Kungl. Mcij.ts proposition nr 120 år 1960 (Proposition 1960:120)

Kungl. Mcij.ts proposition nr 120 år 1960

Nr 120

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag i fråga om
lokaliseringen av vissa statliga institutioner, m. m.;
given Stockholms slott den 25 mars 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas vissa förslag som lokaliseringsutredningen rörande
statlig verksamhet avgivit angående utflyttning av statliga institutioner
från Stockholm. I anslutning härtill hemställes om riksdagens godkännande
av riktlinjer för utflyttning av viss statlig verksamhet från Stockholmsområdet,
innebärande bl. a. — utöver i särskild proposition föreslagen
utflyttning av fjärde militärbefälsstaben till Strängnäs — förflyttning av
arméns intendenturförråd i Stockholm till Filipstad, av ledningsorganen
vid Marinkommando Ost till Västerhaninge, av Stockholms tygstations signalverkstad
i Sundbyberg till Borås, Jönköping eller Växjö samt av statens
centrala frökontrollanstalt och statens växtskyddsanstalt till ort i Mellansverige.
Däremot anses österbygdens vattendomstol inte böra förflyttas. Inte
heller föreslås tills vidare någon ändrad lokalisering av sparbanksinspektionen.
Det anses vidare böra ankomma på Aktiebolaget Tipstjänst och Svenska
penninglotteriet aktiebolag att efter ytterligare utredning besluta om
lokaliseringen av dessa båda företag. Vid eu utflyttning även av dessa skulle
genom förslagen i propositionen i runt tal 1 200 arbetstillfällen tillföras
orter utanför Stockholms-området.

En särskild personaldelegation föreslås för handläggning av vissa i samband
med omlokaliseringarna uppkommande personalproblem.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 120

Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1960

Utdrag av protokollet över finansurenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25
mars 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Edenman,
Netzén, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 5 april 1957 tillsattes den
17 i samma månad en utredning rörande lokaliseringen till orter utanför
Stockholms-området av statliga ämbetsverk och annan statlig verksamhet. I
direktiven för utredningen erinrades om att frågan om en utflyttning av
statliga ämbetsverk från Stockholm vid åtskilliga tillfällen tagits upp till
övervägande. Särskilt tidigare syntes man i en lokalisering utanför huvudstaden
ha sett en möjlighet att nedbringa de statliga förvaltningskostnaderna.
Under senare år hade det framför allt varit de allmänt befolkningspolitiska
och samhällsekonomiska aspekterna som dominerat. Det hade
synts önskvärt att med en aktiv statlig lokaliseringspolitik å ena sidan
förhindra en alltför snabb tillväxt av Stor-Stockholm och å andra sidan
bidra till en differentiering av näringsstrukturen i olika delar av vårt land.

Utredningen angående näringslivets lokalisering hade i sitt år 1951 avlämnade
betänkande (SOU 1951:6) påpekat, att staten genom sina olika
organ avgor lokaliseringen av en råd anläggningar och att nära nog samtliga
statliga organ bedriver en verksamhet vars förläggning har lokaliseringspolitisk
betydelse. I de flesta fall rörde det sig om verksamheter vilkas
forläggning är relativt bunden, men ofta förelåg valfrihet, i varje fall mellan
olika orter inom ett visst område. Det var uppenbart, hävdade utredningen,
att denna valfrihet utgjorde en betydelsefull tillgång för lokaliseringspolitiken.

Det anfördes vidare, att lokaliseringsfrågorna blivit särskilt brännande i
samband med tillkomsten av nya ämbetsverk liksom vid omorganisation av
eller nybyggnad för befintliga ämbetsverk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 ur WHO

I fortsättningen anfördes i direktiven bl. a. följande.

Lokaliseringsfrågorna har även aktualiserats av den stora rumsbristen för
statliga verk och inrättningar i Stockholm, vilken nödvändiggör ett ställningstagande
till frågan om uppförandet av ytterligare ämbetsbyggnader
inom Stockholms-området. På grundval av en undersökning avseende perioden
fram till år 1965 räknar byggnadsstyrelsen med eu kraftig ökning av
lokalbehoven för både den civila och den militära förvaltningen under de
närmaste åren. Vissa åtgärder för att reducera den aktuella rumsbristen har
föreslagits i årets statsverksproposition (bil. 27, s. 134). Det är emellertid
angeläget att de grundläggande frågorna om ifrågavarande verksamhetsgrenars
lokalisering klarlägges, innan ställning måste tagas till hur lokalbristen
i fortsättningen skall bemästras. Även om uppförandet av eu ämbetsbyggnad
för ett visst verk inte med nödvändighet binder detsamma i fråga
om dess framtida förläggning, skulle det givetvis vara mindre rationellt att
först senare upptaga lokaliseringsfrågorna till behandling. Lokalfrågorna
kan vidare — i ett läge med allmän rumsbrist — inte behandlas endast för
enstaka verk utan de måste infogas i mera allmänna överväganden om liur
den totala bristen skall avvecklas.

I det av 1955 års långtidsutredning år 1956 avgivna betänkandet (SOU
1956: 53) framhålles det såsom uppenbart, att stora svårigheter att tillräckligt
snabbt anpassa en storstad som Stockholm med alla dess anläggningar
till en snabbt växande befolkning och trafik kommer att hestå för en läng
tid framåt. Utredningen ställer frågan om det inte vore önskvärt att dämpa
takten i de största städernas och speciellt Stor-Stockholms tillväxt. Bland
de problem som enligt utredningens uppfattning i detta sammanhang bör
klarläggas genom ingående utredningar återfinnes en decentralisering av
vissa delar av den centrala civila och militära verksamheten till orter utanför
Stockholm. Erfarenheter från andra länder och från de svenska storföretagen
tyder på att man har överskattat de organisatoriska olägenheterna
av en viss lokal decentralisering av de förvaltande, utredande och affärsdrivande
organen. Enligt utredningen bör utvecklingen av kommunikationerna
och särskilt telekommunikationerna underlätta en utveckling i denna
riktning.

Såsom centralt statligt lokaliseringsorgan följer givetvis arbetsmarknadsstyrelsen
lokaliseringsfrågorna för statsförvaltningen. Styrelsen deltar t. ex.
genom yttranden eller på annat sätt i behandlingen av frågor rörande nyanläggningar
av högre undervisningsanstalter, sjukhus, centrala tvättanläggningar
m. in. Däremot kommer på denna väg frågor rörande utflyttning
av statliga verksamhetsgrenar från Stockholms-regionen inte upp till
behandling, såvida inte ny ämbetsbyggnad behöver uppföras för viss verksamhet.

En utredning rörande möjligheterna att flytta ut statliga verksamhetsgrenar
från Stockholms-området till andra delar av landet synes nu böra
komma till stånd. Utredningen bör omfatta såväl civila som militära verk
och inrättningar. En första arbetsuppgift för utredningen bör vara eu undersökning
av mera översiktlig natur syftande till att klarlägga allmänna
förutsättningar och principer för en utflyttning.

Förutom de allmänt lokaliseringspolitiska aspekterna på förläggningen
bör även redovisas för- och nackdelarna för de statliga verken själva, liksom
för andra organ och för allmänheten, av olika lokaliseringsalternativ.
Det synes självklart att en lokalisering till orter utanför huvudstaden inte bör
väljas om nackdelarna för staten och allmänheten överväger fördelarna.
Man torde kunna skilja på olika typer av statlig verksamhet för vilka dessa
faktorer ter sig olika. Eu översiktlig genomgång av den statliga förvalt -

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1960

ningens olika grenar synes därför lämplig. Även om givetvis det slutliga
avgörandet beträffande lokaliseringen av statliga verk kan ske först efter
noggrant beaktande av alla speciella omständigheter i det enskilda fallet,
synes en sådan översiktlig genomgång nödvändig som vägledning för fortsatta
överväganden.

I den mån dessa utredningsresultat därtill ger anledning kan därefter
lokaliseringsfrågorna för vissa verk bli föremål för detalj studium, syftande
till konkreta förslag. Mot bakgrunden av de mera allmänna undersökningarna
och övervägandena bör i anslutning till vad chefen för handelsdepartementet
i årets statsverksproposition anfört beträffande sjöfartsstyrelsens
förläggning utredningen ta upp denna fråga till behandling. Även frågan
om en viss koncentration av flera ämbetsverk till en viss ort utanför Storstockholm
— med andra ord frågan om tillskapandet av ett andra förvaltningscentrum
— bör uppmärksammas.

Utredningen, som sedermera antagit benämningen Lokaliseringsutredningcn
rörande statlig verksamhet, har från början bestått av landshövdingen
P. A. Eckerberg, tillika ordförande, ombudsmannen K. E. H. Ahldin, ledamoten
av riksdagens första kammare, redaktören T. Andersson, förste byi
åsekreteraren K. A. Brodd, ledamoten av riksdagens andra kammare, pastorn
J. A. T. Gustafsson i Borås, ledamoten av riksdagens första kammare,
direktören E. R. Hagberg, sekreteraren E. Å. Hedlund, ledamoten av riksdagens
andra kammare, numera statsrådet G. T. Skoglund, generaldirektören
G. E. Vahlberg och framlidne generaldirektören G. W. Wejke samt generalmajoren
R. O. R. Åkerman. Skoglund och Wejke har sedermera ersatts,
Skoglund den 8 maj 1957 av ledamoten av riksdagens första kammare,
i. d. förmannen E. Hj. Nilsson och Wejke den 31 januari 1958 av generaldirektören
S. Larsson. Därutöver har generaldirektören S. O. B. Olsson från
och med den 13 september 1957 ingått som ledamot i utredningen. Vidare
deltar för närvarande byråchefen B. R. Johansson och byggnadsrådet U. H.
Snellman i utredningsarbetet vid förfall för Olsson respektive Larsson.

Utredningen har successivt avlämnat nio betänkanden. I dessa föreslås
följande förflyttningar, nämligen av statens centrala frökontrollanstalt till
Lund, statens växtskyddsanstalt till Uppsala, Aktiebolaget Tipstjänst till
Norrköping, Svenska penninglotteriet aktiebolag till Gävle, sparbanksinspektionen
till Växjö, försvarets fabriksstyrelse till Eskilstuna, fjärde militärbefalsstaben
till Strängnäs, arméns intendenturförråd i Stockholm till Filipstad,
staben samt de administrativa delarna av intendentur- och sjukvårdsförvaltningarna
vid Marinkommando Ost till Nyköping eller Nynäshamn, Stockholms
tygstations signalverkstad i Sundbyberg till Borås samt österbyqdens
vattendomstol till Gävle.

Över nämnda betänkanden har, efter remiss, yttranden avgivits av ett
flertal myndigheter och organisationer, vilka remissyttranden jag avser att
redovisa vid behandlingen av de särskilda frågorna.

Vidare har lokaliseringsutredningen i skrivelse den 24 februari 1959 bl. a.
anfört, att de problem, som föranlett tillskapandet av delegationen för samordning
av vissa personalorganisations- och personalvårdsfrågor inom försvaret
i stort sett torde vara likartade med dem som uppstår, därest omlo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

kaliseringar beslutas rörande olika statliga civila verksamhetsgrenar. I samband
med sådana omlokaliseringar kan ofta även behov uppstå att genomföra
förändringar av den bestående organisationen. Lokaliseringsutredningen
har ansett det vara av betydelse, att enhetliga regler tillämpas vid
bedömandet av hithörande personalproblem, och det inom krigsmakten tilllämpade
systemet för att uppnå detta synes ändamålsenligt. Utredningen
föreslår därför att en delegation för behandling av personalproblem i samband
med omlokalisering rörande statliga, civila verksamhetsgrenar kommer
till stånd. Verksamheten anses böra på lämpligt sätt samordnas med de
arbetsuppgifter, som åvilar den av chefen för försvarsdepartementet tillkallade
delegationen.

I det följande avser jag att först lämna en redogörelse för den allmänna
uppläggningen av utredningsarbetet. Därefter torde jag få lämna en sammanfattning
av utredningens överväganden beträffande de konkreta utflyttningsförslagen
och i anslutning härtill redovisa inkomna remissyttranden.
Dock upptar jag inte i detta sammanhang utredningens förslag i fråga om
lokaliseringen av försvarets fabriksstyrelse jämte i anslutning därtill avgivna
yttranden.

Den allmänna uppläggningen av utredningsarbetet

Enligt sina direktiv skall lolcaliseringsutredningen undersöka möjligheterna
att förlägga statliga ämbetsverk och annan statlig verksamhet till orter
utanför Stockholms-området. I det nyss refererade anförandet till statsrådsprotokollet
den 5 april 1957 framhölls, att en första arbetsuppgift för
utredningen borde vara en undersökning av mera översiktlig natur, syftande
till att klarlägga allmänna förutsättningar och principer för en utflyttning.
En sådan översiktlig genomgång syntes nödvändig som vägledning
för fortsatta överväganden. Lokaliseringsfrågorna för vissa verk kunde därefter
bli föremål för detalj studium, syftande till konkreta förslag.

Lokaliseringsutredningen har sett som sin första arbetsuppgift att verkställa
eu översiktlig genomgång av de statliga verksamhetsgrenar, som är
lokaliserade till Stockholms-området. I samband härmed har utredningen
utgått från att en utflyttning från Stockholm av statsdepartementen
samt vissa lokal- och regionalförvaltningar inte bör ifrågasättas. I fråga om
övrig statlig verksamhet — inalles omkring 170 myndigheter m. m. — har
utredningen inhämtat material från myndigheterna, studerat instruktioner
in. in. Utredningen säger sig härvid ofta ha funnit, att mycket starka skäl
talar för verksamhetens fortsatta lokalisering till Stockholm, och utredningen
har då stannat för att tills vidare inte närmare undersöka lokaliseringsfrågorna.
I fråga om ett relativt stort antal verksamhetsgrenar har svårigheterna
vid en utflyttning förefallit vara av mindre omfattning. Enligt
utredningen är emellertid svårigheterna av olika karaktär och gör sig gällande
med skiftande styrka.

Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1960

De verksamhetsgrenar, som enligt lokaliseringsutredningens bedömande
sålunda i första hand bör undersökas, kan i huvudsak uppdelas i två grupper,
nämligen dels sådana, som har nära samarbete med andra statliga verksamhetsgrenar
och som därför anses böra lokaliseras till en gemensam ort
eller region för att inte samarbetet skall störas, och dels sådana, vilkas verksamhet
är relativt specialbetonad och där behovet av samarbete med andra
centrala myndigheter och organ inte är så omfattande. I fråga om den förstnämnda
gruppen har utredningen påbörjat ett på längre sikt upplagt undersökningsarbete,
varvid även frågan om ett andra förvaltningscentrum
beaktas.

Utan att föregripa nämnda, mera långsiktiga arbete har lokaliseringsutredningen
ansett sig kunna genomföra speciella lokaliseringsundersökningar
rörande de verksamhetsgrenar, som bör kunna bedömas relativt fristående.
Några egentliga fördelar med lokalisering av även dessa verksamhetsgrenar
tillsammans med andra statliga organ har inte kunnat påvisas, och
det skulle enligt utredningens mening vara mindre lämpligt att i fråga om
denna grupp avvakta resultaten av undersökningen om ett andra förvaltningscentrum.
På så sätt skulle man förlora tid och i viss mån avhända sig
möjligheten att genom lokaliseringsåtgärder stimulera olika orter i riket.
Angelägenheten att underlätta lokalsvårigheterna i Stockholm har även varit
ett skäl för utredningen att bedriva ifrågavarande undersökningar med
största möjliga skyndsamhet.

Personalfrågorna är i viss mån likartade, och utredningen har beträffande
dem gjort vissa uttalanden av generell natur. Vid en myndighets eller ett
företags utflyttning från Stockholm kan det givetvis uppstå åtskilliga problem,
som sammanhänger med möjligheterna för personalen att flytta eller
att finna sig tillrätta på ny ort. Hithörande problem bedömes emellertid av
lokaliseringsutredningen inte vara av den art, att de bör hindra en utflyttning
av en myndighet eller ett företag från Stockholm, om utflyttningen av
samhälleliga skäl anses böra komma till stånd. Sedan är det — menar utredningen
— en annan sak, att statsmakterna bör medverka till att minska
eller avlägsna svårigheterna. Personalfrågorna bör enligt utredningen lösas
genom förhandlingar med berörda löntagarorganisationer. Lokaliseringsutredningen
förutsätter, att statsmakterna genom olika positiva åtgärder söker
minska olägenheterna för befattningshavarna.

Statens centrala frökontrollanstalts lokalisering
I. Utredningen

Utredningen erinrar inledningsvis om att statens centrala frökontrollanstalt
kan sägas vara en praktisk-vetenskaplig institution, som har till främsta
uppgift att genom laboratorieundersökningar och fältodlingar utöva
kontroll över utsädesvarors beskaffenhet i olika avseenden. Kontrollen ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1960

övas genom alt insända prover av utsäde analyseras dels laboratoriemässigt
vid anstaltens renhets- och groningsavdelningar och dels genom kontrollodlingar
vid anstaltens fältkontrollavdelning. En särskild form av kontroll
utgöres av den s. k. statsplomberingen, vars innebörd är att partier av utsäde
åsättes plomb och bevis om beskaffenheten, sedan vederbörligen uttagna
prov ur partiet blivit godkända av anstalten vid undersökning. Fem olika
plomberingsklasser finns, med för varje klass fastställda minimifordringar.
Av övriga arbetsuppgifter kan nämnas analys av prov, som uttagits för tillsyn
av efterlevnaden av den s. k. frölagen och av flyghavreförordningen.
Vidare åligger det anstalten att verkställa de fröanalyser, som behövs som
underlag för införsellicenser för utländskt frö, samt att på begäran verkställa
kvalitetsanalyser av matpotatis och foderspannmål. För en stor del
av det utförda arbetet utgår ersättning enligt särskild taxa. Erforderliga bestämmelser
rörande dessa olika arbetsuppgifter m. m. utfärdas av lantbruksstyrelsen,
under vars tillsyn anstalten står.

Statens centrala frökontrollanstalt består av en huvudanstalt, belägen i
Bergsliamra i Stockholm, och en filial, belägen i Skåne. Dessutom finnes
fem lokala, statsunderstödda frökontrollanstalter, varav två mindre i Norrland
och tre större i var och en av städerna Linköping, Skara och Örebro.
Huvudmän för dessa lokala anstalter är hushållningssällskapen i respektive
län.

Huvudanstaltens plomberingsområde utgöres av Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Gotlands, Gävleborgs och Västernorrlands län samt Stockholms
stad. Filialen tar emot prov från Skåne och Blekinge samt angränsande
områden i Halland och Småland. Riket i övrigt är uppdelat på de
lokala frökontrollanstalternas plomberingsområden.

De lokala frökontrollanstalternas befogenhet omfattar icke alla de arbetsuppgifter,
som utföres vid statens centrala frökontrollanstalt. Lokal frökontrollanstalt
får sålunda inte utfärda plomberingsbevis för de högre
plomberingsklasserna. Kontrollen av frölagens och flyghavreförordningens
efterlevnad liksom kvalitetsanalyser av matpotatis och kvarnspannmål ankommer
vidare endast på den statliga frökontrollanstalten. Statens centrala
frökontrollanstalt arbetar sålunda både såsom riksmyndighet och såsom
lokal myndighet. I denna dubbla egenskap emottar huvudanstalten prov
från såväl det egna plomberingsområdct som landet i övrigt. Verksamhetsåret
1956/57 uppgick de förra proven till ett antal av 20 806 av ett totalantal
av 41 424. Provantalet vid filialen var samma år omkring 9 000, vid var
och eu av de större lokala frökontrollanstalterna 14 000—18 000 och vid vardera
av de båda anstalterna i Norrland omkring 1 000. Arbetsbelastningen
vid frökontrollanstalterna kan variera såväl från år till år som inom ett
och samma år.

Huvudanstalten i Bergsliamra är inrymd i en under åren 1929—19.10
uppförd institutionsbyggnad och organiserad på en renhetsavdelning, en
groningsavdelning, eu fältkontrollavdelning samt kansli och analysexpeditioner.
Sammanlagt sysselsattes i juni 1958 121 personer vid huvudanstal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1960

ten, varav 97 kvinnor. Filialen är inrymd i två skilda lokaler i Alnarp
(Åkarp) och sysselsatte vid samma tidpunkt 30 personer. Sedan år 1953 har
tre kronoegendomar i Stora Råby inom Lunds stads område varit upplåtna
åt statens centrala frökontrollanstalt för en institutionsbyggnad åt filialen
och huvudanstaltens fältkontrollavdelning, vars utflyttning från Stockholm
till Skåne redan är beslutad.

Vid undersökningen av förutsättningarna för en omlokalisering av statens
centrala frökontrollanstalts huvudanstalt har lokaliseringsutredningen
särskilt belyst personalproblemen, anstaltens kontaktbehov i Stockholm
samt frågan om den fortsatta betjäningen av anstaltens plomberingsområde.

Enligt statens centrala frökontrollanstalts bedömande torde man kunna
räkna med att de manliga tjänstemännen vid huvudanstalten kommer att
medfölja vid en eventuell utflyttning, under det att den kvinnliga frökontrollpersonalen
till stor del beräknas kvarstanna i Stockholm, bland annat
på grund av att många uppnått en förhållandevis hög ålder. Av de 65 kvinnliga
biträdena vid renhets- och groningsavdelningarna var sålunda i juni
1958 endast nio under 40 år. Många biträden har lång anställningstid vid anstalten.

Enligt lokaliseringsutredningens mening bör de problem, som uppstår genom
förlusten av en del av personalen, principiellt sett icke förhindra en
utflyttning från Stockholm, därest en sådan av samhälleliga skäl anses böra
genomföras. Statsmakterna bör positivt medverka till att minska eller eliminera
uppkommande svårigheter. En annan sida av personalfrågan är
rekryteringsmöjligheterna vid utflyttning. För statens centrala frökontrollanstalts
del torde man icke behöva räkna med svårigheter vid en sådan nyrekrytering.
Däremot kan utbildningen av ny personal komma att kräva
tid och merkostnader.

Statens centrala frökontrollanstalts behov av samarbete och kontakt med
andra myndigheter och organisationer i Stockholm är enligt lokaliseringsutredningens
bedömande icke så stort, att det skulle omöjliggöra en utflyltning.
Det torde endast vara i ett fåtal fall — varvid särskilt kontakterna
med lantbruksstyrelsen och lantbrukshögskolan bör uppmärksammas —
som en omlokalisering skulle kunna i viss mån menligt påverka det erforderliga
samarbetet.

Frågan om betjäningen av huvudanstaltens nuvarande plomberingsområde
kan i princip lösas på fyra olika vägar: man kan förlägga huvudanstaiten
till annan ort än Stockholm inom plomberingsområdet, inrätta en filial
inom området, nyinrätta en lokal, statsunderstödd frökontrollanstalt, om intresse
härför finnes från berörda hushållningssällskap, eller utvidga plomberingsområdena
för de lokala anstalter, som geografiskt ligger närmast
till, d. v. s. de i Linköping och Örebro. Utredningen har för sin del funnit
sig böra förorda den sistnämnda lösningen såsom varande den enklaste och
minst kostnadskrävande. Olägenheterna för länen inom huvudanstaltens
nuvarande plomberingsområde av en sådan omfördelning skulle enligt utredningens
mening inte bli framträdande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

Lokaliseringsutredningen anser med hänsyn till det anförda, att utflyttning
av statens centrala frökontrollanstalt från Stockholms-området bör ske.

Vid valet av ny lokaliseringsort för statens centrala frökontrollanstalts
huvudanstalt har lokaliseringsutredningen stannat för Stora Råby i Lund.
För en förläggning till denna ort talar enligt utredningens uppfattning
främst att en centralisering av den statliga frökontrollverksamheten till en
anstalt synes komma att innebära viss rationalisering med därmed följande
lägre omkostnader. Härtill kommer att en stor del av den svenska utsädesproduktionen
är koncentrerad till södra Sverige. En sådan lösning av lokaliseringsfrågan
skulle innebära en minskad arbetsbelastning för den statliga
anstalten och medföra vissa organisatoriska förändringar sammanhängande
med sammanslagningen av huvudanstalt och filial till en central anstalt.
Detta nödvändiggör en översyn av statens centrala frökontrollanstalts organisation.

II. Yttranden

över utredningens förslag i denna del har yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens organisationsnämnd,
lantbruksstyrelsen, statens centrala frökontrollanstalt, statens växtskyddsanstalt,
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, länsstyrelserna
i Stockholms och Malmöhus län, Hushållningssällskapens förbund, Östergötlands
läns hushållningssällskap, Örebro läns hushållningssällskap,
Svensk matpotatiskontroll, Sveriges lantbruksförbund, Svenska lantmännens
riksförbund, Sveriges fröodlareförbund, Svenska utsädesfirmornas förening,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska trädgårdsfröfirmornas förening,
Sveriges fröengrossistförening, Stockholms handelskammare, Skånes
handelskammare, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemänens centralorganisation
(TCO) samt Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO).

Tillstyrkande yttranden har avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,
statskontoret, statens organisationsnämnd, länsstyrelsen i Stockholms län
och Riksförbundet Landsbygdens folk.

Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om att den grundläggande fordran pa
utbildning för den kvinnliga arbetskraft, som skall rekryteras på den nya
lokaliseringsplatsen, är normalskolekompetens. Möjligheterna att rekrytera
erforderlig arbetskraft bedömes som goda. Detta tillskott av arbetstillfällen
skulle bli av stort värde för arbetsmarknaden i Lund.

Statskontoret har vid sitt tillstyrkande utgått ifrån att en omläggning av
det statliga stödet åt växtförädlingsansalterna ej inverkar på utflyttningen.
Eu snabb översyn av anstaltens organisation anses böra ske men cj få verka
fördröjande på utflyttningen.

I likhet med utredningen anser statens organisationsnämnd, som förutsätter
att huvudanstalten är avsedd alt sammanslås med filialen, alt denna
fråga bör kunna bedömas separat och utan sammankoppling med lokalise -

Kungi. Maj.ts proposition nr 120 är 1060

ringen av andra verk. Redan 1947 föreslog nämnden, att huvudanslalten
och filialen skulle sammanslås och förläggas till Skåne. Personalen kan enligt
nämnden uppdelas i 1) chefspersonal med högre akademisk utbildning,
2) frökontrollbiträden och 3) kontors- och expeditionspersonal. Största
problemet uppstår vid utflyttning med kategori 2), som i stort antal beräknas
lämna sina anställningar, varför ersättare måste utbildas. På grund
av de nuvarande frökontrollbiträdenas höga genomsnittsålder måste emellertid
nyrekrytering ändå ske, vilket torde gå lättare i Skåne. Personalproblemet
bör sålunda ej vara hinder för utflyttning.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att svårigheterna i samband med
utflyttning bör kunna övervinnas. Det meddelas, att Solna stad inte har
något att erinra mot att anstalten flyttas. Länsstyrelsen ansluter sig i första
hand till förslaget om Lund som lokaliseringsort, men skulle det visa sig,
att man inte kan betjäna huvudanstaltens nuvarande område utan att lokal
anstalt eller filial måste inrättas — och därmed koncentrationsmotivet förlorar
i betydelse — skulle en förläggning till Uppsala kunna övervägas.

Riksförbundet Landsbygdens folk ifrågasätter visserligen lämpligheten av
att lägga fram förslag om lokaliseringen av vissa institutioner helt isolerade
i rån kommande förslag. I den mån statlig verksamhet kan bedrivas med
samma eller tillnärmelsevis samma fördel på orter utanför Stockholm, bör
den emellertid enligt förbundet utflyttas. I detta fall anses inte några
allvarliga olägenheter behöva befaras på längre sikt. Utredningen har varit
anspråkslös beträffande fördelarna, framhåller förbundet, som vidare anser,
att betjäningen av anstaltens nuvarande plomberingsområde kan lösas
genom 1) förläggande av anstalten till annan ort inom området, 2) inrättande
av en filial i mellersta Sverige, 3) ny lokal kontrollanstalt eller 4) utvidgat
plomberingsområde för angränsande lokala anstalter. Sistnämnda alternativ,
vilket utredningen föreslagit, kan förbundet godtaga, då frånvaron
av en anstalt i Stockholms-områdct i princip inte medför andra problem än
sådana, som ex. Malmö- och Göteborgs-marknaderna kunnat lösa utan större
olägenheter.

Byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län och Svenska lantmännens
riksförbund har i huvudsak intet att erinra.

I sammanhanget upplyser byggnadsstyrelsen, att frökontrollanstaltens lokaler
i Solna utan större ombyggnadsarbeten kan användas för sådan statlig
verksamhet som ej har behov av mera omfattande direkta kontakter med
allmänhet samt andra verk och institutioner. Byggnadsstyrelsen har preliminärt
uppskattat merkostnaderna för nybyggnad för frökontrollanstalten
i anslutning till filialen vid Stora Råby i Lund till ca 1 100 000 kronor, om
lokalfrågorna för såväl den centrala frökontrollanstalten som fältkontrollanstalten
löses samtidigt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför bl. a.

När det gäller omlokalisering av till Stockholm eller Stockholmsregionen
förlagda statliga anstalter eller annan statlig verksamhet synes enligt länsstyrelsens
mening den allmänna synpunkten böra anläggas, att en förflytt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1960

ning om möjligt bör undvikas till annat storstadsområde, där också besvärliga
bostadsproblem möter. Vidare vill länsstyrelsen i anslutning till den av
utredningen i detta delbetänkande behandlade anstalten särskilt framhålla,
att det hade varit önskvärt om utredningen vid sina överväganden rörande
anstaltens lokalisering kunnat beakta den arbetsmarknadsmässiga situationen
i Lund. På grund av den anhopning av sjukvårdsinrättningar som finnes
i Lund är behovet där av kvalificerad kvinnlig arbetskraft — sjuksköterskor
och liknande personal — svårt att tillgodose redan nu. Det kan befaras
att dessa svårigheter kommer att öka, därest frökontrollanstalten flyttas
till Stora Råby. Möjligheterna att verkställa erforderlig nyrekrytering för
-anstaltens räkning kan jämväl bli mindre än utredningen antagit. Utifrån
sådana synpunkter som länsstyrelsen här anlagt skulle ett förslag om förläggning
av anstalten till annan ort än Stora Råby varit att föredraga. I betraktande
av att anstaltens fältkontrollavdelning enligt redan fattat beslut
skall förläggas dit anser länsstyrelsen sig emellertid icke böra i vidare mån
än nu skett framställa erinran mot förslaget att förlägga anstalten i dess helhet
till Stora Råby.

I bifogat yttrande har Lunds stad tillstyrkt utredningens förslag.

Svenska lantmännens riksförbund anser i princip önskvärt med större
spridning av statliga institutioner. För vissa centralföreningar skulle denna
förflyttning innebära stora olägenheter. Med beaktande av de tmånga allvarliga
olägenheterna inom frökontrollanstaltens nuvarande lokalområde vill
förbundet dock inte motsätta sig förslaget under förutsättning dels att ökade
resurser skapas i Örebro och Linköping, dels att matpotatiskontrollen
inom Stor-Stockholm får en nöjaktig lösning. Om icke detta kan till alla
delar genomföras, anses det troligt, att en lokal anstalt bör upprättas exempelvis
i Uppsala eller Ultuna. Det bör enligt förbundet även allvarligt övervägas,
om inte frökontrollanstalten borde förläggas nära Ultuna.

Vissa remissinstanser är tveksamma eller yrkar uppskov
med beslut i frågan. Till denna grupp hör Östergötlands läns hushållningssällskap,
Örebro läns hushållningssällskap, Sveriges lantbruksförbund,
Svenska utsädesfirmornas förening, Svenska trädgårdsfröfirmornas förening,
Svensk mat potatiskontroll, Skånes handelskammare, LO och TCO.

Det yttrande som avgivits av Östergötlands läns hushållningssällskap är
begränsat till frågan om Linköpings-anstaltens plomberingsområde. Härom
anför hushållningssällskapet bl. a.

Linköpingsanstalten förfogar över ändamålsenliga lokaler och utrustning
och torde för närvarande under normala år hava tillräckliga resurser för att
klara eu merbelastning av ungefär den storlek utredningen räknat med. Det
föreligger dock en viss risk för att analysarbetet under högsäsongen försenas
vissa år. Säsongvarialionerna i antalet insända prov äro nämligen
mycket stora och redan nu är kapaciteten vissa år praktiskt taget fullt utnyttjad
under högsäsongen. Eu osäker faktor är den framtida utvecklingen
av analysernas antal, statsplomberingens omfattning in. in. Någon säker
grund för beräkning av denna utveckling finns ej. Såväl storleken av provtagna
och statsplomberade partier som antalet analyserade prov har väsentligt
ökat under senaste tioårsperioden. Antalet analyserade prov bär dock
ej ökat lika snabbt som provtagna och statsplomberade partier.

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

Reservation anses böra göras för den framtida utvecklingen. Risk föreligger
nämligen att man ganska snart kan komma i ett läge då Linköpingsanstaltens
resurser blir otillräckliga för att betjäna hela det föreslagna plomberingsområdet.

Örebro läns hushållningssällskap upplyser, att anstalten i Örebro inte är
helt utnyttjad. Arbetsfördelningen är ojämn, och den framtida utvecklingen
av odlingen inom verksamhetsområdet oviss. Under de tre senaste åren har
kapaciteten under högsäsongen varit i det närmaste fullt utnyttjad. Ett slutligt
avgörande i förläggningsfrågan anses ej böra ske förrän förslaget om
obligatorisk statsplombering prövats.

Sveriges lantbruksförbund anser, att det slutliga ställningstagandet bör
anstå tills flera förslag föreligger från utredningens sida. I sammanhanget
framhåller förbundet, att servicen inom frökontrollanstaltens nuvarande
plomberingsområde efter en utflyttning inte blir tillnärmelsevis likvärdig
med den nuvarande. Olägenheterna i övrigt av en utflyttning är inte av den
omfattningen, att de omintetgör en omlokalisering, men förbundet kan inte
godtaga, att statens centrala frökontrollanstalts nuvarande lokala område
lämnas utan en kontrollanstalt.

Svenska utsädesfirmornas förening tillmäter samarbetet med statens centrala
frökontrollanstalt stor betydelse. Om statsmakterna anser en utflyttning
motiverad, har flertalet av firmorna ej erinran mot Lund som lokaliseringsort.
Ett principbeslut bör dock anstå tills slutlig ställning tagits till
frågan om statens stöd åt växtförädlingen.

Enligt vad Svenska trädgårdsfröfirmornas förening anser bör en ytterligare
decentralisering ske av frökontrollanstaltens verksamhet. Detta anses
kunna erhållas genom en utvidgning av de självbärande lokala anstalternas
områden och ett genomförande av 1950 års frökontrollutrednings förslag om
auktorisation av de mera betydande utsädesföretagens kontrollverksamhet
avseende det egna utsädet. Önskvärt vore också enligt föreningen, att de
lokala anstalterna ges rätt att utföra analyser även i fråga om de högre
kvalitetsklasserna, varigenom ytterligare minskning i belastningen på centrala
frökontrollanstalten vinnes. — En utflyttning till Ultuna ter sig för
föreningen mest ändamålsenlig.

Statens centrala frökontrollanstalt är enligt Skånes handelskammare ett
skolexempel på en institution som inte behöver vara förlagd till Stockholm.
Om något statligt verk bör kunna förläggas utanför Stockholm, så är det
detta. Handelskammaren anser, att Lund ur olika synpunkter är en lämplig
lokaliseringsort. En omständighet anses emellertid tala emot, att principbeslut
nu fattas i förläggningsfrågan, nämligen den att frågan om statens
stöd åt växtförädlingen och den statliga kontrollen över densamma ligger
i stöpsleven. Med hänsyn härtill anses förläggningsfrågan böra upptagas
i ett större sammanhang.

LO har anfört, att LO är väl medveten om att den starka koncentrationen
av statliga förvaltningsorgan till Stockholms-området medför vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

nackdelar. Å andra sidan kan man enligt LO inte komma ifrån att området
har betydande fördelar som lokaliseringsort för de centrala statliga organen.
Enligt LO:s åsikt kan man inte utan vidare utgå ifrån att verksamhetens
nuvarande starka koncentration till Stor-Stockholm medför sådana
nackdelar, att en omlokalisering är berättigad. Mot bakgrunden härav anför
LO i huvudsak följande.

Enligt LO:s uppfattning borde utredningen därför först — som det även
sägs i direktiven — ha verkställt en undersökning av de faktorer som talar
för och emot de nuvarande lokaliseringsförhållandena samt på basis av
detta sökt klarlägga allmänna förutsättningar och principer för en decentralisering
av den statliga verksamheten. Härvid torde även möjligheten att
minska statsverksamhetens starka koncentration till Stockholm genom en
ökad delegering av ansvars- och beslutanderätt till olika regionala och lokala
organ diskuteras. Utredningen säger sig visserligen ha verkställt en
dylik översiktlig genomgång. Såvitt det är LO bekant har det emellertid ej
lämnats någon offentlig redovisning av resultatet av denna granskning eller
de allmänna principer efter vilka utredningen anser ifrågavarande problem
böra bedömas.

Endast då speciella omständigheter är för handen — t. ex. då lokaliseringsfrågan
för eu viss institution på grund av ökat lokalbehov eller andra
orsaker "blivit höggradigt aktuell — torde det vara motiverat att göra särskilda
utredningar och försök att bedöma ifrågavarande organs lokaliseringsproblem
fristående med föregripande av den allmänna principutredningen.
Såvitt LO kunnat finna saknas denna förutsättning i förevarande
iall.

LO betvivlar inte att de nu undersökta organen skulle kunna utöva sin
verksamhet från annan ort än Stockholm även om detta i flera avseenden
— speciellt under en övergångstid — skulle medföra betydande svårigheter.
Enligt LO:s uppfattning kan dock ett principbeslut om omlokalisering icke
endast grundas på att en viss verksamhet kan utövas från annan ort än den
nuvarande, man måste även visa att den nya lokaliseringen ger sådana fördelar
att de dryga kostnader och besvär som är förknippade med en flyttning
uppväges. Detta har icke uppmärksammats tillräckligt i de nu publicerade
betänkandena. Tvärtom talar det mesta för att en omlokalisering av
de aktuella organen i de flesta avseenden skulle vara till nackdel för dessas
verksamhet.

Ej heller har man närmare sökt bedöma hur de vid en flyttning uppkommande
personalproblemen skall lösas. Verksamheternas art, personalstyrkornas
sammansättning i fråga om ålder och civilstånd gör att man har
rätt antaga att en stor del av den nuvarande personalstyrkan ej kommer att
medfölja vid eu flyttning samtidigt som det utan tvekan i flera fall kommer
att bli svårt att finna fullgoda ersättare på de föreslagna lokaliseringsorterna.
Om detta problem säger utredningen bl. a. »Hithörande problem
är . . . inte av den art att de bör hindra en utflyttning av eu myndighet eller
ett företag från Stockholm, om utflyttningen av samhälleliga skäl anses böra
komma till stånd. Sedan är det eu annan sak, att statsmakterna bör medverka
till att minska eller avlägsna svårigheterna.»

LO kan visserligen i princip instämma med ett sådant yttrande. Avgörande
i det konkreta fallet är emellertid att det verkligen finns så starka samhälleliga
— eller andra — motiv för en utflyttning att de väger upp de svårigheter
ur bl. a. personalsynpunkt som eu omlokalisering skulle medföra.
Eu första uppgift för utredningen borde rimligen ha varit att klarlägga vilka

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 19G0

dessa samhälleliga skäl som talar för en utflyttning är samt vilken vikt den
bör tillmätas jämfört med de faktorer som kan motivera en fortsatt koncentration
av den statliga verksamheten till Stockholms-området. Utredningen
har emellertid icke framfört några bärande sådana skäl i de nu aktuella
fallen.

Sammanfattningsvis förklarar LO, att lokaliseringsfrågan måste ses i ett
sammanhang. I avsaknad av en närmare utredning av bl. a. de skäl som
talar för och emot eu omlokalisering samt de allmänna principer som bör
ligga till grund för den statliga lokaliseringspolitiken bör man inte planlöst
flytta om olika statliga organ.

TCO är väl medveten om att till Stockholms-området för närvarande av
traditionella och andra skäl är förlagda statliga organ som ur många bedömningsgrunder
lämpligen borde och kunde vara lokaliserade till annan
ort i landet. Organisationen är också medveten om att olika skäl kan åberopas
för en minskning av den till Stockholms-området förlagda statliga
verksamheten. TCO önskar emellertid inte ingå på någon närmare diskussion
av dessa bedömningsgrunder på nuvarande stadium, då lokaliseringsutredningens
ställningstaganden härutinnan ännu inte har förebragts. På
grund av anförda förhållanden och utredningens brist på principiella utgångspunkter
för en bedömning ur allmänna synpunkter måste de nu föreliggande
förslagen till lokalisering betraktas såsom isolerade åtgärder. Med
hänsyn härtill begränsar sig TCO i sin bedömning till uteslutande personalsynpunkter.
TCO har överlämnat ett yttrande av statstjänstemannaförbundet,
vari bl. a. framhålles det starka kvinnliga inslaget vid frökontrollanstalten.
Vidare meddelas, att man inte kan räkna med att mer än 10 procent
av den kvinnliga tekniska personalen följer med. Kansli- och kontorspersonalen
bör kunna beredas nya anställningar, men en friställning av den
tekniska personalen, som har en mycket speciell utbildning, medför stora
problem. Den av eventuella åtgärder berörda personalen bör behandlas med
all tillbörlig hänsyn. I första hand avstyrker statstjänstemannaförbundet.

Avstyrkande yttranden föreligger även från lantbruksstijrelsen,
statens centrala frökontrollanstalt, statens växtskyddsanstalt, lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök, Hushållningssällskapens förband, Sveriges
fröodlareförbund, Sveriges fröengrossistförening, Stockholms handelskammare
och SACO.

Fastän lantbruksstyrelsen förklarar sig i och för sig positiv till utflyttning
av statlig verksamhet, anser styrelsen konsekvenserna för allmänheten i detta
fall till övervägande del negativa, då anstalten även är lokal kontrollanstalt.
Servicen blir sämre, om anstalterna i Linköping och Örebro övertar
verksamheten. Kontakterna med styrelsen blir i hög grad tids- och kostnadskrävande,
och även kontakterna med växtskyddsanstalten och lantbrukshögskolan
försämras. Nackdelarna anses starkt ha undervärderats av utredningen.

Statens centrala frökontrollanstalt anser, att utredningen inte följt de av

Kungl. Maj:Is proposition nr 120 ur 1000

lä

departementschefen givna direktiven och att förslaget redan av denna orsak
ej bör godtagas. I övrigt anför anstaltens styrelse som eu sammanfattning.

1. Mycket starka skäl böra föreligga, innan man river ned och förändrar
en organisation, som utvecklats och inarbetats under flera årtionden. I all
synnerhet är detta fallet, när densamma visat sig vara till stor nytta för den
näringsgren den är avsedd att tjäna. För centrala frökontrollanstaltens del
framgår detta bl. a. av den avsevärda sanering av utsädeshandeln i vårt
land, som skett sedan dess tillkomst och är allmänt erkänd, samt av att anstalten
i allt högre grad utnyttjas av såväl utsädesfirmor och jordbrukareorganisationer
som av enskilda odlare. Den har emellertid även i utlandet
tillvunnit sig stort förtroende och har i flera fall tagits som föredöme vid
omorganisering av liknande anstalter och införande av nya arbetsmetoder
både i Europa och Nordamerika.

2. Statens centrala frökontrollanstalt och motsvarande institutioner i alla
på jordbruksområdet mera utvecklade länder ha tillkommit för att i främsta
rummet tjäna jordbruket och trädgårdsskötseln såväl med analyser som
med råd, upplysning och vetenskapliga undersökningar. De betraktas därför
ej, åtminstone i andra länder än Sverige, som några statens affärsdrivande
verk. Att de genom analys- och andra avgifter åtminstone delvis kunna
täcka sina utgifter är rätt och riktigt men det förefaller ganska orimligt att
begära, att de skola vara självförsörjande. Centrala frökontrollanstalten är
till sin funktion att jämföra med sådana anstalter som Statens Jordbruks-,
Trädgårds- och Husdjursförsök samt Statens Växtskyddsanstalt och Maskinprovningar
in. fl. Den nytta ifrågavarande anstalter indirekt göra respektive
länders jordbruk och trädgårdsskötsel kan ej direkt mätas i kronor och
ören men synes i alla länder, där sådana anstalter finnas, uppskattas så
högt, att man ej blott fortfar att understödja dem utan även allmänt avsevärt
utvidgar dem. Bland viktiga uppgifter centrala frökontrollanstalten har
bör också nämnas, att den utbildar tjänstemän för eget, de lokala anstalternas
och privatlaboratoriernas behov. Om Sverige, som på jordbruks- och speciellt
utsädesområdet anses stå på ett mycket högt plan, i enlighet med utredningens
förslag skulle delvis avveckla sin centrala frökontrollanstalt, torde
detta väcka stor förvåning i hela världen.

3. Sedan lokaliseringsutredningen avfärdat andra alternativ föreslår den
en stympning av anstaltens verksamhet på analysområdet till ungefär hälften
och en koncentrering av hela verksamheten med undantag för fältkontrollen,
till landets sydligaste del som en anstalt jämförlig med de lokala i
Mellansverige. Härigenom bortryckes grundvalen för och förstöres hela idén
med en central riksanstalt, för vilken alla utsädesintresserade parter med
anledning av mångåriga nedslående erfarenheter så enigt kämpade ända
från slutet av 1800-talet, tills statens centrala frökontrollanstalt 1925 kom
till stånd i Bergshamra.

4. Förslaget är förbundet med avsevärda engångskostnader av olika slag
och innebär dessutom ett starkt försämrat ekonomiskt läge för anstalten
samt, ej minst viktigt, minskade möjligheter att följa utsädesläget i landets
olika utsädesodlande områden.

5. Inom huvudanstaltens nuvarande plomberingsområdc, vilket är ett av
landets mest betydande, lämnas ett vacuum och erbjudes som ersättning
blott betydligt försämrade servicemöjligheter från andra mer eller mindre
avlägset belägna lokala anstalter. Styrelsen kan ej tillstyrka ett sådant förslag.
Med anledning av såväl analyseringsservicens som fält- och potatiskontrollens
absoluta behov av en anstalt inom området kan med hänsyn till
trafikförhållandena och befintligheten av anstaltens för ändamålet uppförda

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1960

institution i Bergshamra någon bättre förläggning än till denna ej tänkas
för en filial till en eventuell tiuvudanstalt i Skåne. Styrelsen har påvisat att
åtskilliga för anstaltens verksamhet mer eller mindre livsviktiga kontakter
i Stockholm och omnejd skulle bli i hög grad lidande eller rentav avbrytas
vid en förflyttning av huvudanstalten till Skåne. Med anledning härav förordas
bestämt huvudanstaltens kvarblivande i Bergshamra. En riksmyndighet,
som har att göra med enskilda odlare och handelns representanter från
alla delar av ett land, som är 1 800 km långt, bör ej lämpligen förläggas några
få km från dess sydgräns.

6. Lokaliseringsutredningen har hänfört centrala frökontrollanstalten till
den grupp av statliga institutioner, för vilka några egentliga fördelar av lokalisering
tillsammans med andra statliga organ icke kunnat påvisas. Enligt
styrelsen är detta ingalunda förhållandet och på denna punkt motsäger
sig f. ö. utredningen själv i flera fall. Styrelsen anser därför denna gruppering
vara direkt felaktig.

7. Det har ej varit möjligt för styrelsen att ur den framlagda utredningen
kunna utläsa, att den lokaliseringspolitiska effekten av förslagets genomförande
skulle kunna bli »betydande». — Tvärtom! Då styrelsen dessutom påvisat
att en frökontrollanstalt inom området är nödvändig även i fortsättningen
och att denna bäst förlägges till Bergshamra, torde den omtalade effekten
bliva så gott som ingen alls, varken i fråga om befolkningspolitiska
eller arbetslokalsaspekter.

8. Med anledning av det beträngda läge anstaltens nuvarande filial befinner
sig i och de många olika institutioner, som äro intresserade av att den
snart kan förflyttas från Alnarp, samt ej minst nödvändigheten av att fältkontrollen
snart får den förläggning och de arbetsmöjligheter den länge varit
i behov av, vill styrelsen understryka nödvändigheten av, att de beslutade
byggnadsarbetena på Stora Råby ej ytterligare fördröjas.

Även Statens växtskyddsanstalt understryker kraftigt, att utredningen i
ett sammanhang borde ha mera ingående redogjort för de principer som
helt allmänt bör vara vägledande för utredningsarbetet.

Anstalten har så gott som daglig kontakt med frökontrollanstalten, och
förhållandena skulle uppenbart försämras vid en utflyttning. Frökontrollanstaltens
nuvarande plomberingsområde anses få allvarligt försämrad service,
och en uppdelning på anstalterna i Örebro och Linköping är ej tillfredsställande.
Avvikande mening har uttalats av professor Fr. Nilsson, som velat
tillstyrka utredningens förslag.

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök anser likaledes vanskligt
att bedöma frågan om lokalisering av en enstaka institution utan att äga
närmare kännedom om lokaliseringsplanläggningen i stort. Försökskollegiet
anför sammanfattningsvis.

1. De av utredningen anförda fördelarna av en sammanslagning av huvudanstalten
och filialen i Skåne förefinnes icke, eftersom en filial i Mellansverige
blir nödvändig, om en förflyttning av huvudanstalten sker.

2. Förflyttning av anstalten kommer att medföra ökade kostnader för
statsverket utan att medföra en förbättring av frökontrollverksamhetens omfattning
eller kvalitet.

3. En förläggning av huvudanstalten till Skåne kommer med all sannolikhet
att medföra en icke önskvärd koncentration av anstaltens arbete för
det sydsvenska jordbruket till förfång för övriga landsdelar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1960

4. övergångstiden — minst 3 år — måste få ett olyckligt inflytande på
anstaltens arbetskapacitet.

5. Samarbetet med lantbruksstyrelsen måste vara mycket intimt. Detta
samarbete kommer att försvåras mycket.

6. Samarbetet mellan frökontrollanstalten och statens växtskyddsanstalt
kommer att försvåras i en tid då det bör vara så intimt som möjligt.

7. Samarbetet med övriga vetenskapliga institutioner — särskilt lantbrukshögskolan
— försvåras. Det kan endast delvis ersättas av samarbete
med olika lokala institutioner i Skåne, som icke ger samma utbyte som samarbete
med de institutioner i Mellansverige, som har landsomfattande karaktär.

8. Det nuvarande samarbetet mellan å ena sidan anstalten och å andra
sidan statens jordbruksförsök och institutionen för växtodlingslära vid lantbrukshögskolan
i originalutsädesfrågor blir lidande.

Hushållningssällskapens förbund överlämnar yttranden från vissa hushållningssällskap.
Härav framgår, att Stockholms läns och stads, Uppsala och
Västernorrlands läns hushållningssällskap avstyrker, medan Gotlands,
Malmöhus och Gävleborgs läns hushållningssällskap tillstyrker. För egen
del framhåller förbundet, att utredningen är ofullständig. I och för sig är
förbundet positivt till decentralisering, i första hand genom överflyttad beslutanderätt.
Utflyttning av verksamhet bör därjämte kunna ske i vissa fall.
Det anses svårt att skaffa sig en klar bild av för- och nackdelar vid en utflyttning
av frökontrollanstalten. Kontakt- och samarbetsfrågor anses dock
ej ha tillräckligt beaktats liksom ej heller de ekonomiska konsekvenserna.

Sveriges fröodlareförbund anser förflyttningen innebära en allvarlig försämring
i en organisation som visat sig ändamålsenlig.

En förflyttning är synnerligen betänklig med tanke på utsädeshandeln i
Stockholms-området, framhåller Sveriges fröengrossistförening. En uppdelning
av området på andra anstalter medför säkerligen stora svårigheter för
dessa. Skulle till föreslagna anstalter insändas ytterligare prov, kan det bli
svårt att få fram analyserna inom rimlig tid. Förslaget anses innebära allvarliga
konsekvenser för utsädeshandeln i mellersta Sverige.

Stockholms handelskammare framhåller, att anstalten har en jämförelsevis
liten personal, varav en stor del inte kommer att medfölja vid en flyttning,
varför den lokaliseringspolitiska effekten bedömes som ringa. Den
föreslagna utflyttningen blir mycket kostsam och innebär enligt handelskammaren
ett oförsvarligt slöseri med våra resurser.

SACO kan inte godtaga utredningens arbetsmetod. Denna står enligt
SACO dels i strid med utredningens direktiv, dels omöjliggör den ett definitivt
ställningstagande till utredningens nu framlagda förslag. Även ur
psykologiska synpunkter anses metoden olämplig. Vid förslag om utflyttning
av enstaka organ möter detta hårt motstånd från de närmast berörda.
En enhetlig lokaliseringsplan skulle av allt alt döma kunna få ett gynnsammare
mottagande. En avvägning måste göras för statsverksamheten i
dess helhet. DeL är icke ändamålsenligt att bedöma enstaka statliga organ
isolerat med bortseende från de allmänna utgångsvärdena. Det är menings 2

Dihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 120

Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1960

Jöst alt ge sig in på omlokalisering av enstaka inrättningar utan att först
ha inte blott klarlagt de allmänna utgångsvärdena utan även på grundval
härav de allmänna principerna för bedömning av utflyttningen. Om t. ex.
försvarsförvaltningarna skall utflyttas kommer så mycket lokalutrymmen
att frigöras, att hela utflyttningsfrågan måste påverkas härav. Vidare måste
man innan ställning kan tagas till någon utflyttning klargöra om en eventuell
utflyttning skall ske på så sätt, att myndigheter sprids mera jämnt
över landet eller om de skall sammanhållas i ett eller flera nya förvaltningscentra.

Frökontrollanstalten kan inte utan vidare hänföras till de organ som bör
vara lokaliserade tillsammans med den centrala förvaltningen, framhåller
SACO. En råd skäl anses dock tala mot utflyttning, bl. a. behovet av frökontrollverksamhet
i Mellansverige.

Lokaliseringen av statens växtskyddsanstalt
I. Utredningen

Statens växtskyddsanstalt har till uppgift att undersöka och utreda sjukdomar
och skador på odlade växter och vegetabiliska produkter m. m., vilka
orsakas av virus samt lägre djur och lägre växter, ävensom medlen och metoderna
att förekomma och hejda sådana sjukdomar och skador. Det åligger
vidare anstalten att bedriva vetenskaplig forskning och praktiska försök
i syfte att skydda den inhemska växtodlingen inom jordbruk och trädgårdsskötsel
mot dylika sjukdomar in. m. Av övriga arbetsuppgifter kan nämnas
kontroll och inspektion på växtskyddets område. Anstalten prövar och registrerar
sålunda växtskyddsmedel samt övervakar importen och exporten
av växter och växtdelar. Till inspektionsuppgifterna hör också att undersöka
förekomsten av vissa svårare skadegörare och övervaka efterlevnaden av de
bestämmelser, som utfärdats i syfte att hindra deras spridning. Anstalten
har dessutom att lämna allmänheten råd och anvisningar i frågor inom sitt
verksamhetsområde, att sprida kunskap om växtsjukdomar och dessas bekämpande
samt att skaffa uppgifter om sjukdomarnas uppträdande inom
landet. För en del av det utförda arbetet utgår ersättning enligt särskilda
taxor.

Statens växtskyddsanstalt består av en huvudanstalt, belägen i Bergshamra
i Solna, och fem filialer, nämligen i Åkarp, Kalmar, Linköping, Skara och
Röbäcksdalen. Huvudanstalten har det centrala ansvaret för forskningen och
försöksarbetet samt för upplysnings- och rådgivningsverksamheten. Filialerna
bedriver inom sina områden främst upplysning och rådgivning men
medverkar dessutom i viss omfattning i forsknings- och försöksverksamheten.

Huvudanstalten i Bergshamra är organiserad på en botanisk avdelning, eu
zoologisk avdelning, en kemisk avdelning, en inspektionsavdelning och eu

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

upplysningsavdelning samt ett gemensamt kansli. Under inspektionsavdelningen
sorterar växtinspektörer i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg.
Växtinspektören i Stockholm har tjänsterum pa inslitutionsbyggnaden
i Bergsliamra. Sammanlagt sysselsattes i juli 1958 49 fast anstallda
personer vid huvudanstalten, varav 20 kvinnor. Invid eller i närheten av
institutionsbvggnaden disponerar huvudanstalten cirka 10 hektar försöksmark.
Till anstalten hör vidare en större fruktträdgård.

Vid undersökningen av förutsättningarna för en ändrad lokalisering av
statens växtskyddsanstalt har lokaliseringsutredningen särskilt belyst anstaltens
kontaktbehov i Stockholm, reseverksamheten, personalfrågorna
samt importkontrollen.

Statens växtskyddsanstalts behov av samarbete och kontakt med olika till
Stockholm förlagda myndigheter och organ in. fl. är enligt lokaliseringsutredningens
bedömande icke så stort, att det omöjliggör en utflyttning a\
huvudanstalten. Vissa svårigheter torde visserligen kunna uppstå, men dessa
torde med hänsyn till nutida kommunikationsmedel, ej minst på teleområdet,
i allt väsentligt kunna övervinnas. En del skäl synes dock kunna anföras
mot en utflyttning på alltför stort avstånd från huvudstaden.

Med hänsyn till den reseverksamhet, som utövas av huvudanstaltens tjänstemän,
är en förläggning till Stockholm enligt lokaliseringsutredningens mening
icke nödvändig. Hänsyn till dessa problem måste emellertid tagas vid
valet av ny'' lokaliseringsort.

Lokaliseringsutredningen anser, att de problem, som kan uppstå genom
förlusten av en del av personalen, principiellt sett icke bör hindra en utflyttning
från Stockholm, om en sådan åtgärd av samhälleliga skäl anses böra
genomföras. Statsmakterna bör emellertid medverka till att minska eller
eliminera uppkommande svårigheter. En annan sida av personalfrågorna
är rekryteringsmöjligheterna vid en utflydtning. För statens växtskyddsanstalts
del torde emellertid en nyrekrytering icke erbjuda några problem.

För att kunna fullgöra de uppgifter, som för närvarande ankommer på
växtskyddsanstalten i samband med importkontrollen, behöver huvudanstalten
enligt lokaliseringsutredningens bedömande icke vara belägen i Stockholm
eller dess omedelbara närhet. För granskning av importcertifikat och
inspektion av växter m. m., som importeras över Stockholm, måste växtinspektör
alltid vara stationerad i huvudstaden. En omlokalisering av huvudanstalten
skulle därför medföra, att växtinspektören i Stockholm måste skiljas
från denna. Enligt utredningens mening torde detta icke behöva medföra
några svårigheter. De olägenheter, som möjligen kan uppstå för importörer
och speditörer i Stockholm, om huvudanstalten utflyttas till ort på
längre avstånd från huvudstaden, torde kunna i hög grad mildras eller till
och med elimineras, om växtinspektionen i Stockholm förstärkes.

Lokaliseringsutredningen anser med hänsyn till det nu anförda och med
beaktande av allmänt lokaliseringspolitiska synpunkter, att statens växtskyddsanstall
bör utflyttas från Stockholms-området.

Vid undersökningarna rörande ny förläggningsort för växtskyddsanstalten

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1960

har lokaliseringsutredningen kommit till den uppfattningen, att huvudanstalten
hör vara belägen inom sitt nuvarande verksamhetsområde i mellersta
Sverige. Valmöjligheterna beträffande lokaliseringsorten inom detta område
begränsas med hänsyn till kraven på lämpliga jord- och klimatförhållanden.
Vidare bör lokaliseringsorten väljas så, att anstaltens kontakter och
reseverksamhet underlättas. Slutligen måste också beaktas, att import- och
speditionsfirmornas i Stockholm möjligheter till personlig kontakt med växtskyddsanstalten
ej försvåras i alltför hög grad.

Med utgångspunkt från dessa bedömanden förordar lokaliseringsutredningen,
att statens växtskyddsanstalt flyttas till Uppsala eller plats i stadens
omedelbara grannskap.

II. Yttranden

Över utredningens förevarande förslag har yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens organisationsnämnd,
generaltullstyrelsen, lantbruksstyrelsen, styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök, statens växtskyddsanstalt, statens centrala
frökontrollanstalt, styrelsen för skogshögskolan och statens forskningsinstitut,
kommerskollegium, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län,
skogs- och lantbruksakademien, Hushållningssällskapens förbund, Svenska
lantmännens riksförbund, RLF, Sveriges lantbruksförbund, Föreningen Bekämpningsmedelsleverantörer,
Sveriges handelsträdgårdsmästarförbund,
Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet, LO, TCO och SACO.

Svenska lantmännens riksförbund, RLF, Sveriges lantbruksförbund och
Kooperativa förbundet har tillstyrkt en utflyttning av växtskyddsanstalten.

RLF har emellertid framhållit att, innan definitivt beslut fattas rörande
växtskyddsanstaltens lokalisering, genom ytterligare utredning bör klarläggas
de olika förhållanden, som kan inverka på tilltänkta orters lämplighet
ur växtskydds-, försöks- och organisationssynpunkt. Om därvid övervägande
skäl talar för Uppsala, vore det möjligt att avskilja och till filialen i Skåne
överföra den del av anstaltens verksamhet som ur klimat- och försöksodlingssynpunkt
ej är lämplig i Uppsala.

Sveriges lantbruksförbund anser, att frökontrollanstalten bör förläggas
till samma plats som växtskyddsanstalten.

Arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens organisationsnämnd,
kommerskollegium, medicinalstyrelsen, statens institut för
folkhälsan, överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Uppsala län har i
huvudsak intet att erinra mot en utflyttning.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att eventuell nyrekrytering av biträdespersonal
utan svårighet kan ske i Uppsala.

Det är på längre sikt uteslutet, anser byggnadsstyrelsen, att området i
Bergshamra disponeras av växtskyddsanstalten, enär marken är alltför vär -

Kungl. Maj.ls proposition nr 120 år 1900

defull för att en så låg exploateringsgrad kan te sig försvarlig. En förflyttning
anses dock ej behöva genomföras inom den närmaste 5-årsperioden.

Enligt statskontorets mening bör, innan beslut fattas, en noggrann utredning
verkställas rörande de ekonomiska konsekvenserna av en utflyttning.
Ämbetsverket erinrar om att riksdagens revisorer upptagit till behandling
spörsmålet om en gemensam organisation för frökontrollanstaltens och växtskyddsanstaltens
förvaltningsuppgifter.

Statens organisationsnämnd anser att, därest anstalten förlägges till Uppsala,
en förflyttning till Ultuna-området synes lämpligast, därvid anstalten
skulle kunna utnyttja lantbrukshögskolans resurser i fråga om laboratorier,
bibliotek, vetenskaplig expertis m. in. Nämnden förordar en undersökning,
huruvida icke anstaltens administrativa och ekonomiska förvaltningar skulle
kunna omhänderhas av lantbrukshögskolan.

Kommerskollegium finner skäl tala för att växtskyddsanstalten är ett av
de organ, som utan större olägenheter kan förläggas till annan plats. I bifogade
yttranden har Stockholms handelskammare, som anser en utflyttning
meningslös, avstyrkt, medan Skånes handelskammare tillstyrkt
utredningens förslag och därvid förordat en förläggning av anstalten till
Skåne.

Statens institut för folkhälsan upplyser, att institutets kontakter med
växtskyddsanstalten som regel skett skriftligen eller telefonledes. En utflyttning
till Uppsala-området torde inte för institutets del medföra några väsentliga
olägenheter.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner sig inte böra ingå på en granskning av
de skäl, som utredningen framlägger för växtskyddsanstaltens förflyttning.
Därest förflyttningen beslutas har länsstyrelsen inte något att erinra mot
att anstalten förlägges till Uppsala eller dess omedelbara närhet. Några större
svårigheter att erhålla erforderlig mark anses icke föreligga. Uppsala stad
meddelar i bifogat yttrande, att staden inte har någon erinran mot att anstalten
förlägges till Uppsala under förutsättning att markfrågan kan lösas.

Vissa remissinstanser är tveksamma eller yrkar uppskov
med beslut i frågan. Till denna grupp hör generaltullstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
länsstyrelsen i Stockholms län, Hushållningssällskapens förbund, Sveriges
handelsträdgårdsmästarförbund, LO och TCO.

Gencraltullsiyrelsen upplyser, att samråd med växtskyddsanstalten förekommer
i frågor beträffande tillämpning av gällande bestämmelser om införsel
till riket av växter. Genom en utflyttning av växtskyddsanstalten skulle
detta samråd försvåras.

En förflyttning av växtskyddsanstalten till Uppsala-trakten synes enligt
lantbruks styr elsen innebära en viss försämring, även om en växtinspektionsavdelning
alltjämt skulle vara förlagd inom Stockholms-området. Anstalten
har nämligen utöver de kontakter och den kundservice, som utredningen
redovisat, i hög grad kommit att betjäna de handelsträdgårdar, som är koncentrerade
til! Stockholms-området. Utredningen har enligt styrelsen tagit
ställning utan att ha närmare undersökt de ekonomiska konsekvenserna. Vi -

Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 120 år 1960

dare framstår det för styrelsen som en olämplig åtgärd att förlägga växtskyddsanstalten
till annan ort än frökontrollanstalten. Styrelsen föreslår
att, innan beslut fattas om lokaliseringen av växtskyddsanstalten, utredningens
förslag göres till föremål för överarbetning, varvid frågan om samförläggning
ingående prövas och de ekonomiska konsekvenserna av en förflyttning
närmare utredes.

I likhet med utredningen anser länsstyrelsen i Stockholms län, att den
organisatoriska uppbyggnaden av den statliga växtskyddsverksamheten talar
för att anstalten bör vara belägen inom sitt nuvarande verksamhets- och
odlingsområde. Med hänsyn till marksituationen i det inre Stor-Stockholmsområdet
kan det emellertid knappast anses rimligt att på sikt använda så
mycket välbelägen mark för att tillgodose anstaltens fältmarksbehov. Länsstyrelsen
ansluter sig till vad Stockholms läns och stads hushållningssällskap
i bifogat yttrande anfört, nämligen att Västerhaninge eller Mälaröarna
ur bland annat klimatsynpunkt vore lämpliga som lokaliseringsorter. Enligt
länsstyrelsens mening bör även den av utredningen nämnda möjligheten
att förlägga anstalten till Märsta uppmärksammas. Länsstyrelsen slutar
med en hemställan, att möjligheterna att på lämpligt sätt omlokalisera anstalten
inom Stockholmsområdet blir föremål för ytterligare undersökningar.

Enligt Hushållningssällskapens förbunds mening måste så genomgripande
omlokaliseringar som förflyttningar av de för jordbruket mycket betydelsefulla
institutionerna frökontrollanstalten och växtskyddsanstalten
grundas på ett utredningsmaterial, som i högre grad än nu varit fallet innefattar
och redovisar de förhållanden, som ur näringens egen synpunkt inverkar
på valet av förläggningsplatser. Därest en förflyttning av växtskyddsanstalten
av allmänt lokaliseringspolitiska skäl är nödvändig, bör ställningstagandet
i fråga om den nya förläggningsplatsen föregås av förnyade
överväganden, i vilka sakkunskap från jordbruks- och trädgårdsnäringarna
beredes tillfälle att direkt medverka.

En förflyttning av växtskyddsanstalten till Uppsala skulle, framhåller
Sveriges handelsträdgårdsmästarförbund, med tanke på klimat och jordmån
avsevärt försvåra möjligheterna att uppehålla odlingar av trädgårdsväxter
för olika försöks- och forskningsuppgifter av samma omfattning som
vid nuvarande lokalisering. Med bibehållande av den nuvarande försöksverksamheten
på detta område måste någon typ av filial inrättas i Stockholms
omedelbara närhet. Därvid skulle mycket tala för att huvudanstalten
förlädes till Skåne. Innan definitivt beslut fattas om flyttning av den centrala
ledningen av statens växtskyddsanstalt, bör frågan om ny lokaliseringsort
bli föremål för förnyad och grundligare utredning.

LO underlåter — med hänsyn till utredningens brist på principiella utgångspunkter
— att taga ställning till förevarande förslag.

TCO förklarar sig inte heller i detta sammanhang beredd att yttra sig
över utredningens förslag.

Avstyrkande yttranden föreligger från styrelsen för lantbrukshög -

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1960

skolan och statens lantbruksförsök, statens växtskyddsanstalt, statens centrala
frökont rollans fält, styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut,
skogs- och lantbruksakademien. Föreningen Bekämpningsmedelsleverantörer,
Sveriges grossistförbund och SACO.

Styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök finner det
svårt att bedöma, om en förflyttning är oundgängligen nödvändig. Ej heller
lämnar betänkandet tillräcklig vägledning beträffande frågan, var anstalten
skall placeras, om en förflyttning skulle visa sig nödvändig. Då ej heller de
fackmässiga synpunkterna enligt styrelsens mening synes ha tillräckligt
utretts, finner sig styrelsen inte kunna tillstyrka utredningens förslag för
närvarande. I bifogade yttranden finner sig såväl lärarkollegiet som försökskollegiet
inte kunna bedöma, huruvida en förflyttning är nödvändig men anser
på grund av de klimatiska betingelserna en förflyttning av anstalten
längre norrut olämplig. Om emellertid en förflyttning skulle visa sig nödvändig,
föreslår lärarkollegiet, att anstalten anknyter sin huvudsakliga fältförsöksverksamhet
på trädgårdsområdet till filialerna i Åkarp och Kalmar,
medan försökskollegiet föreslår en förflyttning av'' anstalten till LinköpingNorrköpings-området.

Statens växtskyddsanstalt erinrar om de synpunkter och betänkligheter
anstalten framfört i sitt remissyttrande över förslaget angående förflyttning
av frökontrollanstalten i fråga om utredningens förfaringssätt att föreslå
omlokalisering av enskilda institutioner utan att först framlägga principiella
riktlinjer för lokaliseringen av statliga institutioner. Utredningens
förslag betecknas som otillfredsställande underbyggt. Då något akut krav
på övertagande av anstaltens lokaler och mark inte redovisats anses knappast
»angelägenheten att underlätta lokalsvårigheterna» kunna godtagas
som ett relevant motiv för en utflyttning. Vidare reses bestämda gensagor
mot vad utredningen anfört angående de allmänna förutsättningarna för
itndrad lokalisering av anstalten. Härutinnan anföres i huvudsak följande.

I fråga om vetenskapliga kontakter kan man av utredningens summering
få den uppfattningen, att dessa i huvudsak är knutna till lantbrukshogskolan
i Ultuna. Så är emellertid icke fallet. Under denna rubrik skall rätteligen
förutom veterinärhögskolan och statens veterinärmedicinska anstalt anföras
bl. a. följande i Stockholm belägna institutioner: skogshögskolan, statens
skogsforskningsinstitut, Stockholms högskola, tekniska högskolan,
statens institut för folkhälsan, Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut, försvarets forskningsanstalt, naturhistoriska riksmuseet samt statens
centrala frökontrollanstalt. Bland utanför Stockholm belägna institutioner,
med vilka vetenskapligt samarbete pågår, kan nämnas vaxtforadlingsanstaltcr
i Skåne, främst Sveriges Utsädesförening i Svalov, \\ eibullsholms
Växtförädlingsanstalt i Landskrona samt Institutet for växtförädling
av frukt och bär vid Balsgård nära Kristianstad, Sveriges Utsudesforemngs
filialstationer, särskilt de vid Skara, Linköping, Ultuna och Lannas, Statens
trädgårdsförsök vid Alnarp, Institutet för Växtförädling och Kyllagring
flVK) i Nynäshamn. Växtskyddsanstaltens filialer är i viss utsträckning
engagerade i samarbetet med institutionerna utanför Stockholm. För den
s. k.'' resistensbiologiska forskningen, som har nära anknytning till växtförädlingsanstalterna,
har anstalten inrättat ett provisoriskt laboratorium

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

vid Svalöv, vilket under 1960 beräknas kunna överflyttas till nya lokaler
vid Åkarps-filialen.

Tillgången till för anstalten betydelsefulla vetenskapliga kontakter är i
Stockholm och Skåne betydligt större än i Uppsala. En till Uppsala-trakten
lokaliserad växtskyddsanstalt skulle därför belastas med resor och tidsförluster
av stor omfattning till uppenbart men för verksamheten.

Beträffande anstaltens representation i råd och kommittéer poängterar
anstalten utredningens slutledning, att hithörande verksamhet talar för en
lokalisering på icke alltför stort avstånd från Stockholm.

Anstalten framhåller också, att besöksfrekvensen för representanter för
bekämpningsmedel är mångfaldigt större än utredningen anför.

Vidare anmärker anstalten på utredningens uppgifter rörande anstaltens
leseverksamhet. Däri har ej upptagits de resor till försöksplatser i institutionens
närhet, där tjänstebil använts, samt ett antal kortare besök i Stockholm
för sammanträden m. m. Anstalten anser, att utredningens uttalande
om att ett närmare studium av resorna inom huvudanstaltens verksamhetsområde
ger vid handen, att den helt övervägande delen därav sker till orter,
som ligger norr om Målaren-Hjälmar en, är missvisande. Den stora resefrekvensen
till Mälaröarna anses nämligen böra skärskådas särskilt och ej, som
skett i utredningen, sammanföras med de nordgående resorna.

För studier av olika skadegörares livsvanor m. m. erfordras omfattande
försöksserier, framhåller styrelsen vidare. Vissa försök utföres bäst på fasta
försöksfält, som då bör ligga nära institutionen så att effektiv övervakning
kan ske. Därför bör anstalten vara lokaliserad till ett i klimatiskt hänseende
gynnsamt och för respektive växtslag representativt område. På Bergshamra
disponerar anstalten f. n. cirka 10 hektar åkerjord och cirka 2 hektar
fruktodling. Vid Ulriksdal finns ett fält med hög frekvens av potatisål med
enastående goda försöksbetingelser. Beträffande lokala försök har särskilt
Mälaröarna anlitats, där under senaste året cirka 15 försök utlagts. På
dessa öar finns representerade såväl jordbruksgrödor av olika slag som betydande
odlingar av fruktträd, bärväxter, tidigpotatis och köksväxter samt
växthus- och kallbänksodlingar av blommor och grönsaker.

Härefter anför styrelsen följande.

I växtskyddsanstaltens arbetsprogram för år 1960 har upptagits sammanlagt
34 punkter, som berör botaniska och zoologiska avdelningarnas forsknings-
och undersökningsarbete. Av dessa har 22 anknytning till jordbruket,
8 till trädgården och 4 till bådadera. Vad direkta bekämpningsförsök
och bekämpningsmedelsprövningar beträffar är motsvarande fördelning för
44 i programmet upptagna försöksserier resp. 16, 25 och 5. Av 563 vid anstalten
år 1959 registrerade kemiska bekämpningsmedel mot växtsjukdomar
och skadedjur användes enligt resp. preparats bruksanvisningar 47 (8 %)
inom enbart jordbruket, 244 (43 %) inom enbart trädgårdsbruket och 250
(44 %) inom båda näringsgrenarna, medan 22 (4 %) avses för husbehovsanvandning.
Vid huvudanstaltens upplysningsavdelning år 1959 bokförda
förfrågningar per brev eller prov berörde till ej mindre än ca 80 % trädgårdsväxter.
För det mycket stora antalet telefonförfrågningar finnes ej motsvarande
statistik, men proportionerna kan bedömas vara likartade de för
postförfrågningarna gällande, d. v. s. stark dominans för trädgårdsproble -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1''20 år 1!)60

men. Betydelsen av nära kontakter med trädgårdsnäringen samt genomförandet
av en omfattande försöksverksamhet på trädgårdens lika väl som
på jordbrukets område framgår tydligt härav och måste utgöra en mycket
viktig faktor vid lokaliseringen.

Styrelsen uppger, att inom en cirkel med radien 25 kilometer från Stockholms
centrum finns ett av landets viktigaste trädgårdsdistrikt av synnerligen
mångsidig beskaffenhet. De viktigaste odlingscentra finns inom Mälarökommunerna
Färingsö och Ekerö, omfattande samtliga odlingskategorier,
Hässelby-området, Järfälla kommun och Tungelsta-området av Västerhaninge
kommun. De fyra sistnämnda områdena omfattar enbart handelsträdgårdar
med odlingar under glas och på friland. Uppsala-trakten däremot
har endast ett sådant fåtal odlare, som är normalt för en medelstor stad,
och ingen är att betrakta som större odlare. Även i fråga om frukt- och köksväxtodlingar
är möjligheterna att erhålla försöksvärdar nära Uppsala att
betrakta som obefintliga.

Klimatgränserna i Mälarområdet måste vidare enligt anstalten tillmätas
avgörande betydelse för möjligheterna att utföra erforderliga försök med
tillräcklig representativitet. Anstaltens belägenhet anses om möjligt böra
falla inom den s. k. fruktodlingszon II, vars nordgräns går i stort sett något
söder om linjen Enköping—Sigtuna. Sigtuna-Märsta-området ligger på gränsen
mellan zonerna II och III och Uppsala stad mellan zonerna III och I\ .
En förläggning till en ort mer än ett par mil norr om Stockholm sknlle enligt
anstalten innebära olämpliga klimatförhållanden.

Vad anstaltens personalfrågor beträffar anses knappast hälften av personalen
vara beredd att följa institutionen vid en omlokalisering till Uppsala.

Anstaltsstyrelsen slutar med att framhålla, att betänkandet är bristfälligt
underbyggt och utredningens slutsatser i vissa fall sakligt felaktiga. På
grund härav är betänkandet föga ägnat att läggas till grund för ett beslut
om en omlokalisering av statens växtskyddsanstalt.

Statens centrala frökontrollanstalt anser, att utredningen har tagit alltför
lätt på värdet av det intima samarbete, som genom den nuvarande lokaliseringen
kan upprätthållas mellan de båda anstalterna. Ett förläggande av
dessa till olika orter skulle betyda ett avsevärt fördröjande i deras analysoch
rådgivningsverksamhet. — Om en utflyttning av de båda anstalterna
skulle befinnas nödvändig, bör de förflyttas till samma plats, som skulle
bestämmas med anlitande av expertis med förutsättningar att kunna bedöma
lämpligheten med hänsyn till jordbrukets och trädgårdsskötselns krav
och anstalternas behov med hänsyn till klimat och jordmån. Tills klarhet
vunnits beträffande den framtida disponcringen av Bergshamra-området,
bör förslagen om anstalternas förflyttning avvisas.

Styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut, som
icke ansett sig böra överväga behovet och lämpligheten ur allmän synpunkt
av en förflyttning av växtskyddsanstalten, ansluter sig till de synpunkter
på förläggningen av densamma som, i enlighet med vad i det följande sägs,
framförts hos styrelsen från skogshögskolan och skogsforskningsinstiiutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1960

Avvikande mening har dock anmälts av en styrelseledamot, som velat tillstyrka
utredningens förslag. Högskolan, som har kontakt med växtskyddsanstalten
främst i fråga om kontrollen över importen av skogsträdsplanlor
och den vid anstalten bedrivna resistensbiologiska forskningen, anser
avsevärda nackdelar förbundna med anstaltens flyttning till annan ort. För
den centrala skogsforskningen innebär det väsentliga fördelar att kunna
upprätthålla intimt samarbete med anstalten, vilket i hög grad befrämjas
genom personlig kontakt. Skogsforskningsinstitutet, vars arbetsuppgifter är
likartade med dem som förekommer vid anstalten, samarbetar sedan flera
år med anstalten i frågor angående bekämpande av sjukdomar på särskilt
park- och prydnadsträd. Även importkontroll har i vissa fall anknytning
till institutet. För den skogliga resistensbiologiens fortsatta utveckling vore
en förflyttning av anstalten till uppenbar skada. Högskolan och institutet
betonar slutligen det angelägna i att, därest en utflyttning befinnes oundgänglig,
anstalten icke förlägges alltför långt från Stockholm.

För Föreningen Bekämpningsmedelsleverantörcr har ett flertal fabrikanter
uppgivit, att de var och en för sig besöker växtskyddsanstalten en gång
i veckan, under högsäsong även oftare. Möjlighet för fabrikanter och leverantörer
att ersätta de personliga besöken med andra kontaktformer anser
föreningen i allmänhet inte föreligga. En förflyttning av anstalten till
Uppsala-trakten skulle medföra avsevärda olägenheter för medlemmarna
och de utländska fabriksrepresentanter som besöker Stockholm. Den
aktuella marksituationen anses icke heller böra bli avgörande för utfiyttningsfrågans
bedömande.

Sveriges grossistförbund upplyser, att dess kontakt med anstalten berör
frågor, som sammanhänger med anstaltens kontroll dels av olika växtskyddsmedel,
dels av importerade växter, frukter m. m. i syfte att förhindra,
att växtsjukdomar och skadedjur införes i landet. Vad avser anstaltens
befattning med bekämpningsmedlen anses det vara av vikt för företagen i
branschen att utan större omgång få kontakt med anstalten och dess personal,
ofta genom direkta sammanträffanden. Därför ter sig för förbundet en
utflyttning av anstalten till Uppsala mindre lämplig.

SÄ CO förordar under hänvisning till ett bilagt yttrande av Sveriges agronom-
och lantbrukslärareförbund, som avstyrkt förslaget, att frågan om
växtskyddsanstaltens lokalisering avgöres först när utredningsarbetet i
dess helhet slutförts.

Aktiebolaget Tipstjänsts lokalisering
I. Utredningen

Aktiebolaget Tipstjänst är ett helstatligt bolag, som har ensamrätt att
inom landet anordna vadhållning i samband med idrottstävlingar, med undantag
för hästtävlingar. Bolagets styrelse har sitt säte i Stockholm, där
också bolagets huvudkontor är förlagt. Verksamheten står under fortlöpan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 720 år 1960

de kontroll av särskilda av chefen för handelsdepartementet utsedda kontrollanter.

Huvudkontoret har 31 heltidsanställda tjänstemän samt sysselsätter därutöver
omkring 420 deltidsanställda personer, vilka tjänstgör 380—470 timmar
per år. De senare granskar tävlingskuponger, biträder kontrollanterna
eller är sysselsatta med vinstutskrivning. Årligen nyrekryteras inemot ett
femtiotal av de deltidsanställda. Man räknar med en utbildningstid av fyra
—fem veckor, innan de blivit insatta i granskningsarbetet.

Aktiebolaget Tipstjänst anordnar vadhållning rörande utgången av svenska
och engelska fotbollsmatcher. De svenska matcherna spelas i regel på
söndagar och de engelska på lördagar. Verksamheten omfattar sammanlagt
43—44 tävlingsveckor per år. Tipskuponger tryckes till varje tävlingsom.
gång i en upplaga av fyra—fem miljoner exemplar och sprides genom ombud
över hela landet. Tryckningen sker hos ett Stockholm s-trycker i med en
för detta arbete speciellt lämpad rotationspress.

Bolagets ombud tar emot ifyllda tävlingskuponger och insatser före angiven
tid (i regel onsdag kl. 19). Kuponger och insatser vidarebefordras till
distriktskontoren, som efter kontroll och räkning svarar för att materialet
är huvudkontoret tillhanda före lördag kl. 15. Från distriktskontoren till
huvudkontoret sändes kupongerna per järnväg som expressgods.

Efter tävlingarna vidtar granskningsarbetet, som i regel omfattar cirka
två miljoner tävlingskuponger per omgång. Därefter utarbetas, tryckes och
distribueras vinstlista. Efter fastställd klagotid (protesttid) sker vinstutskrivning
och utsändning.

Det omfattande granskningsarbetet sker för närvarande genom okularbesiktning
av varje kupong med hjälp av särskilda mallar. Försök med maskinell
kontroll pågår emellertid och man beräknar att därigenom kunna
betydligt nedbringa antalet deltidsanställda.

Aktiebolaget Tipstjänsts behov av samarbete och kontakt med andra
myndigheter, organisationer etc. liksom allmänhetens kontaktbehov med
bolaget synes kunna bli väl tillgodosett även i ort utanför Stockholms-området.

Bolaget är i stort behov av snabba post- och järnvägsförbindelser med olika
delar av riket. Generalpoststyrelsen har meddelat, att i stort sett oförändrad
postal service kan ges i flera mellansvenska städer, bland annat
Jönköping, Linköping, Norrköping, Nyköping, Skövde och Örebro. Enligt
uppgifter av järnvägsstyrelsens trafikbyrå rörande transporttiden föi expressgods
synes även i detta avseende betryggande service erhållas i bland
annat Norrköping och Örebro.

För tryckning av stryktipskupongerna finns för närvarande inte någon
lämplig maskinutrustning i andra mellansvenska städer än Stockholm. Med
hänsyn till tryckeriarbetets omfattning torde man dock ha anledning räkna
med intresse från tryckeriernas sida att i erforderlig man utbygga sin kapacitet.
De största och lämpligaste tryckerierna i delta sammanhang torde
finnas i Norrköping. Det är för övrigt inte otänkbart, att tryckningen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

blanketterna kan ske i Stockholm även efter en utflyttning. Tryckeritekniska
skäl kan därför inte åberopas mot utflyttning.

Kontrollanter utses för ett år i sänder av chefen för handelsdepartementet.
För närvarande tillsättes två sådana jämte en ersättare. Någon svårighet
att finna lämpliga kontrollanter i medelstor eller större stad torde
inte föreligga.

Lokaliseringsutredningen föreslår, att Aktiebolaget Tipstjänst flyttas ut
från Stockholms-området.

Lokaliseringsutredningen har funnit, att Norrköping torde vara den från
skilda synpunkter lämpligaste lokaliseringsorten. Enligt uppgift från arbetsmarknadsstyrelsen
finns där tillräckliga möjligheter att rekrytera erforderlig
arbetskraft, och de kommunala myndigheterna har förklarat sig
vilja på allt sätt medverka till en god lösning av bolagets lokalfrågor och
den medföljande personalens bostadsproblem. Utredningen förordar därför,
att bolaget flyttas till Norrköping.

II. Yttranden

Över utredningens förslag i denna del har yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,
statskontoret, länsstyrelsen i Östergötlands län, LO, TCO, SACO, AB
Tipstjänst, Svenska fotbollsförbundet och Tobakshandlarnas riksförbund.

Förslaget tillstyrkes uttryckligen av arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret
och länsstyrelsen i Östergötlands län.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att rekryteringsförliållandena i Norrköping
är goda och att ett tillskott av arbetstillfällen skulle bli av stort värde
för arbetsmarknaden i staden.

Goda skäl talar enligt statskontoret för en utflyttning av företaget. Ämbetsverket
utgår därvid ifrån att möjligheter finns att anpassa rörelsen efter
de ändrade förhållandena i kommunikationstekniskt hänseende. Tryckeriexpeditionen
har framhållit, att leverantören av kupongerna måste förfoga över
mer än en lämplig press, för att icke leveranserna skall försenas. Dessutom
erfordras anskaffande av andra lämpliga trycksaker för att pressarnas kapacitet
skall kunna utnyttjas. Tryckeriexpeditionen anser att tryckningen bör
kunna ske utanför förläggningsorten, t. ex. såsom nu i Stockholm. Statskontoret
framhåller vidare, att personalförflyttningar tidigare förekommit inom
statliga bolag. Före ett ställningstagande till förslaget "bör det enligt ämbetsverket
stå klart, i vad mån staden skall medverka vid anskaffandet av tjänstelokaler
och bostäder.

Lansstyrelsen i Östergötlands län har överlämnat ett yttrande från Norrköpings
stad, som framhåller det angelägna i att staden får den stimulans
som en överflyttning av AB Tipstjänst kan medföra. Textilkrisen har medfört
en allvarlig tillbakagång av antalet anställda inom industrien i staden.
Minskningen uppgår till 2 000 eller 13 procent från år 1951 till år 1957, var -

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1960

vid omkring hälften av minskningen har drabbat de kvinnliga arbetarna. Antalet
sysselsatta i offentlig tjänst är lågt i Norrköping, och ett mångsidigare
näringsliv vore önskvärt. De deltidsanställda beräknas utan svårighet kunna
rekryteras i Norrköping, och bostäder kan anskaffas. Tre tryckerier har
förklarat sig ha stort intresse av kupongtryckning.

Byggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen har intet
att erinra.

Byggnadsstyrelsen meddelar, att hyresvärden för bolagets lokaler, vilka
är belägna i fastigheten Kungsbroplan 3 och omfattar sammanlagt 1 100
kvadratmeter, inte kan ställa i utsikt att dessa kan ställas till förfogande för
det allmänna.

Järnvägsstyrelsen anser, att behovet av snabba järnvägsförbindelser kan
tillgodoses i ungefär lika grad i Norrköping och Örebro, och transporttiderna
är i stort sett likvärdiga vid sändningar till Stockholm, Örebro eller Norrköping.
I fråga om transportsäkerheten intar dock Stockholm en särställning
genom att omlastningar —- och därmed riskerna för försening eller felsändning
■— nedbringas till minsta möjliga.

LO och TCO är inte beredda att taga ställning till förslaget.
LO hänvisar därvid till de i det föregående redovisade uttalandena angående
utredningens allmänna uppläggning, medan TCO inte anser det vara
möjligt att bedöma, om lokaliseringspolitiska fördelar överväger nackdelarna.
Några vägande fördelar ur företagets synpunkt har emellertid enligt TCO
ej förebragts. I övrigt hänvisas till yttrande från handelstjänstemannaförbundet,
som bl. a. framhåller, att den uppgivna utbildningstiden för personalen
om 4 å 5 veckor är helt otillräcklig. Allmänhetens förtroende kan komma
alt rubbas, om man inte hinner utbilda ny personal, och härtill kommer
svårigheterna vid överflyttning av de heltidsanställda. En förläggning till
Norrköping kan vidare enligt förbundet få vittgående konsekvenser för befolkningen
i Norrland, som i så fall i avlägsna delar måste lämna kupongerna
på måndagen.

Avstyrkande yttranden har vidare avgivits av AB Tipstjänst, Svenska
fotbollsförbundet, Tobakshandlarnas riksförbund och SACO.

Utifrån de vägledande synpunkter, som återfinns i utredningsdirektiven
finner sig AB Tipstjänst kunna konstatera, att inga påvisbara fördelar för
staten och allmänheten kan uppnås genom förflyttningen av bolagets huvudkontor
till annan ort. Däremot anses en flyttning medföra så väsentliga
nackdelar, att bolaget icke skulle vara i stånd att bedriva tävlingsverksamhet
med uppfyllande av allmänhetens berättigade krav på säkerhet och
snabbhet. De omständigheter, som för bolaget framstår såsom de viktigaste,
är följande.

a) En flyttning av bolagets huvudkontor skulle i fråga om transporter
omöjliggöra mottagande av samtliga tävlingskuponger i sådan tid före tävling,
att kupongernas delar 1 kan omhändertagas av statskontrollanterna
före fotbollsmatchernas början.

b) Införande av maskinell granskning kräver service av Hugin Kassaregister
AB, vilken icke tillfredsställande kan utföras utanför Stockholm.

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1060

c) Bolaget kan icke påräkna att å annan ort än Stockholm ha tillgång
till de tryckeriresurser, som är nödvändiga för att under alla förhållanden
säkerställa utförande av kupongtryck till bolagets tävlingar.

d) Sjöfolkstippningen kan på ett tillfredsställande sätt endast genomföras
i Stockholm.

e) En flyttning av huvudkontoret till annan ort än Stockholm skulle beröva
bolaget större delen av dess rutinerade personal utan möjlighet till en
godtagbar nyrekrytering å annan ort.

En stor del av den nuvarande personalen, som icke kan medfölja bolaget
vid en utflyttning, skulle hårt drabbas av en förlust av sin anställning utan
att arbetslösa arbetssökande på inflyttningsorten skulle vinna motsvarande
fördel, eftersom de icke kan antagas vara kvalificerade för anställning i bolagets
tjänst.

f) Inga nämnvärda fördelar i fråga om lokalutrymmen skulle ernås för
det allmänna genom bolagets förflyttning, ej heller skulle i nämnvärd omfattning
personalbostäder friställas.

Slutligen understryker bolaget, att verksamheten redan är i högre grad
decentraliserad än de flesta statliga och enskilda företag i vårt land. Bolaget
har distriktskontor i tjugoen städer med omkring 320 anställda, och bolaget
ger över tiotusen över hela landet spridda ombud ett gott bidrag till
deras försörjning. I beaktande härav anses det icke kunna vara av någon
betydelse att från Stockholm flytta huvudkontorets verksamhet med dess»
efter införande av den maskinella granskningen, jämförelsevis ringa antal
anställda. Det påpekas vidare, att bolagets verksamhet i nämnda avseenden
är organiserad på samma sätt som övriga europeiska statskoncessionerade
tippningsbolag, vilka samtliga har sina huvudkontor i huvudstäderna.

Svenska fotbollsförbundet avstyrker med hänsyn till förbundets personliga
kontakt med bolaget och den ringa betydelse en avflyttning av bolagets
personal skulle ha.

För ombuden är det av väsentlig betydelse att kupongerna kommer dem
tillhanda i god tid, framhåller Tobakshandlarnas riksförbund. En förläggning
av tryckningen till annan ort kan förorsaka, att ombudens kunder blir utan
kuponger med minskad omsättning som följd. Ur säkerhetssynpunkt vore
vidare en förflyttning till nackdel på grund av omlastningar in. m. Tipsombuden
i Stockholm, vilka svarar för ungefär en femtedel av omsättningen,
har kunnat redovisa kuponger och avgifter direkt till huvudkontoret, vilket
är av värde ur säkerhetssynpunkt. Förbundet erinrar slutligen om den diskussion
som en förkommen försändelse vållar, varvid det ytterst är ombuden
som får uppbära kritik och obehag.

SACO slutligen anser, att för AB Tipstjänst en utflyttning ligger närmare
till hands än för frökontrollanstalten och sparbanksinspektionen. Även i detta
fall anses emellertid skäl föreligga mot utflyttning, bl. a. förekomsten av
en tränad granskarkår i Stockholm och lämpligheten av att bisysslor av denna
typ står till buds i en storstad som Stockholm för bl. a. studerande vid
högskolorna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

Lokaliseringen av Svenska penninglotteriet aktiebolag
I. Utredningen

Svenska penninglotteriet aktiebolag är ett helt statsägt företag med KungL
Maj :ts koncession att bedriva penninglotterirörelse.

Bolagets styrelse har sitt säte i Stockholm, varifrån företaget också administrerar
hela sin verksamhet. Antalet anställda är 50, varav 39 på heltid
och tre på deltid; åtta »tillfälligt anställda» arbetar cirka 16 dagar per månad.
Bolaget har cirka 4 360 kommissionärer fördelade över hela landet.

Företaget anordnar regelbundet ett lotteri varje månad och har de senare
åren dessutom årligen anordnat ett särskilt lotteri till förman för konst och
teater.

Lottsedlarna tryckes hos riksbankens sedeltryckeri och försäljes till större
delen genom kommissionärerna. Upplagan är drygt 1,5 miljon. Lottsedlarna
skall vara ute hos kommissionärerna i så god tid att försäljningen kan
börja den 15 i månaden före den då dragning sker.

Genom att lottsedelsupplagan anpassas efter marknadens möjligheter vid
olika tidpunkter brukar alla lottsedlar vara utsålda till varje dragning.
Oundvikliga returer infordras snabbt från kommissionärerna och försäljes
från bolagets kontor i Stockholm. I regel brukar cirka 17 procent av lottförsäljningen
komma på Stockholms-området.

Dragning i de månatliga lotterierna sker i regel den 15 varje månad under
överinseende av två kontrollanter, vilka förordnats av chefen för handelsdepartementet.
Efter dragningarna utarbetas och tryckes dragningslista,
upplaga 280 000 exemplar, vilken distribueras i bolagets egen regi och skall
vara tillgänglig för allmänheten tre å fyra dagar efter dragningen.

Större delen av de utfallna vinstbeloppen skall utbetalas så snart dragningslistan
utkommit. Den sammanlagda vinstsumman uppgår till 12 -13
miljoner kronor varje månad. Utbetalningarna från penninglotteriets expedition
kan omkring den 20 i månaden uppgå till 1,5 miljon kronor per dag.

Totalomsättningen år 1957 uppgick till cirka 281 miljoner kronor. Arbetsuppgifterna
inom företaget präglas av ansvaret för stora penningsummor och
värden motsvarande betydande belopp.

Svenska penninglotteriet aktiebolag har ett mycket klart avgränsat arbetsområde.
Något omfattande samarbete med andra statliga företag eller
ämbetsverk förekommer icke bortsett från den service, som postverket ger,
och det beställningstryck, som utföres av riksbankens sedeltryckeri.

Bolaget är för sin verksamhet beroende av goda postförbindelser med landets
olika delar. Vederbörande postanstalt måste också ha tillräckliga resurser
i fråga om lokaler och personal. Lottsedelstrycket kan för närvarande
icke utföras på ett fullt betryggande sätt annorstädes än hos riksbankens sedeltryckeri.
Lottsedelstrycket torde emellertid kunna transporteras från

Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1960

Stockholm till annan ort i mellersta Sverige utan större svårigheter. Tryckningen
av dragningslistan bör kunna ske på bolagets lokaliseringsort.

Lokaliseringsutredningen anser icke att några större olägenheter kan påvisas
följa av en utflyttning av Svenska penninglotteriet aktiebolag från
Stockholm under förutsättning att behovet av post-, bank- och tryckeriservice
kan tillgodoses på ett betryggande sätt. Detta kan enligt gjorda undersökningar
ske i åtminstone tre mellansvenska städer, Gävle, Norrköping och
Örebro. Av lokaliseringspolitiska skäl förordar utredningen Gävle som lokaliseringsort.

II. Yttranden

Över utredningens förslag har yttranden, efter remiss, avgivits av fullmäktige
i riksbanken, arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
statskontoret, länsstyrelsen i Gävleborgs län, Sveriges kreditbank,
Svenska penninglotteriet aktiebolag, LO, TCO och SACO.

Tillstyrkande yttranden har avgivits av statskontoret ävensom
arbetsmarknadsstyrelsen, som bedömer rekryteringsmöjligheterna i Gävle
som goda och framhåller värdet av de nya arbetsmöjligheterna för stadens
arbetsmarknad.

Byggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs län
och Sveriges kreditbank har intet att erinra.

Bolaget svarar självt för förhyrning av lokaler vid Sibyllegatan 7, omfattande
sammanlagt 600 kvadratmeter, meddelar byggnadsstyrelsen. För det
fall bolaget skall flyttas från Stockholm anses det önskvärt, att bolaget får
i uppdrag att i samråd med styrelsen undersöka möjligheterna att överlåta
hyreskontraktet på kronan.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län kan inte finna annat än att tillräckliga anordningar
för bolaget att utöva lotterirörelsen kan erbjudas i Gävle. Länsstyrelsen
är beredd att påtaga sig bestyret med utseende av kontrollanter vid
dragning i lotteriet. I bifogat yttrande från Gävle stad framhålles, att staden
med största tillfredsställelse skulle hälsa ett beslut om flyttning av bolaget
till Gävle, vilket i viss mån skulle kompensera förflyttningen därifrån av Tobaksmonopolet.
Staden är beredd att på allt sätt medverka.

Sveriges kreditbank förklarar, att banken kan tillhandahålla erforderlig
service på alla de platser, som ifrågasatts för utflyttning.

Fullmäktige i riksbanken, LO och TCO tar inte ställning till detta
betänkande.

Riksbanksfullmäktige bar begränsat sitt yttrande till frågan om tryckningen
av lottsedlarna. Tryckning av dessa bar skett på sedeltryckeriet sedan år
1939. Den använda pressen är särskilt konstruerad för denna tryckning
och användes ej för annat ändamål. Personalen är van att i hela sin verksamhet
iaktta minutiös noggrannhet och ordentlighet, och tryckeriet fyller
högt ställda krav på säkerhet. Det är knappast troligt, att annat tryckeri
skulle kunna erbjuda samma säkerhet. Tryckningen ger sedeltryckeriet en

Kungl. Mnj:ts proposition nr 120 år 1900

viss vinst och bidrar till att förbilliga kostnaderna för bankens sedlar. Om
tryckningen får ligga kvar vid en utflyttning blir det ökade kostnader föi
transporterna, och vid ev. biltransporter blir särskild bevakning nödvändig.
För transport till Gävle uppkommer kostnadsökning med 20 000 kronor,
d. v. s. cirka 7 procent i prishöjning. Reservation bar avgivits av herr Rubbestad,
som yrkat bifall till utredningens förslag.

Under hänvisning till sin kritiska inställning till utredningens allmänna
uppläggning framhåller LO, att betänkandet är av sådan art, att det inte föianleder
kommentar eller ställningstagande från LO:s sida.

TCO framhåller vidare vikten av att tillbörlig hänsyn tas till personalproblemen.

Svenska penninglotteriet aktiebolag och SACO har avstyrkt utredningens
förslag.

Svenska penninglotteriet aktiebolag anför sammanfattningsvis.

Bolagets verksamhet, som är eu ren affärsrörelse, blir mest rationell och
omkostnadsnivån lägst om försäljningen och distributionen skötes från ort
inom Stockholms-området med dess till drygt 17 procent uppgående omslutning
av bolagets lottsedelsförsäljning, och en utflyttning från Stockholm
skulle alltså medföra onödig omgång och höjda omkostnader i olika avseenden
i bolagets verksamhet.

Lokaliseringsutredningen, som icke bestritt riktigheten i och för sig av
detta påstående, har enligt vad styrelsen kan finna vid sin bedömning av förläggningen
av bolaget till väsentlig del vägletts av de allmänt lokaliseringspolitiska
aspekterna och i stort sett bortsett från de nackdelar, som hänför
sig till försäljningstekniska samt företagsekonomiska förhållanden och därmed
sammanhängande spörsmål eller vilka gälla sociala avseenden.

Styrelsen har berört olika konsekvenser, som skulle uppstå vid en förflyttning
av bolaget till Gävle. Styrelsen har sålunda bl. a. visat, att under år 1958
försåldes i Gävleborgs län och i länen helt norr därom, alltsa Jämtlands, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län, samt i Kopparbergs län lottsedlar
till endast 16,2 procent av den totala lottsedelsförsäljningen. På grund
härav och med hänsyn till den geografiska fördelningen i övrigt av lottsedelsförsäljningen
skulle en lokalisering av bolaget utanför Stockholms-området
och i vart fall norr om detta område medföra en snedvridning av lottsedelsdistribntionen
framför allt på grund av icke blott flera postbefordringar
av lottsedlar utan även förlängda sådana befordringar och därmed tidsförlust
med ty åtföljande menliga avbrott i försäljningen. I samband därmed
har framhållits, att försämringar av faktorer i distributionssystemet — förutom
att direkt fördyra bolagets omkostnader — även i negativ riktning påverka
servicen mot kommissionärer och allmänheten. Den försämrade servicen
kan skapa irritation i samband med lottsedelsköp och därigenom medföra,
att omsättningen av lottsedelsförsäljningen minskas eller att en eljest
möjlig ökning av lottsedelsförsäljningen hindras. Vid en försämrad lottsedelsförsäljning
av endast 20 000 lottsedlar per dragning uppgår inkomstbortfallet
för bolaget och staten till ca 2 000 000 kronor per år.

Av bolagets till 41 personer uppgående fasta personal har 23 befattningshavare
— 20 kvinnliga och 3 manliga •— förklarat sig icke kunna medfölja
till Gävle, varjämte 6 befattningshavare — 5 kvinnliga och 1 manlig — äro
ytterst tveksamma inför en förflyttning. Detta ställningstagande från personalens
sida inrymmer många personliga och sociala problem för befattnings !{

Uihang till riksdagens protokoll 1060. 1 sand. Nr 120

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

havarna. Bolaget å sin sida ställs inför allvarliga praktiska komplikationer
i anledning av personalens ståndpunktstagande till en förflyttning av bolaget
till Gävle. Därutöver kommer de olägenheter, vilka uppstår genom att
den tillfälliga personalen, som förvärvat stor rutin, ej medföljer vid en förflyttning.

För vissa av de ordinarie befattningshavare, som icke anser sig kunna medfölja
till Gävle, har styrelsen ansett sig böra räkna med förtidspensioner varvid
hänsyn tagits till vederbörande befattningshavares ålder och tjänstgöringstid.
Merkostnaderna härför ha beräknats uppgå till lägst 700 000 kronor
och högst 900 000 kronor.

De fördelar, som vid en förflyttning av bolaget till Gävle kan vinnas ur
allmänt lokaliseringspolitiska synpunkter, måste vägas mot de nackdelar,
vilka uppstår för bolaget i försäljningstekniska avseenden med fördyringar
i företagsekonomien såsom följd. Dessa nackdelar, som i sig innesluta problem
i olika avseenden i fråga om bolagets personal samt en försämrad service
gentemot allmänheten, kan befaras medföra en minskning i bolagets
lottsedelsförsäljning med ett däremot svarande inkomstbortfall för statsverket.

Styrelsen kan icke finna annat än att ur bolagets, allmänhetens och statens
synpunkt en förflyttning av bolaget till Gävle framstår som en föga välbetänkt
åtgärd.

SACO erinrar om sin ståndpunkt, att eu enhetlig och genomtänkt plan
för lokaliseringen i fråga om de centrala statliga organen i deras helhet
måste föreligga, innan beslut om utflyttning kan fattas.

Även Tidningarnas telegrambyrå (TT) har inkommit med ett yttrande,
vari framhålles att utflyttningen skulle medföra allvarliga olägenheter för
TT ur organisatoriska, teletekniska och ekonomiska synpunkter.

Sparbanksinspektionens lokalisering
I. Utredningen

Gällande sparbankslag innebär, att sparbanksinspektionen tillsammans
med länsstyrelserna är tillsynsmyndighet för sparbankerna i riket. Inspektionen
skall övervaka sparbankslagens tillämpning, bislå sparbankerna med
råd och upplysningar, utfärda instruktioner och föreskrifter o. s. v. Inspektionen
är också i stor utsträckning remissorgan, främst för länsstyrelserna,
i olika sparbanksärenden.

Flera av sparbanksinspektionens tjänstemän tillbringar en stor del av
åi et på resor i samband med undersökningar hos de olika sparbankerna.
Tidsintervallerna mellan rutinundersökningarna i en och samma bank är
för närvarande cirka sju år. Av landets sparbanker finns ungefär 58 procent
i södra Sverige (Småland, Öland, Blekinge, Skåne och Halland). Av
antalet konton kommer drygt 35 procent på södra Sverige och av omslutningen
40 procent. Detta visar, att inte endast det största antalet sparbanker
utan också det övervägande antalet små sparbanker finns i södra Sverige.

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

Sparbanksinspektionen har fyra ledamöter, nämligen sparbanksinspektören,
inspektionens båda byrådirektörer samt en arvodesanställd biträdande
ledamot. I övrigt finns en förste byråsekreterare, en byråinspektör, två assistenter,
kansliskrivare, expeditionsvakt, kanslibiträde och kontorsbiträde.
Antalet befattningshavare är sålunda elva.

Byrådirektörerna med biträde av byråinspektören och de båda assistenterna
arbetar huvudsakligen med sparbanksundersökningar.

Sparbanksinspektionens främsta uppgift är att utföra undersökningar
hos sparbankerna i landet. 55 procent av hela antalet rese- och inspektionsdagar
faller inom området södra Sverige och 27 procent på övriga län söder
om Stockholm. Drygt 70 procent av inspektionens fältarbete kommer på enbart
Götaland utom Gotland. 12,5 procent faller på mellersta Sverige, sju
procent på Kopparbergs och Gävleborgs län och sju procent på övriga delar
av Norrland. Flertalet småbanker finns i södra Sverige, vilket förklarar den
i förhållande till sparbanksrörelsens omslutning mycket stora del av inspektionens
fältarbete, som kommer på detta område.

Sparbanksinspektionens tjänsteresor till området södra Sverige inkluderar
i allmänhet »tomresor» på sträckan Stockholm—Nässjö och åter. Genom
lokalisering av inspektionen till välbelägen plats i mellersta eller sydöstra
Götaland skulle man kunna minska resvägen till södra Sverige med nämnda
sträcka samt förkorta resvägen till Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och
Skaraborgs län samt eventuellt också Östergötlands län. Endast i fråga om
en femtedel av resorna skulle restiden mera påtagligt förlängas. Sparbankerna
i landets norra delar är emellertid i allmänhet stöiTe än i södra Sverige,
vilket möjliggör ett mera rationellt utnyttjande av tiden på varje ort.
Tågresor norrut torde dessutom i stor utsträckning kunna förläggas till natten,
såvida man inte vill eller kan anlita flyg. Det förefaller vidare som om
inspektionen borde kunna göra betydande tidsvinster vid resor i södra Sverige
genom användande av bil.

Sparbanksinspektionen har påvisat att ett visst behov av kontakter föreligger
mellan inspektionen och vissa organ i Stockholm, främst sparbankernas
bankaktiebolag och sparbanksföreningen. Regelbundet återkommande
samarbete med dessa organ förekommer dock icke, och nödvändiga överläggningar
samt utbyte av material och informationer torde i stor utsträckning
kunna genomföras per telefon och post. För sparbanksmän från landets
olika delar, som önskar utnyttja sina Stockholmsbesök för överläggningar
med inspektionen, är det eu nackdel, om inspektionen flyttar, i gengäld
kan emellertid flertalet sparbanksmän få kortare resväg till inspektionens
lokaliseringsort.

Den nuvarande, i Stockholm bosatte, biträdande ledamoten kan självfallet
icke beräknas kvarstå vid eu utflyttning av sparbanksinspektionen från
Stockholm. Lämplig rekryteringsbas för detta uppdrag torde emellertid finnas
bland annat i de flesta residensstäder.

Man måste räkna med att det vid utflyttning kan uppstå vissa1 problem i
samband med personalens möjligheter att flytta eller anpassa sig på ny ort.

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1000

Dessa problem bör dock principiellt sett icke förhindra utflyttning från
Stockholm, därest en sådan av samhälleliga skäl anses böra genomföras.
Statsmakterna bör positivt medverka till att underlätta eller eliminera uppkommande
svårigheter.

En annan sida av personalfrågan är rekryteringsmöjligheterna vid utflyttning.
För sparbanksinspektionens del torde man inte behöva räkna med
några svårigheter i detta hänseende.

Lokaliseringsutredningen anser, att några mera allvarliga olägenheter icke
kan påvisas i samband med en flyttning av sparbanksinspektionen från
Stockholms-området, medan man däremot synes kunna göra vissa vinster.
Utredningen anser därför, att utflyttning bör ske.

Utredningen har övervägt tänkbara orter för en ny lokalisering och funnit,
att Jönköping och Växjö var för sig kan anses vara lämpliga lokaliseringsorter.
I båda städerna synes föreligga möjligheter att lösa uppkommande
rekryterings-, lokal- och bostadsproblem. Av lokaliseringspolitiska skäi
förordar utredningen i första hand en utflyttning av sparbanksinspektionen
till Växjö.

Reservation har avgivits av hei’r Brodd. Efter vissa principiella synpunkter
på lokaliseringen av statliga verksamhetsgrenar har reservanten förklarat,
att han anser, att de primära förutsättningarna för utflyttning ej föreligger,
att fördelen med elimineringen av vissa »tomresor» uppväges av nackdelarna
med längre resor norrut, att några märkbara lokaliseringspolitiska effekter
ej åstadkommes samt att vissa nackdelar, bl. a. försämrade kontakter
med andra centrala myndigheter och försvårade möjligheter för sparbanksmän
att besöka inspektionen, uppkommer. Reservanten har därför ej kunnat
biträda förslaget om utflyttning av sparbanksinspektionen. II.

II. Yttranden

Över förevarande förslag har yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, sparbanksinspektionen, statens organisationsnämnd,
länsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs län, Svenska
sparbanksföreningen, Sparbankernas bank, LO, TCO samt SACO.

Utredningens förslag tillstyrkes av arbetsmarknadsstyrelsen och
statskontoret ävensom länsstyrelsen i Kronobergs län, som förklarar att erforderliga
lokaler och bostäder kan anskaffas. I bifogat yttrande finner
Växjö stad uppenbart, att staden är ur geografisk synpunkt att föredraga.

Byggnadsstyrelsen, statens organisationsnämnd och länsstyrelsen i Jönköpings
lån har intet att erinra mot en utflyttning.

Sparbanksinspektionen disponerar enligt byggnadsstyrelsen nio rum i en
av byggnadsstyrelsen förhyrd bostadslägenhet Kungsgatan 66 (cirka 400
kvadratmeter). Vid utflyttning anses rummen kunna användas för annat
statligt ändamål.

Statens organisationsnämnd anser, att den lokaliseringspolitiska effekten

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1060

blir ringa. Med hänsyn till vad som sagts i direktiven för utredningen och då
en förflyttning inte synes medföra nämnvärda organisatoriska olägenheter
har nämnden dock intet att erinra mot förslaget.

Vid en utflyttning bör enligt länsstyrelsen i Jönköpings län ur kommunikationssynpunkt
och med hänsyn till sitt geografiska läge Jönköping i första
hand ifrågakomma. Länsstyrelsen har därjämte överlämnat ett yttrande
från Jönköpings stad, som anmäler sitt intresse av att staden väljes som lokaliseringsort
för sparbanksinspektionen.

LO tar inte heller i detta sammanhang ställning till lokaliseringsfrågan
utan hänvisar till sitt tidigare refererade yttrande angående utredningens
allmänna uppläggning.

Enligt TCO gäller vad tidigare anförts angående svårigheten att allsidigt
bedöma lämpligheten av en utflyttning från Stockholm även detta förslag.

Avstyrkande yttranden har avgivits av sparbanksinspektionen,
Svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas bank och SACO.

Sparbanksinspektionen ger till en början uttryck för den principiella
uppfattningen, att en placering av vissa statliga myndigheter och verk på
orter utanför Stockholms-området av olika anledningar bör eftersträvas.
Den väsentliga förutsättningen härför synes dock vara, att endast sådana
orter skall komma i fråga, att kraven på koordinering av den centrala statliga
administrationen och den för allmänheten mest ändamålsenliga lokaliseringen
genom placeringen icke eftersättes. Dessa krav blir enligt sparbanksinspektionens
mening knappast uppfyllda med mindre de centrala
myndigheterna och verken lokaliseras till blott ett tåtal orter i landet. Inspektionen
anser därför inte, att frågan om inspektionens lokalisering som
ett isolerat problem bör brytas ut ur ett större sammanhang.

Beträffande kommunikationsproblemen anför inspektionen bl. a.

Utredningen anser sig kunna konstatera, att man knappast behöver räkna
med några rekryteringssvårigheter för inspektionen vid en utflyttning. Stöd
härför finnes i uttalanden av inspektionen till utredningen. Denna har däremot
helt förbigått något som för inspektionen i detta sammanhang är av
stor vikt nämligen tjänsteresornas inverkan på inspektionens möjligheter
att behålla den resande personalen och således undvika för verksamhetens
upprätthållande ödesdigra täta ombyten på ifrågavarande tjänster. Sparbanksinspektionen
har i promemoria den 29 juli 1958 till utredningen härutinnan
uttalat följande: »Sparbanksinspektionen vill härvid framhålla att
det beträffande verkets tjänsteresor icke bara är fråga om större eller mindre
besvär eller tidsspillan, som få fördragas, utan det är i liög grad fråga
om verkets möjligheter att behålla den resande personalen i sin tjänst.
Detta gäller i särskild grad beträffande de båda byrådirektörerna, som bära
upp verksamheten vad gäller platsundersökningarna. Det är icke något tvivel
om att de betungande tjänsteresorna föranleda dem att så snart som
möjligt efter vunnen meritering i inspektionens tjänst söka sig annan befattning
utan sådan reseplikt. Som illustration till de svårigheter inspektionen
härvidlag har att dragas med vill inspektionen nämna, att båda byrådirektörstjänsterna
bytte innehavare år 1953 — dessförinnan den ena år
1941) och den andra 11)47. Av övrig personal, som biträder vid undersökningar,
har ingen varit i inspektionens tjänst ens sex år. Da är att märka

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

att det tar avsevärd tid innan nyanställd befattningshavare, som skall användas
för undersökningsverksamheten, blir så insatt i sina nya arbetsuppgifter
och inspektionens praxis att han blir fullt användbar för sagda verksamhet.
Tjänsteresorna äro därför för inspektionen ett verkligt problem.
Varje försämring däri, t. ex. genom ökade tågombyten särskilt under första
delen av långresor, skulle öka inspektionens besvärligheter, kanske icke vid
rekryteringen av tjänsterna men väl ifråga om möjligheterna att behålla
personalen.»

Det är på grund av här anförda omständigheter lokaliseringen i kommunikationshänseende
får särskild vikt. Stationering med bekväma förbindelser
är att föredraga framför stationering med något bättre läge ifråga
om restider totalt sett men med förbindelser av något mindre bekväm art.
Med anledning av utredningens påpekande av »tomresorna» mellan Stockholm
och Nässjö vill sparbanksinspektionen framhålla, dels att vilken lokaliseringen
än blir måste det i en reseverksamhet som omfattar hela landet
alltid bli fråga om ett stort antal tomresor för besök i längre bort belägna
landsdelar och att vid dess förläggning den därmed förenade större frekvensen
av tomresor i en riktning mer än väl kan uppvägas av vid annan
förläggning uppkommande ökade besvärligheter av tomresor i annan riktning.
Sparbanksinspektionen vill fästa uppmärksamheten på vilka snabba
och bekväma förbindelser som numera finnas å stambanelinjerna från
Stockholm till södra och västra Sverige, varigenom nattresor som av många
anses såsom obekväma, kunna undvikas utan att dagen för resan fördenskull
behöver gå helt förlorad som arbetsdag. I

I enlighet med här redovisade synpunkter på kommunikationsproblemen
vidhåller sparbanksinspektionen, att Göteborg, som har direkta tågförbindelser,
d. v. s. utan ombyten, med hela södra, västra och mellersta delarna
av landet och även delvis de östra, näst efter Stockholm vore den bästa lokaliseringsorten
för inspektionen. Därnäst har inspektionen nämnt Jönköping
för dess goda läge rent geografiskt sett men ansett den ej böra ifrågakomma
på grund av de täta reseombytena i Nässjö och Falköping. Inspektionen
har föredragit Norrköping eller Nyköping för deras goda förbindelser
med östra och södra Sverige och deras bättre förbindelser norrut. Vid
valet mellan Jönköping och Växjö anses den senare staden ur inspektionens
synpunkt vara att föredraga.

Bland de omständigheter som ur verkets egen synpunkt har verklig betydelse
för lokaliseringsfrågan pekar inspektionen särskilt på rekryteringsbasen
för befattningen som biträdande ledamot hos inspektionen. Utredningen
har givit uttryck åt uppfattningen att rekryteringsbas för uppdraget
torde bland annat finnas i de flesta residensstäder. Sparbanksinspektionen
kan icke dela denna uppfattning. Länsstyrelserna, som själva utövar tillsyn
över sparbankerna inom respektive län, anses därmed vara ur räkningen i
detta sammanhang. Urvalsmöjligheterna anses i övrigt flerstädes vara mycket
begränsade. Befattningen som biträdande ledamot fyller en viktig funktion.

I fråga om kontaktbehoven är sparbanksinspektionen angelägen att inte
överdriva behovet av kontakt i Stockholm och finner det antagligt, att denna

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

kontakt i vad den icke avser de centrala sparbanksorganen i nödtorftig utsträckning
skall kunna upprätthållas även från en annan stationeringsort.
Vad sparbankernas centrala organ beträffar anses kontakten icke kunna
hållas i sin nuvarande utsträckning utan åtskilliga resor av sparbanksinspektionens
folk från den nya föidäggningsorten till Stockholm. Viktigare
anses emellertid vara att sparbanksinspektionen genom placering på samma
ort som sparbankernas centrala organ blir lättillgängligare än som eljest
skulle vara fallet för sparbanksmän, som söker kontakt med verket. Denna
synpunkt anses vara värd allvarligt beaktande.

Sparbanksinspektionen ifrågasätter vidare, huruvida inspektionens ställning
som självständigt ämbetsverk kan anses vara fastställd för i varje fall
den framtid som närmast kan överblickas. Härutinnan erinrar ämbetsverket
om att vid genomförandet av 1955 års sparbankslagstiftning signalerades
vissa ytterligare utredningar på kreditväsendets område berörande
även tillsynen inom detsamma. Det uttalande som samtidigt gjordes
Kungl. Maj :ts proposition 1955: 151 s. 186 — att frågan om utökning av
sparbanksinspektionens undersökningspersonal i ett senare sammanhang
torde få bli föremål för överväganden anses även böra ses som ett ytterligare
tecken på att sparbanksinspektionens ställning ej då ansågs vara definitivt
avgjord. En hänsyftning på samma förhållande anses kunna utläsas
ur Kungl. Maj:ts proposition 1959:33 där det nämnes, att i visst fall
vissa spörsmål skulle aktualiseras med hänsyn till att tillsynen över spaibankerna
utövas av annan myndighet än fallet är med bankerna och jordbrukets
kreditkassor.

Därest beslut trots allt fattas om en utflyttning, understryker inspektionen,
att statsmakterna bör medverka till att underlätta eller eliminera uppkommande
svårigheter för personalen. Vidare förutsättes, att med verkställigheten
av beslutet skall anstå så länge att ifrågavarande personalproblem
först hinner behandlas och om möjligt lösas.

Utredningens motivering för utflyttningen bygger främst på omfattningen
av antalet rese- och inspektionsdagar i skilda områden, framhåller Svenska
sparbanksföreningen. Genom att resorna kan omspänna flera län och eu
tid upp till tre veckor har lokaliseringsorten praktiskt sett betydelse endast
för resorna till och från det område, där en serie inspektioner skall göras.
Antalet sammanhängande resor har varit i genomsnitt per år knappt 50
med fördelning i huvudsak på sex befattningshavare, eller alltså cirka åtta
per år och befattningshavare. Lokaliseringsfrågan kan enligt föreningen inte
främst bedömas med hänsyn till sådana nära nog bagatellartade omständigheter.
För en utflyttning måste krävas starkare skäl. Föreningen anser föga
meningsfyllt att försvåra och försvaga kontakten mellan sparbankernas centrala
organisationer och den centrala statliga tillsynsmyndigheten utan att
något väsentligt vinnes. Lösningen av frågan om inspektionens organisation
bör i varje fall avvaktas, innan åtgärder vidtas.

Sparbankernas bank instämmer i sparbanksföreningens yttrande och

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1060

framhåller särskilt olägenheterna av att en snabb och direkt kontakt försvåras.

SACO anför bl. a.

Alldeles bortsett från det förhållandet att inspektionens 11 anställda knappast
torde påverka sysselsättningsläget i Växjö i nämnvärd grad och vidare
den omständigheten, att kommunikationsläget i förhållande till landet i sin
helhet genom förskjutningen från Jönköping till Växjö undergår en sådan
försämring, att den utöver de lokaliseringspolitiska omständigheterna enda
fördelen med en utflyttning från Stockholm som angivits av utredningen,
nämligen bortfallet av »tomresor» Stockholm—Nässjö, i huvudsak neutraliseras
genom förlängningen av restiderna till området norr om linjen Linköping—Skövde—Vänersborg,
ger lokaliseringsvalet anledning till principiella
erinringar.

SACO ansluter sig helt till Brodds reservation. Det är enligt SACO uppenbart,
att det här är fråga om ett centralt ämbetsverk med en betydande grad
av integration med den centrala statsledningen och med stor kontaktfrekvens
av central karaktär. Några fördelar med en utflyttning anses inte föreligga.

Lokaliseringen av fjärde militärbefälsstaben och arméns intendentur förråd

i Stockholm

I. Utredningen

Fjärde militärbefälsstaben är det stabsorgan, varigenom militärbefälhavaren
leder verksamheten vid ett stort antal, huvudsakligen i östra Mellansverige
lokaliserade arméförband och försvarsområden. Militärbefälhavaren
har även viss befälsrätt över andra inom militärområdet förlagda skolor och
förband samt är överkommendant för Stockholms garnison.

Vid staben är 144 personer anställda, varav cirka 125 är direkt knutna
lill stabslokalerna i Stockholm. Befattningshavarna är militärer, civilmilitärer
och civila. Staben är organiserad på fyra sektioner och tre fristående
avdelningar.

Miiitärhefälsstabens uppgifter och verksamhet omfattar operativt krigsiörberedelsearbete,
planläggning av operationer och ledning av fredsverksamheten
inom militärområdet m. in. Detta innebär främst planläggning
av mobilisering i samråd med andra totalförsvarsorgan, studier och undersökningar
för förbandens användning jämte order för utgångsgruppering
samt kontinuerliga kontroller och inspektioner av utbildningsverksamheten.

Verksamheten kräver arbetskontakter med ett stort antal myndigheter i
och utom Stockholms-området.

Arméns intendenturförråd i Stockholm, som är förlagt till trakten av Ulriksdal,
betjänar i fredstid huvudsakligen förband inom fjärde militärområdet.
Förrådet har dessutom vissa beredskapsuppgifter och avses vid krigsfara
bli evakuerat från Stockholms-området.

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

Intendenturförrådet liar 83 personer anställda. Verksamheten är ej av
sådan art att den kräver nämnvärda arbetskontakter i Stockholm.

En utflyttning av fjärde militärbefälsstaben och arméintendenturförrådet
i Stockholm torde kunna få påtaglig lokaliseringspolitisk effekt, framför
allt på de nya lokaliseringsorterna. I fråga om intendenturförrådet synes
dessutom ej obetydliga rationaliseringsvinster vara möjliga. Dispositionen
av intendenturförrådets område torde underlättas, om utflyttning av
förrådet sker i samband med den beslutade förflyttningen av den till samma
etablissement förlagda kadettskolan. Även beredskapsskäl talar för en
omlokalisering av dessa två militära verksamhetsgrenar.

Militärbefälhavarens uppgifter som överkommendant för Stockholms garnison
torde kunna lösas, även om staben lokaliseras utanför huvudstaden.

Av berörda militära myndigheter bar cheferna för försvarsstaben och armén
samt militärbefälhavaren uppgivit att utflyttning av fjärde militärbefälsstaben
kan ske trots vissa olägenheter från fredssynpunkt. Arméintendenturförvaltningen
har förordat utflyttning av intendenturförrådet från
Stockholms-området. Även i detta fall har försvarsstaben bedömt utflyttning
möjlig.

Lokaliseringsutredningen föreslår att fjärde militärbefälsstaben och arméns
intendenturförråd i Stockholm utflyttas från Stockholms-området. De
lokaliseringsorter, som de militära myndigheterna i första hand föreslagit

— för militärbefälsstaben Strängnäs och för intendenturförrådet Filipstad

— synes också från lokaliseringsspunkt vara lämpliga och har därför accepterats
av lokaliseringsutredningen. II.

II. Yttranden

Över utredningens förevarande förslag har yttranden inkommit från överbefälhavaren,
cheferna för armén, marinen och flygvapnet, arméintendenturförvaltningen,
armétygförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,
försvarets förvaltningsdirektion, försvarets civilförvaltning, försvarets
sjukvårdsstyrelse, försvarets fabriksstyrelse, fortifikationsförvaltningen,
försvarets socialbyrå, arbetsmarknadsstyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, statskontoret, statens organisationsnämnd,
över ståthål lar ämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Västmanlands och Värmlands län, civilbefälhavaren i fjärde
civilområdet, LO, TCO, Statstjänstcmännens riksförbund samt SACO.

I tillstyrkande riktning uttalar sig överbefälhavaren, försvarets
förvaltningsdirektion, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret och länsstyrelserna
i Södermanlands, Östergötlands och Värmlands län.

Att vissa svårigheter för fredstjänsten kan uppstå efter en omlokalisering
— särskilt under en övergångsperiod — är naturligt, då den nuvarande
lokaliseringen salt sin prägel på tjänsterutinen, framhåller överbefälha -

Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1960

varen. Dessa nackdelar måste vägas mot de fördelar från krigsberedskapssynpunkt,
som en utflyttning innebär. Båda myndigheterna anses vara av
den typ, som kan lösa sin fredsuppgift på annan plats. Härtill kommer att
militärbefälsstaben i samband med krigshot måste flytta till annan plats
för att kunna lösa sin krigsuppgift. Varje utflyttning kommer vidare att
dels öka förutsättningarna för en god lösning av lokalproblemen utan ny‘Jyggnad
i Stockholm, dels minska Stockholms betydelse som primärt mål
för krigshandlingar. Med hänsyn till önskvärdheten av att bedöma hela lokaliseringsfrågan
i ett sammanhang borde man enligt överbefälhavaren inte
nu binda sig för de av utredningen föreslagna platserna. Försvarsstabens
överväganden har dock visat, att de regioner, som är tänkbara för lokalisering
av totalförsvarets centrala myndigheter, sannolikt inte kommer att beröra
Strängnäs eller Filipstad. Därför har överbefälhavaren intet att erinra
mot en förläggning till dessa städer. — De kommunala myndigheterna anses
böra bindas vid sina utfästelser, innan slutgiltig ställning tas till platsvalet.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser inte, att svårigheter att rekrytera personal
kommer att föreligga i Strängnäs eller Filipstad. För såväl hela Strängnäs-regionen
som Filipstad kommer utflyttningarna att ha stor betydelse.

Vissa skäl talar enligt statskontoret för Strängnäs och Filipstad som lokaliseringsorter.
I båda städerna måste dock nybyggnader förekomma. Det
bör därför undersökas om man inte för ändamålet kan utnyttja friställda
militära anläggningar på andra lämpliga orter. I varje fall bör kostnaderna
för nybyggnader på dessa orter utredas, innan slutlig ställning tas till lokaliseringsfrågan.
Personalfrågorna bör enligt statskontoret lösas på samma
sätt som numera sker vid förflyttning av militära organ. Före ett ställningstagande
bör det vidare stå klart, i vad mån de kommunala myndigheterna
skall medverka vid anskaffandet av tjänstelokaler och bostäder åt tjänstemännen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som livligt tillstyrker eu förflyttning
av fjärde militärbefälsstaben till Strängnäs, har överlämnat ett yttrande
från Strängnäs stad, vari förklaras att staden har stora möjligheter att lösa
de problem som uppstår. Staden är i besittning av stora markområden, lämpade
för kontorsbyggnader. Då staden vidare är angelägen om att ytterligare
verksamhet förlägges dit tillstyrkes förslaget på det livligaste.

Filipstad som ny förläggningsort för arméns intendenturförråd tillstyrkes
av länsstyrelsen i Värmlands län. I bifogat yttrande förklarar Filipstads
stad, att staden synnerligen gärna ser, att en statlig myndighet förlägges
dit. Någon svårighet att anskaffa erforderlig arbetskraft eller att lösa bostadsfrågan
anses inte föreligga.

Cheferna för armén, marinen och flygvapnet, arméintendenturförvaltningen,
armetygförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarets
civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets fabriksstyrelse,
fortifikationsförvaltningen, försvarets socialbyrå, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, statens organisationsnämnd, överståt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1060

liållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Västmanlands
län, civilbefälhavaren i fjärde civilområdet samt SACO har i huvudsa k
intet att erinra mot de föreslagna utflyttningarna från Stockholm.

Chefen för armén erinrar om att fjärde militärbefälsstaben har gemensam
förvaltning med Livgardesskvadronen och Stockholms stabskompani.
Flyttas staben kan den gemensamma förvaltningen inte längre bestå, varför
vissa personaländringar blir nödvändiga. Vidare understrykes vikten
av tillräcklig förberedelse- och övergångstid. — Befälhavaren för f järde milo.
som hörts av chefen för armén, anför i stort sett samma synpunkter.

Chefen för flygvapnet, som även i princip biträder utredningens förslag,
anser att i fråga om fjärde militärbefälsstabens slutliga lokalisering hänsyn
bör tas till resultatet av pågående utredning om eventuell ändring av den
militärterritoriella indelningen.

Enligt försvarets civilförvaltnings bedömande kan kontakterna med fjärde
militärbefälsstaben ske per telefon eller skriftligen, varför några påtagliga
olägenheter inte uppkommer vid en utflyttning av staben. Strängnäsalternativet
innebär, att staben kan i kassahänseende såsom underkassa
anslutas till den redan organiserade huvudkassan för I 10, vilket bl. a. innebär
vissa personalbesparingar jämfört med nuläget.

Om fackutbildningskurser för värnpliktiga läkare och tandläkare alltjämt
avses skola vara knutna till fjärde militärbefälsstaben, uppstår betydande
svårigheter vid en utflyttning, anser försvarets sjukvårdsstyrelse. Det
blir vanskligt för att inte säga omöjligt att uppbringa erforderliga civila
läkarkrafter. Även rekryteringen av militära lärarkrafter kommer att avsevärt
försvåras, enär de huvudsakligen hämtas från stabsorgan i Stockholm.
I övrigt har styrelsen ej någon erinran.

Fortifikationsförvaltningen har intet att erinra mot utredningens förslag
men framhåller följande.

Det bör emellertid beaktas, att militärbefälhavaren för fjärde militärområdet
är lokal förvaltningsmyndighet för Järvafältet och pansarskjutfältet
å Utö — dock icke för de kasernetablissement, som äro förlagda till fälten
— samt för de för Stockholms försvar avsatta fastigheter, som benämnas
»Stockholms norra och södra landfronter». Den i sektion VIII ingående
domänavdelningen har till huvudsaklig uppgift att ombesörja angivna
lokala förvaltningsverksamhet. Dessa arbetsuppgifter kunna icke lämpligen
skötas från Strängnäs. Vid en utflyttning av staben bör därför den lokala
förvaltningen av Järvafältet, Utö skjutfält och »landfronterna» överföras
från militärbefälhavaren till andra myndigheter. Det synes därvid lämpligast
att förvaltningen av Järvafältet lägges på sekundchefen för Svea livgarde.
Förvaltningen av Utö skjutfält bör åläggas sekundchefen för Göta
pansarlivgarde — en anordning som synes lämplig med hänsyn till att denne
sekundchef redan förvaltar etablissementet på skjutfältet. »Landfronterna»
böra i fortsättningen förvaltas av befälhavaren för Stockholms försvarsområde.
Domänofficeren vid fjärde militärbefälsstaben och huvuddelen av
personalen i övrigt på domänavdelningen böra överföras till Svea livgardes
och skogvaktaren å Utö till Göta pansarlivgardes personalförteckning.
EU förslag till personalfördelningslista i detalj hör uppgöras av militärbefälhavaren
samt underställas chefen för armén och forlifikalionsförvalt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

ningen. Del bör undersökas, om expeditionsutrymmen för huvuddelen av
domänavdelningen kunna ordnas på Svea livgarde utan särskilda byggnadsåtgärder.

Vidare anser fortifikationsförvaltningen angeläget att, innan proposition
om förändrad lokalisering framlägges, bindande och preciserade utfästelser
lämnas av de städer, till vilka förflyttningen avses skola ske, rörande de
åtaganden i fråga om marköverlåtelse och bostadsproduktion m. m., som
dessa städer avses skola göra.

Försvarets socialbyrå uttalar sin anslutning till vad utredningen anfört
om de personalfrågor som aktualiseras ävensom till vad som anförts om
sättet att i möjligaste mån åstadkomma en god lösning av dessa frågor.

Utan erinran i övrigt framhåller statens organisationsnamnet, att frågan
om kostnaderna för erforderliga nybyggnader bör utredas, innan slutlig
ställning tas till lokaliseringsfrågan.

Enligt överståthållarämbetet medför fjärde militärbefälsstabens placering
i Stockholm vissa fördelar för ämbetet. Fördelarna är dock inte av sådan
betydelse att de bör inverka på frågan om en utflyttning, som enligt
betänkandet främst är påkallad av beredskapsskäl. Ämbetet framhåller vikten
av att kontaktmöjligheterna mellan civilmyndighet och militär myndighet
vid behov av handräckning för upprätthållande av allmän ordning
m. m. inte försvåras.

Bortsett från det allmänna önskemålet att utflytta myndigheter från
Stockholm synes nu föreslagna utflyttningar närmast vara dikterade av
beredskapsskäl, anför länsstyrelsen i Stockholms län. Dessa är tyngande
och kan inte tillbakavisas. Kvar står emellertid, att militärbefälsstaben för
sin fredsverksamhet har behov av nära kontakter med Stockholm samtidigt
som vissa andra myndigheter i Stockholm har behov av kontakt med staben.
De tolalförsvarets mångskiftande problem som berör Stockholms-området
är till sin natur så komplicerade och från övriga delar av landet
artskilda, att de inte kan lösas utan mycket intim samverkan mellan civila
och militära myndigheter. Olägenheterna av försämrade personliga kontakter
blir särskilt framträdande om staben förlägges till ort på längre avstånd
från Stockholm. Som ett alternativ till Strängnäs ifrågasättes därför
Södertälje. Riskerna för att staden kommer att beröras av omfattande
utrymningsrörelser som kan påverka stabens eventuella krigsorganisering
kan i viss mån elimineras, om staben förlägges väster om Södertälje kanal.

Civilbefälhavaren i fjärde civilområdet har avgivit ett i stort ett likalydande
yttrande.

SACO erinrar om sitt tidigare uttalande, att det inte på grundval av
föreliggande utredningar är möjligt att taga ställning till utflyttningsfrågorna
i fråga om den centrala statsförvaltningen. Nu aktuella organ är dock
inte centrala utan regionala. Ur dessa synpunkter kan således enligt SACO
intet vara att erinra mot utflyttning från Stockholms-området.

Intet ställningstagande föreligger från LO:s och TCO:s sida
till förevarande utflyttningsförslag. LO hänvisar till sin tidigare refererade

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1060

kritiska inställning till utredningens allmänna uppläggning, medan TCO
för sin del överlämnat ett yttrande av Försvarets civila tjänstemannaförbund,
som finner synnerligen anmärkningsvärt, att vare sig utredningen eller
vederbörande militära myndigheter synes på allvar ha tagit upp frågan om
det framtida samarbetet mellan militärbefälsstaben och de övriga försvarsgrenarnas
regionala eller motsvarande organ in. m. Det förefaller förbundet
uppenbart, att den tekniska och organisatoriska utvecklingen kan medföra,
att samarbetet i framtiden får en annan karaktär än tidigare och föranleder
krav på en gemensam lokalisering av de tre staberna och eventuellt
även av andra organ. Innan denna fråga är utredd, bl. a. i samband med
pågående försvarsledningsutredning, avstyrker förbundet att frågan om
ändrad lokalisering av fjärde militärbefälsstaben tas upp till avgörande. —
I fråga om en utflyttning av intendenturförrådet anses i och för sig starkare
skäl tala än i fråga om militärbefälsstaben. Emellertid synes vid valet
av ny förläggningsort inte frågan om verkningarna av en eventuell ytterligare
samordning av de tre försvarsgrenarnas intendentur tjänst ha beaktats.
Om så inte skulle vara fallet, anser förbundet att något definitivt
ställningstagande till intendenturförrådets lokalisering inte bör tas, förrän
denna fråga utretts.

Även Statstjänstemannens riksförbund avstår från att uttala sig beträffande
lämpligheten av föreslagna utflyttningar. Som motivering anföres
förbundets kritiska inställning till utredningens arbetsmetod. I den mån en
utflyttning kommer till stånd understrykes vikten av att personalfrågorna
löses genom förhandlingar så tidigt som möjligt.

Lokaliseringen av staben, förvaltningarna och kameralkontoret vid
Marinkommando Ost samt av Stockholms tygstations signalverkstad
i Sundbyberg

I. Utredningen

Staben samt intendentur- och sjukvårdsförvaltningarna vid Marinkommando
Ost utgör befälhavande amiralens ledningsorgan för verksamheten
inom marinkommandot. Kameralkontoret bestrider kassatjänsten vid dessa
ledningsorgan samt dessutom vid vissa centrala myndigheter. 1 Marinkommando
Ost, som omfattar territorialvattnen från området strax söder om
Gävle till trakten av Väslervik samt omkring Gotland, ingår i fred bland annat
Stockholms örlogsvarv samt vissa skolor, kustartillcriförsvar, helikopterförband
och lokalstyrkor ur flottan.

Vid ledningsorganen är omkring 200 personer anställda. Befattningshavarna
är militärer, civilmilitärer och civila. Marinkommandostaben är organiserad
på stabschef, expedition och fyra avdelningar. Intendcnturförvallningen
består av chef och tre sektioner samt förråd på Skepps- och Kastell -

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

holmarna samt i Berga. Även i sjukvårdsförvaltningen ingår, utom polikliniker
m. m., vissa förråd.

Marinkommandoledningens arbetsuppgifter omfattar operativt krigsförberedelsearbete
och fredsmässig verksamhet. Uppgifterna består främst i
planläggning för mobilisering och för förbandens användning i krig. Större
övningar planlägges och genomföres av marinkommandoledningen, som
även har att svara för underhållstjänsten vid vissa skolor och förband. Planläggning
och genomförande av utländska örlogsbesök i Stockholm åligger i
regel marinkommandots ledning.

Arbetsuppgifterna kräver visst samarbete med ett antal myndigheter i
Stockholms-området. Ett stort antal resor måste företagas inom hela marinkommandot.

Lokaliseringsutredningen har funnit, att kameralkontorets förläggningsfråga
bör behandlas i annat sammanhang och att vissa till intendentur- och
sjukvårdsförvaltningarna hörande serviceorgan och förråd ej beröres av de
egentliga ledningsorganens lokalisering. Marinkommandostaben och förvaltningarnas
rent administrativa delar bör däremot från lokaliseringssynpunkt
ses som en odelbar enhet. På grund härav torde en utflyttning av
ledningsorganen komma att beröra 85 ä 90 personer. Om kameralkontoret
bör förläggas till samma ort som staben, kan summan komma att stiga till
105 å 110.

Efter undersökning av marinkommandoledningens arbetskontakter med
ett antal från samarbetssynpunkt särskilt viktiga myndigheter samt efter
jämförelse med andra motsvarande organ har lokaliseringsutredningen funnit,
att kontaktbehoven i Stockholm ej motiverar den nuvarande lokaliseringen.
De utländska örlogsbesöken torde kunna förberedas och genomföras,
även om marinkommandoledningen ej är förlagd i Stockholms omedelbara
närhet. Förutsättningarna för stabspersonalens resor, som i huvudsak
fördelas längs hela Ostkusten och Gotland med en markerad koncentration
till området närmast söder och sydost om Stockholm, torde allmänt sett ej
påverkas nämnvärt, om ledningsorganen förlägges till ort t. ex. på Södertörn.
Från beredskapssynpunkt synes en utflyttning av marinkommandoledningen
kunna medföra ej obetydliga fördelar, som kan ökas ytterligare
genom en lokalisering nära den planerade krigsuppehållsplatsen. De eventuella
personalavgångarna vid en utflyttning torde ej behöva erbjuda några
större svårigheter.

Av de närmast berörda militära myndigheterna kan chefen för marinen
för närvarande icke tillstyrka en utflyttning av chefen för Marinkommando
Ost från Stockholm, medan försvarsstabschefen uppgivit, att utflyttning är
möjlig.

Signalverkstaden i Sundbyberg är arméns huvudverkstad för signalmateriel
och har också vissa regionala uppgifter. Arbetsuppgifterna omfattar
främst renoverings-, reparations-, installations- och kontrollarbeten på teleteknisk
materiel och kryptoapparatur.

Vid verkstaden är omkring 200 personer anställda, varav cirka 65 tjänste -

Kungi. Maj.ts proposition nr 120 år 1060

män i olika befattningar. En övervägande del av personalen har teletekniska
arbetsuppgifter, som kräver ganska lång specialutbildning.

Lokaliseringsutredningen har funnit, att signalverkstadens uppgifter i
fred ej motiverar en lokalisering inom Stockholms-området. Med hänsyn till
verksamheten i krig torde det vara en stor fördel att lokalisera verkstaden
i eller nära den ort, där krigsreparationstjänsten avses bedrivas. En utflyttning
från Stockholms-området torde under alla förhållanden kunna medföra
vinster från beredskapssynpunkt. På grund av teleteknikens stora och alltmer
ökande betydelse, den militära vikten av denna reparationsverksamhet,
beredskapskraven och den sannolikt under de närmaste åren bestående bristen
på telereparatörer synes valet av ny lokaliseringsort särskilt viktigt.
Den nya förläggningsorten bör erbjuda ett gott rekryteringsunderlag och
goda utbildningsmöjligheter för den personal, varom här är fråga.

De militära myndigheter, som närmast beröres av en omlokalisering av
signalverkstaden, har genomgående varit positiva till tanken på en utflyttning.

Enligt lokaliseringsutredningens mening kan vid en utflyttning frän
Stockholms-området den stimulerande effekten på den nya förläggningsorten
bli ganska betydande i fråga om både marinkommandoledningen och signalverkstaden.
Ytterligare en fördel är, att ej obetydliga utrymmen i Stockholms-området
friställes för annat bruk och — beträffande marinkommandoledningen
— att önskemålet om en annan disposition av Skepps- och
Ratellholmarna i någon mån kan förverkligas. I båda fallen torde dock fördelarna
från beredskapssynpunkt vara de mest avgörande motiven för en
omlokalisering. Beredskapskraven bör därför få ett bestämmande inflytande
på valet av ny lokaliseringsort både för marinkommandots ledningsorgan
och för signalverkstaden. I det senare fallet bör hänsyn dessutom tagas till
rekryteringssynpunkter.

Lokaliseringsutredningen föreslår, att staben samt de administrativa delarna
av intendentur- och sjukvårdsförvaltningarna vid Marinkommando Ost
liksom även Stockholms tygstations signalverkstad 1 Sundbyberg utflyttas
från Stockholms-området. Utredningen förordar, att antingen Nyköping eller
Nynäshamn väljes som ny lokaliseringsort för marinkommandoledningen,
varvid det slutliga ställningstagandet till krigsuppehållsplatsens läge bör
bli avgörande för valet. I fråga om signalverkstaden har utredningen funnit,
att både Jönköping och Borås kan vara lämpliga förläggningsorter, och
förordar av lokaliseringspolitiska skäl i första hand Borås.

Vid underhandkontakter i berörda städer har lokaliseringsutredningen
inhämtat, att de kommunala myndigheterna är beredda att medverka till en
lösning av olika problem i samband med omlokaliseringen.

II. Yttranden

Yttranden över utredningens förslag i förevarande hänseenden har inkommit
från överbefälhavaren, chefen för armén, chefen för marinen, chefen
för flygvapnet, chefen för centrala värnpliktsbyrån, armétygförvalt -

Kungl. Maj:is proposition nr 120 år 1960

ningen, marinförvaltningen, försvarets förvaltningsdirektion, försvarets civilförvaltning,
försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen, försvarets
forskningsanstalt, försvarets socialbyrå, arbetsmarknadsstyrelsen, telestyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens organisationsnämnd,
generaltullstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, överstålhållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Jönköpings
och Älvsborgs län, civilbefälhavaren i fjärde civilområdet, LO, TCO,
Statstjänstemännens riksförbund samt SACO.

Överbefälhavaren, arbetsmarknadsstyrelsen och statskontoret har tillstyrkt
utredningens förslag.

Staben m. m. vid Marinkommando Ost och signalverkstaden kan enligt
överbefälhavaren flyttas oberoende av övriga myndigheters lokalisering.
Dessutom kan väsentliga fördelar vinnas ur beredskapssynpunkt. -— Både
Nynäshamn och Nyköping anses lämpliga ur denna synpunkt för marinkommandostaben,
men Nynäshamn är att föredraga med hänsyn till fredstjänsten.
överbefälhavaren har emellertid ej heller något att invända mot en
förläggning till Västerhaninge. — Jönköping och Borås anses ur operativ
synpunkt likvärdiga som lokaliseringsort för signalverkstaden. Med hänsyn
till förbindelserna till IV milo föredras dock Jönköping. Vad beträffar
fredsdriften förordas en lokalisering till Jönköping, då besparing kan göras
genom anslutning till Smålands tygstation.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner övervägande skäl tala för att marinkommandot
utflyttas. Från lokaliseringssynpunkt ger styrelsen Nynäshamn företräde
framför Nyköping. -—- Som förläggningsort för signalverkstaden är
både Borås och Jönköping lämpliga. En förläggning till Borås anses emellertid
vara att föredraga, då arbetsmarknaden på orten härigenom i viss mån
differentieras.

Cheferna för armén och flygvapnet, centrala värnpliktsbyrån, armétygförvaltningen,
marinförvaltningen, försvarets förvaltningsdirektion, försvarets
civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen, försvarets
forskningsanstalt, försvarets socialbyrå, telestyrelsen, byggnadsstyrelsen,
statens organisationsnämnd1, generaltullstyrelsen, sjöfartsstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Gotlands och Älvsborgs län samt SACO
har i stort sett intet att erinra mot utredningens förslag om utflyttning.

Chefen för armén erinrar om att preliminära planer föreligger att på
längre sikt flytta Strängnäs försvarsområdesstab till Nyköping, varför en
förläggning av staben m. m. vid Marinkommando Ost till Nynäshamn vore
att föredraga. Chefen för IV milo, som haft tillfälle avgiva yttrande till chefen
för armén, framhåller att stabens kvarblivande i Stockholm innebär betydande
risker och svårigheter vid ett överraskande krigsutbrott. — Både
Jönköping och Borås kan av chefen för armén godtagas som lokaliserings -

1 Beträffande signalverkstaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1960

ort för signalverkstaden. Jönköping anses emellertid böra väljas med hänsyn
till lägre kostnader för fredsdriften.

Enligt chefen för flygvapnet är Nynäshamn från flygvapnets synpunkt,
med hänsyn till samarbete med tredje flygeskaderstaben, att föredraga för
Marinkommando Ost framför Nyköping.

Armétygförvaltningen anser, att en utflyttning av signalverkstaden är
påkallad av heredskapsskäl, trots olägenheter under fredstid. Vid en utflyttning
måste dock verkstaden arbeta mera självständigt, och den bör därför
tillföras ytterligare teknisk personal. Dessutom kommer att erfordras utbyggnad
av annan militär verkstad i eller nära Stockholms-området för att
ombesörja sådana experiment- och prototyparbeten för ämbetsverkets räkning,
som inte kan uppdragas åt civil industri.

Både Jönköping och Borås anses kunna ifrågakomma för signalverkstaden.
Denna bör uppdelas på två större enheter, varav den ena kvarblir
i krigstid och den andra evakueras till fastställd uppehållsplats. Förläggningsorten
bör ligga centralt och erbjuda goda kommunikationsmöjligheter.
Jönköping är med hänsyn härtill att föredraga framför Borås. Härför
talar även att verkstaden där kan anslutas till en tygstation, varigenom
ekonomiska fördelar skulle vinnas. Detta bör dock inte utgöra hinder för en
förläggning till Borås, om detta ur beredskapssynpunkt eller andra tungt
vägande skäl skulle vara motiverat.

Försvarets civilförvaltnings kontakter med staben och förvaltningarna vid
Marinkommando Ost samt med Stockholms tygstations signalverkstad är
av förhållandevis ringa omfattning. Några påtagliga olägenheter anses icke
uppkomma, om dessa organ förlägges till annan ort. — Vad angår valet av
ny förläggningsort synes en lokalisering till Nynäshamn av ledningsorganen
vid Marinkommando Ost och till Jönköping av Stockholms tygstations signalverkstad
vara att föredraga. En sådan lösning av lokaliseringsfrågan
synes ställa sig ekonomiskt fördelaktigast. Alternativet Nynäshamn torde
nämligen innebära lägre resekostnader än Nyköping. Jönköping har framför
Borås den fördelen, att signalverkstaden i administrativt hänseende
därvid kan anslutas till en tygstation med som följd härav lägre driftkostnader.
En utflyttning av jämväl kameralkontoret till någon av de av utredningen
föreslagna orterna skulle icke medföra några olägenheter av betydelse.
Ämbetsverkets kontakter med kontoret är nämligen av sådan art och
omfattning, att de — på sätt för närvarande sker med kassorna vid andra
marinkommandon — som regel lika väl kan ske skriftligen eller per telefon.

Byggnadsstyrelsen framhåller, att styrelsen — om utflyttningarna sker
och nuvarande byggnader och mark inte erfordras för försvarets räkning
— bör få i uppdrag att undersöka om de kan användas för annat statligt
ändamål.

Länsstyrelsen i Stockholms lön, som hänvisar till sitt yttrande angående
lokaliseringen av fjärde militärbefälsstaben, har intet att erinra mot de
föreslagna utflyttningarna. Vid valet av förläggningsort för Marinkommando
Ost finner länsstyrelsen dock — liksom beträffande fjärde militärbefäls 4

Jlihang till riksdagens protokoll 1900. 1 sand. Nr 120

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

staben — frågan om snabba och lämpliga kommunikationer med Stockholm
böra tillmätas stor vikt. Angelägenheten av att samordna det militära
och civila försvaret i kustområdena i Södertörn och vid Roslagskusten spelar
därvid en väsentlig roll. Ur länsstyrelsens synpunkt är fördenskull Nynäshamn
klart att föredraga framför Nyköping. Länsstyrelsen ifrågasätter
emellertid, om icke Västerhaninge kommun, inom vilken redan marina institutioner
finns, vore ännu lämpligare.

Nyköping torde enligt länsstyrelsen i Södermanlands län erbjuda vissa
fördelar vid en lokalisering dit av ledningsorganen vid Marinkommando Ost
vid den samverkan med länsstyrelsen som kan ifrågakomma och med hänsyn
till ett jämförelsevis stort rekryteringsunderlag och goda utbildningsmöjligheter.
Det finns anledning förmoda att staden successivt skall kunna
avhjälpa bristen på bostäder. Länsstyrelsen har intet att erinra mot en
utflyttning till Nyköping. Saken bör dock i god tid tagas upp med staden.
Nyköpings stad skulle med tillfredsställelse se en förflyttning dit.

Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter om syftet med en omlokalisering
kan uppnås vid flyttning av Marinkommando Ost till Nynäshamn, då tjänstgöring
där inte hindrar personalen att bo kvar i Stockholm. Med hänsyn
härtill anses Nyköping böra ges visst företräde.

Som ny lokaliseringsort för signalverkstaden förordar länsstyrelsen i Jönköpings
län bestämt Jönköping framför Borås. Särskilt framhålles de iördelaktigare
kommunikationerna och förefintligheten av differentierad mekanisk
industri. Även Huskvarnas och Norrahammars resurser bör beaktas.
Jönköpings stad anser också, att staden är att föredraga framför Borås,
även om hänsyn endast tages till de krav utredningen har på den nya lokaliseringsorten.

Däremot delar länsstyrelsen i Älvsborgs län utredningens uppfattning att
Borås bör väljas som lokaliseringsort för signalverkstaden av lokaliseringspolitiska
skäl. Länsstyrelsen understryker behovet av en differentiering av
näringslivet i Borås med omnejd. Borås stad förklarar sig beredd att på allt
sätt medverka.

Med hänsyn till att det här icke är fråga om centrala statsorgan och med
hänsyn till vad utredningen anfört har SACO ingen erinran.

De remissorgan som i huvudsak inte tagit ställning till förevarandc
utflyttningsförslag är chefen för marinen, statens organisationsnämnd,
1 civilbefälhavaren i fjärde civilområdet, LO, TCO och Slatstjänstemännens
riksförbund.

En flyttning av staben m. m. vid Marinkommando Ost måste medföra
ansenliga kostnader, framhåller chefen för marinen. Med hänsyn till de begränsade
summor som utgör marinens kvot av försvarets investeringsanslag
ifrågasättes möjligheterna att genomföra en flyttning. Frågan om lokaliseringen
i fredstid kan slutgiltigt behandlas först när klarhet vunnits om
chefens för Marinkommando Ost krigsuppehållsplats. Om flyttning emellertid
skulle ifrågakomma, bör i första hand Västerhaninge-trakten väljas.

1 Beträffande Marinkommando Ost.

Kangl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

Den marina tyngdpunkten förskjuts nämligen alltmer från Stockholm till
Västerhaninge-området. Med så många möjligheter till kommendering till
olika staber och förband i Västerhaninge, som därmed skulle yppas, anses
befälspersonalens intresse för att flytta till detta område öka. Den rådande
bostadsexpansionen åt Stockholms södra förorter gynnar också en
sådan utveckling. Nyköping och Nynäshamn är däremot mindre lämpliga.
En kommendering till endera av dessa platser innebär, att befattningshavare
under kort tjänstgöring behåller sin bostad och sin familj i Stockholm.
Ändamålet med utflyttningen •— avlastning i Stockholms-området — skulle
därigenom inte uppnås. Å andra sidan anses det helt olämpligt med placering
långt från Stockholm. Västerhaninge-alternativet inbjuder till bosättning
i de södra förorterna till Stockholm. Både Nyköping och Nynäshamn
skulle också bli dyrbarare för tjänsten än Västerhaninge på grund av högre
resekostnader, telefonkostnader och personalkostnader.

Statens organisationsnamnet föreslår beträffande lokaliseringen av Marinkommando
Ost, att beslut får anstå tills utredning verkställts, huruvida
Bergaskolorna och Hårsfjärdens örlogsdepå med torpedbåtslaget på Gålö,
som nu har egna förvaltningsorgan, kommer att ställas under enhetlig ledning.

Civilbefälhavaren i fjärde civilområdet anför bl. a.

En utflyttning av ifrågavarande organ till orter, belägna utanför Stockholm,
torde få ses såsom önskvärd av bl. a. beredskapsskäl. Vid val av nya
lokaliseringsorter synes emellertid angeläget att redan bestående förhållanden
icke rubbas i högre grad än vad som kan anses oundgängligen nödvändigt.

Utvecklingen på det totala försvarets område synes alltmer leda till ett
närmande av militära och civila intressen, och kravet på samordning av
försvarsåtgärder i olika avseenden gör sig ofta påmint. Oaktat samverkan
mellan militära och civila regionala myndigheter för närvarande mestadels
sker via militär- och försvarsområdesstaberna, torde det som följd av nyss
antydda utvecklingstendens icke få anses uteslutet att så småningom en
mera direktgående samverkan mellan här ifrågavarande marina organ och
civila myndigheter kan befinnas önskvärd. Vad gäller marinkommandots
verksamhet torde sådan samverkan få sin betydelse framförallt med avseende
på operationer, som kan beräknas komma till utförande utmed de
kustområden, som berör Stockholms län. Med beaktande av det förslag till
inrättande av en gemensam krigslänsstyrelse för överslåthållarämbetet och
länsstyrelsen i Stockholms län med en redan i fred fungerande gemensam
försvarssektion, vilket förslag för närvarande är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning, skulle den samverkan, jag här åsyftat, väsentligt främjas om marinkommandots
lokalisering blir inom en från Stockholm icke allt för avlägsen
ort. För egen del anser jag mig därför böra ifrågasätta om ej en
lokalisering till någon ort belägen omedelbart söder om Stockholm, exempelvis
inom Västerhaninge kommun, där marinen genom hl. a. Bcrgaskolorna
förut har viss anknytning, skulle vara lämpligare än en lokalisering
till Nyköping eller Nynäshamn.

På grund härav vill jag beträffande marinkommandot förorda att förutsättningarna
för eu lokalisering till Västerhaninge kommun närmare utredas,
alternativt alt lokaliseringen bestämmes till Nynäshamn.

4f Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 120

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

Vad beträffar signalverkstaden i Sundbyberg synes förutsättningarna fölen
utflyttning till annan ort inom det län, där verkstaden nu är belägen,
icke närmare ha prövats, och jag anser mig därför böra i första hand förorda
en utredning härom.

Betänkandet är av sådan art att det inte föranleder någon kommentar eller
ställningstagande från LO:s sida. Beträffande utredningens allmänna
uppläggning hänvisas till tidigare redovisat yttrande. Försvarsverkens Civila
Personals Förbund understryker starkt personalproblemen vid utflyttning
av Marinkommando Ost och yrkar på ett uppskjutande av hela frågan
om utflyttning av signalverkstaden samt rekommenderar ny utredning,
som då inte skall utgå ifrån att flyttning skall ske.

TCO tar ej egen ståndpunkt men understryker vikten av all möjlig hänsyn
till personalen. Försvarets Civila Tjänstemannaförbund avstyrker
och framhåller bl. a., att det är oriktigt att bedöma frågan om utflyttning
fristående från den långsiktiga undersökningen angående lokaliseringen av
försvarets centrala myndigheter.

Statstjänstemännens riksförbund erinrar om sina tidigare betänkligheter
mot utredningens förslagsmetodik. I valet mellan Nynäshamn och Nyköping
som lokaliseringsort för Marinkommando Ost anses den förstnämnda orten
ur personalsynpunkt utan tvekan vara att föredraga.

Lokaliseringen av Österbygdens vattendomstol
I. Utredningen

österbygdens vattendomstol är en av landets nuvarande fem vattendomstolar.
Domstolens kansli är sedan år 1921 förlagt till Stockholm. Domsområdet
har tidigare sträckt sig från och med Ljusnans nederbördsområde i
norr till och med Svärtaåns nederbördsområde i söder. I väster gränsar
domsområdet till Göta älvs nederbördsområde. I samband med den beslutade
förflyttningen från Stockholm av Söderbygdens vattendomstol har domsområdet
utökats, genom att Gotland och Nyköpingsåns nederbördsområde
överförts till österbygdens vattendomstol.

österbygdens vattendomstol består för närvarande av en ordinarie och
en extra avdelning. Vid den ordinarie avdelningen finnes en vattenrättsdomare,
en biträdande vattenrättsdomare, två vattenrättsingenjörer, en vattenrättsekreterare,
en biträdande vattenrättssekreterare, en protokollssekreterare,
en kansliskrivare och två kontorsbiträden. Antalet befattningshavare
vid denna avdelning är sålunda tio. Personalen vid den extra avdelningen,
som inrättats under budgetåret 1958/59 för en tid av omkring fem år, uppgår
till sex personer, varav en biträdande vattenrättsdomare, två vattenrättsingenjörer,
en biträdande vattenrättssekreterare, ett kanslibiträde och
ett skrivbiträde. Av biträdespersonalen på denna avdelning torde tills vidare
endast en befattning komma att tillsättas. Den extra avdelningens närmaste

Kungl. Maj. ls proposition nr 120 år 1960 53

uppgift är att handlägga tre mål om vattenreglering, som berör Dalälvens
flodområde.

Inom domstolens domsoinråde kan tre från varandra tämligen avgränsade
delar urskiljas, nämligen en nordlig del omfattande främst Ljusnans och
Voxnans nederbördsområden, en mellandel omfattande de vattendrag, som
rinner ut i Gävletrakten, och en sydlig del omfattande Mälarlandskapens
vattenområden. Under femårsperioden den 1 juli 1953—den 30 juni 1958
fördelade sig de till domstolen inkomna målen med 14,8 procent på den
norra delen av domsområdet, 31,9 procent på den mellersta delen och 53,3
procent på den södra delen. Under perioden har en viss tendens till ökning
av målantalet från den södra delen inträtt, främst beroende på den ökade
förekomsten av vatten- och avloppsmål. Omkring 20 procent av hela måiantalet
under perioden har hänfört sig till Stockholms stad och Stockholms
län. Det stora flertalet kraftverksmål har avsett de norra och mellersta delarna
av domsområdet. Huvuddelen av vatten- och avloppsmålen har gällt
den södra delen. Utbyggnaden av vattenkraften i Ljusnans och Dalälvens
flodområden väntas fortgå under 1960-talet och början av 1970-talet. Den
geografiska fördelningen av målen synes icke i och för sig nödvändiggöra
domstolens placering i Stockholm.

Huvudförhandling i vattenmål skall i regel hållas vid syn på stället eller,
där målet kan prövas utan syn, på annan plats, som är för parterna välbelägen.
Domstolens ledamöter måste på grund härav i förhållandevis stor utsträckning
företaga resor inom domsområdet. Längre resor anordnas i allmänhet
så, att mål, som är samlade till viss ort eller ligger utefter lämplig
gemensam färdväg, sammanföres och behandlas under en och samma resa.
Avstånden inom domsområdet är emellertid förhållandevis korta och resorna
företages så gott som uteslutande med bil. Det torde icke med fog
kunna göras gällande, att en förflyttning till annan inom domsområdet relativt
centralt belägen ort skulle medföra nämnvärda försämringar från
resesynpunkt.

Domstolens behov av kontakter med statliga myndigheter, som beröres av
domstolens verksamhet, synes icke vara av den art, att en utflyttning från
Stockholm nämnvärt skulle försvåra verksamheten. Domstolens kansli bör
vara lättillgängligt för parter och ombud. Besöken på vattendomstolskansiierna
göres till största delen av juridiska och tekniska partsombud. Dylika
besök är dock förhållandevis fåtaliga. Beträffande nu nämnda frågor kan de
undersökningar, som verkställts beträffande Söderbygdens vattendomstol, i
allt väsentligt åberopas även när det gäller österbygdens vattendomstol.

Rekryteringsfrågan vid en utflyttning torde icke behöva vålla några svårigheter.

Lokaliseringsutredningen föreslår, att österbygdens vattendomstols kansli
flyttas ut från Stockholms-området.

Lokaliseringsutredningen har funnit, att Gävle torde vara en från skilda
synpunkter lämplig lokaliseringsort. De kommunala myndigheterna i statlen
har förklarat sig vilja medverka till eu god lösning av uppkommande

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

lokal- och bostadsproblem. Utredningen förordar i första hand, att domstolens
kansli flyttas till Gävle.

II. Yttranden

Över utredningens förevarande förslag har yttranden inkommit från vattenöverdomstolen,
österbygdens vattendomstol, arbetsmarknadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut, byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret,
statens organisationsnämnd, lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen,
statens vatteninspektion, sjöfartsstyrelsen, överståthållaräinbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Örebro,
Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län, Svenska
vattenkraftföreningen, Sveriges advokatsamfund, Riksförbundet Landsbygdens
folk, LO, TCO, SACO samt Svenska landskommunernas förbund.

Arbetsmarknadsstyrelsen, fiskeristyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs län
och TCO har tillstyrkt den föreslagna utflyttningen.

Därvid framhåller arbetsmarknadsstyrelsen, att såväl Falun som Gävle
är lämpliga förläggningsorter men att sistnämnda stad bör ges företräde.
Erforderlig arbetskraft bör enligt styrelsen kunna rekryteras i Gävle.

Fiskeristyrelsen för sin del anser det vara naturligt, att en lokalisering
från Stockholms-räjongen till andra orter prövas, när det gäller sådana till
speciella geografiska verksamhetsområden anknutna organisationer som underdomstolar.
Även om vattendomstolarna har större geografiska områden,
så torde likväl lokaliseringsintresset vara betydande, särskilt om man betänker
att numera samtliga vattendomstolar har sina kanslier förlagda till
andra städer än Stockholm. Såvitt styrelsen har sig bekant har t. ex. förläggningen
av Västerbygdens vattendomstol alltsedan sin tillkomst till Vär
nersborg givit enbart positiva erfarenheter. Utredningens val av ny kansliort
förefaller lyckat ur de synpunkter styrelsen har att företräda.

Hinder för en utflyttning av domstolen från Stockholm synes enligt länsstyrelsen
i Gävleborgs län inte föreligga. Länsstyrelsen anser, att Gävle med
sitt centrala läge inom domsområdet ur förbindelsesynpunkt måste anses
överlägsen varje annan centralort inom domsområdet. Gävle stad har i yttrande
till länsstyrelsen förklarat sig med största tillförsikt emotse ett slutgiltigt
beslut om förflyttning av Penninglotteriet och Österbygdens vattendomstol
och är beredd att på allt sätt medverka till lösande av uppkommande
problem.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut, byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens organisationsnämnd,
lantbruksstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands, Örebro och Jämtlands lån har i huvudsak
intet att erinra.

För våg- och vattenbyggnadsstyrelsen är förläggningen av domstolen i
och för sig av ringa praktisk betydelse. Då en ytterligare förskjutning so -

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

derut, utöver den utredningen påvisat, av tyngdpunkten i domstolens arbetsbörda
kan förväntas ske, anses dock Uppsala eller Västerås böra övervägas
som alternativ.

Utan att rikta någon erinran mot den föreslagna utflyttningen framhåller
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, att domstolen under
senare år begärt hydrologiska utredningar och uppgifter rörande vattenkraftfrågor.
En förläggning utanför Stockholm medför ökat besvär för domstolen
och ökade resekostnader, men samarbetet bör även efter en utflyttning
kunna försiggå utan alltför stora olägenheter. Ur institutets synpunkt
skulle en flyttning dock innebära betydande nackdelar när det gäller det
framtida samarbetet med domstolen i atomkraftverksfrågor. Med domstolen
kan nu upprätthållas intim kontakt och med dess hjälp kan utformas en
undersöknings- och utredningspraxis, som vore av stort värde även vid samarbetet
med övriga vattendomstolar i atomkraftsfrågor.

Domstolen disponerar enligt byggnadsstyrelsen 18 av styrelsens 26 rum
vid Vasagatan 52. Lokalerna beräknas med fördel kunna användas för annat
statligt ändamål. En flyttning av domstolen anses ur lokalsynpunkt
gynnsam.

Några olägenheter av betydenhet för sådana delar av domstolens verksamhet,
som närmast berör lantbruksstyrelsens arbetsfält, d. v. s. åtgärder
berörande jordbruks- ävensom skogsfastigheter, är inte att förvänta om domstolen
förlägges till annan ort med centralt läge inom domstolsområdet. För
Gotlands och Södermanlands län, som nu tillförts detta område, medför
dock en förläggning norr om Stockholm vissa nackdelar.

Överståthållarämbetet anser, att placeringen av domstolen i Stockholm
ger åtskilliga fördelar för domstolens verksamhet samt parternas och deras
tekniska och juridiska rådgivares intressen av god kontakt med kansliet.
Några avgörande hinder för en flyttning föreligger dock inte. Ämbetets behov
av kontakt med domstolen är mycket ringa.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar, att ur länets synpunkt såväl Stockholm
som Gävle torde vara lämpliga såsom förläggningsort för österbygdens
vattendomstol men att företräde synes böra lämnas Gävle.

Enligt länsstyrelsen i Örebro län är de farhågor, som brukar uttalas från
berörda institutioners sida i anledning av utflyttningsförslag, i allmänhet
åtskilligt överdrivna. Dock betyder förslaget eu försämring ur länets synpunkt,
då förbindelserna med Stockholm är bättre än med Gävle.

Ett bibehållande av Stockholm som kansliort innebär, anför länsstyrelsen
i Jämtlands län, för länsbefolkningen vissa fördelar, då en resa dit kan kombineras
med besök hos andra statliga myndigheter. Ur länets synpunkt föreligger
dock inga påtagliga olägenheter med en utflyttning av domstolen till
Gävle eller Falun.

Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) och LO tar inte ställning
till förslaget.

Som motivering anför RLF, att frågan bör bedömas ur allmän lokaliseringssynpunkt
och inte som en isolerad åtgärd. Material för en sådan be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 dr 1960

dömning har emellertid ej förebragts. Ur förbundets synpunkter kan samma
skäl inte åberopas som för utflyttningen av Söderbygdens vattendomstol.
Förbundets juridiska avdelning har haft påtagliga fördelar av att domstolens
kansli varit förlagt till Stockholm. Fn förflyttning innebär sålunda
olägenheter för förbundet.

LO anser för sin del, att betänkandet är av sådan art att det inte föranleder
någon kommentar eller ställningstagande från LO:s sida. Beträffande
LO:s åsikt rörande utredningens allmänna uppläggning hänvisas till tidigare
refererat yttrande.

Avstyrkande yttranden har avgivits av vattenöverdomstolen, österbygdens
vattendomstol, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, statens vatteninspektion,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Gotlands, Västmanlands
och Kopparbergs län, Svenska vattenkraftföreningen, Sveriges advokatsamfund,
SACO och Svenska landskommunernas förbund.

Vattenöverdomstolen påpekar vikten av att, innan ståndpunkt tages till
förflyttningsfrågan, de lagliga möjligheterna att förflytta domstolen blir
närmare utredda. Rörande själva lokaliseringsspörsmålet anföres, att de
allra flesta målen vid österbygdens vattendomstol i framtiden kommer att
hänföra sig till södra delen av vattendomstolens domsområde. Vattenöverdomstolen
fortsätter.

Väl torde man kunna räkna med att vattentäkts- och avloppsmålen även
från de norra och mellersta delarna av området komma att öka i antal, men
denna ökning torde dock icke komma att bli så stor som i områdets södra
del, där flertalet tätorter och industrier inom domsområdet äro belägna
och där omkring 80 % av domsområdets befolkning är bosatt. Den typ av
mål som här senast berörts visar dessutom, på grund av tätorternas snabba
tillväxt och de alltmer aktualiserade kraven på skydd mot förorening av
landets vattendrag, en tendens att öka — förutom till antalet — jämväl till
omfattning och svårighetsgrad. Som exempel kan nämnas det vid österbygdens
vattendomstol nu anhängiga målet angående Stockholms stads avloppsförhållanden.
Med hänsyn härtill och med beaktande av att arbetet
med kraftverks- och regleringsmålen i norra och mellersta delarna av domsområdet
i huvudsak synes vara avslutat i mitten av 1970-talet, torde man
vara berättigad att utgå från att tyngdpunkten i målfördelningen, såväl till
antal som till omfattning, kommer att ytterligare förskjutas söderut. Om
dessa antaganden äro riktiga, måste en förflyttning av kansliorten från
Stockholm anses innebära en avsevärd nackdel för domstolens framtida arbete.

Vad angår betydelsen av att en vattendomstol dels har möjlighet att lätt
nå kontakt med de myndigheter och institutioner med vilka domstolen samarbetar,
dels är lättillgänglig för de parter och ombud som beröres av målen
framhåller vattenöverdomstolen följande.

Så gott som samtliga statliga myndigheter och institutioner, som äro verksamma
i vattenmål, äro belägna i Stockholm. Det kan visserligen sägas, att
Österbygdens vattendomstol icke har större behov av kontakt med dessa än
Övriga vattendomstolar i riket, vilka samtliga numera ha fått sig anvisade
förläggningsorter utanför Stockholm. Den omständigheten att dessa domstolar
ha mindre goda förbindelsemöjligheter utgör dock givetvis icke något

Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1960

skäl att försämra förhållandena för österbygdens vattendomstol. Denna
domstols nuvarande kontaktmöjligheter äro tvivelsutan en tillgång i arbetet,
och det är att märka, att en förlust härav icke — såsom fallet var när
det gällde förflyttning av Söderbygdens vattendomstol — kan vägas mot
fördelen av att domstolen ligger inom sitt domsområde. Än viktigare är
emellertid, att österbygdens vattendomstol på grund av domsområdets geografiska
belägenhet torde ha ett avsevärt större antal partsombud, både jurister
och tekniker, i Stockholm än övriga vattendomstolar. En förflyttning
av domstolens kansli från Stockholm skulle av detta skäl innebära en betydande
försämring för såväl domstolen som berörda parter. Det må i detta
sammanhang påpekas, att kostnaderna för kanslibesök av de ombud och
experter, som driva sin verksamhet i Stockholm, självfallet bli högre om
vattendomstolens kansli förlägges till annan plats.

österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar ha hittills kunnat lämna
varandra tillfällig hjälp vid jäv eller annat förfall för vattenrättsingenjör,
men efter Söderbygdens vattendomstols snart förestående utflyttning
till sitt domsområde bortfaller denna möjlighet. Österbygdens vattendomstol
måste därefter vid behov hämta tillfällig ingenjörshjälp från annat
håll. Det erbjuder uppenbarligen större svårighet att till en landsortsstad
anskaffa tillfällig hjälp av kompetent ingenjör såsom vikarie för vattenrättsingenjör
än"i Stockholm, där möjligheter att erhålla sådan hjälp finnas
exempelvis genom anlitande av lärarkrafter vid Tekniska högskolan,
ingenjörer hos lantbruksstyrelsen eller Stockholms stads ingenjörer av olika
kategorier.

Det inträffar stundom i vattenöverdomstolen att på grund av jäv eller
annat förfall för vattenrättsråd någon vattenrättsingenjör måste förordnas
att vikariera. Det är av stor betydelse för vattenöverdomstolen att ha nära
och bekväm tillgång till sådan vikarie ej endast vid målets företagande till
avgörande utan framför allt under arbetet med målets förberedande och
domsskrivningen. Skulle Österbygdens vattendomstol förläggas å annan ort
försämras möjligheterna härtill. Likaså uppstår svårigheter för vattenöverdomstolen
att, såsom nu sker, vid förfall eller vakans för någon av de
lagfarna ledamöterna till tillfällig tjänstgöring som adjungerad ledamot
inkalla någon av de vid vattendomstolen tjänstgörande vattenrättssekreterarna.

Det är enligt vattenöverdomstolen ingalunda säkert att Gävle är den lämpligaste
förläggningsorten om flyttning skall ske. För avgörande av denna
fråga erfordras ytterligare utredning.

Sammanfattningsvis anför vattenöverdomstolen, att från de synpunkter
vattenöverdomstolen har att beakta en förflyttning av österbygdens vattendomstol
från Stockholm i flera avseenden skulle medföra direkta olägenheter,
tillsammantagna av betydande omfattning, såväl för arbetet inom
vattendomstolen som för rättssökande parter jämte deras rättegångsombud
och tekniska rådgivare.

Inledningsvis erinrar Österbygdens vattendomstol om, att enligt Kungl.
stadgan den 25 maj 1945 för varje vattendomstol skall finnas kansli »å ort,
som på vattenrättsdomarens förslag Kungl. Maj:t därtill godkänt». Sedan
denna domstol för 40 år sedan fick sitt kansli i Stockholm, har inte framkommit
önskemål om annan förläggning. Vattenrättsdomaren har därför
inte haft anledning begära Kungl. Maj:ls godkännande av annan kansliort.

Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1960

Vattendomstolen erinrar vidare om att i statens allmänna avlöningsreglemente
— som ett undantag från förflyttningsskyldigheten för tjänstemän
— finns stadgat, att »innehavare av ordinarie domartjänst, med undantag
av vattenrättsingenjör, är dock allenast pliktig att, om Kungl. Maj :t finner
organisatoriska skäl sådant påkalla, låta förflytta sig till annan ordinarie
domartjänst inom den lönegrad han tillhör». Förflyttningsskyldighet
föreligger i detta fall sålunda endast vid omorganisation av domstolen. Som
stöd för en sådan tolkning åberopas den förvaltningsrättsliga teorin och
1955 års domarutredning (SOU 1959: 17, s. 57).

Vattendomstolen framhåller, att utredningen synes arbeta efter den principen,
att alla myndigheter som inte visar, att de nödvändigt måste vara
placerade i Stockholm, skall flyttas bort därifrån. Med denna »omvända bevisbörda»
anses utredningen göra det bekvämt för sig. Beträffande utredningens
principiella inställning i övrigt anför vattendomstolen bl. a. följande.

Emot de anställdas personliga svårigheter rekommenderar utredningen sådana
kraftåtgärder som »omplacering av arbetskraft» och förtidspensionering.
Av dessa metoder stämmer den förstnämnda väl överens med vad som
praktiseras i diktaturstater, där de anställda betraktas som brickor, »arbetskraft»,
som av staten »placeras» utan hänsyn till hur de enskilda människorna
själva önskar inrätta sitt liv. Vid beslut om »omplacering» skulle staten
direkt eller indirekt omgestalta de anställdas hela tillvaro, bostadsförhållanden,
ekonomi och familjeliv. Det är med förvåning man finner, att en
statlig utredning i vårt land är beredd att »av samhälleliga skäl» rekommendera
en sådan behandling av medborgarna.

Själva grundtanken, att allt som inte nödvändigt måste vara i Stockholm
skall bort därifrån, kan icke vara riktig. Tillämpad i större utsträckning
och till ytterlighet såsom i detta fall förutsältes, skulle den leda till en för
Stockholm i många avseenden allt annat än önskvärd utarmning. För en
bortflyttning från Stockholm av myndigheter, som en gång blivit förlagda
dit, bör föreligga andra och starkare skäl än den för närvarande rådande
trångboddheten. Om en domstol eller annan myndighet en gång har blivit
förlagd till en ort såsom den för verksamheten lämpligaste, och om myndigheten
har därifrån under årtionden väl fyllt sina uppgifter, så bör uppenbarligen
icke den blotta omständigheten, att en mängd människor flyttar
till orten och vill bo där, föranleda att myndigheten skall flyttas bort.

För den händelse Kungl. Maj :t framdeles, när en flyttning lagligen kan
ske (vid ny innehavare av vattenrättsdomarämbetet), beslutar om utflyttning,
anföres bl. a. följande.

Vattendomstolen består för närvarande av en ordinarie avdelning med
10 befattningshavare och en extra avdelning med 5 befattningshavare.

Den extra avdelningen, som organiserats från och med den 1 januari
1959, har till uppgift att handlägga tre stora mål berörande Dalälven, nämligen
Trängslets reglering, Siljans reglering och Hedesundafjärdens reglering.
Härför beräknas åtgå en tid av omkring 5 år. Personalen vid denna
avdelning är anställd mot arvode och förordnad tillsvidare, delvis för ett
budgetår i sänder. Vattenrättsdomaren och vattenrättsingenjörerna vid avdelningen
har alla ordinarie befattningar vid andra verk med placering i
Stockholm. Med hänsyn härtill och till bostadsförhållandena för familjerna
erbjuder det för dessa befattningshavare stora svårigheter att mottaga

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1!)C>0

förlängda förordnanden med annan kansliort än Stockholm. Detsamma
gäller om kontorsbiträdet, som är gift.

Huruvida fortsatt behov av den extra avdelningen kommer att föreligga
sedan de nämnda målen blivit behandlade, kan icke nu med säkerhet bedömas.
För närvarande förefaller det dock, som om avdelningen därefter
skulle kunna avvecklas.

Då någon flyttning av kansliet för den extra avdelningen sålunda icke
lämpligen kan äga rum, berör flyttningsfrågan i praktiken endast vattendomstolens
ordinarie avdelning med 10 befattningshavare.

Vattendomstolen medger, att kraftverks- och sjöregleringsmål hittills varit
de ur kraftproduktionssynpunkt viktigaste, men man har inom vattendomstolen
icke för den skull vågat betrakta dem som mer betydelsefulla än
exempelvis de numera aktuella målen om atomanläggningar eller om vattenförsörjningen
för de stora städerna och vattenföroreningen inom tätbebyggelsen
inom domsområdets södra del.

Beträffande kontaktproblemen anför domstolen bl. a.

Domstolen tillmäter för sin del en snabb och smidig kontakt med vattenöverdomstolen
och övriga till huvudstaden förlagda statliga myndigheter
avsevärt större värde och betydelse än utredningen synes vilja göra. De administrativa
myndigheter, med vilka vattendomstolen har behov av kontinuerligt
samarbete, är främst justitie- och jordbruksdepartementen, kammarkollegiet,
vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens
valleninspektion samt Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut.
Utredningens åsikt, att en utflyttning icke skulle nämnvärt försvåra verksamheten
i kontakthänseende, är uppenbarligen oriktig.

Stockholm är den naturliga centralpunkten inom domsområdet. Medan
representanter för städer och landskommuner samt näringslivet inom Uppland,
Södermanland, Västmanland, Närke och Dalarna samt Gotland ofta
torde ha anledning att i andra ärenden besöka Stockholm och hittills kunnat
där i skilda angelägenheter bekvämt ta kontakt med vattendomstolen,
torde de endast sällan ha ärenden till Gävle. Ej minst med Stockholms stad
och dess förortskommuner har uppehållits en nära och god kontakt, särskilt
rörande de inom dessa områden betydelsefulla vattenförsörjnings- och
avloppsförhållandena, atomanläggningarna, Mälarens vattenståndsfrågor,
hamn- och farledsärenden in. in. Detsamma har varit förhållandet beträffande
övriga större städer samt landskommuner med vattenproblem. Att
i synnerhet från Stockholm, Gotland och Mälarlandskapen resa till en nordligare
ort för att besöka vattendomstolens kansli kommer uppenbarligen
att föranleda ökade besvär och kostnader.

Det sist sagda gäller i särskild grad, om kontakten skall förmedlas av
advokat eller tekniker. De advokatbyråer, som är de utan jämförelse mest
anlitade i vattenmålen, ligger i Stockholm. Detsamma gäller om de konsulterande
ingenjörsfirmorna. Domstolen får ständigt mottaga besök av jurister
och tekniker, som ägnar sig åt ofta dagslångt arbete med genomgång
av akter i pågående eller avgjorda mål eller tar personlig kontakt med domstolens
befattningshavare angående målens uppläggning och behandling
in. in.

Kansliets nuvarande välbelägenhet föranleder sålunda, att besök av representanter
för kommuner och andra parter torde vara mångfaldigt vanligare
vid denna än vid de övriga vattendomstolarna i riket. Utredningens
åsikt, att österbygdens vattendomstol i kontakthänseende icke intar en annan
ställning än andra vattendomstolar i landet, är sålunda oriktig.

Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1960

Vattenrättsingenjörerna vid domstolen understryker, att förläggningen
till Stockholm för dem medför särskilda möjligheter till fortbildning och
personliga kontakter med andra tekniker och specialister i Stockholm.

Avslutningsvis förklarar vattendomstolen.

Att vattendomstolen »tillsammans med Svenska Penninglotteriet Aktiebolag»
(med vilket domstolen hittills icke haft något gemensamt) skulle
kunna, som utredningen tänkt sig, få viss betydelse för Gävle stad, är icke
sannolikt. Tvärtom är det för domstolens del antagligt, att ditflyttningen av
den lilla personal, som kommer i fråga, är utan varje betydelse för staden.

Vattenfallsstyrelsen erinrar om att i betänkandet åberopats de överväganden
som föregått utflyttningen av Söderbygdens vattendomstol. Motsvarande
skäl finns enligt styrelsen inte beträffande denna domstol. Ingen tvekan
bör råda om att Stockholm är den naturliga förläggningsplatsen med
hänsyn till målens fördelning. Fördelen med en förläggning i Stockholm
meu nättre kontaktmöjligheter med olika myndigheter och partsombud anses
ha lörringats av utredningen. Möjligheterna att för vattendomstolarna
t Öl varva och behalla kvalificerad personal kan enligt styrelsens mening
komma att försämras, om någon vattendomstol inte längre är förlagd till
Stockholm. För vattenfallsstyrelsens del anses kontakten med en vattendomstol
i Stockholm vara av stort värde.

.fcuiiigt kammarkollegiets åsikt bör domstolsorganisationen inte ifrågakomnia
som medel eller arbetsmaterial för statlig »aktiv lokaliseringspolitik».
Frågor om organisationens utformning anses böra prövas och avgöras
pa grunuval av rättsskipningens behov. Tillfälliga kommunalekonomiska
eller arbetsmarknadsmässiga förhållanden å viss ort måste enligt kollegiet
anses ovidkommande. Utredningen anses visa på ett övertygande sätt, att
Stockholm är den geografiskt och kommunikationsmässigt naturliga stationermgsorten
och att utvecklingstendensen i fråga om målens fördelning gör
detta förhållande alltmer markant. Inom den särskilt vid denna domstol
stora mängden av vattenförsörjnings- och avloppsmål har åtminstone sökanden
i talrika fall ett stort intresse av bekväm tillgång till domstolskansliet.
Kostnadsökningar vid en utflyttning, såsom högre arvoden till sakägarombud,
drabbar till väsentlig del det allmänna. De överväganden som
ledde till utflyttning av Söderbygdens vattendomstol kan enligt kollegiet inte
åberopas som skäl för ändrad lokalisering. För kammarkollegiet har det alltid
varit en arbetsmässig fördel att domstolen varit förlagd till Stockholm.

För statens vatteninspektions del är det av mindre betydelse var vattendomstolarnas
kanslier är belägna. Ett visst samråd äger dock rum vid sidan
av aktuella mål, varför det är till fördel att i vart fall en vattendomstol är
förlagd till Stockholm. Större betydelse får dock tillmätas, att personalen
till stor del får nyrekryteras vid en förflyttning, vilket kan medföra stora
olägenheter.

Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar om att enligt direktiven för utredningen
en första uppgift skulle vara en undersökning av mera översiktlig
natur med belysande av frågor av principiell natur. En sådan redovis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1960

ning hade varit särskilt värdefull i detta fall, där skälen för en flyttning är
så påfallande magra, övervägandena i samband med Söderbygdens vattendomstols
förflyttning är av föga värde i detta sammanhang, då Stockholm
ligger inom österbygdens vattendomstols domsområde. Såväl nuvarande
målfördelning som tendensen till förskjutning söderut talar vidare emot
flyttning till Gävle eller Falun. Att Österbygdens vattendomstol visserligen
inte beträffande kontaktbehoven men väl beträffande kontaktmöjligheterna
intar en annan ställning än andra vattendomstolar med hänsyn till Stockholms
belägenhet inom domsområdet är enligt länsstyrelsen ett starkt skäl
för bibehållande av kansliorten.

Även länsstyrelsen i Södermanlands län erinrar om förskjutningen i antalet
mål mot södra delen av domsområdet och anser vidare att kontakterna
mellan å ena sidan vattendomstolen och å andra sidan parter samt tekniska
och juridiska rådgivare försämras vid en utflyttning. Den lokaliseiingspolitiska
effekten anses vidare vara så ringa, att den inte uppväger nackdelarna.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att utredningen utöver de allmant lokaliseringspolitiska
synpunkterna inte framfört några positiva skäl för en
förflyttning. Det kan enligt länsstyrelsen starkt ifrågasättas riktigheten av
att, mot bakgrunden av vad som sagts i direktiven, av de anförda argumenten
komma till slutsatsen att domstolen bör flytta till Gävle, i all synnerhet
som utredningen medgivit att några påtagliga fördelar inte torde stå
att vinna genom förflyttning. Utredningen anses ha undervärderat de omständigheter
som talar mot en förflyttning. Särskilt gäller detta målens fordelning
inom området och därav föranledda reseproblem.

Vad särskilt angår Gotland anför länsstyrelsen följande.

Länsstyrelsen har länge och hittills utan större framgång arbetat för
bättre och billigare förbindelser med fastlandet, vilket är ett livsvillkor för
befolkningens och näringslivets framtid på ön. En åtgärd som är ägnad att
försvåra befolkningens kommunikationsmöjligheter med pa fastlandet stationerade
myndigheter måste därför länsstyrelsen bestämt motsätta sig.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län kan inte finna några fördelar med en
utflyttning vare sig ur statens eller allmänhetens synpunkt. Olägenheterna
för personalen och kostnaderna för staten har enligt länsstyrelsen undervärderats,
och förslaget har ur lokaliseringspolitisk synpunkt ringa verkan.
Om utflyttning ändock anses böra ske, anser länsstyrelsen, att Falun är
att föredraga framför Gävle, närmast med hänsyn till kommunikationerna.

För Svenska vattenkraftföreningen förefaller det egendomligt, att domstolens
kansli — samtidigt med att domstolens område utsträckes söderut
(Nyköpingsån och Gotland) — föreslås flyttat längre norrut.

I egenskap av regionalt organ kan domstolen inte utan vidare hänföras till
de organ, som hör vara lokaliserade tillsammans med den centrala förvaltningen,
anför SACO. En rad skäl talar dock mot en utflyttning. Paralleller
anses inte böra dragas med utflyttningen av Söderbygdens vattendomstol,
som tidigare låg cirka 50 mil utanför domsområdets centrum, österbygdens

5 liihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 120

Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1960

vattendomstol är belägen inom sitt domsområde på välbelägen stationeringsort.
övervägande delen av arbetsuppgifterna hänför sig vidare till södra
delen av området. Ytterligare måste enligt SACO beaktas de försämringar
ur resesynpunkt som blir följden av en utflyttning till Gävle. Avgörande är
emellertid att några nämnvärda lokaliseringspolitiska vinster inte skulle
uppstå vid en flyttning.

Inte heller Svenska landskommunernas förbund anser, att de särskilda
skäl som föranledde utflyttningen av Söderbygdens vattendomstol föreligger
här. Flertalet mål berör områdets södra del med en tendens till ytterligare
ökat målantal för denna del. Någon omständighet har enligt förbundet
inte förebragts, som tillåter något bestämt förordande av ändrad placering
såsom angeläget eller lämpligt. Förbundet kan inte tillstyrka, men detta
innebär inte något ändrat principiellt ställningstagande till utflyttning av
myndigheter från Stockholm. Reservation har avgivits av hr Olsson i Mora,
som ansett att utredningens förslag bort tillstyrkas.

Departementschefen

Lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet har till uppgift att
undersöka möjligheterna att förlägga statliga ämbetsverk och annan statlig
verksamhet till orter utanför Stockholms-området. En sådan utflyttning har
redan tidigare i olika sammanhang tagits upp till övervägande, varvid det
framför allt varit de allmänt befolkningspolitiska och samhällsekonomiska
aspekterna som dominerat. Såsom jag framhållit i direktiven för utredningen
måste det ur olika synpunkter anses önskvärt att med en aktiv statlig
lokaliseringspolitik å ena sidan förhindra en alltför snabb tillväxt av
Stor-Stockholm och å andra sidan bidra till en differentiering av näringsstrukturen
i olika delar av vårt land.

I direktiven för utredningen har jag anfört, att en första arbetsuppgift
för denna borde vara en undersökning av mera översiktlig natur syftande
till att klarlägga allmänna förutsättningar och principer för en utflyttning.
Förutom de allmänt lokaliseringspolitiska synpunkterna på förläggningen
borde även redovisas för- och nackdelarna för de statliga verken själva,
liksom för andra organ och för allmänheten, av olika lokaliseringsalternativ.
Jag framhöll som självklart, att en lokalisering till orter utanför huvudstaden
inte borde väljas om nackdelarna för staten och allmänheten övervägde
fördelarna. En översiktlig genomgång av frågorna ansåg jag nödvändig
som vägledning för fortsatta överväganden. I den mån dessa utredningsresultat
därtill gav anledning kunde därefter lokaliseringsfrågorna
för vissa verk bli föremål för detalj studium, syftande till konkreta förslag.

Lokaliseringsutredningen har gjort en översiktlig genomgång av de statliga
verksamhetsgrenar som är lokaliserade till Stockholms-området. Utredningen
har härvid ofta funnit, att mycket starka skäl talar för verksamhetens fortsatta
lokalisering till Stockholm, och har då stannat för att tills vidare inte

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

närmare undersöka lokaliseringsfrågorna. I fråga om eif relativt stort antal
verksamhetsgrenar har svårigheterna vid en utflyttning förefallit vara av
mindre omfattning. De senare grenarna har indelats i två grupper, nämligen
dels sådana, som har nära samarbete med andra statliga verksamhetsgrenar
och som därför anses böra lokaliseras till en gemensam ort eller region för
att inte samarbetet skall störas, och dels sådana, vilkas verksamhet är relativt
specialbetonad och där behovet av samarbete med andra centrala myndigheter
och organ inte är så omfattande. I fråga om den förstnämnda gruppen
har utredningen påbörjat ett på längre sikt upplagt undersökningsarbete,
varvid även frågan om ett andra förvaltningscentrum beaktas.

Parallellt med detta långsiktiga arbete har emellertid utredningen verkställt
en del separata undersökningar rörande statliga verksamhetsgrenar,
som har mera specialbetonade och fristående arbetsuppgifter. Sådana undersökningar
har nu slutförts beträffande statens centrala frökontrollanstalt,
statens växtskyddsanstalt, Aktiebolaget Tipstjänst, Svenska penninglotteriet
aktiebolag, sparbanksinspektionen, försvarets fabriksstyrelse, fjärde militärbefälsstaben,
arméns intendenturförråd i Stockholm, staben och de administrativa
delarna av intendentur- och sjukvårdsförvaltningarna vid Marinkommando
Ost, Stockholms tygstations signalverkstad i Sundbyberg samt
Österbygdens vattendomstol. Några egentliga fördelar med lokalisering av
även dessa verksamhetsgrenar tillsammans med andra statliga organ har
enligt utredningens uppfattning inte kunnat påvisas, och det har ansetts
mindre lämpligt att i fråga om denna grupp avvakta resultaten av undersökningen
om ett andra förvaltningscentrum. Angelägenheten av att underlätta
lokalsvårigheterna i Stockholm har även, enligt vad utredningen framhållit,
varit ett skäl att bedriva ifrågavarande undersökingar med största
möjliga skyndsamhet.

Den av utredningen valda arbetsmetoden kritiseras i flera remissyttranden,
särskilt av arbetsmarknadens organisationer, som efterlyst utredningens
synpunkter på de allmänna förutsättningarna och principerna för en
utflyttning av ämbetsverk från Stockholm. Ur allmänt befolkningspolitiska
och samhällsekonomiska aspekter är det emellertid enligt min mening angeläget,
att man snarast tillvaratar möjligheterna till sådan utflyttning av
statlig verksamhet som kan ske utan alltför stora nackdelar. Härtill kommer
att ett akut behov av att lösa lokaliseringsfrågorna uppstått genom
den stora rumsbristen för statliga verk och inrättningar i Stockholm. De
speciella lokaliseringsundersökningarna rörande vissa verksamhetsgrenar,
som utredningen ansett kunna bedömas relativt fristående, synes i huvudsak
inte heller föregripa de mera långsiktiga undersökningarna. Med hänsyn härtill
och till de skäl i övrigt som nyss anförts för en separat behandling av de
nu aktuella lokaliseringsfrågorna anser jag mig kunna godtaga utredningens
förslag i den omfattning jag redovisar i det följande. Enligt vad jag under
hand inhämtat har utredningens fortsatta undersökningar rörande verksamhetsgrenar,
som antagits kunna från lokaliseringssynpunkt bedömas fristående,
lett fram till att några ytterligare delbetänkanden i stort sett inte

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

torde vara att vänta inom den närmaste tiden. Utredningsarbetet är numera
i huvudsali inriktat på mera långsiktiga undersökningar.

Vid en myndighets eller ett företags utflyttning från Stockholm kan det
givetvis uppstå åtskilliga problem för personalen. I likhet med utredningen
anser jag, att hithörande problem inte är av den art, att de bör hindra en
utflyttning av en myndighet eller ett företag från Stockholm, om utflyttningen
av samhälleliga skäl anses böra komma till stånd. Självfallet bör
dock statsmakterna genom olika positiva åtgärder medverka till att minska
eller avlägsna svårigheterna. Till denna fråga återkommer jag längre fram.

Jag övergår härefter till utredningens hittills avgivna delbetänkanden
och börjar därvid med att i ett sammanhang behandla lokaliseringen av
statens centrala frökontrollanstalt och statens växtskyddsanstalt.

Statens centrala frökontrollanstalt består av en huvudanstalt, belägen i
Bergshamra i Solna, och en filial i Skåne. Dessutom finns fem lokala statsunderstödda
frökontrollanstalter, varav två mindre i Norrland och tre större
i var och en av städerna Linköping, Skara och Örebro. Huvudanstallen
sysselsätter omkring 120 personer, varav ett hundratal kvinnor. Lokaliseringsutredningen
har belyst olika faktorer, som ansetts ha betydelse vid bedömandet
av förutsättningarna att flytta huvudanstalten från Stockholmsområdet,
och därvid funnit, att en sådan åtgärd medför vissa olägenheter
för anstalten, främst genom försvårade kontakter med en del myndigheter
och organisationer och övergångssvårigheter som utredningen ansett oundvikliga.
De redovisade olägenheterna anses emellertid inte vara särskilt
allvarliga. Några direkta fördelar för verksamheten vid en utflyttning synes
å andra sidan inte ha påvisats även om det är tänkbart, att en koncentration
av verksamheten till Skåne kunde vara till fördel. Den lokaliseringspolitiska
effekten av en utflyttning blir emellertid betydande, och vidare
innebär ett friställande av anstaltens nuvarande lokaler betydande fördelar
med hänsyn till den nuvarande lokal- och marksituationen i Stockholmsområdet.
Lokaliseringsutredningen har föreslagit en utflyttning av anstalten
till Lund.

Statens växtskyddsanstalt består ävenledes av en huvudanstalt, också den
belägen i Bergshamra, och fem filialer, nämligen i Äkarp, Kalmar, Linköping,
Skara och Röbäcksdalen. Sammanlagt sysselsättes vid huvudanstalten
ett femtiotal fast anställda, varav cirka 20 kvinnor. Beträffande de frågor
som sammanhänger med lokaliseringen av denna anstalt har utredningen
i allt väsentligt gjort samma uttalanden som i fråga om frökontrollanstalten.
De nackdelar som kan väntas följa av en utflyttning av anstalten anses
sålunda inte vara särskilt allvarliga, och vidare torde ett friställande av anstaltens
lokaler medföra betydande fördelar. Mot bakgrunden härav har
utredningen förordat Uppsala eller plats i stadens omedelbara grannskap
som ny lokaliseringsort.

De betänkligheter som berörda anstalter framfört i sina remissyttranden
i anledning av utredningens förslag är enligt min mening inte av den karaktären
att de bör hindra en eljest önskvärd utflyttning av anstalterna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

Utredningen liar särskilt framhållit den lokaliseringspolitiska effekten av
en utflyttning och värdet av att anstalternas lokaler friställes för andra
ändamål. Härtill kommer, såsom byggnadsstyrelsen anfört i sitt remissyttrande
angående växtskyddsanstalten, att det på längre sikt får anses uteslutet,
att området i Bergshamra disponeras av denna anstalt. Detta förhållande
måste anses gälla även frökontrollanstaltens område. Marken där
är alltför värdefull för att en lika låg exploateringsgrad som nu skall kunna
te sig försvarlig. Jag förordar därför efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet,
att beslut nu fattas om en utflyttning av de båda anstalterna
från Stockholms-området.

När det gäller valet av ny lokaliseringsort för anstalterna har olika meningar
yppats. Även i övrigt har vid remissbehandlingen framkommit
synpunkter som måste anses föranleda närmare överväganden. Chefen för
jordbruksdepartementet avser därför att senare denna dag begära Kungl.
Maj :ts bemyndigande att tillsätta en utredning med uppdrag att undersöka
vissa i samband med en utflyttning uppkommande frågor. Hit hör bl. a.
en eventuell omorganisation av den regionala verksamheten efter en utflyttning
av huvudanstalterna och ändrad indelning av riket i plomberingspmråden.
Innan resultatet av nu nämnda undersökningar föreligger torde
statsmakterna inte böra binda sig för någon ny lokaliseringsort. Det synes
emellertid kunna förutsättas, att anstalterna kommer att förläggas till ort i
Mellansverige.

I detta sammanhang torde böra erinras om att 1952 års riksdag beslutat,
att frökontrollanstaltens filial i Åkarp tillsammans med dess fältkontrollavdelning
skall förläggas till Stora Råby i Lunds stad. För byggande av
växthus och institutionsbyggnad därstädes har av riksdagen hittills anvisats
sammanlagt cirka 1 960 000 kronor av det för ändamålet erforderliga
beloppet å 2 360 000 kronor. I avvaktan på ställningstagandet till lokaliseringsutredningens
förslag har byggnadsarbetena vid Stora Råby inte påbörjats.
Därest riksdagen inte har något att erinra mot vad i det föregående
anförts angående lokaliseringen av frökontrollanstalten, synes hinder inte
föreligga för ett fullföljande av den planerade byggnadsverksamheten vid
Stora Råby.

Aktiebolaget Tipstjänst är ett helstatligl bolag med ett trettiotal heltidsanställda
tjänstemän jämte omkring 420 deltidsanställda. Lokaliseringsutredningen
anser, att bolagets behov av samarbete och kontakt med myndigheter,
organisationer in. in. liksom allmänhetens kontaktbehov med bolaget kan
tillgodoses även i ort utanför Stockholms-området. Likaså finner utredningen
klarlagt, alt bolaget kan ges betryggande service i fråga om snabba post- och
järnvägsförbindelser i flera mellansvenska städer. Inte heller anses tryckeritekniska
skäl kunna åberopas mot en utflyttning av bolaget från Stockholm.
Mot bakgrunden härav har utredningen förordat Norrköping som ny lokaliseringsort.

Tipstjänst representerar eu speciell form av statlig verksamhet och har
ett klart avgränsat verksamhetsområde. Av utredningen framgår, att bola -

Knngl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

gets behov av kontakt med andra statliga verksamhetsgrenar och även i övrigt
är relativt ringa. De skäl som framför allt ansetts tala för att Tipstjänsts
huvudkontor skall vara förlagt till Stockholm är av kommunikationsteknisk
art. Som bolaget understrukit är huvudkontoret såsom centrum för en över
hela landeL spridd verksamhet beroende av snabba kommunikationer. Av
den tidigare redogörelsen framgår att de tidsgränser, inom vilka de särskilda
momenten i verksamheten måste äga rum, är mycket knappa och inte får
överskridas, om tippningen skall kunna genomföras med samtidigt iakttagande
av allmänhetens berättigade anspråk på service och säkerhet. I fråga
om transport säkerheten synes Stockholm intaga en särställning genom att
omlastningar — och därmed riskerna för försening eller felsändning —- nedbringas
till minsta möjliga. Med hänsyn bl. a. till vad järnvägsstyrelsen och
generalpoststyrelsen i ärendet anfört torde emellertid, ehuru vissa svårigheter
av kommunikationsteknisk art kan uppstå vid en omflyttning, dessa inte
kunna bli av mera allvarlig omfattning under förutsättning att bolaget flyttas
till ort med goda kommunikationer.

Vidare är det viktigt, att Tipstjänst har möjlighet att samarbeta med ett
leveranskraftigt tryckeri, som bl. a. har sådan kapacitet, att numrering av
kupongerna kan ske under tillfredsställande kontroll. Utredningen har framhållit,
att arbetet med blankettryckningen är av sådan omfattning, att ett
tryckeri på lokaliseringsorten kan vara intresserat av anskaffning av lämplig
press. Såsom Norrköpings stad i sitt remissyttrande upplyst har också
sedermera tre tryckerier i staden anmält sådant intresse. För övrigt synes
det i och för sig vara möjligt att efter en utflyttning utföra tryckningen av
blanketterna på annan ort än förläggningsorten, exempelvis hos den nuvarande
leverantören. Tryckeritekniska skäl torde med hänsyn härtill inte
kunna åberopas mot en utflyttning av huvudkontoret från Stockholm, även
om hänsyn till de tryckeritekniska faktorerna måste tagas vid valet av lokaliseringsort.

Bolaget har uttalat farhågor för att en förlust av den nuvarande granskarkåren
skulle kunna inverka menligt på bolagets verksamhet och anseende.
Å andra sidan framgår av vad tidigare anförts, att utbildningstiden för denna
personal är förhållandevis kort. Vidare har arbetsmarknadsstyrelsen förklarat,
att sådan rekrytering kan genomföras på de orter som av utredningen
ansetts lämpliga som ny lokaliseringsort för bolaget. Med hänsyn härtill
sjnes inte heller i detta avseende mera allvarliga olägenheter av en utflvttning
kunna påvisas.

Den lokaliseringspolitiska effekten för en ny lokaliseringsort är främst de
ökade sysselsättningsmöjligheterna för deltidsarbetande personal samt —
därest tipskupongerna kan tryckas på orten — de indirekta verkningarna
för tryckeripersonal.

Efter samråd med chefen för handelsdepartementet anser jag i likhet med
utredningen, med hänsyn till de skäl som kan anföras för en utflvttning
a\ Aktiebolaget Tipstjänst från Stockholm, att en sådan bör övervägas.
Utredningens förslag om Norrköping som ny förläggningsort bör prövas som

Kangl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960 67

ett huvudalternativ, vilket inte utesluter en förläggning till annan lämplig
plats.

Frågan om en utflyttning bör ske eller ej avgöres emellertid av bolaget
självt. Enligt vad jag inhämtat bar bolaget för avsikt att med det snaraste
företaga vissa kompletterande undersökningar i anslutning till det nu
framlagda utredningsförslaget. Därest dessa undersökningar skulle visa, att
några större betänkligheter inte kan anföras ur distributionsekonomiska
eller andra synpunkter mot en utflyttning, torde en sådan böra komma till
stånd. Bolagets definitiva ställningstagande till denna lokaliseringsfråga
torde emellertid komma att anstå tills resultatet av undersökningarna föreligger.

Svenska penninglotteriet aktiebolag har omkring 50 anställda, varav ett
40-tal kan betraktas som anställda på heltid. Bolaget har av utredningen
föreslagits utflyttat till Gävle.

Av utredningen måste anses framgå, att bolaget — i likhet med Aktiebolaget
Tipstjänst — har ett klart avgränsat arbetsområde och att bolagets
behov av samarbete och kontakt med andra statliga företag eller ämbetsverk
är relativt begränsat. I detta hänseende torde endast vara att nämna
den service, som lämnas bolaget från postverkets sida, och det beställningstryck,
som utföres av riksbankens sedeltryckeri. Däremot upprätthålles exempelvis
förbindelserna med kommissionärerna nästan uteslutande per post
och telefon.

Bolaget har framhållit, att verksamheten är beroende av att postförbindelserna
med olika delar av landet är goda och att de postanstalter som anlitas
har tillräcklig kapacitet att snabbt vidarebefordra särskilt mångfalden
av värdepostförsändelser. Ett annat kommunikationstekniskt problem sammanhänger
med att tryckningen av lottsedlarna utföres av riksbankens sedeltryckeri.
Lottsedlarna måste vara svåra att imitera och utförda så, att
man har möjlighet att snabbt avslöja förfalskningar. I ärendet har riksbanksfullmäktige
ansett som knappast troligt, att annat tryckeri skulle kunna
erbjuda samma säkerhet. Vidare är det ett krav på lokaliseringsorten, att
denna har tillgång till bank, som när som helst kan göra vinstutbetalningar
med upp till 500 000 kronor.

Ur de synpunkter jag nu anfört torde några större olägenheter inte kunna
påvisas vid en utflyttning av bolaget, om man vid valet av ny förläggningsort
tar hänsyn till de behov i fråga om post-, bank- och tryckservice som
redovisats. Såväl generalpoststyrelsen som Sveriges kreditbank har förklarat
sig kunna tillhandahålla erforderlig service på alla de platser som av
utredningen ifrågasatts för utflyttningen av bolaget. I fråga om tryckningen
av lottsedlarna håller jag för troligt, att denna vid en omlokalisering till
en början måste kvarligga hos riksbankens sedeltryckeri. Några avgörande
svårigheter att transportera lottsedlarna till ort utanför Stockholm synes
enligt min mening inte föreligga. I detta sammanhang vill jag erinra om att
riksbankens sedeltryckeri tillhör de verksamhetsgrenar, som är avsedda att
bli föremål för utredningens fortsatta undersökningar. Såsom utredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

antytt är det inte otänkbart, att en lokalisering till samma ort av Penninglotteriet
och sedeltryckeriet kan visa sig ändamålsenlig. Emellertid anser jag,
med hänsyn till vad nyss anförts om transportmöjligheterna och möjligheterna
att i framtiden trycka lottsedlarna på den nya lokaliseringsorten, att
den nu aktuella frågan kan bedömas oberoende av sedeltryckeriets förläggning.

I sin kritik av utredningens förslag har inte heller bolaget särskilt framhållit
några svårigheter vid en utflyttning i de avseenden jag nu berört. Bolaget
har i stället bl. a. understrukit de nackdelar som hänför sig till försäljningstekniska
och företagsekonomiska förhållanden. Sålunda framhåller
bolaget, att rörelsen blir mest rationell och kostnadsnivån lägst, om försäljningen
och distributionen skötes från ort inom Stockliolms-området med
dess 17 procent av bolagets lottförsäljning. Även med hänsyn till den geografiska
fördelningen i övrigt av försäljningen anses en utflyttning av bolaget
medföra en snedvridning av distributionen på grund av flera och förlängda
postbefordringar med ty åtföljande avbrott i försäljningen. Den försämrade
servicen kan enligt bolaget skapa irritation och därigenom medföra, att omsättningen
minskas eller att en eljest möjlig ökning av denna hindras. I den
mån svårigheter av denna art uppstår ifrågasätter jag emellertid om inte
dessa kan bemästras relativt snart. Vad särskilt gäller den slutförsäljning
av från övriga delar av landet returnerade lotter som äger rum i Stockholmsområdet
synes denna i och för sig inte förutsätta, att bolaget är lokaliserat
till Stockholm eller ens har avdelningskontor där. Utredningen har sålunda
ansett, att man lätt genom telefonkontakter kan utröna, var förutsättningar
finns för ökad försäljning.

I bolagets remissyttrande har vidare understrukits personalens svårigheter
vid en utflyttning och de olägenheter som uppstår för bolaget genom att
en stor del av personalen förklarat sig inte vilja medfölja till annan ort. Med
hänvisning till vad jag i det föregående anfört i fråga om personalproblemen
finner jag förstnämnda svårigheter inte vara av den art att de bör hindra en
eljest önskvärd utflyttning. Vad gäller bolagets personalproblem vill jag
erinra om att utredningen räknat med viss »inkörningstid» på ny ort och
någon personalavgång i samband med flyttningen. Inte heller dessa svårigheter
torde vara av sådan natur, att de i och för sig utgör hinder för en utflyttning.
Arbetsmarknadsstyrelsen har bedömt rekryteringsmöjligheterna
i exempelvis Gävle som goda, och i likhet med utredningen håller jag inte
för otroligt, att förutsättningarna att där få behålla personalen på längre
sikt kan bli bättre än i Stockholm. Gävle bör därför prövas som ett huvudalternativ,
när det gäller valet av ny lokaliseringsort.

Beträffande den lokaliseringspolitiska effekten av en utflyttning vill jag
erinra om att 50 personer helt eller till större delen sysselsättes vid företaget.
Därutöver skulle lokaliseringen på annan ort sannolikt få indirekta
verkningar för tryckeri- och distributionspersonal. Lokala tryckerier bör
kunna konkurrera med tryckerierna i Stockholm beträffande i första hand
dragningslistan och på längre sikt, såsom jag framhållit i det föregående,
måhända också i fråga om lottsedelstrycket.

Kungl. Maj. ts proposition nr 120 år 1960

Frågan om en utflyttning bör ske eller ej avgöres även i detta fall av bolaget
självt. Bolaget har numera, enligt vad jag under hand inhämtat, anlitat
en särskild sakkunnig för en närmare undersökning av konsekvenserna i
distributionsekonomiskt avseende av en utflyttning. Bolagets definitiva ställningstagande
till lokaliseringsfrågan bör anstå, tills resultatet av undersökningarna
föreligger.

Sparbanksinspektionen har för närvarande elva befattningshavare. Det
som framför allt präglar sparbanksinspektionens arbete är verksamheten på
fältet. Flera tjänstemän vid inspektionen tillbringar en stor del av året på
resor i samband med rutinundersökningar hos de olika sparbankerna. För
att belysa hur sparbanksinspektionens fältarbete fördelar sig på olika län
och huvudområden har lokaliseringsutredningen undersökt inspektionens
tjänsteresor under sju år, d. v. s. den tid som med nuvarande resurser och
arbetsrutin erfordras för att medhinna besök hos alla landets sparbanker.
Den verkställda undersökningen har visat, att under en sådan period nära
hälften av resorna gick till södra Sverige och att tjänsteresorna till detta
område regelmässigt företogs via Nässjö. Mot bakgrunden härav har utredningen
föreslagit, att en utflyttning sker till ort söder om Stockholm, och i
första hand förordat Växjö som ny lokaliseringsort. Sparbanksinspektionens
behov av kontakter med andra myndigheter och sparbankernas centralorgan
kommer vid en utflyttning inte att kunna tillgodoses i samma
utsträckning som för närvarande, men svårigheterna härutinnan bedömes
av utredningen inte bli av någon mera allvarlig natur. Inte heller i övrigt
kan enligt utredningen några mera allvarliga olägenheter påvisas följa
av en utflyttning. Man synes i stället ha anledning räkna med vissa vinster
för inspektionens verksamhet vid en omlokalisering genom att reseverksamheten
rationaliseras. Som framgår av det föregående har en ledamot reserverat
sig mot utredningens förslag.

1 och för sig föreligger godtagbara skäl för utredningens förslag. Såsom
påpekats i flera remissyttranden, bl. a. från sparbanksinspektionen, har
emellertid i olika sammanhang ifrågasatts vissa ytterligare utredningar
rörande tillsynen inom kreditväsendet. Senast har jag i propositionen nr
33/1959 förutskickat, att vissa spörsmål skulle aktualiseras med hänsyn till
att tillsynen över sparbankerna utövas av annan myndighet än fallet är med
bankerna och jordbrukets kreditkassor. Starka skäl talar enligt min mening
för att tillsynen över banker, kreditkassor och sparbanker lägges under en
myndighet. Jag har för avsikt att snarast möjligt låta utreda denna fråga.
Mot bakgrunden härav förordar jag, att beslut i lokaliseringsfrågan får anstå
tills vidare.

Fjärde militärbefälsstabcn har omkring 125 befattningshavare i Stockholm,
varav ett 90-tal civila. Staben disponerar för närvarande lokaler om sammanlagt
cirka 2 700 kvadratmeter i förutvarande Livregementets till häst
etablisseme.nl
fattar i huvudsak operativt krigsförberedelsearbete, planläggning av operationer
med krigsförband avsedda för militärområdets försvar samt ledning
av fredsverksamhcten.

Kungt. Maj:ts proposition nr 120 år 1960

Vid sina undersökningar angående lämpligheten av att utflytta staben
från Stockholm har lokaliseringsutredningen särskilt beaktat fredsverksamheten
och beredskapsfrågorna. I fråga om stabens fredsinässiga arbete har
utredningen funnit, att detta karakteriseras av dagliga kontakter med andra
myndigheter i Stockholm samt av inspektioner, övningar m. m. inom militärområdet
i övrigt. Med hänsyn till de goda kommunikationerna mellan
huvudstaden och militärområdet i övrigt anses nuvarande lokalisering lämplig
för stabens fredsinässiga arbete. Av beredskapsskäl anser emellertid
utredningen mindre lämpligt, att staben är förlagd till Stockholms-området.
Med hänsyn främst till dessa skäl föreslår utredningen, att staben flyttas
trån Stockholm, varvid som alternativa nya lokaliseringsorter nämnes Strängnäs
och Katrineholm. Då militärt förband — Södermanlands regemente —
finns förlagt i Strängnäs, förordar utredningen i första hand denna stad.

Utredningens uppfattning att staben av beredskapsskäl bör utflyttas från
Stockholms-området delas av de militära myndigheterna. De kontakter som
äger rum mellan militärbefälsstaben och andra militära och civila myndigheter
i Stockholm synes inte vara av den art och omfattning, att de i fred
nödvändiggör en lokalisering av staben till Stockholms-området. Såsom utredningen
och de militära myndigheterna anfört torde det vidare vara en
fördel ur beredskapssynpunkt, om staben förlägges annorstädes inom militärområdet
än i huvudstaden. Kungl. Maj:t har i särskild proposition (nr
110), efter föredragning av chefen för försvarsdepartementet, förelagt årets
riksdag förslag om en utflyttning av fjärde militärbefälsstaben till Strängnäs
och i samband därmed redovisat de preliminärt beräknade byggnadskostnaderna
och dispositionen av de vid militärbefälsstabens flyttning frigjorda
lokalerna i Stockholm m. m.

Arméns intendenturförråd i Stockholm, som har omkring 80 anställda, lyder
i likhet med arméns övriga intendenturanstalter under arméintendenturförvaltningen.
Liknande förråd finns i Karlsborg, Boden, Arboga, Växjö, Östersund
och Tingstäde. Förrådet i Stockholm är i fredstid avsett att i första
hand tillgodose förbanden inom fjärde militärområdet, d. v. s. i huvudsak
östra Mellansverige. Förrådet är förlagt till Bagartorps-området i trakten av
Ulriksdal och disponerar där en kontorsbyggnad och sex förrådsbyggnader
med en golvyta av cirka 22 000 kvadratmeter. Inom området ligger även infanteriets
kadettskolas etablissement samt vissa för hela förläggningen gemensamma
lokaler. Förrådet har av lokaliseringsutredningen föreslagits utflyttat
till Filipstad.

Utredningen har konstaterat, att något större behov av arbetskontakter i
huvudstaden inte föreligger och att det skulle vara möjligt att vid en utflyttning
vinna vissa påtagliga fördelar. I detta hänseende vill jag särskilt
erinra om att riksdagen, i enlighet med i propositionen nr 110/1958 framlagt
förslag, numera beslutat att kadettskolan skall flyttas till Halmstad och
att denna flyttning är avsedd att verkställas under budgetåret 1961/62. Genom
en utflyttning även av intendenturförrådet skulle hela kasernetablissementet
vid Bagartorp kunna friställas och utnyttjas för täckande av andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1960

lokalbehov. Vissa rationaliseringsvinster kan också beräknas uppkomma,
om förrådet placeras i planmässigt ordnade lokaler. Utöver här antydda
skäl, som talar för en utflyttning av intendenturförrådet, har utredningen
liksom ett flertal remissmyndigheter framhållit, att vissa beredskapsskäl
motiverar en utflyttning från Stockholms-området. I händelse av krig eller
krigsfara anses det nämligen bli nödvändigt att evakuera förrådet. Med hänsyn
till Stockholms i ett sådant läge hårt ansträngda kommunikationer kan
möjligheterna att flytta förrådet komma att äventyras, medan en lokalisering
till annan ort kan medföra, att evakueringsproblemet förenklas högst
väsentligt. Denna synpunkt bör enligt utredningen tillmätas stor vikt vid
valet av lokaliseringsort. Med hänsyn till karaktären av den verksamhet, som
bedrives vid förrådet, bedömer utredningen som ganska lätt att i den nya
lokaliseringsorten ersätta den personal som ej önskar medfölja från Stockholm.
Detta anses gälla såväl kontorsanställda som förrådsmän och kollektivavtalsanställd
personal.

Utredningens förslag i förevarande avseende har i stort sett lämnats utan
erinran vid remissbehandlingen. Mot bakgrunden av vad jag nu anfört förordar
jag efter samråd med chefen för försvarsdepartementet, att arméns
intendenturförråd i Stockholm utflyttas från Stockholms-området. Mot utredningens
förslag om Filipstad som ny lokaliseringsort har jag inte någon
erinran.

Ledningsorganen vid Marinkommando Ost är för närvarande förlagda på
Skeppsholmen samt omfattar stab, intendentur- och sjukvårdsförvaltningar
samt ett kameralkontor. Vid ledningsorganen är omkring 200 anställda, av vilka
omkring 110 skulle komma att beröras vid en utflyttning av ledningsorganens
rent administrativa delar. I Marinkommando Ost ingår i fred utom ledningsorganen
bl. a. Stockholms örlogsvarv, Berga örlogsskolor, kustartilleriförsvar,
helikopterförband och lokalstyrkor ur flottan. Utredningen föreslår
att ledningsorganen utflyttas från Stockholm och förordar en förläggning
antingen till Nyköping eller Nynäshamn.

Efter samråd med chefen för försvarsdepartementet förordar jag i likhet
med utredningen, att ifrågavarande ledningsorgan utflyttas från Stockholm.
Genom en utflyttning från Skeppsholmen kommer de av ledningsorganen
för närvarande disponerade lokalerna att kunna friställas för andra ändamål.
Härtill kommer, att en omlokalisering är angelägen ur beredskapssynpunkt
och att tyngdpunkten i marinens anläggningar inom Stockholmsområdet
under senare år alltmer koncentrerats till Västerhaninge-området
på Södertörn. Jag finner därför lämpligast, att ledningsorganen förlägges till
Västerhaninge kommun. Däremot anser jag inte, att en förläggning till Nynäshamn
eller Nyköping bör komma i fråga. Den kontakt, som är önskvärd
mellan marinkommandot och ett antal myndigheter inom Stockholms-området
lorde vid en förläggning till Västerhaninge inte komma att i någon
avsevärd grad försvåras, och för personalens del synes inte heller några
större olägenheter behöva uppstå vid den föreslagna förläggningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1960

Signalverkstaden i Sundbyberg, som utgör en del av Stockholms tygstation,
bär omkring 200 anställda, varav cirka 65 tjänstemän och 135 kollektivav -talsanställda arbetare. Verkstaden är arméns huvudverkstad för signalmateriel
och har dessutom vissa regionala uppgifter. Utredningen har föreslagit,
att verkstaden flyttas från Sundbyberg, varvid som lämpliga nya lokaliseringsorter
nämnts Borås och Jönköping.

Enligt lokaliseringsutredningens uppfattning kräver fredsverksamheten
vid verkstaden inte en förläggning inom Stockholms-området. Visserligen förekommer
ett ganska omfattande samarbete mellan armétygförvaltningen
och verkstaden, men dessa personliga kontakter nödvändiggör inte den nuvarande
lokaliseringen. Verkstadens nuvarande lokalisering anses vidare
i hög grad försvåra omställningen till verksamhet under krig. Under ogynnsamma
förhållanden kan den för försvaret betydelsefulla reparationsverksamliet,
som skall äga rum vid signalverkstadens krigsorganiserade enheter,
komma att äventyras. En lämplig omlokalisering utanför Stockholms-området
kan enligt utredningen medföra betydande förbättringar i detta hänseende.

De militära myndigheter som yttrat sig i frågan har genomgående varit
positiva till tanken på en utflyttning av signalverkstaden. Armétygförvaltningen
hai för sin del ansett, att en utflyttning medför vissa olägenheter för
driften i fred. Av beredskapsskäl anses emellertid en utflyttning angelägen
under förutsättning att den nya lokaliseringsorten väljes med hänsyn till
krigsuppgifterna och på ett sådant sätt, att sannolik personalavgång och
eventuella rekryteringssvårigheter i största möjliga utsträckning begränsas.

Frågan om eventuella rekryteringssvårigheter vid en utflyttning har särskilt
stor betydelse för signalverkstadens del, då både tjänstemän och arbetare
till stor del utgöres av specialutbildad personal. Enligt uppgifter som
lämnats a\ armétygförvaltningen torde en stor del av verkstadens personal
inte vara villig att medfölja vid en utflyttning. Utredningen räknar också
med att signalverkstaden under en övergångstid ställes inför vissa rekrvteringssvårigheter.

För egen del biträder jag utredningens förslag om utflyttning av signalverkstaden
från Stockholms-området. Med hänsyn till fördelarna från beredskapssynpunkt
samt det lokaliseringspolitiska värdet av en utflyttning synes
övergångstidens svårigheter inte böra hindra en eljest önskvärd utflyttning.
Såsom utredningen framhållit är det emellertid av vikt, att den nya
lokaliseringsorten kan erbjuda goda rekryteringsmöjligheter och att i detta
syfte en utbildning av telereparatörer på orten kan ordnas i erforderlis omfattning.
°

Genom en utflyttning av signalverkstaden friställes ganska betydande
okalutrymmen, som utan svårighet beräknas kunna utnyttjas för civilt eller
militärt bruk. Vidare kan man vänta, att den stimulerande effekten på
den nya lokaliseringsorten blir avsevärd.

Med beaktande av de krav som ansetts böra ställas på den nya orten för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

ordar jag efter samråd med chefen för försvarsdepartementet, att verkstaden
flyttas till Borås, Jönköping eller Växjö. Den ytterligare prövning som måste
ske beträffande den slutliga förläggningsorten synes böra göras med beaktande
av pågående överväganden rörande samordning av telereparationstjänsten
inom försvaret.

Österbygdens vattendomstol, som är en av landets sex vattendomstolar,
har sitt kansli förlagt till Stockholm. Dess domsområde sträcker sig sedan
den 1 oktober 1959 från och med Ljusnans nederbördsområde i norr till
och med Nyköpingsåns och Kilaåns nederbördsområden i söder. Vattendomstolen
består för närvarande av en ordinarie avdelning, omfattande tio personer,
och en extra avdelning, omfattande sex personer och inrättad för en
tid av omkring fem år främst för handläggning av tre vidlyftiga mål om
vattenreglering, som berör Dalälvens flodområde.

Lokaliseringsutredningen har föreslagit, att domstolens kansli flyttas till
Gävle. Utredningen har inte kunnat finna, att den geografiska fördelningen
av målen nödvändiggör domstolens placering i Stockholm, och anser, att en
förläggning till annan inom domsområdet relativt centralt belägen ort ger
goda möjligheter till en rationell uppläggning av reseverksainheten. Kontakt-
och personalfrågorna kan enligt utredningens mening inte heller åberopas
som skäl mot en ändrad lokalisering.

Utredningens uppfattning om domstolens och allmänhetens ömsesidiga
behov av kontakter kritiseras i flera remissyttranden. Sålunda pekar vattenrättsdomaren
på fördelarna av att domstolens kansli genom förläggningen
till Stockholm är lättillgängligt för parterna samt deras tekniska
och juridiska rådgivare, av vilka flertalet har sina kontor i huvudstaden,
och han framhåller även, att denna förläggning av kansliet underlättar för
domstolspersonalen att nå kontakt med statliga myndigheter som beröres
av domstolens verksamhet. Dessa fördelar av förläggningen till Stockholm
understrykes av flera andra remissinstanser, bl. a. vattenöverdomstolen,
vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet samt ett flertal länsstyrelser. I detta
sammanhang må erinras om att samtliga övriga vattendomstolar har sina
förläggningsorter utanför Stockholm. I likhet med utredningen skulle man
därför som stöd för förslaget om förflyttning av Österbygdens vattendomstol
från Stockholm kunna hävda, att domstolen inte har större behov av
kontakter än dessa. Jag bär emellertid, bl. a. genom vad i remissyttrandena
anförts, fått den uppfattningen, att domstolens nuvarande kontaktmöjligheter
är en väsentlig tillgång i arbetet och att domstolen torde ha ett avsevärt
större antal partsombud i Stockholm än övriga domstolar.

Då vidare österbygdens vattendomstol personellt sett är en så liten myndighet,
att dess utflyttning från Stockholms-området ter sig mindre betydelsefull
från lokaliseringspolitisk synpunkt, anser jag mig efter samråd
med chefen för justitiedepartementet inte böra biträda utredningens förslag
i fråga om lokaliseringen av Österbygdens vattendomstol. Domstolens kansli
torde sålunda även i fortsättningen böra vara förlagt till Stockholm.

Jag vill erinra om att lokaliseringsutredningen även framlagt förslag om

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960

utflyttning av försvarets fabriksstyrelse till Eskilstuna. Med hänsyn till
fabriksverkets karaktär och verksamhet torde ställning till detta förslag
böra tagas först i samband med framtida överväganden om utflyttning av
större statliga förvaltningsenheter, eventuellt i samband med tillskapandet
av ett centralt statligt förvaltningscentrum utanför Stockholm. För ett sådant
ställningstagande fordras undersökningar av bl. a. allmän ekonomisk
natur, varför utredningens på längre sikt upplagda arbete först bör fullföljas.

Ett genomförande av i det föregående nämnda förslag om utflyttning av
statlig verksamhet skulle, därest en utflyttning av jämväl Aktiebolaget Tipstjänst
och Svenska penninglotteriet aktiebolag kommer till stånd, innebära
att i runt tal 1 200 arbetstillfällen tillföres orter utanför Stockholms-området.

Jag övergår härefter till att behandla vissa i samband med flyttningarna
uppkommande personalproblem.

Ijänstemän, som flyttar med en myndighet till den nya lokaliseringsorten,
är enligt gällande avlöningsförfattningar tillförsäkrade ekonomiska
förmåner i viss utsträckning, t. ex. ersättning för flyttningskostnader, resekostnadsersättning
och anstånd med omstationering med därav följande
rätt till traktamente. Kungl. Maj :t kan i vissa avseenden medge dylika förmåner
även till tjänstemän som inte uppfyller de i författningarna uppställda
villkoren härför. För den kollektivavtalsanställda personalen finns
ingen avtalsenlig rätt till ekonomiska förmåner av nu nämnd art, men myndigheterna
har formella möjligheter att från fall till fall besluta om liknande
förmåner för nämnda personal.

Beträffande tjänstemän som inte önskar medfölja en myndighet till ny
förläggningsort, uppkommer frågor om tvångsförflyttning, entledigande,
avgång med pension — i förekommande fall även förtidspensionering —
samt omplacering till annan tjänst. Detta gäller också beträffande den kollektivavtalsanställda
personalen, även om i kollektivavtalen inte finns någon
motsvarighet till den för ordinarie tjänstemän enligt 13 § statens allmänna
avlöningsreglemente gällande förflyttningsskyldigheten.

Förflyttningsskyldigheten för ordinarie tjänstemän bör givetvis hävdas i
samband med de föreslagna omlokaliseringarna. I vissa fall kan emellertid
en tvångsförflyttning komma att framstå som obillig, varför andra åtgärder
kan behöva övervägas.

I det föregående har redovisats ett förslag av lokaliseringsutredningen
om inrättande av en delegation för behandling av sådana personalproblem,
som aktualiseras i samband med omlokalisering av statlig verksamhet. Delegationens
verksamhet har av utredningen ansetts böra på lämpligt sätt
samordnas med de arbetsuppgifter, som åvilar den år 1958 av chefen för
försvarsdepartementet tillkallade försvarets personaldelegation. Jag vill erinra
om att verkställigheten av de inom försvaret till följd av 1958 års försvarsbeslut
pågående rationaliseringarna och förflyttningarna närmast ankommer
på särskilda arbetsgrupper, en för varje försvarsgren. Såvitt rör
personalfrågor samordnas gruppernas arbete av särskilda av chefen för för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1960 75

svarsdepartementet tillsatta organ, försvarets personaldelegation och försvarets
personalnämnd. Lokaliseringsutredningen synes ha utgått ifrån att
handläggningen av personalfrågor vid förflyttningen av militära institutioner
skall ske i samma ordning som vid redan tidigare beslutade omorganisationer
inom försvaret.

Enligt min mening bör personalfrågor i samband med den i det föregående
förordade utflyttningen i första hand åvila vederbörande myndighet. Personalfrågor
som rör försvaret bör handläggas på i princip samma sätt som
dylika frågor i samband med tidigare beslutade rationaliseringsåtgärder. I
övrigt bör för handläggning av personalproblem, som uppkommer vid utflyttning
av statliga myndigheter, inrättas en särskild delegation. Det torde
få ankomma på Kungl. Maj :t att närmare bestämma delegationens sammansättning
och arbetsuppgifter ävensom meddela föreskrifter angående den
samordning av delegationens verksamhet med verksamheten hos försvarets
personalnämnd och personaldelegation, som kan befinnas erforderlig.

Jag förutsätter givetvis, att vederbörande personalorganisationer beredes
tillfälle att medverka vid personalproblemens lösande.

De kommunala myndigheterna i de orter, som enligt det föregående ifrågasatts
som nya lokaliseringsorter för de nämnda statliga verksamhetsgrenarna,
har genomgående förklarat sig vilja på allt sätt medverka till en
god lösning av uppkommande lokalfrågor och den medföljande personalens
bostadsproblem. Några bindande utfästelser har emellertid inte gjorts. En
förutsättning för att förslagen i det föregående skall genomföras bör vara,
att godtagbara överenskommelser kan uppnås med de kommunala myndigheterna
i de frågor där deras medverkan erfordras.

Jag förordar, att Kungl. Maj:t genom proposition inhämtar riksdagens
godkännande av de riktlinjer för utflyttning av viss statlig verksamhet som
nu föreslagits. Beträffande för utflyttningen erforderliga anslag torde förslag
senare få föreläggas riksdagen.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att godkänna de riktlinjer för en utflyttning av viss statlig
verksamhet från Stockholms-området som i det föregående
förordats.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ragnar Sohlman

G00329 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag