Kungl. May.ts proposition nr 187 (Proposition 1932:187)

Kungl. May.ts proposition nr 187.

Nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ecklesiastik
boställsordning m. m.; given Stockholms slott den 11
mars 1932.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) ecklesiastik boställsordning,

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr
36, sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § 9:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt,

4) lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1)
angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt,

5) lag örn kyrkofond,

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910 (nr
141, sid. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning,

7) lag örn ändring i lagen den 30 augusti 1918 (nr 724) angående krigstidsunderstöd
åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra ordinarie präster
och innehavare av prästerliga emeritilöner,

8) lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 21 november 1925 (nr 455) angående
särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar
inom Härnösands och Luleå stift,

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 21 november 1925 (nr 449)
örn resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat,

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1926 (nr 526)
örn vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning av nådårsrättens
upphörande m. m.,

11) lag angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. lagen den 13 december 1929
(nr 382) om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade
pastorat m. m., och

12) lag om ändrad lydelse av 13 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928,

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.)

Kungl. Majlis proposition nr 187.

dels ock hemställa, att riksdagen, därest de under 1)—12) omförmälda lagarna
bliva av riksdagen antagna, ville bemyndiga Kungl. Maj :t att bestämma
dagen för deras ikraftträdande.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF

Sam. Städener.

Kungl. Majsts proposition nr 187.

Förslag

till

Ecklesiastik boställsordning.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Till boställen räknas i denna boställsordning all den fasta egendom, som
är avsedd till bostad eller avlöning åt prästerskapet i territoriella pastorat eller
som donerats till prästänkesäte.

Boställe, som är anvisat till löntagares bostad, kallas i denna boställsordning
prästgård. Boställe, som är avsett till avlöning åt prästerskapet i visst
pastorat eller utgör änkesäte, kallas löneboställe. Boställe, vars avkastning
i sin helhet skall ingå till kyrkofonden, benämnes allmänt kyrkohemman.

2 §.

1. Prästgård och löneboställe förvaltas av pastoratet under iakttagande av vad
i denna boställsordning stadgas.

De skyldigheter, som enligt lag eller särskild författning åligga fastighets
ägare, skola beträffande prästgård och löneboställe fullgöras av pastoratet.

2. Örn förvaltningen av allmänt kyrkohemman stadgas i 5 kap.

3 §.

Pastorat äger, där så finnes lämpligt, uppdraga åt en särskild boställsstyrelse
att i avseende å förvaltningen av prästgård och löneboställe fullgöra de
åligganden, som eljest tillhöra kyrkorådet.

Vad örn val av ledamot och suppleant i kyrkoråd är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fråga örn ledamot och suppleant i boställsstyrelse, dock
må antalet ledamöter icke vara under tre eller över fem.

Boställsstyrelse väljer inom sig för varje år ordförande och, där så finnes
påkallat, vice ordförande.

4 §.

Domkapitlet åligger tillse, att gällande bestämmelser örn pastorats boställsförvaltning
efterlevas och att överträdelser beivras. Domkapitlet må, då domkapitlet
finner skäl därtill, överklaga domstolars och andra myndigheters beslut
angående boställsförvaltningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2 kap. Om prästgård och löneboställe.

Om prästgård.

5 §.

Prästgård skall omfatta område av lämplig storlek, bebyggt på sätt i detta
kapitel föreskrives.

Erfordras ny prästgård eller flyttning av äldre prästgård, må enligt Konungens
bestämmande prästgården läggas å boställe inom pastoratet eller
ock annorstädes å område, som av pastoratet för ändamålet erbjudes.

6 §.

Å prästgård skola finnas följande laga hus: 1) boningshus, 2) visthus, 3)
hushållskällare, 4) tvättstuga, 5) vedbod och 6) hemlighus ävensom, där sådant
prövas erforderligt, garage samt brunn.

Å prästgård för komminister må visthus och tvättstuga eller ettdera ute
slutas, när de prövas kunna undvaras.

7 §•

1. De laga hus, som för varje prästgård föreskrivas, må sammanbyggas, i
den mån sådant prövas lämpligt. Alla hus skola läggas och inrättas så, att
eldfara såvitt möjligt undvikes samt brandförsäkring av desamma ej förhindras
eller onödigt fördyras.

2. I stad eller stadsliknande samhälle må, där Konungen det medgiver,
prästgårdar för två eller flera tjänstinnehavare sammanbyggas. I sådant fall
skall beträffande bostädernas anordnande i tillämpliga delar gälla vad i detta
kapitel stadgas örn bostad för envar av tjänstinnehavarna.

8 §.

1. För boningshus å prästgård för kyrkoherde må föreskrivas minst sex,
högst nio boningsrum, av vilka ett tillika skall vara expeditionsrum, jämte
kök, skafferi, erforderliga garderober och en eller två förstugor eller kapprum.
Då fråga uppkommer om ny- eller ombyggnad av boningshus, inom vilket
kyrkoarkivalier skola förvaras, skall föreståndaren för vederbörande landsarkiv
eller arkivdepå lämnas tillfälle att yttra sig; finnes brandfritt valv
eller annan brandsäker och fuktfri arkivlokal vara av behovet påkallad, skall
sådan inrättas.

2. För boningshus å prästgård för komminister må föreskrivas minst fyra,
högst sex boningsrum jämte kök, skafferi, erforderliga garderober och en eller
två förstugor eller kapprum. Yad i 1 mom. stadgas örn expeditionsrum
och arkivlokal i boningshus å prästgård för kyrkoherde skall äga motsvarande
tillämpning i fråga örn boningshus å prästgård för komminister, som på eget
ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

9 §•

1. Boningshus uppföres på sockel av sten eller betong av minst fem decimeters
höjd ovan jord, med väggar av tegel eller timmer eller annat ändamålsenligt
byggnadsämne. Till byggnaden i övrigt användas ämnen, som finnas
lämpliga. Boningsrummen skola vara försedda med nödiga och lämpliga
anordningar för uppvärmning. Alla boningsrum förses med dubbelfönster,
gipsade, boaserade eller spända tak, oljemålning å panel, dörrar, dörr- och
fönsterinfattningar samt tapeter eller lämplig målning å väggarna.

2. Övriga laga hus uppföras efter ortens sed av ändamålsenliga byggnadsämnen.
Tvättstuga skall vara försedd med panna.

3. Bör boningshus och andra laga hus må efter behovet och ortens sed
tjänlig beklädnad och bestrykning föreskrivas.

4. Där elektrisk ström för belysningsändamål finnes att tillgå i orten, skola,
såframt det utan oskälig kostnad kan ske, belysningsledningar indragas i
prästgårdens byggnader i den omfattning, som prövas skälig.

10 §.

Vid bestämmandet av storleken, inredningen och beskaffenheten i övrigt
av laga hus å prästgård skall iakttagas, å ena sidan, att byggnadens varaktighet
och tjänstinnehavarens skäliga behov tillgodoses samt, å andra sidan,
att de med byggnadsskyldighetens fullgörande förenade kostnader ej varda
mer än nödigt betungande.

11 §•

Å prästgård skola alla laga hus underhållas och vid behov nybyggas av
pastoratet.

De laga husen skola av pastoratet hållas brandförsäkrade till fulla värdet.

12 §.

Har pastoratet i prästgård anordnat särskild lokal för pastorsexpedition,
vilken lokal icke ingår i tjänstinnehavarens bostad, skall pastoratet bekosta
möblering, uppvärmning och städning av lokalen med tillhörande utrymmen.

13 §.

Det åligger pastoratet att å prästgårdsområdet anlägga och underhålla
gårdsplan och väg till denna från områdets gräns.

Prästgård skall, där hinder ej möter, omfatta erforderligt område till trädgård.
För trädgårdsanläggning erforderlig stenbrytning, röjning och dikning
skall pastoratet ombesörja.

14 §.

Pastoratet åligger att uppföra och underhålla erforderligt stängsel kring
prästgård, där ej hägnad skall hållas av granne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Enskild väg, som erfordras uteslutande för prästgårds räkning, skall anläggas
och underhållas av pastoratet. Sådan väg skall vintertiden vid snöfall
öppenhållas av pastoratet. Det åligger jämväl pastoratet att svara för den
på prästgård ankommande skyldighet att deltaga i byggande och underhåll
av enskild väg, som är gemensam för prästgården och annan fastighet.

15 §.

Tjänstinnehavaren är skyldig att väl vårda prästgårdens laga hus och hålla
prästgårdsområdet i ordnat skick, så ock, där trädgård tillhandahålles honom,
väl vårda och vidmakthålla denna.

Eftersätter tjänstinnehavaren vad sålunda åligger honom, är han skyldig
ersätta pastoratet kostnaden för avhjälpande av uppkommen brist eller skada.

16 §.

Prästgård avträdes samtidigt med frånträdandet av övriga löneförmåner
vid den tjänst, varmed prästgården är förenad.

Skola löneförmånerna på grund av tjänstinnehavarens dödsfall frånträdas
vid tjänstårets utgång och återstår vid denna tid ej mera än tre månader till
nästa fardag för tillträde och avträde av förhyrd lägenhet, äga dödsbodelägarna
kvarsitta å prästgården till nämnda fardag, med skyldighet för dem
att under tiden ej mindre ansvara för prästgårdens behöriga skötsel och vård
än även upplåta erforderligt utrymme i prästgården åt den, som i egenskap
av vikarie uppehåller tjänsten eller såsom ny innehavare tillträtt densamma.

17 §.

Har tjänstinnehavare å prästgård uppfört annan byggnad än laga hus, eller
har han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av träd eller buskar,
skall han hembjuda det pastoratet till inlösen, när han frånträder prästgården.

Vill ej pastoratet lösa, eller har pastoratet ej inom tre månader efter det
hembudet gjordes förklarat sig därtill villigt, äger tjänstinnehavaren bortföra
vad han påkostat; återställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han
mottog den. Är ej vad tjänstinnehavaren sålunda äger från fastigheten skilja
bortfört inom sex månader efter det ny tjänstinnehavare tillträtt prästgården,
tillfaller det pastoratet utan lösen.

Kan överenskommelse ej träffas örn vad pastoratet enligt denna paragraf
bör utgiva i lösen, skall frågan avgöras i den ordning, som stadgas i 2
kap. 8 § lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.

18 §.

Vad i denna boställsordning stadgas örn tjänstinnehavare skall äga motsvarande
tillämpning i fråga örn annan, som åtnjuter de med tjänsten förenade
löneförmåner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Om löneboställe.

19 §.

Laga hus å löneboställe äro de byggnader, som enligt föreskrift, meddelad
med stöd av äldre lag, skola finnas å lönebostället vid tiden för pastoratets
övertagande av förvaltningen.

Då omständigheterna därtill giva anledning, må på yrkande av pastoratet
ändring meddelas i föreskrift rörande vilka laga bus, som skola finnas, deras
storlek, inredning och beskaffenhet i övrigt; dock skall bebyggelsen städse anpassas
efter löneboställets storlek och avkastningsförmåga. För självständigt
jordbruk avsedd bebyggelse må ej utan tillstånd av domkapitlet inskränkas sa,
att sådant jordbruk icke längre kan bedrivas å lönebostället.

20 §.

Har pastoratet genom köp eller byte förvärvat fast egendom att utgöra löneboställe,
skola såsom laga hus insynas å egendomen befintliga byggnader, som
finnas erforderliga för egendomens ändamålsenliga nyttjande såsom löneboställe.

21 §.

Pastoratet skall underhålla och vid behov ombygga eller nybygga löneboställes
laga hus, så ock städse hålla boställes åker och äng samt därtill hörande
anstalter i fullgott stånd.

De laga husen skola av pastoratet hållas brandförsäkrade till fulla värdet.

22 §.

Vill pastoratet å löneboställe taga mark i anspråk för begravningsplats eller
andra församlingsändamål eller med nyttjanderätt upplåta mark för kommunala
behov eller till egna hem, industri eller andra liknande ändamål, skall
pastoratet därtill inhämta tillstånd av domkapitlet.

Lag samma vare, örn pastoratet vill från löneboställe för annat ändamål än
byggande och underhåll av prästgård, kyrka, kapell, kyrkogård och till prästgård
hörande väg bortföra grus, sten, torv, lera eller därmed jämförliga naturtillgångar.
Meddelas tillstånd därtill, må domkapitlet föreskriva, att inkomsten
skall fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång för pastoratet.

Om upplåtelse av tomträtt å löneboställe är särskilt stadgat.

23 §.

I fråga om upplåtelse av löneboställe på arrende skall, i den mån ej annat
följer av bestämmelserna i denna boställsordning, gälla allmän lag.

24 §.

Är löneboställe utarrenderat, vare arrendatorn skyldig att avhjälpa sådana
brister å boställets laga bus, som föranleda blott mindre reparation, så ock

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

att hålla boställets åker och äng med därtill hörande anstalter i fullgott stånd.
Arrendatorn må jämväl tillförbindas att svara för annan än mindre reparation
samt för ombyggnad eller nybyggnad av laga hus ävensom att fullgöra
pastoratet enligt 21 § åliggande brandförsäkringsplikt. Pastoratet svare dock
för att de arrendatorn sålunda åvilande skyldigheter ej eftersättas.

Med mindre reparation förstås avhjälpande av smärre brister å golv, väggoch
takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning
ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

Arrendatorns skyldigheter i de i denna paragraf omförmälda hänseenden
skola angivas i arrendekontraktet.

25 §.

1. Därest arrendator innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans
med återstående delen av arrendetiden uppgår till tio år, samt väl brukat
lönebostället, skall arrendatorn eller, om han avlidit, hans änka och barn äga
företrädesrätt att, där pastoratet ämnar fortfarande utarrendera bostället, ånyo
arrendera detsamma (optionsrätt), såvida begäran härom framställes hos pastoratet
minst nio månader före arrendetidens utgång.

Har, där sådan begäran framställts, pastoratet icke senast sju månader före
arrendetidens utgång lämnat arrendatorn meddelande, att pastoratet icke ämnar
utarrendera bostället eller icke medgiver honom optionsrätt, och ej heller,
där utarrendering skall ske och optionsrätt icke förvägras arrendatorn, för
honom tillkännagivit villkoren för nytt arrende, skall förutvarande arrende anses
vara på oförändrade villkor förlängt på fem år. Har arrendatorn icke inom
en månad efter mottagandet av pastoratets anbud å nytt arrende träffat överenskommelse
med pastoratet örn arrendevillkoren, anses optionsrätten förfallen.

2. Har under de sista tio arrendeåren arrendators dödsbodelägare övertagit
arrendet eller arrendator å barn eller barns make överlåtit arrenderätten, äger
vid ny utarrendering den, som på sådant sätt blivit innehavare av arrenderätten,
för åtnjutande av optionsrätt räkna sig till godo den tid, varunder företrädaren
varit i besittning av arrendet.

3. Därest efter arrendetidens utgång lönebostället i sin helhet eller till någon
del ej vidare kommer att utarrenderas eller skall upplåtas under ett arrende
med annan egendom eller ock visst område skall särskilt upplåtas, äger
arrendatorn icke att för den honom eljest tillkommande optionsrätt erhålla
någon ersättning. Örn bostället finnes böra vid förnyad utarrendering upplåtas
i två eller flera lotter, äger arrendatorn optionsrätt till endast en av
dessa lotter, därvid han äger själv bestämma, vilken av de olika lotterna han
fortfarande vill bruka.

4. Optionsrätt äger rum allenast i avseende å område, som utarrenderas för
jordbruk eller bebyggande, dock ej beträffande torpställe å löneboställes skogsmark.

Kungl. May.ts proposition nr 187.

5. Ej må genom förbehåll i avtal mellan arrendator och pastoratet arrendator
betagas optionsrätt, varom i denna paragraf stadgas; har sådant förbehåll
skett, vare det utan verkan.

6. Bestämmelserna örn arrendator tillkommande optionsrätt skola intagas i
arrendekontraktet.

26 §.

Innan pastoratet utarrenderar löneboställe, som ligger i nära grannskap av
prästgård, eller godkänner överlåtelse av arrende av sadant boställe, skall
tjänstinnehavaren beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.

Om boställsnämnd och dess uppsikt över boställsförvaltningen.

27 §.

Eör uppsikt över förvaltningen av prästgård och av löneboställe med undantag
för dess skog (löneboställes jordbruksdel) skall finnas särskild boställsnämnd,
en för varje tingslag på landet jämte de städer, som ligga därinom eller
som enligt Konungens förordnande skola därmed förenas till ett tjänstgöringsområde,
samt en för Stockholms stad.

Boställsnämnden skall bestå av tre i orten boende, i lantbruks- och därmed
sammanhängande affärsförhållanden kunniga män. Tva ledamöter jämte
lika antal ersättare utses för tre år åt gången, den ene, tillika ordförande,
av länsstyrelsen samt den andre av domkapitlet. Såsom tredje ledamot i boställsnämnden
inträder en av dem, vilka till ett antal av en för varje till tjänstgöringsområdet
hörande pastorat skola pastoratsvis, likaledes för tre ar, utses
för tjänstgöring i boställsnämnden, därvid vad örn valbarhet till nämndeman
finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning; skolande i varje särskilt fall
bland de sålunda valda inkallas den närmast boende, som ej tillhör det av
förrättningen berörda pastoratet.

Konungen äger, där särskilda skäl sådant föranleda, rörande nämndens tjänstgöringsområde
och sättet huru ledamöterna skola utses förordna annorlunda
än nu sagts.

28 §.

Boställsnämnd åligger att med tillämpning av de i detta kapitel givna bestämmelser
meddela föreskrifter angående prästgårds anordnande och löneboställes
bebyggande, så ock att öva tillsyn å prästgårds och löneboställes hävd
till hus och jord.

Stanna boställsnämndens ledamöter i olika meningar, gälle vad de flesta
säga. Har var sin särskilda mening och kan jämkning ej ske, gälle ordförandens.

29 §.

Boställsnämnds tillsyn över prästgård och löneboställe utövas genom ekonomisk
besiktning.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Å löneboställe må sådan besiktning kunna förrättas av nämndens ordförande
ensam, där domkapitlet med hänsyn till boställets ringhet eller andra
omständigheter prövar sådant lämpligen kunna äga rum och pastoratet samt,
där bostället är utarrenderat, jämväl arrendatorn därtill lämnar medgivande.
Vid nu nämnd besiktning må dock ej handläggas fråga örn utdömande eller
insyning av laga hus.

30 §.

Ekonomisk besiktning skall på föranstaltande av domkapitlet hållas, å
prästgård inom utgången av tionde året och å löneboställe, där ej domkapitlet
för visst löneboställe annorlunda bestämmer, inom utgången av femte året efter
det, då ekonomisk besiktning näst förut förrättats å fastigheten; domkapitlet
obetaget att i händelse av särskilt behov även å annan tid förordna örn ekonomisk
besiktning.

31 §.

1. Vid ekonomisk besiktning har boställsnämnden att iakttaga följande:

a) Nämnden skall tillse, att de laga husen äro behörigen brandförsäkrade
och försedda med nödig brandredskap, så ock anteckna i vad mån förut föreskrivna
nybyggnader, ombyggnader, reparationer och andra åtgärder blivit
verkställda.

b) Är efter senaste ekonomiska besiktning hus, som skall finnas å prästgård
eller löneboställe, nybyggt, skall nämnden tillse, huruvida det är i överensstämmelse
med givna föreskrifter samt i övrigt ändamålsenligt och med
omsorg uppfört. Nämnden meddelar därefter beslut, huruvida huset må, i befintligt
skick eller sedan därå anmärkta felaktigheter och brister blivit avhjälpta,
insynas. Kan huset icke godkännas, lämnas föreskrift angående därav
påkallade åtgärder.

c) Finnas å laga hus bristfälligheter, skall nämnden pröva, huruvida bristfälligheterna
kunna avhjälpas allenast genom mindre reparation. Där så är
fallet, skall sådan mindre reparation föreskrivas.

d) Anser nämnden bristfälligheter å laga hus föranleda annan än mindre
reparation, skall nämnden meddela föreskrift därom.

e) Prövar nämnden erforderligt, att ombyggnad sker av laga hus eller
att sådant hus ersättes med nytt, skall nämnden ålägga pastoratet att verkställa
ombyggnad eller nybyggnad. Nämnden skall i beslutet angiva husets
inredning och beskaffenhet samt i fråga örn nybyggnad dess storlek.

f) Nämnden skall i fråga, om prästgårdsområde tillse, huruvida av pastoratet
anlagd gårdsplan och väg äro, i vad på pastoratet ankommer, behörigen
underhållna, samt föreskriva de bättringar, som anses erforderliga.

g) Ägorna å löneboställe skola besiktigas och anteckning göras angående
de brister, som förefinnas beträffande åkerns hävdande, övriga ägors skötsel
och vård, hägnaders och dikens anbringande och underhåll samt torvmosses

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

begagnande. Erforderliga bättringar och andra åtgärder skola föreskrivas.
Einnes å löneboställe antaget brukningssätt uppenbart leda till skada för bostället,
skall nödig rättelse föreskrivas.

h) Tid skall utsättas, inom vilken vid förrättningen föreskriven nybyggnad,
ombyggnad, reparation eller annan åtgärd bör vara verkställd.

2. Är löneboställe utarrenderat, skola de föreskrifter, som meddelas enligt
1 mom. c) och g), avse arrendatorn. Vad nu är sagt gälle, i den mån arrendatorn
tillförbundits att fullgöra pastoratet åvilande skyldigheter i avseende å annan
än mindre reparation, ombyggnad eller nybyggnad av boställets laga hus eller
brandförsäkring av husen, jämväl beträffande de föreskrifter, som därutinnan
meddelas. Pastoratet äge dock i fall, som avses i detta moment, rätt till talan
jämte arrendatorn.

32 §.

Har boställsnämnd vid ekonomisk besiktning eller eljest meddelat föreskrift
örn utförande av nybyggnads- eller underhållsarbeten å prästgård eller löneboställe,
skall pastoratet eller, där i fråga örn löneboställe föreskriften avsett
arrendator, denne inom en månad efter utgången av den för arbetenas verkställande
utsatta tiden ingiva anmälan om fullgörandet till domkapitlet.

Hava föreskrivna arbeten icke fullgjorts inom utsatt tid, äger domkapitlet
hos överexekutor påkalla, att vad pastoratet eller arrendator eftersatt varder
på pastoratets bekostnad verkställt genom överexekutors försorg. För arbetenas
utförande erforderliga medel förskjutas av kyrkofonden; vad sålunda förskjutits
äger överexekutor låta omedelbart uttaga hos pastoratet.

Har föreskrivet arbete, vars utförande ankommit på arrendator av löneboställe,
verkställts på pastoratets bekostnad, äge pastoratet söka sin kostnad
åter av arrendatorn. Förmenar pastoratet eller arrendatorn, att föreskriven
nybyggnad, ombyggnad eller större reparation eller brandförsäkring, som utförts
eller bekostats av den ene, enligt arrendekontraktet rätteligen bort utföras
eller bekostas av den andre, äge ock sådan talan.

33 §.

Ekonomisk besiktning och annan boställsnämndens förrättning påkallas hos
ordföranden.

Förrättning hålles under tjänlig årstid å tid oell plats, som ordföranden
bestämmer, därvid skall iakttagas, att, örn så ske kan, förättningar i samma
ort verkställas omedelbart efter varandra.

34 §.

Om tiden för förrättnings hållande skall boställsnämndens ordförande minst
en månad förut underrätta domkapitlet och ordföranden i kyrkostämman eller,
i pastorat där kyrkofullmäktige finnas, ordföranden hos dem. Örn mottagandet
av underrättelse skall bevis genast av vederbörande tillställas boställs -

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nämndens ordförande. Annan part skall minst fjorton dagar före förrättningen
kallas till densamma.

Har boställsnämndens ordförande bevisligen iakttagit vad enligt första stycket
åligger honom, må parts eller ombuds uteblivande ej utgöra hinder för
förrättningens företagande.

35 §.

Till de ledamöter av boställsnämnden, som skola deltaga i förrättning, skall
ordföranden utfärda kallelsebrev sist fjorton dagar före förrättningen.

36 §.

1. Såsom jäv mot ledamot av boställsnämnd galle: Örn han är med part
i skyldskap eller svågerlag, som i 13 kap. 1 § rättegångsbalken örn jäv mot
domare sägs, eller örn han är parts vederdeloman eller uppenbare ovän, eller
örn ledamot eller den, som står till honom i skyldskap eller svågerlag, som
nämnt är, äger del i målet eller eljest kan av förrättningen vänta synnerlig
nytta eller skada eller är medlem av pastoratets kyrkoråd eller boställsstyrelse.
Har ledamot, som innehar allmän tjänst, å tjänstens vägnar rättegång med
part, eller söker någon sak med ledamot eller tillfogar honom något med ord
eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det må ej räknas för jäv.

2. Vet nämndens ordförande, att jäv mot honom är, eller är han av laga
förfall hindrad att deltaga i nämnden, inkalle han i sitt ställe den för honom
utsedde ersättaren. Förekommer dylikt jäv mot eller förfall för någon
av nämndens övriga ledamöter, gore denne omedelbart anmälan därom hos
ordföranden, vilken ombesörjer inkallande av ersättare.

3. Därest i det fall, att ordföranden eller av domkapitlet utsedd ledamot
på grund av laga förfall eller jäv är hindrad att deltaga i nämnden, sådant
hinder möter jämväl för ersättaren, åligger det ordföranden att örn förhållandet
göra anmälan hos länsstyrelsen, som har att för ifrågavarande tillfälle
förordna ordförande eller ledamot av nämnden.

37 §.

Anmäles vid förrättning jäv mot ordföranden, och finner boställsnämnden
det vara lagligen grundat, inställes förrättningen och förfares för inkallande av
annan ordförande såsom i 36 § sägs. Förekommer mot annan ledamot jäv,
som av nämnden godkännes, ombesörjer ordföranden inkallande av ersättare
för honom. Ogillas jävet, skall förrättningen fortgå; vederbörande obetaget
att i sammanhang med huvudsaken klaga över beslut, varigenom jävsanmärkning
ogillats.

38 §.

Innan boställsnämnd fattar beslut örn ny- eller ombyggnad, skall tillfälle
beredas pastoratet att inkomma med förslag till ritningar och arbetsbeskriv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ning. Åligger skyldighet att utföra byggnaden arrendator av löneboställe,
skall han höras över förslaget.

39 §.

Boställsnämndens ordförande må, där sa finnes nödigt, kalla byggnads- eller
eljest sakkunnig person att biträda vid förrättning.

40 §.

Över boställsnämnds förrättning skall upprättas särskilt instrument. I instrumentet
skall intagas vad den, som är missnöjd med förrättningen, har att
iakttaga för bevarande av sin talan.

Nämndens ordförande åligger att inom fjorton dagar efter förrättningens
avslutande sända förrättningsinstrumentet i huvudskrift eller avskrift till samtliga
parter.

41 §.

Utan hinder av beslut, som boställsnämnd meddelat, äger nämnden, där
ändrade förhållanden det föranleda, annorlunda förordna.

Om laga syn.

42 §.

Den, som ej åtnöjes med boställsnämnds förrättning, äger att, vid förlust
av rätt till vidare talan, inom en månad efter förrättningens avslutande anmäla
sig å landet hos domaren och i stad hos rådstuvurättens ordförande med begäran
örn laga syn.

Anmälan bör vara åtföljd av instrument över förrättningen.

43 §.

Laga syn förrättas på landet av domaren jämte två nämndemän samt i stad
av rådstuvurätten.

44 §.

Då laga syn skall hållas, åligger det domaren eller rätten att utsätta tid
för densamma, varjämte domaren skall kalla nämnd.

Beträffande parters kallelse till laga syn skall vad i 34 § är stadgat beträffande
förrättning av boställsnämnd äga motsvarande tillämpning, med
iakttagande av att vad där stadgas om ordförande i boställsnämnd skall gälla
domaren eller rätten.

45 §.

Synerättens ordförande må, där så finnes nödigt, tillkalla byggnads- eller
eljest sakkunnig person att biträda vid syn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

46 §.

Är, då missnöje mot förrättning av boställsnämnd blivit anmält, klagan tilllika
förd över beslut, varigenom mot ledamot av boställsnämnden gjort jäv
ogillats, och finner synerätten jävsanmärkningen vara lagligen grundad, skall
ny förrättning verkställas av synerätten, som därvid meddelar de föreskrifter,
vilka av omständigheterna finnas påkallade.

Om förrättningskostnad.

47 §.

Ordförande i boställsnämnd åtnjuter årligt arvode av kyrkofonden med belopp,
som Konungen bestämmer.

48 §.

Ledamöter av boställsnämnd och synerätt åtnjuta för förrättning resekostnads-
och traktamentsersättning enligt allmänna resereglemente!.

Tillkallad sakkunnig erhåller gottgörelse efter bestämmande av boställsnämnd
eller synerätt.

49 §.

Kostnad, som i 48 § sägs, skall gäldas av pastoratet, där ej för visst fall i
fråga örn ekonomisk besiktning är annorlunda stadgat.

Finner synerätten, att laga syn blivit utan giltig orsak påkallad, må klagande,
i den mån synerätten prövar skäligt, förpliktas att gottgöra pastoratet
å sådan syn belöpande kostnad.

3 kap. Om löneboställes skog.

50 §.

För den omedelbara vardén av löneboställes skog skall hos pastoratet vara
anställd en förvaltare med skoglig utbildning eller eljest med erforderlig
kännedom örn skogsskötsel.

Valet av förvaltare skall för prövning och godkännande underställas den
stiftsintendent, som enligt nästföljande paragraf skall finnas i stiftet.

51 §.

För att tillhandagå pastoraten vid skogsförvaltningen och öva tillsyn över
skogsskötseln skall inom varje stift finnas en stiftsintendent. I särskilda fall
må för två eller flera stift utses gemensam stiftsintendent. Till stiftsintendentens
förfogande skola ställas erforderliga biträden.

Stiftsintendent skall hava avlagt fullständig avgångsexamen från skogsinstitutets
högre kurs eller skogshögskolans jägmästarekurs; dock må i sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 15

skilt fall till stiftsintendent antagas den, som avlagt avgångsexamen från
skogsinstitutets lägre kurs eller skogshögskolans forstmästarekurs.

Stiftsintendent utses av Konungen, som ock förordnar angående anställande
av biträde. Instruktion för stiftsintendenten utfärdas av Konungen.

52 §.

Vid skogsförvaltningen skall, med beaktande av att såvitt möjligt jämn avkastning
erhålles, eftersträvas utvinnande av det med hänsyn till skogens
tillstånd bästa möjliga ekonomiska resultat.

53 §.

För bibehållande av skogsbestånd i god kultur och för återväxt å område,
där avverkning ägt rum eller skada å skogen uppkommit genom brand, storm,
snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom betning av
hemdjur eller genom åverkan, skall pastoratet vidtaga de åtgärder, stiftsintendenten
finner skäligt föreskriva.

För tillgodoseende av löneboställes behov av betesmark äger pastoratet efter
godkännande av stiftsintendenten från skogsvårdande åtgärder undantaga
för beteskultur lämpligt område.

54 §.

Örn fullgörandet av föreskrivna skogsvårdande åtgärder skall stiftsintendenten
underrättas sist inom en månad efter utgången av den för åtgärdernas
verkställande utsatta tid.

Hava föreskrivna åtgärder ej fullgjorts inom utsatt tid, äger stiftsintendenten
hos överexekutor påkalla, att vad pastoratet eftersatt varder på dess bekostnad
verkställt genom överexekutors försorg. För arbetenas utförande erforderliga
medel förskjutas av kyrkofonden; vad sålunda förskjutits äger
överexekutor låta omedelbart uttaga hos pastoratet.

55 §.

Vill pastoratet för ernående av ökad skogsavkastning torrlägga försumpad
mark, myr eller kärr eller utföra annat sådant företag, har stiftsintendenten
att på begäran av pastoratet upprätta erforderlig plan och arbetsbeskrivning.

56 §.

Avverkning av skog skall ske i enlighet med avverkningsplan, som upprättas
och fastställes av stiftsintendenten i samförstånd med pastoratet. Kunna
stiftsintendenten och pastoratet ej enas om avverkningsplan, förfares så som
i 64 § sägs.

Kungl. May.ts proposition nr 187.

Avverkningsplanen skall omfatta en tid av tio år. Den skall utvisa den virkesmängd,
som under nämnda tid får uttagas. När synnerliga skäl därtill äro, må
före utgången av giltighetstiden för sådan plan denna ersättas med ny, förändrad
plan.

57 §.

Vid förättning å marken för uppgörande av torrläggnings- eller avverkningsplan
skall pastoratet på anmodan tillhandahålla erforderlig hantlangning.

58 §.

Avverkning må ej ske annorledes än efter utstämpling.

Utstämpling skall ombesörjas av pastoratets förvaltare. Då stiftsintendenten
finner det påkallat, äger han föreskriva, att utstämpling skall ske i närvaro
av honom underställd skogstjänsteman. Vid utstämpling har förvaltaren
att ställa sig till efterrättelse de anvisningar, som stiftsintendenten eller
nu nämnd skogstjänsteman finner erforderligt meddela.

Örn verkställd utstämpling skall stiftsintendenten omedelbart underrättas.

59 §.

Finner stiftsintendenten utstämpling icke kunna godkännas, skall han senast
inom en månad efter det han erhållit underrättelse örn dess verkställande
tillställa pastoratet skriftligt besked därom med uppgift tillika, i vilka hänseenden
rättelse bör vidtagas. Är ej anmärkning inom den tid inkommen, eller
medgiver stiftsintendenten dessförinnan pastoratet att förfoga över virket, må
därefter avverkning och försäljning ske.

60 §.

I avverkningsplanen må upptagas viss virkesmängd, över vilken pastoratet
för tillfälliga behov skall äga årligen förfoga omedelbart efter verkställd utstämpling.
Stiftsintendenten äger medgiva pastoratet att jämväl eljest genast
förfoga över utstämplat virke.

I nu nämnda fall erfordras ej omedelbar anmälan om verkställd utstämpling.

61 §.

Församling skall vara bibehållen vid förut innehavd rätt att ur löneboställes
skog, i den mån den avverkningsbara virkesmängden därtill lämnar tillgång
sedan löneboställets husbehov och pastoratets behov av byggnads- och
hägnadsvirke för prästgård beräknats, erhålla erforderligt virke för byggande
och underhåll av kyrka. Denna rättighet skall omfatta virke även för byggande
och underhåll av kapell, klockstapel och hägnad kring kyrkogård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

62 §.

Sker å löneboställes skog avverkning utan utstämpling, eller har utstämpling
verkställts i strid mot fastställd avverkningsplan eller lämnade anvisningar, äger
stiftsintendenten meddela förbud att å skogen utan hans tillstånd verkställa
avverkning, honom obetaget att nied hänsyn till föreliggande omständigheter
begränsa förbudet att gälla allenast viss del av skogen eller eljest på visst
sätt inskränka förbudet. Innan förbud meddelas, skall pastoratet samt, där
avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne beredas tillfälle
att yttra sig i ärendet; finner stiftsintendenten saken sådan, att den ej
kan tåla uppskov, må han dock meddela förbud tillsvidare och intill dess
annorlunda varder förordnat.

Avverkningsförbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft.

63 §.

Örn beslut i ärende angående tillsättande av förvaltare, vidtagande av skogsvårdande
åtgärder, undantag av område för beteskultur, fastställande av avverkningsplan,
förordnande av skogstjänsteman att närvara vid utstämpling
samt meddelande av avverkningsförbud skall stiftsintendenten, så snart ske
kan, tillställa pastoratet och domkapitlet skriftligt besked. Där beslutet rör för
stiftsintendenten känd innehavare av pastoratets rätt, skall besked tillställas
jämväl denne.

64 §.

Över stiftsintendents beslut må domkapitlet och pastoratet ävensom, där beslutet
rör innehavare av pastoratets rätt, denne föra klagan genom besvär hos
ecklesiastika boställskommissionen, örn vilken förmäles i nästföljande kapitel.
Besvären skola hava inkommit till kommissionen eller dess ordförande före
klockan tolv å fyrtiofemte dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

Hava stiftsintendent och pastorat icke kunnat enas örn avverkningsplan,
skall frågan hänskjutas till avgörande av kommissionen.

Klagan över kommissionens beslut må föras hos Konungen genom besvär,
vilka skola hava inkommit till vederbörande statsdepartement före klockan
tolv å fyrtiofemte dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

65 §.

Avlöning till stiftsintendent jämte biträde åt honom skall bestämmas av
Konungen samt utgå ur kyrkofonden. Konungen äger tillika bevilja erforderliga
anslag ur samma fond för gäldande av övriga kostnader för stiftsintendcntens
verksamhet.

Har stiftsintendent anlitat tillfälligt biträde för upprättande av avverkningsplan
eller förordnat skogstjänsteman att närvara vid utstämpling, åligger
det pastoratet att enligt grunder, som Konungen bestämmer, ersätta
kyrkofonden för härav uppkommen kostnad.

Bihang till riksdagens protokoll 19S2. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.)

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

4 kap. Om ecklesiastik boställskommission.

66 §.

För genomförande av de förändringar i den hittillsvarande boställsförvaltningen,
vilka i denna boställsordning föreskrivas, skall finnas en kommission,
ecklesiastika boställskommissionen, bestående av minst tre och högst fem personer,
vilka utses av Konungen.

Kommissionen skall tillika, utöver den uppgift som tillkommer kommissionen
enligt 64 §, hava överinseende över stiftsintendenternas verksamhet.

Instruktion för kommissionen utfärdas av Konungen.

67 §.

Kommissionens medlemmar äga åtnjuta ersättning ur kyrkofonden. Ersättningens
storlek bestämmes av Konungen, som tillika äger bevilja erforderliga
anslag ur samma fond för gäldande av övriga kostnader för kommissionens
verksamhet.

68 §.

Sedan arbetet med omläggningen av boställsförvaltningen blivit i huvudsak
avslutat och i lag är bestämt, att kommissionens uppgifter skola övertagas
av annan myndighet, skall kommissionen upphöra.

5 kap. Om allmänt kyrkohemman.

69 §.

Allmänt kyrkohemman förvaltas av domkapitlet för kyrkofondens räkning
enligt de närmare föreskrifter, Konungen meddelar.

Stiftsintendenten skall biträda domkapitlet vid förvaltningen av sådant
hemman.

6 kap. Särskilda bestämmelser.

70 §.

Pastorat skall anses hava behörigen erhållit del av beslut, som avses i denna
boställsordning, då beslutet tillställts kyrkostämmans ordförande eller, i pastorat
där kyrkofullmäktige finnas, ordföranden hos dem.

71 §.

Utgöra församlingar, vilka bilda två eller flera pastorat, för vården av angelägenhet,
som avses i denna boställsordning, en kyrklig samfällighet, skall vad
däri stadgas örn pastorat äga tillämpning å sådan samfällighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

72 §.

Över domkapitels beslut i ärende, som angår pastorats boställsförvaltning,
må pastoratet föra klagan hos Konungen.

73 §.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna boställsordning,
meddelas av Konungen.

7 kap. Övergångsbestämmelser.

74 §.

Denna boställsordning skall lända till efterrättelse från och med den dag,
Konungen bestämmer; dock skall Konungen dessförinnan äga med tillämpning
av bestämmelserna i denna boställsordning meddela de föreskrifter och föranstalta
örn de åtgärder, som kunna finnas påkallade till förberedelse av boställsordningens
införande, samt ur kyrkofonden anvisa nödiga medel för bestridande
av kostnaderna för sagda åtgärder.

I fråga om pastorat, för vars prästerskap vid denna boställsordnings ikraftträdande
är gällande lönereglering, som fastställts på grund av förordningen den
11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster, skall, intill
dess sagda lönereglering bringats till upphörande, fortfarande tillämpas vad
äldre lag stadgar i de ämnen, som avses i denna boställsordning.

75 §.

Genom denna boställsordning upphävas med de begränsningar nedan stadgas:
ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 (nr 141, sid. 42);
kungörelsen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 40) angående grunder för
ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar;

lagen den 31 maj 1926 (nr 104) angående lindring i arrendevillkoren för
vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord, såvitt angår
arrendatorer av löneboställen, som avses i denna boställsordning;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring
av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill eller
som tillkommit med stöd av nu upphävda författningar;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna
i denna boställsordning.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i denna boställsordning, skall sistnämnda bestämmelse
i stället tillämpas.

Kungl. Majlis proposition nr 187.

76 §.

Då för prästerskapet i pastorat, som avses i 74 § andra stycket, lönereglering
enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning blivit fastställd, skall av
synerätt, varom i 43 § sägs, syn hållas å varje inom pastoratet beläget boställe,
vilket utgör bostadsboställe för präst eller eljest innehaves av sådan,
i den ordning och med tillämpning av de föreskrifter i övrigt, som angivas i
64 § 2 och 3 mom. äldre boställsordningen, med iakttagande av att de i förstnämnda
moment första stycket givna hänvisningar till äldre boställsordningen
skola gälla nya boställsordningen.

77 §.

\ad i 17 § stadgas för det fall, att tjänstinnehavare å prästgård uppfört
annan byggnad än laga hus, skall vid det första ombytet av tjänstinnehavare
efter det denna boställsordning trätt i kraft gälla även i fråga örn överloppshus,
som enligt 13 § äldre boställsordningen blivit av den frånträdande tjänstinnehavaren
löst eller tillfallit honom utan lösen.

78 §.

Laga hus å prästgård, vilka blivit uppförda innan denna boställsordning
träder i kraft, må ej, där de enligt förut gällande stadganden äro godkända
eller antagliga, utdömas därför att de ej överensstämma med denna boställsordning.

79 §.

I avseende å sådan av pastorat förvaltad fastighet, som tidigare utgjort bostadsboställe
för präst och vars innehavare vid den tid, då äldre boställsordningen
blivit tillämplig å bostadsbostallet, varit delägare i skånska prästerskapets
byggnadskassa, iakttages, att pastoratet skall, i enlighet med de närmare
föreskrifter, som meddelas av Konungen, till kassan erlägga de avgifter,
vilka förut skolat utgöras av boställshavaren.

80 §.

Denna boställsordning skall icke verka rubbning i de bestämmelser, vilka vid
boställsordningens ikraftträdande äga tillämplighet beträffande dessförinnan
tillkomna arrende- eller andra upplåtelser av löneboställen och allmänna kyrkohemman
eller delar därav — vare sig bestämmelserna intagits i upprättat kontrakt
eller förekomma i äldre, å upplåtelsen tillämplig författning — i annan
man än som betingas av att förvaltningen av nämnda fastigheter övertages av
pastorat eller domkapitel.

Vad angår före denna boställsordnings ikraftträdande tillkomna arrendeupplåtelser
av löneboställen skola gälla följande avvikelser från de äldre bestämmelserna
:

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

1) Arrendeavgifter och kontant utgående årsbelopp för uppskattad nybyggnadskostnad
skola av arrendatorn erläggas till pastoratet.

2) Där enligt arrendekontrakt eller äldre författning förvaltningsåtgärd ankommer
på länsstyrelse eller domkapitel skall, såvitt ej annat följer av vad i
5), 6) och 7) här nedan föreskrives, motsvarande befogenhet i stället utövas
av pastoratet. Arrendator tillförsäkrat husbehovsvirke skall anvisas av
pastoratet.

3) Då arrendator vid ekonomisk besiktning i hittills gällande ordning ålagts
utföra vissa arbeten, äger, förutom domkapitlet, jämväl pastoratet mot honom
söka sådan verkställighetsåtgärd, som omförmäles i 56 § äldre boställsordningen.

4) Arrendator, vilken, då denna boställsordning träder i kraft, åtnjuter honom
jämlikt lagen den 31 maj 1926 angående lindring i arrendevillkoren för
vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord beviljad lindring
i avtalade arrendevillkor, skall fortfarande under återstående arrendetiden
komma i åtnjutande av enahanda lindring.

5) Arrendator må icke mot sitt bestridande åläggas uppföra annan byggnad
än som i arrendekontraktet uttryckligen angivits. Stadgandena i 17 § 3 och
4 mom. ecklesiastik arrendeförordning den 21 november 1925 skola icke vidare
äga tillämpning, i följd varav arrendator icke äger under återstående
arrendetiden uppföra annan byggnad än arrendekontraktet upptager med anspråk
på att byggnaden skall godkännas såsom skyldighetshus. Har arrendator,
innan denna boställsordning träder i kraft, uppfört eller påbörjat uppförande
av hus, som avses i 17 § 5 mom. nämnda arrendeförordning, eller under
arrendetiden, på sätt i 6 mom. samma paragraf förmäles, byggt hus större eller
dyrbarare än som föreskrivits, och begär arrendatorn, att sådant hus skall
godkännas såsom skyldighetshus, skall boställsnämnden vid ekonomisk besiktning
eller av- och tillträdessyn pröva, huruvida i samma moment angivna
förutsättningar för bifall till framställningen äro för handen samt, örn detta
finnes vara förhållandet, insyna huset, vilket därefter skall anses såsom laga
hus.

6) Vid arrendets upphörande skall efter förordnande av domkapitlet med tilllämpning
av hittills gällande bestämmelser boställsnämnden hålla av- och tillträdessyn
å lönebostället, därvid pastoratet med avseende å rättigheter och
skyldigheter gent emot avträdande arrendatorn skall intaga samma ställning
som nytillträdande arrendator. Det skall jämväl ankomma på boställsnämnden
att vid denna syn pröva befogenheten av anspråk, som arrendatorn med stöd
av 31 § ecklesiastik arrendeförordning kan komma att framställa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ver, varjämte vid optionsrättens utövning i övrigt skall iakttagas vad därom
i arrendekontraktet eller eljest å arrendeförhållandet tillämplig författning finnes
stadgat. Kostnaden för arrendeuppskattningen skall gäldas av pastoratet.

81 §.

Avverkningsplan, som skall vinna tillämpning första gången efter denna boställsordnings
ikraftträdande, må fastställas för kortare tid än tio år.

82 §.

Nödgas domänverket vidkännas kostnad för avlönande av skogsstatstjänstemän,
som genom införandet av denna boställsordning bliva övertaliga, skall
kostnaden i den omfattning och med belopp, som bestämmes av Konungen, ersättas
statens domäners fond ur kyrkofonden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr
36, sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 7 § femte stycket lagen den 14 juni 1907
örn nyttjanderätt till fast egendom, sådant detta lagrum lyder enligt lag den
27 juni 1927 (nr 283), skall upphöra att gälla.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2 § 9:o) lagen den 26 maj 1909 örn
Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnat, att 2 § 9:o) lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts
regeringsrätt, vilket lagrum senast ändrats genom lag den 27 juni 1927 (nr
289), skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

9:o) mål om tillvaro---inrättning;

mål örn rätt — — — fastighet;

mål örn anläggning---nybyggen;

mål, huruvida jord---erläggas;

mal örn beslut av domkapitel eller ecklesiastika boställskommissionen i fråga,
som avses i ecklesiastik boställsordning;

mål örn villkor---upplåtas;

mål örn---arrende;

Henna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1)
angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall saint
till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av
sådan jord under tomträtt skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Till kyrklig jord räknas i denna lag dels sådan fast egendom, som omförmäles
i 1 § ecklesiastik boställsordning (prästboställen), dels fastigheter, som
äro anslagna till bostad eller avlöning åt biskopar, domkyrkosyssloman och
klockare, eller vilkas avkomst ingår till någon för reglering av sådana befattningshavares
löner bildad fond, dels ock den fasta egendom, som besittes av
domkyrkor samt andra kyrkor i städer och på landet.

2 §•

Då samhällelig nytta, såsom uppkomsten av egna hem eller mindre jordbruk,
därav främjas, må Konungen medgiva utbyte eller försäljning av kyrklig
jord, sorn nedan sägs, nämligen av:

a) till tomter tjänliga områden i eller invid stad eller annan ort med tätare
bebyggelse eller i grannskap till större industriell anläggning:

b) bebyggda jordbrukslägenheten såsom torpställen eller nyodlingar;

c) utjordar och utmarksskiften, som äro avskilt belägna; samt

d) andra ägor, som utan kännbar olägenhet kunna avskiljas från den fastighet,
till vilken de höra.

Utbyte eller försäljning av kyrklig jord må ock av Konungen medgivas:

då sådan jord erfordras för ändamål, som avses i 1 § lagen den 12 maj 1917
örn expropriation;

eller då å prästboställe förlagd tjänstebostad för kyrkoherde eller komminister
med hänsyn till dennes tjänsteverksamhet är olämpligt belägen och i anledning
därav förflyttning av bostaden till plats utom bostället påkallas;

eller då kyrklig jord eljest på grund av särskilda omständigheter befinnes
icke kunna för sitt ändamål lämpligen bibehållas eller mot skälig avgift utarrenderas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Vid utbyte eller försäljning, som i denna paragraf sägs, skall iakttagas, att
avhändelsen icke är till olägenhet för det allmänna samt att vederlaget motsvarar
jordens värde enligt i orten gängse skäligt pris, därvid hänsyn icke skall tagas
till värdet av förbättring, vilken jorden vunnit genom arbete eller kostnad, som
den, till vilken jorden överlåtes, eller någon, vars rätt övergått å denne, såsom
innehavare av nyttjanderätt till jorden därå nedlagt utöver vad honom ålegat
enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

6 §.

Där, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning äger rum
av prästboställe, vars avkomst i sin helhet ingår till kyrkofonden, eller av boställe,
vars avkomst ingår till biskopslöneregleringsfonden, skall den behållna
inellangiften eller köpeskillingen överlämnas till vederbörande fond.

Sker utbyte eller försäljning av prästboställe, som utgör prästlönetillgång
för visst pastorat, skall den behållna mellangiften eller köpeskillingen, där
ej Konungen annorlunda förordnar, fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång
för pastoratet.

Huruledes, beträffande annan kyrklig jord än nu sagts, sådan mellangift
eller köpeskilling må disponeras för tillgodoseende av det ändamål, vartill den
kyrkliga jorden varit anslagen, därom gäller vad särskilt är stadgat eller av
Konungen förordnas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag om kyrkofond.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Kyrkofonden skall användas för kyrkliga ändamål på sätt i denna lag bestämmes
och förvaltas av statskontoret utan sammanblandning med andra medel.

2 §.

1. Med pastorat avses i denna lag territoriellt pastorat, med undantag av
Karlsborgs pastorat.

2. Såsom prästlönekostnader för visst pastorat betecknas i denna lag de
utgifter, som pastoratet enligt vad i särskilda författningar är stadgat har att
vidkännas för löner, arvoden och resanslag åt kyrkoherde, komminister och
ständig adjunkt.

Örn kyrkofondens inkomster.

3 §•

Till kyrkofonden skola ingå följande medel, nämligen:

1) vad enligt lagen örn indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets
tionde samt om ersättning därför årligen skall av statsverket gäldas
såsom ersättning för tionde och andra avgifter av fast egendom, vilka på grund
av förut givna författningar tillkommit prästerskapet;

2) årlig ersättning av statsverket med tillhopa 301,250 kronor ej mindre för de
anslag i krono- och kyrkotionde samt oindelt spannmål ävensom hemmansräntor,
för vilka gottgörelse av statsmedel lämnats prästerskapet det ecklesiastikår, som
tilländagått näst före den 1 maj 1914, än även för de statsanslag i penningar,
som för samma ecklesiastikår av prästerskapet åtnjutits;

3) inkomst av boställen, vilkas avkomst enligt 9 § förordningen den 11
juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster rätteligen
indragits till prästerskapets löneregleringsfond eller av Konungen anvisats till
löneförbättring för prästerlig tjänstinnehavare i annat pastorat än det, inom
vilket bostället är beläget (allmänna kyrkohemman) ;

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

4) överskott å avkastningen av pastorats prästlönetillgångar, varom förmärs
i 4 §;

5) ersättning av pastorat för kostnader, som avses i 65 § andra stycket ecklesiastik
boställsordning;

6) allmän kyrkoavgift, varom förmäles i 5 §;

7) ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

4 §■

Därest av pastorat förvaltade prästlönetillgångar — med undantag av tillgång,
vars avkastning skall enligt 7 § lagen örn reglering av prästerskapets avlöning
tillgodokomma viss tjänstinnehavare utöver lönen eller jämlikt bestämmelse
i donationsbrev tillfalla prästänka — lämna så stor behållen avkastning,
att därå uppkommer överskott sedan pastoratets prästlönekostnader under året
samt de i 61 § ecklesiastik boställsordning angivna virkesbehov blivit täckta,
skall pastoratet till kyrkofonden inleverera hälften av sådant överskott.

5 §■

Allmän kyrkoavgift skall utgöras av varje pastorat i förhållande till det antal
skattekronor, för vilket församlingsavgifter, där så erfordras, skall erläggas
till pastoratet.

Kyrkoavgiftens grundbelopp utgör 10 öre för skattekrona. Av grundbeloppet
skall årligen, efter Konungens bestämmande, uttagas så stor del, att denna tilllika
med den i 3 § 5) omförmälda inkomst för kyrkofonden beräknas täcka de i
6 § 1)—9) angivna utgifter för fonden.

Om kyrkofondens utgifter.

6 §•

Av kyrkofonden skola utgöras:

1) ålderstillägg, arvoden och kostnadsersättningar, som jämlikt lagen om reglering
av prästerskapets avlöning, lagen om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar
och komministrar i nyreglerade pastorat m. m. och lagen om resanslag åt vissa
präster i nyreglerade pastorat samt till nämnda lagar anslutna kungörelser skola
gäldas av kyrkofonden, så ock emeritilöner, vilka i enlighet med lagen om sådana
löner tilldelats präster;

2) anslag, som Konungen må finna skäligt i särskilda fall bevilja såsom
bidrag till kostnad för resor till eller från pastorat, där präst förordnas att,
jämte fullgörande av honom i annat pastorat åliggande tjänstgöring, biträda
vid eller uppehålla prästerlig befattning;

3) dyrtidstillägg, som enligt beslut i den ordning särskilt är stadgat tillerkännas
präster, vilka avses i lagen örn reglering av prästerskapets avlöning;

4) pensionsavgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa, vilka belöpa å
innehavare av prästerliga emeritilöner;

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

5) anslag, som Konungen ina finna skäligt bevilja prästman för särskild prästerlig
tjänstgöring, dock att för ändamålet icke under något år må användas
mer än 400,000 kronor;

6) avlöningar till de i ecklesiastik boställsordning omförmälda stiftsintendenter
och biträden åt dem samt ledamöter i ecklesiastika boställskommissionen
tillika med övriga omkostnader för deras verksamhet;

7) arvoden åt ordförande i boställsnämnder, om vilka förmäles i ecklesiastik
boställsordning;

8) resekostnads- och traktamentsersättningar enligt grunder, som Konungen
bestämmer, åt konsistorieombud vid förrättningar av boställsnämnd eller synerätt
å prästgårdar och löneboställen, som avses i ecklesiastik boställsordning;

9) kostnader enligt 2 § lagen den 21 november 1925 angående anlitande av
kyrkofonden för uppförande av prästgård inom Härnösands och Luleå stift;

10) kostnader för förvaltningen av allmänna kyrkohemman;

11) tillskott till pastorat enligt vad i 7 § stadgas.

7 §.

Örn för gäldande av pastorats prästlönekostnader under året åtgår högre belopp
än som täckes dels av avkastningen av pastoratets prästlönetillgångar —
med undantag som i 4 § sägs — dels ock därutöver av ett belopp, motsvarande
en uttaxering för skattekrona inom pastoratet av trettio öre eller det
lägre öretal, Konungen för det året bestämmer, äger pastoratet för vad ytterligare
erfordras erhålla tillskott av kyrkofonden, dock ej för gäldande av lönebelopp,
som pastoratet enligt 9 eller 10 § lagen örn reglering av prästerskapets
avlöning särskilt förbundit sig att utgöra.

Öretalet för skattekrona skall beräknas så, att tillskotten till pastoraten under
året såvitt möjligt motsvara de i 3 § 1)—4) och 7) omförmälda inkomster för
kyrkofonden efter avdrag av den i 6 § 10) angivna utgift för fonden.

Vid bestämmande av tillskott, som nu sagts, skall löneboställes avkastning tagas
i beräkning med belopp, som fastställts med tillämpning av 9 och 10 §§
(löneboställets normalavkastning), samt avkastningen av fonder beräknas till
fyra procent av fondernas kapital.

Om uppskattning om löneboställes normnlavkastning.

8 §.

I pastorat, där tillskott av kyrkofonden enligt 7 § ifrågakommer, skall på
sätt nedan sägs flir varje av pastoratet förvaltat löneboställe, som avses i samma
paragraf, uppskattning ske av boställets årliga normalavkastning, beräknad i
penningar.

Kungl. Majlis proposition nr 187.

9 §.

Vid uppskattningen av annan avkastning än skogsavkastning skall iakttagas
följande:

1) Uppskattningen skall avse en tid av 20 år.

2) Till grund för uppskattningen lägges värdet av de intäkter, som anses
kunna erhållas genom förvaltning av lönebostället på mest ekonomiska sätt
med bibehållande av tillämpad brukningsmetod, därvid även skall beräknas
skäligt vederlag för upplåtelse av mark till annat församlingsändamål än
kyrkogård. Från intäkterna avdragas nödiga, av förvaltningen föranledda utgifter,
däribland skatter samt kostnader för underhålls- och nybyggnadsarbeten.
I sistnämnda kostnader inräknas rotvärdet av byggnads- och hägnadsvirke
från boställsskog. Avdrag må även göras för kostnader för ekonomiska besiktningar
och andra förrättningar av boställsnämnd. Har pastoratet vid utarrendering
av löneboställe åtagit sig att tillhandahålla arrendatorn ved till
husbehov, skall därav föranledd förhöjning av arrendesumman icke tagas i betraktande
såsom inkomst, men ej heller vid utgiftsberäkningen hänsyn tagas till
vedanskaffningen.

3) Förbättring av löneboställes avkastning, som erhålles genom vattenavledning,
större täckdikning eller annat kapitalkrävande företag, skall tagas
i betraktande först efter det antal år (frihetsår), som skäligen kan anses åtgå
för avskrivning av det i företaget nedlagda kapitalet. Utgifterna för företaget
må icke avdragas såsom förvaltningskostnad.

10 §.

Vid uppskattningen av skogsavkastning skall iakttagas följande:

1) Uppskattningen sker med ledning av uppgjord avverkningsplan för den
tid, planen gäller.

2) Till grund för uppskattningen lägges värdet av det för avverkning tillgängliga
virket på rot. Från detta värde dragas dels rotvärdet av virke, som
enligt vad i 61 § ecklesiastik boställsordning är stadgat kan anses erforderligt
för prästgård, kyrka och kapell, dels skatter, dels ock de kostnader, pastoratet
under den tid, uppskattningen avser, beräknas skäligen få vidkännas för upprättande
av ny avverkningsplan, för utstämplingar och skogsvård såtgärder samt
förrättning av boställsnämnd. Vad av återstoden belöper på ett vart av de år,
awerkningsplanen omfattar, utgör skogens årliga normalavkastning.

3) Med avseende å förbättring i skogsavkastningen, som erhålles genom
torrläggning av försumpad mark, myr eller kärr eller annat sådant företag,
skall vad i 9 § 3) stadgas äga motsvarande tillämpning.

11 §.

Uppskattning av löneboställes normalavkastning verkställes av boställsnämnden.
Beträffande förrättning, varom nu är fråga, skall i tillämpliga delar

Kungl. Maj:ts proposition nr 187 31

gälla vad i ecklesiastik boställsordning är stadgat om förrättning av boställsnämnd.

Vid uppskattning av skogsavkastning inträder stiftsintendenten såsom ledamot
i boställsnämnden i stället för den av domkapitlet utsedda ledamoten.

12 §.

Vill pastorat utföra torrläggnings- eller annat företag av beskaffenhet, som
i 9 § 3) eller 10 § 3) sägs, skall boställsnämnden, där pastoratet med företeende
av fullständigt kostnadsförslag sådant påfordrar, meddela särskilt beslut
i fråga örn det antal frihetsår, som kan medgivas för företaget.

13 §.

Talan mot boställsnämnds beslut i ärende, som avses i 9, 10 eller 12 §,
fullföljes till synerätt i den ordning, som är föreskriven om fullföljd av talan mot
beslut av boställsnämnd enligt ecklesiastik boställsordning. Vad i samma författning
stadgas örn laga syn skall äga tillämpning beträffande laga syn, som
påkallas enligt denna lag.

I fråga örn kostnaderna för förrättning av boställsnämnd eller för laga syn
i ärende, som nu sagts, skola bestämmelserna i 48 och 49 §§ ecklesiastik boställsordning
i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock skall ersättning
åt stiftsintendent, då denne är ledamot i boställsnämnd, gäldas av kyrkofonden
i enlighet med stadgandet i 65 § första stycket boställsordningen.

Örn byggnadsförskott,

14 §.

För fullgörande av ny- eller ombyggnad, som pastorat ålagts att utföra å
löneboställe, samt för gäldande av kostnader, som uppkomma för pastoratet då
löneboställe tvångsanslutes till företag enligt vattenlagen eller lagen örn enskilda
vägar eller till lantmäteriförrättning, må pastoratet efter statskontorets
beprövande och enligt grunder, som Konungen fastställer, erhålla förskott ur
kyrkofonden.

Sådant förskott skall jämte ränta i första hand gottgöras kyrkofonden ur
avkastningen från lönebostället.

15 §.

För beredande av tillgång till medel för utlämnande av förskott må lån upptagas
för kyrkofonden.

Särskilda bestämmelser.

16 §.

Utgöra församlingar, vilka bilda två eller flera pastorat, för vården av angelägenhet,
som i denna lag avses, en kyrklig samfällighet, skall vad i lagen stadgas
om pastorat äga tillämpning å sådan samfällighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

17 §.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,
meddelas av Konungen.

Örergångsbestämmelser.

1. Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer, dock skall
Konungen dessförinnan äga med tillämpning av bestämmelserna i nya lagen
meddela de föreskrifter och föranstalta örn de åtgärder, som kunna finnas påkallade
till förberedelse av lagens införande, samt ur kyrkofonden anvisa nödiga
medel för bestridande av kostnaderna för sagda åtgärder.

2. Genom nya lagen upphävas med de begränsningar nedan sägs lagen den
9 december 1910 (nr 141, sid. 37) örn kyrkofond och lagen den 25 november
1925 (nr 448) örn förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad
å ecklesiastika löneboställen, så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning
stridande mot nya lagen.

3. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4. Kyrkofonden skall beträffande de fonder, vilka enligt 2 § lagen den 9
december 1910 om kyrkofond överförts till sistnämnda fond, samt de medel,
som jämlikt 3 § 2) nya lagen tillföras kyrkofonden, svara för samtliga de utgifter,
som enligt allmän författning eller särskilda, i behörig ordning meddelade
bestämmelser vid tiden för överföringen redan blivit anvisade till utgående
från dessa tillgångar.

5. Har Konungen, innan nya lagen träder i kraft, jämlikt 7 § lagen den 9
december 1910 örn kyrkofond beviljat arrendator, som utgör å löneboställes
skogsmark belöpande utskylder och besvär, bidrag till fullgörande av denna
skattskyldighet, skall arrendatorn fortfarande under återstående arrendetiden
erhålla sådant bidrag efter enahanda grunder som förut, dock skall detta bidrag
icke längre utgå ur kyrkofonden utan i stället avräknas å arrende elier
årsbelopp för uppskattad byggnadskostnad.

6. Stadgandena i 8 och 9 §§ lagen den 9 december 1910 om kyrkofond skola
äga tillämpning så länge de förhållanden, örn vilka i sagda lagrum förmäles,
fortfarande bestå.

7. Där enligt beslut av Konungen präst jämlikt 11 § 4 mom. lagen örn reglering
av prästerskapets avlöning tillkommande bränsleförmån blivit utbytt mot
viss årlig ersättning att utgå ur kyrkofonden, skall ersättningen efter nya lagens
ikraftträdande gäldas av pastoratet och kvartalsvis utbetalas av kyrkorådet.

8. Lagen den 21 november 1925 örn förskott ur kyrkofonden till bekostande
av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen och kungörelsen samma dag
med villkor och bestämmelser angående erhållande av sådant förskott skola

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

fortfaiande tillämpas beträffande byggnadsförskott, som beviljats före nya lagens
ikraftträdande, med iakttagande av att det i varje särskilt fall skall
åligga vederbörande pastorat att av löneboställets avkastning till kyrkofonden
inleverera de belopp, med vilka enligt fastställd plan förskottet skall amorteras,
och att, därest vid ekonomisk besiktning, som avses i 7 § nämnda kungörelse,
befinnes, att arrendatorn eftersatt byggnadsskyldigheten, såväl domkapitlet
som pastoratet äger påkalla sådan verkställighetsåtgärd, som omförmäles
i 56 § ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910.

Bihang till riksdagens protokoll 1932.

1 sami. 155 käft. (Nr 187.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910
(nr 141, sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 9, 11, 19, 20, 21, 22 och 26 §§ lagen den 9 december
1910 örn reglering av prästerskapets avlöning — av vilka lagrum 11, 19, 20 och
21 §§ ändrats, 11 § genom lag den 17 december 1926 (nr 525) samt 19, 20 och
21 §§ senast genom lag den 28 september 1928 (nr 397) — skola, 9, 11 och 20 §§
i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

9 §.

Finner Konungen prästerlig tjänst, om vars bibehållande eller inrättande framställning
blivit gjord, icke vara för själavårdens behöriga handhavande nödig,
må Konungen likväl medgiva, att sådan tjänst bibehålies eller inrättas, därest
församling med minst tre fjärdedelar av dess bela rösttal efter röstvärdet beslutat
utgöra vad utöver de i 19 § 1 mom. omförmälda tillgångar erfordras till
bestridande av den lön, Konungen enligt denna lag bestämmer.

I fall — — -— kronor.

11 §.

1. Lön — ---kassan.

2. Fri bostad---skäligt.

3. Ersättning — ---årligen.

4. Det åligger pastoratet att såsom bidrag till uppvärmning av tjänstebostad
gälda, till kyrkoherde 200 kronor och till komminister 160 kronor för år, vilket
bidrag skall utbetalas i den ordning, som i 1 mom. sägs.

19 §.

Till bestridande av de för kyrkoherde och komminister fastställda löner,
däri inräknat bidrag för uppvärmning av tjänstebostad enligt 11 § 4 morn.,
ävensom ersättning och arvode åt adjunkt, varom i 14 § 3 mom. sägs, skola i nedan
nämnd ordning användas:

l:o) avkastning av tillgångar, vilka äro avsedda för avlöning av pastoratets
prästerskap, med undantag av tillgång, vars avkomst skall enligt 7 § tillkomma
viss tjänstinnehavare utöver lönen eller enligt bestämmelse i donationsbrev
tillfalla prästänka;

Kungl. Maj;ts proposition nr 187. 35

2:o) andra tillgängliga medel ävensom församlingsavgifter till erforderligt
belopp.

20 §.

I gäldandet av de enligt 19 § 2 morn. utgående församlingsavgifter skola
alla de, vilka inom pastoratet utgöra allmän kommunalskatt, deltaga efter de
för sådan skatts utgörande stadgade grunder, och skola dessa avgifter inom
varje till pastoratet hörande församling debiteras och uppbäras i samma ordning
som utskylder till kyrka och skola.

Angående--— särskilt stadgat.

21 §.

I fråga örn tillskott av kyrkofonden för täckande av prästlönekostnader, som
pastorat enligt denna lag har att gälda, är särskilt stadgat.

22 §.

1. Blir prästgård eller löneboställe, som förvaltas av pastorat, föremål för
expropriation, skall den influtna ersättningen fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång
för pastoratet.

2. Fond, som är prästlönetillgång för visst pastorat, skall förvaltas av pastoratet.
Sådan fond skall göras räntebärande på sätt örn omyndigs medel är föreskrivet.
Vill pastoratet placera fondmedel på annat sätt, skall pastoratet inhämta
tillstånd därtill av domkapitlet.

3. Det åligger pastoratet att beträffande varje fond, som är prästlönetillgång
för pastoratet, årligen före utgången av februari månad till domkapitlet lämna
uppgift angående fondens kapital, placering och avkastning under föregående år,

26 §.

Avlöningsmedel, varom i 19 § 1 mom. sägs, skola av vederbörande kyrkoråd
uppbäras från och med ecklesiastikåret näst efter det, med vars utgång den på
grund av förordningen den 11 juli 1862 eller förordningen den 1 november
1872 fastställda lönereglering beträffande pastoratet upphör att gälla, eller, örn
hinder därför möter, när det utan förnärmande av annans rätt kan ske.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer, dock att ändringen
av förutvarande lydelsen av 11 § 4 mom. skall beträffande varje särskild
kyrkoherde- och komministerstjänst vinna tillämpning först då ny lönereglering
för tjänsten fastställes efter det denna lag i övrigt trätt i kraft.

Ved och bränntorv, som enligt 11 § 4 mom. i dess äldre lydelse skall tillhandahållas
präst, anvisas av pastoratet. Värdet därav skall såsom omkostnad
avdragas vid uppskattning i den ordning särskilt är stadgat av löneboställes
normalavkastning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag om ändring i lagen den 30 augusti 1918 (nr 724) angående krigstidsunderstöd
åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra
ordinarie präster och innehavare av prästerliga emeritilöner.

Härigenom förordnas, att 5 §x lagen den 30 augusti 1918 angående krigstidsunderstöd
åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra ordinarie
präster och innehavare av prästerliga emeritilöner skall upphöra att gälla samt
att 4 § samma lag skall erhålla följande ändrade lydelse:

4 §.

Krigstidsunderstöd (dyrtidstillägg), som fastställes med stöd av denna lag,
skall gäldas av kyrkofonden.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 21 november 1925 (nr 455)
angående särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga
befattningar inom Härnösands och Luleå stift.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 21 november 1925 angående särskilda
lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar inom Härnösands
och Luleå stift skall erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

Ödebygdstillägg åt kyrkoherdar, komministrar och ständiga adjunkter skall
av varje pastorat, såvitt angår dess prästerskap, gäldas på sätt och i den ordning
11 § 1 mom. samt 19 och 20 §§ lagen om reglering av prästerskapets avlöning
stadga.

Hörande tillskott av kyrkofonden för gäldande av kostnad, som nu sagts, är
särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

1 Senaste lydelsen 1921:192.

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse ay 2 § lagen den 21 november 1925 (nr
449) om resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 21 november 1925 örn resanslag åt
vissa präster i nyreglerade pastorat skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Fast resanslag, varom i 1 § förmäles, skall av varje pastorat, såvitt angår
dess prästerskap, gäldas på sätt och i den ordning 11 § 1 mom. samt 19 och
20 §§ lagen örn reglering av prästerskapets avlöning stadga.

Rörande tillskott av kyrkofonden för gäldande av kostnad, som nu sagts, är
särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1926 (nr
526) örn vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning
av nådårsrättens upphörande m. m.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 17 december 1926 örn vissa lönetillägg
åt präster i nyreglerade pastorat i anledning av nådårsrättens upphörande
m. m. skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Lönetillägg, varom i 1 § förmäles, skall av varje pastorat, såvitt angår
dess prästerskap, gäldas på sätt och i den ordning 11 § 1 mom. samt 19 och
20 §§ lagen örn reglering av prästerskapets avlöning stadga.

Rörande tillskott av kyrkofonden för gäldande av kostnad, som nu sagts, är
särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse ar 3 § 1 morn. lagen den 13 december
1929 (nr 382) om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar
i nyreglerade pastorat m. m.

Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. lagen den 13 december 1929 örn provisorisk
tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat
m. m. skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

3 §.

1 mom. Provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar samt provisoriskt
tilläggsarvode åt ständiga adjunkter skall av varje pastorat, såvitt
angår dess prästerskap, gäldas på sätt och i den ordning 11 § 1 mom. samt
19 och 20 §§ lagen örn reglering av prästerskapets avlöning stadga.

Tilläggslön —- — — — avlöningen.

Rörande tillskott av kyrkofonden för gäldande av kostnad, som nu sagts, är
särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Förslag

till

Lag örn ändrad lydelse av 13 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28

september 1928.

Härigenom förordnas, att 13 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

2 mom. I ägares ställe — -—■ — anslagen jord.

Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord skall anses
den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastigheten
eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande prästgård och i ecklesiastik
boställsordning avsett löneboställe är vederbörande pastorat att anse såsom
innehavare.

Skall •—- — — skogsvärde.

Där beträffande---å skogsvärde.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5
februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen
anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Städener
vidare:

Den nuvarande lagstiftningen angående förvaltningen av den till präster-Fråg^ansupp^
skapets avlöning avsedda egendomen och vad därmed äger samband innefattas utredning-,
huvudsakligen i följande den 9 december 1910 utfärdade författningar, nämligen.

lag örn indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde
samt örn ersättning därför;

lag örn reglering av prästerskapets avlöning;

lag om emeritilöner för präster;

lag örn kyrkofond;

ecklesiastik boställsordning; samt

kungörelse angående grunder för ändringar i lagstiftningen örn ecklesiastika
boställsskogar.

Till dessa författningar ansluta sig åtskilliga andra, bland vilka särskilt må
''nämnas förordningen angående utarrendering av prästerskapets löneboställen
-den 15 september 1911, sedermera ersatt med ecklesiastik arrendeförordning
den 21 november 1925, samt förordningen den 18 april 1914 angående reglering
av det extraordinarie prästerskapets avlöning samt angående gottgörelse till
ordinarie präst, som mottagit förordnande att jämte egen tjänst uppehålla annan
befattning eller annan i hans tjänst biträda.

Tid efter annan hava till ecklesiastikdepartementet inkommit framställningar
örn mer eller mindre genomgripande reformer i den nuvarande lagstiftningen.
Jag nämner i detta sammanhang följande:

1) petition av präster inom Lunds m. fl. stift örn vissa ändringar i prästlöneregleringslagen; -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2) domkapitlets i Linköping framställning den 29 november 1916 angående
revision av 1910 års prästlöneregleringslagar m. m.;

3) _ allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses skrivelse den 17 januari
1917 äng. ändring i lagarna den 9 december 1910 örn reglering av prästerskapets
avlöning m. m.;

. av hovrättsrådet K. J. Ekman, i egenskap av sakkunnig för fortsatt beredning
av frågor angående reglering av prästerskapets löneförmåner, den 20 januari
1917 avgivet, till Kungl. Maj:t överlämnat yttrande över ifrågasatta
ändringar i lagarna om reglering av prästerskapets avlöning jämte förslag till
lag angående beräkning av viss del av prästerskapets avlöning efter markegång;

. 5) biskopskonferensens framställning den 27 november 1917 angående revision
av 1910 års prästlöneregleringslagar m. m.;

6) kyrkomötets skrivelse den 19 juni 1918, nr 17, angående ändrad lydelse
av 9 § kyrkofondslagen;

7) kyrkomötets skrivelse den 21 juni 1918, nr 28, angående revision av 1910
års prästlöneregleringslagar m. m.;

b) Lunds domkapitels skrivelse den 27 december 1918 angående ändring av
lagen örn prästerskapets avlöning;

9) Lunds domkapitels skrivelse den 8 oktober 1919 angående revision av
1910 års prästlöneregleringslagar m. m.;

10) framställning av vissa prästmän i Lunds stift angående kyrkoherdars
och komministrars rätt till bränsle eller ersättning därför;

11) riksdagens skrivelse den 4 maj 1920, nr 179, angående ecklesiastik jords
styckning och upplåtande för nybildning av mindre jordbruk ;

12) kyrkomötets skrivelse den 23 november 1920, nr 38, ’ angående ändrad
lydelse av 11 § prästlöneregleringslagen;

13) kyrkomötets skrivelse den 23 november 1920, nr 39, angående beredande
åt prästerskapet av fri vedbrand;

14) av kyrkofondskommittén verkställd utredning rörande Sveriges prästskogar; 15)

kyrkofondskommitténs skrivelse den 31 maj 1921 med förslag till lagbestämmelser
för möjliggörande av inköp av skogsfastigheter;

16) Luleå stifts prästmötes framställning den 7 september 1921 angående
revision av prästerliga avlöningslagarna;

17) Luleå stifts prästmötes skrivelse den 5 oktober 1921 och Göteborgs
stifts prästmötes skrivelse den 1 november 1921 angående vidtagande av åtgärder
för möjliggörande av anställande av skrivbiträden å mera arbets tyngda
pastorsexpeditioner;

18) kyrkofondskommitténs utlåtande den 4 april 1922 angående den framtida
förvaltningen av vissa ecklesiastika fonder, vilka då förvaltades av statskontoret
och domkapitlen, innehallande förslag till förvaltningsföreskrifter
rörande fonder under förvaltning av kyrkoråd;

19) riksdagens skrivelse den 2 juni 1923, nr 313, angående underlättande i
vissa fall av avsöndring utav mark från ecklesiastikt löneboställe till tomt;

20) kyrkofondskommitténs betänkande och förslag den 31 maj 1923 angående
förvaltningen av kyrkofonden och övriga till prästerskapets avlöning anslagna
medel;

21) kyrkofondskommitténs utlåtande den 31 maj 1923 i fråga örn en allmän
revision av de prästerliga lönelagarna;

22) riksdagens skrivelse den 7 maj 1924, nr 142, angående beredande av
ökad möjlighet för upplåtande av ecklesiastik jord till smärre jordbruk och
egna hem;

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 41

23) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses framställning i juli
1924 angående utbetalning månadsvis i förskott av prästerskapets avlöning;

24) kyrkomötets skrivelse den 26 oktober 1925, nr 14, angående utbetalande
av prästerskapets löner månadsvis i efterskott;

25) biskopsmötets framställning den 17 januari 1925 angående åtgärders
vidtagande för ändring av prästlöneregleringslagarna;

26) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses framställning i januari
1925 angående åtgärder för effektiv reglering av prästerskapets löner;

27) riksantikvariens skrivelse den 3 mars 1925 angående viss ändring i lagstiftningen
om ecklesiastika boställsskogar;

28) Strängnäs stiftsmötes skrivelse den 12 mars 1925 angående utredning
rörande möjligheten att ur kyrkofonden bestrida kostnaden för ålderstillägg
åt prästerskapet;

29) kyrkomötets skrivelse den 2 november 1925, nr 22, angående bidrag ur
kyrkofonden för anskaffande av predikobiträde åt präst, som jämte egen tjänst
uppehåller annan befattning;

30) kyrkomötets skrivelse den 3 november 1925, nr 29, angående ändrad
lydelse av 11 § 4 mom. i prästlöneregleringslagen;

31) kyrkomötets skrivelse den 3 november 1925, nr 36, angående ändrad
lydelse av 6 § 9 mom. kyrkofondslagen;

32) kyrkomötets skrivelse den 7 november 1925, nr 51, angående användning
av medel, som inflyta vid försäljning av ecklesiastik boställsjord;

33) kyrkomötets skrivelse den 6 november 1925, nr 46, angående ändrad
lydelse av 14 § 3 mom. prästlöneregleringslagen;

34) kyrkomötets skrivelse den 6 november 1925, nr 48, angående reseersättning
åt präst, anställd vid allmänt läroverk m. m. under tid, då han är förordnad
att biträda vid eller uppehålla prästerlig befattning;

35) kyrkomötets skrivelse den 7 november 1925, nr 52, angående inrättande
av en myndighet för kyrkofonden;

36) kyrkomötets skrivelse den 30 oktober 1926, nr 23, angående nya bestämmelser
rörande prästerskapets avlöning;

37) lantmäteristyrelsens skrivelse den 7 februari 1927 i fråga örn föreskrifter
rörande fördelning av kostnad för lantmäteriförrättning, varav ecklesiastikt
boställe beröres;

38) statistiska centralbyråns skrivelse den 24 februari 1927 angående vissa
föreskrifter rörande prästlönekassornas räkenskaper;

39) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses framställning (inkommen
till ecklesiastikdepartementet den 10 mars 1927) angående förbättring
snarast möjligt av prästerskapets lönevillkor.

Frågan om ändrad lagstiftning på hithörande förvaltningsområde anmäldes
inför Kungl. Majit i statsrådet den 22 april 1927. Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
anförde vid detta tillfälle — efter gemensam beredning
med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen — bland annat följande:

1910 års prästerliga avlöningslagstiftning intar genom såväl mångfalden
som den invecklade beskaffenheten av sina stadganden i viss mån en särställning
inom svensk förvaltningsrätt. Tillkomsten av denna författningsbyggnad
kan icke nöjaktigt förstås, om man ej uppmärksammar de lika djupgående som
ömtåliga intressemotsatser, det här gällt att söka förlika. Meningsbrytningen,
sådan den vid lagstiftningens tillkomst framtrildde och för övrigt alltjämt, mer
eller mindre öppet, fortfar, rör sig främst örn dispositionen av den under en lång

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

historisk utveckling för avlöningsändamål samlade kyrkliga egendomen, såväl
boställsjorden som de lokala prästerliga avlöningsfonderna, representerande sammanlagt
mycket betydande belopp. Å ena sidan har man att taga hänsyn till
anspråken fram de kyrkliga primärkommuner, vilka äro i besittning av rikligare
avlöningstillgångar, att få reservera dessa uteslutande för egna behov,
å andra sidan måste man för att kunna minska belastningen på de i ekonomiskt
hänseende svagare pastoraten fordra, att en del lokala avlöningstillgångar i
skatteutjämningssyfte centraliseras. Härtill kommer så, att prästerskapet som
kår betraktat ansett sig hava ett stort intresse att bevaka i fråga örn boställena,
nämligen den dem av gammalt tillerkända rätten att få i viss omfattning i
avlöningssyfte tillgodogöra sig avkastningen av desamma.

Genom 1910 års lagstiftning löstes problemet genom en kompromiss, som
visat sig medföra olyckliga följder för systemets praktiska funktionsduglighet.
Domkapitlen bibehöllos vid sina historiskt betingade förvaltningsbefogenheter
med avseende å boställ sväsendet, men fingo vid sin sida länsstyrelserna med i
stor utsträckning parallella uppgifter. En viss dualism i förvaltningen blev den
oundvikliga konsekvensen. Tjänstbarhetssystemet, boställsskogarnas belastande
med utsyningsservitut samt framför allt skatteutjämningsanordningen i 19 och
21 §§ prästlöneregleringslagen skapade vidare en stor ofrihet i boställsförvaltningen.
Genom innebörden av de bestämmelser, som reglera kyrkofondens bidragsskyldighet,
blev det faktiska representantskapet för det med boställenas
avkastning förbundna ekonomiska intresset på ett olyckligt sätt kluvet. Allt
efter förhållandena i det särskilda fallet blir det endera kyrkofonden eller
pastoratet, som kommer att intaga ställningen som direkt ekonomiskt intresserad
part. För fastställande, huruvida det ena eller andra alternativet föreligger,
erfordras komplicerade räkneoperationer, som beträffande ett och samma pastorat
ofta utfalla olika under olika år. De omständigheter, som här berörts, hava
nödvändiggjort ett arrendesystem, byggt på specifika, från det rent statliga
domänväsendets avvikande grunder och överhuvud taget på detta förvaltningsområde
tillskapat en i ögonen fallande stel och vidlyftig organisation.

Redan under de närmaste åren efter tillkomsten av 1910 års lagstiftning
vanns en rik erfarenhet rörande de nämnda olägenheterna. Förslag i syfte att
avhjälpa åtminstone vissa av dessa olägenheter hava under år 1923 avgivits
dels av kyrkofondskommittén, vars förslag ännu icke föranlett någon Kungl.
Maj:ts åtgärd, dels ock av de ecklesiastika arrendesakkunniga, vilkas förslag
ligger till grund för 1925 års ecklesiastika boställslagstiftning. Såväl kyrkofondskommitténs
förslag som sistberörda författningar lämna emellertid de i
1910 års prästlönelagstiftning utformade grunderna för det ecklesiastika förvaltningssystemet
helt och hållet orubbade. I förhoppning att därigenom kunna
förbättra arrendesystemets effektivitet hava i stället genom den år 1925 tillkomna
författningsutbyggnaden på detta område tillskapats särskilda sakkunnigorgan
för boställenas tillsyn (boställsnämnder) och möjliggjorts lån
eller »förskott» från kyrkofonden för boställenas bebyggande. Härjämte hava
grunderna för tjänstbarhetssystemet i visst hänseende omreglerats, i sammanhang
varmed från kyrkofonden anvisats särskilt anslag för bestridande av vissa
resekostnader för präster i
nytillkomna bestämmelserna skola komma att infria de därmed förbundna förhoppningarna
örn en förbättrad avkastning av prästlönejorden, kan ännu ej
avgöras. Säkert är emellertid, att författningarna icke innebära någon förenkling
av den förvaltningsapparat, som på detta område hålles gående.

Den förmögenhetsmassa, som de ecklesiastika (prästerliga) boställena representera,
är, under skydd av de alltjämt bestående prästerliga privilegierna,

Kungl. Maj:ts proposition nr IS7.

ställd till förfogande för ett särskilt ändamål, nämligen finansieringen av den
statskyrkliga organisationen, enkannerligen det prästerliga avlöningsväsendet.
Under skiftande former har denna egendom anvisats eller eljest förvärvats för
sitt ändamål, men genom bestämmelserna i 1910 års lagstiftning på detta område
är, med bortseende från vissa undantagsfall, dispositionen av egendomen,
utan hänsyn till äganderätten i privaträttslig mening och boställenas tillkomst
i övrigt, fullt ensartad bestämd.

1910 års lönelagstiftning bygger på den principiella förutsättningen, att dessa
boställsegendomar skola såsom regel bibehållas under det allmännas disposition,
och att förvaltningen av dem skall inriktas endast på största möjliga ekonomiska
fördel för det speciella intresse, vartill egendomen är knuten. Föryttring av
egendom av ifrågavarande slag har ansetts tillrådlig endast för undantagsfall
och då blott i det syftet att därigenom bereda det kyrkligt organisatoriska intresset
en påtaglig ekonomisk eller annan fördel.

Den hittills i huvudsak upprätthållna principen örn den prästerliga avlöningsjordens
oförytterlighet ligger icke blott till grund för bestämmelserna i
den gällande ecklesiastika boställsordningen. Jämväl prästlöneregleringslagen
och lagbestämmelserna om de ecklesiastika boställsskogarna bygga på viktiga
punkter på samma grundsats.

Sedan den sociala jordfrågan i modern mening förts fram på dagordningen,
dröjde det icke länge, innan blickarna riktades på möjligheten att för statens
verksamhet på detta område taga i anspråk även den kyrkliga jorden. Spörsmålet
örn förvaltningen och dispositionen av denna jord har härigenom upptagits
till debatt från en väsentligen annan synpunkt än den, som förut varit
aktuell.

Bortser man från frågan örn beredande av möjlighet till friköp av sådana
lägenheter å kyrklig jord, varå lägenhetshavaren äger husen, vilken fråga vann
sin lösning genom beslut av 1926 års riksdag och kyrkomöte, äro för närvarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning följande av riksdagen gjorda framställningar
i detta ämne:

1 :o) Riksdagens skrivelse den 4 maj 1920, nr 179, vari riksdagen anhållit,
att Kungl. Majit måtte, på sätt som befinnes lämpligast, föranstalta örn utredning,
i vad mån den ecklesiastika jorden inom riket må kunna i vidsträcktare
omfattning, än vad som för närvarande är författningsenligt möjligt, styckas
och upplåtas i och för nybildning av mindre, men självständiga jordbruk, samt
för riksdagen snarast möjligt framlägga resultatet av en sådan utredning jämte
förslag till av utredningen betingade ändringar i den ecklesiastika boställsordningen
och andra ifrågakommande författningar.

2 :o) Riksdagens skrivelse den 2 juni 1923, nr 313, vari riksdagen begärt, att
Kungl. Majit ville låta utreda, under vilka betingelser, i vidare mån än nu är
medgivet, möjlighet kunde beredas till upplåtande av tomtmark från ecklesiastika
löneboställen, så snart den plats, där bostället är beläget, kan anses
lämpad för uppkomsten av ett samhälle såsom medelpunkt för kommunens ekonomiska
liv.

3 :o) Riksdagens skrivelse den 7 maj 1924, nr 142, vari riksdagen hemställt,
att Kungl. Majit måtte skyndsamt föranstalta örn utredning rörande beredandet
av större möjligheter för upplåtande av ecklesiastik jord till smärre jordbruk
och egna hem samt för riksdagen framlägga de förslag, som därav kunna föranledas.

De spörsmål, som bragts å bane genom ovan angivna riksdagsskrivelser, äro
av synnerligen komplicerad natur. En närmare redogörelse för dessa förhållanden
har lämnats av kyrkofondskommittén i ett den G mars 1920 avgivet ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

låtande över en till grund för riksdagsskrivelsen nr 179/1920 liggande motion.
Här må blott erinras om den bakom hela detta problem liggande frågan om
kronans rättsliga ställning till den kyrkliga jorden och vidden av dess befogenheter
över densamma.

I avsikt att undvika vissa av de svårigheter, som ansetts förbundna med en
upplåtelse av ecklesiastik jord under äganderätt, och härigenom möjliggöra ett
snabbare tillgodoseende av syftemålet med riksdagsskrivelsen nr 142/1924 har
i en vid årets riksdag i första kammaren väckt motion, nr 66, ifrågasatts, att
den i nyssnämnda riksdagsskrivelse begärda utredningen måtte i första hand
inriktas på att undersöka möjligheten av att, i avvaktan på vidare utredning,
upplåta den ecklesiastika jorden till självständiga mindre jordbruk under tryggad
besittningsrätt.

De på grundval av 1910 års lagstiftning fastställda löneregleringarna avse
en tidsperiod av 20 år. För vissa pastorat utgår denna tid redan år 1934. På
Kungl. Maj :ts prövning är beroende en mångfald framställningar — huvudsakligen
från kyrkomötet — örn ändringar i den ecklesiastika lönelagstiftningen.
Senast har 1926 års kyrkomöte i skrivelse den 30 oktober 1926, nr 23, anhållit,
att Kungl. Majit snarast ville vidtaga åtgärder för utarbetande och antagande
av ändrade bestämmelser för prästerskapets avlöning att tillämpas i den mån
nuvarande löneregleringar upphöra att gälla, ävensom uttalat sig för vissa
riktlinjer för den nya lagstiftningen.

De framkomna reformförslagen gå i allmänhet ut på ändrade föreskrifter
rörande löneutmätningen i syfte att öka och rättvisare avväga prästerskapets
avlöningsförmåner, men man har även ifrågasatt vissa ändringar i den för närvarande
gällande ordningen för prästlönernas bestridande genom bidrag från de
kyrkliga kommunerna, kyrkofonden och statsverket.

Vid ett närmare övervägande av de föreliggande omständigheterna, vilka i
det föregående kunnat endast mera antydningsvis beröras, har jag kommit till
den uppfattningen, att här berörda komplex av spörsmål bör i hela sin omfattning
göras till föremål för en allsidig utredning, vid vilken följande omständigheter
torde böra, bland andra, särskilt beaktas.

Vad först beträffar själva löneutmätningen, har det nu snart femtonåriga
arbetet med fastställandet av nya löneregleringar för prästerskapet i de särskilda
pastoraten enligt samstämmig mening hos de myndigheter, vilka haft
att taga befattning med dessa ärenden, ådagalagt, att systemet, som medfört
ett minutiöst utmätande av lönebelopp efter stundom så gott som ovägbara
grunder, måste förenklas. Härtill kommer, att de för närvarande utgående
lönerna i ett stort antal fall — särskilt gäller detta om komministersgraden -—-måste anses vara med hänsyn till tidsförhållandena alltför knappa.

Vidare synes mycket sannolikt, att man måste skrida till en i viss mån förändrad
avvägning av den invecklade repartition för prästlönernas bestridande,
som enligt nu gällande ordning äger rum mellan pastoraten och kyrkofonden.
Förutom de mera principiella anmärkningar, som kunna riktas mot det nuvarande
systemet, kan man ej förbise, att detta i oerhörd grad försvårar varje
mera exakt beräkning av den ökade belastning, som kommer att åvila kyrkofonden
vid en ifrågasatt löneförbättring för prästerskapet. Härtill kommer, att
omläggningen av grunderna för repartitionen torde befinnas utgöra en nödvändig
förutsättning för att löneboställenas förvaltning skall kunna effektivt
förenklas.

Vad sistberörda spörsmål beträffar, har det synts mig nödigt att göra en
förutsättningslös undersökning av de olika lösningar, som härvid kunna ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

komma. Sålunda torde till en början böra undersökas, huruvida löneboställena,
under fullföljande av den utvecklingslinje, som ledde till 1910 års reglering på
detta område, må kunna helt avkopplas från de servitut in natura, som för närvarande
belasta dem. I övervägande skulle här komma frågan örn tjänstbarhetssystemets
avveckling, örn lämpligheten av s. k. prästerliga småbruk (de
nuvarande prästgårdarnas utökning med så mycket jord, att prästen själv skulle
kunna förskaffa sig tillgång till skjuts och vissa naturaförmåner såsom mjölk
m. m.) samt örn upphörande av de utsyningsrättigheter avseende ved och byggnadstimmer,
som tillkomma dels vederbörande prästerlige tjänstinnehavare,
dels ock, för vissa ändamål, församling och pastorat.

Vidkommande därefter spörsmålet örn sättet för boställsegendomarnas förvaltning
och reglerna för dispositionen av den från desamma härflytande avkastningen
torde undersökningen särskilt böra inriktas på de två motsatta
huvudlinjer, som erbjuda sig. Antingen kan här ifrågakomma ett fullföljande
av den redan 1910 delvis genomförda centraliseringen i nämnda hänseenden,
så att löneboställena bringas i samma ställning till kyrkofonden som statens
domäner till domänfonden, eller ock kan man vidtaga långt gående åtgärder i
decentraliserande syfte t. ex. genom löneboställenas fakultativa överlämnande
till pastoraten till viss friare nyttjanderätt mot ett årligt för en längre tidsperiod
fastställt avgäldsbelopp, således närmast en avveckling, ehuruväl icke
fullständig, av den statliga förvaltningen av dessa boställen.

Vid en utredning av spörsmålet örn lämpligaste sättet för förvaltningen av
den ecklesiastika jorden träder med nödvändighet i förgrunden frågan örn försäljning
i större omfattning av dessa boställsfastigheter eller deras upplåtande
under den ena eller andra formen av tryggad besittningsrätt. Men alldeles oavsett
detta samband med det stora lönelagstiftningsproblemet är det enligt min
mening nödvändigt att omedelbart upptaga till behandling de framställningar,
som innefattas i förut berörda tre riksdagsskrivelser. Det synes mig nämligen
som örn de synpunkter av social natur, varåt sagda skrivelser giva uttryck,
skulle vara så vägande och det behov, det här gäller att tillfredsställa, vara
så starkt, att något ytterligare uppskov med denna utredning icke kan försvaras.
Ehuru jag villigt erkänner de svårigheter, som måste uppstå, därest
denna s. k. jordsociala fråga behandlas särskilt för sig, innan grunderna för
den nya löne- och boställslagstiftningen blivit fastslagna, anser jag det därför
vara nödigt, att de av riksdagen gjorda framställningarna upptagas till behandling
redan på ett mycket tidigt stadium av den stora utredning, som på detta
område måste verkställas. I detta sammanhang vill jag framhålla, att det enligt
min mening ingalunda kan anses säkert, att ett tillgodoseende av här ifrågavarande
behov, genom vidgade möjligheter till försäljning av ecklesiastik jord
i anslutning till nuvarande lagstiftning på detta område, kommer att möta
större svårigheter än samma behovs tillgodoseende genom upplåtelse under
åborätt eller annan form av s. k. tryggad besittningsrätt.

Ett problem, som givetvis måste upptagas till behandling i samband med försäljningsfrågan,
är spörsmålet om köpeskillingsmedlens placering på ett eller
annat sätt i s. k. värdebeständig valuta.

Jag övergår härefter till att i korthet redogöra för hur jag tänkt mig planläggningen
av en blivande utredning i dessa ämnen.

Med hänsyn till den synnerligen komplicerade beskaffenheten av det komplex
av frågor, som det här gäller att behandla, och den mångfald av olika
meningar, som på detta område gjort och alltjämt gör sig gällande, har det synts
mig mest praktiskt, att utredningsarbetet till en början begränsades till ett klar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

läggande av de olika vägar, som kunna ifrågakomma vid de särskilda frågornas
lösning. De skäl, som kunna anföras för och emot en lösning efter den ena
eller andra linjen, torde härvid böra vägas mot varandra. Vidare skulle man
undersöka de konsekvenser, som en viss lösning av en särskild fråga medför
beträffande lösningen av övriga frågor. Såsom ett resultat av denna undersökning
skulle framkomma en redogörelse för de huvudalternativ till ny avlöningsoch
boställslagstiftning, som synas på allvar förtjäna att tagas under övervägande.

Den utredning, som här nämnts, torde kunna i allt väsentligt verkställas på
grundval av redan förefintligt statistiskt och annat material. Med hänsyn härtill
och då denna förberedande undersökning icke skulle avse framläggande av
utarbetade författnings förslag, lärer resultatet av utredningen kunna förväntas
föreligga inom jämförelsevis kort tid.

Antalet sakkunniga torde kunna begränsas till tre. Dock bör beredas möjlighet
att vid behandling av särskilda frågor tillkalla ytterligare sakkunniga.

Sedan vederbörande myndigheter och andra intresserade beretts tillfälle att
yttra sig över de sakkunnigas betänkande, torde utredningen böra fortsättas i
syfte att framlägga ett i detalj utformat förslag till ny lagstiftning på detta
område.

Förutberörda tre sakkunniga skulle få särskilt uppdrag att skyndsamt verkställa
. elen av riksdagen begärda utredningen rörande möjligheten att upplåta
ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem samt därvid särskilt undersöka
lämpligheten av en upplåtelse under stadgad besittningsrätt.

Efter erhållet bemyndigande tillkallade dåvarande departementschefen den
20 juli 1927 häradshövdingen, f. d. revisionssekreteraren Nils Wihlborg, kammarrådet
Tom Hugo Wohlin och kontraktsprosten Karl Axel Ihrmark att såsom
sakkunniga inom departementet biträda med de föreslagna utredningarna.
Sedermera tillkallade departementschefen den 7 september 1928 samt den 8 maj
och den 19 november 1929 förste kanslisekreteraren, numera häradsskrivaren
Erik Karl Fabian Behrendtz att under viss begränsad tid i egenskap av sakkunnig
deltaga i utredningen av frågor, som rörde skatteväsendet.

De sakkunniga, vilka benämnas 1927 års prästlöneregleringssakkunniga, avgåvo
den 31 december 1929 ett betänkande rörande nya grunder för lagstiftningen
om prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna
egendomen (statens offentliga utredningar 1929: 39 och 40). Betänkandet innefattade
även utredning i den av riksdagen väckta frågan rörande möjligheten
att upplåta ecklesiastik jord till jordbruks- och bostadsändamål. Ihrmark avgav
ett särskilt yttrande, som i vissa betydelsefulla avseenden skilde sig från vad
de sakkunnigas majoritet föreslagit.

Över de sakkunnigas betänkande inhämtades yttranden av kontraktsprostar
och ordförande i ecklesiastika boställsnämnder, överjägmästarna och domänintendenterna,
centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen, styrelserna
för svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet ävensom
utlåtanden av domkapitlen, länsstyrelserna, Överståthållarämbetet, domänstyrelsen,
statskontoret och kammarkollegiet. Under remisstiden avgav socialise -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ringsnämnden utredning och förslag angående domänverkets omfattning, uppgifter
och organisation (statens offentliga utredningar 1930: 8), vari nämnden
även framlade förslag angående finansiering av prästlönekostnaderna och förvaltningen
av prästboställena. Beträffande innehållet i dessa yttranden ber jag
få hänvisa till handlingarna i ärendet; ett sammandrag av de avgivna yttrandena
och utlåtandena har tillika med socialiseringsnämndens hithörande förslag
befordrats till trycket (statens offentliga utredningar 1931: 1).

Den 23 januari 1931 anmälde jag de sakkunnigas betänkande för Kungl.
Maj:t. Efter att hava i korthet erinrat örn de riktlinjer för utredningen, som
min företrädare i ämbetet uppdragit i sitt anförande den 22 april 1927, anförde
jag följande:

Beträffande spörsmålet örn sättet för prästlönernas bestridande, de ecklesiastika
boställsegendomarnas förvaltning och de därmed sammanhängande reglerna för
dispositionen av den från desamma härflytande avkastningen hava de sakkunniga
-—- dock med reservation i vissa avseenden av kontraktsprosten Ihrmark
— stannat för alternativet att föreslå ett genomförande av centralisering i berörda
hänseenden samt angivit huvudinnehållet av den erforderliga lagstiftningen
i ämnet.

I åtskilliga av de avgivna yttrandena har framhållits önskvärdheten av att
utredningen kompletteras med hänsyn till den andra huvudlinjen, d. v. s. åtgärder
i decentraliserande syfte.

Utredningen synes mig nu böra fortsättas i syfte att utarbeta detaljerade
förslag till ny lagstiftning i ämnet. Detta arbete torde böra anförtros åt särskilda
sakkunniga, vilkas tillsättande synes böra ske ur synpunkten av . en
så vitt möjligt allsidig belysning av ärendet. Antalet, av dessa sakkunniga
torde med hänsyn härtill böra bestämmas till högst sju, av vilka en skulle
som ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. För behandlingen av särskilda
frågor bör givetvis möjlighet beredas att anlita biträden.

Innan emellertid arbetet med förslag till ny lagstiftning varder igångsatt,
torde en kompletterande utredning böra verkställas med hänsyn till den andra
huvudlinjen, d v. s. rörande åtgärder i decentraliserande syfte. Härvid synes
man böra i första hand koncentrera sig på en närmare undersökning av möjligheten
att, med bibehållande alltjämt av prästlöneväsendet såsom en församlingarnas
angelägenhet, åvägabringa en mer eller mindre decentraliserad boslänsförvaltning.
Det är givet, att denna undersökning icke får lämna ur sikte
den synnerligen viktiga frågan örn församlingarnas av ålder bestående ställning
till den del av kyrkoförmögenheten, varom här är fråga, samt församlingarnas
till densamma anknutna intressen. Den vidare utredning, som i nu angivna
syfte således synes mig böra komma till stånd, torde även böra taga sikte på
spörsmål av kyrkligt-organisatorisk natur, vilka stå i samband med den föreliggande
frågan.

För dessa kompletterande förarbeten synes mig tillfyllest, att desamma verkställas
genom högst tre på olika områden förfarna utredningsmän under ledning
av en av dessa sakkunniga, närmast den, vilken skulle komma att i egenskap
av ordförande leda de sakkunnigas blivande förhandlingar. Sedan denna
komplettering av utredningen i huvudsak blivit slutförd, torde anmälan härom
böra ske till chefen för ecklesiastikdepartementet, och torde därefter med utgångspunkt
från allt då föreliggande utredningsmaterial ifrågavarande sak -

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

kunniga böra i sin helhet skrida till det lagstiftningsarbete, som åt dem nu
skulle anförtros.

Jämlikt ovannämnda den 23 januari 1931 erhållna bemyndigande tillkallade
jag samma dag såsom sakkunnig ledamoten av riksdagens första kammare, biskopen
Olof Bergqvist samt såsom utredningsmän hovrättsrådet Philipp Joseph
Aastrup, boställsnämndsordföranden, kontraktsprosten Lars Albin Rune och
sekreteraren Gunnar Hugo Prawitz.

Sedermera tillkallade jag — jämlikt bemyndigande den 23 januari och den 12
juni 1931 — den 18 juni 1931 såsom ytterligare sakkunniga dels ledamoten
av riksdagens första kammare, lantbrukaren Elof Bernhard Andersson, Fältenborg,
ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Emil Andersson,
Prästbol, ledamoten av riksdagens första kammare, förrådsförmannen
Anders Johan Bärg, Katrineholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren
August Danielsson, Mörlanda, ledamoten av riksdagens andra kammare,
godsägaren Arthur Wilhelm Gustafson, Kasenberg, ledamoten av riksdagens
första kammare, lantbrukaren Carl Petrus Valdemar Nilsson, Gränebo,
ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Per Persson,
Trången, ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren Jöns Pålsson,
Anderslöv, samt ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren
Nils Johan Martin Svensson, Kompersmåla, dels ock Aastrup, Prawitz och
Rune.

Utredningsmännen, vilka pläga kallas 1931 års prästlöneutredning, avgåvo den
30 juni 1931 betänkande med förslag till huvudgrunder för en decentraliserad
förvaltning av prästlönejorden m. m. (statens offentliga utredningar 1931: 24).
De sakkunniga åter, vilka antagit benämningen 1931 års prästlöneregleringssakkunniga,
avgåvo den 15 oktober 1931 betänkande (statens offentliga utredningar
1931: 25) med förslag till följande lagar:

1) prästlönelag;

2) lag om införande av prästlönelagen;

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 juni 1930 örn församlingsstyrelse;

4) lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 juni 1930 örn församlingsstyrelse
i Stockholm;

5) lag örn tillägg till 2 § 2:o) lagen den 25 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts
regeringsrätt;

6) lag om ändrad lydelse av 1, 3, 5 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt.

Utredningsmännens förslag var enhälligt, men mot de sakkunnigas förslag
hade i vissa detaljfrågor reservationer avgivits av ledamöterna Emil Andersson,
Elof Bernhard Andersson, Bärg, Gustafson, Nilsson, Persson och Pålsson. Jag
återkommer härtill i det följande.

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Över båda betänkandena hava utlåtanden inhämtats av domkapitlen, Stockholms
stads konsistorium, länsstyrelserna, Överståthållarämbetet, riksarkivet,
riksantikvarien, centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen, styrelserna
för Svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet,
skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd, direktionen för prästerskapets änkeoch
pupillkassa, direktionen för skånska prästerskapets byggnadskassa, domänstyrelsen,
kammarrätten samt av statskontoret och kammarkollegiet gemensamt
ävensom av skatteutjämningsberedningen.

Medan de i det föregående omnämnda utredningarna pågått, hava ytterligare
framställningar i förevarande ämne inkommit till departementet, nämligen:

1) Uppsala domkapitels skrivelse den 4 maj 1927 angående inrättande av
stiftsf ogdebefattningar;

2) biskopsmötets delegations skrivelse i mars 1928 angående höjning av den
till prästerskapet utgående tillfälliga löneförbättringen:

3) Härnösands stifts prästmötes skrivelse den 20 juli 1927 angående vidtagande
av åtgärder för möjliggörande av anställande av skrivbiträden å mera
arbetstyngda pastorsexp editioner;

4) biskopsmötets skrivelse den 26 november 1928 angående meddelande av
bestämmelser örn skrivbiträdes anställande å vissa pastorsexpeditioner;

5) femtonde allmänna kyrkliga mötets ombudsförsamlings skrivelse den 9
april 1929 rörande samma fråga;

6) styrelsens för »Föreningen Arrendatorer av ecklesiastika hemman i Skåne
u. p. a.» skrivelse den 10 april 1929 om ändring av vissa bestämmelser i ecklesiastik
arrendeförordning;

7) domkapitlets i Strängnäs skrivelse den 4 september 1929 angående inrättande
av stiftsfogdebefattningar;

8) domkapitlets i Visby skrivelse den 5 september 1928 i fråga örn regelbunden
utbetalning av prästerskapets löner;

9) kyrkomötets skrivelse den 28 oktober 1929, nr 11, angående införande
av benämningen »kyrkoadjunkt» för sådan adjunkt, som omförmäles i 14 § 3
mom. lagen örn reglering av prästerskapets avlöning;

10) kyrkomötets skrivelse den 31 oktober 1929, nr 15, i fråga örn autoinobilgarage
såsom laga hus å prästgård;

11) domkapitlets i Strängnäs skrivelse den 19 mars 1930 i fråga om särskilda
bestämmelser för beräkning av gottgöreise för bostad och vivre åt prästman;

12) Strängnäs stifts stiftsmötes skrivelse den 7 oktober 1930 angående ytterligare
utredning av den ecklesiastika boställsfrågan;

13) domkapitlets i Strängnäs skrivelse den 12 november 1930 angående ersättning
åt adjungerad ledamot av domkapitel, då uppdraget ej föranleder resa;

14) svenska Viktoriaförsamlingens i Berlin och dess kyrkoherdes skrivelse
den 16 november 1930 angående provisorisk tilläggslön åt kyrkoherden;

15) svenska Olaus Petri-församlingens i Helsingfors och dess kyrkoherdes
två skrivelser den 5 december 1930 angående dels ändring i kyrkoordningen
för församlingen, dels ock provisorisk tilläggslön åt kyrkoherden;

16) Ulrika Eleonora församlings i London och dess kyrkoherdes skrivelse
den 29 november 1930 angående provisorisk tilläggslön åt kyrkoherden;

17) kyrkomötets skrivelse den 31 oktober 1929, nr 21, samt allmänna svenska
prästföreningens centralstyrelses skrivelse i maj 1930 i fråga om ändrad lydelse
av 6 § 9 mom. lagen örn kyrkofond;

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.)

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Departements chefen.

18) domkapitlets i Lund skrivelse den 19 september 1928 angående xesekostnadsersättning
åt konsistorieombud m. m.;

19) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses skrivelse i april 1931
angående vidtagande av åtgärder för att under tid, då prästerlig tjänst är
ledig för prästerskapets änke- och pupillkassas räkning, vården av prästgårdens
trädgård övertages av pastoratet;

. 20) svenska Sofiaförsamlingens i Paris och dess kyrkoherdes skrivelse den
20 mars 1931 angående provisorisk tilläggslön åt kyrkoherden;

21) kammarkollegiets skrivelse den 5 april 1928 i fråga örn föreskrifter
rörande de under kyrkorådens förvaltning stående, till prästerlig avlöning avsedda
fonder;

22) domkapitlets i Visby skrivelse den 5 september 1928 angående åtgärders
vidtagande för sådan ändring av ecklesiastikåret, att detta måtte komma att
sammanfalla med kalenderåret;

23) svenska kyrkans diakonistyrelses skrivelse den 25 september 1930 angående
anslag ur kyrkofonden till avlönande av diakonistyrelsens sekreterare
m. m,;

24) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses skrivelse i april 1931
örn vidtagande av åtgärder för att prästerskapets änke- och pupillkassa må
erhålla bidrag till vikaries å prästerlig tjänst kostnader för vissa tjänsteresor;

25) direktionens för prästerskapets änke- och pupillkassa skrivelse den 16
april 1931 med anhållan att vid de nya prästlönelagarnas utformning kassan
befrias från vissa kassan ålagda utgifter.

. Framställningarna hava, allt efter tiden då de inkommit, blivit överlämnade
till vederbörande sakkunniga och utredningsmän att av dem tagas i övervägande
vid uppdragens fullgörande.

Ytterligare hava till ecklesiastikdepartementet inkommit:

1) riksdagens skrivelse den 24 februari 1928, nr 36, angående ändring av
bestämmelserna rörande gäldande av kostnader för ekonomisk besiktning å
ecklesiastika löneboställen.

2) riksdagens skrivelse den 24 maj 1929, nr 202, angående enklare förfaringssätt
beträffande upplåtelse från jord av ecklesiastik natur;

3) Strängnäs stifts allmänna prästmötes skrivelse den 10 juli 1930 angående
avlösning av den prästerskapets änke- och pupillkassa tillkommande rätten
till behållen inkomst av prästerlig tjänst i vissa fall;

4) petition av omkring 200 företrädesvis äldre komministrar angående lika
lön för kyrkoherdar och komministrar; samt

5) styrelsens för föreningen »arrendatorer av ecklesiastika hemman i Skåne
u. p. a.» angående det ecklesiastika arrendeväsendet.

De talrika och delvis olikartade frågor, som upptagits till behandling under
utredningsarbetet, kunna uppdelas i två grupper, å ena sidan sådana, som röra
prästerskapets löneförmåner (prästlönereglering), å den andra sidan sådana, som
röra förvaltningen av de för prästerskapets avlöning avsedda tillgångarna (ecklesiastik
egendoms förvaltning).

Beträffande först frågan örn löneregleringen är det ecklesiastika lönesystemet
visserligen'' icke i och för sig av mera invecklad beskaffenhet, men sedan det

Kungli Majlis proposition nr 187.

efter hand blivit påbyggt i åtskilliga avseenden, har en viss tyngande svåröverskådlighét
kommit att vidlåda det. De särskilda sakkunnignämnderna hava
nu framlagt förslag i syfte att undanröja denna olägenhet saint jämväl giva
löneregleringen i tillämpningen en mera rättvis effekt. Men av skäl, som icke
behöva närmare utvecklas, anser jag tidpunkten för dryftande av löneregleringsfrågor
av större omfattning icke vara för handen, och jag har därför funnit
mig icke nu böra framlägga något förslag om ny prästlönereglering.

Vad däremot angår förvaltningssystemet, som utgör den andra gruppen av
spörsmål, vilka äro att i detta sammanhang beakta, så torde situationen vara
den motsatta, eftersom just nu läget kräver åtgärder i besparande syfte. Intresset
av att prästlönetillgångarna, i främsta rummet prästboställena, så till jordbruk
som skog, förvaltas på ett så effektivt och billigt sätt som möjligt och att
därigenom avgiftsskyldigheten till prästerskapets avlöning i möjligaste mån
lättas, är i och för sig tungt vägande, men det gör sig givetvis särskilt starkt
gällande under tider sådana som de nuvarande, då medborgarnas skattekraft
måste utnyttjas i högre grad än eljest. Av samma grund måste också de delar
av de framkomna förslagen, som avse att lätta bördan av denna avgiftsskyldighet,
förtjäna att för närvarande särskilt beaktas. Till de verkningsfullaste åtgärder,
som tjäna detta syfte, hör helt säkert strävandet att göra kyrkofondens
inkomster omedelbart och effektivt tillgängliga för täckande av prästlönekostnaderna.
Att under nu rådande förhållanden prästlönemedel å över 2 millioner
kronor årligen läggas till kyrkofondens kapital samtidigt som i de flesta av rikets
pastorat 60 öre för skattekrona uttaxeras till täckande av prästlönekostnaderna,
torde icke kunna försvaras. Likaledes måste det anses vara av nöden
att snarast vidtaga förbilligande åtgärder med hänsyn till de administrativa
förvaltningsformerna, vilka vid undersökning visat sig draga betydande kostnad.
Enkelhet i förvaltningen utan eftergift på dess effektivitet torde vara vägen
till kostnadernas nedbringande. Det kan icke heller från denna synpunkt vara
försvarligt att uppskjuta frågan örn reform av det ecklesiastika förvaltningssystemet.

Att nu berörda frågor — löneregleringen och egendomsförvaltningen — blivit
i de ingivna sakkunnigutlåtandena sammanförda, torde huvudsakligen hava
berott på att man funnit naturligt att vid utgången av nu löpande löneregleringsperioder
— 1934 och närmast följande år -— hava till hands ett reviderat
löneregleringssystem. Då emellertid, vilket de nämnda sakkunniga icke kunnat
förutse, de ekonomiska tidsförhållandena så väsentligt förändrats, att en lönereglering
icke nu kan ifrågakomma, och då något tvingande sakligt samband
mellan frågorna icke föreligger, så har jag upptagit förvaltningsfrågan med
undanskjutande av löneregleringen.

Att behandla förvaltningsfrågan före löneregleringsfrågan låter sig icke
allenast göra, utan man kan till och med påstå, att en bestämd fördel ligger i
denna tidsföljd mellan de olika frågornas lösning. Det är nämligen en förmån
eller kanske rent av en nödvändighet att först pröva de bästa vägarna för en

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ändamålsenlig förvaltning av prästlönetillgångarna, alldenstund man först sedermera
äger den ekonomiska utgångspunkten för uppgörande av en tidsenlig
lönereglering. Då jag i det följande i detalj framlägger förslag beträffande förvaltningsfrågan,
har jag min uppmärksamhet riktad på nödvändigheten att åt
framtiden lämna fria händer med hänsyn till löneregleringssystemet. Frågornas
inbördes oberoende styrkes jämväl av vad som i det förflutna förelupit, då gång
efter annan förvaltningsfrågor upptagits utan något som helst samband med
lönereglering.

Jag anhåller därför att få lämna en redogörelse för den föreliggande utredningen
i vad den avser frågorna örn förvaltningen av prästlönejorden och sättet
för täckandet av prästlönekostnaderna samt framställa förslag i dessa ämnen.

I nära samband med förvaltningen av prästlönejorden stå frågorna örn vidgade
möjligheter att försälja kyrklig jord. Jag kommer därför att i det följande
upptaga även dessa frågor och framlägga förslag till lösning av dem.

Kungl. May.ts proposition nr 187.

FÖRSTA HUVUDAVDELNINGEN.
Allmänna synpunkter.

Kap. I. Förvaltningen av prästlönetillgångarna och finansieringen

av prästlönekostnaderna.

Hur skola prästlönctillgångarna förvaltas för ernående av bästa möjliga resultat
och vem skall lämpligen ansvara för prästlöneväsendet?

Alltsedan kristendomen vunnit fast fot i vårt land och in på 1900-talet Tidigare och
avlönades prästerna i de territoriella församlingarna på det sätt att de dels er- lagstiftning.
höllö tionde (s. k. prästtionde eller tertialtionde) av sina församlingsbor, dels
av dem uppburo vissa andra avgifter, kallade jura stolse, dels ock erhöllo
vissa förmåner av fast egendom. Tionden utgjorde en avgift, som
utgick med en bestämd kvotdel, vanligtvis en trettiondedel, av jordbrukets bruttoavkastning
i spannmål samt en tiondedel av övrig jordbruksavkastning (kvicktionde).
Den fasta egendomen utgjorde antingen bostadsboställe, vilket beboddes
och i äldre tid i regel även brukades av prästen, eller löningsboställe, vilket
bortlejdes till landbo, sedermera arrendator. Under reformationstiden
indrogos i de då till Sverige hörande landskapen ett stort antal löningsboställen
till kronan mot vederlag, bestående däri att vederbörande präst berättigades att
årligen uppbära viss kvantitet spannmål av statsverket (i form av anslag
av kronotionde eller hemmansräntor). Dylik »vederlagsspannmål» kunde också
tillerkännas präst, som betungats med mera omfattande gästning e. d. Även
förekom i senare tid att spannmålsanslag av kronan beviljades präster, vilkas
övriga inkomster icke förslogo till anständig bärgning (behagligtidsförläningsspannmål).

Utvecklingen medförde, att löneförmånernas storlek kom att uppvisa betydande
olikheter vid de särskilda tjänsterna. Den förnämsta inkomsten för
prästerna, tionden, kunde i vissa pastorat uppgå till synnerligen betydande be -

Kungl. Majlis proposition nr 187.

lopp, medan i andra pastorat avkastningen av tionden lämnade en otillräckligbärgning.
I följd härav väcktes vid mitten av 1800-talet förslag om att verkställa
en utjämning mellan de särskilda befattningshavarnas inkomster genom
att »överflytta» inkomstkällor från ett pastorat till ett annat. För dessa förslag,
den diskussion de väckte och de resultat, vartill de ledde, redogöres utförligt i en
bilaga till utredningsmännens betänkande. Såsom framgår av 9 § i förordningen
den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster, medgavs
endast en mycket begränsad överflyttning av prästlönetillgångar från ett
pastorat till ett annat, i det att avgifter, som av en församling utgjordes till dess
prästerskap (tionde, jura stolse), icke fingo användas till avlönande av annan
församlings präst, liksom icke heller inkomster, vilka tillkommo prästerskapet
antingen till följd av bidrag av församlingen gemensamt, »såsom då, till löneförbättring
för prästerskapet, hemman och lägenheter blivit inköpta och andra
fördelar anskaffade, eller ock från enskilda personers för samma ändamål gjorda
anslag och donationer». Icke heller bostadsboställen fingo överflyttas. Överflyttningsmöjligheten
var sålunda inskränkt till inkomster, som grundade sig på
statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden
för löningsboställen, som upplåtits av kronan.

Genom förordningen den 29 juni 1866 angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket medgavs sedermera viss överflyttning av prästboställenas
skogsavkastning, dock endast i fråga örn boställen, som upplåtits av kronan.

Överflyttningen av prästlönetillgångar från ett pastorat till ett annat kom
i praktiken att tillgå så, att inkomsterna från de tillgångar, som skulle överflyttas,
uppsamlades i en för hela riket gemensam fond, prästerskapets löneregleringsfond,
ur vilken sedan tillskott utbetalades till präster, som voro i behov
därav. Endast en tämligen ringa del av samtliga prästlönetillgångar kom att
lämna sin avkastning till fonden. Vid sidan av denna fond fanns även en
annan central fond, de ecklesiastika boställenas skogsfond, bildad huvudsakligen
av extra skogsavkastning.

De åtgärder, syftande till utjämning av prästlönerna, som sålunda vidtogos,
befunnos snart otillräckliga och förslag örn vittgående reformer framkommo.
Örn deras innebörd och den fortsatta handläggningen av frågan lämnas en
utförlig redogörelse i den nämnda bilagan till utredningsmännens betänkande,
till vilken jag tillåter mig hänvisa. Frågan upptogs till enhetlig behandling
först genom 1910 års lagstiftning, vilken i huvudsak ännu gäller.

Före mitten av 1800-talet förvaltades prästboställena i allmänhet av vederbörande
prästerliga befattningshavare, men förvaltningen kontrollerades vid
ekonomiska besiktningar och syner. Kontrollen var anordnad enligt bestämmelserna
i 27 kapitlet byggningabalken och kungörelsen den 28 maj 1830 angående
ekonomiska besiktningar å kyrkoherdeboställen, kapellans- och klockarebord
samt präststomhemman.

Redan den 12 november 1858 stadgades emellertid, att löningsboställen (bo -

55:

Kungl. Maj:ts proposition nr 187''.

Ställen, som ej beboddes av prästen) i Skåne, Halland och Blekinge skulle
utarrenderas genom länsstyrelsens och domkapitlets försorg. Genom 1862 års
förordning, § 5, föreskrevs sedermera, att åt prästerskapet anslagen jord, som
icke utan olägenhet kunde brukas i förening med bostadsboställe därifrån
undantagna de i vissa orter befintliga änkesätena — skulle utarrenderas eftei
de föreskrifter, som Kungl. Maj:t särskilt meddelade. Även i detta fall blev
det till följd av Kungl. Maj:ts brev den 11 juli 1862 länsstyrelsen och domkapitlet,
som gemensamt fingo ombesörja utarrenderingen. Arrendeavgift och
andra förmåner av bostället tillföllo dock tjänstinnehavaren, vilken därföx
fortfarande betraktades såsom boställshavare i förhållande till löningsboställena.

Bostadsboställena förvaltades av prästerna, tills 1910 års lagstiftning trädde
i tillämpning. Det hade dock dessförinnan blivit alltmera vanligt, att boställs -havarna icke själva drevo jordbruket på sina boställen utan utarrenderade dem.
En sådan utarrendering var emellertid boställshavarens privata angelägenhet,
och han var ansvarig för boställets bebyggelse och hävd, varför också den genom
ekonomisk besiktning och syn utövade kontrollen över boställets tillstånd i
första hand riktade sig mot honom.

Genom 1910 års lagstiftning uppdelades bostadsbostället i prästgård, som
bibehölls åt prästen såsom bostad, och i löneboställe, vilket sistnämnda tillträddes
av pastoratet. Pastoratet tillerkändes emellertid icke samma ställning
till lönebostället, som prästen tidigare intagit till bostadsbostället. Av de tre
momenten i boställshavarens rättsställning, nämligen rätten att uppbära avkastningen,
befogenheten att förvalta bostället samt skyldigheten att ansvara för
boställets bebyggelse, hävd och onera, tillädes allenast det första och i viss
mening det sista pastoratet, medan den egentliga förvaltningen förlädes till
domkapitel och länsstyrelse i likhet med vad tidigare skett med löningsboställena.

Genom lag den 21 november 1925 (nr 447) om ändring i vissa delar av
ecklesiastik boställsordning samt ny ecklesiastik arrendeförordning av samma
dag har 1910 års lagstiftning undergått en betydelsefull reform, framför allt
karakteriserad av införandet av ecklesiastika boställsnämnder.

Jag övergår nu till redogörelsen för den gällande lagstiftningens innehåll.

Enligt lagen örn indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets
tionde samt örn ersättning därför den 9 december 1910 skall den
sedan gammalt så gott som uteslutande på jordbruket vilande tiondetungan
till prästerskapets avlöning avskrivas och utslås på även övriga skatteobjekt
i följande ordning (i sammandragen form) :

Enligt förut givna författningar utgående tionde- och övriga fastighetsavgifter
indragas till statsverket1 (1 och 2 §§).

1 Indragningen aker beträffande värjo pastorat från och med eckleaiastikåret näst. efter det,
med vars utgång den äldre löneregleringen upphör att gälla.

Tionde.

iskrivnings lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

För varje församling uträknas värdet av de från varje fastighet utgående
avgifter i persedlar och penningar, sådana dessa avgifter utgått eller bort
utgå under den äldre löneregleringsperiodens sista ecklesiastikår. Persedlarnas
värde beräknas efter medeltalen av medelmarkegångsprisen under de femtio
åren 1864—1913. Slutsumman för varje församling fastställes av kammarkollegiet
(3 §).

Ersättning för de till statsverket indragna avgifterna skall för varje församling
från och med det ecklesiastikår, indragningen där äger ruin, för ali
framtid utgå med den av kammarkollegiet fastställda summa att för varje
ecklesiastikår vid dess början från statsverket inlevereras till kyrkofonden
(4 §), för vilken jag strax skall redogöra.

Avskrivningen av de till statsverket indragna avgifterna skall ske under
loppet av 20 ecklesiastikår, räknade för varje pastorat från och med det år,
då indragningen där vidtager, i sådan ordning, att av förenämnda av kollegiet
fastställda summa erlägges, under de första 10 åren 60 procent, under
därpå följande 5 år 40 procent och under de sista 5 åren 20 procent. Återstoden
eftergives. Vad av den för en församling fastställda avgiftssumma enligt
sålunda stadgade grunder icke den 30 april 1944 förfallit till betalning skall
omedelbart avskrivas (5 §).

I den män de till statsverket indragna avgifterna icke avskrivits, skola de
av kronans uppbördsförvaltning debiteras, uppbäras och redovisas i samband
med kronouppbörden (6 §).

19 och 21 §§ Den nya form av kyrkligt-kommunal beskattning för prästlöneändamål,
reglering av som FPptogs i 1910 års lagstiftning, grundar sig på följande, här i sammanjPräster-
drag återgivna bestämmelser (lagen den 9 december 1910 örn reglering av
Våning. prästerskapets avlöning, 19 och 21 §§, sådana dessa paragrafer lyda enligt
lagen den 28 september 1928, nr 397).

Till bestridande av de för kyrkoherde och komminister fastställda löner
jämte ersättning och arvode at s. k. ständig adjunkt skola, i den mån sådant
erfordras, i nedan nämnd ordning användas:

l:o) församlingsavgifter till belopp, ej överstigande 3 öre för varje helt
eller påbörjat tiotal kronor av hela det inkomst-belopp, för vilket allmän
kommunalskatt skall inom pastoratet utgöras (= 3 öre per gammal fyrk eller
30 öre för »bevillningskrona», den så kallade första treöringen) ;

2 :o) arrende av de inom pastoratet belägna löneboställen med undantag av
sådana, vilkas avkomst skall direkt ingå till kyrkofonden (se nedan) ;

3:°) avgälder av lägenheter, avsöndrade eller upplåtna från boställen, som
avses under 2:o), samt ränta å särskilda till avlöning åt prästerskapet inom
pastoratet avsedda medel;

4:o) skogsförsäljningsmedel från de under 2:o) avsedda boställen;

5:o) församlingsavgifter, utöver vad under l:o) sägs, till erforderligt belopp,

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

dock till sammanlagt högst 6 öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor
av pastoratets hela inkomstbelopp (den så kallade andra treöringen).

Vad därutöver erfordras ersättes av kyrkofondens medel.

De för prästerskapets avlöning avsedda gemensamma tillgångarna uppsamlas
i den så kallade kyrkofonden, rörande vilken bestämmelser finnas meddelade
i lagen den 9 december 1910 örn kyrkofond.

Till kyrkofonden hava överförts de avlönings tillgångar, som förut legat
fonderade i prästerskapets löneregleringsfond och i de ecklesiastika boställenas
skogsfond, jämte vissa andra medel (2 §).

Till kyrkofonden skola ytterligare ingå:

1 :o) den årliga ersättning, som enligt tiondeavskrivningslagen skall av
statsverket gäldas såsom ersättning för prästerskapets indragna tionde och
andra fastighetsavgifter (3 § 1 p.);

2:o) årliga ersättningsbeloppet för anslag i kronotionde m. m. och för statsanslag
i penningar (3 § 2 p.) (vederlagsspannmål, prostetunnor m. m.);

3:o) arrendeavkomsten av förutvarande löningshemman, vilkas avkastning
antingen redan förut ingått till prästerskapets löneregleringsfond eller ock av
Konungen anvisats till löneförbättring för prästerlig tjänstinnehavare i annat
pastorat än det, inom vilket bostället är beläget (3 § 3 p.);

4:o) skogsförsäljningsmedel från flertalet löneboställen (3 § 4 p.) — nied
skyldighet dock för kyrkofonden att, såvitt angår boställen, som avses i 19 §
2 mom. löneregleringslagen, årligen tillhandahålla vederbörande pastorat ett
mot skogens beräknade behållna årliga avkastning svarande belopp, i den mån
detta erfordras för bestridande, i den ordning löneregleringslagen bestämmer, av
lönerna åt pastoratets prästerskap (6 §);

5:o) pastoratens s. k. överskottsmedel, d. v. s. sådant överskott, som i ett
pastorat kan uppkomma å de i 19 § 2 och 3 mom. löneregleringslagen avsedda
årligen inflytande avlöningsmedlen (boställsarrenden, lägenhetsavgälder och
fondräntor), sedan av nämnda medel tagits i anspråk vad därav erfordras till
gäldande av de för prästerskapet i pastoratet fastställda löner (3 § 5 p.); samt

G:o) ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar (3 § 6 p.).

Från kyrkofonden betalas utom de tillskott till pastoraten och skogsmedelsbelopp,
örn vilka jag redan talat:

1 :o) kostnaderna för skogsindelning, bevakning samt skogsodlings- och andra
arbeten för skogsskötselns främjande ävensom för åtgärd eller anstalt, som enligt
Konungens särskilt meddelade tillstånd må utföras för tillgodogörande av
virkesavkastning eller motverkande av uppkommen skada å skog å prästboställena
ävensom ersättning för skogsstatens övriga bestyr med skogen å dem, dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Boställs ordningen.

med undantag för boställen, vilkas avkomst skall tillgodokomma viss tjänstinnehavare
utöver lönen eller tillfalla änka (6 § 3—6 p.);

2:o) ålderstillägg, vissa arvoden och kostnadsersättningar ävensom emeritilöner
(pensioner) till präster (6 § 7 p., sådant lagrummet lyder enligt lag den
21 november 1925, nr 450);

3:o) i den mån fondens tillgångar det medgiva, anslag, som Konungen till
främjande av den kyrkliga organisationens utveckling må finna skäligt bevilja
präst för särskild prästerlig tjänstgöring (6 § 8 p., sådant lagrummet lyder
enligt lag den 16 maj 1924, nr 196);

4:o) i den mån fondens tillgångar det medgiva, anslag, som Konungen må
finna skäligt i särskilda fall bevilja såsom bidrag till kostnad för resor till
eller från pastorat, där präst förordnas att, jämte fullgörande av honom i
annat pastorat åliggande tjänstgöring, biträda vid eller uppehålla prästerlig
befattning (6 § 9 p., sådant lagrummet lyder enligt lag den 19 juni 1917,
nr 398);

5:o) viss del av ersättning till kronoombud vid förrättningar å ecklesiastika
löneboställen (kungörelsen den 22 juli 1918, nr 716) ;

6:o) arvoden åt ordförande i ecklesiastika boställsnämnder (6 § 10 p., sådant
lagrummet lyder enligt lag den 13 december 1929, nr 387).

Enligt 1910 års ecklesiastika boställsordning skiljer man mellan prästgårdar
och löneboställen. De förra, som äro avsedda att bereda de ordinarie prästerna
bostad, skola utgöras av »tomt med bostadshus och, där hinder ej möter,
erforderligt område till trädgård». Övrig boställsjord utgör löneboställe.

Skogsmarken å löneboställe står under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning,
medan lönebostället i övrigt, främst dess jordbruksdel, förvaltas av
länsstyrelsen och domkapitlet gemensamt under kammarkollegiets inseende.

För sistnämnda förvaltning gälla följande föreskrifter.

Löneboställen skola, enligt boställsordningens 19 §, upplåtas på arrende i
enlighet med särskilda föreskrifter, som meddelas av Konungen. Löneboställe
skall, där det ej på grund av svag beskaffenhet eller av annat skäl anses kunna
med större fördel utarrenderas obebyggt, vara försett med de byggnader, som i
den ordning, varom närmare stadgas i den ecklesiastika arrendeförordningen,
efter behörigt förslag bestämmas av den utarrenderande myndigheten (20 §).
Dessa hus skola nybyggas och underhållas av arrendatorn av lönebostället
(21 §). De kallas arrendatorns skyldighetshus och skola uppföras efter ortens,
sed och av ändamålsenliga byggnadsämnen till den storlek och av den beskaffenhet,
behovet i varje särskilt fall fordrar (22 §). Då föreskrift meddelas
om vilka skyldighetshus skola finnas å löneboställe samt örn storleken, inredningen
och övriga beskaffenheten av sådant hus, skall iakttagas, att löneboställets
bebyggande sker på ett i förhållande till boställets storlek och av-1
kastningsförmåga och med hänsyn till angelägenheten att för bostället erhålla
skäligt arrende så ekonomiskt sätt, som omständigheterna medgiva (23 §). Uppkommande
brister å arrendatorns skyldighetshus skola avhjälpas och nybygg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 59

nadei av dessa hus verkställas, i den mån sådant föreskrives eller eljest bliver
nödigt (24 §).

Nybyggnadsskyldigheten vid löneboställe skall uppskattas till visst arsbelopp
i penningar och i arrendekontraktet angivas. Där arrendatorn verkställt
nybyggnad, som godkänts som skyldighetshus, och den i behörig ordning beräknade
kostnaden för denna nybyggnad överstiger vad på hans arrendetid belöper
efter årsberäkningen jämte årsbelopp, som må finnas från föregående
arrendetid uppsamlade, njuter han gottgörelse för överskjutande beloppet antingen
genom nedsättning i arrendet för vissa år eller ock, vid boställets avträdande,
av den nye arrendatorn. Härvid skall dock iakttagas, att nedsättning
i arrendet må beviljas allenast i avseende å ökning i byggnadsskyldighet,
som inträffat under arrendetiden. Vad ny arrendator sålunda fått utgiva skall
anses som av honom förskjuten nybyggnadskostnad (26 §). Har behovet av nybyggnad
uppstått till följd av arrendatorns vanvård, får han själv svara för
kostnaden (27 §). Skyldighetshusen är arrendatorn pliktig att brandförsäkra till
fulla värdet. Vid underlåtenhet härutinnan får han själv ansvara för uppkommande
brandskada (28 §). Alla andra byggnader å löneboställe än arrendatorns
skyldighetshus äro överloppshus, vilka tillträdaren äger att från avträdaren
lösa till det värde, som, i brist av åsämjande, bestämmes vid avoch
tillträdessynen. Har tillträdaren vid sådan syn tillkännagivit sin avsikt
att ej lösa överloppshus eller underlåter han att inom en månad efter synen
förklara sig villig därtill, får avträdaren bortföra huset inom tid, som vid
synen föreskrives, eller där sådan föreskrift icke lämnats, inom ett år från
avträdandet av arrendet. Det åligger dock avträdaren, örn han bortför huset,
att vidtaga de åtgärder, som kunna erfordras för återställande av jord eller
byggnad i samma skick, vari den befanns före överloppshusets uppförande.
Har avträdaren ej inom den bestämda tiden bortfört överloppshus, som han
är berättigad borttaga, tillfaller huset tillträdaren med den rätt, med vilken
avträdaren innehaft detsamma (29 §).

Angående den närmare tillsynen å löneboställena stadgas i 30—57 §§ boställsordningen.

Domkapitlet bör tillse att inom stiftet belägna boställen varda till hus och
ägor behörigen vidmakthållna. Anser domkapitlet boställes rätt vara genom
något av domstol eller annan myndighet meddelat beslut förnärmad eller, att
vid beslut av husesyn eller ekonomisk besiktning i fråga om storleken, inredningen
och övriga beskaffenheten av hus å boställe icke iakttagits givna föreskrifter,
skall domkapitlet i behörig ordning överklaga beslutet (30 §).

För tillsyn å samtliga boställens hävd till hus och jord skola hållas ekonomiska
besiktningar. Sådan besiktning förrättas å prästgårdar inom utgången
av tionde året och å löneboställen, där ej Konungen för visst boställe eller viss
grupp av boställen annorlunda förordnar, inom utgången av femte året efter
det då syn eller ekonomisk besiktning näst förut å bostället förrättats. Domkapitlet
kan i händelse av särskilt behov även å annan tid förordna örn ekonomisk

Ekonomisk

besiktning.

♦50

Kungl. May.ts proposition nr 187.

besiktning (31 §). Ekonomisk besiktning förrättas, efter förordnande av domkapitlet,
av en boställsnämnd, bestående av tre i orten boende, i lantbruksoch
därmed sammanhängande affärsförhållanden kunniga män.

Boställsnämnd skall finnas, en för varje tingslag på landet jämte de städer,
som ligga därinom eller som enligt Konungens förordnande skola därmed
förenas till ett tjänstgöringsområde, samt en för Stockholms stad. Av boställsnämndens
ledamöter skola två jämte lika antal ersättare utses för tre år åt
gången, den ene, tillika ordförande, av länsstyrelsen samt den andre av domkapitlet.
Som tredje ledamot i boställsnämnden inträder en av dem, som, till
ett antal av en för varje till tjänstgöringsområdet hänfört pastorat, skola
pastoratsvis, likaledes för tre år, utses för tjänstgöring i boställsnämnden, därvid
vad örn valbarhet till nämndeman finnes stadgat skall äga motsvarande
tillämpning; skolande i varje särskilt fall bland de sålunda valda inkallas den
närmast boende, som ej tillhör det av förrättningen berörda pastoratet. Konungen
äger, där särskilda skäl sådant föranleda, rörande nämndens tjänstgöringsområde
och sättet huru ledamöterna skola utses förordna annorlunda än
nu sagts. Stanna nämndens ledamöter i olika meningar, gäller vad de flesta
säga. Har var sin särskilda mening, gäller ordförandens.

Ekonomisk besiktning å löneboställe kan förrättas av ordföranden ensam,
därest domkapitlet med hänsyn till boställets ringhet eller andra omständigheter
prövar sådant lämpligen kunna äga rum och arrendatorn därtill lämnar
medgivande. Vid sådan besiktning få dock ej handläggas frågor örn utdömande
eller insyning av skyldighetshus (32 §).

Jäv mot ledamot av boställsnämnd föreligger: örn han är med boställshavare
eller annan part i den skyldskap eller det svågerlag, som i 13 kap. 1 §
rättegångsbalken örn jäv mot domare sägs; eller örn ledamot är boställshavares
eller annan parts vederdeloman eller uppenbare ovän; eller örn ledamot eller
den, som står till honom i sådan skyldskap eller svågerlag, som nämnt
är, äger i målet del eller eljest kan av förrättningen vänta synnerlig nytta
eller skada, därvid dock den omständighet, att ledamot eller hans bemälde
skyldeman, såsom medlem av församlingen, är pliktig deltaga i kostnad för
nybyggnad och underhåll å boställe, ej må såsom jäv räknas. Har ledamot
av boställsnämnd, som innehar allmän tjänst, å tjänstens vägnar rättegång med
boställshavare eller arrendator av boställe, eller söker någon sak med ledamot
eller tillfogar honom något med ord eller gärning i uppsåt att honom därmed jävig
göra, räknas det ej heller för jäv. Vet nämndens ordförande, att sådant jäv
mot honom är, eller är han av laga förfall hindrad att deltaga i nämnden, inkallar
han i sitt ställe den för honom utsedde ersättaren. Förekommer dylikt
jäv mot eller förfall för någon av nämndens övriga ledamöter, skall denne
omedelbart anmäla detta hos ordföranden, vilken ombesörjer inkallandet av
ersättare. Därest i det fall, att ordföranden eller av domkapitel utsedd ledamot
på grund av laga förfall eller jäv är hindrad att deltaga i nämnden, sådant
hinder möter jämväl för ersättaren, åligger det ordföranden att örn förhållän -

Kungl. May.ts proposition nr 187. bl

det göra anmälan hos länsstyrelsen, som har att för ifrågavarande tillfälle förordna
ordförande eller ledamot av nämnden (33 §).

Nämndens ordförande utsätter tid för de ekonomiska besiktningar, örn vilka
domkapitlet förordnat, med iakttagande, att de hållas å tjänlig årstid och att,
där så kan ske, besiktningar i samma ort förrättas omedelbart efter varandra
(34 §).

Minst en månad före besiktningen skall ordföranden örn tiden därför underrätta
domkapitlet, vilket, där sådant prövas nödigt, förordnar sakkunnig
person att å domkapitlets vägnar närvara vid besiktningen. Inom lika tid åligger
det ordföranden att, när församlings rätt ifrågakommer, hos kyrkostämmans
ordförande påkalla kyrkostämma för utseende av ombud för församlingen
att vid besiktningen bevaka dess rätt. Örn mottagandet av underrättelse,
varom nu är sagt, skall bevis genast av vederbörande tillställas ordföranden.
Övriga parter skola minst fjorton dagar före besiktningen av ordföranden kallas
till densamma. När ordföranden bevisligen iakttagit vad sålunda åligger
honom, utgör parts eller ombuds uteblivande ej hinder för besiktningens
företagande (35 §).

Anmäles vid förrättningen jäv mot ordföranden, och finner nämnden det
vara lagligen grundat, inställes förrättningen och inkallas annan ordförande.
Förekommer mot annan ledamot jäv, som av nämnden godkännes, ombesörjer
ordföranden inkallande av ersättare för honom. Ogillas jävet, skall förrättningen
fortgå; vederbörande obetaget att i sammanhang med huvudsaken klaga
över beslut, varigenom jävsanmärkningen ogillats (36 §).

Vid ekonomisk besiktning har nämnden att iakttaga:

a) Tillses, huruvida instrument över förut å bostället hållna ekonomiska
besiktningar och syner samt andra bostället rörande handlingar fortfarande
finnas i behåll, ävensom huruvida arrendatorns skyldighetshus äro behörigen
brandförsäkrade och försedda med nödig brandredskap, varjämte redovisning
avfordras ej mindre arrendatorn för husröte- eller brandskadeersättning eller
andra medel, vilka böra för boställets räkning redovisas, än även församlingens
ombud för årsbelopp, som enligt meddelade föreskrifter skolat inbetalas
till kyrkorådet.

b) Efterses och antecknas i vad män förut föreskrivna nybyggnader, förbättringar
och andra åtgärder blivit verkställda.

c) Är efter senaste ekonomiska besiktning eller syn hus, som skall finnas
vid bostället, nybyggt, tillses huruvida det är i överensstämmelse med givna
föreskrifter samt i övrigt ändamålsenligt och med omsorg uppfört. Nämnden
meddelar därefter beslut, huruvida huset må, i befintligt skick eller sedan
därå anmärkta felaktigheter och brister blivit avhulpna, insynas, eller örn det
icke kan godkännas, i vilket senare fall tillika lämnas föreskrift angående
därav påkallade åtgärder.

d) Boställets hus i övrigt besiktigas, varvid, när fråga uppstår örn nybyggnad
eller underhåll av hus å prästgård eller örn nybyggnad å löneboställe,

Kungl. Maj:ts proposition nr. 187.

erler noggrann prövning meddelas yttrande, huruvida anmärkta bristfälligheter
kunna anses hava uppkommit genom boställshavarens eller, å löneboställe,
arrendatorns vanvård, varjämte prövas, huruvida bristfälligheterna lämpligen
kunna genom endast bättrande avhjälpas eller nybyggnad skall anses nödig,
dock att, där bristfälligheterna å sätesbyggning å prästgård finnas sådana,
att de ej kunna genom endast bättrande avhjälpas, frågan örn nybyggnad
skall hänvisas till handläggning vid laga syn.

e) Föreskrives enligt stycket d), med den inskränkning där sägs, byggande
av nytt hus å prästgård, utser nämnden därtill plats, vilken, såvida utan
skada för bostället eller oskälig tillökning i byggnadskostnaden kan ske, lämpas
efter boställshavarens önskan. Vidare bestämmer nämnden storleken, inredningen
och övriga beskaffenheten av det nya huset samt uppgör kostnadsförslag,
därvid för virke eller andra byggnadsämnen, som erhållas från boställe,
icke må beräknas annat värde än som prövas motsvara erforderlig arbets-
och forslingskostnad jämte andra utgifter för byggnadsämnenas beredning.

f) barder enligt stycket d) hus å löneboställe utsynat, meddelas tillika
åläggande för arrendatorn att, i enlighet med den föreskrift, som må komma
att meddelas av den utarrenderande myndigheten, i det utsynades ställe uppföra
nytt hus.

g) Nödiga förbättringar å hus, som anses böra bibehållas, föreskrivas, med
utsättande av därför erforderlig kostnad.

h) Boställets ägor besiktigas. De brister, som förefinnas å prästgård i avseende
å vården av prästgårdsområdet med tillhörande trädgård samt å löneboställe
i avseende på åkerns hävdande, övriga ägors skötsel och vård, hägnaden
och dikens anbringande och underhåll samt torvmosses begagnande, allt
efter vad för varje fall är stadgat, antecknas, de åtgärder och förbättringar,
som i följd därav erfordras, föreskrivas och kostnaden för desamma utsattes.
Finnes å löneboställe antaget brukningssätt uppenbart leda till skada för bostället,
föreskrives nödig rättelse.

i) Tid utsätter inom vilken föreskriven nybyggnad, förbättring eller annan
åtgärd bör genom vederbörande vara verkställd.

j) I övrigt anställes undersökning och meddelas föreskrift i alla de frågor,
som enligt boställsordningen eller annan författning skola vid ekonomisk
besiktning handläggas.

k) Vid förrättningens avslutande tillkännagives och i instrumentet antecknas,
att den med förrättningen missnöjde äger att, vid förlust av rätt till
vidare talan, inom trettio dagar efter förrättningens avslutande anmäla sig å
landet hos domaren och i stad hos rådstuvurättens ordförande med begäranom
laga syn.

I fall, som avses i f), skall nämnden efter undersökning upprätta ej mindre
förslag rörande platsen för det nya huset samt rörande storleken, inredningen
och övriga. beskaffenheten därav än även, med iakttagande av vad i

Kungl. Majlis proposition nr 187. 63

e) sägs, kostnadsförslag. Dessa förslag skall ordföranden omedelbart efter förrättningens
avslutande insända till den utarrenderande myndigheten med anmälan
av frågan örn närmare föreskrifter rörande det nya husets uppförande.
Ordföranden åligger ock att ofördröjligen meddela kontraktsprosten skriftlig
underrättelse örn tiden, inom vilken vid förrättningen föreskrivna arbeten skola
vara verkställda (37 §).

Av- och tillträdessyn å prästgård förrättas å tjänlig årstid, på landet av
domare jämte minst två, högst fyra nämndemän, allt efter som domaren prövar
nödigt, samt i stad av rådstuvurätt; ägande å landet domaren och i stad
rådstuvurätten att till rättens biträde vid synen, där så finnes behövligt, tillkalla
byggnadskunnig person (38 §).

Av- och tillträdessyn å prästgård hålles, på begäran av domkapitlet, vid
ombyte av boställshavare, därest boställshavare eller vederbörande byggnadsskyldig
senast en månad efter avträdesdagen hos domkapitlet äskar sådan syn
eller domkapitlet eljest finner syn böra hållas. Mottager boställshavare prästgård
utan av- och tillträdessyn, svarar han sedan för allt vad företrädaren under
dennes besittningstid i avseende å boställets vård ålegat. Av- och tillträdessyn
å prästgård, då sådan syn ifrågakommer, skall, sedan avträde ägt rum, hållas
inom sex månader därefter (39 §).

Av- och tillträdessyn å prästgård begäres å landet hos domaren samt i stad
hos rådstuvurättens ordförande; och skola därvid insändas instrument över
senaste av- och tillträdessyn och därefter hållna laga syner ävensom senaste
ekonomiska besiktning, örn sådan hållits senare än av- och tillträdessyn (40 §).

Då av- och tillträdessyn å prästgård är begärd, skall domaren eller rätten
utsätta tid för densamma och därom minst en månad förut underrätta
domkapitlet, vilket förordnar vederbörande kontraktsprost eller, vid förfall för
denne, annat ombud att å dess vägnar vid synen bevaka boställets rätt och
bästa- Inom lika tid åligger domaren eller rätten att hos kyrkostämmans ordförande
påkalla kyrkostämma för utväljande av ombud till bevakande av församlingens
talan. Örn mottagandet av underrättelse, varom nu är sagt, skall
bevis genast av vederbörande översändas till domaren eller rätten. Domaren
eller rätten föranstaltar ock, att övriga parter varda minst fjorton dagar, örn
de bo inom pastoratet, eljest en månad före synen till densamma kallade;
och skall domaren till synen kalla nämnd. Skall vid avträdandet boställe övertagas
av domkapitlet för allmän kassas räkning, och är den löntagare utnämnd,
som efter domkapitlet kommer att tillträda bostället, då skall jämväl
sådan löntagare genom domkapitlets försorg kallas till synen och bevis därom
insändas till domaren eller rätten (41 §).

När domaren eller rätten bevisligen iakttagit, vad sålunda åligger dem, utgör
parts eller ombuds uteblivande ej hinder för synens företagande (42 §).

Av- och tillträdessyn å löneboställe hålles, efter förordnande av domkapitlet,
av ecklesiastika boställsnämnden i anledning av ombyte av arrendator.
Nämndens ordförande äger att lill biträde vid synen, där så finnes behövligt,

Av- och tillträileesyn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

tillkalla byggnads- eller eljest sakkunnig person. Sådan syn må ej hållas tidigare
än sex månader före fardagen eller senare än sex månader efter samma
dag (43 §).

Då av- och tillträdessyn å löneboställe påkallas, skola till nämndens ordförande
insändas instrument över senaste av- och tillträdessyn samt därefter
hållna laga syner och ekonomiska besiktningar ävensom gällande arrendekontrakt
(44 §).

I övrigt gäller för av- och tillträdessyn å löneboställe samma bestämmelser
som vid ekonomisk besiktning angående jäv, laga förfall, utsättande av tid för
förrättningen samt parters kallande (45 §). Samma åligganden, som nämnden
har vid sådan besiktning, åvila den också i tillämpliga delar vid av- och tillträdessyn.
Därjämte skall iakttagas, vid av- och tillträdessyn å prästgård, att,
där synerätten finner sätesbyggning böra nybyggas, härutinnan erforderliga
bestämmelser meddelas, samt vid av- och tillträdessyn å löneboställe, att bestämmelse
meddelas angående beloppet av den gottgörelse för verkställd nybyggnad,
avträdande arrendator må vara berättigad att av ny arrendator uppbära
(46 §).

På grund av vad vid av- och tillträdessyn å löneboställe av nämnden blivit
bestämt, skall, där så erfordras, mellan avträdare och tillträdare upprättas
och i nämndens utslag införas likvid, fullständigt upptagande å ena sidan alla
de belopp, vilka påförts avträdaren, och å andra sidan allt vad honom tillgodoförts.
Likviden skall tydligt utvisa vad avträdaren eller tillträdaren bliver
skyldig eller får till godo. Har av- och tillträdessyn å löneboställe hållits
före avträdet, må avträdaren vid uppgörelse med tillträdaren tillgodoräkna sig
kostnaden för de avträdaren ålagda arbeten, som han före avträdandet verkställt
(47 §).

Sedan boställe avträtts, må avträdaren ej befatta sig med några arbeten å
bostället, utan skall vad då brister av det, varför han enligt föreskrift vid avoch
tillträdessyn har att svara, mot rätt till därför upptaget kostnadsbelopp
verkställas, å prästgård av pastoratet och å löneboställe av tillträdaren (48 §).

Då domkapitlet är tillträdare av prästgård (för prästerskapets änke- och pupillkassas
räkning) och det är känt, vem näste innehavare blir, äger denne
att vid synen göra de anmärkningar i avseende å befintliga brister, vartill han
finner anledning. Rättsförhållandet mellan domkapitlet och honom må dock
vid denna syn komma under bedömande allenast där båda därom åsämjas, och
är efterträdande löntagaren endast i sådant fall behörig att fullfölja talan mot
synerättens beslut (49 §).

Laga syri. Laga syn hålles, då missnöje mot ekonomisk besiktning å prästgård eller
löneboställe eller mot av- och tillträdessyn å löneboställe blivit anmält, ävensom
eljest då laga syn av domkapitlet eller byggnadsskyldig begäres (50 §).

Är, då missnöje mot ekonomisk besiktning å prästgård eller löneboställe eller
mot av- och tillträdessyn å löneboställe blivit anmält, klagan tillika förd
över beslut, värigenom mot ledamot av boställsnämnd gjort jäv ogillats, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

finner synerätten jävsanmärkningen vara lagligen grundad, skall ny besiktning
verkställas av synerätten, som därvid meddelar de föreskrifter, vilka av
omständigheterna finnas påkallade (51 §).

1 fråga örn laga syn lända de för av- oell tillträdessyn å prästgård meddelade
föreskrifter i tillämpliga delar till efterrättelse (52 §).

Där ej inom stadgad tid anmälan örn missnöje mot ekonomisk besiktning å
prästgård eller löneboställe eller mot av- och tillträdessyn å löneboställe blivit
gjord med begäran örn laga syn, går det vid förrättningen meddelade beslutet
i verkställighet såsom laga kraft ägande dom (53 §).

Ledamöter av boställsnämnd och synerätt samt konsistorieombud skola för
sitt uppdrag åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestämmelserna
i gällande resereglemente, därvid ordförande i boställsnämnd skall
likställas med domänintendent och annan med nämndeman, där han icke på
grund av innehavande befattning är berättigad till högre ersättning. Biträdande
sakkunnig erhåller gottgörelse efter bestämmande av boställsnämnd eller
synerätt (54 §).

Kostnaden för ekonomisk besiktning skall gäldas för prästgård, där icke på
grund av särskilt stadgande för visst fall annorlunda medgives, av pastoratet
och för löneboställe av arrendatorn; dock att, där besiktning i följd av någons
tredska eller försummelse särskilt påkallats, den tredskande eller försumlige
skall vara skyldig att enligt boställsnämndens bestämmande gottgöra
pastoratet eller annan vad för sådan besiktning bör utgivas. Kostnaden för avoch
tillträdessyn skall gäldas för prästgård av pastoratet, avträdare och tillträdare
till en tredjedel var, samt för löneboställe av avträdare och tillträdare
till hälften vardera. Kostnaden för laga syn skall gäldas för prästgård av
pastoratet och för löneboställe av arrendatorn, eller, där sådan syn hålles på
grund av klagan mot av- och tillträdessyn, av avträdare och tillträdare till
hälften vardera, dock att, där synerätten finner, att synen blivit utan giltig orsak
påkallad eller att, när synen ägt rum efter anmälan om vanvård, anmärkningen
varit befogad, den skyldige skall vara pliktig att, i den mån synerätten
prövar skäligt, gottgöra pastoratet eller annan vad för sådan laga syn bör utgivas.
Till kostnad för av- och tillträdessyn å prästgård samt laga syn å
prästgård eller löneboställe räknas jämväl lösen för ett exemplar av syneinstrumentet
(55 §).

Vederbörande nybyggnads- och underhållsskyldig skall inom en månad efter
förloppet av den tid, då, enligt meddelad föreskrift, anmärkta brister och felaktigheter
bort vara avhulpna eller föreskriven nybyggnad verkställd, till
kontraktsprosten ingiva anmälan om fullgörandet eller ock, där underhållseller
nybyggnad sarbetet blivit honom ålagt vid ekonomisk besiktning eller syn,
visa att förrättningen överklagats. Sådan anmälan skall vara vitsordad, beträffande
pastoratet ålagda arbeten, av boställshavaren och, beträffande andra
arbeten, av två av pastoratet för sådant ändamål å kyrkostämma utsedda
ombud. Har anmälan ej inom bestämd tid inkommit, men förrättning, som

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.) 5

För ekonomiska
besiktningar
och
syner gemensamma
bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

här är sagt, vunnit laga kraft, anmäler kontraktsprosten genast förhållandet
hos domkapitlet, som har att ofördröjligen vidtaga åtgärder till bevarande av
boställets och efterträdarens bästa antingen medelst begäran hos överexekutor,
att vad den försumlige eftersatt må genom överexekutors ämbetsåtgärd varda
för lega på den försumliges bekostnad verkställt, eller, där fråga är örn
ekonomisk besiktning, genom beredande av erforderlig säkerhet hos honom
för husrötebeloppet. Skulle vad domkapitlet såsom boställshavare blivit ålagt
ej fullgöras, äger pastoratet eller efterträdande boställshavare hos överexekutor
påkalla verkställighet (56 §).

Instrument över ekonomiska besiktningar och syner samt andra bostället
rörande handlingar skola, jämte förteckning å desamma, av boställshavare
eller arrendator väl vårdas och förvaras, vid besiktningar och syner tillhandahållas
samt vid avträdandet till efterträdaren överlämnas (57 §).

Vad för boställshavaren är i boställsordningen föreskrivet skall i tillämpliga
delar gälla för domkapitlet för den tid, domkapitlet för allmän kassas
räkning innehar prästgård (58 §).

Utan hinder av beslut, som meddelats i fråga örn vilka hus skola finnas å
prästgård, må synerätt, på grund av sedermera inträffade förändrade förhållanden,
i detta avseende annorlunda förordna (59 §).

I sammanhang med 1925 års reform av boställsordningen utfärdades en
särskild lag den 21 november 1925, nr 448, örn förskott ur kyrkofonden till
bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen. Lagens innehåll
är följande:

Där arrendator av med jordbruk förenat löneboställe, varå syn enligt 64 §
ecklesiastik boställsordning hållits, genom arrendekontrakt, upprättat i enlighet
med de förändrade bestämmelser angående utarrendering av prästerskapets
löneboställen, som av Konungen utfärdas, får sig ålagt verkställande av
nybyggnad, som ansetts nödig för boställets iståndsättande med anledning av
ecklesiastik boställsordnings trädande i tillämpning beträffande bostället (första
bebyggandet), må förskott ur kyrkofonden utbetalas för bestridande av
kostnaden för sådan nybyggnads utförande. Som sådan nybyggnadskostnad
anses jämväl dels kostnad för lösen av överloppshus, vilka skola bibehållas som
arrendatorns skyldighetshus, samt för sådana förbättringsarbeten å befintliga
skyldighetshus, som icke kunnat åläggas avträdande byggnads- eller underhållsskyldig,
dels ock gottgörelse, som tillträdande arrendator förpliktas utgiva till
avträdaren för av denne utlagd kostnad för första bebyggandet.

Förskott jämte ränta därå gottgöres kyrkofonden ur avkomsten från bostället.

Där löneboställe, för vars första bebyggande förskott utbetalats, eller del av
sådant boställe utbytes mot annan fastighet eller försäljes, äger kyrkofonden att
av därvid betingad mellangift eller köpeskilling, så långt densamma räcker,
återbekomma förskottet, i vad det återstår oguldet, jämte ränta.

Varder genom mellangift, som nyss sagts, kyrkofondens fordran ej till

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 67

fullo gulden, njuter kyrkofonden för sin återstående fordran jämte ränta betalning
ur avkomsten av den fastighet, som erhållits i utbyte mot lönebostället.

För beredande av tillgång till medel för utlämnande av förskott må lån upptagas
för kyrkofonden.

Den ecklesiastika boställsordningen, vilken i likhet med den nyssnämnda
lagen örn byggnadsförskott ur kyrkofonden tillkommit under medverkan av
riksdagen och kyrkomötet, reglerar, såsom av min redogörelse för dess innehåll
framgår, icke uttömmande de förhållanden, som sammanhänga med den såsom
obligatorisk föreskrivna utarrenderingen av löneboställena. Vid boställsordningens
tillkomst förutsattes även, att kompletterande bestämmelser skulle
komma att meddelas av Konungen i administrativ ordning. Sådana bestämmelser
hava sedermera givits genom den i början av mitt anförande nämnda
förordningen den 15 september 1911 angående utarrendering av prästerskapets
löneboställen, vilken förordning därefter ersatts med en ecklesiastik arrendeförordning
den 21 november 1925.

Medan den ecklesiastika boställsordningen bland annat icke innehåller något
stadgande örn, å vem det skall ankomma att verkställa utarrenderingen av
löneboställena, lägga arrendeförordningarna bestyret härmed å länsstyrelserna
och domkapitlen gemensamt, liksom det även i övrigt enligt arrendeförordningarna
skall ankomma på nämnda båda myndigheter att ombesörja det ekonomiska
tillgodogörandet av löneboställena. I övrigt innehålla arrendeförordningarna
en mångfald å arrendeförhållandet tillämpliga föreskrifter. Det skulle
emellertid föra för långt att här redogöra för samtliga dessa föreskrifter. Jag
vill därför begränsa mig till att i huvuddrag redogöra för sådana föreskrifter,
som i detta sammanhang äro av särskilt intresse, nämligen först och främst
dem, som angå de särskilda befogenheternas fördelning mellan vederbörande
myndigheter.

Den i det följande angivna paragraferingen hänför sig till den senast utfärdade
arrendeförordningen.

Enligt denna ankommer i huvudsak på länsstyrelserna:

1) utarrenderingen och i samband därmed tillsammans med domkapitlen bestämmandet
av arrendevillkoren samt avgörande av frågor örn vilken nybyggnad,
som under arrendeperioden skall verkställas å bostället (4—7 §§);

2) förvaring av handlingar, som lämnats såsom säkerhet för arrendevillkorens
fullgörande, och meddelande av föreläggande att inkomma med nya sådana
handlingar (övervakandet av handlingarnas säkerhet och förnyande tillkommer
domkapitlet, endast själva förvaringen och verkställandet av nödiga åtgärder
ankommer på länsstyrelsen, 9 §);

3) indrivning och redovisning av arrendemedel (12 §);

4) övervakning av att boställsarrendator icke missbrukar sin ställning mot
torpare och subarrendatorer (15 §);

5) beslut under arrendetiden angående uppförande av nybyggnad eller god -

Ecklesiastik

arrende fåror

aning.

1) Länsstyrelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2) Domkapitlen.

3) Kammarkollegiet.

kännande såsom skyldighetshus av byggnad, som uppförts utan tillstånd, samt
angående användande av årsbelopp för nybyggnad (17—18 §§);

6) meddelande av tillstånd till bortförande av stråfoder från bostället, till
nyodling m. m. å bostället samt till svedjande och bränning av jord (24, 26 och
28 §§);

7) fördelning av brandstodsavgifter mellan av- och tillträdande arrendator

(31 §);

8) medgivande av undantag från skyldigheten för arrendatorn att själv bebo
bostället (32 §); samt

9) medgivande till arrendeöverlåtelse och till antagande av subarrendator
(33 §).

Domkapitlens funktioner i avseende på boställena, i den mån dessa funktioner
bero på föreskrift i arrendeförordningen, äro följande. Enligt 4 § tillkommer
det domkapitlet att hålla reda på när gällande arrendeperioder utlöpa och i
god tid dessförinnan göra anmälan hos länsstyrelsen angående behovet av arrendeuppskattning.
Enligt 6 § skall domkapitlet yttra sig angående inkommet
arrendeanbuds godtagbarhet. Domkapitlet skall också enligt 10 § tillse, att borgen
i behörig tid förnyas och att säkerhet i övrigt ej minskas i värde, samt årligen
före februari månads utgång underrätta länsstyrelsen, huruvida anledning
till anmärkning i detta hänseende förekommer. Domkapitlet har ock enligt 18 §
att förvalta uppsamlade årsbelopp för nybyggnad från boställe, som indragits
till kyrkofonden eller vars avkastning tillfaller viss tjänstinnehavare. Domkapitlet
skall vidare enligt 19 § kontrollera, att arrendatorn fullgör sin skyldighet
att hålla boställets byggnader brandförsäkrade till betryggande belopp.
Örn arrendator övergiver bostället och lämnar det obrukat eller utan vård, är
det enligt 32 § domkapitlet, som skall vidtaga de åtgärder, som av förhållandena
påkallas. Slutligen är det enligt 36 § domkapitlet, som utövar den jordägaren
tillkommande rätten att uppsäga arrendekontrakt rörande bostället samt att
eljest svara och tala för bostället. Om arrendatorn vill uppsäga arrendeavtal,
skall detta ske hos domkapitlet.

Såsom av en jämförelse mellan länsstyrelsens och domkapitlens nuvarande
befogenheter med boställena framgår, är den allmänna vården, såväl i rättsligt
som i ekonomiskt hänseende, förlagd hos domkapitlet medan vissa bestämda
befogenheter tilldelats länsstyrelsen.

Det tillkommer kammarkollegiet att, då sten- eller kalkbrott, sand-, grus-,
sten- eller lertag, torvmosse eller annan dylik lägenhet, som tillhör boställe,
finnes vara av beskaffenhet att särskild inkomst därifrån kan beredas, lämna
medgivande till upplåtelse mot årlig avgift av rätt att till avsalu begagna
sådan lägenhet. Kammarkollegiet förordnar också örn hur avgäld från sådan
upplåten lägenhet skall användas till gagn för det med bostället avsedda
ändamålet (2 § 8 morn.). Därest länsstyrelsen och domkapitlet icke enas
örn villkoren för utarrendering av ett boställe, fastställas villkoren av kammarkollegiet
(4 § 4 morn.). Kammarkollegiet är vidare besvärsinstans över

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 69

länsstyrelsen och domkapitlet i mål, som det enligt arrendeförordningen tillkommer
länsstyrelsen eller domkapitlet att avgöra (38 § 1 morn.).

Enligt instruktionen för kammarkollegiet den 27 juni 1929 tillkommer
det kollegiet att hava inseende och vård över den ecklesiastika fasta
egendomen. Detta åliggande preciseras närmare i instruktionen och angives där
skola huvudsakligen bestå uti dels att tillse, att egendomen icke användes eller
disponeras emot därom givna föreskrifter, dels ock att pröva och avgöra ärenden
örn nyodling, anläggande av torp eller uppröjande av beteshage på skogsmark,
tillhörande boställe, örn avsöndring på obestämd tid till allmänt, kommunalt
eller ecklesiastikt ändamål av jord eiler lägenhet, örn användande av
ersättningsmedel för jord, intrång eller men i nyttjanderätt, örn vad till skogsmark
rätteligen räknas må, då anmärkning därom vid undersöknings- och indelningsförrrättning
göres av någon, vars rätt är därav beroende, samt örn medgivande
till fridlysning av naturminnesmärke.

Utöver de uppgifter, som redan i boställsordningen tillagts boställsnämnderna,
skola de enligt föreskrifter i arrendeförordningen uppgöra förslag
till villkor för utarrendering av boställena, arrendevärdering (4 §), avgiva
yttranden i fråga örn nybyggnad å boställe, då arrendator önskar företaga sådan
utöver vad som enligt arrendekontraktet åligger honom (17 §), avgiva yttrande
över arrendators ansökan att få i väsentlig mån förändra sättet för den
arrenderade jordens torrläggning eller anlägga ängsvattning eller utföra anläggning
för boställets förseende med elektrisk belysning eller drivkraft. Vidare skall
boställsnämnden yttra sig, då fråga är örn att tillerkänna arrendator ersättning
för sådant företag (26 §) eller för större odlings- eller täckdikningsarbete
(30 §) eller angående överlåtelse av arrende (33 §). Utöver vad nu sagts har
boställsnämnden också visst åliggande, då fråga är om tilldelande åt arrendator
av byggnadsförskott ur kyrkofonden. I vissa av de nu angivna fallen samt i
ytterligare några fall kan boställsnämndens ordförande ensam avgiva yttrande.
Såsom exempel må nämnas ärenden örn friköp av lägenheter å ecklesiastik jord.

Enligt arrendeförordningen äro avgöranden förbehållna Kungl. Majit, då
fråga är örn upplåtande till präst av visst mindre område av ett boställe utöver
prästgården (2 §) eller örn arrendeupplåtelse för längre tid än 20 år (3 §).

Förutom de nu angivna föreskrifterna angående vilka myndigheter, som
hava att taga befattning med boställsförvaltningen, innehåller arrendeförordningen
även detaljerade bestämmelser angående de villkor, som skola föreskrivas
vid utarrendering av boställena. Dessa villkor, som i åtskilliga betydelsefulla
avseenden avvika från dem, som enligt allmänna nyttjanderättslagen gälla
vid arrenden i allmänhet, få sin prägel av det förhållandet, att förordningen
söker att ålägga arrendatorn alla de förpliktelser, som i allmänhet åvila en
jordägare. Arrendatorn skall således tillförbindas att mot ersättning uppföra
den nybyggnad, som under arrendetiden kan ifrågakomma å bostället med anledning
av att skyldighetshus varder utdömt vid syn eller vid ekonomisk besiktning
(17 §). Gottgörelse för verkställd nybyggnad äger han icke utfå

4) BoställBnämnderna.

5) Kungl.
Majit.

6) Arrendevillkor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Boställs 8kogarnas förvaltning.

Statistiska

uppgifter.

kontant utan endast genom avkortning å arrendet av ett visst årligt belopp.
I den mån detta årsbelopp icke räcker till gäldande under arrendetiden av
gottgörelsen, kan i visst fall ytterligare avkortning medgivas, men det normala
är i sådana fall, att arrendatorn först vid avträdandet av arrendet erhåller
det återstående beloppet av den efterföljande arrendatorn, vilken sedan i sin
tur får ersättning för sitt utlägg genom avkortning å sitt arrende under en
följd av år (18 §). Vid dessa transaktioner förekommer icke ränteberäkning
a de av arrendatorn förskjutna beloppen. Arrendatorn skall bekosta brandförsäkring
av boställsbyggnaderna och i händelse av brandskada avhjälpa denna
(19 och 20 §§). Arrendatorn skall också fullgöra boställets stängselskyldighet
(22 §). Gottgörelse till arrendatorn, vilken det enligt lag åligger jordägare att
utgiva, är arrendatorn skyldig att mottaga i form av avkortning på arrendet
eller genom utlägg av tillträdande arrendatorn (26 §). Skall löneboställe enligt
därom i vederbörlig ordning fattat beslut deltaga i laga skifte, ägoutbyte eller
annan lantmäteriförrättning, eller skall boställe deltaga i företag för marks
torrläggning genom dikning, vattenavledning eller invallning, skola kostnaderna
därför, i vad de icke belöpa å boställets skogs- och hagmark, bestridas av
arrendatorn med honom förbehållen rätt till enahanda ersättning, som i fråga
örn dylika kostnader är boställshavare medgiven (30 §).

Aven i övrigt meddelas föreskrifter örn arrendevillkor, som avvika från de
i allmänna nyttjanderättslagen föreskrivna, såsom örn optionsrätt för
arrendator och örn skyldighet att utgöra tjänstbarheter till vederbörande prästman.

Skogsstatens förvaltning av prästboställenas skogar omhänderhaves av
samma personal, Överjägmästare, jägmästare och skogvaktare m. fl., som förvalta
kronans egna skogar. Även i fråga örn den till domänstyrelsen förlagda
centrala förvaltningen råder samma gemenskap. I räkenskapsavseende upprätthålles
emellertid en sträng skillnad mellan domänfondens skogar och de
ecklesiastika boställena. Beträffande den inre organisationen av domänverkets
förvaltning hänvisar jag till den utförliga redogörelse därför, som lämnats i
kyrkofondskommitténs huvudbetänkande.

En redogörelse för de statistiska undersökningar beträffande prästborden,
som företagits i olika sammanhang, lämnas av 1927 års sakkunniga på sidan
100 i deras betänkande. Bemälda sakkunniga hava också själva verkställt
vissa kompletterande statistiska undersökningar, varför redogörelse lämnas i
deras betänkande. Det är icke möjligt att här ens i korthet redogöra för det
omfattande siffermaterial, som framkommit, och jag nödgas därför inskränka
mig till att endast angiva några av de för bedömande av boställenas antal,
storlek och värde viktigaste talen. Prästboställena äro enligt jordaboken 3,662
till antalet, därav 2,981 hemman och 681 lägenheter. Deras sammanlagda areal
utgör 88,092.81 hektar tomt, trädgård och åker, 23,881.01 hektar odlingsmark
och äng, 1,197.95 hektar i statistiken ej specificerad jordbruksmark samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

268,675.38 hektar skogsmark och 81,09 5.38 hektar å deras skogsdel beläget
impediment jämte 34,554.84 hektar ej specificerad areal och 2,168.04 hektar
prästgårdar, eller alltså sammanlagt 499,665.41 hektar. Sammanlagda taxeringsvärdet
utgör för prästgårdarna 32,320,800 kronor, för löneboställenas skogsområden
56,419,150 kronor och för deras områden i övrigt 94,610,770 kronor.
Jordbruksdelens areal är vid 312 boställen mindre än 5 hektar, vid 252 boställen
mellan 5 och 10 hektar, vid 305 boställen mellan 10 och 15 hektar, vid 355
boställen mellan 15 och 20 hektar, vid 560 boställen mellan 20 och 30 hektar,
vid 715 boställen mellan 30 och 50 hektar, vid 461 boställen mellan oO och 75
hektar, vid 184 boställen mellan 75 och 100 hektar, vid 84 boställen mellan
100 och 150 hektar samt vid 15 boställen mellan 150 och 200 hektar och blott
vid 7 boställen över 200 hektar.

De boställen, vilkas avkastning ingår direkt till kyrkofonden, äro enligt jordeboken
165 till antalet, varav 138 hemman och 27 lägenheter. De utgöra 149
brukningsenheter. Närmare hälften av dem äro belägna i Lunds stift. Arealen
av deras jordbruksdel är 4,917.06 hektar och av deras skogsdel 6,355.21 hektar.

De boställen, vilkas avkastning tillkommer viss tjänstinnehavare utöver lönen,
äro 15 till antalet och omfatta en areal av sammanlagt 902.85 hektar, varav
374.43 hektar tillhör jordbruksdelen.

2,525 löneboställen äro bebyggda eller skola enligt slutna kontrakt bebyggas.
39o’ boställen hava ansetts icke böra bebyggas. Beträffande 139 boställen åter
har det icke lyckats att erhålla arrendator, som åtagit sig att uppföra de byggnader
som prövats böra finnas.

Kyrkofonden bildades den 1 januari 1914 och dess behållning uppgick då
till 8,140,883 kronor. Ehuru någon ökning av fondens kapital icke avsetts, medförde
utvecklingen, att fonden årligen växte med högst betydande belopp, så
att den vid utgången av senast tilländalupna budgetår uppgick till 55,452,396
kronor, eller alltså mer än sexdubblats. Detta beror huvudsakligen på två med
varandra samhöriga förhållanden.

Pastoraten hava icke i den omfattning, som år 1910 beräknades, varit i behov
av tillskott från fonden. De hava nämligen kunnat själva gälda allt större del
av sina prästlönekostnader utan att därigenom överskrida den gräns för utdebiteringen
av 60 öre för skattekrona (bevillningskrona; 6 öre för fyrk), vid vilken
rätt till tillskott från kyrkofonden inträder. Samtidigt hava de från pastoraten
till kyrkofonden inlevererade överskotten å avkastningen från pastoratens prästlönetillgångar,
vilket överskott år 1910 beräknades uppgå till allenast 29,181
kronor årligen, blivit allt större. Det utgjorde ecklesiastikåret 1926—1927
omkring en million kronor.

Beträffande proportionen mellan de belopp, pastoraten haft att tillgå från
de olika källorna, varur prästlönemedlen anskaffas, kan jag meddela följande
från 1927 års sakkunnigas betänkande hämtade siffror för ccklesiastikåret
1926—1927:

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Prästerskapets löner (utom ålderstillägg, skjutsersättning och
hyresersättning) jämte tillfällig löneförbättring, ödebygdstilllägg
och dyrtidstillägg................................ 17,567,337: —

Lönerna bestredos medelst

Första treöringen, 19 § l:o) ...................

Arrenden, avgälder, räntor m. m., 19 § 2:o) och 3:o)

Skogsförsäljningsmedel, 19 § 4:o) ...............

Andra treöringen, 19 § 5:o) ...................

Tillskott ur kyrkofonden, 21 § .................

...... 7,442,780: —

...... 2,067,371:

...... 1,476,210: —

...... 2,666,451:

...... 3,914,525: —

Summa 17,567,337: —

Från samma ecklesiastikår må vidare meddelas, att av samtliga pastorat, 1,404
till antalet, utdebiteringen för prästlönerna i 24 var högst 10 öre för bevillningskrona,
i 93 låg mellan 10 och 30 öre för bevillningskrona, i 132 var jämnt
30 öre, i 258 låg mellan 30 och 60 öre samt i icke mindre än 897 eller nära
två tredjedelar av hela antalet pastorat utgjorde 60 öre för bevillningskrona
(numera skattekrona). Sistnämnda grupp av pastorat åtnjöt sålunda tillskott
ur kyrkofonden.

^Kritik ar Det nuvarande sättet för förvaltningen av prästlönetillgångarna och finanlafstift-^6
syringen av prästlönekostnaderna har under årens lopp blivit föremål för
ningen, kritik i olika hänseenden. Det skulle emellertid föra för långt att i detalj redo1927
års sak- göra för vad härutinnan förekommit. Jag inskränker mig därför till att uppFinansiering
^asa naSra uttalanden, sorn synas mig representativa för den framkomna Irnen
av präst- tiken.

^derna”4" 1027 års sakkunniga hava anfört:

Den år 1910 åvägabragta skatteutjämningen mellan pastoraten innebar ett
givet framsteg vid jämförelse med de förhållanden, som tidigare rådde, men
utjämningen kan dock betraktas som föga djupgående. Under ecklesiastikåret
1926 1927 nådde den enligt löneregleringslagen beräknade utdebiteringskvoten

i det stora flertalet landspastorat (70.5 procent) maximigränsen, men i flertalet
stadspastorat kunde kvoten hallas mer än hälften lägre. I åtskilliga församlingar
i Stockholm och Göteborg uppgick kvoten på grund av rikligt skatteunderlag
till blott en ringa bråkdel av lönelagens maximisiffra. Utdebiteringen för
prästlöneändamål inom den stora massan landspastorat översteg alltså flerdubbelt
utdebiteringen för samma ändamål inom ett avsevärt antal stadspastorat,
en ordning som knappast kan anses vara med billigheten överensstämmande.

Härtill kommer,, att åt finansieringssystemet givits en sådan konstruktion,
att utdebiteringen inom de olika pastoraten icke på enhetligt sätt påverkas av
inträffande stegringar i skatteunderlaget. Inom vissa och företrädesvis de »rikare»
pastoraten kan dylik stegring utnyttjas till sänkning av utdebiteringskvoten
för församlingsavgifter. Inom andra och företrädesvis de ekonomiskt
svagare pastoraten föranleder stegring av skatteunderlaget i allmänhet icke
någon nedsättning i den gällande utdebiteringskvoten, utan den absolute sett
ökade uppbörden av församlingsavgifter i ett sådant pastorat kommer i stål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

let indirekt kyrkofonden till godo antingen så, att fonden tillföres motsvarande
ökad andel i avkastningen av pastoratets övriga avlöningstillgångar, eller
ock — det vanligaste — så, att fondens bidrag till prästlönerna i pastoratet
kan minskas eller helt upphöra. Den avvägning av skattetrycket de olika
pastoraten emellan, som må hava avsetts vid införandet av 1910 ars finansieringssystem,
har alltså icke kunnat bibehållas, utan vid den fortskridande utveckling
av skatteunderlaget, som ägt rum under de senaste decennierna, har
systemet missgynnat de ekonomiskt svagare pastoraten i jämförelse med dem,
som haft förhållandevis rikligare skatteunderlag.

Den genom 1910 års lagstiftning lagda ekonomiska grundvalen för prästlöneväsendet
är behäftad med högeligen betydande brister. Dels framträder
den olämpliga regleringen på hithörande område i den såsom synes. kompromissvis
bestämda, knappast med billighetens krav förenliga avvägningen av
skattetrycket pastoraten emellan, varigenom den hårdare belastningen kommit
att förläggas på de ekonomiskt svagast ställda pastoraten, ett missförhållande,
som skärpes i stället för att lindras vid den i stort sett gynnsamma allmänna
ekonomiska utvecklingen i vårt land. Dels har denna reglering genom att
skattesatsen för församlingsbidragen fastlåsts vid en alltför hög siffra förorsakat
en fortgående kapitalanhopning i kyrkofonden, en utveckling, som
lika mycket saknar fäste i grunderna för lagstiftningen som den lärer strida
mot alltmänt följda statsfinansiella principer.

Det har beträffande den fortgående kapitalbildningen i kyrkofonden gjorts
gällande, att densamma skulle kunna förväntas inom en icke alltför avlägsen
tid komma att avstanna. Man har sålunda erinrat, hurusom genom de. senaste
årens lagstiftning på kyrkofonden lagts åtskilliga nya utgifter, vilka
först efter hand komme att göra sig gällande. Härvid har man särskilt hänvisat
på den år 1929 beslutade löneökning, som under benämning provisorisk
tilläggslön skall från och med den 1 maj 1930 tillkomma prästerskapet.

Det förhållande, som här berörts, synes de sakkunniga på intet vis vara
av beskaffenhet, att en ändring i lagstiftningen med avseende å kyrkofondens
ställning skulle på grund därav anses vara mindre angelägen. Även
örn en mer eller mindre tillfällig jämvikt i kyrkofondens inkomster och utgifter
skulle kunna, till följd av de omständigheter, som ovan antytts, ernås,
saknas dock varje garanti för att denna jämvikt skall kunna framgent bevaras.

Bortsett från de allvarliga anmärkningar, som ur principiell och saklig
synpunkt måste träffa det gällande systemet för finansiering av prästlönerna,
företer detsamma, såsom i det föregående antytts, jämväl i organisatoriskt hänseende
iögonenfallande olägenheter.

Den lösning, skatteutjämningsproblemet erhållit genom 1910 års lagstiftning,
innebär, att de enligt 1862 års förordning till avlöningsändamål i visst
pastorat anvisade tillgångarna förblivit lokala endast i första hand; erfordras
de icke för betalning av prästlönerna i pastoratet enligt de därom givna regler,
skola de ingå till kyrkofonden. Huruvida för visst år den ena eller andra
dispositionen av avlöningstillgångarna skall komma i tillämpning har gjorts
beroende av omständigheter, som först vid årets utgång efter komplicerade räkneoperationer
kunna till fullo klarläggas. Detta har återigen föranlett ett invecklat
avräkningssystem mellan dc särskilda pastoraten, å ena sidan, och kyrkofonden,
å den andra, vilket avräkningssystem visat sig särdeles ägnat att för -

Kungl. Maj:is proposition nr 187.

tynga apparaten för redovisningen av avlöningsmedlen, samtidigt som detsamma
visat sig i hög grad brista i tillförlitlighet. En ingående redogörelse för hur denna
redovisning tillgår har lämnats av kyrkofondskommittén. Till sagda redogörelse
må hänvisas1. Till ytterligare belysning av den meningslösa omgång, som
kännetecknar detta system, kan följande framhållas.

Enligt gällande bestämmelser skola arrendemedel av de i 19 § 2 mom.
löneregleringslagen omförmälda boställen, efter att hava uppburits i samma
ordning som arrendeavgifter för kronodomänerna, av länsstyrelsen ofördröjligen
översändas till vederbörande kyrkoråd. Medlen skola utbetalas till kyrkorådet,
oavsett huruvida de verkligen erfordras till prästlöner inom pastoratet.
I händelse medlen eller del därav icke behöva tagas i anspråk, skola medlen
inom utgången av juli månad näst efter det ecklesiastikår desamma avse av
kyrkorådet återlevereras till länsstyrelsen för att tillgodoföras kyrkofonden.
Annan »förmån» av medelsleveransen har pastoratet i sådant fall således icke
haft än besväret med medlens placering under avräkningstiden. Det irrationella
i denna anordning framträder än skarpare, då man finner, att densamma icke
tillämpas å skogsförsäljningsmedel från samma boställen, vilka medel, ehuru
till sin natur i nu ifrågavarande hänseende likställda med arrendemedlen, dock
skola ställas till pastoratets förfogande allenast i mån av behov.

Vad särskilt angår de tablåer, som kyrkoråden författningsenligt skola två
gånger örn året uppgöra och vilka, efter granskning av kontraktsprostarna,
skola läggas till grund för avräkningarna med kyrkofonden, har redan kyrkofondskommittén
gjort anmärkning på en allmänt befunnen otillförlitlighet hos
tablåerna. Såsom i det föregående omnämnts hava de sakkunniga för upprättande
av 1926 års s. k. avlöningstabell från kyrkoråden införskaffat, bland annat,
avskrift av den tablå nr 2, som upprättats efter utgången av ecklesiastikåret
1926—1927. Vid den bearbetning, som de sakkunniga låtit företaga av däri
lämnade uppgifter, har det, i de fall där uppgifterna utan alltför stor tidsutdräkt
kunnat kontrolleras, visat sig, att dessa tablåer i icke ringa utsträckning
varit felaktiga. Särskilt har detta varit fallet med de i 19 § 4 mom. löneregleringslagen
omförmälda skogsbeloppen. Trots kyrkofondskommitténs påpekanden
och anvisningar lämna sålunda upprättandet och granskningen av dessa
tablåer, vilka dock spela en betydande roll för kyrkofondens ekonomi, fortfarande
mycket övrigt att önska.

Efter att hava redogjort för den ogynnsamma inverkan på resultatet av utarrenderingen
av prästboställena, som kan föras tillbaka på den omständigheten,
att boställena i flertalet fall varit ofullständigt bebyggda vid den nu gällande
lagstiftningens ikraftträdande beträffande dem, samt av att tjänstbarheter förbehållits
prästerliga tjänstinnehavare, anföra de sakkunniga vidare:

Med hänsyn till den svävande frågan örn äganderätten till de ecklesiastika
löneboställena sakna dessa jordar icke blott en känd och erkänd ägare i privaträttslig
mening. De äro till och med ställda utan någon generell representant
för en sådan ägare, vilken har att i sista hand fullgöra de å en jordägare såsom
sådan ankommande ekonomiska förpliktelserna. Kyrkofonden, som endast i
vissa, örn än i flertalet fall är ekonomiskt intresserad av löneboställenas avkastning,
har icke insatts ■— och med hänsyn till innebörden av den gällande
ordningen för prästlönernas bestridande svårligen kunnat insättas — såsom en

1 Se kommitténs huvudbetänkande s. 194 o. f.

Kungl. May.ts proposition nr 187.

dylik representant. Lika litet bär med det gällande systemet en sådan ställning
kunnat inrymmas åt pastoratet. Och kronan-statsverket, som visserligen genom
sin åtagna förvaltning av prästlönejorden faktiskt iklätt sig och fortgående
ålägger sig icke oväsentliga, örn än merendels indirekta, utgifter härför, kan,
i avsaknad av varje uttrycklig bestämmelse i sådan riktning, icke kännas pliktig
att i vidare mån träda emellan för fullgörandet av en jordägares ekonomiska
skyldigheter med avseende å prästlöneboställena.

Den i ekonomiskt hänseende så att säga herrelösa ställning, vari prästlöne- Arrendatorn
jorden genom lagstiftningen på detta område blivit försatt, har fått vittgående förutsattes
konsekvenser. Man har nämligen i den sålunda uppkomna situationen nödgats sokn° ^ordägfre^
tillgripa den anordningen att genom speciella, i boställsordningen och arrende- ekonomfska
förordningen därom meddelade stadganden lägga alla de skyldigheter i avse- förpliktelser,
ende å boställsfastigheten, vilka enligt den förutvarande lagstiftningen åvilade
antingen boställshavaren eller vederbörande församling, å arrendatorn av lönebostället.
I första hand gäller detta nybyggnadsskyldigheten. Arrendatorns
åliggande härutinnan omfattar sålunda icke blott de flera eller färre hus, som
vid tiden för arrendeupplåtelsen saknas å fastigheten och rörande vilkas uppförande
närmare bestämmelser kunnat meddelas i arrendekontraktet, utan därjämte
all den vid tillträdet till omfattningen ovissa nybyggnad, vilken kan
tillkomma under arrendetiden för ersättande av vid syn eller ekonomisk besiktning
utdömda hus (17 § 1 mom. ecklesiastika arrendeförordningen).

Redan beträffande den här nämnda regleringen av byggnadsfrågan består
sålunda en såväl i principiellt som praktiskt hänseende betydelsefull skiljaktighet
mellan, å ena sidan, det ecklesiastika arrendesystemet och, å den andra,
det statliga domänväsendet. Vid domänerna är nämligen systemet med allmänt
åläggande för arrendator att bestrida all nybyggnad sedan länge övergivet.

Enligt de för domänerna för närvarande gällande bestämmelserna skall sålunda,
där nybyggnadsskyldighet överhuvud anses böra åläggas arrendatorn, denna
skyldighet före egendomens utarrendering såväl i avseende på byggnadernas
beskaffenhet som kostnaden därför noggrant bestämmas och i arrendekontraktet
angivas. Den föråldrade ståndpunkt, som det ecklesiastika arrendeväsendet
härutinnan företräder, framträder måhända mest, örn man uppmärksammar, att
reformsträvandena beträffande domänerna för närvarande starkt inriktats mot
än längre gående lättnader för vederbörande arrendator i avseende å nybyggnadsskyldigheten
än dem, som i fråga örn dessa redan åvägabragts.

Den i princip obegränsade nybyggnadsskyldigheten representerar givetvis
den främsta posten i den ecklesiastika boställsarrendatorns ansvarskonto. Men
utöver byggnadsskyldigheten har denne som regel att ikläda sig det fulla betalningsansvaret,
åtminstone i första hand, icke blott för boställets löpande utgifter
i egentlig mening utan jämväl för alla de icke sällan till avsevärda belopp
uppgående kostnader, som kunna drabba fastigheten för deltagande i vissa
företag för höjande av boställets produktiva skick. Arrendatorn har sålunda
till cn början -— såsom visserligen kan anses naturligt och lämpligt — att
svara för premier för brandförsäkring av boställets åbyggnader. Enligt särskilda
stadganden svarar boställsarrendatorn till och med för kostnaderna för
den kontroll över hans egen skötsel av fastigheten, som vid laga syn och ekonomisk
besiktning äger rum från det allmännas sida.

Av större vikt i förevarande avseende liro emellertid de ovan åsyftade kostnader,
som uppkomma i sammanhang med vissa företag, i vilka bostället, frivilligt
eller tvångsvis, har att ingå. I 30 § 2 mom. arrendeförordningen stadgas
sålunda, att, där löneboställe, enligt därom i vederbörlig ordning fattat beslut.

Kungl. Majlis proposition nr 187.

skall deltaga i laga skifte, ägoutbyte eller annan lantmäteriförrättning eller i
företag för marks torrläggning genom dikning, vattenavledning eller ^vallning,
skola kostnaderna därför, i vad de icke belöpa å bostället tillhörande skogsoeh
hagmark, bestridas av arrendatorn. Denna arrendatorns betalningsskyldighet
är icke begränsad till förrättningar och företag av nyssnämnd beskaffenhet,
som kunna vara beslutade före tillträdet av arrendet och med vilka arrendatorn
förty kunnat räkna vid avgivande av sitt arrendeanbud. Arrendatorns ansvarighet
inträder lika fullt, om frågan därom uppkommit först under arrendetiden.

Vad nu särskilt beträffar kostnaderna för nybyggnad och för löneboställes
deltagande i förrättning och företag, som här sist berörts, har visserligen genom
särskilda i den gällande ecklesiastika boställslagstiftningen upptagna bestämmelser,
åtminstone teoretiskt sett, sörjts därför, att dylika av en sittande
arrendator bestridda utlägg ina kunna honom successivt återgäldas inom en allt
efter omständigheterna längre eller kortare tidrymd. Vad angår nybyggnadskostnaderna
skall detta ske — sedan enligt vissa komplicerade regler uppskattning
av den arrendatorn åliggande nybyggnadsskyldigheten ägt rum till
s. °k. årsbelopp för nybyggnad —- antingen därigenom, att arrendatorn befrias
från utgörande av dylikt för året utgående belopp eller berättigas uppbära årsbelopp,
som må finnas besparat från föregående arrendetid, eller ock genom i
särskild ordning beviljad nedsättning i arrendeavgälden. För det fall, att full
ersättning icke kan inom arrendetiden beredas arrendatorn med anlitande av
nyssberörda tillvägagångssätt, har den gällande boställslagstiftningen icke förmått
anvisa annan utväg än att låta arrendatorn-fordringsägaren rikta sitt betalningsanspråk
mot en »blivande» eller »ny» arrendator. Vidkommande av
boställsarrendator bestridda kostnader för fastighetens deltagande i skiftesförrättningar
och torrläggningsföretag finnas rörande fördelningen av sådana
kostnader meddelade särskilda regler. Men även i fråga om kostnader av detta
slag gäller, att en sittande arrendator, som nödgats i första hand bestrida dem
till deras fulla belopp, får beträffande återbetalningen av sådan del, vilken
prövats icke böra slutligen stanna å honom, hålla sig till en okänd tredje man.
den »blivande» arrendatorn.

Av den här lämnade redogörelsen för den speciella, från den allmänna arrendelagstiftningens
principer helt avvikande, reglering av arrendatorns ekonomiska
ansvar för den arrenderade fastigheten, som ägt ruin beträffande prästlönejorden,
torde framgå, hurusom den kritik, vilken enligt vad i det föregående
erinrats riktats mot det statliga domänväsendet, med desto större styrka träffar
förvaltningen av prästlöneboställena, Kan det befaras, att de kapitalutlägg för
nybyggnad, med vilka en spekulant å ett kronoarrende gemenligen har att
räkna, på ett för staten-jordägaren ofördelaktigt sätt inskränka kretsen av
lämpliga sökande och verka nedpressande å arrendeanbuden, måste utan vidare
antagas, att de vanligtvis långt större ekonomiska förbindelser därutinnan,
som den ecklesiastika boställsarrendatorn har att ikläda sig. hava än ogynnsammare
verkningar i nämnda hänseenden. Till de sistnämnda förbindelsernas
i regel större omfattning kommer, såsom ovan påvisats, även i många fall deras
ovisshet. Redan den förekommande bestämmelsen, att en sittande arrendator
skall hava att, under given förutsättning, i större eller mindre utsträckning
rikta sina ersättningskrav mot en »blivande» arrendator, kan omöjligen för en
arrendespekulant, vilken överhuvud taget betänker bestämmelsens innebörd,
anses tillfredsställande. Än mindre ägnad att locka till fördelaktiga arrendeanbud
synes vara anordningen att pålägga vederbörande arrendator den obegränsade
betalningsskyldigheten exempelvis för de ofta dryga kostnaderna för
fastighetens deltagande i torrläggningsföretag. Då denna ansvarighet författ -

Kunell. Maj:ts proposition nr 187.

ningsenligt'' skall avse även sådant företag, varom fråga väckes först under
arrendetiden, får arrendeavtalet i själva verket en för arrendatorn utomordentligt
äventyrlig innebörd. I manga fall bär också detta av erfarenheten bekräftats.
Man måste finna det helt naturligt, att en arrendespekulant, som anser
sig kunna göra ett åtagande av dylikt innehåll, söker förringa det betydande
ekonomiska riskmomentet genom en motsvarande reducering av den arrendeavgift,
han eljest kunnat vara sinnad att bjuda.

A.V den här ovan lämnade redogörelsen torde kunna slutas, att det ecklesiastika
arrendesystemet, i avseende å regleringen av vederbörande arrendators ekonomiska
ansvar för den arrenderade egendomen, allt fortfarande intager en särställning,
vars speciella olägenheter visserligen genom de provisoriskt gällande
bestämmelserna om byggnadsförskotten blivit i någon mån mildrade men ingalunda
på ett verksamt sätt avlägsnade. Den ifrågavarande för det prästerliga
boställsväsendet utmärkande särregleringen har ej heller tillkommit på grund
av någon tilltro till dess praktiska företräde i och för sig. Den har helt enkelt
blivit en till synes ofrånkomlig konsekvens av det förhållandet, att prästlönejorden
genom innebörden av 1910 års lagstiftning lämnats helt i avsaknad av
en enhetlig ekonomisk representation, skyldig och förmögen att fullgöra en
jordägares naturliga förpliktelser med avseende å densamma.

Men konsekvenserna av den ställning, vari prästlönejorden sålunda försatts, g^konomiak
hava icke stannat vid den ovan påvisade olämpliga avvägningen av arrenda- ^“rea^Ttion
torns skyldigheter. Det är i denna löneboställenas egenartade ställning som fgr prästlöneman
har att söka huvudorsaken till den utomordentliga stelhet och ofruktbara jorden synnerpassivitet,
som blivit så kännetecknande för dispositionen av det ecklesiastika ^"förrait^
fastighetsbeståndet. ningen.

Den princip, varpå den gällande boställslagstiftningen bygger, att alla
prestanda för ett löneboställe — nybyggnad, kostnader av alla slag, besvär
och onera — böra fullgöras av en arrendator, förutsätter, att en sådan alltid
står att uppbringa, villig att åtaga sig de berörda förpliktelserna. Men där detta
av den ena eller andra anledningen icke kan ske —- och erfarenheten giver vid
handen, att man ständigt måste räkna med dylika fall — sviker systemet. Någon,
som i sista hand skulle vara skyldig att hålla boställsegendomen i produktivt
skick och ansvara för densamma lagligen åliggande förpliktelser, lämna
de gällande författningarna ingen anvisning på. Den lucka i lagregleringen,
som här förefinnes, har måst nödtorftligen utfyllas, och allehanda nödfallsutvägar
hava i särskilda fall beträtts. I en mängd fall har Kungl. Maj :t sålunda.
särskilt där fråga varit om gäldandet av kostnader för torrläggningsoch
andra odlingsföretag, ansett sig kunna medgiva, att lån1 finge för kostnadernas
bestridande utlämnas från kyrkofonden, med föreskrift tillika, att lanesumman
jämte ränta skulle återgäldas fonden av inflytande arrendemedel. I
andra fall har Kungl. Majit för gäldande av särskild kostnad, som icke kunnat
åläggas en arrendator, lämnat anvisning på det förfaringssättet, att arrendeavgiften
från bostället finge direkt i erforderlig utsträckning för ändamålet
användas. För fullgörande av skattskyldigheten för löneboställe, vartill någon
arrendator överhuvud taget ej kunnat erhållas, hava till och med arrendeavgälder
från andra inom pastoratet belägna löneboställen eller särskilt upplåtna
lägenheter fått tagas i anspråk.

1 Någon särskild låntagare har i Kungl. Majda här åsyftade beslut icke plägat angivas.

Med fog kan göras gällande, att det här nämnda förfarandet, om än icke stridando mot uttryckliga
författningsbestämmelser, likväl ligger helt vid sidan om lagstiftningen på ifrågavarande
område.

Bristen k
driftmedel.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Vad ater angar underhall av befintliga och uppförande av nya bj^ggnader å
löneboställe har verkställandet av erforderliga åtgärder härutinnan icke ansetts
böra ske under annan förutsättning än att desamma kunnat tillförbindas
en arrendator av bostället. Åtminstone har denna uppfattning hittills varit bestämmande
vid prövningen i administrativ väg av ärenden av förevarande slag.
Har en dylik underhålls- och nybyggnadsskyldig arrendator ej kunnat erhållas
och har ej heller församlingen eller pastoratet kunnat förmås att ekonomiskt
träda emellan, lärer, frånsett de undantagsfall, där åtgärder vidtagits för boställets
försäljning, följden allenast blivit den, att frågan om de erforderliga
reparations- och nybyggnadsarbetenas företagande måst ställas på en oviss
framtid.

Hen i ständigt återkommande fall föreliggande oklarheten, i vilken ordning
och med vilka medel en ekonomisk förpliktelse för ett löneboställe skall kunna
fullgöras, har fatt till följd, att även den till synes enklaste förvaltnmgsåtgärd
berörande ett dylikt boställe ofta kompliceras på ett onaturligt sätt och drager
med sig vidlyftiga skriftväxlingar. I mer än ett hittills förekommet fall hava
svårigheterna tillspetsats därhän, att, änskönt ett klart och förfallet fordringsanspråk.
förelegat gentemot bostället, någon antaglig lösning av betalningsfrågan
icke kunnat anvisas. Ett särdeles belysande exempel på ett dylikt fall
föreligger i Kungl. Maj :ts beslut den 14 juni 1928 samt den 12 april och den
31 maj 1929. Omständigheterna i det här asyftade ärendet, avseende frågan örn
gäldandet av kostnaderna för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling
deltagande, i ett vattenavledningsföretag, torde för den föreliggande frågan vara
av sådant intresse, att de sakkunniga funnit anledning att lämna ett referat av
vad däri förekommit (del II bil. 13). Av redogörelsen framgår, hurusom ett
nära nog olösligt konfliktläge kan. uppstå, då det gäller fullgörandet av betalningsskyldighet
för ett ecklesiastikt löneboställe. Omständigheterna i ärendet
äro emellertid även i själva sakfrågan särdeles anmärkningsvärda. Detsamma
Uugör ett talande exempel på de icke sällsynta fall, då ecklesiastika löneboställen
mdragits i illa beräknade och planlagda odlingsföretag, som i stället för den i
utakt ställda vinsten medfört en mer eller mindre kännbar ekonomisk förlust.

^Frånvaron av en ekonomisk representation för prästlönejorden leder icke blott,
pa sätt ovan påvisats, därtill, att medel ofta saknas till och med för gäldandet
aJ-ii °S^ä^enaS ,s^u^e.r- Till driftmedel i egentlig mening finnes vid dessa boställen
ännu mindre tillgång. Möjligheterna för ett affärsmässigt utnyttjande av
de värdefulla förmögenhetsobjekt löneboställena utgöra äro härigenom i högsta
grad beskurna. En förvaltnmgsåtgärd rörande ett löneboställe, som förutsätter
en. utgift och som icke har omedelbart samband med själva arrendeförfarandet,
blir, dar icke. annan av åtgärden särskilt intresserad part åtager sig kostnaden
merendels omintetgjord. Varje initiativtagande verksamhet från de förvaltande
myndigheternas sida, enkannerligen från länsstyrelsernas, för tillvaratagande av
förekommande tillfällen till vinstgivande dispositioner med avseende å löneboställena
eller deras .särskilda tillgångar blir redan på den grund, att medel
sällnäs för oundgängliga förberedande anstalter, kartläggningar, värderingar,
upprättande av styckningsplaner samt stads- och andra bebyggelseplaner m. m.,
som regel hämmad. De organ, som omhänderhava vården av den prästerliga
boställsjorden, se sig praktiskt taget i här åsyftade fall hänvisade till den passiva
uppgiften att till prövning upptaga de framställningar, som göras av enskilda
spekulanter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Efter att härefter hava påpekat, att förvaltningen av löneboställena ej vore
anpassad till den allmänna lagstiftningen pa jordrättens område, därvid särskilt
ensittarlagen samt lagarna örn återköpsrätt till fast egendom och örn upplåtelse
under åborätt av viss jord framhållits, anföra de sakkunniga vidare:

Genom förbiseende vid utformningen av det förslag till boställsordning, som Förvaltningen
förelädes 1910 års riksdag och vilket därvid i allt väsentligt godkändes, blev f ®"r°“ge
prövningen av organisationsfrågan i allt väsentligt föregripen. Vid den om- domkapitel,
redigering av de tidigare utarbetade, vid riksdagarna 1908 och 1909 framlagda
förslagen till boställsordning, som boställenas obligatoriska ombildning till
arrendegårdar påkallade, lämnades nämligen de bestämmelser orubbade, genom
vilka domkapitlet insatts såsom huvudorgan för såväl den rättsliga som den ekonomiska
tillsynen över boställsegendomarna. Denna domkapitlens funktion kom
sålunda icke blott att bibehållas beträffande de delar av boställena, som skulle
avsättas till prästernas tjänstebostäder (de nya s. k. prästgårdarna), utan
därjämte att utsträckas till boställenas för utarrendering avsedda delar (löneboställena).
Jämlikt bestämmelsen i 30 § 1 st. boställsordningen skola domkapitlen
sålunda utan inskränkning utöva den rättsliga vården örn alla inom
stiftet belägna »boställen». Enligt andra stadganden i IV kap. av nämnda boställsordning
blev domkapitlet den myndighet, som ^ förordnar eller eljest föranstaltar
örn syner och ekonomiska besiktningar a saväl prästgårdar som löneboställen.

Vad angår boställenas skogs- och hagmarker skulle dessa, enligt de av statsmakterna
samtidigt antagna särskilda bestämmelserna, ställas under skogsstatens
omedelbara vård och förvaltning. Ehuru någon inskränkande bestämmelse
därutinnan icke förekommer i boställsordningen, torde dock knappast hava förutsatts,
att domkapitlens allmänna, ekonomiska och rättsliga tillsyn över boställena
skulle sträckas ut även över dessas skogs- och hagmarker.

Med den centrala uppgift med avseende å löneboställenas förvaltning, som
redan genom de här antydda bestämmelserna i boställsordningen tillagts domkapitlen,
förelåg i själva verket, då den administrativa apparaten för dessa
egendomars upplåtande å arrende sedermera skulle i den ecklesiastika arrendeförordningen
närmare regleras, icke längre någon möjlighet till obunden prövning.
Den eljest nära till hands liggande tanken på en gemensam förvaltningsmyndighet
för nämnda bestyr -—- i överensstämmelse med den organisation, som
fanns anordad för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner — blev ej ens,
såvitt framgår av förarbetena till förordningen, föremål för något övervägande.
Men den föregripande reglering i nyssnämnda hänseende, som ägt rum i boställsordningen,
visade sig förklarligt nog ävenledes lägga hinder för ett förverkligande
av den i kritiken över prästlöneregleringskommitténs förslag till
arrendeförordning givna anvisningen, att bestyret med löneboställenas utarrendering
borde hänläggas uteslutande till länsstyrelserna. Väl insattes i den av
Kungl. Majit den 15 september 1911 utfärdade arrendeförordningen nämnda
myndigheter såsom huvudorgan i själva arrendeproceduren, men beträffande
så gott som varje detalj i denna procedur blevo länsstyrelserna hänvisade till
cn samverkan med domkapitlen. Kesultatet har icke kunnat bliva annat än en
förvirrande och meningslös dubbelbehandling av hithörande ärenden, en vidlyftig
och tungrodd skriftväxling länsstyrelser och domkapitel emellan samt en
ansvarsfördelning, som mången gång måste leda till rättsförluster för det allmänna.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Några exempel till belysande av den sålunda åvägabragta regleringens innebörd
skola här anföras.

Rörande sättet för utarrendering av varje löneboställe upprättar länsstyrelsen
förslag (4 § 4 morn.). Denna länsstyrelsens åtgärd föregås av s. k. arrendeuppskattning.
Men initiativet till verkställandet av sådan förrättning ankommer
icke å länsstyrelsen utan å domkapitlet (4 § 1 morn.), vilken sistnämnda myndighet
följaktligen redan på grund av nämnda åliggande måste skaffa sig fullständiga
och säkra uppgifter rörande de tidpunkter, då löneboställena inom stiftet
bliva arrendelediga.

Sedan länsstyrelsen upprättat sitt förslag angående sättet för utarrenderingen,
storleken och beskaffenheten av de hus, som skola finnas å bostället, samt innehållet
i arrendekontraktet, skola samtliga handlingar i ärendet överlämnas till
domkapitlet, som har att ägna detsamma en ny, fullständig prövning. Finner
domkapitlet anledning till erinringar mot förslaget, vidtager skriftväxling mellan
myndigheterna i fråga i syfte att söka sammanjämka de stridiga meningarna.
Varda dessa försök resultatlösa, överlämnas handlingarna till kammarkollegiet
för prövning och avgörande. Enas ortsmyndigheterna, fastställer länsstyrelsen
förslaget till efterrättelse vid utarrenderingen.

Men domkapitlets omedelbara befattning med det ecklesiastika arrendeväsendet
inskränker sig icke till beredningen av arrendeförslagen. 36 § arrendeförordningen
upptager nämligen en bestämmelse, så lydande:

1. Domkapitlet utövar den jordägaren tillkommande rätt att uppsäga arrendekontrakt
rörande löneboställe, så ock eljest för sådant boställe tala
och svara.

2. Vill arrendator begagna sig av honom tillkommande rätt till uppsägning,
skall sådan ske hos domkapitlet.

Det här återgivna stadgandet innebär sålunda, att sedan länsstyrelsen i
första hand formulerat arrendevillkoren, förhandlat med den blivande arrendatorn
och slutligen underskrivit arrendekontraktet, inträder domkapitlet, där
icke arrendeförordningen genom uttrycklig bestämmelse förbehållit länsstyrelsen
beslutanderätten i viss fråga, i ställningen såsom representant för jordägaren
gentemot samme arrendator. Konsekvenser av egendomligaste slag
måste härvid mången gång inträda. Uppstår exempelvis meningsskiljaktighet
rörande innehållet i någon bestämmelse i det av länsstyrelsen med arrendatorn
slutna arrendeavtalet, blir det domkapitlets uppgift att för jordägarens vidkommande
giva den auktoritativa tolkningen därav. Konstateras en överträdelse
av kontraktet, blir det, ehuru den sidoordnade myndigheten, länsstyrelsen,
slutit detsamma, domkapitlets sak att företaga uppsägning av arrendeavtalet
och jämväl i övrigt vidtaga de rättsliga åtgärder gentemot arrendatorn, som
kunna av omständigheterna påkallas.

Dualismen inom det ecklesiastiska arrendeväsendet har, såsom synes, med
den här angivna regleringen drivits till sin yttersta spets. Tillkomsten av
stadgandet i 36 § arrendeförordningen kan också, såsom ovan framhållits, förklaras,
blott om man uppmärksammar det förhållandet, att domkapitlen redan
genom boställsordningen — bestämmelsen i 30 § 1 st. av sagda lag —- fått
sin ställning såsom rättslig och ekonomisk tillssulingsmyndighet över löneboställena
befäst. Vid utformningen av den i administrativ väg tillkomna
arrendeförordningen blev man hänvisad till att bygga vidare på den i boställsordningen
härutinnan redan lagda grundvalen.

Till ytterligare belysning av huru systematiskt dubbelförfarandet med avseende
å länsstyrelsernas och domkapitlens funktioner i fråga om löneboställena
genomförts även i en mångfald arrendeproceduren berörande detaljer må här

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 81

blott anföras ett talande exempel. Beskaffenheten av den säkerhet för fullgörande
av arrendevillkoren, enbart borgen eller, jämte borgen, deposition av
värdehandlingar, som skall av arrendatorn avlämnas, prövas i första hand av
länsstyrelsen, som jämväl har att förvara berörda säkerhetshandlingar. Men
bestyrkta avskrifter av säkerhetshandlingarna skola överlämnas till vederbörande
domkapitel. Jämlikt 10 § 2 mom. arrendeförordningen åligger det därefter
denna sistnämnda myndighet att tillse, att borgen i behörig tid förnyas
och att säkerhet i övrigt ej minskas i värde. Årligen före februari månads
utgång skall domkapitlet underrätta länsstyrelsen, huruvida, anledning till
anmärkning i nämnda, hänseende förekommer. Man frågar sig då, huruvida
länsstyrelsen å sin sida fritagits från den fortlöpande tillsynen över säkerhetshandlingarna.
Så är emellertid icke förhållandet. Rätten och plikten att vaka
över den fortfarande giltigheten av ställd säkerhet ankommer även å länsstyrelsen,
som sålunda med domkapitlet delar ansvarigheten i berörda hänseende.

I det föregående har erinrats, hurusom löneboställenas skogs- och hagmarker,
de ecklesiastika boställsskogarna, äro ställda under skogsstatens omedelbara
vård och förvaltning. Utfallet i tillämpningen av de gällande författningsbestämmelserna
rörande dessa skogars administration har under senare
tid särskilt av kyrkofondskommittén gjorts till föremål för ingående undersökningar,
och de sakkunniga hava också närmare behandlat detta speciella förvaltningsspörsmål.
I nu förevarande sammanhang skall blott anmärkas, hurusom
den omständigheten, att förvaltningen av löneboställenas skogsdelar omhänderhaves
av annat organ än det, som handhar förvaltningen av arrendedelarna,
än ytterligare ökar splittringen och tyngden i den förvaltningsapparat,
som på detta område upprätthålles. Redan vid arrendeförslagens upprättande
måste sålunda såsom regel länsstyrelserna påkalla skogsstatens medverkan för
utformningen av alla de stadganden i det blivande arrendekontraktet, som
hava avseende å arrendatorns rätt till ved och byggnadsvirke från samt bete
å boställsskogen. Enahanda är förhållandet, där å skogs- eller hagmarken
jakt eller fiske, sten-, grus- eller torvtäkt, slåtterängar eller andra dylika tillgångar
befinnas böra nyttiggöras för löneboställets räkning eller uppodling
därå företagas. En mer eller mindre omständlig skriftväxling icke blott med
skogsstatspersonalen i orten utan jämväl med domänstyrelsen kan härvid icke
undvikas. Med skogsstatens nämnda personal och i många fall även med domänstyrelsen
har för övrigt boställsarrendatorn att under arrendetiden stå i en
fortgående och nära beröring. Alla framställningar örn utsyning av ved och
byggnadsvirke, örn lövtäkt, röjning i hagmarken, örn förändrad reglering av
betesförhållandena m. m. skola sålunda författningsenligt prövas av nyssnämnda
myndighet eller densamma underställda tjänstemän.

För en överblick över den gällande, för prästlöneboställena anordnade förvaltningsorganisationen
kan man emellertid icke begränsa framställningen till
den här ovan lämnade kortfattade redogörelsen för behandlingen av de med
arrendeförhållandet omedelbart sammanhängande ärendena. Vid löneboställenas
förvaltning uppkommer nämligen fortgående en mångfald andra ärenden
av skiftande slag, vilkas avgörande icke tillkommer vare sig ortsmyndigheterna
eller domänstyrelsen utan är förbehållet Kungl. Majit eller i vissa fall kammarkollegiet.
Även beträffande dessa kategorier av ärenden framträder, såsom
i det följande skall påvisas, samma utomordentliga tyngd och omständlighet
i handläggningen, som vidlåda behandlingen av de egentliga arrendeärendena.
Och slutligen kan man, för belysningen av hithörande förhållanden, icke underlåta
att rikta uppmärksamheten på den till förvirring ledande splittring, som

Förvaltningsärenden,

vilkas avgörande
ankommer
på
central myndighet.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

i alldeles särskild grad utmärker fullgörandet av ombudsmannafunktionerna
för det ecklesiastika fastighetsbeståndet.

Antalet och beskaffenheten av de nyssnämnda från prästboställena härflytande
förvaltningsärenden, vilkas avgörande ankommit å Kungl. Maj:t, å kammarkollegiet
eller å detta ämbetsverk och domänstyrelsen gemensamt, framgår
av följande förteckning. Densamma har upprättats med ledning av kammarkollegiets
diarier och avser till kollegiet under år 1927 inkomna ärenden.

l:o) försäljning av boställsjord ................................

2:o) godkännande av förening örn rågång eller ägoutbyte............

3:o) torrläggningsföretag ......................................

4:o) avsöndring på obestämd tid av jord eller lägenhet..............

5:o) upplåtelse av sten-, grus- eller lertag o. d...................

6:o) disposition av ersättningsmedel för jord samt intrång eller men

i nyttjanderätt ........................................

7 :o) framdragande av elektriska ledningar........................

8:o) utbyte av byggnadsvirke mot ersättning i penningar............

9 :o) fastställande av behållen skogsavkastning jämlikt 19 § 4 mom.

löneregleringslagen .....................................

10 :o) lindring i arrendeavgift ..................................

liro) municipalsamhällsbildning, stadsplan och tomtindelning ........

12 :o) plats för prästgård ......................................

13 :o) andra ärenden rörande prästgårdar..........................

14 :o) utbyte av präst tillkommande rätt till husbehovsved mot ersätt ning

i penningar ......................... .............

15 :o) andra ärenden rörande löneboställen än ovan angivits ..........

16 :o) vissa ärenden av allmännare natur..........................

Summa 1,133

Ett konkret exempel må här anföras. En vägstyrelse önskar upplåtelse
av ett grustag på ett boställes utmark eller en kommun åstundar taga sand
från ett dylikt område för att användas vid planeringen av ålderdomshemmets
tomt. Vederbörlig ansökning härom insändes till kammarkollegiet.

Ärendets gång är, närmare angivet, följande. Kammarkollegiet översänder
ansökningen till länsstyrelsen med anmodan att över densamma höra »vederbörande
»° samt därefter inkomma till kollegiet med domkapitlets och eget
utlåtande samt övriga vederbörandes yttranden. Länsstyrelsen sänder ärendet
till domkapitlet, som skickar det vidare till vederbörande kontraktsprost, vilken
i sin tur sänder det till pastor i det pastorat, inom vilket bostället är beläget.
Pastor föranstaltar därom, att ärendet föredrages hos kyrkorådet och därefter
behandlas dels å kyrkostämma i den församling, där bostället ligger, och dels,
där pastoratet omfattar flera församlingar, jämväl å särskild pastoratsstämma.
Till utdragen av kyrkorådets, kyrkostämmans och pastoratsstämmans protokoll
i ärendet fogar pastor sitt eget yttrande och återställer därefter handlingarna
till kontraktsprosten, som i sin tur med eget utlåtande redovisar dem
åter till domkapitlet. Sedan denna myndighet behandlat ärendet och färdigställt
sitt utlåtande, går ärendet tillbaka till länsstyrelsen, som härefter infordrar
yttrande av revirförvaltaren. Denne lämnar i regel de sakliga upplysningar,
å vilka ett beslut i ärendet kan grundas, varefter och sedan handlingarna
passerat jämväl överjägmästaren för dennes yttrande, desamma återställas
till länsstyrelsen. Denna myndighet ser sig icke sällan föranlåten att
ytterligare i ärendet höra boställsnämnden eller eventuellt dess ordförande (tidi -

144

113

178

151

Kungl. Majlis proposition nr 187.

gare, innan berörda nämnder inrättades, merendels landsfiskalen), varefter
länsstyrelsen själv besvarar kollegiets remiss och därvid med sitt eget utlåtande
överlämnar samtliga i ärendet inkomna handlingar. Kollegiet kommunicerar
härefter handlingarna med domänstyrelsen. Sedan denna myndighets yttrande
kommit kollegiet tillhanda, kan kollegiet skrida till beslut över ansökningen.
Kollegiets beslut i här ifrågavarande, på grund av stadgandet i 2 § 8 mom.
arrendeförordningen prövade ärenden avfattas i allmänhet på det sätt, att kollegiet
endast lämnar ett mera allmänt hållet medgivande, att rättighet att taga
grus eller sand från viss förekomst å bostället må upplåtas å särskilt arrende.
Bestämmandet av de närmare villkoren överlämnas till länsstyrelsen. Sedan
länsstyrelsen mottagit kollegiets beslut av dylikt innehåll, uppgör myndigheten
förslagskontrakt, förhandlar med sökanden och därest enighet vinnes, underskriver
avtalet.

Det torde icke behöva framhållas, att den här belysta ordningen för behandlingen
av ärenden rörande utnyttjandet av de ecklesiastika boställenas naturatillgångar
mindre väl lämpar sig, där skyndsamhet är av nöden. Vanligen
har det bagatellartade ärendet att passera samma remissordning som ärenden
av mera maktpåliggande slag.

I fråga örn arten och omfattningen av den hos kammarkollegiet och i vissa
fall hos Kungl. Majit förlagda centrala förvaltningen över den ecklesiastika
boställsjorden må här i övrigt endast hänvisas till den ingående redogörelse
härför, som lämnas av kyrkofondskommittén i dess huvudbetänkande av år
1923 (s. 113 o. f.).1 I samma betänkande har kommittén (s. 128 o. f.) särskilt
framhållit den utomordentliga splittringen med avseende å de funktioner,
som beröra den rent rättsliga vården av det ecklesiastika fastighetsbeståndet.
Ett konkret exempel, bland många, å den ansvarsfördelning, som är rådande
på detta område, må till komplettering av kommitténs framställning här anföras.

Å landskontoret i Uppsala upprättades den 31 maj 1926 en »förteckning
över utestående ecklesiastika arrendemedel», avseende arrendeåret 1925—1926.
Med resolution den 14 juni 1926 överlämnade länsstyrelsen denna förteckning
till domkapitlet i samma stad. Den 8 september 1926 resolverade domkapitlet,
att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till kammarkollegiet, »som behagade
med ärendet taga den befattning, vartill omständigheterna till äventyrs
må kunna föranleda». Sedan ärendet den 22 september inkommit till kollegiet,
beslöt detta ämbetsverk vid ärendets föredragning den 29 i samma månad, att
handlingarna skulle remitteras till kammaradvokatfiskalsämbetet »för den åtgärd,
vartill ämbetet kunde finna anledning». Advokatfiskal en avlät den 4
oktober 1926 skrivelse i ärendet till domkapitlet, vari denne tjänsteman, under
åberopande av 36 § ecklesiastik arrendeförordning, återställde handlingarna
till domkapitlet »för den åtgärd, som må på Eder ankomma».

De sakkunniga hava icke varit i tillfälle att följa ärendet längre än till
denna punkt. Sannolikt är dock, att handlingarnas kretslopp icke avstannat
med advokatfiskalens skrivelse. Förmodligen har domkapitlet sökt intressera
länsstyrelsen för den ifrågavarande indrivningsuppgiften, och det torde också,
med den kännedom de sakkunniga hava rörande praxis på detta område, kunna

1 Det kan förtjäna en erinran, att gonom den år 1925 tillkomna lagstiftningen om de b. k.
byggnadsförskotten jämväl statskontoret synes hava erhållit viss medansvarighet i löneboställenas
förvaltning. Se härom stadgandet i 7 § 2 mom. i kungörolsen don 21 november nämnda
år (nr 45.-5) med villkor och bestämmelser angående erhållande av förskott ur kyrkofonden till
bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löncboställcn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Det procesauella
representantskapet

för prästboatällena.

Kyrkofonds kommittén.

antagas, att det blivit länsstyrelsen, som slutligen fått ombesörja de nödiga
åtgärderna i bär omhandlade ärende.

Riktar man uppmärksamheten på den speciella gren utav den rättsliga vården
av prästlönejorden, som består i det processuella representantskapet för
densamma eller i de egentliga ombudsmannafunktionerna, finner man, huruledes
splittringen i åligganden och ansvar framträder i en rent av oformlig
utsträckning. Redan den framställning härav, som lämnats av kyrkofondskommittén
i nyss angivet sammanhang, är talande nog. I själva verket äro
förhållandena på detta område än mer förvirrade. Det är sålunda icke blott
justitiekanslersämbetet, kammarkollegiet (kammaradvokatfiskalsämbetet), domkapitel
och länsstyrelse, som härvid konkurrera inbördes. Såsom en konsekvens
av den ställning prästlönejorden alltjämt i princip intager, såsom förin
ögenhetsobjekt, vilkas avkastning är ställd till de kyrkliga kommunernas
(pastoratens) förfogande, lärer ej heller vederbörande pastorat kunna förvägras
befogenheten att genom särskilt utsett ombud föra talan för ett prästlöneboställe,
och detta utan avseende å det sätt, på vilket bostället må hava tillkommit.
Det torde ej heller vara föremål för tvivel, att även församling, där
denna i visst fall kan ådagalägga äganderätt till ett boställe, skulle tillerkännas
behörighet att i en rättstvist tala och svara för detsamma. På grund av
den vård och förvaltning över löneboställenas skogsområden, som utövas av
domänstyrelsen, tillerkännes slutligen i praxis även denna sistnämnda myndighet
eller densamma underlydande skogsstatspersonal behörighet att i processuellt
hänseende företräda sådan del av löneboställe.1

Tänkas kan sålunda det fall, att i ett och samma tvistemål ett löneboställe
varder representerat av sju ombud, nämligen:

1) ombud förordnat av justitiekanslern;

2) kammaradvokatfiskalen;

3) »kronoombud» förordnat av länsstyrelse;

4) konsistorieombud;

5) domänfiskalen;

6) församlingsombud; samt

7) pastoratsombud.

Dess bättre har en så extrem konsekvens som den här nämnda hittills kunnat
lätt nog undvikas. Men synnerligen ofta äger det missförhållandet rum, att
en boställsegendom samtidigt representeras av två ombud (vanligen konsistorieombud
och kammaradvokatfiskalen). Icke sällan förekommer det, att ombuden
äro tre: utom de nyssnämnda jämväl av länsstyrelsen förordnat »kronoombud».
Och i enstaka fall har förekommit, att till sistnämnda tre sällat sig ytterligare
ett eller flera av de ovan förtecknade sju ombuden.

Den dubbelrepresentation, som, på sätt här påvisats, äger rum i talrikt förekommande
tvistemål rörande prästerlig boställsjord, är ju redan i och för sig
i högsta grad oegentlig. Men situationen tillspetsas på ett drastiskt sätt, där,
såsom vid enstaka tillfällen förekommit, ombuden framföra mot varandra stridande
yrkanden. Vilket ombuds yrkande skall domstolen tillägga den auktoritativa
giltigheten?

Vad härefter angår den kritik, som framförts emot det nuvarande sättet
för prästskogarnas förvaltning, torde den i kyrkofondskommitténs betänkande

1 Detta förekommer i praxis exempelvis vid tvister om rågång, beträffande besvär i taxeringsmål
m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

innehållna kritiken, ehuru redan åtta år gammal, kunna anses representativ.
Jag skall därför uppläsa densamma:

Genom 1910 års ecklesiastika lönelagstiftnin£ åstadkoms en ingripande ändring
såväl i prästskogarnas förvaltning som i dispositionen över deras avkastning.
Under det att förut den större delen av dessa skogar, särskilt de små,
stodo under boställshavarens egen vård och endast under uppsikt av skogsstaten,
ställdes de nu samtliga under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.
De nya krav på skogsstatens förvaltningssystem, som denna åtgärd
kunde betinga, beaktades dock icke. Prästskogarna ingingo utan vidare såsom
förvaltningsenheter i de skogsstatens revir, inom vilka de voro belägna. En
ökning av revirens antal har sedan år 1910 visserligen ägt rum, men denna
ökning har huvudsakligen varit förorsakad av kronoparkernas tillväxt och
behovet av ökad intensitet i deras skötsel. De små prästskogarna, vilkas virkesavkastning
icke ens täcker husbehovet, taga revirförvaltarnas tid och arbetskrafter
i anspråk i proportionsvis samma eller ännu större omfattning än de
stora prästskogarna och kronoparkerna samt bliva sålunda föremål för en överkvalificerad
och därför onödigt dyrbar förvaltning, vilken dock, upptagen av
långt viktigare förvaltningsarbete, icke hinner ägna dem den speciella omvårdnad
de behöva. Med ett ord, den nuvarande förvaltningen är icke anpassad
efter dessa skogars stora antal, spridda läge och oftast ringa storlek.

Vad som i största allmännelighet karakteriserar den nuvarande förvaltningen
av prästskogarna och som är den innersta grunden till bristerna i denna
förvaltning är, att man hittills vid densamma fäst sig mer vid prästskogarnas
karaktär av att vara allmänna skogar än vid deras lagstadgade uppgift att
tjäna speciella betydelsefulla ändamål. T enlighet därmed sammanför man
dessa skogar till gemensam förvaltning med andra allmänna skogar av annan
typ och med andra uppgifter, och förvaltningen av dessa skogar blir en rent
administrativ (byråkratisk) förvaltning, ur vilken må utfalla den avkastning,
som utfaller. Beträffande statens egna skogar, kronoskogarna, har man sökt
frigöra sig från en sådan förvaltning och genom tillämpning av rent affärsmässiga
principer sökt att låta förvaltningen bättre tjäna dessa skogars ändamål.
Det är i lika mån oundgängligt, att prästskogarnas förvaltning så ordnas,
att den tillgodoser de säregna uppgifter dessa skogar enligt de nya lönelagarna
ha att fylla i det prästerliga avlöningssystemet.

Efter denna mer allmänt hållna erinran övergår kommittén till en närmare
belysning av ifrågavarande brister i den nuvarande förvaltningen av prästskogarna.

Först beröras därvid vissa rent skogliga brister. Lektorn vid skogshögskolan
J. A. Amilon har på uppdrag av kommittén verkställt en av trycket utgiven
skoglig undersökning av Sveriges prästskogar. Kommittén vill här endast
erinra, att därvid i huvudsak konstaterats:

att åldersklassfördelningen inom prästskogarna icke är normal, i det att t. ex.
inom en grupp av skogarna (delar av Härnösands och mellersta Norrlands
distrikt samt dåvarande Gävle-Dala distrikt och en del av Bergslagsdistriktet)
28.7 % av virkesförrådet utgöres av skog under 80 år och 71.3 % av skog
över 80 år, därav 37.3 % av skog över 120 år;

att dc i hushållningsplanerna föreskrivna omloppstiderna äro avsevärt längre
än som borde eftersträvas och därigenom visa sig tillhöra och angiva ett skogs -

Skogliga

brister.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

bruk, som icke motsvarar den nutida uppfattningen örn ett från driftsekonomisk
synpunkt verkligt gott sådant, gällande detta framför allt de äldre planerna;

att den årliga tillväxten för landets alla prästskogar blivit i hushållningsplanerna
beräknad till 596,390* kubikmeter eller i medeltal 2.23 kubikmeter
per har, under det att den befunnits i själva verket vara 703,432 kubikmeter
eller i medeltal 2.63 kubikmeter per har, vadan skillnaden utgör ej mindre än
107,042 kubikmeter eller omkring 19 % av 596,390 kubikmeter;

att den årliga avverkningen, som med hänsyn till överskottet å övermogen
skog bort hava överstigit tillväxten, länge understigit tillväxten och först
under det senaste av de år, som undersökningen avser (1918), motsvarat densamma; att

den s. k. kulturtidens längd borde kunna till fördel för produktionen
förkortas;

att produktionen borde kunna höjas genom bland annat avdikning i större
skala än som sker av försumpade skogsområden och en bättre avvägd beståndsvård
(gallringar och ljushuggningar).

Amilon har beräknat, att under en övergångstid av 24 år, som erfordras
för att bringa prästskogarna till normal åldersklassfördelning genom avverkning
av, utom tillväxten, även överskottet å övermogen skog, borde årligen
avverkas å prästskogarna de första 12 åren 1,071,245 kubikmeter örn året och
för de senare 12 åren 717,544 kubikmeter om året, varefter den normala årsavverkningen
kunde beräknas uppgå till minst 750,000 kubikmeter. Medeltalet
för årsavverkningen 1911—1918 utgjorde endast 507,845 kubikmeter,
och medeltalet för 1911—1920, såsom ovan nämnts, 519,150 kubikmeter.

Denna brist i intensitet i prästskogarnas hushållning, som kan betecknas
såsom en viss efterblivenhet, beror ingalunda på någon bristande insikt hos
de skogliga organen eller bristande intresse hos dem för skogen och dess
problem. Den beror enligt kommitténs övertygelse på förvaltningssystemet
och därvid i främsta rummet på sammankopplingen inom samma revir av
förvaltningen av dessa skogar med förvaltningen av kronoparkerna och andra
allmänna skogar.

Redan den omständighet, att prästskogarna äro synnerligen många (2,371
stycken) och de flesta av dem mycket små (52.7 % av hela antalet hava en
areal produktiv skogsmark, som uppgår till högst 50 hektar; medelytvidden
produktiv skogsmark utgör cirka 110 hektar) och därför i själva verket äro
att anse såsom rena husbehovsskogar, under det att kronoparkerna hava en
betydande areal (i medeltal 3,775 har produktiv skogsmark), visar olägenheten
av en sådan sammankoppling. Prästskogarna äro jämväl mycket ojämnt fördelade
inom landet. Det finnes visserligen rätt många revir, särskilt i Norrland,
som hava mycket få eller inga ecklesiastika skogar, men så förekomma de
så mycket talrikare inom reviren i mellersta och södra Sverige. Så t. ex.
finnas inom Enköpings revir 63 prästskogar och 9 andra ecklesiastika skogar
om tillsammans 3,855 har samt 118 kronoskogar och andra allmänna skogar
örn tillsammans 15,937 har, inom Stockholms revir 63 prästskogar om tillhopa
4,367 har samt 93 kronoskogar och andra allmänna skogar örn tillhopa
11,232 har, inom Västerås revir 54 prästskogar och 7 andra ecklesiastika
skogar om tillhopa 4,345 har samt 92 kronoskogar och andra allmänna skogar
örn tillhopa 14,531 har, inom Finspångs revir 60 prästskogar och 2 andra
ecklesiastika skogar örn sammanlagt 3,936 har samt 82 kronoskogar och andra
allmänna skogar örn 23,261 har och inom Göteborgs revir 108 prästskogar
och 20 andra ecklesiastika skogar örn tillsammans 5,979 har samt 81 kronoskogar
och andra allmänna skogar om tillsammans 9,947 har. Det är icke

Kungl. Maj:is proposition nr 187.

att förandra sig över, att huvudintresset faller på förvaltningen av krouoskogarna
och därvid i synnerhet på kronoparkerna, vilka äro färre och hava
betydligt större arealer och därför icke fordra så inånga resor som de små
spridda prästskogarna, och vid vilka icke möter hindrande denna speciella
lagstiftning med alla därur härflytande speciella intressen, som binder iorvaltningen
av sistnämnda skogar, utan där revirförvaltaren kan löija mer
affärsmässiga principer, där hushållningsplanerna äro. fastställda endast till
ledning och där han därför kan i skogarnas avkastning i penningar direkt
avläsa resultatet av sin verksamhet. I avseende å förvaltningen av prästskogarna
känner revirförvaltare!! icke heller »husbonden» och dennes anspråk
och behov av den högsta möjliga avkastning såsom han känner det i
avseende å förvaltningen av kronoskogarna.

Indelningen av prästskogarna, detta viktiga grundläggande arbete lör skogshushållningen,
blir till följd av denna sammankoppling av förvaltningen gjord
efter grunder, som anpassats efter kronoskogarnas^ karaktär och principerna
för deras hushållning, utan synnerligt avseende på, örn dessa grunder passa
för prästskogarnas säregna karaktär och speciella behov och utan tillbörligt beaktande
av kyrkofondens intressen. Arbetet blir ock eftersatt. Erforderliga
speciella arbetskrafter för detta ändamål hava icke funnits att tillgå i tillräckligt
antal. Indelningsförrättarna, oftast utan längre erfarenhet vid praktiska
skogsbestyr, sakna därjämte i allmänhet speciell kännedom om. den ecklesiastika
lönelagstiftningen och dess krav på prästskogarnas avkastning. Revirförvaltarna
medhinna icke att såsom de borde taga sig an detta arbete eller
ens att å marken kontrollera indelningsförslagen och få därigenom icke den
ingående kännedom om skogarna, som är förutsättningen för en verksam förvaltning
av dem. Dröjsmål, som förekommer i indelningsarbetet, är vad prästskogarna
beträffar så mycket mer att beklaga, som de nya grunder, efter vilka
detta arbete numera fullföljes, böra medföra en något ökad avverkning å dessa
skogar. Såsom indelningsarbetet nu är ordnat, blir det ock dyrt.

Statens skogsförvaltningssystem är anpassat huvudsakligen efter kronoparkernas
behov. Genom att prästskogarna äro instoppade i detta förvaltningssystem
och följa dess utveckling och öden blir prästskogarnas förvaltning
icke anpassad efter deras behov eller lämpad efter deras särskilda karaktär.
De ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar, som genomfördes
genom 1910 års prästerliga lönelagstiftning. avsågo, förutom att samtliga
prästskogar ställdes under skogsstatens omedelbara vard och förvaltning,
endast ändrad disposition av deras avkastning. Någon tanke på, att vid
denna överflyttning av samtliga prästskogar till skogsstatens omedelbara förvaltning
kunde erfordras någon anpassning av denna förvaltning efter prastskogarnas
behov, förelåg ej. Ett påtagligt uttryck för vederbörandes tvivel
på att denna förvaltning i allt lämpade sig för prästskogarnas karaktär och
nya maktpåliggande uppgifter i det prästerliga avlöningssystemet, innebär
det kommittén den 28 januari 1916 givna uppdraget att, efter verkställd utredning,
till Kungl. Majit inkomma med utlåtande och förslag huru förvaltningen
av de ecklesiastika boställsskogarna, vilkas avkastning skall ingå till
kyrkofonden, lämpligen bör ordnas samt hur en verksam tillsyn över denna
förvaltning bör åvägabringas. Strax förut hade de skogssakkunniga för södra
och mellersta Sverige i sitt den 17 december 1915 avgivna betänkande .—-under konstaterande, att den vård, som av skogsstaten bestodes de ecklesiastika
boställsskogarna, icke stöde i jämnhöjd med den vård, som skogsstaten ägnade
kronoskogarna — framlagt förslag att inom domänverket skulle ordnas en
särförvaltning för de ecklesiastika skogarna med flera skogar genom inrättande

Brister i
ekonomiskt
hänseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

inom de fem södra överjägmästardistrikten av visst antal ecklesiastika med
flera skogars revir vid sidan av visst antal kronoparksrevir och skolrevir.

Prästskogarna hava att bära icke blott kostnaderna för virkets utdrivning
och förädling m. m. utan även kostnaderna för skogarnas indelning och övriga
förvaltning, för bevakning, för skogsodling och andra arbeten för skogsskötselns
främjande m. m. Alla dessa kostnader skola bestridas av kyrkofonden,
oavsett de särskilda skogarnas bruttoinkomster. Nettot å skogsförvaltningen
utgör en av de mest betydelsefulla inkomster, med vilka kyrkofonden har att
räkna för bestridande av kyrkofonden åliggande utgifter för det prästerliga
avlöningsväsendet. Kyrkofonden kan därför icke nöja sig med, att detta netto
blir vad det blir, den måste fordra, att det blir det högsta möjliga. Kyrkofondens
intresse, likasom de församlingars, som uppbära skogsförsäljningsmedel,
är för den skull att förvaltningen blir så effektiv som möjligt och tillika
så billig som möjligt för åstadkommande av denna högsta effektivitet.

I båda dessa avseenden förefinnas brister i den nuvarande förvaltningen.
Dessa brister böra avhjälpas genom åtgärder, åsyftande dels högre effektivitet,
dels ock större sparsamhet. Åtgärder för vinnande av högre effektivitet få
emellertid icke uraktlåtas därför att de kunna medföra ökade förvaltningskostnader,
örn blott dessa ökade kostnader visa sig lukrativa, och åtgärder
för vinnande av en billigare förvaltning få icke vidtagas, om därigenom förvaltningens
effektivitet kan eftersättas. Den grundläggande och därför mest
oundgängliga åtgärden för vinnande av en högre effektivitet i förvaltningen
av prästskogarna är att göra driften mer affärsmässig. Genom beslut av 1911
års riksdag förvandlades domänverket, vad beträffar de domäner och allmänna
skogar, som stodo under dess omedelbara förvaltning, från en administrativ
myndighet till ett »affärsdrivande verk», som hade att själv bära sina egna
förvaltningskostnader. Stora svårigheter hava mött och möta alltfort för
genomförande av denna förvandling; några torde knappast kunna övervinnas.
Vad särskilt de allmänna skogarna beträffar bero svårigheterna till stor del
därpå, att ifrågavarande skogar äro av mångskiftande karaktär. Den största
gruppen utgöres av kronoparker och statens domäners skogar, vilkas avkastning
ingår till statsverket, de övriga åter bestå av en stor mängd, mestadels
mindre skogar, vilkas avkastning tjänar speciella ändamål, såsom ecklesiastika
skogar, häradsallmänningar och städers skogar m. fl. Den enhet i förvaltningen,
som är den första förutsättningen för dess effektivitet och därmed
dess affärsmässighet, försvåras genom skogarnas skilda ändamål. Förvaltningskostnadernas
nedbringande, som är ett bland villkoren för affärsmässig
drift, är svårt att genomföra med denna mångskiftande förvaltning. Bokföring,
kontroll och revision kunna svårligen ordnas efter affärsmässiga principer
när man måste inordna alla dessa skilda skogsgruppers förvaltning
under gemensam bokföring, kontroll och revision. Men om det för staten varit
nödvändigt att göra förvaltningen av dess skogar affärsmässig, är det, såsom
kommittén ävenledes redan erinrat, i minst lika grad nödvändigt för de
intressen, som församlingarna och kyrkofonden i avseende å prästskogarnas
avkastning kunna anses representera, att dessa skogars förvaltning ordnas efter
mer affärsmässiga linjer. Ty likasom staten, om dess skogar icke giva den
avkastning staten skulle önska för sin budget, måste fylla bristen genom
ökade skatter eller på annat sätt, nödgas ock församlingarna och kyrkofonden
— örn de icke erhålla den inkomst av prästskogarna, som genom en klok
affärsförvaltning bör kunna avvinnas dem —, församlingarna att utdebitera
högre avgifter för prästerskapets avlöning och kyrkofonden att för utgifternas

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 89

bestridande tillgripa sitt kapital och därigenom äventyra möjligheten att fylla
sin uppgift som central avlöningstillgång för prästerskapet.

Den första förutsättningen för en förvaltning enligt affärsmässiga principer
är givetvis, att det finnes ett ledande organ, som uppbär intresset av förvaltningens
resultat. Detta organ kan antingen själv handhava förvaltningen eller
ock överlåta den åt särskild förvaltare. I senare fallet bör huvudorganet likväl
behålla sitt initiativ i avseende å förvaltningens planläggning och företagets
utveckling samt kontroll över förvaltningens gång, driftsmedlens användning
och redovisningen.

Ett sådant ledande organ, som uppbär intresset av ifrågavarande skogsförvaltnings
resultat, finnes för närvarande icke vare sig hos statskontoret, som
har att mottaga de skogsmedel, som från domänstyrelsen dit överlämnas, eller
hos skogsstaten och domänstyrelsen, som handha skötseln och uppsikten enligt
rent administrativa föreskrifter. Ett sådant organ bör därför tillskapas.

Vad åter angår åtgärder i sparsamhetssyfte, stiger enligt vad Amilon i sin
undersökning (sid. 139) påvisat förvaltningskostnaden såväl räknat per har
som i procent av inkomsten med minskad medelytvidd hos skogarna. Då nu
prästskogarnas medelytvidd är mycket ringa (omkring 110 har produktiv
skogsmark mot kronoparkernas medelytvidd av 3,775 har produktiv skogsmark)
och de små prästskogarna (å högst 50 har) äro de flesta, är det av
vikt att förvaltningen förenklas för att därigenom förbilligas. Easta beprövade
skogsarbetare skulle sålunda kunna övertaga någon del av bevakningen
å de större prästskogarna och bevakarna kunde utrustas med större befogenhet
för att därigenom minska behovet av revirförvaltarnas besök å de mindre av
dessa skogar.

Då kommittén sålunda berör kostnaden för själva förvaltningen, tänker
kommittén närmast på den kostnad förvaltningen faktiskt drager, och på vars
ersättande domänstyrelsen gör anspråk, och icke på den jämförelsevis ringa
ersättning, som för närvarande utgår, innan ännu de nya grunderna för ersättningens
beräknande blivit av Kungl. Majit fastställda.

Över kyrkofondskommitténs huvudbetänkande avgav domänstyrelsen utlåtande
den 31 mars 1924 och bemötte därvid den mot förvaltningen av prästskogarna
framförda kritiken. Icke heller domänstyrelsen ansåg emellertid,
att på detta område allt var tillfredsställande ordnat. Styrelsen framställde sålunda
en del egna reformförslag, vilka jag anser böra här omnämnas:

Domänstyrelsen ville tillåta sig att i korthet beröra ett par områden, där
reformer vore mer angelägna och av oändligt mycket större betydelse än i fråga
örn sättet för skogarnas skötsel och skogsförvaltningens organisation.

Styrelsen syftade härmed på dels nödvändigheten av en arrondering eller koncentration
av förvaltningsobjektet vad beträffade såväl jord som skog, dels angelägenheten
av husbehovsrättens upphörande. Utan radikala ingrepp på dessa
båda områden bleve vilka reformer i övrigt än uttänkas kunde blott halvmesyrer,
ledande till antingen billig, extensiv och dålig eller ock intensiv och god,
men alltför dyrbar skötsel av skogarna.

Det vore av yttersta vikt och betydelse för en god förvaltning, att de små
boställena försåldes, ty deras skötsel av jord som skog, kostade för mycket.
De gåve i stort sett ingen inkomst, om de ens, såsom i många fall kunde ifrågasättas,
bure sig själva. Om nuvarande lagstiftning med dess hänsynstagande till

Domän styrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

olika intressenter, kyrkofond, pastorat, församlingar, präster o. s. v. lade hinder
i vägen för ifrågavarande syftes förverkligande, måste den ändras och
utvägar utfinnas att med skipande av rättvisa åt alla håll frigöra ifrågavarande
små boställen från alla dessa särintressen, så att de kunde säljas. En
viss minimiareal för jord och skog borde uppställas. Det kunde till exempel
att börja med bestämmas som regel, att alla boställen, som ej holle större
ytvidd än 20 hektar öppen jord eller 50 hektar produktiv skogsmark, skulle
säljas, givetvis med iakttagande av viss moderation, så att ett särdeles välbeläget
boställe, ett boställe med stort, välbebyggt och värdefullt jordbruk
men ringa skogsareal eller ett boställe, där skogen vore stor och inkomstgivande,
men jordbruket litet, kunde bibehållas. Inflytande medel borde givetvis
användas till inköp, när lämpliga tillfällen yppades, av lämpligt belägna skogsbruk.

En sådan arrondering påginge sedan länge — ehuru i alltför långsamt tempo
— beträffande statens utarrenderade jordbruksdomäner, av vilka de mindre
successivt, efter prövning i varje särskilt fall, försåldes. För de inflytande
medlen inköptes skogsmark till bildande av nya eller arrondering av äldre
kronoparker.

Det andra området, där reform erfordrades, vore husbehovsrätten. Domänstyrelsen
hade redan i sitt den 30 november 1916 avgivna underdåniga utlåtande
angående kyrkofondskommitténs betänkande, del II, uttalat sig härom.
Med åberopande av vad då sades finge styrelsen anföra följande.

Husbehovsrätten, det ville säga rätten för arrendatorer, präster, pastorat och
församlingar att för eget behov eller för fullgörande av vissa prestanda erhålla
utsyning å de ecklesiastika löneboställenas skogar av ved och timmer
m. m., hade lett och ledde till ett ur nationalekonomisk synpunkt förkastligt
slöseri, varigenom betydande värden tillspillogåves utan annan nytta än ett
tillgodoseende av den enskildes bekvämlighet, trevnad eller hugskott. Åtskilliga
av de i ärendet hörda skogstjänstemännen hade mer eller mindre skarpt
klandrat detta förhållande.

Slöseriet vore av tvåfaldig art. Dels förbrukades mer virke än som behövdes,
dels användes i regeln virke av långt bättre och dyrbarare beskaffenhet
än som för det förhandenvarande ändamålet erfordrades. Bostäderna vore ofta
onödigt stora, såväl för präster som för arrendatorer, och droge därigenom mycket
virke, såväl för uppförande och underhåll som till bränsle. Stundom vore
husen, särskilt de äldre, illa ombonade, kalla och dragiga. Bestämmelsen att
vederbörande befattningshavare skulle själv bekosta vedens tillredning och
hemforsling syntes ju innebära en hämsko på en lyxförbrukning av ved, men
gjorde det ej alltid utan kunde till och med verka i motsatt riktning, nämligen
till strävan efter bränsle av onödigt hög kvalitet, det ville säga, lättarbetat
virke. Framställning av en viss mängd ved skedde, såsom lätt insåges,
med mindre kostnad och besvär av grövre, mer rakvuxna och kvistrena stammar
än av klenare, krokiga eller kvistiga sådana eller av annat sämre virke.
Den ersättning, som enligt kontrakt tillerkändes löneboställenas arrendatorer
för detta arbete (husbehovsvedens tillredning), sattes ofta så låg — till förfång
för den kontanta arrendeavgälden för bostället — att den föga betydde
för befattningshavarens ekonomi, utan denne ansåge sig i stället kunna kosta
på sig trevnaden av en riklig tillgång på gott bränsle. Arrendatorns och prästens
intressen av att få skog av bästa slag utsynad till bränsle sammanfölle
fullständigt.

Ur strängt nationalekonomisk synpunkt borde vid husbehovsförbrakning tillgå
så, som enskilda omtänksamma skogsägare förfore, nämligen på det sätt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

att klenare gallringsvirke, toppar, grenar, avfall och annat virke, som ej lämpade
sig för försäljning och vars ringare värde omöjliggjorde transport längre
väg, förbrukades i skogens närhet, det vill säga å bostället, och att det bättre
vedvirket, som tålde fraktkostnader, i stället såldes. Å de ecklesiastika boställena
vore förhållandena oftast rakt motsatta. Såväl arrendator som präst påyrkade
att få ved av gott eller bästa slag utsynad. I regel tillginge väl vid
utsyningarna numera så, att arrendatorn, där skillnad gjordes, finge det sämre
bränslet och vederbörande befattningshavare, som sig borde, det bättre. Visserligen
intoges oftast i arrendekontrakten på domänstyrelsens yrkande den bestämmelse,
att arrendatorn till bränsle skulle åtnöjas med virke av ovan angivna
sämre slag (gallringsvirke, toppar etc.), men i verkligheten tummades
det ej sällan på denna bestämmelse. Det klenare gallringsvirket ratades och
finge med ringa eller ingen pekuniär behållning upphuggas och säljas eller ock
förfaras. Bättre virke, som eljest kunde säljas, utsynades i stället. Den utsyningsförrättande
kronojägaren och den ofta såväl för egen som för vederbörande
befattningshavares räkning utsyningstagande arrendatorn komme i ett
visst beroende av varandra. Kronojägaren vore ofta vid sina tjänsteresor nödsakad
anlita arrendatorns tillmötesgående i fråga örn kost, logis, skjutsar, anskaffning
av folk för arbeten å skogen nr. m., och för arrendatorn vore det av
mycket stor betydelse att få såväl riklig som god och lättarbetad skog utsynad
till bränsle åt sig och prästen. Det vore helt mänskligt och behövde ingalunda
som regel innebära någon medveten pliktförgätenhet, örn en viss strävan
att tillmötesgå varandra uppstode hos utsyningsförrättare och utsyningstagare.
Men det allmänna lede härpå.

Misshushållning följde ock av pastoratens och församlingarnas rätt till utsyning
av virke till nybyggnad och underhåll av prästgård och kyrka. Det
vore stundom betydande belopp, som begärdes, utsynades och användes till exempel
till uppförande av en ny prästgård eller omläggning.av spåntaket på
en kyrka. Byggnadsarbeten av ifrågavarande slag ombesörjdes vanligen av
en för tillfället tillsatt byggnadskommitté, vilken i sin ordning i regel uppdroge
arbetet åt en byggmästare såsom entreprenör. Ingen, vare sig vederbörande
prästerliga befattningshavare, arrendator, kommittéledamöter eller byggnadsentreprenör
hade något direkt intresse av att sparsamhet och god hushållning
iakttoges med virket. Just tack vare den kostnadsfria tillgången på virke
till den mängd, som ansåges gå åt, inträdde misshushållning och oaktsamhet.
Samma vore förhållandet vid uppförande av åbyggnader å löneboställen, därvid
pastoratet ofta trädde emellan, ehuru arrendatorn egentligen vore byggnadsskyldig.
Såväl boningshus som ladugårdar m. m. byggdes allt emellanåt
onödigt stora och spatiösa. Avsevärda förluster i form av virkesvärde på rot
hade åsamkats många boställen enbart genom bristande tillsyn å underhållet
av husen, varigenom nybyggnad nödvändiggjorts tidigare än som behövts, örn
husen underhållits bättre.

Sparsamhet med förbrukningen inträdde ej, förrän vederbörande konsument
av ved eller byggnadsskyldige nödgades på egen bekostnad anskaffa vad som
behövdes. Då den förmån av fritt virke pastorat och församlingar åtnjöte vore
tämligen ojämnt fördelad, i det att somliga pastorat kunde få allt vad de behövde,
andra åter litet eller intet, beroende på, huruvida skogsrika boställen
funnes eller ej inom pastoratet, respektive församlingen, men alla vore byggnadsskyldiga,
syntes ifrågavarande förmån kunna och böra upphöra. Det
kunde ej förnekas, att en rätt stor uppoffring för pastorat och församlingar i
vissa fall hiirav bleve en följd. Men å andra sidan bleve den inkomst av inom
pastoratet belägna boställens skogsavkastning, som på grund av bestämmel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sen i 19 § 4 mom. av lagen örn reglering av prästerskapets avlöning den 9
december 1910 kunde tillerkännas pastoratet för prästerskapets avlöning, större,
då vid beräkning av ifrågavarande belopp virke ej behövde reserveras till byggande
och underhåll av boställe, prästgård och kyrka. Härvidlag vore i övrigt
att märka, att de fördelar, som ett förverkligande av domänstyrelsens förslag
skulle medföra för kyrkofonden i form av ökad inkomst — samt för landet
genom att bättre hushållning med dess produkter iakttoges -—• bleve större än
de olägenheter, som pastorat och församlingar finge vidkännas. Pastoratet eller
församlingen avstode nämligen blott från rotvärdet av den mängd virke,
som oundgängligen erfordrades och, om rätten till utsyning borttoges, måste
köpas för det bygge, som för tillfället förestode, men kyrkofonden vunne försäljningsvärdet
ej blott av sistberörda virkesmängd utan även av vad som skulle
utsynats för mycket och sedan tillspillogivas av bristande omtanke eller aktsamhet.
Såsom styrelsen i det föregående framhållit, iakttoges nämligen sparsamhet
i allmänhet icke med det man finge gratis.

Likaså borde boställsarrendatorernas rätt till utsyning av virke och bränsle
upphöra, såsom mångenstädes inom den enskilda lanthushållningen redan skett.
Givetvis bestämdes arrendeavgälden med hänsyn härtill. Den bleve naturligtvis
lägre, men jordägaren förlorade icke härpå. För vederbörande arrendator
bortfölle då frestelsen att, såsom ibland inträffade, i närmaste stad eller samhälle
sälja vad han med sparsam hushållning lyckats inbespara av husbehovsvirket.
Det enda fall, då rätten till fri utsyning av husbehovsbränsle borde bibehållas,
vore för fasta skogsarbetare och å skogen bosatta torpare.

Den betänkligaste arten av slöseri med husbehovsvirket syntes vara den, som
bottnade i prästerskapets privilegier och framträdde däri, att prästens behov
av bränsle ovillkorligen skulle tillgodoses, så snart tillgång funnes, oavsett
av vad slag tillgången vore. Således, räckte ej tillgången å vad som enligt
vedertaget språkbruk kallades ved eller vedvirke, så vore prästen berättigad
att erhålla och erhölle utsyning av gagnvirke till bränsle. Kungl. Majit hade
också ej ansett sig kunna rubba denna regel utan i ett stort antal fall tillerkänt
prästerliga befattningshavare rätt till bränsleutsyning, även då domänstyrelsen
i avgivna underdåniga utlåtanden meddelat, att det härför tillgängliga
virket helt eller delvis utgjordes av timmerdugligt virke eller annat gagnvirke.
Vart denna bestämmelse kunde leda belystes genom det exempel överjägmästaren
i Smålands distrikt anfört, i det att vid ett enda boställe (stomhemmanet
Råslätt Mellangården) kyrkofonden årligen förlorade bortåt 4,000
kronor, även örn vederbörande till utsyning därå berättigade präster bereddes
kontant ersättning ur kyrkofonden för behovet att köpa bränsle. Om ock i
regeln de förluster, som uppkomme genom misshushållning av denna art, vore
långt mindre än i nyssberörda fall, så vore de dock så talrika och upprepades
så ofta, att mycket stora värden därigenom till ingen nytta ginge tillspillo.
Ett mycket stort antal prästskogar vore av den storleksordning, att skogsavkastningen
helt åtginge att fylla boställets husbehov och en eller två
prästers bränslebehov. I dylika fall vore, såsom styrelsen i det föregående
framhållit, slöseri ur kvalitativ bemärkelse ofrånkomlig, enär skogsavkastningen,
så snart något så när rationell hushållning hunnit genomföras och i regeln
även därförut, bestode av mer timmer och annat gagnvirke och mindre
ved än som till husbehov erfordrades. På detta sätt förlorades årligen å varje
sådant boställe, lätt och behändigt, utan att någon viss enskild därav hade
olägenhet, betydande belopp. Det behövde ej gå till mer än ett eller annat 100-tal kronors förlust om året i medeltal å varje av landets 2,371 prästskogar, för
att summan därav skulle stiga till aktningsvärda belopp.

Kungl. May.ts proposition nr 187. 93

Olägenheterna härav avhjälptes ej genom att anordna särförvaltning av de
ecklesiastika skogarna, anställa en särskild indelningschef eller inrätta ett
särskilt räkenskapskontor för dem eller att skapa ett nytt ämbetsverk, en kyrkofondsstyrelse.
Felet läge i systemet med den fria husbehovsrätten, som härrörde
från den tid, då skog av allmänheten ansågs vara en naturatillgång avnära
nog samma värdeordning som luft och vatten. Men virket hade nu så
högt värde, att den strängaste hushållning därmed för det egna behovet måste
genomföras. Hade kyrkofonden råd att av hänsyn till prästerskapets priviligier
och obenägenhet för genomgripande lagändringar årligen förlora högst avsevärda
belopp, så hade landet det icke. Nämnda privilegier kunde ej för all framtid
få orubbade bestå. De måste ändras, när landets bästa det krävde. Ingen annan
samhällsklass eller kategori av tjänstemän i landet åtnjöte ett privilegium av
så meningslös art, som därjämte i så måtto för vederbörande vore utan reellt
värde, att det utan ringaste svårighet, men till stor båtnad för det allmänna
kunde ersättas med penningar. Privilegiet åtnjötes för övrigt ej av på långt
när edla präster. I många fall saknades nämligen lämpligt belägen skog inom
pastoratet, då vederbörande i stället för skog in natura finge kontant ersättning
för behovet att köpa bränsle. Kunde somliga präster själva anskaffa sin ved,
så borde alla kunna det, och det torde för övrigt ej möta större svårigheter
för prästerna än för andra tjänstemän att köpa bränsle. Skogsstatens tjänstemän
t. ex., av vilka dock ett mycket stort antal vore bosatta å kronoparker,
åtnjöto icke fritt bränsle. Undantag härifrån utgjorde dels de å häradsallmänningar
och några andra allmänna skogar anställda kronoskogvaktarna, dels en
jägmästare, som ännu innehade ett gammalt civilt boställe med skog.

Nu berörda båda önskemål, nämligen dels arrondering och koncentrering av
förvaltningsobjektet, dels den fria husbehovsrättens borttagande, syntes styrelsen
till den grad angelägna och trängande, att styrelsen ej tvekade hemställa, det
Kungl. Majit täcktes låta möjligast snart verkställa utredning, på vad sätt
dessa syften bäst kunde förverkligas.

Åtskilliga förslag till reform av det nuvarande sättet för förvaltningen av
prästlönetillgångarna och finansieringen av prästlönekostnaderna hava framförts.
Av de tidigare förslagen har endast ett varit i detalj utarbetat, nämligen
det av kyrko fondskommittén den 31 maj 1923 (statens offentliga utredningar
1923 nr 71) avgivna.

Efter en från vissa strängt fasthållna synpunkter företagen granskning av
de rådande förhållandena på förevarande förvaltningsområde har nämnda kommitté
framlagt förslag, som i huvudsak gå ut på inrättande på kyrkofondens
bekostnad dels av en kyrkofondsstyrelse, dels av ecklesiastika domänintendentsbefattningar,
dels ock, med domänverkets bibehållande vid vården och förvaltningen
av de ecklesiastika skogarna, av en särskild ecklesiastik skogsbyrå inom
domänstyrelsen och av särskilda ecklesiastika revir inom domänverkets lokalförvaltning,
med undantag för vissa län, varjämte föreslagits vissa härav betingade
förändringar i författningarna m. m.

1927 års sakkunnigas förslag har av de sakkunniga själva sammanfattats
på följande sätt:

Tjänstebostad skall tillhandahållas av pastoratet. I fråga om de skyldigheter
med avseende å prästgård, som nu åvila vederbörande pastorat, förutsättes

Reformför slag.

Kyrkofonds kommittén.

1927 år8 sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ingen ändring. Härutöver skall pastoratet vara pliktigt att svara för all skatt
och annan allmän tunga för prästgårdsfastigheten.

Prästlönekostnaderna skola i -princip helt utjämnas mellan de kyrkliga kommunerna.
Utjämningen skall avse ej blott de till samtliga präster utgående
penninglönerna jämte förekommande lönetillägg — med undantag för sådana,
som präst enligt donation äger tillgodonjuta »utöver lönen» eller som församling
tillerkänt honom utöver fastställd lön — ävensom arvoden, reseersättningar
och pensioner utan även, där ordinarie präst åtnjuter tjänstebostad, den del av
den fastställda lönen, som motsvarar bostadsförmånen (bostadskvoten). Bostadskvoten
skall, beräknad efter lägsta löneklassen i den lönegrad, till vilken
befattningshavaren är att hänföra, tillfalla vederbörande pastorat. Från den allmänna
utjämningen undantagas således blott pastoratens verkliga kostnader
för tillhandahållande av tjänstebostad åt präst, i den mån dessa kostnader kunna
överstiga bostadskvoten, beräknad på angivet sätt.

Någon ändring förutsättes icke i statens nuvarande skyldighet att medelst
de till vissa oföränderliga belopp fastställda ersättningarna för prästerskapets
indragna tionde och för anslag i krono- och kyrkotionde bidraga till prästerskapets
avlönande. All för närvarande för prästlöneändamål disponerad förmögenhet
i fast egendom och fonder skall fortfarande användas för detta
ändamål.

För bestridandet av prästlönekostnaderna, i den mån de enligt vad ovan
sagts skola bliva föremål för utjämning mellan pastoraten, skola förenämnda
ersättningar av staten och, utan företrädesrätt för visst pastorat, avkastningen
av den uppsamlade förmögenheten i första hand och i sin helhet tagas i anspråk.
För löneändamalet ytterligare erforderliga medel anskaffas genom en
kyrkligt-kommunal beskattning, som proportionellt belastar de särskilda församlingarna
i förhållande till varje församlings kommunala skatteunderlag.

Församlingarnas tillskott ske i lorm av församling sbidrag, vilka uppföras i
församlingarnas årliga utgifts- och inkomststater. Dessa utgifter täckas av de
skattskyldiga i den ordning, som eljest är stadgad för kommunalutskylders
utgörande.

Kyrkofonden erhåller ställning såsom centralorgan för det prästerliga avlönings
väsendet. Dit överföras alla för närvarande lokalt förvaltade fonderade
avlöningsmedel, vilka icke skola ingå till den s. k. prästlönejordsfonden -—- en
av de sakkunniga föreslagen, för hela riket gemensam fond, till vilken skulle
ingå köpeskillingarna för försåld jord, tillhörande löneboställen — eller utgöra
donerade penningkapital.

Till kyrkofonden skola ärligen, förutom fondens egen avkastning och ersättningarna
av statsverket, ingå:

a) arrenden och andra avgälder samt behållen skogsavkastning från samtliga
löneboställen med undantag av sådant boställe, vars avkastning enligt donation
skall tillfalla präst utöver lönen;

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

b) avkastningen av prästlönejordsfondens tillgångar, sedan 10 procent av
räntan å nämnda fonds penningkapital lagts till kapitalet;

c) avkastningen av omförmälda donerade penningkapital, där sådan avkastning
icke skall tillkomma präst utöver lönen; samt

d) församlingsbidragen.

Ur kyrkofonden bestridas alla de prästlönekostnader, vilka skola bliva föremål
för utjämning.

Till utrönande av den erforderliga storleken av församlingsbidragen upprättas
årligen inom ecklesiastikdepartementet en för hela riket avsedd sammanställning
(prästlönebudget), upptagande samtliga utgifter och inkomster för
prästlöneändamål under det nästkommande året. Den förutgående beredningen
av ärendet sker hos statskontoret.

Det fyllnadsbelopp, som för täckandet av prästlönebehovet skall uttagas av
församlingarna, utgör skillnaden mellan å ena sidan summan av de i prästlönebudgeten
upptagna utgifterna och å andra sidan summan av de enligt samma
budget för löneändamål i första hand tillgängliga inkomsterna. Kungl. Maj:t
fastställer vad varje församling skall utgöra såsom församlingsbidrag till kyrkofonden
genom att bestämma den skattesats (visst antal ören per skattekrona
av varje församlings kommunala skatteunderlag), efter vilken församlingens
bidragsbelopp skall beräknas. Beräkningen sker på grundval av det nästföregående
årets skatteunderlag.

Kyrkofondens kapital bibehålies oförändrat vid den storlek det kan hava
vid övergången till den föreslagna nyordningen. Detta ernås genom den årliga
regleringen av församlingsbidragen. Kyrkofonden skall som hittills förvaltas
av statskontoret.

Avlöningar och andra ersättningar åt präster ävensom till församlingar och
pastorat utgående bidragsbelopp utbetalas av domkapitlen respektive Stockholms
stads konsistorium, pensioner av statskontoret. För ändamålet skola domkapitlen
och konsistoriet erhålla rätt att anlita statsverkets giroräkning, eventuellt
en för kyrkofonden upplagd giroräkning hos riksbanken.

De till pastoraten utgående bostadskvoterna skola i första hand användas
för bestridande av kostnad för byggande och underhåll av prästgård samt av
andra utgifter för sådan fastighet eller, där pastoratet tillhandahåller präst
såsom tjänstebostad godkänd bostadsvåning, av kostnaden för denna.

De till tjänstebostäder åt ordinarie präster anvisade prästgårdarna bibehållas
under domkapitlens omedelbara uppsikt och under kammarkollegiets
allmänna vård och inseende.

Av- och tillträdessyn ävensom laga syn å prästgård förrättas såsom hittills
av synerätt. Ekonomisk besiktning å prästgård förrättas av domänintendent.

De prästgårdar, som jämlikt bestämmelserna i 64 § ecklesiastik boställsordning
insynats å förutvarande bostadsboställen eller anordnats å annat till
prästerskapets avlöning anslaget boställe, avstyckas från resp. egendomar.

All övrig till prästerskapets avlöning för närvarande anvisad fast egen -

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Finansierings systemet.

dom — löneboställena — bör bliva föremål för en disposition, som samtidigt
med att den tillgodoser kravet på högsta möjliga avkastning av egendomskapitalet
främjar en från samhällelig synpunkt lämplig användning av jorden.

För sådant ändamål sammanföres förvaltningen av löneboställenas arrendejordbruks-)
delar med förvaltningen av dessa fastigheters skogar hos ett och
samma, för den ekonomiska skötseln av fastighetsbeståndet i dess helhet ansvarigt
organ. Den på här nämnt sätt koncentrerade fastighetsförvaltningen
förlägges hos domänverket, som för närvarande omhänderhar vården av boställenas
skogar.

Jord och annan tillhörighet till löneboställe skall antingen upplåtas å arrende
eller under amian form av nyttjanderätt eller ock försäljas.

För främjande av ett bättre ekonomiskt utbyte av boställsegendomarna upphävas
gällande bestämmelser dels rörande förbehåll vid boställes utarrendering
om skyldighet att utgöra s. k. tjänstbarheter, dels, i fråga örn hushållningen
å boställsskogarna, rörande rätt för arrendator, prästerlig tjänstinnehavare,
pastorat och församling till utsyning in natura av byggnadsvirke och
vedbränsle.

1 fråga örn löneboställes upplåtande å arrende eller under annan form av
nyttjanderätt skola i huvudsak gälla de villkor och bestämmelser, som finnas
stadgade beträffande sådana upplåtelser av kronans jordbruksdomäner. Jämväl
beträffande dispositionen av löneboställes skogsmark vid upplåtelser som
nu nämnts skola de angående nämnda kronoegendomar givna bestämmelser i
tillämpliga delar bliva gällande.

Beträffande handläggningen inom domänverket av ärenden rörande utarrendering
av löneboställe meddelas bestämmelser i syfte att åt lokal myndighet
må uppdragas beslutanderätt i sådana ärenden av mindre ekonomisk betydelse.

Kostnaden för den av domänverket bestridda förvaltningen av löneboställenas
arrendedelar och skogar skall uppskattas efter vissa angivna grunder och
ersättas domänfonden av den från nämnda egendom fallande avkastningen.

För de nuvarande löneboställena föreslås benämningen prästlönedomäner.

I motiveringen för dessa förslag anföra 1927 års sakkunniga efter att hava
framhållit att frågan örn skatteutjämning pastoraten emellan vore det centrala
problemet, vars lösning kunde väntas giva uppslag till ordnandet av åtminstone
flertalet övriga frågor, som äro beroende av eller eljest äga samband med
finansieringssystemet:

Vid bedömandet av skatteutjämningsfrågor, då det i vidare sammanhang
gällt rikets kommuner, har befogenheten av ett utjämningsförfarande motiverats
bland annat därmed, att kommunerna nödgas bekosta av staten föreskrivna
åtgärder för olika samhälleliga ändamål, såsom för rättsskydd, fattigvård, skolundervisning
och andra kulturella uppgifter, därvid kommunerna i stor utsträckning
bindas av statliga föreskrifter i fråga örn åtgärdernas omfattning
och kostnaden för desamma. Ett livligt meningsbyte har därvid förekommit, i
vilken mån särskilda dylika uppgifter skola anses som »statliga» eller »kommunala».
Det vill synas, som örn diskussionen på denna punkt svårligen skall
kunna leda till oomtvistliga resultat, så länge man enbart fäster avseende vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

åtgärdernas natur och ändamål, ty det måste ytterst vara en praktisk fråga, om
en viss samhällsuppgift skall besörjas av staten eller av kommunerna. Däremot
torde det vara befogat att rätta omdömet i detta ämne efter graden av det intresse,
som från statens sida ådagalägges vid genomförandet av olika samhällsuppgifter.
Ju större inflytande staten utövar i avseende å ordnandet av en viss
samhällsuppgift, som av historiska eller andra skäl ansetts åligga kommunerna,
desto större anledning föreligger att betrakta uppgiften icke såsom en kommunal
utan såsom en allmänt-nationell angelägenhet.

Skärskådar nian det föreliggande ämnet från denna synpunkt, måste det
erkännas, att den historiska utvecklingen av statskyrkosystemet, sådant detsamma
tagit form i vårt land, lett till ett dominerande statligt inflytande på
prästlöneväsendet och på den kyrkliga organisationen i allmänhet. Här torde
blott behöva framhållas, hurusom pastoraten sakna avgörande inflytande vid
regleringen av de allra flesta och betydelsefullaste frågorna på hithörande område.
Bildandet av nya församlingar och pastorat samt annan ändring i den
ecklesiastika indelningen äga rum genom beslut av Kungl. Maj :t i administrativ
ordning. Ej ens den snävt begränsade befogenhet, som jämlikt 3 § lagen den
13 juni 1919 örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning tillkommer en borgerlig kommun att under särskilda förutsättningar
motsätta sig en indelningsändring, har tillerkänts den kyrkliga kommunen.
Bestämmandet av antalet prästerliga befattningshavare i ett pastorat tillhör
ävenledes ensamt Kungl. Majit. De belopp, med vilka prästlönerna utgå, äro
till sina grunder bestämda genom lag. I de särskilda, av Kungl. Majit fastställda
löneregleringarna utmätas dessa belopp bokstavligt talat på öret. Jämväl
i fråga örn prästernas stationeringsorter inom en församling och beträffande
själva bostädernas förläggning äger bestämmandet rum i administrativ väg.
Sammalunda är förhållandet exempelvis med fördelningen mellan församlingsprästerna
av tjänstegöromålen.

Det torde, i betraktande av de omständigheter som här påpekats, vara omisskännligt,
att den karaktär av statligt-kyrklig uppgift, som gavs åt det prästerliga
löneväsendet redan genom 1862 års förordning, blivit alltmera utvecklad
och befäst genom den år 1910 genomförda lagstiftningen.

Stöd för en sådan mening har väl i det föregående väsentligen hämtats ur
ett yttre händelseförlopp eller från lagstiftningens påvisbara innehåll och följder.
Men det är tydligt, att vad som sålunda förekommit haft sin grund i statsmakternas
uppfattning örn betydelsen av prästerskapets uppgift och verksamhet.

Enär alltså prästerskapets avlönande måste karakteriseras såsom en allmäntnationell
angelägenhet, anse sig de sakkunniga böra i princip förorda, att
prästlönebesväret fullständigt utjämnas mellan de kyrkliga kommunerna.
Huruvida ett sådant utjämningsförfarande skall omfatta samtliga lönekostnader
bör bedömas ur praktiska synpunkter.

Efter att hava utförligt diskuterat frågan, huruvida den föreslagna skatteutjämningen
även borde omfatta utgifterna för beredande av bostäder åt prästerskapet,
påpekade de sakkunniga, att utjämningen kunde åstadkommas antingen
genom ett utbyggande av den kommunala beskattningen eller på statsbeskattningens
grund. I valet mellan dessa alternativ stannade de sakkunniga
för att anordna skatteutjämningen på grundval av kommunal beskattning.

Vad särskilt angår förslaget att till kyrkofonden indraga all prästlönejord
må här ur de sakkunnigas betänkande anföras följande motivering:

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 hafi. (Nr 187.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Såsom en grundläggande princip i den år 1910 genomförda regleringen på
hithörande område gäller, att de för prästerskapets avlöning uppsamlade tillgångarna
i fast egendom och i penningar skola, utan avseende å sättet för
dessa tillgångars tillkomst, helt och uteslutande användas för berörda ändamål.
Principen innebär, att något överskott i egentlig mening å sådana tillgångars
avkastning icke skall kunna uppkomma. Behöver avkastningen i fråga
icke tagas i anspråk inom det pastorat, där densamma utfallit, överföres den
— efter uppsamling i kyrkofonden — i form av utjämningsbidrag enligt 21 §
löneregleringslagen till annat pastorat, där underskott föreligger. En skärpning
har principen erhållit genom stadgandet, att det enskilda pastoratet skall vara
skyldigt att genom skatt uttaga visst belopp (den första s. k. treöringen),
innan avkastningen av de inom pastoratet förefintliga »lokala» tillgångarna
får tagas i anspråk för löneändamål därstädes. Mot densamma restes under
prästlönelagstiftningsfrågans behandling inom riksdagen och kyrkomötet år
1910 icke från något håll gensaga. Men har det, vilket icke synes kunna med
framgång förnekas, varit berättigat att för den partiella utjämning av prästlönebesväret
pastoraten emellan, som åvägabragtes år 1910, behandla omförrnälda
slag av egendom såsom en i sista hand för landet i dess helhet gemensam
avlöningstillgång, synes det befogade i ett dylikt behandlingssätt framstå
än påtagligare, då det gäller att fullfölja utjämningen i enlighet med de sakkunnigas
förslag. Ty skall ett pastorat, där utdebiteringskvoten på grund av
stort skatteunderlag skulle kunnat hållas relativt låg för det fall, att pastoratet
haft^ att ensamt svara för avlöningen av sitt prästerskap, i utjämningssyfte
avstå skattemedel, lärer man svårligen kunna anse denna anordning berättigad
med mindre alla pastorat, som disponera för prästlöneändamål uppsamlade tillgångar,
i första hand avstå dessas avkastning till förmån för det gemensamma
nationella ändamål, som den kyrkliga organisationens upprätthållande innebär.

Förvaltnings- Formen för prästlönejordens förvaltning står i ett första och oupplösligt sam^lösUgtYero-"
kanc* mec* s5ttet dispositionen av den därifrån härflytande avkastningen.
ende av sättet är också först efter ett slutligt ståndpunktstagande till denna dispositionsför
dispositio- fråga, som de alternativa vägarna för en revision av den gällande förvalt^lönejordensf"
ninSsordningen läggas öppna och kunna med någon behållning bringas under
avkastning, diskussion.

Genom den av lagstiftningsåren 1862 och 1910 markerade rättsutvecklingen
på det prästerliga avlöningsväsendets område har prästlönejordens avkastning
i alltjämt växande utsträckning tagits i anspråk såsom underlag för
utjämning pastoraten emellan av prästlönebesväret. Man ställes då till en början
inför spörsmålet: kan en återgång tänkas äga rum i detta utvecklingsförlopp
eller, med andra ord, bör kyrkofondens nuvarande delaktighet i och ekonomiska
beroende i övrigt av sagda avkastning kunna helt eller delvis avvecklas?
De sakkunniga hava icke funnit sig kunna förorda ett realiserande av denna
tanke. De sakkunniga hava tvärtom ansett sig böra stanna vid ett förslag till
omläggning av den för närvarande gällande regleringen därhän, att hela avkastningen
av prästlönejorden tillföres kyrkofonden.

De för sist åsyftade förslag bestämmande skälen, vilka icke skola i detta
sammanhang upprepas, hava varit av principiell natur. En åtgärd i här nämnd
riktning måste erhålla en mycket väsentlig betydelse i ett rent praktiskt hänseende.

Kyrkofondens En av huvudorsakerna till tyngden och omständligheten i de former, i
lorn ** mäle man förvaltningen av prästlönejorden för närvarande är bunden, är såsom

fö™ prästlöne”1 föregående ofta berörts att söka däri, att nämnda jord, med avseende å

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

det med dess avkastning förbundna ekonomiska intresset, är så att säga ställdjorden cn förmitt
emellan kyrkofonden och pastoraten med den därav följande konsekven- 1s''ir

sen, att ingendera av de två alternerande intressenterna kunnat insättas såsomfrågan8 raiioden
naturliga målsmannen för jorden i fråga. Utan att denna enligt vad er- nella lösning,
farenheten visat förlamande dualism avlägsnas, torde varje reform av det gällande
förvaltningssystemet komma att visa sig mer eller mindre verkningslös.
Teoretiskt sett kunna för undanröjande av den angivna dualismen två motsatta
vägar beträdas. Man kan förlägga en ensamrätt till avkastningen hos vederbörande
pastorat eller ock giva kyrkofonden en sådan rätt. Varje förslag
till kompromiss mellan dessa två motsatta alternativ måste komma att träffas
av samma huvudanmärkning, som riktats mot den gällande regleringen. En
lösning enligt det förra alternativet skulle stå i strid med en av huvudprinciperna
för den gällande lagstiftningen på förevarande område och därmed i
ännu högre grad i strid med de sakkunnigas eget förslag örn en allmän utjämning
av prästlönebesväret och har av sådant skäl måst avvisas. Vill man jämna
vägen för en effektivare och framför allt enklare administration av prästlönejorden
än den, som nu består, lärer man följaktligen vara hänvisad att välja
anordningen enligt det senare alternativet.

Den frågan följer då närmast: kan man, örn kyrkofonden på här angi-Kyrkligt-komvet
sätt blir den i varje fall intressebetonade målsmannen för prästlönejor-m.unal förvaitden,
det oaktat tänka sig, att församlingarna göras meddelaktiga i denna jords
förvaltning?

Även efter tillkomsten av 1910 års lagstiftning hava förslag i sådan riktning
framkommit. Merendels hava förslagsställarna givit uttryck åt ett underkännande
i allmänhet av den statliga fastighetsförvaltningens effektivitet,
hänvisat på det ogynnsamma resultatet av löneboställenas första utarrendering
och trott sig kunna ställa i utsikt en väsentlig förbättring i det ekonomiska
utbytet av prästlönejorden, därest kommunal myndighet finge uppgiften med
dess förvaltning sig anförtrodd. leke sällan spåras lätt — särskilt i sådana
fall, där förslagsställarna gjort sig till talesmän för det mindretal, företrädesvis
i Norrland belägna församlingar, som hava boställen med större skogstillgångar
—• en allmän misstämning på grund av den år 1910 tillkomna lagstiftningens
verkningar för dessa församlingars del och en förhoppning att,
därest boställenas skötsel till jord och skog bleve hänlagd till församlingarna
och deras organ, församlingarna också skulle kunna i vidare utsträckning än
nu sker göras delaktiga i boställsskogarnas avkastning.

Hur skall ett bestämmande inflytande i fråga örn sättet för prästlönejordens
ekonomiska utnyttjande kunna inrymmas åt den lokala menigheten, församlingen
eller pastoratet, utan att en sådan anordning medför den irrationella och
ohållbara konsekvensen, att de ekonomiska verkningarna av menighetens dispositioner
eventuellt, direkt eller indirekt, gå ut över en annan intressent än
densamma själv, nämligen över kyrkofonden? Det torde visa sig, att den enda
möjliga form, varunder ett deltagande från den lokala menighetens sida i
prästlönejordens förvaltning skulle kunna förverkligas, är en anordning i huvudsaklig
anslutning till den, varpå departementschefen i sitt yttrande till
statsrådsprotokollet den 22 april 1927 riktat uppmärksamheten: »löneboställenas
fakultativa överlämnande till pastoraten till viss friare nyttjanderätt mot
ett årligt för en längre tidsperiod fastställt avgäldsbelopp». Anordningen betecknas
av departementschefen såsom en långt gående åtgärd i dccentralisationssyfte.
Den med den förevarande lösningslinjen förbundna fördelen skulle
närmast, på sätt framgår av departementschefens ifrågavarande uttalande, vara

100

Kungl. Majrid proposition nr 187.

den möjlighet denna linje syntes erbjuda till en avveckling, örn än icke fullständigt,
av den statliga förvaltningen av prästlönejorden.

Det torde vara nödigt att något närmare granska förslagets praktiska innebörd.

Den första förutsättningen för att en förvaltningsorganisation av här ifrågasatt
slag skulle kunna tänkas få något praktiskt värde lärer vara den, att
boställsfastighetens övertagande skulle kunna bereda den lokala menigheten1
någon påtaglig ekonomisk fördel. Endast på en dylik ren intressegrund torde
den nämnda förvaltningsordningen kunna bygga. Till en början synes härav
följa, att anordningen icke finge göras obligatorisk. Blott sådana församlingar,
vilka så åstundade, borde komma i fråga för denna förvaltningsuppgift. Viktigast
men på samma gång ömtåligast bleve obestridligen deli avgäldssättning,
som skulle föregå församlingens övertagande av fastigheten och som i själva
verket måste bliva systemets egentliga ekonomiska grundval.

Då huvudsyftet med den ifrågasatta anordningen skulle ligga däri, att
boställsegendomarna bleve omhändertagna av församlingarna såsom direkt ekonomiskt
intresserade av deras högsta möjliga avkastning, måste de avgälder,
med vilka församlingarna skulle hava att lösa till sig den temporära förfoganderätten
över boställena, fastställas efter en visserligen skälig men låg
taxa. Det från det allmännas sida berättigade i en sådan för församlingen fördelaktig
grund för avgäldssättningen borde då ligga i den förväntan, att det
allmännas eventuella förlust på grund av någon undervärdering av egendomarnas
avkastningsförmåga bleve ersatt genom minskade kostnader för dessas förvaltning.
Å andra sidan komme från vederbörande församlings synpunkt en
anordning av antjdt slag icke att bliva ekonomiskt riskfri. Under tiden för en
avgäldssättnings giltighet kunde givetvis konjunkturerna undergå sådan förändring,
att utbytet av fastigheten i församlingens hand nedginge, tilläventyrs
under det avgäldsbelopp, församlingen själv hade att utgöra. Mot en dylik
förlust skulle församlingen icke kunna säkerställas.

I själva den tanke, varpå den här berörda anordningen vilar, ligger utan
gensägelse något tilltalande. De allt fastare former, som statskontrollen över
prästlönejorden tagit, hava dock icke hindrat, att församlingarna under en
lång rättsutveckling framträtt med ett visst anspråk på att, vid sidan örn
prästen, betraktas såsom naturliga representanter för de priisterliga boställena
inom sina områden. Det sätt, varpå boställsegendomarna tillkommit, har härvid
varit utan betydelse. På grund av boställenas merendels centrala belägenhet
inom församlingarna hava dessa kunnat i avsevärd utsträckning å desamma
mot avgälder, som tidigare erlagts till prästen och numera ingå bland de
prästerliga avlöningsmedlen, tillgodose sina tomt- och övriga jordbehov. Upplåtelser
till de kyrkliga och borgerliga kommunerna av områden å prästlönejord
för begravningsplatser, för skolväsen och fattigvård m. m. torde för närvarande
kunna räknas i tusental.

Det kan heller icke antagas annat än att talrika landsförsamlingar i riket
hava inom sina såväl borgerliga som kyrkliga representationer tillgång till
personliga krafter, väl skickade att omhänderhava den omedelbara förvaltningen
av även en betydande boställsegendom.

1 Huruvida den ekonomiska uppgift, varom kär är fråga, skulle tillkomma pastoratet — ett
kyrkligt-kommunalt förband som dock saknar ett verkställande organ — församlingen, inom
vilken boställsfastigheten är belägen, eller tilläventyrs den motsvarande borgerliga kommunen,
bleve ett spörsmål för sig. Detsamma skall i förevarande sammanhang icke närmare beröras.
Då de sakkunniga i den närmast följande framställningen begagna sig av beteckningen >församlingen»,
åsyftas därmed en, vilken som helst, av de nämnda kommunala korporationerna.

101

Kungl. Mcij:ts proposition nr lii7.

Det torde dock finnas skill att erinra därom, att vissa hittills från ett nara
liggande område gjorda erfarenhetsrön knappast varit ägnade att ställa en del
landsbygdsförsamlingars fastighetsförvaltning i en särdeles fördelaktig dager.
De sakkunniga syfta härmed på det icke ringa antal klockarboställe!!, som på
skilda orter inom landet, merendels utan att tillstånd därtill i behörig ordning
sökts och erhållits, omhändertagits av vederbörande församlingar. Åtgärden
i fråga har i regel varit föranledd därav, att en innehavare av förenad
klockar- och folkskollärarbefattning, sorn i denna sin senare egenskap åtnjutit
författningsenlig bostadsförmån, tilldelats kontant ersättning i stället för brukningsrätten
till klockarbostället. Detta senare har härefter av församlingen antingen
disponerats för något dess eget omedelbara behov eller ock, såsom ofta
synes hava skett, utarrenderats.

Upplysningar, som erhållits rörande dessa arrendegårdar, hava i icke få
lall varit nedslående. Ett typiskt förlopp synes hava varit följande. I brist
på härför direkt tillämpliga bestämmelser hava församlingarna ansett sig oförhindrade
att upplåta bostället utan skyldighet för arrendatorn att därå verkställa
nybyggnad eller måhända ens att utföra nödiga underhållsarbeten. Arrendesumman
bär härigenom kunnat sättas väsentligt högre än eljest varit möjligt.
Omsorgen örn åbyggnadernas bestånd har ställts på framtiden och skjutits
över på en efterföljande generation församlingsmedlemmar. Efter förloppet av
en eller flera arrendeperioder har tidens tand gjort sitt verk, och församlingen
har ställts inför det ofrånkomliga kravet på en kostsam nybyggnad eller det
billigare alternativet att söka utverka tillstånd till fastighetens försäljning i
befintligt skick. Det har icke varit ägnat att förvåna, om församlingarna i
första hand sökt komma undan sitt iråkade ekonomiska bekymmer på den sistnämnda
vägen. Framställningar i sådant syfte hava också en tid varit vanliga,
men de synas så gott som undantagslöst hava av principiella skäl lämnats
utan bifall. Veterlig! är, att klockarboställena för närvarande mångenstädes
inom landet befinna sig i ett förfallet skick, och detta ehuru församlingarna
i fråga örn dessas skötsel haft väsentligt större möjlighet till ingripande än
beträffande de prästerliga löneboställena.

Då de sakkunniga stannat vid den uppfattningen, att deli ifrågasatta anordningen
— prästlönejordens fakultativa överlämnande till församlingarna
»till viss friare nyttjanderätt» — icke skulle medföra någon förbättring av de
för närvarande rådande förhållandena, har dock det bestämmande skälet härför
icke varit misstro mot den kommunala fastighetsförvaltningen såsom sådan.
Den avgörande svagheten i nämnda anordning visar sig ligga dari, att den
förutsatta »friare nyttjanderätten» i själva verket måste tänkas bliva ganska
litet »fri», och fråga är rent av, om åt vederbörande församling skulle kunna
inrymmas en dispositionsrätt till resp. boställen, som avsevärt sträckte sig utöver
de befogenheter, vilka normalt tillkomma en arrendator.

Till en början synes sålunda vara givet, att församlingens förfoganderätt
icke kail utsträckas till någon åtgärd, som innebär förminskning av fastighetens
ägor eller eljest disposition över dess substans. Varje uppkommande fråga
örn försäljning av något till fastigheten hörande område skulle följaktligen såsom
hittills få prövas av statlig myndighet. Samma bleve förhållandet beträffande
tillgodogörandet av sten-, grus-, torv- eller lcrtäkter o. d.. där icke
vid avgäldssättningen bestämmelser härutinnan kunnat särskilt meddelas. Då
församlingens egen disposition av boställsegendomen skulle vara begränsad till
viss tid i sänder, för vilken den bestämda avgälden skulle oförändrat utgå, kan
icke heller förutsättas, att församlingen skulle äga i sin tur upplåta fastigheten
eller del därav till brukande åt annan för tid överskjutande tiden för dess egel

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

innehav. \ arje fråga om dylik upplåtelse i andra hand skulle såsom hittills
få hänskjutas till prövning av statlig myndighet.

Särskilt aktuell bleve frågan, huruvida församlingen skulle äga rätt att,
utan för varje fall därtill inhämtat tillstånd vidtaga förändringar med avseende
å boställsfastighetens byggnader. Frågans praktiska betydelse kan belysas
med ett exempel. Under tiden för församlingens innehav av ett boställe uppkommer
fråga örn anordnande av en ny, med jordbruk förenad fattigvårdsanstalt
inom kommunen. Boställets jord befinnes härför vara lämpligast. Genom
en disposition av boställsjorden på angivet sätt blir den befintliga arrendatorsbostaden
för ändamålet onödig men kan tänkas efter ombyggnad komma
till användning för annat den kyrkliga eller borgerliga kommunens behov. Dispositionen
av boställsjorden för fattigvårdens räkning påkallar därjämte flyttning
av det ena eller andra av boställets uthus.

Skulle de i det här anförda exemplet nämnda dispositionerna med avseende
å boställshusen få företagas utan medgivande av statlig myndighet? Det
kan svårligen förutsättas. De för närvarande befintliga, ofta med stora kostnader
åstadkomna byggnadsuppsättningarna å löneboställena representera en
betydande del av dessas kapitalvärden. Varje mer eller mindre ingripande förändring
med avseende å byggnadernas antal, anordning och beskaffenhet i
övrigt måste öva inverkan på berörda värden. Då ett återställande av boställshusen
i deras ursprungliga skick sannolikt merendels av praktiskt-ekonomiska
skäl bleve uteslutet, skulle sådana vidtagna förändringar skapa ett i varje fall
nytt faktiskt utgångsläge för en eventuell efterföljande avgäldssättning.

Vad ovan framhållits har närmast haft avseende å löneboställenas jordbruksdelar.
Den dispositionsrätt, församlingarna skulle kunna erhålla till skogsmarkerna,
bleve knappast mindre beskuren. Särskilt torde vara givet, att principen
uthålligt skogsbruk icke skulle kunna eftergivas. Det för närvarande
gällande plantvånget mäste förty allt fortfarande för dessa skogar upprätthållas.
Prövningen och godkännandet av hushållsplanerna, vare sig nu församlingarna
för dessas upprättande skulle komma att anlita skogsstatstjänsteman,
länsjägmästare eller annan sakkunnig, måste allt fortfarande komma att
ligga i statlig skogsvårdsmyndighets hand.

Till stöd för förslaget örn boställenas överlämnande till församlingarna har
anförts det skälet, att den statliga uppsikten och kontrollen över boställena därigenom
skulle kunna avsevärt inskränkas. Då, enligt vad i det föregående påvisats,
_ åt församlingarna icke skulle kunna inrymmas avsevärt vidsträcktare
dispositionsrätt än den som tillkommer en arrendator, lärer emellertid någon inskränkning
av den statliga kontrollen icke i nämnvärd grad kunna äga rum.

Någon ytterligare belysning av det här behandlade förslagets praktiska innebörd
torde icke vara behövlig. Man kommer vid ett fortsatt inträngande i
prästlönejordens förvaltningsfråga lätt nog till den insikten, att denna fråga
aldrig kan vinna en tillfredsställande lösning på grundvalen av någon slags
medelväg mellan den statliga och kommunala förvaltningsformen. Skall nämnda
jord överlämnas _ till församlingarna att förvaltas och nyttiggöras, bör församlingarnas
dispositionsrätt kunna utövas med den obundenhet, som i regel tillkommer
menigheterna i fråga om deras egen fasta egendom. Kan detta av särskilda
skäl icke medgivas, lärer någon annan förvaltningsform än den rent
statliga icke böra komma i fråga.

Ett ytterligare förhållande bör i detta sammanhang angivas.

Då det gäller prästlönejordens förvaltningsfråga, träda särskilt fram i förgrunden
tvenne under senare tid ofta och energiskt framförda förslag. Det
ena av dessa förslag bero res i domänstyrelsens utlåtande den 31 mars 1924

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

och går ut på en arrondering eller koncentration av prästlönejorden på det sätt,
att de små och fördenskull dyrförvaltade boställena efter prövning i varje särskilt
fall försåldes, varefter de inflytande köpeskillingsmedlen borde användas
för inköp av skogsmark för bildandet av större, sammanhängande skogskomplex.
Det andra av de här åsyftade förslagen, i regel framfört utan att
inställas i något sammanhang med det förstnämnda, avser yrkandet därpå, att
prästlönejorden må kunna i vidsträcktare omfattning än vad som för närvarande
är författningsenligt möjligt styckas och upplåtas för nybildning av
mindre men självständiga jordbruk.

De sakkunniga skola återkomma till de angivna förslagen. I detta sammanhang
skall blott framhållas, hurusom ett eventuellt förverkligande av de
i dem innefattade önskemålen svårligen låter sig tänka utan en statlig förvaltning
av prästlönejorden. Skall en förvaltningspolitik beträffande sagda jord
med här angivna syften överhuvud taget kunna bedrivas med någon effektivitet
och planmässighet, lära de därför nödiga dispositionerna icke kunna göras beroende
av församlingarnas samtycke eller deras villighet eller ovillighet att
därtill i den ena eller andra formen medverka.

De sakkunniga tro sig med den ovan lämnade kortfattade framställningen Den statliga
hava påvisat, hurusom bibehållandet av en statlig förvaltning av p rästlö n ejor -den —• man må finna sig därav tilltalad eller icke — är en praktisk nödvändig- komlig.
het. Men härav följer icke, att ett fortsatt upprätthållande av en statlig administration
av den typ, som organiserats på grundval av 1910 års ecklesiastika
boställslagstiftning, kan från någon synpunkt försvaras. Att den nu rådande
ordningen på detta förvaltningsområde icke kan anses i längden hållbar hava
de sakkunniga sökt ådagalägga med sin härom lämnade redogörelse.1 Det berättigade
i denna uppfattning torde för övrigt numera knappast på något omdömesgillt
håll förnekas.

Sedan de sakkunniga härefter utförligt motiverat sitt förslag att bibehålla
domänverkets befattning med prästskogarna samt till detta verk överföra jämväl
förvaltningen av boställenas jordbruksdelar, anföra de vidare:

Det kan finnas anledning att här ytterligare, om än i största korthet, an- Praktiska
giva några särskilt framträdande, med den ifrågasatta förvaltningsomlägg- vinster,
ningen förbundna praktiska vinster.

1. Den av en olämplig lagstiftning tillskapade klyftan inom administrationen
av, å ena sidan, prästboställenas skogar och, å den andra, inägorna,
varigenom nämnda skogar och inägor hittills kommit att praktiskt taget förvaltas
såsom särskilda fastigheter, bleve avlägsnad. Samhörigheten mellan
skogsbruk och jordbruk i vårt land har, särskilt för prästboställenas del, blivit
övertygande belyst genom vissa av kyrkofondskommittén föranstaltade utredningar.
2 Bland annat har påvisats, hurusom en gemensam förvaltning avnämnda
boställens skogar och jordbruksdelar utgör en viktig förutsättning för
en rationell lösning av frågan örn beredande av tillgång till fasta skogsarbetare
för nämnda skogars skötsel. Det är anledning att ytterligare erinra om att
sambandet mellan skogsbruk och jordbruk numera kräver ett särskilt beaktande,
då fråga uppkommer om föryttring av boställsjord. Genom 1926 års
jorddelningslag gäller nämligen i fråga om nybildning av jordbruksfastighe -

1 Härmed avses, bland annat, do sakkunnigas här ovan å sidorna 72—84 intagna uttalanden.

2 Se härom närmare kyrkofondskommitténs publikationer VII. Sveriges prästskogar av J. A.
Amilon s. 168—175.

104

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 187.

Socialise ringsnämn den.

ter genom avstyckning, såsom allmän regel, att sådan åtgärd, där till stamfastigheten
hör skog, icke må ske utan att styckningslotten i mån av tillgång
erhåller erforderlig skog. Det ligger i öppen dag. att mycken omgång
skall uppstå vid behandlingen av en uppkommande styckningsfråga i här
nämnt fallbom skog och inägor ligga under skilda förvaltningar. Redan under
den korta tid, under vilken den nya jorddelningslagen hittills varit i tillämpning,
hava, enligt vad de sakkunniga försxjort, olägenheter i ifrågavarande
hänseende uppkommit. Skola styckningar i större omfattning än nu sker framdeles
komma att äga rum å prästlönejord måste dessa olägenheter komma att
bliva synnerligen besvärande.

2. Domkapitlens många bestyr med förvaltningen av de ecklesiastika löneboställena,
till sin väsentligaste del bestående i en dubbelbehandling, jämlöpande
med länsstyrelsernas handläggning, av den stora mångfalden med arrendeväsendet
sammanhörande ärenden, bringas att upphöra. Den lättnad i domkapitlens
arbetsbörda, som härigenom skulle beredas dessa myndigheter, bör
oliva av så mycket större betydelse, som desamma varken med avseende å sin
allmänna organisation, sina arbetsformer eller den hos myndigheterna företrädda
speciella sakkunskapen kunna sägas vara lämpade för förvaltning av jordbruksegendomar.
Det synes påtagligt, att domkapitlen genom en befrielse från
de ifrågavarande förvaltningsgöromålen — väsentligen främmande för deras
huvuduppgifter —• skulle i betydande utsträckning få sina arbetskrafter frigjorda
för sin egentliga maktpåliggande ämbetsverksamhet.

3. Den lokala förvaltningen av kronans jordbruksdomäner uppbäres i första
hand av domänintendentsinstitutionen. Domänintendenternas antal utgör för
närvarande tretton. Med hänsyn, å ena sidan, till kronodomänernas relativa fåtalighet
och starkt växlande förekomst inom olika delar av landet samt, å den
andra, till angelägenheten av att genom en relativ begränsning av tjänstgöringsdistrikten
hålla kostnaderna för domänintendenternas verksamhet nere har möjlighet
hittills icke förelegat att skapa en fast organisation för dessa betydelsefulla
befattningar. Uppdragen mottagas och avlönas alltjämt såsom mer eller mindre
tidskrävande bisysslor. Sammanförandet av den ecklesiastika egendomsförvaltningen
med förvaltningen av kronodomänerna bereder den påtagliga organisatoriska
fördelen, att domänintendentsinstitutionen skall kunna utnyttjas på ett långt effektivare
sätt än nu sker. Efter en företagen omläggning av tjänstgöringsområdena
och efter den utökning av domänintendenternas nuvarande antal, som i
anledning av sammanläggningen må befinnas nödig, måste möjligheterna’för en
fast organisation av nämnda tjänster, till lika båtnad för kronodomänerna som
för prästlönejorden, komma att i hög grad främjas.

Godtager inan i det hela de sakkunnigas utgångspunkt, att förvaltningen
av prästlönejorden framgent såsom hittills måste förbliva en statlig uppgift,
torde med den föregående framställningen vara tillräckligt ådagalagt, att sammanförandet
av förvaltningen utav prästlöneboställenas jordbruk och skogar i
domänverkets hand innefattar den enda naturliga lösningen av prästlönejordens
förvaltningsfråga. Denna förvaltningsomläggning synes vara nära nog ett skolexempel
på sådana till förenkling och besparing inom statsförvaltningen syftande
åtgärder, som man på sista tiden velat beteckna såsom statsförvaltningens
»rationalisering».

Från 1927 års sakkunnigas förslag skilde sig socialiseringsnämndens icke i
principiellt avseende. Även nämnden åsyftade sålunda fullständig skatteutjämning
pastoraten emellan. Men i nämndens förslag framträdde tendensen till
centralisering och förstatligande tydligare än hos de sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

105

Nämnden föreslog sålunda, att den ecklesiastika fasta egendomen — med
undantag av prästgårdarna (d. v. s. bostad med tomt och eventuellt trädgård)
samt fastigheter, till vilka församling kunde uppvisa laga fång -—• jämte kyrkofonden
och övriga ecklesiastika fonder skulle förklaras utgöra statsegendom
och icke vidare tjäna kyrkliga ändamål. För gäldande av de prästerliga befattningshavarnas
löner skulle enligt förslaget utgå församlingsavgift med 30 öre
för skattekrona efter de för kommunalutskylders utgörande gällande allmänna
grunder, därvid uppstående överskott skulle inlevereras till statsverket, medan
i de fall, då församlingsavgiften ej räckte för gäldande av lönebeloppet, statsverket
skulle tillskjuta felande belopp.

Beträffande nämndens motivering för detta förslag ber jag att få hänvisa
till nämndens betänkande. I detta sammanhang vill jag blott nämna, att förslaget
örn den ecklesiastika fasta egendomens indragning till statsverket synes
hava föranletts av en önskan, att dess fortsatta förvaltning av domänverket
icke skulle tyngas av den mängd hänsyn till skilda rättsinnehavare, som nu
måste tagas. Det föreslagna beskattningssystemet motiverar nämnden med den
skatteutjämning, som därigenom skulle åstadkommas.

Det av utredningsmännen framlagda förslaget till decentraliserad förvaltning
av prästlönejorden innebär följande:

Det nuvarande förvaltningssystemet har framkallat kritik.

Denna kan sammanfattas i två huvudanmärkningar, nämligen dels förvaltningsbefogenheternas
splittring å ett flertal myndigheter, dels ock frånvaron
av en direkt intresserad förvaltare, av vilken initiativ och ett smidigt utnyttjande
av den ekonomiska situationen kan förväntas.

En reform bör därför inrikta sig på att dels i görligaste mån koncentrera
förvaltningsbefogenheterna, dels ock välja en förvaltare, som representerar eget
intresse för boställena.

En tillämpning av dessa grundsatser leder till olika anordningar för skilda
slag av prästlönejord.

Vad först prästgårdarna angår synes intet skäl till frångående av det nuvarande
sättet för deras vård föreligga. Den närmaste vården om dem omhänderhaves
av naturliga skäl av tjänsteinnehavaren själv och underhålls- och nybyggnadsarbetena
ombesörjas av pastoraten, till vilkas prästerliga befattningshavare
prästgårdarna äro upplåtna. Kontrollen från myndigheternas sida över prästgårdarna
synes kunna förenklas i någon mån, men anse sig utredningsmännen
icke böra närmare ingå på denna fråga.

Vidkommande härefter de löneboställen, som utgöra tillgångar för avlönande
av visst pastorats prästerskap, däribland inräknat även de boställen, vilkas
avkastning åtnjutes såsom förmån utöver lönen, synes förvaltningsfrågan bäst
lösas genom att förvaltningen anförtros åt pastoraten och deras organ, främst
kyrkorådet, vilket det enligt 41 § församlingsstyrelselagen tillkommer att vårda
församlingens för kyrkliga ändamål avsedda egendom och handhava de medel,
som skola användas därför. Härigenom erhåller man för ett vart av dessa boställen
en förvaltare, som ständigt finnes å orten, väl känner boställets och
Iraktens förhållanden, icke är främmande för jordbruk och skogsbruk samt,
framför allt, är den, som i första hand är intresserad av att boställets avkastning
blir tillfredsställande, enär avkastningen skall användas till fullgörande
av pastoratets skyldighet att avlöna sitt prästerskap.

1931 års
prästlöneutredning.

I. Principer
för en reform.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Beträffande de till kyrkofonden indragna boställena förefinnes intet intresse
från ett särskilt pastorats sida, utan är det i stället fråga om ett samtliga pastorats
gemensamma intresse, att kyrkofondens inkomster bliva så betydande som
möjligt. I följd härav föreslå utredningsmännen i det följande, att de indragna
boställena skola förbliva under myndighetsförvaltning.

I utlåtande över 1927 års sakkunnigas förslag har domänstyrelsen understrukit
vikten av att förvaltningen av ett boställes jordbruksdel och skogsdel
koncentreras till samma förvaltare. Denna mening delas av utredningsmännen,
vilka alltså föreslå, att skogen å de boställen, som utgöra lokal avlöningstillgång,
anförtros åt pastoraten och att de indragna boställenas skogar omhändertagas
av samma organ, som förvaltar deras jordbruksdelar.

Även hos pastorat, som åtnjuta tillskott ur kyrkofonden, kan ett starkt intresse
för egen förvaltning av boställena påräknas, därest uträkningen av
tillskottets belopp anordnas på det sätt, som utredningsmännen på annat ställe
föreslå.

Att förvaltningen av boställena anförtros åt pastoraten, innebär givetvis
icke, att pastoraten äga fritt förfoga över dem.

Flertalet boställen har tillkommit genom donationer. Andra boställen hava
anskaffats av församlingar och pastorat och en del boställen hava anvisats avkronan.
Om samtliga boställen gäller, att de äro rättsligen bundna vid bestämda
kyrkliga ändamål. Att de icke dragas från dessa ändamål eller förvaltaj
på ett sätt, som äventyrar syftet med dem, bör övervakas genom lämplig
kontroll. Då kontrollen beträffande samtliga boställen, utan avseende å
sättet för deras tillkomst, har samma uppgift, nämligen att vidmakthålla boställena
för deras kyrkliga ändamål, saknas anledning att anordna kontrollen
för det ena slaget av boställen annorlunda än för det andra. Kontrollen bör
sålunda blivm ensartad för alla.

Man kan karakterisera förslaget örn boställs förvaltningens decentralisering
till pastoraten, såväl i princip som i fråga örn den praktiska utformningen avförvaltningens
och kontrollens detaljer, genom att säga, att pastoratet inträder
i den prästerliga boställshavarens rättsställning.

Då pastoratet blir boställshavare, bortfalla åtskilliga anordningar, som föranleddes
av ombytet av boställshavare, vilket innebär en betydande förenkling,
och samtidigt vinner man den fördelen, att man kan anknyta den nya ordningen
till välkända och levande rättsbegrepp.

II. Jordbruks- Av pastoratets ställning som boställshavare följer, att pastoratet, liksom
förvaltningen, tidigare den prästerliga befattningshavaren, får ombestyra boställets utarren -1) Pastoratens dering. Härigenom erhåller pastoratet möjlighet att självt fullt effektivt inrvaltnmg.
gripa fgr att tillförsäkra sig högsta möjliga avkastning av sina boställen. Det
blir pastoratet, som får pröva den säkerhet, som spekulanterna på arrendet
hava att erbjuda, samt övervaka, att säkerheten icke förringas i värde. Vidare
blir det pastoratets sak att indriva arrendebeloppen och för egen del tillse,
att arrendatorn icke vanvårdar bostället. Därest pastoratet vid ombyte av arrendator
skulle anse av- och tillträdessyn erforderlig, får pastoratet ombestyra sådan.
Därvid böra, liksom beträffande arrendeförhållandet i dess helhet, allmänna
nyttjanderättslagens regler tillämpas. Någon medverkan från de kontrollerande
organens sida behöves sålunda icke.

Även en boställshavares skyldigheter skola åligga pastoratet. Dessa skyldigheter
äro av två slag, dels sådana som i allmänhet åligga en jordägare utåt, såsom
skyldigheten att betala skatt för bostället, fullgöra allmänna besvär, som
belasta detsamma, bestrida kostnader för boställets deltagande i vattenavledningsföretag
och lantmäteriförrättningar m. m., dels ock sådana som härflyta av

Kungl. Maj:tx proposition nr 187.

107

själva förvaltningsuppdragets fullgörande oell i korthet kunna karakteriseras såsom
boställshavarens skyldigheter mot bostället, såsom skyldigheten att tillse,
att bostället väl hävdas och underhålles samt att hus å detsamma nybyggas, i
den mån de bliva förbrukade.

För närvarande åligga dessa skyldigheter arrendatorn, ett förhållande som
givetvis ofördelaktigt inverkar på den kontanta intäkten av bostället. Att skyldigheterna
nu åläggas pastoratet, beror på att pastoratet självt äger bestämma
villkoren för boställets utarrendering. Anordningen att göra pastoratet i första
hand ansvarigt för bostället innebär emellertid icke, att nya bördor
åläggas pastoratet. Det är redan nu i sista hand boställets avkastning,
som bär kostnaden för skyldigheternas fullgörande. Från arrendet avräknas
sålunda ett årsbelopp, som avser att täcka kostnaden för boställets bebyggelse.

Endast nettoavkastningen kommer pastoratet till godo. Enligt utredningsmännens
förslag åter skall boställenas bruttoavkastning uppbäras av pastoratet.
Kostnaderna för förvaltningen lära icke kunna antagas bliva större för pastoraten
än vad de varit för myndigheterna, snarare mindre, och nettot för pastoraten
kan därför förväntas bliva större än för närvarande. Örn pastoratet så
önskar och finner förmånligt, står det dessutom pastoratet fritt att vid utarrenderingen
genom avtalet med arrendatorn överflytta sina skyldigheter på denne.

Att sådan åtgärd kommer att medföra ett förminskat arrende för bostället, är en
omständighet, som pastoratet får taga i beaktande.

I de fall, då pastorat åtnjuter tillskott ur kyrkofonden, skall enligt utredningsmännens
annorstädes framförda förslag ett värde å boställets normala nettoavkastning
fastställas för att ligga till grund för uträkningen av tillskottet. Vid
värdets bestämmande skall givetvis kostnaden för fullgörandet av alla pastoratet
åliggande skyldigheter, som kunna förutses, tagas i beräkning till sitt fulla
belopp. Andra kostnader, som åsamkas pastoratet, och kostnader, som pastoratet
frivilligt ikläder sig i syfte att förbättra sin inkomst av bostället, äro avsedda
att gottgöras pastoratet därigenom, att vinsten av företaget förbehålles
pastoratet under s. k. frihetsår.

Man har, såsom ovan påvisats, grundad anledning antaga, att pastoraten av 2) Kontroll,
eget intresse komma att förvalta boställena väl. Emellertid kan kontroll icke
undvaras.

Pastoratens medlemmar växla. En generation efterträder den andra, samt utoch
inflyttningar äga rum. Det kan därför tänkas, att ett pastorats nuvarande
medlemmar äro benägna att förskaffa sig en ekonomisk lättnad på bekostnad av
en kommande tids församlingsmedlemmar. Sådan lättnad kan pastoratet vilja
förskaffa sig genom att uttaga och förbruka en del av den kapitaltillgång, bostället
representerar. Detta kan ske på flera sätt. Man kan direkt tillgodogöra
sig en del av boställets naturtillgångar (substans), t. ex. grus, sten, torv och
lera. Ett annat sätt är att tillgodogöra sig boställets hela bruttoavkastning utan
att sörja för att bostället bibehålies till såväl hävd som bebyggelse i samma
skick som tidigare. Härigenom bereder man sig större avkastning för stunden,
men bostället förringas i värde.

Sådant bruk av förvaltningsrätten bör förhindras, och detta blir kontrollens
uppgift.

Vad då först angår tillgodogörande av substanser, synas följande huvudregler
böra gälla. Boställes substans må utan tillstånd tillgodogöras för boställets
husbehov. Därest förekomst av viss substans är större än vad som erfordras
för tillgodoseende även i framtiden av boställets husbehov, må pastoratet efter
prövning i varje särskilt fall av vederbörande kontrollorgan berättigas upplåta
förekomsten för avsalu eller eljest tillgodogöra sig densamma. Av kontroll -

lO.s

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

organet bör i sammanhang härmed föreskrivas, huruvida lämpligen fondering
av inkomsten helt eller delvis bör ske, eller ock det årliga uttaget inskränkas
till viss myckenhet.

Den andra ovan antydda möjligheten att utnyttja bostället till nackdel för
framtida intressenter, nämligen att underlåta att vidmakthålla boställets hävd
och bebyggelse, bör förekomma^ på annat sätt. Såsom allmän regel bör här
gälla, att boställets hävd ständigt hålles i det för det ekonomiska utbytet förmånligaste
skick och att boställets byggnader behörigen underhållas och vid
behov ersättas. Detta bör tillses vid ekonomisk besiktning. Hava försummelser
i det ena eller andra avseendet förekommit, böra för vinnande av rättelse nödiga
föreskrifter meddelas. I likhet med vad ovan sagts beträffande substansuttag,
bör, då någon väsentlig förändring i boställets bebyggelse eller i sättet för brukandet
av detsamma avses, exempelvis upplåtelse till egna hem eller industritomter,
tillstånd därtill inhämtas hos kontrollorganet.

I alla de fall, då fråga uppkommer av beskaffenhet, att enligt förut antydda
regler böra underställas kontrollorganet för prövning, bör det ankomma på
pastoratet att uppgöra förslag i ärendet.

I anseende till bebyggelsens betydelse för bostället anse sig utredningsmännen
här böra något närmare beröra denna fråga. Då insynat hus å boställe vid
ekonomisk besiktning utdömes, bör tillfälle beredas pastoratet att inom viss
tid uppgöra förslag till nybyggnad. Förslaget bör underställas kontrollorganet
för prövning, huruvida den föreslagna nyFyggnaden är tillfyllest eller örn annorlunda
beskaffad byggnad erfordras. I sistnämnda fall bör anvisning lämnas,
i vilka avseenden ändring ansetts påkallad, och pastoratet även nu höras innan
nybyggnaden beslutes. Kontrollorganet bör tillerkännas befogenhet att
föreskriva viss tid, inom vilken beslutet skall verkställas av pastoratet, vid
äventyr, att sådant eljest sker på pastoratets bekostnad. Insyning av verkställd
nybyggnad bör slutligen äga rum genom det kontrollerande organet.

Vad härefter angår valet av kontrollorgan föreslå utredningsmännen, att
da ecklesiastika boställsnämnderna, som under den korta tid, de varit i verksamhet,
visat sig lämpliga och vunnit förtroende, skola bibehållas och i första
hand omhänderhava tillsynen över boställenas förvaltning. Liksom nu bör
kontrollen företrädesvis utövas vid ekonomiska besiktningar vart femte år
eller oftare, örn så påkallas. Några av- och tillträdessyner behöva emellertid
nämnderna icke längre befatta sig med, då ombyte av boställshavare icke förekommer
och ombyte av arrendator är ett ärende, som pastoratet ombesörjer.

För närvarande bestridas arvodena till boställsnämndernas ordförande av
kyrkofonden. Härutinnan föreslå utredningsmännen ingen ändring. Kostnaderna
för de särskilda förrättningarna, d. v. s. reseersättning och dagtraktamenten
till ordföranden och ledamöterna i nämnden, betalas nu av boställsarrendatorn.
Med hänsyn till pastoratens ställning såsom boställshavare, och
då kontrollen närmast är riktad mot dem, synas kostnaderna för förrättningarna
böra bestridas av pastoraten, med rätt för dem till motsvarande avdrag
vid bestämmandet av boställenas normala nettoavkastning.

Den, som är missnöjd med boställsuämnds beslut, torde, liksom nu, hänvisas
att söka ändring genom att begära laga syn.

Medan den kontroll, som utövas av boställsnämnd, av naturliga skäl huvudsakligen
kommer att inrikta sig på tillsyn över boställenas hus och hävd — den
löpande tillsynen — och därför lämpligen bör begränsas härtill, synes kontrollen
i övriga ovan antydda hänseenden, nämligen då fråga blir om substansuttag
utöver husbehovet eller väsentlig förändring i boställets bebyggelse och
i sättet för dess brukande, böra anförtros åt domkapitlet, vilket är bäst skickat

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

109

att tillvarataga intresset av boställets bevarande för framtiden. Det förutsattes,
att domkapitlet, åtminstone i regel, inhämtar boställsnämndens eller dess ordförandes
yttrande i frågor angående boställskontrollen.

Utredningsmännen förutsätta vidare, att de stiftsjägmästare, som utredningsmännen
i annat sammanhang föreslå för att biträda pastoraten vid boställsskogarnas
skötsel, skola vara föredragande hos domkapitlet i boställsärenden av
praktisk natur samt vara skyldiga att vid förrättningar å boställena företräda
domkapitlet i sådana frågor.

Över domkapitlets beslut må klagan kunna föras hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten.

Kör att underlätta för pastoraten att fullgöra med boställsförvaltningen före-3) Förskott ur
nade skyldigheter torde förskott ur kyrkofonden ställas till förfogande. För- kyrkofonden,
skott bör på begäran av pastoratet erhållas för fullgörande av nybyggnad, som
av boställsnäaind prövats oundgängligen erforderlig för boställets behov. Boställsnämnden
skall beräkna behovet av förskott, och bör beloppet sedermera utanordnas
på anmälan av pastoratet.

Även då boställe tvångsanslutes till företag enligt vattenlagen, lagen örn enskilda
vägar eller jorddelningslagen, bör förskott erhållas för kostnader, som
i följd härav uppkomma för bostället.

Den myndighet, som förvaltar kyrkofonden, bör uppgöra plan för återbetalning
av lämnade förskott jämte ränta, vilken sistnämnda torde böra bestämmas
efter den ränta, som vid tillfället är gällande å kapitalmarknaden för kommunala
lån.

Det ankommer på kyrkoråden att av avkastningen från boställena gälda
annuiteterna för förskotten.

De till kyrkofonden indragna boställena, vilka — utom i bokföringsavseende i) Boställen,
— till kyrkofonden intaga samma ställning som statens domäner till domän-vilkas avkastfonden,
utgöra ett fåtal i jämförelse med pastoratens boställen. I hela rikettiffkyrfinnas
endast 149 sådana brulmingsenheter, därav i Uppsala stift 12, i Lin- '' kofonden*
köpings stift 7, i Skara stift 12, i Strängnäs stift 13, i Västerås stift 2, i Växjö
stift 7, i Lunds stift 71, i Göteborgs stift 16, i Karlstads stift 7, i Härnösands
stift 1, i Luleå stift intet samt i Visby stift 1. Närmare uppgifter om dessa boställen
finnas i kyrkofondskommitténs huvudbetänkande, sidan 72.

Beträffande dessa boställen, vilka egentligen utgöra en del av kyrkofondens
kapital, torde det, såsom förut anförts, bliva nödvändigt att bibehålla en förvaltning
genom myndighet. Att emellertid därvid fortfarande tillämpa den nuvarande
ordningen synes icke vara lämpligt.

Enklast torde förvaltningen kunna ordnas, örn den anförtros åt domkapitlen
och närmast ombesörjes av stiftsjägmästarna.

Domkapitlet bör sålunda ombesörja utarrenderingen av boställena samt i
övrigt äga alla de befogenheter, som tillkomma en jordägare, och arrendeförhållandet
bör regleras av allmänna nyttjanderättslagen. Kontroll över arrendatorn
utövas av stiftsjägmästaren. Ekonomiska besiktningar av boställsnämnd
äro ej erforderliga.

Den omständigheten, att ifrågavarande boställen, såsom ovan anförts, äro
att anse såsom en del av kyrkofondens kapital, medför, att det närmast torde
böra ankomma på kyrkofonden att ikläda sig alla de ekonomiska förpliktelser,
som enligt allmänna nyttjanderättslagen åligga jordägaren. För närvarande
stadgas i boställsordningen, att alla laga hus å löneboställe skola nybyggas
av arrendatorn, och arrendeförordningen ålägger arrendatorn skyldighet att
ansvara för alla bostället åvilande skatter och onera. Han är vidare skyldig
att ombesörja och bekosta byggnadernas brandförsäkring samt uppföra stängsel.

Ilo

Kungl. Majlis proposition nr 181.

Han skall i arrendekontraktet tillförbindas att genom avkortning i arrendet eller
först av sin efterträdare mottaga ersättning av beskaffenhet, att det enligt lag
åligger Jordägare att utgiva sådan. Skall löneboställe, enligt därom i vederbörlig
ordning fattat beslut, deltaga i laga skifte, ägoutbyte eller annan lantmäteriförrättning,
eller skall boställe deltaga i företag för marks torrläggning genom
dikning, vattenavledning eller invallning, skola kostnaderna därför, i vad de
icke belöpa å bostället tillhörande skogs- och hagmark, bestridas av arrendatorn,
med honom förbehållen rätt till enahanda ersättning, som i fråga örn dylika kostnader
är boställshavare medgiven.

Från alla nu omförmälda förpliktelser blir arrendatorn av ett indraget boställe
befriad, därest utredningsmännens förslag att lägga förpliktelserna å
kyrkofonden vinner bifall. Man har anledning att vid en dylik anordning
förvänta, att arrendet kan sättas väsentligt högre än för närvarande är fallet
och att en sådan ökning av arrendet kommer, örn man betraktar beståndet av
indragna boställen såsom en helhet, att ersätta räntan å det i boställena nedlagda
kapitalet ävensom möjliggöra dettas avskrivning.

Då förvaltningen av de indragna boställena sker för kyrkofondens räkning,
uppstår icke såsom beträffande övriga boställen fråga örn förskott och amortering.

Husröte- och vanhävdsersättning synes lämpligen, liksom nu, böra betalas
av den avträdande arrendatorn till den tillträdande. Stifts jägmästarens inspektioner
böra icke bekostas av arrendatorn, och beträffande av- och tillträdessyner
bör kostnaden fördelas enligt allmänna nyttjanderättslagen.

III. Skogsför- Såsom förut anförts, hava utredningsmännen anslutit sig till den av domän▼altningen.
styrelsen uttalade meningen, att skogsförvaltningen bör omhänderhavas av
samma organ, som förvaltar boställets jordbruk. En sådan anordning innebär
på sätt och vis en nyhet, i det förvaltningen av skog och jordbruk varit åtskild
icke blott enligt 1910 års lagstiftning utan också i viss omfattning redan enligt
1866 och 1894 års skogsordningar.

Utredningsmännen finna det uppenbart, att det för domänverket — som är
ett statens affärsdrivande verk och såsom sådant har till huvuduppgift att åt
statsverket utvinna största möjliga inkomst av kronans egna domäner och skogar
—- måste framstå såsom en mera främmande uppgift att handhava förvaltningen
av skogar, som äro bestämda för annat ändamål. Härtill kommer,
att prästskogarna på grand av sin spridda belägenhet och ofta ringa storlek
mindre väl lämpa sig för en centraliserad förvaltning.

Även örn boställsskogarnas hittillsvarande skötsel varit föremål för viss kritik,
vilken ej ens domänstyrelsen velat helt tillbakavisa, måste likväl erkännas,
att under den tid, skogarna stått under domänverkets förvaltning, det sörjts
för föryngringen och att även markförbättringsarbeten, såsom skogsdikningar,
utförts.

. Vid genomförande av en decentraliserad förvaltning av skogarna måste tillses,
att skötseln av dem så anordnas, att densamma blir minst lika god som
för närvarande — helst bättre.

1) Pastoratens _ Medan det inom alla pastorat finnes god tillgång på förträfflig sakkunskap
förvaltning, i fråga örn jordbruk, kan man icke förutsätta, att den forstliga insikt, som
kräves för ett rationellt skogsbruk, alltid finnes företrädd inom pastoraten. En
decentralisation av skogsförvaltningen till pastoraten fordrar alltså, att skogligt
utbildad personal tillhandahålles dem. Av särskild betydelse är, att denna
personal helt ägnar sig åt prästskogarna.

Genom ett infogande av skogligt bildad arbetskraft i förvaltningen förlora
pastoraten icke sin ställning såsom de egentliga förvaltarna av skogen. Man

Kungl. Majlis proposition nr 187.

lil

åsyftar endast en uppdelning av omsorgerna beträffande skogarna på det sätt,
att den sida av deras förvaltning, som fordrar fackliga insikter, liandhaves
av den skogligt bildade personalen, medan det praktiska förvaltningsarbetet,
det kontinuerliga övervakandet, virkesskördens utnyttjande, ekonomien och bokföringen
m. m. överlämnas till pastoraten. Pastoraten likställas således med
en egendomsägare, som själv förvaltar sin skog men som för hushållningens
planläggning och för ledning av de mer kvalificerade skogsvårdsarbetena anlitar
fackman.

Liksom i fråga örn jordbruksförvaltningen vissa anförda synpunkter för- 2) Kontroll,
anleda, att kontroll måste anordnas över pastoratens förvaltning, framtvinga
samma synpunkter en kontrollerande verksamhet även beträffande skogsskötseln.
Vid jordbruksförvaltningen var det hänsynen till att boställets kapitaltillgångar
bevaras för framtiden, som nödvändiggjorde kontrollen. Det kapitalvärde,
som jordbruket med tillhörande åbyggnader representerar, skyddar
sig emellertid i viss mån självt mot olämplig exploatering och obehöriga kapitaluttag.
Sådana kunna — med frånseende av eventuella fyndigheter av sten,
grus o. d. — endast ske genom att jordens hävd eller husens underhåll försummas.
Dylika missförhållanden kunna emellertid genom ingripande av de kontrollerande
organen hastigt rättas utan att några bestående skador behöva befaras.
I övrigt äro lockelserna till sådant missbruk relativt små, ty därav föranledes
snabbt en sänkning av fastighetens avkastning.

Beträffande skogen äro förhållandena i nu förevarande hänseende delvis andra.

Skogen å de ecklesiastika boställena representerar i allmänhet ett betydande
kapitalvärde, som -—- åtminstone under normala konjunkturer — är ytterst lätt
att omsätta i penningar. En dylik evalvering kan ske ej blott beträffande den
del av virkesförrådet, som är att anse såsom årets skörd, utan även av huvudparten
av det förråd, som vid ett ekonomiskt rätt bedrivet skogsbruk skall
kvarstå å marken såsom producerande kapital. Själva produktionsfaktorn inom
skogsbruket kan således utan svårighet realiseras på en gång eller under
en kort tidsperiod. Återställandet av det sålunda exploaterade kapitalet kräver
däremot en betydande tid, vars längd bestämmes dels av huru långt kapitalkonsumtionen
drivits samt dels av markens godhetsgrad. Under denna reparationsperiod
nedgår skogsbrukets avkastning långt under det normala.

Det bör observeras, att en dylik kapitalkonsumtion ej enbart föranleder en
periodicitet i skogsavkastningen, som är oförenlig med de syften, boställsskogarna
skola tjäna; den kan därjämte i vissa fall biologiskt påverka markens
produktionsförmåga och skogsbrukets hela gestaltning under en lång följd av
år. Dyrbara skogsodlingar kunna nödvändiggöras å marker, där vid regelrätt
hushållning självsådd kunnat med säkerhet påräknas; insekts- och stormfällningsskador
kunna framkallas m. m.

Å andra sidan torde genom en rationell skogsvård produktion och förty avkastning
kunna rätt väsentligt påverkas i positiv riktning.

Det sagda torde vara tillräckligt för att visa, att beträffande boställenas skogar
möjligheten att för ernående av tillfälliga ekonomiska lättnader lösgöra och
konsumera kapitalvärden är avsevärt större än beträffande jordbruken. En dylik
kapitalkonsumtion medför också ifråga örn skogen avsevärt större och mer
svårbotade skador än i fråga örn jordbruken.

Då utredningsmännen övervägt, huru kontrollen över skogsskötseln å boställena
under en decentraliserad förvaltning bör ordnas, hava de funnit, att kontrollen
bör sko genom den skogligt bildade personal, som enligt vad förut anförts
skall tillhandahållas pastoraten.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

3) Arbetsfördelningen
mellan
pastoraten
och fackmännen.

Hushållningens planläggning har hittills skett genom skogshushållningsplaner,
upprättade av skogsstatstjänstemän samt fastställda av domänstyrelsen.
Under senare år har inom skogliga kretsar framförts en rätt stark kritik mot
hushållningens bindande vid planer, uppgjorda för ett antal år framåt i tiden.
Man har påpekat, att en dylik plan, huru förtjänstfullt den än från början må
hava blivit uppgjord, snart nog på grund av nytillkommande faktorer bleve
föråldrad. De skogsbiologiska förhållandena kunna komma att te sig på ett helt
annat sätt, än förrättningsmannen förutsett. Storm- och insektsskador kunna
tvinga till avverkningar, som förrycka planen. Vanligare är dock, att det är
den ekonomiska utvecklingen, som hastigt gör en hushållningsplan omodern.
Förskjutningarna i priser mellan skogsprodukter av skilda slag kunna göra
det nödvändigt att utföra huggningarna på sätt, som ej kunnat förutses vid
planens upprättande. Det är ur ekonomisk synpunkt felaktigt att binda avverkningen
vid fixa belopp för viss period. Vill man driva hushållningen med tanke
på god ekonomi, måste konjunkturväxlingarna på allt sätt utnyttjas. Under
högkonjunkturer forceras avverkningarna för att skogens ägare må kunna tillgodogöra
sig de då rådande höga priserna. Vid efterföljande lågkonjunktur
göras motsvarande inskränkningar. Genomsnittsnettot kan därigenom väsentligt
höjas.

En tydlig tendens mot hushållningens bindande vid planer kan sålunda numera
skönjas såväl inom statens som enskildas skogsförvaltningar. Därmed har
man emellertid ej underkänt värdet av all planläggning inom skogsbruket.
Kvar står alltid behovet av att ingående känna beskaffenheten av det objekt,
varmed hushållningen arbetar. Man behöver äga noggranna uppgifter örn markens
godhetsgrad och produktionskraft, virkesförrådets storlek och fördelning
på åldrar, trädslag och grovleksklasser, tillväxtens storlek m. m. Man vill med
ett ord känna skogens status. Med ledning härav kunna sedan under olika
konjunktur- och marknadsförhållanden kalkyler göras örn den skäliga avverkningens
storlek.

För boställsskogamas vidkommande böra, enligt utredningsmännens åsikt,
dessa nya åskådningar rörande hushållningens planläggning i huvudsak tilllämpas.
Därest, på sätt nedan föreslås, verkställigheten av betydelsefullare
skogsvårdsarbeten överlämnas åt fackmän, torde det ej vara nödvändigt att i
planer föreskriva detaljerna i skogsvårdsarbetet. Däremot lärer det med hänsyn
till de syften, boställsskogarna tjäna, vara erforderligt att vidtaga anordningar
i syfte att erhålla en viss jämnhet i avkastningen. Det är därför ofrånkomligt,
att på grundval av skogens bonitet, virkesförråd och tillväxt uppgöre.s
en avverkningsberäkning, i vilken de virkesbelopp, som under viss period få
uttagas, fastställas. För huru lång tid i sänder denna beräkning, som här i
fortsättningen benämnes avverkningsplan, skall uppgöras, är en lämplighetsfråga.
Den lämpligaste tiden torde vara 10 år med möjlighet till revision, då
sådant befinnes påkallat. Pastoratet bör medgivas rätt att när som helst under
en femårsperiod uttaga hela det mot denna period svarande awerkningsbeloppet.
Att tvinga till absolut jämnhet i avkastningen genom årliga avverkningar
är med hänsyn till försäljningstekniska förhållanden och konjunkturernas bästa
utnyttjande olämpligt. Särskilt gäller det nu anförda de mindre skogarna.

Utredningsmännen föreslå sålunda, att på taxering av virkesförråd och tillväxt
grundade avverkningsplaner för tioårsperioder upprättas utan rätt att
överskrida i planerna angivna avverkningsbelopp, i annat fall, än att å skogen
inträffade skador nödvändiggöra tillfälliga huggningar.

Vad ovan sagts gäller uttaget av mogen skog. Beståndsvårdande gallringar

Kungl. Majlis proposition nr 187.

113

skola givetvis städse ske i deri omfattning, skogens tillstånd kräver. Det bör
ankomma på fackmannen att tillse, att dylika huggningar ej eftersättas.

Skoglig sakkunskap kräves emellertid ej endast för planernas upprättande
utan även för handläggandet av åtskilliga skogsvårdsarbeten. Främst gäller
detta stämplingen av de träd, som skola avverkas, vare sig fråga är örn huggning
av mogen skog eller örn gallring. Det sätt, på vilket stämplingen utföres,
är av största vikt med hänsyn till produktionen. En felaktigt utförd stämpling
kan för avsevärt lång tid sänka skogens avkastning. Det är därför ett nationalekonomiskt
intresse, att detta arbete blir utfört på rätt sätt. Klok omtanke
kräver, att stämplingen verkställes av fackman.

De betydelsefullaste skogsvårdsarbetena vid sidan av stämplingen äro föryngringsåtgärder
för säkerställande av återväxten. Dessa åtgärder syfta direkt
till skyddande av den framtida produktionen och hava därför av statsmakterna
ansetts så viktiga, att i gällande skogsvårdslag skogsvårdsstyrelserna tillagts
befogenhet att föreskriva och i händelse av tredska tvångsvis genomföra föryngringsåtgärder
å enskildas skogar. Boställsskogarna lyda emellertid ej under
nämnda lag. Beträffande dem torde därför motsvarande befogenheter böra tillläggas
den fackman, som har tillsyn över dessa skogar. Utförandet av åtgärderna
bör, såsom ovan sagts, åligga pastoratet.

Till en annan typ av skogsvårdsarbeten hör torrläggning av försumpade
marker, myrar och kärr å skogen. Skogsdikningar äro visserligen särdeles
önskvärda och medföra framtida produktionsökning. De kunna emellertid ej
anses som löpande underhållsarbeten å skogen utan äro att betrakta såsom
kapitalinvesteringar. Det är därför ej lämpligt att härutinnan utöva något
tvång mot pastoraten. Vilja de emellertid frivilligt verkställa dikningar, bör
det åligga fackmannen att upprätta planer och arbetsbeskrivningar åt dem.

Den nu föreslagna organisationen kommer att fungera ungefär på följande
sätt. Fackmannen besöker med vissa efter förhållandena lämpade intervaller
varje boställsskog i och för stämpling. Samtidigt föreskriver han de skogsvårdsåtgärder,
som det ankommer på pastoratet att utföra före nästa stämplingstillfälle.
Vid dessa besök bör han även fullgöra den kontroll, som enligt
vad tidigare sagts ankommer på honom. Han skall därvid tillse, ej blott att
pastoratet fullgjort föreskrivna föryngringsåtgärder utan även att avverkningarna
och virkets utdrivning skett på sådant sätt, att skador på kvarvarande
skog ej orsakats, att åverkan icke förekommit eller att ostämplad skog icke
huggits m. m.

Då forstlig medverkan är anordnad vid skogarnas förvaltning och däröver
utövas kontroll, äro inga olägenheter att befara av skogsförvaltningens decentralisation
till pastoraten. Praktisk erfarenhet finnes rikligt företrädd bland
jordägarna i socknarna. Redan nu utföras på ett tillfredsställande sätt skogsodlingar
på många hemman utan hjälp av skogsvårdsstyrelsens plantörer. I de
flesta pastorat finnes även tillgång till personer, förfarna i sådana skogsvårdsarbeten
som hyggesrensningar, bäckrensningar o. d. Skulle pastoratet i ett eller
annat fall ej mäkta utföra ålagt skogsvårdsarbete, lärer vederbörande fackman
kunna anvisa lämplig person, som mot ersättning ombesörjer detta.

Avsevärda fördelar kunna förväntas av att pastoratet självt verkställer skogsvårdsarbetena.
Man undgår sålunda dyrbar organisation. Kyrkorådet torde på
grund av den lokalkännedom, detsamma alltid besitter, kunna genomföra åtgärderna
på billigaste sätt.

1 det föregående lia,va utredningsmännen redogjort för pastoratets anpart
i skogsvårdsarbetena. Dess uppgifter på andra områden av skogslorvaltningen
äro avsevärt mera omfattande. Viktigast äro virkesförsäljningarna samt hand Bihang

till riksdagens protokoll JOSS. 1 samt. t5T> haft. (Nr 187.) 8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

4) HnBbehovsvirke.

havandet av ekonomien. Sedan virke utstämplats, förfogar pastoratet — med
nedan närmare angivet undantag — fritt över detsamma. Pastoratet får således
tillgodogöra sig virket på sätt, pastoratet anser förmånligast. Endast i de fall,
omkring 20 till antalet, då, enligt vad utredningsmännen i annat sammanhang
anfört, fråga uppkommer örn inleverering av överskott till kyrkofonden, kan
det möjligen åligga pastoratet att lämna redovisning till vederbörande myndighet.

Det ankommer på pastoratet, att örn det anser försäljning på auktion fördelaktig,
anordna sådan, bekantgöra densamma, pröva anbud och säkerhetshandlingar
samt indriva köpeskillingar. Vid sidan av auktionsförsäljningarna kunna
pastoraten upparbeta marknad för specialsortiment. Ved bör kunna säljas till
kommunala inrättningar, brovirke till vägstyrelser, slanor, stör- och hässjevirke
tili jordbrukare i trakten m. m. Härav torde icke oväsentliga fördelar för pastoratet
kunna förväntas.

I Einland, där pastoraten likaledes omhänderhava virkesförsäljningarna, har
det visat sig, att pastoraten stundom på grund av obekantskap med läget å
trävarumarknaden behövt sakkunnigt biträde vid försäljningar av större virkesposter.
Då sådant behov även i vårt land torde förefinnas, bör det stå pastoraten
fritt att i försäljningsfrågor inhämta råd och anvisningar av vederbörande
fackman.

Bokföringen bör helt ankomma på pastoraten.

I samband med frågan om boställsskogarnas ekonomiska utnyttjande anse
sig utredningsmännen även böra något beröra spörsmålet örn husbehovsrättigheterna.
De kommittéer, som sysslat med dessa skogar, samt i all synnerhet
domänstyrelsen, hava velat göra gällande, att det svåraste hindret mot genomförande
av en god skogsvård vid och ekonomisk hushållning å desamma varit,
att skogarna belastats med skyldighet att leverera virke in natura till vissa därtill
berättigade. Dessa husbehovsrättigheter hava, bar man sagt, stundom nödgat
till olämpliga huggningar och i all synnerhet till oekonomiskt användande av
virkesskörden. Utredningsmännen anse, att dessa olägenheter avsevärt överdrivits.
Obestridligt lärer väl vara, att husbehovsrättigheterna varit betungande
för domänverkets förvaltning av skogarna, i det att de föranlett en mängd
småförrättningar och resor för kronojägarna och även i vissa fall expeditionsarbete
för de högre tjänstemännen. De skogsvårdsmässiga och ekonomiska olägenheterna
däremot torde hava förefunnits eller behövt förefinnas endast vid
de minsta skogarna, vilkas avkastning av mindervärdigt virke och virke av
små dimensioner ej räckt till de utsyningsberättigades bränslebehov, varför man
nödgats utsyna gagnvirke till vedbrand. Flertalet boställsskogar äro emellertid
av den storleksordning och produktionskraft, att vedbrand både åt arrendator
och präst vid rätt planläggning av utsyningar och avverkningar bör kunna
erhållas av gallringsvirke, avfall efter större drivningar o. d. Att byggnadsvirke
—- stundom t. o. m. i rätt stor omfattning — uttagits från skogarna, kan
icke anses olämpligt, för så vitt icke »överkvalificerat» virke kommit till användning.

Enligt utredningsmännens förslag löses frågan om husbehovsutsyningen på
ett enkelt sätt. Medan tidigare envar av de utsyningsberättigade, nämligen boställsarrendatorn,
prästmännen, pastoratet och församlingen, fingo särskilda
virkesposter utsynade åt sig vid sidan av utsyningen till avsalu, skall nu
blott en enda utsyning förekomma, nämligen till pastoratet. Det utsynade virket
ställes i sin helhet till pastoratets förfogande. Pastoratet har sedan att självt bestämma
örn virkets användning. Då pastoratet uppgör arrendekontraktet med arrendatorn,
äger det bestämma dennes rätt till husbehovsvirke och kan därvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

115

föreskriva, att arrendatorn skall nöja sig med gallringsvirke till bränsle. Därest
till ved lämpligt virke icke finnes kan arrendatorn uteslutas från husbehovsved
o. s. v. Väl skall pastorat tillhandahålla de prästerliga befattningshavarna
bränsle, men det överlämnas till pastoratets eget gottfinnande, huruvida
bränslet skall hämtas å boställsskog eller anskaffas på annat sätt. Pastoratets
eget behov av virke för prästgårdsbyggnad får pastoratet tillgodose från
den utstämplade kvantiteten eller anskaffa på annat håll, alltefter som pastoratet
finner den ena eller andra utvägen ekonomiskt fördelaktigare. Vad slutligen
församlingens rätt till virke för kyrkobygge angår, torde pastoratet böra
åläggas att av utstämplade virkesposter tillhandahålla erforderlig!; virke.

Fördelarna av att utsyningen på detta sätt koncentreras till en enda utsyningsberättigad
torde ligga i öppen dag. Användning av överkvalificerat virke
behöver aldrig förekomma. Pastoratet har alltid möjlighet att försälja allt sådant
virke och i stället för en del av de influtna medlen inköpa ved. Hela
den vidlyftiga skriftväxling, som för närvarande erfordras, innan en prästman
får sin rätt till husbehovsbränsle utbytt mot kontant ersättning eller ett pastorat
undfår ersättning för virke, som inbesparats vid prästgårdsbyggnad, upphör.
Själva utsyningen och upprättandet av instrument över densamma bliva
likaledes förenklade.

Förvaltningen av skogarna å de till kyrkofonden indragna boställena torde i 5) Boställen,
likhet med förvaltningen av jordbruket å samma boställen överlämnas till dom-vjlkas. avkastkapitlen
för att närmast handhavas av de fackmän, som enligt utredningsmän-tin^kyrnens
förslag där skola anställas. kofonden.

De arbetsuppgifter, som enligt det ovan sagda skola överlämnas till de vid stiftsjägboställsskogarnas
förvaltning behövliga fackmännen, äro så omfattande, att mästare m. m.
man med säkerhet ej kan reda sig med tillfälligt anlitade skogsmän eller med
att genom en eventuell lagändring få dessa skogar inflyttade under skogsvårdslagens
och skogsvårdsstyrelsernas hägn. Fackmännen torde lämpligen kunna
inordnas under domkapitlen, åt vilka, enligt vad förut sagts, överinseendet
över boställsjorden i övrigt överlämnats. Härigenom uppnår man även en koncentration
av kontrollen över boställsförvaltningen i dess helhet.

Utredningsmännen föreslå, att hos varje domkapitel anställes en ordinarie
tjänsteman med högre skoglig utbildning, förslagsvis benämnd stifts jägmästare
eller stiftsekonom. Av vikt är, att för dessa poster erhållas väl kvalificerade
personer. Deras avlöningsförmåner böra därför sättas något högre än de som
utgå till revirförvaltare inom domänverket, förslagsvis till 12,000 kronor.

I rent förstuga frågor bör beslutanderätten tillkomma stifts jägmästaren.

Ilätt bör tillerkännas pastoraten att i mån av befogenhet söka ändring i sådana
beslut. Utredningsmännen anse sig emellertid icke böra framlägga något förslag
rörande lämplig besvärsinstans.

Ehuru stiftsjägmästaren i allmänhet ej torde behöva besöka åtminstone de
mindre skogarna mer än kanske vart tredje år för stämpling, kontroll samt
uppgörande av förslag till skogsvårdsåtgärder, torde dock i de flesta stift
hans arbetsbörda bliva så stor, att han oavvisligen behöver biträde av mer
eller mindre fast anställd personal. För stämplings- och kontrollverksamheten
torde sålunda inom en del stift behövas en assistent, som efter order av stiftsjägmästaren
företager resor till de skogar, denne ej själv hinner besöka.
Assistenternas avlöningsförmåner böra vara något högre än motsvarande inom
domänverket, förslagsvis 5,000 kronor.

Vidare torde också behövas ett antal skogsmän med lägre utbildning (skogsskola)
för stämpling av gallringsvirke, upprättandet av dikningsplaner samt för
biträde vid den kontroll, som utövas av de högre tjänstemännen. Dessa lägre

116 Kungl. May.ts proposition nr 1S7.

tjänstemän böra hava i huvudsak samma avlöningsförmåner som kronojägarna
inom domänverket.

Skogstaxeringar, tillväxtundersökningar och upprättandet av avverkningsberäkningar
äro arbeten, som kräva speciell träning och därför med största fördel
överlämnas till personer, som ägnat sig åt sådan verksamhet. Inom domänverket
utföras sålunda numera så gott som alla skogsuppskattningar av en speciell
stab av fast anställda taxatorer. Inom den ecklesiastika skogshushållningen
torde emellertid sådant arbete med fördel kunna överlämnas åt extra personal
eller ock bortlegas på entreprenad.

Såsom under.ag vid beräknandet av den arbetsmängd, som kan utföras av en
stämplings förrättare, hava använts vissa i »Praktisk skogshandbok» publicerade
siffror. Enligt dessa har antagits, att i södra och mellersta Sverige ett
stämplingslag örn två yxor under 9 effektiva arbetstimmar hinner stämpla 450
kbm. pr dag. Vid utmärkning av gallringsvirke har beräknats, att en skogvaktare
med två hantlangare hinner stämpla cirka 60 kbm. per dag. I Norrland
och Värmland har beräknats 1,400 kbm. per dag vid stämpling och 100
kbm. vid gallring.

Enligt en överslagsberäkning på grundval av dessa antaganden (närmare
utförd i betänkandet), skulle erfordras 11 stiftsjägmästare, 6 ä 7 assistenter
samt 18 skogvaktare, vilken arbetsstyrka inom vissa stift vid behov sommartid
kan förstärkas med extra skogvaktare.

Avlöningsförmåner och resekostnader beräknas förslagsvis sålunda:

7) Kostnadsberäkning.

Stiftsjägmästare.

Lön i medeltal

Dyrtidstillägg

Resekostnader

Assistent.

Lön i medeltal

Dyrtidstillägg

Resekostnader

Skogvaktare.

Lön i medeltal

Dyrtidstillägg

Resekostnad

.............. 12,000

.............. 1.000

.............. 4,000

Summa kostnad 17,000

.............. 5,000

.............. 600

.............. 2,400

Summa kostnad 8,000

.............. 3,000

.............. 400

........... 1,600

Summa kostnad 5,000

Upprättandet av awerkningsplaner anses kunna utföras av extra personal
mot en ackordsersättning av högst 2 kronor per hektar vid ny taxering och
högst 1 krona vid revision. I medeltal beräknas 1 krona 50 öre per hektar
totalareal. Denna areal uppgår till 370,000 hektar samt anses böra övergås
vart tionde år. Medelarealen per år blir alltså 37,000 hektar och årskostnaden
cirka 55,000 kronor.

För post, telefon och expenser för skogvaktare, dylika omkostnader under
resorna m. m. beräknas 1,000 kronor för stift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

117

Till personalens pensionering beräknas bidrag förslagsvis för hela förvaltningen
till 10,000 kronor.

De sammanlagda kostnaderna för den ecklesiastika skogsförvaltningen bliva
sålunda:

11 stiftsjägmästare å 17,000 kr........................... 187,000 kr.

7 assistenter å 8,000 kr................................... 56,000 »

18 skogvaktare ä 5,000 kr................................. 90,000 »

Tillfällig personal sommartid .............................. 10,000 »

Pensionsbidrag .......................................... 10,000 »

Expenser m. m........................................... 12,000 »

Uppgörandet av awerkningsplaner ........................ 55,000 »

Summa 420,000 kr.

Härtill komma arvoden till boställsnämndernas ordförande, beräknade till

60.000 kronor.

Kostnaderna för den föreslagna organisationen i vad de avse kontrollen av 8) Fördelning
boställsförvaltningen, liksom även kostnaderna för förvaltningen av de till av(jg°|^n8”
kyrkofonden indragna boställena, böra bestridas av kyrkofonden. Kostnaderna u ''
däremot för skogliga förrättningar, som avse biträde åt pastorat vid deras förvaltning
av boställen, torde böra gäldas av vederbörande pastorat.

Av praktiska skäl torde emellertid kyrkofonden böra i första hand ansvara
för samtliga angivna kostnader och därefter, i den mån kostnaderna icke böra
stanna å fonden, uttaga ersättning av pastoraten enligt lämplig taxa. De
kostnader, som sålunda böra bäras av pastoraten, kunna uppskattas till minst

100.000 kronor.

Kyrkofondens kostnader för boställenas förvaltning kan således i stort sett
beräknas till 380,000 kronor.

Till jämförelse med nyssnämnda kostnader lämnas i det följande en över- iy. jämffiranslagsberäkning
av kostnaderna dels för den nuvarande organisationen dels ock de kostnadsför
den av 1927 års sakkunniga föreslagna. beräkningar.

Vad då först angår kostnaderna för den nuvarande organisationen, hava utredningsmännen
på grundval av upplysningar, som av rikets länsstyrelser meddelats,
beräknat den årliga kostnaden för länsstyrelsernas sysslande med det
ecklesiastika boställsväsendet till i runt tal 250,000 kronor. Härtill kommer
den till cirka 60,000 kronor uppgående årliga kostnaden för arvoden till boställsnämndsordförandena.
Beträffande kostnaden för skogsförvaltningen hava
utredningsmännen på grund av uppgifter, som lämnats av domänstyrelsen i
skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 november 1930, beräknat samma kostnad
till omkring 600,000 kronor. Beloppet avser emellertid endast skogsstatens
bestyr men icke kostnaden för domänstyrelsens eget sysslande med boställsskogarna.
Sistnämnda kostnad torde kunna beräknas sålunda. Enligt uppgift,
som domänstyrelsen i skrivelse den 17 mars 1931 lämnat utredningsmännen
uppgick kostnaden för domänstyrelsens arbete med »skogsdomänerna» under
år 1929 till 683,975 kronor 74 öre. De ecklesiastika boställenas ande häri synes
kunna med ledning av upplysningar, som av kyrkofondskommittén å sidan
175 i dess huvudbetänkande meddelats, beräknats till något mindre än tre
tiondedelar eller alltså i runt tal till 200,000 kronor. Den nuvarande årliga
organisationskostnaden för boställsskogarnas förvaltning torde alltså kunna
beräknas till ungefär 800,000 kronor.

Kostnaderna för den nuvarande förvaltningsorganisationen kunna således
uppskattas till i runt tal sammanlagt 1,100,000 kronor årligen. Att märka är

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

V. Erfarenheter
från
Finland.

VI. Normalavkastning
och
frihetsår.

att i sistnämnda belopp icke medräknats kostnaderna vare sig för domkapitlens,
kammarkollegiets, statskontorets, ecklesiastikdepartementets eller för regeringsrättens
arbete å området.

Vad därefter angår kostnaderna för den av 1927 års sakkunniga föreslagna
organisationen, torde man kunna utgå från att kostnaderna för skogsförvaltningen
komma att uppgå till samma belopp, som ovan beräknats för den nuvarande
förvaltningen, eller ungefär 800,000 kronor. Organisationskostnaderna
för jordbruksförvaltningen, vilken av 1927 års sakkunniga föreslagits
förlagd till domänstyrelsen, äro vanskligare att beräkna. Enligt av
domänstyrelsen lämnade upplysningar kunna organisationskostnaderna för
såväl den centrala som den lokala förvaltningen av kronans jordbruksdomäner
för år 1929 beräknas till åtminstone 300,000 kronor. Statens utarrenderade
jordbruksdomäner under året voro 1,707 till antalet, medan enligt
kyrkofondskommitténs huvudbetänkande, sidan 60, tablå XI, kolumn 4, prästboställenas
jordbruksdelar äro 3,155. Uppskattad efter antalet jordbruksenheter
skulle organisationskostnaden för domänverkets förvaltning av jordbruken å
boställena komma att uppgå till omkring 550,000 kronor årligen.

Härtill kommer, att även länsstyrelserna utföra ett icke obetydligt arbete för
förvaltningen av statens jordbruksdomäner. Kostnaden härför hava utredningsmännen
på grund av upplysningar från länsstyrelserna uppskattat till 125,000
kronor årligen. Därest även jordbruksboställena övertoges till förvaltning av
domänstyrelsen, torde man kunna utgå ifrån att länsstyrelsernas medverkan
komme att tagas i anspråk. Kostnaderna för länsstyrelsernas medverkan komme
antagligen att uppgå till omkring 230,000 kronor årligen. Den av 1927 års sakkunniga
föreslagna organisationen kan alltså beräknas komma att medföra
kostnader å tillhopa omkring 1,580,000 kronor årligen. Även örn denna kostnad
skulle kunna avsevärt nedbringas genom decentralisation inom domänverket,
arrondering av boställsbeståndet och husbehovsutsyningarnas bortfallande, lärer
organisationen dock icke kunna beskäras så mycket, att kostnaderna bleve lägre
än vartill de för närvarande kunna beräknas.

Emellertid är att märka, att domkapitlens arbetsbörda skulle nedbringas,
därest förvaltningen ordnades på sätt, som 1927 års sakkunniga föreslagit.
Någon större besparing lärer dock icke kunna förväntas härav.

Utredningsmännen, som i studiesyfte företagit en resa till Finland, hava
därunder inhämtat kännedom örn där gällande lagstiftning rörande prästlöneväsendet
och dess tillämpning. Förvaltningen av prästboställena tillkommer
i Finland församlingarna såväl vad angår jordbruk som skog, dock under
viss kontroll och ledning av myndighet. Närmare redogörelse lämnas i bilaga
till utredningsmännens betänkande.

Erfarenheterna rörande den till församlingarna decentraliserade förvaltningen
av boställena i Finland äro anmärkningsvärt goda. Anordningen har visat
sig vara praktisk, enkel och billig.

I nära samband med förslaget i förvaltningsfrågan står vad utredningsmännen
föreslagit angående möjligheterna att även hos de pastorat, som åtnjuta
tillskott ur kyrkofonden, bibehålla intresse för avkastningen från deras boställen.
Utredningsmännen anföra härom:

Vart bristen på sådant intresse kan leda, har tydligt visat sig under den
nuvarande ordningen. Det har sålunda, förekommit, att pastorat i fråga angående
försäljning av dess boställe eller del därav visat sådan månhet örn
köparens väl, att det förordat nedsättning i den av honom erbjudna köpeskillin -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

gen. Det är uppenbart, att en sådan nedsättning skulle kunnat föranleda ökning
av pastoratets tillskott från kyrkofonden. Det är på grund härav och nied
hänsyn till erfarenheter från liknande fall nödvändigt tillse, att en minskning i
boställsavkastningen, orsakad av åtgärd från pastoratets sida, icke medför en
motsvarande ökning i pastoratets tillskott från kyrkofonden. Utredningsmännen
anse det därför vara av vikt, att tillskotten från kyrkofonden icke äro beroende
av den större eller mindre omsorg, varmed pastoraten förvalta sina
boställen. En annan utväg måste därför väljas, och lämpligast synes vara, att
man beräknar ett normalvärde å boställenas nettoavkastning. .

Utredningsmännen erinra därom, att en sådan anordning tidigare tillämpats
i analoga fall. Sålunda gällde enligt 1862 års förordning, att vid bestämmande
av prästmans lön boställenas normalavkastning skulle tågås i beräkning.
Örn boställena gåvo högre avkastning än beräknats, tillkom vinsten innehavaren;
blev avkastningen lägre, drabbade förlusten likaledes innehavaren.
Samma anordning bibehölls i prästlöneregleringskommitténs förslag. Den tilllämpas
även fortfarande, nämligen beträffande landsfiskals- och lektorsbo ställen.

.. ,

Beträffande grunderna för beräkningen av skogsavkastmngens normalvarde
erinras, att enligt utredningsmännens förslag pastoraten skola vara, underkastade
utsyningstvång. Skogsavkastningens normalvärde^ kan lämpligen bestämmas
i sammanhang med utsyningen. Detta kan ske på följande sätt. Vid
varje utsyning beräknar vederbörande förrättningsman värdet av det utsynade
på rot. Från detta värde dragés dels det belopp, vartill husbehovsrättigheterna
uppskattas, dels ock pastoratets kostnader för utsyningen och skogens skötsel
under den period, utsyningen avser. Sker utsyning för en period av flera ar,
fördelas nettovärdet på de särskilda åren. Härigenom får man en årlig genomsnittsavkastning,
ett normalvärde. Endast detta normalvärde, men icke vad
pastoratet genom sparsamhet med husbehovsvirke, tillgodogörande av avfall
och omtänksamhet vid försäljning kan tillgodogöra sig därutöver, skall tagas
i beräkning vid bestämmandet av tillskottet.

Normalvärdet å boställenas jordbruksavkastning bör lämpligast fastställas
av boställsnämnden genom uppskattning att gälla för viss tid, exempelvis 2 o
ä 30 år.

Till grund för uppskattningen bör läggas värdet av den avkastning, som
kan erhållas genom förvaltning av bostället — vederbörligen bebyggt — på
mest ekonomiska sätt. Härvid har man att taga hänsyn till de inkomster, som
kunna erhållas genom tomtupplatclser och ett normalt utnyttjande av boställets
tillgångar, grustäkter, stenbrott o. d.

Ä andra sidan bör hänsyn tagas till erforderliga underhålls- och nybyggnadskostnader.
vilka böra avdragas, de sistnämnda, jämte ränta, fördelade å
lämpligt antal år.

Vid uppskattningen bör hänsyn icke tagas till förbättring i boställsavkastningen,
som kan ske genom vattenavledning, större täckdikning, skiften, ägoutbyten
och andra kapitalkrävande företag. Vinsten av förbättringen bör tillfalla
pastoratet. Härav följer, att pastoratet icke heller bör erhålla ersättning
för kostnaderna för förbättringen. Dessa kostnader skola således icke tagas i
beräkning vid bestämmandet av kyrkofondens tillskott till pastoratet.

Har ett pastorat å sitt boställe utfört förbättringar av angivet slag. uppstår
fråga, i vad mån vid näst följande uppskattning av normalvärdet av boställets
jordbruksavkastning hänsyn skall tagas till boställets förbättrade skick. Det
är sannolikt, att, därest förbättringen toges i beräkning vid nästa uppskattning.
pastoratets benägenhet att vidtaga förbättringar skulle bliva mindre och

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

mot slutet av den första uppskattningsperioden måhända helt upphöra. För
att undvika sådant föreslå utredningsmännen, att man, då ny uppskattning av
normalvärdet skall ske, lämnar förbättringen ur räkningen, intill dess kostnaderna
för densamma till fullo avskrivits. Detta innebär, att pastoratet skulle
med avseende å förbättringen få åtnjuta frihetsår.

Frihetsårens antal bör bestämmas av boställsnämnden efter omständigheterna
i de särskilda fallen, och möjlighet bör beredas pastoraten att få frihetsårens
antal bestämt redan före ett företags igångsättande, detta för att med större
säkerhet kunna beräkna företagets räntabilitet.

Då jag utverkade tillstånd att tillkalla utredningsmännen, angav jag, såsom
jag förut omtalat, att deras arbete borde omfatta även frågan om församlingarnas
av ålder bestående ställning till den del av kyrkoförmögenheten,
varom fråga vore. I denna fråga, vilken givetvis är av största betydelse för bedömandet,
huruvida den av 1927 års sakkunniga förordade indragningen till kyrkofonden
av de särskilda pastoratens prästlönetillgångar är juridiskt genomförbar,
hava utredningsmännen lämnat en ingående utredning.

I utredningen, vilken torde få fogas såsom bilaga (nr 2) vid statsrådsprotokollet,
hava utredningsmännen på grundval av en rättshistorisk undersökning och
med anförande av talrika exempel och belägg kommit till följande i korthet
angivna resultat:

VII. Försam- När man har att göra med ett från medeltiden härstammande prästboställe,
stain?ngatiii om yars tillkomst närmare underrättelse saknas, — det stora flertalet prästprastlöne-
boställen äro av detta slag — kan man så gott som säkert utgå från att detjorden.
samma donerats av enskild egendom. Den inom statsförvaltningen alltsedan
reduktionstiden tillämpade presumtionen — varom mera nedan — att medeltida
boställen, tills annat visats, anses vara upplåtna av kronan och kronan
fortfarande tillhöriga, är sålunda icke historiskt grundad.

I den kanoniska rätten och efter dess mönster även i den svenska medeltidsrätten
betraktades sockenkyrkan såsom juridisk person, och då egendom överläts
till prästbord, blev sockenkyrkan i formellt hänseende ägare till prästbordet.
Anordningen, att göra överlåtelsen till sockenkyrkan och icke till församlingen,
får emellertid anses vara mera av formell beskaffenhet såsom härledande
sig från en tid, då församlingen såsom sådan ännu icke av den borgerliga
rätten erkänts såsom rättssubjekt.

Den reella innebörden av överlåtelsen har dock givetvis varit att för all
framtid säkerställa församlingens behov av prästerskap och gudstjänst. På
denna grund framstår församlingen såsom den egentligen berättigade med avseende
å denna egendom, och sockenkyrkans ytterst av tidsförhållandena beroende
formella äganderätt blir av underordnad betydelse. Att kyrkan och icke
församlingen betecknades som ägare, torde även böra fattas som en yttring av
det sakförhållandet, att församlingen icke ägde fritt förfoga över egendomen
utan att densamma var bunden till de kyrkliga ändamålen.

Redan under medeltiden hade församlingarna i vårt land uppnått en anmärkningsvärt
hög grad av organisation och erhållit åtskilliga befogenheter
pa det kyrkliga området. Ett flertal exempel gives ock på att församlingarna i
nyare tid tagit befattning med prästlönejord.

Under det karolinska enväldet anslog kronan åtskilliga, mestadels smärre,
kronohemman till boställen åt komministrar. Endast i ett fåtal andra fall har
kronan anslagit jord till prästboställen. Från reduktionstiden med dess feoda -

121

Kungl. Maj:is proposition nr 187.

listiska och kameralistiska tänkesätt härstammar också den nyss omnämnda
inom den centrala förvaltningen länge omfattade presumtionen att även
de medeltida boställena skulle vara kronan tillhöriga. Ett annat utslag av
denna tids åskådningar var, att den äldre kyrkliga jorden, vilken tidigare, i
den mån den alls redovisats i kronans jordeböcker, varit uppförd under särskilda
titlar, som angåvo dess kyrkliga karaktär, kom att till största delen
föras under kronotitel i senare jordeböcker. Detta redovisningssätt har emellertid
vid upprepade tillfällen från reduktionstidens slut och fram till våra dagar
föranlett protester från den kyrkliga representationens sida och Kungl. Maj :t
har som svar härpå flera gånger lämnat lugnande förklaringar av innebörd,
att prästerskapet kunde trygga sig därvid, att de dem anslagna hemman och
lägenheter icke genom jordebokens inrättande ombytte den natur, som efter
privilegierna tillkomme densamma.

Den nyss nämnda presumtionen örn den kyrkliga jordens krononatur underkändes
genom ett par beslut av Kungl. Majit på 1820-talet, och numera anses
redovisningen under kronotitel av den ecklesiastika jorden sakna bevisvärde.

Vid mitten av 1800-talet framträdde en tendens att i viss utsträckning lösgöra
prästlönejorden från de församlingar, vars prästerskap dittills avlönats
med dess avkastning, för att i ställét använda den såsom en gemensam kyrklig
tillgång till förbättrande av avlöningen åt de sämst avlönade prästerna. Tendensen
blev dock i 1862 års löneregleringsförordning förverkligad endast i mycket
begränsad omfattning.

Förordningen medgav sålunda dylik överflyttning endast av boställsavkastning
från jord, som upplåtits av kronan, men ej från annan prästlönejord.

1910 års lagstiftning innebär i rättsligt avseende ett nederlag för nämnda tendens
att överflytta boställsavkastning till annat pastorats prästerskap eller till
löneregleringsfonden. Rätten att förordna om sådan överflyttning inskränktes
sålunda betydligt, och lagstiftningen medförde en utvidgning av den grupp
av boställen, till vilken pastoraten ägde lagstadgad rätt. I dessa avseenden
förstärktes alltså pastoratens ställning till prästlönejorden.

1931 års sakkunniga, vilka hade att taga ståndpunkt till huruvida prästlöne-1931 års sakväsendet
borde bibehållas såsom en kommunal angelägenhet eller förvandlas till
en central sådan, gemensam för hela riket, valde det förra alternativet samt anförde
till stöd härför:

De sakkunniga hava icke kunnat finna, att prästlöneväsendet, som av ålder ^Qn“8lerj“t".
varit en församlingsangelägenhet, vare sig genom 1862 års förordning eller ^gnekostna1910
års lagstiftning i högre grad än tidigare blivit en kyrkligt-statlig upp- derna,
gift, utan förmena, att det fortfarande bibehållit sin församlingsmässiga karaktär,
örn än i senare tid på grund av den kyrkliga utvecklingen uppgifter tillkommit
av beskaffenhet att vara gemensamma för pastoraten och därför lämpligen
kunna i viss mån centraliseras. En centralisering av sistnämnda uppgifter
innebär dock inga tvingande skäl att centralisera även det hittills församlingsmässiga
prästlöneväsendet.

Även örn man, i likhet med vad som anförts i 1929 års betänkande,1 anser
avlönandet av prästerskapet för en allmänt-nationell angelägenhet, torde en
sådan uppfattning icke utgöra något skäl för centralisering av densamma.

De sakkunniga erinra örn att många andra uppgifter av minst lika allmäntnationell
betydelse, såsom folkskolan, stadsplaneväsendet, sjukvården, fattig -

1 Härmed avses 1927 års sakkunnigas betänkande.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

vården, barnavården, polisväsendet, sundhetsväsendet och brandväsendet, hittills
ansetts lämpligen böra fullgöras av kommuner. Icke heller den omständigheten,
att det för närvarande finnes en gemensam tillgång för avlönande av
prästerskapet i pastoraten, nämligen kyrkofonden, anse de sakkunniga utgöra
något skäl för centralisering. Det bör uppmärksammas att även beträffande
flera av de- nyss angivna kommunala uppgifterna förekomma betydande bidrag
av nationens gemensamma tillgångar till täckande av kommunernas kostnader.

Vad särskilt beträffar utjämningen pastoraten emellan av bördorna för avlönande
av prästerskapet, så anse de sakkunniga, att frågan örn skatteutjämning
mellan kommunerna bär lösas för alla kommunala utgiftsområden samfällt.
En sådan allmän skatteutjämning förekommer ju redan genom utjämningsskatten
och de därmed gäldade bidragen till skattetyngda kommuner.
Denna skatteutjämning omfattar även prästlönekostnaderna. Vill man åstadkomma
en längre gående skatteutjämning mellan kommunerna, torde man
enligt de sakkunnigas mening böra vidare utbygga den allmänna skatteutjämningen.
En isolerad utjämning på ett enda utgiftsområde synes däremot icke
vara lämplig, ty den kan i det särskilda fallet medföra en skärpning av olikheten
pastoraten emellan av den totala skattebördan. Det är nämligen ingalunda
säkert, att de pastorat, som hava deh tyngsta totala skattebördan, också
aro de mest betungade i fråga om avgifter till prästerskapet.

Då i 1929 års betänkande föreslås centralisering av finansieringen av prästlönekostnaderna,
innefattar förslaget, att samtliga prästlönetillgångar, vilkas
avkastning för närvarande disponeras av vederbörande pastorat till täckande
av dess egna prästlönekostnader, skola indragas till kyrkofonden. Huruvida en
sådan disposition av pastoratens hittillsvarande tillgångar är möjlig utan
kränkande av pastoratens rättigheter, har icke gjorts till föremål för någon
ingående undersökning i 1929 års betänkande. En sådan utredning har däremot
verkställts av utredningsmännen i deras betänkande. Av denna undersökning
framgår, att större delen av prästlönejorden antingen donerats av enskilda
eller inköpts av församlingarna själva. Jorden har visserligen i stor
utsträckning i jordeboken redovisats såsom kronojord och i administrativ praxis
behandlats såsom sådan, men detta sätt att redovisa och behandla prästlönejorden,
vilket för övrigt icke ens konsekvent vidhållits i praxis, har under tidernas
lopp blivit föremål för upprepade protester från den kyrkliga representationen,
vilka föranlett förklaringar från Konungens sida, att kronotiteln icke
vöre avgörande vid bedömande av prästlönejordens rättsliga ställning. Han
kan därför icke göra gällande, att prästlönejorden på grund av sedvanerätt
skulle vara att i sin helhet betrakta som kronojord samt att till följd därav
församlingarnas ursprungliga rättigheter till denna jord utslocknat. Genom
1910 års lagstiftning tillförsäkrades pastoraten i princip, ehuru med vissa
undantag, t. o. m. rätt till avkastningen av den mindre del av prästlönejorden.
som upplåtits av kronan.

På grund av vad sålunda utretts, hava de sakkunniga icke ansett det överensstämma
med hittills tillämpade lagstiftningsgrundsatser att indraga pastoratens
prästlönetillgångar till kyrkofonden, helst örn detta såsom i 1929 års betänkande
torde förutsättas skulle ske utan att fullt vederlag lämnades pastoraten.

# Pe sakkunniga anse sig därför förhindrade att ansluta sig till förslag i
sådan riktning. .Då .alltså med de sakkunnigas ståndpunkt pastoraten komma
att bibehållas vid sina rättigheter till prästlönejorden och andra prästlönetillgångar
samt således förfoga över betydande tillgångar, som äro avsedda för

12o

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

avlönande av deras prästerskap, ligger häri enligt de sakkunnigas mening
ännu ett skäl för att avlöningen av prästerskapet bör förbliva en angelägenhet
för pastoraten.

De sakkunniga, vilka jämväl haft att på grundvalen av de av 1927 års sakkunniga
och utredningsmännen framlagda alternativa förslagen taga ställning
till frågan örn centraliserad eller decentraliserad boställsförvaltning, hava därvid
stannat för att förorda decentraliseringen. De hava motiverat sitt ståndpunktstagande
i förvaltningsfrågan på följande sätt:

Frågan om förvaltningen av prästlönetillgångarna är i mycket beroende av Förvaltningen
sättet för finansieringen av prästlönekostnaderna. ^ Genomföres centralisering
i det senare avseendet, är det följdriktigt att också, såsom föreslagits i 1929
års betänkande, centralisera förvaltningen. Därest åter finansieringen bibehålies
såsom en angelägenhet för pastoraten, är det naturligast, att även förvaltningen
av prästlönetillgångarna, såsom utredningsmännen föreslagit, anförtros
pastoraten. Det synes nämligen vara ur alla synpunkter lämpligast,
att den som har att uppbära och för sina ändamål använda avkastningen av
dessa tillgångar också får själv övertaga uppgiften att göra dem avkomstgivande.

Även bortsett från sammanhanget med finansieringen äro enligt de sakkunnigas
mening stora praktiska fördelar förenade med en decentralisering av
förvaltningen. Det torde vara lätt att inse, att förvaltningen av jordbruk lättast
och smidigast handhaves av personer, som bo i närheten av den plats, där
jordbruket drives. Någon brist på personer, lämpliga för ett sådant uppdrag,
torde icke heller behöva befaras. De sakkunniga erinra också örn att den kommunala
självstyrelsen i vårt land omfattar angelägenheter, som i ekonomisk
betydelse väl kunna mäta sig med de nu ifrågavarande. Att den decentraliserade
förvaltningen kommer att bliva billigare än en centraliserad sådan ligger
i sakens natur och visas också av utredningsmännens beräkningar däröver.

Man har likaledes all anledning att förvänta, att förvaltningen, då den utövas
av pastoraten själva, kommer att bliva mera effektiv än hittills och medföra
ökad avkastning av prästlönetillgångarna.

De sakkunniga, som alltså ansluta sig till utredningsmännens förslag om
decentralisering till pastoraten av förvaltningen av prästlönetillgångarna, hava
också funnit utredningsmännens förslag i dess detaljer ägnade att i allt
väsentligt läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. I vissa avseenden hava
dock under de sakkunnigas diskussion av hithörande spörsmål ändringar och
tillägg till vad utredningsmännen föreslagit befunnits ändamålsenliga.

I detta sammanhang må nämnas, att de sakkunniga ingående dryftat förslag
om att låta skogsvårdsstyrelserna övertaga den befattning med skogarna å
prästlönejorden, som enligt utredningsmännens förslag skulle anförtros särskilda
fackmän, stiftsjägmästare (av de sakkunniga benämnda stiftsintendenter).
De sakkunniga hava i denna sak överlagt med ledamoten av riksdagens
första kammare, skogschefen Gustaf Tamm och länsjägmästaren E. K. G.
Hedemann-Gade. Resultatet av övervägandena har blivit, att de sakkunniga
ansett utredningsmännens förslag vara att föredraga. De skäl, som varit
avgörande för de sakkunniga, äro, att de uppgifter, som måste ankomma på
fackmännen i fråga örn skog å prästlönejord, delvis äro andra än de, varmed
skogsvårdsstyrelsernas personal blir förtrogen under sitt arbete, att det måste
vara av vikt, att erhålla fackmän, för vilka sysslandet med prästskogarna
icke blir blott en bisak, samt att slutligen de föreslagna särskilda fackmän -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nen kunna dels komma till användning för att förvalta de till kyrkofonden
indragna boställena, dels ock biträda vid handläggningen av vissa boställsärenden
hos domkapitlen. Vidare hava de sakkunniga tagit hänsyn till, att
skogsvårdsstyrelsernas centralråd i anledning av förslag att tilldela styrelserna
vissa befogenheter i avseende å häradsallmänningarna motsatt sig en sådan
utvidgning av skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområde. Slutligen anse de
sakkunniga, att man kan förvänta, att stiftsintendenterna skola bliva villiga
och intresserade rådgivare åt pastoraten, särskilt i de för pastoraten så ekonomiskt
viktiga frågorna örn lämpligaste sättet och tidpunkten för försäljning
av utstämplat virke.

Utredningsmännen hava icke framlagt förslag om någon central institution
att sammanhålla och leda boställsförvaltningen och vad därmed sammanhänger.
De sakkunniga anse emellertid, att en sådan institution icke kan undvaras. Det
ar nämligen att förvänta, att vid den nya ordningens genomförande en hel
del svårigheter komma att uppstå, innan man inom pastoraten blivit förtrogen
med de nya bestämmelserna och innan den äldre skäligen invecklade förvaltningsordningen
samt rättsförhållandena mellan pastoraten och arrendatorerna
blivit avvecklade. På grund av vad nu anförts torde pastoraten, domkapitlen
och stiftsintendenterna under en övergångstid vara i behov av en institution,
sorn kan tillhandagå dem med råd och dåd. För att tillgodose detta behov föreslå
de sakkunniga tillsättande av en kommission av tre personer med uppgift
att övervaka och leda den nya ordningens genomförande. Det torde även
vara påkallat att äga tillgång till en mellaninstans för prövning av vissa av
stiftsintendenterna meddelade beslut i frågor av huvudsakligen skogsteknisk
natur och därmed förebygga, att sådana, ofta mindre betydelsefulla frågor
dragas direkt under Konungens prövning. Så länge kommissionen består, torde
den^ lämpligen kunna tjänstgöra såsom sådan mellaninstans.

Emellertid anse de sakkunniga, såsom redan antytts, att kommissionen endast
behöver bliva provisorisk. Sedan den nya ordningen fungerat någon tid,
lärer nämligen kommissionens verksamhet kunna upphöra och dess nyssnämnda
uppgift såsom mellaninstans kunna uppdragas åt endast en tjänsteman, exempelvis
en inspektör med uppgift tillika att dels tillse, att de i stiften anställda
förstuga fackmännen tillämpa enhetliga principer i sin tjänstutövning,
dels ock avgiva utlåtanden till Kungl. Majit i besvärsmål i boställsfrågor
m. m. De sakkunniga framlägga emellertid icke något detaljerat förslag
i detta avseende utan förorda att frågan göres till föremål för prövning först
efter det under kommissionens verksamhet erfarenhet vunnits örn behovet av en
inspektör.

En följd av decentralisationen blir givetvis, att kammarkollegiets befattning
med prästlönejorden kommer att upphöra. De härför erforderliga ändringarna
i kollegiets instruktion torde företagas på administrativ väg i samband med
utfärdandet av tillämpningsförfattningar till prästlönelagen.

De sakkunniga förutsätta emellertid, att den hos kammarkollegiets personal
förefintliga förtrogenheten med arkivforskning även i framtiden skall få anlitas
vid behov av utredning om prästlönejord.

Angående de ändringar i utredningsmännens förslag och tillägg därtill, som
de sakkunniga funnit ändamålsenliga, må, utöver vad nu anförts, nämnas
följande.

De sakkunniga hava föreslagit, att awerkningsplan icke skall fastställas genom
beslut av stiftsintendenten ensam utan av honom i samförstånd med pasto -

125

Kungl. Maj :ts proposition nr 187.

rate! Därest intendenten och pastoratet icke kunna enas i denna fråga, skall
densamma hänskjutas till den föreslagna boställskommissionen.

Boställsnämnden skall enligt sakkunnigförslaget vara första instans även i de
mål, med vilka synerätt för närvarande tager omedelbar befattning.

Då kyrkoråden icke alltid kunna antagas vara sammansatta på ett för handhavande
av praktisk-ekonomiska frågor lämpligt sätt, föreslå de sakkunniga,
att möjlighet skall beredas pastorat, som så önskar, att tillsätta en särskild
boställsstyrelse.

I motsats mot utredningsmännen föreslå de sakkunniga, att pastoraten skola
förpliktas att till kyrkofonden inbetala det överskott å sina prästlönetillgångars
avkastning, som kan uppkomma, sedan prästlönekostnaden i pastoratet
guldits, dock endast såvitt det kan ske utan förnärmande av pastoratens rätt.

I fråga örn uppskattning av normalavkastningen av löneboställena hava de
sakkunniga vidtagit de ändringar i utredningsmännens förslag, att, då fråga
är örn skogsavkastning, uppskattningen skall avse samma tid som avverk -ningsplanen samt verkställas av boställsnämnden, i vilken därvid stiftsintendenten
inträder såsom ledamot i stället för den av domkapitlet utsedda ledamoten,
samt att uppskattning av annan boställsavkastning skall avse en tid
av tjugu år.

Slutligen har prästernas rätt till bränsle i sakkunnigförslaget utbytts mot
kontant ersättning.

Jag övergår härefter till en redogörelse för yttrandena över 1931 års sak- Yttranden
kunnigas förslag, i vad avser detsammas principiella delar; till erinringar mot sakkunnigas
vissa enskildheter återkommer jag vid detaljgranskningen av lagförslagen. förslag.

Förslaget att förlägga förvaltningen av löneboställena till pastoraten biträ- Allmän^örerdes
dels av samtliga domkapitel med undantag av domkapitlet i Strängnäs, Förvait.
dels av Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands, Östergöt- ningen av
lands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Värmlands, Västmanlands, Koppar- lön^°8Jal''
bergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, dels av allmänna
svenska prästföreningens centralstyrelse, svenska landskommunernas förbund
och skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralrad. Länsstyrelsen i Uppsala län
anser förvaltningen av boställenas jordbruksdelar böra decentraliseras till pastoraten
men skogsförvaltningen förbliva hos skogsstaten.1 Länsstyrelsen i Kristianstads
län förordar, att pastoraten skola få hand örn skogsförvaltningen men
icke om jordbruksförvaltningen, vilken skulle förbehållas länsstyrelserna och
hos dem anställda ecklesiastika domänintendenter. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län ställer sig icke principiellt avvisande mot förslaget men anser, att de större
skogarna böra anförtros åt omedelbar förvaltning av domänverket.

1927 års sakkunnigas förslag stödes av länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs och Jämtlands
län.

lTUnfl8tvrelBen har förordat, att pastoraten skulle få behålla jordbruksavkastningen såsom
lokal avlöningstillg&ng nion att skogsavkastningen skulle fråntagas dem.

126

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Domkapitlet i Strängnäs föreslår, att de förvaltningsbefogenheter, som nu
tillkomma länsstyrelserna, skola överflyttas på domkapitlen.

Länsstyrelsen i Stockholms län avstyrker 1931 års sakkunnigas förslag utan
att direkt förorda något annat. Länsstyrelsen torde emellertid närmast önska en
reform i förenklande riktning av den nuvarande jordbruksförvaltningen genom
ortsmyndigheter, närmast länsstyrelserna, och, beträffande skogen, dess bibehållande
hos domänverket. Länsstyrelsen i Gotlands län anser en förvaltning
genom länsstyrelserna med biträde av ecklesiastika domänintendenter vara att
föredraga beträffande jordbruksboställena, medan boställsskogarna enligt länsstyrelsens
mening fortfarande borde omhänderhavas av domänverket.

Domänstyrelsen önskar bibehålla förvaltningen av boställsskogarna hos domänverket.
Beträffande boställenas jordbruksdelar har styrelsen icke uttryckligen
motsatt sig pastorats förvaltning men å andra sidan förklarat sig beredd
att, örn så prövas lämpligt, övertaga denna arbetsuppgift.

Kammarkollegiet och statskontoret avstyrka deeentralisationen till pastoraten
utan att direkt uttala sig örn hur förvaltningen lämpligen bör ordnas. Tidigare
hava emellertid ämbetsverken var för sig uttalat sig till förmån för jordbruksförvaltningens
centralisation till domänverket.

Kontrollen Vad härefter angår kontrollen över boställsförvaltningen hava domkapitförvalt-
S''^en * Uppsala, Linköping, Skara, Växjö, Lund, Göteborg, Karlstad, Härnösand,
ningen. Luleå och Visby, Stockholms stads konsistorium, länsstyrelserna i Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Kristianstads (i fråga örn skogsförvaltningen), Värmlands,
Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län samt allmänna svenska
präst för eningens centralstyrelse lämnat den av 1931 års sakkunniga föreslagna
anordningen av kontrollen över boställsförvaltningen helt utan anmärkning.
Domkapitlet i Linköping förmenar, att domkapitlen vid utövande av kontroll
kan hava god hjälp av kontraktsprostarna.

Av övriga, som yttrat sig över förslaget, hava länsstyrelsen i Östergötlands
län och domänstyrelsen lämnat den föreslagna kontrollen över jordbruksförvaltningen
och länsstyrelsen i Västernorrlands län kontrollen över skogsförvaltningen
utan anmärkning.

Domkapitlet i Västerås förordar ett genomgående förstärkande av de linjer,
som så att säga från periferien av kontrollorganisationen leda in mot centrum.
Detta anser domkapitlet kunna astadkommas genom en utvidgning av möjligheterna
för boställsnämnderna och stiftsintendenterna att giva ledning och utöva
kontroll. Domkapitlet ifrågasätter även, huruvida det är välbetänkt att i
den utsträckning, som de sakkunniga tänkt sig, på boställsnämnderna överflytta
funktioner, som hittills tillkommit synerätt, samt framhåller önskvärdheten,
att i fråga örn jordbruksärendena ett nära samarbete kommer till stånd mellan
boställsnämnderna och stiftsintendenten. Slutligen anför domkapitlet, att en
viss ensidighet föreligger i det avseendet, att i fråga örn stiftsintendentens uppgifter
och utbildning den allt avgörande tonvikten lagts på skogsförvaltningens
krav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

127

En viss tveksamhet i fråga om elen föreslagna kontrollapparatens effektivitet
uttalas av Överståthållarämbetet.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att kontrollen över pastoratens förvaltning
av boställsjordbruken bör anförtros åt domänintendenterna, dock med bibehållande
av boställsnämnderna och av länsstyrelserna såsom lokala organ.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar boställsnämndernas utbytande
mot ecklesiastika domänintendenter, vilka skulle erhålla viss medbestämmanderätt
i fråga örn utarrenderingen. Beträffande skogsförvaltningen förorda länsstyrelsen
liksom även skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd en vidsträcktare
decentr alis atton än de sakkunniga föreslagit. Sålunda föreslå länsstyrelsen
och centralrådet, att pastoraten själva skola få anställa erforderlig fackmannapersonal
med tillfällig eller fastare anställning alltefter uppgifternas omfattning.
Genom denna anordning skulle, enligt länsstyrelsens och centralrådets
mening, stiftsintendenterna få tillfälle att i större utsträckning ägna sig åt det
viktiga arbetet med kontrollen över skogshushållningen. Slutligen förorda länsstyrelsen
och centralrådet, att stiftsintendenterna erhålla rätt att föreskriva alla
åtgärder, som avse främjande av rationell skogsvård utan annan inskränkning
än att pastorat ej oskäligt må betungas med hänsyn till skogsavkastningens
belopp.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det tvivelaktigt, örn verkligt behov
av den föreslagna nya förstuga tjänstemannakåren är för handen, samt uttalar
en förmodan, att den erforderliga sakkunskapen på ett billigare och enhetligare
sätt kan tillhandahållas av skogsstatens personal.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län underkänner domkapitlens förmåga att utöva
kontroll över boställsförvaltningen och föreslår, att kontrollen i stället förlägges
hos domänverket. Länsstyrelsen anser också, att i en särskild författning böra
sammanföras föreskrifter motsvarande dem, som nu förefinnas i arrendeförordningen.

Länsstyrelsen i Örebro län anser ett centralt organ erforderligt. Länsstyrelsen
framhåller, att domkapitlens sammansättning icke garanterar tillförandet av
praktisk duglighet och förfarenhet. Såsom centralmyndighet för skogsförvaltningen
föreslår länsstyrelsen en nyinrättad byrå i domänstyrelsen. Den omedelbara
förvaltningen skulle, anför länsstyrelsen, kunna ombesörjas av vederbörande
Överjägmästare jämte assistenter. —- Kontrollen över jordbruksförvaltningen
föreslår länsstyrelsen förlagd till boställsnämnderna, vilkas ordförande
skulle utses för större områden, förslagsvis länen. Den myndighet, som skulle
hava inseendet över boställena, vare sig det bleve länsstyrelse eller domkapitel,
skulle, enligt länsstyrelsens åsikt, i regel endast pröva besvär över nämndernas
beslut. Endast på parts uttryckliga begäran eller, då besvärsmyndigheten finner
det erforderligt, anser länsstyrelsen häradssyn böra hållas. -—- Därest emellertid
varken det nuvarande förvaltningssättet anses böra bibehållas eller länsstyrelsens
nu angivna förslag vinner gillande, ifrågasätter länsstyrelsen, örn ej
boställsskogarna böra inordnas under den allmänna skogsvårdslagen och dess

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Ecklesiastik

boställskom mission.

Kostnadsbe räkningar.

Finansie ringen.

kontrollerande organ, skogsvårdsstyrel serna. Länsstyrelsen redogör också för
hur det sistnämnda förslaget skulle kunna närmare utgestaltas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar, att stiftsintendentens inflytande
utsträckes till jordbruket.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbumd finner det möjligt, att den
insikt, som nödvändigt erfordras för skötseln av prästskogarna, kan ställas till
pastoratens förfogande utan att nya organ inrättas för ändamålet. I sådant
hänseende kan det tänkas, anför styrelsen, att samarbete mellan pastoraten
och domänverket eller vederbörande skogsvårdsstyrelse skulle på ett lika effektivt
sätt föra till målet. — Styrelsen förordar, att endast en boställsnämnd tillsattes
inom varje stift.

Förslaget örn inrättande av en ecklesiastik boställskommission såsom sammanhållande
myndighet för kontrollen över boställsförvaltningen avstyrkes uttryckligen
av domkapitlet i Strängnäs, länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands.
Älvsborgs och Jämtlands län samt kammarkollegiet och statskontoret. Emellertid
är att märka, att även nu ej nämnda myndigheter, som avstyrkt decentralisationen
till pastoraten, givetvis ställa sig avvisande mot ifrågavarande förslag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att kommissionen bör hava flera
ledamöter än som föreslagits. Domkapitlet i Västerås avstyrker, att kommissionen
blir besvärsinstans. Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och
Kronobergs län förorda, att kommissionen blir permanent.

Slutligen hava mot de av utredningsmännen verkställda jämförande kostnadsberäkningarna
anmärkningar framställts av länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs och Jämtlands
län samt domänstyrelsen, statskontoret och kammarkollegiet, varjämte domkapitlen
i Linköping, Skam och Växjö samt länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings
och Västmanlands län givit uttryck åt åsikten, att domkapitlens arbetskrafter
skulle behöva förstärkas, därest förslaget genomfördes. Däremot anser
domkapitlet i Karlstad, att en lättnad i arbetsbördan kommer att beredas domkapitlet
genom förslaget.

Av de över 1931 års sakkunnigas förslag hörda myndigheterna hava samtliga
domkapitel, Stockholms stads konsistorium, Överståthållarämbetet samt
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Värmlands, Kopparbergs och Västerbottens
län ävensom allmänna svenska präst för euin g ens centralstyrelse, styrelsen
för svenska stadsförbundet, styrelsen för svenska landskommunernas förbund,
statskontoret och kammarkollegiet givit sin anslutning till förslaget att bibehålla
prästlöneväsendet såsom i första hand en pastoratens angelägenhet med
rätt för pastoraten att använda avkastningen av sina prästlönetillgångar för
prästlönekostnadernas bestridande eller åtminstone icke motsatt sig detta förslag.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Gävleborgs och Jämtlands län förorda det av 1927 års sakkunniga

Kungl. Majlis proposition nr 187. 129

framlagda förslaget om centralisering till kyrkofonden av prästlönekostnadernas
finansiering.

Även länsstyrelsen i Örebro län ställer sig avvisande mot 1931 års sakkunnigas
förslag i nu ifrågavarande del. Länsstyrelserna i Blekinge, Västmanlands,
Västernorrlands och Norrbottens län hava icke tillkännagivit sin åsikt
i frågan.

Efter denna kortfattade redogörelse för myndigheternas ståndpunktstagande Mynelighetertill
förslagen skall jag föredraga valda delar av deras yttranden och skall jag "as yttranilendärvid
till en början hålla mig till dem, som i principfrågorna helt anslutit sig
till 1931 års sakkunnigas förslag.

Domkapitlet i Uppsala: Domkapitlet håller före, att det säkerligen är länge
sedan ett sakkunnigbetänkande mottagits med så allmän tillfredsställelse som
det föreliggande.

De anmärkningar, som domkapitlet finner sig hava anledning att rikta mot
en del detaljbestämmelser, rubba ingenting i princip.

Domkapitlet i Linköping hälsar med glädje, att avlöningsväsendet bibehållits
vid sin församlingsmässiga karaktär och att centraliseringstanken övergivits.
Domkapitlet hävdar också ur allmänt kyrkliga synpunkter värdet av anordningar,
som gå i riktning av församlingens huvudmanskap i löneavseende i förhållande
till församlingens präst.

Domkapitlet i Skara har uttalat sin livliga tillfredsställelse över utredningen,
vilken anvisade en framkomlig och lämplig väg att komma till rätta med de
frågor, det gällde.

Domkapitlet i Lund: Genom hela förslaget går en synnerligen lovvärd vilja
att undvika byråkratisering och ökat tjänstemannainflytande. Förenklingen
av dessa ärendens behandling är påtaglig. Den kyrkliga egendomen bibehålies
vid sina lokala ändamål. 1931 års förslag måste sålunda tillerkännas ett givet
företräde framför 1929 års förslag. Och domkapitlet vill sålunda skänka sin
fulla anslutning till de grunder, varpå detta förslag bygger.

Domkapitlet i Göteborg: Till de principer, som läge till grund för det avgivna
förslaget till prästlönelag, ville domkapitlet förklara sin fulla anslutning.

Att prästboställena allt fortfarande skulle användas till sitt avsedda ändamål
att bereda prästerskapet bostad och lön, hade domkapitlet jämväl förut hävdat.

Att boställena bäst förvaltades av den lokala församlingens egna organ och att
en decentralisering i förvaltningen av den kyrkliga egendomen borde genomföras,
hade domkapitlet förut framhållit i sitt yttrande den 6 augusti 1930
ÖATer det av 1927 års sakkunniga framlagda betänkande och förslag. Att i samband
härmed pastoraten själva skulle äga att till avlöning åt sitt prästerskap
förfoga över avkastningen av boställena, och att den utjämning, som borde och
måste ske pastoraten emellan, i vad det gällde avlöning till prästerskapet, måste
vinnas på annat sätt än vad 1910 års lag föreskreve, hade domkapitlet jiimväl i
nämnda yttrande påvisat. Beträffande dessa tre grundprinciper, på vilka föreliggande
förslag vore uppbyggt, hade domkapitlet således intet att erinra utan
ansåge dem fastmer både ur rättslig och ekonomisk synpunkt vara sådana, att
de borde följas vid en lagstiftning på detta område.

Domkapitlet i Karlstad: Det mest betydelsefulla i de nu framlagda förslagen
synes domkapitlet ligga däri, att man slagit in på vägen till stark decentrali Bihang

till riksdagens protokoll 1082. 1 sami. 155 haft. (Nr 187). 9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sering i motsats till det föregående förslagets centraliseringstendenser, särskilt
beträffande löneboställen m. m. Därom uttalade sig domkapitlet sålunda i yttrande
över 1929 års förslag:

»Framför allt får domkapitlet för sin del på det bestämdaste avstyrka den
centralisering, som komme att förlägga liela förvaltningen av kyrklig egendom
till ett centralt statsorgan.

Sakkunnigas kritik över 1910 års lagstiftning är ju skarp och i mycket
berättigad. Men dennas olyckliga följder bero snarast därpå, att det uniformerande
ingreppet med avseende på boställena skett utan kännedom örn och utan
hänsyn till de verkliga förhållandena. Saken visar därför snarast statens och
den allmänna lagstiftningens oförmåga att sköta hithörande frågor och verkar
fastmer avskräckande, då man sätter i fråga ytterligare centralisation.

Att exempelvis stadga, att jordbruk och skog skola skiljas åt, även där jordbruket
icke kan utan skogsbruk bära sig självt och bära sina byggnadskostnader,
det måste i varje sådant fall leda till vanhävd, och den därav redan nu
förorsakade ekonomiska skadan torde svårligen kunna botas ens genom boställenas
försäljning.

I vilket fall som helst är det en alltmer växande åskådning, att staten och
centrala ämbetsverk äro de mest otympliga och odugliga organ, då det gäller
ekonomiska frågor av denna art. Skulle arrendefrågorna med sina tiotusental
detaljerade kontrakt av olika slag avgöras i ett centralt ämbetsverk, skulle
detta, på samma gång ämbetsverket växte till i omfång och dyrhet, endast visa,
huru olämpligt ordnat det hela vore. Bristande lokal- och personalkännedom
skulle göra, att det hela komme att gå på måfå och man finge lita till pappersuppgifter.

Ehuru svårigheterna att nu återvinna församlingars och lokala instansers
intresse äro betydande, har det ju rent av ifrågasatts att göra raka motsatsen
till vad kommitterade föreslagit genom långt gående åtgärder i decentraliserande
syfte.»

Domkapitlet vågade emellertid icke i frågans dåvarande outredda skick
yrka på löneboställenas och skogarnes direkta överlämnande till församlingarnes
vård. Detta därför, särskilt vad skogame angår, att församlingarne icke
kunde anses utan sakkunnig hjälp och ledning bliva i stånd att på ett ekonomiskt
och för det framtida skogsbeståndet betryggande sätt vårda skogsbestånden.

Då det nu emellertid visats, att för skogarnes skötsel sakkunnig hjälp av
god kvalitet kan för alla Sveriges stift erhållas för en kostnad, som vida
understiger, vad domänstyrelsen betingar sig eller vill för framtiden betinga
sig, kan domkapitlet för sin del utan tvekan ansluta sig till i nämndens och sakkunnigas
förslag yrkade åtgärder.

Och då erfarenheten visat, att boställsnämndernas arbete redan under den
tid de haft befattning med löneboställena haft goda följder, förmenar domkapitlet,
att samarbete mellan dem och de genom den nya ordningen mera intresserade
församlingarna skall lända till den kyrkliga jordegendomens framtida förkovran.
Det saknas i våra dagar inom vår allmoge varken sakkunskap eller
lust att ägna arbete åt kommunala uppgifter, och särskilt på det kyrkliga området
är intresset både för de religiösa och de ekonomiska uppgifterna på ett
glädjande sätt i stigande. Likaså torde det på nästan alla områden vara så att
man mer och mer känner motvilja mot det statliga ingripandet och det byråkratmässiga
förmyndarskapet, som på de flesta håll visat sig både besvärande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

131

dyrbart och oekonomiskt. Om de centrala ämbetsverkens arbetsområde kunde
betydligen inskränkas, det vöre ej blott en nationalekonomisk vinst utan även
moraliskt och folkpsykologiskt sett en fördel.

Domkapitlet i Härnösand: Den brist, som vidlådde 1927 års prästlöneregleringssakkunnigas
förslag rörande prästlönejordens förvaltning och som från
många håll -— däribland av domkapitlet i dess den 11 juni 1930 avgivna utlåtande
över berörda förslag — påtalats, nämligen att utredning icke förebragts
rörande en decentralisering av den ecklesiastika boställsförvaltningen,
har i de nu föreliggande betänkandena blivit avhjälpt. Den gjorda kompletterande
utredningens märkliga resultat visar ock ogensägligen, huru nödvändigt ett
sådant fullständigt klargörande av spörsmålet om prästlönejorden verkligen var.

Den av utredningsmännen lämnade historiska utredningen rörande prästboställenas
tillkomst ger sålunda en helt annan uppfattning örn dessa boställens
rättsliga ställning än den allmänt gängse. Så framhålles med övertygande
skäl, att huvudparten av boställena tillkommit genom donationer av
enskilda eller anskaffats av församlingarna, och gives förklaring till uppkomsten
och fortbeståndet av den felbedömning av rättsläget, som ligger i den
inom statsförvaltningen länge förhärskande meningen, att de flesta boställena
äro kronoegendom. Men ej blott i nämnda hänseende torde den förebragta utredningen
utgöra ett korrektiv, utan den lärer också komma att verksamt bidraga
till att vederbörligen tillrättalägga den felaktiga föreställning, som efter
1910 års boställslagstiftnings genomförande och tydligen på grund av den
centraliserande tendensen i densamma börjat rätt allmänt utbreda sig i församlingarna,
nämligen att boställena indragits till kyrkofonden. Lägger man därtill
att spörsmålet örn äganderätten till boställena är av grundläggande betydelse
för lösningen av frågan om desammas förvaltning —■ samt därmed även
för ordnande av prästlöneväsendet i dess helhet — måste man medgiva, att
ett för hela prästlöne- och boställslagstiftningen utomordentligt betj''delsefullt
resultat vunnits genom utredningen.

Synnerligen värdefullt är ock i stort sett det av de sakkunniga framlagda
förslaget till prästlönelag. Med ett gott grepp örn problemen hava de på ett
enkelt, praktiskt och ändamålsenligt sätt samt på grundval av den historiska
utvecklingen löst de i många fall svårreglerbara frågorna på boställslagstiftningens
område. De lia följt naturliga, sunda och klara linjer och förslaget utmärkes
av vederhäftighet, följdriktighet och överskådlighet. Enligt domkapitlets
mening hava därför utredningsmännen och de sakkunniga i det hela på ett
mycket förtjänstfullt sätt skilt sig från sina uppdrag och äro värda tacksam
erkänsla av prästerskapet liksom ock av det allmänna för sin gagnerika insats.

Domkapitlet i Visby: Medan domkapitlet hyste de starkaste betänkligheter
mot 1927 års prästlöneregleringssakkunnigas förslag till ny prästlönelagstiftning,
kan domkapitlet däremot lämna sin fulla anslutning till de huvudtankar,
som ligga till grund för 1931 års sakkunnigas förslag, vilket iiven i sina detaljer
synes domkapitlet röja en ej alldeles vanlig grad av kunnighet, omdömesförmåga
och praktiskt handlag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner de rättsliga skälen mot en centralisering
av prästlönetillgångarna beaktansvärda. — Länsstyrelsen förordar, att
boställsstyrelsen inom pastoraten göres obligatorisk.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört, att då länsstyrelsen ansåge de
principer, varpå förslaget byggde, vara både riktiga och lämpliga, länsstyrelsen

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

för siri del ville livligt tillstyrka, att förslaget måtte läggas till grund för en
blivande lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen vill gärna tro, att de sakkunniga
hava funnit en framkomlig väg för en lycklig lösning av föreliggande
fråga. De föreslagna anordningarna synas väl förenliga med den hävdvunna
uppfattningen av prästlönetillgångarna såsom församlingarnas tillhörighet i
och för avlönande av deras prästerskap och av detta prästerskap såsom i första
rummet församlingarnas tjänstemän. På samma gång synes den föreslagna lösningen
av hithörande frågor vara ägnad att vidmakthålla och knyta fastare
bandet mellan församlingarna och deras prästerskap, till båtnad för båda parterna.
Länsstyrelsen tror, att församlingarna framför andra skola visa sig
intresserade av att prästlönetillgångarna väl förvaltas och lämna den bästa
möjliga avkastning. Länsstyrelsen hyser vidare den förmodan, att en förvaltning
i enlighet med vad föreslagits skall bliva relativt billig, under förutsättning
att särskild ersättning icke kommer att utgå till de kommunala myndigheterna
för deras befattning med förvaltningsbestyret.

Det spörsmål, inför vilket länsstyrelsen anser sig hava anledning att ställa
sig mest tveksam är, huruvida de kommunala myndigheterna över allt. skola
visa sig vuxna ett uppdrag av den krävande art, som en med författningens
anda överensstämmande förvaltning av den ecklesiastika egendomen innebär.
Även örn länsstyrelsen för sin del tror, att vederbörande kommunala myndigheter
i största allmänhet skola visa sig väl gå i land med de uppgifter, som
enligt förslaget skulle komma att åligga dem, anser länsstyrelsen ur nyss angivna
synpunkt av särskild vikt, att de organ, som skulle hava att biträda med
och handhava tillsynen över förvaltningen, bliva väl utrustade för ändamålet.
Länsstyrelsen tilltror sig visserligen icke att avgöra, huruvida det föreslagna
antalet stiftsintendenter och andra biträden, som skulle stå till domkapitlets
förfogande, kan, helst innan frågan örn omorganisation av domkapitlen må
vinna sin lösning, vara tillräckligt.

I anslutning till vad länsstyrelsen anfört vill länsstyrelsen förklara sig i
princip kunna ansluta sig till en lagstiftning i denna del av ämnet i enlighet med
föreliggande förslag och har mot dess detaljer funnit anledning endast till ett
par smärre erinringar.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser det icke uteslutet, att en decentralisation
av förvaltningen i förslagets riktning skulle kunna leda till ett bättre
ekonomiskt utnyttjande av boställena, och framhåller såsom en ändring till
det bättre, att den myndighet, som enligt förslaget skulle utarrendera, komme
att sitta inne med speciell ortskännedom. Länsstyrelsen anser också, att det
föreslagna systemet utgör en borgen för att skogstillgångarna, vilka i ekonomiskt
hänseende inom länet spela en betydande roll, bliva på ett tillfredsställande
sätt vårdade och utnyttjade, och har därför intet att erinra mot att domänstyrelsen
befrias från befattningen med de ecklesiastika skogarna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Såsom totalomdöme örn det av utredningsmännen
framlagda betänkandet, på vilket sedermera 1931 års sakkunniga
i allt väsentligt byggt, vill länsstyrelsen uttala, att detsamma synes länsstyrelsen
i hög grad vederhäftigt och övertygande.

133

Kungl. May.ts proposition nr 187.

De skäl, som framförts för förslaget örn att åt pastoraten överlåta förvaltningen
av prästboställena, hava kommit länsstyrelsen att låta sina tidigare
mot en sådan anordning uttalade betänkligheter fara, detta så mycket mera,
sorn det för en god förvaltning önskvärda direkta ekonomiska intresset hos församlingarna
lärer bliva stimulerat vid genomförande av förslaget att berättiga
pastoraten att i första hand använda avkastningen av sina prästboställen till
prästlönerna.

Detaljerna av den föreslagna förvaltningsapparaten lämnas av länsstyrelsen
utan erinran. Ej heller i övrigt har länsstyrelsen funnit anledning till anmärkning
mot de framlagda lagförslagen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Skola utarrenderingarna kunna ge ett resultat,
som ligger inom det möjligas gräns, är det enligt länsstyrelsens^ på
vunnen erfarenhet grundade bestämda uppfattning nödvändigt, att en så långt
som möjligt decentraliserad förvaltning kommer till stånd under enkla, i det
praktiska livet hävdvunna former. Ur dessa synpunkter synes enligt länsstyrelsens
mening det av de sakkunniga i denna del framlagda förslaget innebära
en lycklig lösning. Genom detta möjliggöres, att den utarrenderande myndigheten
kommer i personlig och omedelbar kontakt med arrendespekulanterna,
vilkas lämplighet och kvalifikationer för skötseln av den arrenderade jorden
i regel kan förväntas vara känd för utarrenderingsmyndigheten. Då boställsavkastningen
skall ingå i prästlönetillgångarna med visst på förhand uppskattat
normalbelopp, måste det också ligga i pastoratets särskilda intresse att öva
stadigvarande tillsyn därå, att boställets hävd och därmed dess avkastning icke
genom arrendatorns försumlighet äventyras.

Det kan också antagas, att kyrkoråden, som i regel bland sina ledamöter
räkna representanter för det praktiska jordbruket, besitta väsentligt större sakkännedom
på området än de myndigheter, boställsnämnderna undantagna, som
nu nödgas syssla med arrendefrågorna.

Vad nu sagts gäller de för jordbruk avsedda delarna av löneboställena. Beträffande
frågan om förvaltningen av dessa boställens skogstillgångar kail
möjligen någon tvekan råda rörande lämpligheten därav, att denna förvaltning
lägges i pastoratens händer. Vid närmare eftersinnande torde man emellertid
finna, att ej heller på detta område kyrkoråden skulle ställas inför frågor, som
äro dem främmande. Åtminstone i de norrländska länen, där skogsbruket är
jämnlöpande med jordbruket, är särskilt, den jordägande befolkningen från sin
egen verksamhet väl förtrogen med praktisk skogsförvaltning, och då avverkning
från skogen endast får ske efter en av stiftsintendenten i samråd med
pastoratet fastställd avverkningsplan och efter utstämpling av stiftsintendenten,
lärer någon fara för anförtroendet av jämväl skogsförvaltningen åt pastoraten
och dess organ kyrkoråden icke kunna anses vara för handen.

Enligt vad länsstyrelsen erfarit, har från vissa håll framkastats anmärkning
mot att de föreliggande förslagen, bland annat i de delar, som beröra
förvaltningen av löneboställena, icke tagit hänsyn till dessas rättsliga
ställning. Häremot må anmärkas, att med förslagen icke torde hava avsetts
att träffa avgörande härutinnan, något som för övrigt icke heller lärer
kunna ske i den ordning, varom i detta sammanhang kan bliva fråga, varför,
enligt länsstyrelsens mening, oavsett detta, hinder icke bör möta för genomförandet
av en förenklad förvaltningsapparat för här avsedda fastigheter. Med
samma berättigande skulle väl anmärkning kunna framställas mot varje förslag,

134

Kungl. Majlis proposition nr 187.

sorn framlägges på detta område, innan äganderättsfrågan, om denna anses tvistig,
blir prövad av domstol i därför stadgad ordning.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund: Ur ren skatteutjämningssynpunkt
är givetvis 1927 års sakkunnigas förslag det effektivaste,
men ur andra synpunkter måste de nu framlagda förslagen sättas
högre. Enligt av prästlöneutredningen verkställd undersökning rörande
prästboställenas rättsliga beskaffenhet har flertalet boställen tillkommit
genom donationer, andra hava anskaffats av församlingar och pastorat
och en del boställen hava anvisats av kronan; örn samtliga boställen gäller,
att de äro rättsligen bundna vid bestämda kyrkliga ändamål. Under sådana
omständigheter måste det anses med rättvisa och billighet mest överensstämmande,
att pastoraten i första hand få draga nytta av sina boställen. Då den
minskning i utdebiteringsbehovet för prästlöneändamål, som ifrågavarande
pastorat härigenom skulle vinna, icke kommer att medföra höjning av maximiutdebiteringen
för nämnda ändamål för övriga pastorat, utan tvärtom denna
enligt förslaget komme att avsevärt sänkas, synes enligt styrelsens åsikt det
nu framlagda förslaget i denna del vara att föredraga framför 1927 års sakkunnigas
förslag, detta dock under förutsättning att en reform i dylik riktning
icke utesluter en förbättrad förvaltning av prästlönejorden.

De sakkunnigas förslag om dennas förvaltning innebär, enligt styrelsens förmenande,
en avsevärd förbättring jämfört med de nuvarande förhållandena. De
brister det nuvarande förvaltningssystemet innebär äro i huvudsak, såsom de
sakkunniga framhålla, dels förvaltningsbefogenheternas splittring å ett flertal
myndigheter, dels ock frånvaron av en direkt intresserad förvaltare, av vilken
initiativ och ett smidigt utnyttjande av den ekonomiska situationen kan förväntas.
Mot de sakkunnigas förslag att insätta pastoraten som förvaltare av
boställena — frånsett de till kyrkofonden indragna boställena — samtidigt
som pastoraten erhålla intresse av att förvaltningen blir den bästa möjliga kan
icke ur kommunal synpunkt vara något att erinra. Då den insikt, som kräves
lör drivande av rationellt skogsbruk, ställes till pastoratens förfogande genom
de föreslagna stiftsintendenterna, synas alla möjligheter hava tillvaratagits,
för att boställenas förvaltning skall bliva den bästa möjliga.

Det synes emellertid styrelsen möjligt, att den insikt, som nödvändigt erfordras
för skötseln av prästlöneskogarna, kan ställas till pastoratens förfogande
utan att nya organ inrättas för ändamålet; i sådant hänseende kan det tänkas,
att samarbete mellan pastoraten och domänverket eller vederbörande skogsvårdsstyrelse
skulle på ett lika effektivt sätt föra till målet.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har uttalat, att det vore med den största
tillfredsställelse, som styrelsen konstaterade, att de sakkunniga delat de principiella
betänkligheter, som styrelsen givit uttryck åt beträffande 1927 års
sakkunnigas förslag i fråga örn sättet för utjämningen av kostnaden för prästlönerna.
Såsom ett generellt omdöme örn 1931 års sakkunnigas förslag har
styrelsen uttalat, att de ur städernas synpunkt syntes betydligt mera tilltalande
än de 1929 framlagda.

Jag övergår härefter till de yttranden, som antingen utan att underkänna
sakkunnigförslagets huvudprinciper kritisera vissa delar av detsamma eller ock
ställa sig helt avvisande mot förslaget.

135

Kungl. Majda proposition nr 187.

Domkapitlet i Strängnäs: Det synes domkapitlet icke lyckligt att ge boställsnämnderna
större befogenheter än de redan äga. Även med den praktiska erfarenhet,
de i flertalet fall torde äga, kunna de icke ersätta domare och rätt
och vad dessa på tjänstemannaansvar utföra.

Enligt domkapitlets mening skulle hela den nuvarande förvaltningen förenklas
och förbättras i rätt riktning, örn de skyldigheter, som respektive länsstyrelser
för närvarande lia gentemot den ecklesiastika boställsjorden, överflyttades
på domkapitlen, som alltfort måste anses representera ägaren av samma
jord. Få domkapitlen såsom föredragare i boställsärenden en stiftsfogde eller
stiftsintendent, som är kunnig både i byggnadsverksamhet och skogsförvaltning,
så vöre därmed mera vunnet än genom de i betänkandet angivna, revolutionerande
förslagen.

I händelse av delade meningar i ärenden, som beröra löneboställena bor
kungl, kammarkollegium alltfort vara den myndighet, som säger det sista
avgörande ordet med undantag för de ärenden, som falla under Kungl. Majrts
prövning. Därmed tager domkapitlet klart avstånd från den föreslagna s._ k.
boställskommissionen. Denna saknar fullständigt rötter i föregående _ lagstiftning,
är till sin sammansättning okänd, men beroende av regeringspolitiken, och
skall i fortsättningen ersättas av en obekant myndighet. Ingen orsak finnes
att frångå kammarkollegium och skapa en ny tjänstemannakår, vars avlöning
kommer att ytterligare tynga kyrkofonden.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Vad först beträffar förslaget att anförtro
ganska vidsträckta förvaltningsuppgifter åt vederbörande församlingsorgan
(kyrkoråden) nödgas länsstyrelsen framhålla, att länsstyrelsen icke kan dela
förslagsställarnas optimism i fråga om dessa myndigheters lämplighet för den åt
dem avsedda, synnerligen vidsträckta och av former obundna befogenheten. Den
opartiskhet och objektivitet, som man vill förutsätta hos en myndighet med
ifrågavarande befogenhet, torde pa grund av kommunala stridigheter emellanåt
icke framträda så klar och obestridd som önskvärt vore. Det mäste salunda
befaras, att arrendeåtgärderna emellanåt åtminstone kunna givas sken av mannamån.
Kontrollen såväl häremot som beträffande tillgodoseendet av boställets
framtida bestånd i fullgott skick synes alltför svag. Det kan vidare icke alltid
antagas, att de kommunala organen skola besitta ^den juridiska och administrativa
erfarenhet, som måste anses erforderlig. I mångå fall torde den obundenhet
av ovidkommande hänsyn, som i högre grad måste finnas hos statliga
än hos kommunala myndigheter, vara till nytta för en framsynt förvaltning av

boställena. .

Föreliggande erfarenheter av kyrkorådens handhavande av sina hittillsvarande,
tämligen begränsade befogenheter inom ifrågavarande förvaltningsområde
uppmuntra icke till utsträckande av dessa befogenheter. Redan 1923 års ecklesiastiksakkunniga
kunde konstatera nedslående erfarenheter härutinnan. Dessa
sakkunniga yttra sålunda, att det vid tillkomsten av den ecklesiastika boställsordningen
sattes stora förhoppningar, att de enskilda kyrkoråden skulle på
grund av det stora intresse de i många hänseenden hade därav, att boställena
inom församlingarna hölles i stånd, komma att utöva noggrann tillsyn över
att boställena vore för domkapitlets räkning brandförsäkrade. Dessa förhoppningar
hade icke infriats, varför ändrade bestämmelser i detta hänseende vore

påkallade. . .

Länsstyrelsen har många erfarenheter av bristande intresse hos kyrkoråd för

boställenas hävd.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Pastoratens förvaltning av andra avlöningstillgångar än boställena inbjuda
icke heller till utsträckning av pastoratens befogenheter såsom förvaltningsmyndighet.
1

Da länsstyrelsen icke kan antaga, att pastoraten skulle bliva bättre ägnade
för dylika uppdrag, därest deras befogenheter ökades, finnér länsstyrelsen doi
icke tilli adligt att helt överflytta förvaltningen av boställena å kommunala
organ under obundna former, i all synnerhet som kontrollen från det allmännas
sida enligt förslaget icke kan anses nöjaktigt anordnad. Det förtjänar även att
framhållas, att den ifrågavarande lönejorden till icke obetydlig del är av
kronoanslags natur, vilket förhållande sammanställt med vad ovan framhållits
givetvis ökar länsstyrelsens betänkligheter gentemot förslaget i denna del.

Ovan Ilar antytts, att länsstyrelsen anser de möjligheter till kontroll från
statens sida över församlingarnas förvaltning, som föreslagits, otillräckliga.
Länsstyrelsen finnér emellertid icke endast kontrollmöjligheterna mindre tillfredsställande;
även de föreslagna kontrollorganens ändamålsenlighet för de åt
dem avsedda uppgifterna måste ifragasättas. Detta sistnämnda omdöme gäller
särskilt domkapitlen, vilka myndigheter de sakkunniga vilja tilldela nya.
viktiga arbetsuppgifter inom det praktiska förvaltningsområdet. Erfarenheterna
av domkapitlens sysslande med praktiska-ekonomiska förvaltningsuppgifter inbjuda
dock icke till ett utsträckande av dessa myndigheters befogenhet inom
detta förvaltningsområde. Här må såsom exempel på domkapitlens svårigheter
att utöva praktisk-ekonomisk verksamhet anföras följande erfarenheter från
domkapitlens hittillsvarande sysslande med dylika uppgifter.

Domkapitlet har jämlikt 30 § ecklesiastik boställsordning att tillse, huruvida boställes
ratt kan anses förnärmad genom något av domstol eller annat av myndighet meddelat
beslut eller om vid sådant beslut i avseende å boställes bebyggande ej iakttagits behörig
hänsyn till boställes ekonomiska bärkraft. Det åligger domkapitlet att i förekommande
Jnor: ov.erklaga dyllka beslut. Såvitt kunnat utrönas vid undersökning beträffande åren
1925 1931 har domkapitel icke överklagat några förrättningar här i länet. Länsstyrel sen

som beaktat, att övervakningen i detta hänseende varit otillfredsställande, har i största
möjliga utsträckning införskaffat erforderliga syneprotokoll och granskat desamma, varefter,
då anledning till anmärkning förekommit, handlingarna överlämnats till kammarkollegiet,
som genom sitt advokatfiskalsämbete överklagat förrättningarna. Exempelvis
må nämnas, att genom dessa överklaganden ändringar till det allmännas fromma vunnits
ifraga örn av- och tillträdessyner å Bo kyrkoherdeboställe år 1929 och å Hammarby
komministerboställe och Sorunda kyrkoherdeboställe år 1930.

Beträffande boställes bebyggande hava boställsnämnderna vid syner och besiktningar
i mycket stor utsträckning fattat beslut, vartill de ej haft befogenhet. Då arrendator i
följd av sådana boställsnämnds beslut begärt ersättning hos länsstyrelsen, har länsstyrelsen
i regel nödgats avslå framställningen, enär tillstånd till byggande eller
medgivande örn inlösen av överloppshus icke lämnats i behörig ordning Senare
gjorda ansökningar om godkännande av boställsnämndens dispositioner har länsstyrelsen
vid saklig prövning med hänsyn till boställets ekonomiska bärkraft icke sällan
nödgats avslå. Oaktat domkapitlen i regel ställt sig tillmötesgående emot sökanden, då
besvär över dylika avslagsbeslut anförts hos kammarkollegiet, har kollegiet merendels
kunnat besvären utan avseende (exempel Roslagsbro kyrkoherdeboställe).
onV[ågf-.,?m *ilfsynea däröver, att åbyggnad å boställena är brandförsäkrad, stadgas i
30 ^ bostallsordnmgen, att det ankommer på domkapitlet att hålla noggrann tillsyn över
arrendators fullgörande av sin brandförsäkringsplikt. Enligt 37 § boställsordningen har
bostailsnamnden att vid varje besiktning tillse, att boställets hus äro behörigen brandförsäkra^.
Enligt 19 § arrendeförordningen och föreskrift i arrendekontrakten åligger det
arrendatorn att årligen insända bevis till domkapitlet om att brandförsäkringen vidmakthållits.
kårskilt under sm första verksamhetstid underläto boställsnämnderna ofta att
granska brandförsäkringshandlingarna vid förekommande besiktningar men även i fall
då boställsnämnden i besiktningsprotokollet anmärkt, att arrendator ej kunnat förmås

1 Länsstyrelsen åberopar här, liksom
Jag hänvisar till handlingarna i ärendet.

flera gånger i det följande, bilaga till sitt utlåtande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

187

förete brandförsäkringshandlingar, eller att arrendatorn ej haft husen försäkrade till
behörigt värde, har domkapitlet aldrig — försåvitt för länsstyrelsen är känt — framställt
någon anmärkning mot besiktningen eller vidtagit någon åtgärd mot arrendatorn. I ett
fall (Värmdö kyrkoherdeboställe) har inträffat, att, sedan boställsnämnden vid besiktning
förelagt arrendatorn att höja föTsäkringen för ett hus, huset kvarstått försäkrat till
det lägre värdet, varför full ersättning vid en sedermera inträffad eldsvåda ej erhölls
för detta hus. — Då det kommit till länsstyrelsens kännedom, att arrendator ej erlagt
brandstodsavgift, har länsstyrelsen för att skydda bostället förskotterat sådan avgift för
att sedan uttaga densamma av arrendatorn. Numera har länsstyrelsen under hand träffat
överenskommelse med länets brandstodsbolag om årlig uppgift å förfallna, cguldna avgifter
för ecklesiastika boställen och kronodomäner och örn särskild respittid för att kunna
tillhålla de försumliga arrendatorerna att inbetala avgifterna. Dylik övervakning hade
författningsenligt bort ankomma på domkapitlet.

Tillsynen över kyrkorådens förvaltning av årsbeloppsmedel var på sin tid föremål för
ecklesiastiksakkunnigas uppmärksamhet. Dessa sakkunniga yttrade härom, att det icke
undfallit de sakkunniga, att den av kyrkoråden utövade förvaltningen praktiskt taget
vore utan kontroll och att det till de sakkunnigas kännedom kommit fall, då årsbelopp
obehörigen använts till gottgörande av byggnadskostnader. De sakkunniga inskränkte sig
emellertid till att föreslå nu gällande kontrollbestämmelser i detta avseende, vilka stadga
skyldighet för boställsnämnden att vid varje besiktning eller syn avfordra församlingens
ombud redovisning för årsbeloppsfonden. Då domkapitlet har att övervaka bostadsnämndens
besiktningar, har domkapitlet även att tillse nämndernas åtgöranden beträffande
kontrollen över årsbeloppsfonderna.

Av till länsstyrelsen inkomna protokoll över boställsnämndernas besiktningar och syner
framgår, att boställsnämnderna — särskilt i början av sin verksamhet — ofta underläto
att vid sådan förrättning avkräva församlingsombuden någon redovisning. I många fall
måste boställsnämnden, då redovisning fordrades, anteckna till protokollet, antingen att
församlingsombuden icke kunnat lämna någon som helst redovisning eller att församlingsombuden
förklarat, att kyrkorådet ej hade några årsbelopp innestående, ehuru sådana bort
finnas, eller oek att visserligen något visst mindre belopp kunde redovisas såsom innestående
årsbelopp, men att beloppen med räntor rätteligen bort vara väsentligt större. — Såvitt
för länsstyrelsen är känt, har hittills aldrig förekommit, att domkapitel vidtagit
några åtgärder i anledning av de anförda felaktigheterna. (En av kontraktsprostarna i
länet sökte härom året genom anmaningar till pastorsämbetena inom sitt kontrakt vinna
rättelse i avseende å denna fondförvaltning. Med vad resultat är dock ännu ej känt. I
enstaka aktuella fall, då årsbeloppsmedel skolat tagas i anspråk, hava kyrkoherdar eller
kyrkokassörer begärt utredningar direkt från länsstyrelsen för att kunna bringa reda i
församlingens räkenskaper.)

Tillsynen över arrendators underhåll av hus och ägor åligger enligt 30 § boställsordningen
domkapitlet. I 56 § av samma förordning anvisas domkapitlet skyldighet att, efter
erhållen rapport från kontraktsprosten, ofördröjligen vidtaga åtgärder till bevarande av
boställes bästa, där anledning till anmärkning föreligger emot arrendators fullgörande av
sin nybyggnads- eller underhållsskyldighet.

Det ovan återgivna uttalandet från boställsnämnden rörande Värmdö kyrkoherdeboställe1
utvisar, att åtminstone i detta fall erforderlig tillsyn åsidosatts. De vid årets avoch
tillträdessyn å detta boställe utdömda bättringskostnaderna för brister å hus, hägnader
och diken samt vanhävd uppgingo till så högt belopp som 8,000 kronor.

Den tillsyn över arrendesäkerheterna, som domkapitlet har att utöva, torde merendels
äga rum enligt formella grunder. Uppgifter om löftesmäns insolvens har länsstyrelsen i
regel erhållit i första hand från landsfiskalen i orten.

Slutligen kan omnämnas, att domkapitlen, vilka hava att utse allmänna ombud för bevakande
av boställenas rätt vid lantmäteri- och andra förrättningar, i regel förordna
kontraktsprostar till dylikt ombud. Länsstyrelsen har på sin tid tillåtit sig föreslå, att
boställsnämndens ordförande i regel borde förordnas till allmänt ombud vid dessa förrättningar.
Länsstyrelsens uppfattning, att kontraktsprostarna icke äro lämpade för detta
uppdrag, delades av de ecklesiastiksakkunniga, som bland annat anförde följande: »Även
kontraktsprostens lämplighet för uppdraget (arrendeuppskattning) måste numera anses betydligt
mindre än förr. Han är numera icke, annat än möjligen undantagsvis, själv jordbrukare
och lärer allt mera förlora den kontakt med detta verksamhetsområde, som han
tidigare i egenskap av boställshavare och på grund av sin ämbetsverksamhet haft.»

Det iir emellertid naturligt nog, att domkapitlen icke äro utrustade för praktisk-ekonomiska
uppgifter, då deras personal anstiilles för huvudsakligen andra

1 Här uteslutet.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ändamål. Förslaget om inrättande av stiftsintendentsbefattningarna har också
tydligen tillkommit i syfte att tillföra domkapitlens förvaltningspersonal nödvändig
förstärkning. Fråga blir då, örn denna förstärkning kan anses tillräcklig.
Med hänsyn till de stora ekonomiska värden det här gäller måste länsstyrelsen
för sin del anse det erforderligt, att även juridisk-administrativ sakkunskap
och rutin tillföres kontrollmyndigheten.

Å andra sidan anser länsstyrelsen, att förslagets bestämmelser rörande boställenas
förvaltning innebära fördelar därutinnan, att desamma skulle medföra
frihet och smidighet vid utarrendering av boställena och övervakande av
arrendebestämmelserna. Otvivelaktigt skulle bättre resultat än för närvarande
kunna vinnas av boställsförvaltningen, därest handhavandet av densamma kunde
uppdragas åt den nuvarande arrendemyndigheten under samma fria villkor
som betänkandet föreslagit vid detta bestyrs överlämnande till pastoraten. I
länsstyrelsens yttrande den 12 juli 1930 över 1927 års sakkunnigas förslag
uttalades, att olägenheterna med det nuvarande systemet, vilka olägenheter
länsstyrelsen på ett mycket tidigt stadium av nu gällande lagstiftnings giltighetstid
varit i tillfälle framhålla, först och främst hänförde sig till svårigheterna
att åstadkomma erforderlig bebyggelse av boställena. Åtgärder till avhjälpande
av svårigheterna härutinnan måste alltjämt anses utgöra kärnpunkten
i förvaltningsspörsmålet från praktisk-ekonomisk synpunkt. I detta avseende
synes förslaget icke innebära några vidare nyheter än att pastoraten skulle
svara för sådan nybyggnad, som erfordras för ersättande av insynat hus, som
utdömts vid ekonomisk besiktning. Effektiva åtgärder för åstadkommande av
fullgod bebyggelse å de många ofullständigt eller dåligt bebyggda löneboställena
måste emellertid skyndsamt tillgripas för undvikande av att boställenas
avkastningsförmåga för lång tid framåt ytterligare nedpressas. Ofullständigt
bebyggda boställen, som icke hava sådan ekonomisk bärkraft, att de kunna
belastas med ytterligare byggnadskostnader, böra avyttras. Försäljningsmedlen
böra göras räntebärande på lämpligt sätt, eventuellt genom inköp av räntabla
fastigheter.

Att anförtro bosta]Isskogarnas förvaltning åt de kommunala myndigheterna
finner länsstyrelsen icke tillrådligt. Den tillsyn, som stiftsintendenten skulle
utöva, får visserligen med hänsyn till denne befattningshavares fackutbildning
antagas bliva ur förvaltningssynpunkt mera tillfredsställande än kontrollen
över kyrkorådens förvaltning i övrigt, men det måste ifrågasättas, huruvida
det kan bliva möjligt att i mera vidsträckta, skogrika stift utöva tillräcklig
ledning och övervakning av skogsvården för en stiftsintendent. Det lärer i allt
fall knappast kunna antagas, att den skogsvårdande verksamheten under den
föreslagna organisationen skulle bliva bättre än den genom domän styrelsens
lokala tjänstemän utövade förvaltningen, varför länsstyrelsen, med hänsyn till
länsstyrelsens allmänna utgångspunkter vid bedömandet av förslagen till förvaltningens
anordnande, icke är benägen ansluta sig till förslaget att överflytta
tillsynen över de ecklesiastika skogarna från domänstyrelsen.

Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår, att i anslutning till vad som i princip
skulle hava gällt efter tillkomsten av 1866 års skogsordning låta skogsavkastningen
tillföras gemensamma lönetillgångar men låta jordbruksavkastningen
fortfarande tillgodogöras av varje pastorat för sig. Till stöd för sitt förslag
framför länsstyrelsen en kritik av utredningsmännens undersökning av församlingarnas
ställning till prästlönejorden. Ur denna kritik må anföras följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

139

I själva verket torde det vara utredningsmännens uppfattning om församlingarnas
privata äganderätt till de ecklesiastika boställena, som ligger till
grund för deras och de sakkunnigas förslag.

Enligt länsstyrelsens förmenande saknar denna uppfattning tillräckligt stöd
såväl av den nu förebragta utredningen som av i övrigt kända förhållanden.

Ett antal boställen, sannolikt större i vissa delar av riket, mindre i andra,
hava ostridigt anvisats av kronojord för att användas till prästboställen. Att
församlingarna skulle äga något slags äganderätt till dessa synes icke vara
ifrågasatt.

Med avseende å boställen, vilka styrkas hava blivit donerade av enskilda,
torde enligt vanliga rättsgrundsatser donators viljeförklaring vara avgörande
för rätten till bostället. Härvid förtjänar det att framhållas, att ofta den kyrkliga
eller prästerliga funktionens uppehållande, icke en viss församlings rätt
eller ekonomiska fördel, torde utgöra donationens ändamål.

Med avseende å övriga boställen torde böra anmärkas, att, nied den metod utredningsmännen
använt, det aldrig lärer kunna bliva fråga örn ett verkligt
styrkande av individuella rättsanspråk, utan allenast om ett antagande e fortiori.
Såvitt länsstyrelsen kan bedöma, tala åtskilliga omständigheter för att
ett betydande antal boställen tillkommit genom åtgärder från en eller flera
församlingsmedlemmar eller möjligen församlingsmenigheten. Men även om en
sådan tillkomst varit vanlig, särskilt under medeltiden, lärer äganderätt för
församlingen icke kunna anses förvärvad därigenom. Beträffande uppfattningen
angående skötning i gällande rättspraxis hänvisas till N. J. A. 1916
not. A. 435. Resultatet synes således vara, att frågan örn den privata äganderätten
till boställena nu som förut i ett stort antal fall måste lämnas obesvarad.
(Jfr I sid. 145, kammarkollegiets utlåtande den 16 april 1892.)

Tillsvidare torde man därför få nöja sig med att antaga, att den offentligrättsliga
lagstiftningen och sedvanan, för att trygga de prästerliga uppgifternas
uppehållande, ända från medeltiden sörjt för att prästerna skulle
vara försedda med boställen. Med detta antagande står väl tillsammans, att
understundom anspråk på privilegieskydd av prästerskapet framförts till stöd
för boställenas egenskap av lön för särskilda prästerliga befattningar. Mot
antagandet strider ej heller att församlingarna, åtminstone tidvis, haft betydande
inflytande på boställenas förvaltning. Genom 1866 och 1894 års skogsordningar
hava dock av skogarnas avkastning en väsentlig del överflyttats
från den lokala församlingen till att täcka samfällda utgifter för prästerskapets
avlöning. Sistnämnda ståndpunkt bibehålies i 1910 års lagstiftning.
Nämnda författningar torde ingalunda kunna anses som skogsvårdsföreskrifter
(jfr I sid. 40).1

Under sådana förhållanden föreligger icke tillräckligt stöd för att den nu
tillämnade lagstiftningen skulle anses såsom regel utgå från någon församlingens
privata äganderätt till de ecklesiastika boställena. Bestämmelser angående
rättsförhållandet med avseende å boställena torde kunna ändras i samma
ordning som annan lag eller författning rörande kyrkliga förhållanden. Göres
anspråk på särskild rätt gällande i något fall, får detta styrkas.

Då bevisning därom endast i undantagsfall torde kunna förebringas, synas
ej heller särskilda bestämmelser för dylika fall behöva upptagas i lagstiftningen.
I princip torde denna ståndpunkt överensstämma med exempelvis grunderna
för lagen den 3 juni 1921 örn upphävande av patronatsrätt.

Det torde också böra påpekas, att ett fasthållande av församlingarnas (pasto -

Sc bilaga 1 e. 345.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ratens) rätt till boställena i samma grad, som skett i de föreliggande betänkandena,
synes leda till egendomliga konsekvenser, där uppdelning skett av
äldre pastorat. Vid dylik delning torde boställe hava behandlats såsom avlöningstiligång
för det pastorat, inom vilket det vore beläget, utan att därvid
något likvidationsförfarande mellan de åtskilda pastoraten i regel ägt rum. Så
torde hava skett, även då boställe får antagas hava varit anvisat av kronojord.
Det skulle då kunna inträffa, särskilt när det är fråga örn skogshemman, att
ett pastorat, enligt de sakkunnigas förslag, finge sina kostnader för prästavlöningen
helt täckta genom boställets avkastning, under det att det andra pastoratet
fullständigt saknade lokala tillgångar. Ersättning skulle i dylikt fall icke
kunna lämnas enligt lagförslaget.

Enligt länsstyrelsens uppfattning är det icke sannolikt att upprättandet av
denna nya kår av tjänstemän skulle bliva billigare än förvaltningens bibehållande
hos domänverket. Härvid förutsättes, att de nuvarande minsta och i
förvaltningsavseende mest ogynnsamma skogarna säljas och i stället arrondering
och koncentrering genomföres. Dessutom skulle ju de tungskötta och oekonomiska
husbehovsstämplingarna bortfalla. Det synes också, som om man svårligen
kunde undgå att ställa en förvaltning av så stora värden under enhetlig
ledning av sakkunnig myndighet. Här gäller det dock en areal av över 270,000
hektar med ett taxeringsvärde av över 55 miljoner kronor. Även örn de elva
stiftsintendenterna erhålla något högre avlöning än vanliga jägmästare, synes
det knappast tillrådligt att allenast låta dem var för sig svara för skogarnas
skötsel.

Frågan gäller då, vilken betydelse ur ekonomisk synpunkt man kan tillmäta
församlingarnas förvaltning. Utredningsmännen hava själva antytt, att pastoratens
förvaltning av skogarna skulle medföra betydande risker för att omtanken
på framtiden och anpassningen efter konjunkturerna erhåller alltför
litet utrymme.

Det är ju också bekant att den enskilda skogsägarens intresse och förmåga
understundom äro otillräckliga för skogsvården, i följd varav höjningen av de
enskilda skogarnas produktion anses vara särskilt viktig. Och det lärer icke
kunna antagas, att kyrkorådet i en församling skall sköta boställsskogen bättre
än dess ledamöter vårda sina egna skogar.

Man synes därför icke kunna anse det föreliggande förslaget i fråga örn
skogsförvaltningen betryggande. Sannolikt skulle det framkalla yrkanden på ett
nytt ämbetsverk såsom kyrkofondskommittén på sin tid föreslagit. Men det
förefaller då enklare och mera effektivt att förlägga ledningen till en särskild
byrå i domänstyrelsen med uppgift att utvinna så stor inkomst ur de ecklesiastika
skogsdomänerna, som är förenlig med uthålligt skogsbruk. Uppgiften
kommer icke att principiellt skilja sig från den affärsmässiga förvaltningen av
statens egna skogar. Även försäljningen av de alltför splittrade småskogarna
och inköpen för arrondering förutsätter en överblick över marknaden, som
knappast kan finnas hos de särskilda stiftsintendenterna eller kyrkorådets medlemmar
eller fondförvaltningen.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör således den ecklesiastika skogen såsom
en gemensam prästerlig avlöningstillgång skötas av domänverket. Därvid
måste det dock framhållas såsom synnerligen viktigt, att förvaltningskostnaderna
nedbringas.

Med avseende å jordbruksförvaltningen synes det otvivelaktigt, att inom alla
pastorat finnes tillräcklig sakkunskap, under det att däremot skötandet av

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

jordbruk genom tjänstemän plägar lämna mindre gynnsamt resultat. Då enligt
förslaget pastoratens egna ekonomiska intressen skola inriktas på boställenas
avkastning, torde överlämnandet av förvaltningen i denna del medföra stora
fördelar. Risken för bestående skador för framtiden är också vid ett jordbruk
ojämförligt mindre än då det gäller skogsdomäner. Då länsstyrelsen således
ifrågasätter, att jordbruksförvaltningen skiljes från skogsförvaltningen förutsattes,
att husbehovsrätterna till skogen upphöra samt att betesområde avskiljes
till jordbruksfastigheterna från skogen antingen, där så kan ske, såsom särskilt
ordnad betesvall eller såsom hägnad beteshage. Att kontroll över pastoratens
förvaltning av boställenas jordbruk erfordras torde vara uppenbart. Örn man
Anil begränsa inrättandet av nya tjänstemän, synes kontrollen kunna överlämnas
till de nuvarande domänintendenterna. På sina håll lärer dock denna anordning
förutsätta, att domänintendenten erhåller biträde av assistent, enligt Arnd som
framgår exempelvis av domänintendenten Sven Linders yttrande (tryckta yttranden
sid. 589 ff.). Huruvida domänintendentsbefattningar behöva inrättas,
där sådana ej finnas, eller örn kontrollen där kan överlämnas till jägmästarna,
kan länsstyrelsen ej bedöma.

Till domänintendenten bör redovisningen från församlingen ingå och av denne
befordras till ovannämnda byrå i domänstyrelsen.

Med avseende å uppskattning, förslag beträffande byggnadsskyldighetens
fullgörande och tillsynen över densamma m. m. torde boställsnämnderna böra
bibehållas.

Vid prövning av arrendefrågor, rättstvister m. m. torde domänintendenterna
behöva hava stöd av lokal myndighet. Enskilda intressen kunna eljest göra
sig gällande med alltför stor styrka, särskilt då det lätt kan tänkas, att avkastningen
icke har den betydelse för utdebiteringen inom pastoratet, som utredningsmännen
förutsätta. Domkapitlen med sin nuvarande sammansättning
och utrustning torde knappast vara lämpliga att handhava hithörande rättsfrågor.

Det synes vara att föredraga att länsstyrelserna fortfarande få tjänstgöra
såsom ekonomiska lokalmyndigheter. Nuvarande arbete därmed har avseATärd
omfattning och försvinner säkerligen ej, äATen om pastoraten får förvaltningen
om hand. Länsstyrelserna torde också böra föra talan för boställena.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Förvaltningens decentralisering gör den
ecklesiastika boställsnämnden mindre tjänlig som kontrollorgan.

För domkapitlen torde bliva särskilt angeläget att för kontrollen över jordbruksförvaltningen
hava stadigvarande tillgång till sakkunnig tjänsteman,
som mera ingående blir i tillfälle att följa löneboställenas vård och utveckling.

Länsstyrelsen föreslår därför, att de ecklesiastika boställsnämndernas verksamhet
skall upphöra och att kontrollen över jordbruksförvaltningen övertages
av särskilda tjänstemän såsom ecklesiastika domänintendenter, vilkas tjänstgöringsområden
och tjänsteställning i övrigt fastställes efter särskild utredning.

Man kan ej vara säker om att hos kyrkoråden finna för fastighetsförvaltningen
erforderlig sakkunskap, varför förslagets fakultativa boställsstyrelser
med all säkerhet komma att utses i flertalet församlingar. Hos församlingarna
torde uppstå svårigheter att erhålla lämpliga och villiga förtroendemän för
boställsstyrelsernas rekrytering, därest ej ledamotskapet blir avlönat, något
som ej torde vara aArsett.

Länsstyrelsen vill särskilt framhålla, att utarrenderingsförfarandet enligt
förslaget ej synes vara tillfredsställande. Församlingarnas organ, kyrkoråd
eller boställsstyrelse, skulle själva äga att helt bestämma över innehållet i
arrendeavtalen. Det kan ej anses vara uteslutet, att arrendevillkoren under så -

142

Kungl. Majlis proposition nr 187.

dana förhållanden påverkas av boställenas huvudsyften ovidkommande omständigheter.
Församlingarnas obundenhet vid utarrenderingarna synes därför
böra inskränkas och utarrenderingarna lämpligen ske under medverkan av den
ecklesiastika domänintendenten. Dennes befogenheter härvid böra dock ej göras
vidsträcktare än som kan anses vara erforderligt för att trygga boställenas
vidmakthållande, tidsenliga utveckling och rationella utnyttjande för sitt huvudsyfte.

Med avseende å den föreslagna organisationen för skogsförvaltningen har
länsstyrelsen ävenledes erinringar att framställa.

Länsstyrelsen, som efter vad ovan sagts, delar de sakkunnigas mening örn
decentralisationslinjens fördelar, håller före, att decentralisationssystemet bör
kunna komma till än vidsträcktare användning för skogsförvaltningen än de
sakkunniga tänkt sig.

I stället för att centralisera förvaltningen inom stiften och inrätta en härför
erforderlig tjänstemannakår anser länsstyrelsen, att varje pastorat bör handhava
omvårdnaden av sina boställsskogar och för ändamålet anställa som medhjälpare
erforderlig fackmannapersonal nied tillfällig eller fastare anställning
alltefter uppgifternas omfattning.

Kontrollen över skogsvården bör åvila stiftsintendenterna. Om dessa — såsom
länsstyrelsen tänkt sig organisationen — befrias från bestyret med de
mindre krävande men ofta tidsödande skogsvårdsgöromålen, skulle de bliva i
tillfälle att i större utsträckning ägna sig åt det viktigare arbetet med kontrollen
över skogshushållningen.

Stiftsintendenternas befogenheter synas i vissa hänseenden vara för snävt
begränsade. Då de sakkunnigas specialmotivering tolkar innehållet i den föreslagna
prästlönelagens bestämmelse angående stiftsintendenternas befogenheter
så, att intendenten ej skulle äga föreskriva markförbättningar och andra åtgärder,
som kunde tvinga pastoratet till investering av nytt kapital, innebär
bestämmelsen ett beklagligt hinder för stiftsintendentens verkliga arbetsuppgift.
Uti stiftsintendentens befogenheter bör inrymmas rätt att lämna föreskrift
örn alla åtgärder, som avse främjande av rationell skogsvård, utan annan
inskränkning än att pastoratet ej oskäligt må betungas med hänsyn till skogsavkastningens
belopp.

Länsstyrelsen i Gotlands län: Såsom nu en gång de kyrkliga förhållandena
utvecklat sig i vårt land och nied den ställning staten och kyrkan intaga till
varandra lärer, alldeles oavsett huru bedömande av frågan örn den juridiska
rätten till den ecklesiastika jorden utfaller, det ej få anses orimligt att åt staten
bevaras en genomförd kontrollerande befogenhet genom dess egna organ.

Med utgångspunkt från den i sig tilltalande grundtanken att i vidare mån.
än förhållandena med nuvarande lagstiftning medgiva, kunna tillgodogöra
församlingarnas eget intresse för boställenas vård och förståndiga brukande
hava de sakkunniga ansett sig kunna räkna på ett utnyttjande av pastoratens
medverkan för hela den komplicerade förvaltningsapparaten. Det synes länsstyrelsen
som örn de sakkunniga härutinnan ställt sina förväntningar väl högt.
Svårigheterna med en egendomsförvaltning av den särskilda beskaffenhet,
varom här är fråga, synas hava underskattats och ej tillräcklig hänsyn hava
tagits till den omständigheten, att särskilt inom mindre pastorat tillgången på
lämplig och villig arbetskraft härutinnan kan vara begränsad. Möjligheten av
att vid utarrenderingar enskilda synpunkter ibland kunna få göra sig otillbörligt
gällande är nog icke utesluten. Då pastoraten såsom t. ex. här i länet
kunna bestå av ända till 6 särskilda församlingar, lärer knappast hos pastoratets
representation — väl i de flesta fall boställsstyrelse —■ få påräknas det

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 143

alldeles särskilda intresse för varje enskild församlings boställe, som förutsatts
av de sakkunniga.

De beräkningar över det ekonomiska utfallet av det föreslagna systemet,
vilka 1931 års utredningsmän förebragt och vilka torde härutinnan ligga till
grund för de sakkunnigas förslag, äro knappast ägnade att giva någon tillförlitlig
jämförelse av administrationskostnaderna under närvarande och nu
föreslagna förhållanden. Härvid må framförallt erinras örn att ingen hänsyn
tagits till pastoratens kostnader. Utom rena förvaltnings- och räkenskapsbestyr,
för vilka vederbörande befattningshavare naturligtvis få särskilt ersättas, lärer
man knappast kunna undgå att taga hänsyn till den alltmer framträdande
tendensen ifråga örn arvoden för kommunala förtroendeuppdrag överhuvudtaget
och sålunda få beräkna, att jämväl de föreslagna boställsstyrelserna komma
att efterhand draga kostnader. Då enligt förslaget regleringen av mellanhavandet
mellan pastoraten och kyrkofonden skall byggas på normalberäkning av
boställenas avkastning, bliva dessa förvaltningskostnader givetvis upptagna
som utgifter. Det lärer i avseende å dessa normalberäkningar — vilka skola
gälla för längre perioder framåt -— för övrigt med fullt skäl få förväntas en
allmän tendens att taga till inkomster i underkant, men utgifter rundligt nog.
Risken för att kyrkofondens mellankomst för lönesystemets uppehållande härigenom
bliver mera anlitad än eljest skulle bliva fallet torde ligga i öppen dag.
Det lärer för övrigt få erinras om den särskilda omständigheten, att överhuvudtaget
normalberäkningar, uppgjorda under, såsom för närvarande, tryckta
konjunkturer för jordbruket torde komma att för avsevärd tid fastlåsa låga avkomstbelopp
för löneboställena till förfång för kyrkofonden, som därjämte
bliver lidande på minskningen i inkomster genom bortfallande av den supplementära
utdebiteringen av prästlönemedel i ett stort antal pastorat.

På nu anförda skäl anser sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka de sakkunnigas
förslag, i vad det rörer förvaltningen av löneboställena.

Länsstyrelsen är emellertid fullt på det klara med att det nuvarande systemet
för prästlönejordarnas förvaltning icke utan vidare bör läggas till grund
för en lagstiftning, som tager sikte på ej mindre säkerhet och reda i förvaltningen,
utan även ernående av ett för avlöningsväsendet så gynnsamt resultat
som möjligt.

Önskvärt måste anses att — vid eventuellt bibehållande av decentralisation
läns- eller stiftsvis — verkställighetsbestyret koncentreras hos endera länsstyrelsen
eller domkapitlet. Vad angår valet mellan dessa myndigheter talar
för domkapitlet dess mera på ecklesiastika ärenden överhuvudtaget inriktade
verksamhet, för länsstyrelsen en allmän inriktning på kamerala och förvaltningsbestyr.
För egen del anser länsstyrelsen — i medvetande likvisst örn den
icke ringa arbetsbörda, som därigenom lagts och lägges till länsstyrelsens övriga
— arrendeväsendet böra i huvudsak förläggas under länsstyrelsen, bl. a.
genom förflyttning dit av uppsägningsrätt, föranstaltande av syner, tillsyn å
arrendesäkerhet m. m. Detaljerat förslag härutinnan liksom i övrigt i fråga örn
erforderlig omarbetning av arrendeföreskrifterna anser sig limsstyrelsen sakna
anledning att nu framlägga innan själva huvudfrågan fått sin lösning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför såsom skäl mot pastoratsförvaltning
av boställenas jordbruk, bland annat, att man kan befara, att utarrenderingen av
boställena ej kommer att ske med oväld och opartiskhet, örn församlingarna
själva få hand därom. Personliga hänsyn och tillfälliga majoriteter på kyrkostämmorna
komma med största sannolikhet, anför länsstyrelsen vidare, att
mången gång inverka vid utarrenderingen.

J44

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller såsom skäl för centralisering till
kyrkofonden av prästlöneväsendet den skatteutjämning, som härigenom skulle
astadkommas, därvid länsstyrelsen, som antager, att skatteutjämningsfrågan i
övervägande grad kommer att gå i riktning mot överflyttande av kommunala
uppgifter å statsverket, och finner, att vår kyrkas karaktär av statskyrka alldeles
särskilt inbjuder härtill, framhåller, att 1927 års sakkunniga funnit en
utväg att utan sådan överflyttning åstadkomma ungefärligen samma effekt i
skatteutjämningshänseende som om avlöningsväsendet överflyttats på statsverket.
Länsstyrelsen ingår även i kritik av utredningen örn församlingarnas
ställning till prästlönejorden:

Utredningsmännens slutsatser utav den historiska tillkomsten innebära ingenting
mera och ingenting mindre än att församlingarna skulle hava en privaträttslig
äganderätt till all såsom avlöning åt församlingens prästerskap anslagen
.jord, och detta även örn den anslagits av kronan till detta ändamål. En sådan
slutsats beträffande sistberörda slaget av jord torde falla på sin egen orimlighet,
vadan därom icke kan behöva vidare ordas. Och örn utredningsmännen med
omsorg satt sig in uti 1929 års, av länsstyrelsen förordade förslag, skulle det
säkerligen icke hava undgått deras uppmärksamhet, att i 1929 års betänkande
(sid. 150) åberopats ett rättsfall, enligt vilket högsta domstolen avvisat en församlings
anspråk på äganderätt till ett boställe, som i äldre tid upplåtits av
socknemän. Detta prejudikat borde hava givit något att tänka på.

Så värdefull den historiska utredningen än kan anses vara för bevarande av
kyrkans och dess prästerskaps rätt till egendomarna för framtiden, så lärer i
varje fall enligt länsstyrelsens underdåniga förmenande därå icke kunna grundas
annat än en offentligt rättslig förfoganderätt över prästlönejorden för det
med densamma avsedda ändamål, men en sådan rätt torde få anses betryggande
nog. Vissa påtagliga inkonsekvenser i de sakkunnigas resonemanger i denna
fråga hava för övrigt icke kunnat undgå att väcka länsstyrelsens uppmärksamhet.
Örn det nämligen hade kunnat göras gällande en ostridig privatäganderätt
för församlingen till den såsom boställe upplåtna prästlönejorden, så skulle väl
denna äganderätt tillkomma uteslutande just den församling, till vilken jorden
anslagits; men de sakkunniga begå nu den inkonsekvensen att låta denna äganderätt
utan vidare övergå på hela det genom lagstiftning och regeringsåtgärder
tillkomna pastorat, i vilket den församling, som skulle hava förvärvat äganderätten,
eventuellt utgör allenast en mindre del. Pastoratets rätt skulle väl således
under^ alla förhållanden icke kunna betecknas annat än som en offentligt
rättslig förfoganderätt, eftersom den icke skulle kunna grundas annat än å lagstiftningsåtgärder.

Efter det 1927 ars sakkunniga avgivit sitt betänkande, har socialiseringsnämndens
radikala förslag, enligt vilket den huvudsakliga delen av prästlönetillgångarna
skulle överföras till statsförmögenheten, utkommit, och det ser
nästan ut som örn detta skulle hava hos prästlönesakkunniga framkallat dels
en ängslan för statsmyndigheters handhavande av förvaltningen av kyrkans
tillgångar, dels ock en knappast berättigad större trygghetskänsla örn förvaltningen
uteslutande lades i händerna på kyrkliga myndigheter. Men därvid har
man icke vågat sig på att låta även kyrkofonden i förvaltningsavseende skiljas
från ° det verk, som eljest har till huvudsaklig uppgift att förvalta statsverkets
tillgångar.

o För länsstyrelsen ligger emellertid närmast till hands att se saken så, att
sa länge vi hava en statskyrka, böra de kyrkliga tillgångarna visserligen på

Kungl. Majlis proposition nr 187.

145

grund av deras historiska tillkomst på det noggrannaste särhållas från statens
egendom och användas uteslutande för det avsedda ändamålet, men de böra på
det praktiskt bästa sättet förvaltas av statsmyndigheter och kontrolleras av statsmyndigheter.
Alla dessa kyrkliga tillgångar böra således sammanhållas såsom
en enhet, vilken icke bör splittras. Örn däremot den dag skulle komma, då vi
icke längre skola hava en statskyrka, så gäller det då att verkställa en boskillnad
mellan stat och kyrka.

Med den uppfattning, som länsstyrelsen sålunda låtit komma till uttryck, är
det helt naturligt, att länsstyrelsen känt sig mycket tilltalad av 1927 års sakkunnigas
förslag. Detta förslag har synts länsstyrelsen hava på det mest betryggande
sätt, som överhuvudtaget är möjligt, sökt sammanhålla alla prästlönetillgångar
såsom en enhet och bevara dem för det ändamål, för vilket de
äro avsedda. Sett på lång sikt, skulle detta förslag också i sinom tid komma
att medföra den billigaste och ändamålsenligaste förvaltning, som överhuvud
kan vara tänkbar, i det att förslaget syftar till att så småningom utbyta en
mängd mindre avkastningsgivande jordbruksfastigheter, å vilka byggnadskostnader
visat tendens att konsumera avkastningen, emot större och i förvaltningsavseende
lättsköttare skogskomplex — alldeles på samma sätt som staten
under många år förfarit med sina mindre jordbruksdomäner.

I motsats härtill går det nu föreliggande förslaget ut på en splittring av den
kyrkliga förmögenheten, och detta på sådant sätt, att effektiv kontroll går
förlorad. Örn det förslaget gånge igenom, så skulle — det är länsstyrelsens tro
— icke en mansålder hava gått, innan det komme att av kyrkans män djupt
beklagas, att så skett.

Länsstyrelsen kan icke dela de sakkunnigas förväntningar på en god förvaltning,
örn kyrkoråden skola handhava densamma och detta tillika under så
fria former, som i förslaget ifrågasatts. Många kyrkoråd skulle kanske på ett
utmärkt sätt fullgöra åliggandena, medan andra, måhända flertalet, säkerligen
skulle brista på ett betänkligt sätt.

Naturligtvis skulle det kunna påstås, att det är ett rätt så allvarligt misstroende,
som länsstyrelsen sålunda vågat giva uttryck åt i fråga örn kyrkoråden
i länet, men påtagligt är ju, att länsstyrelsen icke saknat grund härför,
och misstroendet avser ingalunda kyrkorådens redbarhet utan uteslutande
deras kompetens.

Länsstyrelsen har under sin verksamhet i stor omfattning haft att göra med
kyrkoråd, som uppenbart vanskött vida enklare göromål än dem, som enligt
förslaget skulle påläggas dem, och vill till bestyrkande härav endast giva några
av de otaliga exempel härpå, som skulle kunnat stå till buds.

Så snart ett löneboställe utarrenderas, översänder länsstyrelsen en avskrift av det upprättade
arrendekontraktet jämte den av arrendatorn lämnade borgensförbindelsen till
vederbörande kyrkoråd för kännedom och för att i sin mån övervaka, att meddelade
äyggnadsföreskrifter av arrendatorn iakttagas. I ett stort antal fall har det förekommit,
att vederbörande en tid därefter hos länsstyrelsen anmält, att ifrågavarande handlingar
förkommit samt anhållit om nya utskrifter. Det är påtagligt, att under sådana förhållanden
kyrkorådets uppsikt över egendomarna icke kunnat bliva alltför ingående. Ehuru
länsstyrelsen samtidigt med översändande till kyrkoråden av de genom länsstyrelsens försorg
uppburna arrendeavgifterna tillika överlämnar särskild redogörelse över beloppen,
sakna kyrkoråden ändock i många fall kännedom om vilka belopp de av länsstyrelsen
bekommit. Icke sällan bar det visat sig, att vid boställsnämndens förrättningar, årsbeloppen
för nybyggnader, som enligt länsstyrelsens redovisningsliggare och utgiftsjournal
överlämnats till kyrkoråden för att göras räntebärande, icke funnits disponibla utan måst
efteråt anskaffas lånevägen eller genom uttaxeringar. Då byggnadsförskott ur kyrkofonden,
ofta uppgående till betydande belopp, genom länsstyrelsen tillerkänts kyrkorådet, har
detta att tillhandahålla byggnadsmed len åt arrendatorn i mån av byggnadsarbetenas fort Biliang

till riksdagens protokoll 1032. 1 sami. 150 haft. (Nr 187.) 10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

skridande. I ett nyligen inträffat fall har förekommit, att arrendatorn därvid erhållit
4,000 kronor mera än som vederbort. Då arrendatorn ifråga till följd av iråkad konkurs
icke kunnat fullfölja byggnadsarbetet, har länsstyrelsen måst överlåta arrenderätten till
den ene av löftesmännen för arrendet med skyldighet för denne att på egen bekostnad
fortsätta byggnadsarbetena för att sedermera vid eventuell överlåtelse erhålla ersättning
för de kostnader, som han nödgats utgiva. Vid nyttjanderättsupplåtelser på 49 års tid av
lägenheter under löneboställe plägar länsstyrelsen i resolutionen örn upplåtelsen föreskriva,
att avgälden skall av nyttjanderättshavaren erläggas direkt till kyrkorådet utan förmedling
av länsstyrelsen. I ett särskilt fall — det gäller ett samhälle, där tomter för sommarstugor
äro särskilt eftersökta och där alltså dylika upplåtelser i stor utsträckning
förekommit — har det visat sig, att sedan vederbörande pastoratskassör påkommits med
förskingring av honom anförtrodda medel, kyrkorådet saknat varje som helst möjlighet
att redogöra för vilka belopp, som verkligen influtit. Det kan för övrigt förtjäna omnämnas,
att i detta fall, enligt vad vederbörande boställsnämndsordförande upplyst, denne
för lång tid sedan till kyrkorådet anmält, att i pastoratskassan saknades medel, som rätteligen
bort där finnas, utan att någonting blivit åtgjort. Enligt författningarna skola
kyrkoråden deklarera för arrendeinkomsten samt därvid göra avdrag för förvaltningskostnader
och värdeminskning. Det torde höra till undantagsfallen, att kyrkorådet avgiver
deklaration utan tillgår i regel så, att vederbörande taxeringsnämndsordförande
hos länsstyrelsen begär och erhåller de uppgifter, som erfordras för en riktig taxering. I
detta län finnas 1,047 kykohemman och kyrkojordar. Enligt författningarna skola kyrkoråden
i god tid före varje arrendeledighet hos länsstyrelsen och biskopsämbetet anhålla
örn åtgärder för utarrendering och därvid föreslå ett maximipris och ett minimipris i
spannmål. I ett stort antal fall förekommer det, att sådan anmälan inkommer först efter
arrendeperiodens utgång eller så nära före arrendeperiodens slut, att författningsenliga
åtgärder icke hinna av myndigheterna vidtagas. I sådana fall återstår det för myndigheterna
intet annat än att överlåta åt kyrkorådet att under hand träffa avtal örn jordens
utarrendering på ett år samt att i god tid före detta års utgång inkomma med förnyad
anmälan örn jordens utarrendering.

Exemplen skulle kunna mångfaldigas, men det skulle föra för långt. Säkert
är, att länsstyrelsen har fog för sin övertygelse, att kyrkoråden icke lämpa sig
för dessa göromål.

Enligt det föreslagna nya systemet skulle det i själva verket bliva pastoratet,
som skulle vara åbo å ifrågavarande lönehemman. Såvitt länsstyrelsen
förstår skulle pastoratet kunna självt sköta egendomen eller upplåta den på
arrende åt annan, allt efter behag. Formerna för utarrendering äro nästan
helt obundna. Lagen innehåller endast vissa anvisningar. Man skulle rent av
kunna tänka sig, att pastoraten skulle kunna utan hinder av dessa anvisningar
— ecklesiastika arrendelagen skulle väl beträffande dessa hemman vara helt
suspenderad — slå in på samma väg, som indelningshavarna här i länet begagnade
sig av före 1858, nämligen att upplåta arrenderätten på livstid emot
en hög engångsavgift och låga årliga avgifter. Pastoratet kan på det hela taget
föreskriva vilka arrendevillkor som helst. Pastoratet kan exempelvis suspendera
kommunalskattelagens bestämmelse örn ägarens skattskyldighet och lägga
skattskyldigheten på en eventuell arrendator icke blott för jordbruksjorden
utan även för skogen, som arrendatorn väl icke får exploatera. Ja, pastoratet
skulle kunna ställa till rätt mycket oreda i dessa förhållanden — och detta
praktiskt taget utan kontroll.

Om också påföljderna av det föreslagna systemet icke komme att riktigt
framträda förrän efter något tiotal år, så komme dock nästan genast svårigheter
att framträda.

Jämlikt 14 § i förslaget till lag örn införande av prästlönelagen skola bestämmelserna
i nu gällande arrendekontrakt fortfarande äga tillämplighet.
Detta innebär, att pastoratet skall hava att skilja mellan den egentliga arrendeavgiften
samt avgiften till blivande nybyggnader. Den saken kommer väl lätt
att ordnas på det sättet, att pastoratet, som hädanefter skulle självt svara för
nybyggnader, tillgodogör sig hela det influtna beloppet utan att göra sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

147

åtskillnad. Vida svårare blir det att i enlighet med arrendekontraktens bestämmelser
avgöra frågor om nybyggnader under arrendetiden samt frågor om
avkortning å arrendena för redan medgivna byggnader. Dessa frågor äro ofta
nog så invecklade, att det erfordras stor erfarenhet, juridiskt omdöme och den
allra största noggrannhet för att rätt förfara. Dessutom ligger vikt uppå att
därvid tillse, att kyrkofonden, som förskjutit medlen, får sitt åter. Till belysande
av dessa svårigheter bifogar länsstyrelsen några avskrifter av här meddelade
resolutioner,1 som alltså skola av vederbörande kyrkoråd tillämpas, och
länsstyrelsen vägrar att tro på möjligheten av att kyrkoråden skola kunna
sköta detta.

Nu utövar länsstyrelsen tillsyn över att kyrkofonden får sitt. Vem skall
övertaga den kontrollen? Kyrkofondens utlämnade byggnadsförskott här i
länet uppgå i detta nu till 1,027,000 kronor. Det rör sig således icke örn småsaker.
Pastoraten skulle hädanefter bekomma sådana byggnadsförskott. Kyrkofondens
förvaltande ämbetsverk måste väl utbyggas för att kunna utöva en
effektiv kontroll. Lätt blir den i varje fall icke.

Man kan lätt tänka sig vilken mängd tvister, som måste uppkomma i tolkningsfrågor,
särskilt beträffande de mer eller mindre egendomliga arrendekontrakt,
som de olika kyrkoråden komma att utfärda. Även i fråga örn prästens
tjänstbarheter komma säkerligen många tvister att uppstå, helst som vissa
kyrkoråd komma att bliva alltför liberala härutinnan, medan andra komma
att intaga en rakt motsatt ståndpunkt. All enhetlighet går förlorad.

Men icke blott härom torde tvister vara att förvänta. Detsamma blir säkerligen
förhållandet beträffande den i och och för sig rätt så egendomliga uppskattningen
av den »normala avkastningen». Sedd mot bakgrunden av sådana
växlande konjunkturer, som under senaste tiden varit rådande — från krigshögkonjunkturen
och till nuvarande depression, vilka båda på långliga tider
sakna motstycke — vill det förefalla som örn en sådan uppskattning mycket
ofta måste resultera i motsatsen till »normal avkastning», även örn den största
sakkunskap bleve anlitad. Men därtill kommer, att den måste bliva ett hastverk,
örn den .skall medhinnas i rimlig tid efter det den föreslagna lagen trätt
i kraft. Under alla förhållanden vill denna uppskattning förefalla onödig, eftersom
den verkliga avkastningen måste betraktas såsom reellare än deli uppskattade.

Under domkapitlets förvaltning skulle från detta län falla 65 ecklesiastika
egendomar.

Ingen kan väl med fog förutsätta annat än att domkapitlet skulle kunna
så småningom förvärva en erfarenhet, lika stor som länsstyrelsens, under förutsättning
att hos domkapitlet utbygges en härför erforderlig särskild administration
med juridisk och praktiskt ekonomisk kompetens, men även med en
sådan utbyggnad bomme i början och rätt länge stora svårigheter att möta för
bibehållande av erforderlig kontinuitet i fråga om allt, som förut handlagts
ensamt av länsstyrelsen.

Givetvis skulle domkapitlets övertagande av länsstyrelsens bestyr i dessa
frågor på allt sätt av länsstyrelsen underlättas. Domkapitlet skulle sålunda få
övertaga alla här förda liggare: arrende- och borgensliggare, redovisningsliggare,
arrendeavkortningsliggare, liggare över förskott till boställsnämndsordförande
samt över kungörelsekostnader, liggare över deklarationer samt
liggare över friköp av ecklesiastik jord. Men alla dessa liggare avse hela antalet

1 Här uteslutna.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

442 egendomar. Enligt förslaget skulle liggare^ behöva sprängas i 117 stycken
delar, en för domkapitlet och för vartdera av 116 pastorat.

Om länsstyrelsen uteslutande skulle tänka på egen fördel, borde det vara
tacknämligt att befrias från dessa ofta intrikata samt alltid besvärliga ärenden.
Men då länsstyrelsen nu förfogar över en utbyggd administration för
ändamålet, vilken sitter inne med erfarenhet och praktik samt därigenom äger
möjlighet till en enhetlig och hos alla parter invand handläggning av hithörande
saker, förefaller det som örn endast en ohejdad reformlusta skulle
komma pa idén att spoliera vad som finnes för att åter uppbygga det.

Detsamma gäller örn de föreslagna planerna på slopande av kammarkollegiets
handläggning av dessa frågor i överinstans, även där kastas bort en rik erfarenhet,
som utbytes mot ett nytt ämbetsverk, den s. k. boställskommissionen, vilken
icke torde vara lätt att få besatt med kompetenta krafter, helst örn den från
början skall få karaktären av en tillfällig institution, vilket den emellertid helt
visst icke bleve i verkligheten.

Länsstyrelsen anser sig kunna draga under tvivelsmål de sakkunnigas kostnadsberäkning,
och i varje fall torde nettoinkomsten knappast bliva avsevärt
förmånligare enligt det nu föreliggande förslaget än enligt 1927 års sakkunnigas
förslag. På denna fråga vågar länsstyrelsen emellertid icke närmare inlåta
sig, men enligt sistnämnda förslag torde domänverkets ersättning vara beräknad
med ytterligare prutmån utöver den nedprutning, som 1927 års sakkunniga
redan ifrågasatt.

Det kan icke förnekas, att 1931 års utredningsmän och sakkunniga på kort
tid åstadkommit^ ett betydande arbete. Det är emellertid blott helt naturligt,
att resultatet mäste giva intryck av samt måste vara ett hastverk. Utan att
direkt kunna påvisa det, har länsstyrelsen vid förslagets begrundande fått en
känsla av tveksamhet huruvida förslaget, örn det nu på en gång sattes i funktion,
verkligen skulle i alla delar fungera i full överensstämmelse med vad de
sakkunniga med detsamma avsett. Länsstyrelsen har emellertid med hänsyn till
deri begränsade tid, som statt till förfogande, icke vågat inlåta sig på en närmare
kritik i detaljer.

I detta sammanhang har länsstyrelsen ansett sig böra meddela, att länsstyrelsen
helt eller delvis handhar utarrenderingsväsendet beträffande följande
egendomar:

kronodomäner ........................................ 201

ecklesiastika löneboställen .............................. 442

kyrkohemman och kyrkojordar .......................... 1,047

domkyrkohemman .................................... 110

biskopen i Lunds stift på lön anslagna hemman ........... 18

till biskopslöneregleringsfonden indragna hemman .......... 19

till Lunds biskopslönemedels besparingsfond indragna hemman 12
läroverkshemman ...................................... 19

Det har för länsstyrelsen sedan länge framstått som ett önskemål, att en
omläggning av arrendeväsendet i dess helhet verkställes till undvikande av
dubbelarbete och för ernående av bästa möjliga ekonomiska resultat. Också har
undertecknad, t. f. landshövdingen Eiserman, i framställning till statens organisationsnämnd
i början av innevarande år anhållit om dess medverkan för
åtgärders vidtagande i sådan riktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

149

Slutligen kan länsstyrelsen icke underlåta att framhålla, att det förefaller
något egendomligt, att länsstyrelsen skulle befrias från bestyret med löneboställena
oell de till kyrkofonden indragna ecklesiastika egendomarna, men
däremot allt fortfarande handhava ärenden rörande kyrkohemman och kyrkojordar,
domkyrkohemman, biskopshemman och läroverkshemman, vilka med
fullt ut lika stora örn icke större skäl borde kunna överflyttas på pastoraten
respektive domkapitlet.

Länsstyrelsen i Hallands län: Mot de sakkunnigas resonemang torde kunna
anmärkas att, även i de fall då församlingarna anskaffat eller såsom donation
mottagit resurser till prästlönernas gäldande, detta icke kan anses hava skett
för tillgodoseende allenast av ett isolerat, för var och en församling uppkommet
behov. Församlingarna hava i stället var på sin ort därigenom bidragit efter
sin förmåga till att skapa grundvalarna för en kristlig religions förkunnelse i
vårt land och medverka till att Sveriges folk allt framgent må vara kristet. De
hava alltså fullgjort sitt värv såsom organ för den sida av svenskt samfundsliv
som representeras av den svenska kyrkan. Därför kan det icke anses annat
än fullt befogat att fästa stort avseende vid den enhet i uppgiften och i arbetet
för uppgiftens förverkligande, som råder de olika församlingarna emellan och
som binder dem tillsammans till en kyrklig organisation i det svenska samhället.
Beträffande den större eller mindre vikt man anser böra tillmätas å ena
sidan den samhälleliga, kyrkligt enhetliga synpunkten och å andra sidan den
splittrade församlingssynpunkten, torde man kunna fortsätta att tvista snart
sagt i oändlighet. Det vill därför synas klokast att lämna dessa huvudsakligen
teoretiska spekulationer å sido och i stället inrikta sina bemödanden på att söka
åstadkomma det system och den organisation som bereder den största och säkraste
uthålliga avkastningen av prästlönetillgångarna samt fördela densamma
på rättvisaste sätt bland församlingarna och prästerskapet.

Det må framhållas att den omförmälda »indragningen av pastoratens prästlönetillgångar
till kj^rkofonden» icke utgör någon expropriation eller avser att
draga dessa tillgångar till ett främmande ändamål utan endast att på förändrat
sätt reglera deras förvaltning och avkastningens användning för det samfällda
ändamålet.

Det nu utarbetade förslaget att varje pastorat skulle ombetros att genom
sina kommunala förtroendemän få på egen hand ombesörja förvaltningen både
av löneboställen och skogar har framkommit för att jämväl denna decentralisationslinje
skulle vara undersökt innan slutligt avgörande träffas. Länsstyrelsen
anser resultatet hava ådagalagt att sistnämnda linje är långt underlägsen och
särdeles riskabel. Länsstyrelsen håller också före att den nu föreslagna organisationen,
vilken är grundad på kyrkoråden eller på särskilt utsedda boställsstyrelser
samt såsom överinstans på domkapitlen, skulle sakna nödig kompetens
för att bemästra de mångahanda ekonomiska och praktiska uppgifter som
verksamheten skulle innefatta. Tj^ det bör icke lämnas ur sikte att det här
gäller praktisk affärsverksamhet på jordbruksförvaltningens och skogsbrukets
område. Det är alldeles sant att den nuvarande organisationen icke är tillfredsställande
och just därför hava också sedan länge krav framställts på dess ersättande
med något annat, men detta skall vara något bättre, något som ger
garanti för ett mera ekonomiskt resultat och såsom sådant kan de sakkunnigas
nu föreliggande förslag icke godkännas. Det river tvärtom sönder de ansatser
lili god organisation, som redan firmas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som anför, att domkapitlen knappast
liro skickade att handhava kontroll eller att förvalta de indragna boställena,

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

anför i fråga om kostnadsberäkningarna följande: De för organisationen behövliga
arbetskrafterna synas hava beräknats i underkant. Såväl skogsförvaltningskostnaderna
som kostnaderna för hela löneregleringsförslaget hava beräknats
alltför lågt. Även den jämförelse,, som i utredningsbetänkandet gjorts melian
de olika förslagen och nuvarande kostnader lär vara fotad å mindre tillförlitliga
beräkningsgrunder och därför giva ett missvisande resultat.

Vad den för skogsvården tilltänkta personalen beträffar har man i utredningen
räknat med 11 stifts jägmästare (stiftsintendenter enligt löneförslaget),
7 assistenter samt 18 skogvaktare för 2,613 boställsskogar med en totalareal
av 370,203 hektar, därav skogsmark 278.224 hektar och 91,979 hektar impedimenter.
Man har sålunda ej räknat med mer än en skogvaktare på 15,000 hektar
skogsmark.

Örn den föreslagna organisationen skulle komma till stånd, skulle det enligt
länsstyrelsens förmenande säkerligen inom kort komma att visa sig både att
det för organisationen beräknade antalet arbetskrafter vore för ringa till antalet,
som ock att andra och vida större omkostnader skulle uppkomma vid
såväl skogs- som jordbruksförvaltningen, kostnader, som direkt eller indirekt
komma att påvila kyrkofonden eller de allmänna kyrko- eller församlingsavgifter,
som skulle komma att utdebiteras å församlingarna.

Beräkningen angående besparingarna vid genomförande av förslaget giva
också anledning till bestämda erinringar. I sådant avseende vill länsstyrelsen
endast påpeka, att antagandet att länsstyrelsernas befriande från sysslandet
med det ecklesiastika boställsväsendet skulle medföra en besparing av omkring
250,000 kronor utan tvivel är missvisande. Uppgiften lär vara grundad på
upplysningar från länsstyrelserna. Från detta län hava allenast lämnats uppgifter
örn antal domänärenden och prästlönejordsärenden. Hava kostnaderna beräknats
efter storleken av den vid den s. k. domänavdelningen inom länsstyrelsen
anställda personalens avlöning med fördelning av densamma i förhållande till
antalet ärenden för domäner och prästlönejordar så är beräkningsgrunden fullständigt
felaktig. Dels tillhör länsassessorn å landskontoret (den s. k. domänavdelningen)
ett flertal grupper av andra ärenden än de ovan upptagna, dels
kan, även örn prästlönejordsärendena borttagas, den till avdelningen hörande
personalen, förutom assessorn en landskontorist och ett skrivbiträde, icke undvaras.
Länsstyrelsens arbetskrafter äro nämligen, med hänsyn till den alltjämt
växande arbetsbördan, redan nu alltför fåtaliga, och personalens prestationsförmåga
pressad utöver det skäliga. Härom lärer organisationsnämnden för
övrigt kunna lämna besked.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: I länsstyrelsens yttrande av den 28 juni 1930
över 1927 års sakkunnigas betänkande, har länsstyrelsen uttalat, att den funne
tilltalande, örn förvaltningen av den ecklesiastika egendomen anförtroddes åt
församlingarna. En sådan anordning vore emellertid på anförda skäl icke möjlig,
örn dåvarande sakkunnigas förslag örn fullständig skatteutjämning av det
prästerliga besväret skulle genomföras.

Nu är denna princip frångången, och under sådana förhållanden erbjuder
förslaget, att församlingarna själva skola förvalta den ecklesiastika jorden,
mycket av intresse. Hänvisningen till förhållandena i Finland har visserligen
ej det bevisvärde, som sakkunniga vilja tillmäta det, enär församlingarna där
äro ekonomiskt långt mer beroende av den ecklesiastika jordens avkastning än
här, vilket starkt måste stimulera intresset och omsorgen i församlingarna.
Emellertid ställer sig länsstyrelsen icke principiellt avvisande till förslaget i
denna del.

Så mycket mer har länsstyrelsen att invända mot att domkapitlen skola an -

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

förtros de omfattande förvaltningsuppgifter, som sakkunniga nu Kiresia. Vare
sig känsloskäl eller den enligt länsstyrelsens mening obefogade farhågan för.
att den ecklesiastika jorden skall förlora denna sin karaktär oell överföras till
vanlig kronojord, örn dess förvaltning anförtros statlig myndighet, bör föranleda
till. att kyrkliga organ anförtros omfattande ekonomiska och administrativa
uppgifter av det slag, varom nu är fråga. Skulle statsmakterna vilja
ingripa i den rättsställning, som deli ecklesiastika egendomen nu intar, lärer
formen för egendomens tillfälliga förvaltning icke spela någon roll. Förr kan
man befara ett ingripande, örn förvaltningen göres beroende av dispositionseller
äganderätten och om den i följd härav organiserade förvaltningen visar
sig mindre tillfredsställande. Detta åter är snarare att förvänta örn förvaltningen
— må vara med sakkunnig hjälp — omhänderhaves av en icke sakkunnig
ecklesiastik församling än om den skötes av en för liknande uppgifter
särskilt inrättad statlig myndighet.

Visserligen räknar vår kyrka många praktiskt dugande män och säkerligen
är detta förhållandet med de prästmän, som stå bakom det nu framlagda förslaget,
men i regel får man givetvis bland det prästerliga elementet inom domkapitlen
räkna med teoretiskt och mera religiöst betonade personer, som stå
ganska främmande för det slag av praktiska uppgifter, som nu skulle lastas på
dem. Ej heller kan man hos domkapitlens lekmannaelement rimligtvis förvänta
att finna intresse för och kunskaper i skogsförvaltning, vilket, synes bli huvuduppgiften
för domkapitlen vid sidan av åtskilligt bestyr med jordförvaltningen.
Ett gott uppslag var sakkunnigas förslag att engagera skogsvårdsstyrelserna
för den ecklesiastika skogsförvaltningen. Då denna utväg emellertid ej synes
framkomlig vidhåller länsstyrelsen sitt tidigare förslag om domänstyrelsen såsom
förvaltare av den ecklesiastika egendomen, dock med de betydande inskränkningar.
som föranledas av förslaget att anförtro den direkta förvaltningen av
jorden åt församlingarna. Även de mindre skogarna böra förvaltas av församlingarna.
Domänstyrelsen bör bära direkt ansvar för de större skogarna och för
förvaltningen av den jord, vars avkastning skall ga direkt till kyrkofonden,
ävensom utöva sådan kontroll över församlingarnas egendomsförvaltning, att,
med bevarande av stor rörelsefrihet för dem, säkerhet finnes, att misskötsel icke
förekommer.

Dessa synpunkter anser länsstyrelsen böra komma under övervägande vid
den fortsatta beredning av ärendet, som även av andra skäl synes nödvändig.
Ärendets stora vikt och de häftiga kastningar från den ena principiella ytterligheten
till den andra, för vilka det varit utsatt, kräver ett allsidigare övervägande
än som kommit och kunnat komma de olika förslagen till del under
årets forcerade utredningsarbete, vilket, enligt vad två reservanter förklara,
ej lämnat dem tid övrig att ingå på omprövning av den centraliserade linjen.
Én ekonomisk omprövning är även erforderlig. De lokala boställsstyrelser, som
sakkunniga lj-ckligt nog föreslagit skola kunna ersätta de lör egendomsförvaltning
ofta mindre lämpliga kyrkoråden, komma att förorsaka icke oväsentliga
utgifter, vilka icke äro medtagna i beräkningarna.

Efter länsstyrelsernas befriande från bestyret med de prästerliga boställsärendena
torde det nämligen, även örn domkapitlen fortfarande, skola granska
förslagen till arrendekontrakt, knappast kunna undvikas, att kyrkoråden, respektive
boställsstyrelserna, måste anlita juridiskt eller annat sakkunnigt biträde
vid kontraktsförslagens utarbetande och möjligen även i andra fall.
där man nu har länsstyrelserna som tillse, att handlingarna i ärendena äro i
fullständigt duck. Det är också uppenbart, att dc sakkunniga räknat med en
alltför stor besparing genom länsstyrelsernas befriande från ifrågavarande

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ärenden. De sakkunniga beräkna denna besparing för rikets 24 län till 250,000
kronor årligen, alltså i genomsnitt för varje län något över 10,000 kronor.’ Då
Älvsborgs län torde vara ett av de mera arbetstyngda i fråga om ecklesiastika
boställsärenden, är det antagligt, att de sakkunniga för detta län beräknat ett
högre belopp än 10,000 kronor, antagligen omkring 15.000 kronor. Det är
emellertid tydligt, att någon ordinarie befattning vid länsstyrelsen icke kan
indragas i samband med den föreslagna omregleringen, enär någon sådan befattning
icke inrättats i anledning av länsstyrelsernas övertagande av de ifrågavarande
ärendena. Att dessa ärenden beredas och föredragas av en högre tjänsteman
vid länsstyrelsen har sill grund i instruktion och arbetsfördelning; bo ritalia
dessa ärenden träda andra lika viktiga ärenden, vilkas handläggning av
organisatoriska skäl måst överflyttas till andra tjänstemän, automatiskt i deras
ställe. Enligt länsstyrelsens beräkning kan en besparing göras med högst 4.100
kronor, motsvarande avlöningar till en juridiskt utbildad e. o. tjänsteman med
lull tjänstgöring samt till ett kvinnligt skrivbiträde med halv tjänstgöring.
Slutligen förefaller det sannolikt, att överflyttandet på domkapitlen av ytterligare
administrativa uppgifter måste leda till inrättande av — förutom de
föreslagna skogstjänstemännen — en särskild juridisk-administrativ befattning
hos varje domkapitel.

Utan några som helst föreskrifter torde det icke bli lätt för pastoratets ombud
att övertaga de för de flesta av dem helt främmande göromålen. vilka
fordra både insikt samt uppmärksamhet och noggrannhet i detaljerna. Kom
traktsformulär, om än aldrig sa fullständiga, kunna icke ersätta alla regler i
en författning. Det vöre därför enligt länsstyrelsens mening välbetänkt att
även framdeles i en särskild författning sammanföra föreskrifter motsvarande
dem, som nu återfinnas i arrendeförordningen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Det förefaller egendomligt, att i vår tid, då
olika näringsgrenar med ali makt söka förena sig i lämpliga organisationer för
näringens bestånd, då det inom alla företag energiskt arbetas på att rationalisera,
förenkla oell sammanföra till enhetlig ledning i syfte att skapa en stark ställning
utåt och inåt, minska kostnaderna oell öka möjligheten till inkomst, ett
förslag som det föreliggande framkommit. Man kan icke frigöra sig från det
intrj eket, att detsamma tillkommit, mindre till följd av dess företräde framför
nuvarande organisation eller 1927 års prästlönesakkunnigas förslag än till följd
av den fara för kyrkojordens sekularisering, som de båda tidigare avgivna, här
ovan omförmälda förslagen ansetts innebära.

Det förefaller som örn den uppfattningen gjort sig gällande, att en decentralisering
av förvaltningen av prästlönejorden skulle innebära ett slags skydd för
denna förmögenhet mot befarade framtida angrepp från statsmakternas sida.
Föreställningen, att förvaltningsformerna i och för sig skulle hava någon betydelse
i här antytt hänseende, innebär i själva verket, att statsmakterna skulle
inbjudas att vid utövningen av sitt lagstiftningsprerogativ bedriva någon slags
blindlek med sig själva. Skulle extra garantier mot förhastade förfoganden
med avseende å den kyrkliga egendomen vara nödvändiga eller önskvärda, torde
det rätta vara, att i likhet med vad som lärer hava skett i Norge upptaga en
bestämmelse rörande grunderna för dispositionen i grundlagen.

De färska exempel på huru pastoraten, som givetvis nu som förr söka så
mycket som möjligt undgå kostnader för reparationer och nybyggnader å de
ecklesiastika egendomarna och fa den största nettobehållningen av dem, tidigare
handhaft bebyggelsen a boställena, inbjuda ej till att åter lämna denna jord i
pastoratens vård. Den kontroll å underhållet, som boställsnämnderna skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

153

utöva, komme säkerligen att leda till en mängd tvister mellan dessa och pastoraten.
Några förbättringsarbeten såsom täckdikning, betesanläggningar o. d.
äger nämnderna ej ålägga pastoraten, vadan den ecklesiastika jorden, örn förslaget
skulle fastställas, i de flesta fall ej komme att följa med utvecklingen
utan bliva efter och till följd därav lämna en allt sämre avkastning.

En tidsenlig lagstiftning rörande prästlönejordens förvaltning bör söka förenkla
skötseln och borteliminera möjligheter till tvister. Det föreliggande förslagets
genomförande skulle emellertid, enligt länsstyrelsens förmenande, inveckla
förhållandena och tillskapa många möjligheter till strider såväl inom
pastoraten som ock mellan dem och stiftsjägmästare, boställsnämnder och domkapitel,
missförhållanden, som skulle allt mera ökas i den män politiken gör sig
gällande inom kommun och förvaltning.

Det torde även mångenstädes bliva svårt att inom pastoraten skaffa lämpliga
personer att handhava vården av dess ecklesiastika jord, och dessa personer
lära, med den utveckling kommunalpolitiken tager, snart nog vilja hava ersättning
för sitt arbete, vilket i sin tur kommer att medföra minskad nettoavkastning.

Överflyttandet av förvaltningen av de ecklesiastika skogarna skulle nödvändiggöra
skapandet av en helt ny forstlig tjänstemannakår utan att några
nämnvärda indragningar torde kunna äga rum inom domänverket. Icke heller
torde avlyftandet av bestyret med förvaltningen av de ecklesiastika boställena
från länsstyrelserna kunna medföra några mera avsevärda besparingar eller
indragning av tjänster vid dessa ämbetsverk. Att märka är att länsstyrelsernas
övertagande på sin tid av dessa göromål icke medförde inrättandet av nya tjänster,
åtminstone icke inom detta län. Vidare torde domkapitlens nya ställning
som affärsdrivande lokalstyrelser säkerligen förr eller senare nödvändiggöra
insättandet av en juridiskt-administrativt utbildad ledamot i dessa för helt
andra uppgifter avsedda organ. Dessa omständigheter synas särskilt böra komma
under beaktande vid studiet av de sakkunnigas finansieringsplan.

Enligt länsstyrelsens förmenande är den förvaltningsform som föreslagits
av 1927 års prästlönesakkunniga avgjort att föredraga framför den nu föreslagna.

Länsstyrelsen i Örebro län: De sakkunniga åberopa såsom en särdeles förtjänst
för sitt förslag, jämfört med 1927 års sakkunnigas och nu bestående förhållanden,
att förvaltningskostnaderna bliva väsentligt lägre. Enligt länsstyrelsens
mening är det långt viktigare att jämföra inkomsterna vid olika förslag,
och det torde icke kunna bestridas, att, därest såsom 1927 års sakkunniga föreslagit,
de många små prästlönejordarna säljas och i stället inköpas sammanhängande
skogskomplex, därifrån kan vinnas en avkastning, som mer än väl
uppväger en ökad förvaltningskostnad.

För övrigt lära de till jämförelse mellan förslagen angivna förvaltningskostnadernas
storlek icke kunna utan vidare godtagas. Å ena sidan synas sålunda
förvaltningskostnaderna enligt 1927 års sakkunnigas förslag räknas för högt.
Beräkningen av länsstyrelsernas och domänverkets utgifter förutsätter att dessa
ökas proportionellt med antalet boställen, vilket givetvis icke är fallet. Å andra
sidan tager man vid 1931 års förslags kostnader icke i beräkning utgifterna i
varje pastorat för de föreslagna boställsstyrelserna, oaktat dessa utgifter skola
avdragas vid bestämmandet av »normalavkastningen».

I motsats lill 1927 års sakkunniga hava 1931 års sakkunniga icke sökt en
sådan lösning, att prästlönejordarna skulle giva största möjliga avkastning och

154

Kungl. Majrts proposition vr 187.

därigenom minska utdebiteringen i landet i sin helhet, utan inskränkt sig till
att reformera deras användning och förvaltning under förutsättning att de så
gott som aldrig få säljas och att vederbörande pastorat själva skola förvalta
dem och därav taga all avkomst.

I sitt betänkande uttala 1931 års sakkunniga, att man har all anledning förvänta,
det förvaltningen av prästlönetillgångarna, då den utövas av pastoraten
själva, kommer att bli mera effektiv än hittills och medföra ökad avkastning.
Det torde väl emellertid ej vara alldeles så säkert, att denna förväntan skulle
gå i uppfyllelse. Att pastoraten med nu gällande bestämmelser icke visa något
större intresse för sina boställen och deras avkastning, torde visserligen icke
få anses som något säkert bevis för, att så icke heller skulle komma att bliva
fallet, örn 1931 års förslag bleve upphöjt till lag. Men det torde man dock
kunna antaga för visst, att endast i undantagsfall något pastorat skulle lägga
ner särskilt arbete på att driva upp avkastningen av sina boställen över den
s. k. normalavkastningen. Det är möjligt att så skulle ske i de fall, då avkastningen
av avlöningstillgångarna jämte församlingsavgifter inom maximibeloppet,
30 öre per skattekrona, skulle täcka det för avlöningarna erforderliga
beloppet. Enligt den utredning som 1927 års sakkunniga lämnat genom sin
tablå nr 5 (sid. 37 i deras betänkande) kan man hava anledning antaga, att
antalet pastorat, i vilket nämnda förhållande skulle komma att bli rådande,
knappast kommer att överstiga 25 % av rikets alla omkring 1,400 pastorat.
I övriga omkring 1,050 pastorat skulle antingen (i några få stycken) enbart
avlöningstillgångarna fullständigt täcka behovet av avlöningsmedel eller ock
uppkommande brist gäldas av kyrkofonden. I intetdera fallet finnes anledning
förmoda, att pastoraten skulle lägga sig särskilt vinn örn uppbringande av
boställsavkastningen. Däremot är det sannolikt, att vid normalavkastnings bestämmande
pastoraten skulle göra allt vad som stöde i deras förmåga för att
få denna avkastning bestämd så låg som möjligt, så att största möjliga bidrag
från kyrkofonden kunde erhållas.

Förslaget innebär jämväl tillskapande av en ny tjänstemannakår, stiftsintendenterna
med assistenter, skogvaktare och eventuellt andra biträden, med uppgifter,
bland annat, för stiftsintendenterna särskilt att tillhandagå domkapitlen
vid deras handläggning av ärenden rörande boställena, och för samtliga att biträda
vid och övervaka pastoratens skötsel av boställsskogarna. Fortfarande
skulle alla boställen med deras skogslotter bibehållas såsom förut. Pastoraten
skulle visserligen komma att omhänderhava den direkta vården av dessa
större och mindre skogar, men enbart biträdandet vid vården av och tillsynen
över mängden av dessa i regel ganska små, sällan stora, skogslotter måste alltjämt
komma att kräva ett arbete och kostnader, som liksom nu knappast skulle
stå i rimligt förhållande till värdet av avkastningen. Från nationalekonomisk
synpunkt måste det för övrigt te sig minst sagt egendomligt att statens jägmästare
och stiftsintendenter skola resa örn varandra inom samma områden.
Långt mera tid blir på det sättet försatt till dyra tjänsteresor.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen vill till en början erinra
därom, att utredningsmännens beräkning av kostnaderna för länsstyrelsernas
biträde med prästlönejordens förvaltning torde vara tagen i överkant. Åtminstone
kan beräkningen, vad detta län beträffar, icke tagas till intäkt för en minskning
av arbetskrafterna. Länsstyrelsen har arbetat med en konstant överbelastning
och ett avlyftande av dessa göromål från länsstyrelsen skulle endast medföra
en i och för sig synnerligen välbehövlig arbetsminskning.

Den decentralisering av förvaltningen, som av utredningsmännen föreslås,

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

155

synes vara åtminstone i viss grad att förorda. Så vill länsstyrelsen giva sin anslutning
till utredningsmännens hemställan örn överlämnande av boställena till
församlingarna. Den förvaltningsapparat åter, som utredningsmännen tänkt sig
i oell för tillsynen av församlingarnas skötsel av boställena, är enligt länsstyrelsens
mening icke tillrådlig. Det saknas nämligen ett centralt organ — frånsett
den under viss tid framåt tjänstgörande boställskommissionen — för handläggning
av hithörande frågor. Fara är därför, att de olika stiftsintendenterna,
som praktiskt taget komma att bliva de bestämmande i alla hithörande frågor,
skola tillämpa olika principer. Möjlighet att genom besvär erhålla rättelse förefinnes
ej alltid, frånsett olägenheterna med besvärsförfarandet.

I förslaget är ej uttryckligen utsagt, men utredningsmännen synas förutsätta,
att utbetalningarna ur kyrkofonden skola — utom beträffande emeritilöner —
göras av domkapitlen. Är detta antagande riktigt, lärer en sådan anordning
kräva förstärkning av domkapitlens arbetskrafter, enär domkapitlen för det
närvarande icke äro utrustade med krafter för sådant ändamål. Kostnaden härför
är icke beräknad i utredningsmännens förslag.

Länsstyrelsen yttrade här ovan, att stiftsintendenterna faktiskt skulle bliva
allenarådande i hithörande frågor, detta givetvis på grund av den sammansättning,
domkapitlen nu hava ■— en sammansättning, som icke garanterar tillförande
till domkapitlen av praktisk duglighet och förfarenhet, varmed givetvis
icke är uteslutet, att sådan duglighet ändock kan förefinnas. Det synes därför
med fog kunna ifrågasättas lämpligheten av att uppdraga åt domkapitlen att
utöva den dem enligt utredningsmännens förslag vidsträckta tillsynsmyndigheten
utan att det samtidigt sörjes för att den sakkunskap, som är av nöden
för ett rätt bedömande av stiftsintendenternas åtgärder och förslag, tillföres
dem.

Såsom av det föregående framgår, hade länsstyrelsen beträffande den skogliga
förvaltningen helst önskat något centralt organ, förslagsvis en nyinrättad
byrå i domänstyrelsen. Den omedelbara förvaltningen skulle, därest revirförvaltarna,
som ju hittills skött densamma, av sina övriga tjänsteåligganden äro
förhindrade att fortfarande handhava denna vårdnad — något varom länsstyrelsen
saknar kännedom — kunna ombesörjas av vederbörande Överjägmästare,
till vilkas disposition i sådant fall skulle ställas lämpligt antal, av
kyrkofonden avlönade assistenter. För det ökade arbete, som därmed skulle påläggas
över jägmästarna, borde de erhålla ett efter arealen ecklesiastik skog inom
förvaltningsområdet lämpat arvode ävensom anslag till resekostnader.

I fråga örn tillsynen av jordbruket och därtill hörande byggnader torde enligt
länsstyrelsens mening tyngdpunkten böra läggas hos boställsnämnderna.
Dessas ordförande borde utses för större områden, förslagsvis länen, varvid
arvodena kunde tillmätas så pass höga, att de kunde ägna sin huvudsakliga tid
åt nu ifrågavarande uppgift. Därmed skulle vinnas dels förfarenhet i dylika
ting och dels en viss garanti för att inom ordförandens verksamhetsområde enhetliga
principer komme till tillämpning. Med en sådan anordning kunde också
beslutanderätten i de flesta frågor tilläggas boställsnämnderna och den myndighet,
som skulle hava överinseende över boställena, vare sig nu detta blir
länsstyrelserna eller domkapitlen, i regel endast hava att pröva besvär över
boställsnämndernas beslut. Endast i de fall, då part uttryckligen i sina besvär
begärde häradssyn, borde besvären ställas till domaren i orten, eljest kunde det
ankomma på den myndighet, som har att pröva besvären, att besluta, örn syn
skall påkallas eller icke.

Därest det emellertid av någon anledning icke anses lämpligt att bibehålla

156

Kungl. Majlis proposition nr 187.

elen nuvarande förvaltningen av skogen antingen i det stora liela orubbad eller
i viss mån ändrad enligt det förslag länsstyrelsen bär ovan skisserat, och det
icke heller anses nödvändigt att erhålla något centralt förvaltningsorgan i fråga
om skogen, lärer det kunna ifrågasättas, om ej dessa skogar böra inordnas under
den allmänna skogsvårdslagen och dess kontrollerande organ, skogsvårdsstyrelserna.

Inom lappmarks- och skyddskogslagarnas tillämplighetsområden lärer motsvarande
befattning med löneboställenas skogar tills vidare kunna övertagas av
domänstyrelsens organ. I övrigt synas i sådant hänseende följande huvudgrunder
böra vinna tillämpning:

Skogen ställes under pastoratets omedelbara vård och förvaltning med iakttagande
av att uthålligt skogsbruk skall tillämpas.

Avverkningsplan för tio år upprättas och fastställes av skogsvårdsstyrelsen
efter pastoratets hörande. Vid fastställandet av avverkningsplan, gällande
skog av viss minimiareal, förstärkes skogsvårdsstyrelsen genom inkallande av
en särskild av Kungl. Maj :t utsedd speciellt sakkunnig ledamot. Skogsvårdsstyrelsen
övervakar planens efterlevnad.

Avverkning sker efter utstämpling genom pastoratets försorg. Härvid äger
pastoratet anlita skogsvårdsstyrelsens biträde, pastoratet dock obetaget att i
stället anlita sakkunnig person, ej underordnad men godkänd av skogsvårdsstyrelsen.
Pastoratet förfogar över virket, dock att, där överskott å avlöningstillgångarna
uppkommer, beslut örn användningen av överskottet synes till
förekommande av misshushållning böra underställas domkapitlets prövning.

Pastoratet är skyldigt att efter skogsvårdsstyrelsens anvisning vidtaga reproduktions-
och beståndsvårdsåtgärder.

o Skogsvårdsstyrelsen anvisar erforderlig betesmark å skogsmarken. Skogsvårdsstyrelsen
planlägger på pastoratets begäran torrläggningsföretag, dock
utan hinder för pastoratet att härvid anlita annat sakkunnigt biträde.

Ersättning för skogsvårdsstyrelsens förrättningar gäldas av pastoratet enligt
enahanda villkor, som gälla för enskilda skogsägare inom verksamhetsområdet.

Besvär i frågor av denna art anföras hos länsstyrelsen.

Vid uppskattning av skogens normalavkastning inträder i boställsnämnden
av skogsvårdsstyrelsen förordnad ledamot, I och med löneboställenas hänförande
under skogsvårdslagen torde de bliva berättigade till bidrag från statens
skogsutdiknings- och skogsodlingsanstalt.

Boställsskogarnas inordnande under skogsvårdslagen och skogsvårdsstyrelsernas
medverkan vid deras skötsel skulle möjliggöra för styrelserna, att inom
flertalet socknar få till stånd demonstrationsskogar till båtnad för styrelsernas
upplysningsverksamhet. Beträffande kostnaderna för en sådan anordning torde
följande vara att bemärka:

Av tablån i utredningen sid. 57 framgår att medelarealen skogsmark för de
olika stiften växlar mellan 28 och 474 hektar; för hela landet är medeltalet 107
hektar. Antalet skogar med mer än 400 hektar skogsmark är blott 124. varav
med över 1,000 hektar 28 stycken.

För skogar, överstigande i södra och mellersta Sverige 4 ä 500 hektar och i norra
Sverige cirka 1,000 hektar, torde särskild gallrings- och apteringskunnig bevakare
vara erforderlig; detta oavsett huru administrationen ordnas, medan för
stämpling i äldre skog, upprättande av stämplingslängder med mera sakkunnig
hjälp påkallas, exempelvis av skogsvårdsstyrelsen. För mindre skogar torde bevakning,
aptering och tillsyn vid avverkning kunna ombesörjas av boställssty -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187 157

reisen eventuellt med tillfälliga biträden, medan för stämpling, gallring och ledande
av kulturarbeten sakkunnig hjälp får beräknas.

För en medelstor skog å 100 hektar beräknas årliga kostnaderna för biträde
genom skogsvårdsstyrelsens försorg enligt i Västmanlands län nu tillämpade
grunder sålunda.

Röjning och arbetsledning vid skogsodling .... 1 ä 2 dagar

gallringsblekning................ 2 »

stämpling.................... 1 »

5 dagar

Debitering: 1 dag ä 5:—........5: —

3 » ä 10:—........30: —

stämpl. längd........10: — 45:_

Kost och logi för förrättningsmän...... 15: —

Summa kronor 60: —

eller 0.60 kronor per hektar.

All sannolikhet talar för att administrationskostnaderna med nu föreslagen
anordning komma att bliva lägre.

Länsstyrelsen hemställer att utredningsmännens förslag i dessa nu berörda
delar göres till föremål för överarbetning, därvid nu anförda synpunkter föreslås
vinna beaktande.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: De prästgårdsjordbruk, som finnas inom
detta län, äro med få undantag av relativt mindre omfattning. Den eventuella
minskning eller ökning i inkomsterna av jordbruksarrendena, som skulle kunna
bliva en följd av kyrkoråds förvaltning, lärer alltså för detta läns vidkommande
bli skäligen obetydlig. Helt annat torde förhållandet vara med skogsbruket.
Inom länet äro belägna flera av landets största ecklesiastika boställsskogar. Det
är länsstyrelsens bestämda övertygelse, att det vore synnerligen olämpligt att i
stället för domänstyrelsen, som äger en för detta ändamål utbyggd organisation,
insätta kyrkoråden i t. ex. Ockelbo och Ljusdal till förvaltare av samma pastorats
stora prästskogar. Kyrkorådens förvaltning av t. ex. dessa skogar bleve
nog minst lika kostsam som domänstyrelsens. I detta sammanhang kan förtjäna
anmärkas, att 1931 års utredning vid sina ekonomiska beräkningar icke kalkylerat
med några utgifter för pastoratens organisation för boställenas förvaltning.
Dessa skulle helt säkert komma att sammanlagt uppgå till icke obetydliga
belopp, i varje fall alltför stora för att böra fullständigt bagatelliseras.

Såsom en brist i den av 1931 års utredning och 1931 års sakkunniga tilltänkta
decentraliserade förvaltningen måste jämväl betecknas, att även efter dess genomförande
den nuvarande ordningen för förvaltningen av prästlönejord allt
fortfarande komme att äga bestånd beträffande flera kategorier kyrkligt ändamålsbestämda
egendomar, däribland fastigheter, vars avkomst tillfaller kyrkofonden
(att utarrenderingen skulle skötas av domkapitlen i stället för av länsstyrelserna
är mest en formfråga), kyrkohemman och kyrko jordar, domkyrkohemman
m. m.

I 1929 års utredning framlagda riktlinjer för den kyrkliga fasta egendomens
förvaltning äro enligt länsstyrelsens åsikt väl ägnade att tillgodose rättmätiga
krav på den fasta egendomens ekonomiska konsolidering och dess avskiljande
och sammanhållande till fromma för dess historiskt givna uppgifter.

Skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd: Det torde ej kunna bestridas,
att de ecklesiastika boställsskogarnas skötsel i viss utsträckning måste beteck -

158

Kungl. Maj:is proposition nr 187.

nas som mindre tillfredsställande. Anledningen härtill torde i främsta rummet
vara den för dessa skogar gällande invecklade förvaltningsorganisation och
de ur skogsförvaltningssynpunkt föråldrade bestämmelser, vilka i stort reglera
skogsskötsel^ utövande. Man torde utan större överdrift kunna säga, att angivna
bestämmelser i hög grad försvårat en rationell skötsel av ifrågavarande
skogar. Vill man ernå en förbättring av förhållandena i nu sagda avseende är
det därför nödvändigt, att förvaltningsapparaten förenklas och bringas att
fungera mera effektivt, än vad hittills varit fallet.

I sådant syfte kan man söka sig fram på tvenne skilda linjer. Den ena av
dessa leder emot en centraliserad skogsförvaltning under myndighet utrustad
med vidsträckta befogenheter. Det förvaltande organet bör i sådant fall äga
frihet att handhava skogsskötseln med hänsyn, i första rummet, till skogsvårdens
fordringar samt möjlighet att genomdriva såväl försäljning av jord, vilken
ej kan lämna tillfredsställande avkastning, som inköp av lämplig mark för
arrondering eller i och för placering av influtna försäljningsmedel.

Denna linje valdes i viss utsträckning av 1927 års prästlöneregleringssakkunniga,
vilka i sitt den 31 december 1929 avgivna »Betänkande rörande nya
grunder för lagstiftningen örn prästerskapets avlöning och förvaltningen av
den därtill anslagna egendomen» förordade en indragning av prästlönetillgångarna
till kyrkofonden med centralisering till domänstyrelsen av förvaltningen
av prästlönejorden. Centralrådet har icke anledning att här ingå på ett närmare
bedömande av nyssnämnda sakkunnigas förslag men vill som sin mening framhålla,
att den sålunda ifrågasatta centraliseringen av skogsförvaltningen till
domänstyrelsen lämnar ur det allmännas synpunkt betydelsefulla garantier för
ett ändamålsenligt handhavande av skogsskötseln.

Av den utredning, som verkställts av 1931 års utredningsmän, synes framgå,
att det övervägande flertalet av prästboställena donerats av enskilda eller anskaffats
av församlingarna samt att, särskilt med hänsyn härtill, ifrågavarande
boställen böra anses rättsligen bundna vid vederbörande församlingar eller
pastorat. Centralrådet har ej funnit anledning till erinran mot utredningens
omförmälda resultat. Centralrådet finner därför ej heller skäl att närmare
diskutera centraliseringslinjen med avseende på de ecklesiastika skogarnas förvaltning.

1931 års sakkunnigas förslag rörande förvaltningen av de ecklesiastika boställsskogarna
innebär förvisso en radikal förenkling av förvaltningsapparaten.
Ur denna synpunkt vill centralrådet därför tillmäta förslaget betydande förtjänster
i jämförelse med nu gällande ordning.

En förenklad förvaltningsorganisation är emellertid ej målet utan bör vara
medlet för åstadkommande av bästa möjliga vård av prästskogarna, ledande
till en uthålligt stegrad avkastning från dessa. Ur kyrkans såväl som statens
synpunkt är detta av största vikt, då en misshushållning med prästlönetillgångarna
kan medföra en ^knäppning av de medel, som stå till buds för kyrkliga
ändamål, eller få ökad beskattning till följd. Förvaltningens organisation
måste följaktligen skapa garantier för en uthållig, ekonomiskt riktig skötsel av
ifrågavarande skogar.

Centralrådet vill här ingå på ett bedömande av huruvida de sakkunnigas
förslag lämna nöjaktiga garantier i nu sagda avseende.

För detta spörsmåls besvarande är i första rummet av vikt att klargöra,
huruvida församlingarna kunna tänkas äga större förutsättningar än annat
eller andra förvaltningsorgan att handhava ifrågavarande skogars skötsel. Avgörande
härför torde bliva det mått av intresse och sakkunskap, vederbörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

159

organ kan tänkas komma att skänka åt förvaltningen av skogarna ifråga. Är
det riktigt, som de sakkunniga velat göra gällande, att församlingarna i allmänhet
kunna förväntas ernå direkta ekonomiska fördelar av ett uppdrivande på
lång sikt av prästlöneskogarnas avkastning —• genom församlingsavgifternas
minskning eller upphörande -— synes man kunna utgå ifrån, att församlingarna
som skogarnas ägare besitta de bästa förutsättningarna för uppgiften ifråga.
Denna utgångspunkt måste emellertid grunda sig på det antagandet, att för
det övervägande flertalet församlingar skogsavkastningen från prästlönejorden
är av eller uthålligt kan uppdrivas till sådan storlek, att denna, tillsamman
med avkomsten av övriga lönetillgångar jämte en församlingsavgift understigande
den enligt förslaget maximala örn 30 öre per skattekrona, täcker de
kyrkliga utgifterna inom församlingen. Ar detta ej fallet, utan flertalet församlingar,
hur än skogsskötseln bedrives, måste räkna med behov av tillskott
från kyrkofonden, blir givetvis intresset för skogsskötseln mindre och grunden
till omförmälda utgångspunkt vacklande. För det fåtal församlingar, som besitta
sådana skogstillgångar att överskott måste inlevereras till kyrkofonden,
blir den föreslagna förvaltningsreformen alltid av mindre ekonomiskt intresse.
Centralrådet anser, som framhållits, omförmälda förhållanden vara av stor betydelse
för det föreliggande förslagets bedömande. Det hade därför varit önskvärt,
att uppgifter härutinnan kunnat framkomma av den verkställda utredningen.

Centralrådet vill emellertid här utgå ifrån, att församlingarnas övervägande
flertal komma att få direkta ekonomiska intressen av skogarnas skötsel och
att alltså församlingarna på denna grund kunna anses såsom de lämpligaste
förvaltningsorganen.

Centralrådet måste draga i tvivelsmål, huruvida pastoraten verkligen äro
skickade att handhava de i icke ringa mån betungande förvaltningsuppgifter,
som enligt förslaget skulle överlämnas åt dem på sådant sätt, att därav berörda
intressen bliva tillgodosedda. I kyrkoråden eller boställsstyrelserna torde nämligen
mera sällan skoglig sakkunskap bliva representerad. En borgen för sakkunnig
förvaltning av skogarna kommer därför enligt centralrådets mening att
saknas, vilken brist ej torde kunna fyllas uteslutande av församlingarnas förutsatta
ekonomiska intresse av skogarnas skötsel.

Då emellertid även enligt centralrådets uppfattning decentraliseringstanken
stödjes av goda motiv, finner sig centralrådet i syfte att skapa förutsättningar
för bästa möjliga skötsel av ifrågavarande skogar inom ramen för den av de
sakkunniga förordade organisationsformen böra föreslå, att dessa skogars förvaltning
i sina huvuddrag ordnas på följande sätt.

Såsom de ifrågavarande skogarnas. ägare skola församlingarna ytterst ansvara
för dessas skötsel samt handhava bokföring och ekonomi. För de skogliga
uppgifternas handhavande skola församlingarna vara skyldiga att anställa personer
med skoglig utbildning, skogvaktare, forstmästare eller jägmästare, för
vilka, beroende på skogarnas storlek och därav följande omfattning av arbetsuppgiften,
tjänsten ifråga blir en bi- eller huvudsyssla. De sålunda anställda
förvaltarna skola å församlingarnas vägnar och under deras kontroll, handhava
skogsskötseln, verkställa utstämplingarna och övriga skogsvårdsåtgärder, ombesörja
avverkningarna m. m. samt biträda församlingarna vid virkesprodultternas
försäljning.

Även vid ett dylikt förvaltningssystem böra emellertid de kyrkliga myndigheterna
tillförsäkras en effektiv kontroll över skogsskötseln, vilken lämpligen

160

Kungl. Majda proposition nr 187.

kan ombesörjas av de föreslagna stiftsintendenterna. Dessa domkapitlens
tjänstemän skola enligt det ovan framlagda förslaget befrias från verkställandet
av utstämplingar. De få därigenom mera tid tillgänglig för handläggandet
av de övriga uppgifter, vilka enligt de sakkunnigas förslag skola tillkomma
deni,. ävensom, framförallt, större möjligheter till inspektion av skogshushållningen.

Församlingarnas val av skogsförvaltare böra i form av förslag underställas
domkapitlen på stiftsintendenternas föredragning. Dylika anställningar ävensom
därmed förenade villkor böra alltså bliva föremål för domkapitlens prövning
och vara beroende på deras godkännande samt gälla för viss tid, förslagsvis
tre till fem år, varigenom domkapitlen vid anställningarnas förlängning
bliva i tillfälle att på grundval av stiftsintendenternas erfarenheter pröva förvaltarnas
lämplighet för uppdragen ifråga.

Da stiftsintendenternas befattning med skogshushållningen enligt det ovan
föreslagna förvaltningssystemet endast i mindre omfattning torde bliva föranledd
av initiativ från församlingarna, böra dessa tjänstemäns löner och resor
helt bekostas av kyrkofonden. Assistenter och skogvaktare i direkt anställning
hos domkapitlen torde ej komma att erfordras, för så vitt ej framdeles stiftsintendenternas
arbetsbörda kommer att växa i sådan utsträckning, att assistenters
anställande blir nödvändigt.

Ett genomförande av centralrådets ovan skisserade förvaltnings förslag medför,
som redan framhållits, den ändringen i stiftsintendenternas uppgifter, att
de ej själva behöva verkställa utstämplingar. Av största vikt blir nu i stället,
att de utöva noggrannast möjliga kontroll över de lokala förvaltarnas utsyningar.

Den nu ifrågasatta organisationen av de ecklesiastika boställsskogarnas förvaltning
torde skapa förutsättningar för en ändamålsenlig hushållning och
vard av dessa samt tillförsäkra kyrkan den kontroll över skogsskötsel!!, det
måste ligga i dess intresse att utöva. Huruvida statens eller det allmännas
intresse därmed även blir tillgodosett är dock en annan fråga.

De sakkunniga synas förmena, att de kortfattade bestämmelser i förslaget
till prästlönelag, som avhandla förvaltningen av prästlöneskogarna, skola med
den föreslagna tillämpningen genom stiftsintendenter lämna tillfyllestgörande
garantier för att skötseln av ifrågavarande skogar blir utövad på ett sätt, som
är ur statens synpunkt betryggande och förenligt med det allmännas intresse
därav.

De ändringar i förvaltningsorganisationen, centralrådet tillåtit sig föreslå,
gomma enligt centralrådets asikt att medföra ökade garantier för en god skogshushållning.
Någon kontroll över stiftsintendenternas verksamhet, som ej annat
än ur formell synpunkt kan utövas av domkapitlen, har emellertid därmed ej
tillskapats. En dylik kontroll måste dock anses vara i särskilt hög grad påkallad
såväl för tryggande av fullt rationell vård av ifrågavarande skogar som
för genomförande av enhetliga grunder för deras förvaltning.

För ernående av angivna kontroll torde man kunna välja olika tillvägagångssätt.
Centralrådet vill särskilt framhålla tvenne, som i sådant syfte torde kunna
komma till användning.

Bäst i överensstämmelse med det föreslagna förvaltningssystemet blir då
givetvis, att, som de sakkunniga föreslagit, tillskapa ett särskilt organ för
handhavande av den ifrågavarande uppgiften.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

161

Enligt centralrådets mening kan en på det föreslagna sättet organiserad
kommission näppeligen fylla de uppgifter, som skulle behöva tillkomma det
nu ifrågavarande kontrollorganet. Särskilt är att märka, att kontrollen förutsätter
ofta upprepade lokala inspektioner, vilket kommissionens ende skogssakkunnige
tydligen ej kan medhinna. Eörstärkning av kommissionen till ett
effektivt inspektionsorgan är därför nödvändig.

Anses detta ej böra ifrågakomma, synes kontrollen lämpligen kunna handhavas
av domänstyrelsen. Begränsas domänstyrelsens uppgifter i nu ifrågavarande
avseende i stort sett till vad enligt det föreliggande förslaget skulle
tillkomma boställskommissionen, brytes ej decentraliseringslinjen men tillskapas
en övermyndighet, som är väl skickad att tillvarataga statens intressen av
att prästlöneskogarna väl förvaltas och kompetent att giva erforderliga anvisningar
i fråga om prästlönelagens tillämpning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får centralrådet slutligen förklara,
att centralrådet finner sig böra tillstyrka de sakkunnigas förslag rörande en
decentraliserad förvaltning av prästlönejordens skogar under förutsättning, dels
att församlingarnas intresse av en förbättrad förvaltning av de ecklesiastika
boställsskogarna befinnes i allmänhet kunna bliva stimulerat av därav följande
ekonomiska fördelar, dels att den lokala skogsförvaltningen ordnas på det sätt,
i huvudsak, centralrådet föreslagit, dels ock att kontrollen över ifrågavarande
skogars skötsel ordnas i överensstämmelse med av centralrådet ovan framlagt
förslag.

Domänstyrelsen: I utlåtande den 4 september 1930 över 1927 års prästlönesakkunnigas
betänkande framhöll styrelsen, att det ur förvaltningssynpunkt måste
anses olämpligt, att prästlönejordens skogar och inägor, med hänsyn till det nära
samband, som under nuvarande förhållanden i allmänhet råder mellan dessa ägoslag
— främst i fråga om virkesfångst för husbehovsändamål och betesområden
— förvaltades såsom särskilda fastigheter. I enlighet härmed uttalade styrelsen,
att en reform av denna förvaltning syntes till sina huvuddrag böra innebära antingen,
att prästlönejorden uppdelades i skogs- och jordbruksområden, därvid till
områden av sistnämnda slag hänfördes inägorna jämte erforderliga husbehovsskogar
och betesområden, att, efter sådan uppdelning, arrendator av jordbruksområde
icke finge någon rätt till virkesfångst, bete och andra nyttigheter å
skogsbruksområde, samt att förvaltningen av de sålunda avgränsade bruksområdena
lades i skilda händer, eller ock, i anslutning till 1927 års prästlönesakkunnigas
förslag, att förvaltningen av skogs- och jordbruket, utan av styrelsen
ifrågasatt uppdelning, sammanfördes under en ledning. Styrelsen uttalade vidare
såsom sin uppfattning, att starka skäl talade för att prästskogarna alltjämt borde
stå under domänverkets ledning. Däremot framhöll styrelsen, i fråga örn prästlönejordens
inägor, att, vid uppdelning av jorden i skogs- och jordbruksområden,
det kunde tänkas, att pastoraten övertoge jordbruksområdena till nyttjande under
kontroll av domkapitlen. I anslutning till vad styrelsen uttalat i utlåtande den
31 mars 1924 över kyrkofondskommitténs huvudbetänkande förklarade sig styrelsen
emellertid beredd att, därest förvaltningen av prästlönejorden i dess helhet
funnes böra sammanföras under en ledning, omhändertaga förvaltningen av
inägorna.

Örn den av styrelsen senast år 1930 uttalade uppfattningen, att löneboställenas
skogar alltjämt böra stå under domänverkets förvaltning, kan anses äga allmänt
berättigande och om decentralisering finnes kunna ske, på sätt styrelsen
ifrågasatt, till pastoraten av förvaltningen av boställenas jordbruk, synes fog

Bihang till riksdagens protokoll 10.12. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.) 11

1) Allmänna
grander f3r
en reform av
förvaltningen
av prästlödejorden.

162

Kungl. Majlis proposition nr 187.

2) Förvaltningen
av
skogen.

föreligga för en undersökning, huruvida ovan ifrågasatta uppdelning av prästlönejorden
bör genomföras. Jämväl reservanter inom socialiseringsnämnden
hava varit inne på en dylik tankegång.

Utredningsmännen erinra örn de anmärkningar, som vid skilda tillfällen riktats
mot domänverkets förvaltning av de ecklesiastika skogarna. Styrelsen har
tidigare, bland annat i ovannämnda utlåtande år 1924, sökt klarlägga de förhållanden
—- gällande bestämmelser rörande skogsavkastningens disposition,
vilka ofta tvungit till en alltför konservativ hushållning, skogarnas splittrade
fördelning på stundom mycket små förvaltningsenheter, vilken förringat möjligheten
för en tillfredsställande förvaltning, m. m. -— som i framträdande grad
varit anledning till att skötseln av dessa skogar ej alltid kunnat hålla jämna steg
med skötseln av andra skogar, såsom domänskogar eller enskilda skogar under
sakkunnig förvaltning, vilka varit fria från sådana bestämmelser och, i övrigt,
ägt större förutsättningar för en mera intensiv drift. Styrelsen får tillägga, att
numera vunnen lättnad i berörda bestämmelser, särskilt efter de nya löneregleringarnas
ikraftträdande, ävensom den utveckling, som skett genom vägbyggnad
och motorfordonstrafik, ej blott skapat vidgade möjligheter för, utan ock åvägabragt
en förbättrad skötsel av de ecklesiastika skogarna. Framhållas må dock
att en dylik förbättring kräver sin tid.

I detta sammanhang får styrelsen meddela uppgift, för åren 1923—1930, å
avkastningen i kronor från de ecklesiastika boställsskogar, vilkas avkastning
ingår till kyrkofonden, ävensom å dispositionen av samma avkastning.

1	2 i 3 j 4		6
A r	Behållning		Samma avkastning (kol. 4 + 5)
Inlevererad till kyrko-fonden	Utbetalad till bos ällshavare eller till för-samling för inbesparat virke	Summa kol. 2 + 3	av till ntsy-ningsberätti-gade avgifts-fritt utlämnat virke
1923 ..... 1924 ..... 1925 ..... 1926 ..... 1927 ..... 1928 ..... 1929 ..... 1930 ..... Summa kronor	2,960,045 1,807,729 2,084,384 2,509,373 2,988,469 2,629,102 3,432,788 3.450,061	298,339 278,702 221,222 186,176 165.577 88,231 86,880 117,398	3,258,384 2,086,431 2,305,606 2,635,519 3,154,046 2,717,333 3,519,668 3,567,459	724,228 736,922 673.279 705.605 712,438 710,218 656,322 546,877	3,982.612 2,823,353 2.978,-85 3,401,154 3,866,484 3,427,551 4.175,990 4,114,336
21,861,951 1,442,525 \| 23,304,476	5,465,889	28,770,365

Vid bedömandet av förevarande förvaltningsförslag bör tagas i betraktande i
vad mån boställsavkastning må, vid genomförandet av förslaget, bliva av ekonomiskt
intresse för pastoraten. Huvudparten av pastoraten bleve enligt samma
förslag hänvisade till bidrag ur kyrkofonden för utgörandet av prästlönekostnaden.
Vid sådant förhållande torde kunna sättas i fråga, huruvida nämnda avkastning
verkligen är ett pastoratsintresse i den utsträckning, som göres
gällande.

De befogenheter och uppgifter, som de sakkunniga tillägga stiftsintendent
med biträde av assistent och skogvaktare, äro av ej oväsentligt annan innebörd
och räckvidd än de, som tillkomma revirförvaltare och dem underställd personal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

1(33

Fastställandet av avverkningsplaner för skogar, varå uthålligt skogsbruk skall
bedrivas, är en åtgärd, vilken, med hänsyn till de insikter och det omdöme, som
härför erfordras, inom domänverket ansetts böra handläggas centralt inom styrelsen.
Styrelsen håller före, att betroendet åt stiftsintendent att, i samförstånd
nied pastorat, svara för dylik handläggning får anses innebära en alltför vittgående
decentralisation i förvaltningen av ifrågavarande skogar.

Vad angår de grunder, som utredningsmännen och de sakkunniga angiva för
upprättandet av avverkningsplaner, må framhållas, att dessa i huvudsak synas
sammanfalla med dem, vilka inom styrelsen under de sista åren varit föremål
för övervägande och närmare undersökning i fråga örn praktisk tillämplighet
å allmänna skogar.

Verkställandet av utstämpling på en gång för flera år är, bland annat för
nedbringande av förvaltningskostnaderna, att anbefalla för mindre skogar med
jämförelsevis små avverkningsbelopp, särskilt örn skogarna äro avlägset belägna.
Styrelsen strävar ock efter att genomföra en sådan ordning å därför
lämpliga skogar. Å större skogar kan däremot anordnandet av utstå mplingar,
återkommande allenast med flera års mellanrum, leda till en alltför summarisk
och schablonmässig skogsvård. Utredningsmännen framhålla hurusom, med
hänsyn till skogsbiologiska förhållanden och konjunkturväxlingar m. m., det
vore olämpligt att fastställa skogshushållningsplaner för alltför lång tid. En
närliggande synpunkt måste anläggas vid bedömandet av den period, inom
vilken utstämpling lämpligen bör återkomma till en skog. De faktorer, som
öva inflytande å planerandet och utförandet av en stämpling, kunna nämligen
inom jämförelsevis kort tid undergå förändringar i ekonomiskt och bioVgiskt,
hänseende, vilka påkalla rubbning av stämplingsplanen. Särskilt inom landets
södra delar, där de mest produktiva prästskogarna äro belägna, kunna alltför
sällan återkommande förrättningar för utstämpling och bestämmandet av i samband
med avverkning erforderliga åtgärder befaras i längden lända skogsskötseln
och särskilt beståndsvården till men.

Förslaget örn verkställandet av utstämpling på en gång, med kortare eller
längre mellantid, av allt virke med rätt för pastoratet att fritt förfoga däröver
till husbehov och avsalu, innebär givetvis en betydande förenkling av hittillsvarande
förfarande på detta område.

Den nu erforderliga utsyningen av bränsle-, byggnads- och annat dylikt
virke till arrendator, tjänstinnehavare, församling och pastorat kräver, som
styrelsen tidigare framhållit, högst betydande tid och kostnader för utförande
och kontroll. Dessa kostnader bleve, vid genomförande av nu föreslaget förfarande,
givetvis starkt minskade. Samtidigt bomme emellertid viss svårighet
att mota, att, i samma utsträckning som nu, upprätthålla kontroll över att husbehovsvirket
bleve med omsorg tillvarataget och ändamålsenligt använt. I
varje fall anser styrelsen likväl, att det förslag de sakkunniga framföra beträffande
utsyningsförfarandet bör, vilken organisation för de ecklesiastika
skogarnas förvaltning, som för framtiden än anordnas, beaktas för ernående av
en så vittgående förenkling av denna procedur, som med til1godoseende av skogsekonomiens
krav samt med bibehållande av nödig ordning och reda må vara
möjligt.

Förslaget att till pastoratens fria förfogande överlämna den del av
prästskogarnas virkesavkastning, som försäljes och sålunda direkt inbringar
kontanta medel, torde få anses vara av radikal natur. Ett ekonomiskt utnyttjande
av skogsprodukterna genom rationellt ordnad avverkning, virkesbehandling,
transport oell försäljning m. m. ingår såsom ett betydelsefullt led i nutida
skogsbruk. Inför den allt hårdare konkurrens på den allmänna virkes -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr IS7.

marknaden, sorn gör sig gällande, måste numera ägnas en helt annan och större
omsorg än förr åt planerandet och genomförandet av avverkning och försäljning.
Nettobehållningen påverkas känsligt även av tillsynes obetydliga skiftningar
i fråga om arbetsprestationer samt arbets- och virkespris. Facklig insikt
i dessa ting och överblick av det allmänna läget på arbets- och virkesmarknaden
kunna ej undvaras. Inom domänverket utövas i stort sett en central
ledning av virkesförsäljningarna från allmänna skogar. Den lokala skogsförvaltningen
erhåller uppgifter rörande virkespris m. m., vilka tjäna till ledning
vid de virkesförsäljningar, som omhänderhavas av denna förvaltning. Ehuruväl
det skulle åligga stiftsintendent att, på begäran, bistå pastorat med råd och
anvisningar angående virkesförsäljning, torde de sakkunnigas förslag i detta
hänseende, därest det genomfördes, i vissa fall kunna leda till en återgång till
äldre förhållanden och därigenom äventyra ett gott ekonomiskt resultat vid utnyttjandet
av den till försäljning avsedda virkesfångsten.

Stiftsintendents befogenhet att föreskriva skogsvårdande åtgärder skulle icke
inrymma rätt för honom att föreskriva markförbättringar och andra åtgärder,
som kunde tvinga pastorat till investering av nytt kapital. Sådana grundförbättringar
skulle alltså kunna komma till stånd i den mån pastorat det vill.

Till utdikningar å enskilda skogar anslår staten årligen högst betydande
belopp. Detta sker med tanke på att sådana arbeten kunna vara skogsskötsel!!
till nytta och medföra ökad skogsproduktion. Erinras må ock att kyrkofondskommittén
framhöll, att produktionen å prästskogarna borde kunna höjas genom
avdikning i större skala, än som skedde, av försumpade skogsområden. För närvarande
utföras genom domänverket skogsdikningsarbeten i rätt stor omfattning
å de ecklesiastika skogarna — under treårsperioden 1928—1930 äro nydikning,
bäckrensning och underhållsdikning utförda för en årlig medelkostnad
av inemot 180,000 kronor — därvid styrelsen söker tillse, att arbetena ej bedrivas
till större omfattning än som må vara förenligt med från skogarna liärflytande
inkomster. Enligt enahanda grunder verkställas genom domänverket
för skogsprodukternas tillgodogörande erforderliga vägarbeten å de ecklesiastika
skogarna.

Den förutsättning, de sakkunniga angivit för ovanberörda grundförbättringars
tillkomst, kan, i den mån pastorat är ekonomiskt beroende av boställsavkomsten,
leda till en för skogsskötselns utveckling ej gagneng begränsning
av dessa arbeten. I de fall däremot, då församlingsavgifterna icke påverkas av
en minskning av nettoinkomsten från boställes skog, kommer pastorats ställning
till fråga om utförande av grundförbättringar i motsatt läge.

Så vitt stitelsen kan finna, hava de sakkunniga i fråga örn med skogsbruket
förbundna uppgifter och åtgärder — p^nerandet av uthållig hushållning, utstämpling
av virke, virkesskördens ekonomiska utnyttjande vid avverkning och
försäljning samt utförandet av markförbättringar och andra åtgärder, som erfordra
investering av kapital — vid deras strävan efter decentralisation gått
så långt, att genomförandet av ett sådant program kan allvarligen befaras snarare
leda till försämring än förbättring av skötseln av de ecklesiastika skogarna.

Styrelsen starkes än mera i denna uppfattning, då styrelsen tager del av
den organisation av skoghgt utbildad personal, som — under inseende tillsvidare
av en särskild kommission — skulle tillhandahållas domkapitel och pastorat
vid skogsförvaltningen.

Uti den i utredningsmännens betänkande intagna tablån redovisas för samtliga
stift omkring 2,600 ecklesiastika boställsskogar örn 370,000 hektar, varav

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7. 165

omkring 278.000 hektar skogsmark och 92,000 hektar impediment. I nämnda
areal örn 370,000 hektar ingå emellertid omkring 8,800 hektar skogar, tillhörande
biskops-, lektors-, domkyrkosysslomans- och klockarboställen m. m.
Enligt av utredningsmännen gjord överslagsberäkning skulle för boställsskogarna,
såsom skogligt utbildad personal, ertordras 11 stiftsjägmästare, t assistenter
och 18 skogvaktare, vilken arbetsstyrka vid behov sommartid kunde
förstärkas med extra skogvaktare. Upprättandet av avverkningsplaner ansäges
kunna utföras av extra personal. Utredningsmännen hava vid upprättandet av
sitt organisationsförslag haft finländskt skogsbruk, i vad det avser ecklesiastika
boställen, för ögonen. Enligt utredningsmännens uppgifter äro de finländska
prästbolen 700 till antalet med en areal av omkring 360,000 hektar, varav

175.000 hektar »växtlig skog», 175,000 hektar »mindre växtlig skog» och

10.000 hektar impediment. Under rubriken »mindre växtlig skog» ingå i finländsk
statistik till väsentlig del trädbevuxna områden av låg produktionsförmåga
■— trädbevuxna kärr och myrar m. m. — vilka inom svensk skogsstatistik
redovisas såsom impediment. En avsevärd del av de såsom »mindre
växtlig skog» betecknade områdena är sålunda icke hänförlig till skogsmark
enligt inom vårt land gängse terminologi. Så vitt framgår av tillgänglig statistik
är avverkningen å de finländska boställsskogarna avsevärt lägre än å de svenska.
Avverkningskvantiteten torde, överslagsvis beräknad, å de förra boställena icke
uppgå till en tredjedel av motsvarande kvantitet å de senare. Av utredningsmännens
uppgift vill vidare framgå, att för de finländska boställsskogarna
varit under senare år anställda omkring 8 forstmästare, 4 biträdande forstmästare
och 30 ä 40 skogsarbetsledare. Härav synes, att utredningsmännen utgå ifrån
att de svenska boställsskogarna skulle, förhållandevis, erfordra en mindre styrka
av skogligt utbildad personal än de finländska.

I detta sammanhang må erinras därom, att kyrkofondskommittén i sitt huvudbetänkande
beräknat, att, vid inrättande av en lokal särförvaltning för
skötseln av de ecklesiastika skogarna inom landet — häri dock ej inräknade
Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län — skulle, såsom skogligt utbildad
personal, erfordras 18 jägmästare, 9 assistenter, 92 skogvaktare och 13 extra
skogvaktare.

Styrelsen har sökt utföra en beräkning av den skogsstatspersonal, som, med
nuvarande organisation av domänverkets lokala förvaltning, kan anses vara
mera stadigvarande tagen i anspråk för förvaltning av de ecklesiastika boställsskogarna.
Beräkningen är i huvudsak grundad på relationstal, erhållna vid
jämförelse av tal, vilka motsvara summan för de egentliga statsskogarna, å den
ena sidan, och för boställsskogarna, å den andra, av arealen skogsmark + en
tredjedel av kvantiteten å rot försålt virke + hela kvantiteten i upphugget tillstånd
försålt virke. Enligt denna beräkning kan av skogsstatspersonalen nu
anses belöpa å bostiillsskogarna omkring 17 jägmästare, 6 revirassistenter, 76
kronojägare och 14 icke-ordinarie kronojägare ävensom minst 1 Överjägmästare.
I denna beräkning ingår icke skogsindelningspersonal samt sådan i rätt väsentlig
utsträckning anställd personal, som är förordnad under allenast viss del
av år. Detta utvisar, att, med nuvarande organisation av förvaltningen, ett
avsevärt större antal tjänstemän tagcs i anspråk för boställs förvaltningen jin
det, varmed utredningsmännen överslagsvis räknat vid den av dem skisserade
organisationen. Detta gäller i anmärkningsvärt hög grad personal med lägre
skoglig utbildning. Vad styrelsen nu anfört lärer giva vid handen, att den nu
föreslagna organisationen i stort sett är av beskaffenhet att kunna föranleda
en förflackning i fråga om skogarnas skötsel, som i längden icke kan bliva av
godo, en skötsel, som icke kan anses motsvara det krav utredningsmännen velat

3) Förvaltningen
av
jordt» roken.

JM Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

stalia p.i densamma elier att den skulle bliva minst lika god sorn för närvarande
— helst bättre.

I sitt utlåtande över 1927 års prästlönesakkunnigas förslag uttalade styrelsen,
att det mest verksamma medlet att ernå bästa möjliga förvaltning av präst>kogarna
syntes vara, icke att skapa en särförvaltning med nya tjänstemän i
oi terna och ett nytt centralt ämbetsverk, utan att undanröja föreliggande hinder
för en god skogsskötsel. Enligt styrelsens åsikt vore ett upphörande av domänverkets
befattning med löncboställenas skogar och anställandet för deni
av en helt ny kår av tjänstemän icke lämpligt för boställsskogarnas egen del.

Dessa skogar angränsa ofta omedelbart domänskogar, varigenom, vid gemensam
förvaltning av domän- och ecklesiastikskogar, kostnaden för resor och förrättningar
bör kunna hållas avsevärt lägre, än örn för vardera kategorien av
skogar lunnes anställda särskilda saväl förvaltande som bevakande tjänstemän.
Dylik förvaltning bör ock kunna befrämja en rationalisering och förenkling
över huvud taget i fråga om planläggning och utförandet av skogsvardande
arbeten av skilda slag. Därjämte må beaktas, att domänverket, såsom
förut nämnts, har en. genomförd organisation för virkesskördens ekonomiska
utnj ttjande, vilken, vid gemensam förvaltning, kommer såväl domänskogarna
som de ecklesiastika skogarna till godo. Med den utveckling inom kommunikationsväsendet,
som under senare tider inträtt, anser styrelsen emellertid, att.
utan hinder av sådan gemensam förvaltning, där löneboställenas skogar äro
mera samlat belägna — såsom fallet utpräglat är bland annat inom Värmlands
och Västernorrlands län — inrättandet av revir och bevakningstrakter med uteslutande
ecklesiastika skogar lämpligen kan ske.

Under hänvisning till vad styrelsen nu anfört i fråga örn verkningarna, för
framtiden sett, av en organisation av skogsförvaltningen vid löneboställena i
enlighet med av de sakkunniga angivna grunder, ävensom till de skäl, som
angivits för bibehållande,. i regeln, av gemensamma tjänstemän för domänskogarna
och de ecklesiastika skogarna får styrelsen vidhålla sin uppfattning,
att de ecklesiastika skogarna, vilka tjäna allmänna intressen, alltjämt böra.
under tillgodoförande åt domänverket av skälig ersättning härför, kvarstå
under verkets vård och förvaltning.

De sakkunnigas förslag i fråga om decentralisering av förvaltningen av löneboställenas
jordbruk ansluter sig i viss mån till vad styrelsen i 1930 års utlåtande
ifrågasatt, beträffande överlämnande åt pastoraten, under kontroll av
domkapitlen, av förvaltningen av särskilda jordbruksområden. Därest förvaltningen,
av skogen icke överlämnas åt pastoraten, synes emellertid den av styrelsen
ifrågasätta uppdelningen av löneboställen i skogs- och jordbruksområden,
i samband med decentralisation till pastoraten av jordbruksförvaltningen, böra
genomföras med hänsyn till det samband, som, på sätt styrelsen förut ''framhållit,
råder mellan skogar och inägor. Härförutom må framhållas, att de
åligganden, de sakkunniga tillägga pastoraten ifråga örn förvaltningen av jordbruken,
innebära ett .mycket ansvarsfullt värv och att det förty kan sättas i
fråga, huruvida det i längden skulle visa sig ändamålsenligt, att pastoraten,
såsom nu föreslås, övertoge en väsentlig del av de förvaltningsuppgifter, vilka
nu tillkomma, boställsnämnderna. Enligt förslaget skulle decentralisation från
kammarkollegiet närmast till domkapitlen äga rum av befogenheter, som av
ålder tillhört kollegiet. Därjämte skulle den ledning av boställenas förvaltning,
som kollegiet haft sig anförtrodd, i huvudsak överlämnas tillsvidare åt ett nyinrättat
ämbetsverk -— provisorisk kommission — och, senare, åt en tjänsteman.

Huruvida och i vilken utsträckning sålunda föreslagen omläggning av förvaltningen
ma vara tillrådlig och i längden kunna bliva till gagn är ett spörs -

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nial, soln givetvis kräver ett grundligt oell allsidigt övervägande. Ur kyrkofondens
och det allmännas intresse är det förvisso av största vikt att boställsförvaltningen
äger en fast och sammanhallande ledning. För statsmakterna synes
gälla att taga under bedömande, huruvida icke av utvecklingen påkallad
decentralisation på hithörande område — den ma avse ärenden rörande markupplåtelser,
tillgodogörande av andra naturtillgångar än skog m. m. — bör i
fortsättningen kunna, såsom hittills tid efter annan skett, lämpligen genomföras
utan anlitande av så genomgripande reformer, som de sakkunniga åsyfta.

De sakkunniga framhålla, att det läge i sakens natur och jämväl visades av 4) Jämförande
utredningsmännens beräkningar, att den decentraliserade förvaltningen komme kr^”r°-att bliva billigare än en centraliserad sadan. De av utredningsmännen utförda beträffande
beräkningarna visa ock hän pa en anmärkningsvärd skillnad i fråga örn kost törvaltnaderna
för förvaltning enligt:

a) utredningsmännens förslag,

b) nuvarande organisation,

c) 1927 års sakkunnigas förslag.

Utredningsmännen beräkna kostnaderna, för ar räknat, för a) till 4oU,uUU
kronor, för b) till 1,100,000 kronor och för c) till 1,580,000 kronor. De framhålla
beträffande kostnaden under b), att däri ej medräknats kostnaderna för
domkapitlens, kammarkollegiets, statskontorets, ecklesiastikdepartementets eliel
för regeringsrättens arbete å området. Därjämte framhålla de, i fråga örn kostnaden
under c), att de ej räknat med den minskning av domkapitlens arbetsbörda,
som enligt detta förslag skulle inträda.

I kostnaden under c) ingå belopp örn 550,000 kronor för domänverkets förvaltning
av löneboställenas jordbruk och 230,000 kronor för länsstyrelsernas
medverkan vid samma förvaltning. Vid uträkning av dessa belopp hava, med
utgångspunkt från angivna kostnader för domänverkets och länsstyrelsernas
handhavande av förvaltningen av kronans jordbruksdomäner, kostnaderna antagits
stå i direkt förhållande till antalet jordbruksdomäner och lön ^boställen.

Då de förra äro till arealen avsevärt större, i medeltal för domän inemot 50
procent, än de senare, torde en dylik beräkningsgrund, för löneboställenas vidkommande,
lämna ett för högt kostnadsbelopp. I samma riktning verkar ett
sådant beräkningssätt jämväl av det skäl, att vissa allmänna förvaltningskostnader
— för personal, redovisning m. m. — icke stå i direkt förhållande till
antalet egendomar. Ifrågavarande belopp örn (550,000 + 230,000 —) 780,000
kronor torde alltså få anses för högt beräknat. Den sammanlagda kostnaden
för en gemensam förvaltning, under domänverket med biträde av länsst3rrelserna,
av kronans jordbruksdomäner och löneboställenas jordbruk skulle, enligt
av utredningsmännen anförda siffror, uppgå till ej mindre än 1,205,000 kronor.

Detta belopp ter sig överdrivet högt.

Utredningsmännen hava icke beräknat några kostnader för pastoratens egen
förvaltning av löneboställena. Enligt de sakkunnigas förslag skulle denna förvaltning,
där sådant funnes erforderligt, utövas av särskilda boställsstyrelser.

Det arbete, som dessa styrelser eller andra för ändamålet anordnade organ skulle
fullgöra, ävensom allt det arbete i övrigt, som komme att åligga pastoraten
för tillsyn av boställena, representerar givetvis ett dolt, högst betydande kostnadsvärde.

Det av utredningsmännen beräknade kostnadsbeloppet, 420,000 kronor, för
den ecklesiastika skogsförvaltningen synes vara alltför lågt. Styrelsen håller
före, att, därest de sakkunnigas förslag bleve genomfört, ett avsevärt större
antal fackligt utbildade tjänstemän än det av utredningsmännen och de sak -

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

5) Kyrko ion
den m. ni.

kunniga beräknade skulle behöva ställas till domkapitlens och pastoratens förfogande,
och att, på grund härav, nämnda belopp bomme att stiga högst väsentligt.
Härtill kommer ock, tillsvidare, den av de sakkunniga beräknade kostnaden,
50,000 kronor, för en boställskommission.

Huru vanskliga beräkningar av förevarande slag, på nuvarande utredningsstadium,
än må vara anser styrelsen dock, att de av utredningsmännen beräknade
beloppen icke lämna en tillförlitlig ledning för bedömandet av de verkliga
kostnaderna för förvaltning av löneboställena enligt olika system. Även
örn ett system av starkt decentraliserad förvaltning kan komma att draga de
lägsta direkta kostnaderna, måste emellertid tagas i noggrant övervägande,
huruvida ej en sådan kostnadsbesparing tilläventyrs vinnes genom eftergift å
en behörig effektivitet vid förvaltningen av löneboställenas värdefulla tillgångar.

Utredningsmännen uttala, att avlöningsförmånerna för stiftsintendent och
assistent borde sättas något högre än för motsvarande tjänstemän — revirförvaltare
och assistenter — i domänverket. Styrelsen kan icke biträda denna
uppfattning. En sadan reglering uppåt av löner synes ur allmän synpunkt
vara mindre lämplig.

De sakkunniga avvika så tillvida från utredningsmännens förslag, att de
ålägga pastoraten att till kyrkofonden redovisa överskott å avkastning från
prästlönetillgångar, där detta kunde ske utan kränkande av pastoratens rättigheter.
Så vitt styrelsen kan finna, står detta ej i full överensstämmelse med den
åskådning, de sakkunniga hävda beträffande användningen av ifrågavarande
avkastning. Även om dessa överskott, härflytande från pastorat med mera betydande
avlöningstillgångar, bomme att utgöra en mindre del av kyrkofondens
inkomster — de torde dock vid en god skötsel av boställsskogarna kunna
stiga till väsentliga belopp — bleve givetvis det ekonomiska resultatet av denna
redovisning, vilket allenast är av direkt intresse för kyrkofonden, i hög grad
beroende av det sätt, varå pastoraten utövade sin förvaltning.

\ id bestämmandet av de tillskott ur kyrkofonden, vilka enligt de sakkunnigas
förslag skulle tillföras vissa pastorat, komme löneboställes avkastning att
tågås i beräkning med belopp, vilka skulle uppskattas, vad beträffar annan
avkastning än skogsavkastning, för en tid av tjugu år och, vad angår skogsavkastning,
med ledning av uppgjord avverkningsplan för den tid, planen gäller.
I detta hänseende anföras reservationer.

Styrelsen får framhålla, att en dylik förhandsuppskattning vid nu gällande
lagstiftning jvisat sig mycket olämplig. Svårigheten, för att ej säga omöjligheten,
att på förhand närmelsevis riktigt uppskatta avkastningen, särskilt av
skogen, har, med hänsyn till konjunkturernas växlingar och andra på avkastningen
inverkande förhallanden, medfört, att dessa beräkningar ofta givit synnerligen
felaktiga resultat. Denna beräkningsmetod Ilar därför numera övergivits
och, jämlikt nådigt beslut den 4 december 1930, ersatts av avkastningsberäkningar,
grundade på förelupna verkliga inkomster och utgifter. Denna
omläggning har verkat arbetsbesparande och givit bättre resultat. Därest en
förhandsuppskattning av skogsavkastningen, med hänsyn till den osäkerhet,
som vidlåder densamma, hålles allt för mycket i underkant, länder detta givetvis
till förfång för kyrkofondens allmänna ekonomiska uppgift. Styrelsen anser
följaktligen, att en beriikning på förhand av tillskott ur kyrkofonden icke
kan tillstyrkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

169

De sakkunniga synas icke avse, att av kyrkofonden, såsom nu är förhållandet,
skulle kunna utgå belopp till förskottering av nied skogsskötsel förenadekostnader.
Inkomsterna, särskilt från mindre boställsskogar, inflyta ej regelbundet
varje år. Än mindre bleve detta fallet vid en, enligt de sakkunnigas förslag,
ytterligare genomförd koncentrering av avverkningen. Utgifterna för
skogliga underhållsarbeten och skatter m. m. återkomma däremot årligen.
Kyrkofonden har ur denna synpunkt, med nuvarande bestämmelser, en för
skogsskötseln ej oväsentlig betydelse. De sakkunnigas förslag kan i detta hänseende
i viss mån anses innebära en återgång till tiden före uppläggningen av de
ecklesiastika boställenas skogsfond, vars tillkomst närmast var föranledd av
behovet att åstadkomma utjämning mellan inkomster och utgifter å mindre
boställsskogar.

Till sist får styrelsen ingå på vissa allmänna konsekvenser av ekonomisk ej Vissa alinatur,
vilka synas böra av statsmakterna beaktas vid prövning av de sakkun- manna konnigas
förslag till förvaltningsreform. avlett''gTnom Såsom

styrelsen i det föregående anfört kan den skogsstatspersonal, som vid fgran(ie av
nuvarande organisation tages i anspråk för förvaltning av löneboställenas sko- de sakkungar,
beräknas utgöra, av ordinarie personal, minst 1 Överjägmästare samt örnkring
17 jägmästare och 76 kronojägare ävensom, av icke-ordinarie personal, njnRsreform,
omkring 6 revirassistenter och 14 kronojägare.

Därest statsmakterna skulle pröva lämpligt att genomföra en ändrad organisation,
i enlighet med de sakkunnigas förslag, av förvaltningen av löneboställenas
skogar, komme detta att nödvändiggöra en fullständig omgestaltning av
gränserna för statens revir och bevakningstrakter, särskilt inom de sju södra
överjägmästardistrikten, med därav föranledd avsevärd ökning av dessa administrationsområdens
geografiska omfattning och stegring av kostnaderna för
resor och förrättningar inom desamma för domänfondens skogar.

På grund av boställsskogarnas belägenhet i förhållande till andra allmänna
skogar torde överförandet till annan förvaltning av dessa skogar icke kunna
medföra indragning, för domänverkets vidkommande, av hela det antal befattningar,
vilkas innehavare för närvarande beräknas vara anställda för boställsskogarna.
Överslagsvis beräknar styrelsen, att av ovan angivna personal minst
1 Överjägmästare samt omkring 16 jägmästare, 70 kronojägare, 6 revirassistenter
och 14 icke-ordinarie kronojägare skulle behöva indragas. Det lärer vara
att förutse, att i stiftstjänst komme att upptagas allenast ett mindre antal av
de nu i domänverket för boställsskogarnas skötsel anställda tjänstemännen. Erfarenheter
från det tillfälle, då den s. k. dimensionslagen i Väster- och Norrbottens
läns kustland ersattes med 1923 års allmänna skogsvårdslag och de i
dessa landsdelar nybildade skogsvårdsstyrelserna organiserade sin verkamhet,
hava givit vid handen, att åtgärder från statsmakternas sida i syfte att i skogsvårdsstyrelsernas
tjänst skulle upptagas den dåblivna övertaliga skogtsstatspersonalen
ej haft någon egentlig påföljd. Detta har medfört, att domänfonden
fått vidkännas kostnaderna för avlöning av tjänstemän, kvarstående å gammal
stat och ej pliktiga att tjänstgöra, ävensom att domänverket, genom tillfälliga
anordningar, måst draga försorg därom, att personal, som ännu sju år efter
nämnda organisationsförändring är övertalig, utför åtminstone något arbete
för den avlöning, som den äger uppbära. En följd av att en stor kontingent av
såväl förvaltande som bevakande personal vid nämnda tillfälle blev övertalig

170

Kungl. Majlis proposition nr 187.

ar även, att befordringsåldern inom nästan alla tjänstegrader inom domänverket
undergått en avsevärd stegring till men för verket.

En än menligare inverkan i nu angiven riktning skulle genomförandet av nu
föreslagen omläggning av organisationen av boställsskogarnas förvaltning, med
hänsyn till det väsentligt större antal tjänstemän, varom nu är fråga, kunna
medföra för domänverkets förvaltningsuppgifter, därest icke särskilda åtgärder
vidtoges beträffande dessa tjänstemän. Vid sådan omläggning av förvaltningen
synes billighet och rättvisa kräva, att det högst betydande antal tjänstemän,
som bleve övertaliga, ekonomiskt säkerställes. Domänverket, som för sin affärsverksamhet
och de åligganden i övrigt, som ankomma å verket, icke kan i sin
tjänst upptaga de tjänstemän, som bleve övertaliga, anser ofrånkomligt, att desamma
överföras å indragningsstat eller i annan ordning beredas mot deras nuvarande
avlöningsförmåner svarande särskild ersättning, för vilket ändamål
särskilt anslag — riksstatsanslag eller anslag ur kyrkofonden — lärer få anvisas
i syfte, att domänfonden måtte hållas skadeslös för av förvaltningsreformen
föranledda konsekvenser i detta hänseende.

Styrelsen har, med utgång från vissa antagna meddellönegrupper och mcdellöneklasser,
beräknat, att avlöningen —- traktaments- och resekostnadsersättning
sålunda ej medräknad — för den personal, som bleve övertalig, skulle
belöpa sig till omkring 400,000 kronor för ordinarie och 80,000 kronor för
icke-ordinarie personal, häri inberäknat dyrtidstillägg med 12 procent.

Med hiinsyn härtill hemställer styrelsen, att, därest av de sakkunniga föreslagen
ändring av organisationen av förvaltningen av ecklesiastika boställenas
skogar varder genomförd, åtgärd måtte vidtagas för att den skogsstatspersonal,
som i samband med sådan organisationsändring blir övertalig, med anlitande av
särskilt anslag, överföres å indragningsstat eller i annan ordning beredes mot
dess nuvarande avlöningsförmåner svarande ersättning.

Under åberopande av vad domänstyrelsen nu anfört får styrelsen, ur de synpunkter
på förevarande spörsmål som styrelsen närmast har att företräda, i
underdånighet avstyrka genomförandet av de sakkunnigas förslag till reform
i fråga örn prästlönejordens förvaltning.

Kammarkollegiet har ingått på en utförlig kritik av utredningen örn församlingarnas
ställning till prästlönejorden. Denna kritik torde få i form av
t-n bilaga (nr 3) fogas vid statsrådsprotokollet. I detta sammanhang torde det
vara tillräckligt att i korthet redogöra för kollegiets yttrande i denna del:

Utan att taga bestämd ståndpunkt till den svåra och invecklade frågan örn
det berättigade i presumtionen, att medeltida boställen, tills annat visats, vore
att anse såsom upplåtna av kronan, har kollegiet på grund av ett flertal anförda
omständigheter funnit uppenbart, att den ifrågavarande förvaltningstraditionen
ej helt saknat historisk grund. Kollegiet har vidare påpekat, att traditionen
torde hava stått i överensstämmelse med den officiella åskådning, som gällde
vid tillkomsten av 1686 års ännu giltiga kyrkolag. Beträffande de boställen,
som tillkommit i sammanhang med församlingsbildandet, borde enligt kollegiets
mening ej heller förbises, att deras anskaffande och överlåtande till lokalkyrkan
genom en formlig äganderättsöverlåtelse, inneburit en såsom förutsättning
för församlingsbildandet uppställd prestationsskyldighet, som ursprungligen
utkrävts av de kyrkliga myndigheterna, vilka utövade en rätt vittgående
befogenhet att för kyrkans räkning ålägga kyrkomenigheterna skatter och besvär,
samt att efter reformationen Konungen övertagit kyrkans befogenheter i
detta och andra avseenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

171

Grunden för anordningen att göra överlåtelsen av prästbolet till sockenkyrkan
och icke till församlingen vore, har kollegiet påpekat, den kanoniska rättens och
de kyrkliga myndigheternas krav på att boställsjorden skulle formligen övergå
från givarnas till ett kyrkligt instituts, sockenkyrkans, ägo. Efter medeltida
åskådning vore det, har kollegiet vidare framhållit, ej församlingens utan kyrkans
behov av präst och gudstjänst, som skulle säkerställas, och församlingen
vore endast den kyrkliga verksamhetens objekt.

Den prästerliga boställsjord, som ej anvisats av kronan, vore enligt kollegiets
mening på få undantag när att anse såsom stiftelseegendom under statens kontroll.
Kollegiet, som anser, att församlingarnas rätt i varje fall icke är starkare
än intressenternas för en stiftelse utan i visst avseende svagare än i vanliga
stiftelser, har ytterligare såsom sin mening framhållit, att pastoraten, vilka
i grund och botten blott vore enheter för fullgörande av vissa offentliga skyldigheter,
först genom 1910 års lagstiftning insatts såsom »mera direkt intresserade».
Emellertid hade permutationsinstitutet vid berörda stiftelser enligt kollegiets
mening större utrymme än i fråga örn de rent privaträttsliga stiftelserna.
Det karaktäristiska för prästlönejorden och sammanhängande med dess offentligrättsliga
ställning vore sålunda enligt kollegiet att genom organisatoriska
förändringar i administrativ väg intressenternas krets, vad varje stiftelse beträffar,
principiellt kunde ändras.

Kollegiet har i sitt utlåtande påstått, att ej ens någon förvaltningsrätt i avseende
å prästboställe under protestantisk tid, och sannolikt ej heller under
katolsk, tillkommit församlingen, samt anför till stöd för denna mening ett
flertal omständigheter.

Kollegiet har slutligen såsom sin mening framhållit, att när utredningsmännen
och 1931 års sakkunniga talade örn pastoratens eller församlingars
»rättigheter» eller »lagstadgade rätt», de icke kunnat uppvisa, att dessa rättigheter,
örn därmed avsåges privaträttsliga rättigheter, hade något reellt innehåll.
Kollegiet har därför ansett, att det alltjämt torde föreligga fullgiltig anledning
att vid övervägande av frågorna om församlingarnas rätt till den icke av
kronan upplåtna prästlönejorden och dess avkastning samt örn dispositionen och
förvaltningen därav utgå från uppfattningen örn denna egendoms egenskap av
sti f telseegendom d

Kammarkollegiet och statskontoret: Den ekonomiska förvaltningen av prästlönejorden
har, såsom kammarkollegium erinrat i sitt utlåtande den 31 oktober
1930 över 1929 års betänkande, alltifrån medeltiden tillkommit tjänstinnehavarna.
Sedan under 1800-talet den boställsjord, »löningshemman», som plägat
utlegas till av indelningshavarne antagna brukare (landbor, arrendatorer), i
vissa delar av landet blivit föremål för utarrendering genom domkapitel och
länsstyrelse på bestämd tid, oberoende av tiden för indelningshavarens innehav,
blev genom 1862 års lagstiftning »författningsenlig utarrendering» regel för
all löningsjord samt utsträcktes genom 1910 års lagstiftning även till bostadsboställena
(med undantag för prästgårdsområdena). Vad skogen beträffar intogs
i den första skogsordningen av den 22 mars 1647 den bestämmelsen (p.
XIII) att präst ägde nyttja sitt boställes enskilda (avrösade) skog, »dock så
att prästbordet eller stommen icke förringas eller förvärras för den som efter
kommer». Häröver skulle biskoparna, kapitlen och prostarna ävensom landshövdingarna
hava uppsyn. Enligt 1664 och 1734 års skogsordningar var kret- 1

1 Utredningsmännen hava utarbetat ett genmäle å kollegiets kritik. Genmälet fogas såsom
bilaga (nr 4) vid statsrådsprotokollet.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sen av dem, som angivna kontrolluppgift ålåg, utvidgad med »socknen och någon
annan vederbörande i socknen». Den ekonomiska förvaltningen av skogen
tillkom emellertid fortfarande prästen och den närmaste rättsvården landshövdingen.
Genom skogsordningen den 10 december 1793 (§ 25) ställdes de prästerliga
boställenas skogar under skogsstatens kontroll, genom 1866 års skogsordning
möjliggjordes dennas övertagande av den direkta vården och förvaltningen,
vilket genom 1910 års lagstiftning blev obligatoriskt för all prästlönejord. Någon
medbestämmanderätt har härvid aldrig tillagts församlingarna eller pastoraten,
ej ens beträffande boställen, som av dem anskaffats. Den statliga förvaltningslinjen
har alltså konsekvent utvecklats. Kontrollen eller den rättsliga vården
har under protestantisk tid alltid tillkommit offentliga myndigheter, i regel
statliga och kyrkliga i förening. Att detta står i överensstämmelse med kyrkans
statsrättsliga ställning torde framgå av vad ovan anförts.1 Där penningfonder
funnits hava dessa före ikraftträdande av 1910 års lagstiftning ofta stått under
domkapitels eller statskontorets förvaltning. Efter angivna tid har förvaltningen
av dessa fonder, i den mån de ansetts utgöra lokala avlöningstillgångar, helt
överlämnats till pastoraten.

Givetvis kunna de förvaltningsgrundsatser, som för närvarande tillämpas beträffande
prästlönejorden, icke utgöra hinder för att till prövning upptaga frågan
huruvida och under vilka villkor ett delegerande av statens förvaltningsmyndighet
till pastoraten må äga rum. Denna fråga bör emellertid behandlas
företrädesvis, för att ej säga uteslutande, ur praktiska synpunkter. Vid frågans
lösning måste huvudvikten ligga därpå att de prästerliga avlöningsmedlen komma
tili användning för det avsedda ändamålet samt att de därtill för framtiden
bevaras. Att så fortfarande kommer att ske måste vara förutsättningen för varje
förvaltningsform, vare sig förmögenheten till större eller mindre del förvaltas
av staten, genom rent kyrkliga myndigheter eller genom andra organ. Ändamålet
med de nya bestämmelser, som böra utfärdas i förevarande ämne, synes i främsta
rummet vara att giva prästerskapet en betryggad ekonomisk ställning. Åt vem
omhändertagandet av den kyrkliga förmögenheten uppdrages må principiellt vara
mindre betydelsefullt, om blott därigenom vinnes den eftersträvade effektiviteten
och enkelheten i förvaltningen samt vederbörlig hänsyn tages till de värden,
som för kyrkan må sammanhänga med äldre ordning för prästerskapets
avlöning.

Formellt sett innehåller de sakkunnigas betänkande i nu berörda del förslag
till ändrade grunder för förvaltningen av prästlönejorden. Reellt sett synes
dock förslaget innebära även något annat och mera vittgående, nämligen att
det icke tillkomme staten att utöva några eller åtminstone icke andra än rent
perifera förvaltningsbefogenheter över den ecklesiastika jorden.

I motsats härtill anse ämbetsverken för sin del staten icke blott böra bestämma
grunderna för förvaltningen av denna fasta egendom utan även genom
sina organ öva uppsikt däröver och över att egendomen bibehålies för sitt
ändamål. Ett överlämnande till domkapitlen av all den kontrollerande befogenhet,
som enligt de sakkunniga skulle utövas från offentlig myndighets sida.
lärer icke kunna anses innefatta ett uppehållande av statens överinseende över
fastigheterna. Detta överinseende bör fortfarande vara anförtrott åt någon
statens centrala myndighet.

Härmed torde åsyftas kammarkollegiets i bilaga S intagna anförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

173

Den omständigheten att pastoraten för närvarande äro och även efter de sakkunnigas
förslag skulle förbliva berättigade att, så långt behovet sträcker sig,
för prästlönernas gäldande tillgodonjuta avkastningen från löneboställe, grundar
enligt ämbetsverkens uppfattning icke något anspråk från pastoratens sida
att övertaga förvaltningen. Ej heller lärer den av kollegium berörda uppfattningen
örn boställsupplåtelserna som stiftelser1 kunna giva fog för ett sådant
anspråk. Valet av organisationsformen för förvaltningen av boställena bör, i
anslutning till vad nyss anförts, ske på grundvalen av ett bedömande av frågan
i vilken mån den ena eller den andra organisationen erbjuder de högsta
garantier för prisbillighet och högsta möjliga räntabilitet.

Av den ytterst kortfattade motivering, som utredningsmännen och de sakkunniga
lämnat till stöd för den föreslagna förändringen i fråga om löneboställenas
förvaltning, och vad eljest i ärendet förekommit hava ämbetsverken
— även med frånseende av den principiella ståndpunkt ämbetsverken i sina
förut avgivna utlåtanden i frågan intagit — för sin del icke funnit att sådana
garantier som nyss berörts skulle föreligga enligt det framlagda förslaget.
Detta förslag, såsom det blivit utformat, kan således icke anses innebära en
godtagbar lösning av förvaltningsproblemet.

Till närmare utveckling härav torde få anföras följande.

Efter ämbetsverkens övertygelse kan kyrkoförsamlingarnas organisation icke
anses avpassad för jordbruks- och än mindre för skogsförvaltning. Den erfarenhet
som i vissa fall vunnits rörande kommunal förvaltning av jordbruksegendom
talar icke till förmån för en sådan förvaltningsform, åtminstone icke
utan en särdeles stark kontroll.

Den av de sakkunniga, i huvudsaklig anslutning till utredningsmännens förslag,
förordade omregleringen av prästlöneväsendet — med pastoraten såsom väl
i första hand ansvariga för prästlönekostnadens utgörande, men likväl med
rätt för pastoraten att ur de gemensamma avlöningstillgångarna, kyrkofonden,
utbekomma vad som erfordras för ändamålet utöver dels avkomsten av de lokalt
anvisade avlöningstillgångarna och dels ett efter låg beräkning utmätt bidrag
av pastoratets skattebetalande medlemmar — synes icke vara av beskaffenhet
att i och för sig kunna, i motsats mot vad som för närvarande kan sägas
vara förhållandet, hos det särskilda pastoratet ingiva ett verkligt intresse
för att löneboställena måtte på stadigvarande sätt giva den största möjliga avkastning.
I händelse av förändringens genomförande torde nämligen antalet
pastorat, varest utdebiteringen av församlingsavgifter till prästerskapets avlönande
röner inverkan av en ökning eller minskning i löneboställets avkastning,
snarare bliva mindre än för närvarande. Utredningsmännen hava (s. 43)2 uttalat
som sin mening att ett starkt intresse för egen förvaltning av boställena kunde
även hos pastorat, som åtnjöte tillskott ur kyrkofonden, påräknas, därest uträkningen
av tillskottets belopp anordnades på det sätt, som utredningsmännen
i annat sammanhang föresloge, nämligen (s. 88)3 att tillskottet beräknades
efter ett uppskattat normalvärde å boställenas nettoavkastning — ett förslag,
som de sakkunniga biträtt. Det synes som skulle i sådana fall intresset komma
att bliva inriktat på erhållandet av en för pastoratet så gynnsam marginal
som möjligt mellan den s. k. normalavkastningen och den avkastning, som
verkligen kan erhållas. Ett intresse av denna beskaffenhet synes knappast vara
förenligt med löneboställets bästa.

1 Se bilaga 2.

* Se ovan s. 106.

3 Sc ovan s. 119.

174

Kungl. Maj:is proposition nr 187.

Ämbetsverken måste också ställa sig ytterst tvivlande i diråga örn lämpligheten
av skogsförvaltningens överlämnande till pastoraten allenast med stöd
av den fackkunskap som den föreslagna stiftsintendenten representerar. Förslaget
i denna del går rakt emot vad som förut från sakkunnigt håll ansetts behövligt
för beredande av erforderlig vård för de rika ecklesiastika skogstillgångarna,
nämligen en förstärkt fackmannamässig vård. Enligt det föreliggande
förslaget skulle denna fackmannamässiga vård nedbringas till ett minimum —
för så vitt ej utvecklingen ginge i den riktningen att stiftsintendenten toge det
hela i sina händer, vilket måhända vore det under de tänkta omständigheterna
bästa, utan att dock motsvara behovet.

Vad den enligt de sakkunnigas mening uppkommande prisbilligheten i boställsförvaltningen
angår hava utredningsmännen beräknat kostnaden för den
nu föreslagna förvaltningsorganisationen till ungefär hälften av kostnaden för
den nuvarande förvaltningsorganisationen (häri inberäknat en uppskattad kostnad
för länsstyrelsernas och domänstyrelsens verksamhet) och till omkring en
tredjedel av kostnaden för den av 1927 års sakkunniga föreslagna organisationen.
Härvid synas utredningsmännen gå ut från att pastoratens förvaltningsorgan
icke skulle tillgodoräkna sig någon gottgörelse för sitt sysslande med boställena.
Huruvida så komme att ske eller i vilken omfattning pastoraten kunde
komma att med tillämpning av 115 § förslaget till prästlönelag och 22 § i lagen
örn församlingsstyrelse tillsätta avlönad boställsstyrelse för ifrågavarande förvaltning
undandrager sig ämbetsverkens bedömande. Men det måste tagas för
visst, att tillsättande av sådan styrelse kommer att ske i synnerlig stor utsträckning.
Måhända står man enbart av denna grund inför en behållningen
minskande utgift på en halv eller hel million kronor. Huruvida kostnaden för
skogsförvaltningen skulle kunna begränsas till den av utredningsmännen antagna
kostnaden 420,000 kronor synes tvivelaktigt. Det torde böra erinras örn att
kyrkofondskommittén för den av kommittén tänkta särförvaltningen i orten
beräknat en väsentligt talrikare personal (kyrkofondskommitténs huvudbetänkande
s. 187) än den, som av utredningsmännen och 1931 års sakkunniga ansetts
tillräcklig. Kostnaden för boställsnämnderna synes även väl snävt beräknad.
Även i andra hänseenden torde en del av utredningsmännen och de sakkunniga
icke beräknade kostnader uppstå, exempelvis för en utan tvivel som
nödig befunnen utvidgning av domkapitlens personal; i vilket avseende kan
hänvisas till behovet av en juridiskt bildad bisittare i domkapitlet.

Beträffande de sakkunnigas förhoppningar rörande ökad räntabilitet hos
prästlönejorden såsom en följd av deras förslags genomförande tilltro sig ämbetsverken
ej att antaga, att den behållna avkomsten efter avdrag av förvaltningskostnaden
skulle komma att höjas genom förvaltningens hänläggande
under pastoraten; en del i denna riktning syftande föreslagna åtgärder, såsom
ett ändamålsenligare ordnande av byggnadsfrågan, lära för övrigt med lika
framgång kunna ordnas om annan förvaltning genomföres. Örn effektiviteten av
den av de sakkunniga föreslagna skogsförvaltningen måste ämbetsverken ställa
sig ytterst tvivlande. Särskilt bör påpekas att de sakkunniga tagit allt för lätt
på försäljningsproblemet, vilket ingalunda torde vara lättlöst, i synnerhet vid
de icke så få prästskogar, där den behållna inkomsten uppgår till ett eller
flera tiotusental kronor örn året vid varje skog.

_ Även andra omständigheter måste antagas komma att, i händelse av tillämpning
av de sakkunnigas förslag, minska avkomsten av egendomen i fråga eller
rättare den för prästlöneändamålet disponibla delen därav. Avgörande för förhållandet
mellan pastoraten och kyrkofonden bleve efter förslaget icke den

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

175

verkliga behållning, som löneboställenas jord- och skogsbruk lämnade, utan
den normalavkastning, som komme att beräknas. Då det måste anses som en
helt naturlig strävan att pastoraten härvid komme på den säkra sidan och att
all risk stannade på kyrkofonden, torde — såsom närmare beröres i yttrandet
över lagförslagets 85—88 §§ — det vara att förvänta att den uppskattade normalavkastningen
komme att bliva avsevärt lägre än den avkastning, som för
närvarande utgår och även den, som med bibehållande av nuvarande förvaltningsform
må vara att framdeles påräkna. Till en försiktig beräkning måste
också medverka de nuvarande osäkra ekonomiska förhållandena och de svårigheter
varmed såväl jord- som skogsbruk nu hava att kämpa. Från de i 19 §
4 mom. prästlöneregleringslagen anbefallda beräkningarna rörande den behållna
årliga skogsavkastningen vid ecklesiastika boställen har vunnits lik erfarenhet
angående vanskligheterna beträffande beräkningen av värdet av skogsavkastningen.
Skiljaktigheten mellan den verkliga och den beräknade avkastningen
från varje särskild skog har stundom uppgått till 100 % eller mer och,
i penningar räknat, till ett eller flera tusen kronor för år, därvid skiljaktigheten
ibland visat sig i att den på förhand beräknade avkomsten varit högre än
den verkligen utfallande, ibland framträtt i ett motsatt förhållande. Det är ej
sannolikt att boställsnämnden skall bliva säkrare i sina beräkningar än domänstyrelsen.
Till stöd för förslaget om beräkning av normalavkastning hava
utredningsmännen hänvisat till motsvarande anordning beträffande landsfiskalsoch
lektorsboställen. Häremot vilja ämbetsverken erinra därom att erfarenheterna
från dessa boställen icke äro uppmuntrande, enär den beräknade avkastningen
här visat sig regelmässigt och väsentligt understiga den verkliga, allt
till vinst för innehavaren men till nackdel för det allmänna.

Det kan ock förväntas att det i 107 § föreslagna avsteget från 1910 års lagstiftnings
grunder örn överskotts redovisande till kyrkofonden — nämligen i
fall då sådant skulle »förnärma pastoratets rätt» — skulle om det infördes i
lag komma att minska kyrkofondens intäkter. Med utgångspunkt från den av
utredningsmännen uttalade och av de sakkunniga delade meningen örn församlingarnas
på civilrättslig grund vilande rätt till boställena synas församlingarna
(pastorat) över lag kunna tänkas komma att göra anspråk på att helt
få disponera avkastningen för egen räkning, varför risken i fråga rör sig om
ett eventuellt belopp av upp till omkring I/3 million kronor.

Vid förvaltningsfrågans bedömande får ej förbises att — även efter de sakkunnigas
förslag — de gemensamma avlöningstillgångarna, kyrkofonden, på
grund av sin ansvarighet för att åt pastoraten tillhandahålles vad dessa för
prästerskapets avlönande behövde utöver de lokala avlöningstillgångarna, inberäknat
vad pastoraten hade att genom uttaxerade medel bestrida, skulle äga
ett starkt intresse av att den behållna årliga inkomsten av den fasta egendomen
bleve den högsta möjliga. I samma riktning verkar den föreslagna förbindelsen
för kyrkofonden att tillhandahålla pastoraten förskott för fullgörandet
av dessas skyldigheter i avseende å löneboställenas bebyggande m. m. Detta
måste framkalla ett bestämt krav på att från det allmännas sida kontroll utövas
över förvaltningen av fastigheter och övriga kapitaltillgångar. Detta krav
kan icke anses bliva tillfredsställt på det sätt de sakkunniga föreslagit. Det
synes för övrigt, med den ställning staten i över 400 år intagit till kyrkan,
uteslutet att staten skulle, allraminst på en så knapphändig utredning som den
föreliggande, avhända sig rätten att genom egna centrala organ permanent kontrollera
förvaltningen av ett i fastigheter och penningar liggande kapital av,
den av statskontoret förvaltade kyrkofonden oberäknad, omkring 200 millioner

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

kronor, därav en icke obetydlig del härrör från anslag av kronan, oell detta
under nuvarande förhållanden, då stark kritik riktats mot kommuners sätt att
handhava sin ekonomi samt det växande antalet kommunala förskingringar
fäst uppmärksamheten på bristerna i den kommunala förvaltningen. Från det
allmännas sida är det därför ej möjligt att nöja sig med den av de sakkunniga
förordade kontrollen. Det synes som hade utredningsmännen och de sakkunniga
icke tillräckligt beaktat stadgandet i 10 kap. 1 § kyrkolagen, att »uppsikten,
vården och försvaret» av kyrkan tillkommer Kungl. Maj:t. Det föreliggande
lagförslaget innebär en fullständig avveckling av Kungl. Maj:ts materiella
beslutanderätt i avseende å de prästerliga lönetillgångarnas disposition
genom förläggande av all kontroll samt all annan myndighetsförvaltning hos
de speciellt kyrkliga organen, domkapitlen, med uteslutande av de statliga,
samt genom alla förvaltningSmåls hänvisning besvärsvägen till regeringsrätten.
Utredningsmännens (s. 46) och de sakkunnigas (s. 89) utan motivering gjorda
uttalande, att domkapitlet är »bäst skickat att tillvarataga intresset av boställes
bevarande för framtiden», kan icke av ämbetsverken godtagas. Ämbetsverkens
erfarenhet går ej i denna riktning. Föreställningen att ett permanent centralt
organ ej vore påkallat strider i varje fall mot det önskemål örn centralisering
av den rättsliga vården av den offentliga egendomen, varåt riksdagen
i skrivelse den 12 juni 1918 (nr 368) givit uttryck. Det av de sakkunniga
(s. 45) framlagda förslaget rörande inrättande av en provisorisk kommission
för handläggning av vissa frågor kunna ämbetsverken ej tillstyrka. Framför
allt vore det föga betryggande att hos en kommission av sådan art hava förlagd
befogenheten att pröva och avgöra besvärsmål. Vad sålunda sagts örn
kommissionen gäller i än högre grad örn den inspektör, som eventuellt skulle
övertaga kommissionens uppgift bland annat såsom mellaninstans.

De sakkunniga hava stött sitt förslag angående boställs förvaltningens överlämnande
till pastoraten bland annat på att de erfarenheter, som i Finland vunnits
rörande en till församlingarna decentraliserad förvaltning av prästboställen,
voro »anmärkningsvärt goda». Anordningen hade visat sig vara praktisk,
enkel och god.

Den av utredningsmännen lämnade redogörelsen rörande förvaltningen av
de finska prästboställena innehåller icke tillräckliga upplysningar för att sätta
läsaren i stånd att skaffa sig ett självständigt omdöme härutinnan och således
ej heller därom huruvida det ekonomiska resultatet av berörda förvaltning kan
skattas högre än för den händelse förvaltningen varit mindre decentraliserad eller
helt centraliserad. För övrigt synes av redogörelsen kunna slutas, att församlingarna
i Finland äro ensamt ansvariga för prästlönens utgörande och således av
denna grund verkligt intresserade av det ekonomiska resultatet av bosta lis förvaltningen.
Visserligen omförmäles (s. 192) en vederlagsfond, »en kyrkofond i
miniatyr», men om dess syfte nämnes intet.

Beträffande prästgård innebär de sakkunnigas förslag huvudsakligen den
förändringen att laga syns befogenhet att bestämma om prästgårdsområdets
storlek m. m. och förordna rörande nybyggnad av sätesbyggning (boningshus)
å prästgård samt förrätta av- och tillträdessyn i fall där sådan syn äskas skulle
upphöra, därvid bestämmanderätten rörande prästgården och dess bebyggande
skulle överflyttas å boställsnämnden, varjämte någon av- och tillträdessyn ej
längre vore behövlig.

Med hänsyn till prästgårdens egenskap av boställsförmån och de ofta för
tjänstinnehavaren — även örn han ej är »boställshavare» — ömtåliga frågor, som
kunna uppstå särskilt i fråga örn sätesbyggningens storlek, inredning och öv -

Kunc/1. Majlis proposition nr 187.

177

riga beskaffenhet, synes det olämpligt att upphäva synerättens nu ifrågavarande
befogenheter. , .. , .. __...

Anledning synes ej heller föreligga att borttaga det överinseende över prästgårdarna,
som nu utövas av staten genom central förvaltningsmyndighet

Ej heller beträffande de löneboställen, vilkas ankomst ingar direkt till
kyrkofonden, föreligga efter ämbetsverkens mening skäl att vidtaga ändring
i fråga om den centralt utövade förvaltningen.

Därav att förvaltningen av pastoratens prästlönetillgångar anförtroddes pastoraten
själva hava de sakkunniga (s. 100) ansett följa att pastoraten också
skulle utöva processuellt representantskap för dessa prastlonetillgangar, dock
att domkapitlen bibehölles vid sin hittillsvarande rätt att oberoende av pastoraten
föra talan för prästlönetillgångarna. Med denna argumentering torde
icke den i sig själv icke lättlösta frågan örn den rättsliga vardén vara slutbedömd.
Efter ämbetsverkens mening vore det allt för äventyrligt örn staten
skulle avstå från sin nuvarande rätt att utöva sådan vård. Tvärtom bora bestämmelserna
för tillgodoseende av denna vård genom staten göras mera eiiek De

erinringar, som pläga framställas mot det sätt, varpå det rättsliga rep re -sentantskapet för prästlönetillgångarna för närvarande är ordnat, hava riktat
sjö- även mot domkapitlen. Det har erinrats att dessa till stor del sakna förutsättningarna
för att med erforderlig omsikt fullgöra uppdrag som handhavare
av den rättsliga vården av den ecklesiastika fasta egendomen. Denna erinran
torde kvarstå även efter genomförandet av de sakkunnigas föreslagna iorvaltningsreform.
Anledning saknas att från befogenheten härutinnan skilja det
centrala ämbetsverk, som för närvarande bär sådan plikt sig alagd kammarkollegium.
Behovet av en centraliserad sådan vård har av tidigare utredningar
framhävts. Vare sig centraliserings- eller decentralisermgssynpunkter anses
böra vara bestämmande för själva förvaltningen av prästlönetillgångarna tala
starka skäl för en centraliserad tillsyn över förvaltningen Kollegium har tor
sin del härutinnan utförligt uttalat sig i sitt den 6 juni 1924 avgivna utlåtande
över kyrkofondskommitténs huvudbetänkande (se statens offentliga utredningar
1929:40, s. 125, 127).

På grund av det anförda anse sig ämbetsverken förhindrade tillstyrka att
förvaltningen av den till prästerskapets avlöning avsedda fasta egendomen
organiseras på grundvalen av utredningsmännens och de sakkunnigas nu föreliggande
förslag. , j

Huruvida en tillfredsställande förvaltningsreform skulle kunna grundas pa
ett användande av pastoraten såsom organ för det närmaste handhavandet av
löneboställena inom en förvaltning, som i övrigt utövas av statliga organ, innefattar
en fråga, som icke utan en närmare undersökning kan bedömas.

Då någon sådan undersökning icke föreligger hava ämbetsverken icke anledning
att frångå vad i förevarande del av ärendet anförts i utlåtandena över
1929 års förslag jämte därvid fogade särskilda meningar. ,

Ämbetsverken hava slutligen tillkännagivit, att de icke i och tor sig bade
något att erinra däremot, att prästerskapets avlönande skulle i torsta hand
förbliva en angelägenhet iör pastoraten.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 käft. (Nr 187).

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Sedermera har Kungl. Maj :t lämnat skatteutjämningsberedningen tillfälle
att till Kungl. Majit inkomma med yttrande över 1931 års sakkunnigas betänkande
och förslag i vad förslaget avsage frågor, som folie inom beredningens
utredningsuppdrag.

Skatteutjämningsberedningen bär i anledning av denna remiss anfort;

Skatteutjämningsberedningen har genom remiss, som med tillhörande handlingar
den 11 januari 1932 kommit beredningen tillhanda, beretts tillfälle att
yttra sig över den 15 oktober 1931 av särskilda sakkunniga avgivet »Betänkande
med förslag till prästlönelag m. m.» i vad betänkandet berör området för beredningens
arbete.

I anledning härav får beredningen till en början meddela, att sedan de förberedande
undersökningar, vilka ansetts nödvändiga för beredningens arbete
numera i allt väsentligt blivit slutförda, utredningen jämväl i övrigt fortskridit
så långt, att beredningen hyser förhoppning att kunna under innevarande år
avgiva principbetänkande med fullständig plan rörande finansieringssystemet
för täckande av utgifter, vilka för närvarande helt eller delvis belasta det kommunala
skatteunderlaget. Beredningen har förutsatt, att detta betänkande skulle
ej blott uppdraga riktlinjer angående kostnadsfördelning och utdebiteringsomrade
i fråga örn varje förvaltningsgren, som bomme att av de föreslagna ändringarna
beröras, utan jämväl söka klarlägga därav föranledd utjämningseffekt
pa hela skattebördan inom de särskilda kommunerna. Och givetvis har beredningen
även avsett att vid sin behandling av de olika förvaltningsgrenarna icke
allenast ägna beaktande åt den siffermässiga skattelindrings- eller skatteutjämningseffekten
av vad som föreslås utan även ingå på spörsmålet örn de administrativa
och ekonomiska fördelar eller olägenheter, som kunna anses förbundna
med det ena eller andra finansieringssystemet. För lösningen av skatteutjämningsproblemet
i dess helhet lärer det remitterade förslaget icke kunna tilläggas
någon större betydelse. Förslaget innefattar otvivelaktigt en ganska avsevärd utjämmng
av den del av det kommunala skattetrycket, som föranledes av utgifterna
till prästerskapets avlöning. På sätt i sakkunnigbetänkandet anmärkts mot 1929
ars i samma ämne avgivna förslag till en ännu längre gående utjämning av
prastloneutgi Berna kan det emellertid sättas i fråga, huruvida en dylik isolerad
åtgärd i verkligheten skulle leda till att de särskilda kommunernas totala skatteryck
bleve mindre ojämnt. De i betänkandet behandlade frågorna rörande ordmngen
för de ecklesiastika tillgångarnas förvaltning höra till de mera invecklade
och svärdsta ay våra administrativa problem, ett förhållande, som bestyrkes
av de mycket skiljaktiga meningar, vilka under ärendets beredning kommit
till uttryck. Att under den korta tid, varöver beredningen finner sig förfoga
med hänsyn till att proposition till årets riksdag ställts i utsikt, företaga någon
närmare granskning av de med remissen avsedda frågorna, finner beredningen
icke möjligt.

På samma gång beredningen får härom göra anmälan tillåter sig beredningen
e gagn a tillfället att framhålla sin uppfattning om det önskvärda i att såvitt
möjligt, skatteutjämningsproblemet i sin helhet varder, i den mån starka skäl
icke finnas böra föranleda till undantag, i ett sammanhang behandlat och framlagt
till skärskådande.

Därjämte har beredningen överlämnat en på dess uppdrag utarbetad promemoria,
innefattande vissa synpunkter med avseende å den skatteutjämnande

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 179

effekten av 1929 och 1931 års sakkunnigas förslag. Promemorian torde få såsom
bilaga (nr 5) åtfölja statsrådsprotokollet.

Mot beredningens yttrande hava två av dess medlemmar avgivit reservation
av följande innehåll:

Majoriteten inom beredningen har bl. a. framhållit, att det remitterade förslaget
icke kan tilläggas någon större betydelse för lösningen av skatteutjämningsproblemet
i dess helhet. Vi biträda denna uppfattning, men kunna vid sådant
förhållande icke inse, att ett framläggande för innevarande års riksdag av
1931 års sakkunnigeförslag rörande prästlönelag m. m. skulle kunna ogynnsamt
inverka på beredningens arbete. Majoriteten inom beredningen nämner ej heller
i detta sammanhang särskilt detta sakkunnigeförslag. Det förefaller oss därjämte
mycket ovisst, örn beredningen, vars arbete väsentligen inriktats på de
ur skatteutjämningssynpunkt betydelsefulla frågorna om skolväsendet och fattigvårdsväsendet,
skall bliva i tillfälle att inom den av majoriteten angivna
tiden verkställa erforderliga utredningar och avgiva, förslag rörande det komplicerade
spörsmålet örn en genomgripande omläggning av de ecklesiastika tillgångarnas
förvaltning. Vid nu nämnt förhållande anse vi att beredningen bort,
med överlämnande av den av beredningens sekreterare utarbetade promemorian
inskränka sig till att anföra, att beredningen sett sig ur stånd att granska det
remitterade betänkandets förslag till förändrad förvaltning av de ecklesiastika
tillgångarna före utgången av den tid, som torde erfordras för arbetet med färdigställande
av proposition till riksdagen.

Ehuru den kritik, som av 1927 års sakkunniga, kyrkofondskoinmittén och
domänstyrelsen riktats mot den nuvarande ordningen för förvaltningen av
prästlönejorden, måhända är något överdriven i vissa avseenden, torde det icke
kunna förnekas, att den i allt väsentligt träffar rätt. Det torde vara oemotsägligt,
att åtskilliga av de av den ecklesiastika arrendeförordningen föreskrivna
villkoren för utarrendering av löneboställena kunna vara äventyrliga för
arrendatorerna, i det de innehålla moment, som till sina ekonomiska konsekvenser
äro vid arrendeavtalens ingående omöjliga att överskåda. Att därigenom
arrendeavgifterna ej sällan kommit att bliva jämförelsevis låga, kan knappast
betvivlas. I många fall har man på de föreskrivna villkoren icke ens
kunnat erhålla något som helst arrende för boställen, som i och för sig bort vara
eftertraktade av arrendespekulanter. Det är därjämte uppenbart, att det nuvarande
juridiskt-administrativa sättet för förvaltningen av arrendeboställena
icke fyller måttet, beroende dels på förvaltningsbefogenheternas splittring på
ett flertal myndigheter å olika orter, dels ock på avsaknaden av förvaltare,
som är direkt ekonomiskt intresserad av förvaltningens resultat.

Vad beträffar skogsförvaltningen, har ju redan framgått av jägmästaren
Amilons utredning (ovan sid. 85), att allt icke är som sig bör. Även örn detta
icke enbart beror på det nuvarande förvaltningssystemet, får man dock icke
förbise, att den ecklesiastika skogsförvaltningen för domänverket är och
på grund av dettas egenskap av affärsdrivande verk måste förbliva ett
biintresse, som icke kan påräkna samma omsorg som verkets egentliga

Departe mentschefen.

Kritiken av
det nuvarande
förvaltningssättet.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

uppgift, nämligen att göra de under domänfonden lydande kronoskogarna
och kronodomänerna så avkomstgivande som möjligt. Domänstyrelsen har ju
också själv medgivit, att prästskogarna på grund av sitt stora antal, sin ringa
medelareal och spridda belägenhet icke äro något lämpligt objekt för förvaltning
genom skogsstaten samt i anledning härav till och med föreslagit, att de
skulle utbytas mot skogar av annan art, vilka bättre lämpa sig för denna förvaltning.

Kyrkofondskommittén har i motsats mot domänstyrelsen påyrkat en särförvaltning
av prästskogarna men till stöd härför anfört bl. a. ett skäl, som synes
mig icke längre vara fullt bärkraftigt. Kommittén påpekar nämligen, att dessa
skogar avsett att tjäna vissa speciella behov av virke in natura, såsom boställes
husbehov, behov av bränsle samt behovet av virke för prästgårds- och kyrkobyggnad.
Så hava förhållandena en gång varit, men enligt nutida uppfattning
måste dock prästskogarnas främsta uppgift vara att lämna så stor ekonomisk avkastning
som möjligt att användas till gäldandet av kostnaderna för de med boställena
avsedda ändamålen. I den mån de angivna behoven av virke in natura
icke kunnas fyllas utan eftersättande av kravet på högsta möjliga ekonomiska avkastning,
böra de tillgodoses med virke, som inköpes för de från skogen härflytande
försäljningsmedlen.

De ofta påtalade olägenheterna av det i tillämpning varande förvaltningssystemet
framgå av min förut lämnade redogörelse.

Kritiken av Den kritik, som av 1927 års sakkunniga och andra riktats mot det nuvarande
de sätte^för de för finansieringen av prästlönekostnaderna, synes mig däremot i icke ringa

finansiering av män skjuta över målet. De sakkunniga bedöma sålunda 1910 års lagstiftning
baderna081"sä Solt sorn uteslutande ur synpunkten av den grad av skatteutjämning mellan
pastoraten, som därigenom åstadkommes. En skatteutjämning i modem mening
åsyftades emellertid ingalunda med ifrågavarande lagstiftning.

För ett riktigt förstående av innebörden i 1910 års lagar bör man erinra sig,
att dessförinnan obegränsad skyldighet för pastoraten att svara för att dess
prästerskap erhölle ett tillfredsställande underhåll icke fanns stadgad. Pastoratsmedlemmarnas
skyldigheter voro genom lagstiftningen till sin storlek bestämda
och prästerskapet erhöll vad som i avgifter inflöt, vare sig detta var litet eller
mycket. Under sådana förhållanden är det naturligt, att man vid den omläggning
av löneväsendet, som genomfördes 1910 och som i första hand åsyftade en
utjämning av prästlönerna, icke ville införa en pastoratens obegränsade ansvarighet
för dessa löner utan föreskrev en högsta gräns för avgiftsskyldigheten.
I de fall, då vad som inflöt i boställsavkastning och församlingsavgifter icke
förslog, utgick enligt 1910 års lagar vad som ytterligare erfordrades i stället
i form av tillskott ur kyrkofonden. Enligt min mening måste man erkänna,
att 1910 års lagstiftning fullt lyckades uppnå sitt syfte, nämligen att genomföra
en utjämning av prästlönerna utan att samtidigt pålägga pastoraten en
obegränsad skyldighet att, oberoende av sin ekonomiska bärkraft, ansvara för
gäldandet av de utjämnade lönerna.

181

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Men även om sålunda den centrala anmärkning, som 1927 års sakkunniga riktat
mot 1910 års finansieringssystem torde vara obefogad, mäste de andra anmärkningarna
mot det nuvarande finansieringssystemet tilläggas så mycket större
betydelse och anses fullt berättigade. Det kan nämligen icke förnekas, att under
systemets tillämpning uttagits högre avgifter än som varit nödvändiga, därest
de för avlönandet av prästerskapet avsedda medlen verkligen kommit till användning
för detta sitt ändamål. Sistnämnda medel hava i stället, på senare
tid till ett belopp av inemot 2.75 millioner kronor årligen, lagts till kyrkofondens
kapital. För avhjälpande för framtiden av detta mindre önskvärda förhållande
erfordras emellertid icke en så genomgripande reform som den av 1927 ars sakkunniga
föreslagna. Den enklaste och närmast till hands liggande utvägen synes
mig nämligen vara. att göra den övre gränsen för församlingsavgifterna
rörlig. På sådant sätt skulle man nämligen kunna åstadkomma, att för varje år
icke uttoges högre församlingsavgifter än som det året erfordrades utöver den
summa, som funnes tillgänglig att användas såsom tillskott till pastoraten.

Även den av 1927 års sakkunniga mot det nuvarande finansieringssystemet
riktade anmärkningen, att det är behäftat med olägenheter i organisatoriskt
hänseende, finner jag i allt väsentligt berättigad, särskilt i vad den rör avräkningarna
mellan pastoraten och kyrkofonden. Även i detta avseende torde det
emellertid vara möjligt att med tämligen enkla medel åstadkomma rättelse. I
det av 1931 års sakkunniga utarbetade förslaget har avräkningsförfarandet
förenklats ända därhän, att tillskotten till pastoraten redan vid varje års början
kunna utan någon som helst svårighet rent mekaniskt uträknas. Vad uppbörden
av arrendemedel o. d. angår innebär 1931 års förslag också en betydande förenkling.

Vid övervägande av denna fråga har jag icke kunnat finna den kritik, som
riktats mot det nuvarande sättet för finansieringen av prästlönekostnaderna, i och
för sig föranleda till ett utdömande av de huvudgrunder, varpå denna finansiering
vilar.

Av den framkomna kritiken mot den nuvarande ordningen för förvaltningen
av löneboställena torde framgå, att en reform är av behovet påkallad. Om
riktlinjerna för denna reform föreligger i viss mån enighet. Nära nog enhälligt
torde sålunda anses, att det nuvarande juridiskt administrativa sättet för förvaltningen
bör utbytas mot ett ekonomiskt-tekniskt sådant. Vidare böra i möjligaste
mån förvaltningsbefogenhcterna koncentreras och boställena komma i
åtnjutande av ett enhetligt målsmanskap. Däremot skilja sig meningarna starkt,
då fråga blir, hos vem förvaltningsbefogenheterna och målsmanskapet skola
förläggas. Å ena sidan står här en mening, som vill överlämna hela förvaltningen
till tjänstemän, å den andra ett förslag att kommunalisera boställsförvaltningen
och alltså bereda vederbörande kommunala enhet, pastoratet, det
mått av självstyrelse, som låter sig förena med det städse påkallade och fullt
befogade överinseendet från myndigheternas sida. ilan far ett starkt intryck

BoställafOr valtningen.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

av att det är två väsensskilda uppfattningssätt, som här bryta sig mot
varandra. Å ena sidan står det byråkratiska uppfattning ssättet, vilket med
misstroende ser på det, som icke sker genom förvaltningstjänstemän och i de
former, som äro hävdvunna för deras verksamhet. Å andra sidan står det demokratiska
uppfattning ssättet, vilket bygger på självstyrelsens eller folkstyrelsens
princip, att vederbörande befolkningsgrupp själv genom sina valda förtroendemän
bör omhänderhava beslutanderätten i sina angelägenheter och beträffande
dem även leda verkställigheten, då denna sker genom speciella arbetskrafter.

Det byråkratiska åskådningssättet, som tagit sig uttryck i 1927 års sakkunnigas
förslag, företrädes av de till centralförvaltningen hörande ämbetsverken
och vissa länsstyrelser, medan den kommunala självstyrelsen, vars principer
ligga till grund för 1931 års sakkunnigas förslag, omfattas av flertalet kyrkliga
myndigheter, åtskilliga länsstyrelser samt skogsvårdsstyrelsernas förbunds
centralråd och styrelsen för svenska landskommunernas förbund.

De^ myndigheter, som omfatta den byråkratiska ståndpunkten, hava framfört
åtskilliga argument mot den föreslagna kommunaliseringen av boställsförvaltningen.
Jag skall i korthet ingå på dessa argument.

Till en början vill jag anmärka, att kammarkollegiet med flera myndigheter
i sina yttranden gjort gällande, att 1931 års sakkunnigas förslag i förvaltningsfrågan
är baserat på en enligt myndigheterna i fråga med orätt hävdad
äganderätt för församlingarna till boställena. Att på denna grund polemisera
mot förslaget synes mig emellertid förfelat. Såvitt jag kan se, träffa dessa
angrepp icke de sakkunniga, ty dessa hava, lika litet som utredningsmännen,
yttrat sig om huruvida församlingarna hava äganderätt till boställena. De
sakkunniga hava motiverat sitt standpunktstagande i förvaltningsfrågan med
lämplighetsskäl och icke med någon påstådd rätt för pastoraten att övertaga
förvaltningen, ehuruväl även historiska och juridiska skäl synts tala för en
sådan anordning.

Det huvudargument, som i olika utformning och med olika styrka anföres
mot förvaltningens kommunalisering, är, att pastoraten och deras organ, kyrkorådet
eller den nu föreslagna kommunala boställsstyrelsen, icke äro lämpade att
förvalta löneboställena. Än är det pastoratsmedlemmarnas kompetens, än deras
redbaihet, än badadera, som äro föremal för misstro. Visserligen synes ingen
direkt vilja pasta, att det inom landspastoraten saknas personer med kompetens
i fråga örn jordbruksdrift, men så mycket ivrigare framhålles, att kompetensen
beträffande skogsskötseln är ringa och att författningskunskap och administrativ
rutin saknas. De kommunala organen misstänkas också för benägenhet till egennytta,
och man erinrar örn de förskingringar, som tid efter annan förekommit
inom den kommunala förvaltningen.

De sålunda framförda skälen kräva intet utförligt bemötande. Gentemot de
flesta av dessa skäl är det nämligen tillräckligt att erinra, att de rikta sig
mot den kommunala självstyrelsen över huvud och mot de grundvalar, på vilka
densamma vilar.

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Vad särskilt angår den påstådda bristen på författningskännedom och administrativ
rutin i här ifrågavarande ämne, så är den ingalunda ådagalagd genom
att hänvisa till de erfarenheter, som vunnits under tillämpningen av det nuvarande
förvaltningssättet, ty då pastoraten sakna icke blott så gott som allt inflytande
på förvaltningen utan också i fyra femtedelar av samtliga fall varje ekonomiskt
intresse av resultatet av densamma, är det icke ägnat att förvåna, att
pastoraten icke intressera sig för förvaltningen av boställena och följaktligen icke
heller för de gällande förvaltningsföreskrifterna. Dessa senare äro för övrigt till
den grad invecklade, att icke ens de nuvarande förvaltningsmyndigheterna själva
alltid kommit tillrätta med dem. Föreskrifternas invecklade beskaffenhet är en
följd av det nuvarande systemet, som kännetecknas såväl av förvaltningsbefogenheternas
uppdelning på ett flertal myndigheter som av frånvaron av ett enhetligt
målsmanskap för boställena. Båda dessa grundfel skulle försvinna genom
införande på nu ifrågavarande område av kommunal självstyrelse under vederbörlig
kontroll. Denna reform skulle betyda en genomgripande förenkling av
problemen. Förvaltning av jord och skog är ett verksamhetsområde, där pastoratsmedlemmarna
redan på förhand äro hemmastadda och vid vilket deras
starkaste intressen äro knutna. Om därtill komme, att förvaltningsformerna
byggde på och anslöte sig till den kommunala självstyrelsens vedertagna former,
så måste med fullt fog kunna förväntas, att pastoratsmedlemmarna både
skulle väl känna och till det allmännas gagn väl tillämpa de blivande föreskrifterna.
De uppgifter, som skulle ankomma på pastoratsorganen, komme att i allt
väsentligt sammanfalla med dem, som kunna möta en var jordägare och som
han i allmänhet är vuxen.

För en del inom skogsbruket förekommande arbeten fordras en viss grad av
fackutbildning. Den enskilda jordägaren anlitar i sådant fall biträde av fackman,
ofta en av vederbörande skogsvårdsstyrelse tillhandahållen skogvaktare.
I övrigt ombesörjer han själv de erforderliga åtgärderna. Jag kan icke föreställa
mig, att bland medlemmarna i ett pastorat, där en boställsskog finnes,
det skall saknas personer, som äro kompetenta att, med anlitande där så erfordras
av sakkunnigt biträde, omhänderhava boställsskogens förvaltning.

Att den kommunala förvaltningen av löneboställena måste- bliva mera effektiv
än den statliga, synes mig icke kunna betvivlas. Att exempelvis jordbruksegendom
lättare förvaltas av en i närheten av egendomen boende och med
ortens förhållanden förtrogen lantbrukare, vilken ständigt har tillfälle att
följa jordbruksdriftens gång, än av en i länets residensstad eller annorstädes
utom pastoratet bosatt domänintendent eller en byråchef i huvudstaden,
torde lätteligen inses. Även en boställsskog av medelstorlek synes
kunna på ett effektivare och billigare sätt förvaltas av pastoratet självt
än av domänverkets revirförvaltare och skogvaktare. Därest pastoratet göres
effektivt ekonomiskt intresserat av skogsavkastningen, torde nämligen dels den
nu av tjänstemän ombesörjda bevakningen av skogen bliva överflödig, enär
pastoratets medlemmar själva komma att vaka över att åverkan icke äger ruin,

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

dels avsättningsmöjligheterna på den lokala marknaden bättre komma att tillvaratagas
än vad som kan ske från revirexpeditionen eller domänstyrelsens försal
jningsledning. Jag erinrar örn att domänstyrelsen själv, såsom redan nämnts,
förklarat, att boställsskogarna icke lämpa sig för förvaltning genom skogsstaten
annat än efter utbyte av en betydande del av dessa skogar mot andra.
Enligt min mening är det lämpligare att anordna en efter det nuvarande beståndet
av boställsskog avpassad förvaltning, vilket givetvis icke hindrar, att
pastoraten kunna, där så prövas lämpligt, i samarbete med varandra avyttra
olämpligt belägna skogsskiften och inköpa gemensamma skogskomplex.
Det torde vara att förvänta att de föreslagna stiftsintendenterna komma att i
detta hänseende stimulera till initiativ och biträda vid dessas genomförande.

1927 års sakkunniga hava såsom bevis för att församlingarna äro olämpliga
att handhava förvaltning av jordbruksfastigheter anfört, att i en del fall, då
klockarboställen, merendels i strid mot giillande föreskrifter, omhändertagits
av vederbörande församlingar, bebyggelsen å boställena icke underhållits. Det
synes mig emellertid knappast riktigt att generalisera erfarenheterna från dessa
klockarboställen, beträffande vilka ju, såsom de sakkunniga själva anföra, särskilda
föreskrifter saknats. Åtskilligt av skulden till de mindre tillfredsställande
förhållandena i dessa fall torde för övrigt ligga dels i den bristfälliga kontrollen,
vilken som bekant icke utövas av boställsnämnden, och dels i sagda boställens
i allmänhet ringa omfattning, som icke inbjuder till intresserad jordbruksförvaltning.

Gentemot de dåliga erfarenheterna från det mindre antal klockarboställen,
som på angivet sätt omhändertagits av församlingarna, kan man åberopa gynnsamma
erfarenheter från kommunal fastighetsförvaltning å ett flertal områden.
Det torde sålunda vara allmänt bekant, att kommunerna i icke ringa omfattning
förvärvat jordbruksfastigheter till ålderdomshem samt att dessa fastigheter
i allmänhet skötas mönstergillt. Vidare är det numera ingalunda ovanligt,
att kommunerna förvärva egna skogar, vilka de med biträde av fackmän, ofta
tillhandahållna av skogsvårdsstyrelse eller av skogssällskapet, förvalta på ett
utmärkt sätt. Besparingsskogarna i Dalarne kunna även lämna goda exempel
på framgångsrik ''skogsförvaltning i den kommunala självstyrelsens former.
Slutligen får jag erinra, att lagstiftningen redan år 1866 givit möjlighet, att
delägarna själva övertoge vården och förvaltningen av häradsallmänningarna.
Av denna möjlighet hava de även i stor utsträckning och med gott resultat begagnat
sig.

De goda erfarenheterna från dessa slag av kommunal fastighetsförvaltning
torde få anses till fullo visa, att de kommunala organen äro väl skickade att
handhava sådan förvaltning.

Av det anförda framgår, att jag anser, att boställsförvaltningen bör kommunaliseras
och överlämnas till vederbörande kommunala enhet, pastoratet.

Det från ett par håll framförda förslaget, att såtillvida en inskränkning i
pastoratets förvaltningsbefogenheter skulle göras, att myndighets medverkan

185

Kungl. May.ts proposition nr 187.

förutsattes i fråga om utarrenderingen, kan jag icke biträda. Genom en sådan
inskränkning skulle nämligen pastoratets möjligheter att på ett effektivt satt
iakttaga sina ekonomiska intressen gå förlorade, varjämte man ater finge en
splittring av förvaltningen på flera organ.

Mitt förslag till förvaltningsreform kommer följaktligen att i princip grundas
på 1931 års sakkunnigas förslag. Dessa sakkunniga, vilka till övervägande antal
liava utgjorts av i allmänna värv och icke minst i landsbygdens kommunala angelägenheter
erfarna ledamöter av riksdagen, hava varit emga i detta avseende.
Min uppfattning om förslagets värde finner jag ävenledes bestyrkt av vad som
inhämtas av de inkomna yttrandena över detsamma. Att förslaget har mottagits
mer eller mindre ogynnsamt av centralförvaltningen är visserligen sant men
kan åtminstone delvis synas föga överraskande, eftersom förslaget ju åsyftar
att i väsentlig grad decentralisera förvaltningen. Emellertid är att särskilt
märka, att det centrala verk, som ur praktisk synpunkt besitter den värdefullaste
erfarenheten angående förvaltning av jord och skog, d. v. s. domänstyrelsen,
förklarat, att det under viss förutsättning kunde tänkas, att pastoraten
övertoge förvaltningen av boställenas jordbruk under vederbörlig kontroll. Detta
medgivande från domänstyrelsens sida ifråga om jordförvaltningen synes mig
betydelsefullt.

Men icke mindre betydelsefullt är att av de 12 länsstyrelser, inklusive Överståthållarämbetet,
som i stort sett oreserverat tillstyrkt förslaget, icke mindre
än 9 (länsstyrelserna i Kalmar, Kronobergs, Jönköpings, Värmlands, Västmanlands,
Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län) representera
landets skogrikaste delar. Dessa länsstyrelser måste anses besitta särskilda
förutsättningar att bedöma pastoratens förmåga att tillfredsställande förvalta
boställsskogarna. Såväl länsstyrelsen i Södermanlands län som skogsvårdsstyrelsernas
förbunds centralråd föreslår, vilket jag i det följande något
mera ingående får redogöra för, en ännu mera genomförd decentralisering med
avseende å skogsförvaltningen. Då förslaget i denna del otvivelaktigt innehar
det jämförelsevis största avsteget från den nuvarande ordningen, måste det förord
för decentralisationstanken, sorn givits av nyssnämnda länsstyrelser och centialrådet
med sin otvivelaktigt stora sakkunskap, anses vara särdeles tungt vägande.

Slutligen må i detta sammanhang framhållas det stöd för kommunaliseringstanken,
som har lämnats av styrelsen för svenska landskommunernas förbund.
Detta måste anses representera riklig erfarenhet rörande den kommunala självstyrelsens
förmåga att komma tillrätta med förvaltningsuppgifter av det slag.
varom nu är fråga.

Länsstyrelsens i Örebro län påstående, att endast i undantagsfall något pastorat
skulle lägga ned särskilt arbete på att öka avkastningen av sina boställen
över den normalavkastning, som bostållsnämnden beräknat, torde bero pa en
missuppfattning av de föreslagna bestämmelserna. Att pastorat åtnjuter tillskott
från kyrkofonden, förminskar givetvis icke dess intresse av en boställsavkastning,
som överskrider sagda beräkning. Överskottet får pastoratet nämligen

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

behålla. I öreskriften i sakkunnigförslaget örn inleverering till kyrkofonden avser
icke sådant överskott.

Till belysning av innebörden av anordningen med normalavkastning må anföras
följande. Till bestridande av kostnaderna för sitt prästerskaps avlöning
hai pastoratet enligt mitt förslag att använda, dels avkastningen av sina löneboställen
m. m., dels uttaxerade medel till ett belopp av 30 öre för skattekrona
eller det lägre öretal, som Konungen för varje år bestämmer, dels ock medel,
som pastoratet erhåller såsom tillskott från kyrkofonden. Om boställsavkastningen
i visst fall ökar, skulle följden, örn ingen särskild anordning vidtoges,
bliva, att tillskottet minskas lika mycket. Under sådana förhållanden läge det
emellertid icke i pastoratets intresse att eftersträva höjd avkastning eller ens att
bibehålla avkastningen vid dess nuvarande storlek. Enligt förslaget skall därför
den varje ar faktiskt utvunna avkastningen icke ligga till grund för beräknandet
av tillskottet, utan i stället skall därvid användas värdet å boställets normala
avkastning, vilken boställsnämnden skall uppskatta för en längre tid i förväg.
Härigenom vunnes, att variationer i boställsavkastningen icke påverka tillskottens
storlek. Örn boställsavkastningen stiger, kommer alltså ökningen i sin
helhet pastoratet till godo.

garnäs"a^täli ^nnan Jaff övergår till frågan örn vem som skall gälda prästlönekostnaden,

ning till präst- nödgas jag uppehålla mig något vid frågan om församlingarnas ställning till
lonejorden. prästlönejorden. Av den i detta ämne verkställda utredningen synes mig med
all önskvärd tydlighet framgå, att i regel de från medeltiden härstammande
prästboställena tillkommit genom donation av en eller flera enskilda samt att
avsikten med dessa donationer varit, att boställenas avkastning skulle utgöra
avlöning åt den vid den särskilda lokalkyrkan anställde prästen. Huruvida
donationerna medfört äganderätt för församlingarna till de donerade boställena
eller ej, är en fråga av mera teoretiskt intresse, varpå jag icke har anledning
att här ingå.1 Huvudfrågorna i nu föreliggande betydelsefulla angelägenhet
äro nämligen nedbringandet av förvaltningskostnaden, utnyttjandet på
fullt effektivt och i nutida mening socialt gagnelig! sätt av den kyrkliga egendomen
sami såsom resultat härav — förenkling och förbilligande av prästloneväsendet.
Dessa stora och eftersträvansvärda mål kunna och böra uppnås utan

* ®!“ek “i,angäende det av ett par länsstyrelser åberopade rättsfallet (N. J. Å. 1916 not A
?r ... j f ,nl3.ärS sakklinnlgas betänkande citeras följande uttalande: »Grundsunda församling
instämde år 1906 kronan ävensom statskontoret såsom förvaltare av prästerskapets löneregleringson
med påstående, bland annat, om bättre rätt till kyrkoherde- och komministersboställena i
församlingen. Till stöd för denna talan åberopades av församlingen huvudsakligen, att viss
del av boställena tillkommit genom ''skötning’. Sedan häradsrätten på anförda skäl ogillat
församlingens stämningsanspråk, fastställde hovrätten häradsrättens domslut. I motiveringen
i hovrättsdomen nttalades, bland annat, att på grund av utredningen väl måste antagas,
det vass del av boställena tillkommit genom s. k. skötning, men att församlingen med hänsvn
till inneborden därav icke kunde anses därigenom hava förvärvat äganderätt till ifrågavarande
mark. Hovrattens dom fastställdes av Kungl. Maj:t genom dom den 4 augusti 1916. Genom Kungl,
laj.ts nämnda dom är sålunda väl förklarat, att Grundsunda församling icke är framför kronan
ägare till boställena. Men härmed är icke utsagt, att kronan är ägaren. I själva verket finnas,
örn man närmare tager del av utredningen i berörda mål, väl grundade skäl för tvivel, att
, n av kronan väckt talan att varda förklarad såsom ägare av boställena skulle av domstolarna
bifallas.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

187

att äganderätts frågan upptages. Att uppskjuta de ovannämnda allmännyttiga
reformerna i avvaktan på en lösning av den vittsvävande äganderättsfrågan
anser jag opraktiskt och onödigt. Det är alltså icke min avsikt att yttra mig i
sistnämnda fråga eller att i detta avseende väcka förslag. Såvitt jag kunnat
finna, hava icke heller utredningsmännen upptagit äganderättsfrågan till dryftande.

Kammarkollegiet uppfattar de medeltida boställena såsom stiftelseegendom
under statens kontroll. Det är sannolikt, att för denna uppfattning låta sig anföra
vissa grunder, men jag finner icke anledning att ingå på denna fråga i
vidare mån, än att jag erinrar örn det faktum, att de medeltida boställena donerats
för att tjäna ändamålet, att gudstjänst samt övrig kristen kult och själavård
skola komma en viss församling till del. Att församlingen tidvis uppfattats
såsom blott objekt för den kyrkliga verksamheten förringar icke betydelsen
av detta faktum.

Örn någon privatperson upprättat en stiftelse med uppgift att bereda en viss
kommun medel för avlönande av t. ex. en kommunalkamrer, så äger kommunen
givetvis fordra, att stiftelseegendomens avkastning användes just till detta
ändamål. Detta är grundat på donators avsikt med stiftelsen. På samma sätt
måste enligt mitt förmenande en församling äga fordra, att ett till församlingsprästens
avlönande donerat prästboställes avkastning användes för detta
ändamål. Huruvida grunden härför är privaträttslig, såsom utredningsmännen
uttalat, eller offentligrättslig, vilket senare kollegiet tyckes anse, är en
teoretisk fråga, vilken torde sakna betydelse i detta sammanhang. Den
rätt, som enligt vad jag nu anfört får anses tillkomma församlingarna, har
kommit till uttryck i 1910 års lagstiftning, i det församlingarna däri tillagts
rätt att under vissa förutsättningar få använda boställsavkastning till
gäldande av sina prästlönekostnader. 1910 års lagstiftning går längre än så,
i det den med de donerade boställena jämställer även större delen av de av kronan
upplåtna. Yttermera kan påpekas, att sagda års lagstiftning utvidgat församlingens
dispositionsrätt i fråga om skogsavkastning, så att därefter denna avkastning
jämte jordbruksavkastningen skulle komma församlingarna till godo såsom
prästlönetillgång. Ett studium av förarbetena till lagstiftningen, lättast tillgängliga
i en bilaga till utredningsmännens betänkande, visar, att den rätt för
församlingarna, som innefattas i lagstiftningen, framkommit genom en reaktion
åren 1908—1910 från riksdagens sida mot framkomna indragningssträvanden.

Enligt mitt förmenande skulle det icke överensstämma med hittills tillämpade
lagstiftningsgrundsatser att fråntaga församlingarna de rättigheter, som de
sålunda hava.

Av vad jag anfört framgår, att jag icke anser mig kunna tillstyrka förslaget
örn indragning till kyrkofonden av församlingarnas boställen eller andra prästlönetillgångar.

Vad särskilt angår det av länsstyrelsen i Uppsala län framlagda förslaget,
att pastoraten skulle få använda avkastningen av boställenas jordbruk men ej

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

av deras skogar, så skulle det i realiteten innebära, att de pastorat, som äro
belägna i jordbruksbygder, finge behålla sina boställen, medan skogsbygdspastoraten
ginge miste om sina. Förslaget, som redan av denna anledning måste
anses betänkligt, grundas för övrigt på ett förbiseende av följande två omständigheter,
nämligen dels att det enligt 1866 och 1894 års skogsförordningar
var skogsavkastning endast från de av kronan upplåtna boställena, som delvis
överfördes till prästerskapets löneregleringsfond, dels ock att den särställning,
som i detta avseende intogs av skogsavkastningen, helt försvann i 1910 års lagstiftning
och att alltså numera pastoratens förfogande över jordbruks- och skogsavkastning
är principiellt densamma.

Församling Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Malmöhus län hava anmärkt, att även
pastorat. om en rätt boställsavkastning förelåge för en särskild församling, denna
rätt dock icke kunde gälla till förmån för ett av flera församlingar bestående
pastorat, vari den särskilda församlingen inginge.

Under den tidigaste kristna tiden i vårt land fanns i regel en präst, kyrkoherden,
vid varje församlingskyrka. Senare och särskilt under reformationstiden
verkställdes en omfattande sammanslagning av församlingar till pastorat.
Till en början hade varje pastorat blott en präst, vilken förrättade gudstjänsten
i alla kyrkor inom pastoratet. Att denna präst fick åtnjuta avkastningen från
alla församlingarnas boställen, är naturligt och torde icke kunna betraktas
såsom ett avsteg från donators vilja. Avkastningen användes ju allt fortfarande
för avlönande av den särskilda församlingens präst, låt vara att denne samtidigt
också var präst i en eller flera andra församlingar. Under 1600-talet
uppkom på grund av folkmängdens ökning behov av flera präster. I stället
för att uppdela församlingar och pastorat och inrätta nya kyrkoherdetjänster
fann man då mången gång lämpligt att med bibehållande av den äldre pastoratsindelningen
tillsätta komministrar, åt vilka boställen anslogos av kronan,
donerades av enskilda eller anskaffades av pastoraten. Dessa boställen hava
alltså tillkommit såsom avlöningsbidrag till en i pastoratet anställd befattningshavare.

Vid omreglering i senare tid av pastoratsindelningen hava en del pastorat uppdelats
i de ursprungliga församlingarna, därvid envar av dessa i regel fått behålla
sitt ursprungliga boställe.

Ibland förekommer, att en församling uppdelas i två, vilka var för sig bilda
pastorat. I sådant fall ställes man inför frågan, huruvida den ursprungliga församlingens
boställen skola delas eller tillfalla den församling, som får behålla
den gamla församlingskyrkan. Egentligen borde denna fråga avgöras i anslut-1
ning till donators syfte med donationen av bostället och det avgörande alltså
vara, huruvida donator främst avsett att möjliggöra gudstjänst i kyrkan eller
gudstjänst med församlingens medlemmar. Men då donators syfte står att utröna
endast i undantagsfall, saknas en bestämd materiellt-rättslig grund för
avgörandet. I vårt land synes man, sannolikt på grund av ordalagen i 19 § 2

189

Kungl. Majda proposition nr 187.

mom. i prästlöneregleringslagen, i allmänhet hava rättat sig efter de särskilda
boställenas belägenhet, men i vårt grannland Finland har frågan, ehuru förutsättningarna
varit desamma som hos oss, lösts så, att boställena fått uppdelas på
vederbörande församlingar. Exempel å avgörande i denna riktning saknas dock
icke heller hos oss.

En ändring i pastoratsindelningen, som är nödvändig för själavårdens uppehållande,
måste få genomföras utan hinder av att en donation har skett till den
äldre pastoratsenheten. Detta är lika självklart, som att en ändring i den borgerligt
kommunala indelningen, t, ex. en inkorporering, icke får hindras^ av
hänsyn till en donationsfond. Det avsteg från donators vilja, som härvid måste
sko och vartill motsvarighet kan finnas vid donationer för andra ändamål än
nu är ifråga, kallas inom rättsvetenskapen permutation. Såsom allmän rättsregel
gäller, att permutation icke får ske i vidare mån än nödvändigheten kräver.
Allra minst kan den av 1927 års sakkunniga föreslagna radikala åtgärden att till
kyrkofonden indraga samtliga löneboställen föras in under de regler örn permutation,
som man hittills tillämpat.

Vad härefter angår frågan, huruvida de församlingsavgifter, som inom pas avgifterna -

toraten utgöras till prästerskapets avlöning, böra utjämnas, så att de komma att
utgå med lika högt belopp för skattekrona inom alla pastorat, får jag i det
väsentliga ansluta mig till vad 1931 års sakkunniga därom uttalat.

Ur kyrklig synpunkt är det av vikt, att församlingen, i den mån det ej
överstiger dess ekonomiska förmåga, fortfarande får avlöna sin präst och
gentemot honom utöva det huvudmanskap, som den redan på landskapslagarnas
tid haft. I annat fall skulle församlingen, i bestämd strid mot det redan från
landskapslagarnas tid gällande nationella skicket och än mera mot protestantiska
grundsatser, nedsjunka till blott den kyrkliga verksamhetens objekt och
pastoraten i samband härmed reduceras till enheter för fullgörande av vissa
offentliga skyldigheter, vilket innebure en betydande förlust för det kyrkliga
livet. Man torde knappast våga hoppas, att församlingarna under en sådan sakernas
ordning länge skulle få behålla sin urgamla rätt att själva välja präst.
Den kommunala självstyrelse, som finnes på detta område, skulle försvinna
och ersättas av en ren ämbetsmannakyrka.

Den kommunala självstyrelsens eljest så rika utveckling synes knappast hava
kommit till samma blomstring inom kyrkoförsamlingarna som inom andra områden
av det offentliga livet. Orsakerna härtill äro flera. Bland dem märkes
även ett av myndigheterna utövat förmynderskap, som särskilt på senare tid
sträckt sig till allt flera av de kyrkliga verksamhetsområdena, exempel is anda
därhän att numera i vissa fall t. o. m. platsen, där konfirmationsundervisning

skall meddelas, andaktsstund hållas etc. bestämmes av Kungl. Maj:t. Denna
starka byråkratisenng bär utan nämnvärd gensaga fatt intränga pa den kyrkliga
förvaltningens område. Men denna tendens star i skårande motsättning till
de för svenskt kyrkoliv från början och i synnerhet under utvccklingskraftiga
perioder karakteristiska dragen. Bygden eller, såsom det numera beter, for -

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

samlingen-kommunen är och måste vara den skapande faktorn i svenskt
kyrkoliv.

Enligt min redan utvecklade mening är det på tiden, att den kommunala
självstyrelsen mera konsekvent genomföres på det kyrkligt kommunala området,
liksom förut skett på det borgerligt kommunala. Även på det kyrkliga området
bör folkstyret kunna mer än väl ersätta ämbetsmannastyret. Men ser man på
dessa ting på antytt sätt, kan man icke finna det lämpligt att nu förvägra
pastoraten befattningen med de ekonomiska förutsättningarna för den prästerliga
verksamheten och därmed det ekonomiska huvudmanskapet för prästerna,
vilka tack vare detta för det allmänna betraktelsesättet framstått såsom
församlingens tjänare på samma gång som dess andliga ledare.

Mellan frågorna, hur prästlönetillgångarna skola förvaltas och vem som skall
gälda prästlönekostnaderna, råder ett växelförhållande. Detta träder även i dagen
beträffande det halvtannat hundratal fastigheter, vilkas avkastning direkt
ingår till kyrkofonden. Avkastningen från dessa fastigheter tjänar icke ändamålet
att at något visst pastorat bereda lönetillgångar för avlöning av dess
prästerskap. Följaktligen har icke heller föreslagits att kommunalisera förvaltningen
av dessa fastigheter.

När jag alltså intager ståndpunkten, att prästlöneväsendet alltfort bör vara
en pastoratens angelägenhet, förbiser jag ingalunda, att frågan örn en längre
gående utjämning av de kommunala skattebördorna än (leii, som för närvarande
äger rum, blir en alltmer trängande nödvändighet. Enligt min mening är det
emellertid icke lämpligt att genomföra utjämningen, isolerad till ett speciellt
område, helst som skatteutjämningsfrågan för närvarande i hela sin
vidd är föremål för behandling. I varje fall måste det tillses, att utjämningen
icke sker på sådant sätt, att härigenom den kommunala självstyrelsen
inskränkes.

Vad för övrigt angår skatteutjämningen, torde man väl icke någonsin kunna
i skattehänseende behandla riket såsom en enda stor kommun. Men tänkbart
vore, att staten övertoge vissa av de nuvarande kommunala uppgifterna för att
dymedelst lätta den kommunala skattetungan. Vid ett förfarande av sistnämnda
art inriktar sig helt säkert strävandet på sådana kommunala uppgifter, som
dels äro av väsentligt tyngande art och dels redan nu bestridas till större eller
mindre del av statsmedel. Folkskoleväsendet utgör ett näraliggande exempel på
ett dylikt kommunalt besvär. Vad angår prästlönekostnaden, har den icke tillnärmelsevis
liknande förmåga att betunga den kommunala budgeten, vartill
kommer, att man icke med fog torde påstå, att denna kostnad redan utgör föremål
för statligt understöd.

Givetvis kunna även andra vägar till skatteutjämning tänkas. Som bekant
erhålla redan nu skattetyngda kommuner med samlad utdebitering, överstigande
10 kronor per skattekrona, stöd från bättre lottade kommuner genom den s. k.
utjämningsskatten. Prästlönekostnaden är redan nu inbegripen i de kommunala

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

utgifter, som genom en dylik kooperation kommunerna emellan gemensamt
håres. I detta utjämningsförfarande åsyftas ingen ändring genom det förslag,
som jag nu ämnar framlägga. Skulle sagda utjämningsförfarande framdeles
vidgas och utbyggas, bliva i samma mån de kyrkliga kommunernas prästlönekostnader
automatiskt utjämnade.

Men härtill kommer, att, därest man uteslutande tager i betraktande den här
behandlade kommunala utgiften, mitt förslag just syftar till betydande lättnader
för mindre burgna kommuner. Såsom jag längre fram skall närmare
utveckla resulterar min framställning i ett nedbringande för sistnämnda kommuner
av församlingsavgiften från dess nuvarande — inom ett stort antal pastorat
i sin helhet uttagna — maximum å 60 öre per skattekrona till 30 öre. Alltså
kan med fog göras gällande, att de dispositioner, som av mig i detta sammanhang
föreslås, innebära, vad angår den kyrkliga församlingsbudgeten, en ända
till hälften genomförd nedsättning av nu utgående kostnad för prästlön. Ytterligare
framgår av verkställda beräkningar,1 att för det närvarande icke ens
sagda maximum av 30 öre per skattekrona behöver tagas i anspråk, alldenstund
intet pastorat för närvarande behöver med tillämpning av de grunder, jag föreslår,
utdebitera till prästlönekostnad mer än ungefär 20 öre per skattekrona.
Till undvikande av missförstånd tillfogar jag strax, att mitt förslag innebär
jämte nu angivna församlingsavgift, att en allmän kyrkoavgift, alltså lika för hela
riket, skall utgå med högst 10 öre per skattekrona. Beträffande denna allmänna
kyrkoavgift framgar av de verkställda beräkningarna, att för närvarande högst
9 öre per skattekrona skulle behöva uttagas. Sammanhåller man det nu anförda,
inses det, att vid ett förverkligande av förevarande förslag, församlingsavgifterna
och allmänna kyrkoavgiften tillhopa kunna uppgå till 40 öre per skattekrona
(enligt nuvarande prästlönelagstiftning 60 öre), men att för närvarande
samma avgifter tillhopa skulle begränsa sig till högst omkring 30 öre per
skattekrona (enligt nuvarande prästlönelagstiftning 60 öre).

Från skatteutjämningssynpunkt torde det dessutom vara betydelsefullt, aft
det av mig framlagda förslaget genom möjligheten att rätta utdebiteringssiffran
efter det vid olika tider föreliggande behovet och tillgången på skattekronor
företer en elasticitet, som garanterar, att ingenstädes mera uttages till prästlönekostnad
än vad som oundgängligen behöves. Den nuvarande stelheten i
motsvarande bestämmelser har som bekant i väsentlig utsträckning medfört en
onödigt stor utdebitering. Innan jag lämnar det nu föreliggande förslagets bedömande
ur skatteutjämningssynpunkt, vill jag erinra om tvenne omständigheter.
Den ena av dessa gäller den under varje förhållande ringa betydelsen
ur skatteutjämningssynpunkt av avgifterna till prästlönekostnaden. Hur man
än löser skatteutjämningsproblemet, kommer lösningen icke kännbart att påverkas
av förhandenvaron av bär föreslagna avgifter. Den andra omständigheten
att observera är den särställning i ekonomiskt hänseende, som prästlöneväsendet
från början och alltfort intager, alldenstund detsamma till stor del

1 Angående dessa beräkningar se sid. 439.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

finansieras med medelstillgångar, som hopbragts för detta speciella ändamål
och som underlytt sina egna regler och dispositionsvillkor.

Väger man mot varandra, å ena sidan de föreslagna reformernas ringa betydelse
för skatteutjämningsproblemet i dess helhet, vilken synpunkt skatteutjämningsberedningen
framhävt i sitt utlåtande, samt å andra sidan de betydande
fördelar, som kunna förväntas av den föreslagna ordningen för förvaltningen,
nämligen bättre utnyttjande av prdstlönetillgangarna, befordrande
av enkelhet och reda på hithörande förvaltningsområde samt avsevärda kostnadsminskningar
och skattelindringar, så torde man icke kunna undgå att
finna, att det i förevarande lagstiftningsfråga föreligger sådana skäl, som enligt
vad skatteutjämningsberedningen uttalat, motivera ärendets upptagande, redan
innan skatteutjämningsproblemet i dess helhet blir i ett sammanhang behandlat
och framlagt till skärskådande.

Kontrollen Jag övergår härefter till frågan örn kontrollen över boställsförvaltningen och
över boställs- uppehåller mie- därvid till en början vid boställenas jordbruksdelar.

Från åtskilliga håll har betonats, att staten icke bor uppgiva den kontroll
över boställsförvaltningen, som den sedan lång tid utövat. Denna mening delas
av mig. Statens kontroll är naturligtvis starkast motiverad beträffande den
grupp boställen, som upplåtits av kronan, men det lärer också få anses riktigt.
att staten övervakar, att de genom donation tillkomna boställena bevaras
och användas för det ändamål, som avsetts med donationerna. Jag erinrar örn
att kontroll över förvaltningen av stiftelser ansetts vara en statsuppgift.

I fråga örn valet av kontrollorgan gå meningarna i sär. Sålunda anse kammarkollegiet
och statskontoret, att uppsikten bör ske genom statens organ,
varmed torde avses fast anställda tjänste- eller ämbetsmän, och att överinseendet
bör anförtros åt någon statens centrala myndighet. Det synes vara
skäl att först överväga vilkendera av dessa två frågor — den örn uppsikten och
den örn överinseendet — som är den mest betydelsefulla. Jag utgår alltjämt
från den av mig förut såsom avgörande uppställda synpunkten, att det här
gäller en praktisk reformering av förvaltningen, så att största möjliga effektivitet
på enklaste och billigaste sätt uppnås. Det förefaller då tämligen självklart
att frågan örn uppsikten, d. v. s. frågan örn de lokala kontrollorganen är
den betydelsefullaste. Ty endast dessa organ äro i tillfälle att oavlåtligen vaka
över förvaltningens ändamålsenliga handhavande samt att vid behov träffa
anstalt för så omedelbar rättelse som möjligt. Förhållandena synas mig då giva
vid handen att de myndigheter hava rätt, som yrka, att kontrollens tyngdpunkt
bibehålies hos de ecklesiastika boställsnämnderna, och betona, att erfarenheterna
av dem hittills varit mycket gynnsamma. Att nu återgå till det
äldre systemet och i stället låta statliga organ, i det förevarande fallet
väl närmast landsfiskalerna, förrätta de ekonomiska besiktningarna skulle
enligt min mening vara en föga lycklig åtgärd. Mindre betänkligt vore väl att,
såsom från ett par håll föreslagits, överlåta kontrollen antingen till nya s. k.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

193

ecklesiastika domänintendenter eller också till de nuvarande domänintendenterna,
vilka i samband därmed skulle bliva ordinarie tjänstemän. Enligt mitt förmenande
föreligger knappast skäl till ett sådant steg. Boställsnämndernas
halvt judiciella karaktär och nära anknytning till domstolarna bereda nämligen
pastoraten en högre grad av trygghet än örn de med utövandet av kontrollen
förbundna maktbefogenheterna anförtroddes en tjänsteman, över vars beslut
klagan icke gärna kunde föras hos en på bostället sammanträdande domstol
utan hos en myndighet, som vore tvungen att lägga handlingarna i ärendet till
grund för sitt beslut. Jag anser mig därför böra förorda bibehållandet av boställsnämndern
a.

På ett par håll har man ur 1931 års förslag utläst en tendens att överflytta
kontrollbefogenheter från statliga till speciellt kyrkliga myndigheter.
Det är mig av nedanstående skäl omöjligt att i sakkunnigförslaget återfinna
den påstådda tendensen.

Huvudorganen för den nuvarande direkta kontrollen över förvaltningen,
nämligen boställsnämnderna, kunna icke anses vara av speciellt kyrklig karaktär.
Domkapitlen utse visserligen en ledamot i dem, men ordföranden utses av
länsstyrelsen och den tredje ledamoten företräder närmast ortsintressena. Överinstans
över boställsnämnderna äro de vanliga domstolarna.

På tal örn domkapitlen torde det vara skäl att påpeka en i vissa utlåtanden
förekommande missuppfattning. Det har gjorts gällande, att 1931 års
sakkunniga skulle hava givit dem en central ställning inom förvaltningskontrollen.
Detta påstående är ett misstag. Förhållandet är fastmera enligt
mitt omdöme, att de sakkunniga mycket nära följt nu gällande bestämmelser
om domkapitlens uppgifter med hänsyn till förvaltningskontrollen. Detta lär
också vara anledningen till att de sakkunniga icke föreslagit någon utvidgning
av domkapitlen eller deras kansli utan blott berett domkapitlet möjlighet att
i praktiska frågor erhålla upplysningar av en sakkunnig föredragande, vars
huvuduppgift ligger å annat håll. I de sakkunnigas förslag till prästlönelag finnas
befogenheter för domkapitlen i fråga örn denna kontroll i 68 § 2 mom. tredje
stycket, 69, 83, 84, 89 och 90 §§, 93 § andra stycket samt 119 §, vilka lagrum
i mina förslag motsvara respektive 19 § andra stycket och 22 § ecklesiastik
boställsordning, 22 § prästlöneregleringslagen samt 4 och 30 §§, 29 § andra
stycket och 32 § boställsordningen.

I 30 § ecklesiastik boställsordning stadgas för närvarande, att domkapitlet
bör tillse, att inom stiftet belägna boställen varda till hus och ägor behörigen
vidmakthållna, och tillägges domkapitlet befogenhet, att om det anser boställes
rätt vara genom något av domstol eller annan myndighet meddelat beslut
förnärmad, i behörig ordning överklaga beslutet. 36 § ecklesiastik arrendeförordning
ålägger vidare domkapitlet att tala och svara för boställena. Dessa
domkapitlet för närvarande tillagda befogenheter motsvaras tämligen noga av de
i 4 § i mitt förslag till boställsordning angivna, nämligen att tillse, att gällande
bestämmelser örn förvaltningen av pastoratens prästlönetillgångar efterlevas och

Bihang till riksdagens protokoll 1032. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.)

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

att överträdelser beivras, samt att överklaga domstolars och andra myndigheters
beslut rörande prästlönetillgångarna.

Den i 29 § andra stycket i mitt förslag till boställsordning omförmälda befogenheten
är densamma, som föresknves i 32 § 2 mom. gällande boställsordning,
nämligen att i visst fall medgiva, att ekonomisk besiktning förrättas av
boställsnämndens ordförande ensam. På samma sätt är den i 32 § föreslagna
befogenheten att i vissa fall begära verkställighet av boställsnämnds beslut en
direkt motsvarighet till föreskrift i 56 § gällande boställsordning.

De i 30 § i förslaget till boställsordning stadgade befogenheterna att förordna
örn ekonomisk besiktning äro desamma, som förekomma i 31 och 32 §§ gällande
boställsordning med undantag av att befogenheten att utsträcka tiderna mellan
de ekonomiska besiktningarna utöver de normala, decentraliserats från Kungl.
Maj :t till domkapitlen, vilka emellertid redan genom bestämmelserna i 3, 4 och
5 §§ i Kungl. Marits kungörelse den 26 mars 1926 angående de ecklesiastika boställsnämndernas
tjänstgöringsområden m. m. fått en viss prövningsrätt i detta
avseende delegerad till sig.

Mitt förslag till ny lydelse av 22 § prästlöneregleringslagen föreskriver, att
domkapitlets medgivande erfordras för att avlöningsfonder skola fa användas till
inköp av fast egendom. Denna befogenhet saknar direkt motsvarighet i gällande
lagstiftning, men beträffande densamma ävensom den i förslaget stadgade skyldigheten
för pastoraten att till domkapitlet insända redogörelse för avlöningsfondernas
placering med mera erinras örn att det redan enligt lagrummets nuvarande
lydelse åligger domkapitlet att »hålla hand» över fondernas »bibehållande
till avsett ändamål» och att det enligt kyrkolagen åligger biskop att vid
visitation även inspektera förefintliga fonder.

Den i 19 § andra stycket i förslaget till boställsordning domkapitlet tillagda
befogenheten att pröva, huruvida bebyggelsen å ett boställe må inskränkas så, att
självständigt jordbruk icke kan bedrivas därstädes, har tidigare tillhört synerätt
samt genom 1925 års reform delats mellan domkapitlet och länsstyrelsen, vilka i
egenskap av »den utarrenderande myndigheten» hava att gemensamt bestämma
om boställenas bebyggelse.

Återstår så slutligen den i 22 § i den föreslagna boställsordningen stadgade
befogenheten att giva tillstånd till jordupplåtelser för kommunala ändamål m. m.
(»ändamålsupplåtelser» och »lägenhetsarrenden») samt till substansupplåtelser.
Dessa befogenheter tillhöra nu kammarkollegiet beträffande substans- och ändamålsupplåtelser
samt länsstyrelserna och domkapitlen gemensamt i fråga om
lägenhetsarrenden.

Som av det anförda framgår är det endast stadgandena i 19 och 22 §§ i förslaget
till boställsordning, som innebära en nämnvärd utvidgning av domkapitlens
befogenhetsområde. Utvidgningen är en följd av dels en koncentration av förut
delade befogenheter, dels ock en decentralisation av ärenden, som tidigare handlagts
centralt. Det förefaller mig omöjligt, att de föreslagna anordningarna skulle
komma att medföra någon förskjutning i förhållande till nuvarande situation.

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Efter mitt förmenande äro förslagen väl motiverade ur praktisk synpunkt. Domkapitlens
befogenheter äro alltså i allt väsentligt desamma som förut. Missuppfattningen,
att deras befogenheter pa avsevärt sätt utvidgats, torde bero
på att man icke beaktat, att överflyttningen till pastoraten av bestyren med
förvaltningen måste medföra en väsentlig minskning av myndigheternas arbete
med boställsväsendet, och därför föreställt sig, att domkapitlen skulle
övertaga det arbete som nu utföres av länsstyrelserna, vilket emellertid alls
icke är fallet. Det väsentliga av länsstyrelsernas arbete, i den mån det icke alldeles
försvinner genom förenklingen, övertages nämligen av pastoratsorganen.
Domkapitlens arbetsbörda torde snarast minskas, ty en hel del av de förvaltningsbefogenlieter,
de förut delat med länsstyrelserna, bortfalla, och i de återstående
ärendena få de för närvarande avgiva utlåtanden, vilket oftast är
lika tidskrävande som att meddela ett beslut.

I detta sammanhang vill jag förutskicka, att det enligt mitt förslag blir
bättre än för närvarande sörjt för att domkapitlen vid handläggning av de
ärenden rörande ecklesiastik jord, vilka enligt förslaget fortfarande skola handläggas
av dem, erhålla sakkunnigt biträde, i det nämligen den föreslagna stiftsintendenten,
vars huvuduppgift ligger på annat håll, erhåller såsom biuppgift
att lämna domkapitlet detta biträde. Det torde vara synnerligen lämpligt,
att stiftsintendenten, då han tjänstgör såsom föredragande i domkapitlet,
får samma ställning som stiftssekreteraren och alltså deltager i domkapitlets
överläggningar med rätt för honom att, da beslut ej överensstämmer med av
honom uttalad mening, anteckna denna till protokollet. Bestämmelse härom bör
inryckas i instruktionen för stiftsintendenten.

Vad angår tillsynen över skogsförvaltningen, så är den enligt mitt förslag
helt och hållet förlagd till den nyssnämnda av Kungl. Majit förordnade stiftsintendenten,
vilken skall besitta skoglig sakkunskap.

Stiftsintendenten skulle emellertid enligt de sakkunnigas förslag vid sidan
av sina kontrollerande uppgifter även ombesörja alla utstämplingar åt
pastoraten samt därvid till medhjälpare hava assistenter och skogvaktare.
Enligt utredningsmännens förslag skulle normalavkastningen av boställsskogarna
beräknas på grundvalen av verkställda utstämplingar. Efter vad jag inhämtat
är detta anledningen till deras förslag, att utstämplingarna skulle verkställas
av stiftsintendenten och honom underställda tjänstemän. Enligt de sakkunnigas
förslag åter skall awerkningsplanen läggas till grund för uppskattningen
av skogens normalavkastning, och därmed förfaller, såvitt jag förstår,
ett huvudskäl för att låta utstämplingarna verkställas av tjänstemän. Härigenom
öppnas en av de sakkunniga icke beaktad möjlighet att låta pastoraten själva
ombesörja utstämplingarna och därmed förlägga även själva tyngdpunkten
av förvaltningen till pastoraten. Härigenom skulle decentralisations- och självstyrelsegrundsatserna
bliva bättre förverkligade än i sakkunnigförslaget. Endast
tillsynen över förvaltningen skulle förbliva hos myndighet.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

På grund av min principiella ståndpunkt i fråga örn kommunalisering av boställsförvaltningen
anser jag att det vore synnerligen önskvärt om de sakkunnigas
förslag i fråga örn skogsförvaltningen kunde modifieras i överensstämmelse
med vad jag nu anfört. Med stort intresse har jag därför tagit del av de i ärendet
avgivna utlåtandena av länsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands
län samt av skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd, vilka förorda en längre
gående decentralisation än den av de sakkunniga föreslagna. Därvid synes mig
det av länsstyrelsen i Södermanlands län och centralrådet framlagda förslaget,
att låta kontrollen omhänderhavas av en stiftsintendent men förvaltningen i dess
helhet ombesörjas av pastoratet, dock med skyldighet för detta att anlita biträde
av sakkunnig person, som det självt utser, vara att föredraga framför
länsstyrelsens i Västmanlands län förslag att överlåta såväl kontrollen som en
del av förvaltningen till skogsvårdsstyrelserna och deras tjänstemän. Utöver de
skäl mot det sistnämnda alternativet, som framhållits av 1931 års sakkunniga,
kan nu tilläggas, att centralrådet icke förordat denna anordning.

Centralrådet anger såsom förutsättning för sitt förslag, att »församlingarnas
intresse av en förbättrad förvaltning av de ecklesiastika boställsskogarna befinnes
i allmänhet kunna bliva stimulerat av därav följande ekonomiska fördelar»,
men synes vidare förutsätta, att sådan stimulans skulle förekomma endast
i de fall, då tillskott från kyrkofonden icke åtnjötes av pastoraten. Det
är givetvis en grundförutsättning för kommunaliseringen av boställsförvaltningen,
att tillskotten från kyrkofonden icke göras beroende av den större eller
mindre omtanke och omsorg, som pastoraten nedlägga på förvaltningen av sina
prästlönetillgångar, och att det alltså icke blir möjligt vare sig för pastoraten att å
fonden övervältra förluster, som uppkomma i följd av försummelser i förvaltningen,
eller för fonden att på pastoratens bekostnad tillgodogöra sig frukterna
av pastoratsorganens ansträngningar att förhöja avkastningen. Erdigt min mening
är det i sakkunnigförslaget genom anordningarna med normalavkastning
och frihetsår (se s. 118) på ett tillfredsställande sätt sörjt för att pastoraten själva
få tillgodonjuta vinsten av sina bemödanden att förbättra boställsavkastningen.
Jag anser därför de av centralrådet hysta betänkligheterna överdrivna och anser
mig hava anledning att hoppas, att centralrådets förslag skall visa sig
lämpligt och effektivt även i de pastorat, som åtnjuta tillskott ur kyrkofonden.

Emellertid har under ärendets beredning i departementet från sakkunnigt
håll påpekats, att centralrådets förslag på en speciell punkt kunde föra till
ett icke önskvärt resultat. Centralrådet har nämligen föreslagit att i varje pastorat,
där det funnes en boställsskog — något undantag för de minsta skogarna har
ej ifrågasatts —- skulle anställas en skogsförvaltare med skoglig utbildning,
d. v. s. med skogvaktar-, forstmästar- eller jägmästarutbildning.
Vid flertalet boställsskogar skulle förvaltarbefattningen givetvis bliva
en bisyssla. Då emellertid lämplig person med skoglig utbildning säkerligen
i de flesta pastoraten icke skulle stå till förfogande, bleve pastoraten enligt
centralrådets förslag mycket ofta tvungna att till förvaltare utse en person,

197

Kungl. Marits proposition nr 187.

som icke vore medlem av pastoratet. Bortsett från de kostnader, detta skulle medföra
för pastoraten, innebure det, att en väsentlig del av de med decentralisationen
åsyftade fördelarna icke kunde uppnås och att pastoratsbornas delaktighet
i förvaltningen på ett mindre lämpligt sätt inskränktes. Jag har därför vidtagit
en modifikation i centralrådets förslag, åsyftande en effektivare decentralisation.
I mitt förslag avses, att i de mindre och medelstora boställsskogarna
skall till förvaltare kunna brukas en av stiftsintendenten godkänd pastoratsmedlem
med nöjaktig kännedom örn skogsskötsel. Han kan utses inom eller utom
kyrkorådet eller boställsstyrelsen. Innehar han nyssnämnda förutsättning för
sitt uppdrag, kommer han snart att av stiftsintendentens och dennes biträdens
anvisningar inhämta reglerna för sin verksamhet. Vården av de större
skogarna torde däremot i regel kräva en förvaltare med skoglig utbildning.
För att emellertid skogsskötseln på boställsskogarna icke skall försämras,
då den lägges i händerna på icke skogligt utbildade förvaltare, erfordras givetvis,
att de icke lämnas helt utan stöd av fackmän, till vilka de vid behov kunna
vända sig med förfrågningar och som kunna tillkallas för att tillsammans med
förvaltaren överlägga örn det lämpligaste sättet för skogens skötsel. Denna uppgift
att fungera såsom ett slags skogskonsulent torde kunna fyllas av de av de
sakkunniga föreslagna stiftsintendenterna, vilka ju enligt centralrådets förslag
skulle befrias från det direkta deltagandet i utstämplingsarbetet. Då stiftsintendenterna
emellertid få åtskilliga andra uppgifter, nämligen upprättandet av avverkningsplaner,
fastställandet av normalvärdeuppskattningar, förvaltningen av
boställen, vilkas avkastning ingår direkt till kyrkofonden, samt slutligen —
varom mera i det följande — handhavandet av kontrollen över skogsskötseln,
lära de till biträde behöva i varje stift åtminstone en, i de skogrikare stiften
måhända två medhjälpare, vilka dock, då de ju förutsättas arbeta under stiftsintendentens
ledning, icke torde behöva hava mer än skogvaktarutbildning.

De ecklesiastika boställsskogarna äro icke underkastade föreskrifterna i 1923
års skogsvårdslag, vilken gäller enskilda skogar. När det nu ifrågasättes att
överlåta förvaltningen av boställsskogarna till pastoraten under så fria former,
som mitt förslag innebär, måste det givetvis sörjas för en kontroll, som i fråga
örn effektivitet åtminstone är jämbördig med den kontroll, som enligt skogsvårdslagen
utövas av skogsvårdsstyrelserna över de enskilda skogarna. I själva
verket bör kontrollen beträffande boställsskogarna syfta något längre, nämligen
till att skogsskötseln åtminstone blir lika bra som för närvarande. I övrigt
erinras örn den anledning till kontroll, som ligger i kyrkofondens intresse av
att avkastningen av pastoratens prästlönetillgångar icke minskas.

Mot förslaget, att avverkningsplan för skogarna skall vara obligatorisk, synes
mig intet vara att erinra. Även vid rationell skötsel av enskilda skogar
plägar ju sådan plan upprättas. Planen erfordras för övrigt för beräknande
av skogsavkastningens normalvärde, vilket i sin tur skall ligga till grund
vid fastställandet av pastoratets behov av tillskott ur kyrkofonden. Slutligen
erinras örn att hushållningsplan är obligatorisk i fråga om åtskilliga andra

198

Kungl. May.ts proposition nr 187.

skogar, vilka i viss mån. kunna jämställas med de ecklesiastika, exempelvis
allmänningsskogar och besparingsskogar samt stadskommunernas skogar. Beträffande
häradsallmänningarna, vilka enligt framlagt förslag skola förvaltas
av delägarna, har icke heller ifrågasatts annat än att hushållningsplaner
skola upprättas och fastställas under myndighets medverkan. Enligt min mening
är det i de sakkunnigas förslag väl sörjt för att pastoraten få medverka
vid avverkningsplanernas fastställande och därvid göra sina intressen och
synpunkter gällande.

I övrigt bör enligt min åsikt kontrollen i huvudsak anordnas i analogi med
den kontroll, som skogsvårdsstyrelserna utöva över enskilda skogar, därvid
dock vissa särskilda anordningar erfordras, främst för tillvaratagande av kyrkofondens
intresse av att avkastningen av de ecklesiastika skogarna icke nedgår
eller blir alltför ojämn. De kontrollbefogenheter, som ifrågakomma, synas mig
böra anförtros stiftsintendenten, vilken ju har åtskilliga andra uppgifter beträffande
boställsskogarna. På detta sätt åstadkommes en koncentration av
de rådgivande och kontrollerande uppgifterna, vilken på ett lyckligt sätt befrämjar
enhetligheten i tillsynen över skogsskötsel.

På grund av den ståndpunkt, som jag sålunda intagit, har jag låtit omarbeta
sakkunnigförslaget. Mitt förslag innebär i huvudsak följande.

Den för upprättande av avverkningsplan nödvändiga skogstaxeringen och
det därtill anslutna siffermässiga arbetet utföres genom stiftsintendentens försorg.
För skogstaxeringen torde lämpligen böra anlitas särskild fackman. Avverkningsplanen,
som upprättas av stiftsintendenten, fastställes '' därefter av
denne i samförstånd med pastoratet eller, i händelse av oenighet mellan dem,
av boställskommissionen. Det förutsattes, att avverkningsplanen vid de talrika
små boställsskogarna blir helt summarisk och av särskilt enkel beskaffenhet
i alla de fall, då dessa skogar bestå av huvudsakligen yngre skog. Härigenom
undvikes, att dessa skogar betungas med onödiga kostnader. All avverkning
sker efter utstämpling. Utstämplingarna skola å pastoratets vägnar utföras av
en förvaltare, vilken pastoratet skall anställa för den omedelbara vården av
skogen. Förvaltaruppdraget torde i regel bliva en bisyssla. Valet av förvaltare
skall underställas stiftsintendentens prövning och godkännande. Förvaltarens
kompetens beror på skogens storlek. Det uppställes icke såsom oeftergivligt
krav, att förvaltaren skall vara skogligt bildad. I de fall, då stiftsintendenten
anser, att pastoratets skogsförvaltare icke är fullt kompetent att på
egen hand sköta utstämplmgen, skall intendenten antingen själv inställa sig
för att handleda honom eller ock sända en skogvaktare att närvara och lämna
anvisningar för utstämplingen. Stiftsintendenten skall äga befogenhet att förhindra
att utstämpling sker på ett sätt, som äventyrar en god skogsvård. Sedan
utstämpling skett — i vanliga fall utan medverkan av stiftsintendent —
skall förvaltaren i regel därom underrätta stiftsintendenten, vilken därefter
skall hava en månad på sig att, örn han så önskar, kontrollera, att utstämplingen
icke omfattar mer än som enligt avverkningsplanen må uttagas och

199

Kungl. Maj :ts proposition nr 187.

icke verkställts på sätt, som strider mot en god skogsvård Det kan icke förväntas,
att stiftsintendenten skall kunna hinna att kontrollera alla anmälda
utstämplingar utan torde han få inskränka sig till att utvälja vissa av dem.
Örn anmärkning mot utstämplingen icke framställes före utgången av malmdén
skall pastoratet äga förfoga över det utstämplade virket. Viss mindre,
årlig virkesmängd, avsedd för tillfälliga behov, skall emellertid undantagas
från anmälningsskyldigheten. Över detta virkesbelopp skall pastoratet alitsa
äga förfoga omedelbart efter utstämpla. Även eljest äger stiftsintendenten,
där han finner lämpligt, medgiva undantag från sayldigheten att anmäla verkställd
utstämpling. Den föreskrivna väntetiden av en månad lärer icke valla
pastoraten någon svårighet, då ju i regel viss tid förflyter mellan ^stämpling
till avsalu och avverkningen av det utstämplade. Stiftsmtendentens kontrollbefogenheter
i övrigt skola vara i huvudsak desamma, som enligt skogsvårdslagen
tillkomma skogsvårdsstyrelse i förhållande till enskilda jordägare.

Med förslaget avses att giva stiftsintendenten möjlighet att kontrollera at
uthålligt skogsbruk verkligen bedrives, samt att giva en tillförlitlig grund or
uppskattning av boställsskogarnas normalavkastning, utan att dock inkra a pa
pastoratens självstyrelse mer än som är oundgängligen nödvändigt. _

I anledning av de redan nämnda invändningarna, att genom sakkunniglorslaget
den statliga kontrollen över boställsförvaltningen skulle otillbörligt inskränkas,
vill jag påpeka, att domkapitlen icke i det förslag, som av mig
framlägges, erhållit någon som helst ny befogenhet i fråga örn skogsforvaltningen.
Stiftsintendenten, vilken tillsättes av Kungl. Maj:t, fattar alla sina
beslut i skogsärenden fullt självständigt, och besvär över hans beslut anföras
hos den föreslagna boställskommissionen. Hans verksamhet såsom biträde
åt domkapitlen bär icke avseende å skogar under pastorats förvaltning.

Anordningen med särskilda stiftsintendenter kan också medföra fördelar därigenom,
att denne befattningshavare vid kommande reformer kan tagas i anspråk
för förvaltningen av vissa andra grupper av ecklesiastik jord, exempelvis
biskopslönejord.

Efter att i det nu anförda hava uppehållit mig vid de lokala kontrollorganen
(uppsikten) övergår jag till överinseendet över boställsförvaltningen.

1931 års sakkunniga hava föreslagit, att överinseendet närmast skulle anförtros
en ecklesiastik boställskommission, så sammansatt att den representerar
en allsidig insikt i de ämnen, som äro av betydelse för dess uppgift att
övervaka boställsförvaltningen och därvid bistå pastoraten med råd och dåd
ävensom vara mellaninstans i boställsmål, som icke handlaggas av bostallsnämnd.
Kommissionen skulle följaktligen bestå av tre på olika områden kunniga
personer. Den skulle fungera endast under tiden för den nya ordningens
första införande och, sedan praxis erhållit en viss fasthet och pastoratsorganen
blivit förtrogna med sina nya uppgifter, ersättas med en inspektor med huvudsaklig
uppgift att hava överinseende över stiftsintendenternas verksamhet.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Kommissionens behövlighet under övergången från det nuvarande systemet
till det nya lärer icke kunna betvivlas. Jag erinrar örn det gagn, som stadskommunerna
haft av fastighetsregisterkommissionen.

Gentemot förslagen örn att anförtro de kommissionen tillämnade arbetsuppgifterna
åt domänstyrelsen och kammarkollegiet kan anföras, att det här i
främsta rummet är fråga örn att i råd och dåd tillhandagå pastoraten vid omhändertagandet
av boställena samt att denna uppgift tydligen är av helt annan
art än de uppgifter, som eljest möta ämbetsverken och för vilka deras arbetsformer
äro avpassade. Att en väsentlig del av den arbetsbörda, som nu påvilar
domänstyrelsen och kammarkollegiet, avlyftes ämbetsverken, torde icke vara
annat än en fördel, ej minst ur synpunkten att därigenom ej oväsentliga besparingar
skulle ernås.

Skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd påyrkar förstärkning av den föreslagna
boställskommissionen och anför till stöd härför, att en skogligt sakkunnig
ledamot icke ensam kan hinna inspektera samtliga stiftsintendenter. Det
förefaller mig visserligen föga sannolikt, att det för inspektion av 11 intendenters
arbete skulle behövas mer än en person, men därest detta skulle visa sig
vara fallet, bör enligt min mening en assistent anställas för att biträda den
skogligt utbildade ledamoten. Emellertid torde det vara lämpligt att icke ställa
den ledamot i kommissionen, vilken företräder den förstuga sakkunskapen, alldeles
ensam, utan bör man enligt mitt förmenande hava möjlighet att vid behandling
i kommissionen av viktigare skogsfrågor tillkalla mer eller mindre
tillfälliga ledamöter, representerande exempelvis domänverket, skogsvetenskapen
och skogvårdsstyrelserna. Till denna fråga återkommer jag vid granskningen
av lagförslagen.

Förutom av kommissionen kommer visst överinseende över boställsförvaltningen
givetvis att utövas av Kungl. Maj :t och även i någon mån av justitiekanslern.
Denna överuppsikt kommer naturligtvis i regel att avse endast ärenden,
som äro av beskaffenhet att tillhöra Kungl. Maj :ts avgörande. Åtskilliga föreskrifter
härom finnas i lagförslagen. Intet hindrar emellertid att Kungl. Maj:t
även i andra fall ingriper, därest ett grövre missförhållande skulle yppas.
Kungl. Maj :ts befogenhet enligt förslaget att utfärda tillämpningsföreskrifter
till boställsordningen kan uppenbarligen användas i detta syfte.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har givit uttryck åt farhågor för att kyrkofondens
intressen i avseende å utlämnade byggnadsförskott icke under den nya
ordningen skulle komma att bevakas på ett tillfredsställande sätt. Enligt min
mening komma dessa intressen att bliva minst lika väl tillgodosedda som för
närvarande. Jag återkommer till denna fråga vid den närmare redogörelsen för
mitt förslag till lag örn kyrkofond.

Beträffande härefter den av domänstyrelsen väckta frågan om ersättning
till domänfonden i anledning av att domänverket nödgas avlöna tjänstemän,
som efter den föreslagna förvaltningsreformen bliva övertaliga, torde kravet
på sadan ersättning enligt min mening ej kunna frånkännas ett visst berätti -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

201

gande. Något spörsmål av större vikt är detta naturligtvis icke, ty den besparing
för domänfonden och därigenom indirekt för statsverket, som skulle vinnas
genom ersättningen, motsvaras av en lika stor kostnad för kyrkofonden. Detta
innebär, då kyrkofonden enligt mitt förslag skulle bliva effektivt utnyttjad
till lättande av avgiftsskyldigheten inom församlingarna, att sagda kostnad
ytterst skulle drabba de inom församlingarna avgiftsskyldiga. Vad som vunnes
å kronodebetsedeln, förlorades alltså åter på kommunalskattesedeln. Men då
domänverket är ett affärsdrivande verk, som har att förränta domänfondens
kapital, finner jag det naturligt, att domänstyrelsen framställt önskemål därom,
att dessa kostnader ej måtte drabba domänverket.

Ersättningen torde böra vara så stor, att den täcker de förluster, som domänfonden
i verkligheten nödgas vidkännas i anledning av förvaltningsreformen.

Givetvis bör vid bestämmandet av ersättningen förfaras, såsom i analoga fall
redan har skett. Sålunda synes hänsyn böra tagas till att vissa av verkets befattningshavare
måhända mot befrielse från all tjänstgöringsskyldighet för
sin återstående tjänstetid nöja sig med reducerade löneförmåner. Vidare är det
självklart, att ersättning icke bör utgå för tjänstemän, som vinna anställning
såsom stiftsintendenter, som skogvaktare under dem eller som skogsförvaltare
i pastoratens tjänst.

Med hänsyn till det anförda är det omöjligt att ens tillnärmelsevis på förhand
beräkna den verkliga förlusten. På grund härav och då domänfondens rätt
till ersättning synes böra komma till uttryck i den ifrågasatta lagstiftningen,
föreslår jag, att det i denna föreskrives befogenhet för Kungl. Majit att bestämma
beloppet av ersättningen.

Till ytterligare belysning av mitt förslag i fråga örn skogsförvaltningen och Skogsförvaltkontrollen
däröver får jag anföra följande. ningens ali Målet

för skogsförvaltningen är att utvinna bästa möjliga ekonomiska resul- tion.
tat ej blott för stunden utan även på lång sikt. Enligt vad jag från sakkunnigt
håll inhämtat bör man härvid, på sätt inom modern skogsförvaltning är vanligt,
rätta behandlingen efter skogens tillstånd och söka efter bästa förmåga utnyttja
den föreliggande situationen. Ekonomiska uppoffringar i syfte att nå ett eftersträvat
normaltillstånd böra ej ifrågakomma. Men medvetandet örn alla kalkylers
osäkerhet bör föranleda, att man undviker större rubbningar i avverkningens
jämnhet, som icke uppenbarligen äro motiverade av ekonomiska skäl.

På grund av förutstående allmänna grundsatser lägges huvudvikten vid att
varje skogsbestånd blir underkastat en med hänsyn till de rådande förhållandena
ekonomiskt ändamålsenlig skötsel. Det finnes emellertid ingen möjlighet
att under utstämplingens gång räkna sig till vilken behandling som är den
bästa. Räkningen skall vara gjord förut på lämpliga typfall, och genom den
upplysning, som därvid erhålles, skapas en känsla för vad som är riktigt, vilken
blir utslagsgivande under arbetets gång. Dylika typstudier säga framför
allt, vilken utveckling av beståndet, som i ett givet fall bör eftersträvas. De

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ge också anvisning örn det behandlingssätt, som i typfallet leder till det så
uppställda målet. Emellertid är de lokala förhållandenas inflytande i dessa avseenden
så stort, att man ständigt måste pröva sig fram och vid varje nytt ingrepp
iakttaga följderna av föregående åtgärder. Även den skickligaste skogsman
måste oupphörligt och under hela sitt liv lära av erfarenheten.

De nu anförda synpunkterna böra få ett bestämmande inflytande på organiserandet
av en skogsförvaltning av den storleksordning som den förevarande. Förvaltningen
måste hava en i verklig mening sakkunnig ledare, som förmår omsätta
den samtida kunskapen på skogsskötselns område i praktiskt användbara
riktlinjer, vilka kunna tjäna som stöd för de i skogen arbetande skogsmannen.
Med avseende på vissa huvuddrag bliva väl dylika riktlinjer bestående under
lång tid, men detaljanvisningarna böra oupphörligt anpassas efter nya biologiska
rön och ändrad uppfattning örn de ekonomiska förutsättningarna.

I det nu föreliggande fallet torde en skogligt sakkunnig ledamot av boställskommissionen
böra fungera som ledare för hela skogsvårdsarbetet. Enligt
förestående uppfattning bör han alltså utarbeta riktlinjer för skogsskötseln.
På grund av skogsforskningens outvecklade läge måste han därvid i många avseenden
lita till sitt eget omdöme. Riktlinjerna få sålunda en personlig karaktär,
för vilken ledaren blir ansvarig.

Vid skogsvårdsarbetets utförande inom ramen för den fastställda avverk -ningsplanen bör emellertid varken ledaren gentemot stiftsintendenterna eller
dessa senare gentemot pastoratens skogsförvaltare utöva något tvång, annat än
för att förhindra det som uppenbarligen är felaktigt. Såsom förut framhållits
måste nämligen vid arbetets utförande den skogliga intuitionen vara vägledande,
och för denna kan man ej utfärda föreskrifter. Däremot finnes inom de gränser,
som markeras av det uppenbart oriktiga, rikligt utrymme för en upplysande och
övertygande verksamhet, på vars kvalitet hela framgången kommer att bero.

De planer, som skola upprättas för de ecklesiastika skogarna, böra vara enkla,
så att deras ledande grundtankar kunna förstås av pastoratens representanter.
De behöva därför icke och böra ej heller bliva schablonmässiga, såsom fallet i
stor utsträckning varit med de tidigare hushållningsplanema. Man måste sätta
sig in i, att upprättandet av en god plan, som är så lagd, att den kan vinna
pastoratsrepresentanternas intresse och förtroende, är en svår sak, vilken fordrar
en mobilisering av allt vår tids vetande örn skogsbrukets biologiska och ekonomiska
förutsättningar. Det kan icke begäras, att de personer, vilka kunna förvärvas
som stiftsintendenter, skola vara kompetenta att lösa sådana uppgifter
på egen hand, utan särskilt sakkunnig ledning. Även för detta arbete erfordras
riktlinjer, vilka böra utarbetas av boställskommissionens skogligt sakkunniga
ledamot.

Vid tioårsperiodens slut skall planen revideras. Genom att skogen därvid
uppskattas på nytt vinnes en erfarenhet örn den under perioden tillämpade hushållningens
verkningar, som kan giva hållpunkter för en justering av de förut
använda riktlinjerna. För att ett sådant följande av erfarenhetens anvisningar

203

Kungl. May.ts proposition nr 187.

skall bliva möjligt, måste man emellertid äga kännedom örn de under perioden
företagna avverkningarna och örn hushållningens ekonomiska resultat.

Överhuvud taget måste det sagås, att en organisation icke kan i längden befrämja
utvecklingen av ett ekonomiskt skogsbruk, örn den själv är avskuren
från varje kontakt med det ekonomiska resultatet. Det synes därför vara nödvändigt.
både ur sistnämnda allmänna synpunkt och särskilt med tanke på en
smidig anpassning av planarbetet, att i de administrativa tillämpningsföreskrifterna
pastoratens skogsförvaltare klagges att lämna tillräckligt upplysande
rapporter örn företagna åtgärder och dessas ekonomiska resultat.

De ecklesiastika skogarna höra till landets mest svårskötta. De hysa i betydande
omfattning stora och värdefulla virkesförråd, men genom otillräcklig
gallring under långa tider äro de ofta ömtåliga för ingrepp. En ovarsam övergång
till i och för sig riktigare, mer ingripande behandlingsmetoder kan här
spoliera mycket stora värden. Å andra sidan kan i dylika fall den egentliga
skogsskötseln börja först sedan de överslutna bestånden genom lämpliga huggningar
härdats, så att de tåla en friare behandling. Enligt vad jag tror mig veta,
hava under de senare åren kraftiga ansatser gjorts för att få sådana förberedande
huggningar i gång över stora arealer, där de behövts. Mycket återstår dock säkerligen
att göra i detta avseende.

Stiftsintendents och hans biträdes upplysande och rådgivande verksamhet i
fråga örn virkets avverkning, aptering till lämpliga sortiment, mätning, behandling
under lagring och försäljning är av största betydelse. Härigenom utjämnas
på ett lyckligt sätt stiftsintendentens arbete över hela året, bandet knytes fastare
mellan honom och pastoraten och, framför allt, det ekonomiska resultatet
förbättras. Även i denna del av sin verksamhet bör stiftsintendenten kunna påräkna
initiativ och ledning från boställskommissionen.

Liksom hittills bör pastorat äga talerätt för boställe, som är prästlönetillgång
för pastoratet. För domkapitlets talerätt har jag tidigare redogjort.

Enligt femte punkten i prästerskapets privilegier äger jämväl länsstyrelsen
att i vissa fall förordna kronoombud vid rättegångar, som röra prästlönejord.
Dock har genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 30 december 1863 föreskrivits,
att sådant ombud skall förordnas endast, då det på grund av särskilda förhållanden
kan anses av omständigheterna påkallat. Att nu borttaga möjligheten att
förordna kronoombud har icke från något håll ifrågasatts.

Kammaradvokatfiskalens insats i rättegångar om ecklesiastik jord har varit
av stor betydelse, särskilt genom att advokatfiskalen kunnat tillhandahålla
krono- och konsistorieombudeu arkivutredningar och utredningar om innehållet
i äldre rätt. Även i framtiden torde bistånd i dessa hänseenden vara erforderligt
vid utförande av talan för boställena.

Kammarkollegiet och statskontoret hava åberopat, att riksdagen i skrivelse
den 12 juni 1918 (nr 368) skulle hava givit uttryck åt önskemål örn centralisering
av den rättsliga vården av den offentliga egendomen. Av riksdagsskrivelsen

Den rättsliga
vården av
boställena.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Kostnadsbe räkningar.

och däröver avgivna yttranden har jag inhämtat, att riksdagen endast begärt
utredning örn önskvärdheten av nämnda centralisering, att riksdagen icke ifrågasatt,
att centraliseringen skulle omfatta all offentlig egendom, vartill ju även
den kommunala räknas, utan endast kronojorden, att så gott som alla fastighetsförvaltande
centrala verk motsatt sig den ifrågasatta reformen, samt att slutligen
kammarkollegiet, varifrån förslaget ursprungligen kommit, i utlåtande
den 28 december 1929 självt frånfallit förslaget. I avvaktan å frågans generella
lösning torde man icke böra företaga någon ändring i representationen för den
ecklesiastika egendomen och jag föreslår därför icke någon sådan.

De av utredningsmännen verkställda jämförande kostnadsberäkningarna,
enligt vilka den nuvarande boställsförvaltningen skulle draga en personalkostnad
av 1.10 million kronor årligen och motsvarande kostnad vid en centralisering
i enlighet med 1927 års sakkunnigas förslag skulle vara 1.58 million kronor,
medan enligt mitt förslag kostnaderna för stiftsintendenterna, dem underställda
skogstjänsteman samt boställskommissionen kunna beräknas till blott
0.31 million kronor årligen, hava utsatts för kritik i vissa avseenden, och man har
velat göra gällande, att besparingarna genom det föreslagna sättet för boställsförvaltningen
icke skulle bliva så betydande som utredningsmännen antagit.

De framställda anmärkningarna synas endast till någon del vara befogade.
Att länsstyrelserna äro så överbelastade med arbete, att befrielsen från boställsärendena
icke skulle resultera i någon indragning samt att andra uppgifter
skulle komma att träda i stället för dem, från vilka länsstyrelserna befrias,
innebär visserligen, att hela besparingen måhända icke skulle kunna omedelbart
realiseras, men hindrar icke, att, sett på längre sikt, en besparing verkligen
vinnes, även om vinsten består däri, att en eljest oundviklig personalökning kan
undgås.

Utredningsmännens uppskattning av kostnaderna för en centraliserad förvaltning
kan måhända vara föremål för olika meningar. Ingen synes dock vilja
påstå, att en sådan förvaltning skulle bliva billigare än den nuvarande.

Vad härefter angår påståendet, att de genom decentraliseringen vunna besparingarna
skulle uppvägas av att de kommunala förtroendemännen skulle
göra anspråk på arvode för sitt sysslande med boställsförvaltningen, så håller
jag detta påstående för ytterst överdrivet. Det kan nämligen ingenstädes i
pastoraten råda någon brist på personer, som äro både fullt kompetenta att
omhänderhava förvaltningen av ett medelstort jordbruk eller en medelstor skog
och villiga att åtaga sig ordförande- eller ledamotskap i en boställsstyrelse utan
att fordra särskild ersättning därför.

Huru stor kostnaden för pastoraten för de anställda skogs förvaltarna kan
bliva, är svart att beräkna, men man synes kunna gå ut från att den föreslagna
anordningen erbjuder det billigaste möjliga sättet att anskaffa erforderlig
arbetskraft. Jag vill erinra örn, att Kungl. Majit, med tillämpning av
6 § 4 mom. lagen örn kyrkofond, fastställt vissa tillsvidare gällande grunder för

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

205

ersättning för skogsstatens bestyr med prästskogarna samt i detta sammanhang
bestämt ersättningsbelopp, uppgående i avseende å 1930 års verksamhet till omkring
775,000 kronor. De sålunda använda beräkningsgrunderna avvika enligt
min mening icke väsentligt från de grunder, som i propositionen till 1910 års
riksdag och skrivelsen till samma års kyrkomöte angåvos. Då man vidare beaktar
fluktuationen i penningvärdet och den sedan 1910 väsentligt intensifierade
skogsskötseln jämte ökningen av sagda skogars avkastning, torde ersättningsbeloppet
vara att anse såsom ett genom justering i enlighet med tidsförhållandena
omräknat belopp. Men det i detta sammanhang betydelsefulla är,
att sagda ecklesiastika skogsvård genom domänverket hädanefter måste ersättas
av kyrkofonden med omkring 500,000 kronor årligen mera än förut.

Av det anförda framgår, att jag med angivet undantag ansluter mig till de
av 1931 års sakkunniga föreslagna grunderna för boställsförvaltningen. Även
förslagets detaljer anser jag i stort sett lämpade att läggas till grund för en
lagstiftning i ämnet. För de avvikelser från förslaget, sorn, utöver vad redan
angivits, föranletts av de avgivna yttrandena, ämnar jag redogöra i sammanhang
med föredragningen av förslaget till ny ecklesiastik boställsordning.

Jag övergår härefter till redogörelsen för förslag om reformer i vissa avseenden
av sättet för gäldande av prästlönekostnaderna.

I vilken ordning skola församlingarnas lönetillgångar tagas i anspråk oell för vilka
ändamål skola kyrkans gemensamma medelstillgångar anlitas!

Till kyrkofonden ingå för närvarande överskotten å de lokala avlöningstillgångarna.
Denna inkomstpost har stor finansiell betydelse för kyrkofonden på
grund av den nu gällande bestämmelsen, att ett pastorat icke äger använda
avkastningen av sina prästlöneboställen och avlöningsfonder till prästerskapets
löner, förrän för ändamålet uttaxerats 30 öre för skattekrona (3 öre för fyrk;
den s. k. första treöringen).

Sistnämnda anordning har sitt ursprung i en vid 1908 års riksdag av Olof
Jonsson i Elof avgiven reservation. I reservationen avsåg densamma dock allenast
skogsavkastningen utöver behovet av virke in natura. Först i 1909 års sakkunnigas
förslag har anordningen fått tillämpning å all boställsavkastning. De skäl,
som dessa sakkunniga anföra såsom motiv för anordningen, kunna sammanfattas
sålunda. Trots befintligheten av boställe, huru detta än tillkommit, hade församlingen
alltid varit skyldig att utgöra tionde och övriga församlingsbidrag. Då
tionden och övriga dittills utgående skattebidrag skulle avlyftas och ersättas
bland annat med församlingsavgifter, utgående på samma sätt som kommunalutskylder,
skulle icke full rättvisa skipas, om till följd av en förändring, som
åsyftade allenast beskattningens omläggning och skattebördans jämnare fördelning,
vissa församlingar skulle på den grund, att boställsavkastningen täckte
prästlönekostnaden, komma att undgå församlingsavgifter.

Deli s. k.
första treöringen.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Utrednings männen.

Utredningsmännen hava angående ifrågavarande anordning anfört:

Grunden synes hava varit en önskan att bibehålla det historiskt givna rättsläget,
enligt vilket boställsavkastning och bidrag av skattemedel skulle vid sidan
av varandra och utan företräde för någondera användas till prästlönernas
bestridande. För att undvika, att en ändring i detta förhållande skulle inträda
genom att endast boställsavkastning användes för ändamålet, föreslogo
de sakkunniga emellertid en anordning, vilken — såsom de själva påpekat —
kunde medföra och i verkligheten i ej få pastorat medfört, att löneutgifterna
kommit att gäldas med endast skattemedel. Ur teoretisk synpunkt •— och i
ett flertal fall även ur billighetens — synes detta resultat vara lika otillfredsställande
som det, vilket 1909 års sakkunniga velat undvika.

Huvudbeståndsdelen av den äldre beskattningen för prästlöneändamål, tionden,
skulle visserligen avskrivas men dock årligen ersättas av statsverket.
På grund härav kan det med ett visst fog påstås, att tiondeersättningen, åtminstone
delvis, utgår av skattemedel. Även de pastorat, som kunna täcka
sina prästlönekostnader med boställsavkastning, deltaga i utgörandet av dessa
medel och bliva därför alldeles icke befriade från att gälda skatt för prästlöneändamål.

Betydelsefullt är, att de sakkunniga icke motiverade anordningen med kyrkofondens
behov av medel; de bagatelliserade snarare dess finansiella betydelse.

Anordningen med den första treöringen har, såsom nyss anförts, i ett flertal
fall fört till obilliga resultat, i det att vissa pastorat, som innehava boställen, det
oaktat nödgats täcka sina prästlöneutgifter i deras helhet med skattemedel samt
inleverera hela boställsavkastningen till kyrkofonden. Även örn ett sådant förhållande
vore — åtminstone historiskt -—- förklarligt, då fråga är om boställen,
som enligt tidigare lagstiftning kunde indragas till kyrkans gemensamma avlöningstillgångar,
så framstår den angivna följden av lagstiftningen såsom
högst otillfredsställande i normalfallet, då boställe donerats till församling eller
anskaffats av densamma.

Även ur organisatorisk synpunkt har anordningen medfört betydande olägenheter,
såsom dubbla årliga avräkningar mellan pastoraten och kyrkofonden
med allt därtill anknutet tidsödande och besvärligt granskningsarbete för kontraktsprostar
och länsstyrelser.1

Anordningen står enligt utredningsmännens mening illa samman med den
ställning till prästlönejorden, som pastoraten av ålder intaga, och synes icke
heller uppbäras av ett mera allmänt rättsmedvetande.

Då anordningen med den första treöringen således ur angivna synpunkter
är mindre väl grundad, framstår det såsom ett önskemål, att densamma icke
bibehålies. I stället torde pastoraten berättigas att i första hand använda avkastningen
av sina prästboställen och övriga lokala avlöningstillgångar till
prästlönerna.

Då en reform i denna riktning emellertid inverkar på kyrkofonden såtillvida,
att överskottsmedlen bliva mindre, torde i detta sammanhang böra undersökas
i vad mån reformen ur finansiell synpunkt kan genomföras.

Av den i 1909 års sakkunnigbetänkande intagna finansplanen framgår, att
de sakkunniga beräknat de till fonden ingående överskotten av lokala avlöningstillgångar
till allenast 29,181 kronor. De sakkunniga framhålla också, såsom
ovan anmärkts, anordningens ringa praktiska betydelse.

Utvecklingen, särskilt skatteunderlagets betydande tillväxt, har emellertid
medfört, att boställsavkastning i betydligt större utsträckning än som från

1 Se närmare i kvrkofondskommitténs huvudbetänkande s. 194 f.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 4U7

början beräknats kommit att ingå till fonden. I detta avseende kunna belysande
uppgifter hämtas ur 1927 års sakkunnigas betänkande.

Ur »1926 års avlöningstabell» (s. 32—33) kolumn 12 kan således noteras,
att lokala överskott av arrenden, avgälder och räntor då inlevererats till fonden
till ett belopp av 299,077 kronor. Under räkenskapsåret 1929—30 har dock
influtit allenast 255,903 kronor 81 öre.1 Av kolumn 5 i avlömngstabellen framgår
vidare, att skogsmedelsbeloppen enligt 19 § 4 mom. prästlöneregleringslagen
uppgått till ett sammanlagt belopp av 2,179,827 kronor, varav enligt
kolumn 9 endast 1,476,210 kronor utbetalats till pastoraten. Ett ärligt skogsmedelsbelopp
av 703,617 kronor har alltså tillgodoförts kyrkofonden. Fran
församlingarnas avlöningstillgångar har således omkring en million kronor kommit
kyrkofonden till godo och de årliga överskotten uppgå alltså till ett mer än
trettiodubbelt högre belopp än från början beräknats. -inne °

På grundval av det statistiska material, som legat till grund lör 1926 ars
avlöningstabell, hava utredningsmännen verkställt beräkning, huru stort det
överskott skulle bliva, som kunde återstå efter en reform, enligt vilken pastoraten
berättigas att i första hand använda boställsavkastningen till prästlön. Beräkningen
har givit till resultat, att överskottet likväl skulle uppgå till omkring
400,000 kronor, varför kyrkofondens inkomstminskning i följd av reformen
skulle inskränka sig till ungefär 600,000 kronor.

Under sådana förhållanden synes den nu kritiserade anordningen för närvarande
icke vara av sådan finansiell betydelse, att dess bibehållande kan motiveras
därav. Denna synpunkt vinner givetvis i styrka, örn man betänker, att
kyrkofondens nuvarande årliga tillväxt uppgår till iner än fyra gånger sa
stort belopp som den inkomstminskning, vilken skulle bliva en följd av den föreslagna
reformen att lägga boställsavkastningen i botten.

1931 års sakkunniga hava ansett, att de lokala avlöningstillgångarna böra 1931 års sak»läggas
i botten» och pastoraten således äga omedelbart taga avkastningen i
anspråk till täckande av sina prästlönekostnader.

Förslaget att lägga boställsavkastningen »i botten» har icke avstyrkts av yttranden,
någon av dem, som yttrat sig över de sakkunnigas förslag.

Förslaget att lägga avkastningen av pastoratens prästlönetillgångar »i bot- Departements°
\ chefen.

ten» biträdes av mig.

Genom en sådan åtgärd komma alla de pastorat, vilka för närvarande inleverera
sådan avkastning till kyrkofonden, att erhålla en lättnad i sin avgiftsskyldighet
för avlönande av pastoratets prästerskap, emedan avkastningen kan
helt eller delvis avlösa från nuvarande första utdebiteringen (den s. k. första
3-öringen). Denna lättnad kommer huvudsakligen de leveranspliktiga — ibland
skattetyngda — landspastoraten till del. Vinsten blir naturligtvis mindre
för de större stadspastoraten, eftersom dessa i allmänhet för närvarande
inleverera inga eller obetydliga belopp.

Utredningsmännen hava i sitt betänkande på
skaffas för de uppgifter, som liro gemensamma
av dem, anfört följande:

tal örn huru medel böra an- Allmän
för alla pastorat eller en del

Utrednings männen.

'' Statskontorets tryckta räkenskapsutdrag. Budgetåret 1930/1931 265,9(>5 kronor.

1931 års sakkunniga.

208

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 187.

Det torde vara naturligast, att utgifterna för pastoratens gemensamma ändamål
täckas genom bidrag, som utmätas med hänsyn till de särskilda pastoratens
förmåga att deltaga i dem. Det vore visserligen möjligt att beträffande
en eller annan grupp av sådana utgifter fördela kostnaderna efter den nytta,
som det särskilda pastoratet åtnjuter i följd av utgiften, men i de flesta fall,
såsom i fråga om olika slag av adjunktsarvoden, är detta praktiskt taget ogenomförbart.
Utredningsmännen hava ansett sig sakna anledning att ingå på
frågan örn en reform i denna riktning.

Det är uppenbart, att det nuvarande systemet med indragning av överskott
av boställs- och fondavkastning icke motsvarar fordringarna på en beskattning
efter förmåga. Utredningsmännen få till stöd för detta uttalande
hänvisa till nedanstående tabell, vars siffror angående indraget överskott hämtats
ur 1926 års avlöningstabell:

Pastorat

Stockholms samtliga församlingar

Ramsele .....................

Helgum .......................

Föllinge.......................

Hällesjö.......................

Rätan.........................

Malmö samtliga församlingar . . .

Fosie .........................

Tygelsjö .....................

Gårdstånga ...................

Bårslöf .......................

Ingelstorp .....................

Skattekronor

8,709,994

12,660

9,211

11,746

15,834

10,794

1,399,616

33,952

14,527

7,398

6,264

6,131

Överskott,
som tillfallit
kyrkofonden

5,683: —
47,278: —
10,957: —
36,188: —
8,166: —
26,052: —
575: —
4,717: —
3,732: —
5,192: -—
4,658: —
8,393: —

Det från Stockholm inlevererade beloppet härstammar icke från de egentliga
centrala storstadsförsamlingarna, vilka alls icke inleverera något till kyrkofonden,
utan från några församlingar i stadens yttre delar. Pensioneringen av
Stockholms^ prästerskap och avlöningen av adjunkter, som tjänstgöra i denna
stad, kan således ur nu ifrågavarande synpunkt sägas vara bekostade av landsortsförsamlingarna,
ett förhållande som knappast synes vara rättvist.

Utredningsmännen föreslå, att därest kyrkofondens inkomster, efter gäldandet
av tillskotten till pastoraten, icke förslå för täckandet av''fondens utgifter
för pastoratens gemensamma ändamål, medel härtill anskaffas genom
uttagande från de särskilda pastoraten av en allmän kyrkoavgift, som fördelas
efter pastoratens förmåga att bära densamma.

Denna allmänna avgift synes böra utgå efter samma grunder, som 1927 års
sakkunniga föreslagit i fråga örn den av dem förordade allmänna skatten till
kyrkofonden. Varje pastorat bör alltså erlägga ett visst, över hela riket lika
högt belopp för skattekrona, att inbetalas till kyrkofonden.

1931 års sakkunniga hava anslutit sig till utredningsmännens framställning
av skälen för att det nuvarande sättet för finansieringen av pastoratens gemensamma
uppgifter bör utbytas mot finansiering genom en allmän kyrkoavgift.
I visst avseende hava dock de sakkunniga utformat föreskrifterna örn kyrkoavgiften
på annat sätt än utredningsmännen. Jag återkommer härtill vid granskningen
av lagförslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

209

Mot införandet av en allmän kyrkoavgift har invändning icke gjorts av Yttranden,
någon av dem, som förordat bibehållande av prästlöneväsendet såsom en pastoratens
angelägenhet. Kammarrätten har emellertid under hänvisning till det
tidsödande arbete, uträkningen och debiteringen av avgiften skulle medföra,
ifrågasatt lämpligheten av densamma. Bortsett härifrån synes kammarrätten
icke hava något att erinra mot avgiften.

Enligt min mening är det icke överensstämmande med rättvisa och billighet, Departementsatt
storstadspastoraten, vilka med ytterst låga församlingsavgifter kunna
gälda sina prästlönekostnader, skola bidraga till utgifterna för pastoratens
gemensamma ändamål, exempelvis det prästerliga pensionsväsendet och adjunktsinstitutionen,
med lägre belopp än skattetyngda landspastorat. Detta är
emellertid, såsom av den av utredningsmännen meddelade tablån framgår, för
närvarande fallet.

Då den berörda obilligheten skulle avlägsnas genom införandet av den föreslagna
allmänna kyrkoavgiften, tvekar jag icke att biträda detta förslag.

Till frågan örn den närmare utformningen av bestämmelserna örn den föreslagna
allmänna kyrkoavgiften återkommer jag vid detaljgranskningen av lagförslagen,
därvid jag även skall beröra spörsmålet om hur den av kammarrätten
påtalade olägenheten skall undvikas.

Såsom jag ovan anfört, kan det beräknas, att den allmänna kyrkoavgiften
för närvarande behöver uttagas med ett belopp av 9 öre för skattekrona.

Utredningsmännen hava anfört:

En påtalad brist i det nuvarande systemet är kyrkofondens stora tillväxt.
Konden har, från att vid sin tillkomst den 1 januari 1914 uppgå till 8,140,883
kronor, under sin tillvaro mångdubblats, så att den vid utgången av budgetåret
1929/1930 uppgick till 52,864,664 kronor. En sådan tillväxt var ej från
början avsedd. Lagbestämmelserna i ämnet åsyftade tvärtom, att fondens inkomster
och utgifter skulle i det närmaste balansera. I följd av det sätt, på
vilket prästlöneväsendet anordnades, har emellertid den åsyftade jämvikten icke
kunnat upprätthållas. Härtill hava flera omständigheter bidragit, främst ökningen
av skatteunderlaget i pastoraten.

Utredningsmännen anse, att man för framtiden bör söka upprätthålla jämvikt
i kyrkofonden.

Jämvikt i
kyrkofonden.

Utrednings männen.

1931 års sakkunniga hava anslutit sig till tanken på att genom särskilda 1931 års sakanordningar
upprätthålla jämvikt mellan kyrkofondens inkomster och utgifter kunniga,
samt i lil § av sitt förslag intagit bestämmelser i detta syfte.

De sakkunniga hava härom anfört:

Enligt de sakkunnigas mening bör den allmänna kyrkoavgiften icke utgå
med högre belopp än som erfordras för täckande av de kostnader, varför avgiften
upptages, och möjlighet bör därför finnas att avpassa avgiftens storlek
efter skatteunderlaget.

För närvarande gäller, att tillskott från kyrkofonden lämnas pastorat, om
och i den mån pastoratet till gäldande av sitt prästerskaps avlöning nödgas
uttaxera mer än 60 öre för skattekrona, vilket alltså utgör den högsta uttaxe Bihang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.) 14

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ring för prästlöneändamål, som behöver ifrågakomma i något pastorat. Därest
maximum för uttaxeringen sänktes något, t. ex. till 50 öre för skattekrona,
erfordrades givetvis större tillskott ur kyrkofonden. Enligt de sakkunnigas
mening bör maximum för försam lingsavgifterna sättas så lågt, att pastoratens
gemensamma prästlönemedel årligen komma till användning i sin helhet, därvid
givetvis bör iakttagas, att endast kyrkofondens inkomster men, såvitt möjligt,
icke dess kapital tågås i anspråk. Detta förutsätter givetvis, att maximum
för församlingsavgifterna är föränderligt, ty behovet av tillskott vid ett givet
maximum växlar med förändringar i skatteunderlaget inom pastoraten.

Enligt de sakkunnigas förslag finnas två medel för jämviktens uppehållande,
nämligen dels förändring i maximum för församlingsavgifterna, genom vilken
förändring storleken av tillskotten till pastoraten kan regleras, dels ock förändring
i den kvotdel, som uttages av den allmänna kyrkoavgiftens grundbelopp.
Förslagets lil § ger föreskrifter, när och i vilken mån det ena
och det andra av dessa medel till jämvikt skall brukas. Principen i detta avseende
är, att de medel, som enligt sin natur äro avsedda till avlönande av
församlingsprästerna, skola användas för tillskott till pastoraten för att av
dem brukas för just detta ändamål, medan kyrkofondens övriga utgifter, vilka
avse pastoratens gemensamma behov, skola bestridas med den allmänna
kyrkoavgiften.

Herrar Emil Andersson och Bärg hava i avgiven reservation anfört:

Vi betvivla lämpligheten av att frångå det nuvarande systemet med den
»första treöringen», därest kyrkoavgiften, som de sakkunniga föreslå, skall
i likhet med församlingsavgiften göras rörlig. Kyrkofondens uppdelning i olika
avdelningar med skilda uppgifter anse vi icke påkallad av hänsyn till uppgifternas
egen natur utan fastmera åstadkommen på konstlat sätt för att ge
stöd åt syftet att undvika en fast allmän kyrkoavgift. Då denna avgift tänkts
så låg som 10 öre per skattekrona, anse vi densamma böra utgå oförändrad
och endast församlingsavgiften göras rörlig. Jämkning av församlingsavgiften
med hänsyn till kyrkofondens ställning torde böra ske vart femte år. Att
kyrkoavgiften enligt vårt förslag kommer att verka i skatteutjämnande riktning
anse vi endast vara till fördel.

Vi kunna således icke ansluta oss till de sakkunnigas förslag i denna del
utan påyrka en fast kyrkoavgift att utgå med 10 öre per skattekrona.

De sakkunnigas förslag innebär, att kyrkofondens inkomster fördelas i två
grupper, nämligen de som äro avsedda för

1) det församlingsmässiga prästlöneväsendet och

2) det gemensamma prästlöneväsendet.

Till första gruppen skulle hänföras kyrkofondens nuvarande inkomster. Dessa
medel skulle användas såsom tillskott till pastoraten. Till den andra gruppen
av inkomster skulle den allmänna kyrkoavgiften hänföras. Med denna skulle
utgifterna för pastoratens gemensamma ändamål gäldas. Fondens inkomster
och utgifter bleve på detta sätt uppdelade på två stater, och jämvikt skulle
enligt sakkunnigförslaget upprätthållas inom varje stat för sig, beträffande
den första staten genom att storleken av tillskotten till pastoraten reglerades
genom höjningar och sänkningar av församlingsavgifterna samt i fråga om den
andra staten genom att under ett vart år, uttoges endast den kvotdel av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 18*!.

211

allmänna kyrkoavgiftens i lagen bestämda grundbelopp, vilken för det året
erfordrades för täckande av de i denna stat upptagna utgifterna. Fondens kapitalbelopp
skulle givetvis stå utanför denna uppdelning och dess avkastning
i sin helhet tjäna det församlingsmässiga prästlöneväsendet.

Förslaget att bevara jämvikten i kyrkofonden genom ändringar både i den
allmänna kyrkoavgiftens höjd och i maximum för församlingsavgifterna avstyrkes
av länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört:

Det är uppenbart, att avkastningen av de lokala lönetillgångarna jämte .avkastningen
från kyrkofonden, efter avdrag för utgifter för gemensamma ändamål,
icke räcker till löneutgifterna för pastoraten. Såsom regel skulle detta
gälla, även örn skogsavkastningen tillfölle de särskilda pastoraten. De i 1929
års betänkande sid. 32 ff. gjorda sammanställningarna äro i detta avseende
belysande. Av samma betänkande framgår jämväl, att belastningen av pastoraten
genom de för närvarande föreskrivna församlingsavgifterna är synnerligen
ojämn och att särskilt landspastoraten som regel blivit illa lottade i jämförelse
med stadspastoraten. Då en utdebitering för kyrkliga ändamål även
framdeles är nödvändig, är det önskvärt, att utdebiteringen förläggas så, att
den örn möjligt befrämjar och i varje fall icke försvårar skatteutjämningen.

Härvid är att märka, att beräkningarna i utredningsmännens finansplan i
viktiga avseenden förefalla osäkra. Med det föreslagna systemet för lönereglering
beror utgiftssumman på tillämpningen. På inkomstsidan är boställsavkastningen
oviss. Det synes dock vara tydligt, att tillskotten till pastoraten komma
att uppgå till väsentligt högre belopp än utgifterna för det gemensamma löneväsendet.
Då de förra utgifterna, enligt utredningsmännens och de sakkunnigas
förslag, skola bestridas med församlingsavgifter och de senare med den allmänna
kyrkoavgiften, måste församlingsavgifterna bliva högre än kyrkoavgifterna.
Den omedelbara verkan härav synes bliva, att städerna fortfarande
komma att bliva gynnade i jämförelse med landsbygden. Det må erinras, att
i avrundade tal skattekronornas antal enligt 1930 års taxering utgjorde för
landsbygden 17,626,000 kronor och för städerna 30,050,000 kronor. I detta
sammanhang må också påminnas örn att naturaförmånernas bortfallande medför
ökade kontanta löneutgifter för landspastoraten. Den belastning på landsbygdens
kommuner, som härigenom bibehålies eller skärpes, kan icke till fullo
uppvägas genom den allmänna skatteutjämningen, vilken för närvarande endast
berör kommuner med högre utdebitering än 10 kronor.

Länsstyrelsen anser således nödvändigt, att maximum höjes för kyrkoavgiften
och sänkes för församlingsavgifterna. Därav följer, att uppdelningen av kyrkofondens
inkomster och utgifter på två stater icke bör äga rum.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

_ Församlingarnas bidragsskyldighet — utöver vad som utgår genom avkastningen
av fastigheter och fonder — har enligt de föreliggande betänkandena
ansetts böra utkrävas på två olika grunder, nämligen dels genom församlingsavgifter,
i den mån sådant vore behövligt för prästlönernas utfyllande utöver
vad som gäldades genom avkastningen av fastigheter och fonder (jfr 110 §)
och dels genom en allmän, lika kyrkoavgift (108 §). Församlingsavgifterna
motsvara i huvudsak de nuvarande, i 19 § 1 och 5 mom. prästlöneregleringslagen
omförmälda församlingsavgifterna. Den allmänna kyrkoavgiften kan
sägas delvis motsvara de i nysshcrörda författningsrum nämnda avgifterna men
har så till vida fått en ny karaktär, som den skulle uttagas lika, efter skattekrona
räknat, inom rikets samtliga reglerade pastorat.

Yttranden.

212

''Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements chefen.

Denna klyvning av församlingarnas bidragsskyldighet vilja ämbetsverken
— för den händelse prästerskapets avlönande förblir en pastoratets angelägenhet
i första hand — icke motsätta sig. Anordningen innebär att varje
pastorat skulle inom skälig ram bidraga till bestridandet av kostnader, som
äro gemensamma för samtliga pastorat, nämligen vad som erfordrades för gäldande
av emeritilöner, adjunktsarvoden, semestermedel, särskild kyrklig verksamhet
m. m.

Ämbetsverken hava icke funnit anledning till erinran mot att dessa avgifter
göras »rörliga» i den mening förslagen avse, d. v. s. att maximum för församlingsavgiften
och storleken av kyrkoavgiften skulle kunna intill vissa
gränser växla under olika år.

Jag biträder förslaget, att maximum för församlingsavgifterna göres rörligt
i syfte att de inom pastoraten för prästlönernas gäldande uttagna församlingsavgifterna
må bliva så låga, som tillgången på medel att utdelas såsom tillskott
medgiver.

Såsom jag tidigare anfört, ansluter jag mig till grundsatsen, att prästlöneväsendet
skall vara i första hand en pastoratens angelägenhet. Härav följer,
att jag även omfattar principen, att avgifter av ett pastorats medlemmar icke
skola användas för avlönande av prästerskapet i ett annat pastorat. Mot sistnämnda
princip, vilken ligger till grund både för 1862 och 1910 års författningar
örn prästlöneväsendet, strider givetvis icke, att pastoraten fa eventuellt
med skattemedel bestrida utgifter, som äro gemensamma för en större eller
mindre grupp, såsom till pensionsväsendet, stiftsadjunkter, kontraktsprostar,
den reserv av prästerlig arbetskraft, som pastorsadjunkterna utgöra, samt stiftsintendenterna.
Till sådana ändamål — och endast till dem — bör den allmänna
kyrkoavgiften användas. Därest den göres fast, kan den emellertid vid tillväxt
i antalet skattekronor komma att avkasta mer än som åtgår för pastoratens
gemensamma ändamål. Överskottet skulle i sadant fall, enligt vad som synes
vara- åsyftat med yrkandena på fast avgift, användas såsom tillskott till pastoraten.
Detta innebär, att i strid med nyssnämnda princip avgifter från ett
pastorat användas till avlönande av präster i ett annat. Jag kan därför icke
ansluta mig till förslaget örn en fast kyrkoavgift utan anser i likhet med de
sakkunniga, att avgiften bör vara rörlig.

Vid en fast kyrkoavgift skulle en del av landsbygdens prästlönekostnad
kunna överflyttas på städerna, därest skatteunderlaget i dessa växte. I motsatt
fall skulle landsbygdens befolkning få bära allt större del av kostnaderna
för de gemensamma ändamålen. Även örn det första alternativet förefaller mera
sannolikt, åtminstone för det närmaste tiotalet år, är det tydligt, att en fast
kyrkoavgift kan komma att få helt andra följder, än dess förespråkare måhända
tänkt sig. Under hänvisning till vad jag tidigare i dag anfört angående förslagen
att åstadkomma skatteutjämning på prästlöneväsendets område, får jag
såsom min mening framhålla, att ökad skatteutjämning på ett rationellare sätt
vinnes genom utbyggande av den allmänna skatteutjämningen än genom att
göra kyrkoavgiften fast.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

213

Kap. II. Försiiljningsfrågor.

Jag övergår till frågan om försäljning av kyrklig jord.

Av ålder har ansetts, att den kyrkliga jordegendomen icke må avyttras annat
än i ytterligt nödfall.

1686 års kyrkolag föreskriver sålunda i 26 kap. 6 §, att kyrkans fasta
jordagods må ingen föryttra utan högsta nödtorft eller nytta samt Konungens
vetskap och tillåtelse.

Beträffande särskilt prästerskapets boställen föreskrives i 1723 års prästerliga
privilegier, att alla präster i gemen ma oförändrat njuta och behålla efter
gammal hävd sina hemman, prästgårdar i städer och på landet, indelningsstommar
vid deras annexer, tomter, kapellanshemman och boställen, utjordar,
ängstegar, torp, bergsbruk och kvarnställen med alla deras tillhöriga ägor och
lägenheter, vad namn de hava, som antingen urminnes hävd är på, eller av andra
lagliga skäl kunna bevisas därtill lyda.

Så länge de prästerliga befattningshavarna själva innehade sina boställen,
kunde på grund av prästerskapets privilegier boställe eller del därav icke avhändas
innehavaren utan hans samtycke. Försäljningar voro ock sällsynta, och
då de förekommo, var syftet vanligen blott att utbyta bostället mot ett mera
välbeläget sådant. Byten voro i äldre tid icke ovanliga.

Enligt § 77 regeringsformen har Konungen icke befogenhet att avhända kronan
henne tillhörig fast egendom. Utan riksdagens samtycke kan Konungen
alltså icke förordna örn eller godkänna försäljning av boställen, som äro kronan
tillhöriga. På grund av den annorstädes behandlade, hos de administrativa
myndigheterna länge förhärskande åsikten, att även ecklesiastika boställen i
allmänhet vore kronans och endast i undantagsfall tillkommit annorledes än
genom förläning eller anslag från kronan, har man länge ansett riksdagens
samtycke erforderligt för försäljning av så gott som all boställsjord.

Ehuru prästerskapets privilegier efter ordalagen blott tillförsäkra de enskilda
prästerliga befattningshavarna bibehållandet av de till deras befattningar knutna
egendomarna, så har man i senare tid ofta uppfattat privilegierna såsom
en till hela den svenska kyrkan riktad försäkran.1 I enlighet med denna uppfattning
har man också ansett kyrkomötets bifall erforderligt för avhändande
av kyrklig jord.

Det ligger i sakens natur, att det måste kännas onödigt tyngande att för

1 Se t. ex. prästeståndets uttalande vid 1859—60 års riksdag under förarbetena till 1862 års
förordning i bilaga Å till utredningsmännens betänkande.

Historik.

214

Förslag om
vidsträcktare
försäljning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

varje avhändelse fran ecklesiastikt boställe av även de minsta markområden till
väganläggmngar o. d. nödgas inhämta samtycke av såväl riksdagen som det i
regel endast vart femte år sammanträdande kyrkomötet.

En förenkling härutinnan infördes också i samband med 1910 års lagstiftning.
I 62 § i den ecklesiastika boställsordningen, som tillkommit under medverkan
av kyrkomötet, inrymdes salunda at Kungl. Maj:t befogenhet att örn
prästgård med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet vore olämpligt
belägen eller boställe eller del därav eljest på grund av särskilda omständigheter
ej kunde bibehållas för sitt ändamål utan synnerlig olägenhet
eller utarrenderas mot skälig avgift, bostället eller del därav finge efter
Konungens beprövande utbytas mot annan fastighet eller ock försäljas.
Detsamma gällde, där löneboställe eller del därav till följd av belägenhet i eller
invid stad eller stadsliknande samhälle kunde med synnerlig fördel styckas
till tomter.

Den möjlighet att i administrativ ordning giva tillstånd till avhändande av
boställsjord, som sålunda öppnades, avsåg emellertid icke någon realisation
av den kyrkliga jorden. Tvärtom betonades vid stadgandets tillkomst gentemot
da framfört förslag om allmän försäljning av de ecklesiastika boställena, att
möjligheten att medgiva försäljning borde användas med stor sparsamhet! De
åsyftade uttalandena (av det särskilda utskottet vid 1909 års riksdag och av
1910 års riksdag) återgivas i utredningsmännens betänkande sidorna 63 och 64,
vartill jag tillåter mig hänvisa.

I praxis har försäljningsmöjligheten enligt 62 § boställsordningen tillämpats
i ett icke obetydligt antal fall. Därjämte har ock förekommit, att avhändande
av kyrklig jord ägt rum i ursprungligen gällande ordning, nämligen efter
särskilt medgivande av riksdag och kyrkomöte.

s ^unsl- Majit har icke förordnat örn försäljning annat än då pastorat begärt
sådan eller, då ansökan skett från annat håll, vederbörande pastorat icke motsatt
sig försäljning.

. Genom laSen den 4 januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig
jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt vidgades
möjligheterna att avyttra boställsjord. Jämte det de dittills gällande stadgandena
i 62 § boställsordningen upptogos i nämnda lag under 2 § i huvudsak oförändrade,
upptogs nämligen i lagen under 3 § även ett stadgande örn friköp av
lägenheter å bl. a. prästlönejord. Motivet härför var detsamma som för den
s. k. ensittarlagen.

Under de sistförfluten årtiondena hava åtskilliga yrkanden framställts, åsyftande
en vidsträcktare försäljning av kyrklig jord. En närmare redogörelse
härför har lämnats av 1927 års sakkunniga i deras betänkande, del II, bilagorna
4 och 5, varför jag här redogör blott för några huvudpunkter.

I skrivelse den 4 maj 1920 (nr 179) anhöll riksdagen i anledning av väckta
motioner, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta örn utredning, i vad mån den
ecklesiastika jorden inom riket måtte kunna i vidsträcktare omfattning än vad

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

som för det dåvarande vore författningsenligt möjligt styckas och upplåtas i
och för nybildning av mindre men självständiga jordbruk. Därvid uttalade
riksdagen, dels att vida kraftigare åtgärder än dittills borde från statens sida
vidtagas för att bereda tillgång på jord för egnahemsändamål och att darvi
först och främst krono- och annan publik jord borde komma i fråga, dels och
att en eventuell lagstiftning örn styckning av den ecklesiastika jorden i forsta
band borde avse sådan jord, som i avseende på läge och andra omständigheter
kunde anses lämplig och som på grund av byggnadernas beskaffenhet vore svar
att utarrendera, samt att ur skogsvårdssynpunkt det allmännas intresse beaktades.
„„ „ . . , .

Vidare anhöll riksdagen i skrivelse den 2 juni 1923, nr 313, i anledning

av en inom riksdagen väckt motion och under åberopande av ett av andra
lagutskottet över motionen avgivet utlåtande, att Kungl. Majit tacktes låta
utreda, under vilka betingelser i vidare mån än då vore medgivet möjlighet
måtte beredas till upplåtande av tomtmark från ecklesiastika löneboställen, samt
för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen föranleddes. I utskottsutlåtandet
anfördes, bland annat, att avfattningen av 62 § ecklesiastik boställsordning
ej medgåve tillgodoseende av behovet av markupplåtelse för tomtbehov
å ecklesiastika boställen, varför det syntes önskligt, att en utvidgning av lagrummets
tillämplighetsområde kunde för ändamålet åvägabringas. Under förutsättning
att vid bestämmelsernas utformande tillfredsställande garantier bereddes,
för att desamma ej komme till användning utom då en under utveckling
redan varande eller eljest av förhållandena starkt betingad samhällsbildning
krävde en dylik markupplåtelse, syntes den ifrågasätta utvidgningen
av tillämplighetsområdet för lagrummet ej behöva komma i strid med det
prästerliga avlöningsväsendets ekonomiska intressen. Vid utredningen borde
beaktas, att för marken erhölles ett vederlag, som motsvarade dess tomtvärde.

I skrivelse den 7 maj 1924, nr 142, i anledning av två inom riksdagen väckta
motioner och under åberopande av jordbruksutskottets av riksdagen godkända
utlåtande hemställde riksdagen därefter, att Kungl. Majit måtte skyndsamt
föranstalta om utredning rörande beredandet av större mojligheter for
upplåtande av ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem samt för
riksdagen framlägga de förslag, som därav kunde föranledas. I utskottsutlatandet
erinrades till en början örn 1920 års riksdagsskrivelse, och uttalades
vidare, att vad i riksdagsskrivelsen anförts om statens intresse att främja upplåtelse’
av egna hem och självständiga mindre jordbruk agde. ökad giltighet, att
den ecklesiastika jordens belägenhet och beskaffenhet i övrigt gjorde den särdeles
lämplig för sådana upplåtelser samt att en försäljning av den ecklcsia
stikå jorden, på grund av de otillfredsställande förhållanden i avseende å
boställenas bebyggande och hävd, som förelåge å de ecklesiastika boställena, i
många fall vore förmånligare än deras fortsatta utarrendering. I första hand
borde därför ifrågakomma upplåtelser från löneboställen, beträffande vilka av
angivna orsaker en dylik disposition syntes vara den ekonomiskt bästa utvägen.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 287.

Emellertid borde jämväl annan ecklesiastik jord kunna tagas i anspråk för tillgodoseende
av det ändamål, varom då vore fråga. Beträffande upplåtelserna
syntes i huvudsak kunna läggas till grund liknande principer med dem, som i
motsvarande avseende gällde eller komme att gälla beträffande kronans domäner.
Vid den ifrågasatta utredningen borde emellertid beaktas bland annat,
att avhändande icke ägde rum till förfång för ett rationellt utnyttjande av
värdefulla skogsmarker, som förefunnes å många av dessa egendomar.

Sniga. 1927 årS sakkunni°a hava framställt följande förslag i försäljningsfrågan:

A. Eör undvikande av en fortsatt förlustbringande förvaltning av prästlönejord
bör sådan jord i avsevärt större utsträckning än hittills skett bliva föremål
för försäljning. I sådant syfte böra dels härför nu gällande grunder förtydligas
eller utvidgas, dels ock en fast ordning skapas till reglering såväl av initiativet
till som av förfarandet i övrigt vid föryttring av sådan jord.

De allmänna grunderna för försäljning av löneboställe eller del av sådan
egendom upptagas i lag och böra innefatta bemyndigande för Kungl. Maj :t att
i angivna fall förordna örn sådan försäljning.

I. Såsom allmän förutsättning för försäljning skall gälla, att den nettoavkastning,
egendomen såsom arrendefastighet lämnar och under en överskådlig
tid framåt kan förväntas lämna, i avsevärd mån understiger normal ränta å
egendomens saluvärde. Såsom en ungefärlig norm för den härvid nödiga jämförelsen
antages, att arrendeavkastningen understiger den angivna räntan med
30 procent.

Åtgärder för försäljning i här angivna fall av jord tillhörande löneboställe
inriktas i första hand på föryttring av:

a) torp och andra bebyggda mindre lägenheter, vilka lämpligen kunna frånskiljas
resp. huvudfastigheter:

b) obebyggda utjordar, utmarksskiften och andra dylika ägor, vilka, såsom
avskilt belägna från huvudgården eller inneslutna inom annan fastighets ägoområde,
icke med fördel kunna brukas tillsammans med huvudgården;

c) i stad eller i annat samhälle med tätare bebyggelse belägna jordområden,
som pa giund av denna sin belägenhet hava särskilt högre saluvärde såsom tomtmark;
samt

d) hela egendomar, som sakna åbyggnader eller å vilka befintliga byggnader
äro ofullständiga eller i dåligt skick.

Styckning av löneboställe för försäljning i lotter må icke företagas på sådant
sätt och under sådana förhållanden, att befintligt byggnadsbestånd icke kan
ekonomiskt utnyttjas.

Huruvida och i vad mån vid försäljning av särskild styckningslott befintlig
skogsmark skall ingå i försäljningen, är — för de fall, att i det till försäljning
avsedda området ingår åker, äng eller därtill odlingsbar mark — reglerat
genom bestämmelser i gällande lag.

Därest vid styckning av boställe för försäljning all befintlig skogsmark

Kungl. May.ts proposition nr 187.

217

icke skulle komma att — med föranledande av berörda bestämmelser — tillläggas
lotten eller lotterna, bör, för den händelse överbliven skogsmark, med
hänsyn till obetydlig areal och därav förorsakad relativt högre förvaltningskostnad,
befinnes icke böra lämpligen bibehållas i allmän ägo, jämväl sådan skogsmark
försäljas.

II. Försäljning av jord tillhörande löneboställe och, i fall som nedan i a)
avses, jämväl prästgård, må härförutom äga rum:

a) då prästgård, med hänsyn till tjänstinnehavarens verksamhet, är olämpligt
belägen och ny prästgård skall av pastoratet av sådan anledning
anskaffas;

b) för friköp, i huvudsaklig överensstämmelse med härom för närvarande
gällande bestämmelser, av lägenhet, varå lägenhetsinnehavaren är ägare av
husen (ensittarlägenheter);

c) för beredande av möjlighet för kyrklig eller borgerlig kommun att tillösa
sig äganderätt till sådana tomt- och andra mindre områden, vilka tidigare blivit
för varjehanda ändamål till kommunen med nyttjanderätt upplåtna (ändamålsupplåtelser);
samt

d) då behov framdeles uppkommer för kyrklig eller borgerlig kommun att
för ändamål, som densamma har att tillgodose, taga i anspråk antingen sådana
mindre områden, som under c) avses, eller ock löneboställe i dess helhet eller
större del därav.

Befinnes löneboställe eller del därav böra under förutsättning, som angives
under I, försäljas, skall menighet, i fall, varom i II d) sägs, äga företräde till
förvärv av fastigheten framför arrendator, som eljest skulle varit berättigad att
därå erhålla hembud.

III. I fråga om initiativet till åtgärd för försäljning av jord tillhörande löneboställe,
då framställning härom icke göres av kommun eller enskild, ävensom
vad angår förfarandet i övrigt vid föryttring av sådan jord skall i huvudsak
gälla vad som i motsvarande hänseende finnes stadgat beträffande kronoegendom.

B. Köpeskillingar för försåld jord tillhörande löneboställe ingå till en särskilt
bildad, för riket gemensam fond, benämnd prästlönejordsfonden. Till
denna fond överföras de för närvarande lokalt förvaltade penningmedel, som utgöra
vederlag för tidigare avhänd prästlönejord (köpeskillingar, expropriationsersättningar
m. m.).

Prästlönejordsfondens uppgift skall vara att bereda möjlighet till en placering
av omförmälda slag av medel i en värdebeständigare valuta än penningar.
I sådant syfte skola för de till fonden överförda och dit eljest inflytande medlen
inköpas skogs fastigheter, så belägna, att de i görligaste mån komma att
utgöra sammanhängande och avrundade skogskomplex.

Beslut i fråga örn inköp av sådana fastigheter meddelas av Kungl. Majit på
förslag av domänstyrelsen.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Vid sidan av prästlönejordsfondens räkenskaper skall uppläggas en särskild
liggare, upptagande för varje församling såväl varje till fonden inlevererat belopp
som ock namnet å den boställsfastighet, varifrån medlen härröra.

Till möjliggörande av att de fastighetsförvärv, som här nämnts, må kunna
äga rum i prästlönejordsfondens namn och för dess räkning gives åt densamma
ställningen såsom särskilt bildat rättssubjekt. Fondens penningbehållning förvaltas
av statskontoret, dess fastigheter av domänverket. I mål, som röra fonden,
skall kammaradvokatfiskalsämbetet äga tala och svara.

I min följande framställning behandlar jag först spörsmålet örn försäljning
för bildande av egna hem, småbruk, tomter, mark för kommunala behov m. m.
Därefter övergår jag till frågan örn försäljning av kyrklig jord på grund av
att jorden icke är räntabel.

Egna hem, I det första spörsmålet hava 1927 års sakkunniga anfört:
småbruk, o

tomter, mark Man har på vissa håll, då riksdagens ovan nämnda skrivelser kommit under
f6rlt°behov~ diskussion, givit uttryck för farhågan, att avyttring av prästlönejord i det
nam. m.°V jordsociala syfte, som i skrivelserna förordas, skulle medföra risk såväl för
1927 års oekonomiska styckningar av bostadsfastigheter som ock i övrigt för ett avsakknnniga.
handande till underpris av de värden, denna jord i befintligt skick representerar.

Egnahemsväsendet vore, har man framhållit, värt allt understöd från statens
och det allmännas sida, men främjandet av denna angelägenhet borde icke få
ske på bekostnad av det ekonomiska intresse, som är knutet vid prästlönejorden.

De sakkunniga hålla före, att någon grund för farhåga i förstnämnda hänseende
icke förefinnes. Enligt de sakkunnigas förslag har man att räkna med
att prästlönejorden redan från rent ekonomiska synpunkter måste komma att
i avsevärd utsträckning bliva föremål för försäljning. Av boställsnämndsordförandes
uttalanden framgår, att ett stort antal boställsegendomar väl lämpa
sig att med ekonomisk fördel styckas till självständiga mindre jordbruk. Särskilt
torde detta vara fallet med obebyggda boställen eller sådana boställen,
som äro i saknad av de viktigare byggnaderna, ävensom de i det föregående
omnämnda till boställen hörande utägor samt torp och andra bebyggda lägenheter.
Det synes kunna på goda grunder antagas, att den boställsjord, som
sålunda skulle komma att utbjudas till försäljning, skall — om man härjämte
räknar med den kronojord, som årligen göres för sådant ändamål disponibel
— för lång tid framåt förslå för ett tillgodoseende från det allmännas sida av
efterfrågan på egnahemslägenheter.

Vad härefter angår den framförda farhågan för ett avhändande till underpris
av prästlönejord må i detta sammanhang erinras örn följande.

Nu gällande bestämmelser örn huru saluvärdet för kronoegendom skall bestämmas
finnas intagna i kungl, förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående
försäljning i vissa fall av kronoegendomar m. m. I nämnda förordning
stadgas, bland annat, att till grund för saluvärdet skall läggas »i orten gängse
skäligt pris». Vid försäljning av jordbruksfastighet efter hembud till vederbörande
arrendator eller utan hembud för egnahemsändamål skall hänsyn
jämväl tagas till »vad egendomen kan bära». Av de sakkunniga -—• de s. k.
kronojordssakkunniga •—■, som avgåvo förslag till de i den omförmälda förordningen
intagna bestämmelserna, anfördes i fråga om värderingsgrunderna,
bland annat, hurusom det läge mycken vikt uppå att saluvärderingen skedde

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 219

på ett i alla avseenden riktigt sätt. Uppenbart vore sålunda, att det måste
tillses, att statens rätt icke träddes för nära genom att värdet sattes lägre
än skäligt vore. Men å andra sidan vore det också av stor social betydelse, att
egendomen ej heller åsattes sådana värden, att det av köparen investerade kapitalet
omöjligen kunde förräntas genom det å egendomen bedrivna jordbruket.

Av vad här anförts torde framgå, att icke ens beträffande sådana kronoegendomar,
vilkas försäljning skall äga rum för främjande av egnahemsväsendet,
några värderingsgrunder må tillämpas, som kunna leda till ett avhändande
av egendomarna i fråga till underpris. Följas de för kronoegendomarna meddelade
bestämmelserna i ämnet jämväl viel försäljning av prästlönejord —
vilket från enhetlighetens synpunkt lärer vara att förorda — torde någon försäljning
till underpris av sådan, till intrång för det intresse densamma har
att tillgodose, icke behöva befaras.

Vad särskilt angår det markbehov, varå riksdagen i sin förberörda skrivelse
av år 1923 riktat uppmärksamheten, synes, med de allmänna riktlinjer för
ett vidgat försäljningsförfarande med avseende å prästlönejorden, som ovan
uppdragits, fullt tillräcklig möjlighet beredas att tillgodose efterfrågan på
tomtmark i där åsyftade fall. Ty därest verkligt gynnsamma betingelser för
en samhällsbildning föreligga, torde detta medföra en stegring av jordvärdet
å den därför erforderliga marken i sådan grad, att boställsmarkens dittillsvarande
användning blir oekonomisk. Under här angivna förutsättningar lärer
kravet på markens tagande i anspråk för tomtupplåtelser sammanfalla med
strävandet efter högsta möjliga ränta å markvärdet.

Utredningsmännen hava i ämnet anfört följande:

Det torde icke möta hinder — — -—• — — att genom ett tillägg till
2 § i 1927 års kyrkliga försäljningslag bemyndiga Konungen att på framställning
meddela pastorat tillstånd att avhända sig prästlönejord för sociala
ändamål. Emellertid följer av prästlönejordens rättsliga beskaffenhet — den
väsentligaste delen därav är donerad — att avhändelse i dylika fall icke kan
tillåtas annat än mot fullt vederlag. Då emellertid lika lämplig jord torde stå
till buds i öppna marknaden, saknas anledning att utvidga försäljningsmöjligheterna
i detta avseende. Utredningsmännen föreslå därför ingen ändring i
2 § i den kyrkliga försäljningslagen.

1931 års sakkunniga hava anfört:

De sakkunniga anse, att 1927 års kyrkliga försäljningslag i stort sett tillfredsställande
reglerar de fall, i vilka tillstånd till frivillig försäljning av prästlönejord
må medgivas. De sakkunniga ifrågasätta emellertid, att någon utvidgning
av Kungl. Maj:ts befogenhet att utan samtycke i varje särskilt fall
av riksdag och kyrkomöte meddela sådant tillstånd må kunna genomföras.
I sådant avseende vilja de sakkunniga betona, att de nuvarande formerna för
beviljande av tillstånd till försäljning, nämligen samfällt beslut av Konungen,
riksdagen och kyrkomötet, visat sig lägga hinder i vägen för försäljning till
innehavarna av mindre, med innehavaren ej tillhöriga hus bebyggda lägenheter
samt av odlingsmark å kyrklig jord. I dessa avseenden synes ett starkt socialt
intresse tala för att tillstånd skall kunna meddelas utan besvärande formaliteter.
De sakkunniga anse sig emellertid icke kunna framlägga något förslag
i ämnet.

Ur inkomna utlåtanden må anföras:

Länsstyrelsen i Gävleborgs län befarar, att de nuvarande försäljningsföreskrifterna,
vilka hittills ur såväl allmänt samhälleliga som rent ekonomiska synpunk -

1931 års
prästlöncutredning.

1931 åra
sakkunniga.

Yttranden.

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements chefen.

ter visat sig praktiskt taget fullständigt ofruktbara, genom en deciderat kyrklig
särförvaltning skulle bliva om möjligt ännu mer illusoriska.

Ett par länsstyrelser påpeka, att de av riksdagen framställda önskemålen
icke tillgodosetts av de sakkunniga.

Kammarkollegiet1; Vad angår frågan om de grunder, som böra tillämpas
med avseende å försäljning av kyrklig boställsjord, håller kollegiet före, att
tillräcklig anledning saknas för ett kvarstående vid den för närvarande tilllämpade
restriktiva politiken. För närvarande är försäljning av kyrklig jord
— örn man bortser från friköp av ensittarlägenlieter — medgiven allenast när
försäljningen påkallas för visst kyrkligt ändamål eller en försäljning prövas
från boställets egen synpunkt önskvärd därigenom att jorden på grund av särskilda
omständigheter icke kan för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet
eller mot skälig avgift utarrenderas eller ock jorden kan med synnerlig
fördel styckas till tomter. Även örn sålunda ett anbud av enskild person
att få inköpa dylik jord skulle vara synnerligen fördelaktigt för bostället, kan
det icke bifallas, därest ej, på sätt nyss nämnts, särskilda omständigheter föreligga.
Vidkommande särskilt de strävanden, vilka såväl från statens som sammanslutningars
och enskildas sida framträda att tillfredsställa de krav på
mark för bildande av självständiga jordbruk eller bostadslägenheter, som må
föreligga i samhället, förmenar kollegiet att den kyrkliga jorden icke bör, på
sätt hittills skett, undanhållas berörda verksamhet. Visserligen inbjuda de för
närvarande rådande förhållandena på jordbrukets område i mindre grad till
upprättande av nya jordbruk. Men även nu omsättas i ej ringa utsträckning
särskilt mindre lägenheter, varjämte må erinras, att den nyreglering rörande
förevarande kyrkliga tillgång, varom nu är fråga, är avsedd att vinna tilllämpning
för en längre framtid; och torde kunna emotses att större efterfrågan
åter skall uppkomma. Det torde vara så mycket mindre anledning att den för
ändamålet ofta synnerligen välbelägna kyrkliga jorden undantages från att
lämna sitt bidrag till en dylik utveckling, som ej annat bör ifrågasättas än
att full ersättning lämnas för jorden, samt att inflytande försäljningsmedel
böra placeras i annan värdebeständig egendom, särskilt skogsfastighet. Genom
upprättandet av den av de sakkunniga föreslagna fastighetsfonden, dit dylika
medel skulle inflyta, skulle upplåtelser av ifrågavarande slag och motsvarande
inköp väsentligen underlättas. Emellertid anser kollegiet, att de regler som av
de sakkunniga uppställts för försäljningssystemet äro alltför stela. En närmare
utredning i detta ämne synes påkallad.

Det spörsmål, varom det i förevarande sammanhang rör sig, är, huruvida
man genom ändring i kyrkliga försäljningslagen bör utvidga kretsen av fall,
i vilka Konungen (eller eventuellt annan myndighet) -— utan samtycke i varje
särskilt fall av riksdag och kyrkomöte -—- äger medgiva tillstånd till försäljning
av kyrklig jord.

Innan jag ingår på detta betydelsefulla spörsmål, vill jag endast i förbigående
erinra, att den hittillsvarande möjligheten att med nyttjanderätt erhålla ecklesiastik
mark till tomt för eget hem naturligtvis kommer att fortfarande finnas.

Genom tillkomsten av 1927 års kyrkliga försäljningslag hava framkomna
önskemål om åtgärders vidtagande för att främja uppkomsten av småbruk och

1 I utlåtande Sver 1927 års sakkunnigas betänkande, vilket utlåtande kollegiet åberopat i sitt
senare utlåtande.

221

Kungl. May.ts proposition nr 187.

egna hem i betydande omfattning blivit tillgodosedda, främst genom införande
av bestämmelser om friköp av vissa områden, som förut varit upplåtna med
nyttjanderätt. Att icke åtgärder med än vidare syftning föreslogos riksdagen,
berodde på, såsom framgår av departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet,
att frågan av flera skäl ansågs synnerligen svårlöst och bland annat
avhängig av såväl pågående utredning rörande förändrad och förbättrad förvaltning
av prästlönejorden, som ock spörsmålet om de grunder, varefter en
förestående ny lagstiftning angående det prästerliga avlöningsväsendet kunde
tänkas bliva utformad.

Utan tvivel föreligger emellertid ett mycket betydande socialt intresse av att
tillgång till jord, lämplig för inrättande av egna hem och småbruk, icke saknas.
Jag vill erinra om, att en utvidgning av möjligheten att för detta ändamål utnyttja
den kyrkliga jorden står i full samklang med de sedan många år pågående
strävandena att vinna en förbättring av de sociala förhållandena inom stora
samhällslager av vårt folk genom egnahemsbildning och bildande av
smärre jordbruk såsom ett led i en sund, lugn och naturlig samhällsutveckling.
Visserligen föreligger under förhandenvarande betryckta läge för
jordbruksnäringen i dess helhet, jämväl för det mindre jordbruket, icke någon
större efterfrågan på jord för sådana smärre fastigheter. Fastmer anses
stora ansträngningar, även från det allmännas sida, vara av nöden för
att genom kreditlättnader säkerställa de redan bildade smärre jordbruken
i sina nuvarande ägares fortsatta besittning. Jag erinrar örn det föreliggande
förslaget rörande statlig hjälpaktion at vissa egnahemslantagaie. Emellertid
och då man givetvis måste för framtiden hoppas pa en omsvängning
i konjunkturläget jämväl för jordbruksnäringen och särskilt för det mindre
jordbruket, synes det mig vara självfallet, att den lagstiftning, som nu är
å bane, bör taga hänsyn även till antydda framtidsmöjligheter.

Jag behöver här ej närmare utveckla den utomordentliga vikten av åtgärder,
som motverka folkinflyttningen till städer och industriorter samt i stället
öka den självständiga jordbrukarklassen genom främjande av nybildning av
mindre jordbruk. Man Ilar under diskussionen av denna fråga framfört tanken
på att skrida till lagstiftning i syfte att genom expropriation förvärva enskild
jord för nygrundande av mindre jordbruk. Ett sadant förfarande bör emellertid
näppeligen ifrågasättas på sådana orter, där annan jord är disponibel
för sådant ändamål. Att av de betydande jordkomplex, som den kyrkliga
jorden representerar, en förhållandevis icke obetydlig del skulle kunna avskiljas
till egna hem och smärre jordbruk är sannolikt. Det har också gjorts gällande,
att medan nya småbruk med stora kostnader och ovissa framtidsutsikter
ofta måste bildas i trakter, som mindre väl lämpa sig för jordbruk, kyrklig jord
skulle finnas, som sedan långliga tider legat under odling, men å vilken
hävd och byggnader på ett betänkligt sätt eftersatts. Såsom 1924 ars
jordbruksutskott anfört, är den ecklesiastika jordens belägenhet och beskaffenhet
sådan, att den särdeles väl lämpar sig för upplåtelse till egna

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

hem och mindre jordbruk. Denna jord är i allmänhet väl belägen med avseende
å kommunikationer samt ofta av god beskaffenhet ur jordbrukssynpunkt.
Möjligheterna för egnahemsbyggare att på lägenheter, upplåtna från sådan jord,
erhålla sin bärgning, torde därför vara mycket goda. Jag vill dock här göra ett
inpass för att icke bliva missförstådd. De kyrkliga jordbruksfastigheterna höra
icke till storgodsens kategori. De representera tvärt örn det medelstora och det
mindre jordbruket. De kunna med avseende å storleksordning rent av sägas
representera ett optimum i ekonomiskt och socialt avseende. De äga den storlek
och i regel lämpliga ägoblandning, vilken lämpar sig för det slag av jordbruk,
som väl föder en familj utan extra biförtjänster, men icke heller för sin drift erfordrar
alltför stor arbetskraft utöver den, som brukaren själv och hans familj
förfogar över.

I detta sammanhang vill jag vidare betona, att i hittillsvarande administrativ
praxis det icke — åtminstone icke avsiktligt — förekommit, att tillstånd till
försäljning givits utan att köpeskillingen motsvarat det försåldas fulla värde,
därvid jag naturligtvis bortser från värdet å anläggningar, som bekostats av
köparen i egenskap av nyttjanderättshavare. Från intet håll torde heller, såvitt
jag vet, yrkats, att ecklesiastik jord skulle tagas i anspråk för sociala ändamål
annat än mot full ersättning. Det sociala intresse, som skulle tillgodoses genom de
ifrågasätta försäljningarna, är icke i första hand intresset av att bereda jord för
underpris åt personer, som icke med egna eller av det allmänna tillhandahållna
medel kunna betala jordens verkliga värde, utan intresset att i trakter, där utbud
av jord, lämplig för egnahemsbildning, är för litet i förhållande till efterfrågan,
bereda ökad tillgång till sådan jord.

Församlingarnas intresse av att ernå största möjliga avkastning å sitt i boställena
nedlagda kapital kommer givetvis att bliva en drivfjäder för församlingarna
att taga initiativ till försäljning av sådan jord, varå arrendeavkastningen
är för låg i förhållande till kapitalvärdet. En sådan drivfjäder har i stor utsträckning
hittills saknats. Jag erinrar örn 1927 års sakkunnigas uttalande att
det i själva verket icke föreligger stor anledning till farhåga, att församlingarna
skulle visa sig ovilliga att biträda från ekonomisk synpunkt välgrundade försäljningsförslag.
Enligt den erfarenhet, som hittills vunnits, hade församlingarna
tvärtom i allmänhet varit benägna att förorda föryttring av prästlönejord i
långt större utsträckning än som -—- på grund av den gällande lagstiftningen —
kunnat i administrativ ordning medgivas. Med de utvidgade försäljningsmöjligheter,
som jag förordar, torde vara att förvänta, att de sociala intressena ännu
mera än hittills komma att bliva tillgodosedda genom församlingarnas medverkan.

Av det anförda framgår, att det synes mig påkallat — och häri nödgas jag
intaga en gent emot 1931 års sakkunniga avvikande ståndpunkt — att för underlättande
särskilt av egnahemsbildningen åvägabringa vissa lättnader i formerna
för den kyrkliga jordens försäljning. Jag anser mig därför böra i huvud -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

223

saklig överensstämmelse med de i detta hänseende av 1927 års sakkunniga framlagda
förslagen föreslå, att Konungen må kunna medgiva att kyrklig jord försäljes
för bildande av smärre jordbruk och egna hem eller för främjande av
annan samhällelig fördel, då fråga är örn dels tomtmark i eller invid
stad eller annan ort med tätare bebyggelse eller i grannskap till större industriell
anläggning, dels bebyggda jordbrukslägenbeter, såsom torpställen eller
nyodlingar, dels utjordar eller utmarksskiften, som äro avskilt belägna, dels ock
andra ägor, som utan kännbar olägenhet kunna avskiljas från den fastighet till
vilken de höra, under förutsättning i övrigt, att vederlaget icke får understiga i
orten gängse skäligt pris samt att avhändelsen icke är till olägenhet för det allmänna.
Vid bestämmande av detta pris skall hänsyn icke tagas till värdet av
förbättringar, vilka jorden vunnit genom arbete eller kostnad, som köparen i
egenskap av nyttjanderättshavare nedlagt å densamma. Vad särskilt angår de
nyssnämnda torpställena, så är det att märka, att innehavarna av dem, vilka
ofta lång tid, ibland i flera generationer, brukat dem, i icke få fall uppodlat
dem eller å dem nedlagt kapital och arbete, vilkas frukter icke skulle komma
dem själva till godo, därest de icke få förvärva äganderätten till torpen. Det
synes därför vara billigt och rättvist att möjlighet till inlösen av torpen beredes.
Vad vidare beträffar den av 1931 års sakkunniga omnämnda odlingsmarken
torde densamma inrymmas under den ovan uppräknade kategorien av
till försäljning lämpliga boställsägor. Jag finner det rimligt, att i de fall, då
pastoraten icke själva vilja uppodla den, möjlighet beredes annan att göra den
fruktbringande.

Den kyrkliga försäljningslagen upptager, såsom jag redan nämnt, i 3 §
bestämmelser, enligt vilka under vissa närmare angivna förutsättningar friköp
av lägenheter å prästlönejord kan medgivas. Jämlikt 5 § samma lag lämnas
medgivandet av kammarkollegiet. Förutsättningarna äro, att någon, som
för brukande eller bostadsändamål innehar lägenhet å kyrklig jord, äger
därå beläget för stadigvarande bruk avsett boningshus, vilket lämnar
nöjaktig bostad åt honom och hans familj, och att icke med hänsyn till
olägenhet för fastighet, vartill lägenheten hör, för annan, närbelägen kyrklig
fastighet eller eljest för det allmänna försäljning anses ej böra ske. Såsom
ytterligare förutsättning stadgas, dels att lägenhetsinnehavaren tillhörigt boningshus
av beskaffenhet, som nyss sagts, fanns å området uppfört den 1
januari 1926, och dels att minst en fjärdedel av det värde, området med därå
befintliga byggnader äger, belöper å lägenhetshavarens byggnader.

Dessa förutsättningar äro något avvikande från dem, som gälla i fråga örn
lösningsrätt enligt den s. k. ensittarlagen. Enligt ensittarlagen fordras, att
området skall vara upplåtet på innehavarens livstid eller hava under tio år
innehafts av annan än ägaren eller ock den tid, marken innehafts av annan
än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal örn

224

Kungl. May.ts proposition nr 187.

Arronderingar,
åtgärder
beträffande
oräntabel
egtndomm.m.

nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tio år. Någon motsvarande fordran
uppställes ej av den kyrkliga försäljningslagen.

Vidare fordras enligt ensittarlagen, att bostadshus fanns uppfört den 1 januari
1919, medan motsvarande dag i kyrkliga försäljningslagen är den 1
januari 1926.

I dessa två avseenden är alltså den kyrkliga försäljningslagen mera välvillig
mot lägenhetshavarna än ensittarlagen. Å andra sidan är den kyrkliga
försäljningslagen snävare i det hänseendet, att den endast medgiver, att tillstånd
må under vissa betingelser meddelas till avhändelse och alltså -— i motsats
mot ensittarlagen — icke medför någon rätt för lägenhetshavaren att
inlösa. Denna åtskillnad torde emellertid i praktiken icke böra tilläggas alltför
stor vikt. Tendensen vid prövning av friköpsärenden torde gå i riktning mot att,
då tvekan uppstår örn förutsättningarna för friköp föreligga, lagens tillämpning
i möjligaste mån anpassas efter motsvarande rättsliga avgöranden beträffande
tillämpningen av ensittarlagen.

Utredningsmännen hava framhållit, att ensittarlagen, som enligt sin 19 §
icke är tillämplig å kronan tillhörig jord, i stor omfattning gäller för den
kyrkliga jorden, enär det övervägande flertalet av prästboställena vore donerade
av enskilda eller anskaffade av församlingarna och alltså icke tillhörde
kronan. I anslutning härtill hava utredningsmännen föreslagit, bland annat,
för att uppnå ett förenklat förfarande för friköpen, att ensittarlagen skulle
göras tillämplig även å de av kronan anslagna boställena och att sålunda den i
kyrkliga försäljningslagen och därtill ansluten kungörelse stadgade ordningen
för friköp av lägenheter å kyrklig jord icke längre skulle bibehållas.

De sakkunniga hava icke funnit skäl att vidtaga ändring i fråga örn ensittarlagens
och den kyrkliga försäljningslagens tillämpningsområden i förevarande
hänseende men däremot föreslagit, att friköpsförfarandet, såvitt anginge
kyrklig jord, skulle decentraliseras och närmare anknytas till den ordning,
som gäller om friköp enligt ensittarlagen. För att möjliggöra detta hava
de sakkunniga föreslagit, att det skulle överlämnas åt Konungen att i administrativ
väg bestämma proceduren. De sakkunnigas förslag innebär, att kammarkollegiets
befattning med dessa ärenden skulle upphöra.

En förenkling av det nuvarande friköpsförfarandet, när det gäller lägenheter
å kyrklig jord, är också enligt min mening önskvärd. Sådan förenkling
torde emellertid i betydande mån kunna åstadkommas genom ändringar
i kungörelsen örn tillvägagångssättet vid dessa ärendens handläggning. För
närvarande finner jag ej heller skäl att föreslå borttagande av kammarkollegiets
befattning med friköpen. De sakkunnigas förslag till ändring i bestämmelserna
om friköp har därför icke upptagits av mig.

Jag övergår till frågan örn försäljning av kyrklig jord, som icke,
är räntabel. I sådant hänseende kunna ifrågasättas dels åtgärder för
avskiljande av vissa ägoområden — alltså arronderingsåtgärder — dels också

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

225

genom försäljning och köp skeende omplacering, eventuellt sammanförande av
ecklesiastika förvaltningsobjekt. Det spörsmål, som jag nu behandlar, gäller
alltså försäljning, som åsyftar att göra de kyrkliga avlöningstillgångarna i
högre grad än för närvarande skickade att fylla det med dem avsedda ändamålet,
nämligen att bidraga till prästerskapets avlöning och utvecklingen av
den kyrkliga organisationen och verksamheten samt att lindra den för dessa
ändamål nödvändiga beskattningen.

I fråga om dessa skäl, räntabilitetsskälen, hava 1927 års sakkunniga påpekat,
att intresset att bevara en kommande jordvärdestegring för det ändamål, prästlönejorden
tjänade, icke vore ett bärande skäl mot försäljning i de fall, då
jorden icke lämnade en tillfredsställande ränteavkastning, i det förlusterna på
den dåliga räntabiliteten inom kort bleve större än värdestegringsvinsten. Tilllika,
hava de sakkunniga framhållit, att därest köpeskillingsmedlen för försåld
prästlönejord återplacerades i värdebeständig valuta på sätt de föreslagit, det
sist angivna skälet förlorade ännu mer av sin betydelse.

Utredningsmännen hava, efter omnämnande av de på räntabilitetsskäl stödda
yrkandena örn försäljning, vidare anfört:

Man stöder sig härutinnan på det förhållandet, att den ecklesiastika jordegendomen
för närvarande mångenstädes icke lämnar så stor avkastning, som
köpeskillingen för densamma kan förväntas giva, därest jorden försåldes. Gentemot
denna synpunkt har anförts, att den omständigheten, att boställenas avkastning
icke utgör skälig förräntning av deras saluvärden, icke så mycket
är ett skäl för försäljning som fastmer för reform av sättet för förvaltningen.
Till denna åsikt giva också utredningsmännen sin anslutning och hysa därvid
övertygelsen, att det av dem föreslagna sättet för boställenas förvaltning
kommer att förbättra dessas räntabilitet.

Utredningsmännen anse dock, att man överdrivit räntabilitetens betydelse
i detta sammanhang. Vid all förinögenhetsplacering ställes man inför valet
mellan hög avkastning och större grad av trygghet. Mycket räntabla placeringar
äro vanligen förenade med betydande risk, medan uppnåendet av riskfri
placering förutsätter eftergifter i anspråken på avkastningens storlek. Enligt
utredningsmännens mening bör placeringens säkerhet vara det avgörande
vid bedömandet av frågan örn placeringsobjekt för den kyrkliga förmögenheten.
Från denna synpunkt är placering i jord att föredraga framför varje
annan placerings form. Till utveckling av dessa påståenden få utredningsmännen
erinra örn att den kyrkliga förmögenhetens nuvarande placering har möjliggjort
dess bevarande för sitt ändamål sedan elfte och tolfte seklen. Trots
alla förändringar i tidsförhållandena, krig, revolutioner och andra omvälvningar,
trots de växlande konjunkturerna för jordbruk och skogsbruk fyller
den kyrkliga jorden ännu i dag samma uppgift i kyrkans tjänst som under
medeltiden. Att nu vidtaga åtgärder, som äventyra den kyrkliga förmögenhetens
säkerhet i syfte att bereda högre avkastning för stunden, synes ur
anförda synpunkter icke försvarligt, och anse utredningsmännen därför, att
kyrkans verksamhet bäst tillgodoses därigenom, att prästlönejorden bibehålies
oförändrad, där ej av andra än räntabilitetsskäl försäljning av sådan jord
påkallas.

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 155 höft. (Nr 187.)

1927 åra

sakkunniga.

1931 års
prästlöneutredning.

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

1931 års
sakkunniga.

Myndig heterna.

1931 års sakkunniga hava icke upptagit förslaget om att i större omfattning
än hittills medgiva försäljning av boställen, vilkas avkastning är otillfredsställande.

Ur utlåtandena över förslaget må anföras följande:

Länsstyrelsen i Stockholms län kan icke finna, att det är god ekonomisk politik
att behålla sådana boställen, som äga ringa eller ingen avkastningsförmåga
men likväl förorsaka förvaltningskostnader till stundom stora belopp.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Huruvida lagstiftningen bör medgiva, att ecklesiastik
jord säljes i större utsträckning än hittills, blir en lämplighetsfråga.
Den i 1929 års betänkande förebragta utredningen och de sedermera inkomna
yttrandena över samma betänkande synas giva vid handen, att ett antal ecklesiastika
fastigheter finnas, vilka för närvarande och för överskådlig framtid
lämna alls ingen eller så låg avkastning, att de icke lämpligen böra bibehållas
såsom avlöningstillgång. Den av utredningsmännen (I sid. 65) framställda
anmärkningen, att det här skulle gälla val mellan en hög avkastning och en
större grad av trygghet, synes knappast träffande. Här skulle ju endast vara
fråga örn att bereda möjlighet till försäljning av alltför oförmånliga fastigheter
för att i stället verkställa arrondering av ecklesiastika skogar eller eljest
inköp av skogbärande mark. Visserligen bör, såsom länsstyrelsen redan i yttrandet
den 4 juli 1930 framhållit och nu behöver än starkare betona, stor varsamhet
med hänsyn till växlande konjunkturer iakttagas och församlingens
eller socknens blivande behov av mark uppmärksammas. Men även med iakttagande
härav återstår säkerligen ett avsevärt antal fall, då boställsjord bör
säljas.

Beträffande förutsättningarna för försäljningen hava i 1929 års betänkande
framställts vissa förslag, vilka torde kunna tjäna till ledning vid avgörandet
av de individuella fallen. Särskilt vill länsstyrelsen framhålla, att onödiga
byggnadskostnader med ytterligare kapitalutlägg för kyrkofonden böra undvikas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Bevarandet av den ecklesiastika jorden i det
allmännas ägo har varit och är allt fortfarande ägnat att lända till kyrkans och
dess prästerskaps fromma, och varsamhet i dess avhändande bör förty iakttagas.

Länsstyrelsen i Hallands län påyrkar försäljning av löneboställen av helt obetydlig
storlek, vilkas förvaltning med syner och besiktningar samt därav föranledda
dyrbara resor vore i hög grad oekonomisk, varjämte byggnadskostnaderna
ofta åte upp hela arrendet lång tid framåt. De små spridda boställsskogarna
borde enligt länsstyrelsen säljas eller bortbytas, varvid i många fall
en lämplig reglering torde kunna åstadkommas genom byte med skogar, som
tillhörde domänfonden. Länsstyrelsen anser nämligen, att en ändamålsenlig
reglering av den ecklesiastika jordegendomen vore en nödvändig förutsättning för
att avvinna densamma tillfredsställande avkastning och nedbringa förvaltningskostnaderna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Även örn länsstyrelsen icke delar på sina håll
hysta önskningar om försäljningar av ecklesiastik jord i större omfattning, vill
länsstyrelsen än en gång framhålla lämpligheten av underlättade former för
försäljning av obebyggda utjordar, utmarksskiften eller andra dylika ägor,
vilka, såsom avskilt belägna från huvudgården eller inneslutna inom annan
fastighets ägoområde, icke utan olägenhet kunna brukas tillsammans med
huvudgården och vilkas utarrendering såsom särskilda arrendelotter ställer sig
oekonomisk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

227

Domänstyrelsen anser vägande skäl — arrondering av jorden samt tillgodoseendet
av sociala intressen — tala för att försäljning må kunna komma till
stånd i större omfattning än hittills.

I övrigt hänvisar jag till utlåtandena över 1927 års förslag i det tryekta
sammandraget sidorna 535—576.

Enligt min åsikt bör problemet om försäljning av prästlönejord, vars avkastning
är alltför låg i förhållande till jordens kapitalvärde, icke ses endast
ur synpunkten av det hittillsvarande driftresultatet. Den otillfredsställande
avkastningen torde nämligen i icke ringa grad bero på det nuvarande sättet
för förval trången. Jag erinrar i detta hänseende om de för arrendatorerna synnerligen
betungande och äventyrliga arrendevillkoren, vilka icke kunnat undgå
att inverka på arrendeavgifterna. Dessutom hava under den gångna tiden boställena
till största delen nybyggts i en utsträckning, som icke kan förekomma
i framtiden. Därest, sedan nybyggnadsperioden inom kort är slut, boställena
överlämnas till en förvaltning, vilken bättre än den nuvarande är anpassad
efter boställenas ofta ringa storlek och spridda belägenhet, torde man kunna
förvänta att avkastningen av de hittills oräntabla boställena i många fall blir
normal. I varje fall synes det knappast vara välbetänkt att, innan man vunnit
erfarenhet om verkningarna av det ifrågasatta förbättrade sättet för boställsförvaltningen,
i större omfattning försälja boställen, vilka under det äldre förvaltningssättet
varit mindre räntabla.

Emellertid är det sannolikt, att även med den reformerade förvaltningen
vissa boställen eller delar av sådana på grund av ogynnsamma förhållanden
eller förändringar i jordvärde eller i jordbrukstekniken bliva oräntabla. Detta
kommer med säkerhet att bliva fallet exempelvis med utjordar på längre
avstånd ifrån boställets huvuddel men även med åtskillig annan jord. Redan
den nuvarande lagstiftningen giver emellertid möjligheter till försäljning i
nu avsedda fall. En betydande utvidgning av de äldre möjligheterna till försäljning
av kyrklig jord anser jag emellertid även här böra äga rum. Nu stadgas
i 2 § kyrkliga försäljningslagen, att kyrklig jord må försäljas, utom i särskilt
angivna fall, då den eljest på grund av särskilda omständigheter befinnes icke
kunna för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet eller mot skälig
avgift utarrenderas. Jag föreslår nu en förändring av detta stadgande till att
jorden skall kunna, utom i samma fall som enligt den äldre lagstiftningen,
försäljas, då den eljest på grund av särskilda omständigheter befinnes icke
lämpligen kunna för sitt ändamål bibehållas eller mot skälig avgift utarrenderas.

Det är min övertygelse, att möjligheterna till försäljning av oräntabel boställsjord
komma att utnyttjas i långt större utsträckning än för närvarande,
därest pastoraten omhändertaga boställsförvaltningen. De föreslagna stiftsintendenterna
komma säkerligen i de fall, då boställsjorden visar sig oräntabel,
att både taga initiativ till försäljning och anvisa lämpliga fastigheter — väl i

Departements chefen.

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

regel skogsmark — till inköp i stället för det försålda, varigenom också en
arrondering av jorden ofta kan ernås, eventuellt i samarbete med andra pastorat.

Även i den nu omhandlade frågan angående köp och försäljning för arrondering
samt beträffande oräntabel egendom är det givetvis av betydelse, att
pastoraten lämna sin intresserade medverkan. Redan under nuvarande förhållanden
hava myndigheterna tillämpat en praxis, som vid köp och försäljning
av kyrklig jord fästat avseende vid pastoratens mening och omdöme. Ett
avbrott i denna praxis torde icke vara att förvänta, därest pastoraten, under
det nu föreslagna förvaltningsskicket, skola nedlägga besvär och kostnader på
förbättring av löneboställena. Av betydelse i detta sammanhang är givetvis den
ståndpunkt, som riksdagen intagit vid antagandet av 1927 års kyrkliga försäljningslag.

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ANDRA HUVUDAVDELNINGEN.
Författningsförslagen.

Sedan jag angivit den huvudsakliga ståndpunkt, jag funnit mig böra in- Dcpartementstaga
till de framlagda förslagen, torde jag få övergå till en detaljgranskning
av de föreslagna lagbestämmelserna. Såsom framgår av vad jag anfört i 1
huvudavdelningen, har jag med vissa undantag anslutit mig till de principer
för förvaltningen av prästlönetillgångarna och finansieringen av prästlönekostnaderna,
som kommit till uttryck i 1931 års sakkunnigas förslag. I stort sett
anser jag också de särskilda anordningar, som på dessa områden föreslagits
av bemälda sakkunniga, vara lämpliga.

Då emellertid i de sakkunnigas förslag bestämmelserna om förvaltning av
prästlönetillgångar och finansiering av prästlönekostnader sammanförts med
stadgandena örn lönereglering för prästerskapet i en enda lag samt jag av skäl,
som förut anförts, icke anser mig kunna förorda, att löneregleringsfrågan nu
upptages, har det blivit nödvändigt att vidtaga en genomgripande omredigering
av lagtexten. Därvid har det befunnits lämpligt att, i anslutning till vad
nu gäller, uppdela ifrågavarande bestämmelser på två lagar, nämligen en
ecklesiastik boställsordning och en lag örn kyrkofond. I samband härmed hava
övergångsbestämmelserna, vilka av de sakkunniga inrymts i en särskild lag,
uppdelats å de två författningarna. Åtskilliga paragrafer i de sakkunnigas förslag
hava underkastats en huvudsakligen formell överarbetning, varjämte lag- ■
texten disponerats på annat sätt än i förslaget.

Den av 1931 års sakkunniga intagna ståndpunkten till frågan om försäljning
av ecklesiastik jord har jag, som förut anförts, icke kunnat dela. I följd
härav och då 1927 års sakkunniga, till vilkas ställningstagande jag i det väsentliga
anslutit mig, icke avlämnat något förslag till lagtext, har jag låtit
utarbeta nytt förslag till lag om ändring i den så kallade kyrkliga försäljningslagen.

De nu omförmälda lagförslagen föranleda en del ändringar i vissa andra med
prästlöneväsendet sammanhängande lagar, som äro avsedda att bibehållas.

Enär det är angeläget att snarast möjligt erhålla lagrådets yttrande över

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

de lagförslag, som skola underkastas dess granskning, torde jag för närvarande
fa inskränka mig till en redogörelse för dessa förslag, nämligen

1) förslaget till ecklesiastik boställsordning (bil. 1 A);

2) förslaget till lag örn tillägg till 2 § 2:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj :ts regeringsrätt (bil. 1 B); samt

3) förslaget till lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari
1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt
till upplåtelse av sådan jord under tomträtt (bil. 1 C).

Sedan lagrådets yttrande inkommit, anhåller jag att få, samtidigt med att
nyssnämnda yttrande anmäles, fortsätta detaljgranskningen med övriga författningsförslag.

Jag kommer i det följande att särskilt uppehålla mig vid sådana bestämmelser,
beträffande vilka invändningar framkommit från myndigheter och sammanslutningar,
som yttrat sig i ärendet, eller eljest givit anledning till erinringar
från min sida; i övrigt hänvisas till motiveringen i de sakkunnigas betänkande.

Följande förkortningar komma att begagnas:

prästlöneregleringslagen eller P. L. = lagen den 9 december 1910 om reglering
av prästerskapets avlöning;

nuvarande boställsordning = ecklesiastik boställsordning av samma dag;

nuvarande kyrkofondslag - lagen samma dag örn kyrkofond;

S. K. = de sakkunnigas förslag till lagtext.

Förslaget till ecklesiastik boställsordning.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Motsvarar 1 och 2 §§ i nuvarande boställsordning.

Departements- Paragrafen innehåller allenast definitioner. En terminologisk nyhet, förechefen.
stavad av praktiska skäl, är, att de boställen, vilkas avkastning i sin helhet
ingår till kyrkofonden, i förslaget icke kallas löneboställen utan allmänna kyrkohemman.
Då i förslaget talas örn löneboställe, avses alltså endast de av de nuvarande
löneboställena, som äro lönetillgång för visst pastorat.

2 §.

Motsvarar 54 § 1—3 mom. S. K.

Denna paragraf innehåller de grundläggande stadgandena rörande den reform
av förvaltningen av prästlönetillgångarna, som föreliggande lagförslag åsyftar.

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

I annat sammanhang har redogjorts för de allmänna uttalanden dessa stadganden
givit anledning till bland myndigheter och andra, som yttrat sig i ämnet,
och vilka uttalanden nu vid detaljgranskningen av paragrafen kunna förbigås.

Här må endast omnämnas en detaljanmärkning av länsstyrelsen i Kalmar Yttranden.
län, vilken i princip tillstyrkt förvaltningsreformen. Länsstyrelsen har framkastat,
att pastorat, som uppenbarligen missvårdade löneboställe, skulle kunna
fråntagas förvaltningen, vilken i stället skulle uppdragas åt domkapitlet.

I betraktande av de tvångsmedel, som enligt förslaget kunna komma tiU Bepartementa
användning mot pastoraten, torde ett stadgande av den innebörd länsstyrelsen
föreslår knappast vara behövligt. Härtill kommer, att förslaget saknar regler
för den tilltänkta fastighetsförvaltningen genom domkapitlen. Att överlåta åt
Konungen att bestämma därom liksom beträffande förvaltningen av de allmänna
kyrkohemmanen, torde icke vara lämpligt, och det lärer vara opraktiskt att
nu utarbeta särskilda bestämmelser rörande en förvaltningsorganisation, som
skulle sätta domkapitlen i stånd att i omförmält fall övertaga den direkta förvaltningen
av löneboställen. Att en sådan särskilt anordnad förvaltning mäste
ställa sig ganska dyrbar är också en avhållande faktor.

3 §.

Motsvarar 115 § S. K. Paragrafen har underkastats en formell omredigering.

Ur de sakkunnigas motiv må återgivas följande: kunniga.

I förslaget givas icke detaljerade föreskrifter, hur pastoraten skola utöva
sin beslutanderätt i förvaltningsfrågor och hur pastoratens beslut i sådana
frågor skola bringas till verkställighet. Avsikten är, att lagen örn församlingsstyrelse
härutinnan skall lända till efterrättelse. Beslutanderätten
kommer alltså — åtminstone i frågor av större betydelse — att utövas av
kyrkostämma eller kyrkofullmäktige och verkställigheten att ombesörjas av

kyrkorådet. . .

Då kyrkorådet emellertid icke alltid kan förväntas bliva sammansatt med
hänsyn till den förvaltning av fast egendom, som salunda skall ankomma pa
rådet, anse de sakkunniga, att om pastorat finner erforderligt att tillsätta särskilt
organ för boställsförvaltningen, detta skall få ske. I anledning härav
hava de sakkunniga i förevarande paragraf intagit bestämmelser om ett sådant
organ, vilket — i analogi med benämningen fortsättningsskolestyrelse och biblioteksstyrelse
—- förslagsvis kallats boställsstyrelse.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett, att boställsstyrelsen borde Yttranden,
göras obligatorisk, enär man då enligt länsstyrelsens uppfattning skulle hava
bättre garanti för att förvaltningen bomme i händerna pa pastoratets kunnigaste
och mest intresserade män.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har funnit det vara en olägenhet, att
boställsstyrelsens sammansättning kunde bliva beroende av växlande majoriteter
å kyrkostämmorna.

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

^partert6- Att göra boställsstyrelsen obligatorisk — vilket för övrigt skulle förutsätta
ändring i lagen om församlingsstyrelse — synes icke böra ifrågakomma,
då ju med all sannolikhet fastighetsförvaltningen i många pastorat är av den
enkla beskaffenhet, att dylik särskild styrelse icke är behövlig. Pastoraten
torde själva vara bäst i stånd att bedöma behovet därav.

4 §.

Motsvarar 89 § S. K.

Yttrande. Domkapitlet i Göteborg har örn denna paragraf anfört:

Mot föreskrifterna i denna paragraf har domkapitlet intet att anmärka, men
domkapitlet måste i detta sammanhang framhålla, att domkapitlen icke förfoga
över medel att kunna bestrida de kostnader, som utövandet av den föreslagna
kontrollen och eventuellt beivrande av överträdelser mot gällande bestämmelser
betinga. Domkapitlet anser därför, att i denna paragraf bör införas bestämmelse
om, att domkapitlet för bestridande av utgifter av här ifrågavarande slag
äger från kyrkofonden erhålla såväl gottgörelse för havda kostnader som ock
erforderligt förskott. Tillika synes det domkapitlet böra i denna paragraf närmare
angivas, på vilket sätt den erforderliga kontrollen bör utövas.

En liknande tankegång förekommer i yttrande av domkapitlet i Linköping.

Departements- Förut har betonats, att föreliggande förslag icke innefattar någon avsevärd
chefen. utvidgning av domkapitlens befogenheter. Den omedelbara kontrollen av pastoratens
boställsförvaltning skall sålunda utövas av boställsnämnderna och stiftsintendenterna;
blott i fråga örn fondförvaltningen får domkapitlet enligt 22 § P. L.
tillfälle till mera omedelbar kontroll. Den möjlighet till ingripande, som närmast
står domkapitel till buds, när det gäller t. ex. hävden av ett löneboställe, är att
förordna örn ekonomisk besiktning. Det kan icke förväntas och är ej heller avsett,
att domkapitlen skola lägga sig i förvaltningens detaljer. Men överträdelser av
meddelade bestämmelser kunna lämpligen till domkapitlen inrapporteras av stiftsintendenterna;
skyldighet härutinnan kan inryckas i instruktionen för dem.
I övrigt giver paragrafen domkapitlen tillfälle att ingripa, då till deras vetskap
kommer, att organ, som närmast har kontrollen örn hand, icke uppfyller sina
åligganden. Det bör särskilt beaktas, att örn i något fall domkapitels ombud
finner ekonomisk besiktning otillfredsställande, det endast erfordras hänvändelse
till domaren i orten för omprövning genom laga syn. Det torde
därför mycket sällan bliva fråga örn ett sådant utförande av talan i formlig
rättegång fran domkapitlens sida, som domkapitlen i Göteborg och Linköping
möjligen hava i tankarna, och i de undantagsfall, där sådant kan förekomma,
lärer stiftssekreterarens kvalifikationer förslå; denne skall ju vara juridiskt
bildad.

Några domkapitel hava berört frågan örn behovet av en med speciell sakkunskap
i boställsärenden utrustad föredragande i domkapitlen. Enligt min mening
föreligger behov av en sådan föredragande. Då emellertid domkapitlens arbete

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

233

med boställsärenden kommer att minskas, synes det icke påkallat att inrätta
en ny befattning för ändamålet utan det torde vara lämpligast, att stiftsintendenten
erhåller till biuppgift att lämna domkapitlet erforderligt biträde. Föreskrift
härom bör intagas i instruktionen för stiftsintendenterna.

2 kap. Om prästgård och löneboställe.

Mitt förslag avviker i så måtto från nuvarande boställsordningen och S. K., Departementsatt
föreskrifterna örn ordningen för bestämmande, hur prästgård skall vara an- cl>efen.
ordnad och hur löneboställe skall bebyggas, skiljts från de materiella bestämmelserna
i ämnet och sammanförts i en enda paragraf, 28 §.

Om prästgård.

Bestämmelserna örn prästgård motsvara i allt väsentligt nuvarande stadganden.
Ehuru åtskilliga av nu gällande föreskrifter örn prästgård te sig föråldrade,
har jag dock i likhet med de sakkunniga ansett ändring däri böra företagas
endast med försiktighet. Praxis har nämligen visat sig, oberoende av
lagrummens formulering, följa utvecklingen på hithörande område på ett lyckligt
sätt. Ett ytterligare skäl till varsamhet har varit, att flertalet av landets
prästgårdar uppförts enligt de gamla föreskrifterna.

I det följande kommer jag endast att uppehålla mig vid de paragrafer, som
upptaga nyheter av större vikt eller som eljest föranlett erinringar. I övrigt
hänvisas till motiven i de sakkunnigas betänkande. Några i de sakkunnigas
betänkande anförda allmänna synpunkter torde dock här böra återgivas:

Förmånen av fri bostad åtnjutes i regel i form av prästgård. De nuvarande De sakstadgandena
örn prästgård förete i mångt och mycket drag, som härleda sig från kunniga,
den tid, då prästerna ännu innehade jordbruksboställen. Sålunda återfinnas
stadgandena i en »boställsordning», vari prästen kallas för »boställshavare».

Åtskilliga äldre stadganden angående boställshavares rättigheter och skyldigheter
anses också tillämpliga på prästerna. Då ombyte av präst äger rum, kan
sålunda i vissa fall hållas av- och tillträdessyn å prästgården, därvid likvid
mellan den avträdande och tillträdande prästen uppgöres. Vid ekonomisk besiktning
å prästgård undersökes icke blott, huru pastoratet utan också huru
prästen fullgjort sina skyldigheter, och örn ett område av en prästgård tages i
anspråk för annat ändamål, t. ex. genom expropriation, anses prästen berättigad
till ersättning o. s. v.

Å andra sidan har i de betydelsefullaste avseendena prästens ställning som
boställshavare upphört redan genom 1910 års lagstiftning, i det att pastoratet
ålagts hela nybyggnads- och underhållsskyldigheten beträffande prästgårdsbyggnaderna.
Prästen har således därigenom i dessa avseenden likställts med
en person, vilken enligt tjänstavtal tillförsäkrats fri bostad såsom löneförmån.

Enligt de sakkunnigas mening bör prästen ej heller i övriga avseenden längre
betraktas som boställshavare.

De sakkunniga föreslå därför, att av- och tillträdessynen å prästgård av -

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Yttrande.

Departements chefen.

Yttrande.

Departements chefen.

Yttranden.

skaffas samt att vid ekonomisk besiktning å prästgård boställsnämnden skall
konstatera befintliga brister utan att ingå i prövning av frågan, huruvida de
uppkommit genom prästens vanvård. Skulle prästen eller annan, som eljest
uppbär de med tjänsten förenade löneförmånerna, göra sig skyldig till vanvård
eller åverkan, blir förhållandet att bedöma närmast enligt samma regler
som äro tillämpliga i fall av vanvård av hyresgäst. Å andra sidan skola
prästens rättigheter icke sträcka sig längre än till att erhålla prästgård av lagstadgad
beskaffenhet. Han skall alltså vara skyldig att finna sig i förändringar
i prästgården och dess område, blott därvid iakttages, att förmånerna
icke bliva mindre, än lagen avser att tillförsäkra honom.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

Ämbetsverken finna sig ej övertygade örn lämpligheten att vidtaga ändring
i prästens ställning som boställshavare.

De komplicerade bestämmelser, som gälla för boställshavare, torde icke behöva
tillämpas på innehavare av prästgård. Jag ansluter mig därför till de
sakkunnigas ståndpunkt i detta avseende.

5 §.

Motsvarar närmast 55 § första och andra styckena i S. K. samt 3 § i nuvarande
boställsordning.

I fråga örn platsen för förläggande av ny prästgård har länsstyrelsen i Uppsala
län invänt:

Enligt förslaget skall ny prästgård förläggas å löneboställe eller å annat
område, »som av pastoratet erbjudes». Exempel saknas icke på att från pastoratets
sida föreslagits prästgårdstomt, som, antingen på grund av sin naturliga
beskaffenhet eller grannskapet, varit olämplig för ändamålet. Boställsnämnden
bör därför erhålla friare händer även i avseende å förläggningen av prästgården.
Förläggningen synes böra av domkapitlet godkännas.

Jag ansluter mig till S. K. Den passus i lagtexten, mot vilken länsstyrelsen
i Uppsala län vänder sig, återfinnes i gällande bestämmelse, och det kan icke
anses ådagalagt, att en förändring är av behovet påkallad.

6 §.

Motsvarar 56 § S. K. och 4 § i nuvarande boställsordning.

Bestämmelsen att, där sådant prövas erforderligt, garage må inrättas är
nytillkommen.

Domkapitlet i Luleå har anfört, att örn garage skall motsvara sitt ändamål
det måste vara ombonat, så att det kan hållas varmt om vintern, samt yrkat,
att bestämmelse därom måtte införas i lagen.

Domkapitlet i Linköping har uttalat, att till komministers laga hus borde
räknas såväl visthus som tvättstuga, enär intet skäl kunde anföras, varför icke
komminister lika väl som kyrkoherde vore i behov av sådana hus.

Kungl. Majda proposition nr 187.

235

Stadgandet i 9 § 2 morn., att andra laga hus än boningshus — om vilket Departemeutsnärmare
föreskrifter lämnas i första stycket — skola uppföras efter ortens
sed av ändamålsenliga byggnadsämnen är tillämpligt även å garage. Härav
torde följa, utan att särskilt stadgande därom erfordras, att garage skall uppföras
på sätt som motsvarar behovet.

I anledning av det av domkapitlet i Linköping framförda önskemålet vill
jag till en början understryka, att enligt paragrafens ordalydelse visthus och
tvättstuga å komministersgård må uteslutas endast, örn de prövas kunna undvaras,
vilket icke torde inträffa, örn icke nödigt utrymme för förvaring av livsförnödenheter
o. dyl. samt möjlighet till tvätt på annat sätt beredes komministern,
låt vara att anordningarna härför bliva av enklare slag. För övrigt lärer vid
uppförande av nya prästgårdar för kyrkoherdar mera sällan förekomma att
visthus och tvättstuga byggas såsom särskilda hus, utan tendensen i
byggnadssättet går snarare mot ett sammanbyggande av de olika lokalerna.

För min del är jag icke beredd att övergiva den nuvarande principen att förmånerna
för högre tjänst skola vara något större än för lägre tjänst. Till slut
må ånyo betonas vad förut inledningsvis framhållits, att landets flesta prästgårdar
redan uppförts enligt hittillsvarande föreskrifter. Jag har sålunda ej
funnit skäl att ändra S. K.

7 §.

Motsvarar 57 § S. K.

S. K. upptager endast stadgandet i 1 morn., vilket motsvarar 5 § nuvarande
boställsordning.

Då det numera mångenstädes anses lämpligt att i boningshusets källarvåning
inrätta tvättstuga och andra utrymmen, som tidigare plägat uppföras fristående,
har den nu gällande inskränkningen i rätten att sammanbygga laga hus
borttagits.

Prästföreningen har hemställt, att det uttryckligen måtte medgivas stads- Yttrande,
pastorat att, där särskilda förhållanden sådant motiverade, bereda bostad för
flera präster i samma prästgårdsbyggnad.

Då önskemålet att kunna inrätta tjänstebostäder åt två präster i samma bygg- Departementsnad
synes mig berättigat beträffande städer och stadsliknande samhällen, har chefen,
jag såsom 2 mom. tillfogat en föreskrift, att Konungen äger lämna tillstånd till
inrättande därstädes av dylik kombinerad tjänstebostad. Det torde icke möta
större svårigheter för boställsnämnden att träffa avgörande, huru denna i övrigt
skall vara inrättad, med ledning i tillämpliga delar av föreskrifterna om huru
bostäderna för vardera befattningshavaren skola vara beskaffade.

8 §.

Motsvarar 58 § S. K. och 6 § i nuvarande boställsordning.

S. K. saknar i båda momenten orden »eller kapprum», oell 1 mom. S. K. upptager
i sista punkten oförändrat nu gällande stadgande: »Där vid ny- eller

Yttranden.

236 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ombyggnad av boningshus ett brandfritt valv finnes vara av behovet påkallat,
skall sådant inrättas.»

Yrkanden hava framställts örn åtskilliga tillägg till paragrafen enligt dess
lydelse i S. K. Sålunda har domkapitlet i Visby yttrat:

I § 58 mom. 1 bör efter expeditionsrum tilläggas: »som möbleras av pastoratet».
Även om prästen jämväl för sitt enskilda behov begagnar expeditionsrummet,
är det ej mer än rätt och billigt, att pastoratet, som också begagnar
rummet, bekostar möbleringen, då ju prästen får bekosta städningen och uppvärmningen.
Sådan fördelning av kostnaderna för hållande av expeditionsrummet
i ordentligt skick torde också tämligen väl överensstämma med gällande
rättsuppfattning på förevarande punkt.

Domkapitlet i Lund har anfört:

Bestämmelserna örn prästgård böra göras tänjbarare. Man får i annat fall
den uppfattningen, att prästgård allenast skall hava till ändamål att bereda
prästen bostad. I stället bör åt dessa bestämmelser givas den avfattningen, att
lokal för konfirmationsundervisningen och för det frivilliga kyrkliga arbetet
ävenledes bör beredas inom prästgården. Och helst på ett sådant sätt, som uppmuntrar
vederbörande byggnadsskyldig till inredande av dylika lokaler. Mångenstädes
är ju svårt att få lämpligt rum till konfirmationsundervisningen — icke
alltid kan skollokaler stå till förfogande, särskilt nu när prästens självskrivenhet
tili ordförandeskapet i skolrådet är borttagen och konflikter alltså kunna
antagas uppstå örn sådant disponerande av skollokaler.

Vidare har domkapitlet i Luleå uttalat:

Föreskrifterna i 58 § rörande boningshus för kyrkoherde respektive komminister
innehålla bl. a. bestämmelsen om »en eller två förstugor» men däremot
intet örn kapprum eller klosettanordning. Dessa senare bekvämligheter torde
visserligen få anses inbegripna i orden »erforderliga garderober», men detta
är visst icke självfallet, och då en ny lag nu föreslås, synas föreskrifterna i
dessa stycken böra förtydligas, då därigenom tvister vid syneförrättningar
kunna förebyggas. En förstuga på en nutida prästgård kan väl icke tänkas.
I stället för »en eller två förstugor» bör stå »nödiga jförstugor», och tydlig föreskrift
bör tillfogas örn kapprum, som kan uppvärmas, och om klosettanordning.

Önskemål örn inrättande av brandfria valv hava framkommit från ett pär
håll. Domkapitlet i Växjö har velat utvidga den föreslagna bestämmelsen därhän,
att där pastorsexpedition är inrymd i redan uppförd prästgård eller skall inrymmas
i tillämnad prästgård, brandfritt valv skall vid ny- eller ombyggnad
av sådant boningshus inrättas. Riksarkivet har efter inhämtande av yttranden
i ämnet från landsarkivarierna anfört:

Då i 1910 års ecklesiastika boställsordning, 6 §, infördes bestämmelsen, att
vid behov brandfritt valv skall inrättas vid ny- eller ombyggnad av prästgårdsbyggningar,
innebar detta ett stort framsteg till kyrkoarkivens skydd
mot eldfara. Emellertid har det, såsom framgår av några i landsarkivariernas
skrivelser anförda exempel, i många fall visat sig, att bestämmelserna icke efterföljts,
eller att de tillämpats på ett opraktiskt och ineffektivt sätt. Boställsordningens
ersättande med en prästlönelag bereder nu ett tillfälle, som icke
torde böra lämnas obegagnat, till förtydligande av dessa bestämmelser och till
ytterligare förbättrande av kyrkoarkivens lokalförhållanden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

237

Enligt riksarkivets uppfattning behöver i lagen utsägas, att syftet nied det
brandfria valvets inrättande är arkivaliers skydd. Vidare synes det nödvändigt
att intaga bestämmelser, som giva säkerhet, att vid behov, alltså då ej på annat
sätt, exempelvis genom brandsäkra dokumentskåp, är sörjt för arkivaliernas
brand- och fuktfria förvaring, dylika lokaler verkligen bliva på ett tillfredsställande
sätt inrättade. Detta torde bäst ske genom föreskrift örn obligatoriskt
samråd i ämnet med vederbörande arkivmyndighet.

Vad stadsarkivarien i Stockholm anfört örn lämpligheten att giva bestämmelserna
en form, som passar även för förhållandena i huvudstaden och som
medgiver användning av andra betryggande arkivlokaler än valv, synes samtidigt
böra uppmärksammas.

Riksarkivet får alltså i underdånighet hemställa, att slutet av 58 § mom. 1
måtte få en lydelse av i huvudsak följande innehåll:

»---en eller två förstugor. Vid ny- eller ombyggnad av boningshus

eller annan lokal inom vilken kyrkoarkivalier förvaras, skall, där ej fullt
brandsäkra, för arkivet i dess helhet tillräckligt rymliga skåp av vederbörande
arkivmyndighet anses tillfyllestgörande, arkiwalv eller annan brand- och
fuktfri arkivlokal efter samråd med nämnda myndighet inrättas, där så ske
kan i omedelbar anslutning till expeditionen.»

I landsarkivariernas åberopade yttranden har framhållits, bl. a., att brister
med avseende å vården av kyrkoarkivalierna ofta påtalats och förstörelse genom
brand eller skada genom fukt ej sällan förekommit samt att, även där brandfria
valv inrättats, dessa i flera kända fall på grund av valvens förläggning,
ibland avlägset från expeditionen, eller genom användande av olämpligt material
visat sig på grund av fukt eller eljest mindre användbara eller oanvändbara.

Det av domkapitlet i Lund framställda förslaget om mera tänjbara bestäm- Departements

dlofCQ

melser örn prästgård anser jag av flera skäl icke genomförbart. Säkert är
att man kan räkna med starkt motstånd från pastoratens sida mot detta förslag.

Till frågan örn uppvärmning och städning av pastorsexpedition har jag anledning
återkomma vid 12 §.

Domkapitlets i Luleå anmärkningar har jag funnit mig kunna tillmötesgå
så tillvida, att i lagtexten efter orden »en eller två förstugor» tillagts orden
»eller kapprum». Med kapprum lärer nämligen enligt gängse terminologi avses
en omedelbart innanför ingångsdörr belägen tambur eller liknande utrymme,
och där sådant finnes, förefaller förstuga onödig; dennas huvudsakliga funktion
är väl egentligen att tjänstgöra såsom vindfång. Vad åter angår anordnandet
av klosett påpekas att, där hemlighus icke uppföres såsom särskild byggnad,
detsamma i stället måste ingå i, d. v. s. sammanbyggas med boningshuset
i form av klosettanordning.

Frågan örn inrättande av arkivlokal kan tydligen här upptagas endast såvitt
angår prästgård. Enligt gällande författningar av år 1924 är landet indelat i
landsarkivdistrikt, dock att i Gotlands län finnes en s. k. arkivdepå. I arkivstadgan
den 8 september 1924 stadgas bl. a. beträffande kyrlcoarkivalier, att
arkivets vårdare har att övervaka, att arkivalierna förvaras på ett fullt be -

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Yttrande.

Departements chefen.

tryggande sätt och skyddas mot fukt och brandfara, att handlingar, som erfordras
för handläggning av löpande tjänstärenden, må förvaras i befattningshavarens
expeditionslokal med iakttagande av lämpliga åtgärder för deras
vård samt att arkiv må inrymmas i enskild bostad, endast örn och i den mån
sådant på grund av särskilda förhållanden befinnes nödvändigt, samt under de
villkor, som efter framställning av arkivets vårdare och sedan, där så anses
behövligt, riksarkivets yttrande inhämtats, för sådant fall bestämmes av vederbörande
konsistorium. Då det torde vara synnerligen lämpligt att vid sådan
örn- och nybyggnad, som nu avses, arkivmyndigheten, d. v. s. vederbörande
landsarkiv eller arkivdepå, får tillfälle att yttra sig örn behovet av särskild
arkivlokal — alltså något, som måste beaktas vid själva byggnadsarbetet —
har jag låtit omarbeta paragrafens sista punkt för att möjliggöra detta, men
beträffande den formella beslutanderätten undvikit uttryckssätt, som kunna
synas stå i strid mot vad arkivstadgan innehåller om domkapitlets befogenhet
därvidlag. I detta sammanhang lärer icke finnas tillräcklig anledning att ingå
på spörsmålet örn anskaffande av flyttbara arkivskåp, vilken fråga ju enligt
arkivstadgan i regel tillkommer domkapitlet att bedöma.

9 §•

Motsvarar 59 och 60 §§ S. K. samt 7 och 8 §§ i nuvarande boställsordning.

Föreskriften örn inledande av elektrisk belysning är nytillkommen, men
i rättspraxis har skyldighet redan förut ålagts pastorat att bekosta anordningar
för inledande av elektrisk ström i prästgård.

Domkapitlet i Luleå har erinrat:

I 59 § vid sista styckets slut synes böra föreskrivas, att vattenledning skall
indragas i boningshuset, vid behov försedd med lämplig pumpanordning, och i
samband därmed avloppsledning anläggas, örn sådant lämpligen kan ske. Då
inledandet av vatten faller under villkoret i samma stycke »så framt sådant
utan oskälig kostnad kan ske» och vatten- och avloppsledning numera finnas
i många allmogehem, lärer bestämmelse därom för prästgård icke få anses
oberättigad.

Vid tillkomsten av 1910 års boställsordning hade lagstiftaren sin uppmärksamhet
riktad på frågan örn prästgårds förseende med vatten, och ansågs då
tillfyllest att införa den föreskrift, som nu återfinnes i 6 § i författningsförslaget,
att, där sådant prövas nödigt, brunn skall finnas. En ovillkorlig skyldighet
för pastoratet att inrätta vattenledning (eller avloppsledning) ålades sålunda
icke pastoratet. De skäl jag inledningsvis vid detta kapitel anfört mot
vidtagande av alltför genomgripande förändringar i nu gällande föreskrifter på
detta område — bl. a. den omständigheten att flertalet av landets prästgårdar
byggts enligt bestämmelserna i 1910 års lag — synas mig äga giltighet beträffande
domkapitlets yrkanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

239

10 §.

Motsvarar 61 § S. K. och 9 § nuvarande boställsordning.

11 §.

I S. K., där paragrafen motsvaras av 62 §, förekommer endast första stycket,
vilket i sak överensstämmer med 10 § i nuvarande boställsordning.

I andra stycket har intagits bestämmelsen i 54 § 4 mom. i S. K., att pastoraten
skola hålla de laga husen brandförsäkrade till fulla värdet.

12 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i S. K. Åtskilliga yrkanden hava emellertid Yttranden,
framställts avseende kostnaderna för möblering m. m. av pastorsexpedition.

Sålunda hava domkapitlen i Uppsala, Göteborg och Växjö samt prästföreningen
yrkat, att i lagen måtte intagas föreskrift örn skyldighet för pastoratet att bekosta
uppvärmning av pastorsexpedition med tillhörande lokaler, även då dessa
äro inrymda i prästgård. Domkapitlet i Växjö har dessutom hemställt, att pastoratet
skulle åläggas bekosta även renhållning och städning av samma lokaler.
Förslagsställarna synas utgå ifrån att åtminstone skyldighet att uppvärma
pastorsexpedition redan nu får anses åligga pastoratet.

Denna fråga har varit föremål för regeringsrättens bedömande. Särskilt äro Departementstvå
rättsfall av intresse, refererade i regeringsrättens årsbok, det ena år 1922 nr chefeD''

39 och det andra år 1928 nr 20. I det första fallet, där det var fråga om ett till
pastorsexpedition använt rum, som icke blivit särskilt anordnat för sådan expedition
utan samtidigt begagnades som boningsrum, ansågs pastoratet icke skyldigt
att — såsom yrkats — bekosta uppvärmning och städning av lokalen. I det
andra fallet gällde det däremot en av pastoratet särskilt anordnad, med egen
ingång försedd expeditionslokal, som icke ingick i prästens bostad. Utom expeditionsrummet
funnos inrättade brandfritt valv, garderob för förvaring av
mässkrud, prästkappa m. m. samt tambur. Lokalen var möblerad av pastoratet.
Regeringsrätten ansåg lika med underinstansen, att pastoratet var skyldigt bestrida
kostnaderna för uppvärmning, städning och renhållning av lokalen med
tillhörande utrymmen. För undvikande av missuppfattning och framtida tvister
har det synts mig riktigast att i lagen intaga stadgande, som överensstämmer
med rättsläget på detta område. Uttrycket städning torde vara liktydigt med
renhållning.

13 §.

I 64 § S. K. har stadgandet följande lydelse:

Prästgård skall, där hinder ej möter, omfatta erforderligt område till trädgård.
Det åligger pastoratet att å trädgårdsområdet, efter vad boställsnämnden
prövar skäligt, ombesörja nödig stenbrytning, röjning och dikning.

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

De sakkunniga.

Yttranden.

Där anlagd och planterad trädgård tillhandahålles präst, skall han väl vårda
och vidmakthålla densamma. Eftersätter prästen vad sålunda åligger honom,
är han skyldig att ersätta pastoratet uppkommen skada. Jämväl eljest åligger
det prästen att hålla prästgårdsområdet i ordnat skick.

I sina motiv anföra de sakkunniga:

Första punkten upptager ett stadgande, som nu återfinnes i 3 § ecklesiastik
boställsordning. Andra punkten överensstämmer med 14 § första stycket ecklesiastik
boställsordning.

Angående stadgandena om trädgård å prästgård anförde lagrådet i utlåtande
den 16 juni 1910:

De i 14 § boställsordningen förekommande bestämmelserna rörande område för trädgårds
anläggande och. örn boställshavares skyldighet att vårda och vidmakthålla trädgård
lede i viss mån av otydlighet. Det vore nämligen ej tydligt, huruvida, när ett till
trädgård förut icke använt område blivit i sådant skick, som paragrafen förutsatte,
överlämnat till boställshavaren, denne vore pliktig att därå vidtaga de ytterligare anordningar,
som tarvades för trädgårds åstadkommande; och erforderliga bestämmelser
saknades även för bedömande av rättsförhållanden, som emellan en dylik boställshavare
och hans efterträdare kunde uppstå i anledning av åtgärder, som den förre vidtagit för
att bringa trädgård till stånd. Vad sålunda blivit erinrat borde emellertid enligt lagrådets
mening icke utgöra hinder för förslagets godkännande, då den ändring i förslaget,
som vore av nöden, torde kunna komma till stånd under den tid av flera år, som komme
att förflyta innan tillämpning av omförmälda bestämmelser kunde äga rum.

De sakkunniga hava för att avhjälpa de brister, som lagrådet sålunda påtalat,
föreslagit förtydligande bestämmelser. Därvid hava de sakkunniga med
vissa modifikationer anslutit sig till vad som enligt boställsordning den 18
september 1918 gäller för folkskollärare.

Andra möjliga lösningar av förevarande fråga, som de sakkunniga övervägt,
hava visat sig olämpliga. Antingen hade nämligen i dessa fall prästens ställning
som boställshavare måst bibehållas och i följd därav av- och tillträdessyn
äga rum vid ombyte av präst, eller ock hade pastoratet måst åläggas underhållsskyldighet
i fråga örn trädgården.

Domkapitlen i Uppsala, Växjö, Linköping och Härnösand samt prästföreningen
hava ansett, att pastoratet borde bekosta plantering i trädgård. Domkapitlet
i Växjö föreslår, att detta sker i den formen, att prästen tillhandahålles visst
anslag för anläggning och planering av trädgården samt för kostnaderna för
plantering i densamma av sådana alster, som vederbörande vid avflyttning
från bostället icke kan föra med sig, såsom fruktträd, bärbuskar m. m. Liknande
förslag har framställts av domkapitlet i Linköping. Domkapitlet i Härnösand
håller före, att pastoratet skall bekosta även grusning i trädgården.

Kammarkollegiet och statskontoret — vilka velat motsätta sig, att prästen
får ersättning för plantering o. d. — hava framhållit, att, örn denna ersättningsrätt
borttages, frågan örn nyanlagd trädgårds förseende i skälig utsträckning med
fruktträd och bärbuskar, eventuellt prydnadsträd, icke vore löst samt påyrkat
en omarbetning.

Domkapitlet i Linköping har vidare hemställt örn uttrycklig bestämmelse
örn att gårdsplanen skall grusas och i övrigt underhållas av pastoratet för undvikande
av ovisshet därutinnan. Enligt vad domkapitlet uppgivit skulle inom
stiftet hava uppkommit tveksamhet, huruvida det ålåge pastoratet eller tjänst -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

241

innehavaren att grusa och underhålla såväl gårdsplanen som den inom prästgårdsområdet
belägna uppfartsvägen.

I fråga örn trädgård föreslogs i proposition nr 163 till 1910 års riksdag ett Departementsstadgande
av innehåll att, örn å prästgård trädgård saknades eller vore otillräck- chefen''
lig, borde, där så lämpligen kunde ske, pastoratet anlägga ny trädgård eller
utvidga den gamla efter vad synerätt prövade skäligt. Riksdagen ansåg emellertid
den föreslagna skyldigheten för pastoratet att anlägga trädgård alltför vittgående
och inskränkte därför skyldigheten till att avse ombesörjande av nödig
dikning, röjning och stenbrytning.

Då således förslaget att ålägga pastoratet att bekosta trädgårdsanläggning
redan en gång fallit i riksdagen, anser jag mig icke nu åter böra upptaga detsamma,
därvid jämväl de skäl, sorn, enligt vad förut framhållits, tala emot större
förändringar överhuvudtaget i gällande bestämmelser angående anordnande
av prästgård, torde äga giltighet. Frågan bör likväl ses i sammanhang med det
föreslagna stadgandet i 17 § rörande, å ena sidan, skyldighet för präst att till
pastoratet till inlösen hembjuda av honom planterade träd och buskar m. m.
och, å andra sidan, möjligheten för honom att antingen erhålla ersättning av
pastoratet därför eller bortföra vad han planterat. Denna bestämmelse kan nämligen
tänkas gynna uppkomsten av trädgård i pastoratets ägo, i det att prästen
åtminstone i någon mån uppmuntras till plantering och pastoratet beredes möjlighet
att för en säkerligen betydligt mindre kostnad, än pastoratet skulle fått
vidkännas för anläggning av trädgård, förvärva planterad sådan.

Ehuru detta icke är utsagt i nu gällande boställsordning, förefaller det mig
tämligen klart, att pastoratet bör hava skyldighet att å prästgårdsområde anlägga
och underhålla gårdsplan och tillfartsväg till denna; vägen kan alltefter
behovet vara körväg eller endast gångväg. För att bringa klarhet i dessa
förhållanden har jag låtit omarbeta den av de sakkunniga föreslagna paragrafen.
Till underhållet torde räknas erforderlig grusning, men däremot icke
nödig skyffling för att hålla sandgångarna fria från ogräs, krattning o. d.,
utan dessa åtgärder synas mig ingå i prästens skyldighet att hålla området i
ordnat skick.

Andra stycket i S. K. har inarbetats i 15 §.

14 §.

Paragrafen, som motsvarar 65 § S. K., ansluter sig till 15 § i nu gällande
boställsordning.

Det torde böra framhållas, att medan 13 § innehåller bestämmelser örn väg Departementspå
prästgårdsområdet, förevarande paragraf upptager stadganden om väg chefen
till områdets gräns. Anordnande av enskild väg uteslutande för prästgårdens
behov är en angelägenhet, som ligger under boställsnämndens
bedömande. Uttryckligt stadgande, att pastoratets skyldighet att underhålla
sådan väg även omfattar öppenhållande vintertid, har infogats i paragrafen.

Är fråga örn enskild väg, som är gemensam för flera fastigheter, följer av

Bihang till riksdagens protokoll 103S. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.) 16

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Do sakkunniga.

Yttranden.

lagen om enskilda vägar, att skyldigheten att öppenhålla vägen vintertiden
är delad mellan dem, som i övrigt hava att underhålla vägen.

15 §.

I paragrafen har sammanförts bestämmelser, som innehållas i 63 § och 64 §
andra stycket i S. K. De motsvara 12 § och 14 § andra stycket i nu gällande
boställsordning. I övrigt hänvisar jag till vad jag anfört vid 13 §.

16 §.

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 18 § första och andra styckena nu
gällande boställsordning, motsvarar 66 § S. K., vilken har följande lydelse:

Prästgård avträdes vid första fardag efter frånträdandet av övriga löneförmåner
vid den tjänst, varmed prästgården är förenad. Det åligger avträdaren
att intill fardagen väl vårda prästgårdens laga hus och trädgård ävensom att åt
den, som i egenskap av vikarie uppehåller tjänsten eller såsom ny innehavare
tillträder densamma, upplåta erforderligt utrymme i prästgården.

Pardagar äro den 1 april och den 1 oktober.

Ur de sakkunnigas motiv må återgivas följande:

Till de sakkunniga har överlämnats en framställning från allmänna svenska
prästföreningens centralstyrelse, att åtgärder måtte vidtagas för att icke vid
ledighet å tjänst prästgårdsträdgård skall förfaras. Redan enligt gällande lag
är visserligen sörjt för att det ständigt finnes någon som är vårdnadsskyldig
i fråga örn sådan trädgård, men det har visat sig vara förenat med svårighet
att få vårdnadsskyldigheten ordentligt fullgjord. Särskilt har detta varit fallet,
då prästgård skolat avträdas under vegetationsperioden. I anledning härav föreslå
de sakkunniga den ändring i nu gällande bestämmelser, att prästgård skall
avträdas å fardagarna den 1 april eller den 1 oktober. Härigenom vinnes, förutom
att prästgård icke byter innehavare under vegetationsperioden, jämväl
att avträdaren lättare kan anskaffa ny bostad. För tillträdaren, vilken väl i
allmänhet innehar antingen annan prästgård eller förhyrd lägenhet, bör det
ej erbjuda alltför stor svårighet att vänta med inflyttningen till nästa fardag.

Stadgandet innebär icke blott rätt att kvarsitta i prästgården utan ock
skyldighet att intill fardagen vårda byggnader och trädgård.

Mot de föreslagna ändringarna i gällande bestämmelser örn tiden för avträde
av prästgård hava anmärkningar framställts av domkapitlen i Uppsala,
Linköping, Skara och Härnösand samt präst förening en, vilka hava anfört:

Domkapitlet i Uppsala:

Den tid, då prästgård skall avträdas, bestämmes i § 66; och skola den 1
april och den 1 oktober vara fardagar. Upphöjande av den sålunda föreslagna
bestämmelsen till lag skulle enligt domkapitlets mening vara högst betänkligt
och kunna komma att förorsaka många besvärligheter och komplikationer. Om
till exempel en kyrkoherde avlidit under april och nyutnämnd efterträdare
äger att tillträda tjänsten den 1 november, skulle det dröja hela fem månader,
innan han kan taga sin prästgård i besittning, då ju företrädarens familj inne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

243

har besittningsrätten till den 1 påföljande april, låt vara med skyldighet att
till den nye innehavaren upplåta erforderligt utrymme i prästgården. Har
denne familj, så skulle två familjer inrymmas i prästgården under fem månader,
som kunna bliva allt annat än angenäma för vederbörande nytillträdande.
Bestämmelserna härutinnan äro ingalunda tillfredsställande. Antingen
bör enligt domkapitlets mening fardagsbestämmelsen helt uteslutas eller ock
bestämmelse utfärdas att ordinarie prästerlig tjänst skall tillträdas å den fardag,
som infaller närmast efter den dag, då tjänsten eljest på grund av laga
kraftvunnet val eller andra omständigheter skolat av den nye innehavaren tillträdas.
Men en sådan bestämmelse kan väl svårligen ifrågakomma. Ty huru
skulle det förhållas med löneförmånerna i det ovan anförda exemplet, där en
kyrkoherde antages vara död. Sterbhuset har icke rätt till lönen längre än sex
månader, fem månader återstå till den nye kyrkoherden äger tillträda, men
vem skall uppbära lönen under tiden. Härvid kan varken prästerskapets änkeoch
pupillkassa eller sterbhuset ifrågakomma. Återstår alltså pastoratet, som
kunde tänkas få disponera lönen efter de i § 391 stadgade grunder. Emellertid
skulle, enligt vad det anförda exemplet visar, med en sådan anordning, vakansen
vid en tjänst betydligt utsträckas, något som bleve än mer olägligt, örn sterbhuset
vöre nådårsberättigat och sålunda ägde uppbära inkomsterna i 18 månader.
Då syftet med tjänstårets inskränkning till sex månader var förhindrandet av
långvarig vakans, skulle detta syfte omintetgöras genom den i senare alternativ
här ovan antydda förändring av tillträdestiden. Varje tanke i sådan riktning
bör därför enligt domkapitlets mening förfalla.

Då det för domkapitlet icke mött avsevärda svårigheter att få frågan örn
vården av prästgårdsträdgård under vakans ordnad vid vakanser och domkapitlet
icke kan dela de sakkunnigas uttalade mening, att det för tillträdaren,
vilken väl i allmänhet innehar antingen annan prästgård eller förhyrd lägenhet,
ej bör erbjuda alltför stor svårighet att vänta med inflyttningen till nästa
fardag, får domkapitlet hemställa, att de sakkunnigas förslag örn fardagar
icke måtte godkännas.

Domkapitlet i Linköping:

De i 66 § föreslagna bestämmelserna angående tid för prästgårds avträdande
synas vara förestavade av omsorgen örn prästgårdsträdgårdarna, men torde
för visso komma att giva anledning till många svårigheter och tvister mellan
avträdare och tillträdare, då det ju kan tänkas inträffa, att en tjänst skall tillträdas
t. ex. den 1 maj, men prästgården i fråga icke får tillträdas av tjänstinnehavaren
förrän den 1 påföljande oktober.

Domkapitlet i Skara:

Med anledning av förslaget i § 66, att prästgård icke skall få tillträdas förr
än å fardagen närmast efter den dag, då tjänsten tillträdes, vill domkapitlet
påpeka, att denna anordning ej sällan skulle komma att vålla stora svårigheter.

Domprosten Berglund, domkapitlet i Skara, skiljaktig:

De sakkunnigas förslag i § 66 bör enligt min mening ersättas med en föreskrift
därom, att fardag för tillträde av ordinarie prästerlig tjänst är 1 april
och 1 oktober eller kanske hellre 1 maj och 1 november. Platsen finge då tillträdas
å nästa fardag efter den dag, tillträde enligt nu gällande bestämmelser
skall ske. För det prästerliga arbetet i församlingarna skulle det hava sin be 1

39 § i S. K. innehöll föreskrift, att prästlön vid suspension skulle disponeras för avlönande
av vikarie. Överskott skalle under nästkommande år användas till prästlön.

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements chefen.

tydelse, att ombyte av tjänsteinnehavare bomme att äga ruin antingen på våren
eller på hösten. Särskilt vore det förmånligt, att ombyte ej behövde ske under
de tider, då konfirmandundervisning brukar äga rum.

Domkapitlet i Härnösand:

Domkapitlet finner bestämmelsen örn prästgårds av- och tillträdande å de
vanliga fardagarna den 1 april och den 1 oktober ändamålsenlig, men den förutsätter
egentligen för att bli fullt lämplig att tillträdestiden till de prästerliga
tjänsterna sättes till samma dagar. Då ecklesiastikåret numera förlorat sin
betydelse och då det ur flera synpunkter såväl för av- och tillträdare som för
pastoratet kan vara önskvärt att ha vissa lagbestämda tillträdestider till prästerliga
tjänster, kunde ett fastslående av nämnda två dagar såsom tillträdesdagar
synas påkallat. Andra synpunkter motsäga emellertid en sådan anordning.
Spörsmålet förtjänar dock ingående beaktande.

Prästföreningen:

Bestämmelserna angående den tid, då prästgård skall avträdas, innebär bl. a.,
att en kyrkoherde kan komma att tillträda sin tjänst t. ex. den 1 januari, men
att företrädarens familj äger disponera bostaden intill den 1 april. Detta förhållande
är icke tillfredsställande. Över huvud taget synes det centralstyrelsen
lämpligt att, sedan numera ecklesiastikåret förlorat sin ursprungliga innebörd,
sådana bestämmelser utfärdas, att ordinarie prästerlig tjänst tillträdes å den
fardag, som infaller närmast efter den dag, då tjänsten eljest på grund av laga
kraft vunnet val eller andra omständigheter skolat av den nya innehavaren
tillträdas. Under alla förhållanden synes det vara synnerligen lämpligt ur arbetssynpunkt,
detta ej minst med hänsyn till konfirmationsundervisningen och
kyrkobokföringsarbetet, att utbyte av tjänstförrättande präster inom ett pastorat
sker just den 1 april eller 1 oktober.

Slutligen har domkapitlet i Göteborg erinrat, att åläggandet för avträdaren
att väl vårda prästgårdens laga hus och trädgård även borde utsträckas till att
hålla prästgårdsområdet i övrigt i ordnat skick.

På grund av den kritik, som framförts mot S. K., och då det enligt min
mening skulle på ett otillbörligt sätt inkräkta på pastoratens intressen, om man
läte en prästerlig tjänst stå vakant längre än nödigt, förordar jag, att det äldre
stadgandet bibehålies. Skyldigheten att ansvara för prästgårdens behöriga
skötsel och vård omfattar otvivelaktigt allt, som hör till denna, således även
trädgården och prästgårdsområdet i övrigt.

Stadgandet i sista stycket av 18 § i nu gällande boställsordning innehåller,
att domkapitlet, örn det vid tiden för avträdande av prästgård icke är bestämt,
vem som kommer att tillträda densamma, skall föranstalta, att prästgården varder
behörigen vårdad, intill dess tillträdare kan övertaga dess skötsel och vård.
Föreskriften förklaras av att prästerskapets änke- och pupillkassa under vakans
äger rätt till behållen inkomst vid prästsysslan mot den vårdnadsskyldighet, som
eljest åligger tjänstinnehavaren. I sådant fall handlar domkapitlet å kassans
vägnar. Den nya ställning till prästlönejorden, som pastoratet intager enligt
mitt förslag, medför, att pastoratet självt under vakans omhänderhar vården
av prästgården. Av 18 § i mitt förslag följer, att pastoratet äger rätt till ersätt -

Kungl. May.ts proposition nr 187.

245

liing av kassan för kostnaderna för prästgårdens skötsel och vård under ifrågavarande
tid. På grund härav har jag ansett stadgandet böra utgå.

17 §.

Motsvarar 67 § S. K.

S. K. upptager i stället för orden »träd eller buskar» orden »fruktträd, bärbuskar
eller prydnadsträd».

Enligt S. K. skall vidare pastoratet inom en månad efter hembud giva besked,
örn pastoratet vill lösa, och är den föreslagna tiden, inom vilken vad som påkostats
prästgården skall vara bortfört, tre månader efter frånträdandet av prästgården.

De sakkunniga hava beträffande denna paragraf i sitt betänkande anfört:

67 § ersätter 13 § ecklesiastik boställsordning. Paragrafen har med beaktande
av lagrådets vid 64 §x återgivna yttrande omarbetats bland annat
i syfte att bereda avträdande präst ersättning även för plantering i prästgårdens
trädgård. I övrigt har paragrafen avfattats i nära anslutning till 2 kap. 18 §
allmänna nyttjanderättslagen.

De sakkunniga erinra, att frågan om elektrisk belysning i prästgård av de
sakkunniga behandlats i annat sammanhang.

Då skyldigheten att gälda ersättning för byggnadsämne, som från boställe
tagits till överloppshus, redan under förarbetena till 1910 års lagstiftning
ansågs kunna såsom saknande praktisk betydelse uteslutas ur lagtexten, hava
de sakkunniga ansett onödigt att här intaga föreskrift därom.

Mot den föreslagna bestämmelsen örn rätt för präst att vid avträdet tillgodogöra
sig vad han planterat i trädgården hava erinringar framställts av domkapitlen
i Uppsala och Göteborg samt kammarkollegiet och statskontoret. Sålunda
har domkapitlet i Uppsala anfört:

Bestämmelserna i § 67 böra omarbetas. Domkapitlet kan nämligen icke finna
det lämpligt, att en avflyttande präst skall äga rätt att ur prästgårdsträdgården
borttaga fruktträden och bärbuskarna, även örn han själv har planterat dem. På
det sättet kan ju en prästgårdsträdgård spolieras gång på gång. Domkapitlet
har föreslagit, att pastoratet skall vara skyldigt att ombesörja plantering vid
nyanläggning. Vinner detta förslag framgång, tillhöra de sålunda planterade
fruktträd och bärbuskar pastoratet och få av ämbetsinnehavaren disponeras på
samma sätt som prästgården. Vill sedan en präst plantera flera träd och buskar,
är detta hans ensak, men han bör ha klart för sig vid detta arbetes utförande,
att han vid eventuell avflyttning icke äger rätt att bortföra, vad han planterat.
Kan han träffa överenskommelse med pastoratet eller efterträdaren om inlösen
av det planterade, må så vara, men huvudsaken är, att trädgården får stå i fred.

Domkapitlet i Göteborg har yttrat:

En bestämmelse beträffande överloppsbyggnad torde nog vara behövlig;
däremot ifrågasätter domkapitlet, huruvida övriga bestämmelser angående
plantering av fruktträd m. m. äro nödvändiga eller nyttiga. Bestämmelsen örn

1 Under 13 § i departementschefens förslag

De sakkunniga.

Yttranden.

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

hembud och lösen av träd och bärbuskar m. m. icke blott kan gynna småaktighet
utan till och med förorsaka trassel och ledsamheter. Skulle pastoratet icke
reflektera på ett hembud, skall avträdaren, därest det styrkes, att han gjort
mer än honom ålegat enligt dessa föreskrifter, icke ens ha rätt att bortskänka
fruktträd och buskar utan måste bortföra dem och återställa jorden i förut
befintligt skick. Det synes domkapitlet vara både bäst och enklast, att dessa
bestämmelser helt utgå.

Kammarkollegiet och statskontoret hava ansett, att för vad präst i ifrågavarande
hänseende påkostat torde han i de flesta fall, där hans tjänstetid ej
varit alltför kort, haft valuta i form av avkomst eller trevnad, men samtidigt
framhållit — vad som redan vid 13 § här ovan omnämnts — att, om ersättningsrätten
borttoges, frågan örn trädgårdens förseende med träd och buskar
icke vore löst.

Beträffande bestämmelsernas utformning i övrigt hava ävenledes vissa önskemål
framkommit. Sålunda har domkapitlet i Härnösand yttrat:

Med den utformning, som givits åt denna §, torde pastoratet, när det gäller
av prästen utförda överloppsplanteringar, i realiteten alltid kunna räkna med
att få dessa utan att behöva utge ersättning. Pastoratet behöver blott vägra att
lösa desamma. Avträdaren lärer nämligen endast i rena undantagsfall kunna
begagna sig av sin rätt att bortföra desamma och efter tre månader från dagen
för frånträdet tillfalla de sedan pastoratet utan lösen. En omarbetning i syfte
att bättre tillvarataga avträdarens intresse torde vara erforderlig. Den i paragrafen
stadgade hembudstiden bör räknas från den nye tjänstinnehavarens
tillträde till prästgården.

Domkapitlet i Luleå har ansett paragrafen tarva någon omredigering, då
den i andra stycket angivna tiden av en månad torde vara för kort för hörande
av kyrkoråd och kyrkofullmäktige, vilka senare knappast kunde tänkas böra
sammanträda enbart för här avsett ärendes handläggning, och då, örn prästgård
frånträdes den 1 oktober, bärbuskar eller fruktträd icke lämpligen alltid kunde
bortföras från trädgård inom tre månader därefter, åtminstone icke i övre Norrland.

Slutligen har centralstyrelsen för prästföreningen anfört:

Bestämmelserna i denna paragraf synas lida av en viss oklarhet. Örn pastor
exempelvis i prästgårdsträdgården har undanröjt en del äldre bärbuskar och i
stället planterat fruktträd, så äger han vid avflyttning bortföra vad han sålunda
påkostat. Men hur skall det bliva honom möjligt att efterkomma bestämmelsen
»återställe dock jord i det skick, vari han mottog den»? Å andra
sidan kan följande situation tänkas: pastor har uppfört vissa byggnader eller
utfört en kostbar plantering i trädgården. När han flyttar, är i många fall
icke ännu känt, vem som blir hans efterträdare. Han har alltså endast att hänvända
sig till pastoratet med förslag till inlösen. Pastoratet förklarar sig icke
villigt därtill. Då har han enligt § 67 andra stycket rätt att bortföra vad han
påkostat blott det sker inom tre månader efter frånträdandet av prästgården.
Men enligt tredje stycket i samma § 67 äger han icke denna rätt. utan ärendet
skall avgöras av skiljemän. Denna paragraf kräver uppenbarligen en omarbetning

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

och centralstyrelsen tillåter sig därvid framhålla önskvärdheten av att dylika
ärenden alltid i förekommande fall av tvistighet måtte avgöras av skiljeman,
samt att således möjlighet icke måtte givas att t ex skövla en vacker prastgårdsträdgård,
men å andra sidan skälig rättvisa alltid matte vederfaras pastor
med hänsyn till vad han under sin tjänstetid påkostat prästgården och prastgårdsträdgården.

Enär de föreslagna nya bestämmelserna örn rätt för prästen att vid avträdet DeparWntstillgodogöra
sig vad han planterat i trädgården enligt min uppfattning, pa satt
jag redan vid 13 § utvecklat, snarast kunna förväntas gynna uppkomsten av
trädgårdsanläggning i pastoratets ägo, anser jag mig icke böra frångå S. K.
i detta avseende. Som enligt mitt förmenande undantag ej bör göras för exempelvis
rosenbuskar och andra prydnadsbuskar, har jag utbytt S. K:s snavare begrepp
mot orden »träd eller buskar». Jag erinrar för övrigt örn lagrådets vid 13 §
återgivna yttrande. Beträffande de av de sakkunniga föreslagna tiderna för
pastoratets besked örn det vill lösa samt för bortförandet av planterade buskar
och träd torde emellertid finnas giltiga skäl för betydlig jämkning utan att någon
olägenhet kan anses förbunden därmed, och jag har därför företagit en omarbetning
av föreskrifterna i denna riktning. Lika med domkapitlet i Härnösand har
jag funnit lämpligt att låta terminen, inom vilken rätten att bortföra vad som
påkostats prästgården skall begagnas, börja löpa först från det ny tjänstinnehavare
tillträtt prästgården — där ej fristen skall börja löpa från senare tidpunkt,
nämligen då anspråk på inlösen slutligen ogillats ty det förefaller
icke otänkbart att, örn pastoratet icke vill lösa vad avträdande prästen planterat,
den nye tjänstinnehavaren kan befinnas villig att för egen trevnads skull medverka
till att det nyplanterade får stå kvar genom att till avträdaren gälda någon
ersättning, varmed denne åtnöjes hellre än att underkasta sig kostnaderna
för bortförande av sin egendom. Resultatet i dylikt fall torde bliva en kompro
iniss mellan de båda prästernas intressen, av vilken visserligen pastoratet samtidigt
får nytta, då ju pastoratet blir ägare av ifrågavarande träd och buskar.

I anledning av en erinran av domkapitlet i Göteborg framhålles, att paragrafen
icke ålägger avträdaren någon skyldighet att bortföra vad pastoratet icke
vill lösa.

Vad centralstyrelsen för prästföreningen anmärkt mot avfattningen
av paragrafen torde icke förtjäna avseende. Paragrafen är i formellt avseende
avfattad med 2 kap. 18 § allmänna nyttjanderättslagen såsom förebild, och tilllämpningen
av det föreslagna stadgandet torde icke möta större svårigheter än
tillämpningen av nyssnämnda lagrum. På grund av den i 15 § föreskrivna
skyldigheten att vidmakthålla tillhandahållen trädgard, har prästen icke rätt
att bortföra träd och buskar, som han planterat i stället för äldre sådana. Att
belasta lagtexten med föreskrifter för vissa speciella tillämpningsfall synes
icke motiverat. Centralstyrelsens anmärkning, att paragrafens innehåll i visst
avseende skulle vara motsägande, är icke befogad. En uppmärksam läsning av
lagtexten giver vid handen, att det i sista stycket angivna skiljemannaförfaran -

De sakkunniga.

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

det endast kail förekomma, när pastoratet vill lösa men överenskommelse icke
kan träffas örn vad pastoratet bör ntgiva i lösen. Har däremot pastoratet, såsom
styrelsen förutsätter, förklarat sig icke vilja lösa, är ju prästen enligt andra
stycket berättigad bortföra vad han pakostat. Styrelsens förslag att ytterligare
utsträcka skiljemannaförfarandet kan jag ej biträda.

Om löneboställe.

I 1 huvudavdelningen kap. I har jag redogjort för innebörden av
de förändringar med avseende å fastighetsförvaltningen, som nu föreslås,
samt den kritik, som av åtskilliga myndigheter riktats mot detta förslag.
Vid förevarande detaljgranskning av lagförslaget kan det emellertid vara
på sin plats att såsom en kort rekapitulation av de sakkunnigas och min ståndpunkt
ur deras specialmotiv återgiva vissa partier till bättre förståelse av de
detaljanmärkningar, vilka här böra upptagas till särskild behandling.

Inledningsvis anföra de sakkunniga vid detta kapitel:

Hittillsvarande myndighetsförvaltning av ifrågavarande löneboställen, frånsett
skogen, har egentligen gått ut på att i samband med utarrendering tillförbinda
arrendatorerna att sörja för löneboställenas bebyggelse och hävd.
Någon sådan skyldighet har däremot icke ålegat vare sig pastoraten eller de
utarrenderande myndigheterna. Skogen har stått under skogsstatens omedelbara
vård och förvaltning.

Genom den nu föreslagna reformen kommer vederbörande pastorat att i
stort sett utöva en ägares befogenheter med avseende å löneboställenas förvaltning.
Pastoratet, som sålunda enligt förslaget principiellt kommer att hava
bestämmanderätten i fråga örn löneboställenas utnyttjande, skall alltså å ena
sidan äga uppbära all avkastning av desamma, men å andra sidan bliva skyldigt
att vidkännas bl. a. kostnaderna för löneboställenas bebyggelse och hävd
samt skogens vard. Det förtjänar framhållas, att denna omläggning av förvaltningen
icke innebär en ny tunga för pastoraten, då ju löneboställena liksom
hittills skola vara självförsörjande.

Som det emellertid är ett allmänt intresse, icke minst för kyrkofondens vidkommande,
att det i löneboställena nedlagda kapitalet, vilket i viss mån kan
jämställas med stiftelseegendom, såvitt möjligt bibehålies oförminskat och vid
god avkastningsförmåga, har det icke ansetts lämpligt att giva pastoraten
fullt fria händer beträffande löneboställenas skötsel, utan givas i förslaget för
tillgodoseende av nämnda intresse vissa positiva föreskrifter rörande sagda förvaltning,
vilka närmast gå ut på viss kontroll av densamma.

19 och 20 §§.

19 § motsvarar 68 § 2 mom. i S. K., och 20 § har sin motsvarighet i 68 § 3
mom. S. K. Den i S. K. intagna bestämmelsen om boställsnämndens befogenhet
att meddela föreskrifter rörande löneboställes bebyggelse har flyttats till 28 §.
I övrigt hava stadgandena undergått formell omredigering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

249

Be sakkunniga anföra:

Tidigare voro i lag tämligen noggranna bestämmelser givna angående vilka
»laga hus», som skulle finnas å boställena. I ecklesiastik boställsordning i dess
ursprungliga lydelse förekommo även stadganden om insyning av vissa andra
byggnader å löneboställe, vilka icke betecknades såsom laga hus, nämligen å
torp, fäbodställe, nyodling samt kvarnplats, beträffande vilka dock i huvudsak
gällde samma föreskrifter som örn laga hus. Genom 1925 års reform av
ecklesiastik boställsordning slopades emellertid dessa bestämmelser och
ersattes med stadgande, att vid utarrendering av löneboställe skulle bestämmas
vilka hus, benämnda »skyldighetshus», skulle finnas å bostället, samt om
husens storlek, inredning och övriga beskaffenhet. Vidare föreskrevs, att löneboställets
bebyggande skulle ske på ett i förhållande till boställets storlek och
avkastningsförmåga och med hänsyn till angelägenheten att för bostället erhålla
skäligt arrende så ekonomiskt sätt, som omständigheterna medgåve. Föreskrifter
örn vilka »laga hus» eller »skyldighetshus» skola finnas har också
meddelats för alla boställen, beträffande vilka ecklesiastik boställsordning
trätt i kraft. I en del fall har därvid bestämts, att löneboställe skall vara obebyggt.

Huvudregeln i de sakkunnigas förslag är nu i anslutning till vad vid detta
kapitel inledningsvis anförts, att de byggnader, som enligt äldre föreskrifter
skola finnas å löneboställe, fortfarande skola såsom laga hus bibehållas, dock
att på yrkande av pastoratet boställsnämnden eller, då fråga är örn viss synnerligen
vittgående inskränkning av bebyggelsen, domkapitlet skall äga att,
när skäl därtill äro, meddela ändrade föreskrifter därutinnan.

Vid sådana beslut skall, liksom för närvarande, iakttagas, att bebyggelsen
avpassas efter löneboställets storlek och avkastningsförmåga. Endast i det fall
att en sådan inskränkning i bebyggelsen på ett löneboställe ifrågasättes, att
därstädes bedrivet självständigt jordbruk icke vidare kail bedrivas såsom sådant,
bör enligt de sakkunnigas mening beslutanderätten förbehållas domkapitlet.

I enlighet med den i förslaget hävdade ståndpunkten, att förvaltningen
skall tillkomma pastoratet och att boställsnämnden och domkapitlet endast
skola vara kontrollerande organ, få enligt den föreslagna avfattningen av 2
mom. nämnden och domkapitlet icke av eget initiativ föreskriva ökning av
antalet laga hus å löneboställe, vilket ju skulle medföra ett tvång för pastoratet
att investera nytt kapital. Vill pastoratet, vilket dock endast undantagsvis
torde förekomma, bygga flera hus än som i gällande ordning prövats erforderliga
för löneboställes utnyttjande, äro dessa att anse såsom överloppshus,
såvida icke pastoratet begär deras insynande såsom laga hus. Å andra sidan
fordras medgivande av nämnden respektive domkapitlet för att pastoratet skall
kunna ernå befrielse från skyldigheten att vidmakthålla byggnad, som i vederbörlig
ordning bestämts skola vara laga hus. Av bestämmelsen följer ock,
att boställsnämnd vid prövning av sådant ärende icke är bunden av föreskrift,
som en föregående nämnd under andra förhållanden meddelat.

Det bör uppmärksammas, att definitionen på laga hus i 2 mom. även omfattar
i hittills gällande ordning lill utförande föreskrivna »skyldighetshus»,
vilka, då nya lagen träder i kraft, ännu icke kommit till utförande. Jämlikt
grunderna för stadgandet i momentets andra stycke äger sålunda, för att taga
ett exempel, domkapitlet, när synnerliga skill därtill föreligga, helt befria
pastoratet från skyldighet att å obebyggt löneboställe uppföra föreskriven
arrendegård.

Då pastoratet under förhållanden, som angivas i 3 morn., blir ägare av bygg -

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Yttranden.

Departements chefen.

nåder, vilka icke kunnat bliva föremål för insyning i den ordning, som gällt i
fråga örn vid nya lagens ikraftträdande föreskriven bebyggelse, bör enligt de
sakkunnigas åsikt boställsnämnden äga rätt företaga sådan insyning oberoende
av yrkande från pastoratets sida. Det förtjänar framhållas, att köp av
ny, till löneboställe avsedd fastighet, knappast torde förekomma annorledes än
med anlitande av medel, som influtit vid försäljning av förutvarande löneboställe.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat tvivel, örn icke begränsningen i
pastoratens byggnadsskyldighet kunde föranleda, att utnyttjandet av boställsjorden
icke komme att följa med jordbrukstekniken. Länsstyrelsen i Blekinge
län har anfört, att de laga husen borde i lagen uppräknas och hänvisning ej ske
till förut gällande eller upphävda bestämmelser.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

Det synes oklokt och opåkallat att beröva de kontrollerande myndigheterna
initiativ i frågor örn ändrade bestämmelser örn boställes bebyggande.

De sakkunniga hava för de hus, som enligt föreskrifter, meddelade i den ordning
lagförslaget innehåller, skola finnas å löneboställe, bibehållit uttrycket laga
hus. Detta uttryck synes vilseledande då fråga är örn ett utarrenderat löneboställe,
vars bebyggande bestämmes på enskild väg. En bestämmelse, motsvarande
den i 20 § ecklesiastik boställsordning intagna angående lämpligheten
att under viss förutsättning hålla boställe obebyggt, synes böra upptagas i den
föreslagna lagen. Efter vad erfarenheten visat är det förenat med svårighet
att få bestämmelser rörande löneboställes bebyggande begränsade på ett sätt
som tillgodoser kravet på att bostället måtte på bestående sätt lämna bästa
ekonomiska utbyte. Måhända skulle detta ändamål befrämjas genom att åt
sista delen av 2 mom. andra stycket gåves formen av ett förbud mot boställes
bebyggande med skyldighetshus som till storlek, inredning och övrig beskaffenhet
överstege vad som strängt fordrades med hänsyn till löneboställets storlek
och avkastningsförmåga. Man bör i varje fall undvika bestämmelser som
mana till eftergifter mot krav på att överloppshus måtte insynas som skyldighetshus.
Å andra sidan är det angeläget att tillse att löneboställe, som för att
tjäna sitt ändamål bör vara fullbyggt, också hålles försett med därför avpassade
byggnader.

Enligt S. K. skola pastoraten bibehålla de av dem förvaltade löneboställena
i tillfredsställande skick. Detta innebär, att den i boställena — såväl i jorden
som i bebyggelsen — nedlagda förmögenheten skall bevaras. Beträffande bebyggelsen
innebär detta först och främst, att en del av boställsavkastningen
varje år användes för nödiga underhållsarbeten. Därutöver måste ytterligare en
del av den årliga avkastningen reserveras för att, sedan en byggnad blivit så
gammal, att den måste utdömas, användas till byggande av en ny i den gamlas
ställe. Endast den avkastning, som härefter återstår, blir tillgänglig för prästlön.

Förslagen att tillerkänna de kontrollerande myndigheterna initiativ i byggnadsfrågor
syfta längre, nämligen till att dessa myndigheter skulle erhålla befogenhet
att ålägga pastoraten att uppföra byggnader, som tidigare icke funnes
å vederbörande boställe. De för ett sådant byggnadsföretag erforderliga medlen
skulle, örn anordningen infördes, antingen tagas ur boställsavkastningen, i vil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 251

ket fall pastoraten finge lägre sådan avkastning till bestridande av sin prästlönekostnad,
eller också anskaffas av pastoraten genom uttaxering eller upplåning.
Enligt min mening skulle den föreslagna anordningen bliva alltför betungande
för pastoraten, och jag har därför icke ansett mig böra frångå S. K.
i förevarande avseende.

Det av de sakkunniga från den ursprungliga boställsordningen återupptagna
uttrycket »laga hus» synes mig väl försvarligt — särskilt med hänsyn till att det
dock från viss synpunkt sett är fråga örn allmän egendom — samt är att föredraga
framför det i boställsordningen och arrendeförordningen år 1925 införda
ordet »skyldighetshus».

Länsstyrelsens i Blekinge län yrkande, att i lagtexten skulle uppräknas
vilka hus, som vore laga hus, beror uppenbarligen på bristande aktgivande
på stadgandets innebörd och torde därför icke tarva bemötande.

21 §.

Första stycket motsvarar 68 § 1 mom. S. K. Andra stycket har hämtats från
54 § 4 mom. S. K.

Jag hänvisar till mitt uttalande vid 19 och 20 §§.

22 §.

Första och andra styckena motsvara 69 § S. K. I andra stycket har inskjutits
ordet »kapell», vilket icke förekom i S. K.

Tredje stycket har hämtats från 70 § S. K.

De sakkunniga hava anfört:

Medan den kontroll över löneboställes förvaltning, som utövas av boställsnämnd,
av naturliga skäl huvudsakligen kommer att inrikta sig på tillsyn
över boställenas hus och hävd — den löpande tillsynen — och därför lämpligen
bör begränsas härtill, synes kontrollen, då fråga blir örn substansuttag
utöver husbehovet eller väsentlig förändring i sättet för brukande av löneboställe,
böra anförtros åt domkapitlet, vilket är bäst skickat att tillvarataga
intresset av boställets bevarande för framtiden. Det förutsättes, att domkapitlet,
åtminstone i regel, inhämtar boställsnämndens eller åtminstone dess ordförandes
yttrande i nu avsedda frågor. Dessutom har ju domkapitlet enligt
förslaget i sin stiftsintendent tillgång till biträde med sakkunskap.

Enligt paragrafen skall domkapitlets tillstånd inhämtas, så snart antingen
en väsentlig förändring i sättet att använda löneboställe eller del därav skall
företagas eller substans bortföras därifrån. I jämförelse med vad nu gäller
innebär förslaget i denna del decentralisation och en betydande förenkling.
För närvarande skola nämligen frågor örn upplåtelse med nyttjanderätt av
område å bostället för församlingsändamål samt för kommunalt eller annat
allmänt ändamål (»ändamålsupplåtelse») ävensom frågor örn substansupplåtelser
avgöras av kammarkollegiet, vilket sker efter ett omständligt remissförfarande.

Hittills har föreskrift örn fondering av inflytande inkomst av substansupplåtelser
i varje särskilt fall meddelats i sammanhang med upplåtelsen eller
genom särskilt efterföljande beslut av kammarkollegiet. Då enligt de sak -

De sakkunniga.

252

Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

kunnigas förslag befogenheten att medgiva substansupplåtelser decentraliserats
till domkapitlet, har i förevarande paragraf intagits en bestämmelse, att domkapitlet
vid meddelandet av sadant tillstånd må föreskriva, att influten inkomst
skall fonderas och utgöra prästlönetillgång för pastoratet. Det förutsattes
härvid, att fondering icke föreskrives annat än då substansuttaget är så
omfattande, att det inverkar på löneboställets saluvärde. I annat fall får uttaget
anses såsom avkastning av bostället. — Att domkapitlet såsom villkor
för tillstånd till substansuttag kan föreskriva, att uttaget begränsas till viss
årlig myckenhet, har ansetts självklart och ej behöva utsägas i lagtexten.

Det har ansetts rimligt, att pastoratet utan särskilt tillstånd får använda
substans fran löneboställe för de i andra stycket i paragrafen angivna ändamålen.
Härvid ifrågakommer ingen fondering; jämför 25 § i nuvarande boställsordning.
Vill pastoratet däremot tillgodogöra sig substans för andra ändamål,
exempelvis för framställning av tegel till avsalu, erfordras tillstånd av domkapitlet,
och substansens värde får i sadant fall anses såsom inkomst, vilken
bör fonderas.

«... mark av löneboställe tages i anspråk för församlingsändamål, ålägger
föi närvarande kammarkollegiet församlingen att betala avgäld för marken till
pastoratets prästlönekassa. Enligt förslaget skall någon sådan avgäld icke vidare
förekomma.

Domkapitlet i V österås har rörande den av de sakkunniga sist berörda frågan
erinrat:

Aud en detalj vill domkapitlet sätta ett frågetecken. Det gäller den i sakkunnigas
lagförslag § 69, första stycket, förutsatta grundsatsen, att, då mark
av löneboställe tages i anspråk för församlingsändamål, någon avgäld härför
icke såsom hittills skall från pastoratets sida erläggas till dess prästlönekassa.
Da de ifrågavarande boställena äro avsedda för prästerskapets avlöning, synes
det domkapitlet icke riktigt, att delar därav, som eventuellt kunna bliva ganska
betydande, skola kunna utan ersättning för all framtid — helt annorlunda
ställer det sig, när det gäller pastorats rätt att disponera över eventuellt uppkommande
överskott på avkastningen, där domkapitlet snarast skulle i likhet
med utredningsmännen vara benäget att gå något längre än de sakkunniga —
undandragas detta sitt egentliga ändamål.

Även domkapitlet i Lund förutsätter, att vid ifrågavarande upplåtelse av
mark för församlingsändamål avgäld fastställes att tillgodokomma prästlönetillgångarna,
likaså länsstyrelsen i Blekinge län, som anser, att avgiftsfri upplåtelse
för ändamålet strider mot de sakkunnigas principståndpunkt att skydda
prästlönetillgångarna.

Kammarkollegiet och statskontoret hava i ämnet yttrat:

Den decentralisation till domkapitlen av viss beslutanderätt, som föreslagits
enligt förevarande paragraf, anse ämbetsverken icke vara fördelaktig. Avgörandet
av här ifrågavarande ärenden bör träffas av den myndighet som har
överinseendet över prästlönejorden.

Uppfattningen därom att avgäld icke vidare skall förekomma, då mark av
löneboställe tages i anspråk för församlingsändamål, dela icke ämbetsverken.
»Prästlönekassan» och dess ändamål böra strängt särhållas från församlingens
(pastoratets) ekonomi i övrigt. Uppfattningen strider mot grundsatsen örn att
en till prästlöneändamal anvisad fastighet skall bibehållas för just detta ända -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

253

mål. Ett godkännande av uppfattningen kan leda till säkert ej avsedda konsekvenser.
Ett boställe skulle t. ex. kunna tagas helt i anspråk för att anvisas
som avlöningstillgång åt klockare, ringare, kyrkovaktare och dödgrävare, varigenom
kostnaden för dessa församlingsändamål kunde komma att faktiskt överflyttas
på kyrkofonden genom åtgärd av pastorat och domkapitel. Ämbetsverken
måste på det bestämdaste motsätta sig bestämmelser, som skulle fritaga
församling (pastorat) från skyldighet att erlägga avgäld för mark, som från
prästlönejord tages i anspråk för församlingsändamål.

Av motiveringen framgår ej örn de sakkunniga åsyftat att avgälder, som
redan blivit av Kungl. Majit eller kammarkollegium bestämda, skulle efter den
föreslagna lagstiftningens genomförande upphöra att utgå. Är detta meningen,
kan det än mindre av ämbetsverken tillstyrkas. Vad en sådan eftergift skulle
betyda i penningar finnes ej ens antytt.

Boställes exploatering i större eller mindre utsträckning för annat än sitt
egentliga ändamål bör ej få äga rum utan vederbörligt tillstånd. Bestämmelse
härom bör införas i paragrafen.

Ämbetsverken hava vidare ifrågasatt införande av bestämmelser örn upplåtelse
av löneboställe med vattenfallsrätt.

De framställda erinringarna mot borttagande av avgäld för markupplåtelse Departementstill
församlingsändamål komma att behandlas i sammanhang med redogörelsen
för bestämmelserna örn uppskattning av löneboställes normalavkastning.

Antages föreliggande förslag, torde detta medföra, att av Kungl. Majit och
kammarkollegiet förut bestämda avgälder icke vidare skola utgå.

Upplåtelse av vattenfallsrätt kan enligt 4 kap. 10 § allmänna nyttjanderättslagen
äga rum beträffande vattenfall, som tillhöra kronan. Det förefaller icke
behövligt eller ens lämpligt att här erinra örn detta förhållande, och anledning
saknas att i detta sammanhang ingå på frågan, huruvida bestämmelserna örn
vattenfallsrätt i nämnda lag böra utvidgas till att omfatta kyrklig jord, som
icke tillhör kronan.

23 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i S. K.

Åtskilliga myndigheter, i främsta rummet sådana, som utgå ifrån att pasto- Yttranden,
raten icke kan anförtros att själva utan bistånd och löpande kontroll av
domänintendent, boställsnämnd eller annan myndighet sköta utarrenderingen
och i övrigt omhänderhava förvaltningen av löneboställena, hava framställt
olika förslag till reglementerande föreskrifter för denna förvaltning. Sålunda
har länsstyrelsen i Uppsala län, — utan att dock närmare utföra, hur länsstyrelsen
tänker sig den föreslagna ordningen genomförd i praktiken — ansett
bl. a., att pastoratens förvaltning i allt fall borde kontrolleras av domänintendenter,
vilka vid prövningen av arrendefrågor, rättstvister m. m. torde
behöva stöd av lokal myndighet, att »redovisningen från församlingen» skulle
ingå till domänintendenten och av denne befordras till en byrå i domänstyrelsen
samt att med avseende å »uppskattning», förslag beträffande byggnadsskyldighetens
fullgörande och tillsynen över densamma m. m. boställsnämnderna

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements

chefen.

torde bibehållas. Länsstyrelsen i Södermanlands län, som emellertid förordar
decentraliseringslinjen, håller före att, örn församlingens egna organ helt skulle
bestämma över innehållet i arrendeavtalen, det icke vore uteslutet, att arrendevillkoren
skulle påverkas av boställenas huvudsyften ovidkommande omständigheter
samt för den skull föreslagit, att utarrenderingar skulle ske under
medverkan av ecklesiastik domänintendent. Länsstyrelsen i Kristianstads län
befarar, att pastoratens utarrenderingar icke komma att ske med erforderlig
oväld och opartiskhet. Länsstyrelsen i Malmöhus län tänker sig möjligheten
av att pastoraten kunna upplåta arrenderätten på livstid mot hög engångsavgift
och låga årliga avgifter. Länsstyrelsen i Älvsborgs län förmenar, att
det vore välbetänkt att även framdeles i särskild författning sammanföra föreskrifter
för utarrenderingen, motsvarande dem som återfinnas i nuvarande
ecklesiastika arrendeförordningen. Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört, att
slopandet av av- och tillträdessyner vore ett missgrepp, som kunde vålla avsevärda
olägenheter. Länsstyrelsen i Östergötlands län har funnit önskvärt,
att det stöde pastorat och arrendator till buds att kunna påyrka av- och tillträdessyn
av boställsnämnd.

Slutligen hava kammarkollegiet och statskontoret, som ävenledes velat bibehålla
av- och tillträdessyn av boställsnämnd, anfört:

Även för det fall att man anser löneboställenas förvaltning lämpligen kunna
överlämnas till pastoraten synes det önskvärt att som allmän regel uppställa
att boställena skola genom pastoratet och under medverkan av boställsnämnden
utarrenderas. Anses det åter böra vara beroende på pastoratets bestämmande
örn boställe må utarrenderas lärer ett uttryckligt medgivande därtill böra meddelas
pastoratet. I annat fall svävar talet om arrendator i förevarande paragraf
och andra paragrafer i luften. Enligt de sakkunnigas mening skulle för
ett eventuellt arrendeförhållande gälla allmänna nyttjanderättslagens bestämmelser.
Några dessa bestämmelser kompletterande föreskrifter hava knappast
lämnats i lagförslaget. Då för det nuvarande systemet med utarrendering genom
myndighets försorg ansetts nödigt att utfärda en hel del kompletterande
föreskrifter, synes det mindre välbetänkt att så helt och hållet som skett överlämna
villkorens bestämmande till pastoratens godtycke.

Av paragrafens ordalag synes vara avsett att även boställen, vilkas avkastning
tillkommer präst utöver lönen, skulle förvaltas av pastoraten. Motiven
upplysa dock intet härom; och det kan ifrågasättas örn ej prästen bör ensam
övertaga ansvaret för förvaltningen, givetvis under kontroll.

De framställda erinringarna föranleda mig att åter understryka, att lagförslaget
vilar på grundsatsen, att pastoraten själva skola få bestämma, huru
löneboställena på mest ekonomiska sätt skola utnyttjas och sålunda även huruvida
och i vilken omfattning de böra bebyggas — dock med skyldighet att
bibehålla vissa befintliga hus — samt huruvida och på vilka villkor de böra utarrenderas
eller på annat sätt göras inkomstbringande. Det är alltså följdriktigt,
att förslaget icke upptager åläggande för pastoraten att utarrendera löneboställena.

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Däremot har jag ansett lämpligt att lata komma till synes i lagtexten, att
örn löneboställe utarrenderas, allmän lag skall tillämpas i allt som ej regleras
av boställsordningen. Stadgandet härom utgör en parallell till 19 § 2 mom. i nuvarande
boställsordning.

Huvudanmärkningarna innefatta i själva verket yrkanden, att pastoratens
förfogande över jorden skall i detalj regleras i lag eller genom myndighets beslut,
vilket skulle göra pastoratens förvaltningsbefogenhet ganska illusorisk
och omintetgöra syftet med de föreslagna förvaltningsbestämmelserna, nämligen
att man skulle komma ifrån de nuvarande, tyngande byråkratiska formerna.
De flesta motförslagen bottna för övrigt i en allmän misstro mot pastoratens
förmåga att själva omhänderhava sina ekonomiska angelägenheter. Talet att
de icke komma att visa erforderlig »opartiskhet» är svårförståeligt, då ju pastoraten
givetvis böra sträva efter att på bästa sätt tillgodose sina egna intressen.
Vad angår förslaget att, åtminstone fakultativt, låta boställsnämnderna hålla avoch
tillträdessyner vid ombyte av arrendatorer bör till en början beaktas, att
en dylik anordning är oförenlig med en tillämpning av allmänna nyttjanderättslagens
bestämmelser i ämnet. Den föreslagna anordningen innebure säkerligen
ett första steg i riktning mot tillskapande av en ny ecklesiastik arrendeförordning
av det slag föreliggande lagförslag vill undvika. De uppgifter,
lagförslaget i övrigt tillägger boställsnämnd med avseende a löneboställenas
förvaltning, äro dessutom helt olika dem, som tillkomma synemän enligt allmänna
nyttjanderättslagen, i det att boställsnämnden enligt lagförslaget skall
hava skyldighet att kontrollera pastoratens skötsel av löneboställena och föreskriva
vissa positiva åtgärder, medan däremot berörda synemän hava att i penningar
uppskatta befintliga brister till stöd för en ekonomisk uppgörelse mellan
jordägare och arrendator.

Kammarkollegiets och statskontorets förslag, att när fråga är örn löneboställe,
vars avkastning enligt donation skall tillkomma präst utöver lönen,
prästen själv skulle övertaga förvaltningen, kan jag icke biträda utan anser
lämpligast, att pastoratet förvaltar även sådant boställe.

24 §.

Paragrafen motsvarar ett stadgande i 68 § 1 mom. S. K.

De sakkunniga hava anfört, att de funnit lämpligt att i lagtexten inrycka en
erinran om att pastoratet kan tillförbinda arrendatorn att i förhållande till
pastoratet svara för pastoratet åliggande skyldigheter beträffande förvaltning
av löneboställe.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

Den i paragrafen intagna erinran örn rätt för pastorat att tillförbinda arrendator
att i förhållande till pastoratet ansvara för nybyggnadsskyldighet strider
uppenbart mot de grunder de sakkunniga angivit i motiven beträffande förvaltningsfrågans
ordnande för erhållande av tillfredsställande avkastning.

De sakkunniga.

Yttrande.

256

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Departements- 1 S'' K'' överlämnas det> enligt min mening med rätta, åt pastoraten att avgöra,
huruvida de anse sig kunna ernå den mest tillfredsställande avkastningen
genom att tillförbinda arrendatorn att utföra nybyggnad eller genom att själva
ombesörja densamma.

Stadgandet innebär givetvis icke, att pastoraten och deras arrendatorer skulle
vara förhindrade att inom de i allmän lag uppdragna gränserna avtala, att
även andra skyldigheter än de i paragrafen angivna överflyttas å arrendatorn.

25 §.

Denna paragraf motsvarar 72 § i S. K., vilken dock saknar de nu föreslagna
o och 6 mom. Ordet »måg» har utbytts mot »barns make». Smärre redaktionella
ändringar hava företagits.

Om optionsrätten hava de sakkunniga i betänkandet anfört:

För närvarande äger arrendator av löneboställe under vissa förutsättningar
optionsrätt till nytt arrende av bostället. Ehuru enligt de sakkunnigas förslag
rättsförhållandet mellan pastoratet och arrendatorn i allmänhet skall regleras
av allmänna nyttjanderättslagen, hava de sakkunniga ansett bibehållandet
av bestämmelsen örn optionsrätt vara av sådant värde för både boställenas
hävd och arrendatorernas välfärd, att det motiverat en avvikelse från den
allmänna nyttjanderättslagen beträffande löneboställena. I förevarande paragraf
har därför införts en bestämmelse, som avser att med inskränkning av
pastoratets förvaltningsbefogenheter inrymma åt arrendatorn en av kontraktsvillkor
oberoende företrädesrätt till förnyat arrende av bostället.

Beträffande förutsättningarna för optionsrätt ansluter sig förslaget till vad
som för närvarande gäller enligt 5 § i ecklesiastik arrendeförordning.

I fråga örn sättet för utövande av optionsrätten hava de sakkunniga företagit
några modifikationer, sammanhängande med att förvaltningsbefogenheterna
överflyttats från statlig myndighet till pastoratet. Hittills förekommande
hembud och underrättelse, att optionsrätt icke anses äga rum, hava ersatts
med skyldighet för såväl pastoratet som arrendatorn att inom bestämda
tider giva varandra vissa meddelanden i fråga örn arrendets förnyande. Fatalietiderna
äro valda med hänsyn till att pastoratet, därest optionsrätten icke
utövas, skall hava tid att anskaffa ny arrendator.

I avseende å optionsrättens omfattning hava i 3 och 4 mom. upptagits bestämmelser,
som i huvudsak motsvara dem som för närvarande gälla.

Optionsrätten skall, liksom för närvarande, bestå i företrädesrätt att övertaga
lönebostället till nytt arrende på villkor, som bestämmas av boställets förvaltare.
Enligt förslaget blir det alltså pastoratet, som bestämmer villkoren
för det nya arrendet.

Rörande arrenden, som tillkommit före nya lagens ikraftträdande, föreslå
de sakkunniga vissa övergångsbestämmelser.

Yttranden. Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat farhåga att, då pastoraten hädanefter
skulle bliva obundna i fråga örn uppställande av arrendevillkor, den
kontinuitet i boställenas brukande, som optionsrätten torde avse att bevara, genom
pastoratens åtgöranden skulle i otid brytas. Länsstyrelsen i Kronobergs län
har funnit den föreslagna optionsrätten ganska illusorisk, då närmare villkor

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

257

för dess åtnjutande icke funnes angivna. Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört
betänkligheter mot att församling genom att övertaga brukningen av löneboställe
skulle kunna beröva optionsberättigad arrendator möjlighet att få sin
arrenderätt förnyad. Länsstyrelsen i Kristianstads län samt domkapitlet i Lund
befara, att personliga hänsyn och tillfälliga majoriteter på kyrkostämma mången
gång skola göra optionsrätten i hög grad illusorisk; domkapitlet föreslår därför,
att, örn kontrahenterna ej kunna enas örn nya arrendevillkor, frågan skall
avgöras av länsstyrelsen och domkapitlet. Slutligen hava kammarkollegiet och
statskontoret framkommit med synpunkter liknande de nu anförda, varjämte
ämbetsverken anmärkt, att av lagen icke uttryckligen framginge, att bestämmelserna
om optionsrätt skulle vara av tvingande natur.

Såsom de sakkunniga antytt har ändring icke företagits i den hittillsvarande Departements -principen, att arrendevillkoren vid förnyat arrende skola bestämmas av den för-* chefen,
valtande myndigheten. Då nu förvaltningen lägges i pastoratens händer, är det
naturligt och ofrånkomligt att pastoraten få fatta beslut örn arrendevillkoren.

Det torde icke kunna komma i fråga, att länsstyrelsen och domkapitlet eller
någon annan utomstående myndighet skulle få besluta därom, varigenom pastoraten
skulle fråntagas en av deras viktigaste förvaltningsbefogenheter och därmed
också ansvaret och intresset för förvaltningen; i realiteten skulle därmed
för visso förvaltningsreformen till väsentlig del omintetgöras. Lika otänkbart
vore att fastslå, att arrendatorerna allt framgent skulle få arrendera på oförändrade
villkor. Skall man överhuvud bibehålla optionsrätten för framtiden
—• och därtill förefinnas åtskilliga skäl — kan denna sålunda enligt
min uppfattning icke få annat innehåll än den nu föreslagna. I praktiken
lärer en skötsam arrendator icke löpa någon större risk att bliva åsidosatt
vid förnyad utarrendering, utan torde hans intresse sammanfalla med pastoratets
att få behålla honom som arrendator. Det förtjänar understrykas, att även
i gällande lagstiftning uttryckligt stadgande finns därom, att optionsrätt icke
föreligger för det fall, att lönebostället eller del därav icke efter utgången av
löpande arrendetid kommer att ånyo utarrenderas. Det säger sig självt, att i de
undantagsfall, där pastoratet finner fördelaktigt att utnyttja löneboställe på
annat sätt än genom utarrendering, den enskildes intresse måste vika för det
allmänna intresset.

För att undanröja varje tvekan örn att stadgandena örn optionsrätten äro av
tvingande natur har jag infört erinran därom i ett nytt 5 mom. Föreskriften i
6 mom. har tillkommit närmast med hänsyn till att enligt förslaget det är arrendatorn,
som viss tid före arrendets slut skall anmäla örn han önskar begagna sig
av sin optionsrätt.

26 §.

Paragrafen överensstämmer med 71 § S. K.

Bihang lill riksdagens protokoll 198%. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.)

258

Kungl. Majlis proposition nr 187.

De sakkunniga.

Departementschefen.

Yttranden.

Om boställsnämnd oell dess uppsikt över boställsförvaltning-en.

I de sakkunnigas specialmotiv förekommer följande allmänna uttalande
rörande uppsikten:

De sakkunniga föreslå icke någon genomgripande reform av kontrollen över
förvaltningen av löneboställena. Såväl boställsnämndernas som domkapitlens
befogenheter i fråga örn kontrollen bibehållas i huvudsak att utövas i samma
former som hittills. Icke heller beträffande sättet för klagan över kontrollorganens
beslut föreslå de sakkunniga några väsentliga förändringar.

Genom att boställsnämndens befattning med arrendeuppskattningar, vilka
varit ett led i myndigheternas förvaltning av löneboställena, samt av- och
tillträdessynerna i deras hittillsvarande gestaltning enligt de sakkunnigas förslag
upphöra, komma nämnderna att i huvudsak bliva rena kontrollorgan. Att
domkapitlet enligt de sakkunnigas förslag bibehålies vid sin ställning såsom part
inför nämnden med rätt att överklaga dess beslut har sin förklaring däri, att
nämnden endast har att efterse, att gällande föreskrifter angående boställsförvaltningen
efterlevas, varemot domkapitlet tillika tillvaratager de speciellt
kyrkliga intressena ävensom kyrkofondens, d. v. s. alla pastorats samfällda,
intresse av att fonden icke blir oskäligt betungad med utgifter till visst
pastorat.

Icke heller synerättens befattning med kontrollen över förvaltningen av boställena
strider mot vad som eljest är vedertaget. Domstolarna hava sig nämligen
ålagda åtskilliga kontrolluppgifter, bland vilka tillsynen över förmyndarna
är mest jämförlig med kontrollen över boställsförvaltningen. Liksom
personer, vilka hava intressen att bevaka i förmynderskapsärenden, äga uppträda
och föra talan vid förmynderskapsdomstolen, även när fråga icke är
örn tvistemål utan örn utövande av kontroll, samt fullfölja talan mot domstolens
avgörande, äger domkapitlet föra talan vid boställsnämnden och
synerätten, då dessa kontrollera boställsförvaltningen.

Bestämmelserna örn boställsnämnd och dess uppsikt över boställsförvaltningen
överensstämma i huvudsak med vad som för närvarande gäller. Endast ett fåtal
erinringar hava framställts mot förslaget i denna del. Eör dem skall redogöras i
det följande. Beträffande icke särskilt omnämnda avvikelser från gällande rätt
torde jag få hänvisa till de sakkunnigas motivering.

27 §.

Motsvarar 92 § S. K. och ansluter sig nära till 82 § 1 mom. första t. o. m.
fjärde styckena i nu gällande boställsordning.

D omkapitlen i Uppsala, Göteborg och Härnösand samt prästföreningen hava
ansett, att ordföranden i boställsnämnden borde utses av domkapitlet och icke,
såsom för närvarande, av länsstyrelsen; sistnämnda domkapitel har tillika
framhållit lämpligheten av att dugliga nämndordförande skulle kunna fungera
såsom ordförande i flera nämnder samt föreslagit, att andre nämndledamoten
skulle utses av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Kungl. Majlis proposition nr 187.

259

Länsstyrelsen i Västmanlands län har förmenat, att ordförandena borde utses
för större områden, exempelvis länen, varvid arvodena skulle tillmätas så pass
höga, att dessa personer kunde ägna sin huvudsakliga tid åt ifrågavarande
uppgifter, vilka dock enligt länsstyrelsens förslag skulle bliva av annat slag
än lagförslaget avser. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund är
slutligen av den åsikten, att redan med nämndernas nuvarande uppgifter föreskriften
att en boställsnämnd skall finnas för varje tingslag icke är lämplig,
enär de särskilda nämndernas tjänsteförrättningar ofta bliva alltför fåtaliga,
för att nämnderna skola bliva tillräckligt förtrogna med sina arbetsuppgifter.

Lika med de sakkunniga anser jag, att länsstyrelserna fortfarande böra utse Departementsordförande
i boställsnämnderna, bl. a. av det skäl, att boställsnämnds beslut
ju får överklagas av vederbörande domkapitel — som äger hava ombud närvarande
vid förrättning — varför det är önskvärt, att nämnden intager en
ganska fri ställning gent emot domkapitlet, liksom även mot pastoratet. Vidare
torde man kunna antaga, att länsstyrelsen i följd av sin mera mångsidiga verksamhet
lättare än domkapitlet kommer i kontakt med personer, som speciellt
lämpa sig för ifrågavarande viktiga uppdrag. För övrigt har det vid uppgörandet
av förevarande förslag varit en ledande grundsats att icke föreslå
en förändring av det nedärvda förhållandet mellan kyrkan och staten. Det
synes därför olämpligt att beröva den ekonomiska besiktningen den statliga
karaktär, som den av ålder baft. I detta sammanhang må erinras örn att enligt
de sakkunnigas förslag vid boställsnämnds uppskattning av skogens normalavkastning
den av Konungen utnämnde stiftsintendenten inträder såsom
ledamot i boställsnämnden. Stadgande härom har intagits i förslaget till lag örn
kyrkofond.

Av yttrandena framgår, att det mångenstädes är ett önskemål, att boställsnämndernas
ordförande få större verksamhetsområden, än de för närvarande
hava. Dessa önskemål äro säkerligen ofta väl motiverade. Lika säkert är emellertid,
att det i andra fall och troligen i regel är lämpligt att bibehålla de nuvarande
tjänstgöringsdistrikten. En viss frihet att anpassa distriktens storlek efter ortsförhållandena
och tillgången på lämpliga och villiga personer torde därför vara
på sin plats och stadgandet i sista stycket i paragrafen giver också möjlighet
till sådan anpassning. I viss mån föreligger redan nu dylik möjlighet även för
länsstyrelserna, eftersom de kunna förordna samma person till ordförande inom
flera områden. Ett hinder däremot utgör emellertid den omständigheten, att i
sådant fall fullt ordförandearvode icke utgår för båda förordnandena. Ändring
i denna bestämmelse synes böra ske vid utfärdande av de administrativa tilllämpningsföreskrifterna
till boställsordningen.

28 §.

I paragrafen har sammanförts bestämmelser, som i S. K. innehållas i 55 §
tredje stycket, 68 § 2 mom. samt 97 §.

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

De sakkunniga.

Yttranden

De sakkunniga hava ifråga om anordnande av prästgård anfört:

För närvarande är beslutanderätten angående hur prästgård skall vara anordnad
fördelad mellan boställsnämnd och synerätt. De sakkunniga anse med
hänsyn till de gynnsamma erfarenheterna av boställsnämndernas hittillsvarande
verksamhet, att denna beslutanderätt i dess helhet med trygghet kan anförtros
boställsnämnderna. Synerätten blir enligt de sakkunnigas förslag endast
klagoinstans. Med nu föreslagna anordning uppnås även en större enhetlighet
i boställsärendenas behandling.

Beträffande boställsnämndens beslutanderätt ifråga örn löneboställes bebyggelse
hava de sakkunniga vidare anfört:

Till närmare utveckling av skälen till de sakkunnigas förslag beträffande
boställsnämnds och domkapitels befattning med ifrågavarande bebyggelse må
anföras följande. Före 1925 års reform var beslutanderätten angående de laga
husens antal anförtrodd synerätten. Husens storlek och övriga beskaffenhet
ävensom byggnadsplats kunde däremot föreskrivas vid ekonomisk besiktning.
Då denna anordning visade sig medföra, att ofta alltför kostsam bebyggelse
föreskrevs för boställena, förlädes vid reformen beslutanderätten till de utarrenderande
myndigheterna. Enligt de sakkunnigas mening bör beslutanderätten
angående de laga husens antal, storlek, inredning och övriga beskaffenhet
väl kunna anförtros boställsnämnden. De sakkunniga föreslå därför, att
befogenheten att besluta örn ändring i meddelade föreskrifter i nämnda hänseenden
förlägges till boställsnämnden.

I inkomna yttranden hava bland myndigheter, som förutsätta att boställsnämnderna
skola bibehållas, meningarna örn de befogenheter, som borde tillkomma
dessa nämnder, starkt brutit sig mot varandra.

Domkapitlet i Strängnäs haller före, att någon utvidgning av boställsnämndens
befogenheter icke bör äga rum. Domkapitlet i Västerås, som hyser någon
betänklighet mot sådan utvidgning, har ifrågasatt ett närmare samarbete mellan
nämnden och stiftsintendenten även beträffande jordbruksärendena. Enligt
domkapitlets i Visby asikt borde boställsnämndsordförandena erhålla utvidgad
befogenhet att när som helst göra sig underrättade örn prästgårdars och jordbruksboställens
hävd och i sadant avseende meddela erforderliga anvisningar.
Domkapitlet i Härnösand har uttalat vissa betänkligheter mot den föreslagna
utvidgningen av boställsnämndens befogenhet med avseende å prästgårdsbyggnad
men förklarat sig icke vilja motsätta sig förslaget. Länsstyrelsen i Södermanlands
län har, såsom förut omnämnts, velat avskaffa boställsnämnderna
och i stället införa ecklesiastika domänintendenter. Länsstyrelsen i Blekinge
län har däremot tillstyrkt den föreslagna utsträckningen av boställsnämndens
befogenhet till att handlägga alla byggnadsfrågor i första instans. Medan
t. ex. länsstyrelsen i Stockholms län funnit åtskilligt att anmärka på boställsnämndernas
nuvarande kompetens, har länsstyrelsen i Skaraborgs län förordat,
att nämnderna erhölle befogenhet att föreskriva förbättringsarbeten såsom
täckdikning, betesanläggning o. dyl. samt förmenat, att jordbruket eljest icke
komme att följa med sin tid utan komme att lämna allt sämre avkastning.

261

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har gått ännu ett steg längre och ansett, att
över huvud beslutanderätten rörande förvaltningen borde läggas hos boställsnämnderna
och att närmast överordnade myndighet endast skulle hava. att pröva
besvär mot dylika beslut; endast i fall, då part uttryckligen i sina besvär begärde
häradssyn, skulle besvären ställas till domaren i orten, eljest skulle nyssnämnda
myndighet hava att besluta, örn häradssyn skulle påkallas eller icke.

Åtskilliga myndigheter hava uttalat sin tillfredsställelse med boställsnämndernas
verksamhet och förordat deras bibehållande för framtiden.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

Med hänsyn till prästgårdens egenskap av löneförmån synes önskvärt att
synerätt bibehålies vid befogenheten att bestämma prästgårdsområdets omfattning
och bebyggande, detta senare åtminstone vad angår sätesbyggningens —
»boningshusets» — beskaffenhet. De i 55 § föreslagna bestämmelserna synas
i än högre grad än för närvarande kunna giva anledning till missbruk genom
att tillägga prästgård större område än som överensstämmer med grunderna
för 1910 års lagstiftning och de grunder, som i denna del fortfarande böra äga
giltighet, nämligen att prästen skall hava tomt och trädgård men ej område
för småbruk.

Vad myndigheterna sålunda anfört har icke föranlett mig att frångå S. K. DepartemcntsKammarkollegiets
och statskontorets farhåga att de föreslagna bestämmelserna
skulle i högre grad än för närvarande kunna giva anledning till att prästgård
skulle tilläggas större område än tillbörligt, är enligt min uppfattning
ogrundad.

29 §.

Motsvarighet till första stycket finnes i 90 § i S. K. Andra stycket är hämtat
från 93 § andra stycket i S. K. och motsvarar 32 § 2 mom. i nuvarande boställsordning.

30 §.

Stadgandena om tiden för hållande av ekonomisk besiktning återfinnas i 90 §

S. K. och 31 § nuvarande boställsordning.

De sakkunniga yttra örn denna paragraf, att de ansett, att befogenheten att De sakförordna
örn avvikelse från de i paragrafen stadgade tiderna för ekonomisk
besiktning bör decentraliseras från Konungen till domkapitlet.

Jag ansluter mig till vad de sakkunniga föreslagit i fråga örn decentralise- Departcmentsring
till domkapitlet av viss i paragrafen nämnd beslutanderätt. Paragrafen har chefenomredigerats
i förtydligande syfte.

31 §.

Motsvarar 91 § S. K.

Den i 31 § under e) upptagna föreskriften, som ej återfinnes i S. K., är
föranledd av förut omtalade omredigering av 13 §; punkterna f) och g) äro
följaktligen i S. K. betecknade med resp. e) och f).

De sakkunniga.

Yttranden.

262 Kungl. May.ts proposition nr 18 7.

De sakkunniga yttra om dessa stadgande^ bland annat:

91 § ansluter sig till 37 § ecklesiastik boställsordning.

a) motsvarar de äldre punkterna a) och b).

Då den ekonomiska besiktningen riktar sig mot pastoratet och icke mot
arrendatorn, hava åtskilliga uppgifter för boställsnämnden kunnat upphöra.
Det synes sålunda. icke vara lämpligt att ålägga nämnden att kontrollera,
huruvida pastoratet i sitt arkiv förvarar de handlingar angående lönebostället,
som pastoratet fått mottaga. Icke heller förekommer vidare någon kontroll
över husröte- och brandskadeersättningar eller skola andra medel »för boställets
räkning» redovisas. Årsbelopp komma icke att inflyta. Kvar står kontrollen
över brandförsäkringen och över att förut föreskrivna nybyggnader, förbättringar
och andra åtgärder blivit verkställda. Då enligt förslaget pastoratet
får sig ålagd skyldighet att hålla byggnaderna å prästgård brandförsäkrade,
kommer kontrollen att avse också fullgörande av denna skyldighet.

b) motsvarar den äldre punkten c).

Då synerätten enligt förslaget endast är överinstans, har orden »eller syn»
utgått. I övrigt äro endast redaktionella ändringar vidtagna.

c) motsvarar punkterna d) och g) i den nu gällande paragrafen.

I paragrafen hava de ändringar vidtagits, som betingas dels av att det enligt
55 och 68 §§1 är boställsnämnden, som i regel har avgörandet angående vilka
laga hus som skola finnas å prästgård och löneboställe, dels ock av att besiktningen
enligt förslaget blott riktar sig mot pastoratet och alltså icke längre
har att befatta sig med frågan, »huruvida anmärkta bristfälligheter kunna
anses hava^ uppkommit genom boställshavarens eller, å löneboställe, arrendatorns
vanvård». Förmenar pastoratet, att vanvård föreligger och att det på
grund därav äger rätt till skadestånd av prästen eller arrendatorn, och träffas
icke uppgörelse i godo, får pastoratet efter stämning till domstol framställa
sina yrkanden härom. Då husröteersättningar icke vidare komma att utdömas
av boställsnämnden, har det icke ansetts nödvändigt att utsätta kostnad för
föreskriven bättring.

d) motsvarar punkterna e) och f) i den nuvarande paragrafen.

Ändringarna äro föranledda av att, såsom ovan nämnts, beslutanderätten i

^byggnadsfrågor anförtrotts boställsnämnden. Se härom specialmotiven till
55 och 68 §§.1

e) 2 motsvarar nuvarande punkten h).

Då enligt de sakkunnigas förslag boställsnämnden icke skall meddela föreläggande
för prästen samt pastoratets skyldigheter i avseende å trädgård å
prästgård icke sträcka sig längre än till stenbrytning, röjning och dikning, hava
de sakkunniga uteslutit föreskrifterna örn tillsyn å prästgårds trädgård.

Liksom i punkten c) har föreskriften om utsättande av kostnad för föreskriven
åtgärd utgått. I övrigt hava endast redaktionella ändringar företagits.

f) 3 motsvarar nuvarande punkten i).

Då.besiktningen enligt förslaget riktar sig endast mot pastoratet, har pastoratet
i stället för »vederbörande» angivits såsom den förpliktade.

I fråga örn brandförsäkring av byggnader har domkapitlet i Lund föreslagit,
att brandförsäkringsvärdet skulle fastställas av boställsnämnd vid ekonomisk

1 Motsvara 28 § i departementschefens förslag.

Motsvarar punkten f) i det till lagrådet remitterade förslaget.

Motsvarar punkten g) i det till lagrådet remitterade förslaget.

2G3

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

besiktning och att under mellantiden mellan besiktningarna även domkapitlet
skulle kunna meddela beslut därom.

Kammarkollegiet och statskontoret hava i avgivet yttrande anfört bl. a.:

I det föregående hava ämbetsverken angivit som sin mening att det borde tillkomma
synerätt att bestämma storleken, inredningen och övriga beskaffenheten
av bostadshuset å prästgård. I händelse av bifall härtill böra erforderliga jämkningar
företagas i förslagets 91 §. Ämbetsverken kunna ej finna skal för att
på sätt förslaget i 91 § innebär, pastoratet skulle befrias fran kontroll över
att vederbörliga boställshandlingar finnas i behåll och fran redovisning rörande
eventuella husröte- och brandskadeersättningar. Såsom ämbetsverken förut
uttalat bör skyldighet att uppföra hus utöver dittills befintliga kunna Maggas
pastorat även mot dess bestridande. Bärande skal för att fran ekonomisk b
siktning utesluta prästgårdens trädgård har icke anförts Med hänsyn till
pastoratets och kyrkofondens inbördes förhållande framställer det sig sorn ett
fullt berättigat krav från det allmännas sida att pastoratets eventuella försummelser
beträffande underhåll icke måtte komma att fa bårås av kyrko onden
vilket kunde tänkas ske så att belopp, som rätteligen vöre att betrakta
som husröte- eller vanhävdsbelopp, vid en förnyad uppskattning av normalavkastningen
räknades som nybyggnads- eller förbättringskostnader. Benna
synpunkt förefaller ej vara tillräckligt beaktad vid redigeringen av förevarande
91 §, som bland annat icke upptager bestämmelse örn utsattande av kostnad

för föreskriven bättring. ...... .

En revidering av ifrågavarande paragrafer bör enligt ämbetsverkens mening
företagas med beaktande av nu gjorda erinringar. I allmänhet bör vid en revidering
av förslaget iakttagas att bestämmelsernas innehåll och utformning lampas
därefter att pastoraten i fråga örn boställena äro uppdragstagare.

Kontrollen över att brandförsäkringsvärdena äro tillfredsställande har i förslå- Departementsget
förlagts till boställsnämnden genom föreskriften i a). Denna kontroll torde chefenvara
tillfyllest. Då kammarkollegiet och statskontoret fasthålla vid, att till boställsnämnden
skall lämnas »redovisning» för husröte- och brandskadeersättningar,
förbise ämbetsverken att, sedan boställsnämnd enligt den nya ordningen ålagt
pastoratet att ombesörja erforderliga underhålls- och byggnadsarbeten, pastoratet
har att utföra dessa med de medel, pastoratet finner lämpligt taga i anspråk härför,
och att det således icke finnes utrymme för inspektion av några for andamalet
avskilda medel. Icke heller synes det vara angeläget, att boställsnämnden kontrollerar,
huruvida pastoratets handlingar, vilka ju förvaras under tjänstemannaansvar,
finnas i behåll.

Föreskriften om skyldighet för nämnden att besiktiga av pastoratet anlagd
gårdsplan och väg å prästgårdsområde sammanhänger med redigeringen av 13 §.

I likhet med de sakkunniga finner jag det konsekvent att fasthålla vid, att
boställsnämnden är ett organ för kontrollen av att pastoratet uppfyller sina
skyldigheter med avseende å boställenas vidmakthållande och att det får ankomma
på pastoratet att självt tillse, att prästen uppfyller sina skyldigheter
mot pastoratet beträffande underhållet av en av pastoratet tillhandahållen trädgård
— helst som ekonomisk besiktning å prästgård i regel ej sker oftare .in

De sakkunniga.

Yttranden.

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

vart tionde år. Och vad prästen möjligen vid besiktningstillfället kan hava
eftersatt med avseende å skyldigheten enligt 15 § att hålla prästgårdsområdet
i ordnat skick -— sålunda väl närmast åtgärder för att hålla tomten fri från
bråte, torra kvistar o. dyl. — torde näppeligen vara av beskaffenhet att böra
föranleda formligt föreläggande i ett besiktningsinstrument.

Vidkommande slutligen kammarkollegiets och statskontorets farhåga för att
pastorats försummelse i fråga om underhåll skall gå ut över kyrkofonden erinras,
att vid uppskattning av löneboställes normalavkastning bedömas även kostnaderna
för boställets underhåll under uppskattningsperioden, varvid bl. a. senast
upprättade protokoll över ekonomisk besiktning i regel torde komma att
tjäna till ledning, samt att det för det tänkta fall, att pastoratet trots åläggande
underlåter att sörja för löneboställets hävd och arbetena ej heller tvångsvis i
vederbörlig, ordning bliva på pastoratets bekostnad utförda, berörda kostnader
självfallet icke få vid ny normaluppskattning åter avdragas. Icke heller får
avdrag göras för nybyggnad, som blivit nödvändig på grund av pastoratets
vanvård av äldre byggnader. Att belasta lagtexten med en erinran härom synes
opåkallat.

32 §.

Motsvarar 119 § S. K., i vad detta lagrum har avseende å beslut av boställsnämnd.

En viss motsvarighet till denna paragraf återfinnes i 56 § nuvarande boställsordning,
enligt vilken anmälan örn fullgörandet av föreskrivna underhållsoch
nybyggnadsarbeten skall göras hos vederbörande kontraktsprost, vilken i
händelse sådan anmälan försummas, har att anmäla förhållandet till domkapitlet.

I motiven anföra de sakkunniga:

Uteblir anmälan, finnes anledning att undersöka, huruvida försummelse föreligger.
I instruktionerna för stiftsintendenten och den honom underställda personalen
torde lämpligen inryckas ett åläggande för dessa personer att biträda
domkapitlen jvid kontrollerandet av att föreskrivna nybyggnads- och underhållsarbeten
å de av pastoraten förvaltade löneboställena behörigen fullgöras.
Kontrollen kan med minsta omgång utövas i samband med att tjänstemännen
i andra ärenden besöka löneboställena.

Ben nu förefintliga möjligheten att i exekutiv väg bereda säkerhet för husrotebelopp
har icke ansetts behöva bibehållas gentemot pastoratet och därför
slopats. Däremot har möjligheten att få föreskrivna underhålls- och nybyggnadsarbeten
utförda på den försumliges bekostnad bibehållits. De sakkunniga
öresla nu, att samma utväg far anlitas för verkställande av skogsvårdsåtgärder,
som föreskrivits av stiftsintendent.

Domkapitlet i Skara har ansett, att anmälan rörande verkställda arbeten
borde, såsom nu vore fallet, ske hos vederbörande kontraktsprost, som finge
anses hava lättare än domkapitlet att utöva nödig kontroll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

265

Domkapitlet i Linköping har ävenledes yrkat, att sagda anmälan skulle ske
hos kontraktsprosten och i följd därav, att denne också skulle få del av alla
syneinstrument och kontrakt rörande boställena inom hans distrikt. Enligt domkapitlets
förslag skulle det sålunda åligga kontraktsprosten att vaka över att
anmälan örn fullgörandet i behörig ordning inkommer, granska densamma och
med eget yttrande insända densamma till domkapitlet. Enligt domkapitlets åsikt
uteslöte icke förhandenvaron av en stiftsintendent att domkapitlet kunde behöva
anlita kontraktsprostens sakkunskap och draga nytta av honom såsom mellaninstans
mellan pastoraten och domkapitlet.

Kontraktsprosten Kuné, vilken såsom sakkunnig deltagit i förarbetena till Departements •

• chefen

lagförslaget, har i ett till länsstyrelsen i Värmlands län avgivet yttrande anfört,
att borttagandet av kontraktsprostarnas befattning med ifrågavarande kontroll
innebär bl. a. en kostnadsbesparing. Det torde också bliva fallet för den
händelse kontraktsprostarna icke blott inskränka sig till att, såsom gällande bestämmelse
bjuder, göra anmälan hos domkapitlet örn uteblivande av underrättelse
örn att föreskrivna arbeten utförts utan även företaga inspektionsresor för
att utröna, huruvida och i vad mån arbetena bliva fullgjorda. I vilken ordning
kostnaderna för en dylik resa skola gäldas finnes icke föreskrivet. Utövande
av kontroll genom kontraktsprostarna måste i allt fall anses vara
en nödfallsutväg, som enligt min mening icke längre, när stiftsintendent
finnes att tillgå, bör anlitas. Stiftsintendentens kontroll torde, såsom de sakkunniga
antytt, lämpligen kunna äga rum i samband med andra förrättningar
å bostället i fråga eller i dess grannskap, och må härutöver tilläggas, att det
måste anses synnerligen lämpligt, att stiftsintendenten på detta sätt förvärvar
sig kunskap örn de olika boställenas tillstånd och behov.

33 §.

Paragrafen motsvarar 93 § första och tredje styckena i S. K.

34 §.

Motsvarar 95 § S. K. och 35 § i nuvarande boställsordning.

35 §.

Saknar direkt motsvarighet i S. K. och nuvarande boställsordning. Skyldigheten
för ordföranden att kalla övriga ledamöter hava de sakkunniga tydligen
ansett följa av föreskriften att förrättning påkallas hos ordföranden.

36 §.

Motsvarar 94 § S. K. och 33 § nuvarande boställsordning.

Kammarkollegiet och statskontoret hava såsom sin uppfattning anfört, att Yttrande,
medlemskap i pastoratet skulle grunda jäv för ledamot i boställsnämnd vid
förrättning för uppskattning av löneboställes normalavkastning.

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements chefen.

De sakkunniga.

Yttrande.

Departementschefen -

Jag kan icke dela ämbetsverkens uppfattning i anmärkta hänseende, då medlemskap
i kommun icke anses grunda domarjäv i rättegång, vari kommunen
är part.

37 §.

Motsvarar 96 § S. K. och 36 § i nuvarande boställsordning.

38 §.

Motsvarande stadgande återfinnes i S. K. i 55 § tredje stycket och 91 § d).

De sakkunniga hava framhållit, att pastoratets rätt att i byggnadsfrågor
framlägga förslag till ritningar och arbetsbeskrivning avser att bereda pastoratet
tillfälle att framlägga förslag, som i ekonomiskt avseende ställa sig förmånliga
för pastoratet.

Domkapitlet i Linköping har ansett, att då fråga uppstått örn ny- eller ombyggnad
av prästgård, borde icke blott pastoratet beredas tillfälle inkomma
med ritningar m. m. utan även tjänstinnehavaren, eller örn sådan ej finnes,
kontraktsprosten lämnas tillfälle yttra sig.

Något tillägg till lagtexten av det innehåll domkapitlet i Linköping antytt
anser jag icke erforderligt. Såväl tjänstinnehavaren som konsistorieombud få
underrättelse örn boställsnämndens sammanträde och äga därvid yttra sig över
förslaget; finnes vid tiden för ritningars uppgörande tjänstinnehavare utnämnd,
lärer han för övrigt alltid hava tillfälle att under hand till vederbörande inom
pastoratet framföra sina önskemål.

39 §.

Stadgandet har hämtats från 103 § S. K. Jag återkommer härtill vid redogörelsen
för 45 §.

40 §.

Stadgandet är hämtat från 98 § S. K.

41 §.

Jag hänvisar till 55 § fjärde stycket och 68 § 2 mom. andra stycket i S. K.
samt 59 § i nuvarande boställsordning.

Om laga syn.

42 §.

Motsvarar ett stadgande i 98 § första stycket S. K. samt i 37 § 1 mom. k) i
nuvarande boställsordning.

267

Kungl. May.ts proposition nr 187.

43 §.

Motsvarar 99 § andra punkten S. K.

Då laga syn lämpligen torde kunna hållas av domare och endast två nämn- Departementsdemän,
anser jag lika med de sakkunniga obehövligt att bibehålla möjligheten
att kalla mer än två nämndemän.

44 §.

Motsvarar 101 § S. K.

45 §.

Stadgandet har hämtats från 103 § S. K. Jämför 39 § i mitt förslag. Departements Bestämmelsen

återfinnes i 38 och 52 §§ nuvarande boställsordning, såvitt
angår rätt för domare å landet och rådstuvurätt i stad att till rättens biträde
vid syn, där så finnes behövligt, tillkalla byggnadskunnig person. Någon motsvarande
rätt är för närvarande icke tillagd ordförande i boställsnämnd annat
än i fråga örn av- och tillträdessyn enligt 43 § gällande boställsordning. Enligt
35 § samma boställsordning har domkapitlet befogenhet att förordna sakkunnig
person att å domkapitlets vägnar närvara vid ekonomisk besiktning.

Enligt de sakkunnigas mening, vilken jag biträder, bör boställsnämndens
ordförande tillerkännas rätt att vid varje förrättning av nämnden, där så finnes
behövligt, tillkalla biträde av byggnads- eller eljest sakkunnig person. Härigenom
torde vara sörjt för att tillräcklig sakkunskap finnes att tillgå vid dessa
förrättningar. Det har därför icke funnits påkallat att upptaga något stadgande
örn rätt för domkapitlet att förordna sakkunnig person att närvara vid ekonomisk
besiktning. Naturligtvis står det likväl domkapitlet fritt att vid sådan besiktning,
liksom vid varje annan förrättning av boställsnämnd, låta sig representeras
av ombud.

46 §.

Motsvarar 102 § S. K. samt 51 § 2 mom. nuvarande boställsordning.

Om förrättningskostnad.

47—49 §§.

Motsvara 104 § S. K.; 47 § motsvarar 1 morn.; 48 § motsvarar 2 och 3 morn.;

49 § motsvarar 4 mom.

Angående 48 § första stycket yttra de sakkunniga: De sak_

• • • kunniga

Stadgandet motsvarar 54 § 1 mom. ecklesiastik boställsordning samt 37 § 2
mom. ecklesiastik arrendeförordning, sådant sistnämnda författningsrum lyder
enligt kungl, kungörelse den 13 december 1929 (nr 389).

Det i arrendeförordningen förekommande stadgandet, att ordförande i boställsnämnd
för uppdrag, som icke föranleder resa, kan efter länsstyrelsens
beprövande erhålla särskilt arvode med sex kronor för dag, har, sedan ord -

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Yttrande.

Departements chefen.

förandena erhållit årligt arvode, förlorat i praktisk betydelse. Då härtill kommer,
att de i arrendeförordningen angivna uppdrag, för vilka berörda dagarvoden
i främsta rummet varit avsedda att utgöra gottgörelse, enligt de sakkunnigas
förslag skola upphöra, har arvodet icke av dem bibehållits.

Domkapitlet i Göteborg har anmärkt:

Till såväl innehåll som form är denna bestämmelse hämtad ur ecklesiastik
arrendeförordning. Icke desto mindre synes uttrycket »när förrättning föranleder
resa» vara mindre tillfredsställande. Skall uttrycket tolkas i överensstämmelse
med 17 § i allmänna resereglementet skulle detta medföra, att såväl
ordförande som ledamot i boställsnämnd i många fall icke skulle erhålla någon
som helst ersättning för förrättningen, även örn denna skulle kräva en hel dag.
Då ledamot i boställsnämnd, som icke är ordförande, icke uppbär arvode, synes
det vara rimligt, att han tillförsäkras dagtraktamente även örn förrättning
icke föranleder resa.

I betraktande av att resekostnads- och dagtraktamentsersättning enligt resereglementet
utgår, så fort förrättning föranleder förflyttning 3 kilometer från
bostadsorten samt resekostnadsersättning vid färd över en kilometer, torde det
ytterst sällan inträffa, att dylik ersättning icke utgår till ledamot i boställsnämnd.
I de undantagsfall, då vederbörande bor helt nära intill bostället i fråga,
kan emellertid besväret att deltaga i synegången knappast anses större än vad
många medborgare utan gottgörelse underkasta sig t. ex. i det kommunala
livet. På grund av det anförda finner jag praktiskt behov icke föreligga av en
ändring i sak.

Bestämmelserna örn reseersättningens storlek hava uteslutits, enär de ansetts
hava sin rätta plats i tilläggsbestämmelserna till resereglementet.

3 kap. Om lönebostiilles skog.

Beträffande huvudgrunderna för förslaget örn pastoratens förvaltning av boställsskogarna
hänvisar jag till vad jag anfört därom i 1 huvudavdelningen
(kap. I sid. 195 och 201). Såsom jag där utvecklat, har jag låtit omarbeta ifrågavarande
del av sakkunnigförslaget i huvudsaklig anslutning till de synpunkter,
som framförts av skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd. Förslaget har samtidigt
undergått en formell överarbetning.

50 §.

Stadgandet i denna paragraf örn anställande hos pastoratet av särskild förvaltare
såsom biträde vid skogsskötseln saknar motsvarighet i S. K. Utöver
vad jag på förut angiven plats i 1 huvudavdelningen anfört beträffande dessa
förvaltare må här tilläggas följande. Förvaltarens huvudsakliga uppgift skulle
bliva att under pastoratets inseende ombesörja utstämplingar, avverkningar och
skogsvårdsåtgärder samt biträda vid försäljning av virke. I regel torde det

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 269

ligga i pastoratets intresse att före val av förvaltare rådgöra med stiftsintendenten,
som därvid får tillfälle att ej blott angiva huru stora krav, som böra
ställas på kompetensen hos förvaltaren, utan även giva råd rörande anställningsvillkoren.
Där icke lämplig person utan ersättning ställer sig till förfogande,
får förvaltaren avlönas av pastoratet med belopp, varom kontrahenterna
överenskomma. Stiftsintendenten har ingen beslutanderätt i detta avseende
men bör naturligtvis stå pastoratet till tjänst med råd angående avlöningens
skäliga belopp. För att icke pastoraten skola kunna vid bestämmandet
av avlöning åt sina förvaltare obehörigen gynna dessa på kyrkofondens
bekostnad, bör boställsnämnden vid fastställande av normalavkastningen pröva
avlöningens skälighet.

Vad beträffar anställningstidens längd är det angeläget att söka undvika,
att pastoratet blir bundet av avtal med förvaltare, som visar sig icke fylla måttet
för uppdraget. I detta hänseende har stiftsintendenten möjlighet att godkänna
anställning av förvaltare endast för den tid han anser behövlig för
att mannens duglighet skall hinna prövas. Klart är, att då till förvaltare med
heltidstjänst utses exempelvis en jägmästare, som för att kunna mottaga sysslan
måste med familj bosätta sig på orten, denne kan hava berättigade anspråk
på längre avtalstid, än när fråga är örn en i orten bosatt person, som
kan utöva uppdraget såsom bisyssla.

Förvaltare lärer i utövningen av sin befattning vara underkastad det ansvar,
som i 25 kap. strafflagen stadgas för tjänsteman.

Av bestämmelserna örn pastoratens skogsförvaltning framgår, att skogen
icke får utarrenderas och att avverkningsrätt må upplåtas endast till utstämplad
skog; det har icke ansetts nödigt att uttryckligen angiva detta i lagtexten.

51 §.

Stadganden motsvarande de i denna paragraf avhandlade återfinnas i 116 §
S. K. Sistnämnda paragraf upptager även bestämmelser örn skyldighet för
stiftsintendenten dels att biträda domkapitlet vid handläggning av ansökningar
i de ämnen, som i föreliggande förslag omnämnas i 19 § sista punkten och 22 §,
ävensom i övrigt vid domkapitlets kontroll av pastoratens förvaltning av prästgårdar
och löneboställen, dels ock att biträda vid förvaltningen av de s. k. allmänna
kyrkohemmanen, vilken enligt 69 § i förslaget skall ombesörjas av
domkapitlet. Jag kommer därför att i detta sammanhang beröra även dessa
uppgifter för intendenten.

Enligt S. K. skulle stiftsintendenten vara ordinarie tjänsteman, och skulle
såsom biträde åt honom vid behov kunna anställas extra ordinarie tjänstemän,
nämligen en assistent med i regel jägmästareutbildning samt en eller flera skogvaktare,
varjämte i Lunds stift skulle få anställas en assistent med agronomutbildning.

Av de sakkunnigas motiv kan följande tjäna till ledning för bedömande av
föreliggande förslag.

I)c sakkunniga -

270

Kungl. Marits proposition nr 187.

Yttranden.

Benämningen stiftsintendent, vilken är analog med domänintendent, Ilar
ansetts lämpligare än de av utredningsmännen ifrågasatta benämningarna stiftsjägmästare
och stiftsekonom. Den förra benämningen är icke användbar i
Lunds stift, där en väsentlig del av tjänstemannens arbete torde komma att
ägnas till kyrkofonden indragna boställen. Den senare benämningen, som visserligen
härleder sig från äldre förhållanden, synes mindre lämplig, då den
numera brukar förutsätta handelsutbildning. Kompetensfordringarna för stiftsintendents
befattning överensstämma med dem som gälla för länsjägmästartjänst.
I vissa fall torde en stiftsintendent kunna tjänstgöra hos två domkapitel.
I Lunds stift torde böra finnas en assistent med jordbruksutbildning
i stället för skogsutbildning. Hans förnämsta uppgift kan nämligen förväntas
bliva att biträda vid förvaltningen av nyssnämnda till kyrkofonden indragna
löneboställen. De sakkunniga hava icke ansett det möjligt eller lämpligt
att i lagen bestämma antalet befattningshavare. Innan den föreslagna personalstaten
fixeras, torde nämligen först nödig erfarenhet av behovet av arbetskraft
böra vinnas. De sakkunniga vilja därför lämna denna fråga öppen och
föreslå, att beslutanderätten härutinnan överlämnas till Konungen. Därvid
förutsätta de sakkuniga givetvis, att all nödig sparsamhet kommer att iakttagas.

Beträffande avlöningarna till ifrågavarande tjänstemän hava de sakkunniga
tänkt sig, att stiftsintendent bör placeras i lönegraden B 28 i civila avlöningsreglementet,
assistent i B 18 och skogvaktare i B 7. I övrigt böra för dessa
tjänstemän gälla motsvarande bestämmelser, som gälla för statens civila befattningshavare.
De sakkunniga hava emellertid velat undvika, att i lagen hänvisa
till avlöningsreglementet för sistnämnda befattningshavare, ty efter sådan
hänvisning bleve det nödvändigt att så fort reglementet förändrades, varom
förslag redan föreligger, vidtaga ändring även i prästlönelagen. De sakkunniga
föreslå därför, att avlöningsförmånerna bestämmas i författning, som utfärdas
i administrativ ordning. Det blir då möjligt att utan större svårighet anpassa
avlöningsbestämmelserna efter vad som gäller för statstjänstemännen.

Ur inkomna yttranden rörande stiftsintendentens biträde åt domkapitlen
m. m. må i detta sammanhang återgivas följande uttalanden:

Domkapitlet i Västerås:

Överhuvud faller det i ögonen, att de sakkunniga i sitt förslag rörande stiftsintendentens
uppgifter och utbildning på ett från tidigare förslag i samma riktning
avvikande sätt lagt den allt avgörande tonvikten på skogsförvaltningens
krav. Domkapitlet, som väl behjärtar de motiv, som härvid för de sakkunniga
varit bestämmande, har dock, med hänsyn till det nyss sagda och med tanke
på de nya uppgifter, som jämväl i fråga om jordbruksdomänerna enligt förslaget
skola tillkomma domkapitlet, icke kunnat värja sig för intrycket, att

här en viss ensidighet föreligger. I övrigt vill domkapitlet, som--■— -—

•— -------—■ — på det livligaste ansluter sig till själva grund tanken

i förslaget, endast betona nödvändigheten av, att de med detta ämbete,
på vilket i själva verket det rätta fungerandet av hela det föreslagna förvaltningssystemet
i första hand kommer att bero, förbundna löneförmånerna
bliva sådana, att det kan draga till sig de yppersta krafter som på området
stå till buds.

Domkapitlet i Lund:

Kör Lunds stifts vidkommande synes en avvikelse böra ske från vad som
föreslagits såsom kompetens för stiftsintendentsbefattning eller skoglig ut -

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

bildning. Med hänsyn till att Lunds stift allenast rymmer ett fåtal ecklesiastika
skogar, som knappast kunna lämna åt stiftsintendenten full sysselsättning, och
till att stiftsintendenten skall stå till domkapitlets förfogande beträffande övrig
förvaltning av den ecklesiastika jorden — omkring 800 utarrenderingsenheter,
varjämte kommer ett högst avsevärt antal lägenheter, jakt- och fiskerätter
-—■ synes en annan kompetens nödvändig än i rikets övriga stift. För
att bereda domkapitlet nödig kompetens att självständigt handlägga dessa nya
göromål, måste därför i domkapitlet anställas en fullt sakkunnig person på
dessa områden. Stiftets skogsärenden kan lätt tänkas bliva handlagda av stiftsintendenten
i Göteborg, örn han erhåller biträde av en assistent. Stiftsintendenten
i Lund kan därför tillsättas utan hänsyn till förfarenhet i skogsförhållanden.
Kompetensbestämmelserna böra i stället avfattas så, att domkapitlet
kan hos Kungl. Maj:t till befattningen föreslå en med stiftets jordbruksförhållanden
synnerligen kunnig och erfaren man, som under förtroendefullt samarbete
med boställsnämndsordföranden kan medverka till ett lyckligt resultat
av den nya lagstiftningen. Som biträde åt honom bör en assistent med agronomutbildning
anställas, vilket för övrigt förslaget också avser. En viss förstärkning
av arbetskrafterna å domkapitelexpeditionen torde säkerligen visa sig
nödvändigt. Därom torde dock ej något för närvarande med bestämdhet kunna
sägas, detta beroende på huru följdförordningarna till denna lag komma att
avfattas.

Domkapitlet i Härnösand:

Vid sin sida skulle domkapitlen få en forstligt utbildad stiftsintendent såsom
rådgivare och i de flesta skogsfrågor ensam avgörande. Även örn önskligt
är, att den nye funktionären jämväl skulle ha agronomutbildning, så torde
vid personvalet hänsyn kunna tagas till insikter och förfarenhet på jordbruksområdet
samt på så sätt denna sida av saken kunna tillgodoses. Det torde emellertid
icke vara lämpligt att, såsom utredningsmännen tänkt sig, göra stiftsintendenten
till föredragande i domkapitlet i boställsärenden. Denna uppgift
kräver andra kvalifikationer än de som äro önskvärda för stiftsintendentens
praktiska skogs- och jordbruksverksamhet. Med hänsyn till omfattningen av
berörda expeditionsgöromål — en hel arbetskraft torde erfordras — är också
en sådan anordning ej gärna tänkbar. Utredningsmännens berörda förslag, som
ej heller synes hava upptagits av de sakkunniga, skulle sålunda_ uppenbarligen
komma att verka förryckande på stiftsintendentens egentliga, till det praktiska
området förlagda, synnerligen viktiga uppgift. Anordningen är även
onödig, då domkapitlen redan förfoga över personal med utbildning för omförmälda
uppgift.

Domkapitlet i Visby och länsstyrelsen i Gotlands län hava betonat behovet
av särskild stiftsintendent för Gotland, ehuru möjligen med lägre kompetens
än för stiftsintendenter i allmänhet skulle erfordras.

Enligt min mening är det icke behövligt att giva stiftsintendenten ställning Departementsav
ordinarie tjänsteman. Föreskrifterna i S. K. örn assistenter och skogvaktare
hava av mig ersatts med den smidigare bestämmelsen, att stiftsintendenten skall
till sitt förfogande erhålla erforderliga biträden.

Såsom förut flera gånger framhållits kommer enligt lagförslaget domkapitlens
befattning med förvaltningsärenden att bliva betydligt mindre än åt -

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

skilliga myndigheter föreställa sig. De ärenden rörande pastoratens fastighetsförvaltning,
som skulle handläggas av domkapitlen, äro så pass fåtaliga och
av så exceptionell natur, att dessa ärenden icke kunna utöva något nämnvärt
inflytande på domkapitlens arbetsbörda. I regel torde ej heller den domkapitlen
tillagda uppgiften att ombesörja förvaltningen av boställen, vilkas avkastning
direkt ingår till kyrkofonden, bliva särdeles betungande, då dessa hemman
i de flesta stift, där sådana förekomma, torde vara fåtaliga och dessutom
kunna förväntas bliva utarrenderade på lång tid. Det är egentligen endast i Lunds
stift, som dylika hemman förekomma i stort antal och förvaltningen blir mera
maktpåliggande. Såsom domkapitlet i Härnösand framhållit står alltid den utvägen
öppen att vid val av stiftsintendent taga hänsyn till insikter även på jordbruksområdet,
vilka nöjaktigt förslå för de uppgifter, som på detta område kunna
vänta honom. Enligt nu föreliggande förslag kan emellertid, örn detta visar sig
erforderligt, anställas ett agronomutbildat biträde åt stiftsintendenten med
huvudsaklig uppgift att ägna sig åt jordbruksfrågorna. Intet hindrar att man t. ex.
kan låta en för två stift gemensam stiftsintendent hava inseende över skogsvården
och en för samma stift gemensam agronom sköta jordbruksärendena.
En sådan anordning förefaller synnerligen lämplig i Skåne. Särskilt beaktande
förtjänar också domkapitlets i Härnösand anmärkning, att det icke
vore lämpligt att göra stiftsintendenterna till föredragande i domkapitlen.
Med avseende å ärenden, som skola avgöras av domkapitlen, torde ibland
vara tillräckligt med ett tjänsteutlåtande av stiftsintendenten, men under
vissa förhållanden kan naturligtvis en föredragning av denne vara på sin
plats. Huvudsaken är, att hans tid icke över hövan tages i anspråk för expeditionsgöromål,
som ligga på sidan örn hans praktiska verksamhet. I detta
sammanhang vill jag betona, att då stiftsintendenternas arbetsbörda kan komma
att växla åtskilligt i olika stift — en fullständig utjämning kan knappast
åstadkommas genom sammanslagning av tjänstgöringsdistrikt -—- följden förmodligen
kommer att bliva, att lönerna för dessa befattningshavare böra bestämmas
något olika inom olika stift, en anordning, som dock enligt min uppfattning
snarast är till fördel, då däri ligger en sporre för dugande fackmän
att söka arbeta sig upp till de ansvarsfullaste och bäst avlönade posterna.

Då såsom från flera håll understrukits, bl. a. av centralrådet för skogsvård
sstyrelsernas förbund, skogsförvaltningens effektivitet i hög grad blir beroende
av stiftsintendenternas intresse och duglighet, böra också, såsom domkapitlet
i Västerås hävdat, lönerna så bestämmas, att dessa poster förmå draga
till sig fullt kvalificerad arbetskraft. I övrigt torde erfarenheten få giva anvisning
om behovet av stiftsintendenter inom de olika stiften och huru deras
tjänstgörings- och avlöningsförhållanden i detalj böra ordnas. Att märka är, att
till förberedelse av nya boställsordningens och nya kyrkofondslagens ikraftträdande
ett avsevärt arbete, med anlitande av skogligt utbildade personer, måste
företagas för upprättande av awerkningsplaner, uppskattning av skogens normalavkastning
m. m. — allt förberedande åtgärder, vilka Konungen enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

273

lagförslagen äger besluta — och att dessa arbeten helt säkert komma att lämna
gott material till bedömande såväl av kvalifikationerna hos de för ändamålet
anlitade fackmän, som sedermera kunna komma att söka anställning inom skogsförvaltningen,
som ock av organisationen i dess helhet.

Ytterligare ett skäl att icke i lag fixera antalet stiftsintendenter och biträden
är, att en del frågor örn förvaltningsreform beträffande annan ecklesiastik jord
än prästboställen vänta på sin lösning och att det måhända kan visa sig praktiskt
att låta stiftsintendenterna taga befattning även med denna jord.

På grund av den utredning, som förebragts av utredningsmännen och de sakkunniga,
anser jag mig dock böra i finansplanen räkna med 11 stiftsintendenter
och 18 skogvaktare. Några biträden motsvarande de i S. K. omnämnda assistenterna
lära icke bliva erforderliga, såvitt angår skogsvården, varemot, såsom
förut antytts, ett biträde med agronomutbildning torde böra anställas i
Lunds stift.

Av stadgandet att Konungen äger förordna angående biträden åt stiftsintendent
samt bestämmelsen i 74 § örn rätt för Konungen att utfärda nödiga tilllämpningsföreskrifter
till boställsordningen följer bl. a., att Konungen äger bestämma
i vilken ordning sådana biträden skola förordnas. Biträde med agronomutbildning
lärer lämpligen förordnas av Konungen, varemot det torde finnas
goda skäl för att, sedan Konungen bestämt antalet biträden för skogsvården och
avlöningen åt dem, överlämna åt stiftsintendenterna att utvälja och förordna
personerna.

I detta sammanhang vill jag betona, att för de fall, då stiftsintendent jämlikt
69 § biträder domkapitlet vid förvaltningen av allmänt kyrkohemman,
denne bör beredas samma ställning gentemot domkapitlet som stiftssekreteraren
intager på grund av bestämmelserna i arbetsordningen den 5 juni 1931 (nr
220) för domkapitlens expeditioner. Han bör sålunda erhålla befogenhet att deltaga
i domkapitlets överläggningar samt att, då beslut ej överensstämmer med
av honom uttalad mening, anteckna denna till protokollet. Bestämmelse härom
bör inflyta i instruktionen för stiftsintendenten.

Det bör framhållas, att enligt det framlagda förslaget pastoraten, i motsats
till vad de sakkunniga föreslagit, icke skola utgiva någon ersättning till kyrkofonden
för stiftsintendentens arbete och resor; pastoraten skola endast vara skyldiga
att ersätta vissa biträden åt denne samt biträde vid utstämplingar enligt
65 § andra stycket.

Lagförslaget innehåller nu ingen uttrycklig föreskrift örn skyldighet för
stiftsintendenten att biträda domkapitlet vid dess uppsikt över pastoratens förvaltning
av prästgårdar och löneboställen, men i anslutning till vad ovan anförts
förutsättes, att sådant åläggande likväl får intagas i instruktionen för
honom.

Bihang till riksdagens protokoll JOSS. 1 sami. 155 haft (Nr 187.)

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements chefen.

De sakkunniga.

52 §.

Paragrafen motsvarar 73 § andra stycket S. K., som stadgar, att vården avskogen
skall handhavas så, att ur skogen kan utvinnas den största avkastning,
som är förenlig med uthålligt skogsbruk.

Stadgandet har i mitt förslag omformulerats i anslutning till den åsikt angående
syftemålet för förvaltningen av boställsskogarna, varåt jag givit uttryck
i 1 huvudavdelningen. I sakligt avseende torde föreskriften icke skilja
sig ifrån vad de sakkunniga åsyftat med sitt förslag. När i paragrafen talas
örn jämn avkastning, menas icke i främsta rummet jämn avkastning varje
år utan utjämningen kan likaväl avse längre tidsperioder.

Mot den av mig föreslagna formuleringen kan invändas, att man vet för
litet örn framtiden för att kunna bedöma, vilken behandling av skogen som i
ett givet fall är ekonomiskt fördelaktigast. Erfarenheten har emellertid visat,
att man kommer längst i skogsbruket genom att låta sitt handlande bestämmas
av ekonomiska synpunkter, även om de antaganden rörande framtiden,
som därvid måste göras, vanligen äro behäftade med viss osäkerhet. Om utvecklingen
varaktigt slår in på andra vägar än dem man antagit, får man
tid efter annan korrigera sin uppfattning och anpassa skogens behandling
därefter.

Den föreslagna formuleringen skulle, såsom jag tidigare antytt, göra slut
på de oklara föreställningar örn ett eftersträvat normalt skogstillstånd, som
så ogynnsamt påverkat den tidigare hushållningen. Man får taga skogen sådan
den är och efter bästa förstånd utnyttja den i varje särskilt fall föreliggande
situationen. Men medvetandet om alla kalkylers osäkerhet bör föranleda,
att man därvid undviker större rubbningar i avverkningens jämnhet, som
icke uppenbarligen äro motiverade av ekonomiska skäl.

Det förtjänar framhållas, att uthålligt skogsbruk i egentlig mening knappast
kan förekomma å de minsta skogarna, utan torde en tillämpning av 52 §
i avseende å dem komma att ungefär motsvara den behandling av skogen, som
eftersträvas med 1923 års skogsvårdslag.

53 §.

Första stycket. Motsvarar 77 § S. K.

Den av de sakkunniga föreslagna lydelsen har i visst avseende ändrats till
närmare överensstämmelse med skogsvårdslagens avfattning.

Till kostnader, som på grund av denna paragraf uppkomma för pastorat,
skall givetvis hänsyn tagas såväl vid redovisning av överskott till kyrkofonden
som vid beräknande av tillskott av kyrkofonden till pastoratet.

De sakkunniga hava i förevarande hänseende anfört:

Stiftsinten den tens befogenhet att föreskriva skogsvårdande åtgärder är i
paragrafen inskränkt till att avse dels bibehållande av skogsbestånd i god
kultur, vilket framför allt förutsätter gallring, dels ock återväxt å område,

Kungl. Maj:ts proposition nr IS7. 275

där avverkning ägt ruin. Han skall alltså icke äga föreskriva markförbättringar
och andra åtgärder, som kunna tvinga pastoratet till investering av nytt
kapital.

Centralrådet för skogvårdsstyrelsernas förbund har anfört:

Dessa bestämmelser synas enligt centralrådets mening ur skogsvårdssynpunkt
ej vara i alla avseenden tillfredsställande. För de av ålder kala skogsmarker,
som till äventyrs finnas å de ecklesiastika boställsskogarna, kan sålunda, för
att taga ett exempel, stiftsintendent ej föreskriva skogsodling. En sådan begränsning
av hans befogenhet synes mindre lämplig, då väl i förslaget till förändrad
förvaltningsorganisation även bör ligga en strävan att å boställsskogarna
åstadkomma bästa möjliga skogsvård. Örn stiftsintendent utrustas med
nu ifrågasatta befogenhet, kan dock denna lämpligen begränsas genom uppställandet
av de villkoren, att företagets i fråga skogsproduktiva båtnad minst
skall täcka kostnaden samt att han ej skall äga föreskriva åtgärder, vars utförande
skulle draga kostnader, som i förhållande till avkastningens från skogen
storlek vore oskäligt höga.

Vad slutligen angår den föreslagna ordningen vid torrläggning av försumpade
marker, myrar och kärr, synes enligt centralrådets mening även behovet
av dylika åtgärder bäst bedömas av stiftsintendenten. Centralrådet anser
följaktligen, att det bör ankomma på denna tjänsteman att föreskriva åtgärder
av ifrågavarande slag, för vilkas utförande — i likhet med vad föreslagits
beträffande skogsodling av gamla kalmarker eller liknande åtgärder —
dock bör gälla som villkor, att den skogsproduktiva båtnaden av företaget
minst täcker kostnaden, och att denna ej är av oskälig höjd. För räntabilitetens
kalkylerande vid nu berörda skogsvårdsåtgärder kunna lämpligen de normer
tillämpas, som användas av skogsvårdsstyrelserna vid upprättandet av förslag
till åtgärder, avsedda att understödjas medelst bidrag från statens skogsutdiknings-
och skogsodlingsanslag.

Stiftsintendenternas arbete i nu ifrågavarande avseenden kan säkerligen förväntas
komma att i betydande grad underlättas av de lokala skogsförvaltarna,
i vilkas intresse det måste ligga att bringa av dem omhänderhavda skogar i
bästa möjliga skick. Den av centralrådet föreslagna ökade befogenheten för
stiftsintendenterna torde ej behöva befaras komma att minska församlingarnas
intresse för skogarnas skötsel.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län, domänstyrelsen samt kammarkollegiet
och statskontoret hava givit uttryck åt liknande synpunkter.

Enligt min mening kan man förvänta, att pastoraten, sedan de fått ekonomiskt
intresse av boställsförvaltningen, komma att frivilligt företaga åtgärder
för förbättring av skogsavkastningen. Ett gynnsamt inflytande i denna
riktning kommer också säkerligen att utövas av skogsförvaltarna och stiftsintendenterna
samt av anordningen med så kallade frihetsår. På grund härav anser
jag icke erforderligt att pastoraten tvingas till åtgärder, som erfordra investering
av nytt kapital.

Andra stycket. Motsvarar 78 § S. K.

Ur de sakkunnigas motivering må anföras:

Yttranden,

Departements chefen.

De sakkunniga.

Yttranden.

Departements chefen.

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Stadgandet innebär en inskränkning i den i föregående stycke stiftsintendenten
^ tillagda befogenheten att föreskriva vissa skogsvårdsåtgärder. Däremot
^får stadgandet icke förstås så, att bete å skogsmark får förekomma endast
å sådant område, som anvisats i den i paragrafen angivna ordningen. De
sakkunniga utgå nämligen från att bete skall förbjudas endast å områden, där
på grund av särskilda förhållanden, t. ex. sådd eller plantering, skada kan
förväntas uppkomma genom betande kreatur.

Länsstyrelsen i Jönköpings län hemställer, att förbud mot bete å skogsmark
ma kunna meddelas i varje fall, där det för rationellt skogsbruk är påkallat.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund yrkar, att stiftsintendenten
skall äga föreskriva i vilken omfattning skogsbete må utnyttjas.

- Bestämmelsen i första stycket innebär bland annat, att stiftsintendenten äger
förbjuda bete å skogsmark i den mån detta finnes vara erforderligt för skogsbruket.
Härvid måste han givetvis taga hänsyn till pastoratets ekonomiska förhållanden,
så att t. ex. icke förlusten i följd av betesförbudet blir större än den
vinst för skogen, som kan förväntas därav. Den i förevarande paragraf stadgade
rätten för pastoratet att erhålla mark till beteskultur avser givetvis, att ett
därtill lämpligt område, väl i regel hagmark, skall avskiljas från skogsmarken
och reserveras för bete. På detta område ifrågakommer sedan icke något skogsbruk.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att de i yttrandena framförda önskemålen
äro fullt tillgodosedda i förslaget.

54 §.

Motsvarande huvudstadgande återfinnes i 119 § S. K., enligt vilket emellertid
anmälan örn fullgörandet av föreskrivna skogsvårdsåtgärder skulle ske hos
domkapitlet som även skulle äga föranstalta örn verkställighetsåtgärder.

Anmälan örn fullgörandet av de åtgärder stiftsintendenten föreskrivit synes
mig lämpligen böra ställas till denne, varjämte det också torde böra ankomma
på honom att föranstalta örn erforderliga verkställighetsåtgärder. I enlighet med
denna uppfattning har lagtexten av mig avfattats.

55 §.

Enahanda stadgande förekommer i 79 § S. K.

56 §.

Motsvarar 74 § S. K.

I föreliggande lagförslag användes beteckningen awerkningsplan med hänsyn
till att denna plan innefattar något mindre än den hittills ganska allmänt
begagnade beteckningen hushållningsplan, vilken även förekommer i den
till årets riksdag framlagda propositionen med förslag till lag örn häradsallmänningar.
Frågan örn vidtagande av erforderliga skogsvårdsåtgärder, vil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

277

ken hittills plägat behandlas i hushållningsplanerna, löses enligt föreliggande
förslag genom att stiftsintendenten, jämlikt 53 §, gives befogenhet att i viss
omfattning föreskriva sådana åtgärder.

Avverkningsplanen skall utgöra ledning för utnyttjandet av skogen under
den tioårsperiod, planen omfattar. Då vid uppgörande av planen såväl
forstligt-tekniska som ekonomiska synpunkter böra beaktas, skall planen uppgöras
av stiftsintendenten i samförstånd med pastoratet. Därest dessa icke
kunna enas, synes fastställandet av planen böra ankomma på högre myndighet.
På grund härav föreslås, att avverkningsplanen, i händelse pastoratet
och stiftsintendenten icke kunna enas därom, fastställes av den kommission,
som enligt förslaget skall leda den nya ordningens genomförande. Uppgiften
synes lämpligen kunna, sedan kommissionen slutfört sin uppgift, överflyttas
på den befattningshavare eller institution, som övertager kommissionens övriga
uppgifter. Föreskrift härom återfinnes i 68 §.

Enligt ordalagen i S. K. skulle avverkningsplanen utvisa de virkesbelopp,
som årligen i genomsnitt finge uttagas under planens giltighetstid. Detta har
av mig ändrats till att planen skall utvisa den virkesmängd, som under nämnda
tid får uttagas. Det torde nämligen icke vara lämpligt eller behövligt att
uppställa en allmän regel av förstnämnda innehåll; det bör i normala fall
kunna vara tillfyllest, att planen angiver storleken av den sammanlagda virkesmängd,
som får tillgodogöras under perioden. Beträffande tidpunkten för
uttaget bör pastoratet äga all frihet, som icke äventyrar en god skogsskötsel.
I anledning av det sagda har ur lagtexten utgått vad i S. K. 75 § stadgas örn
särskilt tillstånd till utstämpling av virkesmängd, som motsvarar mer än fem
års avverkning.

I ovannämnda förslag till lag örn häradsallmänningar finnas intagna bestämmelser
av innebörd, att avverkning, som överskjuter skogens normala virkesavkastning,
skall i hushållningsplanen särskiljas från övrig avverkning och
att denna extra avkastning i regel skall användas för sådana grundförbättringar
å allmänningen, som äro ägnade att öka skogsproduktionen; sådan avkastning
må dock enligt förslaget utdelas till delägarna, där det finnes nödigt för
att bereda dem en i möjligaste mån jämn inkomst från allmänningen.

Vad beträffar prästskogarna torde det av flera skäl icke vara behövligt
att i lagen intaga liknande bestämmelser. Jag erinrar örn vad jag förut yttrat
angående företrädet för de ekonomiska synpunkterna vid skogsskötselns handhavande.
I den mån det anses vara ur ekonomisk synpunkt lämpligt att i avverkningsplan
medgiva uttag av ett uppsamlat virkesförråd, synes detta sålunda
icke kunna med fog betecknas såsom extra avkastning utan bör det i
sin helhet få tillgodogöras av pastoratet. Tvingas pastoratet åter genom vindfälle
eller annan olyckshändelse att uttaga större virkesmängd än i planen
angivits, är pastoratet skyldigt att av de influtna inkomsterna bestrida kostnaderna
för skogskulturåtgärder, som bliva erforderliga i följd av det inträffade
olycksfallet. Huruvida eventuellt återstående del av sådan inkomst skall

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements chefen.

användas för grundförbättringar eller annan kapitalkrävande åtgärd å skogsmarken,
bör pastoratet självt få bedöma. Härvid må erinras örn de föreslagna
bestämmelserna i 55 § samt föreskrifterna i förslaget till ny kyrkofondslag
rörande s. k. frihetsår till uppmuntran av torrläggningsföretag å skogen.

Han lärer för övrigt hava anledning att hysa förhoppningar, att stiftsintendenten
och skogvaktarnas upplysande och handledande verksamhet, även utan
tvingande föreskrifter, skall medföra intresse för sådana åtgärder.

Slutligen bör uppmärksammas, att avkastningen från prästskogarna — i
motsats till avkastningen från skog å häradsallmänningar — i intet fall kan
utgöra någon privatekonomisk vinst utan är avsedd att komma gemensamma
församlingsändamål tillgodo, varför man här icke har att räkna med att
ett enskilt vinstintresse skall kunna framdriva en överdriven avverkning.

57 §.

Bestämmelserna i denna paragraf hava viss motsvarighet i 80 § sista stycket
i S. K.

58—60 §§.

Utom föreskriften att avverkning skall ske efter utstämpling, som återfinnes
i 75 § S. K., sakna bestämmelserna i ifrågavarande paragrafer motsvarighet i
S. K.

Huvudbestämmelsen är att utstämplingarna skola ombesörjas av pastoratens
förvaltare. Övriga stadganden avse i främsta rummet att innefatta garantier
för att eftergiften av kravet på skoglig utbildning hos förvaltarna icke skall
medföra risker för skogsvården och kyrkofonden. Jag hänvisar till vad jag i 1
huvudavdelningen anfört härom. I detta sammanhang vill jag tillägga följande.

Biträde av skogstjänsteman vid utstämpling bör företrädesvis lämnas, då en
av pastoratet anställd förvaltare ännu icke förvärvat tillräcklig erfarenhet
för att på egen hand kunna utföra utstämplingen tillfredsställande, samt innan
stiftsintendenten förvissat sig örn förvaltarens kompetens. I dylika fall måste
tydligen — i motsats till vad eljest gäller — utstämplingen på förhand anmälas
till stiftsintendenten. Befogenheten för den vid utstämpling närvarande
skogstjänstemannen att lämna anvisningar för utstämplingen är avsedd att användas
för att förhindra ur skogsvårdssynpunkt felaktigt förfarande. Skogstjänstemannen
bör däremot icke giva anvisningar, som skulle lända till inskränkning
i pastoratets rätt att inom gränserna för en god skogsvård bestämma,
huru pastoratet vill utnyttja skogen. Tjänsteplikt att följa anvisningar
av stiftsintendenten underställd skogstjänsteman föreligger endast, då denne
förordnats närvara vid utstämpling.

Det förutsättes, att stiftsintendenten skall äga avfordra förvaltarna eller
pastoraten vissa årliga statistiska uppgifter angående företagna utstämplingar,
avverkningar, skogsvårdsåtgärder och försäljningar, på det att stiftsintendenten
skall kunna få önskvärd överblick över skogsskötseln i stiftet.

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Skyldigheten att anmäla verkställda utstämplingar avser att bereda stiftsintendenten
tillfälle att kontrollera, att utstämplingarna icke utförts på sådant
sätt, att skogsvården äventyras, eller att de överskrida vad som enligt avverk -ningsplanen får uttagas. Det sista är av vikt särskilt med hänsyn till kyrkofondens
intressen.

Undantag från anmälningsskyldigheten göres för den i 60 § första punkten
omförmälda årliga virkesmängd, vilken är avsedd för tillfälliga behov. Avsikten
med detta undantag är, att pastoratet icke i fråga om virke, som erfordras för
de behov, som lämpligen kunna tillgodoses in natura, skall nödgas avvakta den
i paragrafen stadgade fristen av en manad. Även i andra fall kan stiftsintendenten
medgiva undantag från anmälningsskyldigheten, t. ex. beträffande vissa
utstämplingar av högt kvalificerade skogsförvaltare.

Att pastoratens förfoganderätt över utstämplat virke i regel inträder först en
månad efter anmälan, torde, då merendels längre tid förflyter mellan utstämpling
och avverkning, icke medföra någon olägenhet för pastoraten för övrigt
lärer i brådskande fall medgivande till tidigare förfogande utan svårighet kunna
erhållas. Lagtexten lägger för övrigt icke hinder i vägen för stiftsintendent att
inom stiftet medgiva kortare väntetid än en manad. Det blir givetvis omöjligt för
stiftsintendenten och hans medhjälpare att kontrollera varje utstämpling. Lndast
stickprov kunna tagas. Av vikt är emellertid, att pastoratens skogsförvaltare
vid utstämplingsarbetet äro medvetna örn att kontroll kan komma att utövas.
Endast under förutsättning, att nu föreslagna möjlighet till kontroll föreligger,
torde man kunna överlåta den direkta förvaltningen av de smärre och medelstora
boställsskogarna åt personer, som sakna skoglig utbildning, utan att därigenom
risk uppstår, att skogsskötseln försämras och kyrkofondens intressen
trädas för nära.

Sedan pastoratet erhållit förfoganderätt över utstämplat virke kan pastoratet
försälja skogen, använda den för löneboställets husbehov, till prästgårdsbyggnad
eller för vilka andra ändamål som helst. Därest pastoratet skall redovisa överskott
av boställsavkastning till kyrkofonden, måste pastoratet naturligtvis även
redovisa värdet av virke, som det tillgodogjort sig annorledes än genom försäljning,
därvid avdrag dock tillåtes för vissa rättigheter till virke in natura.

61 §.

Motsvarar 76 § S. K.

För närvarande finnas ett flertal rättigheter att erhålla virke in natura
från boställsskogarna. Enligt kungörelsen den 9 december 1910 angående grunder
för ändringar i lagstiftningen örn ecklesiastika boställsskogar gäller salunda,
att skog å löneboställe i första rummet skall användas till boställets
husbehov samt att därutöver från boställets skog ma erhallas dels av vederbörande
tjänstinnehavare ved till husbehov, dels ock i ordning därefter virke av pastoratet
till uppförande och underhåll av laga hus och hägnader å prästgård
samt, örn tillgång jämväl därtill finnes, av församling till kyrkobyggnad. Av

De sakkunniga.

Yttranden.

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

de angivna rättigheterna skall enligt mitt förslag tjänstinnehavarens rätt till
husbehovsved upphöra, medan rättigheterna till virke för boställets husbehov och
för prästgårdsbyggnad skola uppgå i pastoratets rätt till det utstämplade virket.
Vid redovisning av överskott till kyrkofonden och vid bestämmande av tillskott
från samma fond skall dock hänsyn tagas till sist angivna rättigheter.

De sakkunniga hava anfört:

Den återstående rättigheten, församlings rätt till virke för kyrkobyggnad,
bör enligt de sakkunnigas mening bibehållas. Denna rättighet har i förevarande
sammanhang förbehållits vederbörande församling. Församlingens rätt har
emellertid hittills fått stå tillbaka för rätten till husbehovsvirke för bostället
och till byggnads- och hägnadsvirke för prästgård. Denna förmånsrättsordning
har bibehållits i de sakkunnigas förslag.

Vilken församling, som är berättigad till virke för kyrkobyggnad från
visst boställe, har hittills icke uttryckligen utsagts och kan anses tvivelaktigt.
De sakkunniga hava emellertid icke velat göra någon ändring i vad som för
närvarande må gälla i detta avseende och föreslå därför blott, att förut innehavd
rätt till virke för kyrkobyggnad bibehålies.

I praxis har rätten till virke för byggande och underhåll av kyrka hittills
ansetts sa snävt begränsad, att utstämpling medgivits endast, då fråga varit
örn byggande eller underhåll av själva församlingskyrkan, men icke för uppförande
eller underhåll av klockstapel, stängsel omkring kyrkan eller kapell.
Denna snäva tolkning, vilken torde bero på stadgandets ordalag, synes de
sakkunniga alltför sträng, och hava de sakkunniga därför avfattat stadgandet
så, att därav tydligt framgår, att det omfattar virke även för sistnämnda
ändamål. Med det i detta sammanhang av de sakkunniga använda ordet kyrkogård
avses såväl det inhägnade området omkring församlingskyrka och kapell
som ock därifrån avskilda begravningsplatser.

I en till 1927 års sakkunniga överlämnad underdånig skrivelse den 3 mars 1925
har riksantikvarien hemställt örn sadan ändring av 1910 års kungörelse, att
församling skulle berättigas till virke jämväl för restaurering och underhåll
av ödekyrkor, kastaler, tiondelador och dylika fordomdags för kyrkliga ändamål
nyttjade byggnader. Såsom motiv härför har riksantikvarien huvudsakligen
anfört, att genom den föreslagna lagändringen strävandena att bevara
de åsyftade kulturminnesmärkena skulle väsentligen underlättas.

Visserligen anse de sakkunniga det synnerligen önskvärt, att ifrågavarande
kyrkliga minnesmärken bevaras, men finna det dock betänkligt, att för ändamålet
anlita tillgångar, vilka främst hava till syfte att tjäna det egentliga
kyrkliga arbetet. De sakkunniga hava därför icke i sitt förslag upptagit
bestämmelser i det av riksantikvarien ifrågasatta syftet.

Domkapitlet i Uppsala har i avgivet yttrande anfört:

Örn denna bestämmelse tolkas efter ordalydelsen, blir följden den, att i pastorat
med flera församlingar endast den, inom vilken boställets skog är belägen,
får disponera skogen till angivna ändamål. Men som bostället med skog skall
utgöra pastoratets gemensamma avlöningstillgång, varav följer att alla församlingar
inom pastoratet böra i förevarande hänseende vara lika berättigade,
bör till undvikande av missförstånd uttrycket församling utbytas mot ordet
pastorat.

I sammanhang härmed tillåter sig domkapitlet uttala önskemålet, att virke till

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 281

byggande och underhåll av församlingshem även finge under de i § 76 angivna
förutsättningar tagas från boställsskogen.

Domkapitlet i Växjö förordar, att virke ställes till förfogande även för restaurering
och underhåll av ödekyrkor och andra tidigare kyrkobyggnader. Domkapitlet
i Visby anser, att virke bör få tagas till församlingshus.

Rik santikvarien har anfört:

Genom den föreslagna formuleringen synes icke med full klarhet framgå,
huruvida till underhållet av exempelvis fristående stigluckor eller andra till
kyrkan hörande och fortfarande i bruk varande byggnader av kulturhistoriskt
värde såsom gravkor, utsynat virke skall kunna erhållas. I sin berörda skrivelse
har riksantikvarien emellertid tänkt sig, att rätten till utsyning av virke
skulle omfatta alla sådana kyrkliga byggnader, för vilka församling är byggnads-
och underhållsskyldig.

I anslutning till de av de sakkunniga framförda synpunkterna synes det
icke uteslutet, att virkesutsyning skulle kunna medgivas för restaurering av
ödekyrka, vilken vore avsedd att av församlingen åtminstone i viss utsträckning
tagas i bruk för gudstjänständamål. Enligt riksantikvariens mening torde
likväl det ur skilda synpunkter lämpligaste sättet att bispringa kulturminnesvårdens
uppgifter alltjämt vara att rätten till virkesutsyning utsträckes i hela
den omfattning riksantikvarien tidigare föreslagit.

Jag ansluter mig till den begränsning av de till virke berättigande ändamå- Departementslen,
som föreslagits av de sakkunniga. Samtliga de kyrkliga byggnader, chefen
vilka församling är skyldig bekosta, få anses inbegripna i stadgandet. Till förtydligande
av lagtexten har jag emellertid tillagt, att rätten till virke även
avser byggande och underhåll av kapell. En viss tvekan har jag
hyst därom, huruvida de till kyrkobyggnadsvirke berättigade församlingarna
utpekats med erforderlig tydlighet i paragrafen, men inför svårigheten att
finna ett uttryck, som med säkerhet kan anses täcka det nuvarande rättsläget,
har jag funnit mig böra godkänna de sakkunnigas formulering.

62 §.

Denna paragraf förekommer ej i S. K. Den har en viss motsvarighet i skogsvårdslagen
den 15 juni 1923 och är avsedd att giva stiftsintendenten ett snabbt
verkande maktmedel mot förvaltare eller pastorat, som icke följer avverkningsplan
eller meddelade anvisningar eller som i övrigt överskrider sina befogenheter
med avseende å skogsavverkningen.

63 och 64 §§.

Motsvara 81 § och 82 § första och andra styckena i S. K. I detta samman- Departementehang
upptager jag även granskningen av 70 § i mitt förslag, som har sin mot- lhefen
svårighet i 82 § sista stycket och 118 § sista stycket i S. K.

Liksom i allmänhet vid klagan över administrativ myndighets beslut bör
besvärstiden räknas från delfåendet. Klagotiden Ilar i förslaget satts till 45

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departementschefen.

dagar med hänsyn till att pastoratet i sin egenskap av menighet bör få åtnjuta
sedvanlig förlängning med 15 dagar av den i regel stipulerade besvärstiden,
30 dagar, och det synts opåkallat att stadga kortare besvärstid för domkapitlet
än för pastoratet. Den sedan äldre tid kvarstående förlängningen av
besvärstiden för de norra länen har slopats i likhet med vad som skett i skogsvårdslagen.

Förslaget innehar, att endast pastorat och domkapitel skola äga fullfölja
talan i nu ifrågavarande förvaltningsärenden och att följaktligen fullföljdsrätt
icke skall tillkomma enskild medlem av pastorat. Dessa ärenden hava nämligen
ansetts vara av sådan art, att klagorätt icke bör medgivas enskilda församlingsmedlemmar,
vartill kommer, att det givetvis är synnerligen önskvärt,
att proceduren med delgivning av myndigheternas beslut i möjligaste mån
förenklas. Enligt 70 § i förslaget ifrågakommer sålunda icke uppläsande av sådant
beslut i pastoratets kyrkor, utan skall pastoratet anses hava behörigen erhållit
del av beslutet, då detta tillställts ordförande i kyrkofullmäktige, respektive
kyrkostämman. Om pastoratet består av två eller flera församlingar, skall
beslutet självfallet delgivas ordföranden i den gemensamma kyrkostämman (pas
toratskyrkostämman) eller, örn kyrkofullmäktige finnas utsedda för pastoratet
— vilket i regel blir fallet, örn pastoratet utgör kyrklig samfällighet —
ordföranden hos dessa. Det har icke avsetts, att delgivningen skall ske genom
stämningsman eller eljest i viss form utan att det skall vara tillräckligt t. ex.
att ordföranden skriftligen erkänner mottagandet av beslutet.

I detta sammanhang må erinras därom, att när fråga är om förrättningar av
boställsnämnd, vid vilka ofta handläggas ärenden av långt större ekonomisk
betydelse än de i förevarande paragrafer åsyftade ärenden, pastoratet enligt gällande
rätt — och i detta avseende upptager förslaget bestämmelser av samma
sakliga innebörd — anses vederbörligen kallat till förrättningen, då meddelande
därom tillställts kyrkostämmans ordförande eller i vissa fall ordföranden
hos kyrkofullmäktige, samt att tiden för fullföljd av talan mot boställsnämnds
beslut vid sådan förrättning löper från dagen för beslutets avkunnande.
Något till de enskilda medlemmarna av pastoratet riktat tillkännagivande
örn förrättningens företagande förekommer ej, ehuru de visserligen
kunna erhålla vetskap därom i samband med kyrkostämmas behandling av fråga
örn utseende av ombud för pastoratet att närvara vid förrättningen. Nyssnämnda
form för delgivning med pastoratet av kallelse till förrättning ansluter
sig för övrigt nära till föreskriften i 11 kap. 16 § rättegångsbalken örn
sättet för delgivning av stämning å socken. Boställsnämndens beslut bringas
icke på något sätt till enskilda pastoratsmedlemmars kännedom.

65 §.

Första stycket upptager bestämmelser, som återfinnas i 116 § S. K.

Bestämmelsen i andra stycket har delvis annat innehåll än i S. K., där motsvarande
paragraf, 80 §, avfattats i enlighet med de sakkunnigas, från det nu

Kungl. May.ts proposition nr 187. 288

framlagda avvikande förslag till skogsförvaltning. Stadgandet utgör en tillämpning
av regeln, att boställena skola vara självförsörjande. Enligt denna
regel böra boställena bära kostnaderna för sin förvaltning och alltså även för
upprättande av avverkningsplaner och för biträde vid utstämplingar.

4 kap. Om ecklesiastik boställskommission.

66—68 §§.

Dessa paragrafer motsvaras i S. K. av 117 §.

Enligt S. K. skulle kommissionen bestå av tre personer.

De sakkunniga hava härom i sina motiv, utöver vad i 1 huvudavdelningen jannis*,
kap. I därav återgivits, anfört:

Såsom förebild för bestämmelserna om kommissionen har fastighetsregisterkommissionen
tjänat.

Då sammansättningen av kommissionen torde bliva beroende på tillgången
på personer, som äro skickade att genomföra kommissionens grannlaga arbetsuppgifter,
hava de sakkunniga icke intagit några utförliga bestämmelser därom
i lagförslaget. De sakkunniga förutsätta emellertid, att såväl erfarenhet av den
kommunala självstyrelsen som juridisk och skogsteknisk sakkunskap bliva vederbörligen
företrädda inom kommissionen. De närmare föreskrifterna angående
kommissionens verksamhet och formerna därför torde böra meddelas i administrativ
ordning.

Bland de sakkunniga hava herrar A. W. Gustafson i Kasenberg och Per
Persson i Trången haft en mot de övriga avvikande mening, som framgår av
följande av dem avgivna reservation:

Beträffande den ecklesiastika boställskommissionen, som omförmäles i 117 §
i förslaget till prästlönelag, anse vi, att kommissionen icke bör utgöra mellaninstans
för prövning av besvär. Kommissionen bör enligt vårt förmenande endast
vara ett kontrollerande och rådgivande organ av provisorisk _ natur och
fungera allenast under reformens genomförande. I de fall, då stiftsintendenten
och pastoraten icke kunna enas, är det lämpligare, att kommissionen avgiver
yttrande i ärendet, innan stiftsintendenten meddelar beslut, samt att besvär
över sådant beslut få anföras hos Kungl. Maj :t direkt.

Som jag tidigare återgivit och bemött framställda erinringar i anledning av Yttranden,
förslaget att inrätta ifrågavarande kommission, torde nu endast återstå att
omnämna, att domkapitlen i Västerås och Göteborg instämt i det reservationsvis
framställda yrkandet, att kommissionen ej måtte göras till besvärsinstans.

Av det föregående torde framgå, att jag vid bedömandet av det föreliggande Dopartementsförslagets
sannolika verkningar lägger en avgörande vikt vid valet av boställs- thelen,
kommissionens skogligt sakkunnige ledamot. Denne torde nämligen i sin tur fa
ett betydande inflytande på valet av stiftsintendenter, och det blir säkerligen
hans anda, som kommer att prägla hela den nya organisationens skogliga verk -

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

samhet. Särskilt vid verksamhetens startande och under en viss övergångstid
därefter torde anspråken på honom bliva betydande. Att man på denna post får
en fullt kompetent och genom sina personliga egenskaper lämplig man, är därför
av synnerlig vikt. Emellertid blir det enligt min mening icke så lätt
att finna en för denna uppgift fullt kvalificerad kraft. Det kan då vara klokt
att vid organiserandet av boställskommissionen skapa möjlighet för erhållande
av impulser och kritik från närgränsande skogliga arbetsområden. I sådant
syfte torde det vara lämpligt att i en eller annan form bereda plats i kommissionen
för representanter för t. ex. domänverket, skogsvårdsstyrelserna och den
skogliga forskningen. Jag vill därför, isynnerhet som från första början stor
vikt måste läggas vid utformningen av riktlinjerna för vården av de ecklesiastika
skogarna, föreslå, att Konungen får rätt att vid behov utöka det av de sakkunniga
föreslagna medlemsantalet med ytterligare två personer, vilka skulle
hava till uppgift att tillföra kommissionen värdefull och möjligast allsidig sakkunskap
i nämnda hänseende. Dessa personer förutsättas icke bliva tillkallade
annat än när vissa specialfrågor sådant påkalla, varom närmare bestämmelser
torde få inflyta i instruktionen för kommissionen.

Det ligger nära till hands att antaga, att den skogligt utbildade ledamot,
vilken på ett mera stadigvarande sätt skulle vara förbunden med kommissionens
verksamhet, kommer att utväljas med hänsyn tagen till vederbörandes
lämplighet att vid kommissionens upplösning övertaga uppgiften såsom inspektör
och chefsmyndighet över stiftsintendenterna.

Mot herrar Gustafsons och Perssons förslag synas mig allvarliga invändningar
kunna göras, icke minst från praktiska synpunkter. Det innebär
bl. a., att stiftsintendent aldrig skall kunna meddela något beslut
i de frågor, som nu avses, utan att först efterhöra örn pastoratet åtnöjes
därmed, och vid minsta divergens i önskemålen skall, innan stiftsintendenten får
meddela beslut, yttrande inhämtas av kommissionen i Stockholm, vilket förmodligen
måste föregås åtminstone av skriftväxling med båda parterna. Som
antagligen icke sällan åtminstone någon skiljaktighet i uppfattningarna mellan
intendent och pastorat kan förväntas uppkomma, skulle denna anordning enligt
min uppfattning leda till stor tidsutdräkt och omgång och belasta kommissionen
med detaljarbete i den grad, att man med fog kan befara, att denna till följd
därav sväller ut till ett litet ämbetsverk. Om stiftsintendenterna däremot genast
få meddela beslut, kan man säkerligen förvänta, att pastoraten i regel låta
därvid bero, även örn de helst skulle önskat någon modifikation i beslutets innehåll.
Då man numera på allt sätt söker begränsa de högsta instansernas arbetsbörda,
synes det icke heller tilltalande att låta stiftsintendenternas beslut överklagas
direkt hos regeringsrätten. Särskilt är att märka, att, såsom de sakkunniga
antyda, här närmast är fråga om ärenden av skogsteknisk eller i allt fall
av rent förvaltnings-ekonomisk natur och icke egentligen av judiciell beskaffenhet,
vilka icke lämpa sig för ett omedelbart avgörande i andra instans hos regeringsrätten.
Boställskommissionen, respektive en blivande inspektör, som ju skall

285

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

söka främja största möjliga enhetlighet i hithörande förhållanden, är däremot
ett fackorgan, speciellt utrustat för att åtminstone såsom mellaninstans
bedöma dylika ärenden. Det lärer också vara något exceptionellt att tilllåta
ett överklagande av ett fackmannabeslut av denna natur direkt hos Kungl.
Maj:t. Jag ansluter mig därför till S. K. i detta avseende.

5 kap. Om allmänt kyrkohemman.

69 §.

Bestämmelsen i första stycket är hämtad ur S. K. 54 § 1 mom.

Domkapitlet i Lund har ansett, att nu ifrågavarande kyrkohemman borde Yttrande,
förvaltas på samma sätt som de av pastoraten förvaltade löneboställena.

Den omständigheten att avkastningen av vissa boställen ingår direkt till Departementskyrkofonden,
måste uppenbarligen föranleda en mera centraliserad förvaltning cl>efen.
av samma boställen. I vad mån det kan finnas lämpligt att ordna denna förvaltning
efter mönstret av de för pastoratens löneboställen föreslagna förvaltningsformerna
torde bliva en senare fråga, som enligt förslaget Konungen får avgöra.

Innehållet i andra stycket har jag berört vid redogörelsen för 51 §.

6 kap. Särskilda bestämmelser.

70 §.

Om denna paragraf har jag yttrat mig vid 64 §.

71 §.

Paragrafen överensstämmer med 121 § i S. K.

Boställsordningen använder konsekvent begreppet pastorat för att, i överens- Departementsstämmelse
med gängse terminologi, beteckna den primära territoriella enheten c e
för prästlönekostnadens utgörande, vilken enhet sammanfaller med tjänstgöringsområdet
för en kyrkoherde. Pastorat kan alltså omfatta en eller flera
församlingar. Förevarande paragraf syftar närmast på den sammanslutning av
flera stadspastorat, som omtalas i 67 § gällande boställsordning och som enligt
nu gällande lagstiftning örn församlingsstyrelse normalt får formen av kyrklig
samfällighet. En dylik samfällighet utgör t. ex. pastoraten i Göteborg (svensk
författningssamling år 1931 nr 201). För att förebygga missförstånd har det
ansetts lämpligt att uttryckligen föreskriva, att vad i boställsordningen sägs örn
pastorat skall äga tillämpning å sådan samfällighet. Däremot torde det vara
överflödigt att i lagtexten angiva, att i dylikt fall vad i boställsordningen sägs

De sakkunniga.

Yttrande.

Departements chefen.

De sakkunniga.

286 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

om kyrkoråd, boställsstyrelse, kyrkostämma och kyrkofullmäktige skall hava
avseende å de för samfälligheten gemensamma organen och icke dem, som
kunna finnas utsedda för de särskilda pastoraten eller församlingarna.

72 §.

Motsvarar 118 § S. K.

Ur de sakkunnigas motiv till denna paragraf må anföras följande:

För närvarande är kammarkollegiet mellaninstans i boställsmål, vilka handläggas
av länsstyrelse eller domkapitel. Anordningen synes i främsta rummet
vara motiverad av att de mångahanda avgöranden i förvaltningsfrågor, som
nu meddelas av nämnda myndigheter, föranleda ett jämförelsevis stort antal
överklaganden. Enligt förslaget skall, frånsett en kortare övergångsperiod,
länsstyrelsernas befattning med hithörande förvaltningsfrågor helt upphöra, och
de förvaltningsärenden, som skola avgöras av domkapitlen, bliva icke på långt
när så många som hittills. De sakkunniga anse därför, att ingen väsentlig
olägenhet kan förväntas av att klagan över domkapitels beslut får föras direkt
hos Kungl. Majit.

Kammarkollegiet och statskontoret hava ansett bärande skäl icke hava anförts
för åtgärden att borttaga kammarkollegiet såsom mellaninstans i ifrågavarande
mål.

Därest nu framlagda lagförslag vinner riksdagens bifall, kommer den gamla
myndighetsförvaltningen att i stort sett upphöra. Därmed kommer också, såsom
förut påvisats, kammarkollegiets uppgifter att i väsentlig grad inskränkas.
Vad särskilt angår de i denna paragraf åsyftade ärenden, vilka skola handläggas
av domkapitlen, torde dessa ärenden, såsom närmare framgår av vad
som anförts tidigare, icke bliva av den betydenhet, att de påkalla kammarkollegiets
bibehållande såsom mellaninstans, utan synas dessa mål utan olägenhet
kunna få fullföljas hos Kungl. Majit direkt.

73 §.

Motsvarar 122 § i S. K.

74 §.

Denna paragraf motsvaras i S. K. av 123 §.

De sakkunniga hava i motiven härom yttrat:

De tillämpningsbestämmelser, som komma att utfärdas, torde huvudsakligen
komma att utgöra instruktioner i olika avseenden för statskontoret, domkapitlen,
stiftsintendenterna och boställsnämnderna. I fråga örn pastoraten torde tillämpningsföreskrifter
utfärdas endast såvitt fråga är om det närmare ordnandet
av samarbetet med de kontrollerande myndigheterna. Det skulle nämligen strida
mot den föreslagna lagens grunder att genom föreskrifter av administrativ natur
kringskära den frihet i förvaltningen av prästlönetillgångarna, som enligt lagen
tillägges pastoraten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

287

Kammarkollegiet och statskontoret hava i anledning härav erinrat: Yttrande.

Oberoende av vilken åsikt man må hysa rörande arten och omfattningen av
den rätt, som tillkommer ett pastorat i avseende å de till pastoratets disposition
stående prästlönetillgångarna, måste från det allmännas sida framstå fullt befogat
anspråk på att betryggande former stadgas rörande den förvaltning, som
är anförtrodd åt pastoraten. Även för den som må anse pastoraten lagligen berättigade
att utöva förvaltningen av prästlöneboställena måste det framstå som
naturligt krav att för denna förvaltning uppställas sådana garantier att boställenas
bibehållande vid högsta avkastningsförmåga icke äventyras. Genom de
förändringar rörande det prästerliga avlöningsväsendet, som genomfördes genom
1910 års ecklesiastika lagstiftning och enligt den nu föreslagna lagstiftningen
skulle ytterligare utvecklas, har för övrigt boställenas, inklusive boställsskogarnas,
utnyttjande efter ekonomiska linjer fått en — frånsett det nationalekonomiska
intresset — vidgad och mera allmän betydelse, därigenom att pastoraten
numera icke längre äro »självförsörjande» i avseende å prästerskapets avlönande.

Ämbetsverken anse alltså, att, därest, emot ämbetsverkens avstyrkande, den
omedelbara vården av löneboställena (vare sig med eller utan skog) överlämnas
till pastoraten, erforderliga föreskrifter rörande grunderna för förvaltningen
måtte varda meddelade.

Jag instämmer helt i de sakkunnigas tankegång. För att icke hela förvalt- Departementsningsreformen
skall bliva förfelad är av vikt att hålla i sär förvaltningen och
kontrollen av densamma och noga tillse, att icke genom tillkomsten av en rad
administrativa föreskrifter kontrollen övergår till att bliva en i detalj reglerad
myndighetsförvaltning av den typ, som de gångna årens erfarenhet synes hava
utdömt och föreliggande förslag därför söker avskaffa.

I de sakkunnigas förslag till prästlönelag i de delar, som motsvara det
av mig nu framlagda lagförslaget, hava åtskilliga stadganden i nu gällande,
till upphävande föreslagna boställsordning utelämnats. I en del fall
hava skälen härför angivits i sammanhang med behandlingen av de särskilda
delarna av lagförslaget. I andra fall torde stadgandenas bortfallande icke tarva
uttrycklig motivering. Beträffande en tredje grupp hava de sakkunniga angivit
skälen för utelämnandet och tillåter jag mig att i detta avseende hänvisa till
motiven i deras betänkande.

7 kap. Övergångsbestämmelser.

I det följande skall lämnas redogörelse för framställda erinringar mot S. K.
— i de delar som motsvara föreliggande författningsförslag -— frånsett sådana
önskemål beträffande lagtextens avfattning, som vid dess slutliga redigering
vunnit beaktande och icke torde tarva närmare motivering. De sakkunnigas
motivering kommer att beröras i den mån nyssnämnda redogörelse sådant påkallar.
Beträffande specialmotiven till övriga stadganden, som icke mött någon
erinran, får jag hänvisa till de sakkunnigas betänkande.

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

75 §.

Motsvarar 1 och 17 §§ i de sakkunnigas förslag till lag om införande av
prästlönelagen (S. K.).

De sak- Om dessa paragrafer hava de sakkunniga anfört:

kunniga.

De sakkunniga föreslå, att den nya lagen skall träda i kraft samtidigt för
alla pastorat, där lönereglering skett enligt 1910 års prästlöneregleringslag.

Det lärer knappast låta sig göra att i lag bestämma dagen för ikraftträdandet.
Innan nya lagen kan börja tillämpas, måste nämligen åtskilliga förarbeten
verkställas. Sålunda måste bland annat en del tillämpningsförfattningar utfärdas
och avverkningsplaner uppgöras för de boställsskogar, som skola förvaltas
av pastoraten, ävensom uppskattning av löneboställenas normalavkastning ske.
Det är ännu ovisst, huru lång tid, som erfordras för dessa arbeten. De sakkunniga
föreslå därför, att det överlämnas åt Konungen att bestämma, när nya
lagen skall träda i kraft. Nämnda åtgärder måste utföras med anlitande av särskilt
förordnade, skogligt utbildade personer, vartill kommer, att förrättningarna
måste äga rum under sådana former, att de bliva bindande mot pastoraten
och kyrkofonden. I dessa och andra tänkbara fall, då förberedande åtgärder
måste vidtagas, bör Konungen tillika äga möjlighet utfärda erforderliga föreskrifter.

Då det synes vara ett allmänt kyrkligt intresse, att nya lagens införande
blir på nöjaktigt sätt förberedd, anse de sakkunniga det vara motiverat, att
kyrkofonden får bära kostnaden för åtgärderna.

Det torde bliva ofrånkomligt att från nya lagens tillämpningsområde tillsvidare
undantaga pastorat, för vilket lönereglering, tillkommen enligt bestämmelserna
i 1862 års förordning, ännu gäller, då nya lagen i övrigt skall börja
tillämpas. Undantaget betingas bland annat av sambandet med tiondeavskrivningens
begynnelse. Efter den 1 maj 1934 återstår endast ett oreglerat pastorat,
nämligen Hassela pastorat i Uppsala stift. Det förefaller icke otänkbart,
att man på överenskommelsens väg skall kunna bringa den äldre löneregleringen
i detta pastorat till upphörande i förtid, så att nya lagen omedelbart kan vinna
tillämpning även därstädes.

Yttrande. Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt, att samtliga bestämmelser i de
sakkunnigas förslag till prästlönelag — icke blott däri upptagna avlöningsbestämmelser
— skulle kunna vinna successiv tillämpning i de olika pastoraten
alltefter utgången av gällande löneregleringsperioder.

Departementa- Någon anledning att låta de nya bestämmelserna örn boställenas förvaltning

chefen. träda i tillämpning allenast successivt inom de olika pastoraten torde icke föreligga,
varför jag lämnat S. K. orubbat i detta avseende.

76 §.

Paragrafen motsvarar 2 och 3 §§ i S. K. i de delar, som hava avseende å
bestämmelserna i nu föreslagna boställsordning.

77 §.

Motsvarar 10 § S. K.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

289

78 och 79 §§.

Motsvara 11 och 12 §§ S. K. 79 § upptager innehållet i 66 § gällande boställsordning
till den del sistnämnda paragraf ännu har praktisk betydelse.

Skånska prästerskapets byggnadskassa har hemställt, att enär efter ny Yttrande,
pastoratsindelning tvist yppat sig därom, vilket pastorat, som vore ansvarigt
för avgifternas erläggande till kassan, föreskrift matte intagas i förevarande
paragraf, att betalningsskyldigheten skulle åvila det pastorat, inom vilket
bostället vore beläget, till dess efter byggnadskassans hörande annorlunda förordnades.

Vid nypTflyttning av förevarande bestämmelse från äldre boställsordningen Dcpartementatill
ny författning lärer det icke kunna ifrågakomma att giva bestämmelsen
ett innehåll, som möjligen kan visa sig stå i strid mot innebörden i den gamla
avfattningen. Den uppkomna tvisten örn tillämpningen av stadgandet i visst
fall torde få lösas i annan ordning.

80 §.

Motsvarar 14 § S. K. 5 punkten i S. K., som tillhör övergångsbestämmelserna
till ny kyrkofondslag, har här utgått.

Det har befunnits erforderligt att genom tillägg till nya 5 punkten
till boställsnämndens prövning även hänföra fråga, som nu omhandlas i 17 §

6 mom. ecklesiastik arrendeförordning, nämligen huruvida hus, som av arrendator
byggts större eller dyrbarare än som föreskrivits, finge godkännas såsom
skyldighetshus och likställas med laga hus enligt nya boställsordningen.

I samband med denna paragraf torde böra behandlas en framställning av Yttrande.
kammarkollegiet och statskontoret i fråga örn dispositionen av uppsamlade årsbelopp
för uppskattad nybyggnadskostnad. Ämbetsverken hava i detta avseende
yttrat:

Enligt mom. 1) skola årsbelopp för uppskattad nybyggnadskostnad under
de i paragrafen angivna förutsättningarna erläggas till pastoratet. Varken
här eller eljest i lagförslagen finnes angivet huru sålunda inflytande eller redan
influtna årsbelopp skola, efter det att då löpande arrendeperiod upphört, disponeras.
Det synes ämbetsverken vara med det föreslagna systemet bäst överensstämmande
att årsbeloppsfonder skola bibehållas såsom särskilda fonder och
göras räntebärande, med rätt för pastoratet att vid kommande byggnadsföretag
å lönebostället använda medlen för ändamålet. Sådana fonder böra givetvis
tagas i beräkning vid uppskattningen av boställes normalavkastning, därest
sådan uppskattning blir föreskriven. Nu kan inträffa att vid ett obebyggt
boställe fonderats årsbelopp i tanke att framdeles, sedan fonden stigit till
erforderligt belopp, använda dem till löneboställets bebyggande, men att pastoratet
finner med sin fördel förenligt att uppgiva tanken på bebyggandet. I
sådant fall bör fonden enligt förordnande i behörig ordning förklaras vara
avlöningsfond. I dessa hänseenden synas bestämmelser böra meddelas i promulgationslagen.

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.)

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements chefen.

Anordningen att låta en viss del av arrendeavgiften utgå i förra av s. k. årsbelopp
för uppskattad nybyggnadskostnad, avsedda att i mån av utförd bebyggelse
återbetalas till arrendatorn, är en konsekvens av den ståndpunkt,
nu gällande rätt intager, att ansvaret för löneboställes behöriga bebyggelse
åvilar arrendatorn men icke pastoratet. Efter avveckling av de före nya boställsordningens
ikraftträdande ingångna arrendeavtalen har denna anordning sålunda
intet existensberättigande. För närvarande gäller, att årsbeloppen skola förvaltas
och förräntas av kyrkorådet och efter bestämmelser, som meddelas av länsstyrelsen,
användas för bestridande av kostnader för nybyggnad. Vid ekonomisk
besiktning skall boställsnämnden avfordra pastoratet redovisning för årsbelopp,
som skolat inbetalas till kyrkorådet. Av förevarande paragraf följer, att alla
i fråga örn arrendeupplåtelser, ingångna före nya boställsordningens ikraftträdande,
förut tillämpliga bestämmelser — med vissa angivna undantag — fortfarande
skola gälla intill avtalstidens slut. Bl. a. bibehålies sålunda arrendators
rätt att av kyrkorådet ur uppsamlade årsbelopp erhålla ersättning för fullgjord
Nybyggnad — nybyggnad skall dock ej längre föreskrivas av länsstyrelsen —,
samt pastoratets skyldighet att bevara och vid behov tillhandahålla honom inbetalda
årsbelopp. Beträffande dessa arrendeförhållanden skall dessutom den ekonomiska
besiktningen i dess nuvarande gestalt, såsom riktande sig i främsta rummet
mot arrendatorn, bibehållas och följaktligen även skyldigheten för boställsnämnden
att avfordra pastoratet redovisning för uppsamlade årsbelopp. Ämbetsverkens
anmärkning avser nu, huru skall förfaras med de årsbelopp, som
vid arrendetidens slut möjligen icke äro förbrukade för avsett ändamål. Såsom
nyss antytts finns emellertid, därest föreliggande förslag bifalles, intet skäl
att bibehålla dylika årsbeloppsfonder, då ju för framtiden, oberoende av
befintligheten av uppsamlade årsbelopp från äldre arrenden, ansvaret för löneboställes
bebyggelse primärt åligger pastoratet. Då härtill kommer, att dessa
medel i själva verket icke äro annat än uppsamlad avkastning av lönebostället
av alldeles samma karaktär som de blivande arrendeavgifterna, över vilka
pastoratet äger förfoga, synes det mig icke motiverat, att ålägga pastoratet
någon förpliktelse att för framtiden bevara dessa medel såsom särskilda fonder
med ty åtföljande redovisningsskyldighet, utan torde pastoratet äga rätt att
förfoga däröver såsom över annan behållen boställsavkastning.

81 §.

Denna paragraf saknas i S. Iv. Den har tillkommit med hänsyn till att den
första tiden efter nya boställsordningens genomförande det på sina håll, där
rikligt med överårig skog finnes, kan visa sig behövligt att företaga ganska omfattande
genomhuggningar av skogen.

82 §.

Om syftet med stadgandet i denna paragraf, vilken ej förekommer i S. K.,
har jag förut talat i 1 huvudavdelningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

291

Förslaget till lag om tillägg till 2 § 2:o) lagen den 26 maj 1909 örn
Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Utbrytandet ur de sakkunnigas förslag till prästlönelag av de föreskrifter,
som nu upptagas i förslag till ny ecklesiastik boställsordning, har föranlett en
redaktionell jämkning i slutorden av S. K:s text.

Enligt förslaget till ny boställsordning skola domkapitlen och ecklesiastika
boställskommissionen hava beslutanderätt i vissa ärenden, som beröra förvaltningen
av löneboställen. Dessa ärenden torde vara av sådan natur, att prövningen
av desamma i högsta instans lämpligen bör ske hos regeringsrätten.

Kammarkollegiet och statskontoret hava antagit, att omnämnandet i S. K:s Yttrande,
lagtext av ecklesiastika boställskommissionen och domkapitlen skett för att
fastslå instansordningen samt, då de funnit anledning härtill hava saknats
och det för övrigt rörde sig örn en provisorisk kommission, föreslagit, att tilllägget
borde erhålla lydelsen »mål angående förvaltningen av prästlönetillgång,
som avses i prästlönelagen». Som ämbetsverken avstyrkt inrättandet av
kommissionen, yrkades i allt fall dess uteslutning ur paragrafen.

Enligt vad jag inhämtat av de sakkunniga är ämbetsverkens antagande icke Departementsriktigt.
Att målen skola härröra från ecklesiastika boställskommissionen eller chefen''
domkapitel hava de sakkunniga icke angivit för att fastslå instansordningen utan
i syfte att avskilja den stora grupp mål angående förvaltningen av boställen, som
i första instans skola handläggas av boställsnämnd och sedermera i händelse av
överklagande bedömas av synerätt, hovrätt och högsta domstolen, exempelvis
rörande åläggande för pastorat att vidtaga vissa nybyggnads- eller underhållsarbeten.
Med den av ämbetsverken föreslagna avfattningen skulle man icke nå
detta syftemål. Jag har därför ansett mig böra bibehålla S. K:s formulering i
anmärkta hänseende. Att kommissionen är avsedd att sedermera avlösas av annan
myndighet torde icke kunna vara något avgörande hinder för dess omnämnande
i detta sammanhang. När denna avlösning sker, måste ändring i boställsordningen
vidtagas, i samband varmed motsvarande ändring torde få vidtagas i
lagen örn regeringsrätt.

Avsikten är att förevarande lag skall träda i kraft samma dag som den
föreslagna nya boställsordningen.

292

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4
januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning ay kyrklig jord
i vissa fall samt till upplåtelse ay sådan jord under tomträtt.

Såsom framgår av vad som i 1 huvudavdelningen kap. II anförts avviker det
nu framlagda förslaget (bil. 1 C) i väsentlig mån från motsvarande, av de sakkunniga
uppgjorda förslag till lag örn ändring i vissa delar av kyrkliga försäljningslagen,
nämligen såvitt angår avhändelse av jord enligt 2 §.

2 §■ För att på förut angivet sätt främja nybildning av smärre jordbruk och egna
hem har jag omarbetat nuvarande 2 §. Uppmärksammas bör, att förändringarna
åsyfta all kyrklig jord och ej allenast de s. k. prästboställena. Närmare motivering
till lagtexten i dessa delar synes icke erforderlig utom så till vida, att jag
i detta sammanhang jämväl föreslår ett tillägg till försäljningslagen av innehåll,
att Konungen tillerkännes befogenhet att ensam medgiva försäljning av
kyrklig jord för de i 1 § av expropriationslagen angivna ändamål. Det synes
nämligen praktiskt att i expropriationsfall frivillig överenskommelse mellan
pastoratet och expropriationssökanden må kunna äga rum. Erinras må, att i
nämnda paragraf av expropriationslagen förekommer ett stadgande, som bereder
möjlighet till inrättande i socialt syfte av egna hem och tryggade bostadsförhållanden
inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge
eller å annan ort med större sammanträngd befolkning.

1 och 6 §§. I 1 § nämnda lag föreslås allenast, att hänvisning till lagrum i äldre boställsordningen
ersättes med hänvisning till motsvarande lagrum i den föreslagna
boställsordningen.

Beträffande 6 § föreslås i sak ingen annan ändring än inskjutande av det i
andra stycket av den nu föreslagna paragrafen upptagna stadgandet. Detta överensstämmer
med S. K.

De sak- De sakkunniga hava beträffande det nu angivna andra stycket i sina motiv
kunmsa'' anfört:

Hittills hava frågor örn disposition av köpeskillings medel för kyrklig jord
avgjorts av kammarkollegiet, där ej Kungl. Maj :t för visst fall i sammanhang
med meddelande av tillstånd till försäljning lämnat föreskrifter i ämnet. Kammarkollegiets
beslut hava, då fråga varit om pastorats prästlönejord, alltid
gått ut på, att köpeskillingen skolat fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång
i pastoratet. De sakkunniga hava funnit det mera praktiskt att intaga
föreskrift härom i lagen, varigenom ett omständligt administrativt förfarande
undgås. Förbehåll om Kungl. Maj:ts rätt att för visst fall föreskriva annan
användning av medlen''har emellertid bibehållits i förslaget.

Med föreskriften avses ej, att varje köpeskilling skall utgöra en särskild
fond, utan flera köpeskillingar kunna sammanföras till en gemensam fond, åtminstone
om de härröra från samma boställe.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

293

I avgivet yttrande hava kammarkollegiet och statskontoret beträffande det Yttrande,
föreslagna stycket anfört:

Ämbetsverken ville framhålla, att en allmän föreskrift om mellangifts eller
köpeskillings fonderande för att utgöra prästlönetillgång icke synes lämplig.
Det förekommer ej sällan att avvikelser så till vida äga rum, att arrendator
berättigas att under arrendeperioden uppbära räntan å köpeskilling eller
del därav såsom ersättning för mistning av förut av honom åtnjuten avgäld.

Enligt förslaget vore det väl Konungen förbehållet att förordna annorlunda än
i lagförslaget angives som regel, men en sådan bestämmelse torde komma att
bliva tämligen illusorisk, enär friköpsärenden ej passera Konungen, och den
ej angivna myndighet, som komme att avgöra friköpsärende, icke kan förutsättas
alltid uppmärksamma när dispositionsfrågan skall underställas Konungen.

Vad ämbetsverken anfört föranleder mig icke att frångå S. K. Den omstän- Departements chefen digbeten

att friköpsärenden icke i det enskilda fallet passera Konungen torde
enligt mitt förmenande icke komma att hindra att Konungen, örn så finnes
lämpligt, lämnar vissa allmänna föreskrifter örn dispositionen av influtna friköpsmedel.
Med säkerhet torde man kunna antaga, att kammarkollegiet, vilket
fortfarande skall handlägga friköpsärenden, kommer att underställa Konungen
de fall, då särskilda föreskrifter örn disposition av köpeskillingsmedel erfordras.
Arrendatorn kan i varje fall ej bliva lidande av fonderingen, ty skulle t. ex.
en arrendator å löneboställe, som förvaltas av pastorat, till följd av ett friköp
gå miste örn honom tillkommande avgäld, blir enligt vanliga civilrättsliga
regler pastoratet skyldigt gottgöra honom skadan genom avdrag å arrendet eller
annorledes. Motsvarande skyldighet åligger envar annan, som upplåter jord till
arrendator.

Den nu föreslagna lagen är avsedd att träda i kraft samtidigt med den nya
ecklesiastika boställsordningen.

Departementschefen uppläser härefter förslagen till ecklesiastik boställsord- Hemställan,
ning, lag om tillägg till 2 § 2:o) lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt
samt lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari
1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt
till upplåtelse av sådan jord under tomträtt och hemställer, att lagrådets yttrande
över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas
genom utdrag av detta protokoll.

Statsrådet Hamrin anför härefter:

De sakkunniga, vilka haft till uppgift att förbereda ifrågavarande proposition,
hava utarbetat dels förslag till ny lönereglering för prästerskapet och dels förslag
om ändrade grunder för förvaltningen av prästlönejorden ävensom i samband
därmed ändrade bestämmelser rörande bestridande av kostnaderna för
prästerskapets avlöning. Såsom framgår av utredningen, äro dessa olika frågor

294

Kungl. Majlis proposition nr 187.

förbundna nied varandra. Det föreliggande förslaget till proposition upptager
blott den sistnämnda delen av utredningsmännens förslag.

Då, såsom departementschefen framhåller, tiden ännu icke är inne att upptaga
frågan om och genomföra en ny reglering av prästerskapets avlöning, finner
jag redan på grund härav det icke vara ändamålsenligt och följdriktigt att
föreslå så genomgripande ändringar beträffande förvaltningen av prästlönetillgångarna
som förslaget innebär.

Jag finner det vidare olämpligt att, såsom förslaget avser, skapa en ny tjänstemannakår,
vilken torde komma att visa sig bliva större än som beräknats. Statsverket
förfogar redan nu över tillräcklig och väl kvalificerad personal för ifrågavarande
ändamål. Även i andra hänseenden måste förslagets genomförande komma
att medföra större kostnader än vad utredningen angiver.

Slutligen finner jag i likhet med ett flertal av de hörda myndigheterna den
föreslagna uppsiktsmyndigheten — domkapitlen — sakna kompetens för utövande
av nämnda uppsikt. Även i övrigt anser jag förslaget icke i sitt nuvarande
skick böra remitteras till lagrådet för att därefter genom proposition
föreläggas riksdagen.

Statsrådets övriga ledamöter instämma med föredragande
departementschefen och behagar Hans Maj:t Konungen lämna
bifall till Arnd denne hemställt.

Ur protokollet:
H. B. Hammar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

295

Bil. 1 A.

Förslag

till

Ecklesiastik boställsordning.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §■

Boställe, som är anvisat till löntagares bostad, kallas i denna boställsordning
prästgård. Boställe, som är avsett till avlöning at prästerskapet i visst
pastorat eller utgör änkesäte, kallas löneboställe. Boställe, vars avkastning
i sin helhet skall ingå till kyrkofonden, benämnes allmänt kyrkohemman.

2 §•

1. Prästgård och löneboställe förvaltas av pastoratet under iakttagande av vad
i denna boställsordning stadgas.

De skyldigheter, som enligt lag eller särskild författning åligga fastighets
ägare, skola beträffande prästgård och löneboställe fullgöras av pastoratet.

2. Örn förvaltningen av allmänt kyrkohemman stadgas i 5 kap.

3 §.

Vad örn val av ledamot och suppleant i kyrkoråd är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om ledamot och suppleant i boställsstyrelse, dock
må antalet ledamöter icke vara under tre eller över fem.

Boställsstyrelse väljer inom sig för varje år ordförande och, där så finnes
påkallat, vice ordförande.

4 §•

Domkapitlet åligger tillse, att gällande bestämmelser örn pastorats boställsförvaltning
efterlevas och att överträdelser beivras. Domkapitlet ina, da domkapitlet
finner skäl därtill, överklaga domstolars och andra myndigheters beslut
angående boställsförvaltningen.

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2 kap. Om prästgård ock löneboställe.

Om prästgård.

5 §.

Prästgård skall omfatta område av lämplig storlek, bebyggt på sätt i detta
kapitel föreskrives.

6 §.

Å prästgård för komminister må visthus och tvättstuga eller ettdera uteslutas,
när de prövas kunna undvaras.

7 §.

8 §.

1. För boningshus å prästgård för kyrkoherde må föreskrivas minst sex,
högst nio boningsrum, av vilka ett tillika skall vara expeditionsrum, jämte
kök, skafferi, erforderliga garderober och en eller två förstugor eller kapprum.
Då fråga uppkommer örn ny- eller ombyggnad av boningshus, inom vilket
kyrkoarkivalier skola förvaras, skall föreståndaren för vederbörande landsarkiv
eller arkivdepå lämnas tillfälle att yttra sig; finnes brandfritt valv
eller annan brandsäker och fuktfri arkivlokal vara av behovet påkallad, skall
sådan inrättas.

2. För boningshus å prästgård för komminister må föreskrivas minst fyra.
högst sex boningsrum jämte kök, skafferi, erforderliga garderober och en eller
två förstugor eller kapprum. Vad i 1 mom. stadgas om expeditionsrum
och arkivlokal i boningshus a prästgård för kyrkoherde skall äga motsvarande
tillämpning i fråga örn boningshus å prästgård för komminister, som på eget
ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföring.

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

9 §■

.1. Boningshus uppföres på sockel av sten eller betong av minst fem decimeters
höjd ovan jord, med väggar av tegel eller timmer eller annat ändamålsenligt
byggnadsämne. Till byggnaden i övrigt användas ämnen, som finnas
lämpliga. Boningsrummen skola vara försedda med nödiga och lämpliga
anordningar för uppvärmning. Alla boningsrum förses med dubbelfönster,
gipsade, boaserade eller spända tak, oljemålning å panel, dörrar, dörr- och
fönsterinfattningar samt tapeter eller lämplig målning a väggarna.

2. Övriga laga hus uppföras efter ortens sed av ändamålsenliga byggnadsämnen.
Tvättstuga skall vara försedd med panna.

3. För boningshus och andra laga hus må efter behovet och ortens sed
tjänlig beklädnad och bestrykning föreskrivas.

4. Där elektrisk ström för belysningsändamål finnes att tillgå i orten, skola,
såframt det utan oskälig kostnad kan ske, belysningsledningar indragas
i prästgårdens byggnader i den omfattning, som prövas skälig.

10 §.

11 §.

Å prästgård skola alla laga hus underhållas och vid behov nybyggas av
pastoratet.

De laga husen skola av pastoratet hållas brandförsäkrade till fulla värdet.

12 §.

13 §.

Det åligger pastoratet att å prästgårdsområdet anlägga och underhålla
gårdsplan och väg till denna från områdets gräns.

Prästgård skall, där hinder ej möter, omfatta erforderligt område till trädgård.
För trädgårdsanläggning erforderlig stenbrytning, röjning och dikning
skall pastoratet ombesörja.

14 §.

Pastoratet åligger att, där så prövas erforderligt, uppföra och underhålla
stängsel kring prästgård, såvida ej hägnad skall hållas av granne.

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

15 §.

Eftersätter tjänstinnehavaren vad sålunda åligger honom, är han skyldig
ersätta pastoratet kostnaden för avhjälpande av uppkommen brist eller skada.

16 §.

Prästgård avträdes samtidigt med frånträdande! av övriga löneförmåner
vid den tjänst, varmed prästgården är förenad.

17 §.

Vill ej pastoratet lösa eller har pastoratet ej inom tre månader efter det
hembudet gjordes förklarat sig därtill villigt, äger tjänstinnehavaren bortföra
vad han påkostat; återställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han
mottog den. Är ej vad tjänstinnehavaren sålunda äger från fastigheten skilja
bortfört inom sex månader efter det ny tjänstinnehavare tillträtt prästgården
eller anspråk på inlösen därav slutligen ogillats, tillfaller det pastoratet utan
lösen.

Kan överenskommelse ej träffas örn vad pastoratet enligt denna paragraf
bör utgiva i lösen, skall frågan avgöras i den ordning, som stadgas i 2
kap. 8 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

18 §.

Vad i denna boställsordning stadgas örn tjänstinnehavare skall äga motsvarande
tillämpning i fråga örn annan, som åtnjuter de med tjänsten förenade
löneförmåner.

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Om löneboställe.

19 §•

Laga lius å löneboställe äro de byggnader, som enligt föreskrift, meddelad
med stöd av äldre lag, skolat finnas å lönebostället vid tiden för pastoratets
övertagande av förvaltningen.

Då omständigheterna därtill giva anledning, må på yrkande av pastoratet
ändring meddelas i föreskrift rörande vilka laga lius, som skola finnas, deras
storlek, inredning och beskaffenhet i övrigt; dock skall bebyggelsen städse anpassas
efter löneboställets storlek och avkastningsförmåga. För självständigt
jordbruk avsedd bebyggelse må ej utan tillstånd av domkapitlet inskränkas så,
att sådant jordbruk icke längre kan bedrivas å lönebostället.

20 §.

21 §.

Pastoratet skall underhålla och vid behov nybygga löneboställes laga hus,
så ock städse hålla boställets åker och äng samt därtill hörande anstalter i
fullgott stånd.

De laga husen skola av pastoratet hållas brandförsäkrade till fulla värdet.

22 §.

Lag samma vare, örn pastoratet vill från löneboställe för annat ändamål än
byggande och underhåll av prästgård, kyrka, kapell, kyrkogård och till prästgård
hörande väg bortföra grus, sten, torv, lera eller därmed jämförbara naturtillgångar.
Meddelas tillstånd därtill, må domkapitlet föreskriva, att inkomsten
skall fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång för pastoratet.

Om upplåtelse av tomträtt å löneboställe är särskilt stadgat.

23 §.

I fråga om upplåtelse av löneboställe på arrende skall, jämte vad i 24 och
25 §§ stadgas, tillämpas allmän lag.

24 §.

Arrendator må tillförbindas att i förhållande till pastoratet ansvara för
de skyldigheter, som enligt 21 § åvila pastoratet.

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

25 §.

1. Därest arrendator innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans
med återstående delen av arrendetiden uppgår till tio år, samt
väl brukat lönebostället, skall arrendatorn eller, örn han avlidit, hans änka
och barn äga företrädesrätt att, där pastoratet ämnar fortfarande utarrendera
bostället, ånyo arrendera detsamma (optionsrätt), såvida begäran härom
framställes hos pastoratet minst nio månader före arrendetidens utgång.

Har, där sådan begäran framställts, pastoratet icke senast sju månader före
arrendetidens utgång lämnat arrendatorn meddelande, att pastoratet icke
ämnar utarrendera bostället eller icke medgiver honom optionsrätt, och ej
heller, där utarrendering skall ske och optionsrätt icke förvägras arrendatorn,
för honom tillkännagivit villkoren för nytt arrende, skall förutvarande arrende
anses vara på oförändrade villkor förlängt på fem år. Har arrendatorn icke
inom en månad efter mottagandet av pastoratets anbud å nytt arrende träffat
överenskommelse med pastoratet örn arrendevillkoren, anses optionsrätten förfallen.

4. Optionsrätt äger rum allenast i avseende å område, som utarrenderas
för jordbruk eller bebyggande, dock ej beträffande torpställe å löneboställes
skogsmark.

5. Ej må genom förbehåll i avtal mellan arrendator och pastoratet arrendator
betagas optionsrätt, varom i denna paragraf stadgas; har sådant förbehåll
skett, vare det utan verkan.

6. Bestämmelserna om arrendator tillkommande optionsrätt skola intagas
i arrendekontraktet.

26 §.

Innan pastoratet utarrenderar löneboställe, som ligger i nära grannskap
av prästgård, eller godkänner överlåtelse av arrende av sådant boställe, skall
tjänstinnehavaren beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.

301

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Om boställsnämnd oell dess uppsikt över boställsförvaltningen.

27 §.

För uppsikt över förvaltningen av prästgård och löneboställes jordbruksdel
skall finnas särskild boställsnämnd, en för varje tingslag på landet jämte
de städer, som ligga därinom eller som enligt Konungens förordnande skola
därmed förenas till ett tjänstgöringsområde, samt en för Stockholms stad.

Boställsnämnden skall bestå av tre i orten boende, i lantbruks- och därmed
sammanhängande affärsförhållanden kunniga män. Två ledamöter jämte
lika antal ersättare utses för tre år åt gången, den ene, tillika ordförande,
av länsstyrelsen samt den andre av domkapitlet. Såsom tredje ledamot i boställsnämnden
inträder en av dem, vilka till ett antal av en för varje till
tjänstgöringsområdet hörande pastorat skola pastoratsvis, likaledes för tre
år, utses för tjänstgöring i boställsnämnden, därvid vad örn valbarhet till
nämndeman finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning; skolande i
varje särskilt fall bland de sålunda valda inkallas den närmast boende, som
ej tillhör det av förrättningen berörda pastoratet.

Konungen äger, där särskilda skäl sådant föranleda, rörande nämndens tjänstgöringsområde
och sättet huru ledamöterna skola utses förordna annorlunda
än nu sagts.

28 §.

Boställsnämnd åligger att med tillämpning av de i detta kapitel givna
bestämmelser meddela föreskrifter angående prästgårds anordnande och löneboställes
bebyggande, så ock att öva tillsyn å prästgårds och löneboställes
hävd till hus och jord.

Stanna boställsnämndens ledamöter i olika meningar, gäller vad de flesta
säga. Har var sin särskilda mening och kan jämkning ej ske, gäller ordförandens.

29 §.

Boställsnämnds tillsyn över prästgård och löneboställe utövas genom ekonomisk
besiktning.

Å löneboställe må sådan besiktning kunna förrättas av nämndens ordförande
ensam, där domkapitlet med hänsyn till boställets ringhet eller andra
omständigheter prövar sådant lämpligen kunna äga rum och pastoratet därtill
lämnar medgivande. Vid nu nämnd besiktning må dock ej handläggas
fråga om utdömande eller insyning av laga hus.

30 §.

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

31 §.

Vid ekonomisk besiktning har boställsnämnden att iakttaga följande:

a) Nämnden skall tillse, att de laga husen äro behörigen brandförsäkrade
och försedda med nödig brandredskap, så ock anteckna i vad mån förut föreskrivna
nybyggnader, bättringar och andra åtgärder blivit verkställda.

c) Emnås å laga hus bristfälligheter, skall nämnden pröva, huruvida bristfälligheterna
lämpligen kunna genom allenast bättrande avhjälpas eller nybyggnad
är nödig. Erforderliga bättringar skola föreskrivas.

d) Anser nämnden erforderligt, att laga hus ersättes med nytt, skall nämnden
ålägga pastoratet att verkställa nybyggnad. Nämnden skall i beslutet angiva
byggnadens storlek, inredning och beskaffenhet.

e) Nämnden skall i fråga om prästgårdsområde tillse, huruvida av pastoratet
anlagd gårdsplan och väg äro, i vad på pastoratet ankommer, behörigen
underhållna, samt föreskriva de bättringar, som anses erforderliga.

f) Ägorna å löneboställe skola besiktigas och anteckning göras angående
de brister, som förefinnas beträffande åkerns hävdande, övriga ägors skötsel
och vård, hägnaden och dikens anbringande och underhåll samt torvmosses
begagnande. Erforderliga åtgärder och bättringar skola föreskrivas.
Finnes å löneboställe antaget brukningssätt uppenbart leda till skada för
bostället, skall nödig rättelse föreskrivas.

g) Tid skall utsättas, inom vilken vid förrättningen föreskriven nybyggnad,
bättring eller annan åtgärd bör vara verkställd av pastoratet.

32 §.

Har boställsnämnd vid ekonomisk besiktning eller eljest meddelat föreskrift
örn utförande av nybyggnads- eller underhållsarbeten å prästgård eller löneboställe,
skall pastoratet inom en månad efter utgången av den för arbetenas
verkställande utsatta tiden ingiva anmälan örn fullgörandet till domkapitlet.

Hava föreskrivna arbeten icke fullgjorts inom utsatt tid, äger domkapitlet
hos överexekutor påkalla, att vad pastoratet eftersatt varder på dess bekostnad
verkställt genom överexekutors försorg. För arbetenas utförande erforderliga
medel förskjutas av kyrkofonden; vad sålunda förskjutits äger överexekutor
låta omedelbart uttaga hos pastoratet.

303

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

33 §.

Ekonomisk besiktning och annan boställsnämndens förrättning pakallas hos
ordföranden.

Förrättning hålles under tjänlig årstid å tid och plats, som ordföranden
bestämmer, därvid skall iakttagas, att, örn sa ske kan, förrättningar i samma
ort verkställas omedelbart efter varandra.

34 §.

Örn tiden för förrättnings hållande skall boställsnämndens ordförande minst
en månad förut underrätta domkapitlet och ordföranden i kyrkostämman eller,
i pastorat där kyrkofullmäktige finnas, ordföranden hos dem. Om mottagandet
av underrättelse skall bevis genast av vederbörande tillställas boställsnämndens
ordförande. Annan part skall minst fjorton dagar före förrättningen
kallas till densamma.

Har boställsnämndens ordförande bevisligen iakttagit vad enligt första stycket
åligger honom, må parts eller ombuds uteblivande ej utgöra hinder för
förrättningens företagande.

35 §.

Till de ledamöter av boställsnämnden, som skola deltaga i förrättning,
skall ordföranden utfärda kallelsebrev sist fjorton dagar före förrättningen.

36 §.

1. Såsom jäv mot ledamot av boställsnämnd galle: Örn han är med part
i skyldskap eller svågerlag, som i 13 kap. 1 § rättegångsbalken örn jäv mot
domare sägs, eller örn han är parts vederdeloman eller uppenbare ovän, eller
om ledamot eller den, som står till honom i skyldskap eller svågerlag,
som nämnt är, äger del i målet eller eljest kan av förrättningen vänta
synnerlig nytta eller skada eller är medlem av pastoratets kyrkoråd eller boställsstyreise.
Har ledamot, som innehar allmän tjänst, å tjänstens vägnar
rättegång med part, eller söker någon sak med ledamot eller tillfogar honom
något med ord eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det
må ej räknas för jäv.

2. Vet nämndens ordförande, att jäv mot honom är, eller är han av laga
förfall hindrad att deltaga i nämnden, inkalie han i sitt ställe den för honom
utsedde ersättaren. Förekommer dylikt jäv mot eller förfall för någon
av nämndens övriga ledamöter, gore denne omedelbart anmälan därom hos
ordföranden, vilken ombesörjer inkallande av ersättare.

o. Därest i det fall, att ordföranden eller av domkapitlet utsedd ledamot
på grund av laga förfall eller jäv är hindrad att deltaga i nämnden, sådant
hinder möter jämväl för ersättaren, åligger det ordföranden att örn förhållandet
göra anmälan hos länsstyrelsen, som har att för ifrågavarande tillfälle
förordna ordförande eller ledamot av nämnden.

304

Kungl. May.ts proposition nr 187.

37 §.

Anmäles vid förrättning jäv mot ordföranden, och finner boställsnämnden det
vara lagligen grundat, inställes förrättningen och förfares för inkallande av
annan ordförande såsom i 36 § sägs. Förekommer mot annan ledamot jäv,
som av nämnden godkännes, ombesörjer ordföranden inkallande av ersättare
för honom. Ogillas jävet, skall förrättningen fortgå; vederbörande obetaget
att i sammanhang med huvudsaken klaga över beslut, varigenom jävsanmärkning
ogillats.

38 §.

Innan boställsnämnd fattar beslut örn ny- eller ombyggnad, skall tillfälle
beredas pastoratet att inkomma med förslag till ritningar och arbetsbeskrivning.

39 §.

Boställsnämndens ordförande må, där så finnes nödigt, kalla byggnads- eller
eljest sakkunnig person att biträda vid förrättning.

40 §.

Över boställsnämnds förrättning skall upprättas särskilt instrument. I instrumentet
skall intagas vad den, som är missnöjd med förrättningen, har att
iakttaga för bevarande av sin talan.

Nämndens ordförande åligger att inom fjorton dagar efter förrättningens
avslutande sända förrättningsinstrumentet i huvudskrift eller avskrift till
samtliga parter.

41 §.

Utan hinder av beslut, som boställsnämnd meddelat, äger nämnden, där
ändrade förhållanden det föranleda, annorlunda förordna.

Om laga syn.

42 §.

Den, som ej åtnöjes med boställsnämnds förrättning, äger att, vid förlust
av rätt till vidare talan, inom en månad efter förrättningens avslutande
anmäla sig å landet hos domaren och i stad hos rådstuvurättens ordförande med
begäran örn laga syn.

Anmälan bör vara åtföljd av instrument över förrättningen.

43 §.

Laga syn förrättas på landet av domaren jämte två nämndemän samt i stad
av rådstuvurätten.

44 §.

Då laga syn skall hållas, åligger det domaren eller rätten att utsätta tid
för densamma, varjämte domaren skall kalla nämnd.

Kungl. Majlis proposition nr 187.

305

Beträffande parters kallelse till laga syn skall vad i 34 § är stadgat beträffande
förrättning av boställsnämnd äga motsvarande tillämpning, med
iakttagande av att vad där stadgas örn ordförande i boställsnämnd skall gälla
domaren eller rätten.

45 §.

Synerättens ordförande må, där så finnes nödigt, tillkalla byggnads- eller
eljest sakkunnig person att biträda vid syn.

46 §.

Om förrättiiingskostnad.

47 §.

Ordförande i boställsnämnd åtnjuter årligt arvode av kyrkofonden med belopp,
som Konungen bestämmer.

48 §.

Ledamöter av boställsnämnd och synerätt åtnjuta för förrättning resekostnads-
och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet.

Tillkallad sakkunnig erhåller gottgörelse efter bestämmande av boställsnämnd
eller synerätt.

49 §.

Kostnad, som i 48 § sägs, skall gäldas av pastoratet, där ej för visst fall i
fråga örn ekonomisk besiktning är annorlunda stadgat.

Finner synerätten, att laga syn blivit utan giltig orsak påkallad, skall den
skyldige, i den mån synerätten prövar skäligt, förpliktas att gottgöra pastoratet
å sådan syn belöpande kostnad.

3 kap. Om lönebostiilles skog.

50 §.

För den omedelbara vården av löneboställes skog skall hos pastoratet vara
anställd en förvaltare med skoglig utbildning eller eljest med erforderlig
kännedom örn skogsskötsel.

Valet av förvaltare skall för prövning och godkännande underställas den
stiftsintendent, som enligt nästföljande paragraf skall finnas i stiftet.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.)

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

51 §.

Stiftsintendent skall hava avlagt fullständig avgångsexamen från skogsinstitutets
högre kurs eller skogshögskolans jägmästarekurs; dock må i särskilt
fall till stiftsintendent antagas den, som avlagt avgångsexamen från
skogsinstitutets lägre kurs eller skoghögskolans forstmästarekurs.

Stiftsintendent utses av Konungen, som ock förordnar angående anställande
av biträde. Instruktion för stiftsintendenten utfärdas av Konungen.

52 §.

53 §.

För bibehållande av skogsbestånd i god kultur och för återväxt å område,
där avverkning ägt rum eller skada å skogen uppkommit genom brand, storm,
snöbrott, insektsbärjning eller annan dylik händelse eller genom betning av
hemdjur eller genom åverkan, skall pastoratet vidtaga de åtgärder, stiftsintendenten
finner skäligt föreskriva.

För tillgodoseende av löneboställes behov av betesmark äger pastoratet efter
godkännande av stiftsintendenten från skogsvårdande åtgärder undantaga
för beteskultur lämpligt område.

54 §.

Örn fullgörandet av föreskrivna skogsvårdande åtgärder skall stiftsintendenten
underrättas sist inom en månad efter utgången av den för åtgärdernas
verkställande utsatta tid.

55 §.

307

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

56 §.

Avverkning av skog skall ske i enlighet nied avverkningsplan, som upprättas
och fastställes av stiftsintendenten i samförstånd med pastoratet. Kunna
stiftsintendenten och pastoratet ej enas örn avverkningsplan, förfares så sorn
i 64 § sägs.

Avverkningsplanen skall omfatta en tid av tio ar. Den skall utvisa den virkesmängd,
som under nämnda tid får uttagas. När synnerliga skäl därtill äro, må
före utgången av giltighetstiden för sådan plan denna ersättas med ny, förändrad
plan.

57 §.

Vid förrättning å marken för uppgörande av torrläggnings- eller avverkningsplan
skall pastoratet på anmodan tillhandahålla erforderlig hantlangning.

58 §.

Avverkning må ej ske annorledes än efter utstämpling.

Örn verkställd utstämpling skall stiftsintendenten omedelbart underrättas.

59 §.

Finner stiftsintendenten utstämpling icke kunna godkännas, skall han senast
inom en månad efter det han erhållit underrättelse om dess verkställande
tillställa pastoratet skriftligt besked därom med uppgift tillika, i vilka hänseenden
rättelse hör vidtagas. Är ej anmärkning inom den tid inkommen, eller
medgiver stiftsintendenten dessförinnan pastoratet att förfoga över virket, må
därefter avverkning och försäljning ske.

60 §.

I nu nämnda fall erfordras ej omedelbar anmälan om verkställd utstämpling.

61 §.

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

hägnadsvirke för prästgård beräknats, erhålla erforderligt virke för byggande
och underhåll av kyrka. Denna rättighet skall omfatta virke även för byggande
och underhåll av kapell, klockstapel och hägnad kring kyrkogård.

62 §.

Sker å löneboställes skog avverkning utan utstämpling, eller har utstämpling
verkställts i strid mot fastställd awerkningsplan eller lämnade anvisningar, äger
stiftsintendenten meddela förbud att å skogen utan hans tillstånd verkställa
avverkning, honom obetaget att med hänsyn till föreliggande omständigheter
begränsa förbudet att gälla allenast viss del av skogen eller eljest på visst
sätt inskränka förbudet. Innan förbud meddelas, skall pastoratet samt, där
avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne beredas tillfälle
att yttra sig i ärendet; finner stiftsintendenten saken sådan, att den ej
kan tåla uppskov, må han dock meddela förbud tillsvidare och intill dess
annorlunda varder förordnat.

Avverkningsförbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft.

63 §.

64 §.

Över stiftsintendents beslut må pastoratet och domkapitlet föra klagan genom
besvär hos ecklesiastika boställskommissionen, örn vilken förmäles i nästföljande
kapitel. Besvären skola hava inkommit till kommissionen eller dess ordförande
före klockan tolv å fyrtiofemte dagen från den dag, klaganden erhöll
del av beslutet.

Hava stiftsintendent och pastorat icke kunnat enas örn awerkningsplan,
skall frågan hänskjutas till avgörande av kommissionen.

65 §.

Har stiftsintendent anlitat tillfälligt biträde för upprättande av awerknings -

309

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

plan eller förordnat skogstjänsteman att närvara vid utstämpling, åligger
det pastoratet att enligt grunder, som Konungen bestämmer, ersätta
kyrkofonden för härav uppkommen kostnad.

4 kap. Om ecklesiastik boställskommission.

66 §.

Kommissionen skall tillika, utöver den uppgift som tillkommer kommissionen
enligt 64 §, hava överinseende över stiftsintendenternas verksamhet.

Instruktion för kommissionen utfärdas av Konungen.

67 §.

68 §.

Sedan arbetet med omläggningen av boställsförvaltningen blivit i huvudsak
avslutat, skall kommissionen upphöra och dess uppgifter övertagas av den
myndighet, som i lag bestämmes.

5 kap. Om allmänt kyrkohemman.

69 §.

Allmänt kyrkohemman förvaltas av domkapitlet för kyrkofondens räkning
enligt de närmare föreskrifter, Konungen meddelar.

Stiftsintendenten skall biträda domkapitlet vid förvaltningen av sådant
hemman.

6 kap. Särskilda bestämmelser.

70 §.

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

71 §.

72 §.

Över domkapitels beslut i ärende,'' som angår pastorats boställsförvaltning,
må pastoratet föra klagan hos Konungen.

73 §.

'' Yad örn domkapitel i denna boställsordning är stadgat gäller även örn
Stockholms stads konsistorium.

74 §.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna boställsordning,
meddelas av Konungen.

7 kap. Övergångsbestämmelser.

75 §.

Denna boställsordning skall lända till efterrättelse från och med den dag.
Konungen bestämmer; dock skall Konungen dessförinnan äga med tillämpning
av bestämmelserna i denna boställsordning meddela de föreskrifter och föranstalta
örn de åtgärder, som kunna finnas påkallade till förberedelse av boställsordningens
införande, samt ur kyrkofonden anvisa nödiga medel för bestridande
av kostnaderna för sagda åtgärder.

I fråga örn pastorat, för vars prästerskap vid denna boställsordnings ikraftträdande
är gällande lönereglering, som fastställts på grund av förordningen den
11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster, skall, intill
dess sagda lönereglering bringats till upphörande, fortfarande tillämpas vad
äldre lag stadgar i de ämnen, som avses i denna boställsordning.

76 §.

Genom denna boställsordning upphävas med de begränsningar nedan stadgas:

ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 (nr 141, sid. 42);

kungörelsen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 40) angående grunder för
ändringar i lagstiftningen örn ecklesiastika boställsskogar;

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sä ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna
i denna boställsordning.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i denna boställsordning, skall sistnämnda bestämmelse
i stället tillämpas.

77 §.

Dä för prästerskapet i pastorat, som avses i 75 § andra stycket, lönereglering
enligt lagen örn reglering av prästerskapets avlöning blivit fastställd, skall
syn hållas å varje inom pastoratet beläget boställe, vilket utgör bostadsboställe
för präst eller eljest innehaves av sådan, i den ordning och med tillämpning av
de föreskrifter i övrigt, som angivas i 64 § 2 och 3 mom. äldre boställsordningen,
med iakttagande av att hänvisningen i sagda paragraf till äldre boställsordningen
i nu avsett fall skall gälla nya boställsordningen.

78 §.

79 §.

I avseende å sådan av pastorat förvaltad fastighet, som tidigare utgjort bostadsboställe
för präst och vars innehavare vid den tid, då äldre boställsordningen
blivit tillämplig å bostadsbostället, varit delägare i skånska prästerskapets
byggnadskassa, iakttages, att pastoratet skall, i enlighet med de närmare
föreskrifter, som meddelas av Konungen, till kassan erlägga de avgifter,
vilka förut skolat utgöras av boställshavaren.

80 §.

Denna boställsordning skall icke verka rubbning i de bestämmelser, vilka vid
boställsordningens ikraftträdande ägt tillämplighet beträffande dessförinnan tillkomna
arrende- eller andra upplåtelser av löneboställen och allmänna kyrkohemman
eller delar därav -—- vare sig bestämmelserna intagits i upprättat kontrakt
eller förekomma i äldre, å upplåtelsen tillämplig författning — i annan
mån än som betingas av att förvaltningen av nämnda fastigheter övertages av
pastorat eller domkapitel.

Vad angår före boställsordningens ikraftträdande tillkomna arrendeupplåtelser
av löneboställen skola gälla följande avvikelser från de äldre bestämmelserna:

1) Arrendeavgifter och kontant utgående årsbelopp för uppskattad nybyggnadsköstnad
skola av arrendatorn erläggas till pastoratet.

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2) Där enligt arrendekontrakt eller äldre författning förvaltningsåtgärd ankommer
på länsstyrelse eller domkapitel skall, såvitt ej annat följer av vad i

5), 6) och 7) här nedan föreskrives, motsvarande befogenhet i stället utövas
av pastoratet. Arrendator tillförsäkrat husbehovsvirke skall anvisas av
pastoratet.

4) Arrendator, vilken, då denna boställsordning träder i kraft, åtnjuter honom
jämlikt lagen den 31 maj 1926 angående lindring i arrendevillkoren för
vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord beviljad lindring i
avtalade arrendevillkor, skall fortfarande under återstående arrendetiden komma
i åtnjutande av samma förmån.

5) Arrendator må icke mot sitt bestridande åläggas uppföra annan byggnad
än som i arrendekontraktet uttryckligen angivits. Stadgandena i 17 § 3 och
4 mom. ecklesiastik arrendeförordning den 21 november 1925 skola icke vidare
äga tillämpning, i följd varav arrendator icke äger under återstående arrendetiden
uppföra annan byggnad än arrendekontraktet upptager med anspråk pä
att byggnaden skall godkännas såsom skyldighetshus. Har arrendator, innan
denna boställsordning träder i kraft, uppfört eller påbörjat uppförande av hus,
som avses i 17 § 5 mom. nämnda arrendeförordning, eller under arrendetiden,
pa sätt i 6 mom. samma paragraf förmäles, byggt hus större eller dyrbarare än
som föreskrivits, och begär arrendatorn, att sådant hus skall godkännas såsom
skyldighetshus, skall boställsnämnden vid ekonomisk besiktning eller av- och
tillträdessyn pröva, huruvida i samma moment angivna förutsättningar för
bifall till framställningen äro för handen samt, örn detta finnes vara förhållandet,
insyna huset, vilket därefter skall anses såsom laga hus.

7) Där enligt arrendekontrakt eller äldre författning optionsrätt tillkommer
arrendator eller dennes rättsinnehavare, skola, under förutsättning att lönebostället
eller del därav fortfarande skall utarrenderas samt pastoratet och arrendatorn
icke träffa överenskommelse örn villkoren för nytt arrende, dessa
villkor fastställas i den ordning 4 § ecklesiastik arrendeförordning föreskriver,
varjämte vid optionsrättens utövning i övrigt skall iakttagas vad därom
i arrendekontraktet eller eljest a arrendeförhållandet tillämplig författning finnes
stadgat. Kostnaden för arrendeuppskattningen skall gäldas av pastoratet.

313

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

81 §.

Avverkningsplan, som skall vinna tillämpning första gången efter denna boställsordnings
ikraftträdande, må fastställas för kortare tid än tio år.

82 §.

Bil. 1 B.

Förslag

till

Lag om tillägg till 2 § 2:o) lagen den 26 maj 1909 om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att till 2 § 2:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maurts regeringsrätt, vilket lagrum erhållit sin nuvarande lydelse genom lag
den 14 juni 1928 (nr 181), skall fogas ett tillägg av följande lydelse:

mål örn beslut av domkapitel eller ecklesiastika boställskommissionen i fråga,
som avses i ecklesiastik boställsordning;

Denna, lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Bil. 1 C.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1)
angående tillstånd till försäljning. av kyrklig jord i vissa tall samt
Iltill upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av''
sådan jord under tomträtt skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

2 §.

Då samhällelig fördel, såsom uppkomsten av smärre jordbruk och egna
hem, därav främjas, må Konungen medgiva utbyte eller försäljning av kyrklig
jord, som nedan sägs, nämligen av:

a) till tomter tjänliga områden i eller invid stad eller annan ort med tätare
bebyggelse eller i grannskap till större industriell anläggning;

b) bebyggda jordbrukslägenheter, såsom torpställen eller nyodlingar;

c) utjordar och utmarksskiften, som äro avskilt belägna; samt

d) andra ägor, som utan kännbar olägenhet kunna avskiljas från den fastighet,
till vilken de höra.

Utbyte eller försäljning av kyrklig jord må ock av Konungen medgivas:

då sådan jord erfordras för ändamål, som avses i 1 § lagen den 12 maj 1917
om expropriation;

eller då kyrklig jord eljest på grund av särskilda omständigheter befinnes
icke lämpligen kunna för sitt ändamål bibehållas eller mot skälig avgift utarrenderas.

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

till värdet av förbättring, vilken jorden vunnit genom arbete eller kostnad, som
den, till vilken jorden överlåtes, eller någon, vars rätt övergått å denne, såsom
innehavare av nyttjanderätt till jorden därå nedlagt utöver vad honom ålegat
enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

6 §.

Där, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning äger rum
av prästboställe, vars avkomst i sin helhet ingår till kyrkofonden, eller av boställe,
vars avkomst ingår till biskopslöneregleringfonden, skall den behållna
mellangiften eller köpeskillingen överlämnas till vederbörande fond.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Bilaga 2.

Utredningsmännens utredning om församlingarnas ställning till

prästlönejorden.

Z)e medeltida Inom1 den kanoniska rätten fanns redan före tiden för kristendomens inställenas
förande 1 vårt land en rättsregel, enligt vilken biskop icke ägde inviga kyrka,
rättsliga be- förrän det var sörjt för att kyrkan utrustats med prästbol.1 2 Meningen härmed
skaff enhet, var att erhålla garanti för att gudstjänsten i församlingen skulle kunna upprätthållas.

I vårt land liksom i övriga germanska länder ägde under den första kristna
tiden det s. k. privatkyrkosystemet ett icke obetydligt utrymme. Det gäller i
första hand om Västergötland och det till Danmark hörande Skåne, från vilka
landskap redan i början av 1200-talet klagades över kyrkornas alltför stora
talrikhet.3 Privatkyrkosystemet innebar, att stormännen och storbönderna
själva läto uppföra kyrkor på sina egendomar närmast för sitt eget och sitt
husfolks samt sina landbönders bekvämlighet. Sannolikt är dock, att redan
på detta stadium av utvecklingen dessa kyrkobyggare fått finna sig i den
kanoniska regeln örn prästbords tillhandahållande, i den mån den anställde
prästen icke hade karaktären av enbart gårdskaplan. I varje fall hava vid
privatkyrkornas övergång till församlingskyrkor prästborden fått behållas eller
nya prästbord anskaffats.

Från våra. landskapslagars tid, 1200- och 1300-talen, då privatkyrkosystemet
redan övergivits,4 har man tämligen noggranna underrättelser örn sättet för
prästbordens tillkomst och förökande. Kyrkobalkarna stadga nämligen, att
prästbordet skulle överlåtas till kyrkan genom en formell äganderättsöverlåtelse,
med en för den nordiska rätten gemensam term kallad skötning. Örn
innebörden härav har i senare tid på sina håll en missuppfattning gjort sig
gällande i strid med både rättshistoriska och språkvetenskapliga fakta. Man har
nämligen trott ordet skötning innebära, att prästbordet åstadkommits genom
sammanskjutning, sammanskott (jfr sammanskjuta, sköt) av jordägarna, som

1 De äldre partierna av historiken hava genomsetts, granskats och kompletterats av professorn
vid Stockholms högskola Nils Ahnlund.

2 Non sit ecclesia, nisi de dote provisum ei fuerit, consecranda. Decretal. Gregor. IX lib. III
tit. XL cap. VIII.

3 H. Hildebrand, Sveriges medeltid, III, s. 75—76; jfr örn Gotland s. 82. — Även i Mälarlandskapen
torde de ursprungliga privatkyrkorna hava varit talrika. Ett exempel erbjuder Botkyrka,
där enligt den såsom historiskt trovärdig allmänt ansedda Botvidslegenden den äldsta kyrkan
anlades av Botvids broder på släktens arvegods (in patrimonio ipsorum): Scriptores remm suecicarum
11, 1, s. 382.

4 Även senare har förekommit, att enskilda personer uppfört kyrkor på egen bekostnad. År
1690 vittnade en råd gamla män i Stenbrohults församling, Småland, att riddaren Karl Tokasson
bekostat byggandet av därvarande kyrka och jämväl donerat både prästgård och präststom, ehuru
handlingarna förkommit i danska kriget 1611. Traditionen har genom nyare forskningar gjorts
i hög grad sannolik. Jfr G. Virdestam, Hur Stenbrohults första kyrka kom till, Växjö 1922.

317

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ämnade bilda församling.1 I sammanhang härmed har även den meningen
gjorts gällande, att de medeltida prästborden tillkommit genom ett på socknens
jordägare lagt allmänt onus, varifran man sedan velat sluta, att dessa
boställen närmast vore att jämställa med boställen, som upplåtits a,v kronan.1 2
Varken ordet eller begreppet skötning ger något som helst stöd för en sådan
uppfattning. Vid överlåtelse av jord till enskilda utbredde nämligen den som
skulle mottaga jorden sin mantel framför sig, och den som överlät jorden
kastade en torva av samma jord i en flik (sköt) därav. Denna symboliska
rättshandling kallas skötning.3

Vid överlåtelse av prästbord tillgick i regel så, att vid kyrkans invigning
torvan lädes å kyrkans altare. Att den påvliga kurian tidigt uppfattat skötn
ingen som en specialform för donation till kyrkan i de nordiska länderna
framgår av en Innocentius lilis bulla till Lunds ärkestift 1198, som för
dylika ändamål eftertryckligt anbefaller skötning i syfte att fastslå oåterkalleligheten
av överlåtelsen.4

Skötningen är således en form av överlåtelse (tradition) av fast egendom.
Ett skött boställe kan mycket väl hava tillkommit genom sådan donation av
enskild person, varpå icke alldeles få urkundligt bestyrkta exempel finnas
från medeltiden. Val är det känt, att i vissa fall boställen tillkommit genom
sammanskott och alltså genom en mer eller mindre samfälld donation. Intet
antyder emellertid, att det såsom ett allmänt onus ålegat socknens jordägare
att genom sammanskott bilda prästbol.

Såsom belysande exempel å sammanskott av boställe intages här en redogörelse
för ett sådant fall, hämtad ur regeringsrådet G. Thulins verk örn de
ecklesiastika boställena i Gävleborgs län: »Då ärkebiskop Olof den 26 mars
1324 höll visitation vid det nyanlagda kapellet i Bergvik, kommo, efter vad ett
hans brev angiver, sedan kyrkogården invigts, Hanebo socknemän, vilka fortfarande
synas haft en del ägor i denna trakt, fram och skänkte i vittnens
närvaro åt kapellet till evärdlig egendom den grund, varpå detsamma var
beläget, jämte åker och äng, liggande nedanför sjön Bergviken åt norr och
Ylvos ägor åt söder, med två bäckar å ömse sidor, och erhöll, på sätt en på
baksidan av sagda brev införd anteckning utvisar, kapellet tillika: av Ylvo ett

1 »De från medeltiden härrörande oreducerade kyrkoherdeboställena, tillkomna i den av landskapslagarna
anvisade ordning genom sammanskott elter skötning av socknarnas jordägare ...»
>Och beträffande den ojämförligt största anparten av kyrkoherdeboställena — dem, vilkas tillkomst
förskriver sig från medeltiden — föreligger otvivelaktigt den generella presnmtionen, att
de tillkommit genom sammanskott (skötning).* Se 1927 års sakkunnigas betänkande, s. 149,
306 n. Jfr Förslag till förordning angående presterskapets boställen 1879, s. 6: *Den skötning
eller det kirkiobol, som till bostad åt presten upläts, bär sedermera blifvit kalladt prestbol eller
prestgård...» (Kursiveringarna gjorda här).

2 Denna tanke framträder, bland annat, i ett av kammarkollegiet den 23 januari 1924 avgivet
utlåtande, vari anföres: »Kollegium kan för sin del icke medgiva, att man haft för avsikt att
hänföra skötuingsboställena till den grupp, beträffande vilka särskilda bestämmelser rörande
skogsavkastningens disposition skulle gälla.» Efter att hava omnämnt, att ifrågavarande boställen
i jordeboken redovisas under krono titel, anför kollegiet vidare: »Det synes också i och för
sig föreligga goda skäl för en bestämd åtskillnad mellan dessa boställen, å ena, samt de boställen,
löningshemman och löningsjordar, å andra sidan, som sedermera, och då helt naturligt i
regel genom köp, lörvärvats och anslagits av församling. Anskaffandet av prästbol ålåg nämligen,
redan på grund av bestämmelser i särskilda landskapslagar, församlingen såsom ett slag av allmänt
onus och utgjordo villkor för själva församlingsbildandet. Till hänförandet av de medeltida,
icke av enskilda donerade prästbolet! till kronogruppen har givetvis ytterligare medverkat
den omständigheten, att bevisning i egentlig och strängare mening rörande sättet för dessa boställens
tillkomst endast i undantagsfall möjliggöres.»

3 Amira, Altschwcd. Obligationenrccht, s. f»12 ff. I dansk och norsk rätt är ordet sköde, respektive
skjöte ännu benämning för vissa urkunder beträffande äganderätt till fast egendom. I
svenska dialekter förekommer ett ord skötning, liktydigt nied laga fasta.

4 Diplomatarium suecanum I, nr 109.

318

Kungl. Majlis proposition nr 187.

melisland odlad jord bredvid kyrkans åker inemot kapellet, av Olof i Svedja
fjärdedelen av en äng, kallad Sandeng, som denna köpt för 12 pund humle, av
ärkebiskopen ett jordstycke, kallat ’Svidh’, som denne köpt av Sigvast, Östmans
broder, nämligen allt vad denne ägt mellan en inhägnad kallad ''Hagh’
och Bergaån, vid östra sidan av sagda å, samt av bemälde Östman det jordstycke,
som låg mellan berörda ’Svidh’ och inhägnaden på södra sidan, nära
stranden å den norra samt mellan Bergaån på västra sidan och en Östman
tillhörig bergssluttning på den östra. Redan förut hade efter samma anteckning
Herr Arnold givit kapellet allt vad han ägde mellan de båda bäckarna
och Herr Anders i Norrala ett torp, kallat Straterne.» — Man finner alltså, att
vid sammanskottet medverkat jämväl ärkebiskopen och två präster från Hälsingland.
Fallet är sällsynt tydligt och synes direkt motsäga antagandet, att
socknemännen såsom en allmän tunga varit skyldiga att anskaffa prästbol.
Fastmera framträder här klart frivilligheten i överlåtelsen. Ärkebiskopens jordförvärv
till förmån för det njm kapellet är icke minst anmärkningsvärt.

Skötning (lat. scotatio) enskilda emellan blev efterhand mindre vanlig, sedan
man börjat använda urkunder.1 Regelbundnare har skötningen bibehållit sig i
fråga örn egendom, som överlämnats till kyrka, otvetydigt på den grund, att
man ville vara viss örn att kyrkoegendomen i motsats mot förlänad sådan för all
framtid skulle tillhöra kyrkan.1 2

Aven örn man kunde antaga, att skötningen förutsatt sammanskott av jord
samt att ett rättsbud funnits, som tvingat socknemän att anskaffa jord till
prästbord, och alltså anse, att boställena tillkommit såsom ett allmänt onus, vore
det dock ingalunda givet, att de på sådan grund skulle vara att anse som kronoegendom.
3 I detta sammanhang erinras om att fast egendom, exempelvis folkskolebyggnader,
sjukhus m. m., som i enlighet med särskilda lagföreskrifter
uppbringats genom kommunal beskattning, ändock anses tillhöra vederbörande
kommun.

Här torde även böra beröras frågan, huruvida kronojord kan antagas hava
under medeltiden upplåtits till prästbord.

Konungen innehade från forntiden ett komplex av fastigheter, kallat Uppsala
öd, vars avkastning var anslagen till konungamaktens behov såsom dess
viktigaste inkomsttitel. Fastigheterna lågo kringströdda i olika landsändar. Vid
sidan av dessa gods, ibland mer eller mindre sammanblandade med dem, kunde
också finnas konungaättens eller konungens egna privata jordegendomar. Under
de första kristna århundradena, då ivern att grundlägga nya församlingar och
offervilligheten för detta ändamål synas hava varit stora, hava konungarna
säkerligen ofta deltagit i kyrkobyggandet och även upplåtit jord till prästbord.
I allmänhet har det sannolikt då varit fråga örn konungens enskilda egen -

1 Att ifrågavarande överlåtelseform ansågs särskilt högtidlig och bindande visar hl. a. det förhållandet,
att den tillämpades hösten 1343 vid do skånska landskapens övergång i svensk ägo i
samband med konungarna Valdemars och Magnus’ sammankomst i Varberg. Dipl suec. 3741 och
3747 (minu propria scotasse et in sinum tradidigse). Jfr Tunberg, Äldre medeltiden, s. 212.

2 Enligt den till Västgötalagen fogade konuneralängden (omkr. 1240) har Olof Skötkonung
omedelbart efter sitt dop skött jord till Skara biskopsbord.

3 Man jämföre ett uttalande av en auktoritet på kyrkolagfarenhetens område, L. G. Rabenius
i Lärobok i svenska Kyrko-lagfarenheten (1836), s. 210: »Häraf följer, att Socknemenigheten, ej
Kronan, ålegat att förse Presterskapet med Kyrkoherde-bohl: att de, såsom varande Socknemenighetens
egendom, aldrig varit reductioner underkastade: att Sockne-menigheterna, ej Kronan,
till dem innehafver dominium directum.» Efter att ha anfört kungl, brevet den 16 april 1617
och resolutionen på presterskapets besvär 1672 som uttryck för uppfattningssättets förändringar
tillägger samme förfaitare med märkbar ironi: >Af Socknernes ursprunglige rätt är dock så mycket
bibehållet, att de kostnader, som äga rum vid uppkomne rättegångar angående Prestebohl, icke af
Kronan eller Kyrkoherden, utan af Kyrkan och Socknen dragas skola.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

319

dom.1 Magnus Ladulås donerade t. ex. för olika kyrkliga ändamål både jordagods,
tillhörande Folkungaättens arvejord, och av honom särskilt förvärvade
hemman.

I fråga örn Uppsalaödsgodsen och andra senare tillkomna kronogods förekom
i landslagen en bestämmelse, säkerligen av gammalt ursprung, enligt vilken
konungen icke ägde minska denna egendom till förfång för efterträdaren.
Denna bestämmelse var ingalunda ett tomt lagbud utan tillämpades både under
medeltiden och även därefter, ända till och med reduktionstiden. Lagbudet
gjordes gällande även mot de kyrkliga institutionerna, t. ex. vid drottning
Margaretas och Karl Knutssons räfster.1 2 Därvid tillämpades bestämmelsen
jämväl på så sätt, att det icke ansågs tillåtligt för ägare av jord, som var skattskyldig
till konungen, skattejord, att donera denna till kyrkliga institutioner.
Genom en sådan donation skulle skattejorden nämligen komma in under det
andliga frälset och konungen alltså gå miste örn skatten. Där sådana donationer
ändock gjordes, dömdes jorden på yrkande av konungens fogde åter till
givarna. Härom lämna talrika bevarade räfstetingsdomar besked.

Ehuru konungen alltså icke ägde för alltid avhända sig kronogodsen, kunde
han dock såsom förläning upplåta dem till frälsemän eller till kyrkliga institutioner
och befattningshavare. Sådana förläningar, vilka hörde samman
med det feodala förvaltningssystemet, inneburo ingen äganderättsöverlåtelse
utan kunde återkallas, örn ej förr, så av nästa konung. Förläningar av kronojord
till sockenkyrkan såsom prästbord torde icke hava förekommit, enär för
ändamålet fordrades, att jorden överläts med full äganderätt. Däremot har
förläning av jord skett till biskopar, kaniker, domkyrkor och kloster m. fl.
Sedan Konung Gustaf I omorganiserat statsförvaltningen, hava förläningarna
i allmänhet försvunnit.

I fråga om de medeltida till prästens underhåll disponerade fastigheter, som
icke voro prästbol i egentlig mening, nämligen de landbohemman (mensalhemman
med flera s. k. löningshemman), vilka bortlegdes för prästens räkning,
gäller, så vitt man vet, att de i regel tillkommit genom gåvor och testamenten
i avsikt att antingen tillförsäkra donator själamässor till hans eller hans anhörigas
frälsning, eller tillgodose andra ändamål, hörande till den kyrkliga
kulten.

När man har att göra med ett från medeltiden härstammande boställe, örn
vars tillkomst närmare underrättelse saknas, kan man med hänsyn till vad ovan
anförts så gott som säkert utgå från att detsamma donerats av enskild egendom.
Den inom statsförvaltningen alltsedan reduktionstiden tillämpade presumtionen
— varom mera nedan •— att medeltida boställen, tills annat visats,
anses vara upplåtna av kronan och kronan fortfarande tillhöriga, är sålunda
icke historiskt grundad.3

I den kanoniska rätten och efter dess mönster även i den svenska medeltidsrätten
betraktades sockenkyrkan såsom juridisk person, och då egendom över 1

Anmärkningsvärt är, att så få Husby-socknar varit regala; jfr H. Hildebrand, Sveriges
medeltid, s 75.

2 Aven senare. Sålunda finnes en räfstetingsdom av år 1477, varigenom Sten Sture d. ä. till
kronan återdömde jord (Bällsta i Bromma socken), som kommit under en kyrklig institution.
Stockholms stads tänkeböcker 1474—83 utgivna av E. Hildebrand, s. 125.

8 Då konung Knut Eriksson (1167—1196) upplät ett kronohemman och ett eget hemman till
Julita kloster, gjorde han don skillnaden dem emellan, att han upplät kronohemmanet mot avgäld
(pro prceio temporär) men överlät sitt eget hemman såsom gåva (omnis prorsus conditionis
nccessitate remota). Då konung Magnus Eriksson år 1353 donerade en till Bjälbogodsct hörande
patronatsrätt till ett kloster, betonade han att godset oj tillhörde kronan utan var arvegods.
Diplomatarium suecanum I, nr 67, och Riksarkivets pärmebrev år 1353, nr 135; jfr E. Schalling:
Den kyrkliga jordens rättsliga ställning i Sverige, akademisk avhandling, Uppsala 1920, s. 27 och 32.

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

lä.ts till prästbord, blev sockenkyrkan i formellt hänseende ägare till prästbordet.
Anordningen, att göra överlåtelsen till sockenkyrkan och icke till församlingen,
får emellertid anses vara mera av formell beskaffenhet såsom härledande
sig från en tid, då församlingen såsom sådan ännu icke av den borgerliga
rätten erkänts såsom rättssubjekt.

Den reella innebörden av överlåtelsen har dock givetvis varit att för all framtid
säkerställa församlingens behov av prästerskap och gudstjänst. På denna
grund framstår församlingen såsom den egentligen berättigade med avseende
å denna egendom, och sockenkyrkans ytterst av tidsförhållandena beroende formella
äganderätt blir av underordnad betydelse.1 Att kyrkan och icke församlingen
betecknades som ägare, torde även böra lättas som en yttring av det sakförhållandet,
att församlingen icke ägde fritt förfoga över egendomen utan att
densamma var bunden till de kyrkliga ändamålen.

Under medeltiden framträdde en tendens att uppdela kyrkoegendomen i två
grupper, å ena sidan den egentliga kyrkoegendomen (fabrica), vilken skulle
användas till kyrkans underhåll och smyckande, samt å andra sidan prästämbetets
egendom (mensa), avsedd till prästerskapets underhåll. Örn båda
grupperna gäller emellertid, att egendomen var avsedd att säkerställa själavården
i församlingen.

Redan rinder medeltiden hade församlingarna i vårt land uppnått en anmärkningsvärt
hög grad av organisation och erhållit åtskilliga befogenheter på
det kyrkliga området. Nyare, visserligen ingalunda uttömmande undersökningar
hava framhävt det verkliga omfånget av denna församlingssjälvstyrelse,
vilken alltså icke, såsom understundom gjorts gällande, är av relativt sent
ursprung.2 Den medeltida svenska församlingen ägde sålunda kontrollera kyrkoekonomien
och genom valda förtroendemän deltaga i den kyrkligt ekonomiska
förvaltningen. Dessa befogenheter voro i vårt land vidsträcktare än enligt den
kanoniska rättens regler.3 Fullt tydligt är, att de inhemska kyrkliga myndigheterna
aktivt befordrat denna utveckling.4 Enligt uppgift av biskop Hans
Brask till Konung Gustaf I år 1525 — då konungen från stiften indrev en gärd
av kyrkotionden — var det sed i Linköpings stift, att »tolv män av varje socken
regera kyrkans ärenden med kyrkovärdarna», varför någon gärd ej »med god
lämpa» kunde utgöras »utan socknens vetskap och samtycke».5 Exemplen kunna

1 Från protestantismens tidigaste genombrottsår finnes ett uttalande av reformatorn Laurentius
Andrea;, som bär må anföras i översättning från det latinska brevet (till munkarna i Vadstena
den 20 febr. 1524); »Fastän namnet kyrka i våra dagar användes örn själva det yttre huset, vari
den sannskyldiga kyrkan, d. v. s. ''menigheten’ (populus), plägar församlas — vilket hus i varje
fall är byggt av menigheten och för menigheten — vem är den som då icke inser, att en sådan
kyrka och därmed också dess penningar är menighetens, även om vi präster i Guds namn beröva
menigheten desamma och använda dem till vår fria disposition, som örn de icke längre vöre
andras egendom utan vår egen, eller så att vi vilja ge oss sken av att vara icke förvaltare av
penningar utan herrar över dem.» Brevet tryckt av E. M. Fant i disputationsserien Acta et
litter* ad historiam reformationis in Suecia, Uppsala 1806.

2 Se Ragnar Gullstrand: Bidrag till den svenska sockensjälvstyrelsens historia under 1600-talet, akademisk avhandling, Stockholm 1923. Gullstrands översikt*över medelt da förhållanden
har närmast naturen av ett utkast, och hans behandling av 1600-talet begränsas i huvudsak till
ett par stift. Otvivelaktigt finnes här ett rikt fält för nya forskningar.

Beträffande 1600- och 1700-talen har — från andra utgångspunkter och närmast med hänsyn
till prästens sociala ställning -— en intressant redogörelse lämnats av G. Suolahti i hans verk
Finlands prästerskap på 1600- och 1700-talen. Helsingfors 1927.

8 Schalling säger härom, s. 60: »Då sockenkyrkans förmögenhet i lagarna förutsättes hava uppkommit
genom socknemännens sammanskott och samfällda arbete, är det naturligt, att församlingen
får ett stort inflytande på förvaltningen av den kyrkliga förmögenheten». Nära överensstämmande
härmed W. Sjögren i Tidskrift for Retsvidenskab, 1904, s. 174 ff. — Jfr kammarkollegiets
uttalande i utlåtande över 1927 års sakkunniges förslag (sammandraget s. 304 och 305).

4 Gullstrand, s. 20.

6 Linköping den 26 mars 1525. Gustaf I:s registratur II, s. 273.

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

flerfaldigas. Stadgar för kyrkorna i Hälsingland och Jämtland av år 1425
inskärpa socknemännens rätt att vid prästerlig vakans tillse, att inventariet
över den kyrkliga egendomen stämde, och icke tillåta, att något av prästens
tillhörigheter bortfördes, innan kontroll ägt rum.1 Församlingsinflytandet
framträder i bevarade källor mindre beträffande prästlönejorden — helt naturligt,
då dennas tillgodogörande var överlämnat till prästen. Dock märkes
bl. a. ett stadgande i yngre västgötalagen :1 2

»Ej må kyrkans jord säljas eller bytas utan biskopens tillåtelse och prästens
och socknemännens vilja, utom det som gives till kyrkans bebyggande; sådan
jord må socknemännen sälja, när kyrkan behöver byggning.»

En avmattning i församlingssjälvstyrelsen synes visserligen hava inträtt på
1500-talet under Gustaf Vasas regering, beroende på att föremålen för den kyrkliga
förmögenhetsförvaltningen förringats, men under 1600-talet upplever självstyrelsen
en ny blomstringsperiod. Denna självstyrelse, vilken visserligen ägde
rum i samverkan med de kyrkliga myndigheterna och under dessas kontroll,
framträder i åtskilliga stadganden, av vilka här må anföras följande, som visa,
huru församlingsrepresentanterna ägt rätt ingripa i fråga örn prästlönejorden.

I biskop J. Kylanders stadga3 — linköpings stift omkring 1619 — säges:

»Efter det icke är allenast kyrkoherdens utan församlingens gagn, att de
ägor, som höra till präste- och klockaregården och av ålder därtill legat hava,
bliva där stadigt under, såframt präst och klockare skola hava sin föda och
icke nödgas övergiva sin tjänst och förse sig annorstädes, ty skall frågas örn
han (församlingsbo, som av pastor föreslagits till medlem av kyrkans nämnd)''4
vill hjälpa till att försvara samma ägor, örn så omträngas kunde.»

I en sexmansstadga från 1617, uppenbarligen emanerande från riksdagen i
Örebro samma år, föreskrives om kyrkans bok:

»Skall här icke mindre vara inskrivet prästgårdens inventarium singulariter,
som successor emottager och bör efter sig leverera, därnäst prästgårdsåker, äng,
skog, fiskevatten, kvarnstrand och torpställe med hagar och annat tillydande,
vilket allt i sexmännens närvaro bör levereras och kvitteras i kyrkoboken med
dess förbättring.» Och vidare: »Skola pastor och sexmännen vara varandra till
hjälp och påminnelse, såsom ock hava ett grant inseende på varandra örn församlingens
bistånd och plikt i prästgården och dess laga hus och vad därpå tidligen
kan brista, det tillbota, särdeles med tak och golv och det där angår. Såsom
ock med var andre påse, huru kyrkoherdens omkostnad med byggande
hålles vid makt var efter andra, såsom ock prästgårdsägor, att de icke försnillas
eller borthävdas, prästgården till men och skada. Örn någondera parten
häremot bryter och tillrådd icke bättrar sig, skall den riktigt sådant vid böter
angiva prosten eller biskopen och kapitlet. — Äro de (sexmännen) och pastor
pliktige erfara och förfråga av de gamla om vad till kyrkan, prästgården och
klockargården av ålder tillegat haver och huru det är avkommet, på det sådant
genom höga överhetens makt och hjälp kan restituerat bliva, förr än gammal
och urminnes hävd åkommer, genom barn eller orättvisa grannar och åbor.»

De nu anförda stadgandena, som utan tvivel väsentligen innebära ett fastslående
av hävdvunnen praxis, visa, att församlingen ägt talerätt i fråga örn
prästboställena samt även ägt föra talan mot prästen, därest han icke fullgjorde
sina skyldigheter mot boställena.5

1 J. Gummerus, Synodal statuter och andra kyrkorättsliga aktstycken från den svenska medeltidskyrkan,
Uppsala 1902, s. 39, 43.

2 Kyrkohagen LXVI1.

8 Det följande efter bilagor i Gui.lstrårds arbete, s. 140 ff.

4 För valet av den föreslagne fordrades församlingens samtycke.

6 Annorlunda kammarkollegiet i utlåtande över 1927 års sakkunnigas förslag (sammandraget s.305)

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 sami. 155 käft. (N:r 187.) 21

322

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Nyare tiden. Reformationen medförde, att påven upphörde att vara överhuvud för den
svenska kyrkan och att denna uppgift i stället övertogs av konungen. Detta
blev av betydelse för den kyrkliga egendomen, vilken i stor utsträckning indrogs
till kronan. Dock skonades så gott som undantagslöst kyrkoherdarnas
bostadsboställen liksom även ett stom- eller annexhemman i varje annexförsamling.

Konungens nya maktställning kom emellertid icke blott att lända de kyrkliga
intressena till förlust utan medförde, tillika, att statsmakten ansåg sig böra
sörja för den kyrkliga organisationens uppehållande och utveckling. Detta
framträdde särskilt under det karolinska enväldet, då kronan genom reduktionen
och annorledes erhållit god tillgång på jord. Under denna tid anslog
kronan sålunda ett icke obetydligt antal hemman till boställen för innehavarna
av de efter reformationen tillkomna komministerstjänsterna. De anslagna hemmanen
voro emellertid oftast små och icke sällan i dåligt skick. Bland dem
förekommo sålunda åtskilliga ödeshemman och skattevrak.

I enstaka fall anslogos också hemman till boställen eller löningsjord åt kyrkoherdar
i nybildade pastorat. Kronolägenheter anvisades också i en del fall till
förbättring av bestående kyrkoherdeboställen.

Beträffande den från medeltiden härstammande prästlönejord, som icke indrogs
till kronan, medförde reformationen en viss förändring i fråga örn den
frälserätt, som tidigare tillkommit denna jord, det andliga frälset. Skattefriheten
bibehölls visserligen, utvidgades till och med, men åtskilliga av frälserätten
följande höghetsrätter, vilka under den katolska tiden innehafts av
biskopen, övergingo till kronan, vilken i dessa avseenden alltså fick i huvudsak
samma ställning till den kyrkliga jorden som till skattejorden, d. v. s. den
egentliga bondejorden.

Under 1600-talet medförde utifrån hämtade feodalistiska och kameralistiska
rättsåskådningar, att böndernas äganderätt till sina hemman sattes i fråga. I
kammarkollegiet och hos reduktionsmyndigheterna gjordes den uppfattningen
gällande, att ali jordäganderätt egentligen hade sin yttersta grund i ett förfogande
från kronans sida och att vid sidan av kronans egentligen ingen annan
full äganderätt funnes än äganderätten till frälsejord.1 Skattebonden betraktades
närmast såsom en nyttjanderättshavare. Man sammanblandade skatt och avrad.
Bördorna å skattejorden tenderade att få privaträttslig karaktär. Denna tendens
att betrakta skattebonden såsom avradsgivare i likhet med krono- eller frälsebonde
fann stöd inom adeln, som i stor utsträckning genom köp, pant eller
förläning kommit i besittning av grundskatter från skattejord (skattefrälseräntor).
Skattebonden ville man jämställa med frälsets egna eller kronans landbönder.

Då denna mening emellertid icke kunde framföras till seger, utformades
teorien örn den delade äganderätten. Man ansåg jordäganderätten till skattejord
vara uppdelad mellan skattebonden och kronan eller den frälseman, som
förvärvat rätten att uppbära skatten av jorden, frälseräntan. Skattebondens
äganderätt degraderades. Jordäganderätten eller bördsrätten var icke fullständig,
den var av lägre valör än statens eller frälsemannens äganderätt,
ränteäganderätten. Denna åskådning härskade inom centralförvaltningen med
större eller mindre styrka ända till det liberala genombrottet i den allmänna

£ ! 1 Den följande framställningen t. o. m. s. 341 är delvis hämtad nr ett ännu otryckt, av kammarrådet
Axel Klockhoff författat arbete om Danviks hospital, vilket arbete av författaren
ställts till utredningsmännens förfogande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 323

rättsuppfattningen under 1800-talets första årtionden, och den gjordes alltjämt
gällande i kamerala handböcker från århundradets förra del.1

Till läran örn den delade äganderätten anslöt sig läran om jordnaturerna.
Teoretiskt sett funnos allenast två jordnaturer: krono och frälse. Kronoskattenaturen
var liksom frälseskatte- eller skattefrälsenaturen allenast att uppfatta
såsom speciella slag av krono- respektive frälsenaturen. Genom skatteköp vare
sig av krono- eller frälsejord förändrades icke jordnaturen, tagen i ovan angivna
vidsträckta mening. Genom reduktionen fastlåstes vidare jordens fördelning
i dessa två jordnaturer. Kronojord kunde icke övergå till frälsejord eller
frälsejord till kronojord annorledes än genom byte mot fullt vederlag, då
vederlaget iklädde sig bytesgodsets natur. Härav följde, att kronans benifika
upplåtelser av jord ad plös usus till kyrkliga eller kyrkligtsociala ändamål icke
kunde uppfattas såsom upplåtelser av ett dominium plenum, av en full äganderätt.
Den hos reduktionsmyndigheterna och inom kammarkollegiet härskande
kamerala doktrinen ville i dylika fall på sin höjd erkänna en förläning, vars
innehåll var att uppfatta som en avkomsträtt. En konsekvens av denna uppfattning
blev, att kronan fann sig oförhindrad att för egen räkning skattesälja
börds- eller jordäganderätten med förbehåll örn räntans fortsatta utgörande
till vederbörande institution. Så skedde exempelvis med åtskilliga av Uppsala
universitets hemman enligt kungl, brev till kammarkollegiet den 10 december
1716 och likaledes av Vadstena krigsmanshushemman enligt kungl, brev
den 16 december 1717, trots energiska protester från universitetets och krigsmanshusets
sida. Dessa under kronans finansnöd under Karl XII vidtagna
och på de yttersta konsekvenserna av den härskande feodalrättsteorien grundade
drastiska åtgärder inhiberades genom den nya förordningen örn skatteköp
den 19 september 1723. Här föreskrevs, att akademiers, gymnasiers med
flera och hospitals hemman icke finge säljas utan vederbörande föreståndares
åstundan, och att köpeskillingen skulle tillfalla vederbörande institution. Genom
1723 års skatteköpsförordning måste kronan definitivt anses hava avstått från
anspråket att fritt förfoga över börds- eller jordäganderätten till ad pios usus
upplåtna ursprungliga kronohemman.

Med detta anspråk, som utgjorde den yttersta konsekvensen av den härskande
feodalrättsteorien, sammanhängde i viss mån en under reduktionstiden framträdande
presumtion, att fast egendom, som disponerades för kyrko-, skoleller
välgörenhetsändamål, ursprungligen var under förläningsrätt upplåten
av kronan. Allenast under förutsättning att annat förhållande kunde visas, var
man benägen erkänna, att egendomen förvärvats för sitt ändamål genom ett
vanligt privaträttsligt fång. Huru denna föreställning uppkommit och huru
man rättsligt och historiskt velat grunda densamma är icke fullt klart. Måhända
stod den i visst sammanhang med de patrimoniala föreställningar om
konungens rätt över riket, dess menigheter och enskilda undersåtar, som utgjorde
reformationsårhundradets statsrättsliga signatur och i kraft varav härads-
och sockenmenigheterna på landet samt städernas borgerskap med sin
egendom gledo in under ett feodalrättsligt dominium. När sålunda Gustaf II
Adolf i ett ofta citerat brev av den 16 april 1617 förordnade om åtgärder i
syfte, att ett en socken olagligen avhänt klockarbol skulle återställas, »alldenstund
sådana jordar äro skänkta till kyrkorna och således ingen annan utan
oss tillhöra», har man utan tvivel att göra med en annan äganderätt än den

1 Teorien om den delade äganderätten gir igen hos L. G. Rabenius, Lärobok i svenska kamerallagfarenhcten
(2:dra uppl. Örebro 1832) s. 126 och 148 ff. Jfr Botin, Beskrifning om svenska
hemman och jordagods II s. 1 ff.

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

moderna. Måhända föreligger här ett uttryck för nyss antydda patrimoniala
dominium över den kyrkliga egendomen alldeles oberoende av sättet för dess
tillkomst.1

Att den ursprungliga och medeltida delen av denna egendom icke tillkommit
enbart genom kronans förfogande, därom var man emellertid på sina håll
icke okunnig. Det gjordes tvärt örn gällande från prästerskapets sida under
ståndsstriderna vid 1682 års riksdag, att, särskilt vad angår de medeltida prästgårdarna,
dessa icke på sin tid kunde hava upplåtits av kronan. Vid denna
riksdag ingav prästeståndet sålunda till Kungl. Maj:t en skrift, däri, bland
annat, följande anfördes:

»Är Hans Kungl. Majit så nådig och rättvis som hela världen vet, att han
intet vill rygga de gods, som kyrkorna och prästborden, besynnerligen de gamla,
av kronan aldrig hava njutit eller undfått; ty det är kunnigt att hela detta
landet var vid kristendomens första hitkomst skatte och frälse, så att var och
en var jorddrott till den grunden han åbodde; fördenskull är likmätigt att
socknarna hava var för sig, med biskoparnas och de andligas råd, sanmmanskjutit
och givit den jord till prästbordet, som sedan städse därtill legat haver.
Detta stadfästes därmed, att själva konungarna ej hade annat gods än Uppsala
öde, vilket kong Magnus Ladulås i sin tid 1285 klagade vara för litet till hans
konungsliga hovhåll och fick därför någon tillökning. Ja, uti Upplandslagen
Kon. B. Cap. 1 & 3 nämnes ej heller något kronogods eller annan riksens egendom
än Uppsala öde; men sedan Kolkungarnas (1296) samt andras ägodelar,
dem de genom uppror och otrohet hade förverkat, item mycket danaarv och
de främmandes kvarlåtenskap hemföll kronan, då begyntes kronogods därtill
samlas och ökännas, varutav, när man ljusliga ser 1) att prästegårdarne ej äre
komne av Uppsala öde, ty Konungen hade det aldrig bort eller velat minska;
2) ej heller av kronogodsen, ty sådana voro då inga, utan äro i senare tider tillkomne;
så kan man icke skäligen sluta, att prästeborden kunna i slikt anseende
återkallas eller indragas.»2

Även om de skäl, som då anfördes till stöd för denna mening, numera icke
kunna i allo godtagas såsom bindande, var man i allt fall inne på en riktig
tankegång, när man fäste uppmärksamheten på att oförytterlighetsgrundsatsen
i landslagens konungabalk beträffande kronans gods och inkomster just utgjorde
hinder för att antaga motsatsen.

Förhållandet var ju, att 1527 års riksdagsbeslut i Västerås hade föregåtts av
tidigare överläggningar i Vadstena år 1524 rörande konungens befogenhet att
återkalla kronoförläningar. Konungen hade då föreslagit, att register skulle
stiftsvis upprättas såväl över krono- och skattebönder som över frälselandbönder
för att erhålla underrättelse om »vad riket tillhörer eller bortkommer». 1 1527
års recess stadgades, att skattejord skulle, med undantag för de norrländska
prästborden, gå tillbaka, huru länge den än varit borta; och detta stadgande
kommenteras i propositionerna till 1529 års riksdag i Strängnäs med orden:
»Men att skattejord skall gå tillbaka det håller lagboken, ty ingen må förminska
kronones ränta.» Givetvis gällde detsamma och i än högre grad den rena
kronojorden. Förutsättningen för 1527 års riksdagsbeslut var i själva verket att

1 D. Nehrman, Inledning till den svenska jurisprud. civilem, Lund 1729 s. 101: »Av desse

bonis Baeris och ecclesiasticis tillkommer nyttan hela menigheten--— — men dominium

direetum är hos överheten efter Gust. Adolfs brev den 16 april 1617.» Nehrmans tolkning av
hrevet är av intresse såsom uttryck för den juridiska uppfattningen i ämnet under 1700-talets
förra del.

8 »Prästerskapets bevis att dess löningar och inkomster ej kunna efter höglovliga ridderskapets
förslag rubbas och minskas, utan fastmera efter Guds ord och världslig lag oklandrade
hägnas och bibehållas» hos J. H. Lidén, Handl, örn riksdagen 1682, Norrköping 1788, s. 242.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

325

först skulle kronans upplåtelser till kyrkan återgå i kraft av landslagen. Av det
rena kyrkofrälse, som därefter återstod uti vissa kyrkliga institutioners besittning,
skulle kronans ränta på angivet sätt upphjälpas. Att 1527 års riksdagsbeslut
är att uppfatta på detta sätt, är desto tydligare, som förfaringssättet icke
var någon nyhet. Till vår tid bevarade räfstetingsdomar visa, såsom i det föregående
antytts, att under hela 1400-talet oförytterlighetsgrundsatsen i landslagen
alltjämt upprätthålles, jämväl gentemot kyrkan och institutioner av kyrklig
karaktär. Räfs t e ti n gs d o m a r n a i anledning av 1396 års recess i Nyköping
och de, vilka meddelades vid de under Konung Karl Knutsson på 1450-talet
hållna räfstetingen, avsågo i icke ringa utsträckning att i kraft av landslagen
återbringa under kronan krono- och skattejord, som kommit under kyrkofrälset.

Aven från senare delen av unionstiden föreligga ju dylika räfstetingsdomar.

Vad nu anförts bestyrker vad tidigare uttalats, nämligen att historiskt sett
stark presumtion föreligger för att det medeltida jordinnehav, som efter reformationens
genombrott ännu visade sig vara i kyrkans eller kyrkliga anstalters
besittning, icke härrör av kronoupplåtelser, alldeles oavsett att vad vi veta örn
kyrkans medeltida godsförvärv näppeligen giver stöd för antagandet, att kronan
i någon större utsträckning skulle hava uppträtt såsom kyrkans donator.

När under Karl Nlis tid den direkt motsatta presumtionen först kom till Kyrkogodsets
uttryck, skedde det i kronans räkenskapsväsende, vilket vid denna tid blev jordeboksföremål
för åtskilliga reformer. Man ville göra den till länsräkenskaperna redovisning.
hörande jordeboken fullständigare men på samma gång förenkla dess uppställning.
De äldre jordeböckerna upptogo allenast sådana fastigheter, av vilka
årlig ränta i en eller annan form utgick till kronan. Följaktligen voro där
icke upptagna adelns sätesgårdar samt kyrkliga eller kyrkliga anstalters avelsgårdar
ävensom prästgårdar. För reduktionsverkets säkra slutförande ansågs
det »högnödigt att intet må bliva förbigånget av hemman och andra lägenheter,
som under reduktionskommissionens skärskådan komma böra». Genom
kungl, brev den 9 oktober 1685 förordnades i anledning härav, att en fullständig
jordebok, upptagande alla fastigheter utan undantag, skulle upprättas
efter en viss angiven metod. Denna jordebok, den s. k. reduktionsjordeboken,
var avsedd för ett särskilt ändamål och utgjorde icke någon beståndsdel av
länsräkenskaperna. Med åberopande av att Kungl. Majit resolverat, att intet
finge uteslutas ur jordeböckerna, »varken litet eller mycket», föranläts emellertid
kammarkollegiet genom cirkulärbrev, dagtecknat den 8 juni 1686, anmoda
rikets landshövdingar att beordra vederbörande att i kronans jordeböcker
upptaga adelns sätesgårdar. Därefter skulle »alla prästgårdar, stommar,
kapellans- och klockarbol med därpå belägna torp varda för krono antecknade
med sin fulla ränta». Det kan anses ovisst, huruvida föreskriften,
att de ecklesiastika fastigheterna skulle antecknas såsom krono, vilade på
någon bestämd föreställning, att kronan i allmänhet upplåtit desamma. En
anteckning i kammarkollegiets protokoll under den 9 juni 1686 är av följande
lydelse: »Vidare örn prästegårdarne, som än tillförene aldrig varit införde i
kronones jordeböcker; resolverades: ''Kollegium fann det nödigt att alla prästgårdar
bliva införde, efter de äre publike och kronones gods’---.» Må hända

var det här prästboställenas ostridigt publika natur som motiverade
deras redovisning såsom krono i jordeböckerna. Så var däremot icke förhållandet
med de senare tillkomna föreskrifterna för jordeböckernas uppläggning och
förande. Här synas föreskrifterna grunda sig på antagandet, att kronan, då
ej annat visats, varit den ursprungliga upplåtaren.

I ett till Karl XI den 11 november 1696 av kammarkollegiet och reduktionsdeputerade
gemensamt avgivet yttrande med förslag till vissa föreskrifter örn

326

Kungl. Majlis proposition nr 187.

nya jordeböckers upprättande och förande föreslogs bland annat upprättande
av nya s. k. uppbördsjordeböcker enligt en ny förenklad metod. I stället för
de många jordebokstitlarna, varunder de särskilda egendomarna dittills varit
förda, föreslog man följande fyra titlar nämligen kungs- och ladugårdar, kronohemman,
skattehemman och frälsehemman. Kronotiteln upptogs omedelbart
efter titeln kungs- och ladugårdar och skulle enligt förslaget »alla kyrko-,
kloster-, prebende-, förbrutne-, arv- och egne med desslike gods, eftersom de
nu äre pure kronogods under denne titulen att inskrivas». Sist under kronotiteln
skulle med mindre faktur införas »alla gamla ifrån publico komna präste-,
kapellans- och klockarbol, emedan de som andra kronogods stå under Eders
Kungl. Maj:ts disposition, och prästerskapet eller kyrkornas betjänte, likasom
andra betjänte, dem på lön och underhåll åtnjuta; men de nya kapellansbol
bliva som tillförene ståendes bland kronohemman eftersom kapellanerna
intet hava därpå så stor frihet som på de gamla».

Detta förslag, godkände konungen den 20 november 1696 och åtgärder vidtogos
för nya jordeböckers uppläggande enligt den nya metoden. Emellertid
inföll kriget år 1700 och det hela avstannade. Frågan återupptogs under Karl
XII:s regering. I ett den 12 april 1716 avgivet utlåtande örn räkenskapernas
förkortande samt en ny jordeboks inrättande återupptog kammarkollegiet sitt
förslag av år 1696. Härå erhölls kungligt godkännande den 13 december 1717
och för åtskilliga län upprättades också under år 1718 jordeböcker enligt de
utfärdade föreskrifterna — 1718 års s. k. jordeboksmetod —, men med konungens
död och den därefter följande omvälvningen avbröts ånyo arbetet med de
nya jordebpckerna.

Erågan örn förenkling av länsräkenskaper och jordeböcker återupptogs vid
1723 års riksdag. Det föreslogs, att jordeböckerna skulle upptaga allenast tre
titlar, nämligen skatte, krono och frälse, i nu anförd ordning och angivna i
tre särskilda kolumner. För Skåne skulle dock införas en fjärde kolumn för insockne
frälse. Förslaget vann bifall i kammar- och ekonomideputationen, sedan
likväl av ledamöterna från prästeståndet erinrats, »att fast ej alla titlar uppå
hemmansnaturer uti jordeboken utföras till korthetens vinnande, så borde likväl
uti detta mål för posteriteten och åtskilliga oförmodeliga händelsers skull
prästgårdar, akademi- och gymnasiehemman samt andra av allehanda beskaffenhet
men till pios usus anslagne lägenheter ej i jordeböckerna stå simpliciter
för kronohemman». Efter överläggning härom i deputationen beslöts,
»att uti de instruktioner, som för landsbetjän terna komma att författas, såväl
som ock i själva rubriken av detta deputationens betänkande sådant kommer
att anmärkas».1

.Deputationens betänkande vann bifall i bonde- och borgarstånden och preliminärt
även hos ridderskapet och adeln. I prästeståndet uppstodo däremot betänkligheter.
Ståndet utsåg särskilda kommitterade för granskning av den
föreslagna jordeboksmetoden.2 Den företagna granskningen föranledde, att
prästeståndet för sin del antog följande förslag till påminnelser i anledning av
deputationens betänkande:

»Det haver Riksens Ständers kammar- och ekonomideputation till räkenskapernas
avkortande uti dess betänkande i den 5 § behagat föreslå att allenast
3:ne hemmansnaturer i jordeböckerna uti 3.-ne särskilta linjer böra införas,
nämligen krono, skatte och frälse. Dock uti projektet över räkenskaperne

‘ Kammar- och ekonomidepntationena protokoll den S9/i 1723 (Utah. handl. 1723 nr 30 RA).
Prästeståndets protokoll den 28/& 1723. Kommitterade vörö prostarna Wallerius, Livin,
Fegreus, Croning och Corvin.

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

i Skåne lägges den 4:de linjen till som är frälse-insockne, uteslutande alltså de
många titlar som på hemman härtill varit brukelige och ibland dem prebende,
kyrko hospitals, preste och biskopshemman, vilka alla skulle komma härefter
under titul av krono uti linjen att uppföras. Ehuruväl nu detta kunde
tjäna till någon räkenskapernas avkortning, skulle man dock oförgripeligen
därvid snart falla på den tanken, att sådana till kyrkor, hospitaler eller prästerskapet
lydande hemman lätteligen skulle bliva försatte uti annat tillstånd och
natur än vartill de i begynnelsen blivit anordnade. Man har exempel att efter
sådana titlar åtskilliga hemmans natur sig med tiden haver förvandlat och emot
deras rätta egenskap åtskilliga resolutioner igenom sådana tillfallen aro utfärdade.
Det är oförnekeligit att sådane hemman till den minsta delen någonsin
varit krono eller burit namn av krono, såsom ock prästerskapets förklaring
på riksdagen 1682 utvisar. Domkyrkan i Skåne och hospitalen^ hava siria egna
gods, större delen under frälsefrihet. Mensal- och annexhemmanens frihet är
ock av en annan beskaffenhet, både till sin uppkomst och deras urgamla hävd.
Skulle sådana dragas under titul av krono, skulle således ali annan naturlig
frihet i framtiden dem förgås, vilkom deras disposition tillkommer. Ja, det
kunde ock gå så vida, att de även till andra usus torde angripas. Vilket dock
egentligen strider såväl mot Hans Kongl. Maj :ts allernadigst givne försäkring
som ock prästerskapets privilegier. Och ehuruväl uti höglovl. kammar- _ och
ekonomideputationens betänkande anföres att igenom liggaren, som vart sjätte
år kommer att upprättas med sina vanliga titlar, sådant förfarande skulle
synas bliva förtagit, såväl som igenom annotationen över avkortningarna och
anordningarna; är det likväl allt så mycket mindre att lita uppå, som därvid
åtskilliga ting i framtiden kunna antingen förändras eller eftersättas; görandes
det icke heller tillfyllest, att förtaga den irring, som genom en general titul
av krono i framtiden kunde uppväxa. Man måtte kalla den sedermera vad man
ville, antingen kyrko- eller hospitals- eller prebende- eller mensal-, så bomme
det dock under en generale conceptu av krono att begripas; till att förtiga att
det, förmedelst vilket några av höglovl. ridderskapet och adeln sig tillägna
jura patronatus, ginge dem således undan händerna. Fördenskull^ är prästeståndets
oförgripeliga mening att alla sådana gods och hemman måtte få tillsammans
en linje eller titul av kyrkogods och hemman, såsoin även 1642 års
riksdagsbeslut § 81 en sådan delning av ali jord i riket, nämligen till skatte,
kyrko, krono och frälse bestyrker, kunnandes uti annotationen över avkortoch
anordningarna efter det upprättade projekt vidare desse i gemen så kallade
kyrkohemmans beskaffenhet åtskiljas, antingen de äro kyrkor, akademier,
gymnasier, skolor eller hospitaler tillhöriga.»1 2

När prästerskapets påminnelser delgåvos de övriga stånden, vidblevo emellertid
bonde- och borgarstånden sina redan fattade beslut. Däremot anslöt sig
adeln till prästeståndets uppfattning och ansåg att för de nu ifrågavarande

1 Det åberopade författningsrummet innehåller endast följande: >Så är ock gott funnet och
beslutat, att man härefter icke allenast den vuxne gamle ek- och hökeskogen samt apel och
andre bärande träd skall låta bliva i värje och ohuggen, och ofördärvat: Med mindre man haver
av ägaren lov för sig: utan där man än får lov för sig, att man då är förtänkt likväl att hålla
skogarna vid makt med nya planteringar av samma slags träd: Nämligen att emot vart och ett
som avhugges och nyttjas, med Konungens tillförordnade ämbetsmäns ja och samtycke på allmänningarna,
skatte-, kyrko- och kronojord: Och med ägarens minne på frälse jord, man åter
planterar dem av samma art träd och dem för boskapen värjer intill dess de bliva så stora och
starka, att de ingen fara hava att av boskapen skadade varda, på det varken bärande skogen må
fördärvas och uthödas, och där något står bondens åker för när. det likväl utan avsaknad avrödjas
måtte. Vilket allt vi underdånigst begäro, att Hennes Kungl. Maj:t med ett special mandat
vidaro och bättre till allas rättelse förklara villo.

2 Utskottshandl. 1723 nr 59 pag. 361 (RA.).

328 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

hemmanen skulle i jordaboken införas en särskild titel: donerade hemman ad
pios usus.1

Då sålunda stånden stannat i skiljaktiga meningar — två stånd mot två —
hänsköts saken till regeringen. I sin skrivelse till Kungl. Majit den 16 oktober
1723 anförde ständerna under punkt 5:

»I stället för de många titlar, som på hemmanen i jordeboken härtills varit
brukliga, komma hädanefter allenast irenne slags hemmansnaturer att införas,
nämligen skatte, krono och frälse, dock underställes Eders Kungl. Maj :ts nådiga
beprövande med råds råde, sedan vederbörande kollegier äro däröver hörde, att
förordna, om uti en sådan jordebok den fjärde kolumnen för hemman av åtskillig
natur och sådana, som kyrkor, skolor och hospital äro underlagde, behöves
införas eller ej.»2

Regeringen inhämtade gemensamt utlåtande av kammarkollegiet och kammarrevisionen,
vilka ämbetsverk förklarade sig finna den ifrågasatta fjärde
kolumnen onödig under anförande:

. »Och vad de till akademier, skolor och hospitaler i gamla och senare tider
givne och förlän te hemmanen angår; så emedan samma hemman finnas antingen
av kronan eller ock av frälseman vara skänkte till bern :te usus, så skulle
kollegium och kammarrevisionen underdånigst hålla före, att de förra, av kronan
skänkte hemmanen, böra behålla deras natur och i jordeboken stå under
kronotitulen, sammaledes de senare, vilka såsom frälse äre givne, under frälsetitulen
sättas, och att alle dessa hemman sedan uti avkortningen avföres på
de stater eller usus, vartill de äro bortgivne och förlänte.»3

Genom kungl, brev den 8 december 1724 godkändes ämbetsverkens hemställan,
varefter kammarkollegiet genom cirkulärbrev kungjorde de nya bestämmelserna
örn länsräkenskapernas och jordeböckernas förande att träda i
tillämpning under år 1725.

Prästeståndets motstånd mot den föreslagna jordeboksmetoden hade utan
tvivel föranletts av färska erfarenheter under enväldet. Säkerligen hade man
i minnet adelns försök under 1682 års riksdag att draga prästerskapets och
kyrkans inkomster in i den stora reduktionen till kronan. Till dessa erfarenheter
hörde utan tvivel också den på kammarkollegiets initiativ företagna tvångsförsäljningen
av Uppsala universitets hemman. De långt gående fiskaliska
teorierna bland personalen hos kammarkollegiet och reduktionsmyndigheterna
voro. alltså ägnade att inge grundade farhågor. Å andra sidan stod den av
de fiskaliska myndigheterna och i 1725 års jordeboksmetod hävdade grundsatsen,
att egendom, som disponerades för kyrkligt eller kyrkligt-socialt ändamål,
skulle redovisas såsom krono eller frälse, allt efter dess ursprung, utan
tvivel i full överensstämmelse med den i det föregående berörda teorien, att
den kvantitativa relationen mellan jordnaturerna krono och frälse icke finge
rubbas. Krono- eller kronoskattejord, som kommit i kyrkliga menigheters eller
fromma stiftelsers ägo, bibehöll, enligt denna teori, alltjämt sin natur, ty över
denna jord ägde kronan alltjämt åtminstone ett dominium directum. På samma
sätt var det med frälsejorden. Den kunde icke till sin sammanlagda kvantitet
minskas, utan bibehöll sin natur, även örn den kommit i menighets eller stiftelses
ägo. Patronaträttsförhållandet var uttrycket för det dominium, som alltjämt
bibehölls i donators och hans släkts hand. Man erinrar sig, att genom
försäljning till annan än frälseman kunde frälsejord icke kvantitativt minskas.
En försäljning av frälsejord kunde ske allenast i sammanhang med förbe 1

Kidderskapets och adelns tryckta prot. II, 1 s. 454.

SKA. ser. 2 I s. 660. Jfr s. 664 noten.

3 Jfr kammarkollegiets protokoll för d. 24/11 1724 s. 5155.

329

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

håll om frälseränta, då fastigheten såsom frälseskatte ju alltjämt bibehöll sin

frälse natur. c

Det inses utan vidare, att jordeboksmetoden mäste leda till att praktiskt
sett all i vidsträckt mening kyrklig jord kom att redovisas^ såsom krono, försavitt
icke i något enstaka fall det var känt, att jorden upplåtits av enskild. Det
var givetvis icke ifrågasatt eller ens möjligt för de kamerala myndigheterna
att utreda denna jords ursprung. Man hade att välja° antingen att redovisa ali
kyrklig jord såsom frälse eller också att anse den såsom av krono natur. Det
faller av sig sjävt, att de fiskaliska myndigheter, som hade kronans räkenskaper
örn hand, skulle stanna för det senare alternativet. Praktiskt, ehuru
icke uttryckligt, hade föreskrifterna i kungl, brevet den 8 december 1724 den
innebörd, att de kamerala myndigheterna nödgades i kronans räkenskaper antaga
presumtionen örn den kyrkliga jordens natur av krono. Hade kronobeteckningen
allenast inneburit, att herrligheten, det dominium som på sm tid
otvivelaktigt tillkom biskoparna över det medeltida kyrkofrälset, nu tillhörde
kronan, skulle den genom det föreskrivna redovisningssättet framtvungna presumtionen
knappast inneburit någon olägenhet eller risk för de intressen prästeståndet
företrädde. Men då man samtidigt hävdade den kamerala grundsatsen,
att menigheter, inrättningar och stiftelser allenast kunde innehava till dem upplåten
kronojord under förläningsrätt, kom presumtionen att tillika innebära, att
icke blott »herrligheten», dominium directum, utan ock själva jordäganderätten
tillkom kronan, vars fria förfoganderätt visserligen vöre inskränkt
genom prästerskapets privilegier, men icke genom privaträttsliga hinder.

Att den nya jordeboksmetodens redovisningssätt kom att stå i strid med den
allmänna rättsuppfattningen bland dem, som måste anses ägt närmare insikt
i det verkliga rättsläget, framgår av de upprepade försök som under det följande
århundradet gjordes för att få rättelse till stånd.

Redan 1725 inkom prästerskapet i Lunds stift till regeringen med anhållan,
att alla gods och hemman, som till prästbord, mensal- och annexhemman, kyrkor,
akademier, gymnasier och skolor kunde vara av urminnes tider anslagna
och tillförene under titel av geistlige, hospitals etc. hemman varit uppförda i
gamla jordeboken, måtte redovisas i en särskild kolumn i den nya jordaboken.
Det vore, framhölls det,

»alldeles ogörligt att vid alla sådana hemman kunna veta var ifrån de kommit,
ty en del äro av urminnes tider till desse bruk lagde, att man av vem
eller från vem de kommit ganska liten eller alls ingen underrättelse varken
haver eller få kan, utan vad som så i jordeboken kommer att uppföras, det
måste allenast efter gissning ske. Dels ock synes det eftertänkligt att uttaga
de gamla vissa titlar, som i så mångå, långa och urminnes tider varit vid sådana
gods bruklige och utan all tvivel varit med flit av höga överheten dem
påsatte till så mycket större och viktigare upplysning och till att hindra allt
intrång och abalienationer, och insätta igen en titel, örn vars visshet man
osäker är. Dels ock prästerskapet stor orsak hava att frukta, det sådan ändring
kunna i framtiden giva anledning till mycken oreda och villervalla: Enär de,
som nu leva och beskaffenheten därom veta, döde äre, och androm tillkommer
sådana gods’ förvaltning och nyttjande, som icke i ringaste måtto av beskaffenheten
någon kunskap hava, utan den de ifrån kanslierne av den där liggande
underrättelse med möda och besvär hämta skola: Vårföre våra deputerade,
som till senaste riksdagen ifrån detta stiftet avskickade voro, berätta,
att de jämte hela prästeståndet sina oförgripliga påminnelser i så mål angående
projektet till denna nya jordeboken i all ödmjukhet gjort hava. Och fördenskull
bönfaller till Eders Kungl. Majit samtliga prästerskapet i djupaste un -

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

derdånighet, att såsom vid bemälte nya jordebok krono, skatte och frälse bliver
var till sin natur och art annoterat, så att intetdera för när sker eller i tillkommande
tider ske kan, det måtte ock desse bemälte gods, som ad pios usus
äro anslagne, ävenväl få varda till sin natur och urgamla beskaffenhet annoterade,
att de all fara och äventyr för abalienationer, åtal och varjehanda förändringar
nu och i tillkommande tider må kunna säkre bliva.»1

Kammarkollegiet och kammarrevisionen avgåvo infordrat utlåtande över
framställningen den 24 november 1725, däri ämbetsverken hemställde om avslag
å densamma. I utlåtandet anfördes, bland annat, att prästerskapet icke
därav något kunde lida »att de dem förlänte hemman under förbemälte tvenne
titlar irppföras, emedan hemmanen ändå lika fullt förblive vid sine stater
och räntan under avkortningen avskriven samt privilegierne således alldeles
orubbade; varandes ändamålet med deras införande efter det projekterade
formuläret ej något annat, än att vid kammarkollegiet hava en säker efterrättelse,
av vem de givne hemmanen först äro förlänte och av vad natur de
ifrån första början varit, vilken underrättelse ingen till förfång eller osäkerhet
i framtiden lända kan.» Genom kungl, resolution den 1 februari 1726 blev
prästerskapets framställning avslagen. Vid 1751—52 års riksdag förnyade
prästeståndet sin framställning under anhållan att kyrko-, annex- och mensalhemman,
som sedan år 1718 blivit införda i jordeboken under titel av krono,
måtte komma under sin gamla titel av kyrko-geistlige. Framställningen avslogs
genom kungl, resolution den 7 juli 1752, 10 §, likväl med det tillägg, att prästerskapet
för övrigt kunde trygga sig därvid, att de dem anslagna hemman
och lägenheter genom jordebokens inrättande icke ombytte den natur, som
efter privilegierna tillkomme desamma. Frågan förekom ånyo vid riksdagen i
Norrköping år 1800 i samband med klagomål från prästerskapets sida över att
storskiftesförfattningarna för Finland tillämpats så, att ägor och lägenheter
under namn av överloppsjord frångått prästborden i strid mot bestämmelserna
i kungl, resolutionen den 31 augusti 1786 i avseende å prästborden i Västerbotten.
Prästeståndet erinrade

»hurusom församlingarnas prästbord och flere ecklesiastika lägenheter, vilka
i äldre tider uti jordeböckerna infördes i en särskild kolumn under namn av
kyrko-geistlige, genom den i senare tid skedda förändring — att de i kronokolumnen
blivit införde — fått vidkännas varjehanda dem icke tillhörande
publike onera samt även ibland skilde blivit från den dispositionsrätt av de
under dem lydande skogar, isynnerhet vad ek och bok beträffar, som dem av
ålder, såsom varande av frälse natur, varit förund». Prästeståndet anhöll, »att
Kungl. Majit täcktes dels tillåta, antingen att alla så väl prästbord som andra
kyrkan och ecklesiastika stater tillhörige gods och gårdar måge få i kronans
jordeböcker återupptagas under sin egen av ålder så kallade geistlige eller
fjärde linea, eller ock att den krono-linea, varuti ecklesiastika godsen nu stå
i jordeböckerna införde, måtte hädanefter få nämnas med överskrift av krono
och geistlige, dels låta erinra vederbörande Kungl. Maj:ts och rikets kollegier
och ämbetsmän, att låta slike ecklesiastika hemman och prästgårdar, ej mindre
vid storskiften och awittringar, än vid alla slags publike utskylders utgörande
få till godo njuta de förmåner och rättigheter, som enligt urminnes hävd och
privilegiernas uttryckliga lydelse med rätta tillkomma.»

Genom resolution härå den 3 februari 1803, kungjord av kammarkollegiet
den 15 mars s. å., fann Kungl. Majit, såvitt avsåg det ifrågasatta nya redovis -

1 Originalsuppliken i kammarkoll. arkiv bland handlingar, vilka fordom tillhört registratorskontoret
därstädes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

331

ningssättet i jordeboken och dispositionen av de ecklesiastika skogarna, »att
prästeståndet i dessa delar har att trygga sig vid vad kungl, resolutionen på
prästerskapets besvär den 7 juli 1752 i 10 § föreskriver, saint att prästeståndet
har att ställa sig till efterrättelse vad skogsordningen nied flere författningar
tillräckligen i dessa fall utstaka».1 Yttermera blev under 1700-talet genom
kungl, resolutionen på allmogens besvär den 29 november 1756, § 79,1 2 sättet
för den kyrkliga egendomens redovisning i jordeboken i enlighet med 1724 års
metod fastslagen.

Det framgår av ovan berörda, av prästeståndet vid riksdagen år 1800 framburna
besvärsskrift, att den kyrkliga jordens redovisning i jordeböckerna under
krono titel icke var fullt så oskyldig som den lugnande förklaringen i
1752 års resolution, att jordens privilegierade natur icke komme att rubbas,
syntes giva vid handen. Otvivelaktigt förelåg hos de administrativa myndigheterna
en tendens att i möjligaste mån för tillgodoseende av fiskaliska intressen
utnyttja detta, såsom i det föregående påvisats, av praktiska skäl —
räkenskapernas förkortande — tillkomna redovisningssätt. Jordeboksnaturen
ansågs vara ett utryck för en odelad, modern äganderätt. Ett dominium, som
enligt äldre uppfattning må anses hava tillkommit kronan, översattes i kammarkollegiet
utan vidare till full äganderätt med bortseende från den feodalrättsliga
termens dubbla betydelse. Man var benägen att giva jordeboksredovisningen
fullt vitsord i fråga örn äganderätten, och denna benägenhet sträckte
sig ända därhän, att man ej ens ville låta detta vitsord falla för full motbevisning.
Det utbildades sålunda en mer eller mindre orubblig kameral presumtion
beträffande den medeltida, av Gustaf I icke sekulariserade egendomen,
som kom att stå i fullkomlig motsättning till det juridiskt och historiskt
sannolika. Då denna motsättning kom att framträda med allt större
skärpa, föranleddes prästeståndet att vid 1823 års riksdag ännu en gång -—
den sista — draga frågan under Kungl. Maj:ts prövning.

I underdåning skrivelse till Kungl. Majit den 29 juli 1823 erinrade prästeståndet,
att under den vid reformationstiden gjorda reduktion av kyrkogodsen
samt genom flera senare kungl, resolutioner församlingarnas prästbord och
andra ad pios usus anslagna hemman blivit bibehållna vid de dem tillkommande
urminnes rättigheter av andligt frälse, varmedelst de från alla slags kronohemman
blivit avskilda, och i följd därav, då de efter hand i kronans jordeböcker
infördes, till förekommande av all olaga inkräktning, erhöllo sin särskilda
kolumn, under namn av »geistliche linien». Vid den sedermera vidtagna
förändring med jordeböckernas inrättande hade dessa hemman småningom förlorat
deras egen kolumn och blivit upptagna i kronohemmans kolumnen till
räkenskapernas lättande och förkortande, varvid Kungl. Majit genom resolutioner
den 1 februari 1726 och den 7 juli 1752 uttryckligen försäkrat, att dessa
hemman alldeles icke skulle ombyta den natur, som dem efter privilegierna
av ålder tillkomme. Dessa kungl, beslut och försäkringar hade till alla delar
blivit upplivade och stadfästade genom Kungl, Maj :ts resolution den 3 februari
1803, som till allmän kännedom befordrats genom kammarkollegiets kungörelse
den 15 mars sistnämnda år. Detta allt oaktat hade kyrkogods och prästgårdar,
ehuru bevisligen av frälsenatur, likväl dragits under samma egenskap med
vanligt krono. Exempel gåves, att säterier, av enskild riddersman skänkta till
boställen åt församlingars prästerskap för evärdlig tid, icke desto mindre blivit
av kronans åklagare och allmänna domare behandlade alldeles i likhet med

1 Efter vidimerad kopia av originalresolution bland kammarkollegiets registratorskontors handlindar.

2 Modée VI. s. 4172.

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

kronans lägenheter. Prästeståndet hade nyligen haft tillfälle erfara, huru
kammarkollegiet, fastän det på nådig befallning kungjort berörde kungl, resolution
av år 1803, likväl givit ett officiellt utslag, att ett pastorsboställe vore
av krononatur, ehuru originala gåvobrev styrkte, att det vore säteri, givet av
en man av vapen till församlingens och dess prästerskaps nyttjande. Av detta
allt hade prästeståndet funnit den från längre tid befarade sammanblandning
av. krono- och kyrkogods, medelst den ursprungliga så kallade »geistliche
liniens» försvinnande utur jordeböckerna, redan hava inträffat, och fruktade
prästeståndet än vidare att denna sammanblandning skulle med tiden, som
bringade allt i glömska, fullkomnas, varigenom icke allenast innehavare av
präste- och kyrkohemman, utan även församlingarna skulle orättvist bliva förnärmade
i deras lagliga rätt. — Av dessa anledningar och då även de tydligaste
föreskrifter kunde i längden varda åsidosatta så väl av mindre noggranna ämbetsmän
som av mera eftergivna boställsinnehavare, hade prästeståndet anhållit
om nådigt förordnande, att alla ecklesiastika hemman och lägenheter i
likhet med vad av ålder varit övligt, åter måtte upptagas i jordeböckerna under
sin särskilda kolumn av »geistliche linien», såsom det enda i prästeståndets
tanke säkra medel att för framtiden trygga prästerskapet och församlingarna
i denna del.

Över denna prästeståndets framställning avgav kammarkollegiet underdånigt
utlåtande den 13 augusti 1823.

Kollegiet uttalade den förmodan, att något dess särskilda yttrande icke ansåges
nödigt därom, huruvida det borde antagas eller icke, att vid reduktionen
av kyrkogodsen och genom de därefter utkomna resolutioner, församlingarnas
prästbord och andra ad pios usus anslagna hemman blivit bibehållna med urminnes
rättigheter av andligt frälse. Varken 1675 eller 1723 årens prästerskapet
förunte privilegier tilläde samma stånd anslagna boställen och hemman
någon frälseegenskap eller frihet vidare än för biskopars och superintendenters
biskopssäten och ämbetsgårdar enligt 12 punkten och § 8 i dessa privilegier.
Sedan kollegiet därefter redogjort för resolutionerna på prästerskapets besvär
åren 1726, 1752 och 1803, anförde kollegiet vidare:

i astan prästerskapet i riket fortfore att utgöra ett särskilt riksstånd, upphörde
icke därigenom dess egenskap att vara statens ämbets- och tjänstemän.
Det vöre i denna senare egenskap som prästerskapet innehade och besutte icke
med någon ägande- utan endast nyttjanderätt under tjänstetiden, lika som alla
andra statens ämbets- och tjänstemän, de hemman och lägenheter, vilka prästerskapet
såsom boställen eller till begagnande under flera andra namn blivit
anslagna. Största delen därav hade kronan eller staten av sina tillgångar anordnat,
och örn också några riddersman och andra enskilda personer av särskilda
anledningar försett akademiska och andra ecklesiastika inrättningar
samt en och annan prästman i församlingarna med anslag av några få egna
hemman och lägenheter, och dessa då bestått av säteri- eller annan frälseeller
ock av kronoskattenatur, hade likväl även sådana i en viss mån därigenom
förändrat de egenskaper, som annars åtföljde frälse- och skattejorden, nämligen.
ägande-, fri förvaltnings- samt däribland försäljnings- och överlåtelserättigheten
från beställningen till annor man eller annat bruk. Vid detta förhållande
och då sådana hemman och lägenheter enligt Kungl. Maj:ts åberopade
resolutioner icke ombytte deras natur eller förlorade de dem i övriga
delar tillkommande friheter fran vissa utskylder och besvär därigenom att
de fördes i den jordebokskolumn, dit de enligt deras natur rätteligen hörde,
så vöre destomindre behov att uppställa dessa senare uti någon annan eller
särskild kolumn, som anslaget genom annotation in margine av jordeboken

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

333

för vart och ett särskilt antecknades och, därest en sådan annotation skulle
saknas, ägde vederbörande med gåvobrev eller andra behöriga handlingar visa
den tillkomna egenskapen och få den antecknad, eller därest den skulle anses
ofullständigt bevisad eller vara tvistig, av behörigt ämbetsverk prövad och
bestämd; varefter prästerskapet hade full säkerhet för åtnjutande av alla de
friheter och rättigheter, som hemman eller lägenheter av sådan natur enligt
författningarna tillkomme. — Även inom de indelta militär- och civilstaterna
i riket funnes både kungsgårdar och säterier anslagna åtskilliga därå upptagna
ämbetsmän såsom boställen och i avräkning på deras löner. Dessa hemman
upptoges likväl i kronokolumnen av jordaboken, utan att någon klagan
däröver blivit förd, eller saknad av de därmed förenade friheters tillgodonjutande
uppstått. På samma grund, som prästeståndet för detta yrkat och ännu
sökte rättighet att få sina boställs- och anslagshemman i en särskild jordebolcskolumn
uppförd, kunde förenämnda militära och civila ämbetsmän begära de
dem anslagna kungsgårdar och boställen med säterifrihet upptagna i en för
dem avskild kolumn; ävensom innehavare av krono- och skattesäterier samt
krono- och skattesäteri rusthåll hade lika anledning med prästerskapet att
för sådana hemmans uppförande söka inrättning av en ytterligare tillökt särskild
kolumn. ■— På alla dessa skäl ansåge kammarkollegiet sig sakna behörig
anledning att tillstyrka bifall till prästeståndets då för fjärde gången förnyade
und. ansökning örn de detsamma å tjänsten eller till ecklesiastika inrättningar
anslagna hemmans och lägenheters uppförande i en därtill inrättad
särskild jordebokskolumn. Kollegiet ifrågasatte, huruvida med anledning av
nådiga brevet den 18 februari 1782 det däruti givna förordnande att när
Kungl. Majit tvenne gånger prövat skäligt att avslå någon ansökning, densamma
sedermera icke borde uti Kungl. Maj :ts kansli till föredragning emottagas,
finge i avseende på prästeståndets då förevarande ansökning tillämpas
och för framtiden sättas i verkställighet till förekommande av otillåten frihet
att Kungl. Majit därmed ytterligare onödigtvis besvära.

Slutligen anmärkte kammarkollegiet, huruledes prästeståndet uti dess nu
ifrågavarande ansökan bland annat anfört, att kollegiet, som på befallning
kungjort Kungl. Majits förut omförmälda resolution av den 3 februari 1803,
likväl utfärdat ett officiellt utslag, som skulle innehålla, att ett pastorsboställe
vore av krono natur, ehuru originala gåvobrev skulle styrka, att det vore säteri,
givet av en man av vapen till församlingens och prästerskapets nyttjande. Då
prästeståndet varken uppgivit, vilket det hemman varit, varom detta beslut
blivit fattat, eller tiden, då detta senare vore utfärdat, saknade väl kammarkollegiet
tillfälle att vederlägga detta påstående eller visa de skäl, som till
kollegiets beslut härom kunnat föranleda. Kollegiet ansåge sig icke försatt i
någon förlägenhet, att, när det rätteligen fordrades, kunna ådagalägga sådana
omständigheter, som blevo tillräckliga att rättfärdiga kollegiets förfarande
härutinnan, ehuru även hos upplysta och redliga ämbetsmän skiljaktiga meningar
örn det rätta i mål av dylik beskaffenhet ej sällan kunde uppstå. Emellertid
hade kollegiet fått dela den tillvitelse, som av prästeståndet jämväl blivit
gjord kronans åklagare och så kallade allmänna domare i och för behandling
av prästboställens friheter och rättigheter; men kollegiet kände dock för sin
särskilta del den tillfredsställelse att efter bästa övertygelse och med oförryckt
rättvisa hava avgjort det anmälda, fastän till sitt namn obestämda målet;
varvid den omständigheten, att anslaget skall blivit gjort av en man av vapen,
icke utgjorde något säkert bevis, att samma anslag bestått av ett säteri, då
liven sådana miin kunde äga eller besitta fastigheter av annan och däribland
jämväl av krono och skatte natur. Om prästeståndet fortfore i den tänka, att

334

Kungl. May.ts proposition nr 187.

därmed oriktigt tillgått, torde detta stånd eller vederbörande boställsinnehavare
icke underlåta, att inför Kungl. Majit i behörig ordning däröver anföra
und. besvär och söka ändring. Intill dess sådant skett och sig visat, huruvida
Kungl. Majit funne skäl att förklara kollegiets beslut för lagstridigt samt
förordna däruti rättelse, vore framställningen av kollegiets förfarande på det
obevista sätt, som blivit uppgivet, förtidig samt till det åsyftade ändamålets
vinnande varken lämplig eller ledande.

Genom brev till kammarkollegiet den 8 oktober 1823 gav Kungl. Majit tillkänna,
att Kungl. Majit icke nu mer än förr funnit något skäl att till den
ifrågavarande und. ansökningen lämna nådigt bifall; utan ägde prästerskapet
att i ovanberörda avseende trygga sig vid de tillförene och senast år 1803
givna kungliga försäkringar, vilka Kungl. Majit ville till alla delar hava
förnyat.

Det speciella mål, som prästeståndet i sin nyss refererade framställning av
den 29 juli 1823 uppenbarligen hade åsyftat och som även kammarkollegiet
något berört i sitt utlåtande över framställningen, gällde den rätta naturen
av kyrkoherdebostället Ekenäs i Stora Kils församling inom Karlstads stift.
Då den slutliga prövningen av detta mål hos Kungl. Majit kom att i väsentliga
delar innebära ett underkännande av de meningar, för vilka kollegiet i utlåtandet
gjort sig till tolk, och målets handläggning i kollegiet måste anses särdeles
belysande för den åskådning, som i förevarande ämne vunnit insteg hos
den kamerala chefsmyndigheten, torde det anses lämpligt att i detta sammanhang
något redogöra för vad som i detta mål förekommit.

Enligt ett av biskopen i Skara den 22 maj (tisdagen näst efter St. Eriks
konungs dag) 1431 utfärdat brev skänkte väpnaren Alexander Torstensson och
hans ^hustru Ingeborg Torbjörnsdotter till evärdlig ägo med förbehåll örn vissa
förmåner under makarnas livstid m. m. till prästbord och boställe åt prästen i
Kil sätesgården Ekenäs med vissa därtill hörande landbogårdar och torp, vilken
egendom Ingeborg och hennes make lagligen ärvt efter sin fader, väpnaren
Torbjörn Stath och hans hustru; och skulle enligt biskopens föreskrift kyrkoherdarna
i Kil till erkänsla och gengäld för så stor gåva varje månad hålla
en själamässa för givarnas, deras föräldrars och alla kristna själar »till
evig tid».

På anmälan av kyrkoherden Anders Olai, att gåvan blivit klandrad av
»några frälsemän i Västergötland», »gillade och stadfäste» Konung Gustaf I
gåvan genom brev den 9 augusti (S:t Laurentii afton) 1535, »efter Vi icke
annat förnimme kunne än att samme gård lagligen given var och för så mång
år sedan utöver Västerås recess och ordinantia».

I anledning av ett vid häradsrätten i orten anhängiggjort mål örn ansvar å
boställshavaren för nyttjande av boställets skog till avsalu, däri fråga uppstått
örn boställets natur, anhöll boställshavaren, innehavaren av Stora Kils
prebendepastorat, biskopen Olof Bjurbäck om kammarkollegiets beslut i den
sålunda uppkomna frågan, huruvida bostället vore ett krono- eller frälsehemman.
Genom utslag den 11 februari 1823 inskränkte sig kammarkollegiet
till att förklara naturen av bostället vara utredd och bestämd genom en från
kammararkivet den 10 januari 1822 utgiven undersökning, däruti efter jordeböckernas
föranledande Ekenäs upptoges såsom kronohemman.

Häröver anförde såväl boställshavaren som församlingen besvär hos Kungl.
Majit, däruti klagandena med åberopande, förutom av annat, av donationsbrevet
av år 1431 och Konung Gustaf lis stadfästelsebrev av år 1535 påstodo
att bostället, ehuru i jordeboken uppfört under kronotiteln, vore av frälse
natur.

335

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Över besvären avgav kammarkollegiet den 19 augusti 1823 till Kungl. Maj:t
infordrat utlåtande. Häri anförde kollegiet:

Då det åberopade donationsbrevet av år 1431 samt Konung Gustaf I:s därå
givne stadfästelsebrev blivit företedda endast i avtryck från huvudskrifter,
vilka varken i kollegiet under det målet på dess prövning berodde eller sedermera
hos Kungl. Majit blivit framviste, och dessa avtryck dessutom saknade
egenhändig namnteckning av den person som föregåves hava intygat deras
överensstämmelse med originalen, så hade kollegiet icke kunnat antaga så
beskaffade handlingar såsom laga bevis och jäv mot kronans jordeböcker, vilka
från äldre tider år från år upptoge Ekenäs såsom krono med ingen annan
anteckning än att innehavaren åtnjöte det fritt samt med anförande av Konung
Gustaf lis brev av år 1535, att Ekenäs vore pa 1400-talet skänkt till prästbol.
Kollegiet anmärkte vidare, att örn man än antoge tillvaron av ^original till de
besvärshandlingarna bilagda avtrycken, så uppstode ändå den frågan vad bevisning
för hemmanets natur därav kunde hämtas, emedan den i donationsbrevet
så kallade man av vapen, vilket skulle betyda en sådan som genom rustning
frälst sin jord eller förvärvat den större frihet än som vanligen åtföljde odaleller
skattejorden, möjligen varit ägare till annan jord än den han genom
rustning frälst, utan att just Ekenäs varit den jord, som genom åtagen rustning
övergått till frälset. Det i donationsbrevet förekommande ordet »sätesgård»
bevisade ej annat än att givaren varit å Ekenäs boende och där haft sitt
säte, men ingalunda att hemmanet vore av säteri natur, helst tillkomsten av
egentliga säterier tillhörde ett senare tidevarv. Örn Ekenäs också varit verkligt
frälse, kunde detsamma liksom många andra hemman av varjehanda orsaker
hava övergått till krono natur. Kollegiet ansåg således klagandena onödigtvis
och utan ändamål hava besvärat Kungl. Majit med denna sak.

Klagandena inkommo med påminnelser, därvid församlingsombudet företedde
originalen av donationsbrevet på Ekenäs samt Konung Gustaf lis stadfästelsebrev
därå. Till ytterligare stöd för sin talan företeddes från församlingens
sida i original stadfästelsebrev å donationen, utfärdade år 1561 av
Konung Erik XIV, år 1582 av Konung Karl IX i egenskap av hertig i Södermanland
och Närke samt år 1621 av Karl Tilip, likaledes såsom hertig av
samma landskap.

Med anledning av de sålunda företedda huvudskrifterna och vad klagandena
vidare andragit i sina påminnelser hördes kammarkollegiet ånyo genom remiss
den 29 oktober 1823. I und. utlåtande den 25 därpå följande november anmälde
kollegiet, att varken de företedda donationshandlingarna eller vad i övrigt
andragits givit kollegiet anledning att frånträda vad som yttrats i dess tidigare
utlåtande, vilket alltså till hela dess vidd åberopades ävensom i tillämpliga
delar vad som innefattades i kollegiets betänkande av den 13 augusti 1823
rörande prästeståndets anhållan om ecklesiastika lägenheters uppförande uti
en särskild kolumn i kronans jordeböcker.

Besvärsmålet förekom hos rikets allmänna ärenders beredning den 24 januari
1824. I sitt enhälliga utlåtande yttrado beredningen, förutom annat, som
i detta sammanhang saknar intresse, att den omständigheten, att Ekenäs uti
jordeböckerna upptoges såsom kronohemman så mycket mindre bevisade något
emot dess uråldrige frälse egenskap sorn, efter vad hävderna upplyste, alla
prästbord utan åtskillnad på krono eller frälse blivit uti de efter »1724» ars
riksdag förändrade jordeböcker uppförda uti kronokolumnen, men vore dock
antingen krono eller frälse, allt efter som de av kronan eller frälseman vore
skänkta, därom också flere konungaförsäkran!- blivit lämnade, såsom ibland
andra, uti kungl, resolutionerna på prästerskapets besvär den 1 februari 1726,

336

Kungl. Majda proposition nr 187.

den 7 juli 1752 och den 3 februari 1803 samt på allmogens besvär den 29 november
1756 och den 1 september 1771 (?). Vidkommande själva saken anförde
beredningen att då jordebok icke osvikligen ägde vitsord utan kunde och borde
ändras och rättas, när därtill förekomme laga bevis, vartill nödvändigt måste
höra lagligt gåvobrev, bekräftat eller stadfästat av flere framlidne konungar,
hade allmänna beredningen trott sig äga de mest grundade skäl hemställa, att
Kungl. Majit, med upphävande av kammarkollegiets ifrågavarande utslag,
varigenom anteckningen i jordeböckema i avseende å prästbordet Ekenäs blivit
godkänd, täcktes anbefalla kollegiet att låta i jordeboken överföra berörda
prästbord från krono till frälse kolumn.

Kungl. Majit, som biträdde den av beredningen hävdade meningen, yttrade
i utslag den 12 maj 1824 att då jordebok icke kunde äga vitsord, när däremot
förekomme laga bevis, ansåge Kungl. Maj :t det vara tillräckligen upplyst och
utrett, att pastorsbostället Ekenäs icke vore något krono utan purt frälse hemman;
vadan ock Kungl. Majit prövade rättvist att, med upphävande av kammarkollegiets
utslag, varigenom anteckningen i jordeboken i avseende å prästbordet
Ekenäs blivit godkänd, förklara att kollegiet borde låta uti jordeboken
överföra prästbordet ifrån krono till frälse kolumn.

I särskilt brev till kommarkollegiet samma dag förständigades kollegiet i anledning
av en av rikets allmänna ärenders beredning framställd anmärkning,
»att Vår uppmärksamhet icke undfallit, hurusom I ej allenast vid prövningen
och avgörandet av ansökningen hos Eder utan ock sedermera i anledning av
underdåniga besvären över Edert meddelade beslut vid avgivandet av Edra
und. utlåtanden och särdeles det senare av den 23 sistlidne november till följd
av kungl, remissen av den 29 föregångna oktober månad, vilken hade till
föremål att erhålla en närmare undersökning och fullständig utredning av en
fråga, där stridighet sig visade mellan jordeböckema, å ena sidan, och äganderättshandlingar,
medelst flera konungaförsäkringar bekräftade, å den andra,
icke ingått uti den allvarliga och noggranna handläggning av målet, som Vi
av Eder förväntat och sakens vikt påkallade.»

Samma dag rikets allmänna ärenders beredning handlade frågan om rätta
naturen av kyrkoherdebostället Ekenäs hade beredningen förehaft åtskilliga
besvärsmål angående frågan örn äganderätten till vissa hemman under Harplinge
kyrka. Åborna å dessa hemman hade hos länsstyrelsen i Hallands län
gjort ansökning om livstidsstädja i syfte att sedermera få skatteköpa desamma.
Till stöd för sin ansökan hade de åberopat hemmanens redovisning i jordeboken
under krono titel ävensom 1569 års s. k. landebok för Lunds stift, enligt
vilken skulle framgå att kronan ägde dominium över hemmanen. Länsstyrelsen,
som ansåg att hemmanen tillhörde Harplinge kyrka, hade genom särskilda
beslut avslagit framställningarna, varemot kammarkollegiet på besvär av
åborna förklarade länsstyrelsen berättigad att jämlikt ett kungl, brev av den
22 maj 1819 antaga åbor å hemmanen. Såsom skäl för denna mening åberopade
kollegiet i huvudsak, att enligt 1569 års landebok kronan haft dominium
över hemmanen redan under den danska tiden och att kronan så mycket mindre
kunnat avhända sig desamma, som två av hemmanen blivit donerade till grevskap
åt greve Axel Lilja med undantag av vad till kyrkan blivit förlänat i
smörränta. Över kollegiets beslut anfördes hos Kungl. Majit underdåniga besvär
å Harplinge kyrkas vägnar. Vid föredragning av besvären i rikets allmänna
ärenders beredning yttrade föredraganden, förste expeditionssekreteraren
Prinzencreutz:

»Kammarkollegiet har uti detta och de tre efterföljande besvärsmålen (alla
angående Harplinge kyrkas hemman) efter min underdåniga tanka orätt till -

337

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

lämpat kungl, brevet av den 22 maj 1819, dareti Kungl. Majit uttryckligen
stadgat en generell grund för avgörandet av tvister av den ifrågavarande beskaffenheten.
_

Denna grund, bestämt förklarad, innehåller att kyrkorna i Halland icke
kunna frånskiljas städjerätten till dessa hemman under annat villkor, än visas
kan, det kyrkorna obehörigt sig tillegnat dispositionsrätten över samma hemman
sedan de danska tiderna. En sådan bevisning, som efter en laglig rättegångsordning
måtte tillhöra den kärande att förete, är icke satt i fråga, mindre
åstadkommen från deras sida, vilka hos Kungl. Maj :ts befallningshavande
velat frånvinna de ifrågavarande kyrkorna den uråldriga och jämväl med de
äldsta jordeböckerna överensstämmande dispositionsrätt, som kyrkorna oklandrat
utövat allt ifrån den tid Halland lades under svenska kronan; och har icke
heller kammarkollegium genom någon handling från dess arkiv kunnat styrka
att Kungl. Majit och kronan äger dispositionsrätten över hemmanen.

Den omständigheten att uti de senare eller yngre jordeböckerna desse hemman
upptagas uti kronokolumn, kan så mycket mindre verka till någon rätt
bevisning uti det ifrågavarande avseendet som flere kungl, resolutioner och
särdeles den uppå prästerskapets besvär av den 7 juli 1752 uti 10 § försäkrar,
att jordeboksförändringen icke förändrar naturen av hemmanen.

Att. vid detta förhållande frånkänna kyrkorna i Halland det dominium,
som desamma under seklers tid innehaft över de så kallade kyrkohemmanet
anser jag därför icke blott rakt stridande mot vad Kungl. Majit redan genom
kungl, brevet av den 22 maj 1819 i avseende på sa beskaffade hemman i nader
stadgat, utan även innefatta icke mindre än ett ingrepp uti helgden av urminnes
hävd och en laglig äganderätt.»

Föredraganden tillstyrkte alltså upphävande av kammarkollegiets utslag och
fastställande av länsstyrelsens beslut.

I föredragandens mening instämde beredningens pluralitet.1 Två ledamöter
ville på anförda skäl tillstyrka fastställande av kollegiets utslag.2

Genom beslut den 29 mars 1825 biträdde Kungl. Majit den mening, som
omfattats av pluraliteten, och prövade rättvist att med upphävande av kammarkollegiets
utslag fastställa de av länsstyrelsen meddelade besluten. I det
kungl, brev härom, som avläts till kammarkollegiet, anförde Kungl. Majit,
bland annat:

»Av åtskilliga danska förordningar och örn den tidens kameralverk befintliga
underrättelser vore sannolikt att ordet dominium icke betydde städselrätt utan
att denna rätt åtföljde landgillet, som vore detsamma som i Sverige jordeboksränta.
Dominium vore en översättning av danska ordet »herrlighed» och »höijhed»
och utmärkte en särskild slags rättighet såsom birketing, jus patronatus,
fördel av jakt, fiske, skog och så vidare. Den av kollegiet från landeboken
hämtade bevisning, huru dess mening än tyddes, förfölle likväl genom den i
saken företedda 77 år yngre handling, kronans jordebok för år 1646, enligt
vilken hemmanen vid Hallands avträdande till svenska kronan vore kyrko -

1 Kammarrättsrådet Billberg, krigsrådet Stolpe, kanslirådet Hegardt, envoyén von Brinkman
och generallöjtnanten greve de la Gardie.

* Lagmannen Stahl och kanslirådet Netzel. Stahl anförde i sitt votum bland annat: — —
»Alltså och då i fråga om äganderätt till rikets jord som emellan staten och allmänna inrättningar
eller stiftelser yppas, den grundsats bör efter min övertygelse följas, att enär ej visas kan att staten
själv till dem överlåtit äganderätten till jorden, eller att enskild man, som därav förut varit innehavare,
sådan överlåtelse gjort, jordäganderätten bör anses tillhöra staten, finner jag densamma
omständigheten, att Skintaby i 1646 års jordebok är antecknad såsom kyrkohemman, icke utgöra
något tillförlitligt bevis för kyrkans påstådda dominium över hemmanet.» Denna mening återger
utan tvivel den kamerala doktrin, som tidigare allmänt omfattats.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.)

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

hemman. Denna natur och egenskap av kyrkohemman kunde de icke anses
hava förlorat därigenom, att de år 1725 blivit införda i kronokolumnen, emedan
kungl, resolutionen på prästerskapets besvär den 7 juli 1752, § 10, innehöll den
försäkran, att de ecklesiastika hemmanen genom jordebokens nya inrättning
ej skulle ombyta den natur, som dem efter privilegierna tillkom, vilken försäkran
Kungl. Majit, uppå prästeståndets vid sista riksdag gjorda underdåniga
anhållan, den 8 oktober 1823 förnyat.»1

Den bestämda reaktion mot de inom kammarkollegiet härskande föreställningarna,
vilken kan utläsas ur Kungl. Maj :ts båda nyss omförmälda utslag av år
1824 angående kyrkoherdebostället Ekenäs och år 1825 angående Harplinge
kyrkas jordar, står utan tvivel i ett visst sammanhang med den nya liberala
åskådning i fråga örn jordäganderätt och jordbeskattning, som efter det nya
statsskickets genomförande bröt igenom i Sverige. För denna nya åskådning,
som starkt betonade betydelsen av den privata jordäganderätten, framstodo de
inom administrationen härskande regalistiska och feodala rättsidéerna såsom
hörande till en främmande och förgången föreställningsvärld.1 2 Det är också
känt, att dessa idéer aldrig kommit att helt upptagas av och införlivas med
den borgerliga rättsordning, som tillämpades av de allmänna domstolarna.
Prästeståndets sedan år 1682 upprepade gensagor emot föreställningen, att
kronan skulle vara ägare till eller ursprunglig upplåtare av den jord, som vid
reformationen alltjämt kvarblev i de kyrkliga institutionernas besittning, är i
och för sig ett bevis för att denna föreställning aldrig kom att slå igenom i den
allmänna rättsåskådningen.

Belysande äro uttalandena i allmänna besvärs- och ekonomiutskottets vid 1812
års riksdag i Örebro avgivna memorial den 18 juni 1812 i anledning av väckt
motion om rätt för åbor å domkyrko-, kyrko-, skol-, akademi-, annex- med flere
ad pios usus anslagna hemman att skatteköpa desamma. I detta memorial, som
vann bifall inom de olika stånden, avstyrktes den väckta motionen med anförande
av — förutom andra — följande skäl:

»Utskottet har av äldre nu tillgänglige författningar, särdeles kungl, breven
den 23 november 1694, den 28 augusti 1745 och den 18 februari 1747 trott sig
med säkerhet finna, att kyrko- och akademie- med flere ad pios usus anslagne
hemman blivit sådane inrättningar tid efter annan i allmänhet förlänte dels av
framlidne konungar, dels av enskilde personer till försäkrande örn sådane nyttige
inrättningars bestånd: Varav också följer, att desse inrättningar iklätt sig
samma rättigheter, som förre ägarne innehaft, och att desse donationer av
framfarne regenter genom de bekräftelser av sådane konungar och jämväl
riksens ständer därå sedermera tillkommit, innebär för dess inrättningar en så
osviklig grund för äganderätten därav i allmänhet, att sådane kronohemman
i följd därav icke kunnat eller bliva inbegripne uti de annars generelle senare
stadganden örn lösen av kronojord till skatte, eller vid prövningen av uppkomne
lösningstvister kunnat tillämpas, enär desse inrättningars styrelser sträckt sin
omtanka till försvar mot ingrepp uti desse inrättningars på äganderätten således
grundade förmåner.»

»På desse skäl finner utskottet ej anledning att tillstyrka någon ändring i
allmänhet uti de författningar, som försäkrar förr berörde inrättningar, genom
deras styrelses vård och inseende, om full äganderätt av slike hemman och lägen -

1 1825 års kungl, beslut finnes avtryckt i Backmans’ Lagsamling, II, s. 509 f.

2 Ett representativt uttryck för ilen nya liberala åskådningen finner man i ett uttalande av
lagkommittén i dess år 1826 avgivna Förslag till allmän civillag å s. 131 f.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

339

heter samt därav beroende bortarrenderings-rättighet, samt i följd därav icke
heller någon rättighet för åboar i allmänhet att söka eller vinna förmån till
skattelösen av sådane lägenheter.»

De anförda uttalandena i utskottsmemorialet synas giva vid handen, att man
redan år 1812 frigjort sig från uppfattningen, att varje jordupplåtelse av kronan
till stiftelse eller allmän inrättning nödvändigtvis måste anses hava skett
under förutsättning, att själva jordäganderätten alltjämt var förbehållen kronan.
De kungliga donationerna jämställdes med enskildas. I bägge fallen utgår utskottet
från att inrättningen förvärvat äganderätt genom donationen och att
denna rätt icke var sämre än den förre ägarens. Av den feodalrättsliga förläningsteorien
finnes i utskottets argumentering intet spår.

Genom upphävandet av styrelseverkens domsrätt i vissa mål vanns ytterligare
utrymme för den av de allmänna domstolarna omfattade privaträttsliga åskådningen.
Under 1800-talet stadgade sig exempelvis den uppfattningen, att vad
städerna av kronan bekommit i s. k. donationsjord av städerna i regel innehades
under äganderätt, ehuru visserligen med inskränkning i den fria förfoganderätten.
På samma sätt har skett med de halländska och skånska kyrkohemmanen.
Beträffande särskilt de sistnämnda är kungl, brevet den 31 maj 1867 av intresse.
Av handlingarna i åtskilliga under Kungl. Maj:ts prövning dragna
besvärsmål, där tvist förevarit örn kronan eller vissa kyrkor vore ägare till
jord, införd i jordebokens kronokolumn, ävensom av ett av kammarkollegiet
till Kungl. Majit avgivet utlåtande i ämnet hade inhämtats, att olika åsikter
understundom gjort sig gällande i avseende därå, huruvida sådana tvister borde
handläggas av domstolar eller av förvaltande ämbetsverk och myndigheter.
Efter högsta domstolens hörande fann Kungl. Majit genom nyssnämnda brev
skäl förklara, att vad i 8 § 3 punkten av den för kammarkollegiet den 16
februari 1838 utfärdade instruktionen innehölles om behörighet för kollegiet
att besluta i frågor angående de i jordebokens kronokolumn upptagna hemmans
och lägenheters egenskap av bland annat kyrkohemman, icke borde så
förstås, att tvister därom, huruvida äganderätten till jord av berörda beskaffenhet
tillkomme antingen kronan eller någon viss kyrka, finge av kollegiet
prövas och avgöras.1

Samtidigt med utfärdandet av det kungl, brevet undanröjde Kungl. Majit
ett antal av kammarkollegiet meddelade utslag, varigenom kollegiet mot vederbörande
församlingars eller kyrkoråds bestridande förklarat kronan vara
ägare till vissa kyrkohemman i Skåne samt bemyndigat länsstyrelsen att antaga
åbor å desamma.

Utslagen undanröjdes emedan i målen tvistats, huruvida äganderätten till
hemman tillhörde kronan eller viss församlings kyrka.

Den i 1867 års brev av Kungl. Majit givna förklaringen är av intresse i ett
pär hänseenden. Genom brevet måste anses hava blivit fastlaget, att administrativ
myndighet icke äger befogenhet att pröva och avgöra äganderättstvister
mellan kronan, å ena, och de kommunala eller därmed likställda rättssubjekt, å
andra sidan, varom hiir är fråga, även örn tvistemålet allenast är ett led i en
jordeboksfråga eller annan förvaltningsfråga. Vidare måste anses vara fast -

sy. förf. sami. nr 45/1867 s. 1. Jfr högsta domst. prot. d. Vt 1867. H. D:« flesta ledamöter
— ansågo med stadgandena i 10 kap. 14 § RB. och 8 § 3 p. i den för kammarkoll. d. 10/j 1838
utf. instr. överensstämma, att tvister mellan kronan, å ena, samt kyrkan, å andra sidan’ angående
äganderätt till jord, då fråga uppstår örn densamma rätteligen är i kronokolumnen i jordebok1;11,
upptagen, prövas av domstol, men däremot fråga om bättre rätt till sådana av krononatur
ostridigt varande hemman och lägenheter, som blivit till kyrkan disponerade, avgöras av administrativ
myndighet.

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

slaget, att i tvister av detta slag kronan och församlingskyrkan eller de församlingsorgan,
som företräda kyrkan, framstå såsom fullt jämställda parter, varav
torde följa, att kronan saknar befogenhet att genom sin förvaltning, mot vederbörandes
bestridande, träffa sådana anstalter, att kronans ställning såsom part
i målet skulle komma att gynnas på motpartens bekostnad. Slutligen torde såsom
en konsekvens av brevet följa, att de äganderättstvister, som här åsyftas,
skola bedömas efter privaträttsliga regler, vilket väl torde innebära, att örn
bevismedel och bevispresumtioner skola gälla samma regler som i den allmänna
civilprocessen.

Frågan örn ecklesiastika fastigheters beteckning såsom kronoegendom har
jämväl under senare tid varit föremål för kritik. I en under 1920 års kyrkomöte
av förutvarande statsrådet, häradshövdingen Hugo von Sydow med instämmande
av regeringsrådet G. Thulin och hovrättsrådet K. J. Ekman väckt
motion hemställdes,

»att sådana åtgärder varda vidtagna, att anmärkt praxis i avseende å taxeringslängdernas
avfattning såvitt möjligt varder förebyggd, samt i offentliga
handlingar de ecklesiastika fastigheterna erhålla sådan beteckning, som utmärker,
att de tjäna ett ecklesiastikt ändamål.»

I motiveringen erinrade motionären örn innehållet i 1718 och 1724 årens
jordeboksmetoder rörande redovisningen av den kyrkliga egendomen, de framställningar,
som på sin tid gjordes från prästerskapets sida för vinnande av
rättelse av de olägenheter, som därav uppstått eller väntats uppstå, samt slutligen
de lugnande förklaringar, som i anledning därav vid särskilda tillfällen
givits från Kungl. Maj:ts sida. Därefter anförde motionären:

»Det har sålunda många gånger från statens sida kraftigt betonats, att upptagandet
av de kyrkliga och ecklesiastika fastigheterna under kronotitel i jordaboken
icke har någon betydelse för bedömandet av äganderätten till dessa
fastigheter. Tillmätande av sådan betydelse åt detta förhållande skulle ock stå
i strid med lagens allmänna regler för fastighets förvärv. Icke förty måste
det betecknas som en missvisande oegentlighet att dessa fastigheter upptagas
under sådan titel i jordeboken. Då emellertid förhållandet så länge fortfarit
och dess ändrande säkerligen icke skulle kunna ske utan mycken omgång och
stora kostnader, torde i detta sammanhang något yrkande om ändrade föreskrifter
för jordebokens förande icke böra göras.

Däremot är det av en viss vikt att tillse att jordebokens missvisning i avseende
på dessa fastigheters rättsliga natur icke må sträcka sina verkningar till
områden utanför jordeboken. Visas benägenhet att använda enbart den missvisande
kronobeteckningen på dessa fastigheter i andra offentliga handlingar
än jordeboken och vad därmed har omedelbart sammanhang, böra kyrkans
målsmän icke försumma att reagera däremot.»

Efter att hava fäst uppmärksamhet på att de ecklesiastika fastigheterna i
taxeringslängderna ofta utan vidare angåves såsom tillhörande staten, anförde
motionären vidare:

»Jordebokens missvisande kronotitel för de ecklesiastika fastigheterna börjar
således tränga in på andra områden och till och med föranleda den misstolkning
av kronobenämningens betydelse, som 1700-talets och 1800-talets kungl,
resolutioner och brev kraftigt velat förebygga. Att utan motsägelse låta ett sådant
förhållande fortgå och utveckla sig är icke utan fara. Får den missvisande
benämningen på dessa fastigheter genom ofta återkommande bruk nötas in
i allmänhetens föreställning, kan den uppfattningen i sinom tid bliva allmän,
att dessa fastigheter intaga samma rättsliga ställning som kronans verkliga
egendom. En sådan utveckling bör förebyggas i tid. Missuppfattning av sådan

341

Kungl. May.ts proposition nr 187.

fastighets rättsliga ställning kan, om elen blir allmän, verka undergrävande för
styrkan av kyrkans rätt till fastigheterna. Ty en allmän uppfattning, lat vara
felaktig, är dock en makt att räkna med.»

Motionen vann kyrkomötets bifall, i anledning varav kyrkomötet den lo
november 1920 avlät skrivelse till Kungl. Maj:t. Kyrkomötets skrivelse har
enligt beslut den 9 oktober 1925 icke föranlett någon Kungl. Marits åtgärd.

Det framgår av de ovan citerade uttalandena i motionen, att man numera
anser redovisningen av den ecklesiastika jorden under krono titel sakna bevisvärde.
Därmed är emellertid icke sagt, att redovisningssättet skulle alldeles
sakna betydelse. Särskilt inom administrationen föreligger en benägenhet att i
vissa hänseenden jämställa den ecklesiastika jorden nied statens jord, som utan
tvivel har sin grund i detta redovisningssätt. I åtskilliga fall har denna benägenhet
säkerligen medfört rättsförluster för vederbörande, som icke varit i
tillfälle eller på grund av kostnaderna dragit sig för att söka vinna rättelse
genom rättegång vid allmän domstol.

Beträffande prästboställena föreligga tryckta redogörelser för de norrländska
länen samt Värmlands och Kopparbergs län.1 Ur dessa redogörelser hava utredningsmännen
sammanställt nedan intagna tablå, därvid med visst angivet
undantag den av författarna använda rubriceringen följts.

Om man i likhet med utredningsmännen anser anledning föreligga till antagande,
att de i kolumn 5 redovisade boställena, vilka i regel torde härstamma
från medeltiden, icke äro upplåtna av kronan, synas alltså bland samtliga i
angivna län befintliga boställen de av församlingar anskaffade eller. av enskilda
donerade boställena utgöra det övervägande flertalet eller minst 80
procent.

Värmlands län..... Kopparbergs län .... Gävleborgs län..... Västernorrlands län . . . Jämtlands län..... Västerbottens län .... Norrbottens län ....	1	2	3	4	5
Av kronan anslagna boställen	Av fond-medel in-köpta bo-ställen	Av försam-ling anskaf-fade och av enskilda donerade boställen	Boställen, vilkas till-komst genom församling eller donation ansetts san-nolik	Boställen av hittills ont-rett ursprung
471 2 10 9 7 5 8 16	12 1 5 3	52 50 49 35 20 28 19	7 12 30 9 1	75 25 45 41 33 11 11
	102	21	253	59	241

312

553

Förhållandena i de angivna limén kunna emellertid icke anses typiska för
riket i dess helhet. Bebyggelsen i dessa län har ju varit relativt sen, och för -

1 Redogörelse för de ecklesiastika boställena, I, Gävleborgs län, Stockholm 1904, II, Västernorrlands
län, Stockholm 1906, III, Jämtlands län, Stockholm 1909, IV, Västerbottens och Norrbottens
län, Stockholm 1915, V, Värmlands län, Stockholm 1922, VI, Kopparbergs län, statens
offentliga utredningar 1929:5.

2 19 stomhemman hava dessutom av redogörelsens författare ansetts anslagna av kronan, emedan
de, ehuru av medeltida ursprung, antagits hava indragits till kronan samt därefter anslagits
till sitt förra ändamäl. Dessa redovisas här i kol. 5.

Statistiska

uppgifter.

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

samlingsbildningen har därför i många fall där försiggått under andra förhållanden
än inom rikets sydligare trakter. Beträffande sistnämnda trakter
hava utredningsmännen låtit genom amanuensen hos kammarkollegiet F. H.
Morssing verkställa en utredning om tillkomsten av där befintliga boställen.
Undersökningen har emellertid med hänsyn till den korta tid, som för densamma
stått till buds, måst begränsas till endast några län, som ansetts representativa,
nämligen Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Malmöhus, Hallands
och Skaraborgs län. Undersökningen har icke heller kunnat sträckas längre än
till de äldre jordeböckerna, de s. k. prästverken m. fl. mera lättillgängliga källor.

Resultatet av Morssings undersökning kan sammanfattas sålunda:

Bostads- och Våning sboställen för kyrkoherdar.

I Södermanlands län finnas 55 boställen av icke närmare utrett men gammalt,
sannolikt medeltida ursprung samt 6 veterligen donerade boställen, varav
3 härstamma från medeltiden och 3 från nyare tiden. Några kyrkoherdeboställen,
som i sin helhet upplåtits av kronan, hava icke påträffats i länet. Däremot
har utrönts, att åtminstone i ett fall ett kronohemman upplåtits till
förbättring av ett prästbord.

I Jönköpings län finnas 57 bostadsboställen av icke närmare utrett men gammalt,
sannolikt medeltida ursprung, ett veterligen donerat och ett av kronan
upplåtet boställe. I ett stort antal fall hava bostadsboställen förbättrats genom
att andra fastigheter tillagts. Det är sannolikt, att av dessa sistnämnda en del
upplåtits av kronan. Andra av dem äro veterligen donerade. Troligen förekomma
bland dem också äldre löningslägenheter. — I 1660 års jordebok för
länet redovisas 35 stomhemman, därav 17 bland kronohemman, 2 bland sämjehemman,
14 bland kyrkohemman och 2 bland klosterhemman. Senare hava tillkommit
ett skattehemman och ett under krono titel redovisat hemman. I ett
fall har utrönts, att ett under kronotitel upptaget stomhemman upplåtits av
kronan. Huruvida övriga såsom krono redovisade stomhemman hava sådant
ursprung, har måst lämnas därhän.

1 Gotlands län synas samtliga 45 kyrkoherdeboställen och 47 annexhemman
härstamma från gammal tid.

I Malmöhus län har undersökningen icke i mer än två fall givit anledning
till antagande, att boställe eller löningshemman anslagits av kronan. Beträffande
.20 lägenheter och 3 boställen har utredning icke verkställts, och frågan,
huruvida bland dem finnas några av kronan upplåtna, har sålunda lämnats
obesvarad.

I Hallands län finnas 76 kyrkoherdeboställen och 11 mensalhemman av medeltida
ursprung. 3 hava upplåtits av danska kronan. Beträffande ytterligare
5 boställen föreligga anteckningar, som tyda på kronoursprung. 6 stomhemman
synas hava tillkommit efter reformationen men under den danska tiden. Deras
ursprung har icke kunnat närmare utredas.

I Skaraborgs län synas 81 kyrkoherdeboställen vara av gammalt ursprung. 3
boställen hava veterligen upplåtits av kronan varjämte 2 boställen sannolikt
härstamma från kronan. Ursprunget till 4 under boställen inlagda hemman är
okänt. Av länets stomhemman äro 68 av medeltida ursprung, 9 kunna ifrågasättas
vara upplåtna av kronan och 7 hava veterligen anslagits av kronan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 343

Komministersboställen.

I Södermanlands län hava 38 upplåtits av kronan, medan 17 synas hava tillkommit
på annat sätt. Ett boställe har donerats från kronojord under ständigbesittningsrätt.

I Jönköpings län hava 63 upplåtits av kronan, 2 donerats av enskilda och 1
inköpts av socknemännen.

I Gotlands län äro där befintliga 9 boställen anslagna av kronan.

I Malmöhus län redovisas inga komministersboställen.

I Hallands län äro samtliga där befintliga 16 boställen av kronoursprung.

I Skaraborgs län äro 93 anslagna av kronan, medan ett boställe torde vara
del av ett gammalt kyrkoherdeboställe.

Såsom sammanfattning torde kunna sägas, att i de av Morssing undersökta
länen 18 kyrkoherdeboställen, stom- och annexhemman upplåtits av kronan,
728 tillkommit på annat sätt1 samt 66 synas vara av mera ovisst ursprung,
medan 219 komministersboställen anslagits av kronan och 23 tillkommit annorledes.
Av samtliga dessa boställen hava således 237 anslagits av kronan och
728 tillkommit på annat sätt. Uppkomsten av återstående 66 boställen har icke
ens med sannolikhet kunnat utrönas.

Även i rikets sydligare delar synas alitsa de pa annat sätt än genom anslag
av kronojord tillkomna boställena utgöra det övervägande flertalet, även örn
deras övervikt icke är så stor som längre norrut. Som synes är det huvudsakligen
komministersboställena, som i större omfattning anslagits av kronan,
medan kyrkoherdeboställen samt stom-, annex- och mensalhemman i allmänhet
tillkommit på annat sätt. Detta förhållande synes vara särskilt utpräglat i
Svealand och Götaland. Såsom utredningsmännen förut anmärkt, vörö de av
kronan anslagna komministersboställena oftast små — de utgjordes ibland av
ödeshemman och skattevrak. _

Vid mitten av 1800-talet kom frågan örn församlingarnas ställning till sina
boställen i ett nytt läge. Utvecklingen hade medfört en betydande ojämnhet i
avlöningsavseende prästerskapet emellan, i det att nämligen prästerskapet i
ett pastorat var väl tillgodosett, medan avlöningen i ett annat pastorat var
otillfredsställande. Nu framträdde en strävan att verkställa en utjämning i
förevarande hänseende mellan pastoraten. Det yrkades från ett och annat håll
t. o. m„ att alla medel, som vore avsedda till prästerskapets avlöning, skulle
indragas till statsverket, av vilket sedermera till prästerskapet skulle utbetalas
utjämnade löner.

Såsom närmare framgår av den redogörelse för dessa frågor, som lämnats i
en bilaga till detta betänkade (bilaga A), avvisades tanken på ett förstatligande
av avlöningstillgångarna. Däremot vann strävandet efter en utjämning
så till vida beaktande, att genom lagstiftningen medgavs överflyttning i
viss begränsad omfattning av avlöningstillgångar från ett pastorat till ett

annat. c

Den första bestämmelsen angående överflyttande av prästlönemedel_ fran ett
pastorat till ett annat innehölls i 9 § av kungl, förordningen den 11 juli 1862
angående allmänt ordnande av prästerskapets avlöning. Såsom av detta för1''attningsrum
framgår, tilläts överflyttning av avkastning fran boställe dock
ej från bostadsboställe -—- då bostället anslagits av kronan.

Bestämmelsen innefattar uppenbarligen en viss eftergift i prästerskapets
privilegier, i vad de avse att trygga vissa prästerliga tjänster vid innehav av

Boställenas
bundenhet
^ vid visst
~ pastorat.

1 Hit hava de medeltida boställena räknats.

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

vissa fastigheter. Däremot har man anledning antaga, att rättigheter, som med
avseende å ifrågavarande löningsboställen tillkommit församlingar, av 1862 års
lagstiftning lämnats orubbade och att således hinder mot överflyttning med
hänsyn till dylika rättigheter måhända i en del fall förelegat. Till rättigheter
av antydd beskaffenhet torde böra räknas sådana, som åtnjuta skydd enligt
§ 77 regeringsformen.1

Lämnade, såsom ovan anförts, 1862 års förordning församlingarnas rättigheter
till deras boställen orubbade, så gäller detta ej mindre örn 1866 års och
1894 års skogsordningar.

Vid de löneregleringar, som verkställdes med stöd av 1862 års förordning,
fingo pastoraten behålla sådana av kronan upplåtna löningsboställen, som prövades
behövliga för avlöning av pastoratens prästerskap. Prästlöneregleringskommittén
däremot föreslog i sitt 1903 avgivna betänkande angående reglering
av prästerskapets avlöning, II: IV, att pastoraten skulle skiljas även från
sistnämnda boställen och att all avkastning från dem skulle ingå till en särskild
fond. kyrkofonden. Kommittén föreslog därjämte, att skogsavkastning
från bostadsboställe, som anvisats av kronan, skulle ingå till samma fond,
medan skogsavkastningen från sådant boställe då delvis tillföll boställshavare^
örn skogen stod under hans förvaltning.

Av visst intresse är, att kommittén i motiveringen till sitt författningsförslag,
II: IV s. 90, föiutsatte, att då skogsavkastningen av boställe, som anskaffats
av församling, översteg pastoratets behov av prästlönemedel, överskottet
skulle användas till främjande av andra kyrkliga ändamål inom
pastoratet.

Vid infordrande av utlåtanden över kommitténs förslag väcktes av chefen
för ecklesiastikdepartementet frågan om lämpligheten att till kyrkofonden indraga
även jordbruksavkastningen från bostadsboställen, som anvisats av kronan,
men denna tanke vann icke genklang hos kammarkollegiet med flera, som
yttrade sig över förslaget, och förslag i sådant syfte upptogs icke heller i den
till 1908 års riksdag avlämnade propositionen i ärendet. Vid propositionens behandling
i riksdagen framträdde starkt motstånd även mot de av kommittén
föreslagna indragningarna, och dessa godkändes ej heller. Till utgången hava
säkerligen medverkat de uppfattningar rörande församlingarnas rätt till boställena,
som under förarbetena till 1910 års lagstiftning kommo till uttryck,
såsom att alla slag av boställen tillhörde församlingarna och att det i många
fall vore förenat med svårigheter att förebringa bevisning i fråga om sättet
för boställenas tillkomst.

En princip, som var främmande för såväl den äldre rätten som kommittén,
var den vid riksdagarna med skärpa hävdade och genomdrivna grundsatsen,
att ingen skillnad i avseende på sättet för dispositionen skulle göras mellan
skogsavkastning och jordbruksavkastning. Den äldre rätten hade i avseende på
skogsavkastningen utvecklat sig under intrycket av uppfattningen, att inskränkningen
av boställshavarens rätt till skogen till allenast husbehovet inneburit,
att överskottet av skogens avkastning skulle vara kronan förbehållet. I själva

1 Paragrafen lyder »Kungsgårdar och kungsladugårdar nied därtill lydande hemman och lägenheter,
kronoskogar, parker och djurgårdar, krono- och stallängar samt laxfisken och andra kronans
fisken samt kronans övriga lägenheter må Konungen icke utan riksdagens samtycke genom
försäljning, förpantning eller gåva, eller på något annat sätt, kronan avhända. De skola förvaltas
efter de grunder, riksdagen därom föreskriver; dock att de personer och menigheter (här
kurs.), som, efter hittills gällande författningar, sådana kronans tillhörigheter nu innehava eller
nyttja, må njuta laglig rätt därå till godo, samt att odlingar eller odlingsbar mark å kronoskogarna
må i vanlig ordning, efter nuvarande eller framdeles blivande författningar, kunna till
skatte försäljas.»

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

verket visar en granskning av de utfärdade bestämmelserna om inskränkning
av boställshavarnas rätt till skogsfång, att dessa bestämmelser tillkommit allenast
i syfte att säkerställa en efterträdande boställshavares intresse av att
skogen även under hans tid skulle kunna giva tillgång till husbehovsvirke. De
äldre inskränkande bestämmelserna äro alltså att anse såsom skogsvårdsföreskrifter.

En anordning, varom förslag uppkom vid 1908 års riksdag vid behandling av
prästlöneregleringsfrågan och som upptogs och närmare utformades av de s. k.
1909 års prästlöneregleringssakkunniga i deras förslag^ samt slutligen vann
riksdagens bifall, var, att boställsavkastningen icke fick atnjutas av pastoraten
för prästavlöning, med mindre för sådant ändamål först uttaxerats visst belopp
och detta visat sig vara otillräckligt. Anordningen innebar även, att boställsmedel,
som icke kommo till användning i pastoraten, s. k. överskott, skulle tillföras
kyrkofonden. Denna anordning kan icke uppfattas såsom ett upphävande
av församlingarnas rätt till boställena men är dock att betrakta som en inskränkning
av samma rätt.

En njdiet i 1909 års sakkunnigas förslag är bestämmelsen i 19 § 2 momentet
prästlöneregleringslagen, jämförd med 3 § kyrkofondslagen, enligt vilken pastoratets
rätt till avkastningen av sina boställen inskränktes till sådana, som äro
belägna inom pastoratet eller, ehuru belägna utom pastoratet, icke upplåtits av
kronan.

Det resultat av utvecklingen, som föreligger i 1910 års lagstiftning, innebär
i rättsligt avseende en seger för reaktionen mot de tidigare strävandena
att överflytta eller indraga boställsavkastning. De med tillämpning av 9 § i
1862 års förordning faktiskt indragna boställena återställdes visserligen ej,
men ytterligare indragningar tillätos icke annat än i nyss angivna undantagsfall.
Detta innebar en stark beskärning av indragningsrätten i jämförelse med
1862 års förordning. 1910 års lagstiftning medförde således en utvidgning
av den grupp av boställen, till vilken pastoraten ägde lagstadgad rätt, och kan
därför sägas åtminstone i detta avseende hava förstärkt pastoratens ställning
till prästlönejorden.

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Bilaga 3.

Kammarkollegiets kritik ay utredningsmännens framställning angående
församlingarnas ställning till prästlönejorden.

Främst i utredningsmännens betänkande har intagits en av dem verkställd
utredning beträffande församlingarnas ställning till prästlönejorden. Det får
antagas att denna redogörelse haft en central betydelse för utredningsmännens
och de sakkunnigas förslag, särskilt i avseende å frågan om förläggande till
pastoraten av förvaltningen av de till prästerskapets avlöning avsedda boställena.
Efter ämbetsverkens1 mening kan berörda förvaltningsfråga eller eljest
frågan örn ändrad ecklesiastik lönelagstiftning icke annat än i ringa mån påverka
den uppfattning, vartill man må komma i avseende å det spörsmål, som
behandlats i omförmälda utredning.

Detta oaktat har kammarkollegium, som det närmast tillkommer att ingå i
bedömande av utredningen, ansett sig böra något beröra densamma.

Statskontoret har å sin sida funnit den fråga, som är föremål för sagda utredning,
icke falla inom området för sin ämbetsverksamhet, varför statskontoret
icke deltagit i utredningens bedömande.

Med hänsyn till den korta tid, som stått utredningsmännen till buds för en
undersökning av den stora omfattning och den invecklade beskaffenhet varom
här är fråga, kan ej förväntas att den skulle vara fullt uttömmande och allsidig.
För kollegium, som likaledes för utlåtandes avgivande har sig förelagd en synnerligen
begränsad tid, har det ej heller varit möjligt att annat än jämförelsevis
ytligt ingå i granskning av utredningen. En mera ingående kritik hade tvivelsutan
varit önskvärd, ty vissa sidor av problemet synas vara icke alls eller
icke tillräckligt belysta.

Frågan örn en fullständig överflyttning till pastoraten av boställsförvaltningen
och det i sammanhang därmed föreslagna upphörandet av den över
prästlöneboställena utövade permanenta statskontrollen, vilken sammanhänger
med den prästerliga organisationens karaktär av nationell institution, rullar
upp det invecklade problemet om förhållandet mellan stat och kyrka över
huvud. Av ålder hava de kyrkliga myndigheterna och organen åtnjutit en
vidsträckt självstyrelse i andliga frågor. De ekonomiska och administrativa
däremot ha alltsedan reformationen kontrollerats av statsmakten. I dessa
yttre eller »världsliga» angelägenheter är också förbindelsen mellan stat och
kyrka i överensstämmelse med lutherska grundsatser mycket nära. Problemet
har i själva verket en avgörande betydelse för frågan örn den statliga kontrollens
umbärlighet. Härvidlag kan ej åberopas, att i Finland boställsförvaltningen
överlämnats till pastoraten utan någon egentlig kontroll av statsförvaltningen,
ty den finska kyrkan är på grund av speciellt finska förhållanden
en fullt utbildad korporation, ett juridiskt samfund med egen beskattningsrätt,
med rätt att mottaga gåvor och testamenten samt att kära och svara i rättegång
(Jfr Finlands kyrkolag § 455). Så är icke fallet i Sverige, där enligt 1686
års kyrkolag den kyrkliga verksamhetens uppehållande är en plikt och uppgift

1 Kammarkollegiet och statskontoret.

347

Kungl. Maj. ts proposition nr 187.

för staten. Om ett införande av den finska ordningen åsyftas, synes den riktiga
behandlingsordningen vara, att kyrkan först — i grundlagsväg 1 konstitueras
såsom ett rättsligt samfund med pastoraten och församlingarna, såsom
underavdelningar, varvid kyrkans såsom helhet och dess delars rättigheter
kunna avgränsas dels gent emot staten, dels inbördes. De sakkunnigas förslag
innebär att, utan en sådan avgränsning, på pastoraten ^ under kontroll endast
av kyrkliga myndigheter överflytta ett fastighetsbestånd, delvis av kronoanslags
natur, med ett värde av inemot 200 miljoner kronor, samt i huvudsak
rätten till avkastningen av kyrkofonden, 55 miljoner kronor, och dit ingående
statsanslag å omkring 5 miljoner kronor årligen.

I redogörelsen för utredningsmännens ifrågavarande undersökning — anmärkningsvärt
nog har en väsentlig del därav (s. 14—35)“ hämtats ur en pa
uppdrag av ena parten i en tvistig rättsfråga verkställd, icke publicerad utredning
— saknas en systematisk utredning och behandling av det problem, som
utredningsmännen torde hava haft att i enlighet med direktiven i departementschefens
uttalande den 23 januari 1931 söka lösa, nämligen »den synnerligen
viktiga frågan om församlingarnas av ålder bestående ställning till den
del av kyrkoförmögenheten varom fråga är». I den verkställda utredningen
lämnas lösryckta exempel och exkurser över vissa nog så intressanta specialfrågor,
dock utan direkt betydelse för frågan om församlingarnas äganderätt
till prästlönejorden. Vilken natur den rätt har, som pastoratet enligt utredningsmännen
och de sakkunniga äga till boställena, synes oklart. Ehuru i
argumenteringen en uppenbar sammanblandning ägt rum av privaträttsliga och
offentligrättsliga begrepp, synas emellertid —• då ju en offentligrättslig rätt
ej har längre varaktighet eller större räckvidd än den författning, varå den
grundas — utredningsmännen och de sakkunniga utgå från att pastoraten hava
en privaträttslig (äganderättslig) rätt till de boställen, som äro använda för
prästerskapets avlöning. Denna argumentering torde bygga på en antagen
ursprunglig rätt för församlingarna såsom sådana till deras präster anslagna
boställen, framför allt till de av församlingarna själva anskaffade. I ett i
1929 års betänkande (I. sid. 150) anfört rättsfall bär denna uppfattning år
1916 underkänts av högsta domstolen. I själva verket synes den gjorda argumenteringen
mera tjäna till ett ådagaläggande av karaktären av den offentligrättsliga
dispositionsrätten (jfr sid. 11).1 2 3

Vad angår utdömandet (s. 15)4 av den inom statsförvaltningen sedan reduktionstiden
och till jämförelsevis sen tid tillämpade presumtionen, att medeltida
boställen, tills annat visats, vore att anse såsom upplåtna av kronan,
vill kollegium, utan att taga bestämd ståndpunkt till denna svåra och invecklade
fråga, allenast erinra, att under den första kristna tiden här i landet konungarna
ostridigt byggde kyrkor och uppläto prästbol (utr.-männen s. 10).5
Oförytterlighetsgrundsatsen beträffande kronogodset, som förmenas utgöra ett
hinder för antagandet att kronoegendom i väsentlig omfattning härvid kommit

1 Jfr Justitiorådct Öhr. Naumanns yttrande till högsta domstolens utlåtande över förslag till
ny kyrkolag 1873: >— — — bör icke lämnas ur sikte, att det är vår svenska statskyrka, för
vilken här skall rcglementeras, helst nu icke rimligen kan vara fråga om att genom grundlagsändringar
tillvägabringa en skilsmässa mellan kyrkan och staten utan fasthellrc med iakttagande
av den varsamhet, som särskilt i detta maktpåliggande ämne är oavvislig, söka förebygga lika
mycket införandet av en högkyrklig hierarki med sina romcrskt-katolska tendenser som statskyrkans
förvandling till en presbyterianförsamling» (Naumanns tidskr. 1878 s. 77).

2 8. 322—341 i bilaga 2.

3 8. 319 och 320 i bilaga 2.

4 S. 323 i bilaga 2.

6 S. 318 och 319 i bilaga 2.

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

till användning, förekommer först i yngre Västgötalagen (från tiden 1250—
1300) och avser här blott det äldsta kronogodset, Uppsala öd. Vid lagens uppteckning
torde församlingsbildningen i stora delar av riket hava varit i
huvudsak avslutad, i varje fall var detta förhållandet i Västergötland. Något
hinder att i dessa delar av landet kronogods kommit till användning för boställenas
bildande föreligger alltså icke. Ett allmänt förbud mot minskning
av kronans rätt förekommer först i Magnus Erikssons landslag (omkring
1350). Återkallelse av kronojord, anslagen kyrkliga ändamål, sträckte sig
varken vid drottning Margaretas eller konung Karl Knutssons räfster eller
Gustaf I:s reduktion längre tillbaka än till år 1363, det år då konung Albrekt
inkom i riket. Det synes alltså, vilken uppfattning man än har örn kronogodsupplåtelsernas
natur, uppenbart, att den ifrågavarande förvaltningstraditionen
ej helt saknat historisk grund. Den torde dessutom hava stått i överensstämmelse
med den officiella åskådning, som gällde vid tillkomsten av 1686 års
ännu giltiga kyrkolag. Beträffande de boställen, vilka under medeltiden tillkommit
i sammanhang med församlingsbildandet, bör ej förbises, att deras
anskaffande och överlåtande till lokalkyrkan genom en formlig äganderättsöverlåtelse
innebar en såsom förutsättning för församlingsbildandet uppställd
prestationsskyldighet, som ursprungligen utkrävts av de kyrkliga myndigheterna,
vilka utövade en rätt vittgående befogenhet att för kj^rkans räkning ålägga kyrkomenigheterna
skatter och besvär, samt att efter reformationen Konungen övertagit
kyrkans befogenheter i detta och andra avseenden. Önskvärt hade varit att få en
kort men klar bild av den kamp, som efter reformationen ägde rum mellan å ena
sidan den prästerliga uppfattningen och å den andra den världsliga statsmaktens
åskådning i fråga om den till prästerskapets underhåll brukade fasta egendomen.
1 I utredningen lämnas val en del upplysningar om prästeståndets mening
och anspråk men icke något örn de övriga riksståndens och regeringsmaktens
ställningstagande. Särskilt hade det givetvis varit av intresse att få utrett
eller åtminstone belyst vilken uppfattning rörande de kyrkliga menigheternas
på privaträttslig grund vilande rättigheter till prästborden och annan
prästlönejord kan anses hava framträtt under utförandet av Gustaf Vasas nydaningsarbete
och vid lagstiftning och förvaltning under tiderna därefter.

Utredningsmännen uttala (s. II)1 2 att anordningen att göra överlåtelsen av
prästbolet till sockenkyrkan och icke till församlingen vore (»få anses vara»)
mera av formell beskaffenhet såsom härledande sig från en tid, då församlingen
såsom sådan ännu icke av den borgerliga rätten erkänts såsom rättssubjekt.
Man blir villrådig vad utredningsmännen här avse. Av ordalagen att döma
avses transaktionens innebörd enligt nu gällande privaträttsliga regler. Vad
som är av betydelse är dock först och främst innebörden av densamma vid
tiden för överlåtelsen. Såsom allmänt torde vara erkänt, hade formen en helt
annan och reell innebörd iin utredningsmännen torde mena. Grunden var den
kanoniska rättens och de kyrkliga myndigheternas krav på att boställsjorden
skulle formligen övergå från givarnas till ett kyrkligt instituts, här sockenkyrkans,
ägo. Där församlingsborna skjutit samman jorden, måste denna alltså
hava upphört att vara deras tillhörighet. Det var efter medeltida åskådning
ej församlingens utan kyrkans behov av präst och gudstjänst, som skulle säkerställas.
Församlingen var endast den kyrkliga verksamhetens objekt. Örn utredningsmännen
hade velat fullständigare citera den av dem delvis avtryckta

1 Rörande denna fråga torde kunna hänvisas bland annat till Otto S. Holmdahls arbete
> Stud ier öfver prästeståndets kyrkopolitik under den tidigare frihetstiden* I och II; Oscar
Hippel. Kyrkolagskommittén 1824—1846; P. O. Gränström, Prästeståndets sista strid.

2 S. 320 i bilaga 2

349

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

prästeståndets framställning till Kungl. Majit år 1682 (s. 16)1 skulle därav
hava framgått att ståndet ingalunda menade att församlingarna vore ägare
till boställsjorden. Det heter härutinnan i framställningen bland annat:

»Söka vi dock med all underdånighet att försvara prästegårdarna, ej såsom
vår enskylte egendom, vilken kan våra barn ärfteligen tillfalla, utan sorn en
varaktig och omistelig och allmän rättighet, den de alla måste nyttja, vilka
till gudstjänsten och det heliga predikoämbetet i alle efterkommande tider

skulle brukade varda. ---—-Vad---■ förslaget vidkommer att lägga

några kyrkosocknar tillsammans under ett gäll, på det att de. övriga prästeborden
måge till Kungl. Maj:ts och kronans behov besparde bliva, så vilje vi
det alles rättsinnige omdöme hemställa 1) om det rätteligen ske kan - - - .

Att det ingalunda kan ske synas dessa viktiga skäl förhindra: 1. Att lika som
själva kyrkan är Guds lius, så är jämväl all dess tillhörighet Guds egendom;
ty ej allenast det rum, på vilket templet skulle byggas, utan ock all den mark,
som avmättes till prästernas hus, var Herranom heligt. Såsom då kyrkan hörer
Gud till, så hörer prästegården kyrkan till, och farligt är att röra något, som
Gud vill hava sig förbehållit--—.» (Lidén, Handl, örn riksdagen 1682,

s. 244, 245.)

Såsom kollegium i sitt underdåniga utlåtande den 31 oktober 1930 över
1929 års förslag närmare utvecklat, är den prästerliga . boställsjord, som ej
anvisats av kronan, på få undantag när att anse såsom stiftelseegendom under
statens kontroll och garanti. Föreställningen att församlingarna, såsom sådana
äro ägare torde hava mera allmänt gjort sig gällande först omkring 18.00-talets
mitt och då i politiskt sammanhang. Någon inverkan på det privaträttsliga läget

har denna omständighet ej kunnat få.

Församlingarnas rätt är i varje fall ej starkare än intressenternas för en
stiftelse. Den är såtillvida svagare än i vanliga stiftelser som, på sätt prästeståndet
år 1682 erinrat, prästerskapet, ej församlingarna, av ålder varit intressenter
-—- se t. ex. de prästerliga privilegierna, sorn, från att. hava varit
överenskommelser mellan regenten och prästeståndet, ar 1723 fingo karaktären
av allmän lagstiftningsakt. — Först genom 1910 års lagstiftning hava
pastoraten, som i grund och botten blott äro enheter för fullgörande av vissa
offentliga skyldigheter, prästerskapets avlönande och viss. byggnadsskyldighet,
insatts såsom mera direkt intresserade. Men vid sådant .förhållande
måste hänvisningen i motiveringen (s. 90) till § 77 R.f., vilket
lagrum i åsyftad del otvivelaktigt avser privaträttsliga rättigheter, vara alldeles
oriktig. Intressenterna för en stiftelse lia en rätt, att avkastningen skall
orubbat tillkomma dem i enlighet med givna normer. Det karaktäristiska för
prästlönejorden och sammanhängande med dess offentligrättsliga ställning är,
att genom organisatoriska förändringar i administrativ väg tjänsters .sammanslagning,
indragning eller inrättande, eller genom ändringar i församlings- och
pastoratsindelning, intressenternas krets, vad varje stiftelse beträffar, principiellt
kan ändras. Permutationsinstitutet har här större utrymme än i fråga
örn de rent privaträttsliga stiftelserna. Ifråga örn stiftelser över huvud är det
icke begreppsenligt, att intressenterna på sin rätt att njuta viss avkomst skulle
kulina grunda ett anspråk att övertaga stiftelsens förvaltning. Vad beträffar
boställsstiftelserna, som ha en ej blott privaträttslig utan ock offentligråttslig
ställning, gäller detta omdöme så mjmket mera, som ett dylikt anspråk helt
strider mot de historiska förutsättningarna. S.

S. 324 i bilaga 2.

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Utredningsmännen synas anse, att en privaträttslig rätt till prästlönejorden
från början tillkommit den kyrkliga primärkommunen, församlingen, i denna
dess egenskap. Huru denna rätt kan hava övergått från den särskilda församlingen
på det för kyrkligt administrativa ändamål bildade pastoratsförbandet,
som oftast består av flera församlingar, är med denna utgångspunkt oförklarligt.
Ännu egendomligare skulle vara om en donation av enskild person utan
vidare övergått till »en rättighet af fullt privaträttslig natur» för pastoratet,
»ibland äganderätt, ibland besittningsrätt eller rätt till afkomst» (s. 66),
utan att donationshandlingen har bestämmelse härom.

Ej ens någon förvaltningsrätt i avseende å prästboställe har under protestantisk
tid, och sannolikt ej heller under katolsk, tillkommit församlingen. Det
är ägnat att förvåna, att utredningsmännen (s. 13),1 synbarligen till stöd för
pastoratens förvaltningsbefogenhet i äldre tid, ansett sig kunna åberopa en
»sexmansstadga från 1617», enligt utredningsmännen »uppenbarligen emanerande
från riksdagen i Örebro samma år». Om denna stadga varit autentisk,
skulle församlingens sexmän bland annat haft till uppgift att jämte kyrkoherden
taga viss rättslig vård örn prästboställena (»såsom ock prästgårdsägor
att de icke försnillas eller borthävdas, prästgården till men och skada») och
alltså utgjort det enda belägget för förvaltningsbefogenhet för församling i
avseende å prästlönejord. Av det av utredningsmännen själva åberopade arbetet
(H. Gullstrand, Bidrag till den svenska sockensjälvstyrelsens historia
under 1600-talet s. 59 f.) framgår emellertid, att denna s. k. stadga aldrig
utfärdats. Anledning finnes att antaga, att texten i densamma härrör från de
biskopliga kretsar, som på 1600-talet sökte bland annat genom organiserande
och stärkande av församlingarnas självstyrelse i görligaste mån befria den
kyrkliga förvaltningen från statens kontroll eller från risken för befarade
övergrepp från regeringsmaktens sida, strävanden som slutligen avvisades genom
1686 års kyrkolag (jfr anf. arb. s. 54, 57, 109).1 2 I den av utredningsmännen
citerade delen strider aktstycket såväl mot föregående som efterföljande
författningar, såsom Gustaf I:s brev den 26 maj 1538 samt 1650,
1675 och 1723 års prästerliga privilegier. De efter reformationen tillkomna
och gällande författningar, som tillägga församlingar förvaltningsbefogenheter
över kyrklig egendom, hänföra sig helt till kyrkornas underhålls gods.

När utredningsmännen (s. 38—40,3 66) och de sakkunniga (s. 42, 434) tala
örn pastoratens (eller rättare församlingars) »rättigheter» eller »lagstadgade
rätt», hava de alltså icke kunnat uppvisa, att dessa rättigheter, om därmed avses
privaträttsliga rättigheter, hava något reellt innehåll. En argumentering
som rör sig med rättigheter utan sådant innehåll måste verka vilseledande.
Sakläget ändras ej därav, att i undantagsfall församlingar och, beträffande
prästerliga bostadslägenheter enligt 1910 års lagstiftning (»prästgårdar»),
pastorat kunna på grund av eget förvärv hava en privaträttslig rätt, som dock,
så länge fastigheterna användas för sitt ändamål, icke är aktuell.

I den mån utredningsmännen och de sakkunniga må anses hava velat genom
den ifrågavarande utredningen förebringa bevis om påstående örn församlingarna
såsom privaträttsliga ägare av prästlönejorden och därigenom giva stöd
för här nedan närmare behandlade förslag om överlåtande till pastoraten att
omhänderhava förvaltningen av den prästlönejord, som är lokal avlönings 1

S. 321 i bilaga 2.

2 Den av utredningsmännen sid. 13 (s. 321 i bilaga 2) citerade biskop J. Kylanders stadga för
Linköpings stift hör till de s. k. stiftsstadgor, som vissa biskopar utfärdade för stiftets präster.

3 S. 343—345 i bilaga 2.

4 S. 122 bär ovan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

351

tillgång, Ilar kammarkollegium icke blivit övertygat av vad utredningsmännen
och de sakkunniga anfört. Det torde därför alltjämt föreligga fullgiltig anledning
att vid övervägande av frågorna örn församlingarnas rätt till den icke
av kronan upplåtna prästlönejorden och dess avkastning samt örn dispositionen
och förvaltningen därav utgå från uppfattningen örn denna egendoms egenskap
av stiftelseegendom.

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Bil. 4.

P. M.

Undertecknade, förutvarande utredningsmän, som tagit del av kammarkollegiets
granskning av det i vårt betänkande intagna inledande historiska kapitlet
angående församlingarnas ställning till prästlönejorden, hava på förekommen
anledning ansett sig böra anföra följande.

Den felaktiga Kollegiet, vars ifrågavarande granskning finnes intagen i ett utlåtande, som
utgångs- £ övrigt avgivits gemensamt med statskontoret, gör sig redan med hänsyn till
pnn en. ya(j utredningen avser att bevisa skyldigt till ett allvarligt missförstånd.

Kammarkollegiet utgår från den tänkta möjligheten att utredningsmännen
och de sakkunniga kunna anses hava velat genom ifrågavarande utredning
förebringa bevis örn församlingarna såsom privaträttsliga ägare av prästlönejorden
och därigenom giva stöd för förslag örn överlåtande till pastoraten
att omhänderhava förvaltningen av densamma. Kammarkollegiet har
på detta antagande sedan byggt en motargumentering. Men detta antagande är
felaktigt. I själva verket har frågan, huruvida den formella äganderätten tillkommer
församlingarna eller »lokalkyrkan» eller tilläventyrs någon självständig
eller icke självständig stiftelse inom församlingen icke haft något omedelbart
intresse för utredningsmännen, då detta spörsmål är betydelselöst för den
huvudfråga, som förelagts utredningsmännen till besvarande. Det har varit högeligen
angeläget att hålla spörsmål av detta slag utanför den historisk-juridiska
utredningen rörande församlingarnas ställning till prästboställena av det
naturliga skälet bl. a., att på nämnda speciella spörsmål icke torde kunna givas
något generellt svar. Detta för utredningen i sin helhet onödiga spörsmål
skulle heller icke kunnat besvaras utan en vidlyftig kritisk vetenskaplig undersökning.

Den fråga utredningsmännen velat i möjligaste mån klarlägga är den, som
innefattas i det alternativ, som 1862 års prästlöneförfattning uppställer beträffande
användningen av pastoratens avlöningstillgångar. Där var stadgat, att
avkastningen av de av församlingen köpta eller på annat sätt av församlingen
anskaffade eller av enskilda donerade boställena icke finge användas till avlöning
av annan församlings prästerskap. På sådant sätt kunde däremot avkastningen
av de av kronan upplåtna boställena disponeras. Frågan är alltså, vilka boställen
hava upplåtits av kronan eller örn denna fråga — såsom fallet är med de
medeltida boställena — icke kan exakt avgöras, vad kan anses vara sannolikt
ifråga örn denna sistnämnda kategori av boställen? Huruvida församlingarna i
strängt juridisk-teknisk mening blivit ägare till de av dem själva anskaffade
eller av enskilda personer för uppehållande av gudstjänst inom församlingen
skänkta jordarna, är alltså en ovidkommande fråga ur synpunkten av de spörsmål,
utredningsmännen haft att dryfta.

Då sålunda kammarkollegiet riktar sig mot en ståndpunkt, som av utredningsmännen
ej intagits, har följden rimligtvis blivit, att i kritiken anförda data
och slutsatser icke träffa utredningsmännen. Den av kollegiet åberopade kung -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

353

liga domen av år 1916 saknar sålunda värde såsom bidrag till den frågeställning,
som sysselsatt utredningsmännen, då domen, såsom riktigt anmärkts av
1927 års sakkunniga, icke heller kan tagas till intäkt för uppfattningen, att
kronan vore att betrakta såsom ägare i fråga om boställen tillkomna genom
skötning.

Sedan härmed uppvisats oriktigheten i den utgångspunkt, som kammarkol
legiet lagt till grund för sin granskning av nu ifrågavarande utredning, förefinnes
anledning att, med användande av ordningsföljden i kammarkollegiets
framställning, belysa vissa uttalanden, som icke synas vara riktiga.

Kammarkollegiet gör gällande att den permanenta statskontrollen över prästlöneboställena
åsyftas skola upphöra, samt att denna förmodade avsikt icke
överensstämmer med lutherska grundsatser. Till båda sina delar är detta påstående
felaktigt.

Det förslag, som utredningsmännen och de sakkunniga hava framlagt, innebär
intet försvagande, än mindre något upphörande, av den statliga kontrollen
över prästboställena. Boställsnämnden bibehålies och dess ordförande utses
av länsstyrelsen. Domkapitlets befogenheter bevaras oförändrade, och dess ordförande
jämte ledamöter samt sekreterare utses i laga ordning av Konungen.
Stiftsintendenten handhar fullt självständigt tillsynen över skogs förvaltningen
och tillsättes av Konungen, som jämväl utfärdar instruktion både för honom
och för hans biträden. Boställskommissionen, som övervakar och leder förvaltningens
successiva omläggning, tillsättes av Konungen och får av honom instruktion.
Kontrollen över förvaltningen av prästboställena är till effekten
intensifierad, men den är fortfarande statlig i fullt betryggande omfattning.
Varje påstående i motsatt riktning är missvisande.

Vad åter angår det av kammarkollegiet gjorda inkastet örn lutherska grundsatsers
förhållande till denna fråga, så torde inblandningen av denna synpunkt
vara alldeles opåkallad. De lutherska grundsatserna i detta hänseende kunna,
praktiskt taget, sammanfattas i övertygelsen att formerna för statens och kyrkans
samboende bör överlåtas åt folkets och historiens fria gestaltning, förutsatt att
kyrkans religiösa arbetsuppgifter icke förryckas eller förtryckas. Ofta uttalat
från luthersk sida är att överheten såsom den mäktigaste kyrkomedlemmen bör
framför andra hava vårdnad örn kyrkan. Men formerna för denna vårdnadsplikts
utövande äro icke på något sätt fastslagna eller stelnade. Det kan exempelvis
erinras att den av kammarkollegiet nämnda lutherska kyrkan i Finland
ingalunda är mindre luthersk än den svenska kyrkan, ehuru den följer andra
regler för sitt beroende av staten än den svenska kyrkan.

De argument, som kammarkollegiet anfört i syfte att försvaga utredningsmännens
på historiska skäl grundade påstående, att de medeltida boställena i
regel icke kunna ha tillkommit genom förfogande av kronan, synes ämbetsverket
självt, av vissa svävande uttryck att döma, ej tillmäta större bevisvärde.

Kollegiet söker göra gällande, att grandsatsen om kronogodsets egenskap att
vara oförytterligt först förekommer i yngre Västgötalagen (1250—1300) och
här blott avsåge det äldsta kronogodset eller Uppsala öd ävensom att församlingsbildningen
i riket vid tiden för lagens uppteckning var avslutad. I brist
på direkta belägg åtnöjer sig kollegiet därefter med att under hänvisning särskilt
till förhållandena i Västergötland under den äldsta kristna tiden förklara:
»Något hinder att i dessa delar av landet kronogods kommit till användning för
boställenas bildande föreligger alltså icke.» Nu förhåller det sig så, att oföryttcrlighetsgrundsatsen
med avseende å kronodomänerna uppenbarligen icke var
någon nyhet för yngre Västgötalagen. Grundsatsen har av skäl, som i detta

Den permanenta
statakontroUen.

i (förytterlighet
strand
satsen

angående de
medeltida
kronogodsen.

Bihang lill riksdagens protokoll 1977. 7 sami. löö haft. (Nr 187.)

854

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

sammanhang skulle vara alltför vidlyftigt att utveckla, utan tvivel funnits i
Sverige alltifrån den tid då egendomskomplexet Uppsala öd bildades. Det anmärkes
vidare — såsom i utredningen också påvisats •— att just i Västergötland
systemet med privatkyrkor under äldsta kristen tid är mer än i andra
svenska landskap påtagligt.

Vidare lämnar kollegiet den uppgiften att återkallelse av kronojord, anslagen
till kyrkliga ändamål, sträckte sig varken vid drottning Margaretas eller konung
Karl Knutssons räfster eller Gustav I:s reduktion längre tillbaka än till år
1363, det år, då konung Albrecht inkom i riket. Det är riktigt, att drottning
Margaretas räfst enligt 1396 års Nyköpingsrecess var med avseende å indragningen
av kronans egendom på angivna sätt begränsad. Förhållandet var att
varje regent fritt disponerade kronogodset under sin regeringstid. Den överenskommelse,
som den 20 september 1396 träffades på herredagen i Nyköping,
avsåg endast att till kronan återföra gods, som orättmätigt kommit under frälset
alltsedan drottningens företrädare, konung Albrecht, inkom i riket. Någon skillnad
gjordes icke mellan andligt och världsligt frälse, utan åsyftade man ailä
gods och hemman (även skattejord), som frångått kronan. Rättsreglerna örn
kronogodsets oförytterlighet och örn frihet för kronans del från invändning örn
talerättspreskription eller hävd korrespondera med varandra. Det föreligger
ringa sannolikhet för att herredagen skulle hava avsett att upphäva för framtiden
en rättsregel av grundläggande betydelse för den statliga hushållningen.
I varje fall åberopas år 1527 kronans frihet från invändning örn hävd såsom
självklar, vilket skall framgå av det följande.

Att vid de återvinnings rättegångar avseende kronogods, som må ha ägt rum
under Karl Knutssons tid, skulle tillämpats en dylik talerättspreskription är
något nytt. Uppgiftens riktighet undandrager sig emellertid prövning, då kollegiet
icke ens antyder, varpå densamma stöder sig. Utan vidare kan emellertid
konstateras, att kollegiets motsvarande uppgift i fråga örn Gustav I:s reduktion
är felaktig. Såsom redan påvisats i utredningen framgår det av 1527 års
Västeråsrecess jämförd med de kungliga propositionerna till 1529 års riksdag,
att kronojorden skulle återgå, huru länge den än varit borta. Kollegiets framhävande
av årtalet 1363 eller tiden för konung Albrechts regeringstillträde synes
i detta sammanhang för övrigt ganska oförklarligt, då det ju icke kan antagas
att kronans rätt dessförinnan icke skulle hava bevakats.

Prastbostäl- Sedan kollegiet av ovan till sitt värde kritiserade uppgifter dragit den i och
lenas tillkomst för sjg begränsade slutsatsen, att hinder icke förelåge att kronogods kommit till
oih natur, användning för boställenas bildande, utvidgar kollegiet omedelbart därefter
denna slutsats till att innefatta ett historiskt stöd för den av utredningsmännen
kritiserade och numera övergivna presumtionen att medeltida boställen, tills annat
visats, vore att anse såsom upplåtna av kronan.

Om sättet för prästboställenas tillkomst har kammarkollegiet (presidenten
Munthe, kammarråden Rydin, Åberg, Nehrman, Björkman, Dyberg och adjungerade
ledamoten Dufwa) tidigare i underdånigt utlåtande den 20 januari
1905 angående ifrågasatt indragning av vissa prästboställen till svenska kyrkans
gemensamma avlöningstillgångar yttrat följande:

»De äldsta prästboställen här i landet utgjorde, såsom bekant är, delar af
ilen jord, socknemännen på grund af de gamla landskapslagarne skulle anskaffa
till sin kyrka, och därå prästen skulle hafva sin bostad. Enär från början inom
hvarje svensk kyrkoförsamling fanns allenast en präst, kyrkoherden — i samma
lagar kallad sockenprästen eller endast prästen —. var alltså ordet prästgård
ursprungligen beteckningen för kyrkoherdens bostad.

355

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Under katolska tiden förökades ofta prästgårdarne genom gåfvor och testamenten
af enskilda personer. Af de prästgårdar, som efter reformationen bildades
i sammanhang med pastoratsdelmngar, hafva åtskilliga blifvit upplatna af
kronan, andra åter inköpts af menigheter eller donerats af enskilda. Dessutom
hafva, än före. än efter reformationen, vid sammanslagning af pastorat åt kyrkoherdarne,
till förbättring i deras lönevillkor, stundom anslagits de hemman, som
förut varit prästgårdar i sådana församlingar, hvilka inlagts under andra pastorat:
och pläga dessa hemman kallas, i gamla Sverige, stomhemman samt, i nya
Sverige, annexhemman.

Sedan efter katolicismens afskaffande anspråken på prästens verksamhet med
predikan och undervisning blifvit större än tillförne samt kyrkoherdarne därför
fått behof af medhjälpare, anställdes, i synnerhet i större och besvärligare gäll,
till deras tjänstebiträden särskilda präster, benämnda kapellaner eller komministrar.
Till en början voro dessa enskildt aflönade af kyrkoherdarne. Småningom
lämnade emellertid socknemännen bidrag till komministrarnes aflöning,
hvarförutom regeringen åt dem upplät antingen gamla klockarebol, mot förpliktelse
för komministrarne att ansvara för klockaretjänsternas uppehållande,
eller ock, särdeles sedan tillgången på kronohemman genom Carl den elftes
reduktion blifvit rikligare, dylika hemman. Af församlingar och enskilda personer
hafva väl ock någon gång anordnats boställen åt komministrar eller med
dem likställda präster.»

Man finner att denna redogörelse i allt väsentligt överensstämmer med den
uppfattning, för vilken utredningsmännen gjort sig till tolk.

Av kammarkollegiets nuvarande, från dess uttalande av år 1905 avvikande
ståndpunkt vill det synas som vore kollegiet benäget ansluta sig till den tidigare
gällande ohistoriska irppfattning, som sedan lång tid tillbaka allmänt övergivits.
Med konstaterande härav skola i det följande endast upptagas vissa sammanhang,
som det synes påkallat att tillrättalägga, då de i kammarkollegiets yttrande
på ett missvisande sätt berörts.

Det utdrag ur en framställning av prästeståndet vid 1682 års riksdag, varmed
kollegiet velat komplettera utredningsmännens citat från samma källskrift,
röjer ju framför allt, att boställenas anknytning till viss sockenkyrka utgjorde
hinder för deras disposition för ändamål utanför socknen. Att detta argument
godkändes vid höjdpunkten av reduktionen visar, om något, styrkan av den
församlingarnas rätt, som utredningen velat betona, oberoende av frågan, örn
denna rätt är att uppfatta som äganderätt eller ej. Att parallellt därmed ett
prästerligt ståndsintresse förelegat minskar ej värdet av detta vittnesbörd.

Vid kammarkollegiets följande icke särdeles lättförståeliga argumentering
beträffande giltigheten av § 77 R. F. gör man sig den fråga, vilka menigheter
då enligt kollegiets mening skulle åtnjuta skydd enligt samma paragraf,
och vilka menigheter skulle vara fritagna från administrativt ingripande i organisatoriskt
hänseende. Att städerna enligt antydda åsikt icke skulle med avseende
å donationsjordar kunna åtnjuta skydd enligt denna paragraf i regeringsformen,
är uppenbart. Man synes därför kunna efterspörja, huruvida kollegiet
tillfullo överblickat räckvidden av sin ståndpunkt beträffande tillämpligheten
av stadgandet i § 77 R. F. i den del, varom nu är fråga, eller att menigheter,
»som efter hittills gällande författningar sådana kronans tillhörigheter nu innehava
eller nyttja må njuta laglig rätt härå till godo».

Med avseende på den i utredningen åberopade sexmansstadgan från 1617 gör
sig kollegiet skyldigt till förbiseenden. Det har i utredningen ingalunda gjorts
gällande, att denna stadga utfärdats som kunglig förordning, och uttrycket

Församlingens
rätt att kära
och »varn för
präst, boställe.

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

»uppenbarligen emanerande från riksdagen i Örebro saluma år» valdes just
med hänsyn härtill» Såväl den omedelbara sammanställningen med biskop Nylanders
stadga för Linköpings stift som den anförda karakteriseringen av författningen
antyder skäligen klart, att dokumentet av utredningsmännen uppfattats
på väsentligen samma sätt som av kammarkollegiet, d. v. s. som en yttring
av den prästerliga lagstiftning å det kyrkliga området, som under denna
tidrymd jämförelsevis oinskränkt kunde göra sig gällande som ett uttryck
jämväl av allmän åskådning. Angående stadgans sammanhang med riksdagen
i Örebro kan nämnas att den historiske fackman, som formuleringen varit underställd,
sedan år tillbaka är sysselsatt med utgivandet av riksdagsakterna från
ifrågavarande period. Givetvis är det utredningsmännens mening, att sexmansstadgan
äger samband med prästeståndets praktiskt kyrkliga lagstiftning i dess
viktiga, men i sina olika yttringar på grund av bristande material ofullständigt
kända egenskap av consistorium regni. Om stadgan ägt karaktären av en
i vederbörlig form utfärdad kunglig förordning skulle den för övrigt varit
ägnad att förringa utredningens allmänna värdesättning av den kyrkliga självstyrelsens
styrka. Stadgans ursprung från prästeståndet måste för övrigt i belysning
av dess innehåll mer än tydligt anses visa, att ståndet ingalunda ansåg
sig ensamberättigat till jorden.

Kollegiet söker göra gällande att 1G17 års stadga skulle stå i strid med 1650,
1675 och 1723 års prästerliga privilegier samt ett kungl, brev av år 1538.

Då kollegiet icke ens antytt, vilka bestämmelser i prästerskapets nämnda privilegier,
som skulle strida mot 1617 års stadga, är man urståndsatt att till dryftande
upptaga kollegiets påstående i denna del, men vad 1538 års brev angår,
förhåller det sig så, att detsamma i sin art och sitt tidssammanhang snarare styrker
motsatsen till den ståndpunkt kollegiet intagit. Brevet har karaktären av ett
återupprepande av en redan vid reformationsriksdagen 1527 tillkommen bestämmelse
örn forum vid bördsklander enligt tredje punkten i Västerås recess. Regeln
innehöll, att i fall, då man ville göra bördsklander gällande i avseende å
sådan jord, som kommit under kyrklig institution efter Karl Knutssons räfst,
bevisning örn rätta börden skulle i svarandens närvaro efter lagen förebringas
på härads- eller landsting, men att själva avgörandet av klandret skulle underställas
Konungens prövning. Man finnér av enskilda kända fall, då denna
procedur iakttagits, att just församlingen hos konungen bevakat sina intressen
med hänsyn till boställsjorden och även av konungen erkänts vara härtill
behörig: se t. ex. Thulin, Redogörelse för de ecklesiastika boställena i
Gäfleborgs län, s. 230 (Alfta 1535, 1545). Fallet i fråga är i övrigt lärorikt
nog och ställer i rent negativ belysning hållbarheten av kammarkollegiets
teori örn menigheternas saknad av rättsliga anspråk till boställsjorden. Ena
gången befinnes sockenmenigheten ha framställt klagomål hos konungen över
att ett boställshemman frångått kyrkan; andra gången, sedan den uppgivne
donators arvingar återbördat samma hemman, hänvisar konungen antingen
prästen eller socknen att i mån av ytterligare bevisning underställa saken
konungens prövning.

Från konung Gustav lis tid kunna ytterligare uttalanden anföras. Så avslutas
exempelvis 1559 ars Ordning, huru den årliga uppbörden, som landsprestomen
tillkommer, av deras gäld bytas må emellan honom eller hans arvingar, som
något gäld släpper eller dör och honom som där vid igen taga skall med hänvisning
till vederbörande av- och tillträdare att, där så ske kan, träffa förlikning,
»så att båda parterna lata sig väl åtnöja, och att prästebolet eller socknene
uti inga måtto sker förnär» (Schmedemans justitieverk s. 32). Uttryck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

357

ligare kan socknens ställning av rättsägare näppeligen angivas. Detta uttryckliga
erkännande av socknen såsom rättsägare beträffande prästboställena är
ordagrant intaget i 1571 års kyrkoordning. Det återfinnes också i biskop Laurelii
kyrkolagsförslag från 1600-talets mitt och har sannolikt ansetts vara tillämpligt
jämväl efter tillkomsten av 1686 års kyrkolag.

Till vår tid bevarade upplysningar från reformationstiden visa, att det fortfarande
var församlingarnas sak att i första hand förse sina präster med boställen.
Belysande är konung Gustav I:s brev den 18 april 1544 till ärkebiskop
Laurentius Petri angående vissa förhållanden i Ununge församling.
Soeknemännen hade begärt att ett och annat prästbol skulle »stiftas».
»Det kunna vi väl lida», svarar konungen, »var socknen eljest hade där någon
råd till. Men det Vi skulle stifte eller beställe är icke i vår lägenhet, förty Vi
havé mycket annat att skaffa. Så är Oss icke heller vitterligit, vad landbor
eller lägenhet där är till kyrkan, därför må socknen själv tänkie där till.»
Konungens svar ger, för att använda kollegiets .eget uttryckssätt, »en kort men
klar bild» av den världsliga statsmaktens åskådning i fråga örn socknens förhållande
till den till prästerskapets underhåll brukade fasta egendomen.

De regalistiska föreställningarna om kyrkans jord och församlingarnas ställning
till densamma härstamma icke från reformationstiden utan från ett senare
århundrade. De voro vid 1600-talets slut gängse mindre inom domstolarna
än inom förvaltningen, särskilt i de delar av densamma, som voro sysselsatta med
statens räkenskapsväsende. Utredningsmännens utredning ger vid handen att
sättet att redovisa kyrkans jord under kronotitel i jordeboken och den i samband
därmed uppkomna felaktiga presumtionen, att denna jord ursprungligen
upplåtits av kronan, bottnade i ett bokhålleriintresse, intresset av kronoräkenskapernas
förenkling. De regalistiska föreställningarna levde kvar även efter
reduktionstiden hos kammarkollegiet men under växande motstånd och ogillande,
icke blott från enskilda utan också från regeringsmakten. Utredningsmännen
hava erinrat örn den reprimand, som av Kungl. Majit år 1824 riktades mot
kollegiet i anledning av den uppseendeväckande handläggningen av ett jordeboksärende
rörande ett ecklesiastikt boställe. Utan tvivel stod sättet för kollegiets
handläggning av ärendet i god överensstämmelse med den regalistiska
och fiskaliska åskådning, som traditionsenligt fanns hos ämbetsverket och som
givetvis var av icke ringa betydelse för ett effektivt fullgörande av verkets arbetsuppgifter.
Däremot var denna åskådning näppeligen ägnad att göra ämbetsverkets
uttalanden och beslut ur opartiskhetens synpunkt särdeles pålitliga vid
förefallande tvister mellan kronan, å ena sidan, samt menigheter och enskilda
personer, å den andra. Detta förhållande har också givit anledning till åtskilliga
till kollegiet riktade påminnelser och instruktioner. Man kan erinra örn det förständigande,
som riktades till kollegiet i kungl, brev av den 20 maj 1754.
Kungl. Majit, som tyckt sig finna att kollegiet ville i det då förevarande ärendet
»genom antagna uttydningar av de uti suveränitetstiden (kungliga enväldet)
inkomne kungl, brev» göra enskildas rätt mindre bevarad än kronans, fann sig
i anledning därav föranlåten förklara »att som Vi draga till Eder det nådiga
förtroende, det I vid alla tillfällen med trohet och nit förekomma och avvända
Vår och kronans skada; Så*vilja Vi ock av en ej mindre faderlig kärlek än
konungslig riittvisa för alla Våra undersåtare, att dem i ingen måtto med kronans
vinning må sko för när, oell att det således åligger Eder vid ansvars tillgörande
att i alla inål där kronan bär något att skaffa och dela med undersåtarena,
nied icke mindre ömhet och rättrådighet anse, utröna och befordra undersåtarenas
än kronans ridt och säkerhet, så att utfärdade kungl, brev och lie -

pe fiskaliska
synpunkternas
tillbakavisande.

358

.Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

fällningar ej måge till privatorum nackdel längre extenderas eller annorlunda
uttydas än de i bokstaven lyda eller efter en otvungen tillämpning billige och
skälige både för den ena och den andra sidan äro, på det undersåtarena måge
vara förvissade att dem i handel med kronan skall ske all den rätt, som de
sins emellan efter lag och laga stadgar kunna begära och påstå.» Ovannämnda
citat utvisar att statsmakten redan vid mitten av 1700-talet fullt frigjort sig
från den fiskala och regalistiska inställning, som den kamerala myndigheten
av förklarliga skäl kommit att intaga.

En allmoge, som under sekler förstått att hävda traditioner av självstyrelse
trots perioder av motigheter, har förvärvat sig rätt att i tidsenliga former bliva
bibehållen vid självstyrelsens principer även på det kyrkliga kommunala område,
varom nu är fråga.

O. BERGQVIST.

Ph. Aastrup.

L. Alb. Rune.

G. Prawits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

35!»

Bil. 5.

Vid skatteutjänniiiigsberedningens utlåtande fogad promemoria, innefattande
vissa synpunkter med avseende å den skatteutjämnaude effekten
av 1929 och 1931 års sakkunnigas förslag i fråga örn reglering av
prästerskapets avlöning m. m.

Enligt1 1929 års sakkunnigförslag skulle kyrkofonden erhålla ställning såsom
centralorgan för det prästerliga avlöningsväsendet. Till kyrkofonden skulle
med vissa undantag ingå pastoratens samtliga nuvarande avlöningstillgångar
såsom avkastning av boställen m. m., varemot ur kyrkofonden skulle bestridas
samtliga prästlönekostnader med undantag av utgifterna för tillhandahållande
av bostad. Förvaltningen av löneboställena skulle helt överlämnas till domänstyrelsen.
Präst, som åtnjöte tjänstebostad, skulle av lönen avstå viss procentuell
del. lönens bostadskvot. Prästlönekostnaderna skulle i princip helt utjämnas
mellan de kyrkliga kommunerna, och skulle utjämningen avse ej blott penninglönen
utan även den del därav, som motsvarade bostadskvoten. Denna kvot
skulle tillfalla vederbörande pastorat. Från den allmänna utjämningen skulle
således undantagas allenast pastoratens verkliga kostnader för tjänstebostad åt
präst, i den mån dessa överstege bostadskvoten. För bestridande av prästlönekostnaderna,
i den mån de skulle bliva föremål för utjämning, skulle statens
ersättning för prästerskapets indragna tionde, all för närvarande för prästlöneändamål
disponerad förmögenhet i fast egendom och fonder samt avkastningen
av den uppsamlade förmögenheten i första band och i sin helhet tagas i anspråk.
Ytterligare erforderliga medel skulle anskaffas genom en kyrkligtk
om immal beskattning, som proportionellt belastade de särskilda församlingarna
i förhållande till varje församlings kommunala skatteunderlag.

1931 års sakkunnigförslag bygger på en vidsträckt decentralisering av prästlönejordens
förvaltning. Enligt detta förslag skulle förvaltningen av de till
pastoraten bundna boställena, såväl jordbruksförvaltningen som skogsförvaltningen,
läggas till pastoraten och deras förvaltningsorgan, kyrkoråden. För
prästerskapets avlöning skulle boställenas beräknade avkastning och pastoratens
övriga avlöningstillgångar läggas i botten och alltså i första hand tagas i
anspråk. För gemensamma utgifter såsom prästerskapets pensionering m. m.
skulle uttagas en lägre allmän kyrkoavgift efter skattekrona. Därest pastoratets
avlöningstillgångar lämnade överskott, sedan prästerskapets löner guldits,
.skulle överskottet ingå till kyrkofonden. Örn däremot för prästerskapets avlöning
erfordrades mer än som täcktes dels av pastoratets avlöningstillgångar,
dels ock därutöver av ett belopp motsvarande en uttaxering per skattekrona av
30 öre eller det lägre belopp, Kungl. Maj:t för året bestämt, skulle pastoratet
för vad ytterligare erfordrades erhålla tillskott ur kyrkofonden. Den allmänna
kyrkoavgiftens grundbelopp skulle vara 10 öre per skattekrona. Kungl. Majit

1 De till promemorian fogade noterna hava tillagts inom departementet i syfte att ytterligare
belysa frågan.

360

Kungl. Majlis proposition nr 187.

skulle årligen bestämma huru stor del av grundbeloppet, som skulle uttagas för
året.

Av den här lämnade kortfattade redogörelsen rörande huvudpunkterna av
finansieringssystemet enligt 1929 och 1931 års sakkunnigförslag torde framgå,
att båda förslagen innebära en utjämning av prästlönekostnaderna utöver vad
som för närvarande gäller.

1931 års sakkunniga hava mot 1929 års förslag i samma ämne erinrat, att
en isolerad utjämning på ifrågavarande område i det enskilda fallet kunde
tänkas medföra en skärpning av den nu rådande olikheten i pastoratens totala
skattebörda, Det vore nämligen enligt de sakkunnigas mening ingalunda säkert,
att de pastorat, som hade den tyngsta totala skattebördan, också vore de mest
betungade i fråga om avgifter till prästerskapet.

Vissa undersökningar hava i anledning därav utförts angående verkningarna
ur skatteutjämningssynpunkt av ett bifall till 1929 års sakkunnigförslag. Undersökningarna
avse ecklesiastikåret 1928—1929, det senaste år, för vilket detaljerade
siffror finnas tillgängliga i den officiella statistiken.

Fördelningen av rikets landskommuner och köpingar efter utdebiteringen
per skattekrona till prästerskapets avlöning under nämnda ecklesiastikår framgar
av nedanstående tablå:

Av denna tablå framgår, att endast ett ringa fåtal landskommuner haft en
utdebitering, understigande 30 öre per skattekrona, medan det övervägande
flertalet måst vidkännas en utgift motsvarande maximibeloppet, 60 öre per
skattekrona.

Vad städerna beträffar hade 59 en utdebitering understigande 30 öre per
skattekrona. Övriga städer fördelade sig i utdebiteringshänseende på sätt framgår
av nedanstående sammanställning.

II.

0—30 5re
53>

30—59 öre
643s

60 öre och därutöver
1,7183

Vimmerby

Borgholm

Oskarshamn

Värnamo

Vetlanda

Tranås

Vadstena

Mjölby

Nässjö

Söderköping

Motala

Torshälla

Strängnäs

Nyköpings östra
Katrineholm

Enköping

30 — 5 9 öre

Ronneby

Hässleholm

Laholm

Falkenberg

Kongsbacka

Kungälv

Marstrand

Strömstad

Alingsås

Ulricehamn

Skara

Skövde

Hjo

Tidaholm

Falköping

Filipstad

Askersund

Nora

Lindesberg

Sala

Köping

Arboga

Säter

Hedemora

Avesta

Hudiksvall

Sollefteå

Piteå

Boden

Summa 45

60 öre och därutöver

Östhammar

Öregrund

Sigtuna

Mariefred

Trosa

Skänninge

Gränna

Skanör och Falsterbo
Haparanda
Summa 9

Därav 5 köpingskommuner.

» 26

> 10

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

861

Flertalet städer oell däribland särskilt de större städerna befinna sig alltså
i lägsta gruppen, medan endast 9 småstäder befinna sig i den bogsta. Av dessa
sistnämnda städer hade endast Trosa, Skänninge och Haparanda en utdebitering
av egentliga kommunalutskylder, överstigande 10 kronor per skattekrona.

Behandlar man de landskommuner, inklusive köpingar, vilka under år 1928
hade en utdebitering per skattekrona av minst 10 kronor, såsom en grupp för
sig, fördelade sig dessa med avseende å utdebiteringen till prästerskapet på
sätt nedanstående tablå utvisar:

Län	Utdebitering per skattekrona	Anmärkningar
högst 30 öre	30-59 öre	60 öre eller därntöver
Stockholms..........	l1		29	1 Ösmo jämte Nynäshamns
Uppsala...........	—	2	11	köping.
Södermanlands........	—	—	14
Östergötlands.........	—	—	17
Jönköpings..........	—	2	4
Kronobergs..........	—	—	6
Kalmar...........	—	3	28
Gotlands...........	—	—	36
Blekinge...........	—	—	22
Kristianstads.........	—	4	22
Malmöhus..........	—	1	3
Hallands...........	—	1	25
Göteborgs och Bohus.....	I2	1	43	2 Lane-Ryr, som ingår i
Älvsborgs ..........	—	1	56	Uddevalla pastorat.
Skaraborgs ..........	—	4	54
Värmlands..........	I3	4	16	3 Karlstads landsförsam-
Örebro............	—	1	1	ling, som tillhör Karlstads
Västmanlands ........	—	1	9	stadsförsamlings pastorat.
Kopparbergs.........	I4	1	—	4 Ludvika landskommun,
Gävleborgs..........	—	3	10	som ingår i Ludvika
Västernorrlands........	—	7	17	pastorat.
Jämtlands..........	—	4	15
Västerbottens.........	—	1	7
Norrbottens..........	—	2	19
Summa	4	43	464

Av denna tablå framgår, att endast i fyra av rikets 511 under år 1928 mest
skattetyngda landskommuner utdebiteringen för ifrågavarande ändamål understigit
30 öre per skattekrona} Samtliga dessa fall utgöras av landskommuner,
vilka ingå i stads- eller köpingspastorat, och där alltså landskommunen beträffande
utdebiteringen till prästerskapet dragit fördel av stadens eller köpingens
rikare skatteunderlag. Detsamma gäller i huvudsak de 43 landskommuner,
inom vilka utdebiteringen kunnat hållas mellan 30 öre och 60 öre per
skattekrona. Även dessa kommuner ingå i allmänhet i pastorat, vilka omfatta
städer eller samhällen med ett relativt högt skattekrontal per innevånare. T
omkring 9/10 delar av de undersökta landskommunerna har däremot utdebiteringen
uppgått till eller överstigit 60 öre per skattekrona.

Nu är det emellertid också möjligt att -— ehuru i 1931 års sakkunnigbetänkande
ej nämnts något därom — landskommuner med låg total utdebitering
kunna hava hög utdebitering till prästerskapet, och att på grund härav 1929

1 I två av dessa kommuner inträder ingen skatteökning enligt departementschefens förslag. I
de två övriga blir skatteökningen 9 öre för skattekrona.

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

års förslag skulle ytterligare gynna dessa kommuner. För att utröna hur härmed
förhölle sig, har undersökts de landskommuner inom varje län, som hava
den lägsta utdebiteringen. Resultatet av denna undersökning framgår av nedanstående
sammanställning:

Län.	Antal kommu- ner	Total utde-bitering per skattekrona, högst	Utdebitering till prästerskapets avlö-ning per skattekrona
högst 30 öre	30-59 öre	60 öre och därutöver
Stockholms.........	10	5:-	5(2)	2	3
Uppsala..........	6	5: —	1	—	5
Södermanlands.......	15	5:50	—	8(1)	7
Östergötlands........	10	5: 50	—	4	6
Jönköpings.........	17	5: —	—	7	10
Kronobergs.........	8	5:-	2	3	3
Kalmar...........	8	6: —	2	4(1)	4
Gotlands..........	11	6: —	—		11
Blekinge..........	9	9: —	1	1	7
Kristianstads........	17	5:-	—	13(1)	4
Malmöhus..........	23	4: —	2	20	1
Hallands..........	9	5:50	1	1	7
Göteborgs och Bohus.....	9	7: —	2	1	6
Älvsborgs ..........	24	5:-	1	12	11
Skaraborgs.........	28	5:-	—	8	20(1)
Värmlands.........	10	6: —	1	6	3
Örebro...........	9	5:50	_	5	4
Västmanlands........	9	6: —	—	3	6
Kopparbergs........	10	5: —	—	5	5
Gävleborgs.........	7	6:-	—	6	1
Västernorrlands.......	8	6: —	—	5	3
Jämtlands.........	6	6: —	_	5	1
Västerbottens........	7	7:50	1	3	3
Norrbottens.........	5	10: —	1	1	3
Summa	275		18(2)	128(3)	134(1)

Siffrorna inom parentes angiva antalet köpingar.

Denna tablå utvisar, att bland de minst skattetyngda landskommunerna och
köpingarna antalet kommuner inom den sista debiteringsgruppen omfattar nära
hälften av hela antalet undersökta kommuner. Anledningen härtill torde vara
att söka däri, att, såsom också framgår av en av ovanstående tablåer, landskommunerna
i allmänhet hava hög utdebitering för sitt prästerskap. En fullständig
utjämning av prästlöneutgifterna enligt 1929 års förslag skulle alltså
gynna ett rätt stort antal kommuner, vilka redan förut hava låga kommunalutskylder.
1 Då 1931 års förslag förutsätter en maximal församlingsavgift för
ändamålet av 30 öre per skattekrona, skulle emellertid utjämningen enligt detta

1 1927 års sakkunniga hade motiverat sitt förslag mellden skatteutjämning, som därigenom
skulle åstadkommas. I sin kritik av detta förslag anförde 1931 års sakkunniga:

>Vad beträffar utjämningen pastoraten emellan av bördorna för avlönande av prästerskapet, så
anse de sakkunniga, att frågan om skatteutjämning mellan kommunerna bör lösas för alla kommunala
utgiftsområden samfällt. En sådan allmän skatteutjämning förekommer ju redan genom
utjämningsskatten och de därmod gäldade bidragen till skattetyngda kommuner. Denna skatteutjämning
omfattar även prästlönekostnaderna. Vill man åstadkomma en längre gående skatteutjämning
mellan kommunerna, torde man enligt de sakkunnigas mening böra vidare utbygga
den allmänna skatteutjämningen. En isolerad utjämning på ett enda utgiftsområde synes däremot
icke vara lämplig, ty den kan i det särskilda fallet medföra en skärpning av olikheten pastoraten
emellan av den totala skattebördan.»

Den i promemorian intagna utredningen bestyrker tillfullo detta uttalandes riktighet.

363

Kungl. May.ts proposition nr 187.

förslag verka på samma sätt, och ju lägre denna maximisiffra sättes, desto
flera skulle de fall bliva, då kommuner med låg utdebitering gynnades.1

Göras motsvarande undersökningar i fråga örn städerna, befinnes, att de
städer, till antalet 13, vilka år 1928 hade en utdebitering av egentliga kommunalutskylder
av 10 kronor per skattekrona eller därutöver med avseende å
utdebiteringen till prästerskapet fördelade sig på följande sätt:

högst 30 öre 30—59 öre 60 öre eller därutöver

4 5 5

De städer, vilka samma år hade en utdebitering av högst 7 kronor per skattekrona,
utgjorde sammanlagt 27. Dessa fördelade sig med avseende å utdebiteringen
till prästerskapets avlöning på följande sätt:

högst 30 öre 30—59 öre 60 öre eller därutöver

13 10 4

I fråga örn städerna gör i ovanstående sammanställningar det förhållandet
sig gällande, att städerna i allmänhet hava relativt låg utdebitering till sitt
prästerskap. Av sammanställningarna framgår, att i nio av de mest skattetyngda
städerna utdebiteringen till prästerskapets avlöning understeg 60 öre per skattekrona.
I fyra av dessa städer uppgick utdebiteringen till högst 30 öre per
skattekrona. För dessa fyra sistnämnda städer skulle en utjämning av prästlönekostnaderna
enligt såväl 1929 som 1931 års sakkunnigförslag förmodligen
innebära, att de skulle få vidkännas en ökning i utdebiteringen.

Beträffande de fyra städer med låga kommunalutskylder, som haft en utdebitering
till prästerskapet av 60 öre eller därutöver, skulle dessa liksom de
landskommuner, i vilka liknande förhållanden äro rådande, bliva i högre grad
gynnade av en utjämning än övriga kommuner.1 2

Mot 1931 års förslag har i avgivna yttranden under hänvisning till utdebiteringsprocentens
sannolika storlek anmärkts, att pastoraten, i motsats till vad i
kakkunnigbetänkandet förutsatts, mycket sällan skulle hava något ekonomiskt
intresse att utvinna största möjliga avkastning av löneboställena, bland
annat av den anledningen att de i allt fall skulle drabbas av den föreslagna
maximiutdebiteringen per skattekrona (30 öre eller lägre belopp).3 I anledning

1 1931 års sakkunnigförslag utgör sig icke för att vara ett skatteutjämningsförslag och drabbas
därför icke av de i promemorian framställda anmärkningarna. Att i ett stort antal fall en
skatteutjämning blir följden av detta förslag, beror på huvudsakligen två omständigheter, nämligen
dels att medel, som för närvarande till ett belopp av 2.5 millioner kronor årligen fonderas
i kyrkofonden, enligt förslaget tagas i anspråk för en effektiv skatt elin äring, dels ock att skyldigheten
att deltaga i kostnaden för pastoratens gemensamma uppgifter, såsom pensionsväsendet,
samt arvoden åt kontraktsprostar och adjunkter, fördelas rättvisare än tidigare, så att storstadspastoraten
få bära en skälig andel i dessa kostnader, vilket icke är fallet för närvarande.

1 detta sammanhang må påpekas, att i promemorian hänsyn icke tagits till den föreslagna
allmänna kyrkoavgiften. Promemorians uppgift, att 1931 års förslag verkar på samma sätt som
1929 års förslag, är på grund härav icke riktig. Då utjämningen av prästlöneutgifterna i 1929
års förslag är total men i 1931 års förslag endast partiell, är det tydligt, att 1929 års förslag skulle
gynna flera kommuner med låg utdebitering av kommunalutskylder än vad 1931 års förslag gör.

2 Alla kommuner, där utdebiteringen för prästlön är 60 öre, gynnas uppenbarligen lika mycket.
Det är därför icke riktigt att säga, att kommuner med låga kommunalutskylder bliva mera
gynnade av reformen än andra kommuner.

• 3 Den omständigheten, att pastorat nödgas utdebitera maximum för församlingsavgifter, utesluter
icke pastoratets intresse för att uppdriva boställsavkastningen. Örn nämligen avkastningen
höjes över den normalavkastning, som enligt förslaget skall uppskattas för att ligga till grund
för beräknandet av tillskotten från kyrkofonden, får pastoratet behålla överskottet att användas
för andra pastoratets ändamål eller för skattelindring.

Då promemorieförfattaren underlåtit att taga hänsyn till anordningen med uppskattande av
normala vkastningen av boställena, torde de under lil i promemorian intagna beräkningarna
sakna allt intresse.

364

Kungl. Majlis proposition nr 187.

härav Ilar en undersökning verkställts rörande storleken av den utdebitering
av församlingsavgifter till prästerskapets avlöning, som skulle hava erfordrats
för ecklesiastikåret 1928—1929, därest finansieringssystemet skulle ordnas
enligt 1931 års sakkunnigas förslag. Resultatet av denna undersökning framgår
av bilagda tab. I.

Beträffande denna tablå må påpekas, att densamma icke omfattar sådana
pastorat vilka utgöra delar av en kommun, detta på grund därav, att den officiella
statistiken i allmänhet icke innehåller uppgift om huru antalet skattekronor
inom dylika kommuner fördela sig på de olika pastoraten. I tablån äro sålunda
exempelvis^ Stockholmspastoraten m. fl. storstadspastorat icke medräknade.

Av tablån framgar, att i 54 pastorat någon utdebitering av församlingsavgifter
till prästerskapets avlöning icke skulle hava erfordrats. Utdebiteringen
skulle hava uppgått till högst 30 öre per skattekrona i 225 pastorat, 31—40 öre
i 80 pastorat, 41—50 öre i 82 pastorat och 51—59 öre i 52 pastorat. I 899
pastorat skulle utdebiteringen hava uppgått till eller överstigit 60 öre per skattekrona.
1

I tab. II har slutligen verkställts en undersökning rörande utdebiteringens
storlek för det fall, att boställenas avkastning genom en ändamålsenlig förvaltning
kunnat höjas. Med hänsyn till de bekymmersamma framtidsutsikterna
för landets jordbruk har därvid icke ansetts böra beräknas någon förhöjning
av jordbrukets avkastning. Däremot har skogsavkastningen genomgående beräknats
ökad med 20 %.

Av tablån framgår, att antalet pastorat, i vilka någon utdebitering icke behövt
förekomma, härigenom skulle hava ökats från 54 till 66 eller med 12
pastorat. Utdebiteringen skulle hava uppgått till högst 30 öre per skattekrona i
238 pastorat (ökning 13 pastorat), 31—40 öre i 88 pastorat (ökning 8 pastorat).
4i—50 öre i 80 pastorat (minskning 2 pastorat) och 51—59 öre i 49 pastorat
(minskning 3 pastorat). I 883 pastorat skulle utdebiteringen hava uppgått till
eiler överstigit 60 öre per skattekrona.

Beträffande dessa bada sista tablaer torde böra påpekas, att, eftersom siffrorna
avse ecklesiastikåret 1928—1929, hänsyn icke kunnat tagas till den löneförhöjning,
som från och med år 1930 tillkommit prästeskapet enligt lagen den 13
december 1929 örn provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i
nyreglerade pastorat. Utdebiteringen till prästerskapets avlöning kan därför antagas
för närvarande vara något högre, än tablåerna utvisa. Av tablåerna torde
vidare framgå, att de pastorat (54 respektive 66), vilka icke skulle behöva utdebitera
några församlingsavgifter för avlönande av sitt prästerskap, icke gärna
kunna hava något på utdebiteringen inom det egna pastoratet grundat intresse
av att uppdriva avkastningen av sina boställen.2 I den mån de av de sakkunniga
oreslagna^ maximala utdebiteringsbeloppen kunna sänkas, torde även antalet
av de pastorat för vilka boställsavkastningen är av ekonomisk betydelse med
hänsyn till utdebiteringen för prästerskapet, ytterligare minskas.3

. ntd®blte""Se“ en Jgt de sakkunnigas förslag aldrig skulle överstiga 30 öre för skatte krona

(plus högst 10 ore allman kyrkoavgift), äro uppgifterna i texten missvisande.

lis aSif"™1"5 Saffar icke departementschefens förslag, enär enligt detta pastoraten alltia
ta behålla hälften av uppkommande överskott.

’ Detta “fd°“e beror På {^biseende av att i''desea fall boställsavkastning utöver normalavkastningen
får behållas av pastoratet..

Kungl. Maj:ts proposition nr 18

365

Tablå I. Pastoratens fördelning med hänsyn till storleken av utdebiteringen till
prästerskapets avlöning ecklesiastikåret 1928—1929, under förutsättning att pastoratens
egna avlöningstillgångnr lagts i botten.

Län	0	1— 5	6— 10	11— 15	16— 20	21— 25	26- 30	31— 35	Bö- lö	41— 45	46- 50	51— 55	56- 59	60-	S:a
Stockholms ....				6	3	6	3	1		2	1	1	1	48	72
Uppsala......	—	—	1	—	—	2	3	2	2	1	1	—	—	36	48
Södermanlands . .	1	—	—	1	—	—	3	1	1	2	4	1	2	41	57
Östergötlands . . .	1	—	—	2	1	3	3	1	2	6	1	3	—	70	93
Jönköpings ....	6	1	1	1	—	1	5	3	3	2	1	—	2	39	65
Kronobergs ....	6	—	—	1	—	—	1	—	—	1	1	1	2	38	51
Kalmar......	2	—	—	1	—	1	1	1	2	3	1	2	—	56	70
Gotlands.....	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	34	35
Blekinge.....	—	—	—	1	—	1	1	1	—	—	—	—	—	22	26
Kristianstads . . .	2	—	—	—	2	2	4	—	5	3	6	3	1	51	79
Malmöhus.....	4	3	2	5	2	9	8	8	8	5	3	9	1	52	119
Hallands.....	—	—	—	1	—	2	1	2	—	—	—	1	—	39	46
Göteborgs och Bohus	—	—	—	—	1	2	1	1	1	—	1	1	—	30	38
Alvsborgs.....	—	—	—	1	1	2	3i	1	3	—	5	1	—	53	70
Skaraborgs ....	—	—	1	—	1	2	2	—	1	2	1	1	—	77	88
Värmlands ....	3	—	—	—	3	4	—	2	1	1	2	2	1	31	50
Örebro......	2	—	—	1	2	1	2	1	1	4	4	1	1	24	44
Västmanlands . . .	—	—	—	1	1	1	1	2	5	3	1	3	—	38	56
Kopparbergs ....	4	—	—	1	2	2	3	5	2	5	1	2	1	20	48
Gävleborgs ....	7	—	1	—	2	3	3	1	2	—	2	2	1	17	41
Västernorrlands . .	8	1	—	1	2	4	4	3	1	1	2	1	—	26	54
Jämtlands.....	7	1	2	—	2	—	—	—	1	—	1	2	—	17	33
Västerbottens . . .	1	—	1	—	2	—	2	—	—	—	2	2	—	19	29
Norrbottens . . . .	—	—	—	1	—	1	—	2	1	—	—	—	—	21	26
Summa	51	6	9	25	27	19	55	38	42	41	41	39	13	899\|l338

Tablå II. Pastoratens fördelning med hänsyn till storleken av utdebiteringen till
prästerskapets avlöning ecklesiastikåret 1928—1929, under förutsättning att pastoratens
egna avlöningstillgångnr, därav boställenas skogsavkastning ökad med

20 lagts i botten.

Län	0	1— 5	6— 10	11— 15	16— 20	21— 25	26- 30	31— 35	36— 40	41— 45	46- 50	51— 55	56- 59	60-	S:a
Stockholms ....			1	6	3	5	3	1	1	2	1	1		48	72
Uppsala......	—	—	1	—	1	3	2	3	1	1	—	—	—	36	48
Södermanlands . .	i	—	—	1	—	1	2	1	2	2	3	3	—	41	57
Östergötlands . . .	3	—	—	1	1	2	3	2	3	5	2	1	—	70	93
Jönköpings ....	8	—	1	1	2	1	5	3	2	1	1 X	2	—	38	65
Kronobergs ....	6	1	—	—	1	—	1	1	—	—	—	2	3	36	51
Kalmar......	2	—	—	1	—	1	1	2	2	3	2	1	—	55	70
Gotlands.....							1							34	35
Blekinge.....	—	—	—	1	—	1	1	1	—	—	—	—	—	22	26
Kristianstads . . .	2	—	—	—	2	2	4	—	5	3	6	3	1	51	79
Malmöhus.....	4	3	2	5	2	10	7	8	8	5	3	9	2	51	119
Hallands.....	—	—	—	1	—	2	1	2	—	—	—	1	1	38	46
Göteborgs och Bohus	—	—	—	—	1	2	1	1	1	—	1	1	—	30	38
Älvsborgs .....	—	—	—	1	1	2	3	1	3	1	4	1	'' -	53	70
Skaraborgs ....	—	—	1	—	1	2	2	—	1	2	2	1	1	75	88
Värmlands ....	3	—	2	1	3	2	—	1	1	3	1	2	1	30	50
Örebro......	2	—	1	1	2	1	1	1	1	4	6	1	—-	23	44
Västmanlands . . .	1	—	1	1	1	2	1	2	3	2	2	3	—	37	56
Kopparbergs . . .	5	1	1	1	1	3	2	5	5	2	2	1	2	17	48
Gävleborgs . .	8	—	—	3	2	2	2	2	3	1	—	1	—	17	41
Västernorrlands . .	10	—	3	1	1	1	5	2	2	1	2	—	—	26	54
Jämtlands.....	10	—	1	—	1	—		1	1		2	2	—	15	33
Västerbottens . . .	1	1	—	—	2	1	1	—	—	—	2	2	—	19	29
Norrbottens ....	—	—	—	1	—	1	—	2	1	—	—	—	—	21	26
Summa	60	6	15	27	28	47	4!)	42	40	38	42	88		883 1 338
Ökning resp. minskning	+12'' + 0	+ 6	+ 2	+ 1	- 2	- 6	+ 4	+ 4	- 3	+ 1	— 1	-2	-16

366

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Protokoll, hållet i Kungl. Majlis lagråd den 7 mars 1932.

Närvarande:

Justitieråden Christiansson, Edelstam, Stenbeck, regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet den 20 februari 1932 tillhandakommet utdrag av protokollet
över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 5
februari 1932, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till ecklesiastik boställsordning, lag örn tillägg till 2 § 2:o) lagen den 26 maj
1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt samt lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och
6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig
jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av sekreteraren juris doktorn Gunnar Prawitz.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till ecklesiastik boställsordning.

Den reform, som år 1910 kom till stånd med avseende å förvaltningen av den
ecklesiastika jordegendomen och som tillika innebar en genomgripande omdaning
av det prästerliga avlöningssystemet, lärer numera ganska allmänt betraktas
såsom i väsentliga stycken förfelad. Då nu efter omfattande förarbeten
förslag framlägges till ny lagstiftning i ämnet, synes behovet av en förändring
vara tämligen enstämmigt vitsordat, örn ock likasom tillförne meningarna visat
sig vara vitt skilda örn lämpligaste sättet för åvägabringande av förbättrade förhållanden.
Det förslag, som förelegat till lagrådets granskning, berör icke omedelbart
den del av detta ämne, vari en lagrevision länge framstått såsom ett särskilt
trängande önskemål, nämligen grunderna för prästerskapets avlöning.
Förslaget hänför sig uteslutande till frågan örn den ecklesiastika jordens förvaltning
men innefattar även med denna begränsning en reform av stor räckvidd
och betydelse. Bedömandet av förslagets lämplighet och praktiska företrädeframför
nuvarande ordning innesluter en mångfald spörsmål såväl av allmänt
ekonomisk som av organisatorisk och förvaltningsteknisk natur. Det har för

Kungl. Maj As proposition nr 187.

367

lagrådet uppenbarligen varit uteslutet att låta prövningen mera djupgående
sträcka sig till överväganden av nämnda slag. Ett sådant förbehåll gäller icke
blott vissa av förslagets allmänna förutsättningar utan jämväl åtskilliga av dess
detaljbestämmelser, vilka efter sitt innehåll närmast tillhöra området för den
administrativa lagstiftningsmakten. Förslaget kvarstår emellertid såtillvida
på grundvalen av gällande rätt, att någon rubbning icke sker med avseende å
den ifrågavarande jordegendomens bevarande eller tillgodogörande för kyrkliga
ändamål.

Vid sin granskning av de särskilda bestämmelserna och deras förhållande
till allmänna lagens stadganden har lagrådet ansett sig böra framställa vissa
erinringar.

17 §.

Beträffande överloppshus å prästgård gäller enligt 13 § i nuvarande boställsordning,
att tillträdaren — den nye tjänstinnehavaren — äger att från
avträdaren lösa detsamma. Utövas ej lösningsrätten, må avträdaren bortföra huset;
underlåter han detta, tillfaller huset tillträdaren utan lösen.

Av förslagets ståndpunkt, att prästgård förvaltas av pastoratet, har blivit en
följd, att lösningsrätten till överloppshus skall tillkomma pastoratet i stället för
den nye tjänstinnehavaren. Bestämmelse därom har meddelats i förevarande
paragraf, dock allenast såvitt angår byggnad, som den frånträdande tjänstinnehavaren
själv uppfört. Ett övergångsstadgande synes erforderligt av innehåll,
att motsvarande skall — vid det första ombytet av tjänstinnehavare efter det
nya boställsordningen trätt i kraft — gälla i fråga örn överloppshus, som blivit
av den frånträdande tjänstinnehavaren löst eller som tillfallit honom utan lösen.
Skulle efter nya boställsordningens ikraftträdande ny tjänstinnehavare — i det
fall att pastoratet ej velat lösa överloppshus, träd eller buskar — lämna någon
ersättning i ändamål att undgå deras bortförande, medför denna åtgärd icke
någon rätt för honom att vid tjänstens frånträdande erhålla lösen för eller bortföra
det sålunda ersatta; detta är pastoratets tillhörighet.

I händelse inlösen ej kommer till stånd skall, enligt föreskrift i förevarande
paragraf andra stycket andra punkten, det bortförande, vartill den frånträdande
tjänstinnehavaren jämlikt styckets första punkt är berättigad, äga rum inom
viss tid efter det den nye tjänstinnehavaren — vare sig denne är ordinarie
innehavare av tjänsten eller blott s. k. långvakansvikarie å densamma — tillträtt
prästgården eller »anspråk på inlösen» slutligen ogillats. Föreskriften ansluter
sig till ett stadgande i 2 kap. 18 § tredje stycket lagen om nyttjanderätt till
fast egendom. I motsats till vad där gäller är emellertid i det nu förevarande
fallet icke fråga örn någon lösningsplikt; pastoratet avgör självt, huruvida inlösen
skall ske eller ej. Ett »anspråk på inlösen» skulle således här kunna förekomma
allenast i det helt visst ytterst sällsynta fall, att pastoratet önskar lösa
något, som den avgående tjänstinnehavaren vill bortföra under förmenande, att
det icke utgör föremål för hembudsskyldighet. Vid angivna förhållanden finner

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

lagrådet föreskriften i nu avsedd del lämpligen böra uteslutas. Efterföres ej
denna hemställan, torde i allt fall uttrycket »anspråk på inlösen» böra i tydlighetens
intresse ändras till »anspråk på rätt till inlösen», varjämte en omformulering
av föreskriften synes erforderlig jämväl till förekommande av det missförstånd,
att vid ogillande av anspråket den tid av sex månader, inom vilken bortförandet
skall hava verkställts, räknas från beslutets meddelande, även örn ny
tjänstinnehavare då ännu icke tillträtt prästgården.

18 §.

Enligt denna paragraf skall vad i förslaget stadgas örn tjänstinnehavare äga
motsvarande tillämpning i fråga örn annan, som åtnjuter de med tjänsten förenade
löneförmåner. Härmed avses dels en avliden tjänstinnehavares nådårsberättigade
efterlevande dels ock prästerskapets änke- och pupillkassa, då denna
innehar prästgård. Då enligt 17 § den tid, inom vilken avträdande innehavare
äger bortföra vissa enskilda tillhörigheter, skall räknas från det ny tjänstinnehavare
tillträtt prästgården, lärer emellertid med uttrycket ny tjänstinnehavare
avses endast en sadan verklig efterträdare i tjänsten, varom ovan under 17 §
föimälts, och icke nyssnämnda, allenast tillfälliga innehavare av prästgården,
något som torde vara uppenbart redan av det syfte, i vilket omförmälda stadgande
enligt remissprotokollet tillkommit.

23 och 24 §§.

Förvaltningen av löneboställe tillkommer enligt förevarande lagförslag pastoratet.
Det skall jämlikt 21 § åligga pastoratet att underhålla och vid behov
nybygga löneboställes laga hus, så ock att städse hålla boställets åker och äng
samt därtill hörande anstalter i fullgott stånd. Tillsyn över boställets hävd skall
utövas genom ekonomisk besiktning av boställsnämnd, varom stadgas i 27 §.
Sadan besiktning skall förrättas i regel vart femte år, och boställsnämnden skall
därvid, i den mån brister befinnas föreligga i avseende å jord eller laga hus,
jämlikt 31 § ålägga pastoratet att vidtaga erforderliga åtgärder för bristernas
avhjälpande. Örn föreskrivna arbeten ej fullgöras inom utsatt tid, kan verkställighet
enligt 32 § pa pastoratets bekostnad äga rum genom överexekutors
försorg.

I 23 och 24 §§ föreslås, att arrendator må tillförbindas att i förhållande till
pastoratet ansvara för de skyldigheter, som enligt 21 § åvila pastoratet, samt
att i fråga örn upplåtelse av löneboställe på arrende skall — förutom den i 25 §
upptagna bestämmelsen om optionsrätt — tillämpas allmän lag.

Enligt förslaget är frågan örn utarrendering av löneboställe helt överlämnad
till pastoratets eget avgörande. Det är ej avsett, att närmare bestämmelser örn
sadan utarrendering skola utfärdas, motsvarande dem som nu återfinnas i ecklesiastika
arrendeförordningen. Förslagets ståndpunkt är, att pastoratet skall
äga att, med bibehållande av sitt ansvar gentemot det allmänna för löneboställets

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

hävd i avseende å såväl jord som laga hus, enligt den allmänna lagstiftningens
bestämmelser örn arrende utarrendera bostället och därvid med arrendatorn fritt
överenskomma örn arrendevillkoren. Även örn härav kunna följa vissa vådor för
pastoraten, anser sig lagrådet dock med hänsyn till vad i remissprotokollet anförts
såsom skäl för en sådan ordning ej böra framställa erinran däremot, att
— örn förvaltningen av löneboställena överlämnas till pastoraten — dessa erhålla
den handlingsfrihet beträffande löneboställenas utarrendering, som sålunda
avsetts.

Däremot synes det icke vare sig från praktisk eller lagteknisk synpunkt tillfredsställande,
att vid utformandet av ovanberörda bestämmelser örn löneboställes
förvaltning och tillsynen över löneboställe det lämnats utan beaktande,
att lönebostället kan vara utarrenderat och i regel också kommer att vara utarrenderat.
När löneboställe utarrenderas, måste det ligga i sakens natur, att
arrendatorn ikläder sig åtminstone skyldigheten att fullgöra pastoratets förpliktelser
i avseende å jordens hävd. I allmänhet torde det även vara av praktiska
skäl påkallat, att pastoratet tillförbinder arrendatorn att fullgöra dess
förpliktelser i avseende å underhållet av boställets laga hus, i varje fall företagandet
av sådana mindre reparationer, som avses i 2 kap. 48 § allmänna nyttjanderättslagen.
Och understundom kan det vara lämpligt för pastoratet, att
genom överenskommelse nybyggnadsskyldighet åtminstone i viss omfattning
ålägges arrendatorn. Men även örn enligt 24 § förevarande lagförslag arrendatorn
genom arrendekontraktet i avsevärd män tillförbundits att fullgöra pastoratets
förpliktelser i avseende å boställets hävd, skall enligt förslaget, då vid ekonomisk
besiktning boställsnämnden prövar brister föreligga till följd av försummelse
från arrendatorns sida, åläggande att vidtaga åtgärd för bristernas avhjälpande
meddelas pastoratet. Detta äger därefter enligt de allmänna reglerna
för arrende att av arrendatorn påkalla rättelse och örn sadan ej sker uppsäga
arrendeavtalet. Vid tvist, som med anledning därav kan uppkomma mellan
pastoratet och arrendatorn, tillkommer avgöranderätten domstol, som avdömer
tvisten utan att därvid vara bunden av boställsnämndens prövning. Och om
nian — på sätt med förslaget lärer vara avsett — skulle anse bestämmelserna
i 31 § medföra, att pastoratet, i strid mot vad som i allmänhet gäller, skulle
äga under löpande arrendetid självt vidtaga sådana av boställsnämnden föreskrivna
åtgärder, som enligt arrendekontraktet ankomma på arrendatorn, uppstå
ersättningsanspråk, som ej kunna finna sin lösning enligt allmänna nyttjanderättslagens
grundsats örn arrendators skyldighet att vid försummelse i avseende
å den arrenderade fastighetens hävd ersätta skillnaden i brister, som fastställts
vid tillträdes- och vid avträdessyn. En olägenhet är även, att ehuru vid
den ekonomiska besiktningen prövningen i själva verket i stor utsträckning avser
att utröna, i vad mån skyldigheter, som arrendatorn tillförbundits fullgöra,
blivit eftersatta, denne vid besiktningen kan föra talan endast såsom mellankommande
part (biintervenient).

Vill man behålla förslagets utgångspunkt — arrendeförhållandets bedömande

Bihang till riksdagens protokoll 1032. 1 saini. 155 haft. (Nr 187.) 24

370

Kungl. May.ts proposition nr 187.

enligt allmän lagstiftning -— synes det krav skäligen böra uppställas, att de
särskilda spörsmål, som uppkomma till följd av boställsordningens egna bestämmelser,
besvaras i boställsordningen. Ett överlämnande av sådana frågor
till en för den allmänna arrendelagstiftningen främmande avtalsmässig reglering
torde ej medföra tillfredsställande resultat. Erämst lärer detta gälla i fråga
örn de spörsmål, vartill bestämmelserna örn boställsnämndens tillsyn över löneboställe
giva anledning. Boställsnämndens uppsikt synes icke erhålla tillbörlig
betydelse, med mindre dess beslut — då löneboställe är utarrenderat ■— blir
bindande ej blott för pastoratet utan även för arrendatorn. Betta enligt lagrådets
uppfattning viktiga önskemål lärer lämpligen kunna vinnas sålunda, att
då påsynade brister äro beroende av försummelse från arrendatorns sida, åläggande
att utföra erforderlig åtgärd för bristernas avhjälpande meddelas arrendatorn.

På grund av vad ovan anförts anser lagrådet i 23 § böra upptagas ett stadgande
av innehåll, att i fråga örn upplåtelse av löneboställe på arrende allmän
lag skall tillämpas, i den mån ej annat följer av bestämmelserna i denna boställsordning.
Beträffande det i 24 § föreslagna stadgandet erinras, att då löneboställe
är utarrenderat, av arrendeförhållandets natur följer, att det måste ankomma
på arrendatorn att fullgöra pastoratets förpliktelser i avseende å jordens
hävd. Skyldighet för arrendatorn i berörda hänseende torde därför böra stadgas
i nämnda paragraf. Vad åter angår pastoratets förpliktelser i avseende å underhåll
och nybyggnad av boställets laga hus är det visserligen tydligt, att det
bör bero på avtal mellan pastoratet och arrendatorn, örn och i vilken mån nybyggnadsskyldigheten
skall åvila pastoratet eller arrendatorn. Däremot synas
övervägande skäl tala för att skyldighet att avhjälpa brister å boställets laga
hus, vilka föranleda blott sådan mindre reparation, som avses i 2 kap. 48 §
allmänna nyttjanderättslagen, ålägges arrendatorn, medan skyldighet för honom
att svara jämväl för större reparationer blir beroende av särskilt förbehåll i
arrendekontraktet. Även i den mån de pastoratet enligt 21 § åvilande förpliktelser
på grund av stadgande i 24 § eller särskilt avtal skola fullgöras av arrendatorn,
bör dock i överensstämmelse med förslagets ståndpunkt pastoratet fortfarande
i förhållande till det allmänna vara ansvarigt för att dessa förpliktelser
ej eftersättas. Lagrådet hemställer, att 23 och 24 §§ omarbetas i
överensstämmelse med vad sålunda angivits.

Örn skyldigheten att fullgöra pastoratets förpliktelser beträffande jordens hävd
och mindre reparationer å laga hus ålägges arrendatorn, bör såsom ovan framhållits,
då boställe är utarrenderat, föreskrift, som med anledning av brister i
berörda hänseenden meddelas av boställsnämnden, avse arrendatorn. Föreläggandet
att vidtaga föreskrivna åtgärder bör således gälla arrendatorn. Härigenom
erhåller arrendatorn den ställning av part vid den ekonomiska besiktningen, som
naturligen tillkommer honom, i den omfattning ifrågavarande förpliktelser
åvila honom, ehuru, med hänsyn till pastoratets skyldighet att svara för att
dessa förpliktelser ej eftersättas, självständig talerätt även i dessa hänseenden

Kungl. Majlis proposition nr 187.

371

måste tillkomma pastoratet. Arrendatorn kommer följaktligen att i sådant fall
jämte pastoratet äga såväl föra talan vid den ekonomiska besiktningen som
fullfölja talan mot boställsnämndens beslut. I den mån arrendatorn genom arrendekontraktet
tillförbundits att fullgöra pastoratet åvilande skyldigheter i
avseende å annan än mindre reparation, ombyggnad eller nybyggnad av boställets
laga hus eller brandförsäkring av husen, bör vad nu är sagt gälla jämväl
i vad angår fullgörandet av nämnda skyldigheter. Lagrådet hemställer därför
örn upptagande i 31 § av ett stycke med särskilda bestämmelser av omförmälda
innehåll för det fall, att löneboställe är utarrenderat.

Skulle arrendatorn underlåta att utföra vad honom ålagts av boställsnämnden,
torde vad som eftersatts böra verkställas genom överexekutors försorg på
pastoratets bekostnad. Även då sådan försummelse ligger arrendatorn till last,
lärer i enkelhetens intresse det i 32 § andra stycket föreslagna förfarandet böra
komma till användning. Det sjmes ej antagligt, att örn pastoratet hos överexekutor
ger anvisning å lämplig person, som för ett skäligt belopp är villig
åtaga sig arbetets utförande, överexekutor skulle underlåta att därvid fästa
tillbörligt avseende. Någon olägenhet av att vid försummelse från arrendatorns
sida tillfälle ej genom särskilt stadgande beredes pastoratet att låta utföra föreskrivna
åtgärder torde därför icke vara att befara.

Har föreskrivet arbete, vars utförande rätteligen ankommit på arrendator av
boställe, verkställts på pastoratets bekostnad, skall pastoratet äga söka sin kostnad
åter av arrendatorn. Dennes ställning såsom part vid den ekonomiska besiktningen
kommer därvid att medföra, att han ej äger göra gällande, att de av
boställsnämnden påsynade brister i avseende å jordens hävd eller husens underhåll
eller det av nämnden fastställda behovet av ombyggnad eller nybyggnad ej
förelegat eller att de föreskrivna åtgärderna ej varit erforderliga. Däremot bör,
i den mån arrendatorn genom arrendekontraktet tillförbundits att svara för
större reparation, ombyggnad eller nybyggnad eller för brandförsäkring, arrendatorn
kunna göra gällande, att av boställsnämnden föreskrivna åtgärder i berörda
hänseenden ej enligt kontraktet ankommit på honom. Förmenar pastoratet
eller arrendatorn, att föreskriven nybyggnad, ombyggnad eller större reparation
eller brandförsäkring, som utförts eller bekostats av den ene, av nämnda grund
rätteligen bort utföras eller bekostas av den andre, bör ock rätt finnas till regresstalan.
Bestämmelser härom torde böra upptagas i 32 §.

I den mån underhålls- eller nybyggnadsskyldighet åligger pastoratet, lärer det
utan särskild bestämmelse vara uppenbart, att pastoratet även under löpande
arrendetid äger befogenhet att å bostället utföra det arbete, sorn för fullgörande
av sådan skyldighet är erforderligt.

Skulle genom åtgärder, som av arrendatorn vidtagits enligt föreskrift av boställsnämnden,
boställets skick vid avträdet vara förbättrat, kan ersättningsrätt
föreligga för arrendatorn enligt bestämmelserna i allmänna nyttjanderättslagen.

Slutligen erinras därom, att i samband med den begränsning i avtalsfriheten
beträffande skyldighet för arrendator att utgöra tjänstbarheter, som genom la -

372

Kungl. Maj:ts -proposition nr 187.

gen den 27 juni 1927 vidtogs i 2 kap. 7 § allmänna nyttjanderättslagen, undantag
från bestämmelsernas tillämplighet gjordes -— i paragrafens sista stycke —
i fråga om upplåtelse från ecklesiastikt boställe. Detta förbehåll befanns erforderligt
med hänsyn därtill, att ecklesiastika arrendeförordningen förutsatte,
att vissa tjänstbarheter av annan art än de i allmänhet medgivna kunde av
arrendator av löneboställe utgöras till präst i församlingen i enlighet med
åtagande i arrendekontraktet.

Efter upphävandet av ecklesiastika arrendeförordningen är det avsett att dylika
tjänstbarheter ej vidare skola förbehållas. Någon skyldighet för pastoratet
såsom innehavare av lönebostället att utgöra naturaprestationer till prästerskapet
ifrågakommer icke och följaktligen heller intet behov att vid boställets utarrendering
betinga sådana av arrendatorn. Ovannämnda undantag från allmänna
nyttjanderättslagens tvingande föreskrifter lärer därför från förevarande synpunkt
ej längre vara påkallat, och någon anledning att i detta hänseende låta
avvikande bestämmelser gälla vid arrende av ecklesiastikt boställe förefinnes
uppenbarligen icke vidare. Till förekommande av en icke avsedd tillämpning av
berörda undantagsstadgande synes detsamma böra upphävas.

27 §.

Enligt 51 § skall tillsyn över förvaltningen av löneboställes skog utövas av
en stiftsintendent. Allenast i övriga delar skall löneboställe stå under uppsikt av
boställsnämnd. Då således boställsnämndens uppsikt skall avse ej blott den del
av boställe, därå jordbruk drives, utan även sådan till boställets skog ej hörande
mark, som användes eller upplåtes till annat ändamål än jordbruk, hemställes,
att det i förevarande paragraf använda uttrycket »löneboställes jordbruksdel»
ersättes med uttrycket »löneboställe med undantag för dess skog». Skulle bibehållandet
av den i lagtexten använda benämningen synas vara av värde av
hänsyn till blivande tillämpningsföreskrifter, torde den möjligen kunna upptagas
inom parentes.

29 §.

Örn —- på sätt under 23 och 24 §§ hemställts — ekonomisk besiktning å utarrenderat
löneboställe tillerkännes rättsverkan jämväl mot arrendatorn, lärer
sådan besiktning icke skäligen kunna förrättas av boställsnämndens ordförande
ensam, utan att medgivande därtill lämnats ej blott av pastoratet utan även av
arrendatorn. Härav påkallad jämkning av stadgandet i förevarande paragraf
torde därför böra vidtagas.

31 och 32 §§.

Här erinras örn vad som yttrats vid 23 och 24 §§.

34 §.

I förevarande paragraf föreskrives, huru domkapitel och pastorat skola underrättas
örn tiden för förrättning av boställsnämnd. Tillika meddelas stadgande

373

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

om kallelse av annan part. Härmed avses, exempelvis vid ekonomisk besiktning
av prästgård, vederbörande tjänstinnehavare. Ar löneboställe utarrenderat, skall,
örn ekonomisk besiktning tillerkännes rättsverkan mot arrendatorn och denne
således erhåller ställning av part vid förrättningen, jämväl arrendatorn kallas
till densamma.

38 §.

Med anledning av det i förevarande paragraf upptagna stadgandet eiinras,
att örn på grund av åtagande vid arrende av löneboställe ombyggnad eller nybyggnad
skall utföras av arrendator, denne bör höras över förslag, som här
avses.

62 §.

Med den lydelse, som givits åt förevarande paragraf första stycket första
punkten, äger stiftsintendenten, där utstämpling å löneboställes skog verkställts
i strid mot awerkningsplan eller anvisningar, meddela avverkningsförbud, jämväl
då enligt 59 § pastoratet på grund av utebliven anmärkning från stiftsintendenten
eller av honom lämnat medgivande blivit berättigat att medelst avverkning
och försäljning förfoga över det utstämplade virket. Lagrådet har visserligen
funnit förslagets ståndpunkt härutinnan kunna medföra vissa olägenheter
men har dock ej ansett sig böra framställa anmärkning mot densamma.

63 och 64 §§.

Av bestämmelserna i 3 kap. följer, att till löneboställe hörande skog skall sta
under pastoratets omedelbara vård och förvaltning. Vid utarrendering av löneboställe
kan rätt till skogseffekter för boställets husbehov tillförsäkras arrendatorn
allenast inom ramen av den pastoratet enligt dessa bestämmelser tillkommande
avverkningsrätt samt rätt till bete i skogen endast i den mån betning ej
hindras genom föreskrifter till skydd för skogen. I den man av stiftsintendent
meddelat beslut rörande hushållningen med boställes skog är av beskaffenhet
att inverka på arrendatorns rätt, synes denne böra äga jämte pastoratet föra
klagan. Detsamma bör gälla annan innehavare av pastoratets rätt, exempelvis
person, till vilken pastoratet upplåtit avverkningsrätt till utstämplad skog, i
fall då avverkningsförbud meddelats på den grund, att utstämplingen förmenas
vara verkställd i strid mot fastställd awerkningsplan. Örn beslut, som avses i
63 §, bör besked således tillställas jämväl sådan pastoratets rättsinnehavare, vars
rätt beröres av beslutet, såframt han är känd för stiftsintendenten. Med anledning
av vad sålunda erinrats hemställes örn därav påkallade ändringar i förevarande
paragrafer.

68 §.

Därest ett uttalande av här angivet innehåll överhuvud anses lämpligen böra
ingå i en lag, torde åt paragrafen kunna givas den avfattning, att sedan arbetet

374

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

med omläggningen av boställsförvaltningen blivit i huvudsak avslutat och i lag
är bestämt, att kommissionens uppgifter skola övertagas av annan myndighet,
kommissionen skall upphöra.

73 §.

I kungl, instruktionen den 16 december 1668 för Stockholms stads konsistorium
uttalas, att detta konsistorium skall »hava samma rättighet, anseende och
myndighet, som andra konsistorier i riket nu hava, och ingen utan ärkebiskopen
allena undergiven vara, vilken bliver, som förr varit haver, den förnämste
preses». Kungl. Maj:ts förordning den 11 februari 1687 meddelar under rubriken
»huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas» föreskrift jämväl
med avseende å Stockholms stads konsistorium, och i efterföljande kyrkorättslig
lagstiftning har i regel under beteckningen domkapitel utan särskilt omnämnande
otvetydigt inbegripits nämnda konsistorium (jfr t. ex. lagen den 8 mars
1889 örn straff för ämbetsbrott av präst och lagen den 9 december 1910 angående
tillsättning av prästerliga tjänster). Att, på sätt 1931 års sakkunniga
erinrat, någon gång i lag konsistoriets likställdhet med domkapitel ansetts böra
utmärkas genom särskilt stadgande, lärer ej heller vara att uppfatta såsom uttryck
för att detta förhållande antagits kunna i och för sig dragas i tvivelsmål.
Formell konsekvens synes bäst befordras genom att i förekommande fall
en dylik bestämmelse icke upptages, och i enlighet härmed hemställer lagrådet,
att förevarande paragraf måtte utgå.

Förslaget till lag örn tillägg till 2 § 2:o) lagen den 26 maj 1909 örn

Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Enligt förslaget skola besvär i samtliga mål och ärenden, i vilka jämlikt boställsordningen
domkapitel eller ecklesiastika boställskommissionen meddelat
beslut, tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande. Undersökes närmare
arten av dessa besvärsmål, lärer det vara ovedersägligt, att en sådan fullföljdsföreskrift
icke kan undgå att komma i motsättning till grundsatser, vilka hittills
i allmänhet iakttagits vid fastställandet av området för regeringsrättens jurisdiktion.
I vissa fall kunna nämnda mål otvivelaktigt innefatta en verklig rättstillämpning,
och emot deras förläggande till regeringsrätten såsom besvärsinstans
finnes då principiellt intet att erinra. Men till betydande del torde dessa avgöranden
hänföra sig till praktiska lämplighetsfrågor eller till utövningen av en
rent administrerande befogenhet, såsom exempelvis åtskilliga beslut och
åtgärder av stiftsintendent i fråga örn handhavandet av skogsvården. En besvärsprövning
måste i dylika fall te sig främmande för regeringsrättens egentliga
verksamhet och stämmer föga överens med den ordning, som gäller för
andra jämförliga förvaltningsområden.

Ehuru det alltså synts önskligt. att vissa grupper av mål, vilka enligt före -

Kungl. Majlis proposition nr 187.

375

varande förslag bliva hänvisade till regeringsrätten, kunnat redan från begynnelsen
avskiljas från handläggning i denna ordning, anser sig lagrådet dock
icke böra göra någon erinran i förevarande hänseende. Vid fullföljdsordningens
fastställande är att beakta det sammanhang, som råder icke blott mellan de
här närmast ifrågavarande målen inbördes utan även mellan vissa av dessa mål
samt åtskilliga å pastoratet ankommande beslut, emot vilka talan fullföljes
efter kommunalrättsliga grunder i sista hand till regeringsrätten. Med hänsyn
härtill torde en skiljelinje knappast med full säkerhet kunna dragas, innan någon
erfarenhet föreligger från den praktiska tillämpningen. Vid den förnyade
prövning, som snart nog kan bliva nödvändig, synes jämväl böra komma under
övervägande, huruvida det verkligen kan vara erforderligt att medgiva en obegränsad
rätt till klagan över boställskommissionens beslut. Det torde kunna
ifrågasättas att låta kommissionen vara sista instans dels i vissa ärenden av rent
praktisk natur, vilka i särskild grad kräva ett snabbt avgörande och för vilkas
behandling kommissionen kan anses besitta fullt tillräcklig sakkunskap, och
dels i sådana mål, vilkas bagatellkaraktär borde utesluta dem från fullföljd till
regeringsrätten.

Det föreslagna stadgandet synes lämpligare böra erhålla plats bland bestämmelserna
i 2 § 9:o) regeringsrättslagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4

januari 1927 (nr 1).

De ändringar, som föreslås i förevarande lag, avse förnämligast en utvidgning
av det i 2 § upptagna stadgandets tillämpningsområde i syfte särskilt att
främja uppkomsten av egna hem och mindre jordbruk. Däremot innebär förslaget
icke någon rubbning av grunderna för ifrågavarande lagstiftning. Med
densamma avsågs vid dess tillkomst ej att lösa spörsmålet örn äganderätten till
kyrklig jord, och lagens rubrik erhöll på hemställan av lagrådet ändrad avfattning
till tydligt utmärkande av att fråga allenast var örn tillstånd till försäljning
av sådan jord. I andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande
i ämnet framhölls ock, att örn det i något fall skulle förekomma, att den lokala
kyrkliga menigheten under påstående om äganderätt till kyrklig fastighet motsatte
sig försäljning, det måste förutsättas, att vederbörande myndighet enligt
allmänt vedertagna förvaltningsgrundsatser icke skrede till försäljning, där den
företagna utredningen gåve vid handen, att menighetens äganderättsanspråk
möjligen kunde vinna godkännande av domstol.

Med den föreslagna ordningen för ecklesiastikt boställes förvaltning synes
— på sätt även framliålles av departementschefen — än starkare skäl föreligga
för beaktande av pastoratets önskningar vid uppkommande fråga örn försäljning
av jord från sådant boställe. Pastoraten, som kunna förväntas komma att i eget
intresse nedlägga omsorg och kostnader å denna förvaltning, böra icke vara

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

utsatta för att deras måhända på en längre sikt lagda beräkningar rubbas genom
försäljningsåtgärder. Hänsyn till deras önskningar synes därför böra tagas även
frånsett de grunder, som kunna åberopas till stöd för en viss församlings eller
lokalkyrkas äganderättsanspråk.

Å andra sidan må ej heller förbises möjligheten av att ett pastorat — särskilt
under tider, då i följd av jordbruksnäringens betryckta läge boställes avkastning
väsentligen nedgår — kunde frestas att för vinnande av tillfällig högre
inkomst söka tillstånd att avyttra bostället, ehuru detta med hänsyn till framtiden
kunde innebära en försämring även rent ekonomiskt. I dylika fall skulle
en försäljning icke vara förenlig med lagens ståndpunkt och pastoratet helt
visst heller icke erhålla det Konungens tillstånd, som enligt lagen utgör och
måste utgöra en förutsättning för dylik avyttring.

Lagrådet har icke någon saklig erinran att framställa mot de i förslaget upptagna
särskilda bestämmelserna.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

377

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 11 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen
samt, i vad angår ifrågasatt ändring i kommunalskattelagen, med chefen
för finansdepartementet anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet
Städener, ånyo frågan örn förändrad lagstiftning rörande förvaltningen
av den till prästerskapets avlöning avsedda egendomen m. m. Föredragande
departementschefen redogör för lagrådets den 7 mars 1932 avgivna
utlåtande över de genom Kungl. Maj:ts beslut den 5 februari 1932 till lagrådet
remitterade förslagen till ecklesiastik boställsordning, lag örn tillägg till 2 § 2 :o)
lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt samt lag örn ändrad
lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd
till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord
under tomträtt.

Härefter anför föredraganden:

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har lagrådet framställt vissa
erinringar mot avfattningen av några detaljbestämmelser i förslaget till ecklesiastik
boställsordning samt föreslagit viss redaktionell jämkning i förslaget
till lag örn ändring av lagen örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Mot vad lagrådet föreslagit har jag icke funnit något att erinra. Jag har
följaktligen låtit vidtaga därav betingade ändringar i de två sistnämnda lagförslagen.
Bland annat har 73 § i det remitterade förslaget till boställsordning
fått utgå, vilket föranlett omnumrermg av 74—77 §§ i samma förslag. Under
ny 77 § i boställsordningen har i enlighet med vad lagrådet förordat upptagits
ett till 17 § samma författning anslutet övergångsstadgande. I enlighet med vad
lagrådet förordat framlägger jag vidare ett förslag till upphävande av 2 kap.
7 § femte stycket lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Dessutom hava vissa mindre redaktionella jämkningar vidtagits i nu ifrågavarande
författningsförslag.

Av de ändringar, som lagrådet föreslagit, torde allenast en vara av beskaffen -

Tionde avskrir ningcn.

Historik.

378 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

het att påkalla ett närmare omnämnande. Den angår förslaget till ecklesiastik
boställsordning.

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget till boställsordning, vilket uti
ifrågavarande del bygger på 1931 års sakkunnigas förslag, skulle den genom
boställsnämnden utövade kontrollen över boställsförvaltningen uteslutande rikta
sig mot pastoratet. Detta skulle gälla även för det fall, att pastoratet utarrenderat
boställe. Då vid ekonomisk besiktning konstaterades brister, som orsakats
av arrendatorns försummelse att fullgöra honom enligt lag eller arrendekontraktet
åliggande skyldigheter i avseende å underhållet av byggnader eller
hävden av boställets ägor, skulle föreläggandet att avhjälpa dessa brister riktas
mot pastoratet och icke mot arrendatorn. Anledningen härtill var, att då den
sistnämnde antoges av pastoratet, vilket ensamt prövade hans lämplighet och
av honom erbjuden säkerhet, det även borde vara pastoratets sak att tillse, att
arrendatorn fullgjorde sina av arrendeförhållandet föranledda skyldigheter.

Mot den sålunda föreslagna anordningen har lagrådet framställt anmärkning
huvudsakligen i följande två avseenden. Bestämmelserna i förslaget kunde i vissa
fall giva anledning till ersättningsanspråk, som ej kunde finna sin lösning enligt
allmänna nyttjanderättslagen. Det vore också olämpligt, att ehuru vid den
ekonomiska besiktningen prövningen i själva verket i stor utsträckning avsåge
att utröna, i vad mån skyldigheter, som arrendatorn tillförbundits utgöra, blivit
eftersatta, denne vid besiktningen icke kunde föra självständig talan.

Lagrådet har jämväl i sitt utlåtande anvisat en utväg att undgå de påpekade
olägenheterna. Vad lagrådet i sådant avseende föreslagit har synts mig beaktansvärt
och jag har därför låtit omarbeta förslaget till boställsordning i
enlighet med lagrådets förslag.

Innan jag i anslutning till vad jag förut (sid. 229) anfört fortsätter detaljgranskningen
av mina återstående lagförslag, torde först böra redogöras för tre
specialfrågor, som varit föremål för uppmärksamhet i sammanhang med präst -löneregleringsfrågan.

Vissa specialfrågor.

Ifrågavarande spörsmål angå påskyndat avskrivande av den till statsverket
indragna prästtionden, skyldighet för pastoraten att bekosta skrivbiträden å
pastorsexpeditionerna samt lämpligheten av att med anslag ur kyrkofonden understödja
de rikssvenska utlandsprästernas verksamhet.

Det förslag till prästlöneregleringsfrågans lösning, som förelädes 1908 års
riksdag, upptog stadgandet, att de till statsverket indragna tionde- och övriga
fastighetsavgifterna skulle avskrivas under en tid av 30 år. Avskrivningen
skulle äga rum sålunda, att av avgifterna skulle erläggas under de första tio
åren 60 procent, under de därpå följande fyra åren 50 procent, under de därpå
följande fyra åren 40 procent, under därpå följande fyra år 30 procent, under

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

379

därpå följande fyra år 20 procent och under de sista fyra åren 10 procent,
varefter från och med det trettioförsta året återstoden skulle eftergivas.

I åtskilliga motioner vid samma års riksdag yrkades, att de ifrågavarande
grundskatterna skulle omedelbart avskrivas i och med utgången av tiden för
den äldre löneregleringen i varje särskilt pastorat eller, om detta icke ansåges
kunna ske, att avskrivningstiden åtminstone väsentligen förkortades. Motionerna
understöddes såtillvida av det för prästlöneregleringsfrågan tillsatta särskilda
utskottet, att utskottet förordade en förkortning av avskrivningstiden
till tjugo år, därvid avskrivningen borde försiggå enligt sådan plan, att under
de första tio åren erlades 60 procent av avgifterna, under de därpå följande
fem åren 40 procent och under de sista fem åren 20 procent, varefter från och
med det tjuguförsta året återstoden eftergåves. Till stöd för utskottets förslag
åberopades huvudsakligen, å ena sidan, vikten av att den ifrågavarande föråldrade
skatteformen snarast möjligt avlägsnades ur skattesystemet och, å den
andra, att betydelsen för budgeten av den tillökning i utgifter, som komme att
föranledas av prästtiondens successiva efterskänkande, syntes hava blivit i
någon mån överskattad.

Propositionen till 1909 års riksdag anslöt sig till utskottets nämnda förslag,
varvid föredragande departementschefen särskilt framhöll, det anledning ej
syntes föreligga till tvivel örn statens förmåga att i en jämförelsevis avlägsen
framtid bära de utgifter, som stöde i samband med prästtiondens successiva
eftergivande, även om denna reform skulle något påskyndas.

I en motion vid sistnämnda års riksdag (A. K. nr 209) fullföljdes yrkandet
å en omedelbar avskrivning av tiondeavgifterna, så snart då gällande löneregleringar
för de särskilda pastoraten förfallit. I en annan motion (F. K.
nr 63) påyrkades denna förmån blott för de tiondegivare, vilkas avgifter ännu
icke den 30 april 1944 upphört att utgå. Det särskilda utskottet erkände, att
genom ett bifall till den förstberörda motionen den eftersträvade likställigheten
i avseende å jordbeskattningen uppenbarligen skulle i hög grad främjas
och att dessutom besväret med uppbörd och redovisning av de efter indragningen
till avskrivning successivt förfallande tiondeavgifterna skulle kunna undvikas.
Med hänsyn till statens finanser ansåg sig utskottet dock nödsakat vägra
samma motion sitt understöd men tillfogade, att utskottet ansåge den möjligheten
ingalunda vara utesluten, det förhållandena i en måhända nära liggande
framtid kunde hava så utvecklat sig, att ett förkortande av avskrivningsperioden
då icke skulle möta större svårigheter ur finansiell synpunkt. Yad åter
angick det i motionen nr 63 framförda yrkandet hade utskottet beräknat, att
statsverkets kostnad enligt denna motion skulle belöpa sig till allenast 185,416
kronor mer än om det av Kungl. Majit föreslagna förfarandet med en tjuguårig
avskrivningstid iakttoges utan några jämkningar. Utskottet ansåg denna
merkostnad överhuvud taget föga avsevärd och tillstyrkte fördenskull bifall till
motionen såvitt nu är i fråga.

Det förslag till lag örn indragning till statsverket och avskrivning av pras -

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

1927 års
sakkunniga.

terskapets tionde och om ersättning därför, som framlades för 1910 års riksdag,
var till innehållet lika med det av Kungl. Maj:t vid 1909 års riksdag framlagda,
endast med den skillnad, att, i enlighet med vad särskilda utskottet
vid sistnämnda riksdag förordat, tillagts ett stadgande därom, att vad av
tiondeavgiftema icke den 30 april 1944 förfallit till betalning skulle omedelbart
avskrivas.

Yrkandet i den förberörda motionen nr 209 framfördes åter i en motion vid
1910 års riksdag. Även det särskilda utskottet vid denna riksdag avstyrkte
motionen men yttrade i anslutning till utskottets anförande vid den föregående
riksdagen, att örn förhållandena framdeles skulle så utveckla sig, att ett förkortande
av avskrivningstiden kunde ske utan större svårighet ur finansiell
synpunkt, riksdagen då syntes vara oförhindrad att därom besluta. Genom
riksdagens beslut godkändes Kungl. Maj:ts förslag.

Indragningen till statsverket av de ifrågavarande fastighetsavgifterna kan
numera betraktas såsom praktiskt taget fullbordad. Sammanlagda beloppet
av de avgifter, som den 1 maj 1929 ännu icke blivit föremål för indragning,
kan beräknas till i runt tal 80,000 kronor. Då summan av de till samma dag
indragna avgifterna uppgår till cirka 4.ö millioner kronor, utgör sålunda den
då ännu oindragna resten endast 1.78 procent av totalbeloppet. Men avskrivningen
av dessa avgifter fortgår enligt den i 5 § tiondeavskrivningslagen stadgade
planen och blir, om denna plan i fortsättningen följes, icke fullständigt
genomförd förrän den 30 april 1944.

Till belysning av denna avskrivnings fortgång hänvisar jag till en tablå,
varav framgår, hurusom hittills kunnat fram till år 1929 med de indragna
fastighetsavgifterna bestridas mer än hälften av den till kyrkofonden utgående
ersättningen. Efter den nämnda tidpunkten Ilar statsverket att, under fastighetsavgifternas
ständiga avtagande, alltjämt öka tillskotten av egna medel för
att tillgodose anspråket från omförmälda fond. Den 30 april 1944 kan av
nämnda avgifter beräknas återstå ett belopp av endast omkring 51,300 kronor,
vilket belopp då skulle komma att omedelbart avskrivas.

1927 års sakkunniga hava i denna fråga anfört:

På sätt framgår av frågans behandling vid riksdagarna 1908, 1909 och
1910, har planen för prästtiondens avskrivning varit ett spörsmål av övervägande
statsfinansiell natur. Den större eller mindre hastighet, varmed avskrivningen
genomfördes, kunde i själva verket icke bliva annat än en lämplighetsfråga.
Fördelen för innehavarna av de tiondeskyldiga fastigheterna av en
nedsättning och slutligen ett fullständigt utplånande av de förevarande gamla
skatterna kunde nämligen icke vinnas med mindre än att samhällets övriga
medlemmar påtoge sig en ökad skattebörda. Och för intresseavvägningen härutinnan
funnes givetvis inga objektiva normer.

De skäl, som vid frågans behandling vid riksdagarna åren 1908, 1909 och
1910 anfördes för en tidigare avveckling av den ifrågavarande föråldrade skatteformen
än som med den nu gällande lagstiftningen blev fallet, torde icke
hava förlorat sin giltighet. Det lärer i själva verket kunna sägas, att dessa skäl
komme att vinna i styrka, om man nu, i enlighet med vad de sakkunniga

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

381

Tablå, utvisande statsverkets årliga kostnad för fullgörande av dess ersättningsskyldighet
till kyrkofonden i anledning av Molidens oell övriga fastighetsavgifters

indragning.

År ''	Indragen tionde m. m. under året Kr.	Statsverket beta-lar till kyrkofon-den såsom ersätt-ning för indragen tionde m. in. Kr.	De skattskyldiga betala, efter av-skrivning, till statsverket Kr.	Statsverkets nettotillskott till kyrkofonden för indragen tionde m. m. Kr.
19 L4........	32,585		19,600
1915........	99,747	164,926	79,400	85,526
1916........	353 683	485 988	291,600	194,388
1917........	588,590	1,074,711	644,800	429,911
1918........	684,366	1,758,668	1,032,000	726,668
1919........	644,401	2,397,509	1,431,000	966,509
19:20........	692,130	3,090,012	1,841,000	1,249,012
1921........	582,254	3,665,843	2,176,100	1.489,743
1922 ........	405,020	4,087,292	2,476,100	1,611,192
1923 ........	256,291	4,076,990	2.577,000	1,499,990
1924 ........	77,194	4,592,288	2,646.500	1,945,788
1925 ........	45,459	4,488,534	2,648,700	1,839,834
1926 ........	30,518	4,501,814	2,596,500	1,905,314
1927 ........	26,074	4,517,392	2,493,000	2,024.392
1928 ........	7,254	4,539.022	2,363,500	2,175,522
1929 ........	11.126	4,536,700	2,234,500	2,302,200
1930 ........	8,510	4.545.210	2,081,800	2,463,410
1931........	12,727	4,557,937	1,902,000	2,655,937
1932 ........	13,424	4,571,361	1,711,300	2,860,061
1933 ........	19.656	4,591,017	1,535,000	3,056,017
1934 ........	10,369	4,601,386	1,390,400	3,210,986
1935 ........	—	4.601,386	1,223,000	3,378,386
1936 ........	—	4,601,386	1,029,600	3,571,786
1937 ........	—	4,601,386	825,700	3,775,686
1938 ........	—	4,601,386	636,100	3,965,286
1939 ........	—	4,601,386	489,600	4,111,786
1910........	—	4,601,386	340,300	4,261,086
1941........	—	4,601,386	215,200	4,386.186
1942 ........	2,241	4,603,627	127,700	4,475,927
1943 ........	—	4,603,627	70,000	4,533,627
1944 ........	—	4,603,627	—	4,603,627

föreslå, skrider till en förnyad omläggning av beskattningen för prästlönernas
finansiering. Det kan med visst fog sägas vara ett irrationellt förhållande,
om berörda avskrivning skulle komma att pågå även sedan en förnyad lagstiftning
på ifrågavarande område trätt i tillämpning. Vad den ifrågasatta tidigare
avskrivningen ur statsfinansiell synpunkt betyder framgår därav, att.
därest tiden för den slutliga avskrivningen förkortades sålunda, att de avgifter,
som icke förfallit till betalning den 1 januari 1935, skulle eftergivas, detta
skulle för statsverket betyda en inkomstminskning av tillhopa cirka 5 millioner
kronor, fördelad på nio år.

Frågan huruvida avskrivningstiden skall kunna förkortas till exempelvis
nyss angivna tidpunkt den 1 januari 1935, då en ny lagstiftning på det prästerliga
avlöningsväsendets område väl tidigast kunde tänkas träda i tillämpning,
måste i sista hand bliva beroende av statsverkets förmåga att underkasta sig
den med en dylik hastigare avskrivning förbundna uppoffringen. Ehuru sistnämnda
fråga i det hela torde ligga utom området för de sakkunnigas övervägande,
anse de sig dock vara befogade att uttala den förmodan, att enbart statsfinansiella
skäl icke skulle behöva resa avgörande hinder mot avskrivningstidens
förkortning på sätt här nämnts.

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Yttranden.

Emellertid hava de sakkunniga funnit sig böra framföra ett förslag till anordning,
varigenom en förkortning av avskrivningstiden skulle kunna åvägabringas,
utan att denna åtgärd skulle behöva medföra någon uppoffring från
statsverkets sida. Förslaget innebär, att statsverket skall av kyrkofondens
kapitalbehållning erhålla full ersättning för den inkomstminskning, sorn åtgärden
skulle komma att medföra för statsverkets del.

Till närmare motivering av detta förslag må anföras följande.

På ett annat ställe hava de sakkunniga ställt i fråga, huruvida icke — i
betraktande av den natur av i realiteten fonderade skattemedel, som den huvudsakliga
delen av kyrkofondens kapital påvisats hava — någon del av fondens
kapitaltillgångar må kunna disponeras för det löpande behovet av avlöningsmedel
eller för annat nära liggande ändamål. En sådan användning av
fondens medel syntes då, enligt vad de sakkunniga vidare anfört, böra syfta
till beredandet av en skattelindring åt den generation skattebetalare’eller åtminstone
någon grupp av dem, som genom sina för högt beräknade församlingsavgifter
bidragit till fondens överskott.

Överhuvud mäste det enligt de sakkunnigas mening framstå såsom en angelägenhet
av vikt att söka i det väsentliga bevara de kapitaltillgångar, som
kommit att uppsamlas i kyrkofonden. Denna uppsamling Ilar dock ägt ram i
en formellt oangriplig ordning. Och fondens behållning kommer att utgöra ett
värdefullt stöd vid. genomförandet av det föreslagna finansieringssystemet. Skall
sålunda en disposition i antytt syfte, ledande till förbrukning av någon del
utav fondens kapital, vara tillrådlig, måste i och för sig starka skäl tala för
en dylik åtgärd. Sådana skäl synas dock föreligga beträffande det förevarande
av de sakkunniga framförda förslaget. Såsom i detta betänkande på flera ställen
framhållits, måste nämligen det gällande systemet för prästlönernas finansiering
anses hava särskilt missgynnat landsbygden, enkannerligen de redan
förut i ekonomiskt hänseende svagast ställda landsförsamlingarna. Då fråga
nu är att genom en hastigare avskrivning av tiondeavgifterna bereda en lättnad
för den grupp av skattedragare å landsbygden, som under avskrivningstiden
haft att fullgöra den dubbla skyldigheten att utgöra dels berörda, visserligen
successivt minskade avgifter och dels därutöver de i gällande löneregleringslag
stadgade församlingsavgifterna, måste det sägas ligga en påtaglig
rättvisa däri, att den med beredandet av nämnda lättnad förbundna uppoffringen
i sista hand stannar å kyrkofonden, vilken tillgodogjort sig det betydande
överskott, som uppkommit genom de för högt beräknade församlingsavgifterna
av sistnämnda slag.

Något hinder möter givetvis icke mot, att den ersättning från kyrkofonden
ti 11^ statsverket, som här föreslagits, erlägges genom årliga likvider under
nioårsperioden 1935—1943. Mest praktiskt torde dock vara, att överföringen
sker på en gång vid utgången av år 1934. Ett belopp, motsvarande sammanlagda
dåvarande värdet av de tiondeavgifter, som komma att under åren 1935

1943 frångå statsverket, bör da, diskonterat efter en räntefot av förslagsvis
5 procent, överföras från kyrkofonden till statsverket.1 Beloppet hämtas som
förut angivits från kyrkofondens kapitalbehållning och synes därefter böra för
statsverkets räkning av statskontoret fonderas och göras räntebärande för att i
sin helhet successivt användas för de närmast följande årens statsregleringar.

Vid avgivande av utlåtanden över 1927 års sakkunnigas betänkande tillstyrktes
deras förslag i nu ifrågavarande del endast av styrelsen för svenska

1 Diskonterad efter en räntefot av 5 procent uppgår kapitalersättningen till 4,260,000 kronor.

Kungl. Maj:ls proposition nr 187.

383

landskommunernas förbund och länsstyrelsen i Malmöhus län samt några kontraktsprostar
men avstyrktes däremot av kammarkollegiet, statskontoret, allmänna
svenska prästföreningens centralstyrelse, länsstyrelserna i Uppsala,

Kalmar och Västmanlands län, flertalet domkapitel, Stockholms stads konsistorium,
en boställsnämndsordförande samt åtskilliga kontraktsprostar. Jag hänvisar
till det tryckta sammandraget över yttrandena sidorna 289—295.

1931 års sakkunniga hava anfört: 1931 års sak Ehuru

de sakkunniga anse det synnerligen önskvärt, att tiondeavgifterna sna- kunniga.
rast möjligt bringas att upphöra, anse de dock, att kyrkofondens medel både
på grund av sin rättsliga natur och, enär de erfordras för att kyrkofonden skall
kunna fylla sina uppgifter enligt de sakkunnigas förslag, icke böra anlitas för
ifrågavarande ändamål.

Herrar Nilsson och Persson hava i en reservation till de sakkunnigas betänkande
förordat, att återstående till statsverket utgående tiondeavgifter helt
avskreves vid den av de sakkunniga föreslagna nya löneregleringens ikraftträdande.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har i sitt utlåtande anfört: Yttrande.

Beträffande prästerskapets till statsverket indragna tionde ansluter sig styrelsen
till den reservationsvis framförda åsikten, att fullständig avskrivning
av denna skatt bör ske vid den nya löneregleringslagens ikraftträdande. Såsom
1927 års prästlöneregleringssakkunniga framhöllo, betyder kyrkofondens snabba
tillväxt, att skatter uttagits av församlingarna till större belopp än nödigt
och att dessa skatter samlats i kyrkofonden. Då det framför allt är landsbygdens
församlingar, som sålunda måst bidraga med för höga skatter, synes
det vara en påtaglig rättvisa, att skattedragarna där erhålla kompensation genom
befrielse från utgörande av ifrågavarande skatt.

Jag saknar all anledning att motsätta mig förslaget örn påskyndat avskri- Departevande
av den indragna prästtionden. Önskemålet härom är naturligt och för- mentschefen.
tjänt av allt tillmötesgående, som kan komma det till del.

Däremot anser jag icke, att motiveringen för förslaget att låta kyrkofonden
ersätta statsverket den förlust, som genom påskyndandet av avskrivningen
skulle uppkomma, är bärande. De medel, som tillförts kyrkofonden och som
nu utgöra fondens kapital, äro enligt grunden för 1910 års lagstiftning avsedda
att lindra avgiftsskyldigheten till prästerskapet för medlemmarna i de
av sådan skyldighet mest betungade pastoraten. Enligt min mening är det
därför ofrånkomligt, att dessa fonderade medel användas till lättande av
avgiftsskyldigheten genom att räntan av dem tages i anspråk för tillskott
till pastoraten. Härigenom kommer, såsom av det följande skall framgå,
maximum för avgiftsskyldigheten att kunna sättas lägre än vad eljest vore möjligt,
varigenom de fonderade medlen slutligen skulle komma sitt egentliga ändamål
till godo på ett särdeles effektivt sätt.

På grund härav måste jag avstyrka förslaget om att ifrågavarande ersättning
skall utgå ur kyrkofonden.

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Skyldighet
för pastoraten
att avlöna
biträden
å pastorsexpeditionerna.

1927 års sakkunniga.

Det enda riktiga är enligt min mening, att den förlust, som den påskyndade
avskrivningen medför, håres av statsverket. Endast genom ett dylikt förfarande
handlar man i överensstämmelse med vad som uttalades i sammanhang med tillkomsten
av den nuvarande lagstiftningen.

Det torde emellertid icke ankomma på mig att framlägga förslag i ämnet, utan
det torde närmast tillhöra chefen för finansdepartementet att bedöma, när det
statsfinansiella läget tillåter avskrivningen, och att då framlägga förslag därom.
Med den syn jag har på denna fråga äger densamma nämligen intet
som helst sammanhang med prästlönelagstiftningen utan är en rent statlig
skattefråga.

Erågan örn beredandet av arbetshjälp åt prästerna genom anställande vid
mera arbetstyngda pastorsexpeditioner av skrivbiträden har tidigare satts i
sammanhang med frågan örn en omorganisation av klockartjänsterna. En sådan
kombinering av de båda frågorna skedde sålunda i det förslag till lag angående
kantorer jämte därmed sammanhängande författningsförslag, som av särskilda
sakkunniga, vilka år 1919 inom ecklesiastikdepartementet tillkallats för utredning
av frågan örn ändrade bestämmelser rörande klockarinstitutionen, framlades
i betänkande den 6 mars 1920. Ett på nämnda betänkande grundat förslag
till lag örn kantorer förelädes 1921 års riksdag i proposition nr 22,
men blev propositionen av riksdagen avslagen. Därefter hava från åtskilliga
kyrkliga sammanslutningar framställningar gjorts örn vidtagande av
åtgärder för anställandet av skrivbiträden vid pastorsexpeditioner med
större arbetsbörda. Dessa framställningar jämte däröver av vederbörande
myndigheter avgivna yttranden hava överlämnats till 1927 års sakkunniga
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag. I del II
bil. 14 av deras betänkande (s. 156 o. f.) lämnas en närmare redogörelse för
innehållet i och den vidare behandlingen av 1920 års sakkunnigförslag ävensom
för nämnda framställningar och yttranden, till vilken redogörelse hänvisas.

1927 års sakkunniga hava anfört:

Genom vad i denna fråga tidigare förekommit ävensom genom eljest vunna
upplysningar finna de sakkunniga det ådagalagt, att det expeditionsarbete, som
åligger prästerna, under de senare åren fått en sådan omfattning, att det mångenstädes
blivit till verkligt hinder för prästens församlingsvårdande verksamhet.
De sakkunniga anse det förty angeläget, att i sådana pastorat, där de
tjänstgörande prästerna icke kunna utan åsidosättande av övriga dem åliggande
uppgifter medhinna de å pastorsexpeditionen förekommande skrivgöromålen,
biträde för dessa göromåls utförande på lämpligt sätt beredes dem. Härvid
torde även vara att beakta, att det måste betraktas som en misshushållning att
använda prästerliga arbetskrafter för sådana uppgifter av mera mekanisk art.
för vilkas utförande mindre kvalificerad och således billigare arbetskraft lika
väl kan användas, ävensom att anordnande av skrivhjälp å pastorsexpeditionerna
i svårskötta pastorat kommer att frigöra prästerskapet för mera kvalificerat
arbete, vilket i sin tur i många fall torde onödiggöra eljest måhända erforderlig
utökning av de prästerliga befattningshavarnas antal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

385

Enligt av de sakkunniga från vederbörande pastorsämbeten inhämtade uppgifter
hava redan i åtskilliga församlingar, företrädesvis större stadsförsamlingar,
för beredande åt prästerskapet av erforderlig lättnad med avseende å expeditionsarbetet
vidtagits särskilda anordningar, antingen genom beviljandet
av anslag för anställandet av särskilda skrivbiträden eller oek genom stadgande
av skyldighet för klockare att biträda å expeditionen. Sålunda utgå i
137 församlingar och pastorat, därav 102 stadsförsamlingar, anslag under år
1929 till anställandet av skrivbiträden å pastorsexpeditionerna. Folkmängden
i nämnda församlingar och pastorat utgör över 20,000 personer i 30, 10—20,000
i 55, 5—10,000 i 30 samt mindre än 5,000 i 22. De anslagna beloppen uppgå
sammanlagt till omkring 236,000 kronor, därav 230,000 kronor anslagits av
vederbörande kyrkostämmor att utgå av uttaxerade medel och 6,000 kronor
jämlikt Kungl. Maj:ts särskilda medgivanden utgå av pastoraliefonder. I 12
församlingar förekommer det förhållandet, att skrivbiträdesbefattningen är förenad
med eller ingår i kyrkvaktmästartjänst. I ett femtiotal församlingar har
klockaren skyldighet att i växlande omfattning utan särskild ersättning biträda
pastor å expeditionen. Jämte det biträde, som sålunda lämnas av klockaren,
hava i åtskilliga av dessa församlingar särskilda skrivbiträden anställts.

Berörda av vissa församlingar vidtagna anordningar äro emellertid en vederbörande
församlings frivilliga sak. Någon garanti vinnes följaktligen icke
härigenom för att i pastorat, där behov av skrivhjälp å pastorsexpeditionen
föreligger, därför erforderliga anordningar verkligen vidtagas. Det torde förty
vara nödvändigt, att det i lagstiftningsväg föreskrives, under vilka förutsättningar
skrivhjälp skall beredas prästerna, ävensom bestämmes, i vilken ordning
kostnaden därför skall gäldas.

En tillfredsställande lösning av frågan örn anordnandet av skrivhjälp å
pastorsexpeditionerna torde enligt de sakkunnigas mening kunna utan samband
med den förra frågan, erhållas genom den tidigare föreslagna och såsom
komplement till klockarens (kantors) tjänstgöringsskyldighet å pastorsexpeditionen
avsedda anordningen med anställandet av särskilda skrivbiträden.

För det fall, att de å pastorsexpedition tjänstgörande prästerna med biträde
av klockaren, där sådan skyldighet för honom föreligger, ej utan åsidosättande
av övriga dem åliggande göromål kunna medhinna arbetet å expeditionen, synes
det således böra åligga den eller de församlingar pastorsexpeditionen omfattar
att ställa erforderliga medel till förfogande för anlitande av skrivhjälp å expeditionen.
Att i författning närmare angiva de fall, då skrivhjälp skall anordnas,
torde knappast vara möjligt. Redan vid ett invånarantal av 5,000 personer
torde visserligen behov av skrivbiträde i allmänhet göra sig gällande,
särskilt där befolkningen är mera rörlig, men den å pastorsexpeditionen förekommande
arbetsmängden i församlingar med samma folkmängd kan vara
mycket växlande med hänsyn till olika förhållanden i andra avseenden. Behovet
av särskilt skrivbiträde är jämväl till väsentlig grad beroende av det antal
präster, som tjänstgöra å expeditionen, samt därav huruvida och i vilken omfattning
biträde lämnas av klockare.

I överensstämmelse med vad som förutsattes i det år 1920 framlagda sakkunnigförslaget
lärer sålunda frågan örn anställandet av skrivbiträde böra
bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. I fråga örn
sättet för sakens prövning förorda dc sakkunniga jämväl nämnda förslag, enligt
vilket vederbörande församling i första hand skall hava att besluta
om anställandet av skrivbiträde samt därvid jämväl bestämma om avlöningens
belopp och anställningens ari. Endast därest församling vägrar

Bihang till riksdagens protokoll 1082. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.) 25

386

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

att ställa för ändamålet erforderliga medel till förfogande, bör sålunda frågan
prövas av statlig myndighet. I sådant syfte bör det åligga pastor att med
bifogande av redogörelse för arbetet å pastorsexpeditionen hos domkapitlet
göra den framställning i ämnet, som av omständigheterna påkallas. Finner
domkapitlet framställningen böra bifallas, har domkapitlet att underställa frågan
Kungl. Maj:t, som förordnar, huruvida skrivbiträde skall anställas å pastorsexpeditionen,
samt bestämmer det belopp, som för ändamålet bör utgå..

Åläggande i lag för församling att under viss förutsättning anordna skrivhjälp
å pastorsexpeditionen har allmänt ansetts böra förbindas med rätt för
församlingen till bidrag av allmänna medel för kostnadens gäldande, och
ovanberörda förslag i ämnet upptog även bestämmelse i detta hänseende. De
sakkunniga förorda också, att sådant bidrag skall utgå. Då med ifrågavarande
anordning avses att bereda prästerna behövlig arbetshjälp i vissa dem åliggande
göromål synes det riktigt, att bidraget skall utgå från kyrkofonden och kostnaden
därför således gäldas på samma sätt som skall gälla beträffande kostnaderna
för prästlönerna.

Angående bidragets belopp synes detta i enlighet med vad i denna del föreslogs
i 1920 års sakkunnigförslag skäligen kunna bestämmas till en tredjedel
av skrivbiträdets avlöning. Församlingarna skola sålunda själva få vidkännas
de andra två tredjedelarna av kostnaden. Häri lärer i regel ligga en viss garanti
för att allmänna medel komma att tagas i anspråk till anställandet av skrivbiträden
allenast i fall, då sådant är av verkligt behov påkallat. Såsom ytterligare
garanti mot obehörig användning av sådana medel torde det böra bestämmas
visst belopp för varje tusental av folkmängden inom de församlingar,
pastorsexpeditionen omfattar, som bidraget från kyrkofonden icke får överstiga.
Med ledning av de uppgifter, som inhämtats rörande kostnaden för nu
anställda skrivbiträden inom vissa församlingar, föreslå de sakkunniga, att detta
belopp bestämmes till 25 kronor.

Såsom ovan nämnts, har i vissa församlingar klockaren ålagts skyldighet
att utan särskild ersättning i viss omfattning biträda med skrivgöromål å
pastorsexpeditionen. Då vid fastställandet av klockarens lön hänsyn måste
hava tagits till omfattningen av de klockaren åliggande göromål och sålunda
även till nämnda tjänstgöring, får givetvis församlingen, därest särskild kontant
avlöning av församlingen utgöres till klockaren, ändock vidkännas kostnaden
för denna tjänstgöring. Sådan tjänstgöringsskyldighet, varom nu är fråga,
torde i regel kunna förutsättas icke vara klockare ålagd annat än i sådana
fall, då särskild skrivhjälp å pastorsexpeditionen varit av verkligt behov påkallad.
Det synes fördenskull billigt och rättvist, att församling under enahanda
förutsättningar och begränsningar, som här ovan föreslagits i fråga örn
bidrag till särskilt anställda skrivbiträden, erhåller bidrag från kyrkofonden
till gäldandet av den del av klockarens kontanta avlöning, som kan motsvara
vederlaget för tjänstgöringen å pastorsexpeditionen. Samma torde förhållandet
vara, då i kyrkvaktmästares åligganden ingår att biträda med skrivgöromål å
sådan expedition. Då emellertid i sådana fall den faktiska kostnaden icke är
känd, utan beloppet av densamma måste efter skälighetsgrunder uppskattas,
samt då, särskilt vad klockares tjänstgöring å pastorsexpeditionen angår, densamma
i vissa fall icke torde vara av den beskaffenhet eller omfattning, att
särskilt bidrag torde vara påkallat, synes det böra ankomma på Kungl. Maj:t
att i varje särskilt fall avgöra, huruvida och med vilket belopp bidrag
skall utgå.

Däremot torde tillämpningen av de i övrigt föreslagna bestämmelserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

387

om bidrag från kyrkofonden till anställandet av skrivbiträden icke lämna,
rum för något bedömande ur skälighetssynpunkter, utan lärer prövningen av
de framställningar, som härutinnan komma att göras av församlingarna, enbart
bliva av formell natur. Denna prövning torde fördenskull böra ankomma på
domkapitlen (i Stockholms stad dess konsistorium).

1931 års sakkunniga hava icke biträtt förslaget örn bidrag ur kyrkofonden 1931 års
till avlönande av skrivbiträdena utan ansett, att det borde ankomma på pasto- sakkunni9araten
att, där så erfordras, avlöna sådana biträden.

För min del har jag icke den uppfattningen, att arbetet på pastorsexpeditionen Departeskulle
utgöra en betydelselös eller mindervärdig del av prästens uppgift. Tvärt- ment8cliefen
örn motsvarar det säkerligen både hans eget behov av omväxling i tjänstgöringen
och församlingens behov av ett försynt och väl kvalificerat handhavande av bokföringen
angående dess medlemmar.

Men givetvis omfattar arbetet på de större pastorsexpeditionerna ett flertal
enbart mekaniska uppgifter. Skrivbiträden böra därför finnas å dylika expeditioner.
Detta hava också pastoraten i allmänhet börjat behjärta. Det är att
förmoda att, då numera i alla större pastorat kyrkofullmäktige övertagit ansvaret
för medelsanvändningen, det ännu här och där obeaktade behovet av skrivbiträde
till pastorsexpeditionen skall snart bliva insett och avhjälpt.

Att ur kyrkofonden anslå medel till detta ändamål synes uteslutet, såväl ur
synpunkten av fondmedlens rättsliga art som särskilt emedan kyrkofonden enligt
det förslag, jag framlägger, kommer att tagas i anspråk i mycket högre
grad än tidigare. Jag hemställer, att förslaget örn bidrag ur kyrkofonden till avlönande
av skrivbiträdena icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Under
sådana förhållanden anser jag det icke lämpligt att föreslå någon lagstiftning
om skyldighet för pastorat eller församling att avlöna sådana biträden,
utan torde denna angelägenhet tillsvidare med förtroende få överlämnas till de
särskilda kyrkliga kommunernas eget avgörande.

Jag övergår härmed till frågan om utbrytande ur riksstaten av vissa an- Anslag till
slag, som för närvarande utgå därifrån såsom bidrag till avlönande av svenskt verh prästerskap

utomlands, samt överförande av dessa anslag å kyrkofonden. Jag samhet,
syftar härvid på pastorerna i de svenska församlingarna i Paris, Berlin, Köpenhamn
och Helsingfors, ävensom på de vid sjömansvården i utländska hamnstäder
anställda prästmännen.

Jag vill här först lämna en kort orientering över våra utlandsförsamlingar,
till vilka, förutom de nyssnämnda, även höra de svenska församlingarna i London
och Oslo.

Församlingen i Paris räknar sin tillvaro från 1626, då den svenska ambassadkyrkan
därstädes, för övrigt den första lutherska kyrkan i Paris, grundades.1
Kyrkan erhöll fastare organisation 1679, då där anställda präster, en svensk

1 Att en luthersk kyrka under rådande konfessionella förhållanden i Frankrike överhuvud
tilläts bör nog väsentligen tillskrivas det då för Sverige och dess intressen särskilt gynnsamma

I. Utlandsförsamlingarna.

Historiska

data.

Paris.

Sofiaförsam lingcn.

utrikespolitiska läget.

388

Kungl. May.ts proposition nr 187.

London.
Ulrika Eleonoraförsam1
ingen.

och en tysk, utarbetade en kyrkoordning, upplade ministerialböcker för antecknande
av förrättade dop och vigslar m. m. samt även i andra hänseenden införde
mera ordnade förhållanden. Verksamheten avbröts 1806, då efter fredsbrottet
mellan Gustav IV Adolf och Napoleon kyrkans dåvarande pastor lämnade
Paris, men återupptogs 1859, då en svensk legationspredikant förordnades
vid den svensk-norska beskickningen därstädes. 1877 bildades en svensk
församling och en egen kyrka uppfördes å en av staden Paris inköpt tomt vid
Boulevard Ornano. Medel härtill hade till en del insamlats genom kollektör i
Sverige men huvudsakligen erhållits genom av svenska kolonien i Paris —
kolonien uppgick då till omkring 2,000 personer -— på enskild väg gjorda insamlingar.
Kyrkan invigdes den 1 november 1878. I likhet med vad som förut
skett med tomten överläts kyrkobyggnaden med alla därtill hörande lokaler
den 16 april 1882 till svenska staten såsom dess egendom. Kyrkoordning för
församlingen fastställdes av Kungl. Maj:t den 23 juni 1882 (ändrad i vissa
delar 1902, 1907 och 1913). Efter det kyrkokomplexet i enlighet med Kungl.
Maj:ts beslut den 30 december 1905 försålts, inköptes 1908 en ny tomt vid
Rue Guyot, där av insamlade medel och med bidrag av statsmedel — 1910
års riksdag beviljade till kyrka och församlingshus m. m. 125,000 kronor —
ett nytt byggnadskomplex uppfördes, innehållande kyrka, föreläsningssal, läsrum,
asyl samt bostadslägenheter för pastor och lärarinna m. fl. Den nya kyrkan
invigdes den 16 april 1913. Pastor i församlingen är tillika sjömanspräst
i vissa nordfranska hamnar (Calais, Dunkerque).

Församlingen i London stiftades den 1 mars 1710. Privilegium att där bygga
kyrka och hålla gudstjänst enligt hemlandskyrkans bekännelse hade dock redan
1673 utverkats av dåvarande engelske konungen Karl II. Den första
svenska kyrkan uppfördes å en 1727 av insamlade medel förvärvad tomt Aud
Prince’s Square i östra London, i närheten av de äldsta dockorna, och invigdes
den 29 september 1728.1 Tomten utökades 1764 genom förvärv av vissa
till densamma gränsande områden. Sedan sjöfarten dragit sig längre nedåt
Themsen och de fast boende svenskarna sökt sig bostäder i andra stadsdelar,
varigenom kyrkans läge blivit mindre lämpligt, förvärvades på grund av
kyrkostämmans beslut den 1 december 1907 en tomt vid Harcourt street,
Marylebone Road W., där en ny kyrka jämte föreläsningssal, pastorsbostad,
skolrum, läsrum och bibliotek m. m. uppfördes. 1908 års riksdag beviljade till
församlingshus ett bidrag av 100,000 kronor och 1913 erhöll församlingen avstatsmedel
ett räntefritt lån å 60,000 kronor till gäldande av sin skuld för
den nya kyrkobyggnaden.1 2 Kyrkan invigdes den 26 februari 1911. Den första

1 Läget hade, såsom angives i församlingens skrivelse till ärkebiskopen lbh 1771, valts i syfte
att kunna med verksamheten nå även de svenska sjBmän, som besökte hamnen.

2 En stor del av det äldre kyrkonmrådet användes ända till 1856 såsom begravningsplats, en
omständighet, som jämte viss osäkerhet i besittningsförhållandena till en början utgjort hinder
för områdets försäljning. Sedan emellertid besittningsförhållandena 1894 ordnats samt numera
samtliga gravar flyttats, har området kunnat säljas och även försålts, nämligen till Londons
stad. Köpeskillingen har använts till återbetalning av det för kyrkobyggnaden erhållna statslånet.

389

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

kyrkoordningen för församlingen är dagtecknad den 30 november 1778, den
senaste fastställdes av Kungl. Maj:t den 3 november 1911.

Efter en till ärkebiskopen ställd petition av ett antal svenskar i Berlin, dag- -^torhfctecknad
den 2 april 1901, sände svenska kyrkans missionsstyrelse dit en svensk församlingen,
prästman. Denne var under de första åren tillika sjömanspräst i Stettin. En
svensk församling i Berlin bildades den 7 juni 1903. Kyrkoordning för församlingen
fastställdes av Kungl. Majit den 10 februari 1905 (ändrad i vissa
delar 1907 och 1910). Efter att för gudstjänster och därmed sammanhängande
annan verksamhet hava nödgats anlita den ena eller andra främmande kyrkolokalen,
förvärvades 1920 förmedelst insamlade medel en fastighet vid Landhausstrasse
33—34, som sedermera ombyggts till församlingshus, inrymmande kyrka,
läsrum, skolsal, bibliotek, expeditionslokaler, pastorsbostad m. m. (Församlingens
framställningar 1913 och 1921 örn bidrag av statsmedel till församlingshuset
föranledde ingen åtgärd.) Kyrkan invigdes den 18 juni 1922.

Sedan under några år svensk gudstjänst anordnats av tillfälliga krafter fran Köpenhamn.
Sverige i än den ena än den andra kyrkan i Köpenhamn, erhöll missionssty- församlingen.
reisen genom nådigt brev den 5 november 1900 bemyndigande att från 1901
års ingång förordna en svensk prästman med uppgift att bereda i Köpenhamn
vistande landsmän religiös och sedlig omvårdnad. Den första egna lokalen förhyrdes
1902 i en fastighet vid Rysenstensgade. Den 28 januari 1903 bildades
den svenska kyrkoföreningen med uppgift att arbeta för sammanslutning pa
kyrklig grund av i Köpenhamn boende svenskar. Omkring denna förening
grupperade sig andra föreningar och verksamhetsgrenar för tillgodoseende av
sociala och kulturella behov bland landsmännen. Kyrkoföreningen ombildades
genom beslut den 6 och den 24 november 1912 till svenska Gustafsförsamlingen.
Kyrkoordning för församlingen hade redan dessförinnan, nämligen den 3
november 1911 (ändrad 1912) fastställts av Kungl. Majit. Sedan den danska
regeringen åt kyrkoföreningen anvisat ett större tomtområde i närheten av
Östbanestationen på den s. k. Grönlands bastion,1 lades där den 4 juni 1908
grundstenen till en egen kyrka. Den invigdes den 1 juni 1911. 1909 års riksdag
beviljade till kyrka och församlingshus m. m. ett bidrag av 80,000 kronor.
Övriga medel hade insamlats. Byggnadskomplexet innehåller, förutom
kyrkan, salar för föreläsningar och samkväm, läsrum för sjömän, poliklinik,
sjukrum, diverse bostäder, däribland pastorsbostad, och expeditionslokaler.

Efter flera års förhandlingar förordnade missionsstyrelsen en svensk präst- Oslo.
man att från den 1 september 1911 utöva kyrklig verksamhet bland svenskar
i Oslo med omnejd och angränsande hamnar. Denne anknöt sitt arbete till den
religiösa, sociala och kulturella verksamhet, som förut utövats av skilda sammanslutningar
bland landsmännen i Oslo. Även här bildades en kyrkoförening,
enligt uppgift 1912, med ändamål att inom den stora svenska kolonien börja

'' Tinder Karl X Gustafs försök i februari 1G59 att genom stormning intaga Köpenhamn stod
på denna plats strid mellan svenskar och danskar.

390

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ett församlingsarbete enligt svenska kyrkans ordning. Medel insamlades för
ett kyrkobygge och 1917 års riksdag beviljade till kyrka och församlingshus
ett bidrag av 125,000 kronor. Stadsfullmäktige i Oslo uppläto en tomt å Ham■»
u . mersborg, där kyrkan uppfördes. Den invigdes den 20 december 1925. Kyrkoordning
för en svensk församling fastställdes av Kungl. Maj:t den 13 november
1925. Församlingen konstituerades den 4 oktober 1931.

Helsingfors. Efter framställning till missionsstyrelsen frän representanter för olika svenOlaus-Petri-
ska föreningar i Helsingfors förordnades en svensk prästman från och med
den 1 oktober 1919 att vara pastor därstädes, med uppgift tillika att utöva
kyrklig verksamhet bland svenska sjömän i Helsingfors hamn och på andra
platser. Liksom skett i Köpenhamn, Oslo och Berlin, bildades även här en
kyrkoförening, nämligen den 17 november 1919, med syfte att åstadkomma
sammanslutning av i Finland boende svenskar och att för detta ändamål understödja
svenska kyrkans arbete i Helsingfors samt att tillika arbeta för bildandet
av en rikssvensk församling med egen kyrka. Den 17 maj 1920 konstituerades
en rikssvensk församling. Kyrkoordning för densamma fastställdes
av Kungl. Maj:t den 19 maj 1922 och stadfästes av finska statsrådet den 19
oktober samma år. Den 13 februari 1924 uppläto stadsfullmäktige i Helsingfors
kostnadsfritt en tomt i stadsdelen Tölö för en rikssvensk kyrka. Medel till
kyrkobyggnaden, som ännu icke fullbordats, hava insamlats och 1930 års riksdag
beviljade till kyrka med samlingslokaler m. m. ett bidrag av 75,000 kronor.
Församlin- Såsom jag i det föregående nämnt har Kungl. Maj:! för en var av ifrågagani#ation.
a varan(^e sex församlingar fastställt en kyrkoordning. Kyrkoordningarna äro i
det stora hela överensstämmande med varandra och dess stadganden äro i väsentliga
delar hämtade från vad som gäller beträffande församlingarna i Sverige.
De hava i likhet med hemlandets församlingar kyrkostämma, kyrkoråd,
kyrkovärdar och andra organ, som handhava församlingarnas religiösa och övriga
uppgifter. Anslutningen till dem är dock frivillig. Församlingen utgöres
av svenskar, vilka tillhöra svenska kyrkan, eller beträffande vissa församlingar
även annat evangeliskt kyrkosamfund och hos pastor anmält sin önskan att inträda
i församlingen. Dessa församlingsmedlemmar äro dels sådana, som, efter
att ifrån sin förra hemort hava uttagit vederbörligt flyttningsbetyg, blivit i vanlig
ordning kyrkobokförda i församlingen, dels ock sådana, som, ehuru de fortfarande
äro kyrkobokförda i Sverige, för en längre eller kortare tid uppehålla sig i vederbörande
land och därunder vilja, såvitt ske kan, komma i åtnjutande av de förmåner,
som den svenska kyrkliga verksamheten erbjuder. Eättighet att deltaga
i kyrkostämmas överläggningar och beslut tillkommer envar av församlingens
till myndig ålder komna medlemmar, som sedan viss tid varit inskriven
i församlingen och erlagt förfallna årsavgifter till densamma. Församlingarna
höra alla under domkapitlet i Uppsala.

Pastor i församlingarna har att i sin egenskap av präst i den svenska evangeliskt-lutherska
kyrkans tjänst i tillämpliga delar ställa sig till efterrättelse

391

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

vad Sveriges kyrkolag och författningar bjuda och är enligt kyrkoordningarna
med avseende å skyldigheter och rättigheter i allmänhet likställd med svenska
kyrkans övriga kyrkoherdar. Pastor lyder i sin ämbetsutövning under, ärkebiskopen
och domkapitlet i Uppsala. Är pastorsbefattning ledig, sökes densamma
hos Kungl. Maj :t, som, efter det ärkebiskopen och församlingen blivit
hörda, till pastor utnämner en bland de sökande, för vilken fullmakt utfardas.
Ärkebiskopen förordnar vid vakans vikarie.

I processuellt hänseende — underställning av beslut, besvär m. m. gäller
den allmänna regeln att för de fall, där kyrkoordningen ej^ lämnar föreskrifter,
vad i svensk lag är stadgat, i tillämpliga delar och såvitt ske kan,
skall tagas till rättesnöre och gälla, intill dess nödiga bestämmelser varda av
Kungl. Majit i särskilda frågor och efter vederbörandes framställning givna
eller ock såsom tillägg till kyrkoordningen till församlingens efterlevnad föreskrivna.
Beslut, som böra underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse,
insändas av Kungl. Majrts minister till Kungl. Majit. Besvär över kyrkostämmas
eller kyrkoråds beslut ställas till domkapitlet i Uppsala och insändas av
beskickningen till nämnda domkapitel. Ministern har visst överinseende över
församlingens handhavande av sina angelägenheter. Över ministerns och domkapitlets
beslut må klagan föras hos Kungl. Maj :t.

Prästerna hava rätt till prästerlig tjänstårsberäkning och äga efter viss tids
tjänstgöring s. k. extra ansökningsrätt. De äro delägare i prästerskapets änkeoch
pupillkassa. I sin ämbetsutövning äro de berättigade att med laga verkan
utföra alla slags vanliga kyrkliga förrättningar såsom dop, vigsel och begravning.
De hava vanlig kyrkobokföring.

Prästerskapets änke- och pupillkassa har genom vissa Kungl. Maj:ts beslut
(se kungl, breven den 12 juli 1889 och den 31 december 1902) tillerkänts befogenhet
att vid vissa ledigheter uppbära inkomst av befattningar.

Såsom regel torde även beträffande utlandsförsamlingarna gälla att de skola. Avlöning
själva avlöna sin pastor och i övrigt bestrida kostnaderna för sin verksamhet.

Emellertid har denna regel icke kunnat i allo löljas. Förhållandena hos dessa
församlingar äro nämligen sådana — frivillig anslutning, många mindre bemedlade
medlemmar o. s. v. — att församlingarna trots anmärkningsvärt stor
offervillighet icke mäktat uppbringa för ändamålet erforderliga medel. Nödiga
bidrag hava därför måst anskaffas från annat håll, och de svenska statsmakterna,
som behjärtat den stora betydelse församlingarna hava för våra
landsmän i utlandet, hava under en lång följd av år bidragit till att uppehålla
verksamheten. I det föregående har jag nämnt de summor, varmed riksdagen bidragit
till byggande av egna kyrkor och församlingshus, och erinrar nu även
om att kollektör i hemlandets kyrkor tid efter annan upptagits för att understödja
församlingarnas verksamhet. I det följande vill jag giva en kort överblick
över de bidrag av statsmedel, som gått till församlingarna för avlönande
av deras prästerskap.

Från och med 1879 har i riksstaten varit upptaget anslag till understöd åt Pari»

London

392 Kungl. Maj :ts proposition nr 187.

svenska kyrkan i Paris. Anslaget,1 som till en början utgjorde 1,800 kronor,
höjdes från och med 1887 till 2,950 kronor. Härjämte utgick under åren 1893——

1913 jämlikt riksdagens medgivande av de under utrikesdepartementets förvaltning
stående s. k. Peramedlen2 årligen visst belopp till avlöningsförbättring
at pastor i församlingen, nämligen till och med 1899 864 kronor och därefter
ett mot 1,625 francs svarande belopp av 1,169 kronor. Från och med

1914 indrogs sistnämnda belopp och anslaget å riksstaten till svenska kyrkan
i Paris höjdes i stället med motsvarande summa till 4,119 kronor. Detta anslag
utgick till och med 1927. Vid regleringen för budgetåret 1928—1929 av
utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel uppfördes i riksstaten ett nytt
anslag med titel: pastor i svenska Sofiaförsamlingen i Paris, och anslaget höjdes
samtidigt till 6,000 kronor. Detta anslag har sedermera oförändrat utgått.
Pastor i församlingen, som tillika är sjömanspräst i de nordfranska hamnarna
Calais och Dunkerque, och härför av statsmedel genom svenska kyrkans
missionsstyrelse uppbär ett årligt belopp av 1,500 kronor, förut 2,500 kronor,
åtnjuter å löneförmånerna dyrtidstillägg enligt för statens befattningshavare
gällande grunder. Pastor har fri bostad jämte lyse och värme, vartill torde
komma visst kontant tillskott av församlingen.

Församlingen i London intager i förevarande hänseende en särställning i
förhållande till övriga utlandsförsamlingar, i det att densamma för sitt underhåll
erhållit en skatteförläning i form av rätt att uppbära vissa skeppsavgifter.
Genom en kungl, kungörelse av år 17163 bestämdes, att av alla svenska

Se bl. a. 1928 VIII h. t. p. 43 och 1913 VIII h. t. p. 43. Anslaget har tidigare varit anvisat
till underhåll av svenska kyrkan i London men överflyttades från och med 1879, di kyrkan
i London ansågs hava tillräcklig inkomst av tonnageavgifter — angående dessa, se nedan
under London — till understöd för den svenska kyrka, som med tillhörande skolor för svenska
barn väntades bli fullbordad under loppet av 1878 och som för sitt bestånd och gudstjänstens
upprätthållande icke Lande havn att påräkna några fördelar, liknande dem, som kyrkan i London
en längre tid åtnjutit (se 1878 prop. 1 bil. 2 c).

a Angående Peramedlen se K. prop. 29/o 1863, II K. prat. 1S67 s. 231. Motion II K. 1868 nr
141, K. prop. Is/i 1892. Ar 1757 inköptes för medel, som genom stamböcker, kollektör och eljest
insamlats i Sverige, Tyskland, Finland m. fl. länder (intet statsbidrag), en fastighet i Konstantinopel
i stadsdelen Pera för att där uppföra en luthersk kyrka. (I en handels- och sjöfartstraktat
mellan Sverige och Turkiet 10/i 1737, Art. 16, hade svenskarna tillförsäkrats religionsfrihet i
Turkiet). Å fastigheten uppfördes ett kapell, som ännu finnes. I samband med fastighetens anskaffande
anmäldes av dåvarande svenska ministern i Konstantinopel att det >i anseende till
turkarnas fanatism och den dåvarande stränga regimen i Turkiet ej gått an att angiva huset
såsom kyrkans egendom eller där anordna en mera lysande kyrk oinrättning» (kapellet ligger ej
vid gatan). A fastigheten inreddes även bostad för beskickningen. Beskickningshuset nedbrann
1818. På tomten uppfördes ett nytt beskickningshns, varjämte i egendomens gräns mot Porsgatan
inrättades bodlägenheter för uthyrning. Sedan ett för nybyggnaden erhållet lån blivit genom
influtna hyror till fullo betalt, anmäldes vid reglering av statsverkets utgifter för 1887, att särskilt
statsanslag för underhåll av fastigheten kumle för framtiden undvaras. 1890 uppnåddes
överskott i räkenskaperna. Q-2/o 1892 lörordnade Kungl. Majit att för överskottsmedlen skulle
bildas en fond under benämningen »Medel, inflntna från kronans fastighet i Konstantinopel,
till framtida disposition». Fonden skulle förvaltas av utrikesdepartementet. Av densamma ha
60,000 kronor år 1900 tagits i anspråk för ett nytt beskickningshns i Paris. I övrigt har vad
som ursprungligen synes hava givits för en rent kyrklig angelägenhet uteslutande — bortsett
bl. a. från bidraget till pastor i Paris — kommit vårt lands utrikesrepresentation till godo.
Fastigheten anses f. n. hava ett byggnadsvärde av 400,000 kronor. Bruttoavkastningen beräknas
till omkring 20,000 kronor, nettot — efter avdrag av underhållskostnader, skatter m. m. — till
mellan 7,000 och 8,000 kronor årligen. Den i det föregående omnämnda s. k. Perafonden har nnmerå
avvecklats. Svenska präster hava endast i ringa utsträckning varit verksamma i Konstantinopel.

3 Församlingens första präst uppgives hava besökt Karl XII i Stralsund 1715 för att förhandla
örn uppförande av en svensk kyrka i London.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

393

handelsfartyg, som ankomme till London, skulle till den svenska kyrkans underhåll
därstädes erläggas 3 pence för läst. Med bibehållande av denna avgift
förordnades genom kungl, kungörelsen av den 4 maj 1814, att av svenska
handelsfartyg, som anlände till någon annan hamn i Storbritannien, skulle erläggas
2 pence för läst.

Sedan kyrkan efter föreningen med Norge börjat anlitas även av norska
sjömän, vilka sökte hjälp av kyrkans medel, erhöll kyrkan från den 20 juli
1824 ett årligt bidrag av norska staten av £ 100,1 och sedan år 1845 har kyrkan
därjämte erhållit ett årligt bidrag av Finland å £ 100.2 Även från Sverige
lämnades tidigare bidrag, nämligen dels i form av anslag å ministerstaten under
benämning av legationspredikantens lön £ 220 årligen, dels ock ett annat bidrag
å £ 100. Sistnämnda bidrag överflyttades, såsom förut nämnt, från och
med 1879 till Paris för underhåll av svenska kyrkan därstädes. Legationspredikantslönen
indrogs från och med 1875, dock att pastor i den svenska församlingen,
som fortfarande benämnes legationspredikant, från utrikesdepartementet
erhöll £ 60 årligen, som utgick av de till departementets extra utgifter
anvisade medel. Detta bidrag upphörde från och med den 1 januari 1902.

Efter jämkningar genom kungl, kungörelserna den 26 oktober 1871 och den
5 mars 1875 utgå skeppsavgifterna för närvarande enligt kungl, kungörelsen
den 16 mars 1877 sålunda, att till kyrkan i London erlägges av svenska handelsfartyg,
som ankomma till London, 0.6 penny för ton och av dylika fartyg,
som ankomma till någon annan hamn i Storbritannien, 0.3 penny för ton.
Skepps- eller tonnageavgift erlägges allenast en gång för varje år och endast
av fartyg, som lossar eller lastar. För fartyg, som först anlöper annan hamn
än London och där erlagt den lägre avgiften, erlägges, om detsamma under
samma år sedermera anlöper London, mellanskillnaden i avgift. Tonnageavgifterna
inbringade ex. under 1913—1915 15,000 kronor örn året, sjönko 1917 och
1918 till respektive 5,000 och 8,000 kronor, men stego därefter åter. De uppgingo
1929 till c:a 20,574 kronor och 1930 till c:a 19,404 kronor. Tar man
del av församlingens stat ex. för 1925, då tonnageavgifterna uppgingo till

17,000 kronor, finner man att dessa avgifter då utgjorde c:a 60 % av församlingens
samlade inkomstbelopp. Deras betydelse för församlingens ekonomi
blir ännu större örn man tar i betraktande att andra inkomsttitlar äro ovissa
till sina belopp. Församlingsavgifter och frivilliga gåvor uppgingo sålunda för
1929 till 2,934 kronor för att 1930 sjunka till 1,764 kronor. Pastor i församlingen,
som har fri bostad, uppbar 1930 i grundlön £ 460 eller efter en kurs
av 18 kronor för pund 8,280 kronor, i dyrtidstillägg £ 200 eller 3,600 kronor,
sammanlagt 11,880 kronor, vartill för hans personliga del kom ett ålderstillägg
å £ 15 eller 270 kronor.

Till pastor i Berlin har beviljats anslag å riksstaten sedan 1908 med 6,000
kronor årligen.3 Anslaget upptogs såsom ordinarie första gången i 1924—1925

1 I)ot norska bidraget upphörde nied utgängen av 1898.

! Av detta bidrag nvstitr församlingen viss del till finska sjömansmissionen i London.

* Pastor där var under de första åren sjömanspräst i Stettin.

Berlin.

Köpenhamn.

Oslo.

Helsingfors.

Departementschefen.

394 Kungl. Marits proposition nr 187.

års riksstat. Därtill kommer dyrtidstillägg. Pastor Ilar fri bostad av församlingen.

Pastor i Köpenhamn1 har av anslaget till sjömanspräster under ett vart av
åren 1901—1916 uppburit 4,000 kronor och för 1917 5,000 kronor. Ordinarie
anslag till honom upptogs första gången i 1918 års riksstat med 6,000 kronor,
vartill kommer dyrtidstillägg. Detta anslag har sedermera utgått oförändrat.
Pastor har fri bostad av församlingen.

Till pastor i Oslo1 2 har sedan 1913 utgått lön från anslaget till sjömanspräst
ter, först med 4,500 kronor för år, sedermera med 5,000 kronor. Därtill kommer
dyrtidstillägg. Detta belopp utgår för närvarande. Pastor har fri bostad
av kyrkoföreningen.

Till pastor i svenska församlingen i Helsingfors har från och med budgetåret
1924—1925 å riksstaten anvisats ett anslag av 6,000 kronor årligen. Det
upptogs såsom ordinarie från och med budgetåret 1931—1932. Å beloppet
utgår dyrtidstillägg.

År 1924, då fråga var att av riksdagen äska anslag till avlöning åt pastorn
i en viss utlandsförsamling anförde dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
bland annat följande:3

»Det arbete, som utföres av de svenska utlandsförsamlingarna och deras präster,
måste tillmätas stor betydelse. Först ur religiös synpunkt, då våra landsmän
i utlandet därigenom få tillfälle till gudstjänst på modersmålet och kunna
få erforderliga kyrkliga förrättningar utförda enligt svenska kyrkans ritual.
En förmån av viss betydelse är även möjligheten för i utlandet vistande svenskar
att bliva kyrkobokförda i utlandsförsamlingarna. Därtill kommer, att
genom dessa församlingar en omfattande hjälpverksamhet bedrives bland fattiga
och sjuka landsmän. En mångfald olika grenar av social verksamhet hava koncentrerat
sig kring församlingsprästen och därigenom erhållit större effektivitet
än när enskilda föreningar tagit hand därom. Genom anordnande av föredrag,
församlingsaftnar och andra nationella samkväm har sammanhållningen
mellan landsmännen i utlandskolonierna främjats. Överhuvud hava församlingarna
blivit centra för det nationella arbetet bland utlandssvenskarna. Förbindelsen
med hemlandet hålles på så sätt uppe, och verksamheten bidrager
mäktigt till att en mängd utflyttade landsmän fortfarande känner sig såsom
svenskar och förbliva detta.»

I vad sålunda yttrats örn utlandsförsamlingarnas stora betydelse i religiöst,
socialt, nationellt och kulturellt hänseende för våra landsmän i utlandet kan
jag till alla delar instämma.

Av den redogörelse för församlingarnas tillblivelse, som jag i det föregående
lämnat, framgår, hurusom de vuxit fram till sin nuvarande gestaltning på

1 Pastor där var till en början sjömanspräst.

2 Pastor där uppbär fortfarande avlöning av anslaget till sjömanspräster.

s Se 1924 VIII h. t. p. 32: Olans-Petriförsamlingen i Helsingfors.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1.87.. 395

grund av stor offervillighet såväl från kyrkligt intresserade kretsar i hemlandet
som ock i synnerhet hos landsmän, som varit bosatta i de städer, där församlingarna
nu finnas. Församlingarnas inre organisation är i huvudsak densamma
som hos församlingarna i hemlandet — dock med vissa av förhållandena
påkallade avvikelser — och i yttre hänseende hava utlandsförsamlingarna
inordnats under en gemensam kyrklig myndighet i Sverige, domkapitlet
i Uppsala. Fastän församlingarna sålunda tillhöra den svenska kyrkan, föreligger
likväl en viss skiljaktighet, i det att bidrag till avlönande av församlingarnas
prästerskap anvisas å riksstaten eller ock, såsom i London, utgå i form
av skatteförläning. Jag anser tiden nu vara inne att även i detta hänseende
åstadkomma rättelse. Alldenstund prästlöneväsendet är att betrakta som en
församlingens eller kyrkans angelägenhet, torde det enligt min mening icke
böra ifrågakomma att, såsom hittills, för avlönande av visst prästerskap å budgeten
uppförda statsmedel tagas i anspråk. Såsom jag angivit, äro de svenska
församlingarna utomlands en form för den svenska kyrkans verksamhet. Jag
finner det därför vara en följdriktig utveckling, att bidragen till utlandsförsamlingarnas
prästlönekostnader finansieras av samma medel, som stå till buds för
avlönande av det icke territoriella prästerskapet i hemlandet, nämligen av den
allmänna kyrkoavgiften, och detta så mycket mera, som det måste anses vara
en gemensam uppgift för hemlandet att i förevarande hänseende understödja
de i utlandet befintliga svenska församlingarna. Frånsett det enligt min
mening principiellt riktiga i detta tillvägagångssätt, vill jag erinra örn, att en
ej oväsentlig lättnad härigenom beredes i statsregleringen. Varder sålunda en
dylik omläggning genomförd, torde bestämmandet av de särskilda beloppen ej
längre behöva i varje fall hänskjutas till Kungl. Majit och riksdag, utan
torde, såsom fallet är beträffande det icke territoriella prästerskapet i hemlandet,
t. ex. stifts- och kontraktsadjunkter, kunna avgöras av Kungl. Majit, som
givetvis lärer i varje fall bedöma beloppen såväl med hänsyn till den motsvarighet,
som liknande prästmäns avlöningsförhållanden i hemlandet kunna erbjuda,
som ock till de särskilda förhållanden, som kunna vara till finnandes å de särskilda
orterna utomlands.

Jag har i det föregående nämnt, att församlingen i London för sitt underhåll
har fått till sitt förfogande vissa skepps- eller tonnageavgifter av svenska
handelsfartyg, som anlöpa hamn i Storbritannien. Denna rätt till skatteuppbörd
av sjöfarten härleder sig, såsom förut anförts, från 1716 och grundar
sig på ett av Kungl. Majit därtill genom särskild författning meddelat tillstånd.
Den motiverades med det intresse och den nytta den svenska sjöfarten,
enkannerligen de svenska sjömännen, hade av den svenska församlingens verksamhet
i England. Den första svenska kyrkans läge vid de äldsta dockorna i
London betingades bland annat av hänsyn till sjömansvården. Sedan kyrkan
flyttats till annan plats i staden, som för sjömansvården kan synas mindre
gynnsam, har dock församlingens intresse för denna gren av kyrklig verksam -

London

396

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

Parit, Berlin,
Köpenhamn,
Helsingfors.

het ingalunda upphört. Den närmaste vården av de svenska sjömännen i England
har visserligen övertagits av andra organisationer, svenska kyrkans missionsstyrelse
och evangeliska fosterlandsstiftelsen, men den svenska församlingen
i London har av sina inkomster, däribland skeppsavgifterna, bidragit
till uppförande av bl. a. den svenska sjömanskyrkan i London och har även
lämnat samt lämnar fortfarande hjälp till verksamheten såväl vid denna kyrka
som till sjömansvården å andra orter i England. Det förekommer att församlingen
till sjömanskyrkorna i andra hamnar, såsom West Hartlepool, Grimsby,
Liverpool, restituerar därifrån inflytande skeppsavgifter.

Det har vid flera tillfällen ifrågasatts att avskaffa skeppsavgifterna. Eörslag
härom framställdes av en av Kungl. Maj:t den 1 juli 1898 tillsatt kommitté
för behandling av vissa, sjöfartsnäringen och den utrikes handeln rörande frågor.
Kommittén, som avgav utlåtande den 15 maj 1900, ansåg, att svenska
kyrkan i London borde av statsmedel erhålla skälig ersättning för de inkomster,
som genom skeppsavgifternas upphörande bomme att frångå densamma, och
föreslog med hänsyn till kyrkans dåvarande ekonomiska ställning ersättningen
till 6,000 kronor årligen att utgå tillsvidare, så länge verksamheten
där var i behov av understöd.1 Till detta förslag anslöt sig kommerskollegium
i utlåtanden den 7 november 1904 och den 4 mars 1909. Domkapitlet i Uppsala
hävdade i utlåtande den 23 oktober 1912 den meningen att vederlaget för
fartygsavgiftema borde, utan reduktion, bestämmas till det belopp, vartill de
under de senare åren i medeltal uppgått och i riksstaten uppföras såsom ordinarie
anslag.2 Kommitténs förslag föranledde icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Den 23 mars 1927 avgåvo vissa av kommerskollegium med Kungl. Maj:ts
tillstånd tillkallade sakkunniga ett betänkande angående sjöfartsavgifter,3 i
vilket de sakkunniga såsom sin mening uttalade, att den omständigheten, att
avgifterna ägde karaktären av skatteförläning — en understödsform, som torde
vara alldeles oförenlig med nutida uppfattning -— gjorde det särskilt motiverat,
att avgifterna bleve avskaffade. De föreslogo att, i den mån fortsatt understöd
av allmänna medel ansåges böra beredas svenska kyrkan i London, anslag härför
i vanlig ordning borde uppföras i riksstaten. Ej heller detta förslag har hittills
föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Då frågan örn skeppsavgifternas bibehållande eller avskaffande lärer i annat
sammanhang bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning, saknar jag anledning
att nu ingå på densamma, och håller jag före, att i avvaktan på frågans lösning,
det nuvarande sättet för avlöning av pastorn vid den svenska församlingen i
London tills vidare bör bibehållas.

Beträffande de svenska församlingarna i Paris, Berlin, Köpenhamn och Helsingfors
är det betydligt enklare att i det avseende, varom nu är fråga, fas 1

Skeppsavgifterna uppgingo under åren 1896—1898 i medeltal till omkring 9,000 kronor,
under åren 1902—1911 till omkring 11,800 kronor.

1 Skeppsavgifterna hava med undantag för åren 1917, 1918 och 1921 varit i stigande. De uppgingo,
såsom förut nämnts, 1929 till c:a 20,574 kronor och 1930 till c:a 19,404 kronor.

3 Statens offentliga utredningar (handelsdep.) 1927: 7.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 397

lare sammanknyta dem med kyrkan i hemlandet. Efter noggrann prövning
från statsmakternas sida av dessa församlingars behov av bidrag till sina prästlönekostnader
har år efter år i riksstaten uppförts anslag härtill å 6,000 kronor
för en var församling. Anslagen äro upptagna såsom ordinarie. Att bidragen
även framdeles äro behövliga torde vara ställt utom tvivel. Jag föreslår att
anslagen från riksstaten överflyttas till kyrkofondens stat. Överflyttningen bör
lämpligen ske från och med budgetåret 1933/1934. Jag förutsätter härvid, att
såsom hittills skett även dyrtidstillägg skall utgå och att härför erforderligt
belopp likaledes upptages å kyrkofondens stat.

Vad angår den svenska församlingen i Oslo finnes i riksstaten icke upplört
något anslag till densamma. Däremot utgår å riksstaten under titeln: »religiös
och social verksamhet bland svenskar i vissa utländska hamnstäder» ett extra
anslag till en svensk sjömanspräst i Oslo å 5,000 kronor, vartill även anvisats
dyrtidstillägg.

I det föregående har jag nämnt, att den svenska församlingen i Oslo bildats
den 4 oktober 1931, medan kyrkoordning för densamma fastställts redan den
13 november 1925.

T de övriga utlandsförsamlingarna, där kyrkoföreningar bildats i syfte att
förbereda församlingsbildningen, hava dessa föreningar, sedan församlingarna
konstituerats, uppgått i de sistnämnda. Så har icke skett i Oslo. Där finnes
fortfarande en kyrkoförening och en församling vid sidan örn varandra.

Kyrkoföreningen i Oslo anhöll på sin tid i en den 29 augusti 1925 dagtecknad
framställning —• efter att hava erinrat att densamma förut anhållit
om tillstånd att bilda en svensk församling och örn stadfästelse av ett förslag
till kyrkoordning för densamma — att Kungl. Majit täcktes vidtaga åtgärder
för fastställande av lön för pastor i den blivande församlingen. I framställningen
anfördes, att den svenska pastorn i Oslo i egenskap av sjömanspräst därstädes
av svenska staten uppbar en årlig lön av 5,000 kronor samt att den
dåvarande innehavaren av befattningen av svenska kyrkans missionsstyrelse
garanterats en årlig lön av 6,000 kronor och för den skull såsom tillskott till
den av staten tillerkända lönen erhållit ett årligt bidrag av 1,000 kronor, varefter
kyrkoföreningen förklarade sig anse, att ett fastställande av lönen till

6,000 kronor syntes under förhandenvarande tidsförhållanden väl motiverat.

I yttrande över framställningen, dagtecknat i september 1925, anförde
missionsstyrelsen — jämte det styrelsen förordade bifall till densamma — att
styrelsen för sin del icke såge sig i stånd att för framtiden binda 1,000 kronor
för svenska församlingens i Oslo räkning.

Statskontoret yttrade i utlåtande den 1 oktober 1925 följande:

Såvitt statskontoret har sig bekant, har Kungl. Majit ännu icke meddelat
beslut angående den i nu förevarande framställning omförmälda ansökningen
om tillstånd att få bilda en svensk statskyrkoförsamling i Oslo. Därest
sådant tillstånd lämnas, synes intet vara att erinra mot att lönen för pastor
i församlingen fastställes till det av svenska kyrkoföreningen därstädes

Oslo.

398

Kungl. Majlis proposition nr ]87.

föreslagna beloppet av 6,000 kronor. Av framställningen att döma synes föreningen
utgå från att denna avlöning skall bestridas av statsmedel och torde
hämta stöd för denna uppfattning av den omständigheten, att för närvarande
statsverket bidrager med ett belopp av 5,000 kronor årligen till avlöning
åt en svensk sjömanspräst i Oslo, vilken enligt den föreslagna kyrkoordningen
är avsedd skola bestrida pastorstjänsten i församlingen, intill dess densamma
blivit med ordinarie innehavare besatt.

I detta avseende bör emellertid märkas, att i en svensk statskyrkoförsamling
det normalt åligger församlingen att avlöna sitt prästerskap och att,
när det gäller en utlandsförsamling, statsverket väl i vissa fall helt eller
delvis övertagit avlöningen, men att detta skett först efter det att genom
ingående utredningar ådagalagts, att församlingen icke mäktat bestrida avlöningen.
Så var senast fallet beträffande svenska Olaus Petriförsamlingen
i Helsingfors. I den nu förevarande framställningen finnes ingen som helst
utredning angående den blivande församlingens ekonomiska ställning, och av vad
som kan inhämtas av de i sådant avseende lämnade, ytterst knapphändiga uppgifterna
i ansökningen örn tillstånd till församlingsbildandet synes närmast
framgå, att församlingen bör kunna själv avlöna sin pastor. Visserligen lärer
man icke böra framdeles räkna med något bidrag från svenska kyrkans missionsstyrelse,
då det — oavsett att nämnda styrelse förklarat sig ur stånd att
för framtiden binda det nuvarande lönebidraget, 1,000 kronor årligen, för församlingens
räkning — icke kan anses lämpligt, att avlöningen till pastor i en
statskyrkoförsamling göres beroende av bidrag från en enskild sammanslutning,
men det vill dock synas, som om den i handlingarne omförmälda underhålls-
och driftsfonden å cirka 200,000 norska kronor borde göra det möjligt
för församlingen att utan utdebitering av alltför tyngande medlemsavgifter bestrida
ifrågavarande utgift.

I avbidan på närmare utredning härutinnan och med hänsyn till att, örn
församlingsbildningen icke komme till stånd, det allt framgent torde finnas
behövligt att hava en med statsbidrag avlönad svensk sjömanspräst anställd
i Oslo, vill statskontoret emellertid icke motsätta sig, att sistnämnda statsbidrag
tillsvidare disponeras för avlöning åt pastor i den svenska församlingen.
I så fall torde i riksstaten böra uppföras ett särskilt extra anslag till
nämnda ändamål å 5,000 kronor och anslaget till sjömanspräster minskas med
samma belopp. Att för ersättande av bidraget från missionsstyrelsen bevilja
ytterligare 1,000 kronor och sålunda bestämma det förstnämnda extra anslaget
till 6,000 kronor, kan statskontoret för närvarande icke tillstyrka.

Framställningen föranledde ingen Kungl. Maj:ts åtgärd. Dock fastställde
Kungl. Majit genom resolution den 13 november 1925 kyrkoordning för den
svenska församlingen.

Kyrkoföreningen förnyade i ansökning den 8 december 1926 sin föregående
hemställan. Densamma föranledde ingen åtgärd.

Sedan församlingen den 4 oktober 1931 konstituerats, har dess kyrkoråd i
en den 25 i samma månad dagtecknad ansökning anhållit att lön åt en kyrkoherde
i församlingen måtte fastställas och att denna lön måtte bestämmas till

6,000 kronor årligen.

I utlåtande den 2 november 1931 yttrade statskontoret i anledning av den
nya framställningen:

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

399

I underdånigt utlåtande den 1 oktober, 1925 angående en då föreliggande
framställning av ungefär enahanda art som den nu ifrågavarande förklarade
sig statskontoret ej vilja motsätta sig, att statsbidraget till avlönande av
en svensk sjömanspräst i Oslo, 5,000 kronor, tillsvidare disponerades för avlöning
åt pastor i den svenska församlingen därstädes, i vilket fall ett särskilt
extra anslag borde uppföras för ändamålet. Förslaget framställdes i avbidan
på att närmare utredning angående församlingens förmåga att själv
avlöna sin pastor förebragtes. En då begärd höjning av anslagsbeloppet till

6,000 kronor kunde statskontoret för det dåvarande icke tillstyrka.

I utlåtandet hade statskontoret påtalat den bristfälliga utredning angående
församlingens ekonomi, som då förelåg. Samma anmärkning måste göras
beträffande den nu föreliggande framställningen. Den enda uppgift, som
lämnas härutinnan, är, att inkomsterna för församlingen såsom sådan torde
komma att röra sig omkring 1,500 kronor per år. Icke ens församlingens medlemsantal
är uppgivet. Däremot lämnas vissa uppgifter angående Svenska
kyrkoföreningens i Oslo inkomster och utgifter åren 1929 och 1930. Av dessa
uppgifter ävensom vad i framställningen i övrigt anföres kan dragas slutsatsen,
att det är avsett, att kyrkoföreningen, som i sig innesluter samtliga församlingsmedlemmar,
skall i huvudsak bestrida församlingsutgifterna, frånsett
avlöningen till pastor. Föreningens största inkomstpost utgöres av avkastningen
av den i statskontorets förenämnda utlåtande omförmälda underhålls- och
driftsfonden. Föreningen är jämväl ägare till församlingskyrkan med tillhörande
egendom.

Att en svensk statskyrkoförsamlings ekonomi är ordnad på sätt som nu
angivits, måste betecknas såsom synnerligen otillfredsställande, och det synes
icke föreligga skäl för statsverket att, så länge dessa förhållanden fortfara,
anvisa särskilt anslag för avlöning av pastor. Mot det begärda beloppet,

6,000 kronor, lärer visserligen intet vara att i och för sig erinra, men såsom
förutsättning för dess beviljande bör först och främst krävas, att församlingen
och icke föreningen blir ägare till kyrkoegendomen och driftsfonden och vidare
dels att en förslagsvis uppgjord inkomst- och utgiftsstat för församlingen
framlägges, varav särskilt framgår beloppet av medlemsavgifterna och den
grund, efter vilken desamma äro beräknade, dels ock att av den ekonomiska
utredningen framgår, att församlingen icke själv är i stånd att avlöna pastor.

Statskontoret, som med hänsyn till de numera föreliggande upplysningarna
i ärendet icke anser sig böra vidhålla sitt i förenämnda utlåtande den 1 oktober
1925 gjorda uttalande om dispositionen av statsbidraget till avlönande
av en svensk sjömanspräst i Oslo, får alltså i underdånighet hemställa, det
täcktes Eders Kungl. Maj:t finna framställningen icke för närvarande föranleda
någon Eders Kungl. Majlis åtgärd.

Vad sålunda och i övrigt i denna fråga förekommit giver vid handen, att
organisationen av den svenska församlingen i Oslo ännu icke är på ett fullt
tillfredsställande sätt utformad. Därjämte synes råda en viss oklarhet i fråga
örn dess ekonomiska ställning. Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag i
likhet med statskontoret det icke gärna kunna ifrågakomma att för närvarande
tillmötesgå församlingens önskan. Jag anser, att församlingen bör lämnas tid
att ordna sin organisation på ett tillfredsställande sätt och i sammanhang därmed
även tillfredsställande utreda sin ekonomiska ställning.

400

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

II. Sjömansvården
i utländska

hamnstäder.

Historiska

data.

Utlandsförsamlingarnas verksamhet kompletteras i betydelsefulla hänseenden
av ett annat kyrkligt arbete utomlands, nämligen sjömansvården. Anslag
härtill utgå för närvarande å riksstatens åttonde huvudtitel under rubriken:
religiös och social verksamhet bland svenskar i utländska hamnstäder.

Jag vill här lämna en kort överblick över detta arbete.

Redan i äldre tider var uppmärksamheten fäst vid förhållandena bland
svenskt sjöfolk å fartyg, som anlöpte främmande hamnar. Jag erinrar bl. a.
örn den första svenska kyrkan i London, som tillkom i syfte särskilt att bereda
svenska sjömän i denna hamn nödig omvårdnad i olika hänseenden. Mera allmän
blev verksamheten dock först i senare tid. Den upptogs år 1869 av evangeliska
fosterlandsstiftelsen1 och någon tid därefter av svenska kyrkan. I det
följande uppehåller jag mig endast vid den sjömansvård, som handhaves av
den sistnämnda.

Impulsen till kyrkans verksamhet bland svenska sjömän i utländska hamnar
gavs i en vid 1873 års kyrkomöte av biskopen E. G. Bring väckt motion, som
föranledde kyrkomötet att i skrivelse till Kungl. Maji hemställa om åtgärder
för beredande av själavård å större utländska handelsplatser i vidsträcktare
mån än hittills skett för svenska sjömän.2 Efter närmare utredning av frågan
framlades proposition i ämnet vid 1875 års riksdag, som för ändamålet beviljade
8,000 kronor att utgå i mån av behov under året 1876. Anslaget disponerades
med 2,500 kronor till en svensk präst i Kiel och med 3,500 kronor till
en svensk präst i West Hartlepool å Englands ostkust, varjämte visst belopp
anvisades för prästerlig verksamhet i Dunkerque, Calais och Boulogne.
Svenska kyrkans sjömansvård, som sålunda begynte nyssnämnda år, har därefter
betydligt utvidgats och anslag därtill har av riksdagen år efter år beviljats.

Enligt svenska kyrkans missionsstyrelses berättelse till 1929 års kyrkomöte
funnos vid angivna tid stationer för sjömansvård, förutom å nyssnämnda
platser, även i London, Middlesborough, Hull, Antwerpen, Rotterdam, Stettin,
Köpenhamn, Oslo, Helsingfors med Åbo, Reval, Skagen med Shetlandsöarna,
Johannesburg i Sydafrika, Melbourne, Genua med Marseille, Danzig med
Gdynia och Buenos Aires. Å åtskilliga av dessa orter såsom i Kiel, Oslo, Helsingfors,
Reval och Johannesburg samt i någon mån även i Buenos Aires och
Melbourne domineras dock verksamheten av arbetet bland där bosatta landsmän.
Utgifterna för sjömansvårdens och diaspora-verksamhetens räkning uppgingo
enligt samma berättelse i runt tal 1926 till 219,700 kronor, 1927 till
193,600 kronor och 1928 till 224,300 kronor. Enligt missionsstyrelsens ekono 1

Fosterlandsstiftelsen hade under åren 1930 och 1931 stationer för sjömansvård i Hamburg,
Lubeck, Bremen, Grimsby och Liverpool. Kostnaderna härför, uppbringade på frivillighetens väg,
uppgingo i runt tal under 1930 till 49,700 kronor och under 1931 till inemot 50,000 kronor.

2 I en annan vid samma kyrkomöte av friherre F. P. Hierta väckt motion fästes uppmärksamheten
på att å ön S:t Barthelemy i Västindien, sedan 1781 svensk besittning, befolkningen
— svenska nndersåtar — i stort sett saknade andlig omvårdnad från hemlandet. I anledning
av motionen hemställde kyrkomötet i sin nyssnämnda skrivelse även örn åtgärder för
beredande av nödig själavård för den evangeliskt-lutherska kyrkans bekännare å ön. Kolonien
återlämnades 1878 till Frankrike.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

401

miska rapporter för 1929 och 1930 voro utgifterna under dessa år i runt tal
resp. 241,000 kronor och 242,000 kronor. Å inkomstsidan märkas, förutom
statsbidragen, till vilka jag strax återkommer, av Kungl. Majit för sjömansvården
medgivna kollekter i rikets kyrkor, som i runt tal inbringade 1929
30.430 kronor och 1930 32,825 kronor.

Statsbidragen till sjömansvården hava utgjort årligen 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

1876—1878 ..........	..... 8,000	kronor
1879—1900 ..........	. . . . . 10,000	» 1
1901—1907 ..........	.....15,000	9
1908—1912 ..........	..... 25,000	> 3
1913—1916..........	..... 34,000	» 4
1917.............	..... 35,000	» 5
1918—1920 ..........	..... 34,500	» 0
1921—1926/1927 ......	.....41,500	» 7
1927/1928 .........	..... 46,500	» 8
1928/1929—1930/1931 ....	..... 45,500	» 9
1931/1932 .........	..... 50,500	> 10

Sistnämnda anslag har disponerats på följande sätt, nämligen till

1)	en	sjömanspräst	i Kiel...........	4,500 kronor
2)		3>	» West Hartlepool......	5,000	>
3)	»	T>	» Calais-Dunkerque, tillika pas-
			tor i svenska församlingen
			i Paris.........	1,500	>
4)			> Stettin..........	4,500	»
5)	2>	»	» London ..........	5,000
6)	>>		» Antwerpen ........	5,000	»
7)	»		» Rotterdam.........	5,000
8)	2>	»	> Oslo............	5,000	»
9)			» Hull...........	5,000	5
10)	>		» Buenos Aires.......	5,000	»
11)	>		» Danzig-Gdynia ......	5,000	T>

50,500 kronor

1 Höjningen motiverades med behovet av ökning av de utgående arvodena.

2 Höjningen motiverades med behovet av en sjömanspräst i Köpenhamn.

3 Höjningen motiverades med behovet av assistenter åt sjömansprästerna i London, West
Hartlepool och de nordfranska hamnarna samt av en särskild sjömanspräst i Stettin.

4 Två nya sjömanspräster tillkommo, en i Rotterdam och en i Kristiania.

5 I detta belopp ingick ett anslag till avlönande av en av svenska kyrkans missionsstyrelse
förordnad prästman i Köpenhamn, pastor vid svenska Gustafsförsamlingen där.

6 Pastorn i Köpenhamn uppfördes å ordinarie stat. En sjömanspräst i Hull tillkom.

7 Höjningen motiverades med behovet av ökning av arvodena.

8 En sjömanspräst i Buenos Aires tillkom.

9 Anslaget till en sjömanspräst i Calais-Dunkorque å 2,500 kr. minskades till 1,500 kr.

10 En sjömanspräst i Danzig-Gdynia tillkom.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.)

2(1

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departe mentschefen.

Dyrtidstillägg beviljades av riksdagen första gången för år 1922 och har
jämväl sedermera beviljats, för budgetåret 1931/1932 med 16,500 kronor, att
utbetalas i enlighet med de grunder, som gälla för befattningshavare vid statens
icke nyreglerade verk.

Under mer än ett tiotal år handhades den centrala ledningen av svenska
kyrkans sjömansvård av ärkebiskopen. På framställning av 1888 års kyrkomöte
bemyndigade emellertid Kungl. Maj :t i brev den 7 december samma år
svenska kyrkans missionsstyrelse,1 vars verksamhet från början uteslutande
avsåg kyrkligt arbete bland icke-kristna folk, att ägna sin verksamhet även
åt svenska sjömän i utländska hamnar.2 På grund av detta nådiga brev bär
alltså ledningen av svenska kyrkans sjömansvård övergått till missionsstyrelsen,
som i följd av den ökade omfattning arbetet erhållit tillsatt särskilda sjömansvårdssekreterare
och inrättat ett särskilt sjömansvårdsutskott.3

Sjömansprästerna förordnades att börja med av ärkebiskopen, men förordnas
numera, sedan missionsstyrelsen fått hand örn den kyrkliga sjömansvården,
av denna styrelse. I likhet med kyrkoherdarna i de svenska utlandsförsamlingarna
hava sjömansprästerna rätt till prästerlig tjänstårsberäkning och äro
delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa. De hava även efter viss tids
tjänstgöring s. k. extra ansökningsrätt.

Sjömansvården fullföljer i huvudsak samma syften som verksamheten i utlandsförsamlingarna.
Även sjömansvården avser att i religiöst, socialt, kulturellt
och nationellt hänseende bringa landsmän utomlands det bistånd, vistelsen i
främmande länder påkallar. Medelpunkten för arbetet är även här den svenska
prästmannen. Medan emellertid i utlandsförsamlingarna finnas fasta organisationer
som stöd för prästens verksamhet i angivna hänseenden, sker prästens
arbete i de utländska hamnarna i mera lösa former. Visserligen finnas å
stationerna särskilda sjömanskyrkor, sjömanshem eller andra samlingslokaler,
men givetvis kan där i arbetet icke uppnås samma församlingsmässiga stadga
som å sådana orter, där landsmännen äro bosatta för längre eller kortare tid.
Det rörliga i den kategori av landsmän, som här är i fråga, jämte andra omständigheter,
medför, att arbetet övervägande får karaktären av en mera tillfällig
kristlig-social omvårdnad örn svenskt sjöfolk. Jag anser mig icke böra hysa.
någon tvekan örn att betrakta sjömansvården såsom en kyrklig uppgift. Det är
med hänsyn härtill som jag, i anslutning till vad jag ifrågasatt beträffande utlandsförsamlingarna,
nu framlägger förslag örn att de bidrag till sjömansvården,
som hittills utgått å riksstaten, hädanefter upptagas å kyrkofondens stat. Samma
skäl, som föranlett mitt förslag att finansiera bidragen till utlandsförsamlingarna
med anslag fran kyrkofonden, torde gälla även beträffande ifrågavarande bidrag
till sjömansvården. Under förutsättning av bifall härtill skulle riksstaten kunna

1 Missionsstyrelsen inrättades efter hemställan frän kyrkomötet genom kongl, brev ”/» 1874.

2 Genom nådigt brev den 13 oktober 1899 utsträcktes missionsstyrelsens verksamhet även till
landsmän, som utflyttat till främmande orter.

3 Den tanken bar även dryftats att inrätta en särskild styrelse, gemensam för hela den verksamhet,
som av svenska kyrkan utövas bland landsmän utomlands, såväl sjömän som i utlandet
bosatta svenskar.

403

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

minskas med ett ej oväsentligt belopp, 67,000 kronor enligt riksstaten för budgetåret
1931/1932. I likhet med vad jag ifrågasatt beträffande avlöningen åt
kyrkoherdarna i utlandsförsamlingarna, torde ersättningarna åt nu förevarande
sjömanspräster böra bestämmas av Kungl. Majit, och lära därvid hittillsvarande
ersättningsbelopp komma att i huvudsak bibehållas.

De nya utgifter, som skulle komma att bestridas av kyrkofonden, därest
de förut nämnda bidragen till utlandsförsamlingarna och till sjömansvården
uppföras å fondens stat, torde kunna för närvarande beräknas på följande sätt,
nämligen:

1) lönebidrag till 4 församlingspräster ä 6,000 kronor 24,000 kronor

2) dyrtidstillägg därå förslagsvis.......... 3,500 >

3) lönebidrag till sjömanspräster.......... 50,500 »

4) dyrtidstillägg därå............... 16,500 __

94,500 kronor

I sistnämnda summa ingår ett belopp av 5,000 kronor jämte dyrtidstillägg
därå till en svensk sjömanspräst i Oslo. Givetvis måste man räkna med att,
sedan de i det föregående omnämnda förhållandena beträffande Osloförsamlingen
tillfredsställande ordnats, avlöning till en sjömanspräst därstädes icke vidare
bliver erforderlig, varemot avlöning måste beredas åt församlingens pastor. Den
framtida gestaltningen i övrigt av kyrkans arbete bland landsmännen utomlands
måste givetvis rätta sig efter behovet, och torde därvid nedskärning likaväl som
ökning av prästerlig arbetskraft kunna ifrågakomma.

Härefter övergår jag till detaljgranskningen av återstående, av mig framlagda
lagförslag, nämligen av:

1) förslag till ny lag örn kyrkofond;

2) förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 december
1910 (nr 141, sid. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning;

3) förslag till lag om ändring i lagen den 30 augusti 1918 (nr 724) angående
krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra
ordinarie präster och innehavare av prästerliga emeritilöner;

4) förslag till lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 21 november 1925
(nr 455) angående särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga
befattningar inom Härnösands och Luleå stift;

5) förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 21 november
1925 (nr 449) örn resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat;

6) förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1926
(nr 526) om vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning av
nådårsrättens upphörande m. m.;

7) förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. lagen den 13 december
1929 (nr 382) örn provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar
i nyreglerade pastorat m. m.; och

404

Yttranden.

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 187.

8) förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928.

Förslaget till lag om kyrkofond.

1 1 huvudavdelningen i protokollet den 5 februari 1932 (sid. 205 o. f.) har
jag redogjort för innebörden i mitt förslag till omläggning av nu gällande ordning
för finansieringen av prästlönekostnaderna. Förslaget åsyftar bl. a. att
åvägabringa jämvikt mellan kyrkofondens inkomster och utgifter. Reglerna
härom avvika så väsentligt från bestämmelserna i gällande lag om kyrkofond
— nedan betecknad med K. L. -— att jag funnit lämpligt föreslå, att denna lag
upphäves och ersättes med en ny lag örn kyrkofond.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Motsvarar 105 § S. K. och 1 § K. L.

Ilå kyrkofonden redan är bildad, har den nu i lagtexten förekommande
definitionen av fonden ansetts kunna utgå.

2 § K. L. har såsom handlande örn bildandet av kyrkofonden icke ansetts
böra inflyta i den nya lagen.

Domkapitlet i Härnösand har ansett, att kyrkofonden borde garderas mot
penningvärdets fall genom årlig avsättning av viss bråkdel av ränteavkastningen
till fondens kapital.

Kammarkollegiet och statskontoret hava funnit det önskvärt, att kyrkofondens
realvärde uppehölles genom att dess nominella värde ökades i mån av
penningvärdets fall.

De avsättningar till ökning av fondens kapital, som påyrkats, skulle nödvändiggöra
en ytterligare belastning av de skattedragande. I tider av sjunkande
penningvärde kan dylik avsättning synas berättigad, men då penningvärdet åter
stiger och fondens realvärde av sig självt okas. är en sådan extra kapitalökning
icke befogad och måste verka betungande, isynnerhet örn räntefoten samtidigt
sjunker. Man kan mahända förvänta, att under tidernas lopp en utjämning
sker mellan rörelserna i bägge riktningarna. En bestämmelse av den innebörd
kammarkollegiet och statskontoret åsyfta lärer knappast vara praktiskt genomförbar.
Jag anser mig därför icke kunna förorda förslaget att lägga viss del av
räntan till kapitalet.

2 §.

Definitionen i första stycket innebär ingen avvikelse från vad nu gäller och
de sakkunniga föreslagit.

Den i andra stycket upptagna definitionen på prästlönekostnader för visst
pastorat motsvaras i S. K. av en i 107 och 110 §§ förekommande hänvisning till
de i 24 och 29 §§ S. K. angivna utgifter, som pastoratet enligt de sakkunnigas

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

405

förslag till lönereglering skulle hava att vidkännas för löner, arvoden och resanslag
till kyrkoherde, komminister och ständig adjunkt. Såsom jag förut anmält
upptager jag icke de sakkunnigas förslag till lönereglering. Med det i föreliggande
lagförslag använda begreppet prästlönekostnad avses de utgifter pastoratet
enligt gällande bestämmelser — med viss av mig föreslagen ändring
•— har att vidkännas för löner, arvoden och resanslag åt nämnda präster. Ändringen,
för vilken jag kommer att närmare redogöra vid ett följande förslag till
ändrad lydelse av 11 § 4 mom. lagen örn reglering av prästerskapets avlöning
(P. L.), avser avlösning av kyrkoherdes och komministers rätt till husbehovsbränsle
med viss kontant ersättning.

De prästlönekostnader, som nu åsyftas, äro följande:

fastställd lön till kyrkoherde och komminister enligt P. L., däri inräknat
lönebelopp, som fastställes enligt 9 eller 10 § samma lag, ävensom bidrag till
bränslekostnad jämlikt 11 § 4 mom. i dess föreslagna nya lydelse, vilket bidrag
är att anse såsom en kontant löneförmån;

ersättning för bostad och vivre samt arvode åt ständig adjunkt;

ödebygdstillägg åt nu nämnda präster enligt lagen den 21 november 1925
angående sådana tillägg vid vissa prästerliga befattningar inom Härnösands och
Luleå stift;

fast resanslag åt kyrkoherde och komminister enligt lagen den 21 november
1925 örn resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat;

lönetillägg åt kyrkoherde, komminister och ständig adjunkt enligt lagen den
17 december 1926 örn vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning
av nådårsrättens upphörande m. m.; samt

provisorisk tilläggslön eller tilläggsarvode till samma befattningshavare enligt
lagen den 13 december 1929 örn provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och
komministrar i nyreglerade pastorat m. m. och kungörelsen samma dag örn
provisoriskt tilläggsarvode åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster
m. m.

Det bör uppmärksammas, att, då kyrkoherde och komminister tillkommande
bostadsförmån jämlikt 11 § 2 mom. P. L. utbytes mot hyresersättning, denna
icke anses utgöra lön och sålunda ej heller är att hänföra till prästlönekostnad
enligt förevarande paragraf. Till sådan kostnad kan ej heller hänföras förmån,
som tjänstinnehavare jämlikt 7 § P. L. erhåller utöver fastställd lön. Slutligen
må framhållas, att den allmänna kyrkoavgift, som pastoratet enligt 5 §
har att gälda, faller utanför begreppet prästlönekostnad i 2 §.

Om kyrkofondens inkomster.

3 §.

Paragrafen motsvarar 106 § S. K. och 3 § K. L. samt redogör för kyrkofondens
årliga inkomster.

I 2 punkten i S. K. angavs ej beloppet av ifrågavarande ersättning.

406

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 187.

Do sakkunniga.

Yttranden.

Departements

chefen.

I)e sakkunniga hava anfört:

3 mom. i förslaget motsvarar 3 mom. i den nuvarande paragrafen men omfattar
även skogsavkastningen av de till fonden indragna boställena. Momentets
ordalag äro valda så, att hinder icke lägges i vägen för återvinning av
boställe, som till äventyrs kan vara indraget till kyrkofonden utan stöd av den
tidigare lagstiftningen. Enligt denna kunde nämligen endast av kronan upplåtna
boställen indragas. Då det, såsom utredningsmännen visat, kan presumeras,
att boställen, som tillkommit redan under medeltiden, icke upplåtits
av kronan, men detta förhållande måhända icke var tillfullo insett, då indragningarna
skedde, är det icke uteslutet, att misstag begåtts.

Länsstyrelsen i Kalmar län har ansett, att kyrkofonden icke kunde hava
någon nämnvärd fördel av att avkastningen av vissa löneboställen inginge till
fonden, då motsvarande belopp måste i de flesta fall utbetalas till församlingarna
såsom bidrag till prästerskapets avlöning.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

Den i andra momentet förekommande från 4 § kyrkofondslagen hämtade
bestämmelsen örn den grund, efter vilken årliga ersättningen för anslag i kronotionde
m. m. skall utgöras, bör utgå. Hela det anslag, varom i momentet förmäles,
är nämligen nu bestämt i penningar och fixt. Hela momentet skulle
kunna kortare och fullt riktigt avfattas sålunda: årlig ersättning av statsverket
för anslag, varom förmäles i lagen den 9 december 1910 örn kyrkofond.

Tredje momentet i förslaget, vilket moment motsvarar 3 mom. i 3 § kyrkofondslagen
men omfattar även skogsavkastningen av de till fonden indragna
boställena, bar erhållit en avfattning vald så »att hinder icke lägges i vägen
för återvinning av boställe, som till äventyrs kan vara indraget till kyrkofonden
utan stöd av den tidigare lagstiftningen». Bestämmelsen i sagda moment
av kyrkofondslagen avser sådana boställen, vilka på grund av stadgande i förordningen
den 11 juli 1862 enligt beslut av Kungl. Maj:t varit före utgången
av år 1913 antingen indragna till dåvarande prästerskapets löneregleringsfond
eller anvisade till löneförbättring åt präst i annat pastorat än det, inom vilket
bostället är beläget. Enligt stadgandet i kyrkofondslagen hava statens lagstiftande
myndigheter förbehållslöst och således oavsett, huruvida olika meningar
kunde göra sig gällande örn överflyttningen av sådana boställen skett
»rätteligen» eller ej, förklarat arrenden av sådana boställen skola ingå till
kyrkofonden. Att nu i lagstiftningsväg söka med ifrågasättande av rättmätigheten
av åtskilliga av Kungl. Maj :t med stöd av de på sin tid gällande författningar
och rättsåskådningar meddelade beslut och med åberopande av nya
ingalunda obestridda åskådningar upphäva den rättsverkan ett lagrum medfört
och inbjuda till rättegångar synes vara opåkallat och olämpligt. Ämbetsverken
tillstyrka fördenskull att momentet erhåller det innehåll att till kyrkofonden
skall ingå avkomst av boställen varom förmäles i 3 § 3 mom. lagen den 9 december
1910 örn kyrkofond.

I anledning av kammarkollegiets och statskontorets anmärkning mot 2 punkten
har denna underkastats en mindre omredigering. Därvid bär jag emellertid
ansett lämpligare att i stället för den föreslagna hänvisningen till gällande
kyrkofondslag, vilken ju föreslås upphävd, i lagtexten införa beloppet av ifrågavarande
fixa anslag.

Beträffande 3 punkten stå mot varandra yrkanden å ena sidan, att samtliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 407

de boställen, vilkas avkastning direkt ingår till kyrkofonden, skola återställas
till pastoraten samt å andra sidan att av den pastoraten i S. K. förbehållna
möjligheten att återvinna boställen, som indragits av misstag, måtte borttagas.
Såsom länsstyrelsen i Kalmar län påpekat lärer frågan icke annat än undantagsvis
hava någon nämnvärd ekonomisk betydelse. Örn emellertid i något fall ett
misstag förelupit vid indragningen och vederbörande pastorat i detta fall av
ekonomiska grunder eller av pietetsskäl önskar, att bostället ater knytes till
sitt gamla ändamål — en önskan, som åtminstone beträffande de boställen,
vilkas avkastning efter år 1913 förklarats skola inga till kyrkofonden, för
närvarande kan realiseras — synes det mig böra fa ske. Jag förordar alitsa,
att 3 punkten i anmärkta hänseende bibehålies vid sin lydelse enligt S. K. Här
har även införts benämningen allmänna kyrkohemman för nu åsyftade boställen.

4 §•

Paragrafen har sin motsvarighet i 107 § S. K. och 3 § 5 mom. Iv. L. Enligt
S. K. skulle pastoratet till kyrkofonden inleverera överskottet i dess helhet,
såvida det kunde ske utan förnärmande av pastoratets rätt.

Rörande dispositionen av överskott å lokala avlöningstillgångar hava utredningsmännen
anfört:

Olika meningar hava gjort sig gällande i frågan, huruvida ett pastorat, där

_sedan prästlönerna täckts — överskott uppkommer, bör få behålla överskottet

och använda detsamma till andra kyrkliga ändamål inom pastoratet eller, liksom
nu, avlämna överskottet.

Från något håll har yrkats, att pastoratet borde få behålla hela överskottet,
från annat håll, att pastoratet borde få behålla någon del av överskottet.

Redan vid 1910 års riksdag gjorde sig Olof Jonsson i Hof och J. Ericsson
i Vallsta till talesmän för sistnämnda tanke (motionerna nr 71 i första kammaren
och nr 256 i andra kammaren) men vunno icke gehör för sina förslag
(se särskilda utskottets utlåtande nr 1 s. 71). Vid 1929 års riksdag framfördes
i motioner nr 279 och 280 i andra kammaren samma tanke. I en särskild
motion nr 38 i andra kammaren väcktes förslag, att Ore^ församling skulle
berättigas använda till kyrkofonden influten avkastning från sitt boställe till
reparation av sin kyrka. I detta ärende gav kammarkollegiet i utlåtande den
18 september 1929 (B IV nr 138) sin anslutning till tanken, ehuru kollegiet
ansåg dess förverkligande förutsätta lagändring.

Det står givetvis bättre i överensstämmelse med pastoratets rättsliga ställning
till prästlönejorden att pastoratet får behålla överskottet. Särskilt gäller
detta beträffande boställen, som donerats till församling eller anskaffats av
densamma. Utredningsmännen finna det därför naturligt, att pastorat, som
har överskott å sina lokala avlöningstillgångar, berättigas att ur överskottet
täcka sin allmänna kyrkoavgift, och beträffande resten av överskottet hava
utredningsmännen funnit sig böra föreslå, att pastoratet resp. församlingen
berättigas att använda densamma åtminstone till täckande av större kostnad
för uppförande av prästgård, byggande eller reparation av kyrka eller annan
lokal för kyrklig verksamhet, anläggande av begravningsplats och anskaffande
av inventarier för kyrkligt bruk m. m.

Utrednings männen.

403

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

De sakkunniga.

Yttranden.

De sakkunniga hava anfört:

h ör närvarande medgives intet undantag från bestämmelsen örn att överskott
skola ingå till kyrkofonden. Det har emellertid framstått såsom obilligt,
att pastorat, som kanske helt nyligen -— självt åt sig anskaffat ett boställe
i syfte att därmed avlöna sin präst, tvungits att, ehuru ägare till bostället,
avstå från den del av dettas avkastning, som icke funnit användning till
avlönande av prästen. Även i andra fall kan det tänkas inträffa, att pastorat
innehar sådan rätt till bostället, att det framstår såsom en rättskränkning att
fråntaga pastoratet avkastning därav, exempelvis då boställe donerats till
pastoratet eller då pastoratet innehar bostället med sådan rätt, som omförmäles
i § 77 regeringsformen.

Att genom uttryckligt lagstadgande närmare angiva, i vilka fall överskott
må behållas av pastoraten, är knappast möjligt och icke behövligt, utan torde
fråga härom böra avgöras genom domstols prövning enligt allmänna rättsgrundsatser.

Att överskott skall av pastoratet redovisas till domkapitlet för att därifrån
inlevereras till kyrkofonden, har icke ansetts behöva utsägas i lagtexten utan
torde böra inflyta i en tillämpningskungörelse.

Åtskilliga myndigheter hava anmärkt, att uttrycket »utan förnärmande av
pastoratets rätt» vore alltför vagt och icke uteslöte olika tolkningar samt därför
kunde väntas giva upphov till tvister.

Domkapitlet i VÖsterås har förklarat sig benäget att gå något längre än de
sakkunniga i fråga örn pastorats rätt att disponera överskott.

Domkapitlen i Lund och Härnösand hava framhållit, att då pastorat ägde
tillgodoräkna sig överskott, detta borde användas för kyrkliga ändamål inom
församlingen.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

Det år 1910 antagna lönesystemet vilar bland annat på en kompromiss så till
vida som det medgavs a ena sidan att vissa inkomster -— nämligen skogsavkastningen
vid boställen, som icke blivit av församling anskaffade eller av enskilda
donerade finge, i stället för att såsom förut ingå till de gemensamma avlöningstillgångarna,
räknas som lokal avlöningstillgång och således tillgodokomma
vederbörande pastorat, samt å andra sidan att även avkomsten av boställen,
som blivit av församling anskaffade eller av enskilda donerade, finge,
i den mån den ej erfordrades för avlöning av pastoratets prästerskap, inbetalas
till de gemensamma avlöningstillgångarna. Beslutet härutinnan fattades med
awisande av motioner asyftande att avkomsten av lönetillgångar av sistnämnda
slag icke skulle ingå till de gemensamma avlöningstillgångarna utan tillgodoföras
kyrkorådet att användas för andra kyrkliga ändamål än prästerskapets
avlöning. I detta avseende torde kunna hänvisas till särskilda utskottets (nr 1)
utlåtande nr 1, s. <1 (återgivet i utredningsmännens betänkande s. 190). Vad
utskottet sålunda anfört lärer få anses äga fortfarande giltighet. I varje fall
synes detlef böra ifrågakomma att, med bibehållande av den ena sidans eftergift,
avstå från den å andra sidan lämnade förmånen.

Ämbetsverken hava hemställt, att redovisningen till kyrkofonden borde ske
på grundval av boställes normalavkastning, samt att orden »såvida det kan
ske utan förnärmande av pastoratets rätt» skulle utgå ur paragrafen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

409

Frågan om dispositionen av ifrågavarande överskottsmedel äro onekligen av Pepartemcntsmycket
svårlöst beskaffenhet. Såväl de inom riksdagen framkomna önskemålen chefen''
som ock utredningsmännens och de sakkunnigas uttalanden och förslag äro
synnerligen beaktansvärda. Mot de sakkunnigas förslag, som går längst till
förmån för pastoraten, kan emellertid riktas den anmärkningen, att detsamma
förutsätter en ingående utredning om, huru de olika boställena kommit att utgöra
prästiönetillgång för pastoraten och vilken rätt, äganderätt eller annan,
pastoraten innehava med avseende å dessa boställen. Utredningsmännens framställning
örn rättsförhållandena på detta område torde giva vid handen, att
sagda utredning i praktiken skulle möta stora svårigheter och ofta nog icke
leda till något tillförlitligt resultat. Erinras må också, att man vid 1910 års
lagstiftning icke gjorde någon principiell åtskillnad mellan de boställen, som
anslagits av kronan, och andra, utan lät pastoraten komma i åtnjutande av
samma förmåner beträffande båda slagen av boställen.

Då enligt förslaget till ny ecklesiastik boställsordning förvaltningen av alla
hithörande boställen skall omhänderhavas av pastoraten, måste tillses, att pastoratens
intresse av en god förvaltning hålles vid makt. Det bör därför icke ifrågakomma
att fråntaga dem all rätt till överskott, som kan uppkomma å boställen,
vilka anslagits av kronan.

Vid lösningen av föreliggande spörsmål gäller det sålunda att tillgodose olika
synpunkter. För att nå detta syfte har jag funnit lämpligt att gå en medelväg
mellan framkomna förslag och föreslår, att pastoraten skola få behålla hälften
av överskottsmedlen. Denna i praktiken lätt tillämpliga regel synes mig kunna
tillfredsställa såväl pastoratens som det allmännas berättigade intressen. Huru
pastoratens redovisning skall tillgå torde böra regleras genom närmare föreskrifter,
utfärdade av Konungen med stöd av 17 §. Förmodligen kommer det att
visa sig praktiskt att låta redovisningen omfatta en viss årsperiod, så att erforderlig
utjämning kan ske mellan resultaten under olika år.

Då den föreslagna paragrafen, i motsats mot vad för närvarande gäller,
avser även skogsavkastning, har avräkning medgivits för de rättigheter till
virke in natura, som, ehuru icke avseende prästlön och fast resanslag, likväl
i huvudsak i samma omfattning, som i förslaget till ny boställsordning föreslås,
enligt hittills gällande rätt fått åtnjutas å boställsskogarna, nämligen
rättigheterna till virke för byggande och underhåll av prästgård och kyrka
m. m.

Enär pastoratens uppgifter äro uteslutande kyrkliga, faller det av sig självt,
att vad pastoraten få behålla av överskotten kommer att användas till kyrkliga
ändamål. Något särskilt stadgande härom i förevarande lag torde icke
vara erforderligt.

Enligt min mening är det icke utan fog, som de sakkunniga föreslagit, att
redovisningen skall avse det verkliga överskottet och icke ett uppskattat överskott.
Det rör sig nämligen i ett par fall om betydande belopp (se utredningsmännens
betänkande sid. 86), som skola redovisas av ekonomiskt mindre viii

410

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

De sakkunniga.

ställda pastorat. Att ålägga ett sådant pastorat att till kyrkofonden inleverera
icke det verkliga utan ett uppskattat överskott, skulle, i händelse av ogynnsamma
konjunkturer, kunna medföra skyldighet för pastoratet att inbetala
högst avsevärda belopp, som i verkligheten icke influtit, vilket uppenbarligen
skulle kunna äventyra pastoratets hela ekonomi. Förhållandena äro här helt
andra än när fråga är örn beräkning av tillskott från kyrkofonden. I sistnämnda
fall kan ju skillnaden mellan den beräknade och verkliga avkastningen icke
uppgå till summor av sådan storlek, att de kunna vara ödesdigra för pastoraten.

5 §.

Paragrafen motsvarar 108 § och lil § första stycket S. K.

I S. K. hade 108 § följande lydelse:

Allmän kyrkoavgift skall inom pastorat, som i denna lag avses, utgöras
av en var, vilken har att till pastoratet, där så erfordras, erlägga församlingsavgifter.

Kyrkoavgiftens grundbelopp utgör 10 öre för skattekrona. Konungen bestämmer
årligen, hur stor del av grundbeloppet skall för det året uttagas.

Kyrkoavgiften skall inom varje församling debiteras och uppbäras i samma
ordning som avgifter till församlingen samt årligen senast den 1 november
inbetalas till domkapitlet.

Vad i lagen den 16 oktober 1908 angående lindring i främmande trosbekännares
skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning
är stadgat om där avsedda avgifter skall äga motsvarande tillämpning
beträffande den allmänna kyrkoavgiften.

De sakkunniga hava anfört:

I likhet med 1927 års sakkunniga och utredningsmännen hava 1931 års
sakkunniga föreslagit, att avgiften skall utgå efter skattekronor samt av
pastoraten uppbäras och redovisas till kyrkofonden.

De sakkunniga anse emellertid, i motsats mot 1927 års sakkunniga, att avgifterna
böra utdebiteras å pastoratens medlemmar samt av pastoraten redovisas
i den mån de inflyta. Anordningen överensstämmer med vad som tidigare
gällde i fråga örn den kommunala progressivskattens utjämningsandel.

De sakkunniga hava ansett, att avgiften icke bör uttagas med högre belopp
än som erfordras för täckande av de utgifter, för vilka avgiften avses. De sakkunniga
föreslå därför efter mönster från utjämningsskatten, att av kyrkoavgiftens
i lagen bestämda grundbelopp efter Konungens bestämmande uttages
endast så stor kvotdel, som erfordras för nämnda ändamål.

De olägenheter, som beträffande den kommunala progressivskattens utjämningsandel
yppade sig, torde kunna undvikas genom att kyrkoavgiften årligen
bestämmes före debiteringen.

Närmare föreskrifter angående uppbörd och redovisning torde böra meddelas
av Konungen.

Då rättvisan torde kräva, att samma lättnad beredes främmande trosbekännare
i fråga om kyrkoavgiften som vid erläggande av församlingsavgifter,
har ett stadgande därom intagits i paragrafen. Stadgandet innebär icke, att
statsverket såsom beträffande församlingsavgifterna skall ersätta kyrkofonden
den avgift, som belöper på främmande trosbekännare.

411

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Inom de sakkunniga hava herrar Emil Andersson och Bärg ansett, att kyrkoavgiften
bör vara fast, d. v. s. utgå nied ett oföränderligt belopp för skattekrona.
Jag hänvisar vidare till utredning vid 7 §.

I avgivna utlåtanden yrkas, dels av domkapitlet i Uppsala och präst föreningen,
att avgiftens höjd icke måtte bestämmas årligen utan med längre mellantider,
dels av länsstyrelsen i Uppsala län, att grundbeloppet skall sättas
högre än som föreslagits, dels av sistnämnda länsstyrelse, att avgiften skall
inlevereras till länsstyrelserna, vilka genom sin tillgång till taxeringshandlingarna
skulle hava större möjlighet än domkapitlen att öva kontroll a redovisningen,
dels av länsstyrelsen i Jönköpings län, att avgiften skall uppbäras
på samma sätt som utjämningsskatten, d. v. s. i samband med kronouppbörden,
dels ock av länsstyrelsen i Kalmar län, att avgiften skall debiteras genom
häradsskrivarna.

Några av de myndigheter, som yttrat sig i ämnet, hava framhållit, att det
icke framginge av lagtexten, huruvida pastoraten skola inleverera de influtna
beloppen eller de debiterade.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört:

Av skattens natur att avse för hela kyrkan gemensamma utgiiter bör följa,
att den bör drabba alla skattskyldiga lika. En konsekvens härav blir, att avgiften
icke bör påföras pastoraten såsom sådana i förhållande enbart till den
av prövningsnämnderna bestämda taxeringen. En likhet i skattebelastningen
olika pastorat emellan kräver sålunda dels att de ändringar i skatteunderlaget,
som bliva en följd av senare beslut av beskattningsmyndigheter (särskilda
prövningsnämnder, kammarrätten och regeringsrätten) iakttagas, dels att pastoraten
icke göras redovisningsskyldiga för mera av den debiterade skatten ån söm
inflyter. Att ordna uppbördsförfarandet i likhet med det för kommunala progressivskattens
utjämningsandel på sin tid tillämpade, är visserligen ett konsekvent
utförande av denna tanke, men möter i praktiken alltför stora hinder. För
progressivskattens utjämningsandel kunde uppbörden ordnas genom kommunerna
utan alltför vidlyftig kontrollapparat, emedan det gällde en i mycket
få fall utgående skatt. Då kyrkoavgiften däremot skall påföras alla till kommunen
skattskyldiga, skulle uppbörd av avgiften i nu nämnd ordning i realiteten
medföra att kontrollmyndigheten, domkapitlet, skulle granska hela den
kommunala uppbörden. Den enklaste uppbördsformen är obetingat den för utjämningsskatten
bestämda: uppbörd i samband med kronouppbörden.

Länsstyrelsen i Kalmar har vidare anfört:

Genom att låta avgiften utgå oförändrad med 10 öre för skattekrona kan,
förutom enkelhet vid debiteringen, vinnas även en annan sak, som icke är
utan betydelse. Debiteringsbesväret skulle kunna avlyftas från församlingarna
och överlåtas å häradsskrivarna utan att förorsaka dem något nämnvärt extra
arbete. De båda kolumnerna i formulären till uppbördsbok med rubrik »enligt
kommunalskattelagen påförda skattekronor och skatteören» skulle kunna
ersättas med en kolumn »kyrkoavgifter». Efter dessa avgifter kunde häradsskrivaren
sedan debitera landstingsmedel och tingsbyggnadsmedel och lättare
än nu kontrollera, att dessa medel debiterades rått.

Yttranden.

412

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements chefen.

Kammarrätten har yttrat:

Då den föreslagna allmänna kyrkoavgiften med ett i allmänhet obetydligt
belopp skall utdebiteras å ett mycket stort antal skattskyldiga, synes uträkningen
och debiteringen av densamma komma att medföra ett tidsödande arbete.
I anledning härav kan lämpligheten av denna från avgifter till församlingen
fristående avgift ifrågasättas. Bortsett härifrån har emellertid kammarrätten
intet att erinra mot de i 108 § föreslagna bestämmelserna.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

Ämbetsverken anse någon sänkning av maximibeloppet icke böra vidtagas
och hava således intet emot att detta belopp bestämmes till 10 öre för skattekrona.
I varje fall bör finnas en marginal tillräckligt vid för att göra det
möjligt att tillmötesgå framtida behov av medel för den kyrkliga organisationens
utveckling.

Av motiveringen framgår att förslaget avser att — i motsats mot vad förhållandet
är beträffande det belopp för vilket pastorat skall svara enligt 21 §
prästlöneregleringslagen — varje pastorat skall till kyrkofonden redovisa allenast
det belopp, som genom utdebiteringen inflyter. Härav och då av nyssnämnda
finansplan framgår att kyrkofondens beräknade utgifter för »det gemensamma
prästlöneväsendet» skulle till fullo bestridas med anlitande av
kyrkoavgiften, följer att den del av kyrkoavgiftens grundbelopp, som enligt
Konungens bestämmande skall för året uttagas, måste sättas så mycket högre
än det behövliga beloppet, som restantierna beräknas motsvara. Anmärkningsvärt
är att det blir pastoratet, som äger bestämma om avkortningar rörande en
kyrkofondens inkomst.

Efter vad i motiveringen vidare angives innebär det föreslagna stadgandet
icke att statsverket såsom beträffande församlingsavgiften skulle ersätta kyrkofonden
den avgift, som belöpte på främmande trosbekännare. Någon grund för
denna skiljaktighet synes knappast kunna åberopas.

■Då det kan förväntas att en stor del av den utdebiterade kyrkoskatten icke
kommer att inflyta kan ifrågasättas om ej avsikten att till kyrkofonden skall
inbetalas allenast det belopp som inflyter bör frångås och i stället stadgas
åläggande för pastoratet att till kyrkofonden som kyrkoavgift årligen inbetala
ett sammanlagt belopp motsvarande för varje skattekrona av pastoratets hela
inkomstbelopp tio öre eller det mindre öretal Konungen för året bestämmer.

Angående skälen för införande av allmän kyrkoavgift och dennas användande
till vissa i paragrafen angivna ändamål hänvisas till vad jag förut (sid. 209 f.)
därom anfört, ävensom till de sakkunnigas betänkande. Frågan om kyrkoavgiftens
maximering till 10 öre skall jag ytterligare beröra i sammanhang
med finansplanen för kyrkofonden (sid. 442).

Vad angår spörsmålet, huruvida pastoraten skola vara skyldiga att inleverera
hela det å dess skatteunderlag belöpande avgiftsbeloppet eller blott den
del därav, som faktiskt inflyter, synas mig övervägande skäl tala för det förra
alternativet, vilket omfattats av såväl 1927 års sakkunniga och utredningsmännen
som kammarkollegiet och statskontoret. Skälen äro av både principiell
och praktisk natur.

Att såsom 1931 års sakkunniga föreslagit lägga kyrkoavgiften direkt på
den enskilde och låta pastoraten inleverera, blott vad som inflyter i avgifter,

Kungl. May.ts proposition nr 1S7.

413

står icke viii samman med den eljest i förslaget genomförda principen, att
pastoratet är enheten för prästlönernas utgörande. Då kyrkoavgiften skall användas
till bestridande av pastoratens gemensamma utgifter, synes det sålunda
vara riktigast, att kyrkoavgiften lägges direkt å pastoraten.

Jag erinrar örn att samma princip, som jag nu förordar, enligt 21 § prästlöneregleringslagen
för närvarande tillämpas vid uträknandet av tillskott ur
kyrkofonden till pastoraten. I 110 § S. K. har principen bibehållits av 1931
års sakkunniga. Jag föreslår icke heller någon ändring därutinnan. Under sådana
förhållanden synes det vara lämpligt, att samma princip godtages även
i nu förevarande avseende.

Såsom i yttrandena påpekats, är det icke heller ur praktisk synpunkt lämpligt,
att låta pastoratsorganen för kyrkofondens räkning debitera och uppbära
samt till fonden redovisa den allmänna kyrkoavgiften. Enklast synes vara
att påföra varje pastorat den mot dess skatteunderlag svarande kyrkoavgiften.
Därigenom vållas intet nämnvärt besvär för pastoratsorganen, ty avgiften kan
helt enkelt upptagas såsom en utgiftspost i pastoratets stat.

En fördel med det av mig förordade alternativet är, att, då ändringar av
kammarrätten eller Kungl. Majit företagas i skatteunderlaget inom ett pastorat,
motsvarande ändring i kyrkoavgiftens belopp låter sig verkställa med
mindre omgång än enligt S. K.

Jag förbiser icke, att det av mig förordade alternativet medför, att pastorat
med stora restantier komma i en sämre ställning än pastorat med små sådana,
men jag anser, att fördelarna med detta alternativ äro så stora, att de
uppväga denna nackdel. Det kan ju för övrigt icke röra sig örn några betydande
belopp.

Väljes det av mig förordade alternativet, blir hänvisningen till lagen den
16 oktober 1908 angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet
överflödig. Lagen, liksom också stadgandena om ersättning från statsverket
för inkomstminskning i följd av lindringen, är nämligen direkt tillämplig
å församlingsavgifterna till pastoraten. Någon ökning av statsverkets utgifter
orsakas näppeligen av den nu föreslagna ändringen.

Bestämmelsen i S. K. att kyrkoavgiften skall före den 1 november inlevereras
till domkapitlet har jag låtit utgå, enär sättet för redovisningen av samma
avgift lämpligen bör regleras i särskilda, av Konungen utfärdade tillämpningsbestämmelser.

Örn kyrkofondens utgifter.

6 §.

Denna paragraf, som har viss motsvarighet i 6 § K. L., handlar örn kyrkofondens
årliga utgifter och ansluter sig nära till 109 § i S. K. I det följande
skall redogöras för skiljaktigheterna mot S. K.

1 och 2 punkterna motsvara 1—6 punkterna i S. K., vilka .senare avfattats Departementspå
grundval av de sakkunnigas förslag till ny lönereglering. Innehållet i 1 chefen -

414

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

punkten i mitt förslag överensstämmer med 6 § 7 punkten K. L., sådan denna
punkt lyder enligt lag den 21 november 1925, med det tillägg, som föranledes
av tillkomsten av lagen den 13 december 1929 örn provisorisk tilläggslön åt
kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat m. m. samt kungörelsen
samma dag örn provisoriskt tilläggsarvode åt kontraktsprostar och vissa extra
ordinarie präster m. m. De tilläggsarvoden, som enligt berörda författningar tillerkänts
kontraktsprostar och extra ordinarie prästmän, skola jämlikt föreskrifter
i samma författningar gäldas av kyrkofonden. 2 punkten i mitt förslag upptager
ett stadgande av i sak samma innehåll som 6 § 9 punkten K. L.

3 punkten i föreliggande förslag förekommer ej i S. K., där dyrtidstilläggen
inarbetats i lönerna. Stadgandet avviker från gällande bestämmelser därutinnan,
att medan enligt dessa (svensk författningssamling nr 281 för år 1930) dyrtidstillägg
åt kyrkoherdar, komministrar och ständiga adjunkter skola betalas
av vederbörande pastorat, sådana tillägg jämlikt förevarande punkt skola gäldas
av kyrkofonden. I överensstämmelse härmed föreslår jag en ändring i 4 §
i 1918 års lag örn krigstidsunderstöd åt präster.

Dyrtidstilläggen åt kontraktsprostar och andra extra ordinarie präster än
ständiga adjunkter betalas redan nu ur kyrkofonden. Detta gäller även dyrtidstillägg
å förhöjning av arvode åt adjunkt, som tjänstgör vid två ordinarie
befattningar, oaktat arvodesförhöjningen skall betalas av de ordinarie befattningshavarna
till hälften vardera. Å andra sidan åligger det pastoratet att
gälda dyrtidstillägg jämväl å ålderstillägg till ordinarie präster och ständiga
adjunkter samt skjutsersättningar enligt 11 § 3 mom. P. L., ehuru dessa ålderstillägg
och ersättningar skola utgå ur kyrkofonden.

Enligt min åsikt är det mest rationellt att låta samtliga dyrtidstillägg, så
länge dessa kvarstå, utgå ur kyrkofonden. För denna anordning, som innebär
ett utjämningsförfarande, torde kunna åberopas åtskilliga skäl. Dyrtidstilläggen,
sådana de för närvarande äro konstruerade, utgöra i själva verket ett slags kristidshjälp,
betingad av rubbad stabilitet hos den prisnivå, som får anses hava
legat till grund för bestämmande av de grundbelopp, å vilka tilläggen beräknas.
Redan denna omständighet torde kunna lämna visst stöd för att dyrtidstilläggen
utgöras kooperativt av alla pastorat eller med andra ord gäldas av kyrkofonden.
Såsom ett ytterligare skäl härtill kan åberopas det förhållandet, att den provisoriska
tilläggslön, som 1929 tillerkändes bl. a. kyrkoherdar, komministrar och
ständiga adjunkter — å vilken dyrtidstillägg också beräknas •— utmätts med
samma belopp, 2,100 kronor för alla kyrkoherdar och komministrar, samt 900
kronor för ständiga adjunkter, utan hänsyn till pastoratens växlande storlek
och skatteförmåga. Vidare torde kunna förväntas, att då förhållandena i en
framtid stabiliserat sig och behov av de variabla dyrtidstilläggen icke längre
är för handen, tiden är mogen för en lönereglering för prästerskapet, vid vilken
frågan om införande av ålderstillägg för prästerna måste antagas vinna sin
lösning. Dessa ålderstillägg böra enligt min mening — såsom också 1931 års
sakkunniga föreslagit — bestridas av kyrkofonden och skulle därigenom komma

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 415

att intaga dyrtidstilläggens plats såsom en prästerskapets gemensamma, fonden
åvilande utgiftspost.

4 punkten ansluter sig till vad som för närvarande gäller enligt lagen
den 22 april 1927 (nr 115) örn gäldande ur kyrkofonden i visst fall av pensionsavgift,
belöpande å innehavare av prästerlig emeritilön, samt lagen den
13 mars 1931 (nr 37) örn ändrad lydelse av nämnda lag.

5 punkten motsvarar 11 punkten i S. K., vilken därstädes har följande lydelse: Anslag,

som Konungen må finna skäligt bevilja för särskild kyrklig verksamhet
inom riket, dock att för ändamålet icke under något år må användas
mer än sammanlagt 300,000 kronor.

Motsvarande stadgande återfinnes i 6 § 8 punkten kyrkofondslagen, som
enligt ordalagen avser anslag, som Konungen »till främjande av den kyrkliga
organisationens utveckling må finna skäligt bevilja präst för särskild prästerlig
tjänstgöring».

Örn förevarande punkt hava de sakkunniga anfört :

Av detta anslag har Konungen anvisat medel för avlöning åt stifts- och
kontraktsadjunkter ävensom arvode åt andra präster för särskild prästerlig
verksamhet. Häri avse de sakkunniga icke att göra någon ändring. Emellertid
har momentets nuvarande avfattning på sina håll ansetts lägga hinder i vägen
för beviljande av anslag till avlöning åt de hos svenska kyrkans diakonistyrelse
anställda sekreterarna.1

De sakkunniga, som anse, att den av diakonistyrelsens sekreterare utövade
verksamheten är en prästerlig tjänstgöring, som på ett lyckligt sätt supplerar
församlingsprästernas verksamhet, samt i realiteten är till sin art föga skild
från det arbete, som utföres av stifts- och kontraktsadjunkter, föreslå i följd
härav en ny formulering av momentet i avsikt att undanröja tvivlen om momentets
tillämplighet i nu ifrågavarande fall.

Anslagen hava ansetts böra begränsas till 300,000 kronor årligen.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

I ll2 mom. hava de sakkunniga med viss ändring upptagit bestämmelsen
i 6 § 8 mom. kyrkofondslagen enligt dess nuvarande lydelse. Ändringen består
bland annat däri att orden »anslag, som Konungen till främjande av den kyrkliga
organisationens utveckling må finna skäligt bevilja präst för särskild prästerlig
tjänstgöring» utbytts mot »anslag, som Konungen må finna skäligt bevilja
för särskild kyrklig verksamhet inom riket». Den har angivits närmast åsyfta
att momentet skulle bliva tillämpligt för beviljande av anslag till avlöning åt
diakonistyrelsens sekreterare. Det förefaller ämbetsverken som ifrågavarande
ändring skulle kunna syfta väsentligt längre än som varit avsett med den nuvarande
bestämmelsen och även längre än i motiveringen angivits som eftersträvat.

Det torde få erinras därom att Kungl. Majit genom beslut den 1 april 1921
och den 26 mars 1926 funnit särskilda av kyrkomötet gjorda framställningar
örn ändring i kyrkofondslagen i syfte att möjliggöra anvisande bland annat
av bidrag åt svenska kyrkans diakonistyrelse till avlönande av prästmän, som
vöre anställda som sekreterare hos denna styrelse, icke föranleda någon Kungl.

De saki
kunniga.

Yttrande.

1 Se kammarkollegiet nnd. utlåtande den 15 april 1931 över en framställning i ämnet.
5 5 punkten i departementschefens förslag.

Departements cheten.

416 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Marits åtgärd, samt att efter det diakonistyrelsen gjort förnyad framställning
i ärendet, över vilken kammarkollegium den 15 april 1931 avgivit underdånigt
utlåtande, sistnämnda framställning torde vara beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Då diakonistyrelsen fått sig anvisat att utöva sin verksamhet i samarbete
med präster i församlingarna och i samförstånd med stiftsstyrelserna samt dess
verksamhet i åtskilligt sammanfaller med församlingsprästernas och understöder
dessas verksamhet, synes någon större betänklighet icke böra möta mot
beredande av möjlighet att ur kyrkofonden anvisa medel som bidrag till den
verksamhet, som diakonistyrelsens prästerliga sekreterare utföra i samförstånd
med svenska kyrkans stiftsstyrelser och prästerskap. Örn en sådan möjlighet
anses böra öppnas bör dock, med hänsyn särskilt till att diakonistyrelsen icke
är ett den svenska kyrkans organ, detta enligt ämbetsverkens mening ske genom
en på sak gående bestämmelse och ej genom ett så oklart och tänjbart stadgande
som det föreslagna.

Ämbetsverken anse förty att bestämmelsen i 6 § 8 mom. kyrkofondslagen
bör med sin nuvarande lydelse överflyttas till förevarande moment (gärna med
uteslutande av orden »i den mån fondens tillgångar det medgiva») samt eventuellt
att i ett särskilt moment upptages bland kyrkofondens utgifter anslag,
som Konungen må finna skäligt bevilja som bidrag åt svenska kyrkans diakonistyrelse
till avlönande av där anställda präster för sådan verksamhet, som sker
i samförstånd med stiftsstyrelserna.

Det av de sakkunniga beträffande 11 mom. föreslagna maximibeloppet

300,000 kronor, om vars beräkning inga uppgifter föreligga, synes opåkallat
högt. För senaste budgetåret har redovisats en utgiftssumma av 92,633 kronor
92 öre. Emellertid bär tillkommit ett antal nya stiftsadjunkter. Ämbetsverken
föreställa sig att ett belopp av 200,000 kronor måste anses fullt tillräckligt för
det ändamål, som avses i 11 morn., således inbegripet bidraget till diakonistyrelsen.

Enligt min mening är den ifrågavarande anslagsposten av synnerlig betydelse
för den kyrkliga verksamhetens tidsenliga bedrivande. Den äldre kyrkliga
organisationen, vilken visserligen i allt väsentligt ännu fyller sin uppgift i
kyrkolivet, är icke rustad att möta alla de krav, som en senare tid ställer
på kyrkan. Uppkomsten av nya samhällen och nya medborgargrupper med
särskilda religiösa behov, andra företeelser att förtiga, gör det ofta nödvändigt
att tillfälligtvis sätta in prästerliga arbetskrafter på bestämda ställen, ibland
för att bistå församlingsprästerna i en krävande situation, ibland för att på
egen hand utföra ett angeläget arbete. Av vikt är, att de möjligheter till en
snabb och effektiv insats i det kyrkliga arbetet, som detta anslag bereder, icke
bindas genom detaljerade föreskrifter utan att det lägges i Konungens hand
att vid varje nytt behov förordna på sätt, som finnes lämpligast. Jag har därför,
i likhet med de sakkunniga, icke i förslaget upptagit några detaljerade stadganden
örn hur anslaget skall användas.

Anslaget har hittills i främsta rummet använts att täcka utgifterna för stiftsoch
kontraktsadjunkternas verksamhet. Enligt vad jag förut (sid. 395 och 402)
utvecklat anser jag, att de utgifter för avlönande av utlands- och sjömanspräster,
vilka för närvarande täckas medelst anslag å riksstaten, böra över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

417

flyttas å kyrkofondens stat. Dessa utgifter, vilka uppgå till över 90,000 kronor
årligen, torde lämpligen böra utgå av förevarande anslag, i följd varav
de i S. K. förekommande orden »inom riket» utgått ur lagtexten. Anslagets
högsta belopp har i anledning av nu nämnda nya användning av anslaget satts

100,000 kronor högre än i S. K.

Den av de sakkunniga föreslagna formuleringen av punkten innebär en icke
obetydlig utvidgning av kretsen av de ändamål, till vilka bidrag skulle kunna
utgå från anslaget. Med hänsyn till den nödvändiga begränsningen av anslaget
synes de sakkunnigas avfattning vara alltför vidsträckt. Jag har därför omarbetat
paragrafen, så att den närmare ansluter sig till det gällande stadgandet
i ämnet. Jag anser emellertid icke, att punkten med den lydelse, som
nu föreslås, i och för sig lägger hinder i vägen för utgivande av bidrag till
den i de av Kungl. Maj:t den 9 december 1910 utfärdade stadgarna för Svenska
kyrkans diakonistyrelse omnämnde sekreteraren, i den mån han utövar prästerlig
tjänstgöring. Detsamma torde gälla i fråga örn bidrag ur kyrkofonden till
den i de av Kungl. Maj:t den 31 december 1915 fastställda stadgarna för Svenska
kyrkans missionsstyrelse omförmälde sekreteraren, i den mån han utövar
prästerlig tjänstgöring. Från missionsstyrelsen har den 15 februari 1932 till
departementet inkommit en hemställan. Huruvida bidrag för nu nämnda ändamål
böra och inom anslagets ram kunna lämnas är en fråga, som det sedermera
tillkommer Konungen att avgöra.

Att, såsom kammarkollegiet och statskontoret förordat, sätta maximum för
anslaget lägre än de sakkunniga föreslagit, skulle enligt min mening vara att
alltför snävt begränsa utgifterna för här åsyftade ändamål. Sammanhållas utgifterna
för avlönandet av stifts- och kontraktsadjunkterna, kostnaderna för utlands-
och sjömansprästerna samt den nödiga medelsåtgången framdeles för
oavvisliga behov av liknande slag, torde det i lagförslaget av mig nämnda
maximum för anslaget få anses vara en snarast ganska trång ram för den
åsyftade kyrkliga verksamheten.

6 punkten motsvarar 6 punkten i 109 § S. K. Enär stiftsintendenternas och
ecklesiastika boställskommissionens verksamhet i huvudsak är av kontrollerande
art, har jag ansett kostnaderna för samma verksamhet böra bestridas av kyrkofonden.
Föreskrifter härom finnas intagna i 65 och 67 §§ förslaget till ny
boställsordning. Jag erinrar dock örn att pastoraten enligt 65 § i sistnämnda
förslag i vissa fall skola utgiva ersättning till kyrkofonden för biträde vid
upprättande av avverkningsplan och vid utstämpling.

7 punkten ansluter sig till 47 § förslaget till ny boställsordning, 109 § 9
punkten S. K. och 6 § 10 punkten K. L., sådan denna punkt lyder enligt lag
den 13 december 1929 (nr 387).

8 punkten. Bestämmelsen anknyter närmast till ett stadgande i 54 § 1 mom.
i gällande boställsordning, enligt vilket konsistorieombud vid förrättning av
boställsnämnd eller synerätt äger åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
enligt bestämmelserna i gällande resereglemente, varvid ombudet skall

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.) 27

418

Kungl. Majlis proposition nr 187.

likställas med nämndeman, där han icke på grund av innehavande befattning
är berättigad till högre ersättning. Jämlikt 55 § samma boställsordning skall
kostnaden, olika för olika förrättningar, gäldas antingen helt av pastoratet eller
helt av arrendator å löneboställe eller ock av båda med viss fördelning mellan
dem.

Enligt min uppfattning är det riktigast, att ifrågavarande kostnad betalas av
kyrkofonden. Det torde också böra ankomma på Konungen att bestämma, efter
vilka grunder ersättningen skall utgå. I enlighet med denna uppfattning har
punkten av mig avfattats.

9 punkten, som även förekommer i S. K., upptager kostnader, som redan nu
belasta kyrkofonden.

10 punkten motsvarar 12 punkten i S. K. Då enligt 69 § i förslaget till ny
ecklesiastik boställsordning de boställen, vilkas avkastning direkt ingår till
kyrkofonden, s. k. allmänna kyrkohemman, skola förvaltas av domkapitlen för
fondens räkning, hava kostnaderna för denna förvaltning påförts fonden.

11 punkten motsvarar 13 punkten i S. K.

De sakkunniga.

I sammanhang med förevarande paragraf erinrar jag om att åtskilliga av
de av mig den 5 februari 1932 anmälda, till departementet inkomna
framställningarna avse anslag ur kyrkofonden —- exempelvis för avlönande av
vissa assessorer i domkapitlen och för avlösning av prästerskapets änke- och
pupillkassas rätt till vakansår. Jag har emellertid icke ansett mig kunna förorda
andra av dessa framställningar än dem, som redan nämnts. Kyrkofonden
kommer nämligen enligt mitt förslag att tagas i anspråk i högre grad än förut
och varje ytterligare krav på fonden, som icke är oavvisligt, måste därför tilis
vidare anstå.

7 §•

Motsvarar 110 § och lil § andra stycket S. K. samt närmast 21 § P. L.

De sakkunniga hava anfört:

Då de sakkunnigas förslag icke innehåller några föreskrifter örn huru de
medel skola åvägabringas, som det åligger pastoratet att utöver avkastningen
av prästlönetillgångarna anskaffa för avlöning av prästerskapet, utan vad lagen
om församlingsstyrelse stadgar härom skall tillämpas, hava de sakkunniga
formulerat sitt förslag så, att det icke såsom villkor för tillskott från kyrkofonden
uppställer fordran på att viss uttaxering verkligen skett utan blott att
det av pastoratet åvägabragta beloppet motsvarar viss uttaxering. Tillskott
kan således erhållas, även om prästlönekostnaderna täckts med exempelvis besparingsskogsmedel.

Då hänsyn till rättigheter till virke in natura från löneboställenas skogar
tages redan vid uppskattning av skogarnas normalavkastning, erfordras i detta
sammanhang icke något stadgande härom.

Genom de föreslagna anordningarna kunna tillskotten till pastoraten uträknas
redan vid räkenskapsårets början och utbetalningen genast verkställas.
För att icke utbetalningen av tillskott skall fördröjas av ovisshet om huru
stora fondräntor pastorat har till sitt förfogande, har ett normalvärde å fondernas
avkastning jämväl föreslagits.

Kungl. Majlis proposition nr 187.

419

De sakkunniga hava vidare framhållit betydelsen av att jämvikt upprätthålles
mellan kyrkofondens inkomster och utgifter. Efter att hava redogjort förde
medel, varmed den åsyftade jämvikten enligt S. K. skall åstadkommas, nämligen
uppdelning av kyrkofondens inkomster och utgifter i två grupper — en
för det församlingsmässiga prästlöneväsendet och en för det gemensamma prästlöneväsendet
— vilka grupper var för sig bringas att balansera, anföra de sakkunniga
vidare:

Tveksamt kan vara till vilken grupp den i 106 § 2)1 omförmälda ersättningen
skall hänföras. Denna omfattar nämligen tillgångar, avsedda både för
typiskt gemensamma behov, t. ex. prostetunnor, och för avlönande av församlingspräster,
t. ex. vederlagsspannmål. De sakkunniga, som icke ansett en
uppdelning av ersättningen efter dess beståndsdelar lämpligen böra ske, hava
valt att efter naturen av större delen av ersättningen hänföra den till de inkomster,
som skola användas för tillskott till pastoraten.

Då den i paragrafen avsedda regleringen sker i förväg, kan resultatet aldrig
helt stämma med det åsyftade. Föreskrifterna äro emellertid så formulerade,
att uppkommande överskott å kyrkoavgiften eller besparingar å tillskotten
tillfalla kyrkofonden, medan brist i avgiften eller överskridande av det för
tillskotten beräknade beloppet täckes av fonden.

Domkapitlet i Uppsala har föreslagit, att maximum för församlingsavgifterna
skulle bestämmas för fem- eller tioårsperioder.

Domkapitlet i Härnösand påyrkar förenklingar i anordningen.

Länsstyrelsen i Kalmar har ansett, att vid ansökningar om tillskott ur kyrkofonden
borde uppgivas den verkliga avkastningen av de av pastoratet förvaltade
fonderna.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

Enligt prästlöneregleringslagen 19 och 21 §§ samt kungörelsen den 24 juli
1914 (nr 128) är pastoratet för den händelse, att för bestridande av prästerskapets
avlöning »såsom församlingsavgifter utdebiterats sammanlagt större
belopp, än som motsvarar sex öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor
av pastoratets hela inkomstbelopp», berättigat att av kyrkofondens medel åtnjuta
ersättningen för det överskjutande beloppet utom beträffande lönebelopp
som församling särskilt förbundit sig att utgöra. Detta medför att pastoratet
får självt bära så stor del av sex-öres-utdebiteringen, som icke inflyter. Ordalagen
i 110 § angiva ej tydligt örn ett motsvarande förfarande är avsett att
tillämpas enligt denna paragraf. Särskilt i belysning av vad de sakkunniga i
motiveringen till 108 § i förslaget yttrat därom att pastorat skall av den
utdebiterade kyrkoavgiften inbetala allenast så stor del som inflyter, synes
det ej vara uteslutet att pastoraten enligt förevarande 110 §, liksom enligt 108 §
skulle vara befriade från skyldigheten att redovisa belopp som ej inflyta.

I förra delen av sitt utlåtande hava ämbetsverken angivit som sin mening
att maximum för församlingsbidraget och kyrkoavgiften tillsammans borde
sättas till 60 öre för skattekrona. Under 108 § har såsom maximum för kyrkoavgiften
tillstyrkts ett belopp av 10 öre för skattekrona. I följd härav lärer
maximum för de i 110 § omförmälda församlingsavgifterna böra bestämmas
till 50 otc för skattekrona.

Yttranden.

1 3 § 2 i departementschefens förslag.

420

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

På grund av det anförda anse ämbetsverken senare delen av förevarande paragrafs
första stycke lämpligen kunna erhålla lydelsen: »dels ock därutöver av
ett sammanlagt belopp, motsvarande för varje skattekrona av pastoratets hela
inkomstbelopp femtio öre eller det mindre öretal Konungen för året bestämmer,
skall pastoratet för vad ytterligare erfordras erhålla tillskott ur kyrkofonden».

I lagförslaget saknas beträffande de i förevarande paragraf avsedda församlingsavgifterna
en bestämmelse motsvarande den som i 108 § första stycket
givits i fråga örn den allmänna kyrkoavgiften. Detta torde bero därpå att man
ansett skyldigheten att utgöra församlingsavgift och grunden för densamma
följa av prästlönelagens 24, 29 och 110 §§, jämförda med 1, 2, 3 och 57 §§
lagen om församlingsstyrelse.

Det kan dock möjligen ifrågasättas örn det i 57 § lagen örn församlingsstyrelse
meddelade stadgandet kan anses utan supplerande bestämmelse i prästlönelagen
äga tillämpning på de avgifter, vilkas utgörande ålägges genom nyssnämnda
paragrafer i prästlönelagen.

Fastställande i lag eller eljest genom en för alla pastorat gemensam bestämmelse
av ett »normalvärde» å fondernas avkastning synes kunna leda till ohållbara
konsekvenser.

Givetvis är det, såsom i utredningsmännens betänkande (s. 83) anföres,
önskvärt att församlingarnas hela bidrag till prästlöneändamål, nämligen uttaxeringen
till eget prästerskap och den allmänna kyrkoavgiften, icke överstiger
maximum för de nuvarande församlingsavgifterna eller 60 öre för skattekrona.

De sakkunniga hava emellertid ytterligare begränsat bidragsskyldigheten,
i det att de föreslagit att församlingarnas samtliga bidrag icke skulle överstiga
40 öre för skattekrona, nämligen församlingsbidragen till det egna prästerskapet
30 öre och allmänna kyrkoavgiften 10 öre för skattekrona. Någon annan
redogörelse för anledningen till denna starka begränsning än den, som synes
framgå av anmärkning 9 till finansplanen för kyrkofonden (s. 120), har icke
lämnats av de sakkunniga. Kyrkoavgiftens maximering till 10 öre synes grundas
på den å sid. 118 och 119 intagna finansplanen för kyrkofonden, vilken
visar att utgifterna för det gemensamma avlöningsväsendet beräknats till

3.900,000 kronor, vilket belopp skulle gäldas genom en kyrkoavgift å 9 öre för
skattekrona. Av avlöningstabellen å sid. 117 inhämtas att församlingsavgifterna
beräknats till 6,265,000 kronor. Av nyssnämnda anmärkning 9 synes framgå
att en utdebitering efter ett maximibelopp av 25 öre för skattekrona ansetts
erforderlig för att giva denna summa. Ämbetsverken, vilka icke äro i tillfälle
att vidtaga de tidsödande undersökningar, som äro erforderliga för beräknandet
av det högsta maximibelopp, som skäligen må fastställas för församlingsavgifterna,
äro följaktligen icke i stånd att bedöma huruvida de av de sakkunniga
föreslagna maximibeloppen må kunna godkännas.

Ämbetsverken måste därför inskränka sig till att framhålla vådan av att
sätta maximibeloppet allt för snävt. Med hänsyn till omöjligheten att förutse huru
de för närvarande ytterst osäkra ekonomiska förhållandena komma att utveckla
sig, låter det ej göra sig att med någon grad av sannolikhet beräkna storleken
av de inkomst- och utgiftsposter, varav det prästerliga avlöningsväsendets ekonomi
är beroende. Frånsett det ovissa i huru den föreslagna uppskattningen av
löneboställenas »normalavkastning» komme att förlöpa, måste man, örn de sakkunnigas
förvaltningsförslag genomföres, räkna bland annat med risken av

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

421

nedsatt arrendevärden och minskade försäljningspris för skogsprodukterna.
En eventuell nedgång i räntefoten skulle ej obetydligt inverka på ränteinkomsternas
storlek. Redan av dessa skäl måste man hava en ganska vid marginal,
inom vilken man kunde röra sig vid bestämmandet av det belopp för
skattekrona, som skulle utdebiteras inom pastoratet. I samma riktning verkade
behovet av möjlighet att tillgodose åtgärder för utveckling av den kyrkliga
organisationen. På grund härav och med hänsyn till de erfarenheter, som den
gångna tiden i rikt mått lämnat, anse ämbetsverken det vara nödvändigt att
maximibeloppet för församlingarnas bidrag efter skattekrona beräknat, givetvis
inom gränsen för det nu stadgade beloppet, sättes tillräckligt högt för att bereda
erforderlig rörelsefrihet. Ämbetsverken hava ej förbisett att man i nödfall
skulle hava att gå in på kyrkofondens kapital; men en sådan åtgärd lärer böra
undvikas. Ämbetsverken vilja följaktligen uttala sig för att maximum för församlingsbidraget
och kyrkoavgiften tillsammans sättes till 60 öre för skattekrona.

Någon äventyrlighet att bestämma ett örn också möjligen för högt maximibelopp
kan icke anses föreligga, då ju vad som årligen skulle uttagas komme
att bestämmas efter då föreliggande omständigheter.

Rörande de sakkunnigas förslag att lägga avkastningen av pastoratens av-1)cpartornentslöningstillgångar
»i botten» och att göra maximum för församlingsavgifterna chefen''
rörligt har jag förut uttalat mig (sid. 212) och därvid biträtt förslagen. Detta
kommer jämväl till synes i mitt förslag till ny lydelse av 19 § P. L. Därest
avkastningen av berörda avlöningstillgångar icke förslår till gäldande av pastoratet
åliggande utgifter för prästlön och reseanslag samt pastoratet saknar
andra medel för ändamålet, får pastoratet uttaxera vad som erfordras inom
det för ifrågavarande församl ingsavgifter föreslagna maximum, därvid 57 §
församlingsstyrelselagen blir tillämplig. Erinras må, att utöver den utdebitering
av församlingsavgifter, som avses i förevarande paragraf, tillkommer den utdebitering,
som föranledes av den i 5 § stadgade skyldighet för pastoratet att
gälda allmän kyrkoavgift intill där angivet belopp för skattekrona av pastoratets
samlade skatteunderlag.

De föreslagna anordningarna torde medgiva en tämligen enkel handläggning
av ifrågavarande ärenden. Vid årsskiftet, då maximum för församlingsavgifterna
skall fastställas för det kommande året, har man kännedom om huru stora
belopp, som under det förflutna året utbetalats i tillskott, vilka pastorat, som
åtnjutit tillskott, samt mellan de två åren inträdd förändring i antalet skattekronor.
På grundval härav är det möjligt att utan större besvär göra en tillräckligt
noggrann överslagsberäkning av huru lågt högsta församlingsavgiften
kan sättas. Sedan detta fastställts, kan ett biträde hos domkapitlet med tillhjälp
av en matrikel över prästlönerna, en längd över skatteunderlaget i stiftets pastorat,
en liggare över normalvärdena å avkastningen av löneboställena och uppgifterna
från pastoraten örn avlöningsfondernas kapitalbelopp lätteligen räkna ut, hur
stora tillskotten bliva, varefter de utsändas i postanvisning eller check. Att
ytterligare förenkla detta förfarande torde vara omöjligt. Då skatteunderlaget

422

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Yttranden.

i pastoraten årligen växlar, måste nämligen, även örn högsta församlingsavgiften
fixeras för fleråriga perioder, tillskotten årligen uträknas.

För stadgandet örn ett normalvärde å fondavkastning tala enligt min mening
samma skäl, som föranlett en sådan anordning beträffande boställsavkastningen.

Enligt min mening framgår det med all önskvärd tydlighet av de sakkunnigas
formulering av paragrafens första stycke — i vilket endast företagits en
obetydlig redaktionell jämkning — att pastoratet har att självt täcka prästlönekostnaderna
till hela det uttaxerade, och således icke blott det influtna
beloppet. Denna ordning, som överensstämmer såväl med gällande rätt som med
vad jag föreslagit i fråga örn den allmänna kyrkoavgiften, torde man icke kunna
frångå, utan att råka ut för allvarliga praktiska svårigheter.

Att pastorat använder andra tillgängliga medel än församlingsavgifter till
täckande av sin andel i prästlönerna inom pastoratet, inverkar ej på beloppet
av pastoratets tillskott ur kyrkofonden.

Beträffande framställda förslag att maximum för församlingsavgifterna
skulle kunna få stiga över 30 öre för skattekrona och den allmänna kyrkoavgiftens
grundbelopp skulle sättas högre än 10 öre för skattekrona, så hänvisar
jag till den finansplan för kyrkofonden, som jag låtit uppgöra (sid. 440), samt
till vad jag kommer att anföra vid redogörelsen för sagda plan.

Örn uppskattning'' av lönebostäiles norniulavkastning.

Såsom tidigare närmare utvecklats utgör det förfarande, som regleras i
8—13 §§, ett led i den föreslagna nya ordningen för finansieringen av prästlönekostnaderna.

8 och 11 §§.

Paragraferna motsvara 85 § S. K.

Domkapitlet i Lund har erinrat:

Uppskattning av boställes normalavkastning bör enligt domkapitlets förmenande
ske vid samtliga löneboställen. Detta med hänsyn framför allt till uppgörelserna
med kyrkofonden. För bringande av ordning och reda i hithörande
spörsmål synes sådan uppskattning alltså vara nödvändig. Ett pastorat skall
kanske ett år Ira tillskott ur kyrkofonden ett annat år ej. Kyrkofondens årliga
belastning måste ju bland annat bestämmas med hänsyn till avkastningen av
löneboställena. Och för ett riktigt beräknande härav böra tillförlitliga siffror
ligga till grund. Härtill kommer att en beräkning av kyrkofonden eventuellt
tillkommande överskott av boställsavkastning icke kan göras tillförlitlig utan
sådan uppskattning. Genom en sådan uppskattning vinnes också erforderlig kontroll
över pastoratens förvaltning.

Domkapitlet i Härnösand har föreslagit, att med hänsyn till de osäkra penningförhållandena
normalavkastningen borde beräknas till hälften i penningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 423

och till hälften i naturapersedlar att evalveras i penningar enligt elen årliga
markegången.

Länsstyrelsen i Kalmar län har uttalat, att det torde vara nödvändigt, att vid
ifrågavarande uppskattningar sakkunniga kronoombud finge närvara och bevaka
kyrkofondens rätt samt ombestyra, att förrättning bleve överklagad, örn
skäl därtill förefunnes. Länsstyrelsen i Malmöhus län hyser farhåga för att,
med hänsyn till växlingarna i konjunkturerna, normalvärdesuppskattningen,
även om den största sakkunskap bleve anlitad, komme att resultera i motsatsen
till normal avkastning och föreställer sig, att uppskattningen vore onödig,
eftersom den verkliga avkastningen enligt länsstyrelsens förmenande måste anses
reellare än den uppskattade. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har
givit uttryck åt liknande betänkligheter som nyssnämnda länsstyrelse beträffande
resultatet av normalvärdesuppskattningen.

Domänstyrelsen har understrukit svårigheten att på förhand tillnärmelsevis
riktigt uppskatta avkastningen, särskilt av skogen, och uppgivit, att denna beräkningsmetod,
där den tidigare förekommit inom domänstyrelsen, numera övergivits
och ersatts med avkastningsberäkningar grundade på förelupna verkliga
utgifter och inkomster.

Slutligen hava kammarkollegiet och statskontoret i ämnet anfört:

Enligt 107 § skall pastorat under viss förutsättning inleverera till kyrkofonden
överskott å prästlönetillgångarna. Det finnes ej angivet efter vilka grunder
pastoratets redovisning härutinnan skall äga rum. Det förefaller riktigast att
berörda inleverering bör ske efter grunder liknande dem som äro bestämda för
utbetalning enligt 110 § av bidrag från fonden. Om till grund för denna utbetalning
bör läggas bland annat ett uppskattat värde å löneboställes normalavkastning,
synes sådant värde böra åsättas boställe även för fall att inleverering till
kyrkofonden som ovan nämnts kan väntas böra äga rum. I omförmälda händelse
bör förevarande 85 § i enlighet härmed omredigeras. Uppdraget att verkställa de
uppskattningar, varom förmäles i 85—87 §§, är av mycket både maktpåliggande
och vansklig beskaffenhet. I avseende å beloppets bestämmande föreligga
två mot varandra stridiga intressen, pastoratets och kyrkofondens. Det
vore, såsom tidigare i utlåtandet framhållits, förklarligt örn vid beloppets fastställande
synnerlig hänsyn toges till att beräkningarna utfördes så att risken
för att pastoratet komme att göra en förlust fullständigt eliminerades. Uppskattningens
överlämnande till boställsnämnden torde befrämja en dylik utgång
av uppskattningen, till vilken utgång tvivelsutan även komme att medverka
den uppfattning rörande prästlönejordens rättsliga ställning, vartill de
sakkunnigas starka framhävande av de privaträttsliga synpunkterna säkerligen
komme att giva anledning inom församlingarna. -— -— —----—

Missnöje mot boställsnämnds beslut fullföljes genom begäran örn laga syn,
vars beslut kan överklagas hos hovrätt och högsta domstolen. Det kan ej sägas
att uppskattningsärenden av ifrågavarande slag lämpa sig för judiciell
handläggning. Det torde vara att förvänta att uppskattning komme att visa
sig obehövlig endast i ett jämförelsevis litet antal fall. Antagligt synes vara
att förslaget rörande fastställande av boställes normalavkastning är ett led i
strävandet att för avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden erhålla fasta
siffror till förekommande av det rekvisitionssystem, som nu är föreskrivet.

424

Kungl. Afaj:ts proposition nr 187.

Departements''

chefen.

Det måste ifrågasättas om för vinnande av den åsyftade förenklingen denna
oformliga och osäkra uppskattning av normalavkastningen må anses vara den
bästa utvägen. Ämbetsverken anse för sin del det ej möjligt att i det föreslagna
nya systemet införa nu ifrågavarande anordning.

Uppskattningen av ett normalvärde å boställsavkastningen tjänar framför
allt ändamålet att möjliggöra, att tillskotten ur kyrkofonden till pastoraten
bliva oberoende av den större eller mindre omsorg, som pastoraten nedlägga på
boställs förvaltningen. Detta innebär, att ett pastorat får tillgodogöra sig den
meravkastning utöver den uppskattade normalavkastningen, som pastoratet kan
bereda sig genom en omsorgsfull boställsförvaltning, och bära de förluster, som
uppkomma genom försummelser i samma förvaltning. Örn man lade den verkliga
avkastningen till grund för beräkningen av tillskotten, komme kyrkofonden
att taga vinsterna av pastoratens omsorger samt att lida förlusterna i
följd av deras försummelser. Genom den föreslagna anordningen vinnes jämväl,
att avräkningsförfarandet mellan pastoraten och kyrkofonden — vilket för
närvarande trots det omfattande arbete, som det kräver, dock icke fungerar
tillfredsställande -— helt kan upphöra.

Beträffande det i inkomna yttranden framställda förslaget att även i de
fall, då överskott å boställsavkastning enligt 4 § skall inlevereras till kyrkofonden,
till grund för redovisningen lägga icke den verkliga avkastningen utan
en uppskattad normalavkastning, har jag redan yttrat mig vid behandlingen
av nämnda paragraf. Här må endast påpekas, att med överskott i samma paragraf
sålunda förstås icke överskott utöver normalavkastningen utan vad som
återstår, sedan prästlönekostnaden täckts.

Det framställda yrkandet att beräkna halva normalavkastningen i spannmål
att årligen evalveras i penningar efter markegång torde med hänsyn till
denna uppskattnings syfte icke vara tillräckligt motiverat.

Vid uppskattningsförrättningarna äger konsistorieombud närvara och föra
talan, därvid ombudet givetvis har att tillse, att kyrkofondens rätt icke eftersättes.
Enligt 34 punkten i Kungl. Maj:ts förklaring den 23 mars 1807 över
allmänna lagens stadganden i åtskilliga rum m. m. skulle visserligen
också ett kronoombud närvara vid förrättningar å prästlönejord, men genom
kungörelse den 30 december 1863 föreskrevs med ändring av berörda förklaring,
att kronoombud skulle förordnas endast då det kunde anses av omständigheterna
påkallat. Jag anser icke, att det är lämpligt att nu vidtaga någon ändring i
dessa föreskrifter. Kronoombud bör alltså enligt min mening närvara vid uppskattningsförrättning
endast då länsstyrelsen finner detta vara påkallat av särskilda
omständigheter.

Vad härefter angår kammarkollegiets och statskontorets anmärkning, att
uppskattningen icke skulle lämpa sig för handläggning av domstolarna, så vill
jag blott framhålla att, då synerätt kan sammanträda på bostället, denna instans
kan grunda sitt avgörande på omedelbara iakttagelser, medan detta icke lärer

Kungl. May.ts proposition nr 187. 425

bliva möjligt för överinstansen, om man låter klagan i uppskattningsmål föras i
administrativ väg.

Vad slutligen beträffar de framkomna farhågorna, att uppskattningarna icke
skola bliva tillförlitliga, så bottna de väl i allmänhet mindre i fruktan, att
boställsnämnderna icke skola kunna rätt bedöma boställenas avkastningsförmåga,
än i tanken, att avkastningen under uppskattningsperiodens lopp kan
komma att förändras till följd av växling i konjunkturerna. Det rör sig alltså
här om frågan, huruvida det är pastoraten eller kyrkofonden, som böra få inhösta
vinsten av en gynnsam konjunktur och lida förlusten av en ogynnsam
sådan. Enligt min mening är det riktigast att vinstmöjligheterna och risken förläggas
till den, som har hand örn förvaltningen. För varje särskilt pastorat
torde risken icke bliva så kännbar, helst som förslaget innebär en betydande
minskning av prästlönebördan för de svagare pastoraten, men anordningen medför,
att kyrkofonden vinner trygghet mot eventuella försök från illojala pastorat
att under förebärande av dålig konjunktur tillskansa sig större tillskott än de
egentligen äro berättigade till.

Vad särskilt jordbruksförvaltningen angår, har pastoratet möjlighet sitt
genom utarrendering på längre tid skydda sig mot följderna av konjunkturväxlingarna.
För arrendatorn åter lära arrendeavtalen enligt den nya ordningen
bliva mindre riskfyllda än för närvarande, då ansvaret för den arrenderade fastighetens
bebyggelse m. m. helt åvilar arrendatorn.

9 §.

Paragrafen motsvarar 86 § S. K. Första punkten i sistnämnda paragraf saknar
de här tillagda orden »därvid även skall beräknas skäligt vederlag för upplåtelse
av mark till annat församlingsändamål än kyrkogård».

I specialmotiven hava de sakkunniga angående denna paragraf yttrat:

1) Utredningsmännen hava föreslagit, att normalvärdet å den del av löneboställets
avkastning, som icke härrör från skogen, bör uppskattas för en tid
av 25 till 30 år. De sakkunniga föreslå tiden begränsad till 20 år.

2) Uppskattningen sker för en kommande tidsperiod eller alltså i förväg,
och det gäller således att verkställa en beräkning av såväl intäkter som utgifter
under samma tid. Nämnden har att taga hänsyn till dels intäkter
av upplåtna jordbruks- och bostadslägenheter, dels intäkter av grustag, torvmosse
och andra naturtillgångar på inägor och skogsmark, i den mån intäkterna
icke skola fonderas, dels intäkter av jakt och fiske, dels ock avgälder
för områden, som pastoratet upplåtit för andra särskilda ändamål, såsom till
skolhus, industri, lastageplats och sågverk.

Vid uppskattningen skall man utgå ifrån den brukningsmetod, som för
tillfället användes, och således icke taga i betraktande förändring däri, som
möjligen kan framdeles inträda, exempelvis därigenom att mark upplåtes till
byggnadsändamål eller dylikt. Vad nu sagts får icke så förstås, att om pastoratet
låter bostället eller viss del därav, som bör kunna göras inkomstbringande,
ligga outnyttjat, uppskattning av normalavkastning icke skall ske, utan bör
uppskattning även i detta fall liga rum.

De sakkunniga.

426

Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Från avkastningen avdragas alla utgifter, som kunna föranledas av boställsavkastningen
under uppskattningsperioden. Avsikten är att erhålla ett värde
på, den nettoavkastning, lönebostället anses kunna lämna genom förvaltning
på mest ekonomiska sätt. Endast nettoavkastningen kan komma pastoratet tili
godo för täckande av prästlönekostnad.

Vid nu ifrågavarande uppskattning liksom för övrigt även vid uppskattning
enligt 87 § bör givetvis förfaras försiktigt för undvikande av att den verkliga
avkastningen, även med omsorgsfull förvaltning, kommer att understiga den
uppskattade normalavkastningen.

Det har ansetts nödvändigt att i vissa avseenden uppdraga gränsen mellan
skogsavkastning och annan avkastning. Den allmänna regeln är, att all skogsavkastning,
oavsett dess användning, skall värderas i ett sammanhang. Vid
uträkningen av nettoinkomsten av skogen skall avdrag icke göras för husbehovsvirke
till löneboställe. I enlighet härmed skall vid beräkningen av utarrenderat
löneboställes inkomster och utgifter hänsyn icke tagas därtill, att
virke för boställets behov kan erhållas ur boställsskog. Örn sålunda arrendatorn
tillförsäkras rätt att av pastoratet erhålla ved till husbehov, skall den del
av arrendet, som anses utgöra vederlag för denna förmån, icke tagas i betraktande
såsom inkomst, då ju denna ökning av arrendet motsvaras av förpliktelsen
för pastoratet att anskaffa ved. Å andra sidan skall alltid, vare sig pastoratet
självt eller arrendator ombesörjer nödiga underhålls- och nybyggnadsarbeten
å lönebostället, rotvärdet av det för ändamålet erforderliga virke, som
uttages ur skogen, räknas som omkostnad för pastoratet. Vidare bör i detta
sammanhang uppmärksammas, att därest pastoratet tillförbinder arrendator
att i förhållande till pastoratet svara för underhålls- eller nybyggnadsskyldigheten
eller bådadera och arrendet i följd härav blir lägre, än om sådan
förpliktelse icke ålagts arrendatorn, minskningen i pastoratets inkomst uppväges
av minskad omkostnad för pastoratet för arbetenas utförande. Att gränsen
mellan skogsavkastning och annan avkastning uppdragits på nu angivet
sätt, har berott bland annat därpå, att man måste räkna med det fall, att
pastoratet kan finna lämpligt försälja hela virkesskörden och inköpa husbehovsvirke.

Inom de sakkunniga hava herrar Elof B. Andersson och Pålsson framfört
följande skiljaktiga mening:

Den i 86 § 1) förslaget till prästlönelag stadgade tid av 20 år, för vilken uppskattning
av normalvärdet av annan avkastning av löneboställe än skogsavkastning
skall äga rum, är enligt vår mening för lång. Uppskattningsperioden
bör icke vara längre än att löneboställena lämpligen kunna utarrenderas för tid,
som sammanfaller med perioden.

Domkapitlet i Skara har ifrågasatt, örn icke uppskattningstiden borde avse
kortare tid än 20 ar. Denna tid har ansetts vara för lång av länsstyrelserna i
Östergötlands län och Blekinge län samt svenska landskommunernas förbund;
förstnämnda länsstyrelse föreslår tiden begränsad till 10 år.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

Anmärkningsvärt är att uppskattningen är friställd från frågan örn huru
dispositionen av lönebostället kommer att läggas under tid, för vilken uppskattningen
skall bliva gällande, eller åtminstone icke ställd i direkt samband
därmed. Uppskattningen kan därför komma att röra sig med förutsättningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

427

som aldrig inträffa. Exempelvis kan den för uppskattningen betydelsefulla
byggnadsfrågan komma att lösas efter helt andra grunder än den som uppskattningsmännen
antagit.

Man torde kunna utgå från, att intet pastorat tager risken att utarrendera Departementssina
boställen för längre tid än uppskattningsperioden. Denna bör därför icke ''hc,cu''
bestämmas kortare än önskvärd arrendetid. Vid arrende av bolagsjord är den
kortaste tillåtna arrendetiden 15 år. Det synes icke lämpligt att framtvinga
kortare arrendetider vid prästboställena. Uppskattningsperioden bör därför
icke vara kortare än 15 år. Å andra sidan synes det mig icke heller lämpligt
att genom att bestämma uppskattningsperioden till detta minimum omöjliggöra
eller i allt fall försvåra utarrendering för längre tid än 15 år. Jag har därför
icke velat frångå den av de sakkunniga föreslagna uppskattningsperioden.

Till undvikande av missförstånd påpekas, att vid uppskattning enligt denna
paragraf avdrag får göras för skatter, som belöpa på löneboställets jordbruksdel,
medan skatter, belöpande å skogsvärdet och inkomst av skogsbruk, få avdragas
vid uppskattning enligt 10 §.

Den av kammarkollegiet och statskontoret framkastade frågan, huruvida hänsyn
vid uppskattningen bör tagas till sannolika förändringar i brukningssättet,
synes mig böra besvaras nekande på sätt skett i S. K. Härigenom förbehålles
nämligen åt pastoratet vinsten av de förbättringar i brukningssättet, som vidtagas
under uppskattningsperioden, något som givetvis kommer att uppmuntra
till sådana förbättringar. I detta sammanhang erinras örn att enligt av mig nu
framlagda förslag boställsnämnden både verkställer uppskattningen och beslutar
i byggnadsfrågor.

Vid denna paragraf skall jag slutligen återupptaga den vid 22 § i förslaget
till ecklesiastik boställsordning berörda frågan om borttagande av avgäld för
markupplåtelse till församlingsändamål; vid nämnda paragraf hava återgivits
vissa framkomna erinringar mot de sakkunnigas förslag därutinnan.

Dessa erinringar torde hava fog för sig, under förutsättning att avgäldens
borttagande skulle komma att gå ut över kyrkofonden, vilket skulle bliva fallet,
därest vid uppskattning av löneboställes normalavkastning hänsyn icke
skulle tagas till dylik vederlagsfri upplåtelse. Genom ett förtydligande tillägg
till 9 § 2) har jag emellertid velat klargöra, att vid berörda uppskattning bör
räknas med skäligt vederlag för upplåtelse av omhandlat slag; dock har jag
ansett rimligt, att mark får upplåtas till kyrkogård utan att vederlag därför
beräknas. Med nu föreslagna förfarande uppnår man det egentliga syftet med
den nuvarande i och för sig ganska egendomliga anordningen, att ett pastorat
ålägges betala till sig självt eller i varje fall att en församling ålägges betalningsskyldighet
till pastoratet.

10 §.

Paragrafen motsvarar 87 § S. K.

Ordalagen i S. K. 2) hava undergått mindre jämkningar, som i huvudsak

Be safckeaniga.

Yttranden.

Departements

chefen.

4^8 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sammanhänga med att skogsförvaltningen enligt det nu framlagda förslaget
anordnas något annorlunda än de sakkunniga föreslagit.

Om denna paragraf hava de sakkunniga framhållit följande:

1) De sakkunniga hava, med avvikelse från vad utredningsmännen föreslagit,
ansett lämpligare, att normalavkastningen från skogen bestämmes med
ledning av avverkningsplanen än att den anslutes till utstämplingen. Den förra
anordningen lämnar nämligen pastoratet större frihet i det ekonomiska utnyttjandet
av virkesskörden.

För att ernå en betryggande uppskattning av skogsavkastningens normalvärde
föreslå de sakkunniga, att uppskattningen verkställes av boställsnämnden.
Denna skall emellertid vid sådan uppskattning hava annan sammansättning
än eljest, i det stiftsintendenten inträder som ledamot i stället för den
av domkapitlet utsedda ledamoten.

2) Såsom redan omnämnts i motiveringen till 86 § 2) skall från virkets
rotvärde icke dragas värdet av virke för löneboställets husbehov. Däremot
måste avdrag göras för husbehovsvirke till prästgård och kyrka. I övrigt
skola alla av skogsförvaltningen föranledda kostnader för pastoratet avdragas.

Från de sakkunnigas ståndpunkt har herr Bärg anmält avvikande mening
så tillvida, att han ansett, att värdesättning av den för tioårspeiioder bestämda
uppskattningen av skogsavkastningen bör ske minst vart femte år; detta för
att hålla avkastningens värde så nära det verkliga som möjligt även under tider
med starkt fluktuerande priser.

Svenska landskommunernas förbund har funnit den för avverkningsplanen
avsedda 10-årsperioden för lång för nu ifrågavarande uppskattning.

Såsom framgår av domänstyrelsens under 8 § återgivna yttrande har styrelsen
ansett förhandsuppskattningen av skogsavkastningen förenad med stora
vanskligheter. I samma riktning hava även kammarkollegiet och statskontoret
uttalat sig.

Såsom jag förut anfört är uppskattningens anknytning till avverkningsplanen,
vilken icke rimligen kan avse en kortare tid än tio år, en förutsättning
för den av mig föreslagna anordningen av kontrollen över förvaltningen av
boställsskogarna, vilken medgiver pastoraten större frihet vid skogsförvaltningen
än de skulle erhållit enligt S. K. På grund härav kan jag icke giva min anslutning
åt förslagen örn en kortare period för fastställandet av normalavkastningen
å skogarna.

Framhållas bör, att till utgifterna skall hänföras den gottgörelse till pastoratets
skogsförvaltare, som skäligen kan anses motsvara dennes arbete med utstämplingar
och skogsvårdsåtgärder, men däremot icke ersättning för arbetet
med avverkningar och försäljning av virke. Skulle pastoratet hava tillerkänt
förvaltaren oskäligt hög ersättning för hans arbete, är boställsnämnden ej
bunden därav utan skall räkna med skälig gottgörelse.

12 §.

Enahanda stadgande återfinnes i 88 § S. K. Enär ifrågavarande beslut utgör
ett led i uppskattning av löneboställes normalavkastning, följer av stadgandet

Kungl. Matris proposition nr 187.

429

i 11 § andra stycket, att boställsnämnden vid bestämmande av frihetsår för
företag å skogen skall hava den sammansättning, som i samma stycke sägs.

13 §.

Föreskrifterna i denna paragraf överensstämma med de sakkunnigas förslag.
Undantagsbestämmelsen beträffande ersättning åt stiftsintendent, då denne är
ledamot i boställsnämnden, har emellertid tillagts i förtydligande syfte och
sammanhänger med att enligt mitt förslag kostnaderna för denne tjänstemans
resor och förrättningar skola enligt grunder, som Konungen bestämmer, gäldas
av kyrkofonden utan skyldighet för pastoraten att gottgöra fonden sådan
kostnad.

Om byggnadsförskott.

14 §.

Enligt S. K. har motsvarande paragraf, 113 §, följande lydelse:

För fullgörande av nybyggnad å löneboställe, som av boställsnämnd föreskrives,
eller för kostnader, som uppkomma då löneboställe tvångsanslutes till
företag enligt vattenlagen eller lagen örn enskilda vägar eller till lantmäteriförrättning,
äger pastoratet erhålla förskott av kyrkofonden.

Sådant förskott skall jämte ränta gottgöras kyrkofonden ur avkastningen
från lönebostället.

Motsvarighet till de föreslagna stadgandena örn byggnadsförskott ur kyrkofonden
finnes i lagen och kungörelsen den 21 november 1925 örn dylika förskott.
I kungörelsen tillägges länsstyrelserna rätt att fatta beslut örn byggnadsförskott.

De sakkunniga hava framhållit, att deras förslag innebure en väsentlig utvidgning
av rätten att erhålla förskott samt därutinnan hänvisat till utredningsmännens
betänkande. Dessa yttra härom:

För att underlätta för pastoraten att fullgöra med boställsförvaltningen förenade
skyldigheter torde förskott ur kyrkofonden ställas till förfogande. Förskott
bör på begäran av pastoratet erhållas för fullgörande av nybyggnad, som
av boställsnämnd prövats oundgängligen erforderlig för boställets behov. Boställsnämnden
skall beräkna behovet av förskott, och bör beloppet sedermera utanordnas
på anmälan av pastoratet. Även då boställe tvångsanslutes till företag
enligt vattenlagen, lagen örn enskilda vägar eller jorddelningslagen, bör
förskott erhållas för kostnader, som i följd härav uppkomma för bostället.
Den myndighet, som förvaltar kyrkofonden, bör uppgöra plan för återbetalning
av lämnade förskott jämte ränta, vilken sistnämnda torde böra bestämmas
efter den ränta, som vid tillfället är gällande å kapitalmarknaden för
kommunala lån. Det ankommer på kyrkoråden att av avkastningen från boställena
gälda annuiteterna för förskotten.

Länsstyrelsen i Kristianstads län befarar, att pastoraten icke skola vara
kompetenta att tillämpa bestämmelserna rörande amortering av erhållna bygg -

De sakkunniga.

Yttranden

430

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements chefen.

nadsförskott oell länsstyrelsen i Malmöhus län förutsätter, att om pastoraten
skola bekomma byggnadsförskott, kyrkofondens förvaltande ämbetsverk måste
utbyggas för att kunna utöva en effektiv kontroll.

Kammarkollegiet och statskontoret hava anfört:

Bestämmelsen örn rätt för pastorat att erhålla vissa förskott ur kyrkofonden
synes icke stå i god överensstämmelse med de sakkunnigas grunduppfattning
rörande pastoratens rätt till sina boställen. Efter denna uppfattning borde det
tillhöra pastoratet att bära ansvaret för de kostnader varom här är fråga. Ämbetsverken
vilja dock ur sina synpunkter icke motsätta sig att pastorat må
kunna för ifrågavarande ändamål erhålla förskott ur kyrkofonden. Bestämmelsen
i 113 § innebär emellertid sådan den är avfattad stora äventyrligheter för
kyrkofonden. Redan det att kyrkofonden tvångsvis på begäran av pastoratet
skall vara skyldig att tillhandahålla förskott, såsom det vill synas utan rätt
att ur långivaresynpunkt granska placeringens godhet, synes anmärkningsvärt.
Någon pastoratets ansvarighet för återbetalningen är ej tal örn i vidare mån än
att förskott jämte ränta skulle gottgöras ur avkastningen från lönebostället.
Men om denna avkastning ej räcker synes förskottsgivaren komma att i övrigt
stå rättslös. Någon säkerhet för sin fordran i det fall att bostället skulle
säljas är — i olikhet med vad i 3 § i lagen den 21 november 1925 (nr 448) örn
förskott stadgas —- ej heller tillförsäkrad kyrkofonden. Under alla förhållanden
bör genom lagen tillförsäkras kyrkofonden, under förutsättning att förskottssystemet
godkännes, sakrätt i det boställe, till vars nytta förskottet lämnats.
Där ej i överensstämmelse med 1925 års lag och kungörelse allmänna normer
för förskottets storlek givas, bör viss prövningsrätt tillerkännas kyrkofondens
förvaltare. Ingen beräkning har meddelats angående storleken av det sannolika
förskottskrav som kan vara att förvänta. Tvivelsutan kommer det att
röra sig örn ett stort antal miljoner kronor. Vilken inverkan detta kan medföra
för fondens likviditet kan ej nu bedömas. En genomgripande omarbetning
av paragrafernas innehåll är alltså nödvändig för att det meddelade stadgandet
må kunna godkännas. Vid denna omarbetning bör även beaktas att
— utöver vad som följer av S. K. 15 §x promulgationslagen — fortfarande
säkerhet tillerkännes kyrkofonden för förskott, som redan blivit utlämnade
såväl på grund av 1925 års lag som enligt särskilda av Kungl. Maj:t i vissa
fall lämnade medgivanden, samt för investeringar, som må hava skett före
den nya lagens ikraftträdande och som helt eller delvis ej blivit fonden gottgjorda.

Misstro till pastoratens vilja och förmåga att rätt sköta amorteringarna av
erhållna förskott synes mig icke befogad. I ett avseende är jag emellertid av samma
uppfattning som kammarkollegiet och statskontoret nämligen därutinnan, att
det knappast kan anses tillrådligt att tillämpa ett alldeles fritt rekvisitionssystem
i fråga örn byggnadsförskotten utan att, liksom nu är förhållandet, en
viss prövning och sovring av inkomna framställningar örn sådana förskott bör
äga rum. Jag erinrar om att i motiven till nu gällande författningar i ämnet
det framhållits såsom naturligt, att myndigheterna icke borde betungas med
att under en följd av år handskas med förskott av alltför bagatellartad storlek
samt att gränsen i förevarande avseende synts lämpligen kunna sättas till

1 8 punkten i övergängsbestännnelserna i förslaget till ny kyrkofondslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

431

3,000 kronor. Mig förefaller lämpligt, att Konungen fastställer vissa grunder
och villkor för utlämnande av byggnadsförskott oell att förvaltaren av kyrkofonden,
statskontoret, med ledning härav får pröva inkomna ansökningar. 1
enlighet härmed har första stycket av paragrafen omredigerats.

De båda ämbetsverkens ståndpunkt beträffande kyrkofondens rättsställning
gent emot låntagaren samt behovet att tillskapa en »sakrätt» till säkerhet för
fondens fordringar finner jag däremot svårförståelig. I nu gällande författningar
om byggnadsförskott angives icke, att någon viss person såsom låntagare häftar
i personligt ansvar för återbetalning av erhållet byggnadsförskott, som kommit
till användning för avsett ändamål. Att det skulle vara pastoratet, finnes
intet som tyder på. Närmast till hands vore att antaga, att förste arrendatorn
skulle hava sådant ansvar, men detta synes ej heller vara avsett, enär
amorteringstiden förutsättes kunna omfatta 40 år eller således två 20-åriga
arrendeperioder. I allt fall givas inga uttryckliga föreskrifter om gäldansvaret.
Den enda säkerhet för återbetalningen kyrkofonden för närvarande har
ligger sålunda i bestämmelserna, att förskott skall gottgöras kyrkofonden ur
avkastningen från bostället och att det åligger länsstyrelsen — som ombesörjer
uppbörden av arrendeavgifter -— att årligen till kyrkofonden inleverera föreskrivet
amorteringsbelopp. Denna förpliktelse för länsstyrelsen är emellertid ingen
sakrätt i juridisk bemärkelse, och kyrkofonden är i varje fall för återbekommande
av förskott helt beroende av att arrendemedel inflyta. Medan kyrkofondens
rättsliga ställning i ifrågavarande avseende sålunda för närvarande
knappast kan sägas vara på ett tillfredsställande sätt ordnad, blir den åtskilligt
starkare enligt föreliggande förslag, ty nu uppträder pastoratet såsom låntagare
för boställets räkning. Bestämmelsen att förskott skall återgäldas ur avkastningen
av lönebostället har av mig förtydligats därhän, att förskott skall i
första hand gäldas ur nämnda avkastning, varigenom inskärpes att amorteringen
till kyrkofonden — såsom skulle varit fallet, örn förskottet varit intecknat •—
skall gäldas, innan pastoratet för egna ändamål tillgodogör sig inflytande arrendemedel.
Ämbetsverken lämna för övrigt ingen upplysning örn, huru den av
dem påyrkade sakrätten skall vara beskaffad för att kunna inordnas under den
svenska rättens regler på det sakrättsliga området.

Rörande återbetalningen av b5rggnadsförskott, som redan utlämnats enligt
1925 års lag, givas föreskrifter i övergångsbestämmelserna till förevarande
lagförslag. Vad slutligen angår återbetalningen av förskott, som lämnats utan
stöd av nämnda lag, så innefattar detta ett ämne, som icke nu kan göras till
föremål för lagstiftning, utan torde man härvidlag få hålla sig till innehållet
i de villkor, vilka beledsagat besluten örn förskott, oell tillämpa dessa på sätt.
omständigheterna i varje särskilt fall föranleda.

Skulle vid försäljning av löneboställe, för vars bebyggelse byggnadsförskott
enligt nu föreslagna lag utlämnats, särskilda föreskrifter anses erforderliga
för säkerställande av återbetalningen, oaktat pastoratet är därför ansvarigt,
torde, då Konungen beviljar tillstånd till försäljningen, sådana föreskrifter

Departements chefen.

432 Kungl. Maurts proposition nr 187.

böra meddelas, exempelvis att oguldet förskott skall återgäldas ur köpeskillingen.

15 §.

Paragrafen överensstämmer med 114 § S. K. och 4 § i lagen örn förskott ur
kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika lönebostäilen.

Särskilda bestämmelser.

16 och 17 §§.

Dessa paragrafer upptaga bestämmelser motsvarande dem, som återfinnas i
121 och 123 §§ S. K.

Övergångsbestämmelser.

Utöver vad de sakkunnigas motivering innehåller rörande de hithörande
övergångsbestämmelser, till vilka motsvarighet finnes i S. K., torde här endast
böra tilläggas följande angående bestämmelserna i 7 och 8 punkterna.

7 punkten. I åtskilliga fall har Kungl. Maj:t på därom gjorda ansökningar
medgivit, att sedan tjänstinnehavare i löneregleringsresolution tillerkänts rätt
att från boställsskog erhålla utsyning av hela eller viss del av vedbehovet, sådan
tjänstinnehavare finge, mot avstående av utsyningsrätten, från kyrkofonden
uppbära viss årlig ersättning.1 Då det synes mig bäst överensstämma med
de principer för finansieringen av prästlönekostnaderna, som komma till uttryck
i de nu framlagda lagförslagen, att nämnda ersättningar gäldas av pastoratet,
har jag här intagit ett stadgande av denna innebörd. Enär denna ersättning
kommer att få samma natur som bidraget till bränslekostnad enligt 11 §
4 mom. P. L., i momentets av mig föreslagna nya lydelse, och sistnämnda
bidrag skall få tågås i betraktande vid beräknande av tillskott ur kyrkofonden
till pastoratet, torde det även utan uttryckligt stadgande vara klart, att också
nu ifrågavarande ersättning är att anse såsom prästlönekostnad, vilken kan föranleda
tillskott ur kyrkofonden.

Erinras må, att i de fall och för den tid, då enligt övergångsstadgandet till
mitt förslag till ändring av vissa paragrafer i P. L. bränsleförmånen fortfarande
utgår in natura, värdet av denna förmån enligt samma stadgande skall
avdragas vid uppskattning av löneboställes normalavkastning. Därest, efter
det sådant avdrag skett, förmånen under uppskattningsperioden avlöses med
kontant ersättning, får dock denna ersättning icke under samma tid tagas i
betraktande vid beräkning av tillskott ur kyrkofonden, emedan pastoratet då
skulle erhålla dubbel kompensation från fonden.

8 punkten. Vid 14 § har redogjorts för de erinringar kammarkollegiet och
statskontoret framställt rörande de i S. K. föreslagna bestämmelserna örn bygg -

1 Se 1927 års sakkunnigas betänkande sid. Hl och 79.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 433

nadsförskott, vilka erinringar även avsett återbetalningen av förskott, som utlämnats
enligt 1925 års lag. Av vad där anförts framgår, att kyrkofonden för
återbekommande av utlämnat förskott för närvarande är hänvisad till de amorteringar
länsstyrelsen har att göra medelst inflytande arrendemedel från lonebostället
ifråga och att dessa amorteringar för framtiden i stället skulle verkställas
av pastoraten, fortfarande med anlitande av avkastningen från lönébostället.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 9 december
1910 angående reglering av prästerskapets avlöning.

De föreslagna förändringarna i denna lag äro i huvudsak föranledda av det
av mig framlagda förslaget till ny kyrkofondslag, med däri vidtagen omläggning
av reglerna om finansiering av prästlönekostnaderna, och torde i dessa
delar icke behöva närmare motiveras.

Undantag utgöra de föreslagna ändringarna av 11 § 4 moni. och 22 §, för
vilka jag nu skall redogöra.

11 § 4 mom.

Momentets nuvarande lydelse är följande:

Ved och bränntorv till husbehov äger vederbörande tjänstinnehavare, efter
Konungens bestämmande, avgiftsfritt, men på egen bekostnad, bekomma å löneboställe,
när tillgång därtill finnes.

De sakkunniga hava föreslagit, att ifrågavarande naturaförmån skall avlösas
med penningar, samt i sina motiv härom anfört:

Enligt 11 § 4 mom. prästlöneregleringslagen äger ordinarie präst, efter
Konungens bestämmande, avgiftsfritt men på egen bekostnad, å löneboställe
bekomma ved och bränntorv till husbehov, när tillgång därtill finnes. Förmånen
omfattar endast rätt till virke å rot och torv å mossen samt alltså icke
kostnad för beredning och transport av bränslet. Då tillgång till ved eller
bränntorv icke finnes, brukar prästen i stället vid löneregleringen med tillämpning
av bestämmelserna i 4 § prästlöneregleringslagen få sig tillerkänt ett
årligt ersättningsbelopp av i genomsnitt 200 kronor för kyrkoherde och 160
kronor för komminister.

De nu gällande bestämmelserna hava icke visat sig lämpliga. I ett icke obetydligt
antal fall hava prästerna sålunda anhållit att få utbyta sin rätt till
vedfång mot kontant ersättning. I fall, där fyllnadsbelopp enligt 4 § prästlöneregleringslagen
av andra orsaker utgått med högsta medgivna beloppet,
har ersättning med hänsyn till behovet att köpa bränsle icke kunnat tillerkännas
prästen, och denne har därför i sådana fall kommit i ett sämre läge än örn
tillfälle till vedfång funnits.

För undvikande av dessa olägenheter ävensom för att uppnå en förenklad
ordning för utsyning av skogseffekter och en bättre användning av det utsynade
virket, hava utredningsmännen föreslagit, att pastoraten skulle åläggas
att tillhandahålla prästerna fritt bränsle. De sakkunniga hava emellertid
funnit det mindre lämpligt att pålägga pastoraten denna nya förpliktelse,

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.) 28

De sakkunniga.

434

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Yttranden.

Departements

chefen.

vilken nödvändigtvis måste bereda besvär. Det måste också anses tidsenligare
att i detta avseende övergå från natura- till penningavlöning. De sakkunniga
föreslå därför, att prästerskapets rätt till bränslefång ersättes med
kontant betalning. För att emellertid förändringen icke skall framstå såsom
en minskning av prästerskapets rättigheter, föreslå de sakkunniga, att den
kontanta ersättningen icke sammanföres med lönens grundbelopp utan utgår
såsom ett särskilt fyllnadsbelopp. För enhetens skull torde detta böra fixeras
till 200 kronor för kyrkoherde och 160 kronor för komminister.

De myndigheter, som berört denna fråga, hava alla, med undantag av domkapitlet
i Visby, gillat förslaget att avlösa bränsleförmånen med penningar.
Domkapitlen i Uppsala, Västerås, Växjö, Härnösand, Göteborg, Linköping och
Luleå, länsstyrelsen i Kronobergs län, prästföreningen ävensom enskilda
prästmän hava emellertid ansett, antingen att beloppen äro i och för sig
för låga eller ock att i fall, då fråga är örn särskilt stora prästgårdar eller
det gäller platser, där vedprisen äro högre än annorstädes eller de klimatiska
förhållandena särskilt stränga, möjlighet borde beredas att höja ersättningsbeloppen.
Domkapitlet i Härnösand har hemställt örn inrättande av 3 olika
behovsgrader med ersättningar å 200, 250 och 300 kronor för kyrkoherdar och
160, 200 och 240 kronor för komministrar. Domkapitlet i Uppsala har föreslagit
höjning av beloppen till minst 250 respektive 200 kronor. Kammarkollegiet och
statskontoret samt länsstyrelsen i Kalmar län hava förordat S. K:s belopp men
föreslagit, att de skulle sammanslås med grundbeloppen.

Då enligt min uppfattning många vägande skäl kunna anföras för avlösning
av förevarande husbehovsrätt även utan samband med ny lönereglering för
prästerskapet, har jag funnit mig böra upptaga de sakkunnigas förslag i denna
del. I likhet med de sakkunniga föreslår jag, att bidrag till uppvärmning av
tjänstebostad tilldelas samtliga kyrkoherdar och komministrar. Jag erinrar om,
att i ett flertal fall bränsleförmånen redan blivit genom särskilda beslut av
Kungl. Majit ersatt med kontant ersättning samt att de ordinarie präster, vilka
icke åtnjuta bränsleförmån eller särskild gottgörelse därför, i stället pläga
erhålla kompensation vid fastställande av fyllnadsbelopp enligt 4 § P. L.1
Vid avfattningen av förslaget till ecklesiastik boställsordning har jag också
utgått ifrån, att berörda husbehovsrätt icke längre skall bibehållas såsom sådan.

Som emellertid de präster, örn vilka nu är fråga, under giltighetstiden för
löpande löneregleringsperioder böra bibehållas vid de förmåner, som jämlikt
samma resolutioner eller eljest genom särskilda beslut tillförsäkrats dem, föreslås,
att förändringen skall inträda beträffande varje särskild kyrkoherde- och
komministerstjänst först i och med tillkomsten av ny löneregleringsresolution
efter det förevarande lag i övrigt trätt i kraft. Ett ytterligare skäl för denna
anordning är nyss berörda omständighet, att det föreslagna bidraget skall
tillkomma även de ordinarie tjänstinnehavare, som för närvarande icke åtnjuta
bränsleförmån eller särskild gottgörelse därför. För att sistnämnda präster icke
genom tillkomsten av bränslebidraget skola erhålla en icke avsedd löneför 1

Se 1927 års sakkunnigas betänkande sid. 59. 79, 170.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 435

höjning, bör i stället en justering göras i det fyllnadsbelopp, som fastställes
jämlikt 4 § P. L.

Vad beträffar beloppet av bidraget frambålles, att vad som skall ersättas
endast är rotvärdet av ved respektive värdet av bränntorv å mossen. Enär dessa
värden torde vara betydligt mindre än man i allmänhet föreställer sig — i
Norrland måhända lägre än annorstädes — och de växlande forslingskostnaderna
m. m. icke öva något inflytande härvidlag, finner jag ej anledning att
frångå de sakkunnigas värdering. Eftersom enligt mitt förslag dyrtidstillägg
kunna utgå å ersättningsbeloppen, kan dock detta förslag medföra någon höjning
av beloppen i jämförelse med S. K. ,

22 §.

22 § P. L. lyder nu:

De i denna lag omförmälda avlöningsmedel för kyrkoherdar och komministrar
ävensom adjunkter, om vilka i 14 § 3 mom. sägs, skola, i den mån de ej omedelbart
till tjänstinnehavare utbetalas, särskilt för sig av vederbörande kyrkoråd
förvaltas och göras räntebärande.

För medlens bibehållande till avsett ändamål är pastoratet ansvarigt, och äger
domkapitlet däröver hålla hand.

De sakkunniga hade i sitt förslag till prästlönelag föreslagit upphävande av
22 § P. L. och dess ersättande med de i föreliggande nya paragraf upptagna
bestämmelserna. Första momentet motsvarar 120 § andra stycket S. K., andra
momentet 83 § S. K. och tredje momentet 84 § S. K.

De sakkunniga hava i sina motiv angående sina 83 och 84 §§ yttrat:

I kapitlet avses fonder, som äro prästlönetillgång för visst pastorat. Vilka
dessa fonder äro, får bedömas enligt de i specialmotiven vid 53 § och 54 § 2
mom. antydda grunder.

Någon allmän bestämmelse örn i vilka fall fondering skall ske har ej föreskrivits.
I 69 § har emellertid upptagits befogenhet för domkapitlet att i vissa
fall föreskriva fondering, i 120 § lämnas föreskrift örn fondering av expropriationsersättning,
och i lagen örn tillstånd till försäljning av kyrklig jord m. m.
skall enligt de sakkunnigas förslag en föreskrift intagas om fondering av
kontant vederlag vid byte eller försäljning av löneboställe eller del därav.

För närvarande gäller angående förvaltning av fonder enligt 22 § prästlöneregleringslagen,
att de skola särskilt för sig av vederbörande kyrkoråd
förvaltas och göras räntebärande, att pastoratet är ansvarigt för medlens bibehållande
till avsett ändamål samt att domkapitlet äger däröver hålla hand.

Huru vidsträckt pastoratets skyldighet att ansvara för medlens bibehållande
till avsett ändamål får anses vara, är måhända osäkert. Det är knappast sannolikt,
att pastoratet är skyldigt ersätta fond, som utan dess förvållande gått
förlorad. Under sådana förhållanden har bristen på föreskrifter angående
sättet för fondernas placering gjort sig kännbar; fall av förskingring och förluster
på grund av banks insolvens hava förekommit.

I underdånigt utlåtande den 4 april 1922 angående den framtida förvaltningen
av vissa ecklesiastika fonder, vilka förvaltades av statskontoret och domkapitlen,
föreslog kyrkofondskommittén dels att uttrycklig föreskrift skulle
meddelas, att varje under kyrkorådets förvaltning stående prästerlig avlöningsfond
skulle bokföras och redovisas särskilt för sig, därvid dock alla från samma

De sakfe
anni ga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Yttranden.

43tl

boställe liärflytande fonder, vilkas avkastning skulle disponeras jämlikt 19 §
3 mom. prästlöneregleringslagen, borde få sammanföras till en fond, dels att
en allmän föreskrift skulle utfärdas därom, att fonderna skulle placeras mot
betryggande säkerhet, dels ock att kyrkoråden skulle få sig ålagt att samtidigt
med den i kungl, kungörelsen den 31 oktober 1919 omförmälda, i enlighet
med formulär litt. A upprättade uppgiften nr 2 (tablå nr 2) till kontraktsprosten
insända upplysningar rörande en var av de under kyrkorådets
förvaltning stående, till avlöning åt pastoratets prästerskap anslagna fonderna,
avseende vederbörande fonds inkomster och utgifter under föregående räkenskapsår,
dess kapitalbehållning vid årets början och slut samt sättet för fondens
placering. Uppgiften skulle sedermera insändas till domkapitlet.

Över detta förslag avgav kammarkollegiet och statskontoret utlåtande den
12 december 1924. Ämbetsverken anslöto sig därvid till vad kommittén föreslagit
men framlade därjämte i vissa avseenden längre gående förslag. Sålunda
föreslogo ämbetsverken, att större fonder, förslagsvis över 25,000 kronor, skulle
undantagas från kyrkorådens förvaltning samt att mindre fonder, som uppginge
till eller överstege 5,000 kronor, skulle placeras i obligationer eller
fordran, som inskreves eller inskrivits i statsskuldboken, eller utlånas mot
säkerhet i inteckning i fast egendom, därvid i fråga örn de obligationer, som
Unge^ inköpas, och örn beskaffenheten av den inteckningssäkerhet, varemot
utlåning finge ske, skulle gälla vad Konungen föreskrivit eller komme att föreskriva
i fråga om omyndigs medel.

Handlingarna i ärendet hava överlämnats till de sakkunniga för att tagas
i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag.

De sakkunniga anse det vara oförenligt med den decentralisering, som är
ledande grundsats i deras förslag, att fråntaga pastoratsorganen förvaltningen
av ifrågavarande fonder men hålla före, att föreskrifter angående sättet för
fondernas placering böra meddelas i den riktning, ämbetsverken föreslagit.
Jämväl en viss uppgiftsskyldighet till domkapitlet angående fonderna torde
vara . erforderlig för underlättande av domkapitlens kontroll över fondförvaltningen.
Bestämmelser i nu förevarande avseenden hava intagits i kapitlet.

De sakkunniga hava ej funnit skäl att i lagförslaget upptaga föreskrift örn
att viss bråkdel av ränteavkastningen skall läggas till fonds kapital, en föreskrift,
som hittills plägat meddelas i sammanhang med beslut örn fondering.

Fråga örn placering av fonder i »värdebeständig valuta», företrädesvis genom
inköp av fastigheter, har tidigare väckts i olika sammanhang. De sakkunniga
hänvisa till redogörelsen härför i 1929 års betänkande (s. 272 off.).
De förslag till frågans lösning, som i betänkandet framställts, kunna icke förenas
med en decentraliserad förvaltning av prästlönetillgångarna, och de sakkunniga
hava därför icke kunnat göra dem till sina. Enligt de sakkunnigas
mening bör det överlämnas åt pastoraten att taga initiativ till placering av
nu antytt slag. Såsom en påminnelse örn angelägenheten av sådan placering
har i 83 § intagits ett stadgande i ämnet.

Domkapitlet i Lund har anfort, att domkapitlet icke vore ense med de sakkunniga
därom, att viss avsättning av fonders ränteavkastning till mötande av
en framtida försämring av penningvärdet numera skulle upphöra. Domkapitlet
funne det tvärtom ligga i sakens natur, att dylika fonder fullt likvärdiga av
den nu levande generationen lämnades i arv till en kommande. En årlig ökning
av fondernas kapital med en tiondedel av ränteavkastningen syntes därför
domkapitlet nödvändig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 437

Samma yrkande har framställts av domkapitlet i Härnösand.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som likväl icke yttrat sig örn de sakkunnigas
förslag till förvaltning och kontroll av ifrågavarande fonder, har framkastat, att
effektiv kontroll möjligen icke kunde ske på annat sätt än att förvaltningen
överflyttades till länsstyrelsen.

Kammarkollegiet och statskontoret hava i ämnet anfört i huvudsak.

Det förslag till frågans lösning, som de sakkunniga framställt, anse ämbetsverken
ingalunda tillfredsställande, framför allt därest man antager att församling
eller pastorat icke vore skyldigt att under alla förhållanden ersätta
under deras ansvar stående prästlönetillgångar, som gått förlorade. En bestämmelse
om fondernas placering »på sätt om omyndigs medel är stadgat» är
i sig ganska oklar, då därav ej framgår örn det menas sådan placering som får
ske utan eller måste ske med överförmyndarens godkännande. Men den trygghetsanordning,
som finnes föreskriven för bevarande av omyndigs tillgångar,
nämligen förvaring hos bank med vad därmed sammanhänger, har ingen motsvarighet
i förslaget. Ämbetsverken kunna ej godkänna de sakkunnigas uppfattning
att det vore oförenligt med den ifrågasatta decentraliseringen att
pastoratsorganen fråntages förvaltningen av ifrågavarande fonder. Efter ämbetsverkens
mening bör det avgörande för frågans ordnande vara huru man
bäst tillgodoser kravet att behålla dessa fonder — av vilka många äro mycket
stora, några synnerligen betydande, uppgående till ett eller flera hundratusen
kronor — oskingrade. Detta krav kan ej tillfredsställas genom de sakkunnigas
förslag annat än möjligen under förutsättning att pastoraten tilllika
finge sig uttryckligen ålagd skyldighet att ansvara för fondernas fortbestånd
till kapitalet. I skrivelse den 5 april 1928 föreslog kammarkollegium
meddelande av föreskrifter varigenom kyrkoråden ålades dels att i öppet förvar
hos bank nedsätta de värdehandlingar, vari fonderade prästlönemedel placerats,
med villkor att nedsatt värdehandling ej finge utan domkapitlets medgivande
uttagas, dels ock att till domkapitlet omedelbart insända bevis örn verkställd
nedsättning, allt med undantag för fall, då prästlönemedlen i fråga understege
visst lågt belopp. Ämbetsverken vilja emellertid ifrågasätta huruvida
icke största säkerhet skulle vinnas därigenom att fonderna överflyttades till förvaltning
av statskontoret, möjligen med den begränsning som angivits i kollega
skrivelse den 5 april 1928. De sakkunniga hava, efter vad de förmält, ej funnit
skäl i lagförslaget upptaga föreskrift örn att viss bråkdel av ränteavkastningen
skall läggas till fonds kapital. Häremot synes någon allvarlig erinran
ej böra göras, under uttrycklig förutsättning dock att även för framtiden iakttages
att vid beslut örn medels fondering föreskrift i alla de fall då sådant anses
lämpligt meddelas om kapitalisering av viss del av ränta. Realiserandet
av det av riksdagen år 1926 (skr. nr 329) framställda önskemålet örn placering
av försäljningsmedel för ecklesiastik jord i s. k. värdebeständig valuta skulle
givetvis komma att försvåras örn befogenhet till initiativ i sådant hänseende
skulle överlämnas åt pastoraten. Befogenhet att lämna medgivande till sådan
placering bör förbehållas Kungl. Majit eller möjligen överlämnas till centralt
ämbetsverk. Erforderliga bestämmelser härom synas böra meddelas i sammanhang
med den nu ifrågasatta lagstiftningen. Härvid bör även beaktas frågan
örn uppsamlande i en särskild fond av försäljningsmedel från samtliga boställen
för dessa medels placering i värdebeständig valuta.

Hänvisningen i andra momentet till vad om omyndigs medel är föreskrivet
avser stadgandet i 8 kap. 4 § lagen örn förmynderskap samt den i anslutning

Departements chefen.

438

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

härtill utfärdade förordningen den 21 november 1924 med särskilda bestämmelser
örn anbringande av omyndigs medel. Liknande hänvisning förekommer i 4
kap. 5 § lagen örn testamente. Avvikelser från huvudregeln kunna medgivas av
domkapitlet.

Enligt min mening äro de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna rörande
förvaltningen och kontrollen av fonderna tillfyllestgörande. Att kammarkollegiet
och statskontoret hävda centraliseringstanken torde sammanhänga
med deras allmänna inställning till spörsmålet örn förvaltningen av prästlönetillgångarna.
Frågan huruvida viss del av räntan skall läggas till kapitalet är
ju diskutabel, men de skäl, jag vid 1 § i förslaget till lag örn kyrkofond anfört
mot en sådan åtgärd beträffande kyrkofonden, synas mig äga motsvarande giltighet
i avseende å nu ifrågavarande fonder. Jag har följaktligen icke funnit
anledning att frångå de sakkunnigas ståndpunkt i förevarande hänseende liksom
ej heller beträffande befogenheten att taga initiativ till placering av medel i
s. k. värdebeständig valuta.

I likhet med de sakkunniga har jag ansett, att efter införande i lagen av nu
föreslagna stadganden de äldre bestämmelserna i 22 § kunna undvaras. Vad
särskilt angår ansvarigheten för fond, som förvaltas av pastoratsorgan, lärer
allmänna rättsgrundsatser därutinnan böra komma i tillämpning.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 30 augusti 1918 angående
krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra
ordinarie präster och innehavare av prästerliga emeritilöner.

Rörande anledningen till ändringen av 4 § har jag redan yttrat mig vid 6 §
3) förslaget till lag örn kyrkofond. Upphävandet av 5 § står i samband med
omläggningen av finansieringen av prästlönekostnaderna.

Förslagen till

lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 21 november 1925 angående
särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar
inom Härnösands och Luleå stift;

lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 21 november 1925 örn
resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat;
lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1920 om
vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i''anledning av nådårsrättens
upphörande m. m.; och

lag angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. lagen den 13 december
1929 om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade
pastorat m. m.

Ändringarna äro alla påkallade av de nya bestämmelserna om sättet för
prästlönekostnadernas gäldande och örn tillskott ur kyrkofonden. Lagförslagen
torde icke tarva närmare motivering.

Förslaget till lag örn ändrad lydelse av 13 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928.

Ändringen är föranledd av de föreslagna nya bestämmelserna i förslaget till
ny ecklesiastik boställsordning, som innebära, att pastoratet såsom förvaltare av
såväl prästgårdar som löneboställen skall anses såsom innehavare av dessa eller,
för att använda en äldre terminologi, såsom boställshavare.

439

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Efter den nu företagna detaljgranskningen skall jag meddela några siffror Finansägnade
att belysa de ekonomiska och finansiella verkningarna av de av mig Planer m*
föreslagna bestämmelserna. Jag utgår därvid från nuvarande prästlönekostnader
(med undantag av dyrtidstilläggen, som beräknas efter förhållandena
nästa ecklesiastikår), skattekronornas antal år 1930 samt de belopp, som redovisats
i avkastning av fast egendom ecklesiastikåret 1926—1927 (med undantag
beträffande skog, där senare siffror använts).

Avlöningstabell för det församlingsmässiga prästlöneviisendet.

Pastoratens prästlönekostnader1................ 16,778,000

Pastoratens prästlönekostnader bestridas med^

a) avkastning av pastoratens prästlönetillgångar......

b) församlingsavgifter efter högst 20 öre för skattekrona . . .

c) tillskott ur kyrkofonden.................

Summa

4.291.000

4.810.000

7.677.000

16,778,000

Totalavkastningen av pastoratens prästlönetillgångar* ..... 4,715,000

Sedan därifrån dragits avkastning, som enligt ovanstående skulle
användas till pastoratens prästlönekostnader,1 * 3 uppstår ett överskott
av......................... 424,000

Finansplan.

Inkomster.

Fastoratens inkomster.

Avkastning av prästlönetillgångar i den mån den an -

vändes till prästlönekostnad inom pastoraten . . . 4,291,000

Församlingsavgifter................ 4,810,000 9,101,000

Kyrkofondens inkomster.

a) för det församlingsmässiga prästlöaeväsendet. . 7,677,000

b) för det gemensamma prästlöneväsendet..... 4,131,000 11,808,000

Summa 20,909,000

Utgifter.

al för det församlingsmässiga prästlöneväsendet

av pastoraten................. 9,101,000

av kyrkofonden................ 7,677,000 16,778,000

b) för det gemensamma prästlöneväsendet..... 4,131,000 4,131,000

Summa 20,909,000

1 Enligt 1927 Sirs sakkunnigas betänkande I s. 347 knndc ifrågavarande prästlönekoatnad, inbegripna
provisorisk tilläggslön och dyrtidstillägg enligt dittills meddelade beslut, beräknas till
19,128,000 kronor. Dyrtidstillägget hade därvid beräknats efter 14 procent till 2,3o0,000 kronor
(se pröp. nr 178 till 1929 års riksdag, B. 34).

‘ Arrenden avgälder och fondräntor hava upptagits efter 1926 års avlbnmgstabell samt skogsavkastningen
''med fastställda belopp enligt 19 § 4 mom. prästlöneregleringslagen, där sådana
fnnnits, och i övriga fall enligt avlöningstabellen.

3 Jfr nästa sida not 3.

440

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Finansplan för

, . a) Det för samling smässiq a

Inkomster.

Ersättning för prästerskapets tionde (3 § l.)1 .

Ersättning för anslag i krono- och kyrkotionde m. m

(3 § 2.)...................

Avkastning från allmänna kyrkohemman (3 § 3.) efter
avdrag av förvaltningskostnaden (6 § 10.)2 .

Från pastoraten inlevererade överskott (3 § 4.)3
Ränta och annan vinst å fondens tillgångar (3 § 7.)4
Diverse5........

b) Det gemensamma

Allmän kyrkoavgift (3 § 6.)° ä 9 öre för skattekrona 4,131,000

4.604.000

301.000

350.000

212.000

2.186.000

24,000 7.677.000

4,131,000
Summa 11,808,000

Anmärkningar till finansplanen för kyrkofonden.

1 Tiondeersättningen har upptagits efter 1929 års finansplan i 1929 års betänkande
s. 338.

2 Enligt utredningsmännens betänkande s. 78.

3 Det har upptagna beloppet utgör hälften av det belopp av 424,000 kronor som
upptagits å föregående sida. Sistnämnda belopp har uppkommit på grund av beräkning,
som departementschefen låtit verkställa. Jfr utredningsmännens betänkande
s. 86.

4 Enligt senaste fondredovisning.

Enligt 1929 års betänkande s. 34. Posten redovisades budgetåret 1929—30 med
28,414 kronor 82 öre och budgetåret 1930—31 med 16,195 kronor 76 öre.

3 Utgifterna under b) utgöra 4,131,000 kronor. Detta belopp skall enligt 5 §
andra stycket kyrkofondslagen avägabringas genom allmän kyrkoavgift, i den män
detta är möjligt med kyrkoavgift av 10 öre för skattekrona. För detta ändamål
erfordras en utdebitering av sådan avgift å 9 öre för skattekrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

441

kyrkofonden.

prästlöneväsendet.

Tillskott till pastoraten (6 § 11.)7

Utgifter.

7,677,000

prästlöneväsendet

Ålderstillägg till ordinarie präster (6 § l.)8 . . . . 53,000

Arvoden till kontraktsprostar (6 § l.)8 ...... 107,000

Arvoden till pastorsadjunkter (6 § l.)9 ....... 580,000

Resekostnader och resanslag (6 § 1, 2 och 8.) 10 * . . 100,000

Emeritilöner (6 § 1.)11.............. 1,100,000

Dyrtidstillägg till kyrkoherdar, komministrar och

ständiga adjunkter (6 § 3.)........... 1,410,000

Pensionsavgifter (6 § 4.)12............. 15,000

Anslag för särskild prästerlig tjänstgöring (6 § 5.) . 400,000

Avlöning m. m. till stiftsintendenterna och boställskommissionen
(6 § 6.) efter avdrag för kostnadsersättningar
(3 § 5.)13 ............... 306,000

Arvoden till boställsnämndernas ordförande (6 §7.)14 60,000

Anslag till prästgårdar i Härnösands och Luleå stift

(6 § 9.)15.................. — 4,131,000

Summa 11,808,000

7 Inkomsterna under a) utgöra 7,677,000 kronor. Detta belopp står till förfogande
att användas för tillskott till pastoraten. Det är för att hela beloppet skall finna
användning för ändamålet, som maximum för församlingsavgifterna i avlöningstabellen
beräknats till 20 öre för skattekrona.

8 Enligt senaste fondredovisningen, med korrigering för ändring i dyrtidstillägget.

9 Denna utgiftspost var i senaste fondredovisningen 570,356 kronor 41 öre. I
posten ingår jämväl sjukledighetsarvode. Denna utgiftspost torde komma att förhöjas
på grund av att prästbristen upphör.

10 Det tillfälliga resanslaget utgick under senaste budgetåret med 14,750 kronor

51 öre. Därjämte utgick resekostnadsersättning till adjunkter samt till präster, som

tjänstgöra i flera pastorat, med 51,044 kronor 41 öre. Enligt förslaget kommer härtill
resekostnadsersättning till konsistorieombud. Slutligen torde det tillfälliga res anslaget

bliva något mera anlitat, sedan samtliga präster, som ännu åtnjuta skjuts bidrag,

fått detta utbytt mot resanslag. Med hänsyn till vad nu anförts, har resan slagen

och resekostnaderna upptagits till sammanlagt 100,000 kronor.

442

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

11 Posten uppgick enligt senaste fondredovisningen till 758,889 kronor 84 öre.
Enligt 3 § emeritilönelagen kan högst en million kronor användas till emeritilöner.
Härtill kommer dyrtidstillägg.

12 Posten uppgick i senaste budgetredovisningen till 5,568 kronor 69 öre men har
enligt upplysningar från prästerskapets änke- och pupillkassa växlat mellan 9,856 och
12,749 kronor. Den kan förväntas stiga något och har med hänsyn härtill upptagits

till 15,000 kronor.

13 Utgiften för en stiftsintendent kan beräknas sålunda:

Lön (B 28)................. 10,020

Dyrtidstillägg................ 1,050

Resekostnad................. 4,000

Summa 15,070

Utgiften för en skogvaktare kan beräknas sålunda:

Lön (B 7) 2,460

Dyrtidstillägg......... 270

Resekostnad................. 1,600

Summa 4,330

Den sammanlagda kostnaden kan då beräknas på följande sätt:

11 stiftsintendenter........ 166,000

18 skogvaktare........... 78,000

Expenser m. m................ 12,000

Arvoden till ledamöterna i boställskommissionen . . 35,000

Kommissionens biträden m. m.......... 25,000

Summa 316,000

Ersättningar av pastorat för biträde vid utstämpling upptages förslagsvis med
10,000 kronor. — Då kyrkofondens utgifter för tillfälligt biträde vid upprättande
av avverkningsplan helt och hållet skola täckas av bidrag enligt 65 § andra stycket
förslaget till ecklesiastik boställsordning, kunna de här förbigås.

14 Enligt senaste fondredovisning.

15 Posten uppgick i senaste fondredovisning till 76 909 kronor 75 öre. Då hithörande
utgifter emellertid i framtiden torde bliva sporadiska, har intet belopp upptagits
här.

Kyrkofondens utgift enligt 82 § förslaget till ecklesiastik boställsordning är övergående.
Den har därför icke upptagits i finansplanen. Utgiften beräknas kunna mer
än väl täckas av de överskott, som för fonden uppkomma under tiden intill den
nya boställsordningens ikraftträdande.

Av de nu angivna tabellerna vill jag särskilt framhålla, att med det skatteunderlag
och de förutsättningar i övrigt, från vilka jag utgått, den allmänna
kyrkoavgiften skulle kunna sättas till 9 öre för skattekrona och maximum för
församlingsavgifterna till 20 öre för skattekrona. Kan man på detta sätt beräkna
den allmänna kyrkoavgiften och maximum för församlingsavgifterna,
skulle avgifterna till prästlönerna ingenstädes behöva beräknas till mer än
29 öre för skattekrona.

Därest skatteunderlaget eller boställsavkastningen stiger, komma avgifterna
att sjunka. Minska däremot skatteunderlaget och boställsavkastningen, komma

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

443

avgifterna att stiga. I sistnämnda avseende märkes, att enligt verkställda
beräkningar en samtidig nedgång med omkring 20 procent av såväl skatteunderlag
som boställsavkastning i de pastorat, som åtnjuta tillskott, fordras för att
den i 7 § förslaget till ny kyrkofondslag föreskrivna 30-öresgränsen skulle
uppnås. Först i en ännu värre krissituation skulle det bliva nödvändigt att
finansiera en del av tillskotten ur fondens kapital. En så avsevärd nedgång i
boställsavkastningen är emellertid föga sannolik med hänsyn till att de nybygg -nadsbelopp som för närvarande gälldas med sådan avkastning, efterhand bliva
slutamorterade. Vad den allmänna kyrkoavgiften angår, skulle en nedgång
med 10 procent i skatteunderlaget icke behöva medföra beskärning av utgifterna
till det gemensamma prästlöneväsendet. Skulle skatteunderlaget minskas ytterligare,
lära motsvarande utgiftsminskningar antingen automatiskt inträda eller
böra åvägabringas.

Föredragande departementschefen uppläser härefter i enlighet med förutstå- Hemställan.
ende anförande avfattade förslag till

1) ecklesiastik boställsordning,

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr
36, sid. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom,

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § 9:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl.

Maj :ts regeringsrätt,

5) lag örn kyrkofond,

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910 (nr 141,
sid. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning,

8) lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 21 november 1925 (nr 455) angående
särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar
inom Härnösands och Luleå stift,

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 21 november 1925 (nr 449)
örn resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat,

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1926 (nr
526) örn vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning av nådårsrättens
upphörande m. m.,

11) lag angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. lagen den 13 december 1929
(nr 382) örn provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade
pastorat m. m.,

444 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

12) lag om ändrad lydelse av 13 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928;

och hemställer departementschefen, att förslagen måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Under åberopande av sitt anförande till statsrådsprotokollet av den 5 februari
detta år förklarar härefter chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin,
att han för sin del icke kan tillstyrka propositionens framläggande för riksdagen.

Statsrådets övriga ledamöter instämma med föredragande
departementschefen, och förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
med bifall till föredragandens hemställan, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Enar Sahlin.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen............................ 1

Förslag till ecklesiastik boställsordning ............ 3

1 kap. Allmänna bestämmelser.................. 3

2 kap. Örn prästgård och löneboställe............... 4

3 kap. Örn löneboställes skog...... 14

4 kap. Örn ecklesiastik boställskommission....... 18

5 kap. Örn allmänt kyrkohemman............ 18

6 kap. Särskilda bestämmelser.............. 18

7 kap. övergångsbestämmelser..................19

Förslag till lag om ändring av allmänna nytt] ander ättslag en.......23

Förslag till lag om ändring av regeringsrättslagen............24

Förslag till lag om ändring av kyrkliga försäljning slagen ........25

Förslag till lag örn kyrkofond....... 27

Förslag till lag örn ändring av prästlöneregleringslagen .........34

Förslag till lagar örn smärre ändringar i sex särskilda lagar.......36

Statsrådsprotokoll den 5 februari 1932 vid remiss till lagrådet.......39

Frågans upprinnelse och utredning ..................39

Fdrsta huvudavdelningen. Allmänna synpunkter ............53

Kap. I. Förvaltningen av prästlönetillgångarna och finansieringen av präst lönekostnaderna

........■............53

Tidigare och gällande lagstiftning.................53

Statistiska uppgifter.......................70

Kritik av den gällande lagstiftningen................72

Reformförslag..........................93

Kyrkofondskommittén s. 93. — 1927 års sakkunniga s. 93. — Socialiseringsnämnden
s. 104. — 1931 års prästlöneutredning s. 105. — 1931
års sakkunniga s. 121.

Yttranden över 1931 års sakkunnigas förslag............125

Allmän översikt s. 125. — Myndigheternas yttranden s. 129.

446

Innehåll.

Sid.

Departementschefen .......................179

Kritiken av den nuvarande förvaltningen s. 179. — Kritiken av det nuvarande
sättet för finansieringen av prästlönekostnaderna s. 180. —

Boställsförvaltningen s. 181. — Församlingarnas ställning till prästlönejorden
s. 186. — Församling och pastorat s. 188. — Utjämning av
församlingsavgifterna s. 189. — Kontrollen över boställsförvaltningen
s. 192 (Jordbruket s. 192. — Skogen s. 195. — Överuppsikten s. 199).

— Skogsförvaltningens allmänna funktion s. 201. — Den rättsliga vården
av boställena s. 203. — Kostnadsberäkningar s. 204.

Den s. k. första treöringen....................205

Allmän kyrkoavgift.......................207

Jämvikt i kyrkofonden......................209

Kap. II. Försäljningsfrdgor.....................213

Historik............................213

Förslag om vidsträcktare försäljning................214

Egna hem, småbruk, tomter m. m..................218

Arronderingar m. m........................224

Andra huvudavdelningen. Författningsförslagen.............229

Förslaget till ecklesiastik boställsordning................230

1 kap. Allmänna bestämmelser..................230

2 kap. Örn prästgård och löneboställe...............233

3 kap. Örn löneboställes skog...................268

4 kap. Örn ecklesiastik boställskommission.............283

5 kap. Örn allmänt kyrkohemman.................285

6 kap. Särskilda bestämmelser..................285

7 kap. Övergångsbestämmelser..................287

Förslaget till lag om tillägg till regeringsrättslagen...........291

Förslaget till lag örn ändring av kyrkliga försäljningslagen........292

Hemställan............................293

Bil. 1. Till lagrådet remitterade författning sförslag...........295

Bil. 2. Utredningsmännens utredning örn församlingarnas ställning till präst lönejorden.

......................316

Bil. 3. Kammarkollegiets kritik av utredningsmännens framställning angående
församlingarnas ställning till prästlönejorden.......346

Bil. 4. P. M. (i anledning av bil. 3).................352

Bil. 5. Vid skatteutjämning sberedning ens utlåtande fogad promemoria . . . 359

Lagrådets protokoll............................

Förslaget till ecklesiastik boställsordning...............366

Förslaget till lag örn tillägg till regeringsrättslagen..........374

Förslaget till lag om ändring av kyrkliga försäljningslagen.......375

Innehåll. 447

Sid.

Statsrådsprotokoll den 11 mars 1932 vid beslut om proposition.......377

I anledning av lagrådets utlåtande..................377

Vissa specialfrågor.........................378

Tiondeavskrivningen.......................378

Skyldighet för pastoraten att avlöna biträden å pastorsexpeditionerna . . 384

Anslag till utlandsprästernas verksamhet..............387

I. Utlandsförsamlingarna s. 387. — II. Sjömansvården i utländska hamnstäder
8. 400.

Förslaget till lag om kyrkofond............. 404

Förslaget till lag om ändring av prästlönereglering slag en.........433

Övriga författningsförslag......................438

Finansplaner m. m.........................439

Hemställan............................443

Stockholm 1932. Kungl. Hovboktryckcriot Iduns Tryckeri A.-B.
319627