Kungl. May.ts proposition Nr 216 (Proposition 1926:216)

Kungl. May.ts proposition Nr 216.

Nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition till rilcsdagen angående ändringsarbeten
å seraf merlasarettet m. m.; given Stockholms slott den
19 mars 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Olof Olsson.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 19 mars 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet, i vad
angår garnisonssjukhuset, anför departementschefen, statsrådet Olsson, härefter: Vid

anmälan den 7 januari 1926 av anslagsbehoven under riksstatens
åttonde huvudtitel för budgetåret 1926—1927 hemställde jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att, i avbidan på proposition angående nybyggnader
för en ny medicinsk högskola samt för ändringsarbeten å serafimerlasarettet
m. m. för budgetåret 1926—1927 under åttonde huvudtiteln
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 184 käft. (Nr 216.)

Ändringsarbeten
& se
rafimerlasarettet
m.m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

för ändamålet beräkna ett extra reservationsanslag av 507,600 kronor. Denna
min hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen.

Efter det utredningen i ärendet numera avslutats, anhåller jag att få återupptaga
frågan.

Uttalande Genom beslut den 20 juni 1919 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
Ecklesiastik-1 ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom dedepartemen-
partementet biträda med utredning rörande karolinska mediko-kirurgiska
Eådsproto-8 institutets och serafimerlasarettets nybygguadsfrågor m. m. Vid anmälan

kollet den av detta ärende yttrade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet föl20
juni . j
1919. lande:

Karolinska mediko-kirurgiska institutet, vilket under loppet av senare årtionden
utvecklats till landets förnämsta medicinska undervisningsanstalt,
har som bekant sedan länge arbetat under ogynnsamma yttre förhållanden.
Att fullt tillfredsställande fylla de år från år alltmer ökade krav i fråga
om bedrivandet av vetenskaplig forskning, som ställts på institutet, har visat
sig för institutet allt svårare dels på grund av de olika institutionslokalernas
otillräcklighet i fråga om utrymme — för att icke nämna, att för enskilda
läroämnen egna institutionslokaler ännu alldeles saknas — dels ock framför
allt på grund av bristfälliga och otidsenliga anordningar, när det gäller
att bereda de studerande den praktiska utbildning, som deras tjänstgöring
å sjukhus och kliniker avser att bibringa. Denna tjänstgöring har förnämligast
varit förlagd till serafimerlasarettet, eu institution, vilken i själva verket
betraktats såsom en enskild stiftelse med statsanslag samt understöd av
Stockholms stad och Stockholms läns landsting. Skall karolinska institutet
allt framgent kunna tillfredsställande fylla sin hittillsvarande uppgift, måste
ovan nämnda missförhållanden avlägsnas.

Ifrågavarande spörsmål har varit under behandling av en kommitté, som
år 1912 tillsattes av serafimerlasarettets direktion och karolinska institutets
lärarkollegium. Kommitténs i december 1914 avgivna utlåtande, vilket av
lasarettsdirektionen till Kungl. Maj:t överlämnades den 31 mars 1915, utmynnade
i ett förslag att de brister, som vidlåda den nu bestående anordningen
av karolinska institutets kliniker, skulle avhjälpas genom byggandet
av ett nytt stort kliniskt centralsjukhus. Kommittén föreslår, att staten
skulle övertaga ansvaret för den tilltänkta anstaltens anordning, uppförande,
administration, drift och underhåll, samt att i vederlag skulle till
staten överlämnas serafimerlasarettets nuvarande egendom, tomt med byggnader
in. m.

År 1917 framkom ett förslag att åstadkomma ett samarbete mellan garnisonssjukhuset
i Stockholm och serafimerlasarettet samt tilläventyrs vissa till
andra sjukhus förlagda kliniker, där undervisning meddelades studerande
vid karolinska institutet. Detta förslag vann anslutning av särskilda, utav
dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet den 6 juli 1917 för frågans utredning
tillkallade sakkunniga, vilka den 11 mars 1918 avgåvo sitt betänkande i
ämnet. De sakkunniga, vilka ansågo sig kunna fastslå, att karolinska institutets
och serafimerlasarettets lokalfrågor vore så gott som oskiljaktigt
förenade med varandra, framlade jämväl förslag till tomt för institutet och
det blivande sjukhuskomplexet samt förordade i sådant avseende visst angivet
område söder om den s. k. Smedsbacken å Norra Djurgården.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21G.

I detta sammanhang må erinras, att det av den år 1915 tillsatta kommittén
för omorganisation av gymnastiska centralinstitutet m. m. framlagda
förslaget till upprättande av en högskola för fysisk fostran grundar sig på
förutsättningen av ett intimt samarbete mellan den blivande högskolan och
karolinska institutet, vilka båda högskolors nybyggnader tänkts bliva förlagda
i varandras närhet å Norra Djurgården.

Vidare vill jag nämna, att kanslersämbetet för rikets universitet, under
åberopande av en utav lärarkollegiet vid karolinska institutet hos kanslersämbetet
gjord framställning, i skrivelse den 17 juli 1918 för Kungl. Maj:t
framhållit det trängande behovet av en snar lösning av frågan om åstadkommande
av nybyggnader för institutets institutioner och kliniker, vilken
fråga enligt kanslersämbetets mening vore icke blott för det medicinska
undervisningsväsendet i vårt land livsviktig utan även för sjukvården
synnerligen betydelsefull.

Av vad jag nu anfört framgår, att karolinska institutets och serafimerlasarettets
nybyggnadsfråga sedan länge stått på dagordningen. Orsakerna
härtill, vilka jag redan inledningsvis antytt, ligga i öppen dag. För min
del anser jag, att nybyggnadsfrågan icke kan i längden undanskjutas, utan
så snart sig göra låter bör upptagas till en slutgiltig lösning. För detta
ändamål är det emellertid nödvändigt, att frågan i hela sin omfattning
göres till föremål för en allsidig och sakkunnig utredning.

Vid denna utredning bör särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan om
ett ekonomiskt samarbete mellan staten och Stockholms stad i avseende å
de tilltänkta nybyggnadernas uppförande och underhåll m. m. Jag erinrar,
att en motsvarande samverkan äger rum beträffande de sjukvårdsanstalter
i Uppsala och Lund, å vilka därvarande medicinska fakulteters kliniska
undervisning försiggår. Förhållandena vid de båda universiteten äro emellertid
härutinnan icke ensartade. Det kliniska arbetet vid medicinska fakulteten
i Uppsala bedrives å akademiska sjukhuset därstädes, vilket äges av
universitetet. Såväl Uppsala stad som Uppsala läns landsting hava emellertid
medverkat till sjukhusets uppförande och utvidgning, och landstinget
har åtagit sig att lämna årliga bidrag såväl till sjukvårdskostnadernas
täckande som till underhållet av sjukhusets byggnader. I Lund pågår det
kliniska arbetet å de Malmöhus läns landsting tillhöriga sjukvårdsinrättningarna
i Lund. Sjukhusbyggnadernas uppförande har emellertid delvis
bekostats av statsmedel och vid senast verkställda nybyggnadsarbeten hava
byggnadskostnaderna bestritts till hälften av staten och till hälften av landstinget.
Överläkartjänsterna vid sjukhusets huvudavdelningar bestridas av
professorer inom medicinska fakulteten i Lund, och å universitetets stat uppförda
amanuenser kunna anställas till biträde såväl vid den kliniska undervisningen
som vid sjukvården. Särskilt den i Lund tillämpade anordningen
har visat sig vara för båda de i saken intresserade parterna i hög grad
förmånlig.

Den utredning, jag sålunda anser mig böra förorda och som — utan att jag
därvid är beredd att nu uttala någon uppfattning om anordningens lämplighet
i och för sig — jämväl bör omfatta de förut berörda spörsmålen om
garnisonssjukhusets och högskolans för fysisk fostran anknytning på ett
eller annat sätt till karolinska institutets blivande nybyggnader, kan icke verkställas
av inom ecklesiastikdepartementet tillgängliga arbetskrafter. Jag ser
mig därför nödsakad att göra framställning om tillkallande av särskilda

Särskilda

sakkunniga.

Sakkunnigas
skrivelse till
chefen för
ecklesiastikdepartementet
den 17
juni 1921.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

sakkunniga för utredning av karolinska institutets och serafimerlasarettets
^byggnadsfrågor i hela deras vidd.

Med anledning av berörda bemyndigande tillkallade departementschefen
såsom sakkunniga för ändamålet universitetskanslern C. J. G. Swartz, tillika
ordförande, generalfältläkaren F. J. Bauer, rektorn vid karolinska institutet,
professorn K. G. F. Lenntnalm, professorn J. Hj. Forssner samt ledamoten
av riksdagens första kammare, grosshandlaren H. F. Lamm. Efter det departementschefen
genom beslut den 26 mars 1920 bemyndigats att tillkalla
ytterligare två sakkunniga för ifrågavarande ändamål, blevo såsom sakkunniga
tillkallade professorn I. F:son Holmgren och förste stadsläkaren i Stockholm
L. I. Andersson. Efter det Lennmalm avlidit, tillkallades såsom sakkunnig
i Lennmalms ställe professorn E. S. H. Key. Vidare har Kungl.
Maj:t genom beslut den 16 januari 1920 bemyndigat de sakkunniga —- i
det följande benämnda sjukhusbyggnadssakkunniga — att i samråd med
byggnadsstyrelsen tillkalla särskild person för att såsom arkitekt biträda de
sakkunniga vid fullgörandet av det dem lämnade uppdraget.

I skrivelse den 17 juni 1921 gjorde sjukhusbyggnadssakkunniga vissa
framställningar rörande fortgången och fullföljandet av det dem lämnade
uppdraget. För frågans belysning torde det vara ofrånkomligt att redogöra
för innehållet i denna skrivelse. De sakkunniga anförde:

Vid vårt uppdrags givande firigo vi anmaning att uppmärksamma frågan
om ekonomiskt samarbete mellan staten och Stockholms stad i avseende å
tilltänkta nybyggnaders uppförande och underhåll m. m., varvid departementschefen
direkt hänvisade på det samarbete beträffande de nyuppförda
sjukhusen i Lund, som ägt rum mellan staten och Malmöhus läns landsting.

Vi beslöto att, innan förhandlingarna om ett samarbete inleddes med
Stockholms stad, utreda dels omfattningen av förefintligt behov av nya lokaler
för karolinska institutets såväl institutioner som kliniker, dels ock
frågan, vilka tomter i eller i omedelbar närhet av Stockholm, som vore för
ändamålet lämpliga och möjliga att förvärva. I det förra syftet utarbetades
och översändes till karolinska institutets samtliga professorer frågeformulär
angående byggnadsbehovet vid de olika klinikerna och institutionerna. I avvaktan
på svar behandlade vi sistnämnda punkt angående tomtfrågan.

I tomtfrågan hava vi låtit oss ledas av tanken, att det mål, som måste
eftersträvas, är att samla alla karolinska institutets institutioner och kliniker
till ett organiskt helt. Även om det under utredningens gång synts oss
alltmer sannolikt, att detta mål icke för närvarande kan vinnas på en gång,
har dock den tanken alltid fasthållits såsom ett framtidsmål. Såsom ett
oeftergivligt krav på en lämplig tomt hava vi därför uppställt fordran, att
den skall vara tillräckligt stor för att till densamma skola kunna förläggas
karolinska institutets kliniker och teoretiska institutioner samt, om utredningen
skulle visa detta vara önskvärt, även ett nytt garnisonssjukhus,
Vi hava besökt alla de tomter, som med denna synpunkt såsom ledande
kunna anses tänkbara.

De tomter, som äro belägna söder om staden, hava ett särskilt intresse,
emedan Stockholms planerade nya sjukhus är avsett att dit förläggas, var -

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 210.

för det avsedda samarbetet med staden lättare borde kunna uppnås, om
det visade sig förenligt med den medicinska högskolans intresse att dit förlägga
även dess nybyggnader. Vi hava dock kommit till den bestämda uppfattningen,
att så icke är fallet. Av staten tillhöriga här belägna tomter
linnés blott en, den vid Johannishov, som kan ifrågasättas. Dess starkt kuperade
terräng, dess mot nordliga vindar oskyddade läge och dess belägenhet
alldeles invid slakthuset göra den emellertid synnerligen olämplig till sjukhustomt.
Staden äger två för odess planerade sjukhus reserverade tomter,
en vid Enskede och en vid Årsta. Bägge äro givetvis för sjukhus fullt
lämpliga tomter. Den förra är tillräckligt stor även för ett sjukhus av här
förutsatt omfattning, och det torde icke möta hinder för staten att i
dess omedelbara närhet förvärva tomt för ett blivande nybygge för karolinska
institutet. Då omkringliggande områden äro upptagna i stadsplanen
och avsedda till bostadshus, torde dock ett sådant inköp komma att för
staten medföra en stor direkt utgift. Den senare är icke tillräckligt stor för
ett så stort sjukhus, varom i detta sammanhang är eller kan bliva fråga,
och medgiver alldeles ej, att även karolinska institutet dit förlägges. Av
tomterna å Söder är det således blott en, stadens vid Enskede, som kan
medgiva ett förverkligande av nyss omtalade framtidsmål, och detta skulle
för staten medföra en betydande direkt utgift för nödigt markförvärv. Alla
dessa tomter äro slutligen belägna långt ifrån den egentliga stadens bebyggda
delar, på grund varav det synes oss i hög grad betänkligt att till någon
av dem förlägga en högskola, dit flera hundra studenter måste dagligen
och ofta flera gånger om dagen begiva sig för att följa undervisningen.
Vi kunna därför ej tillstyrka ett förläggande av karolinska institutets institutioner
och kliniker till dessa söder om staden belägna tomter. För
garnisonssjukhuset äro de södra tomterna givetvis olämpligt belägna.

Väster om staden finnes ingen tomt av tillräcklig storlek. Norr och
öster om staden hava vi besett ett flertal tomter med resultat, att vi funnit
tre av dem böra tagas i övervägande.

Av dessa är den vid Experimentalfältet belägna mycket väl lämpad för
de ifrågavarande nybyggnaderna och kan utan tvekan i och för sig förordas,
även om dess från stadens mer bebyggda delar något avlägsna läge måste
sägas medföra vissa betänkligheter med hänsyn till studenternas fortskaffning
till och från undervisningslokalerna. Tomten är emellertid upptagen av
lantbruksakademiens lokaler och vidlyftiga trädgårdsanläggningar. Eu förflyttning
av dessa har av vederbörande bestämt och, som det synes oss, på
välgrundade skäl avstyrkts. Det torde således vara osäkert, om denna tomt
överhuvud kan bliva ledig för nu ifrågasatta ändamål, och under alla omständigheter
skulle detta komma att dröja en avsevärt mycket längre tid
än karolinska institutet kan vänta på lösningen av åtminstone den mest
trängande delen av sin nybyggnadsfråga. I än högre grad gäller detta för
Stockholms stad, vars sjukhusbehov är så trängande, att staden säkerligenmåste
göra till ett oeftergivligt villkor för ett samarbete, att sjukhusbygget
snart kan komma till stånd.

Den tomt, som den s. k. garnisonssjukhuskommittén föreslagit å Ladugårdsgärdet
norr om Valhallavägens förlängning, synes oss i särskilt hög
grad lämplig. Marken erbjuder en mycket god, fullständigt sammanhängande
byggnadsterräng, som tillåter vilken plandisposition som helst av
en dit förlagd anstalt. Den är fritt och sunt belägen å en mot söder sakta
sluttande terräng, skyddad mot norr av skogklädda höjder. En fördel ligger

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

vidare däruti, att staden i denna del av sitt område ej har något sjukhus.
Slutligen tillåter givetvis utrymmet å Ladugårdsgärdet i och för sig, att man
dit förlägger karolinska institutets samtliga kliniker och institutioner och
även ett garnisonssjukhus. För ett byggnadsföretag av nu angivna omfattning
skulle emellertid en avsevärd del av Ladugårdsgärdet eller omkring 30
hektar (60 tunnland) väster om Yärtavägen behöva tagas i anspråk. Under
hösten 1919, då vår undersökning av möjliga tomter utfördes, hade vi icke
klart insett nödvändigheten av att utföra detta stora byggnadsföretag i olika
avdelningar, till följd varav vi hos de militära myndigheterna förfrågade
oss, huruvida det för hela ovan omtalade plans förverkligande nödvändiga
området eller omkring 30 hektar (60 tunnland) av Ladugårdsgärdets västra
delar skulle kunna för ändamålet upplåtas. Detta rönte emellertid ett bestämt
motstånd, då de militära myndigheterna icke ansågo sig kunna avvara
så stor del av Ladugårdsgärdet, så länge trupperna voro förlagda runt
om detsamma. I trots av att vi funno tomten vara för ändamålet ur alla
synpunkter synnerligen lämplig, ansågo vi oss därför nödsakade att vända
oss till den tredje av de såsom möjliga uttagna tomterna, nämligen den
vid Karlberg.

Området väster om Karlbergs slottspark till Ingentingskogen är i och för
sig tillräckligt stort för att dit kunna förlägga nu ifrågavarande anstalter.
Området är emellertid av berg, så betydande, att de ej utan allt för stora
kostnader kunna bortsprängas, uppdelat i flera med varandra alls ej eller endast
ofullständigt sammanhängande delar, vilket i hög grad försvårar en ändamålsenlig
plandisposition. En annan nackdel med tomten är svårigheten
att därifrån framdraga avloppsledningar. I Ulvsundasjön få sådana icke
utmynna. Enda möjligheten bleve därför att anknyta ledningarna till stadens
kloaksystem i Birkastaden, vilken emellertid ligger så mycket högre
än Karlbergsområdet, att inrättandet av ett pumpverk skulle bliva nödvändigt.
Ej heller kan det förnekas, att det ur stadens synpunkt måste anses
mindre lämpligt, att tomten är belägen så nära stadens största sjukhus vid
Sabbatsberg. För garnisonssjukhuset vore tomten på grund av sin närhet
till Järva lämplig. Det största och mycket allvarliga felet med denna tomt
är emellertid, att den gränsar direkt till den stora rangeringsbangården vid
Tomteboda och dessutom omslutes av det blivande förbindelsespåret mellan
denna och den tilltänkta bangården på Kungsholmen, till följd varav särskilt
de mot rangeringsbangården angränsande delarna icke kunna bebyggas
med sjukpaviljonger utan blott med ekonomibyggnader, en ofördelaktig omständighet,
då just dessa delar äro mest plana och bäst ägnade för uppförandet
av större byggnader. En utredning, verkställd av arkitekten E.
Josephson, vilken blivit med Kungl. Majrts tillstånd kallad att biträda oss,
syntes dock visa, att det genom användandet av ett spritt byggnadssätt kunde
låta sig göra att till området förlägga behövliga byggnader utan att — åtminstone
vad flertalet av dem angår — sjukavdelningarna komme i allt för
störande närhet till bangården. Under sådant förhållande och då Karlbergstomten
syntes vara den enda, som för närvarande vore möjlig att erhålla,
stannade vi om ock med mycken tvekan vid det preliminära beslutet att
föreslå det nya sjukhusets uppförande å denna tomt.

Sedan svaren å de utsända frågeformulären angående klinikernas och institutionernas
byggnadsbehov inkommit, och sedan vi å ett sammanträde
med lärarkollegiets vid karolinska institutet ledamöter särskilt dryftat några
av de viktigaste, där upptagna frågorna, uppdrogs åt en subkommitté,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

nämligen herrar Lennmalm. Bauer och Forssner, att samarbeta de inkomna
skrivelserna till ett förslag, dock endast beträffande klinikerna. Det stod
nämligen redan då klart för oss, att en nybyggnad såväl för de teoretiska
institutionerna som för klinikerna skulle bliva ett företag av sådan ekonomisk
omfattning, att detta icke rimligtvis kunde lösas på en gång. Då behovet
av nybyggnader i allmänhet syntes mer trängande för klinikerna än
för institutionerna, ansågos de förra höra hava företräde. Sedan ytterligare
två sakkunniga, förste stadsläkaren Andersson och professorn Holmgren, blivit
av departementschefen tillkallade, anmodades även dessa att deltaga i
subkommitténs arbeten.

Under våren 1920 behandlade nyssnämnda subkommitte de inkomna
svaren på frågeformulären och samarbetade de olika klinikchefernas förslag
till nybyggnader för deras respektive kliniker till ett stort kliniskt centralsjukhus,
omfattande samtliga karolinska institutets kliniker med undantag
av den ena av de obstetrisk-gynekologiska klinikerna, vilken i överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag till 1921 års riksdag tänktes förlagd till
allmänna barnbördshuset. Härvid blevo klinikföreståndarnas uttalade önskemål
med avseende på antal sängar och även andra lokalutrymmen ganska
avsevärt reducerade. Det oaktat kom man till det resultat, att sjukhuset
måste inrymma ej mindre än 1,400 sängar. Med biträde av arkitekten
Josephson utfördes dels eu situationsskiss över byggnadernas förläggning å
tomten, dels ock skisser till vissa sjukavdelningar, operationsavdelning, ekonomiavdelningar
samt administrationsbyggnad, samtliga dessa skisser avsedda
att läggas till grund för ett fullständigt program för sjukhuset, med
stöd av vilket subkommittén tänkte sig, att eu allmän tävlan sedermera
borde utlysas. Utredningen omfattade jämväl garnisonssjukhuset i så måtto,
att det ådagalades, att detsamma på olika sätt kunde förläggas å tomten
och att det nödiga antalet sängar fastställdes.

Under utredningens gång blev det allt tydligare, att det planerade centralsjukhuset
skulle draga synnerligen störa kostnader. Exakt kunde dessa
icke beräknas, men med ledning av gällande pris vågade man icke beräkna
kostnaden per säng lägre än till 35,000 kr., vilket för hela sjukhuset
garnisonssjukhuset icke inberäknat — skulle betinga eu kostnad av i runt
tal 49 miljoner kronor, en summa, som givetvis måste ingiva betänkligheter.

Vid det sammanträde den IT juni 1920, där subkommitténs ordförande,
professorn Lennmalm, för oss redogjorde för den under våren verkställda
utredningen och arkitekten Josephson demonstrerade nyssnämnda skisser,
betonades också från derå håll det nödvändiga uti att åtminstone föi näivarande
söka begränsa anslagskraven. Förste stadsläkaren Andersson förklarade,
att han under utredningens gång kommit till den uppfattningen,
att den förelagda frågan näppeligen borde lösas på den väg, vi dittills prövat.
Det kliniska centralsjukhus, till vilket program utarbetats, vore nämligen
avsevärt större än nu förefintligt sjukhusbehov krävde; och vid planläggning
av ett så dyrbart byggnadsföretag som en större sjukhusanläggning
gällde städse, att detsamma till sitt omfång måste strängt begränsas
till vad för nämnda behov vore oundgängligen nödvändigt. Det vore knappast
antagligt, att Stockholms stad skulle vara villig att deltaga i byggandet av
ett stort nytt sjukhus, för så vitt ej detta planlades strängt i överensstämmelse
med anförda synpunkter. Tillika föreslog han att taga i övervägande,
huruvida icke stadens redan befintliga sjukhus i större utsträckning än vad

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

som nu skedde, kunde upplåtas för åtminstone viss del av den kliniska
undervisningen, varigenom denna skulle beredas förbättrade förhållanden
och vinna ökad tillgång till undervisningsmaterial, en anordning, vilken han
för sin del vore beredd att tillstyrka.

Då^ dessa synpunkter och nyssnämnda förslag syntes vara av beskaffenhet
att påkalla närmare undersökning, uppdrogs åt herrar Andersson och Forssner
att föranstalta härom, ett uppdrag, som den 22 september 1920 utvidgades,
så att de skulle utarbeta förslag dels till ett samarbete mellan staten
och staden angående gemensamt uppförande av ett sjukhus, som skulle upplåtas
till klinisk undervisning, dels till riktlinjer för ett vidsträcktare användande
av stadens sjukmaterial i den medicinska undervisningens tjänst.
De sakkunnigas ordförande har till stor del lett denna utredning och därvid
jämväl tillkallat för vissa frågor herr Lennmalm, för andra frågor av
ekonomisk natur herr Lamm. Herrar Andersson och Forssuer avgåvo den
18 maj 1921 ett förslag till samarbete mellan staten och staden angående
gemensamt uppförande av ett kliniskt sjukhus.

De sakkunniga framlade därefter sina synpunkter på frågan och betonade
först den synnerligen stora betydelsen för karolinska institutet att
få sina nu i stor utsträckning spridda institutioner och kliniker samlade.
Vid lösandet av karolinska institutets och serafimerlasarettets byggnadsfrågor
måste denna tanke fasthållas såsom det stora målet. Med hänsyn till
de betydande kostnader, ett realiserande av de sakkunnigas förslag skulle
medföra, föreslogo de sakkunniga, att den stora planen skulle förverkligas i
flera etapper, varvid de teoretiska institutionerna borde få träda tillbaka för
de sämre lottade klinikerna och av dessa i första hand endast de erhålla
^byggnader, som på grund av sjukvårdens och undervisningens krav
kunde sägas vara i trängande behov därav. Övriga kliniker finge tills vidare
fortsätta sin verksamhet inom sina nuvarande lokaler och först vid ett
senare tillfälle, då sjukhusbehovet krävde ytterligare nybyggnader, komma
i åtanke, varigenom det stora kliniska sjukhuset skulle bliva förverkligat.
Samtidigt härmed eller först i en än senare tredje etapp — beroende huvudsakligen
av ekonomiska skäl, som ej läte sig överskådas — skulle
byggas även nya teoretiska institutioner, varefter den medicinska högskolan
nått sitt ovan angivna, stora mål. Det nu angivna sättet för det stora
byggnadsföretagets lösande förutsatte alltså enligt de sakkunnigas mening,
att såväl serafimerlasarettet som karolinska institutets teoretiska institutioner
fortfarande skulle användas till sitt nuvarande bruk. På grund härav framhöllo
de sakkunniga, att vissa reparationer och även omändringsarbeten vid
serafimerlasarettet vore oundgängligen nödvändiga, om denna anstalt ännu
en tid framåt skulle användas till kliniskt sjukhus. Vidare betonade de
sakkunniga, att, då det med all sannolikhet komme att dröja många år,
innan karolinska institutets teoretiska institutioner kunde bliva förflyttade
från sin nuvarande plats, det med största sannolikhet komme att visa sig
nödvändigt att för tillgodoseende av undervisningens krav vidtaga vissa utvidgningar
och förbättringar av de lokaler, i vilka sagda institutioner nu vore
inrymda.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 216.

Vidare anförde de sakkunniga:

För att bestämma storleken av det sjukhus, som nu skulle uppföras såsom
första etappen av det stora byggnadsföretaget, hava herrar Andersson
och Forssner enligt ovan framhållna princip utgått från stadens förefintliga
behov att öka sina sjukhusplatser. Detta behov har föranlett Stockholms
stads hälsovårdsnämnd att utarbeta ritningar till ett nytt sjukhus på sammanlagt
468 sängar avsett att ligga vid Arsta och omfattande en medicinsk,
en kirurgisk, en oftalmiatrisk, en otiatrisk och eu röntgenavdelning. Staden
har därjämte ett stort behov av flera platser för vårdande av barnsängskvinnor
och av gynekologiskt sjuka och har redan måst vidtaga provisoriska
anordningar med anledning härav. När sedan de kommitterade jämförde
stadens sålunda konstaterade behov av nya sjukhusplatser med karolinska
institutets mest trängande behov av ökat sjukmaterial och förbättrade
lokaler, funno de, att de kliniker, som framför andra behövde nyssnämnda
förbättrade förhållanden, representerade just de sjukhusgrupper, för vilka
staden framför allt behövde nya vårdplatser, på grund varav statens och
stadens intressen lätt borde kunna förenas. Efter samråd med respektive
kliniska lärare angående de olika klinikernas behov av platser för Stockholm
ej tillhörande sjuka föreslogo herrar Andersson och Forssner ett sjukhus
på sammanlagt 628 sängar, fördelade på samma avdelningar som sjukhuset
vid Arsta tillika med en nytillkommen obstetrisk-gynekologisk klinik.
Efter samma beräkningsgrund, som använts för det förut planerade stora
centralsjukhuset, skulle detta sjukhus draga en kostnad av i runt tal 22
miljoner kronor, vilka enligt herrar Anderssons och Forssners förslag borde
fördelas lika mellan staten och staden.

Utan att för närvarande vilja taga ståndpunkt till den framlagda beräkningen
av de olika avdelningarnas storlek, förklarade de sakkunniga sig
finna, att ett sjukhus av i huvudsak den av herrar Andersson och Forssner
angivna storleken skulle i hög grad förbättra undervisningsförhållandena
vid karolinska institutet under den tid, som måste förgå, innan det slutliga
målet kunde bliva uppnått. De föreslogo därför, att förhandlingar måtte
inledas med Stockholms stad därom, att staten och staden gemensamt uppföra
ett sjukhus av ungefär ovannämnda omfattning och på vissa av de
sakkunniga närmare angivna villkor.

Beträffande därefter tomtfrågan anförde de sakkunniga vidare:

Av grundläggande betydelse för det ovan framhållna stora målets uppnående
är, som vi redan framhållit, att erhålla en tomt av beskaffenhet, att
dit framdeles på ett ändamålsenligt sätt kunna förläggas karolinska institutets
såväl kliniker som institutioner. Det var endast med den största tvekan
och huvudsakligen på grund av att ingen annan tomt då syntes möjlig erhålla,
som vi hösten 1919 beslöto oss för att tillsvidare förorda Karlbergstomten.
Efter den verkställda ytterligare utredningen är detta oss emellertid
ej längre möjligt.

Herrar Andersson och Forssner, vilka båda äro medlemmar i Stockholms
städs hälsovårdsnämnd och även av dess byggnadsdelegerade för det nya
Årstasjukhuset, hade sig givetvis bekant, att förarbetena till detta framskridit
så långt, att ritningarna till största delen förelågo färdiga, ävensom att stadens
sjukhusbehov vore synnerligen brådskande. På grund härav ansågo de sig

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

efter samråd med de sakkunnigas ordförande böra utröna, i vad mån dessa
ritningar skulle kunna komma till användning, om sjukhuset utvidgades på
nu nämnt sätt, bleve avsett för kliniskt bruk och förlädes från Årsta till
Karlberg, den tomt vi då måst besluta oss för att förorda. I detta syfte
vände de sig därför till arkitekten för Årsta-sjukhuset C. Westman.

Den utredning, som lian och, på ordförandens begäran, även chefen för
byggnadsstyrelsens stadsplanebyrå, arkitekten Fredrik Liljekvist, verkställde,
ådagalade, såväl att de betänkligheter mot Karlbergstomten, som de
sakkunniga redan från början haft, i mycket hög grad delades av nu nämnda
fackmän, som att för tomtens lämplighet mycket graverande'' omständigheter
ytterligare tillkommit. Enär det senast utarbetade förslaget till ordnande av
huvudstadens centralbangårdsfråga ej, såsom vi förutsatt skola ske, av Kungl.
Maj:t förelagts 1921 års riksdag, utan tvärtom ånyo blivit föremål för synnerligen
olika bedömanden såväl i övrigt som särskilt från de myndigheters
sida, vilkas yttranden i ärendet infordrats, vore hela denna fråga återigen
svävande; och ej ens möjligheten av en sådan lösning syntes vara utesluten,
varigenom Karlbergsområdet bleve för järnvägens rakning taget i anspråk i
en sådan omfattning, att platsen bleve otillräcklig och helt olämplig såsom
byggnadsplats för det nya sjukhuset. Därtill kommer, att enligt den stadsplan,
som byggnadsstyrelsen tänkt sig skola tillämpas å Karlbergsområdet,
en bred trafikled måste dragas över tomten på ett sätt, som delade den i
två delar och än ytterligare försvårade dess utnyttjande.

Under sådant förhållande ansågo sig herrar Andersson och Forssner, efter
samråd med ordföranden och herr Lennmalm, böra följa arkitekten Westmans
förslag att åter upptaga frågan angående sjukhusets förläggande till
Ladugårdsgärdet, detta så mycket mer som hela byggnadsfrågan nu kommit
i ett helt annat läge än under hösten 1919. Bleve byggnadsfrågan löst i
flera etapper, skulle nämligen för den första fordras blott en liten del av det
område, som år 1919 ifrågasattes. Det övriga behövde blott reserveras för
senare följande etapper av byggnadsföretaget och kunde tills vidare användas
för de militära övningarna. Arkitekten Westman erhöll därför i uppdrag
att utreda, hur stort område, som skulle behövas för det föreslagna sjukhuset
på 628 sängar. Han utförde med anledning därav en skiss, av vilken
framgår förläggningen av det då föreslagna sjukhuset, av dess framtida nybyggnader
och av karolinska institutet samt av garnisonssjukhuset. Av
denna skiss och av hans utlåtande framgår, att av de 30 hektar, som 1919
ifrågasattes, skulle behövas endast omkring 8 3/i hektar (17 Va tunnland) för
nämnda sjukhus, däruti dock ej inräknat plats för garnisonssjukhuset.

Efter den nya utredning, som sålunda blivit gjord, kunna vi icke finna
annat, än att Karlbergstomten måste anses såsom alldeles olämplig och att
tanken måste helt övergivas att dit förlägga den medicinska högskolans
lokaler. Under sådana omständigheter torde endast återstå en tomt, som
äger för ovan ofta framhållna måls uppnående nödiga betingelser, nämligen
den å Ladugårdsgärdet, varför vi tillåta oss att enträget anhålla, att denna
tomt varder för ändamålet upplåten. Vi inse till fullo, att jämväl upplåtandet
av ett så betydligt förminskat område, som nu ifrågasattes, måste
medföra vissa olägenheter för de militära övningar, vilka måste äga rum å
Ladugårdsgärdet, så länge kasernerna kvarligga å sina nuvarande platser, men
vi känna oss övertygade om, att dessa olägenheter genom lämpliga åtgärder
skola kunna så väsentligt begränsas, att de ej behöva träda hindrande i
vägen för en lycklig lösning av den för Sveriges läkarutbildning ytterst

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

viktiga och i hög grad trängande byggnadsfrågan. Enligt arkitekten
Westmans ovannämnda skiss skulle den sydligaste delen av området närmast
Valhallavägen reserveras för karolinska institutets framtida nybyggnader
och sjukhuset skulle förläggas norr om detta område, med de delar
av detsamma, som först skulle utbyggas, ungefär mitt på den föreslagna
tomten å Ladugårdsgärdet, de, som först senare skulle ifrågakomma, å områdets
nordligaste del intill den s. k. Smedsbacken. Skulle det för de militära
övningarna under den tid dessa ännu måste äga rum på Ladugårdsgärdet,
vara avsevärt lättare att undvara antingen den sydligaste eller den nordligaste
av de tre nyss nämnda delarna av tomten, torde det emellertid låta
sig göra att förlägga de byggnader av sjukhuset, som först skulle uppföras,
dit och på sådant sätt bibehålla den mellersta delen för militära ändamål.

Av ovanstående framgår, att utredningen angående ett samarbete mellan
staten och Stockholms stad om uppförande av ett nytt kliniskt sjukhus nått
så långt, att vi enats om ett förslag till sådant samarbete. Givet torde
emellertid vara, att underhandlingar angående detta förslag icke kunna upptagas
med stadens myndigheter, förrän visshet vunnits, att den enda för
ändamålet lämpliga tomten kan av statsverket upplåtas. Dessutom torde
stadens myndigheter ej vilja fatta ståndpunkt till frågan, förr än ritningar
och kostnadsförslag föreligga, så att byggnadsföretagets ekonomiska sida kan
till fullo överblickas.

De sakkunniga anhöllo därför om bemyndigande att låta utföra ritningar
och kostnadsförslag till ett sjukhus av ungefär ovan angiven storlek, avsett
att förläggas å viss bestämd del av Ladugårdsgärdet. Då detta sjukhus var
avsett att uppföras av staten och Stockholms stad gemensamt och då Stockholms
stads hälsovårdsnämnd redan låtit uppgöra ritningar till ett nytt sjukhus,
vilket enligt de sakkunnigas förslag skulle ersättas av det nu föreslagna,
hemställde de sakkunniga, att vederbörande hälsovårdsmyndighets yttrande
måtte inhämtas, huruvida icke ett deltagande från dess sida i arbetet med
utförande av förslagsritningarna skulle vara önskvärt.

På grund av vad som framhållits angående serafimerlasarettets behov av
vissa förbättringsarbeten, anhöllo de sakkunniga dessutom om bemyndigande
att efter närmare överenskommelse med serafimerlasarettets direktion jämväl
utarbeta förslag och kostnadsberäkning rörande reparationer och omändringsarbeten
vid lasarettet.

Beträffande slutligen garnisonssjukhuset anförde de sakkunniga:

Vi anse det vara redan förut utrett, att detta sjukhus är i stort behov av
nya lokaler. I sitt yttrande över det betänkande, som den 11 mars 1918
avgivits av sakkunniga, som erhållit i uppdrag att biträda med verkställande
av utredning, huruvida ett samarbete, eventuellt eu sammanslagning av
garnisonssjukhuset och serafimerlasarettet m. m., framhöll karolinska institutets
lärarkollegium med stor majoritet, att det för den medicinska undervisningen
vore utan intresse, vart garnisonssjukhuset förlädes, men att å
andra sidan, om det av statsfinansiella skäl skulle visa sig önskvärt, att
sjukhusen på något sätt anslötes till varandra, detta icke under vissa närmare
framhållna förutsättningar behövde menligt inverka på den medicinska
högskolans verksamhet. Från karolinska institutets sida torde därför hinder

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

knappt möta, för att garnisonssjukhuset förlägges till det kliniska sjukhuset,
t. ex. på ett sådant sätt, att det därifrån kan erhålla mat, värme m. m.
Ur garnisonssjukhusets egen synpunkt däremot synes det oss tvivelaktigt,
om det med fördel kan förläggas till Ladugårdsgärdet, samtidigt som
trupperna förläggas till annat håll. Därtill kommer, att denna fråga kommit
i ett annat läge, då det förutsattes, att staden skall driva sjukhuset, än förr,
då man tänkt sig ett rent statssjukhus.

De sakkunniga slutade med att förklara, att de på sakens dåvarande ståndpunkt
emellertid ej heller på denna punkt ansett sig böra utreda, hur Stockholms
stads myndigheter skulle ställa sig till ett samarbete, utan att de
hade ansett riktigast att även här först begära bemyndigande att låta utföra
ritningar jämte kostnadsförslag till ett nytt garnisonssjukhus, avsett att förläggas
å Ladugårdsgärdet så nära intill det kliniska sjukhuset, att det skulle
kunna begagna dettas ekonomiavdelningar, åtminstone vad beträffar kök,
tvätt och maskin.

Generalfältläkare
Bauers
reservation
den 18 juni
1921.

De sakkunniga voro emellertid icke i allt eniga; en avvikande mening anmäldes
av generalfältläkare Bauer, vilken i särskild reservation anmälde, att
han dels ansett, att det av de sakkunniga begärda bemyndigandet måtte
omfatta även Karlbergsområdet, dels funnit det begärda uppdraget beträffande
garnisonssjukhuset bort närmare utformas, dels ock ansett, att i vissa
angivna avseenden direktiv bort angivas beträffande programmet för ritningarna.

Bauer anförde i huvudsak:

Jag är alltjämt av den meningen, att det s. k. Karlbergsområdet erbjuder
så stora fördelar framför Ladugårdsgärdet för förläggandet av ett centralsjukhus
jämte karolinska institutets teoretiska institutioner, att vid uppgörandet
av ifrågavarande ritningar och kostnadsförslag även detta område
hör ifrågakomma.

Att ett förläggande dit av centralsjukhuset och karolinska institutet är
möjligt, har tydligt framgått av den utredning, som på grund av sakkunnigas
preliminära beslut att föreslå denna tomt verkställts av arkitekten
Erik Josephson. Denna utredning gav dessutom vid handen, att den olägenhet,
som vidlåder detta område — närheten till den stora rangeringsbangården
vid Tomteboda — ej behöver tillmätas någon större betydelse, i det att
nämligen sjukhusbyggnaderna kunna förläggas på sådant avstånd från bangården,
att störande inflytande därifrån för de sjuka ej vore att befara.

Gentemot majoritetens skäl att övergiva tanken på Karlbergsområdet tillåter
jag mig framhålla, att av förste byrådirektören vid statens järnvägar Gösta
Hellgren föreligger ett förslag till järnvägsförbindelse mellan rangeringsbangården
och Kungsholmen så långtåt väster, att centralsjukhuset och karolinska institutet
skulle komma att förfoga över en tomt av ej mindre än ungefär 40
har, _ varvid Karlbergs slott och park bleve fullkomligt oberörda. Sålunda
möjlighet^ förefinnes för att Karlbergsområdet icke tages i anspråk för järnvägen
så, att det blir otillräckligt såsom plats för avsedda byggnader.

\ ad beträffar »den breda trafikleden», som skulle komma att dragas över
tomten, torde möjlighet förefinnas att, om området vid närmare utredning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

visar sig lämpligt för ifrågavarande, för hela vårt land så utomordentligt
betydelsefulla ändamål, giva trafikleden en sådan riktning, att densamma ej
kommer att utgöra något hinder därför.

Karlbergsområdet är en sällsynt vacker, fritt liggande tomt för ett sjukhus,
det har sin huvudsträckning i öster och väster. Det har ett vackert
trädbestånd, som med tillbörlig aktsamhet vid byggandet torde till väsentlig
del kunna bibehållas; allt fördelar, vilka i särskild grad framträda vid jämförelse
med Ladugårdsgärdet. Därstädes kan icke, på grund av det betydande
tomtvärdet, åt anläggningen upplåtas mer än ett relativt begränsat
område; trädgård och park till anläggningen måste således få eu ringa omfattning.
Och, även om åt byggnaderna kan givas ett än så tilltalande
yttre, utsikten från dem, i all synnerhet från sjukrummen, som till största
antal skola läggas åt söder, kommer att skymmas av de höga stenhus, som
redan finnas där, och som med all säkerhet i än större antal och måhända
än högre kom na att i framtiden resa sig där.

Det skulle bliva en mycket tacksam uppgift för eu praktiskt duglig och
fantasirik arkitekt att lösa frågan angående denna anstalts förläggande till
Karlbergsområdet. Han skulle måhända förmå åstadkomma ett förslag, som
långt ifrån att »rivalisera med Karlbergs slott» skulle lyfta detta upp ur
det tillstånd, i vilket det nu befinner sig, nedtryckt som det är av de öster
därom sig höjande stora stenmassorna.

Nödiga kommunikationer äro lätta att anordna: för bilar, spårvagnar och
vattenledes.

Ett rikt poliklinikmaterial torde kunna emotses från de stora industriella
anläggningarna intill Karlbergsområdet — även från de Stockholms stad
ännu icke tillhörande områdena — från Kungsholmen och även från Söder;
med all säkerhet betydligt större än det, som kan förväntas till ett sjukhus
å Ladugårdsgärdet.

De ökade kostnader, som skulle betingas av uppgörande av ritningar^och
kostnadsförslag även för ifrågavarande institutioners förläggande till Karlbergsområdet,
synas mig motvägas av att utredningen bleve lagd på ett
bredare, ej så ensidigt plan, och att hänsyn komme att tagas till båda de
tomter, som, efter vad undersökning givit vid handen, äro de enda, som
överhuvudtaget kunna ifrågakomma.

Beträffande det av de sakkunniga begärda bemyndigandet att låta utföra
ritningar jämte kostnadsförslag till ett nytt garnisonssjukhus, avsett att förläggas
å ’ Gärdet, skulle jag önska detta uppdrag närmare utformat, på så
sätt nämligen, att däruti kommer att innefattas ritningar till eu kirurgisk,
eu medicinsk och en veuereologisk avdelning för ganisonssjukhuset. Härvid
förutsattes då, att de av garnisonens sjuka, vilka lida av sådana sjukdomar
som öron-, ortopediska, eventuellt ögonsjukdomar mottagas till vård
å centralsjukhusets därför avsedda specialavdelningar.

De närmare skälen härför finnas angivna i det betänkande, som den 11
mars 1918 avgavs av sakkunniga, som erhållit uppdrag att utreda frågan
om ett sammanslående av serafimerlasarettet och garnisonssjukhuset. Och
tillåter jag mig hänvisa till detta.

De sakkunniga torde anse, att uppgörandet av program för den avsedda
anläggningen bör helt överlämnas åt dem. Jag finner denna uppfattning
riktig Det är emellertid 2:ne programpunkter, som jag anser vara av den
principiella betydelse, att de redan på frågans nuvarande ståndpunkt böra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

övervägas. Det jag åsyftar gäller: bostäder för chefläkarna och anordningar
för chefläkarnas privata mottagningar. Jag hyser den bestämda meningen,
att chefläkarna måste bo å området för deras verksamhet, möjligast nära
intill sin avdelning, och att åt dem måtte beredas tillfälle att därstädes behandla
dem, som söka deras privata hjälp.

Beredas chefläkarna dylika förmåner, då har man rätt att uppställa den
fordran, att chefläkarna avstå från annan praktisk läkarverksamhet utom
sjukhuset än den, som benämnes konsultationspraktik.

Och på så sätt skulle de sjuka, som komma att vårdas å detta sjukhus,
komma i åtnjutande av samma förmåner som de, vilka sedan många år
tillbaka tillförsäkras de sjuka å samtliga vårt lands länslasarett och å ett
stort antal av de s. k. allmänna sjukhusen.

Det är vidare att märka, att genom dessa anordningar möjliggöres sådan
koncentration till tid och rum av chefläkarnas sjukvårdsarbete, att större
tillfälle gives dem för vetenskaplig forskning.

Det är givet, att ökade kostnader betingas av förslagets genomförande —
vad mottagningslokalerna beträffar torde de dock med rätt utnyttjande av
avdelningens poliklinik bliva obetydliga — de synas mig dock fullt motiverade.

Fasthåller man vid målet att till ett område samla karolinska institutets
nu i stor utsträckning spridda institutioner och kliniker, följer därav med
nödvändighet, att till bemyndigandet att utföra ritningar och kostnadsförslag
till de av sakkunniga omnämnda avdelningarna lägges ett uppdrag att samtidigt
låta utföra skisser till övriga till den kliniska tjänstgöringen hörande
sjukavdelningar och till karolinska institutets teoretiska institutioner.

På grund av vad sålunda anförts hemställde Bauer om bemyndigande
för sjukhusbyggnadssakkunniga att låta utföra ritningar och kostnadsförslag
till ett sjukhus innefattande såväl de avdelningar, vilka berördes i sakkunnigas
nyssnämnda skrivelse av den 17 juni 1921, som ock garnisonssjukhusets behövliga
avdelningar för kirurgiska, medicinska och venereologiska fall; med bestämmande,
att i programmet för ritningarna skulle ingå 1) bostäder för chefläkarna,
2) anordningar i eller intill poliklinikerna för mottagningslokaler
för chefläkarnas privata klientel samt 3) skissförslag till såväl ett sjukhus
av den omfattning, att hela den kliniska tjänstgöringen måtte kunna dit
förläggas som ock till karolinska institutets teoretiska institutioner.

Vidare hemställde Bauer, att här nämnda bemyndigande måtte avse såväl
i ovanberörda skrivelse nämnd del av Ladugårdsgärdet som ock det s. k.
Karlbergsområdet, och anhöll om en undersökning angående möjligheterna
att för här angivna ändamål måtte varda upplåtet antingen Ladugårdsgärdet
eller Karlbergsområdet.

Särskilt
yttrande av
professor
Holmgren
den 17 juni
1921.

Vid de sakkunnigas ovanberörda skrivelse var dessutom fogat ett av
professor I. Holmgren den 17 juni 1921 avgivet särskilt yttrande av följande
lydelse:

I det förslag till avtal mellan staten och Stockholms stad, som sakkunniga
nu beslutit överlämna, är administrationen av det nya sjukhuset överlämnad
till staden, som har majoritet i sjukhusets styrelse, vilken å sin sida sub -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

ordinerar under stadens allmänna sjukvårdsmyndigheter. Subkommitterade,
som utarbetat förslaget, motivera denna anordning därmed, att den medicinska
högskolan ej har något intresse av att handha sjukhusets administration.
Detta är sant beträffande den så att säga löpande vardagsadministrationen,
däremot har högskolan utan tvivel ett utomordentligt intresse av att
i så måtto behärska administrationen, att därigenom vinnas garantier för att
administrationen ej kommer att verka hindrande på tillgodoseendet av det
ständiga behov av större och mindre förändringar i anordningar, lokalers
användning och inredning, av införandet av nya principer, av nybyggnader
för nya ändamål m. m., som universitetskliniker nödvändigt måste ha.

Man bör icke förglömma att universitetskliniker i dessa avseenden ha helt
andra uppgifter och behov än övriga sjukhus. Deras uppgift är att gå i
spetsen för den kliniska utvecklingen inom landet. De äro i viss män att
betrakta som försöksanstalter, där nya idéer födas och där uppslag, gjorda
på annat håll, först prövas. Trots de starka begränsningar, som lokala förhållanden
medfört, ha institutets kliniker, och jag tänker härvid framför
allt på det konglomerat av kliniker, som sammanförts i serafimerlasarettet,
under den hittillsvarande organisationen i ganska betydlig grad kunnat fylla
dessa krav.

Jag befarar för min del, att ett avtal med Stockholms stad så formulerat
som det föreliggande skulle medföra en försämring av institutets ställning
i dessa de viktigaste avseenden. Alla framkommande förslag av ovan nämnd
art skulle handläggas, icke som nu av en direktion, där de kliniska professorerna
och de av Kungl. Maj:t utsedda representanterna utgöra s/s, utan
av en styrelse, i vilken Stockholms hälsovårdsmyndigheter dominera. Jag
kan icke inse annat än att härigenom ledningens intresse och förståelse för
den vetenskapliga utvecklingens krav är väsentligt sämre säkerställd.

Vid en begäran om någon förändring, som icke är av sådan ekonomisk
omfattning, att den anses kräva särskilda förhandlingar mellan staten och
staden, är det Stockholms sjukvårdsmyndigheter, som komma att avgöra,
om den skall komma till stånd eller icke; är frågan återigen av större ekonomisk
omfattning, blir det Stockholms sjukvårdsmyndigheter, som skola
hänvända sig till staten och icke tvärtom, vilket väl vore det naturliga och
ur högskolans synpunkt önskliga.

Vad beträffar frågan om vilka utgifter, som skola anses föranledda av
undervisningens och forskningens behov i motsats mot sjukvårdens, finnas
i avtalet inga bestämmelser. Att dessa gränser vid ett kliniskt sjukhus äro
ytterst svävande vet den, som i likhet med mig har erfarenhet därom.
Denna brist på bestämmelser kommer att visa sig ofördelaktig för staten.

I det hela taget finner jag avtalet vara för Stockholms stad mycket förmånligt
och i samma mån ofördelaktigt för statsintressena.

Till sist motsätter sig Holmgren subkommitterades förslag om eu röntgenavdelning
på 68 sängar vid det nya sjukhuset och gör på anförda skäl
gällande att densamma icke kan motiveras med sjukvårdens behov, men väl
med röntgenologens studieintresse och därför hör vara eu efter detta behov
avpassad mindre avdelning, vilken icke inkräktar på de för undervisningen
grundläggande medicinska klinikernas behov att behålla ifrågavarande sjuka.
Dessutom hör röntgenologen givetvis ha ett tillräckligt antal enskilda rum
till sin disposition.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

heternas Sjukhusbyggnadssakkunnigas ovanberörda framställning av den 17 juni
yttranden 1921 blev sedermera remitterad till åtskilliga myndigheter för inhämtande
ÖVb-iUakdh8US'' aV deras -Yttrande. Då den del av de sakkunnigas förslag, som innefattade
sakkunnigas de^ utan gensägelse viktigaste och betydelsefullaste spörsmålet, utgjordes av
17ri-uni8ei92T frågan om deu för ändamålet lämpligaste tomten, och denna fråga blev föremål
för synnerlig uppmärksamhet från myndigheternas sida, anser jag mig
höra något närmare dröja vid de yttranden och förslag, som i remissvaren
härutinnan framkommit.

Den föreslagna tomten å Ladugårdsgärdet avstyrktes bestämt av de militära
myndigheterna och av djurgårdskommissionen.

Chefen för Svea artilleriregemente anförde härvid i huvudsak, att det å
Ladugårdsgärdet föreslagna området för ifrågavarande byggnader är ur
synpunkten av regementets militära övningar och utbildningen av truppförbanden
det sämsta tänkbara. Redan de till en början till uppförande
föreslagna byggnaderna inskränka avsevärt på övningarna och omöjliggöra
helt och hållet den för vapnet kanske viktigaste övningsgrenen, nämligen
riktövningar med pjäser. När det stora komplexet i sin helhet blivit uppfört,
är regementet nästan helt och hållet avskilt från Ladugårdsgärde med
endast två förbindelsevägar närmast söder och norr om sjukhusområdet, vilket
förhållande ytterligare försvårar trupputbildningen å nämnda fält.

Den ifrågavarande sjukhustomten kommer dessutom att med sin västra
del inkräkta på det av regementets m. fl. byggnader redan upptagna området.
Någon plats i närheten av kasernen, dit dessa byggnader kunna
flyttas, finnes ej.

Bullret av de tunga artillerifordonen vid passerandet från och till övningar
å gator omedelbart intill etablissementet samt i ännu högre grad det skarpa
bullret av skotten vid skjutandet (med lös ammunition) med kanoner, haubitser
och eldhandvapen torde bli för de sjuka mera störande, än från
rangeringsbangården vid Tomteboda, i händelse av etablissementets förläggning
å det s. k. Karlbergsområdet.

Chefen för fjärde arméfördelningen anförde, bland annat, att Ladugårdsgärde
måste såsom handövningsfält för 6 regementen ofrånkomligen reserveras
för garnisonens behov till dess att förflyttning till Järvafältet av flertalet
av dessa truppförband blivit genomförd. Det redan så försvårade
utbildningsarbetet vid truppförbanden kommer eljest snart att helt och hållet
omöjliggöras. Därest nybyggnad å Järvafältet är beroende av försäljning
av mark å Ladugårdsgärde, skulle kostnadsfri markupplåtelse till statsinstitutioner
e. d. endast ytterligare försvåra truppförbandens förflyttning till
Järvafältet.

Även om byggnadsfrågor löses etappvis med ett markbehov till en början
av endast 83/4 hektar, bliva olägenheterna avsevärda, och särskilt för Svea
artilleriregemente omöjliggöres helt och hållet riktövningar med pjäser.

Chefen för femte arméfördelningen yttrade i huvudsak att garnisonssjukhusets
förläggande såsom eu militär underavdelning av ett stort centralsjukhus
torde komma att innebära avsevärda besparingar för statsverket. Sjukvården
vid ett till stort kliniskt centralsjukhus anslutet garnisonssjukhus
måste vinna på en dylik förläggning. Under förutsättning att vid en eventuell
sammanslutning möjlighet beredes att minst i samma utsträckning som
nu begagna garnisonssjukhuset för utbildning av arméns sjukvårdsmanskap,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

har jag mot den ifrågasatta sammanslutningen intet att erinra. Vid det blivande
garnisonssjukhuset måste dock anordnas undervisningslokaler, avsedda
att användas av militärläkarkurserna och av fackutbildningskurserna för värnpliktiga
läkare.

På grund av det hinder för de militära övningarna, som sjukhusets förläggande
till Ladugårdsgärde skulle medföra, anser jag icke ens det i förslaget
avsedda området, 8 s/4 hektar, böra upplåtas för här ifrågavarande
ändamål, förr än behovet av övningsområde för de å Östermalm förlagda
truppförbanden minskats genom att erforderligt antal av dessa utflyttats
från sin nuvarande förläggning.

Arméförvaltningens fortifikationsdepartement avstyrker av enahanda skäl
upplåtandet av den föreslagna tomten å Ladugårdsgärdet, även under förutsättning,
att endast en del av det till upplåtelse föreslagna området under
de närmaste åren skulle behöva avstås.

Djurgårdskommissionen avstyrkte förslaget huvudsakligen av ekonomiska
skäl. Kommissionen anförde:

Av handlingarna framgår, att de områden, som för ändamålet erfordras,
utgöras av omkring 300,000 kvm. Den plats, som av de sakkunniga valts,
är över huvud taget den dyrbaraste mark, som staten för närvarande äger
inom och omkring Stockholm. Alla tecken tyda på att handel och affärsverksamhet
i allmänhet kommer att koncentreras åt detta håll, där Stockholms
förnämsta hamnar ligga och speciellt frihamnen, som i och för sig
medföra en koncentration av affärslivet i sin omedelbara närhet. Då härtill
kommer, att områdena i fråga icke ha någon natur, som i ett eller annat
avseende behöver sparas, torde byggnadsverksamhet å denna del av Ladugårdsgärde
komma att ske i slutet byggnadssätt med relativt höga byggnader.

Vad nu anförts ger anledning till att staten vid en blivande försäljning
av området i fråga torde kunna betinga sig relativt förmånliga försäljningspris.
Om man utgår ifrån samma försäljningspris, som under Djurgårdskommissionens
hittillsvarande verksamhet ernåtts vid försäljning av angränsande
områden eller 138 kronor pr kvm., skulle sålunda det nu för de
omhandlade institutionerna avsedda området representera en summa av c:a
30,000,000 kronor, sedan avdrag gjorts för de gator, som vid exploatering
måste utläggas inom området i fråga. Oavsett om denna summa överföres
från ett blivande byggnadsanslag för institutionerna till den fond, till vilken
Djurgårdskommissionens försäljningsmedel hänföras, eller ej torde dock det
vara påtagligt, att staten icke utan mycket tungt vägande skäl bör avstå
ifrån att genom områdets försäljning till tomter kunna tillföra statskassan
ett så stort belopp, som här är fråga om. Härtill kommer att säkerligen ett
förläggande av serafimerlasarettet och karolinska institutet till det ifrågasatta
området kommer att av representanter för stadens affärsliv ses med
synnerligen oblida ögon, då härigenom den större delen av det för affärsbyggnader
välbelägna området kommer att bortfalla. Det torde också kunna
anses olämpligt att utan att planen för exploatering av Norra Djurgården
ännu är klar bryta ut ett så stort område som det här ifrågasatta, vilket
därtill är beläget i komplexets centrum.

På grund utav vad här nu anförts anser sig kommissionen icke kunna
tillstyrka upplåtande av den ifrågasatta marken till nybyggnader för serafimerlasarettet
och karolinska institutet, utan håller före, att man bör kunna

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 184 käft. (Nr 216.) 2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

uppleta något annat staten tillhörigt område, som kan användas för det
ifrågasatta ändamålet.

Däremot hade Djurgårdskommissionen verkställt undersökning om möjligheten
att förlägga anläggningarna till Norrbackaområdet, och därvid funnit
detta område väl lämpa sig för det ifrågasatta ändamålet.

Kommissionen vill förutskicka den anmärkningen, att Norrbackaområdet
med hänsyn till sitt värde såsom exploateringsobjekt är av högst betydligt
mindre betydelse såväl för staten som för Stockholms stads utveckling. Den
utredning, som år 1914 förebragtes beträffande värdet utav detta område, i
vilken utredning kommissionens chef deltog, gav vid handen, att området
icke kunde värderas högre än till c:a 6: — kronor per kvm. av bruttoarealen.
Som längre fram kommer att visas torde den bruttoareal, som för
lasarettet och karolinska institutet kunde komma att tagas i anspråk, hålla
sig inom 400,000 kvm. Områdets värde oavsett gatu- och avloppsanläggningar
in. in. uppgår alltså till omkring 2,400,000 kronor. Dock bör tagas
i beräkning, att kostnaderna för avloppsledningar å Norrbackaområdet bliva
högre än å Ladugårdsgärdesområdet. Denna kostnadsökning torde emellertid
under alla förhållanden icke komma att överstiga en halv million kronor.
Ur ekonomisk synpunkt skulle på grund av de olika markvärdena Norrbackaförslaget
komma att ställa sig högst betydligt billigare än Ladugårdsgärdeförslaget,
och torde skillnaden böra räknas i flera tiotal millioner kronor.
(Enligt ovanstående siffror 27,000,000 kronor).

Vid utarbetande av ovannämnda förslag till förläggning å Norrbaekaområdet
har hänsyn tagits till den successiva utbyggnaden av etablissementen
ävensom till trafikleder, som redan finnas, och till sådana trafikleder, som
framdeles äro tänkbara. Detta gäller såväl vad gatuförbindelser beträffar
som ock järnvägsanläggningar. Kommissionen har vid utarbetandet av planerna
också tagit skarpt sikte på beredandet av nödigt avlopp från området,
så att icke trafikledernas läge ävensom byggnadernas placering skola ge
anledning till svårigheter och ökade kostnader för utförande av kanalisationen.

Beträffande områdenas utsträckning må anföras att det för lasarettet avsedda
tomtområdet utgör 180,000 kvm. och för karolinska institutet 74,000
kvm. För bostäder och park hava upptagits 50,000 kvm. I allt omfatta
sålunda dessa områden 304,000 kvm. eller ungefär vad de sakkunniga begärt.
Dessutom äro reserverade ytterligare vissa områden att kunna användas
för framtida behov. Dessa områden utgöra 98,000 kvm. Totalt
utgöra de områden, som enligt kommissionens förslag skulle kunna disponeras
utav institutionerna, 402,000 kvm. Det är att märka, att samtliga
byggnader, som uppföras å dessa områden, kunna erhålla avlopp till ett
och samma huvudavlopp, nämligen till det redan för vissa delar av Solna
planerade huvudavloppet till Lilla Värtan norr om Brunnsviken, vilket huvudavlopp
redan till stor del är färdigt eller under byggnad.

Aven garnisonssjukhuset har medtagits i den uppgjorda planen och kan
således även förläggas till det av kommissionen föreslagna området, därest
en blivande utredning visar, att garnisonssjukhuset bör förläggas i samband
med serafimerlasarettet. Garnisonssjukhusets förläggande hit bör vara synnerligen
lämpligt med hänsyn till dess nära belägenhet till det stora Järvaövningsfältet.

Som framgår av planen, ha inom parkerna reserverats särskilda bostads -

Kungl. May.ts proposition ''Nr 216.

områden för de tjänstinnehavare, som böra få sina bostäder förlagda inom
institutionernas områden. Det bör bemärkas, att dessa bostadsområden,
som utmärka sig för stor naturskönhet, medgiva ett öppet byggnadssätt.
Dessutom bör här särskilt framhållas, att de till lasarettet hörande bostädernas
belägenhet i komplexets centrum gör, att de därstädes boende cheferna
äro lätt tillgängliga för de olika avdelningarna samt själva hava god överblick
över desamma.

För övrigt synes det kommissionen, att området med sitt höga läge och
sin vackra naturliga park bör vara mycket tilltalande för en anläggning av
ifrågavarande slag. Det är lätt tillgängligt genom goda trafikleder, på
samma gång som det ligger väl skyddat från gatutrafikens buller och oro.
Den enda olägenheten skulle vara bullret från de närliggande järnvägslinjerna,
men då dessa äro på alla håll nedsänkta till ett betydligt lägre
plan, torde bullret icke bliva vidare besvärande. Järnvägens närhet innebär
också en fördel, i det att Tomteboda personstation kommer att ligga ett par
hundra meter från huvudkomplexet.

På grund härav hemställde Djurgårdskommissionen, att, innan detaljerad
utredning verkställdes beträffande förläggning av serafimerlasarettet och karolinska
institutet till Ladugårdsgärde, en fullständig undersökning måtte
åvägabringas beträffande samma institutioners förläggande till det under
Karlbergs kungsgård hörande s. k. Norrbackaområdet.

I sitt i ärendet avgivna yttrande hade järnvägsstyrelsen, som anmodats
att taga Djurgårdslcommissionens senast berörda utlåtande i övervägande,
allenast uttalat sig i fråga om de tomter, som kunde anses beröra styrelsens
intressen, d. v. s. Karlbergsområdet samt det av djurgårdskommissionen anvisade
Norrbackaområdet. Järnvägsstyrelsen anförde i huvudsak följande:

Vad först angår det av de sakkunniga undersökta Karlbergsområdet är
detta för närvarande fullständigt fritt från statens järnvägars anläggningar.
Och kommer enligt järnvägsstyrelsens bestämda uppfattning någon del av
området ifråga att heller icke framdeles bliva behövligt för statens järnvägar.
Härom framställda förslag — som dels avse förflyttande av centralstationen
till plats i närheten av sjukhuset S:t Göran å Kungsholmen och
dels en omläggning av nuvarande västra stambanan över Kungsholmen och
runt Karlbergs slott för indragning till en som säckstation anordnad centralstation
på eller i närheten av nuvarande plats —- hava av järnvägsstyrelsen
på det kraftigaste avstyrkts.

Vad som av Karlbergs nuvarande område behöves för statens järnvägars
framtida anläggningar är dels viss mark för utvidgning av rangerbangården
vid Tomteboda och dels mark för framdragande av ett godstågsspår från
Tomteboda till en -framdeles eventuellt behövlig godsstation å Kungsholmen.
Dessa marker äro emellertid belägna helt utanför det område, som
av de sakkunniga ansetts behövligt för karolinska institutets och serafimerlasarettets
nybyggnader, varför intet finnes att erinra mot att sagda del av
Karlbergsområdet upplåtes till sist nämnt ändamål.

Styrelsen får rörande området ifråga dessutom påpeka, att de av de sakkunniga
uttalade farhågor, att anordnande av avloppsledning från Karlbergsområdet
skulle medföra betydliga svårigheter, icke längre torde hålla streck.
Av allt att döma står Solna kommuns avloppsledningsfråga inför sitt av -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

görande, och kan man härvid med säkerhet räkna med en lösning, enligt
vilken kommunens avlopp ledes fram till den avloppsledning, som för närvarande
är under anläggning för arméförvaltningen och järnvägsstyrelsen
gemensamt från Järva till Lilla Värtan. Preliminär överenskommelse om
anslutning av kommunens avlopp till sagda statens avloppsledning har träffats
mellan ombud för vederbörande intressenter.

I denna preliminära överenskommelse är även intagen en bestämmelse
därom att från statens marker inom Solna kommun avlopp må utan avgift
inledas till kommunens avloppsledning. På grund härav och då kommunens
avloppsledning är planerad att förläggas på ett sådant djup, att avlopp
från Karlbergsområdet utan olägenhet kan dit införas, torde avloppsfrågan
kunna ordnas utan allt för stora kostnader.

Vad angår det av Djurgårdskommissionen föreslagna staten tillhöriga,
likaledes under Karlbergs kungsgård hörande s. k. NorrbacJcaområdet, har
järnvägsstyrelsen heller intet att erinra mot ett förläggande dit av karolinska
institutets och serafimerlasarettets nybyggnader. Några anläggningar för
statens järnvägar å detta område kunna nämligen icke förutsättas, och den
mark, som erfordras för framtida utvidgning av Norrtulls godsstation, ligger,
på sätt kommissionens ritning angiver, helt utanför det föreslagna området.

Ett avstyrkande av den föreslagna tomten å Ladugårdsgärde avgavs
dessutom av Djurgårdsintendenten, som i frågan anförde, bland annat,
följande:

Även om en del av kasernerna komme att framdeles förflyttas till Järvafältet
vore det dock tvivelaktigt, om så bleve förhållandet med Livgardets till häst kasern,
varigenom sålunda sjukhusinrättningen skulle komma att hava denna
till närmaste granne, som ur flera avseenden kunde anses synnerligen olämpligt.
Detsamma gällde Värtahamnen. Genom Ladugårdsgärdets bebyggande
skulle en här förlagd sjukhusinrättning förr eller senare bliva helt kringbyggd,
något som icke kunde anses lämpligt. Frånsett dessa och många
andra olägenheter skulle i och med den ifrågasatta förläggningen följa en
stor trafik och av sådant slag, som icke tillhör denna del av huvudstaden
med härvarande naturpark, idrottsanläggningar m. m. Det enda område,
som ur Djurgårdssynpunkt kunde tänkas möjligt att upplåta, vore det, som
nu disponeras av lantbruksakademiens experimentalfält, men flera skäl funnes
dock, som talade mot en förläggning hit. Efter frihamnens tillkomst
framträdde ytterligare olämpligheten av att upplåta del av Ladugårdsgärdet
för det ifrågasatta området.

Att, innan ännu någon plan finnes för exploateringen av Ladugårdsgärdet,
i förväg härav disponera ett så betydande och välbeläget område torde
vara synnerligen oklokt.

Även riksmarsJcalJcsämbetet uttalade sina betänkligheter mot den ifrågasatta
tomten å Ladugårdsgärdet; ämbetet yttrade bland annat:

Riksmarskalksämbetet tillåter sig att bär erinra därom, att det av sakkunniga
till upplåtelse ifrågasatta området av Ladugårdsgärdet tillhör de
delar av norra Djurgården, som genom ett mellan riksmarskalksämbetet och
arméförvaltningens fortifikationsdepartement den 12 april 1904 upprättat och den
7 december 1911 förnyat arrendekontrakt blivit för Hans Maj:t Konungens
regeringstid upplåtna till nämnda departement för militära ändamål. Om -

Kutig1. Maj:ts proposition Nr 216.

rådet ifråga är alltså genom träffat avtal redan disponerat och alltfort för
sitt särskilda ändamål nyttjat.

I ett av särskilt tillkallade sakkunniga den 15 maj 1917 avgivet betänkande
angående Djurgårdens bevarande som park både beträffande nu
ifrågakomma delar av Djurgården visserligen föreslagits, att desamma, i den
mån så erfordrades, borde få tagas i anspråk för bebyggande med slutet
byggnadssätt, men hade därvid tillika hemställts, att upplåtelser för bebyggande
eller varje annat ändamål icke vidare måtte äga rum inom ifrågavarande
delar av Ladugårdsgärdet, förrän stadsplan för den trakt, som av
upplåtelsen berördes, blivit vederbörligen fastställd. Uti ett över sistberörda
betänkande avgivet utlåtande har riksmarskalksämbetet visserligen förklarat
sig icke hava något att erinra mot vad sakkunniga sålunda hemställt, men
det synes ämbetet icke otänkbart att, då ett bebyggande av nu ifrågakomma
del av Ladugårdsgärdet torde kunna sägas vara en förut avsedd och naturlig
utveckling av Stockholms stads angränsande, planlagda område, en upplåtelse
för här ifrågavarande byggnadsändamål av den föreslagna delen av
Ladugårdsgärdet skulle redan nu kunna ske under sådana villkor och betingelser,
att ett föregripande av en blivande stadsplan för området ifråga
jämte närmast kringliggande trakt undvekes.

Uti sitt yttrande har Djurgårdsintendenten erinrat, hurusom genom kungl.
brev den 23 januari 1920 anbefallts vidtagande av vissa förberedande åtgärder
i fråga om införlivande med Stockholms stads planlagda område av
norra Djurgården. Ehuru det synes riksmarskalksämbetet av största vikt,
att genomförandet av dessa åtgärder föregår en eventuell exploatering av
delar av Ladugårdsgärdet för bebyggande eller annat allmänt ändamål,
torde det likväl icke vara helt uteslutet, att en markupplåtelse för nu ifrågavarande
ändamål skulle kunna äga rum med tagen tillbörlig hänsyn till
lösandet av frågan om ordnandet av blivande genomgående trafikleder över
norra Djurgården.

Riksmarskalksämbetet förklarade sålunda, att ämbetet visserligen måste
hysa stora betänkligheter mot en upplåtelse för närvarande av det ifrågasatta
området av Ladugårdsgärdet såsom byggnadsplats för de tilltänkta
sjukhusanläggningarna m. in., men då ämbetet förutsatte möjligheten av
att eu sådan upplåtelse, med hänsyn till de av sakkunniga efter noggrann
utredning konstaterade svårigheterna att på annat sätt lösa denna för det
allmänna så viktiga fråga, ändock kunde komma till stånd, hemställde ämbetet,
att, därest Kungl. Maj:t med riksdagen skulle finna gott besluta, att
nu ifrågavarande område av Ladugårdsgärdet finge för ifrågasatta ändamål
tagas i anspråk, vid en dylik upplåtelse måtte fästas såsom villkor, dels att
Djurgårdskassan bereddes ersättning för mistad arrendeinkomst från det upplåtna
området och dels att Djurgårdsförvaltningen icke förorsakades några
som helst ökade eller nya kostnader för vägars anläggning eller underhåll
vare sig under byggnadstiden eller framdeles.

Förslaget om upplåtelse för ändamålet av angivna del av Ladugårdsgärdet
tillstyrktes däremot av karolinska institutets lärarkollegium, Stockholms stads
hälsovårdsnämnd, de för ordnandet av statens byggnadsverksamhet i Stockholm
tillkallade sakkunniga (de s. k. byggnadssakkunniga, professor I. tf.
Clason och vice häradshövding E. Klander) samt byggnadsstyrelsen.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 216.

Karolinska institutets lärarkollegium yttrade i frågan följande:

Av plankartan över Karlbergsområdet framgår, att den plats, å vilken det
nya sjukhuset skulle uppföras, ligger omedelbart intill den stora raugeringsbangården
vid Tomteboda och dessutom omslutes av ett förbindelsespår till
Kungsholmen. Följden måste bliva, att sjukhuset och dess patienter skulle
komma att i så hög grad besväras av rök och buller, att kollegiet måste
beteckna platsen ifråga såsom i mycket hög grad olämplig för ett sjukhus.
Tomtens av åtskilliga berg söndersplittrade terräng och stora närhet till
Karlbergs slott torde omöjliggöra, att sjukhuset enligt moderna principer
uppföres i ett relativt fåtal stora och höga byggnadskomplex, vilket ställer
sig mycket billigare såväl i uppförandet som sedan i drift än det gamla
spridda byggnadssättet. Till allt detta kommer slutligen, att den tilltänkta
bangårdsanläggningen kan komma att än ytterligare inkräkta på sjukhusområdet,
varigenom detta skulle bli fullständigt oanvändbart för nu avsedda
ändamål. Visshet om bangårdens framtida läge och markbehov är därför
en absolut betingelse för att kunna börja med arbeten för sjukhusets förläggande
till Karlberg. l)å sådan visshet kanske icke kan vinnas på många
år, måste under samma tid arbetet på att avhjälpa det i hög grad trängande
behovet att erhålla nya kliniker bli vilande, vilket vore i högsta grad att
beklaga.

Angående tomten å Ladugårdsgärdet framhåller kollegiet, att den synes
kollegiet ur alla synpunkter synnerligen lämplig. Ur hygienisk synpunkt
finns mot denna tomt intet att anmärka. Dess terräng ägnar sig för nyss
omtalade moderna byggnadssätt och tillåter lätt, något som är av högsta
vikt, en från början planlagd utvidgning av sjukhuset, vilket å den andra
tomten är förenat med avsevärda svårigheter.

För Ladugårdsgärdet och mot Karlberg talar vidare den omständigheten,
att något sjukhus icke finnes i de delar av Stockholm, som gränsa till
Ladugårdsgärdet, under det att Sabbatsbergs stora sjukhus är förlagt på ett
tämligen obetydligt avstånd från Karlberg.

Till sist vill kollegiet framhålla den stora betydelsen av att karolinska
institutets såväl kliniker som institutioner sammanföras till ett organiskt helt.
Aven om denna plan för närvarande kan betecknas blott såsom en framtidstanke,
måste dock möjligheterna att kunna förverkliga densamma redan
nu beaktas. I detta avseende erbjuder tomten å Ladugårdsgärdet flera goda
utvägar, under det att institutets tilltänkta läge å Karlbergsområdet, avlägset
beläget längst ut mot Ingen tingskogen och av höga berg fullkomligt skilt
från sjukhuset, måste betecknas såsom allt annat än lämpligt.

På grund av det ovan sagda uttalar lärarkollegiet såsom sin mening,
att tomten å Ladugårdsgärdet är vida att föredraga framför tomten vid
Karlberg.

Stockholms städs hälsovårdsnämnd anförde följande:

Såsom i betänkandet framhålles, är det såsom plats för sjukhuset in. fl.
institutioner ifrågasatta området väster om Karlbergs slottspark trångt och
sönderstyckat av berg, varigenom den koncentration i anläggningen, som
för ett modernt sjukhus anses önskvärd, skulle försvåras eller omöjliggöras.
Då avlopp från ett här förlagt sjukhus icke skulle kunna anordnas till den,
bland annat genom avloppsledningar från Sundbyberg, redan i hög grad
förorenade Ulvsundasjön, bleve det nödvändigt att från det lågt liggande
sjukhuset pumpa upp dess avloppsvatten till stadens avloppsledningar i den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 210''.

s. k. Birkastaden — en både dyrbar och olämplig anordning. Sjukhusområdet
skulle vidare komma att åtminstone delvis omslutas av den tillämnade
nya rangeringsbangården och dess spåranordningar, varifrån givetvis ett i
hög grad störande buller skulle nå sjukhuset. Enligt stadsplaneförslag
för denna trakt lärer även en bred trafikled vara ifrågasatt genom området,
varigenom detta skulle ytterligare spolieras. Ej heller bör förbises, att det
stora sjukhuskomplexet skulle komma att arkitektoniskt nedtrycka Karlbergs
vackra slottsbyggnad.

Ur stadens synpunkt måste det anses olämpligt att förlägga ett nytt allmänt
sjukhus så nära intill stadens nuvarande största sjukhus (Sabbatsberg),
under det att intet sjukhus finnes inom stadens östra och nordöstra delar.
Det nya sjukhusets belägenhet utom stadens område vore ej heller till
fördel. Det föreslagna området å Ladugårdsgärdet synes icke erbjuda någon
av de olägenheter, som äro förenade med Karlbergsalternativet, utan skulle
innebära en med hänsyn till de norra och östra stadsdelarna förmånlig
placering av sjukhuset. Under hänvisning till ovanstående uttalar därför
hälsovårdsnämnden såsom sin mening, att av de föreslagna platserna för
det nya sjukhuset Ladugårdsgärdesalternativet ur stadens synpunkt är att
avgjort föredraga.

De s. k. hyggnadssakkunniga, som tillstyrkte förslaget av den s. k. Ladugårdsgärdesto
mten, betonade tillika önskvärdheten av att den ifrågasatta utredningen
måtte omfatta anläggningen i dess helhet, icke endast den första
utbyggnaden, samt att utredningen måtte utsträckas att omfatta även frågan
om ny byggnad för garnisonssjukhuset.

Ur byggnadssakkunnigas vidlyftiga yttrande i ämnet tillåter jag mig återgiva
följande, för själva tomtfrågan belysande uttalanden:

Storleken av den tomt, som ansetts för ändamålet behövlig, liar av 1912
års kommitterade för utredning av frågan om ett nytt kliniskt centralsjukhus
(härefter kallade »centralsjukhuskommitterade») uppgivits vara för sjukhuset
samt byggnad för patologi 180,900 kvadratmeter och för de övriga
teoretiska institutionerna 30,000 kvadratmeter eller tillsammans 212,800
kvadratmeter. Därvid förutsattes att sjukhuset skulle lämna utrymme för
omkring 1,000 sängplatser.

Centralsjukhuskommitterade meddela motsvarande siffror för »Rigshospitalet»
i Köpenhamn, 974 sängar och 110,000 kvadratmeters tomtyta, men
varna på det bestämdaste för avprutning på det av dem uppgivna utrymmesbehovet,
emedan »Rigshospitalet» visat sig i vissa partier alldeles för
smått tilltaget, och emedan endast fyra av de teoretiska institutionerna
äro å hospitalstomten inrymda.

De år 1917 av chefen "för lantförsvarsdepartementet tillkallade sakkunniga
för utredning av frågan angående sammanslagning av garnisonssjukhuset
med serafimerlasarettet (härefter kallade »garnisonssjukhussakkunniga»), vilka
förorda den ifrågasatta sammanslagningen, anse att härför ytterligare fordras

20.000 kvadratmeters tomtutrymme, eller tillsammans med ovan angivna
212,900 kvadratmeter, 232,900 kvadratmeter. Nämnda sakkunniga anse sig
emellertid icke böra stanna vid denna siffra; de höja den med ens till

300.000 kvadratmeter (60 tunnland) för att man skall kunna möta de behov
av utrymme för nya specialkliniker, som otvivelaktigt komma att framträda
under den långa byggnadstiden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Det är omöjligt att bedöma det verkliga behovet utav tomtareal, förrän
ritningar till hela anläggningen utarbetats. Det torde till och med i icke
oväsentlig grad bero på terrängförhållandena å det område, som för ändamålet
kan komma att upplåtas, hur stor tomtareal, som erfordras. Enligt
byggnad ssak ku n nigas förmenande synes 300,000 kvadratmeter kunna anses
såsom mycket rikligt tilltaget, i all synnerhet, om, såsom vi under hand
erfarit, man är betänkt på att uppföra sjukhuspaviljongerna med ända till
6 våningar i stället för 3, såsom av centralsjukhuskommitterade förutsattes
vid deras beräkning av tomtområdets storlek.

Byggnadssakkunniga hava redan tidigare — den 16 juui 1915 — i samband
med utredning rörande Djurgårdens bevarande såsom park, avgivit
utlåtande angående plats för ett kliniskt centralsjukhus och karolinska institutet.
Detta yttrande avgavs med anledning av ovan nämnda centralsjukhuskommitterades,
av direktionen för serafimerlasarettet förordade förslag
att förlägga berörda institutioner på Smedsbacken. Vi ansågo oss böra
avstyrka upplåtandet av Smedsbacken av flera skäl men företrädesvis på den
grund, att den sammanhängande trädbevuxna bergåsen, Smedsbacken—Kampementsbacken,
borde tills vidare och så länge som möjligt förbliva obebyggd
^ och bilda eu naturlig skiljevägg mellan Värtahamnen och den över
Ladugårdsgärdet framväxande staden.

Av de sju olika områden, som då hade blivit av centralsjukhuskommitterade
upptagna till prövning, förordade vi Johanneshov vid Enskede. Området
synes oss alltjämt synnerligen lämpligt för eu större sjukhusanläggning.
Då det emellertid här gäller icke enbart ett sjukhus, utan'' fastmer utseende
av lämplig plats för fakultetsbyggnaderna vid ett universitet, måste man
erkänna att ett mera centralt läge än Johanneshov är i högsta grad önskvärt.

En institution av här ifrågavarande natur omgiver sig snart med bostadskvarter,
eller med andra ord: tomtvärdet å omgivande mark ökas. Ur
denna synpunkt måste man vid valet av plats tillse endera att sådana bostadskvarter
redan finnas i omedelbar närhet eller att utrymme för dylikt
bostadsbyggande finnes och att, då det nu gäller en statsinstitution, det blir
statens till försäljning användbara mark, som kommer i åtnjutande av värdeökningen.
Aven ur denna synpunkt kan Johanneshov anses mindre fördel^gt,
då denna fastighet ligger helt och hållet omgiven av Stockholms stad
tillhörig mark. Beträffande Karlbergs- och Norrbaclcaområdcna ligga de visserligen
omgivna av kronomark, men torde i förra fallet densamma kunna
anses mycket litet vare sig möjlig eller inbjudande för utvecklande av bostadsbyggande,
i det senare fallet är omgivande mark till större delen redan
upptagen. Ladugårdsgärdeområdet har bland de nu nämnda den avgjorda
fördelen av ett jämförelsevis centralt läge i nära anslutning till redan bebyggd
stadsdel och av att vara omgränsat i stor utsträckning av staten tillhörig
mark, vilken i vårt betänkande rörande Djurgården betecknats såsom mark
lämplig för bebyggande med slutet byggnadssätt.

Beträffande Karlbergsområdet dela vi för övrigt sjukhussakkunnigas uppfattning
om dess olämplighet såsom plats för karolinska institutet och det
centrala kliniska sjukhuset, företrädesvis på grund av att området ligger i
brännpunkten för åtskilliga svävande trafikfrågor. Det förefaller oss betänkligt
att ställa ett så betydande byggnadskomplex, som här är fråga om och
som beräknats upptaga ett område av 60 tunnland, hindrande i vägen fölen
lationell lösning av de här sammanstötande trafikproblemen.

Med hänsyn till ekonomisering såväl i fråga om byggnadskostnaderna

Kungl. Maj.ts proposition Nr 216.

som i all synnerhet beträffande den framtida driften av denna komplicerade
anläggning är en viss koncentrering och regelbundenhet i planläggningen
av det hela synnerligen viktig. Ur denna synpunkt ställer sig Norrbackaområdet
synnerligen ogynnsamt på grund av den mycket oregelbundna och
delvis starkt kuperade terrängen, vadan vi även med hänsyn härtill icke
kunna godtaga detsamma såsom för ändamålet lämpligt. Detta fel vidlåder
även, ehuru i mindre grad, Kartbergsområdet, under det att Ladugårdsgärdeområdet
erbjuder de bästa möjligheter att utveckla anstaltens plandisposition
så ekonomiskt som möjligt.

Av de här ifrågakomna platserna synes oss sålunda endast Ladugårdsgärdeområdet
kunna ifrågakomma.

Emellertid resa sig mot användandet av detta område svårigheter av annan
art än ovan berörts. Ladugårdsgärdet är alltjämt upplåtet åt militären för
dess övningar; en allmän plan för hela Ladugårdsgärdets exploatering påfordras
från alla sakkunniga myndigheter såsom förutsättning för upplåtelse
av mark till byggnadsändamål; det föreslagna området består av mark, som,
sedan den genom stadsplan förvandlats till byggnadskvarter med slutet byggnadssätt
med femvåningshus, skulle kunna inbringa avsevärda belopp.

Ur denna sistnämnda synpunkt måste såväl Karlbergs- som Norrbackaområdet
givas företräde framför Ladugårdsgärdeområdet, vilket givetvis måste
anses såsom det ekonomiskt värdefullaste och lättast avyttrade av dessa tre
statens egendomar. Det lärer väl i alla händelser icke kunna ifrågakomma
att förlägga institutionen till en för ändamålet icke alls lämpad plats endast
därför att den är mindre värdefull än en annan för ändamålet fullt lämplig
plats.

Först vid jämförelse mellan två i övrigt likvärda eller nära likvärda områden
kan markens saluvärde bliva avgörande. Byggnadssakkunniga måste
alltså oaktat markens värde vidhålla att ensamt Ladugårdsgärdeområdet bland
ovan nämnda tre platser bör bliva föremål för vidare undersökning med
ritningar och kostnadsberäkningar. Vidkommande fordran på stadsplan för
detta område, torde byggnadsstyrelsens stadsplanebyrå vara den, som har att
säga det tyngst vägande ordet.

Vi tillåta oss dock framhålla följande. Den del av Ladugårdsgärdet, som
sjukhussakkunniga i sin framställning avse, är ett område, som begränsas
av Valhallavägen i söder, Smedsbacken i norr, Värtavägen i öster och Hästgardets
och Artilleriets kasernområden i väster. Området har en areal av
omkring 325,000 kvadratmeter, och är sålunda fullt tillräckligt, även om
därifrån avräknas mark för gator. På grund av områdets belägenhet i förhållande
till Smedsbacken kan ingen norr-söder gående trafik behöva framdragas
över detsamma. Redan i planläggningen av Karlaplansområdet avspeglar
sig det stora hindret, Smedsbacken—Kampementsbacken, för utdragande
av en huvudgata åt norr. De stora trafiklederna från Karlaplan mot
Ladugårdsgärdet peka åt håll där detta hinder upphört. De behövliga stora
trafiklederna i öster-väster-läge regleras åter av de båda kasernområdena.
Söder om dessa områden förefinnes redan en av våra bredast tilltagna gator,
Valhallavägen, och nästa stora trafikled i denna riktning torde icke behövas
förrän norr om kasernområdena och det ifrågasatta sjukhusområdet, vilket
sålunda icke kommer, annat än till sina gränser, att beröras av do stora
trafikpulsådrorna.

Ehuru eljest en skelettplan visande blivande huvudtrafikleder borde föreligga,
innan en så betydande markupplåtelse, som här ifrågasättes. må äga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

rum, hysa vi dock på grund av de säregna lokala förhållandena inga betänkligheter
mot att större delen av området ifråga upplåtes till en och samma
institution.^ Vi äro övertygade om att gränserna för dess tomtområde kunna
utstakas så, att detsamma icke kommer att hindra stadens naturliga växt åt
detta håll.

Vi anse. oss böra betona, att i och med upplåtelse för eu första utbyggnad
av sjukhusanläggningen även fastslagits, att artilleriets övningar och
därmed sannolikt även dess kasern måste förflyttas inom en icke alltför avlägsen
framtid. Vi hava särskild anledning att framhålla detta, emedan
förutsättningen för ett tillstyrkande från vår sida av den ifrågavarande upplåtelsen
är, att den grundläggande tanken, på vilken sjukhussakkunniga bygga,
nämligen att samla alla karolinska institutioner och kliniker till ett organiskt
helt, så småningom verkligen blir genomförd. Vi anse nämligen icke det
ifrågavarande området såsom det lämpligaste för ett Stockholms stads sjukhus,
till vilket det hela skulle smälta samman, om man stannade vid den
av sjukhussakkunniga tilltänkta första utbyggnaden.

Sjukhussakkunniga sätta såsom mål: Karolinska institutets spridda avdelningars
samlande till ett organiskt helt. I garnisonssjukhussakkunnigas betänkande
betonas såsom en stor och beklaglig olägenhet, att karolinska
institutet icke har till sitt förfogande sjukhus, över vilka institutet kan äga
fri bestämmanderätt. Det stämmer icke väl samman med dessa uttalanden
att börja anläggningen av detta sjukhus i kompaniskap med Stockholms
stad, som i flera avseenden har andra intressen än karolinska institutet.
Nu rådande ekonomiska förhållanden lära väl emellertid föranleda staten och
staden att samarbeta. Finansieringen av den första utbyggnaden underlättas
ju avsevärt genom detta samarbete. Vid de följande utbyggnaderna
kan man måhända påräkna motsvarande bidrag till byggnadskostnaderna
genom de vid försäljning av serafimerlasarettets och karolinska institutets
mycket värdefulla områden inflytande millionerna,

Sjukhussakkunniga hava i ett förslag till uppgörelse med staden förutsett
möjligheten av att staten skulle komma att övertaga hela anläggningen.
Enligt detta förslag till uppgörelse skulle dock Stockholms stad både bygga
och övertaga skötseln av anstalten. Det hade säkerligen varit mera i överensstämmelse
med det mål, vartill man strävar med hela denna anläggning,
att staten själv övertoge nämnda funktioner.

Erfarenheter från äldre liknande samarbeten (t, ex. Tullhuset) mellan staten
och staden mana till största omtanke vid den skriftliga uppgörelsens
avfattande. Denna uppgörelse bör så formuleras, att därav utan varje tvekan
är uppenbart:

l:o) vem som skall anses vara ägare av marken,

2:o) vem som skall anses vara ägare av byggnaderna,

3:o) vem det åligger att vårda och underhålla byggnaderna.

\ i vilja vidare betona vikten av att avtalet ordnas så, att tomtägare och
byggnadsägare blir eu och densamma, samt att byggnadernas ägare även
blir deras vårdare och underhållare.

De förmåner, som skola tillförsäkras Stockholms stad i ersättning för dess
kontanta bidrag till byggnadskostnaderna, böra helt och hållet förläggas inom
de områden, som röra byggnadernas användning och sjukvårdsanstaltens
skötsel.

Vidkommande frågan om garnisonssjukhusets förläggning å annan plats än
den nuvarande hava byggnadssakkunnigas utredningar givit vid handen,

Kung!. Maj:ts proposition Nr 210.

att den byggnad, vari garnisonens sjukvård nu är installerad och som av
vederbörande utdömts såsom sjukhus, är synnerligen väl lämpad för annat
statens ändamål. Det nuvarande garnisonssjukhuset är både till sitt yttre
och i fråga om plananordningen synnerligen lämpligt till justitiepalats och
den tillhörande tomten tillräckligt stor att medgiva uppförandet å densamma
av en hovrättsbyggnad. Från vår synpunkt sett är uppförandet av eu n\-byggnad å annan plats för garnisonssjukvården mycket angeläget, varför
även donna byggnadsfråga bör upptagas i samband med den första utbyggnaden
av ett kliniskt centralsjukhus.

I vår egenskap av byggnadssakkunniga hava vi ansett oss böra taga under
övervägande, huruvida icke någon annan än de ovan angivna tomterna
skulle kunna komma ifråga. Därvid hava vi särskilt fäst vår uppmärksamhet
vid den redan av centralsjukhuskommitterade till prövning upptagna
egendomen Marieberg.

Av alla staten tillhöriga områden, som kunna för ändamålet ifrågasattas,
äro Mariébergs- och Konrctdsborgsonirådcna belägna närmast karolinska institutets
nuvarande instit.utionsbyggnadcr och förbundna med dem medelst direkt
spårvägslinje.

Intill tiden för byggnadsplanens fulla förverkligande måste detta förhållande
innebära vissa fördelar såväl för undervisningsanstaltens skötsel som
för elever och lärare.

De båda ovannämnda intill varandra gränsande egendomarnas sammanlagda
areal uppgår till 395,997 kvadratmeter och är sålunda för ifrågavarande
ändamål mer än tillräcklig. Båda dessa kronoegendomar äro emellertid
för närvarande upptagna, den förra av en ammunitionsfabrik och fälttelegrafkårens
kasernetablissement, den senare av ett sinnessjukhus, som även
inrymmer karolinska institutets klinik för sinnessjukdomar.

Centralsjukhuskommitterade ansågo sig (1914) icke kunna räkna med möjligheten
att till Marieberg förlägga sjukhuset, företrädesvis emedan eu förändring
av tomtens dåvarande användning läge oberäkneligt långt fram i
tiden. Tomtens användning nu är densamma som då. Den förändringen
har emellertid inträffat sedan 1914, att grund lagts för en ny kasern för
fälttelegrafkåren å Järvafältet. Det är sålunda icke alldeles uteslutet att
kunna räkna med möjligheten av att fälttelegrafkåren utrymmer Marieberg
inom en icke alltför avlägsen framtid.

Kommitterade anföra även några andra skäl mot Marieberg såsom plats
för sjukhuset, vilka ej längre gälla. Så ifraga om kommunikationerna och
det på grund därav avskilda läget. Ur denna synp un k t torde numera
Ladugårdsgärdeområdet och Mariebergsområdet vara tämligen likställda, under
det att Konradsbergsområdet måste anses synnerligen bekvämt beläget med
Drottningholmsvägen, den av spårvagnståg livligt trafikerade störa huvudleden
i riktning öster-väster, strykande utefter norra tomtgränsen på en sträcka
av 600 meter.

Det betänkligaste med Mariebergsområdet var emellertid, att detsamma
icke lämnade tillräckligt utrymme för anläggningen, om ej därmed förenas
någon del av Konradsbergsområdet, vilket kommitterade antogo icke läte sig
gorå, då anslag kort förut hade beviljats till utvidgning av sinnessjukhuset.

Mariebergsområdet har endast en areal av 173,593 kvadratmeter, varav
eu betydande del är bergig och för ifrågavarande byggnadsändamal mindre
lämplig, vadan denna egendom ensam icke kan rymma ens hela det kliniska
centralsjukhuset. Skall man förlägga karolinska institutet med alla dess

Xuug].Maj:ts
beslut den 21
april 1922.

28 Kungl. Maj.is proposition Nr 216.

teoretiska och kliniska institutioner åt detta håll, måste större delen av Konradsbergsområdet
läggas till Mariebergsområdet, för att nödigt utrymme skall
erhållas. Under första utbyggnadsperioden skulle dock endast en mindre
del därav behöva upplåtas.

Enligt meddelande från chefen för medicinalstyrelsen skulle det för sinnessjukvården
vara önskvärt att förflytta större delen av patienterna från
Konradsberg till andra hospital och endast här i Stockholm bereda plats för
det mindre antal, som behöves för den kliniska undervisningen vid karolinska
institutet. Härför fordras emellertid successiva nybyggnader vid de
hospital, dit förflyttning skulle äga rum. Å andra sidan hade man att räkna
med att i stor utsträckning kunna använda nuvarande Konradsbergsbyggnaden
i och för den nya anläggningen.

På grund av sålunda relaterade förhållanden hava byggnadssakkuuniga
ansett sig böra närmare undersöka möjligheten av att förlägga den ifrågavarande
anstalten till berörda områden.

Ehuru denna undersökning visserligen visat, att varken terrängförhållandena,
tomtutrymmet eller stadsplanen lägga hinder i vägen för områdenas
användande för ändamålet ifråga, är dock möjligheten för denna användning
beroende på allt för många för närvarande obestämbara faktorer.

Bland dessa vilja vi särskilt påpeka det tillärnade samarbetet med Stockholms
stad, varigenom staten blir bunden bland annat även vid valet av
plats och av tiden för byggnadsarbetenas utförande. Av sjukhussakkunnigas
framställning framgår, att såväl stadens som statens intressen fordra, att sjukhuset
så fort ske kan kommer till stånd, samt att det icke torde vara likgiltigt
för Stockholms stad, om sjukhuset förlägges till stadens västra eller östra del.

Av de nu ifrågakomna platserna för det kliniska centralsjukhuset återstår
under sådana omständigheter endast Ladugårdsgärdeområdet såsom det
enda, vilket omedelbart skulle kunna tagas i bruk.

Byggnadsstyrelsen förklarade sig i alla delar ansluta sig till vad byggnadssakkunniga
anfört och hemställt.

Genom beslut den 21 april 1922 bemyndigade Kungl. Maj:t sjukhusbyggnadssakkunniga
att i samråd med den eller de delegerade, som kunde
varda av Stockholms stadskollegium för ändamålet utsedda, låta utföra ritningar
och kostnadsförslag till ett kliniskt sjukhus av ungefär ovanberörda,
av de sakkunniga angivna storlek, avsett att förläggas omedelbart söder om
den s. k. Smedsbacken å Ladugårdsgärdet, och i samband därmed tillika
angiva en skiss för en framtida utveckling av byggnadsföretaget.

Vidare bemyndigade Kungl. Maj:t de sakkunniga att låta utföra ritningar
och kostnadsförslag till ett nytt garnisonssjukhus, avsett att förläggas å
Ladugårdsgärdet så nära intill ovannämnda kliniska sjukhus, att det skulle
kunna begagna dettas ekonomiavdelningar.

Tillika bemyndigade Kungl. Maj:t de sakkunniga att i samråd med den
eller de delegerade, som kunde varda av direktionen över serafimerlasarettet
för ändamålet utsedda, låta utarbeta förslag till sådana ändringsarbeten å
serafimerlasarettets för sjukvården och dess drift nu använda byggnader, som
för möjliggörande av lasarettets behöriga utnyttjande bleve nödvändiga, därest
ett kliniskt sjukhus av ovan angivna omfattning komme till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Kungl. Maj:t anmodade slutligen de sakkunniga att i sinom tid till Kungl.

Maj:t inkomma med förslag i ovan angivna hänseenden samt förklarade sig
vilja framdeles, på därom av de sakkunniga gjorda framställningar, besluta
i avseende å vad de sakkunniga i detta ärende i övrigt föreslagit.

I avseende å den ifrågasatta tomten å Ladugårdsgärdet vill jag erinra om Riksdagens
ett av riksdagens år 1923 församlade revisorer härutinnan gjort uttalande. 1923

I sin berättelse hade revisorerna efter en redogörelse för Djurgårdskommissionens
tillkomst och uppdrag berört resultatet av den verksamhet, närmast
ifråga om tomtförsäljningar, som under en följd av år bedrivits av kommissionen,
samt därvid anfört, bland annat:

Det måste, enligt revisorernas mening, läggas stor vikt vid att i de överenskommelser
med Stockholms stad, som kunde komma att träffas, innan
tomtförsäljning skedde å de nya delarna av norra Djurgården, sådana bestämmelser
från statens sida genomfördes, att försäljningen kunde beräknas
giva största möjliga ekonomiska utbyte. Då områdena å norra Djurgården
torde omfatta den dyrbaraste mark, som över huvud taget vore i statens
ägo och kunde avses för försäljning, syntes desamma böra i största möjliga
utsträckning disponeras för det ändamål, som av riksdagen år 1905 torde
hava avsetts. Utan synnerligen tungt vägande skäl borde delar av områdena
icke disponeras på sådant sätt, att icke en mot markens försäljningspris
svarande medelstillgång tillfördes statsverket.

I sin häröver avgivna förklaring anslöt sig Djurgård skommissionen till
fullo till revisorernas uppfattning, att till exploatering avsedda områden å
norra Djurgården borde i största möjliga utsträckning disponeras på sätt,
som vore för statsverket ur ekonomisk synpunkt mest fördelaktigt.

I fråga om det föreliggande förslaget att förlägga serafim er lasarettet m. fl.
institutioner till Ladugårdsgärdet hänvisade kommissionen till sitt utlåtande
av den 10 oktober 1921.

I sitt utlåtande i anledning av revisorernas berättelse erinrade statsutskottet
om den pågående utredningen angående den fortsatta exploateringen av
norra Djurgården och betonade, hurusom det kunde förväntas, att de av
revisorerna framhållna synpunkterna härvid bleve i tillbörlig grad beaktade.

Utskottet framhöll dessutom den synnerliga vikten av att ifrågavarande
angelägenhet handhades på ett sätt, som i största möjliga grad tillgodosåge
statsverkets ekonomiska och andra intressen.

* *

Efter det jag sålunda redogjort för de uttalanden och förslag, som kommit
till synes i avseende å tomten för den planerade nya medicinska högskolan
och det med densamma förenade kliniska sjukhuset, vill jag erinra om att
sjukhusbyggnadssakkunniga till Kungl. Maj:t avlåtit framställning angående
anslag till ändringsarbeten å Serafimerlasarettet. Såsom erinrats, ingick i det
åt de sakkunniga den 21 april 1922 lämnade uppdraget jämväl att utarbeta
förslag till sådana arbeten.

Sakkunnigas
skrivelse den
12 december
1924.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

I skrivelse den 12 december 1924 hemställde de sakkunniga, att ett belopp
av 583,825 kronor måtte för vissa ombyggnadsarbeten vid serafimerlasarettet
upptagas i statsverkspropositionen till 1925 års riksdag i avvaktan på proposition
i ämnet.

I berörda skrivelse erinrade de sakkunniga om det åt dem genom Kungl.
Maj:ts beslut den 21 april 1922 givna bemyndigandet att till Kungl. Maj:t
inkomma med förslag i fråga om, bland annat, sådana ändringsarbeten å
serafimerlasarettets för sjukvården och dess drift nu använda byggnader,
som för möjliggörande av lasarettets behöriga utnyttjande bleve nödvändiga,
därest ett tilltänkt kliniskt centralsjukhus av närmare angiven omfattning
komme till stånd. Efter att hava låtit utarbeta ett detaljerat ombyggnadsförslag,
slutande å en kostnadssumma av 2,482,000 kronor, förklarade de sakkunniga,
att tiden icke medgivit dem att taga ståndpunkt till förslaget i alla
dess detaljer, varför de för det dåvarande icke vore beredda att för Kungl.
Maj:t framlägga fullständigt eller motiverat förslag i ämnet. Då emellertid
den då ifrågasatta finansieringsplanen syntes framkomlig och bristerna å
serafimerlasarettet ansågos vara av den art, att rent humanitära skäl gjorde
det till en trängande nödvändighet, att de snarast avhjälptes, hemställde de
sakkunniga, att ett belopp av 583,825 kronor måtte för ändamålet upptagas
i statsverkspropositionen till 1925 års riksdag i avvaktan på proposition
i ämnet.

Den av de sakkunniga åberopade finansieringsplanen, enligt vilken skulle
på statens del komma ett belopp av 583,825 kronor av den angivna totalkostnaden,
innebär i korthet följande:

Kostnaderna utgöra omkring 2,500,000 kronor.

De i företaget intresserade parterna äro staten, Stockholms stad och
Stockholms län.

Statens intresse hänför sig dels till lasarettets betydelse för undervisningen,
dels ock till den sjukvårdande verksamhet, lasarettet utövar för sjuka, tillhörande
andra delar av landet än Stockholms stad och Stockholms län.

Stockholms stads och Stockholms läns intressen äro knutna till den prestation,
lasarettet lämnar dessa båda intressenter i form av dels klinisk sjukvård,
dels poliklinikvård åt deras hemortsberättigade innevånare.

I detta avseende är enligt gällande kontrakt serafimerlasarettet skyldigt
att till Stockholms stads förfogande ställa 200 platser å klinikerna, av vilka
platser 100 äro avsedda för medellösa personer och de övriga för betalande
patienter.

För medellösa, som vårdas å ovan angivna ackord, betalar Stockholms
stad en dagavgift motsvarande lasarettets självkostnad.

För de betalande patienterna erhåller lasarettet en legosängsavgift, motsvarande
den för allmän sal å stadens sjukhus fastställda, som för närvarande
är 2 kronor 50 öre per dag.

Mellan Stockholms län och serafimerlasarettet är ett liknande avtal träffat
men avser endast 100 platser.

Av de 425 sängar, som kunna tillhandahållas vid serafimerlasarettet, disponerar
sålunda staden och länet 300, vadan lasarettet förfogar över 125 sängar

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

för vård åt sjuka från andra delar av landet. I verkligheten är dock detta
senare sängantal större, ity att vare sig staden eller länet helt kunnat utnyttja
sina ackord.

Då man icke torde kunna räkna med att vare sig staden eller länet skola
vara villiga att bidraga till andra kostnader än dem, som avse sådana verkliga
ombyggnadsarbeten, som gagna deras vårdtagare, har man endast räknat
med bidrag till kostnader, som avse ombyggnad av poliklinikerna och
köket jämte maskinhuset och badet. Dessa kostnader utgöra 1,124,800
kronor. Av denna summa har man räknat med att staden och länet skulle
bestrida hälften eller 562,400 kronor, fördelat med 421,800 kronor på staden
och 140,600 kronor på länet, vilken fördelning hänför sig till de intressen,
staden och länet enligt ovanstående representera.

Utöver det belopp, varmed staden sålunda skulle bidraga, torde anledning
föreligga att räkna med ett bidrag till huvudportalens flyttande till ett för
stadsbilden bättre läge.

Utgående från ett bidrag motsvarande halva kostnaden eller 21,425 kronor,
skulle stadens sammanlagda bidrag utgöra 443,225 kronor. Den andra hälften,
562,400 kronor, av här ovan senast angivna kostnader skulle bestridas
av staten. Stadens och länets bidrag givas i form av räntefria lån att löpa,
så länge lasarettets verksamhet fortgår å nuvarande plats.

Sedan ovannämnda kostnader bestritts på sätt här angivits, återstår att
täcka 1,314,350 kronor, avseende förändrings- och förbättringsarbeten å
klinikerna m. m.

Dessa arbeten äro dock i stort sett sådana, som kunna hänföras till de
årligen återkommande underhållsarbetena, men som här blivit eftersatta och
som därför nu måste utföras i ett sammanhang.

Dessa drift- och underhållskostnader böra därför utslås på dagkostnaderna
för sjukvården. Detta kan även ske genom att för ändamålet upptages ett
lån att amorteras under t. ex. 20 år. Den årliga annuiteten, utslagen på
antalet sjukdagar, skulle därvid icke komma att överstiga 50 öre pr sjukdag.

Genom en dylik anordning skulle såväl staten som staden och länet få
medverka till amorteringen i en anslutning, som svarar mot vars och ens
intressen. Vidare skulle härmed vinnas den fördelen, att lasarettet vid dess
nedläggande icke vore belastat med ett högre investerat kapital än vad som
svarade mot dåvarande värdet av byggnaderna.

Sammanfa ttning.

Kostnadssumman uppdelas sålunda:

1) för poliklinikerna.......... » köket ................ » maskinhuset........... » badet................	..... 324,300 kronor ..... 478,400 » ..... 177,100 * . . . c:a 145,000 »	1,124,800 kronor
2) för port och porthus........ 3) övriga arbeten............	..............c:a	42,850 » 1,314,350 »
	Summa	2,482,000 kronor.
Kostnad 1 bestrides sålunda:
Va av staten................ s/8 av Stockholms stad........ Vs av Stockholms län.........	..... 562,400 kronor ..... 421,800 » ..... 140,600 »	1,124,800 kronor

Statsverkspropositionen

till 1925 års
riksdag.

Sakkunnigas
skrivelse den
29 januari
1925 angående
ombyggnadsarbeten
å
nuvarande
Serafimerlasarettet.

32 Kungl. Maj. ts proposition Nr 216.

Kostnad 2 bestrides sålunda:

Va av staten..................... 21,425 kronor

V» av Stockholms stad............. 21,425 » 42,850 kronor

Kostnad 3 bestrides av serafimerlasarettet genom upptagande
av lån .............................. 1,314,350 »

Summa 2,482,000 kronor.

Anm. a) Stockholms stads bidrag (421,800 kronor + 21,425 kronor =)
443,225 kronor lämnas i form av ett räntefritt lån att löpa så länge serafimerlasarettets
verksamhet fortgår å nuvarande plats.

b) Stockholms läns bidrag 140,600 kronor lämnas likaledes såsom räntefritt
lån enligt samma grunder.

c) Statens bidrag till polikliniker m. m. (562,400 kronor + 21,425 kronor)
lämnas i form av direkt statsanslag å cirka 583,825 kronor.

d) Serafimerlasarettet upptager ett 20-årigt amorteringslån å 1,314,350
kronor mot säkerhet av inteckningar i sin fastighet. Annuiteterna å detta
lån utslås på sjukvårdskostnaden per underhållsdag, som därigenom skulle
höjas med cirka 50 öre per dag.

Med hänsyn till de mycket svåra missförhållanden, som vidlåda serafimerlasarettets
lokala anordningar — om vilka jag genom besök å ort och ställe
för egen del övertygat mig — ansåg jag det vara av vikt, att något gjordes
för tillgodoseende av de mest framträdande bristerna och fann mig därför,
utan att vilja taga ståndpunkt till den av de sakkunniga framlagda
finansieringsplanen, böra hemställa om att i statsverkspropositionen till 1925
års riksdag reserverades ett belopp av 500,000 kronor för ändamålet. I

I skrivelse den 29 januari 1925 framlade därefter de sakkunniga sitt definitiva
förslag i ämnet. Efter en utförlig redogörelse för det av de sakkunniga
bedrivna arbetet anförde de sakkunniga i den då föreliggande frågan
följande:

I fråga om ändringsarbeten å serafimerlasarettets för sjukvården och dess
drift nu använda byggnader, uppdrogs åt en bland de sakkunniga att å
deras vägnar inleda förberedande underhandlingar med den eller de delegerade,
som av direktionen över serafimerlasarettet kunde varda utsedda; varefter
och sedan direktionen utsett två personer till delegerade vid ifrågavarande
underhandlingar, nämnda tre delegerade till de sakkunniga inkommit
med ett utlåtande, däri de delegerade, efter verkställd utredning — under
förutsättning att av den utav dem beräknade totala ombyggnadskostnaden

2,817,000 kronor skulle omedelbart erfordras ett belopp av 2,635,000 kronor,
därav 1,900,000 kronor för budgetåret 1925—1926 — på anförda skäl uttalat,
att enligt deras åsikt framställning borde göras till Kungl. Maj:t om
avlåtande till 1925 års riksdag av proposition med begäran, att riksdagen
dels måtte besluta att för en beräknad kostnad av 2,635,000 kronor utföra
vissa i utlåtandet närmare angivna ändringsarbeten vid serafimerlasarettet,
vilka omedelbart kunde igångsättas, dels ock måtte för budgetåret 1925—1926
härför bevilja ett anslag å extra stat av 1,900,000 kronor.

KungI. Majts proposition Nr 216.

Med anledning härav och då det enligt de sakkunnigas uppfattning syntes
önskvärt, att detta förslag kunde till sin omfattning och med hänsyn till
det beräknade kostnadsbeloppet reduceras, samt det vidare syntes rimligt,
att Stockholms stad lämnade ekonomiskt bidrag till förslagets förverkligande,
uppdrogs åt eu ny delegation att granska förslaget med hänsyn dels till
möjligheten av begränsning av detsamma, dels ock till möjligheten att från
Stockholms stad erhålla bidrag till utförande av de ifrågasatta ändringsarbetena
samt att, för möjliggörande av eventuellt avlåtande till 1925 års
riksdag av proposition i ämnet, snarast inkomma till de sakkunniga med
det yttrande jämte förslag, som av nämnda granskning skulle kunna föranledas.

Denna delegation inkom till de sakkunniga med yttrande och förslag,
däri delegationen förklarade, bland annat, att kostnadssummau, 2,817,000
kronor, enligt beräkningar, som av delegationen verkställts, skulle kunna
genom besparingar nedsättas med högst 335,000 kronor eller sålunda till

2,482,000 kronor. Dessa beräknade besparingar hade åstadkommits så -

lunda:

1) utbytande av visst golvmaterial mot billigare sådant..... 49,000: —

2) indragning av medicinska och kirurgiska klinikernas före slagna

enskilda avdelningar (75,000 + 117,000) ....... 192,000: —

3) indragning av planerat signalsystem för läkare......... 20,200: —

4) indragning av planerad uranläggning................ 7,200: —

5) indragning av föreslagen Dieselmotorcentral ........... 66,600: -

Summa kronor 335,000: —

Härjämte överlämnade delegationen ett förslag till plan angående finansiering
av ombyggnadsförslaget, vilken plan var byggd på följande förutsättningar.

De erforderliga ombyggnadsarbetena borde, på sätt ägt rum vid senaste
ombyggnad på 1880-talet av lasarettets kliniker och polikliniker, till en betydande
del bekostas av serafimerlasarettet självt, varjämte bidrag borde
lämnas icke blott av statsverket, utan även av Stockholms stad och Stockholms
län. Delegationen både efter samråd med vederbörande kommit till
den uppfattningen, att varken staden eller länet skulle vara villiga att bidraga
till andra kostnader än dem, som avsåge sådana verkliga ombyggnadsarbeten,
som vore deras vårdtagare till gagn, vartill kunde räknas arbeten, avseende
ombyggnad av poliklinikerna, köket och badet jämte uppförande av ny
ångcentral. Dessa kostnader uppgingo enligt verkställd beräkning till sammanlagt
1,124,800 kronor. Härav borde skäligen staten bestrida hälften
samt staden och länet tillsammans hälften, förslagsvis med sådan fördelning,
att staden betalade 3/s och länet 1/e.

Kostnaderna för den gamla portens förflyttning och uppförande av porthus,
beräknade till 42,850 kronor, syntes böra fördelas lika mellan staten
och staden, vilken kunde anses äga visst intresse av dessa ändringsarbeten.

Den härefter återstående kostnadssummau motsvarade till största delen
utgifter för sådana förbättringar, som, ehuru vid moderna sjukhus normalt
erforderliga, sedan många år tillbaka blivit, främst med anledning av den
pågående utredningen angående ett nytt kliniskt centralsjukhus, undan för
undan uppskjutna. Dessa utgifter, vilka uppgingo till ett beräknat belopp
av 1,314,350 kronor, borde enligt delegationens mening bestridas av serafimerlasarettet
självt, förslagsvis genom upptagande med Kungl. Maj:ts till Bihang

till riksdagens protokoll 1926- 1 samt. 184 käft. {Nr 216.) 3

34 Kungl. Majts proposition Nr 216.

stånd av ett amorteringslån med säkerhet av inteckning i lasarettets fastighet.
Stadens likasom länets bidrag har delegationen tänkt sig skola lämnas
i form av räntefria lån. På detta sätt skulle det av statsmedel direkt erforderliga
anslaget kunna begränsas till omkring 600,000 kronor.

Under hänvisning till innehållet av sin berörda skrivelse den 12 december
1924 anförde de sakkunniga ytterligare:

Redan i december 1914 i då avgivet tryckt betänkande redogjorde den
s. k. serafimerlasarettskommittén i detalj för alla de brister, som vidlådde
lasarettets kliniker; den s. k. garnisonssjukhuskommittén framhöll i sitt den
11 mars 1918 till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet avgivna
utlåtande, att det utan all fråga vore synnerligen nödvändigt att snarast
möjligt göra stora nybyggnader, bland annat för serafimerlasarettet; och
direktionen över serafimerlasarettet har i upprepade framställningar i ämnet,
den 29 september 1922 och den 31 augusti 1923, kraftigt framhållit, att
särskilt polikliniklokalerna sedan länge varit mycket otillfredsställande så
väl med avseende å storleken som i övrigt. I den senare av dessa skrivelser
yttrade direktionen, att under det gångna året behovet av förbättring
av lokalförhållandena vid polikliniken icke minskat utan tvärtom gjorde
sig gällande med alltjämt ökad styrka på grund av den vetenskapliga teknikens
ständiga framsteg och det stora antalet hjälpsökande och studerande.

Slutligen hava även de elva delegerade, som i oktober 1923 tillkallades
för att under högst fem dagar biträda med utredning av vissa frågor avseende
den medicinska undervisningen, uttryckt sitt beklagande av att man
vid serafimerlasarettet måste betjäna sig av lokaler, som vore från undervisningens
synpunkt mindervärdiga och för länge sedan blivit utdömda. De
förklarade sig hava väl insett betydelsen för den medicinska undervisningen
av ordnandet av frågan om de i hög grad otillfredsställande lokala förhållandena
vid serafimerlasarettets polikliniklokaler, varför de delegerade ville
på det varmaste skänka sitt stöd till direktionens anhållan om utverkande
av anslag för beredande av ökade utrymmen och avhjälpande av de förefintliga
olägenheterna.

Sedan bristernas avhjälpande, på sätt av det sagda framgår, sålunda blivit
under en lång följd av år undan för undan uppskjutet i avvaktan på ovan
berörda utrednings utförande, äro nämnda brister i närvarande stund av den
art och den omfattning, att deras undanröjande utgör ett i högsta grad
trängande behov. Genom personliga besök vid lasarettet hava de sakkunniga
ytterligare övertygat sig härom. Särskilt vid poliklinikerna men även
inom köksavdelningen och vid vissa sjukavdelningar äro missförhållandena,
kan man säga, rent av upprörande. Uppvärmnings- och belysningsanordningarna
äro av den art, att ändring av dem med nödvändighet måste snarast
vidtagas. Det är därför uppenbarligen så väl för staten som för Stockholms
stad och län ett oavvisligt krav att skyndsammast möjligt söka avhjälpa
dessa brister.

Enligt Kungl. Maj:ts ovan anförda beslut den 21 april 1922 skulle förslag
till sådana ändringsarbeten å serafimerlasarettets nu använda byggnader
utarbetas, som bleve nödvändiga, därest ett kliniskt centralsjukhus av förut
angiven omfattning Jcomme till stånd. Detta villkor hava de sakkunniga
icke ansett sig böra tolka enligt dess strängt formella ordalydelse. De sakkunniga
hava ansett nämnda villkor innebära, att, innan statsmakterna fattat
beslut om, huruvida ett centralsjukhus av angivna omfattning skall upp -

Kungl. Maj. ts proposition Nr 210''.

föras eller icke, inga sådana ändringsarbeten å det gamla serafimerlasarettet
kunna ifrågasättas, vilkas ändamålsenlighet är beroende av att ett nytt centralsjukhus
kommer till stånd. De sakkunniga vilja därför uttryckligen
framhålla, att de ändringsarbeten, som nu föreslås, äro oundgängligen nödvändiga
för såväl vården av de sjuka som undervisningen under tiden, till
dess ett nytt undervisningssjukhus står fullt färdigt, och så väl poliklinik
som samtliga de kliniska avdelningar, vilka för närvarande finnas å serafimerlasarettet,
blivit till fullo ersatta å det nya sjukhuset. För övrigt hava
arbetena för åstadkommande av det nya centralsjukhuset å Ladugårdsgärdet
fortskridit så långt, att förslaget torde kunna underställas Kungl. Maj:t före
1926 års riksdag.

Vad angår don tid, serafimerlasarettet skulle behöva kvarbliva inom sina
nuvarande lokaler, är denna ej möjlig att exakt uppgiva. Den påverkas
nämligen av en mängd omständigheter. I varje fall komma det nuvarande
serafimerlasarettets lokaler att under avsevärd tid användas för vård av sjuka
och för undervisningen.

Under sådana förhållanden är det uppenbart, att omfattande ändringsoch
förbättringsarbeten vid serafimerlasarettet äro ofrånkomligt nödvändiga.
De arbeten, som av delegationen ifrågasatts, måste också anses vara sådana,
som, alldeles oavsett, när sjukhuset å Ladugårdsgärdet kommer till stånd,
äro för den närmaste tiden erforderliga för ett nöjaktigt uppehållande vid
lasarettet av sjukvård och undervisning.

På grund av vad sålunda anförts hemställde de sakkunniga, det täcktes
Kungl. Maj:t till 1925 års riksdag avlåta proposition därom, att riksdagen
måtte — under förutsättning att för utförandet av ifrågavarande ändringsoch
förbättringsarbeten vid serafimerlasarettet särskilda bidrag komma att
lämnas genom att dels Stockholms stad och Stockholms län till lasarettet
bevilja räntefria lån, staden å 443,225 kronor och länet å 140,600 kronor,
dels ock direktionen över serafimerlasarettet, efter därtill av Kungl. Maj:tpå
gjord ansökning erhållet medgivande, upptager, mot säkerhet av inteckning
i lasarettets fasta egendom, ett amorteringslån å 1,314,350 kronor att avbetalas
under en tid av tjugu år — såsom bidrag till arbetenas utförande
bevilja ett extra anslag å 583,825 kronor, att eventuellt fördelas på två
budgetår.

Därest Kungl. Maj:t icke skulle finna skäl godkänna den sålunda föreslagna
planen för beredande av medel till ifrågavarande ändringsarbeten,
anhöllo de sakkunniga — under livligt ytterligare framhållande av det oavvisliga
kravet på bättre lokala förhållanden vid serafimerlasarettet och den
mycket stora betydelsen härav ur både den allmänna sjukvårdens och den
medicinska undervisningens synpunkt — det täcktes Kungl. Maj:t i varje
fall för 1925 års riksdag framlägga frågan, på det att medel i någon form
måtte kunna snarast möjligt ställas till förfogande för ändamålet.

Vid de sakkunnigas skrivelse var fogat ett av generalfältläkaren Bauer
avgivet särskilt yttrande däri anfördes i huvudsak följande:

Förslaget till omändringsarbeten å serafimerlasarettet, har jag biträtt undantagande
i vad rör den omständigheten, att i delegationens förslag ej upp -

Myndigheternas
utlåtan
den över
sakkunnigas
framställning
den 29 januari
1925.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

tagits medel för anordnande av rum för enskilda och halvcnskilda patienter
å kirurgiska avdelningen.

Oaktat den mycket stora betydelse jag tillmäter inrättandet av avdelning
för enskilda och halvenskilda rum i samband med allmänsalsavdelning å
serafimerlasarettet finner jag, att beträffande den medicinska avdelningen
omständigheterna för närvarande äro av den art, att de fordra ej blott,
att antalet platser å densamma ej minskas, utan att det möjligast utökas.
Då detta ej låter sig göra, såvida en enskild avdelning där skulle anordnas,
ser jag mig nödsakad att ej vidhålla kravet på densamma omedelbart.

Vad angår den föreslagna avdelningen för enskilda och halvenskilda rum
å kirurgiska avdelningen förhåller det sig så, att medels densamma utökas
något antalet sängar för avdelningen i dess helhet. Alla skäl tala således
enligt min mening för att utvägar sökas för anskaffande av de medel,

117,000 kronor, som behövas för dess anordnande i samband med övriga nödigbefunna
byggnadsarbeten. För så vitt medel ej kunna erhållas genom anslag
från vederbörande myndigheter, torde de kunna ingå i det enligt
planen för finansieringen av ändringsarbetena ingående amorteringslånet,
vars storlek därför bör bestämmas till (1,314,350 kronor + 117,000 kronor)
1,431,350 kronor.

Kostnaderna för förräntande och amortering av nämnda 117,000 kronor
torde uppgå till högst 10,000 kronor per år och påföras vården å den enskilda
kirurgiska avdelningen. Med ett beräknat antal underhållsdagar per år för
denna avdelning till ungefär 5,000, skulle legosängsavgiften per dag behöva
ökas med 2 kronor.

Dessutom var vid samma skrivelse fogat ett särskilt yttrande av förste
stadsläkaren Andersson av följande lydelse:

I skrivelsen anföres, att delegationen nr 3 överlämnat plan angående
finansieringen av ombyggnadsförslaget, byggd på vissa angivna förutsättningar.
En av förutsättningarna för att staden skulle ikläda sig att bevilja
ytterligare bidrag till lasarettet, var från min sida, att garantier skulle lämnas,
för att staden verkligen finge disponera de platser, lasarettet enligt gällande
avtal har att tillhandahålla staden.

Då denna fråga alls icke upptagits till behandling i de sakkunnigas skrivelse,
får jag häremot anmäla min reservation.

Över denna de sakkunnigas skrivelse hade på grund av särskilda remisser
yttranden avgivits dels av byggnadsstyrelsen, dels av direktionen över serafimerlasarettet,
dels av Stockholms stads myndigheter, dels ock av justitiekanslersäm
betet.

I utlåtande den 5 februari 1925 sade sig byggnadsstyrelsen hava låtit besikta
serafimerlasarettets byggnader och hade icke något att för sin del
erinra beträffande vare sig de i förslaget angivna ändrings- och förbättringsarbetena
vid lasarettet eller de för dessa arbetens genomförande beräknade
kostnaderna.

Direktionen över serafimerlasarettet hade i yttrande den 21 februari 1925
anfört, bland annat, följande:

Kungl. Maj. ts proposition Nr 216.

Att seraf]mer]usarettets lokaler i deras nuvarande skick icke äro sådana,
att lasarettet på ett tillfredsställande sätt kan fylla sin dubbla uppgift i den
medicinska undervisningens och i sjukvårdens tjänst, är uppenbart. Direktionen
bär sedan länge ägnat denna fråga den allvarligaste uppmärksamhet.
Redan år 1912 inledde direktionen förhandlingar med karolinska institutets
lärarkollegium för åvägabringande av gemensam utredning av frågan. En
sådan kom också till stånd genom särskilda kommitterade och förelåg färdig
i december 1914. Den 31 mars 1915 överlämnade direktionen de kommitterades
utlåtande till Kungl. Maj:t jämte egen skrivelse med begäran om
upplåtelse av viss tomt på Ladugårdsgärde för uppförande av ett nytt serafimerlasarett.
I avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut i anledning av nämnda
framställning och under trycket av de utomordentliga svårigheter för uppehållande
av lasarettets normala drift, som världskriget under sin fortgång i
allt mer stegrad grad medförde, undanskötos under de närmast följande åren
tankarna på nya initiativ till förbättring av de lokala förhållandena.

Emellertid hade under de år, som förflutit efter direktionens första framställning,
behovet av omedelbara förbättringar i de svåraste lokala missförhållandena
på serafimerlasarettet blivit år från år alltmer trängande.

Direktionen ansåg som sin plikt att söka skapa möjligheter till den i utsikt
ställda förbättringen av lasarettets lokala förhållanden genom inköp av
den intill lasarettets tomt belägna fastigheten n:ris 2, 3, 4 i kvarteret Pilträdet
och anhöll i skrivelse av den 25 oktober 1921 om tillstånd att förvärva
densamma. Som skäl härför anförde direktionen i första rummet, att,
då det syntes sannolikt, att det nuvarande lasarettet ännu länge finge göra
tjänst, och då detta ej gärna kunde ifrågasättas utan vidtagande av en genomgående
modernisering av sjukhusbyggnaderna, all anledning förefunnes
att genom inköp av nämnda fastighet bereda den enda möjlighet till utvidgat
tomtområde, som stode till buds. Den 9 december 1921 gav Kungl.
Maj:t sin tillåtelse till köpet.

Genom formuleringen av Kungl. Maj:ts beslut den 21 april 1922 var det
tydligt, att de sakkunnigas uppdrag icke innefattade förslag om användningför
sjukvårdens behov av någon del av den ny förvärvade fastigheten, utan att
de voro förhindrade att framställa sådant förslag.

Under sådana förhållanden ansåg sig direktionen oförhindrad att själv
framställa förslag beträffande den nyförvärvade fastighetens användning för
sjukvårdsändamål och tänkte sig på så sätt omedelbart kunna avhjälpa
några av de svåraste lokala missförhållandena, utan att avvakta eller föregripa
1919 års sjukhusbyggnadssakkunnigas utredning angående moderniseringen
av de för sjukvården och dess drift nu använda byggnaderna. Det
mest trängande behovet ansågs vara drägligare förhållanden för den kirurgiska
polikliniken. Direktionen lät därför genast utarbeta ett förslag, som
gick ut på att genom bortflyttning av den medicinska polikliniken till den
nyförvärvade fastigheten bereda ökat utrymme och förbättrade lokaler åt den
kirurgiska polikliniken på dess nuvarande plats. Detta förslag förelåg färdigt
i början av hösten samma år, och den 29 september 1922 hemställde
direktionen i skrivelse, att Kungl. Maj:t måtte medgiva anordnande i den
nyinköpta fastigheten av vissa polikliniklokaler för lasarettet samt för nämnda
ändamål ävensom i sammanhang därmed stående om ändringsarbeten i den
nuvarande polikliniklokalen hos riksdagen göra framställning om ett anslag
å 87,000 kronor. Jämlikt beslut den 30 december 1922 fann emellertid
Kungl. Maj:t direktionens förevarande framställning icke föranleda någon

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21<>.

Kung]. Maj:ts åtgärd. I skrivelse den 31 augusti 1923 förnyade direktionen
sin sistnämnda framställning, varvid det för ändamålet begärda anslaget
fixerades till 85,000 kronor. Ej heller denna framställning föranledde någon
åtgärd.

Direktionen övergick härefter till behandling av 1919 års sjukhusbyggnadssakkunnigas
nu föreliggande förslag samt därmed sammanhängande förhållanden
och yttrade vidare:

Direktionen delar i allo den till grund för förslagen liggande uppfattningen,
att lasarettets byggnader i sitt nuvarande skick icke på långt när motsvara
de anspråk, som ovillkorligen böra ställas på en för undervisning och
sjukvård avsedd institution. Genomgripande förbättringar måste således vidtagas,
om, såsom avsett är, lasarettet, tills ett nytt undervisningssjukhus
hunnit uppföras, skall kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin dubbla
uppgift. I avseende å omfattningen och beskaffenheten av de erforderliga
förändringarna anser sig direktionen i huvudsak kunna biträda förslaget,
sådant det blivit slutligen utformat. Endast i fråga om önskvärdbeten och
möjligheten att anordna ett antal mindre, för vård av en eller ett fåtal personer
avsedda enskilda sjukrum delar direktionen till fullo den mening, som
i ett särskilt yttrande framförts av generalfältläkaren Baucr.

De föreslagna förändringarna skulle för lasarettet i dess helhet medföra
högst avsevärda förbättringar. Så är kökets och värmeledningssystemets
ombyggnad av utomordentlig betydelse för de sjukas välbefinnande och för
sjukvården. Vänneledningssystemets liksom även belysningens förbättring
måste ur rent humanitär synpunkt på det varmaste förordas. Genom kökets
utvidgning och förbättring samt genom den förbättrade anordningen av
sjukvårdsavdelningarnas bilokaler möjliggör förslaget dessutom en ökning
av sängantalet med icke mindre än cirka 80, vilket såväl ur undervisningens
synpunkt som ock ur synpunkten av Stockholms stads välbekanta be-''
hov av ytterligare sjukhusplatser är mycket betydelsefullt.

Vad särskilt angår poliklinikerna kan det synas anmärkningsvärt, att direktionen
nu understödjer förslag till ändringsarbeten, som för dessas förbättrande
betinga en kostnad av 324,300 kronor, ehuru direktionen i tidigare
framställning till Kungl. Maj:t för ordnandet av poliklinikernas lokalfråga
begärt anslag å allenast 85,000 kronor, däri inbegripet 18,800 kronor till instrument
och apparater. Såsom ovan framhållits avsåg emellertid denna
framställning avhjälpande allenast av det mest trängande lokalbehovet för
den polikliniska verksamheten. Helt annorlunda ställer sig saken nu, då direktionen
ser möjlighet till uppfyllande av länge närda önskemål rörande
förbättrade förhållanden för samtliga polikliniker i förbindelse med omfattande
ändrings- och förbättringsarbeten å lasarettet i dess helhet. För
poliklinikerna innebär det nu framlagda förslaget till ändring av poliklinikbyggnaden
avsevärda förbättringar utöver dem, som skulle ernåtts genom
det tidigare förslaget. Poliklinikverksamheten behöver icke splittras på två
olika håll. Icke blott den kirurgiska och medicinska poliklinikens arbetssvårigheter
bli avhjälpta, utan även samtliga de övriga få lokaler, som lämna
väsentligt bättre möjligheter för arbetet än de nuvarande. Det nu framlagda
förslaget till ändring av poliklinikbyggnaden medför därjämte ej oväsentliga
fördelar för lasarettet i övrigt. Förtjänta att särskilt framhållas äro poliklinikverksamhetens
fullständiga avskiljande från det övriga lasarettet med
särskild ingång till poliklinikerna, och för själva sjukhuset en centralingång,

Kung1. Maj:ts proposition Nr 216.

där välbehövlig tillsyn å de besökande bör kunna utövas, vilket under nuvarande
förhållanden icke låter sig göra på ett betryggande sätt, samt anordnandet
av särskild avdelning för mottagning och behandling av olycksfall,
varigenom de nuvarande olägenheterna med olycksfalls intagande bland
mängden av poliklinikpatienter undanrödjas. Jämväl må såsom stöd för det
föreliggande förslaget framhållas, att hyresvärdet å de lokaler utom lasarettet,
som enligt det tidigare förslaget skulle användas till medicinsk poliklinik, i
förening med avlöningen till det personaltillskott, som skulle erfordras i
följd av poliklinikens isolerade läge, kan beräknas uppgå till åtminstone
b,000 kronor årligen, vilket belopp sålunda skulle inbesparas.

I avseende å själva finansieringsplanen anförde direktionen:

Anledning att motsätta sig eller påkalla ändring i planen för anskaffande
av erforderliga penningmedel anser sig direktionen icke hava. Visserligen
skulle lasarettet därigenom betungas med avsevärd skuld, men större delen
därav skulle på föreslaget sätt förräntas och amorteras under loppet av den
tid, lasarettet beräknas fortfarande vara i verksamhet, och återstoden av
skulden skulle åtnjutas räntefritt. Endast med denna återstod, 583,825 kronor,
skulle de kapitaltillgångar förminskas, med vilka lasarettet eventuellt
kan komma att bidraga till det nya sjukhuset; och därest efter dettas fullbordande
serafimerlasarettets fastigheter i sin helhet eller till någon del fortfarande
skulle komma att användas till sjukvårdsändamål, skulle tvivelsutan
å byggnaderna nu nedlagda kostnader underlätta en sådan användning och
i någon mån höja fastigheternas värde.

Serafimerlasarettet disponerar för närvarande för sina patienter omkring
450 sängplatser, motsvarande nära 165,000 möjliga underhållsdagar. I sakens
natur ligger och erfarenheten från såväl serafimerlasarettet som andra
lasarett visar emellertid, att sängplatserna icke kunna till fullo utnyttjas.
Under sommarmånaderna, då sjukligheten är jämförelsevis ringa, minskas
tillströmningen av inträdessökande till lasarettet, så att detsamma icke är
fullbelagt. Denna tid begagnas därför till reparation och rengöring, för vilka
ändamål de olika sjukavdelningarna turvis evakueras, varigenom det tillgängliga
antalet sjukplatser avsevärt reduceras. Följden härav är, att, även
om under en del av året flera sjuka mottagas till vård, än som motsvara
det normala antalet platser, genomsnittsbeläggningen per år icke kan beräknas
till mer än 80 å 90 procent av hela antalet sängplatser. Om, såsom
nu är ämnat, antalet sjukplatser å lasarettet ökas med cirka 80 utöver det
nuvarande antalet, torde således ändock de utnyttjbara underhållsdagarna
per år icke bliva flera än högst 175,000.

Då lån icke torde kunna erhållas mot lägre ränta än 5 procent, och annuiteten
i så fall för amortering av lånet under 20 år uppgår till omkring
8 procent av lånebeloppet eller för ett lån å 1,314,350 kronor till cirka

105,000 kronor, skulle därav på varje underhållsdag belöpa 60 öre. De
första åren, då under pågående ändringsarbeten lasarettet icke torde kunna
utnyttjas ens i den omfattning, som för närvarande sker, skulle emellertid
kostnaden per underhållsdag sannolikt bliva något större. Att emellertid
en förhöjning av kostnaden per underhållsdag vid serafimerlasarettet med
omkring 60 öre icke utgör en i och för sig avskräckande siffra, framgår av
nedanstående tablå över kostnaderna per underhållsdag vid serafimerlasarettet
och vid Stockholms stads och Stockholms läns därmed närmast jämförliga
sjukhus under de senast förflutna 4 år, för vilka siffror finnas tillgängliga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

	Serafimer-	Sabbats-
	lasarettet	berg	Maria	Mörby
	Kronor	Kronor	Kronor	Kronor
1920 .................	10:201	10:678	10:2875	—
1921 .................	9: 056	9: 941	10: 5431	—
1922 .................	7: 412	8: 0717	8: 5899	7: 93
7i-8%	6: 814
1923 .............		7:6928	7:9043	7: 743
Vt 1923—3% 1924	6: 405

Underhållsdagarna å serafimerlasarettet
1923—30 juni 1924 procentuellt sålunda:

från Stockholms stad: medellösa .

betalande. .

från Stockholms län: medellösa
betalande

fördelade sig under tiden 1 juli

..... 19,77 procent

..... 16,5_»

summa 36,27 procent

..... 14,09 procent

..... 9,63 »

summa 23,72 procent

från övriga landet samt från utrikes ort. . . . 40,01 procent

Enligt den uppgjorda finansplanen skulle såväl staten som staden och länet
medverka till amorteringen av lånet i en omfattning, som svarade mot
vars och ens intresse. Direktionen har trott detta uttryck böra tolkas så,
att staden och länet skulle svara envar för alla sina sjuka, men vill påpeka
att det även kan tolkas så, att därmed avses allenast stadens och länets
medellösa sjuka, för vilka enligt avtal med serafimerlasarettet staden och länet
äro ersättningsskyldiga, i vilket sistnämnda fall ansvaret för alla övriga sjuka
skulle drabba staten. Utgår man från ovan angivna dagsiffra av 60 öre,
en medelbeläggning av 90 procent å hela antalet sängplatser och samma
procentuella fördelning av underhållsdagarna, som under tiden x/i 1923—
3% 1924 ägt rum, skulle för lånets amortering den årliga kostnaden uppgå,
enligt förstberörda fördelningsgrund för Stockholms stad till cirka 38,000
kronor, för Stockholms län till cirka 25,000 kronor och för staten till cirka

42,000 kronor samt enligt den andra fördelningsgrunden för Stockholms
stad till cirka 20,800 kronor, för Stockholms län till cirka 14,800 kronor
och för staten till cirka 69,400 kronor. Då sannolikt är att för Stockholms
stads räkning lasarettsutrymmet hädanefter kommer att tagas i proportionellt
något större anspråk än under sistnämnda budgetår, torde å staten belöpande
utgiftssiffror för lånets amortering komma att något understiga de
angivna. Ytterligare minskning i statens andel skulle uppkomma, om, såsom
ej kan anses uteslutet, Stockholms stad önskar tillgodogöra sig alla de nytillkommande
80 sängplatserna eller största delen av dem.

Direktionen ingick härefter på de särskilda yttranden, som åtfölja de sakkunnigas
skrivelse, och anförde:

Vad angår generalfältläkaren Bauers yrkande, att den föreslagna avdelningen
för s. k. enskilda rum på kirurgiska kliniken skall komma till ut -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 216.

förande, vill direktionen understryka, att den summa av 117,000 kronor, till
vilken kostnaden härför uppgår, är avsedd att förräntas och amorteras genom
ett tillägg å avgiften för vård i dessa rum, vilket tillägg icke behöver sättas
högre, än att avgiften i sin helhet obetydligt överstiger den motsvarande
avgift, som nu av stadens invånare erlägges å stadens sjukhus, och väsentligt
understiger vad icke stockholmsbor där få betala. Ombyggnaden och
utökningen av de enskilda rummen skulle alltså icke medföra någon utgift
för vare sig staten eller Stockholms stad och län. Under sådana förhållanden,
och då den ifrågavarande sjukavdelningens stora betydelse för sjukvården
är påtaglig och från intet håll bestridd, borde enligt direktionens
mening intet hinder möta för dess utförande. Anledningen till att direktionen
icke med samma motivering yrkar på utförandet av även den medicinska
klinikens avdelning för enskilda rum är, att sakliga hinder möta för
dess utförande nu. Genom densamma skulle nämligen antalet allmänna
sängplatser på den medicinska kliniken bliva icke obetydligt mindre än
enligt förslaget. Detta kan icke utan stor olägenhet för undervisningen ske,
så länge sängarna skola räcka till för två medicinska kliniker, såsom för
närvarande är fallet. Om den ena medicinska kliniken förflyttas till det nya
sjukhuset, torde anledning föreligga att återkomma till denna fråga.

I anledning av förste stadsläkaren, doktor Anderssons yttrande vill direktionen
framhålla, att direktionen för sin del på intet vis vill motsätta sig åvägabringandet
av den önskade garantien för Stockholms stad, utan tvärtom är synnerligen
angelägen att medverka till ernående av en praktiskt genomförbar sådan.
Direktionen har även vidtagit åtgärder för att söka åstadkomma en uppgörelse
med staden i sådan riktning, och av de med förste stadsläkaren förda
förhandlingarna föreligger redan ett preliminärt resultat. Emellertid torde böra
framhållas, att särskilt under de sista åren skillnaden mellan det antal underhållsdagar,
staden å sina 200 sängplatser bör kunna påräkna, och vad staden
i själva verket åtnjutit, icke är synnerligen stor. På 200 sängplatser belöper
under ett år 73,000 underhållsdagar. 90 procent därav utgör 65,700
och 80 procent 58,400. Antalet underhållsdagar, utnyttjade för stadens räkning,
utgjorde år 1922 54,143, budgethalvåret Vi—30,''6 1923 30,128 samt
budgetåret 1/i 1923—30''o 1924 56,557.

Från Stockholms läns sida föreligger icke någon erinran av det slag, som
för staden framförts av doktor Andersson. Anledning därtill synes heller
icke förefinnas. Enligt avtal med länet är serafimerlasarettet skyldigt att för
medellösa sjuka tillhandahålla 100 sängplatser mot en ersättning, som i
det närmaste motsvarar lasarettets självkostnader. Högsta antalet underhållsdagar
å 100 sängplatser utgör 36,500, 90 procent därav 32,850 och 80
procent 29,200. Sedan under en följd av år antalet av länet för medellösa
utnyttjade underhållsdagar överstigit 36,500, uppgick det år 1922 till 29,663,
budgethalvåret Vi—3% 1923 till 12,547 samt budgetåret 1 ? 192 3—30 i; 1924
till 21,985. Samtidigt åtnjöto länets invånare såsom betalande sjuka och
för samma låga avgift som stockholmsbor i stor utsträckning vård å lasarettet.
Antalet på dylika sjuka belöpande underhållsdagar, vilket således
icke ingår i ovanstående siffror, utgör för tiden \ i 192 2—30 6 1924 omkring

15,000 per år. Nedgången i antalet underhållsdagar för medellösa står uppenbarligen
i sammanhang med öppnandet av lasarettet i Mörby och de åtgärder,
som länets sjukvårdsmyndigheter i samband därmed företagit.

I avseende å de sakkunnigas förslag beträffande rätt för lasarettet att
upptaga lån mot säkerhet av inteckning i lasarettets fasta egendom anhöll

Kungl. Maj. ts proposition Nr 216.

direktionen redan nu, att Kungl. Maj:t måtte medgiva direktionen att låta
inteckna serafimerlasarettets fastighet n:r 8 i kvarteret Pilträdet för så stort
belopp med ränta, som erfordras för upptagande av ett amorteringslån å
1,314,350 kronor eller, om Kungl. Maj:t lämnar tillåtelse även till den av
generalfältläkaren Bauer föreslagna och av direktionen förordade inredningen
av enskilda rum å den kirurgiska kliniken, å 1,431,350 kronor. Direktionen
anför vidare:

I kungl. brevet den 9 december 1921 har Kungl. Maj:t medgivit, att berörda
fastighet finge intecknas för 250,000 kronor med ränta för anskaffande
av medel till inköp av fasta egendomen n:ris 2, 3 och 4 i nyssnämnda
kvarter. Inteckningar till detta belopp med ränta hava sedermera även
meddelats, men, då direktionen lyckats på annat sätt anskaffa penningar till
täckande av den del av köpeskillingen, som skolat erläggas kontant, hava
dessa inteckningar ännu icke behövt användas. Uteslutet är emellertid ej,
att någon del av dem i framtiden måste anlitas för det angivna ändamålet.
Den nya inteckningssäkerheten torde således böra motsvara nästan hela det
erforderliga beloppet eller förslagsvis 1,250,000 kronor respektive 1,350,000
kronor. Som säkerhet för återstoden av lånet skulle då användas erforderlig
del av förut meddelade inteckningar, men, då upptagandet av amorteringslånet
måhända skulle underlättas, om till säkerhet för lånet finge läggas
samtliga inteckningar med bästa förmånsrätt, och lasarettet icke därav skulle
lida något förfång, hemställes om Kungl. Maj:ts medgivande till ett sådant
förfaringssätt, i vilket fall inteckningar med sämre förmånsrätt, i händelse
av behov, böra få användas för det i nyssherörda kungl. brev bestämda
ändamålet.

Därest Kungl. Maj:t icke skulle finna lämpligt, att för inredning av enskilda
rum i den kirurgiska kliniken lån upptages mot säkerhet av inteckningar
i lasarettsfastigheten, är direktionen i tillfälle att av lasarettets fondmedel
förskjuta den härför erforderliga summan. Donation till motsvarande
belopp, avsedd till lasarettets utvidgning med flera sängar, finnes men bör
givetvis om möjligt icke under nuvarande förhållanden, då förflyttning av
sjukvården är förestående, användas under annan förutsättning än att den
uttagna summan kan förväntas bliva till donationsfonden återförd. Så kan
emellertid antagas komma att ske, om rättighet erhålles att till täckande av
kostnaden för inredningsarbetet disponera över det ifrågasatta tillägget å
rumsavgifterna.

Utöver meranämnda inteckningar å 250,000 kronor finnes i lasarettstomten
icke någon inteckning för vare sig penningar eller annat. Gällande taxeringsvärde
å fastigheten är 4,319,000 kronor, därav tomtvärde 2,858,000
kronor, motsvarande 100 kronor per kvadratmeter. Att tomten numera äger
ett högre värde, torde vara uppenbart : Upplysning har begärts om befintligheten
av donationsföreskrifter, som hava avseende å fastigheten i fråga.

I anledning härav må framhållas. Enligt förbehåll i åtskilliga donationsurkunder
har direktionen förbundit sig att för mottagna penningebidrag bereda
friplatser antingen åt sjuka i allmänhet eller åt en eller annan kategori
av sjuka. På sådana villkor skänkta medel redovisas särskilt i lasarettets
räkenskaper och täckas av andra befintliga tillgångar än lasarettsfastigheten.
Av vissa lasarettet tillfallna testamentsmedel och avkastning
därav hava vid den åren 1889—1891 utförda om- och nybyggnaden av lasarettet
större belopp tagits i anspråk. Medgivande till sådan användning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

har av testatorerna lämnats i ett fall för uppsättande till sjukvårdens utvidgande
av nya sängplatser, delvis med kostnadsfri vård, och i det andra
för inrättande och underhåll av bostadsrum åt tjänstgörande medicine kandidater.
På grund av en i medlet av sjuttonhundratalet mottagen gåva av
två inom Klara församling i Stockholm belägna fastigheter och en del av
en tredje fastighet därstädes, allt sedermera försålt, är lasarettet förpliktat
att uteslutande för viss kategori av sjuka underhålla två rum med två sängplatser
i vartdera samt bereda de sjuka kostnadsfri vård. Icke heller dessa
donationer torde utgöra hinder för fastighetens intecknande på sätt nu blivit
ifrågasatt, varemot vid sjukvårdens och undervisningens eventuella förflyttning
bör om möjligt tillses, att sålunda förbehållna förmåner även i det nya
sjukhuset komma vederbörande tillhanda.

Direktionens slutliga hemställan gick alltså ut på dels ett tillstyrkande av
de sakkunnigas förslag dels eu begäran, att Kungl. Maj:t måtte medgiva
att utöver de av de sakkunniga föreslagna arbetena måtte i enlighet med
det av generalfältläkaren Bauer förordade förslaget å lasarettets kirurgiska
klinik inredas ett antal enskilda sjukrum för eu kostnad av 117,000 kronor,
att till förräntning och amortering av denna summa måtte uppbäras
tillägg i sjukvårdsavgifterna å dessa rum med högst 3 kronor per dag för
sängplats i enskilt rum och 2 kronor i halvenskilt rum,

samt att lasarettets fastighet n:r 8 i kvarteret Pilträdet måtte få intecknas,
utöver redan beviljade inteckningar å tillhopa 250,000 kronor, för ett sammanlagt
belopp av 1,250,000 kronor, eller, om Kungl. Maj:t lämnar tillåtelse
jämväl till inredande av nyssberörda enskilda sjukrum, 1,350,000
kronor, i båda fallen med ränta, och att samtliga dessa inteckningar, i den
ordning så finnes lämpligt, må få läggas som säkerhet dels för amorteringslånet,
dels ock, om så erfordras, för någon del av det belopp, som erlagts i
köpeskilling för fasta egendomen n:ris 2, 3 och 4 i kvarteret Pilträdet.

Vid lasarettsdirektionens yttrande var fogat ett yttrande av följande lydelse
från samtliga föreståndare för lasarettets sjukvårdsavdelningar och
polikliniker.

Härmed få undertecknade, utgörande samtliga föreståndare för serafimerlasarettets
sjukvårdsavdelningar och polikliniker, intyga, att vi, var och en
för sin avdelning, deltagit i utarbetandet av de förslag till ändringar i lasarettets
lokaler, vilka innefattas i den av 1919 års sjukhusbyggnadssakkunniga
till Kungl. Maj:t den 29 januari 1925 ingivna framställningen angående
medel till modernisering av serafimerlasarettet, samt att vi anse, att dessa
ändringar innebära väsentliga förbättringar i såväl vård- som undervisningsavseende;
och få vi för den skull livligt tillstyrka bifall till såväl den gjorda
framställningen som ock det av generalfältläkaren Bauer i särskilt yttrande
framförda förslaget till omdaning och utvidgning av den enskilda rumsavdelningen
i kirurgiska kliniken, vilket senare arbete nu synes kunna utföras
utan att någon kostnad därför skulle drabba vare sig staten, Stockholms
stad eller Stockholms län.

I yttrande den 27 februari 1925 hade justitiekansler sämbetet anfört, att ur
de synpunkter, ämbetet hade att företräda, anledning icke torde förefinnas

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

att avstyrka direktionens hemställan i ärendet i vad anginge intecknande
av serafimerlasarettets fasta egendom.

Jag övergår härefter att redogöra för de yttranden, som i ärendet avgivits
av Stockholms stads myndigheter.

I yttrande den 16 februari 1925 hade stadens hälsovårdsnämnd tillstyrkt
de sakkunnigas förslag under villkor:

1) att staten och Stockholms läns landsting bestrida sina andelar i kostnaderna
enligt de föreslagna grunderna;

2) att de till en kostnad av 1,314,350 kronor beräknade ändringsarbeten,
vilka skola utföras med av serafimerlasarettet upplånade medel, bliva verkställda
;

3) att det av staden utlämnade räntefria lånet skall återbetalas, då serafimerlasarettet
upphör att anviindas för sitt nuvarande ändamål;

4) att överenskommelse träffas mellan hälsovårdsnämnden och lasarettsdirektionen
angående kontrollen av gällande bestämmelser om stadens rätt att
disponera visst platsantal å lasarettet; samt

5) att behandlingen å lasarettets poliklinik allt framgent skall vara kostnadsfri.

Till stöd härför anförde nämnden i huvudsak följande.

Stadens bidrag till kostnaderna för de nu föreslagna ändringsarbeten inom
polikliniken, köket och badet samt för uppförande av en ny ångcentral har
motiverats därmed, att dessa kostnader avse förbättringar, vilka skulle bliva
till gagn för stadens vårdtagare. Vad förbättringarna inom polikliniken
angå vill nämnden uttala, att dessa äro av behovet högeligen påkallade och
motsvara ett påtagligt stadens intresse, eftersom polikliniken i främsta rummet
besökes av stockholmsbor. Även köks- och badavdelningarna äro i
starkt behov av omändringar, vilka givetvis äro ägnade att förbättra kosthållet
och välbefinnandet för de å sjukhuset vårdade stockholmsborna. Uppförandet
av en ny ångcentral är eu direkt följd av kökets ombyggnad, enär
det nuvarande ångpannerummet måste tagas i anspråk för kökets utvidgning.
Nämnden får sålunda tillstyrka, att staden på föreslaget sätt bidrager
till kostnaderna för här ifrågavarande omändringsarbeten med Va av totalbeloppet.

Stadens ifrågasatta bidrag med halva beloppet för den gamla portens
flyttande och uppförande av ett porthus torde kunna motiveras med hänsyn
till det estetiska värdet av en sådan anordning och har icke föranlett någon
erinran från nämndens sida.

Vad beträffar slutligen de ändringsarbeten, vartill staden ej skulle lämna
bidrag, vill nämnden framhålla, att dessa arbeten indirekt komma att medföra
en kostnadsökning för staden. Förräntningen och amorteringen av
kostnaden komma nämligen att jämlikt bestämmelserna i nu gällande avtal
ingå i de årliga underhållskostnader för stadens medellösa patienter, som
staden är skyldig att ersätta. Det oaktat anser nämnden, att dessa arbeten,
av vilka värmeledningens omläggning nära sammanhänger med uppförandet
av en ny ångcentral, äro så värdefulla och angelägna, att nämnden vill
förorda arbetenas utförande såsom en förutsättning för stadens medverkan
överhuvudtaget till förslagets genomförande.

Kung1. Maj.ts proposition Nr 216.

Förslaget innehåller inga bestämmelser om stadens rätt att återkräva det
räntefria lån, som skulle utgöra bidraget från stadens sida. Det torde emellertid
hava varit de sakkunnigas avsikt, att lånet skulle återbetalas, då sjukhuset
ej längre användes för sitt nuvarande ändamål, d. v. s. kommer att
ersättas med det planerade kliniska sjukhuset å Ladugårdsgärdet. Detta
synes dock böra formuleras som ett uttryckligt villkor.

Nämnden har funnit sig böra tillstyrka det av förste stadsläkaren reservationsvis
framförda kravet på garantier för att staden verkligen får disponera
det avtalade platsantalet å serafimerlasarettet. Även om utsikt finnes
att inom kort kunna ordna denna fråga genom överenskommelse med lasarettsdirektionen
oberoende av det föreliggande förslagets genomförande, synes
dock försiktigheten bjuda, att stadens bidrag göres beroende av eu för
nämnden tillfredsställande lösning av denna fråga.

Slutligen vill nämnden föreslå såsom villkor för stadens bidrag, att behandlingen
å lasarettets poliklinik framdeles som hittills skall vara avgiftsfri.
Detta synes utgöra ett rimligt krav med hänsyn till stadens betydande bidrag
till poliklinikens omändring och torde icke föranleda några betänkligheter
från statens eller lasarettets sida.

I yttrande den 17 februari 1925 hade stadens drätselnämnd hemställt,

1) att stadsfullmäktige måtte förklara sig villiga att för de ifrågavarande
ändringsarbetena lämna bidrag, antingen i form av ett räntefritt lån å högst
443,225 kronor eller ock genom ett årligt bidrag, motsvarande 5 procent å
samma belopp, under villkor — förutom de av hälsovårdsnämnden i övrigt
föreslagna — att lånet skall återbetalas, respektive det årliga bidraget upphöra
senast med utgången av det år, under vilket sjukhuset nedlägges eller
staden finner sig icke böra längre utnyttja sin rätt till vissa vårdplatser å
sjukhuset; samt

2) att, för det fall bidraget kommer att utgå i form av lån, de för ändamålet
erforderliga medlen skola anskaffas genom upplåning och amorteras
på högst 20 år.

Såsom motivering för denna hemställan hade drätselnämnden i huvudsak
anfört följande.

Mot principen, att staden med visst belopp skall deltaga i kostnaden för
bär berörda arbeten, bär drätselnämnden icke funnit anledning till erinran.
Visserligen har staden på grund av det tidigare lämnade byggnadsbidraget
tillförsäkrats rätt att utan annan gottgörelse än den i gällande avtal föreskrivna
årliga ersättningen allt framgent disponera 200 sängar för sina
vårdtagare, men å andra sidan torde det vara även ett stadens intresse att
nödvändiga underhålls- och förbättringsarbeten icke eftersättas.

Vad åter gäller storleken av det bidrag, staden bör lämna, torde denna
fråga i första hand vara beroende på i vad mån de ifrågasatta arbetena
kunna anses nödvändiga för bestridande av den vård, som vid lasarettet
skall lämnas stadens sjuka. Detta spörsmål faller av naturliga skäl utanför
drätselnämndens bedömande. Skulle emellertid prövningen av förslaget ur
denna synpunkt bestyrka ej mindre, att berörda arbeten i hela deras
omfattning behöva komma till utförande, än även, att den andel i de totala
kostnaderna, som staden och länet tillsammans skulle tillskjuta, motsvarar
ett med hänsyn till arbetenas betydelse för sjukvården skäligt belopp, synes

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

från stadens sida ytterligare böra undersökas, huruvida den av de sakkunniga
föreslagna fördelningen av kostnaderna mellan staden och länet kan
anses vara lämpligt och rättvist avvägd. I do till drätselnämnden remitterade
handlingarna förekomma icke några uppgifter för belysande av detta
spörsmål. Kammarkontoret har emellertid till vägledning för bedömande
härav införskaffat vissa å en tablå (tryckt såsom bilaga 3 till detta utlåtande)
sammanställda uppgifter. Härav framgår, att antalet underhållsdagar
för å sjukhuset vårdade patienter från staden ocli länet under åren
1913—1924 varit:

Stadens sjuka: a) betalande....................... 241,070

b) medellösa...................... . 363,300 604,370

Länets sjuka: a) betalande....................... 220,433

b) medellösa....................... 405±475 625,908

Dessa frekvenssiffror synas närmast utvisa, att staden och länet borde
med lika belopp deltaga i de kostnader, som kunna anses böra av dem gemensamt
bestridas. Emellertid torde på fördelningen jämväl kunna inverka
andra omständigheter, om vilka drätselnämnden icke har någon kännedom
eller som eljest falla utom nämndens bedömande, såsom den större eller
mindre frekvensen från staden, respektive länet å sjukhusets polikliniker
samt den förändring av det framtida förhållandet mellan å sjukhuset vårdade
patienter från staden, respektive länet, varmed man på grund av olika
omständigheter kan hava anledning att räkna. Drätselnämnden anser sig
böra utgå från att erforderlig utredning om dessa och andra liknande förhållandens
betydelse för kostnadsfördelningen mellan staden och länet före
ärendets slutliga avgörande kommer att förebringas.

Enligt det föreliggande förslaget skulle stadens bidrag utgå i form av ett
räntefritt lån. Självfallet torde ett sådant lån böra till staden återgäldas,
därest verksamheten vid sjukhuset i en framtid kommer att nedläggas eller
staden dessförinnan skulle finna sig böra avstå från sin rätt till de platser,
som nu för stadens sjuka disponeras. I blivande avtal torde böra införas
uttryckligt förbehåll härom.

Med hänsyn till önskvärdheten av att stadens låneskuld icke annat än i
tvingande fall ytterligare ökas, synes även kunna ifrågasättas, huruvida icke
bidraget i stället kunde utgå i form av ett mot räntan å lånebeloppet svarande
årligt bidrag. Denna utväg synes vara så mycket mer att föredraga,
som sjukhusdirektionen möjligen kan tänkas genom statens bemedling hava
möjlighet att från vissa statens fonder erhålla lån mot lägre ränta, än vad
staden får vidkännas för sin upplåning.

Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att realiserandet av här
berörda ombyggnadsförslag möjligen kan medföra, att det mera fullständiga
ordnandet av sjukhusförhållandena, som avsetts med förslaget om uppförande
av ett nytt stort sjukhus å Ladugårdsgärdet, kommer att fördröjas
för en avsevärd tid framåt. I vad mån detta kan anses vara till olägenhet
för staden, undandrager sig drätselnämndens bedömande, men synes det
önskligt, ej mindre att de nu ifrågasatta ändringsarbetena begränsas till att
avse, vad som är oundgängligen nödvändigt för att verksamheten vid lasarettet
utan allt för stora olägenheter skall kunna provisoriskt uppehållas,
intill dess den ifrågasatta sjukhusanläggningen å Ladugårdsgärdet utbyggts
till sådan storlek, att serafimerlasarettet icke längre för sitt ändamål behöves,

Kung!. Maj. ts proposition Nr 216.

än även, att de kostnader, som nu föreslås att nedläggas på omändringsarbeten,
amorteras inom tid, som med hänsyn till nyssnämnda omständigheter
kan finnas skälig.

För så vitt det nu ifrågasatta bidraget skulle bestämmas att utgå i form
av räntefritt lån, synes detsamma böra anvisas att utgå av lånta medel,
vilka från stadens sida böra återbetalas inom den tid, som nyss antytts,
dock högst inom samma tid, som eljest plägar tillämpas för stadens egna
sjukhusbyggen, eller 20 år.

Föredragande borgarrådet hade i frågan erinrat och anfört följande:

Vid bedömandet, huruvida den av de sakkunniga föreslagna fördelningen
mellan Stockholms stad och Stockholms län av vissa kostnader för de ifrågavarande
ombyggnadsarbetena vid serafimerlasarettet kan anses lämpligt och
rättvist avvägd, torde hänsyn böra tagas ej blott till den kliniska verksamheten,
rörande vilken avtal finnas mellan lasarettet, å ena, samt staden och
länet, å andra sidan, utan även till den polikliniska verksamhet, som lasarettet
utan avtal utövar till förmån för staden och länet.

Vad först den kliniska verksamheten angår, förfogar lasarettet över 425
sängar. Av dessa äro genom avtal 200 tillförsäkrade staden och 100 länet.
Dessa siffror äro emellertid icke tillräckligt belysande för lasarettets prestationer
gentemot staden och länet. Ett riktigare uttryck härför utgöra de
antal vårddagar, som staden och länet kommit i åtnjutande av, och som
närmare framgå av en tablå över underhållsdagar för patienter vid serafimerlasarettet
under åren 1913—1924.

Av nämnda tablå framgår, att staden tidigare icke kommit i åtnjutande
av det antal vårddagar, som svarar mot det staden tillförsäkrade sängantalet,
medan däremot länet kunnat väl utnyttja sitt avtal med lasarettet.
Förklaringen härtill torde vara att söka dels däri, att länet, som tidigare
icke förfogat över något eget sjukhus, till serafimerlasarettet sänt hela sitt
vårdbehövande klientel, som där icke kunnat avvisas, dels ock i den omständigheten,
att lasarettet mottagit ett avsevärt antal personer, som vid
intagningen förmodats tillhöra Stockholm men vid närmare undersökning
visat sig äga hemortsrätt i länet. Sedan länet numera erhållit egna sjukvårdsanstalter,
har emellertid, såsom av tablån framgår, en väsentlig förändring
i fråga om vårddagarnas fördelning inträtt till stadens fördel. Genom
sjukhusavgiftsdelegerades verksamhet har dessutom numera större trygghet
vunnits för att å stadens ackord icke intagas personer, mot vilka staden
icke har vårdskyldighet. Erhålles dessutom den av hälsovårdsnämnden påfordrade
garantien för att staden verkligen får disponera de platser, lasarettet
enligt gällande avtal har att tillhandahålla staden, torde sålunda vårddagarnas
antal hädanefter kunna bringas i bättre överensstämmelse med det
staden tillförsäkrade sängantalet.

Vad härefter den polikliniska verksamheten angår, har av stadens statistiska
kontor verkställts en utredning angående antalet under år 1923 å
serafimerlasarettets polikliniker behandlade patienter. Resultatet av denna
utredning framgår av nedanstående tabell, utvisande huru patientantalet
fördelat sig på staden, länet och riket i övrigt.

48 Kungl. Maj ds proposition Nr 216.

A serafimerlasarettets polikliniker år 1923 behandlade patienter.

Absoluta tal. Medicinska polikliniken........	Summa	Stock- holms stad	Stock- holms län	Riket i övrigt1	Okänd hemort
5,795	3,850	1,318	609	18
Kirurgiska » ........	13,469	9,442	2,883	985	159
Gynekologiska » ........	1,329	850	314	127	38
Nervpolikliniken ............	2,055	1,388	341	303	23
Ögonpolikliniken............	8,588	5,621	1,839	1,052	76
Öronpolikliniken ............	8,094	5,826	1,449	765	54
, Summa	39,330	26,977	8,144	3,841	368
På 100 behandlade tillhörde Medicinska polikliniken........	100,0	(>6,4 70,1	22,8	10,5	0,3
Kirurgiska » ........	100,o	21,4	7,3	1,2
Gynekologiska » ........	100,0	03,9	23,6	9,6	2,9
Nervpolikliniken............	100,0	07,6	16,6	14,7	1,1
Ögonpolikliniken............	100,0	65,5	21,4	12,2	0,9
Öronpolikliniken ............	100,0	72,0	17,9	9,4	0,7
Medeltal	100,0	08,6	20,7	9,8	0,9

1 Ävensom utländska undersåtar (ett fåtal).

Av denna tabell framgår, att de personer, tillhörande Stockholm, som
dragit nytta av denna gren av serafimerlasarettets verksamhet, uppgå till
ett tre gånger större antal än de från länet.

För egen del anförde vidare städskålegiet i utlåtande den 26 februari 1925
bland annat:

Vad angår den av de sakkunniga föreslagna kostnadsfördelningen,
torde mot densamma icke vara något att erinra, detta under förutsättning
dock att betryggande garantier lämnas för att staden framdeles verkligen
får disponera de platser, som enligt gällande avtal tillförsäkrats densamma.

Emot den föreslagna formen för stadens bidrag torde ej heller vara något
att erinra, under förutsättning att detsamma, på sätt såväl hälsovårdsnämnden
som drätselnämnden föreslagit, förbindes med det villkoret, att lånet
skall till staden återgäldas, därest antingen verksamheten vid sjukhuset
framdeles nedlägges eller staden dessförinnan skulle finna sig böra avstå från
sin rätt till vissa sängplatser å sjukhuset. Genom den av drätselnämnden
alternativt ifrågasatta anordningen med ett årligt bidrag från staden, motsvarande
räntan å ett av lasarettsdirektionen upptaget lån, skulle visserligen
vinnas den fördelen, att en ökning av stadens låneskuld för här ifrågavarande
ändamål undvekes. Emellertid torde denna anordning komplicera
frågan, särskilt med hänsyn till lasarettets övriga lånebehov, och har stadskollegiet
därför ansett sig böra förorda det förra alternativet. De för lånet
erforderliga medlen torde, på sätt drätselnämnden föreslagit, böra anskaffas
genom upplåning och amorteras under en tid av högst 20 år.

Såsom villkor för stadens bidrag har hälsovårdsnämnden bland annat föreslagit,
att de till en kostnad av 1,314,350 kronor beräknade ändringsarbeten,
vilka skola utföras med av serafimerlasarettet upplånade medel, bliva verkställda.
Ehuru staden endast indirekt — genom en ökning av den vård -

Kungl. May.ts proposition Nr 216.

dagskostnad, som enligt andra punkten i nu gällande avtal skall av staden
bestridas — kommer att medverka vid amorteringen av nämnda kostnad,
har kollegiet, med hänsyn till angelägenheten ur sjukvårdssynpunkt, att
ifrågavarande arbeten bliva utförda, ansett sig böra förorda, att nämnda
arbetens utförande uppställes såsom villkor för stadens medverkan i övrigt.

Även de övriga villkor, som av hälsovårdsnämnden föreslagits, vill kollegiet
biträda.

Vad slutligen angår det av generalfältläkaren Fritz Bauer reservationsvis
framförda förslaget om anordnande av enskilda och halvenskilda rum å
den kirurgiska avdelningen, torde, då tiden för lasarettets kvarliggande å
dess nuvarande plats är så oviss, anledning icke föreligga för staden att
medverka till bestridande av kostnaderna för en sådan anordning.

I anslutning härtill hemställde stadskollegiet, att stadsfullmäktige måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t förklara sig villiga att för här ifrågavarande
ändrings- och förbättringsarbeten vid serafimerlasarettet mot säkerhet, som
av drätselnämnden kunde godkännas, lämna ett räntefritt lån om högst
443,225 kronor under följande villkor:

1) att staten och Stockholms läns landsting bestrida så stor del av kostnaderna
för arbetena ifråga, som av de sakkunniga föreslagits;

2) att de till en kostnad av 1,314,350 kronor beräknade ändringsarbeten,
vilka skola utföras med av serafimerlasarettet upplånade medel, bliva verkställda
;

3) att stadens lån återbetalas senast med utgången av det år, under
vilket serafimerlasarettets verksamhet å dess nuvarande plats nedlägges eller
staden finner sig icke böra längre utnyttja sin rätt till vissa vårdplatser å
lasarettet;

4) att överenskommelse träffas mellan hälsovårdsnämnden och lasarettets
direktion ifråga om kontrollen av att gällande bestämmelser angående stadens
rätt att disponera visst platsantal å lasarettet iakttagas;

5) att behandlingen på lasarettets polikliniker allt framgent skall vara
kostnadsfri; samt

6) att Kungl. Maj:t medgiver, att de för ändamålet erforderliga medlen
anskaffas genom upplåning för amortering på högst 20 år.

Den 9 mars 1925 fattade stadsfullmäktige beslut i enlighet med stadskollegiets
hemställan, och blevo stadsmyndigheternas yttrande till Kungl.

Maj:t överlämnade av överståthållarämbetet, som i utlåtande den 14 mars
1925 förklarade sig för egen del icke hava något att tillägga till vad stadsfullmäktige
i ärendet anfört.

Vid anmälan den 20 mars 1925 av sjukhusbyggnadssakkunnigas senast Kungl. Maj:ts
berörda framställning och de däröver avgivna utlåtandena yttrade jag i den
föreliggande frågan följande: års riksdag.

Såsom jag nyss antytt, hava förhållandena i avseende å serafimerlasarettets
lokaler synts mig sådana, att jag funnit det högeligen önskligt, att något
kunde från statens sida göras för avhjälpande av de mest framträdande

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 184 höft. (Nr 216.) 4

Framställning
från direktionen

över serafimerlasarettet

den 16 maj
1925.

Sakkunnigas
betänkande
och förslag
den 24 september
1925.

50 Kungl. May.ts proposition Nr 216.

bristema. I och med att ett visst belopp blev i statsverkspropositionen beräknat
i avvaktan på ärendets vidare utredning, kan emellertid icke anses,
att någon ställning tagits till den av de sakkunniga uppgjorda finansieringsplanen.
Jag hade helst sett, att det varit möjligt att nu genomföra de viktigaste
samt för sjukvården och undervisningen mest oundgängliga arbetena
— de som avse poliklinik, kök, maskinhus och bad — men att övriga arbeten
fått tillsvidare anstå, och detta så mycket mer som frågan om det nya
stora centralsjukhuset inom en mycket nära framtid torde bliva aktuell.
Det har nämligen icke synts mig ändamålsenligt, att, då ett stort förslag
till ett nytt sjukhus, avsett att ersätta det nuvarande serafimerlasarettet, snart
är att införvänta, nu vidtaga allt för genomgripande förändringar i avseende
å lasarettets nuvarande lokaler och över huvud icke sådana, som ej under
övergångstiden visa sig vara oundgängligen nödvändiga för sjukvården och
undervisningen. Frågorna om det nya sjukhuset och underhållsarbetena å
det gamla synas mig, när dessa senare givits den omfattning, som skett,
lämpligen böra skärskådas i ett sammanhang.

För att få det föreliggande förslaget realiserat har man ansett en medverkan
från Stockholms stads sida för finansieringen vara nödvändig. Frågan
synes mig emellertid ligga i ett i viss mån annat läge genom det beslut,
som av Stockholms stadsfullmäktige fattats. Vid stadsfullmäktiges beslut
att bidraga till förslagets genomförande är nämligen fogat, bland andra, det
villkoret att samtliga de av de sakkunniga angivna ändringsarbeten bliva
verkställda, sålunda jämväl de arbeten, i fråga om vilka jag anser ett uppskov
i avvaktan på närmare prövning försvarligt.

Jag vill slutligen erinra om att det sista av de över de sakkunnigas förslag
infordrade yttrandena inkom till ecklesiastikdepartementet först den 14
mars 1925 och att det icke varit möjligt att inom den för propositioners
avlåtande till riksdagen föreskrivna tiden medhinna att verkställa någon
ytterligare utredning i frågan.

I enlighet med min hemställan beslöt Kungl. Maj:t att i skrivelse (nr 191)
giva riksdagen tillkänna, att proposition i det under åttonde huvudtiteln till
1925 års statsverksproposition omförmälda ärendet angående tillbyggnadsarbeten
å serafimerlasarettet ej komme att avlåtas till riksdagen, i följd varav
medel för berörda ändamål ej komme att erfordras på riksstaten för budgetåret
1925—1926.

Kungl Maj:ts beslut att icke till riksdagen framlägga proposition angående
de ändringsarbeten, varom förslag förelåg, föranledde direktionen över serafimerlasarettet
att i skrivelse den 16 maj 1925 hemställa om Kungl. Maj:ts
medgivande att utföra vissa mindre i ovanberörda större omändringsförslag
ingående ändringsarbeten och att för bestridande av kostnaderna härför
av allmänna lasarettsfondens medel taga i anspråk ett belopp av 78,600
kronor.

* *

Med skrivelse den 24 september 1925 hava nu sjukhusbyggnadssakkunniga
framlagt sitt huvudförslag rörande uppförande av ett nytt kliniskt sjukhus
ävensom de olika förslag, vilka hänga härmed samman eller direkt
föranledas av huvudförslaget.

Kungl. Maj:is proposition Nr 216.

De sakkunniga erinra till eu början, hurusom frågan om tomt för ett nytt
kliniskt sjukhus redan blivit av Kungl. Maj:t prövad och viss byggnadstomt
å Ladugårdsgärdet genom Kungl. Majrts beslut den 21 april 1922 blivit de
sakkunniga anvisad. De sakkunniga meddela i samband härmed en summarisk
förteckning å alla de övriga tomter, som blivit för ändamålet ifrågasatta
men vid verkställd undersökning befunnits av en eller annan anledning
icke kunna för ändamålet tagas i anspråk.

Dessa tomter äro:

I. å Kungsholmen belägna:

1) En till kronoegendomen Marieberg hörande tomt, f. n. disponerad dels
för en ammunitionsfabrik och dels till kasern för fälttelegrafkåren;

2) Staden tillhöriga, åt Frimurarbarnhuset delvis upplåtna egendomen
Kristineberg, delen norr om Drottningholmsvägen;

3) Den del av samma egendom, som är belägen söder om Drottningholmsvägen,
väster om Konradsberg, ev. med tillägg av någon del utav sistnämnda
för Stockholms hospital nu disponerade, staten tillhöriga egendom.

II. Söder om Stockholm i Brännkyrka församling belägna:

4) kronoegendomen Johanneshov;

5) Stockholms stad tillhöriga egendomen Årsta;

6) Stockholms stad tillhöriga lägenheten Dalskogen å Enskede ägor.

III. Norr om Stockholm belägna:

7) Del av den s. k. Solnaskogen, tillhörande Karlbergs kungsgård;

8) Väster om Karlbergs slott belägen del av Karlbergs kungsgård:

9) Området stora Björnnäset, å norra Djurgården, i närheten av Albano
station;

10) den s. k. Kattrumpsbacken, å norra Djurgården, mellan fältrittklubbens
bana och slätten vid Ugglevikskällan;

11) Smedsbacken, norr om Ladugårdsgärdet;

12) Kampementsbacken, norr om Ladugårdsgärdet;

13) De nuvarande fotgardesregementenas tomter;

14) Området lilla Björnnäset, beläget å norra Djurgården, söder om Laduviken; 15)

Kungl. Lantbruksakademiens experimentalfält, å norra Djurgården;

16) egendomen Bergshamra, tillhörig kronan.

Såsom förut nämnts avsåg det åt de sakkunniga lämnade uppdraget att
biträda med utredning rörande såväl karolinska institutets som serafimerlasarettets
nybyggnadsfrågor. De sakkunniga säga sig ända från början
hava oavlåtligt hållit i sikte lösandet av frågan i hela denna dess omfattning,
varigenom slutmålet — att samla karolinska institutets institutioner
och kliniker till ett organiskt helt — skulle uppnås. Arbetet planlades i
början med tanke på att den stora frågan skulle lösas i ett sammanhang,
men denna tanke måste ganska snart övergivas. Såsom jag ovan erinrat,
föreslogo de sakkunniga i sin ovanberörda skrivelse den 17 juni 1921 på
anförda skäl, att byggnadsföretaget skulle utföras i tre särskilda etapper så,
att i första etappen skulle utföras sex kliniker, en medicinsk, en kirurgisk,
en oftalmiatrisk, en otiatrisk, en radiologisk och en för obstetrik och gyne -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 216.

kologi. I den andra etappen skulle följa de karolinska institutets kliniker,
som icke medtagits i första etappen, nämligen ytterligare en medicinsk och
en kirurgisk samt en neurologisk, en psykiatrisk, två pediatriska, en ortopedisk
och en dermatologisk-syfilidologisk. I tredje etappen — eventuellt
redan i den andra — skulle karolinska institutet i trängre bemärkelse, d. v. s,
de till institutets tomt å Kungsholmen nu förlagda teoretiska institutionerna,
förflyttas intill det nya sjukhuset, varmed hela byggnadsplanen skulle vara
slutförd. Sängantalet i det planerade sjukhusets första etapp beräknades av
de sakkunniga bliva 628.

De sakkunniga framhålla nu, hurusom det under fortgången av arbetet
blivit för de sakkunniga allt klarare, att den omfattning för sjukhusets första
etapp, som föreslagits i berörda skrivelse den 17 juni 1921, ur flera, framför
allt ekonomiska synpunkter ej vore lyckligt avvägd.

Ett byggande i två etapper enligt planen av år 1921 måste hava till följd,
att seraf!merlasarettet under en lång följd av år skulle utnyttjas såsom kliniskt
sjukhus vid sidan av det nya sjukhuset, ett förhållande, som ur många
synpunkter skulle ställa sig ekonomiskt ofördelaktigt. En sådan anordning
skulle med nödvändighet kräva mycket betydande om- och tillbyggnadsarbeten
å det gamla lasarettet, i runt tal dragande eu kostnad av två och en
halv million kronor. Planlägges åter bygget så, att samtliga serafimerlasarettets
kliniker flyttas på en gång och snarast möjligt och kan därigenom
det nuvarande serafimerlasarettets tillvaro såsom kliniskt sjukhus bliva begränsad
till en relativt kort tid, 8 ä 10 år, kunna underhållsarbetena avsevärt
inskränkas, vilket framgår av det förslag till sådana arbeten, som samtidigt
framlägges och vars genomförande skulle kosta endast något över
600,000 kronor. Om den kliniska sjukhusverksamheten under en avsevärd
följd av år skulle bedrivas både vid serafimerlasarettet och vid det nya
sjukhuset, skulle detta medföra en hel del onödiga administrationskostnader
i form av* dubblerad arbetskraft, varjämte det bleve nödvändigt att driva
såväl två patologisk-anatomiska institutioner som två röntgenavdelningar,
bägge och särskilt de senare synnerligen kostsamma beträffande både levande
kraft och materiel. Den nuvarande patologisk-anatomiska avdelningen vid
karolinska institutet skulle däremot kunna helt nedläggas så snart hela serafimerlasarettets
verksamhet bleve förlagd till det nya sjukhuset. Härigenom
skulle andra karolinska institutets hårt beträngda institutioner kunna vinna
en välbehövlig utvidgning genom att tillgodogöra sig dess utrymme, en förbättring,
som kunde ske utan nämnvärda kostnader för statsverket. Slutligen
skulle, om blott första etappen utbyggdes, serafimerlasarettets tomter
mycket senare bliva lediga att exploateras, vilket för statsverket måste betyda
en avsevärd ekonomisk förlust. Då de sakkunnigas förslag går ut på
att staten skulle bevilja sina anslag till nybyggnaden under förbehåll, att
staten finge ersättning härför i den mån försäljandet av lasarettets gamla
fastigheter möjliggjorde detta, kan det icke vara staten likgiltigt, om en
sådan försäljning äger rum efter 8 å 10 år eller först efter 20 eller kanske
än flera år.

Även med hänsyn till det nya sjukhuset och dess drift skulle ett så ofullständigt
utbyggande som det år 1921 såsom första etapp ifrågasatta bliva
ur ekonomisk synpunkt mindre fördelaktigt. Ett modernt sjukhus är en

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

ytterst komplicerad anstalt. Det oaktat fordrar erfarenheten med allt större
skärpa av dess organisation en långt gående koncentration, detta av hänsyn
till kostnaderna såväl för byggnaden som för driften. Arbetslokalerna, såväl
de rent medicinska som de ekonomiska, skola ligga så centralt som
''möjligt i den stora sjukhusorganismen. Sjukavdelningarna skola grupperas
runt om detta centrum med bekvämast möjliga förbindelse till arbetslokalerna.
Denna organisationsprincip, ytterst betydelsefull för driften, medför
naturligtvis vissa oundvikliga nackdelar, då det gäller att planlägga ett
sjukhus, som skall utbyggas i flera etapper. Givetvis bliva svårigheterna
större, ju mer dessa etapper skilja sig från varandra med avseende på
deras omfång. Arbetslokalerna, vilka som sagt måste ligga centralt, äro
nämligen redan på grund härav svåra att nämnvärt utvidga. Dessutom utgör
flertalet av dem en organisation för sig, som likaledes är byggd efter
principen: koncentration kring ett arbetscentrum; så t. ex. måste en köksavdelning
byggas med själva köket som centrum och de mångfaldiga bilokalerna
förläggas runt om detta; en poliklinik måste byggas så, att de
sjuka få vänta och inregistreras i lokaler, belägna i centrum, och sedan därifrån
fördelas till runt om detta centrum liggande behandlings- och undervisningslokaler
o. s. v. En följd av allt detta blir, att, om sjukhuset skulle
utbyggas enligt förslaget av år 1921, eu mycket stor del av arbetslokalerna
måste redan nu uppföras till den omfattning, de senare vid sjukhusets fullständiga
utbyggnad måste få. Så är förhållandet med den centralbyggnad,
som innehåller polikliniker, bad, gymnastik och laboratorier, den patologiska
institutionen m. m. Så är vidare fallet med köket, vissa delar av tvätten
och maskinhuset, med gravkapellet samt med hela det centrala kulvertsystemet.
Detta kommer givetvis att medföra, att de delar av sjukhuset,
som uppföras i första etappen, bliva relativt dyrare och att byggnadskostnaden
per säng pressas i höjden, varjämte naturligtvis driften blir dyrare.
Kostnadsberäkningens slutsiffror visa, att byggnadskostnaderna enligt alternativ
I uppgå till 23,235,000 kronor för 825 sängar eller till 28,163 kronor per
säng, under det att de enligt alternativet II uppgå till 26,480,000 kronor
för 1,154 sängar eller till 22,946 kronor per säng.

Såsom bekant bar Stockholms stad redan ritningar färdiga till ett nytt
sjukhus vid Arsta. Staden torde därför icke vara villig övergiva denna plan
och deltaga i uppförandet av ett så dyrt sjukhus, som det enligt alternativ
I, dessutom liggande på statens mark, om staten icke bure eu mycket
stor del av kostnaden, även för de sängar staden måste kräva reserverade
för sin sjukvård. De sakkunniga förmena, att de förmånligaste villkor,
staten kunde erhålla, skulle vara de, som gällt emellan staten och Malmöhus’
läns landsting beträffande uppförandet av universitetsklinikerna i Lund,
d. v. s. att stat och stad åtoge sig hälften av kostnaderna var, givetvis
bortsett från garnisonssjukhusets sängar, dem staten helt måste betala. Av
lämnad översikt av byggnadskostnadernas fördelning framgår, att staten
skulle hava att gälda för det mindre bygget, kallat alternativ I, 12,490,290
kronor och för det större, kallat alternativ II, 12,826,814 kronor. I förra
fallet skulle till undervisningens förfogande stå blott 595 vårdplatser mot i
senare fallet 912 eller, om garnisonens platser medräknas, vilket beträffande
alternativ II är fullt berättigat, ej mindre än 1,019 vårdplatser. Proportionen
emellan kostnaderna och utbytet för undervisningen skulle alltså ställa
sig synnerligen ofördelaktigt enligt alternativ !.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 216.

På grund av nu anförda skäl anse de sakkunniga det vida fördelaktigare,
att redan i en första utbyggnad medtagas ej blott de kliniker, som skulle
utgöra första etappen, utan även de, som tills vidare skulle förbliva vid
serafimerlasarettet och nödvändiggöra detta lasaretts fortsatta drift vid sidan
av det nya sjukhuset. Dessa kliniker äro ytterligare en medicinsk och eu
kirurgisk samt en neurologisk.

Med hänsyn till denna förändrade uppfattning hava de sakkunniga utarbetat
och framlagt två alternativ till frågans lösning. Alternativ I sammanfaller
med första etappen i 1921 års förslag dock med den skillnad, att det
omfattar 51 sängar mer än detta, vilka tillkommit därigenom att en allmän
isoleringsavdelning, en isoleringsavdelning för septiska barnbördsfall och eu
avdelning för struptuberkulos ansetts böra tillfogas det ursprungliga förslaget.
Det kliniska sjukhuset enligt alternativ I omfattar nu sex kliniker,
en medicinsk, eu kirurgisk, en oftalmiatrisk, en otiatrisk, en radiologisk och
en obstetrisk-gynekologisk samt isoleringsavdelningar med sammanlagt 679
sängar. Alternativ II, vilket ej sammanfaller med andra etappen uti 1921
års förslag, omfattar ett kliniskt sjukhus med nio kliniker, nämligen två
medicinska, två kirurgiska, en oftalmiatrisk, en otiatrisk, en radiologisk, en
obstetrisk-gynekologisk och eu neurologisk samt isoleringsavdelningar med
sammanlagt 1,047 sängar.

De sakkunniga förorda sålunda mycket bestämt alternativ II.

Till förut anförda skäl härför kommer — framhålla de sakkunniga vidare
— ännu ett av stor betydelse. Enligt alternativ I måste för garnisonssjukhuset
uppföras en särskild byggnad med plats för 146 patienter, antalet
beräknat med hänsyn till nu gällande härordning. Detta måste förestås av
två överläkare, en å medicinska och en å kirurgiska avdelningen, varför
dessa avdelningar kräva särskilda operations- och laborationsavdelningar. I
alternativ II föreslås garnisonssjukhuset förminskat till 107 platser och kan
därigenom fördelas på fyra vårdavdelningar, två medicinska och två kirurgiska,
vilka kunna inbyggas i det stora sjukhuset, därigenom att detta påbygges
med ytterligare en våning. Denna sänkning av antalet platser från
146 till 107 är möjlig, dels därför att lasarettet enligt det större alternativet
utökas med ytterligare en medicinsk och en kirurgisk samt med en neurologisk
vårdavdelning, varigenom lasarettets möjligheter att mottaga sjuka
militärer, i fall garnisonens vårdplatser tillfälligt skulle vara otillräckliga, i
hög grad ökas, dels därför att platser för officerare, underofficerare och
civilmilitära beställningsmän kunna beredas på lasarettets hel- och halvenskilda
avdelningar. Givetvis blir det i och för sig billigare att för ett visst
antal sjuksängar höja en befintlig byggnad med en våning än att för detsamma
uppföra eu helt ny byggnad, vartill kommer att även driftkostnaderna
ställa sig mindre kostsamma i det förra än i det senare fallet. I
alternativ II bliva det nya sjukhusets tio medicinska och tio kirurgiska avdelningar
fördelade på fyra överläkare. Dessa kunna med nödig assistens
övertaga var ytterligare en avdelning, varigenom det blir överflödigt att för
garnisonssjukhuset hava särskilda överläkare och således att för dem uppföra
särskilda laborations- och operationsavdelningar. Det är av allt detta
uppenbart, att de vårdplatser, som krävas för garnisonens sjuka, erhållas av -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216. 55

sevärt billigare enligt alternativ II än enligt alternativ I, i förra fallet för
2,455,222 kronor i senare för 4,111,798 kronor.

Beträffande möjligheten av att, på sätt i alternativ II föreslås, ansluta
garnisonssjukhuset till serafimerlasarettet hänvisa de sakkunniga till ett av
generalfältläkaren Bauer avgivet yttrande, till vilkens där uttalade mening
de sakkunniga till fullo ansluta sig. Jag återkommer i det följande härtill
i samband med frågan om garnisonssjukhusets förening med det ifrågasatta
kliniska sjukhuset.

Sjuksängarnas antal och fördelning å olika avdelningar enligt de olika
alternativen framgå av nedanstående översikt.

Alternativ I.

Medicinska kliniken.
Kirurgiska »
Oftalmiatriska »
Otiatriska »
Obstetriska »
Gynekologiska »
Radiologiska »
Isoleringsavdelningen.

Allmänna sängar	Privata sängar	Summa
135	18	153
135	18	153
66	10	76
72	10	82
67 1	16
52 \|	135
50	12	62
18	—	18

Garnisonssjukhuset . . .

595

........... 128

679

146

Transport från altern. I:
Medicinska kliniken. .
Kirurgiska * . .

Neurologiska » . .

723

Alternativ II.

Allmänna

sängar

civila sängar. 595

........... 130

........... 135

........... 52

102

Privata

sängar

825

Summa

679

147

153

Garnisonssjukhuset . . . .

912

.......... 107

135

1,047

107

1,019

135

1,154

Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen hava de sakkunniga i
sitt alternativ II icke medtagit vissa förut till den s. k. andra etappen förlagda
kliniker, nämligen en psykiatrisk, två pediatriska, en ortopedisk och
en dermato-syfilidologisk klinik. Vidkommande orsaken till att de sakkunniga
icke ansett sig kunna taga steget fullt ut och föreslå, att nu i alternativ
II skulle medtagas alla karolinska institutets kliniker, sålunda jämväl
nu senast nämnda, anföra de sakkunniga i huvudsak följande:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Ur såväl undervisningens som sjukvårdens synpunkt skulle det utan tvivel
hava varit allra fördelaktigast, om man hade på en gång kunnat skapa
en anstalt med alla specialkliniker företrädda. Andra tungt vägande skäl
hava dock förmått de sakkunniga att tills vidare avstå härifrån och låta
sig nöja med att inarbeta samtliga kliniker i sjukhusets organisationsplan
och reservera för var och en av dom lämplig plats.

Karolinska institutet äger för närvarande två pediatrislca kliniker, bägge
förenade med polikliniker. Den ena av dem, den vid allmänna barnhuset,
torde kunna betecknas såsom fyllande alla rimliga anspråk. Den andra
åter, den vid kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, lider av den
mycket avsevärda bristen, att där finnes plats för endast några få spädbarn,
ehuru just sådana barn för den pediatriska undervisningen äro av den största
betydelse. Ur undervisningens synpunkt hade det därför varit i högsta
grad befogat att föreslå även denna klinik till omedelbar förflyttning. Ur
sjukvårdens synpunkt ligga emellertid förhållandena annorlunda. Stockholms
stad har för närvarande intet behov av flera sjukvårdsplatser för
barn, och representanter för stadens sjukvårdsmyndigheter hava förklarat
sig icke vilja förorda byggandet av nya sådana, så länge de befintliga äro
tillräckliga och ofta icke kunna beläggas fullt. Därtill kommer att denna
fråga måste upptagas till behandling i samband med den förestående omorganisationen
av allmänna barnhuset och att då åtminstone bidrag till frågans
lösande torde kunna förväntas genom barnhusets medel. De sakkunniga
hava därför endast reserverat plats för två pediatriska kliniker i omedelbart
samband med den obstetriska kliniken, med vilken de böra stå i ett
intimt samarbete.

Den ortopediska klinikens lokaler kunna sägas befinna sig i ett synnerligen
dåligt skick och äro därför i högsta grad i behov av en omedelbar
förflyttning till tjänliga sådana. Denna klinik måste emellertid intimt samarbeta
icke blott med sjukhuset utan även med en vanföreanstalt, vilken
givetvis icke kan förläggas till ett sjukhus av här ifrågavarande karaktär.
Då frågan om ny vanföreanstalt i Stockholm visserligen är aktuell, men är
beroende av den lösning hela vanförevården i vårt land kan komma att
få, hava de sakkunniga ansett statsmyndigheternas beslut härutinnan först
böra avvaktas. I organisationsplanen finnes plats beredd för en sådan klinik,
så belägen, att den skulle komma i omedelbar närhet till gymnastikavdelningen
och dock ligga så nära sjukhusområdets yttergräns, att en vanföreanstalt,
förlagd utanför denna gräns, skulle kunna sättas i god förbindelse
med kliniken.

Kliniken för hud- och könssjukdomar hava de sakkunniga icke ansett sig
kunna nu medtaga, huvudsakligen på grund därav, att könssjukdomarna
för närvarande hava avtagit så starkt, att Stockholms stads härför avsedda
sjukhusplatser äro mer än tillräckliga, varför de delvis tagits i anspråk för
annat ändamål. Något ekonomiskt understöd från stadens sida för eu ny
sådan klinik kan därför icke för närvarande påräknas.

Don psykiatriska kliniken är nu förlagd till Konradsberg. Lokalerna därstädes
äro visserligen gamla, men efter sjukhusets restaurering dock i ett
ganska tillfredsställande skick, vadan det ur sjuk vårdssynpunkt icke kan
sägas, att den psykiatriska kliniken för närvarande är i trängande behov
av en förflyttning. Ur undervisningssynpunkt vore vissa förbättringar åter
mycket önskvärda. Bäst vore utan tvivel undervisningen betjänt med en
psykiatrisk klinik, som kunde intaga sinnessjuka och misstänkt sinnessjuka

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

under friare former än den nuvarande hospitalsstadgan medgiver och som
hade eu vidsträckt evakueringsrätt. Enligt det särskilda av 1925 års riksdag
godkända avtalet emellan staten och staden om att den senare skall
övertaga sin sinnessjuk vård undantages uttryckligen bland annat den psykiatriska
kliniken, som fortfarande skulle tillkomma staten att bekosta. Om
staden det oaktat skulle befinnas villig att på något sätt deltaga i kostnaderna
för en psykiatrisk klinik, t. ex. för dess verksamhet såsom upptagningsanstalt
för staden, torde ej kunna utrönas, förrän en allmän plan angående
sinnessjukvårdens ordnande i Stockholm blivit uppgjord och de
stora kostnader, som på detta område förestå staden, kunna överblickas.
En sådan plan är nu under utarbetande. På grund härav har å tomten
allenast reserverats ett för en sådan klinik lämpligt område.

I överensstämmelse med angivna grunder hava de sakkunniga låtit genom
arkitekten Carl Westman utarbeta ritningar m. m., kostnadsförslag och beskrivning
till ett nytt kliniskt sjukhus å Ladugårdsgärdet enligt berörda två
alternativ. Till dessa ritningar in. in., vilka samtliga som bilagor åtfölja
de sakkunnigas betänkande, tillåter jag mig nu allenast hänvisa.

En punkt hava de sakkunniga ansett sig böra särskilt framhålla, nämligen
den utomordentliga betydelse för såväl sjukvård som undervisning och
vetenskaplig forskning de sakkunniga anse ligga däri, att överläkarna få hela
sin läkarverksamhet förlagd till sjukhuset och slippa att splittra densamma
såsom hittills särskilt i huvudstaden på grund av yttre förhållanden varit
oundgängligt, I

I detta syfte hava de sakkunniga föreslagit en anordning, som finnes
vid nästan alla länslasarett, nämligen att för överläkarna inreda särskilda
mottagningsavdelningar för deras privata praktik. Ett väntrum och ett undersökningsrum,
förlagda intill överläkarens arbetsrum, göra tillfyllest, om
dessa lokaler förläggas så, att överläkarna för operativa ingrepp och undersökningar,
som kräva större apparatur, kunna använda klinikernas eller poliklinikernas
härför inredda lokaler.

Man har vidare sedan länge funnit det vara lämpligt att vid våra sjukhus
anordna en del enskilda och halvenskilda rum. Inrättandet av sådana
är av stor betydelse även i här avhandlat syfte.

En tredje åtgärd, som likaledes skulle vara av synnerlig stor vikt för att
möjliggöra för överläkarna att ständigt vara tillhands å sina kliniker, är att
de beredas bostäder intill desamma. Tidpunkten är emellertid icke lämplig
för en utredning av kostnadsfrågan. Överläkarna böra erlägga en måttlig
hyra för bostäderna och denna kan svårligen beräknas, förrän man känner
byggnadskostnaderna. Bostäderna torde böra förläggas till en tomt omedelbart
utanför sjukhuset, varför eu stadsplan måste avvaktas innan en tillförlitlig
kostnadsberäkning kan utföras. Denna viktiga fråga måste i sinom
tid upptagas till närmare prövning. Därjämte böra överläkarna beredas inkomster
även av sin läkarverksamhet vid kliniken och icke blott, såsom nu
praktiskt taget är förhållandet, endast av sin lärargärning därstädes. Detta
torde emellertid kunna ske genom att de i en eller annan form medgivas rätt till
en skälig inkomst från avdelningarna för hel- och halvenskilda rum. Under
dessa förutsättningar synes det de sakkunniga vara både rimligt och för
såväl sjukvården som den vetenskapliga verksamheten och undervisningen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

helt visst gagneligt, att överläkarna förbjödes att utanför sjukhuset utöva
enskild läkarverksamhet.

I samband med frågan angående bostäder för överläkarna — eventuellt
dessförinnan — bör upptagas frågan om bostad för en direktör.

De sakkunniga hava vidare i enlighet med det dem vid uppdragets meddelande
givna direktivet ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om ett
ekonomiskt samarbete mellan staten och Stockholms stad i avseende å de
tilltänkta nybyggnadernas uppförande och underhåll m. in.

Vid prövning av frågan, i vad mån förhållandena i Uppsala och Lund
skulle kunna tjäna till förebild vid ordnandet av åsyftad samverkan mellan
staten och Stockholms stad beträffande kostnaderna för det nu planerade
sjukhuset, hava de sakkunniga funnit, att hithörande förhållanden i Stockholm
äro vida mera komplicerade än i universitetsstäderna och i många
avseenden helt olikartade. I Uppsala äges det akademiska sjukhuset av
universitetet, som besörjer dess drift med bidrag dels från landstinget,
dels av staten. I Lund tillhöra sjukvårdsinrättningarna Malmöhus län, vars
landsting sköter och bekostar driften i vad angår sjukvården, dock särskilt
på senare tid med avsevärda bidrag av statsmedel. I Stockholm åter äro
karolinska institutets kliniker och institutioner förlagda icke blott till serafimerlasarettet,
som enligt av de sakkunniga föranstaltad utredning torde
böra betraktas såsom en självständig stiftelse och alltså såsom ett särskilt
rättssubjekt, utan därjämte till ett stort antal andra sjukvårdsinrättningar.
Dessa sjukvårdsinrättningar tillhöra antingen staden, staten eller enskilda
stiftelser. Vad serafimerlasarettet beträffar, invecklas frågan ytterligare därav,
att detta lasarett, som ända från sin tillkomst ansetts vara en för hela riket
gemensam sjukvårdsinrättning, mottager i stor utsträckning till vård sjuka
från andra kommuner än Stockholms stad, särskilt från Stockholms län,
som också därför alltid haft intresse i sjukhusdriften därstädes.

Beträffande formen för samarbetet emellan staten och intresserade kommuner
är det påtagligt, att den måste bliva olika för alternativen I och II.

Enligt alternativ I skulle sannolikt under en lång följd av år klinisk sjukvårdsverksamhet
bedrivas både vid serafimerlasarettet och vid det nya sjukhuset.
Detta senare skulle bliva en ny, av det förra oavhängig sjukvårdsinrättning,
vilkens drift på vissa villkor kunde överlämnas till stadens sjukvårdsmyndigheter,
då staden skulle förfoga över det ojämförligt största antalet
av dess sängar, eller ock åt eu särskild styrelse av representanter för
stat och stad.

Löses åter byggnadsfrågan enligt alternativ II och serafimerlasarettet helt
förflyttas till Ladugårdsgärdet, synes intet skäl tala emot att det bibehåller
den ställning av självständigt verkande stiftelse, det hittills under snart ett
och tre kvarts sekel haft. Om serafimerlasarettet således förbleve den part,
som förmedlade statens och kommunernas olika intressen, har det synts de
sakkunniga lättare att uppgöra ett för alla parter rimligt avtal, ytterligare
en omständighet, som talar för att frågan nu löses enligt sistnämnda
alternativ. Det samarbete, som redan sedan länge består mellan serafimerlasarettet
å ena och Stockholms stad och Stockholms län å andra sidan,
skulle därvid vidare utvecklas, så att staden och länet nu liksom vid föregående
tillfälle deltoge i kostnaderna för sjukhusets nydaning, men givetvis
på ett sådant sätt, att kommunerna komme att dela kostnaderna såväl
för nybyggnaderna som för driften med serafimerlasarettet i proportion till

Ktmgl. Maj:ts proposition Nr 216.

det gagn, de olika parterna hade av det nya sjukhuset, något som just
torde hava varit avsikten med ovan omtalade uttalande av departementschefen.

De sakkunniga hava därför uppgjort ett förslag till avtal mellan staten,
serafimerlasarettet, Stockholms stad och Stockholms län, gällande för alternativ
II, i vilket även avhandlas villkoren för lasarettets övertagande av
vården av garnisonens sjuka. Jag återkommer i det följande närmare till
detta förslag.

De sakkunniga lämna därefter en sammanfattning av byggnadskostnadérna
för de olika alternativen och deras fördelning på de olika parterna.

Alternativ I, omfattande 825 sängar, 23,235,000 kronor, alltså 28,163
kronor per säng.

Av dessa kostnader falla på:

staten för garnisonssjukhuset (146 sängar) 4,111,798: —

» » halva kliniska sjukhuset (595

sängar) ............... 8,378,492: — kronor 12,490,290: —

staden för halva kliniska sjukhuset.............. » 8,378,492: —

enskilda och halvenskilda sängarna (84 sängar)..... » 2,365,692: —

kronor 23,234,474: —

Alternativ II, omfattande 1,154 sängar, 26,480,000 kronor, alltså 22,946
kronor per säng.

Av dessa kostnader falla på:

staten för garnisonssjukhuset (107 sängar) 2,455,222: —

» » serafimerlasarettet (452 sängar) 10,371,592: — kronor 12 826,814:_

staden (400 sängar) ......................... » 9,178,400: —

länet (60 sängar) ........................... » 1,376,760: —

enskilda och halvenskilda sängarna (135 sängar) .... » 3,097,710: —

kronor 26,479,684: —

Beträffande dessa kostnadsberäkningar anföra de sakkunniga vidare:

Om från denna kostnad, 26,479,684 kronor, avdrages den kostnad, som
betingas av de enskilda och halvenskilda rummen, nämligen 3,097,710 kronor,
skulle enligt av arkitekten uppgjord beräkning återstoden, nämligen
23,381,974 kronor, under förutsättning att byggnadstiden beräknas till 8 år,
byggnadskostnaden enligt alternativ II fördelas på de olika budgetåren på
följande sätt:

år	1 . .	. . kronor	300,000	—
»	2 . .	»	500,000	—
»	3 .	»	2,500,000	—
»	4 .	»	4,300,000	—
	5 . .	»	6,000,000	—
»	6 .	»	6,000,000	■—
»	7 . .	»	3,000,000	—
»	8 . .	»	781,974
		kronor	23,381,974	—

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Till dessa anslag bör under sjunde och åttonde budgetåret komma den
summa, 3,097,710 kronor, som skulle anskaffas genom i avtalet omtalade
amorteringslån och som skulle gälda byggnadskostnaderna för de sjukavdelningar,
som innehålla hel- och halvenskilda rum. Denna summa måste, såsom
i avtalet närmare angivcs, utökas med kostnaden för utrustningen av
nämnda avdelningar. Med detta låns upptagande torde lämpligen kunna
och böra anstå till slutet av byggnadstiden. Ovannämnda kostnader per
år skola naturligtvis fördelas emellan parterna i proportion till deras totalkostnader.

Beträffande under det första budgetåret behövliga anslaget av 300,000
kronor hava de sakkunniga tänkt sig, att, enär ärendet icke kunnat underställas
Stockholms läns landsting, detsamma fördelas mellan staten och staden
på så sätt, att den förra anslår 200,000 kronor, den senare 100,000
kronor, givetvis under förutsättning att härigenom för staten eller staden
uppkommen merkostnad senare utjämnas.

Beträffande kostnaderna för sjukhusets utrustning hava de sakkunniga
låtit verkställa en fullständig utredning. Av denna framgår att med nuvarande
priser dessa kostnader för alternativ I belöpa sig till 3,300,000 kronor
och för alternativ II till 3,794,000 kronor. Att skillnaden emellan alternativen
blivit så relativt obetydlig beror därpå, att en mycket stor del av
serafimerlasarettets inventarier bör kunna överflyttas, då lasarettet nedlägger
sin verksamhet i de gamla lokalerna. Detta gäller ock för garnisonssjukhusets
inventarier.

Inventariekostnaderna skulle givetvis anstå, till dess byggnadsarbetena
framskridit så långt, att anskaffandet av inventarier blir nödvändigt. Den
del av dessa kostnader, som belöpa sig på de hel- och halvenskilda rummen,
cirka 400,000 kronor, synes de sakkunniga böra ingå i ovanberörda
amorteringslån, vilket följaktligen torde böra beräknas till ungefär 3,500,000
kronor.

Till bestridande av statens andel av kostnaderna kunna påräknas avsevärda
belopp, dels genom exploatering av serafimerlasarettets tomter — enligt
alternativ II inom eu relativt nära liggande framtid — dels därigenom
att garnisonssjukhusets tomt och byggnader skulle bliva disponibla för
andra statsändamål, och sålunda dessas värde kunna sägas utgöra en tillgång
vid beräkning av kostnaderna för sjukhusbyggnadsföretaget.

Någon exakt beräkning av de värden, serafimerlasarettets och garnisonssjukhusets
tomter jämte å dem befintliga byggnader representera, lärer svårligen
kunna framläggas. Beträffande garnisonssjukhuset kan dock erinras
därom, att uti det betänkande angående ordnandet av statens byggnadsverksamhet
inom Stockholm, som den 18 mars 1925 avgivits av särskilda sakkunniga,
garnisonssjukhusets tomt, utgörande en areal av 25,455 kvadratmeter,
jämte byggnader uppskattats till ett värde av 2,200,000 kronor, samt att
den del av samma tomt, som är belägen närmast Norr Mälarstrand, torde
kunna, särskilt på grund av det förträffliga läget, synnerligen fördelaktigt
realiseras och därigenom ett högst betydande belopp tillgodokomma staten.

De sakkunniga erinra vidare om det dem givna bemyndigandet att avgiva
förslag till behövliga ändringsarbeten vid serafimerlasarettet samt om
det förslag, som de i sådant hänseende avgåvo enligt ovanberörda den 29
januari 1925 dagtecknade framställning. Detta förslag var utarbetat under förutsättning
av att byggnadsarbeten skulle utföras enligt alternativ I. Förslaget

Kungl. May.ts proposition Nr 216.

föranledde icke till någon framställning till 1925 års riksdag. De sakkunniga
anmälde emellertid redan då, att de hade under utredning även ett
hastigare utbyggande. Under sådant förhållande och då de sakkunniga numera
funnit sig böra bestämt förorda ovanberörda alternativ II, hava de
sakkunniga ansett sig böra göra denna fråga till föremål för ny utredning
i syfte att utröna, om ej vissa inskränkningar skulle låta sig göra.

Utarbetandet av förslag i sådant avseende har av de sakkunniga uppdragits
åt generalfältläkaren Bauer och professorn Holmgren, vilka avgivit ritningar
— utförda av arkitekten B. Birch-Lindgren — ävensom av kostnadsberäkningar
åtföljda särskilda yttranden i ämnet.

De delegerade hava icke kunnat enas utan hava avgivit olika förslag.

Holmgren anser, att även under förutsättning, att sjukhuset skulle utbyggas
enligt alternativ II, vore samtliga de ändringsarbeten nödvändiga,
för vilka anslag begärdes i ovannämnda skrivelse den 29 januari 1925.
Skulle anslag härför ej bliva beviljat, angiver han vilka av de i skrivelsen
föreslagna arbetena måste anses för undervisningens och sjukvårdens behöriga
uppehållande vara oundgängligen nödvändiga. Dessa ändringsarbeten,
vilka han betecknar såsom ett minimum, ingå samtliga i Bauers förslag
och omfatta ändringar i poliklinik, köksavdelning, kirurglaboratoriet samt
komplettering av utrustningen för här nämnda avdelningar. Bauers förslag
innefattar dessutom ändringar i uppvärmnings- och belysningsanordningarna,
i ögonavdelningen och i isoleringsavdclningen samt anordnande av en gymnastik-
och massageavdelning och av en ljusbehandlings- och röntgenterapiavdelning.
Holmgren framhåller med anledning av vad Bauer sålunda föreslagit,
att, om ett bestämt förslag skall framställas, som ligger emellan minimum
och januariförslaget, det måste tillses, att de ändringsarbeten, som
utöver minimum föreslås, verkligen äro de, av vilka lasarettet är i mest
trängande behov, vilket han icke anser vara fallet särskilt beträffande de
av Bauer till utförande förordade ändringsarbetena för de nya lokalerna vid
röntgenavdelningen. Kostnaderna för genomförandet av Bauers förslag uppgå
till 660,100 kronor, för genomförandet av Holmgrens minimiförslag till
541,900 kronor.

För egen del anföra de sakkunniga beträffande ifrågavarande ändringsarbeten
:

De sakkunniga vilja framhålla, att de vid serafimerlasarettet rådande missförhållandena
icke kunna på ett tillfredsställande sätt avhjälpas, utan att
de arbeten, vilka den 29 januari 1925 av de sakkunniga föreslogos, bliva i
sin helhet utförda. Under förutsättning, att lasarettets livslängd begränsas
till 8 å 10 år, torde det dock vara möjligt inskränka sig till att avhjälpa de
för sjukvård och undervisning mest trängande missförhållandena. Såsom
sådana vilja de sakkunniga utan tvekan beteckna de av Bauer och Holmgren
gemensamt förordade arbetena. Dessutom förorda de sakkunniga därutöver
de av Bauer föreslagna arbetena beträffande belysning, uppvärmning,
ögonavdelningen, isoleringsavdelningen, gymnastik- och massageavdelning.
Bauers förslag åter till nya röntgenlokaler tveka de sakkunniga visserligen
icke att beteckna såsom behövliga och önskvärda, men våga dock icke på
den nu föreliggande utredniugen bestämt påstå, att de äro av så trängande
art, att de höra gå före andra likaledes behövliga och önskvärda förbättringsarbeten.
Bauers hela förslag drager en kostnad av 660,000 kronor. Om

Kung1. May.ts proposition Nr 216.

man från denna drager kostnaderna för ljusbehandlingsavdelningen, 11,000
kronor, för röntgenterapiavdelningen, 25,400 kronor, och inventarier för
dessa, 8,500 kronor, eller tillsammans 44,900 kronor, skulle alltså för genomförandet
av de sakkunnigas förslag erfordras 615,200 kronor.

I det den 29 januari 1925 avgivna vidlyftigare förslaget föreslogos kostnaderna
skola efter vissa principer fördelas emellan staten, Stockholms stad,
Stockholms län och lasarettet, varav följde att detta senare skulle hehöva
upptaga ett lån. Då kostnaderna så avsevärt förminskats och då de till utförande
föreslagna arbetena alla avse att befria lasarettets patienter från
avsevärda obehag, synes det de sakkunniga rimligt föreslå, att dessa kostnader,
615,200 kronor, så fördelas, att staten gäldar tre sjättedelar eller
307,600 kronor, Stockholms stad två sjättedelar eller 205,066 kronor och
Stockholms län eu sjättedel eller 102,534 kronor.

Med hänsyn till de verkligen trängande behov, såväl ur undervisningens
som ur sjukvårdens synpunkt, att snarast möjligt få nu rådande svåra missförhållanden
avhjälpta, framhålla de sakkunniga vikten av att proposition i
detta ärende avlåtes redan till 1926 års riksdag.

De sakkunnigas hemställan går sålunda ut på att Kungl. Maj:t måtte

dels — under förutsättning av bifall från Stockholms stadsfullmäktige till
det ovan angivna förslag till avtal — i proposition till 1926 års riksdag
föreslå riksdagen att, med godkännande av berörda förslag till avtal, bevilja
ett anslag av 12,826,814 kronor — därav för garnisonssjukhuset 2,455,222
kronor och för serafimerlasarettet 10,371,592 kronor — till bestridande av
kostnaderna för uppförande av ett kliniskt sjukhus, i huvudsak enligt föreliggande
ritningar, kostnadsförslag och beskrivning, å ifrågavarande tomt å
Ladugårdsgärdet, under villkor att serafimerlasarettets tomter med därå uppförda
byggnader överlåtas, efter medgivande av direktionen för lasarettet,
åt Kungl. Maj:t och kronan med full äganderätt;

dels — under förutsättning att de sakkunnigas ovanstående plan till fördelandet
av kostnaderna för de föreslagna ändringsarbetena vid serafimerlasarettet
vinner Kungl. Maj:ts bifall — i proposition till 1926 års riksdag
föreslå riksdagen bevilja ett anslag av 307,600 kronor för dessa ändringsarbetens
utförande, eller att — under förutsättning att de sakkunnigas nyssnämnda
plan ej vinner Kungl. Maj:ts bifall — vidtaga sådan åtgärd, att
nödiga medel för utförandet av ändringsarbetena ifråga under följande år
ställas till förfogande;

dels medgiva direktionen över det nya lasarettet rätt att för gäldandet av
kostnaderna för uppförandet av avdelningarna med hel- och halvenskilda
rum å med hänsyn till byggnadsarbetets fortskridande lämplig tidpunkt
upptaga ett lån, stort 3,500,000 kronor, avsett att amorteras under 40 år.

I övrigt hänvisande till de ritningar, detaljerade kostnadsberäkningar och
arbetsbeskrivningar ävensom till de utförliga utredningar av olika slag, vilka
åtfölja de sakkunnigas betänkande, anser jag mig nu endast böra närmare redogöra
för tre av de sakkunniga verkställda specialutredningar, nämligen ifråga om
garnisonssjukhusets sammanförande med det ifrågasatta kliniska sjukhuset,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

ifråga om avtalet mellan framförallt staten och Stockholms stad rörande
uppförandet och underhållet av det nya sjukhuset samt beträffande föreslagna
ändringsarbeten å det nuvarande serafimerlasarettet.

Såsom jag förut erinrat, hava de sakkunniga till fullo anslutit sig till ett Gamisoneav
generalfältläkaren Bauer avgivet yttrande rörande garnisonssjukhusets anslutning
till serafimerlasarettet. förande med

I sitt yttrande erinrar Bauer till en början om det av den s. k. garnisons- safta klinfska
sjukhuskommittén år 1918 avgivna betänkandet, däri framhölls, att en sam- sjukhuset,
matlagning mellan garnisonssjukhuset och serafimerlasarettet enligt vissa
närmare angivna grunder såväl vore möjlig som ock innebure bestämda
ömsesidiga fördelar.

Enligt Bauers utredning skulle garnisonssjukhuset enligt alternativ I omfatta
följande lokaler:

1) Två kirurgiska avdelningar, vardera för 32 patienter. 2) Två medicinska
avdelningar, vardera för 32 patienter. 3) En avdelning för enskilda och
halvenskilda (gemensam för kirurgiska och medicinska fall) för 18 patienter.

4) För dessa avdelningar behövliga operations- och laboratorielokaler. 5)

Allmän mottagningsavdelning. 6) Lokaler för överläkarens å kirurgiska avdelningen
enskilda mottagning. 7) Lokaler för överläkarens å medicinska
avdelningen enskilda mottagning. 8) Lokaler för de militära sjukvårdarnas
omklädnad och undervisning. 9) Apotek. 10) Bostäder för''underläkare,
apotekare och väbel.

, Av denna översikt över lokalerna framgår, att garnisonssjukhuskommitténs
betänkande följts utom i vad rör eu särskild avdelning för könssjukdomar,
vilken synts kunna avvaras — men att antalet platser å garnisonssjukhuset
anpassats efter nu gällande härordning. Alternativ I innefattar
således 1) två i sjukvård savseende från serafimerlasarettet fullt fristående
avdelningar, den ena för kirurgiska, den andra för medicinska fall, med var
sin överläkare och behövligt antal underläkare, 2) ett apotek, åt vilket givits
sådan storlek och tänkts sådan organisation, att det skulle kunna tjäna ej
blott såsom nu garnisonssjukhuset och garnisonen i Stockholm, utan även
hela serafimerlasarettet.

I förslaget ingår även nuvarande tandpolikliniken för garnisonen, utökad
så att den kan tjäna även patienterna å serafimerlasarettet. Denna är fördenskull
förlagd till lasarettets övriga polikliniker.

Enligt alternativ II skulle de för garnisonen behövliga platserna för kirurgiska
och medicinska fall komma att helt infogas i serafimerlasarettets
motsvarande avdelningar, syftande således åt den så att säga fullständiga
sammanslagningen av garnisonssjukhuset med serafimerlasarettet,

Det har av mig givetvis prövats — säger Bauer — vad ett förverkligande
av denna plan skulle innebära för den militära hälso- och sjukvården. Det
var härvid a priori klart, att några fördelar för densamma utöver dem,
vilka alternativ I medför, icke stode att vinna. För att klargöra för mig,
huruvida några olägenheter skulle följa därav, och varuti dessa skulle bestå,
var det nödvändigt att angiva vissa förutsättningar för en tillstyrkan av
alternativ II. Dessa borde så utformas, att eventuella olägenheter med hänsyn^
till do militära kraven undanröjdes eller i möjligaste mån reducerades.

Förutsättningarna avfattades som följer:

Kungl. Maj ds proposition Nr 216.

1. Samtliga de garnisonens sjuka, vilka icke lämpligen kunna erhålla vård
å truppförbandens respektive flottans sjukavdelningar, erhålla vård å de avdelningar
av serafimerlasarettet, till vilka sjukdomsfallen på grund av sin art
höra. (Hud- och könsfallen vårdas tillsvidare, och intill dess avdelning för
dylika fall anordnas å serafimerlasarettet, å stadens sjukhus S:t Göran.)

Officerare, underofficerare och likställda, berättigade till fri sjukvård, vårdas
å enskilt eller halvenskilt rum å de avdelningar av serafimerlasarettet, till
vilka sjukdomsfallet hör.

2. Två av de kirurgiska och två av de medicinska avdelningarna avses
för huvudsakligen garnisonens sjuka.

3. Nuvarande två regementsläkarbefattningar å garnisonssjukhusets i Stockholm
stat bibehållas. De omvandlas till biträdande överläkarbefattningar å
ena kirurgiskt-kliniska och å ena medicinskt-kliniska avdelningen. Kompetensvillkoren
för dessa befattningar äro utom övriga meriter även militärläkarmeriter.
Innehavarna av dessa befattningar förordnas av kanslern för
rikets universitet på förslag av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse efter
hörande av respektive överläkare.

För underläkarbefattningar å garnisonsavdelningen erfordras även militärläkarmeriter.
Befattningarna tillsättas av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
efter hörande av respektive överläkare.

4. I direktionen för serafimerlasarettet ingår en representant för arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse.

5. A serafimerlasarettet inrättas en militärbyrå för ombesörjandet av rent
militära tjänstangelägenheter. Chef för denna är en av nämnda biträdande
överläkare.

6. Det anordnas 2 rum med tillhörande bad för de militära sjukvårdarnas
omklädsel och för deras undervisning.

7. Nuvarande apotek å garnisonssjukhuset förlägges till serafimerlasarettet.
Detta betjänar dels serafimerlasarettet, dels garnisonen i Stockholm, dels i
mån av behov armén och flottan i övrigt. Apoteket utgör samtidigt ett läkemedelsförråd
för krigsbehov. Det förestås av en apotekare och en biträdande
apotekare enligt nuvarande stat. A apoteket fullgöra värnpliktiga
apotekare sin facktjänstgöring.

8. Nuvarande tandpoliklinik å garnisonssjukhuset förlägges till serafimerlasarettet.
Polikliniken betjänar dels garnisonen i Stockholm, dels lasarettet
i dess helhet. Den förestås av en tandläkare enligt nuvarande stat. A polikliniken
fullgöra värnpliktiga tandläkare sin facktjänstgöring.

9. Militära sjukvårdare beredas tillfälle till utbildning å de för garnisonen
särskilt avsedda avdelningarna.

10. Bostad för väbel om 3 rum och kök önskvärd.

Här angivna förutsättningar hava av sakkunniga godtagits och beaktats
dels i förslaget till ritningar, dels i förslaget till avtal mellan serafimerlasarettet,
staten, Stockholms stad och Stockholms län.

Alternativ II innefattar sålunda beträffande garnisonssjukhuset följande
lokaler:

1) Två kirurgiska avdelningar, den ena för 27 patienter, den andra likaledes
för 27 patienter. 2) Två medicinska avdelningar, den ena för 27, den
andra för 26 patienter. Dessa fyra avdelningar, för tillsammans 107 patienter,
äro inrymda i de byggnadskomplex, vilka innefatta respektive kirurgisk^ och
medicinskt-kliniska avdelningar. 3) En militärbyrå med tre rum. 4) Två
rum med tillhörande bad för de militära sjukvårdarnas omklädsel och under -

135

Kung!. Maj:ts proposition Nr 216.

visning. 5) Ett apotek, inrymt i den enligt alternativ II tillkomna operationsavdelningen.
6) Bostäder för underläkarna i byggnadskomplex för övriga
sjukhusets underläkare. 7) Bostad för väbel.

Tandpolikliniken är liksom enligt alternativ I anordnad i den gemensamma
polikliniken.

Den omständigheten, att antalet sängplatser å garnisonsavdelningarna å
allmän sal sänkts från 128 i alternativ I till 107, beror därpå, att dessa avdelningars
storlek måst anpassas efter storleken av övriga i samma byggnadskomplex
befintliga avdelningar med hänsyn till sjukrum, bilokaler m. m.
Någon olägenhet för garnisonens del följer härav icke, enär genom den i
alternativ II i övrigt ingående utökningen med en kirurgisk och en medicinsk
avdelning samt därtill en nervavdelning, utöver vad i alternativ I
innehålles, vårdmöjligheterna även för garnisonen utökats.

Av vad sålunda anförts framgår att alternativ II innebär den ej oväsentliga
förändringen, att de självständiga garnisonsavdelningarna slopas, med
vad till dem hör av operationslokaler, laboratorier m. m., och att de båda
militära överläkarbefattningarna vid dessa ersättas med militära biträdande
överläkarbefattningar. I detta förhållande ligger onekligen en viss svaghet
militärt sett. Den kompenseras emellertid i väsentlig mån därigenom, att
åt dessa biträdande överläkare givits en ställning å det kliniska sjukhuset,
vilken otvivelaktigt blir av stor betydelse för fältläkarkårens rekrytering.

Sammanfattning.

1. Samtliga garnisonens sjuka tillförsäkras vård å den avdelning av ett
kliniskt sjukhus, till vilken sjukdomsfallet på grund av sin särskilda art hör.
De, som lida av vanliga s. k. kirurgiska eller medicinska sjukdomar, vårdas
å respektive avdelning för dylika, de, som lida av ögon-, öron-, näs- och halssjukdomar,
av nervsjukdomar etc., vårdas å för dessa avsedda specialavdelningar,
de, som behöva röntgenundersökning eller -behandling, ljusbehandling,
särskild bad- eller gymnastikbehandling, beredas tillfälle till dylik.

Då det kan förväntas, att serafimerlasarettet kommer att förfoga över
allt, vad till sjukvård hör av yppersta beskaffenhet, torde det sålunda vara
väl sörjt för vården av garnisonens sjuka.

Mot betänkligheterna rörande gemensam vård av civila och militära sjuka
kan anföras, att rik erfarenhet om dylik gemensam vård —• å flera platser
sedan nu åtskilliga år tillbaka — giver vid handen, att sådana betänkligheter
fullkomligt sakna fog.

2. Tillgången till arbete för militärläkare å ett stort kliniskt sjukhus med
utnyttjande av dettas rika möjligheter i sjukvårdsavseende och för vetenskapligt
ändamål är av stor betydelse för den militära hälso- och sjukvården.

3. Garnisonssjukhusets nuvarande apotek och tandpoliklinik ej blott bibehållas
utan utökas så, att de komma även den civila sjukvården till godo.

4. Skulle en ytterligare beskärning av vårt försvarsväsende äga rum, och
därmed behovet av vårdplatser för garnisonen i Stockholm minskas, kommer
med säkerhet det i vårt förslag ingående antalet sängar å garnisonens avdelning
å serafimerlasarettet att utnyttjas för civila sjuka. Skulle vårt försvar
utökas och därmed även garnisonen i Stockholm, följer med nödvändighet
ett övervägande av huru sjukvårdsförhållandena skola anpassas
därefter.

5. För mobiliseringsförhållanden, vilka givetvis kräva särskild planlägg Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 184 käft. (Nr 216.) 5

Förslag till
avtal mellan
staten,
serafimerlasarettet,

Stockholms
stad och
Stockholms
län angående
uppförande
av det ifrågasatta
kliniska
sjukhuset
in. m.

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

ning, är det otvivelaktigt av väsentlig fördel att kunna repliera på ett stort
kliniskt sjukhus.

Väsentliga fördelar tillskyndas således vårt militära hälso- och sjukvårdsväsende
genom en sammanslagning av garnisonssjukhuset och serafimerlasarettet.
Den bristande möjlighet till studier i sjukhusadministration, vilken
skulle följa av försvinnandet av garnisonssjukhuset i Stockholm såsom administrativ
enhet, har kompenserats under de senare åren genom de tillfällen
till handläggande av administrativa ärenden, vilka numera förefinnas vid
flera av våra stora militära sjukhus.

Vad här sammanfattats rörande den tilltänkta sammanslagningen mellan
garnisonssjukhuset och serafimerlasarettet gäller såväl alternativ I som alternativ
II.

Från uteslutande militär synpunkt är garnisonssjukhusets uppförande och
drivande enligt alternativ 1 att föredraga. Men det är väsentligt dyrare
såväl i uppförande som drift än en organisation enligt alternativ II. Då
jag vägt den olägenhet, som ett avstående från kravet på alternativ I medför,
mot den fördel för sjukvården å hela det nya lasarettet och för den
medicinska undervisningen, vilken ett antagande av alternativ II utan tvivel
innebär, har jag ansett mig kunna och böra tillstyrka detta senare alternativ,
dock under uttryckligt framhållande av att här ovan angivna förutsättningar
för detsamma tillfullo beaktas.

Den andra punkten, där jag anser en närmare redogörelse erforderlig, är
ovanberörda, av de sakkunniga uppgjorda och åberopade förslag till avtal
mellan staten, serafimerlasarettet, Stockholms stad och Stockholms län angående
uppförande av nya byggnader för serafimerlasarettet och bestridande
av lasarettets driftkostnader samt angående vården av garnisonens sjuka i
Stockholm.

Innan jag ingår på redogörelsen för detta förslag vill jag emellertid erinra
om de avtalsbestämmelser, som gälla mellan Stockholms stad och serafimerlasarettet
rörande vård å lasarettet av sjuka från staden under åren
1922—1926.

1) De 200 sängar, varav hälften för medellösa, vilka Stockholms stad tillförsäkrats
att allt framgent få disponera vid serafimerlasarettet, skola så fördelas
emellan lasarettets olika avdelningar, att 100 sängar tillhöra de medicinska
avdelningarna, 70 sängar de kirurgiska avdelningarna, 15 sängar den
gynekologiska och 15 den oftalmologiska avdelningen, och må inträdessökande
sjuk från staden, som är föremål för vård å lasarettet, ej förvägras
inträde, med mindre ovannämnda antal platser å den avdelning, där han
skall intagas, redan är upptaget av sjuka från staden.

De 100 sängar, vilka sålunda disponeras för medellösa, äro avsedda såväl
för person med hemortsrätt i Stockholm, som ock för annan person, vilken
staden enligt fattigvårdslagen är skyldig att bereda vård.

2) Kommunens bidrag för dessa medellösa sjuka skall utgå med hela den
verkliga kostnaden, utgifterna för ny- och ombyggnader däri icke inbegripna,
dock att, därest det under perioden skulle visa sig, att de under
1) upptagna bestämmelser icke från serafimerlasarettets sida iakttagas, staden
skall äga befogenhet att därefter låta ifrågavarande bidrag utgå efter

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

de grunder, som varit gällande i den för åren 1902—1906 gällande överenskommelse
mellan staden och lasarettet.

3) De för serafimerlasarettet nu fastställda sjuk vårdsavgifter- för vård i allmänt
rum av betalande sjuka från staden få icke under den tid, för vilken
överenskommelsen är gällande, höjas utan stadsfullmäktiges medgivande.

4) Rapport över beläggningen å stadens ackord med serafimerlasarettet
skall dagligen avgivas till hälsovårdsnämnden enligt av nämnden fastställt
formulär.

Särskild förteckning över de medellösa sjuka, som intagits å kommunens
härför avsedda platser vid lasarettet, skall varje torsdag eller, om helgdag
då infaller, nästföljande söckendag avlämnas till hälsovårdsnämndens ombudsman
i enlighet med av nämnden fastställt formulär. Genom lasarettets
försorg skall senast 14 dagar efter därom av hälsovårdsnämndens ombudsman
framställd begäran till honom avlämnas i fattigvårdslagen stadgat förhörsprotokoll
beträffande de å nämnda förteckning upptagna personer, vilka
ombudsmannen finner icke äga hemortsrätt i Stockholm.

Emellan serafimerlasarettets direktion, å ena, samt Stockholms läns landstingsbestyrelse,
enligt uppdrag av länets landsting, å andra sidan, har, angående
vården å serafimerlasarettet av sjuka från Stockholms län, följande
överenskommelse träffats:

§ 1. För så beskaffade sjuka från länet, att de enligt de för sjukas mottagande
å lasarettet gällande allmänna regler få därstädes vinna inträde, tillhandahållas
å serafimerlasarettet i mån av behov åttio sängar1, förutom de
friplatser, som kunna underhållas med räntan, beräknad till 600 kronor årligen,
å det av framlidne hovmarskalken Wattrang den 29 april 1826 för
ändamålet donerade kapital av 12,000 kronor.

Befinnes å lasarettet redan intagen person lida av sådan sjukdom, att fara
för smittas spridande inom lasarettet kan uppkomma, skall han till för sådan
sjukdom särskilt bestämt sjukhus avföras och där vårdas, allt på länets
bekostnad.

För den, som på grund av detta kontrakt vill erhålla sjukvård å lasarettet,
erfordras skriftlig ansvarsförbindelse från vederbörande myndighet eller
remiss.

Invärtes sjuka barn under sex års ålder få icke remitteras till intagande
å lasarettet.

§ 2. Ersättning för vård av sjuka från länet utgår för ovannämnda åttio
sängar med den för varje år beräknade verkliga sjukvårdskostnaden å lasarettet,
dock med iakttagande att i avseende å fyrtio av de sängar, som äro
tagna i anspråk, i kostnaden icke inberäknas utgifterna för fastigheternas
underhåll och onera.

§ 3. I övrigt skall vid bestämmandet av denna sjukvårdskostnad iakttagas,
att däri icke medräknas begravningskostnader och understöd till fattiga
vid utskrivning, eller ny- och ombyggnadsutgifter, ej heller kostnaderna för
poliklinikerna och undervisningen m. m. dylikt, vilka sistnämnda kostnader
böra upptagas till minst det belopp, vartill de för närvarande beräknas.
Därjämte skall från omförmälda ersättning avdrag äga rum såväl för det
tillskott, statsverket lämnar lasarettet för länets sjukvård, beräknat till 2,400
kronor, som ock för den avkastning av Wattrangska dispositionen, som möjligen
icke kommer att tagas i anspråk för ovannämnda friplatser.

1 Jfr nedan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Rapport över beläggningen å landstingets ackord med serafimerlasarettet,
utvisande det belagda sängantalet för varje dag i månaden, skall vid slutet
av varje månad avgivas till landstingsbestyrelsen.

Över Wattrangska dispositionens tillgångar, inkomster och utgifter skall
räkenskap föras skild från lasarettets allmänna fond.

§ 4. Ersättningen utbetalas från Stockholms län från och med den 1 februari
1909 på det sätt att, efter en beräknad kostnad av två kronor tio öre1
per underhållsdag och efter erhållen räkning, till lasarettet inbetalas sjukvårdskostnader
för näst förflutna månad, dock att med likvid av ersättningen
för december månad skall anstå, intill dess, efter avslutandet av lasarettets
räkenskaper för året, den slutliga uppgörelsen kan äga rum.

Ersättningen för år 1908 utbetalas på sätt nu äger rum enligt kontraktet
av den 2 oktober 1902.

§ 5. Detta kontrakt gäller under tio år från och med den 1 juli 1908
till och med den 30 juni 1918; dock må landstinget i fråga om ett antal
av fyrtio sängar kunna redan efter tre år uppsäga kontraktet till upphörande
två år efter det uppsägningen skett.

Sker sådan uppsägning, skall ersättning till kungl. serafimerlasarettet för
de återstående fyrtio sängarna utgå efter den i § 2 härovan angivna lägre
beräkningsgrunden.

Vidare har emellan direktionen för serafimerlasarettet och Stockholms läns
landstings lasarettskommitté träffats avtal om följande ändringar i det mellan
direktionen och landstingets bestyrelse den 22 juni 1908 uppgjorda kontrakt
angående vården å serafimerlasarettet av sjuka från Stockholms län.

§ 1. Från och med 1916 års ingång ökas antalet sängar, som skola i
mån av behov tillhandahållas för länets patienter enligt kontraktet, med 20,
dock under uttalad förhoppning av direktionen, att länet snarast möjligt
vidtager åtgärder i syfte att från lasarettet må kunna utskrivas sådana kroniska
sjuka, vilkas tillstånd under vistelsen å lasarettet så ändrats, att de
lämpligen kunna skötas inom anstalt av enklare slag.

§ 2. Såväl det år 1908 uppgjorda kontraktet som detta tillägg skola gälla
intill tre år efter det någondera parten uppsigt detsamma.

De sakkunnigas förslag till avtal mellan svenska staten, serafimerlasarettet,
Stockholms stad och Stockholms län angående uppförande av nya byggnader
för serafimerlasarettet och bestridande av lasarettets driftkostnader
samt angående vården av garnisonens sjuka i Stockholm är av följande
lydelse:

§ 1.

Staten upplåter till serafimerlasarettet å Ladugårdsgärdets nordvästra del
en tomt, omfattande i areal cirka 152,400 kvadratmeter. Såsom ersättning
härför betalar serafimerlasarettet till staten en årlig tomtavgift, beräknad
efter en krona och femtio öre för kvadratmeter. Staten reserverar dessutom
för sjukhusets framtida utvecklingsmöjligheter intill denna tomt områden
med en sammanlagd areal av cirka 50,000 kvadratmeter.

1 Ändrat genom landstingets på framställning av lasarettsdirektionen fattade beslut den
15 september 1919 till 5 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

§ 2.

Kostnaden för hela byggnadsföretaget fördelas lika på de 1,154 i detsamma
ingående vårdplatserna, av vilka skola förbehållas åt sjuka från
Stockholms garnison 107 platser, från Stockholms stad 600 platser och från
Stockholms län 100 platser samt stå öppna för sjuka från hela riket 212
platser och för sjuka, som önska vårdas å hel- eller halvenskilt rum, 135
platser.

Staten betalar byggnadskostnaderna för de 107 vårdplatserna för garnisonens
sjuka.

Serafimerlasarettet betalar byggnadskostnaderna dels för de 200 vårdplatser,
vilka enligt lasarettsdirektionens beslut av den 28 mars 1887 tillförsäkrats
Stockholms stad att allt framgent få vid lasarettet disponera, dels för
de 40 vårdplatser, vilka enligt lasarettsdirektionens beslut av den 17 december
1881 skola för all framtid finnas å lasarettet tillgängliga för Stockholms
läns sjukvård, dels ock för de 212 platser, vilka skola stå öppna för sjuka
från hela riket.

Stockholms stad betalar byggnadskostnaderna för de 400 vårdplatser, vilka
staden utöver de nyssnämnda 200 önskar förbehålla åt staden tillhöriga
sjuka.

Stockholms län betalar byggnadskostnaderna för de 60 vårdplatser, vilka
länet utöver de nyssnämnda 40 önskar förbehålla åt länet tillhöriga sjuka.

Byggnadskostnaderna för de 135 vårdplatser, vilka äro förlagda till heleller
halvenskilt rum, betalas genom ett amorteringslån.

§ 3.

Sjukhusets utrustning bekostas enligt de i § 2 angivna principerna, dock
att staten ensam skall bekosta den del av utrustningen, som förorsakas av
den medicinska undervisningen.

§ 4.

Sjukhuset uppföres och utrustas i huvudsak enligt ritningar och beskrivningar,
som blivit av Kungl. Maj:t godkända, under ledning av en byggnadsnämnd,
bestående av tre personer, nämligen en ledamot, förordnad av
Kungl. Maj:t, tillika byggnadsnämndens ordförande, en ledamot, vald av
serafimerlasarettets direktion, och en ledamot, utsedd av Stockholms stad.
Byggnadsnämndens ledamöter skola uppbära av Kungl. Maj:t fastställda
arvoden.

§ 5.

Sjukhusets drift handhaves enligt av Kungl. Maj:t särskilt utfärdat reglemente
av en direktion, i vilken Kungl. iVTaj:t utser tre ledamöter, nämligen
två på förslag av kanslern för rikets universitet och en såsom representant
för arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, Stockholms stad tre ledamöter och
Stockholms län en ledamot. Kungl. Maj:t utser en av ledamöterna till direktionens
ordförande.

§ 6‘

Kostnaderna för sjukhusets drift, däruti inbegripet kostnaderna för poliklinikerna,
bestridas på följande sätt:

a) Staten betalar dels genom särskilda anslag till de olika klinikerna kostnaden
för den medicinska undervisningen, dels kostnaden för vården av

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

garnisonens sjuka, dels enligt bestämmelsen i mom. c) viss del av övriga
kostnader;

b) Alla å lasarettet intagna sjuka med undantag för sjuka från garnisonen
betala fastställd legosängsavgift. För medellösa betalas legosängsavgiften
av vederbörande fattigvårdssamhälle, landsting eller kommun;

c) Av restkostnaden, varmed förstås skillnaden mellan verkliga kostnaden
för underhållsdag och legosängsavgiften, betalas den ena hälften av staten,
den andra av vederbörande landsting eller stad, som ej deltager i landsting.

§ 1.

a) Överläkare vid seratimerlasarettets kliniker äro vederbörande professorer
vid karolinska institutet. Finnas flera professorer i samma ämne eller inrättas
vid lasarettet klinik uti ett ämne, som icke är inom karolinska institutets
lärarkollegium särskilt företrätt, eller inrättas fler kliniker i ett ämne
än antalet professorer i detta ämne, utnämner Kungl. Maj:t klinikföreståndare
;

b) Under tider, då överläkare har undervisningsskyldighet, beslutar kanslern
för rikets universitet angående tjänstledighet för honom och förordnar
vikarie;

c) Alla läkartjänster utom överläkartjänsterna tillsättas av kanslern för
rikets universitet på förslag av lasarettsdirektionen eller beträffande dem,
om vilka i § 13 säges, på förslag av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse,
i bägge fallen efter vederbörande överläkares hörande.

§ 8.

Direktionen har att

a) bestämma legosängsavgiften, vilken skall av Kungl. Maj:t fastställas
och vilken för sjuka, som vårdas i hel- och halvenskilt rum, bör bestämmas
så, att avgiften täcker den verkliga kostnaden för underhållsdag och vederbörlig
del av amorteringen av det i § 2 omförmälda lånet;

b) hos Kungl. Maj:t hemställa om säi’skilt arvode till lasarettets överläkare,
om sådant anses böra av lasarettets medel utgå;

c) tillsätta en direktör för lasarettet och bestämma dennes löneförmåner;

d) bevilja semester och tjänstledighet samt förordna vikarier för överläkarna
under tider, då undervisning ej pågår;

e) bestämma angående den underordnade läkarpersonalens antal och avlöning
samt för densamma bevilja semester och tjänstledighet samt förordna
vikarier;

f) för varje budgetår i föreskriven ordning till Kungl. Maj:t, Stockholms
stadsfullmäktige och Stockholms läns landsting avlämna fullständigt förslag
till inkomst- och utgiftsstat;

g) till Stockholms stads hälsovårdsnämnd avlämna dagrapport angående
å lasarettets olika avdelningar intagna sjuka från Stockholms stad.

§ 9.

Angående användandet av lasarettets fonder bestämmer Kungl. Maj:t
särskilt.

§ io.

Stockholms stadsfullmäktige och Stockholms läns landsting äga att för
granskning av serafimerlasarettets förvaltning och räkenskaper utse, stadsfullmäktige
två revisorer och landstinget en revisor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

§ 11.

a) De Stockholms stad tillförsäkrade vårdplatserna skola å lasarettets kliniker
fördelas på följande sätt:

Medicinska klinikerna..........

Kirurgiska » ..........

Oftalmiatriska kliniken.........

Otiatriska » .........

......... 178 »

......... 40

......... 50 »

Obstetriska » .........

(52 »

Gynekologiska » .........

Radiologiska » .........

Neurologiska » .........

......... 30

......... 30 »

b) Annan fördelning av Stockholms stads vårdplatser kan av lasarettsdirektionen
och stadens hälsovårdsnämnd gemensamt beslutas;

c) Skulle för Stockholms stad hinder möta disponera det antal vårdplatser,
vartill staden enligt detta avtal är berättigad, och kan rättelse härutinnan
ej annorledes vinnas, äga stadsfullmäktige rätt bestämma, att stadens
platser avskiljas till särskilda avdelningar eller salar, å vilka inga andra än
stadens sjuka få intagas.

§ 12.

Fråga om nybyggnad eller mera betydande ombyggnad skall bliva föremål
för särskilt avtal.

§ 13.

Med anledning av garnisonssjukhusets uppgående uti serafimerlasarettet
skall gälla

a) att de för garnisonen avsedda 107 platserna skola fördelas å fyra vårdavdelningar,
en å vardera av de två medicinska och de två kirurgiska klinikerna.
A dessa avdelningar få civila sjuka vårdas endast i den män platserna
icke behöva tagas i anspråk för garnisonens behov;

b) att garnisonens sjuka, som i vederbörlig ordning inremitteras till vård
å medicinsk eller kirurgisk avdelning, skola omedelbart intagas, så länge ej
alla platser å de i mom. a) nämnda avdelningarna äro med garnisonens
sjuka belagda och, om så är fallet, så snart plats kan beredas;

c) att garnisonens sjuka, som i vederbörlig ordning inremitteras för vård
å specialavdelning, skola där emottagas, så snart plats kan beredas;

d) att officerare, underofficerare och civilmilitära beställningshavare, som
äro berättigade till fri sjukvård, skola vårdas i hel- eller halvenskilt rum, å
den avdelning, dit sjukdomsfallet hör, så snart plats kan beredas;

e) att avtal bör söka träffas om att garnisonens sjuka, som lida av smittosamma
könssjukdomar, vårdas till ett antal av samtidigt högst tolv å något
Stockholms stads sjukhus mot att staten för dem betalar full underhållskostnad
per dag;

f) att de två överläkarlönerna och fyra underläkarlönerna, vilka för närvarande
äro uppförda å gällande stat för garnisonssjukhuset i Stockholm,
överflyttas till serafimerlasarettets stat för avlöning av dels två biträdande
överläkare, en å den ena medicinska och en å den ena kirurgiska kliniken,
dels fyra underläkare, vilka skola tjänstgöra företrädesvis på garnisonens i
mom. a) av denna paragraf omnämnda avdelningar å lasarettet;

g) att ovannämnda biträdande överläkare och underläkare skola tillsättas
på sätt i § 7 mom. c) säges;

Kungl. May.ts proposition Nr 216.

h) att även övriga löner, vilka för närvarande äro upptagna å garnisonssjukhusets
stat, överflyttas till serafimerlasarettets stat i den mån nu anställd
personal befinnes behövlig för garnisonsavdelningarna å serafimerlasarettet,
för apoteket och för tandpolikliniken.

§ 14.

Avtalet gäller till dess det blivit genom annat avtal ersatt.

Motivering
för avtalet.

§ 1.

Såsom motivering till förestående förslag till avtal hava de sakkunniga
anfört följande:

Enligt förslaget förutsattes, att det nya sjukhuset skall träda i stället
för serafimerlasarettet, att detta allt fortfarande skall bestrida viss del av
den sjukvård, som för karolinska institutets undervisning är oumbärlig, och
att kostnaden för sjukvården såsom hittills skall fördelas mellan staten såsom
ansvarig för medicinska undervisningen och kommunerna såsom ansvariga
för sjukvården. Till denna serafimerlasarettets egenskap av en hela
rikets medicinska undervisningsanstalt, vilken i princip förbliver fullständigt
likartad med den lasarettet alltid haft, föreslås nu, att lasarettet därjämte
skall övertaga den vård av sjuka från Stockholms garnison, som åligger
staten och som hittills meddelats vid garnisonssjukhuset. Förslaget till avtal
åsyftar på grund av det nu sagda endast alternativ II.

På sätt av kungl. brevet den 21 april 1922 tydligt framgår och såsom i
de sakkunnigas utlåtande upprepade gånger framhållits utgör det kliniska
sjukhus, frågan här gäller, första delen av ett byggnadsföretag, vars stora
slutmål är att skapa nya lokaler för karolinska institutet. Denna landets
största medicinska högskola lämnar undervisning åt omkring 1,000 studerande,
vilka i allmänhet flera gånger dagligen måste begiva sig till och
från föreläsningar och övningar. Häruti ligger orsaken till att de sakkunniga
föreslagit sjukhusets förläggande till en i stadsplanen så relativt förnämlig
plats som Ladugårdsgärdet. Hade frågan gällt ett sjukhus med
uteslutande sjukvårdande uppgifter, hade detta icke varit nödvändigt. Ett
sådant kan uppföras å en mer avlägsen tomt, blott denna icke ligger allt
för obekvämt för de sjuka, som söka kliniker eller polikliniker, för de sjukas
anhöriga och för den stora mängd transporter av olika slag, som dagligen
måste gå till ett stort sjukhus. Detta torde framgå därav, att Stockholms
stad avsett att uppföra ett nytt sjukhus å en så relativt avlägsen tomt som
den vid Ärsta. Den omständigheten, att här i själva verket är frågan om
en hela rikets medicinska högskola och ej ett sjukhus i vanlig mening, har
även medfört, att större krav måste ställas på tomtutrymmet för framtiden
än eljest skulle hava varit fallet. Det är av stor vikt att giva varje nytt
sjukhus tillräckliga utvecklingsmöjligheter. Detta blir särskilt viktigt, när
frågan gäller ett kliniskt sjukhus, som bör hava bland sina uppgifter även
den att gå i spetsen för sjukvårdens utveckling. Härtill kommer slutligen,
att plats i närheten av sjukhuset måste reserveras för karolinska institutets
i kvarteret Glasbruket å Kungsholmen nu belägna institutioner, om ovannämnda
plan att förena den medicinska högskolans institutioner •— såväl
de teoretiska som de kliniska — till ett helt i framtiden skall kunna förverkligas.
Dessa synpunkter hava varit bestämmande för det förslag till
tomt och dess anslutning till stadsplanen, som av de sakkunniga uppgjorts
och som ligger till grund för vissa delar av avtalet.

Kungl. Maj ds proposition Nr 216.

Å den av Kungl. Maj:t anvisade delen av Ladugårdsgärdet äro de medicinska
institutionerna förlagda så långt norr ut emot Smedsbacken som möjligt.
Härigenom bliver de södra emot Valhalla-, Hjorthagens- och Yärtavägarna
belägna delarna av gärdet, vilka ur exploateringssynpunkt äro de
värdefullaste, oberörda av den medicinska högskolan och dess framtida utveckling.

Den längst norr ut belägna delen av tomten, dit själva sjukhuset är förlagt
och vilken tomtdel omfattar c:a 128,630 kvadratmeter, skulle på sätt
framgår av ritningar och beskrivningar bebyggas med en synnerligen långt
gående koncentration. På grund härav hava de sakkunniga för att tillförsäkra
uppegående patienter tillräcklig promenadplats och sjukhuset lugn och
ro, funnit nödigt begära, att redan nu ett område framför sjukhusets fasad,
vilket omfattar c:a 23,770 kvadratmeter, skulle avgränsas och förläggas till
sjukhustomten, som därigenom erhåller en storlek av 152,400 kvadratmeter,
vilket är tillräckligt för det nu föreslagna sjukhusbygget jämte dess framtida
utvidgning med ytterligare fyra, i beskrivningen närmare angivna
kliniker.

Utanför detta område bör emellertid, såsom ovan framhållits, ytterligare
reserveras mark för en framtida utveckling. De sakkunniga föreslå härför
områden på trenne sidor om ovannämnda park av tillsammans c:a 50,000
kvadratmeter, vilka områden vid eu eventuell framtida exploatering av Ladugårdsgärdet
således icke borde försäljas men väl för en lång tid framåt
kunde för mer tillfälligt bruk upplåtas. Detsamma gäller det tomtområde
av c:a 10,000 kvadratmeter, som å plankartan angives såsom plats för ett
nytt karolinskt institut.

Ett stort område emellan den medicinska högskolan och Valhallavägen
synes ej bliva behövligt för högskolans framtida utveckling.

Av det ovan sagda torde framgå att det är ett statsintresse, att den medicinska
högskolan och dess kliniker icke bliva förlagda till ett ur undervisningssynpunkt
otjänligt läge. Det torde därför vara ofrånkomligt, att staten
vidkännes vissa ekonomiska uppoffringar härför, i detta fall först genom
upplåtandet av lämplig tomt.

Å andra sidan komma kliniker och polikliniker vid det nya serafimerlasarettet
att i så hög grad gagna den kommunala sjukvården, att det måste
anses rimligt, att kommunerna bidraga till kostnaderna även för tomten.
Detta torde icke lämpligen kunna ske därigenom att de intresserade kommunerna
medelst vissa bidrag så att säga köpa sig in i tomten, så mycket
mindre som ej blott Stockholms stad och Stockholms län utan större delen
av rikets övriga kommuner hava intresse av serafimerlasarettet. Målet torde
däremot kunna nås därigenom, att staten får en viss årlig ersättning för tomtens
begagnande. Priset per kvadratmeter hava de sakkunniga föreslagit
med hänsyn till vad de funnit vara för närvarande skäligt för uthyrande
av råmark å andra delar av Ladugårdsgärdet. Beträffande avgiftens fördelning
hava de sakkunniga låtit leda sig av den principen, att var och eu
av de intresserade parterna skulle bära sin andel i proportion till den fördel
de hava av sjukhuset. Givetvis har ej kunnat lämnas ur räkningen
ovan framhållna förhållande, att sjukhuset blivit förlagt till Ladugårdsgärdet
främst av hänsyn till undervisningen, och därför hava de sakkunniga
ansett rimligt, att staten förutom hela kostnaden i detta avseende för garnisonens
sjuka bör själv gälda viss del av tomtkostnaden. Den utgift, som
på detta sätt förorsakas lasarettet, föreslås därför skola fördelas å kostnaden
per underhållsdag.

Kungl. Maj''.is proposition Nr 216.

Vad angår byggnadskostnaderna för de vårdplatser, som avses för garnisonens
sjuka, torde det vara klart, att de måste helt falla på staten. Detta
är ett rent statsintresse och staten får dessutom, därigenom att garnisonssjukhuset
kan upphöra med sin verksamhet, en mycket värdefull fastighet
ledig till exploatering och till annat bruk.

De kostnader, som serafnnerlasarettet enligt avtalet skulle ikläda sig, äger
detsamma såsom känt är för närvarande icke medel att gälda. De sakkunniga
hava därför förutsatt, att staten skulle ikläda sig lasarettets kostnader,
på villkor att staten finge övertaga lasarettets nuvarande tomter med
fastigheter, vilka torde kunna betecknas såsom så värdefulla, att staten genom
deras exploatering bör få ersättning åtminstone för eu mycket stor del
av de kostnader, den nu skulle ikläda sig.

Beträffande lasarettets skyldigheter att bidraga till byggnadskostnaderna
hava de sakkunniga först ansett, att gällande avtal med Stockholms stad
och Stockholms län måste anses bindande. Både staden och länet hava
bidragit till det gamla serafimerlasarettets tillkomst mot utfäst rätt till vissa
vårdplatser därstädes för all framtid. De måste därmed anses hava förskaffat
sig sådan rätt uti lasarettets fastighet, att lasarettet, vilket i detta
fall blir liktydigt med staten, måste fullgöra denna sin åtagna skyldighet,
när fastigheten överlåtes till staten för exploatering. Vidare hava de sakkunniga
ansett, att det är ett statsintresse såväl ur undervisningens som ur
den allmänna sjukvårdens synpunkt, att svåra sjukdomsfall från hela riket
fortfarande liksom hittills mottagas till behandling vid landets största kliniska
anstalt. Härför nödigt antal vårdplatser bör därför helt betalas av
lasarettet med härför till förfogande ställda statsmedel.

Av staden önskade, för dess sjuka reserverade vårdplatser utöver de nyssnämnda
kontraktsenligt tillförsäkrade skola givetvis helt betalas av staden.
Motsvarande gäller för länet.

Beträffande fördelandet av tillgängliga allmänna vårdplatser hava de sakkunniga
efter samråd med representanter för stadens sjukvård kommit till
det resultat, att för staden bör avses utöver nyssnämnda 200 ytterligare
400, och hava ansett sannolikt, att länet utöver nyssnämnda 40 torde önska
ytterligare 60, varigenom länet erhölle samma antal vårdplatser, som det
nu har å serafimerlasarettet. Under sådant förhållande skulle för övriga
delar av riket återstå 212 platser. Skulle länet ej önska några platser utöver
de 40, vore det enligt de sakkunnigas mening önskvärt, att åtminstone
en del av de för länet avsedda 60 sängarna lades till sistnämnda 212. Utsikt
torde dessutom förefinnas, att staden vore villig övertaga fler platser
än de 400.

I fråga om vårdplatserna å hel- och halvenskilt rum hava do sakkunniga
utgått ifrån att av allmänna medel skulle bekostas endast sjukavdelningar
av en typ, där de sjuka förlädes till större eller mindre ruin, allteftersom
deras tillstånd det krävde, men att avdelningar för sådana patienter, som
härutöver kräva en högre grad av komfort, borde betalas av dem själva.
Detta kan för relativt måttliga kostnader ske, när dessa avdelningar uppföras
såsom delar av ett stort sjukhus, men kräver givetvis, att medlen på
något sätt förskotteras. De sakkunniga hava tänkt sig, att detta kan ske
genom ett lån, som skulle av lasarettsdirektioneu förräntas och amorteras
med de dagavgifter, som upptagas å dessa avdelningar. Om amorteringen
för detta lån bestämmes till 40 år, torde annuiteten belöpande på dagavgiften
ej bliva särdeles tyngande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Beträffande yttre gas-, vatten- och elektriska huvudledningar hava de sakkuuniga
utgått ifrån, att staden framdrager och bekostar dessa till sjukhusets
tomtgräns. Framdragandet åter av huvudavloppsledningen och av fortsättningen
av nyssnämnda yttre gas-, vatten- och elektriska ledningar, som ligga
i gata men ovanför den punkt vid tomtgräns, där stadens arbete slutar,
torde tillkomma sjukhuset att bekosta. Av kostnaden för dessa samtliga av
sjukhuset bekostade yttre ledningar äro endast 2/3 lagda pa byggnadskostnad
erna, emedan dessa ledningar även komma att betjäna angränsande
byggnadskvarter och ej behöva anläggas, förrän stadsplan på området
blivit upprättad. Där de av staden bekostade huvudledningarna hava
samma sträckning som avloppsledningen, äro 60 % av rörgravskostnaderna
lagda på avloppsledningen och 40 % på gas-, vatten- och elektriska
ledningarna.

Beträffande de gator, som äro föreslagna att begränsa sjukhusområdet,
hava de sakkunniga utgått ifrån att under byggnadstiden stadsplan på området
kommer att upprättas och att överenskommelse mellan staten och
staden om gatornas läge och bredd samt fördelningen av kostnaderna för
deras anläggning bliver träffad. Någon kostnad för gator är därför icke
upptagen i kostnadsberäkningen. Under arbetstiden avses att använda nuvarande
vägar å tomtområdet för transporter in. m. De vägar, som till
följd av byggnadsarbetet komma att delvis stängas, få i den mån sådant
kan komma att fordras omläggas.

Denna paragraf torde icke kräva särskild motivering.

De sakkunniga hava ansett det vara mycket viktigt, att den byggnadsnämnd,
som skall leda detta omfattande företag, icke bliver en stor kommitté
med flera passiva ledamöter utan eu liten nämnd av sakkunniga och
arbetande krafter. På grund härav hava de föreslagit, att blott de tre
huvudintressenterna skola vara i densamma företrädda och att ledamöterna
skola vara avlönade. Det torde få anses självklart, att nämnden har rätt
att förutom arkitekten tillkalla och avlöna behövliga experter såväl å det
medicinska som tekniska området.

De sakkunniga hava ansett, att de tre huvudintressenterna böra vara
representerade i direktionen i proportion till deras intressen i sjukhuset. De
sakkunniga hava ansett det klokt att inom de olika grupperna så litet som
möjligt binda valet av person och hava därför avsiktligt utelämnat mer
detaljerade bestämmelser. Genom bestämmelsen, att universitetskanslern
skall’ föreslå två av de tre ledamöter, som skola utses av Kungl. Maj:t.
torde karolinska institutets och överläkarnas berättigade anspråk att bliva
i direktionen representerade bliva tillgodosedda.

a) Med i detta mom. omtalade statsanslag avses de klinikanslag, som redan
nu utgå till karolinska institutets kliniker;

b) Detta mom. torde ej kräva särskild motivering;

c) De sakkunniga hava icke ansett det rimligt föreslå, att driftkostnaderna
även med undantag för dem, som förorsakas av undervisningen och av
garnisonens sjuka, skola betalas helt av vederbörande kommuner. De sakkunniga
anse det redan i och för sig rimligt, att staten skall bidraga till
driftkostnaderna vid ett sjukhus, som är oundgängligen nödvändigt för
den medicinska undervisningen. De i mom. a) omförmälda statsanslagen
äro i allmänhet helt små, för liera kliniker för närvarande blott 500 kronor
om året, och äro avsedda endast för undervisnings- och forskningsmateriel.
Utan tvivel förorsakar dock undervisningen härutöver ganska avsevärda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

kostnader genom undervisningslokalernas underhåll, uppvärmning, belysning,
städning m. m., vilket icke alltid är möjligt att utskilja från de allmänna
driftkostnaderna och därför ej kan exakt angivas. Därtill kommer,
att kommunerna få, såsom ovan är framhållet, vidkännas en större kostnad
för tomten, än fallet skulle hava varit, om de byggt egna sjukhus,
förlagda till billigare tomter. Slutligen hava de sakkunniga av skäl, som
angives under nästa paragraf, ansett sig böra föreslå, att kostnaderna för
assistentläkarpersonalen lägges på sjukhusdriften och ej som vid det nuvarande
serafimerlasarettet till huvudsaklig del på staten ensam. Härigenom
får staten en mycket avsevärd besparing på karolinska institutets
stat.

Härovan föreslagna principer för kostnadernas gäldande förutsätta, antingen
att de landsting eller städer, som ej deltaga i landsting, vilka vilja
bereda tillfälle till vård för vissa sina sjuka å serafimerlasarettet mot därstädes
gällande legosängsavgift, förbinda sig att till lasarettet erlägga i § 6
mom. c) omtalad del av restkostnaden eller ock att för sådana sjuka måste
fastställas särskild, högre legosängsavgift, omfattande jämväl ifrågavarande
del av restkostnaden.

a) Då _ serafimerlasarettets sjukavdelningar samtidigt äro karolinska institutets
kliniker, faller det såsom regel av sig själv, vilka av institutets professorer
skola vara de olika avdelningarnas överläkare. I vissa ämnen
finnas emellertid två professorer och en konkurrens dem emellan om en
viss klinik kunde då tänkas. Vidare måste förutsättas, att eu klinik kan
bliva inrättad för ett ämne, t. ex. lungturberkulos, som ej är såsom sådant
företrätt uti lärarkollegiet eller att eu tredje klinik kan bliva inrättad för
t. ex. medicinska eller kirurgiska fall. I sådana fall hava de sakkunniga
ansett lämpligast, att Kungl. Maj:t utnämner överläkare.

b) Detta mom. överensstämmer med nu gällande förhållande. I detta
sammanhang vilja de sakkunniga framhålla, att de stora kliniker, som nu
förutsättas vid serafimerlasarettet, torde komma att kräva inrättandet av biträdande
överläkarbefattningar, vilkas innehavare skulle beträffande såväl
undervisning som sjukvård träda in såsom t. f. överläkare och undervisare
vid förfall av de ordinarie. Dessa platser borde bliva högre utbildningsplatser,
som lämpligen skulle anförtros åt docenter, vilka redan erhållit utbildning
å mer underordnade assistentläkarbefattningar. På grund av befattningarnas
sålunda angivna karaktär torde de böra avlönas av staten och
tillsättas av universitetskanslern.

c) Då alla läkare vid serafimerlasarettet skola tjäna ej blott sjukvården
utan även undervisningen, har det synts de sakkunniga riktigast, att de alla
tillsättas av kanslern för rikets universitet.

a) Legosängsavgiften hava de sakkunniga av formella skäl ansett böra
fastställas av Kungl. Maj:t. I allmänhet torde den böra förutsättas bliva
densamma som för övriga sjukhus i Stockholm. Det skulle emellertid utan
nyssnämnda bestämmelser finnas en möjlighet för direktionen att godtvckligt
öka statens andel i kostnaderna genom att sänka legosängsavgifterna
under ett rimligt belopp.

b) Denna bestämmelse står i överensstämmelse med vad som redan äger
rum vid serafimerlasarettet.

c) Beträffande direktören för lasarettet utgå de sakkunniga ifrån att
denne icke kan samtidigt vara överläkare. Hans tid och krafter komma
säkerligen att helt tagas i anspråk för det stora sjukhusets förvaltning.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 216. 77

d) Detta mom. torde ej kräva särskild motivering.

e) De sakkunniga hava ansett, att det är riktigt, att kostnaderna för den
underordnade läkarpersonalen vid ett sjukhus sådant som det här föreslagna
läggas på driftkostnaderna. De underordnade läkarnas arbete står
såväl i undervisningens som i sjukvårdens tjänst och bör därför bekostas
efter ovan angivna regler av målsmännen såväl för undervisningen som för
sjukvården.

f) och g) Dessa mom. torde ej kräva särskild motivering.

Syftet med denna paragraf är, att serafimerlasaret.tets fonder icke skulle
tagas i bruk för täckande av vare sig byggnads- eller allmänna driftkostnader
även i de fall, där donationsbestämmelserna ej lägga hinder i vägen
för något dylikt. Lasarettets fonder uppgå för närvarande till något mer
än 800,000 kronor. Användas dessa medel till gäldande av allmänna kostnader,
bereda de de anslagsbeviljande myndigheterna ingen nämnvärd lindring.
Däremot kunna de göra ett synnerligen stort gagn, om de få av
direktionen användas för att bereda sjuka frisängar eller annan hjälp och
för att bereda trevnad åt personalen i det ena eller andra avseendet.

Denna paragraf torde ej kräva särskild motivering.

a) Bestämmelser angående fördelningen å olika avdelningar av stadens
stora sängantal äro givetvis nödvändiga för stadens sjukvård. Utan att
var överläkare har ett visst bestämt antal av stadens sängar att ansvara för,
är det dessutom omöjligt upprätthålla avtalets bestämmelser angående stadens
rätt till 600 vårdplatser.

b) Detta moment torde ej kräva särskild motivering.

c) Bestämmelsen i detta mom. har tillkommit efter samråd med representanter
för stadens sjukvårdsmyndigheter, vilka önska få stadens rätt säkrare
garanterad än enligt nuvarande bestämmelser kan anses vara fallet.

Det är sannolikt, att även länet önskar få sina sängar fördelade till vissa
avdelningar. Då länets här föreslagna sängantal är så litet, torde det emellertid
ej möta hinder att senare göra avtal härom. Skulle länet önska
samma garanti, som i mom. c) tillförsäkras staden, möter detta ej hinder.

Denna paragraf torde ej kräva särskild motivering.

a)—d) Dessa mom. avse att tillförsäkra garnisonens sjuka vård å serafimerlasarettet.

e) Då vid det nya lasarettet en klinik för hud- och könssjukdomar ej för
närvarande avses bliva uppförd, men staten har skyldighet att för garnisonens
folk ombesörja vård även av smittosamma könssjukdomar, måste särskilda
anordningar vidtagas med avseende på vården av sådana sjuka.
Antalet sjukvårdsbehövande å könsavdelningen har under senare åren väsentligt
avtagit. Såvitt inga ändrade förhållanden häruti inträda, kan det
antagas, att efter nu gällande härordning högst tolv platser per dag bliva
behövliga. Under sådant förhållande torde staden i sinom tid emot full
ersättning kunna mottaga nu ifrågavarande sjuka till vård å något sitt sjukhus.
Skulle så ej bliva fallet, finnas även andra utvägar, som ej behöva
draga stora kostnader, t. ex. att utöka en sjukavdelning å något truppförband
eller det nya sjukhusets isoleringsavdelning.

f) De sakkunniga hava i motivering till § 7 mom. b) framhållit betydelsen
av att vid serafimerlasarettet få biträdande överläkare anställda. Om
de två överläkarlöner, som nu finnas vid garnisonssjukhuset, finge överflyttas
till lasarettet såsom löner till två biträdande överläkare, en å medicinsk
och en å kirurgisk avdelning, skulle denna fråga för dessa två klini -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

ker bliva löst, utan att något nytt anslag härför behövde äskas. Dessutom
skulle härigenom arméns och flottans läkare erhålla två synnerligen värdefulla
utbildningsplatser. Genom det i § 7 mom. c) föreskrivna befordringssystemet
skulle det oaktat institutets intressen bliva tillvaratagna. De fyra
underläkare, som nu finnas vid garnisonssjukhusets medicinska och kirurgiska
avdelningar, behövas alla vid garnison savdelningarna å lasarettet och
komma även de att utgöra värdefulla utbildningsplatser för arméns och flottans
läkare.

g) och h) Dessa mom. torde ej kräva särskild motivering.

§ D- De sakkunniga äro övertygade, att en uppsägning av här föreslaget samarbete
ej kommer att ske och för övrigt ej kan tänkas på ett rättvist sätt
komma till stånd på annat sätt än genom en ömsesidig överenskommelse.
Särskilda bestämmelser, hur vid en ensidig uppsägning skall förfaras, torde
därför ej vara av betydelse.

Ändrings- vad slutligen beträffar det av de sakkunniga framlagda förslaget rörande
varande sera- ändringsarbeten inom nuvarande serafimerlasarettet hava, såsom jag förut
fimerlasa- erinrat, de sakkunniga i korthet angivit de olika förslag, som härutinnan
framkommit från dels generalfältläkaren Bauer, dels professor Holmgren
samt ■ för egen del stannat för det av Bauer framlagda förslaget, dock med
vissa inskränkningar i detsamma.

För belysande av de olika förslagens innebörd torde vara erforderligt att
i korthet redogöra för desamma.

Bauers förslag till modernisering av lasarettet berör följande lokaler och
anordningar inom lasarettet:

1) polikliniken, 2) köket, 3) uppvärmningen, 4) belysningen, 5) ögonavdelningen,
6) medicinska undersöknings- och behandlingsavdelningen,

7) laboratorium för kirurgiska kliniken, 8) gymnastik- och massageavdelnig,
9) ljusbehandlings- och röntgenterapi avdelning, 10) isoleringsavdelning,
11) eu del sanitära anordningar.

I koncentrerad form är motivet

1) för utökning av polikliniken:

Dess otillräcklighet i alla avseenden — länge insedd och av åtskilliga
myndigheter påpekad — såväl beträffande undervisning som behandling av
de hjälpsökande.

2) för utökning av köket:

Dess brist på anordningar för dietkök, på lämpliga lokaler för läkarnas
utspisning, på lokaler för förråd och för anrättningar av råvaror, överhuvudtaget
dess otidsenlighet i åtskilliga avseenden.

3) för ändring av uppvärmningsanordningarna:

Då dessa i de flesta sjuklokaler utgöras av kamflänsrör, utan regleringsventiler,
utan avlopp för kondensvatten, följer därav, att ångan tidvis måste
avstängas från lokalerna, och dessa således vissa tider avkylas, under det
att de andra tider bliva överhettade, till stort men för de sjuka. Serafimerlasarettet
intager i avseende å uppvärmningsanordningarna en sorglig särställning
bland vårt lands sjukvårdsinrättningar.

4) för ändring av belysningsanordningarna:

Omdömet beträffande uppvärmningen gäller även beträffande belysningen.
Det finnes numera intet sjukhus, där man tagit så litet hänsyn till vad med

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

rätta kan fordras för de sjukas trevnad. Flera sjuklokalers ringa fönsteryta,
deras djup, deras läge åt norr göra, att behovet av artificiell belysningär
synnerligen stort. För den artificiella belysningen finnes i de flesta sjuklokaler
endast takbelysning — och denna mycket sparsam. Vägglampor
förekomma icke. De sjuka sakna således under stor del av dj''gnet möjlighet
att sysselsätta sig med läsning eller i övrigt med sådant, som kräver
särskild belysning. Även den direkta sjukvården försvåras av den dåliga
belysningen.

5) för ändringsarbeten i ögonavdelniugen:

Bottenvåningen i den byggnad, i vilken denna är inrymd, har varit upplåten
åt gynekologavdelningen. Efter dennas utflyttning, från och med
början av år 1925, har densamma överlåtits för en mycket behövlig utökning
av ögonavdelningen. En del förbättringar hava nu vidtagits i lokalerna,
ytterligare förbättringar äro behövliga.

6) för ändringsarbeten i den medicinska undersöknings- och behandlingsavdelningen: Denna

avdelning borde i det skick, i vilket den f. n. och sedan länge
befinner sig, utdömas med hänsyn till såväl de sjuka, vilka där skola behandlas,
som den personal, som arbetar där.

7) för laboratorium för kirurgiska kliniken:

För kirurgiska kliniken finnes f. n. intet laboratorium. Man kan nämligen
icke som laboratorium beteckna den skrubb, som nu 30 studenter
gemensamt med klinikens 6 underläkare och ett antal assistenter hava till
sitt förfogande för de viktiga laboratorieundersökningarna. Det har förelegat
krav på bättre lokaler för ändamålet under långa tider. Sedan nu
genom den ena kirurgiska klinikens förflyttning till Maria sjukhus nödigt
utrymme kan erhållas, måste kravet på laboratorium tillgodoses.

8) för anordningar för gymnastik- och massageavdelningen:

Kungl. Maj:t härefter inhämtat yttrande från karolinska institutets lärarkollegium
och sedan direktionen för serafimerlasarettet blivit i ärendet hörd,
den 17 oktober 1924 fattat beslut, som innebär, att undervisning i gymnastik-
och massagebehandling skall försiggå å serafimerlasarettet. Lokaler för
ändamålet kunde anordnas i avdelning IX.

9) för anordning av lokaler för röntgenterapi och för ljusbehandling:

Det är av stor betydelse, att ett kliniskt sjukhus förfogar över sådana

anordningar, vilka vetenskapen visat vara av behovet påkallade i sjukvårdsoch
undervisningsavseende.

10) för anordningar för isoleringsavdelning:

Avdelningen har sedan länge ansetts hälsovådlig, belägen som den är delvis
under markens nivå.

11) för en del sanitära anordningar:

Dessa äro nästan överallt av mycket primitiv beskaffenhet.

Bauers förslag innefattar följande:

1) Utökning av poliTclinilcen sker i överensstämmelse med det förslag, vilket
av direktionen för lasarettet avläts till Kungl. Maj:t den 29 9 1922 och
sedermera i skrivelse den 31/8 1923 förnyades. Detta innefattar, dels att i
den av lasarettet inköpta fastigheten n:ris 2, 3 och 4 i kv. Pilträdet (Hantverkargatan
4) en våning inredes för den medicinska polikliniken och nervpolikliniken,
dels att de lokaler, som av den förstnämnda polikliniken nu
disponeras i lasarettets poliklinikbyggnad, i stället inredas och tagas i anspråk
för utvidgning av den kirurgiska polikliniken. Det senare förutsätter

80 Kungl. May.ts proposition Nr 216.

emellertid även, att telefonväxeln flyttas till nya opera tionsbyggnadens vindsvåning.

Kostnaderna härför uppgå till kronor 89,900: —.

2) Utökning och modernisering av köksavdelningen.

Åtskilliga förslag härför hava utarbetats. Det har emellertid befunnits,
att samtliga måste förkastas. Det har blivit nödvändigt att återgå till förslaget
av den 29 januari 1924. Däruti ha emellertid med hänsyn till angivna
förutsättning en del modifikationer kunnat göras, varigenom besparingar
uppkommit.

Kostnaderna beräknas nu till kronor 396,400:—.

3) Vad angår uppvärmningen föreslås allenast en ny ångpanna i polikliniken,
vilken jämte för dess montering nödiga byggnadsarbeten betingar eu

kostnad av ..................................kronor 6,500: —

och ersättande i en del rum av skrymmande, i flera avseenden
opraktiska värmeanordningar med radiatorer till kostnad
av ..................................... „ 7,600: —

Summa kostnad kronor 14,100: —

4) Förbättrad belysning föreslås anordnad genom dels anskaffandet av ytterligare
en mindre generator, dels utökning av antalet ljuspunkter under komplettering
av en del av de nuvarande ledningarna, dels slutligen utbyte av
den i vissa sjuksalar nu befintliga armaturen mot ny sådan.

Lasarettet förfogar för närvarande över en större och en mindre generator
för alstrande av elektrisk ström, av vilka den senare utgör reserv. Den
förra har därför hittills icke kunnat utnyttjas mer än till den omfattning
att den mindre städse kunnat fylla behovet som reserv. Genom anskaffandet
av ytterligare en mindre generator kan reservkraft erhållas, även om
den större generatorn helt utnyttjas. På så sätt skulle ytterligare 300 ljuspunkter
kunna anbringas i sjuksalarna. De värsta bristerna i fråga om
belysningens tillräcklighet bliva därigenom avhjälpta.

Visserligen äro nuvarande ledningssystemen icke i överensstämmelse med
nuvarande föreskrifter varken beträffande materialens beskaffenhet eller förläggningssättet.
Deras nuvarande beskaffenhet strider dessutom helt och
hållet mot brandföreskrifterna. Emellertid torde ändock ett bibehållande av
nuvarande ledningssystemen kunna försvaras.

Kostnaderna härför uppgå till kronor 27,000:—.

5) Ogonavdelningen.

En del smärre uppsnyggnings- och ändringsarbeten i denna hava beräknats
kunna utföras för en kostnad av kronor 5,000:—.

6) Medicinska undersöknings- och behandlingsavdelningen. Det nuvarande
linneförrådet flyttas till annan plats inom medicinska klinikens jordvåning.
Det därigenom ledigblivna utrymmet tages i anspråk för undersöknings-,
behandlings- och väntrum.

Kostnaderna härför hava beräknats till kronor 16,800: —.

7) Laboratorium för kirurgisica kliniken.

8) Gymnastik- och massageavdelning.

9) Ljusbehandlings- och röntgenterapiavdelning.

10) Utökad isolering savdelning.

Samtliga dessa lokaler med undantag för ljusbehandlingsavdelningen anordnas
i kirurgiska klinikens jordvåning huvudsakligen genom slopande av
nuvarande vårdavdelning n:r IX. En av dennas salar inredes till labora -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

torium, tre andra till gymnastik- och massagelokaler. Den närmast intill
nuvarande isoleringsavdelningen befintliga delen av nämnda vårdavdelning
användes till inredandet av tvenne nya isoleringsrum samt till förbättrande
av till isoleringsavdelningen hörande bilokaler. Det ena av de nuvarande
isoleringsrummen, vilket till följd av sitt läge, till stor del under markens
nivå, är olämpligt till sjukrum, kan användas till vaktrum för sköterskan.

Den återstående, södra delen av vårdavdelping n:r IX skulle enligt huvudförslaget
användas till anordnandet av ljusbehandlingsavdelning, medan
röntgenterapiavdelningen skulle kvarbliva i nya operationsbyggnadens källare,
där den nu befinner sig. Emellertid har sedermera behovet av nya och
kraftigare terapiapparater — för vilkas anskaffande medel dock här icke
upptagits — inom röntgenavdelningen blivit allt mera påtagligt, varför det
ansetts nödvändigt förlägga terapiavdelningen till ljusbehandlingsavdelningens
plats och tvärtom. Därigenom vinnes den för uppsättning av kraftigare
terapiapparater erforderliga, större rumshöjden, samtidigt som den i huvudförslaget
upptagna, nya hissen mellan kirurgiska klinikens jordvåning och
nya operationsbyggnadens källarvåning lättare kan undvaras.

Kostnaderna för ovanstående bliva följande:

Kirurgisk! laboratorium samt gymnastik- och massageavdelning
................................... kronor 18,000: —

Ljusbehandlingsavdelning........................ » 11,000: —

Röntgenterapiavdelning ......................... » 25,400: —

Utökning av isoleringsavdelningen ................. » 14,200:-—

Summa kronor 68,600: —

11) De sanitära installationerna.

För utbyte av en del dylika beräknas en kostnad av kronor 5,000:—.

I de till »1924 års ändringsförslag» hörande kostnadsberäkningarna hava
kostnader för komplettering av lasarettets utrustning, instrument, inventarier

m. m. icke medtagits. För dylikt ändamål avsågs att i sinom tid begära
särskilt anslag. Då de ovan föreslagna arbetena komma att kunna genomföras
på kortare tid än som skulle behövts för det förstnämnda förslagets
realiserande, torde redan nu medel böra begäras för den komplettering av
utrustningen, som blir nödvändig i samband med de här föreslagna förändringsarbetena.
Redan i lasarettsdirektionens ovannämnda framställningar
rörande utvidgning av poliklinikerna hava upptagits kostnaderna för dylik
utrustning.

Följande belopp erfordras:

Poliklinikens utvidgning.

Instrument och apparater till mediciniska polikliniken
Instrument och apparater till kirurgiska polikliniken
Nya inventarier i medicinska polikliniken.........

Medicinska behandlingsavdelningen.

Instrument och apparater....................

Inventarier...............................

Lj usterapiavdelningen.

Ljusbehandlingslampor och omformare............... » 6,000: —

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 184 käft. (Nr 216.) 6

. . . kronor 9,500: —
» 4,800: —

. . . » 6,500: —

» 8,000: —

» 2,000: —

Kungl. May.ts proposition Nr 216.
Röntgenterapiavdelningen.

Flyttning av apparater ..........................kronor 1,500: —

Ändring av kraftledningar........................ » 1,000: —

Summa kronor 37,300: —

Sammandrag av kostnaderna för de ovan föreslagna åtgärderna.
1) För polikliniken ...................kronor 89,900

köksavdelningen ................

» uppvärmningen.................

» belysningen....................

» ögonavdelningen................

» medicinska undersöknings- och behand lingsavdelningen.

.................

7—10) För anordnandet av kirurglaboratorium, gymnastik-
och massageavdelning........

För ljusbehandlingsavdelning..........

» röntgenterapiavdelning............

» utökad isoleringsavdelning.........

11) » förbättrade sanitära installationer ....

396,400

14,100

27,000

5,000

16,800: —

18,000

11,000

25,400

14,200

5,000

Summa kronor 622,800

Härtill komma kostnaderna för komplettering av
utrustning och instrument..................kronor 37,300: —

Summa kronor 660,100:

Vad Holmgren anser vara minimum är förbättringar av:

1) polikliniken,

2) köket,

3) kirurgklinikens laboratorium,

4) de medicinska klinikernas arbetslokaler.

ad. 1. Om icke den ombyggnad av polikliniken får utföras, som sakkunniga
föreslagit, vilket naturligtvis vore det bästa, då därigenom alla
polikliniker få goda förhållanden, utan endast en partiell bättring får göras,
så bör denna gälla i främsta rummet den kirurgiska och den medicinska
polikliniken, vilka båda äro de för undervisningen viktigaste poliklinikerna
och torde arbeta under de olidligaste förhållandena beträffande sjukbehandlingen.
Det enklaste och billigaste sättet att utföra denna partiella bättring
är utan tvivel det, som av direktionen över serafimerlasarettet i skrivelse till
Konungen av 29 september 1922 och 31 augusti 1923 föreslagits, men som
då icke föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Detta förslag innebär förflyttning av den medicinska polikliniken till den
serafimerlasarettets direktion tillhöriga fastigheten Hantverkargatan 4, varigenom
det nuvarande poliklinikhusets hela bottenvåning, som nu disponeras
av den medicinska och den kirurgiska polikliniken tillsammans, skulle kunna
upplåtas åt den kirurgiska polikliniken ensam.

ad. 2. Den del av kökets modernisering, som ur undervisningens och
den därmed i samband stående sjukvårdens synpunkt är viktigast, är dietköket.
Det är ett ohållbart tillstånd, att ett stort undervisningssjukhus icke
har dietkök. Hela den dietiska behandlingen och undervisningen däri rå -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

kar i lägervall. Den lösning av kökets ombyggnadsfråga, som januariförslaget
innehåller, är utmärkt bra och skulle skapa den ändamålsenligaste
köksavdelning, som något svenskt sjukhus äger.

För ett tillfredsställande funktionerande av den nuvarande köksavdelningen,
om den utökas med ett dietkök, krävas emellertid vissa förändringar såväl
av huvudköket som av renserier, kylrum m. m.

Ritningarna innebära i huvudsak ett partiellt realiserande av januariförslaget
till köksavdelning.

ad. 3. Det kan icke annat än allvarligt skada kirurgiundervisningen och
hålla studenternas arbete nere på en låg nivå, att de icke ha något laboratorium,
där nutidens undersökningar på de sjukas sekret och exkret kunna
göras, ty som laboratorium kan man icke beteckna den skrubb, som nu 30
studenter gemensamt med klinikens sex underläkare och ett antal assistenter
ha till sitt förfogande för detta ändamål. Redan 1912 års kommitté klagade
bittert häröver. Det har icke funnits någon möjlighet till ändring härutinnan
förrän det genom professor Keys förflyttning till Maria sjukhus blev
möjligt att utan olägenhet för undervisningen något minska sängantalet på
kirurgkliniken och därigenom vinna nödig plats för laboratoriet.

Ett bra laboratorium för de på kirurgkliniken tjänstgörande studenterna
ingår i januariförslaget. Denna del av förslaget kan med lätthet utföras
fristående för sig.

ad. 4. De svåra förhållandena på de för båda de medicinska klinikerna
gemensamma arbetslokalerna kräva ovillkorligen förbättring. Januariförslaget
kan i detta avseende utan svårighet oförändrat utföras.

Nu nämnda förbättringsarbeten återfinnas samtliga i Bauers förslag och
i samma form.

Kostnaderna för ovanstående förbättringsarbeten utgöra enligt arkitektens
beräkningar.

1) För polikliniken......................kronor 89,900

2) » köksavdelningen................... » 396,400

3) » kirurgklinikens laboratorium.......... » 10,000

4) » de medicinska klinikernas arbetslokaler. . » 16,800

5) Utrustning.................. » 28,800

Summa kronor 541,900

Holmgren tillstyrker det i januari framlagda förslaget under framhållande,
att om Kungl. Maj:t ändock icke anser sig kunna förorda detsamma till
utförande i dess helhet, dock så stor del som möjligt måtte komma till utförande,
samt att de fyra ovan anförda förbättringsarbetena äro de, som först
och främst måste utföras för den händelse förslaget beskäres.

Mot de sakkunnigas betänkande och förslag av den 24 september 1925
har professor Holmgren avgivit tre reservationer,

den första, avseende förslaget till sjukhusbyggnad,

den andra, avseende förslaget till avtal, och

den tredje, avseende förslaget till moderniseringsarbeten vid serafimerlasarettet.

Beträffande den första reservationen, avseende förslaget till sjukhusnybyggnad
tillåter jag mig, under hänvisning i övrigt till den vidlyftiga motivering,

Professor

Holmgrens

reservatio ner.

Kung1. Maj:ts proposition Nr 21G.

som av reservanten förebragts, allenast redogöra för den av honom beträffande
lians förslag gjorda sammanfattningen:

Holmgren anser, att en omarbetning av de sakkunnigas förslag är absolut
nödvändig.

Det förslag, till vilket Holmgren kommit, bestode av två huvuddelar,
förslag om vad, som skall byggas, och förslag om hur det skall byggas.

I det förra avseendet hade Holmgren föreslagit, att nu skulle beslutas
nybyggnad för tre av karolinska institutets kliniker, som läge utanför serafimerlasarettet,
och som icke upptagits i de sakkunnigas förslag. Dessa vore
den pediatriska kliniken vid kronprinsessan Lovisas vårdanstalt, den psykiatriska
kliniken och kliniken för hud- och könssjukdomar.

Holmgren hade därjämte föreslagit avdelning för infektionssjukdomar och
tuberkulosavdelning vid den medicinska kliniken. För att sjukhuset ej på
grund av dessa tillägg skulle bli större än enligt de sakkunnigas förslag,
hade han i stället uteslutit den obstetriska kliniken, av vilken sjukhuset
som sådant knappast hade behov, samt kvarlämnat eu kirurgisk, eu medicinsk
och eu nervklinik vid det nuvarande serafimerlasarettet, vilket skulle
moderniseras i enlighet med de sakkunnigas i januari 1925 framlagda förslag.

Sjukhuset skulle enligt Holmgrens förslag sålunda få följande samman -

sättning:	Allmänna	Enskilda	Summa
	sängar	sängar
Medicinska kliniken.................	...... 162	18	180
Kirurgiska » .................	...... 135	18	153
Oftalmiatriska » ..................	...... 66	10	76
Otiatriska » ..................	...... 72	10	82
Isoleringsavdelningeu.................	...... 18	—	18
Gynekologiska kliniken...............	...... 52	10	62
Radiologiska » ...............	..... 25	12	37
Garnisonssjukhuset ..................	...... 80	—	80
Pediatriska kliniken..................	..... 65	10	75
Psykiatriska » ..................	..... 50	10	60
Klinik för hud- och könssjukdomar......	..... 75	10	85
	800	108	908

Härtill komme liksom i de sakkunnigas förslag en patologisk-anatomisk
avdelning, varjämte Holmgren ytterligare föreslagit nybyggnad för karolinska
institutets bibliotek, som själv därav vore i det mest trängande behov, och
vilket därjämte näppeligen kunde undvaras vid det nya sjukhuset.

Genom de sakkunnigas förslag ställdes till förfogande 1,154 sjukhusplatser,
genom Holmgrens förslag 1,418 (det gamla och det nya serafimerlasarettet),
varjämte Stockholms stad genom moderniseringen av serafimerlasarettet
skulle kunna nu genast få till sin disposition 60 nya sängar medicin
och kirurgi.

Holmgrens förslag skulle trots dessa fördelar vara betydligt billigare i utförande
än de sakkunnigas. Härom vidare i det följande.

Fördelarna för karolinska institutet av Holmgrens förslag framför de sakkunnigas
åskådliggjordes genom följande tabell:

Kungl. Maf.ts proposition Nr 216.

Sängar

x\lternativ I........... 825

Alternativ II........... 1,154

Holmgrens förslag (Alternativ
III)............. 908

Vad beträffade frågan om hur sjukhuset skall byggas, hade Holmgren i

sin motivering uppvisat betänkliga brister hos de sakkunnigas förslag av
organisatorisk, driftsteknisk och ekonomisk art. Detta gällde såväl situationsplanen
i allmänhet som ock de särskilda byggnadernas planläggning
och konstruktion.

I det senare avseendet hade han ur de nämnda synpunkterna anmärkt
på de olika byggnadernas otillräckliga utvecklingsmöjligheter, på sjukavdelningarnas
konstruktion, på anordningarna för sköterskornas bostäder, på
organisationen av sjukhusets ljusbehandling och de medicinska klinikernas
laboratorier in. m.

Holmgren hade i avseende på situationsplanen särskilt framhållit följande
punkter: huvudentréns förläggning till sjukhusets norra, från staden bortvända
sida; desorganisationen av tillträdesförhållandena; poliklinikernas
sammanblandning med sjukhuset; den otillräckliga koncentrationen i byggnadssättet,
som föranledde ett dyrbart system av underjordiska kulverter
och i alla avseenden vore oekonomiskt; de svårigheter för sjukhusets drift,
som föranleddes av de stora avstånden inom byggnaderna och mellan de
olika byggnaderna (så t. ex. finge betjäningen på vissa kliniker ensamt för
att hämta mat till tre måltider för de sjuka och för att själva intaga sina
måltider tillryggalägga eu vägsträcka av i det närmaste 4 x/s km. om dagen).

Holmgrens förslag ifråga om vad som skall byggas, torde i det hela kunna
utan större svårigheter förverkligas genom omarbetning i vissa delar av de
sakkunnigas ritningar.

Då man kommer till frågan hur sjukhuset skall byggas, vore däremot
detta icke längre möjligt. De principanmärkningar, som han gjort med avseende
på sjukhusets allmänna planläggning, och av vilka de viktigaste nyss
uppräknats, kunde icke tillgodoses utan en fullständig omritning av sjukhuset.
Det hade därför varit nödvändigt för honom att framlägga ritningar,
i vilka visades, huru de principer kunde förverkligas, för vilka han gjort
sig till talesman.

Dessa ritningar, som utarbetats av arkitekten i byggnadsstyrelsen G. BirchLindgreu,
hava samtidigt överlämnats jämte av arkitekten avfattad beskrivning
över desamma.

Ritningarna avsåge sålunda att visa, liur sjukhuset bör byggas. Däremot
vore de icke bundna vid något bestämt förslag ifråga om vad som skall
byggas, utan vore den planläggning av sjukhuset och konstruktion av byggnaderna,
som ritningarna angåve, i sina huvuddrag lika tillämplig vare sig
det ena eller andra alternativet till urval av kliniker komme till utförande.

Det antal vårdavdelningar och den fördelning av vårdavdelningarna på
olika kliniker, som ritningarna och beskrivningen över desamma upptoge,
vore sålunda icke att betrakta som ett förslag till vad sjukhuset borde inrymma,
utan endast som en kombination bland många tänkbara. Det hade
därför icke legat någon vikt på att ritningarnas antal vårdavdelningar och

Antal kliniker, som få för sig	Antal kliniker, som få tillfredsställande	Summa
definitivt ordnat	provisoriska för-hållanden
G	3	9
9	0	9
8	4	12

Kungl. May.ts proposition Nr 216.

sängantal skulle sammanfalla med det speciella förslag i detta avseende,
som Holmgren i sin reservation framställt. Vad han däremot ansett angeläget
vore, att de särskilda vårdavdelningarna tillmätts samma nyttiga golvyta
som i de sakkunnigas förslag samt att samtliga arbetsavdelningar, såsom
polikliniker, laboratorier, operationsavdelningar o. s. v., som funnes i de
sakkunnigas förslag, även återfunnes bär och med samma nyttiga utrymme.
Det bleve nämligen därigenom möjligt att göra en rättvis och tillförlitlig
jämförelse mellan Jcostnaderna för de sakkunnigas förslag och kostnaderna
för ett sjukhus av samma omfattning, byggt på det sätt, som de av honom
framlagda ritningarna angåve.

Den lösning av byggnadsfrågan, som ritningarna demonstrerade, medförde
bland annat följande fördelar:

1) Sjukhusets huvudingång vore belägen på dess mot staden vända sida.

2) Poliklinikerna hade skilts från det övriga sjukhuset och försetts med
egen ingång från gatan, men vore i bekväm inomhusförbindelse med sjukhuset.

3) Genom det koncentrerade byggnadssättet hade alla avstånd inom sjukhuset
betydligt förminskats, vilket ur driftsynpunkt vore en utomordentlig
fördel. Särskilt viktig vore kökets bekvämare belägenhet. Enligt gjorda beräkningar
hade genom anläggningens koncentration bland annat inbesparats
12—15,000 kronor i årliga bränslekostnader vid jämförelse med de sakkunnigas
förslag.

4) För karolinska institutets teoretiska institutioner funnes möjlighet till
friare belägenhet med utrymme för framtida utveckling genom att institutet
förlagts inom samma tomtområde, som de sakkunniga avsåge enbart för
sjukhusets behov. Intet ytterligare tomtområde behövde sålunda reserveras
för karolinska institutet, vadan dess framtid syntes ligga säkrare än i de
sakkunnigas förslag.

5) Det sammanlagda tomtområde, som staten behövde upplåta eller reservera
på Ladugårdsgärdet för sjukhusanläggningen och karolinska institutet,
minskades, som av arkitektens beräkning framginge, med 49,560 m2. Trots
detta toge den av Holmgren förordade sjukhusanläggningen endast ungefär
en tredjedel av tomtområdet i anspråk, vadan tillräckligt utrymme funnes
kvar för framtida utveckling.

6) Genom det koncentrerade byggnadssättet vunnes på en sjukhusanläggning
av den storlek, som de sakkunniga föresloge, eu besparing av minst
2,300,000 kronor, såsom framginge av arkitektens beskrivning.

7) Genom minskningen av den tomtareal, som åtginge, skapades möjlighet
för staten till försäljning av tomter för en summa av minst 3,3 millioner
mer än enligt de sakkunnigas förslag.

Holmgrens yrkanden i avseende å hans reservation mot förslaget till sjukhusbyggnad
innebära, att Kungl. Maj:t måtte

dels, efter av byggnadsstyrelsen verkställd ytterligare utredning om de
ekonomiska och andra fördelar, som vore förenade med att det planerade
sjukhuset byggdes efter de principer och på det sätt, som de Holmgrens
reservation bilagda ritningar och beskrivningen över desamma angåve, låta
snarast möjligt utarbeta fullständiga ritningar, på grundval av de av Holmgren
nu överlämnade, till ett nytt kliniskt centralsjukhus,

dels beträffande byggnadsföretagets omfattning besluta, att däri skall ingå

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

en pediatrisk, en psykiatrisk och en hud- och könsklinik, vid den medicinska
kliniken en tuberkulosavdelning och en infektionsavdelning, samt vidare
karolinska institutets bibliotek, allt i enlighet med Holmgrens i reservationen
framställda förslag,

dels slutligen för byggnadsföretagets förverkligande vidtaga de åtgärder,
om vilka de sakkunniga hemställt, med de ändringar ifråga om siffrorna
i begärda anslag och de modifikationer i övrigt, till vilka ett bifall till förestående
yrkanden gåve anledning.

Beträffande den andra reservationen, nämligen den, som avgivits mot de
sakkunnigas förslag till avtal mellan staten, serafimerlasarettet, Stockholms
stad och Stockholms län angående uppförande av de ifrågasatta nya byggnaderna
m. in., anför Holmgren i densamma i huvudsak följande:

I § 5 av de sakkunnigas förslag till avtal stadgas ej, att karolinska institutet
skall ha särskilda representanter i det nya serafimerlasarettets direktion.
I detta avseende finnes endast bestämmelsen, att två av direktionens
sju medlemmar skola utses av Kungl. Maj:t på förslag av kanslern för
rikets universitet.

Det är svårt att förstå, om denna bestämmelse verkligen avser att garantera
karolinska institutet representation i direktionen, varför man icke då
klart utsäger, att två medlemmar i direktionen skola representera karolinska
institutet och utses på förslag av kanslern. Hela sjukhuset är tillkommet för
den medicinska högskolans behov, men denna skall icke i klara ord tillförsäkras
representation i direktionen. Direktionen har uppgifter av den
största betydelse, nämligen att vaka över riktlinjerna för sjukhusets verksamhet
och utveckling. Då detta sjukhus icke har något annat existensberättigande
än att tjäna högskolans behov, måste naturligtvis riktlinjerna för
dess verksamhet och utveckling i huvudsak bestämmas av högskolans intressen.
Direktionen har i förslaget till avtal tillagts eu mycket vidsträckt
makt över sjukhusets fortsatta öden. Det är därför alldeles klart, att högskolans
intressen icke kunna göra sig med vederbörlig kraft och snabbhet
gällande, om de ej inom direktionen själv representeras av högskolans egna
män. I det nuvarande serafimerlasarettets direktion, som består av sex personer,
skola ständigt två av karolinska institutets kliniska professorer sitta,
nämligen en av professorerna i medicin och en av professorerna i kirurgi.

Jag finner för det första, att det bör uttryckligen stadgas, att institutet i
direktionen skall representeras av två ledamöter, men jag anser icke detta
nog. Det bör också finnas ett stadgande i stil med det nuvarande, som
tillförsäkrar plats i direktionen, antingen liksom nu för båda de centrala
ämnenas representanter eller, om detta anses för mycket begärt, åtminstone
för en av dem. Detta bör i så fall helst vara representanten för medicin,
som är det utan gensägelse för undervisningen viktigaste ämnet,

Det är vidare anmärkningsvärt, att Kungl. Maj:t endast utser tre ledamöter
av sju, ehuru det är fråga om en statsinstitution, i vilken staten både
ideellt och ekonomiskt har de största intressena. I direktionen för det nuvarande
serafimerlasarettet, som dock icke äges av staten, har staten fyra
representanter av sex, i fall man även räknar de båda professorerna som
statsrep resen tanter. Det synes mig vara rimligt, att Kungl. Maj:t i det nya
serafimerlasarettets direktion utser åtminstone halva antalet ledamöter. Det
blir då nödvändigt att öka dessa till åtta.

Skrivelser
från professorn
W.
Wernstedt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21(i.

I § 7 mom. c) i förslaget utsäges, att alla läkartjänster utom överläkartjänsterna
tillsättas av kanslern på förslag av lasarettsdirektionen, med undantag
av sex läkare, vilka tillsättas på förslag av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse.

Principen om förordnanden efter förtjänst och även med hänsyn till
vetenskaplig förtjänst måste anses vara särdeles viktig vid detta sjukhus,
som skall vara en stor centralhärd för klinisk medicinsk forskning i vårt
land, och vid vilket de bästa vetenskapliga begåvningarna böra fästas. De
föreslagna bestämmelserna om tillsättande av sex läkartjänster på förslag
av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse bryter alldeles ut ur denna ram.
Bestämmelsen i § 7 ger tydligen militärläkarna eu förmån framför alla
andra läkare, nämligen utsikterna att till sex läkartjänster föredragas framför
mera meriterade medsökande.

Jag finner sålunda undantagsbestämmelsen för dessa sex läkartjänster
onödig och direkt motverkande högskolans intressen.

För min del anser jag, att de ifrågavarande läkarlönerna böra överflyttas
från garnisonssjukhusets stat, men att platserna böra tillsättas på samma
sätt som lasarettets övriga läkartjänster. Arméförvaltningens intresse av
att ha ett ord med i laget vid tillsättningen är fullkomligt tillräckligt tillgodosett
därigenom, att arméförvaltningen har en representant i direktionen,
som där kan yttra sig över de sökande. Jag får sålunda påyrka ändrade
lydelser i vissa paragrafer av förslaget till avtal. En förutsättning för att jag
kan godtaga förslaget till avtal i övrigt är naturligen, att de sakkunnigas
byggnadsalternativ II kommer till utförande.

Reservationen utmynnar i vissa förslag till ändrad lydelse av de sakkunnigas
förslag till avtal.

Den tredje av professor Holmgrens reservationer avser de sakkunnigas
förslag till ändringsarbeten å nuvarande serafimerlasarettet; i denna reservation
framhåller Holmgren betydelsen av att undervisningen och sjukvården
vid serafimerlasarettet icke under de närmaste 10 åren förbli behäftade med
de nuvarande stora bristerna; om ett antagande av de sakkunnigas alternativ
II till nybyggnader på Ladugårdsgärdet skulle förhindra detta, vore det
för den medicinska högskolan bättre, att alternativ I utfördes och serafimerlasarettet
under något längre tid, men i tillfredsställande skick, fortsatte
sin verksamhet. Holmgren hemställer om vidtagande av sådan åtgärd,
att nödiga medel ställas till förfogande för utförande av de av de sakkunniga i
skrivelse den 29 januari 1925 föreslagna ändringsarbetena vid serafimerlasarettet.

I avseende å de av Holmgren till stöd för detta yrkande anförda motiv
hänvisar jag till reservationen.

I anledning av sjukhusbyggnadssakkunnigas ovanberörda betänkande och
förslag av den 24 september 1925 har professorn i pediatrik vid karolinska
institutet W. Wernstedt till Kungl. Maj:t inkommit med två särskilda skrivelser.

I den första av dessa skrivelser har Wernstedt hemställt, att, därest proposition
angående beviljande av medel till serafimerlasarettets nybyggnad

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

kommer att till riksdagen avlåtas, däri må upptagas cn avdelning för barnsjukdomar
— eventuellt i utbyte mot annan av de sakkunniga föreslagen
men mindre nödvändig avdelning.

Till stöd för detta yrkande lämnar Wernstodt en kritik av de i ärendet
förekommande uppgifterna rörande behovet av sängplatser å de olika slagen
av kliniker. lian kommer därvid till det resultatet, att det är tveksamt,
huruvida vissa av de utav de sakkunniga i deras förslag upptagna klinikerna
böra komma till utförande vid det nya serafimerlasarettets första utbyggnad.
En ny barnklinik till ersättning för den på kronprinsessan Lovisas
vårdanstalt vore däremot det mest trängande av alla den kliniska undervisningens
behov, enär det måste anses vara ett riksintresse av betydande
vikt, att fullgoda undervisningsmöjligheter i pediatrik stå de studerande läkarkandidaterna
till buds. Skapandet av sådana möjligheter kan därför icke göras
beroende av eventuell medverkan från Stockholms stad. Stockholms län borde
dessutom kunna intresseras även för upprättande av en barnavdelning vid
serafimerlasarettet.

I den andra skrivelsen har Wernstedt — med vidhållande av det i den
förra skrivelsen framställda yrkandet — hemställt, att frågan om serafimerlasarettets
nybygge måtte göras till föremål för förnyad utredning och
prövning.

I denna skrivelse ingår Wernstedt på ett detaljerat uppvisande av beläggningen
å de olika sjukhusen i Stockholm och deras särskilda avdelningar
och gör gällande, att platsbrist för närvarande råder vid de medicinska
och kirurgiska avdelningarna, barnsjukhusen och barnbördshusen.
Beträffande öron- och kvinnosjukdomsavdelningarna funnes eller komme att
från 1926 års början finnas tillräckligt platsantal. På hud- och könsavdelniugarna
rådde ett stort överskott på lediga platser. Den största platsreserven
fordrades vid barnsjukhusen, därnäst i fallande skala för invärtesavdelningarna
för vuxna, för öron- och de allmänna kirurgiska avdelningarna;
minsta reserven behövde avdelningarna för hud- och könssjukdomar, kvinnosjukdomar
samt barnbördshusen. Den verkställda undersökningen rörande
behovet av sängplatser gåve vid handen, att sakkunnigmajoritetens förslag
skapade platsreserver, som ginge stick i stäv mot en rationell fördelning av
desamma på de olika sjukavdelningarna. Beträffande särskilt barnsjukhusen
disponerade Stockholms stad icke över så många platser, som vore
för staden behövliga, utan vore hänvisad till att mer än vid någon annan
sjukhusvård utnyttja den enskilda välgörenhetens och statens resurser. \ idare
framhåller Wernstedt, att lämpligt tomtområde för det nya medicinska
högskolekomplexet bör med det snaraste bestämmas, anser sakkunnigmajoritetens
förslag icke vara antagligt och uttrycker sympatier för det Holmgrenska
förslaget, men anser, att tiden ej medgivit en ingående prövning
av detsamma, varför ny utredning erfordras med komplettering i vissa avseenden
av redan verkställda undersökningar. Normgivande för den nva
utredningen böra vara vissa närmare angivna, i Holmgrens reservation ingående
grundtankar i fråga om förläggningen av de olika klinikerna och
institutionerna till det nya serafimerlasarettet samt ordningen och sättet
därför. Utredningen bör ske i samarbete med redan igångsatta men nu
med nödvändighet påskyndade utredningar rörande allmänna barnhusets
omorganisation och rörande åtgärder för åstadkommande av enklare och

Kungi. Maj:ts proposition Nr 21(j.

billigare sjukhus. Slutligen gör Wernstedt gällande den uppfattningen, att
vid ett rationellt utnyttjande av de sjukhusplatser, som redan stå till buds,
icke blott Stockholms stads nu föreliggande utan eventuellt ett ännu större
platsbehov skulle kunna nära nog omedelbart tillgodoses, varför det är oberättigat
att med hänvisning till ett icke förefintligt nödläge söka framtvinga
ett omedelbart avgörande av serafimerlasarettets nybyggnadsfråga.

Beträffande den närmare motivering, Wernstedt i sina skrivelser anfört
till stöd för sina yrkanden och förslag, tillåter jag mig hänvisa till ifrågavarande
skrivelser.

Myndig låtanderföver

Över sjukhusbyggnadssakkunnigas betänkande och förslag samt professor
sjukhusbygg- Holmgrens därtill fogade reservationer ävensom över professor Wernstedts
nigaTförslag ovauberörda skrivelser hava utlåtanden avgivits av vederbörande myndigden
24 sep- heter,
tember 1925.

De militära Jag vill då först i korthet redogöra för de militära myndigheternas yttterria.
randen, i vilka frågan om den föreslagna tomten å Ladugårdsgärdet och
spörsmålet om garnisonssjukhusets ställning givetvis varit föremål för den
största uppmärksamhet.

Chefen för Svea artilleriregemente avstyrker på i huvudsak förut angivna
skäl den föreslagna förläggningen av sjukhuset till Ladugårdsgärdet.

Sekundchefen för livgardet till häst avstyrker på det bestämdaste förslaget
i dess helhet, då planens realiserande omöjligt kan förenas med militära
intressen:

Så länge den nuvarande kasernen vid Ladugårdsgärdet tages i anspråk
för militära ändamål, måste större delen av detsamma vara tillgängligt för
militära övningar. Genom frihamnen och framdragandet av trafikleder har
utrymmet härför redan avsevärt inkräktats. Än värre skulle det bliva under
sjukhusets byggnadstid. Då utbildningstiden nu ytterligare inskränkts, måste
lämplig övningsterräng finnas i kasernens omedelbara närhet även för tilllämpnings-
och skjutövningar. Av ritningarna synes framgå, att samtliga
motioneringsgårdar, hinderbanor m. m., vilka med stora kostnader anlagts,
skulle ingå i sjukhusets parkområde. En stor del av hästgardets område
skulle sålunda försvinna. Vissa delar av dessa områden kunna tänkas i eu
snar framtid bliva behövliga för militära ändamål. Närheten till flera kaserner
måste medföra, att de sjukas lugn störes genom signaler, kommandoord,
skottlossning m. m. \ issa sjukhuslokaler hava i förslaget förlagts
omedelbart intill gödselbehållare, vilket i sanitärt hänseende icke torde vara
tillrådligt.

Chefen för fjärde arméför delning en erinrar jämväl om sitt i tomtfrågan
tidigare avgivna yttrande samt anför vidare i huvudsak:

Efter avgivande av nämnda yttrande har Stockholms garnison starkt reducerats.
En förminskning av övningsterrängen kan dock ej ske i motsvarande
grad, enär truppförbandens och främst infanteriets taktik undergått
en genomgripande omvandling med avsevärt större krav å övningsterräng
även för de rent formella tillämpningsövningarna. Något utflyttande av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

garnisonstrupperna till Järvafältet påyrkas dock ej omedelbart, även om
sjukhuset förlägges till den ifrågasatta platsen på Ladugårdsgärdet, vilken
senare förläggning fortfarande på det bestämdaste avstyrkes. Det för sjukhusanläggningen
föreslagna parkområdets gräns mot norr är alldeles obestämd.
Områdets gräns bör tydligt bestämmas, dock så att det åt öster ej
skjuter utanför föreslagen sjukhustomt och i väster ej in på den del avlivgardets
till häst område, vilket användes till motioneringsgård m. m. och
närmast är att räkna till regementets kasernområde. Den av sjukhusbygget
föranledda förflyttningen av vissa förrådsbyggnader bör helt betalas av sjukhuset.
Dettas grannskap till två stora militära etablissement och ett övningsfält
är synnerligen olämpligt. Vid olika tillfällen har klagats över bullret
från kasernerna. Om detta verkar störande på friska människor, måste det
bliva än mer besvärande för sjukhusets patienter. Även ur allmänhetens
synpunkt måste därför valet av mark för anläggningen anses vara den
sämsta tänkbara även under fredstid. Vid krigstillfälle kommer läget att
medföra verkliga vådor genom faran för luftbombardemang. Genom sin
närhet till kaserner och militära förråd kommer sjukhuset att befinna sig
i en av brännpunkterna för ett luftangrepp mot staden. Skulle sjukhuset,
oaktat alla betänkligheter däremot, förläggas till den föreslagna tomten, uppställas
härför följande fordringar: gränserna för området samt sträckningen
av vägar till detsamma fastställas med hänsyn till befintliga militära etablissement,
Å området befintliga militära byggnader flyttas på sjukhusbyggets
bekostnad till platser, som godkännas av militära myndigheter. Erfoiderliga
anordningar för riktövningar vid Svea artilleriregemente bekostas
likaledes av sjukhusbygget. Ladugårdsgärdet får fortfarande användas för
militära övningar utan hinder eller restriktioner från sjukhusets sida utöver
det intrång, som vållas genom avskiljande av sjukhustomten.

Chefen för generalstaben har i frågan anfört följande:

Beträffande sjukhusets organisation finner jag ur militär synpunkt alternativ
I bestämt vara att föredraga på skäl, som överfältläkaren anfört i sitt
memorial.

Vad frågan om garnisonssjukhuset i Stockholm angår, torde böra erinras
om att jag i det förslag till försvarsväsendets ordnande, som jag den 30
november 1923 avgav, framhöll önskvärdheten av att göra denna fråga till
föremål för särskild utredning i syfte att nedbringa kostnaderna för detta
sjukhus. Starka skäl synas tala för att eu sådan utredning verkställes,
innan frågan om det nu föreslagna gemensamma sjukhuset avgöres.

Spörsmålet angående det nya sjukhusets organisation bör emellertid även
behandlas med fästad hänsyn till förhållandena vid mobilisering. Härvid
bör iakttagas att det antal sängplatser, som under nuvarande förhållanden
omedelbart vid mobilisering kan beredas vid garnisonssjukhuset, icke får
minskas. Således bör vid detta tillfälle minst nämnda antal sängplatser stå
eller omedelbart ställas till vederbörlig militär myndighets uteslutande förfogande.

Sjukhusets förläggande till Ladugårdsgärdet kommer att i hög grad försvåra
utbildningen vid de i närheten av ifrågavarande övningsfält förlagda
truppförbanden. För sjukhusets patienter måste också dessas övningar ■s ålla
betydande olägenheter. Redan med hänsyn härtill finner jag mig böra avstyrka
den ifrågasatta förläggningen av sjukhuset.

Vid val av plats för sjukhuset måste hänsyn även tagas till möjligheten

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21C>.

av fientliga bombarderingsföretag med flygstridskrafter mot huvudstaden.
Sådana företag komma, särskilt vid krigets början, utan tvivel att främst
riktas mot de ur militär synpunkt viktigaste anfallsmålen. På grund härav
är det område i Stockholm, vilket gränsar till artilleridepartementets ammutionsförråd,
Svea och Göta livgardens kaserner, den för generalstaben in. fl.
militära högre myndigheter avsedda byggnaden vid Östermalmsgatan, Svea
artilleriregementes och livgardets till häst kasernetablissement samt artilleriförråden
invid dessa, det för flyganfall kanske mest utsatta. Ett förläggande
av sjukhuset till detta område synes synnerligen olämpligt, då bombarderingsföretag
mot sagda etablissement in. in. sannolikt komma att medföra
de allvarligaste faror även för sjukhuset. Er nämnda synpunkt är den
föreslagna platsen den minst lämpliga av de platser, vilka varit ifrågasatta
för sjukhuset. På grund härav får jag även med hänsyn till förhållandena
vid krig bestämt avstyrka den föreslagna förläggningen av sjukhuset.

Chcjläkaren vid garnisonssjukhuset i Stockholm O. Aleman lämnar till eu
början en redogörelse för garnisonssjukhusets nuvarande organisation och
dess funktion under de senaste åren samt yttrar bland annat:

Garnisonssjukhuset har särskilt utbildade läkare för alla slags inom militärsjukvården
förekommande sjukdomar. Men alla läkarna hava icke särskilda
sjukhusavdelningar. Detta är heller icke nödvändigt. Detta förhållande
jämte de mycket rimliga lönevillkoren till specialläkarna gör, att specialsjukvården
på garnisonssjukhuset blir mycket billig. Att den det oaktat är den
bästa, beror på det förhållandet, att sjukhuset ligger i Stockholm med dess
tillgång till de bästa läkarkrafter. Kostnaderna pr underhållsdag för garnisonssjukhuset
ställa sig vidare ungefär lika med samma kostnader för stadens
sjukhus, exempelvis Sabbatsberg.

Den förordade sammanslagningen skulle medföra en vinst för den medicinska
undervisningen genom att lämna ett nog så värdefullt tillskott i det
kliniska undervisningsmaterielet. De sakkunnigas alternativ II med de
militära patienterna till stor del spridda på olika avdelningar och polikliniker
skulle däremot i hög grad skada undervisningen i militärmedicin. Analogt
med yrkessjukdomarna förekomma en hel del för det militära klientelet
säregna skador och sjukdomar. Vad som emellertid mest sätter sin prägel
på, militärmedicinen är förekomsten av agravation och simulation. Värnpliktstjänsten
är en tvångsinstitution. Agravation och simulation äro därför
mycket vanliga. Den militära patienten inlägges ofta på militärsjukhuset
för ep av honom föregiven åkomma eller för en åkomma, om vilken han
ger vilseledande uppgifter. Det fordras hos sjukhusläkaren mycken erfarenhet
och vana vid vården av ett sådant klientel. Det fordras oftast de mest
ingående och olikartade undersökningar, innan ett simulationsfall blir klart
för diagnos.

Blir nu det militära klientelet instucket spritt på ett civilt sjukhus, kan
det i berörda avseende icke bli den kläm på undersökningen och behandlingen
av detsamma, som är önskvärd. Detsamma gäller i högre grad om
utlåtanden och vittnesmål i sådana hithörande fall, som bli föremål för
rättsligt förfarande.

Ep synnerligen viktig fråga, som måste beaktas vid diskussionen av det
föreliggande förslaget, är den disciplinära. På ett civilt lasarett behöver
man icke bekymra sig för disciplinen. De intagna sjuka äro själva intresserade
av att visa ett gott uppförande. De önska få vara kvar och få åt -

Kungl. May.ts proposition Nr 216.

njuta vård. Dessutom vet en civil patient, att han för brott mot ordningsföreskrifterna
löper risken av att utan vidare utskrivas från sjukhuset.

Det militära sjukhusklientelet är däremot mycket benäget för att bryta
mot orderföreskrifterna, och den militära sjukhuspatienten riskerar icke att
bli utskriven, så länge han är i behov av sjukhusvård. Har det sina svårigheter
att upprätthålla disciplinen på ett militärsjukhus, hur skall det då
te sig på ett civilt Stockholmssjukhus? Jag bör tillägga, att även de militära
sjukvårdarnas närvaro och arbete i eu sjukavdelning icke bidrager att höja
vare sig trevnaden eller disciplinen.

Det intima samarbete, som nu är rådande mellan garnisonssjukhusets och
truppförbandens läkare och som är till stor fromma för sjukvården, kan
helt säkert icke bestå, sedan militärpatienterna spritts på alla de olika avdelningarna
å ett stort civilt sjukhus. Likaså torde kontakten mellan militära
myndigheter och chefen för den planerade militärbyrån få inskränkas till
mer än ett minimum av det önskvärda. Chefläkaren vid garnisonssjukhuset
är i icke ringa grad upptagen med att göra utredningar, avgiva yttranden
eller förslag beträffande av de militära myndigheterna remitterade ärenden.
Enligt de sakkunnigas förslag skall den ene av de två militära biträdande
överläkarna tillika vara chef för militärbyrån. Men då han är klinikchefens
närmaste man, har en avdelning på 180 platser, bekläder en utbildningsplats,
säkerligen även är sysselsatt med vetenskapligt forskningsarbete,
kommer sannolikt eu sådan chef för militärbyrån icke att ha vare sig vana
vid eller tid till sådant arbete, som nu antytts. Sannolikt komme denne
biträdande överläkare ej heller att ha något intresse för och tid till att behandla
rapporter över disciplinära förseelser, hålla förhör o. d.

Vid garnisonssjukhusets polikliniker är varje patients väntan minimal och
den tid han använt för poliklinikbesöket kontrolleras. Lämnas nu de militära
patienterna ut till undervisningen, torde de få räkna med många timmars
väntan på eu poliklinik. Och ett kliniskt fall kan för samma ändamål
behållas flera dagar längre än sjukdomen kräver.

Efter vissa erinringar mot förslagets detaljer anför Aleman vidare, bland
annat:

Förslaget till avtal lämnar icke nöjaktiga garantier för det militära klientelets
behov av sjukhusvård, enär det innehåller, att, då det reserverade antalet
sängplatser, 107 stycken, är upptaget, militära patienter mottagas, så
snart plats han beredas. Enahanda bestämmelse lämnas även ifråga om
mottagandet av officerare, underofficerare och likställda å avdelningarna för
halv- och helenskilda rum.

Det nu föreliggande förslaget till fullständigt nedläggande av garnisonssjukhuset
och överlämnande av den militära sjukhus- och polikliniksjukvården
till serafimerlasarettet är enligt min tanke olyckligt. Och det är
olyckligt för båda sjukhusens vidkommande. Billighetssynpunkten av vården
får icke vara ensamt avgörande. Den militära sjukvården synes även framgent
böra vara underordnad försvaret. Försvarets representanter ha att sörja
för att de militära patienterna få en förstklassig sjukhusvård. Men detta är
icke försvarets enda intresse beträffande dess sjukvård. Garnisonssjukhusets
nuvarande organisation, som icke är dyr, har visat sig fylla anspråken på
sjukvårdens kvalitet. Det är nya lokaler, som sjukhuset behöver. Men att
betala sådana med sjukhusets existens synes vara för dyrt pris.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

I en ytterligare skrivelse har garnisonssjukhusets chefläkare- berört vissa i
professor Wernstedts framställningar angivna frågor, särskilt angående antalet
vårdplatser å garnisonssjukhuset. Jag torde sakna anledning nu ingå
härpå och tillåter mig allenast hänvisa till handlingarna.

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse har till en början i korthet yttrat sig
angående garnisonssjukvårdens anslutning till serafimerlasarettet enligt de
sakkunnigas förslag alternativ I.

Ett ordnande av sjukvården i överensstämmelse med detta alternativ
innefattas nämligen i garnisonssjukhuskommitténs förslag, och till detta har
arméförvaltningen i ett förut avgivet utlåtande i princip anslutit sig. Sjukvårdsstyrelsen
har fortfarande samma uppfattning beträffande de fördelar i
åtskilliga avseenden, vilka genom nämnda anordning vinnas. Den sedan
dess beslutade härordningen, med minskning av garnisonen i Stockholm till
ungefär en tredjedel, gör det än mera önskligt att söka åvägabringa ett
samarbete mellan sjukhusvården för garnisonen och serafimerlasarettet. Med
den tillgång till sakkunskap, över vilken de sakkunniga förfogat, lärer från
sjukvårdsstyrelsens sida intet kunna vara att erinra mot det föreliggande
förslaget till ritningar. Antalet sängar uppgår till 128 å allmän sal. Därmed
torde behovet av platser vara fullt tillgodosett, om hänsyn tages till
minskningen av försvarsanordningarna. Vad angår vården av de veneriskt
sjuka får sjukvårdsstyrelsen hänvisa till vad i förslaget till avtal § 13 mom. e)
samt i motiveringen till detta därom innehålles. Därtill vill styrelsen allenast
foga följande. Vid den tidpunkt, då garnisonssjukhuset enligt förslaget
skulle komma att upphöra med sin verksamhet, måste vara sörjt för vården
av även garnisonens veneriska fall.

Därefter har sjukvårdsstyrelsen något närmare ingått på sakkunnigas förslag
alternativ II i vad angår vården av garnisonens sjuka.

Generalfältläkaren har i sitt särskilda yttrande till betänkandet i detalj
angivit sina synpunkter med avseende å detta alternativ och har för sakkunniga
framlagt de från hans sida oeftergivliga villkoren för ett hans tillstyrkande
av detsamma. Sakkunniga hava till fullo beaktat dessa, något
som framgår dels av formuleringen av betänkandet, dels av förslaget till
avtal, dels av motiveringen till avtalsförslaget.

Alternativ II avviker från alternativ I i vad angår garnisonssjukvården
i följande avseenden.

1) Antalet platser har minskats från 128 till 107.

Med hänsyn till den stora reserv av platser, vilken innefattas i detta alternativ,
är från sjukvårdsstyrelsens sida intet att erinra mot det föreslagna
antalet platser å garnisonsavdelningarna.

2) Slopandet av avdelningen för enskilda och halvenskilda rum.

Enligt förslaget skola officerare, underofficerare och civilmilitära beställningsinnehavare,
som äro berättigade till fri sjukvård, vårdas i hel- eller
halvenskilda rum å den avdelning, dit sjukdomsfallet hör. Det är en stor
fördel, som sålunda tillförsäkras armén och marinen — vård nämligen å
specialklinik å serafimerlasarettet, vars 135 sängar för dylika avdelningar
torde möjliggöra för de sjuka att där snarast mottagas. Förverkligandet av
vad sakkunnigas betänkande innehåller angående honorar för patienter å

Kungl. May.ts proposition Nr 21G.

enskilda och halvenskilda rum, torde komma att innebära honorar för läkarna
även för vård av arméns och marinens sjuka å nämnda avdelningar.

3) Sjukvårdens å garnisonsavdelningarna inordnande i den civila kliniska
sjukvården med klinikcheferna således som högsta instans i sjukvården.

Detta innebär för alternativ II i jämförelse med alternativ I såväl vissa
fördelar som vissa olägenheter från försvarets synpunkt.

a. Fördelarna äro följande. I det militära klientelet finnes ett stort antal
fall, vilka under nuvarande förhållanden sällan eller aldrig komma till civilläkarens
kännedom. Det är sådana fall, vid vilkas bedömande militära
synpunkter särskilt böra göra sig gällande. Även fall av simulation och
agravation förekomma till större antal i det militära än i det civila klientelet.
Denna omständighet är en anledning, och en rätt så betydelsefull anledning,
till att använda det militära klientelet för medicinsk undervisning. Lika
visst nämligen som det är, att militärläkarna under krig ej ensamma räcka
till att ombesörja hälso- och sjukvården, lika visst bör det vara staten angeläget
att vidtaga åtgärder under fred av den art, att de civila läkarna, och
då enkannerligen klinikcheferna, få kännedom om de speciella militärsjukdomarna
i alla dessas olika former. Fn sådan åtgärd är den, att klientelet
från garnisonen i Stockholm blir tillgängligt för undervisning och således så
att säga civil vård. Det är all anledning att tro, att denna undervisning
skall med de rika resurser, som densamma förfogar över å detta i alla avseenden
väl utrustade sjukhus, bliva till gagn ej blott för freds- utan än
mera för krigsförhållanden.

b. Eu olägenhet med alternativ II är den, att arméförvaltningen går miste
om det sjukhus, garnisonssjukhuset, över vilket densamma nu helt förfogar,
och som helt står i försvarets tjänst, administrativt och organisatoriskt.

Vad innebär då det, att arméförvaltningen förfogar över ett sjukhus i
Stockholm, vilket står helt till försvarets förfogande? Det innebär såsom
det väsentligaste, att arméförvaltningen medels detta organ kan ombesörja,
dels att för garnisonen i Stockholm erhålles bästa möjliga sjukvård, med
hänsyn såväl till freds- som krigsförhållanden, dels att en del militär sjukvårdspersonal
utbildas på lämpligt sätt.

Sjukvården har under de senare åren med den medicinska vetenskapens
väldiga utveckling allt mera specialiserats. Det erfordras sjuklokaler av helt
annan art än förr, operations- och laboratorieavdelningar, instrument, undersöknings-
och behandlingsmateriel, bland annat fullständig utrustning av
röntgenapparater, och det erfordras läkare och övrig sjukvårdspersonal med
speciell kompetens på de olika medicinska områdena. Det är ävenledes nödvändigt,
att personal och materiel ständigt befinna sig i nivå med vetenskapens
fordriDgar. Allt detta betingar stora kostnader, engångskostnader
och årliga kostnader. Ju mindre omfattande försvaret är, dess mindre möjligt
är det från ekonomisk synpunkt att upprätthålla önskvärd standard av
ett uteslutande för försvaret avsett sjukhus. Med klart inseende härav har
arméförvaltningen överallt i vårt land, där truppförband äro förlagda, sökt
samarbete med och anslutning i en eller annan form till den civila sj ukhusvården,
allt för att på så sätt ständigt kunna vidmakthålla kravet på bästa
möjliga sjukvård på för landet ekonomiskt mest fördelaktiga sätt. Sjukvårdsstyrelsen
vill såsom exempel härpå hänvisa till samarbete i sjukvårdsavseende
med åtskilliga landsting, Skaraborgs, Jönköpings, Östergötlands.
Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens läns landsting.
Sjukvårdsstyrelsen vill även erinra om eu annan åtgärd i samma sjTfte.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Enär truppförbandsläkare ej kunna sitta inne med högsta kompetens, ej
heller förfoga över nödig materiel för bedömandet och behandlingen av varje
sjukdomsfall, hava på arméförvaltningens framställning av riksdagen medel
ställts till förfogande i och för hänvisning av sådana sjukdomsfall, som
kräva specialkännedom, till läkare med dylik kompetens.

Resultaten av de här nämnda åtgärderna äro synnerligen tillfredsställande.
Sjukvårdsstyrelsen förmenar, att på så sätt säkrats i möjligaste mån god
sjukvård även för krigsförhållanden. Och det står för sjukvårdsstyrelsen
fullkomligt klart, att samma väg, på vilken man slagit in, då det gällt truppförbanden
utom Stockholm, måste beträdas även i Stockholm.

I det nu föreliggande förslaget har man sökt tillgodose de önskemål och
behov, som ovan framhållits. De olägenheter, som kunna följa av eu anslutning
av garnisonsvården till serafimerlasarettet, äro väsentligt mindre än
fördelarna därav. Aven om arméförvaltningen icke får full bestämmanderätt
med avseende på vården av arméns sjuka och tillsyn av utbildningen
av militär sjukvårdspersonal, ej heller över den ekonomiska förvaltningen
av lasarettet, så utgör dock den omständigheten, att en representant för
arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse skall hava säte i direktionen för serafimerlasarettet,
en faktor av stor betydelse för hävdandet av do militära intressena
å lasarettet. Vid arméförvaltningens ledamotskap i direktionen fäster
sjukvårdsstyrelsen synnerligen stort avseende.

En annan olägenhet kan vara den, att de båda nuvarande överläkarbefattniugarna
försvinna, omvandlas till biträdande överläkarbefattningar å serafimerlasarettet.
Det torde få anses, att vid sökande av ifrågavarande befattningar
militära meriter skola ingå i kompetensvillkoren. Därför talar även
att förslag till befattningarna skall uppgöras av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse.
Då militärläkarmeriter endast kunna förvärvas av dem, som
tillhöra fältläkarkåren, följer därav, att endast militärläkare kunna ifrågakomma
till dessa befattningar. Att det även erfordras andra meriter, höga
examensbetyg, väl vitsordad tjänstgöring å sjukhus, vetenskaplig produktion,
är slutligen självklart. Visserligen försvinna med alternativ II de båda nuvarande
permanenta överläkarbefattningarna å garnisonssjukhuset, men av
den omständigheten, att de i deras ställe trädande befattningarna bliva av
kortare varaktighet, följer ingalunda, att de militära intressena bliva mindre
tillgodosedda. Tvärtom tillförsäkras därigenom vårt försvar ett mycket stort
antal utbildningsplatser av hög kvalité. Det är sålunda icke osannolikt, att
det, som nu enligt mångas förmenande synes som eu olägenhet, kan komma
att visa sig vara till fördel för försvarets sjukvård. Säkert torde vara att
rekryteringen av fältläkarkåren vinner genom förslagets förverkligande.

Det torde även böra framhållas, att en av generalfältläkarens förutsättningar
är den, att den »militära byrån» å serafimerlasarettet skall förestås
av en av de båda biträdande överläkarna. Aven till denna hava de sakkunniga
anslutit sig. Utan militärläkarkompetens kan föreståndaren för byrån
knappast med tillräcklig sakkunskap och myndighet göra sig gällande, och
följaktligen ej heller institutionen bliva till avsett gagn.

Det synes sjukvårdsstyrelsen, som skulle den militära betydelsen av läkarbefattningarna
kunna understrykas därigenom, att lönerna för dessa befattningar
bibehölles å fjärde huvudtiteln, eventuellt på garnisonssjukhusets stat.
Så kunde måhända ske även med avseende å lönerna för tandläkare, apotekare
och väbel. Därigenom markerades ytterligare, att dessa befattningsinnehavare
höra till försvaret.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Sjukvårdsstyrelsen föreslår i enlighet härmed vissa ändringar i §13 mom.
f) och h) av förslaget till avtal.

Vidare anför sjukvårdsstyrelsen:

En viss svaghet i förslaget är den, att de för garnisonen avsedda avdelningarna
blivit spridda på de 4 klinikerna. Så torde hava skett med hänsyn
till undervisningens lämpligaste anordning. Det vore emellertid helt
visst till fördel ur militär synpunkt, om de kunde sammanföras, tvenne till
den ena kirurgiska och tvenne till den ena medicinska kliniken. På så sätt
kunde de nämligen komma att tillhöra den klinik, å vilken den biträdande
överläkaren-militärläkaren är anställd.

Sjukvårdsstyrelsen anser sig böra hemställa om sådan anordning. Den
kan ske utan ändring av ritningarna, enär samtliga ifrågavarande sjukavdelningar
fullt överensstämma.

Snart nog torde klinikcheferna komma till insikt om betydelsen för undervisningen
av det militära klientelet, varför denna anordning icke torde
komma att inverka menligt på undervisningsarbetet.

Vad angår mobiliseringsförhållandena rörande sjukvården, har generalfältläkaren
i sitt yttrande anfört följande: »För mobiliseringsförhållanden, vilka
givetvis kräva särskild planläggning, är det otvivelaktigt av väsentlig fördel
att kunna repliera på ett stort kliniskt sjukhus.» Sjukvårdsstyrelsen instämmer
i detta yttrande.

På det stadium, varå frågan om nytt serafimerlasarett och nytt garnisonssjukhus
för närvarande befinner sig, hava givetvis inga närmare bestämmelser
för sjukhusinstitutionen kunnat föreslås. Först när densamma blivit
beslutad, och tiden för dess trädande i verksamhet närmar sig, torde det
tillkomma direktionen för lasarettet att fastställa instruktioner av inre-organisatorisk
art. Sjukvårdsstyrelsen förutsätter, att vid dessas uppgörande de
militära intressena komma att tillgodoses, garantier således skaffas för att
läkarna å de kliniska avdelningarna tillhandagå truppförbandsläkarna med
nödiga upplysningar om av dem inremitterade patienter, garantier för möjligaste
tidsbesparing för det militära klientelet å poliklinikerna — eventuellt
å särskilda tider och eventuellt särskilda läkares, i så fall militärläkares,
anställande härför — för utbildning av värnpliktiga läkare, tandläkare och
apotekare, för utbildning av de militära sjukvårdarna m. m.

Arméförvaltningen som helhet ansluter sig till de ledande synpunkter, som
av sjukvårdsstyrelsen framförts, och förordar, att garnisonssjukhusets lokaloch
organisationsfråga ordnas enligt de grundläggande principerna för de
sakkunnigas förslag enligt alternativ II.

Arméförvaltningen framhåller emellertid, att denna tillstyrkan är bunden
vid vad de sakkunnigas betänkande och förslag till avtal i avseende å garnisonsvården
innebära, således även vid vad ovan framhållits angående förordnande
av de biträdande överläkarna och av underläkarna å garnisonsavdelningarna
ävensom till vad sjukvårdsstyrelsen i övrigt ansett sig böra
ovan tillägga för särskilt tillgodoseende av de militära synpunkterna.

Skulle så vara att avvikelser ske från de synpunkter, arméförvaltningen
framhållit, hemställer arméförvaltningen, att garnisonssjukvårdens anslutning

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 184 käft. (Nr 216.) 7

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

till serafimerlasarettet måtte ske enligt de grunder, som föreligga för alternativ
I.

Det torde emellertid ej vara oundgängligen nödvändigt att för den skull
särskilda byggnader uppföras för garnisonen, så som förslaget innehåller,
det torde kunna ske även på så sätt, att avdelningarna anordnas i direkt
samband med klinikerna, således på basen av alternativ II, utan att planen
för detta väsentligen rubbas. Även rum för officerare, underofficerare och
civila beställningshavare borde i så fall anordnas i samband med övriga
garnisonsavdelningar. Visserligen ökas på så sätt kostnaderna något för
såväl anläggning som drift utöver de för alternativ II beräknade, men dessa
kostnader torde kompenseras genom de därmed vunna fördelarna i militärt
avseende.

Efter att hava berört vissa punkter i professor Holmgrens reservation och
professor Wernstedts skrivelser anför arméförvaltningen i fråga om den föreslagna
tomten:

Vad angår platsen för den föreslagna institutionen, vill arméförvaltningen
allenast framhålla, att, därest Ladugårdsgärdestomten vid en slutgiltig omprövning
skulle finnas böra ifrågakomma som plats för uppförande av de
planerade sjukhusbyggnaderna, de av militärmyndigheterna framförda erinringarna
i så måtto böra beaktas, att i samband med sjukhusets tillkomst
de närliggande truppförbanden böra förflyttas och erhålla kasernbyggnader
å Järvafältet.

I ett vid arméförvaltningens yttrande fogat särskilt utlåtande hava generalmajor
H. de Champs och överfältläkare R. Enhändt uttalat sig för en närmare
utredning särskilt med hänsyn till beräkningen av för garnisonen disponibla
vårdplatser samt möjligheten att sammanhålla det militära klientelet
på gemensamma avdelningar under självständiga sjukhusläkare.

Förste läkaren vid flottans station i Stockholm A. Widstrand, som i sitt
yttrande beräknat flottans behov av vårdplatser till 35—40 platser, har ansett
omöjligt, att en för militären i Stockholm beräknad sjukhusavdelning
på 107 platser skall kunna bereda möjlighet för flottans station att disponera
35—40 av dessa. På i huvudsak samma skäl som chefläkaren vid
garnisonssjukhuset har Widstrand vidare förmenat, att det icke skulle bliva
lyckligt att, såsom i förslaget avses, intimt sammanblanda den militära och
den civila sjukhus- och poliklinikvården. Kan ej ett fristående militärt sjukhus
upprätthållas, vilket med hänseende till garnisonssjukhusets traditioner
och det förtroende, som det under sin nuvarande ledning alltmer tillvunnit
sig, vore att hoppas, borde det åtminstone bilda en självständig del uti det
nya komplexet och vara så pass stort tilltaget, att det militära behovet därigenom
med säkerhet tillgodosåges.

I detta yttrande har stationshefälhavaren vid flottans station i Stockholm
instämt.

Marinförvaltningen har samrått med chefen för marinstaben, som förklarat
sig till alla delar instämma i vad marinförvaltningen anför. Ämbets -

Kung1. Maj:ts proposition Nr 216.

verket, som framhåller hurusom den nuvarande organisationen fungerar väl.
förklarar sig icke kunna annat än hysa allvarliga betänkligheter mot att ersätta
garnisonssjukhuset i Stockholm med sjukhusvård å ett helt och hållet
av civil ledning beroende sjukhus. Ämbetsverket anför vidare i huvudsak:

En militärorganisation kräver lika väl som enhetlig utbildning, beklädnad,
förplägnad och jurisdiktion också en egen efter dess säregna förhållanden
lämpligt avpassad sjukvård, varuti såsom eu viktig del ingå militärsjukhus.
På sådana vårdas och omhändertagas utom vanliga sjukdomsfall även ett
stort antal militärmedicinska fall, som ej äga någon motsvarighet i civil
praxis. Därstädes utbildas också den militära sjukvårdspersonalen. Ett väl
skött militärsjukhus bidrager genom den trygghet i avseende å omhändertagande
vid sjukdom, som det skänker, till ökande av personalens militära
samhörighetskänsla. Brister inom en militär organisations olika grenar —
således även sjukhusvården — göra sig ofördelaktigt gällande redan i fredstid
men i synnerhet vid mobilisering. Den snabba övergången från fredstid
krigsfot ställer nämligen de största fordringar på organisationens fasthet
och koncentrationsförmåga. För mobiliserande trupper är det enligt ämbets
verkets åsikt och erfarenheterna vid marinen från år 1914 alldeles nödvändigt
att äga tillgång till ett väl organiserat militärsjukhus. Föreliggande
förslag till serafimerlasarett tillgodoser på intet sätt nu anförda organisatoriska
krav.

De sakkunnigas förslag innebär från militär organisationssynpunkt utom
den redan berörda även en annan betänklig brist, nämligen den att garanti
för erforderligt antal disponibla sängplatser för sjuka militärpersoner saknas.
Å det föreslagna serafimerlasarettets medicinska och kirurgiska kliniker
skulle ett sängantal av 107 och å dess specialkliniker samt enskilda och
halvenskilda rum ett ej närmare angivet antal sängar ställas till försvarsväsendets
förfogande »när plats kan beredas», varjämte å någon ej angiven
avdelning av Stockholms stads sjukhus för könssjuka skulle beredas plats
för dylika sjukdomsfall. Huru de uppgivna 107 sängplatserna beräknats
med hänsyn till marinens behov framgår ej. Serafimerlasarettet torde vara
landets mest anlitade sjukhus, och av uttalanden från Stockholms stads
hälsovårdsmyndigheter synes troligt, att stadens sjukhusplatser även å ett
nytt serafimerlasarett bliva strängt anlitade. Härav framgår att osäkerhet fö v
mottagande av militära patienter med största sannolikhet skulle komma att
råda. Marinförvaltningen anser sig böra framhålla, att platsbehovet å ett
militärsjukhus ej kan beräknas efter medeltalet per dag av dem, som behöva
sjukhusvård, utan att en sådan beräkning måste grunda sig på beläggningen
vid större sjuklighet samt på behovet att för oförutsedda fall disponera
ett tillräckligt antal sängar. Militärmyndigheterna böra äga säkerhet
för att till sjukhus avpolletterade sjuka av manskapsklass där mottagas. I
och med avpolletteringen avföras nämligen dessa sjuka från portion, varjämte
åtskilliga expeditionsåtgärder vidtagas med hänsyn till inkvartering,
beklädnad, rullföring, underrättande av anhöriga m. m. Kan på sjukhuset
plats ej beredas, förorsakas, utom väntan för den sjuke, å de militära expeditionerna
besvär och oläglig omgång, något som vid större antal avpolletteringar
samt under mobiliseringsförhållanden måste göra sig allvarligt kännbart.
I avseende å sjöstyrkorna och Vaxholms fästning tillkomma de långa
transporterna in till Stockholm, för vilka ej sällan extra åtgärder måste vidtagas
och vilka ej böra ske förgäves. Det torde ej heller vara helt ute -

Direktionen
över serafimerlasarettet.

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

slutet, att för vissa sjukdomsfall erforderlig omedelbar behandling genom
den föreslagna anordningen under ogynnsamma omständigheter skulle till
våda för de sjuka kunna fördröjas.

En av marinförvaltningen med hänsyn till den nya försvarsorganisationen
företagen beräkning rörande det blivande behovet av sjukhusplatser för marinen
å garnisonssjukhuset i Stockholm eller annat liknande sjukhus giver
vid handen, att medelbehovet per dag torde kunna minskas med 10,5 alltså
från nuvarande 50,5 till 40. Då under den sista 5-årsperioden vid en medelbeläggning
per dag av 50,5 man från marinen maximibeläggningen i medeltal
uppgått till BO, svarar en blivande medelbeläggningssiffra per dag av 40
mot en maximibeläggning per dag av 64 eller åtskilligt mera än halva antalet
av de å det föreslagna serafimerlasarettet för hela garnisonen med säkerhet
disponibla sängarna. Då detta antal vid större sjuklighet helt visst
kan komma att överskridas samt arméns behov av platser torde överstiga
marinens och vidare enligt stationsbefälhavarens vid flottans station i Stockholm
yttrande en tendens till ökning av beläggningssiffran å garnisonssjukhuset
visat sig i avseende å denna station, framgår härav, att platsantalet
för militära sjuka å det föreslagna serafimerlasarettet är för litet tilltaget.

Marinförvaltningen avstyrker sjukhusvård för marinens vidkommande på
sätt de sakkunniga föreslagit inom ett nytt seraf! m erlasarett, därest ett sådant
skulle komma till stånd.

Ämbetsverket gör dessutom vissa andra erinringar. Så framhåller marinförvaltningen,
bland annat, i avseende å läkarfrågan, att de läkare, som
ansvara för militärpersonalens sjukhusvård, böra vara ej blott fullt utbildade
och skickliga i sina respektive specialfack utan även erfarna uti bedömandet
av militärmedicinska fall samt förtrogna med vederbörande militära
tj änstef örhållanden.

På anförda skäl avstyrker marinförvaltningen vidare utförande av det
föreliggande förslaget i vad det avser ersättande av den nu å garnisonssjukhuset
i Stockholm lämnade sjukhus- och poliklinikvården med andra
anordningar.

Därest det emellertid med hänsyn till fördelarna av gemensamma ekonomiavdelningar
skulle befinnas lämpligt att till ett nytt serafimerlasarett
ansluta den sjukhus- och polikliniska vård, som för närvarande lämnas å
garnisonssjukhuset i Stockholm, bör detta enligt marinförvaltningens åsikt
ske i form av ett i övrigt fullt självständigt garnisonssjukhus under försvarsväsendets
administration med egna överläkare, egna sjukhustekniska anordningar
och särskilda polikliniker, så utfört att det rymmer ett med hänsyn
till de militära förhållandena betryggande sängantal, varav marinen bör efter
den nya försvarsorganisationens genomförande vara tillförsäkrad 64. Skulle
emot denna ämbetsverkets åsikt förslaget på annat sätt komma till utförande,
bör i varje fall efter förnyad utredning militära sjuka tillförsäkras
sjukvård i samma utsträckning och under samma villkor som nu å garnisonssjukhuset
i Stockholm.

I sitt remissvar berör direktionen över serafimerlasarettet till en början
vissa nuvarande förhållanden å lasarettet och anför därvid i huvudsak:

Serafimerlasarettets nuvarande område har en central och även i andra
avseenden fördelaktig belägenhet. Men tomten är icke stor, endast 28,580

101

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 216.

kvadratmeter. Om därtill lägges eu för några år sedan av direktionen inköpt
fullt bebyggd tomt i samma kvarter om 1,886 kvadratmeter, blir hela
den tillgängliga arealen 30,466 kvadratmeter.

Det åren 1889—1893 ombyggda sjukhuset har även trots eu del senare
utvidgningar och förbättringar efter hand visat sig allt mer och mer otillfredsställande.
Varken i avseende å utrymme eller inredning motsvarar det
befogade anspråk. Framför allt är poliklinikbyggnaden otillräcklig för det
nuvarande stora antalet besökande och den därstädes bedrivna undervisningen
samt lämnar icke tillfälle till användning och utveckling av nya
undersöknings- och behandlingsmetoder, som tid efter annan framträda. Till
sjukhuset äro numera förlagda allenast två medicinska, en kirurgisk, eu
neurologisk och en oftalmiatrisk klinik samt en röntgenavdelning medan,
till olägenhet för undervisning och forskning, en kirurgisk, två propedeutiska
samt karolinska institutets övriga kliniker i pediatrik, obstetrik och
gynekologi, psykiatri, öron-, hals- och nässjukdomar samt hud- och könssjukdomar
äro hänvisade till andra sjukhus. Uppenbart är således att. om
läkarutbildningen i vårt land skall kunna på ett tillfredsställande sätt upprätthållas
och förbättras, åtgärder måste vidtagas för beredande av rymliga,
väl inredda, för undervisning och vetenskaplig forskning lämpade kliniker.
Närmast till hands kan synas ligga att än en gång söka genom om- och
nybyggnad å det lasarettet tillhöriga tomtområdet uppnå det eftersträvade
målet. Avsevärda förbättringar skulle visserligen därigenom kunna erhållas,
men en tillfredsställande lösning av byggnadsfrågan och en utökning av
antalet vårdplatser kan icke på detta sätt vinnas. Därtill är tomtutrymmet
alldeles för litet. Förhållandet torde vara detsamma även om de staten
tillhöriga närbelägna tomtområden, som ej erfordras för högskolans teoretiska
institutioner, få disponeras för sjukvården, och dessa områden ligga
för övrigt icke intill lasarettstomterna utan på andra sidan eu livligt trafikerad
gata. Även ur andra synpunkter är det nuvarande området icke
längre idealiskt. Genom stadens fortsatta utveckling åt detta håll, särskilt
stadshusets, rådhusets och polishusets förläggande till Kungsholmen^ samt
Bromma sockens inkorporering med staden och såväl där som å Kungsholmen
fortgående livlig byggnadsverksamhet har lasarettet erhållit ett mer
centralt läge än som för ett sjukhus kan anses vare sig behövligt eller fördelaktigt.
Den ständigt ökade trafiken utmed tomtens ena långsida kan
verka störande och irriterande samt genom buller m. m. försvåra sjukundersökningen.
Genom nutidens lätt åtkomliga, snabba och billiga kommunikationsmedel
hava avstånden och därmed även fördelen av sjukhusets centrala
läge förlorat en god del av sin betydelse. Å andra sidan har lägets
centralisering medfört ökat tomtvärde sä att genom försäljning av fastigheten
ett avsevärt tillskott bör kunna vinnas till lasarettets återuppförande i
föryngrad gestalt på ett annat område.

Den angivna platsen å Ladugårdsgärdet anser direktionen synnerligen väl
lämpa sig för ändamålet.

Med eu skogklädd höjdsträckning som bakgrund ligger den öppen för
solen. Belägen i närheten av eu tätt bebyggd folkrik stadsdel, där för närvarande
icke finnes något allmänt sjukhus, är den med nuvarande kommunikationsmöjligheter
relativt lätt tillgänglig för en stor del av huvudstadens
befolkning. Tillsvidare är området närmast sjukhusplatsen obebyggt, men
även då, såsom antagligt är, detsamma i framtiden kommer att bebyggas,

102

Kungl. May.ts •proposition Nr 216.

behåller sjukhuset ett avskilt läge vid en ytterkant av området. Någon för
sjukhuset störande trafik kan näppeligen behöva befaras.

Mot ett avtal av i huvudsak det innehåll, förslaget anger, har direktionen
icke något att erinra. I vissa avseenden anser direktionen emellertid förtydligande
eller rättelse erfordras, och även i övrigt har förslaget givit direktionen
anledning till en del uttalanden.

Såsom avtalet förutsätter, är det önskvärt att samarbete med Stockholms
stad och län kommer till stånd. Ett sådant samarbete kan svårligen vara
annat än till gagn för alla parter. För den staten åliggande läkarutbildningen
erfordras tillgång till för undervisningen lämpade sjukhus och polikliniker.
Utan samarbete med kommunerna kunna sjukhus av tillräcklig
storlek svårligen uppehållas. Kostnaderna skulle bliva alltför dryga. Kommunerna
åter, vilka äro ansvariga för sjukvården var inom sitt område,
kunna draga fördel av att staten vidkännes skälig del av kostnaderna och
att vården om de sjuka bestrides av läkarkrafter, som kunna räknas till
de yppersta i vårt land. Ett samarbete om ock i något olika form har även
sedan länge tillbaka ägt bestånd, efter direktionens förmenande till ömsesidig
nytta.

Utan all olägenhet är dock ej ett samarbete. Känning därav har direktionen
redan haft, och ej heller i framtiden lärer den kunna helt undvikas.
Enligt § 12 i förslaget till avtal skall fråga om nybyggnad eller mera betydande
ombyggnad bliva föremål för särskilt avtal, och enligt § 14 skall
avtalet gälla till dess det blivit genom annat avtal ersatt. Dessa regler, som
torde vara oundvikliga och kunna få tillämpning även i andra avseenden
än de särskilt utpekade, medföra en viss bundenhet för de olika parterna.
Utan övrigas medverkan eller medgivande kan icke någon få sina särskilda
önskemål tillgodosedda. Men faran för därav föranledda förvecklingar kan
ej uppväga fördelen av samarbetet, helst denna fara ej torde vara synnerligen
stor. Då alla de medverkande hava intresse av att sjukhuset och den
där bedrivna verksamheten hålles på en hög nivå, och fördelningen av kostnaderna
är genom avtalet noga fixerad, bör större svårighet ej möta att i
tvistiga frågor uppnå enighet.

Av stadgandet i avtalets § 1 och motiven framgår att serafimerlasarettet
icke skulle erhålla äganderätt till tomten utan endast nyttjanderätt, uppenbarligen
avsedd att gälla så länge tomten användes för sitt ifrågavarande
ändamål.

För tomten skall erläggas årlig avgift om en krona 50 öre per kvadratmeter.
För de 152,400 kvadratmeter, som från början skulle tagas i anspråk,
uppgår denna tomtavgift för år till 228,600 kronor, vilket belopp jämnt fördelat
på antalet utnyttjade underhållsdagar, beräknat till 80 procent av antalet
möjliga sådana, motsvarar omkring 65 öre per underhållsdag.

Av motiven synes framgå att tomtavgiften beräknas icke skola utgå, förr
än lasaretts verksamheten på platsen begynner. Är detta meningen, torde
föreskrift härom böra inflyta i avtalet. Skall åter tomtavgiften i sin helhet
eller delvis utgå, då eller i den mån området för lasarettets räkning tages i
anspråk, erfordras överenskommelse om sättet för täckande av därav föranledd
utgift.

Enligt § 2 skall lasarettet betala byggnadskostnaden för, bland annat, de
200 sängplatser, som enligt lasarettsdirektionens beslut den 28 mars 1887
tillförsäkrats Stockholms stad att allt framgent få vid lasarettet disponera,

103

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

och de 40 vårdplatser, vilka enligt direktionens beslut den 17 december 1881
skola för all framtid finnas å lasarettet tillgängliga för Stockholms läns sjukvård.
Det kan ifrågasättas om dessa åtaganden, vilka tillkommit såsom
gottgörelse för bekomna bidrag till lasarettets ombyggnad 1889—1893, verkligen
kunna innebära förpliktelse för lasarettet att, då dess verksamhet å
det ombyggda sjukhuset nedlägges och sjukvården överflyttas till annat vida
fullständigare och mångdubbelt dyrbarare sjukhus, bära byggnadskostnaderna
för berörda antal vårdplatser. Därest lasarettets verksamhet av eu eller
annan anledning alldeles upphört, torde stad och län icke med framgång
kunnat göra gällande annat anspråk mot lasarettet än möjligen att återbekomma
tillskjutna belopp, respektive 244,600 och 50,000 kronor. Förmånen
att under mellantiden utan hyresersättning hava för sina sjuka fått använda
erforderlig del av sjukhuset uppväger till fullo ränta å tillskjutna kapital,
och för övrigt ha stad och län även fått dessa kapital mångdubbelt ersatta
därigenom, att betalande sjuka fått lasarettsvård mot betydligt billigare avgift
än lasarettets självkostnad för vården. För lasarettet ha emellertid, om
avtalet kommer till stånd, dessa omständigheter föga betydelse. Lasarettet
måste under alla förhållanden till staten avstå sina fastigheter. Men för det
fall, att avtal med stad eller län icke kommer till stånd, har direktionen
anledning att redan nu framhålla sin uppfattning om innebörden av lasarettets
ovanberörda åtaganden.

Enligt tredje stycket skall lasarettet betala byggnadskostnaderna för 452
vårdplatser. Meningen är dock ej, att lasarettet skall betala på annat sätt
eller med mera än att lasarettet till staten avstår sina fastigheter mot full
äganderätt. Detta framgår av slutklämmen i byggnadssakkunnigas skrivelse
och motiven till § 2 i avtalet men har ej kommit till uttryck i själva avtalet.
För serafimerlasarettets och dess direktions säkerhet bör det bestämt
utsägas antingen i avtalet eller i annan särskild mellan staten och direktionen
träffad överenskommelse.

Om landstingets mening ej kan inhämtas före avlåtandet av proposition
i ärendet, torde i avtalet böra inflyta alternativt förslag till betalning av
byggnadskostnaden för de 60 sängplatser, som utöver 40 äro avsedda för
Stockholms län, samt till de ändringar av förslaget i övrigt, som därav
skulle följa. Även om de 40 erfordras överenskommelse med landstinget.

Byggnads- och utrustningskostnader för de 135 vårdplatser, vilka äro förlagda
till hd- eller halvenskilt rum, skola enligt sista stycket i § 2 och § 3
betalas genom ett amorteringslån, som enligt sista skrivelseklämmen skall
upptagas av direktionen över det nya sjukhuset och enligt avtalsmotiven av
direktionen förräntas och amorteras med de dagavgifter, som upptagas för
dessa vårdplatser. Kostnaderna för berörda vårdplatser beräknas till 3,500,000
kronor. Om räntan å upplånta medel fixeras till 5 procent, och 80 procent
av möjliga vårdplatser antagas kunna beläggas, skulle med 40-årig amorteringstid
drygt 5 kronor av dagavgiften åtgå för att täcka dessa kostnader.
Om till nu utgående avgifter, vilka vad angår halvenskilt rum och antagligen
även lielenskilt understiga verkliga kostnaden, lägges nämnda underskott
jämte ovanberörda belopp, 5 kronor, och den säkerligen ej obetydliga
summa, varmed dagkostnaden å det nya sjukhuset — däri inberäknad andel
i underhållskostnaden för fastigheten och i tomtavgiften — kommer att överstiga
den nuvarande, skulle dagavgifterna för enskild och halvenskild rumplats
avsevärt överskrida liknande avgifter för stockholmare å stadens sjukhus
och närma sig vad icke stockholmare där få betala. En sådan anord -

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21G.

ning strider visserligen mot det allmänna uttalandet i motiven, att legosängsavgiften
i det nya sjukhuset bör förutsättas bliva densamma som för övriga
sjukhus i Stockholm; men av skäl, som byggnadssakkunniga framfört, måste
dock beredandet av tillfälle å sjukhuset till vård å enskilt och halvenskilt
rum anses i hög grad önskvärt, även om kostnaden för vården kommer att
ställa sig högre än beräknats.

I de remitterade handlingarna anges ej när meningen är, att äganderätten
till lasarettets fastigheter skall övergå till staten. Detta bör ske vid den
tidpunkt, då verksamheten upphör å det gamla och begynner å det nya
sjukhuset. Därförinnan kan direktionen ej avstå sin rätt till fastigheterna
och staten bär intet intresse att tidigare disponera över dem. Överlåtelsehandlingen
kan naturligtvis utfärdas tidigare, men tillträdet bör ej ske eller
lagfart meddelas förr än då.

De nya sjukhusbyggnaderna skola enligt avtalet bekostas av serafimerlasarettet,
staten, staden och länet. Sedan de blivit färdiga får lasarettet
dispositionsrätten över dem, och byggnadskommitterades mening lärer vara,
att lasarettet även skall bliva ägare; men för realiserandet av eu sådan avsikt
torde ett bestämt uttalande i avtalet vara erforderligt.

Enligt § 3 skall den del av sjukhusets utrustning, som förorsakas av den
medicinska undervisningen, bekostas av staten ensam; men vem skall bedöma,
vilken del av utrustningen detta gäller? Svårighet av detta slag kan
undvikas, om i stället fastställes de lokaler, vilkas utrustning skall bekostas
av staten, såsom föreläsningssalar, studentlaboratorier, den patologisk-anatomiska
avdelningen och biblioteket, om sådant kommer till utförande.

Observeras bör att i ett visst avseende den i § 3 givna regeln ej skulle
vinna tillämpning. Eu god del av utrustningen skall nämligen komma från
serafimerlasarettet och garnisonssjukhuset, men detta bidrag skall ej inverka
på fördelningen av kostnaderna för utredningen i övrigt och således ej
räknas lasarettet och staten till godo.

Det torde vara avsett, att den i § 4 omtalade byggnadsnämnden skall
utöva ej blott den tekniska utan även den ekonomiska ledningen vid sjukhusets
uppförande och utrustning och således ensam bära hela ansvaret därför.
Men framgår detta klart av ordalydelsen?

Enligt samma paragraf skall sjukhuset uppföras och utrustas i huvudsak
enligt ritningar och beskrivningar, godkända av Kungl. Maj:t. Bör ej bestämmelsen
hellre formuleras så, att uppförandet och utrustningen skall ske
efter godkända ritningar och beskrivningar, med rätt för byggnadsnämnden
att däri vidtaga sådana mindre ändringar, som kunna verkställas utan större
kostnad än den beräknade? I detta sammanhang kan uppställas frågan,
huru förfaras skall om nämnden finner större ändringar önskvärda? Med
anledning av § 12 synes för sådan frågas avgörande särskilt avtal erforderligt,
Utan godvilligt erbjudande av någon av kontrahenterna lär ej heller
annan utväg stå öppen, om under byggnadsarbetet visar sig, att anslagna
medel ej förslå till arbetets fullbordande.

Det synes mindre lämpligt och principiellt oriktigt att i ett företag, som
till väsentlig del bekostas av staten, och i främsta rummet tillkommit för
ett statligt ändamål, de kommunalt utsedda ledamöterna i direktionen skola,
såsom i § 5 föreslås, vara i majoritet. För rättelse erfordras endast att
Kungl. Maj:t utser en åttonde ledamot att fungera som ordförande.

Till ytterligare stöd för denna mening åberopas följande;

Staden och länet skulle visserligen förfoga över 700 vårdplatser av 1,154,

105

Kungl. May.ts proposition Nr 216.

men byggnads- och utrustningskostnaderna skola bestridas av stad och län
för endast 460 platser, av staten, inklusive serafimerlasarettet, däremot för
559 platser — återstående 135 platser bekostas av de sjuka — och av en
dags driftkostnad, förslagsvis beräknad till 10 kronor 50 öre per person,
skola för ett fullbelagt sjukhus, med frånräkning av de enskilda rummen
och under förutsättning att 300 av stadens 600 sängplatser samt länets alla
100 platser äro belagda med medellösa sjuka, 4,771 kronor 50 öre (107 X
X10:50 + 912x4) falla på staten, 3,150 kronor (300x6:50 + 300x4) på
staden, 650 kronor (100x6: 50) på länet och 2,128 kronor (300X2:50 +212X
X 6: 50) på andra kommuner eller enskilda (betalande sjuka å allmänt rum),
tillhopa 10,699 kronor 50 öre — siffror som icke tala för att Stockholms
stad och län i direktionen böra vara starkare representerade än staten, snarare
tvärtom.

På skäl, som professor Holmgren i sin reservation anfört, synes åtminstone
eu av de båda ledamöterna i direktionen, som skulle utses på förslag av
universitetskanslern, böra vara professor i medicin eller kirurgi.

Med stadgandet i § 6 a), att staten betalar kostnaden för den medicinska
undervisningen, lärer endast avses en hänvisning till de statsanslag, som nu
utgå till karolinska institutets kliniker eller framdeles komma att för samma
ändamål beviljas av statsmakterna. Formuleringen synes kunna giva anledning
till anspråk på täckning av hela den verkliga kostnaden för undervisningen,
vilken, såsom i motiven framhålles, är åtskilligt större.

Om, såsom antagas kan, syftet med bestämmelsen i § 6 b) andra punkten
är, att för medellösa legosängsavgiften skall erläggas av den, som enligt
lagen om fattigvård är därför ansvarig, bör formuleringen lämpas därefter.

Stadgandet i c) att hälften av restkostnaden skall betalas av landsting
eller stad, som ej deltager i landsting, förutsätter, enligt vad i motiven
framhålles, antingen särskilt åtagande av dessa att fullgöra d}dik betalning
eller att för sjuka från län eller stad, som ej iklätt sig sådan förpliktelse,
fastställes särskild högre legosängsavgift, omfattande jämväl ifrågavarande
del av restkostnaden. Bör ej detta uttalande föranleda omformulering av
c)? Observeras må även att, om för medellös den förhöjda avgiften ej
godvilligt erlägges, densamma ej lärer kunna i sin helhet uttagas.

Av nu tjänstgörande underordnade läkare tillsättas de, som äro upptagna
å lasarettets stat, av direktionen. Någon olägenhet härav har direktionen
veterligen icke visat sig, och då enligt den i motiven angivna innebörden
av § 8 e) kostnaden för denna personals avlöning skall bestridas av lasarettets
medel, synes konsekvensen härav böra bliva, att befattningarna tillsättas
av direktionen. Motivet för de sakkunnigas förslag i § 7 c), att dessa
läkartjänster skola på lasarettsdirektionens förslag tillsättas av universitetskanslern,
torde vara, att vid tillsättningen hänsyn bör tagas till sökandenas
vetenskapliga förtjänster; men dessa skola givetvis komma i betraktande
även då tillsättningen sker av lasarettsdirektionen, och om allmänt gällande
grundsatser ej anses utgöra ett tillräckligt stöd härför, lärer hinder ej möta
att i det reglemente, Kungl. Maj:t skulle utfärda för direktionen, införa ett
kompletterande tillägg i den angivna riktningen. Vid de talrikt förekommande
vikarieförordnandena å läkarplatser skall, även enligt förslaget § 8
e), direktionen vara bestämmande.

Med de biträdande överläkarna är förhållandet ett annat. De intaga i
avseende å undervisningen en annan ställning än övriga underordnade lä -

106

Kung!. Maj:ts proposition Nr 216.

kåre. De sortera närmast under de ordinarie överläkarna, vilka såsom professorer
vid karolinska institutet bära det högsta ansvaret för den vetenskapliga
undervisningen, och äro närmast att vid förfall för dessa senare
vara deras ställföreträdare. Mot de biträdande överläkarnas tillsättning av
universitetskanslern efter förslag av lasarettsdirektionen är intet att erinra.

Vad nu är sagt bör enligt direktionens mening gälla även för de läkare,
vilkas avlöning enligt § 13 f) skall överflyttas från garnisonssjukliusets i
Stockholm till serafimerlasarettets stat. Sin uppfattning härutinnan grundar
direktionen på de skäl, Holmgren i sin reservation anfört till stöd för
att dessa läkarbefattningar icke vid lasarettet skola intaga någon undantagsställning.

Att de förpliktelser, som i § 8 omtalas, icke äro de enda, som tillkomma
direktionen, är uppenbart men bör väl på något sätt antydas. Nu är formuleringen
sådan, att uppräkningen kan synas vara uttömmande.

Angående tillämpningen av stadgandet i § 8 a) om avgiften för vård å
enskilt och halvenskilt rum har förut talats.

Om, såsom i § 8 föreslås, direktionen erhåller rätt att bestämma om
storleken av direktörens och den underordnade läkarpersonalens avlöning
och om antalet sådana läkare, torde samma medgivande böra lämnas i
avsesende å de relativt fåtaliga tjänstemän vid lasarettet, som icke äro
läkare.

Tillämpningen av föreskriften i § 8 f) möter en viss svårighet, då budgetåret
för Stockholms stad och län icke är detsamma som för staten. Direktionen
har tänkt sig följande förfaringssätt. För fördelning av lasarettets
driftkostnader måste statförslaget för alla deltagarna avse samma tidsperiod.
Till Kungl. Maj:t skall i september avlämnas statförslag för nästa
budgetår juli—juni. Om det samtidigt ingår till Stockholms stadsfullmäktige,
kan det av dem prövas i december, vid uppgörandet av stadens stat
för nästkommande kalenderår, och medel anslås för den del av lasarettets
budgetår, som infaller under kalenderåret, samt ett år senare för den återstående
delen. Att ordningställa lasarettets statförslag så tidigt, att det
samma år kan bliva föremål för landstingets behandling, torde ej låta sig
göra, utan för landstinget måste med prövningen anstå till det septembersammanträde,
då lasarettets budgetår redan tagit sin början. Men hinder
torde ej möta för landstinget att på förhand provisoriskt anslå medel till
täckande för ett halvår av sin andel i lasarettskostnaden

Direktionen måste förbehålla sig att, så länge verksamheten vid det nuvarande
lasarettet pågår, disponera fonderna på samma sätt som för närvarande.
Aven må framhållas att i fråga om en stor del av fondmedlen
föreskrifter äro meddelade om avkastningens användning, vilka alltjämt
skola lända till efterrättelse.

I avtalsmotiven angivas fonderna uppgå till något mer än 800,000 kronor.
Enligt lasarettsredogörelsen uppgingo fonderna den 30 juni 1924 till kronor
1,377,309:15. Bland de remitterade handlingarna förekommer eu p. m.,
bil. K., angående lasarettets tillgångar den 30 juni 1924, enligt vilken dessa

bestå av

fastigheten Pilträdet nr 8 tax. till....... kronor 4,319,000: —

» » » 2, 3 och 4 tax. till » 775,000: —

lösegendomen brandförsäkrad till....... » • :i:)300,000: —

och fondkapitalet.................. » 1,377,309: 15

'') Numera höjt till 750,000:—.

107

Kungl. Maj ds proposition Nr 216.

men denna p. m. är missvisande, ty den anger icke, att fastigheten Pilträdet
nr 2, 3 och 4, som i räkenskaperna upptages till värde av 1,125,000
kronor, är belånad för 577,070: 46 och att återstående bokförda värdet utgör
fondmedel.

En i fondkapitalet till 41,228: 06 upptagen post, reparations- och besparingsfonden
för berörda fastighet, hade vid bokslutet 1925 nedgått till omkring
30,000 kronor, varjämte en del mindre förändringar inträtt i andra
fonder.

I förslaget till avtal förekommer icke något om det nuvarande lasarettets
personal. Anledningen därtill torde vara, att lasarettsverksamhetens flyttning
icke anses utöva något inflytande på lasarettets dåvarande eller förutvarande
(pensionerade) personal, utan att lasarettets alla, juridiska och moraliska,
skyldigheter mot dem fortfarande skola kvarstå. För att tillförsäkra personalen
den känsla av trygghet, varpå den skäligen kan göra anspråk, synes
ett uttalande i nämnda riktning böra inflyta i avtalet.

Mot de i slutet av sjukhusbyggnadssakkunnigas skrivelse framställda yrkanden
har direktionen gjort följande erinringar.

Uttrycket i första slutklämmen, att lasarettets tomter och byggnader skola
överlåtas åt kronan »efter medgivande av direktionen för lasarettet» synes
oegentligt, då fastigheterna tillhöra lasarettet och således ej kunna å kronan
överlåtas av någon annan än lasarettsdirektionen.

Om, såsom torde vara avsett, denna överlåtelse skall omfatta ej blott sjukhustomten
nr 8 i kvarteret Pilträdet utan även lasarettets enskilda tomt nr
2, 3 och 4 i samma kvarter, bör förbehåll göras om skyldighet för staten
att ansvara för däri intecknad skuld •— kapital och ränta — och för den
del av fondkapitalet, som är placerad i fastigheten.

Enligt tredje slutklämmen skulle tillstånd att upptaga amorteringslånet
för uppförande av avdelningar med hel- och halvenskilda rum lämnas »direktionen
över det nya lasarettet». Uttrycket är oegentligt, då lasarettet i
sin nya gestaltning skulle betraktas som en fortsättning av det nuvarande,
som samma juridiska person (from stiftelse), och det således endast är direktionens
sammansättning som ändras.

Amorteringslånet skulle emellertid upptagas av »direktionen över det nya
lasarettet». Tidpunkten för medlens anskaffande skulle enligt klämmen
vara den med hänsyn till byggnadsarbetets fortskridande lämpliga ; enligt
skrivelse »7:de och 8:de budgetåret», »slutet av byggnadstiden». Vid denna
tidpunkt, således innan verksamheten å det gamla lasarettet upphört, måste
den äldre direktionen fortfarande fungera, och det synes oegentligt att serafimerlasarettet
som institution och juridisk person skall kunna hava två olika
styrelser; för övrigt lärer varken den ena eller den andra direktionen kunna
upptaga ett millionlån utan att bjuda säkerhet, och acceptabel sådan står
ingendera till buds. Statsgaranti för lånet synes bliva erforderlig, och frågan
därom bör väl lämpligen behandlas i sammanhang med medgivande till
lånets upptagande. Även synes böra klargöras, huru ränta och amortering
å lånet skola betalas, innan de dagavgifter, som äro därtill avsedda, börja
inflyta, samt huru, om dagavgifterna något år ej räcka till, för förräntning
och amortering erforderliga medel skola erhållas.

Direktionen kan icke underlåta framhålla att för lasarettets drift erfordras
ett rörelsekapital. De för lasarettet tillgängliga anslagen bliva vad angår
såväl utgifter som inkomster grundade på beräkningar, vilka kunna befinnas

108

Kungl. Maj. ts proposition Nr 216.

icke i allo överensstämma med verkligheten. De legosängsavgifter, som
skola erläggas av såväl Stockholms stad och län som andra kommunala
myndigheter, äro icke till sitt exakta belopp kända förr än efter bokslutet
och kunna ibland icke motses förr än långt efter det utgiften blivit bestridd.
Aven betalningen av legosängsavgifter, för vilka enskilda äro ansvariga,
kan fördröjas eller till och med alldeles utebliva. Då fonderna
måste placeras så att de giva beräknad avkastning, kunna dessa tillgångar
icke användas för beredande av tillfälligt förskott. Ett rörelsekapital synes
således ej kunna undvaras.

I fråga om ändringsarbetena vid serafimerlasarettet vidhåller direktionen
den ståndpunkt, direktionen intog i sitt den 21 februari 1925 avgivna yttrande
över sjukhusbyggnadssakkunnigas förslag den 29 januari.

Utan att däri föreslagna arbeten i huvudsak utföras kan serafimerlasarettet
icke ens för eu tioårsperiod framåt på ett tillfredsställande sätt fullgöra
sina viktiga uppgifter. Utföras åter dessa arbeten, kan lasarettet även
under en avsevärt längre tid anses motsvara de krav, som för en övergångsperiod
skäligen kunna uppställas. Säkerhet finnes icke, att de nya
sjukhusbyggnaderna inom den beräknade tiden av 8—10 år bliva färdiga
att tagas i bruk, då färdigställandet av många skäl kan bliva fördröjt. Att
ett försenande under alla omständigheter blir till skada och olägenhet för
undervisning och sjukvård är uppenbart, men en motvikt mot olägenheten
därav finnes dock, om det nuvarande lasarettet försatts i sådant skick som
sjukhusbyggnadssakkunniga från början tänkt sig. I annat fall blir ett
dröjsmål olidligt.

Kostnaderna för det ifrågasatta restaureringsarbetet kunna enligt direktionens
mening icke anses alltför avskräckande, åtminstone icke i jämförelse
med de kostnader, som uppförandet och driften av det nya sjukhuset komma
att medföra. Totalkostnaden, omkring 2,500,000 kronor, fördelad på tio år,
skulle med tillagd ränta sannolikt belöpa sig till mer än 300,000 kronor för
år, vartill kommer den höjning av driftkostnaden, som föranledes av poliklinikens
utvidgande, dietköket och ökat antal sängplatser. Den årliga kostnadsstegringen
bör dock icke nämnvärt överstiga 300,000 kronor. Härmed
kan jämföras byggnads- och utrustningskostnaderna för det nya sjukhuset,
omkring 30,000,000 kronor, och eu årlig driftkostnad, som, frånräknat vad
därav belöper å garnisonens sjuka och de enskilda rummen, icke kan understiga
2,500,000 kronor, eller drygt 1,500,000 kronor utöver motsvarande årskostnad
å det nuvarande lasarettet.

På frågan om fördelning av de kostnader, restaureringsarbetet skulle medföra,
anser sig direktionen icke nu kunna ingå, men av tidigare förhandlingar
synes framgå att staden är villig vidkännas uppoffringar såväl för
erhållande av ökat antal sjukplatser, om dylika kunna staden tillförsäkras,
som även för beredande åt sina sjuka av bättre vård. Även Stockholms
län torde kunna antagas benäget att bära skälig del av kostnaderna.

Om anslagssumman begränsas till den av de sakkunniga förordade, anser
direktionen önskvärt att med hänsyn till då föreliggande omständigheter
samt poliklinikernas särskilda behov av utvidgning och förbättring få yttra
sig om användningssättet. Några av de arbeten, på vilka de sakkunniga
tänkt, äro, såsom Holmgren i sin reservation framhållit, även enligt
direktionens mening av beskaffenhet att utan särskilt medgivande kunna
samt under alla förhållanden böra utföras.

109

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Rörande detaljerna i det av sjukhusbyggnadssakkunniga uppgjorda förslaget
till sjukhus och dettas lämplighet för sitt ändamål anser sig direktionen
icke för närvarande kunna göra ett bestämt uttalande.

Direktionen har nämligen vid granskning av Holmgrens från huvudförslaget
väsentligt avvikande byggnadsprojekt trott sig finna, att beträffande
plananläggning och byggnadssätt Holmgrens förslag i åtskilliga av honom
och arkitekten Birch-Lindgren anmärkta avseenden äger sådana förtjänster,
att definitivt beslut i byggnadsfrågan ej bör fattas, innan den av Holmgren
ifrågasatta kompletteringen av förslaget blivit utförd.

Till den ordning för sjukhusets utbyggande, som av prof. Holmgren
ifrågasatts, ställer sig direktionen tveksam, nämligen i fråga om lämpligheten
att till en början från byggnadsarbetet undantaga 3 kliniker — 1 medicinsk,
1 kirurgisk och 1 neurologisk —• samt låta dessa tillsvidare kvarbliva
i det gamla sjukhuset. Ur undervisnings- och forskningssynpunkt
synas meningarna knappast vara delade om önskvärdheten av att så många
kliniker som möjligt med det snaraste sammanföras till en plats. Uteslutande
ekonomiska synpunkter kunna således motivera eu fördröjd överflyttning.

Enligt Holmgrens förslag skulle det nya sjukhuset rymma 908 vårdplatser.
För överflyttning dit av de 3 ovannämnda klinikerna erfordras
ytterligare något över 400 vårdplatser. Det sjukhus, till vilket arkitekten
Birch-Lindgren uppgjort eu del ritningar, är närmast avsett för 1,263 sjuksängar.
I utrymmen, som enligt ritningarna äro disponibla, kan anordnas
ytterligare ett femtiotal vårdplatser. Någon utvidgning av sjukhuset beträffande
antalet sjukplatser erfordras således icke för att till sjukhuset
överföra även ovanberörda tre kliniker.

Kostnaden för uppförandet beräknar arkitekten approximativt till 2 millioner
kronor mindre än för det av byggnadssakkunniga tillstyrkta alternativ II med
sina 1,154 vårdplatser. I arkitektens förslag ingår då ett biblioteksutrymme
om 10,000 kbm., som ej upptagits i byggnadssakkunnigas förslag. Däremot
har arkitekten i likhet med Holmgren uteslutit den obstetriska kliniken
och, då hans ritningar ej upptaga den psykiatriska samt den hud- och
könsklinik som Holmgren föreslagit, icke beräknat utrymme för arbetslokaler
åt dessa två specialkliniker, varjämte röntgenavdelningens arbetslokaler
i arkitektens förslag äro mindre än i byggnadssakkunnigas. Även med
beaktande av dessa olikheter skulle, om arkitektens beräkningar och antaganden
vid närmare granskning befinnas riktiga och acceptabla, med det av
Holmgren förordade, mera centraliserade byggnadssättet ett med två specialkliniker
utökat och beträffande de medicinska klinikerna ej obetydligt
utvidgat sjukhus kunna utbyggas närmare två millioner kronor billigare än
det av byggnadssakkunniga föreslagna.

Att Holmgrens förslag oförändrat skulle ekonomiskt ställa sig än fördelaktigare
är knappast antagligt. Någon utredning härom föreligger ej,
men byggnadsarbetet skulle i båda fallen bliva detsamma, och arbetets uppdelning
på två olika tidsperioder kan väl öka men ej minska kostnaderna,
helst redan i första etappen måste nedläggas ej obetydligt större kostnader
än som svara mot det antal vårdplatser, som från början skulle komma i
bruk. Därtill kommer att lasarettets nuvarande fastigheter först senare än
eljest skulle kunna disponeras för andra ändamål. Att detta försenande
skulle göra mera omfattande ändringsarbeten å det gamla lasarettet ofrån -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

komliga, vill direktionen däremot icke lägga förslaget till last, då såsom
ovan framhållits direktionen anser skäl föreligga att under alla förhållanden
vidtaga dessa arbeten.

Från direktionens uttalande avvikande meningar hava anförts av ledamöterna
i direktionen direktören T. von Porat samt professorerna J. Åkerman
och I. Holmgren.

Direktör von Porat ansluter sig på anförda skäl till de sakkunnigas förslag,
att det nya sjukhuset bör byggas i sådan omfattning, att hela det
gamla serafimerlasarettet på en gång må kunna evakueras och flyttas över
i det nya. Vad angår frågan om ändringsarbeten vid det gamla lasarettet,
intar han en från direktionens majoritet avvikande ståndpunkt, i det att
han gör gällande, att moderniseringsarbetena nu böra begränsas till de viktigaste
och för sjukvården mest betydelsefulla, men att man samtidigt håller
frågan öppen, så att man med de arbeten, som nu närmast böra komma
till utförande, icke föregriper en mera fullständig modernisering, om ett
kommande beslut i sjukhusfrågan skulle innebära, att det gamla lasarettet
för avsevärd tid framåt skall fungera som undervisningssjukhus. Under
alla förhållanden är han dock av den uppfattningen, att möjlighet föreligger
att inom ramen av det äskade anslagsbeloppet, 615,000 kronor, få ändringsarbeten
utförda i sådan omfattning, att det avsedda syftet blir i huvudsak
tillgodosett. Med hänsyn till vad sålunda anförts anser von Porat, att
direktionen bort tillstyrka ett anslag i enlighet med de sakkunnigas senaste
förslag, men att härvid fästes det villkoret, att direktionen sättes i tillfälle
att uppgöra förslag till de arbeten, som inom ramen av det sålunda anslagna
beloppet böra komma till utförande, och att dessa icke må utföras
med mindre Kungl. Maj:t därtill lämnat sitt medgivande.

Professor J. Åkerman gör på anförda skäl gällande, att serafimerlasarettet
bör bibehållas och sättas i sådant skick, att det kan fullgöra sin undervisnings-
och sjukvårdsuppgift ännu ett par till några decennier framåt.

Åkerman anser vidare förslaget till avtal ofördelaktigt för staten samt
finner, att frågan i hela dess vidd bör upptagas till förnyad utredning, i
vilket sistnämnda hänseende han antydningsvis angiver vissa önskemål.

Slutligen har professor Holmgren i sin reservation uttalat sig i fråga om
tillsättningen av de underordnade läkarna vid det nya serafimerlasarettet.
Beträffande direktionens förordande av att serafimerlasarettet flyttas på en
gång, framhåller Holmgren, att han intet har emot ett beslut i sådan riktning,
under förutsättning att lasarettet ändock blir iståndsatt såsom direktionen
föreslår, samt under förutsättning av att samtidigt beslutes byggandet
av en pediatrisk, en hud- och köns- och en psykiatrisk klinik.

Beträffande reservanternas motiveringar hänvisas till reservationerna.

Härjämte äro vid direktionens utlåtande fogade av föreståndarna för serafnnerlasarettets
sjuk vårdsavdelningar och polikliniker på anmodan av direktionen
gjorda uttalanden i frågan om huruvida verksamheten vid lasarettet
kan utan större olägenhet fortgå i ungefär 10 år efter de nu förordade ändringsarbetena.
Av dessa utlåtanden framgår, att så — dock under stora
svårigheter och med i vissa fall betydande kostnader — kan ske. Jag hänvisar
till dessa uttalanden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Byggnadsstyrelsen erinrar i sitt över betänkandet avgivna utlåtande, dagtecknat
den 8 februari 1926, till en början om de av byggnadsstyrelsen
och de s. k. byggnadssakkunniga avgivna yttrandena i tomtfrågan (jmfr
ovan sid. 23 tf.) samt anför vidare i denna fråga:

Ehuru sjukhussakkunniga endast haft att avgiva förslag till ett sjukhus,
förlagt på Ladugårdsgärdet, har dock byggnadsstyrelsen med hänsyn till
denna byggnadsfrågas stora betydelse — utan jämförelse en av de ekonomiskt
sett mest betydande och i Stockholms utveckling ingripande byggnadsfrågor
på senare tid — ansett sig böra ännu en gång och sedan nu
styrelsen fått en bestämdare uppfattning om byggnadsprogrammet, undersöka
möjligheten för en annan förläggning av byggnadskomplexet. Styrelsen
har sålunda vidtagit vissa förnyade undersökningar av MariebergKonradsbergsområdet
icke minst med hänsyn därtill att Mariebergskasernerna
numera kunna beräknas bliva disponibla för annat ändamål år 1928, varjämte
enligt det, jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 18 december 1925, numera
träffade avtal mellan Kungl. Maj:t och kronan och Stockholms stad
angående stadens övertagande av sin sinnessjukvård Konradsbergsanläggningen
efter 8 år, räknat från den 1 januari 1926, kan bliva tillgänglig för
annat ändamål.

A Marieberg-Konradsberg erhålles en god och väl bevuxen byggnadsmark
med vackert, högt och fritt läge åt söder. I väster väntas området komma
att begränsas av ett parkområde. Platsen har ett centralt läge i Storstockholm
invid en blivande gatubro vid Smedsudden med bekväm förbindelse
med de stadsdelar, Kungsholmen och Södermalm samt västra och södra
förstäderna, varifrån sjukhuset företrädesvis hämtar sin klientel. Avståndet
till karolinska institutet och det nuvarande serafimerlasarettet är kort och
under utbyggnadstiden skulle alltså god anslutning kunna bibehållas med
dessa institutioner.

Konradsbergs stora anläggning skulle givetvis framdeles erhålla användning,
dock efter ombyggnad. Huvudbyggnaden på Marieberg skulle likaledes
kunna användas, varjämte den nya ammunitionsfabriken torde kunna
användas till tvättanläggning, verkstad och förrådshus.

Vid de byggnadssakkunnigas undersökning av Marieberg-Konradsbergsområdet
inkräktades detta icke av de av staden och staten enligt 1923 års
avtal överenskomna markreservationerna för den tilltänkta s. k. Smedsuddslinjen.
I det senaste förslaget till ny ingångslinje för västra stambanan
över Långholmen-Smedsudden har emellertid järnvägslinjen fått en sådan
dragning över Kungsholmen, att Mariebergsområdet helt sönderstyckats av
järnvägen. Då emellertid genom att draga järnvägslinjen öster om Konradsberg
av Marieberg- och Konradsbergsområdet för en sjukhusanläggning
lämpade delar skulle kunna samlas till ett område, har byggnadsstyrelsen
hos chefen för trafikdelegationen inom Stockholms stadsplanenänmd under
hand förfrågat sig, huruvida järnvägslinjen vid detta område skulle kunna
givas en sådan sträckning, att den för sjukhusändamål lämpliga delen av området
icke komme att beröras av den nya linjen. Därvid har emellertid meddelats
styrelsen, att en dylik omläggning av järnvägslinjen jämväl skulle med
nödvändighet medföra en sänkning av den segelfria höjden av bron vid
Smedsudden med ett par meter. Då emellertid denna brohöjd varit en av
utgångspunkterna vid utredningen om Smedsuddslinjen, anser byggnads -

Byggnads

styrelsen.

112 Kungl. Majt:s proposition Nr 216.

styrelsen, att tanken på ett användande av Marieberg-Konradsbergsområdet
måste övergivas.

Det lider intet tvivel, att värdet å den å Ladugårdsgärdet avsedda tomtmarken
måste sättas jämförelsevis högt. Styrelsen erinrar i detta avseende
om 1923 års statsrevisorers förut återgivna uttalande (sid. 29).

Ett rätt uppskattande av markvärdet å ett, område av ifrågavarande slag,
som ännu icke kan komma i fråga för exploatering, är givetvis rätt vanskligt
och att därvid komma till något exakt värde lärer knappast vara möjligt.
De inverkande faktorerna äro, bland andra, den okända tidpunkten
för områdets blivande exploatering ävensom kommande okända konjunkturväxlingar.

De beräkningar styrelsen företagit hava emellertid givit vid handen, att
de tomtören, som enligt de sakkunnigas förslag skulle från lasarettets sida
erläggas till statsverket för området å Ladugårdsgärdet, skulle kunna betraktas
såsom skälig ränta å det kapital, som representeras av det beräknade
värdet å Ladugårdsgärdesområdet efter avdrag av intäkterna vid eu exploatering
av serafimerlasarettets nuvarande område.

Utan att närmare ingå på ett bedömande av de i förslaget till avtal närmare
angivna bestämmelserna för områdets upplåtelse, vill styrelsen endast
erinra om vad de byggnadssaklcunniga i ovanberörda yttrande av den 4 februari
1922 anfört, nämligen att ifrågavarande uppgörelse mellan staten och
staden bör så formuleras, att därav utan varje tvekan är uppenbart, vem
som skall anses vara ägare av marken och av byggnaderna samt vem det
åligger att vårda och underhålla dessa, ävensom att avtalet ordnas så, »att
tomtägare och byggnadsägare blir en och densamme, samt att byggnadernas
ägare även blir deras vårdare och underhållare».

Såsom en sammanfattning framhåller styrelsen, att det föreslagna området
å Ladugårdsgärdet såsom byggnadsplats betraktad synnerligen väl lämpar
sig för en anläggning av ifrågavarande slag samt att styrelsen icke har något
att erinra mot de ekonomiska grunderna för överenskommelse mellan
statsverket, å ena sidan, och Stockholms stad och Stockholms län, å andra
sidan, vad angår tomtupplåtelsen.

Byggnadsstyrelsen övergår härefter till att beröra den av de sakkunniga
framlagda allmänna byggnadsplanen samt uttalar sig till förmån för de sakkunnigas
alternativ II, och framhåller därvid följande:

Statens intresse är i första hand att tillgodose den medicinska undervisningens
behov av kliniker, och ett samgående med staden och
landstinget avser att nedbringa kostnaden, såväl byggnads- som driftskostnaderna.
Någon skyldighet med hänsyn till sjukvården påvilar ej statsverket
men väl kommunen. Stadens intresse är en billigare sjukvård. Att
härvid undervisningens behov av vissa kliniker icke kan sammanfalla med
stadens behov av sådana är ju naturligt, liksom att staden har intresse av
ett samgående endast så länge dess klinikbehov sammanfaller med undervisningens.
Att i möjligaste mån tillgodose dessa båda intressen är sakkunnigförslagets
syftemål.

Med skrivelse den 29 januari 1925 framlade sjukhussakkunniga förslag
till ombyggnad av serafimerlasarettet för en kostnad av 2,482,000 kronor,
varigenom, förutom vissa lokalförbättringar, omkring 100 nya sängplatser
skulle erhållas.

113

Kungl. May.ts proposition Nr 216.

Detta förslag har nu av de sjukhussakkunniga övergivits. I stället föreslå
de sakkunniga, att endast vissa bättringsarbeten å nuvarande serafimerlasarettet
för ett belopp av något över 600,000 kronor komma till utförande
samt att lasarettet, så snart det nya sjukhuset står färdigt, nedlägges och
området exploateras, varvid de värdefulla tomterna väntas inbringa ett så
betydande försäljningspris, att detta skulle motivera ett utbyggande redan
nu av det nya sjukhuset med ett till 1,049 ökat antal sängplatser.

Vid en granskning av de båda förslagen kan man ej undgå att finna det
påfallande, att genom ett nedläggande av omkring 2,500,000 kronor å nuvarande
serafimerlasarettet väsentligt billigare sängplatser skulle vinnas än
genom en nybyggnad. Härigenom skulle 550 sjukplatser erhållas. Dessa
platser komma, även om hänsyn tages till kostnaden av tomtmark, som efter
avdrag av å densamma vilande inteckningsskuld kan värderas till 5,500,000
kronor, att representera ett värde av 8,000,000 kronor eller omkring 15,000
kronor per sängplats. Denna omständighet har också föranlett byggnadsstyrelsen
att tidigare tillstyrka detta förslag.

Det torde i detta sammanhang också böra framhållas, att alternativ I giver
omkring 250 sängplatser mer än alternativ II, när man bortser från de
enskilda sängarna, vilka icke i egentlig mening ingå i statens eller stadens
åtagande att bekosta. Härtill kommer att genom ett anslag å 600,000 kronor
någon mera avsevärd förbättring knappast står att vinna i det gamla
serafi merlasarettets otidsenliga lokaler.

Byggnadsstyrelsen är ej heller övertygad, att icke drift- och organisationskostnaderna
trots vissa oundgängliga lokaldubbleringar komme att ställa sig
gynnsammare enligt alternativ I, då dessa kostnader för det nuvarande lasarettet
ställa sig särdeles låga, under det att de för det nya sjukhuset beräknade
måste betecknas såsom avsevärda. Direktionen för serafimerlasarettet har
sålunda beräknat kostnaden till omkring 10 kronor per dag och patient, då
den nuvarande är endast 6 kronor. Att däremot en dubblering av den patologisk-anatomiska
avdelningen samt röntgenavdelningen skulle innebära vissa
olägenheter synes otvivelaktigt, ehuru professor Holmgren, sjukhusets direktör,
som i sitt förslag till gamla serafimerlasarettets bibehållande följer
alternativ I, icke fäst större avseende härvid.

En bidragande orsak att alternativ I i de sakkunnigas förslag ställt sig
ekonomiskt så ogynnsamt i jämförelse med alternativ II är den olika lösningen
av garnisonssjukhusets byggnadsfråga. Det är påtagligt, att alternativ
II erbjuder ett ur ekonomisk synpunkt synnerligen värdefullt uppslag
till lösandet av denna fråga.

Mot det av de sakkunniga förordade förslaget kunna sålunda i det stora
hela framhållas de mindre goda sjukhuslokaler, som ännu under flera år
komme att behöva användas i det föråldrade serafimerlasarettet, varjämte
samtidigt icke får förbises, att med förhållandevis rimliga kostnader, enligt
alternativ I beräknade till 2,500,000 kronor, detta gamla sjukhus dock
skulle kunna göras fullt användbart för rätt lång tid framåt.

Byggnadsstyrelsen anser emellertid, att det största avseende måste fästas
vid de för det allmänna högst betydande fördelar, som givetvis ligga däri,
att såväl sjukhuset som de olika undervisningsanstalterna snarast möjligt
icke blott beredas tidsenliga och tillräckliga lokaler utan även sammanföras
inom ett område till en enhetlig, för ändamålet avsedd anläggning. Då
härtill kommer, att garnisonssjukhusets byggnadsfråga vinner en fördelaktig
lösning på sätt de sakkunniga föreslagit, ävensom att hänsyn måste tagas

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 181 käft. (Nr 216.) 8

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21G.

till det alltjämt växande kravet, att den stadsplanemässiga utvecklingen av
Kungsholmen icke för en oviss tid framåt hämmas genom serafimerlasarettets
kvarblivande på denna viktiga punkt i stadsdelen, har byggnadsstyrelsen
ansett sig böra ansluta sig till det av de sakkunniga framlagda förslaget,
alternativ II.

I avseende å detalj ritningarna m. m. anför byggnadsstyrelsen:

Den i en mittaxel från Karlaplan accentuerade grupperingen av anläggningens
huvudkomplex synes styrelsen vara ett riktigt grepp. Däremot
ställer sig styrelsen tveksam inför förläggningen av karolinska institutet
framför sjukhuset. Därest institutets byggnad komme att planläggas på i
ritningsförslaget angivet sätt, synes nämligen denna komma att i viss mån
förtaga den med sjukhusets placering åsyftade verkan. Innan frågan om
placeringen av det blivande karolinska institutet avgöres, måste stadsplanen
för hela området mellan Karlaplan och det nya serafimerlasarettet underkastas
en grundlig bearbetning.

Entréns förläggning i norr, som för den från söder kommande trafiken
nödvändiggör en omväg över Sturevägen med avtagsväg bortom hästgardeskasernen,
finner styrelsen anmärkningsvärd. Det naturliga synes vara, att
huvudentrén förlägges å områdets framsida, även om härigenom den framför
huvudfasaden planerade trädgårdsanläggningen något splittras.

Att de besökande med huvudentréns nuvarande förläggning vid inträdet
till sjukhusområdet måste passera ångcentralen samt köks- och ekonomiavdelningarna
synes styrelsen dessutom mindre tilltalande. Sedan man inträtt
på sjukhusområdet ligger centralbyggnadens entré väl till, varemot övriga ingångar,
särskilt de som avses för de besökande, i flera fall torde bliva svåra
att finna reda på.

Anläggningens olika avdelningar äro var för sig synnerligen väl planlagda
och motsvara högt ställda anspråk i ändamålsenlighet, dock synas trapporna
i centralbyggnaden alltför rikligt tilltagna. De stora kirurgiska och
medicinska avdelningarna, förlagda i de 7 våningar höga byggnaderna, äro
särdeles ändamålsenligt och ekonomiskt disponerade, varjämte uppslaget
synes gott att till en centralbyggnad samla polikliniker samt laborationsoch
undervisningslokaler med å ömse sidor från denna parallellt utgående
flyglar för de olika klinikerna ävensom att i paviljonger avskilja sådana
kliniker, som fordra isolerade lägen. Emellertid synes detta uppslag hava
genomförts med alltför långt driven hänsyn till de enskilda avdelningarnas
specialintressen, varigenom koncentrationen och enhetligheten i anläggningen
blivit lidande med därav följande ekonomiska konsekvenser. Styrelsen håller
nämligen före, att anläggningen efter ett ytterligare genomarbetande skulle
kunna vinna åtskilligt i reda och planmässighet. Styrelsen vill i detta avseende
såsom exempel särskilt påpeka de fall, där tre eller fyra våningars
längor placerats i nordligt läge bakom 7 våningar höga byggnadskroppar,
och att kulverterna för förbindelse de olika avdelningarna emellan blivit påfallande
långa, varjämte de icke kunnat genomföras i samma horisontalplan,
utan olika delar därav hava måst förbindas medelst hissar. Anläggningens
ekonomi, såväl i utbyggnad som drift, måste givetvis bliva lidande
härpå. Det är även att märka, att möjligheterna för tillbyggnad av huvudbyggnaden
äro otillfredsställande, då denna byggnad endast torde kunna
utökas genom påbyggnader. Slutligen synes köks- och ekonomibyggnaden
böra förläggas i friliggande hus med utvidgningsmöjlighet, varjämte ångcentralen
bör flyttas inom området.

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Totalkostnaderna för genomförande av alternativ II, 26,480,000 kronor eller
22,937 kronor per säng, äro avsevärda, även om hänsyn tages till att i anläggningen
även ingå för undervisningsändamål erforderliga lokaler, men
styrelsen håller före, att genom anläggningens utformning efter mera enhetliga
principer avsevärda prisreduktioner böra kunna vinnas.

I avseende å professor Holmgrens förslag yttrar byggnadsstyrelsen:

Enligt detta förslag, som kan sägas innebära en omarbetning av de sakkunnigas
förslag enligt reservantens principer, hava lokalerna fördelats med
huvudentré mot söder med en tillbakadragen centralbyggnad i fonden såsom
entrébyggnad, innehållande administrations-, röntgen- och operationsavdelningar,
medicinska laboratorier samt underläkarbostäder. Såsom flyglar
på ömse sidor härom och frambyggaa mot Valhallavägen äro förlagda en
poliklinikbyggnad för samtliga polikliniker och en byggnad, inrymmande
karolinska institutets bibliotek och patologiska avdelningen. Fondbyggnaden
och flygelbyggnaderna äro av 5 våningars höjd. Bakom fondbyggnaden är
klinikbyggnaden inlagd i en i plan H-formig byggnad i 9 våningar, inrymmande
samtliga vårdavdelningar för nio kliniker jämte garnisonssjukhuset
med tillsammans 1,265 sängar. Ekonomibyggnaderna äro inlagda efter de
sakkunnigas plan.

Det största intresset hos professor Holmgrens förslag ligger i dess strävan
att vinna kortast möjliga avstånd inom anläggningen. Dessutom bar en
strängt genomförd uppdelning mellan kliniker, polikliniker och undervisning
ernåtts, vilket jämte de skilda entréerna för poliklinikbesökande och personal
samverkat till eu god överskådlighet i anläggningen. Schematiseringen
synes dock hava drivits alltför långt, varigenom påtagliga olägenheter
för avdelningar, som kräva en mera speciell förläggning, icke kunnat undvikas.
I viss mån otillfredsställande är dessutom klinikbyggnaden såväl till
sin planform som ur förläggningssynpunkt bakom den skymmande centralbyggnaden.

Förslaget inbjuder till intressanta jämförelser med huvudförslaget. Att
man skulle lyckas vinna en sträng koncentration var ju att vänta som följd
av de stora byggnadshöjderna. Som ett uttryck härför kan anföras, att det
längsta avståndet för mattransport är mindre än hälften av motsvarande
avstånd i huvudförslaget. Koncentrationen och ett mera enhetligt bebyggande
har givetvis även betydelse ur kostnadssynpunkt. Efter inom styrelsen
verkställda undersökningar framgår sålunda, att professorn Holmgrens
förslag, kostnadsberäknat efter samma enbetspris som huvudförslaget eller
54 kronor 62 öre per kubikmeter — efter erforderliga tillägg eller avdrag,
betingade av olikheter beträffande antal sängplatser, bibliotek och röntgenavdelningen,
för att förslagen ur dispositionssynpunkt skola bliva likvärdiga
— ställer sig 3,600,000 kronor billigare än huvudförslaget. Kostnaden per
sängplats blir 18,300 kronor. För värmeledningens vidkommande inverkar
detta, utom på anläggningskostnaden, även på bränslekostnaderna, och hava
besparingarna per värmesäsong beräknats till 30 procent av förbrukningen
enligt huvudförslaget, vilket med nuvarande priser utgör omkring 10,000
kronor per år.

Med den koncentrerade anläggningen anser professor Holmgren, att även
tomtutrymmet kan minskas och bar som följd härav föreslagit ett annat
läge för karolinska institutet, nämligen intill biblioteksbyggnaden.

116

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Slutligen sammanfattar byggnadsstyrelsen sin åsikt om byggnadsplanens
utförande på följande sätt:

Såsom byggnadsstyrelsen här ovan framhållit är en överarbetning av förslaget
att tillråda för vinnande, i huvudsak, av ökad koncentration i anläggningen
och minskning av byggnadskostnaderna. Det av professorn
Holmgren framförda förslaget och det resultat, vartill detta kommit i nämnda
avseenden, giver ökat stöd för denna styrelsens åsikt. Då härtill kommer,
att byggnadsföretaget icke blott i och för sig är synnerligen omfattande utan
även av den största betydelse för Stockholms utveckling och för gestaltandet
av ifrågavarande stadsparti, synes det byggnadsstyrelsen, att den största
omsorg bör ägnas företagets utformning, icke minst för ernående av ett ur
ekonomisk synpunkt tillfredsställande resultat,

Av dessa skäl vill byggnadsstyrelsen föreslå, att den fortsatta utredningen
av de arkitektoniska spörsmålen blir föremål för en tävlan mellan svenska
arkitekter, till vilken dock några på sjukhusområdet erfarna arkitekter borde
särskilt inbjudas. Detta förfarande anlitas numera i regel för lösandet av
större byggnads- eller stadsplanefrågor, och det synes byggnadsstyrelsen,
att just det nu föreliggande företaget är särskilt ägnat såsom tävlingsobjekt.
Härigenom skulle detta invecklade byggnadsproblem kunna bliva allsidigt
belyst och det bliva möjligt att tillgodogöra sig olika uppslag för frågans
lösning. . Tidpunkten för igångsättande av en tävlan är också lämplig, då
nu föreligger en omfattande och ingående detaljutredning rörande de olika
klinikernas lokalbehov m. in., vilken utredning alltså kan ligga till grund
för avfattande av tävlingsprogrammet. Något uppskov med byggnadsföretagets
slutliga fullbordande synes tävlingen näppeligen komma att förorsaka,
då byggnadstiden är till synes rikligt tillmätt. Utan hinder av ett eventuellt
anordnande av en dylik tävlan böra givetvis arbetena för förbättring av det
nuvarande serafimerlasarettet omedelbart vidtagas. De med anordnandet av
tävlingen förenade kostnaderna torde kunna förslagsvis beräknas till 85,000
kronor.

Utan hinder av den sålunda erforderliga ytterligare utredningen, vare sig
efter tävlan eller ej, synes dock tomtfrågan och sättet för byggnadsfrågans
lösning i princip redan nu kunna bliva föremål för statsmakternas avgörande.
Beträffande det erforderliga tomtområdet vill styrelsen endast anföra, att,
ehuru. professorn Holmgren ifrågasatt ep minskning av området, styrelsen
dock icke skulle vilja förorda detta. Även om hela byggnadskomplexet
kommer att kunna givas en mera koncentrerad anläggning än vad de nu
föreliggande ritningarna giva vid handen, synes nämligen tomten, med hänsyn
till såväl framtida utvidgningar som till önskvärdheten av en viss
isolering av hela anläggningen, böra givas den av de sakkunniga föreslagna
storleken med avdrag endast för ångpannecentralen, som under alla omständigheter
bör förläggas inom området.

Under åberopande av vad sålunda anförts, förordar byggnadsstyrelsen
byggnadsföretagets lösning i huvudsak i enlighet med de sjukhussakkunnigas
förslag, alternativ II, å det i förslaget ifrågasatta området av Ladugårdsgärdet
och i samband därmed vidtagande snarast möjligt av de i nämnda alternativ
avsedda förbättringsarbeten å det nuvarande serafimerlasarettet samt hemställer,
att Kungl. Maj:t täcktes låta föranstalta om vidtagande av ytterligare
utredning för vinnande av såväl större koncentration i anläggningen som

117

Kungl. May.ts proposition Nr 216.

minskning av byggnadskostnaderna, och föreslår styrelsen, att denna utredning
bliver föremål för tävlan mellan svenska arkitekter.

Karolinska institutets lärarkollegium har ägnat ifrågavarande ärende en
ingående granskning. Lärarkollegiet anför i sin till kanslern i ämnet avlåtna
skrivelse i huvudsak följande:

Sedan snart två decennier har frågan om anskaffandet av tidsenliga lokaler
för karolinska institutets olika institutioner, såväl de teoretiska som de kliniska,
stått på dagordningen. Denna fråga har blivit allt mer trängande, sedan institutet
så småningom vuxit ut till landets största medicinska högskola med en
alltjämt stegrad arbetsuppgift. Särskilt sedan genom 1923 års plan för den
medicinska undervisningens ordnande karolinska institutets verksamhet utvidgats
till att omfatta den medicinska undervisningen i dess helhet, har
institutet fått sig tilldelad en avsevärt större arbetsuppgift än förut varit
fallet. Sålunda finnas för närvarande vid karolinska institutets medicinska
och kirurgiska kliniker, vid dess patologisk-anatomiska institution och vid
dess röntgenavdelning ej mindre än 90 utbildningsplatser årligen för medicine
kandidater, under det att universiteten i Uppsala och Lund tillsammans
endast kunna ställa 69 dylika platser till förfogande, vad Uppsala beträffar
dessutom delvis endast genom samarbete med karolinska institutet. Även
det övervägande flertalet av institutets teoretiska institutioner och specialkliniker
utbilda årligen ett större antal studerande än universitetens medicinska
fakulteter tillsammans. Institutets dermato-venereologiska klinik slutligen
är den enda utbildningsanstalten i detta ämne i landet. Studentantalet,
vilket i och för sig under de senare åren mycket tilltagit, har vid karolinska
institutet tillvuxit så, att det under åren 1922—1925 växlat emellan 800
och 900 och till och med överstigit sistnämnda tal. Sin viktiga uppgift att
utbilda största delen av landets läkare kan institutet emellertid icke på ett
tillfredsställande sätt fylla med den utrustning, det för närvarande äger.
Högskolans institutioner och kliniker hava icke utvecklats i samma grad,
som dess arbetsuppgifter vuxit. De teoretiska institutionerna äro med ett
par undantag alldeles för små och därtill mycket otidsenliga, på grund varav
undervisningen blir i flera avseenden lidande och de studerande förorsakas
en lång väntetid med därav följande ekonomiska uppoffringar. Detsamma
gäller för flertalet av institutets kliniker. Förklaringen till att karolinska
institutet överhuvudtaget kunnat åtaga sig en så stor del av den kliniska
undervisningen som skett, ligger däruti, att Stockholms stad med stort tillmötesgående
ställt till undervisningens förfogande den ena sjukavdelningen
efter den andra. Dessa hava visserligen såsom regel ett tillräckligt antal
vårdplatser, men de äro givetvis icke avsedda för undervisning och sakna
därför lokaler för forskning och undervisning såsom föreläsningssalar, tillfredsställande
laboratorier m. m.

Karolinska institutets lärarkollegium måste därför framställa krav på hela
den medicinska högskolans försättande i ett tidsenligt skick. Även om kollegiet
till fullo inser, att denna fråga av stor ekonomisk innebörd icke kan
bliva på en gång löst, synes det dock kollegiet otänkbart, att den kan för
en längre tid undanskjutas.

Lärarkollegiet har ansett sig böra framhålla, att behovet av nybyggnad
gäller institutets såväl teoretiska som kliniska institutioner, enär både det
av 1919 års sjukliusbyggnadssakkunniga uppgjorda förslaget och den fram -

Karolinska

institutets

lärar kollegium.

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

lagda reservationen förutsätta, att karolinska institutets nybyggnadsfråga
skulle lösas i den ordning, att först tillgodosåges nybyggnadsbehovet för
vissa kliniska institutioner samt den patologisk-anatomiska institutionen (enligt
reservanten även biblioteket) och först vid en senare, icke närmare angiven
tidpunkt för karolinska institutets teoretiska institutioner och övriga inrättningar.
Detta förslag torde främst hava betingats därav, att de sakkunniga
ansett det ekonomiska läget icke medgiva, att frågan nu löstes på en gång.
Hur önsklig en omedelbar lösning av denna fråga än vore, måste naturligtvis
lärarkollegiet böja sig för ovan angivna skäl, om statsmakterna finna
dem vara avgörande.

Beträffande det i statsrådsprotokollet anbefallda samarbetet med Stockholms
stad finner kollegiet, att avsevärda fördelar utan tvivel därmed kunna vinnas.
Erfarenheterna från den medicinska fakulteten i Lund hava visat, att ett
sådant samarbete kan organiseras med stor fördel för den medicinska undervisningen
och forskningen. Det samarbete, som karolinska institutet hittills
haft med staden, talar också härför, då staden alltid visat stort tillmötesgående.
Även om det synes kollegiet klart, att det i vissa avseenden varit
tryggast, om institutets kliniker kunnat helt uppföras såsom statsinstitutioner
och ställas uteslutande under institutets ledning, finner kollegiet dock denna
väg icke vara möjlig att beträda, då den allmänna sjukvården i vårt land
sedan mer än ett halvt sekel är en kommunal angelägenhet och det icke
torde finnas någon som helst utsikt, att staten är villig att övertaga densamma.
Kollegiet anser jämväl, att den sjukhuset administrerande myndigheten
med fördel kan utövas av en direktion utanför lärarkollegiet, under
förutsättning att denna direktion får en sammansättning, som betryggar
institutets inflytande på sjukhusets ledning med hänsyn till undervisningens
och forskningens krav. I detta hänseende tillstyrker kollegiet reservationen.

Vidare vill lärarkollegiet framhålla, att ett ekonomiskt samarbete med
Stockholms stad icke får innebära en sådan inskränkning av friheten vid
val av de kliniker, vilkas krav först böra tillgodoses, att avtalet icke skulle
medgiva statsmakterna att vid det nya sjukhuset uppföra även sådana
kliniker, av vilka staden för sin sjukvård icke nu har behov och till vilkas
uppförande staden därför icke vill lämna bidrag.

Såväl majoriteten som reservanten inom de sakkunniga hava föreslagit
karolinska institutets förläggande till tomt å nordvästra delen av Ladugårdsgärdet.
Beträffande denna tomts läge och lämplighet har lärarkollegiet redan
vid tvenne tillfällen uttalat sig och förklarade vid det senare tillfället enhälligt,
att tomten syntes kollegiet »ur alla synpunkter synnerligen lämplig».
Kollegiet har ingen anledning att nu frånträda sin sålunda uttalade mening
beträffande tomtens läge och lämplighet, men vill på samma gång framhålla,
att den år 1918 ifrågasatta tomten utgjorde ett omkring 50 procent
större område än den nu föreslagna.

Vad angår den nu föreslagna tomtens storlek, är en noggrann utredning
gjord angående de kliniska institutionernas behov, och lärarkollegiet har i
detta avseende intet att anmärka. Vad åter beträffar storleken av det område,
som nu avsetts för de teoretiska institutionerna såväl i majoritetens
som i reservantens förslag måste kollegiet göra erinringar. Här finnes ingen
utredning beträffande det utrymme, som för dessa institutioners nuvarande
behov och framtida utveckling kan anses nödvändigt. Inom de sakkunniga
hava professorn Key och arkitekten Westman yrkat på att tvenne områden,
belägna öster och väster om den för de teoretiska institutionerna avsedda

119

Kungl. Maj ds proposition Nr 216.

tomten, ej måtte försäljas, förrän en utredning angående dessa institutioners
behov av utrymme blivit verkställd. Kollegiet finner nödvändigt att en
utredning snarast möjligt verkställes av tomtbehovet för institutets teoretiska
institutioner och övriga inrättningar, vilken borde omfatta, huru, åtminstone
i principiellt hänseende, dessa byggnader böra uppföras såväl för envar av
dem som ock för dem alla i förhållande till varandra, och att denna utredning
bliver underställd statsmakternas beslut, innan stadsplanen för det
område, dit de teoretiska institutionerna avses bliva förlagda, vinner fastställelse,
så att dessa institutioners utveckling på detta område ej blir omöjliggjord
genom försäljning av till institutets område angränsande tomter.
Kollegiet vill därvid likaledes framhålla nödvändigheten därav, att även
karolinska institutets teoretiska institutioners och övriga inrättningars behov
av lokaler på den nuvarande tomten underkastas utredning, så ock särskilt
frågan, huruvida genom en småningom fortgående nybyggnad institutets
nuvarande tomt kan allt fortfarande anses från statssynpunkt lämplig såsom
förläggningsplats för institutet.

Såväl sjukhusbyggnadssakkunnigas som reservantens förslag förutsätta, att
samtliga kliniker efter byggnadsplanens fullständiga genomförande skola
vara representerade inom det nya sjukhuset. De bägge förslagen skilja sig
emellertid dels däruti, att det förra förutsätter att serafimerlasarettet redan
vid första utbyggnaden flyttas, under det att det senare vill tills vidare,
under ej närmare angiven tid, bibehålla lasarettet med tre kliniker, dels
däruti, att majoriteten och reservanten föreslå olika specialklinikers medtagande
uti första etappen.

Beträffande förstnämnda fråga synes det lärarkollegiet, att de sakkunniga
framlagt synnerligen tungt vägande skäl för att nedlägga det nuvarande
serafimerlasarettets verksamhet, då det nya sjukhuset träder i funktion.
Alla äro utan tvivel ense därom, att serafimerlasarettet endast under en begränsad
och helst en mycket begränsad tid kan och bör inrymma två av
karolinska institutets allra betydelsefullaste kliniker. Även om man skulle
påkosta detsamma mycket genomgripande reparationer, kan det dock aldrig
beträffande lokala anordningar bliva en tillfredsställande klinisk anstalt.
Därtill komma vissa från reservationsförslaget oskiljaktliga och på arbetet
inom sjukhuset ogynnsamt inverkande förhållanden. De vid lasarettet kvarlämnade
medicinska och kirurgiska klinikerna skulle bliva fullständigt berövade
det så ytterligt betydelsefulla samarbetet med specialklinikerna med
undantag för det med nervkliniken. Det skulle vidare bliva nödvändigt att
för dessa tre kliniker bibehålla såväl eu fullständig röntgenavdelning som
ett patologiskt-anatomiskt institut och att vid bägge dessa meddela undervisning
för de medicine kandidater, som vid serafimerlasarettet fingo sin utbildning
uti medicin, kirurgi och nervsjukdomar. En sådan undervisning
skulle utan tvivel vara möjlig att anordna, men givetvis endast genom anställandet
av särskilda, för uppgiften fullt kvalificerade lärarkrafter. Slutligen
bleve man ock tvungen att vid lasarettet bibehålla specialpolikliniker
för att i någon mån ersätta frånvaron av specialklinikerna. Kollegiet är av
den mening, att även med nödiga reparationer och även med alla nu föreslagna
anordningar undervisningen i de stora grundläggande ämnena medicin
och kirurgi på det gamla lasarettet dock ej skulle bliva likvärdig med
den på det nya.

Till detta kommer att kollegiet i motsats till reservanten ej kan underkänna
de sakkunnigas uttalade betänkligheter i fråga om den ökning av

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

kostnaderna, som torde uppkomma, om man dreve två sjukhus i stället för
ett. De rent administrativa kostnaderna för drivandet av ett sjukhus med
visst antal vårdplatser i stället för två med tillsammans ungefär samma
antal skulle utan tvivel bliva större i senare fallet än i förra. Det gäller i
än högre grad, om man driver två patologisk-anatomiska och två röntgeninstitut
i stället för ett av vardera slaget, vartill komma kostnaderna för
nyssnämnda specialpolikliniker. Slutligen har kollegiet ej känt sig övertygat,
att reservanten har rätt uti, att det vore för staten betydelselöst, om serafimerlasarettets
värdefulla tomter genom en snabbare förflyttning av sjukhuset
tidigare bleve lediga för försäljning.

Lärarkollegiet tillstyrker alltså, att i enlighet med de sakkunnigas förslag
det gamla serafimerlasarettet förflyttas redan i första utbyggnaden och således
att hela undervisningen uti de centrala ämnena medicin, kirurgi och
patologi samt uti radiologi redan från början blir förlagd till det nya kliniska
sjukhuset. Härav följer såsom en konsekvens, att nervkliniken ävenledes
måste från början flyttas dit, då givetvis denna klinik icke ensam kan förbliva
vid serafimerlasarettet.

Beträffande specialklinikerna äro såväl majoriteten bland de sakkunniga
som reservanten eniga därom, att en nybyggnad bör uppföras för ögon- och
öronklinikerna. Kollegiet delar denna mening.

Beträffande klinikerna för obstetrik och gynekologi föreslår majoriteten
uppförandet av en gemensam klinik för dem, avsedd att senare sammanbyggas
med de pediatriska klinikerna, då dessa kunna bliva förflyttade till
det nya sjukhuset, under det att reservanten förordar uppförandet blott av
en gynekologisk klinik. Staden har ett stort behov av nya vårdplatser för
såväl barnbördsvård som kvinnosjukdomar, och dess sjukvårdsmyndigheter
hava begärt uppförande av bägge dessa kliniker i förslaget till den första
utbyggnaden av det nya sjukhuset. Kollegiet delar de sakkunnigas mening,
att det ur såväl undervisningens som sjukvårdens synpunkt skulle medföra
stora fördelar, om dessa bägge kliniker sammanföras till en enhet. Då därtill
kommer, att det obstetriska materialet å allmänna barnbördsliuset endast
genom en stark överbeläggning av sjukhuset kan göras tillräckligt stort för
det antal studerande, som där nu undervisas, och då detta antal inom den
närmaste framtiden torde komma att ökas för att minska den nu långa
väntetiden, finner kollegiet de sakkunnigas förslag att upptaga en obstetriskgynekologisk
klinik vara väl motiverat.

Beträffande ytterligare tre specialkliniker hava majoriteten och reservanten
olika meningar.

De pediatriska klinikerna hava av de sakkunniga för närvarande icke
medtagits.

Kollegiet, som visserligen finner de sakkunnigas skäl beaktansvärda har
dock kommit till den övertygelsen, att den pediatriska kliniken å kronprinsessan
Lovisas vårdanstalt för sjuka barn är i så stort behov av bättre
arbetsförhållanden, att det måste anses vara i högsta grad önskvärt, att den
finge medtagas redan i första utbyggandet, även om staden icke befinnes
villig att deltaga uti kostnaderna för densamma, och ansluter sig därför till
reservantens förslag.

Den dermato-venereologiska kliniken, som nu är förlagd till Sfi Görans
sjukhus, skulle enligt reservanten bliva förflyttad redan vid första utbygg -

121

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

naden, under det att av majoriteten företräddes den motsatta meningen. Ämnesrepresentanten,
professor Almkvist, har framhållit, att det för hans ämne
skulle vara av mycket stor betydelse att få nya och tidsenliga lokaler, speciellt
i fråga om undervisningen och den vetenskapliga forskningen, samt att
få flytta till ett allmänt kliniskt sjukhus. Såsom eu bestämd förutsättning
härför framhåller han dock, att undervisningsmaterielet härigenom icke
bliver försämrat. Då de veneriska sjukdomarna under senare år allt mindre
vårdas å sjukhus, är det enligt professor Almkvist nödvändigt, att vid uppförandet
av en ny klinik denna tilltages så stor, att densamma kan omhändertaga
hela det relativt ringa antal patienter av här ifrågavarande slag,
som i Stockholm behöva sjukhusvård. Då i reservantens förslag endast
föreslås, att en mindre del av det sjukmaterial, som för närvarande står till
undervisningens förfogande, skulle överflyttas till det nya sjukhuset, kan
professor Almkvist, icke tillstyrka detsamma. Lärarkollegiet, som till fullo
beaktar betydelsen av de av professor Almkvist framställda synpunkterna,
tillstyrker därför majoritetens förslag, att med den nu avhandlade^ klinikens
förflyttning får på grund av ovan angivna skäl tills vidare anstå, men
hoppas att förhållandena snarast möjligt medgiva den av professor Almkvist
föreslagna lösningen.

Den psykiatriska kliniken skulle enligt reservantens förslag bliva i första
utbyggandet förflyttad ifrån sina nuvarande lokaler vid Konradsbergs hospital
till det nya sjukhuset, under det att de sakkunnigas majoritet anser nödvändigt
att även beträffande denna klinik avvakta vissa enligt deras mening
erforderliga förutsättningar. Ämnesläraren, professor Gadclius, har framhållit,
att det är i hög grad önskvärt, att karolinska institutet erhåller en
egen psykiatrisk klinik, varigenom professorn i psykiatri skulle befrias ifrån
den tunga arbetsbörda, som nu åligger honom såsom direktör och överläkare
för ett stort hospital, och på så sätt bliva i tillfälle att mer ägna sig
åt undervisning och vetenskaplig forskning. En sådan klinik kan emellertid,
vilket såväl de sakkunniga som professor Gadelius bestämt framhålla, icke
erhålla ett tillräckligt material utan ett intimt samarbete med stadens sinnessjukvård.
Då de nödvändiga förhandlingarna med staden beträffande denna
fråga icke kunna upptagas, förrän staden avslutat den utredning, som för
närvarande pågår och som framkallas genom det avtal mellan staten och
staden, som föregående år ingicks rörande stadens övertagande av hela sin
sinnessjukvård, måste lärarkollegiet i likhet med prolessor Gadelius förorda
de sakkunnigas förslag, att frågan tills vidare får vila, för att upptagas så
snart nyssnämnda betingelser äro för handen.

Reservanten har vidare föreslagit, att en särskild avdelning för lungtuberkulos
skulle inrättas vid den medicinska kliniken. De övriga läkarledamöterna
inom de sakkunniga hava i samråd med professor Jacobseus funnit,
att detta önskemål kan uppfyllas därigenom, att eu avdelning å vardera
medicinska kliniken reserveras för ändamålet. Kollegiet delar denna mening
ävensom den av professor Jacobaous uttalade uppfattningen, att avdelningen
vore behövlig för sjukvården, för den vetenskapliga forskningen och för
undervisningen av de studerande på ett mera framskridet stadium, men att
den icke, såsom reservanten föreslår, skulle kunna ersätta det utmärkta
material, som för närvarande står till den propedeutiska undervisningens
förfogande å S:t Eriks sjuk- och vårdhem.

Beträffande den av reservanten föreslagna särskilda avdelningen för infektionssjukdomar,
vilken icke blivit av de sakkunnigas majoritet upptagen,

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

anser kollegiet i likhet med professor Jacobacus, att de anordningar, som
behövas för att utan smittorisk vårda de här avsedda infektionssjukdomarna,
lämpligen vidtagas på en vanlig vårdavdelning och att detta är bättre än att
reservera särskilda avdelningar för ändamålet. Dessa skulle nämligen bliva
synnerligen ofullständigt belagda och skulle därför ställa sig i driften orimligt
dyra.

Såväl sjukhusbyggnadssakkunniga som reservanten äro eniga därom, att
vid det nya sjukhuset skola inrättas institut för röntgendiagnostik och radioterapi
samt en radioterapeutisk klinik. Reservanten framställer emellertid
en avvikande mening beträffande omfånget såväl av det till den radiologiska
avdelningen hörande institutet som den radioterapeutiska kliniken. Lärarkollegiet
vill på grund av de skäl, som framlagts av representanten för
ämnet inom kollegiet, tillstyrka, att den radiologiska avdelningen erhåller
den omfattning och den utrustning, som av sjukhusbyggnadssakkunniga föreslagits
såväl beträffande de radiologiska undersöknings- och behandlingsinstituten
som ock beträffande den radioterapeutiska kliniken.

Lärarkollegiet förordar alltså de sakkunnigas alternativ II med det tilllägg.
kollegiet hemställer, att vid sjukhuset uppföres jämväl en pediatrisk
klinik, vilken i så fall enligt de sakkunnigas plan bör uppföras i omedelbar
anslutning till den obstetriska kliniken.

I nära samband med den nu avhandlade frågan om serafimerlasarettets omedelbara
förflyttning står frågan angående nödiga anslag för det gamla lasarettets
sättande i stånd. De sakkunniga hava ansett, att dessa frågor äro med
varandra förknippade på så sätt, att det nu förordade alternativ II måste
medföra, att man begränsar anslagskraven till den relativt obetydliga summan
av 615,000 kronor och att det större anslaget av 2,482,000 kronor endast
kan° begäras under förutsättning, att lasarettet för en längre tid skulle
drivas såsom en sjukvårdsanstalt. Reservanten åter är av den meningen,
att under alla förhållanden det större anslaget är ofrånkomligt. Lärarkollegiet
delar i detta avseende den senares mening. Det synes nämligen
kollegiet uppenbart, att lasarettet för närvarande befinner sig i ett så bristfälligt
skick, att så väl sjukvården som undervisningen ovillkorligen kräva
det större anslaget även om lasarettets verksamhetstid skulle bliva begränsad
till åtta eller tio år.

Kollegiet förordar därför, att det nya sjukhuset planeras enligt de sakkunnigas
alternativ II, men att det oaktat till lasarettet utgår ett anslag
för nödiga reparationer och ombyggnader av 2,482,000 kronor.

Beträffande de olika förslagen till sjukhusbyggnaden, som av majoriteten
och reservanten framlagts, har det icke varit möjligt för lärarkollegiet att
utföra en ingående granskning av förslagens detaljer under den korta tid,
som stått till förfogande. Förslagens huvuddrag och deras principiella olikheter
låta sig likväl klart överblickas. Sjukhusbyggnadssakkunnigas förslag
är ett realförslag, som i planläggningen grundar sig på de av institutets
representanter för de olika kliniska ämnena uttalade önskemålen beträffande
klinikernas såväl förläggning som konstruktion. Reservantens förslag är ett
idéförslag, som är avsett att passa för ett kliniskt sjukhus i allmänhet och
som alldeles icke tager hänsyn till de olika klinikernas speciella behov utan
förlägger efter ett godtyckligt uppgjort schema alla kliniker i en byggnad,
flertalet arbetslokaler i en annan och alla polikliniker i en tredje.

123

Kungl. May.ts proposition Nr 216.

De båda förslagen skilja sig med avseende på organisationsplanen framför
allt i tre olika punkter, nämligen beträffande den lokala fördelningen
av klinikerna, det inbördes sammanhanget mellan kliniker och polikliniker
och byggnadssystemet.

Beträffande fördelningen av de olika klinikerna inom byggnad sområdet
hava de sakkunniga med anledning av från klinikcheferna uttalade önskemål
icke ansett det vare sig lämpligt eller möjligt att sammanföra klinikerna
till en byggnad.

I enlighet med uttalade önskemål av representanterna för obstetrik och
gynekologi, att härför avsedda kliniker skulle sammanbyggas samt ställas
uti direkt förbindelse med de senare tillkommande pediatriska klinikerna,
hava de sakkunniga för denna grupp kliniker föreslagit ett särskilt bvggnadskomplex.
Barnbördspaticnter kunna av lätt insedda skäl icke vårdas i
ett stort sjukhus, utan att detta inverkar störande på de omgivande avdelningarna,
vartill i detta speciella fall kommer behovet av att bereda rum
för ett stort antal vid kliniken tjänstgörande medicine kandidater. Aven
beträffande barnkliniken är det ur många synpunkter olämpligt att förlägga
densamma i ett blockhus. Lärarkollegiet tillstyrker därför bestämt den av
de sakkunniga föreslagna anordningen att avskilja dessa kliniker från den

stora klinikbyggnaden. .

Vårdandet av sinnessjuka å avdelningar inom ett stort allmänt sjukhus,
såsom i reservantens förslag är avsett, har av ämnesrepresentanten bestämt
ogillats. Denna klinik avses att bliva i stor utsträckning en upptagningsanstalt
för Stockholms stads sinnessjuka och kommer således med nödvändighet
att ofta mottaga oroliga och för omgivningen mycket störande patienter.
För denna sjukvård kräves, med hänsyn till behandlingens olika
detaljer, behovet av smärre avdelningar för prolongerade bad,, talrika isoleringsrum
m. m. en modifierad sjukhustyp, vilken svårligen på ett tillfredsställande
sätt kan åstadkommas inom ramen för en vanlig sjukavdelning.
Därtill kommer att de sinnessjuka måste hava lätt tillgång till promenadgårdar,
dit de kunna föras och där de kunna vistas utan att genera eller
generas av andra sjuka. Professor Gadelius har därför bestämt uttalat sig
för att den framtida psykiatriska kliniken måste i enlighet med de sakkunnigas
förslag byggas såsom en anstalt vid sidan av det stora sjukhuset,
och lärarkollegiet instämmer till fullo härutinnan.

Beträffande vissa ämnen bör enligt lärarnas uttalade mening samarbetet
emellan kliniken och polikliniken vara både ur sjukvårds- och undervisningssynpunkt
så intimt, att klinikerna och poliklinikerna skola byggas direkt
i samband med varandra. Så är fallet med pediatriken, dermato-yenereologien,
oftalmologien och otiatrien samt radiologien. För de tre sistnämnda
tillkommer dessutom, att vissa lokaler samt viktiga och dyrbara
undersöknings- och behandliugsinstrumentarier äro behövliga för såväl det
kliniska som det polikliniska arbetet. Skulle därför klinikens och poliklinikens
arbetslokaler icke ligga intimt förenade, skulle detta medföra betydande
och onödiga kostnader samt en tidsödande uppsplittring av arbetet.
Kollegiet finner, att de sakkunniga i detta avseende löst uppgiften på ett
lyckligare sätt än reservanten och förorda därför de förras förslag.

Även för de kliniker, vilka med stor fördel kunna och böra koncentreras
i en stor byggnad, är det givetvis av stor betydelse, att de stå i lätt förbindelse
såväl med sina polikliniker som med sina arbetslokaler. Beträffande
arbetslokalerna äro de i de sakkunnigas förslag så förlagda, att man

124

Kungl. May.ts proposition Nr 216.

genom en enkel lassning kan från varje vårdavdelning komma direkt till
desamma. Beträffande. poliklinikerna gäller detsamma för de till de medicinska
och kirurgiska klinikerna I hörande vårdavdelningarna, under det att
man från de till klinikerna II hörande avdelningarna måste passera genom
en kort kulvertförbindelse för att därigenom komma upp till polikliniken.
"iuv ,^eservan^ens förslag ligga såväl arbetslokaler som i än högre grad
poliklinikerna vida mer svåråtkomliga från flertalet medicinska och kirurgiska
vårdavdelningar. Kollegiet finner därför, att de sakkunniga även i
detta avseende löst uppgiften på ett lyckligare sätt än reservanten.

Lärarkollegiet anser således, att de sakkunniga i stort sett på ett synnerligen
lyckligt sätt löst frågan om sjukhusets planläggning och allmänna
konstruktion samt därvid väl tillgodosett sjukvårdens och undervisningens
speciella krav för de olika klinikerna och det oaktat lyckats bibehålla en
hög grad av koncentration. I sistnämnda avseende liar visserligen reservanten
nått avsevärt längre, men han har vunnit detta genom att i så hög grad
bortse från ovannämnda speciella krav, att hans förslag ur undervisningens
och sjukvårdens synpunkter icke kan godtagas.

I ett avseende synes det dock lärarkollegiet, som om de sakkunnigas förslag
skulle kunna vinna en ökad koncentration. Nervkliniken är icke av
den beskaffenhet, att den behöver ligga fritt från det stora sjukhuskomplexet
och bör därför samarbetas med detta.

Beträffande det radiologiska institutets förläggning har under ärendets behandling
i kollegiet anmärkningar framställts med yrkande på att det skulle
läggas Id uti den centrala byggnad, som innehåller de medicinska och kirurgiska
klinikernas arbetslokaler, badet och ett flertal av poliklinikerna.
Bulig! de sakkunnigas förslag ligger här berörda institut, innehållande en
diagnostisk och en terapeutisk avdelning, i eu särskild byggnad, vilken står
i direkt förbindelse med den stora poliklinikhallen. Ämnesläraren, professor
r orssell, har med anledning av de framställda anmärkningarna uttalat, att
nan anser det skulle innebära vissa fördelar, om institutets diagnostiska avdelning
jämte dithörande undervisningslokaler förlädes till den centrala poiklimkbyggnaden.
Däremot ansåg han, att den radioterapeutiska poliklini^e“.
0vlllkorliSen maste hållas tillsammans med den radiologiska kliniken
och föreslog därför, att de skulle förbliva å den plats, som för dem av de
sakkunniga föreslagits. Lärarkollegiet finner professor Forssells förslag i såväl
det. ena som i det andra avseendet berättigat och vill därför förorda,
att ritningarna i detta avseende omarbetas. Kollegiet har vidare intet att
erinra emot att avdelningen för ljusbehandling delvis förlägges direkt under
de medicinska klinikchefernas ledning.

Under ärendets behandling inom kollegiet har från professor Bergstrand
framställts det önskemål, att i planen för det nya sjukhuset skulle upptagas
icke blott, såsom nu är fallet, en patologisk-anatomisk avdelning, utan även
en avdelning för allmän patologi. Den allmänna patologien är det enda
av de s. k. teoretiska ämnena, som för närvarande saknar egen institution,
vilket naturligtvis i hög grad inskränker möjligheterna för god undervisning
och vetenskapligt arbete inom denna viktiga gren av medicinen. Ett
stort kliniskt sjukhus av den omfattning, som nu är planerat, kan enligt
Bergstrands mening icke undvara en institution uti allmän patologi, omfattande
även bakteriologi och serologi. Denna fråga bör ordnas i samband

125

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

med det planerade byggnadsföretaget. Lärarkollegiet, som finner de av professor
Bergstrand framställda synpunkterna fullt riktiga, tillstyrker hans förslag
och anser, att detsamma utan svårighet kan realiseras i anslutning till
det av de sakkunniga framlagda byggnadsförslaget. Institutionen för allmän
patologi bör givetvis ställas i en nära förbindelse med den patologiskanatomiska
institutionen. Denna måste under sådana förhållanden förläggas
utanför sjukhusets centralbyggnad. Härigenom skulle utan vidare plats erhållas
i denna senare byggnad för det nyss avhandlade diagnostiska röntgeninstitutet.

Beträffande frågan om garnisonssjukhusets förläggning såsom avdelningar
inom det kliniska sjukhuset ansluter sig kollegiet till de av de sjukhusbyggnadssakkunniga
framställda förslagen beträffande såväl dessa avdelningars
storlek som organisationen av desamma.

Rörande det olika byggnadssätt, som av majoriteten och reservanten föreslagits,
har kollegiet redan framhållit, att de sakkunnigas förslag ur viktiga
principiella synpunkter är reservantens överlägset. Utöver det ovan sagda
skulle kollegiet ytterligare vilja framhålla endast följande. Det måste innebära
en stor olägenhet att enligt reservantens förslag å vår breddgrad och
i vårt klimat bygga ett sjukhus, där mer än hälften av vårdavdelningarna
komma att vetta åt annat väderstreck än söder och dessutom solljuset å en
del vårdavdelningar, som ligga åt söder, bortskymmes av framför eller på
sidan liggande byggnader. Vidare synes det kollegiet uppenbart, att vårdavdelningarna
i de sakkunnigas förslag i flera viktiga avseenden äro väsentligen
överlägsna desamma i reservantens förslag.

Vad slutligen angår kostnaderna för de bägge olika förslagen kan kollegiet
icke närmare ingå på desamma. Reservationsförslaget föreligger till
största delen endast såsom en skiss. Redan på grund härav är det icke
möjligt att anställa tillförlitliga jämförelser emellan detta och de sakkunnigas
förslag, vilket senare är i detalj ritat samt noggrant kostnadsberäknat,
Av de anmärkningar mot reservantens förslag, som kollegiet ovan ansett
sig böra göra, är det emellertid klart, att den koncentration, som reservanten
föreslagit, enligt kollegiets mening icke är möjlig att genomföra. En
ganska avsevärd decentralisation är nödvändig i fall för sjukvården oavvisliga
krav skola bliva tillgodosedda. Härigenom måste naturligtvis de genom
koncentrationen åstadkomna kostnadsbesparingarna avsevärt reduceras.

Skulle övriga av kollegiet anmärkta brister i reservantens förslag avhjälpas,
skulle kostnaderna för detta förslag ytterligare stegras.

Såsom en sammanfattning gör lärarkollegiet följande uttalande:

Karolinska institutets behov av nybyggnad avser hela den medicinska
högskolans försättande i tidsenligt skick, såväl dess teoretiska som dess kliniska
institutioner.

Endast av ekonomiska hänsyn har kollegiet ansett sig böra föreslå, att
nybyggnad för institutet äger rum i sådan ordning, att i första hand tillgodoses
det mest trängande nybyggnadsbehovet, nämligen för vissa kliniska
institutioner samt den patologisk-anatomiska institutionen, och först
vid en senare tidpunkt institutets teoretiska institutioner och övriga inrättningar.

Aven om det synes kollegiet vara uppenbart, att det i vissa avseenden
vore tryggast, om institutets kliniker kunnat helt uppföras såsom statsinstitutioner
och ställas uteslutande under institutets ledning, finner kollegiet

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

dock, att det i statsrådsprotokollet anbefallda samarbetet med Stockholms
stad vid klinikernas uppförande är under nuvarande förhållanden nödvändigt
och erbjuder väsentliga fördelar, varför kollegiet tillstyrker sådant samarbete
enligt de av de sjukhusbyggnadssakkunniga framlagda principerna.

Kollegiet tillstyrker emellertid, att tillsättningen av sjukhusets direktion
sker på det sätt, som av reservanten föreslagits, och framhåller, att ett ekonomiskt
samarbete med Stockholms stad icke får innebära en sådan inskränkning
av friheten vid val av de kliniker, vilkas krav först böra tillgodoses,
att avtalet icke skulle medgiva statsmakterna att vid det nya sjukhuset
uppföra även sådana kliniker, av vilka staden för sin sjukvård icke
nu har behov och till vilkas uppförande staden därför icke vill lämna
bidrag.

Kollegiet har icke anledning att frånträda sin vid ärendets föregående behandling
upprepade gånger uttalade mening beträffande den föreslagna tomtens
läge och lämplighet. Kollegiet anser även, att storleken av den för
klinikerna föreslagna delen av tomtområdet motsvarar behovet, och tillstyrker,
att denna tomt beviljas för sjukhusbygget. Vad åter beträffar storleken
av det för institutets teoretiska institutioner och övriga inrättningar av de
sakkunniga föreslagna tomtområdet finner kollegiet det oundgängligen nödvändigt,
att en ingående utredning angående dessa institutioners och inrättningars
tomtbehov företages och att denna utredning underställes statsmakternas
beslut, innan stadsplanen för det område, dit de teoretiska institutionerna
avses bliva förlagda, vinner fastställelse. Kollegiet vill likaledes framhålla
nödvändigheten därav, att även karolinska institutets teoretiska institutioners
och övriga inrättningars behov av lokaler på den nuvarande tomten
underkastas utredning så ock särskilt frågan, huruvida genom en småningom
fortgående nybyggnad institutets nuvarande tomt kan allt fortfarande anses
från statssynpunkt lämplig såsom förläggningsplats för institutet.

Beträffande de framlagda byggnadsförslagen får kollegiet såsom sin åsikt
uttala, att det av de sjukhusbyggnadssakkunniga framlagda förslaget, alternativ
II, till nybyggnader för karolinska institutets kliniker såväl till sin allmänna
planläggning som ock i konstruktionen av de olika kliniska institutionerna
i sina väsentliga delar motsvarar de av klinikcheferna framställda
kraven och är i sin helhet såväl som i de flesta detaljer synnerligen väl
genomtänkt och utfört med hänsyn såväl till de krav, som ställas på modern
sjukvård, som till undervisningens behov. Detta gäller jämväl de sakkunnigas
förslag till garnisonssjukhusets förläggning inom det kliniska sjukhuset.

Lärarkollegiet hemställer därför, att det av sjukhusbyggnadssakkunniga
framlagda alternativ II lägges till grund vid utförandet av nybyggnaden
för karolinska institutets kliniker.

Med anledning av vissa i reservationen och under ärendets behandling
uti lärarkollegiet framställda synpunkter hava några ändringar och tillägg
till de sjukhusbyggnadssakkunnigas alternativ II visat sig önskvärda. Kollegiet
hemställer därför, att, innan byggnadsplanen antages till utförande,
genom Kungl. Majds åtgärd eu överarbetning av de sakkunnigas förslag
måtte företagas huvudsakligen med hänsyn till följande önskemål, vilka
delvis icke kunnat vara föremål för b}rggnadssakkunnigas beaktande och

Kungl. Maj ds proposition Nr H16. 127

vilka ej medföra någon genomgripande eller för det hela störande ändring
av deras förslag:

dels att redan vid sjukhusets första utbyggande en pediatrisk klinik måtte
vid sjukhuset upprättas;

dels att den patologisk-anatomiska institutionen förlägges till en särskild
byggnad utanför den centrala poliklinikbyggnaden;

dels att i samma byggnad som den patologisk-anatomiska institutionen
jämväl inrymmes en institution för allmän patologi och bakteriologi;

dels att det röntgendiagnostiska institutet förflyttas jämte tillhörande undervisningslokaler
till den plats, som i de sjukhusbyggnadssakkunnigas nuvarande
förslag upptages av den patologisk-anatomiska institutionen i centralbyggnaden
;

dels att en koncentration av byggnadssättet så till vida äger rum, att den
neurologiska kliniken förlägges i direkt samband med det för de medicinska
klinikerna avsedda blockhuset;

dels ock att hänsyn tages till de övriga förslag till mindre ändringar, som
vid granskningen av förslaget framkommit och i ovanberörda skrivelse vunnit
kollegiets bifall.

Beträffande nödiga anslag för det nuvarande serafimerlasarettets iståndsättande
ansluter sig kollegiet till reservantens mening och tillstyrker det
större anslaget av 2,482,000 kronor.

I ovanstående beslut var lärarkollegiet emellertid icke enhälligt. Beslutet
fattades med 14 röster mot 9, vilka avgåvos för ett av professorerna G.
Hedrén, A. Pettersson, F. Henschen, G. Iiäggqvist och C. Hesser avgivet
förslag. Jag anser det vara på sin plats att i korthet redogöra för den av
minoriteten i den viktiga frågan hävdade uppfattningen.

I betänkandet hava de teoretiska institutioner och övriga inrättningar,
vilka sedan gammalt utgöra vad som officiellt benämnes karolinska institutet,
icke vunnit annat beaktande i avseende på sina nybyggnadsbehov än
ett uttalande, att »karolinska institutet i trängre mening» i sinom tid skall
förflyttas intill det område å Ladugårdsgärdet, dit det nya serafimerlasarettet
avses att förläggas. Någon utredning angående karolinska institutets
nybyggnadsfråga har hittills aldrig verkställts och ej heller av byggnadssakkunniga
företagits; fördelen av karolinska institutets förläggande till den
för detsamma anvisade platsen å Ladugårdsgärdet är icke heller genom utredning
ådagalagd. Karolinska institutets nybyggnadsfråga är emellertid av
allra största betydelse för institutets uppgift som medicinsk högskola. Frågan
angående institutets nybyggnad bör icke få betraktas såsom avgjord
genom ett utan någon som helst utredning angående institutets nybyggnadsfråga
fattat beslut om dess förflyttning till platsen för ett statligt-kommunalt
sjukhus. Institutionen för patologisk anatomi intager i viss mån eu särställning,
enär densamma beträffande en del av sin verksamhet är intimt
ansluten till serafimerlasarettets kliniker. I föreliggande förslag till serafimerlasarettets
nybyggnad och förflyttning har patologiska institutionen även
inordnats i det nya sjukhusets organisation och förvaltning på samma sätt

128

Kungh Maj:ts proposition Nr 216.

som klinikerna. Den sålunda ifrågasatta anordningen, genom vilken en för
närvarande rent statlig institution omvandlas till en statligt-kommunal inrättning,
belyser, vilka för karolinska institutet desorganiserande och därmed
för dess framtid högst betänkliga konsekvenser kunna uppkomma genom
åtgärden att söka avgöra frågan om serafimerlasarettets nybyggnad och
förflyttning utan beaktande av karolinska institutets nybyggnadsfråga och
därmed sammanhängande intressen.

I betraktande av de olika meningar, som bland lärarkollegiets kliniska
lärare göra sig gällande angående såväl vilka kliniker, som böra omedelbart
nybyggas, som i vilken utstriickning det nuvarande serafimerlasarettet
bör tills vidare bibehållas och för fortsatt verksamhet —- under eu ej säkert
bestämbar men sannolikt rätt så avsevärd tid framåt — försättas i det moderniserade
skick, att dess uppgift kan på tillfredsställande sätt fyllas, synes
ytterligare utredning i förenämnda hänseenden vara erforderlig. Den för
karolinska institutet föreslagna tomtplatsen å Ladugårdsgärdet kan vinna
tillstyrkan först om en utredning av institutets nybyggnadsfråga skulle ådagalägga
dess lämplighet och företräde framför andra platser. Det må i detta
sammanhang framhållas, att lärarkollegiets uttalande i maj år 1918 angående
det av garnisonssjukhuskommittén då föreslagna tomtområdet å Ladugårdsgärdet
för karolinska institutets och serafimerlasarettets nybyggnader
avsåg ett markområde, som var i det allra närmaste 100,000 kvadratmeter
större än det av byggnadssakkunniga nu föreslagna området å Ladugårdsgärdet
och att det alltså icke kan anses, att lärarkollegiet ar 1918 tillstyrkt
det av byggnadssakkunniga nu föreslagna tomtområdet. Över huvud synes
frågan om förläggningsplats ej vara tillräckligt utredd, och det synes anmärkningsvärt,
att västerut belägna markområden icke gjorts till föremål
för närmare prövning. Vid val av förläggningsplats kan, synes oss, den
större eller mindre dyrbarheten av därtill ifrågasatt markområde ej lämnas
alldeles obeaktad. Vidare finna vi det ur statssynpunkt anmärkningsvärt,
att, där i föreliggande betänkande undervisningsintressen och kommunala
intressen vägas mot varandra, dessa senare tillerkännas avgörande betydelse.
Jämväl de kostnader, som staten skulle få vidkännas för det föreslagna
statligt-kommunala sjukhuset, synas med hänsyn till de kommunala intressenas
avsevärda tillgodoseende betydande. Allt som allt blir man ej genom
den i betänkandet förebragta utredningen övertygad om att det för staten
ovillkorligen skulle ställa sig ofördelaktigare att utan kommunal medverkan
bygga ett för undervisningsändamål avsett sjukhus. Genom en dylik anordning
skulle karolinska institutets teoretiska institutioner och de för den
kliniska undervisningen nödvändiga sjukvårdsinrättningarna kunna sammanföras
till en organisk enhet: en medicinsk högskola med enhetlig statlig administration
och förvaltning.

I alla händelser kan det vid utredning angående karolinska institutets och
serafimerlasarettets nybyggnadsfrågor icke anses ändamålsenligt och planmässigt,
att dessa båda anstalter behandlas såsom från varandra alldeles skilda
inrättningar eller såsom i byggnadssakkunnigas betänkande sålunda, att
endast den ena anstaltens uppgifter och intressen beaktas utan behörigt hänsynstagande
till den andra. Givetvis kan det anses önskvärt, att karolinska
institutet och serafimerlasarettet, även om det icke skulle visa sig möjligt
att för de båda undervisningsanstalterna erhålla en gemensam statlig organisation,
likväl ligga i närheten av varandra. Men håller man fast vid
önskvärdheten av ett åtminstone lokalt samband mellan de båda undervis -

129

Kungl. Maj ds proposition Nr 216.

ningsanstalterna, då synes den första åtgärden angående dess nybyggnad
böra omfatta utredning angående nybyggnadsbehovet såväl för karolinska
institutet med dess teoretiska institutioner och övriga inrättningar som för
serafimerlasarettet med dess kliniker, vid vilka nybyggnadsbehovs fastställande
det för vardera anstalten bör utredas, vilka nybyggnader äro erforderliga
samt huru — i principiellt hänseende — dessa byggnader böra uppföras
såväl en var av dem i och för sig som i förhållande till varandra. Sedan
både för karolinska institutet och för serafimerlasarettet byggnadsbehovet
sålunda blivit utrett, kan tidpunkten anses vara inne att undersöka, om och
var ett markområde kan erhållas, som tillåter de båda anstalternas sammanförande
å gemensam tomtplats utan att därigenom någondera anstaltens
framtida utveckling hämmas, allt med samtidigt beaktande av institutets
uppgift att vara en med universiteten i vetenskapligt hänseende likställd
undervisningsanstalt.

Med hänsyn till karolinska institutets framtida ställning och vetenskapliga
utveckling måste i varje fall önskvärdheten därav kraftigt betonas, att ingen
åtgärd i anledning av föreliggande betänkande beslutes, som kan tänkas
föregripa karolinska institutets nybyggnadsfråga, och att vid utredning angående
denna nybyggnadsfråga undersökes, huruvida genom en småningom
fortgående nybyggnad institutets nuvarande tomt kan allt fortfarande anses
från statssynpunkt lämplig såsom förläggningsplats för institutet eller huruvida
nybyggnadsbehovet eller andra skäl fordra institutets förflyttning samt
att i händelse av förflyttning karolinska institutets egenskap av medicinsk
högskola må vinna behörigt beaktande jämväl vid bestämmande av platsen
för dess nybyggnader.

Under hänvisning till det ovan framhållna hemställes i detta förslag, att
karolinska institutets nybyggnadsfråga göres till föremål för utredning och
att i samband därmed frågan om serafimerlasarettets nybyggnad underkastas
förnyad utredning, varvid, under hänsynstagande i första hand till de statliga
intressen institutet representerar, de anmärkningar, som framställts mot
byggnadssakkunnigas förslag till serafimerlasarettets nybyggnad, må behörigen
beaktas, samt att det nuvarande serafimerlasarettet så fullständigt moderniseras,
att det kan på tillfredsställande sätt fylla sin uppgift som sjukvårdsinrättning
och undervisningsanstalt, intill dess lasarettets slutliga förflyttning
genomförts.

På sätt framgår av lärarkollegiets protokoll avgåvos vid ärendets behandling
särskilda uttalanden av vissa ledamöter av kollegiet, till vilka uttalanden
jag tillåter mig nu allenast hänvisa, nämligen:

av professor P. Haglund, vilken bland annat uttalat sig i tomtfrågan;

av professor J. Almkvist, vilken närmare uttalat sig i fråga om sättet för
den dermato-venereologiska klinikens förflyttning;

av professor I. Holmgren dels i fråga om den neurologiska kliniken, dels
ock i fråga om förslaget i dess helhet;

av professor G. Holmgren i fråga om, bland annat, utredning rörande ökad
koncentration i byggnadssättet;

av professor W. Wernstedt i tomtfrågan samt beträffande det ifrågasatta
avtalet och de pediatriska klinikerna;

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 184 käft. (Nr 216).

130

Universitets kanslern.

Stockholms
stads hälsovårdsnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

av professor A. Pettersson beträffande den föreslagna tomten, i fråga om
den patologiska institutionens förflyttning m. m.;

av professor H. Marcus angående förhållandet mellan den neurologiska
och den psykiatriska kliniken;

av professor P. Gadelius angående förhållandet till Stockholms stad, den
ifrågasatta tomten samt rörande den psykiatriska kliniken;

av professor I. Jundell beträffande institutets pediatriska kliniker;
av professor C. Hesser ifråga om en allsidig utredning rörande institutets
egen byggnadsfråga;

av professor H. Bergstrand rörande förslaget i dess helhet, särskilt med
hänsyn till den patologiska anatomien;

av professor G. Forssell i fråga om ändringsarbeten för röntgenavdelningen
vid det nuvarande serafimerlasarettet;

av professor J. Johansson i fråga om förslaget i förhållande till de teoretiska
institutionerna;

av professor F. Henschen beträffande den patologiska institutionen; samt
av professor J. Sjöqvist i fråga om institutets teoretiska institutioner.

I utlåtande den 15 februari 1926 har kanslern för rikets universitet för
egen del yttrat sig i ämnet och därvid anfört följande:

Kanslersämbetet, som av näraliggande skäl givetvis i det hela ansluter sig
till sjukhusbyggnadssakkunnigas förslag och åberopar deras i ärendet avgivna
motivering, vill härutöver först framhålla den stora betydelsen såväl
för den medicinska forskningen som för den medicinska undervisningen i
vårt land därav,v att föreliggande viktiga fråga erhåller en så snar lösning
som möjligt. Det är därför i högsta grad önskvärt, ja nödvändigt, att redan
för 1926 års riksdag i första hand framläggas de betydelsefulla spörsmålen
dels angående godkännande av principen om samarbete på föreslaget sätt
mellan staten och Stockholms stad i fråga om nybyggnadernas åvägabringande
och dels angående bestämmande av tomtplats för samma nybyggnader.

Sedan dessa två för frågans praktiska avgörande grundläggande spörsmål
blivit vederbörligen klarlagda och avgjorda, återstår att taga ståndpunkt till
de av lärarkollegiet utförligt behandlade frågorna: vad som skall byggas och
hur det skall byggas. Härvid bör naturligtvis, i den mån det finnes lämpligt
och görligt, största hänsyn tagas till de av lärarkollegiet i dess utlåtande
framlagda önskemålen, liksom ock till de framställningar, som eljest
inom lärarkollegiet gjorts beträffande de teoretiska institutionernas byggnadsbehov
m. m.

Yad slutligen särskilt angår omfattningen av de ändringsarbeten, som
böra utföras vid det nuvarande serafimerlasarettet, anser kanslersämbetet det
framför allt vara av vikt, att det nya stora byggnadsföretaget snarast möjligt
kommer till stånd, och att i samband härmed icke större kostnad nedlägges
på det nuvarande serafimerlasarettet än vad som kan anses vara i
strängaste mening oundgängligt, vadan kanslersämbetet även i denna punkt
ansluter sig till de sakkunnigas förslag.

Stockholms stads hälsovårdsnämnd har i ärendet avgivit två yttranden
av den 7 november 1925 och den 27 januari 1926. I båda tillstyrkes de
sakkunnigas förslag.

131

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

I det första av dessa yttranden framhåller hälsovårdsnämnden, att den
för Stockholms stad grundläggande frågan vid bedömandet av föreliggande
ärende givetvis är, huruvida och i vad mån staden kan anses hava behov
av ytterligare sjukvårdsplatser. I detta hänseende erinrar nämnden, att den,
såsom framgår av dess förslag till uppförande av nytt kommunalt sjukhus
i Brännkyrka, redan för länge sedan funnit ett sådant behov vara för handen,
samt att nämnden även vid upprepade tillfällen fäst stadsfullmäktiges
uppmärksamhet härpå. För att erhålla närmare belysning av frågan har
hälsovårdsnämnden under sommaren 1925 låtit förste stadsläkaren på ort
och ställe verkställa en undersökning av sjukhusförhållandena i Oslo och
Köpenhamn. Efter verkställd sådan undersökning har denne angående resultatet
därav och angående stadens behov av sjukvårdsplatser avgivit en
redogörelse, vilken är bifogad hälsovårdsnämndens utlåtande och till vilken
jag hänvisar.

Beträffande frågan, vilketdera av de utav de sakkunniga framlagda alternativen
lämpligen bör komma till utförande, anför nämnden härefter, att
de sakkunniga enligt dess mening förebragt så avgörande skäl för alternativ
II, att nämnden utan tvekan funnit sig böra tillstyrka detta.

Nämnden övergår härefter till att bemöta de av professor Wernstedt i
hans ovannämnda skrivelse den 5 oktober 1925 framförda erinringarna.

Vidkommande slutligen den av de sakkunniga föreslagna platsen för det
nya sjukhuset, ritningarna till detta, kostnaderna för sjukhusets utförande,
avtalsförslaget samt de sakkunnigas förslag till förbättringsarbeten å Serafimerlasarettet
anför nämnden i huvudsak följande:

Beträffande den föreslagna platsen för det nya sjukhuset å nordvästra
delen av Ladugårdsgärde är det hälsovårdsnämndens uppfattning, att densamma
utan tvivel är mycket lämplig som sjukhustomt och lätt att bebygga
även med ett så stort sjukhuskomplex som det ifrågavarande. Under utredningen
av denna fråga har från Karolinska institutets sida anförts, så vitt
hälsovårdsnämnden kan finna, goda skäl för att undervisningen skulle lida
av att den medicinska högskolan förlädes så perifert som utanför Södermalm.
Hälsovårdsnämnden kan för sin del åter icke finna, att stadens sjukvård
skulle bliva lidande av att sjukhuset förlädes till Östermalm. Ett sjukhus
läge har med nutida kommunikationer icke samma betydelse som förr,
och erfarenheten visar, att de sjuka alls ej såsom regel söka närmaste sjukhus.
Ur en sjukvårdssynpunkt, poliklinikvårdens, spelar däremot läget en
avsevärd roll, därför att de på så sätt vårdade ofta måste besöka polikliniken
många gånger, ibland dagligen. Ur denna synpunkt finner hälsovårdsnämnden
Ladugårdsgärde bättre än Arsta eller annan plats utanför Södermalm.
I sistnämnda stadsdel äger nämligen staden vid Maria sjukhus en
stor poliklinik, vilken gör behovet av en ny sådan längre ut mindre behövlig.
Å Norrmalm har staden Sabbatsbergs stora poliklinik, och å Kungsholmen
är redan planerad en ny kirurgisk poliklinik vid sjukhuset S:t Göran.
Å Östermalm äger staden däremot ingen poliklinik. Hälsovårdsnämnden
har på grund härav ingen betänklighet mot den föreslagna tomten.

Kostnaderna ställa sig visserligen höga, men härvid är dock att bemärka,

132

Kungl. Maj ds proposition Nr 21G.

att dessa avse en anstalt, som ur såväl undervisningens som sjukvårdens
synpunkt fyller högt ställda fordringar. Stadens andel i kostnaden torde
icke överstiga, vad staden skulle få vidkännas, därest ifrågavarande sjukvårdsbehov
skulle tillgodoses genom eu nyuppförd kommunal sjukhusanläggning.
Den ekonomiska fördelen för Stockholms stad av ett samarbete
med staten torde dock främst ligga i det sätt, varpå driftkostnaderna enligt
föreliggande förslag till avtal skola bestridas.

Visserligen följer med ett dylikt samarbete vissa olägenheter, särskilt med
avseende å möjligheten att helt utnyttja antalet platser, varom icke allt för
god erfarenhet finnes från samarbetet med nuvarande Serafimerlasarettet,
men med hänsyn till dels det ökade inflytande i sjukhusets direktion, som
staden tillförsäkras genom avtalet, dels ock bestämmelsen om att stadsfullmäktige,
om så erfordras, äga besluta, att stadens platser skola uteslutande
stå till stadens förfogande, har nämnden ansett betänkligheterna härutinnan
böra förfalla.

Beträffande avtalets bestämmelser i övrigt bär hälsovårdsnämnden icke
funnit skäl till erinringar men vill dock med anledning av § 14 mom. e)
framhålla, att det icke torde vara möjligt att nu giva någon bindande utfästelse
beträffande den framtida vården av garnisonens könssjuka å Stockholms
stads sjukhus.

En konsekvens av att man nu går in för alternativ II synes dock böra
bliva, att man på det gamla Serafimerlasarettet icke kan lägga ned de stora
kostnader för ändringsarbeten, 2 Va million kronor, som professor Israel
Holmgren i sin reservation påyrkar. Skall lasarettets verksamhet i dess
nuvarande lokaler begränsas till 8, möjligen 10 år, torde det vara nödvändigt
att avstå från fullt tillfredsställande anordningar och begränsa sig till
att avhjälpa de för sjukvården mest tryckande olägenheterna, vilka enligt
hälsovårdsnämndens mening äro de dåliga polikliniklokalerna, det bristfälliga
köket och den otillräckliga belysningen å sjuksalarna. Så vitt nämnden
kan finna, avhjälpas dessa missförhållanden på ett för här ifrågavarande korta
tid tillfredsställande sätt genom de av generalfältläkare Bauer föreslagna, av
de sakkunnigas majoritet förordade ändringsarbetena. Då därigenom kravet
på bidrag från staden skulle bliva mycket mindre än enligt det vidlyftigare
förslaget, som i mars 1925 förelädes stadsfullmäktige, synes det hälsovårdsnämnden
ej obilligt, att staden, som dock å lasarettet och dess polikliniker
har många sjuka, giver sitt bidrag i form av ett anslag i stället för, såsom
tidigare beträffande den högre summan förutsattes, i form av ett räntefritt
lån. Uppenbart är emellertid att omfånget av de förbättringsarbeten, som
bliva nödvändiga vid det gamla lasarettet, beror på den tid, som lasarettet
skall fortsätta sin verksamhet i de nuvarande lokalerna. Detta åter beror
på flera faktorer, nämligen dels på valet mellan de sakkunnigas bägge alternativ,
dels på tidpunkten för nybyggnadsfrågans slutliga avgörande och
arbetenas påbörjande o. s. v. Om dessa faktorer kunna stadens myndigheter
helt naturligt icke erhålla någon visshet förrän efter statsmakternas behandling
av frågan. Riktigast torde därför vara, att stadsfullmäktige vid
bifall till hälsovårdsnämndens förslag i huvudfrågan fatta beslut om anslag
till reparationer av det gamla lasarettet under förutsättning, att även riksdagen
godkänner nybyggnadsförslaget enligt alternativ II. Skulle så icke
ske, men riksdagen däremot skulle besluta anslag till reparationsarbetena,
synes det rimligt, att stadens myndigheter få på nytt pröva frågan om dessa
senare, sedan de varit föremål för statsmyndigheternas beslut. Man torde

133

Kung!. Maj:ts proposition Nr 216.

nämligen kunna förutsätta, att detta beslut icke kommer att fattas utan
hänsyn till det nära sambandet mellan frågorna, varför stadsfullmäktige
därav böra kunna bilda sig en uppfattning om nybyggnadsfrågans läge.
Vidare anser nämnden, att i likhet med vad som var fallet i det ovannämnda
förslaget av mars 1925, såsom villkor för stadens bidrag till Serafimerlasarettets
ombyggnad bör fasthållas vid de där uppställda fordringarna,
att överenskommelse skall träffas mellan hälsovårdsnämnden och lasarettets
direktion i fråga om kontrollen av att gällande bestämmelser angående stadens
rätt att disponera visst antal platser å lasarettet iakttagas, samt att behandlingen
på lasarettets polikliniker allt framgent skall vara kostnadsfri.

Slutligen vill nämnden framhålla, att det är av den största betydelse för
staden att snarast möjligt erhålla besked, om den alltmer brännande sjukhusfrågan
kan lösas på för staden acceptabla villkor i samarbete med staten
eller om staden blir hänvisad till att lösa den på egen hand.

I övrigt har förslaget icke givit anledning till erinran från nämndens
sida.

I sitt senare yttrande den 27 nästlidne januari har hälsovårdsnämnden
mer ingående bemött de av professorerna Holmgren och Wernstedt mot de
sakkunnigas förslag framställda anmärkningarna samt föreslår, att stadsfullmäktige
i anledning av de föreliggande remisserna måtte uttala, att staden
ej är villig bidraga till bekostande av de av Holmgren och Wernstedt
föreslagna pediatriska och psykiatriska klinikerna samt kliniken för hudoch
könssjukdomar, ävensom att staden såsom villkor för sin medverkan
till det föreslagna nya sjukhusets uppförande måste uppställa krav därpå,
att staden får sitt sjukvårdsbehov tillgodosett i den utsträckning, som de
sakkunniga i sitt förslag angivit och som nämnden förordat.

Hälsovårdsnämndens ingående kritik av Wernstedts framställningar, till
vilken kritik jag tillåter mig hänvisa, utmynnar i följande sammanfattning: Sammanfattas

till slut utredningen av stadens behov av nya sjukhusplatser,
sådant detta framgår av utnyttjandet av nu till buds stående platser,
vill hälsovårdsnämnden framhålla, att staden snarast möjligt måste planera
byggandet av nya vårdplatser för invärtes och kirurgiska sjukdomar, för
ögon-, öron- och kvinnosjukdomar samt för barnsängskvinnor, varjämte staden
har behov av att erhålla vårdplatser för radiologisk behandling, något
som staden för närvarande helt saknar. Däremot har staden för närvarande
god tillgång på vårdplatser för barn-, hud- och könssjukdomar.

Hälsovårdsnämnden är av den bestämda mening att staden ej längre kan
undgå att uppföra ett nytt sjukhus, en fråga som sedan länge stått på dagordningen
men blivit skjuten åt sidan och måst ersättas med provisoriska
anordningar. Vid bestämmandet av de olika i detta sjukhus ingående specialavdelningarnas
storlek måste givetvis först sjukhusvårdbehovet tala, men
icke det nu förefintliga, vilket blott kan utgöra en utgångspunkt för beräkningarna,
utan det under en avsevärd framtid uppkommande, vilket naturligtvis
aldrig kan exakt beräknas utan måste uppskattas. Man måste emellertid
taga även andra hänsyn i betraktande. Varje sjukhus måste utgöras
av ett antal vårdavdelningar, vilka skola innehålla ett visst antal sjuksängar
med tillhörande bilokaler och vilka skola göras så stora, att vården av där

134

Kungl. May.ts proposition Nr 216.

inlagda sjuka kan förestås av en sköterska med nödig hjälp. För vårdavdelningar
i allmänhet anses sängantalet böra vara 25 ä högst 30. Dessa
avdelningar måste, om de skola förläggas till samma byggnad, av byggnadstekniska
skäl vara varandra lika eller åtminstone hava samma golvyta,
så att de kunna förläggas över varandra, ofta emellan två trapphus. Att
bryta emot denna princip ökar byggnadskostnaderna och blir dyrt i driften,
genom att man ej kan fullt utnyttja personalen. Det är således ytterst
oekonomiskt att bygga en vanlig vårdavdelning för 16 eller 17 sängar, emedan
sköterskans arbetskraft på så sätt icke utnyttjas och henne underordnad arbetskraft
ingalunda kan minskas i proportion till det minskade sängantalet.
Vidare måste tagas hänsyn till att antalet vårdavdelningar kan fördelas i
proportion till de olika könens vårdbehov, då det såsom regel ej lämpar sig
att vårda patienter av olika kön på samma vårdavdelning. Man kan således
icke på förhand exakt föreslå ett bestämt antal sängar för var specialavdelning
utan måste fastställa ett visst antal vårdavdelningar. Sjukvårdsbehovet
är som sagt grundläggande men måste modifieras av nu nämnda
hänsyn, till vilka även kommer, att hänsyn måste tagas därtill, att vårdavdelningarnas
antal å var specialavdelning står i rimlig proportion till de i
allmänhet kostsamma arbetslokaler, operations-, röntgen-, laboratorieavdelningar,
vilka måste byggas och ej utan vidare kunna minskas hur långt
som helst. Slutligen måste ock tillses, att specialavdelningarna givas en
storlek, som tilldelar över- och underläkarna en arbetsuppgift, som är tillräckligt
stor såväl ur ekonomisk synpunkt som med hänsyn till att de kunna
uppehålla och utvidga sin konst och sitt vetande.

Allt detta gör, att planläggandet av ett sjukhus är ett mycket invecklat
problem. Flera av de här framhållna synpunkterna äro emellertid lättare
att behörigen avväga, om sjukhuset skall göras stort, och därför är det ur
denna synpunkt en fördel, om stadens sjukhusbehov kan samordnas med
statens, såsom i förslaget är gjort.

Hälsovårdsnämnden vill, under upprepande av vad nyss sagts, att exakt
kan ej platsbehovet för framtiden beräknas, för sin del uttala, att den anser
de sakkunnigas förslag beträffande de olika specialavdelningarnas storlek
väl motsvara, vad man kan vänta bliva behövligt för stadens sjukvård.

Vad vidare beträffar professor Holmgrens reservation yttrar hälsovårdsnämnden
härom:

Hälsovårdsnämnden måste bestämt fasthålla vid principen, att befintligt
sjukvårdsbehov skall vara det avgörande, när man skall bestämma, vilka
specialavdelningar, som skola medtagas uti planen för det sjukhus, staten
och staden skall gemensamt uppföra. Staden har, som av ovanstående utredning
framgår, för närvarande intet behov av nya vårdplatser för barn
och för hud- och könssjukdomar. På grund härav och hänvisande till de
sakkunnigas motivering, som nämnden till fullo gillar, måste nämnden avstyrka,
att dessa kliniker nu medtagas. Ej heller kan nämnden nu tillstyrka
kliniken för sinnessjukdomar. Nämnden är sysselsatt med en utredning angående
vad staden måste vidtaga för åtgärder med anledning av 1925 års
avtal med staten, att staden skall själv övertaga sin sinnessjukvård. Förrän
denna utredning är färdig, kan man icke yttra sig om huruvida det vore
för staden fördelaktigt att deltaga i uppförandet av nämnda klinik, så mycket
mindre som den psykiatriska kliniken är undantagen från avtalets be -

135

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

stämmelser. Däremot liar staden ett stort behov av liera platser för barnbördskvinnor
och måste därför påyrka, att en sådan avdelning förlägges till
det nya sjukhuset. Sker icke detta, måste staden för egen del uppföra och
utrusta ett nytt barnbördshus. Att, såsom Holmgren anvisar, förlägga detta
till en del av de lokaler, som för närvarande användas för hud- och könssjukdomar
låter sig ej göra utan en väsentlig ombyggnad, som efter allt
att döma måste ställa sig mycket dyrbar, men nödgas staden uppföra ett
nytt barnbördshus, bör med detta lämpligen förenas den behövliga nya gynekologiska
avdelningen, och alltså även denna utbrytas ur förslaget till det
nya sjukhuset å Gärdet. Följden härav blir alltså den, att staden måste bekosta
respektive deltaga i kostnaderna för byggandet av två nya sjukvårdsanstalter
med två administrationer, två ekonomiavdelningar m. in. Inför en
sådan situation vill nämnden såsom sin mening uttala, att staden hellre
borde taga tillgodoseendet av sin sjukvård helt i egen hand och ej alls ingå
på någon samverkan med staten.

Av hänsyn till stadens sjukvårdsbehov måste nämnden således tillstyrka,
att vid det nya sjukhuset uppföras följande specialkliniker, nämligen en för
ögon- och en för öronsjukdom ar, en för kvinnosjukdomar och förlossningar
samt en för radiologisk behandling. Däremot måste nämnden för närvarande
avstyrka klinikerna för barn-, sinnes- samt hud- och könssjukdomar.

Under dessa förutsättningar skulle Holmgrens förslag att behålla Serafimerlasarettet
med en medicinsk, en kirurgisk och en nervklinik betyda, att
det nya sjukhuset finge den relativt ringa omfattning, som de sakkunniga
givit sitt alternativ I. Nämnden har i sitt föregående utlåtande bestämt avstyrkt
detta och har ingen anledning att frångå sin då intagna ståndpunkt,
då de sakkunniga synas nämnden hava förelagt mycket övertygande skäl,
att det blir alltför dyrt att bygga ut polikliniker, ekonomilokaler in. m. för
ett relativt litet sjukhus i tanke att efter en avsevärt lång tid senare kunna
utbygga detsamma, och att det dessutom måste bliva i driftshänseende ekonomiskt
ofördelaktigt att driva två halvstora sjukhus i stället för ett stort.
Nämnden anser sig nämligen svårligen kunna förutsätta, att staten kommer
att befinnas villig att ensam bekosta de tre kliniker, staden ej har behov
av, och på detta sätt utöka sängantalet och sänka kostnaden per säng. Vida
fördelaktigare synes det att i enlighet med det förut av nämnden förordade
alternativ II flytta Serafimerlasarettet och till detsamma förlägga de av de
sakkunniga föreslagna specialklinikerna.

Detta senare synes ock vara en direkt förutsättning för en betydelsefull
punkt uti det av de sakkunniga föreslagna och av nämnden förordade avtalet
mellan staten och staden. Enligt denna punkt skulle staten vid det
nya sjukhuset uppföra de 200 sängar, staden för all framtid har rätt till
vid Serafimerlasarettet, och staden skulle på grund av den fördel, det innebär
att få dessa sängar förlagda till ett nytt och tidsenligt sjukhus, betala hela
kostnaden för de 400 platser, staden önskade därutöver, utan hänsyn till
att dessa bliva dyrare vid ett kliniskt sjukhus än vid ett vanligt kommunalt.
Holmgren förutsätter visserligen, att denna del av avtalet skulle tillämpas
partiellt även på hans förslag, d. v. s. att staden skulle få ungefär hälften
av sina sängar på nämnt sätt nybyggda av staten, men detta synes nämnden
vara en ganska djärv förutsättning, då denna punkt i avtalet uppenbarligen
förutsatt, att staten i gengäld erhölle lasarettstomten, vilket ej bleve
fallet, om lasarettet för obestämd tid där kvarbleve. Skulle staten verkligen
finnas villig härtill och därjämte vilja nedbringa byggnadskostnaden per säng

136

Stockholms
stads kammarkontor.

Ktmgl. Maj;ts proposition Nr 216.

genom att av statsmedel bygga förut omtalade kliniker, torde frågan böra
upptagas till förnyat övervägande. Dessa Holmgrens förutsättningar torde
emellertid knappt vara förefintliga, och nämnden vidhåller därför sin tillstyrkan
av de sakkunnigas alternativ II.

Såsom, redan sagts föreslår Holmgren ett helt nytt sjukhus, byggt efter
helt andra ritningar än de sakkunnigas. Det har icke varit nämnden möjligt
att på den korta tid, som stått till huds, ingå i eu detaljgranskning av
den art, att nämnden kan taga ståndpunkt till dessa vidlyftiga! förslag. Dessutom
är Holmgrens förslag ej utfört med detalj ritningar utan blott antytt i
ofullständiga skisser. Nämnden måste här förutsätta, att frågan om sjukhusets
närmare utformning göres till föremål för en överarbetning, där staden
rimligtvis synes böra deltaga genom sina myndigheter. I några betydelsefulla
byggnadsprinciper vill nämnden emellertid redan nu yttra sig. Det är enligt
nämndens mening ej möjligt att, såsom i det Holmgrenska förslaget
skett, inlägga alla olika kliniker uti en stor byggnad, utan att detta inverkar
störande på de sjuka. Avdelningar för sinnessjuka t. ex. kräva ovillkorligen
att bliva förlagda till en särskild byggnad; ''detsamma är fallet med
en barnbördsavdelning, om en sådan kommer till stånd, och likaså med en
barnavdelning. Man måste vidare taga mycket mer hänsyn till att sjukavdelningarna
få möjligast god solbelysning, än Holmgren gjort. Slutligen
kan nämnden ej godtaga den typ av sjukavdelning, som har en sal för 16
patienter med endast ett isoleringsrum och ett mindre rum för två patienter.
Koncentration är givetvis ur ekonomisk synpunkt en förtjänst, men den får
ej vinnas på bekostnad av god sjukvård.

Vad sjukhusets läge angår, har nämnden ingen anledning frångå sitt den
7 november 1925 gjorda uttalande, nämligen att nämnden intet har att erinra
emot en förläggning till Gärdet. Ur enbart sjukhusvårdens synpunkt
vore väl ett förläggande straxt söder om staden fördelaktigare; ur poliklinikvårdens
synpunkt åter är Gärdet att föredraga, då staden redan har
en stor och mer lättillgänglig poliklinik vid Maria sjukhus men alldeles
saknar sådan å Östermalm. Ett förläggande av sjukhuset till stadens
västra och norra gränsområden är ofördelaktigt, då där redan finnas stora
sjukhus.

Vad till sist angår frågan om Serafimerlasarettets till- och ombyggnad
synes det nämnden efter tillkomsten av Holmgrens förslag klart, att man
icke kan fatta ståndpunkt till denna fråga, förr än beslut är fattat, om lasarettet
för lång tid eller endast under det nya sjukhusets byggnadstid skall
kvarbliva å sin nuvarande tomt. I förra fallet krävas betydande byggnadsarbeten
och därför stora kostnader. I senare fallet kan man nöja sig med
relativt obetydliga ändringsarbeten. Först sedan det blivit utrett vilka arbeten,
som kunna anses särskilt trängande och dock vara av den art, att de
icke föregripa lösningen av den stora frågan, synes det nämnden, att staden
bör taga ståndpunkt till frågan, huruvida och i vad mån staden kan påtaga
sig någon del av kostnaderna härför.

Vidare har stadens lcammarTcontor i två tjänsteutlåtanden angivit sin uppfattning
angående de sakkunnigas förslag och de däremot framställda erinringarna.

I det första av dessa utlåtanden förordar kammarkontoret, under framhållande
av svårigheten att i frågans nuvarande läge taga ställning till för -

137

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 216.

slagen, vissa ytterligare utredningar, särskilt dels angående möjligheterna att
nedbringa byggnadskostnaderna för den nya sjukhusanläggningen, dels angående
huru de ekonomiska uppoffringar, som staden vid eventuell medverkan
till den nya anläggningens realiserande skulle bliva nödsakad ikläda
sig, ställa sig till kostnaderna för ett enbart genom stadens egen försorg på
annan plats uppfört kommunalt sjukhus.

I sitt senare avgivna utlåtande framhåller kammarkontoret, att kontoret
vid jämförelse mellan de sakkunnigas och professor Holmgrens förslag icke
funnit möjligt att bilda sig någon säker uppfattning om de ekonomiska
konsekvenserna för stadens vidkommande av de olika alternativen. Det
Holmgrenska förslaget synes kontoret på grund av det föreslagna byggnadssättet
i detta avseende besitta vissa förtjänster; huruvida förslaget skulle
medföra den betydande besparing, varmed Holmgren räknat, torde dock icke
kunna avgöras, förrän fullständiga kostnadsberäkningar förelåge.

Jag tillåter mig i övrigt hänvisa till dessa kammarkontorets utlåtanden.

Stockholms stads drätselnämnd har med överlämnande av kammarkontorets
tjänsteutlåtanden, utan bestämt ståndpunktstagande till vad däri anförts och
föreslagits, för egen del uttalat, att det föreliggande sjukhusförslaget med
hänsyn till de däremot framställda erinringarna synes böra bliva föremål för
ytterligare bearbetning och utredning samt förnyade underhandlingar mellan
de i frågan intresserade parterna, innan från stadens sida slutlig ståndpunkt
tages. Redan nu har dock nämnden ansett sig med vissa erinringar och
förbehåll kunna tillstyrka ett samarbete med staten och övriga intresserade
på grundval i stort sett av det föreliggande avtalsförslagets huvudprinciper.

Nämnden anför härom i huvudsak följande:

Den grundläggande förutsättningen för att staden nu skall medverka till
uppförande av ett nytt stort sjukhus är stadens framtida behov av ökat antal
sjukhusplatser. Om hälsovårdsnämndens uppskattning härav anser sig
drätselnämnden icke böra uttala något omdöme. Däremot har drätselnämnden
icke kunnat undgå att giva uttryck åt vissa betänkligheter med hänsyn
till det föreslagna sättet att genom bidrag till en staden icke tillhörande institution
anskaffa sjukhusplatser för stadens räkning. Stadens inflytande å
administrationen och utvecklingen av en på så vis tillkommen sjukvårdsanstalt
måste i varje fall bliva mindre än då det gäller ett av kommunen
själv helt uppfört och drivet sjukhus. Meningsskiljaktigheter och svårigheter
att tillfyllest tillgodose stadens intressen härutinnan kunna vålla olägenheter
för staden jämväl i ekonomiskt avseende. Den enda förutsättning,
under vilken staden synes böra påtaga sig de risker för framtiden, som sålunda
äro förenade med det föreslagna samarbetet, är, enligt drätselnämndens
uppfattning, att avtalet medför bestämda ekonomiska fördelar framför
ett stadens eget sjukhusbygge. Drätselnämnden har emellertid på grundval
av den föreliggande utredningen icke kunnat bilda sig en klar uppfattning,
huruvida de fördelar för staden, som ställts i utsikt genom det framlagda
avtalsförslagets antagande, verkligen under alla förhållanden komma att uppnås.

På grund av de erinringar och anmärkningar, som sålunda i olika hän -

Stookholms
stads drätselnämnd.

138

Kung!. Maj:ts proposition Nr 216.

seenden blivit framställda mot det föreliggande förslaget, har drätselnämnden
ansett sig böra utgå från att den förevarande, för staden icke minst
från ekonomisk synpunkt så synnerligen betydelsefulla frågan om sättet för
lösande av huvudstadens sjukhusfråga skall bliva föremål för vidare utredning,
innan slutlig ståndpunkt behöver från stadens sida fattas. I varje
fall torde det av de sakkunniga framlagda förslaget böra bliva föremål
för överarbetning. Vid sådant förhållande måste nämnden givetvis ställa
sig synnerligen betänksam mot att staden i det skick, vari frågan för närvarande
befinner sig, uttalar sig om det föreliggande avtalsförslaget och
därigenom eventuellt binder sig vid principiella utfästelser, vilkas ekonomiska
innebörd nu icke kan till fullo överskådas.

Under förutsättning likväl att förnyade utredningar och förhandlingar om
ett nytt gemensamt sjukhus, vid vilka staden blir vederbörligen representerad,
komma till stånd, och att stadens sjukvårdsintressen härvid kunna på
ett för staden i ekonomiskt avseende tillfredsställande sätt tillgodoses, har
nämnden ändock ansett sig kunna redan i detta sammanhang tillstyrka ett
samarbete med staten och övriga i denna fråga intresserade parter på grundval
i stort sett av det föreliggande avtalsförslagets huvudprinciper.

Vidkommande dessa huvudgrunder har drätselnämnden emellertid velat
göra följande erinringar och förbehåll.

Då hälsovårdsnämnden funnit sig kunna förorda den föreslagna platsen
å Ladugårdsgärde för det nya sjukhuset, har drätselnämnden för sin del
icke ansett sig böra framställa någon erinran häremot, ehuru nämnden väl
funnit, att denna plats kommer att medföra högre tomtavgäld än vad som
från stadens synpunkt kan anses nödigt, vilket givetvis även måste medföra
eu motsvarande höjning av dagskostnaden för sjukhusvården.

Beträffande byggnads- och övriga engångskostnader synas dessa, såsom
av kammarkontoret påpekats, vara väl höga, förnämligast på grund av de
omfattande undervisningslokaler och därmed sammanhängande anordningar,
som ingå i byggnadsprogrammet. Drätselnämnden anser sig därför kunna
tillstyrka, att staden bidrager till engångskostnaderna med vad som belöper
sig på stadens 400 nya sängplatser endast under förutsättning, att den merkostnad
i förhållande till kapitalutgiften för ett rent kommunalt sjukhus,
som föranledes av undervisningslokalerna, blir avsevärt mindre än vad som
enligt de föreliggande byggnadsförslagen antagligen skulle bliva fallet. Staden
synes därför böra förbehålla sig att avböja samarbete, därest denna
merkostnad efter förnyade utredningar icke skulle kunna visas stanna inom
enligt stadens uppfattning rimliga gränser.

Med avseende på de årliga driftkostnaderna har drätselnämnden ansett sig
kunna biträda den föreslagna fördelningsgrunden under följande förutsättning.
De totala driftkostnaderna för ett kliniskt sjukhus måste givetvis
komma att ställa sig högre än för kommunens egna sjukhus. Härtill kommer
den högre tomtavgälden, som ju även skall ingå i vårdkostnaden. Då,
såsom ovan påpekats, kapitalkostnaden för stadens 400 nya sängar å det
nya Serafimerlasarettet i varje fall torde ställa sig högre än hela kostnaden
för uppförande av ett kommunens eget sjukhus med samma antal sängar,
bör staden genom blivande utredning eller på annat sätt erhålla säkerhet
för att dess andel i vårdkostnaden å det nya sjukhuset kommer att understiga
vårdkostnaden vid stadens egna sjukhus.

Vad i övrigt i detta ärende förekommit har icke synts påkalla särskilt
yttrande från drätselnämndens sida.

139

Kungl. May.ts proposition Nr 216.

Stockholms stadskollegium har hemställt, att stadsfullmäktige till besvarande
av föreliggande remisser måtte, med åberopande av vad stadskollegiet anfört,
förklara sig villiga att medverka till uppförandet av ett sjukhus å
Ladugårdsgärdet med de kliniker, sjukhusbyggnadssakkunnigas majoritet
föreslagit.

Stadskollegiet yttrar i frågan följande:

I likhet med de hörda myndigheterna finner stadskollegiet det föreliggande
ärendet, i vad det rör sättet för det nya sjukhusets utbyggande,
icke genom den hittills verkställda utredningen vara så klarlagt, att staden
nu kan taga slutlig ståndpunkt till detsamma. Då härtill kommer att de föreliggande
byggnad splanerna torde komma att bliva föremål för viss överarbetning,
har stadskollegiet i ärendets nuvarande läge ansett sig böra till
prövning upptaga endast vissa för det föreslagna samarbetet grundläggande
frågor. Dessa äro följande:

1) Bör staden vid tillgodoseendet av sitt sjukhusbehov samarbeta med
den medicinskt-kliniska undervisningen och huru bör ett sådant samarbete
lämpligen ordnas?

2) Till vilka nya sjukavdelningar bör staden med hänsyn till föreliggande
sjukvårdsbehov medverka?

3) Finnes från stadens sida något att erinra mot den av de sakkunniga
föreslagna platsen för den nya sjukhusanläggningen?

Vad till en början angår frågan, huruvida staden överhuvudtaget vid
sjukvården bör samarbeta med den kliniska undervisningen, har denna
visserligen redan genom de medgivanden i sådan riktning, som staden vid
sina egna sjukhus lämnat, samt genom samarbetet med Serafimerlasarettet
i princip avgjorts. Skall staden även i fortsättningen kunna vidhålla denna
ståndpunkt, är emellertid härför en självklar förutsättning, att sjukvårdens
intressen icke vid samarbetet obehörigen undanskjutas eller att staden härigenom
tillskyndas kostnader, som ur sjukvårdens synpunkt icke kunna
motiveras. Stadskollegiet har anledning att framhålla detta med hänsyn
till vissa under kommittéutredningen reservationsvis framkomna uttalanden
och förslag, vilka synas utgå från den åskådningen, att sjukvårdens intressen
å ett kliniskt sjukhus böra, i förhållande till den medicinska undervisningen,
komma i andra rummet. Till en anordning av sjukvården i enlighet
med en dylik uppfattning kan staden givetvis icke medverka.

I fråga om formerna för samarbetet mellan de statliga undervisningsinstitutionerna
och stadens sjukvårdsledning synes den av de sakkunniga föreslagna
utvägen, grundad på en vidareutveckling av den stiftelse, vilken det
nuvarande Serafimerlasarettet tillhör, kunna innebära en för staden antaglig
lösning, särskilt med hänsyn därtill, att staden enligt förslaget komme
att tillförsäkras en mot dess intressen i sjukhuset svarande representation i
dettas ledning. Därigenom torde bland annat större trygghet kunna vinnas
för att staden effektivare än vad nu är fallet skall kunna utnyttja de
till stadens förfogande ställda platserna vid Serafimerlasarettet.

Om sålunda i organisatoriskt hänseende enligt stadskollegiets mening icke
någon viktigare anmärkning torde kunna framställas emot det framlagda
förslaget, så ger däremot det föreslagna avtalets innebörd i ekonomiskt avseende
rum för vissa erinringar.

De föreslagna grunderna för byggnadskostnadernas fördelning gå, vad
angår förhållandet mellan staden och kronan (Serafimerlasarettet), i huvud -

Stockholm

stadskol legium.

140

Kung!. Maj.is proposition Nr 216.

sak ut därpå, att staden skulle bestrida de fulla kostnaderna för det antal
nya sängplatser, som ställas till dess förfogande å det nya sjukhuset, medan
staten skulle bära kostnaderna för ett lika stort antal platser, som finnes å
det nuvarande Serafimerlasarettet, men i gengäld ensam få tillgodogöra sig
värdet av lasarettets nuvarande fastighet. I stadens bidrag till det nya
sjukhusets driftkostnader skulle därjämte, i motsats till vad för närvarande
är fallet, komma att ingå förräntning av den staten tillhöriga tomten för
detta sjukhus.

Denna fördelning av kostnaderna skiljer sig till stadens nackdel väsentligen
från de grunder, som hittills plägat tillämpas vid fördelningen mellan
staden och kronan av kostnaderna för Serafimerlasarettets nybyggnader.
Även om, såsom de sakkunniga framhålla, icke någon exakt beräkning av
den nuvarande lasarettstomtens värde kan ske, torde med sannolikhet kunna
antagas, att enligt den föreslagna fördelningsgrunden statens slutliga utgifter
för nybyggnaden föga komma att överstiga hälften av de kostnader,
som staden enligt förslaget måste ikläda sig. En dylik fördelning kan knappast
anses vila på en riktig uppskattning av de olika, i det nuvarande Serafimerlasarettet
förenade intressen, som enligt förslaget jämväl skola uppbära
den nya anstalten. Och stadskollegiet anser sig så mycket hellre böra ifrågasätta
fördelningens riktighet, som staden — på sätt av den förut lämnade
historiska redogörelsen framgår och även av de sakkunniga synes medgivas
-— måste anses hava förskaffat sig viss rätt uti dess förmögenhet. Härtill
kommer, att enligt de nu föreliggande byggnadsplanerna stadens kostnad
per sjuksäng, såsom drätselnämnden erinrat, skulle bliva icke oväsentligt
högre, än om staden för sitt sjukvårdsbehov uppförde ett nytt kommunalt
sjukhus.

Av här anförda skäl måste stadskollegiet finna en jämkning av de föreslagna
grunderna för byggnadskostnadernas fördelning önskvärd. Skola dessa
grunder ändock kunna slutligen av staden godtagas, så kan detta ske endast
under förutsättning, dels att av den fortsatta utredningen framgår, att
byggnadskostnaderna per sjuksäng icke bliva, vid jämförelse med kostnaderna
för ett kommunalt sjukhus, oskäligt höga, dels även att till grund
för fördelningen av driftkostnaderna lägges den princip, som de sakkunniga
föreslagit, nämligen att den del av dessa kostnader, som icke täckes av avgifter,
bestrides av staten och staden till hälften vardera. Även om staden
härigenom skulle komma att medverka till täckande av driftkostnaderna
jämväl för de 100 sängar, som staden för närvarande är tillförsäkrad å
Serafimerlasarettet utan kostnad utöver de legosängsavgifter, som de sjuka
erlägga, och den föreslagna fördelningsgrunden sålunda i viss mån är för
staden oförmånlig, kan den emellertid enligt stadskollegiets mening anses
vila på en riktig uppskattning av den medicinska undervisningens och den
kommunala sjukvårdens intressen i det planerade företaget.

Huruvida den föreslagna fördelningsgrunden i tillämpningen kan leda till
ett för kommunen godtagbart resultat, torde emellertid kunna bedömas först
efter en närmare utredning ej blott av de antagliga driftkostnadernas storlek,
utan även av den definitiva planläggningen av det nya sjukhuset, varav
givetvis driftkostnaderna äro beroende. Anledning för kommunen att förbehålla
sig en obunden prövning av denna utrednings resultat utgör särskilt,
såsom drätselnämnden erinrat, den omständigheten, att driftkostnaderna
vid ett sjukhus med så betydande undervisningsuppgifter, som här
förekomma, torde ställa sig väsentligt högre än å kommunens egna
sjukhus.

141

Ktmgl. Maj. ts proposition Nr 21C.

Såsom ett grundläggande villkor för det planerade samarbetet måste
vidare från stadens sida givetvis uppställas den fordran, att stadens sjukvårdsbehov
blir bestämmande för det nya sjukhusets planläggning. Den
av hälsovårdsnämnden förebragta utredningen har enligt stadskollegiets mening
klarlagt behovet av nya sjukvårdsplatser samt dessa platsers fördelning
på olika kliniker. Det byggnadsprogram, som framlagts av sakkunnigmajoriteten,
synes i detta hänseende kunna av staden godkännas. Att
bidraga till sjukavdelningar, som falla utanför detta program, bör följaktligen
icke ifrågakomma, och därest statsmakterna ur andra synpunkter än
sjukvårdsbehovets finna sig böra tillmötesgå de reservationsvis framförda
yrkandena om inrättande från början vid det nya sjukhuset av andra kliniker
än de av majoriteten föreslagna, så torde kostnaderna härför, såsom
i fråga om garnisonssjukvården, helt böra bestridas av staten. Ej heller
kan, utan att stadens intressen av samarbetet i motsvarande mån minskas,
reservantens förslag på sådant sätt tillgodoses, att omfattningen av de kliniker,
i fråga om vilka ett bestämt kommunalt sjukvårdsbehov föreligger,
därigenom inskränkes. Av samma skäl måste stadskollegiet motsätta sig
det av reservanten föreslagna bibehållandet av vissa kliniker vid gamla
Serafimerlasarettet. Aven med mycket stora ombyggnadskostnader torde
Serafimerlasarettet knappast kunna bereda de sjukvårdsmöjligheter, som ett
nytt sjukhus lämnar, och staden skulle följaktligen gå miste om den förbättring
av vårdmöjligheterna vid dess nuvarande 200 platser, som utgör
en av stadens fördelar i den föreslagna uppgörelsen. Härtill kommer att
en dylik anordning säkerligen skulle medföra ökade driftkostnader.

Vad slutligen tomtfrågan angår, måste det givetvis vara ett kommunens
intresse, att sjukvårdsanstalterna fördelas så jämnt som möjligt inom
staden, så att de vårdbehövande och deras anhöriga icke förorsakas onödiga
tidsförluster och kostnader. Särskilt betydelsefull är denna synpunkt,
sedan numera den polikliniska verksamheten är stadd under stark utveckling.

För tillgodoseende av stadens sjukvårdsbehov vore därför en förläggning
av sjukhuset till de södra stadsdelarna naturligast. Om staden trots detta
kan vara med om en förläggning av sjukhuset till Ladugårdsgärde och
sålunda påtaga sig den högre kostnad för tomten, som detta förslag innebär,
så sker detta dels med hänsyn till undervisningens intresse av en
mera central, belägenhet, dels ock därför att staden för denna stadsdel,
Östermalm, Östra Norrmalm och Värtan, icke förfogar över något sjukhus,
såsom däremot fallet är beträffande de norra och västra stadsdelarna. Skulle
tomten på föreslaget sätt icke kunna av staten tillhandahållas, torde därför
tomtfrågan böra bliva föremål för särskilda förhandlingar mellan staten och
staden.

Sedan tomtfrågan och utbyggnadsprogrammet blivit av parterna slutgiltigt
avgjorda, synas byggnadsförslagen skyndsammast böra bliva föremål
för en överarbetning i syfte att, med hänsyn tagen till sjukvårdens och
undervisningens oeftergivliga krav, så långt möjligt nedbringa byggnadsoch
driftkostnaderna. Vid en dylik överarbetning torde staden böra beredas
ett inflytande, som svarar mot dess intressen i den föreslagna anläggningen,
och jämväl stadsfullmäktige lämnas tillfälle att avgiva förnyat
yttrande över framkomna förslag, vilka, såsom stadskollegiet redan tidigare
framhållit, staden måste förbehålla sig att obunden pröva med hänsyn till
kostnaderna och andra för stadens intressen betydelsefulla frågor.

Stockholms

stadsfullmäk tige.

Ytterligare
framställningar
från
sjukhusbyggnadssakkunniga
och
professor
Holmgren
m. fl.

Departe mentschefen.

142 Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Med hänsyn till stadens trängande behov av ökat sjukhusutrymme måste
slutligen framhållas angelägenheten av en sådan behandling av de för samarbetet
grundläggande frågorna, att klarhet härom snarast möjligt kan erhållas,
då staden eljest nödgas söka en lösning av sin sjukhusfråga efter
andra linjer.

I anslutning till den här intagna ståndpunkten bör med frågan om kommunalt
anslag till vissa förbättringsarbeten vid gamla serafimerlasarettet
anstå, till dess frågan om samarbete mellan staten och staden blivit definitivt
avgjord.

Den 15 mars 1926 fattade stadsfullmäktige beslut i enlighet med stadskollegiets
hemställan; och blevo stadsmyndigheternas yttranden till Kungl. Maj:t
överlämnade av överståthållarämbetet med utlåtande av den 18 mars 1926.

Med skrivelse den 8 januari 1926 hava vidare sjukhusbyggnadssakkunnigas
majoritet till Kungl. Maj:t avgivit yttrande i anledning av professor
Holmgrens reservation. Härefter har Holmgren den 13 februari 1926 inkommit
med ännu en skrift i ämnet, varjämte sakkunnigas majoritet
i skrivelse den 8 mars 1926 ingått på ytterligare kritik av Holmgrens reservation
och därvid tillika till behandling upptagit hans nyssnämnda skrift
av den 13 februari 1926. Vidare vill jag erinra om att svenska föreningen
för invärtes medicin i skrivelse den 12 februari 1926 framhållit såsom ett
viktigt önskemål, att de medicinska klinikerna för sina sjuka förfoga över
avdelningar, anordnade för vården av lungtuberkulösa och för vården av
patienter, som äro behäftade med infektionssjukdomar. Slutligen har professor
W. Wernstedt med skrivelse den 15 mars 1926 till Kungl. Maj:t
överlämnat en tryckt skrift i serafimerlasarettsfrågan, innefattande bland
annat, ett bemötande av hälsovårdsnämndens förut omförmälda skrivelser
till stadskollegiet.

Såsom framgår redan av det yttrande till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
den 20 juni 1919, som av dåvarande departementschefen avgavs
vid begäran om bemyndigande att få tillkalla särskilda sakkunniga
för utredning av nu ifrågavarande spörsmål, framtvingades det föreliggande
utredingsarbetet av karolinska institutets utveckling och behovet av förbättrade
lokala anordningar för undervisningen och forskningen.

Detta behov har sedan lång tid varit trängande. Redan år 1912 voro
förhållandena föremål för uppmärksamhet, och en av seraf!merlasarettets
direktion och karolinska institutets lärarkollegium gemensamt tillsatt kommitté
utarbetade då ett förslag, som innebar uppförande av ett nytt centralsjukhus
på Ladugårdsgärdet för en beräknad kostnad av 7,120,000 kronor.
Detta förslag, som uteslutande tog sikte på karolinska institutets
kliniska institutioner, anmäldes år 1914 för Kungl. Maj:t men ledde icke
till någon åtgärd. På grund av de utav världskriget uppkomna ändrade

143

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

förhållandena blev frågan skjuten åt sidan; den återupptogs sedermera av
1917 års garnisonssjukhuskommitté, vars utlåtande utmynnade uti, jämte
påvisandet av fördelarna av en sammanslagning mellan serafimerlasarettet och
garnisonssjukhuset, hemställan om anvisandet av en tomt för de båda sjukhusen
å Ladugårdsgärdet, belägen något söder om den förut nämnda. Ej
heller denna utredning hade någon påföljd. Emellertid har behovet med
åren visat sig allt mer kännbart. Upprepade gånger under de senaste åren
har serafimerlasarettets direktion i skrivelser till Kungl. Maj.t påtalat de
svåra brister, som vidlåda lasarettets lokala förhållanden, och hemställt om
utverkande av medel till dessa bristers avhjälpande. Att dessa framställningar
icke rönt vederbörligt beaktande torde hava sin huvudsakliga orsak
däri, att man velat avvakta den pågående utredningen och pröva serafimerlasarettsfrågan
i hela dess omfattning.

Samtidigt som de yttre betingelserna för undervisningen och forskningen
vid karolinska institutet under de senare åren allt mer försämrats, har
institutet utvecklats i en omfattning och med en snabbhet, som man för
tio år sedan näppeligen kunde förutse.

Följande siffror torde giva en bild av stegringen i antalet medicine stude
rande vid rikets samtliga fakulteter under senaste 10-årsperiod.

Antalet inslcrivna medicine studerande.

	Vid Uppsala univer- sitet	Vid Lunds univer- sitet	Vid karo- linska institu- tet		Vid Uppsala univer- sitet	Vid Lunds univer- sitet	Vid karo- linska institu- tet
1916 vårterminen . .	365	227	467	1921 vårterminen . . .	514	367	676
höst		392	221	490	höst	»	539	375	659
1917 vår	» . .	413	248	505	1922 vår	1 ...	518	385	768
höst	»	394	259	507	höst	» ...	535	385	889
1918 vår	» . .	397	280	499	1923 vår	»	537	408	873
höst	» . .	406	284	537	höst	> ...	549	378	838
1919 vår	» . .	431	307	646	1924 vår	» ...	543	358	860
höst	» . .	484	329	584	höst	>	552	328	916
1920 vår	I . .	488	340	592	1925 vår	>	525	336	855
höst	1 . .	514	337	747	höst	» ...	541	367	822

Studentantalets ökning har också påkallat vissa ändrade anordningar i avseende
å undervisningen. Med hänsyn ej mindre till den ökade trängseln
å de medicinska utbildningsanstalterna än även till den brist på enhetlighet
och planmässighet, som ständigt medgivna provisoriska anordningar
medförde, vidtogs en ingående utredning i syfte att bereda ändring härutinnan
och skapa en tillfredsställande plan för den medicinska utbildningen.
Denna utredning resulterade i en lösning av frågan, vilken, på samma
gång den beredde ökade utbildningsplatser, därjämte uppfyllde de två betydelsefulla
kraven på en definitiv ordning av studierna, nämligen medde -

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

landet av fullständig undervisning i medicin och kirurgi vid samtliga tre
medicinska fakulteter i riket — förut fullgjordes vissa kurser och tjänstgöringar
endast i Uppsala och Lund, andra endast i Stockholm — och avskaffande
av sommartjänstgöringen vid karolinska institutet. Utgångspunkten
var, att de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund skulle giva fullständig
utbildning åt tillsammans 60 studerande och karolinska institutet
åt 90 studerande, för att det såsom önskvärt betecknade antalet av 150 studerande
skulle kunna per år genomgå vederbörande institutioner och kliniker.
Nämnda siffra av 90 för karolinska institutets vidkommande översteg
avsevärt det antal, som institutet hade att kliniskt utbilda enbart med
hänsyn till de studerande, som därstädes avlagt medicine kandidatexamen.
Institutet måste taga på sig en större undervisningsbörda, vilket också ansågs
vara fullt befogat, då institutet förfogade över betydligt talrikare lärarkrafter
än universiteten och då i Stockholm fanns ett sjukmaterial, som
vida överträffade det i Uppsala och Lund.

Genom ett kungl. beslut den 16 november 1923 vidtogos på grundvalen
av de i frågan förebragta utredningarna i gällande examensbestämmelser
vissa provisoriska ändringar, som innebure en lösning tills vidare av den
sedan ett flertal år svävande och för landets läkarutbildning så betydelsefulla
frågan, varigenom en fullständig undervisning i medicin och kirurgi samt
patologisk anatomi, om än i differentierad form, kunde meddelas såväl
vid karolinska institutet som vid universiteten. Karolinska institutet
ryckte därmed jämväl formellt upp såsom landets största medicinska högskola,
då institutet påtog sig den kliniska utbildningen ej endast av dess
egna medicine kandidater utan även av ett avsevärt antal av dem, vilka
vid universitetsfakulteterna avlagt medicine kandidatexamen. Denna anordning,
vars oavvisliga nödvändighet var betingad av ett stegrat och såsom
konstant befunnet behov av årligen utbildade läkare, är och skall givetvis
för framtiden visa sig vara av den största betydelse för vår läkarutbildning.
Ej minst äger denna anordning sin stora betydelse därutinnau,
att de studerande få för sin utbildning utnyttja det rika sjukmaterial, varöver
Stockholm förfogar; och genom beslut om anslag till ökade lärarkrafter
vid institutet har riksdagen med full insikt om institutets utveckling
visat sig behjärta läkarutbildningens krav i detta hänseende.

Karolinska institutets utveckling kännetecknas ej endast av det ökade
studentantalet och den vidgade ramen för undervisningens bedrivande utan
även av den fördjupning och den intensitet i den vetenskapliga forskningen,
som i våra dagar präglar över huvud allt naturvetenskapligt forskningsarbete
men särskilt på den vetenskapliga medicinens område lämnar påtagliga
praktiska resultat. Det förtjänar i detta sammanhang erinras även
därom, att institutet som utdelare av det medicinska Nobelpriset bär ansvaret
inför den vetenskapliga världen för upprätthållandet av den svenska medicinska
forskningens höga standard.

145

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Genom de sista decenniernas utveckling har sålunda karolinska institutet
kommit att intaga platsen som rikets största medicinska högskola
och som eu centralhärd för landets medicinska forskning. Denna institutets
inre utveckling motsvaras emellertid icke av de yttre betingelserna
för institutets verksamhet; de lokaler och de materiella resurser, över vilka
institutet nu förfogar, äro för små och till stor del föråldrade, och det
synes mig vara ett av livsvillkoren för ett fullföljande av institutets
utveckling att bereda detsamma nöjaktiga yttre förutsättningar för bedrivande
av högskolans betydelsefulla verksamhet i läkarutbildningens och
den vetenskapliga forskningens tjänst. De teoretiska institutionsbyggnaderna
äro mer än 60 år gamla och motsvara i avseende å utrustning och
lokala anordningar ingalunda vad undervisningen tarvar. De kliniska tjänstgöringarna
äro till största delen förlagda till serafimerlasarettet; om detta
lasaretts brister torde min förut lämnade redogörelse nogsamt bära vittne.
Enligt min mening bör det därför framstå som ett naturligt önskemål att
skapa anordningar, varigenom de nuvarande bristerna avhjälpas och den
medicinska högskolan erhåller för sin verksamhet nödvändiga nya och förbättrade
lokaler.

Givet är emellertid, såsom ock den förut lämnade redogörelsen giver vid
handen, att ett tillgodoseende av önskemålet om nya byggnader och nya
lokaler för den medicinska högskolan i Stockholm är en fråga av synnerligen
komplicerad beskaffenhet, som på grund av sin ekonomiska räckvidd
ej kan med ens avgöras utan tarvar ej blott en lång beredclsetid utan även
eu lång tid för sitt realiserande.

Med hänsyn till särskilt sistnämnda omständighet synes det mig vara av
vikt, att intresset främst riktas på den punkt, där behovet av förbättringar
\ isat sig vara mest framträdande, den nämligen, som rör de kliniska institutionerna
och särskilt dem, som äro förlagda till serafimerlasarettet. I detta
sammanhang vill jag jämväl i korthet beröra frågan om garnisonssjukhusets
ställning till serafimerlasarettet. Otvivelaktigt skulle det i vissa avseenden vara
fördelaktigt för den militära sjukvården om garnisonssjukhuset bibehålies
såsom ett särskilt sjukhus under militär förvaltning, även om det lokalt förlägges
intill serafimerlasarettet. De synnerligen betydande merkostnader som
äro förenade härmed, såväl vid sjukhusets första utbyggande som vid dess
fortsatta tillgodoseende och utrustning i enlighet med sjukvårdsteknikens
utveckling göra det emellertid enligt min mening otänkbart att välja detta
alternativ. Efter samråd med chefen för försvarsdepartementet finner jag det
därför vara obetingat att förorda, att garnisonssjukhuset inordnas i serafimerlasarettet
i enlighet med de sakkunnigas, av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
i huvudsak tillstyrkta alternativ II. Jag vill därvid särskilt betona,
att det synes mig vara en beaktansvärd fördel att det militära sjukmaterialet
med dess speciella förhållanden får komma till användning även vid den
civila läkarutbildningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1296. 1 samt. 181 höft. (Nr 216.)

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Serafimerlasarettets kliniska institutioner skulle således i första hand tillgodoses
och först i andra rummet de teoretiska institutionerna. Även i avseende å
dessa förefinnas onekligen svåra brister, men dessa äro dock ej av sådan art
eller omfattning, att icke frågan om deras avhjälpande torde kunna anstå
ännu någon tid. Det av sjukhusbyggnadssakkunniga framlagda förslaget
har också i främsta rummet tagit sikte på den kliniska undervisningens
behov, och jag anser de sakkunnigas principståndpunkt i detta hänseende
vara den, varifrån man bör utgå, då man söker finna en lösning av karolinska
institutets och dess institutioners byggnadsfrågor. Emellertid är sakkunnigförslaget
av en så omfattande finansiell räckvidd, att det enligt min
mening måste underkastas ett ytterligare övervägande i syfte att söka få
fram ett förslag, som utan alltför betungande kostnader för det allmänna
torde kunna tillfredsställa den medicinska undervisningens och sjukvårdens
behov.

Denna förnyade utredning fordrar emellertid för sitt realiserande vissa
givna förutsättningar. Det är nämligen uppenbart, att i en fråga, så komplicerad
som den nu förevarande, man måste för att vinna ett från alla
synpunkter och för samtliga intresserade parter tillfredsställande resultat äga
vissa fasta utgångspunkter.

Den första av dessa förutsättningar anser jag sammanhänga med den medicinska
undervisningens krav på att äga ett för denna undervisning tillfredsställande
sjukmaterial. Jag vill erinra därom, att den del av läkarutbildningen,
som för den blivande läkarens praktiska verksamhet utan gensägelse
är den viktigaste, utgöres av de till de stora allmänna sjukhusen
förlagda kurserna och tjänstgöringarna. Och den mest betydelsefulla förutsättningen
för att denna s. k. kliniska tjänstgöring skall för den blivande
läkaren bliva så god och allsidig som möjligt, är, såsom jag nyss antytt,
att de sjukhus, som upplåtas för undervisningen, erbjuda ett för densamma
lämpat och framför allt rikhaltigt och omväxlande sjukmaterial. I sistnämnda
hänseende kan man i stort sett säga, att karolinska institutet är
relativt lyckligt lottat, enär institutet till sitt förfogande äger ej endast serafimerlasarettet
utan även genom beredvilligt tillmötesgående från Stockholms
stad en del stora kommunala sjukhus i huvudstaden: S:t Eriks sjukoch
vårdhem, Maria sjukhus samt vissa avdelningar å Sabbatsbergs och S:t
Görans sjukhus. Jag anser det vara av utomordentlig vikt, att ett samarbete
med stadens sjuk vårdsanstalter alltjämt vidmakthålles; det är nämligen, så
vitt jag kan döma, av vital betydelse för den institutet åliggande läkarutbildningen
att kunna förfoga över det sjukmaterial som staden bjuder. Erfarenheten
visar helt naturligt, att ju större antal sjuka och ju mera rikhaltigt
och omväxlande sjukmaterial, som står till undervisningens förfogande, desto
större är möjligheten att giva undervisningen nödig bredd och fördjupning.
Därför sträva också allestädes do för den medicinska undervisningen ansvariga
att tillgodogöra sig så mycket som möjligt av det sjukmaterial, som

147

Klingl. Maj:ts proposition Nr 216.

kommunerna erbjuda. Vad vårt land angår, är så i skilda former förhållandet
i Uppsala och Lund, och detta har, så länge så varit fallet, ansetts
innebära en mycket tillfredsställande anordning.

Utgår jag sålunda från att man bör för framtiden söka träffa sådana
anordningar, att den kliniska tjänstgöringen vid landets största medicinska
högskola varder förlagd till de stora allmänna sjukhusen i huvudstaden,
måste man enligt min mening finna grundtanken i de sakkunnigas förslag
vara riktig att basera den föreslagna organisationen på ett samarbete med
Stockholms stad och i viss mån även med Stockholms län.

Ett genomförande av denna princip stöter emellertid vid realiserande av den
kliniska undervisningens byggnadskrav på avsevärda svårigheter, som ytterligare
kompliceras därav, att man i föreliggande fall har att räkna med en tredje
faktor, nämligen serafimerlasarettet, vilket är att betrakta såsom en självständig
stiftelse om ock bidrag till dess driftkostnader lämnas av stat och kommun.
Enligt de sakkunnigas alternativ II — vilket synes mig det som från alla synpunkter
erbjuder de största fördelarna — skulle serafimerlasarettet förbliva den
part, som förmedlade statens och kommunernas intressen, varvid det nu bestående
samarbetet mellan lasarettet å ena sidan och staden och länet å den
andra skulle vidare utvecklas, så att staden och länet nu liksom vid'' föregående
tillfällen skulle deltaga i kostnaderna för lasarettets nydaning men
på ett sådant sätt, att kommunen och länet komme att dela kostnaderna såväl
för nybyggnaderna som för driften av serafimerlasarettet i proportion
till det gagn, de olika parterna hade av det nya sjukhuset. Förslaget förutsätter,
att det nya lasarettet allt fortfarande skall bestrida viss del av den
sjukvård, som för karolinska institutets undervisning är oumbärlig, och att
kostnaderna för sjukvården fördelas mellan staten såsom ansvarig för den
medicinska undervisningen och kommunerna såsom ansvariga för sjukvården.
Denna grundförutsättning eller så att säga ledande tanke i ett blivande
avtal kan jag icke finna annat än fullt riktig. Den har också i princip
accepterats av Stockholms stads myndigheter.

Huru emellertid denna princip för ett blivande avtal bör i sina detaljer
utformas, därom kunna givetvis delade meningar råda. Jag anser det ej
heller erforderligt att redan nu en bestämd ståndpunkt intages till dessa
detaljer. Vad som däremot synes mig vara av betydelse är, att redan från
början klarhet vinnes om de förutsättningar, från vilka man bör utgå vid
uppbyggande av den ifrågasatta organisationen av det nya kliniska sjukhusets
tillkomst och verksamhet.

Dessa förutsättningar eller grunder synas mig kunna angivas på följande
sätt:

Därest till serafimerlasarettet under nyttjanderätt upplåtes tomt, tillhörig
staten, betalar lasarettet från och med tidpunkten för lasarettsverksamhetens
begynnande å denna tomt såsom ersättning härför till staten

148

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

en årlig tomtavgift, beräknad med hänsyn till värdet av den mark, som
varder för ändamålet upplåten.

Kostnaderna för byggnadsföretaget fördelas lika på de i detsamma ingående
vårdplatserna.

Staten betalar dels byggnadskostnaderna för vårdplatserna för garnisonens
sjuka, dels mot det att staten med full äganderätt övertager lasarettets nuvarande
tomter med fastigheter, byggnadskostnaderna för de vårdplatser å tillhopa
240, vilka enligt nu gällande avtal äro av lasarettsdirektionen upplåtna
till sjuka från Stockholms stad och Stockholms län, dels och byggnadskostnaderna
för de vårdplatser, vilka anses böra stå öppna för sjuka från hela
riket.

Stockholms stad betalar byggnadskostnaderna för de vårdplatser, vilka
staden utöver de enligt nu gällande avtal å nuvarande serafimerlasarettet
befintliga (200) önskar förbehålla åt staden tillhöriga sjuka.

Stockholms län betalar byggnadskostnaderna för de vårdplatser, vilka
länet utöver de enligt nu gällande avtal å nuvarande serafimerlasarettet befintliga
(40) önskar förbehålla åt länet tillhöriga sjuka.

byggnadskostnaderna för de vårdplatser, vilka äro förlagda till hel- eller
halvenskilt rum, betalas genom ett amorteringslån.

Lasarettets utrustning bekostas enligt de i det föregående angivna grunderna;
dock bekostar staten ensam den del av utrustningen, som förorsakas
av den medicinska undervisningen.

Lasarettets drift handhaves av en direktion, i vilken staten, Stockholms
stad och Stockholms län äro till lämpligt antal representerade.

Driftkostnaderna, däruti inbegripet kostnaderna för poliklinikerna, bestridas
sålunda:

staten betalar dels kostnaden för den medicinska undervisningen, dels
kostnaden för garnisonens sjuka, dels enligt vad nedan sägs viss del av
övriga kostnader;

alla å lasarettet intagna sjuka, med undantag för garnisonens sjuka,
betala fastställd legosängsavgift. För medellösa betalas legosängsavgifter av
den, som enligt lagen om fattigvård är därför ansvarig (vederbörande fattigvårdssamliälle,
landsting eller kommun);

av restkostnaden, varmed förstås skillnaden mellan verkliga kostnaden
för underhållsdag och legosängsavgiften, betalas den ena hälften av staten,
den andra av vederbörande landsting eller stad, som ej deltager i landsting.

Då nu angivna allmänna grunder, vilka i huvudsak överensstämma med
de av de sakkunniga föreslagna, i sig innefatta frågor, vilka äro av betydelse
för spörsmålets vidare bedömande, har jag ansett lämpligt att nu
framlägga desamma, och torde dessa grunder, därest någon erinran mot
dem icke av riksdagen framställes, böra tjäna såsom en utgångspunkt för
den fortsatta prövningen av förevarande spörsmål.

149

Kungl. May.ts proposition Nr 210.

Jag har angivit samarbetet med Stockholms stad såsom den första och
viktigaste betingelsen för denna frågas framtida realiserande. Jag vill härefter
övergå till vad jag anser vara den andra betydelsefulla förutsättningen
för frågans lösning, vilken förutsättning jag anser även den böra på frågans
nuvarande stadium i princip underställas riksdagens prövning; jag syftar
på spörsmålet om den för det nya kliniska sjukhuset lämpligaste tomten.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen hava ett
flertal tomter varit föremål för närmare övervägande. För egen del har
jag genom besök å eu del av de viktigaste av de föreslagna tomterna sökt
skaffa mig en mera direkt uppfattning om deras lämplighet för det avsedda
syftemålet.

Sedan gammalt har Kungsholmen utgjort ett centrum för den medicinska
undervisningen, och där hava också ett flertal allmänna sjukhus och sjukvårdsinrättningar
samlats. Det har givetvis legat närmast till hands, att
man vid sökandet efter en tomt för ett nytt kliniskt sjukhus först kastat
blicken på nämnda stadsdel. Den enda staten tillhöriga där belägna
tomt, som kunnat ifrågasättas, har varit den i det föregående omnämnda
tomten vid Mariéberg, eventuellt tillökad med områden från nuvarande
Konradsberg. Mot tomtens läge torde intet vara att erinra; tvärtom skulle
där uppförda sjukhus erhålla en utmärkt belägenhet invid Mälaren och
vetta mot söder. Däremot göra såväl tomtens areal — en alltför begränsad
och mot söder avsmalnande byggnadsyta — som de där rådande
terrängförhållandena, att densamma icke kan anses lämplig för ett så stort
byggnadsföretag som det nu ifrågavarande. Därest hit skulle förläggas en
medicinsk högskola med dithörande kliniska och teoretiska institutioner,
måste tomten i fråga uppenbarligen utvidgas med stora delar av närgränsande
områden. Dessa sistnämndas för byggnadsarbeten av nu ifrågavarande
art synnerligen olämpliga beskaffenhet kommer — på grund av omfattande
sprängnings- och schaktningsarbeten — att väsentligt höja byggnadskostnaderna.
Då härtill kommer, att den ifrågasatta ingångslinjen till
Stockholm av västra stambanan — den s. k. Smedsuddslinjen — är tänkt
så förlagd, att järnvägslinjen skulle skära denna tomt, har jag icke funnit
ett allvarligt reflekterande å densamma böra ifrågakomma.

Längre ut på Kungsholmen ligger den staden tillhöriga Kristinebergstomten.
Mot denna tomt torde vara att erinra, att densamma är för liten och att dess
mot norr sluttande läge i hög grad komplicerar och nästan omöjliggör ett rationellt
utnyttjande av densamma för sjukhusändamål. Då härtill kommer,
att densamma förvärvats av Stockholms stad för exploatering för industriändamål
och att stadsplanetävlan beträffande detta område för närvarande pågår,
har jag ansett densamma icke kunna tagas i betraktande i nu förevarande
sammanhang.

Av de norr om staden belägna tomterna hava områdena vid Karlberg och
Norrbacka under utredningens gång varit föremål för närmare omprövning.

150

Kungl. Maj:ts proposition Nr 216.

Båda tomterna tillhöra staten och äro tillräckligt stora för ändamålet. De
äro emellertid starkt kuperade, och deras i anspråktagande skulle medföra
omfattande och dyrbara sprängningsarbeten ävensom nödvändiggöra ett
spritt och därför mera kostsamt byggnadssätt än det nu för tiden eftersträvade
mera koncentrerade, som kan komma till användning å en mera
plan yta. Vad som dock framför allt gör, att man icke torde kunna taga
dessa tomter i allvarligt övervägande, är deras läge i förhållande till en del
ännu svävande trafikfrågor —- Karlbergstomten skulle genomskäras av den
ovanberörda Smedsuddslinjen — och deras belägenhet alldeles intill rangeringsbangården
vid Tomteboda och beträffande Norrbackatomten dessutom
dennas läge omedelbart vid den stora godsstationen vid Norrtull. Sistnämnda
omständigheter göra dem enligt min mening olämpliga för sjukhusändamål,
då bullret från dessa stationer, där arbetet pågår även under större delen
av natten, måste komma att inverka i hög grad störande på de sjuka.

Den vid Expo. rim en ta Iföl te t belägna tomten är onekligen väl lämpad för
ändamålet men densamma är upptagen av lantbruksakademiens lokaler och
anläggningar. Då en förflyttning av dessa näppeligen i detta sammanhang
lär kunna ifrågasättas, har jag icke ansett denna tomt böra nu komma
i betraktande, helst det gäller ett relativt snabbt igångsättande av de planerade
byggnadsföretagen.

Vänder man sig vidare mot trakterna söder om Stockholm, hava tre härstädes
liggande tomter varit föremål för närmare uppmärksamhet. Den
staten tillhöriga Johannishovstomten har ansetts vara i hög grad olämplig för
ändamålet. Den jämna delen av denna tomt är redan för en avsevärd tid
uthyrd till idrottsplats, och den söderut liggande terrängen är så starkt
kuperad, att den skulle draga mycket höga byggnadskostnader, vartill kommer
att den gränsar intill Stockholms stads slakthus och dithörande industriella
anläggningar. Nämnda omständigheter synas mig böra utesluta
densamma från närmare beaktande.

Jrsta-tomten tillhör Stockholms stad, och har staden hit tänkt förlägga
ett sjukhus. Denna tomt är dock såsom sådan för liten, i det att den
icke kan bereda plats för ett sjukhus av här föreslagen omfattning och
än mindre därjämte för karolinska institutets teoretiska institutioner. Däremot
ligger söder härom ett område, det s. k. Arsta gärde, vilket är fullt
tillräckligt stort och erbjuder en plan yta, å vilken de erforderliga byggnaderna
kunna utan fördyrande sprängnings- och planeringsarbeten givas en
god och ändamålsenlig placering. Emot denna tomt talar dess avlägsna
belägenhet, som anses medföra svårigheter såväl för de studerande som för
erhållande av ett tillfredsställande sjukmaterial för poliklinikerna.

Vad därefter beträffar Enskede-tomten, vilken ej fullt sammanfaller med
den av de sakkunniga i deras skrivelse av den 17 juni 1921 åberopade tomten,
tillhör densamma Stockholms stad och är onekligen av beskaffenhet att
kunna tagas i övervägande. För densammas utnyttjande för ifrågavarande

151

Kungl. Maj.ts proposition Nr 216.

ändamål talar dels dess storlek, dels dess jämna och för byggnadsarbeten
lämpade byggnadsyta men mot densamma dess ej endast i och för sig avlägsna
utan från de allmänna förbindelselederna isolerade läge.

Återstår så det föreslagna området å Ladugårdsgärdet. Denna tomts lämplighet
för karolinska institutets kliniska och teoretiska institutioner har blivit
vid olika tillfällen vitsordad. Tomten erbjuder med sin storlek och sin
plana byggnadsyta samma fördelar som tomterna å Årsta gärde och vid
Enskede men saknar den med dessa tomter förenade nackdelen av deras
avlägsna läge. De skäl, som tala emot tomten å Ladugårdsgärdet, äro dels
militära, dels ock av ekonomisk art. De av de militära myndigheterna anförda
synpunkterna torde dock icke i och för sig vara av beskaffenhet att
böra stå hindrande i vägen för disponerande av ett område, som i övrigt
befunnits lämpligt. Vad de ekonomiska synpunkterna beträffar, har synnerlig
vikt fästs vid desamma, därvid framhållits det utomordentligt höga
värde, som marken å Ladugårdsgärdet måste anses äga.

De övriga tomter, som varit föremål för prövning och förslag i den föreliggande
frågan, har jag icke ansett nödigt att ytterligare omnämna, då desamma
såsom i hög grad olämpliga såväl beträffande läge som terrängförhållanden
och omfattning icke synas mig böra komma under omprövning
i nu förevarande sammanhang.

Av min korta sammanfattning av de tomter, vilka kunna bliva föremål
för ett mera allvarligt övervägande, torde framgå att det är tre områden,
som jag anser vara förtjänta att framför andra komma i fråga; dessa äro
de ovannämnda tomterna å Årsta gärde, vid Enskede och å Ladugårdsgärdet.

Då det nu gäller att träffa ett val mellan dessa områden måste jag ställa
mig i hög grad tveksam. Oaktat de skäl, som föranledde Kungl. Maj:ts
förenämnda beslut av den 21 april 1922 fortfarande kvarstå, tala dock de
ekonomiska synpunkterna med sådan styrka emot den medicinska högskolans
förläggande till Ladugårdsgärdet, att man måhända nödgas avstå från
tanken härpå. Skulle riksdagen dela denna uppfattning synes man i första
hand böra räkna med endera av de nyss omförmälda tomterna å Årsta gärde
och vid Enskede såsom plats för karolinska institutets kliniska och teoretiska
institutioner. För att vinna en fast utgångspunkt för det fortsatta utredningsarbetet,
synes det mig vara av vikt att redan nu riksdagen sättes
i tillfälle att uttala sig i fråga om disponerande av för ändamålet lämplig
tomt.

Givet är, att jag — såsom förut antytts — i detta sammanhang icke kan
ingå på det av de sakkunniga framlagda detaljerade byggnadsförslaget.
Meningarna om detsamma hava i vissa delar gått i sär, och utan en omarbetning
torde detsamma icke böra upptagas till närmare prövning. Så
mycket torde dock redan nu kunna sägas, att ett utbyggande av det klink

152

Kung!. May.ts proposition Nr 216.

ska sjukhuset i en etapp — de sakkunnigas alternativ II — synes vara att
föredraga, ej minst ur ekonomisk synpunkt. Jag hänvisar till de av de sakkunniga
anförda skälen.

Enligt min mening bör därför, sedan riksdagen beretts tillfälle att yttra
sig i frågan, dennas fortsatta handläggning hänskjutas till förnyad utredning,
därvid dels med hänsyn i främsta rummet till att nå fram till ett
ekonomiskt förmånligare förslag samt dessutom med hänsyn till förefintligt
sjukvårdsbehov och med aktgivande å den i ärendet förebragta kritiken
bör tagas i övervägande vilka kliniker böra omedelbart flyttas och
vilka böra vänta eller flyttas vid en senare tidpunkt, i samband varmed
detaljerade ritningar och kostnadsberäkningar böra uppgöras med hänsyn
härtill, dels ock en allmän om än ej i detalj utformad plan bör uppgöras
rörande den tilltänkta utflyttningen och nybyggandet för karolinska institutets
teoretiska institutioner.

Jag antydde nyss, att jag funnit det av de sakkunniga framlagda alternativ
II vara det, som från ekonomisk synpunkt synes vara att föredraga.
Med utgångspunkt härifrån har jag ansett mig böra betrakta det förslag
till ändringsarbeten å det nuvarande serafimerlasarettet, som bör föreläggas
riksdagen. Att något här bör göras, synes mig ställt utom allt tvivel; om
de förefintliga bristerna har jag genom besök å stället förvissat mig och
tillåter mig i övrigt hänvisa till vad härom av sakkunniga och myndigheter
anförts.

Den frågan uppställer sig emellertid, vilka åtgärder som det är oundgängligt
av nöden att omedelbart vidtaga. I detta hänseende har jag icke kunnat
undgå finna det av de sakkunniga avgivna förslaget väl avvägt. Detsamma
bygger i huvudsak på vad som föreslagits av generalfältläkaren Bauer.
De viktigaste av de förordade arbetena tillstyrkas jämväl av professor
Holmgren. Förslaget slutar å ett belopp av 615,200 kronor, vilken summa
de sakkunniga tänkt sig skola så fördelas, att hälften, 307,600 kronor, bestrides
av staten och av återstående hälften två tredjedelar bestridas av
Stockholms stad och en tredjedel av Stockholms län. Den sålunda ifrågasatta
fördelningsgrunden har icke givit anledning till erinran från min sida.
Jag anser den på staten ankommande delen av dessa kostnader böra anvisas
under förutsättning, att återstoden varder i enlighet med vad nyss sagts
beviljad av Stockholms stad- och län, och torde i sinom tid, sedan beslut
föreligga om anvisande av olika myndigheter utav de för ändamålet erforderliga
medlen, direktionen för serafimerlasarettet äga att inkomma till Kungl.
Maj:t med ett specificerat förslag till de ändringsarbeten, som böra vidtagas,
vilket förslag uppenbarligen bör vara i allt väsentligt grundat på ovanberörda
sakkunnigyttrande.

Under åberopande sålunda av vad jag förut anfört hemställer jag, det
Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen

153

Kangl. Maj:ts proposition Nr 216.

att till ändringsarbeten å nuvarande serafimerlasarettet i
huvudsaklig överensstämmelse med sjukhusbyggnadssakkunnigas
den 24 september 1925 avgivna förslag för budgetåret
1926—1927 anvisa ett extra reservationsanslag av
307,600 kronor, under förutsättning att ett lika stort belopp
för samma ändamål beviljas av Stockholms stad och
Stockholms läns landsting.

Till denna departementschefens, av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Kungi. Höghet
Kronprinsen-Regenten lämna bifall ävensom förordna, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Em. G:son Bergman.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 184 käft. (Nr 216.)