Kungl. M(k):ts preposition Nr 74 (Proposition 1919:74)

Kungl. M(k):ts preposition Nr 74.

Nr 74.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående försäljning till
staden Varberg av den till Lindhovs kungsgård i Hallands
län hörande ön Getterön; given Stockholms slott den 7
februari 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Magt härmed föreslå riksdagen
medgiva,

att till Varbergs stad må för en köpeskilling av 114,000 kronor
försäljas den till Lindhovs kungsgård i Lindbergs socken av Hallands
län hörande ön Getterön under villkor:

att Varbergs stad styrker, att samtliga- levande innehavare av den
genom kammarkollegiets och statskontorets kontrakt den 12 november
1723 generalmajoren och landshövdingen friherre Axel Faltzburgs arvingar
tillförsäkrade arrenderätt till Lindhovs kungsgård med Getterön förklarat
sig avstå från nämnda arrenderätt i fråga om Getterön under de villkor
och bestämmelser, som innefattas i de av åtskilliga av dessa arvingar
den 19 februari och den 27 juni 1917 avgivna, i ärendet omförmälda
förklaringar;

att Varbergs stad förbinder sig att senast med tillträde den 14
mars 1920 till vederbörande innehavare av torp å Getterön försälja de
vid uppskattningsförrättningen den 24 augusti 1918 angivna egnahemsUigenheter
med därvid bestämda ägoområden och för därvid angivna
köpeskillingar;

att köpeskillingen kontant inbetalas till länsstyrelsen i Hallands
län; samt

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 62 käft. (Nr 71.)

Kungl. Majits proposition Nr 74.

att staden vidkännes alla med köpet och lagfart därå förenade
kostnader.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagen»
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 74.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj it
Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 7 februari

1919.

N ä r v ar a n d e:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Petersson anförde:

Hos rikets ständer och Kung]. Maj:t anhöll i början av 1720-talet
generalmajoren och landshövdingen friherre Axel Faltzburg att bliva
hugnad med perpetuellt arrende å den i Halland vid Varberg belägna
kungsgården Lindhov, som förut varit anslagen till boställe åt överstlöjtnanten
vid kavalleriindelningen, men sedermera utarrenderats till
översten Gustaf Vilhelm von Fersen mot en årlig avgift av 100 tunnor
spannmål.

Genom brev den 8 oktober 1723 fann Kungl. Maj:t gott att, enär
rikets ständer i anseende till Faltzburgs i 55 års tid gjorda »trogna och
uyttige tjänster» samtyckt därtill, att nämnda kungsgård upplätes åt
Faltzburg under perpetuellt arrende mot viss årlig spannmålsavgift,

Ansökning

1913 av
torpare å
(retterön.

4 Kungl. Maj:t* proposition Nr 74.

stadfästa och konfirmera samma arrende, varjämte kammarkollegium och
statskontoret iingo sig anbefallt att för Faltzburg utfärda kontrakt om
perpetuel^ arrende av kungsgården.

Bemälda ämbetsverk utfärdade den 12 november 1723 sådant kontrakt,
enligt vilket kungsgården »med alla dess underlydande tillhörigheter
i hus, åker, äng, mulbete, torp och tiskerier med Getterön och vad
mera därunder lvder», vid laga tid år 1725, när arrendet med översten
von Fersen Arore tilländalupet, uppläts till Faltzburg, som hade att mot
en årlig avgift av 100 tunnor spannmål, 1 2/3 råg och Va korn, behålla
och besitta egendomen, »så länge han, dess fru, barn och arvingar»
kunde fullgöra kontraktet.

Sedan för anläggning av västkustbanan jord exproprierats från
ifrågavarande egendom samt ersättning för jordlösen ävensom för intrång
och olägenhet inlevererats till statskontoret med ett kapitalbelopp av
10,287 kronor 81 öre, förordnade Kung!. Maj:t den 18 oktober 1889,
bland annat, att nämnda kapital skulle omföras till depositionstitel och
därefter av statskontoret enligt föreskrifterna i Kungl. Maj:ts brev den
31 augusti 1877 göras fruktbärande ävensom att ränta å dessa medel
skulle utanordnas till vederbörande innehavare av kungsgården, vilken
ränta skulle för tiden efter omförandet utgå med det belopp, som för
varje år kunde erhållas för de utlånade medlen, samt efter det årsräkenskapen
blivit avslutad tillhandahållas dem på rekvisition.

1 skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 april 1913 anförde Elias Eriks son

m. 11. torpare å Getterön bland annat följande. Lindhovs kungsgård
bestode dels av fastland och dels av en utanför Varberg belägen
ö, kallad Getterön. Den perpetuel^ arrenderättens nuvarande innehavare,
överstlöjtnanten Anton Peter Mormans och kaptenen Gustaf Wilhelm
Påhlmans arvingar, utarrenderade i sin ordning egendomen. Deras
arrendatorer hade största delen av domänen under eget bruk men utarrenderade
en avsevärd del därav till torpare. Utom eu hel del torp
på fastlandet vore sålunda hela Getterön, som genom sitt läge och avstånd
från huvudgården icke kunde brukas gemensamt med denna, upplåten
till torpare. Torparna på fastlandet hade endast i ringa utsträckning
egna hus, varemot de flesta av sökandena hade egna byggnader,
som de själva underhölle. Sökandena anhöllo, att Kungl. Maj:t måtte
efter föregången utredning i ärendet medgiva dem rättighet att inköpa
torpen på Getterön efter uppskattning och på de villkor, som gällde för
försäljning av staten tillhörig egendom. Det vore den ovissa, vanskliga
och beroende ställning, sökandena med sina å annans grund uppförda

Kungl. Maj.ts proposition Nr 74. 5

lins intoge — särskilt vid varje ny utarrendering av egendomen — som
föranlett sökandena att göra ifrågavarande ansökning.

Efter härå erhållen remiss överlämnade domänstyrelsen med utlåtande
den 5 juni 1914 infordrade yttranden av innehavarna av arrenderätten
till ifrågavarande egendom, deras underarrendatorer, vederbörande
kronofogde och domänintendent samt länsstyrelsen i Hallands län.

Professorn Gustaf Cederschiöld förklarade därvid å egna vägnar
samt för övriga innehavare av arrenderätten till Lindliov — utom t. d.
kaptenen och domänintendenten John Hasselström i Vänersborg — att
för den händelse något rättsligt hinder ej mötte för den ifrågasatta försäljningen,
han ej ville sätta sig däremot, då sökandenas önskan att lå
med äganderätt förvärva sina hem i socialt avseende hade sitt berättigande.
Därtill komme, att enligt ett av länsagronomen N. D. Lyehou
och godsägaren Herbert Lundström å Gullmarsberg avgivit utlåtande
frånskiljandet av Getterön på intet sätt skulle menligt inverka på huvudgårdens
skötsel. För Getteröns frånskiljande från kungsgården borde
enligt Cederschiölds åsikt uppställas vissa villkor, bland annat att huvudgården
förbehölles ständig rätt till tångtäkt å ön samt fiske vid densamma.
— Kaptenen Hasselström bestred däremot bifall till ansökningen.

Domänintendenten anförde bland annat följande. Utan tvivel vore
det icke minst ur social synpunkt önskvärt, att kronan ägde så förfoga
över sin egendom Lindhov, att bildandet av egna hem å egendomen
kunde från det allmännas sida underlättas, helst enligt domänintendentens
uppfattning vissa delar av denna krouoegendom vore synnerligen lämpliga
för styckning. Då emellertid egendomen i sin helhet på perpetuellt
arrende upplåtits till generalmajoren Faltzburg och hans arvingar,
syntes näppeligen styckning och försäljning av vissa dess delar kunna
genomföras i annan ordning än efter överenskommelse emellan å ena
sidan kronan såsom ägare och å andra sidan Faltzburgska arvingarna
såsom innehavare av arrenderätten till egendomen. Då nu en av arvingarna
bestämt tillbakavisat förslaget att frånsälja egendomen de områden,
som förnärvarande innehades av sökandena, kunde måhända försäljningsfrågan
anses icke genomförbar i den form densamma nu förelåge.
Emellertid syntes frågan om en förändrad och för det allmänna mera
gagnerik disposition av denna egendom vara av så stor betydelse, att
försök till egendomens frigörande från de Faltzburgska arvingarna borde
företagas och underhandlingar öppnas för utrönande om skäliga och för
staten antagliga villkor kunde uppnås. Först borde dock egendomen
underkastas eu fullständig och noggrann laga syn, så att alla dess rättsförhållanden
bleve utredda. De Faltzburgska arvingarna syntes icke inne -

<* Kungl. Maj:ts proposition Nf 74:

Lava egendomen med annan eller bättre rätt än den, som i allmänhet
tillkomme arrendator. De syntes därför vara underkastade bestämmelserna
i gällande lag angående nyttjanderätt till fast egendom, liksom
ock i tillämpliga delar jämväl nuvarande bestämmelser angående förvaltningen
av kronans jordbrnksdomäner. Härav skulle följa, att innehavarna
av den perpetuel^ arrenderätten ej utan vidare hade rätt till
sublokation, ej rätt att efter behag nybygga eller förändra egendomens
hus, ej rätt att nyanlägga torp eller låta andra å egendomen uppföra
enskilda hus in. in.

Länsstyrelsen anförde bland annat följande. Genom s. k. perpetnellt
arrende vore kungsladugården 0 mantal Lindhov nr 1 upplåten
till arvingarna efter landshövdingen friherre Axel Faltzburg mot ett till
staten utgående årligt arrende av 109,914 hektoliter råg och 54,9 5 7
hektoliter korn att lösas enligt litt. A i länets markegångstaxa. Innehavarna
av arrendet, vilka, på sätt vid handlingarna i ärendet fogade
släkttavlor utvisade, numera utgjordes av avkomlingar efter överstlöjtnanten
Morman och kaptenen Påhlrnan, hade i sin ordning utarrenderat
egendomen för tiden till den 25 mars 1915 emot ett årligt arrende av 12,000
kronor med skyldighet för arrendatorerna att gälda jämväl förenämnda
till staten utgående arrende. Till egendomen hörde den utanför staden
Yrarberg belägna ön Getterön, där sökandena mot viss årlig i penningar
bestämd avgift arrenderade de av dem innehavda torp, vilka i regel
vore bebyggda med torparna tillhöriga hus. På grund av Getteröns läge
och avstånd från själva huvudgården kunde dess frånskiljande icke
på något sätt verka menligt på skötseln av huvudgården. Sökandena
hade i sin ansökan hemställt om rätt att få inköpa torpen å Getterön.
Då de emellertid utom den till torpen anslagna åkerjorden jämväl använde
betydliga utmarker på ön till bete för sina kreatur, och ön dessutom
utgjordes av bergpartier, samt den del, som icke komme att upplåtas
till torpare, skulle bliva nästan utan värde för huvudgården, ansåge
sig länsstyrelsen böra tillstyrka, att, därest upplåtelse till sökandena
av äganderätt till torpen skulle beviljas, dylik upplåtelse måtte gälla
hela Getterön. Fullständig styckning av hela ön borde verkställas, och
enahanda bestämmelser för de särskilda lägenheternas förvärvande därvid
lastställas, som nu vore gällande för förvärvande av egna hem å
kronoegendomar. De för lägenheterna inflytande köpeskillingarna borde
naturligen fördelas mellan »donationsinnehavarna» och kronan efter någon
på förhand bestämd fördelningsgrund. Att uppgöra en rättvis sådan
vore dock förenat med svårigheter. Ehuru kronan vore ägare till egendomen,
droge hon dock därav för närvarande icke större fördel än före -

Kung1. Maj:ts proposition Nr 74. 7

nämnda enligt markegång utgående arrende, vilket för år 1913 representerat
ett belopp av 1,490 kronor 43 öre, under det »donationsinnehavarna»
i sin ordning hade en nettoinkomst från egendomen av 12,000
kronor årligen, Det vore tydligt, att så länge det förhållande kvarstode,
att kronan vore ägare till egendomen och en släkt med många medlemmar
hade s. k. ständig besittningsrätt till densamma, de båda intressemotsatser,
som härigenom med nödvändighet uppkomme, i’ hög grad
verkade hindrande på skötseln och sättet för egendomens disponerande.
Därför syntes det länsstyrelsen vara synnerligen önskvärt, att sådana
åtgärder bleve vidtagna, att full och oinskränkt äganderätt till egendomen
kunde bliva tillförsäkrad antingen kronan eller »donationsinnehavarna».
Ehuru länsstyrelsen ansåge, att upplåtelse av hela Getteröu
till egna hem åt sökandena skulle vara både lämplig och önskvärd, föreställde
sig dock länsstyrelsen, att med de säregna förhållanden, som vore
rådande beträffande Lindhov, allt för stora praktiska svårigheter fullösande
av denna fråga skulle uppkomma. Då därtill komrae, att försäljning
av någon del av egendomen icke rätteligen syntes kunna äga
rum, med mindre samtliga »donationsinnehavarna» därtill lämnat sitt
samtycke, men ansökningen blivit bestridd av en utav dessa, funne länsstyrelsen
sig böra avstyrka bifall till torparnas framställning.

I sitt utlåtande hemställde domänstyrelsen, att då en av innehavarna
av den perpetuel^ arrenderätten, kaptenen Hasselström, bestritt
bifall till ansökningen, densamma icke måtte föranleda någon Kungl.
Maj:ts vidare åtgärd.

Kammarkollegium, som genom remiss fick sig anbefallt att avgiva
utlåtande i detta ärende, föranstaltade om utredning genom andra arkivkontoret
angående kungsgården Lindhov samt avgav utlåtande den 20
april 1916. Jämte meddelande att i nu gällande jordebok för Lindbergs
socken upptoges bland kronoegendomar under allmän disposition dels bland
kungs- och kungsladugårdar 6 mantal Lindhov nr 1, och dels bland jordlägenheter
Getterön nr 1, en ö, anförde kollegiet, att det av sökandena begärda
tillståndet att få med äganderätt förvärva de av dem nu brukade
torp å Getterön uppenbarligen icke kunde lämnas utan medgivande av
samtliga innehavarna av det perpetuel^ arrendet av kungsgården. Som
emellertid en av dessa bestritt bifall till ansökningen, syntes en försäljning
av torpen å Getterön icke för det dåvarande kunna genomföras.
Då det emellertid syntes önskvärt, att kronan erhölle fri dispositionsrätt
till Lindhovs kungsgård, i vilket fall den föreliggande försäljuingsfrågan
givetvis skulle komma i förändrat läge, ansåge kollegium sig böra
ifrågasätta, huruvida ej skäl kunde anses föreligga, att underhandlingar

Kutigl. Mcy:ts proposition Nr 74.

inleddes med innehavarna av den perpetuella arrenderätten i syfte att
utröna, huruvida skäliga och för staten antagliga villkor skulle kunna
uppnås för förvärvande åt kronan av den rätt, varmed kungsgården på
grund av det perpetuella arrendet nu innehades.

Vid ärendets föredragning den 29 september 1916 fann Kung!.
Maj: t torpar nas framställning icke för det dåvarande föranleda annan
åtgärd, än- att Kung! Maj:t bemyndigade domänstyrelsen att föranstalta
om underhandlingar med innehavarna av den perpetuella arrenderätten
till ifrågavarande kungsgård i syfte att utröna, huruvida skäliga och
för staten antagliga villkor kunde uppnås för förvärvande åt kronan av
den rätt, varmed kungsgården på grund av det perpetuella arrendet
innehades, samt att därefter inkomma med redogörelse för utgången
av samma underhandlingar ävensom med det förslag, som därav kunde
föranledas.

I anledning härav anmodade domänstyrelsen länsstyrelsen i Hallands
län att inleda underhandlingar i nämnda syfte. 1 utlåtande den 5 maj
1917 meddelade länsstyrelsen, att utsikt förefunnes att få arrenderätten
till Getterön överlåten på Varbergs stad, för vilket fall svårigheter icke
syntes skola komma att föreligga att få öns lägenhets- och torpinnehavares
intressen vederbörligen iakttagna. Beträffande inlösen av arrenderätten
till egendomen i övrigt meddelades, att sådan inlösen bestritts
av två av arrendator erna och att av de övriga sådana villkor uppställts,
att desamma icke syntes kunna läggas till grund för vidare underhandlingar
i ärendet.

Sedan domänstyrelsen i skrivelse den 11 maj 1917 till Kungl.
Maj:t inkommit med redogörelse för utgången av underhandlingarna,
remitterades ärendet till justitiekanslersämbetet. I utlåtandet den 28
juni 1917 anförde detta ämbete följande:

»Enligt lagen den 14 juni 1907, om vad iakttagas skall i avseende å införande
av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, är 8 kap. 5 § bjggningabalken
upphävd allenast i fråga om sådan nyttjanderätt, varom stadgas i nya lagen.
En dylik nyttjanderätt är icke ifrågavarande perpetuella arrenderätt, och om denna
gäller således alltjämt stadgandet i 8 kap. 5 § byggningabalken, att landbo ej må
låta annan nyttja och bruka något av gårdens ägor, utan jordägaren giver där lov
till. Aven nyss nämnda lag om nyttjanderätt innehåller för övrigt (i 2 kap. 8 §),
att utan jordägarens medgivande må ej arrendator åt annan till brukande upplåta
fastigheten eller del därav.

Kronan synes sålunda vara berättigad att begära avhysning av de personer,
som nu eller framdeles må bruka egendom allenast efter upplåtelse av Faltzburgs
arvingar och utan kronans medgivande. Detta förhållande bör tydligen vara ägnat
att dels för Faltzburgs arvingar avsevärt förringa värdet av den perpetuella arrende -

Kungl. Maj;ts proposition Nr 74.

rätten dels ock minska deras motvilja mot att inlåta sig på en för det allmänna
tillfredsställande överenskommelse med kronan.

Det framgår icke av de för justitiekanslersämbetet tillgängliga handlingar,
huruvida kronans representanter vid de försök till underhandlingar, som må hava
förekommit, framhållit för Faltzburgs arvingar den brist, som enligt vad ovan sagts
enligt justitiekanslersämbetets åsikt vidlåder deras perpetuella arrenderätt. Skulle
emellertid så icke hava skett, torde måhända ett nytt dylikt försök visa sig mera
framgångsrikt, om just nämnda brist därvid bleve kraftigt betonad.»

Sedan domänstyrelsen i anledning härav, jämlikt remiss den 3
juli 1917, anmodats'' avgiva förnyat yttrande, har domänstyrelsen återupptagit
underhandlingar med arrenderättsinnehavarna, vilka underhandlingar
dock ännu ej lett till resultat.

Vid sista utarrenderingen av Lindhovs kungsgård år 1914 för de
Faltzburgska arvingarnas räkning bestämdes, att arrendetiden skulle utgöras
av 18 år och upphöra den 14 mars 1933. Arrendebeloppet är
bestämt till 10,700 kronor. Från arrendet har undantagits Getterön
med därå varande torp och lägenheter men rätt till tångtäkt å Getterön
förbehållits huvudgården. Friherre Faltzburgs arvingar uppbära numera
direkt de från Getteröns torplägenheter inflytande arrendeintäkter, uppgående
till något över 3,000 kronor. Å Getteröns samtliga till ett tjugutal
uppgående torplägenheter äro byggnaderna enskild egendom med
undantag av att manhus och ladugårdsbyggnader å torpen nr 1 och 2
tillhöra staten.

Nu hava stadsfullmäktige i Varberg i skrivelse den 29 augusti
1917 anhållit, att Varbergs stad måtte få förvärva äganderätten till
Getterön. Såsom skäl härför , hava stadsfullmäktige anfört, att ön läge
omedelbart intill staden, endast omkring 700 meter från stadens hamn,
varigenom vissa delar av ön i framtiden kunde bliva av betydelse för
utvidgning av hamnen. Vidare ansåge stadsfullmäktige det önskvärt,
att det å ön allt mer tilltagande fria badortslivet ställdes under Varbergs
havsbads överinseende. Stadsfullmäktige utfästa sig att vid bifall till
ansökningen medgiva innehavarna av å ön befintliga torplägenheter rätt
att förvärva äganderätten till sina torp med dess inägor samt rätt till
nödigt bete ävensom till fiske och tångtäkt, allt enligt uppmätning, utstakning
och värdering av domänintendenten i Hallands län och på
sätt, som funnes stadgat rörande försäljning av torplägenheter från
statens jordbruksdomäner. För vinnande av i ansökningen avsett ändamål
hade stadsfullmäktige av Hilda Svalander in. fl. i egenskap av friBihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. (12 höft. (Nr 74.) 2

Ansökning
1917 av Varbergs
stad.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 74.

herre Faltzburgs arvingar, såsom innehavare av den perpetuel]a arrenderätten
till ön, utverkat den 19 februari och den 27 juni 1917 dagtecknade
förklaringar av följande hädelse:

»Därest Kungl. Maj:t och kronan till Varbergs stad försäljer den under egendomen
Lindhov i Lindbergs socken. Himle härad och Hallands län lydande ön
Getterön och medgiver friherre Axel von Faltzburgs arvingar såsom innehavare av
den perpetuella arrenderätten till Lindhov med Getterön att avstå från arrenderätten
till Getterön utan att arrenderätten i övrigt förminskas eller inskränkes;

så förklara vi härmed i egenskap av innehavare av den perpetuella arrenderätten
till Lindhov med Getterön, att vi avstå från arrenderätten till Getterön med
vad därtill hörer, under villkor, dels att staden inom sex månader efter det försäljningen
i laga ordning skett till Kungl. Maj:t och kronan eller annan behörig
myndighet eller person utbetalar såsom köpeskilling för Getterön åttifemtusen
(85,000) kronor, och dels att innehavarna av den perpetuella arrenderätten till
Lindhov med Getterön tillerkännes rätt att åtnjuta avkastningen eller ränta å köpeskillingen,
85,000 kronor, i ersättning för nvttjanderätten till Getterön.

I sammanhang härmed förklara vi:

att avgalden till kronan för arrenderätten till Lindhov med Getterön må i
sin helhet utgå från huvudgården ensam;

att vi åtnöja oss med de föreskrifter rörande förvaltningen av ifrågavarande
85,000 kronor, som kunna varda av Kungl. Maj:t eller annan vederbörlig myndighet
meddelade;

att tillträde till Getterön må ske omedelbart efter det ersättningsbeloppet
blivit erlagt, förbehållande vi oss att själva uppbära de arrendebelopp av torparna
å Getterön, som avse tiden före tillträdet; samt

att vi förbehålla rättighet åt innehavarna av huvudgården, kungsladugården
Lindhov, att för eget behov för all framtid taga tång vid Getteröns stränder samt
därstädes bedriva fiske.

Vi vilja upplysa, att torparna å Getterön, vilka nu sitta å sina torp utan
kontrakt, pläga betala arrendeavgälderna den 20 september och den 20 mars varje år.

Det är avtalat, att torparna å Getterön, i händelse försäljning till Varbergs
stad kommer till stånd, skola om de så önska på skäliga villkor få behålla
sina torp.

Detta medgivande är för oss bindande intill utgången av år 1919.»

Vid denna förklaring- hava fogats stamtavlor för utvisande av de
nuvarande arrendeinnehavarnas släktskap med friherre Faltzburg.

Stadsfullmäktige hava hemställt, att Varbergs stad måtte få förvärva
äganderätten till Getterön mot erläggande av omförmälda belopp
av 85,000 kronor till arrenderättsinnehavarna, vilkas rätt till ön i samband
därmed borde upphöra.

Efter det att på bekostnad av Varbergs stad lantmäteriauskultanten
Erik Stigman upprättat karta jämte den 26 januari 1918 dagtecknad
beskrivning och den 16 februari 1918 dagtecknat förslag till indelning

Kungl. Maj;ts proposition Nr 74.

av alla ägorna ä Getterön samt domänintendenten i länet med biträde
av vederbörande uppskattningsmän verkställt saluvärdering av de torp
och lägenheter å Getterön, som ansågos böra hembjudas nuvarande innehavare
till inlösen, har länsstyrelsen i Hallands län den 3 september 1913
avgivit utlåtande i ärendet.

Enligt kartbeskrivningen utgör Getteröns hela areal 317.546 hektar,
därav 5.152 hektar tomt, 102.06 3 hektar åker, 10.9 05 hektar äng ocli
199,4 2 6 hektar berg och betesmark. Av värderingsprotokollet, vilket
dagtecknats den 24 augusti 1918, inhämtas bland annat följande.

Getterön vore belägen i Kattegatt strax utanför fastlandskusten mitt framför
staden Varbergs hamn. Avståndet från hamnpiren till öns närmaste sydliga
udde, den s. k. Klöven, vore omkring 800 meter. Den bukt av Kattegatt, som
här insköte mellan å ena sidan den Varberg tillhöriga fastlandskusten och å
andra sidan Getterön jämte skäret Skrivarklippan, utgjorde en naturlig yttre redd
för Varbergs hamn.

Med avseende på den topografiska och geologiska beskaffenheten bestode öns
nordvästra, västra och södra delar av kala. delvis höga klippor, och syntes ön för övrigt
hava bildats genom uppgrundning i lä bakom dessa klippor. Något egentligt strandbete
av mera betydande värde funnes icke. Därtill vore stränderna allt för stenfyllda
och klippiga. Endast i öns östliga delar och särskilt mot den norra stranden
förefunnes strandbete i något större utsträckning och av mera betydande värde. Givetvis
förekomme dock något om än ringa bete mellan klippor och stenar å de andra
delar av ön, som icke vore uppodlade till åker. Den av lantmätaren som äng betecknade
jorden vore i allmänhet mycket stenig och torrt belägen på grusbotten,
vadan denna ängsmark hade ringa värde.

Åkerjorden bestodc av mer eller mindre djup mylla på sand och grusbotten.
Lerhaltig matjord funnes icke, och, så vitt utrönas kunde, förefunnes lerhaltig alv
allenast på ett ställe. Åkerjorden vore i öns mitt av bättre beskaffenhet, djupare
mylla och vilande på mera fuktig botten, vadan dikning bär erfordrades. Några
öppna diken förekomme, men någon tidsenlig dränering hade ännu ej kommit till
utförande. Sådan hade hittills knappast varit möjlig, då förpanta i denna trakt hade
sina åkertegar liggande om varandra. Först efter ett ordentligt genomfört skifte,
så att varje torpare finge all sin åkerjord sammanförd i ett sammanhängande skifte,
kunde en sådan till ett rationellt jordbruk hörande grundförbättring som dränering
tänkas komma till utförande. Med hänsyn till omständigheterna på ön syntes torparna
i allmänhet hava på oklanderligt sätt hävdat jorden till sina torp. Till
uppehållandet av jordens växtkraft hade utnyttjandet av tångtillgången vid öns
stränder varit dem eu god hjälp. Flera torpare idkade därjämte fiske såsom binäring.
Dock ej storsjöfiske, enär inga större båtar vore hemmahörande på Getterön,
där endast mindre båtar och ekor förekomme, vadan således fisket huvudsakligen
inskränkte sig till s. k. backefiske i ön omgivande vatten.

Beträffande det av lantmätaren uppgjorda förslaget till uppdelning av (Jetteröns
åkerjord och betesmark hade uppskattningsmännen i stort sett intet väsentligt
att däremot erinra. Förslagets bärande och fullt riktiga grundtanke hade tydligen
varit att med bibehållande av torpens gamla hustomter kunna sammanföra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 74.

jorden så, att varje torp finge hela sitt nya ägovälde utav såväl åker som betesmark
uti ett skifte, samt att varje torp Unge ungefär lika stor åkerareal, som
torpet tidigare innehaft, vartill komme strävandet efter erhållandet av mera regelbundna
gränser torpen emellan. Därjämte hade utlagts nödigt antal vägar.

Vid besök å ön hade torparna utfrågats angående skiftesläggningen. De syntes
alla hava av lantmätaren fått upplysning om de nya torpgränserna och vore således
på det klara med skiftets innebörd. Det stora flertalet förefölle ock att vara nöjda
med skiftesförslaget. Då den odlade jorden läge i mitten av ön och de flesta torpen
vore där samlade, hade det mött stora, för att ej säga oövervinneliga svårigheter
att utföra skiftesläggningen på ett sådant sätt, att varje torp i sammanhang
med sina inägor finge ett betesmarksområde av önskad storlek. Att av oskiftad
mark i någon trakt av ön avsätta ett område till gemensam »betesallmänning»
mötte jämväl sina svårigheter och syntes knappast vara i överensstämmelse med
skiftesstadgans bestämmelser. Utrymme för ett sådant områdes avsättande funnes
ej heller annorstädes än å Getteröns västligaste delar och dessa delar vore så
bergiga och sandiga, att de voro nära nog värdelösa som betesmark. Dessa västliga
områden borde skogskultiveras i de delar, sådant vore möjligt. Stannade slutligen
sistnämnda område i staden Varbergs händer, vore väl troligt att de bleve
skogskultiverade. Avsattes här en allmänning för torparna eller jorden dem emellan
uppdelades, vore det sannolikt slut med alla förhoppningar att här få se skog
uppväxa. Och dock hade i äldre tider funnits skog å Getterön. Så långt det varit
möjligt hade i alla fall varje torpare blivit tillskiftad jämväl betesmark.

Uppskattningsmännen funne således icke anledning att påyrka ändring i
skiftesläggningens allmänna karaktär. Vissa mindre jämkningar borde emellertid
ske. — Dessa verkställdes därefter före uppskattningen.

Genom förrättningen hava utlagts områden till 20 lägenheter,
varav en skolhustomt, med en areal av tillhopa 185.45 5 hektar, varav
5.116 hektar för samfält bruk. Lägenheterna hava saluvärderats till
80.500 kronor. I denna summa ingå 3,300 kronor för kronan tillhöriga
byggnader.

Länsstyrelsen i Hallands län har i sitt förberörda utlåtande i huvudsak
anfört följande.

I stadens ansökning hade särskilt framhållits vikten för staden, som vore en
av landets mest besökta badorter, att ordna och reglera det fria badliv, som för
närvarande fördes å ön. Hur lämpligt detta än kunde vara, syntes det dock
kunna äga rum utan att staden förvärvade äganderätt till ön. Men staden hade
därjämte ett vida viktigare intresse att bliva ägare av Getterön, ett intresse, som
endast mera i förbigående blivit i ansökningen något berört. Där nämndes nämligen,
att vissa delar av ön i en framtid kunde bliva av hehov för kommande utvidgningar
av Varbergs hamn. Såvitt länsstyrelsen kunnat finna vore detta intresse
av särdeles stor betydelse. Varbergs stad hade genom sin belägenhet vid
västerhavet och med de järnvägar, som från olika håll löpte in i staden, stora förutsättningar
att bliva en betydelsefull industri- och handelsstad. Men för att så
skulle bliva fallet vore det nödvändigt, att staden skaffade sig en stor och god hamn.
Möjlighet att erhålla en sådan förefimnes tydligen. Men i denna hamn borde öppen -

Kungl. Mcijds proposition Nr 74. 13

barligen Getterön ingå såsom ett av naturen själv danat skydd i väster emot det
påliggande havet.

Den uppgörelse, som staden lyckats tratta med innehavarna av den perpetuel^
arrenderätten till ön, och den möjlighet, som under ärendets utredning öppnats
att med stadens förvärv av äganderätten till ön kunna förena lägenhetsägarnas
önskningar att bliva ägare till de av dem brukade jordlotterna, måste hälsas
med stor tillfredsställelse.

Vad beträffade berörda uppgörelse med friherre Axel Falzburgs arvingar
ville länsstyrelsen fästa uppmärksamheten därå, att arvingarna icke vore bundna
av densamma längre än till utgången av År 1919 och att det således vore av stor
vikt, att ett avgörande i frågan träffades dessförinnan. Detta vore av desto större
betydelse, som "det torde vara att antaga, att med den uppjobbning av fastighetsvärdena,
som under senaste tiden ägt rum, och med de värdebelopp, som vid nu
skedd uppskattning åsatts de brukade jordlotterna, arvingarna vid en ny uppgörelse
skulle komma att betinga sig en vida högre gottgörelse, än nu avtalats.

Genom det uppgjorda förslaget om upplåtelse av jord till lägenhetsinnehavarna
hade dessas önskemål icke till hela sin utsträckning tillmötesgåtts, men
syntes detta dock skett i hela den utsträckning, som varit möjlig, då man, såsom
länsstyrelsen funnit vara riktigt, framför allt måst tillse, att stadens intresse för
en blivande hamnanläggning bleve iakttaget.

Det sammanlagda belopp, som lägenlietsinnehavarna enligt den gjorda uppskattningen
skulle hava att erlägga för att förvärva äganderätt till sina jordlotter,
närmade sig det belopp av 85,000 kronor, som staden förbundit sig utbetala såsom
köpeskilling för ön och av vilket belopp friherre Falzburgs arvingar betingat
sig rån teavkastningen. Efter avdrag av det belopp utav 3,300 kronor, vartill vissa
kronan tillhöriga byggnader värderats, skulle nämligen den summa lägenhetsinnehavarna
hade att erlägga för själva jorden uppgå till 80,200 kronor.

Då värderingsmännens uppskattning säkerligen måste äga fullt vitsord, kunde
härav endast dragas den slutsatsen, att staden lyckats utverka nämnda arvingars
samtycke för eu i förhållande till nu gällande pris avsevärt låg köpeskilling.

Då såsom ovan nämnts vissa kronan tillhöriga byggnader uppskattats till
ett värde av 3,300 kronor, syntes Yarbergs stad höra erlägga detta belopp utöver
de 85,000 kronor, som staden erbjudit sig att betala i köpeskilling för ön.

Som arvingarna enligt den med dem träffade uppgörelsen medgivit, att avgälden
till kronan för arrenderätten till Lindhovs kungsgård med Getterön finge i sin
helhet utgå från huvudgården ensam, .skulle kronan icke komma att lida någon
direkt förlust genom Getteröns försäljning till staden. Det kunde ju ifrågasättas,
att kronan av staden skulle betinga sig en särkild köpeskilling med tanke på alt
kronan skulle kunna träffa någon uppgörelse med friherre Falzburgs arvingar
och såmedelst själv komma i besittning av ön. Länsstyrelsen saknade emellertid
varje utgångspunkt för bedömande av vad kronan i sådant avseende skäligen skulle
kunna fordra av Varbergs stad. Med hänsyn därtill att ön måste anses för kronan
sakna varje värde syntes det länsstyrelsen kunna ifrågasättas, om icke statens intresse,
att staden erhölle en god hamn, vore så stort, att något särskilt belopp
icke bolde av staten äskas utöver vad staden gentemot friherre Faltzburgs arvingar
förbundit sig att betala såsom köpeskilling för ön jämte ovannämnda 3,300
kronor för kronan tillhöriga byggnader.

14 Kungl. Maj:t* proposition Nr 74.

I skrivelse den 26 september 1918 hava torpare och lägenhetsinnehavare
å Getterön hemställt om bifall till Varbergs stads ansökning''
samt förklarat att de icke hade något att erinra beträffande föreslagna
områden för av dem innehavda torp, att de funne de av förrättningsmännen
för samma områden föreslagna försäljningsvärden fullt skäliga,
samt att en var av dem vore villig att till sålunda föreslaget pris inköpa
det område, som enligt förrättningsmännens förslag skulle avses
för hans torp.

Domänstyrelsen har den 25 oktober 1918 avgivit utlåtande av
följande innehåll:

»Lika med Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande linner domänstyrelsen
staden böra givas företräde framför lägenhetsinnehavarna att förvärva Getterön,
dock under villkor, att staden i sin tur till lägenhetsinnehavarna överlåter äganderätt
till lägenheterna. Den ar friherre Faltzburgs arvingar fordrade ersättningen
synes kunna godkännas. Då emellertid staden genom den ifrågasatta transaktionen
skulle komma i besittning av öns stränder med en areal av 138.2 7 70 hektar
under det att genom försäljningen av lägenheter staden skulle få det av friherre Faltzburgs
arvingar fordrade lösenbeloppet i det närmaste betäckt, synes kronan
höra av staden som köpeskilling för Getterön fordra lägst 70,000 kronor utöver det
belopp,'' friherre Faltzburgs arvingar betingat sig.»

I anledning av vad domänstyrelsen sålunda anfört hava stadsfullmäktige
i Varberg inkommit med en den 18 november 1918 dagtecknad
skrivelse av i huvudsak följande innehåll.

Domänstyrelsen syntes hava antagit, att Getteröns stränder skulle hava
nästan lika högt värde som alla de redan värderade torpen och lägenheterna på
ön. Detta antagande kunde icke vara grundat på något annat, än att arealen a
strandområdena vore förhållandevis stor.

Ehuru staten icke för närvarande hade, eller såvitt det kunde tänkas, framdeles
kunde få någon nyttjanderätt till Getterön, och det staten tillkommande årliga
ärendet, som friherre Faltzburgs arvingar skulle erlägga, vore beräknat att
framdeles utgå i sin helhet från huvudgården Lindhov, ansåge stadsfullmäktige det
möjligt, att till staten borde utgå någon köpeskilling för äganderätten till Getterön.
Länsstyrelsen i Hallands län hade emellertid i sitt utlåtande funnit det kunna
ifrågasättas, att någon särskild köpeskilling i detta avseende icke borde påkallas.
Därest sådan köpeskilling skulle ifrågakomma, hade stadsfullmäktige tänkt, att
denna skulle få utgöra endast en ringa del eller någon procent av vad staden
skulle betala^ för nyttjanderätten till ön. Däremot hade stadsfullmäktige icke kunnat
finna något skäl för att storleken av den areal, bestående av öns stränder,
som staden Unge över efter försäljning av torpen och lägenheterna på ön, skulle
till någon avsevärd betydenhet få inverka på värdet av äganderätten till ön.

Vid fråga om bestämmande av köpeskilling för äganderätten till ön borde
hänsyn tagas till att största delen av arealen och den ojämförligt största delen av
värdet å ön utgjordes av torp och lägenheter, vars innehavare genom ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 74.

varande åtgärder skulle beredas tillfälle att förvärva äganderätten till desamma.
Därigenom skulle åstadkommas till antalet tjugofem egnahemslägenheter. Då staden
befrämjat detta genom att förvärva nyttjanderätten till ön, vilket torparna
därstädes förgäves eftersträvat, ansåge stadsfullmäktige det skäligt, att staten med
hänsyn till det goda och nationellt värdefulla syftemål, som läge i befrämjande av
skapandet utav egna hem, understödde detta syftemål med att avstå från den på berörda
del av på ön belöpande andel av möjligen blivande köpeskilling för äganderätten.
Vid tillfälle sådant som detta borde det mera tillkomma det allmänna än den enskilde
att befrämja bildandet av egna hem. Staden komme icke att göra någon
affärsvinst å inköpet. Då nämligen staden för nyttjanderätten till ön skulle utbetala
85,000 kronor samt finge vidkännas kostnader för lantmäteriförrättningen
in. m. med 5,200 kronor, komme stadens utgifter att belöpa sig till 90,200 kronor.
Då staden i likvid för torp och lägenheter på ön — efter avdrag av 3,300 kronor
för staten tillhöriga byggnader — endast skulle erhålla 80.200 kronor, bleve stadens
kostnader för övertagande av ön 10,000 kronor.

Den 23 november 1918 anbefalldes domänstyrelsen att föranstalta
om upprättande i vederbörlig- ordning- av saluvärdering jämväl å den
del av Getterön, som icke innefattades i den av domänintendenten jämte
värderingsmän under år 1918 verkställda uppskattning av torp och
lägenheter å ön.

Med anledning- härav har länsstyrelsen i Hallands län med skrivelse
den 12 december 1918 överlämnat instrument över dylik saluvärdering.
1 instrumentet framhålles, att det är Getteröns mindervärdiga
delar, huvudsakligen öns nordvästra, västra och södra strandpartier, som
skulle av staden behållas. Med avseende på de grunder, som följts vid
värderingen, har antecknats, att tomt och åkerjord värderats till det
högsta pris, vartill sådan jord beräknats vid föregående värdering av
lägenheterna, att betesmarken å ägofiguren 161 beräknats till högre
värde än vid lägenhetsvärderingen, att ängen samt det område, som
angåves av ägofigurerna 282, 290, 291 och 293, oaktat sin ur betesoch
odlingssynpunkt värdelösa beskaffenhet, upptagits till ett högre värde
med hänsyn till där befintlig båtplats, strandens användning som
badstrand samt belägenheten mitt för Varbergs hamn, samt att den övriga
areal, som nu vore föremål för värdering, beräknats till ett genomsnittspris
av 100 kronor per hektar, oaktat stora delar därav utgjordes
av kala berg, som ej ens kunde skogsodlas. Slutligen har antecknats, att
uppskattningsmännen icke ansett sig kunna värdesätta — och därför ej
heller gjort avdrag för — den värdeminskning, som kunde anses ligga
i de servitut eller förbehåll angående rätt till båtplatser, tångtäkt och
fiske, som förbehållits såväl huvudgården Lindbov som ock de till torpare
och lägonhetsinnehavare avsedda områdena. Under dessa förutsättningar
hava nu ifrågavarande delar av Getterön saluvärderats till 20,450 kronor.

Kung}. Maj.ts proposition Nr 74.

Länsstyrelsen har hemställt, att Varbergs stad måtte få förvärva
äganderätten till Getterön för en köpeskilling av 108,750 kronor, varav
85,000 kronor såsom ersättning till Faltzburgska arvingarna, 3r300
kronor såsom ersättning för kronan tillhöriga byggnader samt 20,450
kronor såsom ersättning för den mark, som icke överlätes å lägenhetsinnehavarna.

Domänstyrelsen har i utlåtande den 20 december 1918 anfört:

»Uppskattningsmännen hava värderat 1 hektar 99.5 0 ar tomter och åkerjord
efter 800 kronor per hektar, 9 hektar 42,so ar äng, berg och betesmark

efter 400 kronor per hektar, 15 hektar 7 ar bättre betesmark efter 300 kronor

per hektar samt 105 hektar 59,80 ar berg, sämre betesmark och strandremsor

efter 100 kronor per hektar. Då emellertid härvidlag huvudvikten ej ligger å

markens lämplighet för odling utan å dess användbarhet för industriella och merkantila
ändamål, finner styrelsen den gjorda värderingen föga tjänlig att läggas till
grund för en beräkning av områdets värde. Med hänsyn till områdets betydande
utsträckning, dess belägenhet i närheten av Varbergs stad och dess värde ur nyss
angivna synpunkter anser sig styrelsen, trots uppskattningsmännens värdeberäkning,
böra vidhålla sitt förut i ämnet gjorda uttalande, att kronan bör av staden som
köpeskilling för Getterön fordra lägst 70,000 kronor utöver det belopp, friherre
Faltzburgs arvingar betingat sig.»

Med anledning av vad domänstyrelsen sålunda anfört hava utsedda
ombud för stadsfullmäktige i Varberg i eu till Kungl. Maj:t ingiven
skrift bestritt såväl att några särskilda grunder borde tillämpas
vid värdering av den mark, staden skulle behålla, som ock att denna
mark skulle äga ett industriellt och merkantilt mervärde i förhållande
till den övriga delen av ön.

Härutinnan borde uppmärksammas, att domänintendenten och värderingsmännen
vid sin uppskattning av strandmarkens värde även i den mån sådant varit
befogat tagit hänsyn till strandmarkens möjliga användbarhet för industriella och
merkantila ändamål, i det de upptagit vissa ägofigurer till ett värde av 400 kronor
per hektar, ehuru detta markområde av värderingsmännen ansetts ur betes- och
odlingssynpunkt värdelöst.

Vad domänstyrelsen anfört därom, att nu ifrågavarande mark ur industriell
och merkantil synpunkt hade ett mervärde på grund av »områdets betydande utsträckning
och dess belägenhet i närheten av Varbergs stad», bevisade emellertid
enligt ombudens förmenande intet. Varje i närheten av en stad beläget större
område hade uppenbarligen icke under alla förhållanden ett merkantilt och industriellt
mervärde, utan sådant värde konstituerades av helt andra faktorer, nämligen
resp. områdens lämplighet för merkantila och industriella anläggningar samt
icke minst beräknelig efterfrågan av mark för dylika anläggningar. De områden av
Getterön, som staden beräknats skola behålla, kunde ej tänkas bliva använda för
industriella eller merkantila ändamål. Områdena utgjordes av flerstädes helt smala
strandremsor av en ö, som väl läge nära Varbergs stad men som saknade ordnad

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 74.

kommunikation med staden, ja med fasta landet över huvud. A ön saknades för
närvarande fullständigt ordentliga vägar. Större delen av öns södra strand och
hela dess östra strand läge vid grunda, ofarbara vikar. Dess norra, västra och
sydvästra stränder läge oskyddade mot öppna havet med mängder av grund
utanför. Sådana strandremsor kunde väl icke hava värde ur merkantil och industriell
synpunkt. Och detta desto mindre som å fasta landet mitt emot ön funnes
nästan obegränsade områden för industriella eller merkantila anläggningar med
goda förbindelser med järnvägsstation och hamn. Således saknades vad Getteröns
strandområden anginge den första förutsättningen, lämplighet för industriella och
merkantila anläggningar, ja, man syntes med rätta kunna säga, att ifrågavarande
områden vore fullständigt oanvändbura för anläggningar av ifrågakomna art.

Justitiekanslersambetet, som genom remiss anbefallts att avgiva
utlåtande i ärendet, så vitt anginge åsyftad förändring av det mellan
kronan samt friherre Faltzburgs arvingar bestående förhållande
angående arrenderätten till Lindhovs kungsgård, har i utlåtande den
29 januari 1919 yttrat:

»Till den sålunda begränsade remissens besvarande får justi ti ekanslersämbetet
anföra, att från kronans sida intet synes vara att erinra mot det förslag till bestämmelser
uti ifrågavarande hänseende, som innehålles i en bland de remitterade
handlingarna befintlig av Hilda Svalander, med flera, den 19 februari och den 27
juni 1917 avgiven förklaring, samt att i fråga om förvaltningen av det belopp
85,000 kronor, som där omförmäles, lämpligen torde böra föreskrivas, att detsamma
skall överlämnas till förvaltning av statskontoret, som, enligt vad handlingarna
utvisa, förut fått mottaga medel, influtna för exproprierad mark från kungsgården.

Enligt justitiekanslersämbetets mening är det uppenbart, att ett avtal med
det innehåll, som i ärendet föreslagits, icke med avseende å Lindhovs huvudgård
innebär någon utvidgning av den nyttjanderätt, som hittills tillkommit friherre von
Faltzburgs arvingar. Skulle emellertid någon tvekan härom råda, bör denna tvekan
undanröjas genom tillägg till det föreslagna avtalet.

Justitiekanslersämbetet anser sig vidare böra fästa uppmärksamheten därpå,
att, så vitt av handlingarna framgår, ifrågavarande förslag icke biträtts av vissa
utav arrenderättens innehavare, nämligen Anna Celestina Wilhelmina Kleberg,
sergeanten Ernst Heijmels hustru Dagmar Emilia Heijmel, född Hasselström, och
änkefru Augusta Ottiliana Lagercrantz, född Hasselström, och ej heller av Fr. Båll,
gift med en av innehavarna, Marie Louise Båll, född Möller».

Från det allmännas synpunkt synes det mig önskligt, att det
perpetuel^ arrendeförhållande, som nu äger rum beträffande Lindhnvs
kungsgård med underlydande, måtte bliva avvecklat. Förslag till dylik
avveckling föreligger nu beträffande den i arrendet ingående ön Getterön.

Att till respektive innehavare överlåta de å ön befintliga torp
med vederbörligen reglerade ägoområden står i full överensstämmelse
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 62 käft. (Nr 74.) 3

Departe mentschefen -

Kungl. Maj-ts proposition Nr 74.

med principerna för egnahemsupplåtelser från kronoegendomar. Då
genom den nu ifrågasatta uppgörelsen dylikt överlåtande garanteras,
finner jag även ur denna synpunkt förslaget kunna godkännas, desto
hellre som de upplysningar, vilka i ärendet lämnats angående de nuvarande
jordbruksförhållandena på Getterön, synas göra det angeläget,
att snarast möjligt nödiga förutsättningar må skapas för ett mera rationellt
jordbruk än som under nuvarande omständigheter är möjligt därstädes.

En annan fråga är, huruvida uppgörelsen bör ske genom förmedling
av Varbergs stad och jämväl innefatta, att staden skall bliva ägare
till de delar av ön, vilka icke överlåtas till egnahem slägenheter. Härvid
är att märka, att, då svårighet visat sig möta att med anledning
av torparnas ansökning år 1913 åstadkomma önskad uppgörelse med
de Faltzburgska arvingarna, staden ingripit och lyckats få en sådan
uppgörelse till stånd. Åven om, såsom justitiekanslersämbetet framhållit,
några av arvingarna icke synas hava deltagit i uppgörelsens godkännande,
torde det icke böra för staden medföra någon större svårighet
att utverka även de återstående arvingarnas medgivande.

Därtill kommer, att jag finner de skäl, som förmått staden att
söka komma i besittning av Getterön och särskilt de delar därav, vilka
skulle stanna i stadens ägo, vara värda allt beaktande, under det att
någon anledning för kronan att behålla i sin ägo sistberörda områden
icke synes förefinnas. Jag anser mig därför böra tillstyrka, att kronan
begagnar det nu yppade tillfället att reglera förhållandena beträffande
Getterön.

Vad angår innehållet i den föreslagna uppgörelsen, bör denna,
såsom från alla sidor föreslagits eller förutsatts, innefatta de i de Faltzburgska
arvingarnas förklaringar den 19 februari och den 27 juni 1917
intagna villkor och bestämmelser. I avseende å föi''valtningen av det
för arrenderättens avlösande bestämda beloppet av 85,000 kronor, av
vilket de Faltzburgska arvingarna skola åtnjuta avkastningen, torde
Kungl. Maj:t böra meddela föreskrifter, sedan riksdagens medgivande
till försäljningen erhållits. I likhet med justitiekanslersämbetet anser
jag d^tta belopp böra överlämnas till förvaltning av statskontoret såsom
redan skett beträffande förenämnda expropriationsmedel för kungsgården
Lindhov.

De Faltzburgska arvingarnas förklaringar innehålla, att arrenderätten
till Getterön avstås »utan att arrenderätten i övrigt förminskas
eller inskränkes». Med anledning av vad justitiekanslersämbetet anfört
vill jag framhålla, att givetvis ingen förändring med avseende å den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 74.

rättsliga beskaffenheten eller omfånget av arrenderätten till Övriga områden
avses genom nu ifrågasatta avtal. Icke heller lämnas från kronans
sida någon bekräftelse av densamma, sådan den för närvarande
utövas.

Såsom villkor för försäljningen bör föreskrivas, dels att Varbergs
stad styrker, att samtliga arrenderättsinnehavare godkänt det i förenämnda
förklaringar innefattade avtalet, dels ock att staden förbinder
sig att senast mod tillträde den 14 mars 1920 till vederbörande torpinnehavare
försälja de vid uppskattningsförrättningen den 24 augusti
1918 angivna egnahemslägenheter med därvid bestämda ägoområden
och för därvid angivna köpeskillingar.

Vad därefter angår det pris, staden bör betala till kronan, är det
tydligt, att detsamma bör först och främst utgöras av förenämnda avlösningsbelopp
för arrenderätten, 85,000 kronor, som upptagits i förutnämnda
förslag till uppgörelse med de Faltzburgska arvingarna, samt
värdet av kronans hus — vilka ju icke beröras av avtalet med nämnda
arvingar — 3,300 kronor. Beträffande erläggandet av köpeskilling
därutöver hava olika meningar gjort sig gällande.

Vid företagen värdering har värdet av torpjorden jämte skolhustomten
uppskattats till 83,500 kronor. Beträffande den övriga marken
hava domänuppskattningsmäunen värderat densamma till 20,450 kronor,
varvid särskilda värden åsatts olika ägoslag. Domänstyrelsen har däremot
ansett huvudvikten vid värderingen böra läggas å markens användbarhet,
för industriella och merkantila ändamål samt hållit före,
att lägst 70,000 kronor borde fordras utöver löseskillingen för arrenderätten,
vadan alltså enligt styrelsens åsikt köpeskillingen borde uppgå
till minst 155,000 kronor. Staden har häremot invänt, att större
hänsyn till dylik användning av marken än som redan tagits vid uppskattningen
vore med hänsyn till markens läge och beskaffenhet obefogad.

I likhet med domänstjrrelsen kan jag ej undgå att finna de av
uppskattningsmännen angivna värdena å den del av ön, som staden
avses skola behålla, alltför låga med hänsyn till öns läge nära Varbergs
stad och hamn samt dess betydelse för stadens näringsliv och isynnerhet
för stadens egenskap av en livligt besökt badort. Emellertid kan
jag icke heller anse en så stark prishöjning, som domänstyrelsen utan
angivande av närmare beräkningsgrunder förordat, vara av omständigheterna
betingad. Vid övervägande av förhållandena bär jag kommit
till det resultat, att jag för min del vill tillstyrka, att för sistnämnda
delar av ön uppskattningsmännens värde må höjas med ungefär hälften
och värdet upptagas till 30,500 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 74.

Totalvärdet av ön blir då 83,500 + 30,500 = 114,000 kronor, vilket
belopp bör utgöra köpeskillingen för ön med allt vad därtill hör.
Eftersom härav åtgår för arrenderättens avlösande ett belopp av 85,000
kronor, kommer kronan att tillgodonjuta 29,000 kronor, varav 3,300
kronor utgöra värdet av kronans hus.

Då de Faltzburgska arvingarna ej äro bundna av sina förklaringar
längre än till utgången av innevarande år, bör försäljningen från
kronan till staden hava skett dessförinnan. Såvitt kronans rätt rörer,
bör staden äga tillträda ön, så snart köpeskillingen erlagts.

På grund av vad jag nu anfört hemställer jag, att Eders Kung!.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till Varbergs stad må för en köpeskilling av 114,000 kronor
försäljas den till Liudhovs kungsgård i Lindbergs socken av Hallands
län hörande ön Getterön under villkor:

att Varbergs stad styrker, att samtliga levande innehavare av den
genom kammarkollegiets och statskontorets kontrakt den 12 november
1723 generalmajoren och landshövdingen friherre Axel Faltzburgs arvingar
tillförsäkrade arrenderätt till Lindhovs kungsgård med Getterön förklarat
sig avstå från nämnda arrenderätt i fråga om Getterön under de
villkor och bestämmelser, som innefattas i de av åtskilliga av dessa
arvingar den 19 februari och den 27 juni 1917 avgivna, i ärendet omförmälda
förklaringar;

att Varbergs stad förbinder sig att senast med tillträde den 14
mars 1920 till vederbörande innehavare av torp å Getterön försälja de
vid uppskattningsförrättningen deri 24 augusti 1918 angivna egnahemslägenheter
med därvid bestämda ägoområden och för därvid angivna
köpeskillingar;

att köpeskillingen kontant inbetalas till länsstyrelsen i Hallands
län; samt

att staden vidkännes alla med köpet och lagfart därå förenade
kostnader.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnade, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga . . . till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Aug. Borgström.

STOCKHOLM, ISAAC MARG US'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1918.