Kungl. Mnj:ts proposition nr B i6 år 1958 (Proposition 1958:46 - b)

Kungl. Mnj:ts proposition nr B i6 år 1958

Nr B 46

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till hälsovårdsstadga;
given Stockholms slott den 17 oktober

1958.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogade förslag till hälsovårdsstadga.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen begäres riksdagens yttrande över förslag till ny hälsovårdsstadga.
Den nya stadgans bestämmelser har —- i motsats till vad som
f. n. gäller — genomgående gjorts tillämpliga inom hela riket utan skillnad
mellan stadssamhällen och landsbygd. Vissa bestämmelser med skärpt
innehåll skall dock gälla för hälsovårdstätort, varmed avses område med
fastställd stadsplan eller byggnadsplan. Stadgans bestämmelser skall kunna
kompletteras genom lokala hälsovårdsordningar, som antages av kommunens
fullmäktige, samt genom råd och anvisningar av centrala myndigheter.
En revision av gällande lokala föreskrifter och hälsovårdsordningar
förutsättes skola ske på grundval av den nya hälsovårdsstadgan och
eu av Kungl. Maj:t fastställd normalhälsovårdsordning.

1 likhet med gällande hälsovårdsstadga finnes i förslaget bestämmelser
rörande bostäder och samlingslokaler, vattenförsörjning, avloppsväsende
och sanitära anordningar samt renhållning. Vidare har införts särskilda
bestämmelser om hotell och pensionat in. m. samt om badinrättningar,
frisersalonger och andra lokaler för hygienisk behandling. Därjämte innehåller
stadgan vissa bestämmelser om ladugårdar och andra djurstall med
tillämpning inom riket i dess helhet.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr B \C>

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

Förändringar föreslås i den nuvarande hälsovårdsorganisationen. Sålunda
skall särskild hälsovårdsnämnd finnas i varje kommun, och varje
kommun skall i princip vara skyldig att ha hälsovårdsinspektör anställd.
Flera kommuner kan dock förena sig om en gemensam hälsovårdsinspektör.
Med hänsyn bl. a. till att tillgången på utbildade hälsovårdsinspektörer är
begränsad, möjliggöres vidare genom olika dispensregler undantag från
huvudregeln. Anställandet av hälsovårdskonsulenter får jämväl i framtiden
bero på frivilligt åtagande från kommunernas sida.

Hälsovårdsstadgans tillämplighet i förhållande till arbetarskyddslagen,
skogsförläggningslagen och olika författningar rörande vatten- och avloppsväsendet
behandlas i propositionen. Vidare behandlas frågan om samordning
av hälsovårdsnämndens verksamhet med andra därav berörda myndigheter,
främst inom byggnadsväsendet.

Den nya hälsovårdsstadgan föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1960.

Kungl. Maj. ts proposition nr B i6 år 1958

Förslag

till

Hälsovårdsstadga

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §•

På kommun ankommer att handhava allmänna hälsovården inom kommunen.

2 §•

I varje kommun skall finnas en hälsovårdsnämnd, som har att utöva
det närmaste inseendet över allmänna hälsovården inom kommunen.

Särskilt åligger det nämnden

att ägna uppmärksamhet och tillsyn åt den allmänna utvecklingen inom
kommunen i hälsovårdshänseende;

att verka för förbättrad hälsovård och därvid upprätta de förslag och göra
de framställningar, som äro påkallade;

att samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör hälsovårdsarbetet
eller vilkas bedömande är av betydelse vid genomförande av
åtgärder inom hälsovården;

att lämna allmänheten råd och upplysningar i hälsovårdsfrågor; samt

att övervaka efterlevnaden av denna stadga och övriga föreskrifter angående
allmänna hälsovården.

3 §.

Länsstyrelsen har att vaka över allmänna hälsovården i länet samt tillse,
att tjänliga åtgärder vidtagas till undanröjande av missförhållande i sanitärt
avseende, varom länsstyrelsen erhåller kännedom.

4 §•

Högsta tillsynen över allmänna hälsovården i riket tillkommer medicinalstyrelsen
och veterinärstyrelsen med den fördelning dem emellan, som
stadgas i ämbetsverkens instruktioner. Styrelserna hava, envar inom sitt
ämbetsområde, att efter samråd med därav berörda myndigheter till led -

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ning för hälsovårdsnämnderna meddela råd och anvisningar rörande allmänna
hälsovården.

5 §•

Med hälsovårdstätort avses i denna stadga område, för vilket fastställts
stadsplan eller byggnadsplan.

6 §•

Denna stadga äger icke utan särskilt förordnande tillämpning å anordning,
anläggning eller verksamhet inom krigsmakten.

2 kap. Om hälsovårdsnämnd

7 §•

Ledamöter och suppleanter i hälsovårdsnämnd väljas av kommunens
fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må
dock icke vara under fem. Om möjligt böra läkare och veterinär vara ledamöter
i nämnden.

Vid val av suppleanter skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna
skola inkallas till tjänstgöring.

8 §.

Med avseende å hälsovårdsnämnd skall vad i 32—42 §§ kommunallagen
är stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning, dock att
för hälsovårdsnämnd i Stockholm skola gälla bestämmelserna i 51 § 1 mom.
kommunallagen för Stockholm samt därutöver vad stadsfullmäktige med
iakttagande av stadgandena i samma lag föreskriva.

Utan hinder av vad i nästföregående stycke sägs skall gälla, dels att
i kommunens tjänst anställd befattningshavare icke på grund av denna
sin tjänsteställning skall vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i
hälsovårdsnämnd dels ock att det icke skall vara erforderligt, att hälsovårdsnämnds
protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter
samt för varje ärende beslutet och skälen därför.

9 §.

Om läkare och veterinär icke äro ledamöter i hälsovårdsnämnd, skola
tjänsteläkaren respektive tjänsteveterinären närvara vid nämndens sammanträden,
i den mån de icke hindras av andra tjänsteåligganden. De skola
därvid äga rätt att deltaga i överläggningarna samt få sin mening antecknad
till protokollet.

I stad med mer än en tjänsteläkare eller tjänsteveterinär skall vad sålunda
stadgats gälla förste stadsläkaren respektive förste stadsveterinären.

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958 5

10 §.

Vid hälsovårdsnämnds sammanträden äga följande befattningshavare,
även om de icke äro ledamöter eller suppleanter i nämnden, rätt att närvara
och deltaga i överläggningarna samt få sin mening antecknad till protokollet,
nämligen

förste provinsialläkaren, dock ej såvitt avser hälsovårdsnämnd i stad med
stadsläkare, som är likställd med förste provinsialläkare,

länsveterinären, dock ej såvitt avser hälsovårdsnämnd i stad med stadsveterinär,
som är likställd med länsveterinär, samt

vederbörande tjänsteläkare och tjänsteveterinär, vilka icke på grund av
vad i 9 § stadgas äro skyldiga att närvara vid nämndens sammanträden.

Hälsovårdsnämnd äger tillkalla särskild sakkunnig att deltaga i nämndens
överläggningar.

11 §•

Ordförande i hälsovårdsnämnd skall tillse, att nämndens ledamöter
samt de befattningshavare, som enligt 9 § äro skyldiga att närvara vid
nämndens sammanträden, erhålla kallelse till sammanträdena. Ordföranden
skall därjämte tillse, att nämndens suppleanter och de befattningshavare,
som enligt 10 § äga rätt att närvara vid nämndens sammanträden,
erhålla underrättelse om tid och plats för sammanträdena.

I kallelse och underrättelse skall lämnas uppgift om de ärenden, som
skola förekomma vid sammanträdet.

12 §.

Hälsovårdsnämnd äger uppdraga åt en eller flera ledamöter i nämnden
eller åt befattningshavare hos nämnden att å nämndens vägnar fatta beslut
i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall närmare angivas i
nämndens beslut. Sådant uppdrag må dock ej avse befogenhet att besluta
om framställningen eller yttrande till Konungen, länsstyrelsen eller kommunens
fullmäktige, om föreläggande av vite eller om verkställande av
åtgärd på försumligs bekostnad.

Hälsovårdsnämnds beslut om meddelande av uppdrag enligt första stycket
skall underställas länsstyrelsens prövning. Beslut, vilket fattas på grund
av sådant uppdrag, skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

13 §.

Hälsovårdsnämnd skall årligen upprätta berättelse angående allmänna
hälsotillståndet i kommunen under nästföregående år samt angående
nämndens verksamhet under samma tid. Berättelsen skall vara avfattad i
överensstämmelse med formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen i
samråd med veterinärstyrelsen.

Avskrift av berättelsen skall före mars månads utgång i två exemplar
tillställas förste provinsialläkaren och länsveterinären, dock att i vad avser

Kungl. Maj. ts proposition nr B h6 år 1958

stad med stadsläkare, likställd med förste provinsialläkare, avskrift av
berättelsen skall före juni månads utgång tillställas medicinalstyrelsen och
i vad avser stad med stadsveterinär, likställd med länsveterinär, jämväl
veterinärstyrelsen.

På begäran skall avskrift av berättelsen därjämte tillställas vederbörande
tjänsteläkare och tjänsteveterinär.

14 §.

1 ill hälsovårdsnämnds biträde skola finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer;
dock att efter länsstyrelsens medgivande de på hälsovårdsinspektör
ankommande uppgifterna i stället må fullgöras av ledamot i
nämnden. Länsstyrelsen äger medgiva, att hälsovårdsinspektör anställes
gemensamt för två eller flera kommuner samt att med tjänst som hälsovårdsinspektör
förenas annan tjänst.

Till hälsovårdsinspektör må antagas endast den, som med godkända
vitsord genomgått fastställd kurs för hälsovårdsinspektörer eller som av
medicinalstyrelsen på grund av annan utbildning eller förvärvad erfarenhet
förklarats skickad att fullgöra på hälsovårdsinspektör ankommande
uppgifter.

3 kap. Om bostad

15 §.

Byggnad, som inrymmer boningsrum, skall vara så anordnad och inredd
samt skall så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår för
dem, som uppehålla sig i byggnaden.

16 §.

I fråga om boningsrums anordnande, inredning och underhåll skall gälla,

a) att det skall vara av sådan storlek, att det erbjuder däri boende tillfredsställande
utrymme;

b) att det skall vara försett med fönster, som vetter omedelbart åt det
fria och som ger rummet god dager;

c) att det genom fönster eller annan lämplig anordning skall kunna
erhålla nödig luftväxling;

d) att det skall kunna hållas tillfredsställande uppvärmt;

e) att det skall erbjuda erforderligt skydd mot fuktighet; samt

f) att det skall vara försett med anordningar, som medföra i möjligaste
mån betryggande skydd mot olägenheter genom lukt, vattenånga, värme,
ljud och dylikt från angränsande utrymmen.

17 §.

Beträffande särskilt utrymme för matlagning skall gälla vad i 16 §

Kungl. Maj:ts proposition nr B iG år 1958

punkterna c)—f) sägs. Sådant utrymme skall därjämte hava en med
hänsyn till matlagning ändamålsenlig inredning.

Användes särskilt utrymme för matlagning jämväl till boningsrum, skall
beträffande detsamma därutöver gälla vad i 16 § punkterna a) och b) sägs.

18 §.

Bostadslägenhet skall vara försedd med

a) förstuga, vindfång eller annan motsvarande anordning;

b) garderob eller annat för förvaring av kläder lämpligt utrymme, vilket
skall vara av erforderlig storlek och om möjligt kunna hållas tillfredsställande
uppvärmt; samt

c) egen klosett, dock att, då särskilda förhållanden föranleda därtill,
klosett må vara gemensam för flera bostadslägenheter.

Därest i bostadslägenhet finnes särskilt utrymme för matlagning, skall
till lägenheten jämväl höra skafferi, vilket skall vara av erforderlig storlek
och försett med tjänlig ventilationsanordning. I stället för skafferi må
dock annat för matvarors förvaring lämpligt utrymme kunna godtagas.

I mån av behov skall bostadslägenhet hava tillgång till tvättstuga och
torkrum.

19 §.

Bostadslägenhet skall hava lätt tillgång till vatten i erforderlig mängd
och av tillfredsställande beskaffenhet till dryck, matlagning och andra
hushållsändamål samt bör vara försedd med avlopp för spillvatten.

Bostadslägenhet inom fastighet med anslutning till allmän vatten- och
avloppsanläggning skall, där så med hänsyn till kostnaden och övriga omständigheter
finnes skäligt, vara försedd med de anordningar, som fordras
för utnyttjande av anläggningen.

20 §.

Bostadslägenhet och därtill hörande utrymmen skola av lägenhetens
innehavare så skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår i lägenheten eller
byggnaden i övrigt.

Vid brukande av bostadslägenhet skall tillses, att sanitär olägenhet ej
åsamkas närboende genom osnygghet, störande ljud eller dylikt.

21 §.

I bostadslägenhet eller därtill hörande rum må icke inhysas så många
personer att våda uppstår för deras hälsa.

22 §.

Utan hinder av vad i 16—It) §§ stadgas må rum och lägenhet, som äro
avsedda att användas såsom bostad allenast under viss årstid eller eljest
i begränsad utsträckning, godtagas för sådant ändamål.

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

4 kap. Om samlingslokal samt hotell och pensionat m. m.

23 §.

Samlingslokal skall vara så anordnad och inredd samt skall så underhållas
och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som uppehålla
sig i lokalen.

Härvid skall särskilt iakttagas,

a) att lokalen skall kunna erhålla nödig luftväxling;

h) att lokalen skall kunna hållas tillfredsställande uppvärmd; samt

c) att inom eller i anslutning till lokalen skall, i den mån så erfordras,
finnas tillgång till klosetter och urinoarer.

Med samlingslokal avses sådan lokal, där ett större antal människor
brukar tillfälligt samlas, såsom gudstjänstlokal, offentligt sammanträdesrum,
väntsal, teater, biograf och danslokal.

24 §.

Hotell, pensionat, resanderum, vandrarhem och annan dylik lokal, vari
tillfällig bostad yrkesmässigt tillhandahålles allmänheten, skola vara så
anordnade och inredda samt skola så underhållas och skötas, att sanitär
olägenhet ej uppstår för dem, som uppehålla sig i lokalen. Beträffande
boningsrum skall härvid iakttagas vad i 16 § sägs.

Därutöver skall gälla, att tillgång skall finnas till tvättrum eller tvättställ
samt klosetter och urinoarer i erforderligt antal.

5 kap. Om lokal och annan anläggning för bad och hygienisk
behandling, m. m.

25 §.

Badinrättning, vari allmänheten yrkesmässigt tillhandahålles inomhusbad,
skall vara så anordnad och inredd samt skall så underhållas och skötas,
att sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som uppehålla sig i lokalen.

Vad i första stycket sägs skall i tillämpliga delar gälla anläggning för
bassängbad utomhus, som är upplåten till allmänhetens begagnande, ävensom
annan likartad anläggning.

Vatten i badbassäng eller annan anläggning, som avses i denna paragraf,
skall vara av tillfredsställande beskaffenhet och renhet.

26 §.

Frisersalong, damfrisering och annan lokal, vari allmänheten yrkesmässigt
tillhandahålles hygienisk behandling såsom hand- och fotvård,
ansiktsbehandling, massage och ljusbehandling, skola vara så anordnade

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

och inredda samt skola så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej
uppstår för dem, som uppehålla sig i lokalen.

Härvid skall särskilt iakttagas,

a) att lokalen skall kunna erhålla nödig luftväxling och belysning;

b) att i lokalen skall finnas tillgång till vatten i erforderlig mängd och av
tillfredsställande beskaffenhet; samt

c) att lokalen skall vara försedd med avlopp för spillvatten.

27 §.

Lokal, som avses i 26 §, bör icke användas till bostad eller annat för
yrkesverksamheten främmande ändamål.

28 §.

Envar, som är sysselsatt i sådan verksamhet som avses i 25 och 26 §§,
skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet.

Redskap och övrig utrustning, som användas i verksamheten, skola hållas
rena och i gott stånd.

6 kap. Om vattenförsörjning och vattenundersökning m. m.

29 §.

Brunn, vars vatten användes till dryck, matlagning eller annan beredning
av livsmedel eller till rengöring av kärl eller redskap, som begagnas
vid beredning eller förvaring av livsmedel, skall vara belägen på betryggande
avstånd från anläggning, vilken kan menligt påverka vattnet.

Sådan brunn samt källa, vars vatten användes för nämnda ändamål, skola
vara överbyggda och böra i övrigt vara så inrättade, att dagvatten och orenlighet
förhindras intränga däri.

30 §.

Anläggning för uppfordring, rening, förvaring eller överföring av vatten
för ändamål, som i 29 § sägs, skall vara så anordnad och utförd samt skall
så underhållas och skötas, att vattnet icke röner menlig påverkan av betydelse
för dess användning.

31 §.

Vatten i brunn eller källa, som avses i 29 §, eller i anläggning, som i 30 §
sägs, eller vid allmänt vattenhämtningsställe i vattendrag, sjö eller annat
vattenområde må ej förorenas.

Vad nu sagts skall ej gälla, där åtgärden är medgiven enligt annan författning.

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

32 §.

Vatten, som inom hälsovårdstätort genom allmän anläggning för vattenförsörjning
tillhandahålles för ändamål som i 29 § sägs, skall underkastas
fysikalisk-kemisk och bakteriologisk undersökning.

Länsstyrelsen äger förordna, att undersökning, som i första stycket sägs,
skall företagas jämväl beträffande allmän anläggning utom hälsovårdstätort.
Vidare äger länsstyrelsen förordna, att sådan undersökning skall
ske av vatten, som genom vattenledning, vilken ej ingår i allmän anläggning,
tillhandahålles till flera hushåll eller eljest i större omfattning. Innan
förordnande meddelas, skall länsstyrelsen bereda hälsovårdsnämnden samt
anläggningens eller ledningens ägare tillfälle att yttra sig i ärendet.

Det åligger ägare av anläggning och ledning, vars vatten skall undersökas,
att vidtaga erforderliga åtgärder för undersökningens utförande.

33 §.

Fysikalisk-kemisk undersökning skall verkställas minst en gång varje
år. Finnes anordning för rening av vattnet, skall undersökningen omfatta
såväl det renade vattnet som råvattnet.

Medicinalstyrelsen äger på ansökan medgiva förlängning av tiden mellan
undersökningarna till tre år.

Utvisar undersökning, att vattnet är mindre tjänligt för sitt ändamål, må
hälsovårdsnämnden förordna, att undersökning skall verkställas oftare än
nu sagts.

34 §.

Bakteriologisk undersökning skall äga rum

vid anläggning, vari tillgodogöres ytvatten, minst en gång i veckan, därest
genom anläggningen tillhandahålles vatten åt minst 4 000 personer, och
eljest minst en gång i månaden samt

vid anläggning, vari tillgodogöres grundvatten, minst en gång i månaden,
därest genom anläggningen tillhandahålles vatten åt minst 4 000 personer,
och eljest minst en gång var tredje månad.

Finnes anordning för rening av vattnet, skall vad nu sagts gälla allenast
det renade vattnet. Råvattnet skall emellertid i sådant fall undersökas

vid anläggning, vari tillgodogöres ytvatten, minst fyra gånger varje år
samt

vid anläggning, vari tillgodogöres grundvatten, minst en gång varje år.

Medicinalstyrelsen äger på ansökan medgiva förlängning av tiden mellan
undersökningarna.

Utvisar undersökning, att vattnet är mindre tjänligt för sitt ändamål, må
hälsovårdsnämnden förordna, att undersökning skall verkställas oftare än
nu sagts. I fråga om undersökning vid anläggning utan anordning för rening
av vattnet må förordnandet ej återkallas, förrän två på varandra följande
undersökningar utvisat, att vattnet åter är tjänligt för sitt ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Vid tillämpningen av första stycket i denna paragraf skall antalet personer
beräknas efter det genomsnittliga antal, som under nästföregående
kalenderår tillhandahöllos vatten genom anläggningen.

35 §.

Fysikalisk-kemisk undersökning må utföras allenast av statens institut
för folkhälsan och av den, som medicinalstyrelsen förklarat behörig därtill.

Bakteriologisk undersökning må utföras allenast av statens institut för
folkhälsan, av statens bakteriologiska laboratorium och av den, som medicinalstyrelsen
förklarat behörig därtill.

Närmare föreskrifter om förvärv av kompetens för fysikalisk-kemisk och
bakteriologisk undersökning samt taxa för dylik undersökning fastställas
av Konungen.

36 §.

Den som utfört undersökning enligt 33 eller 34 § har att däröver omedelbart
upprätta protokoll och tillställa hälsovårdsnämnden avskrift därav i två
exemplar. Ena exemplaret skall av nämnden utan dröjsmål tillställas förste
provinsialläkaren eller förste stadsläkaren.

37 §.

Den som är eller kan antagas vara behäftad med sjukdom eller smitta,
vilken genom vatten kan överföras till andra människor, må icke vara
sysselsatt med arbete vid anläggning för rening av vatten, avsett för ändamål
som i 29 § sägs.

Finnes skäl att antaga, att den, som är sysselsatt med arbete vid sådan
anläggning, är behäftad med sjukdom eller smitta, som i nästföregående
stycke sägs, är han skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden på
kommunens bekostnad undergå läkarundersökning.

7 kap. Om avledande av flytande orenlighet m. m.

38 §.

Hälsovårdsnämnd skall tillse, att erforderliga och skäliga åtgärder vidtagas
för att motverka vattenförorening inom kommunen.

39 §.

För avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet och av dagvatten
samt för rening av avloppsvatten skola vidtagas de anordningar och
åtgärder, som skäligen finnas påkallade till undvikande av sanitär olägenhet.

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

40 §.

Inom hälsovårdstätort skall urin, diskvatten och annan flytande orenlighet,
som lätt kan övergå i förruttnelse, avledas i sluten avloppsledning,
såvida icke hälsovårdsnämnden annat medgiver.

41 §.

Avloppsanläggning skall vara så anordnad och inrättad samt skall så
underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

42 §.

Före påbörjandet av sluten avloppsledning, som ej är avsedd att allenast
föra avloppsvattnet till allmän avloppsanläggning, skall skriftlig anmälan
göras till hälsovårdsnämnden. Vid anmälan skola fogas karta och beskrivning
över ledningen jämte därtill hörande anordningar, såframt ej dessa
handlingar eljest finnas tillgängliga för nämnden.

Angående skyldighet att göra anmälan till statens vatteninspektion före
påbörjandet av avloppsledning för visst ändamål och före utsläppandet i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde av avloppsvatten av viss beskaffenhet
är särskilt stadgat.

8 kap. Om klosett och urinoar

43 §.

Inom eller i anslutning till byggnad, där människor uppehålla sig någon
längre tid av dygnet, skall finnas tillgång till klosetter och urinoarer i
erforderligt antal.

44 §.

Klosett och urinoar utomhus skola förläggas så att sanitär olägenhet ej
uppstår. De skola sålunda anordnas på betryggande avstånd från källa,
brunn och annat dylikt valtenhämtningsställe, från Iivsmedelslokal, varom
förmäles i 8 § livsmedelsstadgan, från vägg, varå finnes dörr, fönster eller
ventilationsöppning till bostad, samt från gata, väg och annan allmän
plats.

Inom byggnad belägen torrklosett eller urinoar må ej stå i omedelbar förbindelse
med boningsrum eller kök.

45 §.

Klosett och urinoar skola vara så anordnade och inredda samt skola så
underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

Härvid skall särskilt iakttagas,

a) att de skola kunna erhålla nödig luftväxling och erforderlig belysning;

b) att golvet bör vara av sådan beskaffenhet, att det icke genomsläpper
eller uppsuger fuktighet; samt

c) att vattenklosett och, där så lämpligen kan ske, urinoar skola vara
försedda med sluten ledning, varigenom orenlighet och spolvatten avledes.

46 §.

Vattenklosett må icke anordnas utan tillstånd av hälsovårdsnämnden.
Länsstyrelsen äger dock beträffande visst område förordna, att vattenklosett
må anordnas utan sådant tillstånd.

Klosett och urinoar, som äro avsedda att upplåtas för begagnande mot
avgift, må ej anordnas utan tillstånd av hälsovårdsnämnden.

Ansökan om tillstånd skall avfattas skriftligen. Vid ansökan skall fogas
ritning över den avsedda anläggningen, såframt ej ritning eljest finnes tillgänglig
för nämnden.

9 kap. Om renhållning

47 §.

Vid bebyggelse förekommande orenlighet och avfall skall uppsamlas och
omedelbart bortforslas eller så förvaras, att sanitär olägenhet ej uppstår.

48 §.

I fråga om uppsamling och förvaring av sopor, köksavfall och annan
dylik orenlighet, som icke omedelbart bortforslas, skall gälla,

a) att köksavfall varje dag bör bortföras från bostadslägenhet;

b) att flytande ämnen icke må hällas i därför icke avsedda förvaringskärl
för sopor eller annan dylik behållare; samt

c) att sopnedkast och soprum ävensom annan plats, där sopor och avfall
förvaras, skola vara ändamålsenligt anordnade och inredda samt skola
jämte kärl och annan behållare tillfredsställande underhållas och skötas.

49 §.

Inom hälsovårdstätort skall i fråga om anordningar för förvaring av sopor,
köksavfall och annan dylik orenlighet, som icke omedelbart bortforslas,
gälla,

a) att kärl och andra behållare skola finnas tillgängliga i erforderligt
antal samt skola vara täta och, i den mån så är påkallat för deras tömning,
lätt flyttbara;

b) att de utomhus skola vara uppställda antingen på tätt, högre än
angränsande marks yta liggande underlag eller ock i särskilt utrymme med
tättslutande och högre än angränsande marks yta liggande lock; samt

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

c) att kärl och annan behållare, som icke användas i sopnedkast eller
äro uppställda i särskilt utrymme under angränsande marks yta, skola vara
försedda med tättslutande lock.

Orenlighet, som avses i nästföregående stycke, må icke i avvaktan på
bortforsling förvaras annorledes än i kärl, annan behållare eller särskilt
utrymme som där sägs.

50 §.

Inom hälsovårdstätort skola gård, portgång och annat dylikt, till byggnad
hörande yttre utrymme genom tjänliga renhållningsåtgärder hållas i snyggt
och vårdat skick.

För förvaring av uppsamlad orenlighet, som icke omedelbart bortforslas,
skall vad i 48 och 49 §§ sägs i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Om renhållning av allmän plats är särskilt stadgat.

51 §.

Orenlighet och avfall inom hälsovårdstätort skall bortforslas till allmän
avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning eller på annat sätt
så omhändertagas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

52 §.

Vid forsling av orenlighet och avfall skall så förfaras, att sanitär olägenhet
icke uppstår. I den mån så påkallas av orenlighetens och avfallets art,
skall för forslingen användas tätt fordon eller kärl, som hålles övertäckt.

53 §.

Allmän avstjälpningsplats och allmän destruktionsanläggning skola vara
så belägna och anordnade samt skola så underhållas och skötas, att sanitär
olägenhet icke uppstår.

Vid allmän avstjälpningsplats inom hälsovårdstätort skall anordnas fortlöpande
tillsyn.

10 kap. Om åtgärder mot ohyra, råttor och möss

54 §.

Bostad samt i 23 och 24 §§, 25 § första stycket och 26 § angivna inrättningar
och lokaler skola hållas fria från ohyra.

55 §.

Inom kommun eller del därav skola, så ofta förhållandena föranleda
därtill, vidtagas åtgärder till bekämpande av råttor och möss.

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958
56 §.

Byggnad, som inrymmer boningsrum, skall vara försedd med lämpliga
anordningar för utestängande av råttor och möss.

Inom byggnad och därtill hörande tomt eller gårdsområde skola därjämte
vidtagas de ytterligare åtgärder, som utöver vad i 55 § sägs erfordras till
bekämpande av råttor och möss.

11 kap. Om hållande av djur

57 §.

Husdjur och andra djur, som hållas i fångenskap, skola så förvaras och
skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

58 §.

Byggnad, som inrymmer stall, ladugård eller annat dylikt förvaringsrum
för djur, ävensom gödselstad eller annan upplagsplats för djurspillning skola
vara så anordnade och inredda samt skola så underhållas och skötas, att
sanitär olägenhet ej uppstår.

Byggnad och upplagsplats, som i första stycket sägs, skola ligga på betryggande
avstånd från källa, brunn och annat dylikt vattenhämtningsställe,
från livsmedelslokal, varom förmäles i 8 § livsmedelsstadgan, samt
såvitt angår hälsovårdstätort, från gata, väg och annan allmän plats ävensom
från bostad.

För hälsovårdstätort skall därutöver gälla,

a) att byggnad, som i första stycket sägs, bör vara försedd med sluten
ledning för avledande av flytande orenlighet; samt

b) att golv i förvaringsrum för djur samt golv och väggar i upplagsplats
för djurspillning skola vara så inrättade, att flytande orenlighet icke utrinner
därifrån eller nedtränger i marken.

59 §.

Inom hälsovårdstätort skall den fasta orenligheten från stall, ladugård
och annat dylikt förvaringsrum för djur efter uppsamling förvaras å upplagsplats
av sådan beskaffenhet, som angives i 58 § tredje stycket punkten b).
Den flytande orenligheten skall, om den icke avledes genom avloppsledning,
uppsamlas medelst torvströ eller annat tjänligt ämne och förvaras tillsammans
med den fasta orenligheten.

60 §.

Utöver vad i 58 och 59 §§ angives skall för ladugård gälla, att densamma
skall vara så anordnad och inredd samt skall så underhållas och skötas,
att den kan anses lämplig för sitt ändamål och fyller de skäliga hygieniska
krav, som betingas av mjölkproduktionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr B i 6 år 1958

Härvid skall särskilt iakttagas,

a) att rum, vari mjölkkor hållas, skall erhålla erforderligt ljus samt vara
försett med lämplig anordning för luftväxling ävensom hava lätt tillgång till
vatten i erforderlig mängd och av tillfredsställande beskaffenhet;

b) att i sådant rum eller i mjölkkammare eller annat förvaringsrum för
mjölk icke må förvaras vara eller ämne, som kan antagas bibringa mjölken
främmande lukt eller smak eller eljest göra denna otjänlig till människoföda;
samt

c) att redskap, förvaringskärl och andra tillbehör vid mjölkningen och
mjölkens omhändertagande skola hållas rena och i gott stånd.

61 §.

Före anordnandet inom hälsovårdstätort av stall, ladugård eller annat
dylikt förvaringsrum för djur, av gård för hållande av pälsdjur eller hundar
eller av upplagsplats för djurspillning skall skriftlig anmälan göras till
hälsovårdsnämnden. Vid anmälan skola fogas beskrivning och ritning över
den tillämnade anläggningen, såframt ej dessa handlingar eljest finnas
tillgängliga för nämnden.

12 kap. Om anläggning och upplag för industriell verksamhet m. m.

62 §.

Anläggning för industri, hantverk eller annan näring samt upplag av varor
eller avfall skola vara så anordnade och inrättade samt skola så underhållas,
drivas och skötas, att de ej medföra sanitär olägenhet.

63 §.

Följande anläggningar och upplag må ej utan tillstånd av hälsovårdsnämnden
anordnas eller inrättas och ej heller så förändras med avseende
å utförande eller driftsätt, att därav kan följa ökad sanitär olägenhet,
nämligen

1. fabrik, där djurämnen brännas eller underkastas torrdestillation, 2.
fabrik för bearbetning av tjära eller gasvatten eller för tillverkning av animaliska
gödningsämnen, fosfor, saltsyra, salpetersyra, soda, superfosfat, svavelsyra,
betsocker eller ättiksyra, 3. benkvarn, 4. färgeri, 5. färgfabrik, 6.
garveri, 7. gasverk, 8. glasbruk eller kakelfabrik, i vilka arsenik begagnas vid
tillverkningen, 9. kalkugn, 10. koksugn, 11. limkokeri, 12. masugn, 13. pudrettfabrik,
14. anläggning för skinnberedning, 15. slakteri, vilket icke är
underkastat bestämmelserna i 9 § 1—4 mom. livsmedelsstadgan, 16. stearinfabrik,
17. stärkelsefabrik, 18. sulfatcellulosafabrik, 19. talgsjuderi, 20.
trankokeri, 21. ugn eller annan anläggning för röstning av arsenik- eller
svavelhaltig malm eller 22. upplag av ben, sill, lump, råa hudar eller
pudrett.

Kungl. Maj. ts proposition nr B A6 år 1958
64 §.

Ansökan om tillstånd, som i 63 § sägs, skall avfattas skriftligen. Vid ansökan
skall fogas uppgift om de anordningar, som äro avsedda att vidtagas
till förhindrande av sanitär olägenhet.

13 kap. Om hälsovårdsordning

65 §.

De ytterligare föreskrifter avseende allmänna hälsovården, som för kommun
eller del därav finnas erforderliga utöver denna stadga, meddelas i lokal
hälsovårdsordning.

Sådan föreskrift må icke avse förhållande, som reglerats genom annan
allmän författning än denna stadga. Vid meddelande av föreskrift skall tillses,
att därigenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres
obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

66 §.

I lokal hälsovårdsordning må föreskrivas, att de i denna stadga för hälsovårdstätorL
meddelade särskilda bestämmelserna skola gälla utom hälsovårdstätort.

Genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning må hälsovårdsnämnd bemyndigas
att medgiva undantag från de i denna stadga för hälsovårdstätort meddelade
särskilda bestämmelserna ävensom från föreskrifterna i hälsovårdsordningen.

67 §.

Till ledning för utarbetande av lokal hälsovårdsordning fastställer Konungen
en normalhälsovårdsordning.

Föreskrift i lokal hälsovårdsordning må icke utan särskilda skäl innebära
väsentlig avvikelse från motsvarande bestämmelse i normalhälsovårdsordningen.

68 §.

Lokal hälsovårdsordning antages av kommunens fullmäktige på förslag
av hälsovårdsnämnden eller efter dess hörande. Finner länsstyrelsen lokal
hälsovårdsordning påkallad, har länsstyrelsen att göra anmälan därom till
fullmäktige.

Fullmäktiges beslut om antagande av lokal hälsovårdsordning skall underställas
länsstyrelsens prövning. Vägras fastställelse, skola skälen därtill angivas.
Underlåta fullmäktige att antaga lokal hälsovårdsordning av innehåll,
som länsstyrelsen finner erforderligt, äger länsstyrelsen förordna i ämnet
men skall i så fall underställa sitt beslut Konungens prövning.

Vad här stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ändring
eller upphävande av lokal hälsovårdsordning.

2 — Bilmng till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr B A6

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

69 §.

Då lokal hälsovårdsordning eller ändring eller upphävande därav fastställts,
skall länsstyrelsen på kommunens bekostnad ofördröjligen införa
beslutet i länskungörelserna.

Det åligger kommunens styrelse att ombesörja, att kungörelse om beslutet
anslås och införes i den eller de tidningar, där kommunala meddelanden intagas,
samt att tryckta exemplar av hälsovårdsordningen finnas att tillgå för
allmänheten.

14 kap. Om hälsovårdskontroll

70 §.

För särskilda fall äger hälsovårdsnämnd meddela de föreskrifter, som
utöver denna stadga och lokal hälsovårdsordning finnas erforderliga till
undvikande av sanitär olägenhet vid viss verksamhet eller i samband med
utnyttjandet av plats och lokal, till vilka allmänheten äger tillträde. Vid
meddelande av föreskrifter skall iakttagas vad i 65 § andra stycket sägs.

Visar sig behov föreligga av allmänna föreskrifter i sådant eller annat
hänseende, skall nämnden göra anmälan därom till kommunens fullmäktige.

71 §.

Hälsovårdsnämnd äger till förebyggande eller undanröjande av sanitär
olägenhet meddela

a) föreläggande att inom viss tid vidtaga åtgärd för undanröjande av
bristfällighet;

b) förbud mot att använda lägenhet eller lokal för avsett ändamål, intill
dess förekommande bristfällighet undanröjts;

c) förbud mot att lägenhet bebos av mer än visst antal personer eller av
minderårig eller under viss årstid;

d) förbud mot bad utomhus å viss plats;

e) förbud mot att hämta is å viss plats samt mot att till kommunen
införa is, som upptagits å viss plats utom kommunen;

f) förbud mot att använda avloppsledning, klosett och urinoar;

g) förbud mot att hålla djur; samt

h) förbud tills vidare mot verksamhet vid anläggning för industri, hantverk
och annan näring, dock allenast om av nämnden anbefalld åtgärd
till undanröjande av svår sanitär olägenhet icke vidtagits inom förelagd
tid.

Befinnes vatten i anläggning för vattenförsörjning otjänligt för ändamål,
som angives i 29 § första stycket, och kan vattnets användande medföra uppenbar
hälsofara, äger hälsovårdsnämnd efter samråd med brandmyndigheten
meddela föreläggande att avstänga tillförseln av vattnet. Är vatten vid visst
vattenhämtningsställe av beskaffenhet, som nu sagts, må hälsovårdsnämnd

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958 19

meddela förbud mot att där hämta vatten. Hälsovårdsnämnd äger ock meddela
förbud mot att använda vatten utan kokning.

72 §.

Utöver vad i 71 § sägs äger hälsovårdsnämnd antingen omedelbart eller
efter föregångna råd eller uppmaningar och skäligt anstånd meddela föreläggande
och förbud, som finnas erforderliga för efterlevnaden av denna
stadga, lokal hälsovårdsordning eller av nämnden jämlikt 70 § meddelad
föreskrift.

73 §.

Föreläggande och förbud må allt efter omständigheterna riktas mot ägare
eller nyttjanderättshavare av berörd egendom eller ock mot bådadera.

Vid meddelande av föreläggande eller förbud gentemot ägare av byggnad,
anläggning eller upplag må hälsovårdsnämnd ålägga ägaren att vid försäljning
omedelbart meddela nämnden uppgift om den nye ägarens namn
och adress.

74 §.

Innan hälsovårdsnämnd meddelar föreläggande eller förbud avseende
åtgärd av byggnadsteknisk art, skall byggnadsnämnden beredas tillfälle att
yttra sig.

75 §.

Hälsovårdsnämnd äger föreskriva vite för underlåtenhet att ställa sig av
nämnden meddelat föreläggande eller förbud till efterrättelse.

Underlåter någon att utföra arbete eller vidtaga åtgärd, som åligger honom
jämlikt denna stadga, lokal hälsovårdsordning eller av hälsovårdsnämnd
jämlikt 70 § meddelad föreskrift, och fullgör han icke genast eller inom
föreskriven tid efter därom av nämnden erhållen tillsägelse vad han försummat,
eller kan han icke anträffas med sådan tillsägelse, äger nämnden
låta på den försumliges bekostnad verkställa arbetet eller åtgärden.

76 §.

Inom hälsovårdstätort skall genom hälsovårdsnämndens försorg utföras
regelbundet återkommande besiktning av bostäder, av samlingslokaler, som
icke stå under särskild tillsyn i hälsovårdshänseende av annan myndighet,
samt av lokaler, som avses i 24—26 §§.

77 §.

Finner hälsovårdsnämnd, att orsaken till sanitär olägenhet inom kommunen
är att söka i annan kommun, skall nämnden göra hänvändelse till hälsovårdsnämnden
i den andra kommunen om vidtagande av erforderliga åtgärder
till undanröjande av olägenheten. Kvarstår olägenheten, skall anmälan
om förhållandet göras till länsstyrelsen.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

78 §.

Hälsovårdsnämnd äger för fullgörande av sin verksamhet till inställelse
inför nämnden kalla envar, som bor eller eljest uppehåller sig inom kommunen.
Kallelse skall innehålla uppgift om anledningen till densamma.

I kallelse må föreskrivas vite.

Uteblir den kallade och kan nämnden icke på förhandenvarande skäl
avgöra ärendet, må nämnden utfärda ny kallelse med förhöjt vite.

79 §.

Kallelse att vid vite inställa sig inför nämnden skall delgivas skriftligen
mot bevis.

80 §.

Det åligger polismyndighet att lämna hälsovårdsnämnden biträde och
erforderlig handräckning.

81 §.

Vid sin tillsyn över alt kommuner, hälsovårdsnämnder och särskilda befattningshavare
fullgöra sina åligganden i avseende å allmänna hälsovården
äger länsstyrelse förelägga vite.

82 §.

Den som har att utöva tillsyn över allmänna hälsovården skall, när helst
han så påfordrar, för fullgörande av tillsynen äga tillträde till lokal och
område ävensom rätt att där företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden
giva anledning. Handräckning av polismyndigheten må begäras
om tillträde vägras utan godtagbart skäl. Tillsynen skall utövas på
sådant sätt, att den vållar minsta möjliga olägenhet för allmänheten.

Den som har eller haft att utöva tillsyn eller anlitats som biträde vid
tillsynsverksamhetens utövande må ej röja eller obehörigen utnyttja yrkeshemlighet,
som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det
ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa annat förhållande, vilket
sålunda blivit honom kunnigt.

15 kap, Om ansvar och besvär

83 §.

Med dagsböter straffes, om ej gärningen är belagd med straff i annan författning,

1) den som bryter mot bestämmelsen i 20 § andra stycket;

2) den som bryter mot bestämmelsen i 31 §;

3) den som underlåter att fullgöra vad som åligger honom jämlikt 32 §
tredje stycket;

4) den som sysselsätter annan med arbete i strid mot bestämmelsen
i 37 § första stycket;

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

5) den som bryter mot bestämmelsen i 40 § eller eftersätter honom jämlikt
42 § första stycket åliggande anmälningsskyldighet;

6) den som anordnar klosett eller urinoar i strid mot någon av bestämmelserna
i 46 § första och andra styckena;

7) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 48 § punkten b), 51 §
och 52 §;

8) innehavare av stall, ladugård och annat dylikt förvaringsrum för
djur, vilken bryter mot någon av bestämmelserna i 59 § samt 60 § andra
stycket punkterna b) och c);

9) den som eftersätter honom jämlikt 61 § åliggande anmälningsskyldighet;
samt

10) den som utan tillstånd av hälsovårdsnämnden anordnar eller inrättar
anläggning eller upplag, som i 63 § sägs.

84 §.

Bryter någon mot bestämmelse i lokal hälsovårdsordning och skall förseelsen
föranleda ansvar, eller underlåter någon att ställa sig till efterrättelse
föreskrift, som meddelats med stöd av 70 §, straffes med böter, högst trehundra
kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har därigenom
förorsakats avsevärd skada eller olägenhet, skola dagsböter ådömas.

85 §.

Bryter någon mot bestämmelserna i 82 § andra stycket, straffes med dagsböter
eller fängelse.

Förseelsen må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

86 §.

Mot beslut, som myndighet meddelat på grund av denna stadga eller lokal
hälsovårdsordning, må anföras besvär, om beslutet fattats av länsstyrelse hos
Konungen och eljest hos länsstyrelsen.

Myndighet äger i sitt beslut förordna, att det skall lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.

16 kap. Övergångsbestämmelser

87 §.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1960.

Genom stadgan upphävas

hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566),

förordningen den 19 juli 1941 (nr 654) om kontroll av vattenledningsvatten,

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

35 § allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617),

så ock vad i övrigt finnes i allmän författning eller i föreskrift, som utfärdats
med stöd av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919, stridande mot bestämmelserna
i denna stadga.

Där i allmän författning eller eljest förekommer hänvisning till föreskrift,
som ersatts genom bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i
stället tillämpas. Härvid skall gälla, att vad om hälsovårdsområde sägs skall
avse kommun, att vad som sägs om område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser
för stad gälla, skall avse område, där denna stadgas särskilda bestämmelser
för hälsovårdstätort äga tillämpning, samt att vad som sägs om
område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för landet gälla, skall avse
område, där nämnda särskilda bestämmelser icke äga tillämpning.

88 §.

Tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter i särskild hälsovårdsnämnd,
vilka valts med tillämpning av äldre bestämmelser, skall upphöra
med utgången av år 1959. Nya val i enlighet med denna stadga skola äga rum
år 1959.

89 §.

Den som vid denna stadgas ikraftträdande innehar befattning som heltidsanställd
tillsyningsman för allmänna hälsovården eller hälsovårdskonsulent
må utan hinder av vad i 14 § andra stycket sägs antagas till hälsovårdsinspektör.

90 §.

Vad i denna stadga föreskrives angående antagande av lokal hälsovårdsordning
skall äga tillämpning redan före den 1 januari 1960, dock att sådan
hälsovårdsordning ej må träda i kraft förrän nämnda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet å
Stockholms slott den 11 oktober 1958.

Nä i-va rande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell,
Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson,
ap Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ny hälsovårdsstadga
m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Vårt lands första hälsovårdsförfattning i mer modern bemärkelse utgjorde
den hälsovårdsstadga, som antogs den 25 september 1874 och som
trädde i kraft den 1 januari 1875. Denna omfattade fyra avdelningar, vilka
innehöll bestämmelser om hälsovårdsstyrelse i stad, om allmänna hälsovården
i stad, om hälsovårdsstyrelse och allmänna hälsovården på landet
samt om farsoter och smittsamma sjukdomar. År 1909 tillsattes en kommitté
med uppgift att omarbeta 1874 års hälsovårdsstadga. Kommittén
framlade år 1915 ett betänkande, vilket ligger till grund för den nu gällande
hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566). Denna trädde i kraft
den 1 januari 1920.

1919 års hälsovårdsstadga har undergått åtskilliga ändringar. Så t. ex.
skärptes år 1936 stadgans bestämmelser om bostad, och år 1951 överfördes
till en särskild livsmedelsstadga hälsovårdsstadgans bestämmelser om
livsmedel och livsmedelslokaler in. m.

Under den nuvarande hälsovårdsstadgans giltighetstid har emellertid i
olika sammanhang framkommit önskemål om även andra ändringar av
hälsovårdsstadgans bestämmelser. Härvid har särskilt påtalats att stadgans
uppdelning av bestämmelserna i sådana för stad och därmed jämställda
samhällen, å ena, samt för landsbygden, å andra sidan, icke längre vore tillfredsställande,
främst därför att behov av skärpta hälsovårdsföreskrifter
för landsbygden uppkommit. Vidare har påyrkats en översyn av hälsovårdsstadgans
bestämmelser om hälsovårdsnämndernas befattning med byggnadstekniska
frågor. Även i åtskilliga andra hänseenden har krav på ändringar
framförts.

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 ur 1958

Behovet av ändrade bestämmelser har uppmärksammats jämväl av riksdagen
och i skrivelse den 11 maj 1948, nr 195, har riksdagen i anledning
av väckt motion hemställt om en allsidig översyn av hälsovårdsstadgan.

I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades därför den 8
oktober 1948 särskilda sakkunniga för att biträda med utredning angående
översyn av 1919 års hälsovårdsstadga och därmed sammanhängande spörsmål.
De sakkunniga,1 vilka antog benämningen 1948 års hälsovårdsstadgekommitté,
har den 26 oktober 1953 avlämnat betänkande med förslag till
ny hälsovårdsstadga m. m. (SOU 1953: 31).

Den nya hälsovårdsstadgan föreslås skola gälla för hela riket utan skillnad
mellan stad och landsbygd. Bestämmelser av mera skärpt innehåll skall
emellertid gälla inom de tätare befolkade områden, beträffande vilka länsstyrelserna
förordnar att de skall utgöra s. k. hälsovårdstätorter. Till skillnad
mot vad nu är fallet skall vidare enligt förslaget i varje kommun finnas
en särskild hälsovårdsnämnd. För att hälsovårdsnämnderna skall tillgodoföras
ökad sakkunskap föreslås bl. a., att varje kommun med över 10 000
invånare skall ha minst en heltidsanställd hälsovårdsinspektör samt att
varje landsting skall anställa en eller flera hälsovårdskonsulenter. De
ämnesområden, som regleras i förslaget, är i huvudsak desamma som i den
nu gällande hälsovårdsstadgan. Särskilda bestämmelser föreslås dock beträffande
hotell och pensionat, friluftsbad och badinrättningar samt frisérsalonger
och andra lokaler för hygienisk behandling. I stadgeförslaget har
även inarbetats bl. a. förordningen den 19 juli 1941 om kontroll av vattenledningsvatten.
Såsom komplement till hälsovårdsstadgans bestämmelser
skall enligt förslaget bl. a. medicinalstyrelsen i vissa avseenden äga utfärda
för hela riket bindande föreskrifter. I övriga hänseenden skall sådana
kompletterande föreskrifter kunna intagas i lokala hälsovårdsordningar.
Kommittén har jämväl framlagt förslag till normalhälsovårdsordning. —
Kommitténs förslag är enhälligt.

Över kommitténs förslag har efter remiss yttranden avgivits av kommerskollegium
(med bifogande av yttranden från sprängämnesinspektionen,
Stockholms handelskammare, handelskamrarna i Göteborg och Gävle samt
Skånes handelskammare, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
samt Sveriges kemiska industrikontor), medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen (med bifogande av yttranden från yrkesinspektörerna),
lantbruksstyrelsen, styrelsen för statens institut för folkhälsan, sty -

1 Numera generaldirektören G.Y. Samuelsson, ordförande, medicinalrådet R. K. Bergman,
ledamoten av riksdagens andra kammare, lantarbetaren E. F. V. Eriksson, hälsovårdskonsulenten
W. Jansson, ledamoten av riksdagens andra kammare, godsägare G. E. Nilsson, förste provinsialläkaren
T. G. R. Sandqvist och byggnadsingenjören E. Wohlin.

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

relsen för statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader, överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser (med bifogande av yttranden från städer,
köpingar, municipalsamhällen och landskommuner, förste provinsialläkare,
länsveterinärer, hälsovårdskonsulenter, hälsovårdsförbund och hälsovårdsnämnder),
försvarets sjukvårdsstyrelse (med bifogande av yttranden från
chefen för försvarsstaben, armé-, marin- och flygöverläkarna samt stabsläkarna
vid militärbefäls- och marindistriktsstaberna), 1951 års byggnadsutredning,
statens folkbadsutredning, svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, samarbetskommittén
för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, föreningen för allmän
hälsovård, svenska läkaresällskapet, Sveriges veterinärförbund, svenska
länsveterinärföreningen, svenska stadsveterinärföreningen, svenska veterinärföreningen
för kött- och mjölkhygien, svenska distriktsveterinärföreningen,
svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet, svensk sjuksköterskeförening,
svenska kommunal-tekniska föreningen, Sveriges fastighetsägareförbund,
hyresgästernas riksförbund, svenska frisörföreningen, Sveriges
industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens
folk, svenska mejeriernas riksförening, Sveriges hotell- och restaurantförbund,
Sveriges köpmannaförbund, kooperativa förbundet, svenska arbetsgivareföreningen,
svenska lantarbetsgivareföreningen, landsorganisationen
i Sverige, svenska värme- och sanitetstekniska föreningen, varudeklarationsnämnden,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Sveriges läkarförbund,
hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a., svenska petroleuminstitutet, föreningen för vattenhygien och
distriktsingenjörers förening. Därjämte har svenska pastoratens riksförbund
i skrivelse den 27 augusti 1956 till chefen för inrikesdepartementet
framfört synpunkter på kommitténs förslag.

Vidare har dels riksdagen hemställt, i skrivelse den 21 mars 1953, att en
i andra kammaren väckt motion nr 403 angående tillsyn över skogsförläggningar
måtte övervägas vid översynen av 1919 års hälsovårdsstadga, och i
skrivelse den 18 mars 1955, att sådan ändring i hälsovårdsstadgan måtte
övervägas att i vissa fall skyldighet införes för fastighetsägare att till hälsovårdsnämnd
uppge ny ägare av fastigheten dels ock riksdagens justitieombudsman
i skrivelse den 27 november 1957 framhållit behovet av översyn
av lokala föreskrifter rörande vatten och avlopp. Slutligen har dels Hälsingborgs
hyresgästförening i framställning den 15 november 1954 hemställt
om liknande ändring av hälsovårdsstadgan som den i riksdagens
skrivelse den 18 mars 1955 angivna, dels föreningen Sveriges kyrkogårdsföreståndare
i skrivelse den 25 augusti 1956 anhållit om kodifiering av
lagstiftning om gravrätt in. in. dels ock förste provinsialläkaren i Kronobergs
län i skrivelse den 3 mars 1958 hemställt om utredning angående
bestämmelser rörande brunnars byggnad och skötsel.

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

Sedan tillkomsten av 1919 års hälsovårdsstadga har det svenska samhället
undergått en genomgripande utveckling, som medfört att stadgans
bestämmelser kommit att framstå som delvis föråldrade och i vissa avseenden
icke lämpade som grundval för samhällets hälsovårdande verksamhet.
Här må endast erinras om att den höjda levnadsstandarden och
kraven på förbättrad hygien gjort att åtskilliga av stadgans materiella
bestämmelser nu förefaller alltför obestämda samtidigt som den tilltagande
tätortsbebyggelsen, kommunikationernas intensifiering och industrialiseringen
medfört risker för sanitär olägenhet, som icke kan bemästras med de
gällande materiella bestämmelserna. Ett hygieniskt missförhållande, som
förr ofta hade ett lokalt begränsat verkningsområde, kan nu lätt få t. o. in.
riksomfattande konsekvenser. Det föreligger därför ett obestridligt och oavvisligt
behov av en omarbetning av bestämmelserna om hälsovården, och
denna omarbetning blir så omfattande att den bör resultera i en helt ny hälsovårdsstadga.

De materiella hälsovårdsbestämmelserna i den nya hälsovårdsstadgan bör
i huvudsak vara enhetliga för hela riket, vilket innebär en betydelsefull förbättring
för landsbygdens del t. ex. i fråga om renhållning. Detta kan dock
ej ske genom att låta de nuvarande bestämmelserna för stad bli tillämpliga
för riket i dess helhet, utan dessa bestämmelser måste omarbetas och
moderniseras. Vidare bör bestämmelser givas för vissa lokaler m. in., som
nu icke behandlas i stadgan, såsom hotell och pensionat, badinrättningar och
frisersalonger samt ladugårdar i deras egenskap av livsmedel slokaler.

För att kunna tillgodose de ökade kraven ur sanitär synpunkt torde det
vara angeläget att förbättra hälsovårdsorganisationen. Det måste vara väl
så betydelsefullt att ge hälsovårdsmyndigheterna en starkare ställning och
större resurser som att skärpa de materiella hälsovårdsbestämmelserna, om
man vill åstadkomma ett bättre resultat av samhällets verksamhet för allmänna
hälsovården. I departementsförslaget ingår också bestämmelser om
en utbyggnad av hälsovårdsorganisationen.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga frågan om ny
hälsovårdsstadga m. in. och vill då börja med att lämna en översikt av gällande
hälsovårdsbestämmelser för att därefter behandla vissa huvudfrågor
innan jag närmare går in på de särskilda bestämmelserna. II.

II. Huvuddragen av gällande hälsovårdsbestämmelser

De bestämmelser som för närvarande reglerar allmänna hälsovården
återfinnes ej blott i 1919 års hälsovårdsstadga och de tillämpningsföreskrifter
av olika slag som ansluter sig till denna. Vid sidan härav finnes
nämligen föreskrifter av allmän hälsovårdskaraktär i åtskilliga andra författningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr B i6 år 1958

Hälsovårdsstadgan är uppdelad i tre kapitel. Det första innehåller bestämmelser
om allmänna hälsovården i stad, det andra om allmänna hälsovården
på landet samt det tredje för hela landet gemensamma bestämmelser.
Hälsovårdsföreskrifterna för stad avser endast stadsplanelagt område.
Genom beslut i särskild ordning kan emellertid föreskrivas att område i
stad, beläget utanför det stadsplanelagda, skall i avseende å allmänna
hälsovården betraktas såsom planlagt område. Vidare kan förordnas att
stadgans bestämmelser för stad skall gälla även för köping, hamn, fiskeläge
eller annat ställe med större sammanträngd befolkning. Därest dylikt
område icke utgör hel kommun, äger Kungl. Maj:t enligt 79 § i 1953 års
kommunallag där särskilda skäl föreligger förordna att sådant område skall
vara municipalsamhälle. Jämlikt tidigare gällande kommunallagstiftning
blev sådant område automatiskt municipalsamhälle.

Enligt hälsovårdsstadgan utgör varje kommun samt varje sådant område,
beträffande vilket särskilt förordnats att stadgans bestämmelse för stad
skall gälla, ett hälsovårdsområde. För varje hälsovårdsområde skall finnas
en hälsovårdsnämnd. Särskild hälsovårdsnämnd skall finnas i de hälsovårdsområden,
där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad gäller, samt
inom sådana hälsovårdsområden på landet, som har mer än 3 000 invånare.
Inom andra hälsovårdsområden på landet är tillsättandet av särskild hälsovårdsnämnd
icke obligatoriskt. Har särskild hälsovårdsnämnd ej tillsatts
fungerar kommunalnämnden såsom hälsovårdsnämnd.

De materiella bestämmelserna rörande stad och land i 1 och 2 kap.
hälsovårdsstadgan är i stor utsträckning grupperade under samma rubriker.
I båda kapitlen finnes sålunda under särskilda rubriker upptagna föreskrifter
om bostäder och samlingslokaler m. m., om vatten och is för hushållsbehov,
om avträden, om avloppsledning, om avstjälpningsplatser, om
åtgärder mot råttor och möss, om fabriker och näringar samt om begravningsplatser.
Dessa bestämmelser överensstämmer stundom helt, i andra
fall skiljer de sig åt endast i något enstaka avseende. Helt allmänt kan sägas
att där överensstämmelse icke föreligger mellan reglerna i 1 och 2 kap.
bestämmelserna i 2 kap. är mindre stränga och mera vagt utformade.

Emellertid finnes i 1 kap. vissa bestämmelser, som helt eller så gott som
helt saknar motsvarighet i 2 kap. Så är fallet med de tämligen utförliga
reglerna i 1 kap. om köksavfall och sopor, om flytande orenlighet, om stall,
fähus och svinhus, om hållandet av mindre djur samt om bortforsling av
orenlighet. 1 samhällen där 1 kap. hälsovårdsstadgan gäller är fortlöpande
bostadsinspektion obligatorisk. För landsbygdens del saknas däremot föreskrifter
därom.

Hälsovårdsnämnderna har att övervaka att hälsovårdsstadgans bestämmelser
efterleves samt alt i övrigt ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt
som kan inverka på allmänna hälsotillståndet inom hälsovårdsområdet. För
den närmare tillsynen skall i varje samhälle där 1 kap. hälsovårdsstadgan

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

gäller finnas en eller flera tillsyningsmän för allmänna hälsovården. På
landsbygden utövas kontrollen i allmänhet av hälsovårdsnämndens egna
ledamöter; någon skyldighet att anställa hälsovårdstillsyningsmän gäller
icke där. Förste provinsialläkare och andra tjänsteläkare samt distriktssköterskor
skall biträda med övervakningen i enlighet med för dem utfärdade
instruktioner. Även polismyndigheten skall lämna sitt biträde vid tillsynen
över ordningen med avseende å den allmänna hälsovården. Polismyndigheten
är också skyldig lämna hälsovårdsnämnden erforderlig handräckning.

Den närmaste kontrollen över att kommuner, hälsovårdsnämnder och
vederbörande läkare fullgör sina åligganden i avseende å allmänna hälsovården
åligger länsstyrelserna, för vilket ändamål länsstyrelserna äger att
där så finnes vara av nöden förelägga lämpliga viten. Högsta tillsynen över
allmänna hälsovården i riket tillkommer medicinalstyrelsen.

Hälsovårdsnämnderna skall verka för att de särskilda föreskrifter i hälsovårdsavseende
som kan befinnas erforderliga utöver stadgans bestämmelser
blir antagna. Sådana lokala föreskrifter, hälsovårdsanordningar, skall antagas
av fullmäktige och fastställas av länsstyrelsen.

I sin egenskap av högsta tillsynsmyndighet beträffande allmänna hälsovården
åligger det medicinalstyrelsen att till ledning för hälsovårdsnämnderna
meddela nödiga råd och anvisningar och detta har också skett i betydande
utsträckning. Sålunda har utfärdats bestämmelser angående bostäder
och samlingslokaler samt bostadsinspektion, rörande brunnar och
andra vattentäkter för vatten till dryck, matlagning och andra hushållsändamål
samt rörande åtgärder mot råttor och möss.

Vid sidan av de bestämmelser, som nu berörts, återfinnes föreskrifter rörande
allmänna hälsovården i ett flertal andra författningar, såsom lagen den
20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, vattenlagen
den 28 juni 1918, epidemilagen den 19 juni 1919, lagen den 11 maj
1934 angående köttbesiktning och slakthus, lagen den 12 april 1935 om bekämpande
av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag), tuberkulosförordningen
den 31 mars 1939, förordningen den 19 juli 1941 om kontroll av
vattenledningsvatten, giftstadgan den 26 november 1943, kungörelsen den 26
november 1943 om begagnande av vissa gifter till förgörande av ohyra, lagen
den 19 maj 1944 om djurskydd, byggnadsstadgan den 30 juni 1947, arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949, livsmedel sstadgan den 21 december 1951,
kungörelsen den 24 april 1953 om sanitär kontroll över den internationella
trafiken (karantänskungörelse), lagen den 27 november 1953 om hälso- och
sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag),
kungörelsen den 25 mars 1955 om tillämpning av en mellan Sverige,
Danmark och Norge träffad överenskommelse rörande underlättande av den
sanitära kontrollen över trafiken mellan länderna, lagen den 3 juni 1955 om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar, lagen den 6 april 1956 om åtgär -

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

der mot vattenförorening från fartyg, lagen den 30 november 1956 om tillsyn
över vattendrag, sjöar och andra vattenområden, kungörelsen den 30 november
1956 om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening
in. m., strålskyddslagen den 14 mars 1958, kungörelsen den 21 mars
1958 om viss offentlig kontroll av fjäderfäslakterier samt lagen den 28 juli
1958 om ympning mot smittkoppor. Därjämte finnes ett flertal författningar
angående den militära allmänna hälsovården.

III. Vissa huvudfrågor i förslaget till ny hälso vårdsstadga
1. Differentiering av hälsovårdsstadgans bestämmelser efter bebyggelsetyper

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittén föreslår, att hälsovårdsstadgan skall upptaga för stadssamhällen
och landsbygd gemensamma materiella bestämmelser, men att vissa
strängare föreskrifter skall tillämpas inom de områden som förklarats vara
hälsovårdstätorter. Kommittén anför härom bl. a. följande.

För 1919 års hälsovårdsstadga är utmärkande, att den har särskilda bestämmelser
för stad (stadsplanelagt område) och särskilda för landet. En
sådan uppdelning förekom redan i 1874 års hälsovårdsstadga och motiverades
då helt naturligt av att förhållandena i stad och på land voro så olika,
att skilda bestämmelser i hälsovårdshänseende för stad och land föreföllo
självklara. Emellertid har utvecklingen efter hand lett till utt skillnaden
mellan stad och land allt mer utjämnats. Särskilt framträdande är att det
bildats ett stort antal tätorter, som varken äro städer, köpingar eller municipalsamhällen
men som beträffande behovet av hälsovårdsföreskrifter mera
äro jämförbara med detta slags samhällen än med den rena landsbygden.
Den 1 januari 1952 funnos sålunda mer än 1 400 tätorter, som lågo helt
utanför och fria från stad, köping eller municipalsamhälle. Av dem hade, i
avrundade tal, 460 mellan 200 och 300 invånare, 680 mellan 300 och 700 invånare,
130 mellan 700 och 1 000 invånare, 160 mellan 1 000 och 3 000 invånare
och 10 mellan 3 000 och 10 000 invånare. Vidare funnos närmare
hundratalet tätorter, som lågo i direkt anslutning till stad, köping eller
municipalsamhälle utan att dock ligga inom stadens, köpingens eller inunicipalsamhällets
område.

Enligt kommitténs uppfattning bör någon skillnad i fråga om hygieniska
krav icke föreligga mellan hälsovårdsområden av olika slag, varför de materiella
bestämmelserna i en ny hälsovårdsförfattning i princip bör gälla för
hela riket. Trots den fortgående utjämningen av förhållandena mellan stad
och land anser kommittén det dock i vissa avseenden ej vara erforderligt
med samma ingående reglering av hälsovårdsfrågorna på rena landsbygden
som i de tätare befolkade orterna, särskilt i vad gäller frågor rörande renhållningen.
Denna skillnad bör enligt kommitténs mening direkt framgå av
den nya författningen. Angående detta problem anför kommittén vidare
följande.

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

När det gäller att lösa detta problem och att åstadkomma en godtagbar
definition på begreppet tätort i den mening varom det här är fråga — hälsov
år d stätort — vore det naturligtvis synnerligen värdefullt, om det ginge
att anknyta till den förefintliga administrativa indelningen, främst de i byggnadslagstiftningen
förekommande instituten stadsplan, byggnadsplan och
område, för vilket utomplansbestämmelser fastställts.

I och för sig förefaller det rationellt att låta de områden, vilka enligt byggnadslagstiftningen
omfattas av stadsplan, byggnadsplan och eventuellt även
utomplansbestämmelser, sammanfalla med de områden, vilka kommittén
anser böra betecknas som hälsovårdstätorter. Emellertid torde detta nu icke
tekniskt låta sig göra med hänsyn till att det synes dröja avsevärd tid innan
byggnadslagstiftningens administrativa bestämmelser bli omsatta i praktiken.

För att åstadkomma den uppdelning i tätorts- och glesbebyggelse, som
kommittén anser böra göras i hälsovårdshänseende, torde annan utväg ej
stå till buds än att det uppdrages åt länsstyrelserna att bestämma vilka områden,
som skola anses som hälsovårdstätorter. Avgörande för fastställandet
av hälsovårdstätorterna bör uteslutande vara behovet på de olika platserna
av mer eller mindre stränga hälsovårdsbestämmelser. Begreppet hälsovårdstätort
bör däremot icke ovillkorligen knytas till något visst invånarantal
eller till någon viss form av bebyggelse. Område inom stadsplan synes
dock alltid böra anses som tätort men i övrigt är det angeläget, att länsstyrelserna
äro så obundna som möjligt när det gäller att fastställa tätorterna.
Emellertid måste det ur rent praktisk synpunkt vara värdefullt att i den mån
motsvarande indelning kan vara förestavad ur andra synpunkter — t. ex.
bebyggelsesynpunkter — gränserna för vederbörande områden såvitt möjligt
sammanfalla. Det är synnerligen angeläget, att hälsovårdstätorterna fastställas
redan innan bebyggelsen börjat taga fast form på ett område, som
skall exploateras. Tätortsindelningen bör vara föremål för ständig uppmärksamhet
så att erforderliga justeringar kunna, alltefter utvecklingens krav,
göras på ett tidigt stadium.

Enligt kommitténs förslag skall länsstyrelses förordnande om hälsovårdstätort
meddelas på förslag av hälsovårdsnämnden och efter hörande av kommunens
fullmäktige. Länsstyrelsen skall emellertid även äga att på eget
initiativ upprätta förslag till förordnande om hälsovårdstätort. Förslaget
skall då underställas kommunens fullmäktige, som har att inhämta hälsovårdsnämndens
yttrande. Godkännes förslaget av fullmäktige förordnar länsstyrelsen
att området skall vara hälsovårdstätort. Om fullmäktige icke godkänner
förslaget skall länsstyrelsen emellertid ändock äga meddela förordnande,
men beslutet skall i sådant fall underställas Kungl. Maj :ts prövning.
Samma ordning skall gälla i fråga om upphävande av eller ändring i förordnande
avseende hälsovårdstätort.

Kommittén anser att frågan om effektivisering av hälsovårdsförhållandena
på landsbygden icke bör sammankopplas med bildande av municipalsamhälle.
De municipalsamhällen som nu utgör egna hälsovårdsområden bör
ingå i vederbörande landskommuns hälsovårdsområde, och nybildning av

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

municipalsamhällen i hälsovårdsavseende bör icke vidare äga rum. Som skäl
härför anför kommittén bl. a. följande.

Behovet av att reglera förhållandena på detta område uppkommer givetvis
successivt och inträder icke vid någon viss folkmängd eller vid något visst
stadium av tätortsbildningen. Municipalbildning kan emellertid icke ske
förrän på ett relativt sent stadium av tätortsbildningen, i det att samhället
lör att kunna fungera måste ha en viss ekonomisk bärkraft och vissa personella
resurser. Kravet på en övervakning av den sanitära utvecklingen kan
däremot inställa sig ganska tidigt. Om t. ex. behovet av vatten- och avloppsledningar
icke beaktas i god tid, kan detta så småningom medföra krav på
mera omfattande och dyrbara åtgärder än som skulle ha erfordrats, om
behovet tillgodosetts på ett tidigare stadium av samhällets utveckling. Genom
dröjsmålet kunna missförhållanden uppstå, vilka måhända sedermera aldrig
helt kunna undanröjas. Vidare är att märka att vetskapen om att en
växande tätort snart kan tänkas komma att bilda municipalsamhälle lätt verkar
återhållande på moderkommunen när det gäller att vidtaga åtgärder i
sanitärt avseende till fördel enbart för tätorten. Till olägenheterna av municipalbildningen
kommer även, att denna måste sägas innebära en splittring
av de kommunala resurserna och en överorganisation av den kommunala
förvaltningen.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har i allmänhet anslutit sig till kommitténs förslag att
hälsovårdsstadgan skall upptaga för stadssamhällen och
landsbygd gemensamma materiella bestämmelser
samt att i tätorter skall gälla vissa strängare föreskrifter.
I ett stort antal yttranden har framhållits att förslaget i detta
hänseende innebär ett framsteg i förhållande till den nu gällande hälsovårdsstadgan.
Sådana särskilda tillstyrkanden har gjorts av medicinalstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, styrelsen för statens institut för folkhälsan,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar,
Gotlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands,
Gävleborgs och Västerbottens län, förste provinsialläkarna i Jönköpings,
Kronobergs, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs
och Västernorrlands län, stadsfullmäktige i Malmö, Västerås, Borås,
Karlstad, Umeå och Katrineholm, kommunalfullmäktige och kommunalnämnder
i ett flertal landskommuner, vissa hälsovårdsnämnder och hälsovårdsförbund
samt svenska landskommunernas förbund, svenska läkaresällskapet,
svenska länsveterinärföreningen, svenska kommunal-tekniska
föreningen, Sveriges kemiska industrikontor och hyresgästernas riksförbund.

Medicinalstyrelsen anför att bestämmelserna i förslaget är så väl avvägda
att de icke kommer att hl i för stränga för landsbygdens tätorter och icke för
lindriga för städerna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som anser att man genom bildandet av
hälsovårdstätort bättre än nu kan i tid förebygga uppkomsten av sanitära

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

missförhållanden, anför bl. a., att en av de väsentligaste svagheterna i nuvarande
hälsovårdsstadga och dess tillämpning har varit att myndigheterna
i flertalet fall kunnat vidtaga eller påkalla åtgärder, först sedan påtagliga
olägenheter uppstått. I detta hänseende synes enligt styrelsen införandet
av institutet hälsovårdstätort innebära en förbättring.

Svenska landskommunernas förbund tillstyrker i princip kommitténs förslag.

I likhet med kommittén finner förbundet att många faktorer göra en modernisering
av hälsovårdsstadgan nödvändig. Sålunda har förskjutningen
i fråga om förhållandet mellan stad och landsbygd medfört, att det icke
längre kan och bör göras någon principiell åtskillnad i fråga om fordringarna
på hälsovårdsförhållandena mellan stad och landsbygd. Emellertid gestalta
sig förhållandena avsevärt olika i rikets skilda delar. Det är sålunda
angeläget understryka att hälsovårdsbestäminelserna måste utformas i viss
mån med tanke på klimatet och befolkningens olika levnadsvanor. För glesbebyggelsen
måste också i lagstiftningen, därest den icke skall bli irriterande
för allmänheten, ges icke obetydliga lättnader. Förslaget bringar i här berört
avseende hälsovårdsstadgan i närmare överensstämmelse med andra
liknande författningar såsom byggnadslagen med byggnadsstadgan och livsmedelsstadgan.
Med framhållande av att man icke kan bortse från att de
sanitära problemen i tätorter äro av annat slag än på egentliga landsbygden
finner förbundet den föreslagna reformen om än på vissa punkter för långt
gående i stort sett ändamålsenlig.

Endast några få landskommuner har haft erinringar att göra mot att det
genomföres gemensamma bestämmelser för städer och landsbygden. Kommunalfullmäktige
i Bettna kommun och hälsovårdsnämnden i Solberga kommun
anser sålunda, att den föreslagna hälsovårdsstadgan skulle bli onödigt
sträng för landsbygdskommunerna. Kommunalnämnden i Vilhelmina kommun
anser, att det som främst ger anledning till kritik mot kommitténs förslag
är att, därest stadgan skulle oförändrad antagas, även de små och svaga
kommunerna skulle drabbas av ökade kostnader. Hälsovårdsnämnden i
Kinnekulle kommun medger visserligen att den nya stadgan skulle medföra
en förbättrad hälsovård på landsbygden men framhåller, att stadgan kommer
att lägga stora ekonomiska bördor på kommunerna och hårt ingripa i
den enskildes bestämmanderätt.

Införandet av begreppet hälsovårdstätort avstyrkes av
länsstyrelsen i Södermanlands län, Skaraborgs läns hushållningssällskaps
husdjurs- och veterinärnämnder samt kommunalfullmäktige i Skultorps
kommun. De anser, att strängare bestämmelser för tätorterna kan införas
genom antagande av särskilda hälsovårdsordningar för sådana områden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför.

Länsstyrelsen delar kommitténs uppfattning att ett bibehållande av olika
hälsovårdsbestämmelser för stad och för land icke längre är befogat. Länsstyrelsen
är även ense med kommittén om att strängare hälsovårdsföreskrifter
böra meddelas för vissa, särskilt angivna områden. Däremot är

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958 33

länsstyrelsen tveksam om, huruvida detta bör ske på sätt kommittén angivit.
Det föreslagna institutet hälsovårdstätort ansluter icke till de regler,
som gälla beträffande samhällsplaneringen. Det bar ej heller samma elasticitet
som byggnadslagstiftningens planinstitut, vilka inom vissa gränser
kunna utformas efter förhållandena i det särskilda fallet. Att variationsmöjligheterna
äro ringa torde komma att bliva särskilt kännbart vid hälsovårdsstadgans
tillämpning på så olika samhällsbildningar som orter med
huvudsakligen permanentbebyggelse och sådana av fritidskaraktär. Det kan
därför ifrågasättas, huruvida icke en ändamålsenligare lösning av problemet
erhålles, därest hälsovårdsstadgan innehåller lika regler för hela riket
men lämnar möjlighet att genom hälsovårdsordningar av olika innehåll
komplettera hälsovårdsstadgans bestämmelser i erforderlig omfattning. Till
ledning för uppgörande av sådana hälsovårdsordningar bör enligt länsstyrelsens
mening ett antal huvudtyper av normalhälsovårdsordningar centralt
utarbetas. Huruvida därefter område, för vilket hälsovårdsordning antagits,
bör benämnas hälsovårdstätort, hälsovårdstätort av viss klass eller dylikt,
torde sakna större relevans. Av vikt är emellertid, att i hälsovårdsstadgan
så klart som möjligt utsäges, vilka förhållanden som böra föreligga för att
strängare hälsovårdsbestämmelser skola föreskrivas.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps husdjurs- och veterinärnämnder
yttrar.

Nämnderna kunna icke dela de sakkunnigas uppfattning om lämpligheten
av att inom kommunerna tillskapa s. k. hälsovårdstätorter och därigenom
åstadkomma en av byggnadsplaneringen oberoende gränsdragning. Det
är uppenbart, att hälsovårdsstadgans bestämmelser måste drabba jordbruket
hårdare inom än utanför hälsovårdstätort utan att någon som helst kompensation
härför kan erhållas. Då särskild hälsovårdsordning föreslås kunna
fastställas även för del av kommun och man kan förutsätta, att därigenom de
för varje lokal och tillfälle mest lämpliga föreskrifterna meddelas, synes det
helt onödigt att avgränsa vissa områden, inom vilka de för hälsovårdstätorterna
föreslagna bestämmelserna skulle gälla.

Flera remissinstanser, som med tvekan anslutit sig till kommitténs förslag,
har understrukit att hälsovårdstätorter måste fastställas med försiktighet
främst på grund av att bildandet av sådan tätort kommer att för såväl
de berörda kommunerna som enskilda medföra betydande ekonomiska
konsekvenser. Sådana uttalanden har gjorts av länsstyrelserna i Stockholms,
Älvsborgs, Skaraborgs och Örebro län, kommunalfullmäktige i Djurö
kommun, hälsovårdsnämnderna i Hallsbergs köping samt Pålsboda municipalsamhälle
och Hammars kommun, svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges hotell- och restaurantförbund, Sveriges hantverks-
och smäindus t r iorganisation, handelskamrarna i Göteborg och
Stockholm samt Skånes handelskammare. De båda sistnämnda remissinstanserna
anför i likalydande yttranden följande.

Den föreslagna uppdelningen mellan å ena sidan ren landsbygd samt å
andra sidan s. k. hälsovårdstätorter är ur såväl logiska som praktiska synpunkter
att föredraga framför den tidigare mera schematiska gränsdragit—
Bihang till riksdagens protokoll 1958. I sand. AV B 46

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1!)5S

ningen. Författningsförslaget innefattar emellertid skärpta hälsovårdsregler
i åtskilliga hänseenden för både landsbygd och tätorter, vilka kunna
komma att töranleda högst avsevärda kostnader för både kommuner och
enskilda. Handelskammaren vill icke bestrida att en förbättring av de
sanitära förhållandena särskilt på landsbygden många gånger är av behovet
påkallad. Å andra sidan förtjänar särskilt understrykas att möjligheterna
att genomföra ur hälsovårdssynpunkt i och för sig angelägna åtgärder
alltid måste bli beroende på vad de ekonomiska resurserna medgiva.
Icke minst med hänsyn härtill är det angeläget att länsstyrelserna vid fastställande
av gränserna för hälsovårdstätorter framgå med försiktighet så
att de för hälsovårdstätorterna avsedda, strängare bestämmelserna icke
göras tillämpliga inom andra områden än där i verklig mening tätbebyggelse
föreligger.

Bland dem som icke motsätter sig kommitténs förslag om införande av
begreppet hälsovårdstätort finnes ett flertal remissinstanser, som — utan
att härvid själva framlägga några förslag — yrkar, att begreppet närmare
skall definieras. Sådana uttalanden har gjorts av länsstyrelserna i Stockholms
och Skaraborgs län, förste provinsialläkarna i Jönköpings, Malmöhus
och I ärmlands län, stadsfullmäktige i Uppsala och Växjö, kommunalfullmäktige
i Kumla landskommun och Djurö kommun, municipalfullmäktige
i Stenstorps municipalsamhälle, hälsovårdsnämnden i Karlskrona, hälsovårdsförbundet
i Blekinge län, hälsovårdskonsulenten i Uppsala län, Sveriges
fastighetsägareförbund, svenska lantarbetsgivareföreningen och hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

I ett flertal remissyttranden föreslås, att begreppet hälsovårdstätort, åtminstone
delvis, anknytes till vissa planinstitut i byggnadslagstiftningen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller i sitt yttrande, att tillskapandet
av hälsovårdstätorter, som ej sammanfaller med redan befintliga administrativa
områden, kan för myndigheterna och allmänheten medföra vissa
praktiska olägenheter. Länsstyrelsen anför.

Man torde visserligen få gå fram med försiktighet vid en blivande tillämpning
av detta förslag och icke utan tvingande skäl tillskapa helt nya bestämmelseområden.
På grund av annan lagstiftning, främst byggnadslagstiftningen,
kan redan nu i en kommun finnas ett flertal olika slags bestämmelseområden
med olika gränser. Det är givet, att denna mångfald medför betydande
svårigheter för allmänheten samt för de myndigheter, som skola tilllämpa
bestämmelserna och övervaka att de följas.

Byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Kristianstads och Västmanlands
län, länsveterinären i Stockholms län, stadsfullmäktige i Arboga,
kommunalfullmäktige i Kumla landskommun, hälsovårdsnämnden i Halmstad
och föreningen för vattenhygien föreslår, att vissa slag av i byggnadslagstiftningen
angivna områden utan särskilt förordnande skall utgöra
hälsovårdstätort. I flera av dessa yttranden framhålles emellertid att länsstyrelsen
bör äga rätt att bilda hälsovårdstätorter även utanför sådana områden.

Kungl. Maj.ts proposition nr B i6 dr 1958

Byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen i Uppsala län anser, att område
med stadsplan eller byggnadsplan automatiskt bär utgöra hälsovårdstätort
med möjligheter därutöver för länsstyrelsen att förordna att även andra
områden skall utgöra sådan tätort. En anslutning av begreppet hälsovårdstätort
till en redan befintlig form av administrativ gränsdragning skulle
enligt byggnadsstyrelsens mening bland annat göra det lättare för alla
berörda parter att hålla reda på vilka krav som hälsovårdslagstiftningen
ställer inom olika områden och även inbespara en mängd både tidsödande
och kostsamma administrativa åtgärder förenade med att tillskapa och avgränsa
dylika områden.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför.

Kommitténs ståndpunkt att behovet på de olika platserna av mer eller
mindre stränga hälsovårdsbestämmelser uteslutande bör vara avgörande
för fastställandet av hälsovårdstätorterna är visserligen i princip riktig. I
den praktiska tillämpningen torde man emellertid icke kunna bortse vare
sig från invånarantalet eller formen för bebyggelse. Länsstyrelsen anser
sig därför böra uppställa såsom önskemål, att tätortsbestämmelserna utan
särskild prövning bli tillämpliga å varje område, som reglerats genom
stadsplan eller byggnadsplan, samt att anvisningar meddelas om huru
många invånare en bebyggelseagglomeration lämpligen bör omfatta för att
förklaras för hälsovårdstätort.

Även länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter om icke i hälsovårdsstadgan
bör fastslås att område inom stadsplan och byggnadsplan skall utgöra
hälsovårdstätort samt fortsätter.

Man skulle även kunna överväga, om icke område, för vilket länsstyrelsen
bestämt att byggnadsplan skall upprättas, skall utgöra hälsovårdstätort.
Genom den utredning som föregått ett beslut av nyssnämnt slag torde
nämligen ha fastslagits, att förutsättningar enligt 5 § förslaget till hälsovårdsstadga
föreligga för ett sådant länsstyrelsens förordnande som däri
sägs. Däremot kan man icke anknyta hälsovårdstätorten till institutet
utomplansbestämmelser, enär dylika bestämmelser icke sällan gälla för
hela kommuner eller socknar och således omfattar även områden, där samlad
bebyggelse icke kan förväntas uppkomma inom överskådlig tid.

Länsstyrelsen i Uppsala län, förste provinsialläkarna i Jönköpings, Värmlands
och Malmöhus län samt hälsovurdskonsulenten i Uppsala län anser att
av författningstexten bör framgå, alt även fritids- och sommarbebyggelseområden
kan utgöra hälsovårdstätort.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan anför, att enligt institutets
mening det är nödvändigt alt bestämmelser rörande militära hälsovårdstätorter
införes i stadgan.

I olika yttranden har föreslagits att lättnader i tätortsbestämmelserna
skall kunna medgivas. Vissa remissinstanser anser, att länsstyrelsen skall
äga rätt att medgiva vissa generella lättnader för område som utgör hälsovårdstätort,
andra vill ge hälsovårdsnämnden vissa dispensmöjligheter och

36 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

åter andra vilt genom ändrade övergångsbestämmelser åstadkomma vissa
lättnader.

Byggnadsstyrelsen anser att det bör finnas möjlighet för länsstyrelsen
att i särskilt fall för byggnadsplaneområde, t. ex. sådant som är avsett för
fritidsbebyggelse, kunna medgiva lättnader i de föreskrifter som normalt
skall gälla för hälsovårdstätort. Även Sveriges distriktsingenjörers förening
och distriktsingenjören för vatten och avlopp i Stockholms m. fl. län menar,
att enklare föreskrifter bör gälla för fritidsbebyggelse inom hälsovårdstätort.
Hälsovårdsnämnden i Uppsala finner att särskilda bestämmelser bör
utfärdas för fritids- och sommarstugebebyggelse bl. a. till förhindrande
av att sådana bebyggelsetyper göres permanenta och bebos året runt.

Medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads, Västmanlands,
Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, stadsfullmäktige
i Göteborg, Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens
folk, föreningen för allmän hälsovård, Sveriges läkarförbund och svenska
läkaresällskapet hävdar, att de bestämmelser i hälsovårdsstadgan, som
skall gälla inom hälsovårdstätorterna, gjorts för stela genom att någon
möjlighet ej finnes för hälsovårdsnämnderna att medgiva mera avlägset
belägna fastigheter inom en hälsovårdstätort lindring i vissa avseenden,
t. ex. i fråga om renhållningen. Medicinalstyrelsen hänvisar härvid till den
dispensmöjlighet för hälsovårdsnämnd varom stadgas i 26 § gällande
hälsovårdsstadga.

Föreningen för allmän hälsovård tillägger att en större stad ofta med
fördel kan i sin helhet utgöra en hälsovårdstätort. Finnes ej sådan dispensmöjlighet
varom här är fråga kommer gränsen för hälsovårdstätorten
sannolikt att sättas mycket snävt, vilket kommer att medföra att hälsovårdsnämnden
gång efter annan får göra framställning till länsstyrelsen
om ändring av gränsen allt eftersom bebyggelsen fortskrider. Sistnämnda
synpunkter framföres även av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Svenska lantbruks förbundet anser att i en glesbebyggd trakt som skall
exploateras och av den anledningen förklarats för hälsovårdstätort bör
finnas dispensmöjligheter beträffande bl. a. byggnader som skall rivas i
och med områdets exploatering. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
önskar att eventuella nödvändiga ändringar av fastigheter till följd
av förordnande om hälsovårdstätort genomföres först i samband med att fastigheterna
ombygges eller nybygges. Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter
om icke dispens av hälsovårdsnämnd bör tidsbegränsas och underställas
länsstyrelsen eller förste provinsialläkaren respektive med honom
jämställd förste stadsläkare för godkännande till förhindrande av en ojämn
och måhända i vissa fall alltför generös tillämpning av dispensmöjligheten.

I fråga om förfarandet vid bildande av hälsovårdstätort
har under remissbehandlingen meningarna varit något delade.

Nästan samtliga remissinstanser har lämnat utan erinran kommitténs

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 är 1658

förslag att det skall tillkomma länsstyrelsen att förordna om hälsovårdstätort.
Medicinalstyrelsen framhåller i sitt yttrande att ett oavvisligt krav
för att det nya begreppet hälsovårdstätort skall kunna höja hälsovårdsförhållandena
för tätbebyggelse på landsbygden är att länsstyrelsen får befogenhet
att förordna vilka områden som skall anses som tätorter i hälsovårdsstadgans
mening.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och stadsjuristen i Stockholm anser
däremot att länsstyrelsens uppgift bör vara att fastställa kommunala
beslut om bildande av hälsovårdstätort. Länsstyrelsen anser, att kommunerna
bör vara skyldiga att själva bestämma för vilka områden de
strängare föreskrifterna skall gälla. Kommunernas beslut skall dock underställas
länsstyrelsen för fastställelse. Det bör emellertid, anför länsstyrelsen,
åligga länsstyrelse att vaka över att kommunerna fullgör sina
skyldigheter. Stadsjuristen i Stockholm hävdar också, att den riktiga ordningen
är att dylikt förordnande meddelas på förslag av kommunens fullmäktige,
sedan förslag härom av hälsovårdsnämnden väckts hos fullmäktige
eller sedan hälsovårdsnämndens yttrande inhämtats.

Länsstyrelserna i Älvsborgs, Västmanlands och Kopparbergs lån anser
det onödigt att länsstyrelsens förordnande om hälsovårdstätort i visst fall
skall underställas Kungl. Maj :ts prövning, då den med beslutet missnöjde
äger anföra besvär hos Kungl. Maj :t. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län anför vidare.

Då man på andra förvaltningsområden och även inom rättskipningen,
såvitt länsstyrelsen kan finna, söker avskaffa underställningsförfaranden
synes man icke inom hälsovårdsområdet böra använda sig av ett sådant
beslutsförfarande. Länsstyrelsen vill i stället förorda att ifrågavarande beslut
i vanlig ordning meddelas av länsstyrelsen med rätt för den med beslutet
missnöjde att i vanlig ordning anföra besvär hos Konungen. Ett sådant
arrangemang medför tidsvinst, i händelse besvär ej anföres. Därest denna
länsstyrelsens mening icke skulle vinna bifall hemställer länsstyrelsen, att
stadgandet erhåller sådan utformning, att beslutanderätten förbehålles
Kungl. Maj :t, och att länsstyrelsen endast avgiver utlåtande i ärendet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län och stadsfullmäktige i Trollhättan
anser att ensartade bestämmelser om underställning bör gälla för alla de
fall då länsstyrelsen beslutat om bildande av hälsovårdstätort mot fullmäktiges
vilja. Nämnda stadsfullmäktige anser att även kommunens fullmäktige
bör tillerkännas rätt att föreslå förordnande om hälsovårdstätort.

Kommitténs förslag att de hälsovårdsområden som utgöres av m u n icipalsamhälle
skall uppgå i landskommunens hälsovårdsområde
samt all nybildning av municipalsamhällen i hälsovårdsavseende icke vidare
bör få äga rum bar vunnit livlig anslutning under remissbehandlingen.

Kommitténs förslag har sålunda tillstyrkts av medicinalstyrelsen, bostadsstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads,
Hallands, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

Västerbottens och Norrbottens lön, förste provinsialläkarna i Malmöhus
och Jämtlands län, kommunalfullmäktige i Nyeds kommun, municipalfullmäktige
i Stenstorps, Nylands och Nordmalings municipalsamhällen, hälsovårdsnämnderna
i Hallsbergs köping, Pålsboda municipalsamhälle, Hammars
kommun och Kumla landskommun, svenska läkaresällskapet, Sveriges
läkarförbund samt svenska länsveterinärföreningen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar.

Municipalsamhällesbildning har på sina håll medfört allehanda olägenheter
för den hälsovårdande verksamheten. Som exempel kan nämnas
kompetenskonflikter mellan samhällets hälsovårdsnämnd och primärkommunens
samt svårigheter att lösa avloppsfrågor då det aktuella området
även omfattat mark utanför samhället. Ett genomförande av kommitténs
ifrågavarande förslag skulle vara ett ytterligare steg i riktning mot ett
avskaffande av hela municipalsamhällesinstitutet. Med hänsyn till den
påtagliga komplicering av den kommunala förvaltningen, som insLilutet
innebär, torde en utveckling i sådan riktning få anses önskvärd.

Förslaget har emellertid icke godtagits av länsstyrelserna i Kristianstads
samt Göteborgs och Bohus län, förste provinsialläkaren i sistnämnda län
ävensom municipalf ullmäktige i Aneby, Hunnebostrands, Gravarne och
Bäckeviks municipalsamhällen. De båda länsstyrelserna anser det vara
olämpligt att alla nuvarande municipalsamhällen i liälsovårdsavseende skall
upplösas i samband med den nya hälsovårdsstadgans ikraftträdande. Enligt
deras mening kan det stundom finnas särskilda skäl att låta ett sådant
municipalsamhälle få leva kvar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar.

Då länsstyrelsen funnit sig böra godtaga kommitténs allmänna riktlinjer
för en ny hälsovårdsförfattning har detta skett med beaktande av den inverkan
förslagets genomförande skulle medföra ifråga om åtskilliga av länets
talrika municipalsamhällen.

I ett avsevärt antal av dessa samhällen tillämpas av stadsstadgorna uteslutande
hälsovårdsstadgan. I och med att ansvaret för hälsovårdsförhållandena
övergår på primärkommunerna, komma berörda samhällen icke
längre att bestå såsom administrativa enheter. Ehuru medveten om det
stora intresse befolkningen inom ett sådant, ofta nog tämligen perifert
beläget samhälle hyser för dess egenart och fortbestånd nödgas länsstyrelsen
här endast konstatera, att allmänna och principiella hänsynstaganden
som regel torde förhindra, att samhället bibehålies vid den egna administrationen.
Med hänsyn till lokala särförhållanden kan det emellertid
tänkas, att det undantagsvis kan visa sig påkallat, att municipalsamhälle
kvarstår såsom särskilt hälsovårdsområde med egen hälsovårdsnämnd.
Under hänvisning jämväl till den starkt uttalade opinionen i frågan från
det övervägande antalet i ärendet hörda municipalsamhällens sida anser
sig länsstyrelsen därför böra ifrågasätta, huruvida icke möjlighet härtill
jämväl efter förslagets genomförande bör hållas öppen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför att det fortfarande finnes municipalsamhällen
som ganska hårt håller på sin samhällsform och att det
synes tveksamt om man hör tillgripa tvångsförfarande för upplösande av
dessa.

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Länsstyrelsen i Västerbottens län m. fl. föreslår — för att mildra verkningarna
av municipalsamhällenas avskaffande — att varje hälsovårdstätort
skall ha minst en representant i kommunens hälsovårdsnämnd.

Departementschefen

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen innehåller nu gällande
hälsovårdsstadga särskilda materiella bestämmelser för stads stadsplanelagda
område och för landet i övrigt. De för stads stadsplanelagda område
meddelade bestämmelserna är genomgående mer utförliga och strängare än
motsvarande bestämmelser för landet. Vissa möjligheter finnes emellertid
att utsträcka tillämplighetsområdet för de bestämmelser som avser stadsplanelagt
område i stad. Sålunda kan länsstyrelsen förordna att dessa bestämmelser
skall äga tillämpning jämväl i köping, hamn, fiskeläge eller
annat ställe med större sammanträngd befolkning, och genom beslut av
stadsfullmäktige eller länsstyrelse kan vidare förordnas att samma bestämmelser
skall äga tillämpning i stad även utom det planlagda området.

Nyssnämnda uppdelning av hälsovårdsstadgans materiella bestämmelser
i strängare sådana för stads stadsplanelagda område och mindre
stränga föreskrifter för landet har kommit att uppfattas som otidsenlig,
då den tidigare skillnaden mellan bebyggelsen i stadssamhällen och på
landsbygden alltmer utjämnats. Såsom hälsovårdsstadgekoinmittén understrukit
är det ett särskilt framträdande drag i bebyggelseutvecklingen
att det utöver städer, köpingar och municipalsamhällen uppstått ett stort
antal tätorter med varierande invånarantal, vilka är i särskilt behov av
andra hälsovårdsföreskrifter än de enligt stadgan för landet gällande.

I detta läge kan diskuteras om icke en framkomlig väg för reformering
av hälsovårdsstadgan vore att i erforderlig grad omarbeta de för stads
stadsplanelagda område meddelade materiella bestämmelserna men bibehålla
de nuvarande möjligheterna att genom särskilda beslut förordna om
bestämmelsernas tillämpning utom sådant område. Kommittén har emellertid
funnit övervägande skäl tala emot en sådan ordning, och till denna
uppfattning har remissinstanserna genomgående anslutit sig. Man har
härvid särskilt framhållit de mindre goda erfarenheterna av municipalbildningen,
som enligt den tidigare gällande lagen om kommunalstyrelse
på landet i regel blev en automatisk följd av ett förordnande om att hälsovårdsstadgans
bestämmelser för stad skulle lända till efterrättelse för ett
område på landet som ej utgjorde egen kommun. Den nu gällande kommunallagen
från år 1953 gör visserligen icke municipalbildningen i ett
sådant fall obligatorisk utan lämnar endast möjlighet för Kungl. Maj:t
att, där särskilda skäl föreligger, besluta att vederbörande område skall
utgöra ett municipalsamhälle. Mot systemet med särskilda förordnanden
om utvidgad tillämpning av hälsovårdsföreskrifterna för stad torde emel -

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

lertid numera även kunna invändas, att det är mindre lämpligt att bibehålla
en ordning, där förordnanden om utvidgad tillämpning av stadsbestämmelserna
har karaktären av särfall, sedan utvecklingen lett till att
sådana förordnanden bör meddelas alltmer regelmässigt.

1919 års hälsovårdsstadga bereder visserligen även möjlighet för landskommun
att genom antagande av hälsovårdsordning åstadkomma bättre
hygieniska förhållanden inom kommunen eller viss del därav. Hälsovårdsstadgekommittén
har emellertid konstaterat att landskommunerna icke
utnyttjat denna möjlighet i den omfattning som kunnat anses motiverad
av de sanitära förhållandena.

Till det sagda kommer slutligen att utvecklingen på den rena landsbygden
och kommunindelningsreformen lett till att det numera knappast
kan anses föreligga några hinder för att göra en hälsovårdsstadgas materiella
bestämmelser generellt tillämpliga för hela riket. Härigenom tillgodoses
de starka önskemål om en för hela riket ensartad bedömning av sanitära
förhållanden, som gång efter annan framförts.

Under hänvisning till det anförda ansluter jag mig därför till kommitténs
åsikt att de allmänna materiella bestämmelserna i en ny hälsovårdsstadga
bör äga tillämpning inom riket som helhet utan åtskillnad mellan
stadssamhällen och landsbygd.

Även med den nu angivna allmänna uppläggningen av hälsovårdsstadgans
materiella bestämmelser kvarstår ett behov att införa vissa strängare
föreskrifter angående de sanitära förhållandena inom verklig tätortsbebyggelse.
Anhopningen av bostäder inom ett begränsat område ställer
uppenbarligen särskilda krav på att de sanitära reglerna om bostädernas
utförande och skötsel iakttages. Vidare fordrar frågan om omhändertagande
av fast och flytande orenlighet inom sådana områden speciell uppmärksamhet.
Hälsovårdsstadgekommittén har tänkt sig att de angivna
behoven av särregler skulle tillgodoses genom införande av begreppet
hälsovårdstätort, för vilken i vissa hänseenden skulle gälla strängare föreskrifter.
Det skulle enligt kommittéförslaget ankomma på länsstyrelsen att
efter eget eller kommunalt initiativ meddela förordnande om att kommun
eller del därav skulle utgöra hälsovårdstätort.

Remissinstanserna har så gott som enhälligt anslutit sig till huvudtanken
i kommitténs förslag, alt för framtiden skärpning av hälsovårdsstadgans
generella bestämmelser bör åstadkommas genom att för vissa områden
därutöver skall gälla i stadgan upptagna särbestämmelser. Det enda
alternativet till förslaget i denna del som framkommit vid remissbehandlingen
är ett system med antagande av olika typer av hälsovårdsordningar
för skilda områden, som är i behov av skärpta föreskrifter. För egen del
anser jag dock att det är klart att föredraga att i själva hälsovårdsstadgan
intaga de särbestämmelser som skall gälla för tätortsbebyggelse. Jag
delar sålunda på denna punkt kommitténs uppfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr B it) är J!)58

Av det tidigare anförda har framgått att meningarna bland remissinstanserna
däremot varit mera delade i fråga om det av kommittén föreslagna
systemet för angivande av särbestämmelsernas tillämpningsområde. På
ett sådant system måste kunna ställas det anspråket, att det skall innebära
goda möjligheter att i tid vidtaga erforderliga dispositioner för en
begynnande tätbebyggelse samt att tillämpningsområdet skall kunna smidigt
anpassas efter utvecklingen. Kommittéförslaget synes visserligen godtagbart
ur dessa synpunkter, men mot förslaget kan resas den allvarliga
erinran att det förutsätter ytterligare en områdesindelning vid sidan av
de redan bestående. Man torde enligt min mening med skäl kunna ifrågasätta
nödvändigheten härav redan av den anledningen att kommittén förutsätter,
att i hälsovårdstätort regelmässigt skulle ingå visst enligt byggnadslagstiftningen
planlagt område. Vidare medför ett sådant system
komplikationer för allmänheten, då det gäller att beakta vilka speciella
föreskrifter som är tillämpliga på en viss fastighet. För mig förefaller det
lämpligare att, som flera remissinstanser föreslagit, redan i hälsovårdsstadgan
ange att de skärpta hälsovårdsföreskrifterna skall gälla vissa enligt
byggnadslagstiftningen planlagda områden. Ett sådant system behöver
icke innebära att man avhänder sig möjligheten till anpassning efter
de faktiska behoven. Man kan sålunda mycket väl tänka sig att bereda
möjligheter till dispens från särbestämmelserna inom dessa planlagda
områden, och genom föreskrift om utsträckning av bestämmelsernas tilllämpning
utom samma områden kan behovet av bl. a. anpassning till
framtida exploatering tillfredsställande tillgodoses. Om sådan inskränkning
och utvidgning av särbestämmelsernas tillämpningsområde åstadkommes
genom antagande av lokal s. k. hälsovårdsordning — som enligt
förslaget skall avse att komplettera hälsovårdsstadgans materiella bestämmelser
för kommun eller del av kommun — ernås en förenkling av
systemet, vilket utan tvekan är till förmån inte minst för allmänheten.
Anmärkas må jämväl att en sådan ordning som den nu angivna överensstämmer
med de principer som man valt vid utformandet av allmänna
ordningsstadgan och därtill anslutande lokala ordningsföreskrifter.

I departementsförslaget har kommittéförslagets bestämmelser om hälsovårdstätort
överarbetats efter de angivna riktlinjerna. Härvid har uttrycket
»hälsovårdstätort» bibehållits men definierats som område med fastställd
stadsplan eller byggnadsplan. De av kommittén föreslagna materiella
hälsovårdsföreskrifterna för hälsovårdstätort bar i stor utsträckning bibehållits
i departementsförslaget. Utvidgning av tätortsbestämmelsernas t i 11 -lämpningsområde skall kunna ernås genom antagande av lokal hälsovårdsordning.
Hälsovårdsnämnd kan vidare genom bestämmelse i hälsovårdsordning
tilldelas befogenhet att medge undantag från tätortsbestämmelserna.
Detaljbestämmelserna angående ordningen för antagande, ändring och upphävande
av hälsovårdsordning behandlas i ett senare avsnitt. Här skall en -

Iiiingl. Maj:ts proposition nr B 46'' år 1958

dast nämnas att sådan ordning kan tillkomma på initiativ av antingen de
kommunala myndigheterna eller länsstyrelsen.

Rörande den praktiska tillämpningen av möjligheterna att inskränka
eller utvidga tätortsbestämmelsernas giltighetsområde vill jag ytterligare
framhålla följande. Det är självfallet att man, innan mer ingående erfarenhet
vunnits, bör framgå med en viss försiktighet vid utvidgning av
tillämpningsområdet. Man bör härvid bl. a. beakta i vad mån det är rimligt
att befintlig bebyggelse underkastas de strängare föreskrifterna, inte
minst med hänsyn till fastighetsägarnas berättigade ekonomiska intressen.
Vid ärendenas förberedande torde vidare tillräckligt material komma
att framläggas för att kommunens ekonomiska intressen skall kunna beaktas.
Man får därjämte måhända till en början räkna med en relativt vidsträckt
användning av dispensmöjligheterna för område med fastställd
byggnadsplan men även för stadsplanelagt område, särskilt i vad avser glesbebyggda
ytterområden som icke beröres av förestående exploatering. Eu hälsovårdstätort
kan givetvis även innefatta sommar- och fritidsbebyggelse, liksom
hinder icke möter mot att tätortsbestämmelserna genom antagande av
hälsovårdsordning utsträckes till ett område med huvudsakligen sådan
bebyggelse. Vad beträffar fritidsbebyggelse måste å ena sidan beaktas att
den kanske endast befolkas under en kortare tid av året men å andra sidan
att de sanitära farorna framstår med särskild styrka under den varma
årstiden. För områden med genomgående fritidsbebyggelse utom stadsplan
eller byggnadsplan står även möjligheten öppen att för dem utfärda
lokal hälsovårdsordning utan att därvid förordna om tätortsbestämmelsernas
tillämpning inom området. Jag är därför icke beredd att föreslå särskilda
materiella bestämmelser för tätort av viss karaktär, t. ex. fritidsbebyggelse,
och ej heller en regel om att endast en del av hälsovårdsstadgans tätortsbestämmelser
skall gälla tätort av viss typ.

Municipalbildningen är numera under avveckling och redan bildade inunicipalsamhällen
har i viss omfattning upplösts. Något beaktansvärt behov
att bibehålla bestående municipalsamhällen i hälsovårdshänseende
efter ikraftträdandet av en reviderad hälsovårdsstadga anser jag icke föreligga,
varför sådana samhällen bör upplösas efter stadgans ikraftträdande.

Till de olika speciella problem, som uppkommer i förevarande sammanhang,
bl. a. det av styrelsen för statens institut för folkhälsan framförda
yrkandet om bestämmelser rörande militära hälsovårdstätorter,
återkommer jag senare.

2. Hälsovårdsorganisationen

A. Allmänna synpunkter

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittén anför bl. a. att den kritik som framkommit kring den nuvarande
hälsovårdsstadgan till icke ringa del har riktats mot själva orga -

Knngl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

nisationen. Framför allt är det, yttrar kommittén, hälsovårdsnämnderna
på landsbygden som ansetts icke överallt fylla rimliga krav på effektivitet
och sakkunskap. Kommittén återger därvid bl. a. ett uttalande av kommunindelningskonmiittén
i dess betänkande med förslag till riktlinjer för en
revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner (SOU 1945: 38),
nämligen att hälsovården på landet alltjämt på alltför många håll är ett
i stort sett helt försummat arbetsområde. Vidare anför hälsovårdsstadgekommittén,
att i svaren på en rundfråga, som kommittén gjort bland landets
förste provinsialläkare och med dem jämställda förste stadsläkare, från olika
håll hävdats att representationen i hälsovårdsnämnderna är ganska svag
och att hälsovårdsnämnderna är i behov av sanitetsteknisk expertis.

Enligt kommitténs mening måste det vara en samhällsangelägenhet av
första ordningen ej blott att de bestämmelser som reglerar hälsovården är
riktigt utformade, utan även — och kanske framför allt — att den organisation
som skall tillämpa dessa bestämmelser och övervaka deras efterlevnad
är väl lämpad för sina uppgifter. Åstadkommandet av en effektiv organisation
för allmänna hälsovården framstår enligt kommitténs mening som
en av de viktigaste uppgifterna när det gäller att få till stånd förbättrade
sanitära förhållanden. Kommittén anser att det lokala hälsovårdsarbetet
som för närvarande är en i första hand kommunal uppgift bör så vara även
i fortsättningen och föreslår bestämmelser, syftande till att göra den kommunala
hälsovårdsorganisationen effektivare. Kommittén framhåller vidare
att arbetet inom allmänna hälsovården numera är invecklat och kräver
alltmer omfattande kunskaper inom olika områden. Den brist på effektivitet
som lagts vissa hälsovårdsnämnder till last torde, yttrar kommittén,
till stor del bero på bristen på väl utbildade befattningshavare. Personaluppsättningen
inom allmänna hälsovården är f. n. utomordentligt varierande.
I de större nämnderna finnes enligt kommittén ett flertal befattningshavare
med medicinsk, allmänhygienisk, veterinär, teknisk eller juridisk
utbildning, under det att det stora flertalet nämnder på landsbygden helt
saknar tjänstemän av något slag. Kommittén har emellertid icke ansett det
vara nödvändigt att i författningstexten införa ett generellt stadgande om
att kommunerna är skyldiga att anställa hälsovårdstjänstemän.

I samband med behandlingen av frågor angående hälsovårdsorganisationens
utformning beröres i betänkandet i förbigående ett annat spörsmål
av mera allmän innebörd, nämligen frågan om hälsovårdsnämndens ställning
i den kommunala förvaltningen och dess samarbete med övriga organ
i kommunen, särskilt byggnadsnämnden. I svaren på den nämnda rundfrågan
till vissa tjänsteläkare underströks, anför kommittén, nödvändigheten
av samarbete mellan hälsovårdsnämnden och byggnadsnämnden. På
sina håll ansågs detla samarbete häst kunna komma till stånd genom att
hälsovårdsnämnden och byggnadsnämnden fick eu gemensam ledamot.

Kommittén finner det också vara synnerligen angeläget all en intim kon -

Kungl. Maj.ts proposition nr B 4ti ar 1958

takt upprätthålles mellan ifrågavarande organ. Ett effektivt samarbete
mellan dessa nämnder anser kommittén emellertid kunna komma till stånd
även om de båda nämnderna icke har gemensam ledamot.

Kommittén har även i anslutning till sin redogörelse för hälsovårdsstadgans
föreskrifter angående hälsovårdsnämnd och hälsovårdspersonal berört
de nuvarande hälsovårdsförbundens och hälsovårdskonsulenternas
verksamhet. Kommittén anför härom.

För ett tjugutal år sedan började i Sverige länsvis bildas sammanslutningar
för att till gemensamt hälsovårdsarbete samla olika myndigheter,
institutioner och enskilda inom länet med intresse för hithörande spörsmål.
Dessa s. k. hälsovårdsförbund kommo att i första hand bestå av länets
hälsovårdsnämnder. År 1952 funnos hälsovårdsförbund i samtliga län utom
Jönköpings, Västmanlands och Kopparbergs län. Hälsovårdsförbundens
huvudsakliga arbetsuppgifter ha varit att anordna möten samt att bedriva
annan upplysningsverksamhet, bl. a. i form av utbildningskurser för hälsovårdsnämndernas
ledamöter och tjänstemän. Flera hälsovårdsförbund ha
ställt sig som huvudmän för de hälsovårdskonsulenter som börjat anställas.

Hälsovårdsförbunden erhålla från hälsovårdsnämnderna vissa bidrag till
sin verksamhet, varjämte flera av landstingen lämna förbunden ekonomiskt
stöd.

Under senare år ha hälsovårdskonsulenter anställts på flera håll. År
1952 funnos sådana anställda i sju län nämligen Uppsala, Östergötlands,
Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och Kopparbergs län.
I de flesta fall hade konsulenterna anställts av vederbörande hälsovårdsförbund,
som för konsulentens avlöning erhöll anslag från landstinget. I
Kopparbergs län omhänderhas konsulentverksamheten av Svenska landskommunernas
förbunds därvarande länsavdelning med anslag från landstinget.
Dessutom fanns i Stockholms län genom landstingets försorg anställd
en bostadsinspektris, varjämte i Malmöhus län voro direkt hos
landstinget anställda två hälsovårdsinspektörer och en bostadsinspektris.
Viss konsulentverksamhet förekom härjämte i Kristanstads och Norrbottens
län.

Enligt de instruktioner, som utfärdats för hälsovårdskonsulenterna, äro
deras huvudsakliga arbetsuppgifter att genom råd och anvisningar lämna
hälsovårdsnämnderna biträde i deras verksamhet, bl. a. genom att närvara
vid sammanträde eller deltaga i bostadsinspektion eller annan besiktning.

De i detta sammanhang avsedda hälsovårdsinspektörernas och bostadsinspektrisernas
arbetsuppgifter äro likartade med hälsovårdskonsulenternas,
men huvudvikten har här lagts på den rent inspekterande verksamheten,
som alltså påminner om den som bedrives av en tillsyningsman hos en
hälsovårdsnämnd.

Remissyttrandena

Under remissbehandlingen har icke från något håll ifrågasatts annat än
att omhänderhavandet av allmänna hälsovårdsuppgifter även i fortsättningen
skall vara en i första hand kommunal angelägenhet.

Sveriges industriförbund ifrågasätter dock om inte beslutanderätten i
hälsovårdsfrågor med komplicerade tekniska och ekonomiska problem
borde överlämnas till annan instans än hälsovårdsnämnderna och anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr BAG år 1058

I allmänhet böra hälsovårdsfrågorna utan svårighet kunna lösas lokalt,
men i sådana fall då stora ekonomiska eller svåra tekniska frågor föreligga
synes det tveksamt om handläggningen bör överlämnas till hälsovårdsnämnderna.
Hälsovårdsnämnderna kunna i allmänhet icke vara utrustade
med erforderlig teknisk och ekonomisk sakkunskap. Det kan därför ligga
frestande nära till hands för en hälsovårdsnämnd, att för säkerhets skull
kräva mycket omfattande åtgärder mot sanitära olägenheter. Om dessa
säkerhetsåtgärder bli onödigt stora förorsaka de icke blott den enskilde
kostnader, som kunnat undvikas, utan de föranleda även till ur folkhushållets
synpunkt felaktiga investeringar. Det synes därför böra övervägas,
om icke beslutanderätten i hälsovårdsfrågor, där komplicerade ekonomiska
eller tekniska problem äro för handen borde överlämnas till någon instans
med vidare överblick än vad man kan fordra av de lokala hälsovårdsnämnderna.
Det torde redan nu förekomma att hälsovårdsnämnder som få sig
förelagda problem av en storleksordning, för vilka de icke kunna sägas
vara inrättade, efter undersökning överlämna ärendena till länsstyrelsen.
Det synes Förbundet som om detta skulle vara ett betydligt bättre alternativ
än att lägga dessa viktiga uppgifter hos lokala hälsovårdsnämnder.

Däremot har i ett flertal yttranden framhållits, att hälsovårdsnämnderna
är i stort behov av expertis på olika områden och att de bör få råd och
anvisningar från centralt håll i större utsträckning än nu är fallet. Dessa
behov av tillgång till expertis anses i viss utsträckning böra tillgodoses
genom statliga organ.

När det gäller den rent kommunala hälsovårdsorganisationen understrykes
på många håll att denna ytterst är beroende av att de anslagsbeslutande
kommunala organen ger hälsovårdsarbetet sitt stöd. Därför bör i
hälsovårdsstadgan klart fastslås kommunernas skyldighet att bevilja hälsovårdsnämnderna
tillräckliga anslag. Sådana uttalanden har gjorts av länsstyrelserna
i Kronobergs och Älvsborgs län, förste provinsialläkarna i dessa
båda län och föreningen för allmän hälsovård.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför sålunda att anledningen till hälsovårdsnämndernas
otillräckliga personella och ekonomiska resurser ofta är
bristande intresse för saken hos de anslagsbeviljande kommunala instanserna.
Enligt länsstyrelsens mening bör det i hälsovårdsstadgan fastslås att
varje kommun skall hålla en organisation för den allmänna hälsovården,
som tillfredsställer skäliga anspråk.

Önskemål om ett bättre samarbete mellan hälsovårdsnämnden
och kommunens övriga organ har framställts i de
yttranden, som avgivits av medicinalstyrelsen, bostadsstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands
och Älvsborgs län, flera förste provinsialläkare, distriktsingenjören
för vatten och avlopp i Stockholms m. fl. län, stadsfullmäktige i Kristinehamn,
kommunalfullmäktige i Sollentuna köping och Gustavsbergs kommun,
byggnadsnämnden i Norrköping, Sveriges läkarförbund och Sveriges
husmodersföreningars riksförbund.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr B 16 är 1!)58

Bostadsstyrelsen framhåller att ett nära samarbete bör komma till stånd
mellan hälsovårdsnämnden och de andra organen i kommunen — främst
drätselkammare respektive kommunalnämnd — som har uppgifter inom
bostadspolitiken, bebyggelseplaneringen och byggnadsverksamheten.

Medicinalstyrelsen anför att hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd ej
sällan fattar beslut som icke överensstämmer. Medicinalstyrelsen förordar
därför att i hälsovårdsstadgan införes en bestämmelse om att en av ledamöterna
i hälsovårdsnämnden om möjligt skall vara medlem av byggnadsnämnden.
Även länsstyrelsen i Uppsala län och förste provinsialläkarna
i Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kopparbergs och Gävleborgs län,
kommunalfullmäktige i Gustavsbergs kommun, Sveriges läkarförbund och
Sveriges husmodersföreningars riksförbund förmenar att hälsovårdsnämnd
och byggnadsnämnd bör ha gemensam ledamot.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det lämpligt med en rekommendation
om att en av ledamöterna i hälsovårdsnämnden även bör vara ledamot
i byggnadsnämnden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar önskvärdheten av att hälsovårdsnämnderna
genom bestämmelser i specialförfattningarna beredes tillfälle
framföra sin mening även i andra ärenden än mer renodlade hälsovårdsärenden
där hälsovårdssynpunkter bör beaktas, t. ex. planärenden och åtskilliga
andra slags ärenden enligt byggnadslagstiftningen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen understryker att hälsovårdsnämnden
bör höras innan byggnadsnämnden fattar beslut i ärenden, berörande hälsovårdsnämndens
ämnesområde, och ifrågasätter en föreskrift om att byggnadsnämnd
obligatoriskt skall inhämta hälsovårdsnämnds yttrande i planärende,
såvida det icke är uppenbart att ärendet ej berör hälsovårdsnämndens
intressen, samt vid avstyckningsförrättning för bostads- eller annat
byggnadsändamål inom område som ej är belagt med stads- eller byggnadsplan.

Kommunalfullmäktige i Sollentuna köping hävdar att samordning av
hälsovårdsnämndens arbetsuppgifter med andra kommunala organs kan
ske utan att principen uttryckes i stadga eller hälsovårdsordning. I Sollentuna
utföres sålunda alla med ett byggnadsföretag förekommande besiktningar
av byggnadsinspektören hos byggnadsnämnden, varjämte en särskild
expedition i plan- och byggnadsfrågor lämnar allmänheten upplysningar
om de frågor, som rör ett byggnadsföretag. Hälsovårdsnämnden
erhåller kännedom om stads- och generalplanefrågor redan på ett tidigt
stadium genom att representant för nämnden tillsammans med företrädare
för vissa andra kommunala organ, däribland byggnadsnämnden, bildar
en stads- och generalplanekommitté. I denna kommitté blir även de
sanitära frågorna beaktade vid samhällsplaneringen. Bostadsinspektioner
synes hälsovårdsnämnden böra utföra jämväl med ledning av tillgängliga
byggnadslovshandlingar. Därest en sålunda utförd inspektion föranleder

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46’ år 1958

att byggnadsnämnden bör underrättas om förhållanden som vidlåder byggnaden,
bör byggnadsnämndens yttrande i ärendet avvaktas innan frågan
upptages till prövning av hälsovårdsnämnden. De kontakter mellan de båda
nämnderna som här erfordras borde i de flesta fall kunna ske genom nämndernas
tjänstemän i de kommuner där sådana finnes anställda. För att
säkerställa ett dylikt samgående vore det dock enligt kommunalfullmäktiges
mening av värde att rekommendation härom intages i hälsovårdsstadgan
eller normalförslag till hälsovårdsordning''.

B. Hälsovårdsnämnderna

Gällande bestämmelser

Enligt 1919 års hälsovårdsstadga utgör varje kommun ett hälsovårdsområde.
Om förordnande meddelats beträffande köping, hamn, fiskeläge
eller annat ställe med större sammanträngd befolkning att hälsovårdsstadgans
bestämmelser för stad skall äga tillämpning, utgör emellertid sådant
samhälle särskilt hälsovårdsområde.

I stad och samhälle som är särskilt hälsovårdsområde samt i landskommun
med mer än 3 000 invånare skall finnas särskild hälsovårdsnämnd,
varemot tillsättande av sådan nämnd icke är obligatoriskt i mindre landskommuner.
Där särskild hälsovårdsnämnd ej finnes är kommunalnämnden
hälsovårdsnämnd.

Närmare bestämmelser om sammansättning av stads hälsovårdsnämnd
in. m. upptages i 2 § hälsovårdsstadgan. Där föreskrives bl. a. att hälsovårdsnämnden
utgöres av polischefen i staden, stadsläkaren eller, om det
finnes flera sådana, förste stadsläkaren ävensom av antingen fem eller tre
ledamöter, valda av stadsfullmäktige. Där stadsläkare ej finnes skall
magistraten utse annan läkare eller om hinder härför möter annan lämplig
person. Uppdraget som vald eller utsedd ledamot i hälsovårdsnämnd
gäller regelmässigt för fyra år. Förste provinsialläkaren i länet har rätt
att, även om han icke är ledamot av nämnden, vara tillstädes vid nämndens
sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten ävensom
att få sin mening antecknad till protokollet. Detta gäller dock ej för
stad, diir det finnes stadsläkare, som är jämställd med förste provinsialläkare.
Hälsovårdsnämnd äger vidare tillkalla sakkunniga biträden, vilka
får deltaga i nämndens överläggningar men ej i besluten. Hälsovårdsnämnden
skall sammanträda minst en gång i månaden.

Även för köping och municipalsamhälle finnes föreskrifter om vissa självskrivna
ledamöter. Sålunda skall ordföranden i kommunens styrelse samt
läkare alltid vara ledamöter i hälsovårdsnämnden.

I landskommun där kommunalnämnden är hälsovårdsnämnd finnes inga
självskrivna ledamöter. Där gäller att en av nämndens ledamöter med särskild
insikt i och intresse för hälsovårdsfrågor av kommunalfullmäktige
skall utses alt för den tid han är vald till ledamot bereda och inför hälso -

Kiingl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

vårdsnämnden föredraga de ärenden som ankommer på nämndens prövning.
Finnes särskild hälsovårdsnämnd i landskommun utses ledamöterna av
kommunalfullmäktige. Beträffande deras antal säges endast att de skall
väljas till nödigt antal, dock ej mindre än tre. Förste provinsialläkaren har
på landet samma rätt som i stad att vara närvarande vid hälsovårdsnämndens
sammanträden, deltaga i överläggningarna och få sin mening antecknad till
protokollet. På landet tillkommer samma befogenhet dessutom provinsialläkaren
i distriktet samt, om hälsovårdsområdet tillhör extra provinsialläkardistrikt,
extra provinsialläkaren.

Hälsovårdsstadgekommittén

Enligt kommitténs förslag skall kommunen alltid vara eu enhet i hälsovårdshänseende,
och i varje kommun skall finnas en för hela kommunen
gemensam särskild hälsovårdsnämnd. Som skäl härför anför
kommittén följande.

Ett hinder för effektivisering av hälsovårdsarbetet har tidigare varit, att
de många små kommunerna icke givit tillräckligt underlag för en arbetsduglig
hälsovårdsnämnd. Bland annat beträffande hälsovårdsuppgifterna
gäller nämligen, att man icke bör stå för nära de förhållanden, som skola
bedömas; i större kommunala enheter avslöjas lättare de missförhållanden,
mot vilka åtgärder böra vidtagas. Den nya kommunindelningen har i hög
grad förändrat förutsättningarna för arbetet med allmänna hälsovården
inom kommunerna. För att dessa förutsättningar skola kunna utnyttjas
fordras dock enligt kommitténs mening, att särskild hälsovårdsnämnd finnes
i varje kommun. Enligt den gällande hälsovårdsstadgan föreligger skyldighet
för landskommun att inrätta särskild hälsovårdsnämnd endast om
invånarantalet överstiger 3 000. Före den nya kommunindelningens genomförande
hade dock i runt tal 40 procent av de landskommuner, som icke
på grund av sitt invånarantal voro skyldiga att ha särskild hälsovårdsnämnd,
likväl inrättat dylik nämnd; och sedan den nya konnnunindelningen
genomförts har antalet kommuner med mer än 3 000 invånare betydligt
ökats. Med hänsyn till att även övriga landskommuner blivit tämligen
stora och till den tydliga tendens, som tidigare visat sig hos mindre
kommuner att inrätta särskild hälsovårdsnämnd, kan man kanske våga
antaga, att särskild hälsovårdsnämnd skulle komma att finnas i praktiskt
taget varje landskommun, även om nuvarande bestämmelser bibehölles.
Kommittén anser emellertid, att det är av sådan betydelse för allmänna
hälsovården, att särskild hälsovårdsnämnd verkligen inrättas i varje kommun,
att det är motiverat med en direkt bestämmelse härom i hälsovårdsstadgan.
Den omständigheten att det även efter den nya kommunindelningens
genomförande kommer att finnas i runt tal 300 landskommuner
med ett invånarantal understigande 3 000 — av dessa kommuner dock över
200 med mer än 2 000 invånare — ändrar icke enligt kommitténs mening
riktigheten av dessa synpunkter.

Kommittén understryker vikten av att kommun, när det gäller utseende
av ledamöter i hälsovårdsnämnd, beaktar lämpligheten av att såväl landsbygden
som tätbebyggelsen inom kommunen blir representerad. Beträffande

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1!)58

hälsovårdsnämnds sammansättning anför kommittén vidare
bl. a. följande.

Kommittén finner ej anledning föreslå olika antal ledamöter i hälsovårdsnämnd
i stad, köping eller landskommun utan förordar, att antalet ledamöter
genomgående skall efter fullmäktiges bestämmande vara minst sju.
Härigenom kan antalet bli tillräckligt stort för att möjliggöra för kommunen
att i nämnden insätta representanter både för olika slag av sakkunskap
och, särskilt när det gäller landskommun, för olika delar inom
kommunen.

I stad, köping och municipalsamhälle äro för närvarande två ledamöter
självskrivna i hälsovårdsnämnden. Enligt kommitténs mening finnes principiellt
sett anledning att inskränka antalet självskrivna ledamöter i en
kommunal nämnd så mycket som möjligt. Å andra sidan äro hälsovårdsnämnderna
i sådant behov av till exempel medicinsk sakkunskap, att sådan
näppeligen kan undvaras. Ett gott samarbete mellan hälsovårdsnämnden
och stads- respektive köpingsläkaren är en viktig förutsättning för att
hälsovårdsnämnden skall kunna arbeta effektivt, och man torde icke kunna
bortse från möjligheten, att samarbetet kan äventyras om stads- eller köpingsläkare
i nämnden ersättes med en annan läkare. Kommittén föreslår
därför, att i stad stadsläkaren, eller, om det finnes flera sådana läkare,
förste stadsläkaren samt i köping köpingsläkaren skall vara självskriven
ledamot av hälsovårdsnämnden.

Med hänsyn till det ökade behov av veterinärmedicinsk sakkunskap, som
allt mer gjort sig gällande, förordar kommittén, att i stad stadsveterinären,
eller om det finnes flera sådana, förste stadsveterinären skall vara självskriven
ledamot av hälsovårdsnämnden.

I övrigt anser kommittén icke att några självskrivna ledamöter böra förekomma
i hälsovårdsnämnderna. Vad angår polischefen i stad — vilken för
närvarande är självskriven ledamot av nämnden — torde dennes verksamhet
ha så ringa anknytning till hälsovårdsnämnden, att det icke längre är
motiverat med ett självskrivet ledamotskap för honom. Den juridiska sakkunskap,
som polischefen representerar, bör kunna tillföras nämnden i
annan ordning. Beträffande det självskrivna ledamotskapet i hälsovårdsnämnden
i köping för kommunalnämndens ordförande finner kommittén,
att — även om detta arrangemang är förenat med vissa fördelar — man
dock måste komma ihåg, att det även kan vara värdefullt, att hälsovårdsnämnden
står så självständig som möjligt i förhållande till andra kommunala
myndigheter. Hälsovårdsnämnden skall ju övervaka bland annat kommunernas
åtgöranden i dess egenskap av fastighetsägare. Formellt bör dock
icke något binder föreligga att, om kommunalfullmäktige så önska, välja
kommunalnämndens ordförande till ledamot av hälsovårdsnämnden.

Vid övervägande av frågan huruvida i den nya hälsovårdsstadgan bör
uppställas krav på särskilda kvalifikationer hos hälsovårdsnämndens valda
ledamöter har kommittén stannat för att det icke i stadgan hör föreskrivas
mera än att en ledamot av nämnden bör ha praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor
och vidare att, om läkare eller veterinär icke är självskriven ledamot
av nämnden, medicinsk och veterinärmedicinsk sakkunskap såvitt möjligt
bör vara företrädd bland de utsedda ledamöterna.

Kommittén har även föreslagit att vissa befattningshavare som ej är leda4
— Bih/mg till riksdagens protokoll 11)58. 1 samt. Nr B 46

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

möter av hälsovårdsnämnd skall äga närvara vid nämndens sammanträden
och deltaga i dess överläggningar samt få sin mening antecknad till protokollet.
De avsedda befattningshavarna är förste provinsialläkare, länsveterinär,
provinsialläkare, municipalläkare och distriktsveterinär.

Remisyttrandena

Kommitténs förslag att varje kommun skall ha särskild hälsovårdsnämnd
och att således kommunalnämnden icke längre skall
kunna fungera som hälsovårdsnämnd i de mindre landskommunerna har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Svenska
landskommunernas förbund är dock något tveksamt om lämpligheten av
detta förslag med hänsyn till de olägenheter som särskilt i de mindre kommunerna
uppstått genom förvaltningens uppdelning på alltför många
nämnder. Eftersom nu likväl det överväldigande antalet kommuner tillsatt
särskild hälsovårdsnämnd, vill förbundet emellertid icke motsätta sig att
särskild hälsovårdsnämnd blir obligatorisk i alla kommuner.

Meningarna har däremot varit starkt delade bland remissinstanserna beträffande
hälsovårdsnämnds sammansättning.

Kommitténs förslag, att antalet ledamöter skall vara minst sju
har rönt starkt motstånd under remissbehandlingen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län vill att regeln om sju ledamöter i hälsovårdsnämnden
kompletteras med en dispensmöjlighet för ett mindre antal.

Länsstyrelserna i Kalmar och Norrbottens län, hälsovårdsförbundet i Blekinge
län och föreningen för allmän hälsovård föreslår, att länsstyrelsen
skall på begäran av kommun kunna förordna att antalet ledamöter i kommunens
hälsovårdsnämnd skall vara minst fem. Länsstyrelsen i Norrbottens
län anser det vara opraktiskt att tvinga de mindre kommunerna att i
hälsovårdsnämnden invälja så många ledamöter som sju. Det torde, yttrar
länsstyrelsen, i små kommuner vara av större värde, att nämnden består
av färre ledamöter, vilka äger intresse och kunskaper för arbetet inom
nämnden, än av ett större antal, av vilka många ■— på grund av svårigheter
att uppbringa kvalificerade personer till uppdraget -—- ofta kommer att
sakna intresse för hälsovårdsarbetet.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan föreslår att antalet ledamöter
i landskommuner med mindre än 3 000 invånare skall bestämmas
till minst fem samt anför vidare angående det av kommittén föreslagna
minimiantalet.

I landskommuner med stor folkmängd och med mera än en hälsovårdstätort
är detta antal ledamöter säkerligen nödvändigt. Trots den genomförda
kommunsammanslagningen finnes emellertid fortfarande landskommuner
med relativt liten folkmängd. Av samtliga 816 landskommuner har
sålunda ca 300 en folkmängd under 3 000 invånare. I dylika smärre kommuner
torde det inte vara önskvärt att göra nämnden för stor. Det kan måhända
även bli svårt att i mindre landskommuner finna 14 personer — 7

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

ordinarie och 7 suppleanter — som kan ägna tillräcklig tid och intresse
för uppgiften. För landskommuner med 3 000 invånare eller därunder anser
styrelsen att antalet ledamöter kan begränsas till 5.

Svenska läkaresällskapet är av samma uppfattning. Länsstyrelsen i Jämtlands
län föreslår att antalet ledamöter i hälsovårdsnämnden skall vara
minst fem i såväl lands- som stadskommuner med mindre än 3 000 invånare.

Länsstyrelserna i Stockholms, Värmlands, Örebro, Västmanlands och
Gävleborgs län, förste provinsialläkaren i Värmlands län, kommunalfullmäktige
i Julita och Råda kommuner, hälsovårdsnämnden i Örebro, hälsovårdsförbundet
i Södermanlands län och hälsovårdsförbundet i Närke, hälsovårdskonsulenten
i Uppsala län, svenska landskommunernas förbund och
Sveriges läkarförbund föreslår, att antalet ledamöter i hälsovårdsnämnd
fastställes till minst fem. Länsstyrelsen i Stockholms län har som skäl för
sitt förslag anfört, att det visat sig att mindre kommunala nämnder ofta
blir mera sammansvetsade och arbetsdugliga, vartill kommer att i mindre
kommuner kan föreligga svårigheter att få fram tillräckligt antal lämpliga
kandidater. Länsstyrelsen påpekar också att i kommunallagen för så betydelsefulla
organ som drätselkammare och kommunalnämnd minimiantalet
ledamöter är bestämt till fem.

Kommunalfullmäktige i Kumla landskommun, Färila kommun och Jönåkers
kommun menar, att det bör tillkomma kommunerna själva alt bestämma
antalet ledamöter i hälsovårdsnämnden. Om något minimiantal
skall bestämmas bör det helst vara tre ledamöter.

Vad angår kommitténs förslag i fråga om självskrivna ledamöter
i hälsovårdsnämnderna har uttalandet att juridisk sakkunskap bör
tillföras nämnden i annan ordning än genom bestämmelse om polischefs
medlemskap i nämnden föranlett erinringar från länsstyrelserna i Uppsala
och Kronobergs län, stadsfullmäktige i Norrköping, Borås, Södertälje, Trollhättan,
Växjö, Alingsås och Katrineholm samt hälsovårdsnämnderna i Norrköping
och Uppsala.

Hälsovårdsnämnden i Norrköping anför t. ex. följande.

Allmän hälsovård är till mycket stor del en ordningsfråga.---Gatu renhållningen

och renhållningen på offentliga platser övervakas till exempel
av polismyndigheten. På landsbygden torde det vara ännu viktigare att polischefen
tillhör hälsovårdsnämnden. Förmodligen blir på många ställen polischefen
den ende ledamoten med juridisk skolning. Polischefens medlemskap
i hälsovårdsnämnden — åtminstone på landsbygden — torde också åt
hälsovårdsnämnden ge mera pondus.

Kommitténs förslag om stadsläkares och köpingsläkares obligatoriska
ledamotskap samt om medicinsk sakkunskap i övrigt i hälsovårdsnämnd
har även föranlett erinringar vid remissbehandlingen.

Förste provinsialläkarna i Kronobergs och Skaraborgs län föreslår att i
städer, där stadsläkare ej finnes, vederbörande provinsialläkare bör vara

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

självskriven ledamot i hälsovårdsnämnden. Motsvarande förslag beträffande
köpingar som saknar köpingsläkare göres av förste provinsialläkaren i
Skaraborgs län och kommunalfullmäktige i Alvesta och Hörby köpingar.

I fråga om landskommunerna föreslås av länsstyrelserna i Jönköpings och
Kristianstads län, förste provinsialläkarna i Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län, länsveterinären
i Malmöhus län, hälsovårdsnämnderna i Järpens municipalsamhälle
och Njurunda kommun samt Sveriges läkarförbund att provinsialläkare
skall vara självskriven ledamot i hälsovårdsnämnden. Läkarförbundet
anför härvid att länsstyrelsen bör avgöra vem av två provinsialläkare
inom samma kommun som skall vara ledamot av hälsovårdsnämnden.

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län, länsveterinären i Blekinge län
och stadsfullmäktige i Göteborg anser, att det bör stadgas att medicinsk
sakkunskap obligatoriskt skall vara företrädd i nämnden även där läkare
ej är självskriven ledamot i hälsovårdsnämnden.

För det fall att läkare och veterinär icke är ledamöter av hälsovårdsnämnd
bör enligt styrelsen för statens institut för folkhälsan föreskrivas
obligatorisk medverkan av annan medicinsk och veterinärmedicinsk sakkunskap.
Styrelsen framhåller att distriktssköterska bör kunna inväljas
som representant för medicinsk sakkunskap.

Kommitténs förslag om stadsveterinärs obligatoriska ledamotskap samt
om veterinärmedicinsk sakkunskap i övrigt i hälsovårdsnämnd har hälsats
med tillfredsställelse av veterinärstyrelsen, styrelsen för statens institut för
folkhälsan, länsveterinärerna i Gotlands, Blekinge, Malmöhus och Västernorrlands
län, Sveriges veterinärförbund och svenska distriktsveterinärföreningen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, förste provinsialläkarna i Jönköpings,
Malmöhus och Skaraborgs län samt länsveterinären i Malmöhus län anser
att även distriktsveterinär skall vara självskriven ledamot i hälsovårdsnämnd
i den kommun där han är bosatt, och förste provinsialläkaren i Älvsborgs
län, länsveterinären i Blekinge län och stadsfullmäktige i Göteborg
föreslår att i kommun, där veterinär ej är självskriven ledamot i hälsovårdsnämnden,
veterinärmedicinsk sakkunskap likväl obligatoriskt skall
vara företrädd i nämnden.

Stadsfullmäktige i Uppsala och Trollhättan hävdar emellertid, att det icke
är nödvändigt att göra stadsveterinären, som är hälsovårdsnämndens underordnade
tjänsteman, till självskriven ledamot i nämnden.

Ett stort antal remissinstanser anser, att några bestämmelser om självskrivna
ledamöter i hälsovårdsnämnderna ej bör finnas. Sådana uttalanden
har gjorts av överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län,
Stockholms stadsfullmäktige — som åberopar yttranden av stadsjuristen,
drätselnämnden och hälsovårdsnämnden i staden — kommunalfullmäktige
i Färila och Råda kommuner, hälsovårdsnämnderna i Kumla, Hallsbergs

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

och Olof ströms köpingar, Kumla landskommun och Hammars kommun,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, hälsovårdsförbundet
i Örebro län och svenska kommunal-tekniska föreningen.

Länsstgrelsen i Stockholms län framhåller att föreskrifterna bör i högre
grad än som nu skett ansluta sig till den nya kommunallagens bestämmelser.
Länsstyrelsen erinrar därjämte om att kommunallagskommittén framhållit
önskvärdheten av att de i specialförfattningarna angivna organens
arbetsformer i samband med kommande revisioner av dessa författningar
såvitt möjligt bringas i överensstämmelse med kommunallagens motsvarande
bestämmelser. Enligt länsstyrelsens mening torde detta i betydande
utsträckning låta sig göra beträffande hälsovårdsnämndernas arbetsformer.

Svenska landskommunernas förbund anför.

Självskrivenheten bör upphöra. Den rimmar illa med bestämmelserna i 32
och 45 §§ kommunallagen, där chefstjänstemännen uteslutits från valbarhet
till de förvaltningsorgan, under vilka de sortera. Man torde för övrigt på det
nuvarande utredningsstadiet vara överens om att föreslå slopandet av självskrivenhet
också för ledamöter i barnavårdsnämnd och byggnadsnämnd. —-Däremot bör givetvis i stadgan föreskrivas rätt för stadsläkare med flera
här ifrågavarande befattningshavare att på samma sätt som förste provinsialläkare
med flera deltaga i nämndens sammanträden, och i vederbörandes
instruktion kan intagas som ett tjänsteåliggande att deltaga i nämndens
sammanträden. Självskrivenhetens slopande torde vara ett medel att stärka
hälsovårdsnämndens ställning som kommunalt organ.

Svenska stadsförbundet anser också en anpassning till kommunallagens
bestämmelser vara synnerligen önskvärd samt framhåller att detta i stor
utsträckning torde kunna ske utan nämnvärda olägenheter.

Länsstgrelsen i Jämtlands län, förste provinsialläkarna i Södermanlands,
Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län, länsveterinären i Jämtlands
län och stadsfullmäktige i Södertälje anser att det bör föreskrivas att
hälsovårdsnämnd skall ha minst en kvinnlig ledamot. Förste provinsialläkaren
i Göteborgs och Bohus län anför som skäl härför.

Hälsovårdsnämnden har att syssla med frågor, som alla intimt beröra
kvinnans verksamhetsområde, och beträffande vilkas bedömande bon i regel
besitter avsevärt bättre naturliga förutsättningar än mannen. Det är
säkerligen ingen tillfällighet, att jag städse mött större intresse för uppgifterna
och kraftfullare handläggning av ärendena hos hälsovårdsnämnder,
som haft förmånen att i sin krets hysa en kvinnlig ledamot.

Förste provinsialläkaren i Västerbottens län och Sveriges fastighetsägareförbund
föreslår att i landskommun med en eller flera hälsovårdstätorter
minst en representant för hälsovårdstätort skall finnas i hälsovårdsnämnden.

Stadsfullmäktige i Södertälje anser att i varje hälsovårdsnämnd bör finnas
eu representant för livsmedelshanteringen.

Stadsjuristen i Stockholm förmenar att de av kommittén föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

stadgandena angående hälsovårdsnämnds organisation och inre verksamhetsformer
icke är lämpliga i vart fall för Stockholms vidkommande. Han
framhåller att i Stockholm gäller den ordningen att de kommunalrättsliga
reglerna för oreglerade nämnder i princip gäller även för de reglerade
nämnderna, där annat ej är särskilt föreskrivet.

Även Stockholms stadsfullmäktige framhåller önskvärdheten av att
hälsovårdsstadgans bestämmelser om hälsovårdsnämndens organisation
och inre verksamhetsformer bringas i överensstämmelse med kommunallagen.

Hälsovårdsnämnden i Stockholm anför i fråga om medverkan av medicinsk
och veterinärmedicinsk sakkunskap inom nämnden att det är tveksamt
om chefstjänstemän bör belastas med ledamotskap, då de är tjänsteansvariga.
Såsom föredragande bör de däremot ha yttrande- och reservationsrätt.

Överståthållarämbetet påpekar i sitt yttrande bl. a. att den möjlighet till
undantag för Stockholm från de allmänna reglerna om hälsovårdsnämnds
sammansättning, som 7 § i den nuvarande hälsovårdsstadgan erbjuder, under
senare år icke har utnyttjats.

C. Hälsovårdsexperterna

a. Allmänna synpunkter

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittén har såsom tidigare anförts framhållit behovet av ökad tillgång
på hälsovårdsexperter och föreslår ökade skyldigheter för primärkommunerna
att anställa hälsovårdstjänstemän samt skyldighet för landsting
att anställa en eller flera hälsovårdskonsulenter. De problem som hör samman
med utbyggnaden av de statliga hälsovårdande organen har kommittén
däremot icke funnit anledning att gå närmare in på.

Kemissgttrandena

I ett flertal yttranden har understrukits, att hälsovårdsnämnderna i sitt
arbete behöver äga betydligt större tillgång till expertis än de nu har.
Denna brist på sakkunskap har till exempel föranlett Sveriges industriförbund
att som förut nämnts föreslå att komplicerade hälsovårdsfrågor skall
behandlas av högre instans än hälsovårdsnämnderna.

Distriktsingenjörers förening och distriktsingenjören för vatten och avlopp
i Stockholms m. fl. län framhåller att hälsovårdsnämnderna är i behov
av sakkunnig hjälp vid behandlingen av vatten- och avloppsfrågor.
Föreningen anser att det synes som om kommittén betydligt överskattat
hälsovårdsnämnds förmåga att bedöma vatten- och avloppsfrågor utan att
ha teknisk sakkunskap till hjälp och finner det förvånande att kommittén

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

icke med ett ord nämnt om existensen av den statliga vatten- och avloppsorganisationen,
särskilt som distriktsingenjörerna redan nu håller mycket
livlig kontakt med hälsovårdsnämnderna i vatten- och avloppsfrågor.

Även stadsfullmäktige i Malmö anser att hälsovårdsnämnderna, om de
skall syssla med tekniska problem, måste ha tillgång till tekniskt utbildad
personal.

Under remissbehandlingen har föreslagits inrättandet till hälsovårdsnämndernas
hjälp av centrala eller till länsstyrelserna knutna expertorgan
i hälsovårdsfrågor.

Länsveterinärerna i Skaraborgs, Västernorrlands och Jämtlands län
ifrågasätter sålunda om det icke borde finnas någon central instans med
tillgång till speciell sakkunskap dit hälsovårdsnämnderna och deras befattningshavare
kunde vända sig för att erhålla råd och upplysningar. Länsveterinären
i Skaraborgs län yttrar.

Det hade varit tacknämligt, om kommittén i stadgan eller på annat sätt
kunnat giva anvisning på någon tillräckligt auktoritativ instans, där råd
och anvisningar kunna lämnas i byggnadstekniska, sanitetstekniska och
sanitetsekonomiska ärenden. Sådana ärenden äro till exempel ventilationsoch
uppvärmningsteknik, bullerfrågor, industrier och avloppsväsen. Det
senare bland annat vad gäller förorenat vattens betydelse för betande djurs
hälsotillstånd och inverkan på livsmedel från djur. Med undantag för somliga
större städer torde landets hälsovårdsnämnder i regel sakna kvalificerad
expertis i dylika avseenden.

Svenska värme- och sanitetstekniska föreningen anser att bestämmelser
bör införas om att hälsovårdsnämnd till sitt förfogande skall ha sakkunnig
person med hög teknisk utbildning, vilken såsom hälsovårdsnämndens
representant skall bedöma framlagda projekt samt stå allmänheten till
råds i sanitära samt värme- och ventilationstekniska frågor. En sådan expert
bör, anför föreningen, finnas i varje län samt i de större städerna.

Föreningen för vattenhggien anser det vara riktigast att förstärka de
expertorgan som för tillsyn och rådgivning i sanitära frågor är knutna
till länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Värmlands län understryker behovet av en sanitetsekonomisk
och sanitetsteknisk expert inom varje län. Länsstyrelsen framhåller,
att i fråga om vatten och avlopp behovet av sakkunskap redan i viss
män tillgodoselts genom tillkomsten av distriktsingenjörerna för vatten
och avlopp. För övriga delar av den allmänna hälsovården, såsom ljudisolering,
ventilation, belysning, renhållningens tekniska ordnande m. m., saknas
däremot möjlighet att anlita sådan sakkunskap, vilket enligt länsstyrelsen
är en uppenbar brist. Eu enligt länsstyrelsens mening tänkbar lösning
vore att bygga ut distriktsingenjörsorganisationen inom länen på sådant
sätt, att varje län finge ett »länsingenjörskontor» med sakkunskap
på de områden, som är av största betydelse för sanitetstekniska ärendens

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

handläggning och med funktioner liknande dem, som tillkommer länsarkitektkontoret
inom byggnadsväsendet i allmänhet.

Svenska kommunal-tekniska föreningen framlägger samma förslag.
Hälsovårdsnämnden i Uppsala föreslår att i varje länsstyrelse skall inplaceras
ett hälsovårdscentrum med såväl läkare som hälsovårdskonsulenter
eller -inspektörer, dit hälsovårdsnämnderna skall kunna vända sig för
att få råd och anvisningar i hälsovårdsfrågor.

b. Hälsovårdsinspektörer

Gällande bestämmelser

I varje stad skall finnas en eller flera tillsyningsmän för allmänna hälsovården.
För landskommuns del gäller att en eller flera tillsyningsmän för
allmänna hälsovården får antagas, om hälsovårdsnämnden prövar sådant
vara av behovet påkallat och medel därtill är anslagna.

Hälsovårdsstadgekommittén

I stad och köping samt i landskommun med mer än 10 000 invånare
skall enligt kommitténs förslag hälsovårdsnämnden till sitt biträde ha
minst en hälsovårdsinspektör, vilken titel skall ersätta den nuvarande benämningen
tillsyningsmän för allmänna hälsovården. I övrigt skulle således
i landskommun anställandet av hälsovårdsinspektör icke bli obligatoriskt
utan beroende på arbetsuppgifternas art och omfattning.

Av länsstyrelsernas allmänna skyldighet att övervaka förhållandena avseende
allmänna hälsovården följer, anför kommittén, att länsstyrelserna
även har att tillse, att landskommun har tillgång till hälsovårdsinspektör
om behov därav föreligger.

Två eller flera kommuner bör enligt kommittén gemensamt få anställa
hälsovårdsinspektör, där så kan ske utan att arbetsuppgifterna eftersättes.
Det torde, yttrar kommittén, vara ur olika synpunkter fördelaktigare, att
flera kommuner som icke var för sig behöver en heltidsanställd inspektör
slår sig tillsammans om en heltidsanställd yrkesutbildad sådan, än att var
och en av dessa kommuner anställer icke yrkesutbildad personal med uppdraget
som bisyssla.

I fråga om hälsovårdsinspektörs utbildning anför kommittén bl. a. följande.

Enligt kommitténs mening äro de arbetsuppgifter, som åvila en hälsovårdsinspektör,
så betydelsefulla för allmänna hälsovården inom kommunen,
att inspektörerna böra ha god såväl praktisk som teoretisk utbildning.
Till frågan om utbildningens anordnande i fortsättningen återkommer
kommittén i ett särskilt avsnitt. Man måste emellertid utgå från, att
hälsovårdsinspektörstjänsten i flera kommuner alltjämt blir en bisyssla.
Med hänsyn härtill torde man icke kunna uppställa några formella krav
på utbildning beträffande deltidsanställda hälsovårdsinspektörer, ehuru

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

det naturligtvis är ur samhällelig synpunkt viktigt, att även de äro så kunniga
som möjligt. Viktigare är dock att de som yrkesmässigt ägna hela
sin tid åt allmänna hälsovården äro väl utbildade. Här böra ej heller föreligga
några ekonomiska hinder mot att uppställa vissa formella kompetenskrav.

För att understryka nödvändigheten av att kommunerna i fortsättningen
vid anställandet av hälsovårdsinspektörer med heltidstjänstgöring
beakta behovet av yrkesutbildning förordar kommittén, att hälsovårdsinspektör,
som anställes för heltidstjänstgöring, skall ha genomgått kurs
år 1947 eller senare vid statens institut för folkhälsan för utbildning av
hälsovårdsinspektörer eller ock av medicinalstyrelsen förklarats behörig
såsom heltidsanställd hälsovårdsinspektör. Detta bör kunna ske beträffande
den som på annat sätt än genom kurs vid statens institut för folkhälsan
förvärvat motsvarande utbildning eller som utan att fylla nu
nämnda krav på utbildning genom förvärvad praktisk erfarenhet inom
området befinnes skickad att fullgöra de med en hälsovårdsinspektörsbefattning
förenade arbetsuppgifterna. Ett sådant förhållande kan till exempel
tänkas inträda, när en person, vilken som bisyssla anförtrotts uppgifter
som hälsovårdsinspektör, vid inrättandet av en heltidsbefattning som
hälsovårdsinspektör i samma kommun, önskar komma i fråga härtill. Om
han då visat sig kunnig och lämpad för fortsatt arbete inom allmänna
hälsovården, bör han kunna förklaras behörig att inneha heltidstjänst som
hälsovårdsinspektör, eventuellt efter genomgång av någon fortbildningskurs
vid statens institut för folkhälsan.

Remissyttrandena

Bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Gävleborgs
län, förste provinsialläkarna i Gotlands, Blekinge, Hallands, Älvsborgs och
Jämtlands län, municipalfullmäktige i Stenstorps municipalsamhälle, kommunalfullmäktige
i Huddinge kommun, Sveriges läkarförbund och svenska
hälsovårdstjänstemannaförbundet anser, att hel- eller deltidsanställd hälsovårdsinspektör
skall finnas i varje kommun. I de flesta av dessa yttranden
framhålles emellertid att möjlighet bör finnas för kommun att med en eller
flera andra kommuner ha gemensam hälsovårdsinspektör.

Kommitténs förslag att heltidsanställd hälsovårdsinspektör skall finnas
i kommun med mer än 10 000 invånare har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av bl. a. förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län, distriktsingenjören
för vatten och avlopp i Stockholms m. fl. län, kommunalnämnden
i Vilhelmina kommun, hälsovårdsnämnden i Halmstad, landsorganisationen
i Sverige och föreningen för vattenhygien.

I ett flertal andra yttranden har emellertid meningarna varit delade om
hur stort invånarantalet bör vara i kommun för att skyldighet skall inträda
för kommunen att ha heltidsanställd hälsovårdsinspektör.

Förste provinsalläkaren i Västerbottens län anför atL om en gradering
över huvud taget skall användas måste folkmängdssiffran sänkas avsevärt,
till exempel till 4 000 eller 5 000 invånare.

Förste provinsialläkaren i Södermanlands län yttrar.

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

10 000 är en alldeles för hög siffra, när det gäller stad i egentlig mening.
Skulle verkligen denna otroligt höga siffra fastställas, kunde det få mycket
obehagliga konsekvenser---. En förste provinsialläkare, som arbetat

för att få heltidsanställd hälsovårdsinspektör för en stad på till exempel
7 000 invånare, kan komma i en mycket obehaglig situation och bliva betecknad
som för nitisk. 5—6 å 7 000 bör siffran vara — ej högre.

Veterinärstyrelsen, länsstyrelsen i Kronobergs län, förste provinsialläkaren
i Kronobergs län, stadsfullmäktige i Norrtälje och hälsovårdsförbundet
i Blekinge län föreslår att folkmängdssiffran sättes till 6 000.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som förordar statsbidrag till mindre kommuner
som frivilligt anställer hälsovårdsinspektör, föreslår att gränsen dragés
vid 6 000 invånare med rätt för länsstyrelsen att i enstaka fall tills vidare
bevilja dispens från skyldigheten att anställa inspektör, bl. a. på grund av
den rådande bristen på personer med erforderlig utbildning för en dylik befattning.
Länsstyrelsen fortsätter.

Förslaget att två eller flera kommuner skulle kunna hava gemensam hälsovårdsinspektör
ser tilltalande ut men blir enligt länsstyrelsens erfarenhet
ej lätt att förverkliga. Kommunerna ställa sig ofta avvisande, då det gäller att
bilda kommunalförbund för en dylik speciell förvaltningsuppgift. Ett av
motiven för kommunindelningsreformen var att man genom bildandet av
större kommuner skulle minska behovet av nya kommunalförbund. Denna
synpunkt åberopas ofta av kommunerna som ett skäl att ej ingå i kommunalförbund.
Ett annat skäl är att kommunerna i ett kommunalförbund i viss
mån förlora sin bestämmanderätt i fråga om den förvaltningsuppgift, för vars
handhavande förbundet bildats. Samarbete genom avtal är en enklare och
mera löslig form än kommunalförbund men leder stundom till konflikter. En
annan nackdel med ett avtal är att det när som helst kan uppsägas. Länsstyrelsen
vill med det ovan anförda ha framhållit att möjligheterna till samgående
mellan kommuner i nu berört avseende icke böra överskattas.

Förste provinsialläkarna i Gävleborgs och Västernorrlands län, hälsovårdsnämnderna
i Ängelholm och i Hofors kommun, hälsovårdsförbunden
i Göteborgs och Bohus och i Gävleborgs län, hälsovårdskonsulenten i
Uppsala län samt Sveriges läkarförbund anser, att skyldighet för kommun
att ha heltidsanställd hälsovårdsinspektör bör föreligga om kommunen har
mer än 7 000 invånare.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan, stadsfullmäktige i Katrineholm
och Söderhamn samt svenska läkaresällskapet menar att ifrågavarande
gräns helst bör vara 8 000 invånare.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Kristianstads, Värmlands, Västernorrlands
och Norrbottens län, förste provinsialläkaren i Värmlands län,
municipalfullmäktige i Vingåkers municipalsamhälle, kommunalfullmäktige
i Jönåkers och Julita kommuner, kommunalnämnden i Leksands kommun,
hälsovårdsförbunden i Södermanlands och Värmlands län samt svenska
landskommunernas förbund anser, att det icke bör införas någon be -

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 195S

stämmelse om skyldighet för kommuner av viss storleksordning att ha heltidsanställd
hälsovårdsinspektör. Förbundet yttrar.

Det är knappast invånarantalet utan i stället kommunstrukturen, som blir
avgörande för behovet av specialutbildad arbetskraft. Att ge en tvingande
bestämmelse härom så länge tillgången på sådan specialutbildad arbetskraft
icke är säkerställd, bör icke komma ifråga.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att skyldigheten att ha heltidsanställd
hälsovårdsinspektör bör knytas till antalet invånare inom hälsovårdstätort
eller inom område, för vilket hälsovårdsordning fastställts.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför.

Det bör vid stadgans genomförande i motiveringen kraftigt understrykas,
att hälsovårdsnämnderna icke utan sakkunnigt biträde kunna förväntas på
ett tillfredsställande sätt medhinna sina omfattande arbetsuppgifter. Landsbygdskommuner
med större tätorter torde ej kunna undvara heltidsanställd
tjänsteman och de övriga kommunerna få distriktvis sammansluta sig för
anställande av sådan. Det torde emellertid knappast vara lämpligt att i själva
författningen angiva någon viss befolkningssiffra, vid vars uppnående skyldighet
att anställa heltidsanställd hälsovårdsinspektör bör föreligga.

Hälsovärdsförbundet i Södermanlands län påpekar att i en kommun med
huvudsakligen tätbebyggelse, exempelvis en stad, behovet av heltidsanställd
hälsovårdsinspektör är större än i en ren landsbygdskommun med samma
invånarantal och länsstyrelsen i Kalmar län framhåller i sitt yttrande att behovet
av sådan inspektör kan vara större i en mindre stad med slumartad
bebyggelse och låg sanitär standard än i en större stad med övervägande
modern bebyggelse.

Medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands och Kristianstads län,
förste provinsialläkarna i Kronobergs, Kalmar, Älvsborgs och Kopparbergs
län, länsveterinären i Blekinge län, municipalfullmäktige i Nordmalings municipalsamhälle,
hälsovärdsförbundet i Blekinge lån och föreningen för allmän
hälsovård föreslår — för att varje kommun skall kunna få heltidsanställd
hälsovårdsinspektör — att länen skall indelas i hälsovårdsdistrikt med
minst en heltidsanställd hälsovårdsinspektör.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför.

En organisation, innebärande länets uppdelning i ett antal distrikt, vart
och ett med ett invånarantal av omkring 20 000 och med en heltidsanställd
tjänsteman, synes utgöra en tillfredsställande lösning av frågan om sakkunnig
hjälp åt hälsovårdsnämnderna. En sådan organisation hör emellertid
enligt länsstyrelsens förmenande icke forceras fram. Lyckligast torde vara
om en organisation som den nämnda finge under länsstyrelsens ledning
successivt tillskapas. Härför talar väl ej blott bristen på kompetenta hälsovårdstjänstemän
utan även ekonomiska skäl.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar.

Med den uppläggning kommittén givit frågan om anställande av biträdespersonal
till hälsovårdsnämnderna kommer en länge väntad och nödvändig

Kungl. Maj:is proposition nr B i6 år 1958

omorganisation av den allmänna hälsovården att försenas och snedvridas.
Det torde ställa sig svårt för en länsstyrelse att, såsom kommittén anvisar
tvinga kommun att anställa hälsovårdsinspektör, därest kommunen förnekar
att behov därav föreligger, särskilt om kommunen kan hänvisa till att den
har hjälp av en i landstingets tjänst anställd hälsovårdskonsulent. Kommitténs
förslag om skyldighet för landstinget att anställa sådan befattningshavare
är liktydigt med att överflytta kostnaden för den allmänna hälsovården
från primärkommunerna till landstinget. Därigenom splittras ansvaret för
den allmänna hälsovården. Man vinner en nödlösning, som kommer att förhindra
eller i varje fall försena en ändamålsenlig hälsovårdsorganisation å
länsplanet, något som nu saknas.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör det därför i den nya hälsovårdsstadgan
föreskrivas skyldighet för kommunerna att var för sig eller tillsammans
i kommunalförbund anställa hälsovårdsinspektörer i erforderligt
antal.

Medicinalstyrelsen ställer sig skeptisk inför länsstyrelsens möjligheter att
påverka frågan om anställandet av hälsovårdsinspektör i en härtill ovillig
kommun. Enligt styrelsens mening föreligger risk för att länsstyrelsen ej
kan åstadkomma mer än att en otillfredsställande utbildad tjänsteman anställes
på deltid med en minimal avlöning, varav följer att hans arbetsinsats
inom kommunens hälsovård blir i det närmaste värdelös. En lösning av
hälsovårdsinspektörsfrågan efter denna linje, genom frivillig överenskommelse
mellan ett lämpligt antal kommuner, torde knappast komma i fråga
annat än i mera sällsynta fall, och en dylik lösning kan i vart fall icke
framtvingas av länsstyrelsen. Styrelsen fortsätter.

Huruvida vår kommande lagstiftning beträffande hälsovården i våra
mindre städer och köpingar samt å praktiskt taget hela landsbygden skall
kunna leda till en effektivisering av hälsovårdsnämndernas verksamhet och
medföra en verklig förbättring av hälsovårdsförhållandena sammanhänger
enligt styrelsens mening i allt väsentligt med, huruvida tillsynsfrågan löses
på ett tillfredsställande sätt. Då det gäller våra städer och köpingar med
mindre än 10 000 invånare föreligger samma behov av effektiv övervakning
genom utbildade tjänstemän som i våra städer och köpingar med över 10 000
invånare. — Beträffande landsbygden med dess tätorter måste det anses
oegentligt att en landsbygdskommun med mer än 10 000 invånare — detta
gäller bara ett 15-tal i hela landet — enligt förslaget skall ha sin tillsynsfråga
ordnad på ett tillfredsställande sätt genom en väl utbildad heltidsanställd
hälsovårdsinspektör, under det att grannkommun med mindre än
10 000 invånare i allmänhet endast kommer att få sin tillsynsfråga ordnad
genom deltidsanställda tjänstemän utan tillräcklig utbildning på området
eller eventuellt endast genom hälsovårdsnämndens olika medlemmar, vilket
i många fall skulle innebära att dylik tillsyn praktiskt taget helt skulle saknas.
Kvalitativt sett föreligger dock samma behov av effektiv övervakning
beträffande landsbygdskommuner, vare sig desamma äro stora eller små.

Tillsynsfrågan i våra kommuner med mindre än 10 000 invånare bör enligt
styrelsens mening lösas efter samma principer som i våra större kommuner.
Ett lämpligt antal smärre kommuner höra härvid sluta sig samman och gemensamt
anställa en välutbildad hälsovårdsinspektör på heltid och länssty -

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

relsen bör ha effektiva maktmedel att framtvinga en lösning efter denna linje.
Huruvida länsstyrelsen själv skall fastställa dessa hälsovårdsinspektörers
verksamhetsområden (hälsovårdsdistrikt) eller endast framlägga förslag till
central myndighet för fastställelse bör bli föremål för vidare överväganden.
I dessa distrikt böra ingå icke bara landsbygdskommuner utan även de städer
och köpingar, som icke ha egna heltidsanställda hälsovårdsinspektörer.

Då det gäller att fixera omfattningen av hälsovårdsdistrikten går det icke
att exakt fastställa invånareantalet i desamma. Otvivelaktigt är dock att de
kunna ha ett avsevärt högre invånareantal än 8 000, vilket av medicinalstyrelsen
förordas för heltidsanställning av hälsovårdsinspektör i städer och
köpingar. Verksamhetsområdets lämpliga storlek måste bedömas med hänsyn
till områdets struktur och härvid måste speciell hänsyn tagas till antalet
och storleken av tätorter inom detsamma. Invånareantalet i de olika distrikten
bör därför kunna få variera mellan rätt vida gränser, men detsamma
bör i allmänhet ligga mellan 15 000 och 25 000. Ekonomiskt skulle den föreslagna
organisationen icke bliva särskilt betungande för kommunerna.

Medicinalstyrelsen anför vidare som skäl för sitt förslag, att en fortlöpande
bostadsinspektion inom hälsovårdstätort icke kan, utom i enstaka
undantagsfall, genomföras på ett tillfredsställande sätt utan en väl utbildad
hälsovårdsinspektör.

c. Hälsovårilskonsulenter

Hälsovårdsstndgekommittén

Kommittén framhåller, att behovet av sakkunnigt biträde åt hälsovårdsnämnderna
visat sig vara så stort att åtgärder på frivillighetens väg redan
vidtagits för att tillgodose detsamma. Erfarenheten av den konsulentverksamhet
som enligt vad tidigare anförts bedrives inom flera län synes kommittén
ha varit gynnsamma, och förslag har väckts att hälsovårdskonsulenter
skall finnas att tillgå inom samtliga län. Denna uppfattning delas av
kommittén. Det måste nämligen, framhåller kommittén, vara av utomordentlig
betydelse för frågan om en effektiv allmän hälsovård att hälsovårdsnämnderna
beredes sakkunnigt bistånd av kvalificerad art för att
bemästra de svårigheter av hygieniskt, tekniskt och administrativt slag,
som kan uppkomma under det dagliga arbetet.

Kommittén anför vidare.

När det gäller att lösa frågan om bur dessa konsulenttjänster rent organisatoriskt
skola vara anordnade erbjuda sig flera möjligheter. F. n. äro
de flesta konsulenterna anställda hos de olika hälsovårdsförbunden, därvid
vederbörande landsting genom anslag bidrager till en betydande del av
kostnaderna för konsulentens avlöning. Fråga uppkommer då huruvida hälsovårdsförbunden
alltjämt böra stå såsom huvudmän för hälsovårdskonsulenterna,
även sedan dessa övergått från alt vara frivilligt inrättade tjänster
till alt vara tjänster, söm obligatoriskt skola finnas i varje län. Utan att
förringa det värdefulla arbete för främjande av allmänna hälsovården, som
utförts av hälsovårdsförbunden, anser kommittén att, då anställandet av

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

konsulenter göres obligatoriskt, det fordras en organisation av fastare och
ekonomiskt mera bärkraftig beskaffenhet än hälsovårdsförbunden. Härtill
kommer, att hälsovårdsförbund visserligen finnas i de flesta men ej i alla
län.

Kommittén har övervägt huruvida konsulenterna borde anställas direkt
hos vederbörande länsstyrelse. Länsstyrelserna ha ju att övervaka hälsovårdsnämndernas
verksamhet. Emellertid böra hälsovårdskonsulenterna
icke intaga ställningen av kontrollanter gentemot hälsovårdsnämnderna.
Konsulenterna skola kunna anlitas av nämnderna för att lämna råd och
hjälp. Nämnderna skola med förtroende kunna anlita konsulenterna för att
komma till rätta med hälsovårdsärendenas bedömande och handläggning.
Inrättandet av konsulenttjänster skall alltså vara ett slags service gentemot
hälsovårdsnämnderna. Det måste från denna utgångspunkt enligt
kommitténs mening vara betydelsefullt, att konsulenterna icke anställas
hos organ, som utöva kontrollen över nämndernas verksamhet, nämligen
länsstyrelserna.

Kommittén har därför stannat för att de nya hälsovårdskonsulenttjänsterna
bör knytas till landstingen och att konsulenternas verksamhetsområden
bör sammanfalla med landstingsområdena. Härför talar också
enligt kommittén att landstingen redan nu har vidsträckta arbetsuppgifter
inom allmänna hälso- och sjukvården samt att de nya hälsovårdskonsulenterna
avses vara ett led i denna, vartill kommer att ett flertal landsting
redan nu i realiteten nästan helt svarar för avlöningen av konsulenterna
antingen genom anslag till hälsovårdsförbunden eller direkt genom att konsulenterna
är anställda hos landstinget. De landsting, vilka på detta sätt
stöder en konsulentverksamhet inom den allmänna hälsovårdens område,
har alltså, fortsätter kommittén, i praktiken redan godtagit tanken, att en
dylik verksamhet är en naturlig arbetsuppgift för landstingen. Kommittén
anför vidare.

Kommittén vill i detta sammanhang understryka, att tillsättandet av
hälsovårdskonsulenter i de olika länen torde komma att avsevärt minska
behovet av hälsovårdsinspektörer i de särskilda kommunerna. Vidare bör
den effektivisering av hälsovården, som måste bli följden av konsulenternas
verksamhet, på längre sikt medföra en minskning av landstingens sjukvårdskostnader.
Systemet med hälsovårdskonsulenter bör därför enligt kommitténs
mening även ur allmän ekonomisk synpunkt vara fördelaktigt.

En viktig fråga i detta sammanhang är hälsovårdskonsulenternas förhållande
till vederbörande förste provinsialläkare. Dessa läkare äro ju
knutna till länsstyrelserna såsom sakkunniga i hälso- och sjukvård. Det
är nödvändigt, att ett nära samarbete kommer till stånd mellan förste
provinsialläkaren och hälsovårdskonsulenten. I praktiken torde detta underlättas
därigenom att förste provinsialläkaren så gott som genomgående
är landstingets konsult i frågor rörande allmänna hälsovården.

Kommittén har beträffande hälsovårdskonsulenternas utbildning uttalat,
att dessa i första hand bör ha minst den utbildning som föreskrives för
hälsovårdsinspektör samt därjämte bl. a. i regel åtminstone fem års praktik
genom allsidig tjänstgöring vid hälsovårdsnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Remissyttrandena

Frågan om inrättande av hälsovårdskonsulenttjäns
t e r enligt kommittéförslaget har berörts i ett stort antal remissyttranden.

Förslaget tillstyrkes helt av veterinärstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,
styrelsen för statens institut för folkhälsan, länsstyrelserna i Kronobergs,
Malmöhus och Örebro län, förste provinsialläkarna i Skaraborgs och Västerbottens
län, yrkesinspektören i femte distriktet, stadsfullmäktige i Borås,
Sandviken och Katrineholm, kommunalfullmäktige i Skultorps och Slaffanstorps
kommuner, municipalfullmäktige i Arlövs municipalsamhälle,
hälsovårdsnämnderna i Halmstad, Olofströms köping och Kinnekulle kommun,
hälsovårdsförbunden i Hallands och Västerbottens län, svenska landskommunernas
förbund, landsorganisationen i Sverige, svenska läkaresällskapet,
hyresgästernas riksförbund och svenska hälsovårdstjänstemannaförbundct.

Svenska landskommunernas förbund anför.

Under de år som hälsovårdskonsulenter verkat inom vissa län har man
fått ett klart begrepp om den stora betydelsen av deras verksamhet. Genom
att de icke haft några inspekterande uppgifter utan stått hälsovårdsnämnderna
till tjänst med råd och upplysningar ha de fått nämndernas odelade
förtroende. En allmän tillfredsställelse synes råda inom kommunerna över
denna tillgång på sakkunnig hjälp, och i betydande omfattning ha konsulenterna
medverkat till en höjning av den allmänna hälsovården inom
respektive län.

Den principiella utbyggnaden av tjänsterna finner förbundet mycket
värdefull. Med den inriktning tjänsterna erhållit borde det vara naturligt
med primärkommunerna som huvudmän. Då det emellertid icke finnes
någon lämplig form för deras anställande — kommunalförbundet skulle
bli alltför tungrott — och då man vill ge befattningshavarna fastare anställningsvillkor
måste ur rent praktiska synpunkter landstingen vara lämpligaste
huvudmän. Härför talar ju också att landstingen redan nu ha vidsträckta
arbetsuppgifter inom allmänna hälso- och sjukvården.

Visserligen kunna frågor som sammanhänga med förste provinsialläkarens
ställning som länsstyrelsens främste sakkunnige i hälso- och sjukvårdsfrågor
och samma befattningshavares ställning som landstingets konsult
framgent behöva bli föremål för överväganden, men någon anledning
till sammankoppling av dessa frågor med frågan om inrättandet av hälsovårdskonsulenttjänsterna
torde icke behöva ifrågakomma. Konsulenterna
böra få medverka till en effektivisering av hälsovården på det kommunala
planet och böra icke knytas till länsstyrelsens tillsynsverksamhet. Ifrågavarande
principiella uppbyggnad av konsulenttjänsterna synes också ligga helt
i linje med de uttalanden, som 1953 års höstriksdag gjorde beträffande begränsningen
i den statliga kontrollen över kommunala organ. Genom konsulenttjänsterna
får man icke eu utbyggnad av statskontrollen men väl ett
ändamålsenligt hjälpmedel för ökad självtillit och större självverksamhet
hos de kommunala hälsovårdsorganen. — En fullt utbyggd konsulentorganisation
kommer liksom kursverksamheten för förtroendemännen att minska
behovet av särskilda inspektörstjänster i de enskilda kommunerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

Åtskilliga remissinstanser ställer sig emellertid avvisande till tanken att
att göra anställandet av konsulenter obligatoriskt.

Svenska landstingsförbundet ställer sig synnerligen tveksamt till tanken
att göra anställandet av hälsovårdskonsulenter till en obligatorisk landstingsuppgift
och hänvisar härvid till att förhandenvaron av sådana konsulenter
synes ägnat att motverka ett utbyggande och en effektivisering av
den kommunala hälsovården.

Förste provinsialläkaren och hälsovårdsförbundet i Värmlands län samt
Värmlands läns landstings förvaltningsutskott avstyrker kommitténs förslag
på grund av att de befarar att hälsovårdsnämnderna skulle komma att
anlita konsulenten för uppgifter, som egentligen borde utföras av hälsovårdsnämnderna
själva och dessas befattningshavare.

Hyresgästernas sparkasse- och bgggnadsföreningars riksförbund u. p. a.
finner icke behovet att inrätta hälsovårdskonsulenttjänster i tillräcklig grad
styrkt samt anför vidare.

Det förhållandet, att det redan inrättats sådana tjänster på initiativ av
hälsovårdsnämnderna, kan icke vara ett tillräckligt skäl för att de äro
erforderliga. Förhållandet är uppenbarligen, att hälsovårdsinspektörernas
kompetens genomsnittligt varit så låg, att en förstärkning ansetts erforderlig.
Detta arrangemang är enligt vår mening en nödlösning och vi anse därför
att i stället måste kompetenskravet på hälsovårdsinspektörerna höjas.
Ur många synpunkter torde endast hälsovårdsinspektörer, med goda insikter
i alla frågor, som berör hälsovården, vara att föredraga. Vi anse att kommitténs
förslag leder till en alltför tungrodd administration, med risker
för allmänheten, att den blir lidande genom den fördröjning i ärendenas
behandling, som otvivelaktigt kommer att uppstå genom passagen via ytterligare
en instans. Vi anse det icke heller nödvändigt med en så kraftigt ökad
administrativ apparat, som förslaget förutsätter. Den tendens i samhället,
som för närvarande gör sig gällande med kontrollanter i övermått hos alla instanser,
som ha med byggande att göra, leder till den absurda situationen, att
produktionen för närvarande icke kan täcka sitt behov av teknisk arbetskraft.
En ökad kontrollantstab kräver dessutom ett ökat behov av annan
personal för att kontrollinstanserna skall fungera tillfredsställande. Samt
personal hos byggnadsföretagen för att taga upp och sköta förhandlingar
med kontrollinslanserna. Nationalekonomiskt sett blir detta mycket folk,
som inte direkt kan användas till produktion.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att frågan om uppsikten
över allmänna hälsovården samt den konsulterande verksamheten
bör bli föremål för ytterligare behandling och översyn, innan anställandet
av konsulenter och inspektörer regleras genom tvingande bestämmelser.

Hälsovårdsförbundet i Göteborgs och Bohus län är av samma uppfattning.

Även länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands och Kopparbergs län, förste
provinsialläkarna i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Hallands
och Kopparbergs län samt Sveriges läkarförbund anser att skyldighet
att anställa hälsovårdskonsulent ej bör införas, förrän omorganisationen
av förste provinsialläkarinstitutionen är klar. Läkarförbundet framhåller

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

att den föreslagna hälsovårdskonsulentens ställning i förhållande till förste
provinsialläkaren enligt förbundets mening är mycket oklar.

Medicinalstyrelsen anför i sitt yttrande även som ett skäl — jämte andra
-— för att låta frågan om anställande av hälsovårdskonsulent anstå tills
vidare att denna fråga nära sammanhänger med organisationen av nuvarande
hälsovårdande myndigheter på länsplanet. Medicinalstyrelsen yttrar
härom.

Den nya hälsovårdsstadgans tillämpning kommer, icke minst med hänsyn
till de utökade bestämmelserna för landsbygden, att medföra betydligt
ökade krav på dessa myndigheter, särskilt förste provinsialläkarna. Styrelsen
vill därför starkt understryka vad de sakkunniga anfört rörande vikten
av att förste provinsialläkarna beredas sådana arbetsförhållanden att det
blir möjligt för dem att ägna tillräcklig tid åt allmänna hälsovården. Detta
förutsätter, att frågan om en förstärkning och utbyggnad av törste provinsialläkarorganisationen,
varom styrelsen gjort särskild framställning hos
Kungl. Maj :t, upptages till snar behandling. I samband härmed bör organisationen
av de hälsovårdande länsorganen i sin helhet utredas. I avbidan
härå bör ett frivilligt anställande av hälsovårdskonsulenter kunna ske på
samma sätt som hittills.

Medicinalstyrelsen anför vidare att om styrelsens förslag beträffande
hälsovårdsinspektörsfrågan vinner statsmakternas gillande kommer behovet
av särskild hälsovårdskonsulent inom varje landstingsområde efter hand
att bli mindre och mindre. Frågan om skyldighet att anställa sådan konsulent
bör enligt styrelsens mening även av denna anledning anstå tills
vidare.

Förste provinsialläkaren i Västerbottens län är emellertid av annan mening.
Han anser betänkligheterna mot att redan nu införa konsulentverksamhet
på grund av att man därigenom skulle föregripa utredningen om
hälsovårdsorganisationen på länsplanet vara obefogade. En hälsovårdskonsulent
kan, anför han, lätt infogas i organisationen, då en liknande
tjänst måste finnas där. Införes konsulenttjänsten i samband med den nya
hälsovårdsstadgans ikraftträdande blir det dessutom lättare att genomföra
konsulentverksamheten inom rimlig tid.

Föreningen för vattenhygien uttalar tveksamhet mot tanken att uppbygga
ett kommunalt rådgivande hälsovårdsorgan på länsplanet, vilket
skulle innebära en dubbelorganisation med konkurrens om de fåtaliga tillgängliga
fackmännen. En riktigare väg synes enligt föreningen vara att
förstärka länsstyrelsernas personal för tillsyn och rådgivning i sanitära
frågor.

Distriktsingcnjörers förening samt distriktsingenjören för vatten och
avlopp i Stockholms in. fl. län avstyrker bestämt den föreslagna organisationen
med hälsovårdskonsulenter. En av de största svårigheterna att få
vatten- och avloppsfrågor rationellt lösta är enligt föreningens mening den
rådande oerhörda organisationssplittringen, varför det är synnerligen
5 —Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr B 46

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

olämpligt att föreslå ytterligare ett organ i länen för dessa frågor. Konsulenterna
skulle vidare inte få den högkvalificerade tekniska utbildning, som
erfordras för att kontrollera drift och underhåll av vattenverk och avloppsreningsverk.

Sveriges läkarförbund understryker att hälsovårdskonsulenterna icke
äger behövlig teknisk sakkunskap i vatten- och avloppsfrågor men att
distriktsingenjörerna har sådan kompetens och är skyldiga att biträda myndigheter
inom länet i frågor gällande vatten och avlopp.

Även kommitténs förslag att göra landstingen till huvudmän
för hälsovårdskonsulenterna har under remissbehandlingen
varit föremål för delade meningar.

Av de tidigare nämnda remissinstanser, som tillstyrkt kommitténs förslag,
har länsstyrelsen i Örebro län på denna punkt närmare motiverat sitt ställningstagande.
Länsstyrelsen anför.

Att landstinget skulle vara huvudman för konsulenten finner länsstyrelsen
vara ett gott förslag; landstinget är självt en kommunal församling
med uppgifter och erfarenheter å hälsovårdens område, dess verksamhet
omspänner hela konsulentens geografiska verksamhetsfält, det kan giva
konsulenten en tryggad anställningsform och äger vidare expeditionella
resurser, som kunna bli konsulenten till stort gagn.

Även länsstyrelsen i Kronobergs lån har närmare berört denna fråga.
Länsstyrelsen yttrar.

Om konsulenten — som kommittén föreslår — anställes av landstinget
erhåller han en friare och mera oberoende ställning än om han blir statstjänsteman,
underställd länsstyrelsen. Han kan därigenom lättare arbeta
såsom rådgivare och medhjälpare till hälsovårdsnämnderna. Förslaget
överensstämmer även bäst med det nuvarande systemet att landstingen
genom anslag till hälsovårdsförbunden i flertalet fall till större delen
bestrida kostnaderna för konsulenternas avlöning. Länsstyrelsen anser sig
därför böra tillstyrka kommitténs förslag rörande hälsovårdskonsulenter.

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län och hälsovårdsförbundet i Östergötlands
län finner det vara lämpligt att landstingen anställer hälsovårdskonsulent
men framhåller att det ej bör åläggas landstingen någon skyldighet
att göra det.

Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län anser att landstingen
bör medverka endast genom frivilliga anslag till hälsovårdsförbunden. Han
anför bl. a.

Det är en betänklig tendens att på landstingen övervältra allt fler uppgifter,
som allvarligt hota att spränga ramen för dessas ekonomiska och organisatoriska
resurser. Landstingen ha påtagit sig kommunens skyldigheter beträffande
bland annat kroniskt sjuka och sluten barnavård, och det bör sägas
ifrån, att landstingen med hänsyn till framför allt den ständigt expanderande
slutna sjukvården, distriktsvården och övrig preventiv- och socialmedicinsk
verksamhet ej rimligen kan eller bör engagera sig direkt i kommunernas
och samhällenas sanitära miljöproblem.

Kungl. Maj.ts proposition nr B år 1958

Länsveterinären i Kalmar län, kommunalfullmäktige i Färila kommun och
hälsovårdsförbundet i Gotlands län föreslår, för att hälsovårdskonsulenten
skall få en så fri ställning som möjligt, att denne skall anställas av hälsovårdsförbundet
i länet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser också, att hälsovårdskonsulenterna
egentligen bör anställas av hälsovårdsförbunden. Därest de omständigheterna,
att hälsovårdsförbund endast kan bildas på frivillighetens väg och att
vissa län saknar sådant förbund, skulle anses göra förbunden mindre lämpliga
som huvudmän, bör enligt länsstyrelsens mening konsulentbefattningen
göras statlig. Liknande synpunkter har framförts av förste provinsialläkaren
i Västernorrlands län och Sveriges läkarförbund.

Medicinalstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i
Stockholms, Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Västmanlands, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, förste provinsialläkarna
i Stockholms, Kronobergs, Kristianstads, Västernorrlands och Jämtlands
län, länsveterinärerna i Västernorrlands och Jämtlands län, hälsovårdsförbundet
i Malmöhus län, svenska landstingsförbundet, landstingens
i Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län förvaltningsutskott samt Sveriges
läkarförbund anser att om hälsovårdskonsulenttjänster skall inrättas
dessa bör vara statliga tjänster.

Medicinalstyrelsen yttrar.

Styrelsen ifrågasätter allvarligt lämpligheten av att anknyta hälsovårdskonsulenten
till landstingen. Härigenom föreligger risk för att man vid sidan
av förste provinsialläkaren och länsveterinären skapar en tredje, relativt
självständig länsinstans, vilket skulle vara mindre lyckligt. I stadgan
föreslås visserligen att hälsovårdskonsulent har att under förste provinsialläkarens
ledning tillhandagå hälsovårdsnämnderna med råd och upplysningar,
men denna bestämmelse har uppluckrats i utkastet till instruktion
för hälsovårdskonsulent, enligt vilket det åligger honom »att fortlöpande
hålla förste provinsialläkaren underrättad om sitt arbete och sina tjänsteresor»,
och »att i samråd med förste provinsialläkaren meddela undervisning
och leda demonstrationer . . .» samt »att samarbeta med vederbörande
befattningshavare inom hälso- och socialvården». I motiveringen framhålles
vidare, att samarbetet mellan förste provinsialläkaren och hälsovårdskonsulenlen
kommer att underlättas därigenom, att förste provinsialläkaren så
gott som genomgående är landstingets konsult i frågor rörande allmänna
hälsovården. Visserligen har förste provinsialläkaren befogenhet att deltaga
i såväl landstingets hälso- som sjukvårdsberedningars överläggningar och
hos de flesta landsting har cn praxis utvecklats att anlita honom som konsult
i dessa frågor. Hans inflytande på dessa beredningars beslut i hithörande
frågor samt hans ställning i övrigt till landstingens utskott äro dock mycket
varierande inom de olika landstingsområdena. På en sådan löslig praxis, som
ej är generell, bör enligt styrelsens mening anknytningen av denna tjänst
icke grundas. Styrelsen vill i stället förorda, atl, därest hälsovårdskonsulent,
såsom de sakkunniga föreslagit, skall obligatoriskt anställas inom varje
landstingsområde, denne anstiilles av staten eller möjligen av landstingen
med statsbidrag av den storlek, att hans verksamhet därmed anknytes till

68 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 är 1958

övriga funktionärer i den statliga verksamheten inom detta område på länsplanet.

Landstingets i Norrbottens län förvaltningsutskott framhåller bl. a. att
eftersom det är svårt att skilja mellan kontrollerande och informerande
verksamhet skulle landstinget genom en hos detsamma anställd konsulent
riskera att få »klä skott» för en helt främmande verksamhet av inspektionskaraktär
samt att försättas i en föga önskvärd mellanställning, mellan primärkommunerna
och länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför.

De skäl kommittén anfört emot införandet av statsanställda hälsovårdskonsulenter
kan länsstyrelsen ej finna bärande. Det förekommer redan inom
statsförvaltningen ett flertal befattningshavare som intaga ställningen av
kontrollanter gentemot kommunala nämnder och styrelser samtidigt som de
kunna anlitas för att lämna råd och hjälp, exempelvis socialvårdskonsulenterna,
barnavårdsassistenterna, länsbrandinspektörerna och ej minst förste
provinsialläkarna. Några olägenheter härav ha ej förmärkts utan tvärtom har
organisationen fungerat utmärkt. Bristen på motsvarande befattningshavare
på hälsovårdens område har sedan länge gjort sig starkt kännbar såväl för
länsstyrelsen som för förste provinsialläkaren. De landstingsanställda konsulenterna
kunna ej av länsstyrelsen eller förste provinsialläkaren användas
för besiktningar eller utlåtanden i hälsovårdsärenden eller för utövande
av kontroll över hälsovårdsnämndernas verksamhet. Länsstyrelsen är för
närvarande nödsakad att anlita förste provinsialläkaren eller annan tjänsteläkare
för sådana uppgifter som med fördel skulle kunna utföras av hälsovårdsutbildad
personal utan läkarkompetens, vilket med hänsyn till omfattningen
av tjänsteläkarna åvilande uppgifter i övrigt icke kan anses rationellt.
Länsstyrelsen är av den bestämda uppfattningen att anställandet av en kvalificerad
medhjälpare åt förste provinsialläkaren icke längre kan utan våda
uppskjutas. Anställandet i statlig tjänst av hälsovårdskonsulenter med,
förutom rådgivande verksamhet, jämväl inspektions- och kontrolluppgifter
kan antagas komma att i viss utsträckning minska det av länsstyrelsen tidigare
berörda behovet av kommunalanställda hälsovårdsinspektörer.

Under remissbehandlingen har allmänt tillstyrkts att hälsovårdskonsulenten
skall vara underställd förste provinsialläkaren i länet, men i några fall,
bl. a. av länsstyrelsen i Örebro län, har föreslagits, att hälsovårdskonsulentens
verksamhet i stället borde anges skola ske »i samverkan med» förste provinsialläkaren.
Veterinärstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands
och Norrbottens län, förste provinsialtäkaren i Kristianstads län, länsveterinärerna
i Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus,
Skaraborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län, hälsovårdsnämnden i
Örebro samt hälsovårdsförbundet i Gotlands län föreslår emellertid också, att
hälsovårdskonsulenten i vissa hänseenden skall vara underställd länsveterinären.
De länsveterinärer, som uttalat sig i denna fråga, anser att konsulenten
skall vara underställd länsveterinären vid övervakningen av den animala
livsmedelshanteringen. Veterinärstyrelsen samt länsstyrelsen och länsveterinären
i Jönköpings län anser att konsulenten skall vara underställd läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958 69

veterinären vid övervakningen av att bestämmelserna om hållande av djur
efterleves.

Distriktsingenjören för vatten och avlopp i Stockholms m. fl. län samt
distriktsingenjörers förening anser att hälsovårdskonsulenten bör i vattenoch
avloppsfrågor stå under distriktsingenjörens ledning.

D. Departementschefen

Såsom hälsovårdsstadgekommittén i olika sammanhang understrukit är
en effektiv hälsovårdsorganisation av allra största betydelse för den allmänna
hälsovården.

Enligt kommittéförslaget skall det lokala hälsovårdsarbetet liksom
hittills i första hand vara en primärkommunal angelägenhet.
Till samma resultat har kommittén för översyn av hälso- och sjukvården
i riket kommit i sitt betänkande »Hälsovård och öppen sjukvård»
(SOU 1958: 15). Denna kommitté understryker sålunda bl. a., att dess förslag
om överförande av huvudmannaskapet för tjänsteläkarna i öppen vård
från staten till landstingen icke innebär att ansvaret för den omgivningshygieniska
tillsynen överföres från primärkommunerna till landstingen.
Den föreslagna ordningen får sålunda icke betyda, att dessa läkare generellt
befrias från sina hittillsvarande uppgifter avseende omgivningshygienen,
vartill kommittén räknar framför allt åtgärder för att motverka spridande
av smittsamma sjukdomar, teknisk hygien, bostads-, skol- och industrihygien
samt livsmedelshygien.

För egen del finner jag det också naturligt att bibehålla kommunerna vid
deras uppgifter inom omgivningshygienen. Jag anser hälsovårdsarbetet på
det kommunala planet vara av sådan grundläggande betydelse för allmänna
hälsovården, att organisatoriska åtgärder för effektivisering av hälsovårdsarbetet
i första hand bör ha till syfte att aktivisera hälsovårdsnämndernas
verksamhet. Därvid möter sådana viktiga frågor som hälsovårdsnämnds
sammansättning och formerna för samarbetet med andra kommunala organ,
som i sin verksamhet har att träffa avgöranden av betydelse för allmänna
hälsovården. En angelägenhet av största vikt är vidare anställandet av
hälsovårdsutbildad personal för fullgörande av hälsovårdsnämndens inspekterande
och rådgivande verksamhet. I det nutida svenska samhället fordras
därjämte, inte minst med hänsyn till den tekniska utvecklingen, i allt större
utsträckning tillgång till andra organ med speciella fackkunskaper och mer
långtgående erfarenhet än som kan fordras av hälsovårdsnämndens ledamöter
och tjänstemän.

En av orsakerna till att hälsovårdsarbetet hitintills på sina håll varit
mindre effektivt har utan tvivel varit avsaknaden av särskild hälsovårdsnämnd.
Helt naturligt har kommunalnämndens ledamöter icke
alltid förmått att i erforderlig grad ägna sig åt hälsovårdande uppgifter vid

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

sidan av sina kommunala åligganden i övrigt. En förutsättning för intensifierad
hälsovård på landsbygden måste därför enligt min mening vara inrättande
av särskild hälsovårdsnämnd i varje kommun. Detta blir så mycket
mera angeläget som nu ifrågavarande förslag till hälsovårdsstadga medför,
som jag redan antytt, vidgade uppgifter för landsbygdens hälsovårdsnämnder
genom att gemensamma materiella hälsovårdsbestämmelser skall gälla
för hela riket. För att effekten av denna skärpning av bestämmelserna icke
skall äventyras måste organisatoriska möjligheter skapas för en intensifierad
hälsovård även på landsbygden. Kommitténs förslag om särskild hälsovårdsnämnd
i varje kommun har också vunnit allmän anslutning bland
remissinstanserna. Jag finner sålunda förslaget i denna del vara en reform
som utan tvekan bör genomföras.

Ett flertal remissinstanser har understrukit betydelsen av ett väl utvecklat
samarbete mellan hälsovårdsnämnden och övriga
kommunala organ. Härvid har särskilt framhållits att samarbetet
mellan hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd i många fall hittills visat
sig mindre tillfredsställande samt att det i viss utsträckning förekommit att
dessa nämnder fattat motstridiga beslut. Önskemål om ökat inflytande för
hälsovårdsnämnden på byggnadsplaneringsfrågor har också framförts.

Att åstadkomma ett smidigt och effektivt samarbete mellan olika kommunala
organ är förvisso en angelägenhet av största vikt. Inte minst betydelsefullt
är detta med hänsyn till att ett kommunalt organ i sin verksamhet bör
beakta även andra synpunkter än dem som direkt hänför sig till det egna
facket. Under alla förhållanden är det givetvis otillfredsställande att inom
kommunens ram motstridiga beslut fattas i likartade frågor.

Man kan emellertid knappast med fog påstå att ett mindre gott samarbete
mellan t. ex. hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd skulle bero på otillräckliga
möjligheter för endera nämnden att skaffa sig upplysning om den andra
nämndens uppfattning i en viss fråga. Redan på grund härav anser jag att
en föreskrift om att de båda nämnderna skall ha en gemensam ledamot
knappast är tillräckligt befogad. Därest det i en kommun icke faller sig naturligt
att invälja en gemensam ledamot, torde det icke heller verka befrämjande
för samarbetet mellan nämnderna om en gemensam ledamot tillsättes
på grund av en tvingande bestämmelse härom. Däremot torde föreskrifter
om skyldighet för nämnderna att i olika ärenden kontakta andra nämnder ha
sitt givna värde, och i departementsförslaget till hälsovårdsstadga har intagits
en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för hälsovårdsnämnden att samarbeta
med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör hälsovårdsarbetet
eller vilkas bedömande är av betydelse vid genomförande av hälsovårdande
åtgärder. Att finna en lämplig form för sådan kontakt anser jag dock
i första hand böra vara varje kommuns ensak, och det borde vara självfallet
att hälsovårdsnämndens sakkunskap tillgodogöres inom byggnadsplaneringsverksamheten
liksom att besiktning av byggnader ur byggnadsteknisk

Kungl. Maj.ts proposition nr BAG år 1958

och hygienisk synpunkt samordnas. I den män författningsbestämmelser
härom erfordras hör de närmast hemma inom byggnadslagstiftningen, och
jag återkommer till frågan i ett senare avsnitt rörande byggnadstekniska
bestämmelsers intagande i hälsovårdsstadgan, där även hälsovårdsnämndens
och byggnadsnämndens inbördes kompetens behandlas. Några föreskrifter
till vinnande av ökat inflytande för hälsovårdsnämnden på fastighetsbildningen
anser jag knappast erforderliga eller lämpliga. Samordning av hälsovårdsnämndens
och t. ex. kommunalnämndens verksamhet får ankomma
på kommunalnämnden i egenskap av kommunens styrelse.

Jag övergår härefter till frågan om hälsovårdsnämnds sammansättning
och vill då börja med spörsmålet, om i nämnden alltid
bör ingå vissa innehavare av tjänster med anknytning till hälsovården.

Inledningsvis vill jag härvid framhålla som en allmän princip att antalet
självskrivna ledamöter bör inskränkas så mycket som möjligt. Jag anser
därför liksom hälsovårdsstadgekommittén att särskilda skäl bör föreligga
för att en föreskrift skall meddelas om självskrivenhet för viss befattningshavare.

Kommittén har i sitt förslag uteslutit den nuvarande tvingande bestämmelsen
om att polischef i stad samt ordföranden i köpings kommunalnämnd
skall vara ledamot av hälsovårdsnämnden. De skäl som anförts från
några remissinstanser mot uteslutning av polischef anser jag ej böra tillmätas
avgörande betydelse. Förslaget att utesluta kommunalnämndens ordförande
har ej föranlett erinringar från remissinstanserna. Jag ansluter mig
därför till kommitténs förslag på dessa punkter.

En särställning i sitt förhållande till hälsovårdsarbetet inom kommunen
intar där verksamma tjänsteläkare och tjänsteveterinärer, och kommittén
har därför föreslagit att stadsläkare och stadsveterinär skall vara självskrivna
ledamöter i stads hälsovårdsnämnd samt köpingsläkare självskriven
ledamot i köpings hälsovårdsnämnd. I övrigt har kommittén tänkt att
tjänsteläkares och tjänsteveterinärs medverkan i hälsovårdsarbetet inom
kommunen skall ske i form av rätt för dem att närvara vid hälsovårdsnämndens
sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten,
med rätt att få sin mening antecknad till protokollet.

Kommittéförslaget har i dessa avseenden varit föremål för delade meningar
bland remissinstanserna. Å ena sidan har hävdats att självskrivna
ledamöter i princip över huvud taget icke borde förekomma i hälsovårdsnämnden.
Företrädare för denna åsikt har även hänvisat till att självskrivenheten
för de av kommittén avsedda befattningshavarna rimmade illa
med bestämmelserna i kommunallagen om vissa chefstjänstemäns uteslutande
från valbarhet till s. k. fakultativa kommunala nämnder. Å andra
sidan har framförts förslag om att tjänsteläkare och tjänstevetcrinär borde
vara självskrivna ledamöter i hälsovårdsnämnderna inom samtliga kommuner
och ej endast i dem inom vissa städer och köpingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Omgivningshygienens förebyggande betydelse är allmänt erkänd, och
härav följer att frågeställningarna inom hälsovården ofta kräver medicinsk
fackkunskap för en tillfredsställande lösning. Läkarnas medverkan inom
hälsovårdsnämnderna har också hittills genomgående visat sig vara mycket
värdefull. Jag ansluter mig alltså till kommitténs uppfattning, att medicinsk
sakkunskap knappast kan undvaras inom hälsovårdsarbetet om detta skall
kunna förväntas bli effektivt.

Vid bedömandet av frågan om veterinärmedicinsk sakkunskap i hälsovårdsnämnd
bör uppmärksammas, att den nya livsmedelslagstiftningen medfört
en ökning av hälsovårdsnämndernas uppgifter inom livsmedelskontrollen,
i vilken verksamhet ofta kräves tillgång till nyssnämnda sakkunskap
samt att man genom nyligen genomförda ändringar i djurskyddslagen har
önskat effektivisera tillsynen över lagens efterlevnad. Enligt förevarande
förslag till hälsovårdsstadga kommer vidare hälsovårdsnämndernas befattning
med djurstall att utvidgas. Dessa omständigheter leder till att jag delar
kommitténs uppfattning att även veterinärmedicinsk sakkunskap bör tillförsäkras
hälsovårdsnämnderna.

Behovet av medverkan av läkare och veterinär i hälsovårdsnämndernas
arbete är säkerligen snarare större för hälsovårdsnämnderna på landet än
för nämnderna i städer och köpingar. Anledningen till att kommittén icke
föreslagit självskrivenhet för tjänsteläkare och tjänsteveterinär i andra än
städers och köpingars hälsovårdsnämnder torde enbart vara, att sådan
självskrivenhet ansetts vara en så tyngande belastning för vederbörande befattningshavare
att man därigenom skulle äventyra fullgörandet av hans
övriga tjänsteåligganden. Såsom jag inledningsvis anfört anser jag att självskrivet
ledamotskap i hälsovårdsnämnd för vissa befattningshavare över
huvud taget icke säkerställer deras medverkan i hälsovårdsarbetet. Däremot
torde så starka sakliga skäl tala för dessa befattningshavares ledamotskap
att de i betydande utsträckning kan förväntas bli invalda i nämnden.
Något formellt hinder för sådant inval torde icke föreligga, och enligt min
mening är sådana val att rekommendera. Emellertid synes hälsovårdsnämndens
arbete många gånger lika betjänt av medverkan från annan läkare
och veterinär än sådana i statlig eller kommunal tjänst, och då kan
lämpligen sådan läkare eller veterinär inväljas i hälsovårdsnämnd i stället
för tjänsteläkare och tjänsteveterinär.

Jag finner mig alltså icke böra förorda obligatoriskt ledamotskap i hälsovårdsnämnd
för tjänsteläkare och tjänsteveterinär men väl en i hälsovårdsstadgan
intagen rekommendation att läkare och veterinär bör vara ledamot
av nämnden. Emellertid är det att befara att tjänsteläkare och tjänsteveterinär
särskilt på landsbygden under hänvisning till sin arbetsbörda icke är beredda
att acceptera ledamotskap i hälsovårdsnämnd, och inval av annan läkare
eller veterinär kan av olika anledningar kanske i många fall ej komma i
fråga. För att i detta läge — då alltså läkare och veterinär icke ingår i nämn -

Kungi. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958 73

den — likväl tillföra nämnden medicinsk och veterinärmedicinsk sakkunskap
och erfarenhet har jag stannat för att föreslå att vederbörande tjänsteläkare
och tjänsteveterinär skall i princip vara skyldig att närvara vid
hälsovårdsnämndens sammanträden i den mån han icke hindras av
andra tjänsteåligganden. Han skall härvid äga rätt att deltaga i överläggningarna
och få sin mening antecknad till protokollet. Inom ramen
för ett system som det angivna torde hälsovårdsnämndens arbete kunna disponeras
så att tjänsteläkare och tjänsteveterinär får tillfälle att deltaga i
första hand vid behandling av de frågor som berör deras olika tjänsteområden.
Den angivna ordningen kan som regel knappast anses bli alltför betungande
för t. ex. provinsialläkare och distriktsveterinärer; jag vill i delta sammanhang
erinra om att flera fackmyndigheter vid remissbehandlingen
t. o. in. ansett sig kunna förorda obligatoriskt ledamotskap i nämnden för
dessa befattningshavare. Bestämmelserna om skyldighet att närvara vid
hälsovårdsnämnds sammanträde bör kompletteras med en regel om rätt för
tjänsteläkare och tjänsteveterinär att närvara i de fall då sådan skyldighet
icke föreligger, d. v. s. då annan läkare respektive veterinär är ledamot av
nämnden.

De här anförda synpunkterna på tjänsteläkares och tjänsteveterinärs
deltagande i hälsovårdsnämndens arbete torde äga sin tillämpning inom
samtliga kommuner. I departementsförslaget har därför icke upptagits bestämmelser
om andra former för tjänsteläkares och tjänsteveterinärs medverkan
i hälsovårdsnämnd inom stad och köping än i hälsovårdsnämnd
i övrigt.

Därest inom kommunen finnes flera tjänstedistrikt bör det ankomma på
hälsovårdsnämndens ordförande att underrätta de olika befattningshavarna,
när ärenden berörande vederbörandes distrikt kommer att behandlas vid
nämndens sammanträden. I stad med mer än en tjänsteläkare eller tjänsteveterinär
bör skyldigheten respektive befogenheten att närvara vid hälsovårdsnämndens
sammanträden åvila den i tjänstehänseende främste av dem.

Enligt kommittéförslaget skulle i stadgan intagas en rekommendation
att en av hälsovårdsnämndens ledamöter borde ha praktisk erfarenhet i
byggnadsfrågor samt att medicinsk och veterinärmedicinsk sakkunskap
borde finnas företrädd inom nämnden även om ingen av nämndens ledamöter
är läkare eller veterinär. Vad till en början angår byggnadskunnig
person så torde det falla sig naturligt att invälja sådan person i hälsovårdsnämnden
även utan särskild rekommendation härom i författningstexten,
därest vederbörande i det särskilda fallet kan förväntas vara en
tillgång för nämnden i dess arbete. Om så icke är fallet kan det knappast
anses särskilt önskvärt att han allenast under hänvisning till särskild bestämmelse
i hälsovårdsstadgan inväljes i nämnden, måhända med förbigående
av andra för hälsovårdsarbetet mer allmänt meriterade personer.
Det anförda äger i viss mån sin tillämpning även på medverkan av medi -

74 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

cinsk och veterinärmedicinsk sakkunskap, men skälen för en rekommendation
i stadgan av sådan sakkunskaps medverkan försvagas därjämte
om tjänsteläkare och tjänsteveterinär deltar i nämndens arbete så som
avses i departementsförslaget. På anförda grunder har jag icke i departementsförslaget
upptagit kommitténs ifrågavarande rekommendationer. Liknande
synpunkter har gjort att däri ej heller införts bestämmelser om att
hälsovårdsnämnd bör inrymma representant för tätort inom kommunen
eller om vissa kvalifikationer i övrigt för ledamöter i nämnden, varom förslag
framförts vid remissbehandlingen.

Hälsovårdsstadgekommitténs förslag att minsta antal ledamöter i hälsovårdsnämnd
skall vara sju har mött ganska kraftigt motstånd bland remissinstanserna.
I erinringarna mot förslaget i denna del har föreslagits att
minimiantalet borde begränsas, varvid de flesta remissinstanserna föreslagit
föreskrift om fem ledamöter, eller också att dispensmöjligheter borde
medges.

Även jag anser att en föreskrift om ett minsta antal ledamöter i hälsovårdsnämnd
av sju personer knappast är motiverad ur effektivitetssynpunkt.
Den kan dessutom verka onödigt tyngande för arbetet inom i synnerhet
mindre kommuner. Ett visst berättigande kan möjligen en föreskrift
om ett så stort antal anses ha, om några av ledamöterna skall vara
självskrivna. Då emellertid enligt departementsförslaget några självskrivna
ledamöter icke skall finnas i hälsovårdsnämnden har jag stannat för att
föreslå ett minimiantal av fem ledamöter.

Nu angivna bestämmelser av organisatorisk art synes utan vidare kunna
gälla även för Stockholm.

Jag övergår härefter till frågor rörande hälsovårdsnämndens
tj änstemän.

Utvecklingen inte minst under de senaste decennierna har starkt accentuerat
behovet av sakkunskap i det hälsovårdande arbetet. Detta har även
kommit till uttryck vid remissbehandling av kommittéförslaget, bl. a.
såtillvida att kommitténs förslag om utvidgning till landskommunerna av
skyldigheten att anställa hälsovårdsinspektör — motsvarande de nuvarande
tillsyningsmännen för allmänna hälsovården — icke föranlett några erinringar
i princip. En hel del remissinstanser har tvärtom påyrkat att det av
kommittén föreslagna invånarantalet för sådan skyldighet, nämligen minst
10 000 personer, skall sänkas. Röster har också höjts för att åtminstone
deltidsanställd hälsovårdsinspektör bör finnas i varje kommun. Den nuvarande
bristen på utbildad personal har föranlett yrkanden om dispensmöjligheter
och lång övergångstid. Emellertid har det även förekommit
erinringar mot kommittéförslaget av mer principiell natur. Man har
anmärkt att invånarantalet i kommunen i och för sig icke kan anses
utslagsgivande för behovet av hälsovårdsinspektör utan att kommunens
allmänna struktur snarare borde vara avgörande härvidlag. Särskilt be -

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

hov av hälsovårdsinspektörer föreligger, framhålles från flera remissinstanser,
i tätorter över huvud taget och ej endast i städer och köpingar.
Dessa och liknande synpunkter har föranlett förslag om indelning av länen
i hälsovårdsinspektörsdistrikt. I detta sammanhang har också framförts invändningar
mot bildande av kommunalförbund för anställande av hälsovårdsinspektör.

Medicinalstyrelsen har såsom huvudinvändning mot förslaget till ny hälsovårdsstadga
anfört, att det icke innefattar skyldighet att anställa hälsovårdsinspektörer
i sådan utsträckning att en tillfredsställande hälsovårdsinspektion
och i synnerhet bostadsinspektion kan ordnas inom samtliga kommuner.
Enligt styrelsens mening kan man icke uppnå den aktivisering av
hälsovårdsnämnderna och den förbättrade tillsyn över hälsovårdsstadgans
efterlevnad, som särskilt omnämnts i utredningsdirektiven, utan att tillsynsfrågan
löses på ett tillfredsställande sätt. Kommittén för översyn av
hälso- och sjukvården i riket har sedermera i sitt innevarande år avgivna
betänkande anslutit sig till medicinalstyrelsens nämnda uttalanden och därvid
understrukit yrkandet på en hela riket omfattande hälsovårdsinspektion,
innefattande bl. a. fortlöpande bostadsinspektion. Skall detta ernås är det
enligt kommitténs mening nödvändigt att i hälsovårdsstadgan införes tvingande
bestämmelser om anställande av hälsovårdsinspektörer i alla kommuner,
varvid dock en deltidsanställd kraft bör vara tillfyllest inom mindre
kommuner. Tillgång till sådana hjälpkrafter utgör enligt kommittén en förutsättning
inte bara för en godtagbar hälsovårdstillsyn på det lokala planet
utan även för ett effektivt utnyttjande av den tid tjänsteläkarna kan ägna
denna uppgift.

Vad sålunda anförts utgör enligt min mening starka skäl för att i en eller
annan form skapa en författningsmässig grundval för tillgång till hälsovårdstjänsteman
i varje kommun. Det praktiska behovet härav redan under
nuvarande förhållanden framgår f. ö. av att på kommunalt initiativ anställts
hälsovårdskonsulenter, vilka bl. a. synes ha i icke obetydlig omfattning utfört
arbete, som i första hand bör ankomma på en hälsovårdsnämndens
tjänsteman. Vad angår förhållandena i framtiden är att märka, att den förbättring
av omgivningshygienen som åsyftas med införandet av gemensamma
materiella hälsovårdsföreskrifter för hela landet och skärpning av
dessa föreskrifter för hälsovårdstätorter, även i smärre landskommuner,
säkerligen skulle allvarligt äventyras, om icke organisatoriska möjligheter
för effektiv tillsyn inom alla kommuner föreligger. I detta läge anser jag
mig böra förorda en regel om skyldighet för alla kommuner att anställa
hälsovårdsinspektör.

Då behovet av hälsovårdsinspektör växlar med invånarantal och kommunstruktur,
bör det dock finnas möjlighet för flera kommuner att anställa
gemensam inspektör. 1 likhet med kommittén är jag av den uppfattningen
alt eu heltidsanställd hälsovårdsinspektör med verksamhet inom

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 är 1958

flera kommuner är att föredraga framför deltidsanställda hälsovårdsinspektörer
inom var och en av dessa kommuner. Erfarenheterna från den vid
remissbehandlingen angivna försöksverksamheten med gemensam tjänsteman
för flera kommuner och tätorter synes vara goda, varför risken för
praktiska svårigheter vid tillämpningen av ett sådant system icke torde
böra verka återhållande. Däremot bör man enligt mitt förmenande icke
införa en särskild distriktsindelning för hälsovårdsinspektörer utan anslutning
till den kommunala indelningen. Det bör ankomma på länsstyrelsen att
avgöra om och i vilken utsträckning kommun må ha hälsovårdsinspektör
anställd gemensamt med annan kommun. Vidare bör i författningstexten
införas en dispensregel, som möjliggör att med tjänsten som hälsovårdsinspektör
i undantagsfall förenas annan tjänst, detta med hänsyn till
att en sådan organisation nu förekommer i en del kommuner. Det bör
icke heller vara uteslutet för mindre kommuner med huvudsakligen glesbebyggelse
att under en övergångstid låta ledamot av hälsovårdsnämnden
liksom hittills fullgöra de åligganden, som skall ankomma på hälsovårdsinspektör.
Avgörandet bör även i dessa fall ligga hos länsstyrelsen. Vid tilllämpning
av de nu behandlade bestämmelserna kan även den aktuella tillgången
på utbildade hälsovårdsinspektörer vinna beaktande.

Dessa överväganden har lett till att i departementsförslaget intagits en
bestämmelse om att varje kommun skall vara skyldig att till hälsovårdsnämndens
biträde ha anställd en eller flera hälsovårdsinspektörer men att
kommuner äger gemensamt anställa sådan inspektör. Mindre kommuner
skall ha möjlighet att erhålla länsstyrelsens dispens från skyldigheten att
ha särskild hälsovårdsinspektör anställd. Det ingår i länsstyrelsens allmänna
skyldigheter med avseende å hälsovårdsverksamheten inom kommunerna
att tillse att hälsovårdsinspektörer finnes anställda i erforderligt
antal. Den lämpligaste formen för anställande av gemensam hälsovårdsinspektör
torde vara avtal mellan kommunerna eller utvidgning av redan
förefintliga kommunalförbund till att avse även anställande av hälsovårdsinspektör.

I anslutning till vad jag nu anfört vill jag betona att en organisation av
hälsovårdsinspektörer som den nu antydda givetvis icke går att helt bygga
ut under loppet av några få år. Hälsovårdsinspektörerna utbildas f. n. vid
statens institut för folkhälsan. Utbildningstiden är numera nio månader
och för tillträde till utbildningen fordras i princip avlagd realexamen. De
nuvarande hälsovårdsinspektörernas utbildning är emellertid, som hälsovårdsstadgekommittén
framhållit, mycket växlande. En stor del av dem har
ingen egentlig hygienutbildning, och av de hygienutbildade har icke alla
genomgått kurs av nuvarande längd vid statens institut för folkhälsan utan
endast en kortare kurs vid institutet eller annorstädes. Kommittén uppger
att hälsovårdsnämnderna numera dock i allt större utsträckning fordrar
hygienutbildning som villkor för anställning som hälsovårdsinspektör. Hela

Kungl. Maj:ts proposition nr B t6 år 1958

frågan om utbildningen av hälsovårdsinspektörer är sedan någon tid föremål
för särskild utredning inom inrikesdepartementet.

Hälsovårdsnämndens verksamhet kommer säkerligen i fortsättningen i
ännu högre grad än hittills att inrymma problem som för sin lösning kräver
tillgång till speciell sakkunskap utöver den som finnes representerad hos
nämndens ledamöter och tjänstemän. Sådan sakkunskap finnes redan nu på
länsplanet, t. ex. hos förste provinsialläkaren och distriktsingenjören för
vatten och avlopp. Dessutom har de av hälsovårdsförbunden anställda hälsovård
skonsulenterna varit verksamma som rådgivare åt hälsovårdsnämnderna.

Hälsovårdsstadgekommittén har nu föreslagit att anställandet av hälsovårdskonsulenter
hädanefter skulle ankomma på landstingen som en obligatorisk
skyldighet. Förslaget har blivit föremål för delade meningar bland
remissinstanserna.

Det har allmänt omvittnats att de nuvarande hälsovårdskonsulenterna
utfört ett värdefullt arbete till allmänna hälsovårdens fromma, och jag vill
gärna betyga min anslutning till denna uppfattning. Detta förhållande synes
dock icke utan vidare böra föranleda att konsulentbefattningarna i detta
sammanhang inlemmas i en obligatorisk organisation. Skarpa motsättningar
har vid remissbehandlingen framkommit i fråga om vem som i så
fall skulle stå som konsulenternas huvudman, och denna fråga torde knappast
kunna avgöras på grundval av den föreliggande utredningen. Då genom
departementsförslaget införes en utvidgad skyldighet för kommunerna att
ha hälsovårdsinspektör anställd, försvagas vidare i någon mån motiven för
en konsulentorganisation i enlighet med kommitténs förslag. Härtill kommer
emellertid att spörsmålet om en lämplig samordning av konsulenternas
verksamhet med andra befattningshavares ämbetsuppgifter icke blivit
helt klarlagt. Förste provinsialläkarorganisationen omprövas f. n. på grundval
av kommitténs för översyn av hälso- och sjukvården i riket förutnämnda
betänkande. I detta betänkande föreslås inrättande av hälsovårdskonsulentbefattningar
vid länsstyrelserna. Dessa konsulenter skulle ha
sina huvudsakliga arbetsuppgifter inom det omgivningshygieniska området
samt avlönas genom anslag, som disponeras av medicinalstyrelsen, medan
kostnaderna för deras lokaler, arbetsbiträde, resor in. m. i allmänhet skulle
bestridas av länsstyrelserna. Frågan om inrättande av obligatoriska konsulentbefattningar
bör under angivna omständigheter avgöras i samband med
den nya utformningen av förste provinsialläkarinstitutionen. Jag anser
därför att anställandet av konsulenter t. v. liksom hittills bör vara frivilligt
och jag kan icke biträda kommittéförslaget att inrätta nya, statliga eller
kommunala hälsovårdskonsulentbefattningar.

Vad som vid remissbehandlingen framkommit om behovet av förstärkning
i övrigt av konsultativa organ i hälsovårdsfrågor i synnerhet på länsplanet
torde böra beaktas vid framtida behandling av de speciella tjänsternas

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

utformning. Enbart hälsovårdsverksamheten kan emellertid knappast anses
böra föranleda en utbyggnad redan nu av t. ex. organisationen av
distriktsingenjörer för vatten och avlopp. Jag är ej heller beredd att i detta
sammanhang föreslå inrättande av helt nya organisationsenheter, exempelvis
vid länsstyrelserna, för tillgodoseende av hälsovårdsnämndernas behov
av vägledning i särskilda hänseenden.

3. Hälsovårdsstadgans tillämpningsområde m. m.

Hälsovårdsstadgekommittén har till behandling upptagit frågan huruvida
en ny hälsovårdsstadga bör gälla inom tillämpningsområdena för arbetarskyddslagen
och skogsförläggningslagen samt inom militära områden jämte
vissa därmed sammanhängande frågor. Kommittén gör vidare vissa uttalanden
i anslutning till hälsovårdsstadgans tillämpning å lokaler för statlig och
kommunal förvaltning.

A. Företag, varå arbetarskyddslagen är tillämplig

Gällande bestämmelser m. m.

Syftet med arbetar sky dd slag en den 3 januari 1949 är att genom olika föreskrifter
förebygga ohälsa och olycksfall i arbete. Tillsynen å efterlevnaden
av arbetarskyddslagen och med stöd därav meddelade föreskrifter utövas av
arbetarskyddsstyrelsen samt under dess överinseende och ledning av yrkesinspektionen
och kommunala tillsynsmän ävensom av vissa specialinspektörer
för särskilda verksamhetsområden, såsom t. ex. skogsavverkningsarbeten.

Enligt 48 § arbetarskyddslagen skall hälsovårdsnämnd utse en eller
flera lämpliga personer att för viss tid eller tills vidare utöva kommunal
tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagstiftningen. Tillsyningsman för
allmänna hälsovården är pliktig att, om han därtill förordnas, tillika vara
kommunal tillsynsman enligt arbetarskyddslagen. Kommunal tillsynsman
skall av kommunala medel åtnjuta skälig ersättning för uppdraget.

Enligt 5 § kungl. instruktionen den 18 juni 1949 för yrkesinspektionen
skall de kommunala tillsynsmännen biträda den allmänna yrkesinspektionens
befattningshavare vid tillsyn å arbete, som bedrives utan användande
av maskinella hjälpmedel eller ångpannor, kokare eller andra tryckkärl samt
vari i regel användes färre än tio arbetstagare. Arbetarskyddsstyrelsen
äger emellertid enligt 6 § samma instruktion, om skäl är därtill, besluta
om jämkning av gränsen mellan yrkesinspektörs och kommunal tillsynsmans
befogenhet. Med stöd härav har i de föreskrifter rörande den kommunala
tillsynen som styrelsen utfärdat i december 1951 intagits, att den
kommunala tillsynen utöver de arbeten, som angivits i 5 § instruktionen,
skall omfatta även vissa andra arbetsställen med maskinella hjälpmedel

Kungl. Maj. ts proposition nr B A6 år 1958

eller tryckkärl av mera enkel beskaffenhet under förutsättning att på
arbetsstället i regel sysselsättes färre än tio arbetstagare.

Enligt arbetarskyddsstyrelsens årsberättelse för 1956 fanns det sagda
år 1 346 kommunala tillsynsmän. Antalet hos den kommunala tillsynen
registrerade arbetsställen uppgick till 80 630. Av dessa arbetsställen hade
58 350 (72,4 %) under året besökts av tillsynsman. Förrättningsdagarnas
antal uppgick till 11 699.

1919 års hälsovårdsstadga innehåller icke några föreskrifter till reglering
av förhållandet mot arbetarskyddslagstiftningen.

Hålsovårdsstadgekommittén

Kommittén uttalar att de allmänna sanitära normerna i hälsovårdsstadgan
principiellt bör äga generell giltighet men att därmed icke är sagt
att hälsovårdskontrollen genomgående skall vara lika anordnad. Sålunda
bör t. ex. å sådana arbetsplatser där arbetarskyddslagen äger tillämpning
en viss uppdelning av tillsynen ske mellan hälsovårdsnämnden och arbetarskyddsorganen
med hänsyn till de materiella bestämmelsernas innehåll.

Kommittén anför.

Vissa bestämmelser i den föreslagna hälsovårdsstadgan äro att hänföra
till allmän hälsovård i vidsträckt bemärkelse, d. v. s. beröra förhållanden,
som äro av betydelse för envar, oberoende av hans sysselsättning. Dessa
bestämmelser synas böra gälla överallt. Sådana bestämmelser äro de som
handla om bostäder, om samlingslokaler — som ej ha karaktär av personalrum
— om hotell, pensionat, badanläggningar, frisersalonger och andra
dylika lokaler, vattenförsörjning, vattenkontroll, avledande av avloppsvatten,
beskaffenheten av klosetter och urinoarer, tillstånd att anordna vattenklosett
och urinoar med vattenspolning, sopuppsamling, modell å sopkärl,
åtgärder mot ohyra samt mot råttor och möss, hållande av djur samt
åtgärder till motverkande av olägenheter från industriella anläggningar.
Efterlevnaden av dessa bestämmelser bör övervakas av hälsovårdsnämnden
även när fråga är t. ex. om fabriksområden; detta därför att det här
icke är fråga om förhållanden i arbetet utan om allmänhygieniska frågor.
Det torde även för en lekman förefalla naturligt att räkna frågor av detta
slag till hälsovårdsfrågor och icke till arbetarskyddsfrågor. Frågor av detta
slag inom fabriksområden och överhuvudtaget å arbetsplatser, där arbetarskyddslagen
äger tillämpning, böra handläggas och fullföljas av hälsovårdsnämnderna
på samma sätt som andra hälsovårdsärenden.

Beträffande andra frågor rörande hygienen å arbetsplatser än de nu
angivna bör man enligt kommitténs mening söka draga gränsen mellan
kompetensområdena så att den framstår såsom naturlig ej blott för de
myndigheter som har att handlägga ärendena utan kanske framför allt för
allmänheten.

Kommittén fortsätter.

Om man skulle betrakta frågor angående renhållning å arbetsplats samt
frågor om ventilation och uppvärmning av arbetslokal som allmänna hälso -

Kungl. Maj:ts proposition nr B A6 år 1958

vårdsfrågor, bleve följden, att övervakningen komme att ske genom hälsovårdsnämnderna,
som ha att handlägga dessa frågor i samhället i övrigt.
En annan följd skulle bli, att tjänsteläkarna bereddes möjlighet att inspektera
även dessa sanitära förhållanden inom fabriker och icke endast
de allmänna hälsovårdsförhållanden varom tidigare talats. Vidare skulle
inspektionen av t. ex. kontorslokaler kunna samordnas med bostadsinspektionen.
Emellertid skulle gränsdragningen mellan de frågor, som i detta
fall finge övervakas av hälsovårdsnämnden, och de frågor, som skulle
övervakas av yrkesinspektionen, bli mycket vansklig, och kompetenskonflikter
skulle lätt kunna uppstå. För det andra skulle de arbetsuppgifter,
som med tillämpning av detta system komme att kvarstå för den kommunala
yrkesinspektionen, bli obetydliga t. ex. beträffande kontorsrum.
En nackdel skulle också vara att hälsovårdsnämnderna vid förekommande
brister väl skulle kunna ge råd och anvisningar men däremot knappast
kunna ingripa med tvångsmedel. Detta ingripande skulle ankomma på
yrkesinspektionen.

Om man däremot betraktar nyssnämnda frågor angående renhållning
å arbetsplats etc. som arbetarskyddsfrågor, erhålles en ur rent praktisk
synpunkt ändamålsenlig gränsdragning mellan hälsovårdsnämndens och
yrkesinspektionens kompetensområden, och kommittén anser därför, att
gränsdragningen bör ske efter dessa linjer, övervakningen av dessa frågor
å alla arbetsplatser, där arbetarskyddslagen äger tillämpning, kan då lämpligen
överlåtas på den kommunala yrkesinspektionen och erforderligt samarbete
med hälsovårdsnämnderna åstadkommas genom att hälsovårdsinspektör
eller, om sådan saknas, någon medlem av hälsovårdsnämnden
utses till kommunal tillsynsman enligt arbetarskyddslagen. Om dessa
frågor betraktas som arbetarskyddsfrågor, innebär detta dock icke, att
tjänsteläkarna fråntages möjlighet att inspektera de hygieniska förhållandena
i fabriker och liknande anläggningar. Alla de allmänhygieniska
frågor, som tidigare berörts, t. ex. om vattenförsörjning, vattenkontroll och
liknande, skola alltjämt sortera under hälsovårdsnämnderna och tjänsteläkarna.
Skulle en tjänsteläkare eller representant för en hälsovårdsnämnd
vid besök å en fabrik få kännedom om missförhållande beträffande arbetarskyddet,
har han enligt 52 § arbetarskyddslagen ej blott möjlighet utan
även skyldighet att meddela förhållandet till yrkesinspektören.

Kommittén finner emellertid att det alltid måste uppstå tveksamma
gränsfall. När det gäller t. ex. frågan om vattenförsörjningen bör härvid
arbetarskyddsorganet tillse att tillgång till dricks- och tvättvatten finnes
å eller invid arbetsplats medan hälsovårdsnämnden har att tillse att detta
vatten är av lämplig beskaffenhet. Hälsovårdsnämnden och arbetarskyddsorganet
bör fortlöpande hålla varandra underrättade om sådana iakttagelser
som är av intresse för den andra myndighetens verksamhet.

Remissyttrandena

Kommitténs uppfattning att den nya hälsovårdsstadgan
bör gälla även inom arbetsplatser som faller under
arbetarskyddslagen har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser.
Särskilt må framhållas, att arbetarskyddsstyrelsen uttryck -

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ligen tillstyrker kommitténs förslag i denna del. Erinran mot förslaget har
framförts av bl. a. ijrkesinspektören i första distriktet, som anser det vara
naturligast att alla frågor som berör arbetsplatserna hänföres till arbetarskyddsfrågor.
Enligt hans mening bör därför alla arbetsplatser på vilka
arbetarskyddslagen är tillämplig frikopplas från hälsovårdsstadgan.

Kommitténs förslag att hälsovårdsnämnderna skall övervaka
hälsovårdsstadgans tillämpning även å sådana
arbetsplatser, för vilka arbetarskyddslagen är gällande
har jämväl godtagits av remissinstanserna. Däremot är meningarna
något delade beträffande frågan om fördelningen av uppgifterna
mellan hälsovårdsnämnden och arbetarskyddets tillsynsorgan.

Landsorganisationen i Sverige förklarar sig i princip icke ha något att
erinra mot förslaget i denna del samt anför vidare.

Det synes självklart att arbetarskyddslagen, som innebär en skärpt
specialreglering av vissa förhållanden på arbetsplatsen, inte skall kunna
ersättas av hälsovårdsstadgans mer allmänt hållna bestämmelser om hygieniska
anordningar över huvud taget. Det torde också vara föga mening
med att i lag fastslå gränserna för arbetarskyddsorganens respektive
hälsovårdsnämndernas kompetensområden rörande hygienen på arbetsplatserna,
då det ändå alltid lär kunna komma att uppstå tveksamma gränsfall.
Ett förnuftigt samarbete mellan de olika kontrollorganen måste i stället
vara en förutsättning för en ändamålsenlig lösning av de hygieniska förhållandena
på arbetsplatserna. Denna samverkan borde också vara lätt att
åstadkomma, bl. a. genom kommitténs förslag att till kommunal tillsynsman
enligt arbetarskyddslagen bör utses hälsovårdsinspektör eller, om
sådan saknas, någon medlem av hälsovårdsnämnden.

Medicinalstyrelsen, som i princip icke heller har något att invända i
denna del, yttrar, att styrelsen delar de sakkunnigas mening, att samma
sanitära normer, som anges i hälsovårdsstadgan, bör uppställas även för
arbetsplatser, som gjorts till föremål för särskild reglering genom arbetarskyddslagen.
Styrelsen finner ur principiell synpunkt intet att invända mot
den föreslagna uppdelningen av arbetsuppgifter, ehuru densamma innebär
många möjligheter till kompetenskonflikter. För att i görligaste mån förebygga
dessa bör antingen i stadgan införas föreskrifter om denna uppdelning
eller ock i stadgan anges, att det skall ankomma på medicinalstyrelsen
och arbetarskyddsstyrelsen att tillsammans utarbeta förslag härom, vilket
bör fastställas av Kungl. Maj:t.

Liknande uttalanden har gjorts av styrelsen för statens institut för folkhälsan
och svenska läkaresällskapet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, förste provinsialläkarna i Kronobergs
och Kalmar län, kommunalfullmäktige i Kinna köping och kommunalnämnden
i Vilhelmina köping anser förslaget i denna del vara oklart. Förste
provinsialläkaren i Jönköpings län, som är av samma uppfattning, anför
därjämte följande.

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr B 46

Kungl. Maj:ts proposition nr B A6 år 1958

Det kan ifrågasättas huruvida icke ansvaret och översynen över vissa
förhållanden inom arbetsplats eller arbetslokal böra överföras från yrkesinspektionen
till hälsovårdsnämnderna. Jag syftar då närmast på sådana
allmänhygieniska förhållanden som beröra kontorslokaler, personalrum
m. m., vilka endast i viss grad ha med arbetet att göra. Anledning bör föreligga
för ytterligare utredning i denna fråga.

Kommitténs uttalanden om överförande av vissa inspektionsobj
ekt från yrkesinspektionen till den kommunala
arbetarskyddstillsynen, varigenom en samordning
med hälsovårdstillsynen skulle underlättas, har godtagits av de flesta remissinstanserna.
Dess uppfattning att frågor som t. ex. renhållning på arbetsplatsen
samt ventilation och uppvärmning av arbetslokal generellt bör
föras under den kommunala och ej under den statliga yrkesinspektionens
kontroll har emellertid skarpt kritiserats av bl. a. arbetarskyddsstijrelsen,
yrkesinspektörerna, svenska arbetsgivareföreningen och vissa tjänsteläkare.

Arbetarskgddsstijrelsen anser den av kommittén föreslagna gränsdragningen
mellan kompetensområdena för den statliga och kommunala yrkesinspektionen
vara direkt felaktig och hävdar att den nuvarande gränsdragningen
bör tills vidare i huvudsak bestå. Styrelsen anför.

Betraktas sådana frågor som renhållning, ventilation och uppvärmning
av arbetslokal enbart såsom frågor jämförbara med sopning, vädring och
erforderliga värmeelement skulle den av kommittén intagna ståndpunkten
kunna godtagas. Förhållandena äro emellertid tyvärr ej så enkla inom
arbetarskyddslagens tillämpningsområden särskilt beträffande sådana frågor
i industriell verksamhet. I sådan rörelse hänga dessa frågor intimt
samman med råmaterialens karaktär, tillverkningsprocesserna och arbetsmetoderna,
lokalernas läge, planering och utformning. I många fall kunna
frågorna icke lösas separat och brytas ut ur sitt sammanhang utan måste
ofta tekniskt samordnas. Givet är att de inom industrien förekommande
processerna, där avfallsprodukter, giftiga ämnen, damm, ånga, rök, gaser,
termiska strömmar m. m. finnas, komplicera renhållnings-, ventilationsoch
uppvärmningsfrågorna i ytterlig grad. Sådana problem förekomma
bl. a. inom gruvor, bergtunnlar, anrikningsverk, järnverk, porslinsfabriker,
plywood-wallboardfabriker, cellulosafabriker, textilfabriker in. fl. Rent principiellt
kan påstås att ventilations- och uppvärmningsfrågorna höra till de
svåraste problem av teknisk art, som förekomma inom yrkesinspektionens
verksamhet, liksom även att dessa frågor ständigt öka i såväl antal som
omfattning. Kravet på förbättrad ventilation och uppvärmning inom industriens
arbetslokaler bär under de senaste 10—15 åren påskyndat den
tekniska utvecklingen inom detta yrkeshygieniska område på ett sätt som
kräver lång och grundlig teknisk erfarenhet vid bedömningen av sådana
frågor. Inom yrkesinspektionen anförtros hithörande frågor av större omfattning
endast personal, som förvärvat sådan utbildning som sägs i 30 §
första stycket Kungl. Maj:ts instruktion för yrkesinspektionen den 18 juni
1949 (nr 429), d. v. s. där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,
examen från teknisk högskola eller däremot svarande utbildning, jämte
beprövad erfarenhet inom ifrågakommande verksamhet.

Av styrelsens ovan gjorda uttalanden rörande här angivna speciella

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 är 1958

arbetarskyddsfrågor t. ex. renhållning å arbetsplats samt ventilation och
uppvärmning av arbetslokal torde framgå, att inga praktiska möjligheter
föreligga för en överflyttning av tillsynen i dessa frågor, som röra förhållanden
i arbetet, särskilt vid företag med maskinell drift eller större
antal anställda arbetstagare. En sådan anordning skulle enligt styrelsens
mening komma att medföra synnerligen olyckliga konsekvenser.

Att den kommunala yrkesinspektionens verksamhet, som i här berörda
frågor kommer att omfatta inspektion, rådgivning i ventilations- och värmefrågor,
granskning av i många fall omfattande ritningsförslag i sådana
ärenden, framläggande av förslag till åtgärder m. m., skulle kunna på ett
tillfredsställande sätt bedrivas av kommunala tillsynsmän med realexamen
som grundutbildning och med endast tre månaders teknisk utbildning
finner styrelsen sålunda helt uteslutet. Dessa inspektörer — i förslaget
benämnda hälsovårdsinspektörer — komma att ifråga om teknisk kompetens
bli yrkesinspektionens underinspektörer vida underlägsna liksom
de ofta torde bli underlägsna den tekniska personalen vid de företag, som
de skola inspektera, vilket kan få menliga följder bland annat i form av
slitningar mellan inspektörerna och företagen.

Styrelsen finner sålunda, att gränsdragningen mellan den statliga och
den kommunala tillsynens kompetensområden bör tillsvidare i huvudsak
bestå enligt de grunder, som gälla.

Yrkesinspektörerna har lika starkt som arbetarskyddsstyrelsen reagerat
mot kommitténs förslag i denna del. De framhåller med särskild skärpa
att kommunerna icke kan erhålla personal, som är kompetent att på alla
arbetsplatser handha sådana arbetsuppgifter som till exempel ventilationsproblemen,
vilka nu endast anförtros åt yrkesinspektionens högst kvalificerade
befattningshavare. I olika yttranden understrykes därjämte att
frågor angående renhållningen på arbetsplatserna samt ventilation och
uppvärmning av arbetslokalerna icke kan avskiljas från övriga arbetarskyddsfrågor
utan alltid måste ses i förhållande till ifrågakommande arbetsprocesser.

Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker även bestämt att frågor rörande
renhållning, ventilation och uppvärmning av arbetslokaler eller arbetsplatser
lägges under den kommunala yrkesinspektionens överinseende.
Föreningen anför.

Detta sistnämnda skulle innebära, att dessa frågor i regel torde komma
att handläggas av de föreslagna hälsovårdsinspektörerna i vissa större kommuner
och eljest av enligt arbetarskyddslagen särskilt utsedda kommunala
tillsyningsmän. De frågor det bär gäller äro emellertid ofta av komplicerad
karaktär---. De kunna följaktligen i regel icke brytas ur sitt samman hang

utan måste lösas under hänsynstagande till de krav som driften i
övrigt uppställer. Hälsovårdsinspektörernas kompetens synes icke bli av
den art, att det kan anses försvarligt att åt dem anförtro de ofta ytterst
komplicerade frågor det härvidlag kan gälla. Föreningen anser följaktligen,
att den hittillsvarande kompetensfördelningen mellan statliga och kommunala
tillsynsorgan enligt arbetarskyddslagen bör bestå även i fortsättningen.
Det torde dock vara fördelaktigt, om den statliga yrkesinspektionen till -

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

godogör sig hälsovårdsnämndernas och hälsovårdsinspektörernas erfarenhet
genom samråd i lämpliga fall.

Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län anser, att den av
kommittén föreslagna uppdelningen av arbetsuppgifterna mellan den statliga
och den kommunala yrkesinspektionen, vilken kan förefalla logisk
och tilltalande, ur praktisk synpunkt är ägnad att inge betänkligheter.
Han ifrågasätter om inte den statliga yrkesinspektionens område tvärtom
borde utvidgas, bl. a. under åberopande av att en yrkesinspektör har helt
andra möjligheter än en hälsovårdsnämnd att genom sina ingripanden
snabbt och effektivt nå rättelse.

B. Arbeten, varå skogsförläggningslagen är tillämplig

Gällande bestämmelser m. m.

I lagen den 25 maj 1951 om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete
m. m. (skogsförläggningslagen) meddelas föreskrifter om bl. a. anordnande
och inredande av bostäder och stall vid arbeten med skogsavverkning,
flotlning o. dyl. Tillsynen å lagens efterlevnad utövas enligt särskilt
stadgande i lagen av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende
och ledning, av skogsyrkesinspektionens befattningshavare.

1919 års hälsovårdsstadga — som bland sina materiella bestämmelser
för landet inrymmer föreskrifter om bostäder men ej om stall — innehåller
ingen föreskrift om inskränkning av stadgans tillämplighet i fråga
om de i skogsförläggningslagen avsedda bostäderna och stallen.

I samband med antagandet av skogsförläggningslagen uttalades, att det
förhållandet att lagen gjordes tillämplig även på ödegårdar o. dyl., som
stundom utnyttjas som skogsförläggningar, icke i praktiken torde medföra
några konflikter mellan hälsovårdsstadgan och skogsförläggningslagen.
Att generellt föra in det fasta bostadsbeståndet under lagens tilllämpningsområde
skulle däremot innebära att denna lagstiftning i viss
mån berövades sin dittillsvarande karaktär, och något behov av en sådan
utvidgning av tillämpningsområdet ansågs ej heller föreligga. Vid remissbehandlingen
av skogsförläggningslagen hade från några håll yppats den
meningen att länsstyrelserna på grund av främst föreskrifterna i hälsovårdsstadgan
skulle ha skyldighet att övervaka de sanitära förhållandena
även i skogsförläggningar. Denna åsikt föranledde emellertid ej statsmakterna
att göra något uttalande om gränsdragningen mellan skogsförläggningslagen
och hälsovårdsstadgan utan härutinnan hänvisades endast
till att frågan för hälsovårdsstadgans del torde få övervägas i samband
med den pågående revisionen av stadgan.

I en år 1953 inom andra kammaren väckt motion, nr 403, hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att hälsovårdsnämnd gavs befogenhet att utöva
tillsyn över skogsförläggningar inom kommunen samt att vidtaga därför

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

erforderliga lagändringar. I skrivelse den 21 mars 1953, nr 87, har riksdagen
på förslag av andra lagutskottet anhållit att motionen måtte övervägas
vid den pågående översynen av hälsovårdsstadgan.

Hälsovårdsstadgckommittén
Kommittén anför.

Med hänsyn till att hälsovårdsnämnderna, när det gäller bostäder och
stall, främst synas böra inrikta sig på det fasta beståndet och till att frågan
om de sanitära förhållandena i skogsförläggningar gjorts till föremål för
särskild lagstiftning och ställts under yrkesinspektionens överinseende
synas sådana bostäder och stall, som avses i skogsförläggningslagen, böra
falla utanför hälsovårdsstadgans tillämplighetsområde. Hälsovårdsnämnderna
böra således icke ha att befatta sig med dessa lokaliteter.

Remissyttrandena

Vad kommittén anfört angående gränsdragningen mot skogsförläggningslagen
har under remissbehandlingen ej föranlett någon annan erinran än
att yrkesinspektören i sjunde distriktet i sitt yttrande ifrågasätter om icke
efterlevnaden av bestämmelserna om vattenförsörjning, vattenkontroll och
matvarukontroll bör övervakas av hälsovårdsnämnderna, även när det gäller
skogsförläggningar.

C. Militära områden

Gällande bestämmelser m. m.

Frågan om 1919 års hälsovårdsstadgas tillämpning och de civila hälsovårdsmyndigheternas
uppgifter inom militära områden av olika slag har
vållat en viss tvekan. Det enda uttryckliga undantaget från stadgans tilllämpning
inom militära områden är emellertid, att med stöd av stadgan
utfärdade lokala föreskrifter avseende renhållningen enligt särskilda bestämmelser
i stadgan icke äger tillämpning inom kasernområde. I förarbetena
till stadgan understrykes i anslutning till undantagsbestämmelsen, att
stadgans allmänna bestämmelser angående renhållning gäller för kasernområde.
Stadgan upptar ingen föreskrift rörande civil hälsovårdstillsyn
inom militära områden men ej heller någon bestämmelse att sådana områden
skall undantagas från civil tillsyn. Inom den militära organisationen
finnes organ med hälsovårdande uppgifter, och särskilda militära hälsovårdsföreskrifter
har utfärdats.

Ilälsovårdsstadgekommittén

Kommittén erinrar inledningsvis om att enligt livsmedelsstadgan livsmedelshanteringen
inom den militära organisationen är undantagen från
hälsovårdsnämndernas tillsyn. Vidare är serveringar vid militärförläggningar
undantagna från bestämmelserna om godkännande av livsmedelslokaler.
Ehuru sålunda livsmedelshanteringen inom den militära organisa -

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

tionen icke skall stå under hälsovårdsnämndens tillsyn borde, enligt uttalanden
vid stadgans tillkomst, givetvis inom denna organisation, i den
mån det vore möjligt, ställas samma krav på livsmedlens beskaffenhet
och hantering som i samhället i övrigt, men det borde ankomma på de
militära myndigheterna att själva svara härför. Hälsovårdsstadgekommittén
anser att det skulle vara ur många synpunkter lämpligt, om övervakningen
av de sanitära förhållandena inom militära områden kunde överföras
till militär myndighet. Kommittén fortsätter.

Emellertid finnes icke ännu någon militär hälsovårdsorganisation av
sådan omfattning och beskaffenhet, att det f. n. är möjligt att anförtro
densamma övervakningen av efterlevnaden inom militära områden av
hälsovårdsstadgan. Kommittén anser därför, att den nya hälsovårdsstadgan
och med stöd av densamma utfärdade föreskrifter utan inskränkning böra
gälla även inom militära områden och att efterlevnaden där bör övervakas
av hälsovårdsnämnd. Kommittén utgår ifrån, att denna övervakning skall
ske i samarbete med de militära myndigheterna. Kommittén anser vidare
att, om och när en militär hälsovårdsorganisation av tillräcklig omfattning
kommit till stånd, det bör ankomma på Kungl. Maj :t att förordna,
att övervakningen av efterlevnaden inom militära områden av hälsovårdsstadgan
och med stöd därav utfärdade föreskrifter skall övertagas av denna
militära hälsovårdsorganisation.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att den nya hälsovårdsstadgan och
med stöd av densamma utfärdade föreskrifter utan inskränkning skall
gälla även inom militära områden är föremål för delade
meningar bland remissinstanserna.

Förslaget har uttryckligen tillstyrkts av arbetarskyddsstyrelsen, länsstyrelsen
i Östergötlands län, förste provinsialläkaren i Jämtlands län, fältläkaren
i femte militärområdet, sydkustens och västkustens marindistrikts
sjukvårdsförvaltningar och styrelsen för statens institut för folkhälsan.
Länsstyrelsen i Östergötlands län gör det formella påpekandet att det synes
vara nödvändigt för hälsovårdsstadgans tillämpning jämväl inom militära
områden att en speciell bestämmelse därom införes i författningstexten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län är tveksam om lämpligheten av att stadgan
göres tillämplig å sådana byggnader eller inrättningar, vilka är av synnerlig
betydelse för rikets försvar eller landets säkerhet.

Förslaget avstyrkes av försvarets sjukvårdsstyrelse, marinöverläkaren,
fältläkaren i första militärområdet och ostkustens marindistrikts sjukvårdsförvaltning.

Försvarets sjukvårdsstyrelse anser att hälsovårdsstadgan bör begränsas
att gälla för den civila hälsovården och att nuvarande bestämmelser för
den militära hälsovården allt fortfarande bör äga giltighet. Styrelsen framhåller
alt styrelsen för att erhålla möjligast enhetliga normer för hälsovårdsarbetet
inom civila och militära områden kommer att vidtaga sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ändringar i de militära hälsovårdsföreskrifterna, som betingas av en omarbetad
hälsovårdsstadga.

Enligt ostkustens marindistrikts sjukvårdsförvaltning skulle det möjligen
kunna tänkas att hälsovårdsstadgan skulle gälla för försvarsmakten
men att kontrollen åvilade militär myndighet. Mot en sådan lösning talar
dock enligt sjukvårdsförvaltningens mening att ett flertal bestämmelser
av tekniska och ekonomiska orsaker icke kan följas inom försvaret.

Marinöverläkaren föreslår att den nya hälsovårdsstadgan utformas att
gälla för civila förhållanden och att en motsvarande militär hälsovårdsstadga
utarbetas samt anför.

I denna sistnämnda bör ingå de delar av den civila hälsovårdsstadgan,
som äro tillämpbara inom försvaret samt därjämte de föreskrifter, som
sjukvårdsstyrelsen kan finna lämpligt att införa, grundade på hittills vunnen
och kommande erfarenhet. Härvid bör särskilt beaktas att bestämmelserna
i civila och militära hälsovårdsstadgorna fullt överensstämma i de
frågor, som beröra allmän hygien såsom vattenförsörjning, avledande av
avloppsvatten och därmed förenad kontroll. Detsamma bör även gälla bostäder
tillhöriga försvaret men disponerade av civil personal. I den militära
hälsovårdsstadgan borde även ingå de bestämmelser med hygienisk betydelse,
som återfinnas inom andra författningar eller stadgor t. ex. vattenlagen,
byggnadsstadgan, livsmedelsstadgan, arbetarskyddslagen m. fl.

Genom en sådan åtgärd skulle hälsokontrollen kunna effektiviseras vid
förbanden och man skulle även få möjlighet att införa föreskrifter rörande
fartygshygien m. m. som icke alls beröres i här föreliggande förslag till
hälsovårdsstadga.

Kommitténs förslag att hälsovårdsnämnderna skall utöva
hälsovårdskontroll inom militära områden har
■—- med undantag av, som tidigare antytts, länsstyrelsen i Jämtlands län —
godtagits av de civila remissinstanserna. Förste provinsialläkaren i Kalmar
län framhåller dock, att bestämmelserna om hälsovårdsnämnds kompetens
inom militära områden är oklara och svåra att tillämpa.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan föreslår av samma anledning
att i hälsovårdsstadgan anges, att det skall ankomma på medicinalstyrelsen
att i samråd med vederbörande militära myndighet utarbeta närmare föreskrifter
angående samarbetet mellan hälsovårdsnämnderna och de lokala
militära förbanden.

Samtliga militära remissinstanser har emellertid avstyrkt förslaget att
hälsovårdsnämnd skall öva tillsyn inom militärt område under åberopande
av säkerhetssynpunkter.

Enligt chefen för försvarsstaben bör vid militära förband, å fartyg och
inom fort hälsovårdsnämndernas uppgifter ombesörjas av försvarets egna
organ.

Kommitténs påstående att den militära hälsovårdsorganisationen icke
är av den omfattning och beskaffenhet att den helt kan anförtros hälsovårdskontrollen
inom de militära områdena tillbakavisas uttryckligen av försvå -

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

rets sjukvårdsstyrelse, marinöverläkaren, flygöverläkaren, militärfältläkaren
i andra militärområdet och ostkustens marindistrikts sjukvårdsförvaltning.

Försvarets sjukvårdsstyrelse framhåller i sitt yttrande följande.

Vid utfärdandet av 1919 års hälsovårdsstadga gjordes intet principiellt
undantag för krigsmakten. Sedan dess ha emellertid för hela krigsmakten
gemensamma hälsovårdsbestämmelser utfärdats: a) Kungl. Maj :ts instruktion
för försvarets sjukvårdsstyrelse den 17 september 1943. b) Kungl. Maj :ts
reglemente angående hälsovården vid försvaret den 27 oktober 1944. c) Föreskrifter
rörande förrättande av hälsovårdsinspektioner in. in., utfärdade av
försvarets sjukvårdsstyrelse den 17 oktober 1945. Härtill kommer av Kungl.
Maj :t utfärdade instruktioner för försvarsgrensledningarna. Dessutom gäller
en rad av sjukvårdsstyrelsen, försvarsgrenscheferna och andra myndigheter
utgivna bestämmelser och föreskrifter i mera speciella angelägenheter.

Enligt Kungl. Maj :ts reglemente den 27 oktober 1944 åvilar ansvaret för
hälsovården vederbörande försvarsgrenschef, som därvid biträdes av sin
försvarsgrensöverläkare. Underställda chefer är var inom sitt område ansvariga
lör hälsovården och biträdes därvid av stabsläkare och förbandsläkare
etc. De med stöd av reglementet av sjukvårdsstyrelsen utfärdade föreskrifterna
den 17 oktober 1945 innehålla detaljerade direktiv angående
inspektionernas omfattning, rörande förläggning, vatten, avlopp, livsmedelshygien,
råttor, ohyra in. in.

Högsta ledningen av och uppsikten över försvarets hälsovård utövas av
sjukvårdsstyrelsen i enlighet med dess instruktion. Frågor rörande hälsovård
handläggas å ämbetsverkets hälsovårdsbyrå, där två läkare och två
hälsovårdsinspektörer tjänstgöra. Tillsammans med försvarsgrensöverläkarna
och stabsläkarna vid militärbefäls- och marindistriktsstaber utgör
denna ledning för hälsovården inom försvaret en parallellorganisation till
medicinalstyrelsen och 1 :e provinsialläkarinstitutionen å den civila sidan.

Som biträde åt stabsläkaren vid varje militärbefälsstab finnes eu hälsovårdsinspektör
anställd. Dessa inspektörer ha minst den kompetens, som
enligt föreliggande betänkande erfordras för hälsovårdsinspektör. Därjämte
äga de enligt sjukvårdsstyrelsens kompetensfordringar av medicinalstyrelsen
meddelade behörighetstillstånd att bruka cyangas etc. I de större marindistrikten
finnes även tillgång på personal, som har kompetens som hälsovårdsinspektör
eller desinfektör men är anställd i annan militär befattning.

Vad den militära hälsovårdsorganisationens beskaffenhet i övrigt beträffar
bör framhållas den goda tillgång försvaret äger av teknisk sakkunskap
av olika slag såsom experter i byggnads-, vatten- och avloppsfrågor in. in.
Därjämte bör påpekas den utbildning av den rent militära personalen, som
bedrives bland annat av hänsyn till betydelsen av en hög fredshygien för
beredskapen mot såväl konventionell som biologisk krigföring.

Med hänsyn till ovanstående bestämmelser och den sedan lång tid bestående
militära hälsovårdsorganisationen finner sjukvårdsstyrelsen det förvånansvärt,
att kommittén i sin redogörelse för nu gällande bestämmelser
och i diskussionen om tillämpningsområdet helt förbigått dessa fakta. Sjukvårdsstyrelsen
måste beklaga, att kommittén under utredningsarbetet försummat
att ta kontakt med vare sig sjukvårdsstyrelsen eller annan militär
sakkunnig instans.

Något sakligt grundat skäl för kommitténs yttrande föreligger icke. Ej

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

heller ger utredningen belägg för att den civila organisationen för närvarande
är mäktig övertaga de uppgifter, som hitintills handlagts av försvarets personal.
I motsats härtill står vad kommittén på ett flertal ställen i betänkandet
framhåller, nämligen att hälsovårdsnämnderna saknar såväl kvantitativt
som kvalitativt lämplig personal för sin rådgivande och inspekterande verksamhet
även när det gäller enbart uppgifterna inom den civila verksamheten.

Liknande synpunkter anföres av marinöverläkaren och fhjgöverläkarcn.
Den sistnämnde påpekar härvid bl. a. att enligt särskild bestämmelse i
tjänstgöringsreglemente för krigsmakten hälsovårdsstadgan skall lända till
efterrättelse i tillämpliga delar.

I flera militära remissinstansers yttranden framhålles önskvärdheten av
att föreskrifter ges, som underlättar samarbetet mellan civila och militära
myndigheter på hälsovårdens område. Västkustens marindistrikts sjukvårdsförvaltning
och arméöverläkaren anser att vederbörande militärläkare bör
tillförsäkras rätt att utnyttja den kommunala hälsovårdsexpertisen. Försvarets
sjukvårdsstyrelse, flygöverläkaren och västkustens marindistrikts
sjukvårdsförvaltning framlägger tillika det förslaget att förbandsläkare i likhet
med civil tjänsteläkare skall äga närvara vid vederbörande hälsovårdsnämnds
sammanträden.

D. Arbetsplatser för statlig och kommunal förvaltning

Gällande bestämmelser m. m.

Någon bestämmelse om undantagande av lokaler för statlig och kommunal
förvaltning från 1919 års hälsovårdsstadgas tillämplighet finnes icke.

Arbetarskyddslagen äger enligt bestämmelse i lagen tillämpning å vissa
rörelser och särskilda arbetsföretag. Genom denna bestämning av tillämpningsområdet
har därifrån uteslutits bl. a. arbetsplatser för statlig och kommunal
förvaltningsverksamhet.

Hälsovårdsstadgekommittén

Hälsovårdsstadgekommittén framhåller i anslutning till sina uttalanden
om gränsdragningen mellan hälsovårdsstadgan och arbetarskyddslagen att lokaler
för statlig och kommunal förvaltning faller utanför arbetarskyddslagens
tillämpningsområde.

Kommittén fortsätter.

Fråga uppkommer då, huruvida den nya hälsovårdsstadgan bör vara
supplementärt tillämplig å dylika arbetsplatser, eller om de sanitära förhållandena
å dessa höra föras in under arbetarskyddslagen eller om de till
äventyrs höra lämnas helt oreglerade. F. n. torde det förhålla sig så, att frågan
om den sanitära beskaffenheten av lokaler för statlig och kommunal
förvaltning är oreglerad. Kommittén finner, att del måste anses vara synnerligen
otillfredsställande, om ifrågavarande arbetsplatser även i fortsättningen
undantagas från de sanitära bestämmelser, som gälla övriga arbetsplatser.

Kungi. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Enligt kommitténs mening böra arbetsplatser för statlig och kommunal förvaltning
likställas med andra arbetsplatser och föras in under arbetarskyddslagens
tillämpningsområde. Den nya hälsovårdsstadgan bör däremot
icke göras tillämplig på dylika arbetsplatser i annan mån än vad som gäller
andra arbetsplatser under yrkesinspektionens övervakning.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att arbetsplatser för statlig och kommunal förvaltning
skall likställas med andra arbetsplatser och föras in under arbetarskyddslagens
tillämpningsområde tillstyrkes av medicinalstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,
länsstyrelsen i Östergötlands län, flera yrkesinspektörer,
förste provinsialläkaren i Jämtlands län och landsorganisationen i Sverige.
Yrkesinspektören i elfte distriktet framhåller i sitt tillstyrkande yttrande
att kommittén även borde ha nämnt folkskolor och läroverk. Yrkesinspektören
i andra distriktet påpekar att kommitténs förslag förutsätter en ändring
av rörelsebegreppet i 1 § arbetarskyddslagen.

Förste provinsialläkarna i Jönköpings och Malmöhus län avstyrker kommitténs
förslag i denna del. Enligt deras mening bör arbetarskyddslagen vara
tillämplig beträffande lokaler för statlig och kommunal förvaltning endast
i de fall då maskinell eller teknisk utrustning finnes, som kan ge anledning
till speciell övervakning genom yrkesinspektionen. Förste provinsialläkaren i
Jönköpings län framhåller därjämte att klara linjer borde uppdragas i dessa
hänseenden även när det gäller sjuk- och fångvårdsinrättningar.

E. Departementschefen

Då hälsovårdsstadgekommittén upptagit frågan om hälsovårdsstadgans
tillämpningsområde i förhållande till arbetarskyddslagstiftningen,
torde kommittén därmed närmast ha avsett att i samband med
genomförandet av ny hälsovårdslagstiftning få denna gränsdragning närmare
klarlagd. Däremot syftar kommittén med sina uttalanden knappast
till andra ändringar i den bestående ordningen än ett överförande av vissa
inspektionsobjekt från yrkesinspektionen till den kommunala yrkestillsynen,
vilket skulle befrämja samordningen av hälsovårdstillsyn och arbetarskyddstillsyn.
För hälsovårdsmyndigheterna skulle liksom hittills endast
ifrågakomma att å arbetsplatser tillämpa hälsovårdsstadgans allmänna materiella
föreskrifter och några speciella föreskrifter för arbetsplatser upptages
ej i förslaget till ny hälsovårdsstadga. Frånvaron av sådana bestämmelser
torde hittills ha gjort hälsovårdsnämnderna obenägna att ingripa
på arbetsplatser under arbetarskyddslagstiftningen, bl. a. av den anledningen
att ett missförhållande där i sanitärt avseende ej kunde anses beröra hälsovården
ur allmän synpunkt.

Kommittén utgår från att hälsovårdsstadgan skall äga tillämpning å företag
som avses med arbetarskyddslagstiftningen och att sådana företag skall

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

stå under tillsyn såväl av tillsynsorganen enligt nämnda lagstiftning som
av hälsovårdsnämnden. Då kommittén söker komma fram till en ur praktisk
synpunkt ändamålsenlig gränsdragning mellan hälsovårdsnämndens
och arbetarskyddsorganens tillsynsuppgifter inom dessa företag, skiljer
kommittén ut vissa frågor, exempelvis renhållning, ventilation och uppvärmning,
och diskuterar möjligheten att förbehålla hälsovårdsnämnderna tillsynen
över dessa frågor. Kommittén stannar emellertid för att betrakta
dem som speciella arbetarskyddsfrågor men föreslår att tillsynen över dem
skall förbehållas de kommunala tillsynsmännen enligt arbetarskyddslagen.
På frågor som hälsovårdsnämnden ej skall ha att öva tillsyn över bör
nämnden likväl under samarbete med arbetarskyddsorganen ha ett visst
inflytande. På samma sätt skall arbetarskyddsorganen ha möjlighet att
framföra sin åsikt beträffande de frågor, som faller under hälsovårdsnämndens
tillsyn.

Vid remissbehandlingen har, på något undantag när, icke ifrågasatts annat
än att hälsovårdsstadgan skall vara tillämplig även inom arbetarskyddslagstiftningens
giltighetsområde, och den av kommittén skisserade uppdelningen
av tillsynsobjekten mellan hälsovårdsnämnd och arbetarskyddsorgan
har i huvudsak godtagits av remissorganen. För egen del finner jag det också
naturligt att den nya hälsovårdsstadgan liksom den hittills gällande skall
vara tillämplig å företag under arbetarskyddslagstiftningen, även om några
särbestämmelser för arbetslokaler icke bör införas i hälsovårdsstadgan och
tillsynen därför väsentligen bör ankomma på arbetarskyddsorganen. Jag
har emellertid intet att invända mot en samordning av hälsovårds- och
arbetarskyddsmyndigheters verksamhet inom dessa företag efter de av
kommittén uppdragna riktlinjerna. Såsom från flera håll framhållits kommer
det visserligen med en sådan ordning alltid att finnas utrymme för
kompetenskonflikter. Jag anser emellertid att hithörande frågor icke lämpligen
kan avgöras genom författningsbestämmelser utan liksom hittills får
lösas vid den praktiska tillämpningen av de materiella föreskrifterna. Jag
vill i anslutning härtill särskilt understryka vikten av att de berörda tillsynsorganen
samarbetar på ett smidigt och förtroendefullt sätt. Den nuvarande
ordningen med hälsovårdsnämnden som den myndighet, vilken utser
kommunal tillsynsman enligt arbetarskyddslagstiftningen, synes erbjuda
en god grund för samordning av hälsovårds- och arbetarskyddstillsynen på
det kommunala planet. I den mån en närmare reglering erfordras till befordrande
av sådant samarbete torde det få ankomma på medicinalstyrelsen
och arbetarskyddsstyrelsen att i samråd utarbeta råd och anvisningar
i ämnet.

Frågan om den inbördes fördelningen av lillsynsuppgifterna mellan yrkesinspektionens
befattningshavare och de kommunala tillsynsmännen enligt
arbetarskyddslagen har varit föremål för prövning i samband med arbetarskyddsutredningens
betänkande »Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspek -

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

tionen» (SOU 1955: 41). I ett av riksdagen godtaget uttalande i propositionen
nr 98 till 1956 års riksdag förordade härvid vederbörande departementschef
att gränsdragningen mellan den statliga och den kommunala tillsynen,
med viss modifikation beträffande tillsynen över byggnadsverksamheten,
t. v. skulle behållas i stort sett oförändrad. Att nu ånyo i detta sammanhang
upptaga frågan om jämkning av denna gränsdragning anser jag icke motiverat.

Då tillfälliga bostäder och stall vid skogsavverkningsarbeten o. dyl. blivit
föremål för sådan speciallagstiftning som skogsförläggningslagen,
har motivet härtill varit att tillförsäkra berörda arbetstagare
godtagbara bostäder in. in., i den mån sådana ej står till buds inom det fasta
bostadsbeståndet. De särskilda förhållandena har föranlett att lagens efterlevnad
ställts under skogsyrkesinspektionens tillsyn. Hälsovårdsnämndens
tillsyn över bostäder och stall bör i första hand vara inriktad på det fasta
beståndet av sådana lokaler, och då nu tillfälliga bostäder och stall för skogsförläggningar
ställts under särskild tillsyn av skogsyrkesinspektionen, måste
detta anses medföra en skärpt övervakning i förhållande till den uppmärksamhet
hälsovårdsnämnden kan ägna hithörande hygieniska förhållanden.
I detta läge föreligger det knappast tillräckliga skäl att göra hälsovårdsstadgans
materiella bestämmelser tillämpliga på skogsförläggningar i de
avseenden som regleras av skogsförläggningslagen eller att särskilt föreskriva
skyldighet för hälsovårdsnämnd att jämte skogsyrkesinspektionen
öva tillsyn över lagens efterlevnad. I de avseenden som ej regleras av skogsförläggningslagen
bör dock givetvis hälsovårdsstadgans materiella bestämmelser
i tillämpliga delar gälla för skogsförläggningar och självfallet bör
hälsovårdsnämnd och skogsyrkesinspektionen nära samarbeta i hithörande
frågor, även om all direkt tillsynsverksamhet i fråga om skogsförläggningar
huvudsakligen får ankomma på skogsyrkesinspektionen.

Som framgår av den tidigare redogörelsen har hälsovårdsstadgekommittén
föreslagit att den nya hälsovårdsstadgan liksom den nu gällande i princip
skall vara tillämplig inom militära områden samt att tillsynen
över dess bestämmelser i vad avser sådana områden skall åvila hälsovårdsnämnderna.

Vid bedömandet av dessa frågor bör uppmärksammas den ståndpunkt som
statsmakterna intog till en likartad principiell fråga vid antagandet av 1951
års livsmedelsstadga, varigenom livsmedelsbestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga
utbröts till en särskild författning. Den befattning med livsmedel
som sker inom den militära organisationen ansågs icke böra falla
under livsmedelsstadgan och ej ställas under hälsovårdsnämndernas tillsyn.
Givetvis borde även beträffande sådan livsmedelshantering och därvid använda
livsmedels beskaffenhet, i den mån det var möjligt, ställas samma krav
som eljest, men det syntes böra ankomma på de militära myndigheterna att
själva svara härför. Det påpekades att en början till militär hälsovårdsorga -

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

nisation redan fanns. Under hänvisning till nu anförda synpunkter gjordes
livsmedelsstadgan icke direkt tillämplig på livsmedel som tillhandahålles
vid militärförläggningar och ej heller på militära serveringslokaler. I detta
sammanhang underströks även att den dåvarande militära hälsovårdsorganisationen
icke var tillräcklig men att den rätta vägen torde vara att utbygga
denna organisation. Ur rent militära synpunkter befanns det vidare mindre
lämpligt att låta lokala civila myndigheter utöva inspektionsrätt inom
samtliga militära anläggningar. Ej heller kunde det anses lämpligt att hälsovårdsnämnd
gavs möjligheter att meddela förelägganden eller förbud angående
den militära livsmedelshanteringen.

Uppenbarligen bör det icke ifrågakomma att införa en ordning, som skulle
innebära att man för militära områden godtog en lägre hygienisk standard
än den med förslaget till hälsovårdsstadga åsyftade. De omständigheter som
anfördes för att undantaga militärväsendet från livsmedelsstadgans föreskrifter
kan emellertid utan tvekan även åberopas för att undantaga militära
områden från hälsovårdsstadgans tillämplighet. Jag anser det därför angeläget
att man försöker uppnå en tillfredsställande hygienisk standard inom
militära områden utan att civila myndigheter erhåller insyn i militära förhållanden,
vilket ur säkerhetssynpunkt måste betecknas som mindre önskvärt.
Även hälsovårdsstadgekommittén skulle helst se att övervakningen
av sanitära förhållanden inom militära områden kunde överföras till militära
myndigheter. Att kommittén likväl avstått från att föreslå en sådan
ordning torde ha berott enbart på farhågor för att den skulle medföra mindre
goda hygieniska förhållanden inom militära områden. Avgörande för remissinstansernas
inställning till frågan synes i allt väsentligt vara deras
civila eller militära anknytning.

Vad till en början angår hälsovårdsstadgans materiella föreskrifter så
torde icke samtliga de förhållanden som regleras därav återfinnas inom
militära områden, och i andra avseenden torde de speciella militära synpunkterna
böra beredas ett visst utrymme vid hälsovårdsfrågornas bedömning.
Redan dessa omständigheter talar enligt min mening för att man icke
hör göra hälsovårdsstadgan generellt tillämplig inom militära områden.
I stället kan man tänka sig att i militära författningsbestämmelser, eventuellt
genom en hänvisning till vissa delar av hälsovårdsstadgan, ange vilka
av stadgans materiella föreskrifter som skall gälla även militära områden
och i övrigt utfärda kompletterande materiella hälsovårdsföreskrifter. Vad
därefter gäller tillsynsfrågan så må till en början observeras, att ett undantagande
av militära områden från hälsovårdsnämndernas tillsyn i praktiken
icke torde innebära någon större förändring i jämförelse med hittills
rådande förhållanden. Såvitt jag har mig bekant har nämligen de civila
hälsovårdsnämnderna hittills endast i undantagsfall befattat sig med militära
hälsovårdsfrågor. Vidare torde farhågorna för den militära hälsovårds -

Kungi. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

organisationens bristande kapacitet vara i viss mån överdrivna, och jag vill
i detta sammanhang erinra om att hithörande organ fortlöpande utbyggts.

Under hänvisning till det anförda finner jag betänkligheter icke möta mot
att i enlighet med de militära myndigheternas bestämda yrkanden undantaga
militära områden från hälsovårdsstadgans tillämpning och hälsovårdsnämndernas
tillsyn. Detta bör ske genom att en uttrycklig undantagsbestämmelse
införes i hälsovårdsstadgan. I vad mån de civila hälsovårdsorganen på länsplanet
skall ha att öva tillsyn inom militära områden bör t. v. lämnas öppet.

Vid remissbehandlingen har framförts önskemål om särskilda föreskrifter
till underlättande av samarbetet mellan militära och civila hälsovårdsmyndigheter.
Ett sådant samarbete blir givetvis särskilt betydelsefullt vid den
av mig föreslagna ordningen med i princip endast militär hälsovårdstillsyn
inom militära områden. Vad särskilt angår det från någon remissinstans
framförda förslaget att militärläkare skall tillerkännas rätt att närvara
vid hälsovårdsnämndens sammanträden, så anser jag dock tillräckliga skäl
icke föreligga för en dylik föreskrift, varför någon sådan ej upptagits i departementsförslaget.
Behovet av föreskrifter i övrigt till reglering av samarbetet
mellan civila och militära hälsovårdsorgan i frågor av gemensamt intresse,
exempelvis avloppsförhållanden och råttutrotning, torde få övervägas i samband
med de materiella hälsovårdsföreskrifterna för militära områden. Det
synes böra ankomma på vederbörande militära myndigheter att i samråd
med medicinalstyrelsen utarbeta förslag i hithörande ämnen. Även om jag
alltså icke är beredd att nu framlägga sådana förslag, vill jag likväl uttala att
de militära hälsovårdsorganen i princip bör vara berättigade att i mån av
tillgång utnyttja den civila hälsovårdsexpertisen för konsultation och
samråd, vilket icke torde utgöra någon principiell nyhet i jämförelse med
nuvarande ordning.

Såsom hälsovårdsstadgekommittén antytt intar lokaler för statlig
och kommunal förvaltning en särställning i fråga om tillsyn
ur nu ifrågakommande synpunkter såtillvida att arbetarskyddslagstiftningen
icke är tillämplig å dessa lokaler. Däremot gäller även för dem hälsovårdsstadgans
allmänna bestämmelser. Rörande hälsovårdsmyndigheternas
faktiska tillsyn å dessa lokaler gäller vid detta förhållande vad jag nyss
anfört angående hälsovårdstillsyn å arbetsplatser under arbetarskyddslagstiftningen.
Avsikten är att även den nya hälsovårdsstadgan skall äga tilllämpning
å sådana lokaler. Kommittén har emellertid föreslagit att även arbetarskyddslagstiftningen
borde göras tillämplig å desamma. Statsmakterna
har hittills vid flera tillfällen ställt sig avvisande till en sådan lösning, även
om självfallet samma standard ur arbetar skyddssynpunkt bör gälla för
dessa lokaler som för de arbetsställen, varå arbetarskyddslagstiftningen är
tillämplig. När man undantagit lokalerna från arbetarskyddslagstiftningen
har man också utgått från att så skall bli fallet även utan tillsyn av arbetarskyddsorganen,
vilket bl. a. betonats av andra lagutskottet i dess utlåtande

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

nr 26 vid 1952 års riksdag i anledning av väckt motion om utvidgande av
arbetarskyddslagens tillämpningsområde. Huruvida lokaler för statlig och
kommunal förvaltning även i fortsättningen bör vara undantagna från
arbetarskyddslagstiftningens tillämplighet anser jag vara en fråga, som
bör bedömas enbart från arbetarskyddssynpunkter. Jag är därför icke
beredd att nu — såsom hälsovårdsstadgekommittén föreslagit •— vid revidering
av hälsovårdslagstiftningen förorda den avsedda utvidgningen av
arbetarskyddslagstiftningens tillämplighetsområde.

I samband med de här behandlade frågorna om den nya hälsovårdsstadgans
tillämpningsområde vill jag slutligen erinra om vad jag vid framläggande
av förslaget till ny strålskyddslag anförde angående hälsovårdsnämnds
befattning med strålskyddsfrågor. Jag framhöll därvid att hälsovårdsnämnden
borde bibehållas vid sina befogenheter enligt hälsovårdsstadgan
att vid inrättandet och driften av atomenergianläggning inskrida
mot sanitära olägenheter från denna. Nämnden borde dock icke äga befatta
sig med strålskyddsfrågor och inte heller äga meddela föreskrifter som avviker
från koncessionsbestämmelserna för anläggningen. Vad jag sålunda
anförde äger sin giltighet även i vad avser den nya hälsovårdsstadgan.

4. Materiella bestämmelser i hälsovårdslagstiftningen eller i andra
författningar, m. m.

Hälsovårdsstadgekommittén

Beträffande frågan om fördelning av vissa materiella bestämmelser mellan
hälsovårdslagstiftningen och andra författningar anför kommittén
följande.

De grundläggande bestämmelserna rörande allmänna hälsovården finnas
nu i 1919 års hälsovårdsstadga jämte de med stöd av stadgan utfärdade
lokala hälsovårdsordningarna. Regler i detta hänseende finnas emellertid
även i en mångfald andra författningar.

Från tjänsteläkarhåll har ifrågasatts huruvida man ej — med frångående
av det nuvarande systemet med bestämmelser rörande hälsovården uppsplittrade
på ett flertal olika författningar — borde söka koncentrera alla
hithörande regler till en eller ett par författningar. Enligt kommitténs uppfattning
skulle emellertid detta, utan att innebära några påtagliga fördelar
för hälsovårdens målsmän, leda till att den allmänna hälsovårdsförfattningen
bleve alltför oformlig med därav följande praktiska och andra olägenheter
av skilda slag. Det bör även märkas att de hygieniska bestämmelserna
rörande livsmedel genom tillkomsten av 1951 års livsmedelsstadga
utbrutits ur den nuvarande hälsovårdsstadgan och, jämte vissa ekonomiska
bestämmelser på området, sammanförts till en särskild författning. Kommittén
anser därför, att till eu ny allmän hälsovårdsförfattning i princip
icke böra från andra nu gällande hälsovårdsförfattningar överföras diir
upptagna regler. Bestämmelser motsvarande dem som nu äro upptagna i
1941 års vattenkontrollförordning och 1943 års kungörelse om flyttning av
gravsatt lik synas dock med fördel kunna infogas i den nya författningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Denna bör i övrigt — om bortses från de livsmedelshygieniska föreskrifterna
— upptaga bestämmelser, som i huvudsak motsvara dem som nu innehållas
i hälsovårdsstadgan. Såsom den följande framställningen utvisar
anser dock kommittén, att de nuvarande reglerna i åtskilliga hänseenden
äro i behov av revision och att bland de allmänna hälsovårdsföreskrifterna
höra rymmas även vissa bestämmelser rörande hotell, pensionat och dyl.
samt om badinrättningar, frisersalonger och andra lokaler för hygienisk
behandling.

Kommittén har närmare motiverat, varför kommittén i förslaget medtagit
även byggnadstekniska föreskrifter rörande i synnerhet bostäder.
Kommittén yttrar.

Under senare år har vid flera tillfällen framkommit yrkanden om en
koncentrering av förekommande byggnadsreglerande bestämmelser. I samband
därmed har uttalats, att den gällande hälsovårdsstadgan i detta hänseende
innehölle föreskrifter, som på grund av förekomsten av allmänna
regler av motsvarande innehåll i byggnadsstadgan saknade självständig
betydelse, och man har framhållit, att ett stort antal bestämmelser av
byggnadsreglerande art i hälsovårdsstadgan lämpligen borde kunna överföras
till byggnadsstadgan.

Med anledning härav anser sig kommittén böra framhålla, att byggnadsstadgan
och i anslutning till denna utfärdade bestämmelser i första hand
taga sikte på nybyggnader, medan hälsovårdsnämndernas främsta uppgift
såvitt nu är ifråga avser den sanitära standarden hos det — till sin beskaffenhet
mycket skiftande — bestående bostadsbeståndet. Redan av denna
anledning är det enligt kommitténs uppfattning uteslutet att ur hälsovårdsstadgan
helt utmönstra bestämmelserna i detta hänseende. Ej heller anser
kommittén det tillrådligt att begränsa hälsovårdsstadgans regler angående
bostads sanitära beskaffenhet till en endast allmänt hållen föreskrift och
låta denna få sitt närmare innehåll genom centralt utfärdade anvisningar.
---Tilläggas må att erfarenheten visat, att hälsovårdsnämnd

har betydligt lättare att vinna gehör för sina berättigade yrkanden, därest
nämnden kan peka på någon mera konkret bestämmelse i stadgan än om
nämnden endast kan åberopa ett stadgande av allmänt innehåll. Enligt kommitténs
mening bör alltså en ny hälsovårdsstadga innehålla bestämmelser
till sin omfattning ungefär motsvarande dem som äro upptagna i den nuvarande
stadgan. Någon olägenhet för byggenskapens företrädare torde härigenom
icke uppkomma. En byggnad, som inrymmer boningsrum och som
uppförts i enlighet med vad byggnadsförfattningarna därom innehålla,
uppnår med säkerhet en sanitär standard, som överstiger den i hälsovårdsstadgan
angivna. Den kontroll över byggandet, som f. n. utövas —■ icke
minst vid meddelandet av byggnadslån — bidrager även till att den sanitära
standarden på nybyggda bostadshus kommer att gå utöver den sanitära
minimistandard, som hälsovårdsstadgan vill garantera. Den som vid uppförande
av bostadshus ställer sig till efterrättelse föreskrifterna i byggnadslagstiftningen
behöver sålunda icke riskera att komma i konflikt med hälsovårdsstadgans
bestämmelser angående bostäder.

Remissyttrandena

Endast någon enstaka remissinstans har velat förorda att samtliga föreskrifter
berörande den allmänna hälsovården skulle sammanföras

Kungl. Ulaj. ts proposition nr B 46 år 1958

till en eller ett par författningar. Däremot har i ett flertal
yttranden framlagts mer eller mindre konkreta förslag, syftande till att
göra de på skilda håll spridda hälsovårdsförfattningarna mera lättillgängliga.
Länsstyrelserna i Stockholms, Älvsborgs och Norrbottens län, förste
provinsialläkaren i Västerbottens län, länsveterinären i Kristianstads län,
stadsfullmäktige i Södertälje, kommunalfullmäktige i Sorunda kommun,
Sveriges veterinär förbund samt föreningen för allmän hälsovård föreslår
att samtliga de föreskrifter som hälsovårdsnämnderna har att taga befattning
med skall sammanföras i en publikation.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län anser att en överskådlig sammanställning
av de särskilda hälsovårdsföreskrifterna i andra författningar
skulle kunna erhållas om hänvisning till dessa föreskrifter gjordes i hälsovårdsstadgans
författningstext, varigenom den nya hälsovårdsstadgan åtminstone
skulle kunna tjäna som register över hälsovårdsföreskrifterna.
Länsstyrelsen i länet tillstyrker förste provinsialläkarens förslag.

Kommitténs uppfattning om vilka ämnesområden som bör
regleras genom den nya hälsovårdsstadgan delas som
nämnts icke av alla remissinstanser. Ett mera principiellt uttalande i denna
fråga har gjorts av länsstyrelsen i Södermanlands län som yttrar.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör hälsovårdsstadgan i möjligaste mån
begränsas til! sådana förhållanden, där hälsovårdsintresset klart dominerar,
samt till sådana ärendegrupper därav, vilka lämpligen böra anförtros hälsovårdsmyndigheterna
som beslutande organ. Genom en väl avvägd begränsning
kunna förutsättningarna för uppkomsten av kompetenstvister mellan
olika myndigheter och befattningshavare nedbringas. Då härigenom författningen
kommer att bliva mera gripbar för allmänheten, torde även risken
för att irritation och missförstånd skall uppstå på grund av svårtydbarhet
bliva väsentligt mindre. Det nu framlagda betänkandet utmynnar i ett förslag
med i stort sett samma ämnen som 1919 års hälsovårdsstadga. I vad
mån kommittén tagit ställning till nyssnämnda synpunkter i fråga om begränsning
av sakinnehållet i stadgan, har icke närmare redovisats. Uppenbart
är emellertid, att den fortskridande samhällsutvecklingen icke blott
medfört krav på eu förbättrad hälsovård och därmed önskemål om skärpta
hälsovårdsbestämmelser utan även inom flera områden föranlett en ändrad
uppfattning om vad som skall anses utgöra i första hand hälsovårdsproblem.
Tydligt framträder detta inom samhällsplaneringen. Denna verksamhet kan
— förutom hälsovården — beröra så vitt skilda sidor av samhällslivet som
bl. a. samhällsekonomien, arbetsmarknaden, socialvården, kommunikationsväsendet
och brandförsvaret. I flertalet fall är ej hälsovårdsintresset övervägande.
I enlighet med det ovan anförda böra därför frågor av denna art
ej upptagas i hälsovårdsstadgan, även om hälsovårdsmyndigheterna böra

erhålla et t starkt medinflytande vid deras avgörande.----Då flera av de

erinringar, som kunna anföras mot stadgeförslaget, ytterst äro beroende av
en ändamålsenlig avvägning av stadgans sakinnehåll, anser länsstyrelsen att
ett noggrant övervägande härutinnan bör komma till stånd, innan förslaget
lägges till grund för lagstiftning.

Kommitténs förslag att med hälsovårdsstadgan införliva bestämmelser om
7 —Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr B 46

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

vattenkontroll, flyttning av gravsatt lik, hotell, pensionat o. dyl. samt badinrättningar,
frisersalonger och lokaler för hygienisk behandling har uttryckligen
tillstyrkts av vissa remissorgan och i övrigt lämnats utan erinran.

Byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
handelskammaren i Göteborg, föreningen för vattenhygien och distriktsingenjörers
förening har påpekat att under senare år flera olika utredningar
har haft att taga ställning till vatten- och avloppsfrågor, nämligen 1946 års
vatten- och avloppssakkunniga, statens folkbadsutredning, sakkunniga för
översyn av statens institut för folkhälsan, 1950 års avloppsutredning och
1953 års vattenvårdskommitté. Det framhålles i yttrandena, att vid övervägandet
av vilka bestämmelser angående vatten- och avloppsfrågor, som
hör intagas i den nya hälsovårdsstadgan, hänsyn måste tagas till resultaten
av dessa utredningar.

I detta sammanhang torde även böra återgivas några reflexioner, som
förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län gjort angående hälsovårdsnämndernas
befattning med frågor rörande fartygs- och hamnhygienen.
Han anför bl. a. följande.

Fartygstrafiken skapar betydande sanitära problem, som flerstädes vänta
på sin lösning, och som icke blivit föremål för generella, reglerande bestämmelser.
I första hand rör det sig om hamnhygienen och om den sanitära
service beträffande vattenförsörjning, avlopp och renhållning, som tillhandahålles
fartygen från land. Denna faller givetvis under hälsovårdsnämndernas
verksamhet, men behövliga bestämmelser beträffande densammas
bedrivande saknas. Även ombord påträffas hygieniska missförhållanden
i olika avseenden, som påkalla uppmärksamhet. Hälsovårdsnämndens
befattning med fartygshygienen inskränker sig i huvudsak till den rått- och
ohyreskontroll, som omtalas i karantänskungörelsen. I övrigt tillkommer
det fartygsinspektionen att under Kungl. kommerskollegium tillse, att bestämmelserna
i sjölagens bostadsförordning efterlevas. Dessa ha emellertid
visat sig vara i flera avseenden ofullständiga, och en omarbetning synes
nödvändig. I samband härmed bör kommerskollegium och fartygsinspektionen
tillföras hygienisk sakkunskap.---Till en hamnanläggning hör

även utrustning för tillhandahållande av sanitära tjänster åt fartygen. Denna
service bör stå under hälsovårdsnämndens uppsikt, och hälsovårdsordningarna
för hälsotätorter eller städer, inom vilkas områden hamnar finnas,
böra innehålla nödiga bestämmelser för säkerställande av rimliga hygieniska
krav.

Förste provinsialläkaren konstaterar att trots den jämförelsevis höga
svenska sanitära standarden utvecklingen på fartygshygienens område ej
på långa vägar hållit jämna steg med den allmänna tekniska fulländningen
samt fortsätter.

Bestämmelserna rörande den allmänna hälsovården återfinnas i sjölagens
bostadsförordning av 1927 med senare smärre ändringar och tillägg. Denna
författning täcker emellertid endast en relativt smal sektor av det skeppshygieniska
problemkomplexet och borde med det snaraste bli föremål för en
genomgripande omarbetning. På grund av den intima kontakten mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr B k6 år 1958

fartygen och deras besättningar å ena sidan samt hamnstadspopulation å
den andra få hälsovårdsfrågorna ombord en generell betydelse, som motiverar,
att de dryftas i samband med föreliggande föreslag.

Även marinöverläkaren har påpekat, att föreskrifter rörande fartygshygienen
saknas i förslaget.

I övrigt har under remissbehandlingen icke gjorts några erinringar angående
den av kommittén gjorda avgränsningen av den föreslagna hälsovårdsstadgans
ämnesområde.

När det gäller frågan hur uttömmande föreskrifterna i
den nya hälsovårdsförfattningen bör vara har meningarna
dock varit delade bland remissinstanserna. Ett flertal remissinstanser
har förordat utmönstring från hälsovårdsstadgan av särskilda
detalj föreskrifter, vilka i stället borde ingå i tillämpningsförfattningar till
stadgan. Å andra sidan har även från många håll understrukits vikten av
att hälsovårdsstadgan innehåller preciserade föreskrifter, vilket vore en
förutsättning för att hälsovårdsnämnderna skulle kunna på ett effektivt
sätt omsätta stadgans intentioner i praktiken. Tillfredsställelse med den av
kommittén gjorda avvägningen i dessa hänseenden har emellertid även
uttalats. Dessa spörsmål behandlas här i senare avsnitt i samband med
kommitténs förslag angående de särskilda materiella bestämmelserna.

Från flera håll har man avstyrkt kommitténs förslag att i den nya allmänna
hälsovårdsförfattningen skall intagas även vissa byggnad sbestämmelser
av teknisk art.

I sitt avstyrkande yttrande anför 1951 års bgggnadsutredning bl. a.
följande.

De i nu gällande hälsovårdsstadga förekommande byggnadstekniska
bestämmelserna ha bibehållits i förslaget. Utredningen vill starkt ifrågasätta,
huruvida de av hälsovårdsstadgekommittén anförda motiven härför
böra tillmätas avgörande betydelse då det gäller att i annat sammanhang
bedöma huruvida i olika speciella författningar förekommande byggnadstekniska
föreskrifter böra utrensas och koncentreras till byggnadsstadgan
och anvisningar till denna.---

Det synes byggnadsutredningen som om i stort sett samtliga i förslaget
till hälsovårdsstadga intagna byggnadstekniska bestämmelser redan återfinnas
i nu gällande byggnadsstadga och anvisningar. Enligt utredningens
mening böra dylika bestämmelser icke längre förekomma i hälsovårdsstadgan.
Vad man med dessa bestämmelser åsyftat och som kommit till
uttryck i ett flertal helt allmänt formulerade paragrafer, skulle måhända
kunna uppnås genom att i en enda paragraf hänvisning gjordes till byggnadsstadgan
och dess anvisningar. Att byggnadsstadgan och anvisningarna
ha ett begränsat giltighetsområde och därjämte innehålla olika stränga krav
beträffande skilda områden torde näppeligen kunna utgöra något hinder
mot att så sker. Genom en sådan ändring kan därjämte i författningstexten
komma till klart uttryck att förelägganden av byggnadsteknisk natur icke
må av hälsovårdsnämnd meddelas i fråga om sådana byggnader som uppfylla
de av byggnadslagstiftningen uppställda fordringarna.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr B i6 år 1958

Byggnadsnämndernas och hälsovårdsnämndernas verksamhetsområden
sammanfalla nu delvis och det är ofta svårt att i det enskilda fallet fastställa
gränsen mellan dessa nämnders inbördes kompetens. Utredningen
hade avsett att denna fråga skulle bli föremål för närmare undersökning.

Under hänvisning till det anförda får 1951 års byggnadsutredning avstyrka
att ny hälsovårdsstadga utfärdas i enlighet med det remitterade
förslaget.

Byggnadsstyrelsen yttrar.

Förslaget innebär icke någon lösning av det i direktiven för utredningen
berörda problemet angående gränsdragningen mellan hälsovårdslagstiftningen
och byggnadslagstiftningen. En bärande princip bör vara att till
Byggnadslagstiftningen överföra de tekniska föreskrifter angående byggnads
utförande, som för närvarande finnes intagna i en mängd olika författningar,
bl. a. hälsovårdsstadgan och därmed närbesläktade författningar.
Den nu föreslagna hälsovårdsstadgan innehåller emellertid alltjämt en
stor mängd bestämmelser, som i enlighet med ovan angivna riktlinjer bör
överföras till byggnadsstadgan eller anvisningarna till byggnadsstadgan.
Ur de synpunkter byggnadsstyrelsen har att företräda kan styrelsen icke
tillstyrka att förslaget i befintligt skick lägges till grund för lagstiftning.
Styrelsen anser det sålunda synnerligen angeläget att lagstiftningen rörande
hälsovården i vad den avser planläggningen och byggnadsväsendet samordnas
med revisionen av byggnadslagstiftningen.

Byggnadsstyrelsen har även — liksom andra remissorgan — särskilt
yttrat sig över de byggnadstekniska bestämmelserna i hälsovårdsstadgeförslagets
olika kapitel och därvid bl. a. anfört följande. Byggnadstekniska
bestämmelser om bostad kan otvivelaktigt överföras till byggnadsstadgan
och dess anvisningar, varefter i hälsovårdsstadgan endast behöver intagas
en hänvisning till byggnadsförfattningarna jämte en föreskrift att om bostadslägenhet
ej överensstämmer med dessa författningar och detta vållar
sanitär olägenhet, så bör hälsovårdsnämnden anmäla detta till byggnadsnämnden,
som utfärdar erforderliga förelägganden. En sådan ordning förutsätter
dock att byggnadsstadgan och dess anvisningar blir gällande för hela
landet. Byggnadstekniska bestämmelser i hälsovårdsstadgeförslagets övriga
kapitel bör även utmönstras därur samt överföras till byggnadsstadgan och
dess anvisningar, till anvisningar av medicinalstyrelsen eller i något fall till
annan speciallagstiftning. Även hälsovårdsstadgans kapitel om djurstallar
bör huvudsakligen endast innefatta bestämmelser om hur dessa skall
skötas så att sanitär olägenhet ej uppkommer. Byggnadsstyrelsen är icke
främmande för tanken att även byggnadstekniska bestämmelser om djurstallar,
utarbetade i samråd med lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen,
skulle kunna intagas i anvisningar till byggnadsstadgan.

Stadsfullmäktige i Malmö anser att i hälsovårdsstadgan bör ingå endast
direkta hälsovårdsföreskrifter om bostads beskaffenhet, skötsel och underhåll.
Stadsfullmäktige anför vidare.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Byggnadsstadgan bör utformas så, att den kommer att innehålla bestämmelser
av byggnadsteknisk natur, som allmänt skall gälla för anordnande
av bostäder och övriga lokaler i byggnad. I anslutning till byggnadsstadgan
utfärdar kungl. byggnadsstyrelsen tekniska anvisningar för nybyggnader
och vad därmed jämställes, i vilka anvisningar kraven ställas
så högt som anses nödvändigt för nybyggnader, eventuellt avvägda olika för
planlagt och icke planlagt område. I anslutning till byggnadsstadgan utfärdar
dessutom kungl. medicinalstyrelsen anvisningar för det befintliga
byggnadsbeståndet, i vilka anvisningar krav uppställas ur hälsovårdssynpunkt
och sättas så lågt som anses möjligt, utan att sanitära olägenheter
skola uppkomma. Med utgångspunkt från en byggnadsstadga med allmänt
hållna byggnadstekniska föreskrifter för bostäder och övriga lokaler synes
på detta sätt genom anvisningar för dels nybyggnader, som kontrolleras och
avsynas av byggnadsnämnd, och dels det befintliga byggnadsbeståndet, som
kontrolleras av hälsovårdsnämnd, en förenkling av de författningar, som
beröra byggnadsverksamheten, kunna erhållas, och antalet byggnadsgranskande
myndigheter kunna nedbringas. Genom att båda anvisningarna
fastställas av Kungl. Maj:t torde en samordning av bestämmelserna kunna
erhållas, så att föreskrifterna för befintliga byggnader ej bliva utformade
med strängare krav än bestämmelserna för nybyggnader.

Samma stadsfullmäktige gör även ett försök till uppdelning mellan tekniska
och sanitära frågor, vilken skulle läggas till grund för olika myndigheters
befattning med frågorna.

Även bostadsstyrelsen, stadsfullmäktige i Göteborg, stadsarkitekten i
Malmö, svenska stadsförbundet, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsforeningars
riksförbund u. p. a. och svenska kommunal-tekniska föreningen
anser att de byggnadstekniska bestämmelserna nu bör utmönstras ur hälsovårdsstadgan.

Bostadsstyrelsen finner dock de föreslagna bestämmelserna i hälsovårdsstadgan
så allmänt formulerade att någon konflikt med tillämpningen
av byggnadsstadgan vid ny- och ombyggnad ej synes behöva befaras.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.
hävdar också att byggnadsstadgans bestämmelser kan tillämpas på det
befintliga bostadsbeståndet även om de i första hand tager sikte på nybyggnader
samt att i anvisningarna till byggnadsstadgan utan svårighet kan
införas bestämmelser för befintliga byggnader.

Svenska kommunal-tekniska föreningen ifrågasätter om man icke kunde
överföra bostadsinspektionen till byggnadsnämnderna men vill icke yrka
på en så genomgripande omläggning med hänsyn till därmed följande omfallande
organisatoriska förändringar. I detta sammanhang framhåller
föreningen att det i regel är tekniska brister som vållar sanitära olägenheter
samt att möjligheten att bedöma arten av dylika brister finnes framför
allt hos den tekniska sakkunskap som står byggnadsnämnderna till
buds.

Stadsfullmäktige i Eksjö ifrågasätter också om icke de byggnadstekniska
bestämmelserna borde överflyttas till byggnadsstadgan och beslulanderät -

102

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

ten i dylika frågor anförtros enbart byggnadsnämnden, även om viss övervakningsskyldighet
och initiativrätt förlägges till hälsovårdsnämnden.

Svenska landskommunernas förbund anser att det bör övervägas att
lägga hela kontrollen i fråga om byggnadsföretag, för vilka erfordras byggnadslov,
på byggnadsnämnden.

Stockholms stads fastighetskontor anser också alt i princip alla byggnadsreglerande
bestämmelser borde återfinnas i byggnadsstadgan, oavsett
om det gäller nybyggnad eller ombyggnad och reparation av det befintliga
bostadsbeståndet, men påyrkar med hänsyn till hälsovårdsstadgekommitténs
motivering för ett bibehållande av bestämmelserna i hälsovårdsstadgan
icke någon ändring i kommitténs förslag. Stadens fastighetsnämnd
åter finner att bestämmelserna lämpligen kan överföras till byggnadsstadgan
och de tekniska anvisningarna till denna.

I anslutning till fastighetsnämndens uttalande anför stadens borgarrådsberedning.

Enligt beredningens mening kommer vid en bedömning av denna fråga
kontrollen av tillämpningen att spela en avgörande roll. En väsentlig del
av dessa byggnadsreglerande bestämmelser äro av den art, att ett åsidosättande
av någon föreskrift kan medföra sanitär olägenhet för dem som
skola nyttja bostaden. Möjligheterna att bedöma arten av en dylik sanitär
olägenhet finnas framför allt hos den medicinska sakkunskap, vilken står
till hälsovårdsnämndens förfogande. Denna sakkunskap kan icke enligt
beredningens mening utan vidare överföras till den myndighet som har att
tillse efterlevnaden av byggnadsstadgans bestämmelser. Förutsättningen
för att bostadsinspektionen med dess medicinska expertis skall fungera på
ett tillfredsställande sätt är att tillgång till laboratorier, annan medicinsk
sakkunskap eller andra specialavdelningar inom hälsovårdsnämnden stå
till förfogande. Bedömningen blir sålunda oftare av medicinsk än byggnadsteknisk
natur. Med hänsyn härtill synes ett bibehållande av dessa
regler i hälsovårdsstadgan vara att förorda.

Stockholms stads hälsovårdsnämnd vill ifrågasätta riktigheten av kommitténs
påstående att den som vid uppförande av bostadshus ställer sig till
efterrättelse föreskrifterna i byggnadslagstiftningen icke behöver riskera
att komma i konflikt med hälsovårdsstadgans bestämmelser angående bostäder.
Hälsovårdsnämnden anför.

Erfarenheten har nämligen visat, att även när byggnadslagstiftningens
föreskrifter till fullo iakttagits vägande invändningar kunnat göras enligt
hälsovårdsstadgan. Såsom ett exempel må anföras, att ventilationen i en
fastighet formellt riktigt kan ha ordnats på sådant sätt, att bostäderna
evakuerats mekaniskt, medan underliggande garage ventilerats genom självdrag,
varvid evakueringen av garaget kommit att ske genom ovanför liggande
bostad via otätheter i rörgenomgångar, bjälklag etc. med åtföljande
sanitär olägenhet för de boende. Hälsovårdsnämnden vill med hänsyn till
de olika bedömningsgrunder, som kunna tänkas komma i fråga hos de
olika tillsynsmyndigheterna, i likhet med kommittén uttala det önskemålet,
att samarbetet mellan byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd måtte intensifieras.
Angeläget är även, att de bostadssanitära synpunkterna noga beak -

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958 103

tas vid utformandet av centrala byggnadstekniska föreskrifter och anvisningar.

1951 års bijggnadsutredning m. in.

Efter remisstidens utgång har 1951 års byggnadsutredning i juni 1957 avgivit
ett betänkande, kallat »Förenklad byggnadslagstiftning». Utredningen
har där närmare utvecklat sina synpunkter på frågan om överförande av
byggnadstekniska bestämmelser från bl. a. hälsovårdsstadgan till byggnadslagstiftningen.
Utredningen yttrar inledningsvis att kompetenskonflikter
mellan hälsovårdsnämnder och byggnadsnämnder samt den dubbla kontrollen
på grund av föreskrifterna i byggnadsstadgan och hälsovårdsstadgan
icke är den art av byggkrångel som varit mest påfallande. Givetvis är det
dock, fortsätter utredningen, att beteckna som en oformlighet att både
byggnadsstadgan och hälsovårdsstadgan innehåller detaljerade bestämmelser
om byggnaders utförande i byggnadstekniskt hänseende.

Utredningen fortsätter.

För de myndigheter och enskilda personer, vilka har sin verksamhet förlagd
till något av de områden, som regleras i de nu åsyftade författningarna,
är det givetvis av värde att ha de bestämmelser som rör verksamheten
samlade i en eller ett fåtal författningar. Ett överförande till byggnadslagstiftningen
av alla bestämmelser, som på ett eller annat sätt rör byggnadsverksamheten,
betyder att man i någon mån uppoffrar deras intressen till
förmån för byggintresset. Det är icke utan vidare klart, att så bör ske. Till
förmån för motsatt mening talar åtminstone det förhållandet, att flertalet
specialförfattningar med byggnadsbestämmelser är relativt korta och lättöverskådliga,
medan däremot den egentliga byggnadslagstiftningen numera
nått den omfattning och delvis är av så exklusivt teknisk karaktär, att det
för en utomstående är mycket svårt att i denna utleta, vad som gäller i ett
givet fall.

Vidare bör framhållas, att åtskilliga av byggbestämmelserna i olika författningar
i själva verket icke innebär några krav på byggnaderna såsom
sådana utan blott innehåller villkor för att eu byggnad skall få användas
till visst ändamål (bostad, arbetslokal, pensionat, livsmedelsbutik etc.). Vid
tiden för byggandet är det icke alltid möjligt alt exakt angiva det ändamål,
till vilket en viss lokal är avsedd.

Man har enligt utredningens mening att framgå med varsamhet, när det
gäller att till byggnadsförfattningarna överföra byggtekniska bestämmelser i
författningar på andra områden. Utredningen anför vidare.

1 många fall är det svårt att till fullo överblicka de konsekvenser, som en
stympning av en författning på ett specialområde medför. F.ö. är redan de
författningstekniska oformligheter, vartill cn konsekvent utrensning av
byggbestämmelserna i olika författningar leder, ägnade att väcka betänksamhet.

Utredningen har sett som sin uppgitt alt söka finna en lösning, som tillgodoser
de byggandes och byggmyndigheternas behov av enhet i författningsmaterialet
utan alt alltför mycket inkräkta på andras liknande intressen.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

De bestämmelser i skilda specialförfattningar, som det kan komma i fråga
att föra över till byggförfattningarna, är genomgående av den speciella
natur, att de i allt fall ej har sin rätta plats i byggnadsstadgan utan snarare
i byggnadsstyrelsens anvisningar till stadgan. Vid det arbete med utarbetandet
av nya anvisningar, vilket i samarbete med utredningen bedrives
inom byggnadsstyrelsen, har de nu avhandlade spörsmålen varit föremål
för särskild uppmärksamhet, och man har bl. a. sökt göra anvisningarna så
utförliga, att de kommer att avse också en mångfald frågor, vilka f. n. är
reglerade i specialförfattningar. I flertalet fall är anvisningarna betydligt
mera detaljerade än de nuvarande författningsbestämmelserna. I anslutning
till utredningens förut framlagda förslag att till anvisningarna överföra en
god del av de f. n. i byggnadsstadgan givna bestämmelserna om byggandet
har också den frågan aktualiserats, om det icke skulle vara möjligt att
förfara på liknande sätt med de byggföreskrifter, som återfinnes i andra
författningar. Där anvisningarna är av samma innehåll som motsvarande
författningsföreskrifter eller är utförligare än dessa, torde det vara tillräckligt
med en kort upplysning härom i anvisningarna. I andra fall kan det
måhända vara lämpligare att författningsbestämmelserna återgives ordagrant.
Härigenom skulle anvisningarna utan större redaktionella ändringar
komma att få karaktär av en fullständig handbok, inrymmande alla tekniska
föreskrifter för byggnadsverksamheten.

Den nu skisserade metoden att komma till rätta med de byggnadsbestämmelser,
vilka förekommer annorstädes än i de egentliga byggförfattningarna,
innebär givetvis ej, att man skrinlägger strävandena att avskaffa dylika
särbestämmelser. I den mån det lyckas att genom anvisningarna till byggnadsstadgan
genomföra en tillfredsställande reglering av de frågor, som
avhandlas i en viss specialförfattning, blir de byggnadstekniska bestämmelserna
i denna obehövliga. Det är emellertid icke nödvändigt, att dessa omedelbart
upphäves, utan frågan härom torde i regel kunna anstå till dess
en revision av författningen blir aktuell av annan anledning.

Rörande särskilt hälsovårdsstadgekommitténs förslag till hälsovårdsstadga
yttrar utredningen.

Såväl gällande hälsovårdsstadga som förslaget innehåller ett flertal bestämmelser
av byggnadsteknisk natur, vilka till stor del helt överensstämmer
med motsvarande föreskrifter i byggnadsstadgan. En dylik dubblering
av författningsmaterialet är enligt utredningens mening principiellt förkastlig.
Någon större svårighet torde det ej behöva innebära att utbyta dem mot
en föreskrift av mera allmänt innehåll, t. ex. att byggnad icke får nyttjas
såsom bostad eller eljest såsom stadigvarande uppehållsplats för människor,
med mindre den fyller skäliga krav i sanitärt hänseende. Vidare synes böra
stadgas, att vid bedömande av vad som är tillfredsställande skall beaktas
vad i byggnadsstadgan och med stöd därav föreskrivits angående ändring av
befintlig byggnad. De bestämmelser i förslaget, vilka rör byggnads skötsel
och underhåll m. in., bör givetvis bibehållas.

Utredningen konstaterar vidare att en av anmärkningarna mot byggnadslagstiftningen
går ut på att antalet myndigheter, med vilka den byggande
allmänheten har att göra, är onödigt stort. Med framhållande av att frågan
har större räckvidd än vad önskemålet att minska det s. k. byggkrånglet
låter förmoda uttalar utredningen, att planerings- och byggnadsverksam -

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958 105

heten icke är ett område, som låter sig bestämt avgränsas från annan samhällelig
verksamhet, samt att det nu för tiden icke är tänkbart att hos en
enda myndighet samla den sakkunskap på skilda områden, som erfordras
för att lösa alla problem vilka på något sätt sammanhänger med byggandet,
utan att i regel medverkan av ett flertal olika expertmyndigheter fordras.
Frågan om byggkrånglet är enligt utredningens mening till väsentlig del
identisk med spörsmålet, hur dessa myndigheters verksamhet skall samordnas
och hur en lösning skall åvägabringas när de stannar i olika meningar.
Den myndighet mot vilken samordningssträvandena bör inriktas är
enligt utredningens uppfattning utan tvekan byggnadsnämnden. Denna
kan tänkas i begränsad omfattning helt övertaga vissa uppgifter som nu
ankommer på annan myndighet och i andra fall åläggas inhämta yttrande
av annan myndighet, men man kan också tänka sig att lämna de olika
myndigheternas kompetensområden i stort sett oförändrade men ålägga
byggnadsnämnden att förmedla kontakten mellan allmänheten och dessa
andra myndigheter. — I ett senare sammanhang uttalar byggnadsutredningen
sammanfattningsvis, att samordningssvårigheterna mellan olika
kommunala myndigheter inbördes knappast låter sig lösas lagstiftningsvägen.
I princip bör det anses vara kommunernas ensak att själva ordna
detaljerna i sin förvaltningsapparat, och vidare är förhållandena i skilda
orter så olika att de knappast kan regleras genom bestämmelser för riket i
dess helhet. Vad man bör eftersträva är icke några tvingande regler utan
praktiska arrangemang, som löser eller mildrar svårigheterna, och utredningens
förslag är därför i det väsentliga blott rekommendationer.

Rörande samarbetet mellan speciellt byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd
konstaterar utredningen inledningsvis, att eftersom bestämmelserna
i hälsovårds- och livsmedelslagstiftningen samt i byggnadslagstiftningen
till stor del avser samma ämnesområden, så är hälsovårdsnämndernas och
byggnadsnämndernas verksamhetsområden i viss omfattning identiska.
Byggnadsnämnderna har vid sin prövning av byggnadsärenden tagit hänsyn
även till bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och livsmedelsstadgan samt
vid behov inhämtat yttrande av hälsovårdsnämnderna. Vad som i praktiken
vållat besvärligheter ur de byggandes synpunkt torde enligt utredningen vara
dels de krav på förhandstillstånd till vissa åtgärder, som hälsovårdsstadgan
uppställer, och dels den kontroll i form av besiktningar, som hälsovårdsnämnderna
utövar.

Rörande särskilda åtgärder för vil k. a fordras tillstånd av hälsovårdsnämnd
yttrar utredningen i huvudsak följande. Frågan om tillstånd för inrättande
av vattcnklosett utan anslutning till kommunalt eller annat allmänt avloppsnät
har sådant samband med de sanitära problemen i stort att det icke torde
vara möjligt att överföra hälsovårdsmyndigheternas beslutanderätt i dessa
frågor på byggnadsnämnderna. Möjligen kan också befogenheten alt vägra
inrättande av vattenklosetter vara erforderlig såsom ett yttersta tvångs -

106

Kungl. Mnj:ts proposition nr B 46 ur 1958

medel då huvudmannen för en vatten- och avloppsanläggning absolut motsätter
sig att sörja för erforderlig rening av avloppsvattnet. I övriga fall,
vilka utgör det absoluta flertalet, måste man utgå från att tillstånd kommer
att givas. Man bör då icke besvära de byggande med att söka hälsovårdsnämndens
tillstånd i varje särskilt fall utan ge ett generellt tillstånd
för visst bebyggelseområde eller för visst antal vattenklosetter inom ett sådant
område. Utredningen tillstyrker därför livligt hälsovårdsstadgekommitténs
förslag i den riktningen. I de fall då särskilt tillstånd kommer att
fordras för inrättande av vattenklosett förutsätter utredningen som självklart
att byggnadsnämnden bör förmedla ansökan om sådant tillstånd.
Såsom överflödigt vill byggnadsutredningen däremot beteckna det tillståndstvång
för inrättande av avloppsledning inom byggnad, som enligt hälsovårdsstadgekommitténs
förslag skulle införas i form av en bestämmelse i
normalhälsovårdsordningen. Under hänvisning till att byggnadsnämnden är
den rätta myndigheten för hithörande bedömanden samt till att en omfattande
befogenhet att öva kontroll över vatten- och avloppsanordningar
inom byggnad tillkommer huvudmannen för en anläggning enligt 1955 års
lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar avstyrker byggnadsutredningen
bestämt att någon bestämmelse av nu angivet eller besläktat
innehåll inflyter i vare sig själva hälsovårdsstadgan eller hälsovårdsordningarna
för särskilda orter.

Rörande hälsovårdsnämndernas och byggnadsnämndernas besiktningsverksamhet
yttrar byggnadsutredningen i huvudsak följande. Hälsovårdsnämndernas
uppsikt över byggnadsbeståndet torde även i framtiden få anses
behövlig såsom komplement till den kontroll över byggandet, som byggnadsnämnderna
bar att utöva och som i regel är begränsad till de fall då byggnadslov
erfordras. Särskilt i fråga om den fortlöpande tillsynen över underhållet
och skötseln av äldre byggnader är hälsovårdsnämndens tillsyn behövlig,
medan däremot hälsovårdsnämndens tillsyn över nybyggnadsverksamheten
enligt byggnadsutredningens åsikt icke är lika viktig. Utredningen
uttalar alt en byggnad, som uppföres enligt normerna i byggnadsstadgan
och byggnadsstyrelsens anvisningar, icke gärna företer några
sådana brister, som rimligen kan föranleda ingripande enligt bestämmelserna
i hälsovårdsstadgan. Utredningen fortsätter.

Hälsovårdsnämndernas inspektionsverksamhet beträffande nybyggen
torde därför utan olägenhet kunna begränsas att avse huvudsakligen sådana
fall, då man har särskild anledning att misstänka överträdelse av
bestämmelserna i hälsovårdsstadgan eller då byggnaden innehåller lokal,
som står under hälsovårdsnämndens speciella tillsyn, t. ex. livsmedelsbutik.
I normala fall bör det kunna räcka med att byggnadsnämnden
granskar byggnaderna också ur sanitär synpunkt. Detta förutsätter givetvis
att hälsovårdsnämnden håller viss kontakt med de befattningshavare som
verkställer byggnadsnämndens besiktningar och ger dem upplysningar om
vad som bör särskilt granskas ur hälsovårdssynpunkt. Där inspektion genom

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 dr 1958

107

hälsovårdsnämndens egen personal anses behövlig, bör den lämpligen samordnas
med byggnadsnämndens besiktningar, så att icke större omak än
nödvändigt vållas den byggande. En samordning av inspektionsverksamheten
sådan som den nu förordade kan förutsättas bli till nytta icke blott för de
byggande och för byggnadsnämnderna utan även och kanske främst för
hälsovårdsnämnderna, vilka därigenom kan frigöra arbetskraft för andra
och mera angelägna uppgifter.

Frågorna om samordning av byggnadsnämndens och hälsovårdsnämndens
besiktningsverksamhet synes icke vara av den betydelse, att de ovillkorligen
påkallar någon ändring i gällande författningar. Om hälsovårdsstadgan,
såsom troligt är, inom kort utbytes mot en helt ny stadga, synes dock
lämpligt att i själva stadgan eller motiven till denna göres en erinran om
angelägenheten av att sådan samordning sker. Även i byggnadsförfattningarna
bör inflyta en allmänt hållen föreskrift om angelägenheten av att
byggnadsnämnden verkar för samordning med andra, sidoordnade myndigheter.

Byggnadsutredningen kommer även in på frågan om hälsovårdsnämnds
förelägganden i byggnadstekniskt hänseende. Utredningen uttalar härvid
att hälsovårdsnämnderna i regel icke har tillräcklig byggnadsteknisk sakkunskap
för att självständigt bedöma byggfrågor. Med hänsyn bl. a. till
att byggnadsnämnderna icke har tillräckliga resurser för en fortlöpande
inspektionsverksamhet vill dock utredningen inte förorda en så radikal lösning
som ifrågasatts av fackmän på byggnadsområdet, nämligen att förbehålla
byggnadsnämnden allena befogenheten att meddela föreskrifter, som
i något hänseende rör byggnader. Utredningen framhåller emellertid önskvärdheten
av att hälsovårdsnämnd icke meddelar förelägganden om åtgärder,
som innebär mera avsevärda ingripanden på byggnader, utan att först
rådgöra med byggnadsnämnden, samt att i allt fall så ej sker i fråga om
åtgärder för vilka fordras byggnadslov. I regel torde ett föreläggande av
hälsovårdsnämnd icke böra gå ut på vidtagande av vissa bestämda åtgärder
med en byggnad utan blott på undanröjande av konstaterade brister.

I sitt remissyttrande över byggnadsutredningens betänkande anför medicinalstyrelsen
till en början att de nu behandlade frågorna är av stor principiell
vikt. Rörande utredningens förslag att hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser
skulle ersättas med en allmänt hållen föreskrift om att bostad
ej får nyttjas med mindre den fyller skäliga krav i sanitärt hänseende anför
styrelsen.

En dylik föreskrift skulle innebära, att det helt överlämnades åt hälsovårdsnämndernas
omdöme och rättspraxis att precisera de sanitära kraven.
Detta skulle försvåra hälsovårdsnämndernas arbete och ofta ställa väsentligt
större anspråk på nämnderna än man kan räkna med att de skola
kunna motsvara. På många håll anses för övrigt redan nu gällande hostadsföreskrifter
i hälsovårdsstadgan vara för allmänt hållna, oaktat de skärptes
och utvecklades vid 1936 års revision. Det vore således enligt medicinalstyrelsens
bestämda uppfattning synnerligen olyckligt om bestämmelserna
i hälsovårdsstadgans bostadsparagrafer ersattes av eu så allmän föreskrift

108

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

som föreslagits. Förslaget vittnar om en bristande förståelse för hälsovårdsnämndernas
arbetsförhållanden.---Självfallet är det angeläget

att bestämmelserna i hälsovårdsstadgans bostadsparagrafer och byggnadsstadgans
paragrafer om nybyggnad så långt det är praktiskt möjligt bringas
i överensstämmelse med varandra. Under alla förhållanden borde byggnadsstadgans
krav inte vara mindre vittgående än hälsovårdsstadgans, som ju

kan betecknas som minimikrav.---Det nu föreliggande lagförslaget bör

således omarbetas så att det bättre ansluter till hälsovårdsstadgans krav.

Rörande den av byggnadsutredningen anförda motiveringen för att inskränka
hälsovårdsnämndernas inspektionsverksamhet i vad gäller nybyggnader,
nämligen att en byggnad som uppföres efter normerna i byggnadsstadgan
icke gärna kan föranleda ingripanden enligt hälsovårdsstadgan,
anför medicinalstyrelsen.

Denna motivering är enligt medicinalstyrelsens uppfattning icke hållbar.
Man kan icke sätta likhetstecken mellan teknik och hygien. Det är
icke alls säkert att en byggnad, som uppfyller byggnadsstadgans krav, är
ur sanitär synpunkt tillfredsställande. Många exempel kan anföras, där så
icke varit fallet. Det kan t. ex. förekomma, att en tvättmaskin förorsakar
störande buller eller att ett fönster placerats så, att tillräcklig dagerbelysning
ej erhålles. Vid enbart byggnadsteknisk inspektion kan dylika missförhållanden
lätt undgå upptäckt; härför erfordras särskild insikt och
erfarenhet av t. ex. ljudmätning, beräkning av dagsljuskvot och mätning av
luftomsättning. Sådan erfarenhet besitter uppenbarligen icke byggnadsnämndens
representanter. Det synes styrelsen egendomligt, att utredningen
anser byggnadsnämnderna sakna kompetens att bedöma exempelvis brandskydds-
och arbetarskyddsfrågor, medan de däremot enligt utredningens
uppfattning är kapabla att bedöma hygieniska frågor. Det arrangemang,
som föreslås, att »hälsovårdsnämnden håller viss kontakt med de befattningshavare,
som verkställer byggnadsnämndens besiktningar, och ger dem
upplysningar om vad som bör särskilt granskas ur hälsovårdssynpunkt»
ger enligt medicinalstyrelsens uppfattning icke tillräcklig garanti för att
hygieniska krav blir nöjaktigt tillgodosedda.

Medicinalstyrelsen — som med vissa reservationer är beredd att acceptera
generella dispenser från skyldigheten att söka hälsovårdsnämnds tillstånd
för inrättande av vattenklosetter — anser att bärande skäl föreligger för
hälsovårdsstadgekommitténs förslag om att tillstånd av hälsovårdsnämnd
skall krävas för inrättande av avloppsledning inom byggnad.

Medicinalstyrelsen ansluter sig till vad byggnadsutredningen uttalat
rörande behovet av samordning av byggnadsnämndernas och hälsovårdsnämndernas
verksamhet.

Medicinalstyrelsen åberopar i sitt yttrande bl. a. av styrelsen inhämtat
yttrande av hälsovårdsnämnden i Stockholm, vari anföres.

Byggnadsutredningen har oreserverat uttalat sig för, att övervakningen
av det bestående bostadsbeståndet skall, såsom hittills, åvila vederbörande
hälsovårdsnämnd. Under sådana förhållanden måste det betecknas som
anmärkningsvärt, att utredningen förordar, att de nuvarande bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii 46 år 1958

109

melserna i hälsovårdsstadgan om bostäders beskaffenhet skola utmönstras
och ersättas med en allmänt hållen bestämmelse om att en byggnad icke
får användas som bostad »med mindre den fyller skäliga krav i sanitärt
hänseende». För att en effektiv bostadsinspektion överhuvudtaget skall
kunna bedrivas är det enligt hälsovårdsnämndens mening nödvändigt, att
hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser få ungefär den utformning, som
föreslagits av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté, även om detta skulle
innebära, att hälsovårdsstadgan även i fortsättningen skulle komma att
innehålla vissa bestämmelser som även äro av byggnadsteknisk natur.

Hälsovårdsnämnden har till medicinalstyrelsen överlämnat och åberopat
gemensamt yttrande av t. f. andre stadsläkaren och förste avdelningsingenjören.
I detta yttrande anföres bl. a. rörande tillstånd av hälsovårdsnämnd
för anordnande av avloppsledning i byggnader.

Utredningen har utgått ifrån att sådant tillstånd och därmed sammanhängande
förslagsgranskning skulle slopas också för inomhusinstallation
med motiveringen, att den sanitära utrustningen numera vore så standardiserad,
att ingivandet av ritningar och beskrivningar kunde eftergivas.
Denna uppfattning visar att utredningen missförstått problemet. I själva
verket förhåller det sig så, att avloppsinstallationerna i den moderna bebyggelsen
blivit alltmer komplicerade. De sanitära apparaterna har visserligen
i stor utsträckning standardiserats men kombinationen av dylika
apparater, arbetets utförande, ledningsdragning och därav följande anordningar
kan medföra mycket besvärliga och komplicerade bedömningsfrågor.
Att utfärda så fullständiga anvisningar att de utan vidare alltid kan tilllämpas,
torde vara omöjligt.

Departementschefen

Inom många områden av samhällslivet träffas avgöranden som är eller
kan vara av betydelse ur allmän hälsovårdssynpunkt. Likväl kan det självfallet
icke överlämnas åt hälsovårdsmyndigheterna att besluta i alla dylika
frågor, utan området för dessa myndigheters befogenhet att träffa avgöranden
måste begränsas till sådana förhållanden där hälsovårdsintresset
klart dominerar eller kräver ett självständigt bedömande vid sidan av andra
fackintressen. I övrigt får det ankomma på andra myndigheter att — under
beaktande av hälsovårdsmyndigheternas åsikter som fackorgan för allmänna
hälsovården — träffa avgörandena, även när däri ingår hälsovårdsfrågor.

De nu anförda synpunkterna synes mig böra vara vägledande då det
gäller alt uppdraga gränserna för det sakliga i n n e h ål 1 e t
i hälsovårdsstadgan. I stadgan bör alltså i princip inrymmas
normer i hälsovårdshänseende för de områden av samhällslivet där hälsovårdsintresset
är särskilt framträdande.

Hälsovårdsstadgekommittén har i sitt förslag till hälsovårdsstadga upptagit
dels de ämnesområden som numera behandlas i 1919 års stadga och
dels vissa andra ämnesområden, varav några f. n. behandlas i fristående

110 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

författningar. Mot kommitténs avvägning härvidlag vill jag endast erinra
att bestämmelser rörande begravningsplatser enligt min mening har närmare
anknytning till författningarna rörande jordfästning, gravsättning
och eldbegängelse än till hälsovårdsstadgan. I departementsförslaget har
därför icke upptagits några bestämmelser om begravningsplatser, utan bestämmelser
härom kommer att intagas i en ny kungörelse rörande gravsättning
och eldbegängelse m. m. som är under utarbetande inom inrikesdepartementet.

Vid remissbehandlingen framförda önskemål om koncentrering av det
författningsmaterial utanför den gällande hälsovårdsstadgan, vilket ligger
till grund för hälsovårdsmyndigheternas verksamhet, anser jag lättast
kunna tillgodoses genom en sammanställande utgåva av hithörande författningar,
varemot hälsovårdsstadgan i princip icke bör belastas med hänvisningar
till andra författningar.

Inom de ämnesområden för vilka sålunda i hälsovårdsstadgan bör intagas
materiella hälsovårdsföreskrifter finnes i många fall anknytning till
byggnadsväsendet. Detta gäller i första hand bestämmelserna rörande bostäder.
Härvid uppkommer frågan i vad mån man bör i hälsovårdsstadgan
inrymma föreskrifter av mer eller
mindre teknisk natur till reglering av byggnaders
anordnande och inredning, särskilt i de fall då motsvarande
föreskrifter även finnes inom byggnadslagstiftningen.

I direktiven för hälsovårdsstadgekommittén betonades att kommittén
borde pröva, huruvida ej hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser och
byggnadstekniska bestämmelser över huvud taget borde överflyttas till
byggnadsstadgan eller kunde inrymmas bland byggnadsstyrelsens anvisningar
till denna stadga. Önskemål i sådan riktning har gång efter annan
uttalats av framför allt företrädare för byggenskapen och byggnadsvårdande
myndigheter, bl. a vid remissbehandlingen av hälsovårdsstadgekommitténs
förslag till hälsovårdsstadga. Frågan har också tämligen utförligt
behandlats av 1951 års byggnadsutredning.

Vid övervägande av detta spörsmål vill jag särskilt uppehålla mig vid de
byggnadstekniska bestämmelser som avser bostäders anordnande och inredning.
Sådana bestämmelser återfinnes förutom i hälsovårdsstadgan även
i byggnadslagen, byggnadsstadgan och byggnadsstyrelsens anvisningar till
byggnadsstadgan. Då 1951 års byggnadsutrednings förslag angående förenklad
byggnadslagstiftning kan väntas föranleda proposition till 1959 års
riksdag, synes hithörande frågor nu böra bedömas delvis med utgångspunkt
från detta förslag.

I såväl byggnadslagen som hälsovårdsstadgan finnes grundläggande
regler om förläggning och anordnande i stort av bostadshus. Hälsovårdsstadgan
och byggnadsstadgan inrymmer sedan ytterligare bestämmelser
om bl. a. byggnadernas inredning samt boningsrums anordnande och inred -

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii 46 år 1958

ning. Dessa bestämmelser kompletteras med anvisningar till hälsovårdsstadgan
av medicinalstyrelsen och anvisningar till byggnadsstadgan av
byggnadsstyrelsen. Sistnämnda anvisningar skall enligt uttalande av 1951
års byggnadsutredning innehålla de bestämmelser en byggande behöver
känna till för att byggnaden i tekniskt hänseende skall komma att överensstämma
med gällande föreskrifter på olika områden.

Den typ av byggnadstekniska bestämmelser i andra författningar än
byggnadslagstiftningen, som i synnerhet föranlett erinringar från byggenskapens
sida, torde vara sådana varigenom föreskrives ett visst utförande,
eventuellt med angivande av bestämda maximi- och minimimått, eller användande
av visst material vid utförande av olika detaljer i en byggnad.
Sådana bestämmelser återfinnes såväl i gällande hälsovårdsstadga som i
kommittéförslaget, men därjämte i t.ex. medicinalstyrelsens råd och anvisningar
rörande bostäder m. m. Bestämmelser av denna art måste sägas vara
endast indirekt motiverade ur sanitär synpunkt, nämligen i den mån man
genom iakttagande av desamma uppnår t. ex. att ett bostadsutrymme blir
tillfredsställande ventilerat eller isolerat mot fukt och kyla. Även med
beaktande av att bestämmelser av nu angiven art otvivelaktigt underlättar
hälsovårdsnämndernas verksamhet t. ex. för övervakning av bostadsbeståndet,
måste enligt min mening också medges, att de genom sin kategoriska
utformning är ägnade att åsamka byggenskapen besvär, som icke alltid
uppväges av motsvarande vinst ur hygienisk synpunkt, varjämte de någon
gång måhända också kan inbjuda till missbruk av hälsovårdsnämnds befogenheter.
Byggnadstekniska bestämmelser i nu angiven bemärkelse torde
icke böra ingå i hälsovårdsstadgan eller i anvisningar till densamma och
i departementsförslaget har sådana föreskrifter genomgående undvikits.

Vidare bör i hälsovårdsstadgan och anvisningar till denna undvikas bestämmelser
över huvud taget, som mera tager sikte på nybyggnader än på
byggnadsbeståndet som helhet. Hälsovårdsnämndernas övervakning av t. ex.
bostadsbyggnader bör av lätt insedda skäl i första hand inriktas på befintliga
byggnader och icke på nybyggnader, som ju i stor utsträckning kontrolleras
av byggmyndigheterna.

Med beaktande av nu anförda synpunkter måste emellertid vid utformningen
av hälsovårdsstadgans materiella föreskrifter rörande byggnader
tillses, att dessa anger de allmänna och särskilda normerna i olika avseenden
för att en byggnad skall kunna anses vara sanitärt godtagbar för avsett
ändamål. Varken allmänheten eller de tillämpande myndigheterna torde vara
betjänta av endast en allmän regel om att en byggnad skall uppfylla skäliga
sanitära krav, utan särskilt i fråga om bostäder bör därjämte framhållas
att härför fordras en viss standard t. ex. i fråga om belysning, luftväxling
och isolering. På grundval av normerna i hälsovårdsstadgan -— vilka liksom
hittills bör få sitt närmare innehåll angivet i råd och anvisningar, utarbetade
av medicinalstyrelsen i samråd med byggnadsstyrelsen — bär hälsovårds -

112 Kungl. Maj:is proposition nr B i6 ur 1958

myndigheterna att bedöma, om t. ex. ett utrymme är godtagbart som bostad
eller vad som skall fordras för att så skall bli fallet. I den mån bristerna i
hygieniskt avseende har byggnadstekniska orsaker, kan föreskrifterna i
byggnadsstadgan och anvisningarna till denna vara vägledande för hälsovårdsmyndigheternas
bedömning av även det befintliga byggnadsbeståndet.

Den utformning av hälsovårdsstadgans bestämmelser om byggnader efter
nu angivna principer, som skett i departementsförslaget, torde i allt väsentligt
tillgodose önskemålet att från hälsovårdsförfattningar utmönstra s. k.
byggnadstekniska bestämmelser.

Samordning av hälsovårdsnämnds och byggnadsnämnds
arbete är en fråga, som även enligt min mening är förtjänt
av den största uppmärksamhet, och det framstår som synnerligen önskvärt
att nämnderna icke mer än nödvändigt griper in i varandras verksamhet.
Vad särskilt beträffar tillsynen över bostadsbeståndet är det emellertid
odiskutabelt att tillsynen över befintliga bostadsbyggnader i allt
väsentligt bör ankomma på hälsovårdsnämnden. Denna uppgift gör det
emellertid angeläget att tillförsäkra hälsovårdsnämnden ett betryggande
inflytande även på nybyggnadsverksamheten. Det är ju ett önskemål att
hälsovårdsarbetet i så hög grad som möjligt blir av förebyggande art, och
det är därför att föredraga — inte minst ur allmänhetens synpunkt — att
hälsovårdsnämnderna får möjlighet att förebygga förhållanden, som kan
orsaka sanitär olägenhet, framför att de skall bli hänvisade till att i efterhand
söka komma till rätta med olägenheten. Enligt min mening är det icke
uteslutet att även i nybyggda hus, uppförda enligt normerna i byggnadslagstiftningen,
kan tänkas uppkomma sådana fall av sanitärt otillfredsställande
förhållanden, vilka icke bör få passera utan åtgärd ur hälsovårdssynpunkt,
antingen i den formen att viss byggnadsteknisk komplettering påfordras
för att ett utrymme skall få disponeras som bostad eller, i undantagsfall,
i den formen att visst utrymme ej godkännes som bostad. Härtill kommer
emellertid att byggnadsstadgan inrymmer tämligen vittgående möjligheter
för byggnadsnämnd att medge dispens från stadgans krav i fråga om byggnaders
anordnande och inredande. Mot det nu anförda kan icke med fog
invändas att hälsovårdssynpunkterna skulle kunna tillgodoses på ett betryggande
sätt av byggnadsnämnden. Denna saknar ju hälsovårdsnämndens
erfarenhet och medicinska sakkunskap, och man kan icke utesluta risken
för att andra synpunkter än de hygieniska kommer att i alltför hög grad
tillmätas avgörande betydelse, t. ex. i dispensärenden. Man torde kunna
utgå från att ekonomiska och liknande synpunkter med kraft kommer att
åberopas av de dispenssökande. Ej heller torde under sådana omständigheter
en föreskrift t. ex. att byggnadsnämnden skall inhämta hälsovårdsnämndens
yttrande alltid kunna anses tillfyllest för tillgodoseende av hälsovårdsintresset
utan det torde enligt min bestämda uppfattning krävas att
hälsovårdsnämnden liksom hittills får ett bestämmande inflytande på hygie -

113

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

niska frågor rörande bostäder även där byggnadsnämnden övar sådan tillsyn
som är förknippad med byggnadslov.

Jag kan sammanfattningsvis alltså inte dela byggnadsutredningens åsikt
att hälsovårdsnämndens tillsyn över nybyggen för bostadsändamål bör
begränsas till vissa speciella fall utan finner för min del ofrånkomligt —
för att man skall vinna garanti för att de sanitära synpunkterna blir
beaktade i erforderlig utsträckning — att hälsovårdsnämnderna i princip
bibehålies vid sina hittillsvarande befogenheter avseende tillsyn över bostadsbyggen.
Nämndens nu behandlade befattning med nybyggen innebär emellertid
icke att en byggande regelmässigt har att inhämta något hälsovårdsnämndens
tillstånd vid sidan av byggnadsnämndens byggnadslov. Det stora flertalet
nybyggen föranleder uppenbarligen icke någon erinran ur hälsovårdssynpunkt,
vare sig vid hälsovårdsnämndens granskning av ritningarna till
företaget eller vid dess besiktning av byggena. Vad särskilt gäller dessa
besiktningar så torde de knappast kunna undvaras eller, som byggnadsutredningen
förordat, begränsas till vissa objekt, då samtliga för liälsovårdsbedömningen
betydelsefulla omständigheter icke framgår av byggnadsritningarna,
i synnerhet som dessa enligt byggnadsstadgan ej skall
behöva redan från början föreligga i utarbetat skick.

Vad därefter beträffar de organisatoriska förutsättningarna för ett friktionsfritt
samarbete mellan hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd så må
till belysning av frågan återges en del uttalanden av 1951 års byggnadsutredning.
Denna utredning anför att de yttre formerna för samarbetet
icke är av så stor betydelse som de personliga egenskaperna hos kommunernas
förtroendemän och tjänstemän, och att svårigheterna knappast
låter sig lösas genom lagstiftningsåtgärder. Byggnadsutredningen har emellertid
föreslagit författningsbestämmelser om att byggnadsnämnden i fortsättningen
skall vara kontaktorgan mellan de byggande och de specialmyndigheter,
som på något sätt har med byggandet att skaffa. En sådan ordning
måste enligt mitt bedömande tillmätas stor betydelse för underlättande
av allmänhetens kontakt med byggnadsmyndigheterna, i synnerhet om
bestämmelsen erhåller sådan utformning att det kommer att åligga byggnadsnämnden
att icke endast hänvisa vederbörande att söka avsedda tillstånd
utan även att förmedla ansökningarna till andra myndigheter. Detta
ligger i stor utsträckning inom ramen för den generella skyldighet att
inhämta yttrande av berörda myndigheter, som föreslagits av byggnadsutredningen
och som givetvis även är av värde. Att sådana yttranden åtminstone
såvitt rör hälsovårdsnämndens verksamhetsområde bör inhämtas
på ett så tidigt stadium som möjligt förtjänar att särskilt betonas. .lag
förutsätter härvid att hälsovårdsnämndens sakkunskap också utnyttjas redan
på planeringsstadiet. Något formellt remissförfarande synes ej erforderligt
i rutinfall; från flera håll har anförts exempel på hur hälsovårdsnämnden
på ett smidigt och ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande
8 — Biliang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr B 46

114

Kungi. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

sätt kan beredas tillfälle att taga del av byggnadsnämndens ärenden, i
första hand för att få möjlighet att avgöra om särskilt yttrande ur hälsovårdssynpunkt
erfordras. Jag vill också understryka att inte minst den
byggande allmänhetens intressen gör det angeläget att hälsovårdsnämnden
dels får del av i efterhand ingivna, kompletterande och ändrade byggnadsritningar
och dels höres i byggnadsnämndens dispensärenden, så att hälsovårdsnämndens
synpunkter inte kommer som en överraskning för den
byggande vid slutbesiktningen av en byggnad. Rörande besiktningar har
byggnadsutredningen föreslagit en föreskrift i byggnadsstadgan om att
byggnadsnämnd bör verka för samordning av andra myndigheters besiktningar
med nämndens egna. Hälsovårdsnämnd bör å sin sida alltid söka kontakt
med byggnadsnämnd, innan den företar besiktning av nybyggnads- och
ändringsarbeten. I viss omfattning — särskilt i rutinfall — torde samordningen
av besiktningsverksamheten lämpligen kunna ske på det sättet, att
hela besiktningen anförtros åt endera myndighetens personal.

Det bör emellertid även åligga hälsovårdsnämnd att eljest i sina egna ärenden
samarbeta med andra fackmyndigheter. Som exempel på att sådant samarbete
är nödvändigt kan anföras det fall att sanitär olägenhet, såsom ofta
sker, uppstår till följd av missförhållanden i tekniskt avseende i en befintlig
bostadslägenhet. Då det ifrågakommer för hälsovårdsnämnden att i anledning
härav meddela föreläggande om vidtagande av viss åtgärd av byggnadsteknisk
art, bör nämnden alltid samråda med byggnadsnämnden innan
föreläggandet utfärdas. Särskilt gäller detta då för åtgärden kräves byggnadslov.
Föreläggandet bör företrädesvis formuleras som ett åläggande att
undanröja sanitär brist i visst hänseende men däremot icke i första hand
som ett åläggande att vidtaga en viss byggnadsteknisk åtgärd. Vid tillsynen
över vatten- och avloppsanläggningar med däri ingående reningsanordningar
är det vidare nödvändigt att hälsovårdsnämnden upprätthåller en
intim kontakt med distriktsingenjören för vatten och avlopp. Denne skall
f. ö. — enligt uttalande i propositionen nr 133 till 1958 års riksdag angående
vattenvårdens organisation in. in. — tilldelas vidgade uppgifter i samband
med viss decentralisering av statens vatteninspektions tillsynsverksamhet.

Dessa överväganden har föranlett mig alt i departementsförslaget intaga
en generell föreskrift om skyldighet för hälsovårdsnämnd att samarbeta
med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör nämndens arbetsområden.

Jag vill i detta sammanhang också understryka vikten av att hälsovårdsnämnderna
i sin verksamhet beaktar de önskemål och synpunkter i övrigt,
som legat till grund för vissa av de nu aktuella reformerna inom byggnadslagstiftningen.
Det bör sålunda föreligga en rimlig proportion mellan vad
som i hygieniskt avseende kan vinnas med en viss ifrågasatt åtgärd och kostnaderna
för densamma för att hälsovårdsnämnden skall påfordra vidtagande
av åtgärden. Vidare bör man ha öppen blick för att hygienisk brist i ett
detaljhänseende måhända icke alltid har någon större betydelse för t. ex. en

115

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

bostadslägenhets standard som helhet betraktad. Över huvud taget måste
det vara angeläget att hälsovårdsstadgans tillämpning ej vållar sådan irritation
som framkommit vid utredningen om det s. k. byggkrånglet, utan att
i stället hälsovårdsnämndens verksamhet vinner förståelse och anslutning
hos dem som beröres därav.

En speciell fråga utgör hälsovårdsnämndens befattning
med rörledningar för vatten och avlopp samt med installation
av sanitära anordningar såsom vattenklosett.
Denna befattning avser dels, i vissa fall, tillståndsgivning och dels allmän
tillsyn, för vars möjliggörande i viss utsträckning föreskrives skyldighet att
till hälsovårdsnämnden göra anmälan om planerad anläggning.

1951 års byggnadsutredning — vilken hävdat att skyldigheten att söka
tillstånd till byggnadsarbeten hos även annan myndighet än byggnadsnämnden
är en av huvudanledningarna till talet om s. k. byggkrångel •—
har i princip godtagit att anmälan till, respektive tillstånd av hälsovårdsnämnd
skall fordras i den utsträckning hälsovårdsstadgekommittén föreslagit,
d. v. s. för inrättandet av underjordisk avloppsledning utan anslutning
till allmänt avloppsnät samt av vattenklosett o. dyl. Utredningen understryker
dock kraftigt betydelsen av den möjlighet till generella dispenser,
som även inrymmes i hälsovårdsstadgekommitténs förslag, och påpekar
vikten av att i lokala hälsovårdsordningar —- såsom skett i hälsovårdsstadgekommitténs
förslag till normalhälsovårdsordning — ej föreskrives
skyldighet att söka hälsovårdsnämndens tillstånd för inrättande av avloppsledning
inom byggnad eller skyldighet att till hälsovårdsnämnden inge ritning
och beskrivning över anläggningar, för vilka ej fordras hälsovårdsnämndens
tillstånd.

Utnyttjandet av avloppsledningar och nämnda sanitära anordningar medför
föroreningsrisker, vilkas allvarliga beskaffenhet icke får underskattas,
och för vilkas bedömande i första hand hälsovårdsnämnderna är särskilt
lämpade. Jag ansluter mig därför till hälsovårdsstadgekommitténs förslag
att anmälan om inrättande av underjordisk avloppsledning utan anslutning
till allmän ledning skall inges till hälsovårdsnämnden samt att
hälsovårdsnämndens tillstånd i princip skall fordras för inrättande av
vattenklosett o. dyl. Liksom 1951 års byggnadsutredning anser jag det emellertid
värdefullt att länsstyrelsen medges befogenhet att dispensera från
tillståndstvånget, och i departementsförslaget har i anslutning till kommittéförslaget
intagits bestämmelse om sådan dispensmöjlighet.

Den av byggnadsutredningen påtalade föreskriften i hälsovårdsstadgekommitténs
förslag till normalhälsovårdsordning om skyldighet att söka
tillstånd till anläggande eller ändring av avloppsledning inom byggnad eller
från byggnad till allmän ledning avser tillstånd av kommunal myndighet,
med valfrihet för kommunen att avgöra om det skall tillkomma hälsovårdsnämnden
eller annat kommunalt organ att pröva sådana frågor. Vid an -

116

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

sökan om tillstånd skall fogas nödiga ritningar. Dessa bestämmelser har
enligt hälsovårdsstadgekommittén utformats efter mönster av nu gällande
lokala föreskrifter. I anslutning till sådana lokala föreskrifter har emellertid
riksdagens justitieombudsman — i sin framställning den 27 november
1957 med anhållan om översyn av lokala föreskrifter rörande vatten
och avlopp — uttalat, att statsmakternas överväganden i samband med
1941 års ändringar i hälsovårdsstadgan närmast synes vara att uppfatta
som ett kategoriskt avvisande av tillståndsförfarande beträffande anläggandet
av avlopp. Därest behov anses föreligga av tillståndsreglering i angivet
hänseende torde, uttalar justitieombudsmannen, ett klart författningsstöd
härför böra tillskapas.

Det kan enligt min mening med fog ifrågasättas om de avsedda föreskrifterna
i normalhälsovårdsordningen verkligen kan sägas vara i tillräcklig
grad sakligt motiverade. Om de ifrågavarande ledningarna anlägges i samband
med nybyggnads- eller ändringsarbete, för vilket kräves byggnadslov,
kommer ledningarnas utförande att stå under byggnadsnämndens tillsyn,
och byggnadsnämnden har härvid att samarbeta med hälsovårdsnämnden.
Anlägges sådan ledning i samband med vidtagande av åtgärd, för vilken enligt
vad tidigare anförts kräves hälsovårdsnämndens tillstånd eller som
skall anmälas till hälsovårdsnämnden, torde hälsovårdsnämnden ha möjlighet
till erforderlig tillsyn även över ledningens anordnande. Vid anslutning
till allmän avloppsanläggning torde ledningarna, även i den mån de icke omhänderhas
av dennas huvudman, på grund av bestämmelserna i 1955 års
lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar få ett tillfredsställande
utförande. Med hänsyn till de nu anförda synpunkterna har jag icke för
avsikt att i normalhälsovårdsordningen — eller hälsovårdsstadgan — föreslå
någon föreskrift om skyldighet att ansöka om hälsovårdsnämndens
tillstånd för anläggande eller ändring av avloppsledning inom byggnad eller
från byggnad till allmän avloppsanläggning.

Några remissinstanser har uttalat att behov föreligger av allmänna bestämmelser
i bl. a. hälsovårdsstadgan till reglering av frågor inom fartygsoch
hamnhygienens område. I anledning härav vill jag framhålla, att tillsyn
även i hygieniskt avseende inom fartyg för närvarande huvudsakligen
ankommer på fartygsinspektionen samt att hälsovårdsnämnd författningsenligt
endast har begränsade uppgifter härvidlag, såsom enligt epidemilagen
och karantänskungörelsen. I vad mån hälsovårdsnämnderna bör tillläggas
uppgifter som nu ankommer på fartygsinspektionen eller om de i övrigt
bör åläggas ytterligare uppgifter inom fartygshygienens område är jag icke
beredd att taga ställning till utan särskild utredning. Hälsovårdsförfattningarna
ger emellertid hälsovårdsnämnden en hel del möjligheter att påverka
hygienen i hamnarna — t. ex. i vad avser leverans av färskvatten samt omhändertagande
av sopor och avfall — och därmed indirekt även hygienen
ombord i fartygen. Hithörande frågor synes för övrigt mest ägnade att regle -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 är 1958

ras genom lokala föreskrifter för hamnarna. Jag anser det alltså icke motiverat
att nu i hälsovårdsstadgan införa särskilda bestämmelser rörande
hamnhygien.

5. Kompletterande hälsovårdsföreskrifter

Gällande bestämmelser

Enligt hälsovårdsstadgan skall hälsovårdsnämnderna verka för att de
särskilda föreskrifter i hälsovårdsavseende, som kan befinnas erforderliga
utöver stadgans bestämmelser, blir antagna. Dylika lokala föreskrifter,
hälsovårdsordningar, antages inom stadssamhälle av stadsfullmäktige
(eller motsvarande) samt skall fastställas av länsstyrelsen, som även äger
själv taga initiativ till upprättande av hälsovårdsordningar, liksom stadsfullmäktige
och magistraten. För landsbygdens del antages hälsovårdsordningar
på samma sätt som kommunalstadgor i övrigt, och länsstyrelsen har
härvidlag icke tillerkänts någon initiativrätt.

Bland de f. n. antagna hälsovårdsordningarna kan man urskilja två
huvudgrupper. Den ena gruppen utgöres av allmänna hälsovårdsordningar,
d. v. s. kommunala stadgor i vilka sammanfattats alla de lokala föreskrifter
i hälsovårdsavseende som ansetts behövliga. Till den andra gruppen kan
hänföras specialstadgor av skilda slag, såsom renhållningsstadgor, reglementen
för avloppsledningar, ordningsstadgor för rak- och frisersalonger
samt stadgor angående förebyggande och utrotande av ohyra. Såväl allmänna
hälsovårdsordningar som specialstadgor förekommer både i städer,
köpingar och municipalsamhällen samt i landskommuner och delar av
landskommuner. Möjligen kan märkas en tendens hos landskommunerna
att föredraga allmänna hälsovårdsordningar framför specialstadgor, varemot
städer och större samhällen ofta uppdelat bestämmelserna på specialstadgor.

I sin egenskap av högsta tillsynsmyndighet beträffande allmänna hälsovården
åligger det vidare enligt hälsovårdsstadgan medicinalstyrelsen att
till ledning för hälsovårdsnämnderna meddela nödiga råd och anvisningar.
Sådana har utfärdats angående bl. a. bostäder och samlingslokaler samt
bostadsinspektion. I dessa lämnas detaljerade regler hur hälsovårdsstadgans
bostadsbestämmelser bör tillämpas. Vidare har utfärdats råd och
anvisningar rörande brunnar och andra vattentäkter för vatten till dryck,
matlagning och andra hushållsändamål ävensom rörande åtgärder mot
råttor och möss. 11

11 ä Is o va rdss tadgekommittén

Framför allt mot hälsovårdsordningar med bestämmelser om beskaffenhet
av sanitetsgods, om vatten- och avloppsledningar samt om anordnande
och drift av rak- och frisersalonger in. in. har enligt kommittén anmärkts,
alt de utan saklig grund är till innehållet alltför skiftande med

118 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

därav följande komplikationer. Kommittén finner kritiken ha fog för sig.
Detta problem bör enligt kommitténs mening dock icke lösas på så sätt att
i den nya hälsovårdsförfattningen intages uttömmande föreskrifter rörande
det område som författningen avser att reglera. Ett sammanförande av alla
de bestämmelser som kan vara erforderliga i dessa hänseenden skulle nämligen,
yttrar kommittén, leda till en alltför tyngande vidlyftighet i författningstexten,
ägnad att försvåra översikten över författningens huvudpunkter
och inre sammanhang. Författningen synes endast böra rymma regler
av större räckvidd, medan i övrigt erforderliga detaljbestämmelser •—•
framför allt sådana av teknisk natur — ävensom bestämmelser av lokal
karaktär bör tillkomma i annan ordning. Kommittén föreslår att hälsovårdsstadgan
skall kunna kompletteras med dels av medicinalstyrelsen
och, i frågor av byggnadsteknisk art, byggnadsstyrelsen utfärdade bindande
föreskrifter för hela landet, vilka skall fastställas av Kungl. Maj :t, dels
av medicinalstyrelsen och, i frågor rörande djurstallar, veterinärstyrelsen
utfärdade råd och anvisningar och dels lokala hälsovårdsordningar. De
bindande föreskrifterna skulle avse endast ett fåtal, i hälsovårdsstadgan
särskilt angivna frågor, vilka sedan icke skulle få regleras i lokala hälsovårdsordningar.
Befogenheten att utfärda råd och anvisningar skulle avse
hälsovårdsstadgans hela område.

De av central myndighet utfärdade bindande föreskrifterna bör avse
endast sådana frågor, beträffande vilka det lokala intresset av speciella,
för kommunerna olika bestämmelser är ringa. Vad nu sagts, anför kommittén,
gäller bl. a. inredningen och skötseln av vissa lokaler för hygienisk
behandling samt beskaffenheten av vattenklosetter, avloppsledningar och
sopnedkast.

Där lokalt utformade bestämmelser är motiverade bör enligt kommitténs
förslag liksom nu för kommun kunna antagas hälsovårdsordning. I sådan
bör icke få intagas bestämmelse rörande förhållande vilket skall regleras
genom de av central myndighet utfärdade bindande föreskrifterna. Hälsovårdsordningarna
synes, yttrar kommittén, böra utfärdas med ledning av en
av Kungl. Maj:t fastställd normalhälsovårdsordning. De skall underställas
länsstyrelsens prövning. Kommittén betonar vikten av att länsstyrelserna
tillser, att kommunen icke genom lokala bestämmelser skärper, mildrar
eller eljest ändrar eller upphäver verkan av de bindande föreskrifterna.

Hälsovårdsordning bör enligt kommitténs mening kunna fastställas även
för del av kommun. Det är uppenbarligen av största vikt, att de områden,
för vilka hälsovårdsordningar fastställes, lätt kan angivas till sin omfattning,
varför hälsovårdsordning enligt kommittén bör fastställas antingen
för hel kommun, eller för hel tätort, eller för tätort jämte del av kringliggande
landsbygd. Man kan naturligtvis även tänka sig, fortsätter kommittén,
att hälsovårdsordning fastställes endast för viss del av kommunens
landsbygd. Kommitténs mening är dock att bestämmelserna i den före -

119

Kungi. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

slagna nya författningen är sådana att särskilda hälsovårdsordningar för
den rena landsbygden icke skall behövas. Innan hälsovårdsordning fastställes
för ren landsbygd, bör man i stället i första hand undersöka om
icke de för hälsovårdstätort avsedda bestämmelserna bör göras tillämpliga
inom området. För del av tätort jämte del av kringliggande landsbygd bör
hälsovårdsordning ej fastställas. Vidare bör man enligt kommitténs mening
undvika att fastställa olika tillämpningsområden inom samma kommun
för en hälsovårdsordning och för en med stöd av livsmedelsstadgan
utfärdad livsmedelsordning.

Antagandet av hälsovårdsordning bör vara frivilligt. Dock bör länsstyrelsen
ha möjlighet att åstadkomma en hälsovårdsordning för en kommun

— såväl stads- som landskommun — även mot dess vilja. Kommittén föreslår
därför att länsstyrelse, som finner hälsovårdsordning av behovet påkallad
inom kommun eller del därav, skall äga upprätta förslag till dylik hälsovårdsordning.
Om förslaget icke gillas av den beslutande kommunala myndigheten,
skall enligt kommitténs förslag länsstyrelsen ändock äga förordna
i ämnet men skall i så fall underställa sitt beslut Kungl. Maj :ts prövning.

Remissyttrandena

Den av kommittén förordade principen att hälsovårdsstadgan
endast skall innehålla mera allmänna bestämmelser,
medan kompletterande detalj föreskrifter skall utfärdas i särskild
ordning, har godtagits av samtliga remissinstanser utom Sveriges
köpmannaförbund. Förbundet ifrågasätter för sin del om ytterligare bestämmelser
bör meddelas utanför hälsovårdsstadgans ram. Enligt förbundets
mening bör det vara möjligt att införa ifrågavarande detalj föreskrifter
i hälsovårdsstadgan eller ge dem fastare anknytning till stadgan än kommittén
avsett.

Ett flertal remissinstanser anser däremot, som tidigare antytts, att kommittén
ej gått tillräckligt långt i sin strävan att utmönstra detalj föreskrifter
ur hälsovårdsstadgan. Sådana uttalanden har gjorts av länsstyrelserna i
Stockholms och Värmlands län, förste provinsialläkarna i Kronobergs och
Älvsborgs län, stadsfullmäktige i Västerås, Södertälje, Falun och Katrineholm,
kommunalfullmäktige i Roslags-Länna, Brunnby, Tierps och Julita
kommuner, hälsovårdsnämnderna i Falun och Kumla och i Kinnekulle
kommun, handelskammaren i Göteborg, Sveriges läkarförbund samt hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller i sitt yttrande önskvärdheten
av att — i likhet med vad som skedde vid tillkomsten av livsmedelsstadgan

— en allmän översyn företages i syfte att i vidare mån än vad som gjorts
ur hälsovårdsstadgan utrangera detalj bestämmelser som saknar större
räckvidd. Enligt länsstyrelsens mening skulle stadgan därigenom vinna i
klarhet och överskådlighet.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Handelskammaren i Göteborg anser att detaljbestämmelserna i kommitténs
förslag till hälsovårdsstadga måhända kommer att binda de lokala
hälsovårdsmyndigheternas handlande väl mycket. Handelskammaren framhåller
att tendensen inom angränsande lagstiftningsområden f. n. synes
vara att ge de beslutande myndigheterna möjligheter att så långt det
lämpligen kan ske inom ramen för mera allmänt utformade bestämmelser
nå fram till skäliga lösningar av de frågor som faller under deras handläggning.
Det hade enligt handelskammarens mening varit önskvärt att
dessa principer kommit till starkare uttryck även i den nu föreslagna hälsovårdsstadgan.
Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a. menar att i författningstexten endast bör intagas sådana
bestämmelser, som är allmängiltiga och som så kort och koncist som möjligt
preciserar den likartade hygieniska standard som skall finnas i hela
landet. Enligt förbundets mening har kommittén icke tillräckligt iakttagit
denna princip utan tvärtom genom intagande av en mängd detalj föreskrifter
givit författningstexten en sådan utformning att den torde komma att
verka direkt hindrande på utvecklingen. Förbundet anger som exempel
härpå ett flertal detaljbestämmelser angående bostäder, samlingslokaler
samt hotell och pensionat, klosetter och urinoarer samt renhållning.

Under remissbehandlingen har vad kommittén föreslagit rörande b i ndande
föreskrifter som komplettering till hälsovårdsstadgan varit
föremål för starkt delade meningar.

Förslaget tillstyrkes i denna del av länsstyrelserna i Östergötlands och
Gävleborgs län, förste provinsialläkarna i Jönköpings, Malmöhus, Gävleborgs
och Västernorrlands län, stadsfullmäktige i Uppsala, svenska värmeoch
sanitetstekniska föreningen samt samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna
i rikets större städer.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför härvid att en avgjord brist i nuvarande
förhållanden har varit de många skiftande hälsovårdsstadganden som
utfärdats inom skilda delar av landet. Länsstyrelsen finner det riktigt att
vissa ämnesområden undantages från kommunernas självbestämmanderätt
och i stället regleras centralt för hela riket genom bindande föreskrifter.
Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer
understryker värdet av att bl. a. härigenom skapats ökade garantier för en
enhetlig tillämpning i viktigare frågor. Svenska värme- och sanitetstekniska
föreningen ansluter sig i princip till att alla frågor av teknisk art,
som berör föreningens verksamhetsområde, regleras i för hela riket bindande
anvisningar, samt framhåller vikten av att dessa anvisningar utarbetas
snarast möjligt.

Denna del av förslaget avstyrkes däremot av stadsfullmäktige i Trollhättan,
hälsovårdsnämnden i Kumla landskommun, svenska landskommunernas
förbund, Stockholms handelskammare och Sveriges köpmannaförbund,
varjämte länsstyrelsen i Uppsala län uttalat starka betänkligheter
mot att förslaget genomföres i förevarande del.

121

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Svenska landskommunernas förbund anser att det ur rättssäkerhetssynpunkt
skulle vara otillfredsställande om medicinalstyrelsen tillerkändes
rätt att utfärda bindande hälsovårdsföreskrifter. Förbundet anför.

Om förslaget genomföres, kommer medicinalstyrelsen att få möjlighet
att binda rättstillämpningen. Ur rättssäkerhetssynpunkt måste det vara
synnerligen betydelsefullt att i dessa ärenden dömande myndigheter endast
äro bundna av författning, icke därjämte av en administrativ myndighets
anvisningar. De angivna möjligheterna för medicinalstyrelsen att utfärda
bindande föreskrifter böra utgå ur förslaget och de föreskrifter som kunna
ifrågakomma på området böra utarbetas, granskas och antagas samtidigt
med stadgan i sin helhet eller också få den hittills tillämpade formen av råd
och anvisningar.

Stockholms handelskammare avstyrker förslaget främst på grund av att
bestämmelserna skulle bli alltför svåröverskådliga, om det vid sidan av
hälsovårdsstadgan skulle finnas av central myndighet utfärdade bindande
föreskrifter. Handelskammaren yttrar.

Handelskammaren delar kommitténs uppfattning, att lagstiftningen bör
utformas så att den blir överskådlig, lättläst och lättilläinpad. Strävandena
att undvika en alltför tyngande vidlyftighet i författningstexten få emellertid
icke tillgodoses på sådant sätt, att vid sidan av själva huvudförfattningen
måste tillskapas tvingande, i administrativ ordning tillkomna särbestämmelser
för ett eller flera speciella områden. En dylik lagstiftningsteknik
är enligt handelskammarens mening icke ägnad att öka överskådligheten.
Inom de verksamhetsområden som avses bli reglerade av dylika
särbestämmelser blir lagtillämpningen i stället ytterligare komplicerad
genom tillkomsten av ännu ett författningskomplex, vars regler vederbörande
måste ställa sig till efterrättelse. Erfarenheten torde dessutom ha
visat, att detalj bestämmelser, som utarbetas av en central fackmyndighet,
ha en benägenhet att bli långt mer detaljerade och ingripande än vad som
är av behovet påkallat. Om hotell och pensionat, lokaler för hårbehandling
och skönhetsvård in. in. nu anses böra inordnas under hälsovårdslagstiftningen,
vilket handelskammaren för sin del förordar, böra här berörda
företagare för den skull icke underkastas ytterligare specialreglering ur
hälsovårdssynpunkt. Genom generellt avfattade bestämmelser bör även på
detta område kunna lämnas allmänna direktiv rörande verksamhetens bedrivande,
varjämte hälsovårdsmyndigheterna böra givas befogenhet att i
förekommande fall ingripa.

Länsstyrelsen i Uppsala län, som åberopar samma skäl som anförts av
de båda sistnämnda remissinstanserna, framhåller i sitt yttrande bl. a.
följande.

Enligt förslaget komma hälsovårdsnämnderna i sin verksamhet att få
tillämpa tre olika grupper av föreskrifter, nämligen hälsovårdsstadgans
bestämmelser, av Kungl. Maj :t (efter förslag av medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen
eller veterinärstyrelsen) utfärdade bindande föreskrifter samt
av medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen eller veterinärstyrelsen utfärdade
råd och anvisningar. Det är att befara alt vissa svårigheter komma att föreligga
för hälsovårdsnämnderna all finna sig tillrätta i denna flora av föreskrifter.
Det sagda gäller än mer allmänheten. Det kan vidare ifrågasättas
om del ur rättssäkerhetssynpunkt är tillfredsställande alt bindande före -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

skrifter —- som väl i de flesta fall komma att gå längre än stadgans föreskrifter
— i administrativ ordning utfärdas vid sidan av denna. Under alla
förhållanden ligger det stor vikt uppå att ifrågavarande föreskrifter liksom
förenämnda råd och anvisningar givas sådan publicitet att icke bristande
kännedom om desamma leder till ekonomisk förlust för den enskilde.

Hälsovårdsnämnden i Kumla landskommun anser att i de fall då bindande
föreskrifter anses böra utfärdas som komplement till hälsovårdsstadgan,
detta lämpligast göres genom att i de lokala hälsovårdsordningarna
intages nya bestämmelser. Hälsovårdsnämnden anför bl. a.

Med förslaget synes man göra ett principiellt avsteg från regeln att ämbetsverk
inte skall lagstifta. Visserligen stadgas att föreskrifterna skall fastställas
av Kungl. Maj :t, men många skäl talar för att sådana föreskrifter utfärdas
i annan ordning. I det fall särskilda föreskrifter erfordras för vissa
områden av nämndernas verksamhet, synes detta kunna ske genom hälsovårdsordningen.
Ett centralt ämbetsverk —• —- — synes inte böra få utfärda

bindande föreskrifter som---inte kan efterlevas i små kommuner utan

fackkunnigt biträde.

Flera remissinstanser har, oaktat de ej motsatt sig att förevarande del
av kommitténs förslag genomföres, gjort olika erinringar.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför.

Kommittén har ansett, att vissa av de ämnen, som för närvarande pläga
upptagas i lokala hälsovårdsordningar, i stället böra utfärdas i form av
bindande anvisningar med stöd av föreskrifter i hälsovårds- och byggnadsstadgorna.
Då hälsovårdsstadgans bestämmelser i princip föreslagits skola
gälla hela riket men anvisningar utfärdade enligt byggnadsstadgan endast
torde bliva tillämpliga, där skyldighet att söka byggnadslov föreligger,
d. v. s. inom stad i sin helhet och på landet inom område, för vilket stadsplan,
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, kommer oöverensstämmelse
att uppstå. Denna torde endast kunna avlägsnas antingen genom
att generell skyldighet att söka byggnadslov införes eller genom att
jämväl ifrågavarande anvisningar utfärdas enligt hälsovårdsstadgan. Av
dessa utvägar anser länsstyrelsen den senare vara lättast framkomlig.

Föreningen för allmän hälsovård anser att de anvisningar som förutsättes
bli nödvändiga borde åtminstone till sitt huvudinnehåll ha redovisats
i utredningen. Föreningen framhåller vidare, att det är ytterst angeläget
att anvisningarna är fullständigt utarbetade, när den nya hälsovårdsstadgan
träder i kraft. Sveriges veterinärförbund förmodar att anvisningar
kan visa sig behövliga i långt större omfattning än kommittén antagit.
Förste provinsialläkarna i Kronobergs och Malmöhus län understryker att
en samordning mellan de av byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen
utfärdade anvisningarna är synnerligen önskvärd. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län framhåller angelägenheten av att det klart utsäges beträffande varje
kompletterande bestämmelse om den skall vara bindande eller endast utgöra
råd för myndigheters och enskildas handlande.

Stockholms handelskammare hävdar i sitt avstyrkande yttrande att,

123

Kungi. Maj:ts proposition nr B i6 år 1958

därest kompletterande generella föreskrifter skall kunna utfärdas av central
myndighet, dessa bör utfärdas av kommerskollegium. Handelskammaren
anför.

Härför tala samma argument som dem handelskammaren på sin tid anförde
till stöd för att kommerskollegium borde ha att pröva spörsmål om
tillsatsmedel till livsmedel jämlikt livsmedelsstadgan. I sitt remissvar till
kommerskollegium i detta ärende år 1949 hävdade handelskammaren således,
att prövningen av dylika frågor visserligen i regel vore av hygienisk
art, men att det dock många gånger vore ofrånkomligt att avväga de hygieniska
intressena mot de ekonomiska. Ett ensidigt tillgodoseende av extremt
hygieniska synpunkter kunde — fortfor handelskammaren — medföra
betydande olägenheter för företagare eller branscher och vore ägnat att
försvåra en anpassning efter den på detta område pågående forskningen.
Prövningen av dylika spörsmål borde därför åvila ett centralt ämbetsverk,
som med vana att anlägga ekonomiska synpunkter vid frågornas bedömande
kunde förena saklighet och objektivitet. Föredragande departementschefen
anslöt sig till denna av handelskammaren — och även andra
näringsorganisationer — hävdade uppfattning. De spörsmål det här gällde
— anförde departementschefen — vore av stor ekonomisk betydelse för
näringslivet, och enbart hygieniska synpunkter finge icke vara avgörande.
Genom att lägga prövningen på kommerskollegium finge man en bättre
garanti för att ekonomiska hänsyn beaktades än om kollegium endast
skulle höras.

Vad det nu aktuella ärendet angår, skulle visserligen kravet på Kungl.
Maj :ts fastställelse av medicinalstyrelsens föreskrifter innebära en viss
garanti mot ett alltför ensidigt hävdande av sanitära synpunkter på bekostnad
av ekonomiska. Avvägningen av de sanitära och ekonomiska synpunkterna
bör dock lämpligen göras av den myndighet som har ansvaret
för bestämmelsernas utfärdande. Handelskammaren anser alltså att —
därest särbestämmelser befinnas erforderliga utöver hälsovårdsstadgan
och hälsovårdsordningen i fråga om hotell och pensionat samt friseroch
skönhetssalonger in. in. — dessa föreskrifter efter hörande av medicinalstyrelsen
böra utarbetas av kommerskollegium.

Kommitténs förslag att lokala hälso vårdsordningar även i
fortsättningen skall kunna utfärdas har lämnats utan erinringar av alla
remissinstanser utom byggnadsstyrelsen. Denna erinrar om att man vid den
pågående revisionen av byggnadslagstiftningen avser att helt slopa de
lokala byggnadsordningarna, då erfarenheten visat alt behovet av lokala
särbestämmelser på detta område är betydligt mindre än man tidigare antagit.
Styrelsen hävdar att de slags föreskrifter som återfinnes i hälsovårdsstadgekommitténs
förslag till normalhälsovårdsordning bör kunna intagas
antingen i hälsovårdsstadgan eller medicinalstyrelsens råd och anvisningar
till denna.

Förslaget att en normalhälsovårdsordning skall fastställas
har vunnit allmän anslutning. Vissa erinringar av principiell art har dock
gjorts av Sveriges distriktsingenjörers förening och distriktsingenjören
för vatten och avlopp i Stockholms m. fl. län. De framhåller i sina yttran -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

den, att det av kommittén framlagda förslaget till normalhälsovårdsordning
ej synes överensstämma med de nyare riktlinjer för reglering av fritidsbebyggelse,
som tillämpats inom länen. Hälsovårdsordningar av enklare art
än den föreslagna normalhälsovårdsordningen skulle i fortsättningen icke
kunna tillämpas, om ett fritidsområde underkastas bestämmelserna för
hälsovårdstätort. Enligt deras mening bör därför förslaget till normalhälsovårdsordning
utgå eller möjlighet beredas att fastställa även enklare former
av hälsovårdsordningar för sådan bebyggelse.

I några yttranden framhålles särskilt att fastställandet av en normalhälsovårdsordning
kommer att medföra avsevärda fördelar. Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation samt kooperativa förbundet konstaterar sålunda
med stor tillfredsställelse, att de olika lokala hälsovårdsföreskrifter
som nu finnes genom det framlagda förslaget kommer att få en enhetligare
utformning.

Särskilda tillstyrkanden har gjorts även av länsstyrelsen i Östergötlands
lån, landstingets i Norrbottens län förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i
Kristinehamn och handelskammaren i Gävle.

Departementschefen

Erfarenheterna från den gällande hälsovårdsstadgans praktiska tillämpning
har gett vid handen att — såsom också förutsättes i stadgan — behov
föreligger att till ledning för den kommunala hälsovårdsverksamheten meddela
råd och anvisningar, och sådana har utfärdats i fråga om flera viktiga
ämnesområden. Därjämte har kommunerna i stor utsträckning begagnat sig
av den i hälsovårdsstadgan anvisade möjligheten att antaga lokala hälsovårdsordningar.

Vid den nu ifrågakommande omarbetningen av hälsovårdsstadgan faller
det sig enligt min mening naturligt att i angivna hänseenden bygga vidare
på den bestående ordningen med iakttagande av vunna erfarenheter.

Principen att hälsovårdsstadgan ej bör inrymma alla erforderliga detaljföreskrifter
utan kompletteras med bestämmelser på annat håll har vunnit
praktiskt taget enhällig anslutning hos remissinstanserna. Meningarna har
däremot gått isär då det gällt att fastställa i vilken omfattning särskilda
detaljföreskrifter bör ingå i hälsovårdsstadgan. För egen del vill jag härutinnan
till en början erinra om vad jag tidigare anfört angående riktlinjerna för
byggnadstekniska föreskrifters inrymmande i hälsovårdsstadgan. Till den
närmare avvägningen i särskilda fall återkommer jag senare vid behandlingen
av de olika materiella hälsovårdsföreskrifterna. Jag vill dock redan nu
uttala att jag anser det vara angeläget att försöka reducera de i hälsovårdsstadgan
ingående detaljföreskrifterna till antal och omfattning.

Även rörande frågan vilken karaktär som bör givas de kompletterande
föreskrifterna har remissorganen varit oense. Man har dock genomgående
accepterat systemet med såväl lokala hälsovårdsordningar som centralt ut -

125

Kungl. Mnj:ts proposition nr B 46 är 1958

färdade anvisningar. Vad byggnadsstyrelsen under hänvisning till erfarenheterna
av lokala byggnadsordningar haft att invända mot lokala hälsovårdsordningar
torde ej böra föranleda att man avstår därifrån, detta även under
beaktande av att 1951 års byggnadsutredning numera föreslagit att lokala
byggnadsordningar ej mer skall finnas. Härvid vill jag hänvisa till att hälsovårdsordningarna
till sin natur är mera jämförliga med de lokala livsmedelsordningarna
och ordningsstadgorna än med byggnadsordningarna och bl. a.
innehåller ett flertal regler som ej lämpligen bör gälla riket i dess helhet. Jag
ansluter mig alltså till tanken att vid sidan av centralt utfärdade anvisningar
bibehålla möjligheten att antaga lokala hälsovårdsordningar. Till ledning
för upprättandet av sådana bör, såsom hälsovårdsstadgekommittén föreslagit,
fastställas en normalhälsovårdsordning.

Oenigheten bland remissinstanserna i hithörande frågor har framför allt
gällt spörsmålet i vad mån de centralt utfärdade bestämmelserna bör erhålla
bindande karaktär eller, som hittills, utgöra allenast råd och anvisningar.
Motivet för hälsovårdsstadgekommitténs förslag att låta de av central myndighet
utfärdade föreskrifterna i viss utsträckning få bindande karaktär
torde främst ha varit en önskan att komma till rätta med den hittillsvarande
starkt varierande floran av kommunala föreskrifter i särskilt tekniska
frågor. Man har pekat på att den stora variationen på området varit till
betydande besvär för allmänheten och motverkat en önskvärd standardisering
samtidigt som behovet av så långtgående lokal variation ifrågasatts.
Ett väsentligt led i den av kommittén föreslagna ordningen är också att i
lokal hälsovårdsordning ej skulle få regleras fråga som i hälsovårdsstadgan
hänvisats till reglering genom bindande föreskrift av central myndighet.

Utan tvivel står vissa fördelar att vinna med centralt utfärdade föreskrifter
av bindande karaktär men därmed är också förenade vissa påtagliga
nackdelar. Man kan sålunda icke bortse från att med systemet måste följa
en viss oöverskådlighet, och vidare må anmärkas att viss tveksamhet uppstått
i praxis rörande den närmare innebörden av den bindande karaktären
hos de anvisningar enligt 74 § byggnadsstadgan, som torde ha tjänat som
förebild för det av kommittén föreslagna systemet med bindande anvisningar
till hälsovårdsstadgan. Anvisningarnas betydelse i straffrättsligt hänseende
är också oklar. I den mån i hälsovårdsstadgan endast skulle intagas hänvisning
till bindande anvisning enligt byggnadsstadgan tillkommer den formella
oegentligheten, att anvisningar enligt byggnadsstadgan icke utan vidare
blir gällande inom hela riket. Rent sakligt måste vidare mot systemet
med bindande anvisningar rörande vatten- och avloppsförhållanden numera
även riktas den invändningen, att syftet med sådana föreskrifter icke längre
står all vinna, då det i lagen den 5 juni 1955 angående allmänna vatten- och
avloppsanläggningar lämnats Öppet för sådan anläggnings huvudman att
förordna i hithörande frågor. Att bibehålla ett system med bindande föreskrifter,
med dess enligt det nyss anförda påtagliga olägenheter, enbart i de

126

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

hänseenden kommittén i övrigt föreslagit, d. v. s. i vad gäller hotell, pensionat
o. dyl., anläggningar och lokaler för bad och hygienisk behandling
samt sopnedkast och soprum, anser jag icke böra ifrågakomma. I departemensförslaget
har därför icke upptagits några stadganden om bindande anvisningar
eller föreskrifter.

Däremot bör även i fortsättningen, som hälsovårdsstadgekommittén förutsatt,
utfärdas råd och anvisningar i den omfattning de centrala hälsovårdande
myndigheterna finner erforderligt. Det är angeläget att även härvid
samråd sker med andra fackmyndigheter. Tillräckliga skäl att låta även
sådana råd och anvisningar fastställas av Kungl. Maj :t anser jag icke föreligga Vad

hälsovårdsstadgekommittén yttrat i detta sammanhang rörande
lokala hälsovårdsordningar föranleder icke något ytterligare uttalande från
min sida. Jag vill erinra om att jag i ett tidigare avsnitt behandlat frågan
om tätortsbestämmelser för områden av speciell karaktär, såsom sommaroch
fritidsbebyggelse. Till den föreslagna normalhälsovårdsordningen återkommer
jag i ett senare avsnitt.

6. Hälsovårdslag i stället för hälsovårdsstadga

Hälsovårdsstadgekommittén

En författning av den natur varom här är fråga måste enligt vad kommittén
framhåller kunna snabbt anpassas efter vetenskapens och teknikens utveckling.
Med hänsyn härtill och då innehållet i kommitténs förslag icke är
av den art att en ny författning på området behöver erhålla lags karaktär
samt grundad anledning därtill ej heller i övrigt föreligger, synes enligt kommitténs
mening de nya bestämmelserna böra inrymmas i en av Kungl. Maj :t
utfärdad hälsovårdsstadga. På grund av förslagets allmänna betydelse och
ekonomiska konsekvenser synes emellertid, framhåller kommittén, riksdagens
yttrande böra inhämtas rörande förslagets huvudgrunder.

Remissgttrandena

Nästan samtliga remissinstanser har anslutit sig till kommitténs uppfattning
att de grundläggande föreskrifterna rörande den allmänna hälsovården
liksom för närvarande bör intagas i en administrativ författning.

Sveriges läkarförbund anser emellertid, att den nya författningen med
hänsyn till sin betydelse och de ekonomiska konsekvenserna av dess bestämmelser
bör givas karaktären av lag. Även statens folkbadsutredning är av
den uppfattningen att hälsovårdsstadgan bör utbytas mot en hälsovårdslag.
Stockholms hälsovårdsnämnds chefstjänstemän anser att hälsovårdsstadgan
borde givas karaktär av lag för att få samma juridiska tyngd som vissa
andra författningar med hälsovårdsföreskrifter, t. ex. arbetarskyddslagen.
Då en stadga i tveksamma fall vid tillämpningen viker för lag, framhåller de,

127

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

skulle vid konflikt mellan författningarna arbetarskyddslagen komina att
taga över hälsovårdsstadgan.

I ett par yttranden har hävdats att de mest centrala bestämmelserna rörande
den allmänna hälsovården bör meddelas i en hälsovårdslag, medan
övriga grundläggande föreskrifter liksom nu bör intagas i en hälsovårdsstadga.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför.

Länsstyrelsen är av den uppfattningen, att det bör fastslås, att varje
kommun skall hålla en organisation för den allmänna hälsovården, som tillfredsställer
skäliga anspråk. En motsvarande bestämmelse är, då det gäller
brandförsvaret, given i 1 § brandlagen, och länsstyrelsen anser en sådan
reglering lika nödvändig, då det gäller hälsovården. För att bestämmelserna
om dessa kommunens åligganden skola få erforderlig kraft böra bestämmelserna,
såsom fallet numera är både inom byggnads- och brandväsendet, meddelas
i lag. Till en sådan hälsovårdslag böra även hänföras allmänna bestämmelser
om kommuners och enskildas skyldigheter i övrigt, om tvångsmedel
in. m. Hälsovårdslagen bör kompletteras med en hälsovårdsstadga, och
gränsdragningen mellan de båda författningarna synes kunna göras efter
grunder liknande dem som följts vid gränsdragningen mellan brandlagen
och brandstadgan.

Liknande synpunkter har framförts av förste provinsialläkaren i Älvsborgs
län.

Departementschefen

Att den centrala hälsovårdsförfattningen hittills haft karaktär av stadga
och icke lag har icke medfört några olägenheter vid dess tillämpning i praktiken
och ej heller har några principiella erinringar gjorts däremot. Hälsovårdsstadgekommitténs
förslag att författningen skall bibehållas vid sin
karaktär av stadga har också vunnit så gott som allmän anslutning bland
remissinstanserna. Som kommittén framhållit är icke den föreslagna nya
författningens innehåll av sådan art att författningen behöver erhålla lags
form. Även om anpassning av författningsmaterialet till den fortgående
utvecklingen inom hälsovården i första hand får ske genom ändring av de
i anslutning till hälsovårdsstadgan utfärdade anvisningarna, kan man icke
heller bortse från att ett visst behov föreligger av att ge grundförfattningen
på området sådan karaktär att även den kan lättare anpassas till utvecklingen
än som skulle bli fallet med en lag.

Under hänvisning till det anförda förordar jag att den nya hälsovårdsförfattningen
erhåller karaktär av stadga. På grund av hälsovårdsstadgans allmänna
betydelse hör riksdagens yttrande inhämtas över förslaget till ny
stadga. I framliden torde det emellertid böra få ankomma på Kungl. Maj :t
att — i likhet med vad som gäller beträffande livsmedelsstadgan — utan
riksdagens hörande vidtaga mindre ändringar i hälsovårdsstadgan eller
ändringar som icke kan anses beröra huvudgrunderna i stadgan.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

IV. Begreppet sanitär olägenhet m. m.

Hälsovårdssiadgekommittén

Kommittén har i betänkandet upptagit till särskild granskning begreppet
sanitär olägenhet och sökt närmare ange innebörden därav. Kommittén
anför.

Begreppet sanitär olägenhet är grundläggande för tillämpningen av 1919
års hälsovårdsstadga, där förefintligheten av sanitär olägenhet ofta anges
som en förutsättning för stadgans tillämpning eller ett ingripande av hälsovårdsnämnden.
Stadgan lämnar emellertid icke någon definition av begreppet,
och av stadgans förarbeten kan man endast inhämta, att det engelska
uttrycket sanitary nuisance stått som förebild. I den vetenskapliga litteraturen
ha försök gjorts att utreda begreppet, men någon särskild definition,
har icke framlagts. Man har endast kunnat ange vissa för begreppet utmärkande
kännetecken.

Kommittén har dryftat spörsmålet om att få fram en författningsmässig
definition av ifrågavarande begrepp men ej funnit det möjligt att åstadkomma
någon sådan. Uttrycket sanitär olägenhet torde dock numera ha
vunnit sådan hävd, att det likväl lämpligen bör bibehållas i den nya författningen.
Beträffande begreppets innebörd vill kommittén anföra följande.

Begreppet sanitär olägenhet omfattar alla yttre faktorer av någon betydenhet,
som icke äro av blott tillfällig natur och som kunna inverka menligt
i såväl fysiskt som psykiskt hänseende på en normal människas hälsotillstånd.
Hit räknas dock ej sådana faktorer, som ha karaktär av olyckshändelse
eller dylikt. Att faktorerna skola vara av någon betydenhet innebär, att icke
rena bagateller kunna åberopas som sanitär olägenhet. En viss tolerans
måste alla ådagalägga. Var toleransgränsen skall dragas är en medicinsk
fråga, som får prövas från fall till fall. Som exempel må nämnas, att innevånarna
i en stad synas böra få tolerera ett visst trafikbuller. Tack vare
människans förmåga att vänja sig torde icke heller ett måttligt trafikbuller
kunna anses som en sanitär olägenhet t. ex. i en stad. Om bullrets intensitet
emellertid överskrider gränsen för vad som bör tålas, inträder sanitär olägenhet.

De störande faktorerna måste såsom nämnts ha en viss varaktighet. Så
t. ex. kan en snöplog, som nattetid efter ett snöfall köres genom gatorna i en
stad genom buller väcka de närboende och därigenom förorsaka olägenhet,
men denna olägenhet kan knappast sägas utgöra en sanitär olägenhet. Om
däremot t. ex. ett företag regelbundet eller åtminstone vid återkommande
tillfällen brukar starta företagets lastbilar mycket tidigt på morgonen framför
bostadshus, vars innevånare härigenom väckas, föreligger sanitär olägenhet.

Till grund för bedömandet av frågan huruvida sanitär olägenhet föreligger
i det ena eller andra fallet måste alltid läggas en genomsnittlig människas
reaktioner. Man kan alltså i detta sammanhang icke taga hänsyn till en
enskild individs alldeles speciella känslighet i det ena eller andra fallet.
Detta medför, att en omständighet, som för en viss människa framstår
såsom synnerligen störande, beroende på dennes speciella mentala konstitution,
likväl icke utan vidare kan anses som sanitär olägenhet. Det rent
psykiska obehag, som hos vissa människor kan orsakas av t. ex. blekta eller

129

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1058

nötta tapeter, torde därför knappast kunna rubriceras såsom sanitär olägenhet.
Andra former av bristande underhåll, såsom trasiga tapeter eller alltför
stora springor mellan golvbräder — vilket försvårar rengöring sprickor
i väggar, bristande omboning, dragiga fönster, förekomst av mögel och
fukt, kunna däremot utgöra sanitär olägenhet. ^ id avgörande huruvida
bristande underhåll skall anses utgöra sanitär olägenhet, synes det kommittén
motiverat att anlägga strängare bedömningsgrunder när fråga är
om utrymmen för matlagning och toalettutrymmen, då det här är särskilt
angeläget, att renhållningen såvitt möjligt underlättas.

Remissyttrandena

Här må till en början anmärkas, att under remissbehandlingen från olika
håll gjorts erinringar i flera avseenden mot den terminologi, som användes
i författningstexten. Sådana anmärkningar har gjorts av bl. a. kommerskollegium,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, militärbefälhavaren i tredje militärområdet,
flera förste provinsialläkare, flera yrkesinspektörer, sprängämnesinspektionen,
stadsfullmäktige i Stockholm m. fl. städer, kommunalfullmäktige
i Julita, Ydre och Nottebäcks kommuner, flera hälsovårdsnämnder,
svenska stadsförbundet, flera handelskammare, kooperativa förbundet, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, hyresgästernas riksförbund,
Sveriges lantbruksförbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförcningars
riksförbund u. p. a., svenska kommunal-tekniska föreningen, svenska
läkaresällskapet samt Sveriges hotell- och restaurantförbund.

I många av dessa yttranden anmärkes helt allmänt att de av kommittén
använda formuleringarna är otydliga. Ett sådant uttalande göres av förste
provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län, vilken därjämte särskilt påpekar
att sådana oklarheter i författningstexten kan vålla åtskilliga olägenheter
för de kontrollerande myndigheterna. Han anför.

Den som under många år sökt att med stöd av gällande hälsovardsstadga
komma tillrätta med hygieniska missförhållanden beträffande vattenförsörjning,
bostäder, avlopp, renhållning och industrier in. m. har ofta fått
göra den erfarenheten, att den vaga och allmänna formulering, som genomgående
utmärker gällande hälsovårdsstadga, ej sällan gjort det omöjligt att
med hänsyn till den strängt juridiska tolkningen av stadgans lagrum åstadkomma
rättelse. Dessa allmänt formulerade bestämmelser återfinnas antingen
ordagrant eller endast med mindre redaktionella förändringar i kommitterades
förslag, och man har därför anledning att befara, att den nya
stadgan icke skall komma att visa sig såsom ett nämnvärt effektivare instrument
för elt undanröjande av hygieniska brister.

Från många håll påpekas vidare, alt innebörden av begreppet sanitär
olägenhet, trots kommitténs utläggning, fortfarande är alltför oklar.

Kommerskollegium framhåller i sitt yttrande, att det varit önskvärt att
en närmare definition av begreppet sanitär olägenhet utformats, särskilt som
begreppet intar en så central ställning i stadgan, att tillämpningen av ett
flertal av dess viktigaste bestämmelser, som är förenade med straffpåföljd
e. dyl., är beroende av huruvida sanitär olägenhet föreligger. Kollegium är
9 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr B 46

130

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 ur 1958

dock ense med kommittén om de stora svårigheterna att definiera begreppet.
Kollegium understryker samtidigt vad kommittén uttalat, nämligen att
en viss tolerans måste ådagaläggas i praxis så att rena bagateller icke påtalas.

A\en Stockholms stadsfullmäktige och Stockholms hälsovårdsnämnd har
framhållit svårigheterna att ge detta begrepp en så kortfattad och samtidigt
täckande definition, som ur praktisk synpunkt vore önskvärd, samt
understrukit, att dylika uttryck av generell eller samlande karaktär ofta är
s\åra att undvara i lagstiftningen, därest oformliga bestämmelser eller en
stel tillämpning skall kunna undvikas. Då en utvidgning av stadgan i syfte att
förklara innebörden av begreppet sanitär olägenhet sålunda skulle vara förenad
med mycket stora svårigheter bör, anföres det, hittillsvarande och
framtida praxis få ge innebörd åt begreppet.

Liknande synpunkter har framförts av flera yrkesinspektörer, stadsfullmäktige
i Södertälje, svenska stadsförbundet, hälsovårdsförbundet i Örebro
län och hyresgästernas riksförbund. Stadsförbundet och yrkesinspektörerna
understryker särskilt, att begreppet bör tolkas med urskillning så att berättigade
intressen icke åsidosättes.

Hälsovårdsnämnderna i Örebro och Sundsvall anser det emellertid vara
önskvärt att ytterligare försök göres att få en definition av begreppet sanitär
olägenhet. Skulle detta icke låta sig göra, bör det emellertid enligt nämndernas
mening ankomma på medicinalstyrelsen att i sina anvisningar ange
närmare riktlinjer för begreppets tolkning. Detsamma föreslår förste provinsialläkaren
i Skaraborgs län i sitt yttrande.

Kooperativa förbundet anför.

Förbundet, som delar uppfattningen att en precisering eller definiering av
själva begreppet, allmänt taget, icke är möjlig, vill framhålla vikten av att i
stället de bindande föreskrifter, som kunna komma att utfärdas med stöd av
stadgan, göras så preciserade och väl anpassade efter det praktiska livets
krav som möjligt. Att tillämpning måste ske »från fall till fall» är ofrånkomligt,
men vissa gemensamma principer måste dock vara vägledande och lämpligast
böra dessa så långt ske kan fixeras i förordningen.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anser det vara otillfredsställande
att förvaltningsmyndigheter och domstolar som grund för sina
bedömanden skall ha en författningstext, inrymmande ett så allmänt begrepp
som sanitär olägenhet. Kommunalfullmäktige i Nottebäcks kommun, som
är av samma uppfattning, framhåller att avsaknaden av en helt täckande
definition av begreppet kommer att medföra att praxis bland hälsovårdsnämnderna
kommer att bli mycket skiftande. Även Sveriges industriförbund
och Sveriges köpmannaförbund anser att en närmare precisering av begreppet
sanitär olägenhet bör göras. Stockholms handelskammare och Skånes
handelskammare har i likalydande yttranden framhållit, att det principiellt
sett bör ankomma på lagstiftaren att innan rättslig reglering genomföres
göra klart för sig vilka faktiska förhållanden som skall föreligga för att

131

Kungl. Mnj:ts proposition nr B -16 är 1958

ingripande från samhällets sida gentemot den enskilde skall få äga rum; att
överlämna detta åt den framtida rättstillämpningen kan enligt handelskamrarnas
mening icke vara riktigt. De anför vidare.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är bristen på klarhet rörande begreppets innebörd
i hög grad otillfredsställande. Att det förekommit i lagstiftningen sedan
år 1919 utgör icke något avgörande argument; det förhållandet att begreppet
genom rättstillämpningen vunnit viss hävd borde tvärtom göra det lättare
att nu utarbeta en klar definition. För övrigt bör det anses angeläget att icke
till en ny lagstiftning överföra en tidigare författnings brister. Tillämpningen
av ett flertal av de viktigaste bestämmelserna i de nya författningarna,
vilka äro förenade med straffpåföljd eller andra för den enskilde ingripande
rättsverkningar, är beroende av om »sanitär olägenhet» kan påvisas föreligga
eller icke.

Sveriges hotell- och restaurantförbund anser att det skulle vara värdefullt,
om man i författningstexten, efter eventuell justering, som definition införde
kommitténs ovan återgivna uttalande i viss del.

I flera yttranden har påpekats att kommittén använt begreppet sanitär
olägenhet i skiftande betydelser.

Sveriges lantbruksförbund framhåller sålunda, att sanitär olägenhet enligt
kommitténs allmänna uttalanden är en orsak till olika missförhållanden,
vilken består i yttre faktorer som kan ha en menlig följd. Trots detta användes
begreppet i författningstexten, anför förbundet, mestadels i betydelsen
resultatet av något. Tydligast framgår detta i kommitténs förslag, då
det sägs att sanitär olägenhet uppstår genom osnygghet, buller in. in. Enligt
dessa bestämmelser skall alltså, menar förbundet, den menliga följden
redan ha inträtt, innan man kan tala om sanitär olägenhet, medan det enligt
kommitténs motiverande uttalande föreligger sanitär olägenhet så snart den
menliga inverkan är tänkbar eller möjlig.

Svenska kommunal-tekniska föreningen, som också hävdar att begreppet
sanitär olägenhet ej konsekvent använts i samma betydelse av kommittén,
anser att större klarhet skulle nås, om man skilde mellan hygieniska vådor
och sanitär olägenhet. Som hygieniska vådor bör enligt föreningens mening
räknas sådana förhållanden, som påkallar ett omedelbart och kraftigt ingripande,
exempelvis stark bakteriell förorening i vattenledningsvatten. Som
sanitära olägenheter bör däremot anses sådana förhållanden, som är av den
beskaffenheten att det räcker att hälsovårdsnämnden ger råd och anvisningar
angående deras avhjälpande.

Svenska läkaresällskapet hävdar att det föreligger ett bestämt önskemål
att ge hälsovårdsnämnderna möjlighet att ingripa mot och beivra sådana
olägenheter som utgör uppenbar risk för olycksfall, varför begreppet sanitär
olägenhet borde innefatta även sådana faktorer som har karaktären av
olyckshändelser e. dyl. Som exempel i detta samanhang nämner sällskapet
trapp- eller balkongräcken, som är så murkna eller så dåligt skötta och underhållna,
att de inte längre erbjuder något skydd, samt golv där golvbräder

132

Kungl. Maj.ts proposition nr BA6 år 1958

eller beläggning är så skadade eller så illa skötta att påtaglig risk för olycksfall
föreligger. Erfarenheten har visat, anför sällskapet, att dylika uppenbara
risker för olycksfall är mycket svåra, ja omöjliga att komma till rätta med
och beivra med stöd av gällande byggnads- och hälsovårdsstadga.

Hyresgästernas riksförbund ställer frågan om försummat underhåll av en
lägenhet, när »förslumningen» nått en viss gräns, kan räknas som sanitär
olägenhet. Förbundet anser att hälsovårdsstadgekommittén intagit en alltför
restriktiv hållning härvidlag och hemställer om ett uttalande att lägenheter
genom försumlighet i fråga om reparationer och underhåll kan råka i sådant
tillstånd att sanitär olägenhet på grund därav måste anses föreligga.

Departementschefen

Inom arbetet för den allmänna hälsovården uppkommer oupphörligt frågan,
huruvida ett visst förhållande i hygieniskt avseende utövar större menligt
inflytande på därav berörda personer än som ur allmän hälsovårdssynpunkt
kan anses godtagbart. Normer för gränsdragningen mellan vad som
skall betraktas som godtagbart eller icke bör i första hand återfinnas i
hälsovårdsstadgan, och det är av största vikt att dessa normer göres klara och
entydiga. Detta är ett krav ur rättssäkerhetssynpunkt, och det är ett berättigat
önskemål från såväl allmänheten som hälsovårdsmyndigheterna att
ha tillgång till lättillämpade hälsovårdsregler.

Icke minst inom ett område som den allmänna hälsovården nödgas man
emellertid — vid sidan av mer exakta regler — acceptera normer, som icke
är entydiga i den bemärkelsen att de utesluter en skönsmässig prövning från
fall till fall av de tillämpande myndigheterna. Detta försvårar utan tvekan allmänhetens
bedömning av hälsovårdsfrågor liksom myndigheternas hälsovårdande
verksamhet. Emellertid får häremot vägas fördelen av att sådana
mer allmänt avfattade normer möjliggör att inom hälsovårdsverksamheten
hänsyn kan tagas till bl. a. lokala särförhållanden, ekonomiska realiteter och
den fortgående utvecklingen inom olika områden av samhällslivet. Jag finner
dessa fördelar vara av så avgörande betydelse, att jag inte anser det motiverat
att i princip inskränka på hälsovårdsmyndigheternas hittillsvarande
legala möjligheter till självständigt bedömande i de enskilda fallen inom ramen
för allmänna normer i hälsovårdsstadgan. Det är dock givetvis av
värde att de tillämpande myndigheterna härvid får all den vägledning som
är möjlig för åstadkommande av ett åtminstone i stort sett enhetligt resultat.

De erinringar som ur hithörande synpunkter riktats mot kommittéförslaget
till hälsovårdsstadga har främst knutits till det däri förekommande begreppet
»sanitär olägenhet». Detta begrepp intar i viss mån en nyckelställning
inom hälsovårdsstadgans materiella föreskrifter. Det utgör emellertid
ingen nyhet i kommittéförslaget utan infördes i den svenska hälsovårdslagstiftningen
genom 1919 års hälsovårdsstadga. Man avsåg att med

133

Kungi. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

denna term vinna ett sammanfattande uttryck för en ur allmänt hygienisk
synpunkt icke godtagbar inverkan på därav berörda personer eller allmänna
intressen av mindre goda hygieniska förhållanden. Sådan inverkan hade
tidigare betecknats på flera olika sätt, såsom »våda för inneboendes hälsa»
och »menlig inverkan på sundheten». I gällande hälsovårdsstadga har uttrycket
»sanitär olägenhet» genomgående den betydelse av otillåten inverkan,
som i förarbetena till stadgan angivits. Begreppet får i stadgan en viss belysning
genom angivande av olika faktorer, som kan orsaka »sanitär olägenhet»,
såsom bristfälligt underhåll av byggnad, osnygghet, huller, lukt och
vattenförorening. Hälsovårdsstadgekommittén torde icke med sina uttalanden
och författningsförslag ha avsett att genomföra någon ändring i denna
terminologi. Enligt min mening kan ej heller riktas några mer bärande
invändningar mot densamma, och vid överarbetningen av kommittéförslaget
har denna nomenklatur konsekvent iakttagits.

Begreppet »sanitär olägenhet» har erhållit sin närmare innebörd främst
genom rättstillämpningen under de årtionden den nu gällande hälsovårdsstadgan
varit i kraft. Härvid har dels erhållits en provkarta på faktorer som
ansetts kunna orsaka »sanitär olägenhet» och dels viss vägledning för bedömande
av hur intensiv en menlig inverkan bör vara för att »sanitär olägenhet»
skall anses föreligga.

Att i detta läge söka tillmötesgå vissa remissinstansers önskemål om en
i författningstexten intagen definition av vad som skall avses med »sanitär
olägenhet» är enligt min mening icke erforderligt eller ens lämpligt. Jag anser
mig emellertid i allt väsentligt kunna ansluta mig till vad hälsovårdsstadgekommittén
till belysning av begreppet uttalat rörande vilka faktorer
som kan tänkas ge upphov till »sanitär olägenhet», rörande dessa faktorers
närmare karaktär samt rörande vikten av att lägga en genomsnittlig människas
reaktioner till grund för bedömning av inverkans intensitet. I anledning
av viss yppad tvekan vid remissbehandlingen vill jag understryka, att
kommittén med sina uttalanden icke torde ha avsett att från begreppet »sanitär
olägenhet» undantaga den menliga inverkan genom sådan svårartad försummelse
av byggnadsunderhåll, som medför risk för olycksfall eller innebär
»förslumning» av bostadsbeståndet. Vad jag nu anfört torde stå i god
överensstämmelse med praxis på området. Vidare är jag väl medveten om all
inom begreppet »sanitär olägenhet» faller olika grader av menlig inverkan,
men detta anser jag icke vara en anledning att s. a. s. dela upp begreppet i två
nya, varav det mer kvalificerade skulle föranleda omedelbart ingripande och
det mindre kvalificerade endast råd och anvisningar från hälsovårdsmyndigheternas
sida. Det är nämligen knappast lämpligt att i relation till de
olika materiella hälsovårdsföreskrifterna ange om myndigheternas åtgärder
skall vara mer eller mindre ingripande. 1 stället torde rent allmänt böra framhållas,
alt hälsovårdsmyndigheterna i första hand bör söka förebygga uppkomsten
av »sanitär olägenhet», i andra hand överväga om cn förefintlig

134

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

»sanitär olägenhet» kan elimineras genom råd, anvisningar och förelägganden
till den därför ansvarige och först i sista hand tillgripa åtgärder såsom
förbud att använda visst utrymme för bostad eller att fortsätta utsläppande
av avloppsvatten till viss recipient o. s. v. Då hälsovårdsverksamheten sålunda
helst bör vara av förebyggande karaktär, får hälsovårdsmyndigheterna anses
ha en generell befogenhet att taga befattning med faktiska förhållanden, som
innebär en mer påtaglig risk för uppkomsten av »sanitär olägenhet», vilket
f. ö. även kommit till uttryck i gällande hälsovårdsstadga. Självfallet kommer
det att framdeles liksom hittills fordras en omdömesgill prövning av
hälsovårdsmyndigheterna, huruvida förutsättningar för ett ingripande från
deras sida föreligger samt vilket slags åtgärd som i olika fall erfordras. Härvid
blir bl. a. graden av »sanitär olägenhet» av stor betydelse.

Vid remissbehandlingen i övrigt framkomna erinringar i terminologiskt
hänseende har vunnit beaktande i departementsförslaget.

V. Förslaget till hälsovårdsstadga

Hälsovårdsstadgekommitténs förslag till hälsovårdsstadga har med beaktande
av däremot framkomna anmärkningar överarbetats inom inrikesdepartementet.
I departementsförslaget har emellertid huvudgrunderna i kommittéförslaget
bibehållits, såsom framgått av vad jag i föregående avsnitt
anfört. Vid överarbetningen av kommittéförslaget har en förenkling av stadgan
eftersträvats och vissa detaljbestämmelser har utmönstrats ur författningstexten.
I det följande kommer jag att kapitel för kapitel behandla de
olika bestämmelserna i departementsförslaget till hälsovårdsstadga. Kommitténs
författningsförslag torde såsom bilaga få fogas till protokollet i
detta ärende. 1

1 kap. Inledande bestämmelser

(1—6 §§ departementsförslaget)

I detta kapitel har till en början intagits vissa grundläggande bestämmelser
rörande hälsovårdsorganisationen, såsom angående kommuns allmänna
befattning med allmänna hälsovården, hälsovårdsnämnds uppgifter
samt länsstyrelses och central myndighets tillsyn över allmänna hälsovården
i riket. Vidare återfinnes här en definition av begreppet hälsovårdstätort.

Frågorna om en särskild hälsovårdsnämnd i varje kommun samt om den
principiella utformningen av skärpta materiella föreskrifter i hälsovårdsstadgan
för tätbebyggelse genom införande av begreppet hälsovårdstätort
har redan tidigare behandlats.

Kungl. Maj:ts proposition nr B i6 ur 1958

135

Gällande bestämmelser

I 1 och 35 §§ av gällande hälsovårdsstadga finnes föreskrifter om att hälsovårdsnämnd
skall finnas inom varje hälsovårdsområde, varmed avses
stad och sådant samhälle där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad
enligt särskilt förordnande skall gälla samt landskommun med undantag
av samhälle av sistnämnd art.

I samma paragrafer anges vidare att det skall åligga hälsovårdsnämnd
att övervaka efterlevnaden av hälsovårdsstadgan samt i enlighet med densamma
givna föreskrifter ävensom att i övrigt ägna uppmärksamhet och
tillsyn åt allt som kan inverka på allmänna hälsotillståndet inom området.
Nämndens uppgifter i angivna avseenden exemplifieras genom en uppräkning
av vissa faktiska åtgärder, för vilka nämnden skall verka. Därjämte
ålägges hälsovårdsnämnden verka för antagande i erforderlig grad av
särskilda hälsovårdsföreskrifter utöver hälsovårdsstadgans bestämmelser.

Slutligen hänvisas till särskilda stadganden angående hälsovårdsnämnds
befattning med livsmedelskontrollen, sjukvård samt tillsyn å djurs vård
och behandling.

Jämlikt 55 § 1 mom. gällande hälsovårdsstadga tillkommer högsta tillsynen
över allmänna hälsovården i riket medicinalstyrelsen. Länsstyrelserna
skall, jämlikt 2 mom. i samma paragraf, vaka över att kommuner,
hälsovårdsnämnder samt vederbörande läkare fullgör sina åligganden i
avseende å allmänna hälsovården samt tillse att tjänliga åtgärder vidtages
för avhjälpande av missförhållanden i fråga om allmänna hälsovården.

Genom bestämmelser i vederbörande tjänsteinstruktioner har olika befattningshavare,
såsom provinsialläkare, distriktsveterinär och distriktssköterska,
tilldelats uppgifter inom allmänna hälsovården.

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittéförslaget till hälsovårdsstadga innehåller i 1 § föreskrift om
att i varje kommun skall finnas hälsovårdsnämnd, som skall ha att utöva
inseendet över allmänna hälsovården inom kommunen. I 121 § utvecklas
nämndens åligganden närmare. Däremot inrymmer förslaget icke bland de
inledande bestämmelserna någon exemplifiering av hälsovårdsnämndens
uppgifter. Vissa av dessa exempel återfinnes emellertid i kommittéförslaget,
delvis i modifierad form, under de olika specialkapitlen. Föreskrifter om
länsstyrelsens tillsynsverksamhet upptages i förslaget under 3 och 120 §§''.
Bestämmelse att medicinalstyrelsen skall utöva högsta tillsynen över allmänna
hälsovården lämnas i 4 §, och i 119 g ålägges medicinalstyrelsen och
veterinärstyrelsen att utfärda råd och anvisningar till ledning för hälsovårdsnämnderna.

I 2 § har kommittén uppräknat tjänsteläkare jämte vissa andra befattningshavare,
vilka i enlighet med sina instruktioner skall medverka vid
inseendet över allmänna hälsovården.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 dr W5S

Hälsovårdsstadgekommitténs bestämmelser om hälsovårdstätort upptages
i kommittéförslaget som 2 kap.

Remissyttrandena

Styrelsen för statens institut för folkhälsan anser att en definition av
begreppet »allmän hälsovård» vore värdefull. Enligt styrelsen kan annars
viss tvekan uppstå om med »allmän hälsovård» avses sådan verksamhet
hland människor enligt gällande medicinalförfattningar eller även sådan
verksamhet bland djur enligt gällande veterinärförfattningar. Speciellt
beträffande kommittéförslagets 13 kap. angående djur och djurstallar
skulle enligt styrelsens mening tolkningssvårigheter kunna uppstå.

Stadsfullmäktige i Malmö och hälsovårdsnämnden i Jönköping understryker
att praktiskt taget alla miljöförhållanden utövar inflytande på människans
hälsa men att meningen inte kan vara att hälsovårdsnämnden skall
kontrollera alla miljöförhållanden. Det skulle därför kunna starkt ifrågasättas
om icke den hälsovårdande uppgiften borde anges avse förebyggande
eller undanröjande av sanitära olägenheter samt förebyggande av vissa
olycksfall.

Åtskilliga remissinstanser har framhållit önskvärdheten av att i författningstexten
angives de huvudsakliga uppgifter som ankommer på hälsovårdsnämnd,
varvid man åberopar de i 1 och 35 §§ intagna bestämmelserna
i gällande hälsovårdsstadga samt motsvarande bestämmelser inom byggnads-
och brandlagstiftningen. Sådana uttalanden har gjorts av hl. a.
länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands län, stadsfullmäktige i flera
städer, samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer,
föreningen för allmän hälsovård samt Sveriges läkarförbund och svenska
läkaresällskapet. Från något håll har även understrukits behovet av upplysning
och vägledning för allmänheten, vilket även borde angivas bland de
hälsovårdande organens uppgifter.

Departementschefen

Förevarande kapitel i departementsförslaget innehåller vissa inledande
bestämmelser. I 1 § har sålunda intagits ett stadgande om att kommun —
varmed avses primärkommun — skall handhava den allmänna hälsovården
inom kommunen. Med denna bestämmelse — vars syfte endast är att
giva ett direkt uttryck för vad som redan nu får anses åligga kommunerna
med avseende å allmänna hälsovården — avses att fastslå kommunens skyldighet
att i erforderlig utsträckning bevilja anslag till den verksamhet som
hedrives av hälsovårdsnämnden och till särskilda åtgärder, som är påkallade
ur hälsovårdssynpunkt. Av bestämmelsen torde emellertid även få anses
följa att kommunen vid handläggning av ärenden, som kan vara av
betydelse för allmänna hälsovården inom kommunen, t. ex. planeringsfrågor,
har att beakta hälsovårdsintresset och söka åstadkomma en lösning
som är till gagn även för detta intresse.

137

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46‘ ur 1958

Någon definition av begreppet »allmän hälsovård» har icke intagits i författningstexten.
Begreppet ansluter sig nära till vad som numera, t. ex.
av den förut nämnda kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i
riket, betecknas som omgivningshygien. Något mer påtagligt behov av en
allmän definition i författningstexten kan enligt mitt förmenande knappast
anses föreligga, då de olika författningsbestämmelserna torde ange
begreppets innehåll i olika avseenden. Såvitt jag har mig bekant har det ej
heller i praxis framkommit några gränsdragningssvårigheter avseende begreppet
»allmän hälsovård». I anledning av yppad tveksamhet hos vissa
remissinstanser vill jag dock understryka, att hälsovårdsstadgans bestämmelser
— såsom även framgår av vad hälsovårdsstadgekommittén anfört
— i första hand tager sikte på hälsotillståndet hland människor, även
om vissa av dem indirekt blir till gagn också för hälsotillståndet hos
t. ex. en djurbesättning på en lantgård. I allmän hälsovård måste anses ingå
såväl förebyggande och undanröjande av vad som kan betecknas som sanitär
olägenhet för människor som en fortlöpande höjning av den allmänna hygieniska
standarden.

Någon bestämmelse om hälsovårdsområde erfordras ej längre, då hälsovårdsnämndens
verksamhetsområde enligt departementsförslaget sammanfaller
med kommungränserna.

I likhet med åtskilliga remissinstanser har jag ansett det vara av värde
att bland de grundläggande bestämmelserna om hälsovårdsorganen i 2 §
summariskt ange hälsovårdsnämnds allmänna uppgifter. Som jag utvecklat i
tidigare sammanhang kommer den hälsovårdande verksamheten framdeles
liksom hittills att väsentligen vara beroende av vad som härutinnan i praktiskt
avseende uträttas inom kommunens ram. Länsstyrelser och centrala
myndigheter kan sägas ha som en huvuduppgift alt verka vägledande och
i någon mån tillrättaläggande för det kommunala hälsovårdsarbetet. Detta
motiverar att vissa konkreta regler för hälsovårdsnämndens arbete meddelas
bland de inledande bestämmelserna i hälsovårdsstadgan för att därigenom
understryka vissa grundlinjer i hälsovårdsarbetet inom kommunen.
I anslutning till departementsförslaget i denna del vill jag endast ytterligare
betona, att samarbetet mellan hälsovårdsnämnden och övriga kommunala
myndigheter är en angelägenhet av största vikt, inte minst för främjande
av hälsovårdsintresset.

De i gällande hälsovårdsstadga förekommande, mer specificerade exemplen
på hälsovårdsnämndens uppgifter har icke bibehållits i departementsförslaget.
I förslaget har dock intagits en särskild bestämmelse om hälsovårdsnämnds
uppgift i fråga om motverkande av vattenföroreningar.

Någon uppräkning i hälsovårdsstadgan av andra författningar, som innehåller
föreskrifter om särskilda uppgifter för hälsovårdsnämnden, har jag,
såsom redan tidigare angivits, icke ansett lämplig.

I 3 § har intagits bestämmelse om den statliga tillsyn över den kommunala
hälsovård sverk samhelen, som ankommer på länsstyrelse. Bestämmelser

138

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

om länsstyrelses befogenheter vid denna tillsyn återfinnes i ett senare kapitel
angående hälsovårdskontrollen.

Hälsovårdsstadgekommittén har i sitt förslag soin högsta tillsynsmyndighet
upptagit allenast medicinalstyrelsen, vilket föranlett erinringar under
remissbehandlingen. Både medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen har
sålunda hävdat, att jämväl sistnämnda styrelse borde angivas som tillsynsmyndighet,
och samma mening har framförts av andra remissinstanser. För
bedömande av frågan är av betydelse, att tillsynen över efterlevnaden av
livsmedelsstadgan tillkommer båda styrelserna med inbördes fördelning
dem emellan enligt deras instruktioner samt att det enligt den nya hälsovårdsstadgan
skall tillkomma båda styrelserna att utfärda råd och anvisningar
till hälsovårdsstadgan. Under sådana omständigheter har jag ansett
att båda styrelserna var inom sitt område bör öva högsta tillsyn över allmänna
hälsovården, varom bestämmelse intagits i 4 § departementsförslagei.

I samma paragraf har även upptagits föreskrift om styrelsernas skyldighet
att meddela råd och anvisningar, vilken svarar mot 119 § kommittéförslaget.

Olika befattningshavares uppgifter inom allmänna hälsovården framgår
av de för dem utfärdade instruktionerna. Att såsom hälsovårdsstadgekommittén
föreslagit i hälsovårdsstadgan intaga en uppräkning av dessa befattningshavare
tjänar enligt mitt förmenande knappast något egentligt ändamål.
I departementsförslaget har ej heller intagits någon erinran om att
uppgifter inom allmänna hälsovården tillkommer särskilda befattningshavare
i enlighet med deras instruktioner. Även den begränsade medverkan
vid hälsovårdstillsynen, som polismyndighet enligt 56 § gällande hälsovårdsstadga
och 128 § kommittéförslaget skall lämna i form av anmälan om
iakttagna sanitära missförhållanden, synes kunna innefattas i polisens allmänna
uppgifter. Någon motsvarighet till nämnda bestämmelser i gällande
hälsovårdsstadga och kommittéförslaget har därför ej upptagits i departementsförslaget.

I 5 § har intagits en definition av det tidigare berörda begreppet »hälsovårdstätort».

6 § innehåller det tidigare behandlade undantaget för försvarsväsendet.

2 kap. Om hälsovårdsnämnd

(7—14 §§ departementsförslaget)

Departementschefen

Kommittéförslaget upptar under 3 kap. bestämmelser rörande hälsovårdsnämnds
organisation och arbetssätt. Bestämmelserna bygger på den
förutsättningen att särskild hälsovårdsnämnd skall finnas i varje kommun,
och de innefattar vidare föreskrift om utvidgad skyldighet för kommunerna

139

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 ur 1958

att ha anställd hälsovårdsinspektör. Såväl dessa två frågor som frågan om
självskrivna ledamöter i hälsovårdsnämnd in. in. har av mig behandlats i ett
tidigare avsnitt rörande hälsovårdsorganisationen till vilket här må hänvisas.
I det följande kommer att behandlas bestämmelser angående hälsovårdsnämndens
närmare organisation och arbetsformer in. m.

Departementsförslagets 2 kap. med bestämmelser om hälsovårdsnämnd
skiljer sig väsentligt från kommittéförslagets motsvarande kapitel. Det har
nämligen ansetts i hög grad motiverat att — f. ö. i överensstämmelse med
yrkanden från åtskilliga remissinstanser — ansluta hälsovårdsstadgans
ifrågavarande bestämmelser till motsvarande bestämmelser för kommunens
styrelse i kommunallagen den 18 december 1953 (i fortsättningen betecknad
KL). Härvid har i så stor utsträckning som möjligt hänvisning gjorts
till kommunallagen. Regleringen av läkares och veterinärers medverkan
i hälsovårdsarbetet har emellertid nödvändiggjort vissa särbestämmelser i
hälsovårdsstadgan. Vidare finnes i departementsförslaget vissa uttryckliga
bestämmelser om valbarhet och om delegation av hälsovårdsnämnds beslutanderätt
in. in.

I departementsförslaget saknas motsvarighet till vissa i gällande liälsovårdsstadga
och kommittéförslaget förekommande bestämmelser. Så är
fallet med bestämmelserna om skyldighet för hälsovårdsnämnd att sammanträda
på anmodan av vissa befattningshavare, som ej är ledamöter i
nämnden, eller av myndigheter (3 § 2 inom. och 3S § 1 inom. andra stycket
andra och tredje punkterna hälsovårdsstadgan samt It § 2 inom. andra
stvcket kommittéförslaget), om befogenhet för hälsovårdsnämnd att, där
annat ej föreskrivits, antaga, entlediga och instruera nämndens personal (4 §
andra och tredje styckena samt 39 § hälsovårdsstadgan, 16 § 3 inom. kommittéförslaget)
samt om skyldighet för hälsovårdsnämnd att avge yttrande
till vissa befattningshavare (18 § kommittéförslaget).

Vad angår skyldigheten att sammanträda på anmodan av vissa myndigheter
eller befattningshavare så rinnnar denna illa med principerna för den
kommunala självverksamheten. Eu regel om sådan skyldighet blir vidare
åtminstone med hittills gällande och av kommittén föreslagen utformning
ineffektiv, då den icke innebär skyldighet för nämnden att behandla och än
mindre fatta beslut i viss aktuell fråga. Om eu hälsovårdsnämnd i undantagsfall
motsätter sig att trots framställningar behandla en angelägen fråga,
torde rättelse kunna vinnas genom ingripande av länsstyrelsen. Det bör
överlämnas åt kommunen att själv reglera dessa frågor. Den innebär
alltså egentligen endast ett konstaterande av att hälsovårdsnämnden kan
tillerkännas befogenheten. — Vad slutligen angår skyldigheten att avge yttrande
till vissa befattningshavare så torde sådan skyldighet föreligga gentemot
nämnda befattningshavare liksom gentemot andra myndigheter -oberoende av bestämmelse härom i hälsovårdsstadgan. Omfattningen av
nämnda skyldighet gentemot olika myndigheter bestämmes av myndig -

140 Knngl. Maj.ts proposition nr B i6 år 1958

hetens författningsenliga befattning med hälsovårdsnämndernas verksamhet,
och denna befattning framgår t. ex. av instruktioner för myndigheter
och befattningshavare m. m.

Dessa överväganden har lett till att någon motsvarighet till de nu angivna
bestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga och i kommittéförslaget icke
upptagits i departementsförslaget. Vissa andra uteslutningar av detaljbestämmelser
redovisas i det följande under de olika paragraferna i departementsförslaget,
vilka jag nu vill närmare behandla.

7 §•

I paragrafens första stycke lämnas bestämmelser rörande val av
ledamot och suppleant i hälsovårdsnämnd och dessas antal samt en rekommendation
angående läkares och veterinärs inval i nämnden.

Bestämmelser om val samt om ledamöters och suppleanters antal finnes
i 2 § 1 mom. och 3 mom. första stycket, 34 § tredje punkten och 36 § andra
stycket gällande hälsovårdsstadga ävensom i 9 § 1 mom. första och andra
styckena samt 3 mom. kommittéförslaget.

Första och andra punkterna av departementsförslaget återger stadgandena
i 31 § första stycket KL.

I departementsförslaget har däremot icke upptagits någon föreskrift om
visst minsta antal suppleanter, varom bestämmelser finnes i 2 § 3 inom.
första och tredje punkterna samt 36 § andra stycket fjärde punkten gällande
hälsovårdsstadga ävensom i 9 § 3 mom. kommittéförslaget. Vad som
utan uttrycklig bestämmelse i KL gäller för kommunens styrelse och kommunala
fakultativa nämnder, nämligen att valförsamlingen äger besluta om
antalet men alt dock minst en suppleant måste utses, torde böra gälla även
för hälsovårdsnämnd.

I paragrafens andra stycke föreskrives skyldighet att bestämma
tjänstgöringsordning för suppleanter. Bestämmelser härom finnes i 2 §
3 mom. andra och femte punkterna gällande hälsovårdsstadga samt i 9 §
3 inom. och 12 § 2 inom. första stycket andra punkten kommittéförslaget.

Andra stycket av departementsförslaget motsvaras närmast av 31 § andra
stycket KL, som innehåller bestämmelse om tjänstgöringsordningen för suppleanter
för det fall att dessa icke valts proportionellt. I 22 § fjärde stycket
KL anges under vilka förutsättningar val skall ske proportionellt. Avvikelsen
i departementsförslaget från 31 § andra stycket KL är betingad av att
departementsförslaget icke för hälsovårdsnämnd upptar någon bestämmelse
motsvarande 22 § fjärde stycket KL. Ett proportionellt valsätt synes
nämligen icke alltid förenligt med den i departementsförslaget intagna
rekommendationen att i hälsovårdsnämnd invälja läkare och veterinär.

8 §.

Denna paragraf innehåller de huvudsakliga reglerna rörande hälsovårdsnämnds
organisation och verksamhetsformer. I sådant hänseende har KL:s

Kungl. Maj:ts proposition nr B Mi ur 1958

141

föreskrifter för kommunens styrelse gjorts tillämpliga, dock med två
undantag. För hälsovårdsnämnden i Stockholm har i stället hänvisats till
vad stadsfullmäktige må föreskriva med iakttagande av bestämmelserna i
kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957.

Då departementsförslaget i denna del utgöres av stadganden i KL torde
det vara lämpligt att här återge de ifrågakommande bestämmelserna i
32—42 §§ KL, vilka är av följande lydelse.

32 §.

I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i kommunens styrelse,
verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 7 §
är stadgat om fullmäktig äga motsvarande tillämpning; dock må utom personer,
som avses i andra stycket av nämnda paragraf, ej heller i kommunens
tjänst anställd befattningshavare, som är chef för något till styrelsens
förvaltningsområde hörande verk, utses till ledamot eller suppleant i styrelsen.

33 §.

Ledamöter och suppleanter i kommunens styrelse väljas för fyra år,
räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Valet
skall förrättas i december månad året näst efter det, då allmänna val av
fullmäktige ägt rum.

Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom
bestämda tjänstgöringstiden inkallas till ledamot den suppleant, som enligt
den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den sålunda
inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne. Avgår
annan ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående delen av tjänstgöringstiden.

34 §.

Av fullmäktige utses bland ledamöterna i kommunens styrelse en ordförande
och en vice ordförande att tjänstgöra den tid, för vilken de blivit
invalda som ledamöter.

Underrättelse om dessa val, med angivande av de valdas namn och postadress,
skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig vid
sammanträde med kommunens styrelse, äger styrelsen utse annan ledamot
att för tillfället föra ordet.

35 §.

Kommunens styrelse sammanträder å det ställe och å de tider styrelsen
bestämmer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödigt, ävensom
då minst halva antalet av styrelsens ledamöter för uppgivet ändamål gör
framställning därom.

36 §.

Suppleanterna i kommunens styrelse böra i den vid valet bestämda ordningen
kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av binder
för ledamot eller vid uppkommen ledighet, som ännu ej kunnat fyllas,
efter ledamot, som icke utsetts vid proportionellt val.

142

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

Suppleant äger rätt att även eljest närvara vid styrelsens sammanträden
och skall alltid underrättas om tid för sammanträde.

37 §.

Kommunens styrelse må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften
av ledamöterna äro tillstädes.

Vad i 16 § stadgas om jäv för fullmäktig skall äga motsvarande tillämpning
med avseende å ledamot i kommunens styrelse. Vid behandling av
ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.

38 §.

I fråga om förfarandet vid fattande av beslut skall vad därom för fullmäktige
är stadgat i 22 § äga motsvarande tillämpning med avseende å
kommunens styrelse.

39 §.

Vad som är stadgat i 24 § om förande av protokoll vid fullmäktiges sammanträde
och om protokollets innehåll samt i 25 § om reservation skall
äga motsvarande tillämpning med avseende å protokoll och reservation vid
sammanträde med kommunens styrelse.

Justering av styrelsens protokoll verkställes senast tio dagar efter sammanträdet
av ordföranden jämte minst en därtill för varje gång av styrelsen
utsedd närvarande ledamot. Justering må ock verkställas av styrelsen
antingen genast eller vid nästa sammanträde.

Tillkännagivande om verkställd justering skall ske i den i 24 § föreskrivna
ordningen.

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen
tagit avskrift av styrelsens protokoll äger att utan avgift få avskriftens
riktighet bestyrkt.

40 §.

Kommunens styrelse skall på lämpligt sätt kungöra varest och på vilka
tider till styrelsen ställda framställningar emottagas.

Styrelsens skriftväxling ombesörjes av ordföranden eller under hans
inseende. Styrelsens protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar
skola på ordförandens ansvar vårdas och förtecknas.

41 §.

Kommunens styrelse utser för varje kalenderår inom eller utom sig en
kassaförvaltare, där ej styrelsens medelsförvaltning är ordnad på ett sätt,
som gör sådan kassaförvaltare obehövlig.

42 §.

Om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot av kommunens styrelse,
som vid fullgörandet av sitt uppdrag åsidosätter vad enligt lag eller
författning, reglemente, särskild föreskrift eller uppdragets beskaffenhet
honom åligger, gäller vad i allmän lag stadgas.

De paragrafer i KL, till vilka hänvisning sker i de nu återgivna bestämmelserna
i lagen, nämligen 7, 16, 22, 24 och 25 §§, samt 63 § andra stycket
KL, är av följande lydelse.

Knngl. Maj:ts proposition nr B 46 är 1958

143

7 §•

Fullmäktige väljas bland de röstberättigade, som äro boende inom kommunen
och uppnått tjugotre års ålder. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd
kan ej väljas till fullmäktig.

Landshövding, landssekreterare och landskamrerare samt i kommunens
tjänst anställd befattningshavare, vilken såsom föredragande hos kommunens
styrelse eller eljest på grund av sina tjänsteåligganden intager den
ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning, må icke utses
till fullmäktige.

Kommer fullmäktig efter valet i den ställning, att han ej längre är valbar,
frånträder han omedelbart sitt uppdrag.

Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag att vara fullmäktig.
Eljest må ej någon avsäga sig sådant uppdrag med mindre han
uppgiver hinder, vilket godkännes av fullmäktige.

16 §.

Fullmäktig må ej deltaga i behandling av ärende, som personligen rör
honom eller någon honom närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken
om jäv emot domare. ,

Om hinder att deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant och i beslut
med anledning av revisorernas granskning stadgas i 63 § andra stycket.

22 §.

Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer ordföranden
proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja eller nej.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet
utfallit, och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med klubbslag.

Begäres omröstning, skall den verkställas efter upprop och utom vid val
ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången
genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika
för olika meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal, men blir i
övriga fall den mening beslut, som ordföranden biträder. Vid omröstning
för tillsättande av tjänstebefattning skall förfaras såsom vid val.

Val av kommunalnämnd, drätselkammare, stadskollegium och sådan kommunal
nämnd, som sägs i 44 § andra stycket, samt av revisorer och revisorssuppleanter,
som avses i 63 §, så ock av två eller flera personer för
särskild beredning av ärenden, som skola företagas till avgörande av fullmäktige,
skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många
väljande, som motsvarar det tal vilket erhålles, om samtliga väljandes
antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet
vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

24 §.

Ordföranden skall vid fullmäktigsammanträde föra eller på sitt ansvar
låta föra protokoll.

Protokollet skall innehålla förteckning å närvarande ledamöter samt för
varje ärende, efter en korlfatlad redogörelse för dess beskaffenhet, angiva
däri framställda förslag och yrkanden, som ej återkallats, samt av fullmäktige
i ärendet fattat beslut, ävensom, diir omröstning ägt rum, redogörelse
för propositionsordningen och uppgift om huru många röstat för

144 Kungl. Alaj.is proposition nr B 46 år 1958

eller emot. Har omröstning skett öppet, skall i protokollet angivas, huru
envar röstat.

Justering av protokollet verkställes senast tio dagar efter sammanträdet
å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver, av
ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av fullmäktige utsedda
närvarande ledamöter. Justering må ock verkställas av fullmäktige antingen
genast eller vid nästa sammanträde. Protokollet underskrives, med
anteckning om justeringen, av ordföranden och de utsedda justeringsmännen
eller, där justeringen verkställts av fullmäktige, av ordföranden
och minst två vid sammanträdet närvarande ledamöter.

Senast å andra dagen efter det protokollet justerats skall genom ordförandens
försorg justeringen och det ställe, där protokollet finnes tillgängligt,
tillkännagivas å kommunens anslagstavla. Tillkännagivandet skall
vara försett med uppgift å den dag det anslagits. Det må ej avlägsnas före
utgången av stadgad besvärstid. Bevis om dagen för justeringens tillkännagivande
skall tillika åtecknas protokollet eller särskilt utfärdas.

25 §.

Den som vid fullmäktigsammanträde deltagit i avgörandet av ärende
äger anföra reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas
innan sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas
skriftligen och avgivas sist vid justeringen av protokollet.

63 § andra stycket.

Den, vilken såsom ledamot eller suppleant i kommunens styrelse eller
eljest är redovisningsskyldig till kommunen, eller sådan den redovisningsskyldige
närstående, som sägs i 16 §, må icke vara revisor eller revisorssuppleant
för granskning av förvaltning, som omfattas av redovisningsskyldigheten,
ej heller deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant för
granskning av sådan förvaltning eller i beslut med anledning av granskningen.

Bestämmelser om valbarhet (jfr 32 § och 7 § första och andra styckena
KL) finnes i 2 § 4 mom. och 36 § andra stycket femte punkten gällande
hälsovårdsstadga samt i 10 § 1 mom. kommittéförslaget.

Det synes icke föreligga något skäl att för hälsovårdsnämnd meddela
andra bestämmelser än de för kommunens styrelse gällande i vad avser
krav att man för att vara valbar skall vara boende inom kommunen, ha
uppnått tjugutre års ålder samt icke vara omyndig eller i konkurstillstånd.
Någon bestämmelse motsvarande 2 § 4 mom. andra stycket gällande hälsovårdsstadga
om hustrus behörighet torde icke vara erforderlig.

Då det gäller att ange vilka befattningshavare som på grund av sin
tjänsteställning skall vara diskvalificerade att mottaga uppdrag som ledamot
eller suppleant i hälsovårdsnämnd föreligger däremot skäl till vissa
avvikelser från KL:s bestämmelser rörande kommunens styrelse, nämligen
i vad avser kommunens tjänstemän. En direkt tillämpning av KL:s bestämmelser
i 7 § andra stycket skulle leda till att t. ex. kommunalborgmästare
skulle vara diskvalificerad som ledamot och suppleant i hälsovårdsnämnd.
Vissa remissinstanser har som tidigare nämnts t. o. in. diskuterat möjlig -

145

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

lieten att göra kommunalborgmästare till självskriven ledamot i nämnden
för tillgodoseende av nämndens behov av juridisk sakkunskap, och f. n.
föreligger intet hinder att välja kommunalborgmästare till ledamot eller
suppleant i nämnden. Det torde icke vara anledning att genomföra någon
ändring i nuvarande ordning härvidlag. Tvärtom talar vissa skäl emot att
göra sådan tjänsteman obehörig, såsom t. ex. önskemålet om samordning
av den kommunala verksamheten. Ej heller torde det vara skäl att för
hälsovårdsnämndens del införa den diskvalifikationsgrund som anges i 32 §
KL, nämligen befattning såsom chef för något till nämndens förvaltningsområde
hörande verk. Dessa överväganden har lett till att i departementsförslaget
undantag för hälsovårdsnämndens del gjorts från de nu angivna
bestämmelserna i KL.

Bestämmelser om verkan av valbarhetens upphörande (jfr 32 § och
7 § tredje stycket KL) saknas i gällande hälsovårdsstadga och i kommittéförslaget.

Bestämmelser om rätt till avsägelse (jfr 32 § och 7 § fjärde stycket KL)
finnes i 2 § 5 mom. och 36 § andra stycket femte punkten gällande hälsovårdsstadga
samt i 10 § 2 mom. kommittéförslaget. Kommittéförslaget
överensstämmer i detta avseende med KL, varemot i gällande hälsovårdsstadga
upptages ytterligare grunder för rätt till avsägelse.

Bestämmelser om tjänstgöringstid (jfr 33 § första stycket KL) finnes i
2 § 2 och 3 mom. samt 36 § andra stycket femte punkten gällande hälsovårdsstadga
ävensom i 9 § 2 mom. kommittéförslaget. Kommittéförslaget
saknar bestämmelse om tjänstgöringstid för suppleant men överensstämmer
i övrigt med KL, varemot i gällande hälsovårdsstadga finnes särskilda
bestämmelser för val, som första gången förrättas enligt stadgan. Både
gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget saknar bestämmelse om
tidpunkt för mandatets början.

I gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget saknas även bestämmelse
om tidpunkt för valets förrättande (jfr 33 § första stycket andra punkten
KL).

Bestämmelse om fyllnadsval efter avgången ledamot (jfr 33 § andra
stycket andra punkten KL) finnes i 2 § 2 mom. andra punkten gällande
hälsovårdsstadga, vilken bestämmelse på grund av hänvisning i 2 § 3 mom.
första stycket fjärde punkten gäller även för suppleant, men saknas i kommittéförslaget.

Bestämmelser om val av ordförande och vice ordförande (jfr 34 § KL)
finnes i 3 § 1 mom. och 36 § andra stycket femte punkten gällande hälsovårdsstadga
samt i It § 1 mom. kommiltéförslaget. Gällande hälsovårdsstadga
och kommittéförslaget överensstämmer därutinnan att sådant val
enligt dem skall förrättas av hälsovårdsnämnden, medan KL föreskriver att
valet skall förrättas av kommunens fullmäktige. Skäl torde icke föreligga
för avvikelse från KL:s bestämmelse. I fråga om utseende av tillfällig ord10
— Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr B 46

146 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

förande vid förhinder för ordinarie ordförande och vice ordförande överensstämmer
KL med gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget. Någon
motsvarighet till KL:s föreskrift om kungörande av valet finnes icke i gällande
hälsovårdsstadga eller kommittéförslaget.

Bestämmelser om samanträdestider (jfr 35 § KL) finnes i 3 § 2 mom.
och 38 § 1 mom. gällande hälsovårdsstadga samt i 11 § 2 mom. första stycket
kommittéförslaget. Det torde icke vara anledning att, såsom kommittén i
överensstämmelse med gällande hälsovårdsstadga föreslagit, meddela föreskrift
om ett minsta antal sammanträden per år, utan för hälsovårdsnämnd
bör gälla de allmänna kommunala bestämmelserna i ämnet. Även KL:s
reglering av visst antal ledamöters rätt att påkalla sammanträde torde böra
gälla för hälsovårdsnämnd.

Bestämmelser om kallelse av suppleanter (jfr 36 § första stycket KL)
finnes i 2 § 3 mom. första stycket andra punkten och andra stycket gällande
hälsovårdsstadga samt i 12 § 2 mom. första stycket andra punkten
kommittéförslaget. Det må erinras om att departementsförslaget i likhet
med KL men till skillnad från kommittéförslaget icke upptar någon föreskrift
om visst antal suppleanter.

Bestämmelse om rätt för suppleant att utan tjänstgöringsskyldighet närvara
vid sammanträde (jfr 36 § andra stycket KL) samt om skyldighet att
underrätta sådan suppleant om tid för sammanträde finnes icke i gällande
hälsovårdsstadga men väl i 12 § 2 mom. andra stycket kommittéförslaget.

Bestämmelser om beslutförhet (jfr 37 § första stycket KL) finnes i 3 §
3 mom. och 38 § 2 mom. gällande hälsovårdsstadga samt i 13 § första
stycket kommittéförslaget. KL:s och kommittéförslagets bestämmelser i
detta avseende är strängare än gällande hälsovårdsstadgas såtillvida att de
under angivna förutsättningar förbjuder ärendes handläggning och icke endast
dess avgörande.

Bestämmelser om jäv (jfr 37 § andra stycket KL) saknas i gällande
hälsovårdsstadga men finnes i 13 § tredje stycket kommittéförslaget. KL:s
hithörande bestämmelser är utförligare än kommittéförslagets.

Bestämmelser om förfarandet vid fattande av beslut (jfr 38 och 22 §§ KL)
finnes i 3 § 5 mom. och 38 § 3 mom. gällande hälsovårdsstadga samt i 13 §
andra stycket kommittéförslaget. KL:s bestämmelser är utförligare än motsvarande
regler i gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget men
står i överensstämmelse med dessa utom såtillvida att enligt KL val alltid
skall ske genom sluten omröstning medan enligt gällande hälsovårdsstadga
och kommittéförslaget sådant förfarande är beroende av härom framställd
begäran.

Bestämmelser om protokoll (jfr 39 och 24 §§ KL) finnes i 3 § 6 mom.
och 38 § 4 mom. gällande hälsovårdsstadga samt i 14 § första och andra
styckena kommittéförslaget. KL innehåller de utförligaste bestämmelserna
i ämnet men kommittéförslaget ansluter sig i sak nära till dessa bestäm -

147

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

melser. I departementsförslaget har KL:s föreskrifter rörande protokollets
innehåll för hälsovårdsnämndens del inskränkts på samma sätt som skett
beträffande nykterhetsnämnd (jfr 5 § femte stycket lagen den 27 juli 1954
om nykterhetsvård) och socialnämnd (jfr 4 § lagen den 4 januari 1956 om
socialhjälp).

Bestämmelse om reservationsrätt för ledamot (jfr 39 § första stycket och
25 § KL) saknas i gällande hälsovårdsstadga men finnes i 14 § tredje stycket
kommittéförslaget. IvL:s och kommittéförslagets bestämmelser i ämnet
överensstämmer.

Bestämmelsen i 39 § fjärde stycket KL om rätt till avgiftsfritt bestyrkande
av protokollsavskrift, vilken saknar motsvarighet i gällande hälsovårdsstadga
och kommittéförslaget, torde böra gälla även hälsovårdsnämnds
protokoll.

Bestämmelser om tillkännagivande av plats och tid för handlingars mottagande
(jfr 40 § första stycket KL) finnes i 3 § 7 mom. gällande hälsovårdsstadga
samt i 19 § 2 mom. kommittéförslaget.

Bestämmelse om skriftväxling (jfr 40 § andra stycket KL) saknas i gällande
hälsovårdsstadga och i kommittéförslaget.

Bestämmelser om diarieföring och arkivering (jfr 40 § andra stycket
andra punkten KL) finnes i 6 § 2 mom. och 42 § gällande hälsovårdsstadga
samt i 19 § 1 mom. kommittéförslaget.

Bestämmelser om förvaltning och redovisning av penningmedel (jfr 41 §
KL) finnes i 5 § andra stycket och 40 § andra stycket gällande hälsovårdsstadga
samt i 17 § andra punkten kommittéförslaget. Dessa bestämmelser
innehåller emellertid endast en hänvisning till kommunallagen. KL upptar

1 61 och 62 §§ för kommunens styrelse och andra kommunala nämnder
gemensamma föreskrifter i ämnet. Föreskrift om skyldighet för annan kommunal
nämnd än kommunens styrelse att avge statförslag (jfr 5 § första
stycket och 40 § första stycket gällande hälsovårdsstadga samt 17 § första
punkten kommittéförslaget) finnes intagen i 54 § första stycket andra
punkten KL, varför särskild bestämmelse för hälsovårdsnämnds del icke
erfordras.

Bestämmelser om ledamots ansvar och skadeståndsskyldighet (jfr 42 §
KL) saknas i gällande hälsovårdsstadga och i kommittéförslaget.

Undantagsbestämmelser för hälsovårdsnämnden i Stockholm finnes i 7 §,

2 § 1 mom. och 3 § 1 mom. gällande hälsovårdsstadga men saknas i kommittéförslaget.
I 49 och 51 §§ kommunallagen för Stockholm stadgas i första
hand att i andra författningar meddelade bestämmelser för specialreglerad
nämnd skall gälla även för sådan nämnd i Stockholm men därjämte lämnas
i andra hand vissa föreskrifter även för sådan nämnd, vilka skall äga tilllämpning
i den mån annat ej är särskilt föreskrivet. Det synes angeläget
att de allmänna principerna för hälsovårdsnämnds organisation och verksamhet
enligt 7 §, 8 § andra stycket och 9—14 §§ departementsförslaget

148

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

kommer att gälla även med avseende å hälsovårdsnämnden i Stockholm.
I övrigt bör det lämnas öppet för stadsfullmäktige att meddela erforderliga
föreskrifter med iakttagande av bestämmelserna i kommunallagen föi
Stockholm.

9 §■

Denna paragraf innehåller de i avsnittet rörande hälsovårdsorganisationer
behandlade reglerna om skyldighet för tjänsteläkare och tjänsteveterinär
att närvara vid hälsovårdsnämnds sammanträden samt om rätt för dem
att därvid deltaga i överläggningarna och få sin mening antecknad till
protokollet.

10 §.

I denna paragraf regleras frågan vilka befattningshavare som, utan att
vara ledamöter eller suppleanter i hälsovårdsnämnd, skall äga rätt att närvara
vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna samt
få sin mening antecknad till protokollet.

Bestämmelser härom finnes i 2 § 6 mom. och 37 § gällande hälsovårdsstadga,
enligt vilka bestämmelser sådan rätt tillkommer förste provinsialläkare,
dock icke i vad avser stad med stadsläkare, likställd med förste
provinsialläkare, samt provinsialläkare och extra provinsialläkare i de
distrikt, inom vilka hälsovårdsområde på landet är beläget.

Enligt 12 § 1 mom. kommittéförslaget skulle nu ifrågavarande rätt utsträckas
till att avse jämväl länsveterinär och distriktsveterinär.

Hithörande frågor har redan berörts i det tidigare avsnittet rörande hälsovårdsorganisationen.
Här må endast understrykas, att det måste anses vara
angeläget att så mycket som möjligt begränsa kretsen av befattningshavare
med särskild rätt att deltaga i hälsovårdsnämndens sammanträden. Av
denna anledning har i departementsförslaget sådan rätt icke tillerkänts
vissa ytterligare tjänstemän på länsplanet även om de har uppgifter som berör
hälsovårdsnämndernas verksamhetsområde, såsom distriktsingenjör för
vatten och avlopp eller länsarkitekt. I den mån sådana befattningshavare
finner det påkallat att hälsovårdsnämnd i visst ärende tar särskild hänsyn
till deras facksynpunkter, torde förste provinsialläkaren kunna hävda dem
inför nämnden eller förehålla nämnden lämpligheten av att tillkalla nämnda
befattningshavare att såsom sakkunniga deltaga i nämndens överläggningar,
vartill möjlighet föreligger enligt andra stycket departementsförslaget. Den
här intagna bestämmelsen om rätt att till hälsovårdsnämnds överläggningar
kalla särskilda sakkunniga motsvaras av 2 § 7 mom. gällande hälsovårdsstadga
samt 12 § 3 mom. kommittéförslaget. 11

11 §•

Hälsovårdsstadgekommittén har i 12 § 2 mom. av sitt förslag upptagit
bestämmelser om skyldighet för ordförande i hälsovårdsnämnd att tillse att

149

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

nämndens ledamöter och de befattningshavare som äger rätt att närvara vid
nämndens sammanträden i god tid kallas till sammanträdena och därvid
erhåller förteckning å de ärenden som skall förekomma vid sammanträde
samt en föreskrift om att suppleant alltid skall underrättas om tid för
sammanträde. Motsvarande bestämmelser saknas i gällande hälsovårdsstadga;
jfr dock 2 § 3 mom. första stycket andra punkten och andra stycket
i stadgan. Enligt 36 § andra stycket KL skall suppleant alltid underrättas
om tid för sammanträde.

Då det synts nödvändigt att i hälsovårdsstadgan införa bestämmelse om
ordningen för att meddela de befattningshavare, som utan att vara ledamöter
eller suppleanter äger rätt att närvara vid hälsovårdsnämnds sammanträde,
underrättelse om tid och plats för sammanträde samt om därvid
förekommande ärenden, har det ansetts lämpligt att i ett sammanhang
reglera ordningen för kallelser och underrättelser om hälsovårdsnämnds
sammanträde. Dessa regler återfinnes i förevarande paragraf i
departementsförslaget. Bestämmelserna ansluter sig i sak nära till kommittéförslaget.
I vilken form kallelser och underrättelser skall utfärdas har
lämnats öppet, och ej heller har föreskrivits att skriftlig förteckning över
förekommande ärenden skall överbringas utan endast att uppgift om sådana
ärenden skall lämnas. Hinder möter alltså ej för att kallelser, underrättelser
och uppgift å förekommande ärenden lämnas muntligt.

En i kommittéförslaget intagen föreskrift om skyldighet att anmäla förfall
har icke upptagits i departementsförslaget, då sådan skyldighet får anses
gälla även utan uttrycklig föreskrift härom.

12 §.

Denna paragraf i departementsförslaget innehåller stadganden om delegation
av hälsovårdsnämnds beslutanderätt.

Gällande bestämmelser

Bestämmelse om delegation finnes i 3 § 4 mom. gällande hälsovårdsstadga.
Enligt denna bestämmelse må i lokal hälsovårdsordning för stad föreskrivas,
att hälsovårdsnämnden äger uppdraga åt någon sin ledamot eller tjänsteman
att på nämndens vägnar meddela beslut i vissa grupper av mindre viktiga
ärenden, vilkas beskaffenhet skall särskilt anges i stadgandet. Sålunda
meddelat beslut skall anmälas inför nämnden vid dess nästinfallande sammanträde.
Genom sådant enskild ledamots eller tjänstemans beslut får icke
vite föreläggas. Bestämmelser om antagande av lokal hälsovårdsordning för
stad finnes i 30 § hälsovårdsstadgan. Av dessa bestämmelser framgår bl. a.,
att både stadsfullmäktige och länsstyrelsen kan taga initiativet till upprättande
av lokal hälsovårdsordning samt att fullmäktiges beslut skall underställas
länsstyrelsens prövning. Någon bestämmelse om delegationsrätt för
hälsovårdsnämnd på landet finnes icke i gällande hälsovårdsstadga.

150 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittéförslagets i 15 § upptagna regler om hälsovårdsnämnds delegationsrätt
motsvarar i sak vad som nu i sådant hänseende gäller för hälsovårdsnämnd
i stad, och dessa regler skulle enligt kommittéförslaget gälla
för hälsovårdsnämnderna inom alla kommuner. I fråga om ordningen för
meddelande av förordnande om delegation har kommittén ansett sig böra
förorda att det skall tillkomma hälsovårdsnämnd att själv besluta om delegation
samt att sådant beslut icke skall underställas länsstyrelsens provning.

Remissyttrandena

Sveriges fastighetsägareförbund finner den av kommittén föreslagna ändringen
i ordningen för delegation av hälsovårdsnämnds beslutanderätt helt
obefogad och ägnad att minska rättssäkerheten. Även i fortsättningen bör
av hälsovårdsordning framgå vilka ärenden delegationsrätten omfattar
eller också bör detta anges i hälsovårdsstadgan. Även överståthållarämbetet
anser att nuvarande ordning bör bibehållas, då den möjliggör för länsstyrelse
att övervaka delegationens omfattning. I vart fall synes beslut om delegation
böra underställas länsstyrelsen för fastställelse och införas i dess
kungörelser.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan anser att uttrycket »vissa grupper
av mindre viktiga ärenden» bör motiveras och definieras.

Departementschefen

En kommunal nämnd är alltid befogad att inom sig utse ett utskott eller
liknande för viss frågas handläggning, men utan särskild författningsföreskrift
om annan ordning måste likväl nämnden i dess helhet fatta beslut
i frågan. Även utan delegation av hälsovårdsnämnds beslutanderätt kommer
dock självfallet tyngdpunkten i ärendenas behandling att alltmer överföras
till de ledamöter och tjänstemän, som har att förbereda ärendena, allteftersom
belastningen på nämnden ökas. Ett sådant överförande i viss omfattning
måste anses rationellt ur arbetssynpunkt, men då bör ej heller nämnden
som helhet ha det formella ansvaret för enskild ledamots eller tjänstemans
faktiska beslut. Behovet av sådan delegation växlar givetvis mellan olika
hälsovårdsnämnder men kan icke generellt sägas vara beroende av om
hälsovårdsnämnden har sitt verksamhetsområde i stadssamhälle eller på
landsbygden. Under hänvisning till dessa synpunkter ansluter jag mig till
hälsovårdsstadgekommitténs förslag att delegationsrätt hädanefter bör tillkomma
alla hälsovårdsnämnder inom riket och icke som hittills endast
dem i stadssamhällen.

Vid utformningen av bestämmelserna för delegation av hälsovårdsnämnds
beslutanderätt är det önskvärt att anslutning såvitt möjligt ernås till de i
43 och 45 §§ kommunallagen meddelade bestämmelserna om delegation av
kommunstyrelses och kommunal fakultativ nämnds beslutanderätt.

151

Kungi. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Vad till en början angår frågan vilka grupper av ärenden som må bli
föremål för delegation, så upptar de nämnda paragraferna i kommunallagen
inga andra begränsningar härutinnan än att framställning eller yttrande
till kommunens fullmäktige icke må beslutas annorledes än av styrelsen
samfällt. Motsvarande begränsning torde böra gälla för delegation av hälsovårdsnämnds
beslutanderätt. Även befogenheten att besluta yttrande till
Ivungl. Maj:t eller länsstyrelsen bör förbehållas nämnden i dess helhet liksom
befogenheten att fatta beslut om vitesföreläggande. Ej heller bör det
tillkomma annan än den samfällda nämnden att fatta beslut om verkställighet
av åtgärd på försumligs bekostnad, vartill möjlighet finnes enligt kommittéförslaget
och departementsförslaget. Däremot är jag icke beredd att
förorda en generell författningsbestämmelse om att delegationen endast
må avse mindre viktiga ärenden. Att jag i detta hänseende intar en annan
ståndpunkt än hälsovårdsstadgekommittén innebär emellertid icke, att delegation
enligt min uppfattning regelmässigt bör avse beslutanderätten i alla
frågor utom de av mig här tidigare angivna. Tvärtom vill jag understryka
betydelsen ur rättssäkerhetssynpunkt av att försiktighet iakttages vid
angivande av delegationens omfattning samt att hänsyn tages till de aktuella
befattningshavarnas växlande kvalifikationer. En författningsbestämmelse
i frågan synes mig emellertid knappast vara ägnad att åstadkomma den
lämpliga avgränsningen i varje särskilt fall. Härvidlag måste bl. a. beaktas
att det torde vara ogörligt att på förhand avgöra om icke en viktig principiell
fråga kan uppkomma i ett till synes mindre viktigt ärende samt att beteckningen
»mindre viktiga ärenden» knappast lämnar några garantier för
en lämplig avvägning. Det bör vidare alltid ankomma på vederbörande ledamot
eller tjänsteman att till den samfällda nämndens avgörande hänskjuta
till honom delegerade ärenden, som visar sig vara av principiell betydelse
eller medför mer betungande åligganden för de enskilda medborgarna, t. ex.
av ekonomisk art. Under angivna omständigheter torde det lämpligaste
sättet att åstadkomma den av kommittén åsyftade begränsningen av beslutanderätten
för enskild ledamot eller tjänsteman vara att i delegationsbeslutet
intaga föreskrift om förbud för vederbörande att fatta beslut av
större vikt ur principiell eller annan synpunkt. Självfallet bör vidare delegation
undvikas av ärendegrupper där frekvensen av sådana beslut erfarenhetsmässigt
är stor.

Delegationsbeslutet bör innehålla en uppräkning eller precisering av de
med delegationen avsedda ärendegrupperna. Generell delegation av alla
ärenden utom de i denna paragraf undantagna bör alltså ej förekomma.

Rörande ordningen för delegation innebär 43 § kommunallagen, att kommunens
fullmäktige kan besluta om delegationsrätt för kommunens styrelse,
vilket beslut skall underställas länsstyrelsens prövning. I 45 § samma lag
sägs vidare alt kommunens fullmäktige även kan besluta om delegationsrätt
för fakultativ kommunal nämnd, vilket beslut dock icke skall underställas
länsstyrelsens prövning. Som tidigare nämnts har hälsovårdsstadge -

152

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

kommittén föreslagit att det, med avvikelse från gällande hälsovårdsstadga
och angivna bestämmelser i kommunallagen, enligt föreskrift i hälsovårdsstadgan
skall tillkomma hälsovårdsnämnd att själv besluta om delegation
inom ramen för de materiella bestämmelserna härom i stadgan. Sådant
delegationsbeslut skulle enligt kommittéförslaget icke underställas länsstyrelsens
prövning.

Enligt min uppfattning kan det icke anses motiverat att efter mönster av
kommunallagens motsvarande bestämmelser tillerkänna kommunens fullmäktige
något inflytande på hälsovårdsnämnds delegationsrätt. Däremot
delar jag den vid remissbehandlingen framförda åsikten att någon form
av legalitetskontroll bör bibehållas över delegationsrättens utövning, och
departementsförslaget inrymmer därför föreskrift om skyldighet att underställa
delegationsbeslut länsstyrelsens prövning.

I överensstämmelse med kommunallagen och kommittéförslaget innehåller
slutligen departementsförslaget en bestämmelse om skyldighet att vid
hälsovårdsnämndens nästa sammanträde anmäla beslut, som fattats efter
delegation.

Hälsovårdsnämnd torde vara berättigad att även utan stöd av särskild
författningsbestämmelse när som helst återkalla ett delegationsförordnande,
även om detta avser delegation under viss i delegationsbeslutet bestämd
tid. Någon motsvarighet till kommittéförslagets bestämmelse i 15 §
tredje stycket om återkallelse av delegationsförordnande har därför ej upptagits
i departementsförslaget.

13 §.

Denna paragraf i departementsförslaget innehåller stadganden om skyldighet
att avge verksamhetsberättelse in. in.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om skyldighet för hälsovårdsnämnd att årligen avlämna
berättelse om hälsotillståndet inom hälsovårdsområdet samt om nämndens
verksamhet finnes i 6 § 1 mom. och 41 § gällande hälsovårdsstadga. Bestämmelserna
innebär att sådan skyldighet föreligger för hälsovårdsnämnd i
stad gentemot förste provinsialläkaren eller, därest i staden finnes stadsläkare
som är likställd med förste provinsialläkare, gentemot medicinalstyrelsen
samt för hälsovårdsnämnd på landet gentemot provinsialläkare
eller extra provinsialläkare.

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittéförslagets i 20 § intagna bestämmelser i ämnet ansluter sig till
den gällande hälsovårdsstadgans men utvidgar skyldigheten till att avse
åliggande att avge berättelse även till länsveterinär och distriktsveterinär.

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

153

Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen har kommittéförslaget i denna del blivit föremål
för vissa erinringar i olika riktningar. Svenska landskommunernas förbund
ifrågasätter mot bakgrund av senare års erfarenheter starkt värdet av hälsovårdsnämndernas
ifrågavarande berättelser, och stadsfullmäktige i Uppsala
förordar inskränkning av skyldigheten att avge berättelse till vartannat eller
vart tredje år. Krav på mer vittgående skyldighet att avge berättelse har
emellertid även framställts. Härvid liar framför allt yrkats att även andra
veterinära befattningshavare än de av kommittén avsedda skulle erhålla
sådan berättelse.

Departementschefen

Departementsförslagets hithörande bestämmelser har utformats efter den
principen, att hälsovårdsnämnd bör ha skyldighet att upprätta årlig berättelse
om hälsotillståndet i kommunen och hälsovårdsnämndens verksamhet
samt tillställa vederbörande närmaste tillsynsmyndigheter avskrift av berättelsen.
De avsedda tillsynsmyndigheterna är förste provinsialläkare och länsveterinär,
respektive medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen. I de fall
då berättelse skall tillställas förste provinsialläkare och länsveterinär skall
den avgivas i två avskrifter, varav den ena skall vidarebefordras till medicinalstyrelsen
respektive veterinärstyrelsen. Med de i departementsförslaget
intagna reglerna för tjänsteläkares och tjänsteveterinärs medverkan i
hälsovårdsnämndens arbete har det icke ansetts erforderligt att föreskriva
någon generell skyldighet för nämnden att tillställa andra sådana befattningshavare
än de nämnda stadsläkarna och stadsveterinärerna avskrift
av berättelsen, utan så skall ske endast på särskild begäran. Det förutsättes
att nuvarande formulär för berättelserna genomgås av medicinalstyrelsen
i samråd med veterinärstyrelsen och till sitt innehåll begränsas
till vad som måste anses oundgängligen nödvändigt för tillsynen över det
kommunala hälsovårdsarbetet.

14 §.

I denna paragraf upptages de tidigare behandlade föreskrifterna om
skyldighet att ha hälsovårdsinspektör anställd.

Frågan om inspektörernas utbildning är f. n. föremål för utredning inom
inrikesdepartementet.

Departementsförslagets stadganden om inspektörs behörighet ansluter sig
i sak till 16 § 2 mom. kommittéförslaget. — I övergångsbestämmelserna till
den nya hälsovårdsstadgan föreskrives, att den som vid stadgans ikraftträdande
innehar befattning som heltidsanställd tillsyningsman för allmänna
hälsovården eller hälsovårdskonsulent må utan hinder av behörighetsbestämmelserna
i 14 § andra stycket även i fortsättningen inneha sådan
tjänst.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr B t6 år 1958

3 kap. Om bostad

(15—22 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

Bestämmelser rörande bostäder inrymmes i 8 och 43 §§ gällande hälsovårdsstadga,
avseende stad respektive landet. Dessa bestämmelser innefattar
materiella föreskrifter angående bostads anordnande, inredning, underhåll
och skötsel samt formella föreskrifter angående hälsovårdsnämnds förfarande
vid brister i angivna hänseenden. Materiella föreskrifter av betydelse
för bostadshygienen återfinnes emellertid även på flera andra håll i hälsovårdsstadgan,
t. ex. i 15 § angående köksavfall och sopor samt i 17 § angående
förläggning och inrättande av byggnad för hållande av djur.

Enligt 8 § 1 mom. skall byggnad som innehåller boningsrum
till alla delar vara så anordnad och inredd samt så underhållas och
skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår för dem som där uppehåller sig.
Samma föreskrifter återfinnes i 43 § 1 mom., som dessutom stadgar att
sådan byggnad skall ha sunt läge samt att torrläggning av mark skall vidtagas
där så av förhållandena påkallas.

Bestämmelser om boningsrum meddelas i 8 § 2 mom. och 43 §
2 inom., vilka är likalydande. Här uppställes fordringar i fråga om boningsrums
storlek, utrustning med fönster, möjligheter till luftväxling
och uppvärmning, isolering i vad avser värme, fuktighet, olägenheter
från grunden och från särskilda angränsande lokaler ävensom i fråga
om beskaffenheten av golv i boningsrum. Samma fordringar skall enligt
särskilt stadgande gälla även för kök, som kan användas till boningsrum.
För annat för matlagning avsett särskilt utrymme skall gälla
de angivna fordringarna i fråga om boningsrums luftväxling, uppvärmning,
skydd mot fuktighet samt skydd mot olägenheter från grund och
angränsande utrymmen.

Rörande bostadslägenhet meddelas bestämmelser i 8 § 3 mom.
och 43 § 3 mom. Dessa bestämmelser är likalydande utom i vad avser vatten-
och avloppsföreskrifter. Bostadslägenhet skall enligt bestämmelserna
vara försedd med förstuga eller vindfång. Till bostadslägenhet skall höra
garderob och, därest för matlagning särskilt avsett utrymme finnes, skafferi
av angiven beskaffenhet eller också andra lämpliga utrymmen för förvaring
av kläder och mat. Dessutom bör till bostadslägenhet höra eget avträde, varjämte
sådan lägenhet i erforderlig mån bör äga tillgång till tvättstuga och
torkrum. För bostadslägenhet i stad föreskrives vidare, att den skall ha
vattenledning, om möjlighet finnes att för rimlig kostnad erhålla anknytning
till allmän vattenledning, och motsvarande skall gälla beträffande avlopp för
spillvatten. Har bostadslägenhet i stad ej vattenledning, skall den på annat
sätt äga ymnig och lätt tillgång till gott dricksvatten. För bostadslägenhet

155

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

på landet föreskrives endast, att den skall ha tillgång till gott dricksvatten.

Rörande skötsel av bostadslägenhet meddelas likalydande bestämmelser
i 8 § 4 inom. och 43 § 4 mom. samt rörande det högsta antal personer, som
må inhysas i bostadslägenhet, boningsrum och kök som kan användas till
boningsrum, i 8 § 5 mom. och 43 § 5 mom.

8 § 7 mom. innehåller föreskrift om obligatorisk bostadsinspektion
samt ett stadgande att särskild tillsyn därvid skall ägnas beskaffenheten
och skötseln av sådana bostadslägenheter, där missförhållanden i
sanitärt hänseende mest kan befaras. Det skall ankomma på hälsovårdsnämnden
att med ledning av medicinalstyrelsens därutinnan lämnade råd
och anvisningar meddela närmare bestämmelser rörande bostadsinspektionen.
Hälsovårdsstadgan innehåller däremot inga bestämmelser om bostadsinspektion
på landet.

I 8 § 8 mom. och 43 § 7 inom. meddelas föreskrifter rörande
förfarandet då hälsovårdsnämnd erhåller kännedom om att någon
av de tidigare angivna materiella bestämmelserna eftersättes.

Enligt de likalydande bestämmelserna i 8 § 9 mom. och 43 § 8 mom. får
innehavare av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum, ej förorsaka
sanitär olägenhet för närboende genom osnygghet, störande
ljud, eller buller eller på annat sätt.

Hälsovårdsnämnd har slutligen enligt de likaledes likalydande bestämmelserna
i 8 § 10 mom. och 43 § 9 mom. tillerkänts befogenhet att föreskriva
vidtagande av erforderliga åtgärder i fråga om boningsrum jämte
därtill hörande utrymme ävensom angående kläder och bohag för förebyggande
och utrotande av ohyra.

Medicinalstyrelsen har den 21 december 1936 utfärdat en kungörelse
rörande bostadsinspektion (MF 109/1936). I denna kungörelse erinras
inledningsvis om bostadsinspektionens tillämpningsområde samt understrykes
vidare lämpligheten av att bestämda personer utses för bostadsövervakningen,
av att särskilda skriftliga instruktioner utfärdas för dessa personer
samt av att hälsovårdsnämnden uppgör en plan för de i hälsovårdsstadgan
avsedda återkommande besiktningarna. Sådana besiktningar bör i
första hand avse bostadslägenheter, där missförhållanden i sanitärt hänseende
mest kan befaras, men även bostadslägenheter om 2 rum och kök
och därunder. Varje bostad bör hinna besiktigas minst vart femte år, men
beträffande de lägenheter som skall ägnas särskild uppmärksamhet bör
omloppstiden vara kortare och de bör återbesökas så ofta behovet påkallar.
Vid kungörelsen är fogade förslag Ull skriftlig instruktion för bostadsinspektion
samt förslag till formulär för rapportblankett vid sådan inspektion.

I sina meddelanden nr 80 och nr 81 har medicinalstyrelsen utfärdat råd
och anvisningar till hälsovårdsnämnderna rörande bostäder och samlingslokaler
samt bostadsinspektion. Däri finnes intagna hl. a. minimimått för

156

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

rumshöjd, golvyta och rymd, uppgift om lämpliga åtgärder för förbättring
av dagerbelysning och luftväxling och om lämplig rumstemperatur samt
normer rörande golvyta, luftkub och antal rum till undvikande av trångboddhet.

Här må erinras om att civilrättsliga bestämmelser till reglering av olika
förhållanden avseende bostad återfinnes i lagen den lb juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom samt i lagen den 19 juni 1972 om hyresreglering
m. m.

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittéförslaget upptar i 5 kap. bestämmelser om bostad, vilka i stora
delar överensstämmer med motsvarande föreskrifter i gällande hälsovårdsstadga.
Föreskrifter till motverkande av ohyra har dock av kommittén sammanförts
med bestämmelser om åtgärder mot råttor och möss till ett särskilt
kapitel. Genom föreskrift i 32 § att fortlöpande bostadsinspektion
skall anordnas inom hälsovårdstätort får dock enligt förslaget skyldigheten
att föranstalta om sådan inspektion en något annan omfattning än enligt
gällande hälsovårdsstadga. Nya är vidare t. ex. föreskrifterna i 28 §
andra stycket om utrustningen och inredningen av varje särskilt för matlagning
avsett utrymme, i 29 § 2 mom. andra punkten om uppvärmt utrymme
för garderob samt i 30 § andra stycket om förbud att i bostadslägenhet
inleda vatten som är olämpligt till dryck. Bestämmelsen i 29 §
3 mom. att till bostadslägenhet generellt skall höra egen klosett innebär en
skärpning i jämförelse med nuvarande bestämmelse i ämnet, men denna
skärpning uppmjukas av att hälsovårdsnämnd skulle äga möjlighet att
dispensera från föreskriften. Genom vad som föreskrives i 30 § första
stycket skulle skyldigheten att ha vattenledning utsträckas till att avse även
de områden för vilka gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser för landet
äger tillämpning.

Hälsovårdsstadgekommittén har i anslutning till detta kapitel inledningsvis
redovisat kritik och önskemål avseende gällande hälsovårdsstadgas bostadsbestämmelser.
Sålunda har enligt kommittén framförts krav på skärpta
bestämmelser för bostäder på landsbygden och i samband därmed enhetliga
regler för stad och land beträffande fortlöpande bostadsinspektion. Vidare
borde bostadsinspekterande organ tillerkännas befogenhet att ålägga fastighetsägare
att avhjälpa brister som uppenbart är att hänföra till försummat
underhåll. Även mot detaljutformningen av bestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga
har enligt kommittén framkommit kritik. Härvid har påtalats
att bestämmelserna är vaga, och det har föreslagits, att medicinalstyrelsens
råd och anvisningar rörande bostad skall inarbetas i hälsovårdsstadgan
eller ges bindande karaktär. Vissa av kommittén tillfrågade tjänsteläkare har
framlagt en rad konkreta förslag till ändringar i bostadsbestämmelserna för
att åstadkomma en mer preciserad utformning av desamma. De har bl. a.

157

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 ur 1958

föreslagit att oljemålning, tapetsering och påläggning av korkmattor icke
hör få ske i bostadsbyggnad förrän hälsovårdsnämnden lämnat sitt medgivande
till åtgärderna samt att normer borde anges för väggars, golvs och
takbjälklags värmeisolering.

I sina motiv utvecklar därefter kommittén sin här tidigare behandlade
åsikt att en ny hälsovårdsstadga bör innehålla byggnadstekniska bestämmelser
i ungefär samma omfattning som gällande stadga.

Efter att ha understrukit, att den mest påtagliga skillnaden mellan den
gällande hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser för stad och för land
är att fortlöpande bostadsinspektion endast är föreskriven för stad, anför
kommittén, att den visserligen i sitt arbete utgått från att den nya stadgans
bestämmelser principiellt bör vara lika för stad och land men att den
stannat för att föreslå obligatorisk fortlöpande bostadsinspektion endast
inom hälsovårdstätort. Beträffande detta ståndpunktstagande hänvisar kommittén
till att frågan ej blott är av sanitär utan även av ekonomisk art och
därjämte en fråga om tillgång på personal.

Kommittén uttalar vidare som sin uppfattning, att distriktssköterskorna
bör befrias från skyldighet att inspektera bostäder och i samband därmed
föreslå åtgärder mot bristfälligheter, men att de alltjämt bör vara skyldiga
att till hälsovårdsnämnden anmäla, när de påträffar bostäder av sådan beskaffenhet
att en inspektion av hälsovårdsnämnden kan anses påkallad.

I anslutning till ett konstaterande av nuvarande bostadsbrist anför kommittén,
att bostadsbestämmelserna i den nya hälsovårdsstadgan enligt dess
åsikt likväl bör uppläggas och avfattas under förutsättning att normala
förhållanden råder på bostadsmarknaden.

Påståendet att gällande hälsovårdsstadgas bostadsbestämmelser icke
skulle vara tillräckligt effektiva bemöter kommittén genom att uttala, att
kritiken torde drabba icke så mycket bestämmelsernas innehåll som det sätt
varpå de tillämpats. Kommittén säger sig ha sökt komma till rätta med detta
problem genom att föreslå en i olika avseenden förbättrad hälsovårdsorganisation
samt viss begränsning av besvärsrätten, varjämte kommittén i detta
sammanhang understryker betydelsen av personalens utbildning.

Kommittén har icke funnit sig kunna biträda yrkandet att stadgans bostadsbestämmelser
skall konstrueras så att de ger hälsovårdsnämnd möjlighet
att ingripa mot t. ex. bristande underhåll av bostadslägenhet, även då
detta bristande underhåll icke vållar sanitär olägenhet. Syftet med bestämmelserna
inskränker sig nämligen, påpekar kommittén, till att garantera en
viss godtagbar sanitär minimistandard på bostäder, icke att åstadkomma
en i och för sig önskvärd allmän höjning av bostadsstandarden.

Rörande de olika paragraferna i sitt förslag anför kommittén
följande.

I 24 § bar kommittén genom att intaga den från 43 § 1 mom. gällande
stadga hämtade föreskriften om att byggnad som inrymmer boningsrum

158

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

skall ha sunt läge gjort denna bestämmelse tillämplig för hela riket. Genom
att icke som gällande hälsovårdsstadga inskränka förbudet mot vållande av
sanitär olägenhet genom anordnande, inredning, underhåll och skötsel av
bostadsbyggnad till att avse sådan inverkan »för dem, som där uppehålla
sig» har kommittén utvidgat bestämmelsens tillämpningsområde till att
avse även sådant fall som t. ex. när röken från en bostadsvilla vållar olägenhet
för närboende.

I anslutning till bestämmelsen i 25 § 1 inom. rörande rumsstorlek anför
kommittén.

Kommittén anser icke lämpligt att det i själva stadgan fastställes minimimått
för boningsrum. Även om en sådan åtgärd kanske underlättade nämndernas
arbete, skulle säkerligen olägenheterna med anordningen dock överväga.
Det bestående bostadsbeståndet är ju så skiftande, att bestämda mått
icke gärna låta sig angivas, och vid bedömande huruvida ett rum är för
litet eller icke för att användas till boningsrum äro vidare även andra omständigheter
än t. ex. golvyta och volym av betydelse, bl. a. ventilationens
beskaffenhet. I de råd och anvisningar, som kommittén förutsätter komma
att utfärdas för att underlätta stadgans tillämpning, torde hälsovårdsnämnderna
kunna erhålla vägledande upplysningar i detta hänseende.

För nybyggnader finnas bestämmelser om rums storlek och dylikt i
byggnadsstadgan.

Kommittén har ej heller funnit möjligt att i 25 § 2 mom. intaga bestämmelse
om minsta dagsljuskvot i boningsrum, utan även i detta fall bör i
råd och anvisningar intagas uppgifter till ledning vid bestämmelsernas till—
lämpning.

Rörande den i 25 § 3 mom. reglerade frågan om luftväxling i boningsrum
anför kommittén, att det icke låter sig göra att för det befintliga bostadsbeståndet
föreskriva mer preciserade bestämmelser angående de anordningar
som skall åstadkomma nödig luftväxling. Av särskild betydelse är kontinuerlig
luftväxling i sovrum. Kommittén har övervägt lämpligheten av eu
specialbestämmelse härom men ansett sig ej böra föreslå någon sådan, ty
denna skulle binda en lägenhetsinnehavare beträffande lägenhetens utnyttjande,
och f. ö. är spörsmålet enligt kommittén närmast en fråga om upplysning
angående vad som hör till god bostadshygien.

I överensstämmelse med sin uppfattning att hälsovårdsstadgan icke bör
inrymma regler som tager sikte på nyuppförande av byggnad har kommittén
icke i 25 § 4 mom. intagit någon föreskrift om att centralvärmeanläggning
icke skall få tagas i bruk med mindre vederbörande byggherre uppvisat
besiktningsbevis att värmepanna och värmeradiatorer är dimensionerade
efter fastighetens och rummens storlek. Med hänsyn till att normer för
värmeisolering växlar för olika delar av riket har kommittén funnit det
knappast lämpligt att utfärda tvingande detaljbestämmelser i detta hänseende.
Krav på väggarnas värmeisolerande beskaffenhet faller enligt kommitténs
mening alldeles uppenbart under den i 24 § upptagna föreskriften,

159

Kungl. Maj.ts proposition nr Ii 46 år 1958

att bostadsbyggnad till alla sina delar skall vara så anordnad och inredd
att sanitär olägenhet ej uppstår, varför kommittén icke anser några särskilda
detaljbestämmelser i detta avseende erforderliga. Orsaken till att särskild
bestämmelse angående fönster lämnats är att fönster icke som väggar är
permanenta anordningar utan kan göras värmeisolerande under den kallare
årstiden, t. ex. genom insättande av innanfönster. Kommittén har övervägt
att i stadgan intaga en föreskrift om lämplig värmegrad i boningsrum
men avstått härifrån. Värmen i ett boningsrum beror nämligen, anför kommittén,
inte uteslutande på uppvärmningen utan även på andra faktorer,
såsom luftens fuktighetsgrad. Även andra omständigheter talar mot lämpligheten
att fixera ett visst gradtal, bl. a. svårigheten att hålla jämn temperatur
och det olika behovet av uppvärmning under dagen och under natten.

Om sanitär olägenhet uppkommer till följd av att golv, som utgöres av
smärre delar, icke är tillräckligt tätt sammanfogat, bör denna olägenhet,
uttalar kommittén, kunna åtkommas genom tillämpning av den allmänna
bestämmelsen under 24 §. Kommittén har därför icke funnit anledning
att i 26 § tredje stycket föreslå någon särbestämmelse härom.

Närmare regler till motverkande av trångboddhet utöver bestämmelserna i
27 § bör enligt kommitténs mening meddelas i medicinalstyrelsens råd och
anvisningar. Den frivilliga trångboddheten torde bäst kunna åtkommas genom
ökad upplysningsverksamhet bland allmänheten angående betydelsen
av god bostadshygien.

Kommittén understryker i anslutning till 28 § betydelsen av att i bostad
finnes ett särskilt för matlagning avsett utrymme, som är ändamålsenligt
anordnat och inrett. För åstadkommande av en höjd bostadsstandard i synnerhet
på landsbygden är det angeläget med utförligare och mer preciserade
regler härom, särskilt i vad avser luftväxling. Kommittéförslaget innehåller
därför krav på att varje särskilt för matlagning avsett utrymme skall vara
försett med imrör eller annan för luftsugning lämplig anordning, tvättbart
golv och tvättbara väggar samt ändamålsenlig inredning. Det är enligt
kommittén visserligen icke möjligt att i författningstexten ange vad som
skall förstås med lämplig inredning, men en ändamålsenligt inrättad diskbänk
av lämpligt material bör kunna fordras. — Såsom för matvarors förvaring
lämpligt utrymme bör skafferi aldrig få ersättas av kylskåp.

Kommittén framhåller betydelsen av att genom 29 § 2 mom. införes krav
på att garderobsutrymme skall vara av erforderlig storlek samt om möjligt
vara uppvärmt. Det i 29 § 8 mom. intagna kravet på egen vatten- eller torrklosett
för varje bostadslägenhet är enligt kommitténs mening ett sanitärt minimikrav.
I fordran på tillgång till tvättstuga etc. enligt 29 § 4 mom. ligger
enligt kommittén intet krav på att dessa lokaler nödvändigtvis skall finnas
i samma fastighet som bostaden, varför förefintligheten av t. ex. närbelägen
kommunal tvättstuga synes kunna minska behovet av tvättstuga och torkrum
i de särskilda fastigheterna. Bestämmelsen har, yttrar kommittén, na -

160 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

turligen sin främsta betydelse för hyresfastigheter för flera familjer, och en
fastighetsägare som själv med sin familj bebor sin egen stuga bör själv få
avgöra om behov av tvättstuga och torkrum föreligger eller ej.

Den genom 30 § första stycket till hela riket utsträckta skyldigheten att
anknyta bostadslägenhet till allmän vatten- och avloppsledning torde enligt
kommittén i realiteten innebära en ganska obetydlig skärpning för landsbygdens
del. Bestämmelsen kan enligt kommittén för landsbygdens del förväntas
få sin betydelse i ett sådant fall som det att ett företag, som åt anställda
upplåtit bostäder till vilka genom kommunens försorg framdragits
vatten- och avloppsledningar, underlåter att anknyta bostäderna till ledningarna
med motivering att vatten kan hämtas från en pump å gården. I
praxis bör beaktas att bestämmelsen avser att åstadkomma en sanitär standardhöjning.
Det i 30 § andra stycket intagna förbudet mot att i bostadslägenhet
inleda vatten som är olämpligt till dryck tager sikte på det fall, att
på platser med brist på gott vatten råvatten inledes i en bredvid dricksvattenkranen
placerad kran, vilket enligt kommittén genom förväxling av
kranarna kan orsaka svår sanitär olägenhet.

Beträffande bestämmelsen i 31 § 1 mom. om skyldighet för lägenhetsinnehavare
att sköta lägenheten understryker kommittén att densamma endast
avser att skydda de i lägenheten boende mot sanitär olägenhet, medan däremot
fastighetsägarens skydd i ekonomiskt avseende mot vanvård av uthyrd
lägenhet återfinnes i hyreslagstiftningen. Genom att i 31 § 2 mom. införa
uttrycket »innehavare av bostadslägenhet» i stället för det i gällande hälsovårdsstadga
förekommande uttrycket »innehavare av lägenhet i byggnad,
som inrymmer boningsrum» har kommittén velat klarlägga, att med bestämmelsen
icke avses t. ex. lokal som inrymmer industri eller näring.

Då i 32 § föreskrives obligatorisk bostadsinspektion inom hälsovårdstätort
innebär detta icke, framhåller kommittén, att hälsovårdsnämnd icke
alltjämt skulle ha en allmän skyldighet att övervaka bostadsbestämmelsernas
efterlevnad även utom hälsovårdstätort.

Hälsovårdsstadgekommittén påpekar slutligen att i dess förslag icke finnes
någon motsvarighet till den i gällande hälsovårdsstadga för stad intagna
bestämmelsen om skyldighet för avflyttande att till hälsovårdsnämnden anmäla
ny bostadsadress, därest han ej inflyttar i lägenhet som anvisats honom
av nämnden. Enligt kommitténs mening saknas anledning att bibehålla
bestämmelsen, då den praktiska nyttan av densamma torde ha varit ganska
ringa. Lämpligheten att ålägga vissa medborgare anmälningsplikt kan också
ifrågasättas, då det åligger hälsovårdsnämnderna att ex officio övervaka
bostadsbeståndet.

Remissyttrandena

Medicinalstyrelsen påpekar att begreppet bostad i avsaknad av
närmare definition innefattar även fritids- och sommarbostäder etc. Då an -

161

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

språken på sådana bostäder ej rimligtvis kan sättas lika högt som på bostäder
för permanent bruk, bör hälsovårdsnämnd tillerkännas möjlighet att
dispensera från vissa strängt obligatoriska föreskrifter i det föreslagna
bostadskapitlet. Uttalanden i samma riktning har gjorts av förste provinsialläkarna
i Jönköpings och Kristianstads län samt Sveriges läkarförbund.

Även länsstgrelsen i Värmlands län anser att begreppet bostad givits en
alltför kategorisk innebörd.

Föreningen för vattenhygien anser att särskilda bestämmelser bör införas
om bostad inom fritidsområde.

Vid behandling av frågan om bostadsinspektion har flera remissinstanser
föreslagit, att sådan inspektion fortlöpande skall anordnas även
utom hälsovårdstätort.

Sju länsstyrelser och åtta förste provinsialläkare har sålunda uttalat sig
för alt den fortlöpande bostadsinspektionen göres obligatorisk även utom
hälsovårdstätort. Länsstyrelsen i Stockholms län finner kommitténs ståndpunkt
i denna fråga ägnad att inge betänkligheter, då bostäderna på rena
landsbygden i många fall mera än i tätorterna är bristfälliga och i behov
av upprustning. Länsstyrelsen i Uppsala län säger sig vara medveten om att
en bostadsinspektion på landsbygden med all sannolikhet måste bedrivas i
långsammare takt än i tätorterna, men finner det likväl vara av vikt att
skyldigheten att anordna sådan inspektion uttryckligen fastslås. Förste
provinsialläkaren i Jönköpings län förfäktar att de ekonomiska svårigheterna
icke torde vara väsentligt större för landskommuner än för städer.
Förste provinsialläkaren i Kristianstads län anser att behovet av bostadsstandardens
höjande kanske är störst i städernas äldre bostadskvarter men
därefter utan tvivel större å den egentliga landsbygden än i tätorter med i
stor utsträckning modern bebyggelse.

Förste provinsialläkaren i Västerbottens län framhåller att en icke föraktlig
bostadsinspektion på landsbygden redan nu utföres i samband med
provinsialläkarnas resor.

Föreningen för allmän hälsovård anser ej heller att fortlöpande bostadsinspektion
enbart inom hälsovårdstätort är tillfyllest samt att sådan inspektion
över hela landet går att genomföra efter en övergångstid. Uttalanden
av samma innehåll göres av Sveriges läkarförbund och svenska hålsovårdstjänstemannaförbundet.

Medicinalstyrelsen anför.

Behovet av bostadsstandardens höjande synes styrelsen vara störst i
städernas äldre bostadskvarter, därnäst å den egentliga landsbygden med
dess lantarbetarbostäder och minst i å densamma belägna tätorter med i
stor utsträckning modern bebyggelse. Alt frågan även har en ekonomisk
sida är utan tvivel riktigt, men denna ekonomiska fråga bör väl icke bedömas
annorlunda för landsbygd än för tätort. Slutligen är det eu personalfråga.
Med den utformning, som förslaget fått i betänkandet, går det givetvis
icke att genomföra någon fortlöpande bostadsinspektion på landsbygden.

It—Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr li 46

162

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Uppbygges däremot en organisation av heltidsanställda hälsovårdsinspektörer
för kommunsammanslutningar på landsbygden i överensstämmelse
med vad som tidigare förordats, löses efter hand även personalfrågan på ett
tillfredsställande sätt.

Uttalande av liknande innehåll göres av förste provinsialläkaren i Kristianstads
län.

Bostadsstyrelsen finner det tveksamt om det är motiverat att begränsa
den obligatoriska bostadsinspektionen till hälsovårdstätorterna.

Svenska landskommunernas förbund finner däremot kontinuerlig bostadsövervakning
knappast nödvändig i alla hälsovårdstätorter, framför allt inte
i orter med övervägande egnahemskaraktär.

Hälsovårdsnämnden i Örebro uttalar betänkligheter mot den av kommittén
föreslagna fortlöpande bostadsinspektionen i hälsovårdstätort under
hänvisning till svårigheten att anställa för uppgiften kvalificerade befattningshavare,
utan vilka den föreslagna bestämmelsen om fortlöpande inspektion
blir utan större värde. Hälsovårdsnämnderna i Hallsbergs köping,
Pålsboda municipalsamhälle och Hammars kommun anser, att det bör överlämnas
åt hälsovårdsnämndernas eget avgörande i vilken utsträckning
bostadsinspektion skall företagas samt framhåller, att huvuddelen av fastigheterna
i de mindre tätorterna är egnahem, som givetvis icke i samma utsträckning
som hyreshusen i städerna behöver kontinuerlig tillsyn av hälsovårdsnämnd.
Hälsovårdsnämnden i Kumla landskommun förordar en uppmjukning
av den föreslagna bestämmelsen, som måste bli för betungande
för hälsovårdsnämnder med små personella resurser.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan framhåller, att distriktssköterskornas
nuvarande utbildning, som främst ligger inom socialhygien
och hälsovård och icke som kommittén gör gällande i första hand
är upplagd med tanke på sjukvård, icke är ägnad att ge dem förutsättningar
för utövande av bostadsinspektion men väl för deras uppgifter rörande
bostadsvård. Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län framhåller
den värdefulla insats som distriktssköterskorna utfört inom bostadsinspektionen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län och svenska landstingsförbundet
ansluter sig till kommitténs uttalande att distriktssköterskorna bör befrias
från skyldigheten att inspektera bostäder och föreslå åtgärder mot bristfälligheter
men vill att sköterskorna skall vara skyldiga att till hälsovårdsnämnden
anmäla att inspektion av nämnden i visst fall är påkallad.

Svensk sjuksköterskeförening anför rörande distriktssköterskornas medverkan
inom bostadsvården följande.

Svensk sjuksköterskeförening anser, att denna arbetsuppgift utgör en
mycket viktig del av distriktssköterskans åligganden. Hennes utbildning
omfattar icke i första hand så som kommittén framhåller sjukvård, utan
avser en utbildning, vilken syftar till socialhygienisk verksamhet. Arbetet
omfattar hälso- och sjukvård och bostadsvården kommer här in som en
naturlig del av uppgiften. Utbildningen syftar däremot ej till vad man van -

163

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ligen menar med bostadsinspektion och någon skyldighet att inspektera
bostäder har ej ingått i distriktssköterskas instruktion. Föreningen finner
det utomordentligt värdefullt, att distriktssköterska deltager i hälsovårdsnämnds
bostadsinventeringar tillsammans med läkare, så mycket hellre
som därvid även överses skollokaler, bastubad etc.

De olika paragraferna i kommittéförslaget har i
övrigt föranlett i huvudsak följande uttalanden i remissyttrandena.

24 §.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan och svenska läkaresällskapet
anser att på byggnad som inrymmer boningsrum bör ställas även det kravet,
att den icke med avseende på anordning, inredning, underhåll eller skötsel
innebär uppenbar risk för olycksfall. Föreningen för allmän hälsovård vill
jämställa uppenbar olycksfalisrisk, orsakad av byggnadstekniska brister,
med sanitär olägenhet.

Stadsfullmäktige i Solna önskar en föreskrift om att förstuga och trappuppgång
skall vara försedda med lämplig belysningsanordning, och stadsfullmäktige
i Sundbyberg vill ha en bestämmelse om skyldighet för fastighetsägare
att i fastighet indraga elektriskt ljus, om detta är möjligt till
rimlig kostnad.

Svenska pastoratens riksförbund anser att förbud bör stadgas mot att
uppföra byggnad, som inrymmer boningsrum, så nära begravningsplats att
sanitär olägenhet kan uppkomma.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län föreslår en bestämmelse om att
byggnad, som inrymmer boningsrum, icke skall få uppföras så nära befintlig
torrklosett, soptipp, destruktionsanläggning, djurstall, gård för avel av
hundar eller pälsdjur, i 103 § kommittéförslaget omnämnd rörelse eller
inrättning eller begravningsplats, att sanitär olägenhet kan befaras uppkomma
för i byggnaden boende.

Handelskammaren i Gävle samt stadsfullmäktige i Linköping, Norrköping
och Jönköping m. fl. städer föreslår en särskild föreskrift om att
tillfredsställande belysning skall anordnas i källare och trappor samt på
vindar, och chefstjänstemännen hos hälsovårdsnämnden i Stockholm anser
att belysning därjämte bör föreskrivas för förstugor och gårdar.

25 §.

Stadsfullmäktige i Köping samt hälsovårdsnämnden i Karlskoga anser att
skyldighet bör stadgas för fastighetsägare alt låta installera elektriskt ljus
i lägenhet då så kan ske till rimlig kostnad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.

I nu gällande hälsovårdsstadga föreskrives, att boningsrum skall ha
fönster. Åtskilliga byggnader inrymma emellertid bostadslägenheter med
möblerbar hall, som saknar fönster. Enär begreppet boningsrum icke närmare
definierats, måste man, såvitt länsstyrelsen kan finna, utgå från att

164

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

hall är att betrakta som boningsrum. Beträffande sådant utrymme synes
sålunda nuvarande hälsovårdsstadgas föreskrifter ha åsidosatts. Då det
icke rimligtvis kan komma i fråga att utan vidare förbjuda användandet av
sådan hall såsom boningsrum, bör tillses, att i en ny hälsovårdsstadga
ändring härulinnan vidtages. Länsstyrelsen ifrågasätter därför, huruvida
icke bestämmelserna i paragrafen böra förtydligas i nu angivet hänseende.

Flera remissinstanser har påtalat, att författningstexten icke tillfredsställande
uttrycker kommitténs uppfattning, att fönstervädring i och för
sig icke kan anses som en tillräcklig anordning för luftväxling samt att
bestämmelsen om luftväxling genom fönster egentligen endast bör vinna
tillämpning på det befintliga bostadsbeståndet. Härvid har yrkats, i vissa
fall att man icke borde i författningstexten säga något mer än att boningsrum
skall kunna erhålla nödig luftväxling, i andra fall att man borde föreskriva
luftväxling genom fönster och genom evakuering eller annan för
friskluftintag och evakuering lika tjänlig anordning, i ytterligare andra fall
slutligen att bestämmelsen i dess av kommittén föreslagna utformning
borde uttryckligen anges avse endast det befintliga bostadsbeståndet.

Uttalanden av nu angiven innebörd har gjorts av bl. a. länsstyrelsen i
Värmlands län, stadsfullmäktige i Västerås och Gävle, föreningen för allmän
hälsovård och Sveriges läkarförbund.

Förste provinsialläkaren i Hallands län önskar föreskrift om att fönster
skall gå att öppna samt att boningsrum, kök, skafferi och källarutrymme
skall ha evakueringskanaler.

Från ett flertal remissinstanser har framförts önskemål om att bestämmelsen
angående fönsters värmeisolering skall utsträckas att gälla även
ytterdörrar i boningsrum. Sådana uttalanden har gjorts av bl. a. medicinalstyrelsen,
chefstjänstemännen hos hälsovårdsnämnden i Stockholm, stadsfullmäktige
i Uppsala, Eskilstuna, Linköping och Norrköping, länsstyrelsen
i Jönköpings län samt förste provinsialläkarna i Jönköpings, Blekinge och
Kristianstads län.

Hälsovårdsnämnden i Linköping anser det önskvärt med en bestämmelse
om minimitemperatur i bostadsrum, förslagsvis minst 18 grader på dagen
och minst 16 grader på natten. Bestämmelser om minimitemperatur har
också ansetts påkallade av kommunalfullmäktige i Nottebäcks kommun.

Stadsfullmäktige i Malmö önskar bestämmelse om att centralvärmeanläggning
skall besiktigas och godkännas innan den tages i bruk, varvid
bl. a. skall kontrolleras att den är tillräckligt dimensionerad.

26 §.

Vissa förste provinsialläkare har framställt begäran om en allmän bestämmelse
att boningsrum skall vara så anordnat att det bereder erforderligt
skydd jämväl mot kyla.

Byggnadsnämnden i Stockholm framhåller den olägenhet, som kan

165

Kungl. Maj.is proposition nr B 46 år 1958

åsamkas hyresgäster genom störningar från rörelse i samma fastighet soin
bostadslägenheter, samt ifrågasätter om ej fastighetsägaren i viss mån borde
göras ansvarig för att bostäder inom fastigheten ej utsättes för sanitär
olägenhet genom att fastighetsägaren upplåter lokal för verksamhet, som
genom buller eller eljest är störande för omgivningen.

Flera remissinstanser anser att den i paragrafens andra stycke gjorda
uppräkningen bör avslutas med en mer allmän formulering, varigenom
skulle täckas även sådana olägenheter som de vilka orsakas av koloxid,
vibrationer in. in. Av denna mening är medicinalstyrelsen, styrelsen för
statens institut för folkhälsan, förste provinsialläkaren i Kristianstads län
och svenska läkaresällskapet.

Sveriges fastighetsägareförbund anser den föreslagna bestämmelsen om
att boningrum skall beredas skydd mot de i paragrafens andra stycke angivna
olägenheterna innebära en betydande skärpning av nu gällande
bestämmelser. Då det i många fall föreligger absolut hinder mot att helt
eliminera ifrågavarande olägenheter hemställer förbundet att den nuvarande
lydelsen bibehålies.

Ett flertal remissinstanser har funnit föreskrifterna om golvs beskaffenhet
för knapphändiga och uttalat önskemål att bestämmelse intages om att
golv i boningsrum skall vara tätt, jämnt och lätt att rengöra. Uttalanden av
sådant innehåll har gjorts av hl. a. stadsfullmäktige i Eskilstuna m. fl.
städer samt föreningen för allmän hälsovård.

Överingenjören hos byggnadsnämnden i Stockholm vänder sig mot kommitténs
förslag att i författningstexten ange att golv genom sitt läge i förhållande
till markytan skall bereda erforderligt skydd mot olägenhet från
grunden, varav han finner framgå att kommittén utgått från att golvet
måste ligga på viss höjd över markytan. Det är nämligen enligt hans mening
icke uteslutet att tillfredsställande resultat kan erhållas även om golvet
förlägges i nivå med marken eller lägre.

27 §.

Stadsfullmäktige i Sandviken anser att bestämmelser bör införas om hur
många personer som får bo i varje rumsenhet eller att eventuellt ett visst
kubikinnehåll anges som norm. — Även andra remissinstanser har framfört
liknande synpunkter.

Stadsfullmäktige i Göteborg påpekar, att fara för hälsan genom sammanboende
kan uppstå även utan att trångboddhet föreligger, och anför som
exempel härpå överförandet av smittsamma sjukdomar och ohyra. Stadsfullmäktige
föreslår eu formulering av bestämmelsen som direkt anger att
här endast åsyftas olägenheter genom trångboddhet. — Liknande påpekanden
har även gjorts av andra remissinstanser.

Föreningen för allmän hälsovård föreslår under hänvisning till att olägenhet
kan uppstå icke enbart genom sammanboendet en bestämmelse som för -

166

Kungl. Maj:is proposition nr B 46 år 1958

bjuder att så stort antal personer inhyses i boningsrum att fara för hälsan
kan uppkomma.

28 §.

Ett flertal remissinstanser har förordat en bestämmelse om att annat
särskilt för matlagning avsett utrymme än kök, som kan användas som
boningsrum, skall vara skyddat mot kyla.

Krav på föreskrift om alt särskilt för matlagning avsett utrymme skall
vara försett med tvättbart tak har framförts från flera håll, bl. a. av medicinalstyrelsen,
hälsovårdsnämnden i Stockholm, stadsfullmäktige i Sundbyberg
och föreningen för allmän hälsovård.

Hälsovårdsförbundet i Södermanlands län yttrar, att det föreslagna stadgandet
om tvättbara väggar i kök icke synes grunda sig på någon närmare
kännedom om bostadsförhållandena på landsbygden. Med hänsyn till allmänhetens
reaktion förordar förbundet, att bestämmelsen endast skall
gälla vid nybyggnad eller mera omfattande reparation och ombyggnad.
Några andra remissinstanser finner att tapeter bör kunna godtagas som
väggbeklädnad även i kök, särskilt med hänsyn till att kök i viss utsträckning
användes som boningsrum.

Sveriges fastighetsägareförbund hävdar, att kravet på ändamålsenlig inredning
i särskilt för matlagning avsett utrymme måste, särskilt när det
gäller den äldre bebyggelsen, tillämpas restriktivt och under beaktande av
ekonomiska synpunkter.

Några remissinstanser, såsom länsstyrelserna i Jönköpings och Gävleborgs
län samt stadsfullmäktige i Uppsala, Linköping och Norrköping, har yrkat
på en uttrycklig bestämmelse om att skafferi ej får ersättas av kylskåp,
medan bl. a. medicinalstyrelsen och byggnadsnämnden i Stockholm anser
att enbart kylskåp bör kunna godtagas som förvaringsplats för mat i anslutning
till smärre kokskåp. Även bostadsstyrelsen ifrågasätter det berättigade
i att under inga förhållanden godtaga kylskåp som ersättning för
skafferi. Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a. finner det vara i direkt motsats till dess erfarenheter att kylskåp
aldrig kan ersätta ett skafferi. Det torde enligt förbundet snarare vara så
att för vissa födoämnens bevarande ett skafferi aldrig kan ersätta ett
kylskåp, och för varor som lämpligen ej bör förvaras i kylskåp är ej heller
ett skafferi nödvändigt.

Vid remissbehandlingen har även i något fall framställts önskemål om
föreskrift att bostadslägenhet bör äga tillgång till matkällare.

Medicinalstyrelsen anser att friskluftintag till skafferi inte alltid är tillfyllest,
då skafferi kan vara beläget inne i en byggnadskropp utan direkt
anslutning till yttervägg. Föreskrift bör därför finnas om att skafferi skall
vara försett med tjänlig ventilationsanordning. Uttalanden i samma rikt -

167

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ning har gjorts av bl. a. hälsovårdsförbundet i Gotlands lön och förste
provinsialläkaren i Malmöhus län.

29 §.

Medicinalstyrelsen och bostadsstyrelsen anser att kravet på förstuga eller
vindfång till bostadslägenhet bör uppmjukas beträffande fritids- och sommarbostäder.
Styrelsen för statens institut för folkhälsan framhåller, att
en stor del av landsbygdens äldre bebyggelse inte har vindfång men i stället
dubbeldörrar, varför dubbeldörr bör medges som alternativ till förstuga
och vindfång. Uttalanden till förmån för en bestämmelse om dubbeldörrar
göres även av fastighetsnämnden i Stockholm, stadsfullmäktige i Göteborg
och förste provinsialläkarna i Älvsborgs och Värmlands län samt hälsovårdsnämnden
i Örebro.

Stadsfullmäktige i Solna m. fl. remissinstanser finner att föreskriften
om garderob bör skärpas till att avse obetingat krav på minst en garderob
inom uppvärmt utrymme för varje bostadslägenhet, och länsstyrelsen i
Uppsala län uttalar att dispens från en sådan föreskrift bör medges endast
i vad avser vid stadgans ikraftträdande befintlig lägenhet.

För flera lägenheter gemensam klosett bör icke tillåtas i nybyggda fastigheter,
varför hälsovårdsnämnd ej bör äga medge föreslagen dispens i sådant
fall, anser medicinalstyrelsen, styrelsen för statens institut för folkhälsan,
stadsfullmäktige i Eskilstuna, Norrköping och Malmö, länsstyrelsen i Jönköpings
län, förste provinsialläkaren i Kristianstads län, svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet
m. fl. remissinstanser.

Sveriges fastighetsägareförbund kan f. n. icke tillstyrka den föreslagna
bestämmelsen om egen klosett till bostadslägenhet under hänvisning till att
tidpunkten för en tvingande bestämmelse härom är för tidigt vald.

Hälsovårdsförbundet i Södermanlands län ifrågasätter om icke torkrum
får anses onödigt på landsbygden utom hälsovårdstätort.

Även under denna paragraf har framställts flera yrkanden om föreskrift
att till bostadslägenhet skall höra matkällare eller annat lämpligt förvaringsrum
för mat. Sådana uttalanden har gjorts av bl. a. hälsovårdsförbundet
i Södermanlands län samt förste provinsialläkarna i Kronobergs, Kalmar
och Blekinge län.

Svenska läkaresällskapet föreslår eu särskild bestämmelse om att bostadslägenhet
skall ha lätt tillgång till utrymme för vädring och piskning av
säng- och gångkläder.

30 §.

Länsstyrelsen i Södermanlands län — som ifrågasatt huruvida bestämmelser
angående vatten och avlopp bör upptagas i en författning som avser
att reglera den allmänna hälsovården — uttalar sin tvekan beträffande
den föreslagna generella skyldigheten att anknyta till allmän vatten- och

168

Kungi. Maj:is proposition nr B 46 år 1958

avloppsledning. Sådan skyldighet bör enligt länsstyrelsens mening, i varje
fall beträffande fastighet utanför hälsovårdstätort eller område för vilket
hälsovårdsordning fastställts, kunna föreskrivas endast för den händelse
vatten- och avloppsfrågan icke kunnat på annat sätt tillfredsställande lösas.
Ett så kraftigt ingrepp i den personliga friheten som en anslutningsskyldighet
synes enligt länsstyrelsens åsikt böra föreskrivas i en författning av lags
karaktär.

Bostadsstyrelsen framhåller att man genom vissa författningsbestämmelser
och anvisningar om villkor för statliga lån och bidrag för bostadsändamål
velat utjämna den standardskillnad, som inte minst beträffande vattenförsörjning
och avlopp alltjämt föreligger mellan bostadsbeståndet i städerna
å ena sidan samt en del andra tätorter och den egentliga landsbygden
å andra sidan. Styrelsen noterar att hälsovårdsstadgekommittén i frågor om
vattenförsörjning och avlopp eftersträvar lösningar, som nära ansluter till
bostadsmyndigheternas önskemål. Enligt styrelsens mening är det orealistiskt
att utfärda detaljerade bestämmelser som syftar till att snabbt utrusta
hela det befintliga bostadsbeståndet med tidsenliga anordningar för vattenförsörjning
och avlopp. De av kommittén föreslagna författningsbestämmelserna
finner styrelsen emellertid så allmänt utformade att deras effektivitet
kan ifrågasättas ur de synpunkter som kommer till uttryck i kommitténs
kommentarer till bestämmelserna. Författningsbestämmelserna bör utformas
så att hälsovårdsnämnderna redan med stöd därav föranledes att mer
än för närvarande medverka till den av bostadsmyndigheterna och andra
myndigheter eftersträvade standarden i fråga om vattenförsörjning och
avlopp.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser det knappast kunna ifrågakomma
att ålägga den enskilde den av kommittén föreslagna anslutningsskyldigheten
utan att de grunder och omständigheter i övrigt efter vilka kostnads skälighet
skall bedömas är närmare angivna i lag eller författning.

Distriktsingenjörers förening samt distriktsingenjören för vatten och avlopp
i Stockholms m. fl. län finner det svårt för hälsovårdsnämnderna att avgöra
vad som kan vara rimlig kostnad för anslutning. Samma åsikt har hävdats
av vissa andra remissinstanser, såsom Sveriges lanthruksförbund och
riksförbundet landsbygdens folk. Dessa två remissinstanser finner 30 § i
kommittéförslaget innehålla de mest ingripande nyheterna för bostäder. I
samband med bestämmelsernas tillämplighet på bostäder, som redan tagits
i bruk vid hälsovårdsstadgans ikraftträdande, kommer förbunden in på
frågan om hälsovårdsstadgans samband med arrendelagstiftningen och anför
härom följande.

Enligt 2 kap. 14 § tredje stycket nyttjanderättslagen är jordägare skyldig
att alltid vidta de om- och nybyggnader som krävas för att till arrendet hörande
arbetarbostäder skola befinna sig i det skick, som gällande hälsovårdsstadga
kräver. Vid sociala arrenden gäller detsamma för arrendatorsbostad

169

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

(2 kap. 59 § NyttjL). Arrendeavtal ingås vanligen på flera år, oftast 5 eller
10 år. De angivna arrendebestäinmelserna äro tvingande, varav torde följa
att förslagets förbättringar principiellt sett skola utföras omedelbart vid
stadgans ikraftträdande, fastän jordägaren ej äger tvingande möjlighet att
under löpande arrendeperiod få någon kompensation för de därmed förenade
kostnaderna. Under sådana förhållanden synes man vid bedömningen av
kostnadens rimlighet böra fästa avgörande vikt vid kostnadens relation till
arrendeavgiftens storlek och den återstående avtalstidens längd.

Föreningen för vattenhygien finner det tveksamt om man bör bereda möjlighet
till tvångsanslutning till vattenledning utan annan begränsning än att
kostnaden skall vara rimlig och således oberoende av behovet. Föreningen
framhåller att vattenförsörjning kan vara ordnad på fullt tillfredsställande
sätt utan anslutning till allmän vattenförsörjningsanläggning och understryker
även svårigheten för hälsovårdsnämnderna att avgöra vad som skall
anses vara en rimlig kostnad.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner att kommittén åsyftar anslutning till
vattenledning av viss kvalitet. Enligt länsstyrelsens mening bör av författningstexten
framgå vad slags vattenledning som åsyftas, då ordet »vattenledning»
kan användas även för mycket primitiva anordningar för befordran
av vatten i ledning.

Stockholms handelskammare framhåller, att det i kustbygderna torde
vara vanligt att man drar in enkla vattenledningar för sjövatten till hushållsändamål
samt att risk för förväxling med dricksvatten i dessa fall i
regel är obefintlig. Ett sådant förfarande synes icke böra förbjudas, varemot
man skulle kunna i hälsovårdsstadgan intaga bestämmelse om befogenhet
för hälsovårdsnämnd att inom viss kommun eller del därav förbjuda
förfaringssättet. Även hälsovårdsnämnden i Stockholm har funnit det av
kommittén föreslagna förbudet för kategoriskt, liksom bl. a. stadsfullmäktige
i Uppsala, hälsovårdsförbundet i Södermanlands län, länsstyrelsen i Jönköpings
län, förste provinsialläkaren i samma län, svenska hälsovårdst jänstemannaförbundet,
svenska lantarbetsgivareföreningen och föreningen för vattenhygien.
Härvid har även framhållits, att vatten som icke är lämpligt som
dricksvatten likväl kan vara erforderligt för tvättstuga, vattenldosett e. dyl.

Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk anser att
begreppet »lätt tillgång till vatten» bör förtydligas. Om man med den föreslagna
författningstexten avser att ställa mycket stora krav på närheten till
brunn, bör bestämmelsen förses med motsvarande reservation som paragrafens
första stycke, så alt ej en hälsovårdsnämnd ser sig nödsakad framtvinga
en brunnsborrning som kräver orimlig kostnad.

31 §■

Ordningspolisintendenten och kanslipolisintendenten i Stockholm anser
att förbudet för innehavare av bostadslägenhet atl uppträda så att sanitär

170 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

olägenhet uppstår bör förtydligas alt avse samtliga för lägenhetsinnehavare
disponibla utrymmen, såväl yttre som inre.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län föreslår att även innehavare av
kontorslägenhet m. m. bör omfattas av reglerna i denna paragraf.

Svenska läkaresällskapet säger sig framför det av kommittén i 2 mom.
föreslagna stadgandet föredraga en bestämmelse som i likhet med motsvarande
föreskrift i gällande hälsovårdsstadga möjliggör ingripanden mot
varje innehavare av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum, alltså
även t. ex. innehavare av kontorslägenhet.

Departementschefen

De i vår första hälsovårdsstadga från år 1874 intagna bestämmelserna om
bostad var ytterst summariska, och vid utfärdandet av 1919 års hälsovårdsstadga
ansågs det angeläget att meddela mer utförliga föreskrifter i ämnet.
Sålunda fastslogs därvid de fordringar som i första hand borde ställas på
ett boningsrum ur hygienisk synpunkt, d. v. s. att bereda erforderligt
skydd mot köld och fukt samt tillträde för dager och frisk luft. Dessa fordringar
ansågs böra vara väsentligen enahanda för stad och land. Hälsovårdsnämnderna
gavs också betydligt vidgade befogenheter i fråga om
hälsofarliga bostäder.

Därefter vidtogs under åren 1935 och 1936 olika författningsändringar
som syftade till att höja bostadsstandarden främst på landsbygden. Sålunda
infördes den ännu gällande bestämmelsen om skyldighet att i viss utsträckning
tillsätta särskild hälsovårdsnämnd på landet och vidare omorganiserades
distriktsvården och bostadsövervakningen på landsbygden. Härigenom
ålades distriktssköterska bl. a. upplysande och rådgivande verksamhet i avseende
å bostadsvård. Vidare omarbetades och utvidgades hälsovårdsstadgans
materiella föreskrifter om bostäder till sin nu gällande lydelse. Därvid
framhölls bl. a. att behovet av mera tydliga, konkreta och delvis skärpta
bestämmelser fick anses ådagalagt, men att preciseringen och konkretiseringen
i detalj med hänsyn till växlande lokala omständigheter icke
kunde drivas över en viss gräns. Måttbestämmelser och andra rena detaljföreskrifter
borde utfärdas av medicinalstyrelsen i form av råd och anvisningar.
Överensstämmelse mellan föreskrifterna för stad och för landsbygden
borde vidare i möjligaste mån upprätthållas. Hälsovårdsnämnderna skulle
ha inte endast rätt utan skyldighet att pröva alla de fall där bostadsföreskrifterna
icke uppfylldes, men i det särskilda fallet skulle de ha rätt till
prövning under hänsynstagande till den praktiska genomförbarheten av
föreskrifterna för tillfället.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser
varit föremål för särskild uppmärksamhet från statsmakternas sida
och flera gånger anpassats till utvecklingen inom samhället. De principiella
överväganden som härvid gjorts äger i stor utsträckning giltighet även i

171

Kungi. Maj:ts proposition nr B 46 är 1958

dagens läge, och jag är också av den uppfattningen att mera vägande invändningar
knappast kan riktas mot att man nu i en ny hälsovårdsstadga i dess
huvuddrag bibehåller den reglering av bostadsfrågorna som genomfördes
genom 1935 och 1936 års författningsbestämmelser i ämnet. Till denna uppfattning
har också hälsovårdsstadgekommittén kommit och dess förslag
överensstämmer i stor utsträckning med bostadsbestämmelserna i gällande
hälsovårdsstadga. Såsom jag redan i tidigare sammanhang understrukit har
vid utarbetandet av departementsförslaget befunnits angeläget att man —
med beaktande av de synpunkter som framförts av 1951 års byggnadsutredning
i dess betänkande »Förenklad byggnadslagstiftning» — så långt möjligt
försöker undvika bestämmelser som kan sägas vara av byggnadsteknisk
natur. I hälsovårdsstadgan bör endast upptagas mera allmänna bestämmelser
om de sanitära förhållandena i bostäder. Vidare må understrykas att
bestämmelserna i hälsovårdsstadgan främst tager sikte på det befintliga
bostadsbeståndet och icke på nybyggnader.

Grundläggande för hälsovårdsnämndernas verksamhet till förbättring av
bostadsstandarden är omfattningen av nämndernas bostadsinspektion.
I medvetande härom har också hälsovårdsstadgekommittén föreslagit
den utvidgningen av skyldigheten att förrätta fortlöpande bostadsinspektion,
som må ligga i att sådan skyldighet skulle förefinnas inom
hälsovårdstätort och icke, så som f. n., endast inom de områden, där gällande
hälsovårdsstadgas bestämmelser för stad är tillämpliga. Som skäl för
att icke utsträcka skyldigheten till hela riket bär kommittén åberopat
ekonomiska hänsyn och bristen på personal. Den övervägande delen av de
remissinstanser som yttrat sig i frågan har uttalat sig för bestämmelser
om fortlöpande bostadsinspektion inom hela riket och endast ett par remissinstanser
bar intagit en mer restriktiv hållning än hälsovårdsstadgekommittén.

I departementsförslaget har i kapitlet om hälsovårdskontrollen upptagits
föreskrift om att fortlöpande bostadsinspektion skall anordnas inom hälsovårdstätort,
varemot någon bestämmelse om sådan inspektion i övrigt
icke inrymmes i förslaget. Jag har alltså icke ansett mig kunna f. n. föreslå
författningsbestämmelse om obligatorisk, fortlöpande bostadsinspektion
inom hela riket. För en sådan skyldighet talar utan tvekan att bostadsbeståndet
även utom hälsovårdstätort i viss utsträckning kräver en förbättring,
men i detta sammanhang bör jämväl ihågkommas att bebyggelsen på
den egentliga landsbygden i betydande grad utgöres av enfamiljshus och
egnahem, beträffande vilka ingripanden av hälsovårdsmyndigheterna icke
kan anses påkallade i samma utsträckning som eljest. Genom att hälsovårdstätort
enligt departementsförslaget till skillnad från kommittéförslaget alltid
skall omfatta område med fastställd stadsplan eller byggnadsplan kommer
likväl den grundläggande skyldigheten att anordna fortlöpande bostadsinspektion
att något utvidgas i jämförelse med kommittéförslaget. Jag vill

172 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

också understryka vad även hälsovårdsstadgekommittén framhållit, nämligen
att hälsovårdsnämnd givetvis liksom hittills är skyldig att öva tillsyn
över bostadsbeståndet även utom hälsovårdstätort. Nämnderna torde f. ö.
själva finna mest ändamålsenligt att för denna verksamhet uppgöra någon
form av plan och uppdraga dess realiserande åt viss eller vissa personer. Då
behovet av kvalificerad personal är särskilt starkt framträdande just för
denna verksamhet, innebär departementsförslaget med sina bestämmelser
om att hälsovårdsinspektör skall finnas i varje kommun en god utgångspunkt
för rationell tillsyn över bostadsbeståndet även utom hälsovårdstätort.

Någon anledning att nu föreslå ändrade regler för distriktssköterskornas
medverkan inom bostadsvården anser jag icke föreligga.

De materiella bostadsbestämmelserna i såväl kommittéförslaget
som departementsförslaget gäller riket i dess helhet. De i gällande
hälsovårdsstadga kvarstående smärre olikheterna härvidlag har alltså
icke bibehållits. Vidare har det icke befunnits lämpligt att, såsom vissa
remissinstanser förordat, i stadgan inarbeta medicinalstyrelsens råd och
anvisningar rörande bostäder eller att över huvud taget tynga författningstexten
med detaljföreskrifter i större utsträckning än som kan anses oundgängligen
nödvändigt. Även härvidlag synes de avvägningar som gjordes
vid den senaste revisionen av stadgans bostadsbestämmelser framstå som
lämpliga. Tilläggas må att hälsovårdsnämndernas bostadsvårdande verksamhet
alltid kommer att vara mera en fråga om en lämplig avvägning i
det särskilda fallet — vilket även kommit till uttryck i gällande hälsovårdsstadgas
bestämmelser om hälsovårdsnämnds befogenhet att meddela
förelägganden och vidtaga övriga åtgärder — än en fråga om materiell
detaljreglering i hälsovårdsstadgan.

Begreppet »bostad» innefattar, som påpekats vid remissbehandlingen,
i avsaknad av annan definition utan tvivel varje byggnadsanordning
för boende med någon varaktighet och således även t. ex. fritids- och
sommarbebyggelse. Detta förhållande bör dock enligt min mening lika litet
nu som tidigare, då frågan diskuterats, föranleda att i hälsovårdsstadgan
intages skilda materiella bestämmelser för olika typer av bostäder, vilket
bl. a. skulle medföra en icke önskvärd detaljrikedom, men däremot bör
en generell undantagsbestämmelse införas för bebyggelse, som ej utnyttjas
som bostad året om. En sådan bestämmelse har upptagits i 22 § departementsförslaget.
Jag vill i detta sammanhang också erinra om hälsovårdsnämnds
befogenhet att meddela förbud mot att använda ett utrymme som
bostad under viss årstid. Vidare märkes att departementsförslaget lika litet
som gällande hälsovårdsstadga ger någon anvisning om hur gränsen skall
dragas mellan »boningsrum» och »bostadslägenhet». Lokaler vari tillfällig
bostad yrkesmässigt tillhandahålles allmänheten faller dock icke direkt
under 3 kap. departementsförslaget. Om personalrum t. ex. vid ett sjukhus

173

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

skall anses som boningsrum eller bostadslägenhet får avgöras från fall till
fall under beaktande bl. a. av tillgången till gemensamma utrymmen,
toalettanordningar o. dyl.

Jag övergår härefter till att behandla de olika paragraferna i departementsförslaget.

15 §.

De i denna paragraf intagna bestämmelserna angående byggnad,
som inrymmer boningsru m, motsvarar 8 § 1 inom. och 43 § 1
mom. gällande hälsovårdsstadga samt 24 § kommittéförslaget. De anger vad
som bör ankomma på i första hand innehavaren av en bostadsbyggnad. Med
skötsel avses i detta sammanhang alltså närmast skötsel av sådana utrymmen
i ett boningshus, vilka ej upplåtits till särskild hyresgäst.

Då i gällande hälsovårdsstadga för landsbygdens del föreskrevs, att byggnad
som inrymmer boningsrum skall ha sunt läge, angavs som skäl härför
att för byggnader å den del av landsbygden, varå byggnadsstadgan ej gäller,
vissa i byggnadsstadgan upptagna bestämmelser borde göras tillämpliga.
Föredragande departementschefen fann detta berättigat, då det gällde
att tillgodose krav av väsentlig betydelse ur hälsovårdssynpunkt, även om
det ur författningsteknisk synpunkt var tveksamt om man borde i hälsovårdsstadgan
införa bestämmelser för den egentliga landsbygden rörande
förhållanden, som i fråga om landet i övrigt var reglerade i byggnadsstadgan.

Att såsom hälsovårdsstadgekoinmittén föreslagit för riket i dess helhet
i hälsovårdsstadgan införa en föreskrift om att bostadsbyggnad skall ha
sunt läge bör enligt min mening icke ifrågakonnna. Föreskriften tar direkt
sikte på nybyggnad, och bestämmelser av sådan art bör undvikas i hälsovårdsstadgan.
För de stora delar av riket där byggnadslagstiftningen äger
tillämpning regleras frågan i allt väsentligt genom planer och andra bestämmelser.
Det saknas därför varje anledning att till dessa områden utvidga
den gällande hälsovårdsstadgans föreskrift och även för de delar av
landet som ej omfattas av byggnadslagstiftningens föreskrifter torde bestämmelser
utan men kunna undvaras. Det ligger uppenbarligen i sakens
natur att den byggande själv väljer ett så sunt läge för sin bostadsbyggnad
som möjligt, och vad som härvidlag erfordras är knappast en kategorisk''
bestämmelse till stöd för ett ingripande från hälsovårdsmyndigheterna utan
i stället råd och upplysningar från dessa myndigheter. Vidare torde olägenheterna
av ett i och för sig mindre sunt läge i viss utsträckning kunna elimineras
genom olika byggnadsåtgärder, t. ex. särskild isolering. Slutligen
torde vid hälsovårdsnämndens bedömande av en bostadsbyggnads ändamålsenlighet
hänsyn kunna tagas till dess läge även utan uttrycklig föreskrift
härom i hälsovårdsstadgan.

Dessa överväganden har föranlett mig att i departementsförslaget icke
upptaga någon särskild bestämmelse om att byggnad, som inrymmer bo -

174

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ningsrum, skall ha sunt läge. Av i huvudsak samma skäl innehåller ej heller
departementsförslaget någon motsvarighet till bestämmelsen i 43 § 1 mom.
första stycket andra punkten gällande hälsovårdsstadga om att torrläggning
av marken skall vidtagas, där så av förhållandena påkallas.

Hälsovårdskommittén har genom att i sitt förslag utesluta de i
gällande hälsovårdsstadga förekommande orden »för dem, som där uppehålla
sig» velat vidga förbudet mot att med avseende å bostadsbyggnads
anordnande, inredning, underhåll och skötsel vålla sanitär olägenhet till att
avse sådan inverkan även för närboende. En sådan utvidgning synes mig
tveksam redan ur den formella synpunkten, att bostadskapitlets övriga bestämmelser
väsentligen endast tar sikte på att motverka sådan sanitär olägenhet
som uppstår inom den egna byggnaden. I andra kapitel av hälsovårdsstadgan
återfinnes visserligen också föreskrifter med syfte att motverka sanitär
olägenhet t. ex. för en grannfastighet, men då är det fråga om speciella
störningar som t. ex. från en industri i grannskapet. En reglering av
frågan i enlighet med kommitténs förslag kan i viss mån också lämna
utrymme för ingripanden, som icke kan anses helt motiverade ur allmän
hälsovårdssynpunkt. Då dessutom i mer utpräglande fall erforderlig rättelse
torde stå att vinna med tillämpning av allmänna grannelagsrättsliga
grundsatser, har jag icke ansett den av kommittén föreslagna utvidgningen
av bestämmelsens tillämpningsområde motiverad, varför departementsförslaget
i denna del med viss redaktionell ändring anslutits till gällande
hälsovårdsstadga.

Av vad jag tidigare anfört rörande begreppet »sanitär olägenhet» torde
framgå, att sådan olägenhet får anses uppkomma om en bostadsbyggnad till
följd av bristande underhåll, t. ex. av trappor, medför uppenbar risk för
olycksfall. Möjligen kan också någon gång en bostadsbyggnad redan genom
sin konstruktion och inredning tänkas medföra sådan risk.

Det är förvisso angeläget att olika utrymmen i en bostadsbyggnad är tillfredsställande
belysta. I den mån avsaknad av belysningsanordningar kan
anses förorsaka sanitär olägenhet, t. ex. på grund av risken för olycksfall,
torde sådana anordningar kunna föreskrivas redan på grundval av den
allmänna föreskriften om bostadsbyggnads inredning. Att i hälsovårdsstadgan
införa en särskild föreskrift om skyldighet att anordna belysning
av t. ex. bostäder, trappor eller vindsutrymmen är knappast erforderligt
och torde ej heller vara berättigat ur den synpunkten att stadgan i princip
endast bör inrymma allmängiltiga regler om hygienisk minimistandard i
olika hänseenden.

Frågan i vad mån bostadsbyggnad bör få uppföras i närheten av anläggning,
som kan tänkas förorsaka sanitär olägenhet för de i byggnaden
boende, kan svårligen regleras genom ett i hälsovårdsstadgan intaget förbud
mot sådant uppförande. Spörsmålet är många gånger i övervägande grad
en planläggningsfråga och så gott som alltid en fråga med grannelagsrätts -

175

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

liga aspekter, och ett förbud av nämnt innehåll skulle kunna innebära ett
alltför ensidigt tillgodoseende av hälsovårdssynpunkterna. Jag har därför
icke ansett mig kunna tillmötesgå vid remissbehandlingen framkomna
önskemål om ett i hälsovårdsstadgan intaget förbud av angiven art.

16 §.

I denna paragraf gives regler för vad som till undvikande av sanitär olägenhet
särskilt skall beaktas i fråga om anordnande, inredning
och underhåll av boningsru in. Även dessa regler tager närmast
sikte på byggnadsinnehavarens åligganden härutinnan.

Punkt a) i departementsförslaget angående boningsrums storlek motsvarar
8 § 2 mom. första stycket och 43 § 2 mom. första stycket gällande
hälsovårdsstadga samt 25 § 1 mom. kommittéförslaget, och punkt b) i
departementsförslaget angående dager i boningsrum motsvarar 8 § 2 mom.
andra stycket första punkten och 43 § 2 mom. andra stycket första punkten
gällande hälsovårdsstadga samt 25 § 2 mom. kommittéförslaget.

I anledning av den tvekan som framkommit vid remissbehandlingen rörande
vad som i detta sammanhang skall avses med begreppet »boningsrum»
vill jag uttala, att därunder redan av språkliga skäl i regel icke kan innefattas
varje rum i en bostadslägenhet. Hälsovårdsstadgans bestämmelse om
skyldighet att i boningsrum ha fönster får anses i första hand taga sikte på
sådana rum som vardagsrum, sovrum o. dyl. men däremot icke på t. ex.
badrum, toalettrum, förvaringsrum för kläder eller rum av genomgångskaraktär
såsom serveringsrum och tamburer. Att kök icke annat än under
vissa förhållanden kan betecknas som boningsrum framgår direkt av
hälsovårdsstadgans bestämmelser. När det sedan gäller vissa gränsfall,
såsom t. ex. en möblerbar hall, torde man vara nödsakad att överlämna
åt de tillämpande myndigheternas bedömande att avgöra, om ett sådant
rum i ett särskilt fall är av den karaktär att det bör betecknas som
boningsrum. Vägledande härvidlag bör bl. a. vara i vilken utsträckning den
boende kan förväntas uppehålla sig i rummet, särskilt under den tid av
dygnet då dagsljus råder, och över huvud taget vilken funktion rummet har
inom bostadslägenheten.

Under punkt c) i departementsförslaget har upptagits bestämmelser om
luftväxling i boningsrum. Bestämmelserna motsvarar 8 § 2 mom. andra
stycket andra punkten och 43 § 2 mom. andra stycket andra punkten gällande
hälsovårdsstadga samt 25 § 3 mom. kommittéförslaget.

De hittills gällande bestämmelserna, vilka hälsovårdsstadgekommittén
upptagit i sitt förslag, synes mig utgöra en lämplig avvägning av frågan, vilka
fordringar beträffande möjligheterna till luftväxling som bör ställas på ett
boningsrum. I anledning av de vid remissbehandlingen framförda invändningarna
mot bestämmelsernas utformning vill jag understryka, att de —
liksom andra likartade bestämmelser — närmast har sin tillämpning på

176

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

det befintliga bostadsbeståndet samt att de endast uttrycker de sanitära
minimifordringarna i angivet hänseende.

Punkt d) i departementsförslaget, som handlar om boningsrums uppvärmning,
motsvarar 8 § 2 mom. tredje stycket första punkten och 43 §
2 mom. tredje stycket första punkten gällande hälsovårdsstadga samt 25 §
4 mom. första punkten kommittéförslaget. Någon motsvarighet till de
nämnda styckenas andra och tredje punkter i gällande hälsovårdsstadga
samt härtill anslutande bestämmelser i 25 § 4 mom. kommittéförslaget har
icke upptagits i departementsförslaget.

Dessa bestämmelser infördes i gällande hälsovårdsstadga genom 1936 års
författningsändringar och åsyftade endast att konkretisera den dittills gällande
föreskriften om boningsrums uppvärmning, vilken i sak motsvarade
departementsförslagets bestämmelse i ämnet. Anledningarna till att i departementsförslaget
icke upptagits föreskrifter om tjänlig eldstad etc. är, att jag
icke blivit övertygad om behovet av dessa föreskrifter. Av vad hälsovårdsstadgekommittén
anfört framgår dessutom att värmegraden i ett rum är i
hög grad beroende av även andra faktorer, såsom väggarnas värmeisolerande
förmåga och kapaciteten hos en centralvärmeanläggning. I dessa
hänseenden bör det icke enligt kommitténs uppfattning, som jag delar,
ifrågakomma att meddela föreskrifter i hälsovårdsstadgan. Härtill kommer
att den senare tidens byggnadstekniska utveckling, inte minst i fråga
om uppvärmningen av bostadshus, framvisat en hel del nya lösningar, som

1 viss utsträckning torde kunna gottgöras även i fråga om det befintliga
bostadsbeståndet. Det synes därför angeläget att icke genom detaljföreskrifter
i hälsovårdsstadgan försvåra bostadsbeståndets anpassning till en
sådan utveckling.

I och för sig skulle beaktansvärda skäl enligt min mening kunna anföras
för att i hälsovårdsstadgan ange till vilken värmegrad ett boningsrum under
olika tider av dygnet bör hållas uppvärmt. Den hittills gällande ordningen —-som inneburit alt uttalanden om lämplig värmegrad intagits i medicinalstyrelsens
råd och anvisningar men ej i hälsovårdsstadgan — har emellertid
såvitt jag har mig bekant inte medfört några mer påtagliga svårigheter
för de tillämpande myndigheterna, varför jag ansluter mig till hälsovårdsstadgekommitténs
förslag att ej heller i den nya hälsovårdsstadgan upptaga
någon bestämmelse om uppvärmning till viss värmegrad.

Punkt e) i departementsförslaget angående boningsrums skydd mot fuktighet
motsvarar 8 § 2 mom. fjärde stycket första punkten och 43 § 2 inom.
fjärde stycket första punkten gällande hälsovårdsstadga samt 26 § första
stycket kommittéförslaget.

De i 8 § 2 mom. fjärde stycket andra och tredje punkterna samt 43 §

2 mom. fjärde stycket andra och tredje punkterna förekommande bestämmelserna
angående golvs beskaffenhet och läge, vilka återgivits i 26 § tredje
stycket kommittéförslaget, saknar motsvarighet i departementsförslaget.

177

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Dessa bestämmelser hade till syfte alt åstadkomma en tillfredsställande
golvyta ur rengöringssynpunkt samt erforderligt skydd mot kyla och fukt
från grunden. Den under punkt d) i departementsförslaget intagna bestämmelsen
om att boningsrum skall kunna hållas tillfredsställande uppvärmt
innefattar emellertid även ett krav på sådan värmeisolering som med hänsyn
till värmekällans kapacitet erfordras för att åstadkomma uppvärmning
till lämplig värmegrad. Vidare föreskrives i punkt e) i departementsförslaget
att boningsrum skall vara skyddat mot fuktighet. Det är givetvis
av vikt att golv är av lämpligt material bl. a. ur rengöringssynpunkt, men
vilka fordringar som härvidlag skall hävdas måste i hög grad bli beroende
av prövningen i det särskilda fallet.

Punkt f) i departementsförslaget angående boningsrums skydd mot olägenheter
från angränsande utrymmen motsvarar 8 § 2 mom. femte stycket
och 43 § 2 mom. femte stycket gällande hälsovårdsstadga samt 26 § andra
stycket kommittéförslaget. Departementsförslaget innebär endast en formell
omarbetning av bestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga utom
såtillvida, att med de uppräknade orsakerna till olägenhet jämställts därmed
likartade faktorer, varigenom önskemål från vissa remissinstanser tillgodosetts.
Däremot har jag icke ansett det möjligt att genomföra en sådan
skärpning av bestämmelserna, som innefattas i kommittéförslaget genom
att ur dess författningstext uteslutits den begränsningen av fordringarna på
ifrågavarande anordningar att de skall medföra »i möjligaste mån» betryggande
skydd. Denna begränsning infördes år 1936 på förslag av riksdagen.

17 §.

Denna paragraf anger vilka av de för boningsrum i 16 § upptagna bestämmelserna
som skall äga sin tillämpning på kök och annat särskilt utrymme
för matlagning. Paragrafen motsvaras av 8 § 2 mom.
sjätte stycket och 43 § 2 mom. sjätte stycket gällande hälsovårdsstadga
samt 28 § första och andra styckena kommittéförslaget.

Med departementsförslagets avfattning kommer samtliga för boningsrum
i 16 § meddelade bestämmelser att bli tillämpliga på varje särskilt för matlagning
avsett utrymme, som kan användas till boningsrum. Enligt gällande
hälsovårdsstadga och enligt kommittéförslaget skulle motsvarande bestämmelser
bli tillämpliga allenast på sådant kök, som kan användas till boningsrum.
Skillnaden torde vara av mer formell än faktisk art, då vilka
för matlagning särskilt avsedda utrymmen som skall betecknas som kök
givetvis icke kan utan närmare definition entydigt bestämmas. Det torde
icke för hälsovårdsstadgans del vara behov att såsom i byggnadslagstiftningen
genomföra någon gränsdragning mellan kök och annat matlagningsutrymme.

Vad hälsovårdsstadgekommittén anfört till motivering av 28 § andra
stycket i sitt förslag kan jag i huvudsak ansluta mig till. Med departe12-—Bihang
till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr B 46

178

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

mentsförslagets utformning av bestämmelserna har jag åsyftat att lämna
ökat utrymme för hänsynstagande till framför allt olika lokala byggnadsförhållanden.
Jag vill emellertid understryka betydelsen av anordningar som
möjliggör god, kontinuerlig luftväxling i matlagningsutrymmen.

18 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om bostadslägenhets förseende med
vissa biutrymmen.

Punkt a) i departementsförslaget angående förstuga o. dyl. motsvarar
8 § 3 mom. första stycket första punkten och 43 § 3 mom. första stycket
första punkten gällande hälsovårdsstadga samt 29 § 1 mom. kommittéförslaget.
För att tillmötesgå vid remissbehandlingen framkomna önskemål
har i departementsförslaget angivits att även andra anordningar än förstuga
och vindfång kan ifrågakomma. Härmed åsyftas i första hand dubbeldörrar.

Punkt b) i departementsförslaget angående garderob o. dyl. motsvarar
8 § 3 mom. första stycket andra punkten och 43 § 3 mom. första stycket
andra punkten gällande hälsovårdsstadga samt 29 § 2 rnom. kommittéförslaget.
Departementsförslaget ansluter sig i sak till kommittéförslaget, och
kravet att garderobsutrymmet skall vara lämpligt i fråga om belägenhet
och anordning avses alltså gälla även utan uttrycklig bestämmelse.

Under punkt c) i departementsförslaget har upptagits bestämmelser
om ldosett. Dessa bestämmelser motsvarar 8 § 3 mom. andra stycket och
43 § 3 mom. andra stycket gällande hälsovårdsstadga samt 29 § 3 mom.
kommittéförslaget. Frågan om kravet på egen klosett borde göras obligatoriskt
för hela landet eller eventuellt endast för stadssamhällena, diskuterades
redan 1936 vid tillkomsten av nu gällande bestämmelser i ämnet. Härvid
framhölls att detta krav alltid borde upprätthållas då det gällde nybyggnader
men att det av ekonomiska skäl knappast kunde upprätthållas
med avseende på det befintliga bostadsbeståndet, särskilt på landsbygden.
Dessa synpunkter bör enligt min mening vara vägledande för författningsbestämmelserna
i ämnet även i dagens läge. Då, såsom jag flera gånger
framhållit, bostadsbestämmelserna i hälsovårdsstadgan i första hand bör
sikta på det befintliga bostadsbeståndet, synes bestämmelsen om bostadslägenhets
förseende med klosett icke böra ges den kategoriska utformning
som hälsovårdsstadgekommittén föreslagit. Genom sin uttryckliga
dispensmöjlighet torde f. ö. kommittéförslaget i sak nära ansluta sig till
gällande bestämmelser i ämnet. Departementsförslaget anknyter därför
formellt mera till motsvarande föreskrifter i gällande hälsovårdsstadga
men vill samtidigt betona, att det normala numera är att varje bostadslägenhet
har egen klosett. Särskilda förhållanden som föranleder gemensam
klosett kan knappast förekomma vid nybyggnader.

18 § andra stycket angående skafferi o. dyl. motsvarar 8 § 3 mom.

179

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

första stycket andra punkten och 43 § 3 mom. första stycket andra punkten
gällande hälsovårdsstadga samt 28 § tredje stycket kommittéförslaget. Enligt
hälsovårdsstadgekommittén innebär kommiltéförslaget i denna del icke
någon skärpning av gällande bestämmelser. Till undvikande av missförstånd
härvidlag har i departementsförslaget bibehållits gällande hälsovårdsstadgas
uttryck »tjänlig ventilationsanordning». I departementsförslaget
har tillkommit föreskrift om att skafferiutrymme skall vara av erforderlig
storlek. I vad mån skafferi helt eller delvis må utan hygienisk olägenhet
ersättas av kylskåp får i fortsättningen liksom hittills överlämnas åt bedömande
i praxis.

18 § tredje stycket departementsförslaget angående med bostadslägenhet
förenad tillgång till tvättstuga och torkrum motsvarar 8 §
3 mom. andra stycket och 43 § 3 mom. andra stycket gällande hälsovårdsstadga
samt 29 § 4 mom. kommittéförslaget. Något påtagligt behov av att
skärpa gällande bestämmelser i ämnet anser jag icke föreligga, varför departementsförslaget
anknyter till gällande hälsovårdsstadga. Ej heller anser
jag tillräckliga skäl föreligga att i författningstexten införa föreskrift om
krav på vedbod, matkällare m. m.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att i 1951 års byggnadsutrednings
förslag till byggnadsstadga har inarbetats från normalbyggnadsordningen
hämtade föreskrifter om tillgång till diverse anordningar för olika ändamål,
såsom vindskontor in. in.

19 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om bostadslägenhets förseende
med vatten och utrustning med avlopp för spillvatten. Bestämmelserna
motsvarar 8 § 3 mom. tredje stycket och 43 § 3 mom. tredje stycket
gällande hälsovårdsstadga samt 30 § kommittéförslaget.

Vatten- och avloppsfrågorna är uppenbarligen av den största betydelse
för bostadshygienen. I medvetande härom kompletterades vid 1936 års
ändringar i hälsovårdsstadgan bestämmelserna om skyldighet för hälsovårdsnämnd
att allmänt verka för dessa frågor inom hälsovårdsområdet
med en föreskrift om att bostadslägenhet i stad skulle förses med vattenoch
avloppsledning, om den för rimlig kostnad kunde anknytas till allmän
sådan ledning, samt om att sådan lägenhet under alla förhållanden skulle
äga ymnig och lätt tillgång till gott dricksvatten. För landsbygdens del ansåg
man sig icke kunna gå så långt men meddelade bestämmelse om att bostadslägenhet
skulle ha tillgång till gott dricksvatten. Bestämmelserna
skiljer sig från hälsovårdsstadgans övriga bostadsföreskrifter såtillvida, att
de ej blott avser förebyggande eller undanröjande av sanitär olägenhet utan
även direkt tager sikte på eu fortlöpande höjning av bostadsstandarden.

Efter framläggandet av hälsovårdsstadgekommitténs förslag och remissbehandlingen
av detsamma har hithörande frågor i väsentliga avseenden

180

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

reglerats genom lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
Sådan anläggning har till ändamål att bereda vattenförsörjning
och avlopp för bostäder eller annan bebyggelse och kan omhänderhas
av antingen kommun eller annan. Lagen reglerar förhållandena mellan
den, som omhänderhar en allmän vatten- och avloppsanläggning, samt
ägarna av de fastigheter, vilka anslutits till anläggningen eller vilkas anslutning
ifrågasättes. I lagen föreskrives skyldighet för kommun att, där det
till förekommande av sanitär olägenhet påkallas att vattenförsörjning och
avlopp för visst område ordnas i ett större sammanhang, ombesörja eller
tillse att allmän vatten- och avloppsanläggning kommer till stånd så snart
omständigheterna det medger. För sådan anläggning skall bestämmas visst
verksamhetsområde, inom vilket sedan föreligger anslutningsrätt och anslutningstvång
för där belägna fastigheter. En sådan fastighet skall sålunda,
på begäran av sin ägare eller av den allmänna anläggningens huvudman,
anslutas till anläggningen, såframt ej ändamålet med sådan anslutning kan
med större fördel för fastigheten vinnas på annat sätt. Enligt uttalanden vid
lagens tillkomst innebär anslutningstvånget icke skyldighet för vederbörande
fastighetsägare att vidtaga anordningar för faktisk anslutning,
d. v. s. att anordna tappställen och avloppsbrunnar å fastigheten, utan
härutinnan skall icke gälla annat tvång än det hälsovårdsmyndigheten av
sanitära skäl äger utöva. — Anmärkas må även att regler om anslutningsrätt
och anslutningstvång i fråga om avloppsledningar utom allmän vatten-
och avloppsanläggnings verksamhetsområde finnes i 8 kap. vattenlagen.

De synpunkter, som föranledde gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser
om ordnande av vattenförsörjning och avlopp inom hälsovårdsområdets
ram samt om bostadslägenhets förseende med vatten genom anslutning till
allmän vattenledning och med avlopp för spillvatten genom anslutning till
allmän avloppsledning, kan sägas även ligga till grund för 1955 års lag om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar. I den mån hithörande förhållanden
blivit reglerade genom nämnda lag bör de icke längre behandlas i
hälsovårdsstadgan. Frågan om en viss fastighet bör i lagens mening anslutas
till allmän vatten- och avloppsanläggning eller ej bör alltså bedömas
uteslutande på grundval av lagens bestämmelser. Lagen reglerar emellertid
som nyss angivits icke skyldigheten att vidtaga de på fastighetsägaren
ankommande anordningarna för att åstadkomma faktisk anslutning.
Sådana regler —- som är betingade endast av fastighetens egna sanitära
behov — bör liksom hittills intagas i hälsovårdsstadgan. Bl. a. för att markera
skillnaden mot lagbestämmelserna bör de enligt min mening icke
formellt erhålla karaktär av tvångsföreskrift utan i stället utformas så att
de anger den faktiska anslutningen till allmän vatten- och avloppsanläggning
som den lösning av frågorna vilken, där så kan ske, i första hand bör
ifrågakomma.

181

Kungl. Maj:ts proposition nr B i6 år 1958

Rörande förutsättningarna för åläggande enligt hälsovårdsstadgan att på
visst sätt ordna vatten- och avloppsförhållandena för en bostadslägenhet
vill jag anföra följande. För det fall att en bostadslägenhet ligger inom
verksamhetsområdet för allmän vatten- och avloppsanläggning, utgör redan
detta förhållande ett starkt skäl ur hälsovårdssynpunkt för att faktisk anslutning
även åvägabringas. Om en fastighet, på vilken gällande hälsovårdsstadgas
bestämmelser för stad är tillämpliga, befinnes enligt lagen om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar anslutningsskyldig till sådan anläggning,
föreligger alltså säkerligen i de allra flesta fall också förutsättningar
för att med tillämpning av hälsovårdsstadgans gällande bestämmelser åvägabringa
faktisk anslutning till anläggningen för bostadslägenheter på fastigheten,
och så bör bli fallet även enligt den nya hälsovårdsstadgan. Samma
bör förhållandet bli med bostadslägenhet inom fastighet, som ej varit underkastad
gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser för stad, men som befinnes
enligt lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar anslutningsskyldig
till sådan anläggning. Ligger bostadslägenhet utom verksamhetsområdet
för allmän vatten- och avloppsanläggning och är det påkallat
ur sanitär synpunkt att ansluta lägenheten till anläggningen, bör hälsovårdsnämnden
verka för att den allmänna anläggningen utsträckes till
bostadslägenheten. I undantagsfall kan det även tänkas befogat att till allmän
vatten- och avloppsanläggning ansluta bostadslägenhet utan att fastigheten
innefattas i anläggningens verksamhetsområde. Härvidlag, liksom
då det gäller anslutning till annan gemensam vatten- och avloppsanläggning
än sådan som är allmän enligt 1955 års lag, torde ekonomiska
hänsyn och alternativa lösningar böra tillmätas större betydelse, än då
det gäller bostadslägenhet inom verksamhetsområdet för allmän anläggning.
I den mån faktisk anslutning till allmän eller eljest gemensam anläggning
icke föreligger bör likväl alltid tillses, att bostadslägenhet har
tillgång till gott vatten i erforderlig mängd för dryck, matlagning och andra
hushållsändamål samt om möjligt är försedd med avlopp för spillvatten.

Departementsförslagets bestämmelser har utformats i enlighet med det
nu anförda. Med allmän vatten- och avloppsanläggning avses alltså sådan
anläggning enligt 1955 års lag. För stads del torde bestämmelserna icke innebära
någon saklig ändring i de hittills gällande reglerna. För de områden,
som icke varit underkastade gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser för
stad, kan departementsförslaget sägas innebära en anpassning till det läge,
som inträtt efter tillkomsten av nämnda lag. Departementsförslaget går dock
för sistnämnda områdens del icke så långt som kommittéförslaget med dess
generella anslutningstvång.

På grundval av hälsovårdsstadgans ifrågavarande bestämmelser skall efter
bedömande ur hälsovårdssynpunkt kunna föreskrivas skyldighet att genomföra
faktisk anslutning av bostadslägenheter inom viss fastighet till allmän
vatten- och avloppsanläggning.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

I departementsförslaget har icke upptagits någon motsvarighet till kommittéförslagets
bestämmelse om förbud mot att i bostadslägenhet inleda
vatten, som är olämpligt till dryck. Anledningen härtill är de vid remissbehandlingen
framkomna erinringarna mot kommittéförslaget i denna del.

20 §.

Departementsförslagets här upptagna bestämmelser om bostadsvård
och skydd för närboende överensstämmer i sak med 8 § 4 och 9
mom. samt 43 § 4 och 8 mom. gällande hälsovårdsstadga. Motsvarande föreskrifter
finnes i 31 § 1 och 2 mom. kommittéförslaget. Anledning finnes
enligt mitt förmenande icke att i detta sammanhang meddela motsvarande
föreskrifter beträffande andra lokaler i ett boningshus än bostadslägenheter.

21 §.

I denna paragraf upptagen bestämmelse mot trångboddhet motsvarar
8 § 5 mom. och 43 § 5 mom. gällande hälsovårdsstadga samt 27 § kommittéförslaget.

Liksom enligt gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget har som
norm och förutsättning för ingripande icke angivits uppkomsten av sanitär
olägenhet utan hälsovådlighet, varigenom bestämmelsen får anses ha en
mer begränsad räckvidd. Någon saklig ändring av nu gällande bestämmelser
har icke åsyftats, men det har icke ansetts erforderligt att just i detta speciella
fall i författningstexten framhålla, att redan en situation, som innebär
fara för hygieniskt men, skall undvikas, respektive föranleda ingripande
av hälsovårdsmyndighet.

22 §.

I denna paragraf har upptagits den tidigare behandlade undantagsbestämmelsen
för bostäder, som icke utnyttjas i full utsträckning året om. Motsvarighet
härtill saknas i gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget.

4 kap. Om samlingslokal samt hotell och pensionat m. m.

(23 och 24 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

Enligt de likalydande bestämmelserna i 8 § 6 mom. och 43 § 6 mom.
gällande hälsovårdsstadga skall lokal, varest vanligen ett större antal människor
samlas, vara försedd med nödiga anordningar för luftväxling samt
i övrigt vara så anordnad och så skötas, att sanitär olägenhet ej uppkommer
för dem, som där uppehåller sig. Till sådan lokal skall hänföras lokal som
kyrka eller annan gudstjänstlokal, skola, domstols sainmanträdesrum, samlingsrum,
till vilket allmänheten äger tillträde, teater, biograf, danslokal,

183

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46“ år 1958

serverings- eller utskänkningslokal, natthärbärge, fattigvårdsanstalt och
sjukhus. Den i 8 § 7 inom. för stad föreskrivna bostadsinspektionen skall
även omfatta nu angivna lokaler.

Utöver vad nu nämnts saknar hälsovårdsstadgan bestämmelser rörande
hotell, pensionat, resanderum o. dyl. Enligt vad hälsovårdsstadgekommittén
uppgivit har man emellertid under senare år börjat intaga vissa bestämmelser
angående sådana lokaler i lokala hälsovårdsordningar.

I kungl. stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse
föreskrives skyldighet att söka länsstyrelsens tillstånd för hotell- och pensionatrörelse,
som drives i byggnad eller lägenhet med flera än fyra för gästers
härbärgerande avsedda rum eller är avsedd för mottagande samtidigt av
flera gäster än åtta. I stadgan meddelas vidare bestämmelser avseende skydd
mot eldfara och om kontroll över resande men inga sanitära föreskrifter.

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittén redovisar inledningsvis de önskemål som framförts till kommittén
om bestämmelser i hithörande ämnen. Dessa önskemål har gått ut
på mer preciserade och entydiga bestämmelser i hälsovårdsstadgan rörande
skolor och samlingslokaler, icke minst i fråga om klosetter och urinoarer,
samt utförliga föreskrifter beträffande hygienen på natthärbärgen, hotell,
pensionat och privata sjukhus. Hälsovårdsnämnderna borde också få ökade
befogenheter och möjligheter att ingripa i angivna hänseenden.

Kommittén anför vidare.

De sanitära krav, som man bör ställa på samlingslokal, hotell och annan
dylik lokal, äro i vissa avseenden strängare än de som behöva uppställas
för vanliga bostäder. Sålunda måste t. ex. beträffande en samlingslokal fordras
mera i fråga om ventilationsanordningarna än som är nödvändigt
för en bostad. Beträffande hotell, pensionat och annan dylik »tillfällig
bostad» måste kravet på underhåll och utrustning skärpas. Ett rum, som
nästan dagligen byter inneboende, måste uppenbarligen städas, vädras och
överhuvudtaget skötas mera rationellt än vad som är nödvändigt beträffande
ett vanligt boningsrum. Det vill synas, som om den nuvarande bristen
på särskilda hygieniska bestämmelser i förevarande avseende vållat svårigheter.
Och kommittén har bibragts den uppfattningen, att den nya stadgan
bör upptaga utförligare regler angående samlingslokaler, hotell och pensionat
än som finnas i den nuvarande stadgan. Dessa bestämmelser synas
lämpligen kunna sammanföras till ett särskilt kapitel.

Enligt kommitténs mening bör de mer detaljerade bestämmelser i hygieniskt
avseende, som erfordras i synnerhet beträffande hotell, pensionat
o. dyl., utfärdas i form av bindande föreskrifter.

Kommittén uttalar slutligen.

De sanitära förhållandena beträffande hithörande lokaliteter höra övervakas
genom återkommande besiktningar och således -— oavsett om de äro
belägna inom eller utom hälsovårdstätort — vara underkastade samma
kontroll, som gäller för bostad inom dylik tätort.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Redan i samband med tillkomsten av 1919 års hälsovårdsstadga övervägdes
huruvida det ej borde utfärdas förbud att taga samlingslokal i bruk
förrän hälsovårdsnämnden efter verkställd besiktning givit lov därtill. Någon
bestämmelse härom kom dock icke att inflyta i stadgan. Härvidlag
föreslår kommittén ingen ändring. Kommittén utgår emellertid från att
ordningssynpunkten kräver, att offentlig samlingslokal skall i förväg vara
godkänd av polismyndighet och att hälsovårdsnämnd då författningsenligt
erhåller rätt att, innan lokalen tages i bruk, framföra sina synpunkter.
Alla samlingslokaler i den mening varom här är fråga kunna dock icke
rubriceras som lokaler, där offentliga tillställningar äga rum, så ej t. ex.
samlingsrum i anstalter av olika slag. Att hälsovårdsnämnden ej här inkopplas
i förväg synes dock mindre betydelsefullt. Ritningarna till flertalet
dylika samlingslokaler torde nämligen komma att granskas i annan ordning.

Kommittén har icke funnit erforderligt att i stadgan införa någon definition
av begreppet samlingslokal. Beträffande begreppets innebörd kan framhållas
att till samlingslokal bör räknas även klassrum och samlingsrum
i skolor samt samlingsrum i anstalter av olika slag, såsom sjukhus, ålderdomshem,
barnhem, barnkrubbor, fångvårds- och tvångsarbetsanstalter,
alkoholistanstalter och liknande. Kommittén vill särskilt understryka, att
det åligger hälsovårdsnämnd att övervaka de sanitära förhållandena i
skolor.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att genom särskilda bestämmelser möjliggöra en
närmare kontroll av i synnerhet hotell och pensionat hälsas med tillfredsställelse
av åtskilliga remissinstanser.

Handelskammaren i Gävle finner de föreslagna bestämmelserna vara till
båtnad för den i många avseenden och i åtskilliga trakter eftersatta standarden
på området. Stadsfullmäktige i Katrineholm uttalar sin tillfredsställelse
över att de föreslagna bestämmelserna tillkommit, och liknande uttalanden
göres av förste provinsialläkarna i Blekinge och Hallands län, stadsfullmäktige
i Sandviken samt Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Förbundet
finner det anmärkningsvärt, att man icke samtidigt lämnat föreskrifter
för väntsalar och toaletter på järnvägs- och busstationer trots att
dessa anordningar lämnar särskilt mycket övrigt att önska i fråga om renhållning
och placering.

Byggnadsstyrelsen föreslår i överensstämmelse med sin allmänna inställning
att i hälsovårdsstadgan under detta kapitel bibehålies endast bestämmelser
angående skötseln av ifrågavarande lokaler medan övriga föreskrifter
överföres till byggnadsstadgan och anvisningarna till densamma.

Stadsfullmäktige i Nacka anser önskvärt med en föreskrift om att de här
behandlade lokalerna icke får tagas i bruk förrän de godkänts av hälsovårdsnämnden.
Även länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter om icke
en sådan föreskrift är påkallad. Liknande uttalanden göres av länsstyrelsen
i Malmöhus län och kommunalfullmäktige i Huddinge. Hälsovårdsnämnden
i Falun önskar sådant tillståndstvång för lokal beträffande vilken länsstyrelsens
tillstånd ej fordras.

185

Kungl. Maj:ts proposition nr B A6 år 1958

Flera remissinstanser har i anslutning till bestämmelserna i 3 5 §
påfordrat en närmare definition av begreppet samlingslokal. Härvid har
även berörts frågan om hälsovårdsnämnds befogenhet att befatta sig med
förhållandena inom sjukhus, fångvårdsinrättningar och militära lokaler.

Medicinalstyrelsen anser att till samlingslokal bör räknas även läkares och
tandläkares väntrum samt väntrum vid poliklinikmottagningar, varom förtydliganden
bör göras på lämpligt sätt.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att det för tillämpningen skulle
vara till fördel om begreppet samlingslokaler definierades samt exemplifierades,
och i samma riktning har länsstyrelsen i Jämtlands län och förste
provinsialläkarna i Älvsborys och Jämtlands län uttalat sig liksom hälsovårdsförbundet
i Värmlands län.

Stadsfullmäktige i Skellefteå finner det tveksamt om vänthallar exempelvis
vid kommunikationsanläggningar kan hänföras till samlingslokaler som
avses i 35 §. Hälsovårdsnämnd bör dock äga befogenhet att föreskriva att
i en sådan lokal skall finnas klosett för resande även om ett större antal
människor icke samtidigt vistas i lokalen.

Stadsfullmäktige i Eskilstuna understrjker att stora svårigheter torde
komma att uppstå vid avgränsningen av begreppet samlingslokal inom
sjukhus och anstalter, och den nuvarande tveksamheten om hälsovårdsnämnds
befogenheter inom sjukhusområden och fångvårdsanstalter kvarstår.
Uttalanden i samma riktning har gjorts av stadsfullmäktige i Norrköping,
Västerås, Gävle och Göteborg samt hälsovårdsnämnden i Örebro.

Stadsfullmäktige i Uppsala vill ha en bestämmelse om att tvättställ såvitt
möjligt skall anordnas i lokal där vattenklosettanläggning finnes. Förste
provinsialläkaren i Kronobergs län önskar särskilt med tanke på skolornas
hygien föreskrift om skyldighet att ha anordning för tvagning och dricksvatten.

Huruvida själva byggnaden, i vilken en rörelse drives, är snygg eller icke,
är en arkitektfråga och icke en hälsovårdsfråga, hävdar förste provinsialläkaren
i Kalmar län, som vill att bestämmelserna i 3 6 § om underhåll
och skötsel skall avse endast lägenhet för avsedd rörelse.

Medicinalstyrelsen och förste provinsialläkaren i Älvsborgs län anser
att föreskriften om daglig rengöring och vädring skall utsträckas till att
avse även andra utrymmen än boningsrum, t. ex. klosettrum och tvättrum.

För att bestämmelsen om rent sänglinne till varje gäst skall få åsyftad
verkan bör krävas minst en för det medgivna sängplatsantalet dubbel uppsättning
sänglinne, anser stadsfullmäktige i Uppsala.

Sveriges hotell- och rcstaurantförbund finner det icke behövligt eller
ändamålsenligt med särskild bestämmelse om sängkläders underhåll eller
om utlämnande av rent sänglinne till gäster utöver huvudregeln om lokalens
underhåll och skötsel samt föreskrift om besiktning av hälsovårdsnämnd.

186

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

Sveriges köpmannaförbund påpekar att någon bestämmelse om utbyte av
sänglinne för gäst som stannar längre tid icke upptagits i kommitténs förslag.

Stadsfullmäktige i Uppsala, stadsfiskalen i Oskarshamn, hälsovårdsnämnderna
i Bjuvs och Osby köpingar samt förste provinsialläkarna i Malmöhus
och Älvsborgs län vill ha en föreskrift om att skilda klosetter för män och
kvinnor skall finnas.

Hälsovårdsförbundet i Gotlands län finner en föreskrift om att till klosett
skall höra tvättställ, om sådant utan olägenhet kan ordnas, vara av betydelse.
Vidare anser förbundet att i de fall, då spisande gäster mottages, antalet
klosetter bör beräknas med hänsyn till högsta antalet spisande gäster.
Önskemål om föreskrift angående tvättanordning i eller vid klosettrum har
även framförts av förste provinsialläkaren i samma län. Förste provinsialläkaren
i Västerbottens län vill ha antalet klosetter satt i relation till antalet
boende eller spisande gäster.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.
anser att behovet av visst antal klosetter bör bedömas från fall till fall.

Sveriges hotell- och restaurantförbund hemställer i första hand att b estä
in in elsen i 37 § om ytterligare föreskrifter utöver hälsovårdsstadgan
skall utgå och i andra hand att eventuellt ytterligare erforderliga
föreskrifter upptages i stadgan. Om trots allt särskilda föreskrifter utöver
hälsovårdsstadgan anses oundgängliga, yrkar förbundet, att det uppdrages
åt kommerskollegium i stället för medicinalstyrelsen att utfärda dessa. Som
motiv för angivna yrkanden anför förbundet bl. a. att det enligt förbundets
mening är viktigare att åt hälsovårdsnämnderna gives möjligheter att sörja
för vissa bestämmelsers efterlevnad än att åt särskild myndighet uppdrages
att precisera bestämmelserna i detalj. Tillkomsten av ytterligare ett säkerligen
synnerligen detaljerat regelkomplex skulle minska företagarnas möjligheter
att övervaka och iakttaga alla för dem gällande bestämmelser. Förbundet
ifrågasätter om medicinalstyrelsens kunskap om hotell- och pensionatnäringens
förhållanden är sådan att styrelsen förmår taga tillbörlig
hänsyn till företagens ekonomiska och övriga möjligheter att efterleva av
styrelsen utfärdade bestämmelser.

Departementsch ef en

Jag delar hälsovårdsstadgekommitténs av remissinstanserna vitsordade
uppfattning, alt det föreligger behov av mera utförliga föreskrifter rörande
den sanitära standarden i samlingslokaler samt hotell, pensionat och dylika
lokaler. Departementsförslaget bygger härutinnan i allt väsentligt på kommittéförslagets
bestämmelser i ämnet.

Likaså är jag ense med kommittén om att fortlöpande besiktning av
dessa lokaler bör ordnas genom hälsovårdsnämndernas försorg, men av
ekonomiska skäl och med hänsyn till den otillräckliga personaltillgången

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

187

kan jag icke nu föreslå tvingande bestämmelser om anordnande av sådan
besiktning annat än i hälsovårdstätort. Bestämmelser härom samt om hälsovårdsnämnds
befogenheter, då bristfälligheter hos lokalerna kommer till
nämndens kännedom, har i departementsförslaget upptagits i ett senare
kapitel om hälsovårdskontrollen.

Däremot anser jag det icke lämpligt att därutöver, såsom några remissinstanser
yrkat, införa föreskrifter om anmälningsskyldighet och tillståndstvång
för de nu berörda lokalerna. Dessa torde icke vara av större antal än att
hälsovårdsnämnd snart nog kan skaffa sig en överblick över dem. Det torde
f. ö. ligga i vederbörandes eget intresse att före inrättande av sådan lokal
taga kontakt med hälsovårdsnämnden och efterhöra nämndens synpunkter
på anordnande och inredning av lokalen.

Beträffande de särskilda paragraferna i departementsförslaget vill jag anföra
följande.

23 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser rörande samlingslokal. Den
i gällande hälsovårdsstadga intagna definitionen av sådan lokal, nämligen
»lokal, varest vanligen ett större antal människor samlas», har föranlett
tveksamhet i flera avseenden vid den praktiska tillämpningen av
hälsovårdsstadgan. Då de sanitära intressen, som skall tillgodoses med
hälsovårdsstadgans materiella bestämmelser i ämnet, huvudsakligen har
sin anknytning till vad som i vanligt språkbruk numera menas med ordet
»samlingslokal», har i departementsförslaget intagits en definition som
mer än motsvarande bestämmelse i gällande hälsovårdsstadga torde överensstämma
med allmänna språkbruket härutinnan. Denna definition har
exemplifierats. Med den utformning bestämmelsen sålunda erhållit har de
tillämpande myndigheterna beretts möjlighet att under de materiella föreskrifterna
hänföra även andra, med de som exempel nämnda likartade
lokaler.

Med departementsförslagets utformning har avsetts att något inskränka
den krets av lokaler varom nu är fråga. Från exemplifieringen har uteslutits
serverings- och utskänkningslokaler, vilka i den utsträckning det kan anses
erforderligt är underkastade hälsovårdsnämnds tillsyn enligt bestämmelserna
i livsmedelsstadgan, samt natthärbärgen, vilka faller under bestämmelserna
i 24 § departementsförslaget om hotell och pensionat in. in. Vidare har i författningstexten
ej upptagits skolor, fattigvårdsanstalter och sjukhus. Att beteckna
sådana inrättningar i deras helhet som samlingslokaler strider uppenbarligen
mot allmänt språkbruk, och deras sanitära förhållanden torde tillfredsställande
övervakas genom andra myndigheters försorg. Frågan om särskilda
materiella hälsovårdsföreskrifter borde utfärdas för arbetslokaler var
föremål för prövning vid genomförandet av 1936 års ändringar i hälsovårdsstadgan
och besvarades då nekande. De då anförda skälen för att icke meddela
sådana föreskrifter anser jag alltjämt vara bärande, varför arbetslokaler

188 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ej heller nu skall falla under stadgans föreskrifter om samlingslokaler. Att
stadgans materiella föreskrifter över huvud taget icke skall vara tillämpliga
inom militärt område och att hälsovårdsnämnd icke skall ha att övervaka de
sanitära förhållandena inom sådant område framgår av vad jag anfört i ett
tidigare avsnitt rörande stadgans tillämpningsområde.

Genom departementsförslagets utformning har emellertid också de för
samlingslokaler avsedda bestämmelserna utsträckts till en ny kategori av
sådana lokaler, nämligen väntsalar, varmed torde få avses såväl större vänthallar
i järnvägs- och busstationer, som smärre väntrum.

Jag är fullt medveten om att gränsdragningssvårigheter framdeles liksom
hittills kommer att uppstå vid bestämmandet av vad som skall avses med
samlingslokal i hälsovårdsstadgans mening. Vad som härvidlag hittills synes
ha vållat den största svårigheten är frågan i vilken utsträckning hälsovårdsnämnd
ägt att befatta sig med vissa allmänna inrättningar, såsom sjukhus
och fångvårdsinrättningar. Med gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser
kunde sålunda ifrågasättas, om en sådan anläggning i sin helhet skulle
vara underkastad hälsovårdsnämndens tillsyn eller om nämndens tillsyn
skulle avse endast vad som inom anläggningen kunde betecknas som samlingslokal.
Enligt departementsförslaget betecknas icke längre t. ex. ett
sjukhus i sin helhet som en samlingslokal utan hälsovårdsnämndens tillsyn
har begränsats till vad som kan betecknas som en samlingslokal i
egentlig mening. I den män sådan lokal förekommer inom anläggning, som
i sin helhet är underkastad hygienisk tillsyn av andra särskilda befattningshavare
eller myndigheter än hälsovårdsnämnd, kan det emellertid enligt
min mening ej anses föreligga något påtagligt behov av att samlingslokalen
blir föremål för hälsovårdsnämndens tillsyn. Bland föreskrifterna om hälsovårdsnämnds
fortlöpande besiktning av bl. a. samlingslokaler har därför
gjorts undantag för lokaler, som står under annan myndighets tillsyn i
hälsovårdshänseende. — Det ankommer givetvis även på andra myndigheter
än hälsovårdsnämnderna att i fråga om samlingslokaler under myndigheternas
tillsyn beakta hälsovårdsstadgans materiella föreskrifter för sådana
lokaler.

Då i 23 § c) departementsförslaget föreskrives att inom eller i anslutning
Lill samlingslokal skall i den mån så erfordras finnas tillgång till klosetter
och urinoarer, lämnas härigenom en vid ram för vad som i varje särskilt
fall skall krävas i sådant hänseende. Det kan exempelvis knappast
anses erforderligt att inreda sådana anordningar vid en mindre busstation,
medan t. ex. i en större danslokal utan tvekan bör finnas särskilda klosetter
för olika kön och tvättanordningar i anslutning därtill. Vad som skall
krävas i fråga om den närmare utformningen av klosettanläggningar
framgår av ett senare särskilt kapitel om sådana anläggningar.

Den i kommittéförslaget intagna särskilda bestämmelsen om att i samlingslokal
skall hållas rent och snyggt är enligt min mening — med hänsyn

189

Kungl. Maj:ts proposition nr B A6 år 1958

till föreskriften att samlingslokal skall till alla sina delar så skötas att
sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som där uppehåller sig — överflödig,
varför någon motsvarighet till bestämmelsen icke finnes upptagen i departementsförslaget.

På förut anförda skäl har i departementsförslaget icke upptagits någon
motsvarighet till 37 § kommittéförslaget om bindande föreskrifter.

24 §.

Denna paragraf innehåller de materiella föreskrifterna rörande hotell,
pensionat och dylika lokaler. Departementsförslagets bestämmelser i ämnet
hänför sig i likhet med gällande hälsovårdsstadgas motsvarande föreskrifter
endast till lokalen som sådan, icke såsom hälsovårdsstadgekommittén
föreslagit även till den byggnad vari lokalen inrymmes. I övrigt har i departementsförslaget
upptagits något mer utförliga bestämmelser än i kommittéförslaget
i fråga om boningsrum i sådan anläggning, varemot vad som i
bostadskapitlet föreskrives rörande bostadsbyggnad och bostadslägenhet
icke genom särskild hänvisning gjorts tillämpligt på nu ifrågavarande anläggningar.
Att sänglinne skall bytas för varje gäst och även i övrigt i
erforderlig omfattning har ansetts självfallet utan uttrycklig föreskrift.

Någon föreskrift om visst antal klosetter har icke ansetts lämplig, utan
det har överlämnats åt hälsovårdsmyndigheterna att bedöma behovet härav
från fall till fall, varvid givetvis antalet gäster kommer att spela en avgörande
roll. Vad tidigare anförts rörande inredningen av klosett och urinoar i
samlingslokal skall gälla även i detta sammanhang .

5 kap. Om lokal och annan anläggning för bad och hygienisk behandling, m.m.

(25—28 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

Utöver de allmänna bestämmelserna i 1 § andra stycket och 35 § andra
stycket om hälsovårdsnämnds skyldighet att verka för att tillgång beredes
till varmbad och bad i öppet vatten finnes i gällande hälsovårdsstadga inga
bestämmelser om bad. I stadgan finnes ej heller några bestämmelser om
lokaler för hygienisk behandling som rakning, hårvård och skönhetsvård.
Beträffande lokaler av sistnämnda art har emellertid enligt hälsovårdsstadgekommitténs
uppgift på många håll utfärdats lokala föreskrifter i
form av hälsovårdsordningar med skiftande innehåll.

Hälsovårdsstadgekommittén

Bland framkomna önskemål inom ifrågavarande område av hälsovården
redovisar hälsovårdsstadgekommittén yrkanden om anmälningsskyldighet
och tillståndstvång med avseende å allmän badanläggning samt särskilda
författningsbestämmelser om hygienisk kontroll av allmänna badanläggningar
inomhus och utomhus och av bassängbad. I fråga om raksalonger och

190

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

andra lokaler för hygienisk behandling har svenska frisörföreningen till
kommittén framfört önskemål om enhetliga bestämmelser, intagna i hälsovårdsstadgan.
Bristen på sanitära bestämmelser rörande den yrkesmässigt
bedrivna verksamheten för personlig hygien har påtalats.

Enligt kommitténs uppfattning bör nu meddelas vissa bestämmelser om
badinrättningar för inomhusbad åt allmänheten samt om badplatser och
allmänna bassängbad utomhus. Vidare bör bestämmelser meddelas rörande
lokaler, där allmänheten tillhandahålles rakning, hårbehandling eller skönhetsvård,
varigenom bl. a. olägenheterna av den hittillsvarande lokala variationen
i detta hänseende skulle elimineras. Däremot synes man i detta sammanhang
enligt kommitténs mening kunna bortse från andra liknande
lokaler, t. ex. sådana för massage eller ljusbehandling. Hälsovårdsstadgans
bestämmelser i ämnet bör kompletteras genom bindande föreskrifter av medicinalstyrelsen.

Rörande de olika paragraferna i sitt förslag anför kommittén bl. a. följande.

Även om behovet av tillgång till allmänna bad säkerligen var större vid
gällande hälsovårdsstadgas tillkomst än numera, då bostäder i större utsträckning
utrustats med badrum, kommer det alltid att finnas befolkningsgrupper
som icke har tillgång till varmbad i bostaden. För att
tillgodose dessa gruppers behov har i 4 0 § intagits föreskrift om skyldighet
för hälsovårdsnämnd att verka för badmöjligheter åt kommunens invånare.
I anslutning till bestämmelserna i 4 1 § om badvattens beskaffenhet och
renhet hänvisar kommittén till utredningar härom av statens folkbadsutredning.
Med allmän badplats i 4 2 § bör avses badplats utomhus i öppet
vatten, till vilken allmänheten äger tillträde. Uttrycket »allmän» bör dock
tolkas vidsträckt, och till allmän badplats bör även räknas badplats, som av
en kommun eller sammanslutning anordnas för barnkolonis behov eller som
av ett företag eller en förening anordnas för anställda eller föreningsmedlemmar.
Däremot avses ej sådana ställen, där bad i öppet vatten brukar
allmänt äga rum, ehuru några särskilda anordningar härför icke vidtagits.
Kommittén uttalar att hälsovårdsnämnden emellertid bör ha sin uppmärksamhet
riktad även på dylika badställen och genom provtagning övertyga
sig om att vattnet är tjänligt för sitt ändamål. Skulle så ej vara fallet bör
hälsovårdsnämnden kunna förbjuda badning på platsen. Den i 4 3 § intagna
föreskriften om skyldighet att inhämta hälsovårdsnämnds godkännande
av lokal, där rakning, hårbehandling eller skönhetsvård tillhandahålles
allmänheten, brukar återfinnas i lokalt utfärdade föreskrifter. Hälsovårdsnämnden
bör utan särskild författningsbestämmelse härom ha skyldighet
att på begäran lämna lokalens innehavare förhandsbesked i frågan. I
det i 4 4 § intagna kravet på lokals rymlighet ligger även en fordran på erforderliga
biutrymmen. Kommittén har icke velat sträcka sig så långt som
vissa lokala föreskrifter och förbjuda direkt förbindelse mellan ifrågavarande
lokaler och bostad.

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

191

Remissyttrandena

Stadsfullmäktige i Katrineholm och Falun jämte ytterligare några remissinstanser
hälsar med tillfredsställelse att hithörande frågor kommer att
enhetligt regleras i hälsovårdsstadgan i stället för som hittills av skiftande
regler i lokala stadgor.

Svenska frisörföreningen har icke funnit anledning till några erinringar
mot de föreslagna bestämmelserna angående herr- och damfriseringar samt
skönhetsvårdssalonger.

Remissinstanserna har i övrigt icke yttrat sig om lämpligheten av att i
hälsovårdsstadgan införa föreskrifter i nu ifrågakommande avseenden.

De olika paragraferna i kommittéförslaget har föranlett i huvudsak följande
uttalanden i remissyttrandena.

I anslutning till bestämmelserna i 41 § kommittéförslaget framhåller
medicinalstyrelsen lämpligheten av att ritning och arbetsbeskrivning
över lokalen insändes till hälsovårdsnämnden för förhandsgranskning och
utfärdande av förhandsbesked om godkännande. Liknande uttalanden har
även gjorts av andra remissinstanser.

Med bassängbad utomhus bör jämställas plaskdamm, anser medicinalstyrelsen,
styrelsen för statens institut för folkhälsan, länsstyrelserna i
Uppsala, Malmöhus och Västerbottens län, stadsfullmäktige i tretton städer,
förste provinsialläkarna i Kristianstads och Älvsborgs län, hälsovårdsnämnden
i Örebro, föreningen för allmän hälsovård, svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet,
svenska kommunal-tekniska föreningen, Sveriges
husmodersföreningars riksförbund, Sveriges läkarförbund och föreningen
för vattenhygien.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan framför förslag om att i
förevarande paragraf intages bestämmelser om vattnets kvalitet, framför
allt i bassänger och plaskdammar, varvid hänvisning bör ske till av medicinalstyrelsen
utfärdade råd och anvisningar angående erforderlig klorhalt och
rening etc. Statens folkbadsutredning hänvisar i samma ämne till sina
belänkanden. Svenska kommunal-tekniska föreningen anser att bestämmelser
om fordringar på bassängbadvatten bör fastställas av medicinalstyrelsen.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län föreslår särskild bestämmelse om
att badinrättning för inomhusbad även skall skötas så att sanitär olägenhet
ej uppstår.

Vad angår stadgandena i 42 § kommittéförslaget finner förste
provinsialläkarna i Kalmar och Hallands län att en definition av begreppet
allmän badplats är erforderlig. Föreningen för allmän hälsovård vill att
alla badplatser som spontant användes av allmänheten skall godkännas av
hälsovårdsnämnd.

Medicinalstyrelsen önskar bestämmelse om att även fältundersökning
avseende t. ex. möjliga föroreningskällor skall företagas innan medgivande
lämnas att inrätta allmän badplats. Dessutom hör föreskrivas alt crforder -

192

Kungi. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

liga sanitära anordningar som dricksvatten och avfallskärl skall finnas vid
större badplatser. Liknande önskemål samt om undersökning av den tillämnade
badplatsens allmänna lämplighet uttryckes av stadsfullmäktige i flera
städer, sex länsstyrelser, svenska läkaresällskapet, svenska kommunal-tekniska
föreningen och Sveriges läkarförbund.

Härvid har även hävdats att bestämmelser om skyldighet för vederbörande
markägare att förse allmän badplats, som ej avses i paragrafens första
stycke, med sanitära inrättningar är påkallade, dock endast i de fall, där
markägaren har mera betydande ekonomiska fördelar av badplatsen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län och hälsovårdsförbundet i samma län
föreslår att föreskrift intages i hälsovårdsstadgan om skyldighet för kommun
att låta uppföra erforderligt antal avträden vid allmän badplats. I
samma riktning uttalar sig förste provinsialläkaren i Kalmar län.

Under hänvisning till de ofta synnerligen bristfälliga sanitära anordningarna
på allmänna campingplatser påpekar medicinalstyrelsen att i hälsovårdsstadgan
bör intagas bestämmelse om att allmän camping får anordnas
endast på plats och på de villkor beträffande sanitära förhållanden som hälsovårdsnämnden
i varje fall bestämmer, önskemål om sådana bestämmelser
framföres även av förste provinsialläkarna i Kristianstads och Jämtlands
län.

I fråga om bestämmelserna i 43 § kommittéförslaget finner
länsstyrelsen i Jämtlands län att dessa endast bör tillämpas, då avsedd
behandling tillhandahålles yrkesmässigt.

Hälsovårdsnämnden i Stockholm anser att beteckningen skönhetsvård
tarvar en närmare definition samt att flera typiska sådana verksamheter
såsom manikyr och pedikyr ofta bedrives i mycket liten skala, i vilket fall
de föreslagna bestämmelserna måste te sig alltför stränga. Nämnden uttalar
sig för att de föreslagna bestämmelserna göres tillämpliga endast beträffande
lokal för beredande av manikyr, pedikyr, massage och annan skönhetsvård,
varest fler än två kunder avses kunna behandlas samtidigt.

Svenska läkaresällskapet finner definition av begreppet skönhetsvård
erforderlig.

Även till lokalerna hörande biutrymmen bör enligt medicinalstyrelsens
mening vara underkastade godkännande av hälsovårdsnämnden. Den av
kommittén åberopade motiveringen för att lokaler för yrkesmässig verksamhet
innefattande massage, sjukgymnastik, ljusbehandling och andra
därmed jämförbara behandlingar icke bör underkastas här ifrågavarande
föreskrifter finner medicinalstyrelsen icke hållbar ur hygienisk synpunkt.
Erfarenheten har visat att rörelse av denna art ofta bedrives i sanitärt
mycket undermåliga lokaler.

I samma riktning uttalar sig styrelsen för statens institut för folkhälsan,
stadsfullmäktige i flera städer, två förste provinsialläkare, fyra länsstyrelser,
svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet, Sveriges läkarförbund m. fl.
remissinstanser.

193

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Medicinalstyrelsen framhåller vidare lämpligheten av att ritning och
arbetsbeskrivning över lokalen insändes till hälsovårdsnämnden för förhandsgranskning
och utfärdande av förhandsbesked om godkännande, och
samma uttalande göres av andra remissinstanser.

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län anser att hälsovårdsnämnden
även bör ha skyldighet att öva tillsyn över lokalerna och hygienen inom
desamma, och även svenska läkaresällskapet samt svensk sjuksköterskeförening
vill ha fortlöpande inspektion av lokalerna.

Beträffande bestämmelserna i 44 § kommittéförslaget hävdar
länsstyrelsen i Uppsala län, att lokal av ifrågavarande slag som inrättas efter
hälsovårdsstadgans ikraftträdande alltid bör ha anknytning till vatten- och
avloppsledning. Även svenska kommnnal-tekniska föreningen anser att avlopp
alltid bör finnas.

Stadsfullmäktige i Trollhättan förutsätter att med anknytning till vattenledning
i detta fall avses anknytning till allmän vattenledning, då i annat
fall det icke kan förutsättas att vattnet i ledningen är av lämplig beskaffenhet.
Vidare torde anknytning till vatten- och avloppsledning icke
böra fordras, då anknytningen ej kan erhållas för rimlig kostnad.

Stadsfullmäktige i Falun önskar en bestämmelse om att även klosett
skall finnas.

Anledning saknas att lätta på det flerstädes uppställda kravet att nu
ifrågavarande lokaler icke får stå i direkt förbindelse med bostad, hävdar
länsstyrelsen i Uppsala län, och klara och uttryckliga bestämmelser erfordras
härutinnan. Stadsfullmäktige i Uppsala understryker också, att sådana
lokaler icke bör utgöras av del av bostadslägenhet.

Vad angår stadgandena i 45 § kommittéförslaget uttalar styrelsen
för statens institut för folkhälsan och svenska läkaresällskapet, att behov
föreligger av föreskrift att jämväl saxar, knivar, kammar, borstar och annan
utrustning, som användes för behandlingen, skall hållas i rent och snyggt
skick i lokal som avses i 43 § i förslaget.

Departementschefen

Gällande hälsovårdsstadga innehåller inga särskilda bestämmelser rörande
anordnande, inredning, underhåll och skötsel av anläggningar för bad
och för vad hälsovårdsstadgekommittén benämner hygienisk behandling eller
för därmed likartad verksamhet. Förslaget att nu i hälsovårdsstadgan
införa sådana bestämmelser har icke rönt något motstånd under remissbehandlingen.
Jag delar kommitténs åsikt att behov föreligger att genom särskilda
föreskrifter i hälsovårdsstadgan närmare reglera hithörande förhållanden.

Den första fråga som då uppställer sig är, vilka anläggningar och lokaliteter
av nu ifrågakommande slag som bör bli föremål för särskild reglering.
Vad då till en början angår platser där utomhusbad kan bedrivas redan utan
13 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr B 46

194 Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år J958

att särskilda anordningar för badet koinit till utförande, d. v. s. vanliga friluftsbad,
så anser jag att sådana platser icke bör bli föremål för reglering
genom föreskrift om tillståndsskyldighet. Det är emellertid angeläget att
hälsovårdsnämnderna övar tillsyn särskilt över kommunala badplatser och
vissa andra utomhusbad, stundom på enskilt område, vartill allmänheten,
eventuellt mot avgift, äger tillträde.

Att särskilda föreskrifter bör gälla för bassängbad utomhus torde utan
vidare stå klart. Härutöver bör emellertid, såsom vid remissbehandlingen
kraftigt understrukits, sådana föreskrifter gälla även för anläggningar, som
av småbarn utnyttjas för bad, även om de icke är att betrakta som badanläggningar
i egentlig mening, alltså s. k. plaskdammar.

Slutligen bör meddelas föreskrifter för inrättning, där allmänheten yrkesmässigt
tillhandahålles inomhusbad.

Vad som skall avses med hygienisk behandling torde böra framgå av en
exemplifiering i författningstexten. Utöver de av kommittén upptagna kategorierna
av sådan behandling, nämligen rakning, hårbehandling och skönhetsvård,
anser jag i likhet med vissa remissinstanser att under hithörande
lokalbestämmelser bör föras även sådan verksamhet som massage och ljusbehandling
men däremot ej t. ex. sjukgymnastik. Å andra sidan anser jag
att från hälsovårdsstadgans bestämmelser i ämnet bör undantagas sådana
lokaler av angiven art, där verksamheten icke bedrives som yrke.

Bad och hygienisk behandling har som nämnts hittills icke varit underkastade
några särskilda föreskrifter i hälsovårdsstadgan. Det är under
sådana förhållanden enligt min mening befogat att framgå med en viss
försiktighet vid meddelande av författningsbestämmelser i ämnet och framför
allt att icke utan tvingande skäl föreskriva för allmänheten besvärande
former för hälsovårdsmyndigheternas befattning med hithörande frågor.
Vad som i första hand erfordras är enligt min mening en fortlöpande kontroll
från hälsovårdsnämndens sida av de nu ifrågakommande lokaliteterna,
och föreskrift härom har i departementsförslaget intagits i kapitlet om
hälsovårdskontrollen. Att föreskriva tillståndstvång för ifrågavarande inrättningar
och lokaler anser jag i varje fall f. n. vara att gå för långt, och i
departementsförslaget har icke upptagits några bestämmelser motsvarande
kommittéförslagets föreskrifter i detta avseende. Däremot ligger det givetvis
i vederbörandes eget intresse att här liksom i andra sammanhang på förhand
inhämta hälsovårdsnämndens synpunkter på en viss anläggning. —
Hälsovårdsnämnds allmänna befogenheter att meddela förelägganden och
eventuellt förbud är ju helt oberoende av om tillståndstvång föreligger
eller ej.

Hälsovårdsstadgekommittén har icke föreslagit några materiella bestämmelser
för andra utomhusbad än bassängbad. Jag delar kommitténs uppfattning
att hithörande frågor icke lämpar sig för reglering genom bestämmelser
i hälsovårdsstadgan men vill samtidigt erinra om de möjligheter som

195

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

finnes att i annan ordning meddela erforderliga föreskrifter. När det gäller
förhållanden som kan anses beröra allmänna ordningen på platsen kan
sålunda med stöd av allmänna ordningsstadgan utfärdas lokala ordningsföreskrifter,
varjämte poliskammaren eller polischefen i orten för särskilda
fall äger meddela erforderliga ordningsföreskrifter. I lokala hälsovårdsordningar
samt av hälsovårdsnämnd kan vidare meddelas erforderliga föreskrifter
i hälsovårdshänseende. På motsvarande sätt kan ordnings- och
hälsovårdsförhållandena på campingplats o. dyl. regleras.

Enligt kommittéförslaget inleds förevarande kapitel med en allmän föreskrift
om skyldighet för hälsovårdsnämnd att verka för inrättande av inomoch
utomhusbad. Bestämmelsen anknyter till motsvarande bestämmelser
i 1 och 35 §§ gällande hälsovårdsstadga. Någon mer påtaglig vinst med ett
sådant stadgande vid sidan av de allmänna bestämmelserna om hälsovårdsnämnds
åligganden i 2 § departementsförslaget kan enligt mitt bedömande
knappast anses föreligga, varför någon motsvarighet till 40 § kommittéförslaget
icke upptagits i departementsförslaget.

Jag delar kommitténs uppfattning att i hälsovårdsstadgan bör ingå en
uttrycklig föreskrift om hälsovårdsnämnds befogenhet att meddela badförbud,
och en sådan föreskrift har i departementsförslaget intagits i det
senare kapitlet om hälsovårdskontrollen. I sannna kapitel regleras även i
övrigt hälsovårdsnämnds formella befogenheter med avseende å nu behandlade
lokaliteter.

På förut anförda skäl har i departementsförslaget icke upptagits någon
motsvarighet till 45 § andra och tredje styckena kommittéförslaget om bindande
föreskrifter.

Jag övergår härefter till att behandla vissa av de olika paragraferna i
departementsförslaget.

25 §.

Paragrafen motsvarar de materiella föreskrifterna angående bad i 41 §
kommittéförslaget, vilka har gjorts utförligare och i formellt avseende samordnats
med likartade föreskrifter i andra kapitel.

Det är tydligt att de i första stycket meddelade bestämmelserna icke alltid
i full utsträckning bör tillämpas på en anläggning, som icke i egentlig
mening kan betecknas som bassängbad, d. v. s. i första hand de tidigare
omnämnda s. k. plaskdammarna.

Då för alla hithörande inrättningar och anläggningar i tredje stycket föreskrives,
alt det för bad använda vattnet skall vara av tillfredsställande
beskaffenhet och renhet, ligger däri även ett krav på att vattnet skall i erforderlig
utsträckning fortlöpande renas, varför den särskilda bestämmelsen
härom i kommittéförslaget icke upptagits i departementsförslaget.

Normer för bedömande av badvatten torde få utfärdas av medicinalstyrelsen
i form av råd och anvisningar.

196 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

26 §.

Denna paragraf motsvarar de materiella föreskrifterna angående lokal för
hygienisk behandling i 44 § och 45 § första stycket kommittéförslaget. Departementsförslaget
ansluter sig i sak nära till kommittéförslaget men har i
formellt avseende anpassats till motsvarande bestämmelser i andra kapitel.
Det har dock icke ansetts motiverat att för nu ifrågavarande lokaler meddela
så utförliga bestämmelser som i samma avseende lämnats för bostäder.

I vad mån tillgång till vatten och avlopp skall erfordras är givetvis beroende
av verksamhetens art. Frågan om anknytning bör ske till allmän
vatten- och avloppsanläggning bör avgöras efter likartade grunder som
frågan om bostadslägenhets anknytning till sådan anläggning.

27 §.

Ett förbud mot att inrymma i 27 § avsedd lokal i bostadslägenhet eller mot
direkt förbindelse mellan sådan lokal och bostadslägenhet har icke ansetts
böra meddelas i hälsovårdsstadgan. Det är dock självfallet att en sådan
förläggning av lokalen bör föranleda särskild uppmärksamhet från hälsovårdsnämndens
sida och eventuellt motivera särskilda föreskrifter i det
enskilda fallet.

6 kap. Om vattenförsörjning och vattenundersökning m.m.

(29—37 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § andra stycket gällande hälsovårdsstadga åligger det hälsovårdsnämnd
i stad att verka för att i staden finnes ymnig och lätt tillgång
på gott vatten till dryck, matlagning och andra hushållsbehov samt
tjänligt vatten för renhållningen samt för att för tillgodoseendet av nämnda
ändamål allmänna vattenledningar anlägges. I 35 § andra stycket föreskrives
att hälsovårdsnämnd på landet skall verka för att invånarna i hälsovårdsområdet
äger ymnig och lätt tillgång på gott vatten till dryck och matlagning
och att särskilt på platser med större sammanträngd befolkning
vattenledning anlägges.

I 9 och 44 §§ meddelas bestämmelser för stad respektive landet om vatten
och is för hushållsbehov. Häri ålägges hälsovårdsnämnd tillsyn över
vattnet på de ställen, där sådant hämtas för att användas till hushållsbehov,
samt över att brunnar och källor är så inrättade, att ytvatten eller orenlighet
ej intränger i dem. Bestämmelserna för stad är något utförligare än
motsvarande föreskrifter för landet. Vidare stadgas förbud mot att förorena

197

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

vattnet i brunn, källa eller vattenledning eller vid allmänt vattenhämtningsställe,
vilket förbud dock icke skall gälla där åtgärden är medgiven enligt
vattenlagen. Hälsovårdsnämnd tillerkännes befogenhet att förbjuda hämtning
av vatten från visst vattenhämtningsställe och upptagning å viss plats
av is för hushållsbehov eller annat därmed jämförligt ändamål. Hälsovårdsnämnd
i stad ålägges därjämte att tillse att is, avsedd för sådant ändamål,
ej upptages å plats, där isens beskaffenhet ur sanitär synpunkt kan anses
olämplig, samt tillerkännes befogenhet att förbjuda att is, som upptagits
å viss plats utom staden, införes till staden eller försäljes därstädes.

Enligt hälsovårdsstadgekommitténs uppgift förekommer lokala bestämmelser
rörande vattenförsörjning tämligen ofta, framför allt i städerna, i
form av hälsovårdsordningar eller kommunala stadgor, betecknade reglementen
för vattenverk e. dyl. Vid reglementena brukar fogas detaljerade
sanitetstekniska föreskrifter av varierande innehåll. För att åstadkomma
ett förenhetligande av de kommunala föreskrifterna har vidare enligt kommittén
svenska kommunal-tekniska föreningen upprättat normalförslag till
reglemente för vattenverk jämte föreskrifter angående utförandet av vattenledning
inom fastighet m. in.

Kungl. förordningen den 19 juli 1941 (nr 654) om kontroll av vattenledningsvatten
äger tillämpning i fråga om vatten, som i stad eller inom område
å landet där 1 kap. hälsovårdsstadgan gäller genom allmän vattenledning
tillhandahålles till dryck, matlagning eller annan beredning av livsmedel
eller till rengöring av kärl eller redskap, vilka användes vid beredning eller
förvaring av livsmedel. Länsstyrelsen kan dessutom föreskriva att förordningens
bestämmelser skall tillämpas även i fråga om dels vatten, som genom
allmän vattenledning för nämnda ändamål tillhandahålles inom område å
landet, där 2 kap. hälsovårdsstadgan gäller, och dels vatten, som genom
enskild vattenledning tillhandahålles för nämnda ändamål till flera hushåll
eller eljest i stor omfattning. Vatten varå förordningen är tillämplig skall
med regelbundna mellanrum undergå fysikalisk-kemisk samt bakteriologisk
undersökning. Om företagen undersökning ger vid handen att det
undersökta vattnet är otjänligt för sitt ändamål, och kan dess användande
för nämnda ändamål medföra uppenbar hälsofara, må hälsovårdsnämnden
förordna om avstängande av vattenleveransen eller, då otjänligheten är av
bakteriologisk art, förbjuda vattnets användande utan föregående kokning. I
förordningen finnes vidare föreskrifter om behörighet och kompetens att
utföra vatten undersökning, angående taxa för sådan undersökning samt
angående hälsovårdsnämndens olika formella befogenheter.

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittén framhåller att riklig tillgång på vatten av tillfredsställande
beskaffenhet för hushållsändainål är av den största betydelse ur sanitär
synpunkt. Det förhållandet all vatten måste bäras från vattenhämtnings -

198 Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

stället till bostaden medför enligt kommitténs mening lätt en viss inskränkning
av vattenförbrukningen, vilket i sin tur kan medföra ett eftersättande
av de hygieniska kraven.

Enligt kommitténs uttalande bör i en ny hälsovårdsstadga direkt utsägas
att kommun har skyldighet att tillse, att erforderliga och skäliga åtgärder
vidtages för att åstadkomma tillfredsställande vattenförsörjning. Hälsovårdsnämnden
skall ha att genom råd, anvisningar och förelägganden,
eventuellt vid vite, verka för att erforderliga vattenanläggningar kommer till
stånd genom det allmännas eller enskildas försorg, för att brunnar upptages
samt för att erforderliga åtgärder vidtages för att skydda befintliga
vattentäkter mot förorening.

I anslutning till de olika paragraferna i kommittéförslaget har hälsovårdsstadgekommittén
anfört bl. a. följande.

Hälsovårdsnämnds åligganden i anledning av bestämmelserna i 4 7 §
består i att tillse dels att vatten av tillfredsställande beskaffenhet och i tillräcklig
mängd finnes att tillgå för kommunens invånare, dels att sådana
åtgärder vidtages att vatten för dryck och matlagning samt för tillverkning
eller beredning av livsmedel blir ur bakteriologisk synpunkt utan anmärkning
och dels att sådana åtgärder, som med hänsyn till ekonomiska,
tekniska och andra förhållanden i det speciella fallet är att anse som lämpliga
och skäliga, vidtages för att göra vatten jämväl ur fysikalisk-kemisk
synpunkt så tjänligt som möjligt för det ändamål, vartill det skall brukas.
Att fordringarna i fysikaliskt-kemiskt hänseende icke sättes lika högt som
i bakteriologiskt hänseende beror på att man härvidlag kan nödgas taga
hänsyn även till andra än rent sanitära synpunkter, särskilt beträffande
enskilda brunnar. Vattenprov från brunn och vattenledning skall dock alltid
bedömas lika. Den rent vetenskapliga undersökningen och bedömningen av
proven måste ske efter samma grunder för alla vattenprov, oavsett var de
är tagna. Det är först när hälsovårdsnämnden med stöd av resultaten av
vattenproven skall avgöra, vilka åtgärder, som i det särskilda fallet skall
vidtagas, som nämnden måste beakta att kravet på vattnets beskaffenhet
icke alltid kan sättas lika högt.

Bestämmelserna i 4 8 § föranleder hälsovårdsstadgekommittén att understryka
betydelsen ur sanitär synpunkt av att brunn förlägges lämpligt i förhållande
till t. ex. djurstallar, gödselstäder och andra anläggningar som kan
medföra förorening av vattnet. Även ventilationen i brunnen måste vara
tillfredsställande. Det finnes enligt kommitténs åsikt ingen anledning att
som i gällande hälsovårdsstadga uppställa krav på överbyggnad av brunn
endast för vissa delar av landet.

I 4 9—5 3 § § har inarbetats 1941 års förordning om kontroll av vattenledningsvatten,
varvid vissa ändringar gjorts däri. Sålunda har kontrollen utökats
till att obligatoriskt avse allt vatten, som genom vattenledning tillhandahålles
mer än femtio hushåll till dryck eller matlagning, ävensom

199

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

allt vatten som genom vattenledning för angivna ändamål tillhandahålles
livsmedelsindustrin. Bestämmelserna om regelbunden kontroll skall, om
länsstyrelsen så förordnar, äga tillämpning även på annat vatten, som genom
vattenledning tillhandahålles i större omfattning, varmed i första hand
avses vatten för dryck eller matlagning å hotell, pensionat, sjukhus, ålderdomshem,
skolor och andra anläggningar, där ett relativt stort antal personer
begagnar vattnet utan att man därför kan tala om hushåll i egentlig
mening. Vid sin prövning bör länsstyrelsen avväga behovet av provtagning
mot de därav föranledda kostnaderna. Vissa bestämmelser av allmän natur
i 1941 års förordning, såsom angående delegation av hälsovårdsnämnds beslutanderätt
och angående nämndens befogenhet att meddela förelägganden,
har såsom överflödiga icke överförts till kommittéförslaget.

Kommittén har icke funnit anledning att i 5 4 § upptaga ett tidigare av
1948 års livsmedelssakkunniga framlagt förslag om regelbundet återkommande
läkarundersökningar för personal vid vattenverk men i övrigt anslutit
sitt förslag till de bestämmelser i ämnet, som framlades av livsmedelssakkunniga
men som sedermera icke ansågs höra hemma i livsmedelsstadgan.

Remissyttrandena

Svenska läkaresällskapet finner att de i hälsovårdsstadgan inarbetade
bestämmelserna rörande vattenkontroll är så detaljerade i förhållande till
övriga bestämmelser i kommittéförslaget, att de fortfarande lämpligast bör
utgöra en särskild förordning, varigenom justeringar efter kommande erfaranheter
underlättas.

Svenska kommunal-tekniska föreningen, som även understryker behovet
av teknisk sakkunskap för bedömning av vattenfrågor, säger sig intet ha
att invända mot att den allmänna bestämmelsen om kontroll av vattenledningsvatten
i 1941 års förordning inarbetas i hälsovårdsstadgan men vill
rikta allvarliga erinringar mot de föreslagna detaljbestämmelserna om
undersökningsfrekvens etc., vilka borde upptagas i föreskrifter från medicinalstyrelsen.

Även föreningen för vattenhygien vill att vissa detalj föreskrifter utmönstras
ur hälsovårdsstadgan och att föreskrifter i stället meddelas av medicinalstyrelsen.
Föreningen ställer sig kritisk till hälsovårdsstadgekommitténs
uppläggning av vattenkontrollverksamheten och anför att de förutsättningar
på vilka vattenkontrollen baserats synes ur praktisk synpunkt
ohållbara, eftersom man måste skilja på sådan vattenförsörjning, där
både tekniska och ekonomiska förutsättningar finnes för en vattenrening,
och sådan där dessa förutsättningar saknas. Varje vattenrening förutsätter
även att kraven på driftsäkerhet och effektivitet kan upprätthållas,
men vid små vattenförsörjningar saknas de personella förutsättningarna
för apparaturens riktiga tillsyn och skötsel. Införandet eller fram -

200

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

tvingandet av en reningsanläggning kommer därför i ett betydande antal
fall att bli ekonomiskt omöjligt eller med hänsyn till effekten meningslöst.
Det bör även framhållas, att sådana vattentillgångar, som direkt ger ett i
alla avseenden perfekt hushållsvatten, är sällsynta samt att de ekonomiska
möjligheterna för den enskilde eller vid små vattenföretag är begränsade,
då det gäller att rena vatten eller anskaffa vatten från en avlägsen vattentillgång.
Föreningen understryker vidare betydelsen av att varje vattenanalys
planlägges med hänsyn till ett visst syfte. Följden av att införa en för
alla vatten enhetlig analysform skulle ur såväl bakteriologisk som fysikalisk-kemisk
synpunkt innebära, att antingen måste väljas en analys, som
för en del fall skulle bli onödigt omfattande och dyrbar, eller en, som för
andra fall icke skulle bli tillräcklig för ett säkert klarläggande av förhållandena.
Förutsättningar för en för alla vatten enhetlig analysform torde
därför enligt föreningens uppfattning saknas. Om analysernas omfattning
varierar kan vidare samma bedömningsgrunder icke tillämpas. Mot en enhetlig
bedömning kan vidare anföras ytterligare skäl, främst de växlande
lokala inflytelserna på en vattentillgång och förekomsten av olika reningsanordningar.
Om en enhetlig bedömning skall ske av alla slag av dricksoch
hushållsvatten, måste denna antagas bli baserad på vissa särskilt angivna
gränsvärden, men det saknas möjlighet att vid icke renade vatten
uppställa sådana beträffande ett flertal analysvärden. Fn tillämpning av de
i 1941 års förordning om vattenkontroll för större vattenförsörjningar med
förutsättningar för införande av reningsanordningar angivna bedömningsgrunderna
på alla vatten torde ur praktisk synpunkt föranleda oriktiga bedömningar
ur såväl bakteriologisk som fysikalisk-kemisk synpunkt och
därigenom också föranleda felaktiga slutsatser. Föreningen framhåller
vidare att den riktiga bedömningen av en vattenanalys förutsätter en hygienisk,
bakteriologisk och kemisk grundutbildning samt god erfarenhet av
vattenanalyser, som icke står hälsovårdsnämnderna till buds. Föreningen
framhåller till sist, att det är ofrånkomligt, att det är hälsovårdsnämndens
uppgift att övervaka vattenförsörjningen och att söka åstadkomma en förbättrad
vattenbeskaffenhet. För att på ett riktigt sätt lösa denna fråga kan
man utgå från en indelning av vattenförsörjningarna i sådana, där tekniska
och ekonomiska förutsättningar för införandet av effektiva reningsåtgärder
finnes, och sådana, där dessa saknas. Härigenom erhålles en uppdelning i
två avgränsade men inom sig relativt lika vattenförsörjningstyper. För var
och en av dessa bör åt medicinalstyrelsen uppdragas att utfärda föreskrifter
beträffande analysform och bedömning.

Beträffande bestämmelserna i 48 § kommittéförslaget framhåller
länsstyrelsen i Gotlands län samt förste provinsialläkaren och hälsovårdsförbundet
i samma län, att bestämmelsen om att brunn skall vara så
överbyggd, att ytvatten ej intränger däri, icke torde kunna tillämpas på Gotland,
där det mesta grundvattnet åtminstone tidvis är ytvattentillblandat.

201

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

Enligt medicinalstyrelsens mening bör bestämmelse införas att brunn
skall vara försedd med tillfredsställande ventilation. Av samma uppfattning
är stadsfullmäktige i Oskarshamn, förste provinsialläkarna i Gotlands och
Kristianstads län m. fl. remissinstanser. Härvid har även framförts förslag
om föreskrift att ventilationsanordning skall vara råttsäkrad.

Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län anser däremot att
nyttan av ett ventilationsrör är problematisk och icke torde uppväga de
ökade föroreningsriskerna.

Medicinalstyrelsen finner erforderligt att föreskrift meddelas om att källas
överbyggnad skall förhindra inträngande av ytvatten och orenlighet. Av
samma uppfattning är bl. a. styrelsen för statens institut för folkhälsan,
tre förste provinsialläkare, två länsstyrelser, svenska läkaresällskapet, svenska
kommunal-tekniska föreningen och föreningen för vattenhygien.

Föreningen för vattenhygien framhåller, att ytvattentäkter alltid kommer
att mottaga en betydande bakteriell förorening genom markavspolning
vid regnväder och snösmältning. Inom bebyggda områden bör därför över
huvud taget ytvatten icke direkt användas för hushållsbruk, och det synes
föreningen lämpligt att i hälsovårdsstadgan inrymmes en bestämmelse om
att ytvatten som regel icke direkt bör användas som dricks- och hushållsvatten
utan föregående effektiv bakteriologisk rening.

Stadsfullmäktige i Uppsala föreslår i detta sammanhang en bestämmelse
av innehåll att där vattenledning indrages bör även finnas avlopp. Samma
förslag framföres av stadsfullmäktige i Norrköping, förste provinsialläkaren
i Jönköpings län, stadsfullmäktige i Jönköping och Eksjö samt samarbetskommittén
för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer.

I fråga om föreskrifterna i 49 § anför medicinalstyrelsen följande.

Bestämmelsen om kontroll av vattenledningsvatten innefattar med sin
nuvarande formulering av paragrafen även mindre rörelser för yrkesmässig
tillverkning och beredning av livsmedel, ex. hembagerier, hemcharkuterier
m. in. Det ifrågasättes, huruvida icke dessa undersökningar bli alltför
ekonomiskt betungande och dessutom kommer att möta stora svårigheter att
effektivt kontrollera. Föreskrifterna i gällande livsmedelsstadgas 14 §
torde vara tillräckliga för dylika rörelser av mindre omfattning.

Uttalanden i samma riktning göres av styrelsen för statens institut för
folkhälsan, som härvid förordar en differentiering av konlrollskyldigheten
med dispensmöjligheter, samt av tre förste provinsialläkare, stadsfullmäktige
i Göteborg, hälsovårdsnämnderna i Örebro och Karlskoga, svenska landskommunernas
förbund och svenska läkaresällskapet.

Industriverksstyrelsen och fastighetsnämnden i Stockholm finner ett
förtydligande av kontrollbestämmelserna önskvärt, så att därav framgår
om de skall avse mjölkhantering i ladugård och därvid använda maskiner
och kärl. Ifrågasättas kan också enligt styrelsens förmenande om bestämmelserna
skall avse vatten som i ledningar föres från brunnar.

202

Kungi. Maj:ts proposition nr B iG år 1958

Stadsfullmäktige i Malmö förutsätter att bestämmelserna i denna paragraf
icke skall äga tillämpning på ladugård, eftersom förhållandena där regleras
i 13 kap. kommittéförslaget. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter
om ladugårds mjölkrum verkligen åsyftas bli underkastat vattenkontrollbestämmelserna.
Förste provinsialläkaren i samma län föreslår att
bestämmelserna förklaras skola gälla allenast vatten som tillhandahålles
genom allmän vattenledning.

Svenska veterinärföreningen anför att kontrollskyldigheten för ladugårdsägare
skulle bli alltför betungande och anser att de fordringar på vattnets
beskaffenhet som anges i 95 § i kommitténs förslag t. v. är tillräckliga.

Länsstyrelsen i Uppsala län önskar att obligatorisk kontroll av vattnet
föreskrives redan vid tillhandahållande av vatten till trettio hushåll, och
även föreningen för allmän hälsovård finner den föreslagna gränsen för
obligatorisk kontroll för hög. Kommunalfullmäktige i Kumla landskommun
vill ha samma gräns satt till 100 hushåll. Länsstyrelsen i Västmanlands län
samt föreningen för vattenhygien anser att bestämmelserna om den obligatoriska
vattenkontrollen bör avfattas så att de medger en smidigare anpassning
efter föreliggande omständigheter och utan angivande av något visst
antal konsumenter som förutsättning för kontroll.

Sveriges läkarförbund samt förste provinsialläkarna i Jönköpings och
Malmöhus län ifrågasätter om icke kontrollskyldighet bör åligga varje vattenverk
som mot avgift tillhandahåller vatten till dryck eller matlagning.

Vad angår bestämmelserna i 50 § kommittéförslaget finner
styrelsen för statens institut för folkhälsan definition erforderlig av begreppet
»mindre tjänligt» liksom av det i senare paragrafer förekommande
begreppet »otjänligt». Provtagning bör enligt styrelsens mening liksom insändande
av prov för undersökning göras genom hälsovårdsnämndens försorg.

Föreningen för vattenhygien anför.

I paragraferna 50, 51 och 56 angives viss terminologi för bedömningen
(mindre tjänligt och otjänligt) samt föreskrifter för hälsovårdsnämndernas
handlande i dessa fall. Rent formellt skulle en större klarhet synas stå
att vinna, om dessa bestämmelser sammanfördes mera än som nu skett. Terminologien
har direkt tagits från nuvarande kontrollförordning för vattenledningsvatten.
Begreppet mindre tjänligt har härvid måst användas i två
olika betydelser, dels när bedömningen berört skönhetsfel och vattnets praktiska
användbarhet (färg, grumlighet, järnhalt, manganhalt etc.), dels när
bedömningen har berört hygieniska faktorer (bakterietalen). Det synes principiellt
oriktigt att använda samma terminologi för så artskilda företeelser.
Begreppet otjänligt har alltid sammanlänkats med att vattnets användande
kunnat medföra hälsofara, d. v. s. i den sammanställningen har tjänlighetsbegreppet
varit enbart av hygienisk art. Genom detta förhållande har
vid bedömningen av kemiska analysresultat i kritiserande syfte endast begreppet
mindre tjänligt funnits att tillgå, även om vattnet ur praktisk användbarhetssynpunkt
varit av synnerligen låg kvalitet. Skäl finnes därför

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 är 1958

203

atl såväl ändra terminologin som att införa ytterligare en bedömningsgrund
på den kemiska sidan. Tjänlighetsbegreppet bör då bibehållas, när det rör
sig om en strängt hygienisk bedömning, d. v. s. ur bakteriologisk synpunkt.
För bedömning av vattnets praktiska användbarhet bör införas lämplighetsbegreppet.
Bedömningsgrunderna för den kemiska analysen skulle i normalfallet
då bliva »mindre lämpligt resp. olämpligt med hänsyn till vattnets
praktiska användbarhet» och för den bakteriologiska analysen »mindre
tjänligt ur bakteriologisk synpunkt» och »otjänligt och kan vattnets användande
medföra uppenbar hälsofara». Den senare bedömningsgrunden skulle
även kunna tillämpas för kemiska analyser. Det kan åtminstone teoretiskt
tänkas att genom olyckshändelse e. d. en överdosering av kemikalier kunnat
ske på vattenverket eller andra omständigheter framkommit som motiverar
en sådan bedömning av kemiska resultat.

Beträffande bestämmelserna i 51 § anser styrelsen för sta tens

institut för folkhälsan att provtagning och insändande av prov för undersökning
bör göras genom hälsovårdsnämndens försorg. Särskild bestämmelse
bör införas att regelbundna provtagningar till föreskrivet antal även
skall göras vid tappställen på olika platser av ledningen.

Även föreningen för allmän hälsovård anser att prov bör tagas av hälsovårdsnämnden
och på ägarens bekostnad. Föreningen för vattenhygien finner
det likaledes felaktigt att vattenverksägaren själv skall taga provet.
Föreningen tillägger att med hänsyn till de svårigheter, som uppkommer,
när det gäller att ändra bestämmelserna i en stadga, och till att behovet av
undersökningar i de olika fallen är starkt varierande, synes en smidigare
anpassning kunna erhållas, om det åt medicinalstyrelsen uppdrages att
meddela närmare föreskrifter om provtagningsfrekvensen.

Den genom stadgande i 52 § föreskrivna behörigheten att utföra
undersökning bör endast avse yrkesmässig sådan undersökning, anser
förste provinsalläkaren i Kronobergs län. Även förste provinsalläkaren i
Älvsborgs län framhåller att det väsentliga givetvis är, att undersökningarna
icke kan godtagas som underlag i det avseende paragrafen anger, om de
ej utförts av behörig person.

Stadsfullmäktige i Skellefteå anser att i stället för den föreslagna bestämmelsen
bör stadgas förbud för verkets ägare att anlita icke behörig person
för sådan undersökning.

Det protokoll, som enligt föreskrift i 5 3 § skall tillställas förste
provinsialläkaren och hälsovårdsnämnden, bör uttryckligen anges vara endast
protokoll från undersökning enligt 49—51 §§, framhåller styrelsen för
statens institut för folkhälsan och föreningen för vattenhygien. Även ägare
av vattenverk synes böra erhålla ett exemplar av protokollet.

Förste provinsialläkaren i Södermanlands län vill ha kontrollen över att
protokoll insändes överförd från förste provinsialläkaren till hälsovårdsnämnden
genom införande av eu föreskrift om alt protokollsexemplaren
skall insändas till nämnden, som sedan skall ha att vidarebefordra det
ena exemplaret till förste provinsialläkaren.

204

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

Uttrycket »vattenverk» bland bestämmelserna i 54 § finner
industriverksstyrelsen i Stockholm oklart och anser det diskutabelt om
därunder skall hänföras mindre reningsanläggning, utgörande helt slutna
filter.

Enligt medicinalstyrelsens mening är de av kommittén föreslagna bestämmelserna
i sak otillräckliga. De bör bli föremål för översyn i samband med
den utredning rörande hälsokontroll av viss livsmedelspersonal, som verkställes
av en härför förordnad särskild kommitté. Härför uttalar sig även
förste provinsialläkarna i Jönköpings och Kristianstads län samt stadsfullmäktige
i Hälsingborg.

Åtskilliga remissinstanser har framfört den åsikten, att tillfredsställande
garanti mot att anställd personal är smittförande icke kan nås utan föreskrift
om periodiskt återkommande läkarundersökningar. Sådana uttalanden
göres av två länsstyrelser, en förste provinsialläkare, hålsovårdsförbundet
i Gotlands län, Sveriges veterinärförbund, svenska länsveterinärföreningen,
svensk sjuksköterskeförening och Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, stadsfullmäktige i tre städer, två hälsovårdsnämnder och tre
länsveterinärer.

Flera remissinstanser vill ha en skärpning av de föreslagna undersökningsbestämmelserna
därhän, att den som är anställd vid vattenverk och
misstänkes vara smittförande skall vara skyldig att på anmodan av hälsovårdsnämnd
undergå läkarundersökning på kommunens bekostnad. Härvid
hänvisas till motsvarande föreskrifter i livsmedelsstadgan och tuberkulosförordningen.

Förslag har också framförts om undersökningsskyldighetens utsträckande
till andra grupper av personal än de av kommittén angivna. Sålunda nämner
stadsfullmäktige i Sundbyberg mätarjusterare och annan reparationspersonal,
som vid fullgörande av sina arbetsuppgifter kan komma i beröring med
vattnet. Svenska kommunal-tekniska föreningen åter finner att tillämpningen
av den av kommittén föreslagna bestämmelsen kan medföra vissa
komplikationer med hänsyn till att det i viss utsträckning förekommer att
kommunalarbetare, som normalt icke sysselsättes vid vattenverk, anlitas
för rensningar av t. ex. filter, samt att vattenverks elektriska installation
och maskinella utrustning ofta överses med hjälp av montörer utifrån.

Beträffande föreskrifterna i 55 § har en del remissinstanser
föreslagit, att livsmedelsföretag skall särskilt omnämnas, och från något
håll har föreslagits att ladugårdar borde särskilt nämnas. Vidare har framhållits,
att särskild uppmärksamhet även bör ägnas sådana ställen, varifrån
is hämtas till de angivna anläggningarna.

Departementschefen

Frågor sammanhängande med vattenförsörjningen inom kommunerna har
under senare år kommit att få en alltmer framskjuten plats. Härtill har bi -

205

Ku,ngl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

dragit såväl den ständigt ökande vattenkonsumtionen som dep tilltagande
föroreningen av vattentillgångarna, och man har i stor utsträckning sett sig
nödsakad att vidtaga omfattande reningsåtgärder och utnyttja avlägset belägna
vattentillgångar för att kunna täcka konsumtionsbehovet av lämpligt
vatten.

Då allmänna hälsovården i 1 § departementsförslaget anges som en angelägenhet
ankommande på kommunen, innefattar detta även skyldighet för
kommunerna att vidtaga skäliga åtgärder för kommunens förseende med
konsumtionsvatten. Genom tillkomsten av lagen den 3 juni 1955 om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar har kommunerna dessutom ålagts särskilda
skyldigheter med avseende å bl. a. vattenförsörjningen. Enligt föreskrifterna
i 3 § nämnda lag ankommer det sålunda på kommunen att, där det till förekommande
av sanitär olägenhet påkallas att vattenförsörjning och avlopp för
visst område ordnas i ett större sammanhang, ombesörja eller tillse, att allmän
vatten- och avloppsanläggning kommer till stånd så snart omständigheterna
det medger.

Denna efter framläggandet av hälsovårdsstadgekommitténs betänkande
tillkomna lag har i viss mån skapat ett nytt utgångsläge för hälsovårdsnämndernas
verksamhet till förmån för vattenförsörjningen inom kommunerna.
Inom verksamhetsområdet för allmänna vatten- och avloppsanläggningar
i lagens mening ankommer på hälsovårdsnämnderna närmast att
bedöma i vilken utsträckning faktisk anslutning till sådana anläggningar
för framför allt bostadslägenheter är sanitärt motiverad. Utanför sådana
anläggningars verksamhetsområde åter kan hälsovårdsnämndernas verksamhet
för vattenförsörjningen sägas vara att dels undersöka behovet av
allmänna anläggningar samt i förekommande fall göra framställningar härom
till kommunens styrelse eller länsstyrelsen och dels att verka för en tillfredsställande
vattenförsörjning för enskilda fastigheters behov, varvid
särskild uppmärksamhet måste ägnas brunnar och anordningarna vid dessa
samt vattendistributionen. Härutöver har hälsovårdsnämnderna att skaffa
sig en allmän översikt över beskaffenheten av de inom kommunen utnyttjade
vattentillgångarna samt över övriga, för tillgodogörande inom kommunen
lämpliga vattentillgångar. Där i särskilda fall sanitärt otillfredsställande
förhållanden uppenbaras, har hälsovårdsnämnderna att meddela råd och
anvisningar samt eventuellt förelägganden och förbud. Att nämnden i sin
verksamhet skall ägna särskild uppmärksamhet åt sådana vattentillgångar,
varav många är beroende och som icke är underkastade särskild kontroll i
övrigt, är utan vidare klart, liksom att detta förhållande icke får undanskymma
betydelsen av att även enskilda brunnar och smärre vattenförsörjningsanläggningar
ägnas tillbörlig uppmärksamhet.

Hälsovårdsnämndernas här antydda verksamhet inom ramen för lagen
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar torde icke böra bli föremål
för reglering i hälsovårdsstadgan i vidare mån än som följer av bestäm -

206 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

melserna i 2 § departementsförslaget om nämndens allmänna skyldigheter.
Men jag anser också, att dessa bestämmelser är tillfyllest som grund för
nämndernas verksamhet i övrigt till förmån för vattenförsörjningen, och
jag kan icke finna att denna verksamhet skulle främjas genom ett allmänt
stadgande som det i 47 § kommittéförslaget intagna eller särskilda föreskrifter
som de i 55 § första stycket samma förslag angivna. Någon motsvarighet
till dessa bestämmelser återfinnes därför inte i departementsförslaget.

I sin tillsyn över vattenanläggningar av mer invecklad teknisk konstruktion
liksom vid bedömande av vattenanalyser är hälsovårdsnämnderna beroende
av tillgång till särskild sakkunskap, som icke kan förväntas vara tillgänglig
bland nämndens ledamöter eller tjänstemän. Redan i samband med
utfärdandet av 1941 års förordning om vattenkontroll framhölls också
angelägenheten av att åstadkomma en rent teknisk kontroll av vattenverks
konstruktion och skötsel in. m. som komplement till de i förordningen
avsedda vattenundersökningarna. Det är under angivna förhållanden enligt
min mening synnerligen angeläget, att nämnderna härvidlag samarbetar
med främst distriktsingenjörerna för vatten och avlopp. Då emellertid dessa
befattningshavare dessutom är ålagda viss tillsyn över bl. a. t. ex. reningsanläggningar,
torde hälsovårdsnämndernas befattning med samma uppgifter
kunna i motsvarande mån utan våda inskränkas. Några författningsbestämmelser
härom anser jag dock icke erforderliga eller lämpliga, utan
det är att förvänta att samarbetet mellan distriktsingenjörerna och nämnderna
liksom hittills skall kunna tillfredsställande ordnas utan sådana bestämmelser.

I hälsovårdsstadgans kapitel om vattenförsörjning och vattenundersökning
bör däremot, såsom också kommittén föreslagit, intagas materiella bestämmelser
rörande brunnar, vattenverk och vattenledningar o. dyl., förbud mot
förorenande av vattentillgångar samt grundläggande stadganden om vattenundersökning
i huvudsaklig överensstämmelse med 1941 års förordning
om kontroll av vattenledningsvatten ävensom vissa bestämmelser angående
personal vid vattenverk. Formella föreskrifter angående hälsovårdsnämnds
befogenheter att meddela förelägganden m. in. avseende vattenförsörjningen
har i departementsförslaget intagits i kapitlet om hälsovårdskontrolien. Motsvarighet
till de i 1941 års förordning i övrigt förekommande formella föreskrifterna
finnes, som hälsovårdskommittén framhållit, redan förut i hälsovårdsstadgan.

Även om isens betydelse för hushållsändamål o. dyl. numera minskats,
utgår departementsförslaget från att hälsovårdsnämnderna skall bibehållas
vid sin nuvarande befattning med hithörande frågor. Bestämmelser i ämnet
finnes i departementsförslaget under kapitlet om hälsovårdskontroll.

Jag vill i detta sammanhang även erinra om att i livsmedelsstadgan finnes
vissa föreskrifter om vatten och is i livsmedelshanteringen.

Med hänsyn till att begreppen »vattenverk» och »vattentäkt» i vattenlagen

207

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46“ år 1958

har en annan betydelse än samma uttryck i 1941 års förordning om kontroll
av vattenledningsvatten har dessa uttryck icke kommit till användning i
departementsförslaget till hälsovårdsstadga.

Kommittéförslaget upptar i 53 § tredje stycket och i 54 § tredje stycket
bestämmelser om rätt för medicinalstyrelsen att utfärda särskilda föreskrifter
i angivna hänseenden. Bestämmelserna har hämtats från 12 § 1941 års
förordning. Sedan förordningen inarbetats i hälsovårdsstadgan torde utfärdande
av ifrågavarande föreskrifter böra falla inom medicinalstyrelsens allmänna
skyldighet att i anslutning till stadgan utfärda råd och anvisningar.
Någon motsvarighet till kommittéförslaget i denna del har därför icke upptagits
i departementsförslaget. I detta sammanhang må erinras om att medicinalstyrelsen
utfärdat särskilda föreskrifter angående sättet för utförande av
fysikalisk-keinisk och bakteriologisk undersökning av vattenledningsvatten
samt om avfattandet av protokoll över sådana undersökningar.

Jag övergår härefter till att behandla de olika paragraferna i departementsförslaget.

29 §.

Paragrafen, som motsvarar 9 § 1 mom. andra punkten och 44 § 1 mom.
andra punkten gällande hälsovårdsstadga samt 48 § 1 mom. kommittéförslaget,
innehåller de föreskrifter som ansetts kunna i denna ordning meddelas
angående brunns läge samt angående anordningar vid brunn och
källa.

En tillämpning av föreskriften om brunns läge kan givetvis ofta föranleda
till alt man slutar begagna en viss brunn för angivna ändamål i stället
för att man flyttar en förorenande anläggning i dess närhet som t. ex.
en gödselstad eller en avloppsbrunn.

Med vatten avses i detta sammanhang även vatten, som kommer till användning
i ladugård för rengöring av t. ex. mjölkkärl.

De enskilda fastigheternas brunnar spelar alltjämt en viktig roll för vattenförsörjningen,
och deras tillstånd torde såsom framkommit vid företagna
brunnsinventeringar på många håll lämna en hel del övrigt att önska.
Det är därför utan tvivel motiverat med föreskrifter rörande brunnars utförande
och skötsel av mer utförlig art än som lämpligen kan ifrågakomma i
hälsovårdsstadgan. Medicinalstyrelsen har också i sina meddelanden utgivit
råd och anvisningar till hälsovårdsnämnderna på landet rörande brunnar
och andra vattentäkter för vatten till dryck, matlagning och andra liushållsändamål.

I vad mån ytvattentillgångar över huvud taget bör tillgodogöras för här
avsedda ändamål måste bli föremål för bedömande från fall till fall under
hänsynstagande hl. a. till ifrågakommande reningsåtgärder samt till möjligheterna
att på annat sätt ordna vattenförsörjningen. Jag är därför icke

208

Kungl. Maj.ts proposition nr BUG år 1958

beredd att tillmötesgå det från föreningen för vattenhygien framförda önskemålet
om förbud i viss utsträckning mot att tillgodogöra ytvattentillgång.

Den i första stycket av denna paragraf intagna regeln torde, hur välmotiverad
den än är, av ekonomiska m. fl. skäl till en början böra tillämpas
med en viss försiktighet. Idealiska förhållanden i angivet avseende kan på
många håll över huvud taget icke åstadkommas, utan en tillfredsställande
lösning av vatten- och avloppsfrågorna kan endast nås genom utbyggnad av
särskilda vatten- och avloppsanläggningar. En fullständig sådan utbyggnad
kan självfallet icke ske annat än på längre sikt.

30 §.

Denna paragraf angående anläggning för uppfordring, rening, förvaring
eller överföring av vatten motsvarar 48 § 2 mom. kommittéförslaget, varemot
bestämmelser i ämnet saknas i gällande hälsovårdsstadga.

31 §.

I denna paragraf upptaget förbud mot att förorena vatten motsvaras av
9 § 2 mom. och 44 § 2 mom. gällande hälsovårdsstadga samt 48 § 3 mom.
kommittéförslaget. I paragrafen har intagits en erinran om vissa författningsbestämmelser
rörande vattenförorening, varmed åsyftas vattenlagen
och lagen den 6 april 1956 om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

Departementsförslaget avviker endast i redaktionellt avseende från motsvarande
bestämmelser i gällande hälsovårdsstadga. Förbudet har således
liksom hittills en begränsad räckvidd såtillvida, att det icke tager sikte på
t. ex. förorening av outnyttjad grundvattentillgång. Däremot avses att med
bestämmelsen förhindra både sådana åtgärder som att orenlighet nedkastas
i en brunn och att t. ex. en avloppsbrunn förlägges i närheten av
en brunn eller källa.

32 §.

Hälsovårdsstadgekommitténs förslag att låta den kontroll av vattenledningsvatten,
som sker enligt 1941 års förordning i ämnet, få en så vid omfattning
som enligt 49 § kommittéförslaget har mött en hel del invändningar
under remissbehandlingen. Härvid har framför allt uttalats farhågor
för förslagets konsekvenser för smärre näringsidkare med egna vattenanläggningar
samt för innehavare av ladugårdar med egen vattenförsörjning.

De synpunkter som sålunda framförts vid remissbehandlingen torde ha
varit bestämmande redan för den avgränsning av kontrollverksamheten som
stadgas i 1941 års förordning. Kontroll enligt förordningen skall nämligen
ske av vatten, som i stad eller inom område å landet där 1 kap. gällande
hälsovårdsstadga är tillämplig, genom allmän vattenledning tillhandahålles
till dryck, matlagning eller annan beredning av livsmedel eller till rengöring

209

Kungi. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

av kärl eller redskap, vilka användes vid beredning eller förvaring av livsmedel.
Länsstyrelse äger vidare förordna, att sådan kontroll jämväl skall
avse vatten, som inom område å landet, där de i 2 kap. gällande hälsovårdsstadga
meddelade bestämmelserna är tillämpliga, genom allmän vattenledning
tillhandahålles för nyss nämnt ändamål. Tilihandahålles genom
vattenledning, som är anordnad för enskilt bruk, vatten för samma ändamål
till flera hushåll eller eljest i stor omfattning, må länsstyrelse förordna,
att kontroll skall ske även av sådant vatten.

Jag delar de farhågor som vid remissbehandlingen framförts för att en
sådan utvidgning av kontrollverksamheten som kommittén föreslagit skulle
kunna bli alltför besvärande och ekonomiskt betungande för många enskilda,
varjämte ett angivande av kontrollverksamhetens omfattning i enlighet
med kommittéförslaget torde komma att medföra en hel del gränsdragningsproblem.
Dessutom finner jag den av föreningen för vattenhygien
framförda kritiken mot kommitténs målsättning i denna del av förslaget
värd beaktande. Det är enligt min uppfattning berättigat att antaga,
att behovet av kontroll kan tillgodoses genom att vattenundersökning
blir obligatorisk i ungefär samma omfattning som f. n., med möjlighet
att därutöver i särskilda fall förordna om sådan undersökning.

I departementsförslaget har därför endast genomförts den utvidgning av
undersökningsverksamhetens nuvarande omfattning, som ligger i att sådan
vattenundersökning som avses i 1941 års förordning skall bli obligatorisk
inom hälsovårdstätort i stället för som nu inom område där 1 kap.
gällande hälsovårdsstadga är tillämplig.

I departementsförslaget talas genomgående om »undersökning» i stället
för »kontroll» då några bestämmelser om hälsovårdsnämnds kontroll av
undersökningarna ej upptagits i detta kapitel.

Begreppet »allmän vattenledning» avser enligt 1941 års förordning såväl
kommunala som vissa enskilda anläggningar. Enligt uttalande år 1941 av
föredragande departementschefen torde en vattenledning böra anses som
allmän, om den är anordnad för att tillgodose vattenförsörjning inom ett
samhälle eller ett bostadsområde med ett icke alltför obetydligt antal fastigheter
samt rätten att vinna anslutning till ledningen står öppen för varje
fastighetsägare inom samhället eller området. Den omständigheten att den,
som anlägger vattenledning för eget behov, överenskommer med en eller
flera av sina grannar om anslutning till ledningen, bör däremot icke i och
för sig medföra, att ledningen betraktas som allmän. Efter tillkomsten av
lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar bör det icke ifrågakomma
att vidare vid sidan av lagens begrepp »allmän vatten- och avloppsanläggning»
bibehålla begreppet »allmän vattenledning» i förordningens
bemärkelse, i synnerhet som sådana ledningar hädanefter i allt väsentligt
torde komma att ingå i de allmänna anläggningar som avses i lagen. I dcpartementsförslaget
har därför uttrycket »allmän vattenledning» utbytts
11—lliluing till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr B 46

210

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

mot »allmän anläggning för vattenförsörjning», varmed här som eljest avses
allmän anläggning i den bemärkelse den har enligt nyssnämnda lag.

I övrigt har vidtagits vissa smärre ändringar av redaktionell art i 1941
års förordning.

Skyldigheten att vidtaga erforderliga åtgärder för undersökningens utförande
skall enligt departementsförslaget liksom hittills åvila anläggningens
ägare och ej hälsovårdsnämnden. Denna har dock givetvis möjlighet
att utfärda erforderliga föreskrifter för tillgodoseende av säkerhetssynpunkter
in. m. liksom att själv låta taga vattenprov för kontroll.

33 §.

Paragrafens bestämmelser om fysikalisk-kemisk undersökning har närmare
än motsvarande föreskrifter i 50 § kommittéförslaget anslutits till
de i 2 § 1941 års förordning intagna stadgandena i ämnet.

Det har icke ansetts erforderligt att ändra den hittills använda terminologin
för angivande av vattnets mer eller mindre goda egenskaper i enlighet
med de önskemål föreningen för vattenhygien framfört i sitt remissyttrande.

34 §.

De i denna paragraf intagna bestämmelserna angående bakteriologisk
undersökning motsvarar 51 § kommittéförslaget och 3 § 1941 års förordning.

35 §.

Departementsförslaget återger i denna paragraf de i 5 och 7 §§ 1941 års
förordning intagna bestämmelserna om behörighet och kompetens att utföra
undersökningar och om taxa för undersökningarna med viss smärre
jämkning, som föranletts av påpekanden under remissbehandlingen. Motsvarande
bestämmelser återfinnes i 52 § och 53 § andra stycket kommittéförslaget.

Med hänsyn till att 1941 års förordning nu varit i kraft så pass länge,
torde behörighetsförklaringar ha av medicinalstyrelsen utfärdats i de flesta
ifrågakommande fall. Det har därför icke ansetts motiverat att i enlighet
med kommittéförslaget låta vissa i 23 a § epidemilagen angivna laboratorier
vara behöriga att utan medicinalstyrelsens förklaring utföra bakteriologisk
vattenundersökning.

36 §.

Departementsförslagets här lämnade föreskrifter angående undersökningsprotokoll
anknyter, i överensstämmelse med vissa remissinstansers
önskemål, till motsvarande bestämmelser i 6 § 1941 års förordning. Motsvarande
föreskrifter i kommittéförslaget återfinnes i 53 §. Till förste
stadsläkaren skall avskrift av protokollet överlämnas från hälsovårdsnämnden
i stad med stadsläkare, likställd med förste provinsialläkare.

211

Kungl. Mnj:ts proposition nr B 46 år 1958
37 §.

Bestämmelserna i denna paragraf angående personal vid anläggning för
rening av konsumtionsvatten motsvarar 54 § kommittéförslaget. Departementsförslaget
avser liksom kommittéförslaget endast arbete vid själva reningsanordningarna
inom vattenverk men föreslås skola gälla alla reningsanläggningar
och inte endast dem, som enligt 49 § kommittéförslaget skulle
vara underkastade vattenkontroll. Med avvikelse från kommittéförslaget
upptages vidare bestämmelse om skyldighet för vederbörande att efter anmodan
av hälsovårdsnämnd på kommunens bekostnad genomgå läkarundersökning
men däremot icke någon föreskrift om att vid anställnings
början förete friskintyg.

7 kap. Om avledande av flytande orenlighet m. m.

(38—42 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § hälsovårdsstadgan ankommer det på hälsovårdsnämnden i
stad att verka för att vattenavloppet inom staden så ordnas, att spillvatten
och annan flytande orenlighet avlägsnas från staden samt att dagvatten lätt
avrinner från gator, allmänna platser, gårdar och tomter. För tillgodoseende
av nämnda ändamål skall nämnden verka för att allmänna avloppsledningar
anlägges samt för att erforderliga åtgärder vidtages till motverkande av
vattenförorening. Enligt 35 § skall hälsovårdsnämnden på landet verka för
att vattenavlopp anordnas, särskilt på platser med sammanträngd befolkning,
samt att de utföres så att icke sanitär olägenhet vållas ävensom för
att i övrigt erforderliga åtgärder vidtages till motverkande av vattenförorening.

Föreskrifter rörande sättet för omhändertagande av flytande orenlighet
av visst slag finnes på flera ställen i hälsovårdsstadgan, t. ex. i 16 och
49 §§.

Bestämmelser om förhandsanmälan angående inrättande av underjordisk
avloppsledning samt om avloppslednings beskaffenhet och skötsel in. in.
finnes för stad i 22 § och för landet i 48 a §. Dessa bestämmelser överensstämmer
i allt väsentligt med varandra. Enligt bestämmelserna föreligger
skyldighet att göra skriftlig anmälan hos hälsovårdsnämnden före inrättande
av underjordisk avloppsledning, som ej är avsedd allenast för att föra
ut spillvatten eller annan flytande orenlighet från fastighet till stadens ledning
eller beträffande landet allmän ledning, som är belägen i angränsande
gata eller väg. Vid anmälan skall fogas karta och beskrivning över ledningen,
såframt ej sådan eljest finnes tillgänglig för nämnden. Vidare föreskrives
att avloppsledning skall vara så inrättad att den ej kan medföra sanitära
olägenheter samt att åtgärder ofördröjligen skall vidtagas för ledningens
försättande i fullgott skick, därest felaktighet uppstår i ledningen eller

212 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

denna befinnes av annan orsak föranleda sanitär olägenhet. Hälsovårdsnämnden
tillerkännes befogenhet att, intill dess ledningen är försatt i fullgott
skick, om så prövas nödigt förbjuda ledningens användning. Rensning
av avloppsledning skall äga rum så ofta behovet påkallar. Föreskrifter lämnas
om bortforsling av den därvid uppsamlade orenligheten. Bestämmelserna
om avloppsledning skall i tillämpliga delar gälla reningsanläggning
och andra till sådan ledning hörande anordningar.

Här må erinras om att bestämmelser till förekommande av vattenförorening
finnes även annorstädes i hälsovårdsstadgan, t. ex. bland föreskrifterna
i 13 och 48 §§ om avträden m. in.

Enligt hälsovårdsstadgekommitténs uppgift innehåller lokala bestämmelser
om avlopp ofta föreskrift om att avloppsledning för spillvatten icke
inom byggnad eller tomt får anläggas eller ändras utan särskilt tillstånd av
hälsovårdsnämnden. Stundom stadgas därjämte att arbete med anläggande
och reparation av avloppsledningar endast får utföras av den som styrkt
sig äga erforderlig insikt och skicklighet och som särskilt antagits för ändamålet.
Vid sådana lokala bestämmelser brukar fogas detaljerade sanitetstekniska
föreskrifter.

Omfattande bestämmelser angående avloppsanläggningar och vattenförorening
finnes även i ett flertal andra författningar.

Lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar innehåller
sålunda bestämmelser om skyldighet för kommun att ombesörja eller
tillse, att allmän vatten- och avloppsanläggning kommer till stånd så snart
omständigheterna det medgiver, där så är påkallat till förekommande av
sanitär olägenhet. I övrigt finnes i lagen bestämmelser till reglering av förhållandet
mellan sådan anläggnings huvudman och innehavare av fastigheter
inom anläggningens verksamhetsområde, såsom rörande anslutningsrätt
och anslutningstvång samt rörande anläggningens utförande och nyttjande.

Vidare inrymmer vattenlagen i 8 kap. stadganden om avloppsvatten. Där
meddelade bestämmelser reglerar till en början frågor om rätt och skyldighet
för fastighetsägare att deltaga i avloppsföretag utom verksamhetsområdet
för allmän avloppsanläggning enligt 1955 års nyssnämnda lag samt
om utförandet av ledningar, ingående i företaget. Dessa bestämmelser reglerar
emellertid även förhållandet mellan sådan allmän avloppsanläggning
och fastighet utom dess verksamhetsområde samt mellan olika sådana allmänna
avloppsanläggningar inbördes. Vidare finnes — med tillämpning
såväl inom som utom verksamhetsområdet för nämnda allmänna anläggningar
— föreskrifter med huvudsakligt syfte att skydda allmänna och enskilda
intressen mot menlig inverkan genom utsläppande av avloppsvatten.
Hit hör bestämmelser om skyldighet att vidtaga åtgärder till motverkande
av förorening genom kloakvatten, varmed avses spillvatten och orenlighet
från bostäder eller verksamhet, vilken icke är att hänföra till in -

213

Kungl. Maj:ts proposition nr B >i6 är 1958

dustriell rörelse. Även dagvatten från bebyggelseområden är i viss utsträckning
underkastat reglerna för avledande av kloakvatten. Föreskrifterna
innehåller bestämmelser om rening av kloakvatten i allmänhet men
därjämte speciella bestämmelser om kloakvatten, som innehåller avloppsvatten
från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse. Kloakvatten av sistnämnda
art som ej undergått behandling, varigenom avsättningsbar förorening
frånskilts, må ej avledas till vattendrag, sjö eller annat vattenområde
med mindre det uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Förbud stadgas
mot avledande av industriellt avloppsvatten till vattendrag, sjö eller
annat vattenområde, om genom förorening till följd av avloppsvattnet vållas
olägenhet av någon betydelse, som kan förebyggas med skäliga åtgärder.

Enligt lagen den 30 november 1956 om tillsyn över vattendrag, sjöar och
andra vattenområden skall sådan tillsyn utövas av statens vatteninspektion.
Inspektionen äger meddela råd och anvisningar angående lämplig åtgärd
till motverkande av olägenhet av någon betydelse till följd av förorening
genom industriellt avloppsvatten eller kloakvatten. Den äger även påkalla
länsstyrelsens förbud mot utsläppande av avloppsvatten utan erforderlig
behandling eller göra framställning om annan åtgärd till motverkande av
olägenhet genom avloppsvattens utsläppande ävensom hos vattendomstol
föra talan om sådant förbud eller sådan åtgärd. På förekommen anledning
äger länsstyrelsen utse särskild person att tillse, att avsevärd olägenhet genom
utsläppande av avloppsvatten från tätbebyggelse eller inrättning såsom
fabrik in. in. förebygges.

I Kungl. Maj:ts instruktion den 16 maj 1958 för fiskeristyrelsen med statens
vatteninspektion stadgas, att inspektionen utgöres av den till styrelsen
knutna vattenvårdsnämnden. Jämte uppgiften att utöva tillsyn över vattendrag,
sjöar och andra vattenområden inom riket till motverkande av vattenförorening
åligger det nämnden att i frågor rörande vattenvården verka för
samarbete mellan centrala statsmyndigheter, länsmyndigheter, hushållningssällskap
och kommunala myndigheter samt lokala sammanslutningar för
vattenvård.

Enligt kungl. kungörelsen den 30 november 1956 om förprövning rörande
åtgärder till motverkande av vattenförorening in. m. föreligger skyldighet
att göra anmälan till statens vatteninspektion bl. a. dels före anläggande
av ledning, avsedd att till vattenområde avleda kloakvatten från bebyggelse
med mer än 200 invånare eller inrättning som hotell in. in., heräknad för
mer än 200 personer, och dels före utsläppande i vattenområde av avloppsvatten
av viss angiven art, såsom kloakvatten från tätbebyggelse, vilket ej
undergått behandling varigenom avsättningsbar förorening frånskilts, samt
kloakvatten innehållande avloppsvatten från vattenklosett, vilket ej undergått
sådan behandling. I sistnämnda fall må dock anmälan efter medgivande
av hälsovårdsnämnden underlåtas, om avloppsvattnet utsläppes från enstaka
hushåll.

214 Kungl. Maj. ts proposition nr B i6 år 1958

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittén erinrar inledningsvis om att frågan om införande av effektivare
föreskrifter och vidtagande av andra åtgärder till skydd mot vattenförorening
under senare år aktualiserats i ett flertal olika sammanhang.
Som sin egen uppfattning uttalar kommittén, att avloppsförhållandena inom
de stadsplanelagda delarna av städerna visserligen på det stora hela taget
kan sägas vara tämligen väl ordnade, men att för landet i övrigt avloppsfrågorna
endast i begränsad omfattning kunnat nöjaktigt lösas. I fortsättningen
förklarar sig kommittén ansluta sig till den principen — sedermera
förverkligad genom tillkomsten av 1955 års lag om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar — att ordnandet av allmänna avloppsanläggningar
inom en kommun bör vara i första hand en kommunal uppgift. Härvid
och i övrigt bör hälsovårdsnämnderna ha att verka för bättre avloppsförhållanden.
Kommittén framhåller de svårigheter, icke minst av teknisk
art, som därvid uppkommer för hälsovårdsnämnderna, samt understryker
att dessa svårigheter icke torde kunna lösas genom råd och anvisningar
till nämnderna, bl. a. på grund av att enhetliga normer för olika
bedömningar icke torde kunna uppställas, varför nämnderna torde vara
nödsakade att anlita särskild sakkunskap på området.

I anslutning till de olika paragraferna i sitt förslag anför hälsovårdsstadgekommittén
i huvudsak följande.

Med bestämmelsen i 5 7 § om skyldighet för hälsovårdsnämnd att tillse
att erforderliga och skäliga åtgärder vidtages för åstadkommande av tillfredsställande
avloppsförhållanden inom kommunen avser kommittén, att
en avvägning bör ske mellan sanitära, ekonomiska och tekniska synpunkter,
helt naturligt dock endast i de fall där icke i annan författning direkt
föreskrivits hur avloppsförhållandena skall ordnas. För åstadkommande
av tillfredsställande avloppsförhållanden skall nämnden även arbeta för att
avloppsvatten i erforderlig grad renas, där så är av behovet påkallat. Någon
särskild bestämmelse härom har kommittén icke ansett nödvändig, då vidtagande
av reningsåtgärder får anses ingå som ett naturligt led i arbetet
att få till stånd tillfredsställande avloppsförhållanden.

Då kommittén i överensstämmelse med gällande hälsovårdsstadga bland
bestämmelserna i 5 8 § upptagit föreskrift om skyldighet att till hälsovårdsnämnd
i förväg anmäla anläggande av avloppsledning men däremot icke
om skyldighet att söka nämndens tillstånd till sådan ledning, har kommittén
utgått från att nämnden skall äga ingripa redan på ett tidigt stadium och
meddela erforderliga föreskrifter för det fall att nämnden av anmälan finner,
att avloppsledning kommer att läggas olämpligt eller att rening av
avloppsvatten erfordras.

För att åstadkomma ett mer enhetligt bedömande av sanitetstekniska
frågor föreslår kommittén genom stadgandet i 5 9 § med hänvisning till
särskilda föreskrifter om beskaffenheten av avloppsledning in. in. inom

215

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

byggnad, att hithörande frågor skall regleras genom bindande föreskrifter
av byggnadsstyrelsen, utfärdade med stöd av byggnadsstadgan.

Med bestämmelsen i 6 0 § har kommittén gjort den avvikelsen från gällande
hälsovårdsstadgas motsvarande föreskrifter, att ordet »avloppsledning»
ersatts av ordet »avlopp». Härmed har kommittén velat under bestämmelserna
hänföra även dike, som användes som avlopp.

Remissyttrandena

Vissa av de allmänna synpunkter avseende vattenförsörjningsfrågor, som
berörts i den tidigare lämnade redogörelsen för remissyttrandena över kommittéförslagets
8 kap., har avseende även å kommittéförslagets avloppsbestämmelser,
varför här må hänvisas till nämnda redogörelse.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan framhåller, att begreppet
avloppsvatten i kommitténs förslag ej överensstämmer med vattenlagens indelning
av flytande orenlighet i kloakvatten och industriellt avloppsvatten,
samt understryker, att hälsovårdsstadgans terminologi bör överensstämma
med vattenlagens eller att i stadgan bör upptagas definitioner av begreppen
»avloppsvatten», »avloppsledning» och »annat avlopp». Styrelsen ifrågasätter
om exempelvis förslagets 58 § avser även avledande av vatten från
tak och altaner eller avledande av vatten för torrläggning av mark eller
för dränering av gödslade åkrar.

Även svenska läkaresällskapet och föreningen för vattenhygien framför
som sin uppfattning att hälsovårdsstadgans terminologi i detta avseende
bör ansluta sig till vattenlagens.

Enligt stadsfullmäktige i Sandviken hade det varit fördelaktigt om mer
preciserade bestämmelser kunnat intagas i stadgan med hänsyn till den
ökade risken för förorening av grundvatten och vattendrag och med tanke
på de olika uppfattningarna mellan hygieniker och tekniker beträffande
risken för förorening under samma betingelser.

Medicinalstyrelsen anför att det är att förvänta inom en måhända närliggande
framtid att s. k. avfallskvarnar för bl. a. köksavfallets förmalning
kommer i mer allmänt bruk samt att avfallskvarnarnas tillkomst skulle
i hög grad öka mängden av lösta och uppslammade ämnen i avloppsvattnet.
Sådana olägenheter bör förebyggas genom bestämmelser i 9 kap. i anslutning
till de av kommittén föreslagna bestämmelserna i 63 § om tillstånd
för anordnande av vattenklosett. Samma yrkande har framställts av stadsfullmäktige
i Hälsingborg, föreningen för vattenhygien och förste provinsialläkaren
i Kristianstads län.

Vissa remissinstanser har ansett att förbud hör stadgas mot att inkoppla
avfallskvarn å avloppsledning utan särskilt tillstånd av antingen hälsovårdsnämnd
eller länsstyrelse. Sådana uttalanden har gjorts av stadsfullmäktige
i nio städer, samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets
större städer och svenska hälsovårdsljänstemannaförbundet.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Rörande de olika paragraferna i kommittéförslaget har remissinstanserna
yttrat i huvudsak följande.

Den avvägning mellan sanitära, ekonomiska och tekniska synpunkter som
förutsättes vid tillämpning av bestämmelserna i 57 § bör enligt
stadsfullmäktige i Malmö ankomma på vatten- och avloppsteknisk myndighet.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg föreslår att hälsovårdsnämnd uttryckligen
ålägges tillse att åtgärder vidtages även för motverkande av vattenförorening.

Betydelsen av att redan i samband med fråga om avledande av avloppsvatten
uppmärksamhet ägnas åt dettas rening har i olika sammanhang även
understrukits av byggnadsstyrelsen, distriktsingenjören för vatten och avlopp
i Malmöhus och Kristianstads län samt länsstyrelsen i Malmöhus län.

Svenska kommunal-tekniska föreningen förmenar att den av kommittén
föreslagna bestämmelsen om hälsovårdsnämnds skyldighet i nu ifrågavarande
avseende icke täcker bestämmelserna i 1 § gällande hälsovårdsstadga
i vad avser avrinning av dagvatten från gator, allmänna platser, gårdar
och tomter. Av samma uppfattning är gatunämnden och hälsovårdsnämnden
i Stockholm.

Medicinalstyrelsen framhåller att allmänheten ofta ej uppfattar en bestämmelse
som den av kommittén föreslagna föreskriften i 58 §

såsom innefattande en skyldighet att få avlopp särendet prövat av hälsovårdsnämnden
före anordningens iordningställande. Styrelsen förordar därför
som tillägg till den föreslagna bestämmelsen en föreskrift om att hälsovårdsnämnden
har att meddela om hinder möter för anläggningens utförande.
Även styrelsen för statens institut för folkhälsan önskar en föreskrift
om att anläggaren skall avvakta hälsovårdsnämndens beslut innan avloppsledningen
anordnas. Länsstyrelsen i Uppsala lån önskar också föreskrift om
att hälsovårdsnämnds tillstånd till anläggande av avloppsledning skall fordras,
i samband varmed uttryckligen bör föreskrivas att ledningen icke må
läggas förrän nämndens medgivande lämnats, samt om att sökanden skall
vara skyldig att underkasta sig de föreskrifter som nämnden vid tillståndets
meddelande må finna skäl föreskriva för ledningens anordnande och
avloppsvattnets renande.

I samma riktning uttalar sig, i några fall med understrykande av att
hälsovårdsnämnd bör åläggas meddela beslut i frågan, bl. a. stadsfullmäktige
i tio städer, länsstyrelserna i tre län, sex förste provinsialläkare, samarbetskommittén
för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, föreningen
för allmän hälsovård, svenska läkaresällskapet och svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att föreskrift bör införas om att
hälsovårdsnämnd skall besiktiga och godkänna avloppsledning innan den -

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år J958 217

samma tages i bruk. Av samma uppfattning är ytterligare några remissinstanser.

Stockholms handelskammare åberopar bl. a. den generella bestämmelsen
om skyldighet att förhandsanmäla anordnande av avloppsledning som exempel
på hur långt detaljregleringen i vissa hänseenden drivits i kommittéförslaget
och framhåller vilka olägenheter detta kan medföra särskilt för
befolkningen i kusttrakterna, där korta avloppsledningar brukar anordnas
för avledande av spillvatten från kök till sjöstranden. Handelskammaren
har svårt att finna att bestämmelsen är ur sanitär synpunkt generellt erforderlig.
Det skulle räcka att i stadgan meddela hälsovårdsnämnd befogenhet
att förordna om föreskrifternas tillämpning för kommunen eller del därav.

Stadsfullmäktige i Malmö och svenska kommunal-tekniska föreningen
hänvisar till att i större samhällen särskild vatten- och avloppsteknisk myndighet
finnes och anser att i sådana kommuner där särskild kommunal
myndighet finnes anmälan till hälsovårdsnämnd icke erfordras. Föreningen
vill dock ha kvar anmälan beträffande enskilda avloppsledningar.

Hälsovårdsförbundet i Södermanlands län anser en enklare skiss, i stället
för den av kommittén föreslagna kartan, vara tillfyllest.

Enligt bl. a. styrelsen för statens institut för folkhälsan bör hälsovårdsnämnds
befogenhet enligt förslaget att meddela föreskrift att avloppsvatten
skall renas utvidgas till en skyldighet för nämnden att ange hur avloppsvattnet
skall renas.

Sveriges läkarförbund m. fl. remissinstanser vill ha bestämmelsen formulerad
som en befogenhet för hälsovårdsnämnden att föreskriva att avloppsvattnet
skall renas.

Kommunalfullmäktige i Huddinge kommun konstaterar att kommittén
tycks utgå från att frågan om avloppsvattnets rening skall prövas först
sedan avlopp anordnats. Fullmäktige är av den uppfattningen att det i stadgan
bör klart utsägas att avloppsvattnet i tätorter skall renas, från vilken
regel undantag kan tänkas där hälsovårdsnämnden prövar att så kan ske
utan alt sanitära olägenheter vållas.

Svenska kommunal-tekniska föreningen anser att reningsfrågan är så
svårbedömbar att den bör ankomma på länsstyrelsen.

Vådorna av avloppsvattens infiltration i marken har framhållits av stadsfullmäktige
i Malmö och svenska värme- och sanitetstekniska föreningen.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan anför i anslutning till b estämm
elsen i Öl §, att anmälan enligt 58 § första stycket bör gälla
även för reningsanläggning och andra till avlopp hörande anordningar.
Därjämte bör tillfogas en bestämmelse att väsentliga ändringar eller ombyggnader
av avloppsledning, reningsanläggning o. dyl. i förväg skall anmälas
till hälsovårdsnämnd samt alt omläggningen eller ändringen ej får
påbörjas förrän nämndens yttrande erhållits.

Länsstyrelsen i Malmöhus län jämte vissa myndigheter inom länet anser

218 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

att bestämmelserna i 58 § första stycket bör gälla även reningsanläggning
och andra till avlopp hörande anordningar.

Departementschefen

Under de senaste årtiondena har utnyttjandet av landets vattentillgångar,
inte minst som recipienter för avloppsvatten, kraftigt ökats. Härtill har
bidragit en omfattande utbyggnad av bostadsbeståndets sanitetstekniska
utrustning och en intensifierad industriell verksamhet. Denna utveckling
har bl. a. föranlett tillkomsten av lagen den 3 juni 1955 om allmänna vattenoch
avloppsanläggningar med syfte att stimulera och rationalisera vattenoch
avloppsverksamheten inom kommunens ram. Vidare har olika myndigheter
med vattenvårdande uppgifter utbyggts och omorganiserats för att
man såvitt möjligt skall sanera vattentillgångarna eller åtminstone motverka
den tilltagande vattenföroreningen.

De antydda statliga åtgärderna har emellertid icke syftat till att förändra
de uppgifter och befogenheter med avseende å avloppsväsendet, som tillkommit
hälsovårdsmyndigheterna på grundval av gällande hälsovårdsstadga,
utan tvärtom har vid olika tillfällen betygats värdet av hälsovårdsnämndernas
och länsstyrelsernas medverkan i detta hänseende. Länsstyrelserna
har också tillagts vidgade uppgifter inom vattenvården.

Vid utarbetandet av bestämmelser rörande vattenförorening i en ny hälsovårdsstadga
ifrågakommer närmast att bedöma hälsovårdsnämndernas uppgifter
och befogenheter i fråga om avloppsväsendet. I likhet med hälsovårdsstadgekommittén
anser jag det icke befogat att i princip ändra på nämndernas
nuvarande ställning i detta hänseende, och departementsförslaget
innehåller icke heller någon bestämmelse om inskränkning av hälsovårdsnämndernas
befattning med avloppsfrågorna. Jag vill emellertid något närmare
uppehålla mig vid hälsovårdsnämndernas ifrågavarande uppgifter.

Inledningsvis må härvid anmärkas, att anledning numera saknas att göra
någon skillnad mellan stad och landsbygd i fråga om hälsovårdsnämnds
allmänna befattning med avloppsväsendet, även om avloppsfrågorna självfallet
liksom hittills kommer att bli mer angelägna ur allmän hälsovårdssynpunkt
vid tätbebyggelse än vid ren landsbygdsbebyggelse. Hälsovårdsnämndernas
verksamhet skall ju emellertid i detta sammanhang liksom i
andra fall i hela riket ha till syfte att förebygga eller undanröja sanitär
olägenhet.

Nämndernas befattning med avloppsfrågorna torde till en början böra gå
ut på att bedöma, huruvida sanitära hänsyn påkallar vidtagande av anordningar
för avledande av flytande orenlighet och dagvatten inom kommunen.
Om så anses vara fallet, har nämnden att verka för tillkomsten av
allmän avloppsanläggning enligt 1955 års lag, där förutsättningarna därför
är för handen, och eljest för att de enskilda fastigheternas innehavare t. ex.
anordnar täckta avloppsledningar, varvid vattenlagens bestämmelser om
bl. a. anslutningsrätt och anslutningstvång kan bli att tillämpa.

Kungl. Maj:ts proposition nr B h6 är 1958

219

Vidare skall hälsovårdsnämnderna bedöma, huruvida sanitära hänsyn gör
det påkallat att vidtaga särskilda åtgärder för renande av avloppsvatten,
samt verka för vidtagande av sådana åtgärder i den utsträckning de skäligen
bör ifrågakomma. Vid bedömande av vilken reningsgrad, som skall
kunna fordras i fråga om avloppsvatten vilket avledes till vattendrag, sjö
eller annat vattenområde, kan vägledning hämtas av bestämmelserna i 8
kap. vattenlagen. Det torde icke kunna ifrågakomma att vid sidan av dessa
bestämmelser uppställa några allmänna sanitära miniminormer i hälsovårdsstadgan.
I vilken utsträckning reningsåtgärder i olika fall kan påfordras
är emellertid, såsom i skilda sammanhang framhållits, i hög grad
en ekonomisk avvägningsfråga, i vad gäller både allmänna och enskilda avloppsanläggningar.
Avgöranden enligt vattenlagen torde ge viss ledning för
bedömandet även av vad som skäligen kan fordras ur hälsovårdssynpunkt.

Slutligen har hälsovårdsnämnderna att öva tillsyn ur sanitär synpunkt
•över avloppsanläggningars anordnande och skötsel.

Vid fullgörandet av sina nu antydda uppgifter kommer hälsovårdsnämnderna
i kontakt med flera myndigheter med delvis likartade uppgifter, särskilt
inom vattenvården. Frågan om organisation av vattenvården, såväl
■centralt som på det lokala planet, har varit föremål för bedömande senast
vid 1958 års riksdag, och för framtiden torde kunna förväntas en intensifierad
tillsyns- och saneringsverksamhet genom vatteninspektionen och fiskeritjänstemännen,
distriktsingenjörerna och länsstyrelserna. Vattenvårdsfrågor
av regional eller i övrigt större betydelse torde kunna förväntas vinna
en lösning med tillgodoseende av hälsovårdssynpunkterna genom dessa
myndigheters verksamhet; en av vatteninspektionens uppgifter är just att
samordna den vattenvårdande verksamheten hos olika myndigheter. Numera
finnes alltså vid sidan av hälsovårdsnämnderna andra myndigheter, som är
särskilt ägnade att bedöma vattenvårdsfrågorna i deras större sammanhang
eller ur olika speciella synpunkter, såsom i vad avser deras inverkan på
fiske och naturskydd eller i vad avser deras tekniska lösning. Denna utveckling
kan icke undgå att påverka hälsovårdsnämndernas motsvarande
verksamhet. Det bör emellertid som jag nyss framhållit enligt min
mening inte nu ifrågakomma att genom författningsbestämmelser formellt
inskränka hälsovårdsnämndernas vattenvårdande verksamhet lika litet som
deras befattning med avloppsfrågor i övrigt. I detta sammanhang är nämligen
bl. a. att beakta, att den centrala myndigheten inom vattenvården,
statens vatteninspektion, enligt uttalande av vederbörande departementschef
i propositionen nr 178 till 1956 års riksdag tills vidare har att utöva
tillsyn ur hälsovårdssynpunkt allenast i den mån detta med hänsyn till
inspektionens resurser kan ske. Så mycket mer angeläget är det i stället
alt inom ramen för gällande bestämmelser samordna nämndernas arbete
med övriga vattenvårdande myndigheters verksamhet. Härvid torde hälsovårdsnämnderna
utan risk för de sanitära intressena kunna koncentrera
sig på sådana frågor, som ej speciellt behandlas av de övriga myndigheterna.

220

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Vid den år 1958 företagna omorganisationen av vattenvården i stort har
också i viss mån frågan om den lokala organisationen lämnats öppen i avbidan
på erfarenhetens rön.

Om man mot bakgrunden av det anförda söker bedöma vilka allmänna
bestämmelser som erfordras i hälsovårdsstadgan som grundval för hälsovårdsnämndernas
befattning med avloppsfrågorna, så torde det visserligen
kunna anses ingå i hälsovårdsnämndernas allmänna skyldigheter enligt
2 § departementsförslaget att verka för avloppsfrågornas lösning enligt de
angivna riktlinjerna. Vattenföroreningsfrågan är emellertid av särskild
betydelse, och jag anser det motiverat att i detta kapitel intaga en erinran
om att hälsovårdsnämnden skall tillse alt erforderliga och skäliga åtgärder
vidtages för att motverka vattenförorening. Motsvarighet härtill finnes i
57 § kommittéförslaget. Att utvidga nuvarande anmälningsskyldighet eller
införa skyldighet att söka hälsovårdsnämnds tillstånd beträffande avloppsledningar
o. dyl. anser jag icke böra ifrågakomma. Hälsovårdsnämndernas
befogenhet att meddela förelägganden och förbud i avloppsärenden behandlas
i departementsförslaget under kapitlet om hälsovårdskontrollen,
varför i nu ifrågavarande kapitel ej heller finnes någon motsvarighet till
60 § första stycket andra punkten kommittéförslaget.

Däremot har jag ansett det påkallat att i förevarande kapitel upptaga
materiella bestämmelser rörande vad som i olika avseenden skall fordras
i avloppshänseende. Dessa bestämmelser är, såsom framgår av det följande,
delvis nya men avser då endast att vara ett uttryck för hälsovårdsmyndigheternas
motsvarande formella befogenheter enligt gällande rätt.

Departementsförslaget innehåller sålunda en uttrycklig föreskrift om
skyldighet för vederbörande att, till undvikande av sanitär olägenhet, vidtaga
särskilda anordningar och åtgärder för avledande av flytande orenlighet
och dagvatten samt för renande av avloppsvatten, i båda fallen i den
utsträckning så skäligen kan anses påkallat. Liksom hittills blir vid den
härvidlag ifrågakommande skälighetsbedömningen de ekonomiska synpunkterna
av stor vikt, och en allsidig avvägning måste i varje särskilt fall
ske mellan sanitära, ekonomiska och tekniska tynpunkter.

I departementsförslaget har vidare, i överensstämmelse med gällande
hälsovårdsstadga och kommittéförslaget, intagits föreskrifter om avledande
av diskvatten o. dyl. — vilken fråga kommittén behandlat i kapitlet om renhållning
— om utförande, underhåll och skötsel av avloppsanläggning samt
om skyldighet att före anordnande av vissa avloppsledningar göra anmälan
härom till hälsovårdsnämnden. Anmälningsskyldigheten har dock knutits
till begreppet »sluten» avloppsledning, varmed i departementsförslaget avses
varje annan ledning än öppet dike eller öppen ränna, samt vidare utformats
med anpassning till bestämmelserna i lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

De generella bestämmelserna i detta kapitel kompletteras med föreskrif -

221

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 ur 1958

ter i andra kapitel om omhändertagande av visst slags avloppsvatten, t. ex.
från vattenklosett.

Kommuns skyldighet att vidtaga åtgärder inom avloppsväsendet framgår
i första hand av bestämmelserna i lagen den 3 juni 1955 om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar, varjämte kommuns allmänna skyldigheter
enligt 1 § departementsförslaget givetvis även äger tillämpning på avloppsfrågorna.
Härvid är även att beakta de allmänna principerna för kommunal
verksamhet.

Av tidigare anförda skäl har i departementsförslaget icke upptagits någon
motsvarighet till 59 § andra stycket kommittéförslaget om bindande
föreskrifter.

En vidgad användning av s. k. avfallskvarnar med inkoppling på avloppsledning
är givetvis i hög grad ägnad att öka risken för förorening genom
avloppsvattnet. Hittillsvarande erfarenheter ger dock knappast vid handen,
att sådana avfallskvarnar inom överskådlig tid kommer att intaga samma
ställning härvidlag som vattenklosetter, för vilkas inrättande nu fordras
hälsovårdsnämndens tillstånd. Jag är därför icke beredd att f. n. föreslå
föreskrifter rörande tillståndstvång för att inkoppla avfallskvarn på avloppsledning,
varom önskemål framkommit vid remissbehandlingen av
hälsovårdsstadgekommitténs förslag.

Jag övergår härefter till att närmare behandla vissa av paragraferna i
departementsförslaget.

39 §.

Den i denna paragraf upptagna, tidigare antydda bestämmelsen om skyldighet
att vidtaga de anordningar och åtgärder för avledande av flytande
orenlighet in. m., som skäligen finnes påkallade till undvikande av sanitär
olägenhet, torde icke böra knytas till förekomsten av »avloppsvatten», då
det icke kan anses helt egentligt att tala om »avloppsvatten» innan ifrågavarande
vatten och andra vätskor upptagits i avloppsanordningar. I stället
har i departementsförslaget som föremål för skyldigheten att vidtaga anordningar
och åtgärder angivits »spillvatten och annan flytande orenlighet»
samt »dagvatten». Denna terminologi överensstämmer med bestämmelserna
för stad i gällande hälsovårdsstadga men anknyter däremot icke helt till
vattenlagens bestämningar. Skyldigheten enligt hälsovårdsstadgan att vidtaga
anordningar och åtgärder för avledande torde nämligen icke böra anknytas
till visst slags flytande orenlighet utan — liksom hittills — böra
avse all sådan orenlighet, i den mån densamma vållar sanitär olägenhet.
Härigenom uteslutes från skyldigheten avledande av vatten, som ej vållar
sanitär olägenhet men vars avledande är påkallat ur speciell torrläggningssynpunkt.
Med departementsförslaget i denna del avses över huvud taget
ingen annan förändring av rådande rättsläge än att de inom stadssamhällen
nu gällande skyldigheterna skall gälla inom riket i dess helhet, där de

222 Kungl. Mnj:ts proposition nr D 46 år 1958

faktiska omständigheterna motiverar det. I överensstämmelse med utgångspunkterna
för gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser om skyldigheten
för hälsovårdsnämnden att verka för tillkomsten av avloppsanläggningar
kan sanitär olägenhet av otillräckliga avloppsanordningar förväntas
uppstå i första hand på platser med sammanträngd befolkning, och
sanitärt behov av att vidtaga anordningar för att avleda dagvatten torde
endast föreligga inom tätortsbebyggelse. Oaktat sålunda det sanitära behovet
av att utföra särskilda avloppsanläggningar i hög grad beror av
bebyggelsestrukturen, har det icke ansetts vara någon vinst med att anknyta
bestämmelsen till begreppet »hälsovårdstätort», bl. a. med hänsyn till att
bestämda regler för vad som skall fordras i olika fall icke kan meddelas,
då detta som tidigare framhållits i hög grad är beroende av inte endast det
sanitära behovet utan även de ekonomiska och tekniska förutsättningarna.

I paragrafen har också intagits en mot 58 § andra stycket kommittéförslaget
svarande föreskrift om den allmänna skyldigheten att rena avloppsvatten
i den utsträckning som skäligen finnes påkallad till undvikande
av sanitär olägenhet. Föreskriften avser icke att medföra någon
förändring av nuvarande skyldighet i angivet avseende.

Med »avloppsvatten» torde här få avses allt vatten och all annan vätska,
som upptagits i avloppsanläggning av något slag, sålunda även t. ex. i ett
öppet avloppsdike.

Skyldigheten att rena avloppsvatten avser i första hand vidtagande av
åtgärder till motverkande av sanitärt icke godtagbar förorening av vattendrag,
sjö eller annat vattenområde. Vilka åtgärder som härvidlag kan påfordras
framgår i fråga om avloppsvatten som avses i 8 kap. vattenlagen
av de där meddelade bestämmelserna.

Med stöd av ifrågavarande bestämmelse torde emellertid även kunna påfordras
sådana reningsåtgärder avseende avloppsvatten, som är påkallade
till skydd för grundvaltentillgång, d. v. s. vid markinfiltration av avloppsvattnet.
Vattenlagens bestämmelser om rening av avloppsvatten avser ej
vidtagande av reningsåtgärder till skydd för grundvatten. Bestämmelserna
i 2 kap. 45 § andra stycket och 58 § vattenlagen bereder emellertid visst
skydd jämväl mot avloppsvattens förorenande inverkan på grundvattentillgångar.
Det har vidare under de senaste åren blivit allt vanligare att i lokala
hälsovårdsföreskrifter intaga bestämmelser till skydd mot förorening
av grundvatten, bl. a. i form av förbud mot markinfiltration av flytande
orenlighet utan särskilt tillstånd av hälsovårdsnämnden.

Föreskrifter för vissa särskilda fall till undvikande av att ytvatten eller
grundvatten förorenas genom avloppsvatten finnes i såväl gällande hälsovårdsstadga
som kommittéförslaget och departementsförslaget. Som exempel
på sådana föreskrifter må nämnas bestämmelserna om förbud mot förorening
av konsumtionsvatten i brunn och källa m. in., om placering av
klosett samt om tillståndstvång för anordnande av vattenklosett.

223

Kungl. Maj:ts proposition nr B år 1958
40 §.

Denna paragrafs föreskrift om avledande av viss flytande orenlighet
motsvarar bestämmelserna i 16 och 49 §§ gällande hälsovårdsstadga samt
i 80 § kommittéförslaget. Den begränsning av stadgandenas räckvidd, som
skett i departement sförslaget, är betingad av att i 39 § departementsförslaget
upptagits föreskrift om en allmän skyldighet att avleda flytande
orenlighet till undvikande av sanitär olägenhet. I vilken omfattning markinfiltration
av nu ifrågavarande avloppsvatten kan tillåtas inom hälsovårdstätort
och annorstädes får avgöras enligt samma grunder som gäller
för markinfiltration av avloppsvatten över liuvud taget.

Vid meddelande av tillstånd till omhändertagande av orenligheten på
annat sätt än genom avledande i sluten ledning äger givetvis hälsovårdsnämnden
föreskriva de villkor, som härvid erfordras till undvikande av
sanitär olägenhet.

Med »sluten» ledning avses här som eljest varje annan avloppsledning
än öppet dike eller öppen ränna, vare sig ledningen är belägen under eller
ovan jord.

41 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om anordnande, inrättande, underhåll
och skötsel av avloppsanläggning avser varje anläggning för omhändertagande
av spillvatten och annan flytande orenlighet samt dagvatten och alla
i sådan anläggning ingående delar av betydelse för avloppsvattnets omhändertagande,
såsom ledningar, reningsanordningar och öppna avloppsdiken.

Med »olägenhet» avses här annan olägenhet än sådan förorening av ytvatten
eller grundvatten, som uppstår vid normal funktion av anläggningen
och som regleras av bestämmelserna i 39 § om rening av avloppsvatten.

Till skötseln av anläggningen måste även anses höra rensning av densamma
i den omfattning som påkallas av omständigheterna. Någon motsvarighet
till bestämmelserna i 22 § tredje stycket och 48 a § tredje stycket
gällande hälsovårdsstadga och 60 § andra stycket kommittéförslaget har
därför ej upptagits i departementsförslaget.

42 §.

Den i denna paragraf föreskrivna anmälningsskyldigheten torde genom
anknytningen till »sluten» i stället för »underjordisk» ledning samt till
allmän avloppsanläggning — varmed här som eljest avses sådan anläggning
enligt 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar — i stället
för närbelägen allmän avloppsledning icke ha undergått någon större förskjutning
i jämförelse med nuvarande förhållanden.

Med bestämmelsen om undantag från skyldigheten att anmäla avloppsledning
avses icke blott ledningar av angiven art inom verksamhetsområdet
för allmän avloppsanläggning enligt nyssnämnda lag utan även ledningar

224

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 är 1958

utom verksamhetsområdet med uppgift att allenast föra avloppsvatten till
sådan allmän anläggning.

Paragrafens andra stycke syftar på förordningen den 30 november 1956
om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening
in. m.

8 kap. Om klosett och urinoar

(43—46 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

I 13 och 14 §§ hälsovårdsstadgan finnes såvitt angår stad ett flertal bestämmelser
rörande avträden och urinkurar. För landsbygdens del motsvaras
dessa bestämmelser av stadgandena i 48 § om förläggning av avträde och
urinkur in. in.

Enligt 13 § 1 mom. skall till varje hus, där människor någon längre tid
på dygnet uppehåller sig, finnas lämpligt antal avträden. Vidare ges bestämmelser
om förläggning av avträde utom sådant hus i förhållande till platser
och lokaler, som är särskilt känsliga för menlig inverkan därifrån. För alla
slag av avträden lämnas föreskrifter om deras anordnande och inredning,
med viss dispensbefogenhet för hälsovårdsnämnden. Enligt 2 mom. skall
orenligheten i avträde upptagas i kärl av angiven modell, som av hälsovårdsnämnden
godkänts. Från denna regel kan dock meddelas dispens av hälsovårdsnämnden
eller genom bestämmelse i lokal hälsovårdsordning. I 2 och
3 mom. finnes vidare föreskrifter om avträdes skötsel. Utan hinder av nu
angivna bestämmelser äger hälsovårdsnämnden enligt 4 mom. medge anordnandet
av vattenklosett, därest denna är så inrättad att orenlighet och spolvatten
medelst underjordisk ledning föres ut omedelbart i stadens avloppsledning
eller i lämpligt vattendrag eller annat vattenområde. Om orenligheten
och spolvattnet icke föres ut i stadens avloppsledning, äger hälsovårdsnämnden
i erforderlig mån föreskriva, att avloppsvattnet skall renas.
Skriftlig ansökan om tillstånd till anordnande av vattenklosett skall jämte
erforderlig ritning inges till hälsovårdsnämnden, och utan nämndens medgivande
får vattenklosett icke anordnas. Vid större brist i vattenklosett eller
vårdslös skötsel av sådan klosett äger nämnden t. v. förbjuda dess begagnande
eller påbjuda sådana åtgärder att den icke kan brukas. Har prövning
enligt vattenlagen ägt rum beträffande de villkor under vilka avloppsvatten
må utsläppas, gäller om verkan därav vad i nämnda lag är stadgat. I 5 och 6
mom. förbjudes inrättande utan hälsovårdsnämndens tillstånd av avträde,
som skall upplåtas till begagnande mot avgift, varjämte nämnden meddelas
befogenhet att föreskriva inrättande av avträde vid salutorg, hamnområde
och andra platser, där ett större antal människor har mera stadigvarande
sysselsättning.

14 § 1 mom. inrymmer bestämmelser om hur orenligheten skall upptagas

225

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

i urinkur. 2 mom. samma paragraf lämnar föreskrifter rörande urinkurs
anordnande och inredning m. m. 14 § 3 mom. tillerkänner hälsovårdsnämnden
befogenhet att föreskriva inrättande av urinkur vid skola, fabrik, nöjesoch
utskänkningslokal, salutorg, hamnområde eller annan plats, där ett
större antal människor plägar samlas.

För sådan lägenhet som ligger avlägset från tätare bebyggd del av staden
må hälsovårdsnämnden enligt 26 § medge lindring i bestämmelserna rörande
anordningar vid avträden och urinkurar. Sådant medgivande må av nämnden
återkallas, då ändrade förhållanden därtill föranleder.

I 48 § 1 mom. upptages bestämmelser om förläggning av avträde och
urinkur i förhållande till platser och lokaler, som är särskilt känsliga för
menlig inverkan därifrån. Utan hinder härav äger hälsovårdsnämnden
enligt 2 mom. medge anordnandet av vattenklosett, därest denna är så inrättad
att orenlighet och spolvatten medelst underjordisk ledning föres ut omedelbart
i allmän avloppsledning eller i lämpligt vattendrag eller annat vattenområde
eller, om särskilda skäl därtill är, kan avledas på annat sätt utan
att olägenhet vållas därav. Rörande ansökan om tillstånd att anordna vattenklosett,
tillståndstvång för sådant anordnande, hälsovårdsnämnds befogenheter
avseende bristfällig eller vårdslöst skött vattenklosett samt om
verkan av prövning enligt vattenlagen ges med 13 § 4 mom. likalydande
bestämmelser.

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittén anför i anslutning till sitt förslag i denna del bl. a., att dess
uppmärksamhet fästs på att sanitära olägenheter skulle förorsakas av att
latrin och annan orenlighet utsläppes från klosetter på järnvägståg direkt på
banvallen. Med understrykande av frågans betydelse hävdar kommittén, att
man bör kunna komma till rätta med dessa olägenheter utan att hälsovårdsstadgan
belastas med regler i ämnet.

Frågor om åtgärder till motverkande av olägenheter genom utsläppande
av orenlighet från fartygs vattenklosetter i hamnar, insjöar, trånga farleder
o. dyl. bör enligt kommitténs mening regleras genom lokala hälsovårdsordningar.

I anslutning till de olika paragraferna i sitt förslag anför kommittén bl. a.
följande.

Med föreskriften i 6 2 § avser kommittén i första hand att tillgodose tillgången
på klosetter i sådana byggnader, beträffande vilka särskilda föreskrifter
i ämnet icke meddelats i annan ordning, t. ex. i bostäder och samlingslokaler
samt i arbetslokaler enligt arbetarskyddslagen. Kommittéförslaget
skiljer sig från motsvarande föreskrift '' 13 § 1 inom. gällande hälsovårdsstadga
därigenom, att där endast talas om avträde, varmed enligt kommitténs
uppfattning förstås lorrklosett, medan kommittén med klosett avser
såväl vatten- som torrklosett. Föreskrifterna om luir klosett och urinoar
15 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr B 46

226 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

skall vara inrättade avser således såväl torr- som vattenklosetter liksom
urinoar med och utan vattenspolning. Med de särskilda stadganden, vartill
hänvisas i paragrafens tredje stycke, avses bindande föreskrifter, utfärdade
av byggnadsstyrelsen med stöd av byggnadsstadgan.

Den granskning som hälsovårdsnämnd skall utföra enligt bestämmelsen
i 6 3 § innan nämnden medger anordnande av vattenklosett skall,
uttalar kommittén, liksom hittills uteslutande taga sikte på den rent sanitära
frågan om spillvattnets avledande men den skall däremot icke utgöra någon
teknisk granskning av vattenklosettens konstruktion. Kommittén understryker
betydelsen av att hälsovårdsnämnderna bibehålies vid sina hittillsvarande
möjligheter att kontrollera tillkomsten av vattenklosetter med hänsyn
till de stora sanitära olägenheter, som kan vållas genom olämpligt avledande
av avloppsvatten.

Kommittén har icke velat, såsom föreskrives i gällande hälsovårdsstadga,
för stad eller motsvarande samhälle allmänt förbjuda avledande av spillvatten
från vattenklosett genom markinfiltration. Sådan infiltration vållar
visserligen ofta svårartade sanitära olägenheter, framför allt i form av förorening
av brunnar och grundvattentillgångar, och bör i största möjliga utsträckning
undvikas. Avgörande för kommitténs ståndpunkt härvidlag har
emellertid varit en önskan att icke mer än vad som är nödvändigt ur sanitär
synpunkt beskära möjligheterna att inrätta vattenklosetter. Kommittén förutsätter
dock att den i förslaget upptagna formella möjligheten att anordna
markinfiltration inom stadsplanelagt område icke utnyttjas.

Rörande den i 2 mom. föreslagna dispensmöjligheten anför kommittén.

Förslaget i denna del är tillkommet i förenklingssyfte. Där ett väl anlagt
avloppssystem av tillfredsställande kapacitet finnes och där avloppsvattnet
bortledes till en recipient av sådan beskaffenhet, att sanitär olägenhet icke
behöver befaras, är det icke lika nödvändigt att kontrollera spillvattnets avledande,
om detta avledande sker direkt till avloppssystemet. I dylika fall bör
länsstyrelsen kunna förordna, att inom visst område vattenklosett får anordnas
utan att hälsovårdsnämndens medgivande behöver inhämtas i varje särskilt
fall. Ett dylikt medgivande bör givetvis kunna återkallas, t. ex. om det
skulle visa sig att belastningen på avloppssystemet blir för stor. Att kommittén
föreslagit, att rätten att förordna i dessa frågor skall ankomma på länsstyrelsen,
sammanhänger med, att utvecklingen tenderar till att alltmera göra
länsstyrelsen till ett centralorgan inom länet för vatten- och avloppsfrågor,
utrustat med erforderlig teknisk sakkunskap.

Med bestämmelsen i 6 5 § har kommittén endast velat uttryckligen fastslå
vad som enligt förarbetena till gällande hälsovårdsstadga redan gäller.

Även om kommittén bland stadgandena i 6 6 § icke angivit något visst
minsta avstånd mellan torrklosett och de uppräknade platserna och lokalerna,
torde det dock i allmänhet få anses, att avståndet icke lämpligen
bör understiga nu föreskrivna sex meter, även om avståndet kan variera efter
de lokala förhållandena.

Kommittén anser visserligen att det vore synnerligen olämpligt att upp -

227

Kungl. Maj.ts proposition nr B i6 år 1958

ställa kärl i torrklosett i gropar i marken men har likväl icke i sitt förslag
återgivit det nuvarande för stad gällande stadgandet att golv i avträde, som
ligger utomhus, skall ligga högre än angränsande marks yta. De torrklosetter
som avses i denna paragraf är nämligen ej blott sådana som ligger fristående
utomhus utan även sådana som ligger i byggnad, där människor icke
uppehåller sig någon längre tid på dygnet, t. ex. i uthus. I sådana fall har
kommittén velat möjliggöra att torrklosett förlägges under markens yta, där
så kan ske utan sanitär olägenhet, och detta utan att särskilt beslut av hälsovårdsnämnden
skall erfordras.

Kommittén finner det icke motiverat att längre stadga förbud mot inrättande
av s. k. källarklosetter, varför någon motsvarighet till bestämmelserna
härom i 13 § 1 mom. fjärde stycket gällande hälsovårdsstadga icke upptagits
bland bestämmelserna i 6 7 § kommittéförslaget. Torrklosetter i nyinrättade
fastigheter undantränges nämligen alltmer av vattenklosetter, och det
föreligger enligt kommitténs mening ingen beaktansvärd risk för att ett
uteslutande av nuvarande bestämmelser om golvets höjdläge i torrklosetter
i förhållande till angränsande marks yta skulle leda till att källarklosetter
i stort antal inrättas i hyreshus.

Bestämmelsen i 6 8 § om befogenhet för hälsovårdsnämnd att förordna
om uppsamlande av orenligheten i torrklosett på särskilt sätt motiveras av
att behov av uppsamlande i kärl eller annan anordning kan föreligga på
vissa platser även utom hälsovårdstätort, t. ex. vid skolor, samlingslokaler
och stationshus.

I anslutning till bestämmelserna i 6 9 § understryker kommittén att
största återhållsamhet bör iakttagas när det gäller medgivande till markinfiltration
av orenlighet från urinoar utan vattenspolning. Att vidtaga några
särskilda reningsåtgärder beträffande orenlighet från urinoar före dess utledande
i vattendrag eller annat vattenområde torde enligt kommitténs mening
icke vara praktiskt möjligt.

Som stöd för den med föreskrifterna i 7 0 § avsedda allmänna befogenheten
för hälsovårdsnämnd att föreskriva inrättande av klosett eller
urinoar anför kommittén särskilt behovet härav vid fritidsområden och
campingplatser. Om en fastighetsägare upplåter mark att mot avgift användas
som campingplats synes ett föreläggande att inrätta toalettanordningar
böra riktas mot fastighetsägaren.

Remissyttrandena

De olika paragraferna i kommittéförslaget har föranlett bl. a. följande
yttranden av remissinstanserna.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan hänvisar i anslutning till
bestämmelserna i 62 § till den i gällande hälsovårdsstadga föreskrivna
skyldigheten för hälsovårdsnämnd alt verka för att sådana medel,
som kan motverka alstring av flugor, blir använda i så stor utsträckning som

228

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

möjligt å avträde och anför att bestämmelse härom bör finnas även i den
nya hälsovårdsstadgan.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län föreslår en föreskrift om att i
klosett och urinoar skall hållas rent och snyggt.

Förslag om bestämmelse att klosett och urinoar skall vara upplysta har
framförts av stadsfullmäktige i Lund och Uddevalla.

Svensk sjuksköterskeförening föreslår en bestämmelse om att i omedelbar
närhet av varje vattenklosett skall finnas tvättställ och, där vattenklosett
inrättats för allmänheten, lämplig anordning för handtorkning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen understryker betydelsen av föreskriften
i 63 § om att hälsovårdsnämnds medgivande skall fordras
för anordnande av vattenklosett, vilken bestämmelse styrelsen anser ofrånkomlig
om nämnden skall kunna erhålla något grepp om denna enligt styrelsens
mening ur sanitär synpunkt dominerande vattenföroreningsorsak.

Stadsfullmäktige i Borås och Ljungby finner det onödigt att hälsovårdsnämnd
skall ha att lämna tillstånd till anordnande av vattenklosett i nybyggda
hus, därest anslutning vinnes direkt till tillfredsställande avloppsnät.
Stadsfullmäktige i Göteborg och svenska kommunal-tekniska föreningen
anser att det varit önskvärt om man kunnat låta vattenklosetter efter sedvanlig
prövning av byggnadsnämnd fritt anordnas i den mån anslutning
kan ske till allmän avloppsledning.

Några remissinstanser har, i anslutning till vad som föreslagits beträffande
hälsovårdsnämnds möjlighet att föreskriva reningsåtgärder jämlikt 58 § i
kommittéförslaget, förordat en formulering av motsvarande bestämmelse i
den föreslagna 63 § som mer framhäver att reningsåtgärder bör företagas.

Svenska kommunal-tekniska föreningen anför däremot att små reningsanläggningar
för enskilda fastigheter sällan är effektiva och att det torde
vara riktigare att i de fall där anordnande av vattenklosett skulle medföra
behov av lokal reningsanläggning endast tillåta torrklosett.

Föreskrift bör införas om att till vattenklosett skall finnas lämplig belysningsanordning,
anser medicinalstyrelsen m. fl. remissinstanser.

Även andra remissinstanser önskar ytterligare föreskrifter för vattenklosett
i enlighet med vad som stadgats i fråga om torrklosett i 67 §, såsom rörande
evakuering och golvets beskaffenhet.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan anser att bestämmelsen om
medgivande till avledande av avloppsvatten på annat sätt än till ledning eller
vattenområde bör ges en sådan utformning, att därav framgår att markinfiltration
av avloppsvatten ej bör ske inom hälsovårdstätort. Förste provinsialläkaren
i Göteborgs och Bohus län förmenar att hälsovårdsnämnd
skall vara skyldig att inhämta förste provinsialläkarens och distriktsingenjörens
för vatten och avlopp mening i frågor om tillstånd till markinfiltration
av avloppsvatten. Förste provinsialläkaren i Kalmar län framför som sin mening
att inom hälsovårdstätort avledande av avloppsvatten på annat sätt än

229

Kungl. Mcij:ts proposition nr B i6 år 1958

till ledning eller vattenområde knappast bör få ske. Stadsfullmäktige i
Malmö önskar restriktiva bestämmelser mot anordnande av avloppssystem
med septictank inom tättbebyggt samhälle.

Föreningen för vattenhygien anför att den föreslagna bestämmelsen om
avledande av avloppsvatten genom underjordisk ledning till allmän avloppsledning
eller lämpligt vattenområde som villkor för medgivande att anordna
vattenklosett icke synes innebära någon effektiv garanti mot sanitära olägenheter,
om den ej förses med tillägget att därvid ej heller får vållas sanitär
olägenhet som skäligen ej bör tålas. Tillstånd till avledande av avloppsvattnet
på annat sätt bör enligt föreningens mening endast kunna medges av länsstyrelsen.
Det synes dock härvid tillräckligt som förutsättning att sanitär
olägenhet icke uppstår, varför några särskilda skäl därutöver icke torde
behöva förefinnas.

Medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län och föreningen för allmän
hälsovård anser att länsstyrelse skall vara skyldig att höra hälsovårdsnämnden
före meddelande av förordnande att vattenklosett inom visst område får
anordnas utan särskilt medgivande av hälsovårdsnämnden. Länsstyrelsen i
Jönköpings län ställer sig, efter uttalanden i samma riktning från förste
provinsialläkaren i länet samt stadsfullmäktige i Jönköping och Eksjö, tveksam
till det av kommittén föreslagna stadgandet och anser att i vart fall tilllägg
bör göras till detsamma om att hälsovårdsnämnd skall ha godkänt det
tillhörande klosettrummet. Sådant tillägg föreslås även av stadsfullmäktige
i Lund och svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet.

Sveriges läkarförbund fruktar en återgång till gångna tiders kaotiska förhållanden
om länsstyrelsen beredes möjlighet att på föreslaget sätt dispensera
från skyldigheten att söka hälsovårdsnämnds tillstånd att anordna
vattenklosett och avstyrker bestämmelsen. Även föreningen för vattenhygien
avstyrker bestämmelsen på den grund att hälsovårdsnämnd bör äga kännedom
om alla vattenklosetter. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att den av
kommittén föreslagna bestämmelsen icke är tillräckligt motiverad, och då
den dessutom är ägnad att försvaga hälsovårdsnämndernas övervakningsmöjligheter
bör den utgå. I samma riktning uttalar sig hälsovårdsnämnden
i Kristianstad och flera förste provinsialläkare. Stadsfullmäktige i Alingsås
vill ha länsstyrelsens dispensmöjlighet begränsad till nybyggnader.

Stadsfullmäktige i Katrineholm och hälsovärdsförbundet i Malmöhus län
hälsar den av kommittén föreslagna bestämmelsen med tillfredsställelse,
varvid fullmäktige anför att hälsovårdsnämndens befattning med hithörande
ärenden inom områden med välordnat avlopp f. n. är skäligen meningslös.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, stadsfullmäktige i Trollhättan och
Falun, köpingsfullmäktige i Åtvidaberg och kommunalfullmäktige i Brunnby
finner att beslutanderätten i fråga om dispens för visst område att utan särskilt
tillstånd av hälsovårdsnämnden anordna vattenklosett kan läggas på
hälsovårdsnämnden i stället för länsstyrelsen.

230

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Förste provinsialläkaren i Kalmar län önskar det tillägget till bestämmelsen
om länsstyrelses dispensmöjlighet att anordnande av vattenklosett dock
alltid skall anmälas till hälsovårdsnämnden.

Medicinalstyrelsen m. fl. remissinstanser förordar att bestämmelsen
i 6 5 § skall gälla även bidé, då bidé någon gång installeras för att
kringgå förbud mot att anordna vattenklosett. I något fall har även föreslagits
att avfallskvarn skall omnämnas i paragrafen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uppger att de flesta utomhus belägna torrklosetter
i länet icke uppfyller det med bestämmelsen i 66§ angivna
kravet att icke förorena marken, varför länsstyrelsen föreslår att denna bestämmelse
icke göres tillämplig på klosetter som redan finnes inrättade vid
stadgans ikraftträdande. Liknande synpunkter anföres av förste provinsialläkaren
i länet.

Sveriges veterinärförbund förutsätter att med »livsmedelslokal» i detta
sammanhang avses även mjölkrum till ladugård, vilket enligt bestämmelse i
livsmedelsstadgan undantagits från vad som enligt nämnda stadga gäller för
Iivsmedelslokaler.

Medicinalstyrelsen, styrelsen för statens institut för folkhälsan, hälsovårdsförbundet
i Södermanlands län, förste provinsialläkaren i Kristianstads län
m. fl. remissinstanser ifrågasätter huruvida bestämmelsen om belysningsanordning
i synnerhet vad landsbygden beträffar kan upprätthållas. Härvid
yrkas även att bestämmelsen skall utgå ur stadgan.

Medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län, förste provinsialläkaren i
Kalmar län, hälsovårdsförbundet i Gotlands län och ytterligare några remissinstanser
förordar att bestämmelsen om kravet på golvs ogenomtränglighet
för vatten bör gälla även utom hälsovårdstätort. Härvid föreslås i några
fall att bestämmelsens giltighet utom hälsovårdstätort skall bero på förordnande
av hälsovårdsnämnden, och i några fall hänvisas även till motsvarande
bestämmelser angående djurstall och gödselstad i de föreslagna 93 och
142 §§.

Bl. a. länsstyrelsen i Uppsala län och stadsfullmäktige i Sundbyberg beklagar
att de nu gällande föreskrifterna om visst avstånd mellan avträde och
bostad m. in. samt om avträdes läge i förhållande till angränsande markyta
icke medtagits i kommittéförslaget, varvid hänvisats till att dessa föreskrifter
utgjort ett avsevärt stöd för dem som haft att kontrollera hithörande
frågor.

Bland bestämmelserna i 67 § bör föreskrivas ventilation från
själva klosettstolen, anser styrelsen för statens institut för folkhälsan.

Länsstyrelsen i Uppsala län förordar bibehållande av nu gällande föreskrift
att golvet i avträde inom byggnad ej får ligga lägre än angränsande
marks yta.

Yrkande om föreskrift att klosettrummets väggar skall vara tvättbara har
framställts av vissa remissinstanser, bl. a. förste provinsialläkaren i Malmö -

231

Kungl. Maj:ts proposition nr B i6 år 1958

hus län, Sveriges husmodersföreningars riksförbund och föreningen för allmän
hälsovård. Förste provinsialläkaren i Västerbottens län yrkar föreskrift
om att även golvet skall vara lätt att rengöra.

Bestämmelsen om belysningsanordning bör icke gälla generellt, anser Gotlands
läns hälsovårdsförbund. Av liknande uppfattning är förste provinsialläkaren
i Kristianstads län. Svenska läkaresällskapet ifrågasätter om bestämmelsen
går att upprätthålla, i synnerhet för landsbygdens del.

Latrinhygienen vid skolor, hotell och samlingslokaler vållar f. n. mångenstädes
på landsbygden betydande sanitära olägenheter, anför medicinalstyrelsen
i anslutning till bestämmelserna i 68 §. Under hänvisning
härtill förordar styrelsen en uttrycklig författningsbestämmelse om att fordringarna
inom hälsovårdstätort beträffande uppsamlingen av orenligheten i
torrklosett i särskilda kärl skall gälla även utom hälsovårdstätort för hotell,
skolor och samlingslokaler. Samma uttalande göres av bl. a. förste provinsialläkaren
i Kristianstads län.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att skolöverstyrelsen meddelat
föreskrifter om kärlsystem för latrin och sopor m. m. vid skolor, och anser
att det bl. a. med hänsyn härtill är olämpligt med en bestämmelse som skulle
innebära att uppsamling av orenlighet vid skolor och samlingslokaler utom
hälsovårdstätort fick äga rum även på annat sätt än i täta, lätt flyttbara
kärl av typ som godkänts av hälsovårdsnämnden.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs lån framför samma synpunkter för
skolornas del.

Hälsovårdsnämnden i Osby köping vill ha de av kommittén föreslagna bestämmelserna
för hälsovårdstätort om kärl för orenlighet generellt tillämpliga
även utom sådan ort, eventuellt med dispensmöjlighet för hälsovårdsnämnden.
I samma riktning uttalar sig bl. a. kommunalfullmäktige i Staffanstorps
kommun och förste provinsialläkaren i Malmöhus län, som härvid
dock vill att kärlen för skolor och samlingslokaler etc. alltid skall vara
av typ som godkänts av hälsovårdsnämnden.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan och stadsfullmäktige i Karlstad
önskar bestämmelsen i 69 §, om hälsovårdsnämndens möjlighet
att medge avledande av orenlighet på annat sätt än i allmän avloppsledning
eller till vattenområde, så utformad, att infiltration i marken av
urin icke får äga rum inom hälsovårdstätort.

Kravet på belysningsanordning i urinoar utan vattenspolning synes hälsovårdsförbundet
i Gotlands län och förste provinsialläkaren i länet icke böra
gälla generellt.

Vid remissbehandlingen har framkommit önskemål om ytterligare exemplifiering
bland bestämmelserna i 70 § av sådana platser där
hälsovårdsnämnd äger föreskriva att klosett eller urinoar skall anordnas.
Medicinalstyrelsen förordar härvid ett omnämnande av busstation, och hälsovårdsförbundct
i Gävleborgs län campingplats.

232

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Medicinalstyrelsen vill åt hälsovårdsnämnden inrymma befogenhet att
meddela fastighetsägare föreläggande att anordna klosett eller urinoar vid
privata anläggningar såsom bad, tivoli, kapplöpningsbanor, marknadsplatser,
campingplatser eller eljest då så finnes påkallat. Liknande uttalanden
göres av bl. a. tre förste provinsialläkare, stadsfullmäktige i tre städer,
föreningen för allmän hälsovård, svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet
och Sveriges läkarförbund.

Stadsfullmäktige i Trollhättan vill att det skall avgöras från fall till fall
vem skyldigheten att inrätta klosett eller urinoar skall åligga.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar en bestämmelse om att allmänna
nöjes-, bad- och campingplatser icke får anordnas förrän hälsovårdsnämnden
funnit sig kunna godkänna de sanitära anläggningarna på platsen.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län föreslår en föreskrift i 71 §
om att hälsovårdsnämnden skall äga förordna, att tillfällig torrklosett och
urinoar inrättas vid marknader, utställningsområden, större folkfester,
nöjesfält o. dyl. genom anordnarnas försorg samt att dessa även skall vara
skyldiga att ombesörja torrklosetternas och urinoarernas borttagande och
latrinens bortforslande.

Idrotts- och friluftsstyrelsen i Stockholm finner det otillfredsställande
att hälsovårdsnämndens medgivande skall behöva inhämtas för avvikelser
i fråga om tillfälliga torrklosetter och urinoarer.

Departementschefen

Den sanitetstekniska standarden inom landet med avseende å olika avträdesanordningar
har undergått en betydande utveckling sedan tillkomsten
av gällande hälsovårdsstadga. Detta har även föranlett ändringar i hälsovårdsstadgans
ursprungliga bestämmelser i ämnet, men dessa ändringar har
närmast avsett att förebygga olägenheter ur vattenföroreningssynpunkt
genom den tilltagande användningen av vattenklosetter. Stadgans allmänna
bestämmelser rörande avträden tar emellertid i väsentlig grad enbart sikte
på de hygieniska risker, som är förenade med användningen av torrklosetter
i stadssamhällen.

Vid utarbetande av en ny hälsovårdsstadga med väsentligen samma materiella
bestämmelser för hela riket synes den sålunda antydda utvecklingen
böra föranleda, att bestämmelserna ges en mer allmän utformning, så att
de huvudsakligen kommer att taga sikte på de hygieniska risker, som är
förenade med såväl vatten- som torrklosetter och urinoarer. De av torrklosetts
användning i stad betingade bestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga
torde f. ö. numera för tätorternas del icke längre ha tillnärmelsevis
samma betydelse som vid sin tillkomst, och att såsom hälsovårdsstadgekommittén
föreslagit i väsentliga delar utsträcka deras tilllämpningsområde
till landsbygden anser jag icke utan vidare böra ske.
Dessutom måste det, som jag i tidigare sammanhang anfört, vara ett starkt

233

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

önskemål att icke belasta författningstexten med detaljbestämmelser, icke
minst om dessa är av byggnadsteknisk karaktär och väsentligen blir av
betydelse för nybyggnader.

Utifrån de nu anförda synpunkterna har kommittéförslaget överarbetats
inom departementet. Det är min förvissning att bestämmelserna även i den
utformning de erhållit i departementsförslaget skall visa sig ändamålsenliga
till vinnande av förbättrade hygieniska förhållanden. Bestämmelserna torde
kunna gälla för hela riket. Det är dock självfallet att kraven på de olika
hygieniska anordningarna framdeles liksom hittills i praktiken måste
ställas högre inom tätbebyggelse än eljest, då ju hithörande olägenheter
starkt accentueras vid sammanträngd bebyggelse. Det torde därför ofta
bli påkallat att i lokal hälsovårdsordning intaga ytterligare föreskrifter i
ämnet. Däremot torde icke -— med den allmänna utformning bestämmelserna
nu erhållit — erfordras någon motsvarighet till bestämmelsen i 26 § första
stycket första punkten gällande hälsovårdsstadga om befogenhet för hälsovårdsnämnden
att medge lindring i föreskrifterna rörande anordningar vid
avträden och urinkurar. Ej heller har i departementsförslaget upptagits
någon motsvarighet till 71 § kommittéförslaget, då hälsovårdsnämnden
även utan särskild bestämmelse torde kunna inom ramen för de materiella
föreskrifterna fastställa vad som i sanitärt avseende skäligen bör kunna
fordras av toalettanordningar för tillfälligt bruk. De materiella bestämmelserna
i detta liksom i andra kapitel är emellertid avfattade med sikte på
bestående anordningar.

På förut anförda skäl har i departementsförslaget icke upptagits någon
motsvarighet till 62 § tredje stycket kommittéförslaget om bindande föreskrifter.

Jag är ense med hälsovårdsstadgekommittén om att i hälsovårdsstadgan
icke bör upptagas särskilda bestämmelser till reglering av de hygieniska förhållandena
vid järnvägar och hamnar.

De befogenheter, som tillerkännes hälsovårdsnämnden genom bestämmelserna
i 64 § kommittéförslaget, behandlas i departementsförslaget i
kapitlet om hälsovårdskontrollen.

Jag delar kommitténs uppfattning att hälsovårdsnämndens tillstånd liksom
hittills i princip bör fordras för inrättande av vattenklosett, men jag
finner det även värdefullt att, såsom kommittén också föreslagit, tillerkänna
länsstyrelsen möjlighet att dispensera från tillståndstvånget. Dispensmöjligheten
avser främst sådana områden inom vilka allmän avloppsanläggning
finnes, men i departementsförslaget har länsstyrelsens dispensbefogenhet
icke uttryckligen begränsats på detta sätt. Beträffande andra områden än
de nyss nämnda bör viss försiktighet iakttas vid prövning av frågan om
meddelande av dispens.

Frågan i vad mån avloppsvatten skäligen bör undergå rening innan det
utsläppes i vattendrag, sjö eller annat vattenområde måste, såsom jag fram -

234 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

hållit i det föregående kapitlet rörande avledande av flytande orenlighet
m. m., bedömas under hänsynstagande inte enbart till sanitära utan även
ekonomiska och tekniska m. fl. synpunkter. I nämnda kapitel har ej heller
hälsovårdsnämnd tillerkänts någon befogenhet att enbart efter ett sanitärt
bedömande föreskriva att avloppsvatten skall renas. Samma synpunkter
gör sig gällande i fråga om rening av avloppsvatten från vattenklosett.
Någon befogenhet att föreskriva rening av sådant vatten torde därför e]
heller böra tillerkännas hälsovårdsnämnden. Hithörande bestämmelser i
13 § 4 mom. och 42 § 2 mom. gällande hälsovårdsstadga samt i 63 § 1 mom.
kommittéförslaget kan också sägas allenast innebära, att hälsovårdsnämnden
som villkor för tillstånd att inrätta vattenklosett äger föreskriva, att
avloppsvattnet därifrån skall renas. En sådan befogenhet torde inrymmas
redan i nämndens allmänna befogenhet att icke bevilja en ansökan om tillstånd
att inrätta vattenklosett, och någon särskild författningsbestämmelse
härom erfordras således icke. Departementsförslaget saknar därför motsvarighet
till de nämnda bestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga och
kommittéförslaget. Jag vill emellertid understryka att hälsovårdsnämnden
även enligt departementsförslaget är bibehållen vid sin nuvarande befogenhet
att förklara sig icke kunna bifalla en ansökan om inrättande av vattenklosett,
därest icke avloppsvattnet därifrån på visst sätt renas. I detta
sammanhang vill jag också erinra om den tidigare refererade bestämmelsen
i 8 kap. 23 § andra stycket vattenlagen med villkor för utsläppande av avloppsvatten
från bl. a. vattenklosett.

Gällande hälsovårdsstadga bygger på den förutsättningen att tillstånd
till inrättande av vattenklosett icke skall medges om icke avloppsvattnet
därifrån föres omedelbart ut i allmän avloppsledning eller i lämpligt vattendrag
eller annat vattenområde, och endast för landsbygdens del godtages
avledande av avloppsvattnet på annat sätt, men då skall särskilda
skäl härtill föreligga och avledandet får icke vålla olägenhet. Genom dessa
bestämmelser har understrukits att frågan om inrättande av vattenklosett
i hög grad är en avvägningsfråga mellan fördelarna av tillgång till vattenklosett
och nackdelarna av föroreningarna från densamma. Till den syn på
denna avvägningsfråga, som kommit till uttryck i de gällande bestämmelserna,
kan jag i allt väsentligt ansluta mig. Det torde emellertid böra
framhållas att vattenklosett i allt högre grad kommit att anses som standardutrustning
i nybyggda hus, varför hälsovårdsnämnderna icke torde
vara påfallande restriktiva vid beviljande av tillstånd till vattenklosett. Så
mycket mer angeläget blir det då att beakta föroreningsfrågan. Härvid
bör göras en förutsättningslös bedömning av vilken form för avledande av
avloppsvattnet, som i det aktuella fallet medför minsta olägenhet. Det är
icke uteslutet att markinfiltration i vissa fall kan vara ett acceptabelt alternativ
till utsläppande i en redan förut hårt belastad recipient. Inom tätbebyggelse
bör dock markinfiltration godtagas endast i enstaka undantags -

235

Kungl. Mcij. ts proposition nr B 46 år 1958

fall. Hänsyn måste också tagas till de aktuella reningsresurserna i en allmän
avloppsanläggning, så att belastningen på dessa icke ökas i hastigare
takt än anläggningens huvudman av ekonomiska och tekniska skäl kan
utbygga reningsanordningarna.

Den i gällande hälsovårdsstadga använda benämningen »avträde» torde,
liksom kommittéförslagets och departementsförslagets motsvarande ord
»klosett», avse såväl vattenklosett som torrklosett samt såväl själva den
sanitära anordningen som det rum vari denna finnes. Någon olägenhet av
den dubbla betydelsen i sistnämnda avseende, vilken även gäller orden
»urinkur» och »urinoar», torde icke ha uppstått vid tillämpningen av
gällande hälsovårdsstadga. I anledning av påpekanden vid remissbehandlingen
vill jag emellertid anföra, att med bestämmelserna i 43 §, 44 § första
stycket, 45 § första stycket och 46 § andra stycket departementsförslaget
närmast avses såväl själva den sanitära anordningen som det rum vari
denna inrymmes. Bestämmelserna i 44 § andra stycket samt 45 § andra
stycket a) och b) departementsförslaget avser det ifrågavarande rummet,
medan åter föreskrifterna i 45 § andra stycket c) och 46 § första stycket
samma förslag avser den sanitära anordningen.

Jag övergår härefter till att behandla de olika paragraferna i departementsförslaget.

43 §.

Bestämmelserna rörande den i denna paragraf behandlade skyldigheten
att bereda tillgång till klosett och urinoar har jämkats något i förhållande
till gällande hälsovårdsstadgas bestämmelse för stad i 13 § 1 mom. första
stycket och 14 § 2 mom. andra stycket och motsvarande föreskrift i 62 §
första stycket kommittéförslaget. Sålunda har i departementsförslaget
föreskrivits, att anordningarna skall finnas i erforderligt — i stället för
som nu lämpligt — antal.

Den nu behandlade bestämmelsen avser att fastslå nämnda skyldighet i
den mån densamma ej reglerats i annan ordning. Sådana särskilda föreskrifter
finnes bl. a. i 18 och 23 §§ departementsförslaget samt i 9 § arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949.

Självfallet är det inte alltid eller ens i de flesta fall motiverat att inrätta
både klosett och urinoar i eller vid nu ifrågakommande byggnader. Vilken
inredning som bör givas de sanitära anordningarna blir givetvis också beroende
av de särskilda omständigheterna, men rent allmänt kan sägas att
l. ex. anordning för handtvättning i regel måste anses påkallad.

Hälsovårdsstadgekommittén har i 70 § av sitt förslag upptagit föreskrift
om befogenhet för hälsovårdsnämnden att föreskriva skyldighet att anordna
klosett och urinoar på vissa för allmänheten tillgängliga platser såsom
torg, nöjes- och badplatser. Föreskriften motsvarar de för stad i gällande
hälsovårdsstadga under 13 § 6 mom. och 14 § 3 mom. upptagna bestäm -

236

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

melserna. I den mån nämnda bestämmelser i gällande hälsovårdsstadga
innebär, att kommunen är skyldig att vidtaga de avsedda anordningarna,
innefattas denna skyldighet i kommunens åligganden inom allmänna hälsovården
enligt 1 § departementsförslaget. Behovet av mer permanenta anordningar
vid allmänna bad- och lägerplatser o. dyl., som icke drives av
kommunen, torde böra tillgodoses genom bestämmelser i lokal hälsovårdsordning.
Däremot bör hälsovårdsnämnd äga befogenhet att för särskilda
fall meddela motsvarande föreskrifter avseende mer tillfälliga anordningar
vid marknadsplatser, badplatser, campingplatser o. dyl. Bestämmelser härom
återfinnes i departementsförslaget under kapitlet om hälsovårdskontrollen.

44 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om klosetts och urinoars läge i förhållande
till platser och lokaler, som är särskilt känsliga för menlig påverkan
därifrån, motsvarar 13 § 1 mom. andra stycket och fjärde stycket första
punkten, 14 § 2 mom. andra stycket och 48 § 1 mom. gällande hälsovårdsstadga
samt 66 § första stycket och andra stycket andra punkten, 67 § första
stycket och viss del av 69 § 2 mom. tredje punkten kommittéförslaget.

Departementsförslaget utgör en sammanställning av de gällande bestämmelserna
för stad och land med uteslutande av den för land meddelade
föreskriften, att avträde och urinkur ej får förläggas så att flytande orenlighet
därifrån kan utbreda sig till vissa angivna platser eller lokaler. Skydd
mot flytande orenlighet torde nämligen snarare vinnas genom lämpliga åtgärder
däremot än genom viss placering av den sanitära inrättningen. Departementsförslaget
avser lika litet som gällande hälsovårdsstadga att
hindra klosetts och urinoars förläggning på allmän plats.

I överensstämmelse med kommitténs uppfattning har i departementsförslaget
icke stadgats något visst minsta avstånd mellan de berörda anläggningarna.

Det för stad i gällande hälsovårdsstadga meddelade förbudet mot omedelbar
förbindelse mellan avträde i viss byggnad och boningsrum eller kök
har hälsovårdsstadgekommittén upptagit att gälla för torrklosett inom hela
riket, dock i vad gäller landsbygden på grund av övergångsbestämmelsen i
139 § kommittéförslaget väsentligen med tillämpning allenast på nyinrättade
klosetter. I likhet med kommittén anser jag det vara ett mycket berättigat
krav att de ifrågavarande sanitära inrättningarna icke står i omedelbar
förbindelse med boningsrum eller kök, och detta gäller i lika hög grad
landsbygden som tätorterna. I hälsovårdsstadgan bör därför finnas ett klart
förbud mot sådan förläggning, och detta bör avse icke endast torrklosett
utan även urinoar. Givetvis är det också ett önskemål att vattenklosett icke
förlägges i omedelbar anslutning till boningsrum och framför allt icke i
omedelbar förbindelse med kök. Någon särskild föreskrift härom utöver den
allmänna bestämmelsen i 45 § första stycket, att klosett skall vara anordnad

237

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

så att sanitär olägenhet ej uppstår, torde emellertid icke erfordras. Med
avvikelse från gällande hälsovårdsstadga och komittéförslaget har bestämmelsen
icke begränsats till att avse allenast förhållandena i sådan byggnad,
beträffande vilken på grund av bestämmelsen i 43 § departementsförslaget
skyldighet föreligger att bereda tillgång till klosett och urinoar.

45 §.

I denna paragrafs första stycke har upptagits en allmän bestämmelse om
klosetts och urinoars anordnande, inredning, underhåll och skötsel. Paragrafen
motsvarar 62 § andra stycket kommittéförslaget, medan någon
direkt motsvarighet därtill saknas i gällande hälsovårdsstadga.

Den sanitära olägenhet som i detta sammanhang åsyftas är dels sådan,
som kan uppstå för dem som begagnar sig av de ifrågavarande sanitära
inrättningarna eller som vistas i deras närhet, och dels sådan som kan uppstå
genom att lukt eller flytande orenlighet från inrättningarna utbreder
sig till härför känsliga lokaler och platser i omgivningen.

Denna paragrafs andra stycke innehåller de särskilda fordringar i fråga
om klosetts och urinoars anordnande, inredning och underhåll, som ansetts
böra kunna uppställas för hela riket. Paragrafen motsvarar 13 § 1 mom.
tredje och fjärde styckena samt bestämmelsen om vattenklosetts utrustning
med underjordisk ledning i 13 § 4 mom. första stycket första punkten och i
48 § 2 mom första stycket första punkten, ävensom 14 § 1 mom. första
stycket första punkten och andra stycket samt 2 mom. gällande hälsovårdsstadga.
I kommittéförslaget motsvarar paragrafen bestämmelsen om vattenklosetts
utrustning i 63 § 1 mom. första stycket andra punkten och i 63 §
2 mom., 65 § i vad därigenom hänvisas till de nämnda bestämmelserna i
63 §, vidare 66 § andra och tredje styckena, 67 § andra stycket samt 69 §
1 mom. första stycket första punkten och 2 mom.

Kravet på erforderlig belysning avser icke att innebära en fordran på inmonterad
elektrisk belysning t. ex. i torrklosetter på landsbygden, vilka
icke är upplåtna till begagnande för allmänheten.

Vidare må framhållas, att i den mån denna paragraf i departementsförslaget
icke upptar lika långtgående fordringar som de nyss angivna bestämmelserna
för stad i gällande hälsovårdsstadga därmed icke åsyftas att genomföra
någon sänkt hygienisk standard i stadssamhällena.

Med »sluten» ledning avses varje annan avloppsledning än öppet dike
eller öppen ränna, och i departementsförslaget har alltså icke bibehållits
det i detta sammanhang mindre väsentliga kravet på att ledningen skall
vara förlagd under jorden. Frågan om vart avloppsvattnet från klosett och
urinoar skall avledas är icke en fråga om dessa anordningars utrustning
utan en fråga som bör bedömas på samma sätt som spörsmål om avledandet
av varje annat avloppsvatten. I departementsförslaget har därför i denna

238 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

paragraf icke intagits någon rekommendation att anknyta vattenklosetts
och urinoars avloppsledning till sådan allmän avloppsanläggning som avses
i lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. I de fall då avloppsvattnet
icke kan på godtagbart sätt avledas till lämplig recipient, utsläppas
i allmän avloppsanläggning eller på annat sätt omhändertagas, skall hälsovårdsnämnden
emellertid icke bevilja tillstånd enligt 46 § departementsförslaget
till inrättande av vattenklosett.

I departementsförslaget har icke intagits några särskilda bestämmelser
rörande skötsel av klosett och urinoar motsvarande de för stad meddelade
föreskrifterna i 13 § 2 mom. och 14 § 1 mom. första stycket andra och
tredje punkterna gällande hälsovårdsstadga samt i 68 § och 69 § andra
stycket kommittéförslaget. I den mån ytterligare bestämmelser anses erforderliga
bör dessa meddelas i lokal hälsovårdsordning. Hälsovårdsnämnden
torde emellertid innan sådana lokala föreskrifter meddelas böra verka
för att de särskilda anordningar vidtages som nämnden anser påkallade.
Vad särskilt gäller förhållandena t. ex. vid skolor och järnvägsstationer är
att beakta den tillsyn ur hygienisk synpunkt, som utövas av vederbörande
myndigheter själva. Det torde därför vara överflödigt att i hälsovårdsstadgan
införa någon motsvarighet till föreskriften i 68 § 1 mom. andra stycket
kommittéförslaget om befogenhet för hälsovårdsnämnden att förordna
om särskilda anordningar enbart med hänsyn till sådana lokaler.

Att för varje fall kräva hälsovårdsnämndens godkännande av uppsamlingskärlets
modell eller typ har ansetts onödigt betungande för vederbörande
utan att i och för sig medföra motsvarande vinst, varför bestämmelsen
härom icke upptagits i departementsförslaget. Härigenom avses självfallet
inte att för de områden, där 1 kap. gällande hälsovårdsstadga varit
tillämplig, minska kraven på kärlens ändamålsenlighet, och intet hinder
föreligger för att i lokal hälsovårdsordning föreskriva skyldighet att använda
kärl av viss typ eller modell.

46 §.

Om tillståndstvång för anordnande av vattenklosett och urinoar stadgas
i 13 § 4 och 5 mom., till vilket sistnämnda moment hänvisas i 14 § 2 mom.
andra stycket, samt i 14 § 2 mom. gällande hälsovårdsstadga. Motsvarande
bestämmelser upptages i 63 och 65 §§ kommittéförslaget.

Den i departementsförslaget föreskrivna skyldigheten att söka hälsovårdsnämndens
tillstånd för anordnande av klosett och urinoar, vilka skall
upplåtas till begagnande mot avgift, finnes upptagen bland bestämmelserna
för stad i 13 § 5 mom. och 14 § 2 mom. andra stycket gällande hälsovårdsstadga
men återfinnes icke i kommittéförslaget.

Den granskning som hälsovårdsnämnden skall utöva i tillståndsärendena
avser givetvis i första hand frågan om avloppsvattnets omhändertagande

239

Kungl. Maj.ts proposition nr B £6 år 1958

på lämpligt sätt. Såsom framhölls redan vid tillkomsten av gällande hälsovårdsstadga
bör emellertid hälsovårdsnämnden även i samband därmed
pröva de sanitära anordningarnas lämplighet över huvud taget.

Det har icke ansetts erforderligt att i tillståndshänseende jämställa bidé
med vattenklosett.

Jag utgår från att länsstyrelsen även utan särskild föreskrift härom alltid
kommer att inhämta vederbörande hälsovårdsnämnds yttrande i dispensfrågan,
där inte spörsmålet om sådan dispens framförts på initiativ av
nämnden själv. Det kan i många fall visa sig lämpligt att länsstyrelsen i sitt
förordnande medger dispens för visst antal vattenklosetter inom angivet
område, och dispensbestämmelserna avser icke att lägga hinder i vägen
för en sådan utformning av dispensbeslutet. Länsstyrelsen får även anses
oförhindrad att meddela dispens på viss tid eller tills vidare.

9 kap. Om renhållning

(47—53 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

Bland de ändamål, för vilka hälsovårdsnämnden i stad skall verka, nämnes
i 1 § hälsovårdsstadgan även inrättande av renhållningsverk eller vidtagande
av annan lämplig åtgärd för avlägsnande från staden av latrin samt
sopor, avskräden och annan dylik orenlighet. Någon motsvarande bestämmelse
finnes icke för landsbygdens del.

För stad meddelas bestämmelser om köksavfall, sopor m. m. i 15 § och
om flytande orenlighet i 16 §, medan föreskrifter om bortforsling av orenlighet
m. m. återfinnes i 20 och 21 §§ och om avstjälpningsplatser i 23 §. För
landsbygdens del motsvaras dessa bestämmelser av föreskrifterna i 48 §
3 mom. om förläggning av allmän avstjälpningsplats och i 49 § om renhållning
vid bostäder.

Enligt 15 § 1 mom. skall köksavfall varje dag bortföras från bostadslägenhet.
I 2 mom. samma paragraf föreskrives att köksavfall, sopor, den vid rengöring
av gård och gata uppsamlade orenligheten och andra dylika ämnen
skall uppsamlas i kärl av särskild beskaffenhet, därest de ej genast bortforslas,
samt att sådan orenlighet må förvaras tillsammans med kreatursspillningen
i gård med svinhus, fähus eller stall. Hälsovårdsnämnden tillerkänncs
i 3 mom. befogenhet att på angivet sätt medge undantag från dessa
bestämmelser. I paragrafen avsedda kärl för uppsamling av köksavfall m. m.
skall enligt 4 mom. vara av modell, som godkänts av hälsovårdsnämnden.
Enligt 5 mom. må i lokal hälsovårdsordning föreskrivas att olika slag av
ifrågavarande avfall och orenlighet skall uppsamlas i skilda kärl, s. k. separationstvång.

I 16 g 1 inom. föreskrives, att urin, diskvatten och annan flytande oren -

240

Kungl. Maj:ts proposition nr B A6 år 1958

lighet, som lätt kan övergå i förruttnelse, skall bortledas i underjordisk avloppsledning
eller uppsamlas i kärl av angiven beskaffenhet. Undantagsbestämmelser
härifrån, betingade av klimatiska förhållanden, meddelas i 2
mom. Enligt 3 mom. skall tvättvatten, skurvatten o. dyl., som ej är att hänföra
till orenlighet enligt 1 inom., bortledas i underjordisk avloppsledning
eller utsläppas i rännsten av angiven beskaffenhet.

20 § 1 och 2 mom. innehåller föreskrifter om bortforsling av orenlighet och
avfall samt tillerkänner hälsovårdsnämnden befogenhet att i vissa lägen
meddela erforderliga föreskrifter i ämnet. Vad sålunda stadgats om orenlighets
avlägsnande från stad skall enligt 3 mom. ej äga tillämpning, då orenligheten
skall inom staden användas såsom gödningsämne, varvid nödiga åtgärder
till förekommande av sanitära olägenheter skall vidtagas. Latrin,
köksavfall eller spillning från svin får dock ej inom stad användas vid
gödsling.

1 21 § inrymmes bestämmelser om förfarandet vid bortforsling av orenlighet
samt tillerkännes hälsovårdsnämnden befogenhet att betämma viss
tid på dygnet, då sådan bortforsling må äga rum, samt att meddela ytterligare
erforderliga föreskrifter.

Allmänna avstjälpningsplatser skall enligt 23 § 1 mom. för varje stad
efter hälsovårdsnämndens hörande anordnas till erforderligt antal. Nödiga
sanitära åtgärder skall vidtagas vid platsen. Till sådan avstjälpningsplats
får icke enligt 2 mom. anvisas ställe inom staden.

För sådan lägenhet, som ligger avlägset från tätare bebyggd del av staden,
må hälsovårdsnämnden enligt 26 § medge lindring i stadgandena i 15 §
1 och 2 mom. angående köksavfall, sopor och dylik orenlighet, i 16 § angående
flytande orenlighet, i 20 § angående bortforsling av orenlighet m. m.
samt i 23 § 2 mom. angående förläggning av allmän avstjälpningsplats.
Sådant medgivande må av nämnden återkallas, då ändrade förhållanden därtill
föranleda. Vidare kan hälsovårdsnämnden enligt 30 a § i lokal hälsovårdsordning
tillerkännas befogenhet att även i övrigt medge lindring i
stadgandena i 15 § 1 och 2 mom. samt i 16 och 20 §§.

Enligt 48 § 3 mom. får till allmän avstjälpningsplats för orenlighet ej anvisas
ställe, som är beläget invid tättbebyggt område eller nära intill allmän
väg eller farled.

49 § stadgar förbud mot förorening av marken invid eller i närheten av
boningshus. Ej heller må latrin, urin, köksavfall, diskvatten eller andra
dylika ämnen, som lätt övergår i förruttnelse, uppsamlas eller förvaras så
att sanitära olägenheter kan uppkomma därav.

Enligt hälsovårdsstadgekommitténs uppgift har renhållningen i ganska
stor utsträckning blivit föremål för reglering i lokala hälsovårdsordningar
eller genom speciella renhållningsstadgor. För städer, köpingar och municipalsamhällen
brukar de lokala föreskrifterna innebära en skärpning av
hälsovårdsstadgans renhållningsbestämmelser för stad, och för landsbygden

241

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

brukar de innebära en tillämpning helt eller delvis av stadgans renhållningsbestämmelser
för stad.

I 3 § allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 föreskrives skyldighet
att genom tjänliga renhållningsåtgärder hålla allmän plats i sådant
skick, som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet tillgodoser
skäliga anspråk. Vem som i olika fall skall vara skyldig att svara för renhållning
av gata m. m. regleras av bestämmelserna i lagen den 14 december
1956 om skyldighet att renhålla gata m. m. samt av bestämmelserna i lagen
den 30 juni 1943 om allmänna vägar.

Naturskgddslagen den 21 november 1952 innehåller i 26 § förbud mot
att skräpa ned i naturen med glas, papper, avfall eller annat, så att därav
kan uppkomma otrevnad eller skada för annan. Har på viss plats i naturen
skräpats ned eller eljest osnyggats och har därav för närboende eller andra
uppkommit obehag av betydenhet eller uppenbar fara för skada till person
eller egendom, äger länsstyrelsen enligt 27 § samma lag, i den mån det
kan ske utan oskäligt betungande, vid vite ålägga den som vållat eller eljest
är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa platsen
samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden. Detta skall
dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter frågan om platsens iordningställande
skall prövas i annan ordning.

Hålsovårdsstadgekommittén

Inledningsvis erinrar kommittén om att ett av medicinalstyrelsen år 1942
framlagt förslag om skärpning av hälsovårdsstadgans renhållningsbestämmelser
för landsbygden blev föremål för delade meningar. I de avstyrkande
yttrandena över förslaget framhölls, att skärpta bestämmelser visserligen erfordrades
för områden på landsbygden med tätbebyggelse men att de av
medicinalstyrelsen föreslagna bestämmelserna för den rena landsbygdens
del ur olika synpunkter var alltför stränga. Framställningar har emellertid
sedermera gjorts om revidering i skärpande riktning av gällande bestämmelser
i ämnet.

Kommittén framför som sin mening att den nya hälsovårdsstadgan inte
minst i fråga om renhållning bör innehålla gemensamma bestämmelser för
hela riket, dock med någon skärpning för hälsovårdstätorter. I princip bör
vidare enligt kommitténs uttalande hälsovårdsstadgans renhållningsbestämmelser
liksom hittills icke avse gaturenhållningen, som i första hand är att
anse som en ordningsfråga, varemot vissa föreskrifter om renhållning av
gårdar in. in. bör ingå i stadgan. Den omständigheten att bestämmelser om
gaturenhållning icke inrymmes i hälsovårdsstadgan innebär emellertid enligt
kommitténs uttalande icke att hälsovårdsnämnderna icke skulle ha
något alt göra med gaturenhållningen. Med hänsyn till sin allmänna skyldighet
att övervaka hälsotillståndet inom kommunen måste nämnderna ha
skyldighet att ingripa, om t. ex. gaturenhållningen eftersättes i sådan omfatt16
— Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr B 46

242 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ning, att sanitär olägenhet uppstår och vederbörande polismyndighet icke
vidtar erforderliga åtgärder till åstadkommande av rättelse. Hälsovårdsnämnden
torde i så fall böra hänvända sig till polismyndigheten eller i
sista hand till länsstyrelsen.

Med hänsyn till bestämmelserna i 26 och 27 §§ naturskyddslagen bör icke
i hälsovårdsstadgan upptagas andra regler till motverkande av nedskräpning
av naturen än vissa föreskrifter om avstjälpningsplatser.

I anslutning till de olika paragraferna i sitt förslag anför hälsovårdsstadgekommittén
bl. a. följande.

Bestämmelsen i 7 2 § om att uppsamlingskärl för sopor o. dyl. skall till
sin typ vara godkänt av hälsovårdsnämnden innebär att ej blott kärlens
modell utan även deras tillverkningsmaterial och storlek skall godkännas
av nämnden. Kommitténs förslag om att hälsovårdsnämnden utom hälsovårdstätort
skall äga befogenhet att föreskriva särskilt sätt för uppsamling
av sopor in. m. är betingat av att det i vissa fall, såsom vid hotell,
restauranter, skolor, sjukhus och liknande anläggningar, kan vara påkallat
att tillvarataga denna orenlighet i kärl eller på annat särskilt sätt. Ett förordnande
om uppsamling i särskilda kärl får dock icke, understryker kommittén,
vara generellt utan skall avse viss fastighet eller visst företag.

Beträffande bestämmelserna i 7 3 § framhåller kommittén, att förvaring
av sopkärl i en i marken nedsänkt behållare — som, i de flesta fall
av estetiska skäl, torde förekomma på många håll, särskilt i villasamhällen
— synes ha vissa nackdelar ur sanitär synpunkt. Även om locket till
behållaren ligger högre än den angränsande markens yta, nedtränger lätt
vatten och snö i sopkärlet eller mellan detta och behållarens vägg. Härigenom
blir behållaren svår att hålla ren, och under den kalla årstiden fryser
kärlet lätt fast.

Bestämmelsen i 7 4 § med hänvisning till särskilda stadganden angående
beskaffenheten av sopnedkast och soprum syftar på bindande föreskrifter,
utfärdade av byggnadsstyrelsen med stöd av byggnadsstadgan. Av praktiska
skäl har det ansetts uteslutet att låta stadgandet i 7 6 § om skyldighet
att hålla obebyggd mark i snyggt och vårdat skick gälla all obebyggd
mark över huvud taget i den mån sådan mark icke inbegripes under ordningsstadgans
föreskrifter, även om det måhända skulle kunna göras gällande
att en sådan skyldighet vore påkallad. Den föreslagna bestämmelsen
är i första hand avsedd att användas när i annat sammanhang
föreslagna specialbestämmelser icke är tillämpliga. Såsom exempel på sådana
specialbestämmelser nämnes kommitténs föreskrifter om renhållning
av plats, där sopkärl finnes uppställda, om åtgärder mot olägenheter från
torrklosett samt om utrotning av råttor.

Beträffande bestämmelserna i 7 7 § framhåller kommittén, att bristen
på lämpliga avstjälpningsplatser f. n. vållar stora svårigheter. Kommit -

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

243

tén utgår från att sådana anläggningar i fortsättningen kominer att inrättas
genom kommunernas försorg i större utsträckning än tidigare. Med
hänsyn härtill har kommittén ansett sig kunna föreslå de i paragrafen
upptagna bestämmelserna för hälsovårdstätort. Kommittén har icke med
sitt förslag velat förhindra att sopor — såsom nu sker på flera håll, företrädesvis
i hyreshus — brännes i särskilda anläggningar men har med kravet
på hälsovårdsnämndens medgivande för omhändertagande, av sopor
o. dyl. i annan ordning än genom bortförande till allmän soptipp eller destruktionsanläggning
velat bereda hälsovårdsnämnden tillfälle att kontrollera
lämpligheten av anordningar för bränning av sopor. Kommittén har
ansett den i gällande hälsovårdsstadga intagna bestämmelsen att i stad
köksavfall dagligen skall bortföras från bostadslägenhet alltför rigorös och
har därför i sitt förslag modifierat densamma. Bestämmelsen synes i sin
modifierade form utan olägenhet kunna gälla både inom och utom tätort och
bör sättas i samband med föreskrifterna om skötsel av bostadslägenhet.

Bestämmelsen i 7 8 § 1 mom. med undantag från 77 § är betingad
av den nationalekonomiska angelägenheten av att här angivet avfall omhändertas
särskilt för vidare användning. I den hälsovårdsnämnden enligt
2 m o in. tillkommande befogenheten att utom hälsovårdstätort förbjuda
visst avfalls användning till gödsling ligger även en befogenhet att uppställa
särskilda villkor för att sådan gödsling skall få äga rum.

Det för hela riket gällande stadgandet i 7 9 § att hälsovårdsnämnden
skall äga bestämma viss tid och även andra föreskrifter för forsling
av avfall in. in. bör enligt sakens natur endast i undantagsfall begagnas
i vad gäller område utom tätort.

I anslutning till bestämmelserna i 8 0 § anmärker kommittén, att

den i 16 § gällande hälsovårdsstadga angivna metoden att uppsamla flytande
orenlighet i fasta behållare, enligt vad erfarenheten numera visat,
måste anses mindre lämplig ur sanitär synpunkt. Behållarna är nämligen
svåra att effektivt rengöra och vållar ofta besvärande lukt.

Vid fullgörande av sina skyldigheter enligt föreskriften i 8 1 § att

anordna allmän soptipp eller destruktionsanläggning kan, framhåller kommittén,
två eller flera kommuner förena sig om en anläggning för att
därigenom nedbringa kostnaderna för anläggning och skötsel samt för att
spara mark.

Då hälsovårdsnämnden på grundval av bestämmelserna i 8 2 § prövar
förslag till allmän soptipp eller destruktionsanläggning, har nämnden att
undersöka den föreslagna platsens lämplighet samt anläggningens lämplighet
över huvud taget ur sanitär synpunkt. Till grund för förbudet mot
förläggning av soptipp med okontrollerad tippning inom hälsovårdstätort
ligger den erfarenheten, att sådan förläggning regelbundet medför sanitära
olägenheter.

244

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

Remissyttrandena

Styrelsen för statens institut för folkhälsan gör vissa terminologiska anmärkningar
samt anför vidare.

Kapitlet bör upptaga bestämmelser om avfallskvarnar i hushåll. Dessa bör
icke få installeras villkorslöst och utan tillstånd av hälsovårdsnämnd. Vissa
dimensioner på avlopp och tillräckliga lutningsförhållanden måste föreligga
för att de skall fungera.

Bestämmelsen i gällande stadgas 15 § 3 mom. att hälsovårdsnämnd i stad
skall meddela föreskrifter till förebyggande av sanitära olägenheter från
anordning för uppsamling av köksavfall, sopor m. in. har utgått, men bör
bibehållas. Det är, speciellt under epidemitider, t. ex. vid paratyfusepidemier,
av största betydelse, att hälsovårdsnämnd kan ha möjlighet att bl. a.
föreskriva att åtgärder skall vidtagas för bekämpande av flugor på dylika
platser.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.
befarar, att vissa bestämmelsers utformning kan medverka till att en del
åtgärder i hälsovårdande syfte onödigt fördyras, som t. ex. att hälsovårdsnämnd
skall avgöra om sopförbränning inom byggnad får anordnas och att
avfallstransporter endast får utföras av kommunalt organ eller entreprenör,
som godkänts av kommunen.

Föreningen för vattenhygien anser att sammanfattande bestämmelser till
skydd för grundvatten erfordras.

De olika paragraferna i kommittéförslaget har föranlett bl. a. följande
uttalanden av remissinstanserna.

Medicinalstyrelsen, förste provinsialläkaren i Kristianstads län och länsstyrelsen
i Jämtlands län önskar uttrycklig bestämmelse i 72 §

om att vad som inom hälsovårdstätort gäller beträffande uppsamling av
sopor etc. i kärl skall gälla även utom sådan ort såvitt angår skolor, hotell
och samlingslokaler.

Gatunämnden i Stockholm uppger att man utomlands på sina håll börjar
använda behållare på 1—5 in1 för uppsamling av sopor från större bostadsfastigheter.
För hämtning och tömning av sådana behållare användes specialfordon.
Det är önskvärt att man icke genom bestämmelse om att kärlen
skall vara lätt flyttbara hindrar eventuellt införande av detta system, som
enligt nämndens förmenande ur arbetsbesparingssynpunkt har vissa fördelar.
Samma påpekande göres av svenska kommunal-tekniska föreningen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det lämpligt att i denna paragraf
intages bestämmelse om att badstrand ej får förorenas. Samma påpekande
göres av tre förste provinsialläkare.

Bestämmelser om att kärl skall vara nedsänkt i särskild behållare eller
vara försett med tättslutande lock finner hälsovårdsnämnden i Sundsvall
olämpliga att intaga i hälsovårdsstadgan, då de kan väntas med hänsyn till
klimatiska förhållanden på vissa orter medföra svåra olägenheter.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län anför att sopor stundom upp -

245

Kungl. Maj:ts proposition nr BAG år 1958

samlas i påsar av kraftpapper, vilka sedan brännes utan tömning. Då detta
system synes vara mycket praktiskt bör ordet »kärl» i författningstexten
utbytas mot »behållare» för att möjliggöra användning av sådana påsar.
Samma påpekande göres av svenska kommunal-tekniska föreningen.

Stadsfullmäktige i Trollhättan anmärker att i hälsovårdsstadgan bör
meddelas bestämmelser om uppsamling av allenast sådant avfall, som kan
vålla sanitär olägenhet.

Tillstånd att med stöd av bestämmelserna i 73 § nedsänka
kärl för sopor o. dyl. under markens yta bör av hälsovårdsnämnden kunna
meddelas även för enstaka fastighet, anser stadsfullmäktige i Södertälje.
Även länsstgrelsen i Västerbottens län önskar möjlighet till prövning i varje
särskilt fall.

Hälsovårdsnämnden i Karlskoga föreslår en bestämmelse om att behållare
för sopkärl skall dräneras så att den icke vintertid fryser fast.

Hälsovårdsnämnden i Sundsvall vill begränsa föreskrifterna om sopkärlsuppställning
till att avse fastigheter som saknar sopnedkast och soprum, i
vilket fall man borde föreskriva att kärlen skall vara uppställda utomhus.

Svenska kommunal-tekniska föreningen föreslår bland bestämmelserna
i 75 § ett förbud mot att i avfallskärl nedlägga ämnen som kan
orsaka eld- eller frätskador och gatunämnden i Stockholm gör ett uttalande
i samma riktning samt föreslår därjämte förbud mot att nedlägga
starkt dammande ämnen.

Enligt stadsfullmäktige i Malmö bör bestämmelserna i 76 §
om rensning av kloakbrunn även göras tillämpliga på bensinavskiljare, fettfångare
och dylika brunnar som ibland kan vara anordnade inom byggnad.

Stadsfullmäktige i Landskrona understryker betydelsen av att hälsovårdsnämndens
befogenheter med avseende å gårdsinspektionen klarlägges
med hänsyn till att hithörande föreskrifter återfinnes i flera olika författningar
med delvis sammanfallande innehåll.

Medicinalstyrelsen anför rörande bestämmelserna i 77 § att

föreskriften att latrinen skall bortföras till allmän soptipp synes vara mindre
välbetänkt. En soptipp anordnad enligt bradfordsystemet kan enligt styrelsen
icke innehålla latrin till mer än cirka 10 % utan att betydande olägenheter
uppkommer.

Ej heller enligt styrelsen för statens institut för folkhälsan bör latrin
och liknande orenlighet, t. ex. innehåll från kloakbrunn, föras till okontrollerad
soptipp, dels därför att de sanitära olägenheterna från soptippen
därigenom skulle väsentligt öka och dels därför att spolningsanordning
för kärlen som regel ej finnes vid dylika tippar. Kommittéförslagets bestämmelser
om latrin bör omarbetas och föreskrift införas bl. a. om spolning
och rengöring av kärlen. Även flera andra remissinstanser gör liknande
uttalanden.

246

Kungl. I\Inj:ts proposition nr B 46 år 1958

Styrelsen för statens institut för folkhälsan anför angående bestämmelserna
i 78 § andra stycket.

De här införda bestämmelserna om gödsling med latrin inom och utom
hälsovårdstätort bör omarbetas. Allmänna föreskrifter bör införas om att
latrin skall ha komposterats tillräckligt lång tid, innan den får användas till
gödsling, och då framför allt när det gäller gödsling av lågväxande grönsaker,
avsedda att förtäras råa. Styrelsen vill här hänvisa till medicinalstyrelsens
cirkulärskrivelse nr 19/1953 angående åtgärder till förhindrande
av smittspridning med latrin. De utfärdade bestämmelserna bör gälla även
pudrett.

Kommunalfullmäktige i Sorunda kommun ställer det föreslagna förbudet
att utan särskilt tillstånd av hälsovårdsnämnden använda köksavfall
in. in. för gödsling inom hälsovårdstätort, mot bestämmelserna i förslagets
63 §, som icke på motsvarande sätt förbjuder markinfiltration av spillvatten
från vattenklosett. Kommunalfullmäktige i Julita kommun ifrågasätter
om det icke kunde räcka med en bestämmelse om att ifrågavarande gödsling
får ske endast om därav icke uppkommer sanitär olägenhet.

Av några remissinstanser har yrkats att de gällande, strängare bestämmelserna
om gödsling inom stad skall bli tillämpliga för hälsovårdstätort.

Stadsfullmäktige i Trollhättan förmenar att skyldighet icke torde föreligga
att till soptipp bortföra avfall, som icke är att hänföra till orenlighet,
även om avfallet icke skall användas till råvara, vilket bör klart anges i
författningstexten.

Svenska kommunal-tekniska föreningen anför angående stadgandena
i 79 §.

Stadgandet att fordon som transporterar sopor och dylikt genom hälsovårdstätort
skall vara »väl övertäckt» bör skärpas därhän att fordonet skall
hållas övertäckt med lämmar eller luckor av trä eller plåt, som tillsluter det
så att intet av innehållet spilles ut och så att sanitär olägenhet ej uppkommer
på annat sätt.

I vad avser forslingen av latrinkärl bör stadgas att dessa övertäcks med
lock, som medelst skruvanordning eller på liknande sätt tillsluter kärlet, så
att intet av innehållet utspills eller andra sanitära olägenheter (lukt) uppkommer.

Föreslagna bestämmelser om bortforsling kan påverka renhållningspersonalens
arbetsprestationer och därmed utnyttjandet av fordon, redskap och
dylikt samt likaledes valet av fordonstyp. Dylika teknisk-ekonomiska frågor
bör det ej ankomma på hälsovårdsnämnd att ensam avgöra utan i lika
hög grad på fullmäktige. Bestämmelser om forsling av sopor, latrin etc.
synes föreningen därför ej böra inrymmas i hälsovårdsstadgan utan ingå
i hälsovårdsordningen.

Hälsovårdsnämnden i Osby köping framför som sin mening att bestämmelsen
om möjlighet för hälsovårdsnämnden att under särskilda omständigheter
föreskriva regelbunden bortforsling av latrin etc. icke står i överensstämmelse
med övriga skärpta krav på renhållning, och föreslår att
nämnden utan begränsning skall äga föreskriva sådan bortforsling. I samma

247

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

riktning uttalar sig hälsovårdsnämnden i Hörby köping, kommunalfullmäktige
i Staffanstorps kommun, förste provinsialläkaren i Malmöhus län m. fl.
remissinstanser.

Medicinalstyrelsen föreslår särskild bestämmelse i 80 §, att bortledning
av flytande orenlighet inom hälsovårdstätort på annat sätt än i underjordisk
avloppsledning får medges endast i undantagsfall. Bland de
platser som anges böra särskilt skyddas för förorening bör enligt styrelsens
och andra remissinstansers mening även anges badplats. Hälsovårdsnämnden
i Stockholm vill att lekplats skall nämnas i författningstexten men ser
helst en allmännare formulering.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan förordar att bestämmelserna
i denna paragraf inarbetas i kapitlet om avledande av avloppsvatten. Om
de bibehålies i denna paragraf bör de få sådan formulering, att markinfiltration
av dylikt spillvatten icke tillätes inom hälsovårdstätort.

Från vissa remissinstanser har också framhållits att risken för sanitär
olägenhet jämväl av här ifrågavarande avloppsvattens bortledande bör
beaktas, vilket borde framgå av bestämmelsernas utformning.

Stadsfullmäktige i Trollhättan förordar en sådan avfattning av bestämmelserna
i 8 1 §, att därav klart framgår att kommun icke
har skyldighet att anskaffa plats för uppsamling av avfall från industriell
eller annan verksamhet.

Medicinalstyrelsen finner motiverat att även badplats, vattendrag och samlingsplats
genom omnämnande bland stadgandena i 82 § beredes
skydd mot sanitär olägenhet från allmän soptipp eller destruktionsanläggning.
Liknande uttalanden till förmån för vissa av nämnda intressen har
även gjorts av bl. a. styrelsen för statens institut för folkhälsan, länsstyrelsen
i Jönköpings län och flera förste provinsialläkare.

Stadsfullmäktige i Solna anser att bestämmelserna bör göras tillämpliga
på alla anläggningar, vilka utgör ett led i sopors och annat avfalls »kvittblivning».

Stadsfullmäktige i Uppsala ifrågasätter om kommittén med destruktionsanläggning
endast avser sådan anläggning för destruktion av sopor och
icke för destruktion av slakteriavfall. I så fall torde termen »sopdestruktionsanläggning»
böra användas.

Rcnhållningsstyrelsen i Malmö och svenska kommunal-tekniska föreningen
önskar att nuvarande föreskrift om att hälsovårdsnämnden skall
verka för renhållningen bibehålies, så att det står klart vem som skall taga
initiativet till anordnande av allmän soptipp och destruktionsanläggning.

Departementschefen

De i gällande hälsovårdsstadga förekommande bestämmelserna för stad
rörande omhändertagande av flytande orenlighet, köksavfall, sopor o. dyl.
och rörande bortforsling av orenlighet in. in. samt de bestämmelser, som

248

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

linnes för landet rörande renhållning vid bostäder, motiverades vid sin tillkomst
av en önskan att komma till rätta med vissa då allmänt förekommande
missförhållanden. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen är
dock bestämmelserna såvitt angår landsbygden alltjämt ytterligt knapphändiga.

Vid en förnyelse av hälsovårdsstadgan anser jag i likhet med hälsovårdsstadgekommittén
att man även på detta område bör fastslå vissa
principer med generell giltighet inom hela riket. Vådorna av en otillfredsställande
inre och yttre renhållning hänger emellertid i väsentlig mån
samman med tätbebyggelse, och kommittéförslaget ansluter därför också
till gällande hälsovårdsstadga såtillvida, att kommittén funnit erforderligt
att meddela ett flertal föreskrifter med giltighet endast inom hälsovårdstätort.

Det kan givetvis råda delade meningar om hur långt detaljregleringen,
särskilt då för hälsovårdstätorternas del, bör utsträckas i fråga om renhållning.
Mot en så ingående reglering som kommittéförslagets talar emellertid
enligt mitt förmenande flera omständigheter. Som jag nyss nämnt
motiverades vissa av gällande hälsovårdsstadgas detalj föreskrifter, vilka
upptagits i kommittéförslaget, av särskilda vid stadgans tillkomst rådande
missförhållanden. Dessa torde numera i stor utsträckning ha övervunnits
och någon mer påtaglig risk för att de åter skall framträda synes icke
föreligga. Vidare är renhållningsväsendet ett område, som f. n. i hög grad
genomgår en utveckling mot rationellare arbetsmetoder. Det synes angeläget
att icke genom detaljerade bestämmelser i hälsovårdsstadgan lägga
hinder i vägen för denna utveckling. Slutligen är renhållningsfrågorna
ett område av allmänna hälsovården, som i hög grad är beroende av de
olika lokala förhållandena, bl. a. förekomsten av kommunala renhållningsverk.
Det faller sig då naturligt att låta detaljbestämmelser rörande renhållningen
inflyta i lokala hälsovårdsordningar i stället för i hälsovårdsstadgan.
Kommitténs förslag till normalhälsovårdsordning inrymmer också
ett flertal bestämmelser angående just renhållning.

Det må även framhållas att en så långt gående reglering som gällande
hälsovårdsstadga uppvisar ansetts böra kompletteras med ett flertal föreskrifter
om befogenhet att meddela dispens från de materiella bestämmelserna.
Något påtagligt behov av att disponera just renhållningsbestämmelserna
på detta sätt kan knappast anses föreligga, utan det torde vara
lämpligt att i detta sammanhang liksom eljest reservera hälsovårdsstadgan
för mer allmänt hållna bestämmelser, som sedan får kompletteras i råd
och anvisningar samt lokala hälsovårdsordningar.

Med beaktande av nu anförda synpunkter har kommittéförslaget i denna
del överarbetats inom departementet. Härvid har emellertid kommittéförslagets
disposition i allt väsentligt bibehållits.

Skyldigheten att verkställa renhållning på allmän plats inom stadsplane -

249

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

lagt område i stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser
för stad äger tillämpning, regleras till sin allmänna omfattning
av föreskrifterna i 3 § allmänna ordningsstadgan den 14 december
1956. Vem skyldigheten i olika fall skall åligga framgår av lagen samma
dag om skyldighet att renhålla gata m. m. Även om denna s. k. gaturenhållning
sålunda i första hand är att betrakta som en ordningsfråga,
kan givetvis bristfällig gaturenhållning även förorsaka sanitära olägenheter,
och det bör då ankomma på hälsovårdsnämnden att göra de framställningar
m. m. som föranledes av omständigheterna. De allmänna bestämmelserna
i hälsovårdsstadgan angående sättet för uppsamling, förvaring,
bortforsling och uppläggning av avfall och orenlighet äger f. ö. sin
tillämplighet även på gaturenhållningen.

Vid tillkomsten av allmänna ordningsstadgan förutsattes under hänvisning
till hälsovårdsstadgekommitténs förslag att den s. k. gårdsrenhållningen
skulle — på motsvarande sätt som gaturenhållningen i allmänna
ordningsstadgan — regleras i en ny hälsovårdsstadga. I avbidan härpå överfördes
till 35 § allmänna ordningsstadgan vissa föreskrifter i ämnet från
1868 års ordningsstadga för rikets städer. I departementsförslaget har nu
intagits föreskrifter i angivet hänseende, varför 35 § allmänna ordningsstadgan
torde böra upphävas i samband med ikraftträdandet av den nya
hälsovårdsstadgan.

I anledning av påpekanden vid remissbehandlingen i anslutning till
detta kapitel i kommittéförslaget vill jag framhålla, att jag icke anser det
lämpligt att i detta sammanhang omarbeta och till en författning koncentrera
olika bestämmelser till skydd för grundvattenförekomster, utnyttjade
eller outnyttjade. Som jag vid 7 kap. departementsförslaget om avledande
av flytande orenlighet m. m. uttalat, finnes i hälsovårdsstadgan ett
flertal detaljbestämmelser, som syftar till att bereda skydd bl. a. mot förorening
av grundvatten, varjämte föreskrifter med samma syfte ofta intages
i lokala hälsovårdsordningar. Hithörande frågor är därjämte ur mer
allmän synpunkt f. n. föremål för utredning genom vattenvårdskommittén.

Jag delar kommitténs åsikt att i hälsovårdsstadgan icke bör intagas
några allmänna regler till skydd mot nedskräpning. Som jag uttalat i ett
tidigare sammanhang anser jag icke heller bestämmelser om s. k. avfallskvarnar
f. n. erforderliga.

Hälsovårdsnämndens olika befogenheter avseende renhållningen behandlas
i departementsförslaget i dess kapitel om hälsovårdskontrollen.

Jag övergår härefter till att behandla de olika paragraferna i departementsförslaget.

47 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om uppsamling av orenlighet
och avfall samt om deras förvaring i anslutning till uppsamlandet. Med

250

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

den allmänna bestämmelsen avses icke endast orenlighet och avfall från
bostadsbebyggelse utan även t. ex. orenlighet från reningsverk eller rensbrunn
i avloppsanläggning samt avfall från industriell eller annan verksamhet,
allt i den mån sådant förekommer inom eller i anslutning till
bebyggelse.

I kravet på uppsamling och förvaring så afl orenligheten och avfallet
icke orsakar sanitär olägenhet ligger en fordran på att orenligheten och
avfallet skall uppsamlas innan de orsakar sanitär olägenhet, lika väl som
på att uppsamlingen och förvaringen skall ske på sådant sätt att därvid
icke orsakas sanitär olägenhet.

Den form av renhållning som utgöres av flytande orenlighets omhändertagande
regleras generellt av bestämmelserna i 7 kap. departementsförslaget.

48 och 49 §§

De i dessa paragrafer meddelade bestämmelserna angående sopor, köksavfall
och annan dylik icke flytande orenlighet motsvarar föreskrifterna
i 15 och 49 §§ gällande hälsovårdsstadga samt i 72—75 §§ kommittéförslaget.

Bestämmelsen i 49 § andra stycket tager icke sikte på annat än tillfällig förvaring
i avvaktan på bortforsling. Den hindrar därför inte att köksavfall
o. dyl. lägges i en gödselstad eller på kompost. Vill man förhindra detta kan
förbud stadgas i lokal hälsovårdsordning.

I vilken utsträckning särskilda anordningar för förvaring av köksavfall
o. dyl. erfordras utom hälsovårdstätort får avgöras från fall till fall, varefter
föreskrifter i ämnet lämpligen kan intagas i lokal hälsovårdsordning.
Härvid kan de för hälsovårdstätort i hälsovårdsstadgan meddelade bestämmelserna
tjäna till viss ledning. I lokal hälsovårdsordning kan också
föreskrivas, att kärl och behållare som här avses skall vara av modell,
som godkänts av hälsovårdsnämnden, samt att olika slag av avfall och
orenlighet skall uppsamlas i skilda kärl. Särbestämmelser för skolor etc.
bör, som jag tidigare utvecklat, ej ingå i hälsovårdsstadgan.

Då i departementsförslaget icke upptagits de i gällande hälsovårdsstadga
och i kommittéförslaget förekommande bestämmelserna om särskilda tillstånd
av hälsovårdsnämnden för vissa åtgärder inom renhållningen, t. ex.
anordnande av sopnedkast eller uppställande av sopkärl nedom angränsande
marks yta, har anledningen härtill varit att såväl gällande hälsovårdsstadga
som kommittéförslaget synes utgå från att tillstånd i betydande
utsträckning skall meddelas samt att hälsovårdsnämnderna även
utan dylika formella bestämmelser torde ha möjlighet att komma till rätta
med sådana former av sopförvaring, som medför sanitär olägenhet. I den
mån ett visst förfarande icke anses böra vara tillåtligt inom en ort, torde

251

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

erforderliga förbudsbestämmelser böra intagas i lokal hälsovårdsordning.
Med stöd av sina befogenheter inom hälsovårdskontrollen torde vidare
hälsovårdsnämnden kunna meddela erforderliga bestämmelser för tillfälliga
anordningar.

På förut anförda skäl har i departementsförslaget icke upptagits någon
motsvarighet till 74 § andra stycket kommittéförslaget om bindande föreskrifter.

Med »annan behållare» avses i detta sammanhang uppsamlingsanordning
som t. ex. papperssäck. Kravet på tättslutande lock får härvid anses uppfyllt
om sådant lock finnes till säckens upphängningsanordning.

50 §.

Paragrafen innehåller föreskrifter angående den s. k. gårdsrenhållningen.
Kommittén har genom sitt förslag velat utvidga den i allmänna ordningsstadgan
föreskrivna skyldigheten i detta hänseende dels såtillvida, att
skyldigheten att hålla gårdar, portgångar och andra dylika till byggnader
hörande yttre utrymmen i tillfredsställande skick skulle gälla för hela
riket och icke som nu allenast inom tättbebyggd del av stad, köping och
annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning,
och dels såtillvida att inom hälsovårdstätort skyldigheten skulle avse
även obebyggd mark, som ej är gata, väg eller allmän plats.

I departementsförslaget har gårdsrenhållningsskyldigheten i nuvarande
bemärkelse fått gälla allenast inom hälsovårdstätort, då det ansetts lämpligt
att anknyta skyldigheten till dess nuvarande tillämpningsområde.
Någon föreskrift om renhållning av sådan inom hälsovårdstätort belägen
obebyggd mark, som ej är allmän plats, har vidare icke upptagits i departementsförslaget.
Anledningen härtill är, att frågan om renhållning av
sådan mark kan vara en fråga, där antingen ordningssynpunkterna eller
hälsovårdssynpunkterna dominerar, allt efter markens karaktär. Med den
av kommittén föreslagna bestämmelsen skulle på grund av hälsovårdsstadgan
skyldighet föreligga att utföra renhållning t. ex. inom ett i liälsovårdstälort
beläget skogsparti, vilket knappast kan anses motiverat ur
hälsovårdssynpunkt. Vid allmänna ordningsstadgans tillkomst förutsattes
f. ö. att renhållningen inom sådana områden skulle kunna i mån av
behov regleras i lokal ordningsstadga. Renhållningen av andra obebyggda
markområden inom hälsovårdstätort åter kan framstå som ett huvudsakligen
sanitärt krav. I detta läge har det ansetts lämpligast att överlämna
åt de lokala myndigheterna att allt efter omständigheterna intaga
föreskrifter om renhållning av obebyggd mark inom hälsovårdstätort i
antingen lokal ordningsstadga eller lokal hälsovårdsordning, varemot några
bestämmelser i ämnet som nämnts icke upptagits i departementsförslaget.

Skyldigheten att till undvikande av sanitär olägenhet rensa s. k. kloak -

252

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

brunn regleras av bestämmelserna i 7 kap. departementsförslaget om skötsel
av avloppsanläggning, varför någon motsvarighet till 76 § första stycket
andra punkten kommittéförslaget icke upptagits i departementsförslaget.

I departementsförslaget har såsom i gällande hälsovårdsstadga intagits
bestämmelse om förvaring av den vid renhållningen uppsamlade orenligheten,
i den mån denna ej omedelbart bortforslas.

51 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om skyldighet att bortforsla orenlighet
och avfall motsvarar föreskrifterna i 20 § gällande hälsovårdsstadga samt
i 77 och 78 §§ kommittéförslaget.

Departementsförslaget upptar i denna del endast en regel om skyldighet
att till undvikande av sanitär olägenhet bortforsla orenlighet och avfall
inom hälsovårdstätort eller på annat sätt oskadliggöra detsamma. Övriga
bestämmelser i ämnet enligt gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget
synes lämpligen böra meddelas i lokala hälsovårdsordningar.

Skyldigheten att bortföra orenlighet och avfall omfattar såväl köksavfall
o. dyl. som avfall från industrier och annan verksamhet, i den mån
avfallet och orenligheten eljest skulle förorsaka sanitär olägenhet. Häri
ligger att vederbörande äger även inom hälsovårdstätort behålla orenlighet
och avfall för användning t. ex. som djurmat eller råvara, om blott sådana
anordningar vidtages att sanitär olägenhet icke därvid uppstår.

Motsvarighet till bestämmelserna i 20 § 1 mom. andra stycket och 2
mom. andra stycket gällande hälsovårsdsstadga återfinnes i departementsförslaget
under kapitlet om hälsovårdskontrollen.

52 §.

Denna paragraf motsvarar 21 § första stycket gällande hälsovårdsstadga
samt 79 § första och andra styckena kommittéförslaget. Där förekommande
bestämmelser, som icke upptagits i departementsförslaget, torde lämpligen
böra intagas i lokala hälsovårdsordningar.

Självfallet måste de hygieniska kraven på or enlighets- och avfallstransporter
ställas väsentligt mycket högre inom hälsovårdstätort än eljest.

Motsvarighet till 21 § andra stycket gällande hälsovårdsstadga samt
79 § tredje och fjärde styckena kommittéförslaget återfinnes i departementsförslaget
under kapitlet om hälsovårdskontrollen.

53 §.

Föreskrifterna i denna paragraf motsvarar bestämmelserna i 23 § och
48 § 3 mom. gällande hälsovårdsstadga samt i 82 § kommittéförslaget.

253

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Kommuns skyldighet att anordna allmänna avstjälpningsplatser innefattas
i dess allmänna åligganden avseende hälsovården enligt 1 § departementsförslaget.
Denna skyldighet kan icke av t. ex. en industriidkare med
fog åberopas som grund för ett yrkande att kommunen skall anordna avstjälpningsplats
för avfall från industrin.

Då i departementsförslaget föreskrivits att vid allmän avstjälpningsplats
inom hälsovårdstätort skall anordnas fortlöpande tillsyn, avses härmed
samma sak som kommittén betecknat med »kontrollerad tippning». Den
ifrågavarande tillsynen skall omhänderhas av den, som upplåter avstjälpningsplatsen
för allmänt begagnande.

10 kap. Om åtgärder mot ohyra, råttor och möss

(54—56 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

Rörande ohyra finnes i 8 § 10 mom. och 43 § 9 mom. hälsovårdsstadgan
likalydande bestämmelser av innehåll, att hälsovårdsnämnden i angiven
utsträckning äger i fråga om boningsrum jämte därtill hörande utrymme
ävensom angående kläder och bohag meddela föreskrift om vidtagande av
erforderliga åtgärder för förebyggande och utrotande av ohyra.

Enligt uppgift av hälsovårdsstadgekommittén finnes i lokala hälsovårdsordningar
ofta föreskrifter i detta hänseende. Härigenom brukar hyresgäst
och hyresvärd var för sig åläggas vidtaga vissa åtgärder till förebyggande
eller utrotande av ohyra, och stundom stadgas även skyldighet för den som
ombesörjer transporter av bohag att tillse, att därvid använda fordon och
emballage hålles fria från ohyra.

I 10 § livsmedelsstadgan föreskrives, att där avsedd livsmedelslokal skall
ha lämpliga anordningar för utestängande av flugor.

Lagen den 14 juni 1907 om ngttjanderätt till fast egendom innehåller i
3 kap. flera bestämmelser om ohyra, vilka reglerar de civilrättsliga förhållandena
mellan hyresvärd och hyresgäst i anslutning till förekomsten av
ohyra. I 17 § stadgas bl. a., att i fråga om lägenhet, som utgör del av hus och
helt eller delvis är uthyrd till bostad, hyresvärden är pliktig att vidtaga
tjänliga åtgärder för utrotande av ohyra, även om hyresgästen är ansvarig
för ohyrans förekomst.

Enligt 75 § byggnadsstadgan skall innan byggnad rives tillses, att den är
fri från ohyra.

I giftstadgan den 26 november 1943 och därtill anslutande författningar
har lämnats föreskrifter om användandet av vissa giftiga ämnen för förgörande
av ohyra.

Rörande råttor och möss finnes i 23 a och 49 a §§ hälsovårdsstadgan likalydande
bestämmelser av innehåll, att hälsovårdsnämnden i angiven ut -

254

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

sträckning äger meddela föreskrift om vidtagande av erforderliga åtgärder
för utrotande av råttor och möss.

I 10 § livsmedelsstadgan föreskrives, att där avsedd livsmedelslokal skall
ha lämpliga anordningar för utestängande av råttor.

Genom bestämmelser i 12 § andra stycket och 15 § epidemilagen ålägges
hälsovårdsnämnd vissa skyldigheter med avseende å förekomsten av råttor,
särskilt å hamnplatser.

Giftstadgan innehåller bestämmelser även om användandet in. m. av gifter
för utrotning av bl. a. råttor och möss.

Medicinalstyrelsen har vid olika tillfällen utfärdat råd och anvisningar
rörande användningen av giftiga ämnen mot ohyra samt rörande åtgärder
mot råttor och möss.

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittén redovisar inledningsvis vissa tidigare framlagda förslag till
särskilda författningar eller till ändring i gällande hälsovårdsstadga, vilka
dock icke föranlett någon åtgärd. Dessa förslag har avsett att bemyndiga
medicinalstyrelsen att utfärda närmare föreskrifter om bekämpande av
ohyra, att reglera handeln med medel, avsedda till förgörande av ohyra,
samt att meddela bestämmelser om avtal, innebärande garanti mot väggohyra.

Som sin egen uppfattning uttalar kommittén, att olägenheterna av väggohyra
och annan ohyra redan med gällande bestämmelser bör kunna undanröjas.
Kommittén hänvisar härvid till att en avsevärd förbättring i dessa
avseenden inträtt sedan frågorna aktualiserades vid mitten av 1930-talet.
Numera torde väggohyra icke förekomma i sådan utsträckning att dess bekämpande
är något större problem. På grund av det anförda har kommittén
icke ansett sig kunna biträda de tidigare framlagda ändringsförslagen.

Vid förarbetena till kommittéförslaget har framkommit önskemål om
skärpning och precisering av gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser angående
åtgärder mot råttor och möss. Härvid har ifrågasatts en särlagstiftning
angående råttor efter mönster av sådana författningar i Danmark och
Norge samt yrkats föreskrift om skyldighet för kommunerna att föranstalta
om råttutrotning. Medicinalstyrelsen har till kommittén överlämnat ett
inom styrelsen utarbetat förslag till lag angående utrotande av råttor och
möss jämte motivering till förslaget. Vidare har svenska jägareförbundet
och svenska kennelklubben hos kommittén anhållit att denna måtte beakta
de risker, som råttgiftsutläggning innebär för hundbeståndet i landet.

Kommittén redogör vidare för de danska och norska lagarna om utrotning
av råttor. Av redogörelsen framgår bl. a., att kommunerna däri ålagts
skyldighet att tillse att rationell råttutrotning med lämpliga tidsintervall
verkställes överallt i kommunen. Samverkan kan därvid ske mellan flera
kommuner. Utrotningen kan verkställas i samarbete med fastighetsägarna,

255

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

och dessa deltar i kostnaderna för utrotningen eller svarar helt för desamma.
Vederbörande departement övervakar råttbekämpningen i landet
och utfärdar föreskrifter därom.

Hälsovårdsstadgekommittén anför angående gällande hälsovårdsstadgas
ifrågavarande bestämmelser, att desamma tolkats så att hälsovårdsnämnd
väl äger föreskriva om råttsäkring och råttutrotning beträffande viss eller
vissa fastigheter men däremot icke äger utfärda motsvarande åläggande
för samtliga fastighetsägare inom ett visst område eller för kommun.

Kommittén fortsätter.

Med den vidgade kännedomen om råttans roll som smittspridare och
som ekonomisk skadegörare har den rationella råttbekämpningen alltmer
kommit att framstå som en såväl för samhället som för den enskilda individens
bästa nödvändig åtgärd. Råttan är ofta — i vissa undersökningar
i upp till 85 % — bärare av det smittämne, som orsakar Weils sjukdom.
Råttorna utsöndra mikroberna med urinen, varigenom sjöar, dammar och
vattendrag lätt kunna infekteras. Smittämnet kan sedan tränga in i människokroppen
genom huden vid badning eller med föda eller dryck. Överallt
där råttor finnas, kan människan drabbas av denna synnerligen farliga
sjukdom. Det är också utrett, att råttan sprider flera andra sjukdomar.
Detta är fallet med bl. a. tuberkulos, mjältbrand, rödsjuka och tularämi.
Paratyfusbakterier ha vid veterinärhögskolan påvisats hos råtta i ca 25 %
av de undersökta fallen.--—

Den ekonomiska skadegörelsen, som vållas av råttor, är synnerligen avsevärd.
Råttorna, som äro allätare — i varje fall gäller detta den vanligast
förekommande arten, den s. k. bruna råttan — gnaga sönder och förstöra
så gott som allt vad de komma över. Stora mängder livsmedel bli otjänliga
till människoföda genom förorening.---

Kommittén anser, att en effektiv råttbekämpning är nödvändig och att
förutsättningar för en sådan bekämpning måste skapas genom skärpta bestämmelser
i ämnet i den nya hälsovårdsstadgan.

Kampen mot råttorna måste föras efter flera olika linjer. Dels måste en
effektiv råttsäkring åstadkommas beträffande byggnader av olika slag. Dels
måste råttornas existensmöjligheter försvåras genom en väl ordnad renhållning
och genom att avloppsförhållandena — t. ex. för sådana fastigheter,
vilkas avlopp icke är anknutet till allmänt avloppsnät — ordnas så,
att råttorna icke kunna åtkomma för dem ätliga ämnen i den flytande orenligheten.
Kommittén vill i detta sammanhang särskilt understryka betydelsen
av en effektiv renhållning. Dels måste slutligen direkta utrotningsåtgärder
vidtagas. Vid utrotning av råttor och möss i stor skala torde utläggning
av förgiftade beten sannolikt vara den bästa metoden. För att eu råttutrotning
med giftbeten skall bli effektiv är det nödvändigt, att utläggningen sker
samtidigt inom ett större område, och det synes kommittén uppenbart, att
en dylik åtgärd bör vara en kommunal angelägenhet. Det är även nödvändigt,
att eu intim samordning av arbetet äger rum mellan angränsande kommuner.
Bristande samarbete i detta avseende kan mediora, att resultatet
av utrotningen helt äventyras. Kommittén anser detta samarbete så
nödvändigt, att bestämmelser härom böra intagas i hälsovårdsstadgan.

Till undvikande av att vid råttutrotningen användes medel, som är overksamma
eller som kan innebära uppenbar fara även för människor och hus -

256

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

djur, har kommittén i sitt förslag upptagit bestämmelse om att vid råttutrotning
icke får användas andra medel än sådana som för sådant ändamål
godkänts av medicinalstyrelsen. Däremot har kommittén icke ansett sig
böra föreslå krav på särskild legitimation för personer, som yrkesmässigt
sysslar med råttutrotning. Ett sådant system skulle nämligen enligt kommitténs
mening bli alltför ohanterligt och betungande.

I anslutning till de olika paragraferna i sitt förslag har kommittén anfört
bl. a. följande.

Föreskriften i 83 § andra stycket tar i första hand sikte på
annan lokal än sådan, som avses i paragrafens första stycke. — Då det i
praktiken i de flesta fall torde vara tydligt mot vem ett meddelande av
föreskrift till förebyggande eller utrotande av ohyra skall rikta sig, innehåller
icke kommittéförslaget någon bestämmelse härom. Med hänsyn till
bestämmelserna i 17 § hyreslagen finner kommittén det sålunda uppenbart,
att i fråga om lägenhet, som utgör del av hus och helt eller delvis är
uthyrd till bostad, föreskrifterna skall riktas mot fastighetsägaren. Samma
är förhållandet i fråga om fastighet, som ägaren själv använder till bostad.
I andra fall måste hälsovårdsnämnden ha möjlighet att lämpa efter lägligheten,
t. ex. då en person uthyr en villa i dess helhet till bostad eller då
ohyra förekommer i ett lager, vilket förvaras i uthyrd lagerlokal.

Kommittén fortsätter.

Med stöd av det föreslagna stadgandet i andra stycket bör hälsovårdsnämnd
ha möjlighet att föreskriva, att de kläder, som en person bär på
sig, skola avlusas, även om denna åtgärd icke sker i samband med åtgärder
mot ohyra i bostad. Uppenbart är dock att hälsovårdsnämnden härvid
bör gå fram med försiktighet. I allmänhet får man väl utgå ifrån,
att en person, vars gångkläder äro behäftade t. ex. med vägglöss, icke motsätter
sig en avlusning av dessa kläder. I de få fall, där så verkligen sker,
torde man kunna tala om en viss form av asocialitet, och i sådana fall bör
hälsovårdsnämnden som en sista utväg, när övertalning icke hjälper, ha
möjlighet att föreskriva avlusning av kläderna. Härigenom skulle nämnden
kunna förhindra, att t. ex. en person av lösdrivartyp, med kläderna
bemängda med ohyra, sprede denna ohyra från det ena natthärbärget till
det andra.

Frågan vad som skall hänföras till ohyra anser kommittén närmast vara
av entomologisk natur. Enligt kommitténs mening bör dit räknas icke blott
vägglöss utan även loppor, klädlöss, kackerlackor, nattsmyg, fuktbaggar,
vanliga mjölbaggar och svartbruna mjölbaggar men däremot icke t. ex.
flugor, mal, tvestjärtar, husbockar eller myror.

Den med bestämmelserna i 8 4 § avsedda utrotningen bör lämpligen ske
vår eller höst. Med utrotning åsyftas endast åtgärder såsom i första hand
utläggning av giftbeten men däremot icke t. ex. råttsäkring av byggnader.
Länsstyrelsen skall i enlighet med sin allmänna övervakande skyldighet
tillse, att kommunerna fullgör sina åligganden, och i förekommande fall
framtvinga ett samarbete mellan kommunerna, där överenskommelse därom

257

Kungl. Maj.ts proposition nr B bG år 1958

icke träffas på frivillighetens väg. Före råttutrotningen bör en allmän uppröjning
ske i källare och uthus samt å vindar och liknande utrymmen.

Den genom föreskrifterna i 8 5 § angivna skyldigheten för fastighetsägare
att vidtaga åtgärder för utrotande av råttor och möss gäller helt
vid sidan av kommunens åligganden enligt 84 §. Kommittén anför härvid,
att det naturligtvis kan tänkas att råttor uppträder på en fastighet mellan
de kommunala utrotningarna, och det är då nödvändigt att utrotning verkställes
just på den fastigheten och utan att nästa kommunala utrotning avvaktas.

Bestämmelserna i 8 6 § om råttsäkring innebär bl. a., att ägaren av en
byggnad, som inrymmer boningsrum, skall vara skyldig att utan ingiipande
från hälsovårdsnämndens sida tillse att byggnaden är råttsäkrad.
Hälsovårdsnämnden har att övervaka, att bestämmelserna efterföljes, samt
att ingripa om så ej sker. Nya byggnader hör i allmänhet redan från böi -jan göras råttsäkrade. Bestämmelser härom bör intagas i byggnadsstyrelsens
anvisningar till byggnadsstadgan, och härvidlag bör erforderligt samråd
ske mellan byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen.

Med den genom bestämmelserna i 8 7 § stadgade skyldigheten för medicinalstyrelsen
att årligen granska förteckningen över råttutrotningsmedel
avser kommittén, att medicinalstyrelsen skall ha att årligen låta undeikasta
de i förteckningen upptagna ämnena en laboratoriemässig kontroll
för att undersöka, om deras sammansättning och beskaffenhet är oförändrade.

Remissyttrandena

Handelskammaren i Gävle anför.

Den utökning och skärpning av gällande bestämmelser beträffande råttbekämpning,
som föreslås, förefaller handelskammaren välbetänkt. Handelskammaren
vill dock ifrågasätta, huruvida icke en kontinuerlig kontroll av
råttförekomsten bör ske med avseende på anläggningar, som tillverka livsmedel.
Den uppenbara smittorisk för allmänheten, som föreligger genom
råttförekomst å dylika tillverkningsställen gör en effektiv tillsyn motiverad.
Det är icke heller rekommenderande för vårt lands livsmedelsindustri att
exempelvis, som skett, knäckebröd, som exporteras till USA, stoppats av de
amerikanska tullmyndigheterna på grund av förefintligheten av råttexkrementcr
i brödet.

Även andra remissinstanser har särskilt uttryckt sin tillfredsställelse
över hithörande bestämmelser, såsom länsstyrelsen i Östergötlands län och
stadsfullmäktige i Göteborg. Stadsfullmäktige i Söderhamn och Uppsala
uttalar sig för skärpning av de föreslagna bestämmelserna liksom hälsovårdsförbundet
i Gävleborgs län.

Vid remissbehandlingen har framkommit önskemal om bestämmelse att
enskild person med ohyra skall vara skyldig att underkasta sig erforderlig
behandling. Sådana uttalanden har gjorts av medicinalstyrelsen, styrelsen
17 — Bilxang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr B''di

258

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

för statens institut för folkhälsan, stadsfullmäktige i fem städer, Sveriges
läkarförbund och två förste provinsialläkare.

Önskemål har också framställts om definition av begreppet »ohyra», varvid
framförts behovet av bekämpning av särskilt flugor, men även myror,
husbockar och fågelkvalster.

Rörande de olika paragraferna i kommittéförslaget har remissinstanserna
yttrat i huvudsak följande.

Medicinalstyrelsen finner kommitténs förslag att kommun enligt b estäm
melserna i 84 § skall vara skyldig att vidtaga och bekosta
åtgärder för utrotande av råttor och möss väl motiverat. Styrelsen befarar
emellertid att prövningen av frågor om anslag till råttbekämpande kan
befaras ske huvudsakligen ur ekonomisk synpunkt. Även länsstyrelsen i
Östergötlands län påyrkar att bestämmelsen om kommunal råttutrotning
utformas som en klar skyldighet för kommunen att vidtaga åtgärder utan
den reservation som inlagts i kommittéförslaget. Länsstyrelsen önskar även
föreskrift om absolut skyldighet för kommun alt samarbeta med närliggande
kommuner för att genomföra en samlad aktion.

Även andra remissinstanser har gjort liknande uttalanden för skärpning
av bestämmelserna, varvid framhållits lämpligheten av att upprätta
plan för råttbekämpningen inom flera kommuner, vilken sedan kommunerna
skulle vara skyldiga att följa, samt obligatorisk råttbekämpning med
angivna tidsmellanrum förordats. Betydelsen av kontinuerlig råttbekämpning
har understrukits från flera håll.

Endast i något enstaka yttrande har uttalats betänkligheter inför de
kostnader råttutrotningen kommer att åsamka kommunerna, varvid även
föreslagits uppmjukning av de föreslagna bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Jönköpings län och hälsovårdsnämnderna i Hallsbergs
köping och Hammars kommun befarar, att de föreslagna bestämmelserna
stundom kan tänkas medföra konflikter mellan kommunen och den enskilde
fastighetsägaren, vilket skulle minska stadgandenas effektivitet.
Gränsdragningen mellan kommunens och den enskilde fastighetsägarens
åligganden borde därför göras klarare. Stadsfullmäktige i Landskrona
ifrågasätter om kostnaderna för råttbekämpningen helt bör bestridas av
kommunen, då detta kan befaras medföra att det enskilda intresset för
råttbekämpning förslappas.

Länsveterinären i Malmöhus län anför, att bestämmelsen i
8 6 § om hälsovårdsnämnds möjlighet att förordna, att annan byggnad
än boningshus skall vara råttsäkrad, kan komma att åsamka mången ägare
av stallbyggnader av äldre typ avsevärda kostnader. Då åtgärderna mot
råttor och möss är ett allmänt intresse torde billigheten fordra att kostnad
för råttsäkring av redan befintlig byggnad, där åtgärderna föreskrives av
hälsovårdsnämnden, åtminstone delvis och till väsentlig del ersättes av
kommunala medel.

259

Knngl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Kommunalfullmäktige i Vette kommun anser bestämmelsen om råttsäkring
av boningshus ogörlig att för rimliga kostnader tillämpas av enskilda
personer.

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län uttalar att även andra anordningar
än byggnader bör vara råttsäkrade och nämner som exempel lumpupplag.
Föreningen för allmän hälsovård och hälsovårdsförbundet i Västerbottens
län uttalar sig i samma riktning och nämner som exempel spannmålsmagasin,
vilka är undantagna från livsmedelsstadgans bestämmelser
om råttsäkring av livsmedelslokaler.

Kommerskollegium anför angående stadgandena i 87 §.

Kollegium kan för sin del icke tillstyrka en sådan begränsning i näringsfriheten.
I likhet med Sveriges kemiska industrikontor anser kollegium att
strävandena att få fram bästa möjliga råttutrotningsmedel på längre sikt
torde giva bästa resultat vid fri konkurrens i förening med upplysning. Eftersom
vidare dylikt godkännande icke föreslagits beträffande bekämpningsmedel
mot ohyra anser kollegium att enahanda även bör gälla beträffande
råttutrotningsmedel. Bestämmelser om skyldighet för tillverkare att registrera
och deklarera ifrågavarande bekämpningsmedel böra dock utfärdas i
likhet med vad som redan skett i fråga om växtskyddsmedel.

Stockholms handelskammare erinrar om att frågan om skydd mot giftiga
ämnen regleras i giftstadgan och framför som sin åsikt att giftstadgan
bör utgöra en uttömmande reglering av alla mot gifter erforderliga skyddsföreskrifter.
Om ytterligare skyddsföreskrifter erfordras för råttutrotningsmedlen
bör dessa alltså intagas i giftstadgan. Handelskammaren
ifrågasätter vidare om ett förbud mot användning av medel som icke godkänts
av medicinalstyrelsen är av behovet påkallat eller ens lämpligt. Ett
sådant förbud utgör ett betydande intrång i näringsfriheten samt medför
risk att den praktiska användningen av nya och kanske effektivare medel
fördröj es.

Enligt medicinalstyrelsen bör bestämmelse rörande råttutrotningsmedel
endast avse medel som försäljes eller användes i yrkesmässig verksamhet.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan vill utsträcka de föreslagna
bestämmelsernas tillämpning till medel för bekämpande av ohyra och
flugor.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som icke har något emot att råttutrotningsmedel
skall godkännas för att få användas, anser att bestämmelser
härom ej hör hemma i hälsovårdsstadgan utan i giftstadgan, och
samma åsikt uttalas av Sveriges hotell- och restaurantförbund.

Förste provinsialläkaren i Älvsborgs län och stadsfullmäktige i Trollhättan
föreslår förbud att saluhålla av medicinalstyrelsen icke godkänt råttutrotningsmedel.

Föreningen för allmän hälsovård anför med instämmande av hälsovårdsförbundet
i Västerbottens län.

I motiveringen till förslaget rörande godkännande av utrotningsmedel

260 Kiingl. Maj:ts proposition nr B 46 är 1958

framför kommittén att medicinalstyrelsen årligen skulle låta underkasta
godkända medel laboratoriemässig kontroll. Bestämmelser om fortlöpande
kontroll böra emellertid tydligt utsättas i stadgan och då med fördel i
denna paragraf. Råttbekämpningsmedlen böra i likhet med växtskyddsmedlen
underkastas statlig kontroll.---

Föreningen äger sedan 1952 erfarenheter av eu genom föreningens försorg
ordnad frivillig kontroll av råttgift. Denna kontroll har numera vunnit
allmän anslutning beträffande gift, som levereras till offentlig myndighet.

Sveriges veterinärförbund hävdar att godkännande av råttutrotningsmedel
bör ske av medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen gemensamt.

Departementschefen

Såsom hälsovårdsstadgekommittén uttalat har en avsevärd förbättring
inträtt i fråga om bekämpandet av ohyra under den tid som förflutit sedan
de nuvarande bestämmelserna i ämnet infördes i hälsovårdsstadgan. Nu
rådande förhållanden torde icke heller motivera skärpta författningsbestämmelser
för bekämpande av ohyra. De nuvarande bestämmelserna
torde emellertid i enlighet med kommittéförslaget böra ges en klarare utformning
i den nya hälsovårdsstadgan.

Bestämmelserna avser f. n. endast boningsrum jämte därtill hörande utrymme
ävensom kläder och bohag. Då i den nya hälsovårdsstadgan vissa
andra lokaler gjorts till föremål för särskild uppmärksamhet i form av nya
eller utvidgade materiella hälsovårdsbestämmelser samt för särskild tillsyn
av hälsovårdsnämnderna, anser jag det motiverat att låta bestämmelserna
om ohyra gälla även dessa lokaler. I departementsförslaget
har därför ifrågavarande bestämmelser gjorts tillämpliga även på de i
förslaget tidigare angivna samlingslokalerna, på hotell och dylika lokaler,
vari allmänheten yrkesmässigt tillhandahålles tillfällig bostad, samt
på lokaler, vari allmänheten yrkesmässigt tillhandahålles inomhusbad
eller hygienisk behandling såsom rakning, hårvård in. in. Departementsförslaget
ansluter sig härutinnan i sak nära till kommittéförslaget, som
velat draga in lokaler såsom de nu angivna under bestämmelserna om
ohyra genom den i 83 § andra stycket intagna föreskriften om befogenhet
för hälsovårdsnämnden att meddela särskilda föreskrifter till förebyggande
och utrotande av ohyra.

Med den sistnämnda bestämmelsen i sitt förslag har kommittén även
avsett att möjliggöra åtgärder mot ohyra i gångkläder, även om dessa
åtgärder icke vidtages i samband med åtgärder mot ohyra i bostad. En
sådan utvidgning av skyldigheten att vidtaga eller underkasta sig åtgärder
mot ohyra skulle möjliggöra sådana ingrepp på person, vilka icke kan anses
motiverade av den föreliggande utredningen och vilka f. ö. torde fordra författningsbestämmelser
av lags karaktär. I departementsförslaget har därför
icke upptagits några föreskrifter, som möjliggör sådana åtgärder mot
person.

261

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46“ år 1958

Angelägenheten av regelbundet återkommande åtgärder mot råttor och
möss framhölls redan vid införandet år 1930 av de särskilda bestämmelserna
härom i hälsovårdsstadgan. Erfarenheten har också gett vid handen,
att det är nödvändigt att vidtaga bekämpningsåtgärder med jämna mellanrum,
om man skall kunna komma till rätta med dessa skadedjur. Utvecklingen
har också lett därhän, att sådana regelbundet återkommande åtgärder
i form av giftutläggning numera i det övervägande antalet kommuner
i stor utsträckning utföres och bekostas av kommunen. Det är angeläget
att i den nya hälsovårdsstadgan intaga positiva bestämmelser i anslutning
till denna utveckling. Kommittéförslaget har i denna del inte heller blivit
föremål för några egentliga erinringar vid remissbehandlingen. I departementsförslaget
upptages bestämmelser om kommunala åtgärder mot råttor
och möss i 55 §. Med åtgärder avses här främst giftutläggning, men i den
mån nya likartade metoder för bekämpningen kan framkomma bör kommunens
åtgärder även omfatta andra metoder än giftutläggning. Kommuns
skyldigheter att anslå medel för bekämpning av råttor och möss liksom för
annan allmän hälsovård framgår av 1 § departementsförslaget.

Den kommunala giftutläggningen för bekämpning av råttor och möss bör
ske inte bara kontinuerligt utan även i större sammanhang — inom ett
visst område av kommunen, inom kommunen som helhet eller samtidigt
inom flera kommuner — vilket även understrukits av hälsovårdsstadgekonnnittén.
Erforderlig samverkan mellan olika kommuner får i sista
hand åstadkommas genom länsstyrelsens ingripande, och länsstyrelsen har
givetvis även att öva tillsyn över att inom de enskilda kommunerna erforderliga
bekämpningsåtgärder kommer till utförande.

Giftutläggning inom större områden mot råttor och möss måste liksom hittills
kompletteras med särskilda åtgärder inom de enskilda fastigheterna.
Jag vill erinra om den stora betydelsen i detta sammanhang av att vissa
andra bestämmelser i hälsovårdsstadgan, främst då renhållningsföreskrifterna,
noggrant efterleves. Vidare bör i förevarande kapitel i enlighet med
kommittéförslaget intagas föreskrift om s. k. råttsäkring av bostadsbyggnad.
En motsvarande föreskrift för de livsmedelslokaler, som anges i 8 §
livsmedelsstadgan, finnes intagen i 10 § livsmedelsstadgan. Såsom kommittén
också föreslagit bör i hälsovårdsstadgan även intagas en bestämmelse
om skyldighet för den enskilde att vidtaga även andra åtgärder än råttsäkring
inom viss fastighet. I fråga om giftutläggning avser denna bestämmelse
att utgöra ett komplement till föreskrifterna om den kommunala
giftulläggningen för bekämpning av råttor och möss. Giftutläggning vid
sidan av den kommunala torde närmast böra ifrågakomma vid sådana anläggningar,
som erbjuder särskilt goda levnadsbetingelser för råttor och
möss, t. ex. industriell verksamhet med avfall, som är begärligt som föda
för djuren. — I fråga om åtgärder inom enskilda fastigheter torde liksom
hittills i hälsovårdsstadgan få lämnas Öppet, om åtgärderna i visst fall

262 Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

skall vidtagas av fastighetsägaren eller av t. ex. en hyresgäst eller en
arrendator.

Medicinalstyrelsen har redan nu utfärdat råd och anvisningar rörande
bekämpandet av såväl ohyra som råttor och möss. Behovet av sådana råd
och anvisningar kvarstår efter den nya hälsovårdsstadgans ikraftträdande.
Någon särskild föreskrift i just detta kapitel om utfärdande av råd och
anvisningar är dock icke erforderlig, varför i departementsförslaget icke
upptagits någon motsvarighet till bestämmelserna härom i 86 § andra
stycket och 88 § första stycket kommittéförslaget.

Det är visserligen angeläget att vid bekämpning av råttor och möss så
effektiva medel som möjligt kommer till användning, liksom att dessa
medel icke medför fara för människor eller andra djur än just råttor och
möss. Till vinnande av dessa syften synes det emellertid icke erforderligt
eller lämpligt att i hälsovårdsstadgan införa bestämmelser motsvarande
87 och 88 §§ kommittéförslaget. Såsom framhållits vid remissbehandlingen
torde effektiva medel kunna förväntas framkomma vid fri konkurrens i
förening med lämplig upplysningsverksamhet. Skyddssynpunkterna torde
lämpligen böra tillgodoses genom bestämmelser i giftstadgan och därtill
anslutande författningar, vilka f. n. är underkastade översyn genom giftstadgeutredningen.
I departementsförslaget har därför icke upptagits någon
motsvarighet till 87 och 88 §§ kommittéförslaget.

Skyldigheten att vidtaga åtgärder mot ohyra, råttor och möss avser
såväl förebyggande som bekämpande och utrotande åtgärder.

Jag övergår härefter till att behandla de olika paragraferna i departementsförslaget.

54 §.

Paragrafen innehåller de tidigare behandlade bestämmelserna om skyldighet
att vidtaga åtgärder mot ohyra.

Med »bostad» avses i departementsförslaget vad som i gällande hälsovårdsstadga
benämnes »boningsrum jämte därtill hörande utrymme», men
det har ansetts mer egentligt att som föremål för skyldigheten att vidtaga
åtgärder mot ohyra ange just bostaden som helhet. Till bostaden skall i
detta sammanhang räknas även vissa utrymmen, vilka kan vara belägna
utanför en bostadslägenhet men vilka lägenhetsinnehavaren i denna egenskap
äger utnyttja. Då i departementsförslaget ifrågavarande bestämmelse
utformats som en föreskrift om skyldighet att hålla bostad fri från
ohyra, lämnar den givetvis möjlighet att påfordra vidtagande av erforderliga
åtgärder inte blott med den byggnad, som inrymmer bostaden, utan
även med bohag och övriga inventarier, som förvaras i bostaden. Motsvarande
gäller i fråga om inventarier i de övriga lokaler, som anges i paragrafen.

Vad som i detta sammanhang skall avses med ohyra torde få överläm -

263

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

nas åt praxis att avgöra. Vägledande härvidlag torde bl. a. böra vara den
sanitära olägenheten av olika slags insekter.

55 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om kommunal bekämpning av råttor
och möss motsvarar föreskrifterna i 84 § första stycket kommittéförslaget.

56 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om åtgärder mot råttor och
möss inom särskilda fastigheter. Bestämmelserna motsvarar föreskrifterna
i 85 § och 86 § första stycket kommittéförslaget.

Skyldigheten att hålla byggnad »råttsäkrad» har i departementsförslaget
begränsats till att avse byggnad, som inrymmer boningsrum.

11 kap. Om hållande av djur

(57—61 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

I gällande hälsovårdsstadga återfinnes bestämmelser om hållande av djur
dels i 17, 18 och 19 §§, alla avseende stad, och dels i 48 § 1 inom., avseende
landsbygden.

17 och 18 §§ behandlar stall, fähus och svinhus, medan 19 § upptar föreskrift
om hållandet av mindre djur.

Enligt 17 § 1 mom. får stall ej inrättas i byggnad, som inrymmer boningsrum,
och enligt 18 § 1 mom. får ej heller nötkreatur eller svin hållas i
sådan byggnad eller i trångt bebyggd gård. I 17 § 2 mom. första stycket
och 18 § 2 mom. meddelas förbud mot anläggande av stall, fähus eller
svinhus på mindre avstånd än sex meter från gata, brunn o. dyl., från
vägg med fönster till boningsrum eller kök samt från vissa livsmedelslokaler.
Hälsovårdsnämnd har i 17 § 2 mom. andra stycket tillagts befogenhet att
i undantagsfall på ansökan medge inrättande av bostadslägenhet för stallpersonal
över eller invid stall.

Bestämmelser om anordnande och inredning av stall, fähus och svinhus
meddelas i 17 § 3 mom. och 18 § 3 mom. Regler uppställes sålunda angående
sådana lokalers dager och luftväxling, deras golvs beskaffenhet
och läge i förhållande till angränsande marks yta samt angående underjordisk
avloppsledning för den flytande orenlighetens avledande.

Föreskrifter angående omhändertagande av orenlighet från djuren finnes
i 17 § 4 mom. och 18 § 4 mom.

I 17 § 5 mom. och 18 § 5 mom. stadgas förbud mot alt taga stall, fähus
och svinhus i bruk förrän hälsovårdsnämnden givit tillstånd därtill. Enligt
paragrafernas 6 mom. skall vidare i de nämnda lokalerna hållas rent och

264

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

snyggt. Hälsovårdsnämnden äger enligt 18 § 7 inom. tills vidare förbjuda
hållandet av nötkreatur eller svin, om detsamma föranleder större osnygghet
än som är därifrån oskiljaktig eller ock vållar sanitära olägenheter.

Genom föreskrift i 26 § har hälsovårdsnämnden tillagts befogenhet att
för sådan lägenhet, som ligger avlägset från tätare bebyggd del av staden,
medge lindring i bestämmelserna rörande anordningar vid stall, fähus och
svinhus.

Enligt 19 § äger hälsovårdsnämnden meddela föreskrifter och utfärda
förbud i anledning av sanitära olägenheter genom hållande av getter, får,
hundar, kattor, kaniner, fjäderfä eller andra dylika mindre djur.

De nu angivna bestämmelserna för stad motsvaras för landsbygdens del
endast av det i 48 § 1 mom. hälsovårdsstadgan intagna förbudet mot att
lägga stall, fähus och svinhus samt gödselstad eller annat upplag av spillning
på mindre avstånd än sex meter från sådana livsmedelslokaler, som
anges i 8 § livsmedelsstadgan, eller så att flytande orenlighet därifrån
kan utbreda sig till boningshus, livsmedelslokal, brunn, allmän väg in. in.

I 3 kap. livsmedelsstadgan finnes åtskilliga bestämmelser om anordnande
och inredning av lokaler för bl. a. framställning och beredning av
livsmedel, avsedda för försäljning eller för servering åt allmänheten, samt
om hälsovårdsnämndens godkännande av sådana lokaler innan de tages i
bruk för angivet ändamål. Dessa bestämmelser skall emellertid enligt
särskild föreskrift i 8 § tredje stycket livmedelsstadgan icke gälla ladugård.
Vid livsmedelsstadgans tillkomst uttalades, att frågan om ladugårdshygienen
visserligen måste anses vara av stor betydelse, men att den
borde behandlas ur vidare synpunkter, lämpligen i hälsovårdsstadgan. Däremot
är mjölken såsom livsmedel underkastad livsmedelsstadgans övriga
bestämmelser i tillämpliga delar. Härvid gäller bl. a. de i 7 § 1 mom. intagna
fordringarna på livsmedels beskaffenhet, varjämte i 38—42 §§
meddelas särskilda bestämmelser för mjölk. Vidare gäller för mjölkproduktionen
livsmedelsstadgans 4 kap. om livsmedels hantering samt 6 kap. om
personalens hygien. Sålunda gäller även för mjölkhanteringen i ladugårdar
t. ex. bestämmelsen i 12 § livsmedelsstadgan, att vid hantering av livsmedel,
avsedda för försäljning eller servering, sådana försiktighetsmått skall
vidtagas och i övrigt så förfaras, att livsmedlen icke förorenas eller blir
skadliga att förtära eller på annat sätt otjänliga till människoföda. Samma
är vidare förhållandet med föreskriften i 14 § livsmedelsstadgan att vatten
och is, som användes vid angiven livsmedelshantering, icke får vara av sådan
beskaffenhet att de kan antagas göra livsmedlet otjänligt till människoföda.
Med tillämpning även på ladugårdspersonal föreskrives vidare i 25 §
livsmedelsstadgan, att noggrann renlighet skall iakttagas vid framställning
eller beredning av livsmedel avsedda för försäljning eller servering, samt
tillerkännes i 26 § hälsovårdsnämnden befogenhet att på given anledning
föranstalta om läkarundersökning av personal som sysslar med livsme -

265

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

delshantering enligt 25 §, ävensom att utfärda förbud mot att sjuk eller
smittoförande person sysslar med sådant arbete. Med stöd av nu nämnda
bestämmelser äger sålunda hälsovårdsnämnden redan nu tillträde till ladugårdar
för att tillse att bestämmelserna efterlevs.

Hälsovårdsstadgekommittén uppger alt bestämmelser om stall, fähus och
svinhus ibland förekommer i lokala hälsovårdsordningar, såväl i fråga om
tätare bebyggda orter som i fråga om hela landskommuner. Sådana bestämmelser
för landsbygden överensstämmer enligt kommittén ofta helt eller
delvis med reglerna i 17 och 18 §§ hälsovårdsstadgan.

I lagen den 19 maj 1944 om djurskydd föreskrives bl. a., att stall eller
annat förvaringsrum för djur skall erbjuda tillräckligt utrymme och
skydd samt skall hållas tillfredsställande rent. Det ankommer på i första
hand hälsovårdsnämnden att öva tillsyn över djurens vård och behandling,
och nämnden skall utse en eller vid behov flera tillsyningsmän. Jämväl för
tillsyn av ifrågavarande bestämmelsers efterlevnad äger sålunda hälsovårdsnämnd
tillträde till ladugårdar. Vid tillsynen enligt lagen om djurskydd
medverkar vidare vederbörande tjänsteveterinärer samt som kontrollorgan
länsstyrelserna och veterinärstyrelsen.

Enligt 3 § 1 mom. kungl. förordningen den 21 juli 1937 med vissa bestämmelser
rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m.
äger hälsovårdsnämnden medge försäljning ulan vidtagande av eljest föreskriven
pastörisering av mjölk och grädde från viss kreatursbesättning
inom område i stad eller å landet, där hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande
stad gäller. Medicinalstyrelsen har i kungörelse den 14 februari 1942
angivit fordringar på hygieniska förhållanden vid framställning av mjölk
och grädde, som försäljes i opastöriserat skick. Kungörelsen innehåller detaljerade
föreskrifter rörande ladugårds beskaffenhet, inredning och skötsel
samt rörande driften i ladugården. — I anslutning härtill må anmärkas,
att nu angivet medgivande att försälja mjölk och grädde utan föregående
pastörisering torde ha meddelats relativt sparsamt.

Hälsovårdsstadgekommittén

Kommittén uppehåller sig till en början vid ett av medicinalstyrelsen
den 18 mars 1942 avgivet förslag till ändringar i hälsovårdsstadgan, innebärande
i huvudsak att hälsovårdsstadgans för stad meddelade bestämmelser
rörande stall, fähus och svinhus skulle gälla även för landsbygden.
Hälsovårdsnämnden skulle dock enligt förslaget äga medge lindring i bestämmelserna
för lägenhet, som låg avlägset från tätare bebyggt område.
Förslaget tillstyrktes vid remissbehandlingen av hl. a. styrelsen för statens
institut för folkhälsan, lanlbruksstyrelsen, flertalet länsstyrelser samt den
övervägande delen av förste provinsialläkarna och tjänsteveterinärerna
men avstyrktes av hl. a. svenska landskommunernas förbund och ett stort
antal av hushållningssällskapens förvaltningsutskott. I de avstyrkande

266

Kungl. Maj:ts proposition nr B A6 år 1958

yttrandena framhölls att skärpta bestämmelser visserligen erfordrades för
landsbygdens tätorter men att de föreslagna bestämmelserna skulle verka
synnerligen betungande för den egentliga landsbygden om icke dispens
därifrån medgavs i sådan omfattning, att bestämmelserna praktiskt taget
skulle komma att sättas ur tillämpning för större delen av landsbygden.

Kommittéförslaget upptar en skärpning av gällande hälsovårdsstadgas
bestämmelser i nu ifrågavarande avseenden genom att gemensamma materiella
bestämmelser föreslås för hela riket med utgående från de nu för
stad gällande föreskrifterna. Vissa särbestämmelser föreslås dock för
hälsovårdstätort. Härjämte föreslås skyldighet att förhandsanmäla uppförande
av djurstall samt att avvakta hälsovårdsnämndens tillstånd innan
ladugård tages i bruk.

Som skäl för en sådan närmare reglering för hela landet av förhållandena
på detta område anför kommittén i huvudsak följande. Den alltmer ökande
tätbebyggelsen medför risker för sanitär olägenhet för närboende genom
hållandet av djur, i synnerhet i form av förorening av brunnar, källor och
andra vattentäkter. Ur arbetarskyddssynpunkt är det vidare angeläget att
åstadkomma goda hygieniska förhållanden i stall och ladugårdar, vilka
utgör daglig arbetsplats för en stor del av landets befolkning. Kommittén
understryker härvid, att arbetarskyddslagen icke är tillämplig å arbete,
som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, såframt arbetet är förlagt
till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk eller någon dess
binäring, vilken icke bedrives såsom självständigt företag. Slutligen framhåller
kommittén mjölkens allt större betydelse som livsmedel och dess
ömtåliga beskaffenhet. Långa och svårbemästrade transporter samt mindre
goda hygieniska förhållanden i ladugårdarna torde enligt kommitténs uttalande
ha medfört att den levererade mjölken icke alltid är av tillfredsställande
beskaffenhet. Då pastörisering icke kan göra en genom bristande hygienisk
behandling dålig mjölk fullvärdig, torde det enligt kommitténs mening
vara omöjligt att åstadkomma en konsumtionsmjölk av tillfredsställande
beskaffenhet utan att sätta in ansträngningarna redan på produktionsstadiet,
d. v. s. genom åstadkommande av en förbättrad ladugårdshygien.

Kommittén säger sig vidare ha övervägt möjligheten att införa bestämmelser
om kontroll av ladugårdspersonalens hälsotillstånd. En kontinuerlig
hälsokontroll för alla i ladugård sysselsatta personer skulle emellertid
innebära regelbundet återkommande läkarundersökningar för en mycket
stor del av befolkningen. Av ekonomiska skäl och med hänsyn till den begränsade
tillgången på läkare och övrig sjukvårdspersonal samt på material
av olika slag har kommittén därför funnit en sådan kontroll icke f. n.
genomförbar. En obligatorisk hälsoundersökning för den, som ämnar taga
anställning i ladugård, har kommittén icke funnit vara av sådant värde att
kommittén ansett sig böra förorda en dylik.

I anslutning till de olika paragraferna i sitt förslag hänvisar kommittén

267

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

inledningsvis till förslagets i 141 och 142 §§ intagna övergångsbestämmelser,
varigenom vissa av detta kapitels materiella bestämmelser skulle
erhålla begränsad tillämplighet på befintliga byggnader. Vidare har hälsovårdsstadgekommittén
anfört bl. a. följande.

Genom bestämmelserna i 89 § har begreppet djurstall bestämts så att
därifrån uteslutes ej blott tillfälliga stall, t. ex. hållstall och sommarladugårdar,
utan även förvaringsrum för fjäderfä och andra mindre djur och
vidare även sådana skjul, som plägar uppföras till skydd för utegångsfår.
Under begreppet faller däremot handelsstad och karantänstall.

Den genom stadgandena i 9 0 § föreslagna skyldigheten att i förväg
till hälsovårdsnämnden anmäla uppförandet av djurstall innebär en nyhet
även i förhållande till gällande bestämmelser för stad. Kommittén har
ansett att det vid uppförande av nya djurstall är så angeläget, att dessa
redan från början anordnas på ett ur sanitär synpunkt tillfredsställande
sätt och framför allt att deras belägenhet i förhållande till övrig bebyggelse
och närliggande vattentäkter blir tillfredsställande, att det är motiverat
att kräva en anmälan av föreslagen art. Hälsovårdsnämnderna skall
ha att granska den tillämnade byggnaden med hänsyn till dess placering
samt anordnande och inredning, varvid av veterinärstyrelsen utfärdade råd
och anvisningar förutsättes skola tjäna till ledning. Kommittén har icke
ansett hälsovårdsnämndens allmänna skyldighet att vid sin övervakning
av hälsovårdsstadgans efterlevnad inspektera djurstall tillräcklig i fråga
om ladugårdar, utan ur mjölkhygienisk synpunkt funnit det motiverat att
föreslå uttryckligt godkännande av hälsovårdsnämnden omedelbart efter
deras färdigställande.

Då kommittén bland bestämmelserna i 9 1 § icke angivit något visst
minsta avstånd mellan djurstall och de i paragrafen angivna platserna
och anordningarna, har anledningen härtill varit att det i praktiken lätt
kan bli så, att minimimåttet blir normgivande, vilket i många fall icke
är tillräckligt.

I 9 3 § finnes, understryker kommittén, vissa nyheter i förhållande till
gällande hälsovårdsstadga, bl. a. genom att i kommittéförslaget upptagits
några bestämmelser från djurskyddslagen. Kravet på fri gång mellan djurstall
och gödselstad för det fall att djurstallets vägg icke är av sten eller
liknande ämne saknar motsvarighet i gällande författningar. Nuvarande
bestämmelse för stad om underjordisk avloppsledning har fått ett annat
tillämpningsområde genom anknytning till hälsovårdstätortsbegreppet.

Även bestämmelserna i 9 4 § 1 in o in., vilka ansluter sig till gällande
föreskrifter för stad, har genom anknytningen till hälsovårdstätortsbegreppet
erhållit ett annat tillämpningsområde.

Med understrykande av betydelsen av alt tillfredsställande anordningar
finnes för mjölkens omhändertagande och förvaring även i befintliga ladugårdar
framhåller kommittén, att hälsovårdsnämnd enligt 142 § äger

268 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

förordna att de nya bestämmelserna i 95 § om mjölkrum skall gälla även
ladugård, som tagits i bruk före hälsovårdsstadgans ikraftträdande. Bestämmelserna
om vattenbeskaffenhet motsvarar 14 § livsmedelsstadgan,
och föreskriften om särskilt rum för fjäderfän har hämtats från 8 §
andra stycket kungl. förordningen den 20 juni 1941 angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur. Sistnämnda bestämmelse gäller redan
nu i den övervägande delen av riket, och då landet inom en snar framtid
kan förväntas vara fritt från nu ifrågavarande tuberkulos har kommittén
ansett tiden inne att föreslå, att bestämmelsen överföres till hälsovårdsstadgan
och får generell giltighet. För närmare angivande av begreppet
»särskilt rum» hänvisar kommittén till medicinalstyrelsens föreskrifter den
13 september 1941 angående tillämpning av nyssnämnda förordning.

Bestämmelserna i 96 och 97 §§ har utformats efter mönster av 25
och 26 §§ livsmedelsstadgan.

Kommittén har bland föreskrifterna i 9 8 § upptagit bestämmelser från
djurskyddslagen i vad de avser tillfälliga förvaringsrum för sådana djur,
beträffande vilkas stadigvarande förvaringsrum bestämmelser meddelats
tidigare i kapitlet.

Under bestämmelserna i 99 § om mindre djurs förvaring och skötsel
har även hänförts bin, varigenom de hittills för stad tillämpliga föreskrifterna
i ämnet kommit att gälla även dessa djur. Som skäl härför
uttalar kommittén, att sanitär olägenhet kan uppkomma för närboende
genom att bikupor placeras intill en tomtgräns, varigenom grannarna
hindras eller störes i utnyttjandet av t. ex. en trädgård. Med nuvarande
bestämmelser har det enligt kommitténs uttalande visat sig svårt att komma
till rätta med sådana missförhållanden. Den föreslagna skyldigheten att i
förväg anmäla anordnandet av gård för avel av pälsdjur eller hundar samt
ställa sig till efterrättelse hälsovårdsnämndens föreskrifter rörande anläggningen
har motiverats av de avsevärda sanitära olägenheter, som kan
orsakas av sådana anläggningar.

Remissyttrandena

Kommittéförslaget har i denna del blivit föremål för skiftande omdömen
bland remissinstanserna. Veterinära och medicinska myndigheter har i
allmänhet godtagit den skärpning av gällande bestämmelser, som kommittéförslaget
innebär, och i viss utsträckning t. o. in. förordat ytterligare
skärpningar, medan andra remissinstanser uttalat starka betänkligheter
mot de föreslagna nya bestämmelserna.

Veterinärstyrelsen anför.

Vid bedömandet av frågan vilka och hur pass detaljerade bestämmelser,
som böra inflyta här, må beaktas att 119 § förslaget föreskriver, att veterinärstyrelsen
skall, såvitt angår tillämpningen av bestämmelserna i detta
kapitel, meddela erforderliga råd och anvisningar till ledning för hälsovårdsnämnderna.
Vidare bör beaktas att bestämmelserna äro avsedda att äga

269

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 ur 1958

giltighet för hela riket och att man följaktligen måste ge dem en sådan avfattning
att de kunna tillämpas i de olika landsdelarna med dessas skiftande
djurhållning och ekonomiska möjligheter att tillgodose hygieniska
önskemål. Med utgångspunkt härifrån anser veterinärstyrelsen, att föreliggande
förslag i stort sett måste anses tillfredsställande.

Länsveterinären i Jönköpings län finner kommittéförslagets bestämmelser
i vissa avseenden otillräckliga men hoppas att de kommer att kompletteras
med ytterligare föreskrifter. Liknande uttalanden göres av länsveterinärerna
i Gotlands, Skaraborgs och Våsternorrlands län, svenska
länsveterinärföreningen samt svenska veterinärföreningen för kött- och
mjölkhygien. Svenska sladsvetcrinärföreningen finner de föreslagna bestämmelserna
tacknämliga men ifrågasätter om icke de därmed förenade
hygieniska framstegen kommer att låta vänta på sig med hänsyn till de
föreslagna övergångsbestämmelserna.

Stadsfullmäktige i Göteborg anser kommittéförslaget i denna del väl
ägnat att medverka till förebyggande av sanitära olägenheter för djurstall
och även kunna bidraga till att ladugårdshygienen på många håll förbättras.
Fullmäktige framhåller emellertid att det även från en hygieniskt väl
utrustad ladugård kan komma mjölk av dålig kvalitet.

Svenska läkaresällskapet uttrycker sin tillfredsställelse över att hälsovårdsnämnderna
enligt kommittéförslaget skall få möjlighet att kontrollera
och inspektera den allmänna hygienen inom ladugårdar även på landsbygden.

Svenska distriktsveterinärföreningen anför att kommittéförslaget icke
synes ha beaktat att snara åtgärder kräves för att höja ladugårdshygienen,
då förslaget är allmänt hållet och vagt formulerat samt mångenstädes inbjuder
till undanflykter och feltolkningar.

Lantbruksstyrelsen framhåller att risken för att hållande av djur skall
medföra sanitära olägenheter för närboende måste beaktas, ävensom att
det är önskvärt att djurstallarna skall få en sådan utformning, att strävandena
att framställa konsumtionsmjölk av god kvalitet underlättas. Styrelsen
anser dock att dessa omständigheter i och för sig ej kan motivera en
sådan skärpning av hälsovårdsstadgans bestämmelser som den, vilken
kommittén föreslagit. Det torde vidare ej kunna göras gällande att arbetarskyddslagstiftningen
icke skulle utgöra ett tillfredsställande skydd för
den anställda arbetskraften. Skärpningen skulle därför uteslutande motiveras
av hänsyn till de egna företagarna och deras familjemedlemmar.
Byggnadskostnaderna är emellertid redan nu utomordentligt betungande,
särskilt för de mindre jordbruken, och utformningen av byggnadsföretagen
måste därför i stor utsträckning komma att bli en kompromiss mellan trevnads-
och bekvämlighetssynpunkter, å ena, samt ekonomiska synpunkter,
å andra sidan. Det synes styrelsen rimligt alt det härvidlag i princip skall
få ankomma på den enskilde brukaren alt göra denna avvägning. Lant -

270

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

bruksstyrelsen avstyrker kommittéförslaget och förordar att detsamma
överarbetas av de sakkunniga som har till uppdrag att verkställa utredning
om åtgärder för att förbättra mjölkens kvalitet såväl på produktionsstadiet
som på mejeri- och distributionsstadiet.

Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader anför.

Forskningsanstalten vill instämma med de sakkunniga att förhållandena
i vissa fall äro och i andra fall kunna tänkas bli sådana att vissa regler för
hållandet av djur kunna vara nödvändiga. Detta gäller i främsta rummet
frågan om hållandet av djur i samband med att sanitära olägenheter kunna
uppstå. När det gäller produktionen av en förstklassig mjölk kan anstalten
inte underlåta alt framhålla, att produktionen av sådan mjölk lika mycket
ankommer på de personliga förutsättningarna på produktionsplatsen som
de anordningar, som där kunna finnas. Forskningsanstalten kan heller inte
underlåta att framhålla, att under de senaste 10—15 åren en betydande
förbättring inträtt, när det gäller ladugårdsbyggnadernas beskaffenhet ur
speciellt de synpunkter, som här äro aktuella. Vidare har anstalten sig bekant,
att en omfattande upplysnings- och propagandaverksamhet förberedes
från mejeriorganisationernas sida i avsikt att förbättra såväl förutsättningarna
i vad det gäller byggnadsförhållandena på produktionsplatserna som
de allmänna hygieniska förutsättningarna därstädes.

Byggnadsstyrelsen uttalar att det knappast kan vara lämpligt att så
ingående som i kommittéförslaget reglera frågor om anordnande av djurstall,
detta med hänsyn till den snabba utvecklingen inom byggandets och
icke minst lantbruksbyggandets område. Enligt styrelsens mening bör
hälsovårdsstadgan även i detta fall huvudsakligen innefatta föreskrifter
alt lokalerna skall skötas så att sanitär olägenhet ej uppkommer.

Sveriges lantbruksförbund anför i sitt yttrande, till vilket riksförbundet
landsbygdens folk ansluter sig.

Till en början understryker förbundet här, att mjölkens kvalitet mycket
litet påverkas av ladugårdarnas byggnadsstandard. Detta framgår såväl av
särskilda undersökningar, som av den praktiska erfarenheten. Av de omständigheter,
som inverka på mjölkens kvalitet, synes den mänskliga faktorn
— d. v. s. mjölknings- och diskningsarbetets utförande — vara den
dominerande. Ett genomförande av förslagets bestämmelser om djurstallar
medför därför i fråga om mjölkkvaliteten icke någon vinning, som svarar
mot de kostnader, förslaget föranleder.----

Förbundet ifrågasätter om bestämmelser rörande djurstallar över huvud
böra intagas i hälsovårdsstadgan i annan mån än vad som fordras för att
förhindra sanitär olägenhet för omgivningen. Hälsovårdsnämnderna äro
lekmannaorgan och torde ej besitta tillräcklig sakkunskap för en mera ingående
granskning av lantmannabyggnader.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan understryker att bestämmelserna
i detta kapitel ställer hälsovårdsnämnderna inför svåra uppgifter, som
kräver råd och anvisningar av veterinärstyrelsen.

Svenska landskommunernas förbund finner kapitlets föreskrifter mycket
rigoröst utformade och ifrågasätter om icke vissa lättnader borde medges för

271

Kungl. Maj:ts proposition nr B A6 år 1958

de egentliga landsbygdsområdena, i varje fall för mindre anläggningar. Likartade
uttalanden göres av kommunalfullmäktige i vissa landskommuner.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att bestämmelserna om hållande av
djur bör undergå en betydande uppmjukning och förenkling för att bli godtagbara
ur rationaliseringssynpunkt. Endast ur sanitär synpunkt nödvändiga
detalj anvisningar bör bibehållas och möjligheterna till dispens underlättas.

Föreningen för allmän hälsovård, hälsovårdsförbundet i Västerbottens län
och svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet samt stadsfullmäktige i Göteborg
och förste provinsialläkaren i Älvsborgs län ävensom svenska veterinärföreningen
för kött- och mjölkhygien efterlyser bestämmelser i hälsovårdsstadgan
om tillfälliga stall som anordnas exempelvis vid cirkus och
utställningar. Sådana stall säges ofta ha vållat sanitär olägenhet för närboende.

Slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm anser att av bestämmelserna
i 89—101 §§ icke tydligt framgår om därmed avses stall i anslutning till
slakthus och slakteri, ställt under offentlig kontroll. Styrelsen framhåller att
sådant stall står under veterinärstyrelsens kontroll.

Länsveterinärerna i Gotlands och Skaraborgs län samt svenska länsveterinärföreningen
understryker betydelsen av att nyssnämnda stall icke är
undantagna från hälsovårdsstadgans bestämmelser om skyldighet ätt anmäla
nybyggnad etc.

Rörande de olika paragraferna i kommittéförslaget har remissinstanserna
yttrat i huvudsak följande.

Länsveterinären i Stockholms län anser att bestämmelsen i 8 9 §
bör kompletteras så att rum där fjäderfä, kaniner eller hundar hålles i större
utsträckning faller under stadgandena i kapitlet. Samma yrkande framställes
av flera andra länsveterinärer samt av svenska länsveterinärföreningen.

Hälsovårdsnämnden i Fårösunds kommun vänder sig mot hälsovårdsstadgekommitténs
uttalande, att djurstallsbestämmelserna icke skall avse
skjul för utegångsfår, samt framhåller att dessa skjul i många fall användes
hela året, varför enligt nämndens uppfattning ett bedömande från fall till
fall måste kunna ske.

Lantbruksstyrelsen anför beträffande förhandsanmälan och granskning
enligt bestämmelserna i 9 0 §.

Av landets jordbruksfastigheter äro ej mindre än omkring 90 procent hänförliga
till storleksgrupperna under 20 hektar, d. v. s. de storleksgrupper,
där genom lantbruksnämnderna bidrag av statsmedel kan erhållas till uppförande
eller mera genomgripande förbättring av ekonomibyggnaderna.
Denna bidragsmöjlighet gör att lantbruksnämndernas byggnadskonsulenter
regelmässigt bli inkopplade på byggnadsföretagen vid jordbruken i dessa
storleksgrupper. Även vad jordbruken i ovanför liggande storleksgrupper
angår torde det i det alldeles övervägande flertalet fall förhålla sig så, afl
fackmän på området anlitas för projektering av byggnadsföretagen.

Styrelsen yttrar vidare att risken för sanitära olägenheter för närboende

272

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ej synes utgöra tillräckligt skäl för förslaget i denna del. Av de relativt få
fall då fackmässig granskning med hänsyn även till placeringsfrågan icke
förekommer kan det enligt styrelsens mening ej vara mer än en mindre del,
där placeringen kan tänkas komma att medföra sanitära olägenheter för
närboende. Att enbart av hänsyn till dessa fall införa den omständliga och
tidsödande förhandsgranskningsprocedur beträffande samtliga företag, som
kommitténs förslag innebär, synes styrelsen ej motiverat. Ej heller den
granskning av djurstallens ändamålsenliga anordning och inredning, som
enligt förslaget skulle utföras av hälsovårdsnämnderna med deras bristfälliga
sakkunskap på området, kan enligt styrelsens mening motivera införandet
av den ifrågasatta anmälningsskyldigheten och granskningsplikten. Hälsovårdsnämndernas
granskningsverksamhet skulle medföra risk för att den
utveckling, som pågår i fråga om jordbrukets ekonomibyggnader, skulle
komma att hämmas. På grund av byggnadskostnadernas höjd har det blivit
en trängande nödvändighet för jordbruket att söka sig fram till enklare
och mindre kostnadskrävande anläggningsformer, bl. a. med användande av
byggnadstyper, som rätt väsentligt avviker från de hävdvunna. Av anförda
skäl avstyrker lantbruksstyrelsen bestämt förslaget i denna del.

Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader avstyrker bestämt att
den föreslagna anmälningsskyldigheten får gälla generellt för alla jordbruk.
Undantag bör sålunda stadgas för alla jordbruk som erhåller statsbidrag,
vilka kan beräknas till 91,5 procent av antalet brukningsenheter i landet.

Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk understryker
också att lantbrukets ekonomibyggnader regelmässigt granskas av
experter på området, varför hälsovårdsnämndernas granskning icke skulle
få någon större betydelse. Förbunden föreslår att 1 mom. i paragrafen får
utgå samt att 2 mom. sammanföres med 91 §.

Även svenska lantarbetsgivareföreningen avstyrker den föreslagna anmälningsskyldigheten.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att bestämmelser om skyldighet
att anmäla respektive inhämta godkännande till uppförande av djurstall ej
hör hemma i hälsovårdsstadgan, då behovet av sådan åtgärd främst är motiverat
av byggnadstekniska skäl eller betingat av önskemål att förhindra vattenförorening.

Svenska landskommunernas förbund yttrar att ett dubbelt anmälningsförfarande,
nämligen både till byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd, bör
undvikas.

Från några remissinstanser har framförts önskemål om föreskrift att inom
hälsovårdstätort hälsovårdsnämndens godkännande skall krävas för alla
djurstall, och svenska distriktsveterinärföreningen önskar föreskrift om
skyldighet att inhämta hälsovårdsnämndens godkännande för alla djurstall
över huvud taget innan de tages i bruk.

Medicinalstyrelsen förordar att bland bestämmelserna i 9 1 § med

273

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

avseende å hälsovårdstätort intages i gällande hälsovårdsstadga förekommande
förbud mot att hålla nötkreatur eller svin i trångt bebyggd gård.
Samma hemställan göres av förste provinsialläkarna i Jönköpings och
Kristianstads län.

Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbggdens folk anför rörande
stadgandet i 92 §, att detta knappast är tillräckligt motiverat.
Om sanitär olägenhet ej uppstår till följd av sammanbyggnaden, synes förbudet
strida mot stadgeförslagets grunder. Förbudet kommer vidare att
hindra vissa rationaliseringssträvanden.

Lantbruksstyrelsen anser det önskvärt att förbudet mot att ha djurstall i
byggnad som inrymmer boningsrum eller livsmedelslokal ej erhåller så kategorisk
avfattning att alla undantag från förbudet omöjliggöres.

Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader framhåller också att
på vissa håll i landet förekommer ett stort antal gårdar, även sådana som
tidigare byggts med stöd av allmänna medel, som har bostaden inrymd i
samma byggnad som djurstallet.

Stadsfullmäktige i Malmö anser att i stället för det av kommittén föreslagna
förbudet bör meddelas föreskrift att djurstall skall effektivt åtskiljas
från boningsrum eller livsmedelslokal.

Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk anför
att bestämmelserna i 93 § hindrar lösdrift och yttrar vidare.

Denna utmärkes av att djuren få sköta sig praktiskt taget själva i en ladugård
med grusgolv och som icke har kättar eller bås. Djuren röra sig fritt
och ladugården beströs dagligen vid behov. Rengöring sker av golvet en eller
två gånger per år. Sådan lösdrift har, såvitt man hittills kunnat konstatera,
icke haft försämrande inverkan på mjölkens kvalitet eller djuren. För en
hälsovårdsnämnd, där jordbruksintresset icke är tillräckligt företrätt, torde
denna driftsform lätt te sig såsom en sanitär olägenhet. Likaså finnes anledning
anta, att en sådan nämnd icke skulle anse, att i stallet hålles rent och
snyggt. I dessa djurstallar förekommer ej heller golv av för vatten ogenomträngligt
ämne. All orenlighet uppsamlas av torvströ eller halm och i stallet
bildas genom daglig strötillförsel efter hand en bädd, som effektivt uppsuger
orenligheten.

Bestämmelsens krav på att golvet skall ligga högre än den angränsande markens
yta vållar svårigheter, då stall uppföres på sluttande mark, vilket ofta
sker för att underlätta avlopp o. dyl. Det torde för närvarande ytterst sällan
förekomma gödselstäder, vars golv ligga högre än den angränsande markens
yta. Dessa krav synas icke fylla någon tillräckligt motiverad funktion och
böra därför utgå.

Kravet på att golv skall vara av för vatten ogenomträngligt ämne synes
vara alltför långtgående. Då betong icke är för vatten ogenomträngligt, innebär
kravet, att man skall ha membranisolering e. dyl., vilket innebär en
avsevärt fördyrande standardhöjning. I Sverige finnes för närvarande
säkerligen icke någon ekonomibyggnad med sådant golv. Betonggolv är
icke så genomsläppligt, att sanitär olägenhet kan uppstå.

Förhunden avstyrker därför att föreskrifter om golv införes.

18 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 1146

274 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader anför liknande synpunkter
på ifrågavarande golv och finner vidare bestämmelserna i denna
paragraf alltför allmänt hållna och därför ägnade att medföra en icke påkallad
skärpning i praktiken. Anstalten anför vidare.

Enligt forskningsanstaltens undersökningar spelar temperaturens höjd
för mjölkkor en relativt obetydlig roll inom vissa gränser, medan däremot
temperaturens jämnhet under dygnet kan vara av större betydelse för produktionen.
När det gäller svin synes den relativa fuktigheten spela mindre
roll, medan åtminstone för gödsvin en hög och jämn temperatur synes vara
av stor betydelse.

Anstalten framhåller rörande golvföreskrifterna liknande synpunkter som
de sistnämnda förbunden.

Lantbruksslyrelsen säger sig betvivla värdet av de i förslagets andra moment
upptagna bestämmelserna och anför, att dessa i vissa fall ej torde få
någon nämnvärd praktisk betydelse och i andra fall kan vara ägnade att
direkt motverka en rationell och ekonomisk lösning av föreliggande problem.
Styrelsen anför härvid synpunkter av i huvudsak samma innehåll som
nyss angivna remissinstanser.

Enligt veterinärstyrelsen torde föreskriften om fri gång mellan stallets
vägg och gödselstaden bli svår att genomföra för småbrukens del, i synnerhet
de norrländska. Sedan gammalt försiggår där utgödslingen genom en
lucka i väggen. Att kräva ett annat utgödslingssätt torde bl. a. med hänsyn
till det stränga klimatet vara att begära för mycket. Bestämmelsen bör därför
enligt styrelsens mening utgå. Av samma uppfattning är länsveterinären
i Västernorrlands län, som däremot önskar förbud mot gödselstad under
ladugården, vilket han uppger ofta förekomma i Norrland.

Länsstyrelsen i Jönköpings län åter finner att mellan stall och gödselstad
bör föreskrivas fri gång för alla djurstallar eller åtminstone för ladugårdar
oberoende av byggnadsmaterial. Samma åsikt framföres av länsveterinärerna
i nämnda län samt i Gotlands och Skaraborgs län, länsstyrelsen i
Värmlands län, hälsovårdsförbundet i sistnämnda län och svenska länsveterinärföreningen,
varvid dock i vissa fall även framhålles lämpligheten av
att dispensmöjlighet tillerkännes hälsovårdsnämnden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser en skyddsvägg vara tillfyllest och
anför att bestämmelsen om en gång är för sträng.

Veterinärstyrelsen finner att föreskriften om underjordisk avloppsledning
och vattenledning bör göras obligatorisk inom hälsovårdstätort men med
möjlighet för hälsovårdsnämnden att då vägande skäl föreligger medge undantag
från föreskriften.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att bestämmelserna om underjordisk
avloppsledning och om vattenledning bör gälla även djurstall utom hälsovårdstätort.

Veterinärstyrelsen förordar en föreskrift i hälsovårdsstadgan om att djur -

275

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

stall årligen skall grundligt rengöras och desinficieras i enlighet med bestämmelser
i styrelsens råd och anvisningar till hälsovårdsstadgan.

Föreskrift om rengöring minst en gång årligen av ladugårdar bör införas
i veterinärstyrelsens anvisningar, anser stadsfullmäktige i Eskilstuna och
Norrköping. Även ett flertal andra remissinstanser önskar en liknande föreskrift
i hälsovårdsstadgan eller anvisningar till denna.

Medicinalstgrelsen finner det erforderligt med en föreskrift i anslutning
till bestämmelserna i 94 § att gödselstad i hälsovårdstätort skall
vara överbyggd med täta väggar och tak. Samma åsikt frainföres av förste
provinsialläkaren i Kristianstads län.

Statens forskningsanstalt för lantmannabgggnader frågar sig varför botten
i den föreskrivna behållaren skall ligga högre än angränsande markyta, då
det väl snarast vore en fördel om den ligger lägre så att eventuell orenlighet
vid sprickbildning inte rinner ur kistan. Huruvida det är lämpligt att bygga
lock över en gödselkista kan diskuteras. Är gödselstaden stor blir det svårt
och kostbart och ett lock ökar lätt möjligheterna för flugornas fortplantning.

Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk framhåller
att de icke har sig bekant att gödselkista numera förekommer inom lantbruket
och frågar sig hur stort praktiskt värde en sådan kan ha om den skall vara
så liten att den är flyttbar även i fyllt tillstånd. Även denna paragrafs bestämmelser
hindrar lösdrift.

Lantbruksstyrelsen understryker beträffande föreskrifterna i
9 5 § att det är den mänskliga faktorn, som spelar den avgörande rollen för
mjölkens hygieniska beskaffenhet, samt att resultat härutinnan lättast nås
genom reglerna om kvalitetsbetalning av mjölk. Resultatet av de nuvarande
betalningsbestämmelserna bör i första hand avvaktas innan man inför föreskrifter
i hälsovårdsstadgan, som kan bli utomordentligt betungande för
djurägarna och ändå ej erbjuder garanti för att åsyftat resultat skall ernås.
Inrättande av särskilt mjölkrum är en fråga av stor ekonomisk betydelse för
det mindre jordbruket, varför möjlighet bör finnas för mindre gårdar att på
annat sätt tillgodose syftet med mjölkrummen. Behovet av mjölkens silning
ifrågasättes numera. Styrelsen avstyrker de i paragrafens 1 mom. första
stycke föreslagna bestämmelserna.

Sveriges lantbruksf örbund anför med instämmande av riksförbundet
landsbygdens folk.

Enligt förbundets uppfattning är det icke ekonomiskt möjligt att inrätta
mjölkrum för så litet djurantal som 5 mjölkande djur, ännu mindre för 5
nötkreatur oavsett om de ge mjölk eller ej. Standarden skulle bli sådan åt!
rummet ej skulle kunna hållas fritt från fukt och mögel. Kärl och redskap
skulle säkerligen ej kunna torka.

Förbunden understryker att värdet av mjölkens silning och även av dess
kylning är diskutabelt och avstyrker bestämmelserna i 1 inom. första
stycket, enär dessa t. o. in. kan antas motverka eu förbättring av mjölken.

276

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Länsveterinären i Blekinge län finner det högst betänkligt ur mjölkhygienisk
synpunkt att bestämmelserna om mjölkrum icke skulle avse det befintliga
beståndet av ladugårdar. Ett liknande uttalande göres av svenska
distriktsveterinärföreningen. Även Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott
förordar bestämmelsernas tillämpning på befintliga ladugårdar liksom
stadsfullmäktige i Göteborg.

För lösdriftsladugård förordar veterinärstyrelsen en särskild föreskrift om
att direkt förbindelse icke får finnas mellan ladugård och mjölkrum.

Hälsovårdsförbundet i Södermanlands län framhåller att mjölkrum över
huvud taget bör vara så avskilt från ladugård att direkt förbindelse dem
emellan icke finnes.

Medicinalstyrelsen önskar att en särskild föreskrift införes om att tillgång
till varmvatten skall finnas för rengöring av mjölkkärl eller mjölkredskap i
ladugård, om detta kan genomföras för rimlig kostnad. Yrkanden om föreskrift
angående tillgång till varmvatten framföres även av länsveterinären i
Stockholms län samt förste provinsialläkarna i Kristianstads och Malmöhus
län.

Från några remissinstanser har i anslutning till bestämmelserna i
9 6 § framförts önskemål om föreskrift att vid mjölkning arbetande personal
skall vara iförd skyddskläder. Förslag om föreskrift angående anordningar
för handtvättning har även framförts.

Länsveterinären i Södermanlands län föreslår beträffande stadganden
a i 9 7 § skyldighet för läkare, som hos ladugårdspersonal eller dennas
familjemedlemmar konstaterat angiven sjukdom eller smitta, att därom
underrätta hälsovårdsnämnden. Samma förslag framföres av bl. a. länsstyrelsen
i Jönköpings län, länsveterinärerna i samma län samt i Gotlands,
Kristianstads och Skaraborgs län ävensom länsstyrelsen och länsveterinären

1 Värmlands län.

Länsveterinären i Jämtlands län anser att det närmare bör anges vad
slags sjukdom och smitta som avses.

Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk föreslår
att skyldighet att utan anmodan från hälsovårdsnämnden undergå läkarundersökning
även föreskrives för den som har skäl att antaga att han befinner
sig i den angivna situationen.

Sveriges köpmannaförbund förordar en närmare anpassning av paragrafens
föreskrifter till motsvarande bestämmelser i livsmedelsstadgan.

Ett flertal remissinstanser har föreslagit att bestämmelsen i 9 9 §

2 m o in. göres tillämplig på gårdar för pälsdjur och hundar även om avel
icke bedrives där.

Från några remissinstanser har föreslagits att samma bestämmelse skall
omfatta hållande av kaniner och fjäderfä inom hälsovårdstätort utan samband
med jordbruk, och i något fall har fordrats förbud att inom hälso -

277

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

vårdstätort över huvud taget anordna i 1 mom. angivna djurgårdar eller
eventuellt sådana för pälsdjur eller hundar.

Länsstyrelsen i Uppsala län förordar ett tillståndsförfarande framför det
föreslagna anmälningsförfarandet. Samma yrkande framföres av bl. a.
hälsovårdsförbundet i Gotlands län, länsveterinären i Skaraborgs län samt
länsstyrelserna i Värmlands och Gävleborgs län.

Departementschefen

Gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser rörande stall, fähus och svinhus,
omhändertagandet av djurspillning samt hållandet av mindre djur
tager i allt väsentligt sikte på att förebygga sanitär olägenhet i omgivningen
genom djurens hållande. Av denna anledning finnes för landsbygdens del
med dess relativt glesa bebyggelse endast bestämmelser om visst avstånd
mellan å ena sidan stall, fähus, svinhus och upplag av spillning samt å
andra sidan livsmedelslokal enligt 8 § livsmedelsstadgan, ävensom om
skydd mot förorening av boningshus, livsmedelslokal, brunn o. dyl. samt allmän
plats. De för stad meddelade bestämmelserna är däremot väsentligt mer
detaljerade och genom dem tillgodoses dessutom i någon mån andra intressen,
såsom arbetarskydd och djurskydd, men deras väsentliga syfte är
dock skyddet för omgivningen.

De i en ny hälsovårdsstadga ingående bestämmelserna rörande hållande av
djur synes likaledes i första hand böra syfta till att förhindra, att djurens
hållande orsakar sanitär olägenhet för omgivningen. Däremot kan det enligt
min mening icke anses motiverat att i hälsovårdsstadgan intaga bestämmelser
som annat än indirekt är till förmån för arbetarskyddet, då arbetarskyddssynpunkterna
bör tillgodoses genom den speciella arbetarskyddslagstiftningen.
Ej heller finnes det anledning att i hälsovårdsstadgan intaga
bestämmelser, som i första hand är motiverade ur djurskyddssynpunkt, då
djurskyddsintresset numera — till skillnad från vad tidigare var förhållandet
— tillgodoses genom 1944 års djurskyddslag.

Genom den tilltagande tätbebyggelsen har risken för sanitär olägenhet i
omgivningen av djurens hållande givetvis utsträckts till nya områden. Samtidigt
hålles emellertid numera betydligt färre djur inom tätbebyggelse än
vid tillkomsten av gällande hälsovårdsstadga. Detta gäller främst de stadsplanelagda
områdena i stad, för vilka de nuvarande bestämmelserna i 1
kap. hälsovårdsstadgan ju i första hand är avsedda. Den antydda utvecklingen
måste givetvis i hög grad påverka utformningen av hithörande bestämmelser
till skydd för omgivningen. För landet som helhet torde sålunda böra
fastslås, att hållandet av djur icke får medföra sanitär olägenhet, varjämte
allmänna regler för anordnande, inredning, underhåll och skötsel av stall,
ladugårdar och andra byggnader för förvaring av djur torde böra meddelas.
Vid sidan härav är det påkallat att meddela särbestämmelser för hälsovårdstätort
rörande beskaffenheten av golv i rum för hållande av djur och i

278 Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

upplagsplats för djurspillning samt rörande omhändertagandet av djurens
spillning.

För hälsovårdsstadgekommittén har det framstått som synnerligen önskvärt
att till vinnande av bättre mjölkkvalitet förbättra ladugårdarnas anordnande
och inredning samt bereda hälsovårdsnämnderna ökad insyn i ladugårdshanteringen.
Kommittén har till vinnande av dessa syften föreslagit
bestämmelser av byggnadsteknisk art samt angående ladugårdspersonalens
hygien ävensom föreskrift, med tillämpning inom hela landet, om skyldighet
att till hälsovårdsnämnden förhandsanmäla uppförande av stadigvarande
djurstall samt att avvakta nämndens godkännande av djurstallet innan detta
tages i bruk. Kommittéförslaget har i denna del blivit föremål för kraftig
kritik vid remissbehandlingen. Härvid har framhållits att värdet av de föreskrivna
byggnadsanordningarna i viss utsträckning måste anses tvivelaktigt
ur mjölkproduktionssynpunkt samt hindrande för den byggnadstek niska
utvecklingen och pågående förnyelse av metoderna för ladugårdsskötsel.
Jordbrukets ekonomiska bärkraft har vidare icke ansetts vara sådan att man
utan att riskera allvarliga konsekvenser kan föreskriva en upprustning av
byggnadsbeståndet i den utsträckning kommittén förordat. Slutligen har
understrukits att byggnadsverksamheten inom jordbruksnäringen i mycket
stor utsträckning är underkastad övervakning av myndigheter, som måste
anses besitta mer speciell sakkunskap inom detta område än vad som kan
förväntas hos de flesta hälsovårdsnämnder.

De invändningar mot kommittéförslaget, som sålunda framkommit vid
remissbehandlingen, synes mig värda beaktande, då frågan om reglering
av den s. k. ladugårdshygienen — vilken fråga lämnades helt oreglerad vid
utfärdandet av livsmedelsstadgan just i avbidan på en ny hälso vårdsstadga —
nu måste upptagas till prövning. Genom en allmänt avfattad bestämmelse om
de fordringar, som måste ställas på ladugårdar i deras egenskap av lokaler
för livsmedelsproduktion, torde således hälsovårdsnämnderna böra beredas
en grundval för tillsyn å ladugårdarna i denna deras egenskap, men härutöver
bör stor återhållsamhet iakttagas vid införande av detalj föreskrifter
i hälsovårdsstadgan rörande ladugårdarnas anordnande, inredning, underhåll
och skötsel. Av betydelse i detta sammanhang är även, att veterinärstyrelsen
på grundval av den nämnda allmänna bestämmelsen kan utfärda
råd och anvisningar för mjölkproduktionen. Någon sådan långtgående reglering
i hälsovårdsstadgan som den i livsmedelsstadgan för där avsedda livsmedelslokaler
intagna kan icke ifrågakomma. Å andra sidan torde hälsovårdsstadgans
hithörande föreskrifter, om de begränsas på nu antytt sätt,
lämpligen kunna göras tillämpliga för hela riket och några särbestämmelser
för tätorter ur mjölkproduktionssynpunkt torde icke erfordras. Vidare bör
de nya föreskrifterna avse alla ladugårdar och icke, såsom motsvarande bestämmelser
i livsmedelsstadgan, endast lokaler för framställning eller beredning
av livsmedel, avsedda för försäljning eller för servering åt allmänheten.

279

Kungl. Maj:ts proposition nr B i6 år 1958

Vissa av de materiella bestämmelserna i kommittéförslaget tager, såsom
framgår av övergångsbestämmelserna i 141 och 142 §§ samma förslag, väsentligen
sikte på nybyggnader. Såsom jag tidigare utvecklat bör sådana
bestämmelser i princip undvikas i hälsovårdsstadgan.

Kommittéförslagets bestämmelser angående ladugårdspersonalens hygien
är utformade i anslutning till livsmedelsstadgans motsvarande föreskrifter.
Sistnämnda föreskrifter äger visserligen icke tillämpning på personal i ladugårdar,
i vilka mjölk produceras endast för annat ändamål an försäljning
eller servering, men föreskrifter av denna art är icke så motiverade för
andra ladugårdar och det finnes enligt min mening icke tillräckliga skäl
för att i hälsovårdsstadgan intaga särskilda bestämmelser om ladugårdspersonalens
hygien vid sidan om livsmedelsstadgans föreskrifter i ämnet.
I departementsförslaget har därför icke upptagits några sådana bestämmelser.

Lika väl som i fråga om bostäder torde för hälsovårdsnämndernas befattning
med ladugårdar och byggnader över huvud taget för hållande av djur
böra gälla, att nämnderna bör koncentrera sin uppmärksamhet på det befintliga
beståndet. Under sådana förhållanden och med hänsyn till den i
jämförelse med kommittéförslaget mer begränsade befattning med ladugårdar,
som enligt min mening bör åligga hälsovårdsnämnderna, är det icke
påkallat att införa ett tillståndsförfarande i fråga om ladugårdar sådant
som det i 90 § 1 mom. tredje stycket kommittéförslaget angivna. Ej heller
synes det av andra skäl erforderligt att till hela riket eller till hälsovårdstätort
utsträcka den nu för i första hand stadsplanelagt område i stad gällande
skyldigheten att avvakta hälsovårdsnämndens tillstånd innan stall,
fähus eller svinhus tages i bruk. Vad särskilt angår stadsplanelagt område
i stad så torde förekomsten numera därinom av angivna byggnader icke
heller motivera något sådant tillståndstvång, och kommittéförslaget upptar
ej heller tillståndstvång för annan byggnad än ladugård. Däremot bör
man av hänsyn till risken för sanitär olägenhet för omgivningen fordra anmälan
till hälsovårdsnämnden, innan stall, ladugård och svinhus samt
gård för pälsdjur eller hundar anlägges inom hälsovårdstätort. Föreskrift
härom har därför upptagits i departementsförslaget.

Anmärkas må i detta sammanhang att frågan om ytterligare åtgärder
till förbättring av konsumtionsmjölkens beskaffenhet är föremål för utredning
av 1954 års mjölkkommitté.

Med beaktande av nu anförda synpunkter har kommittéförslagets kapitel
om hållande av djur överarbetats inom departementet. Härvid har även en
viss omdisponering av bestämmelserna skett. Hälsovårdsnämndens formella
befogenheter avseende hållandet av djur framgår av departeinentsförslagets
kapitel om hälsovårdskontrollen.

Jag övergår härefter till att behandla de olika paragraferna i departementsförslaget.

280

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

57 §.

Genom bestämmelsen i denna paragraf lämnas en grundläggande regel för
hur djur skall förvaras och skötas med hänsyn till sanitära krav. Någon motsvarighet
till bestämmelsen finnes icke i gällande hälsovårdsstadga och ej
heller i kommittéförslaget, även om t. ex. dess i 99 § 1 mom. meddelade föreskrifter
i viss mån kan sägas motsvara bestämmelsen.

58 §.

Den inledande, allmänna bestämmelsen i denna paragraf angående byggnader
med förvaringsrum för djur samt angående upplagsplatser för djurspillning
saknar motsvarighet i gällande hälsovårdsstadga eller i kommittéförslaget.
Föreskrifterna i paragrafens andra och tredje stycken har
hämtats från gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget men har
undergått omarbetning.

Då i paragrafen talas om byggnad med förvaringsrum för djur, avses därmed
icke djurstall i den inskränkta bemärkelse, som framgår av definitionen
i 89 § kommittéförslaget, utan under departementsförslagets här
meddelade bestämmelser faller varje för förvaring av djur särskilt inrättat
rum som kan anses jämställt med stall och ladugård. Härigenom har vid
remissbehandlingen framkomna önskemål tillgodosetts. Däremot avser bestämmelserna
icke tillfälliga anordningar såsom tältstall vid cirkus o. dyl.,
utan bestämmelser till förekommande av sanitär olägenhet från dessa torde
böra meddelas i lokal hälsovårdsordning eller av hälsovårdsnämnden för
särskilda tillfällen.

Även t. ex. stall, som står under särskild hygienisk tillsyn av veterinärstyrelsen,
faller under hithörande bestämmelser i hälsovårdsstadgan, men
nämnden bör i sådana fall samordna sin tillsyn med den andra myndigheten.

Som tidigare antytts har meningarna bland remissmyndigheterna varit
starkt delade om lämpligheten av ett flertal av de bestämmelser, som upptagits
i 92 och 93 §§ kommittéförslaget. I förevarande paragraf återfinnes
därför endast vissa av kommittéförslagets angivna bestämmelser.

Med föreskriften om stallbyggnads in. in. förläggning i förhållande till boningsrum
och kök avses icke att utesluta möjligheten att sammanbygga
bostad och t. ex. stall. Självfallet måste härvid särskilda anordningar vidtagas
till undvikande av sanitär olägenhet.

Med »sluten» ledning avses här som eljest varje annan ledning än öppet
dike eller öppen ränna, oavsett om ledningen lägges under eller ovan jord.

Frågan vart den flytande orenligheten skall avledas måste bedömas
från fall till fall. Härvid är att märka att urin från djurstall jämlikt 8 kap.
23 § vattenlagen ej får avledas till vattendrag, sjö eller annat vattenområde,
med mindre det uppenbarligen kan ske utan olägenhet.

281

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

59 §.

Motsvarighet till de i denna paragraf meddelade bestämmelserna finnes
i såväl gällande hälsovårdsstadga som i kommittéförslaget.

Genom bestämmelse i lokal hälsovårdsordning kan föreskrivas, att djurspillning
icke får förvaras i t. ex. gödselstad eller att särskilda anordningar
skall vidtagas vid viss form av förvaring.

Då de här för förvaring av fast orenlighet meddelade bestämmelserna
endast skall gälla vid förvaring efter orenlighetens uppsamling, torde de icke
lägga hinder i vägen för s. k. lösdrift.

60 §.

I denna paragraf meddelas de särskilda bestämmelser, som ansetts böra intagas
i hälsovårdsstadgan till främjande av de hygieniska förhållandena i
samband med mjölkproduktion.

61 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förhandsanmälan för anordnande
av särskilt förvaringsrum för djur, av pälsdjurs- och hundgård samt av upplagsplats
för djurspillning.

12 kap. Om anläggning och upplag för industriell verksamhet m.m.

(62—64 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om fabriker och näringar finnes intagna i 24 och 50 §§
hälsovårdsstadgan. Den förstnämnda paragrafen reglerar förhållandena i
stad och den sistnämnda förhållandena på landet.

1 mom. av båda paragraferna är likalydande och innehåller till en början
föreskrift om att hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och näringar
icke inrättas eller drives så att de medför sanitära olägenheter för
närboende eller det allmänna. Om sådan olägenhet förefinnes, stadgas att
hälsovårdsnämnden skall tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder
för dess avhjälpande. Slutligen meddelas nämnden befogenhet att under
angivna förutsättningar t. v. förbjuda fabrikens eller näringens drivande.
Härjämte erinras därom att rörande verkan av prövning enligt vattenlagen
om villkor för utsläppande av avloppsvatten skall gälla stadgandena i
nämnda lag.

I 24 § 2—4 mom. samt i 50 § 2 mom. uppräknas ett flertal fabriker och
näringar, desamma i båda paragraferna. Dessa fabriker och näringar indelas
enligt bestämmelserna i 24 § i tre olika grupper. De som hör till den första
gruppen får över huvud taget ej anläggas inom stad. De som hör till den
andra gruppen får icke inom stad anläggas eller inrättas annorstädes än å

282

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

öppen och rymlig plats, som är avsedd för sådant ändamål och ligger avlägset
från de mera bebyggda stadsdelarna. De till tredje gruppen hörande fabrikerna
och näringarna får förläggas endast å öppen och rymlig tomt i sådan
del av staden, som ej är tätt bebyggd. Utöver de jämväl i 50 § 2 mom. angivna
fabrikerna och näringarna räknas enligt särskild bestämmelse i 24 §
4 mom. till denna grupp även andra fabriker och näringar än de i 2—4 mom.
uppräknade, vilka kan medföra sanitära olägenheter.

I 24 § 5 mom. och 50 § 2 mom. föreskrives vidare, att man före anläggande
eller inrättande av tidigare särskilt uppräknad fabrik eller näring skall
göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden samt avvakta besked,
huruvida från nämndens sida hinder därför möter. Vid anmälan skall fogas
uppgift om de anordningar, vilka är ämnade att vidtagas för att förhindra
att fabriksrörelsens eller näringens bedrivande må medföra sanitära olägenheter
för närboende eller det allmänna. Vidare föreskrives att med anläggning
och inrättande skall jämställas viss ombyggnad eller förändring
av tillverkningssättet. Slutligen erinras om skyldigheten att i vissa fall göra
anmälan hos fisketillsynsmyndigheten eller påkalla vattendomstols prövning
av fråga angående utsläppande av industriellt avloppsvatten. Därjämte
stadgas att hälsovårdsnämnden bör avvakta tillsynsmyndighetens yttrande
innan besked lämnas i ärende, som skall anmälas hos nämnda myndighet.

Enligt 24 § 6 mom. skall vad i 1, 4 och 5 mom. är sagt om fabriker och
näringar gälla även om upplag av sill, ben, lump, råa hudar, pudrett eller
andra varor, vilka kan, i synnerhet vid deras sammanhopande i större
mängd, medföra sanitära olägenheter.

Hälsovårds stadgekonimittén

Kommittén konstaterar att bestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga
rörande fabriker och näringar i stort sett visat sig ändamålsenliga. Några
andra invändningar mot dem har heller icke framställts än att förteckningen
över industrier och näringar, för vilkas anläggande eller inrättande fordras
hälsovårdsnämndens tillstånd, bör kompletteras. Kommittéförslaget innehåller
därför en viss utvidgning av förteckningen. Däremot ställer sig kommittén
avvisande till den från vissa håll framförda tanken, att hälsovårdsnämndens
tillstånd skulle erfordras för anläggande eller inrättande av
fabrik eller näring över huvud taget, även om det enligt kommitténs mening
måste anses tveksamt om icke ett generellt förbud mot inrättande utan
hälsovårdsnämndens medgivande av fabrik eller annan rörelse i bostadshus
vore berättigat.

Det hittillsvarande systemet för stad med indelning av de angivna fabrikerna
och näringarna i tre olika grupper, för vilka gäller olika villkor för
deras anläggande eller inrättande, anser kommittén att man bör frångå. Som
skäl härför anföres att det torde vara ytterst vanskligt att på förhand avgöra
graden av en verksamhets störande inverkan på omgivningen. Frågan om in -

*283

Kangl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

dustrins lokalisering är vidare föremål för myndigheternas intresse även ur
andra synpunkter än de sanitära, varför det synes lämpligt att icke binda
hälsovårdsnämnderna vid alltför formella bestämmelser. Till ledning för
nämnderna har kommittén emellertid i sitt förslag upptagit vissa allmänna
förutsättningar, som bör vara uppfyllda för att hälsovårdsnämndens medgivande
skall få lämnas.

I anslutning till bestämmelserna i 1 0 2 § kommittéförslaget understryker
kommittén, att den där gjorda uppräkningen av de olika orsakerna till
sanitär olägenhet endast utgör en exemplifiering. Med uttrycket »den, som
bor eller eljest uppehåller sig i närheten» avses ej blott den som är bosatt
i närheten utan över huvud taget varje person, som vistas eller uppehåller
sig där, alltså även t. ex. en arbetare i en närbelägen fabrik. Den
föreslagna bestämmelsen överensstämmer enligt kommitténs uttalande i sak
med motsvarande regler i 24 och 50 §§ gällande hälsovårdsstadga.

Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen har från några håll understrukits, att kommittéförslagets
bestämmelser icke innefattar några mer betydande nyheter i förhållande
till gällande föreskrifter inom ifrågavarande område, varför flera
av de mer principiella erinringar, som framkommit mot kommittéförslaget,
även riktar sig mot hittills gällande ordning.

Flera remissinstanser framhåller hälsovårdsnämndernas bristande kompetens
att bedöma i vilken utsträckning en föreslagen industri eller annan likartad
anläggning kan komma att medföra sanitära olägenheter. Sådana uttalanden
göres av styrelsen för statens institut för folkhälsan, som icke
anser sig kunna taga ställning till hur detta, enligt styrelsens uttalande,
svåra problem bäst skall lösas, samt av föreningen för allmän hälsovård och
hälsovårdsförhundet i Västerbottens län. Sveriges läkarförbund understryker
vikten av att nämnderna vid bedömningen av hithörande frågor utnyttjar
tillgänglig sakkunskap hos förste provinsialläkare, länsveterinär och
distriktsingenjör för vatten och avlopp.

Stockholms handelskammare, Sveriges industriförbund och Sveriges kemiska
industrikontor understryker angelägenheten av att ekonomiska synpunkter
beaktas vid avgörande av vilka åtgärder som skall vidtagas till förhindrande
av sanitär olägenhet från industrier o. dyl. Industrikontoret hänvisar
till andra närliggande områden av lagstiftningen, där andra synpunkter
än de rent medicinska tillåtits spela en avgörande roll, t. ex. giftstadgan och
livsmedelsstadgan. Med framhållande av hälsovårdsmyndigheternas Dristande
kompetens att bedöma mera komplicerade fall förordar industrikontoret
eu betydande omarbetning av kommittéförslaget i denna del för att
hithörande frågor skall kunna bedömas med hänsynstagande till vad som
ur ekonomisk synpunkt är skäligt. Bedömningen bör överlämnas till högre
instans samt ske med anlitande av sakkunskap på området.

284

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ifrågasätter, med understrykande
av hälsovårdsnämndernas bristande kompetens, om icke tillståndsmyndighet
i flertalet fall bör vara länsstyrelsen.

Sprängämnesinspektionen anser att kommittéförslaget i flera väsentliga
avseenden innebär förändringar i nuvarande ordning inom inspektionens
verksamhetsområde, bl. a. genom att handhavande av eldfarliga vätskor
annat än hos enskilda skulle underkastas hälsovårdsnämndernas godkännande
och tillsyn. Hälsovårdsnämndens karaktär av tillståndsgivande instans
inom hithörande område inger inspektionen betänkligheter.

Kommerskollegium anser det värt att övervägas huruvida icke blott i vad
gäller anläggningar för eldfarliga vätskor m. m. utan även för övriga i kommittéförslaget
uppräknade industriella företag in. m. en sådan ändring av
förslaget borde genomföras, att i de fall där hälsovårdssynpunkter bör anläggas
hälsovårdsnämndens mening inhämtas men däremot icke att dess
medgivande erfordras.

Förslag om utvidgad skyldighet att söka hälsovårdsnämndens tillstånd
har emellertid också framförts från ett par håll. Sålunda förordar Sveriges
läkarförbund och stadsfullmäktige i Karlstad föreskrifter om skyldighet att
söka hälsovårdsnämndens tillstånd för inrättande av hantverk eller småindustri
i bostadshus.

Industrins lokaliseringsfrågor behandlas också i flera remissyttranden ur
mer principiella synpunkter.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan framhåller sålunda angelägenheten
av ett intimt samarbete mellan berörda myndigheter vid uppgörande
av stadsplaner, så att sanitära olägenheter kan undvikas utan att samhällets
och industrins utveckling onödigtvis hämmas.

Sveriges kemiska industrikontor anför, att ökade sanitära olägenheter i
många fall uppkommit genom att bostadsområden anlagts intill fabriker,
som ursprungligen byggdes på betryggande avstånd från bostadsområden.
En tillfredsställande lösning av detta för industrin synnerligen betydelsefulla
problem kan på längre sikt endast uppnås genom att man vid stadsplaneringen
avskiljer speciella industriområden, där någon inkräktning från
framtida bostadsbebyggelse icke behöver befaras. Det är enligt industrikontorets
mening också nödvändigt att man vid planeringen av nya bostadsområden
tar väsentligt större hänsyn än hittills till existerande fabriker,
vilka anlagts vid en tidpunkt då stadsplanering av det ifrågavarande området
icke alls var aktuell. Vid bedömningen av hithörande frågor måste man väga
graden av sanitär olägenhet mot de stora ekonomiska intressen, som kan
vara förenade med en sådan tidigare anlagd fabrik. Industrikontoret anser
vidare, att bestämmelserna om skyldighet att söka hälsovårdsnämndens tillstånd
före anläggandet av nya fabriker o. dyl. bör omarbetas så att, i viss
överensstämmelse med gällande hälsovårdsstadga, hänsyn tages till var
verksamheten skall bedrivas. Härvid kan man enligt industrikontoret för -

285

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

slagsvis skilja mellan fyra olika fall, nämligen om verksamheten skall bedrivas,
för det första i byggnad, som i övrigt tjänar som bostadslägenhet,
för det andra i särskild byggnad inom bostadsområde, för det tredje inom i
stadsplan e. dyl. särskilt avsatt industriområde eller för det fjärde i glesbebyggt
område på landet. Kommitténs förteckning i 103 § torde ingalunda
vara tillräckligt omfattande i fråga om rörelse i byggnad, som i övrigt tjänar
som bostadslägenhet. Kraven på att sanitär olägenhet icke får förekomma
måste där ställas särskilt höga. Däremot kan motsvarande krav väsentligt
mildras i fråga om de övriga fallen, särskilt de två sistnämnda. Endast
i ett fåtal fall synes sålunda hälsovårdsnämndens tillstånd böra erfordras
i fråga om rörelse, som skall bedrivas inom i stadsplan e. dyl. särskilt avsatt
industriområde.

Distriktsingenjörers förening och distriktsingenjören för vatten och avlopp
i Stockholms m. fl. län anser att vattenföroreningsfrågorna mer än hittills
bör beaktas vid industrilokaliseringen, men härvid bör icke hälsovårdsnämnderna
vara beslutande myndigheter utan endast remissmyndigheter.

Yrkesinspektören i första distriktet anför.

Hälsovårdsstadgan synes utgå ifrån, att om intressekonflikt uppstår mellan
industri och bostad, den sanitära olägenheten alltid orsakas av industrin
och skall undanröjas av denna. Mot ett sådant betraktelsesätt är i princip
visserligen intet att erinra, men om industrin är först på platsen och sedan
bostadsbebyggelsen utbreder sig mot industriområdet, synes industrin knappast
kunna lastas för olägenheterna. Att många industrier till sin natur äro
sådana, att omgivningen måste störas av buller eller lukter är ofrånkomligt.
— Det vill synas, som om detta problem borde lösas i byggnadslagstiftningen
på så sätt, att stadsplanerarna toge hänsyn till industrins förhållanden vid
stadsplanens uppgörande och icke förläde bostadsbebyggelse invid industriområden
eller tvärt om.

Kommerskollegium säger sig utgå från att vid prövning av ansökan om
tillstånd att anordna industriell anläggning eller ombygga sådan anläggning
hänsyn i praktiken skall tagas till redan existerande fabriker, så att
dessa icke utan vägande skäl tvingas till vittgående förändringar i verksamheten
eller ålägges flytta. Kollegium anser det sagda i särskilt hög grad
gälla då den sanitära olägenheten berör senare tillkommen bostadsbebyggelse.

Sprängämnesinspektionen föreslår en bestämmelse till skydd mot att
annan bebyggelse eller dylikt får tillstånd att tränga så nära inpå eu beviljad
industriell anläggning, att sanitära olägenheter kan uppstå för den nytillkomna
bebyggelsen.

Sveriges industriförbund föreslår en bestämmelse om all den övervakande
myndigheten även skall taga hänsyn till prioritetssynpunkten.

Sveriges lantbruks förbund och riksförbundet landsbygdens folk önskar
ett klarläggande uttalande om att en anläggnings sanitära olägenhet ej får
föranleda ingripande, om ej anläggningen skapat olägenheten utan denna
orsakats av atl bebyggelsen kommit närmare anläggningen. Sker ingripande

286 Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

i ett sådant fall bör enligt förbundens mening ersättning utgå till den därav
drabbade.

De olika paragraferna i kommittéförslaget har föranlett i huvudsak följande
yttranden vid remissbehandlingen.

Kommerskollegium påpekar i anslutning till bestämmelserna i
1 0 3 §, att den där gjorda uppräkningen aldrig kan bli fullt uttömmande.
Andra former av industriell eller annan verksamhet kan tänkas, som är jämställda
med de uppräknade i fråga om risker för sanitära olägenheter men
där hälsovårdsnämndens medgivande enligt kommittéförslaget icke skulle
vara erforderligt. Kollegiet ifrågasätter lämpligheten av en dylik uppräkning
och förordar att den i varje fall endast får karaktären av en exemplifiering.
Därest en sådan omarbetning av kommittéförslaget icke kommer till stånd,
bör i varje fall tillstånd av hälsovårdsnämnden icke krävas för annan ombyggnad
av befintlig anläggning eller förändring av dess drift än sådan, som
medför ökad sanitär olägenhet. Sistnämnda synpunkt framföres även av
Sveriges kemiska industrikontor.

Den ifrågavarande uppräkningen bör avslutas men en föreskrift om tillståndsskyldighet
även för andra rörelser, som är jämförbara med de uppräknade,
hävdar bl. a. medicinalstgrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings
och Skaraborgs län, fem förste provinsialläkare samt Sveriges köpmannaförbund.

Sveriges industriförbund framhåller att ombyggnader och driftsändringar
förekommer ofta inom industrin utan att sanitära olägenheter därvid uppkommer
eller ökas. Det synes därför förbundet lämpligt att ifrågavarande
bestämmelse begränsas till att avse sådana fall, då genomgripande ombyggnad
eller ändring i driften verkligen innebär att sanitära olägenheter uppkommer
eller ökas. Härigenom skulle man enligt förbundets mening även få
en närmare anknytning till vad som nu sannolikt i allmänhet tillämpas.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan ifrågasätter starkt lämpligheten
av att i hälsovårdsstadgan införa den föreslagna förteckningen.

Handelskammaren i Göteborg ifrågasätter också lämpligheten av att i
hälsovårdsstadgan intaga en sådan uppräkning som den föreslagna och förordar
att uppräkningen överföres till en särskild förteckning, som alltefter
utvecklingen på området är möjlig att revidera utan ändring i författningstexten.
I samma riktning uttalar sig bl. a. länsstyrelsen i Södermanlands län,
föreningen för allmän hälsovård, svenska arbetsgivareföreningen och svenska
läkaresällskapet.

Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår som komplettering till uppräkningen
av anläggningar som fordrar hälsovårdsnämnds tillstånd en bestämmelse
av innebörd, att Kungl. Maj :t äger föreskriva att vad i paragrafens
första stycke sägs skall äga tillämpning även å annan industriell verksamhet
än de där angivna. En annan tänkbar lösning är enligt länsstyrelsens
mening att uppräkningen ersättes med ett allmänt stadgande om tillstånds -

287

Kungl. Maj.ls proposition nr B i6 år 1958

tvång för industriell verksamhet av beskaffenhet att medföra sanitär olägenhet
för omgivningen, med angivande av att Kungl. Maj :t närmare bestämmer
arten av de företag å vilka stadgandet skall äga tillämpning.

Kommunalfullmäktige i Huddinge kommun vill åt medicinalstyrelsen
överlämna att ange vilka industrier och anläggningar som ej skall få anordnas
utan hälsovårdsnämndens tillstånd.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att det bör ankomma på Kungl. Maj :t
eller möjligen medicinalstyrelsen att i förekommande fall bestämma att även
anordnande av andra fabriker och näringar än de i kommittéförslaget uppräknade
skall vara underkastade tillståndstvång.

Hälsovårdsnämnden i Stockholm finner det böra övervägas om man icke i
huvudsaklig överensstämmelse med 24 § gällande hälsovårdsstadga först
bör upptaga en grupp industrier, som över huvud taget icke får anläggas
inom tätort, därefter en grupp, som väl får anläggas där men endast inom
särskilt i stadsplanen avsett område, och slutligen en grupp, som får anläggas
inom tätorten, dock i särskild byggnad och efter medgivande av hälsovårdsnämnden.

Mot den i paragrafen intagna förteckningen har riktats ett flertal anmärkningar
från remissmyndigheterna. Härvid har dels yrkats att vissa
slag av anläggningar och upplag icke borde, som kommittén föreslagit,
upptagas i förteckningen, och dels att förteckningen borde kompletteras
med åtskilliga ytterligare slag av anläggningar och upplag. Här redovisas
endast ett urval av dessa remisserinringar.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.
anför t. ex. att kol eller koks oförutsett kan behöva lagras utomhus någon
tid. Då risk föreligger att hälsovårdsnämndens tillstånd härtill icke kan
erhållas tillräckligt snabbt, bör hälsovårdsinspektör ha möjlighet medge
lagringen. Förbundet ifrågasätter även om det är nödvändigt att föreskriva
hälsovårdsnämnds tillstånd för anordnande av tvättinrättning.

Svenska petroleuminstitutet avstyrker det föreslagna tillståndstvånget för
anordnande av bensinstation samt upplag av bensin och av olja under
hänvisning till den kontroll, som sådana anläggningar underkastas av
andra myndigheter.

Slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm förordar att under offentlig
kontroll ställt slakteri undantages från tillståndstvånget i likhet med vad
som föreskrivits i livsmedelsstadgan.

Medicinalstyrelsen föreslår att förteckningen kompletteras genom omnämnande
av plåtslageri, ångkraftverk, kohnila, kemisk fabrik med flyktiga
ämnen, avloppsverk, sopförbränningsanstalt, sopförädlingsverk och
destruktionsa nläggning.

Stadsfullmäktige i Göteborg förordar komplettering genom upptagande
i förteckningen av avloppsreningsverk, anläggning för förbränning av avfall,
chokladfabrik, destruktionsanläggning, förnicklings-, försilvrings- och

288

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

galvaniseringsfabrik, kafferosteri, konservfabrik, linoleumfabrik, margarinfabrik,
metallgjuteri, oljehamn, plåtslageriverkstad, rökeri och ångkraftverk.

Föreningen för allmän hälsovård anger i samma syfte kolmila, ensilageanläggning,
fiskrökeri, chokladfabrik, förnicklings-, försilvrings- och galvaniseringsfabrik,
kafferosteri, konservfabrik, linoleumfabrik, margarinfabrik,
metallgjuteri och plåtslageriverkstad.

Departementschefen

Hälsovårdsstadgekommittén har med sitt förslag till bestämmelser om
åtgärder till motverkande av olägenheter från industriell eller annan verksamhet
in. in. väsentligen anslutit sig till det system som redan finnes i nu
gällande hälsovårdsstadga. Det är alltså mot bakgrunden av en lång tids
erfarenheter som kommittén anser sig kunna konstatera, att den nuvarande
ordningen för att komma till rätta med sanitära missförhållanden av nu
ifrågakommande art i stort sett visat sig ändamålsenlig och att några
väsentliga invändningar mot denna ordning icke framställts.

De erinringar av mer principiell karaktär, som vid remissbehandlingen
riktats mot kommittéförslaget i denna del, avser också i huvudsak icke
av kommittén föreslagna nyheter utan en ordning, som kommittén övertagit
från tidigare hälsovårdsstadgor. Även om samhällsförhållandena numera
är helt annorlunda än för bara några årtionden sedan — jag tänker
i detta sammanhang särskilt på den industriella expansionen och den tilltagande
tätbebyggelsen — kan också dessa remissinvändningar sägas vara
i huvudsak bemötta genom kommitténs nyss återgivna uttalande om den
nuvarande ordningens ändamålsenlighet, till vilket jag i allt väsentligt
ansluter mig. Det synes mig sålunda i och för sig fullt befogat att hävda,
att industrins lokalisering är en fråga, som måste bedömas ur vidare
synpunkter än de renodlat sanitära, och det är också riktigt, att ekonomiska
skäl måste beaktas vid bedömande av vilka åtgärder, som skall
kunna påfordras av en industri till motverkande av sanitära olägenheter.
Även med en intensifierad planeringsverksamhet, omfattande allt större
områden, måste man emellertid räkna med sanitära olägenheter i omgivningen
av vissa industrier, och smärre industrier liksom mer hantverksmässiga
rörelser beröres icke av planeringsverksamheten. Vad angår
de ekonomiska hänsynen så visar praxis, att de kan i tillfredsställande
grad vinna beaktande inom ramen för den nuvarande ordningen. Det möter
också allvarliga betänkligheter mot att, såsom vissa remissinstanser förordat,
beröva hälsovårdsmyndigheterna deras hittillsvarande befogenheter
att i detta fall liksom i andra sammanhang i sista hand avgöra, vad som
skall anses godtagbart ur sanitära synpunkter. Vid remissbehandlingen
har icke heller framförts något egentligt alternativ till den nuvarande
ordningen.

289

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Under hänvisning till det anförda är jag sålunda beredd att ansluta mig
till kommitténs förslag om att hälsovårdsnämndens tillstånd liksom hittills
skall fordras för inrättande av sådana industrier och rörelser i övrigt,
som visat sig särskilt ägnade att medföra sanitär olägenhet för grannskapet.
Härmed vill jag dock icke ha sagt att hälsovårdsnämnderna utan
vidare skulle vara skickade att träffa alla hithörande, ofta säkerligen
mycket svåra avgöranden. De torde emellertid vara lämpade att från lokala
utgångspunkter i första hand bedöma vilka olägenheter ett företag kan
medföra för omgivningen. Då det göres gällande att hälsovårdsnämnderna
icke besitter erforderlig fackmässig sakkunskap i olika ämnen, vill jag
häremot framhålla, att sådan sakkunskap i tilltagande grad står dem till
buds genom utbyggandet av statliga expertorgan, såsom statens institut
för folkhälsan och de vattenvårdande myndigheterna. Jag utgår också
som något självklart från att hälsovårdsnämnderna i sin verksamhet tager
hänsyn till de avgöranden av hithörande frågor, t. ex. i fråga om samhällsplanering,
som av andra myndigheter träffas i ett större sammanhang.
Hälsovårdsnämnd hör även lämna byggnadsnämnden tillfälle att yttra sig ur
planeringssynpunkt i ärenden om tillstånd till anläggning av industri in. m.

Utan egentligt samband med frågan, vilken ordning som är den mest
ändamålsenliga för tillgodoseende av sanitära fordringar med avseende å
industrier o. dyl., torde det alltid komma att uppstå vissa konfliktsituationer
mellan en befintlig industri och en senare i dess närhet anlagd
bostadsbebyggelse. Dessa konfliktsituationer har understrukits av flera remissinstanser
med krav på hänsynstagande till industrins prioritetsställning.
Frågan är enligt min mening värd allt beaktande men ligger något
vid sidan av hälsovårdsstadgans ämnesområde. Det kan sålunda icke
komma i fråga att ur sanitär synpunkt tillerkänna en äldre industri en
så skyddad ställning, att ett samhälles utveckling genom bostadsbebyggelse
i industrins närhet omöjliggöres, och ej heller kan det anses vara de bostadsbyggandes
ensak att skydda sig mot sanitär olägenhet från industrin.
Reglering av frågor om skadestånd på grund av menlig påverkan på grannfastigheter
faller givetvis icke inom ramen för hälsovårdslagstiftningen,
men det må framhållas att grannelagsrätten knappast tillerkänner prioriteten
någon avgörande betydelse för ersättningsfrågans bedömande, varemot
vanligheten i orten av ifrågakommande olägenheter torde tillmätas
stor vild. Alldeles oavsett den civilrättsliga regleringen av hithörande spörsmål
måste emellertid alltid ur allmän hälsovårdssynpunkt eu viss standard
upprätthållas i fråga om t. ex. bostäder, innebärande bl. a. visst skydd
mot sanitär olägenhet från närbelägna industrier. Praxis visar f. ö. att de
dömande och förvaltande myndigheterna från sina olika utgångspunkter
i hithörande sammanhang ofta kommer till ungefär samma resultat vid
sin bedömning av likartade fall, något som givetvis är att hälsa med tillfredsställelse.

19 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr B 46

290 Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

I likhet med hälsovårdsstadgekoinmittén anser jag, att de nuvarande
åliggandena för hälsovårdsnämnden att vaka över att fabriker och näringar
och, beträffande stad, även vissa upplag icke inrättas eller drives så att
de medför sanitära olägenheter, bör komma till uttryck i den nya hälsovårdsstadgan
genom en för hela riket gällande positiv bestämmelse om
att de angivna anläggningarna och upplagen icke får orsaka sanitär olägenhet.
Hälsovårdsnämndens formella befogenheter avseende nu ifrågakommande
anläggningar och upplag regleras i departementsförslagets kapitel
om hälsovårdskontrollen, men jag vill redan här framhålla, att departementsförslaget
därvidlag ansluter sig till gällande hälsovårdsstadga och
kommittéförslaget. Enligt dessa bestämmelser äger hälsovårdsnämnden i
sista hand tills vidare förbjuda en viss rörelses drift, men endast under
förutsättning att vederbörande underlåter att inom föreskriven tid verkställa
av nämnden anbefalld åtgärd samt att den påtalade olägenheten
är av allvarlig art. Motsvarande synpunkter torde böra beaktas vid prövning
av ansökan om tillstånd till nyanläggning.

Utöver den angivna generella föreskriften om sättet för anläggande och
drift av ifrågavarande rörelser och upplag upptar departementsförslaget,
i likhet med gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget, en förteckning
över vissa anläggningar och upplag, som icke får anordnas eller inrättas
utan tillstånd av hälsovårdsnämnden. Mot ett system med en sådan
förteckning har vid remissbehandlingen gjorts gällande, att förteckningen
aldrig kan göras uttömmande i den bemärkelsen, att den skulle omfatta
alla tänkbara rörelser och upplag, som kräver hälsovårdsnämndernas beaktande.
Häremot vill jag erinra om att bestämmelsen om tillståndstvång
bör ses som en kompletterande föreskrift till underlättande av den tillsyn,
som hälsovårdsnämnden på grundval av den nyss nämnda allmänna
bestämmelsen om sättet för industriers anordnande och drift har att utöva
till förebyggande och undanröjande av sanitär olägenhet från dessa rörelser.
Hälsovårdsnämnden har alltså samma möjligheter att ingripa mot en
viss rörelse, vare sig denna finnes upptagen i förteckningen om tillståndstvång
eller ej. Att såsom vid remissbehandlingen från något håll föreslagits
låta förteckningen utgöra endast en exemplifiering och generellt föreskriva
tillståndsskyldighet för rörelser, som kan medföra sanitär olägenhet, anser
jag uteslutet redan ur rättssäkerhetssynpunkt.

I departementsförslaget har — i överensstämmelse med kommittéförslaget
— icke upptagits några bestämmelser om olika förläggning av skilda
slags industrier, allt efter deras mer eller mindre menliga inverkan på
grannskapet. Det har därför icke heller funnits anledning att såsom i gällande
hälsovårdsstadga i vad avser stad indela de uppräknade industrierna
i grupper allt efter deras farlighet ur sanitär synpunkt. Självfallet blir
det emellertid även i fortsättningen vid det sanitära bedömandet i praktiken
av betydelse att beakta de synpunkter, som legat till grund för den
hittillsvarande gruppindelningen. Sanitär olägenhet uppstår av naturliga

291

Kungl. Maj. ts proposition nr Ii 46 år 1958

skäl lättare t. ex. inom hälsovårdslätort än på landsbygden, men förekomsten
i allmänhet inom orten av menlig inverkan i ett visst hänseende
torde också liksom hittills komma att få stor betydelse för avgörande av
frågan, i vad mån åtgärder skall påfordras mot exempelvis besvärande
lukt eller buller.

Jag övergår härefter till att behandla de olika paragraferna i departementsförslaget.

62 §.

Denna paragraf innehåller den allmänna bestämmelsen om att anläggning
för industri, hantverk och annan näring skall utföras och drivas så,
att den ej medför sanitär olägenhet, ävensom motsvarande bestämmelse
rörande upplag av varor och avfall.

Departementsförslagets uttryck »anläggning för industri, hantverk och
annan näring» avser att beteckna samma anläggningar som i 24 § 1 mom.
och 50 § 1 mom. gällande hälsovårdsstadga anges med uttrycket »fabriker
och näringar».

Hälsovårdsstadgekommittén har föreslagit att som objekt, vilka skall
skyddas för sanitär olägenhet från ifrågavarande rörelser och upplag, skall
anges »den som bor eller eljest uppehåller sig i närheten». I gällande
hälsovårdsstadga anges samma objekt med uttrycket »närboende eller det
allmänna». Departementsförslaget anger icke närmare vilka som skall
skyddas men innebär i sak ingen förändring i förhållande till gällande
hälsovårdsstadga, då det icke ansetts motiverat att vare sig utvidga eller
inskränka den nuvarande kretsen av skyddsobjekt. Vad särskilt angår de
arbetarskyddssynpunkter, som kommittén anfört till stöd för sitt förslag
alt utsträcka skyddet till den som uppehåller sig i närheten, så torde dessa
icke böra tillgodoses inom hälsovårdslagstiftningen utan inom arbetarskyddslagstiftningen.

Vidare har det icke ansetts motiverat att bibehålla den nuvarande exemplifieringen
av olika förhållanden vid en industriell eller liknande anläggning,
vilken kan ge upphov till sanitär olägenhet.

Enligt 39 § departementsförslaget skall avloppsvatten undergå rening
i sådan omfattning, som skäligen finnes påkallad till undvikande av sanitär
olägenhet. I anslutning till nämnda paragraf har jag tidigare uttalat,
att frågan om rening av avloppsvatten måste bedömas inte bara ur sanitära
utan även ur ekonomiska och tekniska synpunkter samt att avgöranden
härutinnan ofta måste träffas i större sammanhang. Bestämmelserna
i nu förevarande kapitel gör visserligen inte något undantag för den sanitära
olägenhet, som en anläggnings avloppsvatten kan förorsaka, men det
torde vara tydligt, alt det sanitära bedömandet av t. ex. en industriell
anläggnings avloppsvatten bör — enligt bestämmelserna i 7 kap. departementsförslaget
-— ske efter samma normer som bedömandet av annat
avloppsvatten. Det har därför icke ansetts motiverat att i kapitlet om

292

Kungl. Maj:ts proposition nr BAG år 1958

anläggningar för industri m. m. intaga någon erinran om verkan av vattendomstols
dom angående villkor för utsläppande av avloppsvatten eller
angående skyldighet att till statens vatteninspektion anmäla utsläppande
av avloppsvatten eller påkalla vattendomstols prövning av samma fråga.
Departementsförslaget innehåller således ingen motsvarighet till 24 § 1
mom. andra stycket och 5 mom. tredje stycket samt 50 § 1 mom. andra
stycket och 2 inom. tredje stycket gällande hälsovårdsstadga och ej heller
någon motsvarighet till 104 § 2 mom. första stycket kommittéförslaget.

63 §.

Paragrafen upptar den tidigare behandlade förteckningen över anläggningar
och upplag, beträffande vilka skyldighet föreligger att söka hälsovårdsnämndens
tillstånd. Med tillmötesgående av vissa vid remissbehandlingen
framförda önskemål har tillståndsskyldigheten i vad avser ändrat
utförande eller driftsätt knutits till den förutsättningen, att ändringen
kan medföra ökad sanitär olägenhet.

Det har ej ansetts erforderligt att ange vilka särskilda synpunkter hälsovårdsnämnden
har att beakta vid sin tillståndsprövning, varför departementsförslaget
saknar motsvarighet till bestämmelserna härom i 104 §
1 mom. andra punkten kommittéförslaget.

Departementsförslagets förteckning ansluter sig nära till gällande hälsovårdsstadgas
motsvarande föreskrifter. Den enda inskränkning som härvid
skett är, att från skyldighet att söka tillstånd enligt hälsovårdsstadgan
undantagits mejeri samt sådant slakteri, som på grund av bestämmelserna
i 9 § livsmedelsstadgan är underkastat anmälningsskyldighet för godkännande
av hälsovårdsnämnden. Anledningen till uteslutningen är att hälsovårdsnämnden
vid prövningen enligt livsmedelsstadgan av mejeriernas och
de angivna slakteriernas ändamålsenlighet såsom livsmedelslokaler givetvis
även kan enligt hälsovårdsstadgan pröva deras farlighet ur sanitär
synpunkt för omgivningen, varför det — inte minst ur allmänhetens synpunkt
—- måste anses överflödigt med anmälan både enligt livsmedelsstadgan
och hälsovårdsstadgan.

I departementsförslaget har icke upptagits några anläggningar och upplag
utöver dem som finnes angivna i gällande hälsovårdsstadga, detta med
avvikelse från hälsovårdsstadgekommitténs förslag. Som skäl härför kan
anföras i huvudsak följande. Helt allmänt vill jag understryka att det
uppenbarligen hör fordras tungt vägande skäl för att införa bestämmelser
om utvidgad anmälningsskyldighet och tillståndsprövning, och det bör stå
alldeles klart att ett sådant förfarande är nödvändigt för att komma till
rätta med påtagliga olägenheter. Vad angår de nu ifrågasatta utvidgningarna
kan det till en början knappast anses motiverat att, som kommittén i
stor utsträckning föreslagit, medtaga ytterligare sådana anläggningar, beträffande
vilka redan föreligger förprövningsskyldighet eller anmälnings -

293

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

skyldighet enligt kungl. kungörelsen den 30 november 1956 om förprövning
rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening in. in., enbart
på grund av den vattenförorening dessa anläggningar medför. Vad vidare
gäller upplag av olja och bensin samt bensinstationer så delar jag den
från flera remissinstanser framförda åsikten, att man icke utan tvingande
skäl bör införa ytterligare anmälningsskyldighet och tillståndstvång för
dessa, även om de myndigheter som nu har att mottaga sådana anmälningar
vid sin prövning icke har att i första hand beakta hälsovårdssynpunkter
utan säkerhetssynpunkter. Jag vill även i detta sammanhang framhålla
möjligheten av att för tillgodoseende av sanitära synpunkter, såsom
nu sker, i lokala hälsovårdsordningar intaga bestämmelser rörande sådana
upplag och anläggningar, men jag vill också understryka betydelsen av
att hälsovårdsordningarna härutinnan göres så enhetliga som möjligt för
hela riket, vilket torde kunna åstadkommas genom samverkan med sprängämnesinspektionen
vid deras utformning. Vad gäller upplag av kol och
koks så synes dessa icke medföra sådan risk för sanitär olägenhet, att
man i fråga om dem bör införa en anmälningsskyldighet, vilken skulle
medföra besvär för en stor del av allmänheten. Flygplats, idrottsplats och
övriga anläggningar enligt 103 § andra stycket kommittéförslaget torde
icke tillkomma utan att hälsovårdsnämnden även utan särskild anmälan
erhåller kännedom om dem. Uteslutningen av dessa anläggningar i departementsförslaget
har ansetts kunna ske i förvissning om att hälsovårdssynpunkterna
kommer att vinna beaktande vid samhällsplaneringen.

Att — såsom vissa remissinstanser föreslagit — utvidga förteckningen
till att omfatta ytterligare företag, utöver dem kommittén föreslagit, har
jag, delvis på nyss anförda skäl, icke ansett mig kunna förorda. Härtill
kommer att det icke utan mycket ingående undersökningar i varje särskilt
fall är möjligt att bedöma behovet av att medtaga en anläggning i förteckningen
och att förutse konsekvenserna för vederbörande närings utövare.
Jag vill emellertid ännu en gång framhålla, att hälsovårdsnämnderna
på grundval av den allmänna bestämmelsen i 62 § departementsförslaget
har att öva tillsyn över varje näringsutövning med hänsyn till
den risk den medför för sanitär olägenhet i omgivningen.

Den nu behandlade förteckningen torde tillhöra de avsnitt av hälsovårdsstadgan,
som må kunna ändras av Kungl. Maj:t utan riksdagens
hörande. Det blir därigenom möjligt att samtidigt anpassa ifrågavarande bestämmelser
efter utveckling.

64 §.

Paragrafen motsvarar 24 § 5 mom. och 50 § 2 mom. gällande hälsovårdsstadga
samt 104 § 1 mom. kommittéförslaget.

294

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

13 kap. Om hälsovårdsordning

(65—69 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

Redogörelse för gällande bestämmelser angående lokala hälsovårdsföreskrifter
har lämnats i det under III. punkt 5. upptagna avsnittet rörande
kompletterande hälsovårdsföreskrifter.

Hälsovårdsstadgekommittén

Hälsovårdsstadgekommitténs allmänna synpunkter rörande lokala hälsovårdsordningar
har även i vissa delar redovisats i det nämnda avsnittet
angående kompletterande hälsovårdsföreskrifter.

Utöver det sålunda anförda har kommittén uttalat i huvudsak följande
rörande hälsovårdsordningar. I en hälsovårdsordning bör icke få upptagas
föreskrifter, som redan innehålles i själva hälsovårdsstadgan, då ett sådant
upptagande är obehövligt och genom olika påföljdsbestämmelser i stadgan
och hälsovårdsordningen kan orsaka svårigheter vid tillämpningen. Efter
mönster av vad som gäller enligt livsmedelsstadgan bör enligt kommitténs
mening hälsovårdsordning uppgöras med ledning av en av Kungl.
Maj:t fastställd normalhälsovårdsordning, och kommittén har utarbetat ett
förslag till sådan normalhälsovårdsordning. I fråga om formerna för antagande
av hälsovårdsordning torde i övrigt i stort sett böra bibehållas nuvarande
regler. Det bör alltså ankomma på länsstyrelsen att pröva och fastställa
av fullmäktige antagen hälsovårdsordning. Avvikelse från normalhälsovårdsordningen
bör vara möjlig men bör endast få förekomma om särskilda
skäl till avvikelsen föreligger. Det kan även föreligga behov att reglera
förhållanden som icke avses i normalhälsovårdsordningen. I tveksamma fall
bör länsstyrelsen ha möjlighet att vid prövning av hälsovårdsordning inhämta
utlåtande i saken från medicinalstyrelsen. Fastställande eller utfärdande
av hälsovårdsordning skall kungöras i den eller de tidningar, i vilka
kommunala meddelanden för kommunen intages. Kommittén föreslår att
det för enkelhetens skull skall ankomma på länsstyrelsen att ombesörja detta
kungörande.

Remissyttrandena

Även remissyttranden med allmänna synpunkter på lokala hälsovårdsordningar
har redovisats i det tidigare avsnittet III. punkt 5.

I anslutning till de olika paragraferna i komittéförslaget har remissinstanserna
anfört bl. a. följande.

Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk anför i
anslutning till bestämmelserna i 1 1 3 §, att de lokala hälsovårdsordningarna
ej bör få innehålla föreskrifter som skärper de olika specialstadgarna,
t. ex. mejeristadgan.

295

Kungl. Maj:ls proposition nr B 46 år 1958

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det tveksamt om mot bestämmelserna
i 113 § i lokal hälsovårdsordning kan intagas förbud mot
inrättande av vattenklosett, urinoar med vattenspolning och avloppsledning
för spillvatten. Ett sådant förbud är enligt länsstyrelsens mening påkallat
inom vissa områden med fritidsbebyggelse. Om 113 § kommittéförslaget lägger
hinder i vägen för sådant förbud, bör länsstyrelse genom bestämmelse i
hälsovårdsstadgan tillerkännas befogenhet att för visst område meddela erforderligt
förbud. Länsstyrelsen hänvisar i detta sammanhang även till bestämmelsen
i 63 § 2 mom. kommittéförslaget om möjlighet för länsstyrelse
att för visst område förordna att vattenklosett får inrättas utan tillstånd av
hälsovårdsnämnden.

Förste provinsialläkarna i Jönköpings och Gävleborgs län anför rörande
föreskrifterna i 1 1 4 §, att det torde ankomma på länsstyrelsen att
övervaka att en relativ samstämmighet kommer till stånd beträffande närliggande
kommuners hälsovårdsordningar. Möjligen kan man diskutera att
utfärda en bestämmelse om att länsstyrelsen vid behov skall äga att före fastställelse
utan återremiss göra smärre ändringar i antagen hälsovårdsordning.
Även förste provinsialläkaren i Kristianstads län vill förbehålla länsstyrelsen
samma möjlighet till ändring i hälsovårdsordning.

Länsstyrelserna i Västmanlands och Älvsborgs län anser att bestämmelsen
i 1 1 G § om underställning av länsstyrelsens beslut att mot kommunens
vilja fastställa hälsovårdsordning bör utgå.

Länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Jönköpings län förordar
sådan ändring av bestämmelsen i 117 § om kungörande av hälsovårdsordning,
att kungörelsen endast skall innehålla länsstyrelsens beslut
om fastställelse, icke den fastställda hälsovårdsordningen in extenso.

Departementschefen

Som jag i ett tidigare avsnitt rörande kompletterande hälsovårdsföreskrifter
anfört, synes det befogat att vid sidan av hälsovårdsstadgan och
centralt utfärdade råd och anvisningar även framdeles ha lokala hälsovårdsordningar.
Jag har också uttalat, att i hälsovårdsordningarna bör kunna
förordnas, att de i hälsovårdsstadgan för hälsovårdstätort meddelade särskilda
bestämmelserna skall gälla även utom sådan ort samt att hälsovårdsnämnd
generellt skall äga medge undantag såväl från de särskilda tätortsbestämmelserna
som från föreskrift i hälsovårdsordning. Slutligen har jag
anslutit mig till tanken att upprätta en normalhälsovårdsordning, vilken
skall fastställas av Kungl. Maj:t och från vilken avvikelse icke får göras i
lokal hälsovårdsordning utan att särskilda skäl därför föreligger.

Genom de i förevarande kapitel intagna bestämmelserna om hälsovårdsordning
har meddelats föreskrifter rörande hälsovårdsordnings innehåll och
formerna för dess antagande, ändring och upphävande. Hälsovårdsstadge -

296

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

kommittén utformade sina motsvarande stadganden i stor utsträckning i
överensstämmelse med liknande bestämmelser i livsmedelsstadgan. I departementsförslaget
har även beaktats de bestämmelser i liknande ämnen, som
meddelats i 1956 års allmänna ordningsstadga, och så stor överensstämmelse
som möjligt har härvid eftersträvats.

Avgörande för frågan om en lokal hälsovårdsordning bör upprättas måste
vara det lokala behovet ur allmän hälsovårdssynpunkt av att skärpa eller
komplettera hälsovårdsstadgans föreskrifter i olika avseenden. Det skall
alltså vara fråga om föreskrifter, som är nödvändiga för att komma till rätta
med eller förebygga sanitär olägenhet inom ett visst område. Denna princip
har kommit till uttryck genom stadgandena i departementsförslaget rörande
hälsovårdsordnings innehåll. Av dessa bestämmelser framgår, att i hälsovårdsordning
icke får återges föreskrift, som finnes intagen i hälsovårdsstadgan.
Ej heller får i hälsovårdsordning intagas bestämmelse angående förhållande,
som reglerats genom annan allmän författning. Av största vikt är
också, att genom bestämmelserna i hälsovårdsordning icke göres större inskränkning
i allmänhetens handlingsfrihet än som måste anses motsvara ett
verkligt behov ur allmän hälsovårdssynpunkt. Den sistnämnda begränsningen
har även kommit till uttryck i 7 § allmänna ordningsstadgan, och jag
ansluter mig helt till vad som i anslutning till detta författningsrum anfördes
av föredragande departementschefen till understrykande av principens
grundläggande karaktär. Det är av vikt att man icke överbetonar betydelsen
av en generell reglering och alt hänsyn tages till hälsovårdsmyndigheternas
möjligheter att komma till rätta med sanitära missförhållanden redan på
grundval av de allmänna bestämmelserna i hälsovårdsstadgan. Härvid är
också att beakta att kommunerna kan ha ett intresse av föreskrifter, som
ur teknisk eller ekonomisk synpunkt befordrar en ändamålsenlig kommunal
verksamhet men som går utöver vad som ur allmän hälsovårdssynpunkt
är påkallat. Bestämmelser som otvetydigt ej är sanitärt påkallade får emellertid
ej intagas i hälsovårdsordning. I gränsfall bör under alla förhållanden
tillses att bestämmelserna ej, såsom nu i stor utsträckning synes ske,
utan tvingande skäl straffsanktioneras.

Till »allmän författning» torde icke kunna räknas anvisningar av central
myndighet, t. ex. sådana som utfärdas av byggnadsstyrelsen med stöd av
byggnadsstadgan, och ej heller stadsplan eller andra detaljplaner för byggnadsväsendet.
För undvikande av konflikt mellan hälsovårdsordningar och
bestämmelser av nu angiven art bör till en början icke i hälsovårdsordning
intagas alltför detaljerade föreskrifter, särskilt icke i tekniska frågor.
Hälsovårdsordningens föreskrifter bör vidare avfattas med beaktande av
bestämmelser i även annat än allmän författning, och vid deras utformning
bör tillses, att man icke onödigtvis lägger hinder i vägen för utvecklingen
inom olika områden. De nu anförda synpunkterna bör tillämpas
vid länsstyrelsens prövning av hälsovårdsordningarna. Skulle trots allt

297

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

i ett visst fall verklig kollision uppkomma mellan t. ex. anvisningar till
byggnadsstadgan och bestämmelser i en liälsovårdsordning, torde en t. v.
acceptabel lösning kunna uppnås genom utnyttjande av de dispensbefogenheter,
som tillkommer kommunala organ såsom hälsovårdsnämnd och
byggnadsnämnd samt länsstyrelserna. Det ligger givetvis i hög grad i allmänhetens
intresse, att kollisionsfrågor löses på det kommunala planet.

I departementsförslaget förutsättes att hälsovårdsordning icke skall kunna
innehålla föreskrift, varigenom hälsovårdsstadgans allmänna bestämmelser
inskränkes eller mildras. Ej heller skall hälsovårdsnämnden genom bestämmelse
i hälsovårdsordning kunna bemyndigas att medge undantag från dessa
allmänna bestämmelser. Däremot torde Kungl. Maj :t enligt allmänna regler
äga dispensera från bestämmelser i en författning av hälsovårdsstadgans
karaktär. Denna dispensrätt kompletteras för hälsovårdsstadgans del
med att hälsovårdsnämnd som nämnts i hälsovårdsordning skall kunna
bemyndigas att medge undantag från de i hälsovårdsstadgan för hälsovårdstätort
meddelade särskilda bestämmelserna, i vad avser såväl hälsovårdstätort
i stadgans bemärkelse som annat område, där bestämmelserna
genom föreskrift i hälsovårdsordning gjorts tillämpliga. Likaså kan motsvarande
bemyndigande meddelas i vad avser andra föreskrifter, som intagits
i hälsovårdsordning.

En hälsovårdsnämnd som anser hälsovårdsordning erforderlig inom kommunen
har i första hand att göra framställning hos kommunens fullmäktige
om antagande av hälsovårdsordning. Om framställningen icke föranleder
önskad åtgärd, är nämnden emellertid oförhindrad att vända sig till länsstyrelsen,
som då har att bedöma behovet av hälsovårdsordning samt i förekommande
fall föranstalta om upprättande därav. Till skillnad från vad nu
gäller har länsstyrelsen enligt kommitté- och departementsförslagen samma
möjlighet och skyldighet att föranstalta om hälsovårdsordning inom hela
länet, utan skillnad mellan stad och land eller mellan hälsovårdstätort och
landet i övrigt.

Som tidigare nämnts skall varje hälsovårdsordning underställas länsstyrelsen
för fastställelse. Vid fastställelseprövningen har länsstyrelsen att
antingen utan ändring fastställa eller också vägra fastställa den underställda
hälsovårdsordningen. Det tillkommer alltså icke länsstyrelsen att
fastställa en hälsovårdsordning med däri av länsstyrelsen företagna ändringar.
Redaktionella ändringar utan saklig betydelse bör dock länsstyrelsen
liksom hittills ha möjlighet att företaga. Länsstyrelsen har att pröva hälsovårdsordnings
både laglighet och lämplighet. Har länsstyrelsen vägrat
alt fastställa en underställd hälsovårdsordning, och fattar fullmäktige därefter
icke nytt beslut i frågan, som länsstyrelsen anser sig kunna godtaga,
har länsstyrelsen att begagna sin initiativrätt för att åstadkomma
erforderliga föreskrifter. För det fall att länsstyrelsen härvid nödgas själv
förordna i ämnet, skall länsstyrelsens beslut underställas Kungl. Maj :ts prov -

298

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ning. Anledningen härtill är att länsstyrelsens förordnande innebär ett visst
ingrepp i den kommunala självstyrelsen, som har sin grund i ett motsatsförhållande
mellan länsstyrelsen och kommunens fullmäktige.

Jag vill i detta som i andra sammanhang understryka betydelsen av samarbete
mellan olika myndigheter. I vilken ordning fråga om lokala hälsovårdsföreskrifter
än uppkommer, måste de lokala myndigheterna liksom
länsstyrelsen tillse att alla berörda myndigheter inom angränsande förvaltningsområden
beredes tillfälle att yttra sig över de tillämnade föreskrifterna.

Departementsförslaget har i fråga om kungörelseförfarandet i samband
med antagande, ändring eller upphävande av hälsovårdsordning helt anslutits
till motsvarande föreskrifter i 24 § allmänna ordningsstadgan. Däremot
innefattar det vissa avvikelser från motsvarande bestämmelser i livsmedelsstadgan.
Föreskrifterna i en av länsstyrelsen fastställd hälsovårdsordning
bör i regel i sin helhet intagas i länskungörelserna. Kungörelsen i ortspressen
bör vara så pass utförlig, att allmänheten får kännedom om vilka föreskrifter
som fastställts. För de tryckta exemplar av hälsovårdsordningen som skall
finnas att tillgå för allmänheten äger kommunen taga betalt.

Enligt 12 § lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
äger huvudmannen för sådan anläggning meddela erforderliga närmare
föreskrifter angående anläggningens brukande. Sådana föreskrifter
skall, där de ej föranletts av reparationsarbete eller annat tillfälligt förhållande,
underställas länsstyrelsens prövning. Då allmän vatten- och avloppsanläggning
är underkastad de allmänna bestämmelserna i hälsovårdsstadgan
angående vattenförsörjning och vattenundersökning samt angående avledade
av flytande orenlighet in. in., är det väl formellt icke uteslutet att i
hälsovårdsordning meddela föreskrifter rörande t. ex. ledningars utförande
och beskaffenhet med tillämpning även på allmän vatten- och avloppsanläggning.
I den mån föreskrifter meddelats med stöd av 12 § nämnda lag kan
det emellertid icke anses föreligga något sanitärt behov av att med tillämpning
på allmän vatten- och avloppsanläggning meddela motsvarande bestämmelser
i hälsovårdsordning, varför något sådant icke bör förekomma. Det
är utan tvekan lämpligast att föreskrifter rörande vatten- och avloppsanläggning
i första hand meddelas med stöd av 12 § lagen om allmänna sådana
anläggningar. Föreligger behov av att vid sidan om tillämplighetsområdet
för lagen meddela föreskrifter av angiven art, möter dock givetvis intet
hinder mot att dessa intages i hälsovårdsordning.

Riksdagens justitieombudsman har i skrivelse den 27 november 1957 till
Konungen framfört vissa kritiska synpunkter på utformningen av gällande
lokala föreskrifter beträffande vatten- och avloppsväsendet, vilka fastställts
av länsstyrelserna, samt framhållit, att hithörande rättsområde är i behov
av grundlig översyn. Denna översyn borde taga sikte på ett samlat övervägande
av lagligheten och behövligheten av sådana föreskrifter, som plägar
intagas i lokala vatten- och avloppsstadgor. I anslutning till de av justitie -

299

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

ombudsmannen i skrivelsen anförda synpunkterna vill jag utöver vad jag
tidigare anfört uttala följande rörande innehållet i hälsovårdsordningar enligt
bestämmelserna i den nya hälsovårdsstadgan.

Några bestämmelser om anslutningstvång till vatten- och avloppsanläggningar
synes icke böra intagas i hälsovårdsordning. Hälsovårdsstadgekommittén
har visserligen i sitt förslag till normalhälsovårdsordning upptagit
en bestämmelse om anslutningstvång till allmän avloppsledning i gata eller
allmän plats vid viss fastighet, men frågan om tvång att ansluta fastighet till
allmän såväl vatten- som avloppsanläggning får numera anses reglerad genom
föreskrifterna i 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
även om dessa föreskrifter icke kan åberopas för att framtvinga de åtgärder
som erfordras för faktisk anslutning. I den mån faktisk anslutning är betingad
av sanitära skäl, har hälsovårdsmyndigheterna möjlighet alt på
grundval av hälsovårdsstadgan förelägga vederbörande vid vite att utföra de
faktiska anslutningsåtgärderna. Jag kan alltså icke finna det erforderligt
att, såsom hittills ofta skett i lokala föreskrifter, skärpa hälsovårdsstadgans
bestämmelser i ämnet därhän, att underlåten anslutning generellt straffbelägges,
och det är uppenbart att bestämmelser av sådant innehåll icke kan
grundas på lokala särförhållanden, varför det även ur denna synpunkt icke
är tillräckligt motiverat att intaga dem i hälsovårdsordning.

I samband med 1941 års ändringar i hälsovårdsstadgan övervägdes frågan
om förhandskontroll över anläggandet av avloppsledningar. Då man
stannade för att endast föreskriva anmälningsplikt för sådana underjordiska
avloppsledningar, som ej är avsedda allenast för att föra ut avloppsvattnet
från fastighet till angränsande allmän ledning, synes detta, såsom justitieombudsmannen
framhåller i sin nyssnämnda skrivelse, vara att uppfatta
som ett kategoriskt avvisande av tillståndsförfarande beträffande anläggande
av avlopp. Några motsvarande överväganden har icke förekommit från statsmakternas
sida i fråga om förhandskontroll av vattenledningar. Tillståndstvång
för anläggande av vattenledningar kan emellertid icke anses sanitärt
betingat och ej heller anses ha anknytning till lokala särförhållanden. Justitieombudsmannen
ifrågasätter lagligheten av lokala föreskrifter om tillståndstvång
med hittillsvarande rättsliga grundval men framhåller att det
naturligen kan förtjäna övervägas, om de intressen som föranlett sådana
föreskrifter är av den styrka, att rådande praxis bör lagfästas. Enligt min
mening kan lokala sanitära förhållanden icke anses motivera anmälningsskyldighet
eller tillståndstvång för vatten- och avloppsanläggningar utöver
den i departeinentsförslaget upptagna skyldigheten att före påbörjandet
av annan sluten avloppsledning än servisledning till allmän vatten- och
avloppsanläggning göra anmälan härom till hälsovårdsnämnden. I hälsovårdsordning
bör därför icke föreskrivas ytterligare anmälnings- eller lillståndsskyldighet
i fråga om vatten- och avloppsanläggningar.

Däremot ställer jag mig icke avvisande till tanken alt i hälsovårdsord -

300

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ning intaga sådana föreskrifter som att kärl för sopor måste vara av typ,
som godkänts av hälsovårdsnämnden. Med det anförda har jag icke heller
velat utesluta möjligheten att i hälsovårdsordning för t. ex. ett område med
fritidsbebyggelse föreskriva, att vattenklosetter icke får anordnas.

Hälsovårdsstadgekommittén har funnit det berättigat att godtaga de allmänt
förekommande lokala bestämmelserna om kompetenskrav på den som
arbetar med avloppsledningar. Enligt min uppfattning kan det emellertid
icke med fog hävdas att bestämmelser om sådant s. k. entreprenörtvång är
erforderliga ur sanitär synpunkt. Jag anser därför att bestämmelser i ämnet
ej bör intagas i hälsovårdsordningar.

Det bör enligt min åsikt icke heller ifrågakomma att straffsanktionera
bestämmelser om besiktning och godkännande av t. ex. ledningsarbeten.
Ej heller är det motiverat att straffbelägga avvikelser i fråga om t. ex.
ledningars tekniska utförande och beskaffenhet eller bristande underhåll
och skötsel av vatten- och avloppsanläggningar. Att såsom på sina
håll förekommit i hälsovårdsordning intaga straffpåföljd för överträdelse
av sådana föreskrifter, som det enligt bemyndigande i hälsovårdsordningen
skall ankomma på hälsovårdsnämnd eller annan att utfärda, är
givetvis helt förkastligt, då brottsbeskrivningen måste klart framgå av de
bestämmelser, som underställes länsstyrelsen för fastställelse.

I hittillsvarande lokala föreskrifter finnes vidare vissa straffbestämmelser,
som icke kan anses sanitärt betingade och som därför ej bör intagas i hälsovårdsordning.
Jag syftar på bestämmelser som straffsanktion av förbud mot
att öppna eller stänga vattenanläggnings ventiler o. dyl. eller att olovligen
öppna vattenledning, som avstängts på grund av utebliven avgiftsbetalning.
Det bör icke heller ifrågakomma att i liälsovårdsordningen intaga speciella
ansvarsregler för fastighetsägare, t. ex. att han skall straffas som vore han
själv gärningsman om han underlåter att anmäla av annan begången förseelse.
Sådana frågor bör överlämnas till reglering enligt allmänna principer.

Slutligen vill jag understryka betydelsen av att i hälsovårdsordning undvikes
bestämmelser av byggnadsteknisk art. Man bör sålunda sträva efter att
i hälsovårdsordningen ange det åsyftade målet ur sanitär synpunkt, t. ex. att
ett golv icke skall genomsläppa vätska, i stället för att meddela föreskrifter
om det material, varav golvet skall bestå.

I samband med utfärdandet av den nya hälsovårdsstadgan torde det böra
ankomma på kommunerna att föranstalta om att nu gällande lokala hälsovårdsföreskrifter
bringas i överensstämmelse med normalhälsovårdsordningen
och de principer, som enligt vad jag nu anfört bör gälla för hälsovårdsordningar.

I fråga om normalhälsovårdsordning har departementsförslaget anslutits
till livsmedelsstadgans system såtillvida att det skall ankomma på Kungl.
Maj :t att fastställa en sådan. Vid överarbetandet av kommitténs förslag till

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

301

normalhälsovårdsordning kommer samråd att ske med bl. a. svenska stadsförbundet
och svenska landskommunernas förbund.

14 kap. Om hälsovårdskontroll

(70—82 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser m. m.

Hälsovårdsnämnd har enligt bestämmelser i 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan
att övervaka efterlevnaden av stadgan samt i enlighet med densamma
givna föreskrifter ävensom att i övrigt ägna uppmärksamhet och tillsyn
åt allt som kan inverka på allmänna hälsotillståndet. Nämndens formella
befogenheter vid utövandet av denna verksamhet framgår av 29, 53 och
57 §§. Enligt de två förstnämnda paragraferna äger nämnden, då den
antingen omedelbart eller efter förutgångna råd eller uppmaningar finner
sig böra i särskilt fall meddela föreläggande eller förbud, fastställa vite
för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet eller förbudet till efterrättelse,
därest ej särskild påföljd härför finnes bestämd i hälsovårdsstadgan,
annan allmän författning eller lokal hälsovårdsordning. I 57 § tillerkännes
hälsovårdsnämnd befogenhet att under angivna förutsättningar på
försumligs bekostnad låta verkställa arbete eller åtgärd mot lega.

Hälsovårdsnämnd i stad äger enligt 28 § till inställelse inför sig vid vite
kalla envar, som bor eller uppehåller sig i staden. Motsvarande bestämmelse
saknas för landets del.

Det åligger enligt den för såväl stad som land gällande 56 § polismyndighet
att biträda vid tillsynen över ordningen med avseende å allmänna
hälsovården, att göra anmälan till vederbörande hälsovårdsnämnd samt
att lämna nämnden erforderlig handräckning.

Enligt 55 § 2 mom. äger länsstyrelserna förelägga lämpliga viten vid
sin övervakning av att kommuner, hälsovårdsnämnder och vederbörande
läkare fullgör sina åligganden avseende allmänna hälsovården.

Vidare har i anslutning till materiella bestämmelser i hälsovårdsstadgan
meddelats föreskrifter om hälsovårdsnämndens befogenheter vid övervakning
av bestämmelsernas efterlevnad.

I 8 § 8 mom. och 43 § 7 mom. stadgas sålunda beträffande bostäder
och samlingslokaler, alt hälsovårdsnämnden, om rättelse icke sker efter
tillsägelse, äger antingen förelägga viss tid för felaktighets avhjälpande
eller förbjuda bostadsrums vidare användning för bostadsändamål eller
meddela uppskov i ärendet på viss tid eller tills vidare. Vid meddelande
av föreläggande att efter viss tid ha avhjälpt bristfällighet i avseende å
boningsrum skall hälsovårdsnämnden i förekommande fall förordna om
rummets utrymmande intill dess bristfälligheten blivit avhjälpt. Hälsovårdsnämnden
äger vidare förbjuda lägenhets beboende av mer än ett
visst antal personer eller dess användning som bostad för minderåriga

302

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

eller godkänna sådan lägenhet för beboende endast av vuxna eller av
ensam vuxen person. I särskilda fall må nämnden tillåta att utdömd lägenhet
användes som bostad så länge den vid tillfället däri boende kvarbor.
Nämnden må också förbjuda lägenhetens användande för bostadsändamål
under viss årstid. Grundar sig felaktighet i fråga om bostad på förekomsten
av väsentlig brist av byggnadsteknisk art bör, innan föreläggande eller
förbud meddelas, yttrande av byggnadsnämnden inhämtas eller byggnadstekniskt
sakkunnig person rådfrågas. Föreläggande eller förbud må alltefter
omständigheterna riktas mot husägare eller nyttjanderättshavare eller
mot bådadera. Hälsovårdsnämnden äger föreskriva att innehavare av lägenhet,
som till följd av meddelat föreläggande eller förbud avflyttar från
lägenheten skall, där han ej inflyttar i lägenhet som anvisats honom av
nämnden, före inflyttningen i ny lägenhet meddela nämnden den nya
lägenhetens adress.

I 9 § 4 mom. och 44 § 3 mom. bemyndigas hälsovårdsnämnd förbjuda
hämtning av vatten från visst vattenhämtningsställe samt upptagning å
viss plats av is för hushållsbehov m. m. Hälsovårdsnämnd i stad äger
dessutom förbjuda att is, som upptagits å viss plats utom staden, införes
till staden eller försäljes därstädes.

Enligt 13 § 4 mom. tredje stycket och 48 § 2 mom. tredje stycket äger
hälsovårdsnämnden, för det fall att större brister vidlåder vattenklosett
och dessa icke avhjälpas inom tid, som hälsovårdsnämnden föreskriver,
eller för det fall att vattenklosett skötes vårdslöst, tills vidare förbjuda
att inrättningen begagnas eller påbjuda sådana åtgärder att inrättningen
icke kan brukas.

I samband med medgivande till vissa åtgärder i fråga om renhållning
skall hälsovårdsnämnd enligt 15 § 3 mom. meddela nödiga föreskrifter
till förebyggande av sanitära olägenheter av de medgivna anordningarna.

Om hållandet inom stad av nötkreatur eller svin föranleder större osnygghet
än som är därifrån oskiljaktig eller ock vållar sanitära olägenheter,
må hälsovårdsnämnd enligt 18 § 7 mom. tills vidare förbjuda detsamma.

Enligt 19, 20 och 21 §§ äger hälsovårdsnämnd i stad meddela föreskrifter
i anslutning till hållandet av mindre djur och bortforsling av orenlighet
m. in.

I 22 § andra stycket och 48 a § andra stycket bemyndigas hälsovårdsnämnden
förbjuda felaktig avloppslednings användning intill dess densamma
försatts i fullgott skick. Bestämmelsen är genom hänvisning i de
nämnda paragraferna tillämplig även på reningsanläggning och andra till
avloppsledning hörande anordningar.

Om sanitär olägenhet vållas av fabrik eller näring skall hälsovårdsnämnden
enligt 24 § 1 mom. och 50 § 1 mom. tillhålla vederbörande att
vidtaga tjänliga åtgärder för olägenhetens avhjälpande. Verkställes ej av
nämnden anbefalld åtgärd inom föreskriven tid och är den anmärkta

303

Kungl. Maj:ts proposition nr BAG år 1958

olägenheten svår, äger nämnden tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens
drivande. Det sagda gäller enligt 6 inom. förstnämnda paragraf
även vissa upplag inom stad. Enligt 33 § har hälsovårdsnämnd i stad att
hos vederbörande länsstyrelse anmäla sanitär olägenhet i staden av fabrik,
upplag eller annan dylik anordning utanför stadens område.

Som tidigare nämnts har riksdagen i skrivelse den 18 mars 1955 hemställt,
att sådan ändring i hälsovårdsstadgan måtte övervägas att i vissa
fall skyldighet införes för fastighetsägare att till hälsovårdsnämnd uppge
ny ägare av fastigheten. I de motioner, som föranledde riksdagens hemställan
(nr 61 i första kammaren och nr 72 i andra kammaren), har föreslagits
att i hälsovårdsstadgan måtte införas sådan bestämmelse, att fastighetsägare
som meddelats förbud att för bostadsändamål uthyra boningsrum
eller lägenhet, skall vara skyldig att vid försäljning av fastigheten
lämna hälsovårdsnämnden uppgift å den nye ägarens namn och adress
samt att bestämmelsen förbindes med straffsanktion. Andra lagutskottet
har i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 17 år 1955 uttalat att utskottet
kommit till den uppfattningen att det i motionerna framlagda förslaget
är värt att närmare övervägas. Hälsovårdsnämnden skulle genom
det föreslagna systemet redan på ett tidigt stadium få kännedom om överlåtelse
av sådan fastighet, beträffande vilken förbud meddelats, och skulle
då omedelbart kunna meddela den nye ägaren motsvarande förbud, i förekommande
fall i förening med vite. På så sätt skulle en betydande effektivisering
av hälsovårdsstadgans tvångsmedel åstadkommas. Utöver det
fall då förbud att använda boningsrum eller lägenhet för bostadsändamål
meddelats syntes det utskottet böra övervägas om icke en motsvarande
föreskrift bör införas för fall då föreläggande meddelats att avhjälpa viss
felaktighet. Behov av anmälningsskyldighet torde enligt utskottets mening
föreligga oavsett vilken form av bostadsupplåtelse förbudet avser, och
föreskriften torde böra förenas med straffsanktion. Erinran om anmälningsskyldigheten
bör lämpligen intagas i hälsovårdsnämndens beslut.

I en till Konungen ställd, den 24 november 1954 till inrikesdepartementet
inkommen skrift har vidare Hälsingborgs hyresgästförening hemställt om
snara och effektiva åtgärder till motverkande av att hälsovårdsnämnds
föreläggande blir utan verkan till följd av att den fastighetsägare mot
vilken åläggandena riktats säljer fastigheten till annan person. Hyresgästernas
riksförbund har i skrivelse den 15 november 1954 förklarat sig
instämma i det av hyresgästföreningen framförda önskemålet.

Hälsovårdsstadgekommittén

I anslutning till de olika paragraferna i sitt förslag anför kommittén i
huvudsak följande.

Kommittén förutsätter alt medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen i

304

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

förekommande fall samråder, då de i enlighet med 119 § utfårdar råd
och anvisningar för hälsovårdsnämnderna.

I anslutning till 12 0 § uttalar kommittén, att länsstyrelsen regelmässigt
bör hänvända sig till vederbörande hälsovårdsnämnd för vidtagande
av erforderlig åtgärd inom allmänna hälsovården. Ett direkt ingripande
av länsstyrelsen synes böra ske endast då ärendet t. ex. rör flera kommuner
eller eljest är av sådan storleksordning att ett ingripande av länsstyrelsen
är motiverat. I sådana fall synes emellertid hälsovårdsnämnden
böra beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.

Hälsovårdsnämnds allmänna uppgifter enligt 12 1 § exemplifieras av

kommittén, förutom genom hänvisning till olika lagar vari dessa uppgifter
anges, genom omnämnande av sådana uppgifter som drift av smittrenings-,
avlusnings- eller karantänsanstalt samt förvaltning av soptipp och allmän
anläggning för förstöring av avfall.

Bestämmelserna i 12 2 § föranleder kommittén att framhålla, att hälsovårdsnämnd
vid sin övervakning av efterlevnaden av hithörande bestämmelser
bör handla med smidighet utan att den erforderliga fastheten efterges.
Övervakning bör liksom hittills i allmänhet i första hand ske genom
råd och anvisningar.

I anslutning till bestämmelserna i 12 3 § 1 in o in. uttalar kommit tén,

att den icke funnit sig kunna biträda de tidigare angivna förslagen
om att beslut av hälsovårdsnämnd angående utdömning av bostadslägenhet
skulle anmälas till inskrivningsdomaren för anteckning i fastighetsboken.
Flera skäl för denna ståndpunkt anföres, varvid kommittén särskilt
framhåller att man med ett sådant förfarande knappast skulle kunna
uppnå den önskvärda effektiviseringen av bostadsbestämmelserna, icke
ens om bestämmelse infördes om att ett utdömningsbeslut skulle vara gällande
även mot ny ägare. Det kunde visserligen vara av värde att få
fastslaget, att ett utdömningsbeslut skulle gälla oberoende av vem som
vore ägare av huset, men det ur praktisk synpunkt viktiga vore dock, att
det eventuella vite som var förknippat med beslutet även övergick på den
nye ägaren. En sådan övergång av vite från en person till en annan anser
kommittén av principiella skäl utesluten. Till utveckling härav anför kommittén,
att den nye ägaren av en fastighet icke kan anses ha ådagalagt
den tredska, som är en förutsättning för åläggande av vite.

Ej heller har kommittén ansett sig böra föreslå en straffbestämmelse
med tillämpning på fastighetsägare, som trots meddelat förbud av hälsovårdsnämnden
uthyr eller upplåter lägenhet till bostad, varvid även ny
ägare av fastigheten skulle kunna straffas. Det är nämligen enligt kommitténs
uttalande icke säkert, att ett bötesstraff skulle kunna utkrävas
snabbare mot en ny ägare än ett mot denne förnyat vitesföreläggande.
En ny ägare som delges ett utdömningsbeslut, meddelat mot en tidigare
ägare, skulle även om bötesstraff finnes stadgat kunna vinna tid genom

305

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

ett överklagande av själva utdömningsbeslutet. Det förefaller vidare kommittén
som om ett vite skulle utgöra en kraftigare påtryckning än hotet
om ett straff, vilket väl i allmänhet skulle inskränka sig till ett ej alltför
högt antal dagsböter.

Under hänvisning till det anförda har kommittén icke ansett sig böra
föreslå någon ändring i den nuvarande ordningen i förevarande hänseende.

Däremot har kommittén genom bestämmelsen i 12 3 § 2 mom. ansett
sig böra göra den nu i bostadsärenden gällande befogenheten för
hälsovårdsnämnden att meddela uppskov generellt tillämplig inom hälsovårdskont
rollen.

Genom föreskriften i 12 4 § 1 in o in. har kommittén utsträckt den
nu för bostäder och samlingslokaler gällande regeln om mot vem ett
föreläggande skall riktas till att gälla även för hotell, pensionat o. dyl.
samt djurstall. I sistnämnda fall torde bestämmelsen dock enligt kommitténs
uttalande endast få betydelse i arrendeförhållanden. Kommittén
hänvisar i övrigt till medicinalstyrelsens råd och anvisningar, vari angivits
om ett föreläggande i olika fall bör riktas mot fastighetsägare eller
nyttjanderättshavare. Dessa råd och anvisningar skall enligt kommittén
vara tillämpliga även i fortsättningen.

Bestämmelserna i 12 4 § 2 m o m. har utformats efter förebild av
99 § livsmedelsstadgan. Kommittén understryker att den omständigheten
alt t. ex. ett föreläggande att låla utföra vissa reparationer riktas mot
fastighetsägaren icke i och för sig innebär något ställningstagande till
frågan om vem som skall betala reparationerna.

I 12 4 § 3 m o in. har en nu för hälsovårdsnämndens befattning med
bostäder gällande bestämmelse gjorts generellt tillämplig, varjämte skyldigheten
att inhämta yttrande gjorts obligatorisk.

Även i 1 2 6 § har en nu gällande bestämmelses räckvidd utsträckts,
nämligen från att gälla endast för stad till att bli tillämplig inom riket
i dess helhet.

Polismyndighets medverkan vid hälsovårdskontrollen enligt 12 8 §

innebär en skyldighet att i förekommande fall bringa sanitära missförhållanden
till hälsovårdsnämndens kännedom, varemot meningen icke är
att polismyndigheten skall syssla med hälsovårdsinspektion.

Kommittén erinrar i detta sammanhang om att polismyndighet även
har skyldighet att lämna erforderlig handräckning för att bereda inspekterande
myndighet tillträde till lokal som skall inspekteras med utnyttjande
av inspektionsbefogenheten enligt 122 § 2 mom.

Särskilda bestämmelser angående hälsovårdskontroll i frågor, varom
materiella föreskrifter meddelats även i departementsförslaget, finnes i
kommittéförslaget under 32—34 §§, 38 och 39 §§, 42 § andra stycket,
55 § andra och tredje styckena, 00 g första stycket samt 04 och 100 §§.

I anslutning till de i 3 3 § intagna bestämmelserna framhåller kom 20

— Biltang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr B 46

306

Kiingl. Maj.ts proposition nr BAG år 1958

mittén betydelsen av att hälsovårdsnämndernas förelägganden erhåller en
ändamålsenlig formulering. Kommittén anför.

Sålunda bör ett vitesföreläggande för en hyresvärd att reparera en uthyrd
bostadslägenhet innefatta ett direkt föreläggande för hyresvärden
att reparera lägenheten. Skulle det, när den av hälsovårdsnämnden fastställda
tiden utgått, visa sig, att lägenheten faktiskt icke längre utnyttjas
som bostad, kan emellertid vitet icke uttagas. En förutsättning för föreläggandet
får nämligen anses vara, att bostadslägenheten även i fortsättningen
användes som bostad. I praxis ha förelägganden av detta slag ofta
formulerats så, att lägenheten ej må användas för bostadsändamål efter
viss tidpunkt, med mindre den dessförinnan reparerats på visst sätt. En
sådan formulering är enligt kommittén ej lämplig. Föreläggandet bör i
stället formuleras så, att hyresvärden förelägges att före viss dag ha vidtagit
reparationerna. Möjligen kan tilläggas »därest lägenheten efter den
bestämda dagen kommer att användas som bostad». En hyresvärd, som
får ett dylikt föreläggande, har två möjligheter. Antingen finner han med
sina intressen förenligt att fortfarande ha lägenheten upplåten som bostad,
och i sådant fall reparerar han lägenheten. Eller också anser han
t. ex. att reparationerna skulle bli allt för kostsamma i förhållande till
inkomsten från lägenheten och i så fall uppsäger han hyresgästen till avflyttning.
---Enligt lagen om hyresreglering kan det emellertid in träffa,

att en uppsägning av ett hyresavtal förklaras ogiltig, i följd varav
hyresgästen kvarbor i lägenheten. Om föreläggandet då givits den formen,
att hyresvärden ålagts reparera före en viss dag (om lägenheten efter denna
dag användes till bostad), är hyresvärden skyldig att reparera vid äventyr
att eventuellt vite utdömes.

Om å andra sidan föreläggandet formulerades som ett förbud att använda
lägenheten för bostadsändamål efter en viss dag om icke dessförinnan
förelagda reparationer utförts och hyresvärden underläte att vidtaga reparationer,
skulle hälsovårdsnämndens beslut i realiteten komma att innebära,
att lägenheten utdömdes som bostad. En följd härav bleve, att hyresavtalet
vore förfallet med möjlighet för hyresvärden att få hyresgästen
vräkt. Genom ett beslut med stöd av hälsovårdsstadgan skulle man alltså
på detta sätt kunna motverka hyresregleringslagens syfte, nämligen att
en uppsägning av ett hyresavtal skall kunna förklaras ogiltig om uppsägningen
strider mot god sed i hyresförhållande eller eljest är obillig. En
formulering av ifrågavarande slag bör därför undvikas.

Det har ifrågasatts att förelägganden av den typ, som kommittén ansett
böra komma till användning, endast borde tillgripas, antingen när kostnaderna
för de förelagda reparationerna vore ringa eller då angelägenheten av
att lägenheten bibehölles som bostad vore stor. Kommittén kan icke finna,
att de hälsovårdande myndigheterna böra anlägga sådana synpunkter vid
formuleringen av förelägganden. Den ekonomiska prövningen synes böra
ankomma på de hyresreglerande myndigheterna och kostnadsfrågan få inverka
på frågan om uppsägningens obillighet.

Remissyttrandena

Stadsfullmäktige i Trollhättan yttrar i anslutning till b e s t ä in in e 1-serna i 120 § att befogenheten att genom vite tillhålla hälsovårds -

307

Kungl. Maj.ts proposition nr B frG år 1958

nämnder och vissa befattningshavare att fullgöra sina skyldigheter icke
torde överensstämma med nuvarande uppfattning om vitets funktion. I de
fall då vitesföreläggande skulle tänkas komma till användning torde enligt
fullmäktiges uppfattning ansvar för tjänstefel föreligga. Fullmäktige uttalar
att vite ej kan tillämpas där straff kan förekomma.

Länsstyrelsen i Kalmar län föreslår en sådan bestämmelse i hälsovårdsstadgan,
att länsstyrelse beredes möjlighet att där så finnes erforderligt
direkt förelägga en felande lämpligt vite, och anför härvid följande.

Det förekommer att länsstyrelse och hälsovårdsnämnd ha olika uppfattning
i fråga om behovet av att giva föreläggande. Tredskar därvid hälsovårdsnämnd
kan avsevärd tid förflyta innan lämpliga åtgärder vidtages,
vilket i brådskande fall måste framstå som synnerligen beklagligt. Även
kan i fall, som komma under länsstyrelses bedömande, förekomma att
hälsovårdsnämnd givit föreläggande i vissa avseenden och att länsstyrelse
efter vidtagen utredning finner att föreläggande bör givas i ytterligare
andra avseenden. Utredningen förutsätter tydligen att länsstyrelse ej själv
utfärdar föreläggande. Vissa beslut av regeringsrätten synas emellertid giva
vid handen, alt länsstyrelse skulle vara berättigad att själv meddela föreläggande.

Medicinalstyrelsen finner det uppenbart att även länsstyrelse, medicinalstyrelsen
och veterinärstyrelsen skall ha genom föreskrift i 122 §
2 m o in. angiven inspektionsrätt, vilket torde böra komma till uttryck i
paragrafens formulering.

Chefstjänstemän vid hälsovårdsnämnden i Stockholm finner den föreslagna
texten lämna utrymme för tvekan, huruvida t. ex. en bostadsassistent
har rättighet att besöka en plåtslagarverkstad för att utröna orsaken till
sanitär olägenhet i bostäder ovanför densamma, varför uttrycket »som
står under hans tillsyn» bör utgå ur författningstexten.

Det bör även genom bestämmelse i 122 § 3 m o m. förbjudas
att yppa enskilds förhållanden, som kommit till hälsovårdsnämndens kännedom,
anser hälsovårdsnämnderna i Hallsberg köping, Pålsboda mnnicipalsamhälle,
Hammars kommun och Kumla landskommun.

Medicinalstyrelsen anför rörande bestämmelsen i 12 3 § 2 mom.

Styrelsen vill -— — — framhålla att betydande sanitära olägenheter
kunna föreligga utan att »uppenbar fara för hälsan» är för handen. Som
exempel härpå må nämnas buller och besvärande lukt från eu fabriksrörelse
eller stank från ett öppet avloppsdike. Dessa exempel kunna mångfaldigas.
I dessa fall skulle enligt förslaget hälsovårdsnämnden ha dispensmöjlighet,
vilket ur sanitär synpunkt icke är önskvärt. Styrelsen ställer
sig därför mycket tveksam till den föreslagna utvidgningen av dispensrätten.
Med hänsyn till de skärpningar, som förslaget innebär i förhållande
till vad som nu gäller och vilka enligt styrelsens mening få till följd
att dispens kan bli erforderlig i åtskilliga andra fall än bostadsfrågor, vill
slyrelsen dock icke motsätta sig den utvidgade dispensrätten. Förutsättning
härför bör dock vara alt därmed förenas skyldighet för hälsovårdsnämnd
att innan beslut fattas i dispensärende, särskilt när detta avser

308

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

hälsovårdstätort, höra vederbörande läkare, som avses i 2 § och i förekommande
fall i samma paragraf avsedd veterinär.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner bestämmelsen om möjlighet för
hälsovårdsnämnden att medge uppskov med föreläggande eller förbud
onödig. Då nämnden äger pröva om föreläggande eller förbud över huvud
taget skall meddelas får det anses självklart att nämnden även skall kunna
medge uppskov.

Sveriges fastighetsägareförbund föreslår sådan omformulering av 123 §
2 mom. i kommittéförslaget, att momentet kommer att innefatta en direkt
föreskrift för myndigheterna att även iakttaga ekonomiska synpunkter vid
tillämpningen av hälsovårdsstadgans bestämmelser.

Hälsovårdsnämnden i Osby köping framhåller att bestämmelsen i
12 4 § 3 mom. om obligatorisk skyldighet att inhämta byggnadsnämnds
yttrande eller rådfråga byggnadstekniskt sakkunnig person i angivna fall
innebär en skärpning av gällande bestämmelser. Denna skärpning kommer
enligt nämndens uppfattning att avsevärt försvåra hälsovårdsnämndernas
arbete. Det kan därför ifrågasättas om icke nuvarande bestämmelser i
ämnet även i fortsättningen bör gälla. I samma riktning uttalar sig kommunalfullmäktige
i Hörby och Bjuvs köpingar samt i Staffanstorps kommun
ävensom förste provinsialläkaren i Malmöhus län, Arlövs municipalfullmäktige,
föreningen för allmän hälsovård och hälsovårdsförbundet i
Västerbottens län.

Stadsfullmäktige i Malmö förordar en föreskrift om att yttrande i förekommande
fall skall inhämtas av vatten- och avloppsteknisk myndighet
där sådan finnes. Föreningen för vattenhygien föreslår föreskrift om skyldighet
att i förekommande fall inhämta yttrande av sanitärtekniskt sakkunnig
person. Sveriges läkarförbund anser att med brist av byggnadsteknisk
art samt med byggnadstekniskt sakkunnig person bör jämställas
sanitärteknisk brist och sanitärtekniskt sakkunnig person.

Frågan om föreskrifter till effektivisering av meddelat föreläggande avseende
fastighet, som byter ägare, har behandlats i flera remissyttranden.

Medicinalstyrelsen anför.

Hälsovårdsnämnden bör äga föreskriva, att fastighetsägare, som överlåter
fastighet, beträffande vilken meddelats förbud eller föreläggande enligt
33 och 34 §§ i förslaget, skall vara skyldig att omedelbart till nämnden
lämna uppgift om försäljningen samt om den nye ägarens namn och adress.
Ett åsidosättande av denna skyldighet bör medföra straffansvar.

Även stadsfullmäktige i Eskilstuna in. fl. släder förordar samma tillägg
till bestämmelserna om föreläggande och förbud, liksom bl. a. förste provinsialläkarna
i Jönköpings, Kristianstads och Värmlands län, samarbetskommittén
för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer samt föreningen
för allmän hälsovård.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg föreslår en tilläggsbestämmelse av inne -

309

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

håll att delgivet föreläggande skall gälla även mot ny ägare av fastighet,
dock att sådant föreläggande eller förbud bör delges den nye ägaren så
snart hälsovårdsnämnden erhållit kännedom om att fastigheten övergått
till ny ägare.

Stadsfullmäktige i Malmö föreslår en särskild bestämmelse om att vad
som i hälsovårdsstadgan sägs om fastighetsägare i förekommande fall skall
gälla innehavare av tomträtt.

Länsstgrclsen i Kristianstads län önskar ett förtydligande av b e s t ä inni
elsen i 125 § om hälsovårdsnämndens befogenhet att verkställa

åtgärder på bekostnad av den som försummat sig så, att därav framgår
huruvida »med stöd av hälsovårdsstadgan eller eljest utfärdade föreskrifter»
avser generellt utfärdade föreskrifter exempelvis i form av en hälsovårdsordning
eller även åtgärd som hälsovårdsnämnden föreskrivit i ett
konkret fall.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför.

Såvitt länsstyrelsen har sig bekant har motsvarande bestämmelse i gällande
hälsovårdsstadga icke vunnit nämnvärd tillämpning. Däremot är
det möjligt, att bestämmelsen haft viss indirekt betydelse genom att utöva
press på vederbörande. Svårigheten att tillämpa bestämmelsen måste bero
på dess ofullständighet. Den lämnar icke några upplysningar om nämndens
närmare befogenheter i de talrika fall, där nämnden har att räkna
med att parten kommer att vägra nämnden tillträde eller eljest söka hindra
dess åtgöranden. Frågan om hur nämnden skall utfå ersättning lämnas
öppen o. s. v. Om bestämmelsen utökades med en närmare reglering av
de nu antydda frågorna, skulle den bli ett effektivare redskap för hälsovårdsnämnderna,
användbart särskilt i fall där skyndsamhet är påkallad.

Hälsovårdsnämnden i Malmö vill icke yrka på att bestämmelsen om
verkställighet på försumligs bekostnad skall utgå men anser att dess betydelse
i fortsättningen liksom hittills torde komma att bli minimal. Den
har nämligen ytterst sällan tillämpats. Knappast någon hälsovårdsnämnd
torde disponera medel för ifrågavarande ändamål.

Sedan hälsovårdsnämnden i Hälsingborg under framhållande av liknande
synpunkter särskilt betonat det vanskliga för en hälsovårdsnämnd att
utfå ersättning i efterhand av vederbörande fastighetsägare för de av
nämnden vidtagna åtgärderna, föreslår stadsfullmäktige i Hälsingborg en
tilläggsbestämmelse av innehåll, att kostnaderna för hälsovårdsnämnds
åtgärder må utmätas på grundval av nämndens beslut och kvitterad räkning
på kostnaderna för åtgärderna.

Hälsovårdsnämnden i Göteborg anför att bestämmelsen om befogenhet
för hälsovårdsnämnd att verkställa åtgärder hittills aldrig kunnat tilllämpas,
varför den bör utgå.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför angående polismyndighets skyldighet
att i enlighet med föreskriften i 128 § lämna hälsovårdsnämnden
handräckning.

310

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Under vilka förutsättningar handräckning skall kunna lämnas och vilka
handräckningsåtgärder som kunna ifrågakomma utsäges icke i författningstexten.
I praxis råder också stor osäkerhet om tillämpningsområdet
för motsvarande bestämmelse i gällande hälsovårdsstadga. Som ovan anförts
är det bland annat ovisst i vad mån polishandräckning kan tillgripas
för utrymmande av utdömd lägenhet. Det synes för övrigt icke lämpligt
att helt överlämna åt praxis att närmare avgränsa tillämpningsområdet
för ett stadgande av detta slag. Stadgandet skall nämligen i första hand
tillämpas av underordnade myndigheter, som i allmänhet sakna förutsättningar
att forska i den relativt svårtillgängliga praxis som kan ha
hunnit utbildas. Dessutom är ofta stor skyndsamhet av nöden. Länsstyrelsen
får föreslå, att ifrågavarande stadgande omarbetas så, att nu antydda
brister i görligaste mån elimineras.

Även stadsfullmäktige i Trollhättan förordar bestämmelser angående omfattningen
av polismyndighets skyldighet att lämna hälsovårdsnämnden
handräckning och anför därvid bl. a., att sådan handräckning icke lär
kunna lämnas i de fall då för verkställighet fordras domstols och exekutiva
myndigheters medverkan, varemot handräckning torde böra lämnas
för delgivning av hälsovårdsnämndens beslut eller för att bereda hälsovårdstjänsteman
tillträde till lokal eller område som står under hans tillsyn
eller möjlighet att där företaga undersökning.

Stadsfullmäktige i Malmö framhåller i anslutning till bestämmelserna
i 33 § att varje brist hos ett boningsrum kan avhjälpas, om
tillräcklig kostnad nedlägges därpå. Som grund för ett förbud att använda
ett boningsrum för bostadsändamål bör därför i stället föreskrivas, att
rummet skall vara behäftat med brist som är höggradig och av sådan art,
att dess avhjälpande kräver medgivande av byggnadsnämnd. Av liknande
uppfattning är svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet. Stadsfullmäktige
i Hälsingborg föreslår med liknande motivering att grunden för ett
förbud bör vara, att bristen är betydande och av sådan art att den ej kan
för rimliga kostnader avhjälpas. Till sistnämnda förslag har länsstyrelsen
i Malmöhus län anslutit sig.

Även länsstyrelserna i Västmanlands och Västerbottens län anser att de
hälsovårdande myndigheterna i anslutning till regeringsrättens praxis bör
taga hänsyn till ekonomiska synpunkter.

Stadsfullmäktige i Lund anser att ett förbud att använda boningsrum
som bostad bör meddelas av hälsovårdsnämnden först efter byggnadsnämndens
hörande, varom föreskrift bör intagas i hälsovårdsstadgan.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att hälsovårdsföreskrifter
vilka i likhet med de förevarande utformats under påverkan av gällande
hyresreglering bör ha formen av provisoriska bestämmelser i anslutning
till hyresregleringslagen.

Departementschefen

I departementsförslaget har vissa av bestämmelserna i kommittéförsla -

311

Kungl. Maj.ts proposition nr B 16 år 1958

gets kapitel om hälsovårdskontrollen införts bland de inledande bestämmelserna
i 1 kap. Så är förhållandet med stadgandena i 119 § om de centrala
myndigheternas skyldighet att meddela råd och anvisningar samt
med föreskrifterna i 120 och 121 §§ om länsstyrelses och hälsovårdsnämnds
åligganden inom allmänna hälsovården.

Till nu förevarande kapitel i departementsförslaget har däremot koncentrerats
de formella bestämmelserna rörande hälsovårdsnämnds, länsstyrelses
och centrala myndigheters befogenheter med avseende å allmänna
hälsovården, varjämte här också meddelas vissa riktlinjer för hälsovårdsnämndernas
verksamhet.

En viktig fråga i detta sammanhang är hur ett föreläggande av hälsovårdsnämnd
i fråga om fastighet, vilken efter föreläggandets meddelande
övergår till ny ägare, skall kunna göras effektivt. Med fog kan nämligen
hävdas att de nuvarande förhållandena härvidlag i vissa avseenden är
mindre tillfredsställande. Kommittén har också utförligt uppehållit sig
vid spörsmålet men för sin del icke kunnat förorda någon ändring i den
nu gällande ordningen. För egen del anser jag icke heller på de av kommittén
anförda skälen en lösning efter de av kommittén diskuterade
alternativen — anteckning i fastighetsboken av hälsovårdsnämndens föreläggande
eller en övergång av föreläggandet på ny ägare — godtagbar.
Däremot har jag funnit vad riksdagen 1955 framhållit erbjuda vissa möjligheter
att uppnå önskvärda förbättringar. Jag har dock ansett lämpligast
att ge de ifrågakommande bestämmelserna i ämnet den utformningen,
att hälsovårdsnämnd generellt tillägges befogenhet att vid vite ålägga
ägare av byggnad, anläggning eller upplag att vid försäljning omedelbart
anmäla den nye ägarens namn och adress till nämnden. Sådant åläggande
bör kunna meddelas antingen på samma gång som t. ex. ett föreläggande
att vidtaga viss åtgärd eller också senare, då nämnden fått kännedom
om att försäljning skett eller förberedes. Åläggandet bör förbindas med
bestämmelse om vitespåföljd.

Jag övergår härefter till att behandla de olika paragraferna i departementsförslaget.

70 §.

Såväl i gällande hälsovårdsstadga som enligt kommittéförslaget förutsättes,
att hälsovårdsnämnden skall äga meddela föreskrifter i olika hänseenden
vid sidan av de lokala hälsovårdsordningarna, t. ex. rörande renhållning.
I departementsförslaget har icke upptagits någon bestämmelse
om sådan befogenhet för hälsovårdsnämnden i anslutning till de materiella
hälsovårdsföreskrifterna i tidigare kapitel, utan i stället meddelas i nu
förevarande paragraf en generell befogenhet för hälsovårdsnämnd att meddela
erforderliga föreskrifter utöver bestämmelserna i hälsovårdsstadgan
och lokal hälsovårdsordning. Befogenheten begränsas emellertid såtillvida,

312

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

att det skall röra sig om behov i det särskilda fallet, varför i paragrafen
intagits en erinran om att behov av mer allmänna föreskrifter skall anmälas
av nämnden till kommunens fullmäktige, på vilka det ankommer
att intaga ifrågakommande föreskrifter i den lokala hälsovårdsordningen.

Den nu behandlade befogenheten för hälsovårdsnämnden är avsedd att
tillgodose behovet av lokala föreskrifter i särskilt två hänseenden. Med
stöd av densamma kan hälsovårdsnämnden till en början meddela de
bestämmelser, som i ett akut läge visar sig erforderliga till undvikande
av sanitär olägenhet, t. ex. i fråga om renhållning o. dyl. Härvid kan sålunda
föreskrivas, att — t. ex. då sanitära olägenheter uppstått eller förutses
under en period av osedvanligt stark värme — sopor och annat avfall
skall dagligen bortforslas från viss ort eller att vid forsling av visst slags
orenlighet särskilda försiktighetsåtgärder skall iakttagas. Men vidare kan
nämnden med tillämpning av ifrågavarande befogenhet utfärda sanitära
föreskrifter t. ex. för en viss badplats eller ett visst lägerområde, som
börjat bli så allmänt begagnat att anhopningen av människor föranleder
särskilda sanitära åtgärder. Befogenheten kan utnyttjas även med avseende
å enskilda områden eller lokaler. Som jag tidigare i olika sammanhang
framhållit torde det emellertid oftast, då det rör sig om mer stadigvarande
anläggningar, vara lämpligt att intaga föreskrifterna i lokal hälsovårdsordning.

Föreskrifter enligt denna paragraf kan utfärdas att gälla tills vidare
eller för ett visst bestämt tillfälle, då särskilt behov av hälsovårdsföreskrifter
föreligger. Befogenheten att utfärda föreskrifter inrymmer även
möjlighet att utfärda förbud mot att t. ex. ett visst lägerområde användes
för det avsedda ändamålet. Det är emellertid angeläget att denna möjlighet
tillämpas med försiktighet och över huvud taget endast kommer till
användning då verkligt starka skäl talar för ett förbud.

Då befogenheter, likartade dem som nu behandlats, enligt 8 § allmänna
ordningsstadgan tillkommer polismyndigheten för upprätthållande av allmän
ordning, är det av vikt att hälsovårdsnämnden tager erforderlig kontakt
med nämnda myndighet vid ifrågasatt tillämpning av bestämmelserna,
t. ex. i vad avser ett lägerområde.

71 och 72 §§.

I dessa paragrafer har från gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget
sammanförts olika bestämmelser rörande hälsovårdsnämndens befogenheter
vid övervakandet av särskilda materiella föreskrifter i hälsovårdsstadgan.
Inom tillämpningsområdet för exempelvis livsmedelsstadgan skall
här avsedda befogenheter användas endast i den mån rättelse icke kan vinnas''
genom föreläggande enligt livsmedelsstadgan.

Departementsförslaget innehåller icke någon motsvarighet till 39 § andra
stycket kommittéförslaget. Av vad jag tidigare i olika sammanhang anfört

313

Kungl. Maj:ts proposition nr B 56 år 1958

lorde nämligen framgå, alt hälsovårdsnämndens bedömande bör inskränka
sig till att avgöra huruvida en viss lokal är ur sanitär synpunkt godtagbar
för det ändamål, vartill den nyttjas, men att detta bedömande å andra sidan
bör tillkomma hälsovårdsnämnden även om en lokal ur andra synpunkter
är underkastad tillsyn eller godkännande av annan myndighet. Tillämpat
på hotell- och pensionatrörelser o. dyk, vilka bedrives i sanitärt otillfredsställande
lokaler, medför detta, att hälsovårdsnämnden bör vara oförhindrad
att förbjuda rörelsens bedrivande i den sanitärt icke godtagbara lokalen,
även om rörelsens innehavare av länsstyrelsen berättigats driva rörelsen i
lokalen.

Ett av hälsovårdsnämnden meddelat förbud mot friluftsbad på viss plats
bör bekantgöras för allmänheten genom annonser i ortspressen samt genom
anslag på den med förbudet avsedda platsen.

Vid meddelande av föreläggande enligt 71 § första stycket a) i vad avser
anläggning för vattenförsörjning torde hälsovårdsnämnden utan särskild
föreskrift kunna förväntas beakta den avvägning mellan sanitära och ekonomiska
intressen, som kommit till synes i 8 § 1941 års förordning om kontroll
av vattenledningsvatten men som saknar motsvarighet i kommittéförslaget.
Enligt nämnda paragraf skall hälsovårdsnämnden förelägga vattenverks
ägare att vidtaga erforderliga åtgärder för avhjälpande av märklig brist i
verkets utrustning och skötsel, om bristen kan menligt inverka på beskaffenheten
av vattnet och åtgärderna icke medför oskäliga kostnader.

Hälsovårdsnämndens befogenhet enligt h) att meddela förbud mot viss
närings bedrivande innebär givetvis ett stort ansvar för hälsovårdsnämnden.
Det är emellertid att förvänta, att befogenheten utnyttjas med samma
urskillning som hittills.

Föreläggande enligt 71 § andra stycket att avstänga vattentillförseln
från en anläggning för vattenförsörjning kan, såsom uttryckligen framhålles
i 1941 års förordning om kontroll av vattenledningsvatten, komma i
fråga såväl vid fysikalisk-kemisk otjänlighet som vid bakteriologisk otjänlighet,
medan förbud att utan föregående kokning använda vatten för matlagning
o. dyl. endast kan ifrågakomma vid bakteriologisk oljänlighet.
Befogenheten att meddela nu behandlade föreläggande och förbud har i
departementsförslaget icke begränsats till vatten, som är underkastat undersökning
enligt 32 § departementsförslaget.

Bekantgörandet av föreläggande eller förbud avseende konsumtionsvatten
torde, då det är fråga om större anläggningar med ett flertal konsumenter,
böra ske bl. a. genom annons i ortspressen och eventuellt genom tillkännagivande
i radio, men det är alltid angeläget att så många konsumenter som
möjligt erhåller personligt meddelande i saken.

I departementsförslaget har hälsovårdsnämndens befogenhet att förordna
om avstängning av vattentillförsel icke gjorts beroende av medgivande från
brandmyndigheten utan det har endast föreskrivits, att före sådant för -

314

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

ordnande samråd skall ske med denna myndighet. Anledningen härtill är
givetvis, att riskerna med att begagna vattnet för matlagning etc. kan vara
så överhängande, att det icke kan överlämnas åt brandmyndighet att avgöra
om tillförseln skall avstängas eller ej.

Det torde knappast vara behov av att understryka, att hälsovårdsnämndens
befogenheter med avseende å vattenförsörjningen är av så ingripande
karaktär för allmänhetens del, att de måste handhas med stor omsorg.

Då i departementsförslaget icke intagits de villkor och anvisningar, som
i gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget knutits till hälsovårdsnämndens
befogenheter i olika fall, innebär detta endast att det har ansetts,
att nämnden kan förväntas beakta de synpunkter, som ligger till grund för
villkoren och anvisningarna, även utan uttrycklig föreskrift härom. Det
sagda gäller t. ex. förbud mot användande av avloppsledning och vattenklosett.

Om en rörelse, såsom t. ex. ett bageri eller en mindre verkstad, finnes
inrymd i en byggnad med bostadslägenheter och rörelsens bedrivande medför
sanitär olägenhet för dem som bor i lägenheterna, står två vägar öppna för
hälsovårdsnämnden att komma till rätta med olägenheterna. Antingen kan
nämnden med åberopande av bostadsbestämmelserna vända sig mot husets
ägare och påfordra vidtagande av erforderliga isoleringsåtgärder o. dyl. eller
också kan nämnden rikta sig mot rörelsens innehavare och i första hand
kräva, att rörelsen drives så att de ifrågavarande olägenheterna icke uppstår.

Då hälsovårdsnämnden meddelar förbud mot t. ex. en viss lokals utnyttjande
för avsett ändamål eller mot en viss närings drivande inom angiven
byggnad, bör förbudet i allmänhet utformas som ett förbud mot att tills
vidare utnyttja lokalen eller driva rörelsen. Om sedan erforderliga åtgärder
vidtages till undanröjande av den sanitära olägenhet, som motiverat förbudet,
har hälsovårdsnämnden att konstatera detta samt upphäva förbudet.

Ett med vite förknippat föreläggande avseende t. ex. en undermålig, som
bostad nyttjad lägenhet, bör enligt mitt förmenande icke lämpligen, såsom
kommittén föreslagit, ges den utformningen, att vederbörande förelägges att
före viss dag ha vidtagit angivna reparationer, därest lägenheten efter den
bestämda dagen skall användas till bostad, och än mindre innebära blott ett
föreläggande att utföra viss byggnadsåtgärd. I stället bör i princip anges,
att lägenheten icke efter viss dag må användas till bostad, därest icke
vissa särskilda åtgärder vidtagits med densamma. Det lämnas då åt vederbörandes
eget val att avgöra, om de med åtgärderna förenade kostnaderna bör
nedläggas för att bringa lägenheten i godtagbart skick eller om lägenheten
icke hädanefter skall begagnas som bostad. Med hänsyn till att en sådan
utformning av ett föreläggande under nuvarande förhållanden på bostadsmarknaden
kan motverka hyresregleringslagens syften har man emellertid
i praxis ofta föredragit att föreläggande vid vite att utföra viss åtgärd för

315

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

att sätta en bostad i hygieniskt godtagbart skick. Mot ett sådant beaktande
av hyresgäsens primära intresse av att ha tillgång till bostad synes mig
intet vara att erinra.

Hälsovårdsnämndens förelägganden och förbud bör genomgående i större
utsträckning än hittills förenas med besvärshänvisning. Detta gäller särskilt
föreläggande vid vite.

73 §.

Bestämmelsen i denna paragraf angående frågan mot vem ett föreläggande
och förbud i visst fall skall riktas har sin motsvarighet bland bestämmelserna
om bostäder och samlingslokaler i gällande hälsovårdsstadga. I 124 § 1 mom.
kommittéförslaget har bestämmelsen utvidgats till att avse även hotell, pensionat
och dylika lokaler samt djurstall. I fråga om bad samt lokaler för
hygienisk behandling har kommittén i 124 § 2 mom. närmare utformat bestämmelsen
efter förebild av 99 § livsmedelsstadgan. Bestämmelsen torde
emellertid kunna ges generell giltighet, varför dess räckvidd i departementsförslaget
icke begränsats till vissa lägenheter.

I paragrafens andra stycke har upptagits en tidigare berörd bestämmelse
för att effektivisera förelägganden avseende t. ex. bostäder för det fall att
fastigheten byter ägare efter meddelat föreläggande. Här ges hälsovårdsnämnd
befogenhet att i anslutning till ett föreläggande ålägga vederbörande
att meddela nämnden den nye ägarens namn och adress. Sådant åläggande
kan meddelas antingen i samband med det ursprungliga föreläggandet eller
senare, då nämnden fått anledning antaga att en överlåtelse skett eller är
förestående. Åläggandet bör förbindas med vitespåföljd och förordnande
om att beslutet skall lända till efterrättelse utan hinder av besvär.

74 §.

I denna paragraf föreskriven skyldighet för hälsovårdsnämnden att bereda
byggnadsnämnden tillfälle att yttra sig, innan föreläggande med byggnadsteknisk
anknytning meddelas, har sin motsvarighet bland bestämmelserna
rörande bostäder och samlingslokaler i gällande hälsovårdsstadga samt i
124 § 3 mom. kommittéförslaget. Bestämmelsen har i departementsförslaget
erhållit en utformning, som avser att tillvarataga de intressen byggnadsnämnden
företräder men samtidigt medge ett smidigt förfarande. Även i
andra sammanhang är det naturligtvis av vikt att hälsovårdsnämnden bereder
byggnadsnämden tillfälle att yttra sig t. ex. vid tillståndsprövning enligt
63 §. — Det är att förvänta att hälsovårdsnämnden även utan uttrycklig
föreskrift så ofta så kan anses påkallat inhämtar yttrande i liknande
situationer från andra fackmyndigheter, t. ex. distriktsingenjören för vatten
och avlopp, statens vatteninspektion in. fl.

316 Kiingl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

75 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om hälsovårdsnämnds befogenhet
alt meddela förelägganden och förbud samt att därvid fastställa vite. Motsvarande
bestämmelser finnes i 29 och 53 §§ gällande hälsovårdsstadga
samt 123 § kommittéförslaget. Bestämmelse om anstånd finnes emellertid
i gällande hälsovårdsstadga endast meddelad för åtgärd i fråga om bostad
i 8 § 8 mom. och 43 § 7 mom.

Till skillnad från gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget men
i överensstämmelse med 31 § allmänna ordningsstadgan har befogenheten
att föreskriva vite i departementsförslaget icke begränsats till sådana fall,
där särskild påföljd ej är bestämd för underlåtenhet att ställa sig ett
föreläggande eller förbud till efterrättelse. Möjlighet finnes alltså att meddela
föreläggande vid vite för att framtvinga iakttagandet av en bestämmelse,
som redan är straffsanktionerad. Vitesförelägganden är i sådana fall
framför allt av betydelse för att man skall komma till rätta med fortsatt
tredska efter utdömande av straff men kan också tillgripas då ett åtal t. ex.
icke skulle kunna medföra tillräckligt snabbt resultat eller då ett kanske
relativt ringa bötesstraff icke kan förväntas förmå vederbörande att vidtaga
en viss åtgärd.

I vad mån hälsovårdsnämnd enligt gällande hälsovårdsstadga äger meddela
vitesföreläggande för kommun avseende allmänna hälsovården har
varit föremål för olika bedömanden. Ett sådant vitesföreläggande är emellertid
enligt min mening av flera skäl icke att rekommendera. Skulle mot
förmodan de kommunala uppgifterna icke rätteligen fullgöras hör hälsovårdsnämnden
anmäla förhållandet för länsstyrelsen, varefter det får ankomma
på länsstyrelsen att efter eget bedömande föranstalta om lämpliga
åtgärder. Härvid må länsstyrelsen — liksom hittills — även meddela
vitesföreläggande gentemot kommunen.

Möjligheten för hälsovårdsnämnden enligt paragrafens andra stycke att
låta utföra ett arbete eller en åtgärd på bekostnad av den, som visat sig
försumlig eller som icke kan anträffas med anmodan av nämnden, synes
icke under den nuvarande hälsovårdsstadgans giltighetstid ha begagnats i
någon större utsträckning. Trots detta och oaktat de erinringar mot bestämmelsen,
som framförts vid remissbehandlingen, anser jag det värdefullt
att bibehålla hälsovårdsnämnderna vid denna befogenhet som ett sista medel
att undanröja en sanitär olägenhet. Bestämmelser i ämnet har därför
upptagits i förevarande paragraf. Befogenheten torde liksom hittills böra
begagnas med försiktighet, icke minst med hänsyn till de ekonomiska
konsekvenserna.

76 §.

Bestämmelser om fortlöpande inspektion av bostäder m. m. har, som jag
tidigare uttalat, icke ansetts kunna meddelas med giltighet för hela landet.

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 är 1958

317

Jag har därvid emellertid även framhållit att behovet av sådan inspektion
kan vara väl så stort utom som inom hälsovårdstätort, och det torde ligga i
alla hälsovårdsnämnders eget intresse att förrätta inspektion med en viss
planmässighet.

77 §.

En motsvarighet till bestämmelserna i denna paragraf finnes för stad i 33 §
gällande hälsovårdsstadga samt i 127 § kommittéförslaget. Bestämmelserna
har i departementsförslaget erhållit eu mera generell utformning.

78 och 79 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 126 § kommittéförslaget, som i sin tur innebär
en utvidgning av de i 28 § gällande hälsovårdsstadga för stad meddelade
bestämmelserna till hela riket.

I departementsförslaget har vissa detaljbestämmelser om kallelsens delgivning
in. in. uteslutits. Vanliga meddelanden från nämnden torde företrädesvis
böra översändas med posten i brev.

80 §.

Paragrafen motsvarar 56 § gällande hälsovårdsstadga och 128 § kommittéförslaget.
Polishandräckning bör tillgripas först när andra tvångsmedel visat
sig verkningslösa.

Någon uttrycklig bestämmelse om att polismyndighet är skyldig att till
hälsovårdsnämnd rapportera sina iakttagelser avseende sanitära missförhållanden
har icke ansetts erforderlig.

81 §.

Paragrafen motsvarar 55 § 2 mom. gällande hälsovårdsstadga och 120 §
första och andra styckena kommittéförslaget.

Departementsförslaget avser icke att innebära någon ändring i länsstyrelses
befogenhet enligt praxis att i undantagsfall direkt ingripa mot enskild
med vitesföreläggande o. dyl.

82 §.

Paragrafen motsvarar 122 § 2 och 3 mom. kommittéförslaget och har utformats
i anslutning till liknande föreskrifter i 50 och 51 §§ arbetarskyddslagen
samt 90 och 112 §§ livsmedelsstadgan. Den här behandlade befogenheten
tillkommer även central myndighets och länsstyrelses tjänsteman.

15 kap. Om ansvar och besvär

(83—86 §§ departementsförslaget)

Gällande bestämmelser

Straffbestämmelser i anslutning till de i 1 kap. meddelade föreskrifterna
finnes i 27 § hälsovårdsstadgan, och i 52 § finnes motsvarande straffbestäm -

318

Kungl. Mcij:ts proposition nr BAG år 1958

melser i anslutning till föreskrifterna i 2 kap. Enligt bestämmelserna skall
straff ådömas i form av dagsböter, där ej strängare straff enligt allmän
lag eller författning bör följa å viss förseelse. Förutom vid brott mot angivna
materiella och formella bestämmelser i hälsovårdsstadgan skall straff följa
även vid underlåtenhet att efterkomma förbud, föreskrift eller anvisning,
som hälsovårdsnämnden meddelat med stöd av vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan.

Enligt 59 § hälsovårdsstadgan skall förseelse mot stadgan eller i enlighet
med densamma givna föreskrifter åtalas vid allmän domstol av allmän
åklagare, men hälsovårdsnämnden äger även för särskilt fall förordna
åklagare.

Böter och viten skall enligt 61 § tillfalla kommunen med undantag dock för
sådant vite, som ådömts kommun eller särskilt hälsovårdsområde. Sådant
vite skall i stället tillfalla kronan.

Bestämmelser om besvär meddelas i 60 § hälsovårdsstadgan. Besvärsmyndigheter
är länsstyrelsen och Kungl. Maj :t. Hälsovårdsnämnd och länsstyrelse
tillerkännes befogenhet att där så prövas nödigt förordna, att beslut
skall lända till efterrättelse utan hinder av besvär.

Någon bestämmelse om besvärstid finnes icke i hälsovårdsstadgan, varför
enligt lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets
beslut besvärstiden, räknad från delgivning av beslut mot vilket talan
föres, skall vara tre veckor men för menighet fem veckor.

Hälsovårdsstadgekommittén

De av kommittén föreslagna straffbestämmelserna anser kommittén icke
behöva någon kommentar.

Kommittén redovisar en framställning av hyresgästernas riksförbund om
begränsning av rätten att anföra besvär över hälsovårdsnämnds beslut. Genom
en sådan begränsning borde man enligt framställningen kunna undanröja
den olägenhet med det nuvarande systemet, som består i att en fastighetsägare
genom överklaganden under mycket lång tid kan förhala vidtagande
av nödvändiga och brådskande åtgärder.

I anslutning till 1 3 3 § framhåller kommittén, att 2 mom. i denna paragraf
saknar motsvarighet i gällande hälsovårdsstadga. Kommittén uttalar,
att ett föreläggande utan vitespåföljd närmast har karaktären av uppmaning,
råd eller anvisning. Med hänsyn till angelägenheten av att besvär endast
anföres i sådana fall, där en ytterligare prövning av ärendet är betingad av
rättssäkerhetens krav, anser kommittén att det över huvud taget icke bör
vara tillåtet att anföra besvär över föreläggande eller förbud, om särskild
påföljd i form av straff eller vite icke är utsatt för underlåtenhet att efterkomma
föreläggandet eller förbudet.

Enligt kommitténs uppfattning bör man emellertid icke stanna härvid
utan även förbjuda överklaganden av ett upprepat vitesföreläggande, som

319

Kungi. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

tillkommit som följd av att vederbörande underlåtit att ställa sig till
efterrättelse ett tidigare vitesföreläggande, vilket han icke överklagat. Kommittén
framhåller att sakfrågan i beslutet om förnyat vitesföreläggande
redan får anses avgjord genom det tidigare beslutet, och att det icke kan
anses tillfredsställande, att i samma sak samma beslut upprepade gånger
kan dragas under högre myndighets prövning med åtföljande tidsspillan. Det
torde enligt kommitténs mening icke vara en obillig begäran, att den som erhåller
ett vitesföreläggande redan första gången saken blir aktuell tager
ställning till om han anser föreläggandet motiverat eller ej. Har han icke
anfört besvär redan första gången, bör han anses ha godtagit föreläggandet.

Remiss yttrandena

Stockholms handelskammare ansluter sig till systemet med straffpåföljd
för åsidosättande av hälsovårdsstadgans bestämmelser men hävdar, att
härvid bör fordras, att de missförhållanden, som skall föreligga för att
straffansvar direkt skall kunna utkrävas, bör vara särskilt svårartade samt
att den underlåtenhet eller åtgärd som förskyller straff låter sig tydligt och
klart fastställa. Ur dessa synpunkter finner handelskammaren kommittéförslaget
varken följdriktigt eller tillfredsställande uppbyggt. Likartade synpunkter
anföres av handelskammaren i Gävle. Sveriges hotell- och restanrantförbund
framhåller risken med straffbestämmelser, som grundas på
subjektiva värderingar, t. ex. av huruvida sanitär olägenhet föreligger
eller ej.

Kommerskollegium ansluter sig till de av handelskammaren i Stockholm
anförda synpunkterna och önskar en översyn av ansvars- och besvärsbestämmelserna
i kommittéförslaget, varvid utmönstring av alltför detaljerade
straffbestämmelser bör ske. Kollegium förklarar sig medvetet om att gällande
hälsovårdsstadga erbjuder en tredskande vissa möjligheter att genom
överklagande förhala ett ärendes slutliga avgörande men ställer sig tveksamt
till den av kommittén föreslagna begränsningen av besvärsrätten med
hänsyn till att därigenom vissa risker ur rättssäkerhetssynpunkt kan uppkomma.

Svenska stadsförbundet finner det angeläget att beträffande hälsovårdsnämndens
beslut besvärsrätten i befordringsfrågor anslutes till de allmänna
kommunalrättsliga bestämmelserna rörande nämnder för oreglerad förvaltning.

Av de olika paragraferna i kommittéförslaget har i huvudsak bestämmelserna
i 13 3 § föranlett yttranden vid remissbehandlingen.

Flera remissinstanser förutsätter att dessa bestämmelser utformas i
överensstämmelse med de nya allmänna besvärsreglerna.

Bestämmelserna om inskränkning i besvärsrätten tillstyrkes av hälsovårdsnämnden
i Stockholm. Hyresgästernas riksförbund konstaterar att kommittén
beaktat de av förbundet omfattade synpunkterna om begränsning av

320 Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

rätten att anföra besvär och tillstyrker livligt bifall till kommitténs förslag
på denna punkt.

Bestämmelsen om inskränkning i besvärsrätten avstyrkes av länsstyrelsen
i Stockholms län, som finner det icke böra komma i fråga att på just detta
område göra ett avsteg från eljest inom den administrativa besvärsrätten
gällande principer.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner det tveksamt om besvär icke bör få
föras då ett beslut upprepas vid förhöjt vite.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar i första hand en utredning om
inskränkning av besvärsrätten så att likformighet kan upprätthållas mellan
olika författningar. Av liknande uppfattning är länsstyrelsen i Västerbottens
län.

Länsstyrelsen i Jönköpings län avstyrker bestämmelserna om inskränkning
av besvärsrätten under hänvisning bl. a. till att ett besluts konsekvenser
på andra områden än hälsovårdsstadgans, t. ex. vid tillämpning av hyresregleringslagen,
ej kan överblickas i hälsovårdsärendet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avstyrker 2 mom. första stycket.
Samma moments andra stycke vill länsstyrelsen icke bestämt motsätta sig
under förutsättning likväl att frågan om vitesbeloppets storlek kan bli föremål
för omprövning. Liknande ståndpunkt intar länsstyrelserna i Älvsborgs
och Gävleborgs län.

Flera andra remissinstanser ställer sig kritiska mot de föreslagna begränsningarna
av besvärsrätten under åberopande framför allt av rättssäkerhetssynpunkter.
Sådana uttalanden göres av bl. a. Stockholms handelskammare,
som dock är beredd att godtaga att ett beslut, som blivit av högre myndighet
sakligt prövat, icke efter nytt vitesföreläggande åter får dragas under samma
myndighets prövning. Liknande synpunkter framföres av Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation och stadsfullmäktige i Södertälje. Stadsfullmäktige
understryker att bestämmelserna om inskränkning av besvärsrätten
skulle bli tillämpliga i en del icke avsedda fall och förmenar vederbörande att
klaga på vitets storlek i ett senare vitesföreläggande.

Stadsfullmäktige i Trollhättan anför att kommitténs antagande att den som
icke anfört besvär måste anses ha godtagit ett föreläggande förefaller väl
djärvt samt fortsätter.

Underlåtenheten att anföra besvär kan hava berott på ursäktlig försummelse.
Genom förbudet mot anförande av besvär har man intet vunnit mot
dem som av princip anföra besvär mot varje föreläggande. Vidare uppstår
frågan, hur man skall förfara, därest föreläggandet delvis uppfyllts och den
förelagde påstår att de av honom vidtagna åtgärderna äro tillfyllest. I hälsovårdsnämndens
besvärshänvisning vid meddelandet av det första föreläggandet
bör angivas att underlåtenhet att anföra besvär medför förlust till
talan om vitesföreläggande i samma sak. Återkallande av anförda besvär
torde ej medföra förlust av besvärsrätten vid senare förelägganden. Den föreslagna
inskränkningen av besvärsrätten kan medföra en ökning i stället för
en minskning av antalet besvär. Hotet att mista all besvärsrätt därest före -

321

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 11)58

läggandet icke hinner fullgöras inom föreskriven tid kan giva anledning till
att besvär komma att anföras i de fall, där så ej skulle hava skett enligt gällande
bestämmelser.

Sveriges fastighetsägareförbund avstyrker ur rättssäkerhetssynpunkt bestämt
den föreslagna inskränkningen i besvärsrätten och hänvisar därvid
till hälsovårdsnämndernas växlande kompetens samt de allvarliga ekonomiska
och civilrättsliga konsekvenserna av nämndens olika beslut. Sveriges
industriförbund anför liknande synpunkter.

Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk yttrar rörande
den i 2 mom. första stycket föreslagna inskränkningen i besvärsrätten,
att det synes egendomligt att den som vill respektera ett förbud, vilket
ej är förknippat med påföljd, skall sakna möjlighet att överklaga det. Vill
han nämligen ha det prövat av högre instans, tvingas han av den föreslagna
föreskriften att överträda förbudet till dess det förenas med påföljd.

Även Sveriges läkarförbund avstyrker de föreslagna inskränkningarna i
besvärsrätten.

Svenska stadsförbundet avstyrker också kommittéförslaget i denna del
och framhåller härvid det olämpliga i att använda beteckningarna »föreläggande»
och »förbud» på beslut utan särskild påföljd.

Departementschefen

Förseelser mot hälsovårdsstadgan bör enligt min mening straffbeläggas
huvudsakligen då man icke lämpligen kan framtvinga efterlevnaden av en
bestämmelse genom vitesföreläggande. Liksom hittills bör straffet vara
dagsböter, och i 83 § departementsförslaget har angivits vilka förseelser mot
stadgan som skall vara straffbara. Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar
129 och 130 §§ kommittéförslaget.

I fråga om förseelser mot lokal hälsovårdsordning och mot föreskrift, som
hälsovårdsnämnden meddelat med stöd av 70 §, har i 84 § departementsförslaget
upptagits bestämmelser om både penningböter och dagsböter. Dessa
bestämmelser har utformats i nära anslutning till motsvarande föreskrifter
i 28 § allmänna ordningsstadgan. Normalstraffet skall vara penningböter och
dagsböter bör ifrågakomma först vid allvarligare förseelser. I lokal hälsovårdsordning
eller särskild föreskrift skall icke utsättas straff utan endast
hänvisas till denna paragraf i hälsovårdsstadgan.

De nu behandlade förseelserna bör liksom hittills lyda under allmänt åtal,
men någon särskild bestämmelse härom torde icke erfordras.

I 85 § departementsförslaget har upptagits bestämmelser om straff för
obehörigt yppande av förhållande, varom den som har att öva tillsyn enligt
hälsovårdsstadgan erhållit kunskap under sin tjänst. Bestämmelserna har
utformats i anslutning till motsvarande föreskrifter i arbetarskyddslagen
och I ivsmedelsstadgan.

Enligt hälsovårdsstadgan ådömda böter och viten torde, liksom fallet är
21—Bihang till riksdagens protokoll 11)58. 1 saml. Nr B 46

322

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

med böter och viten enligt livsmedelsstadgan, böra tillfalla kronan. Med hänsyn
till innehållet i lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter
och viten fordras ingen särskild föreskrift härom i hälsovårdsstadgan.

Kommittéförslagets besvärsbestämmelser har blivit föremål för en hel del
erinringar under remissbehandlingen. Härvid har särskilt framhållits, att
bestämmelserna bör anslutas till de allmänna reglerna enligt lagen den 4
juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut samt
att de föreslagna inskränkningarna i besvärsrätten icke är godtagbara ur
rättssäkerhets- eller effektivitetssynpunkt.

I 86 § departementsförslaget har icke angivits någon särskild besvärstid, i
följd varav bestämmelserna i nyssnämnda lag skall gälla. Vid äventyr av
talans förlust skall alltså besvär över nu ifrågakonnnande beslut ha inkommit
till vederbörande myndighet inom tre veckor från det klaganden
fick del av beslutet, men för menighet skall besvärstiden vara fem veckor.

Såsom kommittén och även flera remissinstanser framhållit föreligger
otvivelaktigt ett visst behov av att komma till rätta med det missförhållande
som består i att en med hälsovårdsnämnds föreläggande eller förbud
avsedd person utan saklig grund kan förhala beslutets verkställighet genom
överklaganden. Denna olägenhet framträder emellertid självfallet icke endast
inom allmänna hälsovården. Vidare måste det vara en grundläggande
princip inom hälsovårdsverksamheten liksom inom andra myndigheters
verksamhetsområden, att den som myndighets beslut angår skall ha möjlighet
att få myndighetens bedömande omprövat av högre instans. Även om det
inom ett visst område av den allmänna verksamheten skulle föreligga särskilt
starka skäl att införa undantag från denna grundprincip, bör frågan om
sådana undantag enligt min mening icke bedömas isolerad för en viss gren
av statsverksamheten utan utredas i ett större sammanhang. Mot den av
kommittén föreslagna begränsningen av besvärsrätten kan också riktas
flera anmärkningar. Den avsedda ordningen skulle sålunda, såsom också vid
remissbehandlingen framhållits, icke helt undanröja föreliggande missförhållanden,
och vidare synes kommittén icke tillräckligt ha beaktat att ett
föreläggande eller förbud även utan påföljd i form av vite kan vara av stor
betydelse för den därav drabbade, liksom att underlåtenhet att överklaga
ett beslut icke alltid innebär att man accepterat detsamma i sakligt hänseende.
På grund av de nu anförda synpunkterna har i departementsförslaget
icke upptagits någon bestämmelse om inskränkning i de allmänna reglerna
rörande befogenhet att anföra besvär över myndighets beslut.

Besvärsbestämmelsen i 86 § departementsförslaget är ej uttömmande.
Besvär över hälsovårdsnämnds beslut skall sålunda i vissa fall anföras enligt
kommunallagen. Så är fallet i fråga om beslut rörande anställande etc.
av befattningshavare hos nämnden. Mot medicinalstyrelsens beslut enligt
33 och 34 §§ må besvär anföras i den ordning som anges i instruktionen för
styrelsen.

323

Kungl. Maj:ts proposition nr B i6 år 1958

I denna paragraf av departementsförslaget har också lämnats föreskrift
om myndighets befogenhet att förordna om verkställighet av ett beslut utan
hinder av däremot förda besvär. Denna befogenhet, som föreligger redan enligt
gällande hälsovårdsstadga och som kommittén även upptagit i sitt förslag,
torde erbjuda goda möjligheter att komma till rätta med de nu behandlade
missförhållandena. Sålunda kan inte verkställigheten förhalas
enbart genom ett överklagande. Däremot torde icke vite utdömas innan
det föreläggande eller förbud, med vilket vitet förknippats, vunnit laga
kraft. Hälsovårdsnämnden har emellertid möjlighet att i stället för eller
utöver vite förordna om verkställighet av ett arbete eller en åtgärd på bekostnad
av den försumlige.

16 kap. Övergångsbestämmelser

(87—90 §§ departementsförslaget)

Departementschefen

Den nya hälsovårdsstadgan torde böra träda i kraft den 1 januari 1960.
Under tiden fram till nämnda dag bör nuvarande lokala föreskrifter
och hälsovårdsordningar hinna omarbetas i anslutning till den normalhälsovårdsordning,
som kommer att fastställas av Kungl. Maj :t. Särskild
föreskrift bland övergångsbestämmelserna gör det möjligt att antaga lokal
hälsovårdsordning enligt den nya hälsovårdsstadgan redan före stadgans
ikraftträdande.

Det synes icke erforderligt att i hälsovårdsstadgan intaga en uttrycklig
bestämmelse med åläggande för hälsovårdsnämnd att undersöka i vad mån
de nya bestämmelserna bör föranleda ändring i lokala föreskrifter och
hälsovårdsordningar. Någon motsvarighet till 144 § andra stycket kommittéförslaget
har därför icke upptagits i departementsförslaget.

Att såsom kommittén i 136 § av sitt förslag förordat införa en särskild
bestämmelse om successiv förnyelse av hälsovårdsnämnds ledamöter kan
icke anses erforderligt eller lämpligt. Däremot har i departementsförslaget
intagits de föreskrifter, som erfordras till reglering av övergången från hittillsvarande
till nu föreslagen sammansättning av hälsovårdsnämnd.

Genom övergångsbestämmelse i departementsförslaget har i ett flertal
författningar förekommande hänvisningar till områden, där 1 respektive 2
kap. gällande hälsovårdsstadga är tillämpliga, angivits hädanefter skola
avse hälsovårdstätorl respektive annat område än hälsovårdstätort. Denna
övergångsbestämmelse innebär givetvis icke att de hittillsvarande tillämpningsområdena
för 1 respektive 2 kap. hälsovårdsstadgan skulle vara identiska
med hälsovårdstätort respektive område utom sådan tätort. Emellertid
torde den föreslagna anpassningen icke medföra några mera beaktansvärda
sakliga förändringar utan tills vidare kunna godtagas. Efter hand som olika
författningar ändras eller förnyas bör givetvis en närmare prövning ske

324

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

av den lämpligaste anpassningen till den nya hälsovårdsstadgans indelning
av riket i hälsovårdstätorter och andra områden.

Utöver vad som framgår av departementsförslagets övergångsbestämmelser
bör en del ytterligare ändringar vidtagas i andra författningar. Sålunda
bör ur 79 § kommunallagen uteslutas bestämmelsen om möjlighet att besluta
att område på landet, som ej utgör egen kommun, skall utgöra ett municipalsamhälle,
därest Kungl. Maj :t förordnar att för området skall lända
till efterrättelse vad om stad är föreskrivet i hälsovårdsstadgan. Denna ändring
torde få ske i samband med vissa andra ändringar i kommunallagen,
varom proposition kan förväntas till 1959 års riksdag. Vidare bör vissa formella
föreskrifter i livsmedelsstadgan, vilka går tillbaka på motsvarande bestämmelser
i gällande hälsovårdsstadga men som avviker från departementsförslaget
till ny hälsovårdsstadga, ändras i samband med andra ändringar
i livsmedelsstadgan, vilka avses skola ske under år 1959. En av hälsovårdsstadgekommittén
föreslagen ändring i 78 § byggnadsstadgan, innebärande
att byggnadsnämnd vid sin prövning av ansökan om byggnadslov skall vara
skyldig tillse att hälsovårdsnämndens medgivande till anordnande av vattenklosett
i förekommande fall inhämtats, torde få övervägas i samband med
den pågående revisionen av byggnadslagstiftningen. I samband med andra
ändringar under år 1959 i kungl. förordningen den 19 november 1914 ang.
stämpelavgiften får bedömas ett av hälsovårdsstadgekommittén föreslaget
tillägg till förordningen av innebörd att hälsovårdsnämnd skulle befrias
från skyldighet att erlägga stämpelavgift för statsmyndigheters expeditioner.

Departementschefens hemställan.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
inhämta riksdagens yttrande över härvid fogat förslag till hälsovårdsstadga.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ingemar Nygren

Kungl. Maj:ts proposition nr B i6 år 1958

325

Bilaga

Hälsovårdsstadgekommitténs

förslag till
Hälsovårdsstadga

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §•

I varje kommun skall finnas en hälsovårdsnämnd, som har att utöva
inseendet över allmänna hälsovården inom kommunen.

2 §•

Provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare, köpings- och municipalläkare,
distriktsveterinär, stadsveterinär och distriktssköterska skola
medverka vid inseendet över allmänna hälsovården enligt vad därom närmare
föreskrives i för dem utfärdade instruktioner.

3 §•

Länsstyrelse skall, med biträde av förste provinsialläkaren och länsveterinären,
vaka över att kommuner, hälsovårdsnämnder samt de befattningshavare
som avses i 2 § fullgöra sina åligganden avseende allmänna hälsovården.

4 §•

Högsta tillsynen över allmänna hälsovården i riket tillkommer medicinalstyrelsen.

2 kap. Om hälsovårdstätort

5 §•

Med hälsovårdstätort förstås i denna stadga sådan kommun eller del
av kommun där mera samlad bebyggelse uppkommit eller kan väntas uppkomma
inom nära förestående tid och som fördenskull enligt länsstyrelsens
förordnande förklarats skola utgöra hälsovårdstätort.

6 §•

Förordnande som avses i 5 § meddelas på förslag av hälsovårdsnämnden
och efter hörande av kommunens fullmäktige.

Finner länsstyrelsen att kommun eller del därav bör utgöra hälsovårdstätort,
äger länsstyrelsen härom upprätta förslag, vilket skall underställas
kommunens fullmäktige. Godkännes förslaget, sedan hälsovårdsnämndens
yttrande inhämtats, förordnar länsstyrelsen alt området i fråga skall vara

326

Kungi. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

hälsovårdstätort. Om fullmäktige icke godkänna förslaget, äger länsstyrelsen
ändock förordna i ärendet, men beslutet skall i sådant fall underställas
Kungl. Maj :ts prövning.

7 §•

Förordnande att kommun eller del därav utgör hälsovårdstätort skall av
länsstyrelsen på kommunens bekostnad införas i länskungörelserna. Länsstyrelsen
skall härjämte, likaså på kommunens bekostnad, låta kungöra
förordnandet i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för
kommunen intagas.

8 §•

Vad i 6 och 7 §§ stadgats gäller även i fråga om upphävande av eller
ändring i förordnande avseende hälsovårdstätort.

3 kap. Om hälsovårdsnämnd

9 §•

1 mom. Hälsovårdsnämnd består, efter bestämmande av kommunens
fullmäktige, av minst sju ledamöter.

1 stad äro stadsläkaren eller, om flera sådana läkare finnas, förste stadsläkaren
samt stadsveterinären eller, om flera sådana finnas, förste stadsveterinären
självskrivna ledamöter i hälsovårdsnämnden. I köping är köpingsläkaren
självskriven ledamot. I övrigt väljas ledamöterna av fullmäktige.

En av ledamöterna i hälsovårdsnämnden bör hava praktisk erfarenhet i
byggnadsfrågor. Även där läkare och veterinär icke äro självskrivna ledamöter,
bör medicinsk och veterinärmedicinsk sakkunskap om möjligt vara
företrädd i nämnden.

2 mom. Uppdraget att vara ledamot i hälsovårdsnämnd gäller för fyra
år. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, utses
ny ledamot för tid som återstått för den avgångne.

3 mom. För varje av fullmäktige utsedd ledamot skall, med iakttagande
av vad som stadgas i 1 mom., utses en suppleant.

10 §.

1 mom. Den som ej uppnått tjugotre års ålder eller som är omyndig eller
i konkurstillstånd får ej vara ledamot eller suppleant i hälsovårdsnämnd.

2 mom. Ledamot eller suppleant i hälsovårdsnämnd äger avsäga sig uppdraget,
om han uppnått sextio års ålder. Eljest får ej någon avsäga sig
uppdraget, med mindre han uppgiver hinder vilket godkännes av kommunens
fullmäktige.

Vad nu sagts gäller icke självskriven ledamot.

11 §■

1 mom. Hälsovårdsnämnd utser inom sig ordförande och vice ordförande
för ett år i sänder. Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att
inställa sig vid sammanträde, utses annan ledamot att för tillfället föra
ordet.

2 mom. Hälsovårdsnämnd sammanträder i stad och köping minst en
gång i månaden samt i landskommun minst en gång varannan månad.

327

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

Däremellan sammanträder nämnden så ofta ordföranden finner det nödigt,
ävensom då för uppgivet ändamål begäran därom framställes av självskriven
ledamot eller av två andra ledamöter.

På anmodan av länsstyrelsen, förste provinsialläkaren eller länsveterinären
skall sammanträde skyndsamt äga rum. Har förste provinsialläkaren
eller länsveterinären föreslagit viss tid för sammanträdet, skall sammanträdet
hållas å nämnda tid eller, om hinder därför möter, å närmast följande
för sammanträde lämpliga, efter överenskommelse med förste provinsialläkaren
eller länsveterinären bestämda dag.

12 §.

1 mom. Förste provinsialläkaren och länsveterinären äga att, även om
de ej äro ledamöter i hälsovårdsnämnd, närvara vid nämndens sammanträden
med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och, om
de begära det, få sin mening antecknad till protokollet. Vad sålunda stadgats
om förste provinsialläkare gäller dock ej för stad med stadsläkare,
som är likställd med förste provinsialläkare.

1 stad, där stadsläkare ej finnes, och köping, där köpingsläkare ej finnes,
ävensom i landskommun äger provinsialläkaren i det provinsialläkardistrikt,
inom vilket kommunen är belägen, eller, om kommunen tillhör
extra provinsialläkardistrikt, extra provinsialläkaren i detta närvara vid
hälsovårdsnämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej
i besluten samt, om han begär det, få sin mening antecknad till protokollet.
Samma befogenhet tillkommer inom landskommun, där municipalsamhälle
finnes, municipalläkaren ävensom, såvitt fråga ej är om stad med
stadsveterinär, distriktsveterinären i det distrikt, inom vilket kommunen
är belägen.

2 mom. Ordföranden i hälsovårdsnämnd skall tillse att nämndens ledamöter
och de befattningshavare som äga rätt att närvara vid nämndens
sammanträden i god tid kallas till sammanträdena och därvid erhålla förteckning
å de ärenden som skola förekomma. Ledamot, som är förhindrad
närvara vid sammanträde, skall härom skyndsamt underrätta ordföranden,
som har att inkalla ledamotens suppleant till tjänstgöring.

Suppleant äger rätt att även eljest närvara vid hälsovårdsnämndens sammanträden
och skall alltid underrättas om tid för sammanträde.

3 mom. Hälsovårdsnämnd äger vid behov tillkalla särskilda sakkunniga
att deltaga i nämndens överläggningar.

13 §.

Hälsovårdsnämnd får ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften
av ledamöterna äro närvarande.

Omröstning inom nämnden verkställes öppet, därvid den mening gäller,
varom de flesta röstande förena sig. Äro vid öppen omröstning rösterna på
vardera sidan lika många, gäller den mening som biträdes av ordföranden.
Vid val inom nämnden samt vid tillsättande av tjänstebefattning sker omröstning
med slutna sedlar, om så begäres, och lotten skiljer mellan dem
som erhållit lika antal röster.

Ledamot får ej deltaga i behandling av ärende, som personligen rör honom
eller någon honom närstående som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken
om jäv emot domare.

328

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

14 §.

Vid hälsovårdsnämnds sammanträde skall föras protokoll, som skall
justeras senast vid nästa ordinarie sammanträde. Nämnden äger uppdraga
åt en eller flera av sina ledamöter att jämte ordföranden verkställa denna
justering.

Hälsovårdsnämndens protokoll, av vilket skall framgå vilka varit närvarande,
skall upptaga för varje ärende överläggningsämnet och beslutet
samt, där omröstning ägt rum, den ordning i vilken den företagits.

Den som vid sammanträde deltagit i avgörande av ärende äger anföra
reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas innan sammanträdet
avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas skriftligen
och avgivas sist vid justeringen av protokollet.

15 §.

Hälsovårdsnämnd äger förordna, att nämndens ordförande eller annan
ledamot i nämnden eller ock hos nämnden anställd tjänsteman må å nämndens
vägnar fatta beslut i vissa grupper av mindre viktiga ärenden, vilkas
beskaffenhet skall särskilt angivas i förordnandet. Beslut, som fattas på
grund av sådant förordnande, skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Genom enskild ledamots eller tjänstemans beslut får vite icke föreläggas.

Förordnande som avses i första stycket kan när som helst återkallas av
hälsovårdsnämnden.

16 §.

1 mom. I stad och köping så ock i landskommun, om behov därav föreligger,
skall hälsovårdsnämnd till sitt biträde hava en eller flera hälsovårdsinspektörer.
Om antalet invånare i kommun överstiger 10 000, skall
finnas minst en heltidsanställd hälsovårdsinspektör.

Där så kan ske utan att arbetsuppgifterna eftersättas, äga två eller flera
kommuner hava gemensam hälsovårdsinspektör.

2 mom. Till heltidsanställd hälsovårdsinspektör får antagas endast den
som genomgått härför anordnad kurs vid statens institut för folkhälsan
eller som av medicinalstyrelsen förklarats behörig att innehava sådan befattning.

Behörighet till befattning såsom heltidsanställd hälsovårdsinspektör må
av medicinalstyrelsen tilldelas den som förvärvat utbildning motsvarande
sådan som avses i första stycket samt den som, utan att fylla nämnda
krav på utbildning, genom förvärvad erfarenhet inom verksamhet, som
kan anses ägnad att utgöra lämplig förberedelse för befattning som hälsovårdsinspektör,
finnes skickad att fullgöra de uppgifter, som åvila sådan
befattningshavare.

3 mom. Där ej annorlunda i särskild ordning bestämts, har hälsovårdsnämnd
att antaga och entlediga hälsovårdsinspektör och övriga befattningshavare
hos nämnden samt att för dem utfärda instruktion.

17 §.

Hälsovårdsnämnd skall hos kommunens fullmäktige göra framställning
om de medel, som erfordras för nämndens verksamhet. I fråga om förvaltning
och redovisning av dessa medel skall vad i kommunallag är stadgat
lända till efterrättelse.

329

Kungl. Maj. ts proposition nr B b6 år 1958

18 §.

Hälsovårdsnämnd är skyldig att avgiva yttrande, om sådant i tjänsten
infordras av förste provinsialläkaren. Motsvarande skyldighet åligger hälsovårdsnämnden
gentemot länsveterinären.

Vad i första stycket första punkten sägs gäller icke hälsovårdsnämnd i
stad med stadsläkare, som är likställd med förste provinsialläkare.

19 §.

1 mom. Det åligger hälsovårdsnämnd att över inkommande handlingar
föra diarium enligt fastställt formulär. Alla till nämnden inkomna handlingar,
vilka icke enligt vad därom finnes föreskrivet skola överlämnas till
annan, skola jämte nämndens protokoll och beslut samt avskrift av utgående
skrivelser förvaras hos nämnden.

2 mom. Hälsovårdsnämnd skall på lämpligt sätt tillkännagiva var och på
vilka tider till nämnden ställda ansökningar och andra handlingar mottagas.

20 §.

Hälsovårdsnämnd i stad, varest finnes stadsläkare som är likställd med
förste provinsialläkare, skall årligen före juni månads utgång enligt fastställt
formulär till medicinalstyrelsen avgiva berättelse om allmänna hälsotillståndet
i staden under nästföregående år och vad i avseende därå blivit
åtgjort under samma tid. Finnes i staden stadsveterinär, som är likställd
med länsveterinär, skall berättelsen före juni månads utgång avlämnas
jämväl till veterinärstyrelsen.

För annan stad, som har egen tjänsteläkare, samt för köping, som har
sådan läkare, skall berättelsen före mars månads utgång avgivas till förste
provinsialläkaren.

Hälsovårdsnämnd i annan kommun än sådan som avses i första och
andra styckena skall före januari månads utgång avgiva berättelse varom
här är fråga till de provinsial- och municipalläkare samt distriktsveterinärer,
vilkas distrikt helt eller delvis falla inom kommunen.

i kap. Om liälsovårdskonsulent
21 §.

För varje landstingsområde skall finnas en eller flera hälsovårdskonsulenter.

Hälsovårdskonsulent antages och entledigas av landstinget, som jämväl
har att utfärda instruktion för konsulenten.

22 §.

Till hälsovårdskonsulent får endast antagas den som vunnit behörighet
att innehava tjänst såsom heltidsanställd hälsovårdsinspektör och därefter
genom vidare utbildning och allsidig tjänstgöring inom allmänna hälsovården
förvärvat sådan kunskap och erfarenhet att han kan anses vara skickad
att fullgöra de uppgifter, som åvila hälsovårdskonsulent.

23 §.

Hälsovårdskonsulent har alt under förste provinsialläkarens ledning kostnadsfritt
tillhandagå hälsovårdsnämnderna inom landstingsområdet och
deras befattningshavare med erforderliga råd och upplysningar.

330

Kungl. Maj:ts proposition nr B i6 år 1958

Beträffande hälsovårdskonsulents åligganden i övrigt gäller vad därom
föreskrives i den för honom utfärdade instruktionen.

5 kap. Om bostad
24 §.

Byggnad, som inrymmer boningsrum, skall hava sunt läge och skall till
alla sina delar vara så anordnad och inredd samt så underhållas och skötas,
att sanitär olägenhet ej uppstår.

25 §.

1 mom. Boningsrum skall vara så stort, att där boende icke genom bristande
utrymme utsättas för sanitär olägenhet.

2 mom. Boningsrum skall kunna erhålla god dager. I varje rum skall
finnas fönster, som skall vara tillräckligt stort och lämpligt anbragt samt
vetta omedelbart åt det fria.

3 mom. Boningsrum skall kunna erhålla nödig luftväxling genom fönster
eller annan för ändamålet lika lämplig anordning.

4 mom. Boningsrum skall kunna hållas tillbörligt varmt och skall fördenskull,
där tillbörlig uppvärmning eljest ej erhålles, vara försett med
tjänlig eldstad eller annan ur hälsosynpunkt tillfredsställande anordning
för rummets uppvärmning till lämplig värmegrad. Under den kallare årstiden
skall fönster i boningsrum vara tillräckligt värmeisolerande.

26 §.

Boningsrum skall vara så anordnat, att det bereder erforderligt skydd mot
fukt.

Om boningsrum är beläget över, under eller invid lokal eller annat utrymme,
vari dålig lukt, vattenånga, stark värme eller kyla eller störande
buller förekommer, skall rummet genom lämpliga anordningar beredas betryggande
skydd mot dylik olägenhet från det angränsande utrymmet.

Golv i boningsrum skall vara av lämpligt material. Det skall genom sin
beskaffenhet och sitt läge i förhållande till markytan bereda erforderligt
skydd mot olägenhet från grunden.

27 §.

I boningsrum får ej inhysas så stort antal personer, att genom deras sammanboende
fara för hälsan kan uppkomma.

28 §.

Vad i 25—27 §§ sägs om boningsrum gäller även kök, som kan användas
till boningsrum. Beträffande annat särskilt för matlagning avsett utrymme
skall gälla vad ovan stadgats om boningsrums luftväxling, uppvärmning
samt skydd mot fukt och mot olägenhet från grund och angränsande
utrymme.

Varje särskilt för matlagning avsett utrymme skall vara försett med imrör
eller annan för luftutsugning lämplig anordning, tvättbart golv och
tvättbara väggar samt ändamålsenlig inredning.

Till varje särskilt för matlagning avsett utrymme skall höra ett med
friskluftsintag försett skafferi, om icke annat för matvarors förvaring till
belägenhet och anordning lämpligt utrymme står till buds.

331

Kungl. Maj.ts proposition nr B 56 ur 1958

29 §.

1 mom. Bostadslägenhet skall vara försedd med förstuga eller vindfång.

2 mom. Till bostadslägenhet skall höra erforderligt garderobsutrymme,
om icke annat för kläders förvaring till belägenhet och anordning lämpligt
utrymme står till buds. Kan garderob anordnas inom uppvärmt utrymme,
skall minst en sådan garderob finnas i varje bostadslägenhet.

3 mom. Till bostadslägenhet skall höra egen klosett. Om byggnadstekniska
eller andra skäl föranleda därtill, äger hälsovårdsnämnden dock medgiva,
att klosett får vara gemensam för flera lägenheter.

5 mom. Bostadslägenhet skall, i den mån så erfordras, äga tillgång till
vedbod, tvättstuga och torkrum.

30 §.

Om det är möjligt att för rimlig kostnad erhålla anknytning till allmän
vattenledning, skall bostadslägenhet hava vattenledning. Vad nu sagts skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om avlopp för spillvatten.

I bostadslägenhet får icke inledas vatten, som är olämpligt till dryck.

Bostadslägenhet, som ej har vattenledning, skall på annat sätt äga lätt
tillgång till gott vatten till såväl dryck som matlagning och andra hushållsbehov.

31 §.

1 mom. Innehavare av bostadslägenhet skall så sköta lägenheten och därtill
hörande utrymmen, att sanitär olägenhet ej uppstår för dem som uppehålla
sig där.

2 mom. Innehavare av bostadslägenhet får ej genom osnygghet, störande
ljud, buller eller på annat sätt förorsaka sanitär olägenhet för närboende.

32 §.

Inom hälsovårdstätort skall genom hälsovårdsnämndens försorg anordnas
fortlöpande bostadsinspektion. Tillsyn skall härvid i första hand ägnas
sådana bostäder, där missförhållanden i sanitärt avseende mest kunna befaras.

33 §.

Eftersättes någon av de i 24—30 §§ samt 31 § 1 mom. givna bestämmelserna,
och sker icke rättelse på uppmaning av hälsovårdsnämnden eller,
på nämndens uppdrag, av någon dess ledamot eller tjänsteman, skall nämnden
förelägga viss efter omständigheterna lämpad tid för felaktighetens
avhjälpande. Föreläggande må ock, om skäl äro därtill, meddelas utan föregående
uppmaning.

Avser föreläggandet att efter viss tid hava avhjälpt brist beträffande boningsrum,
skall nämnden, om det finnes nödigt, förordna om utrymning
av rummet, till dess bristen avhjälpts.

År bristen hos boningsrum sådan att den ej kan avhjälpas, skall nämnden
förbjuda rummets vidare användning för bostadsändamål.

34 §.

Där lägenhets beskaffenhet påkallar det, äger hälsovårdsnämnd förbjuda,
att lägenheten bebos av mer än ett visst antal personer eller att den användes
som bostad för minderårig. Nämnden äger även förbjuda, att lägenhet
användes som hostad under viss årstid.

332

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

Om särskilda omständigheter föreligga, äger nämnden tillåta att utdömd
lägenhet användes såsom bostad, så länge den vid tillfället där boende
bor kvar.

6 kap. Om samlingslokal samt hotell och pensionat in. m.

35 §.

Lokal där vanligen ett större antal människor samlas (samlingslokal)
skall till alla sina delar vara så anordnad och inredd samt så underhållas
och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår. Särskilt skall iakttagas att
lokalen är försedd med lämpliga anordningar för luftväxling och uppvärmning
samt att tillgång finnes till klosetter och urinoarer i erforderligt antal.

I samlingslokal skall hållas rent och snyggt.

36 §.

Hotell, pensionat, resanderum, vandrarhem, natthärbärge eller annan
dylik byggnad eller lägenhet, vari yrkesmässigt bedrives rörelse med ändamål
att åt allmänheten tillhandahålla tillfällig bostad, vare sig med eller
utan förplägnad, skall till alla sina delar vara så anordnad och inredd samt
så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

Byggnad eller lägenhet som avses i första stycket skall hållas i rent och
snyggt skick. Boningsrum skall dagligen rengöras och vädras.

Sängkläder jämte annan utrustning skola underhållas väl. Om sänglinne
tillhandahålles, skall varje ny gäst erhålla rent sådant.

Klosetter skola finnas till ett antal, som ej får understiga en femtondel
av högsta tillåtna antalet gäster.

I övrigt skall beträffande byggnad eller lägenhet som här avses bestämmelserna
i 5 kap. av denna stadga i tillämpliga delar äga motsvarande
giltighet.

37 §.

Den som bedriver sådan rörelse som avses i 36 § är skyldig att ställa sig
till efterrättelse de föreskrifter för rörelsens bedrivande, som medicinalstyrelsen
finner erforderliga till skydd mot sanitär olägenhet.

Föreskrifter som avses i första stycket skola för att bliva gällande godkännas
av Kungl. Maj :t

38 §.

Lokal som avses i detta kapitel skall genom hälsovårdsnämndens försorg
fortlöpande besiktigas.

39 §.

Är brist hos samlingslokal sådan att den ej kan avhjälpas, äger hälsovårdsnämnden
förbjuda att lokalen användes som samlingslokal.

Därest lokal för rörelse som avses i 36 § är behäftad med brist, som icke
kan avhjälpas, eller föreligga eljest synnerliga sanitära skäl, äger hälsovårdsnämnd
förbjuda rörelsens fortsatta bedrivande. Är fråga om rörelse
för vars drivande fordras länsstyrelsens tillstånd, skall dock nämnden i
stället underrätta länsstyrelsen om förhållandet.

333

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

7 köp. Om bad och hygienisk behandling

40 §.

Hälsovårdsnämnd skall tillse att genom kommunens försorg eller på
annat sätt kommunens invånare i den utsträckning som är möjlig äga tillgång
till allmänna inomhusbad ävensom till bad i öppet vatten.

41 §.

Badinrättning, avsedd att åt allmänheten tillhandahålla inomhusbad, skall
vara så anordnad, att sanitär olägenhet ej uppstår. Anläggningen får ej tagas
i anspråk för sitt ändamål förrän hälsovårdsnämnden, efter det anläggningen
färdigställts, godkänt densamma.

Vad i första stycket sägs skall gälla även för allmänheten avsedd anläggning
för bassängbad utomhus.

Vattnet i badbassäng skall vara av tillfredsställande beskaffenhet och
renhet. Det skall i erforderlig utsträckning fortlöpande renas.

42 §.

Allmän badplats får ej anordnas utan hälsovårdsnämndens medgivande.
Medgivande härtill får lämnas endast om vattnet på platsen efter prov visar
sig lämpligt för ändamålet.

Nämnden skall hålla noggrann tillsyn över beskaffenheten av vattnet vid
allmänna badplatser och äger, när omständigheterna föranleda därtill, förbjuda
bad i öppet vatten å viss plats.

43 §.

Lokal, varest rakning, hårbehandling eller skönhetsvård tillhandahålles
allmänheten, får ej tagas i anspråk för sitt ändamål, förrän hälsovårdsnämnden,
efter det lokalen färdigställts, utfärdat bevis att densamma godkänts.
I beviset skall angivas det högsta antal behandlingsplatser som får
finnas i lokalen.

44 §.

Lokal som avses i 43 § skall vara lämplig för sitt ändamål och fylla
skäliga hygieniska krav. Den skall sålunda vara tillräckligt rymlig och
vara försedd med lämpliga anordningar för luftväxling, uppvärmning och
belysning. Om det kan ske, skall lokalen hava anknytning till vatten- och
.avloppsledning. I annat fall skall lokalen hava lätt tillgång till vatten av
lämplig beskaffenhet. Golv och väggar skola vara hela och lätta att rengöra,
och inredningen skall vara lämplig med hänsyn till det ändamål för
vilket lokalen godkänts.

Lokalen får icke användas som bostad eller till annat för rörelsen främmande
ändamål.

45 §.

Lokal eller anläggning som avses i detta kapitel skall så underhållas och
skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår, samt skall hållas i rent och snyggt
skick.

Beträffande inredning och skötsel av lokal eller anläggning som här avses
skall utöver bestämmelserna i denna stadga iakttagas de föreskrifter,
som medicinalstyrelsen till förekommande av sanitär olägenhet utfärdar.

334 Kiingl. Maj.ts proposition nr B 46 år 1958

Föreskrifter som nu sagts skola för att bliva gällande godkännas av
Kungl. Maj :t.

Den som är sysselsatt i verksamhet varom sägs i detta kapitel skall under
arbetet iakttaga noggrann renlighet.

46 §.

Därest lokal eller anläggning som avses i detta kapitel till följd av bristande
underhåll ej längre fyller de krav, som uppställts för dylik lokal eller
anläggning, eller föreligga eljest synnerliga skäl, äger hälsovårdsnämnden
återkalla godkännandet av lokalen eller anläggningen.

Ombygges lokal eller anläggning som avses i detta kapitel eller vidtages
eljest med densamma väsentlig förändring eller användes den till annat
ändamål än det, för vilket den godkänts, är godkännandet icke längre
gällande.

I fråga om lokal som avses i 43 § skall vad nu sagts angivas i beviset om
lokalens godkännande.

8 kap. Om vattenförsörjning och vattenkontroll

47 §.

Hälsovårdsnämnd skall tillse att erforderliga och skäliga åtgärder vidtagas
för att åstadkomma tillfredsställande vattenförsörjning samt för att
motverka vattenförorening inom kommunen.

48 §.

1 mom. Brunn skall vara lämpligt belägen och ändamålsenligt överbyggd
samt så utförd, att ytvatten eller orenlighet ej intränger däri.

Källa skall, om den användes som vattentäkt, vara ändamålsenligt överbyggd 2

mom. Vattenledning jämte därtill ansluten anordning för uppfordring,
rening eller distribution av vatten, skall vara så inrättad och utförd samt
så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

3 mom. Vatten i brunn, källa eller vattenledning, vare sig den är avsedd
för allmänt eller enskilt begagnande, eller vatten vid allmänt vattenhämtningställe
vid sjö, vattendrag eller kanal får ej förorenas.

49 §.

Om vatten genom vattenledning tillhandahålles mer än femtio hushåll
till dryck eller matlagning eller tillhandahålles för yrkesmässig tillverkning
eller beredning av livsmedel eller för rengöring av kärl eller redskap,
som användes vid sådan tillverkning eller beredning, skall vattnet undergå
regelbunden kontroll.

Där länsstyrelsen så förordnar, skall vad nu sagts gälla även beträffande
annat vatten, som genom vattenledning tillhandahålles i större omfattning.
Innan sådant förordnande meddelas, skola hälsovårdsnämnden samt ägaren
av vattenverket höras.

50 §.

I fall som avses i 49 § skall ägaren av vattenverket en gång varje kalenderår
låta vattnet undergå fysikalisk-kemisk undersökning. Finnes anordning
för rening av vattnet, skall undersökningen omfatta såväl det renade

335

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

vattnet som råvattnet. Medicinalstyrelsen äger på ansökan medgiva, att
tiden mellan undersökningarna förlänges till tre år.

Utvisar undersökningen att vattnet är mindre tjänligt för sitt ändamål,
äger hälsovårdsnämnden förordna att undersökning skall ske med kortare
tidsmellanrum än de för vattenverket eljest föreskrivna.

51 §.

Ägare av vattenverk som avses i 49 § skall härjämte enligt vad nedan
sägs låta vattnet undergå bakteriologisk undersökning.

Bakteriologisk undersökning skall äga rum

vid vattenverk med ytvattentäkt en gång i veckan, om verket tillhandahåller
vatten åt minst 4 000 personer och eljest en gång i månaden, samt

vid vattenverk med grundvattentäkt en gång i månaden, därest verket
tillhandahåller vatten åt minst 4 000 personer och eljest en gång var tredje
månad.

Finnes anordning för rening av vattnet, skall vad nu sagts gälla endast
det renade vattnet. Råvattnet skall emellertid i sådant fall undersökas vid
vattenverk med ytvattentäkt fyra gånger årligen samt vid vattenverk med
grundvattentäkt en gång varje år.

Medicinalstyrelsen äger på ansökan medgiva förlängning av tiden mellan
undersökningarna. Sådant medgivande tår lämnas för högst tre år för varje
gång.

Utvisar bakteriologisk undersökning att vattnet är mindre tjänligt för sitt
ändamål, äger hälsovårdsnämnden förordna att undersökning som avses i
andra stycket skall ske dagligen och beträffande annan undersökning, att
densamma skall äga rum oftare än vad eljest är fallet. I fråga om undersökning
varom sägs i andra stycket får förordnandet ej återkallas, förrän
två på varandra följande undersökningar visat, att vattnet åter är tjänligt
för sitt ändamål.

Antalet personer, som tillhandahålles vatten från visst vattenverk, skall
beräknas efter det genomsnittliga antalet under nästföregående kalenderår.

52 §.

Fysikalisk-kemisk undersökning får utföras, förutom av statens institut
för folkhälsan, endast av den som av medicinalstyrelsen förklarats behörig
därtill.

Bakteriologisk undersökning får utföras av nyssnämnda institut, statens
bakteriologiska laboratorium och sådant laboratorium, som avses i 23 a §
epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443) ävensom av den som förklarats
behörig därtill av medicinalstyrelsen.

Närmare bestämmelser om förvärv av behörighet för fysikalisk-kemisk
samt bakteriologisk undersökning meddelas av Kungl. Maj :t.

53 §.

Den som utfört fysikalisk-kemisk eller bakteriologisk undersökning har
att däröver omedelbart upprätta protokoll i två exemplar. Det ena exemplaret
skall tillställas hälsovårdsnämnden och det andra överlämnas till förste
provinsialläkaren eller med denne likställd stadsläkare.

laxa för fysikalisk-kemisk och bakteriologisk undersökning fastställes
av Kungl. Maj :t.

336

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Medicinalstyrelsen har att meddela närmare föreskrifter angående sättet
för utförande av fysikalisk-kemisk och bakteriologisk undersökning samt
om avfattandet av protokoll över sådana undersökningar.

54 §.

I vattenverk som avses i 49 § får vid filter- eller reningsanläggning icke
sysselsättas någon som är eller kan antagas vara behäftad med sjukdom
eller smitta, som genom vattnet kan överföras till människor.

Den som vid vattenverk anställes i arbete som här avses skall genom
läkarintyg, vilket icke får vara äldre än trettio dagar, styrka att han är fri
från sjukdom eller smitta som nyss sagts.

Medicinalstyrelsen har att utfärda närmare föreskrifter angående utförande
av här avsedd läkarundersökning.

55 §.

Hälsovårdsnämnd skall hålla noggrann tillsyn över beskaffenheten av
vatten på de ställen, där vatten och is hämtas för att användas till dryck,
matlagning eller andra hushållsbehov eller för tillverkning eller beredning
av livsmedel. Särskild uppmärksamhet skall ägnas sådana ställen, där vatten
hämtas till skolor, ålderdomshem, hotell, pensionat och liknande anläggningar.

När omständigheterna föranleda därtill, äger nämnden förbjuda hämtning
av vatten från visst vattenhämtningsställe eller upptagning å viss plats
av is, som är avsedd för hushållsbehov eller annat därmed jämförligt ändamål.

Nämnden äger även förbjuda att is, som upptagits å viss plats utom kommunen,
införes till kommunen eller försäljes därstädes.

56 §.

Föreligger brist beträffande vattenverks utrustning eller skötsel och kan
bristen inverka menligt på vattnets beskaffenhet, skall hälsovårdsnämnden
förelägga verkets ägare att vidtaga erforderliga åtgärder för bristens avhjälpande.

Utvisar fysikalisk-kemisk eller bakteriologisk undersökning, att det undersökta
vattnet är otjänligt för sitt ändamål och kan dess användning för
nämnda ändamål medföra uppenbar hälsofara, skall nämnden, då otjänligheten
är av fysikalisk-kemisk art, förelägga vattenverkets ägare att avstänga
tillförseln av vatten för ändamål varom sägs i 49 § och, då otjänligheten
är av bakteriologisk art, antingen förbjuda att vattnet utan föregående
kokning användes för nämnda ändamål eller meddela föreläggande
som nyss sagts. Förbud eller föreläggande skall gälla tills vidare intill dess
beskaffenheten av vattnet i viss angiven grad förbättrats.

Föreläggande att avstänga vattenledning får meddelas endast i den mån
brandmyndigheten finner sådant avstängande kunna ske utan att tillgången
på vatten vid eldsvåda äventyras.

9 kap. Om avledande av avloppsvatten

57 §.

Hälsovårdsnämnd skall tillse att erforderliga och skäliga åtgärder vidtagas
för att åstadkomma tillfredsställande avloppsförhållanden inom kommunen.

337

Kungl. Mcij.ts proposition nr BAG år 195S

58 §.

Innan någon för avledande av avloppsvatten anordnar underjordisk ledning,
som ej är avsedd endast att föra ut avloppsvattnet från fastighet till
allmän ledning i angränsande gata eller väg, skall han göra skriftlig anmälan
härom till hälsovårdsnämnden. Vid anmälan skall fogas karta jämte
beskrivning över ledningen, om ej sådan eljest finnes tillgänglig för
nämnden. ....

Hälsovårdsnämnden äger, i den mån det prövas erforderligt, föreskriva
att avloppsvattnet skall renas.

Angående skyldighet för den som vill utföra ledning, avsedd att till sjö,
vattendrag eller annat vattenområde avleda avloppsvatten från mer än 100
hushåll eller från kasern, hotell eller därmed jämförlig inrättning, beräknad
för mer än 300 personer, att innan ledningen påbörjas göra anmälan
hos fisketillsynsmyndigheten är särskilt stadgat.

59 §.

Avloppsledning skall, vare sig den är belägen inom eller utom byggnad,
vara så anordnad samt så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej
uppstår.

I fråga om beskaffenheten av avloppsledning med därtill hörande anordningar
inom byggnad gäller vad därom är särskilt stadgat.

60 §.

Uppstår felaktighet i avlopp eller vållar det av annan orsak sanitär olägenhet,
skola åtgärder genast vidtagas för att försätta avloppet i fullgott
skick. Intill dess" avloppet är försatt i fullgott skick, äger hälsovårdsnämnden,
om så anses erforderligt, förbjuda dess begagnande eller vidtaga sådana
åtgärder, att det icke kan användas.

Rensning av avlopp skall äga rum så ofta behovet det påkallar.

61 §.

Vad i 59 § första stycket och 60 § sägs om avloppsledning och annat avlopp
skall gälla även beträffande reningsanläggning och andra till avloppsledning
hörande anordningar.

10 köp. Om klosett och urinoar
62 §.

Till varje byggnad, där människor uppehålla sig någon längre tid på
dygnet, skall finnas lämpligt antal klosetter. Där så erfordras, skall till
byggnaden höra en eller flera urinoarer.

Klosett och urinoar skola vara så anordnade samt så underhållas och
skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

I fråga om beskaffenheten av anläggning för vattenklosett och urinoar
med vattenspolning gäller vad därom är särskilt stadgat.

63 §.

1 inom. Vattenklosett får icke, såvitt ej annat framgår av vad nedan i 2
mom. sägs, anordnas utan hälsovårdsnämndens medgivande. Sådant medgivande
får lämnas endast om avloppsvattnet genom underjordisk ledning
22 — Biliang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr B Ad

338

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

föres ut omedelbart i allmän avloppsledning eller ock i lämpligt vattendrag
eller annat vattenområde. Om särskilda skäl äro därtill och det kan ske
utan att sanitär olägenhet uppstår, äger dock nämnden medgiva, att avloppsvattnet
avledes även på annat sätt.

Hälsovårdsnämnden äger, i den mån det prövas erforderligt, föreskriva
att avloppsvattnet skall renas.

2 inom. Länsstyrelsen äger för visst område förordna, att vattenklosett
får anordnas även utan att hälsovårdsnämnden lämnat särskilt medgivande
därtill, såframt avloppsvattnet genom underjordisk ledning utledes
omedelbart i allmän avloppsledning samt avloppsförhållandena i övrigt äro
tillfredsställande.

64 §.

Om större brist vidlåder vattenklosett och denna icke avhjälpes inom tid,
som hälsovårdsnämnden föreskriver, eller skötes anläggningen vårdslöst,
äger nämnden tills vidare förbjuda dess begagnande eller påbjuda sådana
åtgärder att den icke kan användas.

65 §.

Vad i 63 och 64 §§ stadgas om vattenklosett skall gälla även urinoar med
vattenspolning.

66 §.

Torrklosett, belägen utom byggnad som avses i 62 §, får ej ligga så nära
gata, väg eller allmän plats, källa, brunn eller annat sådant vattenhämtningsställe,
vattentäkt, livsmedelslokal eller vägg, varå finnes dörr, fönster
eller ventilationsöppning till bostad, att sanitär olägenhet kan uppstå.

Torrklosett som avses i första stycket skall erhålla tillräcklig dager och
luftväxling. I övrigt skall den vara så inrättad att fara för förorening av
marken icke uppkommer och att lukt eller annan olägenhet för omgivningen
undvikes. Till klosett skall finnas lämplig belysningsanordning.

Inom hälsovårdstätort skall golv i torrklosett som avses i första stycket
vara av för vatten ogenomträngligt ämne.

67 §.

Torrklosett, belägen inom byggnad som avses i 62 §, får ej stå i omedelbar
förbindelse med boningsrum eller kök.

Torrklosett som avses i första stycket skall vara så isolerad och hava
sådana anordningar för luftväxling, att lukt ej sprides till övriga delar av
huset. Till klosett skall finnas lämplig belysningsanordning. Golvet skall
vara av för vatten ogenomträngligt ämne.

68 §.

7 mom. Inom hälsovårdstätort skall orenligheten i torrklosetten upptagas
i tätt, lätt flyttbart kärl av typ, som godkänts av hälsovårdsnämnden.

Utom hälsovårdstätort får orenligheten uppsamlas även på annat sätt,
om hälsovårdsnämnden ej för visst fall annorlunda förordnar.

2 mom. Kärl som uppställes i torrklosett skall vara väl rengjort. Det
skall vara så uppställt, att orenligheten ej kan komma utanför kärlet eller
därtill hörande urinledning samt så att tillsyn kan utövas utan svårighet.

Inom hälsovårdstätort får kärl som här avses icke tömmas på hämtningsstället.

Kungl. Maj.ts proposition nr B h6 år 1958

339

69 §.

1 mom. Urinoar utan vattenspolning skall vara så inrättad, att orenligIieten
genom underjordisk ledning föres ut omedelbart i allmän avloppsledning
eller ock i lämpligt vattendrag eller annat vattenområde. Hälsovårdsnämnden
äger, om särskilda skäl äro därtill och så kan ske utan att
sanitär olägenhet vållas, medgiva att orenligheten avledes även på annat
sätt.

Kan orenlighet från urinoar, belägen utom byggnad som i 62 § sägs, icke
avledas utan sanitär olägenhet, får den upptagas i tätt kärl, innehållande
torvströ eller annat lika lämpligt ämne. Kärlet skall vara uppställt under
tak.

2 mom. Urinoar utan vattenspolning skall vara försedd med golv av för
vatten ogenomträngligt ämne. Väggarna skola till erforderlig höjd hava en
slät och vattentät yta. I övrigt skall beträffande förläggande av sådan urinoar
samt beträffande dager, belysning, luftväxling och åtgärder mot lukt
och andra olägenheter i tillämpliga delar gälla vad som stadgats om torrklosett.

70 §.

Hälsovårdsnämnd äger föreskriva att, efter vad som prövas erforderligt
och lämpligt, genom kommunens försorg klosett eller urinoar skall inrättas
vid salutorg, hamnområde, allmän nöjes- eller badplats eller eljest där så
finnes påkallat.

71 §-

Beträffande torrklosett och urinoar utan vattenspolning, som inrättas
tillfälligt och endast för viss kortare tid, äger hälsovårdsnämnd medgiva
avvikelse från bestämmelserna i detta kapitel, i den mån det kan ske utan
att sanitär olägenhet uppstår.

It kap. Om renhållning

72 §.

Inom hälsovårdstätort skola sopor samt köksavfall och annan dylik orenlighet
uppsamlas i tätt, lätt flyttbart kärl av typ, som godkänts av hälsovårdsnämnden.
Kärl som nu sagts skola finnas i erforderligt antal. Kärl
skall, om det icke användes i sopnedkast eller är nedsänkt i särskild behållare,
vara försett med tättslutande lock.

Utom hälsovårdstätort får, såframt ej hälsovårdsnämnden för visst fall
förordnar annorlunda, orenlighet som avses i första stycket uppsamlas även
på annat lämpligt sätt än där sägs, om marken invid eller i närheten av
boningshus, samlingslokal eller livsmedelslokal icke därigenom förorenas
eller fara uppstår för förorening av källa, brunn eller annat vattenhämtningsställe
eller vattentäkt.

Beträffande uppsamling av avfall från industriell eller annan verksamhet
samt orenlighet från kloakbrunn eller avlopp skall, såväl i som utom hälsovårdstätort,
gälla vad i andra stycket sägs; i den mån dylikt avfall utgöres
av sopor, köksavfall och annan sådan orenlighet skall det dock alltid uppsamlas
i kärl som avses i första stycket.

340

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

73 §.

Kärl som avses i 72 § skall utomhus vara uppställt på tätt underlag, som
ligger högre än den angränsande markens yta.

Hälsovårdsnämnden äger dock för kommunen eller del därav medgiva,
att kärlet nedsänkes i därför avsedd behållare av betong eller lika tjänligt
material. Behållare som nu sagts skall vara försedd med tättslutande lock,
som ligger högre än angränsande marks yta.

74 §.

Sopnedkast och soprum skola vara så anordnade, att sanitär olägenhet
ej uppstår.

I fråga om beskaffenheten i övrigt av sopnedkast och soprum gäller vad
därom är särskilt stadgat.

75 §.

Kärl för uppsamling av avfall ävensom sopnedkast, soprum och annan
plats, där avfallskärl är uppställt eller avfall uppsamlas, skola så underhållas
och skötas att sanitär olägenhet ej uppstår.

I avfallskärl få icke hällas flytande ämnen.

76 §.

Gård, portgång, förgård och annat dylikt till byggnad hörande yttre utrymme
skall hållas i snyggt och vårdat skick. Kloakbrunn å dessa platser
skall rensas så ofta behovet det påkallar.

Inom hälsovårdstätort gäller vad nu sagts även obebyggd mark, som ej
är gata, väg eller allmän plats.

Om renhållning av gata, väg och annan allmän plats samt om skydd mot
nedskräpning av naturen är särskilt stadgat.

77 §.

Inom hälsovårdstätort skall latrin, avfall eller annan orenlighet, innan
sanitär olägenhet uppkommer och innan uppsamlingskärlet är så fyllt att
innehållet utspilles eller svårighet vid hämtning eljest vållas, bortföras till
allmän soptipp eller destruktionsanläggning och får icke utan medgivande
av hälsovårdsnämnden omhändertagas på annat sätt.

Utom hälsovårdstätort får latrin, avfall eller annan orenlighet, som icke
lämpligen kan bortföras till allmän soptipp eller destruktionsanläggning,
uppläggas eller oskadliggöras på annat sätt, om marken invid eller i närheten
av boningshus, samlingslokal eller livsmedelslokal icke därigenom
förorenas eller fara uppstår för förorening av källa, brunn eller annat vattenhämtningsställe
eller vattentäkt.

Köksavfall bör dagligen bortföras från bostadslägenhet.

78 §.

1 mom. Vad i 77 § sägs utgör ej hinder för att köksavfall, som skall användas
till svinmat, eller pappersavfall, metallskrot, lump eller annat, som
skall användas till råvara, eller latrin eller annan orenlighet, som skall
nyttjas vid gödsling, omhändertages i annan ordning, under förutsättning
att erforderliga åtgärder vidtagas till förekommande av sanitär olägenhet.

2 mom. Inom hälsovårdstätort får köksavfall, latrin eller spillning från
svin användas vid gödsling endast efter särskilt medgivande av hälsovårdsnämnden.

341

Kungl. Maj.ts proposition nr B 46'' ur W58

För område utom hälsovårdstätort äger hälsovårdsnämnden, om särskilda
skäl föranleda därtill, förordna att köksavfall, latrin eller spillning från
svin ej må användas vid gödsling.

79 §.

Vid forsling av latrin, avfall eller annan orenlighet skall tätt fordon eller
kärl begagnas och i övrigt sådana försiktighetsmått iakttagas, att ej något
utspilles eller sanitär olägenhet på annat sätt vållas.

Inom hälsovårdstätort samt eljest där hälsovårdsnämnden så förordnar
skall fordon eller kärl, som innehåller latrin, sopor, köksavfall eller annan
dylik orenlighet under transport hållas väl övertäckt.

Hälsovårdsnämnden äger bestämma viss tid på dygnet, då forsling av
latrin, avfall eller annan orenlighet får äga rum ävensom meddela ytterligare
föreskrifter angående sådan forsling.

Under den varma årstiden eller då andra omständigheter föranleda därtill,
äger hälsovårdsnämnden för viss tid föreskriva, att latrin, avfall eller
annan orenlighet skall bortföras regelbundet.

80 §.

1 mom. Inom hälsovårdstätort skall urin, diskvatten eller annan flytande
orenlighet, som lätt kan övergå i förruttnelse, bortledas i underjordisk avloppsledning.
Efter hälsovårdsnämndens medgivande får dock orenligheten
bortledas eller omhändertagas även på annat sätt, om det kan ske utan att
marken invid eller i närheten av boningshus, samlingslokal eller livsmedelslokal
förorenas eller fara uppstår för förorening av källa, brunn eller annat
vattenhämtningsställe eller vattentäkt.

Utom hälsovårdstätort skall bortledande av orenlighet som här avses ske
så, att förorening eller fara därför som i första stycket sägs ej uppstår.

2 mom. Tvätt- och skurvatten och annat mindre förorenat spillvatten
skall bortledas i underjordisk avloppsledning eller, om sådan icke finnes,
på annat lämpligt sätt.

81 §.

Genom kommuns försorg skall erforderligt antal allmänna soptippar eller
destruktionsanläggningar anordnas, för avfall från område utom hälsovårdstätort
dock endast om särskilt behov härav föreligger och hälsovårdsnämnden
så förordnar.

82 §.

Allmän soptipp eller destruktionsanläggning skall anordnas enligt förslag,
som godkänts av hälsovårdsnämnden.

Allmän soptipp får icke vara belägen inom hälsovårdstätort, såvida ej
allenast kontrollerad tippning förekommer.

Allmän soptipp eller destruktionsanläggning skall ligga på betryggande
avstånd från bebyggelse, vattentäkt eller allmänt nyttjad väg samt skall
så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

12 kap. Om åtgärder mot ohyra, råttor och möss
83 §.

boningsrum med tillhörande utrymmen samt där förvarade kläder och
bohag skola hållas fria från ohyra.

342

Kiingl. Maj. ts proposition nr B 46 år 1958

I den mån det i särskilt fall prövas erforderligt, har hälsovårdsnämnd
att meddela de föreskrifter, som kunna anses påkallade till förebyggande och
utrotande av ohyra.

84 §.

Inom varje kommun skola med vissa tidsmellanrum, allt efter det förhållandena
föranleda därtill, genom kommunens försorg och på dess bekostnad
åtgärder vidtagas för att utrota råttor och möss.

Åtgärder som i första stycket sägs skola vidtagas samtidigt inom hela
kommunen eller viss del därav och böra, där så finnes lämpligt, ske i samarbete
angränsande kommuner emellan.

85 §.

Ägare av fastighet är skyldig att, där så prövas vara av behovet påkallat,
vidtaga erforderliga åtgärder för utrotande av råttor och möss inom byggnad
med därtill hörande tomt eller gårdsområde samt, där hälsovårdsnämnden
i särskilt fall så förordnar, jämväl annorstädes å fastigheten.

86 §.

Byggnad, som inrymmer boningsrum, samt, där hälsovårdsnämnden i
särskilt fall så förordnar, jämväl annan byggnad skall vara så inrättad och
försedd med sådana anordningar, att råttor och möss såvitt möjligt utestängas
(råttsäkrad).

Råttsäkring skall ske med ledning av de råd och anvisningar som medicinalstyrelsen
efter samråd med byggnadsstyrelsen och veterinärstyrelsen
utfärdar.

87 §.

Vara eller ämne får användas såsom medel för utrotande av råttor eller
möss, endast om varan eller ämnet för sådant ändamål godkänts av medicinalstyrelsen.
Godkännande får förenas med villkor och får återkallas, där
särskilda skäl äro därtill.

Medicinalstyrelsen har att upprätta och offentliggöra förteckning över
de varor och ämnen, vilka godkänts såsom medel för utrotande av råttor
och möss. Förteckningen skall årligen granskas.

Närmare bestämmelser rörande ansökan och prövning varom sägs i denna
paragraf meddelas av Kungl. Maj :t.

88 §.

Användandet av vara eller ämne som avses i 87 § skall ske med största
försiktighet och med ledning av de råd och anvisningar, som medicinalstyrelsen
efter samråd med veterinärstyrelsen utfärdar till skydd mot skada
å människor och husdjur.

Cyanväte får användas såsom medel för utrotande av råttor eller möss
endast av den som därtill erhållit särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen.

13 kap. Om hållande av djur
89 §.

Med djurstall avses i denna stadga rum, där hästar, nötkreatur, får,
getter eller svin stadigvarande hållas.

343

Kurtgl. Mctj. ts proposition nr B 46‘ år 1958

90 §.

1 mom. Den som ämnar uppföra djurstall skall på förhand göra skriftlig
anmälan därom till hälsovårdsnämnden. Anmälan skall innehålla uppgift
om stallets belägenhet samt vara åtföljd av ritningar över stallet. Hälsovårdsnämnden
har att skyndsamt granska ritningarna och avgiva besked
huruvida från nämndens sida hinder möter för uppförandet.

Anmälan som avses i första stycket erfordras ej därest byggnadsnämnd,
före det byggnadslov till djurstallet meddelats, inhämtat hälsovårdsnämndens
yttrande.

Djurstall för nötkreatur (ladugård) skall efter färdigställandet godkännas
av hälsovårdsnämnden.

2 mom. Till uppförande av djurstall är att hänföra ej blott uppförande
av helt nytt djurstall utan även mera genomgripande ombyggnad av befintligt
djurstall.

91 §.

Djurstall får ej uppföras så nära gata, väg eller allmän plats, källa,
brunn eller annat sådant vattenhäintningsställe, vattentäkt, livsmedelslokal
eller vägg varå finnes dörr, fönster eller ventilationsöppning till bostad, att
sanitär olägenhet därav kan uppstå.

Vad i första stycket stadgas om uppförande av djurstall skall gälla även
förläggande av gödselstad.

92 §.

Djurstall får ej finnas i byggnad, som inrymmer boningsrum eller livsmedelslokal.

93 §.

1 mom. Djurstall skall vara så anordnat och inrett samt så underhållas
och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

Inredningen i djurstall skall vara sådan, att djurens skötsel och stallets
renhållning såvitt möjligt underlättas.

1 djurstall skall hållas rent och snyggt.

2 mom. Djurstall skall erhålla tillräcklig dager och luftväxling samt bereda
erforderligt skydd mot fukt och kyla. Golvet skall vara tätt samt av för
vatten ogenomträngligt ämne och så inrättat, att den flytande orenligheten
icke därifrån utrinner på marken. Golvet skall ligga högre än den angränsande
markens yta. Om stallets vägg ej är av sten eller liknande ämne, skall
fri gång finnas mellan väggen och gödselstaden.

Golv i gödselstad skall vara av samma beskaffenhet och så inrättat som
i första stycket sägs om golv i djurstall.

3 mom. Inom hälsovårdstätort skall djurstall, där så kan ske, förses
med underjordisk avloppsledning för att leda den flytande orenligheten till
urinbrunn eller allmän avloppsledning. Djurstall inom sådan ort bör även
hava vattenledning, där det är möjligt att för rimlig kostnad erhålla anknytning
till allmän vattenledning.

94 §.

/ mom. Inom hälsovårdstätort skall den fasta orenligheten från djurstall
förvaras antingen i tät, flyttbar, ovan jord stående och med lock försedd
gödselkista eller i tät, med lock försedd behållare av betong eller annat lika
t jänligt material, vars botten ligger högre än den angränsande markens yta.

344

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46“ år 1958

Efter medgivande av hälsovårdsnämnden får dock den fasta orenligheten
uppsamlas i gödselstad.

Den flytande orenligheten från djurstall inom hälsovårdstätort skall, där
stallet icke är försett med underjordisk avloppsledning, uppsamlas med
torvströ eller annat tjänligt ämne samt förvaras tillsammans med den fasta
orenligheten.

2 mom. Utom hälsovårdstätort skall den fasta och flytande orenligheten
från djurstall förvaras i gödselstad eller ock på annat lämpligt sätt, så att
sanitär olägenhet icke uppstår.

95 §.

1 mom. Ladugård, som är avsedd för minst fem nötkreatur, skall hava
särskilt mjölkrum, försett med erforderliga anordningar för mjölkens silning
och nedkylning ävensom för mjölkkärlens och mjölkredskapens rengöring
och förvaring.

Vatten, som i ladugård användes för rengöring av mjölkkärl eller mjölkredskap,
får icke vara sådant att det kan antagas göra mjölken skadlig att
förtära eller på annat sätt otjänlig till människoföda.

2 mom. I ladugård skola fjäderfän hållas avskilda i särskilt rum.

96 §.

Den som vid arbete i ladugård eller eljest i samband med mjölkproduktion
tager befattning med mjölk skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet.
Omedelbart före mjölkningen skola händerna tvättas.

97 §.

Om det med skäl kan antagas att någon, som sysslar med arbete varom
sägs i 96 §, är behäftad med sådan sjukdom eller smitta eller sådant sår
eller annan yttre skada, som kan föranleda att mjölken blir otjänlig till
människoföda, är han skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden
undergå läkarundersökning på kommunens bekostnad. Finnes han därvid
behäftad med sjukdom, smitta eller skada som nu sagts, äger nämnden
förbjuda att han deltager i eller användes till arbete av ifrågavarande slag.

Ägare av ladugård eller ställföreträdare för denne, som fått kännedom om
eller har anledning misstänka alt i ladugård eller eljest med mjölkning hos
honom sysselsatt person är behäftad med sjukdom, smitta eller yttre skada
som förut sagts eller som erhållit vetskap om, att sådan person sammanbor
eller nyligen sammanbott med någon som är eller misstänkes vara
behäftad med dylik sjukdom eller smitta, är pliktig att därom genast underrätta
hälsovårdsnämnden i den kommun där arbetet bedrives.

98 §.

Annat rum för hästar, nötkreatur, getter, får eller svin än som avses i
89 § skall hava tillräckligt utrymme, bereda erforderligt skydd mot fukt
och kyla samt hållas tillfredsställande rent.

99 §.

1 mom. Hundar, katter, kaniner, pälsdjur, fjäderfä och andra dylika
mindre djur ävensom bin skola så förvaras och skötas, att sanitär olägenhet
icke uppstår.

2 mom. Den som ämnar anordna gård för avel av pälsdjur eller hundar
skall göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden samt är skyl -

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1658 345

dig att iakttaga vad nämnden till förebyggande av sanitär olägenhet finner
skäl föreskriva.

100 §.

Om i visst fall hållande av djur vållar sanitär olägenhet, har hälsovårdsnämnden
att meddela de föreskrifter som med hänsyn till förhållandena
kunna anses påkallade. Hälsovårdsnämnden äger även utfärda förbud tills
vidare mot djurens hållande.

101 §.

Vid tillsyn av djurstalls beskaffenhet och skötsel skall hälsovårdsnämnden
i första hand hava sin uppmärksamhet riktad på sådana stall, där
missförhållanden i sanitärt avseende mest kunna befaras.

14 kap. Om åtgärder till motverkande av olägenhet från industriell eller

annan verksamhet m. m.

102 §.

Varje rörelse, industriell eller icke, samt varje verksamhet i övrigt skall
vara så anordnad och så drivas, att sanitär olägenhet genom huller, skakningar,
rök, damm, dålig lukt, giftiga gaser, vattenförorening, illaluktande
avloppsvatten eller dylikt ej uppstår för den som bor eller eljest uppehåller
sig i närheten.

103 §.

Utan hälsovårdsnämndens medgivande får ej anordnas alkalifabrik,
anrikningsverk, ben- eller fiskmjölsfabrik, bensinstation, betningsanläggning,
cellulosaspritfabrik, desinfektions- eller desinsektionsanstalt, destillationsverk
för kol, trä, torv eller djurämnen eller anläggning för bränning av
djurämnen eller fabrik för bearbetning av tjära eller gasvatten, fosforfabrik,
färgfabrik, färgeri, garveri eller skinnberedning, glasbruk eller kakelfabrik
där arsenik begagnas vid tillverkningen, grustag, gödningsämnesfabrik, jästfabrik,
klor- eller klorkalkfabrik, konstgummi-, konstharts-, konstsilkeeller
konstullfabrik, kopparverk, krut- eller sprängämnesfabrik, limfabrik,
lin- eller hamprötningsverk, lysgasfabrik, mejeri, oljeraffinaderi eller skifferoljeindustri,
pappers-, papp- eller kartongfabrik, potatisbränneri, pudrettfabrik,
salpetersyre- eller saltsyrefabrik, slakteri, sockerfabrik, sodafabrik,
stapelfiberfabrik, stearinfabrik, stenhuggeri eller stenkross, stärkelsefabrik,
sulfat- eller sulfitcellulosafabrik, superfosfatfabrik, svavelsyrefabrik, talgsjuderi,
trankokeri, träsliperi, tvål- eller tvättmedelsfabrik, tvättinrättning,
ugn eller annan inrättning för röstning av arsenik- eller svavelhaltiga
malmer eller kalk-, koks-, kol- och masugn, ulltvätteri, upplag av ben, bensin,
fisk, koks, kol, lump, olja, pudrett eller råa hudar, wallboardfabrik eller
ättiksyrefabrik.

Flygplats, idrottsplats, nöjesfält, motorbana eller skjutbana får ej heller
anordnas utan medgivande av hälsovårdsnämnden.

Vad i första och andra styckena sägs skall gälla även vid mera genomgripande
ombyggnad av befintlig anläggning eller eljest vid mera betydande
ändring av driften.

346

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

104 §.

1 mom. Ansökan om medgivande som avses i 103 § skall göras skriftligen
med uppgift tillika om platsen för anläggningen samt de anordningar,
som äro avsedda att vidtagas för att hindra uppkomsten av sanitär olägenhet.
Medgivande får lämnas endast om den avsedda platsen med hänsyn
till anläggningens beskaffenhet är ur sanitär synpunkt lämpligt belägen i
förhållande till närliggande bebyggelse, vattendrag, vattentäkt eller grundvattentillgång
samt föreslagna anordningar kunna anses vara tillfredsställande.

2 mom. Om skyldighet att göra anmälan hos fiskeristyrelsen eller påkalla
vattendomstols prövning av fråga angående utsläppande av avloppsvatten
från industri samt om förbud mot varje förorening genom utsläppande
av avloppsvatten från industri i vissa vattenområden gäller vad därom är
särskilt stadgat.

Innan hälsovårdsnämnd meddelar besked i ärende, som skall anmälas
hos fiskeristyrelsen, skall styrelsens yttrande avvaktas.

105 §.

Föreligger sanitär olägenhet som avses i 102 §, skall hälsovårdsnämnden
tillhålla den som driver anläggningen att vidtaga tjänliga åtgärder för olägenhetens
undanröjande.

Därest den påtalade olägenheten är svår, äger nämnden förbjuda anläggningens
nyttjande intill dess erforderliga åtgärder vidtagits.

Beslut enligt vattenlagen angående utsläppande av avloppsvatten gäller
ulan hinder av vad nu sagts.

15 kap. Om begravningsplats

106 §.

Begravningsplats får icke anläggas eller anordnas på sådant sätt, att vatten
därifrån kan menligt inverka på källa, brunn eller annat vattenhämtningsställe
eller vattentäkt eller att gränsen kommer att ligga så nära byggnad,
som inrymmer boningsrum eller livsmedelslokal, att sanitär olägenhet
kan uppkomma. För begravningsplats bör företrädesvis väljas mark
med sandig eller kalkhaltig jordmån. Platsen bör vara omsorgsfullt utdikad.

Innan tillstånd meddelas att anlägga ny begravningsplats eller utvidga
förut befintlig sådan, skall hälsovårdsnämnden höras i ärendet.

Begravningsplats skall så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet
ej uppstår.

107 §.

Bårhus skall anordnas med ledning av medicinalstyrelsens därom utfärdade
råd och anvisningar.

Bårhus skall underhållas och skötas så att sanitär olägenhet ej uppstår.

Om krematorium är särskilt stadgat.

108 §.

Grävd grav skall vara minst två meter djup. Då särskilda skäl äro därtill,
äger dock länsstyrelsen, på framställning av kommunen och efter hörande
av hälsovårdsnämnden och förste provinsialläkaren, medgiva mindre
gravdjup än nu sagts.

347

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

109 §.

Grav å allmän gravplats får ej ånyo begagnas innan så lång tid förflutit
från det lik senast jordats där att, med hänsyn till jordmån och andra
förhållanden som kunna inverka på likens förvandling, de mjuka delarna
kunna anses hava fullständigt förmultnat och i intet tall tidigare än efter
femton år.

I grav, som blivit upplåten åt enskild med ägande- eller besittningsrätt,
får lik nedsättas efter kortare mellantid, dock med iakttagande av de försiktighetsmått,
som kunna vara av hälsovårdsnämnden bestämda.

no §.

1 mom. I kyrka, där gudstjänst brukar hållas, eller i gravkor, som står
i omedelbar förbindelse med sådan kyrka, får lik icke nedsättas utan Kungl.
Maj :ts medgivande.

2 mom. Innan nedsättning av lik får äga rum i kyrka, gravkor, murad
eller sprängd grav eller, å äldre begravningsplats, i grav som är belägen på
kortare avstånd än aderton meter från byggnad, som inrymmer boningsrum
eller livsmedelslokal, skall hos styrelsen för begravningsplatsen företes dels
läkarintyg att liket på lämpligt sätt balsamerats, dels hälsovårdsnämndens
yttrande, huruvida och vilka åtgärder därutöver må anses nödvändiga, dels
ock bevis att av nämnden föreskrivna åtgärder vidtagits.

111 §•

På särskild framställning har länsstyrelsen att, efter hörande av vederbörande
kyrkliga myndighet och hälsovårdsnämnden, pröva och avgöra fråga
om upptagande av gravsatt lik för flyttning till annan grav eller undergående
av eldbegängelse. *

Upptagning och flyttning av gravsatt lik skall ske med ledning av råd och
anvisningar, som utfärdats av medicinalstyrelsen.

Vad i denna paragraf stadgas om länsstyrelse skall i Stockholm avse
poliskammaren.

112 §.

Bestämmelserna i detta kapitel äga ej tillämpning i fråga om förvaring
av aska efter lik, som i vederbörlig ordning undergått eldbegängelse.

Angående förvaring av sådan aska samt flyttning av aska, som nedsatts
efter eldbegängelse, är särskilt stadgat.

16 kap. Om hälsovärdsordning

113 §.

Därest inom viss kommun eller del därav bestämmelser utöver vad i
denna stadga eller eljest i vederbörlig ordning föreskrivits erfordras i avseende
å allmänna hälsovården, skola sådana bestämmelser enligt vad nedan
sägs fastställas i form av hälsovärdsordning.

I hälsovärdsordning får icke intagas bestämmelse angående fråga, varom
föreskrifter utfärdats jämlikt 37 eller 45 § eller som avses i 59 § andra
stycket, 02 § tredje stycket eller 74 §.

114 §.

Hälsovärdsordning antages på förslag av hälsovårdsnämnden eller efter
dess hörande av kommunens fullmäktige.

348

Kungl. Maj. ts proposition nr B 46 år W58

Hälsovårdsordning skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen.
Vägras fastställelse, skall skäl därtill givas.

115 §.

Till ledning för utarbetande av hälsovårdsordning fastställer Kungl.
Maj :t en normalhälsovårdsordning.

Bestämmelse i hälsovårdsordning får icke utan särskilda skäl innebära
väsentlig avvikelse från motsvarande bestämmelse i normalordningen.

116 §.

Finner länsstyrelsen hälsovårdsordning av behovet påkallad, äger länsstyrelsen
härom upprätta förslag, vilket skall underställas kommunens fullmäktige.
Godkännes förslaget, sedan hälsovårdsnämndens yttrande inhämtats,
har länsstyrelsen att utfärda hälsovårdsordningen. Om fullmäktige
icke godkänna förslaget, äger länsstyrelsen ändock förordna i ärendet men
skall i så fall underställa sitt beslut Kungl. Maj :ts prövning.

117 §.

Hälsovårdsordning, som fastställts eller utfärdats av länsstyrelsen, skall
av länsstyrelsen på kommunens bekostnad införas i länskungörelserna
samt insändas till inrikesdepartementet och medicinalstyrelsen ävensom,
där hälsovårdsordning innehåller bestämmelse, som rör veterinärstyrelsens
område, till veterinärstyrelsen. Länsstyrelsen skall vidare, likaså på kommunens
bekostnad, låta kungöra hälsovårdsordningen i den eller de tidningar,
i vilka meddelanden för kommunen intagas.

Hälsovårdsnämnden skall tillse att exemplar av hälsovårdsordningen finnas
att tillgå inom kommunen för köpare.

118 §.

Vad i 114—117 §§ stadgats skall äga tillämpning även i fråga om upphävande
eller ändring av hälsovårdsordning.

17 kap. Hälsovårdskontrollen

119 §.

Medicinalstyrelsen och, såvitt angår tillämpningen av bestämmelserna i
13 kap., veterinärstyrelsen skola till ledning för hälsovårdsnämnderna meddela
erforderliga råd och anvisningar.

120 §.

När länsstyrelse, genom anmälan eller eljest, erhåller kännedom om missförhållande
avseende allmänna hälsovården, skall länsstyrelsen tillse att
tjänliga åtgärder utan dröjsmål vidtagas för att avhjälpa desamma.

Vid övervakningen över att kommuner, hälsovårdsnämnder samt de befattningshavare
som avses i 2 § fullgöra sina hithörande åligganden äger
länsstyrelsen att, där det anses nödigt, förelägga lämpliga viten.

Har prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvatten
får utsläppas, gäller om verkan därav vad som stadgas i nämnda lag.

349

Kungi. Maj:ts proposition nr B iij år 1958

121 §.

Hälsovårdsnämnd skall övervaka efterlevnaden av denna stadga och de
föreskrifter, som meddelats med stöd av stadgan, samt fullgöra vad enligt
nämnda och eljest utfärdade bestämmelser ankommer på nämnden. Härjämte
skall nämnden handhava de uppgifter som i laga ordning överlämnas
åt nämnden ävensom ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan
inverka på allmänna hälsotillståndet i kommunen.

122 §.

1 mom. Vid fullgörande av vad som enligt 121 § ankommer på hälsovårdsnämnden
skall nämnden taga hänsyn till vad som i varje särskilt fall
kan anses skäligt med hänsyn till förevarande omständigheter samt tillse
att tillsynen sker på sådant sätt, att den vållar minsta möjliga olägenhet.

2 mom. Den som har att utöva inseende över allmänna hälsovården skall
äga tillträde till lokal eller område, som står under hans tillsyn, ävensom
rätt att där företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden kunna
giva anledning.

3 mom. Den som har eller haft att utöva inseende över allmänna hälsovården
eller anlitats som biträde härvid får ej röja eller obehörigen utnyttja
yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där
det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller
affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt.

123 §.

1 mom. Hälsovårdsnämnd äger antingen omedelbart eller efter föregångna
råd eller uppmaningar i särskilt fall meddela föreläggande eller
förbud, som finnes erforderligt för efterlevnaden av denna stadga eller med
stöd av densamma eller eljest utfärdade föreskrifter.

Är ej för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet eller förbudet till
efterrättelse särskild påföljd bestämd, äger nämnden i föreläggandet eller
förbudet föreskriva vite för sådan underlåtenhet.

2 mom. Om nämnden finner anledning att låta anstå med föreläggande
eller förbud och uppenbar fara för hälsan icke är för handen, äger nämnden
meddela uppskov i ärendet på viss tid eller i undantagsfall tills vidare.

124 §.

1 mom. Föreläggande eller förbud angående bostad eller lokal som avses
i 6 kap. eller djurstall kan, där lokalen innehaves med nyttjanderätt,
allt efter omständigheterna riktas mot fastighetsägaren eller mot nyttjanderättshavaren
eller ock mot bådadera.

2 mom. Föreläggande eller förbud beträffande lokal eller anläggning
som avses i 7 kap. skall, när fråga är om beskaffenhet hos lokal eller anläggning,
som upplåtits med nyttjanderätt, riktas mot fastighetsägaren.
Detsamma skall gälla sådan fast inredning därstädes, som tillhör fastighetsägaren.
Föreläggande eller förbud i övrigt skall riktas mot rörelsens innehavare.

3 mom. Innan föreläggande eller förbud meddelas med anledning av felaktighet,
som grundar sig på förekomsten av väsentlig brist av byggnadsteknisk
art, skall yttrande inhämtas av byggnadsnämnden eller byggnadstekniskt
sakkunnig person rådfrågas.

350 Kungl. Maj:ts proposition nr B t6 år 1058

125 §.

Underlåter någon att vidtaga åtgärd, som åligger honom jämlikt denna
stadga eller med stöd därav eller eljest utfärdade föreskrifter, och fullgör
han icke genast eller inom föreskriven tid efter tillsägelse från hälsovårdsnämnden
vad han försummat eller kan han icke anträffas med sådan tillsägelse,
äger nämnden, där det anses nödigt, verkställa åtgärden på den
försumliges bekostnad.

126 §.

Hälsovårdsnämnd äger, där den anser nödigt, till inställelse inför nämnden
kalla envar, som bor eller uppehåller sig i kommunen. Sådan kallelse
skall innehålla uppgift om anledningen till densamma och skall, där det
kan ske, delgivas i så god tid, att vederbörande utan svårighet kan inställa
sig. I kallelsen får utsättas vite för uteblivande utan laga törtall; i sådant
fall skall kallelsen delgivas skriftligen mot bevis. Kommer icke den kallade
och kan nämnden ej på förhandenvarande skäl avgöra ärendet, äger
nämnden utfärda nya kallelser med förhöjda viten.

127 §.

Finner hälsovårdsnämnd, att orsaken till sanitär olägenhet inom kommunen
är att söka i annan kommun och vinnes icke rättelse genom hänvändelse
till hälsovårdsnämnden i denna kommun, skall anmälan om förhållandet
göras till länsstyrelsen.

128 §.

Polismyndighet skall, då i sanitärt hänseende anledning till anmärkning
förekommer, skyndsamt göra anmälan därom till hälsovårdsnämnden samt
skall tillika lämna nämnden erforderlig handräckning.

18 kap. Ansvars- och besvärsbestämmelser
129 §.

Med dagsböter straffes

den som bryter mot bestämmelserna i 31 § 2 mom., 35 § andra stycket
samt 36 § andra och tredje styckena;

den som vid drivande av rörelse som avses i 36 § icke ställer sig till
efterrättelse av medicinalstyrelsen med stöd av 37 § meddelade föreskrifter;

den som innan hälsovårdsnämnden utfärdat bevis om godkännande tager
i anspråk lokal eller anläggning som avses i 7 kap.;

den som i strid mot bestämmelsen i 42 § utan hälsovårdsnämndens medgivande
anordnar allmän badplats eller bryter mot av hälsovårdsnämnden
med stöd av 42 § andra stycket meddelat förbud;

den som bryter mot bestämmelsen i 44 § andra stycket eller som beträffande
skötsel av lokal eller anläggning som avses i 7 kap. bryter mot
bestämmelserna i 45 § första stycket eller mot av medicinalstyrelsen med
stöd av sistnämnda paragraf utfärdade föreskrifter;

den som bryter mot bestämmelserna i 45 § fjärde stycket eller 48 §
3 mom.;

den som utan att vara därtill behörig verkställer undersökning, som avses
i 52 §;

351

Kungl. Maj. ts proposition nr B år 1958

den som i strid mot bestämmelserna i 54 § vid filter- eller reningsanläggning
i vattenverk sysselsätter någon som är eller kan antagas vara behäftad
med sjukdom eller smitta, som genom vattnet kan överföras till
människor;

den som bryter mot av hälsovårdsnämnden med stöd av 55 § andra eller
tredje stycket meddelat förbud;

den som underlåter att göra anmälan som avses i 58 § första stycket
eller som bryter mot bestämmelsen i 60 § andra stycket;

den som beträffande skötsel av klosett eller urinoar bryter mot bestämmelsen
i 62 § andra stycket;

den som i strid mot bestämmelsen i 63 § 1 mom. första stycket utan hälsovårdsnämndens
medgivande anordnar vattenklosett eller urinoar med
vattenspolning;

den som bryter mot bestämmelserna i 68 g 1 mom. första stycket och 2
mom. eller 72 § första och tredje styckena angående uppsamling av sopor,
köksavfall och annan dylik orenlighet;

den som beträffande skötsel av kärl, sopnedkast, soprum eller annan
plats där avfallskärl är uppställt eller avfall uppsamlas, bryter mot bestämmelsen
i 75 § första stycket;

den som bryter mot bestämmelserna i 75 § andra stycket, 76 § första
stycket, 77 § första stycket, 78 § 2 mom., 79 § första och andra styckena
eller mot föreskrift, som hälsovårdsnämnden utfärdat med stöd av 79 §
tredje eller fjärde stycket;

den som i strid mot bestämmelsen i 82 § första stycket anordnar allmän
soptipp eller destruktionsanläggning.

130 g.

Med dagsböter straffes ock

den som i strid mot bestämmelsen i 87 g första stycket för utrotande av
råttor och möss använder vara eller ämne, som icke för sådant ändamål
godkänts av medicinalstyrelsen;

den som bryter mot bestämmelsen i 88 g första stycket;

den som i strid mot bestämmelsen i 88 § andra stycket använder cyanväte
för utrotande av råttor och möss utan att därtill hava erhållit tillstånd
av medicinalstyrelsen;

den som underlåter att göra anmälan som avses i 90 g 1 mom. första
stycket eller som i strid mot bestämmelsen i tredje stycket av samma moment
tager i bruk djurstall utan att detsamma godkänts av hälsovårdsnämnden; den

som bryter mot bestämmelserna i 93 g 1 mom. tredje stycket eller
96 g;

ägare av ladugård eller ställföreträdare för denne som underlåter att göra
anmälan som avses i 97 g andra stycket;

den som underlåter att göra sådan anmälan som avses i 99 g 2 inom.;

den som bryter mot bestämmelserna i 103 g eller mot vad i 108 g stadgats
angående gravdjup.

131 g.

I hälsovårdsordning får stadgas påföljd av böter högst trehundra kronor
eller av dagsböter för överträdelse av dess bestämmelser.

352

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1058
132 §.

Bryter någon mot vad i 122 § 3 inom. är stadgat, straffes med dagsböter
eller fängelse.

Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast efter angivelse
av målsäganden.

133 §.

1 mom. Över hälsovårdsnämnds beslut enligt denna stadga eller föreskrift,
som utfärdats med stöd av densamma, må besvär anföras hos länsstyrelsen
inom en månad från det klaganden erhållit del av beslutet.

Länsstyrelsens beslut i anledning av besvär som i första stycket sägs eller
eljest jämlikt denna stadga får överklagas hos Kungl. Maj :t genom besvär,
vilka skola hava inkommit till inrikesdepartementet inom en månad från
det klaganden erhållit del av beslutet.

2 mom. Är beslut, som innefattar föreläggande eller förbud, icke förenat
med påföljd för underlåtenhet att efterkomma detsamma, må talan mot
beslutet icke föras.

Har talan icke förts mot beslut, som innefattar föreläggande eller förbud
vilket förenats med vite för underlåtenhet att efterkomma detsamma,
må, om beslutet finnes böra helt eller delvis upprepas vid nytt vite, klagan
icke föras över det nya beslutet.

3 mom. Hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse äger förordna att beslut, som
meddelats av nämnden eller länsstyrelsen, skall lända till efterrättelse utan
hinder av besvär.

19 kap. Övergångsbestämmelser
134 §.

Denna stadga skall, i den män ej nedan annorlunda sägs, träda i kraft
den 1 januari 1955.

135 §.

Förordnande som avses i 6 § får meddelas jämväl före den 1 januari
1955. Likaledes må dessförinnan antagas och fastställas hälsovårdsordning
varom stadgas i 113 §.

136 §.

Första gången val av ledamöter i hälsovårdsnämnd företages enligt denna
stadga skall genom lottning bestämmas, vilka av de valda som skola utträda
ur nämnden redan vid slutet av andra året.

137 §.

Den som vid denna stadgas ikraftträdande innehar befattning som heltidsanställd
hälsovårdsinspektör eller hälsovårdskonsulent må utan hinder
av vad sägs i 16 § 2 mom. och 22 § innehava dylik befattning.

138 §.

Såsom godkännande av lokal eller anläggning som avses i 7 kap. skall
gälla av hälsovårdsnämnd enligt hittillsvarande bestämmelser meddelat
tillstånd att taga lokalen eller anläggningen i bruk, såframt nämnden ej av
särskild anledning förordnar, att prövning av dess lämplighet skall äga rum.

353

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 är 1958

Har enligt hittillsvarande bestämmelser hälsovårdsnämnds tillstånd icke
erfordrats för att taga i bruk lokal eller anläggning som avses i 7 kap., får
utan prövning jämlikt 41 eller 43 § lokal eller anläggning, som är i bruk
den 1 januari 1955, användas för samma ändamål så länge verksamheten
drives av samma person som vid angivna tidpunkt; hälsovårdsnämnden
äger dock om särskilda skäl föranleda därtill, förordna att sådan prövning
skall äga rum. Överlåtes verksamheten, skall godkännande av lokalen eller
anläggningen ske på samma sätt som beträffande ny lokal eller anläggning.

Vad i första och andra styckena sägs skall äga motsvarande tillämpning
beträffande djurstall som avses i 90 § 1 mom. tredje stycket.

139 §.

Vad i 67 § första stycket stadgas om att torrklosett icke får stå i omedelbar
förbindelse med boningsrum eller kök skall, där 2 kap. hälsovårdsstadgan
den 19 juni 1919 (nr 566) hittills tillämpats, icke gälla klosett,
som inrättats före den 1 januari 1955, om ej hälsovårdsnämnden för visst
lall annorlunda förordnar.

140 §.

Utan hinder av vad i 82 § andra stycket sägs må, där 2 kap. hälsovårdsstadgan
den 19 juni 1919 hittills tillämpats, redan inrättad allmän soptipp
nyttjas som sådan till den 1 januari 1957.

141 §.

Vad i 92 § stadgats om att djurstall ej får finnas i byggnad, som inrymmer
boningsrum eller livsmedelslokal, skall ej utgöra hinder för att djurstall,
som före ikraftträdandet av denna stadga inrättats i byggnad som
nyss nämnts, alltjämt nyttjas för sitt ändamål, om ej hälsovårdsnämnden
annorlunda förordnar.

142 §.

Föreskrifterna i 93 § 2 mom. om beskaffenheten av golv i djurstall eller
gödselstad och om fri gång mellan stallets vägg och gödselstad samt i 95 §
1 mom. första stycket om mjölkrum skola, om ej hälsovårdsnämnden
annorlunda förordnar, icke gälla djurstall, som tagits i bruk före ikraftträdandet
av denna stadga.

143 §.

Genom denna stadga upphävas hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919, förordningen
den 19 juli 1941 (nr 654) angående kontroll av vattenledningsvatten
samt förordningen den 26 november 1943 (nr 824) angående flyttning
av gravsatt lik in. in.

144 §.

Är föreskrift, som utfärdats med stöd av 30 eller 54 § hälsovårdsstadgan
den 19 juni 1919 eller eljest antagits av kommun, stridande mot denna
stadga eller med stöd av densamma eller 59 § 7 mom. byggnadsstadgan
den 30 juni 1947 (nr 390) utfärdade anvisningar, skall föreskriften upphöra
att gälla med utgången av år 1954.

Det åligger hälsovårdsnämnd att snarast möjligt efter det denna stadga
utfärdats undersöka i vad mån de nya bestämmelserna böra föranleda ändring
i de föreskrifter avseende allmänna hälsovården vilka gälla inom
kommunen.

23 — B i han g till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. AV B 4(1

Kungl. Maj:ts proposition nr B 46 år 1958

Ii 5 4

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen............................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.................. 1

Förslag till hälsovårdsstadga...................... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 oktober 1958 ............ 23

I. Inledning............................ 23

II. Huvuddragen av gällande hälsovårdsbestämmelser........... 26

III. Vissci huvudfrågor i förslaget till ny hälsovårdsstadga......... 29

1. Differentiering av hälsovårdsstadgans bestämmelser efter bebyggelsetyper
............................ 29

Hälsovårdsstadgekommittén.................. 29

Remissyttrandena...................... 31

Departementschefen..................... 39

2. Hälsovårdsorganisationen................... 42

A. Allmänna synpunkter................... 42

Hälsovårdsstadgekommittén............... 42

Remissyttrandena.................... 44

B. Hälsovårdsnämnderna.................. 47

Gällande bestämmelser.................. 47

Hälsovårdsstadgekommittén................ 48

Remissyttrandena.................... 50

C. Hälsovårdsexperterna................... 54

a. Allmänna synpunkter................. 54

Hälsovårdsstadgekommittén.............. 54

Remissyttrandena................... 54

b. Hälsovårdsinspektörer................. 56

Gällande bestämmelser................ 56

Hälsovårdsstadgekommittén.............. 56

Remissyttrandena................... 57

c. Hälsovårdskonsulenter................. 61

Hälsovårdsstadgekommittén.............. 61

Remissyttrandena................... 63

D. Departementschefen................... 69

Kungl. Maj:ts proposition nr B 16 år 1!)58 355

3. Hälsovårdsstadgans tillämpningsområde m. m.......... 78

A. Företag, varå arbetarskyddslagen är tillämplig....... 78

Gällande bestämmelser m. m................ 78

Hälsovårdsstadgekommittén................ 70

Remissyttrandena.................... 80

B. Arbeten, varå skogsförläggningslagen är tillämplig..... 84

Gällande bestämmelser m. m................ 84

Hälsovårdsstadgekommittén................ 85

Remissyttrandena.................... 85

C. Militära områden.................... 85

Gällande bestämmelser m. m................ 85

Hälsovårdsstadgekommittén................ 85

Remissyttrandena.................... 86

D. Arbetsplatser för statlig och kommunal förvaltning..... 89

Gällande bestämmelser m. m................ 89

Hälsovårdsstadgekommittén................ 89

Remissyttrandena.................... 90

E. Departementschefen................... 90

4. Materiella bestämmelser i hälsovårdslagstiftningen eller i andra

författningar, m. m...................... 95

Hälsovårdsstadgekommittén.................. 95

Remissyttrandena...................... 96

1951 års byggnadsutredning m.m................103

Departementschefen..................... 109

5. Kompletterande hälsovårdsföreskrifter.............117

Gällande bestämmelser.................... 117

Hälsovårdsstadgekommittén..................117

Remissyttrandena...................... 119

Departementschefen.....................124

6. Hälsovårdslag i stället för hälsovårdsstadga..........126

Hälsovårdsstadgekommittén..................126

Remissyttrandena...................... 126

Departementschefen..................... 127

IV. Begreppet sanitär olägenhet m.m..................128

Hälsovårdsstadgekommittén . .................. 128

Remissyttrandena........................129

Departementschefen....................... 132

V. Förslaget till hälsovårdsstadga...................134

1 kap. Inledande bestämmelser................. 134

Gällande bestämmelser.................135

Hälsovårdsstadgekommittén...............135

Remissyttrandena...................136

Departementschefen..................136

2 kap. Om hälsovårdsnämnd.................. 138

356 Kungl. Maj:ts proposition nr B i6 år 1958

3 kap. Om bostad......................154

Gällande bestämmelser................. 154

Hälsovårdsstadgekommittén...............156

Remissyttrandena...................160

Departementschefen.................. 170

4 kap. Om samlingslokal samt hotell och pensionat m. in...... 182

Gällande bestämmelser.................182

Hälsovårdsstadgekommittén...............183

Remissyttrandena...................184

Departementschefen..................186

5 kap. Om lokal och annan anläggning för bad och hygienisk be handling,

m. m.....................189

Gällande bestämmelser.................189

Hälsovårdsstadgekommittén...............189

Remissyttrandena...................191

Departementschefen..................193

6 kap. Om vattenförsörjning och vattenundersökning m. m..... 196

Gällande bestämmelser.................196

Hälsovårdsstadgekommittén. . .............197

Remissyttrandena...................199

Departementschefen..................204

7 kap. Om avledande av flytande orenlighet m. m........211

Gällande bestämmelser.................211

Hälsovårdsstadgekommittén...............214

Remissyttrandena...................215

Departementschefen..................218

8 kap. Om klosett och urinoar.................224

Gällande bestämmelser.................224

Hälsovårdsstadgekommittén...............225

Remissyttrandena...................227

Departementschefen..................232

9 kap. Om renhållning....................239

Gällande bestämmelser.................239

Hälsovårdsstadgekommittén...............241

Remissyttrandena...................244

Departementschefen..................247

10 kap. Om åtgärder mot ohyra, råttor och möss........253

Gällande bestämmelser.................253

Hälsovårdsstadgekommittén...............254

Remissyttrandena...................257

Departementschefen..................260

11 kap. Om hållande av djur..................263

Gällande bestämmelser.................263

Hälsovårdsstadgekommittén...............265

Remissyttrandena...................268

Departementschefen..................277

Kungl. Maj:ts proposition nr B hd år 1958

12 kap. Om anläggning och upplag för industriell verksamhet m. m.

Gällande bestämmelser.................

Hälsovårdsstadgekommittén...............

Remissyttrandena...................

Departementschefen..................

13 kap. Om hälsovårdsordning.................

Gällande bestämmelser.................

Hälsovårdsstadgekommittén...............

Remissyttrandena..............: . . . .

Departementschefen..................

14 kap. Om hälsovårdskontroll.................

Gällande bestämmelser m. m...............

Hälsovårdsstadgekommittén...............

Remissyttrandena...................

Departementschefen..................

15 kap. Om ansvar och besvär.................

Gällande bestämmelser.................

Hälsovårdsstadgekommittén...............

Remissyttrandena...................

Departementschefen..................

16 kap. Övergångsbestämmelser.................

Departementschefens hemställan....................

Bilaga

Hälsovårdsstadgekommitténs förslag till hälsovårdsstadga.......

357

281

282

283

288

294

295

301

303

306

310

317

318

319
321

323

324

325

Kungl. Maj:ts proposition nr B 47 år 1958

Nr B 47

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Förenade Arabrepubliken
för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande inkomst- och förmögenhetsskatter;
qiven Stockholms slott den 9 oktober
1958.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över finansoch
utrikesdepartementsärenden för den 18 april 1958 och över finansärenden
för denna dag samt med överlämnande av ett den 29 juli 1958 undertecknat
avtal mellan Sverige och Förenade Arabrepubliken för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande inkomstoch
förmögenhetsskatter vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att
dels godkänna nämnda avtal;

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

liihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr B 47