Kungl. Muj:ts proposition Nr 205 (Proposition 1924:205)

Kungl. Muj:ts proposition Nr 205.

Nr 205.

Kungl. Majds proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 kap. 42 § i lagen den 12 maj 1917 om
fastighetsbildning i stad m. m.; given Stockholms slott den 21
mars 1924.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 42 § i lagen den 12 maj 1917 om
fastighetsbildning i stad, förslag till lag om ändrad lydelse av lagen den
12 maj 1917 om tillägg till lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring samt förslag till lag om ändrad lydelse
av 21 § i nämnda lag den 27 juni 1896.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1924.

1 samt.

166 höft. (Nr 205.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 42 § i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om

fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 42 § i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade
lydelse:

42 §.

Är — — —- lov.

Framställning — — — hörd.

Sedan — — — området.

Finnes stadsplan för område, varom i första stycket förmäles, tills vidare
icke böra upprättas, men prövas behov av särskilda föreskrifter med avseende
å byggnadsverksamhetens ordnande inom området föreligga, må
Konungen meddela sådana föreskrifter. Framställning om meddelande
av dylika föreskrifter göres av Konungens befallningskavande eller av
ägare av jord inom området. Innan föreskrifter, varom nu är sagt, meddelas,
skola kommunalfullmäktige i orten eller, där sådana ej finnas,
kommunalstämman, så ock ägare av jord inom området, där han ej själv
gjort framställning, varom ovan sägs, ävensom befolkningen därstädes
genom Konungens befallningshavandes försorg erhålla tillfälle att yttra
sig i ärendet.

Denna lag skall träda i kraft dagen efter den då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Kungl. Muj:ts proposition Nr 205.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av lagen den 12 maj 1917 (nr 274) om tillägg till lagen
den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöudring.

Härigenom förordnas, att lagen den 12 maj 1917 om tillägg till lagen
den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 i

I fråga — — — ordförande.

2 $.

Har Konungen jämlikt 1 kap. 42 § första stycket i lagen om fastighetsbildning
i stad eller motsvarande äldre bestämmelse förordnat, att statsplan
för visst område skall upprättas, må ägostyckning inom det område
icke ske på sådant sätt, att markens ändamålsenliga bebyggande
försvåras.

Lag samma vare beträffande ägostyckning inom område, i fråga om
vilket Konungen jämlikt sista stycket av förenämnda paragraf meddelat
särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande,
och skall härjämte i fråga om ägostyckning inom sådant område vad i
5 kap. 8 § andra stycket i lagen om fastighetsbildning i stad finnes stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling. Lagen
äger tillämpning jämväl beträffande ägostyckning, vartill förordnande
meddelats den 20 mars 1924 eller därefter före den nya lagens ikraftträdande,
samt ägostyckning, som avses i 3 § i lagen den 27 juni 1896 om
hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring, där avtalet om överlåtelsen
skett under sistnämnda tid, allt så vida ej fastställelse å förrättningen
meddelats innan den nya lagen trätt i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 21 § i lagen den 27 juni 1896 (nr 11 s. 1) om hemmansklyrning,
ägostyckning och jordavsöndring.

Härigenom förordnas, att 21 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring, sådant detta lagrum lyder
enligt lag den 12 maj 1917 (nr 273), skall i nedan angivna del erhålla följande
ändrade lydelse:

21 i

Jordområde — — — bestämt.

Avhandling — — — avsöndringen.

Innan — — — inhämtas.

I fråga — — — befallningshavande.

Har Konungen jämlikt 1 kap. 42 § första stycket i lagen om fastighetsbildning
i stad eller motsvarande äldre bestämmelse förordnat, att
stadsplan för visst område skall upprättas, må avsöndring inom det område
icke ske på sådant sätt, att markens ändamålsenliga bebyggande försvåras.
Lag samma vare beträffande avsöndring inom område, i fråga
om vilket Konungen jämlikt sista stycket av förenämnda paragraf meddelat
särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande,
och skall härjämte i fråga om avsöndring inom sådant område
vad i 5 kap. 8 § andra stycket i lagen om fastighetsbildning i stad finnes
stadgat äga motsvarande tillämpning.

önskar — — — kartan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling. Lagen
äger tillämpning jämväl beträffande avsöndring, som skett den 20 mars
1924 eller därefter före den nya lagens ikraftträdande, dock ej där fastställelse
å avsöndringen meddelats innan den nya lagen trätt i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 14 mars 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygg ek, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, AVohlin, Pettersson.

Departementschefen, statsrådet Ekeberg anför:

Uti en till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län ingiven
skrivelse har länsarkitekten E. Stentor® anfört bland annat:

Nyskapandet av samhällen har i våra dagar tagit en förut oanad omfattning.
Enbart i Stockholms närmaste omgivningar är för närvarande
under utveckling ej mindre än ett femtiotal sådana. Efterfrågan å byggnadsplatser
på landet, särskilt i närheten av större städer, har blivit oerhört
stor, till synes huvudsakligen beroende av en strävan hos stora befolkningslager
att ernå rymligare, sundare och billigare bostäder än som
inom staden erbjudas. Härom är endast gott att säga. Men denna livliga
efterfrågan har föranlett uppkomsten av en mängd markstyckningsföretag,
vilka icke äga förmåga eller intresse att ordna samhällsbyggandet
på ett tillfredsställande sätt.

Nu gällande lagstiftning är mycket omfattande, detaljerad och sträng
i fråga om reglerande av samhällen, som redan fått den mognad, att de
åtminstone äga municipalsamhälles karaktär. För utvecklingen dessförinnan
saknas effektiva lagföreskrifter. Samhällena växa fram i frihet,
flerstädes planlöst och fult. I det följande skall detta närmare belysas.

Köpet av ett stycke mark i och för bebyggande inom område, där samhällsbildning
pågår, är väl ett affärsavtal mellan markförsäljaren och
köparen, varav bägge, såsom vanligt vid affärer, torde få taga konsekvenserna.
Men det innebär även ett led i samhällsutvecklingen och rör därmed
flera än nämnda parter; strängt taget alla de inom området bosatta.

Ett samhälle måste byggas efter vissa principer, som samköra med
själva begreppet samhälle. Byggnadsfastiglieterna gruppera sig sålunda
i kvarter på grund av nödvändigheten att bereda utfartsvägar till dem
•alla. Mindre sådana vägar leda till de större och dessa föra trafiken i så
att säga samlad form till allmänna landsvägar eller trafikcentra av olika
slag. Vägarna bilda alltså ett sammanhängande nät av viss organisk beskaffenhet.
Tomterna gruppera sig i mellanrummen till slutna enheter,
kvarteren. I det stora hela bildar samhället sålunda redan i sin planindelning
eu organism.

Det är därför i regel icke likgiltigt var en bygguadsfastighet förlägges
å marken eller huru den där gränssättes. Ty den måste låta sig inordnas i
någon kvartersenhet och får icke rubba sammanhanget i det blivande vägnätet.
Begås felaktighet häruti, kan markförsäljaren helt undandraga sig

Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.

''arpåföljd därav, men på ortens befolkning ankommer att med tiden
bekosta genomförandet av de nödvändiga rättelserna. Alltså är varje
tomtförsäljning under pågående samhällsbildning av direkt allmänt intresse
för dem som inom området för densamma bosätta sig.

Men dessa äro i de flesta fall icke i stånd att utöva något nämnvärt inflytande
å markexploatören. I vår nuvarande lagstiftning saknas varje
verklig inskränkning av rätten att stycka jord å landsbygden utanför de
formellt färdigbildade samhällenas krets. En markexploatör får därför
ohejdad av lagar och förordningar stycka sin jord bäst han behagar. Alla
olyckliga följder av misstag och oförstånd eller hänsynslöshet vid markforsaljningen
får, såsom nyss antytts, den å orten inflyttade befolkningen
bära, oaktat den på intet vis är skuld därtill. Häri ligger en påtaglig
orättvisa.

Erfarenheter från samhällsbyggande t i Stockholmstrakten visa, att vad
nu sagts om bristfälligheter icke är någon teoretisk konstruktion utan eu
bister verklighet. Samhällena ha vuxit upp till de mest orediga gyttringar
av byggnadsfastigheter utan spår av organiskt sammanhang i vägnätet
eller eljest i den yttre strukturen. Det är alltför lätt att konstatera
fullständig brist av varje sakkunskap vid dessa samhällens grundande.
Ingen planläggning har förekommit. Tomt vid tomt har sålts, utan annan
riktlinje för markstyckningen än tomternas säljbarhet. Och tillgången
å spekulanter synes, trots alla brister, hava varit nära nog outtömlig.

Uti 1 kap. 42 § lagen om fastighetsbildning i stad föreskrives, att om
större byggnadsverksamhet är att förvänta inom område å landet, där
41 § icke äger tillämpning, d. v. s. där en större sammanträngd befolkning
icke ännu finnes, äger Konungen förordna, att stadsplan för området skall
upprättas. Sedan sådant förordnande meddelats, får nybyggnad ej företagas,
innan stadsplan fastställts. När detta har skett gäller bestämmelsen,
att nybyggnad ej får ske å gallmark. Men varken föreskrifterna i
1 kap. lagen om fastighetsbildning i stad eller byggnadsstadgan bliver gällande.
Sedan 1 juli 1916 är det emellertid möjligt att i samband med stadsplanen
få fastställda särskilda bestämmelser med avseende å byggnadskvarterens
användande. I några fall har Kungl. Maj:t med stöd av 1 kap.
46 § i meranämnda lag även fastställt närmare föreskrifter i fråga om
bebyggandet (byggnadsordning).

Det skulle ju kunna synas, som om härmed redan vore fullt tillfredsställande
sörjt i lagstiftningsväg för reglering av samhällsbildningarnas
utveckling, under tiden till dess municipalsamhälle komme till stånd.

Nyssnämnda komplex av föreskrifter sammanhänger med tillkomsten
av stadsplan för området. Men varken markförsäljaren eller annan kan
tvingas att tillsläppa kostnaden härför. Lagstiftarna förutsatte, att markägaren
i allmänhet av sitt intresse skulle manas därtill, enär han icke får
bebygga område, förrän stadsplan blivit fastställd. Detta antagande har
emellertid visat sig felaktigt.

I lagstiftningen har icke meddelats något hinder för styckning och
försäljning av marken till byggnadsfastigheter under tiden byggnadsförbudet
råder. Jämlikt föreskrift i nyssnämnda paragraf kan dispens från
byggnadsförbudet sökas hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. I tanke
att Kungl. Maj:ts befallningshavande ej gärna hindrar byggande av bostadshus,
i all synnerhet ej i dessa tider av bostadsbrist, inköper spekulanten
tomten. På helt kort tid kan sålunda flertalet saluhållna tomter
bliva i god tro förvärvade av bostadsbehövande personer. Underhand -

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 205. 7

lingar om lan till byggandet igångsättas, uppgörelser träffas därom och
om leveranser. Under tiden undergår byggnadsansökningen sin prövning,
och när den ligger färdig till beslut torde det i flertalet fall redan
av humanitära skäl vara svårt att neka tillstånd till byggnadsföretaget,
då med vägrat sådant skulle hota tomtköparens ekonomiska ruin och familjens
försättande på bar backe.

Byggnadsförbudet rör i högsta grad tomtköparen. Vad markförsäljaren
däremot angår har han under fullt laga former sålt ett stycke av siu
mark. I vilken ordning och på vad sätt den bebygges influerar ej direkt
å hans affär. Någon verksam påtryckning å honom till åstadkommande
av stadsplan utgör byggnadsförbudet således i regel icke. Detta så mycket
mindre, som enligt vad erfarenheten visar, en stadsplans tillkomst är
synnerligen besvärande för honom.

Upprättande av eu stadsplan efter nutida fordringar kräver mycket arbete
och därför också lång tid. Innan fastställelse erhålles, plägar även
en avsevärd tidsrymd förgå. Att under denna långa väntetid hålla affären
flytande utan tomtförsäljning är förenat med stora svårigheter, för
att icke säga omöjligt i de flesta fall.

Motviljan hos markexploatören mot stadsplan torde dock i än högra
grad bero därpå att denna skulle alltför mycket binda utvecklingslinjerna
på detta tidiga stadium av samhällets liv, då dess framtida gestaltning endast
kan gissningsvis bedömas. Uppenbarligen ligger också fara i att
alltför tidigt fastställa stadsplan för ett område, om vars utveckling man
egentligen ingenting vet.

Det bär därför också i praktiken visat sig att stadsplan enligt 42 § tillkommer
först på ett relativt långt framskridet stadium av samhällsutvecklingen.

På sätt som nu sagts har det kommit sig att oaktat lagstiftningen tydligen
avsett en reglering och kontroll av begynnande samhällsbyggande,
detta dock i flertalet fall fortgått utan effektiv tillsyn under en mycket
viktig period, då själva kärnan av samhället danades. Att detta förhållande
varit olyckligt har ovan framhållits.

Största skulden faller på den fria jordstyckningens konto, den därnäst
på felaktigheten i att ovillkorligen förbinda byggnadsföreskrifters
utfärdande med tillkomsten av en stadsplan, vilken senare på ifrågavarande
samhälleliga utvecklingsstadium i många fall är till mera besvär
än nytta och i allmänhet icke kan med de medel lagen anvisar framtvingas.

I slutet av skrivelsen framhåller Stenfors vidare, att mer effektiva bestämmelser
på ifrågavarande område syntes nödvändiga, att detta jämväl
beaktats i föreliggande förslag till nya jorddelnings- och stadsplane
lagar, men att emellertid i avbidan på dessa förslags genomförande provisoriska
lagstiftningsåtgärder syntes böra vidtagas. Stenfors har till -lika avgivit förslag till bestämmelser i ämnet.

Med underdånig skrivelse den 14 december 1923 har Kungl. Maj:ts befallningshavan.
de
fallningshavanden vitsordat förekomsten av de av Stenfors påpekade
olägenheterna. Länsstyrelsen framhåller i sin skrivelse, hurusom det
uppenbarligen är av vikt att vid ägostyckning eller jordavsöndring inom
område, där större byggnadsverksamhet är att förvänta, hänsyn tages

8 Kunffl. Maj:ts proposition Nr 205.

därtill, att områdets framtida ändamålsenliga bebyggande icke försvåras,
varjämte länsstyrelsen vidare anför:

Länsstyrelsen anser det vara önskvärt att en lagstiftning i sådant
syfte kommer till stånd. Under de två senare åren bar länsstyrelsen,
då den haft att handlägga ansökningar om fastställelse å avsöndringar
och handlingarna synas giva vid handen att fråga är om framtida samhällsbildning,
sökt att genom länsarkitekten i länet på underhandlingens
väg åvägabringa utläggande av de olika avsöndrade områdena på ett sätt,
som främjade ett ändamålsenligt bebyggande av området och tillgodose
trafikmöjligheterna inom detsamma. Länsstyrelsens bemödanden att
sålunda på underhandlingens väg nå detta önskemål har visserligen oftast
krönts med framgång, men med nuvarande brist på lagstiftning i ämnet
kan en sådan utgång icke alltid påräknas.

Under hänvisning till vad sålunda anförts har länsstyrelsen hemställt
om vidtagande av de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna, därvid länsstyrelsen
jämväl föreslagit vissa redaktionella jämkningar i de av Stenfors
utarbetade författningsförslagen. Beträffande de föreslagna bestämmelserna
anför länsstyrelsen:

De nu framlagda lagförslagen hava erhållit en så allmän avfattning
att de kunna anpassa sig efter de särskilda förhållanden, som i ett givet
fall må föreligga. De torde böra betraktas såsom provisoriska och i sinom
1id avlösas av mera utformade föreskrifter, sedan vid tillämpningen av
de provisoriska erfarenhet på området vunnits.

Vidare har egnahemsföreningamas i Stockholmstrakten central förening
u. p. a. i en till Konungen ställd, den 18 december 1923 dagtecknad skrift
i underdånighet hemställt om vidtagande av lagstiftningsåtgärder till
fistadkömmande av ordnade förhållanden vid bildandet av nya samhällen.
1 nämnda skrift anför föreningen bl. a.:

Erfarenheterna från vår förenings verksamhetsområde i Stockholmstrakten
ge vid handen, att de senaste åren, till följd av i huvudstaden rådande
bostadsbrist och höga hyror, en för varje år allt mer ökad ström
av egnahemsbyggare sökt sig ut till landsbygden i Stockholms närhet.
Då man för smålägenheter säkerligen får räkna med höga hyror de närmaste
åren, och önskan att med bostaden sammanbinda ett stycke jord
är så allmänt utbredd bland befolkningen, som nu är fallet, kan man
räkna med en fortsatt kraftig samhällsutveckling i här antydd riktning.

Denna begärlighet på jord för egna hem har åstadkommit, att en helt
ny kategori av tomt försäljare uppstått, vilka sakna egentliga förutsättningar
för det åtagna värvet. Under det att de mera välkända tomtbolagen
känt ett visst ansvar mot de samhällen de skapat och åtminstone
tillfredsställt de mest elementära kraven i detta hänseende, ha de flesta
på senare tid uppkomna tomtförsäljarnas enda intresse gått ut på att göra
en snabb och vinstgivande affär. Följden har också blivit att eu hel del
nya egnahemssamhällen uppstått där ej ens vägar till de försålda och bebyggda
tomterna finnas, än mindre har frågan om dessa vägars överlåtande
till samhället ordnats.

Kommer så härtill att även å de mest olämpliga, vattensjuka områden,
utan föregående dränering tomter säljas och bebyggas, så blir följden

Kungl- Maj:tv proposition Nr 205. 9

den, att det försummade sent omsider, under betydligt förstorade uppoffringar,
måste tillrättaläggas för kostnader, som i många fall överstiga
tomtköparnas förmåga. Självklart är att även sanitära vådor äro förenade
med detta sätt att bygga samhällen.

Enligt vårt förmenande kan inte nuvarande laglöshet på detta område
fortgå längre, utan måste ett snabbt inskridande göras fortast möjligt såvida
inte ovärderliga förluster skola drabba dessa nya delar av samhället.

Till följd av särskilda nadiga remisser hava underdåniga utlåtanden i
förevarande ärende avgivits av byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen.

Byggnadsstyrelsen erinrar i sitt yttrande, att styrelsen upprepade
gånger i annat sammanhang berört de av Stenfors i hans ovan omförmälda
skrivelse påpekade missförhållandena. Styrelsen framhåller sålunda,
bl. a., hurusom styrelsen i underdånig skrivelse den 4 januari 1922
hemställt om åstadkommande snarast möjligt av sådan ändring i gällande
bestämmelser om jordavsöndring, att där avsöndring ägde rum inom område,
beträffande vilket Kungl. Maj:t jämlikt 1 kap. 42 § i lagen om
fastighetsbildning i stad förordnat, att stadsplan för detsamma skulle
upprättas, vad i 5 kap. 8 § första och tredje styckena av samma, lag funnes
föreskrivet skulle äga motsvarande tillämpning. Byggnadsstyrelsen
anför vidare:

Då, enligt vad byggnadsstyrelsen tror sig veta, framläggandet av såväl
förslag till ny lag om delning av jord å landet in. in., som även förslag
till ny stadsplanelag och ny byggnadsstadga framskjutits, men å
andra sidan nyanläggandet av samhällen i första rummet i samband med
egnahemsbyggande tagit eu förut oanad omfattning, och utvecklingen på
detta område synbarligen går allt hastigare, i många fall efter långt ifrån
lyckliga riktlinjer, varigenom olägenheterna av bristande lagstiftning i
berörda avseende blivit alltmera i ögonen fallande, har byggnadsstyrelsen, i
stark känsla av att det uppenbarligen ligger fara i ytterligare dröjsmål
med erforderliga lagåtgärder, ansett sig böra på det livligaste understödja
länsstyrelsens förevarande framställning om partiella lagändringar
av provisorisk natur.

Med hänsyn till den av styrelsen ovan påpekade, i hög grad ofördelaktiga
utvecklingen av förhållandena på ifrågavarande område finner styrelsen
en lagändring i den mindre omfattning, som styrelsen föreslagit i
ovanberörda underdåniga skrivelse den 4 januari 1922, numera ej vara
tillfyllest. Styrelsen vill därför tillstyrka ändringar i den riktning, som
avses i länsstyrelsens förevarande framställning, varigenom fastighetsbildningen
och i viss mån även byggnadsverksamheten på icke blott de
planlagda landsområdena utan även på övrig landsbygd, där samhällsbildning
pågår, bleve underkastad kontroll.

I detta sammanhang anser .jag mig böra meddela, att byggnadsstyrelsens
förenämnda underdåniga framställning av den 4 januari 1922 på
grund av nådig remiss varit föremål för utlåtande av lantmäteristyrelsen,
vilken jämväl inhämtat yttrande i ärendet från överlantmätarna i riket.

It)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.

Bland dessa tjänstemän hava olika meningar kommit till synes i fråga
om nj tf an och behovet av den av byggnadsstyrelsen föreslagna lagändringen.
Från åtskilliga håll har sålunda gjorts gällande, att skäl saknades
att upptaga den av byggnadsstyrelsen väckta frågan till särskild behandling,
enär densamma lämpligen borde vinna sin lösning i samband
med den på dagordningen stående revisionen av jorddelningslagstiftningen
i allmänhet. Till denna ståndpunkt anslöt sig lantmäteristyrelsen,
vilken tillika hänvisade till ett av styrelsen den 26 maj 1922 till rikets
lantmätare utfärdat »cirkulär med vissa anvisningar beträffande jorddelningsförrättningar,
som avse bildandet av fastigheter för byggnadsändamål
m. m.». Byggnadsstyrelsen har sedermera, under hänvisning till det
av styl elsen avgivna utlåtande beträffande förberörda framställning av
länsstyrelsen i Stockholms län, hemställt, att vad styrelsen i sin skrivelse
den 4 januari 1922 anfört icke måtte till någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd
föranleda.

Lantmäteristyrelsen anför i sitt utlåtande beträffande nu ifrågavarande
ärende bl. a.:

De förslag till lagändringar, som i länsstyrelsens nu föreliggande underdåniga
. framställning förordas, avse att utsträcka tillämpligheten av de
föreskrifter, som nu gälla för jorddelning inom samhälle, där byggnadsstadgan
för rikets städer är gällande, även till sådana områden å landet,
för vilka Konungen jämlikt 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen förordnat,
att stadsplan skall upprättas. Därjämte skulle genom förslaget även möjlighet
beredas, att utan förordnande angående stadsplans upprättande vid
behov särskilda föreskrifter för bebyggande skulle kunna utfärdas för
viss ort å landet, varvid även för dylik ort sådana föreskrifter skulle gälla,
att jorddelning icke finge verkställas på sådant sätt, att markens ändamålsenliga
bebyggande försvåras.

TTti undeidanigt utlåtande den 26 maj 1922 över ett av byggnadsstyrelsen
i underdånig skrivelse den 4 januari 1922 framställt förslag att, utan avvaktan
på revideringen av byggnadsväsendets lagar i deras helhet eller
lagarna i övrigt om jorddelning å landet, viss ändring måtte åstadkommas
i nu gällande lag om jordavsöndring, har lantmäteristyrelsen bl. a.
uttalat, att styrelsen givetvis vore enig med byggnadsstyrelsen i fråga om
behovet av åtgärder för att få bättre förhållanden till stånd beträffande
fastighetsbildning för byggnadsändamål och blivande samhällsbildning.
Lantmäteristyrelsen höll dock före, att tillräckliga skäl icke förelåge att
då utbryta det av byggnadsstyrelsen väckta spörsmålet från på dagordningen
stående frågor om revision av jorddelningslagstiftningen jämte
fastighetsbildningslagen. Styrelsen trodde sig desto hellre böra intaga
denna ståndpunkt, som byggnadsstyrelsens förslag i jämförelsevis ringa
grad synts styrelsen ägnat att avhjälpa förefintliga missförhållanden,
under det att lantmäteristyrelsen hoppades, att i avvaktan på en fullständig
lagstiftning på ifrågavarande område, syftet med byggnadsstyrelsens
framställning kornrne att i långt större utsträckning vinnas genom
den cirkulärskrivelse till rikets lantmätare, som lantmäteristyrelsen
samma dag utlåtande! avgavs utfärdat med vissa anvisningar beträffande
jorddelningsförrättningar, som avse bildandet av fastigheter
för byggnadsändamål in. in.

Kuuijl. Maj ris pi o position Nr 205.

I 1

Lantmäteristyrelsen finner sin sålunda angivna ståndpunkt fortfarande
äga sitt berättigande och numera kanske än mer är att beakta, då frågan
om ny jorddelningslagstiftning ryckt närmare sin lösning. Lantmäteristyrelsen
vill emellertid på intet sätt förneka önskvärdheten av att under
nuvarande förhållanden med livlig byggnadsverksamhet inom förorterna
till städerna de synpunkter, som av länsarkitekten Stenfors framhållits i
ämnet, på allt sätt befrämjas vid jorddelningen, men synes det styrelsen,
att på frivillighetens väg och under samverkan mellan ä ena sidan länsstyrelserna
och länsarkitekterna, ä andra sidan lantmäteriets ledning och
tjänstemän ett jämförelsevis tillfredsställande resultat bör kunna vinnas
under övergångstiden till dess den nya jorddelningslagstiftningen för landet
träder i kraft. Styrelsen finner en bekräftelse på denna sin åsikt i
det uttalande, som gjorts uti länsstyrelsens i Stockholms bill här ifrågavarande
framställning, att länsstyrelsens bemödanden att på underhandlingens
väg nå de önskemål, som eftersträvats i berörda hänseende, oftast
krönts med framgång.

Lantmäteristyrelsen får vidare framhålla, att enligt styrelsens uppfattning
med de föreslagna lagbestämmelserna icke skulle vinnas de syftemål,
som avsetts, om ock desamma i viss män kunde verka i rätt riktning.
Man torde nämligen kunna utgå från att, innan förordnande utfärdas om
stadsplans upprättande eller om särskilda byggnadsbestämmelsers tilllämpning,
en tydlig ansats till samhällsbildning måste hava visat sig, då
eljest vederbörande länsstyrelse eller länsarkitekt knappast torde fått
uppmärksamheten riktad på förhållandet. Dessförinnan kan emellertid
en markexploatör redan hava låtit verkställa ägostyckning för försäljning
av byggnadstomter eller för samma ändamål försålt områden, som
avsöndras, och fastighetsbildningen är sålunda redan ett faktum. Därest
denna då icke är verkställd under hänsynstagande till berättigade krav
på en lämplig samhällsbildning, blir följden antingen, att efter skedda försäljningar
samhället småningom växer fram enligt den olämpliga planen,
eller ock att stadsplan förklaras skola upprättas för området och sålunda
en ny plan kommer till stånd, vilken mer eller mindre kommer att strida
mot den redan befintliga fastighetsbildningen. Då med nuvarande lagstiftning
icke kan förhindras, att exploatören försäljer mark enligt den
förut verkställda ägostyckningen, kommer trots de föreslagna lagändringarna
samma förhållanden att inträffa, som enligt vad länsarkitekten
Stenfors i sin skrivelse framhållit nu ofta är fallet, nämligen att av rent
humanitära skäl gent emot köparna av dylika styckningslotter eller lägenheter
man ej kan förhindra bebyggandet enligt den olämpliga styckningsplanen.

Lantmäteristyrelsen håller därför före, att enda möjligheten att råda
bot på missförhållandena är att genom lagbestämmelser förhindra den ur
samhällsbildningssyupunkt olämpliga jorddelningen på ett tidigare stadium
än vad förslaget avser. Detta kan emellertid icke ske, utan att
inskränkning stadgas i den fria jorddelningen, så snart fråga är om exploatering
av mark för byggnadsändamål. Beträffande ägostyckning
skulle detta kunna ske genom fordran på att styckningsplan skall uppgöras
och prövas, innan förordnande utfärdas för lantmätare att verk
ställa ägostyckningen. I fråga om avsöndring är däremot svårare att
finna en lösning, då här förordnande icke erfordras.

En möjligen framkomlig väg skulle kunna vara, att, då fråga är om
fastighet, beträffande vilken anledning förefinnes antaga, att ett större

Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.

antal avsöndringar därifrån kommer att ske, kartan över fastigheten
med plan för exploateringen på anmodan av länsstyrelsen skall av ägaren
överlämnas till lantmäterikontoret. Härigenom skulle eu prövning av
planen kunna verkställas, innan åtminstone något större antal fastigheter
hunnit uppkomma. Därest önskvärd ändring i planen icke på friv
illighetens väg kunde vinnas, skulle länsstyrelsen då hava möjlighet att
hos Kungl. Maj:t gorå framställning om förordnande, att stadsplan skall
upprättas för området i fråga. Uti underdånig skrivelse den 30 januari
1915 har lantmäteristyrelsen framlagt förslag till ändrad lydelse av bl. a.
21 och 29 §§ i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring,
upptagande jämväl bestämmelser i nyssnämnda riktning, men uteslötos
dessa i den lagändring, som skedde i samband med tillkomsten av
fastighetsbildningslagen.

Uti föreliggande förslag till lag om delning av jord å landet avses emellertid,
att såväl ägostyckning som avsöndring skall ersättas med en ny
delningsform, avstyckning. Då avstyckning skall verkställas såsom en
lantmäteriförrättning, torde här möjlighet kunna finnas, att vinna erforderlig
kontroll på att ej olämpliga styckningar för byggnadsändamål
komma till stånd. I sådana fall, då upplåtelseavtal ej föreligger, synes,
då fråga är om avskiljande för bostadsändamål av nya fastigheter, plan
för avstyckningarnas verkställande alltid böra föreligga och prövas, innan
avstyckning får ske. Detta har även beaktats i det nya förslaget
till lag om delning av jord å landet, där föreskrift härom införts i 19 kap.
1 §. Då upplåtelseavtal däremot redan föreligger, lärer det böra åligga
förrätta!ngsmannen att bedöma, huruvida samhällsbildning kan tänkas
inom överskådlig tid komma till stånd inom det område, där avstyckning
avses skola äga rum, samt att, om så är fallet, tydligt angiva detta i
protokollet rörande förrättningen och, om avstyckningen anses motverka
en ur stadsplane- eller byggnadssynpunkt lämplig utveckling å platsen,
vägra verkställa densamma. Möjligen bör även förrättningsmannen tillläggas
befogenhet att påfordra uppgörandet av plan för vidare exploatering
eller ock rätt att uppskjuta förrättningen för att genom länsstyrelsen
få prövat, huruvida plan för bebyggandet bör uppgöras, innan vidare
avstyckning inom visst område får äga rum. Föreskrifter i nu
antydd riktning torde dock knappast böra utfärdas såsom provisorisk
lagstiftning, och finner lantmäteristyrelsen sig icke vara beredd att framlägga
förslag i ämnet utan sammanhang med föreliggande förslag till lag
om delning av jord å landet.

Av vad lantmäteristyrelsen sålunda anfört, torde framgå att en lagstiftning
av den art, som av länsstyrelsen i Stockholms län föreslagits,
troligen skulle komma att bliva gällande endast under helt kort tid, möjligen
endast ett par år, och att densamma icke är tillfyllest för vinnande
av syftet att på ett tidigt stadium i utvecklingen förhindra uppkomsten
av fastigheter, som kunna motverka en ur byggnadssynpunkt planmässig
samhällsbildning. På grund härav finner lantmäteristyrelsen sig
icke kunna tillstyrka förslaget.

Länsarkitekten Stenfot, vilken erhållit tillfälle att taga del av lantmäteristyrelsens
nyssnämnda utlåtande, har därefter inkommit med en
den 23 februari innevarande år dagtecknad underdånig skrivelse i ärendet,
I skrivelsen framhåller Stenfot, att enligt hans uppfattning de av
honom omnämnda missförhållandena icke syntes kunna avhjälpas alle -

Kungl. Maj:ts proposition Nr Mö. i:i

näst genom åtgärder pii jorddelningslagstiftningens område utan att, siisom
ock av såväl hans framställning som länsstyrelsens skrivelse framginge,
i första hand erfordrades meddelande av föreskrifter rörande
byggnadsverksamhetens ordnande. Skäl saknades vid sådant förhållande
att uppskjuta vidtagandet av erforderliga åtgärder i avbidan på den nya
jorddelningslagstiftningens genomförande. Sten fors anför vidare:

Att den av länsstyrelsen föreslagna lagstiftningen icke är helt tillfyllest,
såsom lantmäteristyrelsen förmenar, för vinnande av syftet att på ett
tidigt stadium i utvecklingen förhindra uppkomsten av fastigheter, som
kunna motverka en ur byggnadssynpunkt planmässig samhällsbildning,
synes mig icke, även om styrelsens uppfattning vore riktig, vara skäl till
att för närvarande underlåta lagstiftningsåtgärder. Måhända är det
möjligt att finna ännu mera tillfyllestvarande lagstiftning. Frågan huruvida
det ena lagförslaget är mera tillfyllest än det andra torde emellertid
bäst bedömas sedan det någon tid prövats, så mycket mera som erfarenhet
nära nog helt saknas på detta lagområde. Lantmäteristyrelsen har
ju nu icke heller framlagt något motförslag.

Otvivelaktigt vore det av stort värde att vid den blivande stora lagstiftningen
rörande såväl jorddelningar å landet som stadsbyggnadsväsendet
erfarenhet vunnits i hithörande avseenden. Länsstyrelsens lagförslag torde
möjliggöra en rätt mångsidig sådan erfarenhet.

Till min kännedom har i dagarna kommit att intensiv exploatering till
byggnadsfastigheter skall startas å mycket störa områden i Stockholmstrakten.
Den växande konkurrensen mellan markexploatörerna driver
emellertid fram försäljningsmctoder, som mera än förut äro ägnade att
blottställa de sammhälleliga intressena. Det har visat sig att de hänsynslösaste
affärsbedrivarna ej sällan få överhanden över dem som sköta
försäljningen på ett samhälIsmässigt sätt. I brist på lagstiftning bli de
goda företagen överflyglade av de sämre och måste så sakta släppa efter
på de bättre föresatserna. I länet finnas talrika exempel på huru inom
en och samma samhällsbildning kärnan skötes omsorgsfullt av ett exploateringsföretag,
men runt om uppstår tomtjobberi, som föranleder i viss
mån illojal konkurrens samt olämpligt planlagt eller planlöst bebyggande.

Funnes möjlighet att tillämpa likartade föreskrifter å styckningsområdena
skulle sådana missförhållanden icke uppstå eller åtminstone ej
bliva så svårtartade.

Jämväl förenämnda förening har i anledning av lantmäteristyrelsens
utlåtande inkommit med ännu en underdånig skrivelse, däri föreningen
vidhåller sin hemställan om de ifrågasatta lagstiftningsåtgärdernas vidtagande.

Vid övervägande av frågan om vidtagande av åtgärder till förebyggande
av olämplig jorddelning i sådana fall, där jorddelningen utgör ett led i
en begynnande eller fortgående samhällesbildning, torde man böra utgå
från att fullständig trygghet mot missförhållanden av ovan anmärkta art
på ifrågavarande område icke står att vinna. Man torde få nöja sig med
att söka dels så långt möjligt på lagstiftningens väg befordra genomförande
av en sund fastighetsbildning dels ock upplysningsvis genom ve -

Vep artement
chefen.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 205.

derbö rande förrättningsmän i allmänhetens medvetande inskärpa, att på
sådan jorddelning, som ovan omnämnts, ur allmän synpunkt måste ställas
vissa krav, vilka icke få eftersättas. På den sålunda angivna vägen torde
ej obetydliga resultat stå att vinna. Objektivt påvisbara skäl till ingripande
saknas icke. Att missförhållanden hava rätt och fortfarande råda
beträffande jorddelning för samhällesbildning, särskilt i närheten av de
större städerna i riket, torde av ingen förnekas; åtskilliga företeelser i
trakten av huvudstaden tala här sitt tydliga, språk. Liknande erfarenheter
föreligga jämväl på åtskilliga andra håll inom landet.

Väl kan det ligga nära till hands att, såsom lantmäteristyrelsen förordat,
söka lösa hithörande spörsmål i samband med genomförandet av
den planerade nya jorddelningslagstiftningen. Konstruktionen av det
jorddelningsinstitut, som, därest i ämnet föreliggande lagförslag varder
upphöjt till lag, torde komma till användning vid jorddelning för samhällesbildning,
synes underlätta vidtagandet av i samband med sådan
jorddelning erforderliga kontrollåtgärder. Det är ock min livliga förhoppning,
att förslag till ny lagstiftning om delning av jord å landet skall
kunna framläggas för nästkommande års riksdag. Emellertid lärer, även
om förslaget vinner riksdagens bifall, åtskillig tid förflyta, innan den sålunda
antagna lagen kan tänkas träda i kraft. Åtskilliga administrativa
och instruktionella bestämmelser måste utarbetas i anledning av den nya
lagens stadganden; troligen kan den nya lagstiftningen, även om den
genomföres vid 1925 års riksdag, icke börja tillämpas tidigare än från och
med år 1927. Då enligt mitt förmenande ett snabbt ingripande mot de i förevarande
ärende påtalade missförhållandena är av nöden, anser jag mig
icke böra uraktlåta att föreslå vidtagande av lagstiftningsåtgärder i sådant
syfte, låt vara att de bestämmelser, vilka kunna komma till stånd,
sannolikt erhålla allenast en tämligen kort giltighetstid, åtminstone sådana
de nu formuleras.

Beträffande frågan vilka föreskrifter till förebyggande av omförmälda
missförhållanden böra vidtagas, ansluter jag mig i sak i det stora hela
till vad länsarkitekten Stenfors och länsstyrelsen i Stockholms län därutinnan
föreslagit. Bent lagtekniskt anser jag mig emellertid böra i viss
mån avvika från de framlagda förslagen. För en mindre skiljaktighet i
sak skall jag nedan närmare redogöra.

Såväl länsstyrelsen som Stenfors hava tänkt sig, att till 1 kap. 46 § i
lagen om fastighetsbildning i stad skulle fogas ett stadgande, enligt vilket
Konungen erhölle bemyndigande att jämväl för område å den egentliga
landsbygden meddela förordnande, varom i andra stycket av sistnämnda
paragraf sägs. Då härvid uppenbarligen avses sådant område, varom i
42 § första stycket av nämnda kapitel talas, samt den omförmälda åtgärden
givetvis är avsedd att tillgripas, då av en eller annan anledning förordnande
om upprättande av stadsplan för dylikt område tills vidare ej
anses böra meddelas, synes eu dylik föreskrift lämpligen hava sin plats i

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 205. 15

sistnämnda paragraf. Vilken innebörd särskilda föreskrifter med avseende
ä byggnadsverksamhetens ordnande inom visst område praktiskt
taget skola äga, låter sig givetvis icke generellt angivas. Ej sällan lära
emellertid dylika föreskrifter till sin materiella innebörd komma ganska
nära sådan byggnadsplan, som enligt föreliggande förslag till ny stadsplanelag
i vissa fall skall för område å landet upprättas.

Initiativ till åvägabringande av åtgärd, som ovan förordats, synes höra
tillkomma Kungl. Maj:ts befällningsliavande ävensom ägare av jord inom
det område, om vilket fråga är. Vederbörande har sålunda att överväga»
huruvida i det föreliggande fallet initiativ bör tagas för åstadkommande
av stadsplan eller om det måhända är lämpligare att söka utverka särskilda
föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande.

Innan föreskrifter, varom nyss är sagt, meddelas, bör givetvis undersökas,
huru den lokala opinionen ställer sig till frågan. Kommunalfullmäktige,
eller, där sådana ej finnas, kommunalstämman, böra få därom
yttra sig, likaså bör genom länsstyrelsens försorg sammanträde med beiolkningen
inom området hållas samt dess mening i ärendet inhämtas.

Länsstyrelsen och Stenfors hava ansett vissa tillägg böra göras dels till
lagen den 12 maj 1917 om tillägg till 1896 års lag om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring, dels oek till 21 § i sistnämnda lag.
I sak anser jag mig kunna biträda härutinnan föreslagna bestämmelser,
dock med visst undantag. Nämnda bestämmelser avse, bl. a.,
att, där Konungen förordnat om upprättandet av stadsplan för visst område
å landet, vad i 5 kap. 8 § första stycket av lagen om fastighetsbildning
i stad finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande
ägostyckning och jordavsöndring inom området. Innebörden av ett dylikt
stadgande skulle bliva förbud mot verkställande av ägostyckning och
jordavsöndring på det sätt, att därigenom försvårades genomförandet av
stadsplanen, om vars innehåll man emellertid ännu ingenting vet, eller
indelningen i tomter av kvarteren, vilkas läge och utsträckning likaledes
äro okända. En föreskrift av dylikt innehåll lärer svårligen kunna tillmätas
egentlig praktisk betydelse. Däremot torde lämpligen kunna, på
sätt ock föreslagits, stadgas, att, där förordnande meddelats om upprättande
av stadsplan, jorddelning, varom ovan sagts, ej må så verkställas
att markens ändamålsenliga bebyggande försvåras. Detsamma synes böra.
gälla, där Konungen för visst område meddelat särskilda föreskrifter med
avseende å byggnadsverksamhetens ordnande. I detta fall torde man
emellertid höra gå ett steg längre; även om det ej direkt kan påvisas, att
genom ifrågasatt jorddelning markens ändamålsenliga bebyggande försvåras,
lärer delningen icke böra få komma till stånd i händelse föreskrift,
varom ovan talats, därigenom motverkas.

I anslutning till vad ovan anförts har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 42 § i lagen
den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad, förslag till lag om

Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.

ändrad lydelse av lagen den 12 maj 1917 om tillägg till lagen den 27 juni
1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring samt förslag
till lag om ändrad lydelse av 21 § i nämnda lag den 27 juni 1896.»

Departementschefen uppläser härefter omförmälda tre lagförslag
av den lydelse, bilagor till detta protokoll utvisa, samt hemställer att
för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande
över förslagen måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täckes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall.

Ur protokollet:
N. Cervin.

Kunpl. Maj:ts proposition Nr 205.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 42 § i lagen den 12 maj 11117 (nr 269) om

fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 42 § i lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad skall i nedan angivna del erhålla följande
ändrade lydelse:

42 *.

År---lov.

Framställning----hörd.

Sedan---området.

Finnes stadsplan för område, varom i första stycket förmäles, tills vidare
icke böra upprättas, men prövas behov av särskilda föreskrifter med avseende
å byggnadsverksamhetens ordnande inom området föreligga, må
Konungen meddela sådana föreskrifter. Framställning om meddelande
av dylika föreskrifter göres av Konungens befallningsbavande eller av
ägare av jord inom området. Innan föreskrifter, varom nu är
sagt, meddelas, skola kommunalfullmäktige i orten eller, där sådana ej
finnas, kommunalstämman så ock befolkningen inom området genom Konungens
befallningshavandes försorg erhålla tillfälle att yttra sig i ärendet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt.

166 höft. (Nr 205)

Kungl, Maj:ts proposition Nr 205.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av lagen den 12 maj 1917 (nr 274) om tillägg till lagen
den 27 juni 1896 om liemmansklyvning, ägostyckniug och jordavsöndring

Härigenom förordnas, att lagen den 12 maj 1917 (nr 274) om tillägg till
lagen den 27 juni 1896 om liemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
skall erhålla följande ändrade lydelse:

1*.

I fråga---ordförande.

2 *.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924, men gäller ej förrättning, vartill
förordnande meddelats dessförinnan, ej heller beträffande ägostyckning,
som avses i 3 § av lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring, där avtalet om överlåtelsen skett före denna lags
ikraftträdande.

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 205.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 21 § i lagen den 27 juni 1890 (nr 41) om hemmans
klyvning, ägostyckuing och jordavsöndring.

Härigenom förordnas, att 21 § i lagen den 27 juni 1896 (nr 41) om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring, sådant detta lagrum
lyder enligt lag den 12 maj 1917 (nr 273), skall i nedan angivna del erhålla
följande ändrade lydelse:

21 §.

Jordområde — — — bestämt.

Avhandling---avsöndringen.

Innan---inhämtas.

I fråga---befallningshavande.

Har Konungen jämlikt 1 kap. 42 § första stycket i lagen om fastighetsbildning
i stad eller motsvarande äldre bestämmelse förordnat, att
stadsplan för visst område skall upprättas, må avsöndring inom det område
icke ske på sådant sätt, att markens ändamålsenliga bebyggande
försvåras. Lag samma vare beträffande avsöndring inom område, i fråga
om vilket Konungen jämlikt sista stycket av förenämnda paragraf meddelat
särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande,
och skall härjämte i fråga om avsöndring inom sådant område vad i
5 kap. 8 § andra stycket i lagen om fastighetsbildning i stad finnes stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Önskar---kartan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924, men gäller ej beträffande
avsöndring, som skett före sistnämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd deri 20 mars 1924.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Stenberg,
justitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 14 mars 1924, hade Kungl. Maj:t förordnat, att för det ändamål,
§ 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande skulle inhämtas över
upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 42 § i lagen den 12
maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad, lag om ändrad lydelse av
lagen den 12 maj 1917 (nr 274) om tillägg till lagen den 27 juni 1896 om
hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring samt lag om ändrad
lydelse av 21 § i''lagen den 27 juni 1896 (nr 41) om hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Bertil Wieselgren.

Följande yttranden avgåvos.

Thulin, Stenberg och Köersner:

I det föreslagna fjärde stycket i 42 § av fastighetsbildningslagen torde
böra inflyta föreskrift, att jordägare, som ej själv är sökande, skall höras
innan byggnadsföreskrifter, varom där sägs, meddelas.

Lagrådet:

Till förebyggande av att de föreslagna lagändringarna under tiden före
lagarnas ikraftträdande eluderas genom överlåtelser för ägostyckning enligt
3 § i lagen den 27 juni 1896 eller avsöndringar torde de föreslagna övergångsbestämmelserna
böra ändras så, att för den nya lagstiftningens
tillämpning å överlåtelser och avsöndringar bestämmes en tidigare dag
än den, då lagarna skola träda i kraft.

I övrigt lämnades de remitterade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 205.

Utdrag av protokollet över justitiedepurtementsärenden, hållet inför
Hans Kunglig Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 21 mars 1924.

N ärvarande:

Statsministern Tryggek, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Mai.mroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Departementschefen, statsrådet Ekeberg, anmäler lagrådets den 20 mars
1924 givna utlåtande över till lagrådet den 14 i nämnda månad remitterade
förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 42 § i lagen den 12 ma.i
1917 om fastighetsbildning i stad, förslag till lag om ändrad lydelse av
lagen den 12 maj 1917 om tillägg till lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring samt förslag till lag om ändrad
lydelse av 21 § i nämnda lag den 27 juni 1896.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anför departementschefen,
att han med anledning av de av lagrådet eller dess flesta ledamöter gjorda
erinringar låtit vidtaga ändring beträffande förslaget till ändrad lydelse av
1 kap. 42 § i lagen om fastighetsbildning i stad ävensom i de föreslagna
lagarnas promulgationsbestämmelser.

Departementschefen uppläser härefter de sålunda ändrade lagförslagen och
hemställer, att desamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i
ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

Kilning till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 166 höft. iNr 205.1