätta anpassningen till de lokala
förhållandena och uppfattningen på vederbörande ort. Kommittén har
den åsikten, att undantagsbestämmelsen bör användas med större försiktighet
än hittills.

Sedan Kungl. Maj:t i juni 1947 anbefallt statsmyndigheterna att inom
sina respektive områden undersöka möjligheterna att åstadkomma ett snabbare
och enklare förvaltningsförfarande, föreslogs från vissa länsstyrelser
ändringar i förfarandet på nu ifrågavarande område, bl. a. innebärande att
beslutanderätten skulle överlämnas till lokal myndighet — i regel polismyndighet
-— och att bestämmelsen om remiss till kommunal myndighet
skulle uppmjukas. Dessa förslag överlämnades till nykterhetskommittén.
Kommittén har dock icke ansett lämpligt att, samtidigt med att det kommunala
inflytandet på ärendenas handläggning ökar, överflytta dessa till
lägre myndighet.

Beträffande förfarandet anför kommittén i övrigt följande.

Frågan om remissförfarandet koinmer i ett nytt läge genom förslaget om
ökat kommunalt inflytande. Detta inflytande skulle utövas på det sättet, att
fullmäktige före varje oktroj periods början bereddes tillfälle att avgiva eu
för länsstyrelsen bindande yttrande. Det synes under sådana förhållanden
onödigt att låta någon kommunal myndighet yttra sig i varje särskilt dispensärende.
Även vad länsnykterhetsnämnden beträffar synes det tillräckligt
att denna uttalar sig en gång för varje oktrojperiod. Med hansyn till
dansärendenas vikt ur allmän ordningssynpunkt torde det däremot vara
lämpligt att den lokala polismyndigheten avger utlåtande angående varje
ansökan. Det förefaller praktiskt att låta ansökningarna ingivas direkt till
polismyndigheten.

I särskilt yttrande har experten Klackenberg erinrat om det förslag rörande
restaurangdansen som framlades av snabbutredningen, vars majoritet
Klackenberg tillhörde, samt uttalat att han icke funnit anledning att
ändra sin tidigare ståndpunkt, att restaurangdans i samband med utskänkning
borde helt förhindras.

Yttranden.

Kommitténs uttalanden och förslag har blivit föremål för delade meningar.

Flera myndigheter och sammanslutningar godtager kommitténs förslag
eller förordar ännu strängare restriktioner. Kommitténs förslag om ökat
kommunalt inflytande har tillstyrkts i yttranden från länsstyrelserna i
Kalmar och Kopparbergs län, länsnykterhetsnämnderna i fem iän, stadsfullmäktige
i fyra städer, nykterhetsnämnderna i Göteborg och Malmö samt

440

Kiingl. Maj.ts proposition nr 151.

Svenska landskommunernas förbund. Av dessa önskar dock länsnykierhetsnamnden
i Gävleborgs län helst, att möjligheten till undantag från förbudet
helt bortfaller eller kringskäres; nykterhetsnämnden i Göteborg finner i
likhet med kommittén, att de beviljade undantagen varit allt för många.

Länsnykterhetsnämnden i Stockholms län uttalar — utan att ingå på
frågan om kommunalt veto — att dansförbudet bör tillämpas på ett avgjort
restriktivare sätt än hittills.

Länsnykierhetsnämnderna i Skaraborgs och Västerbottens län, Nykterhetsorganisationen
Verdandi och De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse
yrkai på ovillkorligt förbud mot utskänkning i samband med dans.
Nykterhetsorganisationen Verdandi uttalar härvid att, därest ovillkorligt
förbud visar sig svårt att genomföra, begreppet »särskilda tillfällen» bör
exemplifieras, så att antalet danskvällar kan minskas. Organisationen anser,
att en av orsakerna till restaurangdansens omfattning är bristen på
lämpliga lokaler, där dans får förekomma, och hävdar att verksamt stöd
från samhället för avhjälpande av denna brist skulle verka i nykterhetsfrämjande
riktning. De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse tillstyrker
i andra hand nykterhetskommitténs förslag om kommunal vetorätt.

Ä andra sidan förordar åtskilliga yttranden att nuvarande ordning bibehålies
eller att lättnader genomföres.

Förslag om kommunal vetorätt avstyrkes sålunda av överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i fem län samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag.

Länsstyrelsen i Kronobergs län hävdar, att det icke styrkts att den nuvarande
ordningen medfört några egentliga olägenheter; det synes enligt
länsstyrelsens mening icke erforderligt att göra bestämmelserna på området
ännu mer komplicerade än nu.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om restaurangdansen huvudsakligen
bör ses som en nykterhetsfråga. Det förefaller länsstyrelsen som
om det väsentligen vore en fråga, på vilken ordningssynpunkter bör anläggas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker, att enhetlighet i
tillståndsgivningen bör eftersträvas, särskilt i ett län med utvecklat badoch
turistliv, och finner därför att den nuvarande ordningen bör bibehållas.

Länsstyrelsen i Örebro län anför i huvudsak följande.

Länsstyrelsen anser sig med fog kunna driva den satsen, att ett länsstyrelsens
beslut i en fråga, som icke är av allt för stor betydelse för en därav
berörd kommun, i händelse av divergerande meningar mellan länsstyrelse
och kommun, skall vara ett uttryck för länsstyrelsens och icke för''kommunens
åsikt. Det måste i princip vara felaktigt att — om icke starka skäl
så påfordra — länsstyrelsens namn skall få nyttjas såsom ett slags stämpel
under ett beslut, som faktiskt ej träffats av länsstyrelsen. Skall länsstyrelsen
i fortsättningen betros med tillståndsgivningen, bör länsstyrelsen
ha möjlighet att följa en konsekvent linje för alla samhällen inom länet
med likartade förhållanden i nykterhetsavseende.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag erinrar om de ekonomiska intressen,
som på åtskilliga orter är knutna till dansföretag av olika slag, och om

441

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

dessa intressens möjligheter att göra sig gällande inom kommunalrepresentationen.
Bolaget befarar därför, att avgöranden om danstillstånd —
därest kommunal vetorätt införes — kommer att träffas utifrån andra synpunkter
än dem man med ändringen velat tillgodose.

Överståthållarämbetet anser, att det bör vara tillräckligt, om fullmäktige
före oktroj periodens början lämnas tillfälle att angiva efter vilka grunder
tillstånd enligt fullmäktiges åsikt bör lämnas, utan att uttalandet blir bindande
för den tillståndsgivande myndigheten.

Stadsfullmäktige i Malmö uttalar tveksamhet om behovet av kommunal

vetorätt.

Några remissinstanser — bl. a. Sveriges Hotell- och Restaurantförbund
och Svenska Turisthotellens Riksförbund — har föreslagit att förbudet mot
utskänkning i samband med offentlig danstillställning helt slopas.

Sveriges Hotell- och Restaurantförbund anser del vara mindre rationellt
att bibehålla en föreskrift med karaktär av undantagsbestämmelse, då denna
i tillämpningen förvandlats till allmän regel. Ett slopande av dansförbudet
kan enligt förbundet icke medföra någon olägenhet ur nykterhetssynpunkt.
Förbundet anför i övrigt följande.

Vid bedömningen av denna fråga bör beaktas, att sådan danstillställning
i mycket ringa utsträckning besöks av ungdomar, vilket även bekräftas av
kommitténs undersökningar. Restauranterna besöks till väsentlig del av sådana
gäster, som vill söka tillfredsställa sitt dansbehov i trevlig miljö och
under trivsamma former i stället för att besöka dansbanor eller enklare
danslokaler. Med hänsyn till den noggranna övervakningen av utskänkningen
innebär dans i samband härmed inga, eller i varje fall mindre vador ur
nykterhetssynpunkt än den okontrollerade dansen på företag utan utskänkningsrättigheter.
Då offentliga danstillställningar äro underkastade tillståndsprövning
av polismyndighet jämlikt ordningsstadgan föreligger möjlighet
till ingripande, då missförhållanden uppstår ur ordnings- eller nykterhetssynpunkter.
I vart fall har intet sakligt skäl framförts, som motiverar
skärpning av bestämmelserna genom införandet av kommunalt veto.

Svenska Turisthotellens Riksförbund finner, att särskilt tillstånd till utskänkning
i samband med dans icke bör vara erforderligt, i varje fall beträffande
egentliga turisthotell och badortsföretag, samt anför.

Svenska och utländska gäster, som tillbringa sin semester eller tillfälligt
besöka en turistanläggning eller badort, böra kunna räkna med dans som
en normal underhållning. Vid dåligt väder och många andra tillfällen kan
en improviserad danstillställning vara motiverad.

Även statens organisationsnämnd förordar dansförbudets slopande, men
förutsätter, att kommunerna i enlighet med kommitténs förslag erhåller
befogenhet att inskränka eller förbjuda utskänkning i samband med dans.
Nämnden anför följande.

I praktiken torde tillstånd till dans å spritrestaurang så gott som undantagslöst
vara kombinerat med tillstånd till utsträckt utskänkningstid. Vidare
fordras polismyndighets tillstånd enligt ordningsstadgan. Härtill kommer
att alltsedan dansförbudets tillkomst genom 1917 års rusdrycksförsalj -

442

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ningsförordning dispensgivningen i detta hänseende varit så liberal, att
det knappast kan anses försvarligt att bibehålla en föreskrift med karaktär
av undantagsbestämmelse, då den i tillämpningen förvandlats till allmän
regel. I betraktande av de anförda omständigheterna synes det böra upptagas
till övervägande att slopa det generella förbudet mot anordnande av offentlig
restaurangdans i samband med utskänkning av rusdrycker. Långtgående
möjligheter till ingripande vid eventuella missförhållanden skulle
alltjämt föreligga dels i samband med myndigheternas prövning av frågorna
om rätt till utsträckt utskänkningstid och till anordnande av offentlig
nöjestillställning enligt ordningsstadgan och dels genom den av kommittén
föreslagna kommunala befogenheten att helt förbjuda restaurangdans jämte
servering av rusdrycker eller att uppställa bindande villkor för anordnande
av sådan dans.

Vissa yttranden har ifrågasatt, att beslutanderätten på förevarande område
överlämnas till lokalt organ.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Älvsborgs och Västmanlands
län förordar sålunda att beslutanderätten överföres på polismyndigheten
i orten. Statens organisationsnämnd och Svenska Turisthotellens Riksförbund
— vilka såsom nyss omtalats icke anse särskilt tillstånd till utskänkning
i samband med dans vara erforderligt — föreslår i andra hand denna
ordning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför följande.

Länsstyrelsen har den erfarenheten, att polismyndigheterna bruka vara
tillbörligt restriktiva vid handhavande av dem anförtrodd tillståndsgivning.
Nu behandlade ärenden måste anses vara av övervägande rutinmässig karaktär.
Oftast måste tillstånd sökas jämväl enligt ordningsstadgan för rikets
städer, och dylikt tillstånd lämnas av polismyndigheten. Härtill kommer
att, enligt kommitténs förslag, kommunens fullmäktige skulle kunna
faststalla grunder för dispensgivningen som skola vara bindande vid denna.
På grund av det anförda anser länsstyrelsen att dessa dispensärenden böra
anförtros polismyndigheterna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar att, därest kommitténs förslag om
ökat kommunalt inflytande på området förverkligas, undantag från ifrågavarande
förbud bör meddelas av polismyndigheten i orten.

Departementschefen.

Den nuvarande försäljningsförordningen uppställer liksom sin föregångare
förbud mot utskänkning av rusdrycker vid offentlig danstillställning.
Undantag må medges av länsstyrelsen för särskilda fall.

I praxis har emellertid undantag beviljats tämligen frikostigt. Förhållandet
var detsamma under den gamla förordningens tid, och detta ledde till
förslag att förbudet skulle slopas. Riksdagen upptog dock förbudet i den
nya förordningen och uttalade sig för en skärpt tillämpning.

Nykterhetskommittén har funnit att restaurangdansen har betydelse för
kvantitativt tämligen begränsade kategorier. Den anser emellertid icke att
praxis är tillfiedsställande. Enligt kommitténs mening bör dans i samband
med rusdrycksutskänkning icke ges ökad betydelse i det moderna nöjes -

443

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

livet. Kommittén anser därför att dansförbudet bör bibehållas samt att undantag
bör medgivas med större försiktighet än hittills. Väsentligen i syfte
att vinna garanti för en återhållsammare tillståndsprövning har kommittén
föreslagit vetorätt för vederbörande kommun. Kommittén framhåller emellertid
också i detta sammanhang de stora lokala variationerna beträffande
dansrestauranger och av dessa föranledda olägenheter.

Kommitténs förslag har blivit föremål för delade meningar. Yrkanden har
framställts såväl om skärpningar — i något fall om ovillkorligt förbud
som om bibehållande av gällande ordning eller slopande av förbudet. Åtskilliga
remissorgan biträder emellertid kommitténs ståndpunkt.

De olägenheter, som är förknippade med restaurangdansen, synes icke
böra överdrivas. Det kan emellertid icke förbises att denna nöj esf orm kan
innebära viss fara för utbredning av alkoholförtäring bland ungdomen. Det
torde därför vara befogat att bibehålla gällande förbud. Kommitténs åsikt
att medgivande till undantag bör lämnas med större försiktighet än hittills
torde ävenledes vara välgrundad. Beträffande kommitténs förslag att
införa kommunalt veto må framhållas att hithörande frågor synes i väsentlig
mån besläktade med de ordnings- och nykterhetsfrågor som i övrigt ligger
under kommunens bestämmanderätt. Jag kan därför biträda kommittéförslaget
även i denna del. Såsom kommittén föreslagit bör kommunen icke
höras i varje särskilt fall utan före oktroj periodens början erhålla tillfälle
att ange grunder för tillståndsgivningen.

Av dansförbudets syfte torde följa att särskild försiktighet bör iakttagas,
när det gäller dans i samband med spritservering. Förekommer icke
annat än vin vid tillställningen, synes medgivande kunna lämnas efter
mindre stränga grunder. Självfallet är det inte nagot som hindrar att en
restauratör med spriträttigheter förbinder sig att icke servera sprit och
starköl vid danstillställning och på så sätt får medgivande till dans enligt
de för vinrestauranger förordade mera liberala grunderna.

Kommittén har icke velat ansluta sig till tidigare väckta förslag att decentralisera
beslutanderätten till polismyndighet eller annat lokalt organ.
Denna tanke har emellertid upptagits i flera yttranden. Man har därvid
erinrat om att polisen ändå har att taga ställning till ifrågasatt dans enligt
gällande ordningsstadga.

Enligt min mening talar mycket för dessa förslag. Ärendena blir ganska
många. De är dessutom ofta förenade med prövning av fråga om utsträckt
tid. I och med att kommunalt veto införts, torde i de flesta fall garantier
för en återhållsam dispensgivning ha skapats. Jag vill därför förorda att
prövningen av dansärendena avgöres av polismyndighet. Det må framhållas
att länsstyrelsen självfallet äger ge polismyndigheterna direktiv för tillståndsgivningen.
Detta kan visa sig betydelsefullt, när en kommun visat
alltför liten återhållsamhet. Erinran om länsstyrelsens direktivrätt har upptagits
i författningstexten.

444

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Rusdrycker på nöjes- och idrottsplatser.

Utskänkning.

Gällande ordning och tidigare utredningar.

Beträffande tillstånd till utskänkning på nöjes- och idrottsplatser finns
för närvarande icke särskilda bestämmelser. Vanliga regler angående tillstånd
till utskänkning gäller.

Ungdomsvårdskommittén behandlade i sitt betänkande del III angående
ungdomen och nöjeslivet ordningen på offentliga nöjesplatser och föreslog
förbud mot alkoholutskänkning i varje form vid folkfester av vad slag det
vara månde.

Nykterhets kommittén avgav i november 1945 yttrande över ungdomsvårdskommitténs
förslag. Ehuru nykterhetskommittén icke ansåg sig vid
denna tidpunkt kunna ta definitiv ståndpuniit till de berörda frågorna framlade
den förslag, såvitt nu är i fråga, till sådan ändring av rusdrycksförsäljningsförordningen
att utskänkningsställe icke finge, utan Konungens tillstånd,
förläggas inom område, som är för allmänheten tillgängligt såsom
nöjesplats eller idrottsplats. Att ovillkorligt förbud icke föreslogs berodde på
att utskänkning av rusdrycker äger rum vid vissa restauranger inom större
nöjesområden såsom Liseberg i Göteborg och Folkets park i Malmö.

Vid remissbehandling av nykterhetskommitténs yttrande tillstyrkte flertalet
instanser förslaget angående utskänkning vid nöjes- och idrottsplatser.

Avstyrkande yttranden avgavs av bl. a. kontrollstyrelsen, som icke ansåg
anledning föreligga att principiellt förbjuda ifrågavarande utskänkning och
överflytta prövningen av hithörande ärenden från länsstyrelserna till Kungl.
Maj :t. Styrelsen efterlyste även klara definitioner på begreppen nöjesplats
och idrottsplats. Socialstyrelsen visade på liknande grunder stark tveksamhet
inför förslaget.

Nykterhetskommittén.

Nykterhetskommittén har med beaktande av tillgängligt material omprövat
fragon om rusdrycker pa nöjes- och idrottsplatser. I fråga om utskänkning
föreslås, att inom område, som är för allmänheten tillgängligt såsom
nöjesplats eller idrottsplats, tillstånd må av länsstyrelsen meddelas endast
om särskilda skäl därtill äro.

Kommittén framhåller, att ehuru den frångått sitt tidigare förslag beträffande
tillståndsmyndigheten, har den icke ändrat mening i sakfrågan, samt
anför.

Den tillståndsgivande myndigheten torde ofta ha anledning att iakttaga
stor återhållsamhet vid beviljande av utskänkningsrättigheter på nöjes- och
idrottsplatser. Denna återhållsamhet betingas främst av försäljningsförordmngens
allmänna syfte att all försäljning av rusdrycker skall ordnas och
handhavas så att därav uppkommer så ringa skada som möjligt. Det torde
numera på ansvarigt håll vara allmänt erkänt att rusdrycksförtäring inte

445

Kungl. Maj:ts proposition nr t5i.

bör tolereras vid idrottstävlingar. Och vid offentliga nöjestillställningar bör
rusdrycker — inte minst med hänsyn till ungdomen — i möjligaste mån
hållas borta.

Kommittén förutsätter alt möjligheten att ge tillstånd utnyttjas sparsamt.
Som särskilda skäl skulle enligt kommittén anses exempelvis att utskänkniiigsrättigheter
redan finns på området och att anmärkningar icke framkommit
mot restaurangens skötsel eller dess inverkan på nykterhetstillståndet
bland anläggningens besökare.

Beträffande de särskilda problem som kan uppkomma vid tillämpning av
den föreslagna bestämmelsen anföres i huvudsak följande.

För det föreslagna stadgandets tillämpning är det nödvändigt att innebörden
av begreppen nöjes- och idrottsplats klarlägges.

Vad först uttrycket nöjesplats beträffar avses därmed verkliga nöjesfält
och dansbanor, medan däremot hit ej räknas fritidsområden, såsom parker,
bad- och campingplatser. Ett utställningsområde kan icke som sådant hänföras
till nöjesplats, ehuru det förekommer att ett utställningsområde har
särskild men icke avgränsad nöjesavdelning, i vilket fall denna nöjesavdelning
naturligtvis faller under den föreslagna bestämmelsen.

Vad därefter beteckningen idrottsplats angår åsyftas därmed förutom
egentliga idrottsanläggningar även hästsportanläggningar, skjutbanor, tennisbanor,
golfbanor o. d. Däremot torde friluftsbad även om det inrymmer
anläggningar för utövande av idrott icke hänföras hit.

När det gäller att avgöra om ett område är hänförligt till nöjes- och
idrottsplats eller ej, måste också beaktas det i bestämmelsen givna villkoret
att området skall vara för allmänheten tillgängligt. Härigenom utmönstras
alla privata områden och alla anläggningar som är stängda för allmänheten.

Med ledning av det anförda torde Skansen i Stockholm och Furuviksparken
utanför Gävle få anses som fritidsområden. Inom dessa fritidsområden
finns dock nöjesfält, som är att betrakta som nöjesplatser. Förhållandet är
här analogt med de särskilda nöjesavdelningarna inom utställningsområdena.
Vidare torde golfklubbarnas klubbhus få betraktas som privata delar av
fritidsområden och likaså segelsällskapens klubbhus som privata anläggningar,
varför där befintliga utskänkningsställen ej faller under den föreslagna
bestämmelsen.

Däremot torde stadgandet vara tillämpligt på sådana mera kanda stallen
som Tennisrestauranten (Tennisstadion), Restaurang Tre Kronor (Kungl.
Tennishallen), Restaurang Fjädern (Badmintonhallen), Restaurang Tyrol på
Djurgården och Solvalla travbanas restaurang, samtliga i Stockholm; Ulriksdals
kapplöpningsfält i Solna; Restaurang Herrgårin i Björknäs, Boo socken;
Tivolirestaurangen i Sölvesborg; Folkets park, Jägersro och MFF-stadions
restaurang i Malmö; Tyrolerrestaurangen i Folkets park i Lund; restaurangerna
å Liseberg i Göteborg; Åbyfältets restaurang i Mölndal. Av dessa
nu uppräknade utskänkningsställen torde flertalet höra till dem som haft
rättigheter en längre tid och beträffande vilka möjligheten till undantag från
förbudet bör kunna komma till användning.

Yttranden.

Kommitténs förslag i fråga om utskänkning vid nöjes- och idrottsplatser
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet av de yttranden som ingått
på frågan.

446

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg och Jönköping understryker att möjligheten
att meddela utskänkningstillstånd bör utnyttjas mycket sparsamt. Sveriges
mjkterhelsvänners landsförbund föreslår, att ifrågavarande bestämmelser
vidgas att avse även allmänna samlingslokaler, folkets hus och bygdegårdar.

Vissa remissvar förordar ovillkorligt förbud mot ulskänkning vid nöjesoch
idrottsplatser. Detta är fallet med yttrandena från länsnykterhetsnämnden
i Västerbottens län, stadsfullmäktige i Karlskrona och Kiruna, Nykterhetsorganisationen
Verdandi samt Svenska läkarnas nykterhetsförening.

De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse uttalar sig för att nöjes- och
idrottsplatser göres alkoholfria.

Kontrollstyrelsen däremot avstyrker att särskilda bestämmelser meddelas
i ämnet.

Förvaring och förtäring av rusdrycker på nöjes- och idrottsplatser.
Gällande ordning och tidigare utredningar.

Särskilda bestämmelser angående förvaring och förtäring av rusdrycker
å nöjes- och idrottsplatser finns för närvarande icke.

Om offentliga tillställningar stadgas i 13 § ordningsstadgan för rikets
städer. För att anordna sådan tillställning krävs anmälan till eller tillstånd
av polismyndigheten, olika för olika grupper av tillställningar. Nöjestillställningar
fordrar tillstånd. Detsamma har tidigare gällt beträffande alla
slag av idrottstävlingar. Emellertid har Högsta domstolen funnit travtävlingar
icke vara sådana tillställningar, som jämlikt 13 § ordningsstadgan
kräver tillstånd (NJA 1948 s. 503).

Polismyndigheten äger meddela ordningsföreskrifter, såsom angående ordningsvakter
o. cl. Polismyndigheten äger vidare förbjuda tillställningens förnyande,
om tillställningen visar sig åsyfta eller innebära något sedlighetssårande
eller lagstridigt eller föranleda oordningar av svårare beskaffenhet.
Inträffar någon av dessa omständigheter eller anordnas tillställning utan tillstånd,
där sådant fordras, äger polismyndigheten även upplösa tillställningen.
Bestämmelserna tillämpas i viss utsträckning för riket i dess helhet.

I sitt betänkande angående nykterhetstillståndet under krigsåren behandlade
snabbutredningen frågan om övervakningen av ordningen vid andra
offentliga danstillställningar än å restauranger, dock utan att framlägga
särskilt förslag. Utredningen uttalade att möjligheterna att få till stånd
förbättrade nykterhetsförhållanden på sådana nöjesplatser, där alkoholutskänkning
icke förekommer, i betydande grad är beroende av allmänna
åtgärder till förbättring av nykterhetstillståndet, men att man dock genom
förbättrad ordningsvakthållning borde kunna åstadkomma en förbättrad
ordning på själva nöjesplatsen.

I sitt förslag till allmän ordningsstadga (SOU 1944: 48) upptog ordningsstadgeutredningen
förbud mot förtäring av alkoholhaltiga drycker å allmän
plats och vid offentlig tillställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

447

Ungdomsvårdskommittén uttalade i sitt förenämnda betänkande att
alkoholen borde helt bannlysas från offentliga tillställningar av nöjeskaraktär.
Nykterhetskommitténs yttrande över betänkandet innehöll förslag —
utom beträffande utskänkning vid nöjes- och idrottsplatser — även om
införande i rusdrycksförsäljningsförordningen av förbud mot förtäring och
förvaring av rusdrycker å sådana platser.

I sistnämnda avseende anförde kommittén bland annat följande.

Rättigheterna till utskänkning av alkoholdrycker på idrotts- och nöjesplatser
torde medföra mindre olägenheter ur nykterhetssynpunkt än förtäringen
av medhavda rusdrycker. Det finns för närvarande intet allmänt
förbud mot spritförtäring på allmän plats, men sådant förbud förekommer
i åtskilliga lokala ordningsstadgor, och det framgår av domstolarnas praxis,
att sådan förtäring ofta betraktas som förargelseväckande beteende. Det
torde också vara en allmän åsikt, att spritförtäring inte bör tolereras vid
idrottstävlingar, dansbanetillställningar eller liknande tillfällen. Det är vidare
uppenbart, att möjligheten att beivra och förhindra fylleri på dessa
platser, där huvudsakligen ungdom samlas, skulle högst avsevärt utökas,
om det funnes ett förbud mot förtäring och förvaring av rusdrycker, inte
bara ett förbud mot att uppträda berusad, vilket senare är ett mångtydigt
begrepp. Bland annat skulle man med en sådan bestämmelse kunna effektivt
förhindra langare att på nöjesplatserna bjuda ut sina varor till de ungdomliga
besökarna.

Förslaget till förtärings- och förvaringsförbud å nöjes- och idrottsplatser
tillstyrktes vid remissbehandlingen av flertalet av de hörda myndigheterna
och organisationerna. Bland de övriga instämde några i förslagets
syfte men hyste tveksamhet om var ett förbud av ifrågavarande art lämpligen
borde placeras. Kontrollstyrelsen föreslog, att bestämmelsen skulle
intagas i en kommande allmän ordningsstadga.

Nykterhetskommittén.

Nykterhetskommittén uttalar att den fortfarande har den uppfattningen
att förtäring av rusdrycker ej bör förekomma på nöjes- och idrottsplatser
men kommittén ansluter sig till den av kontrollstyrelsen med flera remissmyndigheter
framförda meningen att föreskrifter härom har sin naturliga
plats i en allmän ordningsstadga.

Sedan särskilda sakkunniga för översyn av ordningsstadgan för rikets
städer m. in. tillkallats för överarbetning av ordningsstadgeutredningens
förslag till allmän ordningsstadga, har nykterhetskommittén till de sakkunniga
överlämnat sitt material i frågan för närmare övervägande.

Yttranden.

Förevarande spörsmål har endast uppmärksammats av länsnykterhetsnämnden
i Västerbottens län. Nämnden anser, att rusdrycksförtäring icke
bör tolereras vid idrottstävlingar eller offentliga nöjestillställningar samt
redogör för vissa åtgärder, som på området vidtagits inom länet. Såsom
omtalats i nästföregående avsnitt liar De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse
generellt förordat, att nöjes- och idrottsplatser göres alkoholfria.

448

Kungl. Maj. ts proposition nr 151.

Departementschefen.

Den nuvarande rusdrycksförsäljningsförordningen innehåller icke särskilda
bestämmelser med avseende å nöjes- och idrottsplatser. Tillstånd
till utskänkning på sådana platser kan erhållas efter vanliga regler. Ej heller
är det förbjudet att där förtära eller förvara rusdrycker.

Det har länge varit ett önskemål att sådana platser i största möjliga utsträckning
hålles fria från rusdrycker. I fråga om utskänkningen har man
i allmänhet uttalat sig för begränsning av tillståndsgivningen, men tanken
på generellt förbud har också vunnit anslutning. Olika förslag har framlagts
som syftar till att hindra förtäring och förvaring av rusdrycker inom
ifrågavarande områden. Om sålunda relativ enighet rått, att vissa inskränkningar
bör införas har meningarna varit delade om hur de ifrågasatta bestämmelserna
lämpligen borde utformas.

I avseende på utskänkning inom nöjes- och idrottsplatser har nykterhetskommittén
i sitt slutliga förslag förordat, att utskänkningstillstånd visserligen
skall kunna meddelas, men endast när särskilda skäl föreligger.
Prövningen skall enligt förslaget tillkomma vederbörande länsstyrelse. Till
denna ståndpunkt har flertalet remissinstanser, som yttrat sig i frågan,
anslutit sig.

Kommitténs förslag synes utgöra en lämplig avvägning, och jag får därför
tillstyrka detsamma. Beträffande möjligheten till undantag vill jag i likhet
med kommittén understryka, att den i huvudsak endast bör tillämpas
i fråga om välskötta restauranger, som tidigare erhållit utskänkningstillstånd.

Beträffande förtäring och förvaring av rusdrycker har nykterhetskommittén
i det slutliga förslaget uttalat, att förbudsbestämmelser bör meddelas,
men att de bör ha sin plats i en allmän ordningsstadga. Uttalandet har icke
väckt gensaga i remissvaren. Förslag till ny ordningsstadga håller på att
utarbetas av särskilda sakkunniga. Då jag i likhet med nykterhetskommittén
anser, att bestämmelser i här angivna ämne icke bör inflyta i den nya
lörsäljningsförordningen, torde de sakkunnigas förslag böra avvaktas, innan
vidare åtgärder företages från statsmakternas sida.

AVD. VI. TILLVERKNING OCH FÖRSÄLJNING
AV MALTDRYCKER.

Nuvarande förhållanden m. m.

Historik.

Efter skråväsendets avskaffande och näringsfrihetens införande år 1864
var såväl tillverkning som försäljning av maltdrycker helt utan laglig reglering.
Redan år 1866 infördes emellertid genom samma års förordning om
utskänkning av Öl och vin en viss kontroll över utskänkningen. I 1874 års
förordning stadgades tillståndstvång för utskänkning, och år 1893 infördes
tillståndstvång för avhämtningsförsälj ning av maltdrycker på landet i
mindre mängder än 10 liter åt gången. Tillverkningen och tillverkarnas
försäljning var dock hela tiden helt fri.

1903 års maltdryckstillverkningsförordning skilde på Öl och svagdricka
— alkoholgränsen fixerades vid 2,25 volymprocent (1,8 viktprocent) — samt
införde maltskatt och en viss kontroll av tillverkningen. Därigenom uppkom
skillnaden mellan skattepliktiga och skattefria bryggerier. Först med
1905 års förordning angående försäljning av vin och Öl infördes en viss
reglering även av tillverkarnas försäljning, samtidigt som flertalet av de
ännu gällande försäljningsbestämmelserna tillkom. Bryggerierna tilläts
endast sälja till avhämtning från tillverkningsstället, genom kringföring
i stad och på rekvisition med köpareförteckning på landsbygden. Återförsäljarnas
utminutering blev tillståndsbunden och kunde endast utövas genom
försäljning till avhämtning och på rekvisition. Den fria försäljningen
av större partier Öl borttogs. Kommunal vetorätt stadgades i fråga om utskänkningen,
varjämte gavs bestämmelser om besiktning av utskänkningslokaler.

I samband med 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning infördes förbud
mot inrättande av nya bryggerier utan särskilt tillstånd av Kungl.
Maj :t. Vid ungefär samma tid upphörde försäljningen av starköl, vilket lagfästes
genom den ännu gällande förordningen den 1 juni 1923 (nr 141) angående
förbud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl. Genom
1919 års pilsnerdricksförsäljningsförordning och 1923 års maltdryckstillverkningsförordning
gjordes endast mindre ändringar i den förut gällande
lagstiftningen. Här må dock anmärkas att kommunal vetorätt infördes
även beträffande återförsäljarnas utminutering, medan däremot kontrollen
över bryggeriernas försändning på rekvisition (köpareförteckningen)
avskaffades. I samband med 1923 års förbud mot starkölsförsäljning höjdes
den högsta tillåtna alkoholhalten i pilsnerdricka, som år 1917 fixerats
vid 3,6 volymprocent (2,8 viktprocent), till 3,2 viktprocent.

29 llihang till riksdagens protokoll 195i. i samt. Nr 151.

450

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

År 1928 skärptes försälj ningsbestämmelserna på åtskilliga punkter, bl. a.
genom införande av kvittenstvång vid försäljning på landet efter rekvisition
från bryggeri. År 1939 antogs efter förslag av 1934 års maltdryckskommitté
en ny tillverkningsförordning — förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker (Mtf)
— vilken ännu gäller.

Nu gällande huvudförfattningar om försäljning av maltdrycker är förordningen
den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka
(Pff) samt förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av
vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker (Aff).

Huvuddragen av gällande bestämmelser.

Enligt Mtf förstås med maltdryck varje jäst, alkoholhaltig, odestillerad
dryck, vid vars framställning torkat, rostat eller bränt malt kommit till
användning. Maltdryckerna indelas efter alkoholstyrkan i tre klasser.
Första klassen omfattar maltdrycker, vilkas alkoholhalt icke överstiger 1,8
viktprocent, d. v. s. alkoholsvaga maltdryckssorter (svagdricka och maltdricka).
Till andra klassen hänföres maltdrycker, vilkas alkoholhalt överstiger
1,8 men icke 3,2 viktprocent, d. v. s. medelstarka maltdryckssorter,
som i försäljningsavseende är sammanfattade under den gemensamma beteckningen
pilsnerdricka. Tredje klassen omfattar maltdrycker, vilkas alkoholhalt
överstiger 3,2 viktprocent, d. v. s. alkoholstarkare maltdrycker
(s. k. exportöl). Alkoholhalten torde för närvarande ligga mellan 4,0 och
4,5 viktprocent i exportöl av pilsnertyp och vid ca 6 viktprocent i starkporter.

Genom förordning den 22 maj 1953 (nr 198) med provisoriska bestämmelser
om alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen m. m. har föreskrivits
att maltdrycker av andra klassen, vilkas alkoholhalt överstiger 2,8
viktprocent, icke får försäljas annat än i vissa särskilda undantagsfall.

Bryggerier med tillstånd att tillverka maltdrycker av klass II och III benämnes
skattepliktiga bryggerier, de övriga (svagdricksbryggerierna) skattefria
bryggerier.

När det gäller försäljning av maltdrycker märkes, att försäljning av exportöl
är förbjuden utom för export och för vissa särskilda ändamål. Försälj
ningsbestämmelserna avser därför väsentligen pilsnerdricka. Liksom i
fråga om spritdrycker och vin är försäljningen av pilsnerdricka uppdelad
i partihandel, d. v. s. försäljning till återförsäljare och till export, och detaljhandel,
d. v. s. all annan försäljning, vilken senare i sin tur har två
olika grenar, utminutering och utskänkning. Utminuteringen omfattar dels
vanlig butiksförsäljning eller vad författningen kallar försäljning till avhämtning,
dels försäljning genom försändning efter rekvisition och dels försäljning
genom kringföring, en försäljningsform som endast får av bryggerierna
bedrivas i stad och består i att maltdryckerna levereras utan före -

451

Kungi. Maj:ts proposition nr 151.

gående rekvisition. Med utskänkning förstås i Pff liksom i andra försäljningsförfattningar
försäljning till förtäring på stället.

Tillverkare äger utöva partihandel med pilsnerdricka. Av ålder bedriver
de svenska bryggerierna emellertid även en betydande utminutering av pilsnerdricka,
och den gällande lagstiftningen tillerkänner dem också rätt till
alla de tre förut angivna formerna av utminutering. Annan än tillverkare
äger icke bedriva försäljning av pilsnerdricka utan särskilt tillstånd; rätt
att bedriva handel med spritdrycker eller vin innefattar dock utan vidare
sådant tillstånd. Från nämnda regel gäller det undantaget att utskänkning
utan särskilt tillstånd medges under vissa betingelser i fråga om inackorderingsställe,
som har karaktären av den utskänkningsberättigades hem.

Tillstånd lämnas av länsstyrelsen, som emellertid i allmänhet är bunden
av den kommunala myndighetens — fullmäktiges — yttrande i så måtto,
att ett avstyrkande utgör hinder för länsstyrelsen att meddela tillstånd.
Denna kommunala vetorätt gäller dock icke i fråga om vissa former av utskänkning,
nämligen trafikutskänkning (d. v. s. utskänkning å järnvägståg
eller järnvägsstation, å passagerarfartyg och å luftfartyg), turist- och
säsongutskänkning (d. v. s. utskänkning vid hälsobrunn, badort eller annan
kurort för kortare tid än ett år eller utskänkning som eljest kan komma att
utövas under endast någon del av året) samt utskänkning vid visst bestämt
tillfälle. Regeln om kommunalt veto äger även tillämpning för del fall att
bryggeri vill inrätta särskilt upplag för att därifrån bedriva försändning på
rekvisition på landsbygden. Den kommunala vetorätten i fråga om pilsnerdricka
innefattar icke befogenhet för de kommunala myndigheterna att
med bindande verkan för länsstyrelsen föreskriva villkor rörande försäljningsställenas
förläggning eller inskränkningar med avseende å försäljningens
bedrivande, såsom fallet är i fråga om spritdrycker och vin, utan är
inskränkt till frågan om en viss ansökan om försäljningsrätt skall bifallas
eller icke. Då de kommunala myndigheterna är oförhindrade — beträffande
utskänkningsärenden rent av ålagda — att i sina yttranden över framställningar
om försäljningstillstånd angiva, huruvida särskilda föreskrifter för
försäljningens bedrivande anses nödiga, äger de dock ett faktiskt inflytande
även på de närmare villkor rörande försäljningen, som länsstyrelsen meddelar
i samband med tillståndet.

Länsstyrelsen äger vid försäljningstillstånds meddelande eller sedermera
stadga de inskränkningar, som finnes erforderliga. Giltighetstiden för tillstånd
är ett eller flera, högst tre år i fråga om sådan utskänkning, som är
underkastad den kommunala vetorätten. Annat tillstånd till detaljhandel
skall meddelas att gälla tills vidare, så länge länsstyrelsen icke finner skäl
återkalla detsamma.

Den form av utminutering, som benämnes kringföring och som endast
får bedrivas av bryggerierna, är icke tillåten på landet — häri inbegripna
köpingar, municipalsamhällen och andra tätorter — och inte heller, utan
särskilt tillstånd av länsstyrelsen, inom stad utanför det planlagda området.
Försändning av pilsnerdricka förutsätter alltså i dessa fall föregående rek -

452

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

visition av köparen. För genomförande av detta förbud mot kringföring på
landet föreskriver förordningen ett särskilt kvittensförfarande, som åsyftar
möjlighet att utöva kontroll över att försändning äger rum endast efter förut
verkställd rekvisition av köparen. I fråga av bryggeriernas försändning, såväl
i stad som på landet och oavsett om rekvisition föregått eller ej, gäller
vidare, att avlämnande av pilsnerdricka måste äga rum inomhus till därstädes
boende, varigenom en utkörare är förbjuden att lämna pilsnerdricka
exempelvis till personer som arbetar ute i det fria.

Till skydd för den genom rusdrycksförsäljningslagstiftningen åsyftade
begränsningen av antalet utskänkningsställen för rusdrycker stadgar Pff
förbud mot förtäring av sådana drycker på pilsnerdricksutskänkningsställe.
Förbudet är i första hand riktat mot utskänkningsinnehavaren, vilken ålägges
utöva viss förebyggande och övervakande verksamhet, men gäller även
utskänkningsställets gäster. — Motsvarande förbud gäller enligt Aff beträffande
rusdrycker och pilsnerdricka.

Även om pilsnerdrickslagstiftningen icke har någon motsvarighet till det
allmänna principstadgandet i Rff, att försäljningen skall ordnas så, att därav
åstadkommes så ringa skada som möjligt, uppställer den dock krav på
att försäljare icke försäljer eller utlämnar pilsnerdricka till berusad person
eller till den som uppenbarligen köper för att berusa sig eller bedriva olovlig
försäljning. Med tillämpning av detta stadgande har genom samverkan mellan
försäljare och nykterhetsnämnder på sina håll genomförts inköpsförbud
för personer, som står under övervakning på grund av alkoholmissbruk.
Bland andra bestämmelser med omedelbart nykterhetssyfte kan nämnas förbudet
mot utlämnande av pilsnerdricka till person under 16 år.

Lagstiftningen rörande försäljning av pilsnerdricka ger icke några som
helst regler, åsyftande begränsning av det privatekonomiska vinstintresset
inom denna handel. Pff har emellertid å andra sidan icke heller uppställt
hinder för uppkomsten av försäljningsorgan, i fråga om vilka det egna vinstintresset
underordnats strävanden av mera allmän natur. Sedan år 1922
har därför, under medverkan av vederbörande kommunala myndigheter,
på ett fyrtiotal orter kunnat komma till stånd s. k. allmännyttiga kafébolag,
varmed förstås organ för detaljhandel — huvudsakligen utskänkning —
med pilsnerdricka, som genom bestämmelser rörande begränsning av den
utdelningsbara vinstens storlek är gestaltade så, att de saknar eget ekonomiskt
intresse av försäljningens omfattning.

Försäljningen av maltdrycker av första klassen regleras enligt samma bestämmelser,
som gäller andra tillagade alkoholfria drycker, såsom läskedrycker,
kaffe o. d. Utminutering är tillåten under samma villkor som för
handel i allmänhet, medan för rätt till utskänkning fordras särskild anmälan
till polismyndigheten. För att möjliggöra ytterligare kontroll ger lagstiftningen
dock befogenhet åt länsstyrelsen att, på framställning av vederbörande
kommunala myndighet, förordna om tillståndstvång i fråga om
utskänkningen i kommunen. Vid prövningen av de särskilda tillstånden
skall länsstyrelsen höra vissa kommunala myndigheter, men dessa äger
icke vetorätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151. 453

1934 års maltdryckskommitté.

I 1934 års maltdryckskommittés betänkade (SOU 1936:5) framlades förslag
till nya förordningar om tillverkning och beskattning av maltdrycker
samt om försäljning av pilsnerdricka. Kommittén sammanfattade sitt förslag
på i huvudsak följande sätt.

1. Kommittén avstyrker monopolisering genom statens försorg av den
skattepliktiga bryggeriindustrin. Koncessionstvånget bibehålies. Kontroll
över hur industrin utnyttjar sin genom detsamma skyddade ställning anordnas
genom ett särskilt organ, statens bryggerinämnd.

2. Rättigheter att såsom återförsäljare bedriva detaljhandel med pilsnerdricka
— såväl utminutering som utskänkning, dock ej s. k. trafikutskänkning
— tillkommer endast systembolagen, som dock förutsättes skola överlåta
utövningen av dessa till anmärkningsfria detaljhandlare. Beträffande
varje särskild försäljningsrättighet, utom sådan som endast avser tillfällig
försäljning, erfordras fastställelse av länsstyrelsen.

3. Med hänsyn till vad förslaget innehåller rörande bryggerinämnden och
systembolagen har den kommunala vetorätten ansetts kunna bortfalla med
avseende på såväl detalj handelsrättigheter som bryggerinederlag (upplag enligt
gällande författning).

4. Den tillåtna alkoholhalten i pilsnerdricka höjes från 3,2 till 3,4 viktprocent.

5. Med hänsyn till svårigheterna att ordna försäljningen av alkoholstarka
maltdrycker så, att nykterhetstillståndet icke menligt påverkas, bibehålies
starkölsförbudet.

6. Kvittenstvånget vid försändning på landet av pilsnerdricka avskaffas
och ersättes med skyldighet att upprätta s. k. köpareförteckning.

7. Bryggeriernas försäljningsrätt inskränkes såtillvida, att den hittills i
tillverkningsrätten innefattade rättigheten att bedriva försäljning till avhämtning
upphör, liksom också bryggeriernas fria nederlagsrätt.

8. Maltdrycksbeskattningen omlägges från råämnesskatt, maltskatt, till
skatt på den färdiga varan, produktskatt.

Förslaget till tillverkningsförordning antogs med mindre ändringar av
1939 års urtima riksdag (nu gällande Mtf). Däremot upptogs icke till behandling
de förslag som rörde Pff, ej heller de som rörde inrättande av
bryggerinämnd eller höjning av alkoholhalten i pilsnerdricka.

Översikt av produktion, konsumtion m. m.

Bryggeriindustrin.

Antalet skattepliktiga bryggerier har sedan år 1917 kraftigt minskat. Denna
utveckling sammanhänger dels med det nämnda år införda koncessionssystemet,
vilket tillämpats synnerligen restriktivt — sedan år 1935 har intet
nytt företag tillkommit —• dels med koncentrationstendensen inom bryggeriindustrin,
i samband varmed åtskilliga företag nedlagts eller behållits endast
som s. k. försvarsbryggerier. I senare fallet verkställes endast en eller
annan brygd för att inte tillverkningsrätten och den därmed förbundna
fria försäljningsrätten skall gå förlorad.

454

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

År 1904 fanns således 223 skattepliktiga bryggerier mot endast 130 år
1952, varav 99 egentliga bryggerier och 31 försvarsbryggerier. Antalet skattefria
bryggerier har under samma tid minskat ännu mera, eller från 924
till 327.

Flertalet skattepliktiga bryggerier tillhör större eller mindre koncerner.
De sex största koncernerna svarar för ca 70 procent av ölproduktionen,
varav AB Stockholms bryggerier ensamt för 40 procent. Alla skattepliktiga
bryggerier utom sju är anslutna till Svenska bryggareföreningen, som är
bryggeriindustrins gemensamma intresseorganisation. Genom ett särskilt
organ, Bryggeriidkareförbundet — som omfattar alla till föreningen hörande
bryggerier utom två — reglerar bryggareföreningen industrins försäljnings-
och konkurrensförhållanden. Bryggeriindustrin är sålunda en
mycket fast organiserad näring, där den inbördes konkurrensen beträffande
flertalet företag är ringa.

En viss konkurrens förekommer dock fortfarande. Dels står några enskilda
bryggerier utanför bryggareföreningen, dels har ett stort antal innehavare
av svagdricksbryggerier slagit sig tillsammans och inköpt två mindre
skattepliktiga bryggerier, vilkas försäljning under den senaste tiden
utökats betydligt, oberoende av de genom bryggeriidkareförbundet uppdragna
försäljningsgränserna. Nyligen har dessutom ett mindre bryggeri
inköpts av Konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd och därmed
lämnat bryggerikartellen.

De skattefria bryggerierna är till övervägande del rena hantverksföretag.
Alla verkligt stora svagdricksbryggerier äges av skattepliktiga bryggerier.

Produktionen.

Produktionen av pilsnerdricka har varit starkt konjunkturbetonad men
på lång sikt tämligen oförändrad till sin storlek. Svagdricksproduktionen
har ökat vid de skattepliktiga bryggerierna men minskat totalt. Under de
senaste åren kan en viss minskning iakttagas även vid de skattepliktiga
bryggerierna. Läskedrycksproduktionen har nära fyrdubblats under de senaste
20 åren.

Under nedan angivna tillverkningsår (tiden 1/10—30/9) utgjorde produktionen,
i milj. liter.

1929/30 1950/51

ExP°rtö1.................................................. 0,1 3,3

Pilsnerdricka.............................................. 164,1 1720

Svagdricka: skattepliktiga bryggerier......................... 18 l 30 l

totalt.......................................... 134,0 87,8

Läskedrycker: skattepliktiga bryggerier....................... 14 1 62 9

totalt........................................ 44,8 157,4

Om de av skattepliktiga bryggerier ägda fristående svagdricks- och läskedrycksföretagen
medräknas, svarade de skattepliktiga bryggerierna år 1947/
48 för 44 procent av svagdricks- och 67 procent av läskedrycksproduktionen.

455

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Totalt utgjordes detta år 52 procent av dessa bryggeriers produktion (i liter
räknat) av pilsnerdricka.

Av nykterhetskommittén lämnade uppgifter om tillverkningen av exportöl
avser år 1948 och är numera delvis föråldrade. Exportöl framställdes således
år 1951/52 vid 24 bryggerier. Mängden vax ringa i förhållande till dessa
bryggeriers pilsnerdrickstillverkning (3,3 resp. 56,6 milj. liter). Tre bryggerier,
belägna i Stockholm, Göteborg och Malmö, svarade för 97 procent av
exportölproduktionen. Av denna såldes endast 3 procent eller 90 000 liter
inom landet. Exporten har sedan år 1950 varit jämförelsevis betydande. Ett
särskilt exportbolag har bildats av de tre största bryggeriföretagen.

Distributionen.

Försäljningen av pilsnerdricka fördelade sig år 1949/50 enligt följande,

i procent.	Lands- bygden	Stä- derna	Hela riket
	.	15	10
	......... 54	-	17
	......... 2	2	2
	......... 32	45	41
	......... 12	38	30
	100	100	100

Av hela omsättningen föll 32 procent på landsbygden och 68 procent på
städerna. På landsbygden dominerar rekvisitionsförsälj ningen, medan i städerna
avhämtningsförsälj ning och utskänkning är de mest framträdande
f örsäljningsf ormerna.

Antalet försäljningsställen för pilsnerdricka framgår av följande sammanställning
(år 1949).

Avhämtningsrättigheter
Bryggerier med avhämtning
S:a utminuteringsställen .
Utskänkningsrättigheter . . .
Sprit- och vinrestauranger .
S:a utskänkningsställen ..
S:a försäljningsställen .. .

8 509

111

2 710
1 127

8 620

3 837
12457

Försäljningsställenas antal och fördelning åren 1934, 1946 och 1949 redovisas
schematiskt i nedanstående diagram. Antalet försäljningsställen på
landsbygden har kraftigt ökat under senare år: antalet utminuteringsställen
från 970 år 1934 till 2 942 år 1949, antalet andra utskänkningsställen
än sprit- och vinrestauranger från 658 år 1934 till 1 154 år 1949. Trots
detta är ölförsäljningen i butiker och på kaféer alltjämt starkt koncentrerad
till storstäderna: i Stockholm fanns år 1949 2 527 utminuteringsställen

456 Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

och 611 utskänkningsställen av nyss angivet slag. Utminuteringsställena på
landsbygden är koncentrerade till två områden, det ena omfattande Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län, det andra
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs
län. På dessa två områden med 43 % av landsbygdsbefolkningen kom år
1949 över 97 % av landskommunernas utminuteringsställen.

1 stora delar av landet utminuteras pilsnerdricka nästan enbart genom
bryggeriernas kringförings- och rekvisitionsförsäljning. De stora skillnaderna
i det relativa antalet utminuteringsställen motsvaras dock inte av någon
liknande skillnad i ölproduktionens omfattning. De områden som har ett
särskilt litet antal fasta utminuteringsställen har emellertid en lägre produktion
per invånare än de landsdelar, där de fasta utminuteringsställena
ligger tätt. Det sagda belyses av efterföljande tabell.

Rätten till försäljning kan förbindas med särskilda villkor. Beträffande
utminuteringen kan man i detta avseende urskilja vissa huvudgrupper av
bestämmelser. Sålunda är det i Stockholms län och i Göteborg vanligt att
den som har försäljningsrätt endast får sälja pilsner till fasta kunder, ofta
mot anteckning i kontrollbok, vilken nykterhetsnämnden har rätt att
granska. I ett mindre antal fall måste varorna även personligen kvitteras
av köparen. Ej ovanlig är bestämmelsen att försäljning av pilsner endast
får ske genom hemsändning. I andra fall måste avhämtning ske. På några
orter är maximikvantiteter föreskrivna, i andra fall minimikvantiteter. Enligt
nykterhetskommitténs undersökningar finns minst 56 olika typer av
lokala villkor.

Utminuterings- och utskänkningsstäUenas fördelning på städer och landsbygd.

Antal

9.000

8.000 ‘

7.000-

6.000''

5.000''

4.000''

3 000''

2.000''

»000 •

Utminuteringsställen för Öl

Stockholm

Goteborg. Molmö

illlllli Owigo stöd*''

| | londikommuner

Utskänkningsställen för Öl

lutom spiit- och

revtaurongerl

mml

Kungl. Maj:ts proposition nr 151. 457

Antalet fasta försäljningsställen och produktionen av pilsnerdricka inom olika områden 1949.

	Antal fasta försäljningsställen per 10 000 invånare ''/» 1949	Produk-tion av
Område	Utminu- terings- ställen (inkl. brygg.)	Utskänknings- ställen	Summa fasta	pilsner-dricka, liter per
	för pilsner- dricka	för sprit och vin	förs.- ställen	inv. 1948/49
Stockholmstrakten .......................... (Stockholms stad, Stockholms och Uppsala län)	33,0	6,7	2,3	42,2	43,8
Västra Sverige.............................. (Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvs-borgs län)	17,0	4,0	1,8	22,8	20,4
Skåne ......................................	25,5	5,0	3,0	33,0	19,7
Sydöstra Sverige............................ (Södermanlands, Östergötlands, Skaraborgs, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands och Blekinge län)	3,3	2,4	1,2	6,9	17,2
Bergslagen och Norrland .................... (Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kop-parbergs län samt hela Norrland)	0,9	3,1	0,9	4,9	15,5

På senare tid har åtskilliga städer infört det s. k. Södertäljesystemet med
pilsnerförsäljning hos alla matvaruhandlare med eller utan begränsning till
fasta kunder. Nykterhetsnämnden i dessa städer för ett kontrollregister över
försäljarna och kontrollerar hur rättigheterna handhas. Försäljarna för särskilda
förteckningar över de försålda kvantiteterna men ej över varje kunds
inköp.

Andra städer har det s. k. Linköpingssystemet med ett begränsat antal
rättigheter och kundregister hos handlarna med förteckning över avstängda
personer. Kundregistret kontrolleras regelbundet av nykterhetsnämnden.

I åtta städer (Sundbyberg, Västerås, Fagersta, Uddevalla, Amål, Eskilstuna,
Filipstad och Östersund) och fyra landskommuner (köpingarna Mellerud,
Sunne och Frösö, municipalsamhället Torsby i Fryksände kommun)
handhades år 1949 all utminutering av ett från privata vinstintressen avkopplat
företag, i regel kallat kafébolag. I Karlstad bedrev ett sådant bolag
utminutering i konkurrens med enskilda rättighetsinnehavare. 1 Fagersta
och Frösö gällde verksamheten endast utminutering, i övriga fall även utskänkning.
I Uddevalla och Åmål utnyttjade kafébolaget bryggeriets rätt till
avhämtningsförsäljning. På några ställen, tidigast i Sundbyberg, sköttes
utminuteringen mot fast ersättning av ett större eller mindre antal handlare,
det s. k. Sundbybergssystemet; på andra platser med det s. k. Eskilsiunasystcmet
hade bolaget ett fåtal egna försäljningsställen. Sundbybergssystemet
i olika varianter torde för närvarande vara på frammarsch. Det
har under senare år införts bl. a. i Östersund.

458

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

I fråga om utskänkningen är antalet detalj variationer av villkoren ännu
flera än beträffande utminuteringen, enligt nykterhetskommitténs undersökningar
minst 148. Villkoren består dock till övervägande delen av olika
varianter av de båda principerna mattvång och kvantitetsbegränsning. Maximikvantiteten
är i regel bestämd till 2/3 liter, men även 1/3 liter förekommer
i vissa fall. Av utskänkningsställena hade år 1949 67 procent mattvång
och 51 procent kvantitetsbegränsning; 46 procent hade båda delarna.

År 1949 fanns 43 allmännyttiga kafébolag i landet. Deras uppgift är i allmänhet
att på ett ur ordnings- och nykterhetssynpunkt tillfredsställande
sätt och med tillgodoseende av allmänhetens intresse av prisbillighet och
trivsamma lokaler idka utskänkning eller utminutering av pilsnerdricka.
Vinstutdelningen till aktieägarna i dessa bolag får enligt bolagsordningarna
icke överstiga viss procentsats, vanligen 6 procent. Överskjutande vinst
amänds för allmänna, sociala eller kulturella ändamål. De flesta större städer
har ett dylikt kafébolag. Äldst är bolaget i Sundsvall, som tillkom år
1922, det s. k. Sundsvallssystemet. Bolagen svarade år 1945 för ca 5 %
av landets totala omsättning av pilsnerdricka. År 1949 drev bolagen 174
utminuteringsställen och 139 utskänkningsställen, varav ett 80-tal med matservering.
Av utminuteringsställena var 50 belägna i Sundbyberg, 49 i Östersund
och 30 i Västerås; av utskänkningsställena med matservering fanns
22 i Stockholm (Normabolaget) och 12 i Göteborg (Vingabolaget). Bolagen
hade t. o. in. år 1945 avsatt tillhopa 5,5 milj. kr. för allmännyttiga ändamål.
Sammanlagt 21 kafébolag har monopol på utskänkning utan matservering
och fem monopol på utminutering av pilsnerdricka.

Konsumtionen.

ölförbrukningen i liter per invånare har, framhåller nykterhetskommittén,
under nittonhundratalel hållit sig tämligen konstant och på längre sikt
tenderat att sjunka något (från 27,9 liter 1904/05 till 24,5 liter 1950). Denna
tendens blir mera utpräglad om man beaktar att ölet är svagare nu än vid
seklets början (ca 3,6 viktprocent före 1914 mot högst 2,8 f. n.).

Anmärkas må, att om man i stället låter jämförelsen avse förbrukningen
per invånare över 15 år — en jämförelse som ju på ett bättre sätt återspeglar
de faktiska konsumtionsförhållandena — finner man att konsumtionen
nedgått med ca 1/4, från 41,1 liter år 1905 till 31,9 liter år 1950.

Svag dricks konsumtionen är nu mindre än hälften av vad den var för
omkring 50 år sedan (32,8 liter per inv. 1904/05, 13,6 liter 1950). De sjunkande
konsumtionssiffrorna för Öl och svagdricka motsvaras av en kraftig
uppgång av läskedrycksförbrukningen och eu viss ökning av mjölkkonsumtionen.

Konsumtionsutvecklingen för de olika varuslagen under de sista 20 åren
framgår av följande diagram.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Förbrukning ay Öl, svagdricka m. m. i liter per invånare åren 1930—1950.

459

Svagdricka

Läskedrycker

32 34 36 33 40 42 44 46 43 50

Av nykterhetskonunittén verkställda undersökningar om alkoholvanorna
ger vissa möjligheter att studera även vanorna i fråga om ölförtäringen i
olika befolkningsgrupper. Resultaten av undersökningarna bekräftar till stor
del vad soin redan är känt genom erfarenheten, ölkonsumtionen är således
avsevärt större bland männen än bland kvinnorna — 5 gånger så många
män som kvinnor har uppgivit sig dricka Öl dagligen. Frekvensen av ölförtärare
stiger med inkomst- och socialgrupp. Särskilt påfallande är den
relativt täta konsumtionen i socialgrupp I. Årsklasserna under 25 och över
65 år visar lägre konsumtionsfrekvens än medelåldrarna, ölförtäring bland
ungdomen torde överhuvud vara tämligen sällsynt. Storstäderna visar en
betydligt tätare förtäringsfrekvens än landet i övrigt.

Angivna iakttagelser rörande konsumtionsvanorna synes delvis bestyrkas
av en nyligen genom det bryggeriindustrin närstående institutet för maltdrycksforskning
verkställd undersökning rörande inköp och konsumtion
av Öl i ca 15 000 svenska hushåll (Stockholm 1953). Härav framgår bl. a. att
husfadern svarar för ca 65 procent av hemmakonsumtionen, medan husmodern
konsumerar bara 10 procent och övriga vuxna hushållsmedlemmar
och gäster resterande 25 procent. Måltidskonsumtionen är genomgående
störst i socialgrupp I.

460

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Missbruket.

Beträffande missbruket av Öl har tidigare gjorts ett flertal undersökningar,
vilka i korthet refereras av nykterhetskommittén. Kommittén har gjort
en sammanställning över fylleristernas berusningskällor. Härav framgår att
antalet av dem som berusat sig på enbart Öl både absolut och relativt sjunkit
under och efter det andra världskriget.

Av anhållna fyllerister uppgivna berusningskällor.

Därav med uppgiven berusningskälla

År	Hela antalet anhållanden (i 30 städer)	Restaurang (enbart)	Privat och litersupn.	Pilsner (enbart)	Annat och komb.
Antal	Proc.	Antal	Proc.	Antal	Proc.	Antal	Proc.
1938 ..........	10 429	2 250	21,6	4 481	43,0	1059	10,1	2 639	25,3
1939 ..........	11 389	2 515	22,1	5 638	49,5	1116	9,8	2 120	18,6
1940 ..........	11807	2 402	20,3	6 270	53,1	939	8,0	2196	18,6
1941 ..........	11 853	2 894	24,4	6 099	51,5	595	5,0	2 265	19,1
1942 ..........	13118	4 521	34,5	5 541	42,2	574	4,4	2 482	18,9
1943 ..........	13 424	4 407	32,8	6 336	47,2	465	3,5	2 216	16,5
1944 ..........	12 101	3 937	32,5	5 825	48,1	333	2,8	2 006	16,6
1945 ..........	12 972	4 203	32,4	6 281	48,4	367	2,8	2121	16,4
1946 ..........	11803	3 600	30,5	5 803	49,2	335	2,8	2 065	17,5
1947 ..........	11958	3 870	32,4	5 854	48,9	270	2,3	1 964	16,4
1948 ..........	14 991	4 210	28,1	7 812	52,1	408	2,7	2 561	17,1

Kommittén har vidare från länsnykterhetsnämnder och alkoholistanstalter
infordrat vissa uppgifter rörande ölet som berusningskälla. Som huvudresultat
av denna undersökning konstateras att de tillfrågade nämnderna
och anstalterna i regel inte kunnat märka några förändringar i ölets betydelse
för alkoholisterna under perioden 1940—1946.

Som en sammanfattning av de företagna undersökningarna och övrigt
material torde man, framhåller kommittén, våga fälla det omdömet, att
enbart Öl f. n. endast i ett ganska begränsat antal fall användes som berusningsmedel,
troligen mest av grövre alkoholister som har svårt att komma
ö\er sprit; däremot synes ölet spela en större roll som »påspädning» och som
uppblandningsmedel för teknisk sprit. Kommittén anför vidare bl. a.

Kommittén har även låtit företaga en undersökning av sambandet mellan
°]f°r*äljning och fylleri. Av undersökningen framgår att något statistiskt
påvisbart samband inte existerar, ölets andel i det totala fylleriet är
tydligen så liten att även ganska stora fluktuationer i konsumtionen inte påverkar
fylleriets totala nivå i sådan mån att den med statistiska metoder
kan skiljas från fluktuationer av andra anledningar. Därtill kommer att
det med all säkerhet är ett relativt litet skikt av pilsneralkoholister som
huvudsakligen berusar sig med pilsnerdricka. Deras konsumtion kan förmodas
vara tämligen oförändrad, även om den totala förbrukningen av Öl
som måltids- och läskedryck varierar. Det är därför naturligt att variationerna
i konsumtionen inte påverkar fyllerisiffrorna. Man får dock inte där -

461

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

av dra den slutsatsen att pilsnerfylleri inte skulle existera eller att pilsnerfylleriet
inte i och för sig skulle vara ett påtagligt nykterhetsproblem utan
endast den slutsatsen att storleken av detta problem inte följer den totala
ölkonsumtionens förändringar.

Verkan på den mänskliga organismen av maltdrycker
med olika alkoholhalt.

Verkställda undersökningar.

Nykterhetskommittén behandlar detta spörsmål i sitt betänkande del II.
Framställningen inledes med en redogörelse för tidigare undersökningar rörande
alkoholens och maltdryckernas verkan på den mänskliga organismen.
Härefter redogöres för kommitténs egna undersökningar på området. Dessa
har utförts av laboratorn L. Goldberg.

Goldbergs undersökningar har verkställts dels som laboratorieförsök med
maltdrycker, innehållande 1,9, 2,6 resp. 3,2 viktprocent alkohol, dels som
praktiska försök med bilförare och telegrafister med användande av maltdrycker
innehållande 3,2 viktprocent alkohol. Laboratorieförsöken har utförts
på två serier av försökspersoner, en grupp måttliga alkoholförtärare
(14 personer) och en grupp utpräglat alkoholvana individer (23 personer).

Blodalkoholhalten.

Resultaten i fråga om blodalkoholhalten sammanfattas av kommittén på
i huvudsak följande sätt.

Kroppsvikt. I första hand är det den per kg kroppsvikt förtärda mängden
alkohol, som bestämmer blodalkoholkurvans förlopp. Individens kroppsvikt
spelar därför en bestämd roll och kan i extrema fall medföra variationer
på 50—100 %.

Tidpunkt. Den högsta halten uppnås i regel 50—70 minuter efter förtäringen.
Någon gång kan maximum inträffa snabbare, efter 40—50 minuter;
andra gånger betydligt senare, i något enstaka fall först efter 150—180
minuter. Före denna tidpunkt är halten i stigande, och efter inträdande av
maximum är halten i avtagande.

Uppsugningshastigheten. Vid långsam uppsugning övergår alkoholen
endast så småningom till blodet. Detta medför att blodalkoholkurvan stiger
långsamt och att maximihalten blir relativt låg. Vid snabb uppsugning övergår
alkoholen snabbt till blodet och kan där t. o. m. skjuta upp i en topp
över kurvans allmänna nivå. Maximum blir högt och inträffar ofta tidigt.
Uppsugningshastigheten torde i viss utsträckning vara karakteristisk för
den enskilde individen. Att blodalkoholkurvan skjuter upp i en topp över
kurvans allmänna nivå, förekommer främst efter spritdryck (40 volymprocent),
intagen på fastande mage, men kan även förekomma efter Öl.

Kurvans allmänna nivå. En faktor av samma betydelse som maximihalten
är kurvans allmänna nivå vilken varierar mellan olika individer, börsökspersonerna
kan ha förtärt samma mängd, de har samma kroppsvikt,
men det föreligger ändå en skillnad i kurvornas allmänna nivå.

Förbränningens storlek. Den hastighet, varmed alkoholen lämnar kroppen,
betingas till största delen av dess nedbrytning (»förbränning») i levern;
endast i genomsnitt 2—5 % lämnar kroppen med utandningsluften, urinen,

462

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

saliven och svetten. Den totalt försvunna mängden alkohol per tidsenhet uppgår
vid förtäring av smärre mängder till i genomsnitt 6—8 gram alkohol
per timme för en person som väger 70 kg. Detta motsvarar ca 1 flaska (1/3
liter) Öl.

Den per tidsenhet totalt försvunna mängden alkohol ändras emellertid
med mängden tillförd alkohol, framför allt om alkoholen intages som maltdryck.
Detta förhållande har tidigare icke iakttagits. Vid en förtärd mängd
av 1 ~2 flaskor Öl försvinner ca 5—5,6 gram alkohol per timme för en person
på 70 kg. Detta motsvarar ungefär 2/3 flaska (22 cl) 2,6 % Öl per timme.
Vid en förtäring av t. ex. 15—17 flaskor försvinner däremot icke mindre
än 19 gram alkohol per timme, vilket innebär nästan en fyrdubbling, eller
omkring 2,2 flaskor (72 cl) 2,6 % Öl per timme. För spritdrycker är denna
ökning inte alls så framträdande.

Förtäring på fastande mage eller tillsammans med måltid. För spritdrycker
är det känt att en nedpressning av kurvan framkommer, om alkoholen
intages tillsammans med föda, jämfört med kurvan efter alkohol på fastande
mage. Nedpressningen kan uppgå till 50—70 %. Samtidigt fördröjes
uppsugningen, yttrande sig i ett sent uppträdande maximum, i vissa fall först
efter 180 minuter. För maltdrycker ligger dessa förhållanden till på ett
annat sätt. För 2,6 % Öl kan någon skillnad i blodalkoholkurvans förlopp
icke konstateras, när alkoholen den ena gången förtäres på fastande mage
och den andra gången tillsammans med mat. För 1,9 % Öl torde samma förhållande
råda. För 3,2 % Öl får man däremot en viss nedpressning av kurvan,
om alkoholen intages tillsammans med föda. Nedpressningen uppgår
till i genomsnitt 15—20 %.

Den förtärda maltdryckens alkoholhalt. Om samma mängd förtäres av
olika maltdrycker, t. ex. 3 flaskor, kommer alkoholhalten i drycken självfallet
att avgöra blodalkoholkurvans förlopp. Halten spelar emellertid en
viss roll även för uppsugningshastigheten etc.

a) Maximihalten i blodet blir relativt sett högre, ju högre halten av alkohol
är. 3,2 % Öl uppsuges något snabbare än 2,6 % resp. 1,9 % Öl.

b) Kurvans allmänna nivå höjes, ju högre halten är.

c) Den totala förbränningen minskar något med ökande halt av alkohol
i maltdrycken.

Förtäring av samma mängd alkohol ger således som regel en högre maximal
blodaIkoholhalt genom en starkare alkoholdryck än en svagare.

Den förtärda dryckens natur: maltdryck eller spritdryck. Spritdryck uppsuges
betydligt snabbare om den intages på fastande mage, än om den intages
tillsammans med mat, vilket inte gäller för Öl i samma utsträckning.
Kurvans allmänna nivå efter förtäring av sprit är 20—30 % högre än nivån
efter förtäring av motsvarande mängd maltdryck, och den totalt försvunna
mängden alkohol per tidsenhet är efter förtäring av smärre mängder alkohol
i form av sprit i genomsnitt ca 10—15 % mindre än för motsvarande mängd
maltdryck. Vid större doser framkommer ytterligare en viktig skillnad: den
ökning av förbränningshastigheten till det flerdubbla som kännetecknar
maltdryckerna, när den förtärda mängden ökar, återfinnes icke i samma utsträckning
för spriten.

Utspädes spritdryck till samma halt som Öl (t. ex. till »lättgrogg» med
en halt av 2,6 viktprocent), blir maximivärdet i blodet fortfarande högre än
för Öl; ökningen är i genomsnitt 10—20 %. Kurvans allmänna nivå ansluter
sig helt till kurvan för sprit och är således 20—30 % högre än för Öl; den
hastighet, varmed alkoholen försvinner, ansluter sig helt till den som gäller
för sprit.

463

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Graden av alkoholvana synes inte inverka på blodalkoholkurvan. Om en
absolutist och en alkoholist förtär samma mängd alkohol, får de under i övrigt
lika förhållanden samma promille alkohol i blodet.

Blodalkoholkurvans förlopp framgår av detta diagram.

Alkoholhalten i blodet efter förtäring av samma mängd alkohol i form av maltdryck,
lättgrogg resp. brännvin (0,64 g kg).

Blodalkohol

promille

300 min.

Alkoholpåverkan.

Med alkoholpåverkan har vid Goldbergs undersökningar förståtts den ändring
i prestationsförmågan som uppstår efter alkoholförtäring och som endast
är att tillskriva denna. Kommittén sammanfattar undersökningsresultaten
i fråga om alkoholpåverkan på i huvudsak följande sätt.

Påverkan följer i stort sett blodalkoholkurvans förlopp. Understiger blodalkoholhalten
en viss gräns, s. k. tröskelvärde, uppträder emellertid ingen
mätbar påverkan. Så snart blodalkoholhalten stiger över detta värde, uppträder
en påverkan, som snabbt ökar ju högre halten stiger. Den når sitt maximum
omkring blodalkoholkurvans maximum och avtar sedan när blodalkoholhalten
åter avtar. Tröskelvärdet visade sig hos måttliga alkoholförtärare
i genomsnitt ligga omkring 0,2—0,4 °/oo alkohol i blodet, medan den hos
utpräglat alkoholvana varierade mellan 0,4 och 0,7 °/00.

1. Hur stor kvantitet maltdrycker av olika halt måste minst förtäras
för att man skall kunna påvisa någon påverkan?

Något generellt svar kan inte ges på denna fråga, då de individuella olikheterna
är stora, och toleransen sammanhänger med, förutom blodalkoholkurvans
förlopp, även graden av alkoholvana. För de flesta människor torde
dock gälla att maltdrycker med lägre alkoholhalt än 2 viktprocent (2,5 volymprocent),
förtärda i de mängder som vanligen förekommer, icke kan
framkalla påvisbar påverkan. Utpräglat alkoholvana, som lärt sig att förtära
ett stort antal flaskor i en följd, kan däremot bli tydligt påverkade även
av Öl med relativt låg alkoholhalt, t. ex. svagdricka. Då alkoholstyrkan stiger
över 2 %, kan en påverkan lättare konstateras. Vid två flaskor torde, i varje

464

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

fall om alkoholhalten är 3,2 %, ett visst antal människor visa mätbar påverkan.
Vid tre flaskor 2,6 % eller 3,2 % pilsner kan en viss minskning i
funktionsdugligheten konstateras hos flertalet måttliga alkoholförtärare,
medan pilsneralkoholisterna genomgående behöver en större mängd för att
komma över gränsen för påverkan.

2. Föreligger någon skillnad i påverkan om samma mängd maltdrycker
av olika halt förtäres på fastande mage eller tillsammans med mat?

Såsom redan påpekats i samband med blodalkoholhalten gäller — i motsats
till vad fallet är i fråga om maltdrycker — att blodalkoholkurvan vid
spritförtäring pressas ned starkt, om spriten intages tillsammans med föda.
Detsamma torde gälla även om spriten spädes till samma styrka som maltdryck,
t. ex. i form av »lättgrogg». Dessa och andra förhållanden talar för
alt utspädningen av alkoholen i maltdrycken icke kan vara den enda faktor,
som betingar skillnaderna i förhållande till spritdrycker. En annan länkbar
orsak torde vara att ölet innehåller ämnen som verkar fördröjande på uppsugningen
av alkohol, ämnen vilkas natur ännu icke är utredd.

3. Föreligger någon skillnad i graden av påverkan, om samma mängd
alkohol tillföres som maltdryck, spritdryck eller utspädd spritdryck t. ex.
som »grogg»?

Graden av påverkan sammanhänger med blodalkoholhalten, som blir lägst,
när alkohol intages som maltdryck, högre när samma mängd intages i form
av spritdryck utspädd till samma styrka som Öl, t. ex. lättgrogg, och högst
när alkoholen intages i form av outspädd spritdryck.

4. Föreligger någon skillnad mellan måttliga alkoholförtärare och utpräglat
alkoholvana individer med avseende på blodalkoholhalten eller graden av
påverkan?

Med avseende på blodalkoholhalten kan ingen skillnad konstateras mellan
måttliga alkoholförtärare och utpräglat alkoholvana. Kurvan får samma förlopp
om de förtär samma mängd alkohol. I fråga om graden av påverkan
är däremot skillnaden påtaglig, den vane har en större tolerans. Den ökade
toleransen innebär dels att påverkan inträder först när blodalkoholhalten
har nått en högre nivå, det föreligger en högre »tröskel» för påverkan hos
de alkoholvana, dels att påverkan vid en bestämd halt är mindre hos en
utpräglat alkoholvan person än hos en vid alkohol ovan, dels att den faktiska
konsumtionen ökar med stigande alkoholvana. Med en ändring i vanan
vid alkohol ändras också toleransen, även hos en och samma person; vid
mera regelbunden förtäring ökar toleransen till en viss gräns, för att kanske
hos de svåraste alkoholisterna åter kunna avtaga.

Den ökade toleransen beror i första hand på ett höjt tröskelvärde, således
en ändring i relationen mellan påverkan och blodalkoholhalt. Denna mekanism
måste vara lokaliserad till centrala nervsystemet och dess reaktionssätt.

Sammanfattande kan sägas att en ändring i alkoholvanan icke ändrar
blodalkoholkurvan vid förtäring av samma mängd. I alkoholvänj ningens
mekanism torde emellertid ingå minst tre moment: en fortgående höjning
av tröskeln, en ökning av toleransen för en bestämd dos och en tendens till
så starkt stegrad konsumtion, att den ökade toleransen utjämnas och en
påverkan framträder oftare och starkare hos den vane än hos den ovane.

5. Kan effekten av smärre mängder maltdrycker iakttagas på funktioner,
vilka förekommer i det praktiska livet?

Även i praktiska prov, bilkörning med vana bilförare och mottagning
av morsetelegrafi med utbildade telegrafister, kunde en påverkan påvisas
efter förtäring av små mängder maltdrycker. Vid bilkörning började den
mätbara påverkan vid en blodalkoholhalt av 0,35—0,4 promille, vilken i ge -

465

Kungl. Maj:ts proposition nr 15t.

nomsnitt torde kunna uppnås efter 3 flaskor Öl av 3,2 % eller närmare 4
flaskor av 2,6 %. Försämringen var markant, 25—30 %, efter förtäring av
3—4 flaskor Öl av 3,2 % och även efter förtäring av 10—13 cl brännvin,
i förhållande till en kontrollgrupp som icke förtärt alkohol. Samma bilförare
uppvisade även i laboratorieförsök en påverkan som var av samma storleksordning
som vid bilkörningen.

För telegrafisterna synes påverkan ha börjat vid en halt av 0,20—0,25
promille alkohol i blodet. Den framkom efter förtäring av 2 flaskor Öl av
3,2 % under den tid, då halten efter denna förtäring var som högst, och
var uppenbar efter förtäring av 3—4 flaskor 3,2 % Öl.

Dessa resultat tyder på att utfallet av de använda laboratorieproven har
en direkt tillämpning i praktiska livet.

Nykterhetskommitténs förslag i huvuddrag.

Nykterhetskommittén har sammanfattat sina förslag beträffande tillverkning
och försäljning av maltdrycker på följande sätt.

1. Alkoholhalten i vanligt Öl1 (=nuvarande pilsnerdricka) sättes till högst
2,8 viktprocent (= den nu faktiskt tillämpade) mot 3,2 enligt gällande förordning.

2. För att tillgodose efterfrågan på en starkare maltdryck skall starköl
med en alkoholhalt av högst 4,5 viktprocent (= det nuvarande exportölet)
få säljas i utminuteringsaffärer för rusdrycker och på restauranger efter
samma regler som skall gälla för vin. För tillverkning av starköl skall fordras
särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t, varvid nödiga villkor kan föreskrivas.

3. Kommittén har ansett det vara av väsentlig betydelse att försäljningsreglerna
för vanligt Öl förenklas. I fråga om bryggeriernas direktförsäljning
till allmänheten upphör rekvisitions- och kvittenstvånget vid kringföring
av Öl på landsbygden. Samma regler skall gälla på landsbygden som i
städerna. Regeln att vid kringföring Öl får avlämnas »endast inomhus till
därstädes boende» upphäves. Det enda fall, då särskild bestämmelse om
avlämning ansetts erforderlig, gäller avlämning vid tillverkarnas rörliga
försäljning på eller i omedelbar närhet av arbetsplats. Möjlighet införes att
i enstaka fall ge annan än tillverkare, t. ex. allmänt kafébolag, tillstånd till
kringföringsförsäljning.

4. Den ökade friheten anses böra medföra ökad kontroll över brgggeriernas
direktförsäljning: tillstånd för avhämtningsförsäljning enligt samma
regler som för återförsäljare, tillstånd för kringföringsförsäljning från tillverkningsställe
och nederlag enligt särskilda regler samt skärpt uppsikt
över försäljningen genom länsnykterhetsnämnder och polismyndigheter.

5. Tillstånd till försäljning av Öl från tillverkningsställe förutsättes i
regel skola ges utan behovsprövning och endast vägras, då missförhållanden
konstaterats. Försäljningen från nederlag skall däremot alltid behovsprövas
bl. a. i syfte att förebygga olämplig konkurrens.

6. Alla tillstånd till återförsäljning av Öl (både utminutering och utskänkning)
och även bryggeriernas tillstånd till kringföring skall meddelas
för fyraåriga oktrojperioder, gemensamma för alla tillstånd. Ansökningar
ingives till länsnykterhetsnämnden, vilken företager erforderlig utredning
(infordrar yttrande från de lokala organen) och upprättar förslag till försäljningens
ordnande inom länet. Förslaget prövas av länsstyrelsen.

1 Benämningen pilsnerdricka föreslås utbytt mot beteckningen Öl,
JM) Bihang till riksdagens protokoll 195t. 1 sand. Nr 151.

466

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

7. Den kommunala vetorätten skall avskaffas beträffande utminuteringen
men behålles beträffande utskänkningen.

8. En ny form av utskänkning inrättas, nämligen utskänkning efter anmälan,
vilken kan äga rum i personalmatsalar (militära mässar) och kollektiyhusmatsalar.
I dessa fall skall förbudet att förtära medhavda rusdrycker
icke gälla vid tillfälle, då matsalen användes av de personer för vilka
den är avsedd.

9. 11 övrigt behålles det nuvarande förbudet mot förtäring av medhavda
rusdrycker, men länsstyrelsen får rätt att bevilja undantag från detta för
visst tillfälle när det gäller familjefest eller annan därmed jämförlig tillställning
i slutet sällskap.

10. De nuvarande bestämmelserna om besiktning av utskänkningslokaler
upphäves. De nya bestämmelserna i livsmedelsstadgan om hälsovårdsnämnds
godkännande av serveringslokal anses i huvudsak tillräckliga, men
Kungl. Maj:t äger utfärda kompletterande föreskrifter.

It. Den särskilda partihandelsrätten för återförsäljare upphäves. För
skeppshandlarna har införts en särskild försäljningsrätt, som endast avser
proviantering av fartyg och som innefattar rätt till såväl partihandel som
detaljhandel.

12. Förslaget innefattar i förhållande till nuvarande ordning dessutom
åtskilliga förenklingar i såväl formellt som sakligt hänseende.

Vid kommitténs förslag i maltdrycksfrågorna har fogats flera reservationer
och ett särskilt yttrande, vilka kommer att återgivas i det följande. Redan
här må emellertid nämnas, att ledamöterna herrar Englund, Waldemar
Svensson, fru Larsson och fröken Öberg samt experten, herr Klackenberg
förordat ytterligare utredningar om maltdrycksindustrins rationaliseringsproblem
respektive företags- och försäljningsformer.

Allmänna synpunkter vid remissbehandlingen.

Flertalet av de remissorgan som ingått på maltdrycksfrågorna har i huvudsak
tillstyrkt reformer i av kommittén föreslagna riktningar. Ändringsförslag
göres dock i betydande omfattning. Dessa skall redovisas i den följande
framställningen under de frågor till vilka de hänför sig.

I åtskilliga yttranden göres emellertid även uttalanden av mera allmän
innebörd. En grupp förordar sålunda en mera förenklad försäljningslagstiftning
och anser en omarbetning av förslagen önskvärd. Denna uppfattning
företrädes av kommerskollegium, statens organisationsnämnd, länsstyrelserna
i Jönköpings och Malmöhus län samt Svenska stadsförbundet.

Kommerskollegium yttrar.

De nuvarande föreskrifterna angående tillverkning och försäljning av
lna^c?r^c^e.r aro mycket invecklade och kunna uppenbarligen i stora delar
hänföras till sådant krångel som man under de senaste åren gjort stora
ansträngningar att eliminera inom administrationen. På vissa punkter innebär
kommittéförslaget en förenkling av formaliteterna men utgör ändock
en reglering, som i många enskilda detaljer icke synes motsvara ett verkligt
behov och som exempel må här nämnas regleringen av kringföringsförsäljningen
och utformningen av rättighetssystemet.

467

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Kommitténs uttalanden om att ölets andel i det totala fylleriet tydligen
är så liten att även ganska stora fluktuationer i konsumtionen inte påverkar
fylleriets totala nivå i sådan mån att den med statistiska metoder kan skiljas
från fluktuationer av annan anledning och att det med all säkerhet är ett
relativt litet skikt av alkoholister, som berusa sig med pilsnerdricka, synes
kunna åberopas som ett starkt motiv för en mer långtgående liberalisering
av ölförsäljningen än den kommittén velat föreslå. Kollegium vill emellertid
inte motsätta sig att rätten till utskänkning eller utminutering av det
vanliga ölet göres beroende av särskilt tillstånd av länsstyrelsen. En överarbetning
av bestämmelserna med syfte att väsentligt förenkla formaliteterna
är emellertid önskvärd och i varje fall anser Kollegium att det kommunala
vetot bör helt slopas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför.

Gällande bestämmelser om tillverkning och försäljning av maltdrycker
jämte ordningsföreskrifter ha länge utsatts för stark kritik i olika hänseenden
såväl av de myndigheter, både statliga och kommunala, som skola tilllämpa
och tolka desamma, som av en stor allmänhet. Kommittén har också
ansett det vara av väsentlig betydelse att försäljningsreglerna för Öl förenklas,
vilken uppfattning helt delas av länsstyrelsen. Tyvärr måste man konstatera,
att detta i allt för ringa grad kommit till uttryck i kommittéförslaget.

Värdet av flera av de restriktioner och kontrollföreskrifter, som nu föreslås
i nykterhetsfrämjande syfte, måste man ställa sig tvivlande inför. Enligt
kommitténs egna undersökningar förekommer beträffande ölet missbruk
i mycket begränsad omfattning, varför man ur nykterhetsvårdssynpunkter
knappast borde haft något att erinra mot en mera liberal och förenklad
maltdryckslagstiftning.

Om den högsta tillåtna alkoholhalten sättes så lågt som 2,8 viktprocent
— vilket synes kunna godtagas — torde några allt för stränga eller mera
omfattande restriktioner ej böra föreskrivas. Därest missförhållanden yppas,
kunna länsstyrelserna genom återkallande av tillstånd, meddelande av förbud
eller genom andra åtgärder åvägabringa rättelse. En överarbetning av
förslaget synes på grund av vad sålunda anförts vara önskvärd.

En annan grupp instanser, som anser att bryggerinäringen bör förstatligas
eller desintresseras eller att i varje fall en utredning om näringens företags-
och försäljningsformer bör göras, påyrkar att detta sker, innan man
genomför några lättnader i försäljningslagstiftningen. Denna ståndpunkt
intages av länsnykterhetsnämnderna i Stockholms, Gävleborgs och Västerbottens
län samt flertalet nykterhetsorganisationer.

Länsnijkt erhets nämnden i Gävleborgs län har den principiella uppfattningen
att ölförsäljningsbestämmelserna bör förenklas men vill inte ansluta
sig till kommitténs förslag härom. Länsnykterhetsnämnden yttrar.

Orsaken till den rika floran av dylika bestämmelser är att söka i bryggerinäringens
förklarliga intresse att öka sin avsättning och därvid begagna
olika medel för att nå detta mål utan att i tillräcklig mån taga sociala hänsyn.
Endast om bryggerihanteringen på samma sätt som den övriga alkoholindustrien
kan på lämpligt sätt desintresseras, torde bryggerihanteringens avsättningsintresse
brytas tillräckligt för att medgiva de lättnader i ölförsäljningslagstiftningcn,
som nykterhetskommittén föreslagit.

468

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Ett liknande uttalande göres av länsnykterhetsnämnden i Stockholms län.

Sveriges nykterhetsvänners land&förbund, IOGT och Nationaltemplarorden
åberopar ett uttalande av nykterhetsfolkets landsmöte 1953, enligt vilket
avkopplingen av enskilda vinstintressen bör vara en förutsättning för
att man utan eftersättande av nykterhetsintresset skall kunna genomföra
de lättnader i försäljningsbestämmelserna som kommittén föreslagit. Organisationerna
framhåller angelägenheten av att den av herr Englund m. fl.
förordade utredningen om maltdrycksindustrins företags- och försälj ningsformer
snarast kommer till stånd. Innan sådan utredning genomförts bör
intet förslag till ny ölförsäljningsförordning föreläggas riksdagen.

Däremot har kontrollstyrelsen, som förordar utredning i här angivna ämnen,
uttalat att utredningen inte bör lägga hinder i vägen för ett genomförande
snarast möjligt av en ny maltdryckslagstiftning.

Departementschefen.

De reformer inom försäljningen av rusdrycker som förordats i tidigare
avsnitt gör det icke utan vidare nödvändigt att företaga genomgripande
ändringar i maltdryckslagstiftningen. Tidigare har rusdryckslagstiftningen
och maltdryckslagstiftningen merendels behandlats var för sig.

Såväl inom nykterhetskommittén som i vissa yttranden har också förordats
uppskov med ändringar beträffande maltdryckerna. Härvid har man
hänvisat till att en närmare utredning om bryggeriernas företagsform och
därmed besläktade frågor först bör företagas.

Nykterhetskommitténs majoritet har emellertid icke ansett påkallat att
göra ingrepp i bryggeriernas företagsform. Den har också — i enlighet med
kommitténs uppdrag att ompröva nykterhetspolitiken i dess helhet — framlagt
omfattande förslag rörande maltdryckerna. Kommittémajoriteten har
härvidlag fått stöd av ett stort antal remissorgan. Bland dessa må nämnas
kontrollstyrelsen, som visserligen förordar utredning i nyss angivna ämne
men tillika anser att denna utredning icke bör hindra att en ny maltdryckslagstiftning
genomföres snarast möjligt.

Frågan om bryggeriernas företagsform torde få behandlas närmare i ett
följande avsnitt. Jag vill här förutskicka att jag anser utredning i ämnet
påkallad. I likhet med kontrollstyrelsen finner jag emellertid icke att en
sådan utredning behöver utgöra hinder för att nu genomföra en ändrad
lagstiftning.

För omedelbara reformer beträffande maltdrycksförsälj ningen talar åtskilliga
skäl. På vissa punkter föreligger samband med rusdryckslagstiftningen.
Kommitténs förslag om starkölet och alkoholhalten i vanligt Öl har
sålunda väsentligen till syfte att främja en övergång till svagare alkoholdrycker.
Såsom jag närmare utvecklat i min genomgång av principerna för
den framtida nykterhetspolitiken, har jag funnit mig böra förorda vissa
åtgärder i detta syfte. Mina förslag i denna del går något längre än nykter -

469

Kungi. Maj:ts proposition nr 151.

hetskommitténs. Avvägningen av maltdryckernas alkoholhalt ingår som ett
viktigt, ehuru icke ofrånkomligt led i en sådan politik. Ett ställningstagande
till frågan om ölets alkoholhalt synes även påkallat med hänsyn till
att alkoholhalten — i syfte att underlätta en förutsättningslös prövning —
sedan flera år hållits lägre än gällande tillverknings- och försäljningsförordningar
förutsätter.

Skall alkoholhalten i vanligt Öl hållas vid samma nivå som nu, blir en
översyn av försäljningslagstiftningen motiverad redan med hänsyn till att
denna är utarbetad med tanke på det starkare förkrigsölet.

Det må även framhållas att försälj ningsförordningen är starkt föråldrad,
dess bestämmelser invecklade och delvis svårtolkade. Den bygger i viktiga
hänseenden på samma principer, som uppbär motbokssystemet, samt innebär
åtskilliga restriktioner vilkas nykterhetseffekt synes tvivelaktig och som
visat sig svåra att upprätthålla. När rusdrycksförsäljningen omlägges, bör
det självfallet tillses att det ur nykterhetssynpunkt mindre skadliga ölet
icke kommer att vara underkastat en mera ingående reglering än rusdryckerna.

Med hänsyn till det här anförda finner jag påkallat att förslag till Hy
maltdryckslagstiftning framlägges för riksdagen.

I fråga om ölets alkoholhalt har jag efter överväganden, som närmare
redovisas i det följande, ansett mig böra biträda kommitténs förslag att
hålla det vanliga ölet vid samma låga styrka som nu samt att åter tillåta
försäljning av starköl. Utminuteringen av sistnämnda vara bör, såsom kommittén
förordat, vara underkastad samma regler som rusdrycker. Beträffande
utskänkningen har jag dock funnit skäl gå fram med ännu större försiktighet
än kommittén och förordat att starkölet helt jämställes med spritdrycker.

En väsentlig fördel med att alkoholhalten i det vanliga ölet hålles låg är
att försäljningsreglerna kan göras enkla och mindre ingripande än eljest
varit nödvändigt. Såsom kommittén anfört, är verkningarna av sådant Öl
knappast märkbara vid måttliga förtäringsmängder.

Kommittén har i sitt förslag borttagit vissa för handeln besvärande restriktioner
och genomfört förenklingar. Såsom anförts i vissa yttranden, har
kommittén emellertid därvid icke varit fullt konsekvent. Förslaget att
binda de nu till över 8 600 uppgående avhämtningsrättigheterna vid oktrojperioder
om fyra år med ny tillståndsprövning vart fjärde år utgör ett exempel
härpå. Kommitténs förslag att lägga utredningsarbetet i tillståndsärenden
på länsnykterhetsnämnderna synes också innebära att tillståndsgivningen
blir onödigt komplicerad. Mot denna anordning kan riktas även
andra och i och för sig allvarligare erinringar. Såsom anförts beträffande
motsvarande förslag i fråga om rusdrycksutskänkningen, skulle anordningen
kunna bli till men för länsnämndernas nykterhetsvårdande arbete.

Kommitténs förslag har därför jämkats i flera hänseenden.

Tillståndsgivningen blir som nu koncentrerad till länsstyrelserna, vilka
även skall utöva kontroll och ha överinseende över den kontroll som ut -

470

Kangl. Maj:ts proposition nr 151.

övas av andra organ — bl. a. polismyndigheter och nykterhetsnämnder —
samt erhålla del av därvid framkomna anmärkningar.

Den normala distributionsformen inom utminuteringen avses skola bli
avhämtningsförsäljning i fasta butiker. Denna försäljningsform är till sin
natur mindre aktiv än den rörliga försäljningen och synes därför vara att
föredraga ur nykterhetssynpunkt. Den kommunala vetorätten i fråga om
avhämtningsförsäljningen har, i viss anslutning till kommitténs förslag, utbytts
mot en rätt för kommunen att ordna försäljningen genom allmännyttigt
kafébolag eller annat företag utan enskilt vinstintresse.

Den rörliga försäljningen är avsedd att bli av kompletterande art. I enlighet
med kommitténs förslag lägges alla rättigheter till rörlig försäljning
under tillståndsprövning och bindes till fasta, fyraåriga oktroj perioder. För
försäljningen uppställes ej inskränkande föreskrifter i vanlig bemärkelse.
Det viktigaste intresset är enligt min mening att tillse att försäljningen så
långt möjligt mister sin aktiva karaktär. De kontrollerande organen bör
främst ägna uppmärksamhet åt verksamhetens allmänna art, och länsstyrelserna
bör vid missförhållanden inskrida med föreställningar eller indragning
av försäljningsrättighet. Den rörliga utminuteringen av Öl skall regelmässigt
förenas med kringföring av alkoholsvaga och alkoholfria drycker.
Vidare förordar jag en begränsning eller avveckling av systemet att avlöna
utkörarna med provision eller annan ersättning som utgår i förhållande
till den myckenhet Öl som de sålt till privatkunder.

Beträffande utskänkningen av Öl kan jag i stort sett ansluta mig till kommitténs
förslag. Tillståndsförfarandet bör emellertid ändras på sätt förut
angivits. Vidare bör jämkningar ske i syfte att vinna överensstämmelse med
reglerna för utskänkning av rusdrycker.

Olets alkoholhalt och starkölet.

Frågans tidigare behandling.

Före det första världskriget utgjordes maltdryckskonsumtionen — bortsett
från svagdricka — till övervägande del av tämligen starka ölsorter,
benämnda lageröl, pilsneröl in. m. (motsvarande nuvarande ldass III). Alkoholstyrkan
växlade i lageröl mellan 3,6 och 4,7 viktprocent och i pilsneröl
mellan 3,2 och 4,2 viktprocent. De mellanstarka maltdryckerna, benämnda
pilsnerdricka, lagerdricka o. d. (motsvarande nuvarande klass II), svarade
endast för en mindre del av konsumtionen.

1911 års nykterhetskommitté föreslog att alla maltdrycker utom svagdricka
skulle i försäljningshänseende jämställas med rusdrycker. I 1917 års
rusdrycksförsäljningsförordning hänfördes emellertid endast Öl med mer
än 3,6 volymprocent (ungefär 2,8 viktprocent) alkohol till rusdrycker, medan
de mellanstarka maltdryckerna, sammanfattade under benämningen
pilsnerdricka, underkastades de friare bestämmelserna i Pff.

471

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Redan dessförinnan hade emellertid bryggerierna på grund av råvarubristen
under krigsåren måst minska inbryggningsstyrkan i maltdryckerna.
Under år 1918 var således alkoholstyrkan i den maltdryck som skulle motsvara
pilsnerdricka ibland inte högre än 1,0—1,5 viktprocent. Efter krigets
slut upphävdes visserligen mältningsrestriktionerna, men detta föranledde
likväl inte tillverkarna att uppta tillverkning av sådana starkare maltdrycker
som var underkastade bestämmelserna i 1917 års Rff.

Den sålunda rådande ordningen i fråga om starkare maltdrycker lagfästes
sedermera år 1922, efter förslag av 1920 års maltdryckssakkunniga, genom
provisoriskt starkölsförbud samt år 1923, efter ytterligare utredning
och förslag av kontrollstyrelsen, genom alltjämt gällande lagstiftning om
förbud mot försäljning av exportöl.

Genom 1923 års maltdryckstillverkningsförordning höjdes pilsnerdrickats
maximistyrka till 3,2 viktprocent alkohol.

1934 års maltdryckskommitté föreslog, som tidigare omtalats, ytterligare
höjning av pilsnerdrickats alkoholhalt, nämligen till 3,4 viktprocent,
samt fortsatt starkölsförbud. Kommittén menade att en höjning från 3,2 till
3,4 viktprocent skulle göra det möjligt för bryggerierna att tillverka ett pilsnerdricka
som i tekniskt avseende skulle vara märkbart överlägset det dåvarande.
Man räknade med att kraven på starkölets frigivande härigenom
skulle förlora i aktualitet och starkölsförbudets ställning för framtiden
följaktligen befästas.

Maltdryckskommitténs övriga skäl för fortsatt starkölsförbud kan i huvudsak
sammanfattas på följande sätt.

Försäljning av starköl skulle medföra stora om också inte oöverkomliga
svårigheter för systembolagen. Det vore nämligen uteslutet att sälja starköl
efter samma regler som pilsner. Utminuteringen skulle bil av betydande
omfattning och till skada för nykterhetstillståndet, om icke särskilda åtgärder
såsom ransonering eller prishöjning vidtoges. En ransonering vore
det emellertid mycket svårt att med någon nämnvärd effekt genomfora och
en tillräckligt prohibitiv prishöjning skulle vacka stort politiskt motstånd.
Utskänkningen skulle inte kunna ordnas tillfredsställande, da man inte
utan stark försämring av nykterhetstillståndet kunde tillåta försäljning av
starköl på pilsnerkaféer, men dessa å andra sidan skulle lida oskälig skada,
om utskänkningen förbehölles sprit- och vinrestauranger. Detta skal ansag
kommittén ensamt avgörande.

I 1939 års Mtf bibehölls alkoholgränsen för pilsnerdricka vid 3,2 viktprocent.
Starkölsförbudet lämnades orubbat.

Under och efter andra världskriget var bryggerierna på grund av spannmålsbristen
underkastade vissa restriktioner i fråga om inbryggnmgsstyrkan.
Alkoholhalten i pilsnerdricka var sålunda under åren 1941 1942 ca

2,5, 1943—1944 ca 2,2 och 1945—1949 ca 2,5—2,6 viktprocent. På grund av
överenskommelse mellan nykterhetskommittén och bryggareföreningen var
alkoholhalten fr. o. m. senare delen av år 1949 begränsad till 2,8 viktprocent;
för s. k. julöl låg dock gränsen vid 3,2 viktprocent.

472

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Fr. o. m. den 1 juni 1953 gäller, såsom antytts i det föregående, provisoriska
bestämmelser (SFS 1953:198) om alkoholhalten i maltdrycker av
andra klassen, innebärande generellt förbud mot försäljning av sådana drycker
med en alkoholhalt överstigande 2,8 viktprocent. Även enligt dessa
bestämmelser, som har giltighet tills vidare till den 1 oktober 1955, gäller
undantag för julöl. Under tiden 1 december—15 januari får nämligen sådant
Öl saluhållas med en alkoholhalt av högst 3,2 viktprocent.

Nykterhetskommittén.

Vanligt Öl.

Kommittén Iramhåller till en början att ölkonsumtionen trots de senaste
årens högkonjunktur inte på nytt nått 1939 års nivå. Särskilt torde kvinnornas
och ungdomens ölkonsumtion vara låg. Vidare betonas att ölets
alkoholhalt minskats sedan maltdryckskommitténs tid. Det har också —
säger kommittén visat sig möjligt för de svenska bryggerierna att med
den lägre alkoholhalten framställa en dryck, vars smak i stort sett torde ha
godtagits av den stora allmänheten och mot vars hållbarhet veterligen in°a
allvarliga anmärkningar riktats.

Kommittén tinner vidare av laborator Goldbergs undersökningar att tröskelvärdet
för påvisbar alkoholpåverkan för de flesta människor torde lig*a
omkring eller något under två flaskor 3,2-procentigt Öl, medan det däremot
för en 2,6-procentig maltdryck i regel ligger ovanför två flaskor, ofta närmare
tre. De individuella olikheterna torde dock vara betydande. Det synes
kommittén rimligt att ölets alkoholhalt bestämmes så att måttlig förtäring
* om flertalet personer inte medför påvisbar påverkan. Då en måttlig

förtäring - uttalar kommittén -— knappast kan omfatta mer än två flaskor

vid samma tillfälle, förefaller en alkoholhalt av ca 2,6 viktprocent lämplig
ur denna synpunkt.

För ett bibehållande av den lägre alkoholhalten talar också enligt kommittén
den gynnsamma verkan som det nuvarande ölets beskaffenhet synes
ha haft på fylleriet. Medan tidigare ca 10 procent av fylleristerna uppgivit

ol som berusningskälla, stannar denna siffra efter kriget vid 2_3 procent.

Man finner också anmärkningsvärt att de alkoholistanstalter, som företrädesvis
tar emot yngre eller mindre avancerade missbrukare, inte anser sig
ha några rena pilsneralkoholister numera. Med en lägre alkoholhalt ökas

framhåller kommittén slutligen — förutsättningarna för en friare försäljningslagstiftning
än den nuvarande.

Kommittén sammanfattar sin uppfattning i uttalandet att det vanliga ölet
inte bör vara starkare än att det kan säljas utan besvärande kontrollbestämmelser
och inte svagare än att det kan tillfredsställa kraven på en god
maltdryck som måltidsdryck. Med denna utgångspunkt finner kommittén
en alkoholhalt av ca 2,6 viktprocent lämplig. Maximigränsen synes emellertid
böra sättas något högre, framhåller kommittén, och hänvisar till att

473

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

bryggerierna sedan krisinskränkningarnas upphörande frivilligt hållit alkoholhalten
under 2,8 viktprocent. Om man genom lagändring vill behålla
den under senare år tillämpade alkoholhalten, torde maximihalten därför
— uttalar kommittén — böra sättas till 2,8 viktprocent.

Kommittén avvisar ett av bryggareföreningen väckt förslag om undantagsbestämmelse
för julöl, innebärande att sådant Öl med en alkoholhalt av
3,2 viktprocent skulle få säljas under tiden 1 december—15 januari, d. v. s.
samma anordning som sedermera medgivits enligt förut redovisade, f. n.
gällande provisoriska bestämmelser om alkoholhalten i maltdrycker av andra
klassen. Kommittén säger härom.

Bryggareföreningens motivering är att julölet för att få den för denna
dryck karakteristiska fylliga och söta maltsmaken behövde inbryggas med
högre extrakthalt än vanligt Öl. Även om jäsningen regelmässigt avbrötes i
förtid, funnes risk för att alkoholhalten komme att genom efterjäsning
överstiga den lagstadgade, om inte gränsen finge höjas. Kommittén anser
emellertid inte de anförda skälen vara tillräckliga för att föreslå ett undantåg
från den vanliga regeln om alkoholstyrkan. Under kriget bryggdes julÖl
med den då högsta tillåtna inbryggningsstyrkan, varvid den söta smaken
förstärktes genom tillsats av sackarin efter tillstånd av kontrollstyrelsen.
Någon teknisk svårighet att tillverka julöl med en högsta alkoholstyrka
av 2,8 viktprocent torde sålunda inte föreligga. Frågan synes i övrigt
inte vara av den vikt att lagstiftningen bör kompliceras genom en undantagsbestämmelse.

Starköl.

Starkölsförbudet slopas.

Under de år som förflutit sedan starkölsförbudet infördes har vid åtskilliga
tillfällen såväl i riksdagen som i pressen förslag väckts om dess
slopande. Enligt nykterhetskommitténs mening skulle många människor
säkerligen sätta värde på att kunna fa ett starkare Öl än det nuvarande.
När maltdryckskommittén föreslog förbudets upprätthållande, tillmötesgick
den också kraven på ett starkare Öl genom att föreslå en höjning av
pilsnerns alkoholhalt till 3,4 viktprocent. Om det vanligen förekommande
ölet skall ha en så låg alkoholhalt som 2,8 viktprocent, måste emellertid
övervägas — säger nykterhetskommittén — om det inte bör kompletteras
med en starkare maltdryck.

Kommittén anser åtskilliga skäl tala för starkölsförbudets slopande. Starkölet
kan väntas minska förbrukningen av vissa spritdrycker; de s. k. lattgroggarna
kan delvis ersättas av starköl; missnöjet med måltidstvånget
torde bli mindre om starköl tillhandahålles utan sådant tvång, det skulle
gå lättare att göra restauranglunchen spritfri om starköl fick serveras vid
denna; starkölet kan alltså beräknas bidra till en önskvärd avspänning i
debatten om restaurangrestriktionerna.

Kommittén är emellertid väl medveten om att ett fullständigt frigivande
av starkölet kunde medföra risker för ett försämrat nykterhetstillstand.
erfarenheterna från tiden före det första världskriget talar här sitt tydliga

474

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

språk; starköl i livsmedelsaffärer och på pilsnerkaféer skulle med säkerhet
vara olyckligt ur nykterhetssynpunkt.

Enligt kommitténs mening kan däremot knappast något vara att invända
mot att ett starköl med ungefär samma alkoholstyrka som det nuvarande
exportölet tillhandahalles, under förutsättning att detta sker i samma former
som gäller för rusdrycksförsäljningen. Härigenom bör det bli möjligt
att skapa en sådan ordning, att försäljningen sker i betryggande former och
till ett sådant pris, att en ur olika synpunkter olämplig masskonsumtion förhindras.

Kommittén föreslår alltså att man medger tillverkning och försäljning
av ett starköl, vars alkoholstyrka inte överstiger det nuvarande exportölets,
d. v. s. 4,5 viktprocent. Genom maximering av alkoholstyrkan väntas åtskilliga
av de olägenheter som i vissa främmande länder åtföljt starkölskonsumtionen
kunna undvikas. Lägre maximigräns anses ej böra stadgas
med hänsyn till att det bör vara möjligt att tillverka även starkporter
inom den fastställda gränsen. Även i fortsättningen bör emellertid möjlighet
hållas öppen för tillverkning och försäljning av maltdrycker, vilkas alkoholhalt
överstiger 4,5 viktprocent, dock endast för export samt för vetenskapligt
eller likartat ändamål. Bestämmelser härom bör intas i Mtf och
i den nya rusdrycksförsäljningsförordningen.

De garantier mot missbruk av starköl, som kommittén i övrigt föreslår, är
kontroll över tillverkningen och försäljningen samt tämligen högt försäljningspris.

Kontroll över tillverkningen.

Rätten att tillverka starköl föreslås bli beroende av särskild koncession,
som lämnas av Kungl. Maj :t. Tillstånd avses skola ges endast ett mindre
antal bryggerier, i huvudsak nuvarande tillverkare av exportöl. Kungl. Maj :t
skall äga föreskriva erforderliga villkor beträffande tillverkningen.

I tillståndsvillkoren kan sålunda intas bestämmelser som begränsar det
privata vinstintresset, t. ex. skyldighet att underkasta sig priskontroll i den
ordning Kungl. Maj :t bestämmer eller att låta Kungl. Maj.-t utse ett allmänt
ombud eller en ledamot i bryggeriets styrelse. Prissättningen bör ske
så, att bryggerierna inte har större intresse av att sälja starköl än av att
sälja vanligt Öl och läskedrycker. Risken för att bryggerierna genom reklam
etc. söker utbreda konsumtionen blir därigenom väsentligt begränsad.
Vidare bör gälla att den för inhemsk konsumtion avsedda tillverkningen
av starköl måste säljas till det föreslagna riksbolaget för utminutering
av rusdrycker. Detta bör inte hindra att leveranser sker direkt från vederbörande
bryggerier till restauranger (ev. även till större privatkunder),
men försäljningen bör alltid kontrolleras av utminuteringsbolaget. Rekvisition
bör sålunda alltid göras hos utminuteringsbolaget (utmimiteringsställe),
ej direkt hos bryggeriet.

Genom koncentration av starkölstillverkningen undviker man att denna
splittras på ett stort antal företag med därav följande kontrollsvårigheter
och risker för en onödigt dyrbar produktion. Fördelarna synes vara så
betydande att de måste anses uppväga nackdelarna av att transporterna
i vissa fall kan bli relativt långa. De problem som kan uppstå beträffande

475

Kungi. Maj:ts proposition nr 151.

lagerhållningen synes böra lösas av utminuteringsbolaget med hänsyn till
förhållandena på varje särskild plats. Ofta torde det kunna vara praktisk!
att bolaget kommer överens med ett bryggeri om att få utnyttja dess lagerlokaler.
Detta synes kunna ske, även om bryggeriet inte har ratt att tillverka
starköl.

Kontroll över försäljningen. Prissättning.

Försäljningen av starköl skall enligt kommitténs förslag regleras i nya
rusdrycksförsäljningsförordningen. Principen bör vara att starkölet i försälj
ningshänseende jämställes med vin. Följande allmänna riktlinjer uppdrages.

Utminutering bör inte kunna ske annat än genom utminuteringsbolaget.
Utskänknins bör vara tillåten på alla restauranger med spritdrycksrattigheter.
I sådana fall skall tillståndet enligt förslaget omfatta alla slag av
rusdrycker. Vinrestauranger bör också normalt ha rätt att utskänka starköl
men här torde det bli nödvändigt att pröva vilka utskänknmgsstallen tor
vin som utan risk för ordning och nykterhet kan betros med rätt att servera
starköl. Åtskilliga konditorier med vinrättigheter skulle nämligen latt kunna
få karaktär av ölstugor för starköl, om sådant finge serveras där.
Enlist förslaget skall tillståndet i dessa fall meddelas att gälla vin- och starköl
eller enbart vin. Starkölsutskänkningen bör alltså reserveras for egentliga
restauranger med sprit- eller vinrättigheter. Några utskänknmgsstallen
som serverar enbart starköl bör sålunda icke få förekomma. Utskankningsreglerna
bör överensstämma med dem som gäller för vin. Starkölet bor
sålunda i regel få serveras utan mattvång eller kvantitetsbegransning oc
under hela den tid som föreslås för utskänkning av vin d. v. s. från kl. 12
till kl. 22. Starkölet synes böra betinga ett avsevärt högre pris an vanligt ol.
I nuvarande läge synes ett utminuteringspris av omkring en krona per l/d
liter med motsvarande högre utskänkningspris vara rimligt. Skattesatserna
bör avpassas efter dessa försäljningspriser.

Avslutningsvis uttalar kommittén att ett jämförelsevis svagt vanligt Öl
och ett under betryggande former tillhandahållet starköl ur olika synpunkter
är att föredraga framför ett starkare ordinärt Öl och fortsatt starkölsförbud.

Reservationer.

Kommittéledamöterna herrar Englund och Waldemar Svensson samt fru
Larsson och fröken Öberg har inte funnit tillräckliga skäl att biträda förslaget
om starkölsförbudets slopande. Reservanterna anför att de förslag om
starkölets återinförande, som sedan 1923 rests, synes mera vara sprungna
ur producentintresset än ur något allmännare konsumentintresse. De utvecklar
ytterligare sin ståndpunkt sålunda.

Vår obenägenhet att förorda ett upphävande av starkölsförbudet beror,
förutom på denna frånvaro av något starkare konsumentintresse, på utgestaltningen
av de villkor under vilka starkölet skulle få tillverkas och
försäljas. Förslaget att starköl skulle få säljas endast i systembolagsbutiker
och på sprit- och vinrestauranger synes visserligen i och for sig innebära
avsevärda kontrollmöjligheter. Men så länge tillverkningen är. föibeliållen
den fria företagsamheten och så länge ett avsevärt antal privata
ölkaféer i möjligheten att erhålla tillstånd att sälja starköl ser en möjlighet

476

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

till avsevärt ökad vinst, kan man befara att krav på uppmjukning av
tillstandsreglerna snabbt kommer att resas och att dessa krav kommer att
vunna förespråkare i regering och riksdag.

Herr Hagberg biträder inte förslaget att Kungl. Maj:t skall ha möjlighet
att utse allmänt ombud eller ledamot i styrelsen för starkölstillverkande
bryggeri.

Experten herr Klackenberg, som i huvudsak instämmer med herr Englund
m. fl., framhåller att om man överlämnar tillverkningen av starköl till kartellbryggerierna,
så torde det inte dröja länge förrän de föreslagna begränsningarna
av försäljningen till systembolag och restauranger spränges och
det gamla i-ölsylteeländet» återuppstår.

Yttranden.

Det stora flertalet remissinstanser, som yttrar sig i fråga om ölets alkoholhalt
och starkölet, uttalar sig för ett bättre och fylligare Öl, antingen så
att man tillstyrker starkölsförbudets upphävande eller så att man yrkar höjning
av alkoholhalten i det vanliga ölet till 3,2 eller 3,4 viktprocent. Endast
i en mindre del av yttrandena förordas bibehållande av nuvarande lägre alkoholhalt
i ölet kombinerat med fortsatt starkölsförbud.

Vanligt Öl.

Nykterhetskommitténs förslag att den i Mtf tillåtna alkoholhalten i vanligt
Öl skall sänkas och maximeras till 2,8 viktprocent tillstyrkes eller lämnas
utan erinran av en kraftig majoritet bland remissinstanserna. I denna
majoritet ingår emellertid två olika grupper, som representerar olika inställning
till de båda huvudfrågorna.

Den första gruppen ansluter sig helt till kommitténs förslag, d. v. s. tillstyrker
även starkölsförbudets upphävande. Denna ståndpunkt intages av
socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, fem länsstyrelser,
fyra länsnykterhetsnämnder, stadsfullmäktige i fyra städer, Systembolagens
förtroendenämnd och Svenska bryggeriindustriarbetareförbundet.

Överståthållarämbetet anser att ett 2,8-procentigt Öl såsom måltidsdryck
är tillräckligt alkoholstarkt för det stora flertalet. För dem som önskar en
alkoholstarkare dryck skulle starkölet närmast komma i fråga. En allmän
förutsättning för att ölets alkoholhalt skall kunna hållas så låg som vid 2,8
viktprocent angives därför vara, att starköl av föreslagen alkoholstyrka får
säljas inom landet. Ämbetet tillägger.

När ämbetet förordar, att ölets alkoholhalt begränsas till 2,8 viktprocent,
sker det, dels för att starkölet genom den större skillnaden i alkoholhalt
tydligare skall framstå såsom ersättningsdryck för spritdrycker, dels ock
för att ölets lägre alkoholhalt skall ge möjlighet till större lättnader beträffande
handeln med Öl.

Länsstyrelsen i Jönköpings län godtager den föreslagna lägre alkoholhalten
under förutsättning att försäljningslagstiftningen göres enklare.

477

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Övriga instanser i denna grupp instämmer med kommitténs motivering
eller har ej något att erinra mot förslaget i denna del.

Övriga yttranden, som tillstyrker förslaget om 2,8 viktprocent, förordai
däremot fortsatt starkölsförbud. Denna mening företrädes av länsstyrelsen
i Kalmar län, de flesta länsnykterhetsnämnderna, Svenska Nykterhetsvårdsförbundet
och nykterhetsorganisationerna.

Svenska Nykterhetsvårds/örbundet framhåller, att den form av pilsneralkoholism,
som var vanlig under förkrigsaren, ofta karakteriserades av
särskilt svåra sociala skadeverkningar. Ur nykterhetssynpunkt skulle det
därför enligt förbundets mening vara en uppenbar vinst, om pilsnerdrickat
bibehölles vid nuvarande alkoholstyrka.

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund anför bl. a.

Även om en höjning av alkoholhalten i ölet från nu medgivna 2,8 viktprocent
till 3,2 eller till av maltdryckskommittén förordade 3,4 viktprocent
till äventyrs kan medföra någon övergång från spritkonsumtion till ölkonsumtion
och därmed förebygga enstaka fylleriförseelser, vållade av spritförtäring,
blir säkerligen den minskning i spritens andel i fylleriförseelserna,
som i denna ordning kan komma till stånd, obetydlig i bredd ined den
ökning i fylleriet, som kan väntas följa med en sådan höjning av ölets alkoholhalt.
En förutsättning för ett godtagande av de av nykterhetskommittén
föreslagna lättnaderna i försäljningen av det vanliga ölet bör därför
vara, att ingen som helst förskjutning uppåt sker i den nu tillåtna alkoholgränsen.

Förslaget om 2,8 viktprocent tillstyrkes även av länsnykterhetsnämnden
i Kronobergs län, nykterhelsorganisationen Verdandi och Folkpartiets kvinnoförbund,
vilka ej gör något uttalande om starkölet.

Länsnykterhetsnämnden i Kronobergs län understryker ölets betydelse
som alkoliolvanebildare och dess andel som berusningskälla samt yttrar.

När kommittén i sin allmänna motivering för förenkling och lättnader
beträffande öllagstiftningen upprepade gånger hänvisar till förslaget om
sänkning av ölets alkoholhalt från 3,2 till 2,8 viktprocent, da synes betydelsen
av denna sänkning överdriven. På det hela taget synes kommittén i sitt
ställningstagande fäst alltför ringa vikt vid ölets ro!i inom alkoholmissbruket.

Förslaget att ölet skall innehålla högst 2,8 viktprocent alkohol avstyrkes
av en mindre del av yttrandena, i vilka 3,2 eller 3,4 viktprocent förordas.
Även i dessa yttranden har man olika inställning till starkölet.

Flertalet kombinerar sitt förslag med fortsatt starkölsförbud. Denna ståndpunkt
företrädes av kontrollstyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs län, länsnykterhetsnämnderna
i Östergötlands och Hallands län, Göteborgs stads nykterhetsnämnd,
stadsfullmäktige i Hälsingborg, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
Sveriges Hotell- och Restaurantförbund, Svenska Turisttrafikförbundet,
Föreningen Skattepliktiga Bryggerier, Föreningen Allmännyttiga
Kafébolag och Stockholms Kaféidkareförening.

Kontrollstyrelsen yttrar bl. a. följande.

478

Kungl. Maj. ts proposition nr 151.

Enligt kontrollstyrelsens mening är det stora problemet på maltdrycksforsalj
ningens område att tillhandahålla en god måltidsdryck, som icke inbjuder
till missbruk. Såvitt kontrollstyrelsen kan finna, innebär nykterhetskommitténs
förslag däremot, att man tillhandahåller dels en måltidsdryck
av mindre tillfredsställande beskaffenhet och dels, såsom komplettering därtill,
en dryck som icke är lämplig såsom måltidsdryck men har stora förutsättningar
för att bli populär bland missbrukarna.

De slutsatser, som kommittén ansett sig kunna draga av laborator Goldbergs
ur vetenskaplig synpunkt intressanta undersökning, äro uppenbarligen
icke berättigade. Kommitténs hela resonemang bygger på det felaktiga antagandet,
att personer, som dricka Öl till maten, i regel skulle förtära två
flaskor per måltid. Om den normala kvantiteten — i närmare anslutning
till verkligheten — antages vara en flaska per måltid, kommer man i stället
med stöd av den Goldbergska undersökningen till det resultatet, att någon
alkoholpåverkan icke skulle inträda i de ovan omnämnda fall, då påverkan
nu befunnits föreligga. För den, som använder ölet huvudsakligen
såsom berusningsmedel, torde det icke möta någon svårighet att genom
förtäring av ett tillräckligt antal flaskor 2,6-procentigt Öl uppnå den önskade
effekten.

Beträffande kommitténs uppfattning att ölets minskade betydelse som
berusningskälla har samband med den låga alkoholhalten under
kriget yttrar kontrollstyrelsen.

Den enda pålitliga slutsats man kan draga synes vara, att ölets andel i det
totala fylleriet är ringa. En närmare undersökning visar, att samvariationen
mellan fylleriuppgifterna och ändringarna i ölets alkoholhalt är obetydlig.
Att ölfylleriet minskat under det att spritfylleriet ökat torde för övrigt
icke kunna sägas innebära någon särskilt gynnsam utveckling.

Om sitt förslag yttrar kontrollstyrelsen därefter.

Ett verkligt gott och ur teknisk synpunkt tillfredsställande Öl skulle enligt
sakkunskapens enhälliga uppfattning kunna erhållas genom en sådan
kvahtativ förbättring av det vanliga ölet, att detsamma bleve i huvudsak
jämförligt med det danska ölet av den s. k. skatteklass 1. Detta Öl har en
lägsta alkoholgräns av 2 1/4 viktprocent och en extrakthalt av högst 10,75
procent, vilket i praktiken innebär, att alkoholhalten i regel uppgår till 3 5
viktprocent.

Kontrollstyrelsen föreslår att en extraktgräns av 10,25 procent eller en
alkoholgräns av 3,4 viktprocent fastställes, d. v. s. den alkoholstyrka, som
1934 års maltdryckskonimitté fann lämplig. Ett Öl av denna beskaffenhet
skulle vara väl ägnat att främja en önskvärd överflyttning av konsumtionen
från alkoholstarka till alkoholsvaga drycker utan att medföra de risker
ur nykterhetssynpunkt, som i vårt land visat sig åtfölja förtäringen av
starköl.

Länsnykterhetsnämnden i Hallands län avstyrker starkölet men vill inte
motsätta sig en mindre höjning av alkoholstyrkan i nuvarande Öl för att få
fram ett gott Öl som måltidsdryck eller som ersättningsdryck för spritdrycker.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag förordar en alkoholhalt av 3,2
viktprocent men anser att även en höjning av alkoholhalten till 3,4 vikt -

479

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

procent är ur nykterhetssynpunkt att föredraga framför ett frisläppande
av starkölet.

Föreningen Allmännyttiga Kafébolag anför bl. a. följande.

Inom föreningen råder den uppfattningen, att det icke förefinnes något
mera allmänt önskemål om införande av starköl. Det krav, som man inom
föreningen kunnat konstatera föreligga, gäller ett något fylligare och starkare
vanligt Öl. Rimligen är det då detta önskemål, som bör tillgodoses.
Någon risk i nykterhetshänseende härför föreligger enligt vår mening icke.
När missförhållanden beträffande ölet kunnat konstateras föreligga, ha orsakerna
sannolikt varit att söka på annat håll än i alkoholhalten. Främst
synes oss relationen till möjligheten att åtkomma alkoholstarkare drycker

ha varit avgörande. , , . .

Den allmänna ekonomiska standarden torde x hog grad ha inverkat pa relationen
mellan Öl- och spritförtäring. En höjning av standarden har medfört
en förskjutning till spritkonsumtion. En annan orsaksfaktor till olets
minskade betydelse i missbrukshänseende torde vidare, som även av kommittén
antytts, vara en allmän smakförskjutning från Öl till andra drycker.
Särskilt synes detta vara fallet beträffande den yngre generationen.

Om en skälig höjning av det vanliga ölets alkoholhalt sålunda torde vara
°anska riskfri ur nykterhetssynpunkt redan under nuvarande förhållanden,
synes risken vara än mindre, ja rentav obefintlig, vid ett realiserande av
kommitténs förslag om spritens frisläppande. Lättheten att åtkomma sprit
torde då kunna förväntas medföra ytterligare förskjutning av alkoholkonsumtionen
från Öl till sprit.

Föreningen förordar 1934 års maltdryckskommittés förslag om en maximigräns
av 3,4 viktprocent samt fortsätter.

Vid denna viktprocent är det nämligen möjligt för bryggerierna att tillverka
ett Öl, som i tekniskt avseende är märkbart överlägset det nuvarande.
Vi tro, att en dylik lösning av frågan ej blott skulle tillfredsställa det verkliga
majoritetsintresset inom svenska folket utan även vara ägnad att verka
nvkterhetsfrämjande. Man skulle då, även om en frisläppning av spriten
skulle medföra större risker för förskjutning av alkoholkonsumtionen från
Öl till sprit, våga hoppas på att ölet skulle kunna utgöra en hämmande täkter
och såsom sällskapsdryck verkligen bli ett alternativ till spriten, nagot
som starkölet, under de förutsättningar kommittén tänkt sig utskankningen
därav, icke gärna kan bliva. Ej blott den föreslagna monopolisermgen utan
även det relativt höga priset hindrar detta,

Sveriges Hotell- och Restaurantförbund anför liknande synpunkter.

Föreningen Skattepliktiga Bryggerier anser det enda rimliga och psykologiskt
riktiga skulle vara att tillhandahålla ett gott och fylligt Öl av måttlig
styrka. Härigenom skulle — säger föreningen i viss utsträckning en
billigare ersättning skapas för de vida dyrare vin- och starkspritdryckerna
och dessutom skulle heller icke allmänhetens intresse bliva överdimensionerat
inriktat på starkölet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar sig — utan alt ingå på starkölsfrågan
__för en viss höjning av den nuvarande alkoholhalten i Öl. Länssty relsen

ifrågasätter om den föreslagna sänkningen av den legala alkoholhalten
i vanligt Öl skulle vara till någon nytta ur nykterhetssynpunkt. För undvi -

480

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

kande av att starkare drycker kommer till användning är det enligt länsstyrelsen
av värde att äga tillgång till ett gott alkoholsvagt Öl. Såsom sådant
betecknar länsstyrelsen det 3,2-procentiga ölet.

Kommerskollegium, länsstyrelsen i Gotlands län, Svenska Bryggareföreningen,
Svenska Arbetsgivareföreningen och Stockholms handelskammare
löi ordar såväl höjd alkoholhalt i vanligt Öl som återinförande av starkölet.

Kommerskollegium anser det inte möjligt att nå den önskade förskjutningen
av konsumtionen till alkoholsvagare drycker enbart genom att slopa
starkölsförbudet. Dessutom bör man, enligt kollegiets uppfattning, för att
åstadkomma den nödvändiga förbättringen i smakhänseende höja det vanliga
ölets alkoholhalt till 3,2 viktprocent.

Även Stockholms handelskammare är tveksam om det räcker med starkölet,
som enligt förslaget skall kringgärdas med vissa restriktioner. Handelskammaren
förordar därför att övre alkoholgränsen i varje fall inte sättes
lägre än i Mtf, nämligen 3,2 viktprocent.

Länsstyrelsen i Gotlands län är inte övertygad om att förslaget om sänkning
av den legala alkoholhalten kommer att medföra odelat fördelaktiga
konsekvenser. Länsstyrelsen yttrar.

Sannolikt ar allmänheten för närvarande tämligen utled på det dåliga
svenska o et och kommer, därest ölet icke gives bättre kvalitet i fråga om
saval smak som hållbarhet, att i stor utsträckning övergå till användning
av starköl aven såsom måltidsdryck. Förskjutningen kommer sålunda troJigen
att aga rum från svagare till starkare drycker i stället för tvärtom
Om däremot det vanliga ölet av klass II erhåller en alkoholhalt av den nu
enligt lag tillatna eller däromkring, finnes utsikt till att det återvinner sin
popularitet sasom måltidsdryck, även om starkölsförbudet upphäves.

Svenska Bryggareföreningen åberopar till att börja med laborator Goldbergs
undersökningar, som klarlagt att alkoholen i Öl ej har samma effekt
som samma alkoholmängd i form av spritdrycker. I detta hänseende understrykes
Goldbergs iakttagelser att ölalkoholens påverkan på människan icke
ar stort mer än hälften av samma alkoholmängds verkan om den förtärs
i form av sprit, att ölalkohol förbränns betydligt fortare i kroppen än samma
kvantitet alkohol intagen i annan form samt att någon nämnvärd skillnad
i påverkan icke kan spåras, om ölet förtärs på fastande mage eller tillsammans
med mat. En bekräftelse härpå anser sig föreningen också ha
tått i följande sammanställning av nykterhetskommitténs undersökningsmaterial
från vissa främmande länder, kompletterat ur Sveriges officiella
statistik. (Uppgifterna angives vara medeltal för de fyra sista år, för vilka
kommitténs material är fullständigt.)

Föreningen yttrar i anslutning till sammanställningen.

håhan^pn^pU^def nieHan lä]nderna visar Sålunda ett obrutet motsatsförhållande
mellan fylleriforseelsernas och maltdryckskonsumtionens omfattnmg
i de fem landerna samt att totalkvantiteten förtärd ren alkohol är av
mindre betydelse för nykterhetstillståndet än egenskaperna i övrigt hos de
alkoholdrycker som konsumeras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

481

Land	Fyllerifall per 10000 inv.	Maltd rycks-konsumtion	Konsumtion av ren alkohol
Antal anhållna	Ordn.- följd mellan länderna	Volvm- liter per inv.	Ordn.- följd mellan länderna	I form	av Öl	I annan form	Totalt liter
liter	*	liter	%
Storbritannien	''8-25	5	56-71	1	3,44	84	0,66	16	4,10
Danmark ....	SO-39	4	50-54	2	1,96	67	0,98	33	2,94
Sverige ......	‘47-80	3	23-25	3	0,80	23	2,75	77	3,55
Norge........	95—130	2	15—20	4	0,73	33	1,47	67	2,20
Finland......	>300	1	< 8	5	0,19	11	1,50	89	1,69

1 Beräknat etter antalet avdömda fall.

Vidare anser föreningen att Goldbergs material icke ger tillräckligt stöd
för kommitténs slutsats att tröskeln för flertalet människor skulle ligga
vid eller t. o. in. under två flaskor 3,2-procentigt Öl.

Enligt föreningens uppfattning har kommittén ej tillräckligt beaktat ölets
speciella egenskaper, verkningar och användning. Bedömningen av ölets
alkoholhalt har alltför ensidigt färgats av det missbruk, varåt även enligt
kommittén i huvudsak endast ett mindre skikt grova alkoholister är hemfallet.
En minskning av alkoholhalten i ölet kan sålunda ej motiveras med
de fåtaliga pilsneralkoholisternas missbruk, vilket bekräftas av kommittén.

Föreningen förmenar att kommittén inte tillvaratagit möjligheterna att
kvalitetsförbättra det vanliga ölet, något som skulle kunna uppnås med en
högre alkoholhalt än den föreslagna. Föreningen yttrar härom.

Att några risker för nykterhetstillståndet icke skulle behöva uppstå därigenom
synes styrkt bl. a. av förhållandena i Norge och Finland, där den tilllåtna
alkoholhalten för Öl uppgår till 3,8 resp. 3,7 viktprocent, alltså högre
än den i den svenska tillverkningsförordningen fastställda maximigränsen,
3,2 viktprocent. Av det av kommittén i delbetänkande IV upptagna materialet
för Norge och Finland framgår nämligen, att icke något mätbart samband
mellan ölkonsumtion och fylleriförseelser kan påvisas. Ett direkt positivt
stöd för lämpligheten av att tillåta ett vanligt Öl med högre alkoholstyrka
erbjuder å andra sidan förhållandena i Storbritannien och Danmark,
där sedan gammalt det gängse ölets alkoholhalt i genomsnitt ligger vid ca
4 resp. 3,5 viktprocent, alltså även där väsentligt högre än den nuvarande
svenska maximigränsen.

Vidare anser föreningen att den önskade förskjutningen i konsumtionsvanor
mot svagare dryckessorter skulle främjas på ett mer avgörande sätt
genom ett högklassigt vanligt Öl än genom starkölet. Utvecklingen i Danmark
åberopas till stöd härför. Även efter den stora nedgången i brännvinskonsumtionen
är starkölsomsättningen där endast 4 procent av omsättningen
av det vanliga 3,5-procentiga ölet.

Den av kommittén föreslagna gränsen för klass II, 2,8 viktprocent, finner
föreningen för snäv och ej från allmän konsumtionssynpunkt tillfreds81
Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 151.

482

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

ställande. Föreningen hemställer därför att den övre alkoholgränsen för
maltdrycker av klass II bibehålies vid den i Mtf föreskrivna.

Därest starkölsförbudet skulle komma att kvarstå yrkar emellertid föreningen,
att alkoholgränsen fastställes till 3,4 viktprocent med en tolerans
av 0,2 viktprocent i fråga om tillämpning av straffbestämmelserna i syfte
att möjliggöra för bryggerierna att utnyttja den fastställda alkoholgränsen.

Starköl.

Nykterhetskommitténs förslag om upphävande av gällande förbud mot
försäljning av starköl inom landet tillstyrkes eller lämnas utan erinran av
omkring halva antalet instanser, som yttrat sig i frågan, nämligen socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, kommerskollegium, överståthållarämbetet, åtta
länsstyrelser, sex länsnykterhetsnämnder, Stockholms stadsfullmäktige och
nämnder, stadsfullmäktige och nykterhetsnämnden i Malmö, stadsfullmäktige
i sex andra städer, Systembolagens förtroendenämnd och Systembolagens
Kontrollföreståndareförening, tre av dotterbolagen till Sveriges centrala
restaurangaktiebolag, Svenska Bryggareföreningen, Svenska Arbetsgivareföreningen,
Svenska Bryggeriindustriarbetareförbundet, Aktiebolaget
Förbundsbryggeriet Södra Sverige och Stockholms handelskammare.

Kommitténs förslag om starkölet avstyrkes däremot av kontrollstyrelsen,
tre länsstyrelser, flertalet länsnykterhetsnämnder, nykterhetsnämnden i Göteborg,
stadsfullmäktige i tre städer, Svenska nykterhetsvårdsförbundet, sju
nykterhetsorganisationer, Sveriges centrala restaurangaktiebolag, Aktiebolalaget
Göteborgssystemets styrelse, Sveriges Hotell- och Restaurantförbund,
Svenska Turisttrafikförbundet, Föreningen Skattepliktiga Bryggerier, Föreningen
Allmännyttiga Kafébolag och Stockholms Kaféidkareförening. Dessa
förordar således fortsatt starkölsförbud.

Motiveringarna för ståndpunkterna å ömse sidor framgår delvis av det
föregående. Här nedan återgives ytterligare synpunkter i frågan, varjämte
vissa överväganden om formerna för starkölets tillhandahållande och därmed
sammanhängande spörsmål redovisas.

Skäl för starköl.

Socialstyrelsen yttrar.

Starkölsförbudets upphävande innefattar flera frågetecken. Då socialstyrelsen
trots detta finner sig böra tillstyrka den av nykterhetskommittén
föreslagna ordningen beträffande starkölet, har styrelsen ett dubbelt motiv
härför. Dessa skäl äro, att denna ordning synes vara den enda framkomliga
vägen att komma bort från den nuvarande pilsnerdrickslagstiftningens besvärligheter
samt att det framstår såsom så angeläget att nedbringa spritdryckskonsumtionen,
att försök bör göras med det medel härtill, som ett frigivande
av starkölet kan erbjuda. Detta förutsätter en sådan avvägning av
prissättningen å olika slag av rusdrycker, att starkölet kan ekonomiskt med
framgång konkurrera med brännvinet.

Liknande synpunkter anföres av Systembolagens förtroendenämnd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

483

Även medicinalstyrelsen ser i starkölet ett alternativ till spritdryckerna
och förutsätter, att priset på lättviner och starköl både vid utminutering och
utskänkning hålles så lågt att en övergång till konsumtion av dessa mindre
skadliga varor skall ställa sig för konsumenten ekonomiskt fördelaktig.
Samma uppfattning framföres av kommerskollegium.

Svenska Bryggareföreningen anför bl. a.

Ett bibehållande av starkölsförbudet skulle innebära, att den svenska
bryggeriindusti även framgent skulle tvingas att på den inhemska marknaden
iaktta eu restriktivitet, som i belysning av alkoholforskningens
nyare rön och erfarenheterna från andra länder, ter sig omotiverad och som
för allmänheten måste förefalla helt obegriplig.

Föreningen anser vissa skäl tala för en högre alkoholhalt i starkölet än
föreslagna 4,5 viktprocent — möjlighet att tillhandahålla vissa maltdrycker
av specialkaraktär, såsom starkporter — men godtager förslaget på denna
punkt.

Länsnykterhetsnämnden i Uppsala län pekar på det under senare år
starkt stegrade bruket av tabletter och andra läkemedel innehållande narkotika
eller andra lugnande komponenter. Länsnykterhetsnämnden yttrar.

Detta läkemedelsbruk, som på ansvarigt håll betraktas med stor oro, tyder
otvivelaktigt på att hos människorna i vida kretsar finnes ett starkt
behov av nervlugnande medel. Det är känt, att i starkölet ingår humle och
andra ingredienser vilka visat sig äga nervlugnande egenskaper. Då förhållandena
äro sådana som här skisserats kan det vara värdefullt att pröva,
huruvida man genom att frisläppa starkölet kan minska icke blott konsumtionen
av spritdrycker utan till äventyrs även bruket av apoteksvaror
med nervlugnande effekt.

Speciella synpunkter på tillverkning och försäljning av starköl.

Beträffande den föreslagna koncentrationen av starkölstillverkningen till
ett mindre antal bryggerier yttrar kommerskollegium följande.

Huruvida denna koncentration verkligen skulle i längden leda till en billigare
produktion synes Kollegium icke klarlagt; risken för att en splittring
på ett stort antal företag skall leda till en onödigt dyrbar produktion bör
sålunda icke överdrivas. Den erfarenheten torde icke sällan ha gjorts att en
koncentration av tillverkningen temporärt kan sänka tillverkningskostnaderna
men att begränsningen av konkurrensen på längre sikt ofta medför
minskat intresse för rationalisering och ett försämrat tillgodoseende av konsumenternas
intressen. Att kontrollsvårigheterna skulle utgöra tillräcklig
anledning till koncentration synes Kollegium tvivelaktigt; den i stort sett
framgångsrika kontroll, som redan för närvarande utövas över bryggerierna,
torde innefatta tillräckliga tillsynsmöjligheter även i fråga om starkölstillverkningen.
Med hänsyn härtill och till de rättvisesynpunkter, som kunna
göras gällande i detta sammanhang, kan Kollegium för sin del icke förorda
en sådan koncentration.

Svenska Bryggeriindustriarbetarcförbundet och Aktiebolaget Förbundsbryggcriet
Södra Sverige anser likaledes att samtliga skattepliktiga bryggerier
skall äga lika rätt att tillverka och försälja starköl. Förbundsbrygge -

484

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

riet uttalar, att en koncentration av starkölstillverkningen till vissa bryggerier
skulle vara till direkt men för de bryggerier, som förmenas rätt att tillverka
starköl. Dessa bryggerier skulle komma i negativ särklass i förhållande
till de privilegierade bryggerierna med oöverskådliga ekonomiska verkningar
som följd.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser inte att särskild tillsyn genom allmänt
ombud eller dylikt i bryggeriföretagens styrelse är erforderlig, så
länge tillsyn sker genom kontrollstyrelsen. Det betonas att förhållandena
vid bryggerierna betydligt förbättrats under senare år.

Beträffande frågan om utminuteringsbolagets befattning med starkölsförsäljningen
yttrar kommerskollegium.

Förslaget att starkölsförsäljningen skall handhavas av systembolagen möter
från Kollegii sida icke annan erinran än att dessa redan nu ha svårt att
tillfredsställande betjäna kunderna och det är anledning antaga att om utmin
uteringen av starköl infogas i systembolagens uppgifter, detta kommer
att betydligt komplicera distributionen och öka den redan nu ofta besvärande
köbildningen vid utminuteringslokalerna.

Systembolagens förtroendenämnd åter förklarar å systembolagens vägnar,
att systembolagen är beredda att åtaga sig utminuteringen av starköl på
det sätt som föreslås av kommittén. Samtidigt framhålles emellertid att
denna nya försälj ningsuppgift ställer betydligt ökade krav på försäljningsapparaten
i fråga om såväl personal som lokaler för lager och utlämning.

Socialstyrelsen föreslår att hemsändning av starköl ordnas i större utsträckning
än beträffande övriga rusdrycker. Härvid synes böra komma i
fråga — säger styrelsen — att vederbörande bryggeri eller upplag ombesörjer
denna service på uppdrag av systembolaget, efter det att detta har konstaterat
rekvirentens behörighet och mottagit betalning för varan.

Överstålliållarämbetet är inne på liknande tankegångar, då ämbetet yttrar
följande.

Förutsättningen för att -— såsom önskligt är — starkölet skall kunna
tränga tillbaka spritdryckskonsumtionen är icke blott att det erhåller en
väl avvägd alkoholhalt utan också att det göres förhållandevis lätt tillgängligt.
Ämbetet vill därför ifrågasätta, om icke starköl skulle kunna försäljas
direkt från tillverkare mot rekvisition och legitimation på samma sätt som
vid inköp på utminuteringsställena. Rent tekniskt sett synes hinder ej möta
mot en sådan anordning. Förutom att det säkerligen skulle ställa sig bekvämare
för allmänheten skulle därigenom delvis lösas det problem, vartill
utminuteringsställenas i regel begränsade lagerutrymmen kunna beräknas
giva upphov.

Svenska Bryggeriindustriarbetareförbundet anser att starkölet i försäljningshänseende
bör jämställas med det vanliga ölet, enär de föreslagna
restriktiva försäljningsbestämmelserna för starkölet eljest skulle göra detta
Oåtkomligt för stora befolkningsgrupper. Alternativt yrkar förbundet fortsatt
starkölsförbud och höjning av ölets alkoholhalt till 3,4 viktprocent.

485

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Stockholms handelskammare slutligen ifrågasätter, huruvida icke de föreslagna
restriktionerna i fråga om starkölet är mera långtgående än vad som
är av behovet påkallat. Handelskammaren anser samtliga inskränkningar beträffande
tillverkningen obehövliga samt förordar lättnader även i fråga om
försäljningen, bl. a. generell rätt för vinrestauranger att utskänka starköl
samt distribution, på ort utan utminuteringsaffär för rusdrycker, genom livsmedelshandlare.

Skäl mot starköl.

Kontrollstyrelsen säger sig ha fått den uppfattningen att kommitténs förslag
om utskänkning av starköl — liksom spritdrinkar — utan måltidstvång
syftar till popularisering av alkoholförtäring utan samband med måltid.
En sådan utveckling finner kontrollstyrelsen ogynnsam ur nykterhetssynpunkt.
Styrelsen anser att kommitténs skäl för starkölsförbudets upphävande
icke är bärande.

Av betydelse för kontrollstyrelsens ställningstagande har emellertid varit
att de föreslagna försäljningsformerna enligt styrelsens mening skulle komma
att föranleda åtskilliga komplikationer. Styrelsen yttrar härom.

Vad först angår utminuteringen, skulle en försäljning i systembutikerna
vara förenad med betydande svårigheter. Särskilda lager- och försäljningslokaler
skulle med all säkerhet visa sig erforderliga. Med hänsyn till det
jämförelsevis ringa antalet systembutiker (ca 250 i hela landet) skulle rekvisitionsförsändning
mycket snart komma att påyrkas. Vidare komrne sannolikt
krav att resas på försändning av starköl direkt från bryggerierna.
1 fråga om utskänkningen skulle det troligen i längden bli mycket svårt att
motsätta sig anspråk på tillstånd att servera starköl dels på alla vinrestauranger
och dels på utskänkningsställen för vanligt Öl. Risk skulle också
föreligga, att åtskilliga sprit- och vinrestauranter, genom att alkoholkonsumtionen
inriktades på det ur missbrukarsynpunkl begärliga starkölet,
skulle få vidkännas en standardförsämring, såvida de icke komme att vägra
servering av starköl utan samband med måltid.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttrycker stor tveksamhet inför starkölet
och anför.

Enligt länsstyrelsens mening får man icke bortse från möjligheten av att
de nuvarande »pilsnergubbarna» komma att bilda ett starkölsklientel. Rent
principiellt torde vidare kunna ifrågasättas, om behov verkligen förefinnes
av två kategorier drycker med låg alkoholhalt. I sin legitima användning
utgör ölet främst en måltidsdryck. Det bör vara tillräckligt med en sådan
dryck. Länsstyrelsen anser en sådan lösning av frågan vara att föredraga,
att det nuvarande ölet förbättras och återföres till sin tidigare alkoholhalt.

Länsnykterhetsnämnden i Östergötlands län befarar ökad alkoholkonsumtion
och därmed försämrat nykterhetstillstånd, om starkölsförsäljningen frigives.
En dragning från svagare maltdrycker mot starkölet anses trolig. Enligt
länsnykterhetsnämndens mening är ett gott Öl viktigare än ett alkoholstarkt
Öl.

Nykterhetsnämnden i Göteborg ansluter sig till den av herr Englund m. fl.

486

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

avgivna reservationen och anser att återinförandet av starkölet är i långt
högre grad ett producent- än konsumentintresse. Nämnden yttrar vidare.

Redan den nuvarande pilsnerdrickan klass II spelar en mycket större rol!
som berusningsmedel än de flesta människor tror. Enligt nämndens mening
är det dock ur nykterhetssynpunkt bättre att bibehålla denna dryck med
en alkoholstyrka av 3,2 viktprocent, än att nedsätta alkoholstyrkan till 2,8
viktprocent och återinföra starkölet. Starkölets betydelse som ''en faktor att
påverka allmänheten att övergå till alkoholsvagare drycker och sobrare dryckesvanor
torde vara betydligt överskattad.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg tror inte att ett tillhandahållande av starköl
i den form kommittén tänkt sig verkligen kan bidraga till att minska
spritkonsumtionen. Inköp på systembolagen, utskänkning på spritrestauranger
och ett relativt högt pris är faktorer som verkar mot kommitténs
syften. Dessa syften främjas enligt stadsfullmäktiges mening bättre, om man
i fria former tillhandahåller ett Öl med en alkoholhalt av 3,2—3,3 viktprocent.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag anför.

Erfarenheterna av starkölet från den tid, då sådant såldes för allmän
konsumtion i landet, äro icke gynnsamma och bestyrka icke starkölets förmåga
att konkurrera med spritdrycker och vin. Starkölet är till typ och användningssätt
så skilt från spritdrycker och viner, att dess konkurrenskraft
väsentligen gör sig gällande gentemot andra maltdrycker. Alldeles särskilt
torde detta bli fallet, om starkölets frisläppande sker jämsides med ett bibehållande
av det vanliga ölet vid nuvarande låga alkoholhalt. Bolaget håller
på grund härav för troligt, att den väsentliga effekten i konsumtionshänseende
av starkölets utsläppande skulle bli en överflyttning av viss pilsnerdrickskonsumtion
till starköl samt en nettoökning först och främst av
maltdryckskonsumtionen men också av den totala alkoholförbrukningen.
Icke minst torde detta bli fallet inom utskänkningen. Bolaget kan icke finna
en sådan utveckling önskvärd. Någon starkare och mera utbredd opinion
för starkölet torde icke heller finnas i vårt land.

Aktiebolaget Göteborgssystemets styrelse finner icke kommitténs förslag
till frisläppande av starkölet övertygande. Styrelsen anför.

Det är mera troligt att starkölets frisläppande skall minska efterfrågan
på lättvin, svagare maltdrycker och annan måltidsdricka än att en minskad
efterfrågan av starkvin och spritdrycker skall bliva följden. En förutsättning
för att starköl ej skall införas bör vara att alkoholhalten i nuvarande
pilsnerdricka höjes. Erfarenheten från Danmark ger vid handen, att man
kan få ett gott Öl vid en alkoholhalt av 3,3 å 3,4 %.

Föreningen Skattepliktiga Bryggerier anser att starkölets betydelse skulle
reduceras till ett minimum om ett normalöl med en extrakthalt av 10,5 %
finge tillhandahållas. För den händelse starkölsförbudet skulle hävas, vill
föreningen emellertid bestämt motsätta sig, att »tillverkningen skall komma
att skyddas av några kartellregler, som endast avser att gynna de stora mer
eller mindre monopolsträvande bryggerikoncernerna. Starköl kan utan större
tekniska svårigheter tillverkas även av mindre bryggerier». Om starkölet
kommer, bör detta enligt föreningens mening åsättas ett mycket högt pris.

487

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Föreningen Allmännyttiga Kafébolag hävdar att den av kommittén angivna
förutsättningen om »betryggande former» för tillhandahållande av starköl
icke kan anses uppfylld genom den av kommittén föreslagna ordningen.
Föreningen anför följande.

Förslaget att starköl uteslutande skulle få serveras på sprit- och vinrestauranter
synes vara ägnat att ytterligare påverka alkoholkonsumtionens inriktning
mot spriten. Man synes nämligen icke kunna bortse från frestelsen
för restaurantbesökare att samtidigt intaga spritdrycker. En monopoiisering
av starkölet till sprit- och vinrestauranter skulle vidare kunna tänkas innebära
ett suggestivt moment till förmån för starkölet och det är anmärkningsvärt,
att kommittén, som i fråga om motbokens borttagande så starkt åberopat
suggestionens betydelse, ej alls uppmärksammat denna i fråga om
starkölet. Därest införande av starköl skulle bliva aktuellt, är det därför vår
bestämda uppfattning, att i varje fall utskänkningen bör ordnas på helt annat
sätt än kommittén föreslagit. Någon uteslutanderätt för sprit- och vinrestauranter
att servera detta Öl bör icke ifrågakomma. Nykterhetsintresset
kräver, att det får tillhandahållas även å välskötta sprit- och vinfria näringsställen,
och med hänsyn till kafébolagens målsättning och hittills gjorda insatser
i ordnings- och nykterhetshänseende synes det oss uppenbart, att dessa
bolag härvid i främsta rummet böra komma i fråga. Vi äro övertygade, att
betydligt större garantier mot missbruk av starkölet härigenom skulle skapas
än om detta Öl skulle vara förbehållet sprit- och vinrestauranter. Särskilt
enklare folkrestauranter med spriträttigheter och många vinrestauranter
skulle lätt kunna sjunka ned till ölställen av den typ, som det varit kafébolagens
uppgift att bortsanera.

Stockholms Kaféidkarförening anser att det för närvarande icke finns något
allmänt behov av att införa starköl. Däremot finns det ett stort behov av
ett något fylligare och starkare vanligt Öl. Om starköl skulle införas bör det
enligt föreningens mening få tillhandahållas av alla företag med utskänkningsrättigheter,
och allmännyttiga kafébolag bör därvid ej ges någon förmånsställning.

De hittills nämnda avstyrkande remissmyndigheterna representerar det
stora flertal, som önskar ett bättre och fylligare Öl. I fortsättningen skall redovisas
några av de avstyrkande instanser, som vill bibehålla den nuvarande
lägre alkoholhalten i ölet.

Länsstyrelsen i Kalmar län befarar att en försäljning av starköl skall avsevärt
försämra nykterhetstillståndet. Riskerna för motortrafiken betonas.
Under alla förhållanden synes det länsstyrelsen önskvärt, att något medgivande
om tillverkning och försäljning av starköl icke lämnas, så länge bryggeriindustrin
befinner sig i enskild ägo eller staten icke tillförsäkras insyn i
företagen och inflytande på företagsledningen samt skälig andel i vinsten.

Länsnykterlietsnämnden i Kopparbergs län yttrar hl. a.

Alkoholmissbrukarna äro oftast icke utpräglade brännvinskonsumenter,
utan kombinationen, t. ex. brännvin—pilsner torde vara minst lika vanlig.
Redan nuvarande pilsner med dess relativt låga alkoholhalt har enligt nämndens
erfarenheter förorsakat avsevärda skadeverkningar. Tillgång till stark -

488 Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Öl med högre alkoholhalt skulle enligt nämndens mening försvåra skadeverkningarna.

Länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län anför liknande synpunkter och
säger att en underlättad tillgång till alkoholsvagare drycker än brännvin
kommer att innebära att den totala alkoholkonsumtionen ökar i stället för
minskar.

Länsnykterhetsnämnden i Jämtlands län anser att, om starkölet skulle
föras ut i marknaden, det icke endast bör utskänkas på sprit- och vinrestauranger
utan också hos allmännyttiga kafébolag, så att ej dessas kunder genom
starkölet lockas över till lokaler, där också sprit serveras.

Svenska nykterhetsvårdsförbundet väntar att de alkoholmissbrukare, som
man lyckas hindra från att skaffa spritdrycker, i starkölet finner en ersättningsdryck,
långt mer effektiv som berusningsmedel än de nuvarande maltdryckerna,
klass II.

Sveriges Nykterhetsvänners Landsförbund finner förslaget om starkölet
vara ett steg tillhaka i utvecklingen. Landsförbundet åberopar därvid Nykterhetsfolkets
landsmöte 1953, som gjorde följande uttalande.

Då man en gång lyckats utmönstra starkölet, av vilket man tidigare haft
mycket dåliga erfarenheter i vårt land, skulle det enligt landsmötets mening
vara en oklok politik att nu åter införa det och därmed — även om försäljningen
tankes bli kringgärdad med särskilda försiktighetsmått — skapa en
grund för cn alkoholvana av ny typ. All erfarenhet talar för att starkölets
frisläppande icke kommer att minska konsumtionen av alkoholstarkare
drycker, utan att resultatet endast blir, att den samlade konsumtionen och
missbruket av alkohol ökas. Om försäljning av starköl enligt kommitténs
förslag medgives, måste man hålla för sannolikt, att bryggeriidkare och
många innehavare av livsmedelsaffärer och ölkaféer kommer att ivra för att
sprida försäljningen på samma sätt som skett med pilsnern. Landsmötet
maste därför bestämt avstyrka förslaget att upphäva starkölsförbudet.

Även IOGT och Nationaltemplarorden ansluter sig till uttalandet.

Länsstyrelsen i Uppsala län och länsnykterhetsnämnden i Älvsborgs län
ställer sig tveksamma beträffande starkölet.

Styrelsen för statens alkoholistanstalt å Svartsjö uttalar att starkölsförsäljning
i föreslagna former synes utgöra en viss fara för ölalkoholisterna,
men tillägger att det är möjligt att ölalkoholismen i det långa loppet kommer
att minska i betydelse vid fri spritförsäljning. Styrelsen tar ej bestämd ställning
till frågan om starkölet.

Departementschefen.

I diskussionen om ölets alkoholhalt har åberopats erfarenheter från vårt
eget land och utlandet, och dessa erfarenheter har belysts av omfattande
statistik. Liksom när det gäller den huvudsakliga stridsfrågan i nykterhetspolitiken
— motbokssystemet — synes det emellertid ogörligt att på sådan
grundval nå fram till entydiga resultat.

489

Kungl. Mnj.ts proposition nr 151.

Den svenska nykterhetspolitiken har länge varit mycket restriktiv gentemot
de starkare maltdryckerna. Verkningarna härav kan, om de ses isolerade,
synas mycket goda. 1 äldre tider representerade ölfylleriet ett allvarligt
nykterhetspolitiskt problem. Statistiken för senare år visar en klart sjunkande
andel för detta fylleri. Den sjunkande tendensen har blivit ännu mera
markant, sedan ölet, ursprungligen på grund av försörj ningsläget under
andra världskriget, kommit att hållas vid lägre halt än försälj ningsförordningen
förutsätter.

Häremot kan emellertid framhållas att uppgifterna om ölets andel i fylleriet
är tämligen osäkra. Man får även räkna med möjligheten att spritdrycker
ersatt ölet som berusningskälla.

Såsom skäl för att tillåta försäljning av starkare maltdryckssorter har
åberopats vissa utländska erfarenheter. Man har pekat på att länder som
Danmark och Storbritannien, trots stor ölkonsumtion, kan uppvisa ett bättre
nykterhetstillstånd än vårt land. Som motpol utpekas Finland och Norge,
där ölkonsumtionen är ringa men fyllerifrekvensen hög.

Icke heller denna jämförelse synes tillåta säkra slutsatser. Tillvaron av
ett starkare Öl än det nuvarande svenska kan visserligen sägas utgöra en
förutsättning för en konsumtionsutveckling av dansk eller engelsk typ. Det
må emellertid påpekas att starkare öltyper finns att tillgå både i Finland
och Norge.

Såsom framhållits från flera remissorgan, är det icke utan vidare klart
att man, genom att införa starkare Öl, huvudsakligen skulle kunna uppnå
en övergång från starkare drycker till Öl; en konkurrens med svagare eller
alkoholfria drycker kan också befaras.

Gynnsammare förutsättningar torde emellertid skapas, om en höjning
av ölets alkoholhalt samordnas med andra åtgärder för att främja en övergång
från starkare till svagare eller helt alkoholfria drycker Om ölet i
nämnvärd utsträckning kunde träda i stället för spritdryckerna, synes detta
vara av värde ur nykterhetssynpunkt. Härvidlag må hänvisas till Goldbergs
undersökningar, som visar att ölalkoholens verkningar är mindre skadliga
än effekten av motsvarande mängd alkohol i form av sprit. Det ligger nära
till hands att sammanställa undersökningarnas resultat med de förut nämnda
gynnsamma erfarenheterna från Danmark och Storbritannien.

Till förmån för att tillåta försäljning av starkare ölsorter har också anförts
önskemålet att ställa ingripandena i handeln med olika alkoholdrycker
i förhållande till deras alkoholstyrka. Redan nuvarande ordning att
tillåta en avsevärd konsumtion av spritdrycker men helt förbjuda försäljning
av starkare maltdryckssorter kan sägas innebära en inkonsekvens.
Denna skulle framträda ännu mera etter motboksransoneringens slopande.

Det övervägande flertalet bland remissorganen uttalar sig också i likhet
med nykterhetskommitténs majoritet för att starkare Öl i någon form skall
få tillhandahållas.

I diskussionen har man huvudsakligen rört sig med två alternativ. Det

490

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

ena, som omfattas av nykterhetskommitténs majoritet och flertalet yttranden,
går ut på att hålla det vanliga ölets alkoholhalt på samma låga nivå
som nu, 2,8 viktprocent, samt att tillåta försäljning av starköl på upp till 4,5
viktprocent under samma förutsättningar som egentliga rusdrycker. Det
andra alternativet, som förordas av bl. a. kontrollstyrelsen, innebär fortsatt
starkölsförbud men höjning av det vanliga ölets alkoholhalt till förkrigsnivå
eller däröver, 3,2—3,6 viktprocent.

Endast dessa båda alternativ synes kunna komma i fråga. Jag kan icke
godtaga det i vissa yttranden framförda förslaget att både återinföra starköl
och höja halten i det vanliga ölet.

Till förmån för det av kontrollstyrelsen in. fl. förordade alternativet talar
vissa skäl. Ett återinförande av starkölet innebär utan tvivel risker.
Det 3,2 procentiga ölet synes däremot, såvitt Goldbergs undersökningar ger
vid handen, vara relativt ofarligt. En för flertalet konsumenter normal kvantitet,
en flaska, ger sålunda icke märkbar påverkan. Vid en förtäringsmängd
av två flaskor blir hos de flesta människor påverkan endast föga märkbar.

Mot detta alternativ talar att ett Öl med den ifrågasatta halten icke på
samma sätt som starkölet kan bli en konkurrent till spritdryckerna. För att
ölet skall få någon nämnvärd betydelse ur denna synpunkt borde halten i enlighet
med kontrollstyrelsens förslag höjas utöver förkrigsnivån till 3,4 eller 3,6
procent. Att hålla det vanliga ölets alkoholhalt så hög torde emellertid innebära
åtskilliga olägenheter och nödvändiggöra en förhållandevis restriktiv
försäljningslagstiftning.

Kommittémajoritetens förslag innebär att det vanliga ölet hålles vid en
nivå som kan anses relativt betryggande ur nykterhetssynpunkt. Icke minst
med hänsyn till de höga kraven på nykterhet i nutidens arbetsliv torde det
vara värdefullt att det Öl som användes till måltidsdryck hålles vid sådan
nivå. En annan fördel är att försäljningslagstiftningen kan undergå en välbehövlig
förenkling.

Starkölet torde, såsom förut antytts, ha helt andra möjligheter än förkrigspilsnern
att konkurrera med spritdryckerna. Oaktat ett återinförande
av starkölet kan vara förenat med vissa risker, synes därför kommittémajoritetens
förslag vara att föredraga framför ett starkare vanligt Öl och fortsatt
starkölsförbud. Man torde f. ö. näppeligen behöva befara att ett återinförande
av starkölet skulle betyda en återgång till äldre tiders förhållan den.

Den allmänna hyfsningen av alkoholvanorna torde inverka även här.
De med starkölet förbundna riskerna synes i allt väsentligt kunna motverkas
genom en försiktigt utformad försäljningslagstiftning. Såsom i det följande
skall närmare utvecklas, har jag i detta avseende funnit skäl att gå
längre än kommittén.

Jag vill alltsa förorda att alkoholhalten i vanligt Öl liksom nu maximeras
till 2,8 viktprocent samt att starköl med en alkoholhalt av högst 4,5 viktprocent
skall fa tillhandahallas. Nagon anledning att, såsom nu, med vanligt
Öl jämställa s. k. julöl av förkrigsstyrka synes icke föreligga.

491

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

De av kommittén föreslagna starkölsrestriktionerna avser både tillverkningen
och försäljningen. I det förra hänseendet föreslås särskild koncession,
meddelad till endast ett fåtal företag, samt insyn och kontroll bl. a. i form
av allmänt ombud i bryggeriföretagets ledning och kontroll över prissättningen.
Beträffande försäljningen föreslås att starkölet skall tillhandahållas
under i stort sett samma villkor som vin, d. v. s. utminuteras av det föreslagna
riksbolaget och utskänkas på sprit- och vinrestauranger.

Tillverkning av starköl bör, såsom kommittén föreslagit, endast få ske i
bryggeri som erhållit särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t. Att begränsa tillverkningen
till ett fåtal bryggerier synes emellertid icke erforderligt. De
välskötta bryggerierna bör i allmänhet kunna fa tillstånd att tillverka starköl.
I samband med tillståndet bör meddelas föreskrifter om kontroll och
prissättning. Däremot är jag icke nu beredd att föreslå att man tillsätter allmänt
ombud i starkölsbryggeriernas ledning eller vidtar någon liknande anordning.
Jag kommer i det följande att förorda en särskild utredning rörande
bryggeriernas företagsform, och frågor av denna art torde böra prövas
vid sagda utredning.

Kommitténs förslag beträffande utminuteringen av starköl torde icke föranleda
någon erinran. I anslutning till övervägandena i denna del har kommittén
och vissa remissorgan erinrat om att systembolagens lagerlokaler i allmänhet
icke är tillräckliga för att jämte rusdrycker av nuvarande typ hysa
även starköl. Tillika har man framhållit, att det blivande utminuteringsorganet
skulle kunna anordna direkt försändning av starköl från bryggeri till
restauranger och större privatkunder. En sådan anordning synes i och för sig
icke behöva väcka betänkligheter. Det bör dock vara ett oeftergivligt krav
att varan, innan sådan försändning må ske, inköpts och betalats hos utminuteringsorganet
samt att försändningen sker på dess order.

Särskild försiktighet synes vara påkallad i fråga om utskänkningen av
starköl. Kommitténs förslag att begränsa utskänkningen till vin- och spritrestauranger
innebär i och för sig vissa garantier. Man kan emellertid icke
bortse från risken att det nuvarande ölkaféklientelet i betydande utsträckning
flyttar över till exempelvis vinrestauranger och folkrestauranger och
att förhållandena på dessa restauranger härigenom försämras.

Med hänsyn till angivna förhållanden torde det vara befogat att åtminstone
till en början inta en jämförelsevis restriktiv hållning. Jag vill därför
förorda att starkölet i fråga om utskänkningen helt jämställes med spritdryckerna.
Detta innebär i första hand en begränsning av antalet utskänkningsställen;
endast restauranger med fullständiga rättigheter får servera
starköl. Vidare kommer måltidstvång att gälla och tiden för utskänkningens
början att flyttas fram till samma tidpunkt som för spriten, klockan 16 på
vardagar samt klockan 14 på sön- och helgdagar eller dag före sådan dag.
På folkrestaurangerna kommer sålunda utskänkningstiden för starköl att
bli relativt kort. I den mån måltidstvånget uppliäves för spritdrycker, kommer
detta givetvis även att gälla starkölet. Härvidlag har emellertid tills -

492

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

vidare icke ifrågasatts annat än en försöksverksamhet med vissa särskilt
utvalda restauranger.

Med denna ordning vinnes att starkölet inom utskänkningen tillätes endast
i sådana sammanhang, där det kan konkurrera med spritdryckerna.

Bryggeriernas företagsform.

Maltdryckskommittén m. in.

1934 års maltdryckskommitté hade enligt sina direktiv att pröva huruvida
och i vad mån det privata vinstintresset i maltdryckshanteringen borde
avvecklas. I enlighet härmed anförde kommittén i sitt betänkande vissa skäl
för och emot ett förstatligande av den skattepliktiga maltdrycksindustrin.
Härvid anlade kommittén såväl nykterhetspolitiska som statsfinansiella och
företagsekonomiska synpunkter på problemet. Kommittén anförde bl. a.
att en förutsättning för ett statsmonopol inom bryggerihanteringen vore en
desintressering av detaljhandeln med Öl. En sådan desintressering ansåg
maltdryckskommittén icke genomförbar, varför den avvisade tanken på
bryggeriernas förstatligande. Kommittén förordade i stället en utvidgad
statskontroll över bryggeriindustrin genom en nyinrättad statens bryggerinämnd.
Denna nämnd skulle bl. a. ur ordnings- och nykterhetssynpunkt
vaka över tillverkarnas försäljning, söka komma till rätta med olämpliga
konkurrensförhållanden och kontrollera prissättningen. Den skulle vidare
äga befogenhet att för visst bryggeri inskränka eller förbjuda försäljningen.

Förslaget om bryggerinämnd avstyrktes av så gott som samtliga remissinstanser
som yttrade sig i frågan. Några remissinstanser, däribland Svenges
nykterhetsvänners landsförbund och kontrollstyrelsen, yrkade på utredning
om förstatligande eller förordade statsmonopol. Kontrollstyrelsen
ansåg dock att utvecklingen i riktning mot statsmonopol borde ske så småningom.

Framställningar om bryggeriindustrins förstatligande har sedermera gjorts
av bl. a. Svenska bryggeriindustriarbetarförbundet och Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund. Den senare framställningen, i vilken nykterhetsfolkets
sextonde landsmöte (år 1948) instämde, utmynnade i en hemställan
om skyndsam utredning rörande möjligheten att vinna ökad folknykterhet
genom införande av statsmonopol eller därmed ur nykterhetssynpunkt jämbördig
företagsform för tillverkningen av skattepliktiga maltdrycker. Frågan
härom har även varit föremål för motioner vid 1949 års riksdag, vilka
avslagits med hänsyn till nykterhetskommitténs arbete. I

I tredningar om missförhållanden vid bryggeriernas ölförsäljning.

I samband med behandlingen av frågan om bryggeriernas företagsform
har nykterhetskommittén ansett det böra undersökas huruvida de nykterhetspolitiska
olägenheterna av ölkonsumtionen i större eller mindre grad
beror på bryggeriernas åtgöranden, särskilt om de kan sägas bero på eller

493

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

ökas av det enskilda vinstintresse som är knutet till tillverkningen. Några
statistiska uppgifter som direkt belyser detta sammanhang finns inte,
framhåller kommittén, men tillägger att man kan få en viss vägledning för
bedömandet genom att studera de överträdelser av gällande författningar
som beivrats. I detta syfte har kommittén sammanställt visst utredningsmaterial.
Härav framgår bl. a. att antalet hösten 1947 gällande inskränkningar
enligt 27 § 4. Pff i bryggeriernas fria försäljningsrätt var 20, varav
18 avsåg avhämtnings- och 2 rekvisitionsförsäljning.

Kommittén omnämner vidare att kontrollstyrelsen under åren 1929—1945
beträffande 69 bryggerier företagit inspektioner av deras rekvisitionsförsäljning
på landsbygden. Inspektionerna föranledde i 30 fall skrivelse till
länsstyrelsen men ej formlig anmälan och i 13 fall anmälan till länsstyrelsen
enligt 27 § 5. Pff eller till polismyndighet. Beträffande utvecklingen under
observationsperioden anser sig kommittén inte kunna dra några bestämda
slutsatser men uttalar likväl att det vill synas som om en förbättring skett
under periodens senare del.

Kommittén åberopar slutligen en i Svensk bryggeritidskrift (1949 nr 12)
lämnad redogörelse över nykterhetsnämndernas rapporter till socialstyrelsen
angående nykterhetstillståndet in. m., såvitt rapporterna innehåller uppgifter
om antalet anmärkningar mot bryggeriernas försäljning. Antalet sådana
anmärkningar enligt de rapporter som inkommit var under aren 1943,
1947 och 1948 resp. 38, 7 och 0. Kommittén anser sig kunna dra den slutsatsen
att överträdelser av Pff från bryggeriernas sida blivit mer sällsynta
under de senaste åren.

Nykterhetskommittén.

Kommittén framhåller att i den allmänna debatten delade meningar
framkommit huruvida de överträdelser av försäljningslagstiftningen som
förekommit kan betecknas som väsentliga eller oväsentliga, omfattande eller
fåtaliga. Å ena sidan har anförts att åtskilliga av de överträdda bestämmelserna
har ringa betydelse och är svåra att tillämpa samt att antalet överträdelser
inte kan anses stort i förhållande till antalet försäljningstransaktioner.
Bryggerierna skulle således enligt denna uppfattning snarast ha
visat en påfallande laglydighet. Å andra sidan har andragits att efterlevnaden
av Pff inte varit föremål för systematisk kontroll och att undersökningar
i regel skett först efter initiativ från konkurrerande företag, nykterhetsnämnder
eller nykterhetsintresserade personer. De verkställda undersökningarna
har ansetts visa att reella missförhållanden förekommit i ett
ganska stort antal fall.

Kommittén sammanfattar sin uppfattning om dessa förhållanden på följande
sätt.

En del av de anmärkningar som ovan åsyftas hänför sig till 1930-talet,
och förhållandena vid ett flertal bryggerier synes ha betydligt förbättrats
under senare år. Åtskilliga av de mest klandrade bryggerierna har inköpts
av de stora bryggerikoncernerna och deras försäljning har införlivats med

494

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

de större bryggeriernas distributionssystem. Det förekommer dock alltjämt
att olaga försäljning eller bristande kontroll över försäljningen konstateras.
Då till försäljningen är knutet ett betydande enskilt vinstintresse, såväl
från själva företagens sida som från deras provisionsavlönade försäljares
och utkörares, synes man inte helt kunna bortse från möjligheten av att
en större eller mindre del av lagöverträdelserna sammanhänger med detta
vinstintresse. Vidare kan naturligtvis det enskilda vinstintresset ta sig uttryck
i en icke önskvärd reklam för ökad konsumtion och i propaganda
mot de kontrollbestämmelser, som ansetts nödvändiga. Det enskilda vinstintresset
måste sålunda betraktas som en faktor som i viss mån motverkat’
samhällets nykterhetsintresse.

Nykterhetskommittén har emellertid ansett sig böra i första hand överväga
om inte de konstaterade missförhållandena i samband med bryggeriernas
ölförsäljning skulle kunna minskas genom mindre omfattande åtgärder
än genom ingrepp i själva företagsformen.

Kommittén förordar således att inga ingrepp f. n. göres i bryggeriernas
företagsform. Enligt kommitténs mening finns det nämligen anledning anta
att vissa av kommittén i andra sammanhang föreslagna, mindre omfattande
åtgärder skall visa sig tillräckliga för att försäljningen i framtiden skall
fylla de krav som ur ordnings- och nykterhetssynpunkt kan uppställas. De
åsyftade åtgärderna är begränsning av ölets alkoholstyrka till högst 2,8 %,
tillståndstvång för direkt försäljning och nederlag samt ökad kontroll över
försäljningen genoin polismyndigheter och nykterhetsnämnder.

I detta sammanhang uttalar kommittén vidare vissa rekommendationer
om angelägenheten av att bryggerierna upphör med det f. n. tillämpade
provisionssystemet för utkörare m. fl. Kommittén är dock inte beredd att
föreslå något lagstadgat förbud mot provisionsavlöning utan förutsätter att
bryggeriindustrin och vederbörande fackförbund söker uppnå en acceptabel
lösning av denna fråga. Skulle detta inte ske, bör problemet upptas till nv
behandling av statsmakterna, uttalar kommittén.

Om de av kommittén föreslagna åtgärderna likväl inte skulle få önskad
effekt synes enligt kommitténs mening statsmakterna böra föranstalta om
en ny utredning med sikte pa mera vittgående ingripanden, avseende exempelvis
att bilda ett statligt monopolbolag för tillverkning och försäljning
eller enbart ett desintresserat försäljningsföretag.

Reservationer.

Kommitténs ledamöter herrar Englund och Waldemar Svensson, fru Larsson
och fröken Öberg förordar att bryggeriindustrins rationaliseringsproblem
före ikraftträdandet av ny öff blir föremål för särskild utredning och
därpå grundade förslag. Vid denna utredning syntes även konkurrensproblemet
mellan kartell- och förbundsbryggerier böra lösas.

Reservanternas framställning på denna punkt utmynnar i följande uttalanden.

Såvitt vi i förväg kan bedöma, torde denna ur nykterhetssynpunkt och
allmänt ekonomiska synpunkter påkallade rationalisering kunna genomforas
utan att man tillgriper åtgärden att genomföra ett statsmonopol. Det

495

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

synes oss emellertid oundgängligt ur nykterhetssynpunkt att staten i samband
med rationaliseringen tillförsäkras sådan insyn och sådant inflytande
på själva företagsledningen, att därigenom vinnes kompensation för den
försäljningskontroll, som för närvarande utifrån utövas men som är avsedd
att bortfalla. Det synes också rimligt, att staten tillförsäkras skälig andel
av den rationaliseringsvinst, som uppstår genom fullständigandet av den
hittillsvarande, relativa monopolställningen.

Skulle en sådan mindre vittgående rationalisering av den nuvarande företagsstrukturen
vid detta spörsmåls fortsatta behandling vara omöjlig att
uppnå, får uppenbarligen kravet på ett statsmonopol på öltillverkning och
öldistribution ökad styrka.

Kommitténs expert herr Klackenberg betonar angelägenheten av en utredning
om maltdrycksindustrins företags- och försäljningsformer.

Det är i och för sig föga tilltalande, när en av sociala skäl framsprungen
lagstiftning leder till monopolställningar för enskilda företag, som ger
mycket betydande och med hänsyn till lagstiftningens syfte helt omotiverade
privatvinster. Staten bör vara skyldig tillse att dylika monopolvinster
icke uppkommer. Majoritetsförslaget rörande ölförsäljningen innefattar närmast
en förstärkning av detta privatmonopols ställning.

Yttranden.

Direkta uttalanden, som innefattar instämmande i kommitténs förslag
att inga ingrepp f. n. göres i bryggeriernas företagsform, förekommer i de
Yttranden som avgivits av länsstyrelsen i Uppsala län, Svenska bryggareföreningen
och AB Förbundsbryggeriet Södra Sverige.

Svenska bryggareföreningen anser att något skäl att av hänsyn till det
enskilda vinstintresset föreskriva särskilda inskränkningar i bryggeriernas
verksamhet eller anordna särskilda kontrollåtgärder inte kan anses föreligga.
Till stöd för denna uppfattning åberopar föreningen till en början
vissa tillrättalägganden beträffande av kommittén redovisade utredningar
om missförhållanden vid bryggeriernas ölförsäljning. Föreningen noterar
således bl. a. att alla av kommittén redovisade, av länsstyrelserna föreskrivna
inskränkningar i bryggeriernas ölförsäljning — huvudsakligen avseende
avhämtningsförsälj ningen — numera upphört och att f. n. inte
något bryggeri är underkastat förbud mot avhämtningsförsälj ning. Beträffande
kontrollstyrelsens inspektioner av bryggeriernas rekvisitionsförsäljning
påpekas att dessa varit mycket ojämnt fördelade samt att man vid
bedömandet av resultaten bör hålla i minnet tidpunkterna för inspektionerna
och de anmärkningar som lett till rättslig påföljd. Det framhålles
att kommitténs primärmaterial ådagalägger att antalet påföljder under senare
år varit i påtagligt sjunkande. Vidare framhåller föreningen att rekvisitionsförsäljningen
förutom vid nyss avsedda specialinspektioner är föremål
för granskning vid kontrollstyrelsens ordinarie inspektioner av bryggerierna
(f. n. minst 2 gånger årligen vid varje bryggeri). De framkomna anmärkningarna
måste därför enligt föreningens mening anses sällsynta och
bekräfta att bryggerierna nedlagt stor omsorg på försäljningsverksamhetens

496

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

lagenliga handhavande. Föreningen understryker också att nykterhetsnämndernas
årliga rapporter till socialstyrelsen utvisar att överträdelser av gällande
försälj ningsbestämmelser från bryggeriernas sida blivit alltmera sällsynta.
Vad som efter dessa tillrättalägganden kvarstår av framkomna olägenheter
i nu berörda avseende kan, sammanfattar föreningen, knappast
med fog sättas i samband med det enskilda vinstintresset.

Bryggareföreningen uttalar i fortsättningen att man inte heller kan göra
gällande att bryggeriindustrins prispolitik otillbörligt tillgodosett ett enskilt
^nstintresse. Till stöd för denna uppfattning åberopas bl. a. en tablå över
förändringarna i maltskatt resp. maltdrycksskatt, levnadskostnader, arbetslöner
och partipriser på Öl under de senaste 30 åren. Tablån, som närmast
avser förhållandena i Göteborg, ådagalägger, framhålles det, att bryggeriindustrin
inte höjt ölpriset i takt med skattehöjningar och kostnadsstegringar.
Saken kan också, säger föreningen, uttryckas så att resultaten av
industrins fortgående rationalisering i stor utsträckning kommit allmänheten
till godo.

Yrkanden på desintressering eller socialisering eller utredning härom har
framställts av kontrollstyrelsen, länsstyrelsen i Kalmar län, fem länsnykterhetsnämnder,
stadsfullmäktige i Visby, åtta nykterhetsorganisationer samt
Landsorganisationen.

Beträffande frågan om eventuella statsingripandens natur må följande
anföras rörande remissmyndigheternas ståndpunktstagande.

Kontrollstyrelsen ingår bl. a. på ett bemötande av nykterhetskommitténs
uppfattning att mera vittgående ingripanden i bryggeriernas företagsform
inte kan anses påkallade samt att vissa av kommittén i annat sammanhang
föreslagna åtgärder skall vara tillräckliga för att försäljningen skall fylla
erforderliga krav ur ordnings- och nykterhetssynpunkt.

Denna argumentering kan kontrollstyrelsen för sin del icke finna övertygande.
Kommitténs antagande att bryggeriernas försäljning skulle kunna
1 onwattmng kontrolleras av de lokala myndigheterna förefaller föga
verkhghetsbetonad. Erfarenhetsmässigt ha dessa myndigheter ganska små
mojhgheter att kontrollera öldistributionen. Särskilt gäller detta den rörliga
försäljningen. Att kontrollmöjligheterna skulle komma att mera avsevärt
oka genom den planerade utbyggnaden av nykterhetsnämndsorganisationen
förefaller mindre troligt. Det är väl för övrigt angelägnare att denna organisation
i huvudsak inriktar sin verksamhet på den skadegörelse, som förorsakas
av de alkoholstarkare dryckerna.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser förstatligande eller statsinflytande påkallat.
Vita bandet uttalar att tillverkning, distribution och försäljning av
maltdrycker bör läggas under statsmonopol, och IOGT håller före att den
enda lösningen på starkölsproblemet är ett förstatligande av bryggeriindustrin.
I övrigt ansluter sig sistnämnda remissinstans principiellt till tanken
på desintressering.

Uttalanden till förmån för desintressering utan direkt yrkande på förstat -

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

497

ligande förekommer dessutom i flertalet här avsedda yttranden, nämligen
de som avgivits av länsnykterhetsnämnderna i Uppsala, Gävleborgs och Västerbottens
län, stadsfullmäktige i Visby, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund,
Nationaltemplarorden, Nykterhetsorganisationen Verdandi, Sveriges
blåblandsförening, De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse och Svenska
läkarnas nykterhetsförening.

Kravet på desintressering utvecklas närmare i följande av flera nykterhetsorganisationer
åberopade uttalanden av nykterhetsfolkets landsmöte
1953.

Framför alll är det emellertid ett oeftergivligt krav att avveckling av enskilda
vinstintressen sker inom maltdryckstillverkningen. Erfarenheterna
visar nämligen att man inom utminuteringen av rusdrycker, där en sådan
avveckling har kommit till stånd, uppnått en noggrann efterlevnad av lagstiftningen.
Inom utminuteringen av pilsnerdricka, där vinstintressena lämnats
orubbade, har olagligheter däremot ofta förekommit. För att motverka
de krafter, som är inriktade på en stegring av konsumtionen, och för att
skapa så starka garantier som möjligt mot olagligheter är en desintressering
av ölhanteringen den mest angelägna åtgärden. I nykterhetsfrämjande
syfte har statsmakterna i fråga om ölbryggerierna föreskrivit ett rättighetssystem,
som lett ett gott stycke mot en faktisk monopolställning för de
olika bryggerierna. Ett led i strävandena att minska försäljning av Öl till
missbrukare har också varit att inskränka eller förhindra konkurrens mellan
olika bryggerier, där de önskat driva försäljning inom samma områden.
Det allmännas egna åtgärder främjar sålunda tillkomsten av en monopolställning.
Även från denna synpunkt är det motiverat att bryggerinäringen
desintresseras.

Avkopplingen av enskilda vinstintressen bör också enligt landsmötets
åsikt vara en förutsättning för att man utan eftersättande av nykterhetsintresset
skall kunna genomföra de lättnader i försäljningsbestämmelserna,
som nykterhelskommittén föreslagit.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Kalmar län, länsnykterhetsnämnden
i Gävleborgs län, 10GT, Nationaltemplarorden och De Kristna
Samfundens Nykterhetsrörelse.

Några remissmyndigheter anser att ett frigivande av starkölet inte bör
ifrågakomma förrän frågan om det enskilda vinstintressets avkoppling lösts
— detta gäller länsstyrelsen i Kalmar län och, som ovan nämnts, IOGT —
eller i varje fall utretts — detta gäller länsnykterhetsnämnderna i Uppsala
och Skaraborgs län.

I några remissyttranden förekommer uttalanden om den ifrågasatta utredningens
närmare innebörd. Sålunda ansluter sig exempelvis länsnykterhetsnämnden
i Uppsala län närmast till den utredningslinje som skisserats
i den av herr Englund in. fl. avgivna reservationen. En utredning i anslutning
till vad som förordats i herr Klackenbergs särskilda uttalande föreslås
närmast av kontrollstyrelsen och Landsorganisationen. Utredning med
beaktande av båda dessa alternativ förordas av länsnykterhetsnämnderna i
Stockholms och Skaraborgs län, iands förbundet och Nationaltemplarorden.

Direkta uttalanden om tidpunkten för utredningens genomförande och

32 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 151.

498

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

dennas samordnande med maltdrycksreformen förekommer i några yttranden.
Kontrollstyrelsen anser sålunda att utredningen bör igångsättas snarast
möjligt. Styrelsen finner vidare att utredningen dock inte bör lägga
liinder i vägen för ett genomförande snarast möjligt — och eventuellt utan
samband med prövningen av kommitténs förslag i rusdrycksfrågan — av
en ny maltdryckslagstiftning. Landsförbundet anser också att utredningen
bör komma till stånd snarast, men enligt förbundets mening bör, innan utredningen
genomförts, förslag till ny ölförsäljningsförordning inte föreläggas
riksdagen. Till denna uppfattning ansluter sig Nationaltemplarorden.
Även De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse håller före att i avvaktan
på en dylik utredning några förändringar av gällande lagstiftning inte bör
vidtas.

Av vad ovan anförts framgår att några remissmyndigheter ansett att starkölsfrågan
inte bör lösas förrän nu avsedd utredning slutförts.

Den av kommittén berörda särskilda frågan om provisionssystemet för
utkörare m. fl. behandlas i ett par yttranden. Kontrollstyrelsen påpekar, att
kommitténs uttalande på denna punkt synes vara att betrakta närmast som
ett önskemål, eftersom ju något förslag inte framlägges. Länsstyrelsen i
Uppsala län anser det betänkligt att bryggeriernas utkörare och försäljare
är provisionsavlönade. Ett godtagande av kommitténs förslag måste därför
enligt länsstyrelsens mening bygga på att denna fråga får en tillfredsställande
lösning. Stadsfullmäktige i Jönköping understryker betydelsen av att
bryggerierna upphör med provisionsavlöning av utkörare och försäljare.

Svenska bryggareföreningen uppehåller sig mera utförligt vid detta problem.
Föreningen framhåller att kommitténs uttalanden härom synes grunda
sig på vissa oriktiga föreställningar och finner sig därför böra i korthet
redogöra för innebörden av det nu tillämpade avlöningssystemet.

Arbetsförhållandena för utkörare är sådana, att utköraren, sedan han
lämnat bryggeriet eller läskedrycksfabriken, arbetar fullt självständigt. Arbetsledningen
saknar därför möjlighet att kontrollera hur arbetstiden utnyttjas.
Vidare måste på grund av bryggeri- och läskedrycksindustriernas
säsongmässiga karaktär arbetstiderna för utkörare nödvändigtvis bli mycket
oregelbundna, även om åtgärder vidtas för att så långt som möjligt utjämna
arbetstiderna.

Till följd av dessa förhållanden är tidlön en mindre lämplig avlöningsform
för bryggeriernas och läskedrycksfabrikernas utkörare. För dem använder
man sig därför sedan gammalt av ackordsavlöning. Denna avlöningsform
tillämpas allmänt inom industrin, bl. a. vid sådant arbete där arbetsledningen
icke kan övervaka arbetstidens effektiva utnyttjande eller huru
arbetaren ordnar sitt arbete.

För utkörarna förekommer emellertid ej rena ackord utan s. k. blandade
ackord, bestående av en fast och en rörlig del. Den fasta delen utgörs av en
tidlön, som är fastställd att utgå per månad eller vecka, i enstaka fall per
dag. Ackordets rörliga del motsvaras av vad som gemenligen kallas provision
men i själva verket är en ackordsbetalning efter arbetsprestation. Benämningen
provision kvarstår från en tid, då försäljningen ägde rum icke
genom anställda utkörare, såsom nu är fallet, utan genom helt fristående
återförsäljare med egen kundkrets.

499

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Vanligtvis utgår den rörliga delen såsom styckeackord per levererad flaska
men i vissa fall beräknas ackordet efter hemtagna tomglas. Ackorden är
oberoende av varans pris eller om leveranserna avser mineralvatten, läskedrycker
eller lagrade maltdrycker. En utkörare har sålunda lika litet som
tillverkaren något större ekonomiskt intresse av att leverera Öl än mineralvatten
och läskedrycker. I praktiken torde det snarare förhålla sig tvärtom,
eftersom leveranser av Öl föranleder ett besvärligare redovisningsarbete.
Endast i de största städerna förekommer distributionsbilar med enbart
Öl. Sådan distribution sker emellertid praktiskt taget uteslutande till
återförsäljare. Leveranserna bestäms därvid av återförsäljarens omsättning
och kan icke på något sätt påverkas av utköraren.

I samband härmed kan vidare nämnas att föreningen med hänsyn till
att ackorden i vissa fall måhända kommit att slumpvis fastställas igångsatt
en utredning för att på grundval av ytterligare faktorer åstadkomma en
ackordsbetalning som utgör en mera rättvis ersättning för utkörarnas olika
arbetsprestationer. Den därvid åsyftade lösningen torde komma att mera påtagligt
än hittills tillgodose kommitténs önskemål.

Svenska bryggeriindustriarbetareförbundet anser sig sakna anledning att
avge något omdöme beträffande enskilda kommittéledamöters reflexioner
rörande bryggeriutkörarnas avlöningssystem och bryggeriernas lönsamhet.

Slutligen har den av kommittén ej närmare berörda frågan om koncessionstvånget
för skattepliktiga bryggerier upptagits av Svenska bryggareföreningen,
som vänder sig mot uppfattningen att bryggarna fått monopolställning.

Den av staten förda politiken beträffande beskattningen av maltdryckerna
samt det faktum att landet redan är synnerligen rikt utrustat med tekniskt
väl inrättade bryggerier måste verka i hög grad återhållande på tillkomsten
av nya sådana. Den sedan många år tillbaka rådande tendensen till koncentration
inom näringen med allt färre företag till följd är ett helt naturligt
uttryck för en utveckling, som betingas av kommunikationsväsendets
förbättring och stordriftens fördelar i allmänhet. Slutligen pekar den prispolitik,
som de existerande företagen sedan en lång följd av år fört och som
ovan närmare berörts, hän på att det icke kan vara lockande att inrätta
nya bryggerier.

Utan att framställa något direkt yrkande om koncessionssystemets avskaffande
vill föreningen sålunda framhålla att detta system ej haft den
ekonomiska innebörd för bryggeriindustrin, som i olika sammanhang gjorts
gällande.

Denna fråga har också berörts i ett par av kommerskollegium infordrade
yttranden. Handelskammaren i Göteborg anser således att koncessionstvånget
bör slopas, medan Sveriges kemiska industrikontor ifrågasätter dess slopande.

Departementschefen.

Den svenska bryggeriindustrin utgöres av privatägda företag. Dessa är
endast underkastade sådana särskilda inskränkningar i sin näringsutövning
som direkt betingas av statens tillsyn över tillverkningen, beskattningen och
försäljningen av maltdrycker. Dessutom begränsas näringsfriheten inom

500

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

branschen av koncessionstvånget för skattepliktiga bryggerier, vilket i huvudsak
inneburit att tillkomsten av nya företag förhindrats.

Frågan om statliga ingrepp i bryggeriernas företagsform, närmast beträffande
de skattepliktiga bryggerierna, har i olika sammanhang varit föremål
för prövning. Sålunda har 1934 års maltdryckskommitté ingående behandlat
detta problem. Denna kommitté avvisade tanken på bryggeriernas förstatligande
och föreslog i stället utvidgad statskontroll över bryggeriernas försäljning
av pilsnerdricka. Förslaget ledde icke till något resultat. Detsamma
gäller de framställningar i frågan, som sedermera gjorts, bl. a. från nykterhetsfolkets
och bryggeriarbetarnas sida.

Nykterhetskommittén har icke ansett att ingrepp för närvarande bör göras
i bryggeriernas företagsform. Ej heller har kommittén funnit erforderligt att
nu närmare utreda denna fråga. I detta hänseende är emellertid kommittén
inte enig. En minoritet inom densamma har sålunda påyrkat att bryggeriindustrins
rationaliseringsproblem före ikraftträdandet av ny ölförsäljningsförordning
blir föremål för särskild utredning. Utredningen skulle
närmast åsyfta ökad statskontroll men ej inrättande av statsmonopol.

Vid remissbehandlingen har yrkanden på statsingripande — i form av
desintressering eller förstatligande — eller på utredning härom gjorts av
flera myndigheter och sammanslutningar, bl. a. kontrollstyrelsen, nykterhetsorganisationerna
och Landsorganisationen.

I det föregående har jag, i likhet med kontrollstyrelsen, uttalat att en reform
av maltdryckslagstiftningen inte behöver anstå i avvaktan på ytterligare
utredning om de frågor som sammanhänger med bryggeriernas företagsform.

I fråga om behovet av en sådan utredning må framhållas följande.

Sedan gammalt har det varit en ledande princip inom svensk alkohollagstiftning
att söka så vitt möjligt avlägsna det privata vinstintresset. Denna
princip är inom rusdryckshanteringen ganska fullständigt genomförd;
undantag förekommer främst i fråga om de privata restauratörernas vinstandelar
på utskänkningen och beträffande serveringspersonalens drickspengar.
Utredning pågår i dessa ämnen. Erfarenheterna av det enskilda
vinstintressets avveckling inom rusdryckshanteringen har, såsom bl. a. understrukits
i de av nykterhetsfolkets landsmöte gjorda uttalandena, varit
gynnsamma.

Inom maltdryckshanteringen har vinstavvecklingsprincipen genomförts
endast i fråga om en begränsad sektor på försäljningssidan, nämligen de allmännyttiga
kafébolagens detaljhandel med Öl. I övrigt kvarstår det enskilda
\ instintresset. Med hänsyn till de gynnsamma erfarenheterna av vinstintressets
avkoppling inom rusdryckshanteringen förefaller det befogat att på
ett mera ingående sätt än vad nykterhetskommittén gjort undersöka om fördelar
star att vinna ur nykterhetssynpunkt genom att avveckla vinstintresset
inom maltdryckshanteringen.

De synpunker som kan anföras till stöd för en avveckling av det enskilda
vinstintresset inom bryggerinäringen accentueras, om i enlighet med propositionsförslaget
starköl åter skall få säljas.

501

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Ur principiell synpunkt kan vissa invändningar riktas mot bryggeriernas
nuvarande ställning. De av sociala skäl införda begränsningarna i möjligheterna
att inrätta nya bryggerier har lett till en faktisk monopolställning
för enskilda företagare samt omfattande kartellbildningar och konkurrensbegränsningar
inom handeln med Öl. Det kan knappast sägas att dessa förhållanden
står i god överensstämmelse med strävandena att motverka konkurrensbegränsningar
inom näringslivet. Det är därför ur denna synpunkt
angeläget att en utredning kommer till stånd, som innefattar branschens
konkurrensproblem. Härvid bör också upptas den för närvarande mycket
aktuella frågan om konkurrensen mellan bryggerierna i bryggeriidkareförbundet
och övriga bryggerier.

Den utredning som jag i enlighet med det här anförda funnit påkallad bör
i första hand avse frågan om behovet av och möjligheterna för att avveckla
det enskilda vinstintresset inom bryggerinäringen och utvidga den statliga
kontrollen. Även om det enligt min mening knappast finnes skäl att nu förstatliga
bryggeriindustrin, bör det dock ej vara uteslutet att, om anledning
därtill yppas under utredningsarbetets gång, pröva också detta spörsmål.

Försäljningsformerna vid utminutering av Öl.

Förevarande avsnitt behandlar försäljningsformerna vid utminutering av
Öl. Bestämmelserna härom har emellertid både i gällande rätt och nykterhetskommitténs
förslag så nära samband med föreskriften om tillståndsgivning
och rättighetssystemet i övrigt samt den kommunala medbestämmanderätten,
att en kortfattad redogörelse för dessa föreskrifter är erforderlig.
Fullständigare redogörelser i dessa stycken samt innehållet i yttrandena på
samma punkter lämnas i det följande i särskilda avsnitt.

Gällande ordning, tidigare förslag m. m.

Kringjörings- och rekvisitionsförsäljning.

Tillverkares försäljning.

Enligt gällande bestämmelser äger tillverkare att utan särskilt tillstånd
sälja pilsnerdricka genom kringföring inom stads planlagda område. För
kringföringsförsäljning i stad utanför det planlagda området fordras tillstånd
av länsstyrelsen. På landet är all kringföringsförsäljning förbjuden.
(10 § Pff.)

Vidare äger tillverkare att, utan särskilt tillstånd, från tillverkningsstället
sända pilsnerdricka på rekvisition (9 § 1 mom.). Sådan rekvisitionsförsäljning
får bedrivas såväl på landsbygden som i städerna och är på landsbygden
förbunden med kviltenstvång (17 §).

Rätten att bedriva försäljning från nederlag och upplag behandlas i det
följande.

502

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

1934 års maltdryckskommitté fann inte tillräckliga skäl föreligga att alltjämt
göra rätten till kringföring inom stads icke planlagda område beroende
av särskilt tillstånd. Kommittén föreslog vidare att kvittenstvånget vid försändning
på landet av pilsnerdricka skulle avskaffas och ersättas med skyldighet
att upprätta köpareförteckning, vilket system tidigare tillämpats enligt
1905 års försäljningsförordning. Förslaget om kvittenstvångets avskaffande
tillstyrktes av kontroilstyrelsen (med tvekan), socialstyrelsen, systembolagsföreningarnas
förtroendenämnd och åtta länsstyrelser.

Hos nykterhetskommittén har från representanter för bryggerinäringen
och ölutkörarna samt från olika bryggeriarbetarorganisationer framförts önskemål
och förslag åsyftande kvittenstvångets slopande. Vissa organisationer,
bl. a. Svenska bryggeriindustriarbetarförbundet, har härvid förordat systemet
med köpareförteckning.

Vid kontrollstyrelsens granskning hos skattepliktiga bryggerier av rekvisitionernas
kvittoblanketter har uppmärksammats att kvittenser helt saknats
eller tecknats av vederbörande utkörare eller på utkörares anmodan
tecknats av utomstående. Det sistnämnda förfaringssättet uppges ha blivit
allt vanligare, vilket innebär att hithörande bestämmelser kan överträdas
utan att risken för ett uppdagande därav är påtaglig.

1 en inom kontrollstyrelsen upprättad promemoria anföres bl. a. följande.

Det har från bryggarehåll ofta framhållits att rekvisitionssystemet utgör
ett irritationsmoment vid pilsnerdricksförsäljningen på landsbygden och att
många kunder, även vederhäftiga och allmänt aktade personer, kategoriskt
vägrat att påteckna kvittoblanketterna. I andra fall åter skulle kunderna
regelmässigt ha anmodat utkörarna att själva i kundernas namn teckna
kvittenser. Det förekommer även på vissa håll att kunder skriftligen befullmäktiga
utkörare härtill, ett förfaringssätt, som står i direkt motsatsförhållande
till lagstiftarens mening.

Ä andra sidan har från konsumenter på landsbygden omvittnats, att man
på vissa håll i åratal inköpt pilsnerdricka utan att ha konfronterats med
en kvittoblankett.

Med hänsyn till de betydande kostnader en effektivisering av kontrollen
på hithörande område skulle draga, synes noga böra övervägas huruvida
bestämmelsernas värde ur nykterhetssynpunkt är så väsentligt att utgiftsökningen
kan anses motiverad. Är detta ej fallet, synes ett bibehållande av
ifrågavarande lagföreskrifter — utan möjlighet att på ett tillfredsställande
sätt övervaka efterlevnaden av desamma —- olämplig, särskilt som det redan
nu klart framgår att de på många håll sakna stöd i det allmänna rättsmedvetandet.

A lerförsäljares försäljning.

Kringförings- och rekvisitionsförsäljning, d. v. s. rörlig försäljning av Öl,
får f. n. bedrivas endast av tillverkare. Härvid bortses från den rätt till rekvisitionsförsäljning
som tillkommer partihandlare med Öl men som i praktiken
utövas i mycket ringa omfattning. Om sådan rekvisitionsförsäljning av Öl
som får idkas i samband med fast försäljning, d. v. s. avhämtningsförsäljning
och utskänlcning, är i detta sammanhang inte fråga.

503

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Försäljning från nederlag och upplag.

Tillverkare äger enligt praxis rätt att i stad inrätta lager eller omlastningsställe,
kallat nederlag, för att därifrån bedriva kringföringsförsäljning
inom det för sådan försäljning medgivna området. I tillämpningen har rätt
ansetts föreligga att från nederlaget bedriva även rekvisitionsförsäljning
inom samma område.

Vill tillverkare från annat försäljningsställe än bryggeriet bedriva rekvisitionsförsäljning
på landsbygden eller inom sadant område i stad, där kringföringsförsäljning
ej får utövas, fordras tillstånd att inrätta s. k. upplag,
varvid kommunalt veto gäller (9 § 4 mom.). Hinder möter ej att ett upplag
samtidigt användes som nederlag.

Maltdryckskommittén föreslog att den fria nederlagsrätten skulle upphöra.
Begreppen nederlag och upplag skulle sammanfattas i ett, med benämningen
nederlag. Tillverkares rätt att bedriva försäljning från sådant nederlag
skulle vara beroende av tillstånd av den föreslagna bryggerinämnden,
varvid kommunal vetorätt icke skulle gälla.

Avhämtningsförsäljning.

Tillverkares försäljning.

Enligt gällande ordning har tillverkare rätt att utan särskilt tillstånd
sälja pilsnerdricka från tillverkningsstället.

Maltdryckskommittén föreslog att bryggeriernas fria rätt till avhämtningsförsäljning
skulle upphöra. Förslaget tillstyrktes av kontrollstyrelsen,
flertalet av de kommuner som yttrade sig i frågan, Nykterhetsvännernas
landsförbund och Riksföreningen för svensk kafénäring. Länsstyrelserna
hade delade uppfattningar i frågan. Kommerskollegium, bryggareföreningen
och bryggeriindustriarbetareförbundet önskade behålla den fria avhämtningsförsälj
ningen.

Å lerförsäljares för säl jning.

Ifrågavarande avhämtningsförsäljning är tillståndsbunden och underkastad
kommunal vetorätt. Den är i vissa fall kombinerad med rätt att utan
kvittenstvång bedriva rekvisitionsförsäljning på orten.

Representanter för bryggerinäringen har till nykterhetskommittén framfört
följande synpunkter.

Om det kommunala vetot skulle upphävas i fråga om utminuteringen,
kunde detta väntas medföra ett ökat antal försäljningsställen. Därigenom
skulle en bättre kontroll kunna åstadkommas över försäljningen samtidigt
som avsevärda lättnader för allmänheten och bryggerierna skulle kunna genomföras.

Dessa synpunkter har bemötts av Svenska Nykterhetsvardsförbundet, som
uttalat att det av allt att döma vore olyckligt om utvecklingen skulle leda till
en avsevärd ökning av ölförsäljningen i vanliga butiker.

Kommittén refererar i detta sammanhang en av Institutet för maltdrycks -

504

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

forskning år 1950 gjord undersökning. Denna avsåg att klargöra, huruvida
en ökning av antalet utminuteringsställen för pilsner åtföljs av en ändring
i antalet fylleriförseelser eller i frekvensen av nykterhetsvårdande åtgärder,
och omfattade fem städer och eu landskommun, i vilka antalet utminuteringsställen
ökats på senare år. Resultatet av undersökningen ansågs ge vid
handen att det ökade antalet försäljningsställen i de sex kommunerna inte
synes ha hatt någon effekt på de nykterhetsvårdande åtgärderna och inte
heller ha inverkat på fylleriförseelserna.

Avlämning av Öl.

Nuvarande bestämmelser om avlämnande av utminuterat pilsnerdricka är
följande.

Vid rekvisitionsförsäljning från tillverkningsställe eller upplag och vid
kringtöringsförsäljning, får varan ej avlämnas annat än »inomhus till därstädes
boende» (9 § 1 och 4 mom. samt 10 § 1 inom.). Vid rekvisitionsförsäljning
tar val an, för fortsatt försändning till köparen, avlämnas även vid järnvägsstation,
busstation eller på fartyg (9 § 1 inom.). Vid direkt leverans till köparen
ar således huvudregeln att avlämning endast får ske inomhus till därstädes
boende. Vid tortsatt försändning till köparen, t. ex. med buss i linjetrafik,
gäller däremot icke villkoret inomhus till därstädes boende. Huvudregeln
innebär i praktiken bl. a. att avlämning icke får ske på arbetsplats.

Därjämte uppställer förordningen i två specialfall särskilda regler, som
kan sagas utgöra varianter av huvudregeln. Den, som har tillstånd till avhämtningsförsäljning
och bedriver denna »i samband med handel med födoämnen
eller läskedrycker» får sålunda »efter rekvisition försända pilsnerdricka
till å orten bosatt person» (9 § 2 mom.). Vill livsmedelshandlare begagna
sin rätt att efter rekvisition försända Öl samtidigt med matvaror eller
läskedrycker till person bosatt å orten, gäller alltså icke inskränkningen
»inomhus till därstädes boende», utan avlämnandet kan ske på personens
arbetsplats eller eljest till honom var han än för tillfället befinner sig. Men i
i eget sker avlämnandet av naturliga skäl i hemmet. Vidare äger den som är
berättigad till avhämtningstörsäljning — sålunda även innehavare av årsutskänkningsrättighet
(matservering) — att »vid försändning till kund av
matportion på rekvisition försända till densamma hörande pilsnerdricka»,
som dock får avlämnas »endast inomhus» (9 § 3 inom.). I

I praxis har uttrycket »inomhus till därstädes boende» utvidgats att omfatta
även fast arbetsplats inomhus. En omdiskuterad fråga är om Öl får
avlämnas i kunds källare eller i annan av kunden disponerad lokal. Rättspraxis
har emellertid godtagit avlämning i en källare som utgör den sedvanliga
förvaringsplatsen för familjens livsmedel. Det är vidare oklart under
vilka förutsättningar avlämning får ske ombord på båtar. Frågan i vilken
utsträckning Öl får avlämnas i mer eller mindre tillfälliga bostäder eller i
tält på badstränder och friluftsplatser bedömes från fall till fall. Slutligen
råder delade meningar huruvida avlämnande får ske till annan än rekvirent,
d. v. s. i annan bostad än kundens egen. Praxis torde på denna punkt
inte ge någon säker ledning.

Maltdryckskommittén avsåg att i huvudsak bibehålla gällande bestämmel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

505

ser om avlämning av pilsnerdricka men fann en uppmjukning av föreskrifterna
motiverad i fråga om avlämning vid rekvisitionsförsäljning.

Kommittén föreslog sålunda alt pilsnerdricka, som försändes på rekvisition
och uppenbarligen vore avsett för förbrukning inom hushåll, skulle få
avlämnas även annorstädes än inomhus till därstädes boende eller vid järnvägsstation
o. d., om avlämnandet skedde till köparen personligen eller till
ombud, som vore medlem av hans hushåll eller anställd i hans tjänst. Kommittén
hade därvid det fall i åtanke att en persons bostad vore belägen så,
att tillverkarens utkörare icke kunde avlämna den rekvirerade varan därstädes,
exempelvis därför att det icke funnes körbar väg till bostaden eller, där
försändningen skedde med båt, bostaden icke vore belägen i närheten av lämplig
tilläggsplats för denna.

Genom den av maltdryckskommittén föreslagna avfattningen av stadgandet
skulle det alltjämt vara förbjudet för tillverkare att avlämna pilsnerdricka
på arbetsplatser o. d.

Nykterhetskommittén.

Kringförings- och rekvisitionsförsäljning.

Tillverkares försäljning.

I syfte att få till stånd en mera effektiv kontroll över bryggeriindustrin
föreslår kommittén att tillverkarnas för närvarande fria rörliga försäljning
direkt till konsumenterna göres beroende av tillstånd. Koncessionssystemet
medför en regelbundet återkommande prövning av bryggeriernas försäljningsrättigheter.
Kommittén anser att den regelbundna omprövningen kommer
att främja laglydnaden och underlätta den effektiva kontroll som man
eftersträvar. Bestämda försäljningsområden bör enligt kommitténs mening
icke fastställas i normala fall; endast om missförhållanden konstaterats
bör ett bryggeri kunna förbjudas att sälja inom ett visst område.

Kringföringsförsäljningen blir huvudform för tillverkarnas direktförsäljning.
Kommittén har övervägt om inte endera av de nuvarande båda försäljningsformerna,
kringföringen och rekvisitionsförsäljningen, lämpligen kan
utmönstras. Flera skäl kan anföras både för och emot vart och ett av försäljningssätten,
framhåller kommittén, och uttalar härom i huvudsak följande.

Kringföring är en relativt ovanlig form för försäljning av andra varor än
Öl. Den har emellertid i fråga om Öl visat sig praktisk och bekväm men
den har också blivit föremål för anmärkningar. Mot ett utbjudande av Öl
kan sålunda ur nykterhetssynpunkt vissa invändningar göras. Kringföringen
är en form av ölförsäljning, som skulle kunna undvaras. För närvarande
torde större delen av — i varje fall den lojala — rörliga försäljningen i realiteten
ske efter beställning, som antingen är slående eller tillfällig. Behovet
av kringföring liksom av försändning på rekvisition torde vidare bli mindre,
om möjligheterna att få ett större antal fasta försäljningsställen ökas. Med
hänsyn till den omfattning, som kringföringsför sälj ningen för närvarande
har i städerna, synes det dock inte vara tillräckligt motiverat att helt förbjuda
den.

Icke heller torde maltdryckskommitténs förslag att kringföringen skulle

506

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

vara fri inom stads hela område — även den icke planlagda delen — men
lortfarande förbjuden på landet böra förordas. En sådan formell gräns synes
mindre lämplig.

_Om man skulle välja att helt förbjuda kringföringsför sälj ningen och behålla
rekvisitionsförsälj ningen som enda tillåtna försäljningsform, skulle det
emellertid, om denna försäljningsform skall ha något värde ur kontrollsynpunkt,
visa sig nödvändigt att föreskriva antingen kvittenstvång eller köpareförteckning.
Vilketdera systemet man än väljer, blir det emellertid mycket
svart att komma till rätta med de stående rekvisitionerna, som nu användes
i ganska stor omfattning.

Mycken kritik har riktats mot kvittenstvånget. Det bör emellertid nämnas,
att kvittenssystemet trots sin ineffektivitet haft den nyttan, att det möj''igSjort
en viss kontroll av bryggerierna. Sin största betydelse har systemet
haft såsom erbjudande bevismaterial beträffande olovlig åter för sälj ning. På
grund av de tungt vägande invändningar som kan riktas mot kvittenssystemet
torde dock detta system i sin nuvarande form icke böra bibehållas.

Vad därefter angår den av maltdryckskommittén föreslagna köpareförteckningen,
så torde icke heller med “detta system någon effektiv kontroll
kunna åstadkommas.

Med utgångspunkt från dessa överväganden torde det framstå som rimligare
att förorda det friare systemet, kringföringsförsäljningen, även om
denna ur nykterhetspolitisk synpunkt måhända kan väcka vissa betänkligheter,
än att föreslå ett kontrollsystem, som på förhand är dömt att misslyckas.

I detta sammanhang kan även påpekas en oegentlighet i gällande lagstiftning,
som skulle korrigeras om kringföringsförsälj ningen fick ersätta
rekvisitionsförsäljningen. För kringföringsförsälj ning inom “stads icke planlagda
område fordras tillstånd av länsstyrelsen. Har sådant tillstånd icke
meddelats, kan endast rekvisitionsförsälj ning bedrivas inom området, men
sådan försäljning är icke förenad med kvittenstvång; detta gäller blott försäljning
på landsbygden. Följden blir att den fria rekvisitionsförsälj ning,
som bedrives inom stads icke planlagda område, i praktiken kan innebära
en olaglig kringföringsförsäljning.

Om kringföringsförsäljning tillätes även på landsbygden, skulle kontrollmöjligheterna
visserligen teoretiskt sett bli mindre än nu, men med tanke
på de möjligheter att kringgå kontrollen som för närvarande finns, torde
man knappast behöva befara att den nya ordningen skall medföra större
risker för ordning och nykterhet än den nuvarande.

Kommittén föreslår med hänsyn till vad sålunda anförts kringföringsförsäljningen
som huvudform för tillverkarnas direktförsäljning. Härom
anföres vidare.

Denna försäljningsform införes således även på landsbygden och lika
regler uppställes att gälla för stad och land. Härigenom bortfaller bestämmelserna
om kvittensbok och kvittering. Att den tillverkare, som förvärvat
tillstånd till kringföring, äger sälja även till kunder, som i förväg beställt
varan, är självfallet. Sådan fri rekvisitionsförsäljning, som alltså icke är
förenad med kvittenstvång, blir icke bunden av andra föreskrifter än dem
som gäller kringföringsförsäljning i allmänhet. Det finns anledning antaga
att försäljning efter föregående rekvisition liksom för närvarande i praktiken
kommer att bli den vanliga försäljningsformen.

Kommittén gör i fortsättningen vissa uttalanden av innebörd att utbjudande
av Öl inte bör förekomma.

507

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

När kommittén nu föreslår att beställningstvånget på landsbygden skall
upphävas, innebär detta en möjlighet för utkörarna att i hemmen bjuda ut
sin vara. I den mån utkörarna vänder sig till folk som redan är kunder hos
bryggeriet är ingenting att säga därom. Skulle utkörarnas aktivitet ta^ sig
den formen att de systematiskt »kammar igenom» hela försäljningsområdet
i avsikt att kontakta alla där boende, även dem som aldrig köpt Öl hos bryggeriet,
uppstår däremot en situation som måste betecknas såsom mindre
tillfredsställande ur nykterhetssynpunkt. Den första kontakten bör tas av
den blivande kunden och ej av utköraren eller bryggeriet. Kommittén ar
dock medveten om de komplikationer som kan uppstå genom att bryggarbilarna
utom Öl även för svagdricka och läskedrycker. Handlingar från försäljarnas
sida som kan innebära ett indirekt utbjudande, kan sålunda icke
alltid undvikas. Däremot vill man om möjligt förhindra ett direkt utbjudande
till icke-kunder. De kommunala nykterhetsnämnderna bor vaka over
att tillverkarna sköter sin försäljning på ett tillfredsställande sätt härvidlag.
Missförhållanden skall anmälas till länsnykterhetsnämnden, som enligt förslaget
jämte länsstyrelsen skall ha den allmänna tillsynen över ölförsaljningen.

Som ett medel att åstadkomma rättelse beträffande en tillverkare, vilkens
försäljning medför påtagliga olägenheter från ordnings- och nykterhetssynpunkt,
föreslår kommittén bl. a. befogenhet för länsstyrelsen att meddela
förbud för denne tillverkare att utlämna Öl till köpare annorledes än
efter föregående rekvisition av köparen och mot erhållande av kvitto å utlämnad
myckenhet.

Kommitténs förslag avser icke att förändra för sälj ningsmöjligheterna för
de tillverkare som sköter sin försäljning på ett ur ordnings- och nykterhetssynpunkt
oklanderligt sätt. Kommittén förutsätter bl. a. att tillstånd till
försäljning från tillverkningsställe i regel ges utan behovsprövning. Tillståndsprövningen
skall i detta fall endast avse tillverkarens sätt att sköta
sin försäljning. Härav följer att tillstånd normalt bör vägras endast då missförhållanden
konstaterats.

Reservation.

Herr Utterström förordar återinförande av köpareförteckning vid kringföring
av Öl på landsbygden och ifrågasätter en avveckling efter hand av
denna försäljningsform.

Aterförsäljares försäljning.

Enligt kommitténs förslag skall de nuvarande särskilda partihandelstillstånden,
till vilka är knutna rätt till rekvisitionsförsäljning, slopas. Partihandeln
med Öl behandlas i ett särskilt avsnitt i det följande.

Hittills har kringföringsförsäljningen varit förbehållen tillverkarna och
någon ändring häri har under nuvarande ordning ej ifrågasatts. Om den
rörliga försäljningen blir tillståndsbunden, kommer emellertid frågan i ett
i viss mån annat läge, framhåller kommittén.

Det kan uppkomma vissa situationer, då det skulle vara värdefullt med
en möjlighet att meddela även annan än tillverkare tillstånd till kringfö -

508

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

ringsförsäljning. Nykterhetskommittén syftar härvid i första hand på det
tall att icke någon tillverkare utövar sådan försäljning på viss ort Det kan
tankas flera anledningar härtill. För det första kan en tillverkare ha sökt
erhållit tillstånd på grund av missförhållanden under föregående
:1A1fta?.asPerl0d- För det andra kan en tillverkare, som erhållit tillstånd, ha
tätt tillståndet återkallat under löpande period. Vidare kan det inträffa att
en tillverkare icke önskar bedriva direktförsäljning till privatkunder utan
enbart inriktar sig på partihandel.

I sådana fall torde det normala bli, att ett annat bryggeri, t. ex. det närmast
belägna, träder i stället för att fylla den lucka, som uppstått. Emellertid
bor möjlighet också finnas att meddela tillstånd till återförsäljare, såsom
kafébolag, kommun eller lämplig livsmedelshandlare, för att allmänhetens
intresse av fullgod distribution skall kunna tillgodoses oberoende av
eventuella ingripanden mot eller åtgöranden av tillverkare.

Kommittén understryker att den försäljningsrätt, som återförsäljare sålunda
kan erhålla, i regel är sekundär i förhållande till tillverkarnas försäljningsrätt;
en återförsäljare bör alltså i normala fall ej kunna tävla med
en tillverkare om försäljningsrätten utan bör kunna inträda blott när särskilda
omständigheter motiverar detta. Utöver de förut angivna fallen bör,
säger kommittén, möjlighet finnas att där så anses lämpligt meddela tillstånd
till kringföring i samband med ambulerande försäljning av livsmedel
genom s. k. butiksbuss i de fall då huvudaffären har tillstånd till avhämtningsförsäljning.

Försäljning från nederlag (upplag).

Nykterhetskommittén delar maltdryckskommitténs uppfattning att bryggeiiernas
fria nederlagsrätt bör upphöra. Detta är en konsekvens av nykterhetskommitténs
förslag, att tillverkarnas kringförings‘försäljning skall vara
beroende av tillstånd. Ingen skillnad bör enligt kommittén göras mellan upplag
och nederlag, utan dessa båda begrepp bör lämpligen sammanfattas i ett,
förslagsvis nederlag. Samma regler kommer sålunda att gälla för stad och
land. Detta blir fallet även i fråga om den kommunala vetorätten, vilken,
såsom framgår av den efterföljande framställningen härom, föreslås slopad
beträffande utminutering av Öl.

Kommittén föreslår vidare att även återförsäljare skall kunna få inrätta
nederlag. Detta är en konsekvens av förslaget om att även återförsäljare
skall kunna erhalla tillstånd till kringföringsförsäljning.

Då tillståndsmyndigheten genom beviljande av nederlagsrättighet kan öva
visst inflytande på omfattningen av det område, inom vilket ett bryggeri
kan bedriva kringföring, har kommittén ansett lämpligt att ansökningar°om
tillstånd till försäljning från nederlag alltid behovsprövas.

Kommittén har inte föreslagit någon motsvarighet till nuvarande bestämmelser
i Pff om forsling av pilsnerdricka på landsbygden. Det bör således
stå tillverkaren, återförsäljaren eller nederlagsföreståndaren fritt att inom
den ram som den nya försäljningsförordningen i övrigt medger ordna forslingen
på lämpligaste sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr töi.

509

Avhämtningsförsäljning.

Tillverkares försäljning.

Då nykterhetskommittén föreslår att bryggeriernas kringföringsförsäljning
av Öl direkt till konsumenterna skall läggas under tillståndstvång, bör
enligt kommittén därav följa att också avhämtningsförsäljningen blir tillståndsbunden.

Genom att införa tillståndstvång för tillverkarnas avhämtningsförsäljning
vill kommittén lägga försäljningen under ökad kontroll. Härmed skapas,
framhåller kommittén, en betryggande ordning på förevarande område. Enligt
kommitténs mening bör en tillverkare, som oklanderligt skött avhämtningsförsäljningen
vid sitt bryggeri, kunna få tillstånd till sådan försäljning
i samma ordning som stadgas för återförsäljare.

Återförsäljares försäljning.

Kommittén anser att avhämtningsförsälj ningen bör bibehållas som huvudform
för återförsäljarnas försäljning. Avhämtningsförsälj ningen bör därför
liksom hittills vara tillståndsbunden men däremot ej underkastad kommunal
vetorätt.

Vad beträffar frågan hur en avhämtningsförsäljning lämpligen skall ordnas,
finns enligt kommittén olika möjligheter att välja på: 1) endast genom
tillverkare, 2) genom alla eller flertalet livsmedelshandlare, 3) genom ett fåtal
livsmedelshandlare, 4) genom allmännyttigt kafébolag, antingen försäljningen
sker hos livsmedelshandlare eller i särskilda butiker inrättade av bolaget,
eller 5) genom butiker i kommunal regi. Kommittén finner sig emellertid
icke kunna förorda något visst system utan anser att avgörande bör
träffas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall och under beaktande
av rådande lokala förhållanden. Kommittén har dock i samband
med behandlingen av den kommunala bestämmanderätten uttalat att de tillståndsbeviljande
myndigheterna inte utan särskilda skäl bör motsätta sig
en kommuns önskan att avhämtningsförsälj ningen av Öl skall helt eller delvis
handhas av allmännyttigt kafébolag.

Valet av försäljningsform.

Vad angår frågan vilken av de båda huvudförsäljningsformerna, kringföringsförsäljning
eller avhämtningsförsäljning, som i allmänhet bör förordas,
vill nykterhetskommittén icke uttala sig för något enhetligt system för hela
landet. Då det material, som varit tillgängligt för kommittén, icke medger
några säkra slutsatser rörande de olika försäljningsformernas betydelse för
nykterhetstillslåndet, kan kommittén endast förorda en lämplighetsawägning,
som får göras i varje kommun eller försäljningsområde från fall till
fall. Därvid kan ett flertal omständigheter spela in, anför kommittén, såsom
ordningen för den nuvarande försäljningen, de kommunala myndigheternas
uppfattning, de folkpsykologiska faktorerna m. in.

510

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Avlämning av Öl.

De generella bestämmelserna föreslås slopade.

Kommittén anser att nuvarande bestämmelser om avlämning av Öl är ur
olika synpunkter otillfredsställande. Det har nämligen visat sig att de överlädes
i betydande omfattning och att de medfört stora praktiska olägenheter.
Härom anför kommittén i huvudsak.

Regeln om avlämning inomhus till därstädes boende medför speciella svårigheter
i Norrland. På vintern plogas inte alla vägar. Det är därför ofta
svart för biyggaibilarna att komma fram till gårdarna. Om däremot samma
kvantitet i stället skickas med buss i linjetrafik, så har detta fordon rätt
att avlämna varan på en mjölkpall eller var som helst. Ett annat exempel
på praktiska olägenheter kan hämtas från Stockholms skärgård. En person
med sommarställe i skärgården har strängt taget inte rätt att ta emot sitt Öl
på bryggan ulan utköraren skall bära upp lådan med flaskorna till huset.
Att så icke alltid sker är knappast ägnat att förvåna. Syftet med bestämmelsen
är i detta fall att förhindra att personer som icke bor på platsen samlas
på bryggan och köper direkt av ölbåten.

Enligt kommitténs mening bör man eftersträva en ordning som är bekväm
och rimlig för den stora mängden av skötsamma konsumenter.

Det är självfallet olämpligt med bestämmelser, som tenderar att bli döda
föreskrifter och som dessutom utmanar det sunda förnuftet och till följd
därav icke bäres upp av rättsmedvetandet. En föreskrift bör ej utformas
på sådant sätt att den inbjuder till lagbrott. Förevarande bestämmelse är
icke ändamålsenlig och är vidare av mycket tvivelaktigt värde, när det gäller
att bekämpa det grova missbruket. Den bör därför icke lämpligen behållas
i sin nuvarande utformning. Ytterligare skäl till lagändring är att
inneborden av bestämmelserna föranlett mycken tveksamhet och att tolkningen
av dem trots flera avgöranden av överdomstolarna ingalunda är
klar.

^ omprövningen av denna fråga kan, säger kommittén, olika lösningar
övervägas.

En skärpning av föreskrifterna kan inte gärna komma ifråga. Tvärtom
har den nuvarande lydelsen och då speciellt uttrycket »inomhus till därstädes
boende» begränsat tillämpningsområdet i högre grad än vad som
visat sig praktiskt och rationellt. Det finns en hel råd" praktiska situationer,
där den nuvarande regeln om avlämning är för snäv.

Kommittén erinrar om sina förslag att tillverkarnas försäljning direkt till
konsumenterna skall läggas under tillståndstvång och att den lagliga alkoholhallen
hos ölet skall sänkas. Ender sadana förhållanden talar enligt kommitténs
mening övervägande skäl för att generella bestämmelser om avlämning
av Öl icke upptages i den nya förordningen. Även med denna ordning
kommer det normala naturligtvis fortfarande att vara att Öl avlämnas i
hemmen, framhåller kommittén.

I detta sammanhang omnämner kommittén att den, i överensstämmelse
med vad som nu gäller, bland ordningsföreskrifterna i författningsförslaget
upptagit bestämmelser om förbud mot försäljning eller utlämning av Öl

511

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

dels till den som är synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker, dels ock
i de fa)l då grundad anledning till misstanke föreligger, att varan helt eller
delvis är avsedd att användas i berusningssyfte eller till olovlig försäljning.

Kommittén gör härjämte följande allmänna uttalanden.

Rätten till kringföringsför sälj ning får självfallet icke användas till att
anordna maskerade fasta försäljningsställen utomhus, t. ex. genom att en
ölbil regelbundet parkeras på en viss plats och att försäljning sker därifrån
till traktens befolkning. I den mån det icke förbjudes av gällande ordningsstadga,
bör sådant missbruk av försäljningsrätten bli föremål för ingripande
från kontrollmyndigheternas sida.

Förbud mot avlämning vid arbetsplatser införes. Kommittén uttalar, att
arbetsplatserna utgör ett svårt och ömtåligt problem när det gäller den rörliga
försäljningen.

Blotta närvaron av en ölbil på eller utanför en öppen arbetsplats skulle
i många fall utgöra en stark frestelse till inköp av Öl för anställda, som
eljest ej skulle "ha skaffat varan. Kommer ölbilen regelbundet, t. ex. ett
par gånger i veckan, kan detta lätt medföra att anställda, som tidigare ej
druckit Öl på arbetsplatsen, får denna vana. En rätt att vid rörlig försäljning
avlämna Öl på arbetsplatser skulle sålunda kunna leda till att ölkonsumtionen
där ökades och att vissa missförhållanden uppstode.

Kommittén framhåller att problemet om avlämning av Öl på arbetsplats
i samband med den rörliga försäljningen gäller i första hand de öppna och
de tillfälliga arbetsplatserna. Enligt kommitténs mening finns här otvivelaktigt
ett behov av förbud mot avlämning. Det har emellertid, anför kommittén,
visat sig att man inte kan göra skillnad mellan fasta och tillfälliga
arbetsplatser och ej heller dra en gräns mellan arbetsplatser belägna inomhus
och sådana belägna utomhus. Under sådana förhållanden anser sig kommittén
böra föreslå att förbudet skall gälla alla arbetsplatser. Kommittén
tillägger.

Självfallet bör förbudet ej drabba partihandeln; en avlämning till föreståndare
för personalmatsal skall sålunda inte möta något hinder. Vidare
bör förbudet ej hindra avlämning i kundens bostad, t. ex. i det fall att en
hantverkare har sin verkstad i samma hus eller lokaler som bostaden. Slutligen
bör återförsäljarnas rekvisitionsförsäljning (den fasta försäljningen)
liksom hittills lämnas utanför, då denna försäljning icke torde ha någon
större betydelse i detta sammanhang.

Kommittén föreslår således att bland ordningsföreskrifterna i ölförsäljningsförordningen
införes en bestämmelse, som, när det gäller rörlig detaljhandel,
förbjuder avlämning av Öl på eller i omedelbar närhet av arbetsplats.
Kommittén tillägger att om även i andra fall än beträffande arbetsplatserna
särskilda föreskrifter om avlämning skulle visa sig erforderliga i
fråga om detaljhandeln, så bör länsstyrelsen kunna ingripa med sådana föreskrifter.

512

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Yttranden.

Kringförings- och rekvisitionsförsäljning.

De flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker eller har
intet att erinra mot nykterhetskommitténs förslag om rekvisitions- och kvittenstvångets
avskaffande och införande av den friare kringföringsförsäljningen
såsom huvudform för tillverkarnas direktförsäljning till allmänheten.
Denna uppfattning företrädes av kontrollstyrelsen, socialstyrelsen, statens organisationsnämnd,
tre länsstyrelser, tio länsnykterhetsnämnder, Stockholms
stadsfullmäktige och nämnder, stadsfullmäktige och nykterhetsnämnden i
Malmö, stadsfullmäktige i fem andra städer, två nykterhetsorganisationer
samt företagare och anställda inom bryggeriindustrin.

Kontrollstyrelsen bekräftar kommitténs uppgift att bestämmelserna om
kvittenstvång visat sig mycket svåra att tillämpa i praktiken och att de i
betydande utsträckning överträtts eller kringgåtts. Kommitténs uppfattning
att försäljning efter föregående rekvisition liksom nu även i fortsättningen
kommer att bli den vanliga försäljningsformen kan kontrollstyrelsen däremot
inte ansluta sig till. Styrelsen yttrar.

Om rekvisilionstvånget bortfaller, komma köparna i allmänhet att sakna
anledning att i förväg beställa varan. Försäljning direkt från bryggarbilen
utan föregående rekvisition torde därför bli den försäljningsform, som i
regel kommer att tillämpas för den rörliga försäljningen. Förhållandena på
detta område böra enligt kontrollstyrelsens uppfattning föranleda, att s. k.
rekvisitionsförsäljning icke vidare upptages som självständig försäljningsform
enligt ölförsäljningsförordningen.

Även statens organisaticnsnämnd är inne på tankegången att förenkla
försäljningsbegreppen, då den yttrar följande.

I och med kvittenstvångets avskaffande kommer någon egentlig saklig
skillnad icke att råda mellan begreppen kringförings- och rekvisitionsförsäljning.
Gränserna bli flytande och begreppsbestämningen huvudsakligen
blott formell; i praktiken kommer ju kringföringsförsäljningen till största
delen att rätteligen innebära rekvisitionsförsäljning enligt den nya förordningens
mening. Det ur saklig synpunkt gemensamt väsentliga för de båda
forsaljningskategorierna består däri, att ölet avlämnas till konsumenten
alltsa motsatsen till avhänitningsförsäljning. Under nu angivna förhållanden
synes en förenkling kunna ske i så måtto, att kringförings- och rekvisitionsförsäljning
sammanslås till en gemensam försäljningskategori, förslagsvis
benämnd försäljning genom avlämning (avlämningsförsäljning).

Endast ett mindre antal remissinstanser avstyrker förslaget om den
friare kringföringsförsäljningen och förordar nuvarande rekvisitionsförsäljning,
därav några under motivering att inga uppmjukningar bör göras
innan bryggeriindustrin desintresserats eller förstatligats — länsnykterhetsnämnderna
i Stockholms och Gävleborgs län samt De Kristna Samfundens
Nykterhetsrörelse — under det att andra anser att nu gällande regler om
pilsnerdrickshandeln i huvudsak bör bestå — länsnykterhetsnämnden i Södermanlands
län, stadsfullmäktige i Karlskrona och Svenska Nykterhetsvärdsförbundet.
— Nykterhetsvårdsförbundet yttrar.

513

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Kommitléniajoritetens förslag rörande maltdrycksförsälj ningen innebär
ait man slopar flertalet av de hittillsvarande kontrollåtgärderna vid försäljningen.
Förbundet kan icke finna detta tillrådligt. Den omständigheten
att så många fall av uppenbar och socialt vådlig lagöverträdelse uppdagats,
synes vara en tillräcklig motivering för bibehållande av rekvisitionsförfarandet.
Det har även från ledningen av vissa alkoholistanstalter gjorts gällande
att kringföringshandel med pilsnerdricka kan komma att skapa problem
vid övervakningen av internerna.

Nykterhetskommitténs uttalande om att utbjudande av Öl inte bör förekomma
har föranlett såväl instämmanden som kritik i yttrandena.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att kommitténs rekommendation är av
sådan betydelse ur nykterhetspolitisk synpunkt att kringföringsförsäljningen
står och faller med den utsträckning i vilken rekommendationen vinner
anslutning. Skulle rekommendationen mot förmodan endast i mindre omfattning
efterföljas, bör frågan enligt länsstyrelsens mening åtminstone
för landsbygdens vidkommande på nytt övervägas.

Sveriges Nykterhetsvänners Landsförbund fäster likaledes stor vikt vid
kommitténs uttalande, då landsförbundet yttrar följande.

Det är angeläget, att man vid den nya lagstiftningens utformning strängt
upprätthåller den av nykterhetskommittén i motiveringen hävdade grundsatsen,
att vid försäljning genom kringföring initiativet bör vara köparens
icke säljarens. Denna ur nykterhetssynpunkt betydelsefulla, från reglerna
för vanlig handel avvikande ordning, bör för den skull komma till uttryck
i själva lagtexten.

Kontrollstyrelscn, å andra sidan, anser kommitténs uttalande föga verklighetsbetonat.
Styrelsen anför.

Någon möjlighet finnes uppenbarligen icke att i praktiken kontrollera,
i vad mån vid sådan försäljning ett direkt eller indirekt utbjudande av Öl
förekommer. Ett förbud mot utbjudande av Öl till nya kunder skulle för
övrigt, om det verkligen kunde tillämpas, innebära, att inom områden med
enbart krmgföringsför sälj ning denna skulle successivt nedgå i samband med
generationsväxlingen.

Svenska Bryggareföreningen understryker kommitténs farhågor för att
komplikationer kan uppstå genom att bryggeribilarna utom Öl även distribuerar
svagdricka och läskedrycker samt framhåller, att det skulle ställa sig
ogörligt att övervaka rekommendationens efterföljd. Föreningen yttrar vidare.

Huruvida »den första kontakten» tagits av den blivande kunden eller av
utköraren, torde ej heller kunna avgöras i praktiken. Det får väl också
anses vara naturligt, att bryggeriindustrin i likhet med andra näringar äger
rätt att fritt utbjuda sina varor till försäljning och även göra reklam härför.

De önskemål, som kommittén velat tillgodose genom uttalandena, synes
bli tillräckligt beaktade genom de föreslagna skärpta bestämmelserna mot
försäljning av Öl vid befarad användning av varan i berusningssyfte eller
till olovlig återförsäljning.

83 Iiihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 151.

514 Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Föreningen hemställer att kommitténs rekommendation icke måtte vinna
beaktande.

Beträffande kommitténs förslag att tillstånd för återförsäljare att bedriva
kringföringsförsälj ning i allmänhet skall meddelas blott sekundärt i förhållande
till tillverkarnas försäljning anmäler kontrollstyrelsen en avvikande
mening och yttrar.

Det kan sålunda enligt styrelsens uppfattning ifrågasättas, om icke rätten
till dylik försäljning för andra än tillverkare bör meddelas efter liberalare
grunder än vad kommittén förutsatt. Det synes exempelvis befogat att anse,
att flertalet nuvarande föreståndare för upplag, t. ex. sådana som kombinera
föreståndarskapet med verksamhet som svagdricksbryggare, i själva verket
är att betrakta som återförsäljare och därför även i formellt hänseende
böra behandlas som sådana.

Försäljning från nederlag.

Kommitténs förslag att begreppen upplag och nederlag skall sammanföras
i ett och att lika regler skall gälla för städer och landsbygd tillstyrkes av
kontrollstyrelsen och Föreningen Skattepliktiga Bryggerier.

Kontrollstyrelsen tillägger följande.

Som nederlag bör betraktas endast sådant lager av Öl för kringföringsförsäljning,
som förestås av person, anställd hos eller eljest direkt knuten till
tillståndsinnehavarens rörelse. Däremot bör en företagare, som jämte det att
han tager befattning med kringföringsförsäljningen bedriver annan affärsverksamhet,
t. ex. handel med svagdricka, läskedrycker eller matvaror, icke
anses som nederlagsföreståndare utan erhålla en fristående försälininssrättighet.

Genom att flertalet av de nuvarande upplagsföreståndarna härigenom
skulle komma att bli självständiga rättighetsinnehavare skulle bland annat
den fördelen vinnas, att vederbörande försäljare själv — och icke, som nu
är fallet, tillverkaren — bleve direkt ansvarig för att försäljningen bedrives
i enlighet med gällande bestämmelser.

Frågan om behovsprövning i samband med beviljande av tillstånd till
försäljning från nederlag beröres i ett antal yttranden. Dessa redovisas i
avsnittet om svagdricksbryggeriernas ölförsäljning.

A vhämtningsf örsäl jning.

Endast ett fåtal myndigheter yttrar sig om formerna för fast försäljning
genom avhämtning.

Länsnykterhetsnämnderna i Örebro och Västerbottens län avstyrker ölförsäljning
genom livsmedelshandlare. Den förra länsnykterhetsnämnden
anför.

Då det gäller städer och större orter bör i största möjliga utsträckning
försäljningen ske genom specialbutiker. Tidigare erfarenheter av pilsnerförsäljning
i speceri- och livsmedelsbutiker är icke alltigenom tillfredsställande.
Ofta uppstår trassel på grund av att vederbörande affärsinnehavare icke
har haft möjlighet eller förmåga att i tillräcklig utsträckning övervaka försäljningen,
att affärerna ofta bytt personal och i vissa fall använt sig av
minderåriga att betjäna allmänheten.

515

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Länsnykterhetsnämnden i Jämtlands län förordar östersundssystemet
(= Sundbybergssystemet) vid försäljning av Öl inom städer och tätorter.

Valet av försäljningsform.

1 valet mellan rörlig och fast försäljning uttalar sig kontrollstyrelsen,
länsnykterhetsnämnden i Älvsborgs län och Sveriges Köpmannaförbund för
den fasta försäljningen.

Kontrollstyrelsen anför följande.

Kringföringsförsäljning, som är en inom handeln i allmänhet tämligen
ovanlig försäljningsform, kan sägas innebära en mera aktiv försäljningsform
än avhämtningsförsäljningen, vid vilken initiativet ju i regel tages av
köparen. En försäljare eller utkörare, som bedriver kringföringsförsäljning
av Öl, har vidare i allmänhet ett betydligt större privat vinstintresse av ölförsäljningen,
som i regel utgör hela eller större delen av hans omsättning,
än affärsinnehavaren eller affärsbiträdet, vars försäljning i allmänhet till
ganska ringa del utgöres av Öl. Ur angivna synpunkter och med hänsyn till
att ölet är en vara som kan användas i missbrukssyfte, bör enligt kontrollstyrelsens
mening försäljning genom avhämtning principiellt vara att föredraga
framför kringföringsförsäljning.

Vid bedömningen av detta spörsmål synes det vara av intresse att göra en
jämförelse mellan ölförsäljningens omfattning och antalet försäljningsställen.
Medan ölförsäljningen i Sverige per invånare räknat sedan längre tid
tillbaka hållit sig tämligen konstant eller t. o. m. varit något vikande, har
antalet försäljningsställen under de senaste decennierna kraftigt ökat. Antalet
avhämtningsställen har ökat från 5 950 år 1934 till 8 620 år 1949 eller
med 45 procent, och antalet avhämtningsställen på landsbygden har under
samma tid ökat från 970 till 2 942, d. v. s. tredubblats. Denna ökning av antalet
avhämtningsställen har alltså uppenbarligen icke lett till någon konsumtionsökning.
Omnämnas må vidare vissa av Institutet för maltdrycksforskning
verkställda undersökningar om verkningarna på ölförsäljningen
i vissa städer av en skedd omläggning från kringförings- till avhämtningsförsäljning.
Vid dessa undersökningar har icke kunnat påvisas någon ändring
i ölkonsumtionens omfattning efter tillkomsten av nya avhämtningsställen
för Öl. Liknande resultat ha, med undantag för vissa norrlandsstäder,
framkommit vid en av kontrollstyrelsen utförd serie liknande undersökningar.

Länsnykterhetsnämnden i Älvsborgs län, som finner skäl intaga en mera
restriktiv hållning än kommittén, föreslår en begränsning av ölförsäljningen
till enbart försäljning från fasta affärer.

Malt- och Läskedrycks förbundet däremot får anses förorda den rörliga
försäljningen, när förbundet yttrar följande.

För allmänheten är det säkerligen av vital betydelse, att även i fortsättningen
leverans av maltdrycker kan ske direkt till hemmen. Medlemmarnas"
distribution av maltdrycker sker också till övervägande del genom försäljning
till s. k. hushållskunder, d. v. s. genom direkt försäljning till familjen.
Härvid sker uppköpet och avvägningen av dess storlek nästan alltid genom
husmodern, vilket förhållande givetvis är av utomordentlig garanti för
att något pilsnermissbruk icke kommer i fråga och utgör dessutom en ekonomisk
fördel för familjen, då varorna levereras direkt till hemmet och till
ett billigare pris än om husmodern måste köpa samma varor i en affär och
själv bära hem dem.

516

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Avlämning av Öl.

Kommitténs förslag om fri avlämning utom vid arbetsplatser tillstyrkes
eller lämnas utan erinran av drygt hälften av de remissinstanser, som berört
frågan, nämligen socialstyrelsen, tre länsstyrelser, sex länsnykterhetsnämnder,
Stockholms stadsfullmäktige och nämnder, stadsfullmäktige i fyra
andra städer och Föreningen Skattepliktiga Bryggerier.

Länsnykterhetsnämnden i Kristianstads län yttrar.

De fördelar ur nykterhetssynpunkt nu gällande bestämmelser på detta
område medfört ha icke varit så stora, att de kunnat uppväga det besvär de
åsamkat såväl ölkonsumenterna som ölförsäljarna. Vad gäller bestämmelsen
om att Öl endast får avlämnas inomhus till därstädes boende har denna
i vissa fall lett till så orimliga konsekvenser, att den kommit att undergräva
respekten även för viktigare bestämmelser på ölförsäljningens område.

Länsnykterhetsnämnden föreslår även — om det låter sig lagtekniskt
utformas — förbud mot avlämning på sådana ställen, där förtäring av varan
kan antagas vålla otrevnad eller förargelse för allmänheten.

Föreningen Skattepliktiga Bryggerier anser att nuvarande bestämmelser
om avlämning endast fått den verkan, att de skapat stor irritation hos den
stora mängden skötsamma konsumenter.

I några yttranden avstyrkes det föreslagna förbudet mot avlämning vid
arbetsplatser och förordas helt fri avlämning. Denna ståndpunkt intager kontrollstyrelsen,
kommerskollegium, Svenska Bryggareföreningen, Svenska
Bryggeriindustriarbetareförbundet och Stockholms Handelskammare.

Kontrollstyrelsen hävdar att det föreslagna förbudet i realiteten icke kan
leda till åsyftat resultat, nämligen att förhindra eller försvåra förtäring av
Öl på arbetsplatserna. Styrelsen yttrar.

Innehavare av tillstånd till avhämtningsförsäljning kan nämligen med
stöd av det föreslagna stadgandet om sådan försäljares rätt att sända på
rekvisition och utan hinder av den här avsedda bestämmelsen försända Öl
till arbetsplats inom orten. Särskilt om uttrycket orten tolkas vidsträckt,
kan bestämmelsens värde därför bli mycket ringa. Öl kan vidare från arbetsplats
avhämtas i utminuteringsbutik. Härtill kommer, att uttrycket »i
omedelbar närhet av arbetsplats» kan ge upphov till mycket olika tolkningar
i de enskilda fallen. Den föreslagna bestämmelsen synes därför icke ha
någon egentlig funktion att fylla utan torde endast åstadkomma åtskilligt
onödigt arbete för de övervakande myndigheterna.

Svenska Bryggareföreningen anför liknande synpunkter och vänder sig
särskilt mot att det föreslagna förbudet innebär en skärpning i förhållande
till nuvarande praxis, som medger avlämning på fast arbetsplats inomhus.
Förbudet skulle sålunda — säger bryggareföreningen — bl. a. omöjliggöra
avlämning på ett större kontor utan personalmatsal men med exempelvis
särskilt inrett lunchrum, där de anställda förtär medhavd matsäck och
önskar Öl till maten.

Svenska Bryggeriindustriarbetareförbundet anser att kommitténs förslag
inte är konsekvent, då det inte uppställer förbud för livsmedelsbutiker att
leverera Öl till kontor, lunchrum etc.

517

Kungl. Maj.ts proposition nr i51.

En något större grupp av yttranden avstyrker den fria avlämningen och
förordar nuvarande bestämmelse om »avlämning endast inomhus till därstädes
boende» oförändrad eller annan generell bestämmelse om avlämning.
Denna uppfattning framföres av fyra länsnykterhetsnämnder, nykterhetsnämnden
i Göteborg, stadsfullmäktige i Göteborg och Karlskrona samt De
Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse.

Länsnykierhetsnämnden i Göteborgs och Bohus län har intet att erinra
mot att rekvisitions- och kvittenstvånget vid bryggeriernas kringföring av
Öl på landsbygden upphör men anser att slopandet av nämnda »tvång»
icke bör få utesluta föreskrift om var ölet skall lämnas, ölet skall enligt
nämndens mening avlämnas endast i eller vid bostadshus till därstädes
boende, en föreskrift som är önskvärd av ordningsskäl.

Departementschefen.

Utminuteringen av Öl skötes i regel av privatägda företag med enskilt
vinstintresse. För att denna handel skall bedrivas under former som är förenliga
med skäliga krav ur ordnings- och nykterhetssynpunkt har det ansetts
nödvändigt att underkasta densamma en ingående reglering. Mot den
nuvarande lagstiftningen har emellertid sedan länge anförts kritik. Man
har framhållit att bestämmelserna är invecklade och svåröverskådliga samt
att de brister i konsekvens. Åtskilliga bestämmelser har ansetts betungande
och svåra att tillämpa för allmänheten och näringsidkarna. Beträffande flera
bestämmelser har ifrågasatts om de har något värde ur nykterhetssynpunkt.

Nykterhetskommittén har på flera punkter försökt förenkla lagstiftningen.
Dess förslag innehåller emellertid också skärpningar. De föreslagna förenklingarna
har i allmänhet tillstyrkts vid remissbehandlingen. I åtskilliga yttranden
framhåller man tillika att ytterligare uppmjukningar bör kunna ske
samt att vissa av kommittén föreslagna skärpningar i onödan komplicerar
lagstiftningen.

Kritiken mot den nuvarande lagstiftningen är enligt min mening befogad.
Erfarenheten har givit vid handen att alltför detaljmässiga föreskrifter ofta
icke har större värde ur nykterhetssynpunkt. Åtskilliga förenklingar bör
kunna göras och det torde vara möjligt att härvidlag gå något längre än nykterhetskommittén.

Utminuteringen av Öl sker antingen i fasta butiker (avhämtningsförsäljning)
eller från utkörarbilar eller andra fordon (rörlig försäljning). Det
har rått olika meningar om vilken av dessa försäljningsformer som är att
föredraga ur nykterhetssynpunkt. Rörlig försäljning är, såsom kontrollstyrelsen
påpekat, tämligen ovanlig inom handeln med andra varor och kan
sägas utgöra en mera aktiv försälj ningsform än den fasta. Kunden uppsökes
av utköraren och kan på detta sätt föranledas till inköp som eljest inte skulle
ha skett. Beträffande den fasta försäljningen har nyligen företagits undersökningar
som tyder på att en ökning av antalet ölavhämtningsställen i allmänhet
inte medför någon uppgång av ölkonsumtionen. Med hänsyn härtill

518

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

bör enligt min uppfattning företräde ges åt den fasta försäljningen i butiker.

Sedan någon tid har utvecklingen gått i den riktningen att distributionen
av Öl i ökad omfattning ordnas genom fast försäljning i butiker, särskilt
livsmedelsbutiker. De nya försäljningsbestämmelserna bör i princip utformas
så att de främjar en övergång till fast försäljning i butiker. Bl. a. med hänsyn
härtill bör det kommunala vetot beträffande avhämtningsförsäljningen
borttagas. Såsom närmare skall utvecklas i senare sammanhang kommer
jag att förorda att vetorätten utbytes mot en rätt för kommunen att få försäljningen
skött av företag utan enskilt vinstintresse.

Den rörliga försäljningen torde komma att minska i och med att butikslörsäljning
anordnas i ökad utsträckning. Även i fortsättningen måste man
emellertid räkna med ett behov av rörlig försäljning, särskilt i glest bebyggda
trakter.

För den rörliga försäljningen gäller nu mycket detaljerade regler, olika
för stad och land. På landsbygden är stadgat rekvisitions- och kvittenstvång;
detta innebär att Öl endast får köpas om det beställts i förväg och sedan
kvitteras av kunden. Dessa bestämmelser avser att hindra att kunderna uppsökes
av utkörarna. De torde ha kringgåtts i stor omfattning. Kritiken
mot den nuvarande försäljningslagstiftningen träffar icke minst dessa regler.
I likhet med kommittén förordar jag att de utgår ur lagstiftningen.
All rörlig försäljning bör få ske i samma fria form som nu är tillåten inom
städernas planlagda område, genom kringföringsförsäljning.

I fortsättningen bör för den rörliga försäljningen i princip icke gälla inskränkande
föreskrifter. I syfte att denna försäljningsform skall få en i
och för sig mindre aktiv karaktär bör emellertid vissa regler uppställas. Till
en början torde det vara lämpligt att föreskriva att även lättöl (svagdricka)
och läskedrycker alltid skall tillhandahållas på utkörarbilarna. Detta praktiseras
i stor utsträckning redan nu.

Det nu tillämpade avlöningssystemet för utkörarpersonalen innebär att
löneförmånerna delvis utgår i form av provision eller att ersättningen på
annat sätt står i förhållande till den myckenhet Öl som säljes till enskilda
förbrukare. Personalen kan härigenom sägas få ett ekonomiskt intresse i
försäljningsresultatet. Det aktiva elementet i den rörliga försäljningen
skulle minska om detta intresse bortföll. Enligt min mening bör därför
eftersträvas att denna avlöningsform icke användes vid minutförsäljning
av Öl. Företagare och arbetstagare inom bryggerinäringen har efter hemställan
från mig upptagit diskussioner i denna fråga. Förhandlingarna är
emellertid ännu ej slutförda. Om ett positivt resultat nås och parterna på
arbetsmarknaden träffar en överenskommelse som helt eller i huvudsak
överensstämmer med den av mig förordade principen, skulle särskilda författningsbestämmelser
bli överflödiga. Man får emellertid också räkna med
att det kan befinnas erforderligt att införa uttryckliga bestämmelser antingen
för samtliga företagare eller för vissa kategorier av dem. Jag förordar
att frågan löses sålunda att Kungl. Maj :t får en fullmakt att, om så
befinnes lämpligt, meddela föreskrifter som innebär skyldighet för före -

519

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

tagare att icke använda här avsedd avlöningsform. Bestämmelserna bör
i princip även vara tillämpliga på återförsäljare eller nederlagsföreståndare
som icke anlitar ulkörare utan själv kringför ölet. Självfallet bör dock
undantag gälla för sådana fall då återförsäljaren eller nederlagsföreståndaren
rycker in tillfälligt som utkörare, exempelvis vid sjukdom hos personalen.

För att underlätta tillämpningen av bestämmelserna torde det vara lämpligt
att man öppnar möjlighet för de berörda parterna att erhålla bindande
besked huruvida visst arbetsavtal står i överensstämmelse med bestämmelserna.
Det bör ankomma på kontrollstyrelsen att lämna sådant förhandsbesked.

Såväl gällande författning som kommitténs förslag innehåller bl. a. för
kringföringsförsäljning av Öl särskilda bestämmelser om avlämning av
varan. För närvarande gäller i huvudsak att Öl inte får avlämnas annat än,
som det heter i författningen, inomhus till därstädes boende; kommittén
föreslår i stället ett särskilt förbud mot att avlämna Öl på arbetsplats.

Kommittén har framhållit att den nuvarande bestämmelsen är opraktisk
och går längre än som kan anses motiverat ur nykterhetssynpunkt. Icke
heller kommitténs förslag synes emellertid tillfredsställande, överhuvudtaget
torde det vara mycket svårt att i detta hänseende skapa bestämmelser
som på ett godtagbart sätt tar hänsyn till de skiftande situationer det här
gäller. Då för övrigt de av mig nyss förordade principerna beträffande sortimentet
på utkörarbilarna och i fråga om utkörarpersonalens avlöning torde
i tillräcklig mån tillgodose de syften som uppbär de gällande bestämmelserna,
finner jag att dessa kan utgå ur lagstiftningen.

Svagdricksbryggarnas ölförsäljning.

Nuvarande förhållanden.

I 3 § 2 mom. Pff stadgas att tillstånd till detaljhandel med pilsnerdricka
ej må meddelas den som tillverkar maltdrycker av endast första klassen.
Bestämmelsen kompletteras av ett stadgande i 23 § Mtf, som innehåller ett
förbud mot införande av maltdrycker av andra och tredje klasserna i skattefritt
bryggeri med därtill hörande lokaler, upplagsplatser och andra förvaringsställen.
Vidare stadgas i 9 § 4 mom. Pff att den som ej kan erhålla
tillstånd till detaljhandel med pilsnerdricka inte heller kan godkännas som
föreståndare för upplag. Härigenom är svagdricksbryggare på grund av bestämmelsen
i 3 § 2 mom. obehörig att vara sådan föreståndare. Bestämmelserna
i 23 § Mtf och 3 § 2 mom. Pff upptogs i lagstiftningen i samband
med maltskattens införande.

Till nykterhetskommittén har inkommit en framställning från Skattefria
bryggeriers riksförbund (numera benämnt Malt- och läskedrycksförbundet).
Häri har anhållits att kommittén skulle föreslå upphävande av förbudet mot
införande av starkare maltdrycker i svagdricksbryggeri.

520

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Den frivilliga konkurrensbegränsning som sedan åtskillig tid tillbaka förekommer
inom bryggeriindustrin, har lett till att huvuddelen av ölförsäljningen
är uppdelad på bestämda försäljningsområden. Med hänsyn till att
denna områdesindelning ansetts ha medfört en minskning av lagöverträdelserna
har vissa länsstyrelser varit restriktiva i fråga om att bevilja upplagsrättigheter
för bryggerier som står utanför indelningen. Denna fråga har blivit
särskilt aktuell sedan ett antal svagdricksbryggerier slagit sig tillsammans
och inköpt två ölbryggerier i Kopparberg och Skruv. Dessa två företag
samt några andra ölbryggerier är inte bundna av någon områdesindelning
utan säljer i konkurrens med de till bryggareföreningen anslutna företagen.

Skattefria bryggeriers riksförbund, Kopparbergs bryggeri AB och AB Förbundsbryggeriet
Södra Sverige i Skruv har i skrivelser till kommittén uppgivit
att svagdricksbryggarna för närvarande vore utsatta för en hård konkurrens
från ölbryggeriernas sida. Denna toge sig bl. a. uttryck i att ölbryggerierna
på vissa håll satte som villkor för leverans av Öl till affärer och privatkunder
att även inköpen av svagdricka och läskedrycker skedde från
bryggeriet i fråga. Svagdricksbryggarna hade sökt möta konkurrensen från
ölbryggerierna genom att gemensamt inköpa de två nyssnämnda ölbryggerierna.
Därigenom hade de kunnat tillgodose kundernas önskemål om att de
skulle tillhandahålla Öl tillsammans med egna produkter. Svagdricksbryggarna
framhåller emellertid att ölförsäljningen för dem endast vore en bisak,
medan försäljningen av svagdricka och läskedrycker vore deras huvudintresse.
Genom förvärvet av de båda ölbryggerierna hade de också blivit i
stånd att sälja lagrat svagdricka, vilket i regel vore tekniskt omöjligt att
framställa vid de små svagdricksbryggerierna. Detta vore enligt deras mening
av direkt betydelse för folknykterheten.

De båda förbundsbryggerierna har på åtskilliga håll beviljats upplagstillstånd,
och försäljning av Öl genom svagdricksbryggare sker således numera
i stora delar av landet. I vissa fall har emellertid länsstyrelserna vägrat tillstånd
under motivering att det vore ur nykterhetssynpunkt skadligt med
ökad konkurrens inom ölförsäljningen. Det nu sagda gäller framför allt av
Skruv-bryggeriet begärda upplagstillstånd i de båda Skåne-länen. Av Skruvbryggeriet
anförda besvär över vägrade upplagstillstånd har av Kungl. Maj :t
bifallits i ett jämförelsevis stort antal fall. Skruv-bryggeriet har numera
ett 30-tal upplag i 6 län, medan Kopparbergs-bryggeriet har ett 10-tal
upplag i 5 län.

Nykterhetskommittén.

Inskränkande rättsregler.

Kommittén förordar ifrågavarande rättsreglers slopande.

Beträffande bestämmelsen rörande förbud för svagdricksbryggare att driva
ölförsäljning säger kommittén att den numera torde sakna större betydelse
och vara relativt lätt att kringgå. Upphäves förbudet, framhåller kom -

521

Kungl. Maj.ts proposition nr töi.

mittén, legaliserar man endast den faktiska möjlighet att utöva försäljning
som svagdricksbryggaren genom att kringgå förbudet redan har. Någon anledning
att i detta hänseende sätta svagdricksbryggaren i särställning synes
för övrigt inte finnas, tillägger kommittén.

Förslaget att slopa förbudet att införa starkare maltdrycker i skattefritt
bryggeri motiveras med att kommittén inte hyser samma betänkligheter som
man på vissa håll haft angående vådan av svagdricksbryggarnas konkurrens
på ölhandelns område. Men oberoende av konkurrensfrågan syntes f Öl budet
icke vara motiverat med nuvarande beskattningssystem. Om statsmakterna
skulle vilja ingripa för att reglera de påtalade konkurrensförhållandena, bör
detta enligt kommitténs mening ske på annat sätt. Kommittén anför vidare.

Förbudet i 23 § avser även maltdrycker av tredje klassen. Detta hindrar
emellertid ej att förbudet även i denna del kan upphävas. Starköl skall nämligen
enligt förslaget få tillverkas endast efter särskilt tillstånd och skall av
tillverkarna få försäljas endast till det för försäljningen av rusdrycker föreslagna
utminuteringsbolaget. En svagdricksbryggare skall sålunda aldrig
kunna få befattning med försäljning av starköl.

Konkurrensförhållanden och områdesindelning.

Kommittén uppehåller sig till en början vid områdesindelningens och fusionsbildningens
fördelar ur nykterhetssynpunkt.

Enligt samstämmiga vittnesbörd har områdesindelningen lett till minskning
av lagöverträdelserna. Man får dock inte bortse från att minskningen
delvis kan vara skenbar. Det torde nämligen förhålla sig så att, så länge
konkurrensen är fri, konkurrenterna i viss utsträckning bevakar varandra
och därvid tillser att medtävlarens försyndelser kommer till myndigheternas
kännedom; i den mån konkurrensen minskar, försvinner denna form
av övervakning. Kommittén har emellertid funnit konkurrensbegränsningen
äga ett visst värde ur nykterhetssynpunkt.

Även utvecklingen mot större företagsenheter synes ha haft gynnsamma
verkningar. Den praktiska konsekvensen av den pågående sammanslagningen
synes nämligen ha blivit en ökad laglydnad eller i varje fall en minskning
av de konstaterade olägenheterna.

Kommittén avvisar tanken på att genom lagstiftningsåtgärder påskynda
utvecklingen på detta område och förordar i stället viss restriktivitet beträffande
nederlagsrättigheter.

En viss möjlighet till begränsning av försäljningsområdena föreslås däremot
i den formen att länsstyrelserna kan vägra att ge tillstånd till kringforingsförsäljning
från nederlag. Enligt kommitténs mening bör denna tilståndsgivning
handhavas så, att sådan konkurrens undvikes som bedomes
komma att bli till skada för ordning och nykterhet. Om behovet av olforsäljning
redan är väl tillgodosett inom området i fråga, synes restriktivitet
böra iakttagas, när det gäller att bevilja tillstånd till nederlag åt bryggerier,
vilkas tillverkningsställen ligger i andra delar av landet.

De av svagdricksbryggare ägda förbundsbryggeriernas särställning undeistrykes
av kommittén.

ölförsäljningen kan för svagdricksbryggarna aldrig bli någon huvudsak,
då förtjänsten alltid måste bli större på de egna produkterna och de bada

522

Kungi. Maj:ts proposition nr 151.

förbundsbryggerierna inte kan tänkas leverera några större kvantiteter Öl till
val och en av sina inånga delägare. Den konkurrens, som svagdricksbryggarna
kan utöva i fråga om ölförsäljning, synes därför i allmänhet kunna
bedömas som mindre allvarlig än den som bedrives mellan ölbryggerierna
inbördes. När det gäller ett ifrågasatt nederlagstillstånd för förbundsbryggerierna,
bör man även ta hänsyn till allmänhetens önskemål och dess behov
av svagdricksbryggarnas produkter.

Kommittén synes dock inte vara beredd att oreserverat förorda att förbundsbryggerierna
beviljas nederlagsrättigheter i stor skala. Kommittén
rekommenderar i stället att svagdricksbryggarna i skälig omfattning anlitas
som försäljare åt ölbryggerierna.

Det vore måhända en ändamålsenlig lösning av problemet att övriga ölbryggerier
i samförstånd med svagdricksbryggarna i skälig omfattning anlitade
dessa som sina utkörare eller inrättade upplag avsedda att förestås av
dem. Denna utväg torde hittills inte ha anlitats i någon större utsträckning.
Enligt kommitténs mening vore det lämpligt att förhandlingar i frågan komme
till stånd under opartisk ledning. Ur de synpunkter som kommittén har
att beakta är det inte önskvärt att man får en dubbel försäljningsorganisation
för Öl över stora delar av landet.

Slutligen påpekar kommittén att enligt dess förslag nederlag för enbart
partihandel med Öl skall få inrättas endast efter anmälan till länsstyrelsen.

Reservation.

Herrar Englund och Waldemar Svensson, fru Larsson och fröken Öberg
anför betänkligheter mot den förordade förmånsställningen för förbundsbryggerierna.
Enligt reservanternas mening vilar kommittémajoritetens optimism
beträffande konkurrensen mellan kartell- och förbundsbryggerier
knappast på en tillräckligt betryggande grundval. De anser att konkurrensen
om ölkunderna mellan dessa företagargrupper, på båda sidor förd med
större maktmedel än de smärre ortsföretagen förr i tiden ägde, tvärtom kan
väntas bli hårdare. De har därför inte funnit sig kunna förorda antagande av
en ny öff som lämnar detta konkurrensproblem olöst. Som i annat sammanhang
nämnts har de rekommenderat att detta problem upptas till behandling
vid den av dem föreslagna utredningen om rationaliseringsproblemen
inom ölindustrin.

Yttranden.

Förslaget om de inskränkande rättsreglernas slopande tillstyrkes eller
lamnas utan erinran av de remissmyndigheter som yttrat sig härom, nämligen
kontrollstyrelsen, Svenska bryggareföreningen samt Malt- och läskedrycksförbundet.

Kommitténs resonemang om områdesindelningens och fusionsbildningens
fordelar samt förordande av viss restriktivitet beträffande nederlagsrättigheter
väcker gensagor från Malt- och läskedrycksförbundet, Föreningen
skattepliktiga bryggerier och AB Förbundsbryggeriet Södra Sverige.

523

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Malt- och läskedrycks för bundet anser att en indelning i försäljningsområden,
som är behärskade av de stora bryggerikoncernerna, skulle komma
den välgörande konkurrensen från de mindre företagen att försvinna. Föreningen
skattepliktiga bryggerier säger sig kraftigt reagera mot kommitténs
principiella fasthållande vid tanken på områdesindelning. AB körbundsbryggeriet
Södra Sverige anser att områdesindelningen och konkurrensbegränsningen
haft verkningar som är motsatta de av kommittén antagna.
Enligt bolagets mening har lagöverträdelserna inte minskat till följd
av områdesindelningen, utan de har i stället ökat genom bristande kontroll;
lagöverträdelserna har blott icke beivrats.

Synpunkterna beträffande förbundsbryggeriernas särställning i fråga om
nederlagsrättigheter biträdes av kontrollstyrelsen, Malt- och läskedrycksförbundet,
Föreningen skattepliktiga bryggerier och AB Förbundsbryggeriet
Södra Sverige.

Kontrollstyrelsen framhåller att den föreslagna särbehandlingen i förekommande
fall bör gälla även andra utanför Bryggeriidkareförbundet stående
företag som nu finns eller framdeles kan komma till stånd. Malt- och
läskedrycksförbundet uttalar att om behovsprövning kommer att tillämpas
vid handläggningen av tillståndsärenden och en angelägenhetsgradering bestämmes,
så bör förbundets medlemmar, d. v. s. skattefria bryggerier och
fristående läskedrycksfabriker, ha förtursrätt. Förbundet menar att innehavarna
av sådana rörelser inte kan jämställas med exempelvis enskilda
handlande som endast har att över disk betjäna sina kunder; en svagdricksbryggares
rörelse står under fortlöpande kontroll och han maste därför
svara för att rörelsen utövas i enlighet med gällande bestämmelser. Föreningen
skattepliktiga bryggerier anför.

Ett utomordentligt viktigt argument för ett välvilligt bedömande av
mindre skattepliktiga bryggeriers nederlagsansökningar utgör det faktum,
att dessa den senaste tiden i stigande omfattning kommit att bil leverantörer
av såväl klass I lagrat som klass II till svagdricksbryggerierna, vilka ju enligt
vad från dessas sida framhållits för sin fortsatta existens blivit nödsakade
att upptaga Öl i sitt varusortiment för att icke bliva helt utslagna i
konkurrensen, sedan de stora bryggerikoncernerna börjat söka lägga aven
tillverkningen och försäljningen av svagdricka under sin kontroll.

AB Förbundsbryggeriet Södra Sverige noterar att förbundsbryggerierna
numera fått det erkännandet att de bland de ej kartellbundna bryggerierna
ställts i positiv särställning.

Avvisande mot kommitténs ställningstagande i denna del är länsnykterhctsnämnden
i Malmöhus län, Svenska bryggareföreningen och Stockholms
handelskammare.

Länsnykterhetsnåmnden i Malmöhus län betecknar lösningen av konkurrensproblemet
mellan koncern- och förbundsbryggerier som en angelägenhet
av särdeles stor betydelse. Nämnden vidhåller sin tidigare i denna fråga
framförda, mot förbundsbryggerierna negativa uppfattning.

Svenska bryggareföreningen säger sig icke kunna dela kommitténs mening
på denna punkt.

524

Kungl. Maj. ts proposition nr 151.

Med den marginal, som enligt vad föreningen har sig bekant medlemmarna
av förbundsbryggerierna tillförsäkrat sig vid återför sälj ning av dessas
tillverkningar, är det nämligen vid nuvarande kostnadsläge för tillverkare
av svagdricka ofrånkomligt att ölförsäljningen icke, som man velat
göra gällande, begränsar sig till s. k. stödförsäljning. Även om förbundsbryggeriernas
kapacitet för närvarande är relativt begränsad, kan mycket
väl en utbyggnad därav komma till stånd. En ölförsäljning från ett sådant
svagdricksbryggeri kan alltså ingalunda bedömas såsom mindre allvarlig
än försäljningen från ett ölbryggeri. Icke heller finns anledning att ta särskild
hänsyn till att svagdricksbryggerier kombinerar distributionen av klass
II med de egna produkterna av svagare maltdrycker och läskedrycker. Detta
gäller nämligen i lika mån ölbryggerierna. Endast i de allra största städerna,
där försäljningen praktiskt taget uteslutande sker genom återförsäljare,
förekommer separat distribution av klass II resp. svagdricka och läskedrycker.

De av kommittén anförda synpunkterna beträffande önskvärdheten av
att svagdricksbryggarna i skälig omfattning anlitas som försäljare åt ölbryggerierna
har i huvudsak godtagits av Svenska bryggareföreningen, Malt- och
läskedrycksförbundet samt Föreningen skattepliktiga bryggerier. Endast
AB Förbundsbryggeriet Södra Sverige är negativt inställt mot kommitténs
ifrågavarande uttalanden.

Svenska brijggareföreningen säger.

Föreningen vill icke förneka att möjligheten för svagdricksbryggare att
driva handel med Öl i många fall kan vara av värde, då det gäller att ordna
distributionen till allmänheten. I trakter som icke har butiker, vilka lämpligen
kan utnyttjas som återförsäljare och som ligger på sådant avstånd
från tillverkaren att direktförsäljning från denne till kunderna icke blir
ekonomiskt försvarlig, kan det mången gång befinnas rationellt att utnyttja
ett lokalt svagdricksbryggeri som återförsäljare för att allmänhetens intresse
av en god betjäning skall bli tillgodosett. Den form för återförsäljning,
som härvidlag närmast skulle bli aktuell, är kringföring — eventuellt
även avhämtning — från nederlag, där svagdricksbryggaren verkar som
föreståndare och utkörare. Föreningen har alltså i princip icke något emot
en anordning som den nu skisserade.

Malt- och läskedrycksförbundet uttalar att kommitténs ifrågavarande förslag
måste anses innebära en förnuftig lösning av distributionsfrågan även
i fråga om maltdrycker av andra klassen. Förbundet tillägger att ett sådant
arrangemang även skulle innebära att svagdricksbryggarna med framgång
skulle kunna uppehålla produktionen och distributionen av svagdricka, vilket
ur nykterhetssynpunkt måste innebära stora fördelar.

Föreningen skattepliktiga bryggerier betonar att dess medlemmar för sin
del är intresserade att i mån av behov stödja och hjälpa svagdricksbryggerierna
i deras stödförsäljning av maltdrycker av såväl klass I lagrat som
klass II.

AB Förbundsbryggeriet Södra Sverige avvisar kommitténs rekommendationer
med följande uttalanden.

Kommitténs uppfattning vittnar visserligen klart om omtanken om svagdricksbryggarkåren
och dess vidmakthållande. Men samtidigt vilja vi säga
att det i försiktiga ordalag angivna uppslaget till lösning efter en rekom -

525

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

mendation från Kungl. Kontrollstyrelsen i praktiken är ogenomförbart. Saken
är den att trustbryggerierna hava motsatta intressen i förhållande till
svagdricksbryggarna. I själva kartellindelningens natur ligger utveckling
hän mot fullständigt monopol och hegemoni av ett trustbryggeri inom dess
distrikts gränser.

Bolaget framhåller i anslutning härtill att det avgörande for svagdricksbryggarna
är oberoendet gentemot öltrusten.

Departementschefen.

Gällande lagstiftning föreskriver vissa inskränkningar i fråga om svagdricksbryggarnas
befattning med försäljning av Öl. Sådan bryggare kan inte
erhålla tillstånd till ölförsäljning eller godkännas som föreståndare för upplag.
Vidare gäller att Öl inte får införas i svagdricksbryggeris lokaler. Däremot
är det tillåtet för svagdricksbryggare att vara utkörare av Öl.

Under de senaste åren har svagdricksbryggarnas ölförsäljning kommit
att alltmer öka. Detta sammanhänger med den fortgående allmänna nedgången
i svagdricksförsäljningen och den hårdnande konkurrensen på marknaden
för denna vara. Under konkurrensens tryck har svagdricksbryggarna
eftersträvat att i ökad omfattning övergå till att vid distributionen av svagdricka
också tillhandahålla Öl och läskedrycker för att därigenom kunna
tillgodose sina kunder med samma varusortiment som ölbryggerierna i regel
erbjuder.

När svagdricksbryggarna velat genomföra en sådan samdistribution, har
de nyss anförda inskränkande föreskrifterna utgjort ett visst hinder. Detta
hinder har dock varit av mera formell art. Föreskrifterna har nämligen i
betydande utsträckning kringgåtts, exempelvis genom att bryggarens hustru
inträtt som upplagsföreståndare. Emellertid har mött vissa svårigheter av
reell natur. På grund av konkurrensförhållandena på svagdricksmarknaden
har ölbryggerierna i allmänhet inte velat anlita svagdricksbryggarna
som distributörer av Öl. Som en följd härav har svagdricksbryggarna genom
särskilda sammanslutningar skaffat sig egna ölbryggerier, de s. k. förbundsbryggerierna,
varifrån de kunnat erhålla för sin distribution erforderliga
leveranser av Öl. När förbundsbryggerierna ansökt om tillstand till inrättande
av upplag i anslutning till de olika svagdricksbryggerierna, har tillstånd
vägrats i åtskilliga fall då upplaget skolat inrättas på ort belägen på
längre avstånd från förbundsbryggeriet. Besluten härom har bl. a. motiverats
med rådande konkurrensbegränsningar inom ölhandeln.

Nykterhetskommittén har upptagit problemet om svagdricksbryggarnas
ölförsäljning till behandling och föreslagit att de inskränkande föreskrifterna
i fråga om denna försäljning skall slopas. Vidare har kommittén gjort
vissa uttalanden rörande inom bryggeribranschen förekommande konkurrensbegränsning
och områdesindelning. Kommittén avvisar tanken på att
genom lagstiftningsåtgärder påskynda utvecklingen i riktning mot ökad
konkurrensbegränsning. Kommittén förordar emellertid viss restriktivitet
beträffande tillstånd till kringföringsförsäljning från nederlag. Sådan restriktivitet
borde iakttas särskilt i fråga om tillstånd till nederlag, belägna

526

Kungl. Maj. ts proposition nr 151.

på längre avstånd från bryggeriet. Vidare understryker kommittén förbundsbryggeriernas
särställning och framhåller att den konkurrens de kan
utöva får anses som mindre allvarlig än de övriga ölbryggeriernas inbördes
konkurrens. Kommittén anser det dock inte önskvärt med en dubbel försäljningsorganisation
för Öl i stora delar av landet.

Förslaget att slopa de föreskrivna inskränkningarna i fråga om svagdricksbryggarnas
ölförsäljning har ej mött erinran vid remissbehandlingen.
Frågan om konkurrensförhållandena mellan Öl- och svagdricksbryggerier
har däremot varit föremål för delade meningar.

I likhet med nykterhetskommittén och remissinstanserna anser jag att
de inskränkande föreskrifterna numera inte har någon uppgift att fylla.
Jag förordar därför att de slopas.

Som jag förut anfört har jag funnit en särskild utredning påkallad av
fragan om bryggeriernas företagsform. Till denna utrednings arbetsuppgifter
hör självfallet även spörsmålet om konkurrensen mellan Öl- och svagdricksbryggerier
inom ölförsäljningen. I avvaktan på att detta spörsmål blir
närmare undersökt och klarlagt synes anledning saknas att göra större avvikelser
från vad som nu gäller på detta område. Sålunda bör vid meddelande
av nederlagsrättigheter — liksom tillstånd till kringföringsförsäljning
för återförsäljare — i allmänhet iakttas viss återhållsamhet. Vid ansökans
prövning bör alltså undersökas om behovet av Öl inom försäljningsområdet
är tillfredsställande tillgodosett genom den fasta butikshandeln eller genom
tidigare anordnad rörlig försäljning. En viss särställning synes dock
böra ges svagdricksbryggare eller läskedrycksfabrikant som utom egna produkter
vill sälja Öl i skälig omfattning. Det är nämligen ofta ett önskemål
hos svagdricksbryggarens kunder att de skall kunna köpa både Öl, lättöl
och läskedrycker på samma gång. Distributionsapparaten finns redan, och
det torde inte böra möta några befogade invändningar att den användes för
ölförsäljning i viss omfattning. I sådana fall bör rättighet till rörlig försäljning
av Öl inedges, om inte särskilda skäl talar däremot.

Kommittén har uttalat att det skulle vara en ändamålsenlig lösning av
problemet rörande svagdricksbryggarnas ölförsäljning om ölbryggerierna i
större utsträckning anlitade dessa bryggare som försäljare av Öl. Av ytt1
andena synes framgå att man möjligen kan räkna med att förhandlingar
i saken upptas av de berörda parterna. Även denna fråga är för övrigt av
sådan natur att, om den icke löses på annan väg, det bör ankomma på den
tilltänkta utredningen rörande bryggeriernas företagsform att uppta densamma
till behandling.

Rättighetssystemet vid detaljhandel med Öl.

Gällande ordning och tidigare förslag.

I ärenden angående försäljning av pilsnerdricka är länsstyrelsen beslutande
och tillståndsgivande myndighet. För rätt att sälja pilsnerdricka kräves
i allmänhet tillstånd. Från huvudregeln om tillståndstvång gäller emellertid

527

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

vissa undantag. I fråga om tillverkares försäljning fordras sålunda särskilt
tillstånd endast i två fall, nämligen för inrättande av upplag (9 § 4 mom.
Pff) och för rätt att sälja pilsnerdricka av annans tillverkning (11 §). I
övrigt är tillverkares försäljning fri och inbegripen i tillverkningsrätten.
Även återförsäljares försäljning är i vissa fall fri och oberoende av tillstånd
enligt Pff. Sålunda får systembolag utan särskilt tillstånd enligt Pff
sälja även pilsnerdricka på försäljningsstället (7 § b). På samma sätt får
innehavare av vin- eller spritrestaurang utan särskilt tillstånd enligt Pff
utskänka även pilsnerdricka på utskänkningsstället (12 § a). Slutligen får
pilsnerdricka utan tillstånd utskänkas i samband med inackordering i hem,
s. k. inackorderingsutskänkning (12 § b).

I fråga om tillståndstidens längd gäller för närvarande, att tillstånd till
vanlig utskänkning av pilsnerdricka (årsutskänkning) får meddelas för ett
eller flera, liögst tre år (13 § 1 mom. Pff) — försäljningsåret räknas fr. o. m.
den 1 oktober - - medan tillstånd till utminutering samt till trafik-, turistoch
säsongutskänkning skall meddelas att gälla tills vidare, så länge länsstyrelsen
ej finner skäl återkalla detsamma (15 § 1 mom. andra stycket).
Tillstånd som är meddelat att gälla tills vidare kan när som helst av länsstyrelsen
återkallas utan att några särskilda missförhållanden behöver åberopas
som skäl för åtgärden. Beslut, varigenom sådan försäljningsrättighet
återkallats, kan icke överklagas (15 § 1 mom. sista stycket), men ny ansökan
om försäljningsrätt kan göras när som helst.

Endast i ett fall finns viss ansökningstid angiven, nämligen för sökande
av tillstånd till årsutskänkning enligt 13 §. Ansökan skall i detta fall göras
före den 15 mars det år utskänkningen är avsedd att påbörjas.

I tillståndsärenden skall länsstyrelsen i allmänhet inhämta yttranden i
stad av magistrat (poliskammare, där sådan finnes, resp. kommunalborgmästare)
och stadsfullmäktige samt på landet av kommunalnämnd och
kommunalfullmäktige (kommunalstämma). Fullmäktige skall i sin tur höra
kommunens nykterhetsnämnd. Denna ordning är föreskriven i fråga om tillstånd
till avhämtningsförsäljning (8 §), inrättande av upplag (9 § 4 mom.)
och årsutskänkning (13 §). I dessa fall har kommunen vetorätt. I vissa
andra fall skall de nämnda myndigheterna endast lämnas tillfälle att yttra
sig (14 § a) och c) samt 19 § 2 mom.).

1934 års maltdrijckskommitté föreslog dels att statens bryggerinämnd
skulle pröva ansökningar om inrättande av nederlag och om rätt för bryggeri
att sälja produkter av annat bryggeris tillverkning, dels att systembolagen
i övrigt skulle handlägga ärenden rörande tillstånd till detaljhandel
med pilsnerdricka (utom såvitt angår trafikutskänkning). Systembolagen
skulle ha rätt att överlåta rättigheter till såväl utminutering som utskänkning
på särskilda utövare. Härvid skulle överlåtelsekontrakt upprättas
och godkännas enligt liknande grunder som gäller för utskänkning av rusdrycker.

528

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Nykterhetskommittén.

Nykterhetskommittén föreslår att länsstyrelsen liksom hittills skall vara
tillståndsgivande myndighet.

Länsstyrelsens erfarenhet på området och dess befattning med den allmänna
ordningens upprätthållande är i detta sammanhang omständigheter
som man måste tillmäta stor betydelse. All försäljning av alkoholhaltiga
drycker bör i rättighetshänseende sortera under samma myndighet. Kommitténs
förslag innebär sålunda att länsstyrelsen liksom f. n. handlägger
ärenden angående tillstånd till detaljhandel med Öl och utskänkning av
rusdrycker.

Kommittén avvisar framkomna förslag att ölförsäljningsärendena skulle
decentraliseras till vissa lokala myndigheter (polismyndigheter e. d.).

Det synes enligt kommittén lämpligt att tillståndsprövningen och övervakningen
beträffande ölförsäljningen anknytes till det organisationsalternativ,
som kommitténs majoritet förordar i fråga om rusdrycksförsäljningen
och nykterhetsvården, alternativ I eller det s. k. riksbolagsalternativet.
Enligt detta alternativ skulle det i huvudsak ankomma på länsnykterhetsnämnderna
att vara beredande och kontrollerande organ. Genom detta organisationsförslag
har, anser kommittén, den gamla frågan om systembolagens
befattning med ölförsäljningen kommit i ett nytt läge: de fördelar från
nykterhetssynpunkt, som man ansett stå att vinna genom systembolagens
medverkan, torde väl bevaras genom de uppgifter, som de nya länsnykterhetsnämnderna
får i rättighetssystemet. Enligt kommitténs uppfattning bör
den organisation som föreslås i fråga om rusdrycksförsäljningen i stort sett
kunna användas även beträffande ölförsäljningen, såväl utminutering som
utskänkning och oberoende av om försäljningen handhas av tillverkare eller
återförsäljare. Till motivering anföres bl. a.

Den säkerhet som tillståndstvång i och för sig innebär torde förstärkas
genom obligatoriskt införande av länsnykterhetsnämnden redan på det förberedande
stadiet. De betänkligheter, som på vissa håll hyses mot att inskränka
den kommunala bestämmanderätten, synes också kunna minskas
genom detta tillvägagångssätt. En fortlöpande kontroll från länsnykterhetsnämndernas
sida i fråga om försäljningens handhavande ur nykterhetssynpunkt
synes vidare ge garantier för att missförhållanden snabbt uppdagas
och bringas till tillståndsmyndighetens kännedom. Inte minst när det gäller
att förebygga missförhållanden torde en speciell kontroll från ett nykterhetsvårdsorgan
ha betydelse.

Enligt det system för tillståndsgivningen som sålunda förordas av kommittén
skulle länsnykterhetsnämnderna i fråga om ölförsäljningen tilläggas
i huvudsak samma arbetsuppgifter som systembolagen f. n. har i fråga om
rusdrycksutskänkningen. Länsnämnden skulle således bli utredande och
förslagsställande organ.

Kommittén har, såsom förut omtalats, föreslagit att tillverkarnas försäljning
lägges under tillståndstvång. På grund härav kan enligt kommitténs
uppfattning rätten att sälja Öl av annans tillverkning i erforderlig omfatt -

529

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ning regleras i tillståndsresolutionerna. Beträffande återförsäljarnas försäljning
förordar kommittén att de undantag från regeln om tillståndstvång,
som f. n. gäller i fråga om vin- och spritrestaurangerna samt inackorderingsutskänkningen,
fortfarande skall äga bestånd, medan undantaget beträffande
systembolagens avhämtningsförsäljning föreslås slopat. Därutöver föreslår
kommittén införande av en ny rättighetstyp kombinerad med endast anmälningsskyldighet,
nämligen för utskänkning i personalmatsal och kollektivhusmatsal.
Denna fråga blir i det följande föremål för särskild behandling.

Med motivering att en såvitt möjligt likformig behandling av alla ärenden
angående tillstånd till försäljning av alkoholhaltiga drycker bör eftersträvas,
anser kommittén att det system med regelbundet återkommande
oktrojperioder, som tillämpas beträffande utskänkning av rusdrycker, bör
införas även i fråga om försäljning av Öl. Kommittén finner därför lämpligt
att tillstånd till sådan ölförsäljning, som är avsedd att äga rum året
runt eller årligen under viss tidsperiod, gäller under samma tid som årsutskänkningsrättigheterna
för rusdrycker och alltså omfattar fyra år.

Angående innebörden av detta förslag anföres vidare.

Genom denna ordning beredes möjlighet för en samtidig prövning av de
olika slag av försälj ningsrättigheter, som icke är av tillfällig natur, varjämte
man erhåller en regelbunden omprövning av de rättigheter, som för
närvarande gäller tills vidare. Detta medför dels en utsträckning från högst
tre till fyra år av giltighetstiden för ölutskänkningsrättigheterna och dels
en begränsning till fyra år av tiden för ölutminuteringsrättigheterna. Under
oktroj perioden skall tillståndet ej kunna återkallas med mindre innehavaren
missköter sig på ett eller annat sätt. I detta hänseende torde oktrojsystemet
innebära en tryggare ordning för den som idkar avhämtningsförsäljning
än den nuvarande ordningen. All stadigvarande försäljning, även
trafik- och turistutskänkningen, bör enligt kommitténs mening regleras per
oktroj period.

Enligt förslaget skall tillstånd i erforderliga fall kunna meddelas för kortare
tid än oktrojperiod. Om vederbörande söker först under oktrojperioden
i avsikt att få tillstånd för återstående del eller annan del av perioden,
bör enligt kommittén gälla de krav på särskilda skäl som nuvarande praxis
uppställt beträffande rusdrycksutskänkning. Principen är härvidlag att ansökan
om tillstånd skall grunda sig på förhållande, som icke skäligen bort
kunna beaktas före utgången av ordinarie ansökningstid. Såsom särskilda
skäl torde emellertid enligt kommittén alltid få betraktas inrättande av
nytt bryggeri och öppnande av matvaruaffär eller restaurang under oktrojperioden.

Ansöknings- och tillståndsförfarandet skall enligt kommitténs förslag, när
det gäller oktrojbundna rättigheter, bli i huvudsak följande.

Skriftlig ansökan skall ställas till länsstyrelsen i det län, där försäljningsstället
skall vara beläget, och ingivas till länsnykterhetsnämnden, vad
beträffar kringföringsförsäljning och nederlag före den 1 januari och vad
beträffar avhämtningsförsäljning och utskänkning före den 1 februari det
år, varunder oktrojperioden börjar. Dessa tidsbestämmelser gäller alla an I{4

Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 151.

530

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

sökningar, som avser hel oktrojperiod eller begynnelsedel av sådan period,
d. v. s. det stora flertalet ansökningar. Härunder faller även säsongrättigheterna,
vilka i regel torde börja utövas först längre fram under första oktroj
året.

För att tillgodose önskemålen om större smidighet hos lagstiftningen föreslår
kommittén befogenhet för länsstyrelsen att på grund av särskilda
skäl till prövning uppta en ansökan, som inkommit efter ansökningstidens
utgång. En nödvändig förutsättning härför är emellertid att ansökningen
inkommer i så god tid före den 1 oktober att den hinner behandlas i vederbörlig
ordning.

Avser ansökningen tillstånd till kringföringsför sälj ning, föreslås inga
obligatoriska yttranden från lokala organ.

Avser ansökningen tillstånd till avhämtningsförsäljning eller årsutskänkning,
skall enligt förslaget länsnykterhetsnämnden infordra yttranden från
polismyndigheten och fullmäktige; de senare skall i sin tur höra den kommunala
nykterhetsnämnden.

Gällande bestämmelser om hörande av magistrat och kommunalnämnd
föreslås utgå.

Kommittén fortsätter.

Länsnykterhetsnämnden skall väga de olika ansökningarna mot varandra
och avge eget utlåtande över varje ansökan. Dessa utlåtanden skall sammantöras
till två förslag angående ölförsäljningen inom länet under kommande
oktrojperiod. Det ena skall avse kringföringsförsäljningen och det andra den
regelbundna avhämtningsförsäljningen och årsutskänkningen. Förslagen
jämte, samtliga handlingar insändes till länsstyrelsen, i fråga om kringföringstörsäljningen
före den 1 mars och beträffande övrig detaljhandel senast
den 15 maj. Härigenom får länsstyrelsen möjlighet att avgöra ärendena
angående kringföringsförsäljning, innan länsnykterhetsnämnden avger sitt
förslag beträffande den övriga detaljhandeln; behovet och ändamålsenligheten
av varje rättighet till avhämtningsförsäljning bör om möjligt bedömas
mot bakgrunden av de av länsstyrelsen meddelade tillstånden till kringföringsförsäljning.
Vidare bör årsutskänkningen av Öl bedömas under hänsynstagande
till vad länsnykterhetsnämnden samtidigt föreslår angående årsutskänkningen
av rusdrycker. Enligt kommitténs mening bör för varje oktrojperiod
i görligaste mån en enhetlig och samtidig behandling och bedömning
av alla rättigheter angående försäljning av alkoholhaltiga drycker i länet
äga rum.

Länsstyrelsen prövar vardera huvudgruppen av ärenden i ett sammanhang,
så snart förslagen kommit in, och meddelar tillstånd direkt till varje
sökande. Länsstyrelsens beslut länder omedelbart till efterrättelse, där ej
annorlunda förordnas, men kan överklagas hos Kungl. Maj :t. I

I Pff finns f. n. ingen allmän bestämmelse om övervakning av ölförsäljningen.

Enligt kommitténs mening bör de regler om övervakning av rusdrycksförsäljningen,
som nu gäller och som kommittén med viss komplettering upptagit
i sitt förslag till ny rusdrycksförsäljningsförordning, i princip göras tilllämpliga
även på ölförsäljningen: länsstyrelsen och länsnykterhetsnämnden
bör sålunda ha att övervaka denna försäljning, och vidare bör polismyndigheten
i orten vaka över att ordning iakttages i samband med ölförsäljning
och att försäljningsföreskrifterna efterföljes.

531

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Något stadgande om skyldighet för kontrollstyrelsen att till övervakningsmyndigheterna
anmäla konstaterade missförhållanden beträffande tillverkarnas
försäljning (i viss mån motsvarande ämbetsverkets nuvarande befogenhet
att göra anmälan till länsstyrelsen) har icke upptagits i förslaget. Enligt
kommitténs mening bör styrelsen emellertid till länsstyrelsen anmäla de
missförhållanden rörande försäljningen som uppdagas i samband med kontrollen
över maltdryckstillverkningen.

Reservation.

Såsom närmare framgår av vad tidigare anförts (avd. V), redovisar kommittén
även ett alternativt organisationsförslag beträffande rusdrycksförsäljningen,
alternativ II eller det s. k. länsbolagsalternativct. Detta alternativ förordas
av tre reservanter inom kommittén, herrar Englund och Waldemar
Svensson samt fru Larsson. Enligt detta förslag avses länsbolagen få samma
befattning med ölförsäljningsärenden som systembolagen f. n. har beträffande
tillstånd till rusdrycksutskänkning.

Yttranden.

Tillständsmyndighet och förberedande organ.

Nykterhetskommitténs huvudförslag med länsstyrelsen som tillståndsgivande
myndighet och länsnykterhetsnämnden som förberedande organ
(alternativ I) tillstyrkes eller lämnas utan erinran av länsstyrelsen
i Kalmar län och fyra länsnykterhetsnämnder.

Länsnykterhetsnämnden i Östergötlands län, som i fråga om utskänkning
av rusdrycker förordar alternativet med 24 systembolag, anser att
länsnykterhetsnämnderna, när det gäller tillstånd att försälja Öl, är lämpligare
mellaninstans än systembolagen, då nämnderna har större kontakt
med kommunerna.

Kommitténs alternativa förslag med länsstyrelsen som tillståndsmyndighet
och de lokala systembolagen som bärare av ölrättigheterna (alternativ
II) förordas av länsstyrelsen i Kopparbergs län, tre länsnykterhetsnämnder,
Systembolagens förtroendenämnd och Tjänstemännens Centralorganisation.

Socialstyrelsen avstyrker förslaget om länsnykterhetsnämndernas befattning
med ölförsäljningen men anger inte om styrelsen förordar att det
förberedande arbetet med ölförsäljningsärendena skall utföras av systembolagen
eller av länsstyrelsen.

Sveriges Nykterhctsvänners Landsförbund, med vilket Nätionaltemplarorden
instämmer, ifrågasätter, som förut nämnts, om inte den förberedande
handläggningen av tillståndsärendena bör anförtros åt en av lokala organ
utsedd styrelse, som skulle knytas till riksbolagets försäljning inom länet.

Enligt statskontorets mening ligger det närmast till hands att låta riksbolagets
distriktsorganisation handha utredningen i tillståndsärenden.

532

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Nuvarande ordning, enligt vilken länsstyrelsen utan medverkan
av särskilt organ beslutar och meddelar tillstånd i ölförsäljningsärenden,
föreslås av ett något större antal remissinstanser, nämligen kommerskollegium,
överståthållarämbetet, fyra länsstyrelser, två länsnykterhetsnämnder,
stadsfullmäktige och nykterhetsnämnderna i Göteborg och Malmö,
stadsfullmäktige i två andra städer, Sveriges Hotell- och Restaurantförbund
samt Stockholms Handelskammare.

Överståthållarämbetet riktar både principiella och praktiska erinringar
mot att tillståndsärendena beträffande detaljhandeln med Öl enligt alternativ
II skall handläggas av systembolagen, som genom kontrakt skulle
överlåta rättigheterna på utövarna. Ämbetet anför.

Med ett dylikt förfarande skulle för Stockholms vidkommande för varje
oktrojperiod upprättas mer än 3 000 kontrakt rörande tillstånd till försäljning
av Öl, vilka skulle underställas överståthållarämbetet för fastställelse.
Helt allmänt kan om förslaget i denna del sägas, att det är föga tilltalande
att behandla ansökningar om tillstånd att försälja Öl — den svagaste alkoholhaltiga
drycken — efter mönster av den nuvarande prövningen av
tillstånd till utskänkning av spritdrycker.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län kan inte finna att de föreslagna åliggandena
för länsnykterhetsnämnderna med avseende å ölförsäljningsärenden är
av den art att de icke lämpligen kan fullgöras av länsstyrelserna själva i
direkt samverkan med de lokala organen.

Beträffande innehållet i övriga yttranden hänvisas till föregående redogörelse
för rättighetssystemet beträffande utskänkning av rusdrycker.

Några remissinstanser föreslår decentraliserad tillståndsgivning i vissa
eller alla ölförsäljningsärenden.

Kontrollstyrelsen och Aktiebolaget Förbundsbryggeriet Södra Sverige anser
sålunda att k o m m u n e n bör bli tillståndsmyndighet.

Kontrollstyrelsen ifrågasätter ändamålsenligheten i nuvarande anordning
att länsstyrelsen är tillståndsgivande myndighet. Kontrollstyrelsen anför
följande.

Såvitt kontrollstyrelsen kan finna erbjuder sig här en möjlighet att
åstadkomma en ur statsmakternas synpunkt eftersträvansvärd förenkling
av förvaltningsförfarandet. Det är nämligen uppenbart, att flertalet av de
ärenden om ölförsäljning, som nu handläggas av länsstyrelsen, där underkastas
en rent formell behandling. Endast i ett mindre antal fall torde det
förekomma, att länsstyrelsen vägrar att ge tillstånd, då kommunen tillstyrkt
ansökan härom. Det ligger då nära till hands att föreslå, att kommunerna,
som redan nu i allmänhet ha det avgörande inflytandet på dessa
ärendens behandling, också betros med uppgifter att efter hörande av
den kommunala nykterhetsnämnden och polismyndigheten i orten fatta
beslut däri. För uppgiften att vara tillståndsmyndighet i dylika ärenden
torde kommunerna numera, efter storkommunreformens genomförande, i
allmänhet vara väl skickade. För länsstyrelserna skulle härigenom en betydande
avlastning vinnas. Samtidigt skulle ärenden rörande tillstånd till
ölförsäljning i fortsättningen kunna behandlas avsevärt mycket snabbare
än vad som för närvarande är möjligt.

533

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Kontrollstyrelsen framhåller därefter att dess förslag förutsätter inrättande
av ett särskilt kommunalt besvärsinstitut i ölförsäljningsärenden.

Besvär skulle således kunna anföras hos länsstyrelsen såväl i fråga om
meddelat som i fråga om vägrat tillstånd till ölförsäljning. Med hänsyn
till önskvärdheten av att bibehålla det kommunala vetot i fråga om tillstånd
till utskänkning av Öl skulle besvär dock icke kunna anföras över
fullmäktiges beslut att vägra sådant tillstånd.

Kontrollstyrelsen uppställer ett par undantag från principen om kommunal
tillståndsgivning och föreslår att länsstyrelsen liksom nu skall meddela
tillstånd till dels turist- och trafikutskänkning, dels kringföringsförsäljning
från tillverkningsställe eller nederlag.

En annan grupp instanser förordar polismyndigheten.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter helt allmänt, som förut
nämnts, huruvida icke tillståndsgivningen lämpligen borde kunna i avsevärd
omfattning anförtros åt de lokala (polis-) myndigheterna i stället för
åt länsstyrelserna.

Statens organisationsnämnd och två länsstyrelser anser att ärenden angående
utsträckt utskänkningstid kan avgöras av polismyndigheten. Organisationsnämnden
har samma mening, även när det gäller ärenden rörande
tillstånd till tillfällig utskänkning vid enstaka tillfälle.

En särställning i frågan om tillståndsgivningen intager Malt- och Läskedrycksförbundet
samt Föreningen Skattepliktiga Bryggerier, som föreslår
att kontrollstyrelsen skall vara tillståndsmyndighet för försäljning
av Öl och starköl. Föreningen motiverar sitt förslag med önskemålet
om en enhetlig behandling av alla ifrågavarande ärenden.

Tillståndstvång, anmälningsskyldighet eller fri försäljning.

Kommitténs förslag att tillverkarnas f. n. fria försäljning skall underkastas
tillståndstvång lämnas utan erinran av kontrollstyrelsen, två länsstyrelser,
fem länsnykterhetsnämnder och stadsfullmäktige i två städer.

En grupp remissinstanser däremot avstyrker detta tillståndstvång,
nämligen kommerskollegium, statens organisationsnämnd, tre länsstyrelser,
Svenska Bryggareföreningen, Föreningen Skattepliktiga Bryggerier och Aktiebolaget
Förbundsbryggeriet Södra Sverige.

Statens organisationsnämnd och länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter
behovet av att på denna punkt skärpa lagstiftningen och därmed ytterligare
belasta länsstyrelserna och andra allmänna organ. Förefintliga kontrollmöjligheter
vid sidan av tillståndstvång torde vara tillräckliga för ändamålet.

Svenska Bryggareföreningen avstyrker det föreslagna tillståndstvånget för
bryggeriernas kringföringsförsäljning men har ingenting att erinra mot
tillstånd för nederlag och avhämtningsförsäljning. Föreningen finner det
synnerligen betänkligt att kringföringsförsäljning direkt till konsumenter -

534

Kungl. Maj:ts proposition nr loi.

na skulle göras beroende av särskilt tillstånd avseende fyraåriga oktrojperioder
och yttrar vidare.

Även om dylikt tillstånd som regel skulle ges och förnyas, är dock tillståndsprincipen
som sådan ett osäkerhetsmoment, som bl. a. ogynnsamt kan
påverka nödvändiga nya investeringar för modernisering och rationalisering.
Några skäl för anmälningsskyldighet som kommittén alternativt övervagt,
synes ej heller föreligga med hänsyn till att länsstyrelse föreslås erhålla
en utvidgad rätt att ingripa mot tillverkare, vilkens försäljning mediör
olägenheter ur ordnings- och nykterhetssynpunkt.

Beträffande nederlagen uttalar föreningen att den under förutsättning att
viss grupp icke kommer att medges någon förmånsställning icke har något
att erinra mot förslaget om tillståndstvång för detaljhandelsnederlag.

I fråga om avhämtningsförsäljningen slutligen yttrar föreningen bl. a. att
den liksom kommittén utgår från att tillstånd till avhämtningsförsälj ning
vid tillverkningsställe städse kommer att beviljas, där behov därav förefinnes
och där grund till anmärkning ej förelegat, och att den således icke
ansett sig böra framföra nagon invändning mot kommitténs förslag på
denna punkt.

Enligt Stockholms Handelskammare torde beträffande rätten till utminutering
av maltdrycker ingen sakprövning behöva förekomma, där vederbörande
sökande bedriver öppen detaljhandel. Enbart anmälan till vederbörande
länsstyrelse borde vara tillräcklig.

Fasta oktrojperioder.

Kommitténs förslag om fasta oktrojperioder för alla tillstånd till stadigvarande
ölförsäljning tillstyrkes eller lämnas utan erinran av två
länsstyrelser, flertalet länsnykterhetsnämnder och stadsfullmäktige i två
städer.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker att den föreslagna samtidiga
handläggningen av alla tillståndsärenden (rusdrycker och Öl) har stora
fördelar, bl. a. därigenom att den ger en samlad bild av utskänkningsförhållandena
i en och samma kommun.

Stadsfullmäktige och nykterhetsnämnden i Göteborg samt stadsfullmäktige
i Jönköping föreslår, att de fyraåriga oktrojperioderna, om de skall genomföras
även för ölförsäljningen, anordnas så, att de saxas mot tillståndsgivningen
för rusdrycksutskänkningen, d. v. s. när oktroj tiderna enligt det
nya systemet beviljas första gången, bör öloktrojen endast omfatta två år.
Genom ett sådant förfarande åstadkommes enligt yttrandena en jämnare
arbetsbelastning för de organ, som skall handlägga dessa ärenden, och en
bättre överblick över för handen varande utskänkningsbehov.

Samma förslag framföres av lånsnykterhetsnåmnden i Göteborgs och Bohus
län, som ej har någon erinran mot oktrojperioderna.

Förslaget om fasta oktrojperioder för ölförsäljningen avstyrkes emellertid
av flertalet remissinstanser, som yttrat sig i frågan, nämligen kontrollstyrelsen,
statskontoret, kommerskollegium, statens organisationsnämnd,

535

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

översiåthållarämbetet, sju länsstyrelser, länsnykterhetsnämnden i Kristianstads
län, Stockholms stadsfullmäktige och nämnder, Svenska stadsförbundet,
Sveriges Hotell- och Restaurantförbund, Svenska Bryggareföreningen,
Malt- och Läskedrycksförbundet, Föreningen Skattepliktiga Bryggerier och
Aktiebolaget Förbundsbryggeriet Södra Sverige. Flertalet förordar att tillstånden
till utminutering liksom nu meddelas att gälla tills vidare. Ett
mindre antal föreslår att även utskänkningstillstånden skall gälla tills vidare.

Kontrollstyrelsen anser att det av kommittén föreslagna försäljningssystemet
på avgörande punkter är avsevärt mycket mera tillkrånglat och tungarbetat
än det nuvarande. Härmed syftar kontrollstyrelsen främst på de fasta
oktrojperioderna, som beträffande såväl utskänkningen som annan detaljhandel
föranleder en bestämd gensaga från styrelsens sida. Kontrollstyrelsen
fortsätter.

Förslaget på denna punkt innebär i själva verket, att man inom ölförsäljningen
-—• i stället för att, som kommittén ju dock avsett, söka eliminera allt
onödigt »krångel» -— skulle i betydande omfattning betunga och försvåra
hela förvaltningsförfarandet. Antalet samtidigt prövade ärenden skulle hos
många länsstyrelser bli mycket stort och arbetsbelastningen därför synnerligen
ojämn. Som exempel kan nämnas, att överståthållarämbetet skulle få
att vart fjärde år behandla drygt 3 000 ölförsäljningsärenden på en gång. Det
ligger i sakens natur, att ärendenas handläggning under sådana omständigheter
måste bli rent schablonmässig och att hela förfarandet får en utpräglad
karaktär av »pappersexercis». .

Enligt kontrollstyrelsens mening böra i stället alla ölförsäljningstillstand
meddelas att — på samma sätt som redan nu sker bland annat i fråga om
tillstånd till avhämtning av Öl — gälla tills vidare och så länge den tillståndsgivande
myndigheten ej finner skäl aterkalla dem. Det stora flertalet av
dessa rättigheter äro nämligen avsedda att bestå under en längre tid. Att
ompröva dem med jämna tidsintervall innebär under sådana förhållanden ett
fullständigt överflödigt arbete.

Kontrollstyrelsen framhåller därefter att det är angeläget, att näringsidkare
med ölförsäljningstillstånd får någon respittid, innan beslut om återkallelse
går i verkställighet. Styrelsen yttrar.

Denna respittid torde lämpligen kunna fastställas till sex månader från
beslutets ikraftträdande. Vad nu sagts bör dock icke hindra kommun att,
då rättighet missbrukats, förordna om dess omedelbara upphörande. Besvärsrätt
över beslut om tillstånds återkallande bör finnas, dock icke med
hänsyn till den kommunala vetorätten — i fråga om återkallelse av utskänkningstillstånd.
Även länsstyrelsen bör, där så påkallas med hänsyn till ordning
och nykterhet, kunna indraga en ölrättighet.

Liknande synpunkter anföres av statskontoret och överståthållarämbetet.
Sistnämnda ämbetsverk tillägger.

Det synes ämbetet uppenbart, att den fördel, som en samtidig prövning
av samtliga tillståndsärenden möjligen kan medföra, icke ens tillnärmelsevis
kan uppväga de betydande olägenheter, som en dylik utökning och koncentration
av samtliga ärenden till vissa år måste innebära såväl för polismyndigheten,
som skall verkställa utredning, samt stadsfullmäktige och

536

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

fullmäktiges organ, som skola avgiva yttranden, som för överståthållarämbetet,
som har att verkställa prövningen samt expediera besluten.

Med hänsyn till de föreslagna utvidgade möjligheterna till kontroll och
ingripanden från myndigheternas sida vid yppade missförhållanden ifrågasätter
statens organisationsnåmnd, om ej en uppmjukning i stället för en
skärpning på ifrågavarande punkt vore motiverad. Nämnden föreslår liksom
kontrollstyrelsen, att även utskänkningstillstånden skall meddelas att gälla
tills vidare.

Ansöknings- och tillståndsförfarandet m. m.

Ett mindre antal remissinstanser ha berört detaljerna i det föreslagna
ansöknings- och tillståndsförfarandet.

Kon trolls tgr elsen yttrar om tillstånd till kringföringsförsäljning och inrättande
av nederlag följande.

Ansökan om sådan rätt bör, i likhet med ansökningar om tillstånd till
avhamtningsförsäljning och utskänkning, kunna ingivas utan särskild tidsfrist.
Länsstyrelsen bör äga skyldighet att i ärendet höra länsnykterhetsnämnden
och polismyndigheten i orten. Den kommun, där tillverkningseller
försäljningsstället respektive nederlaget är beläget, bör beredas tillfälle
att yttra sig. Någon kommunal vetorätt bör självfallet icke föreligga. Tillstånd
förutsättes skola meddelas att gälla tills vidare.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar om ansökningstiderna och tidsfristerna
följande.

Den mängd av tidsfrister, som kommittén infört i författningsförslaget,
synes med kännedom om den irritation som tidsfristerna i nuvarande förordning
om försäljning av pilsnerdricka skapat, vara direkt olämpligt. De
föreslagna bestämmelserna om att ansökan, som inkommit efter det föreskriven
tidsfrist utgått, skall kunna upptagas till prövning om särskilda
skäl därtill äro skapar i varje fall ett olämpligt kryphål om förhindrande av
nya tillstånd skall vara avsedd som nykterhetsbefrämjande åtgärd. Ur ordningssynpunkt
kan det icke anses erforderligt med dessa bestämmelser. Intet
hinder synes föreligga för de kommunala organen, som skola yttra sig
över ansökningar om ölförsäljning, att göra detta när helst en ansökan inges.

Åtskilliga av de remissinstanser, som avstyrker förslaget om länsnykterhetsnämndernas
befattning med tillståndsärendena, föreslår att länsnykterhetsnämnden
skall yttra sig i sådana ärenden eller att den skall beredas tillfälle
därtill.

Statens organisationsnämnd yttrar om ärenden angående tillfällig utskänkning
vid enstaka tillfälle.

Pff upptager inga föreskrifter om remissbehandling av ansökan om tillstånd
till tillfällig utskänkning för bestämt tillfälle. Enligt förslaget till ny
förordning skall i dylikt fall ansökan ingivas till länsnykterhetsnämnden,
som har att bereda såväl polismyndigheten som den lokala nykterhetsnämnden
tillfälle till yttrande samt därefter med eget utlåtande redovisa ärendet
till länsstyrelsen. Ett sådant förfarande förefaller vara alltför omständligt
och ej stå i rimlig proportion till ärendets vikt och ofta förekommande krav

537

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

på snabb handläggning. Därest tillståndsgivningen ej finnes kunna anförtros
åt polismyndighet, bör liksom nu lämnas länsstyrelsen fritt att besluta
om beredningen av dessa ärenden.

Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter — som förut anmärkts — om
ej länsnykterhetsnämnderna bör befrias från att vara remissmyndighet i
alltför bagatellartade ärenden såsom rörande tillfälliga utskänkningstillstånd
eller utsträckt utskänkningstid.

Svenska Bryggareföreningen finner det ej behövligt eller lämpligt att kommunens
fullmäktige skall yttra sig i ärenden angående utminutering och
årsutskänkning av Öl utan förordar att länsstyrelsens beslut i sådana ärenden
föregås av yttrande endast från polismyndigheten och den kommunala
nykterhetsnämnden. En utförligare redogörelse för yttrandet på denna punkt
lämnas i efterföljande avsnitt om den kommunala medbestämmanderätten.

övervakningen.

Endast i ett fåtal yttranden beröres frågan om övervakning och kontroll
av ölförsäljningen.

Länsnykterhetsnämnden i Västerbottens län tillstyrker kommitténs förslag
att länsnykterhetsnämnderna skall åläggas samma övervakningsskyldighet
som länsstyrelserna och understryker vikten av att länsnykterhetsnämnden
hos länsstyrelsen föreslår lämpliga ingripanden mot den tillståndshavare
som missköter försäljningen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att huvudrollen vid övervakningen i
stället bör tilldelas polisen. Länsstyrelsen anför.

Det bör förutsättas, att personer med den utbildning och erfarenhet, som
polispersonalen har, äro mest lämpade att på ett smidigt sätt handha dessa
ofta grannlaga uppgifter. Det förefaller även rationellt att så långt möjligt
koncentrera åliggandet att vaka över lagarnas efterlevnad till polisorganen.
Funktionärer med speciella övervakningsuppgifter torde därför icke böra
ingå i nykterhetsvårdsorganisationen. Däremot synes statspolisen böra förstärkas
så, att den kan ägna efterlevnaden av alkohollagstiftningen tillbörlig
uppmärksamhet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, i anslutning till det av kommittén
föreslagna stadgandet om polisens övervakningsskyldighet, att polismyndigheten
utan särskilt stadgande bör vara skyldig att beordra lämplig
polisman att verkställa kontroll av ölförsäljningsförordningens efterlevnad,
då så erfordras.

Länsnykterhetsnämnden i Skaraborgs län uttalar att kontrollen över ölförsäljningen
måste bli särskilt arbetskrävande så länge försäljningen är
förknippad med ett betydande enskilt vinstintresse, bl. a. genom systemet
med provisionsavlönade försäljare och utkörare. Enligt länsnykterhetsnämndens
mening kommer nykterhetsnämnderna även efter den planerade
omorganisationen att sakna resurser för att sköta den tidskrävande övervakningen
av försäljningen. Frågan om försäljningskontrollen bör säger
länsnykterhetsnämnden — utredas mera i detalj och det synes därvid ange -

538 Kungi. Maj.ts proposition nr 151.

läget att polismyndigheterna får utförliga instruktioner om sina åligganden
i sammanhanget.

Föreningen Skattepliktiga Bryggerier, som föreslår att kontrollstyrelsen
skall bli tillståndsmyndighet för all ölförsäljning, anser att kontrollstyrelsen
skall övervaka och kontrollera ej blott tillverkningen utan även försäljningen
av maltdrycker.

Departementschefen.

Tillstånd till försäljning av Öl ges för närvarande av länsstyrelserna. Dessa
har också att besluta om ingripanden mot försäljarna. I några yttranden
har framförts förslag att låta kommunerna eller de lokala polismyndigheterna
meddela tillstånd till ölförsäljning.

Mot dessa förslag talar främst att det icke torde vara lämpligt att lägga
tillståndsgivningen och befogenheten att besluta ingripanden på skilda organ.
Den sistnämnda uppgiften kan icke rätt gärna anförtros vare sig kommunernas
beslutande församlingar eller polismyndigheterna. Beträffande alternativet
att låta kommunerna meddela tillstånd må ytterligare anmärkas att
det skulle förutsätta ett särskilt kommunalt besvärsinstitut i ölförsäljningsärenden.

Länsstyrelserna skall i enlighet med vad tidigare förordats meddela tillstånd
till utskänkning av rusdrycker. Genom sin nuvarande befattning med
ölförsäljningsärenden har de samlat värdefull erfarenhet. Dessa ärenden
har också nära anknytning till de uppgifter med ordningens upprätthållande
som tillkommer länsstyrelserna.

Med hänsyn till det anförda får jag i likhet med nykterhetskommittén och
flertalet remissinstanser förorda att länsstyrelserna alltjämt skall vara tillståndsgivande
myndigheter i fråga om ölförsäljning och äga befogenhet att
besluta ingripanden mot tillståndshavare.

Tillståndsärendena beredes för närvarande av länsstyrelserna själva.
Kommittén har förordat att detta arbete skulle flyttas till andra organ,
enligt majoritetsförslaget till länsnykterhetsnämnderna samt enligt minoritetens
förslag till systembolagen; dessa bolag skulle även vara bärare av
rättigheterna.

Jag har i fråga om utskänkningen av rusdrycker avstyrkt att länsnykterhetsnämnderna
inkopplas som utredande organ vid tillståndsgivningen.
Huvudskälet för denna ståndpunkt är att sådana uppgifter skulle kunna
bli till förfång för länsnämndernas nykterhetsvårdande arbete. Samma
skäl talar också emot att utredningen i ölförsäljningsärenden lägges på
länsnämnderna.

I enlighet med vad tidigare förordats kommer systembolagen att ersättas
med ett för hela riket gemensamt detaljhandelsbolag, som skall vara bärare
av rättigheter att utskänka rusdrycker. Denna anordning är motiverad av
de särskilda problem som föreligger i fråga om utskänkningen av rusdrycker
och torde knappast lämpa sig för ölförsäljningsärendena, som i allmänhet
är av enklare beskaffenhet.

539

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Jag finner alltså icke skäl att föreslå någon ändring på denna punkt, utan
utredningsarbetet bör även i fortsättningen ombesörjas av länsstyrelserna
själva.

Enligt gällande författning meddelas tillstånd till rörlig försäljning från
upplag av länsstyrelsen i det län där upplaget är beläget. Kommittén har
icke föreslagit någon ändring härutinnan. Det kan ifrågasättas om den nuvarande
bestämmelsen är helt lämplig. I den mån en länsstyrelse gett tillstånd
till försäljning som helt eller delvis skall äga rum i annat län, kommer
den också att få pröva eventuella anmärkningar mot försäljningen i
det andra länet. Enligt min mening bör det alltid ankomma på länsstyrelsen
i det län där försäljningen sker att taga ställning till sådana frågor. Tillståndsprövningen
måste då också ske hos denna länsstyrelse. Skall en försälj
ningsrättighet beröra flera län, bör den prövas av vardera länsstyrelsen
såvitt angår det egna länet. Dessa principer bör i fortsättningen gälla all
kringföringshandel med Öl.

Jag övergår härefter till frågan om tillståndstvångets omfattning.

Såsom huvudregel bör, i överensstämmelse med vad nu är fallet, gälla
att Öl icke får säljas utan särskilt tillstånd.

Bryggerierna intar för närvarande en särställning såtillvida att de bl. a.
får bedriva försäljning från tillverkningsstället utan att söka tillstånd. Kommittén
har föreslagit att bryggeriernas fria försäljningsrätt upphör. Förslaget
avser att ge bättre möjligheter att överblicka och övervaka försäljningen,
och jag tillstyrker detsamma. I likhet med kommittén vill jag emellertid
framhålla att bryggerierna i allmänhet bör få tillstånd att idka rörlig försäljning
från tillverkningsstället, såvida icke missförhållandena konstaterats.
Behovsprövning bör alltså icke ske i dessa fall.

Systembolagen har för närvarande rätt att utan särskilt tillstånd sälja Öl i
sina utminuteringsbutiker. Motsvarande rätt bör i fortsättningen tillkomma
det blivande detaljhandelsbolaget för rusdrycker.

Av liknande art är den fria rätten att utskänka Öl på sprit- och vinrestauranger.
Denna rätt bör, såsom ock föreslagits av kommittén, kvarstå i fortsättningen.

Restauranger och kaféer med ölrättigheter har enligt gällande författning
rätt att idka viss minuthandel med Öl. Även kommitténs förslag upptar
bestämmelser härom, ehuru i någon modifierad form. Vissa erinringar synes
kunna riktas mot denna anordning. Den innnebär en sammanblandning av
utminutering och utskänkning. Öl kan på detta sätt säljas oberoende av
vanliga affärstider, och det är svårt att övervaka att försäljningsrätten inte
missbrukas. Då något nämnvärt behov av sådan försäljningsrätt icke torde
föreligga, förordar jag att den borttages.

Till frågan om möjligheterna att utskänka Öl på inackorderingsställen
in. in. återkommer jag i det följande.

Enligt gällande försäljningsförordning är utskänkningstillstånden i allmänhet
tidsbegränsade, medan utminuteringsrättigheterna gäller tills vi -

540

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

dare. Nykterhetskommittén föreslog en fullständig omläggning av detta
system. Alla tillstånd skulle bli tidsbegränsade och bindas till fasta, fyraåriga
oktrojperioder, sammanfallande med oktrojperioderna för utskänkning
av rusdrycker.

Kommitténs förslag har mött livliga gensagor i yttrandena. Man har framhållit
att det skulle medföra onödigt arbete både för myndigheterna och allmänheten
och att antalet ärenden som skulle prövas på en gång bleve så
stort att någon sakprövning ej medhunnes. Särskilt har man vänt sig mot
att de talrika avhämtningsrättigheterna — för närvarande över 8 600 — skulle
behöva omprövas vart fjärde år.

Jag kan åtminstone delvis ansluta mig till den uppfattning som kommit
till uttryck i dessa yttranden. Bestämmelserna på området torde böra utformas
i närmare anslutning till vad nu gäller.

Tillstånd till avhämtningsförsäljning bör sålunda liksom för närvarande
gälla tills vidare. Missbrukas inte försäljningsrätten, bör tillståndshavaren i
allmänhet kunna räkna med att få behålla densamma. Länsstyrelsen bör
visserligen, i likhet med vad nu är fallet, äga befogenhet att när som helst
besluta om indragning av försäljningsrätten, men beslutet bör — såvida det
mte grundar sig på missbruk av rättigheten — få verkan först efter ett år.

För kommitténs förslag att binda kringföringsrättigheterna vid fasta oktrojperioder
talar åtskilliga skäl. Den rörliga försäljningen blir ett komplement
till den fasta butiksförsälj ningen och skall — bortsett från bryggeriernas
direktförsäljning — bli föremål för behovsprövning. Genom en
samtidig bedömning av alla kringföringstillstånd får länsstyrelserna bättre
överblick. Jag vill därför förorda ett system med fasta fyraåriga oktrojpeiioder
för kringföringshandeln. Reglerna bör dock icke göras strängare än
nödvändigt. Tillstånd bör kunna ges för de! av oktrojperiod, så snart godtagbara
skäl härför föreligger.

Beträffande den regelbundna utskänkningen, årsutskänkningen, torde det
vara erforderligt — bl. a. med hänsyn till det kommunala vetot — att tillstånden
omprövas regelbundet. Det finnes emellertid enligt min mening icke
anledning att här införa oktrojperioder som är gemensamma för alla tillstånd.
Jag förordar att tillstånd till årsutskänkning skall ges för viss tid,
lämpligen fyra år.

I fråga om tidpunkterna för ingivande av ansökan om kringföringsrätt
och rätt till årsutskänkning bör i huvudsak gälla följande. Kringföringsrättighet
bör sökas före utgången av året innan oktrojperioden börjar. Tiden
är icke ovillkorlig, utan bestämmelsen blir närmast att uppfatta som en anvisning
till sökanden. Denne skall, om han iakttar nämnda tid, kunna räkna
med att få ärendet slutbehandlat före oktrojperiodens början. Ansökan om
årsutskänkning bör vara inkommen senast sex månader innan tillståndet
skall börja gälla.

Remissförfarandet i ölförsäljningsärenden torde böra regleras genom generella
bestämmelser såvitt avser avhämtningsrättigheter och utskänknings -

541

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

rättigheter. Fullmäktige och nykerhetsnämnden i vederbörande kommun,
polismyndigheten i orten samt länsnykterhetsnämnden bör vara obligatoriska
remissinstanser. Beträffande kringföringsförsäljningen bör däremot
särskilda bestämmelser icke meddelas. Det bör ankomma på länsstyrelserna
att i varje särskilt fall avgöra vilka instanser som skall höras.

Såsom kommittén funnit bör övervakningen av ölförsäljningen intensifieras.
Huvudansvaret härför bör ligga på länsstyrelserna. Den direkta kontrollen
torde få utövas av andra organ, bl. a. nykterhetsnämnder och polismyndigheter.
Vidare kan viss övervakning av kringföringshandeln utföras
genom kontrollstyrelsens försorg. Länsstyrelsen bör emellertid hållas underrättad
om framkomna anmärkningar och av eget initiativ föranstalta
om undersökningar när så finnes påkallat.

Den kommunala medbestämmanderätten m. m.

Gällande ordning.

Den kommunala vetorätten.

Enligt nuvarande ordning är länsstyrelsen i vissa fall bunden av den
kommunala myndighetens — fullmäktiges eller kommunalstämmas — yttrande
på så sätt att ett avstyrkande utgör hinder för länsstyrelsen att meddela
tillstånd. Vid tillstyrkande yttrande har länsstyrelsen däremot fri prövningsrätt.
Den kommunala myndighetens avstyrkande är bindande icke
endast för länsstyrelsen utan också för Kungl. Maj :t. Har länsstyrelsen efter
fullmäktiges avstyrkande funnit att ansökan icke lagligen kan bifallas,
finns alltså icke någon möjlighet att besvärsvägen få detta beslut ändrat
hos Kungl. Maj :t. Fullmäktiges avstyrkande beslut är slutgiltigt under förutsättning
att det tillkommit i laga ordning.

Kommunal vetorätt föreligger i fråga om avhämtningsförsäljning (8 §
Pff), inrättande av upplag (9 § 4.), årsutskänkning (13 §) och utsträckning
av tiden för försäljningens upphörande på dagen (20 § 3.).

Såsom tidigare redovisats handhas ölförsäljningen på vissa håll av s. k.
allmännyttiga kafébolag. Dessa från privat vinstintresse avkopplade företag
har i regel bestämmelser om offentligt inflytande i bolagens styrelser.
I ett mindre antal fall är företagen rent kommunala.

Villkor och inskränkningar.

Länsstyrelsen äger att vid meddelande av tillstånd till försäljning av
pilsnerdricka eller sedermera under rörelsens utövande stadga de inskränkningar
därvid, som kan anses erforderliga; dock må icke föreskrivas, att
pilsnerdricka skall inköpas från viss säljare (15 § 1. Pff). Av bestämmelsen
framgår att länsstyrelsens befogenhet att föreskriva inskränkningar i
försäljningsrätten är mycket vidsträckt. Denna befogenhet är helt oberoende
av de kommunala myndigheternas förslag och yrkanden. Ofta förekom -

542

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

mer emellertid att en kommun förbinder sitt tillstyrkande med särskilda
föreskrifter för försäljningens bedrivande, varvid länsstyrelsen — utan att
vara bunden av förslaget — i många fall intar de föreslagna villkoren i till—
ståndsresolutionen. Länsstyrelsen har således i ölförsäljningsärenden fri
prövningsrätt rörande behövligheten och ändamålsenligheten av villkor och
inskränkningar, som föreslagits av hörda kommunala organ. Detta gäller
även sådana utskänkningsvillkor, som länsstyrelse i fråga om rusdrycksutskänkning
icke lagligen kan föreskriva, exempelvis måltidstvång och kvantitetsbegränsning.

Av tidigare lämnad redogörelse framgår, att länsstyrelserna — antingen
på eget initiativ eller på framställning av kommunal myndighet, stads- eller
landsfiskal etc. — föreskrivit ett stort antal villkor i samband med försäljningen
av pilsnerdricka. Enligt uppgifter från länsstyrelserna gällde
den 1 juli 1949 56 olika villkor i fråga om utminuleringen och ej mindre
än 148 olika villkor beträffande utskänkningen. Dessa siffror utgör ett
minimiantal, då flera länsstyrelser inte medtagit alla variationer utan endast
angivit villkorens huvudsakliga innehåll.

Maltdryckskommittén m. m.

Den kommunala vetorätten.

Maltdryckskommittén föreslog att statens bryggerinämnd skulle kontrollera
tillverkarnas försäljning och att systembolagen skulle handha rättigheterna
till återförsäljning. Med hänsyn härtill ansåg denna kommitté att
den kommunala vetorätten kunde bortfalla.

Förslaget om vetorättens slopande tillstyrktes av bl. a. socialstyrelsen,
kommerskollegium, en stor majoritet bland länsstyrelserna, stadsfullmäktige
i ett 20-tal städer, Svenska landskommunernas förbund och Svenska Bryggareföreningen.
För vetots bibehållande uttalade sig bl. a. kontrollstyrelsen,
Sveriges nykterhetsvänners landsförbund och fullmäktige i ett 40-tal städer’.

Villkor och inskränkningar.

Maltdryckskommitténs förslag upptog ett stadgande med det innehållet
att systembolaget vid överlåtelse av försäljningsrätt skulle föreskriva de
inskränkningar i rättighetens utövande, som i varje särskilt fall prövades
erforderliga för att försäljningen icke skulle äventyra ordning och nykterhet.
Kommittén åsyftade icke, att dylika föreskrifter skulle gälla i allmänhet
utan blott för vissa utskänkningsställen, särskilt sådana vilkas skötsel
givit anledning till anmärkningar från nykterhetssynpunkt. Givetvis kunde
det vara lämpligt, att de även erhölle tillämpning på sådana ställen, som
hade en från nykterhetssynpunkt besvärlig kundkrets. Beträffande införandet
av dylika föreskrifter i övrigt hade kommittén den uppfattningen,
att värdet av sådana restriktioner vore ojämförligt mindre, om de blivit
mer eller mindre påtvingade återförsäljare, än om de vore ett resultat av
dessas eget initiativ.

Kungi. Maj.ts proposition nr 151.

543

Nykterhetskommittén.

Den kommunala vetorätten.

Kommittén överväger till en början de allmänna skälen för och mot den
kommunala vetorätten.

Beträffande de skäl som andragits för vetorätten anföres följande.

Denna rätt synes i stort sett ha främjat en gynnsam utveckling av nykterhetstillståndet.
Denna positiva verkan har särskilt tidigare haft stor betydelse
när det gällt att komma till rätta med missförhållanden och skapa en sund
ordning inom ölförsäljningen. De vittutgrenade privatintressen, som finns
inom handeln med Öl, kräver en motvikt för att de av handeln föranledda
olägenheterna i viss mån skall kunna neutraliseras. En sådan motvikt har
man funnit i kommunernas medbestämmanderätt, varför en viss varsamhet
vore motiverad i fråga om begränsningen av denna rätt. Principen om kommunal
vetorätt har varit genomgående för hela vår moderna nykterhetslagstiftning
och ett avsteg från denna princip borde därför icke göras utan
mycket starka skäl. Frånvaron av kommunalt veto skulle vidare medföra att
många nya försäljningsställen inrättades och att ölkonsumtionen skulle
spridas till nya kretsar. Slutligen har ur psykologisk och demokratisk synpunkt
ifrågasatts riktigheten av att ytterligare inskränka det kommunala
vetot.

Å andra sidan har, säger kommittén, vissa argument framförts mot vetorätten.

Vetorätten har utövats ojämnt i olika kommuner och under olika tider.
Denna ojämnhet, som automatiskt inverkat på tillståndsgivningen och som
icke alltid synes ha varit motiverad av omständigheterna, har i åtskilliga
fall medfört att allmänhetens legitima önskemål att kunna inköpa Öl icke
blivit tillgodosedda på ett praktiskt sätt. Bestämmelserna om det kommunala
vetot har därför karakteriserats som en undantagslagstiftning, vilken drabbar
minoriteterna i de kommuner, där vetorätten använts. Den i förevarande
avseende ovidkommande omständigheten i vilken kommun en person
är bosatt kan således vara av avgörande betydelse för hans möjlighet att
på ett enkelt sätt anskaffa Öl. Vidare har sagts att debatterna i fullmäktige
om ölrättigheter såvitt möjligt bör undvikas, ölfrågorna får enligt denna
uppfattning stundom sken av att vara långt betydelsefullare än vad de borde
vara.

Ofta förbinder en kommun sitt tillstyrkande med vissa villkor för försäljningen
(se härom nedan). Dessa villkor har betecknats såsom en ofördelaktig
biverkan av den kommunala medbestämmanderätten. Vidare kan med
hänsyn till kommitténs förslag om sänkning av den högsta lagliga alkoholhalten
hos ölet och om länsnykterhetsnämndernas inkoppling i tillståndsförfarandet
starkt ifrågasättas om kommunernas medverkan i fortsättningen
skall ha karaktären av eu vetorätt.

Beträffande vetot inom utminuteringen anföres i betänkandet bl. a.

Ett starkt skäl mot vetorättens bibehållande utgör det förhållandet att
största delen av tillverkarnas försäljning — all försäljning utom den som
sker från upplag -— är undandragen kommunernas inflytande. Enligt kommitténs
mening bör enhetliga försäljningsregler i görligaste mån gälla för
tillverkares och återförsäljares utminutering. Då en utvidgning av den kom -

544

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

munala vetorätten till att omfatta all försäljning av tillverkare knappast
kan komina i fråga, kan med hänsyn till önskvärdheten av enhetliga försälj
ningsregler ifrågasättas om man bör behålla vetorätten i fråga om utminuteringen.

Man kan vidare göra gällande att den kommunala bestämmanderätten i
fråga om inrättande av upplag icke är tillfredsställande utformad för närvarande.
Vetorätten kan nämligen utövas endast av den kommun, där upplaget
är avsett att inrättas — ofta en stad, där rekvisitionsförsäljning med
kvittenstvång icke är aktuell, eftersom fri kringföring är tillåten — men
däremot ej av de övriga kommuner, inom vilka försäljning från upplaget
skall äga rum.

Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för att vetorätten beträffande
utminuteringen upphör. Några ogynnsamma verkningar ur ordnings-
och nykterhetssynpunkt av denna åtgärd synes knappast behöva befaras.

Kommittén gör i detta sammanhang vissa betydelsefulla uttalanden om
hänsynstagande till de kommunala önskemålen vid prövning av ifrågavarande
ärenden.

Kommitténs förslag innebär ej att kommunen avkopplas från all befattning
med ärenden angående utminutering av Öl. Kommunen har ett berättigat
intresse att få sina synpunkter framförda och därför föreslås att bl. a.
fullmäktige och nykterhetsnämnden skall avgiva yttranden i varje ärende
angående avhämtningsförsäljning. Ehuru länsstyrelsen icke blir bunden av
kommunens yttrande, om kommunen avstyrkt en sökt rättighet, torde man
dock få förutsätta att länsstyrelsen i allmänhet kommer att fästa stor vikt
vid kommunens uttalande, när detta går i en bestämd riktning och stödes
av en kraftig majoritet. Är åter den minoritet, som tillstyrkt ansökningen,
relativt stor eller väger röstsiffrorna ganska jämnt, så att det finns anledning
antaga att stora grupper inom kommunen ej står bakom den mer
eller mindre knappa majoritet som uttalat sig avstyrkande, bör länsstyrelsen
enligt kommitténs mening vid tillståndsgivningen kunna ta hänsyn till
minoriteten genom att vid prövningen av länsnykterhetsnämndens förslag
för kommande oktrojperiod tillse att kommunen icke blir helt utan avhämtningsförsäljningsställen.
Skulle det motsatta förhållandet föreligga, d. v. s.
en knapp majoritet tillstyrker men en stark minoritet avstyrker, kan minoritetens
intresse här beaktas exempelvis på så sätt, att länsstyrelsen ger
ett mindre antal tillstånd än vad eljest skulle varit fallet. Länsstyrelsen
skall alltså inom varje kommun pröva behovet av de sökta rättigheterna
under visst hänsynstagande till kommunens önskemål, varvid i förekommande
fall värdet av majoritetens uttalande minskas ju starkare minoriteten
är.

Beträffande ärenden om tillstånd till kringföringsförsäljning föreslås i
betänkandet inga obligatoriska yttranden, utan där lämnas åt länsnykterhetsnämnden
att göra den utredning som kan erfordras.

I fråga om vetot inom utskänkningen anför kommittén bl. a.

Erfarenheten visar att utskänkningen lättare än utminuteringen kan urarta,
så att missförhållanden uppstår. De indirekta olägenheter som utminuteringen
kan medföra är sålunda ur ordnings- och nykterhetssynpunkt
av väsentligt mindre betydelse än de direkta missförhållanden, som i vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

545

fall följer av utskänkningen. Ett särskilt ömtåligt problem utgör härvidlag
de s. k. ölkaféerna. Utskänkningen är vidare i regel mera lokalt betonad
än utminuteringen och kan också i viss mån sägas vara en fråga som angår
den allmänna ordningen i kommunen. Behovet av offentlig kontroll är påtagligare
när det gäller den konsumtion som sker offentligt än i fråga om
konsumtion i hemmet. Inrättande av ett nytt utskänkningsställe inom en
kommun torde i högre grad än en ny utminuteringsrättighet vara ägnat
att påverka ölkonsumtionen inom kommunen. Detta har ansetts motivera
att man tillerkänner vederbörande kommun rätten att avgöra, om utskänkning
skall få äga rum inom densamma.

Under beaktande av vad sålunda anförts finner kommittén det motiverat
att i fråga om den kommunala vetorätten göra skillnad mellan årsutskänkning
och övrig försäljning. Kommittén föreslår således att vetorätten behålles
beträffande årsutskänkning av Öl.

Kommittén anlägger vidare i huvudsak följande synpunkter på frågan
om vetorättens innehåll inom utskänkningen.

I avsikt att underlätta och förenkla kommunens befattning med tillståndsärenden
föreslår kommittén att kommuns yttrande skall kunna begränsas
till förslag rörande antalet utskänkningsställen i kommunen utan ställningstagande
till de särskilda ansökningarna. Kommunen bör alltså ha en möjlighet
att begränsa sitt uttalande att avse det högsta antal rättigheter som
får beviljas. Ett sådant uttalande bör dock gälla endast det ordinarie tillståndsförfarandet
före oktrojperiodens början men icke enstaka ansökningar
som kommer under oktrojperioden.

Fullmäktiges delegationsrätt.

I denna fråga yttrar kommittén bl. a.

Kommitténs förslag innebär till skillnad från nuvarande ordning att huvuddelen
av tillståndsärendena koncentreras till den vart fjärde år återkommande
stora omprövningen av de regelbundna försälj ningsrättigheterna.
Då denna prövning avser försäljningens ordnande under den kommande
oktrojperioden, vilket torde vara av principiell betydelse för kommunen,
bör enligt kommitténs mening den kommunala yttranderätten vid dessa
tillfällen utövas av fullmäktige själva. När det gäller tillstånd för hel
oktroj period eller för begynnelsedel av sådan period, kan kommittén således
icke biträda tidigare framkomna förslag om delegationsrätt.

Annorlunda torde emellertid frågan böra bedömas när det gäller ansökningar
om tillstånd, som inkommer först under löpande oktroj period. I
fråga om sådana ansökningar torde det vara fullt motiverat att fullmäktige
får en möjlighet att delegera sin yttranderätt. Delegationsinstitutet utgör
ingen nyhet i alkoholförfattningarna; när det gäller tillstånd till tillfällig
utskänkning av rusdrycker, har fullmäktige delegationsrätt enligt Rff.

Kommittén föreslår att fullmäktige får rätt att uppdraga åt kommunalt organ
eller åt särskilt utsedda personer att i fullmäktiges ställe avgiva yttranden,
då fråga är om tillstånd till årsrättigheter (avhämtningsförsäljning
eller årsutskänkning) för annan del av oktrojperioden än begynnelsedel
därav.

De allmännyttiga kafébolagen.

Enligt kommitténs mening bör man i allmänhet tillgodose en kommuns
önskemål om att den fasta försäljningen — utminuteringen eller utskänk 85

Iiihang till riksdagens protokoll 105U. 1 samt. Nr 15i.

546

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ningen eller bådadera — helt eller delvis skall handhas av allmännyttigt
kafébolag. Även om det icke anges i förslaget till öff, förutsätter sålunda
kommittén, att länsnykterhetsnämnden och länsstyrelsen i regel kommer att
medverka till en sådan anordning och icke utan vägande skäl motsätter sig
kommunens önskan.

Beträffande detta spörsmål anföres vidare i betänkandet.

Då ett allmännyttigt kafébolag får tillstånd till detaljhandel med Öl, vilken
förut utövats av enskild näringsidkare, bör man — såsom också maltdryckskommittén
rekommenderade — tillse att den nya rättighetsinnehavax-en
visar hänsyn och billighet gentemot den tidigare innehavaren, exempelvis
genom avtal om fortsatt ölförsäljning eller, om han är innehavare
av utskänkningsställe, avtal om lämplig anställning för honom hos kafébolaget.
Uppenbarligen måste vid bedömande av den tidigare innehavarens
berättigade anspråk på hänsyn stort avseende fästas vid det sätt, varpå han
bedrivit sin försäljning.

Villkor och inskränkningar.

Enligt kommitténs mening har villkor och inskränkningar i fråga om ölförsäljningen
föreskrivits på sådant sätt att förhållandena på området icke
kan anses tillfredsställande; i sin strävan att sanera ölförsäljningen har
kommunerna och länsstyrelserna ingripit med föreskrifter, som i vissa fall
måste kännas besvärande för allmänheten och vars nykterhetseffekt kan
sättas i fråga. Dessa föreskrifter är dessutom, framhåller kommittén, varandra
delvis motsägande, vilket ofta måste verka irriterande på allmänheten,
och de bör till stor del rensas ut. Bestämmelserna torde, konstaterar
kommittén, för normala fall kunna inskränkas till ett fåtal huvudtyper,
mellan vilka kommunerna och länsstyrelserna får välja.

Kommittén avvisar tanken på att låta måltidstvånget omfattas av den
kommunala bestämmanderätten och anser att detta tvång liksom hittills
bör jämställas med övriga villkor som länsstyrelsen kan tillgripa, när behov
prövas föreligga.

Kommittén anför härefter följande allmänna synpunkter på förevarande
spörsmål.

Utöver måltidstvång bör länsstyrelsen såsom f. n. kunna besluta andra
inskränkningar — antingen efter kommunens förslag eller på eget initiativ
-— t. ex. kvantitetsbegränsning eller tidig stängningstid. Vid bestämmandet
av restriktioner bör den principen följas, att bestämmelserna skall
vara enhetliga under samma förutsättningar och vara påkallade med hänsyn
till upprätthållande av ordning och nykterhet. Begränsningar bör sålunda
vara motiverade antingen därav att missförhållanden konstaterats
föreligga eller därav att sådana kan befaras uppstå, om viss föreskrift ej
meddelas. Däremot bör länsstyrelsen ej —- vilket förekommit — för ett
större område schablonmässigt fastställa ett villkor. Beträffande varje särskild
rättighet bör i stället undersökas huruvida behov ur ordnings- och
nykterhetssynpunkt av visst villkor kan anses föreligga. Prövas så vara
fallet, bör om möjligt samma villkor användas i likartade situationer. Den
av länsstyrelsen på en del håll eftersträvade enhetligheten i tillståndsgivningen
kan tillgodoses på detta sätt. I denna mening kan sägas att restriktionerna
bör vara individuella och ej generella.

547

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Den nuvarande bestämmelsen att länsstyrelsen ej må föreskriva, att pilsnerdricka
skall inköpas från vissa säljare, anser kommittén icke längre
erforderlig och den har därför ej upptagits i förslaget.

Reservationer.

Herrar Englund och Waldemar Svensson, fru Larsson och fröken Öberg
tvekar att släppa det kommunala vetot beträffande utminuteringen, så länge
tillverkningen inte underkastas starkare kontroll än kommittémajoriteten
föreslår.

Herrar Danielson, Hagberg och Onsjö förordar generell delegationsrätt
för kommunens fullmäktige i ölförsäljningsärenden. De anför härom i huvudsak
följande.

Om majoritetens förslag genomföres, kommer delegationsrätt att föreligga
endast i ett fåtal ärenden angående tillstånd till ölförsäljning, varför
denna rätt skulle sakna praktisk betydelse. Det synes emellertid ur saklig
synpunkt icke möta betänkligheter att anförtro sådana ärenden åt en kommunal
nämnd eller beredning. Dessa ärenden är av den art att en överflyttning
av ärendenas behandling från fullmäktige till annat kommunalt
organ synes lämplig. Därmed torde även skapas förutsättningar för saklighet
och objektivitet vid ärendenas avgörande.

Yttranden.

Den kommunala vetorätten.

Kommitténs förslag att vetorätten beträffande utminutering av Öl skall
slopas har lämnats utan invändningar i flertalet yttranden.

De remissinstanser som avgivit yttrande i tillstyrkande riktning, d. v. s.
är för vetots slopande inom utminuteringen, är kontrollstyrelsen, socialstyrelsen,
kommerskollegium, överståthållarämbetet, åtta länsstyrelser, tre
länsnykterhetsnämnder, Stockholms stadsfullmäktige och nämnder, stadsfullmäktige
och nykterhetsnämnden i Malmö, stadsfullmäktige i fem andra
städer, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges
Hotell- och Restaurantförbund, Svenska bryggareföreningen, Svenska
bryggeriindustriarbetarförbundet och Stockholms handelskammare.

Kontrollstyrelsen föreslår, som tidigare i annat sammanhang nämnts, att
kommunen skall vara tillståndsmyndighet i vad avser den fasta försäljningen.
Såvitt angår ärenden om tillstånd till utminutering anser styrelsen att
besvärsrätt skall föreligga hos länsstyrelsen. Kontrollstyrelsen anser följaktligen
att det kommunala vetot inom utminuteringen bör upphöra.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg säger bl. a.

Pilsnerförsäljningens ordnande synes definitivt kunna lösas genom de av
kommittén föreslagna åtgärderna. Härigenom fråntagas kommunerna rätten
att utöva veto i utminuteringsfrågor, vilket är det mest radikala för att
fä en vettig lösning till stånd. Det torde väl knappast kunna uppvisas en
mera rikhaltig provkarta på tillkrånglade bestämmelser än dem landets

548

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

kommuner lyckats åstadkomma med stöd av nuvarande bestämmelser om
handeln med pilsnerdricka. Snart sagt varje kommun har utbildat en praxis,
som väl knappast någon känner sig nöjd med.

I kommitténs uttalanden om hänsynstagande till de kommunala önskemålen
vid behandlingen av ärenden om rätt till avhämtningsförsäljning instämmer
länsstyrelsen i Örebro lån och Svenska stadsförbundet. Länsstyrelsen
förutsätter att de tillståndsgivande myndigheterna kommer att ta stor
hänsyn till ett mera accentuerat uttalande från kommunalt håll. Stadsförbundet
framhåller att man med det av kommittén förordade hänsynstagandet
till kommunernas önskemål synes ha funnit en rimligare avvägning
beträffande det kommunala inflytandet på hithörande frågor än vetorätten
innebär. Förbundet tillägger att å andra sidan synes en strikt tillämpning i
detta avseende av vad kommittén sålunda motiveringsvis uttalat vara en
förutsättning för att över huvud bibehålla ordningen med yttrande av kommunens
fullmäktige i dessa frågor. Kommitténs uttalande på denna punkt
väcker däremot gensagor från Svenska bryggareföreningen och Stockholms
handelskammare. Bryggareföreningen anser sålunda att ett sådant medinflytande,
som kommittén härigenom velat tillerkänna kommunen, i själva
verket skulle bli liktydigt med ett kommunalt veto, med därav följande olägenheter.

Länsnykterhetsnämnden i Västerbottens län — som ifrågasätter lämpligheten
att slopa vetot inom utminuteringen och som således närmast är
att hänföra till här nedan angiven grupp av remissinstanser — yttrar att om
denna rätt slopas får man dock förutsätta att tillståndsmyndigheten tar berättigad
hänsyn till önskemålen i de yttranden i dessa frågor, som fullmäktige
och nykterhetsnämnd skall avge.

Mot vetots slopande inom utminuteringen är följande remissinstanser:
länsstyrelsen i Kopparbergs län, 13 länsnykterhetsnämnder, Göteborgs stads
nykterhetsnämnd, stadsfullmäktige i fyra städer, Svenska Nykterhetsvårdsförbundet
samt nykterhetsorganisationerna.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller följande.

Inom länet finns f. n. ej något av länsstyrelsen meddelat tillstånd till avhämtningsförsäljning
från butik. Detta torde säkerligen hänga samman med
tidigare i samband med butiksförsäljning av maltdrycker uppkomna missförhållanden,
varom särskilt landshövdingeberättelserna lämna talrika vittnesbörd.
Den lokala opinionen i flertalet kommuner i länet torde fortfarande
vara emot denna form av försäljning. Det synes därför önskvärt att kommunernas
rätt att påverka tillståndsgivningen till avhämtning ej helt borttages,
trots att ölet som berusningsmedel ej spelar samma roll som tidigare.

Länsnykterhetsnämnden i Kronobergs län befarar en ökning av antalet
ölbutiker.

Den kommunala vetorättens slopande beträffande utminutering av Öl
vill nämnden avstyrka dels emedan den har erfarenhet av hur stor vikt kommunerna
fäster vid denna vetorätt och dels på grund av den betydelse det
ur nykterhetssynpunkt har att det icke uppstår ett flertal fasta försäljningsställen
ute i kommunerna. Hittills har det i stor utsträckning varit möjligt

549

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

att förhindra uppkomsten av sådana, men med den föreslagna ordningen
torde en generell frikostighet med tillstånden för avhämtningsförsäljning
kunna befaras. Och att nykterhetstillståndet blir lidande därpå kan erfarenhetsmässigt
konstateras.

Stadsfullmäktige i Jönköping anlägger liknande synpunkter.

Länsngkterhetsnämnderna i Kopparbergs och Gävleborgs län betonar
vikten av att kunna genom vetot motverka bryggeriernas försäljningsaktivitet.
Den förra länsnämnden yttrar bl. a.

Då kommittén icke ansett sig böra föreslå förstatligande av bryggeriindustrien
anser sig nämnden böra framhålla angelägenheten av att det kommunala
vetot bibehålies jämväl beträffande utminuteringen av Öl. De nykterhetsvårdande
organen ha under de senaste åren måst visa stor vaksamhet
mot bryggeriindustriens ansträngningar att på upptänkliga sätt höja sin
produktion av pilsner genom att låta distributionen effektivare och starkare
tränga fram i de olika bygderna. Enligt nämndens mening är det av vikt,
att kommunerna även i fortsättningen beredas möjligheter att verksamt
vidtaga åtgärder mot denna tendens.

Nykterhetsfolkets landsmöte 1953 anför i ett av flera nykterhetsorganisationer
åberopat uttalande.

Vad härefter angår frågan om behandlingen av ärenden om tillstånd till
kringföringsförsäljning framhåller länsstyrelsen i Kopparbergs län att det
inte är helt tillfredsställande att kommunerna ej lämnas tillfälle att yttra
sig över ansökningar om kringföringshandel med Öl, särskilt som denna
form av försäljning enligt kommitténs förslag skall få ske utan några allmänna
inskränkande bestämmelser.

Beträffande detta spörsmål yttrar kontrollstyrelsen.

Tillstånd till kringföringsförsäljning och inrättande av nederlag bör meddelas
av länsstyrelsen. Denna bör äga skyldighet att i ärendet höra länsnykterhetsnämnden
och polismyndigheten. Den kommun, där tillverkningseller
försäljningsstället resp. nederlaget är beläget, bör beredas tillfälle att
yttra sig. Någon kommunal vetorätt bör självfallet icke föreligga.

Kontrollstyrelsen föreslår vidare, att kommun skall äga rätt att, sedan
beslut fattats om inrättande av erforderligt antal avhämtningsställen för Öl
inom kommunen, besluta att kringföringshandel med Öl icke vidare skall
få förekomma inom kommunens område. Över sådant beslut avses klagan
kunna föras hos länsstyrelsen. Ej heller i detta speciella fall skulle alltså
någon vetorätt föreligga.

Förslaget att vetorätten skall behållas beträffande årsutskänkning av Öl
har i de allra flesta yttrandena lämnats utan invändningar.

De instanser som sålunda uttalat sig för vetots bibehållande inom utskänk -

550

Kungl. Maj:ts proposition nr i51.

ningen är följande: kontrollstyrelsen, sju länsstyrelser, 16 länsnykterhetsnämnder,
Stockholms stadsfullmäktige och nämnder, stadsfullmäktige och
nykterhetsnämnden i Göteborg, stadsfullmäktige i sju andra städer, Svenska
landskommunernas förbund samt nykterhetsorganisationerna.

Beträffande den uppfattning i förevarande fråga som kommit till uttryck
i de av Sveriges ngkterhetsvänners landsförbund in. fl. nykterhetsorganisationer
avgivna yttrandena torde få hänvisas till vad ovan anförts vid behandlingen
av vetot inom utminuteringen.

Mot vetots bibehållande inom utskänkningen — åtminstone i nuvarande
form — är följande remissinstanser: kommerskollegium, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Kronobergs och Örebro län, stadsfullmäktige i Solna,
Sveriges Hotell- och Restaurantförbund, Svenska bryggareföreningen, Svenska
bryggeriindustriarbetarförbundet och Stockholms handelskammare.

Överståthållaråmbetet yttrar i denna fråga.

Därest ölets alkoholhalt sänkes till 2,8 viktprocent, såsom kommittén
föreslår, samt fri inköpsrätt införes i fråga om spritdrycker, torde ölets
roll som berusningsmedel minskas i sådan omfattning, att skäl enligt ämbetets
mening förefinnes icke blott för genomförande av de utav kommittén
förordade lättnaderna rörande detaljhandeln utan jämväl för upphävande
av den kommunala vetorätten beträffande utskänkning av Öl. Att en
sådan reform skulle leda till någon allmän olägenhet förefaller föga troligt,
skulle emellertid skälen för vetorättens bibehållande anses vara övervägande,
bör sådan rätt dock ej förefinnas, när avstyrkandet grundas på enbart
fullmäktiges uppfattning om sökandens lämplighet. Ämbetet förordar därför
alternativt att vetot begränsas till att avse antalet utskänkningsställen
i kommunen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller följande.

Det kommunala vetot i samband med omprövning av ett tillstånd kan
leda till att en rättighetshavare, som under kanske iång tid anmärkningstritt
drivit sin rörelse, plötsligt berövas sin utskänkningsrättighet och därmed
en god del av sina existensmöjligheter. Dylika konsekvenser av bestämmelsen
äro föga tilltalande. För att undvika denna olägenhet av det
kommunala vetot föreslås att länsstyrelsen erhåller befogenhet att i ett fall
som det ovan berörda förlänga utskänkningsrättigheten även om kommunen
avstyrkt vederbörandes ansökan. Denna rätt till avsteg från det kommunala
vetot skulle kunna begränsas till undantagsfall, där särskilt starka skäl
tala för bifall till ansökan.

Länsstyrelsen i Örebro län anför.

Starka skäl tala enligt länsstyrelsens mening för att även ifrågavarande
vetorätt upphäves eller begränsas. Det kan inte vara ändamålsenligt att bibehålla
en ordning, som gör att utskänkningen av Öl till spisande gäster
på ett pensionat blir beroende av vilken majoritet, som för tillfället har
övertaget i den beslutande kommunala instansen. Ofta kan ett beslut om
avstyrkande eller tillstyrkande fattas med några få rösters majoritet —
ibland till och med en rösts övervikt — och vilken riktning som får majoritet
kan bli beroende av sjukdom eller annat förhinder för någon eller
några ledamöter att närvara. Det kan inte heller vara någon risk att lägga
avgörandet i dylika frågor hos länsstyrelsen. Alternativt föreslås att den
begränsas på så sätt, att kvalificerad majoritet — 2/3 eller 3/4 majoritet
—• erfordras för bindande beslut.

551

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Svenska bryggareföreningen erinrar om att maltdryckskommittén föreslog
avskaffande av den kommunala vetorätten även för utskänkningen,
trots att kommittén samtidigt förordade en höjning av alkoholhalten för
maltdrycker av andra klassen till 3,4 viktprocent.

Fullmäktiges delegationsrätt.

Det reservationsvis framförda förslaget om obegränsad delegationsrätt
för kommunens fullmäktige i ölförsäljningsärenden har vunnit instämmande
i yttrandena från statens organisationsnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Jönköpings och Älvsborgs län, Stockholms stadsfullmäktige
och nämnder, stadsfullmäktige och nykterhetsnämnden i Malmö samt stadsfullmäktige
i Göteborg, Hälsingborg, Jönköping och Linköping.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar att om uppdraget att yttra sig lämnas
till särskilt utsedda personer, föreskrift bör lämnas om visst minimiantal
ledamöter i delegationen, lämpligen sju. Härigenom vinnes enligt länsstyrelsens
uppfattning viss garanti för att olika meningsriktningar av betydelse
skall bli representerade.

Stockholms stadsfullmäktige och nämnder framhåller att för en obegränsad
delegationsrätt talar såväl praktiskt-administrativa skäl som lämplighetssynpunkter.
Det understrykes vidare i yttrandet att fullmäktige kan
helt avstå från att utnyttja delegationsrätten eller när som helst återkalla
ett lämnat uppdrag, om så befinnes önskvärt.

Överståthållarämbetet samt Stockholms stadsfullmäktige och nämnder
yrkar härjämte att fullmäktiges kommitté för utskänknings- och utminuteringsärenden
skall bemyndigas att i stället för nykterhetsnämnden avge
yttranden i ärenden om tillstånd att idka detaljhandel med Öl.

De allmännyttiga kafébolagen.

Kommitténs rekommendationer om tillgodoseende av kommuns önskemål
om ölförsäljning genom allmännyttigt kafébolag tillstyrkes av kontrollstyrelsen,
som finner en på dylikt sätt vunnen desintressering vara x hog
grad eftersträvansvärd. Genom det av styrelsen förordade förfarandet med
kommunal tillståndsgivning torde kommunerna få ökade möjligheter att i
den utsträckning de anser lämpligt anordna försäljningen genom nu avsedda
bolaxf, framhåiles det i ämbetsverkets yttrande. Länsnykterhetsnämnden
i Jämtlands län ger förord åt det s. k. östersundssystemet (Sundbybergssystemet),
vilket bygger på principen om försäljningens handhavande
genom allmännyttigt kafébolag. Länsnykterhetsnämnden i Göteborgs och
Bohus län framhåller att nykterhetsvården kräver en radikal avkoppling av
det enskilda vinstintresset inom utskänkningen. Endast Stockholms kafeidkareförening
motsätter sig kommitténs uttalanden på denna punkt. Föreningen
yttrar i huvudsak följande.

Föreningen måste på det bestämdaste uttala sitt ogillande av de utav
kommittén i förevarandc hänseende förordade principerna. Ett tillämpande
av desamma innebär ett avsteg från den för svensk rättsuppfattning såsom

552

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

sjäJvMar ansedda principen om allas likhet inför lagen. Ett desintresserat
allmännyttigt kafébolag har icke samma intresse att anordna snygga lokaler
och bereda gasterna trevnad som en enskild företagare, vilken känner
sm ansvar och sina skyldigheter bättre än en föreståndare för ett allmännyttigt
bolag. Därför måste de enskilda företagarna vara bättre skickade
att handha utskankmngen. Av kommitténs utredningar framgår, att Normaholaget
i Stockholm under tiden från detta bolags bildande år 1922 fr. o. m.
är 1 har till allmännyttiga ändamål anslagit sammanlagt 107 330 kronor
eller i medeltal for år 4 666 kronor. En under år 1931 i Stockholm företagen
undersökning, omfattande 236 näringsställen eller kaféer, har utvisat
att kateernas nettovinst utgjorde 3 820 800 kronor.

Villkor och inskränkningar.

Kommitténs rekommendationer beträffande nu avsedda villkor och inskränkningar,
innebärande att bestämmelserna skall vara enhetliga under
samma förutsättningar och påkallade m. h. t. ordning och nykterhet har
töranlett vissa uttalanden vid remissbehandlingen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker vikten av att länsstyrelserna
vid föreskrivande av villkor inte handlar schablonmässigt utan
följer de av kommittén rekommenderade principerna.

Kontrollstyrelsen anför.

Om kommunerna bli tillståndsgivande myndigheter i ölförsäljningsärenden,
torde lansstyrelserna böra åläggas att till kommunernas ledning meddela
allmänna anvisningar i fråga om särskilda villkor och föreskrifter, som
hksom hittills bora kunna meddelas i samband med tillståndsgivningen,
t. ex. angaende måltidstvång, kvantitetsbegränsning och försäljningstider.

4 .anvisninSar kunna tänkas innefatta bestämmelser, under vilka förutsättningar
och i vilken omfattning sådana särskilda villkor skola få meddelas
av kommunerna. Av kommun meddelade villkor skola självfallet omtattas
av den föreslagna besvärsrätten. Genom tillkomsten av sådana allmanna
normer bör det bli möjligt att åstadkomma den enhetlighet i dessa

bestämmelser, som nykterhetskommittén — uppenbarligen med all rätt _

funnit önskvärd. I

I yttrandet från lånsnijktcrhetsnämnden i Kronobergs län framhålles att
del väl borde vara möjligt att föreskriva kommunerna vissa normalbegränsningar
utan att kommunerna berövas inflytandet på dessa frågor, som för
dem kan vara av väsentlig betydelse.

^ I detta sammanhang torde vidare böra redovisas vissa av länsstyrelsen i
Kopparbergs län gjorda uttalanden om praxis i fråga om mattvång.

\id meddelande av tillstånd till utskänkning av pilsnerdricka har länsstyrelsen
regelmässigt föreskrivit att utskänkning endast får ske i samband
med måltid, bestående av lagad mat. I länet finnes för närvarande endast
en rättighet till utskänkning som ej förenats med mattvång. Länsstyrelsen
har härigenom velat hindra uppkomsten av rena ölkaféer, vilka enligt
vad erfarenheten visar på många håll stå på en mycket låg standard och
i stor utsträckning blivit tillhåll för alkoholmissbrukare. Även om länsstyre!serna
fortfarande vid meddelande om tillstånd till utskänkning äga rätt
att föreskriva de villkor beträffande försäljningen, som ur ordnings- och
nykterhetssynpunkt prövas erforderliga, torde med hänsyn till den allmän -

553

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

na uppmjukning av försäljningsbestämmelserna tillkomsten av ölkaféer
underlättas. En restriktiv tillämpning av hithörande bestämmelser bör enligt
länsstyrelsens uppfattning alltfort ske.

I viss mån likartade synpunkter anföres av länsmjkterhetsnämnden i
Örebro län.

Departementschefen.

Kommunal vetorätt gäller för närvarande beträffande följande slag av
ölförsäljningstillstånd, nämligen avhämtningsförsäljning, upplag och årsutskänkning.
Dessutom förekommer en särskild vetorätt i fråga om tillstånd
att utsträcka tiden för utskänkningens upphörande till efter kl. 22.

Enligt nykterhetskommitténs förslag skall vetorätten avskaffas beträffande
utminuteringen; en minoritet inom kommittén är dock tveksam på denna
punkt. Kommittén framhåller emellertid att länsstyrelsen vid prövning
av ärenden rörande avhämtningsförsäljning bör ta viss hänsyn till kommunens
önskemål, och särskilt om önskemålet omfattas av en stark majoritet.
I fråga om årsutskänkningen vill kommittén behålla vetorätten men beträffande
utskänkningstidens förlängning slopa den.

Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget att borttaga vetorätten
inom utminuteringen utan invändningar. Kommitténs uttalanden att hänsyn
bör tas till kommunens önskemål understrykes av några remissorgan,
medan andra gjort invändningar. Förslaget att vetorätten skall behållas beträffande
årsutskänkningen har i de allra flesta yttrandena lämnats utan
erinran.

Jag har i annat sammanhang uttalat att inom utminuteringen av Öl den
fasta försäljningen i butiker bör ges företräde och att de nya försäljningsbestämmelserna
bör utformas så att de främjar en övergång till dylik försäljning.
Med dessa utgångspunkter är det naturligt att jag ansluter mig
till kommitténs förslag att borttaga vetot i fråga om avhämtningsförsäljningen.
I anledning av nykterhetskommitténs uttalande om att hänsyn bör tas till
kommunernas önskemål vill jag anföra följande synpunkter. Om en synnerligen
stark kommunal opinion motsätter sig avhämtningsförsäljning,
synes ansökningen böra avslås. Förutsättningar torde nämligen då saknas
för att anordna sådan försäljning. Är däremot meningarna mera delade,
bör omröstningsresultatet i fullmäktige i och för sig inte inverka på ärendet.
I sådana fall torde emellertid ibland en lämplig lösning kunna vara att
anordna avhämtningsförsäljning genom allmännyttigt kafébolag.

Den nuvarande vetorätten i fråga om upplag gäller endast för den kommun
där upplaget är beläget men inte de kommuner, där försäljning från
upplaget i övrigt bedrives. Denna vetorätt, vilken sålunda är utformad på
ett ur de olika berörda kommunernas synpunkt inkonsekvent sätt, bör såsom
nykterhetskommittén föreslagit bortfalla. Att på annat sätt tillerkänna
kommunerna medinflytande beträffande kringföringsförsäljningen skulle
nödvändiggöra ett komplicerat remiss- och tillståndsförfarande. Den rörliga
försäljningen torde i fortsättningen komma att få minskad betydelse.

554

Kungl. Maj:ts proposition nr löt.

Den kommer dessutom, enligt vad jag i annat sammanhang föreslagit, att
kringgärdas av vissa bestämmelser i fråga om sortiment på utkörarbilar
och beträffande utkörarnas avlöning. Jag biträder alltså kommitténs förslag
att kommunalt veto inte skall gälla i fråga om någon form av kringföringsförsäljning.

I likhet med kommittén förordar jag att vetot bibehålies beträffande årsutskänkning
av Öl. För att underlätta fullmäktiges arbete med tillståndsärendena
bör vidare, såsom kommittén föreslagit, kommunen kunna inskränka
sitt ställningstagande så, att fullmäktige, utan att yttra sig över
varje särskild ansökan, anger det antal utskänkningsställen som fullmäktige
vill förorda.

Enligt min mening saknas tillräckligt skäl att bibehålla den nuvarande
speciella vetorätten i fråga om utsträckning av utskänkningstiden efter kl.
22, och jag förordar därför att den borttages.

Enligt nu gällande ordning äger kommunens fullmäktige inte rätt att
delegera sin yttranderätt i ölförsäljningsärenden.

Nykterhetskommitténs majoritet föreslår sådan delegationsrätt, dock endast
i fråga om tillstånd till årsrättigheter för del av oktrojperiod; en minoritet
förordar emellertid generell delegationsrätt för fullmäktige.

För egen del anser jag att befogade invändningar icke kan resas mot att
en kommun skall kunna delegera sin yttranderätt i alla ölförsäljningsärenden.
Då en sådan delegationsrätt, såsom understrukits i flera yttranden,
har avsevärda praktiska fördelar, vill jag tillstyrka förslaget härom.

Beträffande Stockholms stad gäller för närvarande att stadsfullmäktige, i
stället för att höra nykterhetsnämnden, inhämtar yttrande från eu särskild
kommitté för utskänknings- och utminuteringsärenden. Av skäl som anförts
av överståthållarämbetet samt Stockholms stads fullmäktige och
nämnder förordar jag att denna anordning bibehålies.

Utminutering och utskänkning av Öl handhas för närvarande på vissa
håll av s. k. allmännyttiga kafébolag, vilka är fria från enskilt vinstintresse.

Nykterhetskommittén har uttalat att enligt kommitténs uppfattning en
kommuns önskemål om anordnande av sådan försäljning i allmänhet bör
tillgodoses.

Jag delar kommitténs uppfattning på denna punkt. Jag förordar emellertid
att frågan uttryckligen regleras. I författningen bör sålunda införas en
bestämmelse som ger kommunerna befogenhet att med som regel bindande
verkan föreslå att butikshandeln skall skötas av företag utan enskilt intresse.
Denna rätt kan sägas träda i stället för det kommunala vetot i fråga
om avhämtningsförsäljningen.

Enligt nuvarande bestämmelser äger kommunerna icke formell rätt att
med bindande verkan föreslå särskilda villkor för försäljning av Öl. I praktiken
följer emellertid länsstyrelserna ofta kommunernas förslag härutinnan.
Länsstyrelserna äger en allmän befogenhet att föreskriva villkor och
inskränkningar.

555

Kungl. Maj. ts proposition nr 151.

Kommittén framhåller att länsstyrelsernas föreskrifter är till antalet betydande
samt till innehåll och utformning synnerligen varierande. Kommittén
anser att förhållandena på detta område inte är tillfredsställande och
föreslår att föreskrifterna till stor del rensas ut. I normala fall bör föreskrifterna
begränsas till endast ett fåtal huvudtyper. Bland sådana nämnes
föreskrifter om måltidstvång, kvantitetsbegränsning och stängningstid.

Kommitténs rekommendationer om begränsning och enhetlighet i fråga
om de särskilda ölförsäljningsvillkoren har i allmänhet lämnats utan erinran
vid remissbehandlingen.

För egen del anser jag att speciella föreskrifter av den art varom här är
fråga i allmänhet inte har större värde ur nykterhetssynpunkt. En näringsidkare
vars rörelse uppfyller de krav som skäligen kan uppställas bör kunna
erhålla och behålla försäljningstillstånd utan att därvid i allmänhet behöva
belastas av i särskild ordning meddelade föreskrifter. Fyller rörelsen
inte sådana krav, bör detta förhållande i regel inte föranleda att särskilda
föreskrifter meddelas utan — i den mån ej rättelse sker efter meddelad
varning — att tillstånd vägras eller indras.

Vad först angår avhämtningsförsäljningen bör inskränkande föreskrifter
kunna meddelas endast i några speciella hänseenden. Jag vill här endast
nämna att en kommun skall, i enlighet med vad jag nyss förordat,
äga rätt att med som regel bindande verkan föreslå att försäljningen anordnas
genom företag utan privat vinstintresse. Länsstyrelsen bör dock härvid
ha befogenhet att pröva om de föreslagna grunderna för försäljningens
bedrivande även i övrigt är lämpliga med hänsyn till behovet av ölbutiker
inom kommunen eller konkurrensförhållandena med redan förut existerande
ölbutiker. Däremot bör varken länsstyrelser eller kommuner kunna
meddela föreskrift, avseende t. ex. försäljning till fasta kunder, skriftlig
rekvisition, uppförande av köparna på förteckning, kvantitetsbegränsning
eller inskränkning i utminuteringstiderna.

För kringföringsförsälj ningen bör ej kunna meddelas särskilda inskränkande
föreskrifter.

Beträffande utskänkningen bör finnas viss möjlighet att föreskriva inskränkande
villkor. Sådana villkor bör emellertid meddelas endast undantagsvis.
Beträffande rusdrycksutskänkningen har jag i annat sammanhang
förordat att föreskrifterna bl. a. icke får röra måltidstvång eller kvantitetsbegränsning.
Detsamma bör gälla utskänkning av Öl. Däremot bör länsstyrelsen
kunna föreskriva exempelvis att utskänkningen skall bedrfvas av
allmännyttigt kafébolag eller att ordningsvakt skall anställas.

Försäljningstider.

Gällande ordning.

Beträffande den dagliga försäljningstiden finns bestämmelser i 20 § Pff.
Dessa är av följande innehåll. I fråga om all detaljhandel med undantag
av trafikutskänkning, utskänkning vid inackordering och tillfällig utskänkning
gäller att försäljningen icke må fortfara efter klockan 22. Länsstyrelse

556

Kungi. Maj.ts proposition nr 151.

äger utstiäcka eller inskränka tiden. Utsträckning får äga rum då omständigheterna
anses föranleda behov därav; sådan utsträckning är underkastad
det kommunala vetot. Inskränkning får ske då särskilda förhållanden
gor detta nödvändigt. För utminuteringens vidkommande gäller därutöver,
att på sön- eller helgdag utminutering ej får äga rum på landet och i stad
får bedrivas endast till klockan 10. Beträffande utskänkningen gäller den
särskilda inskränkningen, att sådan försäljning icke får bedrivas under
högmässogudstjänst.

De angivna försäljningstiderna avser även tillverkarnas rörliga detaljhandel,
kringf örings- och relcvisitionsför sälj ningen.

Tidsbestämmelserna för försäljning reglerar endast de tidpunkter, intill
vilka försäljning längst får fortgå. Några begränsningar i fråga om försäljningens
början på dagen finns sålunda icke angivna i Pff.

Bestämmelserna om försäljningstider kompletteras med vissa föreskrifter
om utlämnande m. m. i 21 § Pff. Där stadgas förbud mot allt utlämnande
av pilsnerdricka från försäljnings- eller tillverkningsställe under tid då
detaljhandel med drycken inte är tillåten. Detta förbud gäller dock icke
försändning till restauratör å fartyg, luftfartyg eller järnvägståg. Vidare
är det förbjudet för innehavare av utskänkningsställe att där låta pilsnerdricka
förtäras på tid då utskänkning ej är medgiven.

De i Pff föreskrivna försäljningstiderna begränsas ytterligare genom butikstängnmgslagen.
Enligt denna lag får butik på söckendag normalt hållas
öppen för allmänheten från klockan 8 till klo’cken 19. Butik, där handel
idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror,
får dock öppnas en halvtimme tidigare på morgonen. På söneller
helgdag får butik, där handel idkas huvudsakligen med nämnda varor
eller med pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande
blommor, hållas öppen mellan klockan 8 och 10. Dessa bestämmelser är
emellertid ej av tvingande natur, utan tiderna för öppethållande kan i viss
man ändras genom beslut av de kommunala myndigheterna.

Öppethållnmgstiderna kan vidare inskränkas genom åtgöranden av affärsinnehavarna
själva.

De i Pff angivna tiderna för utminutering begränsas icke blott genom butikstangnmgslagen
utan även av bestämmelser i lokala ordningsstadgor och
av lansstyrelsen för varje särskild rättighet i samband med tillståndsgivningen
meddelade föreskrifter.

Sammanlagt tjugu städer, köpingar och municipalsamhällen har i sina
ordningsstadgor jntagit särskilda föreskrifter, som icke sammanfaller med

1 £ff’..Av dessa har fyra föreskrivit att detaljhandel med
p snerdncka icke far aga rum fore klockan 6, medan två bestämt att sådan
handel ej far bedrivas före klockan 8. Bland de fyra kommunerna har två
essutom bestämt att kringforsling och utlämning av pilsnerdricka ej får
!dn«§a 7-m3"]11! klockan 18. Därjämte förekommer åtskilliga hänvismn^ar
till gallande butikstangmngslag. Något större betydelse har de föreskrifter
som fastställts av lansstyrelsen i samband med meddelande av
tillstånd till avhamtningsförsäljning av Öl. På vardagar är den enligt dessa
bestämmelser vanligaste öppningstiden klockan 9 (9 kommuner) och stäng -

557

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ningstiden klockan 18 (8 kommuner), men klockan 8 och 10 förekommer
även som öppningstid, under det att stängningstiden varierar från klockan
14 till 19. På dag före sön- eller helgdag skall dock försäljningen mestadels
avslutas klockan 13 eller 14 (5 resp. 7 kommuner). Sju städer har helt förhud
mot avhämtningsförsäljning på sön- eller helgdagar; på landet är sådan
försäljning förbjuden redan enligt Pff.

F. n. regleras på många håll även tiden för utskänkningens början och
slut genom särskilda föreskrifter.

I de städer, köpingar och municipalsamhällen, som i sina ordningsstadgor
intagit särskilda bestämmelser om försäljningstider för Öl, är den vanligast
förekommande regeln att utskänkningslokal icke må öppnas före klockan 5
(9 orter). Sex orter anger tiden till klockan 6, under det att endast tre
orter har klockan 8 som öppningstid. Väsentligt snävare med avseende på
tiderna och av större betydelse i praktiken är de bestämmelser, som fastställts
av länsstyrelsen i samband med tillstånd till årsutskänkning. Enligt
dessa bestämmelser är de vanligast förekommande tiderna för utskänkningens
början på vardagar klockan 8 eller 9 (33 respektive 34 kommuner) samt
på sön- och helgdagar klockan 8 eller 13 (10 respektive 11 kommuner). I 25
kommuner råder dessutom helt förbud mot utskänkning på sön- och helgdagar.
Länsstyrelserna har även i åtskilliga fall fastställt föreskrifter, som
innebär, att utskänkningen måste avslutas före den i Pff angivna tiden
klockan 22. Enligt dessa föreskrifter skall utskänkningen vanligen avslutas
på vardagar klockan 21 (21 kommuner), på söndagar klockan 18 (8 kommuner)
samt i vissa orter på dag före sön- och helgdag klockan 14 eller 16
(vardera 10 kommuner). I Hallands län gäller^ i åtskilliga kommuner att
föreskrivna tidsbegränsningar bortfaller, där måltidstvång iakttages. Dessa
tidsbegränsningar är således icke ovillkorliga och har därför ej medräknats
i det föregående.

I några orter har länsstyrelsen fastställt viss tid för utskänkningens början,
ehuru den lokala ordningsstadgan för orten medger att utskänkningen
börjar vid en tidigare tidpunkt. Detta gäller t. ex. Malmö.

Av det föregående framgår att det är ett relativt litet antal kommuner
som har särskilda föreskrifter om utskänkningstiden för Öl. För det stora
llertalet kommuner gäller sålunda endast reglerna i Pff, d. v. s. ingen inskränkning
i fråga om utskänkningstidens början samt i normala fall klockan
22 som tidpunkt för utskänkningens avslutande.

Bestämmelserna angående försäljningstider gäller endast detaljhandeln
med pilsnerdricka men icke partihandel med varan.

Förbudet mot utskänkning av pilsnerdricka under högmässogudstjänst
kompletteras eller preciseras i åtskilliga fall genom lokala föreskrifter.

Nyklerhetskommittén.

U tminuteringstiderna.

Kommittén erinrar om att butikstängningslagen redan är tillämplig på utminuteringen
av Öl. Tiderna för denna försäljning bör enligt kommitténs
mening i normala fall regleras uteslutande genom denna lag. Kommittén
föreslår därför att man i öff hänvisar till butikstängningslagen. Härigenom

558

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

undanröjes, framhåller kommittén, den bristande överensstämmelsen mellan
reglerna i Pff och nämnda lag. Kommittén fortsätter.

Reglerna i butikstängningslagen avser enligt sin ordalydelse närmast den
försäljning som sker i butik, den fasta försäljningen. På grund av denna
lags bestämmelse, att »yrkesmässig försäljning till allmänheten av viss vara
annorstädes än i butik må ske endast å affärstid för handel med dylik
vara», är lagen emellertid tillämplig även å den rörliga försäljningen. Bryggeriernas
kringförings- och rekvisitionsför sälj ning av Öl får sålunda endast
ske under den i butikstängningslagen medgivna affärstiden för försäljning
av Öl. Under förutsättning att några kommunala avvikelser ej föreligger
innebär detta följande. Finns på orten bröd- eller mjölkaffär med rätt att
sälja Öl till avhämtning, får den rörliga försäljningen börja klockan 7.30,
men eljest först klockan 8. I båda fallen får försäljningen fortgå till klockan
19, även om affärsinnehavarna till följd av överenskommelse skulle stänga
tidigare, t. ex. klockan 18. Har kommunen åter gjort avvikelser från den
ordinarie affärstiden, återverkar detta även på den rörliga försäljningen.

Den rörliga försäljningen är påbörjad, då den första kunden kontaktats,
vilket alltså ej får ske före klockan 7.30 resp. 8. Det är ingenting som hindrar
att ölbilen startar vid en tidigare tidpunkt från bryggeriet eller nederlaget.
Försäljningen är avslutad, när den sista kunden betjänats, vilket alltså
i regel måste ske senast klockan 19. Vid detta klockslag behöver emellertid
inte körningen vara avslutad.

Från huvudregeln att butikstängningslagen skall reglera försäljningstiden
för all utminutering bör enligt kommitténs mening göras det undantaget
att rörlig försäljning icke skall få bedrivas på sön- och helgdagar.

Även i övrigt bör i enlighet med nuvarande ordning undantag från butikstängningslagen
gälla i de fall då bestämmelserna i Öff föranleder en
strängare reglering, framhåller kommittén och tillägger, att länsstyrelsen
alltsa bör ha rätt att vid tillstands meddelande eller sedermera vid yppade
missförhållanden föreskriva inskränkningar i utminuteringstiderna.

Kommittén anmärker vidare att den med hänsyn till det innehåll begreppet
törsäljning erhållit i Öff (under försäljning inbegripes allt tillhandahållande
som sker mot ersättning), ansett sig kunna underlåta att däri uppta
någon motsvarighet till den i Pff förekommande bestämmelsen, att allt utlämnande
av pilsnerdricka från försäljnings- eller tillverkningsställe å tider,
då detaljhandel med dylik dryck ej är tillåten, skall vara förbjudet. Det
föreslagna försälj ningsbegreppet kommer enligt kommitténs mening att
medföra en strängare reglering än butikstängningslagen i det hänseendet
att någon möjlighet icke medges att efter det för försäljningens avslutande
bestämda klockslaget försända Öl som rekvirerats före detta klockslag.

Försändning på rekvisition av Öl i samband med försäljning av matportion
från utskänkningsställe faller ej in under butikstängningslagen, påpekar
kommittén. Detsamma gäller partihandeln; den är, säger kommittén,
obunden av alla affärstider.

Kommittén framhåller vidare följande beträffande den särskilda frågan
om försäljningstiderna vid fartygsproviantering.

Denna måste enligt sakens natur kunna företagas vid behov och oberoende
av alla affärstider. Försäljning av Öl i samband med fartygsproviantering

559

Kungl. Maj. ts proposition nr i 51.

utgör vanligen partihandel men den kan även vara hänförlig till detaljhandel.
Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt att Kungl. Maj :t i den ordning
butiksstängningslagen föreskriver medger undantag från lagens regler
när det gäller fartygsproviantering. Detta undantag bör ej blott avse
skeppshandlares försäljning. Finnes ej skeppshandlare på platsen, bör nämligen
bryggeri eller livsmedelshandlare kunna ha möjlighet att leverera till
fartyg oberoende av affärstiden på platsen.

Utskänkningstiderna.

Den nuvarande bestämmelsen att utskänkningen i normala fall ej får
fortgå efter klockan 22, föreslås oförändrad. Kommittén förordar vidare, i
anslutning till vad maltdryckskommittén yttrade i denna fråga, att utskänkningen
i regel ej skall få börja före klockan 7 pa morgonen.

Liksom f. n. bör det enligt kommitténs mening finnas möjlighet att efter
prövning i varje särskilt fall ändra de lagstadgade tiderna för utskänkningens
början och slut.

Länsstyrelsen bör vid behov kunna utsträcka den föreslagna utskänkningstiden,
alltså medgiva tidigare tidpunkt för serveringens början eller
senare tid för dess avslutande. Medgivande av sistnämnda slag kan länsstyrelsen
redan nu lämna. Emellertid torde länsstyrelsen även böra ha möjlighet
att bestämma en tidigare tidpunkt för försäljningens början med
hänsvn till att det i enstaka fall, särskilt i fråga om järnvägsrestauranger
och utskänkningsställen som besökes av personer med nattarbete, otvivelaktigt
kan förefinnas ett fullt legitimt behov av att börja utskänkningen
redan före klockan 7. Länsstyrelsens allmänna befogenhet att utfärda särskilda
föreskrifter beträffande varje utskänkningstillstånd innefattar rätt
att föreskriva inskränkningar i utskänkningstiden. Länsstyrelsen kan sålunda
beträffande visst utskänkningsställe föreskriva senare tid för serveringens
början eller tidigare tidpunkt för dess avslutande än vad normalt
skall gälla.

Beträffande förfarandet vid beslut om utsträckning av utskänkningstiden
anför kommittén vidare.

Har man såsom kommittén antagit principen, att länsstyrelsen beträffande
villkor och inskränkningar av olika slag bör ha en av de kommunala
myndigheterna obunden, fri prövningsrätt, torde det icke finnas anledning
att bibehålla det kommunala vetot i en så speciell fråga som beträffande
utsträckning av tiden för utskänkningens avslutande. Enligt kommitténs
mening finns det beträffande ölförsäljningen knappast något skäl att stadga
kommunal vetorätt vare sig ifråga om tidpunkten för utskänkningens början
eller för dess slut. Kommunens intresse torde få anses tillräckligt tillgodosett
genom dess rätt att vid tillståndsgivningen med bindande verkan
uttala sig för eller emot varje ansökan eller före varje oktrojperiod bestämma
antalet utskänkningsställen i kommunen.

Enligt nykterhetskommitténs mening torde det sålunda vara tillräckligt
att polismyndigheten i orten och kommunens nykterhetsnämnd yttrar sig
över varje ansökan om utsträckning av tiden för utskänkningens början
eller slut. Detta kommer att gälla varje fristående ansökan.

Kommittén framhåller i fortsättningen att vissa slag av utskänkning
alltjämt skall undantas från bestämmelserna om utskänkningstider.

560

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Bestämmelserna föreslås, liksom f. n. är fallet, icke gälla ifråga om trafikutskänkning
eller utskänkning vid inackordering och ej heller i fråga om
de nya instituten utskänkning i personalmatsal eller utskänkning i kollektivhusmatsal.
Däremot har tillräcklig anledning inte ansetts föreligga att
från bestämmelserna undantaga den tillfälliga utskänkningen, vilken nu icke
är underkastad Pff:s bestämmelser om försäljningstider.

Rörande gällande förbud att utskänka Öl under högmässotid yttrar kommittén.

Frågan om förbud mot utskänkning under högmässogudstjänst torde rent
allmänt sett ligga olika till på skilda orter, beroende på hur levande den
kyrkliga traditionen är.

För förbudets bibehållande talar i första hand känslan för gammal kyrklig
tradition. Utskänkning av Öl under högmässotid torde verka stötande
på vissa håll, särskilt om den sker utan samband med måltid.

Även för förbudets avskaffande kan emellertid goda skäl åberopas. Först
må framhållas att det redan av 1911 års nykterhetskommitté påpekade förhållandet
med olika gudstjänsttider på olika platser fortfarande består, då
tiden för högmässan varierar på olika orter.

. Vidai e må påpekas att nuvarande förbud endast gäller högmässoguds^järist
- ej aftongudstjänst o. d. — och att det endast avser statskyrkan,
under det att de frikyrkliga samfunden lämnas helt utanför.

Utskänkning å järnvägsstationer är för närvarande en form av trafikutskänkning,
beträffande vilken förbudet mot utskänkning under högmässogudstjänst
ej gäller. °

Att införa särskilda bestämmelser för att tillgodose resande och personer,
som brukar »äta ute», samt för de andra fall, då möjlighet till utskänkning
under högmässogudstjänst skulle kunna anses önskvärd, torde emellertid
medföra svårigheter både vid gränsdragningen och i tillämpningen. Enligt
kommitténs mening bör sådana undantagsbestämmelser om'' möjli«t
undvikas.

Från restauranghåll — kafébolaget Norma i Stockholm -— har för kommittén
framhållits några praktiska synpunkter på förbudet mot utskänknmg
under högmässogudstjänst. Bolaget, som håller sina matserveringar
oppna aven mellan klockan 11 och 13 på söndagarna, framhåller att serveringspersonalen
måste se till att det inte finns några halvtömda ölflaskor
pa borden, när klockan slår 11, och måste alltså plocka bort flaskorna dessförinnan.

På grund av vad sålunda anförts föreslår nykterhetskommittén att förbudet
mot utskänkning under högmässogudstjänst slopas i Öff. Samtidigt
understryker kommittén att det står de kommuner fritt som så önskar att
genom föreskrift i vederbörande lokala ordningsstadga meddela sådant förbud.
Vidare kan, framhåller kommittén, kommunen hemställa hos länsstyrelsen
att denna fastställer det villkoret i tillståndsresolutionen att utskänkning
under högmässogudstjänst ej får ske eller eventuellt endast får ske i
samband med måltid. Nykterhetskommitténs förslag innebär således att
frågans avgörande överflyttas till de lokala myndigheterna, kommunerna
och länsstyrelserna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

561

Yttranden.

Kommitténs förslag rörande försäljningstiderna för Öl har i allmänhet
godtagits. Endast i ett fåtal yttranden förekommer sålunda erinringar mot
förslagen i denna del.

Utminuteringstidema.

1 anledning av vad kommittén föreslagit därom, att man i öff hänvisar
till butikstängningslagen, yrkar Svenska bryggareföreningen att bryggeriernas
rörliga försäljning i dess helhet undantas från denna lag. Yrkandet
motiveras på följande sätt.

Butikstängningslagens tillämpning på detaljhandel med Öl även genom
kringföring eller efter rekvisition medför betydande olägenheter i olika avseenden
och motverkar ett rationellt anordnande av distributionen. Framför
allt gäller detta landsbygden, där detaljhandeln av naturliga skäl har sin
största betydelse. Genom olika affärstider inom angränsande kommuner
kan den situationen uppkomma, att kringföring från samma vagn får äga
rum inom en kommun, men samtidigt icke är tillåten i en intilliggande.
Förbud mot försäljning före klockan 7.30 eller vanligtvis klockan 8, beroende
på hur affärstiderna lokalt fastställts, innebär praktiska olägenheter
också för allmänheten särskilt på landsbygden sommartid, då den jordbrukande
befolkningen vid dessa tidpunkter redan påbörjat sitt arbete.

Kommittén gör gällande, att butikstängningslagen icke medger någon
möjlighet att efter det för ordinarie butikstängningstid bestämda klockslaget
leverera Öl, som rekvirerats före denna tidpunkt. Denna uppfattning torde
emellertid vara felaktig, då försäljningen måste anses ha ägt rum i och med
rekvisitionen och lagen uttryckligen medger, att vara som sålts under affärstid
får utlämnas eller försändas efter dess slut.

Eftersom vidare partihandel och detaljhandel till övervägande del äger
rum från samma fordon, förefinns vägande skäl för att all rörlig försäljning
undantas från butikstängningslagen. Härför talar också erfarenheten
från de vidsträckta försäljningsområdena, exempelvis i Norrland, där särskilda
svårigheter föreligger att under en körning hinna besöka alla kunder
före kl. 19. Samma förhållande råder inom hela landet vid de större
helgerna, då leveranserna är särskilt omfattande både till antal och storlek.

En liknande ståndpunkt intar Föreningen skattepliktiga bryggerier, som
föreslår att bryggeriernas distribution på landsbygden undantas från butikstängningslagen.

Förslaget att rörlig försäljning icke skall få bedrivas på sön- och helgdagar
har ej mött någon gensaga vid remissbehandlingen.

U Iskänknings tiderna.

I yttrandena har inte framställts någon erinran mot att bestämmelsen att
utskänkningen i normala fall ej får fortgå efter klockan 22 kvarstår oförändrad.

Förslaget att utskänkningen i regel ej skall få börja före klockan 7 på
morgonen har däremot föranlett uttalanden av Sveriges Hotell- och Restaurantförbund,
Föreningen allmännyttiga kafébolag (FAK) och Stockholms
kaféidkareförening.

!t(! Dihang till riksdagens protokoll 195t. 1 samt. Nr 191.

562

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Restaurantförbundet uttalar, att det inget har att erinra mot den föreslagna
bestämmelsen, men betonar, att länsstyrelsen vid behov skall kunna
bestämma annan tid för utskänkningens början. Även F. A. K. understryker
vikten av denna möjlighet till undantag under framhållande att, såsom
kommittén anfört, i vissa fall finns ett fullt legitimt behov av att utskänkningen
får börja redan före klockan 7. Kaféidkareföreningen säger sig icke
kunna biträda förslaget i denna del. Föreningen anför härom.

Överståthållarämbetet har i många år för samtliga föreningens medlemmar
bestämt, att utskänkningen finge taga sin början klockan 5 på morgonen.
Erfarenheterna ha visat, att denna tidiga ölservering icke medfört
några oordningar och det måste anses föreligga ett legitimt behov för personer
med nattarbete eller med arbetet förlagt till de tidigare morgontimmarna
att förtära pilsnerdricka på tid före klockan 7.

Beträffande förfarandet vid beslut om utsträckning av utskänkningstiden
uttalar statens organisationsnämnd att den finner beslutanderätten i dylika
ärenden kunna anförtros åt polismyndighet. Liknande synpunkter framföres
av länsstgrelserna i Uppsala och Södermanlands län, som dock begränsar
sina uttalanden att gälla utsträckning av utskänkningstiden vid enstaka
tillfällen.

Förbudet mot utskänkning under högmässa.

I anledning av förslaget att förbudet mot utskänkning under högmässogudstjänst
slopas anhåller järnvägsstyrelsen om införande av sådana bestämmelser
att utskänkning av Öl i järnvägsrestauranger, bufféer inbegripna,
under tid för högmässogudstjänst måtte möjliggöras, allt i enlighet
med de särskilda föreskrifter, som järnvägsstyrelsen kan finna erforderliga
för upprätthållande av god ordning. Enligt styrelsens mening bör denna
fråga icke vara underkastad kommunal bestämmanderätt.

Departementschefen.

Nykterhetskommittén föreslår i fråga om utminuteringstiden att butikstängningslagens
bestämmelser skall gälla. Rörlig försäljning skall dock icke
få bedrivas på sön- eller helgdag. Därjämte föreslår kommittén, att länsstyrelsen
får rätt att vid tillstånds meddelande eller sedermera vid yppade missförhållanden
föreskriva inskränkningar i utminuteringstiderna.

I fråga om utskänkningen föreslår kommittén den avvikelsen från nuvarande
ordning, att utskänkning i regel ej skall få börja före klockan 7.
Den nu gällande bestämmelsen, att utskänkningen ej får fortgå efter klockan
22, bibehålies oförändrad. Föreligger särskilda skäl, skall länsstyrelsen
kunna ändra tiderna för utskänkningens början och slut. Kommittén anser
vidare, att kommunalt veto ej behöves i frågor om förlängning av utskänkningstiden.
En ytterligare avvikelse från den nuvarande ordningen är, att
förbudet mot utskänkning under högmässogudstjänst slopas. Kommittén
framhåller emellertid, att kommun genom lokal ordningsstadga eller länsstyrelse
genom föreskrift i tillståndsresolution kan meddela sådant förbud.

563

Kungl. Maj.ts proposition, nr 151.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i allmänhet godtagits.
Företrädare för bryggerinäringen uttalar emellertid önskemål om möjlighet
att sälja Öl genom kringföring såväl före som efter den ordinarie affärstiden.
I fråga om tiderna för utskänkningen understryker några organisationer,
som företräder kaféidkarna, att det finns ett legitimt behov att
utskänkningen får börja redan före klockan 7. Vissa förslag om decentralisering
har också framförts.

Försäljningstiderna för Öl har blivit föremål för lokala, sinsemellan starkt
skiftande regleringar. Härigenom har dessa tider kommit att variera högst
avsevärt i skilda delar av landet. En större likformighet på detta område
torde utan olägenhet kunna genomföras. Försäljningstiderna synes därför
i likhet med övriga försäljningsspörsmål böra regleras direkt i försäljningsförordningen
eller genom författningar av annat slag, till vilka förordningen
uttryckligen hänvisar. Kommitténs förslag är delvis ägnat att
tillgodose dessa önskemål. Emellertid synes man härvidlag kunna gå något
längre än kommittén.

Beträffande tiderna för utminuteringen vill jag i likhet med kommittén
förorda, att i ölförsäljningsförordningen hänvisning göres till butikstängningslagen,
med det tillägget, att kringföringsförsäljning ej får ske på söneller
helgdag. Härigenom får försäljning — i den mån icke kommunala bestämmelser
meddelats rörande butikshandeln i allmänhet — ske på vardag
i huvudsak mellan klockan 7.30 och 19 och på sön- eller helgdag mellan
klockan 8 och 10. Beträffande kringföringshandeln i allmänhet gäller, såsom
kommittén anmärkt, att alla kundbesök måste äga rum inom de angivna
tiderna. Någon anledning till undantag för kringföringshandeln med
Öl synes icke finnas. Ej heller synes det lämpligt att Öl vid den rörliga försäljningen
levereras till privatkunder efter det handeln med andra varor i
allmänhet avslutats. I anledning av bryggareföreningens uttalande att Öl,
som rekvirerats före affärstidens slut, skulle kunna utlämnas eller försändas
efter denna tidpunkt vill jag endast anmärka, att föreningen synes ha
missuppfattat innebörden i nykterhetskommitténs förslag. Det av kommittén
uppställda försäljningsbegreppet, som även upptagits i departementsförslaget,
är avsett att begränsa butikstängningslagens tillämpning i förevarande
hänseende. Oavsett huruvida butikstängningslagen kan tolkas såsom
föreningen gjort gällande blir sålunda leveranser efter affärstidens
slut härigenom förbjudna.

Enligt nykterhetskommitténs förslag skulle länsstyrelsen i samband med
tillståndsgivningen eller sedermera vid yppade missförhållanden kunna bl. a.
inskränka tiden för utminuteringen. Såsom tidigare framhållits bör man
begränsa möjligheterna för lokala organ att föreskriva inskränkningar av
olika slag. Jag har därför icke ansett mig kunna biträda förslaget att utminuteringstiden
skall kunna inskränkas utöver vad som följer av butikstängningslagen.
Ingripanden mot missförhållanden bör ske i annan ordning.

564

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

I fråga om utskänkningen anser jag i likhet med nykterhetskommittén,
att den normalt bör sluta klockan 22 samt att en generell bestämmelse om
tidpunkten för utskänkningens början bör fastställas. Kommittén har, såsom
tidigare nämnts, föreslagit att utskänkningen normalt bör få börja
klockan 7. För egen del kan jag icke finna, att det i allmänhet är lämpligt
med ölutskänkning under de tidigare morgontimmarna. Med hänsyn härtill
synes utskänkningen i allmänhet böra börja något senare på dagen än
kommittén föreslagit. Klockan 9 synes vara en lämplig tidpunkt. Sättes den
generella tiden för utskänkningens början så sent, bör länsstyrelse eller
kommunalt organ icke ha möjlighet att ytterligare framflytta denna tidpunkt.

Den här valda tidpunkten torde emellertid icke böra gälla undantagslöst.
I enstaka fall kan det finnas visst behov att börja utskänkningen före klockan
9, exempelvis i serveringslokaler, som mera regelbundet besökes av
personer med nattarbete. Likaledes torde stundom finnas behov att kunna
utsträcka utskänkningstiden efter klockan 22. Jag kan därför biträda kommitténs
förslag, att länsstyrelserna erhåller befogenhet att utsträcka utskänkningstiden
i båda riktningar. Beslut härom synes normalt böra meddelas
i samband med utskänkningstillståndet men bör också kunna ifrågakomina
under tillståndstiden. Såsom jag anfört vid behandlingen av den
kommunala medbestämmanderätten, synes det icke påkallat att kommunerna
har vetorätt i sådana frågor. Däremot bör det självfallet åligga länsstyrelsen
att inhämta yttranden från bl. a. polismyndigheten och den kommunala
nykterhetsnämnden.

Föreligger för särskilt tillfälle behov av utskänkning efter den fastställda
tiden, bör det ankomma på polismyndigheten att pröva framställningar
härom.

Liksom hittills bör länsstyrelsen kunna föreskriva att utskänkningen
skall avslutas tidigare än klockan 22.

I detta sammanhang må framhållas, att den ölutskänkning som sker på
vin- och spritrestauranger är underkastad samma regler som övrig ölutskänkning;
Öl får dock alltid serveras, när rusdrycker får utskänkas.

I fråga om utskänkning under högmässotid finner jag i likhet med nykterhetskommittén,
att det nuvarande förbudet häremot bör slopas.

Slutligen vill jag tillägga, att de här angivna bestämmelserna angående
försäljningstiderna icke bör gälla trafikutskänkning eller utskänkning vid
heminackordering eller kårhushåll, i kollektivhusmatsal eller personalmatsal
men däremot tillämpas på tillfällig utskänkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

565

Utskänkningen på inackorderingsställen m. m.

Gällande ordning m. in.

Enligt nuvarande ordning får utskänkning av pilsnerdricka utövas utan
särskilt tillstånd av den som i sitt hem mot betalning mottar gäster till bespisning
vid slutet bord, dock endast vid måltider till gäster, med vilka
avtal om bespisning träffats för en tid av minst en vecka (12 § b) Pff).
Alla dessa förutsättningar för inackorderingsutskänkning måste vara för
handen, nämligen hem, gäst, slutet bord, måltid och avtal om bespisning
för minst en vecka, för att rätt till sådan utskänkning skall anses föreligga.
Brister någon av dessa förutsättningar, får utskänkningen av pilsnerdricka
icke ske såsom inackorderingsutskänkning, utan särskilt tillstånd
blir erforderligt för utskänkningens bedrivande.

Från början hade det varit avsett, att detta slag av rättighet skulle få en
mycket begränsad omfattning. Sedermera har emellertid tillämpningsområdet
för inackorderingsutskänkningen i praktiken utvidgats långt utöver vad
som från början varit avsett, nämligen till att i stor utsträckning omfatta
utskänkning i samband med matserveringsrörelse.

Maltdryckskommittén bibehöll inackorderingsutskänkningen i dess vidgade
omfattning, men ansåg, att den måste underkastas kontroll i en eller
annan form. På grund härav föreslog kommittén anmälningsskyldighet till
systembolaget.

Enligt nuvarande ordning förekommer inte utskänkning i personal- och
kollektivhusmatsalar som särskild utskänkningsform. Vid behov av sådan
utskänkning får alltså tillstånd f. n. sökas i samma ordning som gäller för
annan utskänkning.

Vad särskilt angår frågan om utskänkning i militära mässar är att märka
att enligt nuvarande ordning gäller förbud mot detaljhandel med pilsnerdricka
inom läger, kasernområde eller annat, uteslutande för krigsmaktens
behov upplåtet område (3 § 4. Pff).

Maltdryckskommittén föreslog viss uppmjukning av detta förbud. Enligt
kommitténs förslag skulle ölförsäljning inom ifrågavarande områden kunna
äga rum efter tillstånd av Kungl. Maj :t.

Nykterhetskommittén.

Kommittén anför om inackorderingsutskänkningen.

Såvitt kommittén har sig bekant har den nuvarande tillämpningen av bestämmelserna
om inackorderingsutskänkning ej medfört några olägenheter
ur ordnings- eller nykterhetssynpunkt. Vidare bör i detta sammanhang
erinras om kommitténs förslag att den högsta medgivna alkoholhalten hos
ölet skall nedsättas till 2,8 viktprocent. Maltdryckskommittén ville införa
ytterligare kontroll över inackorderingsutskänkningen. Ett genomförande
av förslaget om anmälningsskyldighet skulle emellertid medföra dels
ett visst besvär för innehavare av inackorderingsutskänkning, som för varje
oktrojperiod skulle ha att ifylla anmälningsblanketter, och dels ett visst

566

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

merarbete för den myndighet, som skulle ta emot anmälningarna och utfärda
anmälningsbevis. Enligt nykterhetskommitténs mening bör man icke
utan mycket starka skäl skärpa förutsättningarna för inackorderingsutskänkningen,
som hittills ansetts kunna bedrivas utan den kontroll som tillstånd
av eller anmälan till myndighet innebär.

Kommittén anser att sådana skäl ej föreligger och förordar således att
inackorderingsutskänkning får bedrivas såsom nu utan vare sig anmälan
eller tillstånd.

I anslutning till maltdryckskommittén förordar nykterhetskommittén
emellertid att den i öff intagna beskrivningen på inackorderingsutskänkning
jämkas något. Härom anföres.

Den nuvarande lydelsen »mottager gäster till bespisning» föreslås sålunda
ändrad till »bedriver matserveringsrörelse». Med uttrycket »rörelse» förstås
att verksamheten drives affärsmässigt för förtjänst och att den har en viss
omfattning. Ändringen innebär att bestämmelsen om inackorderingsutskänkning
kommer att omfatta ej blott den rena heminackorderingen utan även
vissa fall av verklig matserveringsrörelse. Därigenom lagfästes den utveckling
som rättspraxis i viss mån sanktionerat.

Enligt kommitténs mening bör vidare nu gällande krav på avtal om bespisning
för minst en vecka slopas. Fordran att rörelsen skall avse bespisning
av gäster vid slutet bord medför nämligen — uttalar kommittén — att
bespisningen för varje inackorderingsgästs vidkommande i allmänhet måste
vara av en icke obetydlig varaktighet.

I övrigt anser kommittén att nuvarande förutsättningar för inackorderingsutskänkning
bör oförändrade upptas i förslaget, sålunda hem, slutet
bord och måltid.

Kommittén framhåller slutligen att även om tillämpningsområdet för inackorderingsutskänkningen
bestämmes enligt kommitténs förslag, torde likväl
åtskilliga matserveringsinnehavare, som nu bedriver utskänkning av
pilsnerdricka med förment stöd av gällande bestämmelse om utskänkningsrätt
vid inackordering, i fortsättningen icke bli berättigade därtill; de blir
alltså hänvisade att söka utskänkningstillstånd i vanlig ordning.

Till belysning av de föreslagna inackorderingsbestämmelsernas innebörd
anför kommittén några exempel.

a) En handlande har några biträden i maten; en arbetarfamilj låter en
eller två av mannens arbetskamrater inta sina måltider hos familjen; en
eller två ungkarlar hyr möblerat rum och intar någon eller alla måltider
hos värdfolket. I dessa fall är fråga om utskänkning till enstaka, fasta inackorderingsgäster
i hemmet (heminackordering), inackorderingsutskänkning
i dess ursprungligen avsedda, begränsade omfattning.

b) En änka eller f. d. hushållerska har matservering i sitt hem för ett
tiotal personer; hon lever på inkomsterna av matserveringen men har ej satt
upp skylt, som inbjuder tillfälliga gäster; nya gäster mottas endast genom
förmedling av bekanta eller förutvarande gäster. I en bondgård bespisas
15 arbetare från ett flygplatsbygge; arbetet pågår några månader. Även i
dessa fall är fråga om utskänkning vid slutet bord i hemmet ehuru i den
i praktiken vidgade omfattningen (i samband med matserveringsrörelse).
Fallen under a) och b) är inackorderingsutskänkning i förslagets mening.

567

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

c) En person driver matserveringsrörelse i sitt hem men har för rörelsens
skull hyrt en större våning än han annars skulle ha gjort; han har huvudsakligen
fasta gäster, men har skylt om matservering, som avser att tillföra
rörelsen även tillfälliga gäster. Detta fall har icke godkänts som inackorderingsutskänkning
och skall icke heller enligt förslaget omfattas av
detta begrepp.

Kommittén föreslår att för rätt att utskänka Öl i personal- och kollektivhusmatsalar
skall krävas endast anmälan-, utskänkningen skall bedrivas
vid slutet bord och i samband med måltid.

Om personalmatsalar i allmänhet anföres i betänkandet följande särskilda
synpunkter.

Denna form av utskänkning intager liksom inackorderingsutskänkningen
en särställning därigenom att den endast kan avse slutet bord. Den äger sålunda
icke ruin till allmänheten utan blott till en genom arbetsförhållandena
närmare bestämd krets av personer. Med hänsyn härtill torde en uppmjukning
av gällande regler vara motiverad. För inackorderingsutskänkningen
skall enligt kommitténs förslag varken fordras tillstånd eller anmälan.
Då den krets av personer som äter i en personalmatsal i normala fall
är vida större än det antal personer, som kan mottagas i ett hem och bespisas
genom inackordering, torde för personalmatsalarnas del en viss kontroll
vara erforderlig. Enligt kommitténs mening torde det emellertid inte vara
nödvändigt att kräva mera än anmälningsskyldighet såsom förutsättning för
rätten att utskänka Öl i personalmatsal.

Med personalmatsal bör förstås matsal eller därmed jämförlig lokal, som
är avsedd för de anställda vid institution eller företag. Hit räknas lunchrum,
tjänstemannamässar och liknande lokaler inom eller i anslutning till
fabriker, verkstäder, ämbetsverk, affärsföretag, kontor eller andra fasta arbetsplatser.
Det skall i regel vara en stadigvarande, inomhus belägen lokalitet,
inredd på ett sätt som är lämpat för matserveringsrörelse. Huruvida
mer eller mindre tillfälliga anordningar kan komma i fråga får avgöras från
fall till fall. Ett marketenteriföretag vid exempelvis en större byggnadsplats
torde få räknas som personalmatsal. Den omständigheten att serveringen
sker utomhus bör ej utgöra hinder i det fall att den äger rum i omedelbar
anslutning till en stadigvarande lokalitet. Härvid förutsättes naturligtvis, att
utomstående ej äger tillträde, ett villkor, som gäller för all matserveringsrörelse
av ifrågavarande slag. Detta kommer till uttryck i kravet att serveringen
skall ske vid slutet bord till de vid institutionen eller företaget anställda.
Villkoret slutet bord innebär att det skall finnas en bestämt markerad kontinuitet
i kundkretsens sammansättning. I förevarande fall bestämmes kundkretsen
av arbetsförhållandena, anställningen på viss arbetsplats. Personalmatsalen
får endast användas av de vid institutionen eller företaget anställda
och deras tillfälliga gäster.

En restriktiv tolkning av begreppet personalmatsal torde böra användas
och i tveksamma fall bör innehavaren hänvisas att söka utskänkningstillstånd.

Kommittén finner starka skäl tala för en uppmjukning av förbudet mot
ölförsäljning inom kasernområden o. d. Enligt kommitténs mening bör de
militära mässarna icke sältas i särställning, då man inför en relativt fri
utskänkning i andra typer av personalmatsalar.

Det förefaller sålunda orimligt att Öl icke skulle få utskänkas till maten
på eu officersmäss. Utskänkningen bör emellertid begränsas till vad man

568

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

vanligen avser med militär mäss, d. v. s. särskild matsal för fast anställd
militär personal (officerare, underofficerare eller underbefäl) och med denna
kategori likställda.

Utskänkning bör däremot i regel ej få anordnas i lokaler, till vilka även
de värnpliktiga äger tillträde, såsom regementets allmänna matsal eller marketenteri.
Möjlighet bör dock finnas för länsstyrelsen att för enstaka tillfälle,
t. ex. kamratfest, lämna tillstånd till detaljhandel inom militära områden.

Motiveringen till förslaget om kollektivhusmatsalar framgår av följande.

Under de senaste årtiondena har i storstäderna uppstått en ny typ av
bostadshus, de s. k. kollektivhusen. I dessa hus finns i regel en särskild
matsal, som är avsedd endast för hyresgästerna i huset. Härigenom har
aktualiserats frågan om enklare regler för förvärvande och utövande av
rätt till utskänkning av Öl i sådan matsal, vilket för närvarande kräver
tillstånd. Denna utskänkning avser liksom inackorderingsutskänkningen
och utskänkningen i personalmatsal endast eu sluten krets, som i detta fall
är bestämd genom bostadsförhållandena.

Med hänsyn till de likheter som föreligger mellan utskänkningen i en
kollektivhusmatsal och övriga tidigare behandlade utskänkningsformer av
typen slutet bord anser kommittén att det finns skäl att likställa utskänkning
i kollektivhusmatsal med i övriga här avsedda utskänkningsformer och
att alltså endast kräva anmälan för sådan utskänkning.

Beträffande avgränsningen av nu förevarande utskänkningsform säges i
betänkandet.

Med kollektivhusmatsal bör förstås matsal, som är inrymd i kollektivhus
och är avsedd för husets hyresgäster och deras tillfälliga gäster. Utskänkningen
bör även i detta fall endast kunna ske vid slutet bord. Äger utomstående
tillträde till matsalen, erfordras tillstånd i vanlig ordning. Drives
offentlig restaurang i samband med kollektivhusserveringen, får det sålunda
icke finnas någon för allmänheten tillgänglig förbindelse mellan restaurangen
och kollektivhusmatsalen.

Enligt kommitténs förslag skall anmälan göras hos länsstyrelsen för varje
oktrojperiod.

Beträffande prövningsförfarandet anföres vidare bl. a.

Vid anmälan skall fogas förklaring från institutionens eller företagets
ledning resp. vederbörande befälhavare att från deras sida icke göres någon
erinran mot den ifrågasatta utskänkningen. Länsstyrelsen hår endast
att granska anmälan ur formell synpunkt; någon behovsprövning skall sålunda
ej förekomma. Finner länsstyrelsen att förutsättningarna för rätt
till utskänkning i personalmatsal är uppfyllda, såvitt länsstyrelsen med
ledning av anmälan och eljest tillgängliga uppgifter kan bedöma, skall länsstyrelsen
utfärda bevis, att anmälan blivit fullgjord. Utvisar anmälan, att
rörelsen är av sådan beskaffenhet att den fordrar vanligt utskänkningstillstånd
eller finnes eljest särskild anledning antaga att så är fallet, skall"länsstyrelsen
omedelbart underrätta vederbörande därom. I tveksamma fall bör
kompletterande utredning verkställas. Är rörelsen av föreskriven beskaffenhet,
bör länsstyrelsen kunna vägra utfärda anmälningsbevis endast för det
fall, att innehavaren av rörelsen tidigare förklarats förlustig utskänkningslält
av ifrågavarande slag på grund av vissa bestämda i förordningen angivna
skäl. Då en rörelse av ifrågavarande slag kan ändra karaktär'' och en

569

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

viss periodisk kontroll från länsstyrelsens sida får anses önskvärd, synes det
lämpligt föreskriva, att ny anmälan skall göras för varje oktrojperiod.

Om övervakningen yttrar kommittén bl. a.

Det ligger i sakens natur, att en matserveringsrörelse av det slag, som
behandlas i detta kapitel, med tiden kan komma att ändra karaktär, så
att den icke längre uppfyller förutsättningarna för utskänkningsrätt. Så
är t. ex. fallet om en föregiven inackorderingsutskänkning bedrives i en
lokal, som ej är innehavarens hem, eller om bestämmelserna om slutet bord
icke iakttages eller om rätten till utskänkning i personalmatsal eller kollektivhusmatsal
missbrukas för utskänkning till andra än dem för vilka lokalen
är avsedd. I sådana fall har länsstyrelsen f. n. i fråga om den enda form
av utskänkning vid slutet bord som är upptagen i Pff, inackorderingsutskänkningen,
möjligheter att stoppa rörelsen.

En motsvarighet till länsstyrelsens nu omnämnda befogenhet har upptagits
även i förslaget. Enligt detta skall, om en utskänkningsrörelse av
här ifrågavarande slag befinnes icke vara av den i förordningen angivna
beskaffenheten, länsstyrelsen förbjuda utskänkningens fortsättande. Har
länsstyrelsen förbjudit utskänkningens fortsättande, star det enligt förslaget
utskänkningsinnehavaren fritt att söka vanligt utskänkningstillstånd; en
sådan ansökan skall bedömas enligt vanliga regler med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet.

Kommittén har vidare ansett lämpligt att länsstyrelsen får befogenhet
att förbjuda fortsättandet av en icke tillståndsbunden utskänkningsrörelse
även i vissa fall, då rörelsen som sådan visserligen fyller de uppställda kraven
men det är uppenbart att innehavaren är olämplig att bedriva densamma.

Enligt kommitténs förslag skall länsstyrelse och länsnykterhetsnämnd
övervaka ölförsäljningen, varjämte polismyndigheten skall vaka över att
ordning iakttas i samband med ölförsäljning och att försäljningsföreskrifterna
efterföljes. Beträffande de militära mässarna anföres särskilt.

Kommittén förutsätter att den föreslagna begränsningen i fråga om utskänkning
av Öl på militär mäss iakttages av vederbörande befälhavare, på
vilken det skulle ankomma att vaka över att stadgandet i verkligheten finge
den avsedda tillämpningen. Har länsstyrelsen utfärdat anmälningsbevis,
äger befälhavaren meddela närmare föreskrifter om hur utskänkningen skall
ordnas. Del ligger i sakens natur, att han när som helst även kan förbjuda
försäljningen; han behöver icke påkalla åtgärder hos länsstyrelsen.

Kommittén har beträffande här avsedda lokaler föreslagit visst undantag
från gällande förtärings- och förvaringsförbud i fråga om rusdrycker. Härom
hänvisas närmare till vederbörligt avsnitt i avd. V ovan, avseende försäljning
av rusdrycker.

yttranden.

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran kommitténs
förslag.

Kommitténs förslag beträffande inackorderingsutskänkning har lämnats
helt utan erinran vid remissbehandlingen.

570

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

1''örslagot att för rätt att utskänka Öl i personal- och kollektivhusmatsalar
skall krävas endast anmälan avstyrkes helt av länsnykterhetsnämnderna i
Stockholms, Södermanlands samt Göteborgs och Bohus län, stadsfullmäktige
i Karlskrona ävensom De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse. Även
nykterhetsnämnden i Göteborg avstyrker men tillägger att, om inte ifrågavarande
utskänkning anses böra inordnas i övrig utskänkning, bör den
lämnas fri. Länsnykterhetsnämnden i Västerbottens län är tveksam om
lämpligheten att slopa tillståndstvånget för utskänkning i personalmatsalar

o. s. v. Länsnykterhetsnämnden i Kopparbergs län tillstyrker förslaget om
än med tvekan.

I anledning av kommitténs uttalanden rörande omfattningen av den utskänkningsrättighet
som tillkommer personalmatsalar i allmänhet understryker
Föreningen allmännyttiga kafébolag vikten av att gränsdragningen
mellan personalmatsalar och offentlig servering göres så, att inte de ordinarie
utskänkningsreglerna kringgås, överståthållarämbetet ingår på frågan
om ölutskänkning vid vissa marketenterier. Ämbetet anför härom i huvudsak.

En brist i gällande Pff är att den ej innehåller några bestämmelser, som
direkt reglerar utskänkningsrörelser av typen marketenterier vid byggnadsplalser.
Denna brist har icke pa ett tillfredsställande sätt blivit avhjälpt uti
föreliggande författningsförslag.

Att medgiva utskänkning i marketenterier av nu avsedd art enbart efter
anmälan måste ingiva vissa betänkligheter. Ifrågavarande rörelser ha ej
den permanenta karaktär, som rimligen bör krävas för ett dylikt godkännande.
Ehuru i tillståndsresolution regelmässigt föreskrives att utskänkningen
endast får ske till personal vid närliggande byggnadsföretag, kan det
ingalunda tagas för givet att utskänkningen alltid sker till sålunda avsedd
krets. Det ligger nämligen i sakens natur, att i dessa fall icke kan åstadkommas
någon skarp gränsdragning mellan personer, till vilka utskänkning
ma ske, och sådana som böra utestängas.

överbefälhavaren har intet att invända mot förslaget om uppmjukning
av förbudet mot ölförsäljning inom kasernområden o. d. och delar även
kommitténs uppfattning att de militära mässarna icke skall sättas i särställning
gentemot andra personalmatsalar, överbefälhavaren anmärker dock
att eftersom det tilltänkta anmälningsförfarandet skulle bli av formell natur,
det kan ifrågasättas om det är erforderligt. Kommitténs ställningstagande
beträffande utskänkning i lokaler, dit värnpliktiga äger tillträde ger
inte överbefälhavaren anledning till annan erinran än att möjligheten till
dispens från det principiella förbud som föreslagits inte bör få en alltför
snäv begränsning.

Några uttalanden som innefattar ställningstaganden enbart till frågan om
utskänkning i kollektivhusmatsalar förekommer inte i remissyttrandena.

Förslaget alt anmälan skall göras hos länsstyrelsen för varje oktrojperiod
har föranlett erinran från länsstyrelsen i Kalmar lån och Svenska
bryggareföreningen. Den förstnämnda remissmyndigheten ifrågasätter om
inte anmälan i stället bör göras hos polismyndigheten och den sistnämnda

571

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

remissinstansen anser att kravet på förnyad anmälan för varje oktrojperiod
kan befaras bli svårt att upprätthålla i praktiken, varför det synes böra
övervägas om inte föreskriften härom kan utgå.

Departementschef en.

Enligt nuvarande bestämmelser får pilsnerdricka utskänkas på inackorderingsställen
utan särskilt tillstånd eller anmälan. Utskänkning i personal-
och kollektivhusmatsalar upptas däremot icke i gällande förordning
som särskild utskänkningsform. Vid behov av sådan utskänkning får tillstånd
sökas i samma ordning som gäller för annan utskänkning. Såsom tidigare
anförts gäller förbud för detaljhandel med pilsnerdricka inom läger,
kasernområde och andra liknande militära områden. I tillämpningen synes
dock detta förbud icke ha ansetts gälla officers- och underofficersmässar. Såsom
tidigare angivits har nämligen i kommandoväg utfärdats närmare
föreskrifter om förtäring av bl. a. pilsnerdricka inom militära förband. Enligt
dessa bestämmelser må pilsnerdricka icke förtäras eller förvaras inom
underbefälsmäss, marketenteri, logement eller andra för manskapet avsedda
lokaler. Några liknande inskränkande föreskrifter finns ej beträffande
officers- eller underofficersmässar. Vissa militära chefer kan enligt samma
föreskrifter medge manskap förtäring av vin eller pilsnerdricka vid samfälld
högtidlig måltid i härför lämplig lokal.

Nykterhetskommittén föreslår att inackorderingsutskänkningen skall få
bedrivas såsom nu utan vare sig anmälan eller tillstånd. Enligt kommitténs
förslag skulle emellertid denna utskänkningsform inbegripa ej blott egentlig
inackordering i hem utan även vässa fall av verklig matserveringsrörelse.
Därigenom vill kommittén lagfästa en utveckling som i viss mån sanktionerats
av rättspraxis. I fråga om kollektivhusmatsalar och personalmatsalar,
vari kommittén även inräknar militära mässar, föreslås att utskänkning av
Öl skall få bedrivas efter anmälan till länsstyrelsen. Sådan anmälan skall
göras före början av varje oktrojperiod.

Nykterhetskommitténs förslag i fråga om inackorderingsutskänkningen
har icke mött några gensagor bland remissorganen. För egen del har jag
intet att erinra mot detsamma, och i den nya författningen bör sålunda intagas
en bestämmelse med samma innebörd som den av kommittén förordade.

Kommitténs förslag beträffande personalmatsalar och kollektivhusmatsalar
sammanhänger med vad kommittén förordat i fråga om förtäiingsoch
förvaringsförbuden för rusdrycker. Dessa förbud skulle enligt kommittén
icke gälla sådana lokaler där endast anmälan till ölutskänkning skulle
erfordras, d. v. s. personalmatsalar och kollektivhusmatsalar.

Vid behandlingen av frågan om nu nämnda förbud har jag haft anledning
komma in på dessa lokalers karaktär. Jag framhöll därvid att personalmatsalar
av en speciell typ, kårhushåll, samt kollektivhusmatsalar kunde jämställas
med heminackorderingsställen, varigenom några inskränkningar icke
behövde göras beträffande förtäringen av spritdrycker i sådana lokaler.

572

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Samma skäl talar för att Öl skall få utskänkas i dessa lokaler utan några
formaliteter. I försäljningsförordningen bör därför intagas bestämmelser,
som medger utskänkning av Öl utan tillstånd eller anmälan. Med hänsyn
till de speciella förhållanden som råder inom militära förband bör dock
Kungl. Maj :t få utfärda närmare bestämmelser om i vilken utsträckning
och under vilka villkor militär mäss må hänföras till kårhushåll.

I fråga om personalmatsalar, som är avsedda för de anställda vid institution
eller företag, men som ej fyller villkoren för kårhushåll, synes man
kunna anknyta till kommitténs förslag att ölutskänkning skall få bedrivas
efter anmälan. I den nya författningen bör därför upptagas en bestämmelse
som medger utskänkning av Öl i sådana lokaler efter anmälan till
länsstyrelsen. Sådan anmälan skall göras vart fjärde år. Vid anmälan skall
fogas förklaring från institutionens eller företagets ledning eller — beträffande
militära mässar, som ej kan hänföras till kårhushåll — vederbörande
befälhavare, att erinran icke göres mot utskänkningen. Beträffande
militära mässar torde — i konsekvens med vad jag förordat beträffande
kårhushåll vid militära förband — särskilda föreskrifter böra meddelas av
Kungl. Maj:t.

Beträffande samtliga här avsedda utskänkningsformer bör gälla att länsstyrelsen
skall ha befogenhet att om missförhållanden yppas förbjuda utskänkningen.

Partihandel och import.

Gällande ordning m. m.

Enligt nu gällande bestämmelser är i första hand tillverkare berättigad
att idka partihandel med vanligt Öl, varmed förstås försäljning till återförsäljare
i och för deras rörelse samt försäljning för export. Tillstånd för tillverkare
erfordras endast i det fall att partihandeln skall bedrivas på landet
från särskilt inrättat upplag (jfr 17 § 1. Pff). I övriga fall är tillverkarnas
partihandel fri.

Berättigad till partihandel är vidare enligt gällande bestämmelser den
som av länsstyrelse erhållit tillstånd till sådan handel. Dylikt tillstånd får
enligt 6 § 1. Pff endast meddelas den som erhållit tillstånd att till avhämtning
försälja pilsnerdricka, särskilt partihandelstillstånd för återförsäljare.
Med rätt till partihandel följer enligt 9 § 1. rätt att försända pilsnerdricka
på rekvisition från försäljningsstället, varmed torde förstås det ställe där
avhämtningsförsäljningen utövas.

Maltdryckskommittén ansåg att verkligt behov av särskild partihandelsrätt
förefanns endast beträffande försäljningen till restauratör på passagerarfartyg
och föreslog att partihandeln för återförsäljare i övrigt skulle
förbjudas. Förslaget lämnades utan erinran av den närmast berörda parten.

573

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Svenska bryggareföreningen. Porterbryggeriet D. Carnegie & Co. i Göteborg
framhöll däremot att förslaget för bolagets vidkommande skulle medföra
stora svårigheter, då distributionen av porter omfattar hela landet och i
stor utsträckning sker genom återförsäljare.

F. n. fordras ej tillstånd för import av utländsk maltdryck av andra klassen
med en alkoholhalt av högst 2,8 viktprocent. Beträffande dylik maltdryck
med en alkoholhalt överstigande 2,8 viktprocent gäller enligt 1 § förordningen
den 22 maj 1953 (nr 198) med provisoriska bestämmelser om
alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen in. m. samma importrestriktioner
som föreskrivits beträffande exportöl. Import av sådan starkare maltdryck
av andra klassen är således f. n. i princip förbjuden, och införsel får
ske blott för särskilda ändamål in. m. (undantag från importrestriktionerna
gäller även visst s. k. julöl med högst 3,2 viktprocent alkohol).

I Mtf finns inte några bestämmelser om klassificering och identifiering
av importerade maltdrycker. Ovannämnda provisoriska förordning innehåller
emellertid i 2 § vissa föreskrifter härom. Enligt dessa föreskrifter får sådan
maltdryck av andra klassen, som håller högst 2,8 viktprocent alkohol
(samt ovan nämnt julöl med högst 3,2 viktprocent alkohol) och som införes
till riket, icke utlämnas från tullverket, om icke drycken antingen då den
inkommer hit är eller också därefter genom varuhavarens försorg under tillsyn
av tullpersonal blivit försedd med etikett, innehållande uppgift om namnet
på det bryggeri där tillverkningen skett samt varans klassbeteckning; sådan
etikett får ej innehålla benämning som är ägnad att ge maltdrycken
sken av att vara av annan klass än den till vilken densamma är hänförlig.

Nykterhetskommittén.

Enligt kommitténs mening bör tillverkarna bibehållas vid sin nuvarande
rätt till partihandel. Kommittén föreslår emellertid en viss lättnad i fråga
om partiförsäljningen på landet för det speciella fall att tillverkare ämnar
inrätta ett nederlag i avsikt att därifrån sälja endast i parti. För att möjliggöra
kontroll av försäljningen från sådant nederlag — såväl i stad som
på landet — torde det nämligen, framhåller kommittén, vara tillräckligt att
stadga anmälningsskyldighet beträffande partihandelsnederlag; har tillverkaren
däremot fått tillstånd till detaljhandelsnederlag, äger han utan särskild
anmälan bedriva även partihandel från nederlaget.

Motsvarande anordning synes enligt kommittén icke erforderlig beträffande
den partihandel som sker från tillverkningsstället.

I anslutning till av maltdryckskommittén gjort uttalande om den begränsade
förekomsten av särskilda partihandelsrättigheter framhåller nykterhetskommittén
att antalet den 1 juli 1949 gällande sådana tillstånd i
hela riket blott utgjorde 55, varav 25 i städerna och 30 på landsbygden
samt att tillstånd helt saknades i 11 län.1 Kommittén tillägger att då en del
av dessa tillstånd torde innehas av personer som blott är att anse som

1 Antalet partiliandelstillstånd för återförsäljare var vid ingången av år 1953 48, därav 1 för
skeppshandlare. Under år 1953 tillkom 2 nya tillstånd.

574

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

ombud för tillverkare (särskilt porterbryggeriet i Göteborg), utvisar de anförda
siffrorna att behovet av denna rättighetstyp är ganska begränsat,
Under sådana förhållanden torde enligt kommittén en särskild partihandelsrättighet
knappast få någon betydelse.

Nykterhetskommittén menar alltså att återförsäljare inte bör kunna erhålla
tillstånd till partihandel. Även enligt kommitténs mening torde dock finnas
ett praktiskt behov av en särskild partihandelsrätt i fråga om proviantering
av fartyg. För skeppshandlarnas del bör sålunda göras undantag från
den nyss angivna regeln. Kommittén fortsätter.

F. n. kan utländskt Öl som importeras säljas i parti efter särskilt partihandelstillstånd
enligt 6 § 1. Pff. En konsekvens av den nyss angivna uppfattningen
synes bli att denna möjlighet försvinner. Ehuru frågan knappast
torde vara av någon större praktisk betydelse, vill emellertid kommittén
hålla en sådan möjlighet öppen och föreslår därför, att fri partihandelsrätt
skall tillkomma även AB Vin- och spritcentralen.

Med hänsyn till de kontrollbestämmelser som kommittén föreslår beträffande
importen av utländskt Öl anser kommittén lämpligt att sådant Öl
i likhet med starköl får importeras endast av AB Vin- & Spritcentralen.

I fråga om nyssnämnda kontroll anföres närmare att utländska maltdrycker
som skall säljas här i landet bör i de svenska tillverkarnas och allmänhetens
intresse vara underkastade samma grundläggande bestämmelser om
klassificering och identifiering som gäller för svenska maltdrycker. Kommittén
utformar sitt förslag härom på följande sätt.

Kommittén föreslår att bestämmelserna i 3 och 27 §§ Mtf i tillämpliga delar
skall gälla även importerat utländskt Öl; 3 § behandlar maltdryckernas
klassindelning och 27 § märkning av etikett och flaska. Det torde därvid
vara tillräckligt att flaskan eller kärlet tydligt utvisar namnet på det utländska
bryggeri, där tillverkningen skett, samt sifferbeteckning för den
klass, till vilken maltdrycken i Sverige är hänförlig. På grund av de praktiska
svårigheterna att märka flaskorna på sätt 27 § föreskriver, torde
stämpling på kork, propp eller annan förslutning icke böra krävas i dessa
fall. Sistnämnda paragraf stadgar vidare att kontrollstyrelsen äger meddela
närmare föreskrifter om det sätt, på vilket uppgifterna skall anbringas.
Även bestämmelsen att etikett icke må innehålla benämning, som är ägnad
att ge maltdrycken sken av att vara av annan klass än den, till vilken den
är hänförlig, gäller beträffande allt utländskt Öl.

Det bör enligt kommitténs mening åligga i första hand importören, Vin- &
spritcentralen, att tillse att importerat utländskt Öl före leveransen till svenska
återförsäljare är märkt i överensstämmelse med gällande föreskrifter.

Kommitténs förslag på denna punkt sammanfaller i huvudsak med vad
som numera genomförts genom ovannämnda provisoriska förordning.

Yttranden.

Kommitténs förslag i vad avser partihandel och import av Öl har föranlett
uttalanden i endast ett fåtal yttranden.

Kommitténs förordande av att tillverkarna bibehålies vid sin nuvarande

575

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

rätt till partihandel har gett kontrollstyrelsen anledning uttala att det är
nödvändigt att tillverkare äger rätt till partihandel för att han skall ha möjlighet
att avsätta sina produkter. Svenska bryggareföreningen, som inte har
något att erinra mot förslaget, framhåller att bryggerierna numera i betydande
utsträckning fått karaktären av storföretag med avsevärt större avsättningsområden
än tidigare. Härmed har självfallet följt en förändring av
försäljningen i riktning mot ökad partihandel, medan detaljförsäljningen till
konsumenterna alltmer tagits om hand av återförsäljare.

AB Förbundsbryggeriet Södra Sverige motsätter sig varje inskränkning
i dess försäljningsrätt och således även förslaget om anmälningsskyldighet
beträffande partihandelsnederlag.

Kontrollstyrelsen motsätter sig såtillvida förslaget om att återförsäljare
inte bör kunna erhålla tillstånd till partihandel att styrelsen anser att innehavare
av tillstånd till kringföringsförsäljning alltid bör äga rätt att utan
tillstånd eller anmälan sälja Öl även i parti.

Även länsstyrelsen i Örebro län motsätter sig förslaget men går härvidlag
längre.

Till partihandel hänföres, såvitt länsstyrelsen kunnat finna, all försäljning
till återförsäljare, således till exempel försäljning till innehavare av
pensionat eller inackorderingsställe i och för utskänkning i dessas rörelse.
Även om sagda återförsäljare såsom regel önska inköpa sitt Öl direkt från
tillverkarna, torde det dock allt emellanåt förekomma, att de för brådskande
kompletteringsköp hava behov av att kunna vända sig till detaljhandlare på
orten med utminuteringstillstånd. Länsstyrelsen anser att förbud mot sådana
köp ej rimligen bör stadgas.

Förslaget om särskild partihandelsrätt i fråga om proviantering av fartyg
lämnas utan erinran av kontrollstyrelsen. Förslaget förordas vidare av Sveriges
skeppshandlares riksförbund.

Förslaget att Öl i likhet med starköl skall få importeras endast av AB Vin&
Spritcentralen väcker gensagor från kontrollstyrelsens sida.

Vid bifall till detta förslag skulle import av Öl i den utsträckning som nu
är medgiven beträffande exportöl komma att förbjudas (jfr SFS 1953: 198,
1 § andra stycket). Sålunda skulle exempelvis skeppshandlare med ölförsäljningsrätt
icke själv kunna importera för fartygsproviantering erforderligt
utländskt Öl. Detta måste uppenbarligen anses föga rimligt. Enligt kontrollstyrelsens
mening bör importen liksom hittills i princip vara fri. Härvid
bör självfallet import för vidare försäljning i parti kunna bedrivas av
envar som har rätt till partihandel.

Även AB Vin- & Spritcentralen anför vissa erinringar mot förslaget.

Därest importen och lagringen av utländska maltdrycker skulle förläggas
till spritcentralen, kommer detta att medföra avsevärda olägenheter för bolaget.
Först må erinras om att maltdrycker i motsats till viner och spritdrycker
icke tåla lagring någon längre tid. Vid ett genomförande av det föreslagna
arrangemanget behövas ökade lagerutrymmen, varutinnan må framhållas,
att spritcentralens lagerlokaler äro alldeles otillräckliga redan för den nuva -

576

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

rande rörelsen och att ytterligare lagerrum äro svåra att anskaffa. Befattningen
med maltdrycker är över huvud en verksamhet som är främmande
för spritcentralen.

Genernltullstyrelsen påpekar att förslaget inte innefattar några undantagsföreskrifter
motsvarande dem som återfinnes i förslaget till Rff.

Mot kommitténs förslag att de importerade maltdryckerna skall underkastas
samma grundläggande bestämmelser om klassificering och identifiering
som gäller för svenska maltdrycker har kontrollstyrelsen icke något att
erinra. Svenska bryggareföreningen önskar viss utvidgning av de föreslagna
bestämmelserna. Föreningen anhåller sålunda att för importerade maltdrycker
måtte gälla samma märkningsbestämmelser som för de inom landet
tillverkade. Föreningen utvecklar sitt förslag på följande sätt.

I fråga om utländskt Öl som införs till riket anges i förslaget till Öff, att
bl. a. de i Mff förekommande bestämmelserna om märkning skall gälla i tilllämpliga
delar, »dock att stämpling å kork, propp eller annan förslutning på
flaska ej erfordras». Som skäl härför anför kommittén att sådan stämpling
skulle vara förenad med praktiska svårigheter. Föreningen kan icke delå
uppfattningen att dessa eventuella svårigheter skulle motivera undantaget,
så mycket mindre som lagbestämmelserna i utlandet på intet sätt medger
lättnader för exempelvis svenska maltdrycker som dit försäljs.

Departementschefen.

Enligt nu gällande bestämmelser får partihandel med vanligt Öl i första
hand bedrivas av tillverkare. Tillstånd erfordras endast om partihandeln
skall bedrivas på landet från särskilt inrättat upplag. I övrigt är tillverkares
partihandel fri. Partihandel får även idkas av återförsäljare som erhållit tillstånd
till avhämtningsförsäljning och som därjämte av länsstyrelse erhållit
särskilt tillstånd till partihandel.

Nykterhetskommittén föreslår att tillverkarna bibehålies vid sin nuvarande
rätt till partihandel. Vissa förenklingar förordas dock. Sålunda skall
tillverkare få inrätta partihandelsnederlag efter enbart anmälan till länsstyrelsen.
Har tillverkare erhållit tillstånd att upprätta detaljhandelsnederlag,
får partihandel bedrivas från detta nederlag utan särskild anmälan.
I övrigt föreslår kommittén, att jämväl Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen
och skeppshandlare skall få idka partihandel. Den nuvarande
möjligheten för den som bedriver avhämtningsförsäljning att erhålla partihandelstillstånd
föreslås slopad, bl. a. på den grund att behov av sådan
partihandelsrätt enligt kommitténs mening icke föreligger.

Kommitténs förslag har vid remissbehandlingen i stort sett lämnats utan
erinran. Kontrollstyrelsen föreslår dock att varje innehavare av tillstånd
till kringföringsförsäljning skall få rätt att utan tillstånd eller anmälan
sälja Öl i parti. En länsstyrelse går ännu längre och anser, att var och en
som äger rätt till utminutering även bör få utöva partihandel.

För egen del har jag intet att erinra mot förslaget att tillverkarna bibehålies
vid sin nuvarande rätt till partihandel och att formaliteterna förenk -

577

Kungl. Maj.ts proposition nr löt.

las i fråga om deras försäljning från partihandelsnederlag. Jag förordar
därför att bestämmelser meddelas av i huvudsak samma innehåll som kommittén
förordat.

Däremot kan vägande skäl anföras mot kommitténs uppfattning, att detaljhandlare
icke bör kunna erhålla tillstånd till partihandel. För närvarande
finns ett 50-tal sådana tillstånd. Detta synes utvisa, att nu avsedda
partihandel har en viss funktion att fylla. Att märka är vidare att det vid
rörlig försäljning som bedrives av annan än tillverkare varken torde vara
möjligt eller ens önskvärt hindra att utkörare levererar Öl både till enskilda
kunder och till butiker och kaféer med ölförsäljningsrättigheter. I enstaka
fall torde även behov kunna uppstå för innehavare av ölutskänkningsrättighet
att för brådskande kompletteringsköp kunna vända sig till detaljhandlare
på orten. Några olägenheter ur nykterhetssynpunkt av den nuvarande
ordningen på området har icke försports. Jag här därför icke ansett mig
kunna biträda kommitténs förslag i denna del. I stället förordar jag, att
var och en som äger utminutera Öl får idka partihandel. Det nuvarande särskilda
tillståndsförfarandet kan slopas. Partihandel som här avses bör således
få bedrivas utan särskilt tillstånd eller anmälan. Som en följd härav
får skeppshandlare, som erhållit rätt att utminutera Öl, möjlighet att jämväl
bedriva partihandel.

Vidare bör gälla att parti- och detalj handelsbolagen för rusdrycker utan
särskilt tillstånd eller anmälan skall få bedriva partihandel med vanligt Öl.

Detaljhandlare samt parti- och detalj handelsbolagen för rusdrycker bör
vidare på sätt som föreslagits beträffande tillverkare få inrätta partihandelsnederlag
efter särskild anmälan till länsstyrelsen. Härjämte anser jag mig
böra föreslå den förenklingen i förhållande till den nuvarande ordningen,
att den som yrkesmässigt till riket inför utländskt Öl må efter anmälan idka
partihandel och inrätta nederlag.

Såsom framgår av förslagen rörande detaljhandeln, medför rätt till partihandel
aldrig — såsom enligt gällande ordning — rätt till detaljhandel. I

I fråga om import av utländskt Öl föreslår kommittén, att den nin arande
fria importen upphör och att spritcentralen ålägges att ensamt ombesörja
all import. Kommittén har dessutom föreslagit vissa bestämmelser om
märkning av importerat Öl.

Kommitténs förslag till importreglering har väckt gensagor från såväl
kontrollstyrelsen som spritcentralen. Några olägenheter av att importen
hittills varit fri har enligt min mening icke försports. Det synes sålunda
icke förefinnas någon anledning att i detta sammanhang inskränka den
nuvarande friheten. Av skäl som jag i det följande kommer att redovisa i
anslutning till behandlingen av vissa reklamfrågor bör i författningen inrymmas
befogenhet för Kungl. Maj :t att förordna att utländskt Öl skall få
införas till riket endast i den ordning som är föreskriven för import av
rusdrycker, d. v. s. rätten att införa Öl komme i allt väsentligt att förbehållas
spritcentralen.

87 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 151.

578

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

I fråga om märkningsbestämmelserna har jag icke ansett skäl föreligga
att ändra nu gällande provisoriska bestämmelser på området. Dessa bör
alltså i stort sett oförändrade intagas i författningsförslaget.

Beträffande partihandeln med starköl tillstyrker jag kommitténs förslag,
som innebär att inköp av denna vara i parti endast skall få göras av spritcentralen
och detaljhandelsbolaget. Importen bör förbehållas spritcentralen.

AVD. VII. SÄRSKILDA FRÅGOR.

Besiktning av utskänkningslokaler.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 5 kap. 11 § Rff må utskänkning av rusdrycker äga rum endast i
lokal eller å plats som vid besiktning blivit godkänd. Ny besiktning verkställes
före ingången av varje oktrojperiod, och hålles i stad av stadsfiskal
eller den som därtill förordnas av länsstyrelsen och på landet av landsfiskal,
med biträde av två personer, den ena utsedd av nykterhetsnämnden och den
andra av magistraten respektive kommunalnämnden. Kostnad för besiktningen
gäldas av tillståndshavaren.

Motsvarande regler gäller beträffande utskänkning av Öl och, i stad, köping
eller municipalsamhälle, utskänkning av alkoholfria drycker (18 och
19 §§ Pff, 9 § Aff). I avseende på utskänkning av alkoholfria drycker i andra
samhällen än de nyss nämnda kan länsstyrelsen, då särskilda omständigheter
därtill föranleder, förordna om besiktning.

Rusdryckslagstiftningsrevisionen och maltdryckskommittén hade på denna
punkt föreslagit enklare regler, innebärande att förnyad besiktning endast
skulle behövas vid särskild anledning, exempelvis på grund av förändringar
inom lokalen.

I fråga om lokaler för utskänkning av maltdrycker och alkoholfria drycker
har Riksföreningen för Svensk Kafénäring i framställning till nykterhetskommittén
år 1946 föreslagit, att ny besiktning skall vara erforderlig
endast då en rörelse byter ägare.

Bortsett från de ovan nämnda föreskrifterna saknades intill den 1 juli
1952 uttryckliga bestämmelser om förhandsbesiktning av serveringslokaler.1
Bestämmelser i detta hänseende finns emellertid numera i livsmedelsstadgan
av den 21 december 1951 (nr 824). Enligt denna får serveringslokal icke
tagas i anspråk förrän hälsovårdsnämnden utfärdat bevis att lokalen godkänts.
Nytt godkännande erfordras bl. a. om lokalerna ombyggts eller eljest
väsentliga förändringar vidtagits. Godkännande kan av nämnden återkallas,
om lokalen t. ex. till följd av eftersatt underhåll icke längre fyller uppställda
krav. Vid överlåtelse av rörelsen föreskrives viss anmälningsskyldighet.
Nu nämnda föreskrifter gäller dock icke lokal, där serveringen omfattar
endast läskedrycker, saft och bakverk. Här behöver endast anmälan
göras till nämnden för kännedom.

1 Ehuru vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan angående lokal där matvaror försäljes knappast
åsyftat serveringslokaler har de dock i viss utsträckning tillämpats på dylika. Det bör
också anmärkas, att serveringslokaler är underkastade den kontroll, som enligt hälsovårdsstadgan
skall utövas över samlingslokaler.

580

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Nykterhetskommittén.

Kommittén har icke ansett föreskrift om särskild inspektion av utskänkliingslokaler
vara nödvändig i rusdrycksförsäljningsförordningen och ölförsäljningsförordningen.
Dock har enligt förslaget Kungl. Maj :t befogenhet att,
utöver vad i livsmedelsstadgan föreskrivits, utfärda kompletterande bestämmelser
angående beskaffenheten av utskänkningslokal. Ehuru den kontroll
av serveringslokaler, som föreskrivits i livsmedelsstadgan i huvudsak är avsedd
att tillgodose hygieniska krav, kan densamma enligt kommitténs mening
i stort sett anses tillräcklig även ur nykterhetssynpunkt. En viss möjlighet
till komplettering av stadgans bestämmelser anses dock erforderlig.

Vad beträffar lokaler för utskänkning av alkoholfria drycker intar kommittén
i princip samma ståndpunkt. Då livsmedelsstadgans bestämmelser
emellertid icke är tillämpliga å lokal, där serveringen omfattar endast läskedrycker,
saft och bakverk, har kommittén härvidlag föreslagit, att nuvarande
regler i Aff om besiktning av utskänkningsställe behålls oförändrade
med det tillägget att om lokalen eller platsen blivit godkänd enligt livsmedelsstadgan
besiktning enligt Aff icke erfordras.

Yttranden.

Kommitténs förslag i avseende på besiktning av utskänkningslokaler har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av länsnykterhetsnämnderna i Västmanlands,
Gävleborgs och Västerbottens län, stadsfullmäktige i Hälsingborg,
Jönköping, Linköping och Malmö samt nykterhetsnämnden i Malmö.
Länsnykterhetsnämnden i Västmanlands län önskar dock afl nykterhetsnämnden
blir representerad vid hälsovårdsnämndens besiktning. Överståthållarämbetet
har lämnat kommitténs förslag i avseende på utskänkning av
rusdrycker och Öl utan erinran men avstyrkt bibehållandet av besiktningsbestämmelser
i Aff. Enligt ämbetet framstår det som uppenbart orimligt, att
stadsfiskal eller landsfiskal med biträde av två personer skall verkställa
besiktning av utskänkningsrörelser, där serveringen endast omfattar läskedrycker
o. dyl. — säkerligen övervägande tillfälliga sommarserveringar utomhus.

Bibehållande av nuvarande ordning har förordats av länsnykterhetsnämnderna
i Södermanlands, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län. Stadsfullmäktige
i Borås anser att nuvarande besiktningsregler bör kvarstå, försåvitt
icke livsmedelsstadgans bestämmelser på denna punkt får en sådan
utformning att de tillbörligt beaktar också den ur nykterhetssynpunkt erforderliga
kontrollen. Avstyrkande yttranden i avseende på rusdrycksutskänkningen
har lämnats av länsnykterhetsnämnden i Hallands län och Svenska
Nykterhetsvårdsförbundet, i avseende på ölutskänkningen av länsnykterhetsnämnden
i Örebro län samt stadsfullmäktige och nykterhetsnämnden i
Göteborg, vilka också önskar den nuvarande ordningens bibehållande. Av de
nu nämnda instanserna anser emellertid länsnykterhetsnämnden i Göteborgs
och Bohus län samt stadsfullmäktige och nykterhetsnämnden i Göteborg,
att besiktningsavgiften skall slopas.

581

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

I de avstyrkande yttrandena liar man i allmänhet framhållit, att hälsovårdsnämndens
besiktning endast berör de hygieniska förhållandena och
icke avser en bedömning huruvida lokalerna är lämpliga för utskänkning.
Det anses att den nuvarande besiktningen varit av värde för sanering av
dåliga lokaler. Genom besiktningen får också polis- och nykterhetsnämnd
tillfälle att göra sig förtrogna med lokalerna.

Departementschefen.

Såsom kommittén framhållit, föreskrives i den nya livsmedelsstadgan ett
besiktningsförfarande som i allt väsentligt tillgodoser syftet med de nuvarande
särskilda bestämmelserna om besiktning av lokaler för utskänkning.
Ja^ finner därför i likhet med kommittén att sadana bestämmelser icke behöver
upptagas i de nya försäljningsförordningarna för rusdrycker och Öl
samt att särskild besiktning av utskänkningslokaler för alkoholfria drycker
endast behöver ske om dessa lokaler icke besiktigats enligt livsmedelsstadgan.

Härvid vill jag framhålla att utskänkningslokalernas beskaffenhet självfallet
bör särskilt beaktas vid den prövning som sker innan utskänkningstillstånd
meddelas. Den kontroll över utskänkningen som jag i annat sammanhang
förordat bör givetvis också avse lokalernas skick.

Jag biträder kommitténs förslag att Kungl. Maj:t skall erhålla befogenhet
att, utöver vad som föreskrivits i livsmedelsstadgan, utfärda kompletterande
bestämmelser angående beskaffenheten av utskänkningslokal för rusdrycker
och Öl.

Ciderfrågan.

Inledning.

Med cider förstår man i de flesta länder en fruktdryck, framställd genom
jäsning av äppelsaft, innehållande en alkoholhalt från 1/2 upp till 8 volymprocent.
Cider tillverkas framför allt i Frankrike, England och Schweiz.

För närvarande räknas cider här i landet såsom vin, sa snart den innehåller
mer än 2 1/4 volymprocent alkohol, och far alltsa tillverkas efter tillstånd
av Kungl. Maj:t och säljas genom systembolagen. Cider med lägre alkoholhalt
får säljas fritt enligt förordningen om försäljning av alkoholfria
drycker.

Svenska fruktföreningen u. p. a., Urshult, har i en till Kungl. Maj :t den
16 mars 1950 ingiven ansökan anhållit att ciderdrycker med en alkoholhalt
motsvarande den för maltdrycker av klass II resp. klass III fastställda matte
få försäljas efter samma regler som gäller för dessa maltdrycker. Som skäl
för framställningen anfördes att den tilltagande fruktodlingen skulle nödvändiggöra
nya avsättningsmöjligheter för frukten.

582

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Framställningen tillstyrktes efter remiss av lantbruksstyrelsen. Statens
institut för folkhälsan avstyrkte däremot förslaget med motivering att ciderns
näringsvärde var ringa och att det ur nykterhetssynpunkt inte kunde
vara av allmänt intresse att vidta de föreslagna åtgärderna. Sedan kontrollstyrelsen,
under hänvisning till nykterhetskommitténs arbete, avstyrkt omedelbara
åtgärder i förslagets syfte, överlämnades handlingarna i ärendet till
nykterhetskommittén.

Vid 1951 års riksdag förekom motioner av samma innebörd som fruktföreningens
ansökan. Motionerna avslogs under hänvisning till nykterhetskommitténs
verksamhet. Även liknande motioner vid 1953 års riksdag har
avslagits.

Fruktföreningen inkom den 15 november 1951 med en ny framställning
till Kungl. Maj :t. Föreningen anhöll om tillstånd att för export tillverka
cider med en alkoholhalt av högst 6 viktprocent. I anledning av ansökningen
beviljades föreningen tillstånd att i dess fabrik i Urshult under närmare
angivna villkor till avsalu tillverka cider med högst 6 viktprocent alkohol,
av märket »Hvembo cider». Sådan tillverkning har hittills skett försöksvis.

Vid remissbehandlingen av sistnämnda ärende hade fruktföreningens
framställning tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, kommerskollegium och Sveriges
kemiska industrikontor samt lämnats utan erinran av kontrollstyrelsen
och AB Vin- & Spritcentralen. Svenska institutet för konserveringsforskning
ställde sig emellertid synnerligen tveksamt till möjligheterna att bättre tillvarata
den svenska fruktskörden genom ciderfabrikation.

I anledning av institutets yttrande inhämtade nykterhetskommittén vissa
kompletterande upplysningar från institutets chef, numera professorn Georg
Borgström. Denne framhöll bl. a. att erfarenheterna från de ciderproducerande
länderna visat att säljbar cider endast kan göras av särskilda cideräpplen.

Det skall vara äppelsorter med mycket speciella egenskaper, hög halt av
bitterämnen (tanniner), låg syrehalt och hög sockerhalt. Cideräppelsorterna
har vidare genomgående en väsentligt högre avkastning än vanliga hushållsoch
dessertsorter. Detta angives vara en förutsättning för ciderfabrikationen,
enär priserna annars skulle bli för höga. Cidersorterna är oömma. De
kan skördas på ett mycket enkelt sätt, nämligen genom att skaka träden.

Det har som regel inte lyckats att framställa en acceptabel cider av vanliga
hushålls- eller dessertsorter. Förjäser man sådana äpplen, blir nämligen
produkten knappast drickbar. Dels får man en alldeles för hög halt av syror,
vilket magen omedelbart reagerar för, dels övertäckes omedelbart all arom
av alkoholen och man får en tämligen onjutbar produkt. Dessa olägenheter
har man sökt motverka genom förskärning, d. v. s. man blandar cider framställd
ur olika sorter. Prövningen visar dock att det är en ganska låg procent,
i regel högst 20 %, man kan tillsätta av cider framställd av hushålls- eller
dessertfrukt, och likväl erhåller man ej en verkligt förstklassig vara.

Riksförbundet Landsbygdens Folk och Sveriges pomologiska förening har
i skrivelser till chefen för jordbruksdepartementet, vilka överlämnats till
nykterhetskommittén, föreslagit att överskottet av fruktproduktionen skall
få användas som råvara i brännerierna för tillverkning av brännvin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

583

Nykterhetskommittén.

Kommittén erinrar om att den funnit en förskjutning från starkare till
svagare drycker önskvärd. I förhållande till ölet skulle cidern ha den fördelen,
alt den på grund av sin fruktsyrehalt endast i mindre utsträckning
kunde användas i berusningssyfte. Enligt kommitténs mening torde emellertid
cidern komma att konkurrera snarare med de alkoholfria dryckerna, läskedryckerna,
än med vin och Öl. Härom anföres vidare i huvudsak följande.

Den enda alkoholförtäring, som möjligen skulle kunna minska genom en
ciderkonsumtion, torde vara den som gäller svaga viner. Konsumtionen härav
är emellertid relativt ofarlig och mycket obetydlig. Cidern kan därför inte fa
en nykterhetsfrämjande effekt av någon betydelse, även om den mot förmodan
skulle minska svagvinskonsumtionen. Ej heller kan man vänta att de
personer som för närvarande använder den traditionella beska måltidsdrycken,
Öl, i någon nämnvärd omfattning skulle övergå till cider. Däremot
torde cidern komma att tävla med de alkoholfria läskedryckerna, såval de
rena fruktmusterna som de kolsyrade lemonaderna. Det finns sålunda anledning
befara att cidern skulle få en viss utbredning bland den ungdom, som
nu "huvudsakligen är läskedryckskonsumenter. Varje landvinning, som cidern
skulle göra på läskedryckernas bekostnad, skulle innebära en nettoöknin®
av alkoholkonsumtionen. Ur de synpunkter, som nykterhetskommittén
haratt beakta, måste en sådan nettoökning av alkoholkonsumtionen betraktas
som icke önskvärd. .

Vidare måste i detta sammanhang beaktas den av expertisen framlagda
uppfattningen, att en cidertillverkning icke skulle medföra de ekonomiska
fördelar för fruktodlingen, som framhållits i fruktodlarnas framställningar
och de på dessa byggda riksdagsmotionerna. Frågan om fruktöverskottets
tillvaratagande synes ej kunna lösas genom cidertillverkning.

Under sådana förhållanden finner kommittén att man hellre bor uppmuntra
den för folkhälsan betydligt värdefullare konsumtionen av färsk,
konserverad och torkad frukt samt fruktmuster.

Ehuru kommittén sålunda avböjer att framlägga något förslag i ciderfrågan,
gör den emellertid vissa uttalanden om i vilka former en eventuell ciriertillverkning
skall kunna bedrivas.

Om vissa fruktodlare önskar bedriva cidertillverkning av härför särskilt
lämpade fruktsorter, bör sådan kunna äga rum efter nuvarande regler. I
första hand synes s. k. lättcider, som säljes fritt, böra komma i fråga, men
även alkoholstarkare sorter bör kunna tillverkas. I den män försäljningen av
alkoholstarkare cider sker på samma sätt som gäller för viner, finns enligt
kommitténs mening ingenting att invända häremot. Om den inhemska tillverkningen
anses böra uppmuntras, synes också en viss skattelindring kunna
övervägas för att göra cidern mera konkurrenskraftig gentemot utländska
viner.

Kommittén säger sig inte kunna uttala sig om de tekniska och ekonomiska
förutsättningarna för brännvinstillverkning av överskottsfrukt. Ur
nykterhetssynpunkt synes emellertid enligt kommittén intet vara att invända
däremot.

I reservation till kommitténs betänkande föreslår herr Onsjö, att cider
med en alkoholhalt av högst 2,8 viktprocent skall, åtminstone försöksvis

584

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

tills vidare, få säljas enligt i huvudsak den ordning som kommittén föreslår
för försäljning av Öl (klass II). Reservanten anser att majoritetens
ståndpunkt icke är förenlig med kommitténs strävanden att borttaga ur
nykterhetssynpunkt mindre betydelsefulla restriktioner samt att främja en
övergång från starkare till svagare alkoholdrycker.

Yttranden.

Kommitténs ståndpunktstaganden i ciderfrågan har föranlett uttalanden
i endast ett fåtal yttranden.

Nämnas må till en början yttrandet från länsstyrelsen i Kronobergs län.
Häri anföres att i länet bedrives fruktodling i stor skala och att problemet
om tillvaratagande av fruktöverskottet därför vållat svårigheter. Det framhålles
vidare att om alkoholsvag cider finge tillverkas och försäljas på samma
sätt som maltdrycker, skulle avsättningsmöjligheterna för frukten underlättas.
Yttrandet utmynnar i ett förslag att denna för länets fruktodlare
betydelsefulla fråga göres till föremål för ytterligare utredning.

De remissinstanser, som i likhet med kommittén — helt eller huvudsakligen
— avvisar tanken på en svensk ciderhantering, är länsnykterhetsnämnden
i Västerbottens län, stadsfullmäktige i Kumla, Svenska läkarnas
nykterhetsförening och Sveriges centrala restaurang AB. De motiverar — i
anslutning till kommitténs resonemang härom — sin uppfattning med de
befarade ogynnsamma verkningarna ur nykterhetssynpunkt.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag anför bl. a.

Det producentintresse, som framfört denna fråga och vidmakthållit dess
aktualitet, torde genom inriktning på annan produktion med frukt som
råvara kunna tillgodoses, utan att sortimentet av alkoholdrycker behöver
utökas med cider. Risken är nämligen enligt bolagets mening, att cidern
skulle visa sig mera konkurrenskraftig gentemot de alkoholfria dryckerna,
särskilt fruktdryckerna, vilka just börjat få ett glädjande insteg i konsumtionen,
än mot de alkoholstarka vinerna och spritdryckerna.

I de yttranden, vari man förordar tanken på en svensk ciderhantering,
redovisas en motsatt uppfattning om ciderns verkningar ur nykterhetssynpunkt.
De yttranden det här gäller har avgivits av lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen
i Västmanlands län, Sveriges pomologiska förening och Svenska
fruktföreningen samt Sveriges yrkesfruktodlares riksförbund.

Lantbruksstyrelsen anser kommitténs farhågor om de skadliga verkningarna
på ungdomens alkoholvanor i högsta grad överdrivna, för att inte säga
helt obefogade. Härvid framhåller styrelsen särskilt att de tillverkade kvantiteterna
skulle bli så små att de inte skulle få någon betydelse ur nykterhetssynpunkt.
Även Sveriges pomologiska förening och Svenska fruktföreningen
bestrider ciderns ofördelaktiga inverkan ur nykterhetssynpunkt.
De påpekar bl. a. att vid den tidpunkt då ciderkonsumtionen här i landet kan
antas ha stigit till en höjd, motsvarande avsättningsbehovet för överskottsfrukt,
skulle en nettoökning med endast 0,04 cl alkohol per dag och vuxen invånare
ha inträtt. Härtill kommer, framhålles det, att cider enligt all erfa -

585

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

renhet inte låter sig använda i berusningssyfte. De anser också att det vore
en orimlig överdrift att anta att nyssnämnda obetydliga konsumtion skulle
få någon märkbar inverkan på den avsevärt mycket större läskedrycksoch
mustkonsumtionen. Såvitt föreningarna haft sig bekant har inte heller
några olägenheter av nu befarad natur försports inom något annat land.

Huvudargumentet för en svensk ciderproduktion är att man genom en
sådan produktion vill söka förbättra avsättningsförhållandena för fruktodlingen.
I detta hänseende uttalar lantbruksstyrelsen bl. a.

Fruktföreningens framställning tillkom vid en tidpunkt, då fruktskörden
var onormalt stor, och svårigheterna att erhålla avsättning för frukten väckte
allmän oro bland fruktodlarna. Sedan dess har emellertid viss rationalisering
genomförts varigenom möjligheterna avsevärt förbättrats att fa avsättning
för den svenska frukten i färskt eller konserverat tillstånd eller
genom framställning av must. Intresset för att genom tillverkning av cider
erhålla ytterligare en möjlighet till avsättning torde därför ha minskat.

Styrelsen tillägger emellertid att tillverkningen skulle kunna få ett visst
värde genom de ökade möjligheter den skulle bereda att ta vara pa fransorterad
frukt; särskilt under år med rika fruktskördar skulle en dylik möjlighet
kunna bli av värde för fruktodlingen. Styrelsen anser det angeläget
att den svenska fruktodlingen ej skall hindras i sina strävanden att vinna
ökat avsätlningsutrymme utan tvärtom erhålla allt stöd från det allmännas
sida, som är möjligt att lämna.

I de tre fruktorganisationernas yttranden understrykes detta problem ytterligare.
Däri betonas angelägenheten av att överskottsfrukten, som har ett
betydande värde, tillvaratas på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt.

Vad härefter angår spörsmålet om förutsättningarna för ciderproduktion
här i landet, yttrar lantbruksstyrelsen.

Det äger sin riktighet att en produkt av hög kvalitet, jämförlig med de
bästa utländska, endast kan framställas om tillgång finnes till speciella
cideräppelsorter, vilket i diskussionen anförts som argument mot inhemsk
cidertillverkning. Möjligheterna att av svensk frukt framställa cider synes
emellertid ha underskattats. Den svenska sommarfrukten måste visserligen
anses otjänlig som råvara vid cidertillverkning. Däremot torde flertalet
svenska vinteräppelsorter vara väl användbara. Förutsättningar för att i
värt land bereda en god cider torde sålunda föreligga oberoende av tillgång
på särskilda cideräpplen.

Även de tre fruktorganisationerna bestrider kommitténs redovisning på
denna punkt. De uttalar som sin mening att vårt lands hushålls- och dessertäpplen
lämnar för cider lämplig saft. Till bestyrkande härav åberopas
utlåtanden från engelska experter över cider som tillverkats vid fruktföreningens
fabrik i Urshult.

Kommitténs uttalande rörande tillverkning och försäljning av lättcider tillbakavisas
av Sveriges pomologiska förening och Svenska fruktföreningen.

Beträffande av kommittén föreslaget marknadsförande av alkoholsvag cider,
anse föreningarna detta vara ur nykterhetssynpunkt synnerligen olämp -

586

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ligt. Dylik cider finge i själva verket karaktär av alkoholhaltig läskedryck,
som givetvis komrne att konkurrera med alkoholfria sådana. Även om alkohoihalten
vore jämförelsevis låg, bleve dock dylik cider för barn och ungdom
tillräcklig för att utgöra en övergångsform till starkare alkoholdrycker
och sålunda ur anförd synpunkt olämplig. Föreningarna hysa därför den
uppfattningen, att en bestämd skillnad melan läskedrycker och alkoholhaltiga
fruktdrycker bör bestå.

Föreningarna polemiserar även mot kommitténs rekommendationer avseende
formerna för försäljning och beskattning av alkoholstarkare cider,
dvs. att sådan cider bör kunna säljas på samma sätt som vin och eventuellt
bli föremål för skattelindring för att möjliggöra konkurrens med utländska
lätta viner. Enligt föreningarnas mening är enda säkra vägen att bereda
marknadsmöjlighet för cider här i landet att definitionen på vin ändras i
överensstämmelse med internationell praxis, så att cider inte hänföres till
vin. Beträffande skattefrågan anföres särskilt.

Om konsumtion av cider skulle kunna komma till stånd i sådan omfattning
att fruktodlingen därav komme att tillföras avsedd hjälp, är det nödvändigt
dels att fruktodlarna få skälig ersättning för råvaran, dels att konsumenterna
icke behöva avfordras för hög betalning för denna ganska enkla
dryck. I England är såväl must som cider skattefria, medan maltdrycker
beskattas. Vare sig must eller cider kan framställas lika billigt som maltdrycker,
förutsatt att fruktodlaren får skälig ersättning för råvaran. Med
hänsyn såväl härtill som till konsumenten måste cider alltså kunna säljas
till ungefär samma pris som Öl, vilket kan ske endast om den är
skattefri.

Frågan om brännvinstillverkning av överskottsfrukt heröres i yttrandet
från Sveriges pomologiska förening och Svenska fruktföreningen.

Beträffande förslaget att tillvarataga fruktöverskottet genom tillverkning
av starksprit, råder knappast tvivel om att icke sådan tillverkning vore av
betydelse särskilt i fråga om överskottet av sommar- och tidig höstfrukt.
Detta skulle enligt föreningarnas mening enklast och utan dyrbara särskilda
anordningar kunna ske på så sätt, att jäsningen verkställdes i ciderfabriker
och destilleringen av spriten i befintliga brännerier. Dylik sprit bleve givetvis
avsevärt dyrare än potatis- och träsprit. Vill man såsom t. ex. i Schweiz
stödja fruktodlingen med alkoholmedel, torde ur våra oerhörda spritpålagor
medel kunna tagas till den prisutjämning som denna ringa fruktsprit skulle
behöva.

Departemen tschefen.

Nuvarande bestämmelser hindrar icke att cider tillverkas och försäljes.
Någon marknad för denna vara finnes dock icke. Cidern är, i den mån alkoholhalten
överstiger 2 1/4 volymprocent, underkastad samma föreskrifter
som vin. Tillverkningen anses icke lönande under sådana förhållanden.

Från fruktodlarhåll har olika framställningar gjorts i syfte att skapa
bättre förutsättningar för inhemsk produktion och avsättning av cider. Förslagen
innebär bl. a. lättnader i beskattningen. Vidare skulle cider med samma
alkoholhalt som det vanliga ölet i försäljningshänseende jämställas med
detta.

587

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Om man skulle genomföra de från fruktodlarhåll framkomna förslagen,
skulle detta innebära att marknaden tillfördes en ny lättillgänglig alkoholdryck.
Möjligt är att man härigenom skulle vinna någon minskning av
konsumtionen av starkare drycker. Den totala effekten skulle emellertid
troligen bli en nettoökning av alkoholkonsumtionen. Såsom nykterhetskommittén
och flera remissorgan framhållit, finns nämligen stor anledning antaga
att cidern i första hand skulle konkurrera med alkoholfria fruktdrycker
och läskedrycker. Jag finner därför liksom nykterhetskommittén icke
anledning att föreslå ändrade bestämmelser rörande cider. Självfallet måste
här som eljest i frågor av nyktcrhetspolitisk betydelse producentintressena
träda i bakgrunden.

Frågan om användning av frukt såsom råvara för brännvin torde icke
böra prövas i förevarande sammanhang.

Alkoholreklamen,

Inledning.

En av huvudprinciperna för den svenska nykterhetslagstiftningen är att
försäljningen av rusdrycker inte skall vara förenad med enskilt vinstintresse.
På partihandelns område är denna princip genomförd i så måtto att
Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen äger ensamrätt till försäljning av rusdrycker
till återförsäljare. En tillverkare kan således inte sälja till någon
annan köpare inom landet än Vin- & Spritcentralen. Däremot är det inte
förbjudet för enskilda att verka som agenter för in- och utländska tillverkare
och uppbära provision för denna verksamhet. Det är inte heller
förbjudet att göra reklam för rusdrycker. Någon sådan bednves inte av
Vin- & Spritcentralen eller av systembolagen, men det förekommer i viss
utsträckning att utländska firmor eller deras agenter i Sverige annonserar
eller på annat sätt göra reklam för sina varor. Denna reklam har väckt
offentlig diskussion och man har ansett att den i en del fall utformats
så att den utöver att främja det reklamerade varuslaget på bekostnad av
andra också uppfattats som en uppmaning till allmänheten att öka konsumtionen
av rusdrycker överhuvudtaget.

För tillverkning och försäljning av Öl finns ingen lagstadgad begränsning
av det enskilda vinstintresset och inte heller någon inskränkning i rätten
att göra reklam för varorna. Även ölreklamen har kritiserats vid skilda tillfällen.

Frågan om alkoholreklamen behandlades i en interpellation vid 1939 års
lagtimn riksdag. På denna svarade dåvarande chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss, att han ansåg det tydligt att åtgärder som är
ägnade att stimulera förbrukningen av rusdrycker inte kan sägas vara väl
förenliga med alkohollagstiftningens andemening. Statsrådet förklarade sig

588

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

beredd att låta genom kontrollstyrelsen och Vin- & Spritcentralen rikta hänvändelser
till vederbörande enskilda företag och sammanslutningar i syfte
att begränsa alkoholreklamen. Skulle dessa hänvändelser icke medföra åsyftat
resultat, finge frågan upptagas till förnyat övervägande.

Emellertid förlorade frågan till stor del sin aktualitet under krigsåren,
då importen av utländska rusdrycker omöjliggjordes eller starkt begränsades.
Efter kriget fick saken på nytt aktualitet. Förhållandena belystes i
en till chefen för finansdepartementet i januari 1947 överlämnad promemoria
utarbetad av verkställande direktören i Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen,
envoyén Sahlin.

I promemorian erinrades om att det privatekonomiska intresset stegvis
eliminerats från rusdryckshanteringens olika grenar, så att i fråga om rusdryckshandeln
endast två områden kvarstod där någon begränsning inte
fanns. Härvid åsyftades dels serveringspersonalens intresse av drickspengar,
dels den verksamhet som inom landet bedrives av agenterna för utländska
leverantörer av viner och spritdrycker. Det påpekades, att Vin- & Spritcentralen
under de första åren efter sin tillkomst inlöste ett betydande antal
agenturer för utländska hus inom branschen. I stor utsträckning övertogs de
inlösta agentfirmornas representation och rörelse av för ändamålet bildade
aktiebolag, vilka fick karaktären av dotterbolag till Vin- & Spritcentralen.
Det kunde emellertid påvisas att dessa agentbolag sedermera alltmer överflyglats
av de enskilda agenterna och att därmed ett viktigt och växande
område av hanteringen ånyo utlämnats till fritt spelrum för enskild företagsamhet
med direkt intresse av rusdryckskonsumtionens stegring, i uppenbar
motsättning mot en av de ledande grundsatserna för reformarbetet på
detta område. Sahlin ifrågasatte om inte agentverksamheten borde göras till
föremål för närmare utredning med syfte att framlägga förslag till en lösning
som kunde avhjälpa de med verksamheten i dess nuvarande form förenade
olägenheterna.

Nykterhetskommittén.

Kommittén har från Vin- & Spritcentralen inhämtat vissa uppgifter angående
nuvarande förhållanden. Härom lämnas i huvudsak följande redogörelse.

För närvarande köper bolaget rusdrycker från utlandet genom ett 100-tal
fristående agenter och har själv endast 8 agenturer. Alla fatvaror köpes dock
numera direkt från utlandet (särskilt konjak och franska lättviner). Det är
endast butelj varorna som kan bli föremål för en till allmänheten riktad
reklam. De härtappade varorna har inte de utländska leverantörernas namn
på etiketterna och köparen vet därför inte från vilken firma varan kommer.

År 1950 importerades för 33,2 milj. kr., varav 17,6 milj. kr. på buteljimport
och 15,6 på fatimport. Av de 17,6 milj. kr. på butelj varor kom 8,0 milj. på
Spritcentralens agenturer och 9,2 milj. på de fristående agenturerna, som förtjänar
10—15 % av denna summa. Resterande 0,4 milj. kr. utgjordes av import
utan förmedling av agenter. Hela fatimporten skedde direkt till Spritcentralen.
Genom de fristående agenternas verksamhet har ett starkt privatekonomiskt
intresse således här återinförts och under de senaste 15 åren
förstärkts. Det bör framhållas, att om Spritcentralen undantagsvis köper
butelj varor direkt av en firma i utlandet, firmans agent i Sverige ändå får
sin provision.

Utvecklingen har medfört en ökad reklamverksamhet, särskilt genom

589

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

annonser. Tidigare var det vanligt att agenterna även besökte privatpersoner
men detta förbjöds genom 1937 års lagstiftning. Cirkulär med reklambroschyrer
förekommer dock, och systembolagschefer och restauranger
uppsöks fortfarande personligen. Det har ock uppgivits, att ersättning i viss
utsträckning lämnats till serveringspersonal, t. ex. hovmästare i festvåningar,
om de säljer av ett visst märke.

Spritcentralen har vid något tillfälle vägrat köpa av firmor som annonserat
olämpligt, men detta har hittills endast skett när det varit fråga om illojal
reklam med falsk ursprungsbeteckning. Det bör påpekas att systembolag på
begäran av privatperson kan importera direkt från utlandet, om inte Spritcentralen
för en viss vara (2 kap. 10 § 1 mom. och 4 kap. 11 § Rff). Dessa
bestämmelser gör att Spritcentralen knappast kan vägra köpa ett märke
som efterfrågas. Att reklamen verkligen har betydelse för efterfrågan har
man märkt bl. a. under den stora annonskampanj för amerikansk whisky
som pågick åren närmast efter kriget.

Kommittén påpekar, att alla ingripanden på området försvåras genom att
de berör de handelspolitiska förbindelserna med utlandet.

Kommittén förklarar sig vidare dela uppfattningen, att förhållandena på
agenturverksamhetens område icke är tillfredsställande, samt föreslår, att
frågan om tillstånd för eller monopolisering av agenturverksamheten göres
till föremål för särskild utredning.

Att kräva tillstånd för agenturverksamheten synes enligt kommittén vara
den lättast framkomliga vägen för kontroll av densamma, men kommittén
har också diskuterat andra möjligheter att skapa en bättre ordning på området.

Kommittén uttalar att ett förbud mot en ur nykterhetssynpunkt olämplig
reklamverksamhet i och för sig synes vara möjligt att genomföra men i
praktiken möter vissa svårigheter. Kommittén anför härvidlag följande.

I lagen om illojal konkurrens förekommer redan vissa bestämmelser som
kriminaliserar osannfärdig reklam, bestickning m. in. i samband med utövning
av näringsverksamhet. Genom skärpning eller precisering av dessa
bestämmelser torde det vara möjligt att komma åt mera flagranta fall av
olämplig reklam för alkoholdrycker. Men om man vill nå längre, synes svårigheterna
att göra en rimlig gränsdragning bli mycket stora. Det torde för
övrigt i ett stort antal fall kunna råda delade meningar om en viss reklams
lämplighet. Avvägningen måste med nödvändighet bli i viss mån subjektiv.
Gentemot bestämmelser, som avser att reglera reklam i tryckt form, kan
också anföras de komplikationer som tryckfrihetsförordningen innebär i
detta sammanhang.

Vare sig ett koncessionssystem införes eller ej anser kommittén det vara
önskvärt med en rådgivande verksamhet från något centralt organs sida,
till tjänst för dem som bedriver reklam på området. Man hänvisar i detta
sammanhang till den verksamhet, som bedrives av det finska alkoholbolaget
och lämnar härom följande redogörelse.

I Finland har sedan 1936 till tidningar, agenter, bryggerier och reklamfirmor
överlämnats vissa anvisningar angående reklamens innehåll och dessutom
har alkoholbolaget i förekommande fall påpekat mindre lämpliga annonsformuleringar
för annonsörerna. Anvisningarna utarbetades på sin tid

590

Kungl. Maj. ts proposition nr 151.

av en kommitté, där utom alkoholbolaget även pressen, agentorganisationer
och bryggerier var representerade. Ur anvisningarna må följande punkter
citeras:

2) att vid reklamen icke borde användas uttryckssätt, vilka måste anses
locka eller mana till förtäring av alkoholdrycker, varför t. ex. följande uttryckssätt
icke borde få förekomma: »drick», »njut», »— — efterfråga överallt
--», »--om på Eder ort icke finnes, sänd en beställning —- •—»,

»--håll alltid hemma--», »Ni köper säkert även en annan gång»,

o. s. v.;

4) att vid reklam för rusdrycker icke borde hänvisas till hälsa, medicinering,
stimulerande av aptiten eller förkylningsbot ej heller göras reklam för
alkoholdrycker såsom näringsämnen, förlänare av sinne för humor eller en
känsla av välbefinnande eller såsom en hjälp vid bekymmer.

5) man borde icke åberopa hemmens förnämhet eller rekommendera alkoholdrycker
för olika tillfällen, såsom till julen eller påsken eller till förtäring
i samband med bastu eller bad;

7) icke idealisera rusdryckerna eller åberopa experter och auktoriteter
eller giva detaljerade anvisningar rörande förtäring av rusdryckerna. Det
oaktat kan likväl i korthet omnämnas t. ex. de i cocktailblandningarna ingående
ämnena eller framhållas, tillsammans med vilken maträtt t. ex. ett vin
bör drickas;

10) icke missbruka alkoholbolagets namn på sådant sätt, att en person,
som icke närmare känner till saken, får den uppfattningen, att det just är
alkoholbolaget som annonserar.

Enligt meddelande från alkoholbolaget till nykterhetskommittén har
dessa anvisningar i regel följts. Man har t. o. m. ofta sänt annonsutkast till
alkoholbolaget för påseende i förväg. Under och efter kriget har annonseringen
efter anmodan från bolaget nästan helt upphört. Några repressalier
i form av köpvägran har inte förekommit från bolagets sida.

Kommittén håller för troligt, att en verksamhet liknande det finska alkoholbolagets
skulle kunna vara till nytta även i Sverige och anför.

Hänvändelser till annonsörer lär tidigare i vissa fall ha gjorts utom från
kontrollstyrelsen och spritcentralen även från vissa systembolag samt från
Centralförbundet för nykterhetsundervisning (CFN) och dessa hänvändelser
torde också ha givit resultat. Ett koncessionssystem skulle otvivelaktigt
vara ägnat att medföra större försiktighet vid utformningen av reklamen och
skulle också ge möjlighet att effektivt ingripa i händelse av missbruk. Alldeles
oavsett om tillstånd kräves eller ej synes Vin- & Spritcentralen ävensom
CFN, vilket enligt kommitténs förslag skall fungera som statens organ för
nykterhetsupplysning, böra uppmärksamma ev. förekommande olämplig propaganda
och påpeka saken för annonsörerna. En rådgivning kan tänkas få
betydelse inte bara för agenturernas utan även för bryggeriernas och bränneriernas
annonsering.

Avslutningsvis uttalar kommittén, att en intensifierad upplysningsverksamhet
i nykterhetsfrågan i och för sig bör vara en motvikt mot olämplig
propaganda, särskilt om densamma vid behov upplägges direkt som motåtgärd
mot olämplig reklam i konkreta fall.

591

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Yttranden över nykterhetskommitténs förslag.

Vid remissbehandlingen har flertalet av de instanser, som yttrat sig i
reklamfrågan, i huvudsak anslutit sig till de av kommittén anförda synpunkterna.
Några har förordat reklamförbud eller förstatligande av agenturverksamheten.
Svenska handelsagenters förening har i huvudsak uttalat
sig för bibehållande av nuvarande ordning.

Krav på utredning angående reklamverksamheten eller på begränsning
av densamma har framförts av kontrollstyrelsen, Aktiebolaget Vin- &
Spritcentralen, tre länsnykterhetsnämnder, stadsfullmäktige i Göteborg, Centralförbundet
för nykterhetsundervisning, Systembolagens förtroendenämnd
samt Svenska Läkarnas Nykterhetsförening.

Kontrollstyrelsen anför.

Att modern suggestiv reklam syftar till att utbreda och öka konsumtionen
är uppenbart, och detta borde ha stått klart även för kommittén. Tillgängliga
uppgifter rörande annonseringen om alkoholhaltiga drycker visa
således, att volymen av denna annonsering ökade med icke mindre än 50 procent
mellan åren 1949 och 1951. Denna starka ökning av alkoholreklamen
måste anses medföra en allvarlig fara för ökad popularisering och stegring
av alkoholkonsumtionen och kan icke anses stå i överensstämmelse med
andemeningen i bestämmelserna i 4 kap. 12 § rusdrycksförsäljningsförordningen,
vilken kommittén i oförändrad form medtagit i sitt förslag till ny
förordning.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning erinrar om sin verksamhet
på området men framhåller att förbundet därvid av lätt insedda skäl måst
inskränka sig till att söka motverka sådan propaganda som innehåller sakligt
oriktiga uppgifter. Förbundet anför i huvudsak följande.

CFN har gjort den erfarenheten, att man visserligen på denna väg kan
hålla nere en del utslag av reklam men däremot icke kan inverka på alkoholreklamens
omfattning. Mot en rent suggestiv propaganda, som undviker påståenden
om medicinskt gynnsamma verkningar hos rusdryckerna, kan från
förbundets sida ingenting åtgöras. Den största delen av reklamen lägges
f. n. upp på dylikt sätt. CFN vill givetvis även i fortsättningen för sin del
göra, vad som kan göras för att förhindra sakligt oriktig propaganda, men
finner det påkallat, att staten ingriper även mot andra former av reklam,
som är ägnad att suggerera till alkoholbruk. Förbundet måste sätta i fråga,
om icke Vin- & Spritcentralen på grund av sin ställning som monopolbolag
för partihandeln skulle kunna föra samma politik i nu berörda hänseende
som det finska Alkoholbolaget.

Stadsfullmäktige i Göteborg erinrar, att reklamen kan ha intresse för kunderna
varför den icke helt bör förbjudas men väl på ett ur nykterhetssynpunkt
lämpligt sätt begränsas.

Systembolagens kontroll!öreståndareförening anser, att det icke råder någon
tvekan om att förekomsten av vin- och spritagenlurer i hög grad motverkar
återhållsamheten i sprit- och vinförsäljningen och därmed också i
den allmänna konsumtionen. Föreningen anför följande.

Under åren 1921—25 syntes de berörda agenturerna ha varit i stort sett
som bortblåsta för att så småningom utökas på ett sådant sätt att det i när -

592

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

varande stund förefaller att finnas ett orimligt stort antal sådana agenturer.
Dessas verksamhet består ju till största delen av att genom annonsering och
påstötningar av olika slag väcka allmänhetens intresse för spirituösa eller
viner från just de firmor, de företräder. Restaurangerna och systembolagen
animeras också genom olika metoder att föra deras »märken».

Stadsfullmäktige i Borås anser det i och för sig osympatiskt att reglera
reklamen för en vara, som får försäljas fritt, men ifrågasätter — med hänsyn
till alkoholreklamens betydelse för breddningen av alkoholbruket —
om icke på överenskommelsens väg åtgärder kunna vidtagas för minskning
eller eliminering av densamma.

För förbud mot reklamverksamhet på området har uttalat sig nykterhetsnämnden
i Göteborg och fem nykterhetsorganisationer.

Ngkterhetsnämnden i Göteborg uttalar, att det ur nykterhetssynpunkt är
önskvärt och angeläget, att reklamen förbjudes. Handelspolitiska och liknande
skäl borde få stå tillbaka för denna synpunkt.

Sveriges nykterhetsvånners landsförbund, Sveriges Storloge av IOGT och
Nationaltemplarorden har åberopat ett uttalande i frågan av nykterhetsfolkets
landsmöte 1953. Landsmötet uttalade bl. a., att den monopolisering av
partihandeln med rusdrycker, som skett genom Vin- & Spritcentralen, borde
ha satt effektiva medel i statens hand att förhindra alkoholreklamen.

Nykterhetsorganisationen Verdandi föreslår, att agenturverksamheten
övertages av Vin- & Spritcentralen och att all reklam för rusdrycker
bringas att upphöra. Organisationen yttrar.

Desintresseringen av utminuteringen och partihandeln har medfört en avgjord
förbättring när det gäller mildringen av olagligheter och propaganda.
Men eftersom tillverkningen av rusdrycker fortfarande är en privat angelägenhet,
utesluter inte desintresseringen av de nämnda distributionsleden de
negativa faktorer, som är förbundna med den privata företagsamheten på
området. Olagligheter, agenturverksamhet och en omfattande reklam förekommer
alltjämt. Agenternas verksamhet tager sig uttryck i reklam för de
olika varorna genom annonser, broschyrer, skyltar etc. i avsikt att stimulera
till köp och ökad konsumtion av vissa varor. Genom de stora annonser som
införas i pressen tillföres denna betydande inkomster, vilket kan innebära
faran att annonserna »blir herren som styr» och texten »tjänaren som lyder».
En betydande sektor av rusdryckshanteringen är alltså överlämnad åt privat
företagsverksamhet, vilket Verdandi finner mycket otillfredsställande.

Svenska handelsagenters förening bär, såsom förut omtalats, i huvudsak
uttalat sig för ett bibehållande av nuvarande ordning.

Föreningen framhåller, att varje vinagent givetvis har ett intresse av
ökad konsumtion av de varor han säljer men att det därför icke kan påstås,
att han har ett intresse av totalt stegrad rusdryckskonsumtion inom
landet eller att agentkåren i sin helhet skalle ha ett sådant intresse. Av den
totala konsumtionen av spritdrycker i landet faller endast en bråkdel på
den av agenterna förmedlade importen. Endast undantagsvis nyttjar alkoholmissbrukare
dyrare spritdrycker eller dyrare starkviner, d. v. s. av agen -

Kungl. Maj.ts proposition nr i 51.

593

terna förmedlade butelj importerade varor. Det ligger i agentkårens intresse
att en övergång till alkoholsvagare drycker sker.

Det framhålles vidare att agentprovisionerna varierar mellan 5 och 10 %
på fobpriserna, icke såsom nykterhetskommittén uppgivit mellan 10 och
15 %. Agentprovisionen influerar ej på utförsäljningspriserna.

Föreningen understryker, att den har ett starkt intresse av att sådan
reklam stävjas, som kan betecknas som olämplig ur nykterhetssynpunkt.
Framtida åtgärder bör enligt föreningen vidtagas i samråd med föreningens
vinsektion. I fortsättningen anföres.

Vi vilja här särskilt framhålla, att Föreningen enligt sina stadgar är
mycket restriktiv vid antagningen av nya medlemmar. Varje ansökan underkastas
en noggrann prövning innan den upptages till behandling i styrelsen.
I och för sig har Föreningen intet emot en auktorisation för utövande
av agenturverksamheten. Principiellt anser Föreningen emellertid detta
vara ett ingrepp i den allmänna näringsfriheten, som icke är tillräckligt
motiverat av de aktuella förhållandena. Föreningen är övertygad om att ett
mellan Föreningen och Kungl. Kontrollstyrelsen frivilligt etablerat samarbete
skall ge tillfredsställande resultat.

Med hänsyn till det ovan sagda anser Föreningen det icke påkallat med ett
rådgivande organ i fråga om annonsering. Skall likväl så anses vara erforderligt,
bör man tillskapa ett centralt organ, i vilket Föreningen får representation.

Föreningen tar däremot bestämt avstånd från förslaget om att på legislativ
väg söka stärka förbudet mot illojal reklam. Nu gällande lagstiftning
torde vara tillfyllest och med en utvidgning skulle intet ytterligare vara att
vinna.

Det säger sig självt, att Föreningen tar avstånd från en monopolisering av
agenturverksamheten. Förutom att det strider mot Föreningens intressen
och allmänna principer skulle det otvivelaktigt leda till handelspolitiska
olägenheter. Som kommittén framhåller äro vin- och spritproducenterna av
den uppfattningen att endast agenter kunna tillvarataga deras intressen på
ett tillfredsställande sätt. Skulle agenturverksamheten förbjudas, komma
de att sända hit egna handelsresanden, då de icke önska representeras av ett
ämbetsverk, som representerar samtliga deras konkurrenter. Provisionskostnaderna
skulle stanna i utlandet.

Senare utredning.

Särskilda av mig tillkallade sakkunniga har i betänkande den 11 november
1953 med förslag angående en upplysningskampanj under övergångstiden
också behandlat reklamfrågan, dock utan att ingå på frågans lösning
på längre sikt. De sakkunniga rekommenderar att ledningen för den ifrågasatta
upplysningskampanj en på ett tidigt stadium upptar förhandlingar
med Svenska Försäljnings- och Reklamförbundet, Svenska Tidningsutgivareföreningen,
Svenska Annonsörers förening, Auktoriserade Annonsbyråers
förening samt Svenska handelsagenters förenings vinsektion i syfte att på
frivillighetens väg reducera reklamen för vin och spritdrycker under den
tid de särskilda propaganda- och upplysningsåtgärderna vid övergången till
friare spritförsäljning utföres.

38 llihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 151.

594

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

I betänkandet lämnas vissa uppgifter om alkoholreklamens omfattning.

Denna reklam har ökat kraftigt under senare år och har för närvarande
ganska stor omfattning jämfört med reklamen för flera andra varuslag.
Sålunda omfattade annonseringen för vin- och spritmärken 1951 inte mindre
än 81 368 standardspaltcentimeter riksannonsering i storstadspress (16
tidningar). Motsvarande kvantitet var 1949 54 524 och 1950 74 680. Ökningen
1949—1951 var alltså 49,2 %. Jämförelsevis kan nämnas, att under
1951 motsvarande annonsering i standardspaltcentimeter var för »kaffemärken»
65 831, »textilfabrikat» 72 636, »damkonfektion» 49 466, »herrkonfektion»
64 162, »sko- och lädervaror» 68 522, »pastiller och karameller»
57 780, »färger och fernissor» 93 465, »personbilar» 72 283 och »banker»
81 338. För livsmedel och toalettartiklar noterades emellertid betydligt högre
tal.

Under 1952 ökade vin- och spritannonseringen i 15 storstadstidningar ytterligare
till totalt 95 936 standardspaltcentimeter. ökningen jämfört med
föregående år var således ca 18 %.

De sakkunniga anser sig vid sin bedömning av situationen under övergångstiden
kunna utgå ifrån att den kommersiella alkoholreklamen kommer
att ytterligare öka främst av den anledningen, att kvantitetsbegränsningen
upphör och nya åldersgrupper får inköpsrätt.

De sakkunniga anför i övrigt följande.

Även om alkoholreklamen till eu del gäller mer eller mindre exklusiva
utländska märken, som i regel ej nyttjas av ungdomen eller andra vid övergången
sär skit utsatta grupper, kan dock själva reklamen för alkoholkonsumtion
få ogynnsamma verkningar även på dessa grupper. Därmed skulle
de motåtgärder, som kommittén föreslår under övergångstiden för att
minska spritbruket neutraliseras eller förlora en del av sin avsedda verkan.
Det skulle av psykologiska skäl vara olämpligt om samtidigt med att av
staten bekostade annonser för motverkande av spritmissbruk införes i tidningarna
samma tidningar innehölle spritannonser, sannolikt t. o. m. i större
omfattning än tidigare.

Yttranden över den särskilda kommitténs förslag.

Bland de remissinstanser som yttrat sig över de sakkunnigas förslag i
avseende på alkoholreklamen har meningarna varit delade.

Jämförelsevis få ansluter sig helt till förslaget. Detta är fallet med Sveriges
Socialdemokratiska ungdomsförbund och Svenska landsbygdens ungdomsförbund
samt Sveriges blåbandsförening. Folkpartiets Ungdomsförbund
understryker kommitténs synpunkter men påpekar, att frågan icke
hör begränsas till tidningsreklamen.

I övriga yttranden framhålles, att man genom en frivillig överenskommelse
icke kan åstadkomma en tillräcklig begränsning av reklamen, eller
också uttalas tvivel på möjligheten att på så sätt uppnå tillfredsställande
resultat. Vissa instanser understryker vikten av att mera långsiktiga åtgärder
för begränsning eller fullständigt förhindrande av reklamen snarast
vidtas och anser att en frivillig överenskommelse endast kan utgöra en tillfällig
lösning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

595

Landsorganisationen uttalar att alkoholreklamen bör upphöra under viss
tid om den ifrågasatta upplysningskainpanjen skall kunna ge effekt. Organisationen
anser icke de föreslagna åtgärderna tillräckliga utan understryker
att ett formligt avtal om alkoholreklamens upphörande under viss tid bör
träffas.

Icke heller socialstyrelsen är övertygad om, att den föreslagna utvägen
skall visa sig tillräcklig för att stävja den tilltagande rusdrycksreklamen.
Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar att statsmakterna särskilt genom Aktiebolaget
Vin- & Spritcentralen torde ha möjligheter att tillse att reklamen
för vin och spritdrycker inhiberas under övergångstiden eller under alla
förhållanden ges en sådan utformning, att den icke äventyrar syftet med
den statligt understödda upplysningsverksamheten.

Skolöverstyrelsen anser att möjligheterna att under övergångstiden begränsa
reklamen bör närmare utredas och understryker svårigheterna att
begränsa rusdrycksreklamen på frivillighetens väg; styrelsen framhåller,
att det torde vara möjligt att förmå statliga eller kommunala organ att icke
sälja reklamplatser för alkoholreklam. Samma tvivel uttalas av Centralförbundet
för Nykterhetsundervisning, som dock anser att ett försök bör göras
att på föreslaget sätt åstadkomma en tillfällig lösning. Förbundet anhåller
att en särskild utredning göres rörande möjligheterna att på längre sikt
förbjuda eller inskränka alkoholreklamen.

Yrkande på särskild utredning av hela reklamfrågan framföres också av
kontrollstyrelsen, De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse och Sveriges
Godtemplares Ungdomsförbund.

Kontrollstyrelsen betonar att reklamfrågan har mycket stor betydelse på
längre sikt och ifrågasätter därför starkt lämpligheten av tillfälliga arrangemang.
Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund anser det påkallat att hela
reklamfrågan upptas till prövning innan ett friare försäljningssystem börjar
tillämpas.

Av de berörda branschorganisationerna understryker Svenska Tidningsutgivareföreningen
att det av principiella skäl icke är möjligt för föreningen
att på tidningarnas vägnar göra några utfästelser och att föreningen heller
icke är beredd att i enlighet med de sakkunnigas rekommendation ingå på
förhandlingar i frågan. Däremot anser Auktoriserade Annonsbyråns Förening
att goda möjligheter finns afl genom överläggningar komma fram
till en sådan utformning av den enskilda reklamen för vin och sprit, att
dennas konkurrensinverkan under kampanjtiden kan undanröjas eller åtminstone
avsevärt minskas. Föreningen betonar dock att frågan är komplicerad
till sin natur.

Departementschefen.

Gällande lagstiftning innehåller icke något direkt förbud mot rusdrycksreklam;
det är dock förbjudet att genom personlig hänvändelse i kommersiellt
syfte söka förmå annan än försäljare av rusdrycker — d. v. s. parti -

596

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

handelsbolaget, systembolag och restauratörer — att inköpa sådana drycker.
Ej heller föreligger hinder att idka agenturverksamhet för rusdrycker.

Under de senaste åren har reklam- och agenturverksamheten på detta
område kraftigt ökat. Sålunda har exempelvis annonseringen för vin och
sprit i storstadspressen nära nog fördubblats under några få år. Vidare uppgår
antalet från partihandelsbolaget fristående agenter — som tidigare varit
ringa — numera till ett 100-tal.

Något förbud mot ölreklam föreligger ej. Denna reklam är av jämförelsevis
mindre omfattning och torde inte ha ökat lika mycket som reklamen för
vin och sprit.

Nykterhetskommittén har dryftat olika möjligheter att reglera reklamoch
agenturverksamheten. Kommitténs överväganden, som närmast tar sikte
på rusdrycksreklamen, utmynnar i förslag om särskild utredning rörande
frågan om koncessionering, eller eventuellt monopolisering, av agenturverksamheten.
Kommittén gör vidare vissa rekommendationer om rådgivande
verksamhet rörande reklamen från centralt organs sida och om upplysningsverksamhet
som motvikt mot olämplig reklam.

Remissinstanserna har i huvudsak anslutit sig till kommitténs synpunkter.
Utredning om eller begränsning av reklamverksamheten förordas emellertid
på många håll. Några remissorgan har velat gå än längre och yrkar
på förbud.

Av mig särskilt tillkallade sakkunniga har vidare i samband med förslag
rörande en upplysningskampanj under övergångstiden efter motbokssystemets
avskaffande behandlat frågan om alkoholreklamen under samma tid.
De förordar att förhandlingar upptas mellan å ena sidan ledningen för den
ifrågasatta upplysningskampanj en och å andra sidan organisationer som
företräder agenterna, reklam- och annonsörsintressena samt tidningspressen.

De sakkunnigas förslag har vid remissbehandlingen varit föremål för delade
meningar. Flera remissorgan uttalar tvivel på möjligheterna att genom
överenskommelse nå en begränsning av reklamen under övergångstiden.

Reklamfrågan utgör ett mycket svårbemästrat problem. Detta problem
ökar självfallet i betydelse i samma mån som den moderna reklamtekniken
utvecklas. På många håll utomlands, icke minst i USA, där brännerierna
och bryggerierna representerar starka kapitalintressen, har utvecklingen
på detta område försiggått i raskt tempo. För alkoholreklamen anlitas alla de
resurser som står den nutida reklamen till buds: press, film, radio, television,
ljusreklam, affischering o. s. v. I vissa vinproducerande länder, exempelvis
Frankrike, där vinproduktionen svarar för en betydelsefull del av
nationalinkomsten, kan rusdrycksreklamen sägas vara nära nog en nationell
angelägenhet.

Även om alkoholreklamen i vårt land ännu inte nått tillnärmelsevis samma
intensitet som i vissa andra länder, är tendensen till ökning av denna
reklam starkt framträdande. Den ökade reklamen har bl. a. inriktats, utom

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

597

på annonsering i tidningar och tidskrifter, på en omfattande och framträdande
affischering å offentliga platser och i kommunikationsinrättningar,
såsom spårvagnar, tunnelbanestationer, järnvägståg, telefonhytter o. d. Intensifieringen
av alkoholreklamen i vårt land, vilken till alldeles övervägande
del avser importerade drycker, torde sammanhänga med den hårdnande
konkurrensen på den internationella vin- och spritmarknaden.

Den nutida reklamen har otvivelaktigt en kraftigt suggererande verkan.
Detta gäller självfallet även om alkoholreklamen. Härpå erbjuder den för
något år sedan i Sverige bedrivna Sherry-kampanjen ett näraliggande exempel.
Genom denna propagandaaktion ökades konsumtionen av sherry högst
avsevärt. Det är också klart att reklamen för ett visst märke eller ett visst
slag av rusdrycker i och för sig åsyftar en stegring av efterfrågan på just
den utbjudna varan. En ökning av efterfrågan på vissa alkoholdrycker torde
å andra sidan i viss mån motsvaras av en minskning eller åtminstone en
återhållen ökning av konsumtionen av andra alkoholdrycker. Resultatet kan
alltså i första hand bli en omfördelning av alkoholkonsumtionen mellan
olika drycker. I den mån som en dylik omfördelning av konsumtionen sker
i riktning mot svagare drycker, möter den ingen erinran från nykterhetspolitisk
synpunkt. Emellertid ägnas en stor del av alkoholreklamen åt starkare
drycker, bl. a. konjak, whisky, likör, vermut och sherry. Risk finnes
därför att effekten av de genom alkoholreklamen åstadkomna förskjutningarna
i konsumtionen inte blir ur nykterhetssynpunkt gynnsam. Det
torde vidare förhålla sig så att en intensiv och omfattande alkoholreklam
därutöver kan ha den effekten att allmänhetens intresse får en ökad inriktning
på alkoholhaltiga drycker och att den totala alkoholförbrukningen
till följd härav kan stiga.

Det är i nu angivna hänseenden som alkoholreklamen med dess nuvarande
omfattning och inriktning kommer i konflikt med de allmänna principerna
för svensk nykterhetspolitik. Uppenbart är att åtgärder som är
ägnade att stimulera rusdrycksförbrukningen inte är förenliga med vår
alkohollagstiftnings andemening, oavsett hur denna lagstiftning är utformad
i detaljerna, önskvärdheten att minska alkoholreklamens konsumtionssuggererande
verkan är därför påtaglig. Detta torde gälla så mycket mera som
det kan antas att nuvarande utvecklingstendenser inom denna reklam
kominer att alltmer förstärkas under konkurrensens tryck och med reklamteknikens
utveckling. Vidare är att märka att verkningarna av reklamen på
konsumtionen kan skärpas efter genomförandet av en friare rusdrycksförsäljning.

Såsom av kommittébetänkandet framgår står olika utvägar till buds att
angripa förevarande problem. Vilken utväg som än användes liar man emellertid
att räkna med betydande svårigheter.

Nämnas må till en början att kommittén prövat och avvisat ett framkommet
förslag om åtgärder i form av direkta förbudsbestämmelser mot
ur nykterhetssynpunkt olämplig reklam. Dylika åtgärder torde inte vara

598

Kungl. Maj:ts proposition nr i51.

möjliga att genomföra utan ändringar i tryckfrihetsförordningen. Sålunda
påkallade grundlagsändringar skulle förutsätta ingående principiella överväganden
och även i övrigt bli av komplicerad natur. Jag finner i likhet
med kommittén att sådana åtgärder inte bör komma i fråga.

Å andra sidan anser jag mig ej heller böra biträda kommitténs förslag om
utredning rörande koncessionstvång för rusdrycksagenturer. Ett sådant koncessionsförfarande
— och ännu mer en eventuell monopolisering — skulle
möta svårigheter ur bl. a. handelspolitiska synpunkter. Det förtjänar även
att framhållas att åtgärder med den ifrågasatta innebörden icke kan förväntas
bli effektiva. Flera stora reklamkampanjer har på senare tid utförts,
icke av agenter utan av större organisationer inom exportländerna och har
bl. a. avsett varor som av spritcentralen köpes direkt från producenterna.

En rådgivnings- och upplysningsverksamhet av den art som nykterhetskommittén
förordat kan självfallet blott i begränsad omfattning motverka
förekomsten av olämplig reklam. Icke minst med hänsyn till de stora
kapitalintressen som står bakom alkoholreklamen torde mera genomgripande
åtgärder vara behövliga.

Åtgärderna borde i första hand ta sikte på en begränsning i fråga om reklamens
utformning. Härvid vore det även angeläget att finna fasta och för
alla intressenter lika verkande normer. Detta skulle åstadkommas, om man
begränsade reklamen till att avse märke, ursprung, typ och pris. Däremot
torde det i allmänhet icke vara praktiskt lämpligt att genomföra kvantitativa
begränsningar av reklamen.

Beträffande övergångstiden vid den nya lagstiftningens ikraftträdande
föreligger särskilda problem. För denna tid planeras, såsom omtalats i annat
sammanhang, en större propagandakampanj i syfte att stärka individens
känsla av ansvar gentemot alkoholdryckerna. Det är givetvis angeläget att
en sådan kampanj icke motverkas av en samtidig reklam för rusdrycker. Enligt
min mening borde reklamen helt upphöra under den tid kampanjen pågår
eller omkring sex månader.

För all försäljning av rusdrycker bör i den nya lagstiftningen — liksom
i den nuvarande — uppställas som en huvudregel att försäljningen skall
ordnas och handhavas så att därav uppkommer så ringa skada som möjligt.
I linje med denna regel ligger kravet att allmänheten icke genom en
alltför intensiv och braskande reklamverksamhet uppmanas att köpa
rusdrycker. Att någon reklamverksamhet icke bedrives av de statliga
försäljningsföretagen är självklart. Av de privata tillverkarna och leverantörerna
till nämnda företag bör rimligen kunna fordras att de underkastar
sig de begränsningar i fråga om reklamen — liksom i fråga om andra
led i försäljningsverksamheten — vilka statsmakterna finner erforderliga
för att motverka en skadlig utveckling av alkoholkonsumtionen.

Ett alternativ till lösning av frågan vore därför att spritcentralen i avtalen
med sina leverantörer föreskriver de inskränkningar i reklamen som nyss
angivits. Lagtekniskt skulle detta alternativ utformas så att spritcentralen
genom bestämmelse i den nya rusdrycksförsäljningsförordningen ålägges

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

599

att vid avtal med leverantör föreskriva denne sådana inskränkningar rörande
reklam för rusdrycker och därmed jämförlig verksamhet som är erforderliga
för att tillgodose syftet med nyssnämnda regel att rusdryckshandeln
skall ordnas och handhavas så att därav uppkommer så ringa skada som
möjligt.

Nämnda alternativ bör granskas främst ur tryckfrihetsrättslig och handelspolitisk
synpunkt.

I förstnämnda hänseende må framhållas att de tilltänkta inskränkningarna
icke synes strida mot de intressen tryckfrihetsförordningen vill tillgodose.
De riktar sig mot försäljare av rusdrycker, och på dessa bör man
som förut framhållits kunna ställa särskilda krav rörande sättet att bedriva
försäljningsverksamheten. Det förtjänar vidare att framhållas att det ur
tryckfrihetsrättslig synpunkt helt naturligt icke möter hinder att genomföra
sådana försälj ningsbestämmelser för rusdrycker att annonsering icke blir lönande.
Så är redan fallet med gällande starkölsförbud som gör all kommersiell
reklam för starköl inom landet meningslös. Ett ingripande mot reklamen
för rusdrycker är att betrakta som ett led i försäljningslagstiftningen, ehuru
mindre ingripande än ett försäljningsförbud. En begränsning av rusdrycksreklamen
står i god överensstämmelse med principerna för den svenska rusdryckslagstiftningen.
Att märka är vidare att inskränkningarna skulle i
princip drabba alla berörda parter lika.

Vad härefter angår de handelspolitiska komplikationer som kan tänkas
uppkomma genom nu åsyftade åtgärder mot rusdrycksreklamen må anföras
följande. I första hand har undersökts huruvida de tilltänkta åtgärderna
strider mot bestämmelserna i 1947 års allmänna tull- och handelsavtal
(GATT). Av undersökningen har framgått att hinder enligt GATT inte möter
mot att begränsa eller temporärt förhindra reklam för rusdrycker under
förutsättning att åtgärderna i lika mån avser utländska och inhemska leverantörer.
Detta torde gälla oavsett huruvida rusdryckshandeln — såsom
fallet är i vårt land — är monopoliserad eller ej. Icke heller i handelsavtalen
med de länder som är våra viktigaste rusdrycksleverantörer, finns bestämmelser
som utgör hinder för de nu planerade åtgärderna. Självfallet kan likväl
vissa meningsskiljaktigheter av handelspolitisk art uppkomma. Dessa
torde emellertid icke behöva medföra några nämnvärda komplikationer.

Det här anförda ger vid handen att avgörande hinder mot del ifrågasatta
alternativet icke kan anses föreligga ur de synpunkter som nu diskuterats.

Närmare utformat skulle alternativet innebära följande.

Spritcentralen upptar förhandlingar i ämnet med sina leverantörer inom
ramen för sedvanliga affärsuppgörelser. I köpeavtalen intages bestämmelser
av innebörd att leverantören utfäster sig att, såvitt avser tiden då den statliga
upplysningskampanjen pågår, icke reklamera för rusdrycker och att i
övrigt utforma sin reklam så all annonser och liknande upptar endast varans
märke, ursprung, typ eller karaktär samt dess pris. Självfallet bör
emellertid spritcentralen därvid äga viss handlingsfrihet betingad av praktiska
skäl. I den mån uppgörelse ej kan träffas, blir följden att köpeavtal

600

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ej kan komma till stånd. Hålles ej en lämnad utfästelse, får detta konsekvenser
antingen för det aktuella köpeavtalets tillämpning eller för eventuella
nya köpeavtal med leverantören.

Det torde emellertid kunna antas att sådana förhandlingar i allmänhet
skulle leda till åsyftat resultat. Härvidlag kan förtjäna omnämnas att det
finska alkoholbolaget -— vilket inom partihandeln intar en motsvarande
ställning som spritcentralen — torde ha lyckats tämligen väl i sina reklambegränsande
åtgärder.

Den ifrågasatta bestämmelsen i den nya rusdrycksförsäljningsförordningen
om skyldighet för spritcentralen att föreskriva inskränkningar i reklamen
skulle kompletteras med en uppmjukning av den s. k. privatimportparagrafen
i gällande förordning. Denna borde ges den innebörden att vara
som ej hålles i lager skulle anskaffas på begäran av kund, om så lämpligen
kunde ske och hinder ej mötte på grund av åtgärd varom här är fråga.

I anslutning till det här återgivna alternativet må framhållas att de ifrågasatta
reglerna ej minskar behovet av den nuvarande bestämmelsen om förbud
mot reklam i form av personlig hänvändelse för att förmå någon att
köpa rusdrycker. Bestämmelsen bör alltså bibehållas; en ändring av redaktionell
natur är emellertid påkallad.

I stället för det hittills behandlade alternativet skulle närmast ifrågakomma
att tillsätta en särskild utredning rörande alkoholreklamen. I uppdraget
för en sådan utredning skulle då ingå att föra förhandlingar med de
berörda parterna. Förhandlingarna kunde bli relativt obundna även om de
i princip skulle åsyfta begränsning av reklamens innehåll samt temporärt
reklamstopp under övergångstiden. Skulle förhandlingarna icke leda till
önskat resultat, kunde utredningen verkställa en närmare undersökning av
olika möjligheter till tvångsmässiga åtgärder.

Vid övervägande av de skäl som talar för vartdera av de här angivna alternativen
har jag stannat för det förstnämnda. Detta innebär att spritcentralen
skall ha att genomföra begränsning av reklamverksamheten i enlighet
med nyss angivna riktlinjer. Till förmån för detta alternativ talar icke
minst den omständigheten att det synes bäst ägnat att tillgodose intresset
av temporärt reklamstopp under övergångstiden. Jag förordar sålunda att
bestämmelser utfärdas i enlighet med det nu angivna.

Den i vårt land bedrivna ölreklamen utgör ej ett problem av tillnärmelsevis
samma storleksordning som rusdrycksreklamen. Hur förhållandena
skulle gestalta sig sedan starkölet blivit tillåtet, är svårt att bedöma. Emellertid
bör — icke minst av handelspolitiska skäl — i reklamhänseende i
fortsättningen gälla samma principer beträffande starköl och Öl som för
spritdrycker och vin.

I fråga om importerat starköl kommer vad jag tidigare förordat om sprit
och vin att bli direkt tillämpligt, eftersom importen av starköl skall tillkomma
spritcentralen. Beträffande här i landet tillverkat starköl bör motsva -

601

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

rande skyldighet, som stadgats beträffande nyssnämnda bolag, åläggas det
blivande detaljhandelsbolaget för rusdrycker.

Beträffande det vanliga ölet förutsätter jag att, om de principer jag förordat
i avseende på reklamen godtages av statsmakterna, bryggeriindustrien
självmant kommer att följa dessa. Skulle sa icke bli förhållandet, är frågan
av sådan art att den bör behandlas vid den utredning om bryggeriernas företagsform
som jag i annat sammanhang förordat.

Även i fråga om importerat vanligt Öl torde man kunna utgå från att vederbörande
intressenter utan särskilda bestämmelser följer de tidigare angivna
riktlinjerna. Blir detta icke fallet torde importfrågan böra omprövas.
Jag vill här erinra om att jag i det föregående förklarat att det icke finns
anledning att i detta sammanhang inskränka den nuvarande importfriheten.
Jag förordade emellertid vidare att i författningen skulle inrymmas befogenhet
för Kungl. Maj :t att förordna att utländskt Öl endast skall få införas
i den ordning som är föreskriven för import av rusdrycker d. v. s. i
huvudsak ombesörjas av spritcentralen. Härigenom skapas en möjlighet att
snabbt ingripa om principerna beträffande reklamen icke iakttages. Det bör
ankomma på kontrollstyrelsen att ha sin uppmärksamhet riktad på dessa
förhållanden.

AVD. VIII. SPECIALMOTIVERING TILL
FÖRFATTNINGSFÖRSLAGEN.

Inledning.

I överensstämmelse med vad jag i det föregående anfört och förordat har
inom finansdepartementet upprättats förslag till rusdrycksförsäljningsförordning
och ölförsäljningsförordning samt vidare till förordningar om ändring
i förordningen om tillverkning och beskattning av maltdrycker och
om ändring i förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria och
därmed jämförliga drycker.

Författningsförslagen bygger på de förslag, som framlagts av nykterhetskommitten,
men åtskilliga förändringar — utöver dem som framgår av vad
jag tidigare anfört — har vidtagits.

I följande specialmotivering kommer att ytterligare behandlas vissa av
författningsbestämmelserna. Därjämte kommer under vissa av paragraferna
att göras hänvisningar till den allmänna motiveringen eller till nykterhetskommitténs
betänkande.

Om de nyss angivna författningsförslagen antages, blir åtskilliga följdändringar
erforderliga i andra författningar. I den mån dessa ändringar kräver
riksdagens medverkan, torde förslag i ämnet få föreläggas 1955 års riksdag.
Möjligen kan det till följd av motbokssystemets avskaffande visa sig
lämpligt att jämka den tekniska konstruktionen av utskänkningsskatten.

Förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning.

Angående förordningens disposition se nykterhetskommittén del VP s. 322.

1 §•

Svenska Bryggareföreningen anser benämningen »rusdrycker» tendentiös
och missvisande såsom sammanfattande beteckning för spritdrycker, vin och
starköl. Om en sammanfattande benämning erfordras, föreslås »starkdryck».

Jag finner icke skäl att frångå benämningen rusdrycker, som sedan 1917
års försäljningsförordning varit den gemensamma beteckningen för spritdrycker
och vin och före starkölsförbudets införande avsåg även starkare
maltdrycker.

I 3 § Mtf angives vad som är att hänföra till starköl.

2 §•

Formella jämkningar har gjorts. Se i övrigt nykterhetskommittén s. 322. 1

1 Hänvisningarna till nykterhetskommittén avser i det följande, där ej annat angives, del VI.

603

Kungl. Maj:ts proposition nr i51.

3 §•

Beträffande den generella förbudsbestämmelsen och det nya försäljningsbegreppet
hänvisas till kommittén s. 322—324.

4 och 5 §§.

Se kommittén s. 325.

6 §•

Beträffande 1 mom. se kommittén s. 325—326.

Den föreslagna bestämmelsen innebär den ändringen i förhållande till
vad nu gäller att apoteksför sälj ning av rusdrycker i fortsättningen icke
förutsättes bli en normal företeelse utan göres beroende av Kungl. Maj:ts
initiativ. Såvitt nu kan överblickas torde apoteksförsäljning av rusdrycker
bli överflödig efter den nya ordningens genomförande.

I 4 mom. första stycket har efter erinran av generaltullstyrelsen gjorts en
reservation för den försäljning av rusdrycker, som kan äga rum med stöd
av frihamnsförordningen den 31 maj 1935 (nr 250) och frihamnsstadgan
den 8 november 1935 (nr 553) samt förordningen den 15 november 1912
(nr 298) om provianteringsfrilager.

Bestämmelsen i 4 mom. andra stycket, som likaledes tillkommit på förslag
av generaltullstyrelsen, medför ingen ändring i den nu tillämpade ordningen.
Hänvisningen gäller den enligt tullagstiftningen medgivna dispositionen
över rusdrycker, som medföres ombord på fartyg och luftfartyg för besättningens
och passagerarnas behov. Se vidare 35, 37 och 41 §§.

9 §.

Med »utförsel ur riket» har genomgående likställts »utförsel till svensk
frihamn». Härigenom vinnes överensstämmelse med stadgandena i 12, 17
och 27 §§ Mtf.

10 §.

Jämför kommittén s. 327.

12 §.

Bestämmelsen i 3 mom. om att utländskt starköl skall förses med etikett,
innehållande sifferbeteckning för varans klass, överensstämmer med motsvarande
beträffande inhemskt starköl föreslagna föreskrift i 27 § Mtf.

Då behov ansetts föreligga att i vissa fall kunna transitera rusdrycker
även på annat sätt än med bantåg eller luftfartyg i linjefart, har möjlighet
härtill införts i 4 mom. f) genom den föreslagna rätten för generaltullstyrelsen
att meddela föreskrifter i ämnet. Härigenom kan en smidig anpassning
till det aktuella behovet ske.

Se i övrigt kommittén s. 327—328.

13 §.

Angående första och andra styckena se allmänna motiveringen s. 302 ■
303.

Rörande tredje stycket se allmänna motiveringen s. 306—307.

604

Kungl. Maj. ts proposition nr 151.

14 §. .

Se allmänna motiveringen s. 319—320.

15 §.

Denna paragraf företer den avvikelsen från bestämmelserna i Rff och
kommitténs förslag, att föreskriften om att utgifterna för den fria försändningen
skall täckas genom pristillägg utgått. Genom avtalet med staten får
bolaget möjlighet att åsätta sådana priser att kostnaderna för de merutgifter
som denna försändning förorsakar blir täckta.

16 §.

Se allmänna motiveringen s. 320.

17 §.

I fråga om köpares legitimation se allmänna motiveringen s. 309. Beträffande
uppställningen av spärrlistan se kommittén s. 128 och 130_131.

Angående utlänningars legitimation skall följande gälla.

Utlänning som kyrkobokföres här i riket tilldelas födelsenummer och
kan alltså legitimera sig på samma sätt som svenska medborgare. Annan
utlänning, d. v. s. sådan som vistas här tillfälligt och alltså ej har födelsenummer,
bör kunna styrka namn, nationalitet och födelsetid med pass eller
annan av myndighet utfärdad handling. Även sådan utlänning bör man ha
möjlighet att kunna avstänga från inköpsrätt. Därvid införes i spärrlistan
födelsetid, bokstav för nationaliteten, siffra för kön och första bokstaven i
efternamnet. För att en spärrad, här kyrkobokförd utlänning inte skall kunna
kringgå avstängningen genom att legitimera sig med annan handling än
den som innehåller födelsenumret, bör nationalitetsbokstav alltid anges för
utlänningar i spärrlistan.

18 §.

Se allmänna motiveringen s. 299—300 och 307—309.

Genom bestämmelserna i 17 § vinnes kontroll att vara ej utlämnas till
underårig eller avstängda. I propositionen med förslag till lag om nykterhetsvård
uppdrages vissa riktlinjer rörande avstängningsinstitutets tilllämpning
i vad avser missbrukare. Angående avstängning av langare se 80 §
4 mom. och allmänna motiveringen s. 300.

19 §.

Jämför kommittén s. 329—330.

Innehållet i paragrafens första stycke företer i sak den avvikelsen från
kommitténs förslag att utlämning av rusdrycker icke endast skall vägras
den som är synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker utan även den som
är synbarligen berörd av annat berusningsmedel. Ändringen har gjorts i
anslutning till den 1948 ändrade lydelsen av strafflagens fylleriparagraf.

605

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Enär det är förbjudet för annan än detaljhandelsbolaget att försälja rusdrycker
utminuteringsvis synes anordningen med ombudsköp böra bibehållas.
Ombudet bör vid inköpet lämpligen uppvisa uppdragsgivarens legitimationshandling
samt, om ovisshet råder angående ombudets ålder eller
behörighet i övrigt att själv köpa rusdrycker, legitimationshandling för ombudet.

20 §.

överensstämmer i huvudsak med nuvarande bestämmelser i 4 kap. 9 §
2 mom. och 4 kap. 12 § Rff.

21 §.

Se allmänna motiveringen s. 242 och 598—600.

I författningstexten hänvisas endast till 69 §. Utan särskilt stadgande torde
emellertid vara klart, att även 75 §, i vad avser detalj handelsbolagets befattning
med reklamen för starköl, äger betydelse i detta sammanhang.

22 §.

Se allmänna motiveringen s. 300 och 339.

23 §.

Stadgandet överensstämmer med 3 kap. 6 § 1 mom. Rff.

24 §.

Se allmänna motiveringen s. 300—302.

25 §.

överensstämmer med 3 kap. 6 § 2 mom. Rff.

26 §.

Se allmänna motiveringen s. 340. Beträffande tillstånd för del av oktrojperiod
jämför även kommittén s. 204—205.

27—29 §§.

Se allmänna motiveringen s. 341—342.

Anmärkas bör att uttrycket »årsutskänkning från oktrojperiodens början»,
som förekommer i 27 § andra stycket och 29 § första stycket, innefattar
även säsongutskänkning, som i regel börjar utövas längre fram under
första oktrojåret men för vilken tillståndet gäller från periodens början.

Bestämmelsen i 29 § tredje stycket avser årsutskänkning för del av oktroj
period, dock ej från periodens början.

Fullmäktiges nuvarande rätt att primärt söka tillstånd till tillfällig utskänkning
har bibehållits i 29 § fjärde stycket.

Anmälnings- och ansökningsförfarandet avser även den tillfälliga utskänkningen,
där ej bestämmelserna uttryckligen gäller endast årsutskänkningen.
De på tillfällig utskänkning tillämpliga bestämmelserna är 27 §

606

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

första stycket, 28 §, 29 § fjärde stycket och 30—32 §§. I 33 § regleras ett
specialfall av tillfällig utskänkning.

30 §.

Angående rätt att utskänka starköl se allmänna motiveringen s. 491.

31 §.

Se allmänna motiveringen s. 352—356.

Nuvarande regel i 3 kap. 10 § 2 mom. Rff att av kommun föreslagna inskränkningar
ej får strida mot Rff:s syfte eller mot allmän lag eller författning
har i överensstämmelse med praxis och kommitténs förslag (s.
225) utvidgats till att uttryckligen gälla även rusdrycksförsäljningsförordningens
egna bestämmelser.

Beträffande olika tider för utskänkningens början se 47 § 1 mom.

I andra stycket av förevarande paragraf angives, att inskränkningarna
skall befinnas erforderliga med hänsyn till särskilda förhållanden. Anmärkas
må att detta endast är avsett som en vägledning för fullmäktige. Länsstyrelsen
kan icke pröva behövligheten av de av fullmäktige föreslagna inskränkningarna
utan är skyldig att fastställa desamma, så snart de faller
inom fullmäktiges befogenhet.

Möjligheten för fullmäktige att begränsa sitt yttrande till att avse högsta
antalet utskänkningsställen eller förbud mot utskänkningsställes förläggning
till viss del av kommunen gäller den gemensamma tillståndsprövningen
före varje oktrojperiods början. Till varje anmälan som inkommer senare
under oktroj perioden skall fullmäktige ta direkt ställning.

Fullmäktiges befogenhet enligt denna paragraf kan sammanfattas på följande
sätt:

1. Fullmäktige är förhindrade föreskriva inskränkningar som

a) strider mot försäljningsförordningens allmänna syfte (7 §) eller eljest
mot bestämmelserna i förordningen eller annan allmän författning (exempel
se kommittén s. 225),

b) rör måltidstvång, kvantitetsbegränsning eller tiden för utskänkningens
början,

c) innebär förbud mot utskänkning till viss person eller viss kategori av
personer (exempel se kommittén s. 214).

2. Fullmäktige äger med för länsstyrelsen bindande verkan

a) förhindra tillkomsten av en utskänkningsrättighet i kommunen (rent
avstyrkande),

b) maximera antalet utskänkningsställen i kommunen,

c) förbjuda förläggning av utskänkningsställe till viss del av kommunen,

d) begränsa en sökt fullständig rättighet till att avse endast utskänkning
av vin eller utskänkning till slutna sällskap.

3. När fullmäktige så finner erforderligt med hänsyn till särskilda förhållanden,
äger fullmäktige likaledes med för länsstyrelsen bindande verkan -

607

Kungl. Maj:ts proposition nr t5t.

a) föreslå inskränkningar i fråga om utskänkningstidens slut,

b) förbjuda utskänkning i vissa lokaler inom en restaurang,

c) föreslå andra inskränkningar i fråga om rörelsens bedrivande än enligt
1.

4. Fullmäktige är förhindrade föreskriva villkor som ej har karaktär av
inskränkningar i fråga om rörelsens bedrivande, exempelvis om anställande
av viss personal vid ett utskänkningsställe. Om fullmäktige föreslår sådana
villkor, äger länsstyrelsen pröva villkorets utformning och behövlighet.

Angående länsstyrelsens befogenhet i motsvarande fall se under 38 §.

Kommunen har vidare viss initiativrätt i fråga om erhållande av utskänkningstillstånd
(29 § andra, tredje och fjärde styckena) samt viss medbestämmanderätt
och vetorätt i fråga om medgivande till utsträckt tid (47 §

3 och 4 mom.), medgivande till utskänkning i samband med restaurangdans
(51 §) och i samband med offentlig föreställning (52 § 2 mom.).

32 §.

Bestämmelsen om fullmäktiges delegationsrätt i ärenden angående tillfällig
utskänkning ansluter sig med vissa jämkningar till 3 kap. 11 § 3 mom.
Rff och 33 § andra stycket i kommitténs förslag (s. 332—333).

33 §.

Se allmänna motiveringen s. 340 och 430—431. Om yttrande från kommunen
se 53 §.

34 §.

Se allmänna motiveringen s. 352.

Jämkningarna i 34 § innebär i förhållande till nuvarande stadgande i
3 kap. 12 § Rff den sakliga ändringen att ansökningsrätt allenast skall tillkomma
detaljhandelsbolaget respektive ledamot av fullmäktige. I övrigt är
jämkningarna av redaktionell natur och avser att ge klarare uttryck för
syftet med bestämmelsen.

Jämför även kommittén s. 230.

35 §.

Se allmänna motiveringen s. 340 och 341.

Järnvägsstyrelsen har framfört önskemål om möjligheter att servera
spritdrycker på vissa järnvägståg. Man åsyftar därmed att bereda de utländska
resenärerna på de s. k. kryssningstågen tillgång till drinkar och
cocktails. I likhet med nykterhetskommittén (s. 245) finner jag emellertid
icke skäl föreligga att i detta speciella fall göra avsteg från regeln att
spritdrycker icke får serveras på järnvägståg.

I 6 § 4 mom. andra stycket har gjorts en erinran om att viss utskänkning
liksom nu är undantagen från rusdrycksförsäljningsförordningens tillämplighetsområde.

Se vidare 37 § andra stycket och 41 § tredje stycket.

608

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

36 §.

Första stycket. Med hänsyn till de föreslagna reglerna om militära mässar,
varigenom förtäring av rusdrycker i vissa fall blir tillåten i sådana
lokaler (se allmänna motiveringen om förtärings- och förvaringsförbuden
s. 428—430), har det ansetts befogat att Kungl. Maj :t i motsats till nu kan
medge att tillstånd till utskänkning av sådana drycker beviljas icke blott
invid utan även inom militärt område.

Andra stycket. Se allmänna motiveringen s. 448.

37 §.

Första stycket. Angående rätt till utskänkning av starköl se allmänna
motiveringen s. 491.

Andra stycket. Föreskrifterna överensstämmer — bortsett från starkölet
— med vad nu gäller. Se vidare 35 § samt 41 § tredje stycket.

38 §.

Se allmänna motiveringen s. 354—356.

Länsstyrelsens befogenhet enligt denna paragraf kan sammanfattas på
följande sätt:

1. Länsstyrelsen är förhindrad föreskriva sådana inskränkningar som faller
utanför fullmäktiges befogenhet, d. v. s. berör sådana ämnen som angives
i 31 § andra stycket 1)—3).

2. Länsstyrelsen är skyldig att fastställa de inskränkningar som fullmäktige
föreslagit, när dessa faller inom fullmäktiges befogenhet.

3. Under förutsättning att det finnes påkallat av särskilda förhållanden
äger länsstyrelsen

a) föreskriva sådana inskränkningar som länsstyrelsen varit skyldig fastställa
om fullmäktige föreslagit dem,

b) lämna föreskrifter om anställande av viss personal vid utskänkningsställe,

c) meddela föreskrifter rörande den med rätten till rusdrycksutskänkning
följande rätten att utskänka Öl, i den mån föreskrifterna icke berör sådana
ämnen som angives i 34 § a)-—d) av förslaget till ölförsäljningsförordning,

d) lämna övriga föreskrifter som länsstyrelsen ej är förhindrad meddela
enligt 1., exempelvis ordningsföreskrifter och förbud att utskänka rusdrycker
över bardisk.

39 §.

Angående de myndigheter, som skall erhålla avskrift av tillståndsbevis,
se 64 § 1 mom.

40 §.

1 mom. Detaljhandelsbolaget skall i samband med överlåtelse av rättighet
pröva blivande utskänkningshavares behörighet (se allmänna motiveringen
s. 342 och 353 354). Föreskrifterna om behörighetsvillkoren bygger

609

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

i huvudsak på nykterhetskommitténs förslag. Se 25 § 1 mom. av kommitténs
förslag och motiveringen till detta stadgande (s. 330).

1 ett par hänseenden skiljer sig emellertid departementsförslaget från
kommitténs förslag. Sålunda har förbudet för tillverkare av rusdrycker eller
styrelseledamot i företag med rätt till sådan tillverkning att bedriva utskänkning
slopats i författningstexten, enär sådan person som regel icke
kan anses lämplig att utöva rörelsen och därigenom torde vara utesluten
redan på grund av det allmänna behörighetsvillkoret i första stycket. Huruvida
nyssnämnda personer kan anses lämpliga att vara styrelseledamöter i
företag med huvudsakligt syfte att idka utskänkningsrörelse torde få avgöras
från fall till fall. I regel torde, som kommittén ansett, något hinder ej
möta däremot.

Vidare har åt Kungl. Maj :t inrymts möjlighet att medge att befattningshavare
som avses i andra stycket får vara styrelseledamot även i annat utskänkningsföretag
än det centrala restaurangbolaget och dess dotterbolag.

2 mom. Även föreståndare för juridisk person prövas av detaljhandelsbolaget.
Se i övrigt kommittén s. 331.

3 mom. Se allmänna motiveringen s. 342—343. Jämkningarna i formuleringen
innebär ingen saklig ändring i förhållande till nuvarande bestämmelser
i 3 kap. 15 § andra stycket Rff.

41 §.

Angående innehållet i överlåtelseavtalen och detaljhandelsbolagets befogenhet
att föreskriva försäljningsvillkor se allmänna motiveringen s. 354-—
356.

Bestämmelserna i tredje stycket angående inköp av rusdrycker avsedda
för trafikutskänkning överensstämmer i sak med den nu tillämpade ordningen.

42 §.

Bestämmelserna grundar sig i huvudsak på kommitténs förslag. Se 39 §
däri (s. 338).

43 §.

Se allmänna motiveringen s. 399—400 och 408—409.

44 §.

Angående första och andra styckena se 42 § i kommitténs förslag (s.
341).

Beträffande tredje stycket se allmänna motiveringen s. 581.

45 §.

Jämför 43 § i kommitténs förslag (s. 344).

39 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 151.

610

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

46 §.

Se allmänna motiveringen s. 394—398.

47 §.

1—4 mom. Se allmänna motiveringen s. 400—402.

48 §.

Med alkoholfria drycker avses i första hand vanligt dricksvatten (jfr nuvarande
bestämmelse härom i 5 kap. 9 § 2 mom. Rff). Dricksvatten bör hållas
för gästerna tillgängligt på sådant sätt att de själva kan förse sig därmed.
Vidare skall tillhandahållas andra alkoholfria drycker i ett efter utskänkningsställets
karaktär avpassat, tillfredsställande urval. Vad nu sagts
gäller, utom kaffe o. d., olika slag av fruktmuster och läskedrycker samt
färskt eller lagrat lättöl. Se i övrigt 46 § i kommitténs förslag (s. 345).

49 §.

Utskänkning på passagerarfartyg bör, oavsett var fartyget befinner sig,
endast kunna ske till besättning och passagerare. Nuvarande föreskrift om
måltidstvång har slopats, enär denna restriktion här icke bör gälla i vidare
omfattning än vad som föreslås för vanlig utskänkning.

50 §.

Angående första stycket se allmänna motiveringen s. 402. Jämför även
kommittén s. 254—257.

Beträffande andra stycket se kommittén s. 257—259.

51 §.

Se allmänna motiveringen s. 442—443.

52 §.

Se allmänna motiveringen s. 434—436.

53 §.

Se allmänna motiveringen s. 353.

Bestämmelsen innebär icke ett obligatoriskt hörande av alla kommuner
före varje oktrojperiods början. Restauranginspektören utväljer de kommuner,
där de fall som avses i paragrafen kan tänkas bli aktuella. Har
kommun beretts tillfälle att yttra sig men ej begagnat sig därav, behöver
ej nytt tillfälle till yttrande lämnas, när ett aktuellt fall uppstår i kommunen.
Å andra sidan skall varje kommun, som förut ej haft tillfälle att
yttra sig, få möjlighet därtill, innan medgivande lämnas.

Till kommun som skall beredas tillfälle att yttra sig översändes lämpligen
ett särskilt formulär, på vilket är upptaget de olika slag av medgivanden
varom är fråga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

611

Anmärkas bör att kommunens yttranderätt är förenad med vetorätt i de
fall som avses i 47 § 4 mom., 51 § och 52 § 2 mom. men ej i det fall som
avses i 33 §.

54 §.

Se allmänna motiveringen s. 423—431.

56 §.

Se samma paragraf i kommitténs förslag (s. 346—347).

57 §.

1 mom. Se allmänna motiveringen s. 301 och 407—409.

2 mom. Se kommittén s. 207—208.

60 §.

Se allmänna motiveringen s. 342. Bestämmelser med likartat innehåll
finns nu i 3 kap. 17 och 18 §§ Rff.

Rätt att anföra besvär över länsstyrelses beslut tillkommer i princip den
som beslutet rör. Har en ansökan avslagits, äger endast sökanden klaga. Har
ansökan bifallits, anses besvärsrätt tillkomma envar som har intresse av
saken, dels varje kommunmedlem, dels ideella organisationer, dels ock de
lokala myndigheterna, kommunen, den kommunala nykterhetsnämnden och
länsnykterhetsnämnden.

Det torde vara lämpligt att samma princip gäller rätten att överklaga detaljhandelsbolagets
beslut i överlåtelseärende. Ett sådant beslut bör alltså
kunna överklagas utom av sakägarna, d. v. s. varje restauratör som anmält
sig hos restauranginspektören, av fullmäktige, nykterhetsvårdsorganen
och polismyndigheten.

61 §.

Angående rätten att överklaga beslut av restauranginspektören och polismyndigheten
se vad som anförts under 60 §. På grund av den allmänna
besvärsrätten löper besvärstiden från dagen för beslutet och ej från delgivningsdagen.
Det beslutande organet skall självfallet delge sakägarna beslutet
så snart ske kan och i god tid före besvärstidens utgång.

62 §.

Se 37 § andra stycket av kommitténs förslag (s. 337).

63 §.

Se 59 § i kommitténs förslag (s. 347).

64 §.

/ mom. Restauranginspektören erhåller alltid huvudexemplaret av tillståndsresolutionen
i de utskänkningsärenden, vari länsstyrelsen beslutar.
På grund härav behöver detaljhandelsbolaget ej få avskrift av sådana beslut.

612

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Det bör ankomma på den kommunala nykterhetsnämnden att hålla länsnykterhetsnämnden
underrättad om beslut i utskänkningsärenden.

2 mom. Restauranginspektörerna bör föra fullständiga och fortlöpande
register över alla beslut i utskänkningsärenden samt förse kontrollstyrelsen
med erforderliga uppgifter för styrelsens statistikföring.

65—70 §§.

Bestämmelserna om partihandelsbolaget i 65—68 §§ och i 70 § är i sak
oförändrade. I 69 § har införts en bestämmelse, som innefattar skyldighet
för spritcentralen att genomföra inskränkningar i fråga om alkoholreklamen.
Se härom allmänna motiveringen s. 598—600.

71—75 §§.

Se allmänna motiveringen s. 302—307 och propositionen angående anslag
till aktieteckning i ett för riket gemensamt detaljhandelsbolag för rusdrycksförsälj
ning.

76—79 §§.

Dessa paragrafer överensstämmer i sak med de nuvarande bestämmelserna.

80—90 §§.

Ansvarsbestämmelserna i nykterhetskommitténs förslag bygger på samma
principer som motsvarande föreskrifter i gällande förordning. Vissa mindre
jämkningar har företagits på grund av olikheterna i de materiella stadgandena
samt med hänsyn till nytillkommen lagstiftning. I fråga om den närmare
innebörden av kommitténs förslag se betänkandet s. 348—350.

Inom kommittén har experten Klackenberg förordat att förbudet mot överlåtelse
av rusdrycker begränsas till försäljning som skett i större skala eller
till ungdomar eller avstängda.

Vid remissbehandlingen har ansvarsbestämmelserna endast berörts i ett
fåtal yttranden. Stadsfullmäktige och nykterhetsnämnden i Malmö ansluter
sig till den av Klackenberg intagna ståndpunkten. Å andra sidan påyrkar
bl. a. flera länsnykterhetsnämnder skärpta straff för överlåtelser, några
dock endast såvitt avser överlåtelser till underåriga och avstängda. — Vidare
har, särskilt från företagarhåll, ifrågasatts upphävande eller jämkningar
av bestämmelserna om husbondeansvar.

Departementschefen. I det nu framlagda förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning
är visserligen motbokssystemet slopat. Det innebär emellertid
icke att försäljningen av rusdrycker släppes helt fri. Utminuteringen är
förbehållen det tilltänkta detaljhandelsbolaget, och kretsen av köpare är begränsad
genom bestämmelser om minimiålder och avstängning. Restriktioner
föreskrives beträffande antalet utminuteringsställen och deras affärstider.
Vidare är utskänkningen noga reglerad.

Under sådana omständigheter är det nödvändigt att förbjuda och straff -

Kungl. Maj:ts proposition nr 151. 613

belägga överlåtelse av rusdrycker som icke medgives i den föreslagna förordningen.

Självfallet är det, såsom ock framhållits av kommittén, viktigast att
straffbestämmelserna möjliggör inskridande mot yrkesmässiga langare och
mot dem som överlåter rusdrycker till underåriga eller avstängda. Kriminaliseringen
kan emellertid icke avgränsas till dessa fall. Många andra fall
av överlåtelser kan icke godtagas ur allmän synpunkt. Att på tillfredsställande
sätt angiva dessa överlåtelser i en lagtext torde vara praktiskt ogörligt.
Jag tillstyrker därför kommitténs förslag att kriminalisera all försäljning
av rusdrycker, vartill rätt ej föreligger enligt den föreslagna förordningen.

Det är emellertid också klart att många fall av överlåtelser icke står
nämnvärt i strid med de intressen som uppbäres av försälj ningslagstiftningen.
En ovillkorlig bestämmelse om straff skulle i sådana fall kunna te
sig stötande. Jag föreslår därför cn regel av innebörd att domstolarna skall
äga befogenhet att fria från straff i vissa ringa fall. Då straffskalan för
normalfallen icke bör uppta annat än böter, har åklagarna möjlighet att,
när eftergift av påföljd enligt den nyssnämnda regeln synes motiverad, meddela
åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken.

I övrigt torde de straffbara gärningarna i stort sett böra bestämmas i anslutning
till kommitténs förslag. Jämkningar synes emellertid erforderliga
beträffande sådant tillhandagående med »legitimationshandling» som avses
i 74 § av kommitténs förslag. Dessa gärningar blir som regel straffbara
enligt 13 kap. 12 § strafflagen såsom missbruk av urkund och efter en
strängare straffskala än kommittén föreslagit. Med hänsyn härtill torde i
den nya rusdrycksförsäljningsförordningen endast erfordras en bestämmelse
som straffbelägger tillhandagående av ungdomar eller avstängda på
angivet sätt, i den mån gärningen icke är straffbar enligt allmänna strafflagen.
Bestämmelsen har upptagits i 81 § av departementsförslaget.

Beträffande bestämmelserna om husbondeansvar torde ändring icke böra
ske nu. Jag vill erinra om att de spörsmål som i detta hänseende uppdragits
av vissa remissinstanser är gemensamma för stora delar av specialstraffrätten.
Eventuella ändringar torde därför böra genomföras i ett större sammanhang.

Vid sidan av de ändringar i fråga om straffbestämmelsernas räckvidd,
som här angivits, torde det vara önskvärt med en omarbetning av kommitténs
förslag i lagtekniskt hänseende. Detta förslag bygger såsom nämnts på
den gällande förordningen vilken i sin tur går tillbaka på 1917 års förordning.
Tekniken för strafflagstiftningen har därefter ändrats, framför allt
inom den allmänna strafflagen men också inom betydelsefulla delar av specialstraffrätten.
När nu eu helt ny rusdrycksförsäljningsförordning föreslås,
torde det vara lämpligt att använda samma teknik. Denna ger bättre möjligheter
för domstolarna att avpassa den straffrättsliga reaktionen efter omständigheterna
i de särskilda fallen. Dessutom vinnes att bestämmelserna
blir enklare och överskådligare.

614

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Ansvarsbestämmelserna i departementsförslaget har utarbetats i enlighet
med här angivna riktlinjer.

Det kan måhända förtjäna att påpekas att straffbestämmelserna i vad
angår de subjektiva rekvisiten bör tillämpas enligt vanliga principer. Några
av de kriminaliserade gärningarna utgör närmast ordningsförseelser —
83—85 §§ i departementsförslaget — och får i nu angivna hänseenden bedömas
i enlighet med vad som tillämpas beträffande sådana förseelser.
Bestämmelserna om olovlig försäljning m. in., 80—82 §§, samt om brott mot
tystnadsplikt, 87 §, avser däremot uppsåtliga brott.

I den föreslagna 80 § 4 mom. anges förutsättningarna för avstängning av
langare från inköpsrätt.

övergångsbestämmelser.

Punkt 1. Se allmänna motiveringen s. 246—248 och 313.

Punkt 4. Se allmänna motiveringen s. 317 och 319—320.

Punkt 5. Beträffande tredje stycket se kommittén s. 351.

Tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter i rådgivande nämnd
skall vara fyra år men denna tid bör inte sammanfalla med oktrojperioden.
Största delen av arbetet med utskänkningstillstånden koncentreras till det
kalenderår ny oktrojperiod börjar. Ledamöterna bör lämpligen ha tjänstgjort
ett par år, innan de deltager i den första oktrojprövningen. Därefter
bör de få tillfälle att under någon tid kontrollera de beviljade rättigheterna.
Den fyraåriga tjänstgöringsperioden har därför satts så att byte av sammansättning
kommer att ske ungefär i mitten av oktrojperioden.

Punkt 6. Se kommittén s. 350—351.

Punkt 7. Se allmänna motiveringen s. 313 och propositionen angående
anslag till aktieteckning i ett för hela riket gemensamt detalj handelsbolag
för rusdrycksförsäljning.

Punkt 8. Se kommittén s. 351.

Punkt 9. Här hänvisas endast till 69 §. Utan särskilt stadgande torde
emellertid vara klart att även 75 §, i vad avser detaljhandelsbolagets befattning
med reklamen för starköl, bör tillämpas före den nya förordningens
ikraftträdande.

Forslaget till ölförsäljningsiörordning.

Rubrik.

Se nykterhetskommittén del VII s. 224—225.1 Beteckningen pilsnerdricka
har i enlighet med kommitténs förslag utbytts mot Öl.

Disposition.

Se kommittén s. 225—226. Kommitténs disposition har i huvudsak följts.
I ett par hänseenden förekommer dock avvikelser. Sålunda har — i anslut 1

Hänvisningarna till nykterhetskommittén avser i det följande, där ej annat angives, del VII.

615

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

ning till vad i allmänna motiveringen s. 518 anförts om valet av försälj ningsform
— detalj handelskapitlets underavdelning rörande avhämtningsförsäljning
placerats före kringföringsförsäljningen. Vidare har bestämmelserna
om inskränkningar i försäljningsrätten m. m. utbrutits ur detalj handelskapitlet
och införlivats med kapitlet om tillsyn och besvär m. m„ vilket motsvarar
kapitlet rörande särskilda bestämmelser enligt kommittéförslaget.

1 §•

Se kommittén s. 226—227. I 3 § Mtf angives vad som är att hänföra till Öl.

2 §.

Begreppet rekvisitionsförsäljning skall inte vidare ingå i försäljningslagstiftningen,
se allmänna motiveringen s. 518. Jämför kommittén s. 227.

3 §.

Se kommittén s. 227.

4 §•

Beträffande den generella förbudsbestämmelsen och det nya försäljningsbegreppet
hänvisas till kommittén s. 228—229.

Angående förbudet mot försäljning av hembryggt Öl se 5 § i kommitténs
förslag (s. 230).

5 §•

Se 6 § i kommitténs förslag (s. 230).

6—7 §§.

Se allmänna motiveringen s. 576—578. Den föreslagna bestämmelsen i
7 § om att utländskt Öl skall förses med etikett, innehållande sifferbeteckning
för varans klass, överensstämmer med motsvarande beträffande inhemskt
Öl föreslagna föreskrift i 27 § Mtf.

Bestämmelsen i 7 § tredje stycket åsyftar de fall som avses i 12 § 4 inom.
förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning.

Den av kommittén under 7 § 3 mom. införda hänvisningen, avseende förfarandet
när missförhållanden yppas i samband med partihandel, har ej
upptagits i departementsförslaget, enär det författningsrum som skall reglera
detta förfarande, 49 § enligt förslaget, blir direkt tillämpligt även på
partihandel.

8—9 §§.

Se kommittén s. 234—236. Beträffande de fall då tillstånd icke skall erfordras
för drivande av detaljhandel med Öl, se allmänna motiveringen s. 539.

10 §.

Se 11 § i kommitténs förslag (s. 236) och allmänna motiveringen s. 571—
572. Undantag från förbudet mot detaljhandel med Öl inom krigsmaktens
här avsedda områden kan enligt departementsförslaget tänkas förekomma

616

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

icke blott, som kommittén förutsatt, i personalmatsal och vid enstaka tillfälle,
utan även i de fall som finns angivna i 24 §, bl. a. vid kårhushåll. Erinran
härom har intagits i förevarande paragraf.

11 §•

Se allmänna motiveringen s. 539.

12 §.

Första punkten. Se allmänna motiveringen s. 517—518 och 539.

Andra punkten. Jämför kommittén s. 240—242. Beträffande slopandet av
begreppet rekvisitionsförsäljning se under 2 §. Som framgår av kommitténs
redogörelse är uttrycket orten mångtydigt och svårtolkat. Ges uttrycket en
vidsträckt innebörd, föreligger risk för att innehavare av tillstånd till avhämtningsförsäljning
kan komma att anordna en omfattande rörlig försäljning.
Vid en dylik försäljning skulle de i 22 § avsedda inskränkande föreskrifterna
inte gälla, vilket skulle kunna medföra mindre lämpliga konsekvenser.
Härtill kommer att en på sådant sätt utnyttjad rätt till avhämtningsförsäljning
skulle medföra svårigheter ur kontrollsynpunkt. Begränsningen
av möjligheterna att försända Öl till köpare »i orten» har därför ansetts
böra slopas. Förslaget innefattar sålunda endast en bestämmelse att
sålt Öl må försändas till köpare. Missbrukas denna försändningsrätt genom
att den utnyttjas för bedrivande av en förtäckt kringföringshandel, skall
enligt 49 § förslaget länsstyrelsen kunna inskränka eller upphäva densamma.
Inskränkning kan tänkas avse begränsning av försändningsområdet
till kommun eller del därav.

Enligt departementsförslaget skall, i motsats till vad kommittén förordat,
även tillverkare som meddelats tillstånd till avhämtningsförsäljning äga
rätt till nu avsedd försändningsverksamhet. Denna rätt torde i normala fall
inte få någon praktisk betydelse, eftersom tillverkarna i allmänhet förutsätles
komma att erhålla tillstånd till rörlig försäljning. Om i undantagsfall en
tillverkare fråntagits denna rätt och samtidigt får behålla rätt till avhämtningsförsäljning,
kan dock rätten till försändning komma att få viss betydelse.

13 §.

Se allmänna motiveringen s. 540.

14 §.

Första stycket. Uttrycklig föreskrift att ansökan skall göras skriftligt och
ingivas till länsstyrelsen har icke ansetts erforderlig. Att ansökan skall vara
skriftlig framgår av ordalydelsen av första punkten och är för övrigt självklart
med hänsyn till föreskrivet remissförfarande. Att ansökan skall ingivas
till länsstyrelsen är naturligt på grund av länsstyrelsens ställning som
tillståndsgivande myndighet, se 8 §.

Andra stycket. Se allmänna motiveringen s. 540—541.

617

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

Tredje stycket. Se 19 § i kommitténs förslag (s. 243). Med hänsyn till den
ofta brådskande beskaffenheten hos dylika ärenden har det inte ansetts påkallat
att regelmässigt bereda länsnykterhetsnämnden tillfälle att yttra sig i
dessa.

15 §.

Se allmänna motiveringen s. 553—555.

16 §.

Att tillståndsbevis skall utfärdas av länsstyrelsen framgår av 8 §. I de
fall, då för rörelsen utsetts föreståndare och ersättare, skall självfallet uppgift
härom införas i beviset.

17 §.

Se 21 § i kommitténs förslag (s. 244—245) och allmänna motiveringen
s. 577. Skeppshandlares med stöd av denna paragraf bedrivna försäljning
må, oavsett om den utgör detalj- eller partihandel, äga rum endast i samband
med proviantering av fartyg och luftfartyg. Härvid skall Öl självfallet
kunna sändas till den plats där fartyget befinner sig.

18 §.

Se allmänna motiveringen s. 518—519, 525—526 och 539.

19 §.

Se 15 § i kommitténs förslag (s. 239—240).

20 och 21 §§.

Se allmänna motiveringen s. 540—541.

22 §.

Se allmänna motiveringen s. 518—519.

23 §.

Se under 16 §.

24 §.

Första stycket. Stadgandet innebär — med viss jämkning av nuvarande
bestämmelser och kommitténs förslag (se 22 § a) s. 246) — att rättighet
att under viss tid och i viss lokal utskänka rusdrycker automatiskt medför
rätt att under samma tid och i samma lokal utskänka även Öl. Ifrågavarande
följ drättighet gäller enligt stadgandet oavsett om huvudrättigheten
utnyttjas eller inte. Uppenbart är nämligen, att det ur nykterhetssynpunkt
inte kan vara motiverat att på grund av den omständigheten att en rättighetsinnehavare
icke begagnar sig av medgiven rätt till rusdrycksutskänkning
försätta honom i ett sämre läge i vad gäller möjligheten att servera enbart Öl.

Enligt det föreslagna stadgandet gäller vidare att ölutskänkningen får
äga rum endast under den för rusdrycksutskänkningen angivna tillstånds -

618

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

tiden. Om det exempelvis är fråga om en s. k. intermittent årsutskänkningsrättighet
för rusdrycker, avseende slutna sällskap med eller utan begränsning
till antalet tillfällen, får Öl icke på grund av förevarande stadgande
serveras vid andra tillfällen än dem då rusdrycksutskänkning är tillåten.
Önskar restauratören därutöver bedriva öppen ölutskänkning till allmänheten,
har han således att ansöka om särskilda ölrättigheter. Beträffande
utskänkningstiden för ölutskänkning som bedrives på grund av förevarande
stadgande se under 41 § 4 mom. Att nu avsedd ölutskänkning endast får äga
rum i lokal, där rusdrycksutskänkning må bedrivas, framgår redan av nu
gällande bestämmelser.

Andra och tredje styckena. Se allmänna motiveringen s. 571—572. Att
ifrågavarande utskänkning får ske endast vid slutet bord till vissa grupper
av personer, inackorderade kårmedlemmar o. s. v., innebär självfallet inte
hinder mot att undantagsvis servera Öl även till tillfälliga gäster i sålunda
avsedda personers sällskap.

Då behovet av måltidstvång uppenbarligen är ännu mindre framträdande
vid här ifrågavarande utskänkning — som förutsättes alltid skola bedrivas
i samband med matservering —- än vid vanlig ölutskänkning, har det icke
funnits påkallat att i detta stadgande införa föreskrift om sådant tvång.

Som i allmänna motiveringen antytts innefattar begreppet inackordering
servering av sådana huvudmåltider som normalt förekommer i ett hem,
d. v. s. lunch och middag men däremot inte enbart lunch. Detta innebär
självfallet inte krav på att, när bade lunch och middag serveras, alla inackorderade
gäster regelmässigt intar sin middag på inackorderingsstället eller
i kårhushållet.

25 §.

Se allmänna motiveringen s. 571—572.

26 §.

Se 24 § 2 mom. i kommitténs förslag (s. 246—248).

27—29 §§.

Se allmänna motiveringen s. 539—541. Beträffande 29 § andra och tredje
styckena se allmänna motiveringen s. 554 resp. 30 § i kommitténs förslag
(s. 251) och under 14 § i departementsförslaget.

30 §.

Se allmänna motiveringen s. 554.

31 §.

Förenklingen av tillståndsförfarandet i här avsedda fall har ansetts motiverad
med hänsyn till de i 33 § förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning
upptagna förenklade föreskrifterna om erhållande av rätt till utskänkning
av rusdrycker vid enstaka tillfälle till slutet sällskap.

619

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

32 §.

Kommitténs förslag (se 29 § s. 248—251) har i departementsförslaget
jämkats på vissa punkter. Enligt kommittéförslaget skulle turistutskänkning
kunna medges i fråga om hotell eller pensionat på någon för turistväsendet
i riket viktig ort. Denna formulering synes kunna innebära risk för
en sådan vidsträckt tillämpning av turistutskänkningsinstitutet att syftet
med den kommunala vetorätten i fråga om årsutskänkning av Öl på många
håll skulle åsidosättas. Det har därför ansetts motiverat att i stadgandet införa
de restriktiva villkor, att utskänkningen finnes påkallad ur allmän synpunkt,
vilket föreslagits beträffande turistutskänkning av rusdrycker. Att så
skett innebär emellertid inte att nu avsedda ärenden skall behöva behandlas
med sannna stränga återhållsamhet, som enligt stadgad praxis tillämpats i
fråga om turisträttigheter för rusdrycker. Den omständigheten att länsstyrelserna
skall äga bevilja turisträttigheter för Öl torde jämväl medföra en
något mildare, under hänsynstagande till lokala förhållanden utformad
praxis.

Att såsom kommittén i viss anslutning till gällande rätt föreslagit låta
bestämmelserna om turistutskänkning avse även utskänkning av Öl vid järnvägsstation
och civil flygplats synes icke motiverat. Ärenden rörande utskänkning
i sistnämnda båda fall har — i likhet med motsvarande ärenden
enligt nya Rff — ansetts böra behandlas på samma sätt som vanlig utskänkning.

Kommittén har i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller
upptagit fordran på måltidstvång vid turistutskänkning av Öl. Enligt departementsförslaget
skall emellertid föreskrift om måltidstvång inte kunna
meddelas vid ölutskänkning i allmänhet. Sådant tvång bör därför inte heller
gälla vid turistutskänkning av Öl.

33 §.

Se 31 § i kommitténs förslag (s. 252 och 253).

34 §.

Se allmänna motiveringen s. 554—555.

35 §.

Se under 16 §.

36 §.

Se 33 § i kommitténs förslag (s. 253—255). Då de tidsbundna årsrättigheterna
— kringföringsförsäljning och årsutskänkning — i regel meddelas
för en tid av fyra år och deras återstående giltighetstid i fall som i denna
paragraf avses kan beräknas i genomsnitt utgöra hälften härav, har det
ansetts skäligt att sätta den tid, varunder ett tills vidare meddelat tillstånd
i dylikt fall normalt skall gälla, till två år.

620

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

37 §.

Se 34 § i kommitténs förslag (s. 255—259). I tveksamma fall bör vederbörande
remissmyndigheter åläggas att yttra sig, t. ex. om den nya innehavarens
lämplighet kan sättas i fråga eller anledning finns att anta att öveTlåtelsen
sker i spekulationssyfte.

38 §.

1 mom. Bestämmelsen i första stycket om försäljningsställes belägenhet
överensstämmer med motsvarande föreskrift i förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning.
Härvid har endast angetts det ur kontrollsynpunkt erforderliga
allmänna villkoret beträffande belägenheten, medan den nuvarande
exemplifieringen i fråga om gata o. s. v. slopats. Med försäljningsställe
avses självfallet även nederlag.

Beträffande andra stycket, se allmänna motiveringen s. 581.

2 mom. Även detta stadgande överensstämmer med motsvarande föreskrift
i förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning. Med alkoholfria
drycker avses i första hand vanligt dricksvatten (jfr nuvarande bestämmelse
härom i 22 § 3 mom. Pff). Dricksvatten bör hållas för gästerna tillgängligt
på sådant sätt att de själva kan förse sig härmed. Vidare skall tillhandahållas
andra alkoholfria drycker i ett efter utskänkningsställets karaktär
avpassat, tillfredsställande urval. Vad nu sagts gäller, utom kaffe

o. d., olika slag av fruktmuster och läskedrycker samt färskt eller lagrat
lättöl. Jämför kommittén VI s. 345.

3 mom. Se 37 § 3 mom. i kommitténs förslag (s. 266).

39 §.

Motsvarar nuvarande 19 § 2 mom. Pff.

40—41 §§.

Se allmänna motiveringen s. 562—564.

42 §.

Utskänkning på passagerarfartyg bör, oavsett var fartyget befinner sig,
endast kunna ske till besättning och passagerare. Då departementsförslaget
i övriga hänseenden inte möjliggör föreskrift om måltidstvång vid ölutskänkning,
har det ansetts omotiverat att behålla den nuvarande bestämmelsen
om måltidstvång vid utskänkning på passagerarfartyg.

43 §.

Se 42 § 1 och 2 mom. samt 43 § i kommitténs förslag (s. 266—270).

44 §.

Se samma paragraf i kommitténs förslag (s. 270—271).

621

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

45 §.

Se allmänna motiveringen s. 423—431. Genom formuleringen av första
stycket uteslutes från förtärings- och förvaringsförbuden all ölutskänkning
som bedrives enligt bestämmelserna i 24 §, d. v. s. — utom utskänkning
på sprit- och vinrestauranger — utskänkning vid heminackordering, vid kårhushåll
och i kollektivhusmatsal. Dessa förbud gäller däremot ölutskänkning
som avses i 25—35 §§, d. v. s. utskänkning i personalmatsal samt årsutskänkning
och tillfällig utskänkning, inberäknat turist- och trafikutskänkning.

Beträffande personalfest i personalmatsal kan dock undantag medges
enligt bestämmelserna i andra stycket av nu förevarande paragraf. Med
personalfest avses härvid självfallet tillställning som helt eller huvudsakligen
bevistas av personalen vid vederbörande institution eller företag. Det
torde få ankomma på länsstyrelserna att vid prövningen av hithörande
ärenden tillse att detta villkor i fråga om festdeltagarna är uppfyllt. Beträffande
års- och tillfällig utskänkning av Öl kan något undantag från förtärings-
och förvaringsförbuden inte medges enligt denna paragraf. Däremot
förefinnes jämlikt 33 § förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning möjlighet
att erhålla rätt till tillfällig utskänkning av rusdrycker vid enstaka
tillfälle till slutet sällskap.

46 §.

Motsvarande bestämmelser om utlämningsförbud som här stadgas återfinnes
i 30 § 1 mom. Pff och 54 § av kommitténs förslag (se s. 279). Förbudsbestämmelsen
har ansetts böra skiljas från straffbestämmelserna, vilka
härigenom kunnat förenklas.

47 §.

Se 46 § i kommitténs förslag (s. 273—274).

48 §.

1 mom. Se 47 § i kommitténs förslag (s. 175—176) och allmänna motiveringen
s. 541. Länsstyrelsen skall enligt departementsförslaget vara
huvudmyndighet för övervakningen och därvid biträdas av länsnykterhetsnämnd
samt polismyndigheter och kommunala nykterhetsnäinnder. Kontrollstyrelsens
övervakning av ölförsäljningen bör i första hand utövas i
samband med styrelsens tillsyn över tillverkningen och beskattningen av
maltdrycker. Styrelsen hör härvid särskilt tillse att kringföringsför sälj ning
som sker från bryggeri äger rum i enlighet med 22 §. Därutöver bör kontrollstyrelsen,
då särskilda förhållanden det påkallar — exempelvis på
begäran av nykterhetsnämnd — verkställa inspektioner av ölförsäljningen.

2 mom. Se 48 § i kommitténs förslag (s. 274). De särskilda bestämmelserna
avseende kringföringsförsäljning har tillkommit för att möjliggöra
kontroll att bestämmelserna i 22 § iakttagas.

622

Kiingl. Maj:ts proposition nr 151.

3 mom. Bestämmelsen sammanhänger med vad ovan under 1 mom. sagts
om länsstyrelsens ställning som huvudansvarig för tillsynen över ölförsäljningen.
Därest annan övervakande myndighet finner att anledning föreligger
till anmärkning mot viss försäljning av Öl, skall myndigheten sålunda
snarast möjligt underrätta länsstyrelsen, som har att överväga huruvida administrativt
ingripande eller anmälan till åtal bör ske.

49 §.

Första stycket. Bestämmelserna motsvarar i tillämpliga delar 43 § första
stycket förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning. Se vidare allmänna
motiveringen s. 554—555. Det må understrykas att här avsedda bestämmelser
gäller alla slag av ölrättigheter, således icke blott de detalj handelsrättigheter
som grundar sig på tillstånd eller anmälan enligt öff utan även de
fria detaljhandelsrättigheterna enligt 11 och 24 §§ samt partihandelsrättigheterna
enligt 6 §. Med stöd av förevarande bestämmelser kan länsstyrelsen
förbjuda exempelvis utskänknimgen i kollektivhusmatsal eller vid kårhushåll
eller bedrivande av partihandel.

Andra stycket. Se allmänna motiveringen s. 540.

50 §.

1 mom. Bestämmelsen har viss motsvarighet i 15 § 3 mom. andra stycket
Pff. Med hänsyn till övervakningen av ölförsäljningen har det ansetts påkallat
att de lokala tillsynsorganen, d. v. s. polismyndigheter och kommunala
nykterhetsnämnder, erhåller del av länsstyrelsens beslut i ölförsäljningsärenden
genom avskrift av besluten. Då kontrollstyrelsens inspektionsverksamhet
väsentligen avses komma att gälla kringföringshandeln, behöver
endast avskrifter av beslut rörande sådan handel regelmässigt tillställas
ämbetsverket. I den mån avskrifter av länsstyrelsernas beslut i ölförsäljningsärenden
kan komma att erfordras för länsnykterhetsnämndernas tillsynsverksamhet,
torde sådana avskrifter kunna erhållas genom de lokala
nykterhetsnämnderna.

Att länsstyrelsen skall hållas underrättad om de beslut polismyndighet
meddelar enligt öff är självfallet med hänsyn till länsstyrelsens uppgifter
som tillsynsmyndighet. Polismyndighets beslut skall vidare, för beaktande
vid den lokala övervakningen, delges den kommunala nykterhetsnämnden.

2 mom. Bestämmelsen har motsvarighet i 15 § 3 mom. första stycket
Pff. I bestämmelsen har införts föreskrift om att länsstyrelsernas anteckningar
rörande ölförsäljningsärenden skall föras i enlighet med kontrollstyrelsens
anvisningar. Avsikten är att dessa anteckningar i fortsättningen
skall kunna tjäna som underlag för en av ämbetsverket upprättad fortlöpande
statistik över ölrättigheter m. m. kompletterad med från tillverkarna
erhållna statistiska uppgifter rörande försäljningen. Härigenom kan
kontrollstyrelsen få tillfälle att följa förhållandena på detta område, bl. a.
i fråga om den relativa utvecklingen av den fasta resp. den rörliga försäljningen.
Kontrollstyrelsen skall också, då så finnes påkallat, kunna
företa erforderliga specialundersökningar rörande handeln med Öl. Att kon -

623

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

trollstyrelsen sålunda skall kunna i fortsättningen upprätta en statistik över
maltdrycksför sälj ningen, i väsentliga delar likvärdig med den statistik styrelsen
sedan gammalt för över rusdrycksförsäljningen, är angeläget med
hänsyn till styrelsens tilltänkta ställning som central rådgivande instans
i alkoholpolitiken.

51 §.

Någon motsvarighet till denna bestämmelse finns ej i Pff. Behov av en
anordning för delgivning av tillståndsbesluten har emellertid förelegat för
att erhålla en bestämd, för alla av beslutet berörda parter gemensam tidpunkt
för besvär stidens början. På grund härav har i förevarande paragraf
intagits motsvarande bestämmelse om kungörelseförfarande som gäller resp.
föreslagits beträffande tillstånd till rusdrycksutskänkning.

52 §.

Beträffande här givna bestämmelser om besvär se 50 § i kommitténs förslag
(s. 274—275). Anmärkas må att beslut angående indragning av rätt
till avhämtningsförsälj ning enligt 49 § andra stycket ej träder i kraft omedelbart
utan först ett år från beslutet.

53 §.

Se allmänna motiveringen s. 554.

54—61 §§.

Ansvarsbestämmelserna i departementsförslaget bygger på kommitténs
ansvarsbestämmelser. Angående dessa se kommitténs betänkande s. 277—
280. Vissa jämkningar i kommitténs förslag har företagits i anslutning till
de principer som förordats beträffande ansvarsbestämmelserna i förslaget
till rusdrycksförsäljningsförordning.

De viktigaste materiella ändringarna i förhållande till kommitténs förslag
är att dagsböter införts såsom normalstraff för olovlig försäljning av
Öl samt att domstolarna fått rätt att fria från straff i vissa ringa fall av
sådan försäljning. Vidare har dagsböter — i stället för penningböter —
stadgats för utskänkningsinnehavare eller hos honom anställd som låter
rusdrycker förtäras eller förvaras i strid mot de s. k. förtärings- och förvaringsförbuden.
Dagsböter har — i anslutning till vad kommittén förordat
— föreslagits för motsvarande förseelse vid rusdrycksförsäljningen, och det
finnes icke anledning att bedöma gärningen mildare när den begås i samband
med utskänkning av Öl.

övergångsbestämmelser.

Se i tillämpliga delar kommittén s. 280—281.

Punkt 1. Den föreslagna ölförsäljningsförordningen bör i enlighet med
kommitténs förslag träda i kraft samtidigt med den nya rusdryckslagstiftningen,
d. v. s. den 1 oktober 1955.

624

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Punkt 4. Att i samband med den nya förordningens ikraftträdande ompröva
samtliga gällande tillstånd till avhämtningsförsäljning skulle med
hänsyn till det stora antalet sådana tillstånd medföra en avsevärd arbetsbörda
för de berörda myndigheterna. På grund härav och då något behov
av en allmän omprövning av dessa tills vidare gällande tillstånd inte kan
anses vara för handen, har i förevarande punkt föreskrivits att dessa tillstånd
skall äga fortsatt giltighet, om inte länsstyrelsen annat förordnar.

Enligt departementsförslaget skall endast tillstånd till kringföringsförsäljning
regleras per oktrojperioder om fyra år. Anledning saknas — såsom
kommittén förordat — att beträffande dessa tillstånd, vilka ej äger
samband med rusdrycksförsäljningen, låta oktrojperioden sammanfalla med
motsvarande för rusdrycksutskänkning gällande period. Med hänsyn till
önskvärdheten av en utjämning av länsstyrelsernas m. fl. myndigheters belastning
med alkoholförsäljningsärenden är det tvärtom lämpligt att de båda
serierna av oktrojperioder inte sammanfaller utan börjar med två års intervall.
Den första oktrojperioden för ärenden rörande tillstånd till kringföringsförsäljning
enligt den nya ölförsäljningsförordningen bör sålunda gälla
tiden den 1 oktober 1955—den 30 september 1959.

Alla nu gällande ölutskänkningstillstånd bör på sätt kommittén förutsatt
upphöra att gälla den 30 september 1955. Nuvarande innehavare av
tillstånd till årsutskänkning skall, i den mån de kommer att få sina tillstånd
förnyade, i regel erhålla tillstånd för fyra år, d. v. s. för tiden den
1 oktober 1955—den 30 september 1959.

Förslaget till ändring i förordningen angående försäljning av vissa
alkoholfria och därmed jämförliga drycker.

Förslaget innefattar endast följdändringar. Jämför kommittén s. 286—289.

1 §•

De ändrade formuleringarna anknyter till definitionerna i 1 § Mtf och
3 § förslaget till ändring i Mtf. Se även maltdryckskommittén s. 303 samt
nykterhetskommittén s. 287.

3 §.

Ändringen betingas av att i 5 § 2 mom. tillagts en ny andra punkt, innehållande
bestämmelser om fri utskänkningsrätt i vissa fall inom kasernområde
o. d. Då denna rätt självfallet icke skall medföra någon ändring av
bestämmelserna om rätt till utminutering inom sådant område, har hänvisningen
i 3 § ansetts böra begränsas till att gälla första punkten i 5 §
2 mom. För utminutering av alkoholfria drycker inom nu avsett område
skall således alltjämt krävas särskilt tillstånd av länsstyrelsen.

4 §.

Stadgandets ändrade avfattning korresponderar med bestämmelsen i 24 §
lörsta stycket förslaget till öff —jfr i tillämpliga delar specialmotiveringen

625

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

till sistnämnda bestämmelse. Rätt att utskänka alkoholfria drycker föreligger
enligt nu förevarande stadgande dels då tillstånd meddelats att utskänka
rusdrycker eller Öl, dels då Öl må efter anmälan utskänkas i personalmatsal,
dels ock då rätt föreligger till ölutskänkning vid heminackordering eller
kårhushåll eller i kollektivhusmatsal. I samtliga fall gäller rätten till utskänkning
av alkoholfria drycker oberoende av om den grundläggande rättigheten
utövas eller icke. Om exempelvis rättighet till ölutskänkning i personalmatsal
eller vid kårhushåll icke utnyttjas, gäller alltså likväl den tillhörande
rätten att servera alkoholfria drycker.

5 §•

1 mom. Ändringarna i första stycket första punkten har föranletts av
den nya kommunallagstiftningen, enligt vilken fullmäktigeinstitution skall
finnas i alla kommuner. Beträffande den tillagda andra punkten i momentets
första stycke må framhållas, att förordnande om tillstandstvång givetvis inte
skall kunna meddelas i fråga om de i 4 § 1 mom. avsedda fria rättigheterna
till alkoholfri utskänkning. Ej heller skall sådant förordnande kunna lämnas
för i bestämmelsen avsedd personalmatsal — se i tillämpliga delar
kommittén s. 287.

2 mom. Se i tillämpliga delar kommittén s. 288. Jfr vad under 3 och 4 §§
anförts.

9 §.

Se allmänna motiveringen s. 581.

11 §•

Jfr kommittén s. 288—289 och 41 § förslaget till Öff. Det har ansetts onödigt
att betunga länsstyrelsen med ärenden rörande förlängning eller förkortning
av utskänkningstiden i här avsedda fall. Befogenheten att handlägga
dessa ärenden har i stället överflyttats till polismyndigheterna.

12 §.

1 mom. motsvarar kommitténs i 2 a § upptagna förslag, se kommittén
s. 287.

Angående 2 mom. se kommittén s. 289.

13 §.

Jfr 45 § förslaget till öff och motiveringen härtill.

Förtärings- och förvaringsförbuden enligt förevarande paragraf gäller
icke vid sådan utskänkning som avses i 4 § 1 mom. första stycket. I fall då
rätt föreligger till ölutskänkning i kårhushåll får således, oavsett om Öl eller
endast alkoholfria drycker serveras i kårhushållets matsal, rusdrycker förtäras
och förvaras därstädes. Är däremot fråga om personalmatsal, där alkoholfria
drycker får efter anmälan — enligt huvudregeln i 6 § — utskänkas,
gäller förtärings- och förvaringsförbuden med det undantag som stadgas i
2 mom. Beträffande innebörden av detta undantag gäller detsamma som i
fråga om motsvarande undantag för personalmatsal med ölutskänkning.

40 Jlilmng till riksdagens protokoll 195b. 1 saml. Nr 151.

626

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

17 §.

Paragrafen har ändrats på det sätt att dagsböter stadgats i stället för
penningböter som straff för utskänkningsinnehavare eller hos honom anställd
som låter rusdrycker eller Öl förtäras eller förvaras i strid mot de
s. k. förtärings- och förvaringsförbuden. Sådan förseelse medför dagsböter
på nya Rff:s och öff:s område och har snarast allvarligare karaktär när
det gäller alkoholfria ställen. En jämkning har vidare företagits så att det
klart framgår att gärning som nu sagts är straffbar, även om utskänkningen
av alkoholfria drycker skett olovligen. Jfr under 13 § i kommitténs förslag
(s. 289).

Förslaget till ändring i förordningen angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker.

I den mån icke särskilt anges i det följande, torde få hänvisas till kommitténs
specialmotivering s. 290—302.

1 §•

Den nuvarande benämningen svagdricka, vilken är ägnad att inge föreställning
om att det är fråga om en ur konsumtionssynpunkt mindre värdefull
dryck, har utbytts mot lättöl. Denna beteckning korresponderar väl
med Öl och starköl såsom benämningar för maltdrycker av andra och tredje
klasserna.

5 §•

Det har ansetts överflödigt att pröva bryggeriföreståndares lämplighet i
det fall att han godkänts som föreståndare för detaljhandel med Öl enligt
öff.

7 §•

I andra stycket omförmälda villkor skall kunna avse även prissättning
på starköl.

29, 31—33 samt 36 §§.

Ansvarsbestämmelserna i departementsförslaget ansluter sig nära till nykterhetskommitténs
förslag. Vissa förenklingar har genomförts i anslutning
till vad som förordats i förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning.

Övergångsbestämmelser.

1 25 § Mtf stadgas att stamvörtstyrkan hos maltdryck av första klassen
icke får överstiga sex eller understiga fyra procent. Enligt särskild förordning
den 27 mars 1942 (nr 125) om visst undantag från denna bestämmelse
gäller emellertid att sagda stamvörtstyrka inte får understiga tre procent
Sålunda medgivet undantag, vilket får ses mot bakgrunden av de vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

627

nämnda förordnings tillkomst rådande försörjningsförhållandena, saknar
numera praktisk betydelse och har därför föreslagits skola upphöra att gälla.

Av kommittén i övergångsbestämmelserna intagna föreskrifter att kontrollstyrelsen
skall före den 1 oktober 1955 kunna upptaga frågor om utfärdande
av föreskrifter till den föreslagna förordningen och om meddelande
av tillstånd att använda sackarin vid öltillverkning, synes icke erforderliga.
Det torde, även utan uttryckliga föreskrifter, få ankomma på kontrollstyrelsen
att, i den utsträckning så påfordras, före nämnda dag upptaga
frågor enligt den nu avsedda förordningen.

Enligt 11 § Mtf i dess nuvarande lydelse får tillverkning för försäljning
av maltdryck av tredje klassen endast ske för utförsel ur riket och för
vissa särskilda ändamål. Om denna bestämmelse skulle äga giltighet intill
den 1 oktober 1955, skulle dessförinnan starköl icke få tillverkas för försäljning
inom riket, och försäljningen skulle icke kunna komma i gång förrän
viss tid förflutit efter angivna dag. På grund därav har här införts ett övergångsstadgande
att de genom förevarande förordning ändrade bestämmelserna
skall äga tillämpning även före den 1 oktober 1955.

DEPARTEMENTSCHEFENS HEMSTÄLLAN.

Föredragande departementschefen hemställer härefter att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels godkänna de riktlinjer för den framtida nykterhetspolitiken
som angivits i det föregående;

dels ock antaga inom finansdepartementet upprättade förslag
till

1) rusdrycksförsälj ningsförordning;

2) ölförsäljningsförordning;

3) förordning om ändring i förordningen den 8 maj 1925
(nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed
jämförliga drycker; samt

4) förordning om ändring i förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av
maltdrycker.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl-lngmar Edstrand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

629

Bilaga 1.

Översikt över motsvarigheterna
ningen i gällande rätt (Rff)

till den föreslagna rusdrycksförsäljningsförordoch
i nykterhetskommitténs förslag (NK).

Rff	NK	Förslaget	Rff	NK
1:1	1 §	29 § 1-2 st	3: 7:2	28 § 2 st
1: 2 1—3 st	2 §	29 § 3 st	3:11:1	—
—	3 § 1 st	30 §	3:8	28 § 4 st
1: 6: 2 och 4: 2	3 § 2 st	31 §	3:10:1, 2	31 §
4 st		32 §	3:11:3	33 § 2 st
—	4 §	33 §	—	—
1: 6:1	5 § 1 mom.	34 §	3:12	32 §
5: 12: 2	5 § 2 mom.	35 §	3: 13:1-3, 5	35 §
1:4	6 § 1-3 mom.	36 § 1 st	5: 9:1 2 st	34 § 1 st
_	—	36 § 2 st	—	34 § 2 st
1:3	7 §	37 § 1 st	—	36 § 1 mom.
2:1	8 §	37 § 2 st	3:13	35 § 4 st
2:6	9 § 1-2 mom.	38 §	3:14	36 § 2 mom.
—	9 § 3 mom.	39 §	3:10: 3 1 st	37 § 1 st
2:8	9 § 4 mom.	40 § 1-2 mom.	1:5	25 § 1-2 mom.
2:7	10 §	40 § 3 mom.	3:15 2 st	25 § 3 mom.
2:9	11 §	41 § 1 st	3: 15 1 st	—
2:10: 1, 3	12 § 1-2 mom.	41 § 2 st	3:16: 2	38 § 1 mom. 1st
—	12 § 3 mom.	41 § 3 st	3:13: 4	38 § 2 mom.
2:10: 4-6	12 § 4-6 mom.	42 §	3: 20	39 §
3:2, 4	13 § 1—2 st	43 §	3:14, 19	41 §
—	—	44 § 1 st	5:9:1 1 st	42 § 1 st
3:3	14 §	44 § 2 st	5:12:1	42 § 2 st
4:7	15 §	44 § 3 st	5: 9: 2 o. 5:11	42 § 3 st
4: 13	16 §	45 §	5:10	43 §
4:8	17 §	46 §	5:1	45 §
4:2, 3	19 §	47 §	5:4	48 §
4: 10	20 §	48 §	5: 9:2 2 st	46 §
4: 9: 2	21 § 1 st	49 §	3:13	49 §
4: 12	21 § 2 st	50 §	5:8	50 §
4:11	22 §	51 §	5:3	51 §
3:5	24 §	52 §	5:3	51 §
_	—	53 §	—	—
3: 6:1	28 § 1 st	54 §	5:5	52 § 1 mom.
	—	55 §	5:6, 7	53 §
3: 6:2	26 §	56 § 1 st	3:21	56 § 1 st
3:7: 1	27 §	56 § 2 st	3: 22	56 § 2 st
_		57 §	7: 17	57 §
3: 9:1	29 §	58 §	4:15 o. 5: 14	58 §

Förslaget

1 §

2 §

3 § 1 st
3 § 2 st

6
6

7 §

8 §

9 § 1-9 § 3

9 § 4

10 §

11 §

12 § 1-12 § 3

12 § 4-

13 § 1-

13 § 3

14 §

15 §

16 §

17 §

18 §

19 §

20 § 1
20 § 2
21 §

22 § 1
22 § 2

23 §

24 §

25 §

26 §

27 §

28 §

mom.

3 mom.
mom.

2 mom.

mom.

2 mom.
mom.

■6 mom.
-2 st
st

630

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Förslaget	Rf!
59 §	4:14 o. 5:13
60 §	3:17, 18
61 §	—
62 §	3:10:3 2 st
63 §	—
64 §	—
65 §	2:2
66 §	2:3
67 §	1:5:1, 2
68 §	2:4
69 §	—
70 §	2:5
71 §	\|
72 §
73 §	}6:1-15
74 §
75 §	)

NK	Förslaget
23, 44 §§	76 §
38 § 1 mom. 2 st	77 §
—	78 §
37 § 2 st	79 §
59 §	80 §
54 §
60 §	81 §
61 §	82 §
62 §	83 §
63 §	84 §
—	85 §
64 §	86 §
65 §	87 §
66 §	88 §
67 §	89 §
—	90 § 1-2 mom.
68 §	90 § 3 mom.

Rff	NK
6:16	69 §
6:17	70 §
6: 19	71 §
6: 20, 21 o. 18	72 §
7:1, 4, 6, o.	73, 75, 76 §§ o
7:5:1	77 § 1 mom
7:2	74 §
7: 5:2	77 § 2 mom.
7:7	78 §
7:10	79 §
7:8	80 §
7:11	81 §
7:12	82 §
7:14	83 §
7:15	84 §
7: 20	85 § 1-2 mom
7:22	85 § 3 mom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151.

631

Bilaga 2.

Översikt över motsvarigheterna till den föreslagna ölförsäljningsförordningen i
gällande rätt (Pff) och i nykterhetskommitténs förslag (NK).

Förslaget	Pff	NK	Förslaget	Pff	NK
1 §	1 §	1 §	30 §	13 § 4.	27 §
2 §	2 § 2—4 st	2 §	31 §	—	—
3 §	_	3 §	32 §	14 § 1 st c)	29 §
4 § 1 mom.	2 § 1 st	4 § 1 mom.	33 §	14 § a), b)	31 §
1 st			34 §	15 § 1.	32 §
4 S 1 mom.	_	5 §	35 §	15 § 2.	32 §
2 st			36 §	16 §	33 §
4 § 2 mom.	2 § 5 st, 5 § 1.	4 § 2 mom.	37 §	13 § 6.	34 §
5 §		6 §	38 § 1 mom. 1 st	18 § 1.	37 § 1 mom. 1 st
6 §	6 § 1.	7 § 1 mom.	38 § 1 mom.	18 § 2., 19 § 1.	37 § 1 mom.
7 §		7 § 2 mom.	2, 3 st		2, 3 st
8 §	_	8 §	38 § 2 mom.	22 § 3.	37 § 2 mom.
9 §	3 § 1., 2.	9 §	38 § 3 mom.	23 §	37 § 3 mom.
10 §	3 § 4.	11 §	39 §	19 § 2.	38 §
U §	7 § b)	—	40 §	20 § 1., 2.	39 §
12 §	9 § 2.	16 §	41 §	20, 21 §§	40 §
13 §	15 § 1. 2 st	10 §	42 §	14 § 1 st b)	41 §
14 §	8 §	18 §	43 § 1 st	22 § 1. 1 st	43 §
15 §		_	43 § 2 st	22 § 1. 2 st	42 § 1 mom.
16 §	15 § 2.	20 § 2 st	43 § 3 st	—	42 § 2 mom.
17 §		21 §	44 §	—	44 §
18 §	9 § 1., 4. o.	12 §	45 §	22 § 4.	45 §
	10 §		46 §	30 § 1.	54 §
19 §	9 § 4.	15 §	47 §	25, 26 §§	46 §
20 §		10 §	48 §	—	47, 48 §§
21 §	__	13 §	49 §	27 §	35 §
22 §	_	—	50 §	15 § 3.	49 §
23 §	15 § 2.	14 §	51 §	—	—
24 § 1 st,	12 §	22 §	52 §	—	50 §
2 st a)			53 §	37 § 3 st	51 §
24 § 2 st b)	_	—	54 §	28—31 §§	52-55 §§
24 § 2 st c)	_	23 § 2 mom.	55 §	32 § 2.	56 §
25 §	—	23 § 1 mom.	56 §	32 § 1.	56 §
26 §	13 § 1., 14 § 1 st	24 §	57 §	35 §	—
	c), d), e)		58 §	34 §	57 §
27 §	13 § 1.	10 §	59 §	36 § 1.	58 §
28 §	13 § 2.	25 §	60 §	36 § 2.	59 §
29 §	\| 13 § 3., 14 § 2 st	26, 30 §§	61 §	—	1 60 § 2 st

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 1

Förfat t ningsförslag..................................................... 5

Förslag till rusdrycksförsäljningsförordning............................ 5

Förslag till ölförsäljningsförordning................................... 24

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 8 maj 1925 (nr 119)
angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker 35
Förslag till förordning om ändring i förordningen den 15 december 1939 (nr
887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker............. 40

Inledning............................................................ 52

Avd. I. Samhällets nuvarande nykterhetsfrämjande åtgärder .............. 59

Historik.................................................... 59

De äldsta bestämmelserna................................. 59

1910-talets lagstiftning.................................... 59

Senare ändringar......................................... 53

Alkoholskatterna.......................................... 65

Undervisning m. m....................................... 65

Gällande bestämmelser i huvuddrag............................ 65

Rusdryckshandeln......................................... 65

Handeln med maltdrycker................................. 71

Alkoholistvården, fylleribrotten............................. 72

Undervisning och upplysning.............................. 73

Personalåtgång och kostnader för samhällets nykterhetsfrämjande
åtgärder.......................................... 73

Avd. II. Konsumtion och nykterhetstillstånd i Sverige och några främmande

länder .................................................... 76

Nykter hetskommitténs svenska undersökningar................... 77

Konsumtionen sedan 1913................................. 77

Missbruket sedan 1913.................................... 82

Alkoholvanornas utveckling och ungdomen.................. 86

Jämförelser med utlandet..................................... 89

Yttranden.................................................. 94

Avd. Hl. Bedömning av samhällets nuvarande nykterhetsfrämjande åtgärder. . 97

Nykterhetskommittén......................................... 97

Utomlegislativa faktorer................................... 97

Sociala, kulturella och socialpsykologiska förhållanden s. 97. — Alkoholpris,
inkomst och sysselsättningsgrad s. 100. — Befolkningstäthet och tätortsstorlek
s. 101.

Den nuvarande nykterhetslagstiftningens verkningar......... 103

Alkoholkonsumtionens utveckling i Sverige och vissa andra länder s. 104._

Restriktionssystemets utveckling s. 104. — De individuella rusdrycksinköpen
s. 105. — Konsumenternas antal s. 111. — Missbruket s. 113. — Restriktionssystemets
tillämpning och missbruket s. 115. — Ungdomens alkoholvanor
s. 118. — Partiella reformer s. 119. — Nykterhetsvårdens verkningar s. 120.

— Sammanfattning s. 121.

Reservation.............................................. 124

Yttranden.................................................. 125

Departementschefen.......................................... 155

Inledande synpunkter..................................... 155

Utomlegislativa faktorer................................... 157

Motbokssystemet.......................................... 159

Kungl. Maj:ts proposition nr 151. 633

Avd. IV. Den framtida nykterhetspolitiken............................... 166

Tidigare utredningar......................................... 166

Vissa reformfrågor.......................................... 167

Ngkterhetskommittén......................................... 169

Allmänna synpunkter..................................... 169

Nykterhetspolitiken....................................... 172

Huvuddragen i kommitténs förslag......................... 176

Alkoholdryckernas art och alkoholhalt...................... 180

Beskattningen som nykterhetspolitiskt instrument............ 182

övergångstiden........................................... 184

Reservationer m. ........................................ 186

Yttranden över nykterhetskommitténs förslag.................... 189

Allmänna synpunkter..................................... 189

Upplysning och nykterhetsvård............................ 193

Försälj ningslagstiftningen.................................. 194

Övergångsproblem s. 195. Höjda spritskatter; fortsatt ransonering s. 198.

— Åtgärder för att främja konsumtionen av svagare drycker s. 208. —
Sänkning av alkoholhalten i vissa spritdrycker s. 210. — Ålder för inköpsrätt
s. 211. — Alkoholfria drycker m. m. s. 214.

Senare utredningar m. ...................................... 215

Förslag om beskattning av olika drycker.................... 216

1953 års utredning angående stöd åt nykterhetsorganisationer

och ungdomsvårdande sammanslutningar.................. 218

Kommittén för motverkande av missbruk vid övergång till friare

försäljning............................................. 222

Nykterhetsnämndssakkunniga.............................. 231

Departementschefen.......................................... 233

Allmänna synpunkter........ 233

Positiva nykterhetsfrämjande åtgärder...................... 235

Alkoholbeskattningen...................................... 238

Försälj ningslagstiftningen.................................. 241

övergången.............................................. 245

Straffbestämmelserna för fylleri m. ......................... 248

Avd. V. Försäljningen av rusdrycker................................... 249

Huvudprinciper och organisation.............................. 249

Nuvarande förhållanden................................... 249

Systembolagens organisation m. m. s. 249. — Utminuteringen s. 251. —
Utskänkningen s. 255. — Systembolagens omsättning och ekonomi s. 257.

— Systembolagens personal s. 259. — Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen
s. 260. —- Kontrollstyrelsens organisation och verksamhet s. 260.

Tidigare reformförslag..................................... 262

Nykterhetskommittén..................................... 264

Alternativ I — Ett riksbolag s. 265. — Alternativ II — 24 länsbolag s. 271.

— Valet mellan alternativen s. 274. — Registrering av inköp samt avstängning
av missbrukare s. 275. — Allmänna kostnadsberäkningar s. 277. övergångskostnader
s. 278. — Reservationer s. 280.

Yttranden................................................ 283

Organisationsallernativen s. 283. — Registrering av inköp s. 289. — Avstängning
av missbrukare s. 293. — Övergångskostnader s. 297.

Departementschefen....................................... 297

Inledande synpunkter s. 297. — Inköpsregistrering s. 298. — Avstängning

Af\/\ TT* 1 * * I___• ___ _ o AA I V 51 t .liv nln/f rtll m* niTri Am r\ a! O rf C 4(1 / ■

farande s. 307. — Kostnadsberäkningar s. 309. — Omorganisationen s. 313.

634 Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Utminuteringsställenas förläggning och affärstider................ 314

Gällande ordning......................................... 314

Tidigare förslag och framställningar........................ 315

Nykterhetskommittén..................................... 316

Yttranden................................................ 349

Departementschefen....................................... 319

Rättighetssystemet beträffande utskänkning av rusdrycker.......... 321

Gällande ordning m. m.................................... 321

Nykterhetskommittén..................................... 323

Reservationer............................................ 325

Yttranden................................................ 326

Departementschefen....................................... 338

Den kommunala medbestämmanderätten samt villkor och inskränkningar
med avseende å utskänkningen....................... 344

Gällande ordning......................................... 344

Nykterhetskommittén..................................... 345

Reservation m. m......................................... 34 •

Yttranden................................................ 349

Departementschefen....................................... 352

Utskänkningsrestriktionerna................................... 356

Nuvarande ordning....................................... 356

Nykterhetskommittén..................................... 359

Reservationer m. m....................................... 3P3

Yttranden................................................ 354

Allmänna synpunkter s. 364. — Måltidstvång s. 365. — Kvantitetsbegränsningar
s. 369. — Utskänkningstidens början s. 371. — Lättgroggar s. 376. —
Spritdrinkar s. 376. — Övriga frågor s. 378.

Senare utredning angående måltidstvånget................... 380

Utredningen s. 380. — Yttranden s. 386.

Departementschefen....................................... 392

Allmänna synpunkter s. 392. — Måltidstvånget s. 394. — Kvantitetsbegränsningar
s. 398. — Tiden för utskänkningens början s. 400. — Övriga frågor
s. 401.

Utskänkningskontrollen....................................... 403

Nuvarande ordning....................................... 403

Nykterhetskommittén..................................... 404

Yttranden................................................ 405

Departementschefen....................................... 407

Utskänkningsvinst och drickspengar............................ 409

Departementschefen....................................... 411

Förtärings- och förvaringsförbuden............................. 412

Gällande bestämmelser och tidigare reformförslag............ 412

Nykterhetskommittén................... 413

Yttranden................................................ 449

Departementschefen....................................... 423

Varietéförbudet.............................................. 434

Gällande bestämmelser m. m............................... 431

Nykterhetskommittén..................................... 432

Yttranden................................................ 433

Departementschefen....................................... 434

Dansförbudet................................................ 436

Gällande bestämmelser m. m............................... 436

Nykterhetskommittén..................................... 438

Yttranden................................................ 439

Departementschefen....................................... 442

Kungl. Maj.ts proposition nr 151. 635

Rusdrycker på nöjes- och idrottsplatser......................... 444

Utskänkning............................................. 444

Gällande ordning och tidigare utredningar s. 444. — Nykterhetskommittén
s. 444. — Yttranden s. 445.

Förvaring och förtäring av rusdrycker på nöjes- och idrottsplatser 446
Gällande ordning och tidigare utredningar s. 446. — Nykterhetskommittén
s. 447. — Yttranden s. 447.

Departementschefen....................................... 448

Avd. VI. Tillverkning och försäljning av maltdrycker..................... 449

Nuvarande förhållanden m. .................................. 449

Historik................................................. 449

Huvuddragen av gällande bestämmelser ..................... 450

1934 års maltdryckskommitté.............................. 453

Översikt av produktion, konsumtion m. m.................. 453

Bryggeriindustrin s. 453. — Produktionen s. 454. — Distributionen s. 455.

— Konsumtionen s. 458. — Missbruket s. 460.

Verkan på den mänskliga organismen av maltdrycker med olika alko holhalt.

.................................................. 461

Verkställda undersökningar................................ 461

Blodalkoholhalten......................................... 461

Alkoholpåverkan.......................................... 463

Nykterhetskommitténs förslag i huvuddrag...................... 465

Allmänna synpunkter vid remissbehandlingen................... 466

Departementschefen.......................................... 468

Ölets alkoholhalt och starkölet................................. 470

Frågans tidigare behandling............................... 470

Nykterhetskommittén..................................... 472

Vanligt Öl s. 472. — Starköl s. 473. — Reservationer s. 475.

Yttranden................................................ 476

Vanligt Öl s. 476. — Starköl s. 482.

Departementschefen....................................... 488

Bryggeriernas företagsform.................................... 492

Maltdryckskommittén m. ................................. 492

Utredningar om missförhållanden vid bryggeriernas ölförsäljning 492

Nykterhetskommittén..................................... 493

Reservationer............................................. 494

Yttranden................................................ 495

Departementschefen....................................... 499

Försäljningsformerna vid utminutering av Öl.................... 501

Gällande ordning, tidigare förslag m. ...................... 501

Kringförings- och rekvisitionsförsäljning s. 501. — Avhämtningsförsäljning
s. 503. — Avlämning av Öl s. 504.

Nykterhetskommittén..................................... 605

Kringförings- och rekvisitionsförsäljning s. 505.—Avhämtningsförsäljning
s. 509. — Valet av försälj ningsform s. 509. — Avlämning av Öl s. 510.

Yttranden................................................ 612

Kringförings- och rekvisitionsförsäljning s. 512. — Försäljning från nederlag
s. 514. — Avhämtningsförsäljning s. 514. — Valet av försälj ningsform
s. 515. — Avlämning av Öl s. 516.

Departementschefen....................................... 617

Svagdricksbryggarnas ölförsäljning.............................. 519

Nuvarande förhållanden................................... 519

Nykterhetskommittén...................................... 520

636 Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Yttranden................................................ 522

Departementschefen....................................... 525

Rättighelssystemet vid detaljhandel med Öl .....................’ 526

Gällande ordning och tidigare förslag........................ 526

Nykterhetskommittén...................................... 528

Yttranden................................................ 534

Tillståndsmyndighet och förberedande organ s. 531. — Tillståndstvång, anmälningsskyldighet
eller fri försäljning s. 533. — Fasta oktrojperioder s. 534.

Ansöknings- och tillståndsförfarandet m. m. s. 536. — övervakningen
s. 537.

Departementschefen........................................ 533

Den kommunala medbestämmanderätten m. m................... 541

Gällande ordning......................................... 544

Den kommunala vetorätten s. 541. — Villkor och inskränkningar, s. 541.

Maltdryckskommittén m. m................................ 542

Den kommunala vetorätten s. 542. — Villkor och inskränkningar, s. 542.
Nykterhetskommittén..................................... 543

Den kommunala vetorätten s. 543. — Fullmäktiges delegationsrätt s. 545._

De allmännyttiga kafébolagen s. 545. — Villkor och inskränkningar s. 546.

Reservationer............................................. 547

Yttranden................................................ 547

Den kommunala vetorätten s. 547. — Fullmäktiges delegationsrätt s. 551. —

De allmännyttiga kafébolagen s. 551. — Villkor och inskränkningar s. 552.

Departementschefen....................................... 553

Försäljningstider............................................ 555

Gällande ordning......................................... 555

Nykterhetskommittén....... 557

Utminuteringstidema s. 557. — Utskänkningstiderna s. 559.

Yttranden................................................ 584

Utminuteringstidema s. 561. — Utskänkningstiderna s. 561. — Förbudet
mot utskänkning under högmässa s. 562.

Departementschefen....................................... 562

Utskänkningen på inackorderingsställen m. m................... 565

Gällande ordning m. m.................................... 565

Nykterhetskommittén..................................... 565

Yttranden................................................ 559

Departementschefen....................................... 574

Partihandel och import....................................... 572

Gällande ordning m. m.................................... 572

Nykterhetskommittén..................................... 573

Yttranden..............................................''" 574

Departementschefen....................................... 576

Avd. VII. Särskilda frågor............................................. 579

Besiktning av utskänkning slokaler............................. 579

Gällande bestämmelser m. m............................... 579

Nykterhetskommittén.......................... 5go

Yttranden.............................................. ’ 539

Departementschefen....................................... 584

Ciderfrågan................................................. 534

Inledning ................................................ 534

Nykterhetskommittén..................................... 533

Yttranden................................................ 534

Departementschefen....................................... 536

Kungl. Maj:ts proposition nr 151. 637

Alkoholreklamen............................................. 587

Inledning ................................................ 587

Nykterhetskommittén..................................... 588

Yttranden över nykterhetskommitténs förslag............... 591

Senare utredning......................................... 593

Yttranden över den särskilda kommitténs förslag............ 594

Departementschefen....................................... 595

Avd. VIII. Specialmotivering till författningsförslagen....................... 602

Inledning.................................................. 602

Förslaget till rusdrycksförsäljningsförordning .................... 602

Förslaget till öl/örsäljningsförordning .......................... 614

Förslaget till ändring i förordningen angående försäljning av vissa

alkoholfria och därmed jämförliga drycker .................... 624

Förslaget till ändring i förordningen angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker.................................... 626

Departementschefens hemställan....................... 628

Bilagor.................................... 629

1. Översikt över motsvarigheterna till den föreslagna rusdrycksförsäljnings förordningen

i gällande rätt och i nykterhetskommitténs förslag ...... 629

2. Översikt över motsvarigheterna till den föreslagna ölförsäljningsförordning en

i gällande rätt och i nykterhetskommitténs förslag .............. 631

537787. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag