Kungl. May.ts proposition nr 260 (Proposition 1940:260)

Kungl. May.ts proposition nr 260.

Nr 260.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet;
given Stockholms slott den 17 maj 1940.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars
verksamhet.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 260.

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Förslag

till

Lag

angående förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Sammanslutning, vars verksamhet åsyftar att med våldsamma medel eller
med hjälp av främmande makt omstörta eller förändra rikets statsskick eller
vars verksamhet visar sig ägnad att allvarligt skada rikets försvar eller förhållande
till främmande makt eller att allvarligt störa ordningen inom landet,
må av Konungen och riksdagen genom samfällt beslut förklaras upplöst.

Då fara är i dröjsmål, äger Konungen förbjuda sådan sammanslutning,
som i första stycket avses, att tills vidare fortsätta sin verksamhet. Har
Konungen ej inom trettio dagar från beslutets meddelande gjort framställning
till riksdagen om upplösning av sammanslutningen eller, om riksdagen
vid beslutets meddelande ej är samlad, inom trettio dagar från nästföljande
riksdags början gjort sådan framställning, skall förbudet, såframt det ej dessförinnan
återkallats, upphöra att gälla efter utgången av nämnda tid. Förbudet
skall upphävas, därest riksdagen hemställer därom eller icke bifaller
av Konungen gjord framställning.

Har sammanslutning förklarats upplöst, må ny sammanslutning icke bildas
för att fortsätta dess verksamhet. Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande
tillämpning, då sammanslutning förbjudits att tills vidare fortsätta
sin verksamhet, dock endast för den tid förbudet varar.

2 §•

Upplöst sammanslutnings egendom vare förverkad till kronan, såvitt ej
Konungen och riksdagen annorlunda besluta.

Har sammanslutning förklarats upplöst eller har Konungen förbjudit sammanslutning
att tills vidare fortsätta sin verksamhet, äger Konungen uppdraga
åt myndighet eller annan att efter de anvisningar, Konungen finner
skäl meddela, omhändertaga och förvalta sammanslutningens egendom.

3 §■

Den som, efter det sammanslutning förklarats upplöst eller förbjudits att
tills vidare fortsätta sin verksamhet, fortsätter eller främjar fortsättningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

sammanslutningens verksamhet, såsom genom att deltaga i beslut eller bevista
sammanträde för främjande av dess syfte eller genom att erlägga avgift
eller tillhandahålla lokal eller redskap eller genom att bilda eller deltaga i
sammanslutning, som uppenbarligen är avsedd att fortsätta den förbjudna
verksamheten, straffes, där ej gärningen enligt allmänna strafflagen är belagd
med svårare straff, med fängelse eller straffarbete i högst två år. Är
brottet ringa eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande, må
till dagsböter dömas. Böter tillfalla kronan.

Vad i 2 kap. 18 § strafflagen stadgas örn förlust av ämbete, tjänst eller
annan allmän befattning och om obehörighet därtill skall ock gälla, där
någon för brott mot denna lag dömes till fängelse.

Egendom, som med ägarens eller hans ställföreträdares samtycke användes
för att främja fortsättningen av den förbjudna verksamheten, må dömas
förverkad till kronan.

4 §•

Åtal för brott mot 3 § anhängiggöres vid allmän domstol och utföres av
allmän åklagare.

5 §.

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 mars 1941. Förbud som i 1 § andra stycket sägs skall ej
gälla längre än lagen äger giltighet. Vad i lagen stadgas om sådant under
tiden för lagens giltighet begånget brott, som i lagen avses, samt om förverkande
skall äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 maj 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för försvars- och socialdepartementen förslag
till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet.
Föredraganden anför:

»Frågan om förbud mot sammanslutningar med landsskadliga syften har
sedan åtskilliga år tillbaka varit föremål för de svenska statsmakternas
uppmärksamhet.

Till närmare belysning av detta och vissa närliggande spörsmål vill jag
till en början lämna följande redogörelse.

(jäll ande rätt m. m.

I 8 kap. strafflagen stadgas straff för olika former av förräderi samt
för vissa andra för rikets säkerhet menliga brott.

Några allmänna bestämmelser mot lagstridiga eller statsfientliga sammanslutningar
finnas icke i strafflagen.

Dock må erinras om stadgandena om komplott i 5 och 6 §§ i 3 kap.
strafflagen. Komplott föreligger, då två eller flera i samråd beslutat verkställandet
av något brott. Envar, som deltagit i sådan stämpling, skall
straffas, därest brottet sker. Den som varit närvarande vid brottets utförande
eller före eller vid utförandet främjat gärningen eller efteråt lillhandagått
gärningsmannen skall straffas som om han själv vöre gärningsman.
Annan deltagare i stämplingen straffas lindrigare efter ty som han
prövas ha bidragit till brottet, såvida han ej är anstiftare och följaktligen
enligt 1 § i 3 kap. bör straffas som örn han vore gärningsman. I 8 kap.
strafflagen finnes i 2 § en särskild bestämmelse om stämpling till högförräderi.

Något allmänt stadgande om förberedelse till förräderi finnes icke. Några
särskilda fall av sådan förberedelse behandlas emellertid i olika paragra -

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

fer i 8 kap. Sålunda finnas vissa möjligheter att bestraffa den statsfientliga
propagandan.

Efter bemyndigande av Kungl. Majit den 20 oktober 1939 tillkallade
jag två sakkunniga för att verkställa utredning rörande revision av gällande
allmänna straffbestämmelser örn spioneribrott och vad därmed sammanhänger.
Sedan de sakkunniga den 10 april 1940 avgivit betänkande i ämnet
(statens offentl. utredn. 1940:8), har genom proposition, nr 217, för
riksdagen framlagts förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. strafflagen
m. m. Förslaget åsyftar bl. a. att skapa ökade möjligheter att bestraffa förberedelse
till förräderi och spioneri.

Utanför strafflagen finnas vissa bestämmelser som i detta sammanhang
äro av intresse.

Enligt 46 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar äger
domstol på yrkande av ombud, som justitiekanslern eller länsstyrelse förordnar,
förklara förening skyldig att träda i likvidation. Förutsättning härför
är, att föreningens verksamhet finnes vara lagstridig eller uppenbart osedlig.
För att giva nödig kraft åt beslutet skall domstolen även förordna en eller
flera personer att verkställa föreningens likvidation. Verkningarna av domstolens
beslut äro rent civila och innebära, att den upplösta föreningen förlorar
sin rättskapacitet.

I olikhet mot vad fallet är i åtskilliga andra länder finnes icke hos oss någon
allmän reglering av ideella föreningar, till vilka ju även politiska organisationer
äro att hänföra.

Ett ingripande mot vissa organisationsbildningar har skett genom lagen
den 15 juni 1934 örn förbud mot vissa sammanslutningar, i allmänhet kallad
kårlagen. Enligt denna lag är det förbjudet att bilda eller deltaga i
sammanslutning, som enligt sitt tillkännagivna ändamål avser att tjäna
såsom skyddskår för politiskt parti eller därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar
eller som eljest med hänsyn till organisation och verksamhet
eller andra omständigheter måste anses syfta till att utgöra ett maktmedel
av sådan art som militär trupp eller polisstyrka.

I lagen stadgas förbud att till sådan sammanslutning eller för dess verksamhet
upplåta område eller hus samt att med pengar eller på annat sätt
understödja sammanslutningen. Brott mot lagen straffas med dagsböter
eller fängelse. Vid försvårande omständigheter må dömas till straffarbete
i högst ett år. Örn den brottslige är tjänsteman i statens eller kommuns
tjänst må han dömas till avsättning eller mistning av tjänsten på viss tid
även om han fälles till ringare straff än straffarbete (jfr 2 kap. 18 § strafflagen).
Vidare meddelas bestämmelser om förverkande och beslag.

Enligt lagen den 30 juni 1933 örn förbud mot politiska uniformer äger
Konungen förbjuda bärande av uniform eller liknande klädedräkt, som
tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning. Sådant förbud skall
jämväl avse uniformsdel, armbindel eller annat därmed jämförligt i ögonen
fallande kännetecken. Förutsättning för meddelande av förbud är, att detsamma
anses påkallat för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Enligt en kungörelse av den 18 februari 1938 gäller för närvarande förbud
mot politiska uniformer.

I anslutning härtill må erinras om vapenkungörelsen den 22 juni 1934.

Kårlagen och vapenkungörelsen äro uppenbarligen ägnade att minska
faran av väpnade omstörtningsförsök från statsfientliga sammanslutningar.

ökade möjligheter att förhindra och uppdaga landsskadlig verksamhet ha
vidare erhållits genom lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m. Genom denna lag ha vissa polis- och därmed
jämställda myndigheter utrustats med utomordentliga befogenheter.
Sålunda kan exempelvis husrannsakan verkställas, om någon misstänkes
för att förbereda ett brott mot 8 kap. strafflagen. Den som misstänkes för
sådan förberedelse kan vidare tagas i förvar och kvarhållas i högst 60
dagar. Lagen ger möjlighet att öppna brev och avlyssna telefonsamtal.
Denna lag är uppenbarligen ett utomordentligt maktmedel i kampen mot
landsskadlig verksamhet. Med de möjligheter att verkställa husrannsakan,
övervaka post och telefon samt taga misstänkta personer i förvar, som sålunda
finnas, ha utsikterna att upptäcka förräderi och spionage även på
ett förberedande stadium avsevärt ökats.

Vissa åtgärder mot den landsskadliga pressen ha under den senaste tiden
även vidtagits eller föreslagits.

Enligt förordningen den 1 mars 1940 (nr 117) rörande förbud mot befordran
av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. har
Kungl. Majit erhållit rätt att vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga
av krig föranledda förhållanden förordna, att nummer eller häften
av periodisk skrift, vilka utgivits eller komma att utgivas, ej må befordras
med allmänna posten eller såsom express-, paket-, il- eller fraktgods
eller på därmed jämförligt sätt med statens järnvägar eller annat av staten
ombesörjt trafikmedel eller enskilda järnvägar eller motorfordon i linjetrafik.
Såsom förutsättning för dylikt förordnande gäller bl. a., att skriftens
innehåll vid upprepade tillfällen visat sig ägnat att framkalla fara för rikets
säkerhet eller skada rikets förhållande till främmande makt eller undergräva
krigslydnaden eller ock därmed åsyftats att förbereda samhällsordningens
omstörtande med hjälp av främmande makt eller eljest med våldsamma
medel.

Efter bemyndigande av Kungl. Majit den 22 december 1939 tillkallade
jag tre sakkunniga för att biträda med utredning huruvida, utan ändring i
tryckfrihetsförordningen, åtgärder kunde vidtagas för att giva ökad verkan
åt de stadganden i denna, vilka vore avsedda att förebygga sådana missbruk
av tryckfriheten, som med hänsyn till rådande allvarliga förhållanden vore
uppenbart skadliga för riket. Därest det till förebyggande av sådana missbruk
funnes erforderligt, borde även övervägas ändring av tryckfrihetsförordningen
utan rubbning av dess huvudgrunder för yttrandefriheten, såvitt
den hänförde sig till rent inrepolitiska förhållanden.

De sakkunniga ha den 21 februari 1940 avlämnat en promemoria med
förslag till vissa åtgärder mot missbruk av tryckfriheten (statens offentl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

utredn. 1940:5). De sakkunniga ha bl. a. föreslagit, att i tryckfrihetsförordningen
skall upptagas ett stadgande (6 §) av innehåll, att i särskild av
Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag må stadgas, att föreskrift må
meddelas om utgivningsförbud för periodiska skrifter, örn förhandsgranskning
av tryckta skrifter och om förbud att i riket införa tryckta skrifter.
Såsom förutsättning för meddelande av sådan föreskrift skulle gälla, att
riket befunne sig i krig eller rikets krigsmakt enligt beslut av Konungen
i statsrådet i anledning av överhängande fara för krig vore ställd på krigsfot.

De sakkunniga ha vidare utarbetat ett utkast till lag med vissa bestämmelser
om tryckta skrifter vid krig eller överhängande krigsfara, avsedd
att utfärdas med stöd av det nyssnämnda stadgandet i tryckfrihetsförordningen.
Enligt denna lag, som är av fullmaktskaraktär och utrustad med
i stort sett samma konstitutionella garantier som allmänna förfogandelagen,
skulle Konungen bl. a. äga rätt att förbjuda, att periodisk skrift utgives, om
innehållet i densamma vid upprepade tillfällen visat sig ägnat att skada rikets
försvar eller folkförsörjning eller att störa dess vänskapliga förhållande
till främmande makt eller att undergräva krigslydnaden eller att eljest framkalla
fara för rikets säkerhet.

Utländsk lagstiftning mot statsfientliga sammanslutningar m. m.

I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för sådan lagstiftning av
större intresse i vissa länder. Särskild uppmärksamhet ägnas därvid åt finska
författningsbestämmelser i ämnet, vilka delvis fått tjäna till förebild för förslag
till åtgärder i Sverige under de senaste åren.

Finland.

I Finland finnas bestämmelser mot statsfientliga sammanslutningar och
deras verksamhet i strafflagen, föreningslagstiftningen och annan lagstiftning.

I strafflagen infördes år 1931 ill kap. ett stadgande, betecknat 4 a §, varigenom
bl. a. anslutning till statsfientliga organisationer kriminaliserades.
Denna paragraf, som i Sverige tilldragit sig stor uppmärksamhet, stadgar
bl. a. straff för den som ansluter sig till sådan förening, organisation eller
annan sammanslutning, som honom veterligen är verksam för våldsamt omstörtande
av Finlands stats- och samhällsordning eller avser främjande eller
medelbart eller omedelbart understödjande av dylik verksamhet, eller vilken
genom värvande av medlemmar, insamlande av medel, erläggande av avgift
eller på annat därmed jämförligt sätt verkar till förmån för honom veterligen
så beskaffad sammanslutning.

Enligt den finska föreningslagen av den 4 januari 1919 kan domstol på
yrkande av allmän åklagare eller föreningsmedlem förklara förening upplösi,
om föreningen utövar verksamhet, som strider mot lag eller god sed
eller om föreningen är avsedd att med kringgående av lag fortsätta någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

upplöst förenings verksamhet. Självständiga underavdelningar samt föreningar,
vilka äro medlemmar, kunna samtidigt förklaras upplösta. Inrikesministern
och landshövdingarna äro berättigade att tills vidare förbjuda
lagstridig förenings fortsatta verksamhet. Sådant förbud skall emellertid
inom viss kort tid underställas domstols prövning. Om domstol fastställer
interimistiskt förbud mot fortsättandet tills vidare av förenings verksamhet
eller förklarar förening upplöst, skall domstolen tillika förordna en eller flera
personer att förvalta eller utreda föreningens bo. Då förening upplösts av
orsak, att dess verksamhet avsett hög- eller landsförräderi eller stödjande
direkt eller indirekt av dylik verksamhet, kan domstolen förklara föreningens
egendom förbruten till staten. Straff stadgas för den, som med vetskap örn
att förening av domstol förklarats upplöst eller att föreningen förbjudits att
tills vidare fortsätta sin verksamhet, i strid häremot företräder eller handlar
för föreningen, eller upptager nya föreningsmedlemmar, eller föranstaltar
om möte med den upplösta föreningen, eller på annat sätt i strid mot
föreningslagen fortsätter föreningens verksamhet.

Med stöd av denna lag har ett stort antal föreningar upplösts. De ojämförligt
flesta av dessa ha varit kommunistiska men även en del lappoföreningar
lia förbjudits.

En ytterligare möjlighet att hindra landsskadliga föreningars verksamhet
erbjuder lagen den 26 september 1930 om krigstillstånd. Enligt § 8 i denna
lag äger statsrådet rätt att högst för krigstiden utfärda bestämmelse om inskränkning
eller inställande av förenings verksamhet, örn denna är ägnad
att under krigstid äventyra försvaret eller den allmänna säkerhetens upprätthållande.
Uraktlåtenhet att iakttaga meddelad bestämmelse straffas.

Genom en skyddslag för republiken den 6 oktober 1939 har republikens
president utrustats med utomordentliga befogenheter, därest riket hotas av
yttre fara, eller om uppviglingsverksamhet, som åsyftar rubbande eller
upphävande av gällande statsskick eller angår rikets förhållande till andra
stater, bedrives i sådan form eller utsträckning, att den äventyrar rikets
yttre trygghet eller andra dess livsvillkor, eller örn den allmänna ordningen
och säkerheten äro allvarligt hotade eller ha blivit kännbart störda. Under
dessa förutsättningar äger presidenten rätt att genom förordning stadga om
alla de åtgärder, som prövas vara nödvändiga för farans avvärjande eller
för ordningens och säkerhetens bevarande eller återställande eller till förhindrande
av uppviglingsverksamheten.

Med stöd av denna lag utfärdade förordningar skola utan dröjsmål delgivas
riksdagens talman, som omedelbart eller, därest riksdagen icke är
samlad, så snart riksdagen sammankommit, skall bringa dem till riksdagens
kännedom. Förordningarna skola upphävas, om riksdagen så beslutar.

Frankrike.

Genom en lag den 19 mars 1939 har regeringen erhållit fullmakt att genom
dekret vidtaga nödiga åtgärder för landets försvar. Med stöd härav utfärdade
dekret skola underställas kamrarna för godkännande. På grund av denna
lag har utfärdats ett flertal författningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Genom ett dekret av den 26 september 1939 förordnades om upplösning av
det kommunistiska partiet och förbud mot alla organisationer i förbindelse
med tredje intemationalen ävensom mot spridande av tryckalster och andra
former av propaganda, som toge sina lösenord från tredje intemationalen.
Brott mot detta dekret straffas med fängelse från ett till fem år och böter
från 100 till 5,000 francs.

Genom en lag av den 20 januari 1940 skall varje medlem av parlamentet
eller annan vald församling, vilken tillhört någon av de genom dekretet av
den 26 september 1939 upplösta organisationerna, förlora sitt mandat, såvida
han icke genom en före den 26 oktober 1939 offentliggjord ''demission
(utträde ur organisationen) eller förklaring kategoriskt tagit avstånd från
ifrågavarande organisationer och den i dekretet förbjudna verksamheten.

Belgien.

Enligt lagen den 22 mars 1940 om skydd för de nationella institutionerna
straffas den som bildar en sammanslutning, som har till syfte att undergräva
Belgiens oavhängighet eller det belgiska folkets konstitutionella rättigheter
och institutioner. Straffet är tukthus samt böter fran 100 till 10,000 francs.
Samma straff stadgas för den som leder eller eljest har en funktion i en dylik
sammanslutning samt för den som uppsåtligen främjar bildandet av en
sådan organisation. Den som eljest tager aktiv del i sammanslutningen eller
upplåter lokal åt densamma straffas med fängelse i högst ett år samt med
böter från 50 till 1,000 francs. Vid brott mot lagen kan konfiskation ådömas,
även om egendomen icke tillhör den dömde.

Danmark.

Grundlagen (§ 85) medger principiellt rätt för medborgarna att utan föregående
tillstånd bilda föreningar med lagliga syften. Ingen förening kan
upplösas genom ingripande av regeringen, men förening kan tillfälligt förbjudas
av denna. I sådant fall skall genast vid domstol anställas talan om
föreningens upplösning. Den 28 april 1934 har utfärdats en lag om förbud
mot ''Sammenslutninger eller Korps, som har til Hensigt ved ulovlig
Magtanvendelse at ove Indflydelse paa politiske eller offentlige Anliggender''.

Norge.

I strafflagen (§ 330) stadgas straff för den som stiftar eller deltager i förening,
vilken genom lag är förbjuden eller vars syfte är förövande av eller
''opmuntring'' till straffbara handlingar eller vars medlemmar förpliktat sig
till obetingad lydnad mot någon. Straffet är böter eller ''hefte'' eller ''fengsel’
intill tre månader eller, om föreningens ändamål är att föröva eller
''opmuntre'' till brott, ''fengsel'' intill sex månader.

Schweiz.

I den schweiziska strafflagen av den 21 december 1937 behandlas i 13
kap. brott mot staten och försvaret. Där stadgas fängelsestraff för den som
bildar en förening, vars syfte eller verksamhet går ut på förräderi eller poli -

Kungl. Majlis proposition nr 260.

tiskt, ekonomiskt eller militärt spionage. Samma straff drabbar den som inträder
i sådan förening eller främjar dess verksamhet ävensom den som uppmanar
till bildandet av dylik förening eller följer dess uppmaningar.

I Spanien har den 1 mars 1940 utfärdats en lag om förbud mot bl. a. kommunistisk
verksamhet.

Förslag om förhud mot statsflentliga organisationer och deras

verksamhet m. m.

Professor Thyrén har i utkast till strafflag spec. delen X (1931), som behandlar
förräderibrotten, icke upptagit några straffbestämmelser mot statsfientliga
sammanslutningar. I utkastet del XI (1933), som bl. a. behandlar
brott mot allmän ordning och frid, har emellertid stadgats straff för den
som deltager i sammanslutning, vilken har till syfte att föröva eller framkalla
brott eller för uppnående av sitt syfte använder brottsliga medel.

Thyrén uttalar, att, om vissa sammanslutningar förbjudas genom lag, det
naturliga synes vara, att sådan förbudsförfattning förses med kriminalsanktion.

1935 års betänkande angående statsfientlig verksamhet.

I skrivelse den 19 maj 1933 (nr 221) anhöll riksdagen, att Kungl. Majit
måtte föranstalta örn en förutsättningslös utredning angående åtgärder mot
sådan av sammanslutningar eller enskilda bedriven verksamhet, som syftade
till att med våld eller eljest på olaglig väg omstörta eller förändra
Sveriges stats- och rättsordning.

Kungl. Majit beslöt därefter den 26 maj 1933 tillsätta en kommitté med
uppdrag att verkställa sådan utredning. Till ordförande i kommittén utsågs
därvid justitierådet Emil Sandström. Chefen för justitiedepartementet förordnade
därefter till ledamöter i kommittén revisionssekreteraren Erik Lind,
ledamöterna av riksdagens första kammare professorn J. Bergman, häradshövdingen
Th. Borell, förste vice talmannen Olof Olsson och ombudsmannen
Anton Pettersson samt ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören
Karl Bergström. Efter det Lind utnämnts till justitieråd, förordnades
i hans ställe ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören Ivar Österström.

Den 11 januari 1935 avgav kommittén betänkande med förslag angående
åtgärder mot statsfientlig verksamhet (statens offentl. utredn. 1935: 8). Betänkandet
var ej enhälligt, i det att skiljaktiga meningar uttalats å ena sidan
av herr Borell, som i åtskilliga hänseenden föreslagit längre gående åtgärder
än kommittén velat förorda, samt å andra sidan av herrar Bergström och
Olof Olsson, vilka i väsentliga delar icke biträtt kommitténs förslag, varjämte
herr Olof Olsson avgivit en principreservation avseende betänkandet i dess
helhet.

Kommittén fäster i sitt betänkande stor vikt vid spörsmålet örn förbud

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

mot statsfientliga organisationer och deras verksamhet. Kommitténs behandling
av denna fråga utmynnar i ett förslag till lag angående för statens säkerhet
och ordningen i landet farliga sammanslutningar, vilket får betraktas
som kommitténs huvudförslag. Enligt 1 § i nämnda förslag skulle en sammanslutning
jämte av densamma beroende sammanslutningar kunna, på
talan av justitiekanslern, av domstol upplösas. För ett upplösningsbeslut
hade uppställts den betingelsen, att sammanslutningens verksamhet vore av
beskaffenhet att sätta statens säkerhet eller ordningen i landet i uppenbar
fara. Verksamhetens sålunda angivna art skulle framgå antingen därigenom
att sammanslutningen hade till syfte att med våld omstörta eller förändra
rikets statsskick och att detta syfte ådagalagts genom sammanslutningens
verksamhet eller ock därigenom att verksamheten haft sådana yttringar som
försök att hindra offentlig myndighet i dess verksamhet, brott mot medborgerlig
frihet eller andra brottsliga handlingar eller förberedelser därtill.
Jämlikt 2 § i förslaget skulle jämväl sammanslutning, som bildats i uppenbar
avsikt att fortsätta upplöst sammanslutnings verksamhet, kunna på enahanda
sätt upplösas. Den som fortsatte eller främjade fortsättningen av
upplöst sammanslutnings verksamhet skulle, enligt 3 §, i regel straffas med
fängelse. Förslaget innehöll vidare bestämmelser att mål enligt 1 eller 2 §
skulle anhängiggöras vid Svea hovrätt, som vid behandlingen av målet skulle
bestå av presidenten och fyra ordinarie ledamöter. Åtal för brott mot 3 §
skulle anhängiggöras vid allmän underrätt och utföras av allmän åklagare.
Genom beslut under rättegången skulle domstolen kunna meddela interimistiskt
beslut om upplösning. Upplöst sammanslutnings egendom ävensom
egendom, använd för att främja fortsättningen av dess verksamhet efter upplösningen,
skulle kunna förklaras förverkad. — Vidare föreslogs ändring i
tryckfrihetsförordningen av innebörd att upplösningsbeslutet även skulle kunna
omfatta förbud mot utgivande eller spridande av tidningar eller andra
skrifter, som avsåge att främja sammanslutningens verksamhet.

Kommitténs förslag till förbudslagstiftning var emellertid icke enhälligt.

Herr Borell hade ansett, att det med hänsyn till förslagets lydelse kunde
befaras, att sammanslutning icke skulle kunna upplösas, örn ej en direkt
eller omedelbar fara för samhällets omstörtande vore för handen, samt
därför förordat sådan ändring i förslaget, att upplösning skulle kunna ske
så snart sammanslutningens verksamhet i och för sig syftade till att med
våld omstörta eller förändra rikets statsskick.

Herrar Bergström och Olof Olsson hade icke biträtt kommitténs förslag
till förbudslagstiftning.

I betänkandet återfinnes motiveringen till kommitténs förslag å sid. 268
—274, till herr Borells förslag å sid. 337—339 samt till herrar Bergströms
och Olof Olssons ståndpunkt å sid. 353—357.

Yttranden över 1935 års betänkande.

Flertalet av de myndigheter, som yttrade sig över betänkandet, uttalade
sig för kommittéförslaget eller för en skärpning av detsamma i enlighet med

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

herr Borells reservation. Länsstyrelsen i Norrbottens län påyrkade en klar
förbudslag som omedelbart upplöste revolutionära partier och länsstyrelsen
i Västernorrlands län omedelbart förbud mot sammanslutningar som uppenbarligen
syftade till att med våld omstörta samhällsordningen.

De skäl, som av myndigheterna åberopats till förmån för en förbudslagstiftning
kunna i korthet sammanfattas sålunda: Kommitténs utredning
och senare års händelser bure vittnesbörd om angelägenheten av en dylik
lagstiftning. Det kunde ej vara rimligt att låta sådan propaganda örn våld
och olydnad, som på senare tider bedrivits, alltjämt fortgå eller att tillåta
landsförrädiska, av utländsk makt understödda rörelser. De under de senaste
åren vidtagna lagstiftningsåtgärderna, särskilt uniformslagen, kårlagen
och vapenkungörelsen, hade visserligen gjort nytta men vore dock ej tillfyllest.
Enbart förefintligheten av en skärpt lagstiftning mot statsfientlig
verksamhet komme att verka hämmande i berörda hänseenden. Det vore
ej klokt att vänta till dess verklig fara för statsskicket uppkomme, utan
en skyddslagstiftning borde komma till stånd innan förhållandena utvecklade
sig till ett kritiskt skede.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som ansåg sig ej kunna tillstyrka kommittéförslaget,
förordade i stället en fullmaktslag, som i kritiska situationer
provisoriskt utvidgade regeringsmaktens befogenheter bland annat med avseende
å föreningsväsendet.

Mot en lagstiftning i förevarande hänseende uttalade sig länsstyrelserna i
Göteborgs och Bohus samt i Kopparbergs län, borgmästaren i Västerås (magistraten
tillstyrkte kommittéförslaget), tredje polisintendenten i Stockholm,
andre polisintendenten i Göteborg, landsfogden i Kristianstads län, polischeferna
i Kalmar och Oskarshamn ävensom ett par andra, länsstyrelserna
underställda myndigheter. Mot den ifrågasatta lorbudslagstiftningen åberopades
särskilt, att en sådan skulle göra den politiska kampen mera förbittrad,
uppamma martyrskap och hat, samt vidare att det skulle bliva
omöjligt att effektivt övervaka efterlevnaden av en dylik lag.

Beträffande det närmare innehållet av yttrandena i denna del hänvisas
till den sammanställning som finnes intagen å sid. 21—25 i den i det följande
omförmälda propositionen nr 234/1936.

1936 års riksdag.

I proposition (nr 234) till 1936 års riksdag föreslogs, i huvudsaklig anslutning
till vad kommittén förordat, vissa ändringar i 8, 10, 11 och 16 kap.
strafflagen m. m.

Den av kommittén föreslagna lagen angående för statens säkerhet och
ordningen i landet farliga sammanslutningar framlades däremot ej. I propositionen
(sid. 31 och 32) förklarade föredragande departementschefen,
att han för sin del ansåge att skälen mot den av kommittén förordade förbudslagstiftningen
vida övervägde skälen för densamma. Departementschefen
yttrade vidare bl. a.:

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Under de av professor Thyrén verkställda förarbetena för en allmän
strafflagsrevision har möjlighet till upplösning av politiska ytterlighetspartier
på grund av statsfientlig verksamhet icke ifrågasatts. Däremot innehåller
professor Thyréns utkast till strafflag, efter den norska strafflagens
föredöme, bestämmelse om straff för den som deltager i sammanslutning,
vilken har till syfte att föröva eller framkalla brott eller för uppnående av
sitt syfte använder brottsliga medel. Ett stadgande av denna art synes i
och för sig kunna övervägas till införande i en ny svensk strafflag. Men
jag anser icke tillräckliga skäl föreligga att redan nu upptaga det till slutlig
prövning.

I motioner vid 1936 års riksdag framfördes krav på vissa skärpta åtgärder
mot statsfientliga sammanslutningar och deras verksamhet.

I motionerna 1:271 av herr Bergman m. fl. och 11:568 av herrar Åqvist
och Österström påyrkades lagstiftning i överensstämmelse med kommitténs
förslag till upplösningslag.

I motionerna I: 149 av herr Bagge m. fl. och II: 354 av herr Skoglund
m. fl. föreslogs bl. a. att efter finskt mönster i 8 kap. strafflagen införa en
ny paragraf, betecknad 3 b §, innehållande bestämmelser om straff för
den som anslöte sig till eller främjade statsfientliga sammanslutningar m. m.

I motionen I: 217 av herr Sandström hemställdes, att därest den i motionerna
1:149 och 11:354 föreslagna, såsom 3 b § betecknade paragrafen
i 8 kap. ej av riksdagen antoges, riksdagen måtte för sin del antaga det
förslag till upplösningslag, som framlagts av herr Borell.

Beträffande lydelsen av det i motionerna I: 149 och II: 354 föreslagna stadgandet
3 b § i 8 kap. strafflagen må hänvisas till första lagutskottets i det
följande närmare omförmälda utlåtande nr 48/1936 (sid. 13).

Första lagutskottet, som behandlade propositionen och motionerna (utlåt,
nr 48), ansåg sig böra förorda en beredskapsslagstiftning mot statsfientliga
sammanslutningar i stort sett i anslutning till kommitténs förslag. Enligt
utskottets mening borde emellertid förslaget, innan det upphöjdes till lag,
revideras i en del avseenden.

I fråga om riktlinjerna för en sådan omarbetning anförde utskottet (sid.
33—35):

Vad beträffar förutsättningarna för ett upplösningsbeslut har i förslaget
uppställts den betingelsen, att sammanslutningens verksamhet skall vara av
beskaffenhet att sätta statens säkerhet eller ordningen i landet i uppenbar fara.
Verksamhetens sålunda angivna art skall framgå antingen av genom densamma
ådagalagt syfte att med våld omstörta eller förändra rikets statsskick
eller av sådana yttringar som försök att hindra offentlig myndighet i dess
verksamhet, brott mot medborgerlig frihet eller andra brottsliga handlingar
eller förberedelser därtill.

Beträffande det förra fallet må anmärkas, att en verksamhet i allmänhet
icke kan sägas både ådagalägga syftet att med våld omstörta eller förändra
rikets statsskick och därtill utgöra en uppenbar fara för statens säkerhet
eller ordningen i landet förrän verklig stämpling till förräderi föreligger. Örn
emellertid såsom kommittén framhållit ett snabbt ingripande i kritiska sjtua1
loner är betydelsefullt, måste upplösningsåtgärden kunna vidtagas på ett
tidigare stadium av sammanslutningens statsfientliga verksamhet. Då lagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

riktar sig mot sammanslutningen såsom sådan och först i andra hand —
efter upplösningsbeslutet — mot de enskilda deltagarna, synes det böra övervägas
att i nu avsedda fall anse förutsättningen för upplösning vara för handen,
så snart det blivit styrkt att dess verksamhet syftar till att med våld
omstörta eller förändra rikets statsskick. Lagens skydd kan ej lämnas åt en
verksamhet, som med våld vill tvinga sin uppfattning om statsskicket på
andra medborgare.

Vad angår de i övrigt angivna fall, där enligt kommitténs förslag ett upplösningsbeslut
skulle kunna ifrågakomma, torde kravet att verksamheten
skall innebära^ uppenbar fara för riket alltför mycket inskränka lagens tilllämpningsområde.
överhuvud taget synes det ur den skyddssynpunkt, varpå
ifrågavarande lagstiftning vilar, vara nödvändigt att spridningen av en
statsfientlig rörelse kan hejdas med lagliga medel, innan den fortskridit till
ett revolutionärt stadium. Vid avfattandet av de regler som angiva förutsättningarna
för upplösningsbeslut bör jämväl eftersträvas en såvitt möjligt
tydlig och lättfattlig redaktion. En uppdelning av de olika fallen skulle måhända
bidraga till att göra texten mera överskådlig.

Befogenheten att meddela upplösningsbeslut tillkommer enligt kommitténs
förslag Svea hovrätt, som dock därvid skulle ha speciell sammansättning.
Enligt kommitténs mening är det nämligen mest överensstämmande med
svensk rättsuppfattning att anförtro uppgiften åt domstol. Endast därigenom
vunne avgörandet erforderlig objektivitet och undandroges mer eller
mindre tillfälliga politiska inflytelser. Endast inför domstol torde en fullt
tillfredsställande utredning kunna förebringas rörande befintligheten av förutsättningarna
för upplösning. Det kunde ock förväntas, att ett domstoUavgörande
i förhållande till allmänheten erhölle större auktoritet än ett sådant
av administrativ myndighet.

Utskottet är ense med kommittén däri att ifrågavarande uppdrag icke
bör överlämnas åt länsstyrelserna eller motsvarande administrativa myndigheter.
Mot det av kommittén förordade förslaget ha emellertid rests vissa
invändningar av bl. a. Svea hovrätt, som därvid framhållit att det vöre olyckligt
att en domstol under en rättegång, som kunde taga avsevärd tid i anspråk,
ställdes i brännpunkten av en lidelsefull politisk diskussion. Den
föreslagna ordningens svaghet framträdde enligt hovrättens mening även för
det fall att högsta domstolens prövning skulle leda till annat resultat än hovrättens.
Utskottet kan icke finna annat än att de uttalade betänklighet erna
äga ett visst berättigande. Vid sådant förhållande böra enligt utskottets mening
även prövas andra tänkbara utvägar, särskilt ett framkommet förslag
att inrätta en permanent specialdomstol eller nämnd, vars beslut icke finge
överklagas. Genom tillsättandet av en sådan nämnd skulle vinnas den fördelen
att i mål av ifrågavarande beskaffenhet skulle kunna tillämpas ett
friare förfarande än den i rättegångsbalken reglerade proceduren, något som
är av en viss betydelse med hänsyn till den understundom ganska lösliga
rättsliga strukturen hos sammanslutningar av här berörda art. Hovrättsprocessen
är vidare tämligen långsam, vilket, även om interimistiskt beslut
om upplösning kan meddelas, måste te sig särskilt olämpligt med avseende
a. nial av ifrågavarande beskaffenhet. Beträffande nämndens sammansättning
bör framhållas, att största säkerheten för ett klokt och rättvist avgörande
torde ernås, örn ledamotskapet följer med viss tjänsteställning.

Initiativet tillden åtgärd av ifrågavarande slag synes icke lämpligen kunna
överlämnas åt ett flertal personer. Med hänsyn till uppgiftens ömtåliga
beskaffenhet bör dessutom initiativtagaren besitta särskilda kvalifikationer.
Kommittén har ansett det ligga närmast till hands att uppgiften anföi Iros
justitiekanslern. I detta sammanhang må nämnas att i en del yttranden

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

ifrågasatts, huruvida icke rätten att besluta om upplösning eller åtminstone
rätten att bestämma, huruvida en aktion av förevarande art skall vidtagas,
borde tillkomma Kungl. Majit i statsrådet. Att uppdraga åt regeringen att
verkställa en prövning av berörda art möter emellertid enligt utskottets förmenande
vissa betänkligheter. Utskottet skulle för sin del finna det lämpligast,
om även initiativet kunde överlämnas till en myndighet, vars självständighet
och från politiska inflytelser oberoende ställning icke kunde dragas
i tvivelsmål. Vid sidan av den utav kommittén i denna del förordade
anordningen böra jämväl andra utvägar prövas.

I övrigt har kommitténs förslag i de inkomna yttrandena föranlett vissa
erinringar, huvudsakligen av mera formell innebörd, vilka jämväl böra beaktas
vid det slutliga utformandet av den begärda lagen.

Utskottet ansåg sig däremot ej kunna förorda ett direkt straffbeläggande
av deltagande i statsfientlig sammanslutning utan upplösning av själva sammanslutningen.

Utskottet föreslog (sid. 64) riksdagen att hos Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville i enlighet med de av utskottet angivna riktlinjerna låta
verkställa omarbetning av kommitténs förslag till lag angående för statens
säkerhet och ordningen i landet farliga sammanslutningar samt för 1937 års
riksdag framlägga det sålunda omarbetade förslaget.

Sju av utskottets ledamöter reserverade sig och yrkade avslag å utskottets
skrivelseförslag. I reservationen (sid. 76) framhölls bl. a., att det politiska
läget i landet icke motiverade en dylik förbudslagstiftning samt att ett förbud
knappast skulle kunna effektivt upprätthållas utan endast gynna uppkomsten
av hemliga organisationer, inriktade på konspirationer och underjordisk
verksamhet.

Första kammaren biföll utskottets hemställan i denna del med 63 röster
mot 49, varemot andra kammaren avslog densamma med 89 röster mot 72.
Då sammanjämkning av de skiljaktiga besluten icke var möjlig, hade frågan
fallit.

1940 års riksdag.

I motioner 1: 77 av herr G. A. Björkman m. fl. och 11: 143 av herr Skoglund
m. fl. vid årets riksdag har hemställts, att riksdagen måtte ''skyndsammast’
antaga ett av motionärerna framlagt förslag till lag angående för statens
säkerhet och ordningen i landet farliga sammanslutningar. Detta förslag
överensstämmer i väsentliga delar med vad härutinnan förordats i 1935
års betänkande. Enligt förslaget skola sålunda vissa sammanslutningar på
talan av justitiekanslern hos Svea hovrätt kunna upplösas. En viktig olikhet
förefinnes emellertid i fråga om förutsättningarna för ett upplösningsbeslut.
Enligt motionärerna bör en sammanslutning kunna upplösas, om dess
verksamhet syftar till att med våld omstörta eller förändra rikets statsskick
eller om verksamheten kan anses innefatta försök att hindra offentlig myndighet
i dess verksamhet, brott mot medborgerlig frihet eller andra brottsliga
handlingar eller förberedelser därtill av beskaffenhet att sätta statens
säkerhet eller ordningen i landet i uppenbar fara eller örn verksamheten eljest
kan anses skada rikets försvar eller folkförsörjningen eller dess vän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

skapliga förbindelser med främmande makt. Motionärernas förslag medger
sålunda upplösning under mindre stränga förutsättningar än de av kommittén
förordade.

I motionerna framhålles bl. a., att straffbestämmelserna örn högförräderi
måste utvidgas och skärpas. Den gällande lagstiftningen på detta område
vöre otillräcklig framför allt därför, att den icke gåve möjlighet att beivra
förberedelserna till högförrädisk verksamhet. En åtgärd, som enligt motionärernas
mening väl kunde ifrågasättas i den föreliggande situationen, vore
att kriminalisera deltagandet i sammanslutningar, som vore verksamma för
ett våldsamt omstörtande av den svenska stats- och samhällsordningen eller
underhölle för riket skadliga internationella förbindelser. Med hänsyn till
den pågående utredningen om revision av 8 kap. strafflagen, varvid ifrågavarande
spörsmål måste komma att beröras, hade motionärerna icke velat
framlägga något förslag till ändringar i detta kapitel. Motionärerna ifrågasätta
vidare sådana ändringar i lagen den 9 januari 1940 örn vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m., att den blir tillämplig å de i förslaget
till förbudslagstiftning avsedda sammanslutningarna.

Departementschefen.

Under de allvarliga tider som nu råda har det visat sig nödvändigt att i
olika hänseenden komplettera vår straff- och tvångsmedelslagstiftning för
att bereda ökat skydd för statens yttre och inre säkerhet.

Den gällande lagstiftningen rymmer avsevärda möjligheter att inskrida
mot landsskadlig verksamhet av olika slag. Även förberedelse till förräderi
och spioneri kan i viss utsträckning beivras. Genom lagen den 9 januari
1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. ha myndigheterna
erhållit rätt att vidtaga utomordentliga åtgärder i syfte att förebygga och
uppdaga förräderi, spioneri, sabotage m. m.

Ehuru sålunda gällande lagstiftning äger en betydande räckvidd, har
Kungl. Majit ansett det nödvändigt att öka möjligheterna att bestraffa vissa
former av landsskadlig verksamhet, bland annat förberedelse till förräderi.
Åtgärder i sådan riktning ha förordats i den för riksdagen framlagda propositionen
nr 217 med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. strafflagen
m. m. Dessa bestämmelser rikta sig liksom all strafflagstiftning mot
den enskilde men äro uppenbarligen även ett maktmedel i kampen mot
sådan för rikets säkerhet menlig verksamhet, som bedrives i organiserad
form genom särskilda sammanslutningar.

Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke möjligheter böra finnas att
direkt inskrida mot sådana organisationer varom här är fråga.

Vid flera tillfällen och senast i motioner till årets riksdag har föreslagits en
lagstiftning, med stöd av vilken sammanslutningar med landsskadliga syften
skulle kunna upplösas. Enligt motionärernas förslag, som i väsentliga delar
överensstämmer med vad kommittén angående statsfientlig verksamhet

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

förordat i sitt år 1935 avgivna betänkande, skulle Svea hovrätt efter talan av
justitiekanslern äga upplösa dylika organisationer och förklara deras egendom
förverkad. Fortsättandet av upplöst sammanslutnings verksamhet skulle
kriminaliseras.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen är denna lagstiftningsfråga
i hög grad omstridd.

Från skilda håll ha uttalats betänkligheter mot en sådan lagstiftning. Därvid
har framhållits bland annat, att betydelsen av ett förbud icke finge överskattas.
Det läge i sakens natur, att det egentliga landsförrädiska arbetet redan
nu måste bedrivas i hemliga former. I den mån sådan verksamhet förekomme,
torde den omhänderhavas av ett tämligen begränsat antal personer.
Detta underjordiska arbete vore uppenbarligen det farligaste och torde icke
effektivt kunna hindras genom ett mot organisationerna riktat förbud. Vidare
ha uttalats farhågor för att den statsfientliga verksamheten efter en sådan
lagstiftnings genomförande kunde förväntas bliva hemlig i ökad utsträckning,
varigenom möjligheterna till övervakning försvårades.

Å andra sidan tala åtskilliga skäl för en lagstiftning mot organisationer
med landsskadliga syften. Då en stat befinner sig i ett allvarligt utrikespolitiskt
läge, finnes särskild anledning att ingripa mot sådana sammanslutningar.
Tydligt är, att faran för samhället ökas, om organisationer planlägga
och understödja brottslig verksamhet. Genom att förse sina medlemmar
med redskap, sprängämnen, bilar och dylikt kunna de öka möjligheterna
för dem att begå brott och undgå upptäckt. Särskilt i en för landet allvarlig
situation kan exempelvis ett sabotagedåd, riktat mot en kommunikationsanläggning,
få de allvarligaste följder för vårt försvar. Ett förbud är
otvivelaktigt ägnat att försvåra förbindelsen mellan de statsfientliga elementen
inbördes och med allmänheten.

Vid övervägande av skälen för och emot en förbudslagstiftning har jag
ansett en lagstiftning böra komma till stånd, som bereder möjlighet att, då
det i en kritisk situation prövas nödvändigt, ingripa mot organisationer av
det slag varom här är fråga.

De bestämmelser, som i detta sammanhang kunna vara erforderliga, böra
lämpligen upptagas i en författning med tidsbegränsad giltighet. Vad angår
lagstiftningens närmare utformning synes följande böra gälla.

Om en sammanslutnings verksamhet åsyftar att med våldsamma medel
eller med hjälp av främmande makt omstörta eller förändra rikets statsskick
eller om densamma genom sina yttringar visat sig ägnad att allvarligt
skada rikets försvar eller förhållande till främmande makt eller att allvarligt
störa ordningen inom landet, bör sammanslutningen kunna upplösas.

På grund av detta ingripandes utomordentliga natur torde beslutanderätten
böra tillkomma Kungl. Majit och riksdagen gemensamt. Att uppdraga denna
befogenhet åt viss domstol eller nämnd, vilket tidigare ifrågasatts, synes
i varje fall icke vara lämpligt i fråga om en lagstiftning av provisorisk natur.

Möjlighet synes emellertid böra finnas för Kungl. Majit att, i avbidan på
alt riksdagens medverkan kan erhållas, förbjuda sådan sammanslutning var Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 260.

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

om här är fråga att tills vidare fortsätta sin verksamhet. Ett dylikt interimistiskt
förbud bör meddelas endast då ett dröjsmål skulle kunna medföra
fara. Ilar Kungl. Maj:t ej inom trettio dagar från beslutets meddelande
framlagt förslag för riksdagen om upplösning av sammanslutningen eller, om
riksdagen vid beslutets meddelande ej är samlad, inom trettio dagar från
nästföljande riksdags början gjort sådan framställning, bör förbudet, om det
ej dessförinnan av Kungl. Maj:t återkallats, upphöra att gälla efter utgången
av denna tid. Förbudet bör upphävas, om riksdagen så beslutar.

Ett upplösningsbeslut liksom ett förbud för sammanslutning att fortsätta
sin verksamhet får bl. a. den följden, att sammanslutningen icke kan såsom
parti verka vid val.

För att ett förbud skall lia åsyftad verkan är det uppenbarligen av viki
att förhindra, att en organisation kommer till stånd, som avser att fortsätta
den förbjudna verksamheten. Med hänsyn härtill synes i lagen böra inskri
vas ett uttryckligt förbud att bilda sammanslutning med syfte att fortsätta
en upplöst organisations verksamhet. Vad sålunda föreskrives bör givetvis
äga motsvarande tillämpning, då sammanslutning förbjudits att fortsätta sin
verksamhet, dock endast för den tid förbudet varar.

Då ett upplösningsbeslut föranledes av att en sammanslutnings verksamhet
i en allvarlig situation riktar sig mot väsentliga statsintressen, synes den
påföljden böra inträda, att den upplösta sammanslutningens egendom förverkas
till kronan, såvitt ej Kungl. Majit och riksdagen med hänsyn lill omständigheterna
annorlunda besluta. Om en sammanslutning förklarats upplöst
eller förbjudits att fortsätta sin verksamhet, bör Kungl. Majit kunna
uppdraga åt myndighet eller annan att efter de närmare anvisningar, som
Kungl. Majit kan finna skäl meddela, omhändertaga och förvalta sammanslutningens
egendom.

De straffbestämmelser, som i detta sammanhang äro erforderliga, synas
böra riktas mot envar som efter ett upplösningsbeslut eller ett interimistiskt
förbud fortsätter eller främjar fortsättningen av den ifrågavarande sammanslutningens
verksamhet, exempelvis genom att deltaga i beslut eller bevista
sammanträde för att främja dess syfte eller genom att erlägga avgift eller
upplåta lokal eller genom att bilda eller deltaga i en organisation, som uppenbarligen
är avsedd att fortsätta den förbjudna verksamheten.

Straffet torde böra bestämmas till fängelse eller straffarbete i högst två år.
Om brottet är ringa eller omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande,
böra dagsböter ådömas.

De brottsliga handlingar som här avses kunna givetvis vara av sådan beskaffenhet
att de böra föranleda straff enligt allmänna strafflagen, särskilt 8
kap. Enligt det förslag om revision av nämnda strafflagskapitel, som nyligen
framlagts för riksdagen, skulle möjligheten att bestraffa sådana gärningar
icke obetydligt ökas. Om ett brott mot den nu ifrågasatta förbudslagstiftningen
är såsom förräderi, spioneri eller annat brott belagt med strängare
straff i allmänna strafflagen, synes enbart sistnämnda lag böra tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Under den senaste tidens diskussion om åtgärder mot statsfientlig verksamhet
har ifrågasatts en utvidgning av möjligheterna att beröva personer,
som utöva sådan verksamhet, deras offentliga uppdrag.

I 2 kap. 18 § strafflagen stadgas bl. a. efter en år 1936 genomförd lagändring,
att den som ådömes straffarbete skall tillika förklaras förlustig ämbete,
tjänst eller annan allmän befattning. Om omständigheterna därtill föranleda,
må han dock bibehållas i befattningen men kan i sådant fall, då fråga
är örn ämbete eller tjänst, dömas till mistning av befattningen på viss tid.
Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande den som
blivit utsedd till innehavare av allmän befattning men ännu icke tillträtt densamma.
Har någon blivit förvunnen till straffarbete, må han icke på grund
av senare företagen röstsammanräkning efter val, vilket ägt rum före domen,
inträda i allmän befattning.

I samband med denna påföljdslagstiftning ändrades § 26 riksdagsordningen,
vilken ändring antogs definitivt år 1937. Enligt andra stycket i nämnda
paragraf skall vad i allmän eller särskild lag stadgas därom, att i vissa fall
den som dömes till straff skall dömas förlustig allmän befattning eller vara
obehörig att inträda i sådan befattning, även äga tillämpning å riksdagsmannauppdrag.
Avfattningen av detta stadgande bereder möjlighet att döma
till förlust av riksdagsmannauppdrag även under andra förutsättningar än de
i 2 kap. 18 § strafflagen angivna.

Det är uppenbarligen berättigat att ställa det kravet på innehavare av statliga
och kommunala tjänster och förtroendeuppdrag, att de skola avhålla sig
från sådan verksamhet varom här är fråga.

I detta sammanhang synes närmast böra övervägas att öka möjligheterna
att döma till förlust av allmänna uppdrag vid brott mot den nu ifrågasatta
lagstiftningen.

I det riksdagen förelagda förslaget till lag om ändrad lydelse av 8 kap.
strafflagen har förordats att i nämnda kapitel upptaga ett stadgande (31 §)
av innehåll, att vad i 2 kap. 18 § strafflagen stadgas om förlust av ämbete,
tjänst eller annan allmän befattning och om obehörighet därtill även skall
gälla, då någon för brott mot 8 kap. dömes till fängelse.

En liknande påföljdsbestämmelse synes böra meddelas i den lagstiftning
vartill förslag nu framlägges. På grund av hänvisningen i andra stycket i
§ 26 riksdagsordningen till särskild lag innebär ett dylikt stadgande även
möjlighet att ådöma förlust av riksdagsmannauppdrag.

Egendom, som med ägarens eller hans ställföreträdares samtycke användes
för att främja fortsättningen av förbjuden verksamhet, bör kunna tagas
i beslag samt av domstol dömas förverkad.

1 likhet med åtskilliga andra, för utomordentliga förhållanden avsedda lagar
bör, som jag förut framhållit, förevarande lagstiftning göras tidsbegränsad.
Den synes sålunda böra äga giltighet till utgången av mars 1941.

De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft dagen efter den, då de
utkommit i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet.
»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

2 §•

Upplöst sammanslutnings egendom vare förverkad till kronan, såvitt ej
Konungen och riksdagen annorlunda besluta.

3 §.

Den som, efter det sammanslutning förklarats upplöst eller förbjudits att
tills vidare fortsätta sin verksamhet, fortsätter eller främjar fortsättningen av
sammanslutningens verksamhet, såsom genom alt deltaga i beslut eller be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 260.

vista sammanträde för att främja dess syfte eller genom att erlägga avgift
eller upplåta lokal eller redskap eller genom att bilda eller deltaga i sammanslutning,
som uppenbarligen är avsedd att fortsätta den förbjudna verksamheten,
straffes, där ej gärningen enligt allmänna strafflagen är belagd med
svårare straff, med fängelse eller straffarbete i högst två år. Är brottet ringa
eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande, må till dagsböter
dömas. Böter tillfalla kronan.

Vad i 2 kap. 18 § strafflagen stadgas om förlust av ämbete, tjänst eller
annan allmän befattning och om obehörighet därtill skall ock gälla, där
någon för brott mot denna lag dömes till fängelse.

Egendom, som med ägarens eller hans ställföreträdares samtycke användes
för att främja fortsättningen av den förbjudna verksamheten, må dömas
förverkad till kronan.

4 §.

Åtal för brott mot 3 § anhängiggöres vid allmän domstol och utföres av
allmän åklagare.

5 §•

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 mars 1941. Förbud som i 1 § andra stycket sägs skall ej gälla
längre än lagen äger giltighet. Vad i lagen stadgas om sådant under tiden
för lagens giltighet begånget brott, som i lagen avses, samt örn förverkande
skall äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 maj
1940.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 14 maj 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 7 maj 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars
verksamhet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn Gunnar
Danielson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 maj 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för försvars- och socialdepartementen lagrådets
den 16 maj 1940 avgivna utlåtande över det den 7 i samma månad till
lagrådet remitterade förslaget till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars
verksamhet.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran hemställer föredraganden,
att förslaget, vari vidtagits vissa jämkningar av redaktionell natur,
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Tage Evers.

Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

401106