Kungl. May.ts 'proposition nr 182 år 1956 (Proposition 1956:182 - höst)

Kungl. May.ts ''proposition nr 182 år 1956

Nr 182

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till skolstyrelselag
m. m.; given Stockholms slott den 7 juni
1956.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) skolstyrelselag; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 6 juni 1952 (nr 434)
om särskild skolstyrelse i vissa fall;

dels ock i övrigt bifalla de förslag rörande en reform av skolväsendets
lokala och regionala ledning, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ivar Persson

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av 1951 års skolstyrelseutrednings betänkande framlägges
förslag till ny skolstyrelselag, förslag om viss omorganisation av skolväsendets
lokala fackliga ledning samt förslag om regionala skolmyndigheter.

Enligt lagförslaget skall det i princip endast finnas en skolstyrelse i varje
kommun, vilken skall vara styrelse för såväl det allmänna som det yrkesutbildande
skolväsendet i kommunen. Med Kungl. Maj:ts medgivande
skall dock särskild styrelse för viss skolform kunna tillsättas. Ehuru det
förutsättes, att erforderlig samverkan mellan kommuner på skolans område
i regel kommer att ske på frivillig grund, har lagförslaget ansetts böra
innehålla bestämmelser, som gör det möjligt för de föreslagna nya regionala
skolmyndigheterna att ålägga kommuner dylik samverkan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182 år 1956

I fråga om skolstyrelsens organisation föreslås regler, som närmast ansluter
sig till nuvarande bestämmelser om folkskolestyrelse. Vid reglernas
utformning har en anpassning till kommunallagens bestämmelser eftersträvats.

Betydande ändringar föreslås i skolledarorganisationen. Syftet är dels
att även på det fackliga planet ernå en enhetlig ledning, dels att förstärka
skolledningen vid det obligatoriska skolväsendet.

För den regionala ledningen av skolväsendet föreslås en helt ny organisation,
betingad främst av behovet av planerande och samordnande regionala
skolmyndigheter. Domkapitlens befattning med skolärenden skall upphöra.
I alla län skall inrättas särskilda statliga skolmyndigheter, länsskolnämnder,
sammansatta av fem lekmän, varav en med juridisk utbildning,
samt två pedagogiskt utbildade fackmän. Till länsskolnämnderna, för vilkas
verksamhet skall upprättas särskilda kanslier, skall skolinspektörerna,
övergångsvis de nuvarande folkskolinspektörema, knytas. Fyra nya inspektörstjänster
föreslås inrättade. Länsskolnämndernas verksamhet skall omfatta
det allmänna skolväsendet, de kommunala yrkesskolorna och de centrala
verkstadsskolorna.

Länsskolnämnds uppgifter skall beträffande skolväsendet i Stockholm
fullgöras av skolöverstyrelsen och, i vad gäller yrkesskolväsendet, överstyrelsen
för yrkesutbildning.

Den nya skolstyrelselagen föreslås träda i kraft i full utsträckning den
1 juli 1958, då jämväl den nya regionala organisationen avses skola träda
i verksamhet.

Förslag

till

Skolstyrelselag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §.

Varje kommun skall, efter vad i denna lag och särskilda författningar
närmare bestämmes, sörja för undervisning av skolpliktiga barn (obligatorisk
undervisning) och i övrigt vårda skolväsendet i kommunen, såvitt
icke handhavandet därav tillkommer annan.

2 §.

1 mom. Erfordras samverkan mellan två eller flera kommuner för att i
kommunerna eller någon av dem åstadkomma en ändamålsenlig organisation
av skolväsendet eller till detta hörande verksamhet, åligger det kommun
att deltaga i sådan samverkan, såvitt ej därav följer påtagligt men för
skolväsendet i kommunen.

Om dylik samverkan och om fördelning av kostnader i anledning av
gemenskapen böra kommunerna träffa erforderliga överenskommelser.
Kan enighet icke uppnås, äger länsskolnämnden efter överläggning med
kommunerna besluta i saken. I fråga om kostnadsfördelningen skall länsskolnämnden
därvid iakttaga de allmänna anvisningar Konungen utfärdar.

2 mom. Då särskilda skäl därtill äro, må länsskolnämnden förordna, att
samverkan enligt 1 mom., i den omfattning nämnden bestämmer, skall äga
rum i kommunalförbundets form.

Kan enighet icke uppnås angående förbundsordningen, skall länsstyrelsen
efter samråd med länsskolnämnden besluta därom. Ej må utan länsskolnämndens
medgivande förbundsordningen ändras, förbundet upplösas
eller medlem utträda ur förbundet. I övrigt gäller artgående förbund som
nu sagts vad därom stadgas i lagen om kommunalförbund.

3 mom. Kan samverkan på skolväsendets område komma att beröra
kommuner inom två eller flera län, må Konungen bestämma, att länsskolnämnden
i ett av länen eller skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för yrkesutbildning
skall taga den befattning med därav föranledda frågor, som
enligt denna lag ankommer på länsskolnämnd.

3 §.

För skolväsendet i varje kommun skall finnas en organisationsplan, upprättad
och fastställd enligt de bestämmelser Konungen meddelar.

Om skolstyrelsen och dess uppgifter
4 §.

I varje kommun skall finnas en skolstyrelse.

5 §.

1 mom. Skolstyrelsen skall vara styrelse för det obligatoriska skolväsendet
i kommunen och därtill knuten verksamhet.

Finnes i kommunen högre kommunal skola, lokal kommunal yrkesskola,
allmänt läroverk, statligt eller kommunalt allmänt gymnasium eller kommunalt
handelsgymnasium, skall skolstyrelsen vara styrelse även för sådan
läroanstalt.

2 mom. På framställning av kommunens fullmäktige må Konungen besluta,
att skolstyrelsen skall vara styrelse jämväl för annan läroanstalt
än i 1 mom. sägs.

6 §.

På framställning av kommunens fullmäktige må Konungen besluta, att
för läroanstalt, som i 5 § 1 mom. andra stycket sägs, skall finnas särskild
styrelse.

Beträffande sådan styrelse skola gälla de bestämmelser, som fastställas
av Konungen eller den myndighet Konungen förordnar.

7 §.

Skolstyrelsen skall beakta den allmänna utvecklingen på skolväsendets
område, med uppmärksamhet följa skolväsendets tillstånd inom kommunen
samt hos kommunens fullmäktige, dess styrelse och övriga nämnder
ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, vilka finnas påkallade
för att ungdomen i kommunen skall kunna erhålla tillfredsställande
teoretisk och praktisk utbildning.

Skolstyrelsen har vidare:

a) att, i den mån sådant ej tillkommer annan, ombesörja de angelägenheter
avseende skolväsendet i kommunen, vilka äro att hänföra till förvaltning
och verkställighet;

b) att, om flera skolor eller skolformer stå under styrelsens förvaltning,
sörja för samordning av och enhetlighet i deras verksamhet;

c) att tillse, att undervisningen vid skolorna fortgår enligt gällande föreskrifter; d)

att främja pedagogisk försöksverksamhet och lärarnas vidareutbildning;
samt

e) att verka för samarbete mellan hem och skola.

Skolstyrelsen har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas handläggning
enligt särskilda författningar ankommer på styrelsen.

8 §.

Skolstyrelsen äger att från kommunens styrelse och övriga nämnder
samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden och
upplysningar, som erfordras för fullgörande av styrelsens uppgifter.

Skolstyrelsen bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar
och andra, vilkas verksamhet berör styrelsens.

Om skolchef m. m.

9 §.

1 mom. I varje kommun skall finnas en skolchef.

Då skolväsendet i kommunen omfattar mindre än sju läraravdelningar
eller eljest särskilda skäl därtill äro, må dock Konungen på framställning
av kommunens fullmäktige besluta, att skolchef ej skall finnas i kommunen.

2 mom. Skolchef åligger:

a) att enligt för honom fastställd instruktion biträda skolstyrelsen i dess
verksamhet och närmast under styrelsen vara ledare av skolväsendet i
kommunen;

b) att, i den mån sådant enligt 12 § uppdrages åt honom, fatta beslut
å styrelsens vägnar; samt

c) att taga befattning med de ärenden och i övrigt fullgöra de uppgifter,
vilka enligt särskilda författningar ankomma på honom.

3 mom. Om olika slag av skolchefer och andra skolledare samt om fastställande
av instruktioner för dem förordnar Konungen.

Om skolstyrelsens organisation

10 §.

Ledamöter och suppleanter i skolstyrelsen väljas av kommunens fullmäktige
till det antal, som fullmäktige finna lämpligt med hänsyn till kommunens
folkmängd och struktur samt till antalet och arten av de skolor, som
lyda under styrelsen. Antalet ledamöter må dock ej vara under sju eller
över tjuguen.

Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många
väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes
antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet
vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning,
i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

11 §.

I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i skolstyrelse, verkan
av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 7 § kommunallagen
är stadgat om fullmäktig äga motsvarande tillämpning; dock
må utom personer, som avses i andra stycket av nämnda paragraf, ej heller
skolchefen i kommunen utses till ledamot eller suppleant i styrelsen.

I fråga om mandattid och avgång, val av ordförande och vice ordförande,
ställe och tid för sammanträde, suppleants tjänstgöring och rätt
att närvara vid sammanträde, beslutförhet och jäv, förfarandet vid fattande
av beslut, protokoll och reservation, tillkännagivande varest och på
vilka tider till styrelsen ställda framställningar mottagas, skriftväxling,
vård och förtecknande av handlingar hörande till styrelsens arkiv, utseende
av kassaförvaltare samt ledamots ansvar och skadeståndsskyldighet skall
vad i 33—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse
äga motsvarande tillämpning; dock att underrättelse om val av ordförande
och vice ordföi’ande skall insändas jämväl till länsskolnämnden.

12 §.

1 mom. Om kommunens fullmäktige så besluta, äger skolstyrelsen uppdraga
åt särskild inom styrelsen bildad avdelning eller åt skolchefen, annan
skolledare eller särskild i kommunens tjänst anställd befattningshavare
att å styrelsens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet
skall angivas i fullmäktiges beslut. Framställning eller yttrande
till fullmäktige må dock icke beslutas annorledes än av styrelsen samfällt.

Beslut, vilket fattats på grund av uppdrag, som avses i första stycket,
skall anmälas vid styrelsens nästa sammanträde.

2 inom. Avdelning, som avses i 1 mom., skall bestå av minst fyra ledamöter.
Ej må avdelning handlägga ärende, såvida icke flera än hälften av
ledamöterna äro tillstädes. För giltighet av beslut fordras, att minst tre
av ledamöterna äro ense om detsamma.

13 §.

Vid sammanträde med skolstyrelsen eller inom densamma bildad avdelning
skall skolchefen närvara samt äga rätt att deltaga i överläggningarna
men ej i besluten och att få sin särskilda mening antecknad till protokollet.

Angående rätt för andra skolledare samt för lärarrepresentanter och
skolläkare att på motsvarande sätt deltaga vid sammanträde, som i första
stycket sägs, förordnar Konungen.

14 §.

Skolstyrelsen äger för vård och förtecknande överlämna styrelsens protokoll
och övriga till dess arkiv hörande handlingar till kommunens styrelse,
i den mån handlingarna icke erfordras för det löpande arbetet.

15 §.

Vad i 10—14 §§ stadgas äger icke avseende å skolstyrelsen i Stockholms
stad. I fråga om nämnda skolstyrelses organisation skola i stället gälla de
särskilda bestämmelser, som fastställas av Konungen.

Om skolråd, yrkesråd m. ra.

16 §.

Där skolstyrelsen med hänsyn till kommunens ytvidd eller antalet skolor
så prövar lämpligt, äger styrelsen att för viss skola eller grupp av
skolor eller eljest för visst område inom kommunen utse ett särskilt rådgivande
organ, skolråd, med uppgift att biträda styrelsen i frågor rörande
samarbetet mellan hem och skola samt därtill anknytande spörsmål.

I skolråd böra skolledare, lärare och elevernas föräldrar vara företrädda.

17 §.

Ansvarar skolstyrelsen för förberedande yrkesutbildning eller annan yrkesundervisning,
skall styrelsen utse ett eller flera rådgivande organ, yrkesråd,
med uppgift att biträda styrelsen i frågor rörande dylik undervisning.

Yrkesråd skall bestå av minst tre ledamöter. Dessa skola äga god kännedom
om ortens arbetsliv i allmänhet och om det yrke eller de yrken, som
rådets verksamhet avser. Minst två av ledamöterna skola företräda företagare
och anställda.

18 §.

Fråga om befrielse från eller nedsättning av terminsavgift vid skola, som
hör till skolstyrelsens förvaltningsområde, prövas i den ordning Konungen
bestämmer.

Särskilda bestämmelser
19 §.

Om besvär över skolstyrelses beslut i sådana mål och ärenden, vilka styrelsen
har att handlägga på grund av föreskrifter i särskilda författningar,
gäller vad i dessa författningar för varje fall finnes stadgat.

I övrigt gäller vad om besvär över beslut av kommunal nämnd är stadgat
i kommunallagen eller, såvitt avser Stockholm, lagen om kommunalstyrelse
i Stockholm.

20 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Övergångsbestämmelser

21 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958, i den mån ej annat följer av vad
i 22 och. 23 §§ stadgas.

Genom den nya lagen upphävas

lagen den 15 maj 1903 (nr 58) angående folkskoleväsendet i Stockholm,

lagen den 6 juni 1930 (nr 262) om skolstyrelse i vissa kommuner samt

instruktionen den 31 januari 1941 för Stockholms folkskoledirektion.

Där i lag eller eljest förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

22 §.

Beträffande kommun som ingår i eller omfattar skoldistrikt, å vars folkoch
fortsättningsskoleväsende bestämmelserna i lagen den 6 juni 1930
(nr 259) om församlingsstyrelse i dess före den 1 januari 1955 gällande
lydelse alltjämt äga tillämpning, träder den nya lagen i kraft den dag
Konungen bestämmer.

Närmare föreskrifter med avseende å lagens ikraftträdande beträffande
dylik kommun meddelas av Konungen.

23 §.

I annan kommun än i 22 § sägs skall val av ledamöter och suppleanter
i skolstyrelse, som avses i denna lag, första gången äga rum före utgången
av december 1957. Valet skall avse tiden intill utgången av året näst efter
det, då allmänna val av kommunens fullmäktige första gången efter lagens
ikraftträdande ägt rum.

Sålunda utsedda ledamöter och suppleanter i skolstyrelse träda genast
i utövning av sina befattningar med befogenhet att handlägga ärenden om
åtgärder, som erfordras i anledning av den nya lagens ikraftträdande, samt
att i övrigt fullgöra de uppdrag med avseende å planeringen av skolväsendet
i kommunen, som av kommunens fullmäktige överlämnas till styrelsen.

24 §.

De ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med införandet
av den nya lagen, meddelas av Konungen.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 6 juni 1952
(nr 434) om särskild skolstyrelse i vissa fall

Härigenom förordnas, att lagen den 6 juni 1952 om särskild skolstyrelse
i vissa fall, vilken enligt lag den 4 mars 1955 (nr 70) gäller till och med
den 30 juni 1957, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1958;
och skall före utgången av juni 1957 förrättas val av ledamöter och suppleanter
i särskild skolstyrelse för tiden den 1 juli 1957—den 30 juni 1958.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 juni 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, fråga om en
reform av skolväsendets lokala och regionala ledning samt anför därvid
följande.

I. Inledning

I de vid 1950 års riksdag fastställda riktlinjerna för det svenska skolväsendets
utveckling utelämnades spörsmålen om skolledningens organisation
och om lärartillsättningen. Vissa av dessa frågor berördes visserligen
i en särskild proposition till samma riksdag (nr 133). Enligt departementschefens
mening borde emellertid frågorna rörande regionala skolmyndigheter,
skolans lokala ledning samt lärartillsättningen icke då bli föremål
för riksdagens beslut utan ytterligare utredas av särskilda sakkunniga enligt
de allmänna riktlinjer, som angavs i propositionen. Riksdagen fann det
heller icke möjligt att i nämnda avseenden göra några bindande uttalanden
(SärskU nr 3; Rskr nr 403).

Det ytterligare utredningsarbete som sålunda förutsattes har nu utförts
av särskilda, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 29 juni och den
28 september 1951 tillkallade sakkunniga. Dessa har varit framlidne ledamoten
av riksdagens andra kammare, sekreteraren Adolf Wallentheim,

f. d. folkskolinspektören i Malmö skoldistrikt, disponenten Hilding Flinck,
ledamoten av riksdagens andra kammare, medicine licentiaten Bertil von
Friesen, rektorn vid Nacka realskola Arthur Klum, folkskolinspektören
i Västmanlands läns inspektionsområde Sven Zetterlund, folkskolläraren
Gustaf Bodestam, ledamoten av riksdagens andra kammare, parkförmannen
Carl-Erik Johansson, skolstyrelsens ordförande i Önnestads skoldistrikt,
f. d. ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren Harald Johnsson
samt utnämnde rektorn vid högre allmänna läroverket för gossar å
Norrmalm i Stockholm Torsten Sävborg. Wallentheim utsågs att leda de
sakkunnigas arbete. Sedan han den 22 augusti 1953 avlidit, uppdrogs åt

ledamoten av riksdagens första kammare, kommunaldirektören Emil Näsström
att vara de sakkunnigas ordförande. De sakkunniga, som antog
benämningen 1951 års skolstyrelseutredning, har biträtts av ett antal
experter.

Utredningen har den 24 januari 1952 avgivit förslag till provisorisk lag
om gemensam skolstyrelse i vissa fall (stencilerat). På grundval härav
förelädes 1952 års riksdag proposition (nr 224) med förslag till lag om särskild
skolstyrelse i vissa fall. Propositionen antogs av riksdagen (KU 26;
Rskr 407). Den 1 augusti 1952 har utredningen avgivit förslag till tillämpningsföreskrifter
till lagen den 6 juni 1952 (nr l$Jf) om särskild skolstyrelse
i vissa fall. Den 10 december 1953 har utredningen överlämnat en
stencilerad promemoria med förslag angående tillsättning av lärare i kunskapsämnen
i försöksskolorna m. m. samt den 3 november 1954 en likaledes
stencilerad promemoria med förslag till vissa åtgärder rörande den
pedagogiska ledningen i försöksdistrikten m . m. Båda promemoriorna lades
till grund för förslag till riksdagen (prop. 1954:137, SU 141, prop. 1955:
120, SU 122).

I oktober 1955 har utredningen avgivit sitt slutbetänkande, »Skolväsendets
lokala och regionala ledning samt lär artillsättning en» (SOU 1955: 31).
Över detta betänkande — eller delar därav — har utlåtanden avgivits av
skolöverstyrelsen (som hört ett antal kollegier vid allmänna läroverk och
högre kommunala skolor), statens folkskolinspektörer och nomadskolinspektören,
överstyrelsen för yrkesutbildning, statskontoret, riksräkenskapsverket,
arbetsmarknadsstyrelsen, statens lönenämnd, samtliga domkapitel,
samtliga länsstyrelser (som hört landstingens förvaltningsutskott, försöksdistrikten
samt fullmäktige i ett antal kommuner), överståthållarämbetet
(som hört stadsfullmäktige i Stockholm), besvärssakkunniga, allmänna
statsbidragsutredningen, kommunalförbundskommittén, församlingsstyrelsekommittén
samt sakkunniga för översyn av kommunallagstiftningen
för Stockholm.

Yttranden över betänkandet har vidare avgivits av Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Skolstyrelseförbundens rikskommitté, Statens folkskolinspektörers förbund,
Städernas folkskolinspektörsförbund, Sveriges överlärarförbund, Sveriges
folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund, Sveriges småskollärarinneförbund,
Läroverkslärarnas riksförbund, Rektorernas riksförening,
Svenska facklärarförbundet, Svenska yrkesskolföreningen, Sveriges skolkamerala
förening, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen
samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Sveriges
juristförbund har i en särskild skrift berört vissa av de i skolstyrelseutredningens
betänkande avhandlade frågorna.

Det åt skolstyrelseutredningen givna uppdraget föranleddes, som jag
tidigare nämnt, av den år 1950 beslutade skolreformen, vars väsentligaste

innehåll är upprättandet av en 9-årig enhetsskola. Utredningens förslag
skulle i första hand avse denna skola. Av utredningens direktiv liksom av
rubriken på dess nu framlagda betänkande framgår, att det i utredningens
uppdrag ingått att avgiva förslag rörande tre olika huvudområden, nämligen
skolväsendets lokala ledning, dess regionala ledning samt lärartillsättningen.
Utredningen har framhållit, att de härtill knutna spörsmålen tillsammans
bildat ett komplex med förgreningar åt praktiskt taget alla delar
av skolorganisationen. Det är uppenbart, att utredningsuppdraget varit
omfattande. De framlagda förslagen är också av tämligen genomgripande
natur. Utredningen har således icke ansett det lämpligt att framlägga förslag
av så begränsad räckvidd, att de skulle gälla enbart en framtida enhetsskola
och övergångsvis sådana kommuner, där försöksverksamhet med
enhetsskola bedrives, utan förordat, att samtliga av utredningen utarbetade
organisationsförslag skall träda i kraft den 1 juli 1957 med giltighet
i princip för samtliga kommuner och för flertalet nuvarande skolformer.

Den omfattning utredningen ansett sig böra ge sina förslag har jag
funnit vara helt riktig. Jag delar också utredningens uppfattning, att förslagens
förverkligande skulle innebära viktiga steg i riktning mot en skolorganisation
av enhetsskoltyp och skapa avsevärt förbättrade förutsättningar
för en rationell utbyggnad av såväl det teoretiska som det praktiska
skolväsendet.

Remissyttrandena ger allmänt uttryck åt den uppfattningen, att det för
det pågående reformarbetet på skolans område är nödvändigt med nya former
för skolans lokala och regionala ledning. Även om delade meningar
framkommit rörande utredningens förslag i sådana frågor, som redan i den
allmänna debatten visat sig vara i viss mån kontroversiella, anser jag förslagen,
i vad de avser skolväsendets lokala och regionala ledning, vara väl
ägnade att nu läggas till grund för en reform.

De med tillsättningen av lärare och skolledare förbundna spörsmålen har
skolstyrelseutredningen på ett uttömmande sätt redovisat. Utredningen,
som varit allsidigt sammansatt, har också lagt fram ett enhälligt förslag
om tillsättningsförfarandet. Detta har emellertid blivit föremål för mycket
skiljaktiga meningar vid remissbehandlingen och kritiserats från såväl allmänna
som rent tekniska synpunkter. Då det får anses vara angeläget, att
ställning inte tages till reglerna för lärartillsättningen, förrän full klarhet
skapats om möjligheterna att praktiskt tillämpa dem i detalj, har jag funnit
det nödvändigt, att skolstyrelseutredningens förslag i denna del ytterligare
överväges och genomarbetas, innan statsmakterna fattar ståndpunkt
i frågan. Detta torde böra ske vid 1957 års riksdag.

Beträffande de frågor, till vilka riksdagen enligt min mening i år bör
taga ställning, vill jag i detta sammanhang anföra följande.

T direktiven för skolstyrelseutredningen framhölls, att spörsmålen om
skolstyrelse i försöksdistrikten borde underställas 1952 års riksdag och
Övriga förslag 1953 års riksdag. Efter förslag av utredningen antogs år

1952 en provisorisk skolstyrelselag. Härigenom har skolstyrelsefrågan i försöksdistrikten
kunnat ordnas på ett acceptabelt sätt. Efter förslag av utredningen
har vidare vid 1954 och 1955 års riksdagar frågorna om lärartillsättningen
respektive den fackliga ledningen i försöksdistrikten provisoriskt
ordnats. Beträffande den regionala ledningen har däremot inga provisoriska
anordningar vidtagits.

Enligt skolstyrelseutredningens mening borde en definitiv reglering av
samtliga nu berörda frågekomplex ske från och med den 1 juli 1957. Det
är enligt min mening inte heller någon tvekan om att det i och för sig
är i hög grad angeläget att så snart som möjligt genomföra de förslag som
nu är aktuella, men då det är fråga om en omfattande reform av betydelse
för skolväsendet på mycket lång sikt, vilken tillika griper in på ett flertal
väsentliga områden av skolväsendet, har jag funnit det viktigare, att det
lägges en fast grund för det framtida arbetet än att reformen snabbt föres
ut i ett icke helt fullgånget skick. Jag bedömer det som ogörligt att på den
tid som skulle stå till förfogande, om nya skolstyrelser, en delvis ny skolledarorganisation
och nya regionala skolmyndigheter skulle börja sin verksamhet
i full utsträckning den 1 juli 1957, genomföra det synnerligen omfattande
författningsarbete, som skall ge skolstyrelsereformen dess närmare
innehåll och som måste vara utfört, innan skolmyndigheterna på olika
plan skall kunna arbeta under tillfredsställande förhållanden. Det stora flertalet
skolförfattningar beröres av de föreliggande förslagen, och det är
t. ex. nödvändigt att utarbeta en helt ny, mot den nuvarande folkskolestadgan
delvis svarande stadga. Jag ämnar därför senare denna dag hemställa
om bemyndigande att få tillkalla särskilda sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet
biträda vid detta arbete. Om arbetet bedrives i snabb
takt, räknar jag med att det kan vara slutfört inom sadan tid, att i det
följande framlagda förslag skall kunna träda i kraft i full utsträckning
den 1 juli 1958. Jag har emellertid ansett det angeläget att dessa förslag
redan i år framlägges för riksdagen för att statsmakternas standpunktstagande
skall kunna tjäna skolmyndigheterna till ledning beträffande den
kommande utvecklingen på dessa områden.

Med hänsyn till behovet av en enhetlig lokal skolplanering har jag
ansett, att skolstyrelse enligt den nya lagens bestämmelser skall kunna
väljas, så snart lagen utfärdats, och i avvaktan på lagens fnlla ikraftträdande
erhålla befogenhet att dels fullgöra sådana uppgifter rörande skolväsendets
planering, som kommunens fullmäktige överlämnar åt styrelsen,
dels ock handlägga ärenden rörande sådana åtgärder, som kan erfordras
i anledning av skolstyrelsereformens ikraftträdande.

I övrigt skulle ett godkännande av de förslag, jag i det följande ämnar
framlägga, icke medföra några direkta praktiska verkningar förrän från
och med budgetåret 1958/59.

Jag anhåller nu att närmare få redogöra för ärendet.

II. De lokala skolstyrelserna

A. Nuvarande förhållanden

1. Inledning

De skolformer, vilkas lokala ledning beröres av förslagen i det följande, är:
folk- och fortsättningsskolan (enhetsskolan), högre folkskola, kommunal
realskola, praktisk kommunal realskola, kommunal flickskola, kommunala
yrkesskolor, statsunderstött, av kommun ägt handelsgymnasium samt allmänt
läroverk. För närvarande har envar av dessa skolor i regel sin egen
lokala skolledning, d. v. s. egen styrelse och egen facklig ledning.

Folkskolestyrelsens organisation och arbetsformer regleras genom lagen
den 6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner. För ovannämnda skolformer
i övrigt finns bestämmelser om skolans lokala styrelse i för sk -formen gällande stadga eller reglemente. Då såväl skolstyrelseutredningens
som det av mig framlagda förslaget till ny skolstyrelselag närmast anknyter
till gällande bestämmelser om styrelse för den obligatoriska skolan redogöres
i det följande utförligt för den nuvarande skolstyrelselagens innehåll,
medan bestämmelserna om övriga skolstyrelsers organisation behandlas
mera summariskt. Beträffande detaljer får jag hänvisa till utredningens
betänkande s. 29 ff.

2. Folkskoleväsendets ställning i kommunalrättsligt hänseende

Intill den 1 januari 1955 var den obligatoriska skolan i princip en den
kyrkliga kommunens angelägenhet. Enligt lagen den 6 juni 1930 om församhngsstyrelse
ägde nämligen varje territoriell församling att själv vårda
folk- och fortsättningsskoleväsendet i församlingen. Undantag gjordes
emellertid för kommun, som avsags i den ännu gällande lagen av den 6 juni
1930 om skolstyrelse i vissa kommuner. Sistnämnda lag omfattar de kommuner,
som sammanfaller med skoldistrikt (församling) och där kommunal-
eller stadsfullmäktige finns; i dessa fall skall den obligatoriska skolan
vara den borgerliga kommunens angelägenhet. Som framgår av det sagda
har 1930 ars skolstyrelselag formellt karaktären av en speciallag, men redan
ganska snart efter dess tillkomst började en successiv övergång från
kyrkligt till borgerligt huvudmannaskap för det obligatoriska skolväsendet,
vilken utveckling den 1 januari 1955 fortskridit så långt att folkskoleväsendet
endast i tolv av rikets kommuner var en församlingens angelägenhet.

I samband med tillsättandet av 1953 års församlingsstyrelsekommitté
överlämnade skolstyrelseutredningen den 22 april 1953 till chefen för ecklesiastikdepartementet
en promemoria angående den obligatoriska skolans
ställning i kommunalrättsligt avseende. Efter en redogörelse för den historiska
utvecklingen på området anfördes i promemorian:

Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen kan den utveckling i riktning mot folkskoleväsendets
överförande till den borgerliga kommunen, som länge pågått, numera anses
vara praktiskt taget fullbordad. Endast i ett försvinnande litet antal fall är folkundervisningen
ännu en församlingens angelägenhet. I skarp motsats till detta faktiska förhållande
står församlingsstyrelselagens bestämmelser, enligt vilka vården om folkundervisningen i
princip fortfarande åvilar församlingarna. Redan dessa omständigheter utgöra en anledning
att överväga, huruvida icke en ändring i den rättsliga grunden för folkskoleväsendet
bör komma till stånd. De principiella skäl, som i olika sammanhang anförts för folkskoleväsendets
överflyttning till den borgerliga kommunen och som redovisats i den ovan lämnade
historiken, tala dessutom för att en överflyttning bör ske även i de återstående fallen.
Dessa principiella skäl ha för övrigt vunnit i styrka genom den vidgade rätt till utträde
ur svenska kyrkan, som införts genom den år 1951 antagna religionsfrihetslagen.

Till nu anförda skäl för en ändring av församlingsstyrelselagen kommer emellertid även
ett annat. Den i princip beslutade enhetsskolan skall enligt Kungl. Maj:ts av riksdagen i
denna del bifallna proposition (1950: 133) vara en kommunal skola. Det synes uppenbart
att med ordet »kommunal» i detta sammanhang åsyftas endast den borgerliga kommunen.
I samband med enhetsskolans genomförande måste alltså principen om det obligatoriska
skolväsendet såsom en församlingens angelägenhet ersättas av en motsvarande allmän
regel om den borgerliga kommunen såsom huvudman för den obligatoriska skolan. De författningar,
som aktualiseras av enhetsskolan, måste bygga på sistnämnda regel. Vissa av
dessa författningar (bl. a. de som angå de kommunala skolstyrelserna) äro emellertid avsedda
att träda i tillämpning redan före enhetsskolans införande. Detta utgör ytterligare
ett skäl att nu ändra den kommunalrättsliga grunden för det obligatoriska skolväsendet.

En sådan principiell ändring, som här förordats, behöver inte medföra, att folkskoleväsendet,
på de ställen, där det ännu är en församlingens angelägenhet, omedelbart överflyttas
till den borgerliga kommunen. En viss övergångstid kan av praktiska skäl befinnas
lämplig. Såsom framgår av det förut sagda är det ur enhetsskolans synpunkt inte nödvändigt
att överflyttningen sker förrän i samband med skolreformens genomförande. Å andra
sidan är det av principiella skäl önskvärt, att den sker snarast möjligt. Tidpunkten torde
i varje särskilt fall få bestämmas med hänsyn till de i fallet föreliggande omständigheterna.
En övergångsbestämmelse av denna innebörd torde böra meddelas.

Efter hemställan av skolstyrelseutredningen uppdrog Kungl. Maj:t åt församlingsstyrelsekommittén
att verkställa den revision av församlingsstyrelselagen,
som den förordade förändringen skulle kräva. I överensstämmelse
med ett av kommittén utarbetat förslag till lag om ändring av församlingsstyrelselagen,
innebärande bl. a. att ur den sistnämnda skulle uteslutas
alla bestämmelser om skolväsendet, framlades därefter proposition
(nr 207) för 1954 års riksdag. Propositionen antogs av riksdagen och lagändringarna
trädde i kraft den 1 januari 1955. I en övergångsbestämmelse
stadgas, att vad församlingsstyrelselagen i sin gamla lydelse innehåller rörande
folk- och fortsättningsskoleväsendet tills vidare skall äga tillämpning
beträffande församling, diir nämnda skolväsen den 1 januari 1955 var

en församlingens angelägenhet. Någon ändring gjordes icke i 1930 års skolstyrelselag.

Läget är alltså för närvarande det, att principen om den obligatoriska
skolan såsom en församlingens angelägenhet blivit upphävd utan att någon
motsvarande allmän regel om den borgerliga komunen såsom huvudman
för denna ännu trätt i stället.

3. Folkskolestyrelsen» nuvarande organisation och uppgifter

Enligt 1930 års skolstyrelselag skall förvaltningen och vården av kommunens
folk- och fortsättningsskolväsende handhavas av en folkskolestyrelse
(4 §). Där kommunen finner det vara till fördel för skolväsendet, kan
särskild fortsättningsskolestyrelse utses. I det fåtal kommuner, där kyrkoförsamlingen
fortfarande är huvudman för folk- och fortsättningsskolväsendet,
är skolrådet styrelse för detsamma. Folkskoleväsendet i Stockholms
stad är reglerat genom särskilda författningar.

Ledamöter i folkskolestyrelse väljes av kommunal- eller stadsfullmäktige
till det antal fullmäktige finner lämpligt med hänsyn till kommunens vidd
och folkmängd. Antalet ledamöter får dock icke vara under 5 eller över 21.
Suppleanter utses till lämpligt antal (7 §). Såväl ledamöter som suppleanter
kan väljas proportionellt (9 §). Valbar som ledamot eller suppleant av
folkskolestyrelsen är den som är röstberättigad vid kommunal- eller stadsfullmäktigeval
och uppnått tjugotre års ålder. Som särskild kvalifikation
gäller, att vederbörande skall anses vilja befordra skolväsendet. Den som
är omyndig, i konkurstillstånd eller av allmänna fattigvården omhändertagen
för varaktig försörjning är icke valbar (8 §).

Mandatperioden är fyra år, räknat från och med den 1 januari året näst
efter det, då valet skedde. Valet skall förrättas året näst efter det, då allmänna
val av kommunal- eller stadsfullmäktige ägde rum (9 §).

Folkskolestyrelsen väljer årligen inom sig ordförande och vice ordförande.
Till ordförande kan utses kyrkoherden i det pastorat, till vilket kommunen
hör, eller, för det fall kommunen tillhör mer än ett pastorat, den
bland kyrkoherdarna domkapitlet bestämmer, även om han ej är ledamot
av styrelsen (10 och 13 §§). Styrelsen sammanträder på ordförandens kallelse,
så ofta han finner det behövligt, eller när minst halva antalet ledamöter
för uppgivet ärende gör framställning därom. Suppleanterna i folkskolestyrelsen
bör kallas till tjänstgöring i den mån det erfordras på grund
av hinder för ledamot eller då det uppkommit ledighet efter ledamot, som
icke utsetts vid proportionellt val, och denna ledighet icke kunnat fyllas.
Suppleanterna har rätt att även eljest närvara vid styrelsens sammanträden
(11 och 12 §§).

För att folkskolestyrelse skall vara beslutför måste mer än hälften av
ledamöterna vara närvarande. För vissa ärenden äger skolstyrelsen emellertid
överlämna sin beslutanderätt till särskilda inom styrelsen utsedda
nämnder. Dessa ärenden är

a) beviljande av tjänstledighet åt och förordnande av vikarie för lärare;

b) tillämpning på enskilda fall av bestämmelser, antagna av styrelsen;

c) åtgärder enligt gällande folkskolestadga mot vanartade skolbarn samt
tredskande föräldrar och målsmän

d) mindre ärenden av ekonomisk natur.

Särskild nämnd skall bestå av minst fyra personer. För att nämnds beslut
skall vara giltigt fordras, att minst tre av ledamöterna deltagit i beslutet
och varit ense om detsamma. Av sådan nämnd vidtagen åtgärd skall
anmälas för folkskolestyrelsen vid dess nästa sammanträde (13 §).

Vid sammanträde med folkskolestyrelsen eller särskild nämnd äger den
ovannämnde kyrkoherden rätt att närvara och deltaga i överläggningarna
samt framställa förslag men får ej deltaga i besluten utan att vara ledamot.
Likartade bestämmelser finns i folkskolestadgan rörande rätt för en
representant för lärarkåren att deltaga vid folkskolestyrelsens och dess
nämnders sammanträden. Denne äger dock icke rätt att deltaga i behandling
av frågor rörande tjänstgöringsbetyg åt eller disciplinära åtgärder mot
lärare (Fst § 8 i:l.). Där särskild skolläkare är anställd, äger denne att
närvara vid behandlingen av ärenden rörande hälsovård, sexualhygien och
fysisk fostran (Fst § 8 i:2.). Distriktsöveriärare eller kommunal folkskolinspektör
är skyldiga att närvara vid skolstyrelsens och dess nämnders sammanträden.
Liksom lärarkårens representant och skolläkaren äger de därvid
deltaga i överläggningarna men ej i besluten, men de har rätt att få sina uttalade
meningar antecknade till protokollet (Fst §§ 8 b:7 och 8 d).

Omröstning inom folkskolestyrelsen sker öppet utom vid val, där den
sker med slutna sedlar (14 §). Vid styrelsens sammanträden skall ordföranden
föra eller på sitt ansvar låta föra protokoll. Detta skall justeras av
ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av styrelsen utsedda
närvarande ledamöter. Justering kan dock verkställas av styrelsen antingen
genast eller vid nästa sammanträde. Sedan protokollet justerats skall i landskommun
en förteckning över de vid sammanträdet fattade besluten och de
beslut, som därvid anmälts från styrelsens nämnder, söndagen efter beslutens
fattande anslås på därför avsedd plats i eller invid kyrkan under det att
i stadskommun motsvarande förteckning skall anslås hos styrelsen (15 §).

Folkskolestyrelses uppgifter jämlikt skolstyrelselagen finns angivna
främst i 5, 6 och 18 §§. Enligt dessa skall folkskolestyrelse i enlighet med
gällande författningar och reglementen ordna och med uppmärksamhet
följa undervisningen samt tillsätta och avskeda lärare och annan personal.

Det åligger den vidare att utöva den ekonomiska förvaltningen och att ha
tillsyn över lokaler, som upplåtits för undervisningen. Förutom att förbereda
ärenden, som skall förekomma till behandling hos fullmäktige, skall
styrelsen hos kommunal- eller stadsfullmäktige göra framställningar och
förslag, då så påfordras. Den skall också ombesörja verkställigheten av
fullmäktiges beslut, i den mån detta ej uppdragits åt särskilt därtill utsedda
styrelser, nämnder eller personer. Folkskolestyrelsen skall även taga
viss befattning med angelägenheter avseende kyrkomusikers anställande och
verksamhet enligt bestämmelser i kyrkomusikerstadgan.

Skolstyrelsen skall uppgöra förslag till utgifts- och inkomststat, vilket
skall ingivas till stads- eller kommunalfullmäktige årligen före den 15 september.
Före den 15 januari skall folkskolestyrelse i landskommun och före
den 1 mars folkskolestyrelse i stadskommun avlämna redovisning för de
medel styrelsen under nästföregående kalenderår haft om hand (6 §).

4. De lokala skolstyrelserna vid övriga skolformer

Bestämmelserna i gällande stadgor rörande styrelse och ledning för d e
högre kommunala skolorna (högre folkskolor, kommunala realskolor,
praktiska kommunala realskolor och kommunala flickskolor) är i
princip lika.

För kommunal realskola och högre folkskola skall finnas en av minst
fem personer bestående styrelse. Suppleanter skall utses till halva antalet
mot de valda ledamöterna eller, om dessas antal icke är jämnt, till det antal
som är närmast över hälften. Tjänstgörande rektor är självskriven ledamot
med skolans tillsynslärare som suppleant.

För kommunal flickskola är bestämmelserna något avvikande. Styrelsen
skall här bestå av minst fyra valda ledamöter samt dessutom av skolans
rektor och dess tillsynslärare, om sådan är anställd. I styrelsen skall finnas
minst två kvinnliga ledamöter och minst en suppleant skall vara
kvinna.

Vid val av styrelse till praktisk kommunal realskola och till sådan högre
folkskola, som är inriktad på att ge utbildning för visst yrke eller viss
yrkesgrupp, skall om möjligt minst två i sådant yrke eller yrkesgrupp sakkunniga
personer vara medlemmar av skolstyrelsen. Beträffande ett- eller
tvåårig högre folkskola gäller, att där särskilda förhållanden det föranleder,
viss i reglementet angiven begränsad befogenhet med avseende på skolans
förvaltning kan tilläggas styrelsen för folkskoleväsendet i det skoldistrikt,
där skolan är belägen. Vid sammanträde med styrelse och nämnd,
där ärende rörande högre folkskola förekommer till behandling, skall dock
skolans rektor äga närvara och i fråga om dylika ärenden deltaga i såväl
överläggningar som beslut.

För här avsedda skolor skall finnas ett av skolöverstyrelsen för varje
skola fastställt reglemente. I detta skall bl. a. finnas erforderliga föreskrifter
om styrelsens sammansättning och om valbarhet till ledamot av styrelsen,
om den tid valet skall avse samt om hur det skall försiggå. Valkorporation
är i regel kommunens fullmäktige.

Styrelsen utser för varje kalenderår inom sig bland de valda ledamöterna
ordförande och vice ordförande samt inom eller utom styrelsen kassaförvaltare.
Sekreterare är, såvitt ej i skolans reglemente annorlunda bestämmes,
skolans tjänstgörande rektor.

Rätt att deltaga i styrelsens överläggningar men ej i dess beslut äger
skolans av skolöverstyrelsen utsedde inspektor samt skolans tillsynslärare
vid de tillfällen, då den sistnämnde ej inträtt som suppleant för rektor
(detta gäller ej kommunal flickskola, där tillsynsläraren, som ovan nämnts,
är ledamot av styrelsen). Vid behandling av frågor, som rör lärjungarnas
hälsotillstånd och sundhetsförhållandena vid skolan, äger skolläkaren rätt
att deltaga i såväl överläggningar som beslut.

För kommunal yrkesskola skall styrelsen bestå av skolans
tjänstgörande rektor, eller, där mer än en rektor är förordnad, av skolans
chef eller en av skolans rektorer, utsedd på sätt i skolans reglemente sägs,
samt ett jämnt antal valda ledamöter, minst fyra. För de valda ledamöterna
skall finnas personliga suppleanter. De ledamöter, som skall väljas,
och suppleanterna för dem utses av kommunens fullmäktige. Styrelsen utser
inom sig ordförande och vice ordförande.

Till ledamöter av styrelsen bör väljas lämpliga personer, däribland representanter
för arbetsgivare och arbetare till lika antal. Ledamöterna bör
äga god kännedom om skolområdets arbetsliv i allmänhet och om de yrken,
som undervisningen avser. Erforderliga föreskrifter om styrelsens sammansättning,
om den tid valet skall avse och om sättet för valet meddelas i
skolans reglemente.

Den närmaste ledningen av handelsgy mnasium utövas av en
styrelse, om vars uppgifter och sammansättning bestämmelser skall meddelas
i ett för varje skola gällande reglemente, vilket skall fastställas av
överstyrelsen för yrkesutbildning efter förslag av skolans styrelse, som i
ärendet skall höra lärarkollegiet.

Lokalstyrelse vid allmänt läroverk består av rektor som självskriven
ledamot samt av fem andra för en tid av fyra år utsedda ledamöter.
Av dessa utses tre av vederbörande kommunalstyrelse, därav en representerande
målsmännen för läroverkets lärjungar, samt en ledamot av länsstyrelsen
(i Stockholm överståthållarämbetet) och en av läroverkets kollegium.
Om vid läroverket är anordnad praktisk linje, bör någon av lokalstyrelsens
medlemmar vara sakkunnig inom det yrke eller den yrkesgrupp
varpå den praktiska linjens undervisning är inriktad. För var och en av de

särskilt utsedda ledamöterna utses suppleant, vilken vid förfall för ordinarie
ledamot inträder i dennes ställe. Det ankommer på rektor att hos
vederbörande länsstyrelse och kommunalstyrelse anmäla uppkommande
ledighet.

För vissa fall inträder även andra ledamöter än nu angivna i lokalstyrelserna.
Vid behandling av frågor, som särskilt angår kvinnliga respektive
manliga lärjungar, skall sålunda kvinnlig sakkunnig eller vederbörande tillsynslärare
vara ledamot av styrelsen. Motsvarande gäller skolläkaren vid
behandling av frågor rörande hygieniska förhållanden samt vederbörande
klassföreståndare vid bestämmande av befrielse från eller nedsättning av
terminsavgifter.

Lokalstyrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande för en tid
av ett år.

5. 1952 års provisoriska lag om särskild
skolstyrelse i vissa fall

För att åstadkomma en reglering av i första hand skolledningen i distrikt,
där försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola bedrevs, avgav 1951 års
skolstyrelseutredning den 24 januari 1952 förslag till provisorisk lag om
gemensam skolstyrelse i vissa fall. Efter vederbörlig remissbehandling av
förslaget avlät ICungl. Maj:t därpå grundad proposition i ämnet samma år
(nr 224). Efter viss bearbetning av förslaget antogs propositionen av riksdagen
(KU 26; Rskr 407). Den 6 juni 1952 utfärdades lag om särskild skolstyrelse
i vissa fall (nr 434) och den 3 oktober samma år tillämpningsbestämmelser
till lagen (nr 652). Innehållet i dessa författningar är i huvudsak
följande.

I skoldistrikt, där enligt Kungl. Maj:ts medgivande försök med nioårig
enhetsskola bedrives, skall, i stället för vad eljest gäller, den särskilda skolstyrelselagen
äga tillämpning. Lagen gäller dock ej för skolväsendet i Stockholms
stad.

Där lagen gäller, skall förvaltningen och vården av folk- och fortsättningsskolväsendet
samt försöksverksamheten handhavas av en särskild
skolstyrelse. Om Kungl. Maj:t så beslutar, skall den särskilda skolstyrelsen
också vara styrelse för högre folkskola, fristående realskola eller annan högre
statlig eller kommunal läroanstalt inom skoldistriktet. Efter medgivande
av Kungl. Maj:t må styrelsen jämväl vara styrelse för yrkesundervisningsanstalt
inom distriktet, dock ej för tekniskt läroverk eller central verkstadsskola.

Särskild skolstyrelse äger samma befogenheter och har samma uppgifter
som eljest skolat tillkomma folk- och fortsättningsskolstyrelse eller annan
styrelse, som särskilda skolstyrelsen ersätter. Styrelsen skall särskilt beakta
sådana frågor, som är gemensamma för olika skolor eller skolformer.
Den skall med uppmärksamhet följa det pedagogiska försöksarbetet, främ -

ja lärarnas vidareutbildning och verka för ett fördjupat samarbete mellan
hem och skola.

Beträffande val av särskild skolstyrelse gäller i huvudsak samma bestämmelser
som för val av folkskolestyrelse. Antalet ledamöter skall dock vara
minst 7 och högst 21.

För att biträda vid behandlingen av frågor angående den förberedande
yrkesutbildningen i försöksskolorna och yrkesutbildningen i egentliga yrkesskolor,
för vilken särskild skolstyrelse ansvarar, bör styrelsen utse ett särskilt
rådgivande organ, expertråd, som skall bestå av minst fyra ledamöter
och företräda såväl företagare som anställda samt äga god kännedom om
ortens arbetsliv i allmänhet och om de särskilda yrkesgrenar eller verksamhetsområden,
som undervisningen ifråga avser. I tillämpningsbestämmelserna
till lagen föreskrives, att styrelsen, innan expertråd tillsättes, skall bereda
vederbörande lokala arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer tillfälle
att avge förslag på lämpliga ledamöter att företräda arbetsgivar- respektive
arbetstagarsynpunkterna i fråga om yrkesutbildningen.

Tillämpningsbestämmelserna innehåller vidare regler angående skolledares
och lärares med flera deltagande i styrelsens sammanträden samt terminsavgiftsnämnd.

Distriktsöverlärare, kommunal folkskolinspektör eller särskild skolchef,
där sådan finns anställd, är skyldig att närvara vid skolstyrelsens och dess
nämnders sammanträden. De äger därvid rätt att yttra sig och framställa
förslag samt få sina meningar antecknade till protokollet, men ej att deltaga
i besluten. Detsamma gäller rektor vid annan styrelsen underställd
skola än de som tillhör folk- och fortsättningsskolväsendet. I distrikt med
skolchef äger även denne underställd rektor och överlärare rätt att närvara
vid styrelsens och dess nämnders sammanträden. Ärende som berör viss
skola får icke avgöras, om ej vederbörande skolledare kallats till sammanträde,
där ärendet behandlats.

Vid skolstyrelsens sammanträden äger vidare tre representanter för lärarkåren
samt skolläkare, som är anställd vid styrelsen underställd skola, att
närvara. Dessa äger därvid samma rätt som ovan angivits för distriktsöverlärare
med flera. Om så befinnes lämpligt med hänsyn till antalet skolformer
och andra särskilda omständigheter, kan skolöverstyrelsen bestämma,
att lärarrepresentanterna skall vara flera än tre. Det är särskilt föreskrivet
att lärarrepresentanterna bör utses så, att de kan anses företräda
olika skolformer och skolstadier.

Även vid sammanträde med delegation, kommitté eller annat liknande
organ bör, om ärendets art ger anledning därtill, skolledare, skolläkare och
en representant för lärarkåren kallas att närvara.

Om terminsavgifter erlägges vid skola, som lyder under den särskilda
skolstyrelsen, skall hithörande frågor handläggas av en särskild nämnd.
Denna skall bestå av en ledamot, utsedd av vederbörande länsstyrelse, två
ledamöter, som skolstyrelsen utser inom sig och av vilka den ene tillika
skall av skolstyrelsen utses till nämndens ordförande, samt vederbörande
rektor och klassföreståndare.

I övriga här ej angivna hänseenden skall för särskild skolstyrelse bestämmelserna
i 1930 års skolstyrelselag i regel gälla.

Jämlikt lag den 4 mars 1955 (nr 70) äger lagen den (i juni 1952 om särskild
skolstyrelse i vissa fall giltighet till och med den 30 juni 1957.

B. För flera skolformer gemensam lokalstyrelse

1. Skolstyrelseutredningen

I det följande återges först innebörden av utredningens förslag för sig och
därefter det väsentliga av utredningens motivering.

Förslag

Från och med den 1 juli 1957 skall det i princip i varje kommun finnas
endast en skolstyrelse, vilken skall vara styrelse för av kommunen anordnade
skolor för den obligatoriska undervisningen och till denna knuten försöksverksamhet
eller till dessa skolor hörande frivilliga klasser eller avdelningar
samt för befintliga högre folkskolor, kommunala realskolor, praktiska
kommunala realskolor, kommunala flickskolor och kommunala yrkesskolor
ävensom för inom kommunen beläget allmänt läroverk, statligt och
kommunalt gymnasium samt statsunderstött, av kommunen ägt handelsgymnasium.
Efter av kommunen gjord framställning skall Kungl. Maj:t
äga medge, att särskild styrelse må finnas för här nämnd skola, ävensom att
annan än ovan uppräknad skolform må lyda under den kommunala skolstyrelsen.

Motivering

Principiellt sett är det enligt utredningens mening av stor vikt att så snart
som möjligt rasera i första hand de murar som i rent organisatoriskt hänseende
finns mellan skolformer, som enligt föreliggande beslut skall smältas
samman till enhetsskolan. Det viktigaste motivet till att införa en först och
främst för nämnda skolformer gemensam styrelse ser utredningen i den
betydelse en sådan åtgärd måste få som en förberedelse för övergången till
den nya skolan. Det torde nämligen inte kunna bestridas, att i den mån en
sådan övergång blir beroende av kommunernas initiativ, utsikterna till att
dylika initiativ tages blir avsevärt mycket större med en gemensam skolstyrelse,
medan fortvaron av särskilda styrelser för olika skolformer med
stor säkerhet kan antagas verka konserverande på den bestående ordningen.
Under alla omständigheter bör ett omedelbart införande av en gemensam
skolstyrelse enligt utredningens mening underlätta enhetsskolans genomförande.

Utredningen pekar i detta sammanhang på en för bedömandet av värdet
av en gemensam skolstyrelse betydelsefull faktor, vilken tycks ha förbisetts
i diskussionen om detta spörsmål och vilken för länge sedan borde
ha framtvingat en sådan skolstyrelse.

Med nuvarande organisation har kommunerna inte någon styrelse eller
nämnd, som har ett allmänt ansvar för att skolväsendet i olika former och
som en helhet utvecklas på det sätt, som kommunens storlek och förhållanden
kan motivera. För den obligatoriska skolan skall en styrelse finnas,
men dess ansvar sträcker sig inte utöver denna skola. Det är därför oftast
beroende på tradition eller mången gång på tillfälliga personliga insatser
och intressen, om kommunens behov av högre skolor och yrkesskolor blir
i vederbörlig ordning tillgodosedda. Det finns sålunda exempel på stora tätortskommuner
(över 20.000 inv.), som saknar realskola. När de växande barnkullarna
framtvingat ordnande av högre utbildning också i kommuner, som
förut saknat sådan, har man inte sällan stått handfallen, då man ej haft
något organ med uppgift att planera och ansvara för denna del av skolväsendet.
På samma sätt torde det förhålla sig med yrkesskolorna. Skojkommissionen
konstaterade, att endast en ytterst ringa del av ungdomen i 15—18-årsåldern kunde få någon som helst yrkesutbildning i skola och 1952 års
yrkesutbildningssakkunniga har fäst uppmärksamheten just vid ojämnheten
i yrkesskolornas utbyggnad. De tillgängliga utbildningsplatserna motsvarar
på sina håll långt ifrån efterfrågan, medan man på andra håll har
svårt att fylla sina kurser. Allmänt taget anser de sakkunniga, att möjligheterna
till skolmässig yrkesutbildning i heltidskurser är mycket otillräckliga.
Man torde enligt utredningens mening våga antagandet, att förhållandena
skulle varit annorlunda, om det i kommunerna funnits organ med
uppgift att ansvara för att mot kommunens behov svarande resurser för
yrkesutbildning funnits.

När nu målsättningen på skolans område är klar: å ena sidan skapandet
av en 9-årig obligatorisk skola, i sig inneslutande det nuvarande realskolestadiet,
och å andra en utbyggnad av yrkesskolväsendet, synes det utredningen
vara en naturlig organisatorisk åtgärd att som ett betydande steg
mot dessa mål upprätta en lokal skolmyndighet, som är i stånd att enhetligt
planera kommunens skolutveckling genom alla stadier i av statsmakterna
angiven riktning. Behovet av en sådan myndighet gör sig gällande, vare
sig det finns flera var för sig arbetande skolstyrelser i en kommun eller endast
en folkskolestyrelse med dess till den obligatoriska skolan begränsade
ansvar.

Det finns emellertid, även om man helt bortser från betydelsen av att underlätta
utvecklingen mot enhetsskola, skäl av mera direkt och praktisk art,
som talar för en gemensam skolstyrelse. Utredningen sammanfattar dessa
på följande sätt.

1. Ur ekonomisk synpunkt är det av betydelse med en enhetlig och planmässig
ledning och samordning av de skilda skolformerna inom en kommun.

2. Nuvarande bestämmelser lämnar icke tillräckliga garantier för att
lärarpersonal, skollokaler och materiel utnyttjas så rationellt, som önskligt
är.

3. Ledningens handhavande av flera, var för sig fristående skolstyrelser,
medför ofta en icke önskvärd olikformighet i fråga om skolornas allmänna
standard och utrustning.

4. Enhetlighet i skolornas lokala ledning skulle medföra bättre möjligheter
för eleverna till smidigare övergång från en skola till en annan och
bättre samarbete mellan lärarna vid de olika skolorna.

5. Splittringen på flera skolstyrelser försvårar en sådan planläggning av
de olika skolornas arbete, att berättigade önskemål från allmänhetens sida
om exempelvis läsårets förläggning, lovdagar, skoldagens början och slut
tillgodoses så långt detta eljest vore möjligt.

6. Den omfattande skolsociala verksamhet, som nu finns i form av hälsovård,
skoltandvård, skolmåltider m. in., kräver samordning såväl ur ekonomiska
som ur sociala och organisatoriska synpunkter.

När frågan om en gemensam skolstyrelse fördes fram i samband med utredningens
förslag 19o2 om en provisorisk skolstyrelselag, riktades särskilt
kritik mot tanken att föra de yrkesutbildande skolorna samman under en
med de teoretiska skolorna gemensam styrelse. Kärnan i kritiken var, att
det i styrelsen för dessa skolor fordrades en särskild sakkunskap, som inte
kunde tillgodoses i en gemensam styrelse. I denna fråga har skolstyrelseutredningen
nu anfört bl. a. följande.

Överstyrelsens för yrkesutbildning i det sammanhanget uttalade uppfattning,
att det på förhand skall klarläggas, om gemensam eller särskild
styrelse för yrkesutbildningen är fördelaktigast för det helas bästa, torde
enligt utredningens mening icke kunna tillmötesgås annorlunda än genom en
omfattande och långvarig försöksverksamhet. Utredningen hyser emellertid
den uppfattningen, att en av anledningarna till att yrkesundervisningens utbyggnad
ej är vad den borde vara, är att söka i att det på den kommunala
sidan icke funnits organ med skyldighet att ägna uppmärksamhet och
intresse åt denna sak och att därför bättre resultat står att vinna med eu
för kommunens hela skolväsen gemensam styrelse. Gentemot yrkesöverstyrelsens
papekande, att ett betydande antal folkskollärare är engagerade i
yrkesutbildningen och att detta är en omständighet, som utgör eu viss garanti
för förståelsen av den »allmänna skolans» behov, framhåller utredningen
som sin mening att det är långt viktigare, att man hos den »allmänna
skolans» företrädare försöker skapa förståelse för yrkesutbildningens
behov, och att det synes utredningen, som om man bäst gjorde detta genom
att hos ett och samma organ lägga ansvaret för såväl den allmänbildande
som den yrkesutbildande delen av en kommuns skolväsen. Man bör enligt
utredningens mening anlägga en helhetssyn på skolan. Ett starkt framhävande
av behovet av praktisk utbildning torde lättare leda till resultat ju
mindre det göres gällande, att speciella svårigheter är förknippade med den
praktiska utbildningens ledning och administration.

Utan att vilja underskatta det betydelsefulla i påpekandet, att det kan
vara förenat med svårigheter att till en gemensam skolstyrelse knyta ledamöter,
vilka samtidigt är sakkunniga på näringslivets och arbetsmarknadens
områden, framhåller utredningen som sin viktigaste allmänna synpunkt i
denna fråga, att det primära även från yrkesutbildningssynpunkt ändå är
att söka åstadkomma politiskt ansvariga kommunala organ, vilka skall ha
skyldighet att taga erforderliga initiativ till skolväsendets förkovran i dess
helhet. Genom att ålägga den skolstyrelse, som obligatoriskt skall finnas i

varje kommun, ansvar även för yrkesutbildningens utformning, inriktas
dess uppmärksamhet på denna fråga. Man får heller inte bortse från att envar
av en skolstyrelses ledamöter som samhällsmedlem på något sätt är
knuten till ortens näringsliv och att det, i och med att styrelsens uppgifter
ändras, med största sannolikhet också kommer att ske en sådan anpassning
av skolstyrelsens sammansättning, som de nya uppgifterna kan anses kräva.
Att tillgång till speciell expertis för yrkes ut bil dnin gsf rå go r kan fordras är
dock klart, men att sådan endast skulle vara att tillgå, om den finge direkt
inverkan på en skolstyrelses beslut i ledamotsställning, synes utredningen
vara ett ganska löst grundat antagande och den framhåller, att experter och
specialister på olika områden tvärtom ofta torde ha just den ställningen,
att de framlägger förslag, medan beslutanderätten ligger hos andra.

Utredningen framhåller vidare att dess uppfattning om de yrkesutbildande
skolornas ställning i princip delades av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga
(SOU 1954:11), som menade, att om man på det sätt som utredningen
avsåg att föreslå, säkrade den fackmässiga representationen i och vid
sidan av skolstyrelsen, »kan man säkerligen i ett mycket stort antal kommuner
bäst tillvarata yrkesutbildningsintressena, om yrkesskolan ställs under
samma styrelse som de allmänbildande skolorna, med vilka ett intimt
samarbete måste upprätthållas såväl ifråga om planering och organisation
som i pedagogiska frågor».

Ehuru utredningen icke kunnat finna att det föreligger några med ledningen
av de ifrågavarande skolformerna förknippade omständigheter, som
i och för sig talar mot att ledningen av dem alla koncentreras till en kommunal
skolstyrelse, vill utredningen inte bortse från att det i de största
kommunerna med ett flertal skolanläggningar kan finnas skäl, som möjligen
motiverar en uppdelning av skolledningen på två eller flera styrelser.
I vilka fall det bör ske får i första hand grundas på en kommunal bedömning
och inte göras beroende av en fixerad gräns för skolväsendets omfattning
eller befolkningens storlek. På grundval av bland annat ingående överläggningar
med Stockholms stad, varvid framgått, att en styrelse där synes
vara den lämpligaste anordningen, sluter utredningen emellertid att antalet
på sakliga skäl grundade undantag från regeln om en gemensam styrelse
bör bli mycket få.

2. Remissyttranden

I denna för den framtida lokala skolledningens organisation grundläggande
fråga intar endast ett fåtal remissinstanser en direkt avvisande hållning
till utredningens principförslag, medan däremot icke så få företräder på
olika sätt modifierade ståndpunkter. I ett avseende går emellertid meningarna
ganska starkt i sär. Det gäller frågan om yrkesskolornas ställning till
den föreslagna nya skolstyrelsen, där utredningens förslag från vissa håll
möter en kraftig gensaga och de båda centrala skolmyndigheterna — skol -

överstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning — företräder rakt motsatta
uppfattningar.

Sin anslutning — om än med vissa erinringar i detaljer — till utredningens
principförslag rörande en gemensam styrelse lämnar skolöverstyrelsen1,
21 statens folkskolinspektörer, 3 domkapitel, 7 länsstyrelser samt
statskontoret. På samma linje går Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund och Skolstyrelseförbundens rikskommitté, Städernas
folkskolinspektörsförbund, Sveriges överlärarförbund och folkskolans tre
lärarförbund.

Beträffande de kommunala remissinstanserna kan följande här redovisas.
Till förslaget om gemensam skolstyrelse har särskilt tagits ställning av 11
landstings förvaltningsutskott, varav 6 ställt sig övervägande positiva, 28
kommuner med försöksverksamhet, av vilka icke någon ställt sig avvisande
till tanken på en enhetlig skolledning, samt 76 övriga kommuner. Av dessa
senare ansluter sig 48 till utredningens förslag utan principiella eller praktiska
invändningar, medan 12 visserligen ställer sig positiva men röjer viss
tvekan beträffande en eller annan skolforms inordnande under den gemensamma
styrelsen och 7, ehuru inte deciderat avvisande, hyser starka
betänkligheter mot förslagets förverkligande i olika avseenden. De 9 återstående
kommunerna avvisar förslaget.

Skolöverstyrelsen tillstyrker i princip utredningens förslag om en gemensam
skolstyrelse och ansluter sig till förslaget i fråga om de skolformer som
därvid bör inordnas under denna styrelse. Överstyrelsen ansluter sig också
till utredningens positiva uppfattning om de hittills vunna erfarenheterna
av tillämpningen av 1952 års lag om särskild skolstyrelse i vissa fall och
framhåller, att i de fa fall, där även högre allmänt läroverk varit inordnat
under sådan styrelse, erfarenheterna därav varit goda.

Efter att ha framhållit, att den lokala centraliseringen icke bör få drivas
så långt, att den hindrar eller hämmar den enskilde skolledarens arbete eller
initiativ, tar överstyrelsen upp frågan om yrkesskolornas inordnande
under den gemensamma skolstyrelsen. Sedan vissa av utredningens
här i det föregående anförda synpunkter i denna fråga starkt
understrukits, anför överstyrelsen.

I ett icke ringa antal fall har yrkesskolan och folkskolan gemensamma
lokaler och lärare. Under utbyggandet av enhetsskola och yrkesskola torde
ett sådant samband bli jämförelsevis vanligt. Därtill kommer, att man vid
enhetsskolans utbyggande — på samma sätt som man för teoretiskt inriktade
elever räknar med ett intimt samarbete mellan enhetsskolans högstadium
och gymnasiet — för yrkesinriktade elever bör och måste räkna med
ett intimt samarbete med yrkesskolan. Det skulle verka i hög grad hind 1

Vid överstyrelsens utlåtande är fogad en reservation av ledamoten Ulne. I denna förordas bland
annat att i städer med minst 100 000 invånare arbetsuppgifterna bör fördelas mellan flera självständiga
skolstyrelser med så klara gränslinjer som möjligt mellan sina respektive arbetsområden.

I fortsättningen angives särskilt de övriga fall, i vilka ledamoten Ulne anmält avvikande mening.
Uttrycket skolöverstyrelsens majoritet brukas inte.

rande för enhetsskolans utveckling, liksom för den lokala och regionala
skolplaneringen över huvud taget, om yrkesskolorna skulle lämnas utanför
den lokala skolstyrelsens förvaltning. Överstyrelsen vill alltså bestämt förorda
utredningens förslag på denna punkt och vill därvid framhålla, att en
dualistisk organisation kan beräknas komma att i hög grad försvåra den
samordning av teoretisk utbildning med praktisk, som är en av de viktigaste
riktlinjerna i arbetet på skolväsendets fortsatta utveckling.

Överstyrelsen är inte främmande för att det måhända kan föreligga vissa
svårigheter i större kommuner att sammanföra såväl de allmänbildande
skolorna som yrkesskolorna under en styrelse, men förutsätter i enlighet
med utredningens förslag en sådan organisation av styrelsearbetet, att den
gemensamma styrelsen kan inrikta sig pa de väsentliga frågor, som detta
organ framför allt bör vårda sig om, och framhåller.

Den nära kontakten inom ett dylikt organ mellan företrädare för teoretiskt
och praktiskt inriktade skolformer och för yrkesskolväsendet liksom den samverkan
kring gemensamma arbetsmål, som det löpande arbetet där möjliggör,
måste i det långa loppet leda till ytterligare insikt på olika håll om skilda
utbildningsformers behov och berättigande och till en överblick över skolfältet
i stort, som måste i hög grad främja undervisningsfrågornas handläggning.
Överstyrelsen räknar detta som en av de största vinsterna av
reformen och skulle allvarligt beklaga, om dessa väsentliga fördelar icke till—
varatoges eller ens beaktades vid genomförandet av det föreliggande förslaget.
Att dessa fördelar icke i tillräcklig grad vinnes genom inrättande av
samarbetsorgan mellan skilda skolstyrelser är tydligt.

I anslutning härtill tar överstyrelsen upp frågan om gymnasiernas
ställning och anför.

Av motsvarande skäl tillstyrker överstyrelsen ävenledes förslaget om att
gymnasierna, vare sig de är infogade i ett högre allmänt läroverk eller är
förenade med den kommunala enhetsskolans högstadium, inordnas under
den gemensamma skolstyrelsen. I åtskilliga remissyttranden har farhågor
framförts för att gymnasiernas intressen därvidlag ej skulle bli tillgodosedda.
Överstyrelsen, som icke delar dessa farhågor, vill gentemot dem framhålla
betydelsen av att gymnasierna inlemmas i ortens skolväsen, vilket är
av stort värde icke minst för dessa läroanstalter själva. Överstyrelsen förutsätter
dock att, här liksom eljest, gränsdragningen mellan skolstyrelsens och
skolledarens ansvar och befogenheter blir sådan, att den senares handlingsfrihet
och självständighet icke på ett obehörigt sätt beskäres.

Slutligen instämmer överstyrelsen i utredningens mening, att undantagen
från regeln om en gemensam skolstyrelse bör bli fåtaliga.

Bland motiveringarna för ett positivt ställningstagande
från andra remissmyndigheters sida kan som exempel ur yttrandet från
folkskolinspektören i Värmlands läns östra inspektionsområde anföras.

Vill man påskynda en utveckling, som leder fram till att även de högre
skolorna omfattas av hela samhällets intresse, tror jag, att förslaget om en
gemensam skolstyrelse för samtliga skolformer är en utmärkt lösning.

Om detta kan sägas om gymnasierna, så torde det i minst lika hög grad
kunna sägas om yrkesskolorna. Det har under den senaste tiden talats och
skrivits så mycket om angelägenheten av att skapa paritet mellan å ena
sidan den teoretiska utbildningen och å den andra den praktiska. Det gör
man enligt min mening icke genom att alltjämt ställa dessa praktiska skolor
utanför. Även om man skulle ge styrelserna för dessa skolor samma auktoritativa
ställning, som de nuvarande folkskolestyrelserna ha, skulle det säkert
komma att dröja, ganska länge, innan de i allmänhetens ögon skulle få
denna ställning. En viss eftersläpning äger ju alltid rum med åtföljande försening
av genomförandet av reformer och tillgodoseendet av angelägna behov.
För närvarande är det så, att folkskolan får sina behov tillgodosedda i
första hand och läroverken i andra. Yrkesskolorna torde i regel komma i
sista hand. Skall det bli möjligt att skapa önskad paritet mellan de olika
intressena, anser jag, att en av de viktigaste förutsättningarna härför är
att få det hela inordnat under en gemensam skolstyrelse med samma auktoritativa
ställning i förhållande till övriga kommunala myndigheter, som
våra folkskolestyrelser nu i regel ha. Det måste bli lättare att få en förnuftig
samordning till stånd på det sättet och en rättvisare fördelning av
till buds stående resurser. I det sammanhanget får man icke heller bortse
ifrån, att konkurrensen mellan olika skolor och skolformer kommer att bli
ännu större, än vad den för närvarande är, i samma mån som väntade och
redan planerade åtgärder på skolväsendets område skola föras ut i praktisk
tillämpning. Det får icke bli, som ofta nu är fallet inom vår kommunalpolitik,
att den starkaste parten driver igenom sina krav på reformer och
förbättringar på bekostnad av de andras mindre förutsättningar att hävda
sig i konkurrensen. Det måste vara lättare att överblicka det hela och göra
rättvisare fördelningar, om allt är inordnat under en gemensam ledning.
För min del finner jag således en anslutning till skolstyrelseutredningens
förslag i denna del önskvärd och får därför tillstyrka bifall till förslaget.

Folkskolinspektören i Östergötlands läns östra inspektionsområde framhåller.

Från allmän principiell synpunkt måste det ligga ett stort värde i att
skolväsendet inom en kommun organiseras under en gemensam ledning.
Därmed gives en förutsättning att bryta den isolering som nu råder mellan
olika skolor inom en kommun, en isolering som i många fall är obestridlig
och som måste skada det gemensamma arbetet. Ur ekonomisk synpunkt
kommer en samordning att få betydelse för e.n jämnare fördelning och ett
ökat ansvar för skolväsendet i dess helhet. Samordningen ger de kommunala
myndigheterna större möjlighet till översikt av den ekonomiska planeringen.
Det blir ett vidgat kommunalt inflytande över skolväsendet i dess
helhet. I

I stadsfullmäktiges i Stockholm motivering anföres, sedan det framhållits
att remisstiden icke gjort det möjligt att klargöra samtliga konsekvenser av
förslaget för Stockholms del.

En rad av dessa förslag synas emellertid innebära så uppenbara fördelar,
att man redan nu, trots den korta remisstiden, utan ytterligare överväganden
torde kunna taga slutlig ståndpunkt till dem. Hit hör exempelvis den
samordning, som skulle ske för de skolformer, som så småningom kunna
komma att ingå i den blivande enhetsskolan. En sådan samordning avse -

ende såväl folkskolan (enhetsskolan), realskolorna och kommunala flickskolorna
som gymnasierna torde icke heller möta några större svårigheter
att genomföra med nuvarande förvaltningsorganisation. Vad angår yrkesundervisningen
anse vi, att principiella och praktiska skäl tala för att även
denna undervisning bör inordnas under den gemensamma skolstyrelsen.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg uttalar tillfredsställelse över det föreliggande
förslaget om enhetlig lokal ledning av skolväsendet, »vilket bör underlätta
utvecklingen mot enhetsskola och tillgodose behovet av enhetlig
och planmässig ledning ur administrativa och ekonomiska synpunkter».
Fullmäktige uttalar vidare, att det är viktigt att yrkesskolorna redan från
början inordnas under den gemensamma styrelsen och håller före att detta
inordnande bör vara obligatoriskt.

Ur stadsfullmäktiges i Sundbyberg yttrande kan anföras bl.a.

Det måste vara värdefullt för en kommun att ha en enda styrelse eller
nämnd, som kan samordna skolväsendet inom kommunen. Vad utformningen
av denna beträffar stämmer den i allt väsentligt överens med den
form av skolstyrelse, som redan nu finns i Sundbyberg, och som har funnits
vara ändamålsenlig.

I yttrandet från kommunalfullmäktige i Råneå framhålles följande.

Inom skoldistriktet har sedan den 1 januari 1953 lagen den 6 juni 1952
(nr 434) om särskild skolstyrelse i vissa fall tillämpats för samtliga skolformer
inom distriktet: enhetsskola, realskola och yrkesskola. Realskolan
upphörde med sin verksamhet i och med utgången av läsaret 1954/55, varför
nu endast enhetsskolan och yrkesskolan sorterar under särskilda skolstyrelsen.
Erfarenheterna under denna försökstid av gemensam styrelse för
de olika skolformerna är enbart positiva. Den allmänna översynen av skolväsendet
från skolstyrelsens sida har varit lättare. Det har också varit möjligt
att snabbt anpassa skolorganisationen efter elevantalet och efter elevernas
önskemål och under nödigt hänsynstagande till arbetsmarknadsläget.
Tillgängliga lärarkrafter samt lokaler och undervisningsmateriel har kunnat
nyttjas gemensamt på ett sätt som hade varit otänkbart, om varje skolform
hade haft sin särskilda styrelse eller om en s. k. samarbetsnämnd hade
haft att handlägga ärendena. Med gemensam styrelse uppstår i verkligheten
inte någon frågeställning i de berörda avseendena, utan det är fullt naturligt
att samarbete skall äga rum utan föregående utredningar och beslut.

Som inledningsvis framhölls, är det beträffande den lokala ledningen av
yrkesskolväsendet som meningarna skarpast bryter sig, när det gäller skolstyrelsens
organisation. Svenska stadsförbundet, som från vissa utgångspunkter
icke är tdlfreds med den behandling fragan om skolväsendets lokala
ledning fått i utredningens betänkande, ansluter sig visserligen i princip
till utredningens organisationsförslag men gör vissa påpekanden bl. a.
rörande just yrkesundervisningen.

Ilelst borde först mera ingående ha övervägts, i vad man kommunerna
skola vara huvudmän för skolväsendet och vad detta huvudmannaskap
skall innebära beträffande olika skolformer, som man framdeles har att
räkna med. Vid de fortsatta överväganden i denna del, som förbundssty -

relsen fördenskull finner behövliga, bör beaktas, att anspråk på större kommunalt
ansvarskännande och effektivare kommunala insatser för skolväsendets
utveckling böra motsvaras av tillräcklig handlingsfrihet för kommunerna.

Redan från nuvarande utgångspunkter delar förbundsstyrelsen emellertid
utredningens uppfattning om behovet av en enhetlig lokal skolledning. I
princip tillstyrkes därför förslaget om ett gemensamt kommunalt förvaltningsorgan
för hela dess skolväsen. För yrkesundervisningen synes dock
kommun, som så önskar, böra äga rätt utse särskild styrelse. I detta avseende
vill förbundsstyrelsen ytterligare understryka vad den i andra sammanhang
uttalat om angelägenheten av att yrkesundervisningens fortsatta
utbyggnad på allt sätt befrämjas ej minst i syfte att uppnå erforderlig balans
mellan teoretiska och praktiska utbildningsmöjligheter. Det är av vikt,
att det starka speciella intresse härför, som finns på många håll i kommunerna,
icke äventyras^ genom en på alla orter tvångsvis genomförd uniformering.
Ej heller får därvid förbises, att kravet på enhetlig skolledning
för varje kommuns vidkommande kan möta vissa svårigheter på grund av
att samverkan beträffande yrkesutbildningen behöver ske över kommungränserna.

Svenska landstingsförbundet anför liknande synpunkter rörande yrkesutbildningens
ledning men anser, att den enskilda kommunen bör vara mera
obunden att efter egna önskemål organisera sin skolledning överhuvudtaget.

Om det senast anförda yttrandet bland flera andra representerar ett tveksamt
om än icke på någon punkt helt deciderat avståndstagande från utredningens
grundtanke, men där frågan om yrkesutbildningens ställning
dock ingivit en viss osäkerhetskänsla vid bedömningen, så är överstyrelsen
för yrkesutbildning a andra sidan den främste företrädaren för den meningsriktning
som hävdar, att yrkesundervisningen åtminstone i huvudsak icke
skall samordnas med den allmänbildande undervisningen i en gemensam
lokalstyrelse.

Överstyrelsen säger sig först — liksom utredningen — utgå ifrån att
högre tekniskt läroverk regelmässigt skall ha egen lokal skolstyrelse. Ämbetsverket
framför samma uppfattning beträffande handelsgymnasierna
och papekar, att endast statsunderstödda kommunala handelsgymnasier av
utredningen föreslås inordnade under den nya styrelsen, varigenom vissa
sadana läroanstalter, de enskilda, kommer att stå utanför, vilket icke synes
överstyrelsen lämpligt. Då vidare vissa handelsgymnasier är fristående och
andra samorganiserade med andra skolformer, anser överstyrelsen, att det
kan starkt ifrågasättas, om några handelsgymnasier alls skall obligatoriskt
inordnas under den gemensamma styrelsen. Överstyrelsen förmenar, att det
bör stå kommun fritt att inordna handelsgymnasium under den gemensamma
styrelsen, oavsett om det är statsunderstött eller ej och utan att
inhämta Kungl. Maj:ts tillstånd.

Vid sin bedömning av skolstyrelseutredningens förslag rörande d e
kommunala yrkesskolornas ledning synes överstyrelsen

ha kommit till den uppfattningen, att utredningen haft andra bevekelsegrunder
för sina förslag än yrkesutbildningens bästa.

Gentemot utredningens antagande att yrkesskolväsendet skulle varit
bättre utvecklat om det i kommunerna funnits organ med ansvar också för
denna del av undervisningsväsendet erinrar överstyrelsen om att yrkesutbildning
är ett frivilligt kommunalt åtagande och pekar på den utveckling
som trots allt skett sedan 1943. Ämbetsverket anför därefter.

En av anledningarna till denna utveckling av yrkesundervisningen torde
vara den nära anknytning till arbetsmarknadens parter, som eftersträvas
såväl lokalt som centralt. Vad angår styrelserna för kommunala yrkesskolor
har detta kommit till uttryck i sammansättningen av skolstyrelserna, vilka
jämlikt såväl den tidigare gällande som den under innevarande år utfärdade
nya yrkesskolstadgan böra bestå av bl. a. representanter för arbetsgivare
och arbetare. I regel ha kommunerna funnit lämpligt att giva yrkesskolstyrelserna
en åtminstone delvis annan sammansättning än folkskolestyrelserna.

Vidare böra beaktas de enligt nämnda stadga tillsatta yrkesnämnderna
med uppgift att tillse, att utbildningen leder till en verklig yrkeskunskap.
Enligt av överstyrelsen fastställda reglementen för skolorna skall yrkesnämnd
i regel bestå av minst tre personer, varav två skola representera
företagar- och arbetarintressena inom det yrke eller verksamhetsområde,
för vilket ifrågavarande undervisning är avsedd. I yrkesnämnd, där.arbetsledarintressen
anses böra vara särskilt företrädda, ma också kunna inväljas
en person, representerande sagda intressen.

Sedan en redogörelse lämnats för arbetsgivares och arbetstagares möjligheter
att bli representerade i yrkesnämnderna och vidare framhållits, att
nära hälften av de statsunderstödda yrkesskolornas 135 000 elever är över
24 år och endast en femtedel under 18 år, säger överstyrelsen vidare.

En oundgänglig förutsättning för att en rationell yrkesutbildning skall
kunna bedrivas är dock, att en nära kontakt upprätthålles med näringslivet.
Det behövs en ständig, för att inte säga daglig, kontakt med arbetsmarknadens
parter och med företagen inom rekryteringsområdet. Det är
ett livsvillkor för det kommunala yrkesskolväsendet att i styrelse och yrkesnämnd
finnas företrädare för näringslivet. Yrkesskolornas speciella utrustning
har icke någon motsvarighet inom det allmänna skolväsendet utan
snarare inom näringslivet. Det kan ej fa uppdragas åt tjänstemän att utan
nära kontakt med sakkunskap ensamma fatta avgöranden om sådan utrustning,
som kan bli avgörande för yrkesutbildningens utformning under
decennier framåt.

Vidare är särskilt verkstadsskoleutbildningen av sådan natur att för att
nödiga produktiva arbetsuppgifter skola säkerställas ständig kontakt måste
upprätthållas med kundkretsen, vilket pakallar särskild uppmärksamhet
från styrelsen och yrkesnämnderna.

Det är överstyrelsens bestämda uppfattning, att yrkesutbildningens utveckling
bäst gagnas av att möjligheterna till ett nära samarbete med arbetsmarknad
och näringsliv bibehålies genom att kommunerna som regel

utse särskilda styrelser för yrkesskolorna och att yrkesnämndsorganisationen
bibehålies i oförändrat skick.

Med den föreslagna organisationen torde uppkomma utomordentligt
stora svårigheter för att bedriva en rationell yrkesutbildning för t. ex. verkstads-
och byggnadsindustrierna liksom för exempelvis hantverk och handel.

Enligt överstyrelsens bestämda uppfattning böra yrkesskolorna icke obligatoriskt
inordnas under gemensam skolstyrelse utan yrkesskolstyrelse utses
i enlighet med vad som föreskrives i nu gällande yrkesskolstadga. Det är
överstyrelsens uppfattning att yrkesutbildningens fortsatta utveckling bäst
gagnas av att för de kommunala yrkesskolorna som regel utses styrelser
med nära anknytning till arbetsmarknad och näringsliv. Överstyrelsen avstyrker
därför skolstyrelseutredningens förslag i denna del ävensom förslaget
om att kommun skall inhämta Kungl. Maj:ts medgivande för att tillsätta
yrkesskolstyrelse. Överstyrelsen har dock ingenting att erinra mot att
kommunerna erhölle rätt att själva — utan Kungl. Majrts medgivande — i
den mån särskilda skäl kunna finnas härför i visst fall uppdraga åt gemensam
skolstyrelse att fullgöra yrkesskolstyrelsens uppgifter.

Med i det stora hela samma motiveringar som här återgivits ansluter sig
Svenska yrkesskolföreningen, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
och Svenska arbetsgivareföreningen till den uppfattning rörande yrkesskolornas
lokala ledning som överstyrelsen för yrkesutbildning givit uttryck
åt i det nu aktuella avseendet.

Avstyrkande, i mera allmänna ordalag hållna yttranden beträffande yrkesskolornas
inordnande under den gemensamma skolstyrelsen har avgivits
av 8 folkskolinspektörer. 7 follcskolinspektörer samt 5 länsstyrelser har anmält
tveksamhet i denna fråga. Det har därvid dels uttalats farhågor för
att skolstyrelsen icke skulle kunna överblicka och bemästra även det yrkesutbildande
skolväsendet i kommunen, dels också ansetts att kontakten mellan
de för yrkesutbildningen ansvariga och näringslivet icke skulle kunna
bliva tillfyllest.

Problemet om yrkesundervisningens lokala ledning har vidare berörts av
9 landstings förvaltningsutskott, 11 kommuner med försöksverksamhet och
19 övriga kommuner. Förvaltningsutskotten i Örebro och Kopparbergs läns
landsting är övervägande positiva till en lösning enligt utredningens förslag,
medan yttranden i avstyrkande riktning avgivits av förvaltningsutskotten i
Kristianstads, Malmöhus och Östergötlands läns landsting.

Åtta av försöksdistrikten har ställt sig positiva. Bland dessa finns Stockholm,
Hälsingborg och Råneå, vars inställning tidigare redovisats.

Stadsfullmäktige i Göteborg, som bestämt tillstyrkt förslaget om gemensam
styrelse i övrigt, anser beträffande yrkesskolorna att övervägande skäl
talar för att dessa åtminstone för de närmaste åren bibehålies under egen
styrelse. Samma uppfattning har framförts i yttrande från Malmö stad och
Åhus köping.

Av de 19 övriga kommunerna, som tager mera bestämd ståndpunkt, ansluter
sig städerna Mjölby, Kalmar, Karlskoga och Vänersborg till utredningens
uppfattning, medan Norrköping, Västervik och Kristianstad
yttrar sig avstyrkande.

Även i fråga om gymnasiernas ställning till den nya skolstyrelsen har
bland remissmyndigheter som i övrigt är tillstyrkande yppats andra meningar
än den utredningen företräder. 7 statens folkskolinspektörer avstyrker
och 11 ställer sig tveksamma till denna del av utredningens förslag.

De remissinstanser, som mer eller mindre fullständigt avstyrkt eller intagit
en negativ hållning till förslaget om en gemensam skolstyrelse, framhåller
i regel särskilt att gymnasiet icke har sin plats under denna skolstyrelse.

Negativa eller tveksamma till utredningsförslaget i stort
är domkapitlen i Linköping, Skara, Växjö, Lund, Luleå och Visby, länsstyrelserna
i Södermanlands, Östergötlands, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs,
Slcaraborgs och Norrbottens län.

Fullmäktige i följande städer, nämligen Lund, Östersund, Ludvika, Umeå,
Västervik och Östhammar har också avgivit avstyrkande yttranden. Bland
de 10 avstyrkande landskommunerna märks Hultsfreds, Emmaboda och
Klippans köpingar.

Av hörda organisationer kan hit också föras Svenska facklärarförbundet,
Rektorernas riksförening och Läroverksläramas riksförbund.

Av remissinstanserna i denna grupp har några vänt sig mot förslaget om
gemensam skolstyrelse från den utgångspunkten att ett genomförande
härav icke skulle vara i överensstämmelse med den vid 1950 års riksdag
beslutade skolreformen. Domkapitlet i Luleå, som erinrar om att utredningens
förslag i förevarande avseende bl. a. motiverats med att dess förverkligande
vore att betrakta som ett betydande steg i riktning mot en ny
skolorganisation av enhetsskoltyp, anför härom.

Skolstyrelseutredningens förslag innebär uppenbarligen ett föregripande
av det organisationsbeslut, som förutsatts skola fattas först efter det resultaten
av försöksverksamheten bearbetats och redovisats.

Av vad ovan anförts följer, att tiden ännu icke är inne för att ett beslut
överhuvud skulle kunna fattas av den innebörd utredningen föreslår. Eftersom
styrelsefrågan är provisoriskt ordnad inom försöksdistrikten, föreligger
icke heller något tvingande skäl därtill.

Domkapitlet som ingående granskar de mera praktiskt betonade skäl,
som av utredningen anförts för den gemensamma skolstyrelsen, finner att
dessa i hög grad överbetonats, men att likväl skäl för en viss samordning
kan sägas föreligga. Efter att ha påpekat önskvärdheten av att ett beslut
om enhetsskolans organisation icke föregripes och av att en smidig anpassning
efter lokala förhållanden är önskvärd konkluderar domkapitlet.

Den tilltänkta skyldigheten bör därför utbytas mot beredande av möjlighet
för kommunerna att i den omfattning, lokala förhållanden göra önskvärd,
sammanföra vissa kommunala skolstyrelser till ett organ.

Domkapitlet i Visby finner förslaget om skolans lokala ledning vara en
genomgripande nyordning och menar att det icke förefaller välbetänkt att
nu skapa en yttre organisation, då klarhet ännu icke vunnits om den utsträckning
i vilken enhetsskolan kan komma att ersätta bestående skolformer.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter på samma grund, huruvida
man icke i stället bör söka åstadkomma provisoriska anordningar för
skoladministrationen i anslutning till nu gällande system att tillämpas i försöksdistrikten
och låta den slutliga prövningen av organisationsformerna
anstå i avbidan på resultatet av försöksverksamheten.

Länsstyrelsens i Östergötlands län uppfattning i denna fråga framgår av
följande uttalande.

Ett omedelbart införande av 9-årig enhetsskola lärer icke vara aktuellt.
Tvärtom synes 1950 års riksdagsbeslut angående enhetsskolan innehålla sådana
förbehåll, att det ännu icke kan anses avgjort att enhetsskola skall
komma till stånd. Vid utskottsbehandlingen i riksdagen framhölls tydligt
att enhetsskolans genomförande vore beroende på vissa förutsättningar,
bl. a. det finansiella läget samt tillgången på lokaler och kvalificerade lärare.
Riksdagens beslut innebar att åtgärder skulle vidtagas för genomförande
inom tid, som — med beaktande av vad utskottet härom framhållit
— framdeles bestämmes av en på 9-årig allmän skolplikt grundad enhetsskola
avsedd att, i den män den tiUämnade försöksverksamheten ådagalägger
lämpligheten, ersätta folkskolan, fortsättningsskolan, den högre folkskolan,
den kommunala mellanskolan och realskolan. Något beslut om 9-årig skola har ännu icke fattats. Det kan således icke bortses från att förhållanden
kunna inträffa som icke medgiva fullföljande av det principiella
beslutet angående enhetsskolan.

Länsstyrelsen, som särskilt uppehåller sig vid yrkesundervisningens ledning
framhåller härom.

Frågan om möjligheten att förverkliga enhetsskolans klass 9 y torde för
närvarande vara så oklar, att anledning ej finnes att på grund av det avsedda
sambandet mellan berörda klass och den egentliga yrkesutbildningen
redan nu sammanslå styrelserna för de olika skolformerna.

Beträffande uppkommande planeringsuppgifter förordar länsstyrelsen ett
samarbetsorgan mellan flera fristående skolstyrelser.

Läroverkslärarnas riksförbund ser också förslaget om en gemensam skolstyrelse
mot bakgrunden av 1950 års riksdagsbeslut och finner utredningens
förslag icke vara förenligt med detta. Förbundets granskning av skolstyrelseutredningens
förslag och argument för gemensam skolstyrelse har lett
förbundet till uppfattningen att motiv saknas för omorganisation i samtliga
kommuner av skolförvaltningen. Förbundet anför.

Däremot synes det motiverat med en utförligare lagstiftning än den man
för närvarande har beträffande den lokala ledningen av skolpliktstidens
skolor i distrikt, där försöksverksamhet med nioårig enhetsskola bedrives.
En sådan lagstiftning bör alltså komma till stånd för försöksdistrikten. Av
skäl som framgår av det redan anförda bör skolformer, vilkas lärogång och
stadgemässigt fastställda förhållanden avsevärt avviker från den obligatoriska
skolans, såsom kommunala flickskolor och praktiska realskolor, undantagas
från denna lagstiftning, varjämte den gemensamma skolstyrelsens
befogenheter beträffande andra icke-obligatoriska skolformer begränsas
till den myndighet som deras kommunala styrelser för närvarande må
ha. För den statliga realskolans del skulle detta sistnämnda sålunda betyda,
att skolstyrelsen skulle fullgöra den nuvarande lokalstyrelsens funktioner.

Rektorernas riksförening anser att behov av någon gemensam skolstyrelse
icke kommer att föreligga förrän enhetsskolan genomförts. Redan under
övergångstiden bör dock en samordning åstadkommas mellan olika skolformer.
Det mest ändamålsenliga sättet att åstadkomma en sådan vore att
med bibehållande av de existerande skolornas styrelser inom varje kommun
tillsätta en skolornas samstyrelse med representanter för de olika styrelserna.

Om trots föreningens avstyrkande en gemensam skolstyrelse upprättas,
bör enligt föreningens bestämda mening gymnasiet icke läggas under denna
styrelse. För en sådan åtgärd har föreningen icke funnit ett enda bärande
argument. Föreningen, som jämställer läroverksgymnasierna med fackutbildningsanstalter
»såsom seminarier, sjuksköterskeskolor, lantmannaskolor

o. dyl.», hävdar att om dessa genom en gemensam styrelse sammankopplas
med enhetsskolan, »kommer det med visshet att leda till en ännu mer
accentuerad snedvridning av ungdomens studieinriktning mot intellektuella
studier till förfång för rekryteringen till andra yrkesutbildningsanstalter».

Förslaget om gemensam skolstyrelse granskas av några remissmyndigheter
från förvaltningsrättsliga synpunkter och blir därvid
föremål för kritiska bedömanden. Detta gäller främst de av utredningen
framlagda förslagen om skolstyrelsens ekonomiska förvaltning av de allmänna
läroverken och om tillsättningen av lärare vid dessa skolor, vilka
förslag anses strida mot hittills tillämpade principer i förvaltningsorganisationen.

Byråchefen TJlne i skolöverstyrelsen uttalar i sin reservation bl. a.

Det synes tveksamt, om anordningen med statliga skolor sorterande under
en rent kommunal styrelse rättsligen kan genomföras, även om praktiska
skäl talar härför. Anordningen torde vara en nyhet inom statsförvaltningen.

Under alla omständigheter är det emellertid nödvändigt, att, såsom överstyrelsen
föreslagit, statlig myndighet tillsätter lärarpersonalen och svarar
för förvaltningen av statsmedel vid de statliga skolorna.

Länsstyrelsen i Stockholms län ägnar också uppmärksamhet åt dessa
problemställningar och förordar, att de närmare studeras i syfte att i görli -

gaste mån undanröja oklarheter och andra friktionsanledningar samt att
från statlig synpunkt nödiga garantier skapas.

Besvärssakkunniga anser sig beträffande innebörden av utredningens förslag
kunna konstatera, att den »i själva verket förefaller vara en kommunalisering
också av de till namnet statliga skolorna». Men även en förvaltning
av statliga institutioner (allmänna läroverk) genom kommunala organ
skulle enligt de sakkunniga »ur allmän förvaltningsrättslig synpunkt leda
till egendomliga förhållanden i åtskilliga avseenden». »Ur allmänt förvaltningsrättsliga
synpunkter» avstyrker de sakkunniga bestämt att kommunal
styrelse förvaltar statsmedel till läroverken, anställer tjänstemän vid dessa
och utövar en generell tillsyn över dem.

C. Den nya skolstyrelsens uppgifter

1. Skolstyrelseutredningen

Förslag

Skolstyrelsen skall följa skolväsendets allmänna utveckling och ansvara
för att skolväsendet i kommunen, såväl det teoretiska som det praktiska,
i olika former får den utbyggnad och organisation som erfordras, för att
kommunen skall kunna ge sin ungdom den med hänsyn till kommunens
resurser och andra förhållanden önskvärda utbildningen.

Sorterar flera skolor eller skolformer under styrelsen, skall denna sörja
för bästa möjliga samordning av och enhetlighet i dessas verksamhet.

I fråga om styrelsens övriga allmänna uppgifter har utredningen nära
följt 1930 års skolstyrelselag.

De uppgifter, som jämlikt olika skolstadgor och andra författningar
åligger skolstyrelse, vilken uppgår i den nya styrelsen, skall övergå på
denna. Vidare föreslås, att 22 ärendegrupper, som nu handlägges av central
eller regional myndighet, decentraliseras till lokalstyrelsen, på vilken också
vissa av eforus och inspektörs uppgifter och några uppgifter, som nu ligger
på läroverksrektor, skall övergå.

Slutligen föreslås, att de allmänna läroverkens ekonomiska förvaltning
lägges under den kommunala skolstyrelsen.

Motivering

Den väsentliga vinsten med en skolstyrelse är enligt utredningens mening
att en kommunal myndighet får ett kompetensområde, som omfattar hela
det allmänbildande och yrkesutbildande skolväsendet, med åtföljande skyldighet
att inom detta taga initiativ till utveckling och sörja för samordning
och enhetlighet.

Som skäl för sina decentraliseringsförslag anför utredningen, att det från
praktisk synpunkt är nödvändigt med en så vid kommunal beslutanderätt
som möjligt på skolväsendets område, samt att nya förutsättningar genom
skolledarinstitutionens utbyggnad skapas för en minskning av skolförvaltningen
betungande detaljföreskrifter och detaljkontroller. Mot denna bakgrund
och med beaktande av decentraliseringsutredningens synpunkter
har utredningen framlagt sina förslag i förevarande avseende.

Sitt ställningstagande i fråga om de allmänna läroverkens ekonomiska
förvaltning har utredningen grundat dels på förutsättningen, att terminsavgifternas
avskaffande blott är en tidsfråga, samt att detta i större eller
mindre mån kommer att medföra en bidragsskyldighet från kommunen i
stället för från de enskilda kommunmedlemmar, vilka nu i egenskap av
målsmän genom terminsavgifterna lämnar bidrag till läroverkens ekonomi,
dels på uppfattningen, att ett överförande av den ekonomiska förvaltningen
till skolstyrelsen skulle innebära en fastare anknytning av läroverket (sedan
enhetsskolan genomförts gymnasiet) till kommunen och ge denna bättre
möjligheter att överblicka och tillgodose skolans behov, dels ock slutligen
på uppfattningen, att läroverksrektorerna så långt det är möjligt bör befrias
från kamerala göromål. I den ekonomiska förvaltningen inbegriper utredningen
därför också med löneutbetalningarna sammanhängande frågor.

För den närmare innebörden av läroverkens ekonomiska förvaltning och
dess överförande på kommunerna torde få hänvisas till utredningens betänkande
s. 64 ff.

2. Remissyttranden

Den av utredningen föreslagna decentraliseringen till den lokala
skolstyrelsen har i princip vunnit anslutning från skolöverstyrelsen,
som emellertid beträffande den av utredningen gjorda sammanställningen
av ärenden, som skulle decentraliseras för lokala avgöranden, uttalar att
»i alla sådana fall, där ställningstagandet i en fråga kan medföra kostnader
för statsverket och där klara och entydiga anvisningar icke kan utfärdas
eller där tillämpningen av givna bestämmelser eljest kan erbjuda särskilda
svårigheter, avgörandet bör ligga hos mellaninstansen eller hos överstyrelsen».

Överstyrelsen går i sitt yttrande icke in i någon detaljgranskning av utredningens
decentraliseringsförslag utan meddelar, utöver vad här återgivits,
sin avsikt att i samband med ställningstaganden till berörda författningsförslag
närmare beakta de konsekvenser av skilda slag som kan bli
en följd av de föreslagna olika decentraliseringsåtgärdema.

Dessa förslag har framför allt granskats och blivit föremål för bedömanden
av det övervägande flertalet av statens folkskolinspektörer, vilka ge -

nomgående funnit sig böra framhålla, att vissa av utredningens förslag är
för vittgående.

Statskontoret, som finner det önskvärt att en decentralisering kommer
till stånd och i flertalet punkter anser sig kunna godtaga utredningens förslag,
finner ävenledes att vissa icke oväsentliga inskränkningar bör ske däri.

Svenska stadsförbundet ser förslagen från en annan sida och anför.

De decentraliseringsåtgärder utredningen föreslår äro enligt förbundsstyrelsens
mening i och för sig fullt befogade men innebära snart sagt självklara
eftergifter från den synnerligen långt drivna byråkratism i detaljer,
som kommit att allt mera känneteckna förvaltningen av skolväsendet. Vad
utredningen här ägnat uppmärksamhet åt synes vid jämförelse med befogenhetsfördelningen
inom annan kommunal verksamhet i ej ringa mån hänförligt
till sådana förvaltningsuppgifter, där avgörandet bör få träffas av
den fackliga ledningen. I det nyss anförda sammanhang, då skolkommissionen
talar om vidgade befogenheter på det lokala planet, måste däremot
enligt förbundsstyrelsens mening ha avsetts sådana befogenheter i åtminstone
någorlunda väsentliga ting. Vill man i kommunernas befattning med
skolväsendet påräkna initiativ och aktivitet, som kan underlätta en organisatorisk
och pedagogisk utveckling, måste man också ge dem utrymme för
handlingsfrihet i sådana hänseenden.

Endast 28 kommuner har yttrat sig i decentraliseringsfrågan. 5 av 6
kommuner med försöksverksamhet ställer sig markerat positiva till förslagen.
Av övriga 22 kommuner anser 2 att decentraliseringen är otillräcklig
och 1 att decentraliseringen icke är någon större vinst på grund av bundenheten
vid centrala direktiv. Flera kommuner har uttalat önskemål om att
en eller annan ärendegrupp även framgent skall handläggas under medverkan
av överordnad myndighet.

Åtskilliga andra remissinstanser har uttalat sig i decentraliseringsfrågan.
Då utredningens förslag icke i detalj redovisats i det föregående torde de nu
återgivna allmänna synpunkterna vara tillfyllest.

Eforus och inspektörs uppgifter. Utredningens förslag att
överföra eforus och inspektörs administrativa uppgifter på skolstyrelsen och
tillsynsuppgifterna på mellaninstansen har endast berörts av ett fåtal remissinstanser.

Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget i princip men räknar med att av
överstyrelsen tillsatta inspektörer skall kvarstå den löpande förordnandeperioden.
Överstyrelsen ifrågasätter vidare om inte mellaninstansen skall ha
möjlighet att tillsätta inspektor vid skolanläggning eller skolenhet, där det
prövas lämpligt.

7 domkapitel och 2 länsstyrelser finner icke skäl föreligga att avskaffa
eforusinstitutionen vid läroverken. Vad domkapitlet i Göteborg anför får
representera den mot förslaget kritiska ståndpunkten. Domkapitlet understryker
utredningens uttalande att eforus- och inspektorsämbetena numera
främst har representativ karaktär och att de fåtaliga administrativa upp -

gifterna utan olägenhet kan överföras på annan myndighet. Domkapitlet
menar emellertid, att utredningen tycks ha bortsett från de representativa
skyldigheternas betydelse och att det för rektor skulle innebära en betungande
uppgift att även vid skolavslutningar fylla dessa funktioner. Sammanfattningsvis
anför domkapitlet.

Läroverkens högtidsdagar torde genom den föreslagna reformen på ett
icke önskvärt sätt förlora i solennitet. Då alltså dessa ämbeten, som äger en
sekelgammal värdefull historisk tradition, alltjämt fyller ett praktiskt
behov, synes skäl icke föreligga att avskaffa dem. Domkapitlet vill alltså
påyrka, att eforus- och inspektorsämbetena bibehålies.

Arbetsfördelningen mellan skolstyrelse och skolledare.
Utan att taga ställning till de av utredningen framlagda detalj -förslagen gör skolöverstyrelsen följande principiella uttalande i denna fråga.

1) Ärenden av sådan art, att de på ett eller annat sätt berör kommunens
hela skolväsen, bör åvila skolstyrelsen. Som exempel kan tjäna föreskrifter
om förvaltningen av skolfastigheter, principerna för hur de skolsociala förmånerna
skall utgå, fastställande av tidpunkter för termins början och slut,
godkännande av plan för lovdagarnas fördelning på läsåret. 2) Ärenden,
som huvudsakligen berör den enskilda skolan eller skolenheten (flertalet å
s. 61 f. uppräknade), bör handläggas av vederbörande rektor. Som exempel
kan nämnas frågor om beräkning av erforderlig lärarkraft över stat eller
frågor om uppdelning av klass eller ring i parallellavdelningar. Det rör sig
här om frågor av ganska komplicerad art, vid vilkas behandling såväl pedagogiska
som organisatoriska synpunkter måste anläggas. Överstyrelsen brukar
i dessa frågor regelbundet utfärda mycket detaljerade anvisningar till
rektorerna. Då dessa anvisningar i det ena eller andra fallet icke ger tillräcklig
vägledning, brukar samråd med vederbörande rotelchef i överstyrelsen
äga rum om den lämpligaste lösningen i den föreliggande situationen.
Ofta erfordras därvid mycket snabba ställningstaganden. Det vore föga
rationellt att överflytta beslutanderätten i dessa och liknande ärenden till
skolstyrelsen, som icke kan väntas ha möjlighet att med erforderlig snabbhet
och sakkunskap ta ställning till frågorna. 3) Beträffande övriga ärenden
bör skolstyrelsen kunna, i den utsträckning den själv med hänsyn till ärendenas
art prövar lämpligt, delegera beslutanderätten till rektor eller annan
tjänsteman.

Läroverkslärarnas riksförbund anser, att utredningens tendens att hävda
styrelsens ställning innebär risk att denna kommer att drunkna i småfrågor,
som rektor bör handlägga.

Läroverkens ekonomiska förvaltning. Vad utredningen
härutinnan föreslår möter, närmast från formella utgångspunkter, stark
kritik från de remissinstanser, vilka haft anledning att se på denna fråga
från andra än allmänt praktiska synpunkter.

Skolöverstyrelsen, som anser det angeläget att rektorerna i möjligaste
mån befrias från medelsförvaltande och likartade uppgifter och, med hänsyn
till vikten av rektors rent pedagogiskt ledande uppgifter, finner att åtgärder
för att befria rektor från sidoordnade sysslor ej längre bör anstå,

kan dock icke biträda tanken att läroverkens ekonomiska förvaltning i vad
den avser disposition av statsmedel — i huvudsak uppgiften att uträkna
lärarlöner — skulle överflyttas på skolstyrelsen. Stödet för denna överstyrelsens
uppfattning är de komplikationer som med nu gällande bestämmelser
skulle uppstå beträffande revisionsmöjligheterna och statens möjligheter
att utkräva betalningsansvar av ett kommunalt organ. I den del läroverkens
ekonomiska förvaltning avser disposition av statsmedel finner överstyrelsen
skäl tala för att den inordnas i den föreslagna mellaninstansen.

Statskontoret menar att mycket skulle stå att vinna med en anordning
som den av utredningen föreslagna, men finner det likväl uteslutet att planerna
förverkligas, innan de ovanberörda frågorna tillfredsställande klarlagts.

Riksräkenskapsverket, som också finner det önskvärt att läroverksrektorernas
arbete med den ekonomiska förvaltningen underlättas, anför bl. a.

Det synes riksräkenskapsverket olämpligt och knappast genomförbart
att ålägga de kommunala organen sådana skyldigheter beträffande bokföringen
och redovisningen av läroverkens medel, som för närvarande åvila
rektor. Även om en sådan ordning genomfördes, skulle det likväl icke vara
möjligt att genom framställande av revisionsanmärkningar mot kommunala
förtroendemän eller mot av kommunen anställda tjänstemän vinna rättelse
beträffande vid granskningen uppmärksammade felaktigheter. Att genom
författningsbestämmelser utsträcka redogöraransvaret till att även
omfatta kommunala förtroendemän eller tjänstemän, som anförtrotts disposition
av statsmedel, synes icke kunna komma i fråga.

Svenska stadsförbundet, som icke vill bestrida att förslaget om de allmänna
läroverkens ekonomiska förvaltning kan anses innebära en rationell
förändring, tager icke närmare ställning till det men erinrar om att förbundet
redan tidigare framhållit angelägenheten av att snabbt få till stånd en
klar reglering av de ekonomiska mellanhavandena mellan stat och kommun
beträffande de allmänna läroverken.

Några folkskolinspektörer har framhållit, att gränsen mellan
skolstyrelses och kommunalnämnds (drätselkammares)
respektive fullmäktiges kompetensområde
bör bestämdare markeras. Folkskolinspektören i Jämtlands läns södra inspektionsområde
anför härom.

Ett oeftergivligt villkor för att den lokala skolstyrelsen skall kunna bli
det effektiva, utvecklingsfrämjande organ, som utredningen avser, är att
dess förhållande till kommunalnämnd (drätselkammare) och kommunalfullmäktige
(stadsfullmäktige) klart fixeras. Skolstyrelsen måste tillförsäkras
rätt att fritt disponera av fullmäktige för olika skoländamål anvisade medel.
Utvecklingen i landskommunerna efter tillkomsten av väl organiserade
kommunalkontor är i detta avseende icke tillfredsställande och måste bli
än mer irriterande, när den planerade utvidgningen av skolstyrelsens verksamhetsområde
genomföres.

Folkskolinspektören i Gävleborgs läns mellersta inspektionsområde betonar
nödvändigheten av att skolstyrelsernas funktionsduglighet kommer
att stå i relation till deras vidgade verksamhetsfält, vilket enligt hans mening
redan nu ej alltid är fallet. Han anför bl. a.

I en av de härvarande större kommunerna exempelvis kan man konstatera,
hurusom vederbörande folkskolestyrelses initiativförmåga och handlingskraft
återhålles och hämmas genom att dess åtgärder och ansatser till
sådana opåkallat kontrolleras och regleras av kommunalnämnd-kommunalfullmäktige.

Med hänsyn till sådana för skolutvecklingen mindre gynnsamma tendenser
borde en skolstyrelses befogenheter medge, att styrelsen inom ramen
för av fullmäktige anslagna medel ägde fritt disponera dem för avsedda
ändamål utan nämnds och fullmäktiges prövning av varje detaljåtgärd.

Liknande synpunkter anföres av inspektörerna i Södermanlands läns
västra och Östergötlands läns östra inspektionsområden.

Svenska stadsförbundet tar upp denna fråga till utförlig behandling med
en principiell utgångspunkt och anför bl. a.

Ur kommunal synpunkt ger föreliggande betänkande anledning att ytterligare
framhålla, att skolväsendet inom ramen för kommunernas omfattande
och mångsidiga verksamhet aldrig kan bli annat än en — låt vara
mycket viktig — deluppgift. En fråga om organisation speciellt för denna
uppgift bör därför också ses i samband med utformningen av den kommunala
förvaltningsorganisationen i dess helhet. I detta avseende bör erinras,
att förbundsstyrelsen i sitt yttrande över förslaget till den numera gällande
nya kommunallagen något berört frågan om förhållandet mellan kommunens
styrelse och i kommunerna verksamma »specialreglerade styrelser och
nämnder». Förbundsstyrelsen framhöll därvid, att den åsyftade ställningen
för kommunens styrelse såsom dess »verkliga regering» syntes, i vad anginge
kommunernas icke specialreglerade verksamhet, kunna bli förverkligad
inom ramen och med stöd av kommunallagen. Att upprätthålla den avsedda
regeringsställningen visavi specialreglerade organ syntes däremot bli svårare.
Vid tillkomsten av ifrågavarande speciallagstiftning torde föga uppmärksamhet
ha ägnats åt just denna synpunkt. Förbundsstyrelsen framhöll, att
en översyn av speciallagstiftningen ur denna synpunkt därför syntes välbehövlig.

Givetvis har förbundsstyrelsen med nu anförda uttalanden avsett, att
frågan om det principiella förhållandet mellan »regering» och övriga förvaltningsorgan
i kommunerna åtminstone bör uppmärksammas i ett sådant
sammanhang som det förevarande, då organisationen för en viktig, specialreglerad
del av den kommunala verksamheten är i stöpsleven. Med målsättningen
att ge skolväsendet en stark kommunal förankring och organisatoriskt
säkerställa effektiva kommunala insatser för dess utveckling är det
icke rimligt att bortse från kommunens centrala organisation, dess fullmäktige
och styrelse. Åtskilligt av vad utredningen framhållit om behövlig samordning
inom skolväsendet på det lokala planet har numera sin motsvarighet
i samordningsfrågor avseende dels skolväsendet och dels annan verksamhet
hos kommunerna. Härvidlag har man att i hög grad räkna med
olika lokala förhållanden för kommunerna inbördes. Dessa omständigheter

tala i och för sig för att administrerandet av skolväsendet i största möjliga
man anförtros åt kommunerna, men synas också böra föranleda att denna
uppgift såvitt möjligt organiseras med anpassning efter det förvaltningssystem,
som den nya kommunallagen i princip anvisar.

D. Den nya skolstyrelsens organisation

1. Skolstyrelseutredningen

Inledning

Skolstyrelsens organisation skall enligt utredningens förslag regleras dels
av en ny skolstyrelselag, vilken skall ersätta 1930 års skolstyrelselag och
1903 års lag angående folkskoleväsendet i Stockholm, dels av tillämpningsbestämmelser
till skolstyrelselagen. Utredningen har utarbetat förslag till
bada dessa författningar. Av deras innehåll behandlar utredningen följande
huvudpunkter i betänkandets allmänna del: 1. Antalet ledamöter. 2. Valsätt
och mandattid. 3. Självskrivenhet. 4. Kompetenskrav. 5 Fackkunskapen
i styrelsen. 6. Nämndinstitutionen.

Lagens detaljföreskrifter diskuteras i en speciell motivering. I anslutning
till betänkandets disposition redogöres här för utredningens förslag i de angivna
huvudpunkterna och för förslagens motivering.

Förslag

Antalet ledamöter i skolstyrelsen skall vara lägst sju och högst
tjugoen. I Stockholm skall dock maximiantalet vara tjugofem. Suppleanternas
antal skall kommunen äga bestämma själv. Suppleant
skall städse äga rätt att närvara vid skolstyrelsens sammanträden och alltid
underrättas om tid för sammanträde. Val av ledamöter och suppleanter
skall förrättas av kommunens fullmäktige och mandattiden skall
vara fyra år. Självskrivna ledamöter skall icke finnas. Kyrkoherde
skall icke äga rätt att deltaga i sammanträde med styrelsen eller att
väljas till dess ordförande, då han icke är vald till ledamot.

Särskilda kompetenskrav för ledamotskap skall icke finnas.
Kommunallagens valbarhetsvillkor skall gälla, kompletterade med dels en
bestämmelse om att den som väljes skall anses vilja främja skolväsendet,
dels en föreskrift om att ledamöterna skall väljas med hänsyn tagen till antalet
och arten av de skolor, som lyder under styrelsen. Beträffande obehörighet
vid val till skolstyrelse föreslås gälla, att skolchefen samt den
i kommunens tjänst anställde befattningshavaren, vilken såsom föredragande
hos kommunens styrelse eller eljest intager den ledande ställningen
inom kommunens samfällda förvaltning, icke skall vara valbara.

Vid skolstyrelsens sammanträden skall de pedagogiska facksyn -

punkterna företrädas av såväl skolledare som lärare. \id sammanträde
med styrelsen eller inom denna bildad avdelning skall kommunens
skolchef vara skyldig att närvara med rätt att yttra sig och framställa förslag
samt att få sin uttalade mening antecknad till protokollet. Finns andra
skolledare inom kommunen skall högst tre av dessa, med samma rätt som
skolchefen, äga deltaga i styrelse- och avdelningssammanträden. Utredningen
delar in skolledarna i tre kategorier med hänsyn till de slag av skolenheter
skolledare kan förestå (enheter omfattande a. enbart folkskola eller
enhetsskolas låg- och mellanstadier, b. klasser med enbart eller huvudsakligen
ämneslärarundervisning, c. yrkesutbildande undervisning). Endast en
skolledare från var och en av dessa kategorier skall äga deltaga. Finns flera
tillhörande samma kategori skall val ske.

Formerna för fackrepresentationen och dennas omfattning skall enligt utredningens
förslag helt regleras i tillämpningsbestämmelserna till skolstyrelselagen.

Såsom lärarkårens representanter skall, beroende på skolväsendets omfattning
i kommunen, minst en och högst tre lärare äga deltaga med rätt
att yttra sig och framställa förslag samt få sin uttalade mening antecknad
till protokollet.

I fråga om skolstyrelsens delegationsrätt föreslås, att
skolstyrelsen själv skall äga bestämma om sin uppdelning på avdelningar
samt om den beslutanderätt, som i styrelsens ställe skall utövas av avdelning.
I styrelsens beslut om delegering skall bestämt anges vilka ärendegrupper
avdelning skall äga besluta i. Framställning eller yttrande till fullmäktige
eller statlig myndighet skall städse göras av styrelsen själv. Avdelnings
beslut skall anmälas vid styrelsens nästa sammanträde. På samma
villkor som föreslagits för delegation till avdelning skall styrelsen äga delegera
beslutanderätt till skolchef, annan skolledare eller särskild i kommunens
tjänst anställd befattningshavare.

Om skolstyrelse så prövar lämpligt, skall styrelsen för viss skola eller
grupp av skolor inom en viss bestämd del av kommunen äga tillsätta ett råd,
benämnt skolråd, med huvudsaklig uppgift att främja ett förtroendefullt
samarbete mellan hem och skola, att följa frågor, som rör underhåll och
tillsyn av skolbyggnader samt överhuvud verka för undervisningslokalernas
förbättring, att följa frågor om hälsovårds- och sundhetsanordningar för
eleverna, att främja elevernas fritidssysselsättning samt att inkomma med
yttranden i frågor, som skolstyrelsen hänskjuter till rådet, ävensom fullgöra
de åligganden rörande tillsyn och omvårdnad om skolan, som styrelsen
beslutar uppdraga åt rådet.

För att biträda skolstyrelsen i frågor rörande yrkesutbildning bör styrelsen
såsom rådgivande organ utse ett yrkesråd, bestående av minst
fyra ledamöter, vilka skall äga god kännedom om ortens arbetsliv och om

de områden yrkesutbildningen i fråga avser. Minst fyra ledamöter skall
till lika antal företräda företagare och anställda. Innan dessa ledamöter
utses skall vederbörande arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer ha
beretts tillfälle att avge förslag.

Fråga om befrielse från eller nedsättning av terminsavgift vid
skola, som lyder under skolstyrelsen, skall handläggas av en särskild delegation.

Med utgångspunkt från folkskolestadgans bestämmelser om betygsnämnd
tager utredningen slutligen upp frågan om behovet av en sådan
nämnd och i anslutning därtill frågan om utfärdande av tjänstgöringsbetyg
åt lärare.

Tjänstgöringsbetyg åt lärare vid varje under styrelsen lydande skola skall
utfärdas under styrelsens ansvar. Uppgiften skall dock av styrelsen kunna
delegeras till avdelning inom styrelsen eller, om styrelsen finner det lämpligt,
till vederbörande skolledare — ej nödvändigtvis skolchefen — vilken
bör kunna utfärda tjänstgöringsbetyg på styrelsens vägnar, utom i fall då
fråga uppstått om att sänka betyg, som lärare tidigare tilldelats, eller att
tilldela lärare, för vilken betyg skall utfärdas enligt folkskolans nuvarande
formulär, lägre vitsord än det högsta. Likaledes bör skolstyrelsen alltid utfärda
betyg åt lärare, som skall tilldelas betyg enligt läroverkens nuvarande
formulär, om det ifrågasatts lägre betyg än Utmärkt i fråga om nit eller
Berömvärd i fråga om undervisningsskicklighet, sätt att behandla lärjungarna
och förmåga att bland dem upprätthålla ordning eller lägre betyg än
Hedrande i fråga om vandel.

Bestämmelser om särskild sammansättning av den avdelning, som skall
äga utfärda tjänstgöringsbetyg, finner utredningen ej behövas. Ärende rörande
tjänstgöringsbetyg skall dock i regel föredragas av den skolledare,
varunder läraren närmast lyder.

Utredningen föreslår, att det tages under omprövning huruvida icke på
samma sätt graderade tjänstgöringsbetyg bör införas för alla lärarkategorier,
som skall lyda under skolstyrelsen.

Motivering

Antalet ledamöter. Enligt 1930 års skolstyrelselag skall antalet
ledamöter i folkskolestyrelse vara minst fem och högst tjugoen. Med det
vidgade verksamhetsområde en ny skolstyrelse enligt utredningens förslag
skall få, anser utredningen fem ledamöter vara ett för lågt minimiantal,
särskilt med hänsyn till behovet av att kunna uppdela styrelsen på avdelningar
eller delegationer.

Kommunernas stora variationer i fråga om folkmängd och areal och skolväsendets
skiftande omfattning gör det olämpligt att fixera ledamotsantalet.

För maximering av antalet talar, att man därigenom i någon mån bidrager
till att förhindra, att övergången från flera styrelser till en kommer att
innebära en sammanslagning av de befintliga styrelserna med en med hänsyn
till arbetsmöjligheterna opraktisk ansvällning av ledamotsantalet som
följd. Då även skolledare, lärare och experter av olika slag regelmässigt
kommer att deltaga i sammanträdena, kan styrelsen redan med det föreslagna
maximiantalet bli en betydande församling.

Suppleanterna. Enligt utredningens mening bör skolstyrelsens
behov av allsidig representation beaktas också vid suppleantvalet.

Om denna väg att tillförsäkra skolstyrelsen en mångsidig erfarenhet beträdes
och skall få någon effekt, är det emellertid av största vikt, att suppleanterna
regelbundet underrättas, när sammanträde skall hållas, och därigenom
beredes tillfälle att direkt följa styrelsens arbete. Även ur andra
synpunkter, icke minst nyrekryteringens, är det önskvärt, att suppleanterna
så starkt som möjligt knytes till arbetet och deltager i detta.

Valsätt och mandattid. I dessa hänseenden har bestämmelserna
i förslaget utformats i anslutning till bestämmelserna om val till kommunens
styrelse. Utredningen framhåller, att, då självskrivna ledamöter ej
skall finnas, det proportionella systemet kan helt slå igenom.

Självskrivenhet. Såsom framgår av redogörelsen för nuvarande
förhållanden, är rektor självskriven ledamot i styrelserna för allmänna läroverk,
högre kommunala skolor och yrkesutbildande skolor. Sedan kyrkoherdens
självskrivenhet borttogs år 1930 är ingen ledamot av folkskolestyrelse
självskriven. I förslaget till provisorisk skolstyrelselag uttalade utredningen
sig för att systemet med självskrivna ledamöter i skolstyrelserna
skulle avskaffas och i 1952 års lag om särskild skolstyrelse i vissa fall finns
ingen bestämmelse om självskrivenhet. Det synes utredningen vara riktigast,
att fackkunskapen i en politiskt vald myndighet av skolstyrelsens
typ, i den mån den skall representeras av chefen för en myndigheten underställd
skola, företrädes av honom i egenskap av en i förhållande till olika
partiriktningar neutral tjänsteman, vilken ställning han mycket lättare
intager, om han ej är ledamot av styrelsen med dess partigrupperingar.

De argument, som blivit avgörande för kommunallagens bestämmelser
om obehörighet för den som är chef för något till den kommunala styrelsen
hörande verk att utses till ledamot eller suppleant i kommunens styrelse
eller i den nämnd, varunder verket hör (32 och 45 §§ kommunallagen), talar
enligt utredningens uppfattning med än större styrka mot att han är självskriven
ledamot av sådan nämnd.

Argumentet, att självskrivenhet behövs för att säkra tillräckliga pedagogiska
fackkunskaper i skolstyrelsen, avvisar utredningen med hänvisning
till att något ovillkorligt samband mellan självskrivet ledamotskap och
fackkunskap icke finns, utan att fackkunskapen kan beredas tillfredsställande
utrymme i styrelsen på annat sätt.

Kompetenskrav. Utredningen erinrar om att det främst är för
skolformer, vilka erbjuder direkt yrkesutbildning av något slag, som styrelsens
sammansättning närmare reglerats. Grundtanken bakom en gemensam
skolstyrelse är emellertid att försöka få tillgodosett det betydelsefulla
önskemålet om en styrelse, som har en samlad överblick över samhällsliv
och skolförhållanden i allmänhet och som mot varandra kan väga och tillgodose
olika utbildningsbehov, såväl teoretiska som praktiska. Enligt utredningens
uppfattning kan det därför inte i och för sig vara angeläget att i
skolstyrelsen välja in ledamöter med en detaljerad yrkeskunskap. Denna
bör i främsta rummet representeras av facklärarna, och fackkunskapen beträffande
yrkesutbildningens allmänna inriktning måste skolans rektor i
första hand företräda. Ur styrelsesynpunkt är det eftersträvansvärt att få
till stånd en god kontakt med samhället i allmänhet och med bygdens näringsliv
i stort. Behövs direkta kontakter med olika yrkesområden, torde
den sidan av problemet bäst lösas på annat sätt än genom föreskrivande av
yrkestillhörighet eller yrkeserfarenhet för vissa av styrelsens ledamöter.
Personer, som endast är inriktade på en specialitet och kan tänkas hysa
intresse endast för sitt eget verksamhetsområde, synes utredningen icke
böra knytas till eu skolstyrelse som ledamöter, utan deras sakkunskap bör
tillföras styrelsen genom att de anlitas som experter och rådgivare.

Som stöd för sitt förslag att den tjänsteman, som intager den centrala
positionen i kommunens förvaltning, icke skall kunna inväljas i skolstyrelsen,
anför utredningen kommunallagskommitténs motivering, vilken anses
ha full giltighet också beträffande skolstyrelse.

Det är uppenbart, att en kommunal befattningshavare med sådana åligganden
och befogenheter, som här angivits, efter hand förvärvar en god
överblick över kommunalförvaltningens olika områden och förtrogenhet
med många av dess enskildheter. Denna i tjänsten inhämtade erfarenhet
bör tillföras de kommunala myndigheterna, fullmäktige såväl som nämnder,
av befattningshavaren enbart i hans egenskap av kommunens tjänsteman
och icke tillika såsom ledamot av vederbörande organ. Eljest kan det föreligga
en viss fara för att av honom verkställda utredningar och lämnade
informationer m. m. medvetet eller omedvetet färgas eller läggas till rätta
med hänsyn till önskemålen hos den meningsgrupp som han representerar.
Det torde vara en allmän uppfattning, att kommunens främste tjänsteman
bör stå neutral i förhållande till olika partiriktningar, åtminstone såtillvida
att han icke företräder viss riktning såsom ledamot av kommunal representation
eller nämnd.

Av samma skäl, för att förhindra en dubbelställning av förtroendeman
och tjänsteman, vilken lätt kan leda till en sammanblandning av vederbörandes
befogenheter i den ena och den andra egenskapen, har utredningen
framlagt sitt förslag att kommunens skolchef icke skall kunna väljas
till ledamot av skolstyrelsen.

Fackrepresentationen i skolstyrelsen. Utredningen
framhåller, att fackmännen sedan gammalt haft en stark ställning i skol -

styrelserna, där skolledarna antingen varit självskrivna ledamöter eller
fungerat som föredragande och sekreterare. Det påpekas, att den fackliga
skolledarens deltagande i skolstyrelsearbetet inte är betingat endast av behovet
av att ha en sekreterare och föredragande utan också av nödvändigheten
att vid frågornas behandling ha tillgång till den särskilda sakkunskap
han besitter. Lärarrepresentationen innebär en förstärkning av denna sakkunskap
men tjänar också till att ge skolstyrelsen kontakt med skolans
dagliga verksamhet, samtidigt som kåren genom sin representation kan bli
informerad om den beslutande myndighetens motivering och inställning till
olika frågor rörande skolan.

Fackrepresentationens omfattning anser utredningen kunna diskuteras,
men att den bibehålies anser den vara ofrånkomligt, inte minst med tanke
på de förutsättningar för ett verkligt samarbete, betydelsefullt för alla
berörda parter, som därigenom skapas.

Skolstyrelsens delegationsrätt. Härom anföres bl. a.
följande.

Utredningen konstaterar, att folkskolestyrelserna i stigande omfattning
begagnat möjligheten att åt särskilda nämnder överlämna beredning och
beslutanderätt rörande vissa ärendegrupper. Frågornas mångfald och alltmer
komplicerade natur gör detta nödvändigt, om alla numera förekommande
ärenden skall kunna handläggas snabbt och rationellt. Därest skolstyrelsernas
verksamhet vidgas på det sätt som blir en följd av förslaget om
gemensam skolstyrelse och genom enhetsskolans införande, kommer behovet
av nämnder att ytterligare öka, och i varje fall i alla större och medelstora
kommuner kommer en uppdelning av styrelsearbetet på nämnder och
delegationer att bli ofrånkomlig.

Möjligheterna för en gemensam skolstyrelse eller för styrelse för en enhetsskola
av större omfattning att bemästra sina arbetsuppgifter blir därför
i icke ringa utsträckning beroende på utformningen av delegationsrätten i
den nya lagstiftningen.

Den nuvarande ramen för nämndernas beslutanderätt bör enligt utredningens
mening vidgas ganska väsentligt. Vid sina överväganden av hur
denna vidgade beslutanderätt skall åstadkommas har utredningen funnit,
att frågan inte på ett för alla kommuner tillfredsställande sätt kan lösas
genom att man lagstiftningsvägen drager upp bestämda gränser mellan
sådana ärendegrupper, som kan delegeras och sådana som inte kan det. Utredningen
ansluter sig i stället till den princip, som genom den nya kommunallagstiftningen
accepterats, vilken innebär att kommunen själv skall äga
besluta om rätt för avdelning av kommunens styrelse, ledamot av styrelsen
eller tjänsteman att på styrelsens vägnar fatta beslut i ärenden, vilkas
beskaffenhet angetts i styrelsens, av fullmäktige antagna reglemente. När
det gäller skolstyrelsen har utredningen dock icke ansett skäl finnas att
lägga rätten att besluta om delegationens omfattning hos fullmäktige.

För att vinna en enhetlig terminologi inom kommunallagstiftningen föreslår
utredningen, att begreppet nämnd enligt den nuvarande skolstyrelselagen
utbytes mot avdelning.

Frågan om arbetsuppgifternas fördelning på avdelningar anser utredningen
böra ägnas särskild uppmärksamhet och anför härom.

Hittills synes denna fördelning ha skett efter ärendenas natur, t. ex. så att
särskilda nämnder utsetts för undervisningsfrågor, byggnadsfrågor, övriga
ekonomiska frågor, skolmåltids verksamheten, övrig social verksamhet in. m.
Endast i rena undantagsfall synes en uppdelning efter andra grunder ha
förekommit och det är naturligt, att så varit fallet. När enhetsskolan med
sin mera markerade stadieindelning genomföres, kan det förmodas, att den
uppfattningen vinner visst insteg, att man med hänsyn till nämndernas
arbetsuppgifter bör göra en horisontell i stället för en vertikal uppdelning
av skolväsendet och lägga alla till ett visst stadium hörande frågor under
en nämnd och till andra stadier hörande frågor under andra nämnder. Ännu
bekvämare att tillgripa är resonemanget, att man vid övergång till en gemensam
skolstyrelse bör tillsätta nämnder för envar av de under styrelsen
lydande särskilda skolformerna. Läroverkslärarnas riksförbund har i
tidigare återgivet remissyttrande förordat särskild nämnd för högstadiets
speciella problem, eventuellt också särskilda nämnder för specialgymnasier
och praktiska realskolor, om skolstyrelsen har att svara för sådana.

Utredningen framhåller, att frågan om hur nämnderna i nu berört hänseende
organiseras är av synnerligen stor betydelse för enhetligheten och
samhörigheten inom en kommuns skolväsen, i synnerhet om detta vid övergång
till en gemensam styrelse redan är differentierat. Utredningen som
ofta betonat, att meningen med en gemensam styrelse är att vinna en enhetlig
ledning och planläggning samt att övervinna uppspaltningen i skolformer
och lärarkårer understryker det angelägna i att man inte går miste
härom genom att plottra sönder styrelsen i nämnder, tillkomna enligt den
horisontella delningens princip utan regelmässigt fördelar arbetsuppgifterna
med hänsyn till ärendenas natur och således skär genom samtliga skolformer
eller stadier vid arbetsuppgifternas fördelning på avdelningar.

Då emellertid sådana omständigheter i särskilda fall skulle kunna föreligga,
vilka kan motivera inrättandet av avdelning för visst stadium, viss
skolform eller visst geografiskt område av kommunen, anser utredningen,
att något kategoriskt förbud mot dylika indelningsgrunder icke bör finnas.

Förslaget att skolstyrelse skall äga delegera viss beslutanderätt även till
kommunal tjänsteman grundar utredningen på uppfattningen, att det icke
finns anledning att enbart för formens skull i skolstyrelsen sitta och i efterhand
besluta i ärenden, som reellt sett med styrelsens goda minne avgjorts
av skolans tjänstemän. Styrelsen bör i stället äga en formlig delegationsrätt.
I regel bör det här gälla skolchefen eller annan skolledare. Då t. ex. vissa
löpande ärenden rörande fastigheter eller löpande ärenden av kameral natur
i styrelsens ställe kan tänkas böra handläggas av annan än skolledare, har
delegationsrätten icke strängt begränsats till sådan.

Skolråd. Med bestämmelserna om skolråd vill utredningen tillgodose
förefintliga önskemål hos skolstyrelsen att ge de olika skolorna en förankring
i de lokala intressena i den kommundel, där skolan är belägen. Då dylikt
råd ej skall ha beslutanderätt, skall andra än styrelseledamöter i första
hand kunna väljas in i detta, framför allt föräldrar till elever i skolan. Rådets
organisation skall kommunen själv bestämma.

Yrkesråd. Utredningen anför härom:

I och med att yrkesundervisningen är avsedd att spela en långt större
roll än tidigare inom undervisningsväsendet, kommer enligt utredningens
uppfattning skolans lokala ledning att ställas inför speciella problem, som
måste lösas. Å andra sidan är det av största betydelse, att de problem, som
kan väntas uppstå, inte överdimensioneras och ges en större räckvidd, än
de faktiskt har. Uppenbart är, att det behövs en ständig och stark kontakt
med näringslivets organisationer, med företagen på orten och med arbetsmarknads-
och arbetsförmedlingsmyndigheterna. Det gäller därför att finna
de lämpliga formerna för att knyta de i detta avseende behövliga kontakterna.

Utredningen räknar med att skolstyrelserna får erforderligt antal ledamöter
med allmän kännedom om ortens och traktens arbetsliv och om behovet
av yrkesutbildning. Vad som däremot kan komma att saknas i en
proportionellt våld styrelse är personer med viss detaljkunskap, skickade
att hålla den fortlöpande kontakten med näringslivets företrädare och med
vederbörande myndigheter. Även om man inte får bortse från den roll
yrkesutbildningens fackliga ledning och yrkesvalsläraren skall spela härvidlag,
torde hela detta problem dock i många fall bäst kunna lösas genom ett
expertråd av den karaktär, som utredningen föreslagit.

Med hänsyn till att skolstyrelsernas arbetsfält enligt utredningens förslag
blir vidsträckt och att verksamhetsformerna är oprövade, bör dessa, särskilt
när det gäller yrkesutbildningen, inte bindas för hårt i lagföreskrifter
utan efter vunna erfarenheter successivt utformas efter lokala förhållanden.
Expertråden bör således, om det befinnes lämpligt, kunna arbeta på
sektioner, varvid de till sin funktion kommer mycket nära de nuvarande
yrkesnämnderna. Ingenting bör heller hindra styrelsen från att insätta den
facklige ledaren för yrkesutbildningen i expertrådet. Av betydelse kan enligt
utredningens mening säkert också vara att yrkesvalsläraren knytes till
detta.

Delegation för ärenden rörande terminsavgifter.
Med hänsyn till dessa ärendens speciella natur bör enligt utredningens uppfattning
bl. a. rektor och vederbörande klasslärare äga deltaga i besluten,
varför särskilda former för beslutanderättens utövande bör finnas.

T j änstgöringsbetyg. Utredningen erinrar om skolkommissionens
uttalande, att rektors ansvarighet inför skolstyrelsen även borde gälla
de enskilda lärarnas arbete och bland annat innebära att rektor utfärdade
deras tjänstgöringsbetyg. Utredningen biträder emellertid inte kommissionens
uppfattning på denna punkt utan har funnit det principiellt riktigare
att tjänstgöringsbetyg under styrelsens ansvar utfärdas för alla lärare vid
skolor, som sorterar under skolstyrelsen.

_ Utredningen anser dock praktiska skäl tala för att uppgiften att utfärda
tjänstgöringsbetyg av styrelsen skall kunna delegeras till avdelning inom
styrelsen eller, om styrelsen finner det lämpligt, till vederbörande skolledare
— ej nödvändigtvis skolchefen — vilken bör kunna utfärda tjänstgöringsbetyg
på styrelsens vägnar, utom i fall då fråga uppstått om att sänka
betyg, som lärare tidigare tilldelats, eller att tilldela lärare, för vilken betyg
4

skall utfärdas enligt folkskolans nuvarande formulär, lägre vitsord än det
högsta. Likaledes bör skolstyrelsen alltid utfärda betyg åt lärare, som skall
tilldelas betyg enligt läroverkens nuvarande formulär, om det ifrågasatts
lägre betyg än Utmärkt i fråga om nit eller Berömvärd i fråga om undervisningsskicklighet,
sätt att behandla lärjungarna och förmåga att bland dem
upprätthålla ordning eller lägre betyg än Hedrande i fråga om vandel. Något
hinder mot här avsedd delegering bör icke finnas.

Bestämmelser om särskild sammansättning av den avdelning, som skall
äga utfärda tjänstgöringsbetyg, anser utredningen ej vara nödvändiga. Den
föreslår dock, att ärende rörande tjänstgöringsbetyg åt lärare i regel skall
handläggas av den skolledare, under vilken läraren närmast lyder.

2. Remissyttranden

I det stora hela har de remissmyndigheter, som anslutit sig till principen
om en gemensam skolstyrelse, också accepterat utredningens förslag rörande
en sådan styrelses organisation. I nedan upptagna punkter har dock
avvikande meningar framförts.

Frågan om antalet ledamöter har endast berörts i ett fåtal
yttranden. Skolöverstyrelsen, folkskolinspektören i Västerbottens läns mellersta
inspektionsområde samt statskontoret förordar att maximiantalet
sättes till 15 i stället för 21. Enligt överstyrelsens mening skulle särskilda
bestämmelser gälla för städer med mer än 100 000 invånare och även i
andra fall skulle antalet kunna höjas, om det på grund av speciella skäl befunnes
lämpligt.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att antalet icke bör maximeras och
förordar en bestämmelse om att minst en ledamot skall vara kvinna.

I fråga om val av skolstyrelsens presidium anser majoriteten
av styrelsen för Svenslca landskommunernas förbund1, att anledning
icke finns att frångå kommunallagen. Såväl ordförande som vice ordförande
bör således ha sitt mandat direkt av kommunens fullmäktige. Förbundsstyrelsen
påpekar, att de nuvarande folkskolestyrelsernas rätt att själva
utse presidium sammanhänger med möjligheten att till ordförande utse
kyrkoherde, utan att han valts till ledamot av styrelsen.

Förslaget om självskrivenhetens upphörande beröres av
folkskolinspektören i Hallands läns inspektionsområde, som ifrågasätter om
inte en skolledare borde vara självskriven, samt av Läroverksläramas riksförbund,
som tillstyrker utredningens förslag under förutsättning att samtliga
rektorer vid skolor som lyder under styrelsen beredes möjlighet att vid
skolstyrelsesammanträde framföra sina synpunkter.

Den av utredningen i samband med förslaget om självskrivenhetens upphörande
uttalade uppfattningen, att kyrkoherde i den nya skolstyrelsen icke

skall äga rätt att deltaga i styrelsens sammanträden eller kunna utses till
ordförande i denna utan att i vederbörlig ordning vara vald som ledamot
av styrelsen, har mötts med invändningar från 8 domkapitel, i några fall
dock utan ett bestämt ställningstagande, samt från 3 landskommuner.

Domkapitlet i Lund anför.

Kyrka och skola komma uppenbarligen även framdeles att ha ett starkt
gemensamt intresse för ungdomens såväl etiska som religiösa fostran och
böra samarbeta redan av detta skäl. Vidare äro många folkskollärare också
kyrkomusiker, och därför måste kyrkan jämväl i fortsättningen äga möjlighet
att medverka vid utformandet av sådana bestämmelser, som reglera
dessa befattningshavares anställnings- och tjänstgöringsförhållanden. Slutligen
ombesörja svenska kyrkans präster konfirmationsundervisning åt
85—90 % av de växande, och även av denna anledning är ett nära samarbete
mellan kyrka och skola av icke ringa vikt för ändamålsenlig anordning
av denna undervisning i förhållande till skolans.

Med hänsyn till nu nämnda omständigheter vill domkapitlet bestämt
påyrka, att även i den nya skolstyrelselagen intages en sådan bestämmelse,
att kyrkoherde i det pastorat till vilket kommunen hör tillförsäkras rätt
att närvara vid skolstyrelsens sammanträden, liksom enligt 13 § i 1930 års
skolstyrelselag nu är fallet beträffande folkskolestyrelsens sammanträden.

3 landskommuner har samma uppfattning i denna fråga.

Länsstyrelsen i Östergötlands län menar att det snarast finns skäl att ge
nytt liv åt bestämmelsen om möjligheten för kyrkans representanter att
följa skolstyrelsens verksamhet i fråga om dess åtgärder för att främja kristendomsundervisningen.

Kompetenskraven diskuteras av folkskolinspektören i Jönlcöpings
läns östra inspektionsområde, som förordar tydligare normer för hur
skolintresset skall ha manifesterats, enär möjligheterna att i handling visa
sitt intresse för skolfrågor i dagens samhällsliv är många.

Länsstyrelsen i Örebro län företräder närmast en motsatt uppfattning,
då den ifrågasätter om kompetenskravet att vederbörande kandidat »kan
anses vilja befrämja skolväsendets utveckling» bör uppställas med hänsyn
till de komplikationer som skulle kunna uppstå vid en prövning av
eventuella besvär på den grunden att den som valts skulle anses icke fylla
nämnda krav. Det med bestämmelsen avsedda syftet ernås enligt länsstyrelsens
mening utan särskild föreskrift.

Beträffande förslaget att den tjänsteman som intager den ledande ställningen
i kommunens förvaltning skulle vara obehörig att väljas till ledamot
av skolstyrelsen hyser skolöverstyrelsen tvekan och anser att frågan
bör lösas i samband med en översyn av representationen i kommunala
organ över huvud taget.

Utredningens förslag om fackrepresentationen i skolstyrelsen
har föranlett vissa erinringar.

Skolöverstyrelsen tillstyrker men finner det önskvärt, att flickskolans
lärare på ett eller annat sätt kunde bli representerade vid styrelsesammanträdena.
Som allmän regel anser överstyrelsen vidare böra gälla att ingen
viktigare fråga rörande viss skola eller dess lärarkår behandlas och avgöres
utan att representanter för skolan eller lärargruppen haft tillfälle att inför
styrelsen framlägga sina synpunkter.

Folkskolinspektörerna i Stockholms läns norra, Kronobergs läns östra och
Blekinge läns inspektionsområden, länsstyrelsen i Malmöhus län samt Rektorernas
riksförening och Läroverkslärarnas riksförbund påyrkar ett starkare
fackmannainslag i styrelsen än utredningen föreslagit. Av de 12 kommuner
som yttrat sig i fråga om skolledarrepresentationen företrädes samma
mening i yttranden från Malmö, Eskilstuna, Växjö, Skövde, Västerås, Östersund,
Landskrona, Luleå och Grangärde.

Dessa remissinstanser kan sägas i princip hävda att samtliga skolledare
skall vara berättigade att närvara vid styrelsesammanträden och att i varje
fall ärende, som berör viss skola, icke skall äga avgöras utan att ledare
för den ifrågavarande skolan deltager i styrelsesammanträdet. Även lärarrepresentationen
anses i några av dessa fall böra på ett bättre sätt företräda
olika skolformer.

Den sistnämnda synpunkten understrykes särskilt av de olika lärarförbunden
från vilkas sida det yrkas dels att frågan om rätten för lärarrepresentanternas
suppleanter att deltaga i styrelsesammanträdena omprövas,
dels också att en allsidigare lärarrepresentation blir möjlig vid sammanträden
med styrelsens avdelningar. Betydelsen av en starkare lärarrepresentation
vid avdelningssammanträden understrykes också av Sveriges
överlärarförbund.

Domkapitlet i Härnösand har en annan mening och anför.

Domkapitlet ifrågasätter lämpligheten av att ett så stort antal lärare,
som utredningen tycks giva vid handen, kan få närvara och yttra sig vid
skolstyrelsens sammanträden. I större kommuner kan situationer uppstå, där
inte mindre än sju till åtta yrkespedagoger kan infinna sig vid sammanträdet.
Denna anordning, som i och för sig innebär en förstärkning av skolstyrelsens
pedagogiska kompetens, kan dock befaras få en icke avsedd inverkan
på lekmannainflytandet i skolärendena. Det bör därför bli föremål
för övervägande huruvida icke rektorernas mening i de frågor, som skolstyrelsen
har att avgöra, bör inhämtas på annat sätt.

Svenska landskommunernas förbund betonar ännu starkare denna synpunkt
i följande uttalande.

Styrelsen håller före, att det icke är lämpligt att uppbygga ett kommunalt
förvaltningsorgan med så stort expertinflytande. Sammanträdena
kunna bli i huvudsak en överläggning mellan skolfackmännen, och lekmännen
komma till korta. Det är icke säkert att en skolstyrelse med ett alltför
starkt fackinslag kan tillvinna sig det anslagsbeviljande organets förtroende.
Lärarkårens representation i det kommunala skolorganet hade en helt

annan betydelse under den tid, då skolledarinstitutionen icke var utbyggd.
Det finns ju andra sätt att låta lärarkårerna komma till tals än vid styrelsesammanträden.
Man får också tänka på att arbetsförheten kan bli lidande,
om en kommunal nämnd får ett alltför stort antal ledamöter. Den särskilda
representationen för lärarkårerna bör enligt styrelsens mening slopas eller
i vart fall starkt begränsas.

Uppfattningen att lärarrepresentationen blir för omfattande enligt utredningens
förslag delas av 6 landskommuner och 1 landsting medan städerna
Eskilstuna, Växjö och Luleå menar att antalet lärarrepresentanter
inte bör maximeras i författning.

Frågorna om skolstyrelsens delegationsrätt, uppdelningen
på avdelningar samt skolråd och yrkesråd
har tilldragit sig förhållandevis stort intresse från remissinstansernas sida.

Den fria delegationsrätten inom styrelsen till särskilda avdelningar eller
tjänstemän och förslagen om avdelningarnas arbetsområde lämnas utan
erinran av skolöverstyrelsen och tillstyrkes uttryckligen av Städernas folkskolinspektörsförbund,
Sveriges överlärarförbund, folkskolans tre lärarförbund
samt några folkskolinspektörer.

Länsstyrelsen i Östergötlands län och Sveriges överlärarförbund bland
andra förordar att mera preciserade bestämmelser intages i skolstyrelselagen
för att skapa bättre garantier för att avdelningar verkligen får sina
arbetsuppgifter fördelade enligt vertikalprincipen och icke efter skolformer
och stadier. Stadsfullmäktige i Norrköping hävdar att skolstyrelselagen bör
utformas så, att möjligheten att fördela arbetsuppgifterna på avdelning enligt
sistnämnda metod begränsas till vissa i lagen angivna fall.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och Kronobergs lön samt
Läroverksläramas riksförbund, har i sistnämnda hänseende en annan uppfattning.
Länsstyrelsen i Göteborg menar »att det säkerligen skulle visa sig
lämpligt om i de större skoldistrikten under en tid framåt, då skolstyrelserna
får omfattande och krävande arbetsuppgifter beträffande genomförandet
av enhetsskolan och organiserandet av yrkesskoleundervisningen, särskild
avdelning tillskapades för handhavande av den högre skolutbildningen, vilken
eljest under övergångstiden kunde riskera att komma i skymundan».

Läroverksläramas riksförbund hävdar, »att i alla de fall, där en ickeobligatorisk
skolform ''bakas in’ i en gemensam skolstyrelses verksamhetsområde,
avdelningarna skall avpassas så att de i själva verket kommer att
bli styrelser för skolformerna».

Folkskolinspektören i Göteborgs och Bohus läns södra inspektionsområde
anser, att vissa risker kan vara förenade med eu oreglerad delegationsrätt
och uttalar härom. ,

Särskilt vill jag nämna, att ekonomiska, och liknande frågor, inte minst
i ett större skoldistrikt, lätt synes kunna ta en skolstyrelses huvudsakliga
intresse i anspråk, medan undervisningsfrågor visat sig ha något svårare

att göra sig gällande. Vid fri delegationsrätt kan det bli så, att frågor, vilka
av skolstyrelsens majoritet uppfattas som huvudsakligen ekonomiska, delegeras
till viss nämnd eller tjänsteman för beslut och därigenom undandras
bedömande ur huvudsynpunkten, undervisningens behov. Tendenser i
denna riktning torde redan vid nuvarande bestämmelser kunna påvisas.
En utveckling, som skulle medföra att ökade ekonomiska och minskade
pedagogiska synpunkter lades på skolfrågor, torde ej vara önskvärd vare
sig ur skolans eller samhällets synpunkt. En sådan utveckling synes ej
heller stämma väl överens med den beslutade skolreformen.

I alla huvudfrågor torde beslutanderätten böra förbehållas den gemensamma
styrelsen, medan nämnder och tjänstemän huvudsakligen bör arbeta
som förberedande och föredragande organ.

Också Svenska landskommunernas förbund finner delegationsrätten för
vidsträckt.

Inom det överväldigande antalet kommuner bör det i övrigt för skolväsendet
vara tillräckligt om delegationen får avse rutinärenden. Genom en
delegation av väsentliga ärendegrupper torde lekmannainflytandet inom
det kommunala skolorganet komma att minskas genom att överblicken förloras.
Ett vidsträckt utnyttjande av delegationsrätten kan också såsom
ovan framhållits motverka den eftersträvade samordningen.

Enligt förbundsstyrelsens mening måste delegationsrätten inom de kommunala
specialorganen ägnas särskild uppmärksamhet.

Utredningens förslag om skolråd anser skolöverstyrelsen sig böra tillstyrka
även om åtskilliga av de uppgifter, som detta råd skall ha, torde
sammanfalla med eventuella föräldraföreningars. Av de 8 kommuner med
försöksverksamhet, som yttrat sig om skolråden, hälsas förslaget med tillfredsställelse
i yttranden från Malmö, Linköping och Sundbyberg. Också
folkskoledirektionen i Stockholm tillstyrker i princip men menar att fullmäktige
skall utse ledamöterna i skolråden. Endast kommunalfullmäktige
i Råda avstyrker i denna kommungrupp. 5 folkskolinspektörer avstyrker
detta förslag. Inspektören i Örebro läns norra inspektionsområde, som är
bland dessa, avstyrker med motiveringen att de på många håll verksamma
föräldraföreningarna torde vara »råd» nog.

Av de övriga 11 kommunerna som särskilt berört de nya skolråden är
flertalet negativa. Stadsfullmäktige i Eskilstuna anser det vara betänkligt,
att en icke ansvarig församling skall kunna tilldelas sådana uppgifter,
som utredningen föreslår skola ankomma på dessa skolråd.

Några remissinstanser reserverar sig mot benämningen skolråd.

De föreslagna vrkesråden har endast avstyrkts i yttrande från
iKnutby kommun. Stadsfulhnäktige i Linköping tillstyrker endast under
förutsättning att yrkesrådet kan bestå av ledamöterna i yrkesnämndema.
Skolöverstyrelsen föreslår, att yrkesrådet — med den nuvarande benämningen
expertråd oförändrad — skall vara en obligatorisk del av skolstyrel -

sen och framhåller, att möjlighet skall finnas för en styrelse att tillsätta
flera sådana råd.

Svenska facklärarförbundet, som tolkat utredningens förslag så, att utredningen
vill avskaffa de möjligheter till kontakt mellan yrkesskola och
näringsliv som finns genom bestämmelserna om de nuvarande fakultativa
yrkesnämnderna, föreslår att yrkesnämnder göres obligatoriska. Sistnämnda
uppfattning har också Svenska arbetsgivareföreningen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning, som — såsom förut framhållits — icke
kan acceptera utredningens förslag beträffande den lokala ledningen av
yrkesundervisningen, uttalar i sitt remissyttrande »att inom överstyrelsen
väckts frågan, huruvida icke yrkesskolstyrelserna borde åläggas att obligatoriskt
tillsätta yrkesnämnder».

E. Departementschefen

Skolstyrelseutredningens förslag rörande skolväsendets lokala ledning
kan i första hand betraktas som det praktiska resultatet av den diskussion
av hithörande frågor som förts under 1940- och 50-talen. Utredningen
motiverar visserligen främst sina förslag med hänvisning till deras betydelse
i organisatoriskt hänseende för en övergång till den 9-åriga enhetsskolan,
men utredningen har enligt min mening också klart visat, att en
skolstyrelsereform i den riktning utredningen föreslår är välmotiverad av
skäl som i och för sig inte har med enhetsskolreformen att skaffa. Som
argument mot en större enhetlighet i den kommunala ledningen av skolväsendet
är därför den från vissa remissmyndigheter framförda meningen
att ett förverkligande av utredningens förslag skulle innebära ett föregripande
av beslutet om enhetsskolan knappast hållbar. Å andra sidan är ju
den beslutade skolreformen anledningen till att 1951 års skolstyrelseutredning
tillkallats, och utredningens direktiv och arbete bygger — enligt
min mening med full rätt — på förutsättningen att en 9-årig enhetsskola
skall skapas. Mot den bakgrunden ter sig enligt min mening den föreslagna
skolstyrelseorganisationen som nödvändig och riktig, och jag anser att de
principiella linjer utredningen dragit upp för en skolstyrelsereform bör
fullföljas.

Lämpligheten av att styrelserna för de kommunala allmänbildande skolformerna
föres samman till en styrelse finner jag icke nu kunna ifrågasättas.
Det stora flertalet remissmyndigheter har ej heller gjort detta. Då
jag för egen del förutsätter, att det nuvarande realskolestadiet kommer
att få sin motsvarighet i en 9-årig enhetsskolas högstadium, och det dessutom
av praktiska skäl icke synes befogat att bibehålla de nuvarande
lokalstyrelserna för de allmänna läroverken som särskilda styrelser, ansluter
jag mig, på grundval av de skäl utredningen utvecklat, till utredningens

uppfattning att den föreslagna skolstyrelsen skall vara styrelse jämväl för
sistnämnda skolor.

Utredningens förslag att även de kommunala skolorna för yrkesutbildning
skall ledas av den nya skolstyrelsen kan synas vara ägnat att inge
större betänkligheter. Remissmyndigheterna står ju också på ett annat
sätt splittrade i denna fråga. En granskning av remissyttrandena visar,
att det främst är sådana myndigheter och sammanslutningar, som direkt
har att företräda yrkesutbildningen, som vänder sig mot tanken på en
för yrkesutbildande och andra skolor gemensam styrelse. Detta kan vid
första påseendet tyckas ge särskild tyngd åt den från utredningsförslaget
avvikande ståndpunkten.

Om man, som de ifrågavarande remissinstanserna enligt min uppfattning
i regel gjort, begränsar sin bedömning till att avse det i dag etablerade
yrkesutbildningsväsendet, torde det från yrkesskolornas synpunkt kunna
anses som onödigt att förändra de nuvarande administrationsformerna.
Sätter man däremot, såsom 1952 års yrkesutbildningssakkunniga, skolstyrelseutrednmgen
och bl. a. också skolöverstyrelsen gjort, in yrkesutbildningen
i ett större skolorganisatoriskt sammanhang och ser saken på
längre sikt, kommer emellertid frågan i ett annat läge.

Jag skall inte här gå närmare in på den utomordentliga betydelse som
måste tillmätas de praktiska utbildningslinjerna såväl i den 9-åriga enhetsskolan
som över huvud taget. Jag vill bara konstatera, att det får betraktas
som självklart, att den nionde klassen i enhetsskolan måste lyda
under samma styrelse som denna skola i övrigt. Vidare att det i betydande
omfattning måste skapas garantier för en fortsatt yrkesutbildning i anslutning
till den förberedande utbildning som skall meddelas i klass 9 y
i enhetsskolan. Så småningom kommer klass 9 y att bli grundvalen för
huvuddelen av all yrkesutbildning av praktisk art. Det är ju också högst
antagligt, att 9 y till icke ringa del kommer att förläggas inom en egentlig
yrkesskola och utgöra det första året i denna. Mellan enhetsskolan och
yrkesskolan kommer således att finnas ett starkt samband, och den fortsatta
utbyggnaden och organisationen av dessa skolformer bör ske under
hänsynstagande till bådas behov. Detta torde väl i regel ske på det mest
betryggande sättet under en gemensam lokal ledning. Jag finner därför
utredningens uppfattning riktig, då den hävdar, att det primära även
från yrkesutbildningssynpunkt är att söka åstadkomma politiskt ansvariga
kommunala organ, vilka skall ha skyldighet att taga erforderliga initiativ
till förkovran av skolväsendet i dess helhet. Denna uppfattning,
som hos mig ytterligare befästs genom det uttalande i denna fråga stadsfullmäktige
i Stockholm gjort i sitt remissyttrande, måste också ses mot
bakgrunden av vad jag framhöll i propositionen om yrkesutbildningens
utbyggnad 1955: 139, nämligen att frågan om var yrkesutbildningen utan -

för produktionen skall ordnas — i yrkesskola, företagsskola eller enhetsskola
— måste lösas på det lokala planet. Vad jag då anförde bl. a. om
den allmänbildande undervisningens förläggning talar också för en enhetlig
lokal ledning.

Överstyrelsen för yrkesutbildning och andra remissmyndigheter, som
avstyrkt gemensamma styrelser för yrkesskolan och övriga skolformer,
har starkt betonat behovet av nära samband mellan yrkesskolorna och
näringslivet och uttalat allvarliga farhågor för att detta skulle brista vid
den av skolstyrelseutredningen föreslagna omorganisationen. Jag är för
egen del, liksom skolstyrelseutredningen synes ha varit, helt införstådd
med att detta samband är av grundläggande betydelse för yrkesutbildningens
effektivitet och värde. Men jag kan inte förstå, att bristande
kontakt med näringslivet måste bli en följd av gemensamma skolstyrelser.
Behovet av arbetsmarknads- och yrkesutbildningssakkunskap kan enligt
min mening tillgodoses inom ramen för en gemensam skolstyrelse, dels
därigenom att styrelsen får en sådan sammansättning att den inom sig
rymmer personer som med anknytning till olika delar av kommunens näringsliv
förenar intresse för utbildningsfrågor i allmänhet, dels också genom
de föreslagna yrkesråden, vilka jag strax skall närmare beröra. Jag
delar utredningens uppfattning, att möjligheterna att erhålla den speciella
yrkesexpertisens medverkan i utbildningsfrågor icke är beroende
av att de personer, som skall representera denna, är ledamöter i styrelsen.
Jag vill påpeka, att lärlings- och yrkesskolstyrelsen i Stockholm består
av 9 ledamöter. Yrkesskolorna i denna stad meddelar undervisning i mer
än 50 olika yrken. I Stockholm finns emellertid 32 yrkesnämnder och till
dessa har åtskilliga välkvalificerade krafter inom respektive yrkesområden
kunnat knytas, ehuru de icke har ställning som ledamöter i styrelsen.

Enligt vad jag under hand inhämtat synes det även i andra kommuner
vara vanligt, att till yrkesnämnderna har kunnat knytas personer med
framskjutna ställningar inom yrkessammanslutningar och dylikt.

Möjligt är, att nyssnämnda farhågor för bristande kontakt med näringslivet
grundar sig på en viss oklarhet om vad utredningens förslag rörande
yrkesråd innebär. Jag anser därför att utformningen av bestämmelserna
om yrkesråden bör göras något annorlunda än som skett i utredningsförslaget.

Innan jag går in härpå, vill jag erinra om riksdagens uttalande år 1950,
att som ledamot av nämnd (enligt då brukad terminologi) med rätt och
befogenhet att besluta i skolstyrelsens ställe endast skulle kunna utses
ledamot av skolstyrelsen. I lagen om särskild skolstyrelse (1952: 434) var
det således icke gärna möjligt att bibehålla begreppet nämnd för det enbart
rådgivande organ, som skulle biträda skolstyrelsen i yrkesutbildningsfrågor,
även om detta i sak också skulle fylla samma uppgifter som yrkes -

nämnd. Sedan den nya kommunallagstiftningen trätt i kraft, skulle det
från terminologisk synpunkt vara ännu olämpligare att inom skolstyrelseorganisationen
bibehålla begreppet nämnd i den mening det nu användes
i bland annat yrkesskolstadgan. Skolstyrelseutredningen har i avsnittet om
skolstyrelsens organisation närmare berört denna fråga. Benämningen yrkesnämnd
kan även enligt min mening inte lämpligen få finnas kvar i lagstiftningen.

Då det emellertid från vissa remissinstansers sida eftertryckligt hävdats,
att yrkesnämnderna är av stor betydelse för kontakten mellan skola och
näringsliv och därför bör finnas kvar, har tydligen det av utredningen
föreslagna yrkesrådet uppfattats som något till sin innebörd väsentligt
annorlunda än dessa nämnder. Ehuru skolstyrelseutredningen framhållit,
att skolstyrelsens verksamhetsformer, särskilt när det gäller yrkesutbildningen,
inte bör bindas i lagföreskrifter, och uttalat att yrkesråden, om
det befinnes lämpligt, bör kunna arbeta på sektioner och därigenom till
sin funktion komma mycket nära de nuvarande yrkesnämnderna, anser
jag med hänsyn till vissa remissinstansers inställning, att bestämmelserna
om yrkesråd bör utformas i närmare överensstämmelse med vad som nu
gäller om yrkesnämnd. Vidare anser jag, att yrkesråd obligatoriskt skall
finnas, så snart skolstyrelsen har att ansvara för någon form av yrkesutbildning
eller förberedande yrkesutbildning. Enligt min mening bör således
gälla, att skolstyrelse i sådant fall skall utse ett eller flera yrkesråd,
bestående av minst tre personer, av vilka minst två till lika antal skall
företräda företagare och anställda. Yrkesråd bör tillsättas för varje yrke
eller yrkesgrupp, vari undervisning meddelas vid skola som lyder under
skolstyrelsen. Det torde i enlighet med utredningens förslag få ankomma
på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser om yrkesråd och om
formerna för tillsättning av dylika råd. För att tillgodose behovet av direkt
kontakt mellan yrkesråd och skolstyrelse synes som regel i yrkesrådet böra
ingå antingen en ledamot av styrelsen eller rektor vid yrkesskola. Vidare
bör gälla, att yrkesråd skall höras i varje viktigare fråga, som rör det yrke
eller yrkesområde, för vilket det tillsatts.

Innan jag lämnar detta ämne vill jag också framhålla, att enligt det
förslag till skolstyrelselag, som jag samtidigt härmed framlägger, möjlighet
skall finnas för kommun, vars fullmäktige gör framställning därom, att
efter medgivande av Kungl. Maj:t inrätta särskild styrelse för viss skolform,
t. ex. yrkesskola.

När det gäller den nya skolstyrelsens uppgifter präglas utredningsförslaget
knappast av den radikalism som enligt vissa remissmyndigheters
mening skulle utmärka det. Sedan lång tid tillbaka har på skolväsendets
område en långtgående samverkan mellan stat och kommun ägt rum och
det synes mig icke finnas anledning att i dagens läge draga en skarp gräns -

linje mellan statligt och kommunalt skolväsen och väja för att från statliga
till kommunala myndigheter överflytta visst inflytande över skolor,
som visserligen har en statlig karaktär men upprätthålles med kommunernas
ekonomiska medverkan, såsom fallet är med de allmänna läroverken.
För egen del finner jag utredningens tanke att bereda kommunerna ett
något°ökat inflytande över realskolorna naturlig mot bakgrunden av att
det stadium dessa skolformer omfattar efterhand torde komma att uppgå i
den kommunala enhetsskolan. En sådan överflyttning betraktar jag som eu
lämplighetsfråga, vilken, så länge den erbjuder praktiska fördelar, icke
behöver inge några principiella betänkligheter. Detsamma gäller enligt min
mening beträffande gymnasierna.

Tendensen i vissa av skolstyrelseutredningens förslag är obestridligen
sådan, att den aktualiserar spörsmålet om de statliga realskolornas kommunalisering,
men jag kan icke dela den vid remissbehandlingen fiamförda
uppfattningen, att ett förverkligande av dem ens i full utsträckning
skulle innebära en kommunalisering av dessa skolor. I varje fall avser
jag icke att i detta sammanhang ta upp frågan om de statliga realskolornas
kommunalisering, vilken, i avvaktan pa det slutliga beslutet om
enhetsskolans genomförande, icke kan föras längre än till de ståndpunktstaganden
som ägde rum vid 1950 års riksdag (Prop. 133; SärskU nr 3,
Rskr nr 403).

Jag delar skolstyrelseutredningens uppfattning, att tyngdpunkten i en
skolstyrelsereform icke ligger i att den nya styrelsen erhåller ett större
antal administrativa uppgifter utan i det vidgade kompetensområde styrelsen
får med åtföljande möjligheter att överblicka, samordna och utveckla
skolväsendet i kommunen. Jag har också i allt väsentligt kunnat
ansluta mig till vad utredningen föreslagit rörande skolstyrelsens allmänna
uppgifter enligt skolstyrelselagen. Emellertid synes det mig, som om utredningen
i sitt förslag icke tillräckligt klart markerat gränsen mellan
skolstyrelsens och den fackliga ledningens befogenheter. Utredningen citerar
i sitt betänkande (s. 415) och ger sin anslutning till skolkommissionens
uttalande att »rektorer, kollegier och lärare måste tillerkännas självständighet
även i förhållande till de kommunala skolorganen. Undervisningens
frihet måste säkerställas.» Jag finner det angeläget, att utformningen av
skolans inre arbete och ledningen av detta icke blir föremål för direkta
ingripanden från skolstyrelseledamöternas sida och har i detta syfte givit
lagförslaget i denna del en annan utformning än utredningen. Denna liar
föreslagit att det skall åligga skolstyrelsen »att med avseende å skolornas
inre arbete följa undervisningen och tillse, att den fortgår efter givna
föreskrifter, ävensom främja pedagogisk försöksverksamhet». Denna formulering
skulle kunna ge upphov till föreställningen, att skolstyrelsernas
ledamöter skall öva tillsyn över hur den egentliga pedagogiska verksamheten
bedrives, vilket icke kan vara meningen. Jag anser det i detta av -

seende vara tillfyllest med en allmänt hållen bestämmelse om att styrelsen
skali tillse, att undervisningen vid skolorna fortgår enligt gällande föreskrifter.

De olika detalj uppgifter, som skall fullgöras av skolstyrelsen, kommer
liksom nu är fallet att åläggas den i de särskilda skolstadgorna och andra
författningsbestämmelser. Befogenheterna och skyldigheterna kommer liksom
för närvarande att variera från skolform till skolform. Den decentralisering,
som bör ske, kommer icke till synes i skolstyrelselagen utan i dessa
särskilda författningar. Jag har icke ansett mig böra för riksdagen redovisa
de olika decentraliseringsförslagen utan endast utredningens och remissinstansernas
huvudsynpunkter i denna fråga. Fördelningen av arbetsuppgifterna
mellan de olika instanserna torde få ankomma på Kungl.
iYIaj .t och böra ske i samband med den översyn av skolförfattningarna,
som nu måste göras.

Ehuru principiellt positiva intar skolöverstyrelsen, folkskolinspektörerna
och statskontoret en restriktiv hållning till utredningens decentraliseringsförslag,
medan Svenska stadsförbundet yrkar på större handlingsfrihet för
kommunerna. För egen del har jag i denna fråga samma uppfattning som
1950 års riksdag gav uttryck åt då den uttalade, att en väsentlig förutsättning
för att skolan skulle behålla sin plats i den kommunala intressesfären
vore, att de lokala administrationsorganen icke finge sitt inflytande
alltför knappt tillmätt. Fördelningen av arbetsuppgifterna mellan lokala
och Övriga skolmyndigheter bör ske med utgångspunkt i detta uttalande.

Vad utredningen föreslagit rörande eforus och inspektörs
uppgifter anser jag inte att jag bör motsätta mig. I och med att domkapitlets
befattning med skolväsendet försvinner, synes skäl icke föreligga
att bibehålla eforusinstitutionen, som efter de nya skolstyrelsernas och
mellaninstansernas etablerande icke kommer att ha några praktiska funktioner
att fylla. Den solennitet som behöver förlänas skilda tillfällen i
skolans liv torde icke nödvändigtvis fordra, att en viss person förordnas
för denna uppgift. Olika representativa företrädare för det samhälle skolan
tillhör torde utan särskilda förordnanden kunna förväntas åtaga sig
att åt avslutningar och andra tillfällen ge den högtidliga prägel som kan
vara önskvärd.

Vid den fördelning av uppgifter och befogenheter mellan skolstyrelse
och skolledare, som bör komma till stånd i samband med att instruktioner
utarbetas för de senare, anser jag att vad skolöverstyrelsen anfört om
denna arbetsfördelning bör beaktas. Det bör således så långt möjligt undvikas
att belasta skolstyrelsen med arbetsuppgifter av rutinkaraktär eller
med detalj spörsmål. Beslutanderätten i ärenden, som bäst prövas och avgöres
av rektor, bör icke av formella skäl handläggas av styrelsen.

De invändningar som riktats mot utredningens förslag, att de a 11-männa läroverkens ekonomiska förvaltning skall
överflyttas från rektor till kommunerna, finner jag med hänsyn till nu
gällande bestämmelser om bl. a. redogöraransvaret vara befogade. I likhet
med statskontoret är jag emellertid övertygad om att mycket skulle stå
att vinna med den av utredningen föreslagna anordningen. Då jag icke
kan ansluta mig till skolöverstyrelsens förslag att förlägga löneuträkning
och löneutbetalningar för de allmänna läroverkens lärarpersonal inom ett
helt län på mellaninstanserna, har jag vidtagit åtgärder för att i anslutning
till den pågående utredningen om redogöraransvaret in. in. få närmare utrönt,
vilka möjligheter som finns att skapa förutsättningar för ett förverkligande
av utredningsförslaget också på denna punkt. Jag vill därför föreslå,
att, om riksdagen icke riktar någon erinran häremot, Kungl. Maj:t
skall äga rätt att, därest de formella hinder, som nu finns, undanröjes,
bestämma i vilken omfattning de allmänna läroverkens ekonomiska förvaltning
må överflyttas på kommunen, där läroverket är beläget.

Några av statens folkskolinspektörer har i sina remissyttranden berört
förhållandet mellan å ena sidan skolstyrelsen och å andra sidan kommunens
fullmäktige och styrelse. De har därvid uttalat, att det föreligger
behov av en klarare bestämning av skolstyrelsens förhållande till nämnda
organ och av en friare ställning för skolstyrelsen än den för närvarande
förmenas ha. Svenska stadsförbundet har också tagit upp detta spörsmål.
Av dess allmänt hållna uttalande torde närmast kunna utläsas, att förbundet
anser att kommunens styrelse bör ges ett starkare inflytande över
de specialreglerade nämnderna. Stadsförbundet framhåller också, att skolväsendet
inom ramen för kommunernas omfattande verksamhet aldrig kan
bli annat än en mycket viktig deluppgift. Detta påpekande är naturligtvis
riktigt, och jag vill understryka, att skolstyrelsens organisation, ställning
och uppgifter måste ses som en del av den kommunala förvaltningsorganisationen
och anpassas efter de allmänna principer, som gäller för denna.
Då dessa nyligen fastslagits, vill jag beträffande de uttalanden om skolstyrelsens
ställning som nu gjorts i yttranden över skolstyrelseutredningens
betänkande inskränka mig till att erinra om följande. I propositionen
nr 210 till 1953 års riksdag med förslag till kommunallag in. in. yttrade
departementschefen bland annat (s. 117), att det inseende över övriga nämnders
verksamhet, som enligt förslaget skulle tillkomma kommunens styrelse,
hade en nära motsvarighet i stadgandet i LIvL om kommunalnämndens
överinseende över särskilda nämnders och styrelsers förvaltning. Till vad
kommittén anfört rörande innebörden av förslaget i detta hänseende kunde
departementschefen i stort sett ansluta sig. lian fann det salunda bland annat
klart, att kommunens styrelse till följd av detta inseende icke erhåller
några direkta befogenheter gentemot i speciallagstiftningen reglerade nämnder
i fråga om deras där avsedda uppgifter.

Vad kommunallagskommittén hade anfört i frågan återgavs på s. 92
i samma proposition. Kommitténs uttalande är mycket belysande också
för den nu aktuella frågan. På grund av uttalandets längd inskränker jag
mig dock till att hänvisa till den angivna propositionen.

Jag övergår så till frågan om skolstyrelsens organisation.
Vad utredningen härutinnan föreslagit rörande antalet ledamöter, suppleanter,
valsätt och mandattid, självskrivenhet och kompetenskrav har
jag funnit välmotiverat och ger det i huvudsak min anslutning. Beträffande
val av skolstyrelses presidium anser jag, att vad i yttrandet från
Svenska landskommunernas förbund framhållits bör vinna beaktande. Jag
förordar således, att såväl ordförande som vice ordförande i den nya skolstyrelsen
skall utses av kommunens fullmäktige bland styrelsens ledamöter
för valperioden, vilket synes bäst överensstämma med kommunallagstiftningens
principer.

De nu berörda frågorna har i det väsentliga icke föranlett några delade
meningar från remissinstansernas sida, Vad utredningen föreslagit rörande
fackrepresentationen i skolstyrelsen har däremot föranlett
erinringar från olika håll. Min uppfattning på denna punkt är närmast,
att fackmännen i styrelsen, vilka enligt utredningens förslag i större kommuner
skall kunna uppgå till sju stycken, kan bli mera dominerande än
som egentligen är önskvärt, om man ser saken från den sidan att skolstyrelserna
är förtroendevalda lekmannaorgan och bör fungera som sådana.
Om man vill överväga att minska fackmannainslaget i förhållande till
\ad utredningen föreslagit, synes man emellertid endast kunna diskutera
en reduktion av antalet representanter för lärarkåren. Beträffande dessa
förhåller det sig otvivelaktigt på det sättet, som Landskommunernas
förbund påpekar, att de ursprungliga motiven för lärarrepresentationen
i skolstyrelsen icke längre gäller, sedan skolledarinstitutionen utbyggts
att omfatta i det närmaste alla kommuner. Klart är också, att lärarrepresentationen
icke kan ha till syfte att ge skolstyrelsen karaktär av
samarbetsnämnd. Att helt borttaga lärarrepresentationen tror jag emellertid
skulle innebära en förlust för skolan. På detta område har inom
det obligatoriska skolväsendet utbildats en tradition, som det finns all
anledning att föra vidare. Även vid läroverken och de högre kommunala
skolorna samt, sedan 1955, också vid yrkesskolorna, är lärarkåren i viss
utsträckning representerad i skolstyrelserna. Det tänkbara alternativet
till utredningens förslag skulle således vara, att låta en lärare inom varje
kommun företräda lärarsynpunkterna i skolstyrelsen. Även om en sådan
anordning skulle vara praktisk från vissa synpunkter, är jag dock icke
nu beredd att förorda en dylik lösning, då det skulle vara verklighetsfrämmande
att bortse från att förhållandena för närvarande icke är sådana,
att lärarna inom en kommun med flera skolformer eller stadier be -

traktar sig som en enhetlig kår med sammanfallande intressen och önskemål
i så stor utsträckning, att de med bortseende från kategoritillhörighet
skulle anse sig på tillfredsställande sätt företrädda av en enda representant
i skolstyrelsen. Jag anser, att denna omständighet bör tillmätas betydelse,
när man bedömer frågan om lärarrepresentationen, och finner att
hänsyn härtill har tagits i utredningens förslag på ett sätt som för lärarnas
del får anses vara fullt tillfredsställande.

Man kan kanske anse, att en ökning av representationen från en till
två lärare icke skulle behövas i de fall, där endast folkskolan i sin nuvarande
utformning tillsvidare kommer att finnas. Med hänsyn dels till att
det för närvarande inom folkskolan är vanligt att en folkskollärare och
en småskollärare är ordinarie representant respektive suppleant och att
båda är närvarande vid styrelsesammanträdena, dels ock till att lärarrepresentationen
i försöksdistrikt och icke försöksdistrikt eljest skulle kunna
bli väsentligt olika, bör emellertid utredningens förslag, som bland annat
innebär att suppleant för kårrepresentant icke skall äga rätt att deltaga i
sammanträde samtidigt med ordinarie representant, vinna tillämpning
även i detta avseende om det förverkligas.

Ehuru jag funnit förslagen om fackmannadeltagande i skolstyrelsen i
vissa fall kunna leda till en väl vidlyftig representation, synes utredningen
med hänsyn till de därmed förenade svårigheterna ha löst problemet på ett
sätt, som tills vidare bör i huvudsak godtagas. Kraven på en utöver utredningens
förslag vidgad rätt för lärare och skolledare att deltaga i skolstyrelsens
eller dess avdelningars sammanträden anser jag däremot icke böra
tillmötesgås. Det är visserligen riktigt, som bland annat skolöverstyrelsen
framhållit, att viktigare ärenden rörande viss skola eller skolform icke bör
avgöras utan att vederbörande skolledare och lärare haft tillfälle att inför
styrelsen framföra sina synpunkter. Likaså kan det anses vara lämpligt, att
normalt mer än en lärarrepresentant deltager i exempelvis undervisningsavdelningens
sammanträden. Jag delar emellertid utredningens mening, att
det bör ankomma på skolstyrelsen själv eller dess avdelningar att bedöma,
i vilken utsträckning det för styrelsearbetet är lämpligt att söka vidare
kontakter med företrädarna för olika facksynpunkter än dem, som enligt
det av mig biträdda utredningsförslaget skall sökas. Jag erinrar om att
styrelsens och avdelningarnas frihet på denna punkt givetvis är obegränsad.

När det gäller skolstyrelsens organisation är utredningens förslag, att
skolstyrelsen själv skall äga besluta om sin uppdelning på avdelningar
och om ärendenas delegering till dessa, de principiellt
betydelsefullaste. Vad utredningen anfört om behovet av skolstyrelsearbetets
uppdelning på avdelningar, om grunderna för arbetsuppgifternas
fördelning mellan dessa samt om behovet av en vidgad delegationsrätt
för skolstyrelsen finner jag grundat på en riktig bedömning av läget. Ut -

redningen betonar, att avdelningarnas organisation är av synnerligen stor
betydelse för styrelsens möjligheter att enhetligt leda skolutvecklingen i
kommunen och skapa samhörighet mellan de olika skolformerna. Jag anser
detsamma och vill understryka vikten av att skolstyrelsens arbetsuppgifter
regelmässigt fördelas med hänsyn tagen till ärendenas natur och
icke med hänsyn till skolformer eller stadier. Några remissinstanser, som
delar denna uppfattning, har föreslagit, att skolstyrelselagen skall utformas
så, att det skapas garantier för att avdelningarna organiseras enligt denna
princip, den s. k. vertikalprincipen. På det sättet skulle man givetvis säkrast
övervinna en fortsatt uppspaltning av skolledningen efter skolformer.
Men då jag icke finner det lämpligt med ett kategoriskt förbud mot avdelningar,
bildade enligt den horisontella delningens princip, och det skulle
stöta på svårigheter att på förhand ange de fall, då en sådan uppdelning
borde få ske, finner jag det vanskligt, att lagstiftningsvägen försöka reglera
avdelningarnas organisation.

En så fullständig frihet för skolstyrelsen att själv bestämma om sin organisation
och sina arbetsformer, som utredningen tänkt sig, finner jag
å andra sidan inte heller helt lämplig. Framför allt anser jag, att det kan
allvarligt ifrågasättas, om skolstyrelsen själv skall äga bestämma omfattningen
av ärendenas delegering från styrelsen till avdelning eller tjänsteman.
Vid tillkomsten av den nya lagen om socialhjälp föregående år ansågs
det icke böra överlämnas åt socialnämnden att efter gottfinnande delegera
sin beslutanderätt. Jag anser, att samma principer som därvid vunnit
tillämpning bör gälla för skolstyrelsens del, och förordar i överensstämmelse
härmed, att det skall ankomma på fullmäktige att — efter
förslag av skolstyrelsen — besluta huruvida skolstyrelse skall äga uppdraga
åt avdelning eller tjänsteman att fatta beslut i vissa ärendegrupper.
Beskaffenheten av dessa ärendegrupper skall angivas i fullmäktiges beslut.
Härigenom blir det fullmäktiges sak att bedöma, i vilken män det skall
komma i fråga att frångå den enligt min mening riktiga principen om eu
arbetsfördelning mellan avdelningarna enligt ärendenas natur och i stället
till avdelning fördela ärenden efter skolform eller stadium.

Denna avvikelse från utredningens förslag behöver icke innebära, att
fullmäktige skall taga ställning varje gång det inom skolstyrelsen blir
aktuellt att delegera beslutanderätten i någon fråga. I enlighet med den
uppfattning, som chefen för inrikesdepartementet i propositionen 1953: 210
med förslag till kommunallag givit uttryck åt beträffande delegation från
kommunens styrelse till inom denna bildad avdelning, bör fullmäktige,
sedan en så långt möjligt uttömmande uppräkning skett av de ärendegrupper,
vari beslutanderätten må överlåtas, kunna medge, att beslutanderätten
därutöver efter skolstyrelsens prövning må överlåtas i ärenden, som
till sin art och betydelse är jämförliga med de i fullmäktiges beslut särskilt
angivna. Endast om fråga därefter uppstår om delegering av ärende,

som till sin principiella innebörd avviker från vad fullmäktige tidigare
beslutat, skulle således ett nytt fullmäktigebeslut behövas.

Vad utredningen föreslagit rörande skolråd anser jag mig till alla
delar kunna tillstyrka, under erinran om att det helt skall bero på skolstyrelsens
eget bedömande om dylika råd skall tillsättas eller ej. Yrkesråden
har jag redan behandlat i samband med frågan om yrkesutbildningens
lokala ledning.

Handläggning av ärenden rörande terminsavgifter bör, i den
mån sådana ärenden i fortsättningen kan förekomma, lämpligen ske på
det sätt utredningen föreslagit.

III. Den lokala fackliga skolledningen

A. Nuvarande förhållanden

1. Den fackliga skolledningens organisation

I det följande redogör jag först tämligen utförligt för skolledarorganisationen
inom den obligatoriska skolan, enär de senare framlagda förslagen
berör denna organisation. Då någon principiell ändring icke av mig föreslås
i fråga om skolledarorganisationen vid skolväsendet i övrigt, framställes
denna bär ytterst kortfattat.

a) Det obligatoriska skolväsendet

Olika slag av skolledarbefattningar m. m. Folkskolestyrelse
eller särskild skolstyrelse biträdes av följande befattningshavare.

I skoldistrikt med minst 10 läraravdelningar skall finnas en distriktsöverlärare,
som innehar särskild distriktsöverlärartjänst. Är distriktets folkskoleväsen
av större omfattning kan i stället kommunal folkskolinspektör
anställas. I sådant distrikt kan jämväl anställas en eller flera överlärare,
s. k. annan överlärare, vilket icke får ske i distrikt med distriktsöverlärare.
I skoldistrikt med mindre än 10 läraravdelningar kan distriktsöverlärartjänst
endast inrättas efter medgivande av Kungl. Maj:t.

Skolsekreterare får finnas i skoldistrikt, som ej har distriktsöverlärare
eller kommunal folkskolinspektör. Vid skola, där två eller flera lärare tjänstgör,
kan tillsynslärare tillsättas.

I försöksdistrikt må studieledare förordnas till förstärkning av den pedagogiska
ledningen. Studieledare skall förordnas för högstadiet, om den
facklige skolledaren huvudsakligen äger utbildning för och erfarenhet av
låg- och mellanstadiet, och för låg- och mellanstadiet, om skolledaren huvudsakligen
äger utbildning för och erfarenhet av högstadiet. Äger skolledaren
kompetens att leda samtliga stadier, må studieledare förordnas för antingen
högstadiet eller låg- och mellanstadiet. För att skolstyrelse skall få anställa
studieledare i försöksdistrikt med mindre än 20 läraravdelningar fordras
skolöverstyrelsens medgivande. Efter medgivande av överstyrelsen må i
försöksdistrikt med minst 20 läraravdelningar förordnas flera än en studieledare.

Vid de i folkskolan inbyggda realskollinjerna skall studieledare anställas,
om inte skolöverstyrelsen medger undantag.

Omfattningen av folkskolans skolledarorganisation m.m. 1954/55 framgår
av sammanställningarna i tabellerna 1 och 2.

T eib. 1. Antal distriktsöverlärare i skoldistrikt av olika storlek 1954/55

Antal läraravd. i skoldistrikten	Antal distrikts-överlärare	Antal läraravd. i skoldistrikten	Antal distrikts-överlärare
Högst 9	6	Transport	861
10-14	210	45-49	17
15-19	234	50-59	21
20—24	171	60-69	32
25—29	99	70-79	5
30-34	70	80-89	6
35—39	39	90—99	9
40—44	32	100 och däröver	14
Transport	861	Summa	965

Tab. 2. Antal komm. folkskolinsp. och »annan överlärare» m. m.

1954/55

Kommun	Antal inv. 1/1 1954	Antal lärar- avd.	Folkskolinspek- törer	Annan överlärare	Antal läraravd. i överlärardistr.
Antal	Slutlöne- klass	Antal	Arvode kr.	Lägst	Högst	Medel- tal
Stockholm .	769 714	2 551	91	2	48	8 4363	26	88	53,1
Göteborg ...	367 579	1356	2		18	6 937	53	109	75,3
Malmö ....	201 939	721	1	39	13	5 392	27	96	55,5
Norrköping	87 989	345	1	39	7	4 792	25	71	49,3
Hälsingborg	72 660	294	1	39	5	4 508	49	64	58,8
Örebro ....	69 637	274	1	39	6	4 813	24	67	45,7
Uppsala ....	67 087	252	1	396	5	4 360	38	75	50,4
Västerås ...	64 652	258	1	39	6	4 820	31	65	43,0
Borås .....	60 841	221	1	39	6	4 513	27	43	36,8
Linköping .	58 613	244	1	36	5	3 600	34	57	48,8
Eskilstuna .	55 664	224	1	37	5	3 780	35	50	44,8
Gävle......	49117	183	1	37	4	4 400	20	71	45,7
Jönköping .	46 594	190	1	36	4	3 440—5 280	25	59	47,2
Solna ......	40 842	168	1	36	3	5 056—6 712	41	71	56,0
Halmstad ..	36 464	146	1	35	5	3 095—4 820	19	44	29,2
Lund ......	35 781	119	1	35	3	3 670	33	45	39,7
Södertälje ..	27 094	108	1	35	2	4 000	—	—	54,0
Sundbyberg	25 584	113	1	Cb 13 (39)	2	6 372	—	—	56,5
Lidingö ....	21 954	104	1	34	1	5 200	—	—	104,0
Skellefteå ..	20 180	113	1	35	2	2 500	—	—	56,6
Summa 20 st.			29	\| 150

1 Därav 1 skoldirektör och 1 förste folkskolinspektör. — 1 2 Skoldirektören 45 324 kr., förste folkskolinspektören
35 976 kr., övriga inspektörer 31 560 kr. — 2 Efter fem år tillägg av 1 692 kr. —
* Förste folkskolinspektören 34 380 kr., folkskolinspektören slutlöneklass 40. — 2 Personligt tillägg

2 300 kr.

Antalet kommuner med skolledare vid det obligatoriska skolväsendet var
således 965 -f 20 = 985, vilket innebär, att endast ett femtiotal saknade
skolledare. Av dessa senare kommuner hade emellertid 36 skolsekreterare.

Det totala antalet kommunala skolledare vid det obligatoriska skolväsendet,
d. v. s. inspektörer, distriktsöverlärare och »annan överlärare», uppgick
till 1 144. Antalet tillsynslärare var omkring 2 560.

Behörighet och tillsättningsförfarande. Distriktsöverlärare
skall vara behörig till ordinarie folkskollärartjänst och inneha sådan
tjänst i distriktet men frånträda utövningen av densamma. I försöksdistrikt
kan emellertid distriktsöverlärartjänst också innehavas av lärare, som är
behörig till ordinarie lärartjänst i läroämnen på försöksskolans högstadium
och innehar ordinarie lärartjänst inom folkskolan eller högre statlig eller
statsunderstödd skola. Distriktsöverlärartjänst tillsättes genom förordnande
för i regel sex år. Den skall kungöras ledig i Post- och Inrikes tidningar.
Ansökningshandlingarna skall av skolstyrelsen med eget yttrande insändas
till skolöverstyrelsen, som skall upprätta förslag, upptagande de tre främsta,
varvid skall iakttagas de föreskrifter om befordringsgrunder för tillsättande
av lärartjänst, som förekommer i folkskolestadgan § 18: 5, varjämte hänsyn
må tagas till sådana egenskaper, som företrädesvis erfordras för utövande
av ledningen och tillsynen av arbetet i folkskolan. Snarast möjligt
efter det förslaget vunnit laga kraft, skall skolstyrelsen förrätta val. Vederbörligen
antagen distriktsöverlärare skall samtidigt utan ansökningsförfarande
förordnas som ordinarie folkskollärare i distriktet, såvida han inte
redan innehar sådan tjänst därstädes.

Förordnande av kommunal folkskolinspektör sker efter i huvudsak liknande
bestämmelser. Inspektör innehar dock icke lärartjänst och behöver
icke nödvändigtvis vara behörig till folkskollärartjänst. Har inspektör varit
förordnad i ett skoldistrikt under minst tre år i följd, må skolstyrelsen meddela
honom fastare anställning. Även för tillsättning av »annan överlärare»
gäller i huvudsak samma bestämmelser som vid tillsättning av distriktsöverlärare.

Besvär över förordnande av kommunal folkskolinspektör, distriktsöverlärare
eller annan överlärare anföres hos domkapitlet, vars beslut i vanlig
ordning kan överklagas hos Kungl. Maj:t. I fråga om nämnda befattningshavares
avgång gäller i tillämpliga delar vad som är stadgat för folkskollärare.

Skolsekreterare förordnas av skolstyrelsen tills vidare eller på viss tid,
dock högst för tre år. I varje distrikt får endast en skolsekreterare finnas.
Härtill må utses lärare inom distriktet, lärare eller överlärare i närliggande
distrikt eller pensionerad lärare.

Tillsynslärare utses av skolstyrelsen bland lärarna vid den skola, där
tillsynsläraren skall tjänstgöra.

Studieledare förordnas av skolstyrelsen. För behörighet till sådan befattning
fordras, att vederbörande av statens folkskolinspektör förklarats med
hänsyn till utbildning, erfarenhet och egenskaper i övrigt lämplig för befattningen.
Endast om särskilda skäl föreligger och efter medgivande av
skolöverstyrelsen, må annan än den som innehar lärartjänst i försöksdistriktet
förordnas till studieledare. Över skolstyrelsens förordnandebeslut får
besvär ej anföras på materiella grunder.

Tjänsteåligganden. Distriktsöverlärare respektive kommunal
folkskolinspektör skall närmast under skolstyrelsen vara ledare för distriktets
folk- och fortsättningsskolväsen i såväl pedagogiskt som administrativt
hänseende. Deras viktigaste tjänsteåligganden finns angivna dels i stadgorna
för folkskolan och fortsättningsskolan, dels i särskild instruktion.

Enligt folkskolestadgan § 8 b: 8 skall distriktsöverlärares skyldigheter
anges i en av skolöverstyrelsen fastställd normalinstruktion, från vilken
skolstyrelsen dock äger besluta om avvikelser, vilka för att bliva gällande
skall fastställas av statens folkskolinspektör eller, om denne med hänsyn
till avvikelsernas vikt finner det påkallat, av skolöverstyrelsen, som också
på skolstyrelsens framställning äger pröva frågan om sådan avvikelse från
normalinstruktionen, vilken folkskolinspektören funnit sig ej böra fastställa.
Det sagda har motsvarande tillämpning beträffande kommunal folkskolinspektör
och »annan överlärare» (Fst § 8 d: 1).

Distriktsöverlärares undervisning sskyldighet omfattar det antal veckotimmar,
som skolöverstyrelsen efter av Kungl. Maj:t givna föreskrifter bestämmer.
Kommunal folkskolinspektör har däremot ingen undervisningsskyldighet.

Kungl. Maj:ts föreskrifter angående distriktsöverlärares undervisningsskyldighet
återfinnes i 4 § 2 mom. avlöningsreglementet för folkskolan (Arf).
Enligt denna bestämmelse skall skolöverstyrelsen fastställa undervisningsskyldigheten
inom de gränser, som framgår av följande sammanställning.

Antal läraravdelningar i skoldistriktet	Antal vecko-timmar
högst 9 ...............	22—26
10—19 ...............	16—22
20—29 ...............	10—18
30—39 ...............	6—14
40—49 ...............	5— 8
lägst 50 ..............	5

Under vissa förutsättningar kan skolöverstyrelsen medge en ytterligare
reducering av undervisningsskyldigheten, dock icke i något fall till lägre än
fem veckotimmar.

»Annan överlärare» skall icke vara ledare av distriktets skolväsen (Fst
§ 8 d). Det skall icke åligga honom att deltaga i skolstyrelsens sammanträ -

den, att föredraga ärenden angående lärares tjänstgöringsbetyg eller att vara
sekreterare i betygsnämnd, såvida icke bestämmelser härom intagits i hans
instruktion. I övrigt skall emellertid vad i folkskolestadgan föreskrives om
distriktsöverlärare i tillämpliga delar också gälla »annan överlärare».

I skolöverstyrelsens år 1920 utgivna »Planer och förebilder till reglementen
och andra bestämmelser för skoldistrikten» ingick också instruktion för
överlärare i städer med kommunal inspektör. Någon ny normalinstruktion
för annan överlärare har därefter icke utarbetats.

Beträffande undervisning sskyldighet för »annan överlärare» stadgas i
Arf 4 § 4 mom., att undervisning skall meddelas i den omfattning, som
Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, skolöverstyrelsen
föreskriver. Överstyrelsen, som genom Tilläggbestämmelserna till Arf 2
§ 4 mom. erhållit sådant bemyndigande, synes i sin praxis i huvudsak följa
de för distriktsöverlärare gällande bestämmelserna.

Skolsekreterares och tillsynslärares uppgifter. Skolsekreterare skall biträda
skolstyrelsen med att upprätta avlöningslistor och rekvisitioner av
statsbidrag till lärarlöner, skolskjutsar, skolbamsbespisning m. m., med att
uppgöra undervisningsstatistik, att lämna av statliga myndigheter begärda
uppgifter samt att förbereda och uppsätta framställningar till statliga myndigheter
och i övrigt fullgöra de administrativa och socialpedagogiska uppgifter,
varom skolstyrelsen avtalar med honom (Fst § 8 f).

Om tillsynslärare sägs i folkskolestadgan § 8 g, att han skall ha tillsyn
över den dagliga ordningen vid skolan samt fullgöra de uppgifter i fråga
om skolarbetets yttre anordning som skolstyrelsen bestämmer. Han skall
vara underställd distriktsöverläraren, där sådan finns. I regel torde instruktioner
vara fastställda för tillsynslärare. Skolöverstyrelsen har 1949
uppgjort normalinstruktioner för tillsynslärare vid större och mindre skolor,
vilka rekommenderats att tjäna som ledning vid uppgörande av lokala
instruktioner. '' ’••#!

Tillsynslärare kan, efter särskild framställning, hos skolöverstyrelsen
erhålla nedsättning av undervisningsskyldigheten. Överstyrelsens vägledande
normer, vilka icke är officiellt fastställda, upptager de timnedsättningar
som framgår av följande tablå.

Antal lärar-avd.	Antal timmar
nedsättning	därav med statsbidrag
10—15	1
16—20	2	1
21—25	3	1
26—30	4	2
31-35	5	2
36-40	6	3
41—45	7	3
46-	8	4

Studieledare skall utöva den direkta pedagogiska ledningen av det stadium
för vilket han är tillsatt och ansvara för den försöksverksamhet som
bedrives på stadiet. Undervisningsskyldigheten för lärare, som är studieledare,
skall för varje läsår nedsättas av skolöverstyrelsen inom de gränser,
som framgår av följande sammanställning.

Antal Nedsättning

avdelningar veckotimmar

Högstadiet (klasserna 7—9)

4—9 ........................ 4—6

10—14........................ 6—8

15— ........................ 8—12

Låg- och mellanstadiet (klasserna 1—6)

8—19........................ 4—8

20—29 ........................ 6—10

30— ........................ 8—14

Har skolledare i annat distrikt än försöksdistriktet förordnats som studieledare,
bestämmer skolöverstyrelsen hans undervisningsskyldighet.

b) Skolväsendet i övrigt

Rektorstjänst vid allmänt läroverk tillsättes av Kungl. Maj:t och vid
högre kommunal skola av skolöverstyrelsen. Det må framhållas, att det
åligger rektorerna vid dessa skolor att taga erforderlig befattning med av
kommunen beslutade skolsociala anordningar såsom skolmåltider, fria läroböcker
och tandvård.

Utöver de egentliga skolledargöromålen åligger rektor undervisningsskyldighet,
vid högre allmänt läroverk 10—14 och vid realskola eller kommunal
flickskola 16—20 undervisningstimmar. Under vissa förhållanden
kan skolöverstyrelsen medge sänkning av undervisningsskyldigheten för
rektor vid högre allmänt läroverk till lägst 5 och vid realskola till lägst 12
timmar i veckan. Undervisningsskyldigheten för rektor vid högre folkskola
är i regel mellan 20 och 24 veckotimmar.

Budgetåret 1954/55 var det sammanlagda antalet rektorer vid dessa skolformer
356. I några fall hade två skolor gemensam rektor. Antalet skolor
fördelade sig på följande sätt: Högre allmänna läroverk 84, statliga realskolor
137, kommunala realskolor 61, kommunala praktiska realskolor 21,
kommunala flickskolor 49 och högre folkskolor 10.

Vid de kommunala anstalterna för yrkesutbildning och de 15 statsunderstödda
liandelsgymnasierna förordnas rektor av överstyrelsen för yrkesutbildning.
Av de omkring 400 primärkommunala yrkesskolorna har emellertid
endast ett 60-t.al heltidsanställd rektor.

Rektorstjänst vid handelsgymnasium behöver icke ha karaktär av huvudtjänst
utan kan vara förenad med rektorat vid annan skola, t. ex. yrkesskola
eller praktisk kommunal realskola.

Rektor vid handelsgymnasium har en undervisningsskyldighet av 10—16
timmar i veckan enligt överstyrelsens för yrkesutbildning bestämmande.

2. Skolledarnas avlöningsförhållanden

a) Det obligatoriska skolväsendet

Avlöningsförhållandena för kommunal folkskolinspektör är icke statligt
reglerade och statsbidrag utgår ej i någon form till sådan befattningshavares
lön. De kommunala folkskolinspektöremas lönegradsplacering skiftar mellan
31—36 lönegraden, dock att inspektörerna i Stockholm och Göteborg
i lönehänseende intager en särställning (se tab. 2).

Distriktsöverlärares avlöningsförhållanden har reglerats i Arf, enligt vars
13 § 1 mom. sådan befattningshavare skall tillhöra lönegrad med beteckningen
Cb (ordinarie anställning som tillsättes med förordnande för viss
tid) och med det nummer som framgår av i reglementet intagen tabell, vilken
också utvisar den löneklass å löneplan nr 1 i statens löneplansförordning,
som lönegraden omfattar. Tabellen återges här, kompletterad med
uppgift om hur många distriktsöverlärare, som våren 1955 åtnjöt lön enligt
de olika lönegraderna.

Antal läraravdel-ningar i skol-distriktet	Lönegrad	Löneklass	Antal distrikts-överlärare i olika lönegrader
10—19	2	28	433
20—29	3	29	267
30-44	4	30	154
45—59	5	31	47
lägst 60	6	32	64
			S:a 965

Vid beräknandet av antalet läraravdelningar skall med läraravdelning
jämställas dels skolhem i distriktet, dels ock varje påbörjat 3-tal av fortsättningsskolavdelningar.

Om, i enlighet med vad därom är särskilt föreskrivet, inrättandet av
distriktsöverlärartjänst i särskilt fall medgetts i distrikt med mindre än
10 läraravdelningar, skall sådan tjänst placeras i lönegrad Cb 1, vilken
lönegrad omfattar löneklass 27 på löneplan nr 1.

Beslut om lönegradsplacering för distriktsöverlärare meddelas av skolöverstyrelsen
i enlighet med av Kungl. Maj:t utfärdade närmare bestämmel -

ser. Enligt dessa (KK 1954: 497) skall skolöverstyrelsen fastställa lönegrad
första gången den 1 juli 1954 och därefter vart sjätte år.

Beträffande »annan överlärares» avlöningsförmåner utöver folkskollärarlönen
finns inga statliga bestämmelser, och statsbidrag utgår ej utöver statsbidraget
till folkskollärartjänsten. Indirekt bidrager dock staten till bestridande
av kostnaderna för det arbete, dessa överlärare utför. Skolöverstyrelsen
äger nämligen nedsätta överlärares undervisningsskyldighet, varefter
statsbidrag utgår till timlärare, som övertager hans undervisning (KK 1948:
208 4 § 5 inom.).

De kommunala arvoden, som utgår till dessa befattningshavare utöver
folkskollärarlönen, är i regel lika för samtliga överlärare i samma kommun
oberoende av det antal läraravdelningar som är underställda de olika
överlärama. Arvodena växlar emellertid högst betydligt mellan kommunerna,
från omkring 3 500 kronor per år till över 10 000 kronor. Se närmare
härom tabell 2.

Till skolsekreterare skall enligt KK 1948: 205 6 a § utgå arvode med
lägst 40 kronor för läraravdelning och år. Statsbidrag utgår med 20 kronor
för läraravdelning och år under förutsättning, att gällande föreskrifter om
skolsekreterare iakttagits. Enligt gällande förhandlingsöverenskommelse utgår
ersättningen med 72 kronor.

Beträffande tillsynslärares ersättning finns inga statliga bestämmelser.

Mellan Svenska Stadsförbundet å ena sidan och Sveriges folkskollärarförbund
och Sveriges folkskollärarinneförbund å andra sidan har emellertid
en överenskommelse träffats rörande ersättning åt tillsynslärare i städer
och köpingar, enligt vilken följande årsarvoden utgår läsåret 1955/56: för
de första två lärara vdelningarna 240 kronor och för de därpå följande två
läraravdelningarna 60 kronor per avdelning. För 5:e t. o. m. 10:e avdelningen
55 kronor. För ll:e t. o.m. 20:e avdelningen 45 kronor. För 21 :a
t. o. m. 40:e avdelningen 30 kronor. För 41:a och följande avdelningar 25
kronor. För tillsynslärarna vid skolor på landsbygden finns inte någon
motsvarande central överenskommelse.

b) Högre kommunala skolor och allmänna läroverk

Rektorstjänsterna vid läroverken och de högre kommunala skolorna hänföres,
alltefter skolans storlek, till viss avlöningsgrupp. Skolans storlek bestämmes
på grundval av en poängmässig värdering, varvid varje fullt tjugofemtal
lärjungar räknas som 1 poäng, varje klassavdelning i gymnasiet och
inom realskolans avslutningsklass som 1 V2 poäng och varje klassavdelning
inom realskolans övriga klasser som 1 poäng. Poängen summeras. Mot
avlöningsgruppen svarar en lönegrad med beteckningen Cb.

Rektorernas lönegradsplacering m.m. framgår av följande tabell.

Tab. 3. Rektorernas lönegradsplacering m. m.

Läroanstalter	Poängtal	Avlö- nings- grupp	Lönegrad	Mot- svarar löne- klass	För rektorer utan adjunkts-behörighet
Löne- grad	Mot- svarar löne- klass
1. Högre allm. läroverk, o.	-35	i	Cb 13	39
högre privatläroverk	35,5-46	ii	Cb 14	40
	46,5—63	III	Cb 14+ 504 kr.
	63,5—	IV	Cb 14 + 1008 kr.
2. Realskolor, högre komm.	—ii	II	Cb 9	35	Cb	7	33
skolor (utom högre folk-	11,5—18	III	Cb 10	36	Cb	8	34
skolor) samt motsvarande	18,5—35,5	IV	Cb 11	37	Cb	9	35
privatläroverk	36 —47	V	Cb 12	38	Cb	10	36
	47,5—	VI	Cb 13	39	Cb	11	37
3. Högre folkskolor	— 8	I	Cb 8	34	Cb	6	32
	9 —11	II	Cb 9	35	Cb	7	33
	11,5—	III	Cb 10	36	Cb	8	34

För uppdragen som tillsynslärare, kvinnlig sakkunnig, klassföreståndare
och huvudlärare utgår ingen särskild ersättning. Vid bestämmande av undervisningstiden
per vecka kan emellertid i vissa fall hänsyn tagas till
uppdrag av denna art.

Av tabellerna 4 och 5 framgår, hur antalet rektorer fördelar sig på de
olika avlöningsgrupperna.

Tab. Jf- Antal rektorer vid högre allmänna läroverk 1954-/55
fördelade på avlöning sgrupper

Avlönings- grupp	Lönegrad (Cb)	Löneklass	Antal rektorer
I	13	39	_1
II	14	40	19
III	14 + 504 kr.	40 + tillägg	26
IV	14 +1 008 kr.	40 + tillägg	39

1 I denna avlöningsgrupp är endast rektorer vid vissa privatläroverk placerade.

Tab. 5. Antalet rektorer vid statliga och kommunala realskolor och
kommunala flickskolor 1954-/55 fördelade på avlöning sgrupper

Avlönings- grupp	Lönegrad (Cb)	Löneklass	Antal rektorer
II	9	35	89
III	10	36	71
IV	11	37	65
V	12	38	20
VI	13	39	22

c) Kommunala yrkesskolor och statsunderstödda
hand el sgymnasier

Yrkesskolrektoremas löner är icke statligt reglerade och central förhandlingsöverenskommelse
har endast träffats angaende arvoden till deltidsanställda
rektorer i städer och köpingar. Lönerna för heltidsanställda rektorer
och för de deltidsanställda rektorerna i landskommunerna bestämmes
från fall till fall.

Enligt den överenskommelse mellan Svenska stadsförbundet och Svenska
facklärarförbundet angående arvoden till deltidsanställda rektorer vid kommunala
skolor för yrkesundervisning, vilken gäller för åren 1955 och 1956,
bestämmes årsarvodet på grundval av kursernas antal och längd. Kurserna
poängsättes enligt följande:

Antal under- Poäng

visningstimmar

— 90....................... 2

91— 180....................... 3

181— 500 ....................... 6

501—1000 ....................... 9

1000— ....................... 12

Årsarvodet skall fastställas på grundval av den sammanlagda poängsumman
för i senaste läsårsredogörelse redovisat antal kurser och utgå enligt
följande tabell.

Tab. 6. Deltidsanställda yrkesskolrektorers årsarvoden

Poäng	Ortsgrupp
2	3	4	5
12— 18	746	780	814	848
19- 24	994	1040	1085	1 130
25— 30	1243	1 300	1356	1413
31— 36	1492	1560	1628	1696
37— 42	1 741	1820	1 899	1978
43— 48	1 990	2 080	2171	2 261
49— 54	2 238	2 340	2 441	2 543
55— 60	2 487	2 600	2 713	2 826
61— 70	2 736	2 860	2 985	3109
71— 80	2 984	3120	3 255	3 391
81— 90	3 233	3 380	3 527	3 674
91—100	3 482	3 640	3 799	3 957
101 — 110	3 730	3 900	4 069	4 239
111-120	3 979	4160	4 341	4 522
121—135	4 228	4 420	4 612	4 804
136 — 150	4 477	4 680	4 884	5 087
151-180	4 726	4 940	5155	5 370
181-	4 974	5 200	5 426	5 652

Rektor vid statsunderstött handelsgymnasium skall åtnjuta lön med ett
belopp, som motsvarar vad som utgår efter lönegrad Cb 10 statens allmänna
avlöningsreglemente. Är rektorstjänsten förenad med sådan tjänst vid annan
skola, och är rektorstjänsten vid handelsgymnasiet icke att anse som
huvudtjänst skall dock Kungl. Maj:t bestämma avlöningsförmånerna för
varje särskilt fall.

B. Skolledarorganisationen

1. Skolstyrelseutredningen

Inledning

Det må först framhållas, att utredningen icke framlägger några förslag,
som innebär direkt ändring av skolledarorganisationen vid andra skolformer
än det obligatoriska skolväsendet. Så länge de nuvarande skolformerna
består oförändrade, bör skolledningen vid dessa enligt utredningens
mening i princip förbli organiserad som den nu är.

Utredningen skiljer mellan skolledare och biträdande skolledare. Som
skolledare räknas varje befattningshavare med självständigt ansvar för
skolledning i pedagogiskt och organisatoriskt hänseende.

De fackliga skolledaruppgifterna delar utredningen upp i två huvudgrupper,
vilka knytes, den ena huvudsakligen till ledningen av en kommuns
hela skolväsen och den andra till ledningen av en skolenhet} Den första
gruppen ansluter sig nära till skolstyrelsens arbete och omfattar organisatoriska
och administrativa uppgifter. Den andra gruppen avser i första hand
ledningen av det pedagogiska arbetet.

Den fackliga ledningen av en kommuns hela skolväsen skall enligt utredningens
uppfattning främst bestå i:

att närmast under skolstyrelsen

a) utöva ledning och tillsyn av kommunens skolväsen;

b) samordna de olika skolformernas och skolenheternas arbete i pedagogiskt,
organisatoriskt och administrativt hänseende;

c) övervaka planeringen för den framtida skolutvecklingen inom kommunen;
1

1 Med skolenhet menar utredningen en organisatorisk enhet, vilken på grund av sin omfattning
eller belägenhet fordrar en särskild skolledare. Exempelvis: I kommun, vars skolväsen endast omfattar
folkskola under ledning av en distriktsöverlärare, utgör folkskolan en skolenhet, även om den
bestar av flera, på långt avstånd från varandra belägna skolanläggningar. I stad med kommunal
inspektör utgör varje del av folkskolan, som står under ledning av »annan överlärare», en skolenhet.
När det gäller andra skolformer sammanfaller regelmässigt skolform och skolenhet så, att varje läroverk,
högre kommunal skola och yrkesskola, även i de fall det finns flera inom samma kommun,
står under sin egen fackliga ledning, utgör en skolenhet. Enligt denna bestämning behöver skolenhet
och skolbyggnad eller skolanläggning icke nödvändigtvis vara identiska.

d) ansvara för skötseln av skolstyrelsens expedition;

att deltaga i skolstyrelsens och dess nämnders sammanträden och föredraga
alla ärenden, där ej annat beslutats;

att verkställa beslut, som fattats av skolstyrelsen och dess nämnder, därest
verkställigheten icke på grund av gällande föreskrifter eller särskilt uppdrag
skall ombestyras på annat sätt;

att årligen inom föreskriven tid till skolstyrelsen inlämna erforderliga
uppgifter för uppgörande av förslag till utgifts- och inkomststat för skolväsendet
för nästkommande år;

att om skolstyrelsen så beslutar föra styrelsens och dess nämnders protokoll.

Den fackliga ledningen av viss skolenhet skall främst bestå i:

att under skolstyrelsen och — om särskild facklig ledare för kommunens
hela skolväsen finns — närmast under denne

a) handha ledningen av skolenheten;

b) främja arbetet för lärjungarnas fostran och undervisning;

c) organisera arbetet inom skolenheten i enlighet med gällande stadganden
samt tillse, att arbetet fortgår enligt fastställd arbetsordning;

d) ansvara för de till skolenhetens expedition hörande göromålen;

e) befordra samarbete och samförstånd mellan skolan och hemmen;

att tid efter annan besöka skolenhetens olika avdelningar och därvid närvara
vid lärarens undervisning;

att vara ordförande för skolans kollegium samt tillse, att behövliga klassoch
ämneskonferenser hålles, ävensom att föreskrifter rörande uppvärmning,
belysning och renhållning av skolans lokaler följes.

Utredningen framhåller, att båda dessa grupper av uppgifter i det stora
flertalet kommuner kommer att åvila en och samma skolledare. I anslutning
till den gjorda grupperingen av arbetsuppgifter särskiljer utredningen
emellertid två huvudkategorier skolledare, nämligen: A.
Ledare för en kommuns hela skolväsen (skolchefer). B. Ledare för
enhet av detta skolväsen (rektorer). Av sistnämnda kategori beröres i
huvudsak endast skolledare vid enhet av kommunens obligatoriska skolväsen
av utredningens förslag.

Då det, bland annat för att bedöma skolledningens organisation i olika
kommuner, visat sig nödvändigt att ha en metod för en enhetlig och rättvis
beräkning av skolväsendets omfattning i en kommun, föreslår utredningen,
att de olika skolformernas eller stadiernas avdelningar åsättes poängvärden
enligt följande förslag, samt att omfattningen av en kommuns skolväsen
eller en del av detta beräknas på grundval av den erhållna poängsumman.

1 avdelning i folkskola................................... 1 poäng

varje påbörjat 3-tal fortsättningsskolkurser................. 1 »

1 avdelning å försöksskolas (enhetsskolas) låg- och mellanstadium
................................................ 1 »

1 avdelning å försöksskolas (enhetsskolas) högstadium...... IV2 »

1 yrkesgren i försöksskolas (enhetsskolas) klass 9y.......... 1% »

1 avdelning i högre kommunal skola...................... 1% »

1 avdelning i allmänt läroverk........................... 1 y2 »

1 avdelning i handelsgymnasium ......................... 1 y2 »

1 heldagskurs i yrkesskola, omfattande helt läsår .......... 1 % »

1 heldagskurs i yrkesskola, omfattande 1 termin ........... 1 »

varje påbörjat 500-tal lektionstimmar i kvällskurser vid yrkesskola
................................................ 1 »

skolhem, underställt skolledare............................ 1 »

Förslag

Skolchefer. Från och med den 1 juli 1957 skall det i varje kommun
finnas en skolchef. Kommun med mindre än 7 läraravdelningar skall dock
av Kungl. Maj:t kunna erhålla dispens från denna bestämmelse.

Tre slag av skolchefer skall finnas, nämligen:

1. Skoldirektör = innehavare av tjänst med vilken undervisningsskyldighet
icke är förenad och ej heller uppdraget att leda en viss bestämd enhet
inom kommunens skolväsen.

2. Förste rektor = innehavare av skolchef sbefattning med vilken den direkta
ledningen av en av två eller flera under skolstyrelsen lydande skolenheter
samtidigt är förenad.

3. Rektor — skolchef i kommuner, där endast en skolledare är anställd
vid de under skolstyrelsen lydande skolorna.

Skoldirektör skall obligatoriskt finnas i kommun, vars skolväsen enligt
det under föregående avsnitt angivna systemet uppnår en poängsumma av
minst 150. Kungl. Maj:t skall äga bemyndigande att efter framställning
medge inrättandet av skoldirektörstjänst i kommun, vars poängtal ligger
mellan 149 och 130.

Poängtalet 150 uppnås i regel vid ett invånarantal av 20 000—23 000.
Antalet kommuner med skoldirektörer skulle enligt utredningens beräkningar
till en början bli omkring 40.

Beträffande kommuner med en poängsumma av minst 500, vilken endast
uppnås av landets tre största städer, föreslår utredningen att Kungl. Maj:t
skall aga bemyndigande att medge inrättandet av tjänster för »biträdande
skoldirektörer», d. v. s. flera tjänster av samma typ som skoldirektörstjänsterna.

I kommun, där kommunal folkskolinspektörstjänst fanns inrättad och
tillsatt den 1 juli 1955, skall denna tjänst ändras till skoldirektörstjänst
och innehavaren utan ledigkungörande kunna förordnas till skoldirektör.

Förste rektor skall vara skolchef i kommun, där det finns två eller flera
heltidsanställda skolledare vid skolor, som lyder under skolstyrelsen, men
där skolväsendet likväl icke når sådan omfattning, att skoldirektörstjänst
skall eller, efter medgivande, må inrättas. En av skolledarna i kommunen
skall förordnas som förste rektor och skolchef. Utredningen har beräknat,
att skolchef av denna typ till en början kommer att finnas i omkring 200
kommuner.

I kommun, där det skolväsen, som sorterar under skolstyrelsen, icke är
av större omfattning än att en facklig ledare — en rektor — är tillräcklig,
blir denne automatiskt också skolchef. Så torde, sedan enhetsskolan genomförts,
bli förhållandet i cirka 800 kommuner. I vissa av dessa finns för närvarande
flera skolformer. Övergångsvis kommer där att gälla vad ovan
sagts om förste rektor.

Skolledare vid enhet av det obligatoriska skolväsendet.
En med hänsyn till föreliggande behov erforderlig organisation
av den obligatoriska skolans ledning skall kunna upprättas på lika villkor
för alla kommuner. Utredningen föreslår, att följande intervallsystem, baserat
på den förut redovisade poängberäkningen, lägges till grund för bedömningen
av behovet.

Tab. 7. Intervallsystem för anställande av skolledare vid
enheter av det obligatoriska skolväsendet

Vid de poängtal, sona angives i kol. I, skall i kol. II angivet antal skolledare (rektorer) finnas vid kommuns obligatoriska skolväsen. Vid de poängtal, som angives i kol. III, må mel-laninstansen efter prövning medgiva, att i kol. II angivet antal skolledare skall finnas.
I	ii	III
Poäng	Antal skolledare	Poäng
— 70	1	_
71—110	2	50— 70
111—150	3	90—110
151—200	4	130—150
201—250	5	180-200
251-300	6	230—250
intervaller om 50	O. S. V.	intervaller om 20
poäng		poäng lägre än enl. kol. I.

Ytterligare skolledartjänster skall således obligatoriskt inrättas, när skolväsendet
når en viss omfattning. För att möjliggöra en anpassning efter
varierande behov skall dock mellaninstansen efter prövning av omständigheterna
i varje särskilt fall äga medge inrättande av tjänst redan innan
skolväsendet har nått sådan omfattning, att angivet antal tjänster obligatoriskt
skall finnas.

Det resultat en tillämpning av utredningens förslag skulle ge i jämförelse
med den nuvarande skolledarorganisationen vid folkskolan i kommuner, där
»annan överlärare» finns, framgår av följande sammanställning.

Tab. 8

1	2	3	4	5
Kommun	Antal avd. 1954/55	Antal »annan överl.» 1954/55	Antal poäng enl. utr:s förslag	Antal rektorer enl. utr:s förslag
Borås ..............	221	6	221	5
Eskilstuna ..........	224	5	224	5
Gävle ..............	183	4	183	4
Göteborg ............	1356	18	1384	27
Halmstad ...........	146	5	149	3
Hälsingborg .........	294	5	301	7
Jönköping ..........	190	4	191	4
Lidingö .............	104	1	104	2
Linköping ...........	244	5	254	6
Lund ...............	119	3	123	3
Malmö ..............	721	13	728	14
Norrköping ..........	345	7	345	7
Skellefteå ...........	113	2	119	3
Solna ...............	168	3	168	4
Stockholm ..........	2 551	48	2 584	51
Sundbyberg .........	113	2	122	3
Södertälje ...........	108	2	116	3
Uppsala ............	252	5	252	6
Västerås ............	258	6	258	6
Örebro ..............	274	6	274	6
		150		169

Behörighet till skolledartjänst. Behörig att inneha skoldirektörstjänst
skall endast den vara, som är eller varit ordinarie klasslärare
eller lärare i läroämnen.

Befattning som förste rektor skall innehavas av någon av skolledarna vid
de skolor i kommunen, som lyder under skolstyrelsen. Dock att beträffande
rektor vid yrkesskola endast heltidsanställd rektor skall kunna ifrågakomma.

Beträffande skolchef stjänsterna i kommuner, vars skolväsen endast omfattar
den obligatoriska skolan, föreslår utredningen, att den vid 1955 års
riksdag accepterade principen rörande behörighet till distriktsöverlärartjänst
blir gällande. Behörig att anställas såsom rektor och tillika skolchef
skall alltså vara: a) om kommunens obligatoriska skolväsen omfattar enbart
folkskola eller enhetsskolas låg- och mellanstadier, den som är eller varit
anställd som ordinarie klasslärare vid det obligatoriska skolväsendet;
b) om kommunens obligatoriska skolväsen omfattar folkskola, i vilken försöksverksamhet
med 9-årig enhetsskola bedrives eller i vilken realskollinjer
inbyggts, eller enhetsskolans samtliga stadier, den som är behörig enligt a),
ävensom den som är eller varit anställd som ordinarie lärare i läroämnen.

Andra än de här nämnda lärarkategorierna anser utredningen icke för
närvarande böra äga ifrågavarande behörighet.

Vad under b) sagts innebär ett förslag om ändring av gällande bestämmelser
såtillvida, att lärare i läroämnen skall vara generellt behörig till där
avsedd skolchef stjänst även i fall, där realskollinjer inbyggts i folkskolan.
För närvarande fordras härför särskilt medgivande av Kungl. Maj:t.

Vad utredningen här föreslagit skall också gälla om behörighet till befattning
som rektor vid enhet av den obligatoriska skolan, dock att vad
som anförts om kommunens skolväsen i stället skall gälla den enhet för
vilken tjänsten är avsedd. Skulle denna omfatta enbart realskollinjer skall
dock gälla vad om realskola är stadgat i detta avseende.

Skolledarnas tjänsteåligganden. De egentliga skolchefsuppgifterna
blir enligt utredningens mening i princip desamma oavsett av
vilken typ skolchefsbefattningen är. Utredningen föreslår, att en gemensam
normalinstruktion utarbetas för skoldirektör och förste rektor samt att en
särskild normalinstruktion utarbetas för skolchefskategorien rektorer. Som
förebild i det senare fallet bör den nuvarande normalinstruktionen för
distriktsöverlärare tjäna, med de ändringar, som kan betingas av införande
av försöksverksamhet (enhetsskola) och tillkomsten av studieledare.

Den förebild till instruktion för »annan överlärare», som utgavs 1920,
bör vidare ersättas med ny normalinstruktion för ledare av enhet av det
obligatoriska skolväsendet.

Avvikelser från normalinstruktionerna skall medges av vederbörande
mellaninstans.

Vad undervisning sskyldigheten beträffar föreslår utredningen, att innehav
av befattning som förste rektor skall få medföra sänkning av rektor
eljest åliggande undervisningsskyldighet med högst 5 veckotimmar samt att
sådan sänkning skall medges av mellaninstansen med hänsyn till den ökning
av merarbetet, som i varje särskilt fall kan anses uppkomma. Undervisningsskyldigheten
må dock inte i något fall understiga 5 respektive 4 veckotimmar
(jfr tab. 9).

För rektor, som är skolchef, samt för rektor vid enliet av kommunens
obligatoriska skolväsen skall undervisningsskyldigheten fastställas av mellaninstansen
med ledning av följande tabell.

Tab. 9

Antal poäng	Undervisningsskyldighet
1	2
För rektor som under-visar i folkskola eller å försöksskolas (en-hetsskolas) låg- och mellanstadier	För rektor som under-visar å försöksskolas (enhetsskolas) högstadium
högst 9 .........	22—25	18,5—21,0
10—19 ..........	16-22	13,5—18,5
20—29 ..........	10-18	lO t—i 1 tO ad
30—39 ..........	6—14	5,0—11,5
40—49 ..........	5- 8	4,0— 6,5
lägst 50 ........	5	4,0

Biträdande skolledare. Utredningen tager icke upp andra än
studieledarna och tillsynslärarna i den obligatoriska skolan till behandling.

Beträffande de förra föreslås endast att vid en mera definitiv utformning
av de bestämmelser rörande studieledare, som gäller sedan den 1 juli 19o5,
titeln studieledare utbytes mot studierektor, att förordnanden sker för bestämd
tid, förslagsvis tre år, samt att sökande till dessa befattningar skall
lämpligförklaras av vederbörande mellaninstans och ej av folkskolmspektören.

Tillsynslärare skall enligt utredningens förslag tillsättas vid varje skola
tillhörande det obligatoriska skolväsendet med minst två läraravdelningar,
därest ej skolledare finns vid skolan ifråga, dock att, om kommunens skolväsen
är av den omfattningen att det motsvarar mera än 14 poäng och det
tillika vid den skola, till vilken skolchefen närmast är knuten, finns flera
än 10 läraravdelningar, tillsynslärare skall anställas även vid den skolan.

I samband med en reglering av tillsynslärarbefattningarna föreslår utredningen,
att avvikelse från normalinstruktionen endast skall få ske efter
medgivande av mellaninstansen, vilken också skall äga besluta om timnedsättning
för dessa lärare.

Utredningen har beräknat, att vid ett genomförande av dess förslag omkring
2 700 tillsynslärare skulle komma att tillsättas utöver de 2 557 som
enligt tillgänglig statistik fanns 1954.

Motivering

Utredningen framhåller till en början, att skolväsendets behov av fackliga
ledare och den fackliga ledningens organisation givetvis måste bil mycket
beroende av hur skolväsendet självt är organiserat. Medan skolorgam -

sationen hittills bestått av flera, var för sig i stort sett helt fristående skolformer
under egna styrelser och fackliga ledare innebär den skolreform,
som beslöts vid 1950 års riksdag, att flera olika skolformer skall ersättas
av en obligatorisk skola. Reformens genomförande och förverkligande förutsätter
ett samordnande av skolväsendets olika element på ett radikalt
annorlunda sätt än som nu är fallet och detta gäller väl att märka inte
endast om de i enhetsskolan direkt uppgående skolformerna utan också den
obligatoriska skolans påbyggnader, gymnasier och yrkesskolor.

De krav på enhetlighet och samordning av skolväsendet, vilka enligt utredningens
uppfattning med det snaraste måste tillgodoses såsom ett led i
skolreformens genomförande, synes utredningen göra det nödvändigt att
varje kommun erhåller ej enbart en skolstyrelse utan också en enhetlig
facklig ledning. Utredningen framhåller, att det icke är tänkbart att det
fackliga chefskapet för skolväsendet skall kunna förbli fördelat på flera
händer, utan att en högste skolchef är en förutsättning för att samordningskravet
skall kunna tillgodoses. Enhetsskolan och inte minst enhetsskolans
genomförande kommer otvivelaktigt att ställa kraftigt ökade anspråk på
den obligatoriska skolans fackliga ledning. Denna skola skall omfatta nio
skolår och kommer att uppta ganska skilda åldersstadier med skiftande
krav på uppläggningen av skolarbetet. I betydande utsträckning måste
därför förutsättas, att en enda skolledare inte kommer att behärska det metodiska
förfaringssättet vid undervisning i samtliga klasser, utan att biträdande
pedagogiska ledare måste tillsättas för stadier, som den egentlige
skolledaren inte genom utbildning och erfarenhet själv representerar.

Utformningen av den fackliga ledningens lokala organisation synes emellertid
nödvändigtvis komma att variera med hänsyn till kommunernas
storlek och struktur. Att på förhand bestämt ange, vilken organisation
skolledningen skall ha i olika kommuner, anser utredningen inte möjligt.
Den har därför funnit det lämpligast att framlägga förslag om olika typer
av skolledare och biträdande skolledare samt om de allmänna förutsättningarna
för i vilka fall den ena eller andra tjänstetypen skall användas,
varefter den för varje kommun lämpligaste skolledarorganisationen torde
kunna byggas upp med hänsyn tagen till varje kommuns behov.

Skolcheferna. Sitt förslag att i regel varje kommun, alltså även
de minsta, skall ha en skolchef, motiverar utredningen med att starka
principiella skäl talar för att alla läraravdelningar också i den obligatoriska
skolan ställes under kontinuerlig lokal pedagogisk tillsyn. Utredningen
erinrar också om det behov av samverkan med andra kommuner rörande
enhetsskolan, som uppstår för de små kommunerna, vilket skärper kravet
på fackliga ledare i dessa fall.

Enligt av utredningen inhämtade uppgifter saknade 42 kommuner facklig
ledning våren 1955. Av dessa hade 7 färre än 7 läraravdelningar.

Med utgångspunkt från en bedömning av skolväsendets omfattning i
kommuner av olika storlek har utredningen indelat kommunerna i 4 storleksgrupper.
Utredningen anser sig därvid kunna konstatera att skolväsendet
även efter enhetsskolans genomförande kommer att ha en mycket enkel
organisation i cirka 400 kommuner (de flesta med mindre än 4 000 inv.),
d. v. s. att det endast kommer att bestå av de klasser, vilka hänföres till

enhetsskolans låg- och mellanstadier samt eventuellt av en yrkesskola av
mindre omfattning. I denna kommungrupp synes någon egentlig ändring
av den nuvarande skolledarorganisationen varken f. n. eller på längre sikt
bliva påkallad. Skolchef blir här ledaren för kommunens obligatoriska skolväsen.
I de få fall realskola eller annan högre skola finns, kan dock under
en övergångstid, d. v. s. så länge denna skola bestar, skolledaren vid denna
tänkas bli skolchef. Förhållandena blir då desamma som anges för tredje
gruppen nedan.

Till nästa grupp av kommuner kan de hänföras, som kan förutsättas få
en fullständig enhetsskola men härutöver icke torde komma att rymma
någon annan skolform än möjligen en mindre yrkesskola. Approximativt
kan antalet kommuner hänförliga till denna grupp beräknas bli lika stort
som i den förra gruppen eller omkring 400 stycken. Enhetsskolans (folkskolans)
ledare blir i dessa fall skolchef. Övergångsvis gäller även här vad
som sagts beträffande den första gruppen.

En tredje grupp bildar något större kommuner med ett mera differentierat
skolväsen. I dessa kommer i framtiden jämte enhetsskolor även gymnasier
och yrkesskolor och eventuellt andra skolformer såsom praktiska
realskolor att finnas. I dessa kommuner förekommer för närvarande, utom
folkskola, realskolor av olika slag, gymnasier och yrkesskolor. En var av
de skilda skolformerna har nu sin egen facklige ledare, och det är nödvändigt
att räkna med att så kommer att bli fallet i viss utsträckning också
sedan enhetsskolan genomförts. Även om skolväsendet i kommuner inom
denna grupp — omkring 200 till antalet — kan vara omfattande, torde
det emellertid i regel ej nå en sådan storleksordning, att skoldirektörstjänster
behöver inrättas. De uppgifter, främst av samordnande och administrativ
art, som följer med ledningen av kommunens hela skolväsen, bör här
kunna handhavas av en av rektorerna såsom förste rektor och skolchef.

Endast i de största kommunerna, till vilka i detta sammanhang kan räknas
ett 40-tal, har utredningen funnit det nödvändigt att skoldirektörstjänster
inrättas. Till denna fjärde grupp hör samtliga de tjugo kommuner, som
inrättat kommunala folkskolinspektör stjänster, men också ett antal lika
stora eller mindre kommuner, vars folkskoleväsen ledes av distriktsöverlärare.
Kommunal folkskolinspektör är således anställd i ett par kommuner
med mindre än 25 000 invånare (se tab. 10) medan det finns tjugo kommuner
utan inspektörer, vilka är större än den minsta av de kommuner,
där inspektör nu finns, och av vilka tio stycken har 25 000 eller flera invånare.

När kommunens hela skolväsen sammanföres under en styrelses ledning,
får skolförvaltningen i kommuner av den storleksordning det här gäller en
mycket betydande omfattning och torde i regel bli kommunens största och
mest kostnadskrävande.

För anställande av kommunal folkskolinspektör anser utredningen att
folk- och fortsättningsskolväsendets kvantitativa omfattning i väsentlig
grad varit avgörande. Att inspektör icke anställts i fall, där det på denna
grund i och för sig varit välbefogat, torde bero på att tjänsterna helt avlönas
av kommunala medel.

För den som skall vara skolchef i den mening, vari utredningen använder
detta ord, tillkommer väsentliga uppgifter utöver dem som åligger de nuvarande
ledarna för folkskoleväsendet. Vid bedömningen av huruvida skol -

direktör eller annat slag av skolchefer erfordras i en kommun måste hänsyn
tagas till omfattningen av hela det skolväsen som underställes skolstyrelsen.
I tabell 10 har utredningen sammanställt vissa uppgifter rörande skolorganisationen
i de kommuner som läsåret 1954/55 hade kommunal folkskolinspektör
och i tabell 11 i ett antal kommuner utan sådan inspektör. Utredningen
anför i anslutning härtill.

Antalet avdelningar inom en kommuns skolväsen är en god men ofullständig
måttstock på dettas omfattning. Betraktar man de kommuner, vilka
har kommunal inspektör, finner man, att den lägsta totalsumman avdelningar
i någon av dessa är 123 (Sundbyberg; 25 584 inv.). Jämför man,
visar det sig emellertid, att samma antal avdelningar finns i kommuner
med ett invånarantal nedåt 20 000. På grund av den ökning av arbetsuppgifter
för skolchefen, som måste ske i förhållande till dem som nu åligger
kommunal inspektör, anser utredningen, med hänsyn till vad som framhållits,
att det är ställt utom tvivel, att det i majoriteten kommuner med
mer än 20 000 invånare blir nödvändigt att inrätta skoldirektör stjänster.

Tab. 10. Skolorganisationens omfattning läsåret 1954/55 i kommuner
med kommunal folkskolinspektör

Kommun	Antal inv. (avr. tal)	Avdelningar i
folk- skola	högre allm. läro- verk	real- skola	flick- skola	semi- nari- ums öv- nings- skola	Summa
Stockholm ..........	770 000	2 551	367	259	157	21	3 355
Göteborg ............	368 000	1356	138	129	90	26	1 739
Malmö ..............	202 000	721	65	1141	27	—	927
Norrköping ..........	88 000	345	37	33	25	—	440
Hälsingborg .........	73 000	294	63	30	9	—	396
Örebro ..............	70 000	274	57	29	12	—	372
Uppsala ............	67 000	252	40	19	22	17	350
Västerås ............	65 000	258	39	12	24	—	333
Borås ..............	61 000	221	39	16	20	—	296
Linköping ..........	59 000	244	32	—	26	15	317
Eskilstuna ..........	56 000	224	33	16	11	—	284
Gävle ..............	49 000	183	35	13	10	13	254
Jönköping ..........	47 000	190	35	16	26	11	278
Solna ...............	41 000	168	37	—	—	—	205
Halmstad ...........	36 000	146	40	—	16	—	202
Lund ...............	36 000	119	29	18	7	16	189
Södertälje ..........	27 000	108	27	—	8	—	143
Sundbyberg..........	26 000	113	—	10	—	—	123
Lidingö .............	22 000	104	28	—	—	—	132
Skellefteå ...........	20 000	113	29	—	—	—	142

1 Därav 0 i högre folkskola.

Tab. 11. Skolorganisationens omfattning läsåret 195^/55 i kommuner
med över 10 000 inv. men utan kommunal folkskolinspektör

Kommun	Antal inv. (avr. tal)	Skol- an- läggn.	Avdelningar i
folk- skola	högre allm. läro- verk	real- skola	flick- skola	Summa
Karlstad ............	37 000	9	122	37		24	183
Karlskrona ..........	33 000	13	133	40	—	17	190
Karlskoga ...........	33 000	19	163	26	—	—	189
Kalmar .............	28 000	5	100	33	12	14	164
Luleå ...............	27 000	11	115	28		8	151
Uddevalla ...........	27 000	10	98	30	12	9	149
Sundsvall ...........	27 000	6	99	31	—	11	141
Trollhättan ..........	27 000	11	105		20	—	125
Landskrona .........	26 000	5	95	23	—	12	135
Motala .............	25 000	ii	117	28	—	—	145
Kristianstad .........	24 000	9	105	34	9	14	162
Borlänge ............	24 000	7	99	23	—	—	122
Östersund ...........	23 000	8	91	38	11	12	152
Gällivare ............	23 000	30	151	15	—	—	166
Huddinge ...........	22 000	9	103	—	—	—	103
Mölndal ............	22 000	9	88	—	10	—	98
Nyköping ...........	21000	9	93	26	—	12	131
Växjö ..............	21000	8	82	40	—	11	133
Kiruna .............	21 000	16	no	18	—	—	128
Skövde .............	21000	12	92	25	—	8	125
Skellefteå 1..........	20 000	11	125	—	4	—	129
Sandviken ..........	20 000	7	88	22	—	—	no
Sollentuna ..........	20 000	6	90	—	6	—	96
Kristinehamn ........	20 000	8	64	24	—	9	97
	18 000	8	60	27	5l	10	103
Umeå stad ..........	18 000	6	63	38	—	10	in
Nacka ..............	18 000	6	83	—	18	—	101
Trelleborg ..........	18 000	6	67	27	—	—	94
Vänersborg ..........	17 000	7	63	31	—	10	104
Nässjö ..............	17 000	7	69	—	23	—	92
Umeå 1.............	16 000	29	104	1 _	—	—	104
Västervik ...........	16 000	7	59	32	—	7	98
Själevad ............	16 000	17	86		—	—	86
Alingsås ............	16 000	8	66		23	—	89
Härnösand ..........	16000	4	61	29	—	11	101
Arvika ..............	15 000	10	67	31	—	—	98
Katrineholm ........	15 000	3	66	19	—	—	85
Lidköping ...........	15 000	3	52	26	—	—	78
Visby ...............	15 000	3	63	24		8	95
Nederkalix ..........	15 000	25	\| 115	—	! 6	—	121

Avser högre folkskola.

Kommun	Antal inv. (avr. tal)	Skol- an- läggn.	Avdelningar i
folk- skola	högre allm. läro- verk	real- skola	flick- skola	Summa
Söderala ............	14 000	13	67		—	—	67
Fagers ta ............	14 0C0	12	62	—	11	—	73
Köping .............	14 000	2	65	21	—	—	86
Tranås .............	14 000	9	58	—	14	—	72
Piteå 1..............	14 000	21	95	—	—	—	95
Varberg ............	13 000	3	51	20	—	12	83
Kramfors ...........	13 000	13	66	—	11	—	77
Ystad ...............	13 000	3	47	27	—	13	87
Huskvarna ..........	13 000	3	63	—	11	—	74
Finspång ............	13 000	11	63	—	11	—	74
Valbo ..............	13 000	18	67	—	—	—	67
Sunne ..............	13 000	24	63	—	141	—	77
Falköping ...........	12 000	3	43	—	23	—	66
Söderhamn ..........	12 000	7	51	22	—	7	80
Täby ...............	12 000	12	55	—	—	—	55
Boden ..............	12 000	3	57	22	—	—	79
Värnamo ...........	12 000	6	47	—	17	—	64
Hässleholm ..........	12 000	6	47	28	—	—	75
Grangärde ..........	12 000	11	53	—	7	—	60
Nederluleå ..........	12 000	22	71	—	—	—	71
Njurunda ...........	11000	13	65	—	—	—	65
Enköping ...........	11000	3	49	—	24	—	73
Oskarshamn .........	11000	3	45	19	—	—	64
Skön ...............	11000	4	60	—	—	—	60
Karlshamn ..........	11 000	3	41	28	—	—	69
Ludvika ............	11000	9	47	17	—	—	64
Arvidsjaur ..........	11 000	24	75	—	8	—	83
Ängelholm ..........	11000	6	41	—	23	—	64
Stora Tuna .........	11000	14	62	—	—	—	62
Sala ................	10 000	5	46	—	19	—	65
Bollnäs 1............	10 000	20	53	—	—	—	53
Jokkmokk ..........	10 000	15	65	—	4	—	69
Nordmaling .........	10 000	17	66	—	7	—	73
Lycksele 1...........	10 000	39	87	—	—	—	87
Hudiksvall ..........	10 000	5	43	29	—	7	79
Arboga .............	10 000	4	52	—	11	—	63
Överluleå ...........	10 000	16	t''.2		—	—	62
Degerfors ...........	10 000	22	65		6	—	71
Eksjö ..............	10 000	2	38	22	—	—	60

1 Därav 4 avd. i högre folkskola.

I de fem största städerna var antalet avdelningar i de skolor, som enligt
utredningens förslag i princip skall lyda under samma skolstyrelse, läsåret
1954/55 följande:

Stad	Folkskolan	Övriga skolor utom yrkes-skolor	Summa
Stockholm .........	2 551	804	3 355
Göteborg ..........	1356	383	1 739
Malmö ............	721	206	927
Norrköping ........	345	95	440
Hälsingborg ........	294	102	396

Även i den största kommun måste, framhåller utredningen, chefsskapet
över skolväsendet tillkomma en, men beträffande folkskoleväsendet i Stockholm
och Göteborg har det visat sig nödvändigt att anställa flera skolledare,
som på det sättet är jämförbara med skolchef enligt utredningens terminologi,
att de icke har undervisningsskyldighet och ej heller har sin verksamhet
begränsad till en viss skolenhet. I Stockholm finns 9 dylika befattningshavare,
vilket betyder närmare 300 avdelningar per tjänst; i Göteborg
finns två och alltså cirka 675 avdelningar per tjänst. I Malmö finns 1
tjänst för samtliga 721 avdelningar. För dessa kommuner anser utredningen
att särskilda anordningar på skolchefsplanet blir erforderliga men framhåller
dessförinnan följande.

Skyldighet att inrätta skoldirektörstjänster bör emellertid inte grundas
på en viss befolkningssiffra, enär en sådan icke ger ett riktigt mått på
skolväsendets omfattning i kommunen. Ej heller ger en enkel summering
av antalet avdelningar en tillfredsställande bild av detta förhållande och
av den arbetsmängd som förorsakas skolans fackliga ledning. Avdelningar
med ämneslärarundervisning och yrkesavdelningar fordrar, enligt vad som
framgått av de undersökningar utredningen gjort, ur både pedagogisk och
administrativ synpunkt mer arbete än avdelningar med enbart klasslärarundervisning.
För att en korrektare bedömning av skolväsendets omfattning
i olika fall skall kunna göras, föreslår utredningen därför, att det
poängsystem för vilket ovan redogjorts kommer till användning.

Detta är användbart, när det som nu är fråga om en värderingsgrund,
som skall kunna täcka och ge rättvisande utslag dels för den nuvarande,
dels för den framtida obligatoriska skolan, dels ock för en kommuns såväl
nuvarande som framtida totala skolväsen.

Som skäl för att Kungl. Maj:t skall kunna medge inrättande av skoldirektörst
jänst vid ett poängtal mellan 149—130 anför utredningen, att
en kommun befinner sig i snabb utveckling och förbereder omorganisation
av sitt skolväsen, exempelvis införande av enhetsskola.

Rikets tre största städer åter, vars poängsummor springer upp till ett
eller ett par tusen, representerar enligt utredningens mening sådana ytterlighetsfall
åt andra hållet att några med övriga kommuner gemensamma
normer, när det gäller skolledningens organisation, icke synes möjliga att
åstadkomma. Bland annat på grund av de förelägganden statsmakterna

nyligen givit Stockholm att i anslutning till försöksverksamheten söder om
söder utbygga sin pedagogiska skolledning på skolchef splanet, synes någon
minskning av denna icke böra ifrågasättas. I förhållande till Stockholm är
ledningen av folkskoleväsendet i Göteborg (två inspektörer) på detta plan
underdimensionerad.

Utredningen föreslår på grundval av rådande förhållanden, att de — enligt
av utredningen använd terminologi — »biträdande skoldirektörstjänster»,
som den 1 juli 1955 fanns inrättade i Stockholm och Göteborg skall
inbegripas i den reglering av skolväsendets fackliga ledning, varom utredningen
framlägger förslag, samt dessutom att Kungl. Maj:t erhåller rätt att
i kommuner, vars poängsumma uppgår till 500 eller mera, medge inrättandet
av »biträdande skoldirektörstjänster». Utöver Stockholm och Göteborg
befinner sig Malmö i denna grupp. Endast Norrköping och Hälsingborg
kan enligt utredningens uppfattning inom överskådlig tid komma att hänföras
dit.

Den skolledarorganisation utredningen föreslår rymmer inga mot de
nuvarande kommunala folkskolinspektörstjänsterna direkt svarande tjänster.
Mellan skolchefen och de olika ledarna av enheter av det obligatoriska
skolväsendet skall således icke finnas någon befattningshavare, utan förhållandet
mellan dessa och skolchefen blir detsamma som mellan skolchefen
och t. ex. rektor för en realskola.

I samtliga kommuner, som den 1 juli 1955 hade egen folkskolinspektör,
skall enligt utredningens förslag inrättas skoldirektörstjänster. Här uppstår
följaktligen speciella behov av lösningar av skolchef sfrågan för övergångstider
av varierande längd. För de kommuner, som prövar det lämpligt,
har utredningen ansett, att möjlighet skall finnas att lösa frågan genom
att utan ansökningsförfarande förordna den kommunale inspektören som
skoldirektör.

Skolledare vid enhet av det obligatoriska skolväsendet.
Utredningen erinrar om att i alla landets kommuner utom de
20, där kommunal folkskolinspektör är anställd, utgör den obligatoriska
skolan en enhet i den meningen, att ledningen av den i såväl organisatoriskt
som pedagogiskt hänseende utövas av en enda skolledare. Någon uppdelning
i särskilda enheter medges endast i de fall kommunal folkskolinspektör
finns. I de städer, där så är fallet, är »annan överlärare» anställd med uppgift
att — främst i pedagogiskt hänseende — under inspektören utöva
ledningen av sin skolenhet. De skolenheter, det här är fråga om, är av mycket
skiftande storlek, vilket närmare framgår av tabell 2. Medeltalet klassavdelningar
för hela riket utgjorde 1954/55 53,2, vilket antal i stort sett kan
anses överensstämma med de erfarenheter som gjorts beträffande en något
så när lämplig maximistorlek av ett överlärardistrikt i en större stad. Det
kan observeras, att medeltalet avdelningar i Stockholm, som på grund
av sin storlek har särskilda förutsättningar att avväga dessa skolenheter,
är 53,1 eller i det närmaste lika med riksmedeltalet.

Det är enligt utredningens mening otillfredsställande, att skolledarorganisationen
inom det obligatoriska skolväsendet inte kan anpassas efter skolväsendets
omfattning och behov i en större kommun om icke kommunen på
egen bekostnad anställer en inspektör. Detta förhållande bör därför icke

vidare bestå för den nuvarande folkskolan och ännu mindre föras över och
bli gällande för den framväxande enhetsskolan med dess avsevärt mycket
större behov av fullgod pedagogisk ledning.

Vad enhetsskolan beträffar hävdar utredningen den uppfattningen, att
skolledarorganisation skall byggas upp helt i anslutning till vad denna skolas
struktur kräver och inte kopieras på förhållandena inom den nuvarande
obligatoriska skolan. Men den nya skolan kräver ett omfattande grundläggande
förberedelsearbete för att kunna växa fram och nå full utveckling.
Bland annat därför måste det otidsenliga hindret mot att anställa
flera skolledare inom en kommuns obligatoriska skola nu försvinna, och
bättre allmänna förutsättningar för skolledning och skolplanering skapas.

Enligt utredningens förslag skall därför ingenting i och för sig hindra, att
kommun, inom vilken endast obligatorisk skola finns eller kommer att
finnas, anställer två eller flera skolledare. En av dessa, vilka om möjligt
bör komplettera varandra med hänsyn till utbildning och erfarenheter, blir
i sådant fall förste rektor.

När det gällt frågan om behörighet till skolledartjänster har utredningen
övervägt, om några särskilda behörighetskrav bör uppställas för
innehavare av skoldirektör stjänst. På grund av de andra skolchef stjänsternas
konstruktion blir lärarutbildning automatiskt ett grundläggande
kompetenskrav i övriga fall. Ehuru utredningen beträffande samtliga skolledartjänster
framhåller, att lämpligheten för uppgiften bör tillmätas största
hänsyn vid urvalet, och i fråga om skoldirektörstjänsterna är medvetna om
dessas starka administrativa betoning, anser utredningen likväl icke, att
man beträffande någon skolledarkategori skall frångå kravet på lärarutbildning
och lärarerfarenhet som grundläggande förutsättning för utövande
av fackligt skolledarskap.

Rörande skolledarnas tjänsteåligganden framhåller utredningen,
att dessa, när det gäller skolchefernas grundläggande arbetsuppgifter,
i princip blir desamma, oavsett av vilken typ skolchefsbefattningen är. Utredningen
anför vidare.

Det faller emellertid av sig självt, att den organisatoriska och administrativa
delen av skolchefens arbetsfält blir mera accentuerad för skoldirektörens
del. Han får merendels under sig ett flertal ledare för olika skolenheter
och kan agna huvuddelen av sitt arbete åt samordnings-, planerings- och
organisationsuppgifterna. En god allmänpedagogisk kunskap och överblick
är emellertid en förutsättning för ett effektivt och ändamålsenligt fullgörande
av dessa uppgifter, varför den pedagogiska utbildningen måste tillerkännas
en mycket stor betydelse i sammanhanget.

Skillnaden mellan skoldirektörens och förste rektors skolchefsuppgifter
blir i första hand av kvantitativ art. För den senare tillkommer emellertid
skolledarskapet för en viss skolenhet och undervisningsskyldigheten vid
denna. Den arbetsbelastning, som med dessa olika åligganden kunde komma
att åvila en förste rektor, skulle — särskilt om han vore rektor vid ett
större läroverk — i vissa fall kunna bli åtskilligt krävande. Då det är
viktigt, att möjligheterna för de olika rektorerna att åtaga sig försterektorat
är något så när lika, är det nödvändigt att undvika, att skolchef st jäns -

ternas innehåll fixeras alltför noggrant. Med hänsyn till de synnerligen
varierande förhållanden, som möter i olika fall, bör i stället arbetsfördelningen
mellan skolledarna kunna skifta, I synnerhet inom kommuner med
förste rektor kan det vara angeläget, att skolstyrelsen tillser, att en rimlig
arbetsfördelning mellan de olika skolledarna kommer till stånd genom
att vissa uppgifter, som tillhör den fackliga ledningen av kommunens hela
skolväsen, delegeras från skolchefen till annan skolledare eller befattningshavare.
Det synes således vara möjligt, att vissa grupper av arbetsuppgifter,
exempelvis de ofta arbetskrävande frågorna rörande underhåll av skolbyggnader
och inventarier, överlåtes på en viss, härför lämpad skolledare
eller annan befattningshavare. Tyngdpunkten i förste rektors verksamhet
torde således i regel böra läggas på samordnings- och planeringsuppgifterna.

Beträffande rektors tjänsteåligganden framhåller utredningen, att de i
det stora hela kommer att överensstämma med dem som nu åligger distriktsöverlärarna
men med en skillnad såtillvida som han liksom skolstyrelsen
skall beakta kommunens behov på skolväsendets hela område.

Någon undervisningsskyldighet skall icke åligga skoldirektör.
Utredningen har dock, främst med hänsyn till nyttan för varje skolchef
av kontakt med skolans inre, dagliga arbete, övervägt om icke även
dessa skolchefer borde ha någon undervisningsskyldighet. Den lägsta — och
praktiskt taget också högsta —- undervisningsskyldighet, som utredningen
vid sina överväganden funnit tänkbar för en skoldirektör, är 5 veckotimmar,
eller för år 195 timmar. Med hänsyn till övriga arbetsuppgifters omfattning
har utredningen bedömt det såsom utan tvekan lämpligare och för
kommunens skolväsen förmånligare att dessa timmar kan användas för
besök i olika avdelningar än att de disponeras för undervisning i en enda
klass.

Förste rektor kommer redan som rektor för sin skolenhet att ha viss
nedsättning av undervisningsskyldigheten. Det merarbete befattningen som
förste rektor medför, torde emellertid i regel bli ganska omfattande, varför
utredningen anser ytterligare nedsättning vara väl motiverad. Att finna enhetliga
normer härför är dock synnerligen svårt. Om rektor vid det obligatoriska
skolväsendet blir förste rektor, har han i de större kommunerna
redan lägsta möjliga undervisningsskyldighet, 5 eller enligt utredningens
förslag 4 veckotimmar. Att gå under denna gräns är enligt utredningens mening
olämpligt, om rektor överhuvudtaget skall ha någon undervisning. I
mindre kommuner kommer en marginal att finnas, som gör en sänkning
möjlig. Rektor vid övriga skolformer har i regel flera undervisningstimmar
och om en sådan blir förste rektor, föreligger inte något hinder mot ytterligare
sänkt undervisningsskyldighet.

Som grund för sitt förslag om undervisningsskyldighet för rektor, som är
skolchef, och för rektor vid skolenhet anför utredningen betydelsen av att
denna skyldighet kan anpassas med hänsyn till de ökade krav på skolledningen,
som försöksskolans (enhetsskolans) högstadium ställer.

Sådan hänsyn^ kan tagas, genom att den ifrågavarande skyldigheten bestämmes
i förhållande till vissa poängtal enligt det tidigare redovisade
systemet i stället för till antalet avdelningar. Det måste emellertid också
beaktas, att de ifrågavarande rektorstjänsterna skall kunna beklädas med
innehavare, vilka — enligt rådande förhållanden — såsom lärare har olika
undervisningsskyldighet. För folkskollärare är denna 30 timmar per vecka,
medan lärare i läroämnen på högstadiet har en medel tjänstgöring av högst
26,5 och lägst 21,5 undervisningstimmar i veckan. Om man utgår från att
en ämneslärare genomsnittligen har en undervisningsskyldighet av 25 timmar,
det av skolöverstyrelsen använda medeltalet, skulle en folkskolläraren1116
kunna sägas motsvara 25/30 eller 5/6 av en adjunktstimme. Utgår
man från skolledaruppgiften som en given storhet, skulle vidare en ämneslärare
såsom skolledare böra äga åtnjuta 1/6 större nedsättning av undervismngsskyldigheten
än en klasslärare för att uppnå paritet ''med denne.

Biträdande skolledare. Utredningen framhåller, att biträdande
skolledare är av stor betydelse för att ge skolledarorganisationen nödig
balans och smidighet. De är nödvändiga för att man på ett enkelt sätt skall
kunna fylla ut luckor i organisationen och ge skolledarna erforderligt stöd
i arbetet. Beträffande det nuvarande behovet av studieledare framhåller
utredningen, att detta torde vara klart ådagalagt genom utredningens förslag
den 3 november 1954 och statsmakternas ställningstaganden till dessa
(prop. 1955: 120; SU 1955:122; Rskr 1955: 285; Kbr den 30 juni 1955).

Enligt utredningens uppfattning torde omständigheterna göra det ofrånkomligt,
att den skolledarsituation, som motiverat ifrågavarande anordning,
kommer att bestå i åtskilliga fall även efter det att enhetsskolan definitivt
genomförts. Utredningens förslag om den fackliga skolledningens allmänna
organisation och uppbyggnad har också som förutsättning bland annat, att
den smidiga anordning, som studieledarinstitutionen är avsedd att vara,
skall bestå i ett genomfört enhetsskolsystem. Endast under den förutsättningen
och därest biträdeshjälp ställes till skolledningens förfogande, anser
utredningen det vara möjligt att med utsikt till framgångsrikt resultat leda
skolväsendet med ett så relativt begränsat antal fackliga skolledare, som
utredningen föreslagit. Utredningen framhåller därför, att om det efterhand
skulle visa sig, att kommunerna icke på egna initiativ tillgodoser skolans
behov av biträdande skolledare av detta slag, bör det åläggas kommun
att i vissa fall anställa studieledare.

I fråga om studieledarna framhåller utredningen slutligen, att dylika
befattningshavare kan vara användbara i andra sammanhang, än som här
närmast avsetts. I den mån det i framtiden visar sig ändamålsenligt att på
vissa platser kombinera gymnasium med andra skolformer (enhetsskolas
högstadium, praktisk realskola, flickskola) synes studierektorsinstitutionen
lämpligen kunna användas för att underlätta skolledarens arbetsbörda i
pedagogiskt avseende. Utredningen ifrågasätter också, om inte mindre yrkesskolor
direkt borde underställas skolchefen, som för ledningen av dessa
borde ha en biträdande skolledare, en studierektor, till sin hjälp.

Tillsynslärare. Utredningen sammanfattar i korthet tillsynslärarens
arbetsuppgifter i följande punkter:
att ha tillsyn över skolanläggningen och dess inventarier,
att ha tillsyn över ordningen vid skolan,
att vårda skolans undervisningsmateriel,

att delge skolans personal av skolledningen utfärdade meddelanden och bestämmelser,

att kontrollera och sammanställa uppgifter rörande skolan samt insända
dem till överläraren,

att ordna för hela skolan gemensamma arrangemang, t. ex. föräldramöten,
studieutflykter, skolbad, skolavslutningar m. m.,
att vara närmaste förman för skolans ekonomipersonal.

Det är enligt utredningens mening nödvändigt att även vid små skolor
den samordning av de olika företeelserna i skolans dagliga liv kommer
till stånd, som endast kan ske, om de angivna uppgifterna lägges i händerna
på en bestämd person, vilken skall ansvara för att förbindelserna mellan
skolans ledning och den enskilda skolan fungerar tillfredsställande, för att
skolans materielsamlingar väl vårdas och är i ordning, samt för skolanläggningen
i dess helhet och för dess vaktmästar-, städerske- och skolmåltidsper
sonal.

Skolväsendets snabba utveckling under senare år har medfört, att behovet
av tillsynslärare blivit mera markant än tidigare. Även mindre skolor
har numera betydande materielsamlingar, till vars anskaffande staten sedan
1947 lämnar bidrag. Dessa samlingar representerar inte ringa värden, och
det är av vikt, att de väl vårdas. Också utvecklingen på det skolsociala området,
skolhälsovården och skolmåltidsverksamheten, har gjort det mera
nödvändigt än förr att även mindre skolor stå under viss direkt tillsyn.

De till folkskoleväsendet hörande skolanläggningarnas antal och storlek
framgår av följande sammanställning.

Antal skolanläggningar	med	1	läraravdelning	3 060
»	»	»	2	läraravdelningar	2 500
»	»	»	3		»	1 400
»	»	»	4		»	450
»	»	»	5		»	240
»	»	»	6—	10	»	610
»	»	»	11—	15	»	220
»	»	»	16—	20	»	90
»	»	»	21—	30	»	90
»	»	»	31—	50	»	65
»	»	»	51—	100	»	25
					Summa 8 750

Skolledarnas tjänstebeteckningar. I ett särskilt avsnitt
om tjänstebeteckningarna framhåller utredningen, att det icke är oväsentligt
att få riktiga och användbara tjänstebeteckningar för skolledarna och
motiverar särskilt de beteckningar som valts: skoldirektör, förste rektor,
rektor, studierektor.

Vad skolcheferna i de största kommunerna beträffar anser utredningen
att titeln inspektör inte bör användas om de kommunala skolledarna utan
förbehållas de statliga skolinspektörerna för undvikande av förväxling. Titeln
skoldirektör anger dessutom bättre än inspektör den kommunale skolchefens
ställning i skolorganisationen. Denna titel användes redan för den
högste facklige skolledaren i Stockholm. Utredningen nämner också att
ledaren av skolväsendet i större kommuner i Danmark kallas, »skoledirektör».

Såsom tänkbara benämningar, vilka skulle göra inspektörstiteln överflödig
också i det fåtal kommuner, där flera skolledare kommer att finnas på
chefsplanet, anför utredningen skolöverdirektör, yrkesskoldirektör, skoldirektör
och biträdande skoldirektör. Den senare "då i dagligt tal kallad
skoldirektör.

Då utredningen icke funnit anledning frångå den hävdvunna titeln rektor
för ledare av viss skolenhet har den funnit titeln förste rektor vara en
god lösning av titelfrågan, i de fall skolchefen samtidigt skall vara ledare
av en skolenhet.

Beträffande rektorstiteln erinrar utredningen om att den i sitt förslag
den 3 november 1954 till vissa åtgärder rörande den pedagogiska ledningen
i försöksdistrikten föreslog, att titeln distriktsöverlärare och överlärare
generellt skulle avskaffas och ersättas med rektor. Som motivering härför
anfördes då.

»En ändrad titulatur för skolledarna endast i dessa (försöksdistrikten)
skulle nämligen kunna uppfattas såsom om det vore avsikten att ge skolledartjänsterna
i försöksdistrikt och icke försöksdistrikt skilda valörer. Men
åtgärdens syfte är tvärtom att genom att nu införa en benämning, som har
gammal hävd och användes inom praktiskt taget alla andra skolformer än
folkskolan, markera att det inte föreligger någon principiell skillnad i skolledaruppgifterna
mellan folkskola, försöksskola (enhetsskola) och andra
skolor.»

Då det nu gäller att taga slutlig ställning också på denna punkt, finner
utredningen sig böra fasthålla vid sin tidigare ståndpunkt och föreslår, att
skolchefen i kommun, där endast en skolledare finns vid de skolor, som
enligt 5 § utredningens förslag till skolstyrelselag skall lyda under skolstyrelsen,
skall kallas rektor. Utredningen kan icke annat än finna det rimligt,
att den anledningen till missförstånd rörande de olika skolformerna undanröjes,
som kan ligga däri, att skolledaren vid den obligatoriska skolan, folkskolan,
försöksskola (enhetsskola), har en särskild benämning, medan skolledaren
vid de s. k. högre skolorna och praktiskt taget varje annan skolform
dessutom (t. ex. yrkesskola med kvällsundervisning) kallas rektor. Att antalet
innehavare av rektorstiteln i landet ökar med ett 1 000-tal synes utredningen
inte ha någon som helst betydelse, enär dessa befattningshavare
ostridigt är rektorer i den mening detta ord enligt vedertaget språkbruk
här i landet har.

Också skolledare vid enhet av det obligatoriska skolväsendet — numera
»annan överlärare» — skall enligt utredningens förslag kallas rektor, då
hans ställning och uppgifter såsom ledare för kanske ett 50-tal lärare och
1 000-talet elever gör det lika befogat att rektorstiteln kommer till användning
i dessa fall som beträffande ledaren av en liten realskola eller yrkesskola.
Att ge den obligatoriska skolans ledare särbenämningar anser utredningen
bestämt böra undvikas.

Den av riksdagen beslutade provisoriska benämningen studieledare är
enligt utredningens mening dels icke användbar som tjänstetitel, vilket
studierektor är, dels är den för innehallslös och obestämd. Studierektor är
ett adekvat uttryck för vad det här är fråga om, nämligen om en befattningshavare,
som inom ett centralt område av skolans verksamhet, enligt
den av utredningen för honom avsedda ställningen, skall fullgöra funktioner,
som eljest skolat åligga skolledaren-rektorn. Det är då enligt utredningens
mening icke oviktigt, att studieledaren får en titel, som i någon
mån markerar hans förhållande till elever, målsmän och kolleger.

Kameral hjälp åt skolledarna. Frågan om biträdeshjälp av
olika slag till skolledarna vid det obligatoriska skolväsendet är för närvarande
en rent kommunal angelägenhet och förhållandena i detta avseende
är mycket skiftande i kommunerna. Utredningen redovisar på grundval
av tillgängligt material, hur förhållandena gestaltar sig.

Av den arbetstidsundersökning, som gjordes av 1950 års lärarutredning,
framgår hur de dåvarande distriktsöverlärarnas arbetstid fördelades på
olika arbetsuppgifter. Skolstyrelseutredningen redovisar denna fördelning i
tabellform. Det framgår, att expeditionsarbetet tog den väsentligaste delen
av överlärarnas arbetstid, medan det blev skäligen liten tid över för utövande
av pedagogisk ledning. Lärarutredningen, som påvisade att hela
antalet arbetstimmar för den pedagogiska ledningen i medeltal utgjorde
4 å 5 timmar per år, ansåg att det var ett statligt intresse, att icke distriktsöverlärarna,
för vars avlönande betydande statsbidrag utgår, i sådan utsträckning
belastades med enklare kontorsgöromål att viktigare och kvalificerade
arbetsuppgifter ej medhinnes. Det vore enligt lärarutredningens
mening icke orimligt om staten som villkor för statsbidrag till överlärare
ställde anspråk på att erforderligt kommunalt anslag beviljades för skrivbiträde
på folkskolexpeditionen. Lösningen av denna fråga borde dock anstå
tills skolstyrelseutredningens förslag förelåge.

Skolstyrelseutredningen redogör också för en undersökning, som Sveriges
överlärarförbund gjorde hösten 1954 rörande de kommunala anslagen till
skrivhjälp på folkskolexpeditionerna. Av denna utredning framgår, att av
de 803 uppgiftslämnande distrikten (82,6 procent av samtliga) hade 468
(58,3 procent) inga som helst anslag till skrivhjälp på folkskolexpeditionerna.
I 18 distrikt (2,2 procent) kunde annan kommunal expeditions personal
få anlitas, och i 317 fall (39,5 procent) erhölls bidrag av mycket varierande
storlek till skrivhjälp och avlöning av personal på folkskolans expedition.
Enligt utredningens mening är det mycket anmärkningsvärt, att antalet
distrikt, där biträdeshjälp saknas, är så stort. I kommuner med upp till 19
läraravdelningar var icke mindre än 84,6 procent utan, i gruppen 20—29
avdelningar 57,9 procent, i gruppen 30—39 avdelningar 31,2 procent och
i gruppen 40—49 avdelningar 6,4 procent.

Efter att ha erinrat om de anslag som numera utgår till skrivhjälp vid
de statliga läroverken anför utredningen.

Utredningen anser, att biträdeshjälp på skolexpeditionerna för närvarande
icke ställes till förfogande i tillfredsställande utsträckning. I alltför
stor omfattning utnyttjas skolledare för dylikt arbete. Det är otvivelaktigt

slöseri med statens och kommunens medel, när förhållandevis dyr arbetskraft
måste användas för att utföra rena rutingöromål på skolexpeditionen,
såsom maskinskrivning, förande av elevförteckningar, uthyrning av lokaler,
siffergranskning av räkningar o. s. v., vilka bör utföras av billigare och för
ändamålet utbildad arbetskraft, så att skolledaren till gagn för skolan kan
frigöras för viktigare uppgifter. Blir så inte fallet förfelas lätt en del av
syftet med en bättre utbyggd slcolledarorganisation. Utredningen vill särskilt
betona, att mera tid är nödvändig för den egentliga pedagogiska ledningen.

Ehuru det enligt utredningens mening finns starka skäl för sådana bestämmelser
som 1950 års lärarutredning ifrågasatte, anser utredningen det
dock tillsvidare vara tillfyllest om mellaninstanserna håller sig underrättade
om hur de ifrågavarande förhållandena ordnas och på lämpligt sätt ingriper,
där rättelse behöver åstadkommas.

2. Remissyttranden

Den fackliga ledningen har i något avseende blivit särskilt behandlad
i mer än 90 yttranden, varav 64 avgivits av kommunala myndigheter.
Beträffande skolledarorganisationen, varom fråga är i förevarande avsnitt,
har i yttrandena framhållits följande.

Grundtankarna i utredningens förslag rörande den fackliga ledningens
organisation, nämligen att en skolstyrelsereform, som syftar till enhetlighet
och samordning, också fordrar att eu skolchef får det närmaste ansvaret
under skolstyrelsen samt att en viss utbyggnad av den fackliga ledningen
kräves i anslutning till skolreformens förverkligande, accepteras nästan
undantagslöst i de avgivna yttrandena.

Förslaget i dess helhet avstyrkes endast av statskontoret och stadsfullmäktige
i Ludvika. Statskontoret anför.

Redan det förhållandet, att nya för skolorna i kommunen gemensamma
lokala styrelseorgan inrättas, talar för att viss försiktighet bör iakttagas,
vad angår förstärkningen i övrigt av den lokala skolledningen. Vidare kan
fastslås, att utredningen icke ens gjort gällande, att den fackliga ledningen,
sådan den för närvarande är utformad, skulle vara otillfredsställande. Utredningen
har tvärtom framhållit, att utvecklingen under de senaste åren
gått mot ökad effektivitet. Kommunindelningsreformen medförde sålunda
en minskning av antalet skoldistrikt med 57 procent. Härigenom har distriktsöverlärarinstitutionen
fått en sådan omfattning, att kommunal skolledare
numera finns i 95,7 procent av landets alla skoldistrikt, vilket innebär
att närmare 99 procent av alla läraravdelningar stå under tillsyn av
sådan skolledare. De gynnsamma verkningarna av denna utveckling visas
av den nedgång under de senaste åren i antalet ärenden hos folkskolinspektörerna,
som utredningen vid sina undersökningar kunnat påvisa (bet. s.
202). Beträffande enhetsskolan må erinras om den möjlighet att anlita biträdande
skolledare som öppnats genom beslut av 1955 års riksdag. Det

torde vidare kunna förutsättas, att upprättandet av särskilda mellaninstanser
för skolväsendet — vilket statskontoret, som nedan framgår, icke vill
motsätta sig — kommer att få gynnsamma konsekvenser även för de lokala
tillsynsorganens verksamhet. Att under sådana omständigheter avhända
kommunerna deras nuvarande frihet på området och nödga dem att anpassa
sig efter det i och för sig invecklade system, som utredningen framlagt,
finner statskontoret icke böra ifrågakomma, allra helst som systemet
ifråga icke lämnar möjligheter att beakta de skiftande förhållandena i olika
kommuner.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg och Södertälje vänder sig också mot att
den fackliga ledningens organisation skall bli föremål för reglering och förordar
större frihet för den enskilda kommunen att ordna denna angelägenhet.
Samma uppfattning har också Svenska facklärarförbundet och Svenska
stadsförbundet. Det senare anför.

Vad utredningen föreslagit och anfört beträffande den fackliga skolledningen
innebär enligt förbundsstyrelsens mening i åtskilligt en alltför långt
driven precisering såvitt gäller kommuner, där ett mera omfattande och
specialiserat skolväsen behövs. I den mån sådana kommuner skola ha ansvar
för skolväsendet och dess utveckling, är det inte blott principiellt utan
även ur praktiska synpunkter påkallat, att de få åtminstone någon frihet
att själva bestämma om organisationen i denna del. Motsatsen rimmar
föga med målsättningen, att kommunerna skola göra en aktiv insats bland
annat beträffande skolväsendets organisatoriska utveckling. Varför en så
preciserad och schablonmässig reglering, som utredningen föreslagit, skal]
anses hehövlig, har förbundsstyrelsen också svårt att inse. Särskilt gränsdragningen
mellan de båda befattningstyper, som utredningen föreslår benämnda
skoldirektör respektive förste rektor, synes diskutabel.

Bland tillstyrkande remissmyndigheter märks främst skolöverstyrelsen,
som i det stora hela ansluter sig till de av utredningen föreslagna lösningarna.
Överstyrelsen anför inledningsvis.

Då det gäller organisationen av skolväsendets fackliga ledning, delar
överstyrelsen utredningens uppfattning, att kraven på enhetlighet och samordning
gör det nödvändigt, att i varje kommun en skolchef får uppgiften
att närmast under skolstyrelsen leda kommunens hela skolväsen och bära
ansvaret för detsamma. Den lokala organisationen i övrigt bör med avseende
på de olika typerna av skolledare och biträdande skolledare vid
skolenheterna utformas så, att den möjliggör en smidig och effektiv anpassning
efter den varierande storlek och struktur, som skolväsendet i olika
kommuner uppvisar. I likhet med utredningen anser överstyrelsen, att ett
omedelbart genomförande av skolstyrelsereformen motiverar, att i samband
därmed även de behövliga ändringarna i den fackliga skolledarorganisationen
vidtages. I

I anslutning härtill framhåller överstyrelsen som eu angelägenhet av
utomordentligt stor vikt att den fackliga ledningens uppgifter och befogenheter
klart och lämpligt avgränsas såväl i förhållande till skolstyrelsen
som mellan de fackliga ledarna inbördes. Självständighet och rörelsefrihet
7

måste enligt överstyrelsens mening känneteckna chefstjänster av det slag
det gäller, om de skall kunna rekryteras med personer, som besitter de
önskade ledaregenskaperna.

Att ett självständigt ansvar bör åvila den pedagogiske skolledaren framhålles
också av stadsfullmäktige i Växjö.

De av utredningen föreslagna olika slagen av ledare för en
kommuns hela skolväsen har i allmänhet accepterats i princip
medan däremot de av utredningen förordade tjänstebeteckn
i n g a r n a i några fall kritiserats. Skolöverstyrelsen har kommit till
den uppfattningen att den enklaste och naturligaste lösningen är, att ledaren
för en kommuns hela skolväsen benämnes skolchef och ledaren för
viss skolenhet i denna sin egenskap på hävdvunnet sätt benämnes rektor.
Biträdande skoldirektör enligt utredningens terminologi bör enligt överstyrelsens
mening benämnas skolinspektör.

De av utredningen föreslagna benämningarna på de olika skolledarna
beröres också i yttranden från Själevad och Härnösand och betecknas där
som mindre lyckliga.

Mot principen att prövningen av förutsättningarna för inrättande av
olika skolledartjänster skall ske med hjälp av ett poängsystem har
icke rests några invändningar. Själva utformningen av systemet har däremot
icke verkat övertygande på Svenska stadsförbundet, som dock inte
alls går närmare in på frågan, och från olika håll har påyrkats en annan
värdesättning av vissa stadier eller klasser. Sveriges överlärarförbund anser,
att det icke föreligger någon egentlig skillnad i arbetskvantiteten mellan
å ena sidan klasserna i en realskola och på enhetsskolans högstadium och
å andra klasserna 7—9 inom folkskolan, varför även avdelning av det
sistnämnda slaget bör värderas till IV2 poäng. Folkskolans lärarförbund
har samma uppfattning.

Rektorernas riksförening hävdar bestämt att avdelning av högre skolornas
och enhetsskolans högstadier bör värderas till mellan 2,25—2,50
poäng. Svenska yrkesskolföreningen och stadsfullmäktige i Skellefteå anser
att utredningen åsatt yrkeskurserna ett alltför lågt poängvärde.

Kommunalfullmäktige i Huddinge framhåller, att den föreslagna poängberäkningen
missgynnar Huddinge, som genom avsaknaden av högre skolform
av äldre typ skulle komma att intaga en unik ställning i förhållande
till andra kommuner av samma och även av lägre storleksordning. Med
hänsyn härtill anser fullmäktige det vara angeläget att vid bedömandet
av behovet av skoldirektör hänsyn också tages till en prognos för kommunens
framtida skolväsen och till nödvändigheten av att i tid vidtaga
erforderliga planeringsåtgärder. Kommunalfullmäktige i Tärna ser frågan
närmast ur en fjällkommuns synvinkel och räknar med högre poäng för
vissa faktorer, som gör sig särskilt påminta i de vidsträckta glesbebyggda

kommunerna. I yttrande från Holmsund påpekas, att ingen hänsyn tagits
till det omfattande arbete som skolskjutsarna åstadkommer.

Skolöverstyrelsen, som ifrågasätter en något större nyansering av poängvärden
och beträffande yrkesgrenarna i 9 y förordar en närmare precisering
av dessa värden, har funnit den av utredningen föreslagna poängsumman,
vilken skulle leda till ett obligatoriskt inrättande av
skoldirektörstjänst, vara för låg. Härom sägs.

Överstyrelsen, som icke är helt övertygad om att alla orter, vilkas skolväsen
uppnår sistnämnda poängtal, måste anses vara i behov av skoldirektörstjänst,
anser, att poängtalet bör sättas högre, och föreslår, att
skyldighet att inrätta sådan tjänst skall föreligga först i kommuner av
sådan storleksordning att poängtalet enligt utredningens beräkningsnormer
uppgår till 175 i stället för 150. Mot utredningens förslag beträffande
Stockholm, Göteborg och övriga kommuner med en poängsumma av 500
poäng eller mera har överstyrelsen ingen erinran.

Stadsfullmäktige i Falun anser det vara olämpligt att skoldirektörstjänster
inrättas på andra platser än i de allra största städerna. Åtskilliga
av skoldirektörens tilltänkta uppgifter kan, menar fullmäktige, överföras
på lokalstyrelsens ordförande samt kamerala tjänstemän. Stadsfullmäktige
i Kalmar ifrågasätter om det inte skulle räcka med en förste rektor i kommun,
vars befolkning uppgår till cirka 40 000 invånare.

Utredningens tanke att kommunal folkskolinspektörstjänst, som inrättats
och tillsatts före den 1 juli 1955, skall omändras till skoldirektörstjänst
och kunna tillsättas utan ledigförklarande har mötts med
bestämda invändningar från bland annat skolöverstyrelsen, länsstyrelserna
i Malmöhus och Älvsborgs län, Rektorernas riksförening, Läroverkslärarnas
riksförbund, Skolstyrelseförbundens rikskommitté samt stadsfullmäktige
i Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Borås och Härnösand.

Distriktsöverlärarens ställning i det tjugotal kommuner utan kommunal
folkskolinspektör, där skoldirektörstjänst skulle nyinrättas, tages upp i ett
par yttranden. Folkskolinspektören i Skaraborgs läns västra inspektionsområde
föreslår, att distriktsöverlärare automatiskt skall bli skoldirektör
i sådan kommun. Sveriges överlärarförbund anför.

Överlärarförbundet anser, att starka skäl talar för att distriktsöverlärarna
i denna grupp automatiskt förordnas till skoldirektörer. Redan nu omfattar
den del av skolväsendet i här ifrågavarande kommuner, som sorterar
under distriktsöverläraren, 75 procent av det hela. De förhållandevis
stora kommuner det här gäller — 20 000—33 000 invånare — har förmått
dra till sig mycket välmeriterade innehavare av distriktsöverlärartjänsterna.
Ungefär hälften av dessa kommuner har sedan gammalt haft folkskolinspektörstjänster
inriittade, men övergått till distriktsöverlärartjänster,
sedan dessa blivit statsbidragsberättigade. I flera fall har folkskolinspektörstiteln
bibehållits.

100

Den fackliga ledningen av skolenheterna har icke
föranlett några principiella erinringar vid remissbehandlingen. Skolöverstyrelsen
föreslår emellertid att befattningar för biträdande rektorer —
en skolledartyp som icke finns i utredningens förslag — skall kunna inrättas
i vissa fall. På sådan rektor skulle vissa arbetsuppgifter, främst av
pedagogisk art, kunna överflyttas i sådana fall då rektor vid en stor skolenhet,
exempelvis ett högre allmänt läroverk, bleve skolchef. I anslutning
till utredningens uttalande (s. 137 f.) angående en möjlig fördelning av
skolchefsuppgifterna mellan en förste rektor och övriga skolledare för överstyrelsen
fram sitt eget förslag om biträdande rektor som ett alternativ.

En sådan anordning, varigenom skolchefsärenden skulle överflyttas från
den rektor, som utsetts till skolchef, till annan rektor, som därigenom
skulle nödgas utbyta rektors- eller lärararbete mot skolchefsarbete, verkar
föga rationell. Den skulle därtill innebära, att rektor vid ett stort högre
allmänt läroverk knappast skulle kunna söka och inneha skolchef stjänst,
om icke den största delen av skolchefsuppgifterna finge överlåtas till de
rektorer, som ej sökt eller erhållit skolchefstjänsten.

Beträffande de arbetsuppgifter, som skulle överflyttas på en biträdande
rektor, anför överstyrelsen.

Vilka dessa arbetsuppgifter lämpligen skall vara, bör icke generellt
fixeras utan bestämmas i varje särskilt fall med hänsyn till rektors önskemål,
förhållandena vid läroanstalten, biträdande rektors lämplighet för
olika arbetsuppgifter m. m. Överstyrelsen har tidigare i annat sammanhang
väckt förslag i denna riktning, nämligen i en underdånig skrivelse
den 5 juni 1950 med utredning av frågan om delning av ur pedagogiska och
andra synpunkter alltför stora läroverk, till vilken utredning överstyrelsen
hänvisar. Liknande anordning kan tänkas motiverad även i andra motsvarande
fall.

Även Sveriges överlärarjörbund berör frågan om ett överflyttande av
förste rektors arbetsuppgifter på annan skolledare och tar i anslutning därtill
upp frågan om distriktsöverlärarens ställning i sådana fall, då annan
än denne blir förste rektor.

Överlärarförbundet anser det oundgängligen nödvändigt, att skolledarorganisationen
på denna punkt erhåller en betydligt fastare konstruktion
än den skolstyrelseutredningen föreslagit. I de kommuner det här gäller
har man nu i allmänhet ett väl utbyggt folkskolväsen under en distriktsöverlärares
ledning. Att slopa denna enhetliga ledning för skolformen —
så som utredningen föreslår på sid. 135 — är helt visst icke välbetänkt.
Det är heller knappast i linje med skolstyrelseutredningens förslag i övrigt
rörande skolledningen, som ganska markerat bygger vidare på den nuvarande
organisationen. Det bör också observeras, att det här gäller en stab
av i regel välmeriterade och erfarna skolledare, som genom förslaget i viss
mån skulle kunna skjutas åt sidan.

Förbundet vill bestämt hävda, att distriktsöverlärarna i de distrikt, där
enligt förslaget förste rektor skall tillsättas skall — därest de ej förordnas

101

på denna befattning — givas en tjänsteställning, som i stort sett blir likartad
med den de nu innehar. De bör alltså fortfarande vara ansvariga
skolledare för hela den obligatoriska skolan inom kommunen.

Dessa rektorer bör enligt överlärarförbundets mening handha arbetsuppgifter,
som utredningen tänker sig delegerade från förste rektor för att
lätta dennes arbetsbörda, enär det torde bli fråga om sådana uppgifter
som distriktsöverläraren hittills skött.

Folkskolans lärarförbund anser, att en sänkning av de av utredningen
föreslagna poängtalen och därjämte en minskning av intervallerna för inrättande
av skolledartjänster vid det obligatoriska skolväsendet erfordras,
för att de större skoldistrikten skall kunna få en effektivt arbetande skolledarorganisation.

Beträffande behörighetskraven för skolchef och »biträdande
skolchef» framhåller skolöverstyrelsen som oeftergivliga kraven på god
allmänpedagogisk kunskap och överblick. Utöver de av utredningen nämnda
lärarkategorierna föreslår överstyrelsen som behörig till skolchefstjänst
även den som är eller varit ordinarie lärare i övningsämnen, heltidsanställd
lärare i yrkesämnen eller heltidsanställd yrkesskolrektor. I övrigt ansluter
överstyrelsen sig till utredningens uppfattning att skolchefen skall vara
lärarutbildad och ha lärarerfarenhet. Samma mening har folkskolinspektören
i Göteborgs och Bohus läns södra inspektionsområde. Han anför
bland annat.

Skolstyrelsen, som skall ha beslutanderätten över skolväsendet, är i
princip sammansatt av lekmän. Dessas huvudinsatser torde därför ofta
mera röra praktiska och ekonomiska frågor än undervisningsfrågor. Skulle
då, såsom på något håll förutsatts som möjligt, även den ledande tjänstemannen
ha sitt huvudsakliga erfarenhets- och intressefält inom samma områden,
skulle det kunna inträffa att undervisningssynpunkterna företräddes
först på en tredje nivå. Då på skolväsendets område undervisningsfrågorna
rimligen får tillgodoses i första hand, förefaller en sådan anordning ej lämplig
vare sig ur skolans eller samhällets synpunkt. Det är angeläget, att lekmännens
praktisk-ekonomiska sakkunskap balanseras av en facklig tjänstemans
sakkunskap på högsta nivå, om ej utvecklingen på skolans område
skall snedvridas. Jag vill därför tillstyrka de av skolstyrelseutredningen
föreslagna behörighetsvillkoren.

Kravet på att skolchefen skall vara lärarutbildad understrykes av Städernas
folkskolinspektörsförbund, folkskolans lärarförbund och Läroverlcslärarnas
riksförbund.

Stadsfullmäktige i Sundbyberg har icke funnit några invändningar att
göra mot förslagen om skolledarens kompetens. Svenska stadsförbundet
däremot kan ej känna sig övertygat om att skoldirektörstjänsten i en storstad
endast skall få innehavas av en person med lärarutbildning och lärarerfarenhet.
Av de sju kommunala myndigheter som yttrat sig om skolledar -

102

kompetensen vänder sig stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Härnösand
och Uddevalla mot att lärarutbildning och lärarerfarenhet skall vara
kompetenskrav för skoldirektörstjänsterna.

Beträffande av utredningen föreslagen behörighet att anställas som
rektor vid enhet av den obligatoriska skolan föreslår
skolöverstyrelsen en utvidgning så, att dylik behörighet även skall tillkomma
den som är eller varit anställd som ordinarie övningslärare vid
ifrågavarande skolform.

Förslagen om skolledarnas tjänsteåligganden och om n o rmalinstruktioner
för dessa har endast uppmärksammats i fyra
yttranden. Skolöverstyrelsen har ingen erinran mot vad som föreslagits,
medan Sveriges överlärarförbund anser det vara behövligt att genom skilda
normalinstruktioner klargöra den enligt förbundets mening betydande skillnad
i ställning, som kommer att föreligga mellan förste rektor och skoldirektör.
Överlärarförbundet menar att förste rektors undervisningsskyldighet
gör det nödvändigt att i väsentlig grad decentralisera vissa uppgifter
medan en stark koncentration av uppgifterna å andra sidan är möjlig
när det gäller skoldirektörstjänsterna.

Läroverkslärarnas riksförbund menar att det icke bör komma i fråga att
under pågående förordnandeperiod fråntaga rektor arbetsuppgifter, som
han nu har eller pålägga honom nya, »däri inberäknat att subordineras
under en kommunal skolstyrelse».

Stadsfullmäktige i Falun diskuterar förste rektors uppgifter och anser
att dessa bör inskränkas till att kalla till och leda rådplägningar i fråga
om det lokala skolväsendets utveckling samt att vara föredragande i vissa
gemensamma ärenden. Rådplägningar och planeringar kan lämpligen ske i
ett rektorskonvent, där förste rektorn är ordförande.

Undervisningsskyldigheten för skolledarna har berörts i
några fall. Skolöverstyrelsen förordar att den i princip bör regleras på av
utredningen föreslaget sätt. Folkskolinspektören i Östergötlands läns östra
inspektionsområde reagerar mot att rektor, som har sin undervisning förlagd
till låg- och mellanstadierna, skall ha högre undervisningsskyldighet
än rektor, som i motsvarande fall undervisar på högstadiet. »Det är icke
arbetets art utan kvantitet, som måste vara avgörande. Är de administrativa
göromålen lika bör nedsättningen i undervisningsskyldighet också
regleras lika.» Folkskolans lärarförbund har icke heller funnit, att någon
bärande motivering anförts för den av utredningen föreslagna differentierade
undervisningsskyldigheten.

Sveriges överlärarförbund anför.

Undervisningsskyldigheten för de blivande rektorerna vid den obligatoriska
skolan föreslås av utredningen med en enda obetydlig ändring bli
lika med den för distriktsöverlärarna nu gällande, därest dessa rektorer

103

undervisar i folkskola eller på enhetsskolans lag- och mellanstadier. Överlärarna
har dock den bestämda uppfattningen, att den nuvarande undervisningsskyldigheten
är för hög och att den ej lämnar dem tillräcklig tid
att på ett tillfredsställande sätt fullgöra övriga med tjänsten förenade arbetsuppgifter.
Denna sin uppfattning har förbundet vid upprepade tillfällen
och i olika sammanhang givit uttryck åt, och 1950 års lärarutredning
föreslog ju också i sitt betänkande en lägre undervisningsskyldighet
för överlärarna än den som statsmakterna sedan i samband med 1954 års
lönereglering fastställde. Förbundet anser det vara alldeles nödvändigt att
en generell sänkning av undervisningsskyldigheten genomföres.

Av de biträdande skolledarna beröres studieledarna i några yttranden.
Skolöverstyrelsen anser liksom utredningen, att studieledarinstitutionen
är en nödvändig förutsättning för att den planerade skolledarorganisationen
skall fungera. Utredningens förslag tillstyrkes utom i vad
gäller benämningen, där överstyrelsen föredrager studieledare framför utredningens
studierektor. Överstyrelsen anser också att yrkesskolans ledare
alltjämt bör ha rektors titel och ställning, vare sig han är heltids- eller deltidsanställd.
Benämningen studierektor finner också kommunalfullmäktige
i Råda vara olämplig och förordar »förste lärare» eller »överlärare».

Medan stadsfullmäktige i Sundbyberg anser det vara synnerligen önskvärt
att förslaget om studierektorer kan förverkligas har stadsfullmäktige
i Göteborg den uppfattningen att den av utredningen föreslagna anordningen
med studierektorer innebär en stor fara för att enhetsskolan skall
brytas sönder. De av utredningen angivna uppgifterna för studierektor
understryker enligt fullmäktiges mening denna fara. Det sägs härom.

I den föreslagna organisationen ligger sålunda en latent fara för enhetsskolans
sönderbrytande i olika skolor, där lärarekompetensen får karakterisera
dessa, och att rektor respektive studierektor i realiteten blir chefer
för var sin sektion. Skall enhetsskolan bli vad den är avsedd, att bli, maste
den organiseras enhetligt, och rektor skall ha den pedagogiska ledningen
för samtliga stadier. Till hjälp i arbetet bör sedan huvudlärarekonsulenter
fungera på sätt, som prövats i t. ex. Stockholm. Om möjligheter gives att
ordna den pedagogiska ledningen i ett försöksområde pa nämnda sätt, far
dock skoldistriktet i statsbidragshänseende ej komma i ett sämre läge än
om studierektorer införes.

Sveriges överlärarförbund och folkskolans lärarförbund hävdar, att studieledarens
ställning som biträde åt skolchefen bör komma till klart uttryck
i de bestämmelser, som kommer att gälla för studieledare. Den hösten 1955
fastställda provisoriska normalinstruktionen för studieledare vid i folkskolan
inbyggd realskollinje vore icke tillfredsställande i detta avseende.

Lärarförbunden förordar också timnedsättning efter i huvudsak samma
grunder för samtliga studieledare och klara bestämmelser om besvär över
tillsättning av studieledare.

Enligt Läroverksläramas riksförbunds uppfattning har i försöksskolebestämmelserna
och instruktionen för studieledare den senaies ställning sa

104

kringskurits att lian icke får tillräckligt pedagogiskt inflytande på det stadium
han tillsatts för.

I fråga om tillsynslärare har särskilda uttalanden gjorts av ett
tjugotal remissinstanser, därav 16 kommuner.

Till förslaget att tillsynslärare skall finnas vid den obligatoriska skolan
ansluter sig skolöverstyrelsen, Sveriges överlärarförbund och folkskolans
lärarförbund samt 12 av de kommuner, som yttrat sig. Nämnda förbund
ger sin anslutning också till förslaget att tillsynslärare skall finnas vid skola
med två eller flera avdelningar, medan överstyrelsen förordar att det föreslagna
minimitalet höjes till tre. Kommunalfullmäktige i Sura anser också,
att tillsynslärare endast i undantagsfall behövs vid skolor med två läraravdelnmgar,
och kommunalfullmäktige i Svalöv menar, att särskild tillsynslärare
ej borde behövas vid skolor med mindre än 5 å 6 läraravdelningar.

Med hänsyn bland annat till att skolledaren ofta måste vara borta från
den skola, där han har sin tjänstgöring förlagd, föreslår överlärarförbundet,
att tillsynslärare skall finnas vid varje skola med minst två läraravdelningar.
Kommunalfullmäktige i Borensberg, Östra Vikbolandet, Hallsberg
och Dalstorp menar också att tillsynslärare bör finnas vid skolledarens skola
även om antalet läraravdelningar är lägre än 10 som utredningen föreslagit.
Kommunalfullmäktige i Broby anser å andra sidan, att tillsynslärare
ej bör placeras vid rektors skola förrän antalet läraravdelningar
överstiger 15.

Svenska landskommunernas förbund slutligen anför i denna fråga.

... aiI1I?at. i de förhandlingar om ersättning till tillsynslärare, i vilka

förbundet biträtt skoldistrikten, har framkommit att man på kommunalt
skolhåll — icke endast bland skolstyrelserna utan även bland distriktsöverlärarna
är långt ifrån övertygad om det sakliga behovet av särskilda
tillsynslärare i de många mindre skolorna. Det är därför för tidigt att ge
tillsynslärarinstitutionen en utförlig författningsmässig reglering. Eftersom
allmänna statsbidragsutredningen inom kort uppges komma att framlägga
förslag till förenkling av statsbidragsbestämmelserna för folkskolans lärare,
finnes icke heller anledning att nu föregripa detta förslag genom införandet
av ett statsbidrag till arvoden åt tillsynslärare.

Till spörsmålen om statsbidrag återkommer jag längre fram.

Vad utredningen föreslagit beträffande skolledare i de minsta
kommunerna har icke föranlett några särskilda erinringar från remissmyndigheternas
sida.

De av utredningen gjorda uttalandena rörande behovet av kameral
h j ä 1 p åt skolledarna understrykes av skolöverstyrelsen, 3 folkskolinspektörer
samt, med skärpa, av Sveriges överlärarförbund, som framhåller att
det är nödvändigt att frågan om den kamerala hjälpen på skolexpeditionerna
löses samtidigt som den nya skolledarorganisationen träder i kraft.

105

De 1953 fastställda bestämmelserna i detta hänseende för de allmänna
läroverken bör enligt förbundets mening gälla även för folkskolan.

Vid genomförandet av den fackliga ledningens organisation bör
enligt skolöverstyrelsens mening utformningen i varje kommun bli föremål
för överstyrelsens prövning och icke som utredningen avsett endast
prövas av mellaninstansen.

C. Skolledarnas löner. Statsbidrag

1. Skolstyrelseutredningen

a) Inledning

Utredningen förutsätter, att lönesättningen för de olika kategorierna
skolledare kommer att bestämmas först efter förhandlingar med berörda personalorganisationer
på grundval av bland annat de ändrade skolledaruppgifter,
utredningen föreslår, sedan dessa uppgifter mera i detalj klarlagts i
instruktioner för befattningshavarna. Utredningen har därför icke framlagt
direkta förslag om lönebeloppens storlek men föreslagit vissa löne- och
arvodesgrupper samt anfört åtskilliga synpunkter, som enligt dess mening
bör beaktas vid bedömningen av lönespörsmålen. Dessa synpunkter redovisas
i det följande i samband med utredningens motiveringar för de olika
förslagen.

b) Skolcheferna

Förslag

Skoldirektörerna. Utredningen föreslår följande, på det av utredningen
konstruerade poängsystemet baserade lönegrupper för skoldirektörer
och »biträdande skoldirektörer».

Lönegrupp I .............................. —250 poäng

» II .............................. 251—500 »

» III ................... ........... över 500 »

Skoldirektörstjänsterna synes utredningen lämpligen böra inplaceras på
löneplan 2 och lägre lön än motsvarande den som utgår enligt löneklass 13
på nämnda löneplan menar utredningen icke böra komma i fråga för skoldirektör
i lönegrupp I.

Förste rektor. För den ökning av arbetsuppgifter och ansvar,
ställningen som förste rektor kommer att medföra, anser utredningen att
ersättning bör utgå i form av särskilt årsarvode såsom tillägg till rektorslönen.
Utredningen föreslår följande arvodesgrupper.

106

Arvodesgrupp

Antal poäng

högst 50
51— 70
71—100
över 100

Rektorer. När det gäller rektorer, som tillika är skolchefer, har utredningens
förslag och synpunkter enbart avseende på tjänster i kommuner,
i vilka försök med nioårig enhetsskola bedrives. Utredningen föreslår
att två lönesättningar kommer till användning beträffande dessa skolchefer,
nämligen en för adjunktskompetenta och en för icke-adjunktskompetenta
rektorer. Utredningen anser vidare, att när lönegraderna skall bestämmas
skäl icke föreligger att för den adjunktskompetenta gruppen överskrida
de lönegrader, som nu användes för adjunktskompetent realskolrektor.

Utredningen föreslår fem lönegrupper enligt följande tablå.

Poäng	Lönegrupp	Lönegrad å Adjunkts- kompe- tent rektor	Cb-planen Icke- adjunkts- kompe- tent rektor
—19..........	I	9	_1
20—29 ..........	II	10	—
30—44..........	III	11	—
45—59 ..........	IV	12	—
60— ..........	V	13	—

1 Bestämmes efter vederbörliga förhandlingar.

Motivering

Rörande skoldirektörernas lönegrupper framhåller utredningen,
att lönesättningen för såväl läroverksrektorer som kommunala inspektörer
och distriktsöverlärare är differentierad med hänsyn till läroverkets respektive
folkskolans omfattning, och anför vidare.

Skolväsendets mycket varierande storlek i olika kommuner talar för att
dess omfattning också skall inverka på skoldirektörstjänsternas placering i
lönehänseende. Men medan folkskolinspektörerna placerats i 11 olika lönegrupper,
distriktsöverlärare och rektorer vid realskolor i 5 och rektorerna
vid högre allmänna läroverk i 4, har utredningen funnit endast 3 lönegrupper
erforderliga för skoldirektörstjänsterna. Visserligen är spännvidden
mellan de minsta och de största kommuner, som förutsättes skola ha skoldirektörer,
mycket betydande, men dessa tjänstemäns arbetsuppgifter blir
till arten i stort sett lika och de gradskillnader, som ofrånkomligen blir
tillfinnandes, måste i första hand utjämnas genom insatser av de skolledare
och den kanslipersonal, som i proportion till kommunens storlek
kommer att finnas till direktörens biträde. Med hänsyn till de mera kom -

107

plicerade problem och krävande uppgifter samt det större ansvar som
följer med tjänsterna i större kommuner, bör emellertid lönerna något differentieras
efter skolväsendets omfattning, beräknad enligt det tidigare
redovisade poängsystemet.

När det gäller löneställningen för skoldirektörerna tar utredningen de
kommunala folkskolinspektörstjänsterna till utgångspunkt för sina resonemang.
Det framhålles, att med undantag för Stockholm och Göteborg de
kommunala inspektörstjänsterna är placerade i lönegrader motsvarande
Ca 31—36 beroende på stadens storlek. Avlöningsbeloppen i slutlöneklass,
ortsgrupp 3 respektive Göteborg och Stockholm anges vara följande.

Årslön

Ca 31 (slutlöneklass 34) ................................ 25 020 kr.

» 32 ( » 35) 25 848 »

» 33 ( » 36) 26 688 »

» 34 ( » 37) 27 504 »

»35 ( » 38) 28 332 »

» 36 ( » 39) 29 148 »

Göteborg:

Folkskolinspektör (slutlöneklass 40) ...................... 30 636 »

Förste folkskolinspektör ................................ 34 380 »

Stockholm:

Folkskolinspektör ...................................... 31 560 »

Förste folkskolinspektör ................................ 35 976 »

Skoldirektör ........................................... 45 324 »

Förste rektorernas arvodesgrupper bör enligt utredningens uppfattning
bli flera än de lönegrupper som föreslagits för skoldirektörerna,
eftersom det för närvarande finns realskolor och även högre allmänna läroverk
i mycket små kommuner (Haparanda, Lycksele) och det sammanlagda
antalet klassavdelningar i kommuner, där förste rektor behöver tillsättas,
kan förutses komma att växla mellan 20 och väsentligt över 100.

Rektorerna. Vid en lönereglering av dessa skol chef stjänster måste,
framhåller utredningen, utöver de ändrade arbetsuppgifterna också den
omständigheten uppmärksammas, att tjänsteinnehavarna icke som de nuvarande
distriktsöverlärarna skall rekryteras enbart bland folkskollärare
i 21 eller 23 lönegraden, utan att lärare i läroämnen, d. v. s. i 25—27—29
lönegraderna, också kommer att vara behöriga sökande. Dessa två lärargrupper
rekryterar för närvarande två helt skilda och helt olika lönesatta
skolledarkarriärer, vilka utredningen illustrerar med nedanstående tabell,
där de olika löneklasserna inom de tre grupperna bestämmes av skolans
respektive skoldistriktets storlek. (Löneklass och årslön enligt löneplan 1,
ortsgrupp 3, 1955 års löner).

108

(29.148)

Adj unktskompetent
rektor vid realskola
Cb 9—13

III.

Distriktsöverlärare
vid folkskoleväsendet
Cb (1) 2—6

(28.332)

(27.504)

(26.688)

(25.848)

(25.020)

(24.180)

(23.364)

(22.392)
30

(21.444)

(20.424)

(19.392)
27

(18.396)

II.

Icke-adjunktskompetent
rektor vid realskola
Cb 7—11

Beträffande spörsmålet om och i vilken mån lönedifferensen mellan folkskollärare
och lärare i läroämnen skall slå igenom vid lönesättningen av
dessa nya skolledartjänster anför utredningen.

Skolledartjänsterna i grupp I rekryteras bland lärare placerade i lönegraderna
27 och 29 (slutlöneklasser 30 och 32), i grupp II bland lärare i
lönegraderna 25 och 27 (slutlöneklasser 28 och 30) samt i grupp III bland
lärare i lönegraderna 21 och 23 (slutlöneklasser 24 och 26). Det skiljer
således i lärartjänsten upp till 8 löneklasser mellan folkskolläraren och
adjunkten, båda enligt utredningens förslag behöriga till de här ifrågavarande
skolchefstjänsterna. Mellan distriktsöverlärare och rektor vid realskola
skiljer 7 löneklasser om båda är placerade vid de största skolenheterna
och högst avlönade i sin grupp.

Vid bedömningen av lönesättningen av dessa skolchef stjänster synes det
icke vara möjligt att bortse från de nuvarande relationerna mellan folkskollärares
och adjunkts lön. Att det föreligger en skillnad här, är fullt
naturligt, då fråga är om tjänster av olika innehåll, vilka var för sig är
avsedda för innehavare med efter tjänsterna avpassad olika utbildning och
kompetens. Det torde däremot vara sällsynt, att samma tjänst — vilket
det nu blir fråga om — lönesättes olika, alltefter innehavarens utbildning
och formella meritering.

När det gällde skoldirektörstjänsterna, fann utredningen icke anledning
föreslå, att hänsyn till utbildning skall tagas, då lönegradsplaceringen
bestämmes. Vid urvalet av dessa tjänsters innehavare bör t. ex. goda
ledaregenskaper, utmärkt organisatorisk och administrativ förmåga, fal -

109

lenhet för samarbete och allmän erfarenhet väga tyngre än den ena eller
andra examen. Med andra ord, lämpligheten bör här fälla utslaget, och
utredningen kan icke finna det skäligt att ge två befattningshavare, som
skall utföra samma arbete, olika lön med hänsyn till en formell utbildning,
som icke har direkt avseende på chefstjänster av det slag, skoldirektörst
jänsterna är. Principiellt sett skulle samma skäl kunna anföras för
en likadan bedömning av rektorst jänsterna, men det föreligger en skillnad
här, som bör tillmätas en viss betydelse. Den består däri, att rektorerna
är närmare knutna till skolan och alltid skall utöva en viss verksamhet
som lärare samt som pedagogiska ledare för visst stadium. Just på skolans
område har dessutom den principen knäsatts, att lönesättningen av samma
tjänst kan variera med hänsyn till innehavarens utbildning. Sålunda
är, som förut angivits, rektor vid statlig och kommunal realskola och högre
kommunala skolor placerad i olika lönegrader, beroende på om han är
adjunktskompetent eller ej. Ämneslärare vid högre kommunal skola är
placerad två lönegrader under adjunkt, och lektor vid högre allmänt läroverk
är, om han disputerat för doktorsgrad, placerad två lönegrader högre
än lektor, som är filosofie licentiat. Motsvarande förhållande kan sägas
råda beträffande folkskollärare i 23 lönegraden, vilka hittills skolat fylla
samma uppgifter som adjunkter i 27 lönegraden.

Efter att ha prövat olika vägar att lösa detta problem, har utredningen
kunnat konstatera, att förutsättningar icke föreligger att utifrån rådande
förhållanden eller från några på området gällande allmänna principer härleda
den riktiga lösningen, utan att denna i stort sett måste träffas på
grundval av en bedömning. Enligt utredningens uppfattning bör därvid
undervisningsskyldigheten skjutas i bakgrunden och tyngdpunkten mycket
markerat läggas på de med skolledarskapet förenade uppgifterna, vilka
är de mest väsentliga i en skolchefstjänst. Ehuru dessa uppgifter i huvudsak
är desamma oavsett skolchefens lärarutbildning, vilket talar för en
enhetlig lönesättning, bör man likväl enligt utredningens mening icke bortse
ifrån att det mellan de lärargrupper, som här kan komma ifråga, finns
en skillnad i kompetens för pedagogiskt ledarskap av skolans olika stadier,
å ena sidan låg- och mellanstadierna och å andra sidan högstadiet, samt att
lönesättningen inom undervisningsväsendet genomgående ligger högre ju
högre stadium skolledar- och lärargrupperna har kompetens för. Fastän det
i och för sig varit önskvärt, att all differentiering kunnat undvikas på detta
område, har utredningen således, med hänsyn till nämnda skillnad i kompetens
samt till skillnaderna i lön mellan de till tjänsterna ifrågakommande
lärargrupperna och den olika lönesättning som tillämpas inom detta område,
funnit sig böra föreslå, att två lönesättningar kommer till användning.

c) Skolledare vid enhet av den obligatoriska skolan

Förslag

Det system för lönegradsplacering, som utredningen föreslagit för rektorer,
vilka tillika är skolchefer, skall i princip också äga tillämpning vid
bestämmandet av löneställningen för rektor vid enhet av den obligatoriska
skolan. Utredningen förutsätter dock, att, lönegraderna vid lika poäng -

tal icke blir desamma för rektor vid skolenhet som för rektor, vilken är
skolchef, utan i det förra fallet sättes något lägre.

Utredningen föreslår vidare, att lönegrupp för de ifrågavarande rektorerna
i kommun med skoldirektör skall bestämmas på grundval av den
poängsumma som erhålles genom division av den totala poängsumman för
den obligatoriska skolan med antalet rektorer vid denna.

På samma sätt bör lönegruppen bestämmas, där förste rektor icke tillika
är rektor vid den obligatoriska skolan. Där så är fallet, skall skolchefen
ingå i det antal skolledare, varmed den totala poängsumman skall divideras,
dock att skolchefens lönegrupp icke bestämmes på grundval av den
sålunda erhållna kvoten utan på grundval av den totala poängsumma,
som det obligatoriska skolväsendet ger, varjämte arvode tillkommer.

Motivering

Utredningen framhåller att det vid ställningstagandet till löneförhållandena
för ledarna av skolenheter inom den obligatoriska skolan blir en avgörande
fråga, hur de skall betraktas i förhållande till de rektorer, som tilllika
är skolchefer i kommuner, vars hela skolväsen är av motsvarande omfattning.
De senares lönegradsfråga bör enligt utredningens mening lämpligen
vara klar och finnas som bakgrund, när definitiv ställning skall tagas
till lönen för ledarna av skolenheterna.

Enligt utredningens uppfattning kommer dessa skolledare med hänsyn
till ställning och uppgifter nära skolchefskategorien rektorer och bör följaktligen
i lönehänseende komma på i det närmaste samma plan som dessa.
Utredningen erinrar bland annat om att skolledarna vid enheter av det
obligatoriska skolväsendet i princip skall erhålla samma självständiga ställning
och ansvar i förhållande till skolchefen som rektorerna vid de traditionella
skolenheterna läroverk, högre kommunal skola etc.

d) Biträdande skolledare

Beträffande storleken av arvodena åt studierektorer och tillsynslärare
har utredningen icke gjort några särskilda uttalanden.

e) Statsbidrag

Utredningen föreslår, att statsbidrag med 78 procent skall utgå dels till
kostnaderna för avlöning respektive arvode åt skolcheferna dels ock till
kostnaderna för avlöning åt rektor vid enhet av det obligatoriska skolväsendet.
Till kostnaderna för arvoden åt tillsynslärarna föreslår utredningen,
att statsbidrag skall utgå med 50 procent.

I sin motivering för dessa förslag framhåller utredningen, att statsbidrag
till avlönande av rektorerna vid högre kommunala skolor och distriktsöverlärarna
för närvarande utgår med 78 procent, och menar, att
den procentsats, som funnits skälig för statsbidrag till dessa skolledares

lön lämpligen bör komma till användning i de av utredningen föreslagna
fallen.

Då de åligganden, som skall ankomma på tillsynslärare, enligt utredningens
mening är av mera utpräglat kommunal karaktär, har utredningen
funnit statsbidrag med 50 procent i detta fall vara en riktigare avvägning.

2. Remissyttranden

I lönefrågan har uttalanden gjorts huvudsakligen av några centrala
myndigheter.

Statens lönenämnd har sökt bilda sig en uppfattning om de synpunkter,
som utredningen redovisat ifråga om lönesättningen för de olika skolledarlcategorierna,
men säger sig ha funnit stora svårigheter föreligga att taga
ställning härtill på grundval av vad i betänkandet anförts. Nämnden uttalar
sammanfattningsvis.

Eftersom fördelningen av arbetsuppgifter och ansvar är av avgörande
betydelse för bedömningen av lönesättningen för såväl skolchefer som ledare
för skolenheterna och denna fördelning synes komma att närmare klarläggas
i normalinstruktioner för befattningshavarna, ansluter sig nämnden
till utredningens uppfattning, att det slutliga avgörandet i lönefrågorna
bör anstå till dess att instruktionerna utfärdats. De uttalanden och förslag,
som utredningen eljest på särskilda punkter framfört i fråga om löneställningen
för de av utredningen föreslagna nya skolledartjänsterna eller
redan förefintliga sådana tjänster anser nämnden med hänsyn till vad som
nyss anförts vara av sådan karaktär att de, i den mån de avse lönegradsplacering
av tjänster, icke kunna på föreliggande material bedömas. Enligt
nämndens mening bör, sedan de för lönefrågornas bedömande väsentliga
faktorerna i fråga om arbetsuppgifter och ansvarsfördelning i detalj klarlagts,
verkställas en förutsättningslös utredning om löne- och anställningsförhållandena
för de olika skolledarna, såväl nu befintliga som föreslagna
nya skolledarkategorier. Därvid bör även beaktas löneställningen för skolledarna
vid de fristående gymnasier, som komma att finnas vid sidan av
den obligatoriska skolan, sedan enhetsskolan genomförts. Sistnämnda lönefråga
har såvitt nämnden kan finna icke berörts av utredningen. Intill dess
en sådan översyn verkställts böra enligt nämndens uppfattning nya typer
av skolledarbefattningar icke inrättas såsom lönegradsplacerade tjänster.
I stället bör den nya organisationen tills vidare provisoriskt kunna uppbyggas
med utnyttjande av redan befintliga tjänster, arvodesbefattningar
eller, i förekommande fall, ersättning för mistad lön jämte visst arvode.

Skolöverstyrelsen granskar tämligen utförligt utredningens förslag och
resonemang rörande lönesiittningen för de olika skolledarna. Beträffande
skoldirektörstjänsterna1 anser överstyrelsen, bland annat med
hänsyn till sitt förslag att skyldighet att inrätta dylik tjänst bör inträda,

1 Ehuru de av utredningen använda tjänstebeteckningarna enligt överstyrelsens mening bör ersättas
av andra, brukar överstyrelsen i sitt utlåtande i klarhetens intresse utredningens titulatur.

112

då skolväsendet i en kommun når poängsumman 175, att antalet lönegrupper
bör kunna inskränkas till 2, mot av utredningen föreslagna 3,
med gränsen vid 350 poäng. Överstyrelsen förordar vidare, att den nu
tillämpade anställningsformen för rektorer, Cb-anställning, blir tillämplig
för skoldirektörer och övriga heltidsanställda skolledare.

De av utredningen anförda motiveringarna för att skoldirektör ej lämpligen
bör åtnjuta lägre lön än som motsvarar löneklass 13 å löneplan 2
finner överstyrelsen icke vara helt övertygande, ehuru överstyrelsen anser
sig böra understryka vikten av att även rektorer vid högre allmänna läroverk
kan förvärvas som skoldirektörer.

Statskontoret tar också upp utredningens uttalande rörande användningen
av löneplan 2 och säger sig för egen del finna det vara uteslutet att
annat än löneplan 1 utnyttjas för dessa skolledartjänster. Ämbetsverket
anför vidare.

Skulle beträffande Stockholm och Göteborg löneplan 2 likväl tillämpas,
bör ett eventuellt statsbidrag icke utmätas förmånligare än som hade utgått
om befattningshavaren varit placerad i 37 lönegraden, d. v. s. den för undervisningsråd
gällande löneställningen.

Beträffande ersättning åt förste rektor ansluter skolöverstyrelsen
sig i princip till förslaget att sådan skall utgå i form av arvode, differentierat
med hänsyn till skolväsendets omfattning.

Då enligt överstyrelsens mening dubbelkompensation i vissa fall kan
bli följden vid en tillämpning av det av utredningen föreslagna systemet,
bör grunderna för beräkning av arvodets storlek närmare utredas, innan
bestämmelser i ämnet utfärdas. Variationerna i förste rektors arbetsuppgifter
blir enligt överstyrelsens uppfattning sannolikt ej större än att 3
arvodesgrupper mot av utredningen föreslagna 4 blir tillfyllest. Slutligen
anser överstyrelsen att det bör övervägas, om inte föreskrifter om skyldighet
för rektor att mottaga förordnande som förste rektor erfordras.

Att lönen till rektorer, vilka tillika är skolchefer, skall
differentieras i 5 lönegrupper anser skolöverstyrelsen icke motiverat, då
under skolchefen i större kommuner skall kunna anställas rektorer och
även i övrigt skolchefens arbete skall underlättas genom anställande av
studierektorer för olika stadier och av tillsynslärare vid olika enheter av
den obligatoriska skolan. Överstyrelsen förordar på denna grund att antalet
lönegrupper begränsas till 4 i dessa fall.

Beträffande denna skolledargrupp tillstyrker överstyrelsen att tjänsterna
differentieras med hänsyn till lärarkompetensen men förklarar sig icke beredd
att taga ställning till frågan efter vilka grunder en sådan differentiering
bör ske. Statskontoret berör inte spörsmålet om lönedifferentieringen
i vidare mån, än att ämbetsverket förklarar sig icke ha funnit anledning

113

till erinran mot utredningens förslag rörande lönesättningen för adjunktskompetent
rektor vid folkskola, där försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola
bedrives eller realskollinjer inbyggts.

I yttranden från Hultsfred, Råda och Luleå förklarar man sig icke kunna
acceptera en lönedifferentiering av dessa rektorstjänster med hänsyn till
vederbörande tjänstinnehavares utbildning.

Sveriges överlärarförbund vänder sig särskilt mot att utredningen icke
ifrågasatt någon förändring i lönesättningen för de rektorer, som blir skolledare
vid folkskolan enligt dennas nuvarande organisation, utan förutsatt,
att den nuvarande skillnaden i lön mellan distriktsöverlärarna och realskolerektorerna
skall bestå i de distrikt det här gäller. Överlärarförbundet
erinrar om att realskolerektor uppnår den högsta lönegruppen vid 20—22
avdelningar medan distriktsöverlärare måste ha över 60 avdelningar för
att nå högsta placering på den för honom gällande löneskalan. I ortsgrupp
3 utgjorde löneskillnaden, om båda vore placerade i högsta lönegrupp,
5 784 kronor. Förbundet kan ej finna det motiverat att rektorstjänster
lönesättes så olika på grund av innehavarens utbildning och formella meriter.

Folkskolans lärarförbund anför likartade synpunkter.

Beträffande lönesättningen för rektorer vid enhet av det
obligatoriska skolväsendet påpekar skolöverstyrelsen, att
vissa ojämnheter kan uppstå vid tillämpning av det system utredningen
föreslagit, men förklarar sig icke beredd att taga ställning till lönerelationerna
mellan dessa rektorer och de rektorer, som tillika är skolchefer. Däremot
finner överstyrelsen starka sakskäl tala för att rektorer vid enheter
av det obligatoriska skolväsendet inom samma kommun får en enhetlig
lönesättning.

Sveriges överlärarförbund uttalar, att ställning och arbetsuppgifter för
rektorer vid enheter av den obligatoriska skolan väl motiverar, att de erhåller
samma lön som rektor, vilken tillika är skolchef, i den mån båda
står i spetsen för en skolorganisation av samma omfattning.

Tillsynslärarna. Skolöverstyrelsen, som föreslagit att tillsynslärarinstitutionen
göres obligatorisk endast vid skolenheter med minst 3
läraravdelningar, tillstyrker att arvodena statligt regleras och anför härom.

Vid bestämmande av arvodena bör beaktas, i vad mån tillsynsläraren
erhållit nedsatt undervisning, om vissa arbetsuppgifter fullgöres av materielförvaltare
och i vad mån arbetsuppgifterna på högstadiet är lika omfattande
och av samma karaktär som på mellan- och lågstadiet.

Även nedsättningen av undervisningsskyldigheten bör i samband härmed
närmare regleras, om möjligt genom generella bestämmelser.

114

Överstyrelsen tillägger i anslutning härtill.

Då tillsynslärarbefattningarna skall bli obligatoriska, måste kommunerna
få möjlighet att ledigförklara lärartjänst med angivande av att den
är förenad med uppdrag som tillsynslärare. Vid utfärdande av bestämmelser
i ämnet bör även övervägas, om lärare skall kunna åläggas att fullgöra
sådant uppdrag.

Statsbidragsfrågorna behandlas mera ingående endast i skolöverstyrelsens
och allmänna statsbidrag sutredning ens remissutlåtanden.
Överstyrelsen ifrågasätter om den av utredningen föreslagna lösningen med
ett statsbidrag till skolledarnas löner med 78 procent är den rationellaste.
Enligt ämbetsverkets mening bör bidrag i princip utgå efter samma grunder
som gäller för lärare i läroämnen eller klasslärare vid skolformen i
fråga.

För skolledare med arbetsuppgifter vid mer än en skolform bör en annan
lösning väljas. Detta gäller först och främst om skoldirektörstjänsterna.
Överstyrelsen anser, att statsbidrag till avlönande av skoldirektör
bör utgå med ett fast belopp för tjänst och år oavsett lönegrad, förslagsvis
20 000 kronor. Detsamma bör gälla ifråga om »biträdande skoldirektör».
Till förste rektors arvode anser överstyrelsen det icke
vara motiverat att särskilt statsbidrag utgår. Denna uppfattning motiveras
dels med att kostnaderna för den med befattningen förenade nedsättningen
av undervisningsskyldigheten — vid en jämförelse med närmast motsvarande
nuvarande bestämmelser — helt eller till större delen skulle täckas
av statsmedel, dels med att det föreslagna bidraget på 78 procent till det
ifrågavarande arvodet, som högst skulle uppgå till några tusen kronor,
vore utan betydelse för kommunens ekonomi.

Till avlönande av rektorer inom den obligatoriska skolan
föreslår överstyrelsen bidrag med 100 procent med visst avdrag per
tjänst, ett s. k. kommunbidrag, vilket borde vara större än kommunbidraget
för folkskollärare. Beträffande studierektorerna förordar överstyrelsen
kompensation av statsverket för nedsättning i undervisningsskyldigheten
enligt de grunder, som gäller för skolformen där studieledaren
är anställd som lärare, samt i fråga om arvodet bidrag av statsmedel enligt
de grunder för statsbidrag som eljest tillämpas för skolformen i fråga,

d. v. s. 78 procent vid högre kommunal skola och i regel 100 procent vid
andra skolformer. Det sagda skulle enligt överstyrelsens mening också
gälla beträffande de av överstyrelsen föreslagna biträdande rektorerna.

När det gäller tillsynslärarna ifrågasätter överstyrelsen om
statsbidrag överhuvudtaget bör utgå till kostnaderna för deras arvoden,
då detta endast skulle göra statsbidragssystemet mera invecklat. Enligt
ämbetsverkets mening bör staten helt svara för kostnaderna för tillsyns -

115

lärarnas nedsatta under visningsskyldighet, medan kommunerna själva helt
svarar för arvodeskostnaderna.

Allmänna statsbidrag sutredning en har anmält, att den i betänkande, som
snart skulle föreligga i färdigt skick, behandlar huvuddelen av de nuvarande
statsbidragen på skolväsendets område, samt att fjorton nu utgående
särskilda bidrag skulle sammanföras till ett enhetligt reglerat bidrag
till folkskoleväsendet i allmänhet och bidragen till de högre kommunala
skolorna till ett likaledes enhetligt reglerat bidrag för dessa skolor.
Genom att båda dessa bidrag skulle utgå efter generaliserade bestämmelser
vunnes betydande administrativa förenklingar. Förslag på grundval av
betänkandet beräknas icke kunna föreläggas 1956 års vårriksdag. Statsbidragsutredningen
anför vidare.

Det är emellertid uppenbart att, om icke mycket trängande skäl tvinga
till annat handlande, statsbidragsförslag, som ej låta sig inordna i det ur
vidare synpunkter uppbyggda system, som kommer att föreslås av statsbidragsutredningen,
icke böra framläggas för riksdagen, innan ställning
hunnit tagas till statsbidragsutredningens förslag.

Några trängande sådana skäl kunna icke anses föreligga med hänsyn
till den tämligen ringa ekonomiska betydelsen för kommunerna av de av
skolstyrelseutredningen föreslagna nya statsbidragen. För övrigt avser skolstyrelseutredningen
att dess förslag skola träda i tillämpning först den
1 juli 1957.

Beträffande frågan om förenligheten mellan skolstyrelseutredningens och
statsbidragsutredningens förslag må följande anmärkas.

Grundlinjerna i statsbidragsutredningens blivande förslag kunna sägas
vara begränsning av antalet bidrag och sådan reglering av kvarvarande
bidrag som vållar minsta möjliga administrativa bestyr. Det är alls icke
förenligt med dessa grundlinjer att införa nya speciella statsbidrag av det
slag som skolstyrelseutredningen föreslagit. Bortsett från lönekostnaderna
för ett fåtal^ skolformer (yrkesskolor, kommunala gymnasier, handelsgymnasier),
i fråga om vilka nuvarande statsbidrag av särskilda skäl föreslås
skola bibehållas, skola enligt statsbidragsutredningens förslag fördelningen
mellan stat och kommun av samtliga lönekostnader inom skolväsendet ske
inom ramen för de båda i det föregående omförmälda bidragen (till folkskoleväsendet
i allmänhet och till högre kommunala skolor). Inom denna
ram finnes emellertid inom vissa gränser möjlighet att vid behov på önskat
sätt omreglera de ekonomiska relationerna mellan staten och kommunerna.

Endast i den mån de av skolstyrelseutredningen föreslagna statsbidragen
tdl löner och arvoden åt vissa befattningshavare kunna tekniskt inordnas
under statsbidragsutredningens blivande förslag kan statsbidragsutredningen
underlåta att avstyrka desamma. På vad sätt ett sådant inordnande
är möjligt kan icke redovisas utan att för utredningens blivande förslag
lämnas eu detaljerad redogörelse, men i vart fall förutsättes för inordnandet
andra bidragsregler än de av skolstyrelseutredningen föreslagna. Med
anledning av skolstyrelseutredningens förslag om statsbidrag till vissa arvoden
inå nämnas, att statsbidrag till arvoden, bortsett från ett par fall.
där särskilda synpunkter gjort sig gällande, enligt statsbidragsutredningens

116

förslag icke skola medtagas i bidragsunderlaget. Samma skäl som tala mot
bibehållandet av dylika bidrag tala även mot det föreslagna införandet av
nya arvodesbidrag. Varken med hänsyn till deras ekonomiska betydelse
eller från andra synpunkter synes tillräckliga motiv kunna hämtas för den
komplicering av statsbidragsutredningens förslag som deras införande skulle
föra med sig.

Några kommuner har också berört statsbidragsfrågan. Beträffande bidraget
till skolledare uttryckes i yttranden från Nacka, Skellefteå och Borensberg
tillfredsställelse med vad utredningen föreslagit, medan i yttranden
från Skövde, Visby, Ramnäs, Skinnskatteberg och Ärta förordas en
högre procentsats än den föreslagna. I flera av dessa fall anföres att statsbidraget
bör utgå enligt samma grunder som till folkskollärarlönerna.

Det av utredningen föreslagna bidraget till tillsynslärare godtages av
Växjö, Skellefteå, Leksand, Broby och Östra Vikbolandet, medan Visby
och Ärla anser det vara otillräckligt. Stora Tuna, Övertomeå och Hietaniemi
anser 78 procent vara lämpligt medan Skinnskatteberg förordar 100
procent.

Såsom redan i ett föregående sammanhang redovisats, framhåller Svenska
landskommunernas förbund, att anledning icke finns att föregripa allmänna
statsbidragsutredningens väntade förslag genom att införa statsbidrag till
arvoden åt tillsynslärare.

D. Kostnader

1. Skolstyrelseutredningen

Utredningen har, främst med hänsyn till att det ej tillkommit den att
föreslå lönebeloppen för de olika skolledarkategorierna, endast i begränsad
utsträckning beräknat eller berört kostnaderna för den av utredningen
föreslagna skolledarorganisationen.

Skoldirektörstjänstema. Enligt utredningens förslag skall skoldirektörstjänster
finnas i dels de kommuner, där kommunal inspektör nu finnes,
dels i ytterligare ett 20-tal kommuner. Antalet kommunala inspektörer eller
motsvarande var läsåret 1954/55 29. Utan att framlägga förslag om lönesättning
av skoldirektörst jänstema har utredningen uttalat, att löneklass
13 å löneplan 2 synes vara den lägsta som kan komma i fråga för dessa
tjänster, vilka borde placeras i tre lönegrupper.

För att lämna någon uppfattning om kostnadsförhållandena har utredningen
dels beräknat kostnaderna på grundval av 1955 års löner för de
kommunala folkskolinspektörs- och distriktsöverlärartjänsterna i de kommuner,
där skoldirektörer enligt utredningens mening bör finnas, och kostnadernas
fördelning på stat och kommun (tab. a nedan), dels ock kostnaderna
för 49 skoldirektörs- och biträdande skoldirektörstjänster, beräk -

117

Tabell a

	Totalt	Kommuner-nas kost-nader	Statsbidrag
29 kommunala inspektörer1 ...........	848 000	848 000	—
20 distriktsöverlärare (Cb 6, ortsgrupp 3)	467 000	103 000	364 000
Summa 1 Skoldirektören i Stockholm inräknad.	1315 000	951 000	364 000

TabeU b

49 skoldir. o. bitr. skoldir.............	Totalt	Kommuner-nas kost-nader	Statsbidrag
1 562 000	344 000	1218 000
Ökning resp. minskning av nuvarande
kostnaderna på grund av utredningens
förslag ............................	+ 247 000	— 607 000	+ 854 000

nade efter årslönerna år 1955 enligt löneklass 13 å löneplan 2 och fördelade
mellan stat och kommun efter statsbidrag av 78 procent (tab. b ovan).

Utredningen framhåller dock, att om dess uppfattning att lönegrupperna
för skoldirektörerna skall vara tre och att löneklass 13 är den lägsta, som
kan ifrågakomma, accepteras, blir ökningen i verkligheten större än 247 000
kronor.

Förste rektorsbefattningarna. Antalet förste rektorer har enligt utredningens
beräkningar förutsatts komma att till en början uppgå till drygt
200 och minska efterhand. Beträffande kostnaderna anför utredningen.

Om man utgår från ett genomsnittligt årsarvode till förste rektor av
2 000 kronor, skulle arvodeskostnaderna under de första åren belöpa till
200X2 000 = 400 000 kronor, varav 312 000 kronor skulle falla på staten
och 88 000 kronor på kommunerna. Till dessa belopp måste emellertid läggas
kostnaderna för förste rektors på grund av skolchefskapet minskade
undervisningsskyldighet. Beräknas denna till i genomsnitt 4 veckotimmar
och timarvodet genomsnittligen till 475 kronor, skulle den årliga kostnaden
härför bli 380 000 kronor, fördelad med 296 000 kronor på staten och
84 000 kronor på kommunerna. Den sammanlagda kostnadsökningen för
förste rektorerna skulle således kunna beräknas uppgå till 780 000 kronor,
varav 608 000 kronor på staten och 172 000 kronor på kommunerna, förutsatt
att befattningar inrättas i den omfattning utredningen föreslagit.

Rektorstjänsterna. Utredningen framhåller, att en beräkning av kostnaderna
för såväl de rektorstjänster, som tillika skall vara skolchefstjäns -

118

ter, som för rektorstjänsterna vid enhet av det obligatoriska skolväsendet
såsom utgångspunkt förutsätter en uppfattning om de belopp med vilka
de nuvarande överlärarlönema i försöksdistrikten skall höjas. Då dessa
höjningar bör bestämmas efter förhandlingar, vilka utredningen icke velat
föregripa genom en bedömning av löneökningens storlek, har utredningen
avstått från att göra någon kostnadsberäkning på denna punkt.

Beträffande rektorstjänsterna vid enheter av det obligatoriska skolväsendet
kan man emellertid, på sätt som framgår av nedanstående tablå, enligt
av utredningen angivna grunder beräkna dels kommunernas och statens
utgifter för avlöning av »annan överlärare» budgetåret 1954/55, dels vilka
årskostnaderna skulle varit, om dessa tjänster varit inrättade och reglerade
i enlighet med utredningens förslag.

	Totalt	Statens andel	Kommunernas andel
Beräknade kostnader 1954/55 för nuva-rande antal (150) »annan överlärare* inklusive värdet av deras lektionstim-mar (sammanlagt 993 stycken) ......	3 198 000	2 054 000	1 144 000
Beräknade kostnader för 169 »annan överlärare» enl. ovan på grundval av 1955 utgående löner, därest lön i ge-nomsnitt utgått efter Cb 5 (ortsgr. 3) och statsbidrag med 78 % ..........	3 760 000	2 933 000	827 000
Ökning resp. minskning vid ett genom-förande av utredningens förslag.....	+ 562 000	+ 879 000	— 317 000

Beträffande studierektorerna anför utredningen.

Att beräkna de kostnader, som kan föranledas av förslaget om studierektorer,
låter sig inte göra, då en sådan beräkning i första hand måste
grundas på det antal studierektorer, som kan komma att finnas vid olika
tidpunkter, och ingenting nu kan sägas härom. Rent skönsmässigt skulle
kunna antagas, att studierektorernas antal i ett utbyggt enhetsskolsystem
kommer att uppgå till 600. Denna siffra erhålles om man förutsätter, att i
400 av landets drygt 1 000 kommuner icke kommer att inrättas högstadier
och följaktligen ej heller behövas studierektorer. I vissa medelstora kommuner
kan studierektorer förutsättas icke bli behövliga, medan å andra
sidan flera studierektorer torde bli nödvändiga i de stora kommunerna.

För arvoden till studierektors nedsättningstimmar torde kostnaderna
grovt kunna beräknas enligt följande. Medeltalet nedsättningstimmar per
vecka kan uppskattas till sju. Det genomsnittliga arvodet för veckotimme
beräknades, då det gällde förste rektors nedsättningstimmar till 475 kronor.
Samma belopp kan lämpligen användas här, då man bör antaga, att studierektorerna
kommer att fördela sig med hälften på låg- och mellanstadierna
och hälften på högstadiet. Totalkostnaden för 600 studierektorers
minskade undervisningsskyldighet skulle således kunna uppskattas till
600X7X475 = 1 995 000 kronor.

119

Härtill skulle komma kostnaden för arvoden, vilka för närvarande icke
är bestämda.

Den verkliga kostnadsökningen torde emellertid icke bli så stor som
ovanstående siffror antyder. I cirka 130 av de mindre och medelstora kommuner,
där studierektorer beräknats bli behövliga, finns realskolor och alltså
redan nu två skolledare. I dessa torde införandet av enhetsskola komma
att medföra någon minskning av skolledarkostnaderna, allteftersom den
ene skolledaren kan ersättas med biträdande skolledare. I övrigt kan sägas,
att om det nuvarande skolsystemet bibehållits, hade ett betydligt ökat
antal realskolor erfordrats med åtföljande kostnader för skolledare. Det
av utredningen föreslagna systemet med användning i stor utsträckning av
biträdande pedagogiska ledare, torde därför även kostnadsmässigt i längden
visa sig innebära en rationalisering.

För redovisningsåret 1955/56 har i propositionen 1955:120 kostnaderna
för studieledarna, i vad gäller timarvoden för nedsättningstimmar, beräknats
till 130 000 kronor.

Tillsynslärarna. Utredningen har på grundval av det arvodessystem som
enligt överenskommelse mellan Svenska stadsförbundet och folkskollärarförbunden
tillämpas för städernas tillsynslärare beräknat kostnaderna för
en utbyggd tillsynslärarorganisation enligt följande.

2 400	tillsynslärare vid skolor med 2 avd. (å 240 kr.)	576 000
1 300	»	» » » 3 » (ä 300 kr.)	390 000
400	»	» » » 4 » (ä 360 kr.)	144 000
240	»	» » » 5 » (å 415 kr.)	99 600
600	»	» » » 6—10 avd. (bedömt medeltal 7 avd. a 525 kr.)	315 000
220	»	vid skolor med 11—15 avd. (bedömt medeltal 12 avd. ä 780 kr.)	171 600
90	»	vid skolor med 15—20 avd. (bedömt medeltal 18 avd. å 1 050 kr.)	94 500
5 250		S:a	1 790 700

Enligt utredningens förslag om statsbidrag skulle dessa kostnader fördelas
lika mellan stat och kommun.

2. Remissyttranden

Skolstyrelseutredningen har av skäl, som anges i betänkandet, endast
redovisat vissa av de kostnader, som skulle bli en följd av den skolledarorganisation
utredningen föreslår. Någon sammanställning av kostnadsökningarna
har följaktligen icke kunnat ske. Skolöverstyrelsen har, under
framhållande av att utredningens kostnadsberäkningar i vissa avseenden
synes vara väl låga, redovisat dels de kostnader som utredningens förslag

120

enligt överstyrelsens beräkningar torde medföra, dels motsvarande kostnader
enligt överstyrelsens avvikande förslag till löner och statsbidrag, dels
ock en sammanställning av kostnaderna i båda dessa fall. Jag skall i korthet
redogöra för överstyrelsens beräkningar.

Skoldirektörerna. Med de av utredningen angivna förutsättningarna
anser överstyrelsen, att den av utredningen framräknade totalkostnaden
av 1 562 000 kronor, innebärande en årlig kostnadsökning med 247 000
kronor, bör uppräknas med 73 000 kronor, varjämte bör tilläggas beräknade
vikariekostnader med förslagsvis 50 000 kronor samt kostnader för
i regel 5 bortfallande veckotimmar för var och en av de 20 distriktsöverlärartjänster
som skulle ersättas med skoldirektörstjänster. Sistnämnda
kostnad uppskattar överstyrelsen till 20X5X400 = 40 000 kronor. Sammanlagt
skulle således till det av utredningen beräknade beloppet läggas
163 000 kronor. Därtill skulle vissa pensioneringskostnader komma.

Den av utredningen beräknade statsbidragssumman 854 000 kronor
borde ökas med 135 000 av nämnda 163 000 kronor till 989 000 kronor.

Överstyrelsen har, som förut nämnts, icke tagit ställning till skoldirektörstjänstemas
lönesättning. Däremot har överstyrelsen föreslagit att sådana
tjänster skall inrättas först vid en poängsumma av 175. Härigenom beräknar
överstyrelsen att antalet skoldirektörstjänster skall bli 9 mindre än
utredningen antagit.

Räknat efter samma minimilön som utredningen gjort men med tillägg
för vikariatskostnader och kostnader för bortfallande undervisningsskyldighet
för 11 distriktsöverlärare, uppnår överstyrelsen med den ändrade
poängsumman en sammanlagd kostnad av 1 337 000 kronor för 40 skoldirektörstjänster
och en total kostnadsökning i jämförelse med nuvarande
förhållanden av 232 000 kronor. Statsbidrag skulle enligt överstyrelsens
förslag utgå med 20 000 kronor per tjänst eller med 40X20 000 = 800 000
kronor, vilket skulle innebära en ökning med 600 000 kronor jämfört med
nuläget.

Rörande lönen åt »biträdande skoldirektör» har överstyrelsen bland annat
påpekat att denna torde kunna beräknas efter samma belopp som
minimilönen till skoldirektör.

Förste rektorer. Enligt utredningens beräkningar skulle den sammanlagda
kostnadsökningen för förste rektorer (200 stycken) vid genomförd
enhetsskola uppgå till 780 000 kronor, fördelade med 608 000 kronor på
staten och 172 000 kronor på kommunerna. Utredningen har förutsatt, att
kostnaderna för nedsatt undervisningsskyldighet skulle bäras av staten
till 78 procent. Överstyrelsen menar, att denna kostnad i regel torde falla
helt på statsverket, varför statens kostnad borde uppräknas med 54 000
kronor till 662 000. Antalet förste rektorsbefattningar bör enligt skolöverstyrelsens
mening höjas med samma antal (9) som överstyrelsen ansett
att skoldirektörstjänsterna bör minskas. Totalkostnaden för förste rektorsbefattningarna
med denna ökning beräknar överstyrelsen bli 819 000 kronor.
Enligt överstyrelsens förslag skulle arvodeskostnaden, cirka 450 000
kronor, falla helt på kommunerna, och kostnaden för den nedsatta undervisningsskyldigheten,
uppskattningsvis 370 000 kronor, helt på statsverket.

Rektorstjänsterna inom den obligatoriska skolan, (iverstyrelsen har på
grundval av utredningens organisationsförslag beräknat den kostnadsökning
som skolledarorganisationen, i vad gäller rektorst jänster inom den obliga -

121

toriska skolan, skulle medföra efter enhetsskolans genomförande. Enligt
utredningens beräkningar fanns budgetåret 1954/55 1 144 skolledare inom
folkskolan, d. v. s. kommunala folkskolinspektörer, distriktsöverlärare och
»annan överlärare». Överstyrelsen har funnit, att det med frånräknande
av de 49 av utredningen föreslagna skoldirektörs- och biträdande skoldirektörst
jänsterna överslagsvis skulle erfordras 1 200 rektorer i enhetsskolan,
om utredningens organisationsförslag följes. Antalet nya rektorstjänster
har överstyrelsen uppskattat till 104, varav 35 tjänster är hänförliga till
kommuner med mindre än 10 läraravdelningar, där distriktsöverlärare nu
saknas men skulle inrättas enligt föreliggande förslag. För dessa ytterligare
erforderliga 104 tjänster har kostnaderna av överstyrelsen, frånsett en av
utredningen förutsatt lönehöjning, beräknats enligt följande. Lön efter
lönegrad Cb 3 ortsgrupp 3 har valts som medeltal. Undervisningsskyldigheten
har förutsatts minskad med 15 veckotimmar, vilket innebär att kostnadsökningen
per tjänst = årslön efter löneklass 29 minskad med lärarlön
för uppehållen undervisning under 15 timmar = 12 666 kronor. Den sammanlagda
kostnadsökningen för dessa tjänster vid bibehållet löneläge för
den obligatoriska skolans rektorer skulle således bli 104X12 666 = 1 317 000
kronor i avrundat tal.

Överstyrelsen, som understryker att den inte tager ställning i sak till
en löneökning för rektorerna utan endast anger ett uppskattat belopp,
räknar i sin kostnadskalkyl med en höjning med 3 lönegrader eller cirka
3 000 kronor i medeltal per rektorstjänst. Med denna uppskattning skulle
lönehöjningen medföra ökade kostnader till ett belopp av 3 000X1 200 =
3 600 000 kronor.

Det av utredningen använda poängsystemet skulle medföra en sänkning
av rektorernas i enhetsskolan undervisningsskyldighet, som överstyrelsen
anser sig kunna uppskatta till i medeltal 1,5 veckotimmar, innebärande en
ökad kostnad per tjänst av i medeltal 600 kronor eller sammanlagt 600 X

1 200 = 720 000 kronor.

Utredningens förslag beträffande rektorstjänstema inom enhetsskolan
skulle enligt överstyrelsens beräkningar innebära en sammanlagd kostnadsökning
med 5 820 000 kronor, varav 5 138 000 kronor skulle täckas av
statsmedel.

Överstyrelsen, som föreslagit att statsbidraget skall täcka den totala
lönekostnaden med avdrag av visst belopp per tjänst, det s. k. kommunbidraget,
uppskattar det sammanlagda statsbidragsbeloppet på den grunden
till 5 600 000 kronor.

För studierektorerna har utredningen endast redovisat kostnaderna för
nedsatt undervisningsskyldighet, vilka beräknats till 1 995 000 kronor.
Överstyrelsen kompletterar denna beräkning med en uppskattning av arvodeskostnaden.
Ffter ett antaget genomsnittsarvode av 1 800 kronor får
överstyrelsen fram en kostnad av 1 080 000 kronor. Det sammanlagda beloppet
3 075 000 kronor skulle enligt utredningens förslag fördela sig med

2 642 000 kronor på staten och 433 000 kronor på kommunerna.

Enligt skolöverstyrelsens förslag sknlle arvodet till studierektor i regel
helt täckas av statsmedel, uppskattningsvis till 1 000 000 kronor, och statsbidrag
sammanlagt utgå med 2 800 000 kronor.

Rörande de av skolöverstyrelsen föreslagna tjänsterna för biträdande
rektorer har överstyrelsen vid kostnadsberäkningen antagit, att arvodet i
medeltal kan utgöra 2 000 kronor och nedsättningen i nndervisningsskyldig -

122

heten i medeltal 8 veckotimmar. Om 50 tjänster inrättas kan kostnaderna
på dessa grunder uppskattas till 300 000 kronor, vilket belopp så gott som
helt skulle täckas av statsmedel.

Kostnaderna för arvoden till tillsynslärare, som av utredningen beräknats
till 1 790 000 kronor, anser skolöverstyrelsen böra ökas med 180 000
kronor, utgörande kostnaderna för tillsynslärarnas nedsatta undervisningsskyldighet,
till 1 970 000 kronor. Jämfört med nuvarande förhållanden har
överstyrelsen beräknat att 990 000 kronor av detta belopp utgör kostnadsökning.
För statsverkets del skulle kostnadsökningen uppgå till 911 000
kronor.

Överstyrelsens förslag att arvode ej skulle utgå till tillsynslärare vid skola
med mindre än 3 avdelningar (2 avdelningar enligt utredningens förslag)
skulle enligt överstyrelsens beräkningar ur kostnadssynpunkt innebära en
besparing med 576 000 kronor, eller en totalkostnad av 1 394 000 kronor.
Enligt överstyrelsens mening skulle staten vidare helt bekosta nedsättningen
av undervisningsskyldigheten, medan kommunerna själva skulle
svara för arvodeskostnaderna. För statens del skulle detta betyda en sammanlagd
utgift av endast 180 000 kronor, varav 146 000 kronor skulle
utgöra en ökning i jämförelse med nuvarande förhållanden.

Beträffande besparingarna i den mån rektorer vid mindre realskolor kan
ersättas av studierektorer anför skolöverstyrelsen.

Utredningen synes räkna med (s. 160), att i cirka 130 kommuner rektorer
jör mindre realskolor skulle ersättas av ovan angivna studierektorer.
Denna kostnadsbesparing torde kunna uppskattas sålunda. Väljes som genomsnitt
lönegrad CblO (löneklass 36) för rektorstjänsterna och lönegrad
Ca 29 löneklass 31 för de lärartjänster, som skall ersätta dessa, blir besparingen
i lön per tjänst efter ortsgrupp 3 i runt tal 4 300 kronor. Antas
vidare, att rektorernas undervisningsskyldighet i medeltal varit nedsatt
med 7 veckotimmar och timarvodet för dessa timmar i medeltal utgjort
550 kronor, blir besparingen för nedsatt undervisning för varje rektorstjänst
(7X550 =) 3 850 kronor. För varje tjänst skulle enligt denna beräkningsgrund
besparingen sammanlagt bli (4 300+3 850 =) 8 150 kronor. Flera
av rektorstjänsterna torde dock ej kunna utbytas mot ordinarie lärartjänster.
Det torde därför vara befogat att i medeltal räkna med en besparing
på varje rektorstjänst av 10 000 kronor eller sammanlagt (130X
10 000 =) 1 300 000 kronor. Då många av dessa skolor är statliga och
övriga högre kommunala skolor, torde 90 procent av besparingen falla på
statsverket eller 1 170 000 kronor.

E. Departementschefen

Skolstyrelseutredningens förslag rörande den fackliga skolledningen kan
i korthet sägas innebära följande. 1. Fn enhetlig facklig ledning och samordning
av skolväsendet i varje kommun, oavsett kommunens storlek och
skolväsendets omfattning, skall kunna åstadkommas genom att en s k o 1-

123

c li e f får uppgiften att närmast under skolstyrelsen leda kommunens hela
skolväsen och bära ansvaret för detsamma. 2. En förstärkning av den fackliga
ledningen inom det obligatoriska skolväsendet skall ske, dels genom
att flera skolledartjänster inrättas enligt ett visst normsystem, dels genom
att tillsynslärarinstitutionen utbygges och studieledarbefattningar enligt
de av 1955 års riksdag beslutade principerna inrättas. Jag har i det föregående
detaljerat redovisat utredningens förslag i nu nämnda avseenden.

Den samordning och vidare utveckling av skolväsendet, som den föreslagna
skolstyrelsereformen har till syfte att främja, förutsätter enligt min
mening oundgängligen en anpassning av skolledarorganisationen efter det
nya läge en sådan reform skapar och en viss utbyggnad av den nuvarande
organisationen, vilken redan efter rådande förhållanden är knappt tilltagen.
Den nämnda anpassningen måste framför allt innebära, att det för
kommuner, vilkas skolväsen består av olika skolformer under egen facklig
ledning, skapas möjligheter att inrätta en befattning för den skolledare
— skolchefen — som på tjänstemannaplanet skall ansvara för skolväsendet
i hela dess omfattning. De båda vägar utredningen anvisat för konstruktionen
av dylika befattningar anser jag böra följas. I de större kommunerna
av det slag det här är fråga om bör således särskilda skolchef stjänster
inrättas, kallade skoldirektörstjänster, och i de övriga bör en av skolledarna
i kommunen förordnas att vara skolchef.

Med hänsyn till den vikt jag tillmäter de lokala åtgärderna för en ändamålsenlig
planering och utveckling av skolväsendet, delar jag utredningens
uppfattning att skoldirektör skall finnas i kommuner, vars skolväsen
nått en viss omfattning. Denna omfattning bör såsom utredningen
tänkt sig beräknas med hjälp av ett poängsystem. För att vinna en så
smidig anpassning som möjligt till de skiftande lokala behoven synes det
också vara mest lämpligt att, såsom utredningen föreslagit, låta Kungl.
Maj:t efter prövning i varje särskilt fall avgöra, om skoldirektörstjänst
skall finnas i kommun, vars skolväsen icke har den omfattningen att man
på förhand kan anse det givet att sådan tjänst bör finnas. Det är helt
naturligt förenat med vissa svårigheter att avväga, var den gräns skall
sättas, under vilken skoldirektörstjänst överhuvudtaget icke kan komma
i fråga. Det kan därför diskuteras, om icke Kungl. Maj:t borde vara helt
obunden vid prövningen av behovet av dylik tjänst. Det torde emellertid
vara önskvärt, att kommunerna från början vet, vilka minimiförutsättningarna
för skoldirektörstjänst är, ävensom att möjligheter finns att
förutse till vilket antal dessa tjänster kommer att finnas. Jag förordar
därför den av utredningen föreslagna anordningen, att Kungl. Maj:t skall
vara bunden av en viss nedre gräns för skolväsendets omfattning vid den
ifrågavarande prövningen. Mot det föreslagna poängtalet 130 synes inga
invändningar böra resas. Som jag nyss framhöll, fäster jag stor vikt vid

124

att förutsättningar skapas för en effektiv lokal planering och ledning av
skolväsendet, vilket är särskilt angeläget i nuvarande övergångsskede.
Jag ansluter mig därför också till utredningens förslag, att den poängsumma,
vid vilken skoldirektörstjänst obligatoriskt skall finnas, sättes
till 150.

Några remissinstanser har ansett, att de poängvärden utredningen åsatt
vissa läraravdelningar av olika slag är för låga. I betraktande av de syften
den ifrågavarande poängberäkningen är avsedd att tjäna, synes det emellertid
vara av mindre betydelse om de inbördes relationerna mellan läraravdelningar
av olika slag blir exakt avvägda. Däremot bör innan bestämmelser
i ämnet utfärdas en bestämd precisering ske av exempelvis vad som
skall avses med sådan yrkesgren, som enligt förslaget skall åsättas 11/2
poäng. I övrigt tillstyrker jag, att ett poängsystem för bedömningen av
bl. a. skolväsendets omfattning i en kommun utarbetas i huvudsak enligt
de grunder utredningen angivit.

Utredningen har räknat med att antalet kommuner, i vilka skoldirektörer
skulle finnas, till en början kommer att uppgå till ett 40-tal. Bland
dessa återfinnes först och främst de 20 kommuner1, vilka funnit det erforderligt
att redan för sitt nuvarande folkskoleväsen inrätta kommunal
inspektörstjänst, och vidare ett antal kommuner i samma storleksordning.
Kommuner med mindre än 20 000 invånare torde endast rent undantagsvis
komma att få skolväsen av sådan omfattning att skoldirektörstjänst
kan tänkas bli inrättad.

Utredningen har erinrat om att Stockholm och Göteborg för sitt nuvarande
folkskoleväsen på chefsplanet har flera pedagogiskt utbildade tjänstemän
av samma karaktär som de blivande skoldirektörerna. Antalet är
nio i Stockholm och två i Göteborg. I likhet med utredningen finner jag
det nödvändigt att bygga på den organisation som redan finns i de båda
största städerna. Möjlighet bör därför finnas att i dessa och i det fåtal
städer härutöver, vars skolväsen uppnår en poängsumma av 500, tillsätta
vad utredningen kallar biträdande skoldirektörer. Förutom
de nio tjänster av detta slag, som man kan säga redan finns, synes ytterligare
maximalt fem bli erforderliga under den närmaste tiden och under
den tid som nu kan överblickas endast ett ringa fåtal härutöver. Deras
inrättande torde få bli beroende av Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt
fall.

Skolstyrelseutredningen synes ha tänkt sig att i kommun, där kommunal
inspektörstjänst fanns inrättad den 1 juli 1955, denna tjänst skulle
omändras till skoldirektörstjänst och vid nämnda tidpunkt tillsatt innehavare
automatiskt, eller i varje fall efter kommunens eget bedömande,

1 Sedan den 1 jan. 1956 är antalet 21, då dylik tjänst från nämnda dag också inrättats i Nacka.

125

kunna förordnas som skoldirektör, utan att tjänsten ledigförklarades. Att
skoldirektörstjänsterna icke skulle tillsättas i fri konkurrens är emellertid
en tanke som icke så få remissinstanser vänt sig mot, och jag anser för
egen del detta förslag mindre lämpligt. Det är visserligen möjligt, att
vissa problem kan uppstå i samband med övergången till ett nytt system,
därest den kommunale folkskolinspektören icke förordnas på den nya skolchef
stjänsten, men det finns grundad anledning att antaga, att dessa problem
går att lösa på ett tillfredsställande sätt. De kan i varje fall icke
anses väga tyngre än fördelarna av att från början få de lämpligaste personerna
på dessa betydelsefulla tjänster. Skoldirektörst jänsterna får också
otvivelaktigt en karaktär, som så väsentligt skiljer dem från folkskolinspektörstjänsterna,
att inspektörstjänsternas innehavare icke bör ha särskilt
företräde, då skoldirektörst jänsterna skall besättas. Jag torde vid senare
tillfälle, i samband med de slutliga förslagen om skoldirektörernas
löneställning, få återkomma till hur förhållandena under övergångstiden
skall kunna ordnas för kommunal folkskolinspektör, som icke förordnas
som skoldirektör.

Av vad jag nu sagt framgår, att jag icke heller kan tillstyrka det vid
remissbehandlingen framförda förslaget, att distriktsöverläraren i kommun,
där skoldirektörstjänst inrättas, automatiskt skulle förordnas till
innehavare av denna tjänst.

I fråga om behörighetskraven för skoldirektörstjänst
har olika meningar företrätts bland remissinstanserna. Utredningens
uppfattning att skoldirektör skall vara lärarutbildad och ha lärarerfarenhet
har icke accepterats av vissa fullmäktigeförsamlingar. Jag
anser för egen del, att det regelmässigt bör krävas, att den tjänsteman,
som närmast under den beslutande, i princip av lekmän sammansatta skolstyrelsen
skall bära det fackmannamässiga ansvaret för skolan, har kännedom
om dennas verksamhet inifrån och verkligen behärskar sitt arbetsområde,
så långt detta med hänsyn till dess omfattning är möjligt. Vidare
anser jag, att undervisningssynpunkterna i den lokala skolledningen bör
företrädas av skolans chefstjänsteman, så att man inte riskerar att de
kommer i efterhand vid de avgöranden av främst ekonomisk och praktiskorganisatorisk
art, som träffas av skolans styrelse. Jag kan därför icke
tillstyrka en sådan avvikelse från utredningens förslag på denna, enligt
min mening väsentliga punkt, att det skulle stå fritt att bortse från de av
utredningen föreslagna kompetenskraven. Då lämpligheten måste tillmätas
stor betydelse vid besättandet av ifrågavarande tjänster, anser jag mig
emellertid böra dels biträda skolöverstyrelsens mening, att behörigheten
icke bör vara begränsad till personer med ämnes- eller klasslärarutbildning
utan även omfatta dom som är eller varit ordinarie lärare i övningsämnen,
heltidsanställda lärare i yrkesämnen eller heltidsanställda yrkesskolrck -

126

torer, dels ock framhålla, att Kungl. Maj:t, då särskilda skäl föreligger,
bör kunna dispensera från kravet på lärarutbildning och lärarerfarenhet.

Skoldirektörernas tjänsteåligganden torde böra i huvudsak
regleras genom lokala instruktioner, utarbetade på grundval av en normalinstruktion,
vilken det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att ombesörja.

I kommuner, vilkas skolväsen icke gör det erforderligt med skoldirektörst
jänst men där förefintligheten av olika skolformer eller av skolenheter
under egna skolledare likväl kräver enhetlighet i ledningen, skulle skolchefsfrågan
enligt utredningens, av mig biträdda förslag lösas på det sättet,
att en av skolledarna skulle förordnas som skolchef med titeln förste
rektor. Denna lösning blir, såvitt nu kan bedömas, till en början aktuell
i omkring 230 kommuner. Jag erinrar om att enhetsskolans genomförande
inte kommer att onödiggöra förste rektorsinstitutionen, då även
därefter olika skolformer kan bestå vid sidan av varandra. Gymnasierna
exempelvis torde genomgående böra ha en egen skolledare, likaså yrkesskolorna.

Vad skolstyrelseutredningen anfört rörande anordningen med förste rektor
har under remissbehandlingen givit anledning till två principiellt betydelsefulla
kompletteringsförslag, vilka jag anser böra närmare beröras.

Utredningen har framhållit som angeläget, att möjligheterna för de
olika rektorerna inom en kommun att åtaga sig skolchefskapet blir något
så när lika, samtidigt som utredningen uttalat vissa farhågor för att de
därmed förenade åliggandena i vissa fall skulle kunna medföra en avsevärd
sammanlagd arbetsbelastning för vederbörande rektor. Dessa farhågor delas
av skolöverstyrelsen, som liksom utredningen särskilt pekar på de svårigheter
som kan finnas för en rektor vid ett större läroverk att förena
sitt rektorat med en skolchefsbefattning. Utredningen menar, att dessa
svårigheter kan och bör övervinnas genom att vissa skolchefsuppgifter
överlåtes på annan skolledare än skolchefen. De invändningar överstyrelsen
har anfört mot en sådan anordning finner jag befogade. Jag anser det
vara lämpligare att i dylika fall ge skolchefen biträde med rektorsuppgifterna
och föreslår, att Kungl. Maj:t bemyndigas att i ett begränsat antal
fall försöksvis medge förordnande av biträdande rektor vid läroverk,
vars rektor förordnas som skolchef.

Skolöverstyrelsen har erinrat om sitt i underdånig skrivelse den 5 juni
1950 väckta förslag angående konrektorer vid de största läroverken. Av
olika skäl uttalades i statsverkspropositionen till 1951 års riksdag, att detta
förslag icke borde föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Jag avser
icke nu att på nytt taga upp förslaget om konrektorer, men jag anser,
att den konstruktion överstyrelsen då föreslog för konrektorsbefattningarna
är den lämpliga för de biträdande rektorsbefattningar jag nu, från helt

127

andra utgångspunkter än överstyrelsen hade 1950, finner böra kunna inrättas
i vissa fall. Överstyrelsen tänkte sig vid nämnda tillfälle, att en av
skolans ordinarie lärare av överstyrelsen skulle kunna förordnas att mot
viss nedsättning av undervisningsskyldigheten och visst arvode avlasta
rektor en del av hans pedagogiska uppgifter. Det av mig nyss föreslagna
bemyndigandet för Kungl. Maj:t att inrätta befattningar för biträdande
rektorer vid läroverk bör gälla befattningar av principiellt den art överstyrelsen
här tänkt sig. Antalet befattningar torde i avvaktan på ytterligare
erfarenheter tills vidare kunna begränsas till 10. Förutsättningen för deras
inrättande skall vara, dels att rektor vid läroverket förordnats som skolchef
i läroverkskommunen, dels ock att antalet lärjungar vid läroverket
uppgår till minst 600, d. v. s. samma antal som överstyrelsen 1950 förutsatte
för att konrektor skulle få tillsättas.

Den andra fråga av principiellt intresse, som väckts i anslutning till
förslaget om förste rektorsinstitutionen, gäller skolledarnas ställning vid
den obligatoriska skolan i sådana fall, då skolchefen är rektor exempelvis
vid ett allmänt läroverk och det inrättats flera skolledartjänster vid den
obligatoriska skolan. Utredningen har förutsatt, att dessa skolledare skulle
vara jämställda i förhållande till skolchefen och att således ingen av dem
skulle ha ansvaret för den obligatoriska skolan i dess helhet. Häremot har
anmärkts, att det skulle vara olämpligt att dela upp denna skola, vilken
nu sammanhålles som en enhet under distriktsöverläraren, på två eller
flera enheter, var för sig underställda en skolchef, som tillika vore rektor
vid en annan skolform, för vilken han främst hade att svara, och följaktligen
med begränsad tid till förfogande för sådana med skolchefsskapet
förenade uppgifter, som gällde hela det obligatoriska skolväsendet.

Från Överlärarförbundets sida har hävdats, att i kommuner, där annan
skolledare än den nuvarande distriktsöverläraren blir förste rektor, distriktsöverläraren
skall behålla sin ställning som ansvarig för hela den
obligatoriska skolan även i sådana fall, då flera skolledartjänster inrättas
vid denna. De övriga skolledarna skulle få en ställning som närmast bleve
jämförbar med den »annan överlärare» för närvarande intar i förhållande
till kommunal folkskolinspektör.

Jag vill i anslutning till de nu återgivna resonemangen först framhålla,
att endast ett ringa antal kommuner kan tänkas få en sådan skolledarorganisation,
att rektor vid exempelvis ett läroverk blir skolchef och under
honom kommer att finnas två eller flera rektorer vid den obligatoriska
skolan. Där den senare skolformen är så omfattande, att två eller flera
rektorer erfordras, är skolväsendet i flertalet fall av den storleksordning
att skoldirektörstjänst bör inrättas. I fall, där detta sker, synes det icke
ha ifrågasatts annat än att rektor vid enhet av den obligatoriska skolan

128

skall sortera direkt under skoldirektören. Detta torde ej heller möta några
hinder.

Emellertid kan mycket väl sådana fall inträffa, som blivit föremål för
de anmärkningar jag nyss redogjort för, och jag delar uppfattningen, att
det kan vara olämpligt, att en folkskola eller enhetsskola, som sammanhållits
under en distriktsöverlärares (rektors) ledning, delas upp på två
eller flera enheter under var sin skolledare, vilka var för sig sorterar under
en skolchef med begränsad tid för skolchefsuppgifterna och utan praktisk
erfarenhet av den obligatoriska skolans arbete. Jag är dock icke beredd
att förorda någon speciell reglering för fall av denna art som kan komma
att föreligga. Enligt min mening bör i stället skolstyrelsen själv äga besluta,
om en av den obligatoriska skolans rektorer närmast under skolchefen
skall sammanhålla denna skola. Skolstyrelsen bör då kunna genom
instruktionsföreskrifter närmare reglera därmed sammanhängande förhållanden.

Förste rektor skulle enligt utredningens förslag kunna erhålla nedsatt
undervisningsskyldighet med högst 5 veckotimmar, utöver
den nedsättning han kan åtnjuta som rektor. Undervisningsskyldigheten
skulle dock icke i något fall få understiga 4 veckotimmar. Jag ansluter mig
till utredningens förslag härutinnan.

Förste rektorernas tjänsteåligganden torde liksom skoldirektörernas i
första hand böra regleras genom lokala instruktioner. En normalinstruktion
bör utarbetas genom Kungl. Maj:ts försorg.

Skolstyrelseutredningen förutsätter, att det i omkring 800 kommuner
icke kommer att finnas annat än obligatorisk skola jämte, i vissa fall, en
mindre yrkesskola. Skolledaren vid det obligatoriska skolväsendet skulle,
utan någon principiell förändring av den ställning han redan har, i dessa
kommuner automatiskt bli skolchef med titeln rektor. Jag förordar att
vad utredningen föreslagit rörande behörighet, tjänsteåligganden och undervisningsskyldighet
för dessa skolchefer lägges till grund för bestämmelser
i ämnet.

Utredningens förslag, att skolchef i princip skall finnas i samtliga kommuner,
biträder jag. Att Kungl. Maj:t skall kunna medge kommun, vars
skolväsen omfattar mindre än 7 läraravdelningar, befrielse från detta åliggande
har jag intet att erinra mot. Emellertid förordar jag, att denna undantagsregel
skall, då särskilda skäl föreligger, kunna tillämpas även beträffande
kommun med ett något större antal läraravdelningar. Vad jag nu
förordat kan beräknas medföra, att omkring 35 rektor stjänster kommer att
nyinrättas, därest befrielse ges samtliga de kommuner, vilkas skolväsen omfattar
mindre än 7 läraravdelningar.

129

Förutom ändrade och förbättrade förutsättningar för ledningen av en
kommuns hela skolväsen har skolstyrelseutredningen framlagt förslag, vilkas
förverkligande bland annat skulle medföra en viss ökning av antalet
skolledare vid den obligatoriska skolan. Förslaget innebär, att antalet skolledare
— rektorer — vid en kommuns obligatoriska skolväsen göres beroende
av detta skolväsens omfattning, beräknad enligt samma poängsystem,
som skulle ligga till grund för bedömningen av behovet av skoldirektörstjänst.
Den typ av skolledare det här gäller motsvarar närmast
de nuvarande »annan överlärare». Antalet sådana uppgick läsåret 1954/55
till 150. Utredningens förslag skulle medföra, att ytterligare omkring 60
rektorstjänster av detta slag omedelbart inrättades. Det är härvid att
märka, att »annan överlärare» för närvarande endast kan finnas i kommun
med kommunal folkskolinspektör. Skolväsendets omfattning är således i
och för sig inte av någon betydelse för inrättande av sådan tjänst.

Jag anser det nödvändigt, att antalet skolledare vid det obligatoriska
skolväsendet i huvudsak ställes i relation till dettas omfattning enligt
vissa generella normer. Det intervallsystem skolstyrelseutredningen utarbetat
för detta ändamål bör i princip godtagas. Dock föreslår jag att, i
den mån inrättandet av ifrågavarande slag av tjänst skall vara beroende av
särskild prövning, denna tillsvidare skall göras av Kungl. Maj:t och icke
som utredningen föreslagit av mellaninstansen.

För behörighet till tjänst som rektor vid enhet av det obligatoriska
skolväsendet har utredningen föreslagit i princip samma bestämmelser
som beträffande tjänst som rektor vid detta skolväsen i dess helhet. Skolöverstyrelsen
har emellertid ansett att även övningslärare skall vara behörig
som rektor i dessa fall. Häremot har jag intet att erinra.

Vad utredningen föreslagit rörande tjänsteåligganden och undervisningsskyldighet
för de nu ifrågavarande skolledarna anser jag böra läggas till
grund för bestämmelser i dessa hänseenden.

Jag övergår så till förslagen rörande biträdande skolledare.
Hit hänför utredningen dels de nuvarande studieledarna i försöksdistrikten,
dels ock tillsynslärarna vid det obligatoriska skolväsendet. Enligt utredningens
bedömande kommer behov av studieledare att föreligga, inte
bara under försöksperioden utan även sedan enhetsskolan genomförts.
Jag finner för egen del detta i högsta grad sannolikt. Utöver en ändring
av benämningen studieledare till studierektor föreslår utredningen endast
några formella ändringar i de bestämmelser om studieledare, som intagits
i de den 30 juni 1955 utfärdade allmänna försöksskolebestämmelserna.
Den lösning förevarande fråga fick vid 1955 års riksdag (Prop. 120, SU
122, Rskr 285) synes mig vara tillfredsställande i princip och jag finner

130

icke anledning att föreslå ändring i de grunder, som då ansågs böra gälla
i detta avseende.

I fråga om tillsynslärarna anser jag att utredningen anfört starka skäl
dels för att bestämmelser bör utfärdas om i vilka fall tillsynslärare skall
finnas, dels ock för att en precisering av deras arbetsuppgifter och ställning
kommer till stånd. Förhållandena på detta område är enligt min
mening icke tillfredsställande och det torde vara av stor vikt att de förbättras
genom en författningsmässig reglering. Antalet mindre skolor är
fortfarande mycket betydande. Av de 8 750 folkskolanläggningar, som
fanns läsåret 1954/55, hade 7 410 färre än fem lärara vdelningar och av
dessa hade 3 060 en läraravdelning och 2 500 två läraravdelningar.

Utredningen har föreslagit, att det i regel skall tillsättas tillsynslärare
vid varje skolenhet med minst två läraravdelningar. Med anledning av
de av remissmyndigheterna anförda synpunkterna i tillsynslärarfrågan
anser jag mig böra förorda den avvikelsen från utredningens förslag att
skyldighet för kommunen att inrätta tillsynslärarbefattning icke skall föreligga
beträffande skolenhet, som omfattar färre än tre läraravdelningar.
Såsom skolöverstyrelsen framhållit torde det nämligen vid skolenheter med
endast två läraravdelningar kunna överlåtas på kommunen att bedöma,
i vilken mån särskild tillsyn erfordras och på vilket sätt denna lämpligast
bör utövas. Då de med tillsynen sammanhängande arbetsuppgifterna i
dessa fall torde vara obetydliga, synes det också skäligt att eventuella
arvoden helt bekostas av kommunala medel.

Generella bestämmelser om nedsättning av tillsynslärares undervisningsskyldighet
bör utfärdas, varvid de normer skolöverstyrelsen nu tillämpar
bör läggas till grund. Tillsynsläramas arbetsuppgifter bör vidare framgå
av lokala instruktioner, till grund för vilka bör ligga en normalinstruktion,
utarbetad i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen anfört
om tillsynslärares åligganden.

Innan jag övergår till löne- och kostnadsfrågorna, skall jag något stanna
vid de av utredningen föreslagna benämningarna på de olika skolledarna
och biträdande skolledarna. Skolstyrelseutredningen menar med
skolledare befattningshavare, som utövar pedagogisk och organisatorisk
ledning inom skolväsendet, och med biträdande skolledare befattningshavare,
som endast fullgör endera av dessa uppgifter. Tillsynsläraren skall
således icke ha några pedagogiskt betonade uppgifter, medan studierektor
i princip icke skall ha något organisatoriskt ansvar utan endast biträda
med den pedagogiska ledningen av det stadium han placerats vid.

Av skolledarna skiljer utredningen mellan å ena sidan skolchefer, vilka
närmast under skolstyrelsen skall ansvara för ledningen av hela det styrelsen
underställda skolväsendet, och å andra sidan ledare av skolenhet,

131

rektorer. Det framgår av det jag tidigare anfört, att jag anslutit mig till
utredningens indelning av skolcheferna i tre kategorier: skoldirektörer,
förste rektorer och rektorer. Jag har hyst viss tvekan beträffande benämningen
förste rektor och övervägt skolöverstyrelsens förslag att förenkla
titulaturen på så sätt, att endast två skolledartitlar skulle komma till användning,
nämligen skolchef och rektor. En sådan lösning kan synas praktisk
men torde i tillämpningen bli förbunden med icke oväsentliga olägenheter.
Det blir nämligen i åtskilliga sammanhang nödvändigt att kunna
hålla de tre typerna skolchefer i sär. Jag behöver bara peka på instruktioner
och författningsbestämmelser av skilda slag, i vilka de olika skolchefstyperna
måste vara klart bestämda. Detta ernås enklast och bäst
med en särskild benämning på var och en av de tre slagen tjänster.

Utredningens förslag, att även den obligatoriska skolans skolledare skall
kallas rektorer, har icke föranlett erinringar. Jag tillstyrker, att en generell
övergång till denna titulatur sker i samband med de nu framlagda
organisationsförslagens genomförande. Benämningarna distriktsöverlärare
och »annan överlärare» skall således icke längre förekomma.

Den 1955 beslutade provisoriska benämningen studieledare bör på de
skäl utredningen anfört i detta sammanhang ersättas av benämningen
studierektor.

Beträffande förslagen rörande skolledarnas löner och statsbidragen
till dessa önskar jag först framhålla, att det icke är min
mening att 1956 års riksdag skall ta ställning till de med en omorganiserad
skolledning förbundna lönespörsmålen, då dessa icke bör lösas på grundval
av endast det material som nu föreligger. Först sedan skolledarorganisationen
i princip bestämts och de olika befattningshavarnas uppgifter och
ställning kunnat i detalj klarläggas, torde det vara möjligt att ta ståndpunkt
till lönesättningen av de olika skolledartjänsterna. Redan i samband
med de nu aktuella organisationsförslagen anser jag mig dock böra framlägga
följande synpunkter på denna fråga.

Skoldirektörs- och biträdande skoldirektörstjänsterna bör konstrueras
som fristående, lönegradsplacerade tjänster.

Ersättning till förste rektor bör utgå i form av särskilt arvode, utöver
den lön skolchefen åtnjuter som rektor. Arvodet synes böra vara detsamma
oberoende av vilken skolform rektorstjänsten är knuten till.

När det gällt lönesättningen för den största gruppen skolchefer — rektorerna
— har skolstyrelseutredningen endast uppehållit sig vid den situation,
som föreligger i kommuner, där försök med 9-årig enhetsskola
bedrives, och som kommer att föreligga, sedan enhetsskolan införts. Någon
ändrad lönesättning för rektorerna vid folkskolan enligt dess nuvarande
organisation har utredningen för sin del icke ansett sig böra ifrågasätta.

132

Detta senare spörsmål har enligt min mening icke heller något direkt
samband med de organisatoriska förändringar utredningen föreslår, utan
bör hållas skilt från dessa.

Vid bestämmandet av lönegradsplaceringen för rektorer, tillika skolchefer,
i kommuner med försöksverksamhet måste övervägas, huruvida en
lönedifferentiering med hänsyn till lärarutbildningen bör genomföras och
huru lönesättningssystemet i så fall bör utformas mot bakgrunden av den
nya skolorganisationen samt med hänsyn till nu gällande grunder för lönegradsplacering
av distrilctsöverlärare och realskolerektorer.

Också för skolledarna vid enheter av det obligatoriska skolväsendet bör
fristående lönegradsplacerade tjänster inrättas. Lönesättningen av dessa
måste ses i förhållande till vad som kommer att gälla beträffande de rektorer,
som tillika är skolchefer. Det grundläggande spörsmålet blir, i vilken
mån skillnad skall göras i avlöningsförhållandena mellan rektorer, som är
ledare för skolväsen av samma omfattning, på den grunden att det i det
ena fallet rör sig om ledarskapet för en kommuns hela obligatoriska skolväsen
och i det andra om ledarskapet för en del av detta och om ett i princip
till den pedagogiska ledningen begränsat chefskap.

För nu ifrågavarande tjänster vid försöksskola eller enhetsskola uppkommer
samma spörsmål om differentiering med hänsyn till lärarutbildning
som för den nyss berörda skolchefskategorien rektorer. Den lösning
som nås för dessa senare torde i princip också kunna gälla beträffande
de förra.

Till biträdande rektorer vid läroverk, studierektorer och tiilsynslärare
bör ersättning utgå i form av arvoden.

Statsbidrag till kostnaderna för den lokala fackliga skolledningen
skall enligt skolstyrelseutredningens förslag utgå med 78 procent till skoldirektörernas
och rektorernas vid det obligatoriska skolväsendet löner samt
till kostnaderna för arvode och nedsatt undervisningsskyldighet för förste
rektor. Till kostnaderna för studierektor skulle ersättning under försökstiden
utgå med 100 procent och därefter med 78 procent. Tillsynslärarnas
arvoden skulle staten betala till 50 procent.

Dessa förslag har kommit i ett nytt läge, sedan allmänna statsbidragsutredningen
numera avgivit sitt betänkande om förenklad statsbidragsgivning
(SOU 1956:8), vilket på det närmaste berör statsbidragen på
skolans område.

Med hänsyn till att den föreslagna skolledarorganisationen icke är avsedd
att träda i kraft förrän den 1 juli 1958, torde, i avvaktan på ställningstagandet
till allmänna statsbidragsutredningens betänkande, några
särskilda förslag om statsbidrag till skolledarna icke böra eller behöva
framläggas.

133

Enligt min mening bör emellertid kostnaderna för den skolledarorganisation
jag i det föregående diskuterat i princip fördelas mellan stat och
kommun efter de grunder skolstyrelseutredningen förordat. Självfallet bör
dock de bidrag utredningen föreslagit anpassas efter och med eventuella
jämkningar inarbetas i det bidragssystem, som kan komma att bli en följd
av allmänna statsbidragsutredningens nu framlagda förslag, i vad dessa
rör skolväsendet.

En beräkning av kostnaderna för utbyggnaden av skolledarorganisationen
måste i stor utsträckning bygga på antaganden och kan endast
bli ungefärlig. Detta gäller redan om kostnadsberäkningen för ett
första verksamhetsår, då löne- och arvodesbeloppen för närvarande icke
är bestämda och än mer om kostnaderna för skolledarorganisationen i en
genomförd enhetsskola, enär även beräkningen av antalet skolledare av
olika slag, som kan finnas vid den tidpunkten, måste bygga på ren uppskattning.

Kostnaderna för det antal skolledare och biträdande skolledare, som
enligt mina i det föregående gjorda förslag bör finnas under det första år
den nya skolledarorganisationen träder i kraft, och för det antal, som enligt
mina antaganden kommer att finnas, sedan enhetsskolan helt genomförts,
vilket jag förutsätter ha skett senast i början av 1970-talet, har med
ledning av utredningens och skolöverstyrelsens uppgifter beräknats så som
framgår av följande tablå (tab. 12).

I tablån har genomgående räknats med de lönebelopp, som gällde för år
1955, då såväl utredningen som skolöverstyrelsen haft att utgå från dessa.
Kostnadsökningarna har av samma skäl beräknats med budgetåret 1954/55
som jämförelseår. Beträffande tablån vill jag slutligen endast påpeka, att
genom den provisoriska reglering av studieledarinstitutionen, som skett
från och med innevarande redovisningsår, statsmakterna i princip redan
tagit ställning till de under punkterna 6 beräknade kostnaderna för studierektorerna.

Avslutningsvis skall jag i korthet beröra den fråga, som utredningen
behandlat under rubriken »Kameral hjälp åt skolledarna». Enligt min
mening är det av vital betydelse för hela skolledarorganisationen, att frågan
om skolledarnas biträdeshjälp bringas till en acceptabel lösning. Effekten
av de olika åtgärder, som vidtages i syfte att skapa en tillfredsställande
''pedagogisk skolledning, går ju till väsentlig del förlorad om resultatet
huvudsakligen blir att vi får expeditionsmänniskor som tynges av
administrativa rutingöromål. Om staten åtager sig huvudparten av kostnaderna
för den fackliga ledningen, anser jag, att det från varje kommuns
sida bör betraktas som ett självklart och skäligt åtagande att sörja för
att de rent arbetstekniska förutsättningarna för skolledarna blir tillfreds -

Tab. 12. Ökade kostnader för den fackliga ledningen

1. Skoldirektörer och biträdande skoldirektörer ..........

2. Förste rektorer .....................................

3. Nya rektorstjänster i de minsta kommunerna..........

4. Rektorer vid enheter av det obligatoriska skolväsendet ..

5. Biträdande rektorer .................................

C. Studierektorer ......................................

7. Tillsynslärare .......................................

Kronor 1

Första verksamhetsåret

Beräknat antal	Hela kost-naden	Statens andel	Ökning av statens kostnader i jämf. med 1954/55.
40 + 14	1 900 000	1 480 000	1 11G000
230	897 000	760 000	760 000
35	280 000	218 000	218 000
212	3 800 000	2 960 000	910 000
10	60 000	60 000	60 000
60	315 000	300 000	300000
2 850	1 394 000	787 000	753 000
\| 8 646 000	6 565 000	4117 000
Sedan enhetsskolan genomförts (1970/71)
Beräknat antal	Hela kost-naden	Statens andel	Ökning av statens kostnader i jämf. med 1954/55.
60	2 100 000	1 640 000	1 270 000
200	800000	690 000	690 000
35	280 000	218 000	218 000
235	4 180 000	3 260 000	1 000 000
15	90 000	90 000	90 000
600	3 135 000	2 690 000	2 510 000
2 600	1 250 000	700 000	675 000
	11 835 000	9 288 000	6 483 000
	1 300 000	1 170 000	1 170 000
	10 535 000	8 118 000	5 313 000

1. Skoldirektörer och biträdande skoldirektörer ........

2. Förste rektorer ...................................

3. Nya rektorstjänster i de minsta kommunerna........

4. Rektorer vid enheter av det obligatoriska skolväsendet

5. Biträdande rektorer ...............................

G. Studierektorer ....................................

7. Tillsynslärare .....................................

Avgår kostnaderna för 130 rektorstjänster vid realskolor

134

135

ställande ordnade. Så är i alltför stor utsträckning ännu inte fallet. Skolstyrelseutredningen
har uttalat, att det otvivelaktigt finns starka skäl för
att som villkor för statsbidrag till skolledarnas löner föreskriva, att erforderlig
biträdeshjälp skall finnas på skolexpeditionen. Utredningen har dock
icke framlagt något förslag härom utan litat till att kommunerna själva,
efter eventuella ingripanden från mellaninstansemas sida, skall åstadkomma
tillfredsställande förhållanden.

Jag förutsätter, att utredningens förhoppningar i detta avseende kommer
att infrias. Jag ämnar noga följa utvecklingen på detta område.

136

IV. Skolväsendets regionala ledning

A. Nuvarande förhållanden

1. Den regionala ledningens organisation

a) Högre skolor och yrkesskolor

De allmänna läroverken, de högre tekniska läroverken, de högre kommunala
skolorna, handelsgymnasierna samt de kommunala yrkesskolorna
är icke föremål för regional ledning i egentlig mening. Vissa begränsade
uppgifter beträffande dessa skolformer åligger dock regionala organ, främst
länsstyrelserna, vilka för samtliga skolformer utom handelsgymnasierna
utanordnar statsmedel och i fråga om de kommunala skolformerna även
är första instans vid besvär på kommunala grunder över den lokala skolmyndighetens
beslut. För de högre kommunala skolornas del är dock i vissa
fall domkapitlen besvärsinstans i sådana mål.

Över de allmänna läroverken i varje stift är biskopen ef orus och har i
denna egenskap att öva uppsikt över läroverken och särskilt över det sätt,
på vilket kristendomsundervisningen handhaves. Eforus har vidare att på
förslag av rektor bestämma tid för termins början och slut och tid för
årsavslutning med vissa klassavdelningar. Eforus skall också utse vittnen
för studentexamen och i mån av tid närvara vid årsavslutningar. För läroverk
i andra städer än stiftsstaden förordnar eforus inspektor och äger
genom denne som sin ställföreträdare utöva de åligganden och befogenheter,
som tillkommer eforus. I Stockholm finns en särskild eforalstyrelse.

De uppgifter som här angetts är inte av den art, att man om de myndigheter
som fullgör dem kan säga, att de utövar regional ledning av de ifrågavarande
skolformerna. Såväl den administrativa som den pedagogiska ledningen
av dessa utövas i huvudsak genom direkt kontakt mellan de centrala
statsmyndigheterna på skolans område, skolöverstyrelsen respektive
överstyrelsen för yrkesutbildning, och de lokala skolledningarna.

h) Folkskoleväsendet

På folkskolans område är förhållandena annorlunda. Väsentliga uppgifter
handhaves här av regionalt verksamma myndigheter.

D omkapitlen har sedan folkskolans tillkomst utövat och utövar
alltjämt över den lokala skolstyrelsen den närmaste ledningen av folkskolan.
Domkapitlen består av biskopen som ordförande, två präster och
tre lekmän, varjämte i universitetsstäderna tillkommer två av teologiska
fakultetens professorer. För att domkapitlen skall äga tillgång till pedagogisk
sakkunskap skall en av de tre lekmannaledarnöterna vara en av Kungl.
Maj:t efter förslag av domkapitlet förordnad person, som äger särskild

137

sakkunskap på folkundervisningens område (lagen om domkapitel 2 §

1 mom.). I domkapitlen är den juridiska och administrativa erfarenheten
företrädd av stiftssekreteraren, stiftsnotarier och amanuenser. Dessa eller
den skolsakkunnige ledamoten föredrager skolärendena i domkapitlen. Vid
handläggningen av besvärsmål har stiftssekreteraren säte och stämma i kapitlet.
Den egentliga beredningen av skolärendena ombesörjes dock av de
lokala skolstyrelserna och folkskolinspektörerna, vilka senare så gott som
undantagslöst avger yttranden i ärenden av detta slag och därigenom i
regel bestämmer ärendenas utgång.

Besvär över domkapitlens beslut prövas av Kung!. Maj:t.

Domkapitlens skoluppgifter. I 13 § lagen om domkapitel finns en allmän
bestämmelse om domkapitels åligganden. Beträffande befattningen
med undervisningsväsendet hänvisas i denna paragrafs 3 mom. till vad
därom är särskilt stadgat. Det grundläggande stadgandet återfinnes i kap.
24 § 3 kyrkolagen av år 1686, vilket ålägger biskoparna att ha uppsikt över
gymnasier och skolor. Denna uppsikt är, vad beträffar läroverken, enligt
praxis numera inskränkt till de med eforatet förknippade åligganden, för
vilka nyss redogjorts. I fråga om högre kommunala skolor och yrkesskolor
utövas den inte. I § 65 folkskolestadgan har emellertid intagits en parallellbestämmelse
till kyrkolagens förutnämnda stadgande, enligt vilken det
åligger biskop och domkapitel i varje stift att ha »en sorgfällig uppsikt
över anstalterna för folkundervisningen samt vaka över deras ledning och
utveckling till uppfyllande av deras viktiga bestämmelse». I kraft av dessa
stadganden åligger det således ännu domkapitlen att utöva den lokala statliga
effektivitetskontrollen och allmänna uppsikten över folkskoleväsendet.
I praktiken är dock verksamheten inskränkt till fullgörandet av ett antal,
främst i folkskolestadgan men också i andra författningar, preciserade uppgifter.
Skolstyrelseutredningen har på s. 181 ff i sitt betänkande sammanställt
de viktigaste folkskolärenden med vilka domkapitlen tar befattning.

Domkapitlen fyller också den viktiga funktionen att i regel som första
instans pröva besvärsmål rörande folkskoleväsendet. De viktigaste av de
fall, där särskilt föreskrivits att klagan sker hos domkapitel, gäller beslut
om förordnande av kommunal folkskolinspektör, distriktsöverlärare eller
annan överlärare (Fst § 8 e), förslag, val eller beslut om tillsättning av folkskollärare
(Fst § 22) och beslut om disciplinär åtgärd mot lärare (Fst
§ 32:3).

För handläggningen av besvärsärenden redogöres närmare längre fram.

Folks kolinspektionen är skolöverstyrelsens lokalorgan och
utövar numera realiter den direkta statsuppsikten och kontrollen över folkskoleväsendet
såväl i pedagogiskt som administrativt hänseende. Överstyrelsen
skall sammanhålla, leda och stödja inspektörerna i deras arbete. Inspektörerna
utövar formellt sett inte myndighetsfunktioner i egentlig mening.
I den män rätten att slutligt besluta i fråga som rör skoldistrikt ej

138

tillkommer den lokala skolstyrelsen utan överordnad myndighet, är det
principiellt domkapitlet — i vissa fall länsstyrelsen — eller skolöverstyrelsen,
som skall fatta beslutet och ej inspektören.

Jämlikt kungl. brev den 29 september 1950 är riket sedan den 1 januari
1951 indelat i 51 folkskolinspektionsområden. Inom varje område har en
folkskolinspektör att öva tillsyn över och främja folkskoleväsendet. Områdesindelningen
är i det väsentliga oförändrad sedan 1920, då antalet
områden och inspektörer fastställdes till 52. De sex landstingsfria städernas
folkskoleväsen är icke underkastat statlig pedagogisk inspektion men sorterar
i administrativt och ekonomiskt avseende under statens inspektörer.
För närmare uppgifter om de nuvarande folkskolinspektionsområdenas
storlek m. m. torde få hänvisas till skolstyrelseutredningens betänkande,
i vilket såsom bilagor intagits dels en sammanställning som siffermässigt
belyser områdenas storlek från skilda synpunkter, dels ock en karta, varav
områdesgränserna och inspektörernas stationeringsorter framgår.

Folkskolinspektörerna och nomadskolinspektören är pedagogiskt utbildade
tjänstemän i lönegrad Ca 34. Vid deras sida har icke ställts någon
fast administrativ personal eller kontorspersonal. Budgetåret 1955/56 står
370 000 kronor till disposition för ersättning åt inspektörerna för utbetalda
arvoden till biträdeshjälp. Det innebär,_ att arbetskraft till en kostnad av
i genomsnitt 7 115 kronor kan ställas till varje inspektörs förfogande.

Enligt gällande bestämmelser i kungl. brev den 14 juni 1946 skall folkskolinspektör
själv tillhandahålla tjänstelokal med värme, belysning och
städning, möbler och annan erforderlig rumsinredning samt telefon. Härför
erhåller inspektören ersättning av statsmedel. Direkt av statsmedel bestrides
kostnaderna för expenser i övrigt, såsom kontorsmateriel m. m.

Hyresersättningen (ersättning för tillhandahållande av tjänstelokal med
värme) bestämmes av länsstyrelsen med hänsyn tagen till den allmänna
hyresnivån på orten. Hyresersättning utgår för ett rum jämte tillhörande
biutrymmen och med högst vissa särskilt angivna belopp, varierande alltefter
ortens invånarantal och belägenhet mellan 770 kronor i stad med
över 100 000 invånare och 440 kronor i ort belägen utanför tättbebyggt
samhälle. Föreligger särskilda skäl, får dock länsstyrelsen dels efter skolöverstyrelsens
hörande medgiva, att hyresersättning må utgå för mer än
ett rum med biutrymmen, dels ock bestämma hyresersättningen till högre
belopp än de nyss angivna.

Ersättning för tillhandahållande av möbler och annan rumsinredning i
tjänstelokal utgår med 125 kronor per år.

Beträffande telefon gäller, att inspektören skall ha telefonförbindelse
anordnad till tjänstelokalen eller i omedelbar anslutning till denna. Ersättning
i detta hänseende utgår efter ett visst system. Erfordras enligt skolöverstyrelsens
beprövande för bostad och tjänstelokal två av varandra
oberoende telefonapparater, ersättes hela kostnaden för tjänstetelefonen.

Kostnaderna för folkskolinspektionen har för budgetåret 1955/56 i riksstaten
upptagits med sammanlagt 2 229 100 kronor, därav 1 775 000 kronor
till avlöningar (370 000 kronor till biträdeshjälp) och 454 100 kronor
till omkostnader.

139

Folkskolinspektionens arbetsuppgifter är talrika och utomordentligt
mångskiftande.

De grundläggande bestämmelserna om inspektörernas verksamhet finns
i den 1914 utfärdade, ännu gällande instruktionen för folkskolinspektörerna.
(KK 1914: 489 med senare ändringar.) Av denna framgår, att folkskolinspelctionen
är tänkt som ett kontrollerande och rådgivande organ och
icke som en beslutande myndighet. Detta har likväl icke hindrat, att inspektörerna
successivt också tillagts en faktisk beslutanderätt i åtskilliga
frågor. Emellertid gäller med något enstaka undantag, som ovan framhållits,
att vid oenighet mellan den lokala skolstyrelsen och inspektören
i någon fråga, denna skall hänskjutas till annan myndighet för avgörande.
Härigenom upprätthålles i varje fall till formen i det väsentliga inspektionens
ursprungliga karaktär. Utan undantag synes den regeln iakttagas,
att inspektör icke äger delegera någon av sina arbetsuppgifter på biträdande
personal, vilket gör organisationen tungarbetad.

Om inspektörens allmänt inspekterande verksamhet föreskrives i instruktionen
inledningsvis följande:

Folkskolinspektör åligger att i enlighet med denna instruktion och i övrigt gällande
föreskrifter, under inseende av [folkjskolöverstyrelsen, inom det honom anvisade inspektionsområdet
hava tillsyn över folkskoleväsendet samt främja dess utveckling. För sådant
ändamål har han att förskaffa sig noggrann kännedom om skolväsendets tillstånd och
behov, övervaka, att gällande författningar efterlevas, befordra åtgärder för skolväsendets
ändamålsenliga anordning inom de särskilda skoldistrikten samt genom upplysningar
och råd understödja det vid skolorna bedrivna arbetet.

Tillsynen, som främst skall utövas genom besök i skoldistrikten, omfattar
förutom folk- och småskolor även fortsättningsskolor, högre folkskolor
(efter skolöverstyrelsens bestämmande), vissa enskilda skolor, skolhem
samt skolverksamheten vid sjukvårdsanstalter och barnhem. Detaljerade
föreskrifter om hur inspektionsverksamheten skall bedrivas har lämnats
i skilda avseenden.

Enligt instruktionen skall inspektören också fullgöra vissa »administrativa
åligganden». Han har således att, om skäl till anmärkning beträffande
skolväsendet föreligger, tillställa skolstyrelsen skriftligt meddelande i ämnet
eller hos domkapitel eller skolöverstyrelsen påkalla erforderliga åtgärder,
att till myndigheter av olika slag lämna de upplysningar och avge de
yttranden som erfordras, att gå kommunala skolmyndigheter, lärare och
målsmän tillhanda med upplysningar i frågor, som faller inom hans verksamhetsområde,
att granska statsbidragsansökningar och skolstatistiska
uppgifter samt att, då nytt skolhus skall uppföras, yttra sig över skoltomts
läge och granska ritningar till skolbyggnader. Instruktionen ålägger vidare
inspektören att halvårsvis till skolöverstyrelsen avgiva rapport över företagna
inspektionsresor samt att årligen till överstyrelsen och domkapitlet
avlämna berättelse rörande skolväsendets tillstånd och utveckling.

De efterhand fattade besluten om folkskoleväsendets utbyggnad och förbättring
genom statsbidrag till allt flera pedagogiska och skolsociala ändamål
har helt naturligt medfört nya uppgifter för folkskol inspektionen, vilka
inte framgår av instruktionen. Alla åtgärder, som vidtagits och vidtages
inom folkskoleväsendet, förutsätter emellertid praktiskt taget utan undan -

140

tag inspektörernas medverkan på olika sätt som organisatörer och kontrollörer.

Den inspekterande verksamheten och den verksamhet som utövas genom
vägledning och information till skolstyrelser, skolledare och lärare i pedagogiska
och skolorganisatoriska spörsmål är folkskolinspektionens viktigaste.
Innebörden av denna verksamhet kan och behöver inte i detalj angivas.
Dess kvantitativa omfattning skall strax belysas.

Skolstyrelseutredningen, som ansett det befogat att åtminstone genom en
summarisk uppräkning ge en antydan om vilka olika slag av administrativa
ärenden folkskolinspektörema sysslar med, redovisar i sitt betänkande
en sammanställning av 102 skilda ärendegrupper (s. 187 ff).

Länsstyrelserna. Besvär på kommunala grunder över skoldistrikts
beslut i ärenden av ekonomisk natur prövas i regel av länsstyrelsen som
första instans. Härutöver handlägger länsstyrelse huvudsakligen ärenden
rörande skolbyggnader och statsbidrag.

Försöksverksamhetens regionala samarbetskomm
i 11 é e r. Från läsåret 1952/53 har skolöverstyrelsen indelat riket i tolv
regioner, var och en med en särskild samarbetskommitté för det pedagogiska
instruktionsarbetet i samband med försöksverksamheten. Kommittéerna
består av seminariernas rektorer, statens folkskolinspektörer och
försöksdistriktens kommunala skolledare inom respektive regioner ävensom
en representant för regionens läroverk. Sedan läsåret 1954/55 utgör även
Stockholm en dylik region.

2. Domkapitlens och folkskolinspektionens arbetsbörda

1945 års folkskolesakkunniga undersökte i detalj i vilken omfattning
folkskolärendena belastade domkapitlen och redogjorde i sitt betänkande
för folkskolinspektionens arbetsbörda och arbetsförhållanden i övrigt. Skolstyrelseutredningen
har kompletterat follcskolesakkunnigas undersökningar.

Domkapitlen. Folkskolesakkunnigas undersökning omfattade, vad
domkapitlen beträffar, aren 1937—46, d. v. s. den första tioårsperioden
efter det att den nya domkapitelsorganisationen trätt i kraft. Utredningens
undersökning har omfattat dels femårsperioden 1947—51, dels ock åren
1952—54.

Under tioårsperioden utgjorde hela antalet av samtliga domkapitel handlagda
ärenden 182 610, av vilka folkskolärendena utgjorde 22 procent eller
41 002 stycken. Av dessa var emellertid 16 661 ad actaärenden, vilket motsvarar
drygt 40 procent av samtliga folkskolärenden. Under den följande
femårsperioden var det totala antalet domkapitelsärenden jämförelsevis
något högre än under den föregående tioårsperioden. Folkskolärendenas
relativa andel sjönk emellertid från 22 till 15,l procent, och av de handlagda
folkskolärendena var något mer än 42 procent ad actaärenden.

141

Under åren 1952—54 har det totala antalet av domkapitlen årligen handlagda
ärenden ökat till omkring 23 000 per år. Folkskolärendenas procentuella
andel har sjunkit till 5,9 procent av dessa. Antalet skolärenden höll
sig tämligen konstant fram till och med 1948, varefter en kraftig nedgång
märks, först mellan åren 1948 och 1949 och sedan mellan 1950 och 1951.
Således sjönk antalet handlagda folkskolärenden från 1948 till 1953 med
inte mindre än 69,8 procent.

Varje domkapitel handlade under år 1954 i medeltal 99 skolärenden.
Högsta antalet hade Uppsala stift med 170 och lägsta Visby stift med 49.
I båda fallen utgjorde antalet ad actaärenden 28 procent.

Den arbetstid som åtgått för folkskolärendenas handläggning inom domkapitlen
har stadigt sjunkit. Uppgifter har av skolstyrelseutredningen erhållits
angående det genomsnittliga antalet arbetstimmar per vecka, som
domkapitlens personal (den skolsakkunnige, kanslipersonal och biträdespersonal)
tillsammans nedlägger på dessa ärenden. Härav framgår att medeltalet
timmar per vecka och domkapitel, som under tioårsperioden utgjorde
14,4 och under den följande femårsperioden 9,4, för de senaste åren
sjunkit till 6,9 timmar.

F olkskolinsp ektio nen. Folkskolesakkunniga fann vid sin undersökning
av inspektörernas arbetsförhållanden, att antalet inom samtliga
inspektionsområden diarieförda ärenden, som 1942/43 uppgick till 61 367,
under den följande femårsperioden ökat med 27 601 ärenden eller med
45 procent.

I de angivna siffrorna torde innefattas praktiskt taget alla till inspektörerna
inkomna skrivelser, alltså även ad actaärenden och sådana ärenden,
som brukar föras i s. k. samlingsnummerdiarium, samlingsdiarium och
andra speciella diarier, t. ex. för statistik och dylikt. Skolstyrelseutredningen
har infordrat uppgifter från varje inspektör angående antalet diarieförda
ärenden under åren 1951 och 1952 med ad actaärendena särskilt angivna.
Sedan folkskolesakkunniga gjorde sin undersökning, har folkskolinspektionens
diarieföring emellertid omlagts, så att flera olika diarier numera
föres, varför det skulle ge ett alltför osäkert resultat att direkt jämföra
med tidigare erhållna siffror. Det kan emellertid konstateras, att antalet
1952 inkomna ärenden kraftigt sjönk i jämförelse med budgetåret 1946/47
vilket var det senaste, som folkskolesakkunniga angav och att siffran för
1952 snarast torde närma sig den för de första åren under 40-talet redovisade.
Detta torde i huvudsak kunna anses vara en följd av kommunreformen.
Reduceringen av antalet skoldistrikt med mer än hälften måste
ju återverka på detta sätt och i de inspektionsområden, där en väsentlig
minskning av skoldistriktens antal skett, synes en lättnad åtminstone i
rent expeditionelit avseende också ha inträtt för inspektörens del.

Under år 1952 diariefördes hos inspektörerna i vissa av de största områdena
mer än 2 000 ärenden. Vanligen höll siffran sig emellertid mellan
1 000 och 1 500. Genomsnittligen torde egentliga, i huvuddiarierna införda
ärenden med frånräknande av ad actaärenden år 1952 ha upgått till 600 å
700 per inspektör.

Det är av särskilt intresse att se, hur stor del av sin tid inspektörerna
vid sidan av sina administrativa åligganden kan ägna åt verksamhet ute
på »fältet». 1945 års folkskolesakkunniga lämnar den upplysningen, att
antalet tjänsteresdagar i medeltal för perioden 1941—46 uppgick till 141,4
per år. Högsta antalet uppgivna resdagar var 178 och lägsta 101.

142

Skolstyrelseutredningen har erhållit uppgifter rörande medeltalet resdagar
under åren 1951 och 1952 från 50 inspektörer. Härav framgår att
i genomsnitt 134 dagar per år under perioden användes för inspektionsresor.
Högsta antalet resdagar var 179 och lägsta 90, vilket innebär en
minskning av genomsnittstalet med 7,4 dagar jämfört med femårsperioden
1941—46.

Minskningen av antalet resdagar tyder på att de administrativa arbetsuppgifterna
ökar och att den konstaterade minskningen av ärendeantalet
icke medfört någon lättnad i detta hänseende. Härvidlag är ju också arbetsuppgifternas
antal av mycket mindre betydelse än deras art. Av de 24 inspektörer,
som ansett sig kunna lämna uppgifter om den genomsnittliga arbetstiden
på expeditionen under icke-resdagar, har många uppgivit 11—12
timmar jämte arbete under sön- och helgdagar.

Det har förut angetts, att det belopp som genomsnittligen disponeras av
folkskolinspektörerna för biträdeshjälp budgetåret 1955/56 uppgår till
7 115 kronor. I själva verket fördelas tillgängligt anslag årligen av skolöverstyrelsen
efter en bedömning av de olika inspektörernas behov, och
beloppen varierar ganska kraftigt. Enligt överstyrelsens bestämmande skall
för innevarande budgetår de högsta beloppen utgå till inspektörerna i
Stockholms läns södra inspektionsområde (21 000 kronor), Göteborgs och
Bohus läns södra inspektionsområde (14 300 kronor), Malmöhus läns södra
inspektionsområde (11 100 kronor) och Uppsala läns inspektionsområde
(10 100 kronor). Nio inspektörer erhåller mindre än 5 000 kronor. Lägsta
beloppet har tilldelats inspektören i Norrbottens läns mellersta inspektionsområde
(3 600 kronor).

Ur skolstyrelseutredningens betänkande inhämtas att folkskolinspektörerna
år 1952 såsom biträden anlitade personer med följande utbildning och
till följande antal:

F. d. folkskolinspektör............................. 2

Pensionerad överlärare ............................ 4

Överlärare ....................................... 16

Tillsynslärare .................................... 5

Folkskollärare .................................... 37

Seminarielärare ................................... 3

Kvinnligt skrivbiträde ............................. 26

Skrivbyrå ....................................... 2

Diverse utbildning ................................ 14

Summa 109

I medeltal anlitade således varje inspektör något mer än två personer som
hjälp. Av lämnade uppgifter framgår, att enbart skrivbiträdeshjälp endast
anlitas i två fall. I övrigt har personal med erfarenhet från folkskolan använts,
i det stora flertalet fall jämte skrivhjälp i någon form.

Skolstyrelseutredningen, som år 1953 tillfrågade folkskolinspektörerna
bland annat angående deras behov av arbetsbiträde meddelar härom i
sitt betänkande, att av 50 inspektörer, som besvarade utredningens enkät
rörande bland annat dessa spörsmål, var 37 obetingat av den uppfattningen,
att det åvilade dem administrativa uppgifter av sådan omfattning, att dessa
skulle ge full sysselsättning åt en för dylika uppgifter särskilt utbildad
tjänsteman.

143

Folkskolinspektörerna i Gotlands läns, Kristianstads läns västra, Örebro
läns norra, Kopparbergs läns västra och norra, Västerbottens läns mellersta
och norra, Norrbottens läns mellersta och norra inspektionsområden (9
stycken) ansåg icke, att det inom deras områden skulle kunna beredas full
sysselsättning åt en administrativt utbildad kraft.

Inspektörerna i Uppsala läns, Kopparbergs läns östra, Gävleborgs läns
södra och mellersta samt Norrbottens läns södra inspektionsområden (5
stycken) var tveksamma på denna punkt. Emellertid ansåg endast två inspektörer,
i Norrbottens läns mellersta och norra områden, att en för enbart
kontorsgöromål utbildad befattningshavare i stort sett skulle ge dem
den hjälp i arbetet som behövdes.

De fyra inspektörerna i Gotlands läns, Kopparbergs läns västra och
norra samt i Norrbottens läns mellersta inspektionsområden ansåg, att deltidsanställd
personal vid sidan av folkskolinspektören kunde tillgodose
deras behov av arbetshjälp.

3. Handläggningen av vissa grupper av ärenden

a) Inledning

Ett klarläggande av vilka uppgifter och befogenheter, som lämpligen
bör tillkomma eventuella nya mellaninstanser, bör helt naturligt ha skett
innan ställning tages till dessas organisation och arbetsformer. Skolstyrelseutredningens
förslag rörande huvuduppgifterna för nya mellaninstanser
redovisas därför i det följande. Det torde emellertid vara behövligt att dessförinnan,
såsom bakgrund till utredningens förslag om ändrad handläggning
av vissa ärendegrupper av betydande principiell vikt, redogöra för hur dessa
ärenden nu handlägges samt för de förslag till ändring häri, som under
senare tid framlagts. De ärendegrupper det gäller är skolbyggnadsärenden,
disciplinärenden samt besvärsärenden.

b) Skolbyggnadsärenden

Enligt gällande bestämmelser (folkskolestadgan § 52) är skoldistrikt skyldigt
att anskaffa och underhålla lämpliga skollokaler. För anskaffande av
nya lokaler för folkskolan, däri inbegripet den 9-åriga enhetsskolan, och
för utförande av mera omfattande ändringsarbeten kan statsbidrag erhållas
jämlikt KK 1945:882. Förutsättningen för att statsbidrag skall kunna utgå
är, att skolöverstyrelsen förklarat, att lokalerna är behövliga. Statsbidragets
storlek bestämmes på grundval av de beräknade kostnaderna för de lokaler
som förklarats erforderliga samt kostnaderna för vissa inventarier. Bidragsbeloppet
beror vidare på skoldistriktets ekonomiska bärkraft. Statsbidragen
kan i genomsnitt beräknas utgå med omkring 40 procent av byggnadskostnaderna.

Statsbidrag utgår också till anskaffande av provisoriska skolbyggnader
(KK 1948:438).

Huvuddragen av ett vanligt byggnadsärendes handläggning enligt av
skolöverstyrelsen utfärdade anvisningar är följande:

144

1. I samråd med statens folkskolinspektör verkställer skolstyrelsen noggrann
utredning rörande det föreliggande behovet av skollokaler.

2. Sedan utredningen enligt p. 1 gjorts, underställes frågan om behovet
av skollokaler skolöverstyrelsens prövning. Framställningen inges till folkskolinspektören.

3. Sedan skoldistriktet erhållit överstyrelsens beslut i behovsprövningsärendet,
kan skoldistriktet uppgöra skissritningar till byggnadsföretaget.

4. Skissritningarna underställes skolöverstyrelsen för s. k. förhandsgranskning.
Framställningen inges till inspektören.

Undantagsvis kan framställningen om behovsprövning och förhandsgranskning
göras samtidigt, om det gäller byggnadsföretag av mindre omfattning
och inspektören vid utredningen enligt p. 1 funnit, att så bör ske.

5. Sedan överstyrelsen granskat skissritningarna, inger skoldistriktet
ansökan om statsbidrag till bestridande av kostnaderna för byggnadsföretaget
via folkskolinspektören, länsstyrelsen och skolöverstyrelsen till Kungl.
Maj:t. För ansökningen användes fastställt formulär. Länsstyrelsens uppgift
är att avge utlåtande angående den procentsats, efter vilken statsbidraget
bör utgå, samt insända bevis om att skoldistriktets beslut om
byggnadsföretaget vunnit laga kraft.

Sedan skoldistriktet tilldelats statsbidrag samt byggnads- och igångsättningstillstånd
erhållits, kan halva statsbidraget lyftas, när byggnadsföretaget
sättes i gång. Rekvisitionen ställes till länsstyrelsen och insändes till
folkskolinspektören, som till- eller avstyrker utanordnandet. Sedan byggnaden
kommit under tak, erhålles 1/4 av det återstående statsbidraget.
Rekvisitionsförfarandet är detsamma. När byggnaden färdigställts avsynas
den av folkskolinspektören med biträde av en av länsstyrelsen utsedd byggnadssakkunnig.
Återstoden av statsbidraget utanordnas därefter.

Ansökan om statsbidrag till kostnader för provisoriska klassrumsbyggnader
behöver inte föregås av särskild behovsprövning och förhandsgranskning.

Folkskolans och den högre skolans byggplanering är numera samordnad
inom skolöverstyrelsens organisationsavdelning.

Statsbidrag till kostnaderna för uppförande av skolhem utgår nu enligt
två olika kungörelser, nämligen KK 1936:202 ang. statsbidrag till skolhemsbyggnader
och deras inredning samt KK 1945:594 ang. statsbidrag
till skolhem för lärjungar vid högre skolor och till avlöning av föreståndare
vid dylikt skolhem.

Statsbidrag enligt den förra författningen utgår endast till skoldistrikt
för uppförande av skolhem åt folkskolans elever, enligt den senare till kommun
eller annan huvudman för uppförande av skolhem för elever i praktiskt
taget alla övriga skolformer. De båda kungörelserna överensstämmer
i allt väsentligt. Kungl. Maj:t bestämmer i båda fallen bidragsbeloppens
storlek. Gäller det skolhem för folkskolan, bestämmes dock bidraget enligt
kungörelsens lydelse från fall till fall. Bidraget till andra skolhem utgår
med 75 procent av verkliga kostnaderna med möjlighet för Kungl. Maj:t
att, om särskilda skäl föreligger, höja bidraget till 90 procent av dessa kostnader.
Handläggningen av bidragsärendena är också något olika. Ansökning
om bidrag till skolhem för folkskola skall av skoldistrikt för granskning
inges till folkskolinspektören, som vidarebefordrar den till länsstyrelsen,
vilken med eget yttrande och lagakraftbevis insänder ärendet till skolöverstyrelsen,
som i sin tur avger utlåtande och överlämnar ärendet till
Kungl. Maj:t.

143

Är det fråga om skolhem för elever vid annan skolform än folkskola,
inges handlingarna, jämlikt författningen, till länsstyrelsen och av denna
direkt till Kungl. Maj:t. Enligt praxis höres emellertid såväl folkskolinspektören
som skolöverstyrelsen även i dessa ärenden.

Till kostnaderna för tillhandahållande av tjänstebostäder åt folkskolans
(inklusive försöksskolas) lärare utgår statsbidrag till skoldistrikt jämlikt
kungörelsen 1946: 887. Beslut om dylikt bidrag meddelas av Kungl. Maj:t.
Bidrag utgår enligt fastställda grunder till kostnaderna för såväl tjänstebostads
anskaffande som om- eller tillbyggnad eller mer omfattande ändringsarbeten
av sådan bostad. Är det fråga om nybyggnad av tjänstebostad,
utgår statsbidraget med 20 000 kronor, om bostaden är avsedd för ordinarie
folkskollärare, och med 14 000 kronor, om den är avsedd för annan
lärare, dock att statsbidraget inte må överstiga fyrtio procent av de styrkta
byggnadskostnaderna. Till kostnaden för om- eller tillbyggnad eller mer
omfattande ändringsarbeten utgår bidraget med 25 procent av ett av Kungl.
Maj:t med hänsyn till de beräknade kostnaderna fastställt belopp.

Ansökan om statsbidrag upprättas enligt av skolöverstyrelsen fastställt
formulär och inges via folkskolinspektören och överstyrelsen till Kungl.
Maj:t.

I boställsordningen för folkskolans lärare (KK 1946: 883) har bland
annat getts bestämmelser om tjänstebostads belägenhet och beskaffenhet.
Härjämte har särskilda anvisningar utfärdats av skolöverstyrelsen.

c) Disciplinärenden

Ordinarie och icke-ordinarie lärare vid allmänna läroverk, högre kommunala
skolor, kommunala yrkesskolor samt folk- och fortsättningsskolor
är underkastade dels ämbetsmannaansvar enligt 25 kap. strafflagen dels
ock disciplinärt ansvar enligt bestämmelser i respektive skolstadgor.

Mål om ämbetsbrott av lärare handlägges städse vid allmän domstol;
sista instans är högsta domstolen.

Disciplinärt ansvar. I disciplinärt hänseende lyder ordinarie lärare i
läroämnen och rektorer vid allmänt läroverk under skolöverstyrelsen. Förutsättning
för disciplinär åtgärd är enligt 197 § läroverksstadgan, att det
finns giltig anledning till anmärkning i fråga om fel eller försummelse i
tjänsten eller beträffande lärarens eller rektorns vandel. Svårare åtgärd än
varning kan ej vidtagas av överstyrelsen; eftersom förevarande tjänster är
fullmaktstjänster, kan suspension och avsättning endast ådömas av domstol.
Under behandling av disciplinärenden (liksom under behandling av
mål om ämbetsbrott vid domstol) kan läraren, om skäl därtill finns, av
skolöverstyrelsen avstängas från tjänstens utövning. Överstyrelsens beslut
om varning eller avstängning kan överklagas i regeringsrätten.

För icke-ordinarie lärare i läroämnen gäller samma bestämmelser; dock
kan, om anmälan till åtal ej skett, den myndighet, som anställt läraren,
även entlediga honom från hans anställning.

Ordinarie lärare i läroämnen och rektor vid höcjre kommunal skola lyder
i disciplinärt hänseende under skolans styrelse (79 § stadgan för kommunala
realskolor, 62 § stadgan för kommunala flickskolor och 66 § stadgan
för högre folkskolor). Förutsättningarna för disciplinärt ingripande är desamma
som beträffande ordinarie liirare vid allmänt läroverk. Såsom disciplinstraff
kan emellertid här, förutom varning, även förekomma suspen10 -

146

sion och avsättning. Angående användningen av de olika straffarterna gäller
följande. Den felande skall i första hand tilldelas varning. Låter han sig
inte rätta därav, kan styrelsen, allt efter felets beskaffenhet, antingen tilldela
honom förnyad varning eller också för viss tid, högst sex månader,
skilja honom från befattningen och den därmed förenade avlöningen; styrelsen
dock obetaget att, där felet är av svårare beskaffenhet, i stället avsätta
honom. Har förnyad varning eller suspension befunnits verkningslös,
bör styrelsen avsätta honom. Beslut om suspension får ej verkställas förrän
det vunnit laga kraft. Beslut om avsättning skall underställas skolöverstyrelsen.
Under samma förutsättningar som beträffande lärare vid allmänt
läroverk kan avstängning från tjänstens utövning förekomma. Skolstyrelsens
beslut om varning, suspension, avsättning eller avstängning kan överklagas
hos skolöverstyrelsen, vars beslut i sin tur kan överklagas i regeringsrätten.
Denna kan icke endast upphäva det överklagade beslutet utan
även sätta annat disciplinstraff i stället för det ådömda.

Om icke-ordinarie lärare gäller, att skolstyrelsen skall, om han ådagalägger
försumlighet, oskicklighet eller klandervärt uppförande, tilldela honom
»lämplig varning» eller skilja honom från anställningen. Suspension
kan således inte förekomma ifråga om dessa lärare. Klagan över beslut om
varning eller entledigande kan föras hos skolöverstyrelsen och i regeringsrätten.

Även ordinarie folkskollärare lyder i disciplinärt avseende under skolans
styrelse (folkskolestadgan § 32). De disciplinstraffrättsliga bestämmelserna
är desamma som för ordinarie ämneslärare vid högre kommunal skola med
följande undantag. Innan styrelsen avgör disciplinärende eller fråga om avstängning,
skall yttrande inhämtas från statens folkskolinspektör. Beslut
om avsättning skall ej underställas högre myndighet men får ej verkställas
förrän det vunnit laga kraft. Styrelsens beslut om varning, suspension, avsättning
eller avstängning överklagas hos domkapitlet; över dess beslut
kan klagan föras i regeringsrätten, vilken har samma befogenheter som i
mål mot lärare vid högre kommunal skola. Beträffande lärare vid fortsättningsskola
gäller i förevarande hänseende i stort sett detsamma som beträffande
ordinarie folkskollärare; dock kan suspension ej ådömas.

Icke-ordinarie folkskollärare är i fråga om varning och avstängning från
utövande av befattningen underkastad samma bestämmelser som ordinarie
sådan lärare.

Lärare vid kommunal yrkesskola, som innehar pensionsberättigad tjänst,
intar i disciplinärt avseende ungefär samma ställning som en ordinarie folkskollärare
(KK 1955:503 34 §). Dock gäller, att folkskolinspektör ej behöver
höras och att skolstyrelsens beslut om avsättning skall underställas
överstyrelsen för yrkesutbildning för prövning och godkännande.

Ordinarie övningslärare följer samma disciplinregler som ordinarie lärare
i läroämnen inom vederbörande skolform. Extra ordinarie övningslärare,
som gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten, kan omedelbart
entledigas, vare sig han anställts tillsvidare eller för viss tid (övningslärarstadgan
31 § 3 mom.).

Den myndighet, under vilken en lärare lyder, kan välja mellan att bestraffa
tjänstefel i disciplinär väg och att ange det till åtal. I sakens natur
li"ger dock, att den senare vägen måste väljas, när tjänstefelet anses förtjäna
frihetsstraff, när det anses förtjäna längre suspension än myndigheten
själv kan ådöma samt när det anses förtjäna avsättning och läraren

147

är tillsatt genom fullmakt. Vederbörande åklagare är alltid skyldig att på
eget ansvar pröva, om åtal skall väckas, och är i detta hänseende helt oberoende
av disciplinmyndighetens beslut. I mål om ämbetsbrott har domstolen
viss möjlighet att räkna läraren tillgodo redan ålagt disciplinstraff.

d) Bes v ä r ö v er lokal skolmyndighets beslut

F olkskole väsen det (utom Stockholm). Där församling ännu har
skolväsendet om hand, kan beslut rörande skolväsendet, alltefter ärendenas
beskaffenhet, fattas av kyrkofullmäktige (-stämma) eller skolråd och,
om särskild fortsättningsskolstyrelse utsetts, av denna. Fördelningen av
befogenheterna mellan de kommunala organen regleras dels av bestämmelserna
i församlingsstyrelselagen i dess före den 1 januari 1955 gällande
lydelse, dels av specialförfattningar, främst folkskolestadgan.

Där skolväsendet är en angelägenhet för den borgerliga kommunen, handlägges
skolärendena av stads- eller kommunalfullmäktige och folkskolestyrelsen
samt, om sådan utsetts, av fortsättningsskolstyrelsen.

1930 års skolstyrelselag konstruerades som ett undantag från regeln att
folkskoleväsendet skulle vara en församlingsangelägenhet. Anknytningen
till den kyrkliga lagstiftningen framträder klart i fråga om besvärsregleringen.
Angående fullföljd av talan mot folkskolestyrelses beslut hänvisas
således i skolstyrelselagen (19 §) till vad i lag eller författning finnes stadgat
beträffande talan mot beslut av skolråd. De grundläggande bestämmelserna
härom återfinnes i 68—71 §§ församlingsstyrelselagen i dess lydelse
före den 1 januari 1955.

Med visst undantag är de grundläggande bestämmelserna om besvär
desamma, oavsett om skolväsendet är en borgerligt eller en kyrkligt kommunal
angelägenhet.

Besvär över beslut av julimäktige kan endast anföras på s. k. kommunala
besvärsgrunder. Fråga skall alltså vara om felaktighet i förfarandet eller
om maktöverskridande från de beslutandes sida. Vid besvär på de nämnda
grunderna prövas endast beslutets laglighet och icke dess riktighet eller
lämplighet.

Beträffande beslut av skolstyrelse (skolråd, folkskolestyrelse, fortsättningsskolstyrelse)
gäller, om beslutet fattats med stöd av kommunallagarnas
allmänna bestämmelser, detsamma som nyss sagts om besvär över fullmäktigebeslut.
Har beslut fattats på grund av stadgande i specialförfattning,
vilken saknar bestämmelse om besvär över beslutet, gäller i princip
samma sak jämlikt 71 § församlingsstyrelselagen i dess gamla lydelse. Finns
åter särskild besvärsbestämmelse i specialförfattning, skall vad* denna säger
om besvär äga tillämpning. Besvär i sistnämnda fall kan enligt allmänna
förvaltningsrättsliga grunder föranleda icke blott att det överklagade beslutet
upphäves utan också att positiv rättelse sker.

Besvär på kommunala grunder över lokal skolmyndighets beslut skall
jämlikt församlingsstyrelselagens tidigare lydelse i första instans anföras
hos länsstyrelse eller domkapitel. I huvudsak kan sägas att domkapitel
prövar, då målen rör undervisningen och skolans organisation, samt länsstyrelse,
då fråga är om skoldistrikts ekonomiska angelägenheter.

Kompetensfördelningen mellan länsstyrelse och domkapitel har i församlingsstyrelselagen
skett efter målens natur. Huruvida kyrkofullmäktige eller
skolrådet fattat beslutet är i detta avseende utan betydelse. Är skolväsendet
den borgerliga kommunens angelägenhet prövas emellertid fullmäktigebe -

148

slut även i skolfrågor alltid av länsstyrelsen. Här gäller naturligt nog kommunallagens
(76 §) och icke församlingsstyrelselagens besvärsbestämmelser.
Detta är den enda punkt, där olika besvärsregler gäller, beroende på
om skolväsendet är församlingens eller den borgerliga kommunens angelägenhet.

I de fall besvär på grund av stadgande i specialförfattning (självförvaltningsbesvär)
må anföras över beslut av folkskolestyrelse och skolråd är
domkapitel i regel första besvärsinstans. I nyare författningar såsom övningslärarstadgan
och de kungl. breven som reglerar försöksverksamheten
med enhetsskola har dock skolöverstyrelsen införts som besvärsinstans, där
prövningen traditionellt bort tillkomma domkapitlen.

Högsta instans i alla skolärenden utom sådana, som angår »skolväsendets
ordnande», är regeringsrätten. Den prövar således besvär över såväl
domkapitels som länsstyrelses beslut. Angår ärendet skolväsendets ordnande,
avgöres det av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Rör klagan beslut av domkapitel eller skolöverstyrelsen med anledning
av sökt fastställelse å skolmyndighets beslut (t. ex. angående förflyttning
av lärare), skall regeringsrätten med eget utlåtande överlämna målet till
avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet (3 § regeringsrättslagen). Samma
procedur tillämpas, då klagan föres över förrättat val av ordinarie lärare
och talan riktas mot det förslag, varå valet grundar sig. Riktar sig besvären
enbart mot valet, avgöres målet av regeringsrätten.

De högre k ommunala skolorna. För de fyra förekommande
skolformerna gäller ensartade bestämmelser om besvär över de lokala skolmyndigheternas
beslut. Samtliga dessa skolor synes vara knutna till den
borgerliga kommunen. Fullmäktiges beslut i ärenden rörande dem överklagas
följaktligen hos länsstyrelsen. I fråga om besvär över skolstyrelses
beslut är skolöverstyrelsen första besvärsinstans i följande, i respektive
stadga angivna fall, nämligen om beslutet rör: ledigförklarande av lärarbefattning,
tillsättning eller entledigande av ordinarie eller extra ordinarie
lärare eller av tillsynslärare, förslag beträffande förordnande av rektor,
tjänstledighet för nu nämnd befattningshavare, honom meddelad föreställning
och varning, hans skiljande från tjänsten för viss tid eller honom
ådömd avstängning från utövande av tjänsten. Samtliga fall rör lärarpersonalens
förhållanden.

Om besvär över skolstyrelses beslut i andra frågor än de här uppräknade
gäller i princip vad i lag eller författning finns stadgat om besvär
över beslut av skolråd. Följaktligen prövar domkapitel även beträffande
dessa skolformer besvär över skolstyrelses beslut inom området för såväl
oreglerad som reglerad förvaltning. Överstyrelsens och domkapitlens beslut
överklagas hos Kungl. Maj:t.

De kommunala yrkesskolorna. Över beslut av yrkesskolstyrelse
skall besvär anföras hos överstyrelsen för yrkesutbildning. Domkapitlet
är icke besvärsinstans och har ej heller i övrigt någon befattning
med denna skolform. Enär besvärsbestämmelsen är generell, torde överstyrelsen,
ehuru det här är fråga om skolor, för vilka kommunerna har
ekonomiskt ansvar, äga att materiellt pröva alla lokalstyrelsens beslut.
Högsta instans är Kungl. Maj:t.

De allmänna läroverken. Ändring i beslut av lokalstyrelse
vid allmänt läroverk sökes hos skolöverstyrelsen (Lvst § 209). Domkapitel
är ej i något fall besvärsmyndighet. Överstyrelsens beslut överklagas hos
Kungl. Maj:t.

149

B. Tidigare diskussion

1. Vissa tidigare reformförslag rörande den regionala
skolledningens organisation m. m.

Efter hemställan av riksdagen erhöll 194 5 års folks 1c olesakkunniga
den 19 oktober 1945 i uppdrag att även utreda frågan om
domkapitlens eventuella slopande som mellaninstanser för folkskoleväsendet.
De sakkunnigas förslag (SOU 1948: 28) innebar kort sammanfattat:

att en ny mellaninstans, kallad skoldirektion, skulle inrättas för visst
område, kallat skoldirektionsområde, vilket skulle sammanfalla med existerande
folkskolinspektionsområde,

att skoldirektionen skulle bestå av fem ledamöter: tre lekmän, varav en
skulle vara ordförande, och två fackmän, varav den ene skulle vara folkskolinspektören,
vilken som regel skulle vara föredragande i skoldirektionen
och benämnas statens skoldirektör,

att till skoldirelctionerna skulle överföras dels samtliga folkskolärenden,
som handlades av domkapitlen — med undantag av besvärsärenden, vissa
tjänsteföreningsärenden samt sådana ärenden, som kunde decentraliseras
till de lokala skolmyndigheterna — dels ock vissa ärenden, som handlades
av skolöverstyrelsen, främst sådana som avsåg organisationsplaner, skolskjutsanordningar,
bestämmande av antalet icke-ordinarie lärartjänster (i
vissa fall), fastställande av instruktion för distriktsöverlärare m. fl.,

att skoldirelctionerna därjämte skulle vara huvudmän för sådana lärartjänster,
som vore gemensamma för flera skoldistrikt, t. ex. övningsläraroch
reservvikarietjänster, utöva den disciplinära myndigheten över folkoch
fortsättningsslcolans lärare samt slutligen erhålla vissa uppgifter som
distriktsstyrelse,

att skolöverstyrelsen och länsstyrelserna skulle inträda som besvärsinstanser
för folkskoleväsendet,

att skoldirektören skulle handlägga i huvudsak samma ärenden, som
ankom på folkskolinspektören,

samt att för skoldirektionen och skoldirektören skulle upprättas ett gemensamt
kansli, vars chef skoldirektören skulle vara med biträde av en
heltidsanställd direktionssekreterare med placering till en början i lönegrad
Cg 22.

De sakkunnigas förslag, som helt var begränsat till folkskolan, framlades
ungefär samtidigt med att 1946 års skolkommission presenterade sitt stora
principbetänkande. Då hela skolväsendets framtida organisation härigenom
ställdes under debatt, kunde en lösning efter folkskolesakkunnigas linjer
endast förutsättas bli ett provisorium, varför förslaget, som dessutom under
remissbehandlingen blev föremål för mycket delade meningar, inte lagts till
grund för lagstiftning.

1 9 4 6 års skolkommission berörde frågan om skolväsendets
mellaninstanser ytterst knapphändigt och framlade icke något särskilt förslag
härom. I propositionen nr 133 till 1950 års riksdag förordade departe -

150

mentschefen ytterligare överväganden av spörsmålet och i anslutning härtill
gjorde särskilda utskottet (1950:3) följande uttalande.

Enligt departementschefens mening tarvar frågan om skolans framtida
regionala inspektion och ledning ytterligare överväganden, varvid bland
annat bör beaktas, vilka funktioner man vill tillämna mellaninstanserna
vid lärartillsättningen. Utskottet anser det för skolans utveckling angeläget,
att frågan om mellaninstanserna snarast möjligt löses. Bland annat kunna
vissa frågor om decentralisation inom skolförvaltningen icke med framgång
upptagas, så länge ingenting kan utsägas om den regionala ledningens utformning.
Över huvud sammanhänger arbetsfördelningen mellan de regionala
och lokala organen så nära med frågan om dessa organs konstruktion,
att ett mycket intimt samarbete torde bliva nödvändigt mellan de utredningar,
som komma att behandla spörsmålen om mellaninstanserna och den
lokala förvaltningen. På ärendets nuvarande stadium vill utskottet endast
framhålla vikten av att även inom mellaninstanserna såväl den pedagogiska
sakkunskapen som lekmannasynpunkterna effektivt få göra sig gällande
och att de personer, som skola bära ansvaret för mellaninstansernas
verksamhet, också beredas möjlighet att ägna skolfrågorna den tid dessa
kräva. Man bör ha rätt att av mellaninstanserna vänta något mer än en
rutinmässig handläggning av löpande ärenden.

1948 års länsstyrelseutredning framlade i sitt betänkande
(SOU 1950: 28) ett alternativ till folkskolesakkunnigas mellaninstansförslag
att tagas under övervägande vid frågans vidare behandling. Under
förutsättning att länsstyrelserna fick den organisation, som utredningen i
betänkandet förordade, borde en särskild skolsektion organiseras inom varje
länsstyrelse med en skolman som chef. Till sektionen skulle inspektörer
knytas eller, om det vore lämpligare, placeras ute i särskilda inspektionsområden.
Den vid länsstyrelsens verksamhet i övrigt föreslagna lekmannamedverkan
kunde utan svårighet också omfatta skolfrågorna.

2. Vissa tidigare reformförslag rörande handläggningen av
disciplinärenden

Sveriges folkskollär arförbund hemställde år 1936 hos
Kungl. Maj:t, att folkskolestyrelsernas disciplinära befogenheter gentemot
lärare måtte överflyttas till annan myndighet. Framställningen tillstyrktes
av skolöverstyrelsen, som förordade, att domkapitlen borde besluta angående
disciplinära bestraffningsåtgärder mot lärare. Initiativet till dessa
åtgärder och verkställandet av den erforderliga utredningen borde dock
fortfarande ankomma på skolrådet.

1945 års folkskolesakkunniga berörde i sitt betänkande
(SOU 1948: 28) även frågan om den disciplinära myndigheten över folkskollärarna.
Efter att ha redogjort för hur den disciplinära bestraffningsrätten

151

utövas beträffande vissa andra, med folkskollärarna i anställningshänseende
jämförliga grupper av befattningshavare (lärare vid högre kommunala skolor,
präster och polismän) uttalade de sakkunniga bland annat, att de nämnda
tjänstemannagrupperna vore underkastade disciplinär bestraffning på
ungefär samma sätt som folk- och fortsättningsskolans lärare. Emellertid
förelåge en skillnad såtillvida som de myndigheter, som utövade denna bestraffningsrätt,
alltid inom sig inrymde antingen person med juridisk utbildning
eller ämbetsman, som handlade under ämbetsmannaansvar, eller bådadera.
Denna anordning torde vara ägnad att skapa större säkerhet i bedömandet
av disciplinmålen ävensom att ingiva de berörda befattningshavarna
större trygghet inför avgörandena. Beträffande folkskolestyrelserna däremot
funnes icke några bestämmelser om att juridiskt utbildad person eller
ämbetsman skulle ingå i sådan styrelse. Även om skolstyrelserna i stort sett
i sin dömande verksamhet handlat med stor grannlagenhet, torde likväl skäl
föreligga att överföra deras dömande befogenhet till annan myndighet. De
sakkunniga föresloge i sådant hänseende den av dem förordade nya mellaninstansen.
Härigenom skulle bland annat vinnas större enhetlighet vid behandlingen
av disciplinmål. Mellaninstansen skulle enligt de sakkunnigas
förslag i regel bestå av fem ledamöter (skoldirektören, tre lekmän och en
lärare), men vid handläggning av disciplinmål skulle såsom ytterligare ledamot
inträda eu lagfaren person.

1948 års fö rhandlingsrättskom mitte, som hade i
uppdrag att utreda frågan om vidgad förhandlingsrätt för stats- och kommunalanställda
tjänstemän, vilka är underkastade ämbetsansvar, samt därmed
sammanhängande frågor, har också framlagt förslag om väsentliga
förändringar i det för sådana tjänstemän nu gällande disciplinstraff rättsliga
systemet (se SOU 1951:54). Av betänkandets innehåll torde här endast böra
nämnas följande.

Disciplinär åtgärd beslutes av den statliga eller kommunala myndighet,
varunder tjänstemannen lyder. Frågan, under vilken myndighet tjänstemannen
i förevarande hänseende skall anses lyda, får avgöras från fall till
fall. Såvitt kommunala tjänstemän angår, äger vederbörande kommun besluta
härom, där icke annat föreskrivits i lag eller författning. Den administrativa
rättskipningen i disciplinmål föreslås — i överensstämmelse med
kommitténs strävan att lägga arbetsrättsliga och icke offentligrättsliga synpunkter
på tjänstemannaförhållandet — såtillvida skola försvinna, att
tjänsteman, som är missnöjd med meddelat disciplinbeslut, skall överklaga
detta icke hos överordnad administrativ myndighet utan hos en för hela
riket gemensam tjänstedomstol av samma typ som arbetsdomstolen. Likaledes
på grundval av nyssnämnda arbetsrättsliga betraktelsesätt föreslås
såsom disciplinstraff varning och avskedande samt, i stället för suspension,
mistning av lön under högst femton dagar. Andra reaktionsformer skulle
ej få förekomma. »Bruket att begagna ’erinran’ eller ''föreställning’ med
mer eller mindre klart definierad rättslig verkan måste alltså upphöra.»
(s. 182).

152

3. 1945 års folkskolesakkunnigas förslag rörande
handläggningen av besvärsärenden

1945 års folkskolesakkunniga ägnade (SOU 1948:28; Kap. V) ingående
uppmärksamhet åt besvärsinstitutets utformning på folkskoleväsendets område.
Resultatet av den gjorda undersökningen sammanfattade de sakkunniga
sålunda.

De sakkunniga har således kommit till den uppfattningen, att författning
som reglerar skolförhållanden bör innehålla besvärsbestämmelse i
fråga om sådana beslut, beträffande vilka det ur allmän skolsyn-punkt synes
önskvärt, att prövningen kan ske på andra än kommunala grunder.
För att få klarhet härutinnan måste en översyn av gällande författningar
företagas. Genom en dylik utredning blir det möjligt att få fram två huvudtyper
av besvär, dels sådana, som skola bedömas enligt kommunallagarnas
besvärsregler, kommunalbesvär, dels sådana, beträffande vilka skola gälla
allmänna förvaltningsrättsliga regler, förvaltningsbesvär. Avgörande för
frågan, huruvida beslut av lokal skolmyndighet kan angripas medelst förvaltningsbesvär,
skulle därför vara om i vederbörande specialförfattning
intagen besvärsbestämmelse äger tillämpning på beslutet. I övriga fall
skulle kommunalbesvärsreglerna vara tillämpliga. Med denna uppdelning
erhåller man en fast utgångspunkt för bedömande av vilken myndighet
som lämpligen bör pröva de olika besvären.

De sakkunniga framlade också förslag till instansordning av följande
innebörd.

De av folkskolesakkunniga föreslagna mellaninstanserna skulle träda i
domkapitlens ställe som regionala myndigheter för folkskolan. Av förslaget
följde, att domkapitlen skulle upphöra att vara besvärsinstans i mål rörande
folkskoleväsendet. Att överföra denna uppgift på de nya mellaninstanserna
ansåg de sakkunniga emellertid ej lämpligt. Det gällde således att finna
en annan myndighet, på vilken domkapitlets funktioner som besvärsinstans
kunde överflyttas.

Eftersom domkapitlen enligt gällande lagstiftning prövade såväl kommunalbesvär
som självförvaltningsbesvär, övervägde de sakkunniga, om man
borde bibehålla den rådande ordningen och i viss utsträckning låta en myndighet
pröva båda slagen av besvär, eller om man skulle låta en myndighet
pröva det ena och en annan det andra slaget. De myndigheter som av de
sakkunniga diskuterades som besvärsinstanser i domkapitlens ställe var
skolöverstyrelsen och länsstyrelserna. Dock kunde helt naturligt endast
överstyrelsen komma ifråga om på en och samma instans skulle överlåtas
att pröva såväl kommunalbesvär som självförvaltningsbesvär. Ehuru de
sakkunniga fann, att mål avseende oreglerad skolförvaltning kan ha sådant
samband med mål, som rör reglerad dylik förvaltning, att det emellanåt
är lämpligt att de prövas av samma myndighet, kom de till det slutresultatet,
att domkapitlens funktion som besvärsinstans i fråga om kommunala
besvär över beslut i skolfrågor helt borde övertagas av länsstyrelserna samt
att prövningen av självförvaltningsbesvär, med hänsyn till dessa måls beskaffenhet,
borde överflyttas från domkapitlen till skolöverstyrelsen.

De sakkunniga förutsatte slutligen, att besvär över mellaninstansens beslut
också skulle prövas av överstyrelsen.

153

C. Allmänna synpunkter på behovet av en meilaninstans
för skolväsendet

1. Skolstyrelseutredningen

Utredningen framhåller, att diskussionen om skolväsendets mellaninstanser,
som förts under lång tid, från -början och ganska långt fram i tiden
egentligen rörde sig om den vidare och principiellt betydelsefulla frågan
om kyrkans inflytande över undervisningen. Det samband mellan den
obligatoriska skolan och kyrkan, som består däri att domkapitlen är regionala
skolmyndigheter, betraktar utredningen som rent formellt och menar,
att frågan om kyrkans inflytande över undervisningen icke kan tagas upp
med utgångspunkt från frågan om domkapitlens vara eller icke vara som
skoladministrativa organ. Utredningen finner icke anledning att nu bedöma
mellaninstansfrågan annorlunda än som ett praktiskt organisatoriskt
problem.

Enligt den bestämning av begreppet meilaninstans som utredningen gör
är för närvarande endast domkapitlen mellaninstanser i egentlig mening.
Med en ny meilaninstans måste därför avses ett regionalt organ som först
och främst skulle träda i domkapitlets ställe.

På grundval av sina undersökningar rörande den nuvarande mellaninstansens
— domkapitlets — ställning och uppgifter som skoladministrativt
organ anser utredningen att läget nu kan sägas vara det, att domkapitlen
fyller funktionen som beslutskollegier vid sidan av folkskolinspektionen
men att det endast i ett fåtal av de ärendetyper, vars handläggning
ankommer på domkapitlen, är oundgängligen erforderligt att förlägga
beslutanderätten icke hos inspektören utan hos en flerhövdad regional
myndighet. Som sådan myndighet fyller domkapitlen med de uppgifter,
som nu tillkommer och rimligen kan tillkomma dem, enligt utredningens
bedömande icke någon vital funktion och deras existensberättigande som
skolorgan kan mycket starkt ifrågasättas.

Utredningen kommer närmast fram till att en meilaninstans med domkapitlens
nuvarande uppgifter och ställning icke är erforderlig vid sidan
av folkskolinspektionen. Huruvida det över huvud taget behövs en regional
skolmyndighet av annan art än en välorganiserad inspektion kan emellertid
enligt utredningens mening icke bedömas utifrån domkapitlens roll i detta
sammanhang, utan svaret på den frågan måste bli beroende på resultatet
av en undersökning av vilka uppgifter som finns att fylla nu och i framtiden
för en på ett lämpligare sätt organiserad meilaninstans. Härom framhåller
utredningen följande.

Skolstyrelseutredningens förslag skall vara inriktade på det nya skolväsen,
som skall utvecklas ur det nuvarande. Det är utredningens över -

154

tygelse, att det är av vikt, att även skolväsendets administration utformas
så, att den i möjligaste mån kan bidraga till att skapa förståelse och vinna
gehör för skolan och dess utvecklingsbehov. Utifrån denna uppfattning och
det förhållandet, att kommunerna skall bli huvudmän för en ännu vidare
sektor av skolväsendet än för närvarande, har utredningen vid sina överväganden
av den regionala ledningens organisation icke kunnat finna det
vara tillfyllest att rationalisera och effektivisera den nuvarande ordningen
enbart genom att t. ex. slopa domkapitlen som mellaninstanser och upprusta
och omorganisera den nuvarande folkskolinspektionen till en effektiv,
för ett vidgat skolväsen avpassad skolinspektion. Något annat än en inspektion
och något mer än en regional tjänstemannaförvaltning måste nu
skapas. Det föreligger nämligen, i synnerhet i början av det skede som förestår
på skolans område, behov av en mellaninstans, vars grundläggande
uppgift kan bli att ge den framväxande skolan det stöd, som endast blir
möjligt, om denna myndighet genom ett starkt lekmannainslag förankras
i de lokala intressena, så att även på regionsplanet medborgarrepresentanter,
som är förtrogna med det kommunala arbetet, får ansvar för och inflytande
över skolans utveckling och ändamålsenliga utformning.

Utredningen påpekar vidare att beslutet om en 9-årig skola innebär en
väsentlig utbyggnad av den obligatoriska skolan och kommer att kräva
en kraftinsats av en regional myndighet och ställa den inför helt andra problem
än om den hade att taga befattning med enbart folkskolan.

Realskolan är ämnad att uppgå i enhetsskolan och i stället för en enhetligt
utformad, frivillig teoretisk utbildningsgång på detta stadium skall
man få skiftande linjer, utformade efter olika lokala förhållanden. I denna
organisation tillkommer obligatorisk yrkesutbildning som något helt nytt.
Det torde behövas.en betydande övergångstid, innan den 9-åriga skolan genomförts,
men enligt utredningens uppfattning bör en organisatorisk samordning
av olika skolformer snarast möjligt ske, och en successiv övergång
till enhetsskolan därigenom och genom en enhetlig regional administration
av i första hand de skolformer, som direkt beröres av skolreformen, underlättas.
Det skulle innebära, att förutom folk- och fortsättningsskolan de
högre folkskolorna, de kommunala flickskolorna, de kommunala praktiska
realskolorna och de statliga realskolorna föres in under mellaninstanserna,
vilka från början av sin verksamhet bör befrämja skolutvecklingen i allmänhet
och i synnerhet inrikta den mot den beslutade skolreformens mål.

Utredningen har emellertid övervägt, om det inte finns behov av en ny
mellaninstans med ett större verksamhetsområde än som i första hand förutsattes
i direktiven, vilka räknar med en mellaninstans för en 9-årig skola
och övergångsvis för de mot denna nu svarande skolformerna, och anför
härom bland annat följande.

Behovet av en regionalt verksam myndighet med verkliga förutsättningar
att stödja och främja skolans utveckling föreligger i särskild grad i fråga
om yrkesutbildningen, såväl beträffande den som tänkes komma att ligga
inom enhetsskolans ram som — och i än högre grad — beträffande den
egentliga yrkesutbildningen över den obligatoriska skolans stadium. Yrkesutbildningens
förestående, nödvändiga utbyggnad är ett utomordentligt viktigt
inslag i den nya given på skolans område. Det är här fråga om någon -

155

ting relativt nytt, en verksamhet som inte har den teoretiska skolans traditioner
och bestående fasta organisation att bygga på. Ansvaret för utvecklingen
av yrkesutbildningen kommer att i första hand vila på kommunerna.
Behovet av ett stödjande och planerande regionalt organ på detta
område är enligt utredningens mening uppenbart och utgör ett starkt motiv
för inrättande av nya mellaninstanser. Denna uppfattning delas i princip
av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga (SOU 1954: 11 s. 224—231).

Lika litet som det finns anledning att dra en gräns mellan enhetsskolans
y-linje och yrkesskolorna genom att lägga den förra men inte den senare
under en mellaninstans, finns det enligt utredningens mening skäl att hålla
gymnasierna utanför dennas planerande och samordnande verksamhet.

Gymnasiet torde visserligen komma att inta en särställning bland framtidens
allmänbildande skolformer i så måtto, som det allt fortfarande kommer
att vara en statlig skola, eftersom denna skolform mera än de flesta
andra måste förbli regional med ett lärjungeområde, som sträcker sig över
flera kommuner. Gymnasiernas antal kommer ganska säkert även i framtiden
att bli relativt ringa. Detta får dock icke innebära, att gymnasierna
isoleras från övriga skolformer. Då skulle syftet med skolreformen, att
skapa en skolorganisation som i möjligaste mån hänger organiskt och organisatoriskt
samman, förfelas. Man får därför räkna med att gymnasiet även
i framtiden organisatoriskt förbindes med sin underskola, realskola eller
högstadium av enhetsskola. Enligt utredningens uppfattning bör detta vara
regel. Härigenom skapas en direkt kontakt mellan den kommunala enhetsskolan
och gymnasiet administrativt och pedagogiskt, och bägge skolorna
bör följaktligen sortera under mellaninstansen.

En rad skolsociala åtgärder bör vidtagas och skötas gemensamt för alla
skolformer, alltså även för gymnasiet, som i de allra flesta fall enligt utredningens
tidigare förslag kommer att lyda under samma lokala styrelse.
Lärare, som är knutna till en skolenhet av typen realskola eller högstadium
av enhetsskola + gymnasium, kommer att undervisa inom båda de skolstadier,
som ingår i skolenheten. Ledningen för alla stadierna inom en
sådan skolenhet får också förutsättas bli densamma.

Det enda avseende där man under en övergångstid får räkna med en
mera väsentlig skillnad mellan stadierna gäller den pedagogiska inspektionen,
som för gymnasiets del tills vidare i huvudsak måste åvila skolöverstyrelsen.

Om man ser till de uppgifter, som utredningen i det följande föreslår för
mellaninstansen, synes dessa böra omfatta praktiskt taget alla skolformer
inom regionen. Dit hör planeringsuppgifter, vid vilka man måste ta hänsyn
till gymnasiet för att planeringen skall bli fullständig och ändamålsenlig,
byggnadsuppgifter, organiserandet av kurser och sammanträden med styrelser,
med flera åtgärder. I viss utsträckning bör också ärenden av administrativ
och ekonomisk natur rörande gymnasiet kunna decentraliseras
från skolöverstyrelsen till mellaninstansen. Det gäller framförallt frågor,
som _ när det är fråga om enhetsskola eller realskola — skall avgöras av
mellaninstansen. Anjörda omständigheter talar för att även gymnasierna
hör sortera under en mellaninstans.

Utredningen har övervägt om också skolformer av mera speciell karaktär
än de nämnda bör föras in under nya regionala skolmyndigheter och anser

15G

att utöver de skolformer, som skall lyda under skolstyrelsen, även centrala
verkstadsskolor, handelsgymnasier, tekniska gymnasier och privatläroverk
skall ställas under mellaninstansens allmänna tillsyn och att mellaninstanserna
skall medverka, då dylika skolor planeras samt då organisatoriska
förändringar beträffande dessa skall vidtagas. Om eller i vilken mån mellaninstanserna
skall erhålla uppgifter rörande dessa skolors direkta ledning
och administration, har utredningen icke närmare ingått på, då ställningtill
detta spörsmål synes böra tagas först sedan erfarenhet vunnits av den
nya regionala organisationen.

Sammanfattningsvis framhåller utredningen, att det med hänsyn främst
till a) skolväsendets förestående expansion, b) kommunernas vidgade skoluppgifter,
c) behovet av regional planering, samordning och ledning av
skolväsendet obetingat behövs mellaninstanser för skolväsendet samt att
det enligt utredningens uppfattning är önskvärt att nu skapa eller i varje
fall lägga grunden till en mellaninstans av ny typ och avsedd inte för ett
nioårigt utan för ett tolvårigt skolväsen.

2. Remissyttranden

Remissyttrandena över förslaget om en ny mellaninstansorganisation
ger ett tämligen oenhetligt och splittrat intryck genom sin rikedom på detaljsynpunkter
och meningar om såväl denna organisations ordnande i allmänhet
som om hur den bör ske i olika landsändar med hänsyn till för
dem redovisade särskilda förhållanden. Men ehuru det i åtskilliga detaljer
och även på några huvudpunkter framförts från utredningens förslag avvikande
uppfattningar så är man, öppet uttalat eller underförstått, med de
tre undantag, vilka strax skall redovisas, ense med utredningen i stort om
att en omorganisation av den regionala skolledningen nu bör ske i den
riktning utredningen tänkt sig.

De tre remissinstanser som yttrat sig avstyrkande över mellaninstansförslaget
i princip är följande. Folkskolinspektören i Kristianstads
läns västra inspektionsområde anser sig icke kunna tillstyrka att domkapitlens
uppgifter angående skoiärenden övertages av de föreslagna länsskolnämnderna,
vilka enligt inspektörens mening icke nu är påkallade.
Inom domkapitlet i Västerås har majoriteten av ledamöterna funnit sig
tvingad att uttala tvivel om den planerade mellaninstansens kompetens och
ansett, att man väl pa sakliga grunder kan ifrågasätta, om inte mellaninstansfrågan
kunde lösas genom erforderlig förstärkning av domkapitlen
och deras kanslier. Länsstyrelsen i Gotlands län har icke funnit det erforderligt
att inrätta nya mellaninstanser för skolväsendet utan förordat en
kanslimässig förstärkning av folkskolinspektionen.

De skilda ändringsförslagen rörande mellaninstansens organisation eller
uppgifter skall redovisas under vederbörande rubrik i det följande. Emeller -

157

tid kan det vara lämpligt att här sammanfattningsvis redogöra för hur remissinstanserna
ställt sig till frågan om vilka skolformer som bör inordnas
under mellaninstansens verksamhet.

Liksom i fråga om den lokala organisationen, föreligger delade meningar
främst i fråga om de vrkesutbildande skolornas ställning och därnäst i
fråga om gymnasiernas inordnande under regional ledning. Överstyrelsen
för yrkesutbildning, som endast yttrar sig om skolformer, som sorterar under
ämbetsverket, avstyrker bestämt att någon av dessa inordnas under
de föreslagna länsinstanserna. Vad angår yrkesskolväsendet anför överstyrelsen,
efter att ha hänvisat till att yrkesutbildningens utbyggnad blivit
föremål för utredningar inom ett stort antal landsting, bland annat följande.

Överstyrelsen kan icke finna några skäl, som talar för att den under
landstingens ledning igångsatta planeringen av yrkesskolväsendets fortsatta
utbyggnad skulle kunna bättre handhavas av en statlig länsinstans
utan de resurser, som landstingens beskattningsrätt möjliggör. Det må
också här erinras om det nära samarbetet mellan landstingen och länsarbetsnämnderna
i dessa frågor. Skolstyrelseutredningen har i fråga om
länsplaneringen icke beaktat yrkesutbildningens behov av nära anknytning
till arbetsmarknaden. Ej heller har föreslagits en uppsättning befattningshavare
i mellaninstansen med nödig kompetens för att handlägga ärenden
rörande yrkesutbildning. Det har icke föreslagits tillsättande av tekniskt,
kommersiellt och husligt utbildade tjänstemän, som skulle ha kompetens
för och helt kunna ägna sig åt ärenden rörande yrkesutbildningen.

Överstyrelsen finner icke heller, att utredningen anfört några motiv för
att vissa delar av yrkesundervisningen, t. ex. för jordbruk och skogsbruk,
icke föreslagits inordnade under mellaninstansen.

Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker på i huvudsak samma grunder
som överstyrelsen för yrkesutbildning, att mellaninstanserna skall taga
befattning med yrkesskolväsendet.

8 statens folkskolinspektörer, 2 domkapitel och 1 länsstyrelse avstyrker,
att yrkesskolorna och gymnasierna inordnas under mellaninstansen. Jf folkskolinspektörer
avstyrker enbart i fråga om yrkesskolorna och 2 enbart
beträffande gymnasierna. Som skäl för yrkesskolornas och/eller gymnasiernas
undantagande från mellaninstansernas verksamhetsområde anföres
allmänt, att det är nödvändigt att begränsa dennas arbetsuppgifter, vilka,
även med en sådan begränsning, kommer att bli omfattande och kräva
framsynthet och omtanke hos den ansvariga ledningen.

Riksr åkenskap sverket förordar, att de allmänna läroverken, de högre
tekniska läroverken och de centrala verkstadsskolorna icke underställes de
regionala myndigheterna.

Såväl Svenska facklärarförbundet som Svenska yrkesskolföreningen, vilka
båda yrkat på separat lokal ledning av yrkesskolorna, intager en mera
obestämd hållning när det gäller yrkesskolornas regionala ledning. Båda
förbunden ifrågasätter om icke landstingen genom något av sina organ

158

kan få uppdraget att taga ansvaret för yrkesskolväsendets regionala planering
och ledning. Lämpligheten av en sådan anordning bör enligt Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation utredas, innan en ny mellaninstans
med uppgifter rörande den egentliga yrkesutbildningen skapas.

Av hörda kommunala remissinstanser har endast 10 berört frågan om
yrkesskolornas ställning, därav 6 landsting. Klart avstyrkande av de senare
är Blekinge läns landsting i vad avser den yrkesutbildning som landstinget
bedriver. Stockholms läns landsting finner det rimligt och lämpligt,
att landstingen tillerkännes klar bestämmanderätt rörande planeringen på
länspianet av yrkesundervisningen. Likartade synpunkter anföres av Västernorrlands
läns landsting. I yttranden från Södertälje, Gustavsherg, Knivsta
och Malung uttalas sympatier för att yrkesutbildningen i första hand
skall sortera under landstingen och ej under länsskolnämnden.

Om gymnasiernas ställning till mellaninstansen har 5 kommuner och 6
landsting yttrat sig. Av dessa avstyrker Västra Vingåkers, Hultsfreds, Kalmar
och Åhus kommuner utredningens förslag.

Ur yttranden, i vilka mera allmänt hållna synpunkter anlagts på en
mellaninstansorganisation, kan som exempel följande, från remissinstanser
av olika kategorier, anföras.

Skolöverstyrelsen uttalar.

Överstyrelsen biträder utredningens mening, att mellaninstanser är erforderliga
och bör inrättas samt att under dem bör sortera även andra
skolformer än den nioåriga enhetsskolan och de mot denna svarande, övergångsvis
anordnade skolformerna.

I samband härmed vill överstyrelsen fästa uppmärksamheten på ett
behov, som väl i och för sig icke kan anföras som motiv för inrättande av
mellaninstanser men vars tillgodoseende på det närmaste sammanhänger
med frågan om dessa instansers tillkomst, nämligen behovet av en förbättring
av folkskolinspektörernas arbetsförhållanden. »Folkskolinspektionen
är», säger utredningen träffande, »i betraktande av sin betydelse en organisation
av ringa omfattning och med blygsamma resurser till sitt förfogande».
Vid upprepade tillfällen har överstyrelsen vänt sig till Kungl.
Maj:t för att få dessa resurser utökade. Vissa anslagshöjningar har också
beviljats, men dessa har ej varit tillräckliga för att den fortskridande prisstegringen
och den oavlåtliga ökningen i inspektörernas arbetsbörda därmed
kunde kompenseras. Än mindre har dessa anslagshöjningar kunnat
medföra någon förbättring i inspektörernas arbetsförhållanden. Det synes
ha varit statsmakternas avsikt, att med lösningen av detta problem skulle
anstå, till dess klarhet vunnits i fråga om mellaninstansema. Överstyrelsen
vill nu på det allvarligaste framhålla, att genomgripande åtgärder för
åstadkommande av effektiva arbetsförhållanden och rimlig arbetsbelastning
för inspektörerna måste utan dröjsmål vidtagas, alldeles oberoende
av huruvida en positiv lösning av frågan om mellaninstansema kommer att
genom föreliggande utredning vinnas.

Överstyrelsen ansluter sig till utredningens förslag beträffande de skolformer,
som bör sortera under mellaninstansen utom i fråga om privatläro -

159

verken, vilka anses vara av ringa betydelse för den regionala planeringen.
Vidare anser överstyrelsen önskvärt, att även lantbruksundervisningsanstalter
av regional karaktär, vilka spelar en viktig roll för yrkesutbildningen
och torde behöva tagas i anspråk för enhetsskolan, bör infogas i mellaninstansernas
arbetsområde.

Arbetsmarknadsstyrelsen berör endast den föreslagna länsskolnämndens
funktion som ledare av det allmänna planeringsarbetet och konstaterar
därvid att ett starkt behov föreligger av regional planering av hela det
skolmässiga utbildningsväsendet.

Enligt styrelsens uppfattning skulle ett regionalt planeringsorgan kunna
få viktiga uppgifter vad gäller interkommunal samordning och planering
i skol- och yrkesutbildningsfrågor. De sakkunniga påpekar särskilt länsskolnämndens
verksamhet vid planeringen av yrkesskolväsendet. Styrelsen
vill framhålla vikten av att man i detta planeringsarbete tar tillbörlig hänsyn
till näringslivets struktur och behov av arbetskraft med varierande utbildning
samt till den befolkningsmässiga situationen vid bedömning av
möjligheten att rekrytera till olika skolformer. Hänsyn måste också tagas
till planer beträffande industrilokalisering med åtföljande tätortsbebyggelse.
Skolväsendets utbyggnad och skolornas lokalisering torde på många
orter komma att bli av betydelse, när det av näringspolitiska skäl gäller att
kvarhålla eller eventuellt påverka inflyttning av arbetskraft. Det synes
därför angeläget, att skolplaneringsfrågorna blir föremål för prövning även
från allmän lokaliserings- och samhällsbyggnadssynpunkt.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott erinrar om att utskottet tidigare
i skrivelse till utredningen understrukit önskvärdheten av att en mellaninstans
för skolväsendet kunde åstadkommas, då de nuvarande förhållandena
vore i hög grad irrationella, samt att därvid länet förordats som
verksamhetsområde.

Förvaltningsutskottet har fortfarande samma uppfattning som uttalades
i skrivelsen, och kan därför utan invändningar helt ansluta sig till skolstyrelseutredningens
förslag om länen som mellaninstansområde och inrättande
av länsskolnämnder som organ för mellaninstansen.

Förvaltningsutskottet ansluter sig även till utredningens förslag beträffande
länsskolnämndernas kompetensområde. Samordning av de olika skolformerna
kräver en enhetlig regional planering. Det är lämpligt att länsskolnämnden
har befogenhet att fastställa en för större områden än en
enda kommun lämplig skolorganisation. Vad gäller yrkesutbildningen torde
det vara otillfredsställande om utbyggnaden blir enbart beroende av primärkommunernas
initiativ. 1 anslutning till riksdagens beslut om yrkesutbildningens
utbyggnad, har flera landsting redan tagit initiativ i avsikt
att åstadkomma en regional planering och samordning samtidigt med en
ökad egen insats från landstingens sida. Särskilt då det gäller de mindre
kommunerna och yrkesutbildningen krävs en regional instans med tillräckliga
befogenheter, så att en riktig planering kan åstadkommas.

Förvaltningsutskottet är sålunda helt införstått med önskvärdheten av
en samordning mellan det allmänna skolväsendet och yrkesutbildningen.
Skolstyrelseutredningen har lämnat lantmanna- och lanthushållsskolorna

ICO

utanför länsskolnämndernas befogenheter. I regel är landstingen huvudmän
för lantmanna- och lanthushållsskolor^. Mellan landstingen och länsskolnämnaerna
skapas en förbindelse bland annat genom landstingens medverkan
vid val av ledamöter i nämnden. Det finns knappast några skäl
som talar mot att även lantmanna- och lanthushållsskolorna liksom de
centrala verkstadsskolorna bör sortera under den föreslagna mellaninstansen.

Läroverkslärarnas riksförbund gör följande principiella deklaration.

Även om förbundet i det följande kommer att med avseende på de arbetsuppgifter,
som av utredningen tillagts mellaninstanserna, anföra invändningar,
instämmes oreserverat i uppfattningen, att det föreligger ett
behov av regionala instanser, som inom vissa angivna stadier bör utöva
den direkta statliga inspektionsverksamheten och som aktivt skall medverka,
då skolor av olika slag planeras eller då organisatoriska förändringar
av skolväsendet inom regionen ifrågasättes. Oavsett om arbetsuppgifterna
blir av den betydande omfattning, som utredningen föreslagit, eller en begränsning
kommer till stånd, menar även förbundet att instansens geografiska
område bör sammanfalla med länsindelningen. Förbundet vill emellertid
samtidigt erinra om att t. ex. många gymnasiers upptagningsområden
sträcker sig in i angränsande län, varför det vid planering av regionskolor
blir alldeles nödvändigt med ett nära samarbete mellan länsskolnämnderna.

D. Uppgifter för en ny mellaninstans

1. Skolstyrelseutredningen

a) I nt e r ko mm un al a samordnings- och planeringsuppgifter Förslag Frågan

om skolplaneringen har genom 1950 års skolreform och än mer
genom beslutet om yrkesutbildningens utbyggnad fått särskild aktualitet
och bland uppgifterna för nya mellaninstanser anmäler den sig enligt utredningens
mening bland de främsta. Utredningen föreslår därför, att det
skall åligga mellaninstansen att tillse, att skolväsendet inom varje kommun,
i de delar det sorterar under mellaninstansen, blir ändamålsenligt planerat
och ordnat, samt att verka för sådan mellankommunal samverkan, som skapar
bättre förutsättningar för en ändamålsenlig skolorganisation och för
pedagogiska anordningar av olika slag, såsom hjälpklassundervisning, anställande
av skolpsykolog och konsulenter.

Mellaninstansen skall fastställa organisationsplanen för kommunens skolväsen.
I denna skall upptagas alla skolformer och skoltyper i kommunen,
som sorterar under den gemensamma skolstyrelsen, samt anges i vilka hänseenden
skolorganisationen bygger på samverkan med annan kommun.

Kan överenskommelse om erforderlig samverkan ej träffas mellan två

161

eller flera kommuner för att åstadkomma en ändamålsenlig skolorganisation
eller till denna hörande anordningar, skall mellaninstansen äga fastställa
den organisation, som enligt dess beprövande tillgodoser det allmännas
intresse av ett ändamålsenligt ordnat skolväsen. Kan kommunerna ej
överenskomma om kostnadernas fördelning i sådant sammanhang, skall
mellaninstansen äga fastställa också dem, enligt de anvisningar Kungl.
Maj:t utfärdar. Dessa skall enligt utredningens förslag grunda sig på principen,
att kommun skall äga åtnjuta ersättning för sina havda verkliga merkostnader
för anordningar som kommer annan kommuns barn tillgodo.

Slutligen föreslår utredningen också, att mellaninstansen, om den finner
särskilda skäl därtill föreligga, skall kunna förordna, att sådan samverkan
som här avses skall ske i kommunalförbundets form.

Motivering

Grunden för utredningens förslag rörande mellaninstansens uppgifter och
befogenheter, när det gäller skolplaneringen, är den omfattning en mellankommunal
samverkan nödvändigtvis måste få som en grundläggande förutsättning
för att enhetsskolan skall kunna byggas ut i full utsträckning och
yrkesskolväsendet få den uppryckning som avsetts.

Utredningen har den uppfattningen att man, med reservation för av lokala
förhållanden betingade undantag, bör kräva ett befolkningsunderlag
på 4 000 invånare som minimum för ett enhetsskolans högstadium och att i
regel 5 000 bör eftersträvas.

Utredningen har delat in kommunerna i grupper efter invånarantal den

I januari 1953 (tab. 13).

Vid den ifrågavarande tidpunkten hade 55 procent av landets kommuner
mindre än 4 000 invånare. Härtill kommer de kommuner, vilka på
grund av sin geografiska belägenhet inte kan inrätta en centralskola för
högstadiet trots tillräckligt befolkningsunderlag. Dessa förhållanden medför,
att ett interkommunalt samarbete i ett mycket stort antal fall måste
komma till stånd, då enhetsskolans högstadium skall upprättas i större
skala.

Yrkesskolor och gymnasier åter kräver betydligt större befolkningsunderlag
än ett enhetsskolans högstadium. 1952 års yrkesutbildningssakkunniga
beräknar, att ett rekryteringsunderlag på ca 20 000 invånare i regel fordras
för att man skall kunna bygga upp en yrkesskola, som kan erbjuda någon
nämnvärd differentiering i heltidskurser. De sakkunniga påpekar vidare,
att man vid ungefär 30 000 invånare har ett säkrare underlag för en rikare
differentiering — 10—15 heltidsavdelningar med 200—225 elever. I en
kommun med G 000 invånare blir differentieringsmöjligheterna ganska obetydliga
och den är i regel alldeles för liten för att ge underlag för tvååriga
kurser.

För gymnasium får man räkna med ett minsta befolkningsunderlag av
25 000 invånare för tvålinjigt gymnasium. Detta gäller i gynnsamma fall.
Med hänsyn till befolkningens varierande struktur bör man normalt räkna
med ett befolkningsunderlag av bortåt 40 000 människor för gymnasier med
två och 40 000—60 000 människor för gymnasier med tre linjer.

För att med ett konkret exempel belysa de samarbets- och samordningsproblem,
som kan förutses vid skolväsendets fortsatta utbyggnad, redogör

162

Tab. 13. Gruppindelning av kommuner efter invånarantal den 1/1 1953

Län1	under 2 000	2 000— 2 500	2 500— 3 000	3 000— 4 000	Totala antalet	Varav under 4 000	Uttryckt i %
Stockholms.....	1 + 5	2 + 7	1	1 + 11	55	28	51
Uppsala........	2	4	5	7	25	18	72
Södermanlands ..	1+3	3	1 + 5	14	39	27	69
Östergötlands ...	3	2	6	1 + 12	47	24	51
Jönköpings .....	1	10	12	1 + 12	54	36	66
Kronobergs.....	6	4	12	12	44	34	77
Kalmar ........	1	1 + 8	2	13	50	25	50
Gotlands .......	1	2	4	4	14	11	78
Blekinge .......	2	1	3	4	25	10	40
Kristianstads ...	2	7	9	12	58	30	51
Malmöhus......	1 + 2	10	15	24	72	52	72
Hallands .......	5	6	9	2 + 10	39	32	82
Göteborgs och Bohus .........	1 + 5	5	6	1 + 10	44	28	63
Älvsborgs ......	5	7	12	13	67	37	55
Skaraborgs .....	5	8	7	13	56	33	58
Värmlands .....	1	7	8	11	52	27	51
Örebro ........	2	1	3	1+ 5	33	12	36
Västmanlands ..	—	2	3	3	28	8	28
Kopparbergs ..	8	7	2	8	50	25	50
Gävleborgs .....	3	3	2	6	42	14	33
Västemorrlands .	2	1	3	8	44	14	31
Jämtlands ......	5	4	4	12	35	25	71
Västerbottens ...	3	2	—	1+ 4	33	10	30
Norrbottens ____	2	1	2	1+ 3	30	9	30
Summa	78	115	136	240	1036	569	55

193

329

569

1 Där två siffror förekommer anger den vänstra stad. 17 städer hade vid denna tidpunkt icke
över 4 000 invånare.

utredningen för hur förhållandena torde komma att utvecklas i Västmanlands
län och kommer till den uppfattningen, att icke någon kommun i
länet kommer att kunna vara eller få vara sig själv nog, ehuru Västmanlands
län av alla län har det minsta antalet kommuner med mindre än
4 000 invånare. Procentsiffran är 28. I 17 av länen är den minst 50. Det är
således enligt utredningens mening nödvändigt, att det vid skolplaneringen
i varje kommun tages hänsyn till de omkringliggande kommunerna och att
inte bara kommuner, som är ur stånd att klara sig själva tages med i en
regional planering. Utom för den egentliga skolorganisationen är plane -

163

ringen av betydelse för skolledarbehovet, skolpsykologorganisationen, skolskjutsarnas
omfattning och behovet av skolhem och andra inackorderingsmöjligheter.

Beträffande yrkesutbildningens uppbyggnad anser utredningen, att särskilda
problem kommer att möta, då man på detta område i stor utsträckning
saknar en organisation att bygga på.

Den yrkesutbildning, som skall äga rum inom enhetsskolan och den, som
skall bygga vidare på den grund som läggs i klass 9 y, måste nära anpassas
efter näringslivets behov och i viss mån även efter den övriga skolorganisationen.
Man måste här räkna med en betydelsefull insats av regionala skolorgan
som en förutsättning för ett gott resultat av det förestående uppbyggnadsarbetet,
eftersom en enbart lokal planering av yrkesutbildningen har
mindre förutsättningar att bli tillfredsställande än en sådan planering för
övriga delar av skolväsendet. Det är således nödvändigt att för större regioner
klarlägga, vilka yrken som för området och dess uppväxande ungdom
är av sådan betydelse och omfattning, att två- eller flerårig utbildning bör
finnas med möjligheter att påbörja utbildningen under det nionde eller
eventuellt det åttonde obligatoriska skolåret. Att en planläggning sker just
med denna målsättning anser utredningen liksom 1952 års yrkesutbildningssakkunniga
vara av utomordentlig vikt för yrkesutbildningens hela utveckling.
Det måste ske en gemensam planering av den yrkesundervisning som
skall meddelas inom enhetsskolans ram och den som skall bygga vidare på
den där lagda grunden. I så stor utsträckning som möjligt bör därför enhetsskolans
praktiska utbildning under nionde skolåret organiseras som början
till en egentlig yrkesutbildning. Även där så ej kan ske samt för 9 y-elever,
som ej är definitivt yrkesbestämda, bör den vidare yrkesutbildningen om
möjligt organisatoriskt lämpas efter enhetsskolan.

Sedan det klarlagts för vilka yrken utbildning inom regionen bör äga rum,
får de lämpligaste orterna för förläggningen av denna utbildning utväljas,
varvid hänsyn måste tagas till redan befintliga utbildningsmöjligheter men
framför allt en undersökning göras av vilka nya utbildningsmöjligheter som
måste skapas. Vid överväganden rörande utbildningens förläggning får reseoch
inkvarteringsmöjligheter under utbildningstiden och förhållandet till
övriga delar av skolväsendet beaktas.

Yrkesutbildningen måste organiseras under intimt samarbete mellan lokala
och regionala skolmyndigheter, landsting, arbetsmarknadsmyndigheter
och representanter för näringslivet och dess organisationer och under de
centrala skolmyndigheternas ledning. En mängd detaljspörsmål kommer
därvid att möta. Ovan har vissa grundläggande problem av generell natur
lagts fram i syfte att belysa behovet av eu regional myndighet med starkt
lekmannainslag och lokal förankring för a tt lösa dem.

Sedan utredningen sålunda påvisat behovet av interkommunal samverkan
på skolans område och den omfattning den torde få, går utredningen
in på frågorna om formerna för samarbetet, om kostnadsfördelningen mellan
samverkande kommuner samt om mellaninstansens uppgifter och befogenheter,
när det gäller att fä samarbetet till stånd. Utredningen erinrar om
att samverkan mellan skoldistrikt redan nu förekommer i ett stort antal fall
på det sättet, att barn från ett skoldistrikt mottages i ett annat distrikts
skolor. Domkapitel eller Kungl. Maj:t kan även ålägga ett distrikt alt mottaga
elever från ett annat och fastställa ersättningen härför. Endast i ett

164

fåtal fall förekommer kommunalförbund på skolväsendets område. Våren
1954 var antalet 4.

Utredningen förutsätter, att det mellankommunala samarbetet trots ökad
omfattning även i fortsättningen i det stora flertalet fall skall kunna grundas
på frivilliga överenskommelser, tillkomna under mellaninstansens medverkan.
Får organisationsplanen den innebörd som utredningen föreslagit,
kan avtal mellan kommuner icke träffas, med mindre mellaninstansen prövar
dem vara skolorganisatoriskt lämpliga.

Frivilliga överenskommelser kan träffas i det privaträttsliga avtalets
form eller i form av kommunalförbund. Enligt vad utredningen erfarit avser
kommunalförbundskommittén, med vilken utredningen samrått rörande
det interkommunala samarbetet på skolans område, att framlägga förslag
om ändrade bestämmelser rörande kommunalförbund, vilka skulle göra
denna offentligrättsliga sammanslutningsform mera användbar än för närvarande.
Kommittén och utredningen är emellertid ense om att rekommendera
det privaträttsliga avtalet som den normala formen för samverkan på
skolans område också i fortsättningen. Att draga upp några riktlinjer på
förhand rörande förutsättningarna för i vilka fall den ena eller andra formen
skall väljas har de båda utredningarna icke funnit möjligt.

Med hänsyn till den stora vikt, som måste fästas vid att skolorganisationen
blir så objektivt riktig som möjligt, anser utredningen att situationer
kan komma att uppstå, där enskild kommuns intressen av en egen skolas
placering eller av det egna skolväsendets organisation måste vika till förmån
för en i en större regions intresse lämplig organisation. Mellaninstansen
måste därför ha möjligheter inte bara att följa skolväsendets utveckling
utan också att gripa in och föreskriva en samverkan mellan kommuner, när
överenskommelser inte kan träffas, på motsvarande sätt som domkapitlen
nu kan jämlikt § 6 mom. 3 folkskolestadgan. Kan parterna därefter inte
överenskomma om kostnadsfördelningen, skall mellaninstansen kunna bestämma
också härom. Utredningen betonar, att det är av vikt att det bestämmes
hur kommunernas kostnader för gemensamma skolanordningar
skall beräknas. Vid sina överväganden av spörsmålet har utredningen funnit
att den enda regel, som synes kunna ge ett rättvist resultat oavsett samverkans
omfattning, är att kommun, som skall ersätta annan, ersätter dennas
verkliga merkostnader.

Beträffande behovet av tvångsmässigt skapade kommunalförbund framhåller
utredningen, att sådant behov kan tänkas uppkomma först och
främst i de fall, där kommunerna icke kan enas om samarbetsformen, men
också i fall, där det efter en objektiv prövning befinnes olämpligt att samverkan
sker på grundval av avtal. Då utredningen erfarit, att kommunalförbundskommittén
kommer att föreslå, att här avsedd tvångsmöjlighet
skall finnas, vilken uppfattning utredningen i princip delar, har utredningen
ansett, att det skall ankomma på mellaninstansen och icke på annan myndighet
att ålägga kommuner att bilda kommunalförbund på skolväsendets
område.

Något i författning reglerat direkt medinflytande för en kommun över
skolväsendet i en annan kommun, med vilken samverkan sker på grundval
av ett privaträttsligt avtal, anser utredningen icke böra finnas. Bedömes
gemensamma förvaltningsorgan vara behövliga, bör kommunalförbund
bildas.

165

b) Befattningen med skolbyggnad sären den m. m.

Förslag

Utredningen föreslår, dels att den prövning av lokalbehovet, som skall
ligga till grund för upprättandet av ritningar till byggnader för folkskolan,
skall göras av mellaninstansen i samarbete med länsarkitekten ävensom att
den skall granska skissritningarna till dylika byggnader, dels att prövning
av lokalbehovet skall företagas av mellaninstansen beträffande samtliga
skolformer, som föreslagits sortera under denna, och att därvid skall beaktas
hela skolväsendets aktuella och framtida behov i det område, som kan
beröras av byggnadsföretaget.

Det bör vidare ankomma på mellaninstansen att i samråd med vederbörande
huvudman och andra berörda parter utreda behovet och placeringen
av skolhem för alla under mellaninstansen sorterande skolformer
samt att taga initiativ till upprättande av skolhem, eventuellt gemensamma
för olika skolformer, där den finner det påkallat. Enligt utredningens mening
föreligger inga skäl att i fortsättningen ha två författningar med likartade
bestämmelser om skolhem.

Vidare föreslår utredningen, med hänsyn till att statsbidragen till tjänstebostäder
utgår med fixerade belopp eller efter en given procentsats, att
statsbidragsärenden rörande tjänstebostäder skall slutbehandlas i mellaninstansen.

Motivering

Det är enligt utredningens mening ställt utom all fråga, att en central
ledning av skolbyggnadsverksamheten och av statsbidragsgivningen är nödvändig
och till gagn för skolväsendet i dess helhet. Det slutliga avgörandet
av ritningarnas utformning och byggnadsföretagets omfattning bör därför
alltjämt ligga centralt. Men å andra sidan föreligger det enligt utredningens
uppfattning många fall, där ritningar skulle kunna göras upp på grundval
av en regional bedömning av lokalbehovet och skolorganisationen med tillräckligt
stor säkerhet, för att den långa omgången med två förberedande
centrala prövningar skulle kunna undvaras.

Om utredningen av lokalbehovet, skolans placering och skolorganisationen
överhuvudtaget liksom skissritningarnas upprättande sker i nära kontakt
med mellaninstansen och sedan prövas av denna, torde däri ligga erforderliga
garantier för att den centrala granskningen i samband med statsbidragsansökningen
icke skall behöva föranleda omfattande justeringar eller
omarbetningar. Skulle tveksamhet råda redan på de förberedande stadierna,
bör naturligtvis skoldistrikt efter samråd med mellaninstansen ha möjligheter
att liksom nu låta överstyrelsen pröva ärendet etappvis, men reglerna
härom bör inte vara tvingande.

Enligt gällande ordning må endast fullt kvalificerad arkitekt av skoldistrikt
anlitas för att rita skolbyggnader, till vilka statsbidrag skall utgå.
För den bedömning, vilken skulle ankomma på mellaninstansen, skulle särskild
arkitekt därför inte behöva anlitas av denna, eftersom den avgörande
granskningen av byggnadsföretaget även ur arkitektsynpunkt handhaves

166

av experter i skolöverstyrelsen. Möjligheten att vid behov rådfråga länsarkitekten
eller annan arkitekt skulle vara tillfyllest för mellaninstansens del.

Det framhålles slutligen, att den byggnadsverksamhet det här gäller i hög
grad är en kommunal angelägenhet, där huvuddelen av kostnaderna faller
på kommunen. Utredningen finner det därför angeläget, att de statliga ingripandena
blir så litet markerade som möjligt, utan att det allmännas berättigade
krav på rationellt anordnade och billiga byggnader eftersättes.

c) Me ll ani 71 stansen som disciplinär myndighet

Förslag

De disciplinära befogenheterna gentemot lärare och skolledare vid folkoch
fortsättningsskolor (försöksskolor, enhetsskolor), högre kommunala skolor
och kommunala yrkesskolor skall överflyttas från de lokala skolstyrelserna
till mellaninstanserna, dock att dessas beslut om avsättning av ordinarie
lärare eller skolledare skall underställas skolöverstyrelsen eller, om
det gäller lärare eller rektor vid yrkesskola, överstyrelsen för yrkesutbildning.

Skolöverstyrelsens disciplinära befogenheter gentemot lärare och skolledare
vid allmänt läroverk skall överflyttas på mellaninstansen.

Motivering

Enligt utredningens uppfattning intager lärarna en i flera avseenden ömtålig
ställning. För att undervisningen skall kunna bedrivas på rätt sätt och
få avsedd verkan, krävs således bl. a., att lärarna besitter en viss auktoritet
och åtnjuter respekt från elevernas sida. Det är också nödvändigt, att lärarna
av barnens föräldrar omfattas med förtroende. Disciplinära åtgärder
mot lärarna kan få mycket kraftiga negativa verkningar i båda de nu
nämnda hänseendena. De disciplinära befogenheterna bör därför handhavas
i en ordning som skänker tillfredsställande garantier för att det sker med
sakkunskap och oväld.

En lokal skolstyrelse är på grund av sin sammansättning och ställning
enligt utredningens mening i regel icke lämpad att ålägga disciplinstraff.
Denna uppfattning styrkes för folkskolestyrelsernas de! genom den ändringsfrekvens
i varningsmål, som utredningen redovisat. Utredningen anser
sig också böra framhålla, att det, när det gäller ärenden av det ömtåliga
slag, varom här är fråga, torde vara av betydande värde, om den beslutande
myndigheten är en annan än den, som har den närmaste kontakten med
tjänstemannen i fråga. Just i dylika ärenden är det av särskild vikt, att personliga
och lokala motsättningar ej har möjlighet att på ett avgörande sätt
göra sig gällande. Även intresset av att läraren erhåller ett visst mått av
självständighet och oberoende i sin befattning synes i detta sammanhang
förtjäna beaktande. Ytterligare framhålles, att ett förläggande av den disciplinära
myndigheten till en högre instans är ägnad att åstadkomma en
större grad av enhetlighet i disciplinbestämmelsernas tillämpning.

Ändringsförslaget beträffande de allmänna läroverken motiverar utredningen
med att också dessa skolor, även om de förblir statliga, enligt utredningens
förslag skall sortera såväl under den lokala skolstyrelsen som under
mellaninstansen, varför det synes skäligt att så enhetliga disciplinbestämmelser
som möjligt åstadkommes.

167

d) Mellaninstansen som besvärsmyndig het
Förslag

Domkapitlets funktion att på kommunala grunder pröva besvär i skolärenden
skall övertagas av länsstyrelsen, vilken skall pröva alla besvär, som
på nämnda grunder anföres över lokal skolmyndighets beslut.

Besvär i övrigt över lokal skolstyrelses beslut rörande det obligatoriska
skolväsendet, högre kommunal skola, kommunal yrkesskola, kommunalt
gymnasium, handelsgymnasium eller allmänt läroverk skall anföras hos
mellaninstansen.

Mellaninstansens beslut skall överklagas hos Kungl. Maj:t.

Motivering

De skolformer som omedelbart beröres, om domkapitlen enligt utredningens
förslag försvinner som besvärsinstans, är folkskolan och de högre
kommunala skolorna.

Utredningen förutsätter, att de kommunala skolstyrelserna i fråga om
dessa skolformer och deras framtida motsvarigheter alltjämt i åtskilliga avseenden
skall äga handla utan andra begränsningar än som följer av kommunallagarnas
bestämmelser och att följaktligen skillnad även i fortsättningen
måste upprätthållas mellan sådana skolstyrelsebeslut, som kan angripas
på materiella grunder och sådana som endast kan överklagas genom
kommunalbesvär. Då domkapitlen nu prövar båda dessa besvärstyper uppkom
för utredningen, liksom för folkskolesakkunniga, frågan huruvida båda
slagen av besvär borde överföras på en och samma eller på olika myndigheter.
Utredningen har i detta avseende kommit till samma slutsats som
1945 års folkskolesakkunniga såtillvida, att utredningen förordar, att domkapitlets
funktion som kommunal besvärsinstans i skolärenden övertages
av länsstyrelsen, vilken regelmässigt prövar kommunalbesvär. Det synes
utredningen inte föreligga hinder mot att länsstyrelsen övertager ifrågavarande
uppgift även i de få och under en relativt kort tid kvarstående fall,
där folkskoleväsendet ännu är en församlingarnas angelägenhet.

För utredningen föreligger emellertid inte samma skäl som för 1945 års
folkskolesakkunniga att förlägga prövningen av besvär på materiella grunder
till skolöverstyrelsen. Utredningen har nämligen, utifrån de ändrade
förutsättningar som nu är förhanden, kunnat föreslå en sådan konstruktion
av de nya mellaninstanserna, att dessa enligt utredningens mening blir väl
lämpade att i domkapitlens ställe materiellt pröva besvär över lokal skolstyrelses
beslut. Utredningen anser det vara ett betydande allmänt intresse,
att besvär i första instans kan anföras hos ett regionalt organ i stället för
ett centralt ämbetsverk, som i allmänhet befinner sig på stort avstånd från
och saknar omedelbar kännedom om de förhållanden, som skall prövas. Det
torde vara av väsentlig betydelse, dels att en klagande har möjligheter att
utan för stora svårigheter inhämta upplysningar och råd av den myndighet
han avser att besvära sig hos, dels och framför allt att denna myndighet
står så nära sakintressenterna och deras miljö som möjligt och kan
grunda sina ställningstaganden på mera direkt kännedom om de förhållanden
som skall bedömas.

De beslut av styrelse för högre kommunal skola, som överklagas hos skolöverstyrelsen,
rör huvudsakligen tillsättning och entledigande av lärarper -

168

sonalen samt disciplinära åtgärder mot denna. I båda dessa avseenden föreslår
utredningen en ny och för samtliga under mellaninstansen sorterande
kommunala skolor gemensam ordning. Enligt gällande bestämmelser är det
därutöver endast beslut om ledigförklarande av lärarbefattning och om
vissa tjänstledigheter, som överklagas hos skolöverstyrelsen. Från principiell
synpunkt anser utredningen, att besvär över beslut i dessa fall väl kan
prövas av mellaninstansen och att den allmänna motiveringen för ett regionalt
organ som besvärsinstans gäller även här.

Såvitt utredningen kunnat finna vid en genomgång av de uppgifter rörande
de kommunala yrkesskolorna och läroverken, som föreslagits komma
att åvila den gemensamma skolstyrelsen, är ingen av sådan art, att icke beslut,
som fattats av denna styrelse, lämpligen bör överklagas hos mellaninstansen
i stället för hos respektive överstyrelse.

Besvär över mellaninstansens beslut bör enligt utredningens mening anföras
hos Kungl. Maj:t. Att föra in överstyrelserna som besvärsinstanser
mellan den regionala myndigheten och Kungl. Maj:t synes icke utredningen
motiverat. Då överstyrelsernas utlåtande undantagslöst torde inhämtas i
alla besvärsmål, skulle en självständig prövning från deras sida — utan att
öka rättssäkerheten — innebära onödigt arbete och tidsutdräkt i de fall
målen fördes upp i högsta instans.

Slutligen framhåller utredningen, att det enligt dess uppfattning råder
oklara och otillfredsställande förhållanden på besvärsrättens område, när
det gäller skolväsendet, vilka nu bör avhjälpas vid en systematisk genomgång
av skolförfattningarna.

e) Ärenden av löpande natur

Förslag

De ärenden av löpande natur, som nu handlägges av domkapitlen och
folkskolinspektörerna och icke av utredningen föreslagits decentraliserade
till de lokala skolstyrelserna eller handlagda i särskild ordning, skall alltjämt
handläggas regionalt och således flyttas över på de nya mellaninstanserna.
Till dessa skall också överflyttas ett antal av de uppgifter länsstyrelserna
nu handlägger, bl. a. granskningen av statsbidrag till skolväsendet.

Härutöver föreslår utredningen, att 62 olika ärendegrupper, vilka nu helt
eller delvis handlägges av skolöverstyrelsen eller Kungl. Maj:t, skall decentraliseras
till mellaninstanserna. I flera fall föreslås, att beslutanderätten
skall utövas enligt centralt utfärdade direktiv.

Då utredningen antagit, att en översyn av överstyrelsens för yrkesutbildning
organisation är förestående, har det synts utredningen lämpligast att
decentraliseringsspörsmålet vad yrkesutbildningen beträffar överväges i det
sammanhanget.

Motivering

Även om huvudsyftet med nya mellaninstanser är att få fram organ med
förutsättningar att taga initiativ och med huvuduppgifter, som inte kan
fullgöras enligt detaljreglerade föreskrifter, anser utredningen att de nya
organen också måste vara verksamma inom en annan sektor.

169

Liksom fallet är enligt nuvarande organisation, bör således tillämpningen
och tolkningen av lagar, stadgor och andra bestämmelser, som reglerar speciella
förhållanden, i betydande omfattning åvila de nya regionala organen,
vilka även på detta område måste få förutsättningar att göra en större insats
än den nuvarande organisationen medger.

Utredningen framhåller såsom skäl härför dels önskemålen om en enkel
och smidig skolorganisation, dels den av skolöverstyrelsesakkunniga i SOU
1951: 29 betonade synpunkten, att skolväsendet bör utrustas med regionala
organ, om inte en ytterligare, icke önskvärd utbyggnad av skolöverstyrelsens
personalorganisation skall bli oundviklig.

Vid sin prövning av ärendegrupper, som enligt utredningens mening kunnat
ifrågakomma till decentralisering, har utredningen beaktat det av decentraliseringsutredningen
i dess princippromemoria av den 29 november
1947 gjorda uttalandet om decentraliseringsspörsmålet.

2. Remissyttranden

a) Interkommunala samordnings- och planering suppgifter.
Utredningens uppfattning om behovet av ett organ för samordning
och planering på skolväsendets område har endast folkskolinspektören
i Västernorrlands läns södra inspektionsområde sökt gendriva. Han
anför följande.

Mellaninstansens planeringsuppgifter har av utredningen på ett obegripligt
sätt skjutits i förgrunden och gjorts till en sådan huvudfråga, att den
nästan helt fått bestämma förslaget till mellaninstansernas organisation.
Då mellaninstanserna enligt min uppfattning endast i mycket ringa utsträckning
kommer att kunna fullgöra uppgifter som planerande organ, finner
jag, att detta mellaninstansernas uppbyggande på grundval av deras
betydelse som samarbetsorgan helt och hållet snedvridit utredningens arbete
och givit anledning till förslag, som i stor utsträckning är verklighetsfrämmande.

Skolöverstyrelsen har en rakt motsatt uppfattning.

Vad av utredningen anförts om behovet av interkommunalt samarbete
för planering av genomförandet av den av 1950 års riksdag i princip beslutade
skolreformen står i full överensstämmelse med överstyrelsens intentioner.
Ett sådant planeringsarbete pågår för närvarande under ledning av
statens folkskolinspektörer enligt av överstyrelsen givna anvisningar. Det
må här erinras om att behovet av samarbete över de kommunala gränserna
på skolväsendets område torde komma att i hög grad ytterligare aktualiseras
genom 1955 års riksdags beslut om yrkesskolväsendets utbyggande. Utredningen
har närmare belyst frågan genom en rad exempel på skolproblem,
vilka för sin lösning kräver interkommunal samverkan (s. 233—238). Överstyrelsen
delar helt utredningens mening, att eu av de viktigaste uppgifterna
för de föreslagna mellaninstanserna blir att taga initiativ till och
leda interkommunalt och regionalt samarbete för skolväsendets ordnande
på lämpligaste sätt.

170

Om behovet av ett interkommunalt samarbete på skolans område och av
ett organ för ledningen av detta synes praktiskt taget endast en mening
råda bland hörda myndigheter och sammanslutningar. Vad utredningen anfört
om formerna för detta samarbete har emellertid föranlett
vissa uttalanden och erinringar.

Skolöverstyrelsen finner liksom utredningen att frivilliga avtal för detta
samarbete bör vara den vanliga formen och säger sig vara i princip ense
med utredningen om den föreslagna möjligheten att tvinga fram ett samgående
mellan kommuner, där detta ej kan nås på frivillighetens väg. Då
emellertid kommunalförbundskommitténs förslag icke förelåg, när överstyrelsen
avgav sitt utlåtande, har överstyrelsen icke fattat ståndpunkt
annat än i själva principfrågan. Överstyrelsen understryker dock särskilt
att det i fall, där samarbete är erforderligt men ej behöver åstadkommas
tvångsvis, bör vara kommunernas ensak att välja den samarbetsform de
finner lämpligast. Rekommendationen att den ifrågavarande tvångsmöjligheten
skall användas med försiktighet lämnas också bl. a. av styrelsen för
Svenska landstingsförbundet.

Det synes styrelsen naturligt, att man i det längsta inriktar sig på en frivillig
överenskommelse, och styrelsen vill närmast se utredningens förslag
som ett påtryckningsmedel för att åstadkomma en förnuftig skolorganisation
och ett medel som endast i ett fåtal fall skall behöva tillgripas. I

I fråga om formerna för det interkommunala samarbetet på skolans område
ansluter sig Landskommunernas förbund i princip till utredningens
uppfattning.

Det måste finnas tvångsföreskrifter om samverkan bl. a. med tanke på
sådana icke sällan förekommande fall, då en kommun, som är tillräckligt
stor för att helt på egen hand organisera skolväsendet, icke har någon fördel
av samarbete med angränsande mindre kommuner. De formella tvångsföreskrifterna
bör på sätt förslaget förutsätter anknytas till ett reformerat kommunalförbundsinstitut.

Enligt styrelsens mening kan skolreformen icke realiseras utan ett omfattande
samarbete över kommungränserna. Styrelsen håller det icke för otroligt,
att två eller flera kommuner, som gemensamt måste organisera enhetsskolans
högstadium, snart skall finna det ändamålsenligt att ha hela skolväsendet
gemensamt. Den reform av kommunalförbundsinstitutet, som nu
är i vardande, kommer att lägga förhållandena till rätta för en sådan anordning.
Även om styrelsen i likhet med utredningen anser vissa tvångsföreskrifter
nödvändiga som en slags säkerhetsventil, vill styrelsen framhålla
önskvärdheten av att samarbetet får i största möjliga utsträckning utvecklas
frivilligt, även där detta icke ger de teoretiskt mest idealiska lösningarna.
Man får icke förbise, att de nuvarande kommungränserna i många fall är i
snävaste laget också för andra förvaltningsuppgifter. Om kommunalförvaltningen
utvecklas i hittillsvarande takt, kommer det för åtskilliga förvaltningsområden
att bli nödvändigt med ett vidsträckt regionalt samarbete.
Det är önskvärt, att samarbetsregionerna för olika förvaltningsuppgifter
bringas att sammanfalla. Samarbetet på skolans område får därför icke
byggas upp utan hänsynstagande till kommunalförvaltningen i övrigt. Om

171

mellaninstansen skall få det föreslagna avgörande inflytandet i fråga om
den interkommunala skolorganisationen, är det därför nödvändigt, att den
besitter god överblick över hela kommunalförvaltningen.

Kommunalförbundskommittén har ingen erinran att göra mot vad utredningen
anfört om det interkommunala samarbetets omfattning och säger
sig i huvudsak kunna ge sin anslutning också till vad utredningen anfört om
det kommunala samarbetet på skolans område i övrigt. Följande synpunkter
framhålles.

Kommittén vill understryka vikten av att, då det gäller tvångsbeslut om
samarbete, skälig hänsyn tages till kommuns önskan om medinflytande över
skolväsendet i annan kommun. Ett medinflytande lärer icke lämpligen
kunna förverkligas på annat sätt än genom skapande av ett gemensamt
förvaltningsorgan, och såsom utredningen uttalat bör kommunalförbundsformen
användas, då gemensamt förvaltningsorgan finnes påkallat. Ett tillmötesgående
av kommuns önskan om medinflytande innebär alltså, att
samarbetet bör ske genom kommunalförbund och icke i annan form. Då
kommuner skall åläggas samarbeta, bör sålunda enligt kommitténs mening
valet mellan samverkan genom kommunalförbund eller samverkan i annan
form icke träffas uteslutande utifrån det allmännas synpunkter. Om kommitténs
ståndpunkt härutinnan godtages, torde samarbete genom kommunalförbund
komma att behöva utnyttjas i större omfattning än vad utredningen
synes ha räknat med.

I avseende å frivillig samverkan mellan kommuner löser sig problemet
om kommuns önskan om medinflytande över de gemensamma anordningarna
av sig självt, enär det, såsom utredningen framhållit, vid frivillig samverkan
principiellt bör vara parternas ensak att välja den samarbetsform de
själva finna lämplig.

Kommittén håller vidare före, att det finnes anledning antaga, att kommuner,
som behöver samarbeta i avseende å väsentliga delar av skolväsendet,
ej sällan kommer att anse det fördelaktigt, att hela skolväsendet blir
en gemensam uppgift för dem. Särskilt torde detta bliva fallet, då det är
fråga om kommuner, som är förhållandevis lika i fråga om storlek och struktur.
Hinder mot en samverkan beträffande hela skolväsendet synes icke
böra resas.

Mot att länsskolnämnd skall äga besluta om bildandet av kommunalförbund
tvångsvis vänder sig folkskolinspektören i Gävleborgs läns norra inspektionsområde
samt länsstyrelserna i Västmanlands och Jämtlands län.
Nämnde folkskolinspektör menar, att där åläggande behövs bör det ankomma
på Kungl. Maj:t att besluta därom, och de båda länsstyrelserna
anser, att beslut bör fattas av länsstyrelsen. I yttrande från länsstyrelsen i
Jämtlands län förordas, att mellaninstansen skall göra framställning till
länsstyrelsen, då fråga är om att tvångsvis bilda kommunalförbund på skolans
område och i övrigt vara remissorgan.

Av de 13 kommuner, som berört frågan om det interkommunala samarbetet,
är också Härnösand, Västra Tunliem, Rönö och Leksand emot förslaget,
att mellaninstansen utrustas med befogenhet att tvinga fram kommunalförbund.
Leksand anser att länsstyrelsen skall ha denna befogenhet.

172

Skinnskatteberg menar att sådan befogenhet icke skall finnas så länge den
nuvarande kommunalförbundslagen gäller. Morastrand, Knutby och Fjällsjö
kommuner ställer sig tveksamma till kommunalförbundstanken som
sådan.

Utredningens förslag angående organisationsplan för kommunens
skolväsen har berörts i två yttranden. Skolöverstyrelsen har intet att
erinra mot att alla skolor och skoltyper i kommunen skall upptagas i organisationsplanen
och att i denna angives i vilka hänseenden skolorganisationen
bygger på samverkan med annan kommun. Med hänvisning till att frågan
om organisationsplan och dess fastställelse särskilt behandlats i realskoleutredningens
betänkande (s. 175) säger sig överstyrelsen icke ha velat taga
ställning till skolstyrelseutredningens förslag att organisationsplan skall
fastställas av mellaninstansen.

Folkskolinspektören i Gävleborgs läns mellersta inspektionsområde har
uttalat, att flera skäl enligt hans mening talar för att organisationsplaner
åtminstone under en övergångstid slutligt godkännes av skolöverstyrelsen.

Vad beträffar kostnadsfördelningen mellan samverkande
kommuner har behovet av en reglering av denna fråga understrukits
av flera folkskolinspektörer. Skolöverstyrelsen ansluter sig till utredningens
principförslag, att kommun som mottager elever, skall äga åtnjuta
ersättning för sina verkliga merkostnader, samt förutsätter att överstyrelsen
får bemyndigande att utfärda anvisningar härom.

b) Byggnadsärenden. Utredningens förslag om förenklad handläggning
av skolbyggnadsärenden genom överflyttning av lokalbehovsprövningen
och förhandsgranskningen av skissritningar från skolöverstyrelsen till
mellaninstansen tillstyrkes, i vad avser prövningen av lokalbehovet, av 2
folkskolinspektörer men avstyrkes i båda avseendena av skolöverstyrelsen
och de övriga 32 folkskolinspektörer, som yttrat sig i frågan, ävensom av
Svenska landskommunernas förbund. Överstyrelsen anför bland annat följande.

Fastställandet av lokalbehovet för en skola måste alltid föregås av en
prövning av frågan, huruvida skolan ur allmänna organisations- och planeringssynpunkter
kan anses behövlig och rätt placerad, med hänsyn tagen
såväl till en lämplig utformning på lång sikt av skolorganisationen på orten
som till samhällsplaneringen i övrigt. Sedan ställning tagits till nämnda
spörsmål, gäller det mycket ofta icke blott att fastställa ett visst nybyggnadsbehov
utan även att överväga frågor om utnyttjandet av befintliga
skolhus, möjligheten att på lämpligaste sätt omdisponera dem för fortsatt
användning för skoländamål eller nödvändigheten att slopa dem.

Överstyrelsen bestrider inte, att dessa bedömanden torde kunna förläggas
till mellaninstansen, men erinrar om att en sådan åtgärd skulle kunna
medföra olägenheter för kommunen i betraktande av de relativt begränsade

173

resurser, som kan stå till denna myndighets förfogande. Överstyrelsen framhåller,
att de berörda spörsmålen icke kan övervägas utan medverkan av
erfarna skolarkitekter.

Förhandsgranskning av skissritningar karakteriserar överstyrelsen som
en kombinerad pedagogisk, arkitektonisk och översiktligt ekonomisk
granskning.

Vid denna medverkar icke blott överstyrelsens arkitekter utan även
annan expertis, som står till förfogande inom verket — skolöverläkaren,
konsulenterna för gymnastik, husligt arbete och skolmåltider, manlig och
kvinnlig slöjd m. fl. Det händer icke sällan, då ritningsförslag skall utarbetas,
att på ett förberedande stadium samråd sker med överstyrelsen om
skolanläggningens lämpliga utformning, antingen vid besök på platsen av
representanter för överstyrelsen eller vid sammanträden inom överstyrelsen
med kommunrepresentanter. Vid sådana tillfällen är det av största vikt
att skolmän och arkitekter samtidigt kan stå skoldistrikten till tjänst, då
de pedagogiska, tekniska och ekonomiska synpunkterna måste samordnas.

Med hänsyn till behovet av tillgång till en mångsidig sakkunskap anser
överstyrelsen det vara ett i första hand kommunalt men också ett statligt
intresse, att den nuvarande behandlingen av skolbyggnadsärendena bibehålies.
Enligt överstyrelsens mening får mellaninstanserna, även om de icke
skall avgöra dessa ärenden, mycket viktiga uppgifter vid den förberedande
handläggningen av dessa. Slutligen framhåller överstyrelsen, att dess avstyrkande
nu icke innebär, att den rådande centraliseringen skulle anses bli
varaktigt och i full utsträckning bestående, utan att en successiv decentralisering
är önskvärd om och i den mån erfarenheterna av mellaninstansernas
arbete och resurser visar att den är möjlig. Överstyrelsen erinrar om skolöverstyrelsesakkunnigas
förslag (SOU 1951: 29), att ärenden rörande statsbidrag
till skollokaler m. m. skulle avgöras av överstyrelsen, och förordar
att denna fråga tages upp till förnyat övervägande.

Svenska landskommunernas förbund anser, att knappast något i och för
sig är att erinra mot att mellaninstansen skall pröva lokalbehovet för samtliga
skolor. En förutsättning är dock enligt förbundets mening, att länsarkitektkontoren
kan lämna verklig hjälp, vilket förbundet finner tvivelaktigt.
I avvaktan på resultatet av allmänna statsbidragsutredningens arbete synes
det förbundet lämpligast att bibehålla nuvarande förfarande.

U töver de ovannämnda remissmyndigheterna har endast 2 landsting och
6 kommuner berört förevarande fråga. Landstingen och en av kommunerna
ansluter sig till utredningens tankegångar medan de övriga förordar handläggning
hos skolöverstyrelsen som hittills.

Mot de av utredningen framförda synpunkterna på mellaninstansens
medverkan vid planering av skolhem har ingen erinran gjorts.

Utredningens förslag, att ärenden rörande statsbidrag till anskaffande av
tjänstebostäder skall slutbehandlas av mellaninstansen tillstyrkes av skol -

174

överstyrelsen, som erinrar om tidigare förslag i denna riktning, 12 folkskolinspektörer
samt kommunalfullmäktige i Borensberg.

Av de 12 folkskolinspektörerna tillhör 11 den grupp, som avstyrkt utredningens
förslag rörande skolbyggnadsärenden. De har därvid uttryckligen
gjort undantag för tjänstebostädema. Huruvida de övriga 21 folkskolinspektörer,
som avstyrkt i vad avser skolbyggnadsärenden, också skall anses
genomgående ha avstyrkt i fråga om tjänstebostädema kan icke klart urskiljas.
Styrelsen för Statens folkskolinspektörers förbund tillstyrker utredningens
förslag rörande tjänstebostadsärendenas handläggning.

c) Mellaninstansen som disciplinär myndighet.
Denna fråga har föranlett särskilda uttalanden i 31 remissyttraden, av vilka
15 avgivits av kommunala myndigheter, däribland 2 landsting.

För ett bibehållande av de disciplinära befogenheterna oförändrade hos
den lokala skolstyrelsen synes endast stadsfullmäktige i Luleå ha uttalat sig.

De 5 folkskolinspektörer, som berör disciplinfrågan, tillstyrker utredningens
förslag, vilket också får anslutning från Örebro och Jämtlands läns
landsting samt från följande kommuner, nämligen Östersund, Simrishamn,
Lerum, Skultuna, Stångenäs, Rönö och Linneryd.

I princip tillstyrkes utredningens förslag av Svenska överlärarförbundet
och Svenska facklärarförbundet samt av folkskolans lärarförbund. De sistnämnda
anför bland annat följande.

Förbunden hälsar med synnerlig tillfredsställelse utredningens förslag om
överflyttning av domsrätten från de kommunala skolstyrelserna till högre
myndighet. Bland folkskolans lärare råder sedan länge ett kraftigt missnöje
med nu gällande ordning i fråga om handläggningen av disciplinärenden,
och starka krav har vid upprepade tillfällen framkommit om att frigöra
dessa ärenden från den kommunala skolstyrelsen.

Förbunden, som i huvudsak kan ansluta sig till utredningens förslag i
fråga om handläggningen av disciplinärenden, fäster särskild vikt vid att
inga andra reaktionsformer får förekomma än de av utredningen föreslagna,
vilka intagits i förslaget till författningstext. Lärarkårernas bristande förtroende
för skolstyrelsernas kompetens att handlägga disciplinärenden bottnar
till en del i att skolstyrelsen nu har möjlighet — vilken möjlighet också
i ej så få fall utnyttjats — att i protokollet fälla omdömen om lärare, utan
att dessa haft möjlighet att försvara sig. Sådana omdömen har ofta vållat
enskilda lärare svåra lidanden, då de av allmänheten uppfattats som domar.
Utredningens förslag undanröjer möjligheterna till dessa lokala »halvdomar»,
vilket tillsammans med att domsrätten överflyttas till mellaninstansen
kan förväntas leda till en mera förtroendefull inställning till disciplinärendenas
handläggning från lärarnas sida.

Tveksamma till mellaninstansens lämplighet som disciplinär myndighet
med hänsyn till den föreslagna sammansättningen och de bristande garantierna
för en från juridisk synpunkt tillfredsställande beredning av ärendena
ställer sig domkapitlen i Härnösand och Lideå, länsstyrelsen i Västernorrlands
län, besvärssakkunniga och Läroverkslärarnas riksförbund,

175

I det avsnitt av sitt utlåtande, där skolöverstyrelsen behandlar det förevarande
spörsmålet, påpekas inledningsvis, att mellaninstanserna enligt
överstyrelsens mening dels bör sammansättas på annat sätt än utredningen
föreslagit och vara huvudsakligen statliga organ, dels bör äga att, medelst
fullmakt, tillsätta lärartjänster i lägre lönegrad än 29, även vid allmänna
läroverk. Överstyrelsen uttalar därefter bl. a., att överflyttning till mellaninstansen
av skolstyrelses disciplinära befogenheter är naturlig och följdriktig
samt säger sig intet ha att erinra mot den av utredningen föreslagna
överflyttningen av disciplinära befogenheter »i fråga om ordinarie befattningshavare,
vilka tillsättes annorledes än medelst fullmakt». Ställningen
i disciplinärt hänseende för lärare som tillsatts medelst fullmakt beröres icke
av överstyrelsen.

Beträffande de icke-ordinarie lärarna framhåller överstyrelsen, att de i
disciplinärt hänseende bör ha samma ställning oavsett skolform.

Förslaget att erinran eller föreställning icke vidare skall förekomma biträdes
av överstyrelsen.

Uppfattningen att disciplinärenden bör handlägges av vederbörande centrala
skolmyndighet framföres av domkapitlen i Växjö och Luleå, länsstyrelsen
i Malmöhus län, stadsfullmäktige i Malmö och Falun samt kommunalfullmäktige
i Älmhult. Samma mening har Läroverkslärarnas riksförbund
och, vad gäller läroverkens lärare, Rektorernas riksförening. Dessa remissmyndigheter
pekar i sin motivering främst på behovet av enhetlig handläggning
av disciplinärendena och på dessa ärendens ringa antal.

Besvärssakkunniga framhåller att disciplinförfarandet utgör en i processuellt
hänseende betydelsefull del av förvaltningsförfarandet. De sakkunniga,
som bl. a. i samband med allmänna verksstadgans tillkomst ingående
sysslat med dithörande spörsmål, har närmare granskat förslaget om länsskolnämnden
som disciplinär myndighet.

Ehuru de sakkunniga konstaterar, att länsskolnämnden otvivelaktigt är
bättre skickad än skolstyrelsen att vara disciplinär myndighet och att det
i och för sig är naturligt att en ledande administrativ myndighet på ett område
även har disciplinär bestraffningsrätt gentemot de inom samma område
verksamma befattningshavarna, finner de sakkunniga likväl att nämndens
lämplighet att handha disciplinära uppgifter måste starkt ifrågasättas.
De sakkunniga anför härom följande.

Överhuvudtaget är ett organ, som har karaktären av en kommunalvald
nämnd, icke väl ägnat att utöva en domstolsliknande funktion. I detta
avseende gör sig likartade betänkligheter gällande beträffande länsskolnämnden
som i fråga om skolstyrelsen. Disciplinära ärenden, vilka enligt
instruktionsförslaget skall vara pleniärenden, måste handläggas med stor
omsorg, vilket försvåras om de som skall deltaga i avgörandet är alltför
många. Förslaget förutsätter vidare, att ett väl utvecklat förfarande med
tillgång till muntlighet in. in. skall komma till användning i disciplinära mål.
Få den, som skall leda dylika förhandlingar, vilka erfarenhetsmässigt kan

176

svälla ut till processer av avsevärd omfattning, måste ställas särskilda krav i
fråga om utbildning och administrativ rutin. Av nu anförda skäl bör övervägas,
om icke särskilda anordningar kunde träffas för disciplinärendenas
handläggning, t. ex. genom inrättande av särskida disciplinnämnder med
juridiskt skolad och förhandlingsvan ordförande och med ett begränsat
antal ledamöter, samtliga gärna hämtade från länsskolnämnden, exempelvis
nämndens jurist, förste skolinspektören och en av lekmännen i nämnden.
Vidare bör bl. a. av arbetsekonomiska skäl övervägas, om icke den lokala
skolstyrelsen skulle kunna för mycket enkla fall tillerkännas vissa disciplinära
befogenheter.

Möjligheten att disciplinärenden av mindre allvarlig karaktär behandlas
lokalt beröres också i yttranden från Nacka och Boo kommuner.

Från besvärssakkunnigas sida understrykes, att den modernisering i olika
avseenden, som disciplinstraffrätten genom allmänna verksstadgan undergått,
också bör göra sig gällande, då de disciplinära förhållandena för ett
specialområde regleras. De sakkunniga gör vissa påpekanden, som lämpligen
kan tjäna som ledning vid en anpassning av disciplinbestämmelserna
för lärare till verksstadgans regler.

d) Mellaninstansen som besvärsmyndighet. Besvärsärendenas
handläggning diskuteras endast i ett 10-tal remissyttranden.
Frågan om mellaninstansen skall vara besvärsprövande myndighet eller ej
göres därvid i allmänhet beroende av hur mellaninstansen kommer att sammansättas
och hur ledamöterna skall utses.

Domkapitlen i Växjö och Härnösand framhåller att någon garanti för att
mellaninstanskansliema får personal med juridisk utbildning icke finns
enligt utredningens förslag. Domkapitlet i Växjö föreslår med anledning
härav att besvärsprövningen skall ligga kvar hos domkapitlen. Domkapitlet
i Härnösand anser, att sekreterareänsten vid mellaninstansen skall innehavas
av person med domarkompetens. Alternativt diskuteras att domkapitel
eller länsstyrelse skall pröva besvär i skolfrågor. Även domkapitlet
i Luleå ställer sig kritiskt till att mellaninstansen med föreslagen sammansättning
och kanslipersonal blir besvärsinstans.

Länsstyrelsen i Kristianstads län menar, att det icke kan anses vara principiellt
riktigt, att majoriteten av ledamöterna i en besvärsinstans utses
efter politiska linjer. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län finner att såväl
mellaninstansens sammansättning som kompetensvillkor och lönesättning
för mellaninstansens sekreterare gör det mycket tveksamt om denna
myndighet skall pröva besvär.

Skolöverstyrelsen har intet att erinra mot den av utredningen föreslagna
omfattningen av mellaninstansens besvärsprövning och ej heller mot den
föreslagna instansordningen, förutsatt att mellaninstanserna organiseras
som överstyrelsen förordat och, såsom utredningen antagit, överstyrelsens
utlåtande vid besvär över mellaninstansens beslut undantagslöst infordras
av Kungl. Maj:t.

177

Däremot förordar överstyrelsen att prövningen av besvär, som anföres
på såväl kommunal som materiell grund, icke delas upp mellan länsstyrelse
och mellaninstans utan i sin helhet förlägges till mellaninstansen. Överstyrelsen
ifrågasätter vidare, om icke i samband därmed även länsstyrelsernas
befattning med mål angående lärares avlöningsrättigheter borde överflyttas
till mellaninstansen, då dessa mål äger samband med övriga mål
rörande skolväsendet. Det senare förslaget motiveras med att en väl kvalificerad
förvaltningsjurist enligt överstyrelsens mening bör vara ledamot av
mellaninstansen.

Besvär ssakkunnig a anför till en början följande.

Liksom utredningen anser besvärssakkunniga skillnad böra göras beträffande
handläggningen av kommunalbesvärsmål och övriga besvärsmål.
Otvivelaktigt skulle det vara mindre lämpligt att bryta ut prövningen av
vissa kommunalbesvärsmål och lägga den på länsskolnämnden. Besvärssakkunniga
delar därför helt utredningens uppfattning att dessa mål bör upptagas
och prövas av länsstyrelse. Det är en betydande vinst, att samtliga
kommunalbesvärsmål berörande den borgerliga kommunen kan samlas hos
länsstyrelsen, varigenom enhetlighet i bedömandet av dessa säkras. Vad
åter angår övriga mål, i vilka talan föres mot skolstyrelses beslut, synes
länsskolnämnden kunna bliva lämplig besvärsmyndighet, förutsatt att den
får en tillfredsställande sammansättning. Nämnden synes kunna fungera
som besvärsmyndighet även i förhållande till skolchef, rektor och lärarkollegium.
Någon mera säker uppfattning om länsskolnänmdens roll som besvärsmyndighet
kan icke erhållas, så länge klarhet icke vunnits om i vilken
utsträckning talan mot skolstyrelses beslut skall föras genom kommunalbesvär
eller genom förvaltningsbesvär.

De sakkunniga pekar i det sammanhanget särskilt på de s. k. skol by ggnadsmålen
och målen om folkskollärarnas löningsrättigheter. Beträffande
den senare gruppen mål nämner de sakkunniga som en tänkbar lösning, att
mellaninstansen göres till gemensam instans för alla avlöningsmål på skolväsendets
område.

Till frågan om vilken myndighet som bör vara besvärsinstans i förhållande
till länsskolnämnden har de sakkunniga icke tagit bestämd ställning.
De uttalar i huvudsak följande.

Enligt de sakkunnigas mening talar starka skäl för att låta skolöverstyrelsen
respektive överstyrelsen för yrkesutbildning vara besvärsmyndighet
i förhållande till länsskolnämnd. Beträffande alla ärenden, som börjar i
första instans hos länsskolnämnden, skulle på detta sätt erhållas ett sedvanligt
''treinstanssystem. Vederbörande överstyrelse skulle därigenom få
sin naturliga plats i förvaltningssystemet. Det står också otvivelaktigt bäst
i överensstämmelse med de aktuella decentraliseringssträvandena att överlåta
åt överstyrelserna att sålla undan så många besvärsmål som möjligt.
Därest talan över varje länsskolnämnds beslut skall kunna få föras direkt
hos Kungl. Maj:t, föreligger risk för att ecklesiastikdepartementet kommer
att bli överhopat med besvärsmål. Det är onekligen en betydande olägenhet
med den här förordade ordningen att man beträffande mål, som börjat hos
12

178

skolstyrelsen och som fullföljes genom förvaltningsbesvär, får en fyrainstansordning.
Den ifrågavarande olägenheten kan emellertid otvivelaktigt
i viss utsträckning begränsas genom att möjligheten till fullföljd från överstyrelserna
inskränkes i vissa fall. — Om besvär över länsskolnämnds beslut
får anföras direkt hos Kungl. Maj:t, bör, såsom förutsatts av utredningen,
vederbörande överstyrelses utlåtande infordras i besvärsmålet.

Beträffande avlöningsmålen påpekas, att de kräver särskild uppmärksamhet
också i vad gäller fullföljden till högsta instans.

Av övriga remissmyndigheter, som berört frågan om besvärsprövningen,
kan nämnas församlingsstyrelsekommittén, som framhåller »önskvärdheten
av att även beträffande de församlingar, som tills vidare komma att behålla
skolväsendet, såväl domkapitlets funktioner som besvärsinstans som domkapitlets
och biskopens åligganden i avseende å tillsynen över skolorna
överflyttas till länsskolnämnden omedelbart med reformens genomförande
i övrigt.»

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund gör endast följande
korta uttalande.

Styrelsen är tveksam huruvida det är möjligt att låta mellaninstansen i
föreslagen omfattning fungera som besvärsmyndighet. Om besvärsärendena
i alltför stor utsträckning fullföljes, elimineras därmed fördelarna av den
eftersträvade decentraliseringen samtidigt som mellaninstansens auktoritet
kan äventyras.

Läroverksläramas riksförbund hävdar beträffande mellaninstansens besvärsprövning,
att inga avgöranden, som för närvarande enligt gällande
bestämmelser träffas av skolöverstyrelsen, skall flyttas till mellaninstansen.
Svenska yrkesskolföreningen föreslår, att överstyrelsen för yrkesutbildning
skall pröva besvär som gäller yrkeslärare.

e) Vissa övriga mellaninstansären den. Av utredningens
förslag i övrigt rörande mellaninstansernas uppgifter har endast
förslaget om statsbidragsgranskningens överförande från länsstyrelsen till
mellaninstansen blivit föremål för särskilda kommentarer.

Skolöverstyrelsen, som i huvudsak biträder utredningens förslag i vad de
gäller överflyttning av ärenden från domkapitel, länsstyrelse, folkskolinspektör
och skolöverstyrelsen, förklarar sig dock icke för närvarande beredd att
tillstyrka decentralisering av vissa ärenden, som rör fastställande av undervisningsskyldighet,
nedsättning av undervisningsskyldighet, förflyttning av
vissa lärare samt ärenden rörande flyttningsersättning. Överstyrelsen går
emellertid inte närmare in på de ärenden av löpande natur, som föreslagits
ankomma på mellaninstansen. Dessa ärenden har å andra sidan i stor utsträckning
blivit föremål för granskning av folkskolinspektörerna. Skäl
synes emellertid icke föreligga att här närmare redogöra för de framförda
synpunkterna på dessa ärendegrupper. Beträffande statsbidrag sgranskningen
anför skolöverstyrelsen.

179

Praktiska skäl talar för utredningens förslag, att den granskning av statsbidragsrekvisitionerna,
som utföres av folkskolinspektör och länsstyrelse,
och det godkännande av desamma, som ankommer på länsstyrelse, skall
överflyttas till mellaninstansen. Den ökning i dennas arbete, som blir följden
härav, kommer att väsentligt understiga det arbete, som länsstyrelserna
skulle få ägna däråt.

Förslagen rörande statsbidragsgranskningen har i allmänhet lämnats utan
erinran av folkskolinspektörerna, ehuru det i vissa fall starkt understrukits,
att det icke får innebära att redogöraransvaret föres över på skolinspektörerna.
Klart positiv på denna punkt är länsstyrelsen i Kristianstads län,
vilken liksom skolöverstyrelsen föreslår, att även utbetalningen av statsbidrag
till skoländamål skall verkställas av mellaninstansen.

Avstyrkande yttranden har avgivits av folkskolinspektören i Värmlands
läns mellersta inspektionsområde samt av länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge
och Kopparbergs län. Av yttrandena från statskontoret och riksräkenskapsverket
framgår att dessa båda ämbetsverk finner det lämpligast, att
statsbidragsgranskningen förblir hos länsstyrelserna.

Allmänna statsbidrag sutredning en gör följande uttalande.

Det torde icke ankomma på statsbidragsutredningen att uttala sig angående
de framlagda organisationsförslagen. Utredningen vill dock icke underlåta
att framhålla, att länsskolnämndernas kansliorganisation förefaller att
vara ganska snävt tilltagen. För att organisationen skall kunna fullgöra
avsedda uppgifter, torde det vara en förutsättning, att en sådan förenkling
vidtages av statsbidragssystemet på skolväsendets område, som av statsbidragsutredningen
kommer att föreslås.

E. Den nya mellaninstansens organisation

1. Skolstyrelseutredningen

a) Konstruktion, ledamöter, geografiskt
verksamhetsområde

Förslag

Konstruktionen. Utredningen utgår från att en mellaninstansorganisation
för att bli effektiv måste byggas upp av nya, fristående organ
med uppgift att enbart ägna sig åt skolans problem och konstruerade speciellt
med tanke härpå.

De nya mellaninstanserna skall vara kollegiala organ med en majoritet
av förtroendevalda icke-pedagoger (lekmän). Minoriteten skall vara pedagogiska
fackmän. Företrädare för såväl statliga som kommunala synpunkter
på skolväsendet skall finnas bland ledamöterna. De statliga synpunkterna
skall främst företrädas av en statens skolinspektör som självskriven
ledamot.

180

Mellaninstansen skall konstrueras som ett organ, vilket innebär, att
skolinspektionen skall knytas till och ingå i den nya myndigheten. Inspektörerna
skall således icke finnas som särskilda regionala myndigheter vid
sidan av mellaninstanserna utan handla på dessas vägnar. Kollegiet skall
följaktligen icke vara en instans över inspektören eller stå mellan honom
och de centrala myndigheterna.

Antalet ledamöter skall vara sju. Lekmännen skall vara fyra
och jämte ersättare utses av landstingen för en tid av 4 år. Fullmäktige i
stad, som ej tillhör landsting, skall utse en ledamot jämte ersättare. Landstingen
i Kalmar läns landstingsområde skall i samråd utse vardera två
ledamöter.

Skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning skall för samma
tid förordna vardera en ledamot jämte ersättare.

I län med flera inspektörer är förste skolinspektören ledamot. Ersättare
för skolinspektören eller förste skolinspektören är den som uppehåller hans
tjänst.

Av landsting och fullmäktige utsedda ledamöter och ersättare skall ha
ådagalagt intresse för utbildnings- och undervisningsfrågor. Ingen av dessa
ledamöter må inneha lärar- eller rektorstjänst. En ledamot och ersättaren
för honom skall vara i allmän tjänst anställda högre förvaltningsjurister
eller domare. Två ledamöter och ersättarna för dem skall äga särskild
kännedom om landsbygdens skolväsen.

Skolöverstyrelsen skall beakta, att länsskolnämnderna genom de av överstyrelsen
förordnade ledamöterna tillföres pedagogisk sakkunskap och erfarenhet
rörande de delar av skolväsendet, som skolinspektören (erna) icke i
första hand företräder. Överstyrelsen för yrkesutbildning skall som ledamöter
av länsskolnämnderna förordna personer med insikter i och erfarenhet
av yrkesutbildning.

Sedan ledamöter utsetts, skall uppgift om vilka som utsetts omedelbart
av landstinget eller fullmäktige insändas till Kungl. Maj:t, som förordnar
en av de sålunda utsedda ledamöterna att vara ordförande.

Beträffande ersättningar föreslår utredningen, att mellaninstansens ordförande
skall uppbära ett årligt arvode av högst 1 500 kronor samt ersättning
för varje sammanträdesdag med 20 kronor. Årsarvodet bör bestämmas
av Kungl. Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen och fastställas med
hänsynstagande till mellaninstansområdenas varierande storlek. Lägre arvode
än 1 200 kronor bör dock icke i något fall utgå.

Ledamot föreslås erhålla ett årligt arvode av 400 kronor jämte 20 kronor
för sammanträdesdag. Till ersättare för ledamot bör endast utgå sammanträdesarvode,
vilket föreslås skola utgöra 45 kronor. Rese- och traktamentsersättning
föreslås utgå enligt allmänna resereglementets klass IIB för
ordförande, ledamot och suppleant.

I fråga om mellaninstansernas geografiska verksamhetsom -

181

råden föreslår utredningens majoritet, att länen utan undantag skall vara
verksamhetsområden samt att särskilda inspektionsområden under ledning
av en skolinspektör tills vidare i princip bibeliålles inom länen. I anslutning
till detta ståndpunktstagande föreslår majoriteten vidare, dels att
mellaninstansmyndigheten skall kallas länsskolnämnd och ha sitt kansli
förlagt till länets residensstad utom i Skaraborgs län, där Skövde föreslås
bli kansliort, dels också att antalet skolinspektörstjänster ökas från nuvarande
51 till 55 genom att en tjänst nyinrättas i vart och ett av Stockholms,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län, dock utan att
ytterligare inspektionsområden bildas.

Beträffande verksamhetsområdena förordar ledamöterna Flinck och
Johnsson ett inom utredningen diskuterat och i betänkandet redovisat alternativ
(43-alternativet) för områdesindelning, vilket innebär, att landet
skulle indelas i 43 mellaninstansområden, i flertalet fall sammanfallande
med de nuvarande folkskolinspektionsområdena. Dessa områden skulle tilllika
vara inspektionsområden. Förslaget innebär således, att det nuvarande
antalet inspektörer skulle reduceras med åtta.

Motivering

När det gällt mellaninstansens organisation har utredningen först ställt
frågan om någon existerande myndighet kan bli mellaninstans för skolväsendet.
Domkapitel, länsstyrelse, landsting och folkskolinspektör har
övervägts.

Enär någon gemenskap mellan domkapitlens primära och dominerande
uppgifter, de som hänger samman med den kyrkliga distriktsstyrelsen, och
uppgifterna för en regional skolmyndighet ej längre föreligger, saknas enligt
utredningens mening själva utgångspunkten för en diskussion om domkapitlens
omorganisation i syfte att få dem att bättre fylla en skolmyndighets
åligganden.

Det våren 1952 fattade beslutet om länsstyrelsernas omorganisation medförde
icke att lekmän, såsom länsstyrelseutredningen föreslagit, skulle
medverka i länsstyrelsernas arbete. Då lekmannamedverkan i nya mellaninstanser
enligt utredningens mening är ofrånkomlig, har länsstyrelserna
icke kunnat ifrågakomma.

Utredningen har icke funnit skäl föreligga att låta landstingen, genom
något utskott eller på annat sätt, fungera som mellaninstans för skolväsendet
men väl att det skapas en förbindelselänk mellan dessa båda organ
genom landstingens medverkan vid utseende av ledamöter i mellaninstansen.

Vad slutligen jolkskolinspektionen beträffar anser utredningen, att en
skolinspektör som enmansmyndighet, med hänsyn till omfattningen och
delvis också arten av de uppgifter som skall förekomma, icke med erforderlig
kraft skulle kunna hävda sin ställning som mellaninstans. Utredningen
tänker här mindre på förhållandet gentemot lokala styrelser än på förhållandet
till den centrala skolledningen. Mellaninstanserna bör nämligen
inte enbart betraktas som tillkomna i arbetsfördelningssyfte med uppgift
att uteslutande verka som redskap för överordnade myndigheter. De statliga
synpunkterna bör därför i ett organ, som det här gäller, balanseras av
företrädare för lokala intressen och erfarenheter, så att myndigheten inte,

182

genom av Kungl. Maj:t utsedda tjänstemän, ensidigt representerar statsviljan.
Denna balans kan ernås genom att lekmän erhåller inflytande i mellaninstanserna.
Å andra sidan betraktar utredningen en statlig skolinspektion
som ett oundgängligt element, som själva stommen i eu ny mellaninstansorganisation.

Lek manna medverkan. Utredningen påpekar, att det är ett
framträdande drag i den senare utvecklingen inom förvaltningen, att personer,
som icke intar tjänstemannaställning, i allt större utsträckning anlitas
som ledamöter i olika organ i syfte att tillföra förvaltningen speciell sakkunskap
eller erfarenheter och synpunkter från medborgarkretsar, som
beröres av verksamheten, eller helt enkelt allmänt medborgerligt omdöme.
Ökat utrymme åt andra krafter än tjänstemännen har givits både inom
central och lokal förvaltning och av skilda anledningar. Lekmannainslaget
har, som naturligt är, särskilt kommit till användning på gränsområdena
till kommunalförvaltningen. Utredningen erinrar om stifts- och bostadsnämnder,
inskrivningsnämnder, länsnykterhetsnämnder, mödrahjälpsnämnder,
länsvägnämnder. Nya mellaninstanser bör i organisatoriskt hänseende
få en med dessa myndigheter likartad karaktär och de måste, som ett led i
den beslutade skolreformen, utformas så, att de kan lämna en värdefull
medverkan till uppbyggandet och befästandet av den nya skolan. Ser man
på denna uppbyggnadsprocess i stort, är det enligt utredningens uppfattning
av synnerligen stor betydelse, att till skolans utveckling positivt inställda
krafter får möjligheter att driva det beslutade reformarbetet framåt i
olika instanser och inte minst ute på fältet. Det är nya tankar det nu är
fråga om att förverkliga, och bärarna av dem eller dessas representanter
kan inte i något sammanhang få vara hänvisade till enbart passiva roller
utan måste beredas tillfälle att aktivt medverka och göra sitt inflytande
gällande på olika plan, när skolreformen skall föras ut i praktiken.

Då regionala skolmyndigheter enligt utredningens mening bör byggas upp
från grunden, är det möjligt att ge dem en för de nya förhållandena lämplig
utformning. Det är därvid av utomordentlig betydelse att konstruera dem
så, att de redan genom sin organisation befäster ett så allmänt förtroende
för sin verksamhet som möjligt. Med tanke på uppgiften att arbeta för den
nya skolans tillkomst och utveckling är det i första hand viktigt att ge mellaninstanserna
en demokratisk förankring inom den region, där de skall
verka. Av denna anledning betraktar utredningen medverkan av förtroendevalda
lekmän — medborgarrepresentanter — i mellaninstanserna såsom
lika ofrånkomlig som medverkan av pedagogiska fackmän.

Som skäl för att mellaninstansen skall ha karaktär av ett organ
anföres, att lekmännen och tjänstemännen-inspektören icke skall tilldelas
funktioner, som kräver tillvaratagande av motsatta intressen. Det är därför
av vikt att inte någon gränslinje dragés mellan inspektören å ena sidan och
mellaninstanskollegiet å den andra. För att undvika föreställningen att en
sådan skillnad finns bör i skolförfattningarna icke skiljas mellan skolinspektör
och »mellaninstansen». Den förre bör där icke förekomma som självständig
myndighet.

Att i verkligheten en arbetsfördelning måste komma till stånd mellan
skolinspektören och kansliet å ena och mellaninstansen som kollegium å
andra sidan är klart, men vilka ärenden som skall handläggas på det ena
eller det andra sättet bör framgå av mellaninstansens instruktion och ej
anges i varje författningsbestämmelse för sig. Härigenom undviker man

183

att ge en föreställning om att det skulle existera två regionala organ och
behöver inte genomgå och bedöma alla författningar för att pröva, om den
ena eller andra formen för handläggning skall tillämpas. Väsentligare är
dock, att man undviker en icke önskvärd bindning av handläggningsformen.
Det bör nämligen stå inspektör fritt att påkalla kollegialt beslut i ärende,
vars handläggning normalt skulle ankomma på honom själv. Å andra sidan
bör instruktionen ej heller vara mera bindande än att den tillåter den
omvända ordningen. Det bör alltså i vissa fall kunna bli en intern mellaninstansangelägenhet,
hur ett ärende skall handläggas.

Vid bedömningen av antalet ledamöter i och sammansättningen
av mellaninstansen anser utredningen, att man måste ha i minnet,
att denna är avsedd att vara en regional myndighet och icke en representativ
beslutande församling och ej heller en representation för olika
intressegrupper.

Sju ledamöter ger möjlighet att arbeta effektivt och planmässigt samtidigt
som inom detta antal utrymme kan beredas företrädare för de olika
synpunkter, som bör vara representerade.

Då en skolinspektion ofrånkomligen måste finnas, anser utredningen, att
den pedagogiska fackkunskapen i mellaninstansen främst bör representeras
av en skolinspektör, vilken tillika kan företräda statens synpunkter på skolväsendet
i den regionala instansen. Utredningen har ingående övervägt
skolinspektörernas ställning och hävdar bestämt, att en statens skolinspektör
i varje län skall vara ledamot av mellaninstansen på jämställd fot med
övriga ledamöter. Man skulle annars alltför lätt hamna i den situationen,
att det enligt den allmänna uppfattningen fanns två myndigheter på regionplanet
— inspektören och kollegiet. Utredningen betonar starkt att en sådan
situation, av skäl som nyss angivits, bör undvikas.

Emellertid vore det inte tillfredsställande, om inspektören ensam skulle
representera de pedagogiska facksynpunkterna i mellaninstansen. Utredningen
anser det viktigt att dessa blir väl företrädda, men framhåller samtidigt,
att det med hänsyn till mellaninstansens karaktär inte kan och
inte bör vara fråga om någon intresserepresentation i den meningen, att
alla under mellaninstansen sorterande lärarkategorier skall ha företrädare
i denna, lika litet som det kan bli fråga om att områdets alla olika delar
där skall representeras.

Beträffande behovet av skolmän i mellaninstansen har utredningen kommit
till den slutsatsen, att i de fall inspektörens eller inspektörernas utbildning
och erfarenheter kan sägas vara i huvudsak begränsade till folkskolan,
bör i mellaninstansen ingå en lärare eller rektor med utbildning
för och erfarenhet av högre allmänbildande skolundervisning. Skulle inspektören
eller någon av dem, om det gäller flera, äga även de senare kvalifikationerna,
synes inte andra krav böra ställas på den ledamot, som skall
representera den fackliga erfarenheten av det allmänbildande skolväsendet,
än att han visat skicklighet i utövningen av sin verksamhet och intresse
för skolväsendets utveckling.

Med hänsyn till den framträdande plats yrkesundervisningen skall få
redan i den obligatoriska skolan och till fattade beslut om dess utbyggnad
därutöver, anser utredningen, att i mellaninstansen också skall ingå en med
yrkesutbildningen och dess problem viil förtrogen ledamot, en fackman,
som skall vara skickad alt, om mellaninstansen så beslutar, föredraga ärenden,
som rör denna del av dess verksamhet.

184

Antalet icke-pedagoger har utredningen funnit böra bestämmas till fyra.
Beträffande förslaget att en av dessa skall vara en i allmän tjänst anställd
högre förvaltning sjurist eller domare anför utredningen, att mellaninstansen
enligt dess förslag skall bli disciplinär myndighet samt att utredningen är
helt ense med 1945 års folkskolesakkunniga om nödvändigheten av att en
jurist deltager i handläggningen av disciplinärenden. Enligt utredningens
förslag skall emellertid mellaninstansen, i motsats till den av folkskolesakkunniga
hävdade meningen, också vara besvärsmyndighet, vilket ytterligare
skärper betydelsen av att en jurist ingår som ledamot. Utredningen
anser dock, att åtskilligt fler av de uppgifter, vilka de nya mellaninstanserna
kommer att få sig förelagda, blir av sådan natur, att omedelbar tillgång
till juridisk sakkunskap får stor betydelse för dess möjligheter att bedriva
sitt arbete effektivt. Den ökade säkerhet i den formella behandlingen av
olika ärenden, som skulle vinnas genom en kvalificerad jurists medverkan
i mellaninstansen, skulle väsentligt bidraga till att ge denna den prägel
av myndighet, varom talas i direktiven och som enligt utredningen också
är önskvärd. Detta syfte nås enligt utredningens mening inte med mindre
juristen får kontinuerligt deltaga i mellaninstansens arbete som ledamot.

För att ensidighet i sammansättningen skall undvikas, anser utredningen,
att det beträffande två av ledamöterna bör föreskrivas, att de skall äga
erfarenhet av landsbygdens undervisningsproblem. I syfte att förhindra, att
lekmannamedverkan i något fall blir fiktiv och för att säkra att tillräckligt
nyanserade synpunkter kan läggas på i mellaninstansen förekommande
frågor har utredningen föreslagit, att ingen av de fyra lekmannaledamöterna
må inneha lärar- eller rektorstjänst vid skola av sådant slag, som sorterar
under mellaninstansen.

Det av utredningen föreslagna sättet att utse ledamöterna
i mellaninstansen är enligt utredningens uppfattning praktiskt och billigt
och erbjuder garantier för ledamöternas självständighet, samtidigt som det
ger mellaninstansen en god demokratisk förankring. Mellaninstanserna bör
icke bli organ med företrädare för olika gruppintressen, vilka onödigt skulle
accentueras, om exempelvis lärarna eller skolstyrelseordförandena skulle
välja ledamöterna. Genom sin ställning och sina uppgifter är landstingen
väl lämpade att utse lekmannaledamöterna. Som folkvald representation
för länets kommuner förutsättes landstingen också bättre än någon annan
korporation känna till länets tillgång på personer, inom och utom landstinget,
som är lämpade för uppdrag som de ifrågavarande.

Utredningen, som övervägt olika sätt att bereda de landstingsfria städerna
tillfälle att medverka vid valet av mellaninstansledamöter, anser att
möjligheter att skapa proportionell rättvisa icke torde föreligga i dessa fall.
Med hänsyn till att det mindre är fråga om att få till stånd en lokal representation
i mellaninstansen än att där samla sakligt meriterade företrädare
för skilda synpunkter, har det inte heller synts utredningen särskilt angeläget
att försöka åstadkomma en på dylikt sätt avvägd representation i
dessa fall. Av praktiska skäl har utredningen funnit sig böra föreslå, att
fullmäktige i varje stad utanför landsting efter samråd med landstinget
skall äga utse en ledamot av mellaninstansen.

Det geografiska verksamhetsområdet. Det står för utredningen
klart, att det i första hand bör vara genom en samordnande, rådgivande
och stimulerande verksamhet i nära kontakt med skolan inom sitt
område, som mellaninstansen skall göra sin insats, och först i andra hand

1S5

som en administrativ myndighet, vilken handlägger löpande ärenden av
olika slag. Härav anser utredning följa, att det krav, som vid områdenas
bestämmande främst bör tillgodoses, är att möjligheter skapas för mellaninstansen
och i främsta rummet dess pedagogiskt utbildade tjänsteman
(tjänstemän) att skaffa sig ingående kännedom om områdets skolförhållanden
och uppehålla god kontakt med olika företrädare för dess skolväsen.
Detta krav kan tillgodoses på olika sätt. Åtskilliga andra anspråk fordrar
emellertid också att bli tillgodosedda, då mellaninstansområdena skall
bestämmas, ehuru möjligheterna att indela landet helt eller delvis i nya,
efter enbart skoländamål avpassade områden är begränsade, framför allt
därför att länsgränserna av praktiska skäl icke bör skäras av mellaninstansområdesgränserna.
Så mycket större uppmärksamhet har utredningen emellertid
ansett sig böra ägna åt att inom de givna möjligheternas ram åstadkomma
en genomtänkt och hållbar lösning av frågan om de geografiska
verksamhetsområdena och det därmed intimt sammanhängande spörsmålet
om mellaninstansens och skolinspektionens gemensamma organisation och
verkningssätt. Utredningen framhåller, att den förra frågan måste diskuteras
under ständigt aktgivande på den senare och under hänsynstagande till
många skilda faktorer, vilka kan tillmätas och av utredningens ledamöter
tillmätts starkt skiftande betydelse, allteftersom olika erfarenheter och
värderingar legat till grund för bedömningen.

Utredningen anser, att om man vill knyta mellaninstansernas verksamhetsområden
till något redan existerande administrativt område, kan hovrätternas
domkretsar, stiften, länen och folkskolinspektionsområdena komma
under övervägande. Om lekmannainflytandet skall bli någon realitet,
kan dock enligt utredningens mening endast länen och folkskolinspektionsområdena
ifrågakomma som tänkbara alternativ. Överger man dessa båda,
återstår möjligheten att inom länsgränserna helt eller delvis skapa nya
regionala förvaltningsområden för skolväsendet.

Inom utredningen har fyra olika principiella möjligheter att lösa områdesfrågan
ingående undersökts och genomdiskuterats, nämligen:

1. Att låta de nuvarande folkskolinspektionsområdena oförändrade utgöra
mellaninstansområden.

2. Att reducera antalet folkskolinspektionsområden till 43 genom att i
vissa län med två förhållandevis små områden sammanslå dessa till ett och
i vissa län med tre eller fyra mindre områden genom nyindelning minska
dessas antal till två respektive tre områden. Detta alternativ kallas 43-alternativet.

3. Att göra länen till områden för mellaninstansens verksamhet men låta
de nuvarande inspektionsområdena med i princip en inspektör för vart
och ett bli i huvudsak oförändrade kvar inom mellaninstansområdet. Detta
alternativ kallas i fortsättningen länsalternativet.

4. Att nedbringa antalet inspektionsområden enligt punkt 2 men likväl
låta länen utgöra mellaninstansområden.

Vid övervägandena av dessa tänkbara möjligheter har utredningen kommit
till den uppfattningen, att alternativen 2 och 3 är helt överlägsna de
övriga. Då en nyindelning som skulle skära länsgränserna icke nu kan
komma ifråga, bör valet träffas mellan dessa båda. Eftersom meningarna
inom utredningen länge gått i sär dels i fråga om själva området dels —
och i synnerhet — rörande möjligheterna att utforma en med hänsyn till

ISO

inspektionen funktionsduglig organisation byggd på länsområden, har utredningen
i sitt betänkande diskuterat båda dessa alternativ.

Utredningen anser, att en diskussion rörande områdena för en ny mellaninstans,
i vilken den nuvarande folkskolinspektionen skall infogas som en
väsentlig beståndsdel, måste innesluta en prövning av möjligheterna att
med utgångspunkt från de nya organens uppgifter försöka åstadkomma en
anpassning av folkskolinspektionsområdena till de nya förhållandena. 43-alternativet är en redovisning för ett sådant försök.

_ Utredningen konstaterar därvid, att åtskilliga av de nuvarande inspektionsområdena
är för små för att utgöra områden för mellaninstanser av
den typ och med de uppgifter utredningen föreslår.

Det största av de nuvarande folkskolinspektionsområdena är Västmanlands
läns, vilket också enligt utredningens bedömning får anses representera
maximum för vad en inspektör vid ett ytterligare utbyggt skolväsen,
under förutsättning av stöd från ett tillfredsställande kansli, kan överblicka.
Utredningen visar, att det finns folkskolinspektionsområden, som
från olika synpunkter sett måste anses vara endast hälften så stora som
det nämnda.

Utredningen pekar på vissa ändrade förhållanden, som är av betydelse
för inspektörernas verksamhet, nämligen dels den nya kommunindelningen,
som reducerade antalet skoldistrikt med mer än 50 procent, dels utbyggnaden
av den lokala skolledningen till att omfatta 95,7 procent av samtliga
skoldistrikt, dels den pågående minskningen av antalet skolanläggningar
och kommunikationsteknikens utveckling sedan antalet inspektörer år 1920
bestämdes till 52 (numera 51), dels oek slutligen på den betydelsefulla förändring
det skulle innebära, att kvalificerad administrativ personal ställes
till inspektörens förfogande och kollegier av lekmän och fackmän inrättas.
Med hänvisning till dessa omständigheter finner utredningen, att en mindre
reduktion av det nuvarande antalet inspektörer genom en sammanslagning
eller utvidgning av vissa mindre områden är tänkbar. På sätt som framgår
av följande schematiska sammanställning anser utredningen, att man skulle
kunna reducera de 23 nuvarande inspektionsområdena inom angivna 8 län
till 15 områden, som till sin storlek anpassades i riktning mot storleken av
Västmanlands läns inspektionsområde.

Under förutsättning att reduktionen av antalet inspektörer sker i samband
med uppbyggandet av kollegiala mellaninstanser till samma antal (43)
som antalet inspektörer och att dessa senare knytes till de nya regionala
myndigheterna och således får kvalificerad kanslipersonal till sin disposition,
anser utredningen, att en minskning av inspektörsantalet på sätt som
här redovisats kan övervägas.

_ Genom en sådan anordning skulle vissa av de mindre nuvarande inspektionsområdena
försvinna och områden erhållas, vilka kunde läggas till
grund för en under en övergångstid användbar mellaninstansorganisation.
För detta områdesalternativ anser utredningen tala, att det skulle erbjuda
relativt goda förutsättningar för ett verkligt, på lokalkännedom grundat
lekmannainflytande samtidigt som det, genom att mellaninstansens och
en inspektörs verksamhetsområden sammanfaller, skulle erbjuda möjligheter
att skapa en enkel och smidig organisation med bibehållande i stort
sett av de nuvarande stationeringsorterna för inspektörerna.

Utredningens majoritet finner emellertid att en på längre sikt hållbar

187

Föreslagna områden	Nuvarande områden
Inspektionsområde	Folk-mängd den 1/1 1954 (avr. tal)	Areal mil2	Inspektionsområde	Folk-mängd den 1/1 1954 (avr. tal)	Areal mil2
	180 000	57		115 000	42
	185 000	60		104 000	32
			Älvsborgs läns ö...........	146 000	43
	172 000	77		133 000	42
	117 000			80 000	64
			Gävleborgs läns n.........	75 000	76
Södermanlands län........	217 000	62	Södermanlands läns ö.....	87 000	34
			Södermanlands läns v.....	130 000	28
Värmlands läns ö.........	181 000	76	Värmlands läns v.........	76 000	52
Värmlands läns v.........	104 000	100	Värmlands läns m.........	128 000	52
			Värmlands läns ö.........	80 000	72
	178 000	68		78 000	90
Kopparbergs läns v.......	96 000	214	Kopparbergs läns ö.......	121000	33
			Kopparbergs läns n.......	74 000	159
Västernorrlands läns s.....	171 000	91	Västernorrlands läns s.....	113 000	71
Västernorrlands läns n.....	115 000	150	Västernorrlands läns in. . .	94 000	77
			Västernorrlands läns n.....	79 000	93
Kronobergs län ..........	159 000	90	Kronobergs läns ö.........	94 000	49
			Kronobergs läns v.........	64 000	41
	91000	444		55 000	234
	93 000	387		74 000	222
	65 000	158		68 000	412
		''	[ Norrbottens läns ö........	51000	121

lösning av områdes- och organisationsfrågan icke kan nås på grundval av
de nuvarande folkskolinspektionsområdena enär ''principen en regim — en
inspektör icke kan läggas till grund för en lösning, som tager sikte på framtiden.
Vid sina försök att så långt möjligt förutse och möta de krav, utvecklingen
kan komma att ställa på den regionala skolledningen, har utredningens
majoritet ansett det nödvändigt att allvarligt ifrågasätta, om en
man, en allroundinspektör, ens med stöd av ett kollegium av fackmän och
lekmän och med ett aldrig så väl avpassat område, i längden kommer att
förslå i en mellaninstans, vars verksamhet skall omspänna hela det allmänbildande
skolväsendet jämte den kommunala yrkesutbildningen. I dagens
läge och en tid framöver, i vissa län kanske under avsevärd tid, torde en
mellaninstans sådan den kan utformas med en indelning av landet i 43 områden,
trots de invändningar som kan anföras häremot, kunna fylla sitt
ändamål. Utredningens majoritet har emellertid funnit det vara orealistiskt
att utgå från att morgondagens skola — den obligatoriska 9-åriga enhetsskolan
— med därpå byggande gymnasier och yrkesskolor regionalt skall
kunna bemästras av en på i princip samma sätt utformad inspektion som

lss

tolkskolinspektionen, tillkommen med tanke på en sexårig, från början
tämligen okomplicerad folkskola.

För så omfattande delar av skolväsendet, som enligt utredningens förslag
skall sortera under mellaninstanserna, anser utredningens majoritet
att man bör förutsätta, att insatser inom varje region kommer att krävas
av flera inspektörer, vilka, utan att vara ensidiga specialister, erhållit utbildning
för och vunnit erfarenhet av olika grenar av detta skolväsen. Majoriteten
anser vidare, att om man ser utvecklingen i ett visst perspektiv
man kan våga det antagandet, att det så småningom, i varje fall i de tätast
befolkade delarna av landet, kommer att erfordras en till varje mellaninstans^
knuten inspektion, som på grund av de enskilda inspektörernas i
viss mån olika utbildning och erfarenhet kan differentieras med hänsyn
till t. ex. låg- och mellanstadieundervisning, högstadie- och gymnasieundervisning
och yrkesundervisning. Utvecklingen synes komma att göra en
sådan eller eu liknande anordning oundviklig, då det med skäl kan betvivlas,
att det är möjligt att i fortsättningen fordra av en inspektör att han ens
från organisatorisk synpunkt skall behärska det allmänbildande skolväsendets
alla stadier och därtill yrkesskolväsendet.

I sakens natur ligger, menar utredningsmajoriteten, att i den mån inspektörerna
icke behärskar hela det skolväsen, som finns inom en regional skollednings
verksamhetsområde, faller förutsättningarna för särskilda inspektionsområden
inom regionen bort. För att täcka verksamhetsfältet måste då
flera inspektörer arbeta inom samma geografiska område, vilket måste vara
av betydande omfattning för att utgöra tillräckligt underlag för en på detta
sätt utformad inspektion. Flertalet av de områden, som erhålles vid en 43-indelning, utgör icke tillräckliga sådana underlag, vilket är naturligt nog,
då denna indelning bygger på förutsättningen, att det under mellaninstansen
sorterande skolväsendet, liksom den ursprungliga folkskolan, skall kunna
behärskas av en inspektör inom regionen. Med länen är förhållandet i detta
avseende, ett annat. Inom alla utom fem finns redan två eller flera inspektörer.
Då det är majoritetens principiella uppfattning, att det efterhand
som möjligheter därtill erbjuder sig, till mellaninstanserna bör knytas inspektörer
med förutsättningar att inrikta sig på olika delar av skolväsendet,
förordar den, att länen omedelbart göres till mellaninstansområden, vilket
synes vara ändamålsenligare än att anpassa de nuvarande folkskolinspektionsområdena
efter förhållanden, som befinner sig i snabb förändring och
snart torde komma att fordra en differentierad inspektion och därmed
också större områden än som kan ernås genom en dylik anpassning.

Utredningen framhåller, att det vid bifall till dess förslag om ytterligare
fyra mspektörstjänster i tio län kommer att finnas tre eller flera inspektörer
och i tio län två inspektörer. I fråga om antalet inspektörer skulle
således i tio fall utmärkta förutsättningar föreligga för en differentiering av
inspektionen med hänsyn till skolväsendets behov. I de tio länen med två
inspektörer är möjligheterna mindre, men enligt utredningens uppfattningar
det av betydande fördel, om till mellaninstanserna kan knytas inspektörer
med åtminstone i viss mån skilda utbildningar och erfarenheter. Av
de fyra återstående länen anser utredningen att det längre fram torde bli nödvändigt
att förstärka inspektionen i Uppsala och Hallands län medan inom
Blekinge och Gotlands län en differentierad inspektion icke torde kunna
komma till stånd genom ytterligare heltidsanställda inspektörer. Frågan

189

torde där få lösas genom samverkan med grannlän eller genom deltidsanställd
personal. Beträffande Gotland synes endast den senare vägen stå
öppen.

Om ett eventuellt ytterligare behov av inspektörer eller om tidpunkten,
då inspektionsområdena kan slopas, anser utredningen att ingenting bestämt
nu kan sägas. Utredningens förslag till områdesindelning och organisation
bygger på det antal inspektörer, som nyss angetts, nämligen 51+4 och på
att en indelning i inspektionsområden principiellt skall finnas kvar tills
erfarenhet av ett annat system vunnits, genom den försöksverksamhet som
enligt utredningens förslag bör bedrivas främst i Västmanlands län. Denna
fråga beröres ytterligare längre fram.

Enligt utredningsmajoritetens mening bör man emellertid omedelbart
vid tillsättning av inspektörstjänster ta i betraktande hela länets behov av
regionalt verksamma inspektörer och eftersträva att i de olika inspektionsområdena
inom länen få inspektörer, som har det gemensamt, att de äger
en allmän överblick och kännedom om skolväsendets, i synnerhet den
obligatoriska skolans, organisation och uppbyggnad, men skiljer sig från
varandra genom att äga sådan olika utbildning och erfarenhet, som gör
dem skickade att inrikta sin verksamhet mot olika delar av länets skolväsen
och tillsammans täcka så stora delar av mellaninstansens arbetsfält
som möjligt. Inspektionsområdesindelningen i en ny mellaninstansorganisation
kan således inte få innebära en absolut gränsdragning mellan den
verksamhet, som skall bedrivas av inspektörer inom samma län, även om
varje inspektör själv i princip skall ansvara för sitt område. Redan från
början skulle i stället i 20 av de 24 länen skapas förutsättningar för ett
samarbete mellan flera inspektörer, knutna till samma mellaninstans.

I den mån inspektörer med skilda erfarenheter kommer att finnas i samma
län, blir detta samarbete mera givande, och tillsammans med ledamöterna
kommer mellaninstansen då att representera en sakkunskap, som
bättre kan tillgodose de krav på auktoritativ ledning, som skolan själv med
sin differentierade lärarkår, sina på olika sätt utbildade rektorer och sina
styrelser kommer att ställa på mellaninstansen.

Bland ytterligare skäl, som talar för en lösning enligt länsalternativet,
anför utredningens majoritet, att närmare hälften av områdena vid en 43-indelning — den enda möjliga på grundval av folkskolinspektionsområdena
— icke blir tillräckliga för att medge ett fullt och effektivt utnyttjande av
en mellaninstans möjligheter att bidraga till en rationell utbyggnad av
skolväsendet, främst yrkesskolväsendet. Vid utbyggandet av det senare
fordras också intimt samarbete mellan mellaninstansen och åtskilliga länsorgan
samt med landstinget, vilket enligt utredningsmajoritetens mening
blir enklare att genomföra med 24 än med 43 mellaninstanser.

Med länen som verksamhetsområden får mellaninstanserna också bättre
möjligheter att vinna administrativ erfarenhet. Även med hänsyn till att
de nya myndigheterna skall sammansättas av högt kvalificerade ledamöter
och till sig skall knyta kvalificerad personal samt specialister av olika slag
synes det iitredningsmajoriteten önskvärt, att antalet myndigheter hålles
lägre än 43.

Utredningens majoritet framhåller, att lekmännens möjligheter att i detalj
följa skolväsendets utveckling blir mindre enligt länsalternativet och

190

att det blir mera komplicerat att skapa en organisation enligt detta, men
den anser icke att dessa omständigheter kan betraktas som väsentliga nackdelar,
om i gengäld förutsättningar finns för en i förhållande till 43-alternativet
starkare inspektörsinsats och man tillika får områden, som medger en
mera rationell utveckling av skolväsendet.

Ökningen av antalet inspektörer. Enligt utredningens
uppfattning blir skolväsendet i rikets tre folkrikaste län, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus samt Stockholms län, ävensom i Västmanlands län, i de
delar det skall läggas under mellaninstanserna, alltför omfattande i förhållande
till antalet inom dessa län nu verksamma inspektörer. I de tre förstnämnda
länen finns för närvarande endast två och i Västmanlands län
en inspektör.

För att de mest påfallande skillnaderna mellan länen, när det gäller
mellaninstansernas arbetsmöjligheter, skall elimineras, anser utredningen att
ytterligare en inspektörstjänst skall inrättas i vart och ett av de nämnda
länen. Skolväsendets omfattning m.m. i dessa län framgår av följande
sammanställning.

Län och inspektionsområden	Antal inv. 1/1 1954	Antal kom- muner	Areal mil2	Antal reduce-rade lär.-avd. i folk-skolan	Antal folk- skolan- lägg- ningar	Antal högre skolor
Malmöhus län
Norra i. o..............	227 791	40	26	755,5	285	10
Södra i. o..............	365 692	32	21	936,0	245	18
S:a	593 483	72	47	1 691,5	530	28
Göteborgs och Bohus län Södra i. o..............	460 983	20	15	994	185	16
Norra i. o..............	112 413	24	35	443	239	6
S:a	573 396	44	50	1437	424	22
Stockholms län
Södra i. o..............	237 555	27	25	753	155	7
Norra i. o..............	140 164	28	48	621	185	6
S:a	377 719	55	73	1374	340	13
Västmanlands län	210 869	27	64	737	241	9

Beträffande Västmanlands län framhåller utredningen, att mellaninstansen
där skulle bli mycket ogynnsamt ställd i förhållande till län av närmast
jämförbar storlek, om den skulle bedriva sitt arbete med endast eu inspektör.
Utredningen påpekar, att exempelvis Södermanlands län med 217 000
invånare och 62 mil2 areal och Kronobergs län med 159 000 invånare och
90 mil2 areal har två inspektörer.

För behovet av ytterligare en inspektörstjänst i Västmanlands län talar
enligt utredningens uppfattning, förutom de starka skäl som ligger i skolväsendets
redan stora omfattning, den starka befolkningstillväxten i länet.

191

Ehuru detta i fråga om total folkmängd endast kommer på adertonde plats,
visar det näst efter de tre största länen den starkaste folkökningen såväl
för perioden 1940—1953 som 1947—1953. Det är här vidare fråga om ett
av de starkast industrialiserade länen i riket, vilket trots detta, enligt vad
1952 års yrkesutbildningssakkunniga klarlagt, äger ett dåligt utvecklat
yrkesutbildnings väsen.

Såsom motivering för en förstärkning av inspektionen i Göteborgs och
Bohus samt Stockholms län anför utredningen, förutom länens storlek,
deras speciella geografiska och näringsgeografiska struktur.

Omständigheter, som måste beaktas beträffande Malmöhus och Göteborgs
och Bohus län, är att de landstingsfria städerna (utom Stockholm)
enligt utredningens förslag skall läggas under mellaninstanserna på samma
villkor som övriga kommuner. För Malmöhus län betyder det, att två stora
städer, Malmö och Hälsingborg, på ett något annorlunda sätt än nu dragés
in i inspektörernas verksamhet. Detsamma blir fallet med Göteborg. Utredningen
erinrar om att lärartillsättningen i dessa stora städer för närvarande
helt sker utan medverkan från inspektörernas sida samt att ett
betydande antal uppgifter, som nu av skolöverstyrelsen infordras direkt
från de landstingsfria städerna, enligt förslaget skall granskas och bearbetas
av mellaninstanserna.

Stockholms stad skall visserligen inte läggas in under mellaninstansen
för länet, men befolkningen i Stockholms län tillväxer snabbare än i något
annat län och tätbebyggelsen kring huvudstaden jämte skärgårdsförhållandena
skapar här och kommer att skapa betydande organisatoriska problem.
I dessa tre län torde vidare ett omfattande interkommunalt samarbete bli
nödvändigt. För Stockholms och Göteborgs och Bohus län får man även
räkna med ett interregionalt samarbete i synnerhet i yrkesutbildningsfrågor.
Huvudstaden och det omgivande länet torde nödvändigtvis behöva
samverka för att i hela denna regions intresse åstadkomma tillfredsställande
lösningar av hithörande spörsmål. Ett samarbete på motsvarande sätt kan
förutses mellan mellaninstanserna i Göteborgs och Bohus län samt Hallands
län och Älvsborgs län för lösning av yrkesutbildningsfrågor för en stor region
med Göteborg som centralpunkt.

Malmöhus län har det största antalet kommuner av alla län, 72 stycken.
Av dessa har ett femtiotal mindre än 4 000 invånare. Planeringen för den
samverkan som fordras här blir således omfattande.

Utredningens skäl för att särskilda inspektionsområden
icke bör inrättas i samband med de nya inspektörstjänsterna är
såväl principiella som praktiska. Utifrån utredningens uppfattning, att utvecklingen
starkt tenderar mot ett avskaffande av de särskilda inspektionsområdena,
skulle det vara irrationellt och inkonsekvent att nu, på grund
av tillkomsten av en tjänst i Västmanlands län, tillika ett inspektionsområde,
dela upp länet i två sådana områden. I stället bör enligt utredningens
mening här prövas en organisation med inspektörer utan geografiskt bestämda,
särskilda inspektionsområden, varigenom snabbt ett erfarenhetsmässigt
underlag för en bedömning av inspektionsområdenas fortsatta existens
vinncs.

Samma skäl jämte den omständigheten, att någon fullt tillfredsställande
indelning i ytterligare områden icke är möjlig att åstadkomma i de tre
andra länen, talar enligt utredningens mening för att icke heller i dessa län
bör skapas flera inspektionsområden än som redan finns.

192

b) Organisationen i mellaninstan sområden med
fl er a skolinspektörer

Förslag

I de tjugu län, där två eller flera inspektörer finns eller enligt utredningens
förslag kommer att finnas, skall samtliga inspektörer inom en övergångstid
av tre år från det den nya organisationen träder i kraft vara
stationerade på länsskolnämndens kansliort. Där nämnden så bestämmer,
skall doek inspektör, om kansliorten icke är belägen inom hans område,
viss dag varje månad på bestämd tid och plats vara för allmänheten anträffbar
på centralt belägen ort inom sitt område.

Där två eller flera inspektörer finns inom länet, skall en ha förmansställning
och kallas förste skolinspektör med uppgift att samordna och
sammanhålla nämndens och inspektörernas verksamhet.

I samtliga län utom de fyra, där nya inspektörstjänster enligt utredningens
förslag inrättas, skall förste skolinspektör ha ett eget, inom länet avgränsat
inspektionsområde på samma sätt som övriga inspektörer. Förste skolinspektörs
område skall, på sätt utredningen närmare angett, vara något
mindre än annan inspektörs.

Av de fyra län, där inspektörst jänster nyinrättas, skall Västmanlands
län enligt utredningens förslag inta en särställning, såtillvida som båda
inspektörerna skall ha länet som ett gemensamt, odelat verksamhetsområde.
Arbetsfördelningen mellan inspektörerna bör på erfarenhetsmässiga
grunder utformas av mellaninstansen i länet enligt grundlinjer, som utredningen
angett.

I de tre övriga länen bör de nya inspektörstjänsterna icke knytas till
något geografiskt bestämt område inom länet utan avses för förste skolinspektören.
Beträffande arbetsfördelningen mellan denne och övriga inspektörer
skall i princip gälla vad nyss sagts om Västmanlands län. Särskilt
skall dock tillses, att de båda inspektörer som redan finns i dessa län erhåller
en tillfredsställande avlastning av sin nuvarande arbetsbörda.

Förste skolinspektör skall förordnas av Kungl. Maj:t för 6 år. Med denna
ställning skall följa ett befattningsarvode av 1 500 kronor per år.

I län med flera skolinspektörer skall förste inspektören vara ledamot av
länsskolnämnden. Beträffande övriga inspektörer skall i dessa fall gälla
att de, då de är föredragande, skall äga att till protokollet anteckna från
beslutet avvikande mening och att de vid deltagande i nämndens sammanträden
i övrigt endast skall äga deltaga i överläggningarna men ej i
besluten.

Motivering

Inspektörernas stationering. Man kan enligt utredningens
uppfattning inte bortse från att det i jämförelse med rådande förhållanden
i några fall kan innebära en försämrad service åt skolan, om den av utredningen
föreslagna koncentrationen av inspektörerna till länsskolnämn -

193

dernas kansliorter genomföres generellt. Utredningen, som därför prövat
utvägen att i vissa fall låta en inspektör ha sin kansliort inom det egna
inspektionsområdet, har emellertid efter ingående diskussion av detta problem
kommit till uppfattningen, att följande synpunkter bör anläggas på
och avgöra frågan.

Om nya mellaninstanser skall byggas upp, måste organisatoriska förutsättningar
därigenom skapas för en enhetlig ledning av skolväsendet inom
hela den region, där mellaninstansen skall verka. Mellaninstansorganisationen
måste vara praktisk. Skolinspektörerna, de nya organens initiativtagande
och verkställande krafter, måste därför knytas direkt till och ingå
i den nya myndigheten, inte minst med tanke på att samarbetet och samrådet
skall bli fruktbärande. Dessa mål skulle icke nås, om en eller flera
inspektörer inom samma län skulle arbeta långt ifrån kansliorten, eftersom
den »lokale» inspektören under alla omständigheter då måste ha en egen
expedition med kanslipersonal, eget arkiv o. s. v. och självständigt fatta
åtskilliga beslut, därest en nödvändig arbetsfördelning mellan inspektörerna
skulle kunna genomföras. Under sådana omständigheter bleve mellaninstansens
kansli näppeligen den centrala punkt för regionens skolväsen, som den
måste vara, om den nya myndigheten tillfredsställande skall kunna fylla
sin uppgift som samordnande organ. Differentieras inspektionen följer med
ännu större nödvändighet, att inspektörerna, som då skall komplettera
varandra, måste finnas på samma ort och ha ett gemensamt kansli.

Da det med hänsyn till den centrala ställning skolinspektörerna skall inta
får anses vara betydelsefullt, om personer med anknytning till skolan vet
att de på bestämd tid kan träffa inspektören på en närbelägen ort, har
utredningen ansett, att mellaninstansen skall kunna besluta, att inspektören
en dag i månaden skall vara anträffbar på viss plats inom sitt inspektionsområde.

Chefs inspektörer. Genom placering av samtliga skolinspektörer
inom ett län på samma ort, i regel residensstaden, skapas enligt utredningens
mening den första förutsättningen för enhetlig ledning och planmässig
utveckling av skolväsendet inom mellaninstansområdet. Eftersom
det enligt utredningens förslag i alla utom fem län kommer att finnas mer
än ett inspektionsområde, är ett andra och lika viktigt villkor för att denna
enhetlighet skall nås, att i dessa län en person får till uppgift att samordna
och sammanhålla mellaninstansens verksamhet.

Att förste skolinspektörerna i Västmanlands och övriga län, där inspektörst
jänster nyinrättas, inte skall ha egna inspektionsområden följer av de
förut redovisade och motiverade förslagen, att dessa län inte skall ytterligare
indelas i sådana områden. Vad Västmanlands län beträffar, så bör det
enligt utredningens mening betraktas som en ren lämplighetsfråga, vilken
av de två inspektörerna som skall bli förste skolinspektör. Innehavaren av
den nyinrättade tjänsten bör emellertid med hänsyn till utbildning och erfarenheter
ha förutsättningar att företrädesvis ägna sig åt sådana områden
av skolväsendet, t. ex. yrkesutbildningen eller teoretisk högstadieundervisning,
som icke behövt beaktas vid tillsättning av den existerande folkskolinspeklörs
tjänst en. Den organisation, som upprättas i detta län, bör
således i princip sammanfalla med den, som enligt utredningens bedömande
på längre sikt kommer att bli den i alla län mest ändamålsenliga.

Vad gäller de övriga länen där nya inspektörst jänster inrättas, synes det
utredningen naturligt, att den tjänst som icke skall vara förbunden med
särskilt inspektionsområde skall innehavas av förste skolinspektören. Ulla -

194

redningen betraktar denna variant av mellaninstansorganisationen närmast
som en övergångsform, till dess klarhet vunnits i frågan, om de särskilda
inspektionsområdena skall slopas eller ej, och anser, att goda erfarenheter
för en bedömning av detta spörsmål kan vinnas också på denna väg.

Rörande förste skolinspektörs ställning och avlöningsförmåner framhåller
utredningen att det är samordningsuppgifterna, behovet av enhetlighet i
arbetet och behovet av en chef för mellaninstanskanslierna, som motiverar
inrättandet av förste skolinspektörstjänster. I frågor, som enbart rör det
egna inspektionsområdet och som ej skall behandlas som pleniärenden eller
enligt rådande arbetsfördelning av annan inspektör, bör varje inspektör
äga handla i stort sett lika självständigt som de nuvarande folkskolinspektörerna.
För att inga kompetenskonflikter skall behöva uppstå, bör det av
fastställd instruktion så klart som möjligt framgå, vilka frågor inspektör
skall handlägga själv, vilka uppgifter förste skolinspektören skall ha samt
vilka ärenden som skall handläggas i plenum.

Det ökade ansvar, som följer med ställningen som förste inspektör, bör
enligt utredningens mening medföra en i förhållande till övriga inspektörer
förmånligare löneställning. Några särskilda tjänster i högre lönegrad än de
övriga bör emellertid icke skapas, utan utredningen förordar befattningsarvoden
enligt 37 § Saar på samma sätt och med lika belopp som för avdelningschef
i skolöverstyrelsen.

Som alternativ till sitt förslag har utredningen övervägt, om icke samtliga
inspektörer skulle kunna utöva ledamotskap alternerande enligt
vissa regler. Då utredningen anser, att förste skolinspektören under alla
omständigheter måste ha yttrande- och reservationsrätt även när annan
inspektör föredrager, har utredningen, med hänsyn till att inspektörernas
medverkan måste utformas så, att avvägningen mellan lekmanna- och fackmannainflytande
icke rubbas, funnit ändamålsenligast att endast förste
skolinspektören är ledamot.

c) La ndsting sfria och övriga större städers
ställning

Vad under denna rubrik sägs avser icke Stockholm, som behandlas särskilt
i det följande.

Förslag

Samtliga kommuner skall intaga samma ställning i förhållande till mellaninstansen.
De av Kungl. Maj:t meddelade besluten om befrielse från statlig
inspektion av de landstingsfria städernas folkskoleväsen, vilka beslut
meddelats för tillämpning tills vidare för vissa år, skall således upphöra
att gälla, när den nya organisationen träder i kraft. Bestämmelserna rörande
administrationen av skolväsendet i de landstingsfria städerna skall vara
desamma som för övriga kommuner.

Motivering

Utredningen delar i princip uppfattningen, att alla skoldistrikt icke är
i samma behov av statlig inspektion, men kan icke ansluta sig till meningen,
att man schematiskt skall låta invånarantalet bli avgörande för om
behov av sådan inspektion föreligger eller inte.

Man skulle enligt utredningens mening kunna säga, att det för närva -

195

rande tillämpas två olika system i fråga om skoldistrikts befrielse från
statlig inspektion. Beträffande de landstingsfria städerna gäller, att dessa
uttryckligen, ehuru på vissa villkor, befriats från inspektion av statens
inspektörer, medan det i fråga om städer med kommunal folkskolinspektör
förhåller sig så, att statens inspektör efter eget beprövande äger inskränka
sin inspektionsverksamhet, vilket kan ske ända därhän, att distriktet i
verkligheten är i samma läge som om det vore befriat från pedagogisk
inspektion. I anslutning härtill kan man tänka sig möjligheterna att antingen
undantaga vissa skoldistrikt från inspektion eller att befria inspektören
från skyldighet att inspektera vissa distrikt. Men hänsyn dels till svårigheten
att bestämma vilka generella villkor, som skall uppfyllas för att
befrielse från statlig inspektion skall medges, dels till att det får anses önskvärt,
att såväl statens inspektör som ledamöterna i den regionala skolmyndigheten
har samma möjlighet att taga del av arbetet inom alla skoldistrikt,
även de största, och följa undervisningsväsendets utveckling där, har utredningen
också övervägt en tredje möjlighet, nämligen att låta det bero
på inspektörens eget beprövande, i vilken utsträckning de olika distrikten
inom hans område — oavsett deras storlek — skall bli föremål för inspektion
från hans sida.

Sistnämnda anordning har utredningen funnit lämpligast. Enär en kommuns
behov av stödjande åtgärder och initiativ från skolinspektörens sida
icke alltid står i förhållande till kommunens storlek, bör i princip alla kommuner
vara jämställda i förevarande hänseende.

Vad härefter angår de större städernas ställning till mellaninstansen i
administrativt hänseende, erinrar utredningen först om att den som en
av sina ledande principer vid arbetet haft decentralisering av uppgifter till
regionala och lokala skolmyndigheter. Ett 20-tal ärendegrupper har föreslagits
decentraliserade till lokal skolstyrelse samtidigt som utredningen
betonat, att denna överflyttning bör fortsätta i den utsträckning som erfarenheten
visar vara ändamålsenlig — en fortskridande decentralisering.
Bland de ärenden, som av utredningen föreslagits decentraliserade till de
lokala skolstyrelserna, återfinnes åtskilliga av de 11 ärendegrupper, som
folkskolesakkunniga på sin tid föreslog, att endast städer med 40 000
eller flera invånare skulle äga besluta om. Vid sina överväganden av olika
decentraliseringsspörsmål har utredningen emellertid icke funnit anledning
att tillägga skolstyrelserna i vissa kommuner några befogenheter, som ej
skall tillkomma styrelserna i alla kommuner. Ej heller har utredningen
funnit skäl föreslå, att skolöverstyrelsen i fråga om någon ärendegrupp
skall träda i mellaninstansens ställe beträffande vissa kommuner. Sedan
numera facklig skolledning finns i praktiskt taget alla kommuner, saknas
enligt utredningens mening grund för en gradering av den lokala beslutanderätten
på skolans område efter kommunernas storlek.

I avsnittet om interkommunal samverkan har utredningen betonat, att
intet skoldistrikt kan vara sig självt nog. I det samarbete, som blir behövligt
för att enhetsskolan skall kunna genomföras, måste de stora städerna
spela en betydande roll. I dem kommer resurser att finnas — yrkesskolor,
gymnasier, externat, skolpsykologer, barnspykiatriska kliniker m. m. — som
kommuner med mindre utbyggt skolväsen måste kunna lita till för att så
att säga komplettera den egna skolan. Den samordnande verksamhet som
mellaninstansen skall bedriva gagnas enligt utredningens mening bäst, om
den stora och lilla kommunens förhållande till mellaninstansen är detsamma.

196

2. Remissyttranden

a) Konstruktion, ledamöter, geografiskt verksamhetsområde.
Om man bortser från de få, tidigare nämnda remissmyndigheter,
som ställt sig principiellt avvisande till en mellaninstansreform,
synes av de övriga endast tre statliga och två kommunala myndigheter icke
dela utredningens uppfattning, att de nya mellaninstanserna skall vara fristående,
för skoluppgifterna speciellt avpassade organ. I dessa fem fall
föreslås länsstyrelserna bli mellaninstanser för skolväsendet. Statskontoret,
som företräder denna mening, ger uttryck för en viss tvekan om det för
närvarande finnes anledning att i varje län inrätta mellaninstanser för
skolväsendet. Ämbetsverket, som pekar på att försöksdistrikten ännu är
få, att kommunreformen kraftigt reducerat antalet skoldistrikt och att med
anledning därav överlärarinstitutionen kunnat utbyggas, har dock icke
velat motsätta sig att mellaninstansfrågan nu löses, förutsatt att skolstyrelseutredningens
förslag om skolans fackliga lokala ledning avvisas och andra
än de av utredningen utstakade vägarna befinnes framkomliga.

Statskontoret har ansett sig böra erinra om att 1948 års länsstyrelseutredning
bland annat hade att föreslå åtgärder i anledning av den fortgående
tendensen att skapa särskilda länsorgan vid sidan av länsstyrelsen.
Ämbetsverket ifrågasätter också om den föreslagna mellaninstansen, vilken
enligt dess mening skulle få övervägande administrativa funktioner, skulle
bli i stånd att bemästra alla sina tilltänkta arbetsuppgifter av administrativ
och kameral natur.

Alldeles oavsett betänkligheterna i och för sig mot inrättande av nya
länsorgan finner statskontoret en anknytning av mellaninstansen till länsstyrelsen
påkallad. I länsstyrelsen finnes sådan sakkunskap, som automatiskt
skulle säkerställa det krav på ökad säkerhet i den formella behandlingen av
olika ärenden, vilket utredningen velat tillgodose genom insättande av en
kvalificerad jurist i länsskolnämnden. I fråga om åtskilliga ärenden torde
för övrigt de pedagogiska aspekterna vara av mera underordnad betydelse,
och det skulle beträffande frågor av rent administrativ natur säkerligen ofta
vara till fördel, om de kunde beredas och föredragas av länsstyrelsens tjänstemän.

Statskontoret ansluter sig i princip till utredningens uppfattning att
lekmannaintressen och pedagogisk sakkunskap skall vara företrädda i
mellaninstansen.

Ämbetsverket finner emellertid, att förstärkningen av länsstyrelsen vid
behandlingen av skolfrågor av större vikt bör kunna begränsas till två
personer, av vilka den ene är pedagog och den andre lekman med intresse
för undervisningsfrågor. Till vederbörande bör utgå arvode med 20 kronor
per sammanträde. Vid handläggningen i länsstyrelsen av nu avsedda ärenden
torde förste skolinspektören böra närvara, även där han icke är föredragande,
liksom även landssekreteraren eller dennes ställföreträdare.

197

Länsstyrelserna i Kronobergs och Kalmar län pläderar också för att
skolväsendets mellaninstans organiseras som en sektion inom länsstyrelsen
och att lekmän anknytes till denna för att jämte särskilda skolsakkunniga
deltaga vid avgörandet av skolärendena. Som chef för sektionen och föredragande
skulle en skolinspektör tjänstgöra.

Kalmar läns södra landsting och Göteryds kommun har även förordat
en dylik lösning.

Tanken på länsstyrelsen som mellaninstans avvisas däremot uttryckligen
av bland andra länsstyrelserna i Malmöhus, Jämtlands samt Göteborgs
och Bohus län.

Skolöverstyrelsen klargör sin uppfattning om mellaninstansernas ställning
genom följande, i utlåtandet citerade stycke ur överstyrelsens yttrande
över 1948 års länsstyrelseutrednings betänkande.

Skolväsendet är säkert bäst betjänt av självständigt arbetande mellaninstanser,
som stå i direkt kontakt med skolöverstyrelsen, och vilkas inspektions-,
konsultations- och planeringsverksamhet överstyrelsen bör leda.
Folkskoleväsendets ändamålsenliga och jämförelsevis enhetliga utveckling
i vårt land har möjliggjorts främst tack vare att skolöverstyrelsen haft den
statliga folkskolinspektionen sig direkt underställd. Under den nu förestående
utvecklingsperioden inom svenskt skolväsen torde det bli ännu
mer angeläget, att det direkta och intima samarbetet mellan skolans centrala
ledning och de regionala statliga skolmyndigheterna kan bibehållas
och ytterligare stärkas. Inte minst på grund av ifrågasatt ökad decentralisering
av ärenden från den centrala skolmyndigheten till mellaninstanserna
är detta av största vikt.

Om således endast ett fåtal röster höjts mot förslaget att upprätta fristående
mellaninstanser, har det å andra sidan rests starka krav på att
mellaninstansens karaktär av statlig myndighet skall klart
markeras genom en annan form för tillsättningen av ledamöterna än den
utredningen föreslagit. Ändringsförslag på denna punkt har framlagts av
bland annat skolöverstyrelsen, ett stort antal folkskolinspektörer, flertalet
länsstyrelser, några domkapitel samt besvär ssakkunnig a. Huvudinvändningen
är, att mellaninstansens majoritet enligt utredningsförslaget skall
bestå av förtroendevalda ledamöter. Ändringar häri av mer eller mindre
genomgripande art har föreslagits, från att den juridiskt utbildade ledamoten
skall utses av länsstyrelsen, vilket förordas av bland annat ett 20-tal
folkskolinspektörer samt Svenska landstingsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund, till att mellaninstansen i sin helhet skall förordnas
av Kungl. Maj:t.

Skolöverstyrelsen, som synes förutsätta, att en mellaninstans sammansatt
i enlighet med utredningens förslag icke skulle bli ett statligt organ,
anför således följande.

Överstyrelsen ifrågasätter starkt, huruvida det är lämpligt att en nämnd,
vars majoritet består av förtroendevalda ledamöter, får beslutanderätt i
frågor, där det i betydande omfattning rör sig om disposition av statsmedel.

198

Någon motsvarande anordning finnes ej i de av utredningen anförda exemplen.
Icke heller torde det finnas någon motsvarighet till den föreslagna
anordningen, att Kungl. Maj:t, som skulle utse ordförande, därvid skulle
vara bunden inom ett av landstinget redan träffat personval. Att vidare en
statlig tjänsteman skulle infogas i en så organiserad nämnd och att staten
dessutom skulle tillhandahålla nämnden tjänstemän, varigenom dessa
skulle komma att underordnas nämnden och icke en statlig myndighet,
synes också komma att medföra åtskilliga problem, vilka av utredningen
helt förbigåtts.

Dessa invändningar skulle komma att förfalla, om nämnden helt tillsattes
av Kungl. Maj:t och sålunda finge karaktär av statlig nämnd. Utredningens
önskemål om en demokratisk förankring för nämnden inom den region, där
den skulle verka, kunde likaväl tillgodoses på detta sätt. hör att Kungl.
Maj:ts personval skulle underlättas, borde förslag till lekmannarepresentanter
avges av landstingens förvaltningsutskott (i vissa fall av stadsfullmäktige),
medan skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning
borde få föreslå en ledamot vardera.

Besvärssakkunniga uttalar beträffande mellaninstansens sammansättning
bland annat följande.

Skolväsendets regionala ledning skall enligt betänkandet förbliva en statlig
förvaltningsuppgift. Då utredningen för sin del föreslår, att denna uppgift
skall anförtros åt en fristående länsnämnd, anknyter den därmed till
en utveckling, som under de senaste decennierna gjort sig märkbar på
skilda förvaltningsområden. I fråga om länsskolnämndens sammansättning
har utredningen emellertid avvikit från de principer, som eljest tillämpats
beträffande fristående länsorgan. Väl förekommer det exempel på att
ett mindre antal ledamöter i ett statligt länsorgan utses av kommunala
instanser men icke att majoriteten i organet tillsättes på detta sätt. Icke
minst anmärkningsvärt är att även den juridiskt utbildade ledamot, som
föreslås skola ingå i nämnden, enligt förslaget skall utses av landstinget.

Enligt de sakkunnigas mening framstår sammansättningen såsom särskilt
otillfredsställande med tanke på att mellaninstansen är avsedd att handlägga
besvärs-, disciplin- och tillsättningsärenden. Det föreligger med hänsyn
till det partiproportionella betraktelsesätt, som enligt de sakkunniga
vanligen anlägges vid val av ifrågavarande slag, en stor fara för att mellaninstansen
icke får den kompetens och allsidiga sammansättning som bör
eftersträvas.

Lekmannamedverkan kommer säkerligen att visa sig vara av värde i
länsskolnämnden. Intet hindrar emellertid, att lekmannaledamöterna i
nämnden, liksom sker i andra liknande fall t. ex. beträffande länsprövningsnämnd,
utses av Kungl. Maj:t. På grund av särskilda skäl, såsom behovet
av förbindelserna mellan landsting och länsskolnämnd, kan dock tänkas
vara lämpligt att någon eller några lekmannaledamöter i nämnden äro
landstingsvalda.

Av de 13 länsstyrelser som av samma skäl som skolöverstyrelsen och
besvärssakkunniga förordat ett starkare statligt inflytande på mellaninstansens
tillsättning anser 8, att bestämmelserna rörande tillsättning av
länsprövningsnämnd bör tjäna som förebild.

199

De här redovisade olika yrkandena på ett starkare statligt inflytande i
mellaninstansen innebär i regel icke någon invändning mot utredningens
uppfattning om värdet av lekmannainslaget i denna. Som en
minimifordran framföres emellertid allmänt, att åtminstone den juridiskt
utbildade ledamoten skall utses av statlig myndighet, varför de förtroendevalda
ledamöterna enligt denna meningsriktning skulle komma i minoritet
och det kommunala inflytandet något minska.

Mot det föreslagna starka lekmannainflytandet framföres direkt kritik
i några fall. Folk-skolinspektören i Östergötlands läns östra inspektionsområde
finner, att det med fog kan ifrågasättas, om »den allmänna demokratiseringstendensen
skall väga tyngre än pedagogisk insikt och skolorganisatorisk
och administrativ erfarenhet», och inspektören i Kalmar läns södra
inspektionsområde anser utredningens förslag vara »en oerhörd nedvärdering
av pedagogisk och skolorganisatorisk sakkunskap».

Vad utredningen föreslagit om antalet ledamöter har i allmänhet
lämnats utan erinran. Åtskilliga synpunkter rörande sammansättningen
har emellertid framförts. 2 folkskolinspektörer och 5 domkapitel
anser, att domkapitlen skall äga utse en ledamot, 5 folkskolinspektörer
föreslår, att alla skolinspektörerna skall vara ledamöter, medan 2 inspektörer,
1 domkapitel, 1 länsstyrelse och kommunförbunden anser det
vara riktigast, att icke någon skolinspektör får ställning som ledamot.

Svenska landskommunernas förbund finner det naturligt, att de olika
skolinspektörerna fungerar endast som jämbördiga föredragande utan ledamotsställning.
Likaså är det från styrelsens synpunkt naturligt att mellaninstansens
majoritet skall utgöras av 4 lekmän, vilka utses av landstinget.
Av de övriga ledamöterna skulle länsstyrelsen utse juristen och de båda
centrala skolmyndigheterna var sin ledamot.

Även några av de kommunala remissinstanserna har uttalat sig för starkare
lekmannainflytande. Sammanlagt har frågan om mellaninstansens
konstruktion berörts i 39 yttranden från kommunala instanser, därav It
från landstingen. Till den av utredningen föreslagna sammansättningen i
vad gäller fördelningen mellan lekmän och fackmän ställer sig 11 kommuner
och 7 landsting positiva. 3 kommuner och 1 landsting föreslår, att antalet
landstingsvalda ledamöter ökas med en eller ett par stycken. Stadsfullmäktige
i Borås samt förvaltningsutskotten i Södermanlands, Stockholms
och Västernorrlands läns landsting yrkar på att folkskolinspektören icke
skall vara ledamot av mellaninstansen.

Av vad som vid remissbehandlingen framförts rörande mellaninstansens
sammansättning kan ytterligare anföras några synpunkter på de av utredningen
föreslagna kompetenskraven. Skolöverstyrelsen anser dessa
vara välmotiverade men framhåller nödvändigheten av att en av ledamöterna
är väl insatt i arbetsmarknadsförhållanden. Denna synpunkt understrykes
av arbetsmarknadsstyrelsen, som betonar, att de arbetsmarknadsmässiga
synpunkterna måste tillgodoses vid den regionala planeringen av

200

yrkesskol väsen det. Med hänsyn därtill bör enligt styrelsens mening någon
ledamot i mellaninstansen besitta allsidig sakkunskap i arbetsmarknadsfrågor,
vilket bör åstadkommas antingen genom att antalet ledamöter utökas
med en eller att en av de landstingsvalda ledamöterna utses i samråd
med länsarbetsnämnd.

Skolstyrelseförbundens rikskommitté anser det vara mindre välbetänkt
att för de fyra lekmännen fastställa andra kompetenskrav än de av utredningen
för skolstyrelseledamot föreslagna.

5 länsstyrelser samt besvärssaklcunniga anser, att samverkan mellan länsstyrelsen
och mellaninstansen på något sätt skall organisatoriskt säkerställas.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar, att det skall ske
genom att underrättelse om mellaninstansens pleniärenden lämnas länsstyrelsen
och att landshövdingen eller någon av länsstyrelsens tjänstemän får
rätt att deltaga i mellaninstansens sammanträden. Sådan rätt föreslår skolöverstyrelsen
skall tillkomma förste provinsialläkare.

Rörande själva tillsättningsförfarandet kan nämnas att Svenska landstingsförbundet
inte har något att erinra mot att landstinget inträder som
valkollegium i förevarande fall. Tveksamt synes förbundet dock vara »om
landstinget bland sina fyra representanter skall utse den föreslagne juristen».
Folkskolans lärarförbmid anser det vara synnerligen betydelsefullt att
de ledamöter, som enligt förslaget skall utses av de centrala skolmyndigheterna,
har lärarnas förtroende, vilket »synes kunna uppnås genom att
lärarorganisationerna bereds tillfälle att genom sin huvudorganisation —
tjänstemännens centralorganisation, till vilken den övervägande delen av
lärarna är anslutna — lämna förslag på ledamöter.»

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att utöver de remissinstanser,
som yrkar på att mellaninstansen skall utses av statlig myndighet, ett 15-tal motsätter sig att Kungl. Maj:t skall vara bunden till de landstingsvalda
ledamöterna vid utseende av ordförande i mellaninstansen.

De geografiska verksamhetsområdena. För det s. k.
43-alternativet har uttalat sig 15 folkskolinspektörer, riksräkenskapsverket,
8 länsstyrelser, en minoritet inom styrelsen för landskommunernas förbund,
2 landsting och ett 20-tal kommuner. Folkskolinspektören i Västernorrlands
läns södra inspektionsområde har förordat, att mellaninstansorganisationen
skall bygga på de nuvarande inspektionsområdena. Att länen skall vara de
nya mellaninstansernas verksamhetsområden har accepterats eller lämnats
utan erinran av ett helt övervägande flertal av de myndigheter och sammanslutningar,
som ställer sig bakom en mellaninstansreform.

Till förmån för länsalternativet uttalar sig skolöverstyrelsen.

Överstyrelsen har tidigare uttalat sig för att inspektions- och mellaninstansområdena
skulle sammanfalla och den nuvarande indelningen i inspektionsområden
bibehållas. Sedermera har emellertid kommunindelningsreformen
med de större möjligheter till lokal skolledning, som denna medfört,
bragt frågan i ett annat läge. Erfarenheterna av den under senare tid

201

inom överstyrelsen bedrivna planeringsverksamheten har vidare givit vid
handen icke blott, att en rationell sådan verksamhet kan bedrivas endast
under förutsättning, att olika slag av skolor samordnas under fastare former,
än vad nu är fallet, utan också att de nuvarande inspektionsområdena
i många fall är för små, när det gäller att planera för yrkesskolor och gymnasier.
Med hänsyn till dessa sina erfarenheter men också av de skäl, som
utredningen i övrigt anfört till förmån för det s. k. länsalternativet, vilka
överstyrelsen funnit tungt vägande, biträder överstyrelsen helt utredningens
förslag. Överstyrelsen har därvid fäst särskild vikt vid att utredningen
förutsätter en utveckling till en differentierad inspektion och till en fördelning
på olika inspektörer även av andra arbetsuppgifter allt efter dessas
art. Bristen på regional inspektion, särskilt i fråga om ämneslärarundervisningen,
har ständigt känts som en stor olägenhet, så mycket mer som ju
överstyrelsen har begränsade möjligheter att genom inspektion följa denna
undervisning. Skolväsendets snabbt fortgående utveckling och differentiering
har givetvis gjort frånvaron av en effektiv och ändamålsenlig inspektion
på detta plan än mer kännbar.

Beträffande de fyra län, där enligt utredningsförslaget endast en skolinspektör
tills vidare skulle finnas, understryker överstyrelsen vikten av att
en utredning kommer till stånd rörande möjligheterna att åstadkomma
anordningar motsvarande den differentierade inspektion som vinnes i länen
med flera inspektörer.

Statens folkskolinspektörers förbund anför följande.

Vad reservanterna anfört för sitt förslag i fråga om bättre möjligheter
för landskommunerna att komma i kontakt med mellaninstansen, större
möjligheter för instansens ledamöter att kunna förvärva behövlig personoch
lokalkännedom och fördelen för skolstyrelser, lärare och målsmän att
ha skolinspektören inom nära räckhåll, är skäl, värda allt beaktande. I
dagens läge och för den närmaste framtiden skulle, framför allt om mellaninstansernas
verksamhet kunde begränsas till den obligatoriska skolan, 43-alternativet kunna anses som en godtagbar lösning.

På längre sikt och, om de omfattande och delvis nya uppgifter, som utredningen
föreslår, kommer att tilldelas mellaninstanserna, synes dock övervägande
skäl tala för länsalternativet. Det mest avgörande skälet härför
torde vara den differentierade inspektion, som i framtiden kan bli erforderlig
och som icke i samma utsträckning låter sig genomföras enligt 43-alternativet.

Länsstyrelsen i Stockholms län gör följande påpekande.

Övervägande skäl synes tala för att man, på sätt förordats, låter nämndernas
geografiska verksamhetsområden sammanfalla med länen. När tidigare
i olika sammanhang länsindelningen frångåtts vid rikets uppdelande i
regionala och andra administrativa distrikt, har detta sedermera regelmässigt
visat sig medföra påtagliga praktiska olägenheter.

Förespråkarna för 4 3 - a 11 e r n a t i v e t har i allmänhet motiverat sin
ståndpunkt med hänvisning till rådande förhållanden inom det egna länet.
Mera principiella ställningstaganden göres emellertid i några fall.

Folkskolinspektören i Värmlands läns västra inspektionsområde exempelvis
anför.

202

För egen del vill jag bestämt förorda 43-alternativet. Såsom utredningen
själv anfört, är en viktig förutsättning för att en nyskapande insats skall
kunna göras, att det finns möjligheter att uppehålla en god kontakt mellan
den regionala myndigheten och de olika delarna av dess verksamhetsområde.
Person- och lokalkännedom är av grundläggande betydelse för organ
av denna typ. Om ledamöterna skall kunna förskaffa sig önskvärd förstahandskännedom
om skolväsendet och dess problem, bör området inte få för
stor geografisk omfattning. Enligt detta alternativ, som torde draga något
mindre kostnader än länsalternativet, eftersom inspektörernas antal minskas,
komme vidare inspektörens och mellaninstansens verksamhetsområden
att sammanfalla, vilket är av mycket stort värde.

Riksräkenskapsverket motiverar sitt ställningstagande på följande sätt.

Enligt riksräkenskapsverkets mening synes betydande olägenheter vara
förbundna med förslaget om inrättandet av länsskolnämnder. De omfattande
och skiftande arbetsuppgifter av administrativ art, som sålunda
skulle påläggas länsskolnämnderna, måste kräva en betydande arbetsinsats
från såväl ledamöternas som de till nämnden knutna tjänstemännens sida.
Detta förhållande medför givetvis risk för att nämndens viktigaste arbetsuppgifter,
nämligen planerings- och organisationsfrågorna, blir eftersatta.
För att möjliggöra att ärendena handläggas på ett tillfredsställande sätt
skulle en betydande förstärkning av kanslipersonalen bliva erforderlig. Vidare
skulle placeringen av inspektörerna i residensstäderna försvåra deras
möjligheter att fullgöra inspektionsverksamheten inom respektive områden
samt att upprätthålla den erforderliga kontakten med lokala skolmyndigheter
och lärare. Med hänsyn härtill synes det riksräkenskapsverket som
om reservanternas förslag ur flera synpunkter vore att föredraga.

b) Organisationen i mellanin stansom råden med
flera inspektörer

Vad utredningen föreslagit rörande skolinspektörernas stationering tillstyrkes
av skolöverstyrelsen, som delar uppfattningen att en sådan stationering,
efterhand som den differentierade inspektionen kan genomföras,
kommer att vara den enda tänkbara. Även vid odifferentierad inspektion
finns enligt överstyrelsens mening många skäl som talar för en stationering
på kansliorten. En sådan kommer dock att medföra vissa väsentliga olägenheter,
vilka möjligen i en del län kan bliva övervägande. Men hänsyn härtill
anser överstyrelsen, att övergångsbestämmelserna bör göras smidigare och
förslagsvis utformas så, att överstyrelsen får rätt att på särskilda skäl medge
inspektör att vara stationerad utom kansliorten.

Statens folkskolinspektörers förbund, som framhåller att centraliseringen
av inspektörerna till residensstaden kommer att medföra stora olägenheter,
motsätter sig dock icke förslaget i detta stycke, om den knappt utmätta
övergångstiden kan utsträckas i avvaktan på erfarenheter rörande den
differentierade inspektionen.

Det kan antagas, att de remissinstanser som förordat 43-alternativet därmed
också tagit avstånd från tanken, att inspektörerna skulle koncentreras

203

till en ort. Utöver dessa remissmyndigheter har statskontoret, 5 folkskolinspektörer
och 2 länsstyrelser särskilt vänt sig häremot. Statskontoret anför
för sin del.

Statskontoret ställer sig avvisande till förslaget, att samtliga skolinspektörer
stationeras i residensstaden. Enligt ämbetsverkets uppfattning är det
nämligen av vikt, att de mindre kommunerna, vilka i första hand behöver
lita till inspektörens sakkunskap, har denne inom räckhåll. Utredningens
förslag, att inspektör, som icke är bosatt inom sitt inspektionsområde, skall
ha bestämd mottagningstid på en centralt belägen ort inom detta, vill statskontoret
betrakta som en icke acceptabel nödlösning. En koncentration av
samtliga inspektörer till en och samma ort skulle vidare förorsaka avsevärd
tidsspillan samt betydande rese- och traktamentskostnader. Det måste också
ifrågasättas, om berörda förslag kan vara till fromma för de pedagogiska
arbetsuppgifternas handhavande och om icke följden lätt skulle bli en överbetoning
av skrivbordsfunktionerna.

Uttalanden till förmån för en bibehållen stationering inom inspektionsområdet
har gjorts av lJf kommuner och 1 landsting.

Vad utredningen föreslagit om chefsinspektörer har allmänt
accepterats i princip. Konstruktionen av tjänsten är dock enligt skolöverstyrelsens
mening ej tillfredsställande. Överstyrelsen vänder sig främst mot
att stabiliteten i förhållandet mellan inspektör och inspektionsområde, vilken
anses vara av största betydelse för tjänstemannens lokalkännedom och
bygdens kontakt med honom, skulle rubbas vid bifall till utredningens förslag.
Denna olägenhet skulle enligt överstyrelsens mening undvikas, om
man avstode från kravet, att förste skolinspektören skulle ha det inspektionsområde,
inom vilket kansliorten är belägen. Avlastningen av göromål
från förste inspektören bör enligt överstyrelsens mening ske på annat sätt
än att han får ett mindre område. Överstyrelsen erinrar om utredningens
uttalande, att indelningen i inspektionsområden ej kan få innebära en absolut
gränsdragning mellan den verksamhet som skall bedrivas av inspektörer
inom samma län.

Länsskolnämnden bör enligt överstyrelsens mening äga befogenhet att
besluta om sådan arbetsfördelning mellan inspektörerna, att förste skolinspektören
i erforderlig utsträckning avlastas sådana uppgifter, som han i
egenskap av förste inspektör ej hinner avgöra. Härigenom skulle även en
smidig*övergång till differentierad inspektion erhållas.

Vidare anser överstyrelsen, att det bör stå Ivungl. Maj:t fritt att vid övergångstillfället
förordna vilken som helst av länets folkskolinspektörer till
förste skolinspektör. Sammanfattningsvis föreslår överstyrelsen,

a) att den nuvarande indelningen i inspektionsområden tills vidare i huvudsak
bibehålies med undantag för Stockholms län, ...

b) att befattningen som förste skolinspektör ej bindes till visst inspektionsområde
inom länet,

c) att vid förfall för förste skolinspektören vikariat för honom skall, dar
så befinnes lämpligt, kunna uppdelas så, att själva inspektörstjänsten uppe -

204

hålles för sig och befattningen som förste skolinspektör för sig, sistnämnda
vikariat i förening med annan skolinspektörstjänst,

d) att länsskolnämnd erhaller rätt att fördela de arbetsuppgifter, som
åvilar inspektörerna inom länet, på lämpligt sätt mellan dem,

e) att vid övergången till den nya organisationen förste skolinspektör
förordnas efter särskild prövning.

Meningen att förste skolinspektören inte bör knytas till ett visst inspektionsområde
har också uttalats av 3 folkskolinspektörer.

Även beträffande den av utredningen föreslagna tjänstebeteckningen
förste skolinspektör förordar skolöverstyrelsen ändring. Enligt
ämbetsverkets, av 11 folkskolinspektörer delade mening, bör benämningen
förste skoldirektör utbytas mot länsskoldirektör. Överstyrelsen föreslår denna
titel för samtliga inspektörer, vilka ingår som ledamöter i mellaninstansen,
alltså även för inspektör, som är ensam inom länet. Inspektör som icke
är ledamot av mellaninstansen bör enligt överstyrelsens förslag benämnas
skoldirektör.

Enligt överstyrelsens mening är det inkonsekvent och omotiverat att
jämställa sadan inspektör, som ensam får ansvaret för skolverksamheten i
ett län, med inspektör, som ej har chefsställning, i län med flera inspektörer.
Överstyrelsen föreslår därför att samtliga inspektörer, vilka ingår som ledamöter
i mellaninstansen »erhåller särskild och samma tjänste- och löneställning».

Förslaget om fyra nya inspektörstjänster avstyrkes av
statskontoret men föranleder i övrigt ingen erinran.

Vad utredningen föreslagit rörande organisationen i Västmanlands
län biträdes av skolöverstyrelsen.

Överstyrelsen finner emellertid, att den angivna anordningen redan nu
kan förutses ha så många fördelar, att man kan vänta, att den efter hand
och mom ej allt för lång tid kommer att genomföras inom ett antal andra
län. Experimentet torde därför inte egentligen behöva anses avse anordnmgens
berättigande i och för sig utan mera detaljerna för dess utformning.
Därför synes det ej ägnat att inge några betänkligheter, om redan från
början samma anordning skulle komma att tillämpas även inom ytterligare
något län.

Ehuru statskontoret icke tillstyrkt någon utökning av antalet inspektörer
vill ämbetsverket »dock icke motsätta sig att i något län prövas den av
utredningen förordade försöksanordningen, att inspektionsområdena slopas
och ärendena fördelas på lämpligt sätt efter deras art.»

Utredningens förslag om ersättning åt förste skolinspektör
och uttalanden rörande folkskolinspektörernas löneställning synes ha
väckt en viss irritation hos åtskilliga statens folkskolinspektörer, vilka dels
funnit det föreslagna arvodet till förste skolinspektören vara för lågt, dels
tolkat uttalandena i övrigt så, att utredningen skulle ha ansett, att den
nuvarande lönesättningen för folkskolinspektörerna borde tillämpas för
skolinspektörerna även i den nya organisationen.

205

Statens lönenämnd finner, alt en bedömning av löneställningen för skolinspektörs-
och förste skolinspektörstjänsterna kan ske först sedan ett ytterligare
klarläggande skett av framför allt de pedagogiska arbetsuppgifterna,
främst den inspekterande verksamheten, samt av arbetsfördelningen mellan
de högre och lägre tjänstemännen d. v. s. mellan skolinspektör och förste
skolinspektör ävensom mellan skolinspektörerna inbördes. Den närmare
utredningen härom bör enligt nämndens mening anslutas till en översyn av
skolledarnas anställnings- och löneförhållanden.

Nämnden avstår från att taga ställning till utredningens förslag om arvode
till förste skolinspektör. För skolinspektör anses den nuvarande lönegradsplaceringen
för folkskolinspektör provisoriskt kunna tillämpas.

För statens folkskolinspektörers förbund synes det orimligt att ett arvode
av 1 500 kronor kan ifrågasättas som tillräcklig kompensation för de ansvarsfulla
uppgifter, som pålägges förste skolinspektören såsom ledare av
mellaninstansens verksamhet och chef för dess kansli.

Till förste skolinspektören, som enligt statskontorets organisationsförslag
bör vara föredragande i länsstyrelsen och stationerad i residensstaden, bör
enligt ämbetsverket särskilt arvode utgå med 1 200 kronor.

Skolöverstyrelsen utgår från att skolinspektörernas löneställning upptages
till prövning i samband med frågan om skolledarnas lönefråga. Mot det
föreslagna befattningsarvodet till förste skolinspektör har överstyrelsen icke
något att erinra. Samma arvode bör dock enligt överstyrelsens förslag utgå
till skolinspektör i län, där endast en inspektör kommer att finnas.

c) Landstingsfria och övriga större städers ställning
till nya mellaninstanser

Vad utredningen härom föreslagit, biträdes helt av skolöverstyrelsen.
Statskontoret säger sig däremot icke kunna biträda utredningens uppfattning
utan hävdar, att Ivungl. Maj:ts befogenhet att meddela beslut om
befrielse av s. k. landstingsfri stad från statlig inspektion av folkskoleväsendet
bör utsträckas även till andra större städer, förslagsvis till dem som
inrättat kommunal folkskolinspektörstjänst.

De landstingsfria städer, som berört spörsmålet, har inskränkt sig till
några allmänt hållna synpunkter. Stadsfullmäktige i Göteborg hävdar, att
stadens skolväsen bör direkt underställas de centrala skolmyndigheterna
på samma sätt och av samma skäl som utredningen framfört beträffande
Stockholm. Stadsfullmäktige i Malmö finner det välmotiverat att länsskolnämnder
inrättas men anser, att i de största städerna skolstyrelsens befogenheter
i förhållande till mellaninstansen bör vara vidsträcktare än för
skolstyrelsen i andra kommuner. Enligt stadsfullmäktige i Hälsingborg bör
frågan om den regionala ledningen bli föremål för ytterligare överväganden
med hänsyn till de större städernas förhållanden och självstyrelse.

206

F. Mellamnstansernas arbetsformer

1. Skolstyrelseutredningen

Arbetsfördelning, sammanträden, resor m. m.

Förslag

Mellaninstansen in pleno skall handlägga ärenden rörande
följande frågor:

1. Skolplaneringsfrågor av allmän och principiell natur.

2. Inrättandet av skolor, gemensamma för flera kommuner; skolförbund.

3. Fastställelse av organisationsplaner, ordningsstadgor, instruktioner
och reglementen eller av ändringar häri.

4. Frågor om hänvisning av och ersättning för elever, som hänvisas till
skola i annan kommun än hemortskommunen; inackorderingskostnader.

5. Frågor rörande statsbidrag till skolbyggnader, tjänstebostäder och
skolhem.

6. Frågor rörande skolskjutsorganisationen.

7. Pedagogiska frågor av allmän natur rörande flera skolformer eller
kommuner; skolpsykolog- och konsulentverksamhet.

8. Allmänna frågor rörande försöksverksamheten.

9. Disciplinärenden.

10. Besvärsärenden.

11. Övriga ärenden av rättslig natur.

12. Åtgärder rörande tillsättning av skolledartjänst och ordinarie lärartjänst
samt föreståndarinnetjänst vid skolhem.

13. Förening av kyrkomusikertjänst med lärartjänst.

14. Fastställelse av undervisningsskyldighet för skolledare.

15. Frågor angående förflyttning av ordinarie lärare och tjänstebyte
inom länet.

16. Frågor om återbesättande och inrättande av ordinarie lärartjänster.

17. Frågor angående förening av lärartjänst med tjänsteuppdrag; lärares
stationeringsort.

18. Dispensärenden.

10. Ärenden angående lärares befrielse från eller uppskov med militärtjänstgöring.

20. Åtgärder till befrämjande av lärarnas fortbildning.

21. Konferenser av större omfattning.

22. Ärenden rörande donationer, terminsavgifter och läroverkens kassor.

23. Framställningar om anslag till länsskolnämndens verksamhet.

24. Disposition av medel, som ställts till länsskolnämndens förfogande.

25. Ärenden angående tjänstetillsättningar och viktigare ärenden i övrigt,
som rör länsskolnämndens personal och organisation.

26. Tillkallande av experter.

207

27. Yttranden över betänkanden och andra remisser.

28. Andra ärenden av större vikt eller av kontroversiell natur.

29. Ärenden, som av skolinspektör hänskjutes till avgörande i plenum.

Förste skolinspektör skall särskilt åligga:

1. Att vara chef för länsskolnämndens kansli och i denna egenskap leda
och fördela arbetet inom detta.

2. Att sörja för att likartade ärenden, som rör skilda inspektionsområden,
blir enhetligt handlagda inom länsskolnämnden.

3. Att tillse, att skolplaneringen blir ändamålsenlig med hänsyn till
hela länets behov och att erforderliga samordningsåtgärder vidtages i
frågor, där kommuner inom skilda inspektionsområden beröres.

Där kommuner inom olika inspektionsområden eller län beröres av en
organisations- eller planeringsfråga, kan det vara lämpligt, att förste inspektören
handlägger och föredrager ärendet.

4. Att skaffa sig god kännedom om skolförhållandena inom länet.

5. Att vara föredragande och verkställa utredningar i ärenden, som berör
nämndens allmänna verksamhet.

Hit hör bland annat: a) allmänna planeringsuppgifter, b) frågor om konferenser
av större omfattning, c) framställning om anslag för nämndens
verksamhet, d) dispositionen av medel till nämndens förfogande, e) ärenden
rörande nämndens personal och organisation, f) tillkallande av experter,
g) yttranden över remitterade betänkanden och dylikt, h) utredningar
rörande länets skolväsen.

0. Att ansvara för nämndens årsberättelse.

7. Att deltaga i handläggningen av alla vid nämndens sammanträden
förekommande ärenden, även om han själv icke är föredragande.

8. Att upprätthålla för nämndens verksamhet erforderlig förbindelse
med länsstyrelse, andra länsorgan och övriga myndigheter.

De uppräknade uppgifterna skall åligga alla förste skolinspektörer och
naturligtvis i tillämpliga delar även ankomma på inspektörerna i län, som
sammanfaller med inspektionsområdet.

I län, där förste skolinspektör också har ett eget inspektionsområde att
ansvara för, lägges hans speciella uppgifter till de allmänna inspektörsuppgif
terna.

Det skall i princip åligga samtliga inspektörer att vid mellaninstanssammanträdena
föredraga alla ärenden, som direkt rör skolväsendet
inom det egna inspektionsområdet, ävensom att i dylika ärenden,
som ej handlägges i plenum, fatta beslut. Vidare skall den egentliga tillsynen
över skolväsendet — inspektionen — inom det varje inspektör anvisade
inspektionsområdet utövas enligt samma föreskrifter och villkor
för alla.

Beträffande mellaninstansernas (skolinspektörernas) egentliga pedagogiska
inspektion är utredningens ståndpunkt, att den tills
vidare endast bör omfatta folkskolan inklusive högstadiet i skolor, där

208

försök med 9-årig enhetsskola bedrives, samt linjer av olika slag, som inbyggts
i folkskolan, ävensom den allmänbildande undervisningen i yrkesskolorna.
Den pedagogiska inspektionens intensitet bör anpassas med hänsyn
till kompetensen hos vederbörande lokala skolledare. I den mån
inspektörer med skolledarkompetens för högstadie- och gymnasieundervisning
eller yrkesutbildningsanstalt tillsättes, skall den regionala inspektionen
kunna utsträckas att omfatta också dessa områden av skolväsendet.

På mellaninstansens sekreterare, vilken bör vara en
kvalificerad administrativ tjänsteman, skall ankomma att:

1. Fungera som mellaninstansens sekreterare och i denna egenskap förbereda
sammanträden genom att upprätta föredragningslistor m. in., föra
protokoll och biträda vid verkställandet av fattade beslut.

2. Handha mellaninstansens arkiv och tillse, att författningar, stadgor
och dylikt är aktuella.

3. Föra diarier, inspektionsjournal, lärarkortregister, merithandlingsregister
samt handha personalstatistiken.

4. Preliminärt granska och förberedande handlägga alla inkommande
ärenden.

5. Självständigt handlägga vissa ärenden av administrativ art, förfrågningar,
cirkulär och dylikt samt verkställa utredningar och sammanställa
uppgifter för skolöverstyrelsens, kommittéers m. fl. räkning.

6. Sätta upp ärenden, som fordrar inspektörens underskrift men i vilka
beslutet är rutinbetonat eller beroende av en fast praxis eller klara bestämmelser
samt enligt förste inspektörens bestämmande besluta i sådana
ärenden.

7. Föredraga och efter inspektörens beslut uppsätta administrativa ärenden
av mera komplicerad natur.

8. Granska rapporter, redogörelser och dylikt, som skall insändas till
länsskolnämnden.

Bland kanslimässiga ärenden, som är särskilt arbetskrävande för inspektören
och beträffande vilka en förberedande granskning, komplettering
och beredning av en kanslitjänsteman skulle vara av stort värde för att
öka inspektörens möjligheter att göra mera konstruktiva insatser, nämner
utredningen pensionsansökningar, statsbidragsrekvisitioner, ansökningar
till lärartjänster, ärenden rörande undervisningsstatistik, skolskjuts- och
inackorderingsärenden, ärenden om statsbidrag till skolbyggnader samt
organisationen av övningslärartjänster.

Vissa andra mellaninstansärenden anser utredningen vara av så utpräglat
administrativ natur att de praktiskt taget helt bör kunna handläggas
av en kanslitjänsteman. Dit hör löneklassplaceringarna, uppflyttningen
i reglerad befordringsgång, löneavdrag, flyttningsersättningar och
reseersättningar. Hit kan också hänföras granskningen av förordnanden,
tjänstledigheter och liknande.

209

Med hänsyn till mellaninstansernas differentierade och omfattande verksamhet
räknar utredningen med ett tämligen jämnt behov av särskilda
experter och föreslår, att ett belopp, beräknat efter 3 000 kronor per
år och mellaninstans, ställes till skolöverstyrelsens förfogande för bestridande
av resekostnader, arvoden och andra ersättningar åt mellaninstansernas
experter.

Några bestämmelser om antalet sammanträden föreslår utredningen
icke men anser, att man måste räkna med cirka tolv sammanträden
per år.

Beträffande resemöjligheterna föreslår utredningen, att förutom
de medel, som fordras för resor med anledning av mellaninstansens
sammanträden, medel skall ställas till förfogande i sådan omfattning, att
varje ledamot kan företaga sex resor årligen inom länet till en genomsnittskostnad
av 50 kronor per resa. Inspektörernas reseanslag föreslås höjt med
101 000 kronor i förhållande till budgetåret 1955/56.

Motivering

Det ligger enligt utredningens uppfattning i sakens natur, att mellaninstansen
inte kan handlägga alla ärenden in pleno, utan att en arbetsfördelning
måste komma till stånd mellan mellaninstansen som helhet
och dess tjänstemän genom en uppdelning av beslutanderätten alltefter
ärendenas beskaffenhet. Uppgifter för mellaninstansen in pleno förutsattes
bli frågor av principiell betydelse, omdömesfrågor av så grannlaga beskaffenhet,
att de inte bör handläggas av en ensam person, samt andra
ärenden av större vikt. Flertalet ärenden, som nu handlägges av folkskolinspektörerna
och vilka inte skall decentraliseras till lokalstyrelserna, ävensom
vissa motsvarande ärenden rörande andra under mellaninstansen sorterande
skolformer, anser utredningen det vara lämpligast att också i fortsättningen
låta skolinspektören handlägga självständigt med biträde av
sin kanslipersonal.

Med en arbetsfördelning inom mellaninstansen åsyftar utredningen närmast
att olika beslutsformer måste finnas och menar, att det klart bör
framgå av mellaninstansens instruktion på vilket sätt beslut i olika fall
skall fattas. Då skolinspektörernas alla olika uppgifter inte kan anges i
instruktionen för mellaninstansen har utredningen konstruerat sitt utkast
till instruktion så, att uppgifter som skall fullgöras av mellaninstansen
realiter skall fullgöras av inspektören, om de inte kan hänföras till i instruktionen
uppräknade grupper eller typer av pleniärenden eller tillhör
förste inspektörens där angivna särskilda uppgifter.

Beträffande den pedagogiska verksamheten har utredningen
framhållit, att skolinspektionen icke omedelbart kan differentieras
med hänsyn till stadier och skolformer och att i konsekvens därmed skolinspektörerna,
vars flertal under den närmaste tiden i främsta rummet kommer
att vara experter på folkskoleväsendet, åtminstone tills vidare icke bör
få ställning som pedagogiska ledare i trängre mening för de nuvarande
högre kommunala skolorna, läroverken och yrkesskolornas yrkesundervisning.
Den egentliga pedagogiska inspektionen bör här ligga hos de centrala
skolmyndigheterna.

210

Sekreter ar uppgifterna. För utredningen, som bland annat
utifrån den kännedom den kunnat förskaffa sig om folkskolinspektionens
arbetsförhållanden, försökt tränga in i och bedöma mellaninstansens arbetsuppgifter,
står det klart, att det kommer att ligga så mycket arbete
av primärt administrativ och kameral natur på de nya myndigheterna,
att det vore att missbruka högt kvalificerad arbetskraft om inspektören
— liksom nu folkskolinspektörerna — själv skulle behöva ägna sig åt alla
göromål, stora och små, pedagogiska och administrativa och till och med
rent kontorstekniska. Om en ytterligare decentralisering från centrala skolmyndigheter
till mellaninstanserna skall kunna komma i fråga i en ny mellaninstansorganisation,
anser utredningen det vara otänkbart att bibehålla
denna ordning. Den måste ersättas med en rationell kansliorganisation,
inom vilken en fördelning av arbetsuppgifterna kan ske mellan inspektören
och kvalificerad biträdande personal.

Särskilda experter i mellaninstansen kommer enligt utredningens
mening att främst behövas för yrkesutbildningsfrågorna.

2. Remissyttranden

Skolöverstyrelsen finner det vara ändamålsenligt, att en sådan ordning
skapas, att någon motsättning mellan inspektör och mellaninstans ej manifesteras
och att mellaninstansen ej heller får att som besvärs- eller remissinstans
taga ställning till inspektörs tjänsteåtgärder. Att till mellaninstansen
knyta statliga tjänstemän på det sätt utredningen föreslagit, torde
dock enligt överstyrelsens uppfattning vara tänkbart, endast under förutsättning
att dess sammansättning blir sådan, att den får karaktär av
statlig myndighet. Överstyrelsen hänvisar därvidlag till sina förslag rörande
sammansättningen.

I detta sammanhang påpekar överstyrelsen, att det av utredningens
förslag ej klart framgår, huruvida överstyrelsen i framtiden skall intaga
samma ställning till mellaninstanserna, som den nu har i förhållande till
folkskolinspektörerna. Denna fråga beröres också av besvär ssakkunnig a,
vilka funnit det framgå av skolstyrelseutredningens betänkande, att de
båda centrala skolmyndigheternas befattning med undervisningsväsendet
kommer att inskränka sig till »meddelande av anvisningar, medverkan
vid vissa tjänstetillsättningar m. m.» Enligt såväl överstyrelsens som de
sakkunnigas mening bör skolöverstyrelsens förhållande till mellaninstansen
närmare preciseras.

Ett mycket stort antal av folkskolinspektörerna har uttalat, att förhållandet
mellan inspektören och mellaninstansen
för dem tett sig oklart. Statens folkskolinspektörers förbund förordar,
att denna fråga göres till föremål för en förnyad och mera grundlig utredning.

Arbetsfördelningen inom mellaninstansen beröres av skolöverstyrelsen,
som uttalar starka betänkligheter mot att det föreskrives, att
plenibehandling i mellaninstansen skall förekomma i den omfattning utredningen
föreslagit. Överstyrelsen förordar, att eu begränsning åstadkom -

211

mes. Överstyrelsen vänder sig också mot utredningens förslag, att varje
ledamot av mellaninstansen skall kunna deltaga i sammanträde med skolstyrelser,
lärare och målsmän, när sådant påkallas, samt gå till handa
med upplysningar och råd i frågor, som faller inom området för mellaninstansens
verksamhet.

Överstyrelsen finner en bestämmelse av denna lydelse vara ägnad att
vålla missförstånd och kunna ge anledning till ett personligt ingripande av
nämndledamot i frågor, där inspektör har att taga ställning eller fatta
beslut. Enhetligheten i skolärendenas handläggning inom länet och i skolnämndens
arbete skulle genom en sådan bestämmelse kunna allvarligt
sättas i fara. Att enskild ledamot skall kunna på uppdrag av nämnden
anlitas för vissa uppgifter synes kunna tillfredsställande regleras genom
bestämmelse om att han skall deltaga i nämndens arbete. Om uppdraget
erhålles i denna ordning, synes också garantier vara skapade för att sådant
specialuppdrag samordnas med inspektörs uppgifter på ett ur skolväsendets
synpunkt lämpligt sätt.

G. Mellaninstansernas kanslier

1. Skolstyrelseutredningen

a) P er s o n a l

Förslag

Vid varje mellaninstanskansli utom i Gotlands län skall inrättas en
tjänst för en kvalificerad kanslitjänsteman (sekreterare) i 27 lönegraden.
I Malmöhus län skall finnas två sekreterartjänster, en i 27 och en i 25
lönegraden. För anställande mot arvode av sekreterare i Gotlands län bör
anslås ett belopp, motsvarande hälften av lönen enligt 27 löneklassen.

För att kunna anställas som sekreterare i 27 eller 25 lönegraden skall
fordras att antingen ha avlagt examen inför juridisk fakultet eller statsvetenskaplig-filosofisk
examen och därjämte ha förvärvat god förvaltningserfarenhet
genom anställning i allmän tjänst, eller att ha avlagt annan akademisk
examen eller examen vid handelshögskola och därjämte ha förvärvat
omfattande förvaltningserfarenhet genom anställning i allmän tjänst eller
god erfarenhet av skoladministrativt arbete, eller att ha avlagt folkskollärarexamen
och därjämte äga god erfarenhet av skoladministrativt arbete,
eller ock att på annat sätt än här sagts genom utbildning och omfattande
tjänstgöring inom allmän förvaltning ha visat sig synnerligen lämplig för
tjänsten.

Tjänsterna skall tillsättas av skolöverstyrelsen.

Vid varje kansli — utom i Gotlands och Blekinge län — skall tillika
inrättas en biträdestjänst, antingen för kontorsbiträde i 8 lönegraden (17
tjänster) eller för kanslibiträde i 11 lönegraden (5 tjänster). Vid kanslierna
i Gotlands och Blekinge län bör lcontorsbiträdestjänster inrättas, tills vidare
avsedda för innehavare med halvtidstjänstgöring.

212

Samtliga tjänster föreslås inrättade som extra ordinarie.

Utöver den fasta personal, som här sagts, har utredningen beräknat, att
behov kommer att föreligga först och främst av tillfällig, ungefär halvtidsanställd
personal i en omfattning motsvarande 11/2 sekreterartjänst och
4 1/2 kontorsbiträdestjänster. För en var av tre länsskolnämnder bör således
medel ställas till förfogande motsvarande hälften av den lön, som
utgår enligt 27 löneklassen och för en var av 9 nämnder hälften av den lön,
som utgår enligt 8 löneklassen löneplan 1 i Saar. Vilka tolv länsskolnämnder,
som med hänsyn till den beräknade arbetsmängden måste anses vara
i behov av arbetskraft för här avsedda belopp m. in., framgår av följande
sammanställning.

Sammanställning av vissa uppgifter ang. för länsskolnämnderna föreslagen

personal, lokaler m. m.

Län	Kansliort	Antal inspek- törer	Antal sekr.1 2 (lönegr. 27)	Antal bitr.2 (i regel lönegr. 8)	Antal rum3
		3	1	1 (lgr 11) 1	5
Uppsala ...........	Uppsala........	i	1	3
Södermanlands .....	Nyköping ......	2	1	1	4
Östergötlands ......	Linköping1 .....	2	1%	1 (lgr 11)	4
Jönköpings ........	Jönköping ......	2	iy3	1%	4
Kronobergs ........	Växjö ..........	2	i	1	4
		2	1	1 (lgr 11) y2	4
		1	y2 i	2
Blekinge ..........	Karlskrona .....	1	%	3
Kristianstads ......	Kristianstad ....	2	iy2	iy2	4
		3	2 (en i lgr 25) 1	iy2	6
		1	i	3
Göteborgs o. Bohus .	Göteborg .......	3	i	1 (lgr 11) + y2	5
Älvsborgs .........	Vänersborg .....	3	i	1 (lgr 11)	5
Skaraborgs ........	Skövde .........	2	i	iy2	4
		3	i	i y2	5
		2	i	i	4
		2	i	i	4
Kopparbergs .......	Falun1 .........	3	i	i y2	5
Gävleborgs ........	Gävle ..........	3	i	iy2	5
Västernorrlands ....	Härnösand .....	3	i	iy2	5
		2	1	i	4
		3	1	1	5
Norrbottens .......	Luleå ..........	4	i	i	6

1 Stad utan folkskolinsp. f. n.

2 Hela tal innebär förslag om inrättande av angivet antal tjänster. Siffran % innebär, utom beträffande
biträden i Gotlands och Blekinge län, att anslag till ett belopp, motsvarande hälften av
årslönen i 27 resp. 8 löneklassen skall ställas till nämndens förfogande för anställande av arvodesavlönad
personal. Vid nämnderna i Visby och Karlskrona föreslås, att kontorsbiträdestjänster i reglerad
befordringsgång inrättas för halvtidstjänstgöring.

3 Inkl. biutrymmen har 2 rum beräknats motsvara 50 m2, 3 rum 65 m2, 4 rum 85 m2, 5 rum
105 m2 och 6 rum 125 m2.

213

Utredningen anser det emellertid vara sannolikt, att behovet av arbetskraft
vid länsskolnämnderna icke kommer att vara helt täckt av den
minimiarbetskraft, som utredningen upptagit. Utredningen föreslår därför
att ett årligt anslag av 20 000 kronor ställes till skolöverstyrelsens förfogande
för att möta de eventuella behov, som ej nu kan förutses.

Av utredningen beräknade lönekostnader för kanslipersonalen
framgår av följande sammanställning av lönekostnaderna,
där lönerna beräknats enligt löneplan 1 i Saar efter de för ortsgrupp 4
den 1 juli 1955 gällande beloppen inklusive utgående rörligt tillägg. Då
tre kansliorter tillhör ortsgrupp 5 och tre ortsgrupp 4 samt övriga ortsgrupp
3, blir den beräknade lönesumman några procent högre än den
verkliga.

Utredningen har utgått från lönebeloppen i näst högsta löneklassen i
respektive lönegrad. I fråga om biträdespersonalen i reglerad befordringsgång
har lönerna beräknats efter första löneklassen i slutlönegraden. De
här gjorda kostnadsberäkningarna avser sålunda en fullt utbyggd organisation
och visar icke de utgifter, som blir erforderliga omedelbart vid reformens
genomförande.

Beräknade kostnader för länsskolnämndernas kanslipersonal

23 sekreterare ......................

1 sekreterare .....................

5 kanslibiträden ...................

17 kontorsbiträden .................

4 sekreterare med halvtidstjänstgöring
11 kontorsbiträden med halvtidstjänstgöring
............................

Ersättning till extra personal...... I

Ce (Ca) 27

Ce (Ca) 25

Ce (Ca) 11

Cf 4—Ce (Ca) 8

484 932
19 068

49 140

135 456

38 136

43 824
20 000

790 556

I jämförelse med kostnaderna budgetåret 1955/56 för folkskolinspektionens
biträdeshjälp skulle kostnadsökningen uppgå till 790 556—364 500 =
= 426 056 kronor.

Motivering

Utredningen framhåller inledningsvis, att det med hänsyn till den önskade
utvecklingen av skolväsendet i landet är av största vikt, att den
grundläggande frågan om kanslierna löses på ett sätt, som ger skolinspektionen
tillfredsställande arbetsmöjligheter. Om nämligen mellaninstansen
med framgång skall kunna verka som ett instrument för det pedagogiska
framstegsarbetet fordras en sådan kansliorganisation, att den arbetsfördelning,
varom förut talats, verkligen kan komma till stånd och ge inspektören
betydligt större möjligheter än han nu har att ägna sig åt de
uppgifter, som angetts som mellaninstansens väsentligaste. Utredningen
erinrar om, att några fast organiserade kanslier för folkskolinspektionen

214

inte finns, utan att folkskolinspektörerna a) måste avpassa sin biträdeshjälp
efter knappt tilltagna medel och icke efter det verkliga behov av
arbetskraft, som föreligger, b) själva skall tillhandahålla expeditionslokaler
och möbler och att ersättning härför principiellt utgår endast för ett rum.

Utredningen pekar vidare på den omfattande lagstiftning på folkskolans
och närliggande områden, som påverkat folkskolinspektörernas arbetsförhållanden,
sedan 1945 års folkskolesakkunniga framlade sitt förslag om
heltidsanställda assistenter hos inspektörerna. Bland annat därigenom har
folkskolinspektörens arbetsförhållanden och arbetsuppgifter under de senaste
sju ä åtta åren blivit förändrade, utan att detta kommit till uttryck
i instruktionen. När denna för fyrtio år sedan fastställdes, var folkskolan
ganska fast organiserad inom de olika skoldistrikten. Under relativt få år
har folkskolan övergått från denna bundna till en mycket rörlig organisation,
som ofta ändrats från år till år. Denna förändring bär haft till förutsättning
en decentralisering av skolärendenas handläggning, framför allt
till folkskolinspektören.

Till det sagda kommer verkningarna för de lokala och regionala skolmyndigheterna
av de två viktiga besluten om enhetsskolan och kommunsammanslagningen,
vilka ställt skolstyrelser och folkskolinspektörer inför
en helt ny situation i fråga om skolplanering och skolbyggnadsplanering
samt — i" den mån som försöksverksamhet bedrives — även inför nya och
krävande pedagogiska och inre organisatoriska uppgifter. Överallt där
skolbyggnadsplaner är aktuella måste hänsyn tagas till det framtida förverkligandet
av den 9-åriga enhetsskolan och samarbetsmöjligheterna mellan
de nya storkommunerna beaktas.

De många nya skolproblemen medför ökade behov av kontakter mellan
skoldistrikten och folkskolinspektören. Det säger sig självt, att ett pågående
reformarbete, som syftar till en omdaning av den obligatoriska
skolan, inte kan genomföras utan intima kontakter i form av överläggningar
och informationer mellan de lokala skolstyrelserna och de regionala
skolmyndigheterna, främst inspektörerna.

Det finns också behov av en samverkan, som rör hela inspektionsområdet,
när det gäller att främja skolfrågor av mera allmän karaktär. Här
blir det inspektören, som måste ta initiativ. För att på ett effektivt sätt
nå alla skoldistrikten inom ett område med informationer och ge representanter
för dessa tillfälle att överlägga om t. ex. skolskjutsfrågor, läroboksfrågor,
skolbiblioteksverksamhet, skolplanering och skolfilm har det befunnits
önskvärt att ordna årliga möten för representanter för skolstyrelserna.

Genom försöksverksamheten med 9-årig enhetsskola har flera inspektörer
kopplats in på ett delvis nytt verksamhetsområde.

De senast utkomna författningarna och föreskrifterna om organisationen
av enhetsskolans högstadium, om anställningen och avlöningen av lärarna
där och om dessas tjänstgöring innebär, att folkskolinspektörerna måste
sätta sig in i och ta befattning med även för realskolor och högre kommunala
skolor gällande bestämmelser. Genom denna nyligen påbörjade
utökning av uppgifterna har ett nytt arbetsområde tillförts folkskolinspektionen.

Många av de nya författningarna är svårtillämpade och vållar besvär
i fråga om tolkningen. Redan genom sin mängd innebär alla de föreskrifter,
reformarbetet i snabb takt resulterar i, ett problem för inspektörerna. Det

215

förutsattes ju, att en enda person skall hålla reda på och kunna aktualisera
alla de bestämmelser rörande folkskoleväsendet och enhetsskolan, vilka
utsändes från de centrala instanserna, sammansatta av specialister på
olika områden av undervisningsväsendet. I det dagliga arbetet måste
därför ofta uppstå situationer, som kräver tidsödande arbete. Detta försvåras
av att en folkskolinspektör sällan har någon initierad i närheten
att överlägga med. Han får i regel själv vara både utredningsman, föredragande
och beslutande i betydelsen att ta ställning till den slutliga utformningen
av ett yttrande eller ett beslut.

b) Lokaler och kontorsutrustning

Utredningen anser, att ett genomförande av dess förslag om nya mellaninstanser
också måste innebära, att staten anskaffar och tillhandahåller
lokaler och erforderlig utrustning av dessa. Utredningen har därför funnit
sig böra beräkna behovet av lokaler och utrustning och framlägga förslag
i dessa hänseenden beträffande varje mellaninstans.

Utredningen framhåller, att, om dess organisationsförslag realiseras, blir
med undantag för Gotland minst tre rum med biutrymmen nödvändiga
i varje mellaninstansområde. Detta minimiutrymme kommer att behövas
i områden med endast en inspektör och bör disponeras så, att denne får
ett tjänsterum om 25—30 m2, vilket samtidigt kan användas som sammanträdesrum
för mellaninstansen och för konferenser av olika slag. Ett rum
bör finnas för sekreteraren och tillfälligt anlitade experter samt ett rum,
som samtidigt kan användas som väntrum, för det kvinnliga biträdet.
Härtill kommer arkiv, tambur och toalett. Sammanlagt torde för dessa
utrymmen fordras en golvyta av omkring 65 nr. I områden med flera
inspektörer bör för varje inspektör golvytan ökas med 20 m3 för ett tjänsterum
och ökat arkivutrymme och dylikt. För mellaninstansen på Gotland bör
finnas två rum jämte arkiv och biutrymmen. De angivna lokalutrymmena
beräknas draga en årlig kostnad av i runt tal 116 000 kronor. I omkostnadsstaten
för folkskolinspektionen har för budgetåret 1955/56 upptagits 65 100
kronor för motsvarande ändamål (= 71 600 kronor minskat med ersättningarna
för tillhandahållande av möbelutrustning). Statsverkets ökade
kostnader härför skulle således kunna beräknas till 116 000—65 100 =
= 50 900 kronor.

Utredningen påpekar i detta sammanhang, att, om en skolpsykologorganisation
genom statligt initiativ skall upprättas i ett eller flera län under
en nära framtid, lokalutrymmen för detta ändamål lämpligen bör anskaffas
samtidigt med att lokaler beredes åt mellaninstansen.

Även när det gäller lokalernas möblering och utrustning med telefon
anser utredningen det vara nödvändigt att bryta med det för folkskolinspektionen
nu rådande systemet och låta staten ombesörja möblering
och utrustning i övrigt av mellaninstansernas lokaler.

216

De ökade telefonkostnaderna har av utredningen beräknats till en engångsutgift
av omkring 10 000 kronor och årliga abonnemangsavgifter
till ett belopp av 9 000 kronor.

Kostnaderna för möbelutrustning för samtliga kanslier har beräknats
draga en engångskostnad av 243 500 kronor.

Då de av utredningen föreslagna mellaninstanskanslierna skulle ersätta
folkskolinspektörernas expeditioner, vars utrustning och möblering bekostats
av inspektörerna själva, föreslår utredningen, att sådana av inspektörerna
inköpta möbler, som är fullt användbara och som kan infogas i
en ändamålsenlig möblering av de nya kanslierna, skall inlösas av statsverket
till marknadsvärdet, om inspektör så önskar. Värdering och inlösen
bör ske genom länsstyrelsernas försorg.

I fråga om kontorsmaskiner har det synts utredningen, som om statsverket
redan ställt ett så stort antal till folkskolinspektörernas förfogande,
att behovet i huvudsak kan anses fyllt vid en koncentration av deras expeditioner
till länskanslier. I vilken utsträckning kontorsmaskiner härutöver
kan behövas har undandragit sig utredningens bedömande. Erforderliga
skrivmaskiner, räknemaskiner och duplikatorer bör emellertid anskaffas
så snart behovet därav kan konstateras. I områden med 50 kommuner
och däröver bör enligt utredningens mening också finnas adresseringsmaskin
och det skulle väsentligt bidraga till mellaninstanskansliernas
effektivitet, om de utrustades med moderna bandinspelningsapparater. 2

2. Remissyttranden

Ett 50-tal remissinstanser, varav 13 kommuner, har tagit upp förslagen
om mellaninstansernas kansliorganisation till närmare behandling. Yttrandena
ger tillsammans det intrycket, att utredningens förslag på denna
punkt, såväl vad beträffar kanslipersonalens antal som lönesättning, tilltagits
så i underkant, att de framstår som orealistiska. Vad lönesättningen
beträffar, framhålles särskilt att lönegrad 27 är för låg för att tillräckligt
kvalificerade krafter skall kunna tänkas rekrytera sekreterartjänsterna.

Statens lönenämnd uppehåller sig i sitt utlåtande huvudsakligen vid frågan
om skolinspektörernas lönesättning. Beträffande personalorganisationen
å mellaninstanskanslierna konstateras, att stora svårigheter möter att
bedöma föreslagna löneställningar. Nämnden förklarar sig emellertid icke
ha någon erinran mot att den av utredningen föreslagna lönesättningen
tillämpas tills vidare.

Statskontoret, som anser att länsstyrelsen skall fullgöra funktionen som
mellaninstans, har icke i något avseende tagit ställning till kanslifrågan.

217

Skolöverstyrelsen framhåller först, att de nya mellaninstanserna enligt
utredningens förslag får betydligt fler ärendegrupper att handlägga än
folkskolinspektörerna nu har samt att de nytillkommande ärendena till
stor del är av mycket kvalificerad beskaffenhet och kommer att ställa stora
krav på de regionala kanslierna. Till dessa måste därför knytas väl kvalificerad
arbetskraft i erforderlig omfattning, därest inspektörerna inte skall
belastas med kansliarbete till men för mera väsentliga uppgifter. Enligt
överstyrelsens uppfattning har kanslierna i den utformning och med de
arbetsuppgifter utredningen föreslagit blivit uppenbart underdimensionerade.
Överstyrelsen anser för sin del att ytterligare arbetsuppgifter, bland
annat löneklassärenden och de statliga skolornas ekonomiska förvaltning,
skall läggas på de nya myndigheterna.

Överstyrelsen har föreslagit, att Stockholms stad skall läggas in under
samma mellaninstans som Stockholms län och menar, att personalbehovet
för denna mellaninstans bör beräknas som för två andra. Det sammanlagda
personalbehovet antages således av överstyrelsen bli 25 gånger det
beräknade behovet för en mellaninstans.

Enligt överstyrelsens mening erfordras för ett mellaninstanskansli i medeltal
mer än 2 kvalificerade administrativa arbetskrafter, anställda på
heltid. Vidare erfordras i medeltal mer än 2 heltidsanställda biträden. Till
en början torde det dock vara befogat att begränsa den heltidsanställda
personalen till i medeltal 2 kvalificerade administrativa befattningshavare
och 2 biträden.

För den ytterligare arbetskraft som erfordras bör enligt överstyrelsens
mening till varje mellaninstans förfogande ställas ett belopp av 15 000
kronor för arvodesavlönad personal.

Då ett stort antal ärenden blir svårbedömbara ur juridisk och administrativ
synpunkt och det redan vid ärendes beredning och föredragning
fordras förvaltningsjuridisk sakkunskap, bör mellaninstansens sekreterare
enligt överstyrelsens mening ha avlagt juridisk eller statsvetenskaplig examen
och ha förvärvat förvaltningserfarenhet. Även annan med omfattande
och synnerligen väl vitsordad utbildning för mellaninstansens verksamhetsområde
borde dock kunna komma i fråga. Om sekreterartjänsternas
lönesättning anför överstyrelsen följande.

Om kvalificerade sökande skall kunna erhållas till dessa tjänster, är
den föreslagna löneställningen, lönegrad 27, ej tillfyllest. Tjänsterna måste
placeras i lägst lönegrad 29. En lägre löneställning torde, särskilt med
hänsyn till motsvarande löneförhållanden inom länsstyrelserna, icke utan
risk för allvarliga rekryteringssvårigheter böra ifrågakomma. Till tjänster
i lönegrad 29 torde det vara möjligt att förvärva tjänstemän från exempelvis
länsstyrelserna, särskilt om sekreterarna med tiden kan påräkna
högre tjänster inom länsstyrelserna.

218

Den andre sekreteraren på mellaninstansens kansli bör lämpligen placeras
i den för amanuenspersonal eljest tillämpliga befordringsgången,
d. v. s. i lönegrad 25 som slutlönegrad. Då utsikterna till befordran till
sekreterare''änst i 29 lönegraden är goda, bör det vara möjligt att förvärva
lämpliga innehavare till tjänsterna.

I detta sammanhang kan nämnas, att det för Sveriges juristförbund,
som ingivit en skrift med anledning av skolstyrelseutredningens betänkande,
»framstår som uppenbart att det krävs betydligt högre lönesättning
om det skall bli möjligt att rekrytera jurister till länsskolnämnderna».
Som belägg för sitt påstående erinrar förbundet om länsstyrelsernas nuvarande
rekryteringssvårigheter.

Om biträdespersonalen uttalar överstyrelsen sig kortfattat. Det framhålles,
att den kommer att få många kvalificerade uppgifter i samband
med granskning av statsbidragsrekvisitioner och uträknande av avlöningslistor
för de statliga läroverken. Vid varje kansli utom de minsta bör därför
enligt överstyrelsens mening finnas ett kanslibiträde. Sammanlagt
skulle erfordras 20 kanslibiträdes- och 30 kontorsbiträdesbefattningar.

Kritik mot den föreslagna kansliorganisationen framföres vidare av Statens
folkskolinspektörers förbund och av 2J+ folkskolinspektörer.

Såväl länsstyrelsen i Gotlands län och länets folkskolinspektör som Gotlands
läns landstings förvaltningsutskott och stadsfullmäktige i Visby hävdar
kravet på en heltidsanställd sekreterare på länets mellaninstanskansli.

I inspektörernas yttranden i övrigt är de framförda synpunkterna likartade
och de sammanfaller i stort sett med skolöverstyrelsens nyss återgivna
uppfattning.

Frågan om kanslipersonalen har också berörts av 5 länsstyrelser, vilka
alla funnit, att utredningen beräknat behoven i underkant.

Även folkskolans lärarförbund, Rektorernas riksförening och Läroverkslärarnas
riksförbund framhåller, att den föreslagna personalorganisationen
icke gör det möjligt för mellaninstanserna att fungera på det sätt som
är meningen med nya mellaninstanser.

Av de 13 kommunala myndigheter, som berört kanslifrågan, har 10 gjort
det för att påpeka behovet av en personalförstärkning utöver vad utredningen
föreslagit och av en högre löneställning för sekreterartjänsten.

Slutligen kan nämnas, att domkapitlet i Härnösand anser, att den föreslagna
sekreterartjänsten bör innehavas av person med domarkompetens
samt att domkapitlet i Karlstad, som understryker behovet av kvalificerad
beredning av ärendena, förordar att mellaninstansens kansli ordnas
som en självständig avdelning i anslutning till stifts- eller länsstyrelsen.

Om lokalbehovet har endast skolöverstyrelsen yttrat sig i mera
bestämda ordalag. Även i detta avseende anses utredningens förslag vara
knappt tillmätt.

219

H. Förslagens genomförande — övergångsanordningar

1. Skolstyrelseutredningen

Utredningen förutsätter, att beslut i euligliet med dess förslag skall innebära,
att en ny regional organisation kan börja fungera den 1 juli 1957.
Utredningen anser emellertid, att det med hänsyn till de nuvarande innehavarna
av foikskolinspektörstjänsterna är nödvändigt med en övergångstid,
innan den regionala organisationen i sin helhet kan erhålla den slutliga
utformningen i enlighet med utredningens intentioner, och framhåller
följande synpunkter, vilka närmast gäller möjligheterna att samla inspektörerna
i samma län på mellaninstansens kansliort.

Tjugosju inspektörer är för närvarande stationerade å sådan ort, att
inflyttning till kansliorten blir behövlig. Det är enligt utredningens mening
av stor betydelse att organisationen — om den beslutas — kommer
till stånd i sin tänkta, fullständiga utformning så snart som möjligt. Utredningen
har föreslagit, att en övergångstid på tre år från den 1 juli 1957
skall medgivas för inspektörernas inflyttning till kansliorterna, med möjlighet
att under särskilda omständigheter efter dispens erhålla uppskov.
Sådant torde företrädesvis böra lämnas inspektör, som kort tid efter övergångstidens
utgång uppnår pensionsåldern. Att på förhand bedöma hur
inflyttningarna kommer att ske ställer sig svårt, då personliga förhållanden,
inte minst vederbörande inspektörs ålder, spelar in i detta sammanhang.

Av en av utredningen gjord sammanställning framgår, att av inspektörer,
stationerade på annan ort än blivande kansliorter, tre uppnår pensionsåldern
senast under året 1957, tre under åren 1959 och 1960, alltså
under den tänkta övergångstiden, och fyra under år 1962. Beträffande
de senare anser utredningen, att de, om skäl därför kan anföras, torde
kunna medges rätt att till uppnådd pensionsålder behålla sina nuvarande
stationeringsorter. Utredningen uttalar dock rörande samtliga inspektörer,
som uppnår pensionsåldern först efter 1957, att det ändamålsenligaste från
skolväsendets synpunkt vore, att en förflyttning komme till stånd också
för deras del, även om den återstående tjänstgöringen endast skulle omfatta
ett mindre antal år.

Samtliga 17 inspektörer, som uppnår pensionsåldern senare än här angetts,
bör enligt utredningens mening vid övergångstidens slut stationeras
på kansliorterna.

Ehuru utredningen således räknar med att ett stort antal inspektörer
längre eller kortare tid efter den 1 juli 1957 kommer att ha kvar sin stationering
på annan ort än mellaninstansens kansliort, föreslår den att följande
åtgärder vidtages till den 1 juli 1957 om utredningens organisationsbeslut
i princip vinner bifall:

1. Lokaler anskaffas i den utsträckning utredningen föreslagit.

220

2. Ledamöter i länsskolnämnderna väljes av landsting och fullmäktige
respektive förordnas av skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning.
Ordförande förordnas av Kungl. Maj:t.

3. Inspektionsområdena ändras enligt utredningens förslag.

4. Fyra nya inspektörstjänster inrättas och tillsättes.

5. Förste skolinspektörer förordnas.

6. Sekreterare- och biträdestjänster inrättas som extra tjänster och tillsättes.

Det är med andra ord utredningens uppfattning, att den nya mellaninstansorganisationen
skall skapas, så snart det överhuvudtaget kan ske,
och att de nya organen utan dröjsmål skall börja sin verksamhet. Inredningen
anför härom vidare följande.

Ytterligare uppskov med att förstärka inspektionen med administrativt
utbildad arbetskraft och biträdeshjälp torde icke längre kunna motiveras,
och det torde ur skolans synpunkt vara klokt, att denna arbetskraft och
lekmannakollegierna nu tillföres de regionala instanserna, om de omfattande
planerings- och andra uppgifter som här föreligger skall kunna utföras.
Man far räkna med att en viss tid behövs för att den nya organisationen
skall finna sin form och helt effektiva arbetsmetoder, och därför
fordras, att man kommer igång så fort som möjligt även om organisationens
utformning blir ofullständig i begynnelsen.

Problemet med de inspektörer, som icke kan placeras a nämndens
kansliorter från början, återstår emellertid. Utredningen vill understryka,
at* 4et i*r önskvärt, att en inflyttning till kansliorten sker så snart som
mi?°n t stor utsträckning som möjligt. Om ändamålsenliga lokaler
erhalles för kanslierna och om kanshpersonal i den omfattning utredningen
föreslagit tillföres nämnderna, torde detta komma att stimulera den enskilde
inspektören att med minsta möjliga dröjsmål söka vinna de förmaner
i arbetet som en inflyttning till kansliorten medför och vilka enligt
en samstämmig inspektörskår länge och kännbart saknats.

Inrättandet av sekreterarbefattningar får emellertid ej innebära, att
inspektörer på andra orter än kansliorterna blir utan arbetshjälp. Å andra
sidan bör nämnderna även i de nu ifrågavarande länen, så vitt det går,
från början arbeta som länsorgan, och vissa kansliuppgifter torde därför
kunna och böra överflyttas från den »lokalt» placerade inspektören till
nämndens personal. Utredningen anser sig därför icke böra förorda någon
förstärkning av biträdeshjälpen under övergångstiden för inspektörer utanföi
kansliorten utan föreslår, att anslag till biträdeshjälp under övergångstiden
skall utgå till dessa inspektörer med de av skolöverstyrelsen för
1955/56 för ändamålet fastställda beloppen. Beträffande hyresersättning
och ersättning för möbler in. in. torde under övergångstiden oförändrade
bestämmelser böra gälla i dessa fall.

Då man torde få beräkna, att 24 inspektörer under det första verksamhetsåret
(budgetåret 1957/58) bibehåller sina stationeringar utanför kansliorterna,
bör till kostnaderna för länsskolnämnderna under denna tid läggas
belopp, motsvarande något mindre än hälften av för budgetåret
1955/56 till folkskolinspektionen utgående anslag för biträdeshjälp, hyresersättningar
och expenser. Dessa belopp upptages i kostnadsberäkningarna.

De svårigheter som torde förekomma under en övergångstid rör närmast
kansliarbetet och dess organisation samt de mindre tillfredsställande kon -

221

takterna med nämndens arbete som kan bli en följd härav. I fråga om
principerna för inspektörernas arbete räknar utredningen icke med att
några avvikelser behöver ske. Utredningen förutsätter, att de »lokala»
inspektörerna reser in till länsskolnämndens sammanträden och där föredrager
sina ärenden.

2. Remissyttranden

Vad i skolstyrelseutredningens betänkande anförts rörande genomförandet
av förslagen om nya mellaninstanser och rörande övergångsanordningar
har uppmärksammats blott i ett fåtal remissyttranden.
Erinringar mot tidpunkten för reformens genomförande har
gjorts i några fall. Folkskolinspektören i Göteborgs och Bohus läns norra
inspektionsområde anser, att genomförandet bör anstå till den 1 juli 1960
och inspektören i VÖsterbottens läns mellersta inspektionsområde föreslår
att övergångstiden, med hänsyn till de föreslagna förändringarnas omfattning,
utsträckes till åtminstone 5 år.

Två folkskolinspektörer och en länsstyrelse uttalar sig mera allmänt för
att ytterligare tid anslås för reformens genomförande.

Statens folkskolinspektörers förbund har uttalat att den föreslagna övergångstiden
av 3 år för genomförandet av samtliga inspektörers stationering
på mellaninstansens kansliort är för knapp och bör utsträckas. Hur
mycket den bör förlängas framgår icke av yttrandet. Beträffande inspektörernas
stationering har skolöverstyrelsen föreslagit, att överstyrelsen
övergångsvis skall äga att på grund av särskilda omständigheter medge
inspektör att vara stationerad utanför kansliorten.

Vad gäller tidpunkten för förslagens genomförande säger överstyrelsen
sig dela uppfattningen, att de bör genomföras med största möjliga skyndsamhet,
framför allt med hänsyn till planeringsarbetet. Den tid som kommer
att stå till förfogande för nödvändig förberedelse av reformen blir
emellertid så kort, att den inger överstyrelsen allvarliga farhågor rörande
möjligheterna att medhinna detta förberedande arbete. Överstyrelsen förutskickar,
att det blir nödvändigt att begära höjda anslag för arvoden till
experter, som överstyrelsen måste anlita för olika uppgifter i samband
med reformens genomförande.

Överstyrelsen berör också förhållandet mellan en skolstyrelsereform och
reformen av den regionala ledningen och framhåller, att det är av största
betydelse att mellaninstanserna är färdigorganiserade och helt funktionsdugliga,
när skolstyrelserna skall träda i verksamhet i full utsträckning.
Att låta såväl mellaninstanserna som skolstyrelserna träda i funktion vid
samma tidpunkt kan enligt överstyrelsens mening vålla stora svårigheter.
Följande anordningar föreslås därför.

1. Länsskolnämnderna börjar sin verksamhet den 1 juli 1957.

2. De gemensamma skolstyrelserna väljes enligt utredningens förslag
under första hälften av år 1957.

222

3. De gemensamma skolstyrelserna träder i verksamhet den 1 juli 1957
i vad gäller planeringsfrågor (se förslag till skolstyrelselag 8 § första stycket)
och använder dessutom den första tiden till att inhämta kännedom om
sina nya uppgifter.

4. Nuvarande skolstyrelser hehålles även under tiden 1/7—31/12 1957
vid sina nuvarande befogenheter med undantag för vad ovan angivits.

5. De nya skolstyrelserna träder i verksamhet i full utsträckning den
1 januari 1958.

Med detta system skulle man även vinna, att skolstyrelsernas egentliga
verksamhet komme att sammanfalla med det kommunala redovisningsåret
och att de nya skolstyrelserna finge börja sin verksamhet vid en i
skolorganisatoriskt hänseende relativt lugn tidpunkt.

Frågan om mellaninstansreformens inverkan på skolöverstyrelsens
personalbehov tages även upp i överstyrelsens utlåtande.
Det framhålles, att huvudsakligen organisationsavdelningen och administrativa
avdelningen skulle beröras. Vid en bedömning av personalbehovet
anser överstyrelsen, att man bör räkna med följande tre skeden.

1. Tiden mellan beslutet om reformen och dagen för beslutets realiserande.

2. Tiden från sistnämnda dag till dess att de nya organen fått erforderlig
vana vid arbetsuppgifterna.

3. Tiden därefter.

Under den första tidsperioden kommer överstyrelsens arbetsbörda att
ökas ej oväsentligt. Härutinnan hänvisas till vad som anförts i närmast
föregående avsnitt.

Under en sannolikt ganska lång övergångstid, sedan de nya organen
trätt i funktion, torde på överstyrelsen komma en rätt omfattande rådgivning,
utöver den nu förekommande, till i första hand mellaninstanserna
och skolstyrelserna. I vissa fall torde utfärdade anvisningar behöva omarbetas
eller kompletteras. Vidare blir det erforderligt att anordna konferenser
för exempelvis ordförandena, skoldirektörerna och sekreterarna
i länsskolnämnderna liksom för kommunala förtroendemän och tjänstemän
beträffande skilda spörsmål. Allt detta kommer att kräva en temporärt
ökad arbetsinsats från överstyrelsens sida, för vilken kräves anlitande av
särskild expertis på sätt i det föregående anförts.

Även efter övergångstiden måste man räkna med att överstyrelsen viss
tid får nedlägga ett särskilt arbete på de decentraliserade ärendena dels
för besvarande av förfrågningar och dels vid avgivande av utlåtanden i
anledning av besvär över mellaninstansernas beslut. Det torde vara realistiskt
att räkna med att besvärsärendena beträffande exempelvis tjänstetillsättningar
och lönefrågor blir relativt många. Härtill kommer att överstyrelsen
enligt förslaget tillförts vissa ärendegrupper, som nu icke handläggas
hos ämbetsverket (tillsättning av vissa kommunala lärartjänster
samt administrationen av mellaninstanserna). Under denna tid synes det
dock bli möjligt att minska skolöverstyrelsens personalbehov med 2—3
byråsekreterare och en halvtidsanställd ingenjör å förutnämnda avdelningar.
Denna minskning är dock i fråga om en byråsekreterare beroende
på ställningstagandet till frågan angående decentraliseringen av donationsärenden.
Beträffande biträdespersonalen erfordras vid bifall till förslaget

223

om tillhandahållande av service från merithandlingsarldvets sida till skolstyrelserna
vid handläggning av tillsättningsärenden en nettoökning av
biträdespersonalen med 2 å 3 befattningshavare.

Den fortgående snabba utvecklingen inom skolväsendets område medför
dock, att man får räkna med att den personalminskning, som de nu
ifrågasatta decentraliseringsåtgärderna på längre sikt får till följd, kan
förverkligas huvudsakligen på sådant sätt, att en eljest erforderlig ökning
av överstyrelsens personal kan till en del reduceras. (Jfr SOU 1951:29,
s. 99 och 245).

Överstyrelsen betonar slutligen att det är vanskligt eller ogörligt att
utan erfarenhet av mellaninstansernas verksamhet förutse reformens inverkan
på överstyrelsens arbetsbelastning.

I. Kostnadsberäkningar
1. Skolstyrelseutredningen

Utredningen har gjort följande sammanfattande kostnadsberäkningar
rörande den regionala ledningens organisation, grundade på den 1 juli

1955 utgående löner.

A. Årliga kostnader vid en utbyggd organisation

1. Ledamöter (utom förste skolinspektörer)

a. Arvoden ................................. 122 160

b. Reseersättningar .......................... 150 000

272 160

2. Experter .................................... 72 000

3. Tjänstemän

a. Avlöningar åt 55 skolinspektörer och 1 nomadskolinspektör
i Ca 34 ...................... 1 531 488

b. Arvoden å 1 500 kronor åt 20 förste skolinspektörer
.................................... 30 000

c. Avlöningar åt 23 sekreterare i 27 lönegraden och

1 d:o i 25 lönegraden jämte arvode åt 1 deltidsanställd
sekreterare i Gotlands län .......... 513 534

d. Avlöningar till 5 kanslibiträden i 11 lönegraden
och 17 kontor sbiträden i reglerad befordringsgång
jämte två kontorsbiträden med halvtids -

tjänstgöring .............................. 192 564

e. Ersättningar åt arvodesanställd personal...... 84 458

f. Reseersättningar .......................... 399 000

g. Sjukvård ................................ 1 000

h. Reseersättningar åt vikarierande skolinspektörer 35 000

2 787 044

224

4. Lokaler

a. Hyreskostnader inklusive städning och belysning 116 000

b. Telefoner ................................ 9 000

c. Expenser ................................ 60 000

_185 000_

Summa summarum 3 316 204 kronor

För budgetåret 1955/56 har till folkskolinspektionen

1 riksstaten upptagits ett sammanlagt belopp av

2 229 100 kronor. Härvid har hänsyn icke tagits till

de våren 1955 beslutade lönetilläggen. De verkliga
kostnaderna för folkskolinspektionen budgetåret
1955/56 torde böra beräknas till................ 2 341 500

Kostnadsökning på grund av utredningens förslag 974 704 kronor1

B. Engångsutgifter

1. Möblering av kanslierna.................... 243 500

2. Installering av telefoner .................... 10 000

253 500 kronor

C. Kostnader under ett första verksamhetsår

Posterna under A beräknas bli desamma med undantag för 3 a, c och d.
Avlöningsbeloppen för de fyra tillkommande inspektörstjänsterna samt
för sekreterar- och kanslibiträdestjänsterna torde för det första året böra
beräknas efter lägsta löneklassen i respektive lönegrad i stället för efter
näst högsta, som skett under A. Det skulle innebära en minskning av avlöningskostnaderna
med i runt tal 65 000 kronor.

Engångsutgifterna, som upptagits under B, faller på första verksamhetsåret.
Under detta torde vidare böra upptagas anslag till biträdeshjälp,
expeditionslokaler, möbler m. m. åt 24 »lokala» inspektörer. Beloppet
torde kunna beräknas proportionellt mot de 1955/56 utgående anslagen
till folkskolinspektionen för motsvarande ändamål, vilket i runda tal skulle
ge: till biträden 150 000 kronor, till hyresersättningar m. m. 40 000 kronor
och till expenser 20 000 kronor eller sammanlagt 210 000 kronor.

Kostnaderna för ett första verksamhetsår skulle belöpa sig till 3 316 204
+ 253 500 + 210 000—65 000 — 3 714 704 kronor.

D. Den omedelbara utgiftsökningen för den regionala skolledningen

I jämförelse med kostnaderna för den regionala skolledningen för budgetåret
1955/56 skulle för budgetåret 1957/58 fordras en utgiftsökning
med 3 714 704—2 341 500 = 1 373 204 kronor.

1 Med hänsyn till den ringa arbetsmängd domkapitlen numera åsamkas av skolärendena, torde
någon personalminskning hos dessa icke kunna göras med anledning av en mellaninstansreform.
Huruvida den skolsakkunnige ledamoten efter en sådan reform icke längre bör medverka i domkapitlen
undandrager sig utredningens bedömande. Kan ledamotsantalet minskas med en, skulle räknat
efter 1955/56 utgående arvoden, en besparing göras med 7 590 kronor.

Länsstyrelsernas statsbidragsgranskning skötes i allmänhet av vederbörande tjänsteman jämsides
med andra arbetsuppgifter. Någon direkt personalminskning torde knappast vara att räkna med
på grund av granskningens överflyttande på mellaninstanserna.

225

2. Remissyttranden

Såsom förut redovisats har ett stort antal remissinstanser föreslagit en
mera omfattande kansliorganisation än utredningen. Av dessa har endast
skolöverstyrelsen kompletterat sitt förslag med en beräkning av de merkostnader
som skulle följa av förslaget. Kostnaderna för den personalorganisation
och det lokalbehov, överstyrelsen beräknat, framgår av följande
sammanställning, som tillika visar kostnadsökningen i förhållande
till utredningens förslag.

	Utredningen	Överstyrelsen	Ökning
	kronor	kronor	kronor
A. Årliga kostnader 1. Ledamöter utom förste skolinspektör (ersättning för avstådd lön tillkom-mer) .............................	272 160	297 160	25 000
2. Experter .........................	72 000	72 000	—
3. Tjänstemän a) avlöningar till skolinspektörer____	1 531 488	1 531 488	_
b) arvoden åt förste skolinspektörer .	30 000	36 000	6 000
c) avlöning åt sekreterare och amanu-enser ..........................	513 534	994 800	481266
d) avlöning åt biträden ............	192 564	423 360	230 796
e) arvodesanställd personal.........	84 458	375 000	290 542
f) reseersättningar ................	399 000	399 000	—
g) sjukvård .......................	1000	1000	—
h) reseersättningar ................	35 000	35 000	—-
4. Lokaler ..........................	185 000	272 500	87 500
Summa summarum	3 316 204	4 437 308	1121104
Beräknad kostnad för folkskolinspektörer 1955/56 ..........................	2 341 500	2 341 500
Kostnadsökning kronor .............	974 704	2 095 808	—
B. Engångskostnader .................	253 500	353 500	100 000

Skolöverstyrelsen framhåller avslutningsvis, att kostnaderna för den
föreslagna mellaninstansen måste betraktas som tämligen måttliga vid
jämförelse med kostnaderna för andra länsorgan inom statsförvaltningen.

J. Departementschefen

Tyngdpunkten i skolstyrelseutredningens arbete har lagts på att försöka
åstadkomma en regional skolledning, som på ett tillfredsställande sätt
skall kunna svara mot de anspråk, som skolväsendets utbyggnad och
dess ledning på detta plan nu ställer. Obestridligen möter här också, även
om motiven för en reform i båda fallen är delvis desamma, problem av
större omfattning och mera sammansatt natur än på lokalplanet.

226

Jag skall inte genom att upprepa hur det för närvarande förhåller sig
med den regionala skolledningen och vilka behov som här föreligger närmare
belysa dessa problem utan hänvisar till vad jag tidigare anfört härom.
Innan jag går in på de olika detalj spörsmålen i skolstyrelseutredningens
mellaninstansförslag, vill jag emellertid framhålla, att utredningens analys
av den för dess arbete grundläggande frågan, om mellaninstanser erfordras,
och dess sammanställning av uppgifter för nya mellaninstanser på ett enligt
min mening ovedersägligt sätt klarlagt, dels att den nya skolans uppbyggnad
och yrkesskolväsendets utveckling icke kan tänkas ske tillfredsställande
utan stöd av regionala organ, dels ock att dessa organ för att
kunna fylla sitt ändamål bör konstrueras med stark tonvikt på lekmannainflytandet
och på ledamöternas lokala förankring och förtrogenhet med
det kommunala arbetet. Jag har därför anslutit mig till grundtankarna i
utredningens förslag och förordar, att såsom mellaninstanser för skolväsendet
inrättas nya, fristående organ med en majoritet av förtroendevalda
ledamöter och en minoritet av pedagogiska fackmän. Då en skolinspektion
för det obligatoriska skolväsendet icke kan undvaras, har jag
funnit den av utredningen föreslagna anordningen att inordna denna i den
regionala skolmyndigheten böra följas. Härigenom vinnes också, att de
nuvarande folkskolinspektörernas kanslifråga, som länge pockat på en lösning,
kan ordnas på ett ändamålsenligt sätt.

Dessa grundläggande principer för mellaninstansernas organisation har
också flertalet remissinstanser tillstyrkt.

Att domkapitlens befattning med skolväsendets administration nu bör
upphöra, är att betrakta som en konsekvens av en utveckling, som på
senare år i allt snabbare takt medfört minskat inflytande för stiftsstyrelserna
på skolans område. Endast i några få remissyttranden har ifrågasatts
att i en eller annan form bibehålla domkapitlen som skolmyndigheter.

Skolstyrelseutredningen har starkt betonat, att det är behovet av ''planerande
och samordnande organ, som motiverar en ny regional skolledning,
vilken bör vara utformad så, att den i möjligaste mån kan bidraga till att
skapa förståelse och vinna gehör för skolan och dess utvecklingsbehov.
Jag kan helt instämma häri och skall närmast beröra vilka olika skolformer
denna verksamhet bör omfatta. Genomförandet av en 9-årig
obligatorisk skola kommer att kräva en kraftinsats av de regionala skolmyndigheterna
och ställa dem inför helt andra problem än som tidigare
förelegat rörande folkskolan. En betydande övergångstid kommer visserligen
att erfordras, innan enhetsskolan är upprättad i hela landet, men en
organisatorisk samordning av olika skolformer bör snarast ske. Härigenom
underlättas en successiv övergång till den nya skolan. Denna samordning
och övergång möj liggöres genom en enhetlig regional administration av i

227

första hand de skolformer, som direkt beröres av skolreformen. Härutöver
får en regional skolmyndighet en utomordentligt betydelsefull uppgift genom
sin befattning med frågorna rörande yrkesutbildningens utbyggnad
och samordning med enhetsskolan. Jag delar utredningens uppfattning,
att behovet av ett stödjande och planerande regionalt organ på sistnämnda
område är klart påkallat och utgör ett starkt motiv för inrättandet av
nya mellaninstanser.

Vid remissbehandlingen har bland annat överstyrelsen för yrkesutbildning
avstyrkt, att de nya mellaninstanserna skall taga befattning med
planeringen för det yrkesutbildande skolväsendets utbyggnad. Överstyrelsen
anmärker, att den icke kan finna några skäl, som talar för att den under
landstingens ledning igångsatta planeringen av yrkesskolväsendets
fortsatta utbyggnad skulle kunna bättre handhavas av en statlig länsinstans
utan de resurser, som landstingens beskattningsrätt möjliggör.

Såvitt jag kunnat finna, har skolstyrelseutredningen icke gjort några
jämförelser mellan landstingens och de blivande mellaninstansernas möjligheter
på detta område eller ifrågasatt, att det skulle uppstå någon konkurrens
mellan dessa båda. Däremot har utredningen (på s. 238 i sitt betänkande)
framhållit, att yrkesutbildningen måste organiseras under intimt
samarbete mellan lokala och regionala skolmyndigheter, landsting,
arbetsmarknadsmyndigheter och representanter för näringslivet och dess
organisationer samt under de centrala skolmyndigheternas ledning. Utredningen
har emellertid — enligt min mening med rätta — utgått ifrån att
ansvaret för yrkesskolväsendets utveckling i första hand kommer att vila
på kommunerna. Jag erinrar i anslutning härtill på nytt om att jag i propositionen
1955: 139 underströk den betydelse, som måste tillmätas det
lokala initiativet när det gäller yrkesskolornas kapacitet och utformningen
av deras undervisning. Jag framhöll då också, att de lokala myndigheterna
ytterst måste ha att avgöra, om yrkesutbildning överhuvudtaget skulle
meddelas, men att de borde fatta beslut mot bakgrunden av en central
och regional planering, som såg till att utbildningsresurserna tillvaratogs
och utnyttjades på bästa sätt.

Det stigande intresse, som landstingen visar för yrkesutbildningen, måste
hälsas med utomordentlig tillfredsställelse, men jag anser icke, att man
kan våga antagandet att detta intresse kommer att eliminera behovet av
lokala initiativ. Ej heller tror jag, att landstingens intresse för denna fråga
kommer att mattas, därför att det inrättas mellaninstanser med uppgift
att bland annat också verka för en planmässig och rationell utbyggnad
av yrkesskolan. Det är svårt att se, hur en sådan situation skulle kunna
uppkomma. Jag anser det nödvändigt att här upprepa, vad jag anförde
då jag behandlade den lokala skolstyrelsens organisation, nämligen att
yrkesutbildningen icke får ses som en isolerad del av skolväsendet utan
måste ses som en integrerande del av detta. Yrkesutbildningssakkunniga

228

ville göra yrkesutbildningen till ett led i den framväxande ungdomsskolan,
till en av många utbildningsvägar, som bygger på den obligatoriska skolan.
Denna tanke har jag helt anslutit mig till, och därför finner jag utredningens
ståndpunkt helt naturlig, då den föreslår, att de nya mellaninstanserna
skall medverka vid planeringen av såväl den allmänbildande
som den yrkesutbildande skolan. Även om landstingen i ännu mycket
större omfattning än som hittills skett skulle engagera sig för yrkesutbildningens
utbyggnad, torde det icke kunna ifrågasättas att på landstingen
lägga ansvaret för att planeringen sker med erforderligt beaktande av hela
skolväsendets behov. Den överblick över och ingående kännedom om regionens
skolväsen, som specialmyndigheten på detta område, mellaninstansen,
skall ha, bör rimligtvis utnyttjas också vid yrkesutbildningens utbyggnad.

I ett antal remissyttranden har också ifrågasatts, om inte gymnasierna
borde lägga utanför mellaninstansernas verksamhetsområde. Jag anser inte
det. Gymnasierna kan lika litet som yrkesskolorna isoleras från skolväsendet
i övrigt, då därigenom ett av skolreformens syften, att skapa en skola
som i möjligaste mån hänger organiskt och organisatoriskt samman, skulle
motverkas. Man bör räkna med att gymnasierna även framgent i regel
organisatoriskt förbindes med en underskola, realskola eller enhetsskolas
högstadium. I de senare fallen, vilka på längre sikt blir regel, skapas en
direkt kontakt mellan den kommunala enhetsskolan och gymnasiet, såväl
pedagogiskt som administrativt, vilket starkt talar mot att låta endast
det lägre stadiet sortera under mellaninstansen. Utöver vad jag här framhållit,
har skolstyrelseutredningen visat, att åtskilliga andra omständigheter
kan anföras till stöd för meningen att gymnasierna i vissa hänseenden
skall vara underställda mellaninstansen. Jag vill redan här understryka,
att utredningen icke föreslår, att mellaninstansen skall äga samma befogenheter
i förhållande till alla under densamma sorterande skolformer.
Beträffande de yrkesutbildande skolorna har det uttryckligen framhållits,
att mellaninstansens uppgifter tills vidare — bortsett från tillsättningsärenden
samt besvärs- och disciplinärenden — endast skall avse frågor
som hänger samman med skolväsendets planering, och vad gymnasierna
beträffar, har den pedagogiska inspektionen förutsatts alltjämt i huvudsak
komma att åvila skolöverstyrelsen.

Jag förordar, att mellaninstansens samordnande och planerande uppgifter
skall omfatta samtliga de skolformer utredningen föreslagit med undantag
för de statsunderstödda privatläroverken. Mellaninstansen skall således
enligt min mening öva inseende över och dessutom, i den mån så stadgas
i dess instruktion eller andra författningar, handlägga ärenden rörande
den obligatoriska allmänna undervisningen, högre kommunala skolor, kommunala
gymnasier, allmänna läroverk, handelsgymnasier, högre tekniska

229

läroverk, kommunala yrkesskolor samt centrala verkstadsskolor ävensom
ärenden rörande skolhem för dessa skolformer.

Beträffande privatläroverken biträder jag skolöverstyrelsens mening, att
det bör bli beroende på beslut i varje särskilt fall, om de skall inordnas
i mellaninstansens verksamhet.

Skolöverstyrelsen jämte ytterligare någon remissinstans har funnit det
önskvärt, att även lantbruksundervisningsanstalter av regional karaktär
infogas i mellaninstansens verksamhetsområde, då de spelar en viktig roll
för yrkesutbildningen och torde komma att tagas i anspråk för yrkesundervisningen
i enhetsskolan. Skolstyrelseutredningen har icke motiverat, varför
den ej medtagit dessa skolor bland dem som skall stå under mellaninstansernas
tillsyn. För egen del finner jag det ofrånkomligt, att jordbrukets
yrkesskolor måste komma att spela en betydande roll vid planeringen
av en regions yrkesutbildning och inte minst vid organiserandet av
den förberedande yrkesutbildningen i enhetsskolans klass 9 y. Med hänsyn
till att särskilda sakkunniga sedan den 30 juni 1955 är sysselsatta med
utredning av yrkesutbildningen inom jordbruket och enligt sina direktiv
har att beakta såväl hur den vid jordbrukets yrkesskolor bedrivna undervisningen
bör anpassas till de nya förutsättningar, som enhetsskolan medför,
som hur utformningen av samarbetet med annan yrkesutbildning och
med tillsynsmyndigheten för enhetsskolan skall ske, torde ifrågavarande
skolors ställning till mellaninstanserna icke böra bestämmas, förrän resultatet
av nämnda sakkunnigas arbete föreligger.

Bland uppgifterna för nya mellaninstanser framhåller skolstyrelseutredningen
dem som hänger samman med en interkom munal
samverkan för samordning och planering av skolväsendet såsom de
främsta. Att en omfattande interkommunal samverkan på skolans område
blir nödvändig, för att enhetsskolan skall kunna genomföras och för att
yrkesutbildningen skall kunna utbyggas, är fullt klart. Utredningen har
genom exempel av olika slag belyst vilka olika problem som får förutsättas
bli lösta genom sådan samverkan. Även om man bör akta sig för att eftersträva
alltför enhetliga och likformiga lösningar av högstadiefrågorna och
således undvika att generellt fordra ett visst minsta befolkningsunderlag,
innan högstadier organiseras, torde erfarenheten nu ha visat, att det av
utredningen angivna befolkningsunderlaget — 4 000 personer — i regel
måste betraktas som en minimifordran för att godtagbara högstadier skall
kunna upprättas. Då mer än hälften av landets kommuner icke når upp
till nämnda befolkningssiffra, säger det sig självt, att redan samverkan
för enhetsskolans organiserande blir av betydande omfattning.

Uppenbarligen bör nya regionala skolmyndigheter tilldelas en viktig
roll, då detta interkommunala samarbete skall realiseras. Enligt utredningens
förslag skulle också mellaninstanserna tilldelas en sådan och er -

230

hålla betydande befogenheter att påverka och leda utvecklingen på området.

Utredningen liksom flertalet remissinstanser, som yttrat sig i denna
fråga, förutsätter emellertid, att det interkommunala samarbetet i huvudsak
skall ske i form av frivilliga överenskommelser mellan berörda kommuner
och att mellaninstansernas åtgärder skall kunna begränsas till att
bli av rådgivande, upplysande och stimulerande natur. Det är också min
uppfattning, att så kommer att bli förhållandet, vilket dock icke förringar
mellaninstansens betydelse för att få samverkan så lämpligt utformad som
möjligt. Intresset i sammanhanget knyter sig emellertid främst till vilka
befogenheter mellaninstansen skall ha, när det gäller att tvinga fram ett
interkommunalt samarbete. Utredningen har vid remissbehandlingen vunnit
starkt stöd för sin uppfattning, att det är nödvändigt att utrusta mellaninstansen
med möjligheter att mot en kommuns vilja åstadkomma ett
samarbete med annan kommun till förmån för en rationell skolorganisation.
Utredningen har anvisat olika vägar härvidlag. Först och främst skall
mellaninstansen, om kommuner, som bör samarbeta, icke kan träffa avtal
härom, äga fastställa en sådan skolorganisation, som bäst tillgodoser
det allmännas intresse av ett ändamålsenligt ordnat skolväsen. Kan kommunerna
härefter icke träffa nödvändiga ekonomiska överenskommelser,
skall mellaninstansen också äga att fastställa fördelningen av kostnaderna
för de gemensamma anordningarna.

Utredningen synes anse att, så länge samverkan sker i avtalets form,
de för kommunerna gemensamma anordningarna skall administreras av
den kommun inom vars område de kommer att finnas. Något författningsmässigt
reglerat gemensamt förvaltningsorgan har utredningen icke föreslagit
för dessa fall utan uttalat, att kommunalförbund bör bildas, där
gemensamma förvaltningsorgan bedömes såsom önskvärda.

Slutligen har utredningen också föreslagit, att mellaninstansen skall äga
förordna, att interkommunal samverkan på skolväsendets område skall
ske i kommunalförbundets form.

För egen del har jag funnit, att de skäl, utredningen anfört och som
vid remissbehandlingen framkommit för att tvångsföreskrifter om samverkan
på det ifrågavarande området skall finnas, är av den art att jag
bör ge min principiella anslutning till vad utredningen härutinnan föreslagit.
Jag vill dock, även om det kan tyckas vara ett överflödigt påpekande,
framhålla, att befogenheten att föreskriva tvångsvis samverkan,
i synnerhet i kommunalförbundets form, bör användas återhållsamt och
i regel endast som en sista utväg att få till stånd en förnuftig skolorganisation.
Å andra sidan bör bestämmelserna tveklöst tillämpas i fall, där
ovidkommande synpunkter och prestigeskäl eljest skulle hindra den uppväxande
ungdomen från att få de utbildningsmöjligheter, som omständigheterna
motiverar. Beträffande den närmare utformningen av bestämmelserna,
vilka i enlighet med kommunalförbundskommitténs intentioner in -

231

tagits i förslaget till skolstyrelselag, får jag hänvisa till 2 § lagförslaget
och specialmotiveringen. Utredningens förslag i vad de rör kommunalförbund
har framlagts efter samråd med kommunalförbundskommittén och
vilar på förutsättningen, att en ny lagstiftning härom, av väsentligt annat
innehåll än den nu gällande och utformad i huvudsak såsom kommunalförbundskommittén
torde komma att föreslå, har trätt i kraft, då mellaninstanserna
skall börja utöva sin verksamhet.

Eftersom det i kommunalförbundskommitténs direktiv starkt betonats,
att reglerna om kommunalförbund bör ändras och anpassas bland annat
med hänsyn till behovet av en interkommunal samverkan på skolans område,
finns grundad anledning att antaga, att en reform av kommunalförbundsinstitutet
i den riktning de sakkunniga avser att föreslå kommer
till stånd. Emellertid bör under alla omständigheter ett ställningstagande
till de från kommunal synpunkt sett betydelsefulla förslagen om rätt för
mellaninstansen att föreskriva bildandet av kommunalförbund grundas
på närmare kännedom om den nya lagstiftningens huvudsakliga innebörd.
Jag har därför underhand från kommunalförbundskommittén, som numera
i allt väsentligt slutfört sitt arbete i vad det rör lagstiftningen om kommunalförbund,
inhämtat upplysningar härom.

Kommittén har funnit behov föreligga av så väsentliga ändringar i gällande
lagstiftning, att den ansett sig böra utarbeta en helt ny lag om kommunalförbund,
vilken kommer att skilja sig från den nuvarande i följande
viktiga hänseenden.

För kommunalförbund skall finnas dels ett beslutande organ, kallat förbundsfullmäktige,
dels ock ett verkställande och förvaltande organ, kallat
förbundsstyrelse. Förbundsfullmäktige skall utses av medlemskommunernas
fullmäktige bland de senare. Antalet ledamöter i förbundsfullmäktige
bör i princip vara så stort, att det finns möjlighet för varje medlemskommun
att där placera personer av olika partiriktningar. Några fasta regler
om antalet avser kommittén icke att föreslå, utan detta får med hänsyn
till omständigheterna bestämmas av medlemskommunerna och anges i
förbundsordningen. Förbundsfullmäktiges sammanträden skall vara offentliga.

Förbundsstyrelsen skall utses av förbundsfullmäktige, och för ledamotskap
av denna styrelse skall ej gälla annan inskränkning än som följer av
kommunallagens motsvarande bestämmelser om kommunens styrelse. Antalet
ledamöter i förbundsstyrelsen skall vara lägst fem.

Genom den sålunda föreslagna organisationen har i fråga om kommunalförbundens
verksamhet tillgodosetts dels kravet på boskillnad mellan beslutanderätt
å ena samt verkställighet och förvaltning å andra sidan, dels
ock kravet på offentlighetskontroll. Medlemskommunernas inflytande på
verksamheten skulle således bli starkare än för närvarande. I syfte att
bereda medlemskommunerna ökad insyn i kommunalförbunds verksamhet
avser kommittén också att föreslå, att förbundsstyrelsen skall hålla för -

232

bundsmedlemmarna underrättade om den allmänna planläggningen av förbundets
verksamhet samt om frågor av större ekonomisk eller organisatorisk
räckvidd.

Något hinder mot att på ett och samma kommunalförbund lägga två
eller flera förvaltningsuppgifter skall ej föreligga, därest uppgifterna är
gemensamma för samtliga medlemskommuner.

Beträffande bildandet av kommunalförbund genom tvång ämnar kommittén
föreslå, att erforderliga bestämmelser av detta slag, liksom hittills
skett, intages i vederbörande speciallagstiftning. I enlighet med kommitténs
avsikt i sistnämnda hänseende har, som jag förut framhållit, bestämmelserna
om rätt för mellaninstansen att ålägga kommuner att bilda kommunalförbund
intagits i förslaget till skolstyrelselag.

Beträffande den utformning av kommunalförbundsinstitutet, som jag
här varit i tillfälle att i dess grunddrag redovisa, vill jag bara tillägga,
att den enligt min mening på ett tillfredsställande sätt skulle lägga förhållandena
till rätta för en samverkan på skolväsendets område i kommunalförbundets
form och kunna undanröja den tvekan mot samverkan
i denna form, som för närvarande finns.

Skolstyrelseutredningen har föreslagit ändrade bestämmelser om organisationsplan,
som för närvarande endast skall finnas för den obligatoriska
skolan. I en ny typ av organisationsplan skulle samtliga skolor
och skoltyper i kommunen upptagas samt anges i vilka hänseenden skolorganisationen
byggde på samverkan med annan kommun. Sådan organisationsplan
skulle fastställas av mellaninstansen.

Jag förordar, att ändrade bestämmelser om organisationsplan utarbetas
med beaktande av vad utredningen föreslagit. På vilken myndighet det
skall ankomma att fastställa planen torde efter ytterligare utredning om
dess innehåll få bestämmas av Kungl. Maj:t.

Ett särskilt spörsmål av grundläggande betydelse för hela frågan om
den interkommunala samverkan är hur kostnaderna mellan
samverkande kommuner skall fördelas. Hur det bör ske, då
kommunalförbund bildas, finns helt naturligt ingen anledning att ta upp
i det här sammanhanget, varför dessa fall icke avses i det följande.

Naturligtvis måste det få vara kommunernas ensak, hur de sinsemellan
fördelar kostnaderna, då samverkan grundas på helt frivilliga överenskommelser,
men för undvikande av tvistigheter torde det vara av stort
värde att anvisningar finns utarbetade, vilka kan tjäna till ledning, då
avtal skall träffas. För de fall åter, då mellaninstanserna måste gripa in
och förordna om kostnadsfördelningen, är det nödvändigt, att det finns
fasta normer att lägga till grund för besluten.

Jag förutsätter liksom skolstyrelseutredningen att, då samverkan sker
utan att kommunalförbund bildas, någon av kommunerna ensam blir huvudman
för den gemensamma anordningen och genom sina organ admini -

233

strerar denna. Frågan blir således, efter vilka grunder den kommun, som
mottager barn från en eller flera andra, skall ersättas av dessa andra, vars
barn drager nytta av den gemensamma anordningen. För egen del anser
jag, att den enda regel, som kan ge ett rättvisande resultat, är att den
mottagande kommunen äger uppbära ersättning för de verkliga merkostnader
den åsamkats genom elever från andra kommuner. Några generella
ersättningsbelopp per elev och år eller dylikt torde med hänsyn till de synnerligen
stora variationer i samarbetets omfattning, som kan förutses,
icke kunna komma i fråga. Enligt min mening bör det ankomma på Kungl.
Maj:t att ombesörja, att anvisningar rörande fördelningen av kostnader
mellan kommuner, som samverkar på skolans område i annan form än
genom kommunalförbund, utarbetas enligt principen att kommun, som
mottager elever från annan, av denna skall äga uppbära ersättning för
sina havda verkliga merkostnader.

Handläggningen av skolbyggnadsärenden skulle enligt
utredningens mening i viss utsträckning kunna förenklas genom att
vissa moment i denna flyttades från skolöverstyrelsen till mellaninstanserna.
Ärenden rörande statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare
skulle vidare flyttas från Kungl. Maj:t till mellaninstansen och slutligt
avgöras av denna.

De förenklingsåtgärder utredningen föreslagit på detta område är i och
för sig motiverade, och jag har förståelse för önskemålen om en snabbare
handläggning av skolbyggnadsärendena. Vad denna handläggning beträffar,
synes dock utredningen icke ha uppmärksammat, att det i högre grad är
den rådande byggnadsregleringen än det administrativa förfarandet som
sådant, som dämpar den takt i vilken statsbidrag kan beviljas till skolbyggnadsföretag.
De skäl som ligger till grund för investeringsbegränsningarna
är emellertid å andra sidan av den art, att de gör det ytterst
angeläget från det allmännas synpunkter att de resurser, som kan disponeras
för skolbyggnadsverksamlieten, blir så väl och effektivt utnyttjade
som överhuvudtaget är möjligt. Det torde inte råda någon tvekan om
att detta sker med den nuvarande centraliserade handläggningen, som
gör det möjligt att från början koppla in kvalificerad expertis på alla
punkter. Nämnda omständigheter tillsammans med de bestämda avstyrkandena
av utredningens förslag i förevarande avseende, som framförts
från särskilt skolöverstyrelsens och ett flertal folkskolinspektörers sida,
talar enligt min mening för att utredningens förslag icke nu bör föranleda
någon åtgärd utan bli föremål för förnyad prövning, sedan erfarenhet av
mellaninstansens arbete vunnits och en säkrare bedömning kan göras av
vilka resurser som regionalt kan ställas till förfogande för ifrågavarande
uppgifter.

Med hänsyn till de förslag, som Kungl. Maj:t framlagt för årets riksdag
i propositionen nr 116 angående tjänstebostadssystemet m. m. synes icke

234

heller ställning nu böra tagas till frågan om ändrad handläggning av ärenden
rörande statsbidrag till tjänstebostäder åt folkskolans lärare.

Även om utredningens förslag i nu berörda båda avseenden icke vinner
bifall i vad de avser den till mellaninstanserna decentraliserade beslutanderätten,
kommer mellaninstanserna likväl genom sin ställning att få väsentliga
uppgifter och ett betydande ansvar, då byggnadsplaneringen, som ju
är det viktigaste ledet i en allmän skolplanering, rörande samtliga under
mellaninstanserna sorterande skolformer givetvis måste ske under mycket
aktiv medverkan från mellaninstansernas sida.

Handläggningen av disciplinärenden rörande lärare
och skolledare skulle enligt utredningens förslag bli en annan
principiellt sett viktig uppgift för de nya mellaninstanserna. Förslagets
viktigaste innebörd är, att de befogenheter i disciplinärt hänseende, som
nu utövas av styrelserna för de olika kommunala skolformerna, skulle flyttas
från dessa lokala myndigheter till de regionala organen. Förslaget tillmötesgår
ett vid upprepade tillfällen från lärarhåll framfört önskemål, att
disciplinärendena skall lyftas från skolstyrelserna till högre myndigheter.
De skäl utredningen anfört till stöd för att detta bör ske i samband med
de organisatoriska omläggningar i övrigt, som bör äga rum i anslutning
till skolreformen, anser jag böra accepteras. Jag förordar således, att
de disciplinära befogenheterna gentemot lärarna vid det obligatoriska skolväsendet,
de högre kommunala skolorna och kommunala skolor för yrkesutbildning
överflyttas från skolstyrelserna till mellaninstanserna.

Med hänvisning bl. a. till sina förslag rörande de allmänna läroverkens
lokala och regionala ledning och till den bakom dessa förslag liggande strävan
att skapa ett i organisatoriskt hänseende enhetligt skolväsen, har utredningen
funnit sig böra föreslå, att mellaninstansen blir disciplinär myndighet
även för lärare och rektorer vid de allmänna läroverken. Jag har
tidigare biträtt förslagen, att de allmänna läroverken skall inordnas under
samma lokala skolstyrelse som bland annat det obligatoriska skolväsendet
samt under de nya mellaninstanserna. Jag anser mig också böra biträda
utredningens förslag i nu förevarande avseende såtillvida, att jag förordar,
att skolöverstyrelsens disciplinära befogenheter gentemot lärare vid allmänt
läroverk flyttas över på mellaninstanserna. Rektorerna vid de statliga
läroverken torde i likhet med övriga statstjänstemän i motsvarande
ställning icke böra vara underkastade disciplinär bestraffning.

Utredningen har föreslagit den inskränkningen i mellaninstansens befogenheter,
att dess beslut om avsättning i disciplinär väg, vilket naturligtvis
endast kan avse lärare som icke tillsatts medelst fullmakt, skall underställas
skolöverstyrelsens eller, om det är fråga om lärare vid yrkesskola,
överstyrelsens för yrkesutbildning prövning, innan det blir gällande. Häremot
har jag intet att erinra.

Från några remissinstansers sida har ifrågasatts, om inte disciplinären -

235

den av mindre allvarlig karaktär skulle kunna ligga kvar hos skolstyrelsen.
Detta spörsmål har också berörts av skolstyrelseutredningen, som övervägt
om det inte borde stå den lokala styrelsen någon annan möjlighet
till buds än informella tillsägelser eller anmälan till högre myndighet för
att göra sin vilja gällande gentemot lärarpersonalen. Jag tror för egen del,
att det resultat utredningen därvid kommit till är riktigt, nämligen att
det skulle stöta på svåra hinder att i fråga om disciplinära befogenheter
åstadkomma en kompetensfördelning mellan lokala och regionala myndigheter,
som tillfredsställde skäliga krav på klarhet och otvetydighet. Då
det i de ärenden det här gäller skulle vara särdeles olägligt med tveksamhet
om de olika organens befogenheter eller om den rättsliga verkan av
en företagen åtgärd, måste jag ansluta mig till utredningens uppfattning,
att den disciplinära domsrätten helt skall utövas av lokalstyrelsen överordnad
myndighet. Genom en sådan reform bör också det av skolstyrelserna
emellanåt tillämpade bruket av reaktionsformer med oklart definierad
rättsverkan såsom tilldelande av »erinran» eller »föreställning» bringas
att upphöra.

Skolstyrelseutredningen har framhållit, att den icke ansett sig böra gå
närmare in på frågan om disciplinbestämmelsernas materiella innehåll.
Det torde emellertid vara lämpligt att dessa, särskilt vad beträffar rekvisiten
för disciplinstraff och reaktionsformernas innebörd och art, utformas
i närmare anslutning till allmänna verksstadgans regler än som skett i utredningens
författningsutkast. Det torde sålunda böra ankomma på Kungl.
Maj:t att med iakttagande härav utfärda disciplinbestämmelser enligt de
grunder jag här angivit.

Vid remissbehandlingen har anmärkts, att mellaninstanserna genom sin
storlek och sammansättning icke skulle vara helt lämpade för uppgiften
att avgöra disciplinärenden. Besvärssakkunniga menar, att de mål av detta
slag, som mellaninstansen kan få att handlägga, med tillgången till muntligt
förfarande kan svälla ut till processer av avsevärd omfattning, vilka
skulle kunna ställa särskilda krav på den som skall leda förhandlingarna.
De sakkunniga ifrågasätter därför, om inte särskilda disciplinnämnder
borde inrättas.

Jag finner vad besvärssakkunniga härutinnan anfört beaktansvärt. Disciplinärenden
måste städse handläggas med yttersta omsorg och grannlagenhet.
Om det öppnas tillgång till muntlighet kan förutses, att den processuella
ledningen kan komma att ställa anspråk, som mellaninstansens ordförande
måhända ej alltid uppfyller. Ordförandeskapet bör därför kunna
överlämnas åt annan i sådana fall. Likaså torde det vara lämpligt att i
dylika fall kunna begränsa antalet ledamöter, som skall deltaga i handläggningen.
Det synes mig därför böra finnas möjligheter för mellaninstansen
att, då den så prövar lämpligt, överlämna beslutanderätten i disciplinärende
till en särskild delegation med den juridiskt utbildade ledamoten

23G

eller hans ställföreträdare som ordförande och med förslagsvis två lekmän
och två pedagoger som övriga ledamöter. Personsammansättningen torde
icke från början böra fixeras av mellaninstansen utan av denna kunna
bestämmas från fall till fall med hänsyn till omständigheterna.

Att redan nu, innan några erfarenheter vunnits av det muntliga förfarandet
eller av i vilken utsträckning detta kan komma att tagas i bruk,
inrätta särskilda disciplinnämnder för lärarna finner jag icke erforderligt.
Disciplinärenden är förhållandevis sällsynta och de som förekommer behöver
icke nödvändigtvis vara av sådan art, att de gör det befogat med
speciella anordningar för handläggningen, vilken enligt min mening under
alla omständigheter måste bli mera betryggande i mellaninstanserna, i
vilka juridisk sakkunskap skall vara representerad, än i de lokala skolstyrelserna.

Prövningen av besvär över lokal skolmyndighets
beslut skulle enligt utredningsförslaget också bli en viktig uppgift för
mellaninstanserna. Vid sitt ställningstagande till detta förslag har ett antal
remissmyndigheter ifrågasatt, om mellaninstanser med den av skolstyrelseutredningen
föreslagna sammansättningen och kansliorganisationen
motsvarar de anspråk, som bör ställas på en besvärsprövande myndighet.
Jag kommer längre fram att föreslå en viss förstärkning av kanslierna och
en mindre ändring i fråga om sammansättningen men avser icke att frångå
de principer för mellaninstansens organisation, som utredningen föreslagit.
Jag kan ej heller finna detta erforderligt för att mellaninstansen skulle
bli skickad att pröva besvär över de lokala skolmyndigheternas beslut. Jag
skall närmare beröra härmed sammanhängande spörsmål i samband med
mina förslag om mellaninstansens sammansättning.

De beslut som fattas av lokala skolmyndigheter bör, när det gäller besvär,
delas in i två grupper, nämligen dels sådana som kan överklagas genom
sj älvförvaltningsbesvär — alltså även på materiella grunder — dels
sådana som endast kan överklagas genom kommunalbesvär. För skillnaden
mellan dessa båda ärendetyper har jag förut redogjort. Enligt utredningens
förslag skall besvär över den förra gruppen av beslut i princip
anföras hos mellaninstansen, medan prövningen av kommunalbesvär skall
ankomma på länsstyrelsen. Jag tillstyrker detta förslag.

I detta sammanhang vill jag understryka, att det vid den genomgång
och överarbetning av skolförfattningarna, som måste ske i anslutning till
en skolstyrelsereform, är angeläget att avhjälpa de betydande brister i
fråga om besvärsbestämmelsernas utformning, som dessa författningar är
behäftade med.

Besvärsinstans i förhållande till mellaninstansen skall enligt utredningens
mening vara Kungl. Majt. Jag ansluter mig till detta förslag.

Beträffande beslut som fattas av de lokala myndigheterna skulle man
på detta sätt få ett sedvanligt treinstanssystem, medan man å andra sidan

237

endast skulle kunna få en överprövning i en instans av beslut som ursprungligen
fattats av mellaninstansen. För att undvika det senare förhållandet
har vid remissbehandlingen ifrågasatts, om inte de centrala skolmyndigheterna
borde föras in som besvärsinstanser närmast över mellaninstanserna.
Härför talar naturligtvis vissa skäl, men beträffande beslut
som fattats av lokal skolstyrelse skulle man då få ett fyrainstanssystem,
vilket får anses vara onödigt omständligt och även skulle strida mot besvärssakkunnigas
uttalande rörande instansordningen i betänkandet om
administrativt rättsskydd, där det förutsättes att högst tre instanser skall
finnas. Det av besvärssakkunniga i remissyttrandet över skolstyrelseutredningens
betänkande diskuterade alternativet, att man skulle minska
olägenheterna av en handläggning i fyra instanser genom att i vissa fall
begränsa fullfölj dsrätten till Kungl. Maj:t, är enligt min mening icke tillfredsställande.
Dels bör sådan begränsning förekomma sparsamt, dels
skulle det bli tämligen omständligt att författningsmässigt reglera en ordning
enligt vilken både skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning
skulle vara besvärsinstanser i kombination med begränsad fullföljdsrätt
från dessa myndigheter till Kungl. Maj:t.

Jag anser att praktiska skäl starkt talar för utredningens uppfattning
att en myndighet, Kungl. Maj:t, skall pröva besvär över mellaninstansens
beslut och att en generell bestämmelse härom skall finnas i mellaninstansens
instruktion. Jag föreslår, att besvärsbestämmelserna utformas i enlighet
härmed.

Ärenden av löpande natur, d. v. s. handläggning av frågor
rörande tillämpning och tolkning av lagar, stadgor och andra bestämmelser,
som reglerar speciella förhållanden, måste, liksom enligt nuvarande
organisation, i betydande omfattning ankomma på de nya mellaninstanserna.
Ett icke oväsentligt motiv för inrättandet av dessa myndigheter är
behovet av en decentralisering från de centrala instanserna till regionala
organ. I den mån detta behov kan tillgodoses, vinnes dels en enklare och
snabbare handläggning av ärendena, dels att de högre myndigheterna genom
att avlastas ärendegrupper, som från deras synpunkt sett är av mindre
väsentlig karaktär, får bättre möjligheter att ägna sig åt sina huvuduppgifter.

Skolstyrelseutredningens förslag om decentralisering från centrala myndigheter
till de nya mellaninstanserna upptager 62 ärendegrupper och får
anses vara av betydande omfattning. Jag anser att dessa förslag i huvudsak
kan och med det snaraste bör förverkligas, samtidigt som jag vill uttala,
att de enligt min mening icke kan betraktas som uttömmande. Sedan
den regionala organisationen vunnit stadga, bör en fortskridande decentralisering
äga rum.

Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser
Kungl. Maj:t prövar erforderliga med anledning av skolstyrelseutredningens
decentraliseringsförslag.

238

Jag har med det sagda berört vissa principiellt viktiga delar av mellaninstansernas
verksamhet. Sammanfattningsvis skulle jag vilja ange deras
allmänna uppgifter på följande sätt.

De skall närmast under de centrala skolmyndigheterna utöva ett allmänt
inseende över de skolor, som enligt vad jag inledningsvis i detta
avsnitt anfört skall sortera under dem. De skall vidare skaffa sig kännedom
om de enskilda kommunernas skolförhållanden och genom samarbete
med kommunernas företrädare, genom råd och upplysningar främja skolväsendet.
Beträffande skolor tillhörande den obligatoriska undervisningen
samt beträffande den allmänbildande undervisningen i yrkesskolor, vilka
står under dess inseende, bör mellaninstansen utöva den omedelbara inspektionen.
Detta bör givetvis ske genom de till myndigheten knutna pedagogiskt
utbildade inspektörerna.

Det skall också ankomma på de nya myndigheterna att tillse, att skolväsendet
blir ändamålsenligt planerat och ordnat. I detta syfte skall de
verka för sådan interkommunal samverkan, som skapar förutsättningar
för en ändamålsenlig skolorganisation och för särskilda pedagogiska anordningar
såsom t. ex. hjälp- och specialklassundervisning, anställande av
skolpsykologer och konsulenter.

I den mån mellaninstansen inte själv äger eller anser sig böra vidtaga
viss åtgärd, som bedömes som nödvändig, skall den hos vederbörande överstyrelse
göra anmälan om förhållandet.

Mellaninstansen bör vidare stödja och stimulera skolledares och konsulenters
verksamhet samt i den mån det behövs sammankalla dem ävensom
skolstyrelseledamöter och andra till överläggningar. Det bör också
vara en uppgift för mellaninstansen att föreslå och främja försöksverksamhet
samt att i samverkan med kommunerna anordna kurser för lärarnas
vidareutbildning i teoretiska och praktiska ämnen.

När anledning därtill föreligger bör mellaninstansen samråda med andra
länsorgan och myndigheter samt tillhandagå dessa med biträde och upplysningar.
Slutligen skall mellaninstansen avgiva de utlåtanden och verkställa
de utredningar, som i vederbörlig ordning begäres eller påkallas, samt
handlägga de ärenden som enligt instruktionen och andra författningar
ankommer på densamma. Bland dessa märkes särskilt disciplin- och besvärsärenden.

Jag övergår så till att behandla vissa frågor rörande mellaninstansens
organisation. Härom har jag tidigare gjort det allmänna uttalandet,
att jag ansluter mig till skolstyrelseutredningens uppfattning,
att det bör inrättas särskilda regionala skolmyndigheter med ett starkt
lekmannainslag. Denna uppfattning har i stort sett också vunnit anslutning
vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har emellertid förordat
ett av utredningen diskuterat alternativ, nämligen att låta länsstyrel -

239

serna fungera som mellaninstanser med en skolinspektör som föredragande.
För egen del fäster jag avgörande vikt vid att lekmän beredes plats i mellaninstanserna.
Då statsmakterna så sent som vid 1952 års riksdag i princip
tagit ställning mot lekmannadeltagande i länsstyrelsen, finner jag det
icke lämpligt att nu för en speciell förvaltningsgren föra fram förslag om
lekmannamedverkan i denna myndighet. Dessutom anser jag, och det är
det för mig avgörande, att skolfrågorna, som är tämligen främmande för
länsstyrelsernas verksamhet, är av sådan omfattning och betydelse, att
det skulle vara i hög grad olämpligt att föra dem under så utpräglat administrativa
ämbetsverk som länsstyrelserna är. Skolväsendets utveckling
fordrar enligt min bestämda uppfattning regionala myndigheter med uppgift
att enbart ägna sig åt skolan och konstruerade med tanke på denna
uppgift.

Enligt utredningens förslag skall mellaninstansen bestå av sju ledamöter.
Majoriteten skall vara lekmän, d. v. s. icke-skolmän, och minoriteten pedagogiska
fackmän. Lekmännen, av vilka en skall vara högre förvaltningsjurist
eller domare, skall väljas av landstingen. Av pedagogerna skall skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning utse vardera en, varjämte
en statens skolinspektör skall vara självskriven. Skolinspektören
skall också vara chef för mellaninstansens kansli och till sitt biträde ha
en kvalificerad administrativ kraft, nämligen en sekreterare i 27 lönegraden,
jämte kontorspersonal.

Det har allmänt vitsordats, att medverkan av lekmän i mellaninstansen
kan antagas bli av stort värde, men den av utredningen föreslagna sammansättningen,
med förtroendevalda ledamöter i majoritet, har givit åtskilliga
remissmyndigheter anledning att ifrågasätta, om mellaninstansen
skall betraktas som ett statligt organ.

Den föreslagna sammansättningens lämplighet kan naturligtvis diskuteras,
inte minst spörsmålet om behovet av företrädare för olika synpunkter
och erfarenheter är på tillfredsställande sätt tillgodosett. Men
jag kan icke finna de grunder hållbara, som anförts till stöd för meningen,
att de av utredningen föreslagna mellaninstanserna icke skulle vara statliga
organ. Spörsmålet kommer i klar belysning om man ställer frågan,
hur dessa myndigheter skall betraktas, om de inte anses vara statliga.
Offentlig förvaltning måste utövas av ett visst rättssubjekt, som kan vara
ett annat än staten. Om man anser att staten inte är subjekt för den förvaltning
mellaninstanserna skall utöva, bör man ange vilket subjektet i så
fall är. Ingen remissmyndighet har försökt besvara denna fråga, men det
synes som om mellaninstanserna på grund av landstingens medverkan och
inflytande vid tillsättningen på vissa håll betraktats som ett kommunalt
organ. Ett sådant betraktelsesätt är emellertid enligt min mening felaktigt.
Det framgår nämligen fullt klart av utredningens förslag, att mellaninstansernas
verksamhet på intet sätt skall kunna regleras av något kommunalt

240

beslutande organ. Landstinget exempelvis skall utse vissa ledamöter men
därutöver icke ha något inflytande på eller ansvar för arbetet. Likaså
framgår klart, att mellaninstansens verksamhet helt skall bekostas av
statsmedel. Man har också anledning att i detta sammanhang beakta arten
av de uppgifter som enligt utredningens, av mig i det föregående i
huvudsak biträdda förslag, skall tilläggas mellaninstanserna. Den viktiga
dirigerande och kontrollerande verksamhet dessa skall utöva och funktionen
att pröva besvär är uppgifter av sådan natur som brukar tillkomma
statens organ. Från den här diskuterade synpunkten finns således enligt
min mening icke anledning att göra några invändningar mot den av skolstyrelseutredningen
föreslagna mellaninstansen. Jag anser mig emellertid
av andra skäl böra föreslå vissa ändringar i sättet att utse mellaninstansledamöterna
och i fråga om mellaninstansens sammansättning. Innan jag
går in härpå ämnar jag dock beröra några andra spörsmål.

Jag vill först framhålla, att jag anser det angeläget, att den nya regionala
skolmyndigheten konstrueras som ett organ på det sätt utredningen
föreslagit. Skolinspektörernas verksamhet bör således inordnas i mellaninstansens.
Om man släpper tanken, att denna myndighet skulle bli en
icke-statlig myndighet, bör enligt min mening också de från folkskolinspektörernas
sida framkastade problemen om inspektörens förhållande till
mellaninstansen falla. De synes nämligen föranledda av uppfattningen, att
mellaninstansen på något sätt skulle skjutas in som en barriär mellan statens
representanter — inspektörerna — och kommunerna, vilket såvitt jag
kan se helt strider mot den uppfattning skolstyrelseutredningen givit uttryck
åt. Jag vill för egen del understryka, att ingen gränslinje bör dragas
mellan inspektörerna å ena sidan och de valda eller förordnade ledamöterna
å den andra, utan att de tillsammans skall utgöra den regionala skolmyndigheten,
även om inspektörerna icke blir ledamöter av denna. Utredningen
har betonat detta förhållande genom sina förslag, att lekmännen
och tjänstemännen icke skall tilldelas funktioner, som kräver tillvaratagande
av motsatta intressen, och genom sitt framhävande av att lekmannakollegiet
icke skall ha att som besvärs- eller remissorgan taga ställning till
inspektörs tjänsteåligganden. Mot denna bakgrund ter sig inspektörernas
ställning i — inte till — mellaninstansen ej mera problematisk än att det
bör kunna överlämnas åt Kungl. Maj:t att efter de av skolstyrelseutredningen
uppdragna riktlinjerna genom instruktionsbestämmelser närmare
bestämma den.

Några remissinstanser har avstyrkt, att en statlig inspektör skall vara
ledamot av mellaninstansen. Jämförelser har gjorts med tjänstemännens
ställning i landstingskommunala nämnder och med skolledarens ställning
till den lokala skolstyrelsen. Enligt min mening är dylika paralleller inte
riktiga. Mellaninstansen skall icke vara ett regionalt självstyrelseorgan på
skolans område och ej heller en representation för olika intressegrupper

211

inom sitt verksamhetsområde utan ett statligt regionalt organ, i vilket
lekmannainflytandet skall beredas utrymme vid sidan av den pedagogiska
sakkunskapen. De främsta företrädarna för den senare på regionplanet
skall statens skolinspektörer vara. Huruvida någon av dem bär ställning
som ledamot eller ej torde emellertid från saklig synpunkt vara av mindre
betydelse. För egen del anser jag det vara lämpligast, att inspektör icke
är ledamot utan fungerar enbart som föredragande med reservationsrätt.
Av praktiska skäl, som jag strax återkommer till, föreslår jag att så blir
fallet.

Det ligger i sakens natur, att mellaninstansernas verksamhet i hög grad
måste präglas av en direkt och intim samverkan med de båda centrala
skolmyndigheterna. I frågor, som rör mellaninstansernas inre organisation,
personalfrågor och dylikt, bör mellaninstansema underställas skolöverstyrelsen,
som enligt min mening också bör tillerkännas ett väsentligt inflytande,
när det gäller anvisningar och riktlinjer för mellaninstansernas
verksamhet. När det gäller planeringen för den egentliga yrkesutbildningen,
bör ett motsvarande inflytande tillerkännas överstyrelsen för yrkesutbildning.
Med hänsyn till vikten av en samordnad utbyggnad och
planering av skolväsendet anser jag det emellertid nödvändigt, att de
båda överstyrelserna samråder i frågor av större betydelse, som rör de
regionala instansernas verksamhet. Närmare bestämmelser härom bör utfärdas
av Kungl. Maj:t efter förslag från de båda ämbetsverken.

Beträffande sättet att utse ledamöterna i mellaninstansen
kan jag i stort sett ansluta mig till utredningens förslag. De
svårigheter som möter härvid är främst att finna en tillfredsställande metod
att utse lekmännen. Jag biträder utredningens förslag, att dessa i princip
skall utses av landstinget. Vid remissbehandlingen bär emellertid en
ganska allmän kritik riktats mot att även den juridiskt utbildade ledamoten
skall vara landstingsvald. Denna kritik finner jag befogad av flera
skäl. Visserligen bör, såsom utredningen framhåller, landstinget vid val
av ledamöter i mellaninstansema icke vara bundet till tingets egna ledamöter,
men jag anser det likväl inte lämpligt att landstinget ålägges att
utse ledamöter, vars kvalifikationer skall vara så speciella som i detta fall.
I län med landstingsfri stad och i Kalmar län med dess två landsting skulle
också alldeles särskilda svårigheter kunna uppstå med en sådan bestämmelse.
Utredningen har understrukit vikten av att antalet ledamöter
hålles lågt och framhållit, att det icke bör överstiga sju. Jag
anser det önskvärt, att denna siffra icke överskrides. För att de svårigheter
jag nyss berört skall elimineras och dessutom önskemålet att eu
statlig myndighet får utse juristen skall tillgodoses, utan att antalet ledamöter
ökas utöver vad utredningen föreslagit, förordar jag, dels att någon
statlig skolinspektör icke skall ingå som ledamot i mellaninstansen, dels
ock att en ändring i sättet att utse ledamöterna vidtages på så vis, att
16

242

landstingen i regel skall utse fyra lekmannaledamöter och suppleanter för
dessa, medan länsstyrelserna skall förordna den juridiskt utbildade ledamoten,
en domare eller högre förvaltningsjurist, jämte suppleant med
samma kompetens. Undantagen skall vara följande. De båda landstingen
i Kalmar län skall utse vardera två ledamöter. Landsting i län med stad,
som icke tillhör landstinget, skall utse tre ledamöter, medan sådan stad
skall utse en ledamot. Beträffande Malmöhus län föreslår jag dock, att
stadsfullmäktige i Malmö och Hälsingborg i samråd skall utse en ledamot
och en suppleant. Är ledamoten från den ena staden, skall suppleanten
vara från den andra. Med hänsyn till att det icke är fråga om i egentlig
mening lokal representation i mellaninstanserna, torde det icke behöva
befaras annat än att de båda stadsfullmäktigeförsamlingarna utan svårighet
skall kunna enas om en sakligt välmeriterad ledamot och suppleant.

Vad utredningen i övrigt föreslagit beträffande mellaninstansens ledamöter
tillstyrker jag i huvudsak. Särskilt angeläget med hänsyn till den
regionala myndighetens betydelse för de mindre kommunerna anser jag
det vara, att två landstingsvalda ledamöter skall ha kännedom om landsbygdens
skolväsen. Jag anser mig också böra framhålla betydelsen av att
landstingen lägger sig vinn om att till ledamöter i mellaninstansen utse
personer, som är kunniga i och intresserade för utbildnings- och undervisningsfrågor.

Det har framförts förslag om att en ledamot skulle vara sakkunnig i
arbetsmarknadsfrågor. Sådan sakkunskap i mellaninstansen skulle sannolikt
vara värdefull. Jag anser dock att ytterligare kompetenskrav för
ledamotskap icke bör föreskrivas. Den av överstyrelsen för yrkesutbildning
utsedde ledamoten får antagas besitta ett visst mått av kunskaper om
arbetsmarknadsfrågor. I övrigt måste, från detta och andra områden, synpunkter
tillföras skolmyndigheten genom samråd med andra fackmyndigheter
och genom anlitande av experter.

Jag delar utredningens uppfattning, att mellaninstansens ordförande
icke skall vara skolman. Jag anser det lämpligast att han utses
bland de landstingsvalda ledamöterna. Emellertid bör det stå Kungl. Maj:t
fritt att också utse den av länsstyrelsen förordnade ledamoten.

Det av mig förordade sättet att utse den juridiskt utbildade ledamoten
ger denne en mera utpräglad ställning som företrädare för rättssynpunkterna.
Enligt min mening bör ännu en ändring i utredningsförslaget vidtagas
för att stärka mellaninstansens kompetens att handlägga rättsliga
frågor. Jag anser således, att sekreterartjänsten hos mellaninstanserna bör
få en högre lönegradsplacering än utredningen föreslagit. I detta sammanhang
vill jag endast uttala, att jag anser en höjning av sekreterarens löneställning
böra kompletteras med en väl motiverad skärpning av kompetenskraven
för sekreterarbefattningarna. Utredningen har betonat, att det
här är fråga om administrativa och icke om pedagogiska tjänster, vilket

243

jag anser vara riktigt. För att säkra en tillfredsställande beredning av ärenden
av rättslig natur i mellaninstansen föreslår jag, att huvudregeln, när
det gäller kompetenskraven, skall vara, att sekreteraren avlagt examen inför
juridisk fakultet. Först i andra hand skall den kunna komma i fråga,
som genom annan utbildning eller förvaltningserfarenhet kan anses ha
ådagalagt lämplighet för dessa tjänster.

Beträffande ersättningarna till mellaninstansens ledamöter
torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser.

Mellaninstansernas geografiska verksamhetsområden
bör enligt min mening vara länen. Utredningens argumentering
härför är, om man eftersträvar en lösning på längre sikt, enligt mitt
bedömande helt övertygande. Flertalet remissinstanser har också anslutit
sig till utredningens länsalternativ. Jag skall inte här upprepa de tidigare
återgivna skälen för detta men vill inte underlåta att peka på vad jag
anser vara ett i detta sammanhang avgörande förhållande, nämligen att
en övergång till en differentierad inspektion i största möjliga utsträckning
måste förutsättas efterhand bli nödvändig. Jag kan alltså icke förorda
någon avvikelse från den enligt min mening såväl principiellt som praktiskt
sett riktiga linjen, att länen skall vara de regionala skolmyndigheternas
verksamhetsområden.

Jag finner det även lämpligt att denna myndighet enligt utredningens
förslag benämnes länsskolnämnd. Beträffande förläggningen anser
jag för egen del, att nämnden i samtliga fall bör placeras i vederbörande
residensstad. I motsats till utredningen finner jag alltså tillräckliga skäl
icke föreligga för att göra något undantag från denna regel beträffande
Skaraborgs län.

Mellaninstansens organisation i län med flera
inspektörer är ett problem som för sin lösning bland annat fordrar,
att ställning tages till frågan om inspektörernas stationering. Utredningens
förslag, att samtliga inspektörer stationeras på mellaninstansens kansliort
är enligt min mening en nödvändig konsekvens av huvudmotiveringen för
länsalternativet, d. v. s. behovet av en differentierad inspektion. En sådan
kan självfallet icke skapas med inspektörerna placerade på vitt skilda håll.
Detta steg är också nödvändigt, om de nuvarande folkskolinspektörernas
kanslifråga skall kunna lösas rationellt. Kvalificerad administrativ arbetskraft
kan nämligen enligt min åsikt icke ifrågasättas bli placerad annorstädes
än vid mellaninstansens kansli. För de inspektörer, som under eu
bestämd övergångstid icke kan flytta in till kansliorten, anser jag dock,
att medel för avlönande av biträdespersonal bör ställas till förfogande i
ungefär den omfattning utredningen föreslagit.

244

Ett annat skäl för den föreslagna stationeringen är att en sådan utgör
en förutsättning för att länsskolnämnden skall bli den centrala punkt för
länets skolväsen, som den bör bli. Skall mellaninstansen kunna fylla sin
funktion som samordnande organ, anser jag det vara nödvändigt att man
i möjligaste mån undviker en organisation med »lokala» inspektörer.

Man kan å andra sidan inte bortse ifrån att en centralisering av inspektionen
åtminstone övergångsvis också kommer att ha nackdelar i släptåg,
vilka utredningen utförligt redovisat. Sådana kan emellertid aldrig helt
undvikas vid organisatoriska omläggningar av sådan betydelse som den
ifrågavarande. Såväl skolöverstyrelsen som statens folkskolinspektörers
förbund har i princip anslutit sig till utredningens förslag om inspektörernas
stationering och jag anser även för egen del motiveringarna härför så
starka, att förslaget, även om det inte är invändningsfritt, bör tillstyrkas.

Utredningen har beträffande stationeringen för de nuvarande folkskolinspektörerna
föreslagit en övergångstid av tre år från ikraftträdandet av
mellaninstansorganisationen, vilket jag anser skäligt. Även för tid härefter
bör skolöverstyrelsen dock äga rätt att, om alldeles särskilda skäl föreligger,
medge inspektör, som är i tjänst, då omläggningen träder i kraft, att
bibehålla den nuvarande stationeringsorten.

Utredningen föreslår, att de nuvarande folkskolinspektionsområdena i
princip skall bibehållas tillsvidare. Så länge detta är fallet bör inspektör,
som inte är bosatt inom sitt område, såsom utredningen föreslagit, ha
mottagning inom detta på bestämd tid och plats.

I län med flera inspektörer skall vidare enligt utredningens förslag en
vara chefsinspektör med titeln förste skolinspektör. Denne skall bland
annat ha till uppgift att samordna och sammanhålla mellaninstansens
verksamhet samt vara chef för dess kansli. En dylik anordning anser jag
nödvändig.

I regel skulle förste skolinspektören tillika ha ett eget inspektionsområde
att ansvara för. Utredningen anser, att detta städse bör vara det område,
inom vilket kansliorten är belägen, samt att det bör vara av något
mindre omfattning än övriga områden i länet, allt i syfte att kompensera
det med ställningen som förste skolinspektör följande merarbetet.

Behovet av en chefsinspektör har allmänt erkänts vid remissbehandlingen.
Skolöverstyrelsen kritiserar emellertid utredningens konstruktion
av befattningen och anser, att inspektionsområdesindelningen bör förbli
oförändrad, att vilken inspektör som helst, oavsett vilket hans inspektionsområde
är, skall kunna förordnas som förste inspektör samt att en del av
de denne tillkommande arbetsuppgifterna skall kunna fördelas på övriga
inspektörer enligt beslut av mellaninstansen.

Förslaget att förste skolinspektören, i stället för att få ett något mindre,
kring kansliorten beläget område, genom beslut av mellaninstansen skulle

245

avlastas sådana uppgifter, som han i egenskap av jörste inspektör ej hinner
fullgöra, finner jag icke välbetänkt. I fråga om förste rektor har överstyrelsen,
i motsats till utredningen, föreslagit att skolchefsuppgifterna
icke skulle fördelas mellan flera skolledare, utan att skolchefen vid behov
i stället skulle avlastas rektorsuppgifter, så att chefsuppgifterna kunde
förbli samlade på en hand. Jag har tidigare anslutit mig till denna uppfattning,
och enligt min mening bör en motsvarande princip tillämpas
också i förevarande fall. Tydligt synes också vara att inspektör, som inte
bor på kansliorten, ej bör vara förordnad som förste skolinspektör.

Även sedan samtliga inspektörer placerats på kansliorten, torde inspektionsområdesindelningen
bestå. För mig synes det icke heller vara lämpligt
att förordna inspektör, vars område ligger långt från kansliorten, till förste
inspektör, så länge han är knuten till ett sådant område, enär det skulle
medföra antingen att han finge för liten tid för sitt område eller att vissa,
med chefskapet förenade uppgifter, finge flyttas över på annan, vilket jag
nyss avvisat som olämpligt. Det är att märka att en statlig folkskolinspektör
utnämnes till inspektör i visst angivet inspektionsområde.

Å andra sidan finner jag det principiellt riktigt, att man bör undvika
att utan en särskild prövning förordna personer till innehavare av så viktiga
poster som förste inspektörsbefattningarna. Utredningens förslag, att
inspektören i området kring mellaninstansens kansliort automatiskt skall
bli förste skolinspektör, bör därför icke utan vidare godtagas såsom en för
alla fall automatiskt verkande regel i samband med övergången till den
nya mellaninstansorganisationen. En möjlighet att undvika detta synes
vara att skolöverstyrelsen underhand undersöker i vilka fall tjänstebyten
och därmed följande byten av inspektionsområden önskas från vederbörande
inspektörers sida för att exempelvis en yngre eller av olika skäl
lämpligare kraft skall kunna förordnas som förste inspektör. Mot en
sådan tillämpning av utredningens förslag har jag intet att erinra. I syfte
att åstadkomma för förste inspektörerna avpassade områden bör en viss
ändring av inspektionsområdesindelningen, i huvudsak som utredningen
föreslagit, komma till stånd. Att chefsinspektören skall ha ett bestämt
område synes emellertid icke nödvändigtvis behöva innebära att vikarie
för honom också skall fullgöra uppgifterna som chefsinspektör. Tillfälligtvis
torde dessa utan olägenhet kunna övertagas av någon av de redan på orten
stationerade ordinarie inspektörerna.

Den av utredningen föreslagna tjänstebeteckningen förste skolinspektör
anser jag böra utbytas mot länss kolinspektör. I fyra län kommer
tills vidare endast en inspektör alt finnas. I enlighet med skolöverstyrelsens
uppfattning bör även dessa benämnas länsskolinspektörer. Utredningen
har föreslagit att chefsinspektör skall uppbära ett särskilt be -

246

fattningsarvode. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att senare taga
närmare ställning till regleringen härav.

I syfte att åstadkomma en utjämning av de mest påfallande skillnaderna
mellan länen, när det gäller mellaninstansemas arbetsmöjligheter,
i synnerhet arbetsmöjligheterna för de pedagogiskt utbildade tjänstemännen,
har skolstyrelseutredningen föreslagit, att en mellaninstansorganisation,
byggd på länsområdena, skall kompletteras med en ökning av antalet
inspektörer. En ny tjänst skulle inrättas i vart och ett av de tre
största länen, nämligen Malmöhus, Göteborgs och Bohus och Stockholms
län samt i Västmanlands län, vilket utgör ett enda inspektionsområde
tillika det största i riket.

Med hänsyn till den ökning av inspektörernas i regel redan nu mycket
betydande arbetsbörda, som kan förutses på grund av den förestående
utvecklingen på skolans område, betraktar jag den av utredningen föreslagna
utbyggnaden av skolinspektionen såsom mycket rimlig. En förstärkning
av inspektionen i de nämnda folkrika länen med deras stora inspektionsområden
kan för övrigt betraktas som ofrånkomlig, om den regionala
skolledningen i dessa län skall kunna förväntas fylla de uppgifter som
måste åläggas den. Jag tillstyrker därför att fyra nya inspektörstjänster
inrättas med placering i de län utredningen föreslagit. Den organisation
av inspektionen, utredningen ansett böra komma till stånd i dessa fyra
fall, anser jag vara lämplig, då erfarenhet därigenom kan vinnas för en
slutlig övergång till en organisation utan särskilda inspektionsområden.

Enligt utredningens förslag skall landstingsfria och övriga
större städer i princip intaga samma ställning till mellaninstansen
som övriga kommuner. Något skäl att avvika från detta enligt min mening
välgrundade förslag anser jag icke ha framkommit vid remissbehandlingen.

Formerna för ärendenas handläggning i länsskolnämnden och därmed
förbundna spörsmål, av utredningen behandlade under rubriken arbetsfördelningen
inom mellaninstansen, torde böra regleras
genom av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion på grundval av utredningens
utförliga förslag. Jag vill här med anledning av påpekandet från skolöverstyrelsens
sida rörande nämndledamöternas möjligheter att gripa in på
områden, som rätteligen skulle vara skolinspektörens, endast uttala, att
instruktionen för mellaninstanserna bör få en sådan utformning att missförstånd
undvikes beträffande inspektörs och vald eller förordnad ledamots
ställning, när det gäller den fackliga ledningen av skolväsendet.

I övrigt finner jag skolstyrelseutredningens förslag rörande ledamöternas
uppgifter och ställning vara väl genomtänkta och ligga i linje med särskilda
utskottets uttalande vid 1950 års riksdag, att man bör ha rätt att
av mellaninstansen vänta något mer än en rutinmässig handläggning av
löpande ärenden (uti. nr 3 s. 33). Utskottet, som framhöll vikten av att

247

även lekmannasynpunkterna skulle kunna göra sig effektivt gällande i
mellaninstansen, måste nämligen med nämnda uttalande ha avsett mellaninstansen
som helhet och icke endast de pedagogiskt utbildade tjänstemännen.
För att intentionerna i detta avseende skall kunna fullföljas har
utredningen föreslagit, att medel skall ställas till förfogande, så att ledamöterna
kan resa inom länet i syfte att skaffa sig kännedom om skolförhållandena
i dess olika delar. Att sådana möjligheter erbjudes ledamöterna
anser jag vara nödvändigt.

En annan faktor av väsentlig betydelse för effektiviteten i mellaninstansernas
arbete blir möjligheterna för dem att anlita experter. När jag nyss
diskuterade kompetenskraven hos mellaninstansledamöterna, ansåg jag
mig ej kunna förorda förslaget att en ledamot skulle vara sakkunnig i arbetsmarknadsfrågor
och framhöll, att speciell sakkunskap på detta och
andra områden måste ställas till förfogande genom anlitande av experter.
Särskilda medel bör alltså anvisas för bestridande av kostnaderna för experthjälp
åt mellaninstanserna.

Ett genomförande av de åtgärder, jag hittills förordat, skulle endast
bli en ansats till en mellaninstansreform, om de inte fullföljdes genom att
fullt arbetsdugliga och effektiva mellaninstanskanslier organiserades.
I själva verket är det på det sättet att en kansliorganisation
för det regionala skolarbetet under alla omständigheter nu måste komma
till stånd med hänsyn till folkskolinspektionens behov, även om inte några
andra åtgärder vidtages för att skapa en tidsenligare och bättre regional
skolledning än den vi för närvarande har. Liksom utredningen anser jag
det fördelaktigt från flera synpunkter att sammankoppla och samtidigt
lösa frågorna om kanslier för mellaninstanserna och kanslier för de nuvarande
folkskolinspektörema.

Kanslifrågan bör enligt min mening i princip lösas i överensstämmelse
med utredningens förslag. I jämförelse med de nuvarande folkskolinspektionsområdena
skapar nämligen en regional organisation med länen som
verksamhetsområden och en koncentration av verksamheten till ett länskansli
helt andra och bättre förutsättningar för en differentiering av arbetsuppgifterna
och deras fördelande på i förhållande till uppgifterna kvalificerad
kanslipersonal.

När det gäller bedömningen av personalbehovet har emellertid utredningen
enligt min mening tagit till i underkant. I denna uppfattning styrkes
jag av en nästan enhällig remisskritik, i vilken med stor skärpa betonas,
att mellaninstanskanslierna i utredningens förslag blivit underdimensionerade.
Det synes mig också vara alldeles tydligt att så är fallet.
De nya mellaninstanserna kommer att få avsevärt fler ärendegrupper att
handlägga än folkskolinspektörerna har. De ärenden som tillkommer blir

248

i stor utsträckning av kvalificerad natur och ställer stora krav på kanslierna.
Utredningens förslag innebär, att 23 sekreterare änster i 27 och
en i 25 lönegraden skulle inrättas, varjämte medel motsvarande kostnaderna
för en halv sekreterartjänst skulle ställas till förfogande för Gotlands
län. Därjämte skulle medel motsvarande kostnaderna för en halv sekreterartjänst
ställas till förfogande för var och en av tre mellaninstanser.
Beträffande biträdespersonalen innebär förslaget, att 5 kanslibiträdestjänster
i 11 lönegraden och 17 kontorsbiträdestjänster i reglerad befordringsgång
skulle inrättas jämte två tjänster av sistnämnt slag för innehavare
med halvtidstjänstgöring. Därjämte skulle medel motsvarande kostnaderna
för 4 1/2 kontorsbiträdestjänster ställas till förfogande för av utredningen
angivna nio mellaninstanser. Härtill skulle komma ett belopp av 20 000
kronor för oförutsedda behov av biträdeslijälp.

Uttryckt i tjänster skulle antalet bli 26 sekreterar- och 27 1/2 biträdestjänster,
d. v. s. genomsnittligt räknat i det närmaste en halv sekreterartjänst
och något mer än en halv biträdestjänst per inspektör.

Skolöverstyrelsen har beräknat det personalbehov, som till en början
skulle föreligga, till 48 heltidsanställda sekreterare, hälften i 29 och hälften
i 25 lönegraden, och 50 heltidsanställda biträden, därav 20 kanslibiträden
och 30 kontorsbiträden. En högst betydande skillnad mellan utredningens
och överstyrelsens beräkningar föreligger således.

Det är som jag förut framhållit av utomordentlig vikt för värdet av
en mellaninstansreform, att länsskolnämndernas kanslier redan från starten
utrustas med tillräckliga personalresurser. I annat fall kommer de förhoppningar,
som måste knytas till denna reform, inte minst beträffande
förbättrade möjligheter för skolinspektörerna att medverka i det pedagogiska
framstegsarbetet, icke att kunna infrias. Reformen skulle helt slå
slint, om den endast kom att innebära, att man i ett gemensamt kansli
placerade inspektörer lika tyngda av löpande administrativa göromål som
de nuvarande folkskolinspektörerna och utan möjligheter att göra de konstruktiva
insatser som är högeligen av behovet påkallade.

När jag tagit i övervägande, vilka uppgifter som väntar de nya mellaninstanserna
enligt vad jag på grundval av skolstyrelseutredningens förslag
ansett mig böra tillstyrka, och mot den bakgrunden försökt bedöma behovet
av kanslipersonal, har jag funnit skolöverstyrelsens förslag mera
realistiska än utredningens.

Då jag likväl icke anser mig kunna förorda överstyrelsens förslag i obeskuret
skick, beror det främst på att jag i två viktiga avseenden anser
mig ha anledning att räkna med mindre omfattande arbetsuppgifter än
överstyrelsen gjort. I motsats till överstyrelsen anser jag icke, att mellaninstanserna
skall ha om hand löneutbetalningarna för de allmänna läroverken
i länen, vilket innebär en väsentligt ändrad förutsättning vid be -

249

dömningen av personalbehovet. Vidare synes överstyrelsen icke ha ansett
sig böra utgå från andra förhållanden, när det gäller statsbidragsgranskningen,
än de rådande. Sedan allmänna statsbidragsutredningen nu, efter
remissbehandlingen av skolstyrelseutredningens betänkande, framlagt ett
nytt förslag rörande statsbidragsgivningen till kommunerna, finns det emellertid
goda skäl att räkna med förenklade förhållanden på detta område,
vilka kommer att återverka på mellaninstanskansliernas arbetskraftsbehov.
I varje fall bör i nuvarande läge kalkyleras med det alternativ som fordrar
minst personal.

Dessa i förhållanden till skolöverstyrelsen ändrade förutsättningar, som
jag lagt till grund för min bedömning, anser jag böra leda till att antalet
sekreterartjänster bestämmes till 25 eller en heltidstjänst i varje län utom
Malmöhus län, där två tjänster bör inrättas. Beträffande sekreterare änsternas
lönegradsflacering ansluter jag mig emellertid till den av skolöverstyrelsen
och många andra remissinstanser hävdade uppfattningen, att
29 och icke 27 lönegraden bör väljas. I Malmöhus län bör dock den ena
tjänsten vara placerad i reglerad befordringsgång.

Jag har i annat sammanhang framhållit, att en på så sätt ändrad lönegradsplacering
är motiverad bland annat av behovet av en från rättslig
synpunkt tillfredsställande beredning och handläggning av förekommande
mellaninstansärenden.

Vad gäller biträdespersonalen anser jag, att utredningens förslag såväl
beträffande lönegradsplacering som antal tjänster är otillräckligt. Av delvis
samma skäl som jag angivit i fråga om sekreterartjänsterna torde å
andra sidan skolöverstyrelsens beräkningar av behovet av biträdespersonal
kunna minskas något. Såtillvida anser jag emellertid överstyrelsens bedömning
riktig, att jag delar dess uppfattning att antalet biträdestjänster
i 11 lönegraden bör vara väsentligt större än vad utredningen föreslagit.
Jag föreslår, att det vid varje mellaninstanskansli skall finnas en kanslibiträdestjänst
i nämnda lönegrad, eller sammanlagt 24 dylika tjänster.
Därjämte har jag funnit behov föreligga av 15 heltidstjänster för kontorsbiträden.
Efter en genomgång och prövning av det behov, som kan beräknas
föreligga med hänsyn till omfattningen av de olika länsskolnämndernas
verksamhet, föreslår jag, att jämte en kanslibiträdestjänst i 11 lönegraden
en biträdestjänst i reglerad befordringsgång skall finnas vid mellaninstansen
i samtliga län utom följande nio, nämligen Uppsala, Södennanlands,
Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Hallands, Örebro, Västmanlands och
Jämtlands län.

Såsom utredningen förordat bör vidare visst belopp ställas till förfogande
för bestridande av kostnader för oförutsedda behov av biträdeshjälp vid
länsskolnämnderna.

Den personalorganisation jag här föreslagit är också den knappt till -

250

tagen. Jag har emellertid goda förhoppningar om att den skall visa sig
vara tillfyllest för att ge länsskolnämnderna en god start. En efter det
verkliga behovet hos de olika nämnderna, vars geografiska verksamhetsområden
kraftigt varierar, avpassad personalstyrka kan naturligtvis inte
åstadkommas, förrän de nya myndigheterna en tid varit praktiskt verksamma.

Det av utredningen beräknade behovet av lokaler och utrustning
torde bli något större vid bifall till mitt förslag om personalorganisationen.

Att mellaninstansemas tjänstelokaler skall bekostas av statsmedel, finner
jag självklart.

Vad slutligen gäller de kostnadsökningar, som är förbundna
med en mellaninstansreform enligt de grunder, jag här förordat, vill jag
anföra följande.

Skolstyrelseutredningen har beräknat de årliga kostnaderna för en utbyggd
mellaninstansorganisation i enlighet med utredningens förslag till
sammanlagt 3 316 204 kronor. Kostnaderna för en organisation enligt skolöverstyrelsens
förslag har av överstyrelsen uppskattats till 4 437 308 kronor.
Till grund för de beräknade kostnaderna har i båda fallen legat den
1 juli 1955 utgående löner.

Utredningens förslag skulle i jämförelse med de för budgetåret 1955/56
beräknade kostnaderna för folkskolinspektionen (2 341 500 kronor) innebära
en ökning med 974 704 kronor.

Engångsutgifterna har utredningen beräknat till 253 500 kronor och utgiftsökningen
under ett första verksamhetsår med budgetåret 1955/56 som
jämförelseår till 1 373 204 kronor.

Om kostnaderna för en utbyggd organisation enligt skolstyrelseutredningens
förslag beräknats på grundval av de för 1956 utgående lönerna
skulle de ökat med i runt tal 92 000 kronor till 3 408 000 kronor.

De årliga kostnaderna för en fullt utbyggd mellaninstansorganisation
enligt mitt organisationsförslag torde, på grundval av 1956 års löner,
kunna beräknas på följande sätt. Beräkningarna är givetvis i en del avseenden
endast ungefärliga, då jag ansett att närmare ställning nu icke
behöver tagas till vissa utgiftsbelopp.

251

1. Arvoden och reseersättningar åt ledamöter................ 350 000

2. Experter ............................................ 72 000

3. Tjänstemän

a. Avlöningar m. m. åt 55 skolinspektörer och 1 nomadskolinspektör
vid oförändrad lönegradsplacering (Ca 34) .... 1 629 000

b. Avlöningar åt 24 sekreterare i 29 och 1 sekreterare i 25

lönegraden ........................................ 596 000

c. Avlöningar åt 24 kanslibiträden i 11 lönegraden och 15

kontorsbiträden i reglerad befordringsgång ............ 371 000

d. Ersättningar till extra biträdespersonal, reseersättningar,

sjukvård .......................................... 486 000

3 082 000

4. Lokaler (hyror, telefon, expenser) ..... 194 000

Summa summarum 3 698 000

Engångsutgifterna torde kunna beräknas till 260 000 kronor för möblering
av kanslierna och 10 000 kronor för installation av telefoner.

I förhållande till den i statsverkspropositionen beräknade medelsanvisningen
till folkskolinspektionen för budgetåret 1956/57, omräknad med
hänsyn till den för år 1956 beslutade löneförhöjningen, innebär beloppet
3 698 000 kronor en kostnadsökning av omkring 1 250 000 kronor.

252

V. Nomadskolväsendets regionala ledning

Vid sidan av de för samtliga stiftsstyrelser gemensamma åliggandena har
domkapitlen i Härnösand och Luleå också att taga befattning med ärenden
rörande nomadundervisningen. Eftersom skolstyrelseutredningen föreslagit,
att domkapitlens befattning med skolväsendet i princip skall upphöra, har
utredningen också ansett sig böra uppmärksamma nomadskolväsendets
regionala ledning och framlägga förslag härom. Jag anser att denna fråga
skall behandlas tillsammans med utredningens övriga förslag och finner det
lämpligt att taga upp den här i anslutning till förslagen om den regionala
ledningen i allmänhet.

A. Nomadskolans nuvarande organisation och ledning

Nomadlapparnas område är i skolhänseende indelat i åtta nomadskoldistrikt.
Antalet nomadskolor är tio. Nomadskolväsendets omfattning framgår
av följande sammanställning.

Skola	Klas- ser	Barnantal	Lärare 54/55	Förest. 54/55	Bitr. förest. 54/55	Övrig j perso-nal 54/55
51/52	52/53	53/54	54/55
Karesuando ..............	1-6	19	21	28	27	2	1		5
Lannavaara ..............	1-6	45	44	52	56	3	1	i	6
Jukkasjärvi ..............	1-7	51	64	63	69	4	1	i	7
Gällivare ................	1-7	70	78	72	62	4	1	i	8
Jokkmokk ...............	1-6	Öl	51	55	55	3	1	i	6
Arjeplog .................	1-6	26	26	23	27	2	1		4
Tärnaby .................	1-6	37	33	30	30	2	1		5
Jänsmässholmen ..........	3-4	16	16	20	25	1	1		4
Änge ....................	5-7	41	36	29	29	2	1		5
Storvallen ...............	1-2	23	25	25	19	1	1		4
Summa		379	394	397	399	24	10	4	54 ;

De tre sist nämnda skolorna är belägna i Jämtland. Av de övriga är en
belägen i ettvart av de övriga sju nomadskoldistrikten.

Sedan man vid 1930-talets slut påbörjat uppförandet av moderna skoloch
internatlokaler för samebarnens undervisning, fullbordades under loppet
av ett årtionde nio sådana anläggningar. I samband därmed har den
årliga lästiden utsträckts till 34 4/7 veckor. Samtidigt har de s. k. sommarvisteskolorna
indragits. De sista, som låg i lappbyarna norr om Torneträsk,
försvann 1951/52.

253

Kostnaderna för nomadskolorna, som bestrides helt av statsmedel, har
under de senaste budgetåren uppgått till följande belopp.

1951/52 1952/53 1953/51 1954/55 1955/56

Avlöningsstat.......... 523 200 674 000 817 000 858 000 898 000

Omkostnadsstat ....... 257 200 354 000 362 800 405 800 420 600

Fortsättningsskolorna . . 38 900 38 900 62 000 55 200 52 900

Härtill kommer avlöningskostnaderna för nomadskolinspektören och för
biträdeshjälp åt honom.

Lönerna utbetalas direkt till befattningshavarna av länsstyrelserna i Luleå,
Umeå och Östersund efter månatliga uppgifter från nomadskolinspektören.
Utbetalningarna på omkostnadsstaten ombesörjes av skolans tillsynsman
medelst förskott, som rekvireras av nomadskolinspektören.

För nomadundervisningen gäller dels en särskild av Kungl. Maj:t utfärdad
stadga (KK 1938: 479), dels en stadga angående fortsättningsskolor för
nomadbarn (KK 1943: 378). Nomadskolans mål är tvåfaldigt. Den skall bibringa
eleverna en allmän medborgerlig orientering, som på väsentliga
punkter icke får stå tillbaka för den som meddelas i folkskolan, och den
skall samtidigt söka bibringa eleverna en riktig uppfattning om lapsk natur
och kultur, innefattande naturlandskapet, näringarna, yrkeslivet och språket
samt förhållandet till det moderna samhällslivet.

Med hänsyn till den allmänna medborgerliga orienteringen har det ansetts
vara väsentligt, att barnen får så goda färdigheter som möjligt i användningen
av svenska språket. Undervisningen sker därför på svenska
alltifrån första klassen. Med hänsyn till nomadskolans speciella målsättning
har man dessutom infört ämnena nomadkunskap och lapska språket på
skolschemat. Det är klart, att nomadskolan som särartad skolform i viss
mån står och faller med dessa två ämnen. Lapsk läsning skall nu förekomma
en veckotimme, där förhållandena tillåter det, varjämte morgonbön kan
hållas på lapska språket. I sjunde klassen kan detta språk upptaga tre
veckotimmar. Ämnet nomadkunskap förekommer i klasserna 4—7 och förberedes
i klasserna 1—3 genom ämnet hembygdskunskap. I stora avsnitt
har ämnet formen av förberedande yrkesundervisning. Den åt renskötaryrket
orienterade sidan av ämnet framhäves starkt i fortsättningsskolans
»fältstudiekurser». I övriga ämnen gäller folkskolans undervisningsplan
med vissa inskränkningar.

Nomadskolan ledes, tillses och kontrolleras genom skolöverstyrelsen,
domkapitlen i Härnösand och Luleå samt nomadskolinspektören, vilken
utövar den närmare ledningen och tillsynen. Den förste nomadskolinspektören
förordnades 1916. Därmed fick nomadundervisningen en enhetlig
facklig ledning, vilket varit av avgörande betydelse för nomadskolans ändamålsenliga
utveckling.

Nomadskolinspektören är i fråga om ställning och villkor jämställd med
folkskolinspektörerna. Löneförhållanden, lokal- och biträdesförhållanden är
desamma. Den nuvarande inspektören är med skolöverstyrelsens medgivande
stationerad i Uppsala. För budgetåret 1955/56 utgår 5 500 kronor
till biträdeshjälp åt honom.

För nomadskolinspektören gäller en särskild, av Kungl. Maj:t utfärdad
instruktion (KK 1938:478).

254

Förutom de uppgifter som domkapitel och folkskolinspektör har i förhållande
till folkskolan, fyller domkapitel och nomadskolinspektör tillsammans
i huvudsak också en lokalstyrelses och rektors uppgifter för nomadskolorna.

Målsmännen äger ett visst inflytande på skolan genom ombud, s.k. nomadskolfullmäktige,
valda vid sammanträde inför lappfogde. De skall med
nomadskolinspektören minst en gång om året överlägga i frågor, som rör
nomadundervisningen och avge yttrande i sådana ärenden. Fullmäktige utses
för en tid av fyra år. För varje lappby utses två fullmäktige och två
ställföreträdare.

Slutligen skall vid varje nomadskola finnas en av nomadskolinspektören
utsedd tillsynsman med uppgift att ha tillsyn över skolanläggningens uppvärmning,
belysning och renhållning samt att sköta de direkta ekonomiska
angelägenheterna och tillhandagå med upplysningar och hjälp i frågor, som
rör skolan.

B. Förändringar i den regionala ledningen
1. Skolstyrelseutredningen

Såsom enda åtgärder beträffande nomadskolväsendets ledning föreslår
utredningen, att domkapitlens i Härnösand och Luleå uppgifter på området
överflyttas på skolöverstyrelsen och att författningarna således ändras i
överensstämmelse härmed.

Enligt av utredningen inhämtade uppgifter uppgick antalet av de båda
nämnda domkapitlen under år 1954 handlagda nomadskolärenden till sammanlagt
52, varav drygt en fjärdedel var ad actaärenden.

Då det enligt utredningens mening dels finns skäl att hysa tvekan beträffande
det lämpliga i att nomadskolinspektören även framgent är stationerad
i Uppsala, dels torde finnas anledning att vid nuvarande innehavarens
avgång överväga att omvandla inspektörstjänsten till en konsulenttjänst
eller en inspektörsbefattning jämförbar med t. ex. folkhögskolinspektörens,
har utredningen beträffande nomadskolinspektörens kansli och biträdeshjälp
icke velat föreslå annan ändring i nuvarande förhållanden, än att
anslaget till biträdeshjälp höjes till det belopp skolöverstyrelsen prövar
skäligt.

Som motivering för sitt ställningstagande i frågan anför utredningen.

Nomadundervisningen omfattar endast ca 400 barn, fördelade på 10 helt
statliga skolor, vilka är spridda över en mycket stor landareal. Det är uppenbart,
att problemen rörande dessa skolors ledning på olika plan redan av
detta skäl inte erbjuder någon nämnvärd likhet med dem som hittills behandlats.
Därtill kommer, att det här är fråga om ett skolväsen för en folkminoritet.
Med hänsyn till de särskilda aspekter som av denna anledning
måste läggas även på frågan om administrationen av detta skolväsen har
utredningen, ehuru den från sina utgångspunkter funnit skäl tala för en omläggning
av nomadskolans ledning, icke velat framlägga annat än mycket
begränsade förslag i detta hänseende, vilka betingas av dess uppfattning, att
domkapitlen icke längre bör fungera som skolmyndigheter. Att i detta avse -

255

ende göra något undantag beträffande nomadskolärendena, vilka ej i princip
skiljer sig från andra skolärenden under domkapitlens handläggning,
har utredningen icke funnit motiverat, så mycket mindre som nomadskolinspektören
meddelat, att det medför vissa olägenheter att dessa ärenden
nu handlägges av två domkapitel. Man kunde visserligen tänka sig en koncentration
till ett av domkapitlen, lämpligen det i Luleå, men i det läget
bleve det än mer befogat att fråga sig, om det verkligen behövs en regional
myndighet för nomadskolornas förvaltning. Denna myndighets verksamhet
skulle då omfatta nomadskolväsendet i dess helhet och därtill omspänna ett
mycket stort geografiskt område. I själva verket bleve den inte längre en
regional utan i teknisk mening en central instans, visserligen belägen i landets
periferi men icke desto mindre med så långa avstånd till de olika skolorna,
att lokalkännedom eller närhet till förvaltningsobjekten knappast
skulle kunna anföras som motiv för myndighetens placering. Det må här
erinras om att nomadskolinspektören för närvarande är stationerad i Uppsala.
Som skäl för att låta domkapitlet i Luleå förbli myndighet för nomadundervisningen,
synes endast kunna anföras en lång tradition och icke
någon just för uppgiften speciell lämplighet.

Som ett alternativ till domkapitlen kan naturligtvis tänkas de föreslagna
länsskolnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Mot
denna lösning talar dock för närvarande vissa betydande skäl. Så länge lokal
ledning inte finnes vid nomadskolorna, måste de uppgifter, som beträffande
andra läroanstalter skötes av rektor, handhas på särskilt sätt. De
ligger nu på nomadskolinspektören. Utredningen anser det ej lämpligt att
föra över sådana detalj uppgifter på de nya mellaninstanserna. Det torde
vidare vara önskvärt, att inflytande på nomadskolväsendets ledning, så
länge detta skolväsen består i nuvarande form, beredes åt ingående sakkunskap
om samernas speciella kidtur och näringsliv på det sätt som kan ske
genom att en särskild inspektör eller konsulent finns. En sådan kan ej finnas
i tre mellaninstanser, och att föra över de få administrativa uppgifter
två domkapitel har om hand på tre länsskolnämnder med bibehållande av
nomadskolinspektören vid sina nuvarande arbetsuppgifter synes utredningen
vara synnerligen opraktiskt, speciellt som särskilda motiv för att föra
nomadskolorna under länsskolnämnderna ej föreligger.

Den ökade demokratisering vid skolornas ledning, som bland annat eftersträvas
genom det starka lekmannainslaget i de nya mellaninstanserna, skulle
för nomadernas del ej vinnas, om deras skolor lades under dessa, enär det på
grund av detta skolväsens synnerligen ringa omfattning icke skulle kunna
motiveras, att en representant för samerna bereddes plats i varje berörd
länsskolnämnd. Med hänsyn till att här är fråga om en folkgrupp på endast
cirka 3 000 individer, torde önskemål om ökat medinflytande från samernas
egen sida vid skolledningen kunna tillgodoses på annat sätt.

Som ovan framhållits har utredningen funnit, att formerna för nomadskolväsendets
nuvarande ledning och administration bör omprövas. Iläri
bör möjligen också inbegripas hela nomadundervisningens organisation. Såvitt
utredningen kan bedöma, torde nämligen de problem, som kommer att
uppställa sig, då 0-årig skolgång skall införas i nomadskolorna, vad högst
adieundervisningen beträffar, endast kunna lösas genom att samebarnen
beredes plats i skolor, som inte tillhör nomadundervisningen. Dessa utgör
nämligen för små enheter för att kunna tjäna som underlag för högstadier.
Samverkan, i första hand mellan nomadskolorna och de kommuner, i vilka

256

dessa skolor ligger, synes sålunda bli ofrånkomlig av denna anledning. Vid
en undersökning av möjligheterna att skapa lokala styrelser för nomadskolorna
bör beaktas, om inte sådana kan komma till stånd genom en anknytning
av nomadskolorna till skolväsendet i de kommuner, där dessa skolor
är belägna. Ett överförande av de göromål, som ej lämpligen bör åvila nomadskolinspektören
men som ej heller bör läggas på länsskolnämnderna,
kunde då ske. En annan möjlighet är, att tillsynsmännen får ökade befogenheter
och övertager vissa av dessa uppgifter. Det väsentliga är, att om en
lokal ledning kan åstadkommas så erhålles förutsättningar för en fördelning
av nomadskolinspektörens uppgifter mellan å ena sidan denna ledning
och länsskolnämnderna, på vilka också domkapitlens uppgifter då borde
läggas, samt å andra sidan en konsulent — i stället för den nuvarande
inspektören — med uppgift att vara sakkunnig för de speciella nomadundervisnings-
och fostringsfrågoma men utan egentliga expeditionella göromål.
Formerna för en aktiv medverkan från samernas egen sida vid ledningen
av skolväsendet finge också beaktas i det sammanhanget.

Då senast berörda spörsmål ligger vid sidan av utredningens egentliga
uppdrag, har utredningen ansett, att man i avvaktan på att de klarlägges
kan begränsa de omedelbara åtgärderna till vad utredningen föreslagit.

2. Remissyttranden

Nomadskolinspektören ägnar huvuddelen av sitt yttrande åt en diskussion
av spörsmål, som utredningen ansett böra bli föremål för ytterligare
undersökningar av särskilda sakkunniga.

Till utredningens uppfattning att en särskild utredning bör göras om nomadskolans
ledning och den 9-åriga skolgångens införande ansluter nomadskolinspektören
sig. Beträffande förslaget att de nomadskolärenden, som nu
handlägges av domkapitlen i Luleå och Härnösand, skulle överflyttas på
skolöverstyrelsen, säger sig inspektören, som här framhåller, att den nuvarande
ordningen fungerat väl, intet ha att erinra i sak.

Någon egentlig mellaninstans är enligt nomadskolinspektörens mening
inte behövlig för nomadskolorna, men han anser att det bör övervägas om
inte ett råd med uppgift att handlägga nomadskolärenden och även lapska
kulturfrågor av mera allmän karaktär borde skapas som en motsvarighet
till de föreslagna länsskolnämnderna.

Beträffande sin stationeringsort uttalar nomadskolinspektören, att det
enligt hans erfarenhet är av underordnad betydelse om denna är Uppsala
eller exempelvis Luleå. Från Uppsala når han lätt Stockholm och vidare är
stationeringen där av betydelse, då möjligheter därigenom beredes honom
att hålla sig å jour med kulturforskningen rörande samerna, vilket är mycket
viktigt vid utarbetande av läroböcker i lapska språket och nomadkunskap.

Domkapitlet i Luleå anser sig på grund av sin avvisande hållning till
hela mellaninstansförslaget icke ha anledning att gå in på utredningens förslag
rörande nomadskolväsendet. Domkapitlet i Härnösand berör icke
denna fråga.

257

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar.

Länsstyrelsen har i och för sig intet att erinra mot att domkapitlens befogenheter
och arbetsuppgifter i fråga om nomadskoleväsendet tills vidare
överflyttas till skolöverstyrelsen. Vidare anser länsstyrelsen, att nomadskolinspektören
bör finnas kvar. Länsstyrelsen finner det dock självklart,
att han skall vara stationerad så nära sitt arbetsfält som möjligt och icke
som nu i Uppsala. Visserligen kan man invända att Uppsala ligger blott en
dryg natts resa från utgångspunkten för en inspektionsresa, men man kan
likväl icke komma ifrån, att inspektören skulle kunna bistå nomadskolorna
på ett annat sätt om han bodde i närheten av arbetsområdet. Då huvuddelen
av nomadskolorna ligger i Norrbotten förefaller Luleå vara den lämpligaste
stationeringsorten. Härigenom skulle ett samarbete mellan folkskolinspektörerna
inom de berörda områdena möjliggöras, vilket vore mycket
önskvärt även om nomadskolundervisningen är särpräglad. Länsstyrelsen
föreslår att frågan om nomadskolinspektionens organisation och inspektörens
stationeringsort definitivt snarast klarlägges.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har intet att erinra mot utredningens förslag
men framhåller, att nomadskolinspektören, såvitt länsstyrelsen kan
bedöma, icke bör vara stationerad i Uppsala utan helst i inlandet i något
av de nordligaste länen.

Folkskolinspektören i Norrbottens läns norra inspektionsområde, inom
vars område ett stort antal nomadskolor är belägna, påpekar bland annat
att samerna själva icke torde önska bli isolerade från sina grannar i avseende
på utbildning. Folkskolinspektören i Kopparbergs läns norra inspektionsområde,
tidigare nomadskolinspektör, framhåller, att nomaderna alltmer
kommer i kontakt med den bofasta befolkningens kultur och levnadsvanor,
och uttalar som sin mening, att det måste anses vara en brist, att nomaderna
själva ej har något att bestämma över sitt eget skolväsen och att
detta ej har någon anknytning till hemsocknens skolfolk.

Skolöverstyrelsen slutligen tillstyrker, att den föreslagna utredningen
kommer till stånd snarast möjligt, men anser sig i avvaktan på resultatet av
denna icke böra biträda förslaget om nomadskolväsendets överflyttning
från de båda nordligaste domkapitlen till överstyrelsen.

C. Departementschefen

Nomadundervisningen omfattar endast omkring 400 barn, fördelade på
10 skolor. Dessa är spridda över en betydande landareal och de upprätthållas
helt med statsmedel. Jag är böjd att dela nomadskolinspektörens uppfattning,
att någon mellaninstans i samma mening som de av skolstyrelseutredningen
föreslagna länsskolnämnderna är avsedda att vara det, icke
behövs för nomadskolorna. Det inflytande på sitt skolväsen som samerna
bör beredas torde lämpligast åstadkommas genom ett rådgivande organ
utan administrativa åligganden.

258

Som utredningen föreslagit bör emellertid, med utgångspunkt från att
särskilda åtgärder erfordras för att bereda samebarnen en 9-årig skolgång,
hela frågan om formerna för nomadskolväsendets ledning omprövas i särskild
ordning. Jag ämnar vid lämplig tidpunkt hemställa hos Kungl. Maj:t
att särskilda sakkunniga tillkallas för detta ändamål. För närvarande finner
jag icke anledning förorda annan åtgärd i förevarande avseende än den
utredningen föreslagit, nämligen att domkapitlens i Luleå och Härnösand
återstående uppgifter rörande nomadskolornas ledning överflyttas på skolöverstyrelsen.
Det bör ske i samband med att en ny, under arbete varande
nomadskolstadga utfärdas.

259

VI. Stockholm

Skolstyrelseutredningen framhåller, att Stockholms stad på grund av sin
storlek intager en särställning bland rikets kommuner och att stadens omfattning
i åtskilliga avseenden gjort det nödvändigt att vid reglering av
olika verksamheter avvika från de bestämmelser som blivit gällande för
riket i övrigt. Så är förhållandet i viss mån beträffande skolväsendet. Med
hänsyn till den speciella reglering som här gäller och till de avvikelser från
förhållandena för riket i övrigt, som även enligt utredningens uppfattning
i några avseenden bör finnas, har utredningen funnit det lämpligt att i en
avdelning för sig redogöra för förhållandena i huvudstaden och de därav
föranledda särskilda anordningarna.

Jag finner utredningens åtgärd väl motiverad och vill i förevarande avsnitt
särskilt redogöra för förhållandena i Stockholm och de åtgärder som
skall avse enbart denna stad.

A. Nuvarande förhållanden

a) Folkskoleväsendet

För folkskoleväsendet i Stockholm gäller dels en särskild lag av den 15
maj 1903, dels en särskild folkskolestadga av den 22 juni 1923, dels ock en
särskild av Kungl. Maj:t den 31 januari 1941 fastställd instruktion för folkskolestyrelsen
i Stockholm — Stockholms folkskoledirektion.

Enligt 1903 års lag skall folkskoledirektionen — efter stadsfullmäktiges
beprövande — bestå av minst nio, högst tjugoen ledamöter. Efter beslut
av stadsfullmäktige 1920 och 1925 består direktionen för närvarande av
femton ledamöter, av vilka ordföranden utses av stadskollegiet bland borgarråden
(kulturborgarrådet), en utses av domkapitlet i Stockholms stift
samt övriga ledamöter av stadsfullmäktige. Domkapitlet utser suppleant
för den av domkapitlet valde ledamoten, varjämte stadsfullmäktige må utse
suppleanter för övriga ledamöter till erforderligt antal. För närvarande är,
enligt beslut av stadsfullmäktige 1949, sju suppleanter utsedda av fullmäktige.
Direktionen utser årligen inom sig en vice ordförande.

En jämförelse mellan bestämmelserna i lagen av den 6 juni 1930 om skolstyrelse
i vissa kommuner och 1903 års lag angående folkskoleväsendet i
Stockholm visar åtskilliga olikheter, av vilka flertalet dock är utan mera
väsentlig betydelse. Endast i ett par avseenden skall skiljaktigheterna därför
här beröras.

Mandattiden för folkskoledirektionens ledamöter är 2 år med enligt praxis
successiv förnyelse av halva antalet valda ledamöter varje år. Bestämmelser
om inom folkskolestyrelse utsedda särskilda nämnder återfinnes
även i 1903 års lag. Dock skall enligt den senare sådan nämnd bestå av

260

minst fem personer (fyra enligt 1930 års lag). För giltighet av dylik nämnds
beslut fordras vidare, utöver att minst tre ledamöter deltagit i beslutet, enligt
1903 års lag även, »att samtliga tillstädesvarande ledamöter varit ense
om detsamma».

I 17 § 1930 års lag stadgas, att folkskolestyrelsen för varje kalenderår
inom eller utom sig utser kassaförvaltare, och i 18 § samma lag, att folkskolestyrelse
i stadskommun före den 1 mars varje år till drätselkammaren
avlämnar redovisning för omhänderhavda medel. 1903 års lag saknar
direkta bestämmelser om kassaförvaltare. Enligt 4 § första stycket i lagen
intar direktionen emellertid med avseende på folk- och fortsättningsskolväsendet
enahanda ställning som de i gällande lag om kommunalstyrelse
i Stockholm omförmälda nämnderna. Enligt 50 § lagen om kommunalstyrelse
i Stockholm meddelas närmare föreskrifter om stadens kassa- och
räkenskapsväsen i särskilt reglemente (fastställt av Kungl. Maj:t den
9 april 1936).

Även i andra avseenden skiljer organisationen i Stockholm sig från landet
i övrigt. Jämlikt § 1 i den av Kungl. Maj:t för folkskoledirektionen utfärdade
instruktionen har direktionen långt vidare verksamhetsområde och
större befogenheter än en folkskolestyrelse. Här stadgas nämligen, att direktionen
har till uppgift (de vidare befogenheterna kursiverade)

att handhava huvudstadens folk- och fortsättningsskolväsende ävensom,
där icke annat är stadgat, dess undervisningsväsende i övrigt;

att fidlgöra stadens skyldigheter med avseende på de allmänna läroverken; att

ägna uppmärksamhet åt behovet av undervisningsväsendets utveckling
och hos vederbörande göra de framställningar, som därvid befinnes påkallade
samt

att ombesörja övriga angelägenheter, som av stadskoUegiet åt direktionen
överlämnas.

I § 2 föreskrives, att direktionen skall handha förvaltningen av bl. a. »stadens
läroverkshus».

Fackrepresentationen. I fråga om fackrepresentation i folkskoledirektionen
gäller, att skoldirektören och, vid fråga som angår den
pedagogiska ledningen av och tillsynen över undervisningen vid skolorna,
förste folkskolinspektören, är skyldiga att vara tillstädes vid folkskoledirektionens
sammanträden varvid de äger deltaga i överläggningarna men ej i
besluten, med rätt för dem att, där de så önskar, få sin uttalade mening antecknad
i direktionens protokoll. Det åligger jämväl annan inspektör ävensom
överlärare att på anmodan av direktionen eller dess ordförande vara
tillstädes vid direktionens sammanträden, och om dem gäller därvid, vad
nyss sagts om skoldirektören och förste folkskolinspektören. Enligt praxis
har skolöverläkaren samma rätt att deltaga i direktionens sammanträden,
som enligt rikets folkskolestadga tillkommer skolläkare vid sammanträde i
folkskolestyrelse.

Folkskolornas lärarpersonal äger utse fyra representanter, varav två folkskollärare,
en småskollärare och en av de särskilda lärarna i övningsämnen,
att närvara vid direktionens och dess nämnders sammanträden med rättighet
att, utom beträffande vissa ärenden, deltaga i överläggningarna men ej
i besluten och att få sin mening antecknad till protokollet. Dessa representanter
jämte lika många suppleanter för dem väljes för två år av lärarkå -

261

rens ombudsförsamling bland inom staden anställda lärare, som icke är
ledamöter av direktionen. Därjämte kallar folkskoledirektionen en representant
för överlärarkollegiet att närvara vid ovannänmda sammanträden.
Också fortsättningsskolans lärare äger utse en representant.

Skolråden i Stockholm. I varje territoriell kyrkoförsamling i
Stockholm skall finnas ett skolråd. Ledamöter och suppleanter i skolråden
väljes i enlighet med lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse i Stockholm
för en tid av fyra år av församlingens kyrkofullmäktige. Ledamöter
utses till ett antal av lägst fem och högst elva och suppleanter till det antal,
som finnes lämpligt. Skolrådet väljer inom sig ordförande och vice ordförande,
dock kan kyrkoherden i församlingen, ändock att han icke är ledamot,
utses till ordförande.

Församlings skolråd har enligt folkskolestadgan för Stockholm till uppgift
att genom framställningar till direktionen m. m. söka främja folkskoleväsendets
utveckling såväl inom staden i dess helhet som särskilt inom
församlingen. Skolråden handhar fonder för skoländamål samt skall av folkskoledirektionen
höras i fråga om ny- eller ombyggnad av skolhus i församlingen
m. m. Skolråd har dessutom att till direktionen avge yttranden i
frågor, som hänskjutes till rådet.

_ Skolrådens befogenheter med avseende på folkskoleväsendets administration
är emellertid i praktiken synnerligen ringa och inskränker sig väsentligen
till en yttrande- och initiativrätt.

Besvär. Över folkskoledirektionens beslut beträffande förordnande av
inspektör och överlärare, tillsättning av lärare, disciplinär åtgärd mot lärare
samt i andra fall, då beslut fattats på grund av bestämmelse i folkskolestadgan
för Stockholm, anföres besvär hos Kungl. Maj:t i ecklesiastikdepartementet.
Beträffande besvär över direktionens beslut angående
förordnande av skoldirektör gäller vad som föreskrives för motsvarande
tjänstemän hos Stockholms stad.

Förvaltningsorganisation. Genom beslut av stadsfullmäktige
den 13 oktober 1950 har ledningen av folkskoledirektionens centrala
förvaltning omorganiserats. I samband härmed inrättades en skoldirektörstjänst,
vars förste innehavare tillsattes fr. o. m. den 1 november 1951.

Skoldirektören, som närmast under direktionen leder folkskoleväsendet
i Stockholm, är chef för direktionens centrala förvaltning, samordnar de
olika avdelningarnas arbete och leder sålunda den centrala förvaltningen i
såväl pedagogiskt som administrativt hänseende. Han är föredragande inför
direktionen och i dess nämnder och delegationer samt ansvarar för ärendeberedningen.
Till förvaltningen, som är uppdelad på 5 avdelningar, är
knutna 8 kommunala folkskolinspektörer, 5 fackinspektörer och 3 konsulenter.

Regional ledning. Stockholms folkskoleväsen är befriat från inspektion
av statens folkskolinspektör och intar även i övrigt i huvudsak
samma ställning som andra landstingsfria städer. Skolöverstyrelsen handlägger
dock i vissa fall ärenden när det gäller Stockholm, som för kommunerna
i övrigt handhaves av statens folkskolinspektör eller domkapitel.

262

b) Skolväsendet i övrigt

I Stockholm finns 11 högre allmänna läroverk och 8 statliga realskolor.
Dessa skolor har, liksom övriga läroverk i landet, var och en sin lokalstyrelse.

De befogenheter, som enligt läroverksstadgan tillkommer eforus, utövas
i Stockholm av direktionen över Stockholms stads undervisningsverk, vilken
också utbetalar avlönings- och arvodesmedel m. m. till lärare och
tjänstemän vid läroverken.

Vidare finns 3 kommunala gymnasier, 7 kommunala flickskolor och 3
kommunala ''praktiska realskolor.

Som styrelser för de kommunala gymnasierna fungerar lokalstyrelserna
för de samrealskolor, där gymnasierna finns. Utredning pågår om en gemensam
styrelse för samtliga kommunala gymnasier.

Enligt reglementet för de kommunala flickskolorna har dessa gemensam
styrelse, som består av sju ledamöter, av vilka fem jämte två suppleanter
för fyra år väljes av stadsfullmäktige. En av skolornas rektorer med en
annan av rektorerna som suppleant utses av skolöverstyrelsen. Minst två
ledamöter och två suppleanter skall vara kvinnor. Ordförande är regelmässigt
borgarrådet för kulturroteln. Rektor, som inte är ledamot av styrelsen,
är skyldig närvara vid styrelsens sammanträden och har yttranderätt.

För var och en av de praktiska kommunala realskolorna finns en särskild
styrelse, vilken består av, förutom skolans tjänstgörande rektor, fyra ledamöter
jämte två suppleanter. Dessa utses av folkskoledirektionen för en tid
av fyra år enligt i reglementet lämnade närmare bestämmelser. Borgarrådet
för kulturroteln är regelmässigt ordförande.

Även beträffande 9 privatläroverk, understödda av stat och kommun,
samt 19 enskilda skolor utan statsunderstöd svarar folkskoledirektionen för
en råd uppgifter.

Hela antalet skolanläggningar under folkskoledirektionens förvaltning
uppgick 1954/55 till 116. T. o. m. 1959 beräknas ett 10-tal skolbyggen per
år bli färdigställda, alltså ytterligare ett 50-tal nya skolor under återstoden
av 1950-talet. Antalet barn i folkskolorna läsåret 1954/55 uppgick till drygt
70 000 och antalet lärare till över 3 000. Antalet lärare vid de kommunala
flickskolorna och de kommunala praktiska realskolorna var läsåret 1954/55
omkring 470. Enligt tillgängliga prognoser kommer antalet barn i åldern
7—15 år i Stockholm att nå maximum, över 95 000, år 1957 för att under
1960-talet variera mellan omkring 85 000 (1961) och 80 000 (1969). De
angivna talen får vid 9-årig skolplikt ökas med ungefär 1/8 och antalet för
1961 respektive 1969 skulle då bli omkring 95 000 och 90 000.

Till folkskoledirektionens utgifter för år 1955 var anslaget i runt tal sammanlagt
124 miljoner kronor. Genom direktionen utbetalas för närvarande
löner till omkring 8 000 personer. Antalet anställda vid Stockholms folkskoledirektions
centrala förvaltning är drygt 200.

263

Förvaltningen av den kommunala yrkesundervisningen
samt handläggningen av därmed sammanhängande ärenden handhaves av
lärlings- och yrkesskolstyrelsen, som även har att bereda frågor om anslag
av stadens medel till institutioner eller enskilda skolor för bedrivande av
yrkesskolundervisning samt handha förvaltningen av härför beviljade anslag.

Lärlings- och yrkesskolstyrelsen består av ordförande, som utses av stadskollegiet
bland borgarråden — regelmässigt borgarrådet för kulturroteln
— sju ledamöter, som väljes av stadsfullmäktige, samt yrkesskoldirektören.
Tillsynen över undervisning inom flertalet yrken utövas under styrelsens
överinseende av ett 30-tal yrkesnämnder, bestående av, förutom respektive
skolas rektor, yrkesskoldirektören samt tre för två år valda personer,
av vilka en, tillika ordförande, utses av styrelsen och de andra av vederbörande
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer.

Närmast under lärlings- och yrkesskolstyrelsen utövas ledningen och inspektionen
av en yrkesskoldirektör med uppgift att också handha den ekonomiska
förvaltningen, bereda hos styrelsen förekommande ärenden och
förestå dess expedition. Direktören är förman för rektorer, överlärare, lärare
och övriga befattningshavare och har rätt att inspektera all undervisning.

Ledningen av de olika skolorna utövas under styrelsens och respektive
skolnämnders inseende av fyra rektorer.

Tekniska aftonskolans och kommunala handelsgymnasiets styrelser utgöres
av lärlings- och yrkesskolstyrelsen jämte rektor vid respektive skola.

Vid lärlings- och yrkesskolorna finns anställda omkring 500 lärare, därav
ungefär 2/3 timlärare, vid tekniska aftonskolan ett 130-tal, samtliga
timlärare, samt vid kommunala handelsgymnasiet ett 60-tal. Lärlings- och
yrkesskolornas centrala förvaltning har ett 25-tal anställda. Under lärlingsoch
yrkesskolstyrelsens förvaltning står 4 skolanläggningar. För den närmaste
10-årsperioden är 5 nya skolor planerade.

Folkskoledirektionen har i samband med den av direktionen arrangerade
yrkesorienterande fritidsverksamheten ett omfattande samarbete med lärlings-
och yrkesskolorna. Ett dylikt samarbete har också ägt rum vid organiserandet
av de praktiska linjerna vid de s. k. 1947 års skolor. De fria skolmåltiderna
för lärlings- och yrkesskolornas elever administreras och handhaves
av folkskoledirektionen, kostnaderna betalas av lärlings- och yrkesskolstyrelsens
medel.

B. Vissa tidigare förslag m. m.

19^5 års folkskolesalckunnigas förslag (SOU 1948:28) innebar bland annat,
att även Stockholm skulle inordnas under den av de sakkunniga föreslagna
mellaninstansen. Dock skulle skolstyrelsen i Stockholm, liksom i Göteborg
och Malmö, äga utse en ledamot i mellaninstansen.

Folkskoledirektionen framhöll i sitt remissyttrande över de sakkunnigas
förslag, att direktionen inte kunde tillstyrka, att en mellaninstans inrättades
för Stockholms stads del, utan föreslog, att direktionen bibehölles vid
den ställning direkt under skolöverstyrelsen, som den hittills intagit, varvid
de uppgifter, som av de sakkunniga föreslogs tillagda de nya mellanin -

264

stanserna, för huvudstadens del så vitt möjligt borde anförtros åt folkskoledirektionens
handläggning.

Även skolöverstyrelsen avstyrkte folkskolesakkunnigas förslag i vad det
avsåg Stockholm. Överstyrelsen framhöll, att de ärenden rörande Stockholm,
som föreslagits hänskjutna till de nya mellaninstanserna, utan olägenhet
tills vidare kunde handläggas av överstyrelsen.

Den 25 januari 1954 beslöt Stockholms stadsfullmäktige att hos Ivungl.
Maj:t anhålla, att bestämmelserna om församlingarnas skolråd i lagen om
församlingsstyrelse i Stockholm jämte följ dförfattningar skulle upphävas.
Fullmäktige uppdrog åt stadskollegiet att i samråd med församlingarna utreda
frågan, hur skolrådens hittillsvarande uppgifter skulle fördelas mellan
den borgerliga och den kyrkliga kommunen och i samband därmed hur den
framtida förvaltningen av de donationsmedel, som nu omhänderhaves av
skolråden, skulle ordnas. Vidare uppdrogs åt folkskoledirektionen att utreda
frågan om skapandet av en skolnämndsorganisation med lokal förankring.

I remissyttrandena över den motion till stadsfullmäktige, som föranledde
fullmäktiges nyssnämnda beslut, framhölls bland annat, att de donationsmedel,
som vore bundna till församlingarna, kunde överföras att förvaltas
av kyrkoråden, att stadsfullmäktige borde bli valkorporation för de nya
skolråden samt att kravet, att stadsfullmäktige vid valet av kandidater
skulle taga hänsyn till skolrådens lokala karaktär, vore så väsentligt, att det
vid en eventuell ny lagstiftning borde uttryckligen fastslås.

C. Ledningen av skolväsendet i Stockholm

1. Skolstyrelseutredningen

a) Organisationen av den lokala skolledningen

Vid sina överväganden av utformningen av den lokala skolledningen i
Stockholm har utredningen funnit, att skäl icke föreligger att bibehålla en
speciell skolstyrelselag för denna stad. Behov av en särskild instruktion för
skolstyrelsen i Stockholm och av en särskild folkskolestadga finnes enligt
utredningens uppfattning icke heller. 1903 års lag och instruktionen för
folkskoledirektionen bör således enligt utredningens mening ej få några
motsvarigheter i den lagstiftning, som enligt utredningens förslag skall gälla
fr.o. m. den 1 juli 1957. I samband med den revision av folkskolestadgan,
som synes bli nödvändig vid ett genomförande av utredningens olika förslag,
anser utredningen att folkskolestadgan för Stockholm bör kunna
upphöra.

Det av utredningen avgivna förslaget till skolstyrelselag har så utformats,
att lagen skall kunna gälla också för Stockholms del ävensom ersätta

265

instruktionen för folkskoledirektionen. På några punkter har det emellertid
varit nödvändigt att införa särskilda, enbart för Stockholm gällande föreskrifter.

Utredningen föreslår, att en ny skolstyrelse i Stockholm skall träda i
stället för: Stockholms folkskoledirektion, direktionen över Stockholms
stads undervisningsverk, styrelsen för de kommunala flickskolorna, styrelserna
för de praktiska realskolorna, lärlings- och yrkesskolstyrelsen, läroverkens
lokalstyrelser samt — om sådan inrättas innan utredningens förslag
träder i kraft — styrelsen för de kommunala gymnasierna.

Maximiantalet ledamöter i denna styrelse skall vara tjugofem.

Om det visar sig nödvändigt med hänsyn till lagen om kommunalstyrelse
i Stockholm, bör enligt utredningens mening kulturborgarrådet kunna vara
självskriven ordförande i skolstyrelsen och mandattiden för styrelsen två
i stället för fyra år.

I sin motivering för förslagen framhåller utredningen, att de allmänna
skäl, som talar för en gemensam skolstyrelse gäller i samma grad
för Stockholm, där folkskoledirektionen redan i viss mån intar den ställning,
de nya skolstyrelserna enligt utredningens mening bör ha överallt.

Rörande maximiantalet ledamöter anför utredningen bland annat följande.

Ett sammanförande av arbetsuppgifterna förutsätter i en stad av Stockholms
storlek, att en fördelning av styrelsens olika uppgifter på avdelningar
och delegationer kommer till stånd i betydande utsträckning, så^ att sammanträdenas
antal och längd inte ställer onormalt stora krav på den enskilde
ledamoten. Skall denna olägenhet kunna undvikas bör emellertid
också tillses, att inte varje ledamot måste engageras i flera avdelningars
eller delegationers arbete.

Utredningen har föreslagit, att antalet ledamöter i avdelning av skolstyrelsen
skall vara minst 4. I de stora kommunerna torde regelmässigt ett
större antal ledamöter behövas. Där uppdelningen av arbetet på avdelningar
bör ske i stor utsträckning, synes det böra eftersträvas, att nödvändig kontakt
mellan olika avdelningar sker på det sättet, att i varje avdelning ingår
åtminstone någon representant för annan avdelning, vilkens arbete i
högre grad beröres.

Den rätt för skolstyrelsen att själv bestämma angående ärendenas fördelning
på avdelningar och dessas organisation, som utredningen föreslagit,
synes vara till särskild fördel för de största kommunerna. Den av utredningen
berörda möjligheten att t. ex. för yrkesutbildningens del tillsätta en
särskild avdelning synes lämpligen kunna begagnas i Stockholm, där yrkesskolväsendet
har betydande omfattning och står under egen förvaltning. En
dylik avdelning bör självfallet ha avsevärt flera ledamöter än 4. Vid sina
överväganden av en lämplig skolstyrelseorganisation i Stockholm har utredningen
ansett, att möjligheter bör finnas att låta en eventuell yrkesskolavdelning
få samma antal ledamöter som den nuvarande lärlings- och yrkesskolstyrelsen,
d. v. s. 0 stycken. Andra avdelningar, som utredningen förutsätter''bli
behövliga i Stockholm, är: undervisningsavdelning, ekonomiavdelning,
personalavdelning, skolbyggnadsavdelning, organisationsavdelning och

260

en avdelning för skolsociala frågor. Dessa avdelningar torde även böra handlägga
sådana frågor rörande yrkesskolorna, som faller inom respektive avdelnings
kompetensområde. Därigenom skulle bland annat vinnas, att yrkesskolavdelningen
mera odelat kunde ägna sig åt frågor rörande den egentliga
yrkes utbildningen, alltså mera pedagogiskt betonade ärenden. Anordningen
med yrkesnämnder synes i princip kunna bestå genom att skolstyrelsens
yrkesråd, vilket närmast torde bli knutet till avdelningen för yrkesskolorna,
uppdelas på sektioner.

Avdelningen för undervisningsfrågor kan — med hänsyn till skolväsendets
rika differentiering i Stockholm — knappast omfatta färre ledamöter
än avdelningen för yrkesskolorna, då antalet bör vara tillräckligt, för att
delegationer för olika frågor skall kunna bildas av ledamöter från avdelningen.
Åtminstone en sådan delegation — med ledamöter från yrkesskoloch
undervisningsavdelningarna — torde kunna förutses bli nödvändig för
att handha ärenden rörande yrkesorientering och yrkesutbildning i klasserna
8 och 9 y. De övriga nämndernas uppgifter torde framgå av de ovan
förslagsvis framförda namnen. Framhållas må, att organisationsavdelningen
tänkes ersätta den nuvarande Stockholms skolorganisationskommitté, eftersom
ett särskilt organ för planeringen och utbyggnaden av Stockholms skolväsen
torde behövas under mycket lång tid framöver.

För att en organisation som här skisserats skall kunna genomföras och
förenas med en skälig arbetsbelastning av styrelseledamöterna, kan enligt
utredningens beräkningar komma att erfordras ett något större antal ledamöter
i skolstyrelsen, än vad utredningen föreslagit för rikets kommuner i
övrigt.

b) M ellaninstans or g anis ationen och Stockholm

Utredningen föreslår att någon särskild mellaninstansmyndighet
icke upprättas för Stockholms del utan att de uppgifter, som för landet i
övrigt tilldelas mellaninstanserna, för Stockholms del i princip skall fullgöras
av skolöverstyrelsen eller, i vad avser de yrkesutbildande anstalterna,
av överstyrelsen för yrkesutbildning.

Som motivering härför anför utredningen följande.

De av utredningen föreslagna nya mellaninstanserna för skolväsendet
skall ha länen som verksamhetsområden. När det gäller att bedöma Stockholms
ställning i en regional organisation av detta slag, måste hänsyn nödvändigtvis
tagas till det alldeles speciella förhållandet, att Stockholm, samtidigt
som det är en primärkommun, också utgör ett eget län, Stockholms
överståthållarskap, med en folkmängd som är avsevärt större än i något
annat län. (Stockholm hade 769 714 och Malmöhus län, det största i landet,
593 483 invånare den 1 januari 1954.)

Om man vill överväga att infoga Stockholm i det av utredningen framlagda
förslaget till mellaninstansorganisation finns två alternativ att välja
mellan: att låta staden utgöra ett eget mellaninstansområde eller att lägga
den under mellaninstansen för Stockholms län. Båda möjligheterna är otillfredsställande,
den senare därför att stadens befolkning är mer än dubbelt
så stor som länets (377 719 invånare den 1 januari 1954) vilket med allra
största sannolikhet skulle göra det svårt att få en riktig balans i arbetet
inom en mellaninstans med ett så sammansatt verksamhetsområde. I intet

207

annat fall har utredningen ifrågasatt en sammanslagning av två län, såsom
här skulle bli fallet.

Vid överväganden av det förra alternativet åter visar det sig klart, att
de allmänna motiveringarna för särskilda regionala skolmyndigheter inte
är tillämpliga på Stockholm. Staden är redan befriad från statlig inspektion
av sitt obligatoriska skolväsen och det behov av överblick och samordning
av ett större antal självständiga kommunala enheter, som i övriga fall tillsammans
bildar ett län, föreligger inte, när det gäller Stockholms överståthållarskap,
vilket tillika är en enda primärkommunal enhet. Mellaninstanserna,
vars ledamöter med undantag för en självskriven statlig skolinspektör
skall väljas inom länet, skall således vara »överkommunala» myndigheter.
Det synes icke vara förenligt med denna tanke att bland lärare och
kommunala förtroendemän inom Stockholm utse en myndighet, vilken,
även om däri insattes en statlig representant — sannolikt också han boende
i staden — obestridligen skulle få en utpräglat kommunal karaktär och
vars uppgift skulle bestå i att handlägga ärenden praktiskt taget enbart
berörande en annan kommunal styrelses — skolstyrelsens — verksamhetsområde.

Det är behovet av en samordnande och interkommunalt planerande instans,
som i första hand motiverar de nya mellaninstanserna och ej behovet
av en administrativ myndighet. Då det förstnämnda behovet ej förefinnes
beträffande Stockholm i samma mening som beträffande övriga län
och det senare ej i högre grad än för landet i övrigt, har utredningen, trots
sin i förhållande till 1945 års folkskolesakkunniga annorlunda uppläggning
av mellaninstansorganisationen, kunnat ansluta sig till den uppfattning
skolöverstyrelsen och folkskoledirektionen gav uttryck åt i sina remissyttranden
över nämnda sakkunnigas förslag, nämligen att det icke erfordras
en särskild mellaninstansmyndighet för Stockholm. Detta bör dock
ej innebära, att Stockholms kommun gives en i princip större självständighet
vid skolväsendets ledning än andra kommuner i riket.

Vad detta förslag innebär torde i huvudsak framgå av vad utredningen
anfört om mellaninstansernas uppgifter. För överstyrelsen för yrkesutbildning
synes förslaget icke medföra någon ökning eller nämnvärd ändring av
arbetsuppgifterna. Att överstyrelsen i stället för den lokala lärlings- och
vrkesskolstyrelsen blir disciplinär myndighet torde icke betyda någon ökad
arbetsbörda med hänsyn till den ringa frekvens dessa ärenden har. Ämbetsverket
är redan besvärsinstans. Uppgifterna vid lärartillsättning skulle bli
något annorlunda än för närvarande men knappast mera betungande.

För skolöverstyrelsens del innebär förslaget bland annat, att överstyrelsen,
och ej som för närvarande Kungl Maj:t, blir första besvärsinstans vid
klagan över skolstyrelsens i Stockholm beslut rörande det obligatoriska
skolväsendet, samt att överstyrelsen blir disciplinär myndighet vad gäller
lärarna i Stockholm. Någon egentlig ökning av överstyrelsens arbetsbörda
torde dessa förändringar ej komma att medföra.

Den granskning av statsbidragen till folkskoleväsendet i Stockholms stad,
som nu åvilar statens folkskolinspektör i Stockholms läns södra inspektionsområde,
jämte övriga administrativa åligganden rörande folkskoleväsendet
i Stockholm, skulle enligt detta förslag överflyttas till överstyrelsen.
I sitt utlåtande 1948 över folkskolesakkunnigas betänkande i mellaninstansfrågan
förutsatte överstyrelsen, att denna statsbidragsgranskning kunde
verkställas av överstyrelsens administrativa avdelning. Utredningen förut -

2G8

sätter detsamma nu. Så länge det rådande systemet för statsbidrag till det
obligatoriska skolväsendet består, medför statsbidragsgranskningen emellertid
ett betydande arbete, och ett överflyttande av granskningen beträffande
Stockholm till skolöverstyrelsen torde därför böra medföra någon
förstärkning av verkets arbetskraft. Närmare ställning härtill kan dock tagas
först när resultatet av allmänna statsbidragsutredningens arbete föreligger.

En tillämpning av utredningens förslag rörande lärartillsättningen skulle
betyda, att den befattning överstyrelsen nu tager med tillsättningen av de
allmänna läroverkens lärare upp till och med 27 lönegraden skulle upphöra.
Huruvida den arbetsbelastning, som skulle bli en följd av att överstyrelsen
för Stockholms del finge övertaga mellaninstansuppgifterna i fråga om lärartillsättningen,
helt skulle uppvägas av det bortfallande arbetet med den
nämnda lärargruppen, är omöjligt att på förhand bedöma. Utredningen håller
emellertid för sannolikt, att det ändrade förfarandet vid tillsättningen
av läroverkens lärare samt de decentraliseringar från överstyrelsen till mellaninstanserna,
varom utredningen framlagt förslag, gör "det möjligt för
överstyrelsen att, utan nämnvärd kostnadsökning för personalförstärkningar,
i vad det gäller Stockholm fullgöra de uppgifter, som beträffande
andra kommuner skall åligga mellaninstanserna.

Det må slutligen framhållas, att utredningens förslag i förevarande avseende
innebär, att skolöverstyrelsen också beträffande det obligatoriska
skolväsendet i Stockholm i den mån överstyrelsen prövar det erforderligt
skall utöva samma inspektions- och kontrollverksamhet som mellaninstanserna
inom sina verksamhetsområden har att utöva. Utredningen förutsätter
vidare, att skolöverstyrelsen skall följa och ägna uppmärksamhet åt de
frågor om samordning och samarbete mellan Stockholm och grannkommunerna,
som kan uppstå, samt underlätta och befrämja ändamålsenliga
lösningar av dessa.

2. Remissyttranden

Innan jag redogör för de olika remissinstansernas yttranden, i vad de
avser skolledningens organisation i Stockholm, vill jag beträffande yttrandet
från Stockholms stad framhålla följande. Stadsfullmäktige i Stockholm
har till överståthållarämbetet överlämnat dels ett antal yttranden från olika
kommunala organ, dels stadskollegiets beslut i ärendet, vilket senare fullmäktige
åberopar som sitt eget. Stadskollegiets beslut är sammanfattat i
fem korta punkter av vilka endast de tre första rör förhållandena i Stockholm.
I den fjärde punkten behandlas frågan om kompetensvillkor för skoldirektör,
och vad därvid anförts har redovisats i avsnittet om den fackliga
ledningen. Den sista punkten rör lärartillsättningen. Innehållet i de nämnda
punkterna är knapphändigt och endast delvis motiverat. Då fullmäktige
icke heller berört några detaljspörsmål, refereras därför i vissa avseenden
också vad folkskoledirektionen i sitt yttrande till stadsfullmäktige anfört,
ehuru det av handlingarna i ärendet icke klart framgår om detta yttrande
är att betrakta jämväl som ett uttryck för fullmäktiges uppfattning, änskönt
det i stadskollegiet föredragande borgarrådet i de avseenden direktionens
synpunkter här anföres tillstyrkt direktionens förslag till yttrande.

269

a) Organisationen av den lokala skolledningen. Utredningens
förslag att Stockholms särställning i skoladministrativt hänseende
skall upphöra samt att en ny folkskolestadga och en ny skolstyrelselag
i princip skall gälla också för Stockholm ger skolöverstyrelsen sin anslutning.

Mot det föreslagna maximiantalet ledamöter i skolstyrelsen framför
överstyrelsen inga erinringar. Beträffande skolledarrepresentationen i skolstyrelsen
framhåller överstyrelsen, dels att den gymnasierektor, som skall
representera de högre skolorna i styrelsen, bör vara statligt anställd, dels
också att det bör förutsättas, att skolstyrelsen icke kommer att behandla
mera betydelsefulla organisatoriska frågor rörande i styrelsen orepresenterade
skolformer utan att någon eller några representanter för dess skolledare
och lärarkårer får tillfälle att deltaga i styrelsens behandling av ärendet.
Skolchefen kan enligt överstyrelsens mening icke ersätta en sådan direkt
kontakt mellan styrelsen och representanter för skolformen i fråga.

Beträffande den lokala skolledningen framhåller skolöverstyrelsen härutöver
endast att det, såsom utredningen föreslagit, är önskvärt att skolstyrelsen
och dess avdelningar i Stockholm benämnes på samma sätt som i
övriga kommuner.

Stadsfullmäktige i Stockholm har rörande den lokala skolledningens organisation
dels föreslagit, att det av utredningen framlagda lagförslaget kompletteras
på sådant sätt att en särlagstiftning om skolstyrelse blir möjlig,
dels också uttalat, att principiella och praktiska skäl talar för att även
yrkesundervisningen inordnas under den gemensamma skolstyrelsen för
Stockholm men att denna fråga för stadens del ännu ej är så utredd att
slutlig ståndpunkt till densamma nu kan tagas.

Såsom motivering för fullmäktiges ståndpunkt i fråga om en särlagstiftning
om skolstyrelse torde gälla följande inom borgarrådsberedningen gjorda,
i stadskollegiets utlåtande återgivna uttalande.

Som av det ovanstående framgår kommer emellertid Stockholms stad att
i vissa hänseenden intaga en särställning i den för riket i övrigt gällande
skolorganisationen, genom att någon mellaninstans icke föreslagits för stadens
del. Även i övriga avseenden äro förhållandena i Stockholm speciella
med hänsyn till stadens storlek och därjämte särskilt svårbemästrade under
den nu pågående kraftiga utbyggnaden av olika delar av undervisningsväsendet.
Redan nu gälla särskilda författningar för skolväsendet i Stockholm.
Liknande är förhållandet inom en rad andra kommunala verksamhetsområden,
exempelvis i vad avser fattigvård, barnavård och polisväsende. Det
må även framhållas, att den nyligen av riksdagen fastställda lagen om
socialhjälp innehåller stadgande om att beträffande organisationen av socialhjälps
verksamheten i Stockholms stad skola gälla de särskilda bestämmelser,
som efter förslag av stadsfullmäktige fastställas av Ivungl. Maj:t. Vi
vilja med hänsyn till dessa förhållanden föreslå, att de nu framlagda förslagen
till lagstiftning kompletteras på sådant sätt, att utfärdandet av särbestämmelser
för Stockholm blir möjligt. Därvid torde det böra ankomma
på staden att framlägga förslag till de föreskrifter, som böra gälla för Stockholms
stad, dels de tidpunkter, vid vilka de olika bestämmelserna böra
träda i tillämpning.

270

Anledningen till att frågan om yrkesundervisningens ställning särskilt
beröres av fullmäktige torde vara, att delade meningar därom framkommit
vid de olika kommunala instansernas behandling av skolstyrelseutredningens
betänkande. Sålunda hade majoriteten inom lärlings- och yrkesskolstyrelsen
yrkat på att yrkesutbildningen i Stockholm skulle ha egen
lokal styrelse. Såsom motivering för fullmäktiges ståndpunkt torde närmast
gälla vad folkskoledirektionens majoritet anfört till stöd för uppfattningen
att yrkesskolorna också i Stockholm bör sortera under den gemensamma
skolstyrelsen. Direktionen säger bland annat.

Det är givetvis här liksom i landets övriga kommuner den framtida enhetsskolan
med påbörjad yrkesutbildning i klass 9 y, som gör samordningen
mellan yrkesskolväsendet och skolväsendet i övrigt speciellt betydelsefull.
För yrkesutbildningen i yrkesskolorna över huvud taget bli förutsättningarna,
i framtiden i och med enhetsskolans genomförande annorlunda än nu. 9 y
blir grunden för praktiskt taget hela denna utbildning.

Direktionen — som citerar vad 1952 års yrkesutbildningssakkunniga anfört
härom i det avsnitt av sitt betänkande (SOU 1954:11 s. 221 ff), där de
sakkunniga säger sig starkt ha tryckt på sambandet mellan den praktiska
utbildningen i 9 y och den fortsatta yrkesutbildningen — finner, att de
fördelar samordningen av Stockholms hela skolväsen kan ge åt undervisning
och utbildning i klass 9 y kommer den fortsatta yrkesutbildningen
och därmed hela yrkesskolväsendet i staden till godo.

Sakkunniga för översyn av kommunallagstiftningen för Stockholm har,
ehuru de icke ingått på någon bedömning i sak av skolväsendets organisation
i Stockholm, med en allmän hänvisning till att en särskild reglering
gjorts möjlig på olika förvaltningsområden i huvudstaden anslutit sig till
uppfattningen att skolstyrelselagen bör utformas så, att en särlagstiftning
om skolstyrelse i Stockholm blir möjlig.

De sakkunniga tar emellertid också upp till bedömning i vad mån i skolstyrelselagen,
för det fall en särlagstiftning icke kommer till stånd, bör intagas
särskilda för Stockholm gällande bestämmelser. De sakkunniga finner
därvid att sådana särskilda bestämmelser bör intagas i några fall utöver
dem, som utredningen angivit. Vad de sakkunniga härutinnan anfört är
redovisat i specialmotiveringen till förslaget till skolstyrelselag.

Överståthållarämbetet ansluter sig på samma grunder som nyssnämnda
sakkunniga till uppfattningen att en särlagstiftning för Stockholm skall
vara möjlig.

Vad utredningen anfört rörande den gemensamma skolstyrelsens organisation,
fackrepresentation och skolråd för Stockholms del har i huvudsak
tillstyrkts i folkskoledirektionens yttrande och ej blivit föremål för särskilda
yttranden av fullmäktige.

b) Mellaninstansorganisationen och Stockholm.
Mot förslaget att skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning
var för sig i tillämpliga delar skulle fullgöra de eljest på mellaninstanserna
ankommande uppgifterna har skolöverstyrelsen flera invändningar att göra.

271

Skolöverstyrelsens invändningar kan sammanfattas i följande punkter:
1. Det lokalt förankrade lekmannainslaget skulle saknas. 2. Överstyrelsernas
beslut i mellaninstansärenden skulle lätt kunna få prejudicerande betydelse
även där meningen ej varit att skapa prejudikat. 3. Överstyrelserna
skulle komma att i stor utsträckning syssla med ärenden som normalt
skulle avgöras i lägre instans. 4. Avlastningen genom decentralisering skulle
därigenom gå förlorad. 5. Tvekan skulle många gånger uppstå, om ett
ärende vore att anse som ett mellaninstansärende eller överstyrelseärende.

6. Den tid som överstyrelsens befattningshavare eljest skulle kunna anslå
till mera angelägna inspektionsuppgifter skulle inskränkas genom att överstyrelsen
finge mera omfattande inspektionsuppgifter beträffande Stockholm.
7. Lärarna i Stockholm skulle i disciplinhänseende erhålla »ett slags
forum privilegiatum».

Såsom det enligt överstyrelsens mening avgörande skälet mot att överstyrelserna
skall fungera som mellaninstans anför skolöverstyrelsen slutligen,
att Stockholms stad och stora delar av Stockholms län bildar en
enhet, Stor-Stockholm, och att det på skolväsendets område krävs ett samarbete
mellan kommunerna inom detta område. Den naturliga instansen
för ledningen av detta arbete synes överstyrelsen vara en för Stockholms
stad och Stockholms län gemensam mellaninstans, vars verksamhetsområde
icke skulle vara indelat i inspektionsområden. Överstyrelsen föreslår,
att inspektionen differentieras i samband med återbesättandet av den snart
lediga inspektörstjänsten i länets södra område och tillsättningen av den
föreslagna nya skolinspektörstjänsten. Härför talar enligt överstyrelsens
mening också att större delen av området mer eller mindre har karaktär av
stadsbygd med landsbygd av sedvanlig typ endast i de norra delarna.

Överstyrelsen föreslår vidare, att den lönegradsplacerade personalen vid
direktionen över Stockholms stads undervisningsverk föres över till denna
mellaninstans kansli, då överstyrelsen räknar med att löneberäkning och
löneutbetalning för statsläroverkens lärare tills vidare skall tagas om hand
av mellaninstansen.

Statskontoret har icke funnit anledning till erinran mot förslaget att mellaninstansuppgifterna
för Stockholms del i princip skall fullgöras av skolöverstyrelsen
respektive överstyrelsen för yrkesutbildning.

Stadsfullmäktige i Stockholm har i vad yttrandet gäller mellaninstansorganisationen
endast anhållit, att det vid ärendets fortsatta utredning
måtte prövas, om icke vissa av mellaninstansens åligganden kunde i Stockholm
anförtros åt den kommunala skolstyrelsen.

Stockholms folkskoledirektion har funnit den av utredningen anförda
motiveringen för förslaget om mellaninstansorganisationen för Stockholm
vara fullt tillräcklig. De båda överstyrelserna bör dock enligt direktionens
mening ges rätt att, eventuellt efter anmälan hos Kungl. Maj:t, delegera
vissa frågor eller ärenden till skolstyrelsen i Stockholm samt att befria
denna från viss rapportering, som eljest skall ske till mellaninstanserna.

Den av stadsfullmäktige i Stockholm uttalade meningen, att det bör
prövas om icke vissa av mellaninstansens åligganden kunde i Stockholm
anförtros den kommunala skolstyrelsen, delas av överståthållarämbctet.

272

D. Departementschefen

Några principiella invändningar från remissmyndigheternas sida har icke
rests mot utredningens förslag, att skollagstiftningen skall vara gemensam
för Stockholm och landet i övrigt med i allt väsentligt lika bestämmelser.
Grundtanken i skolstyrelseutredningens förslag när det gäller den lokala
skolledningen, nämligen att kommunens skolstyrelse skall vara styrelse för
flera skolformer, har således accepterats. Liksom utredningen finner jag
det lämpligt, att den nya skolstyrelsen i vad gäller Stockholm träder i stället
för Stockholms folkskoledirektion, direktionen över Stockholms stads
undervisningsverk, styrelsen för de kommunala flickskolorna, styrelserna
för de praktiska realskolorna, lärlings- och yrkesskolstyrelsen, läroverkens
lokalstyrelser samt — om sådan inrättas innan skolstyrelselagen träder
i kraft — styrelsen för de kommunala gymnasierna. Frågan huruvida
de uppgifter, som nu tillkommer direktionen över Stockholms stads undervisningsverk,
helt skall övertagas av skolstyrelsen blir dock beroende på
resultatet av den utredning rörande utbetalningen av läroverkslärarnas
löner, varom jag tidigare talat.

Huruvida någon eller några av de angivna skolformerna skall ställas under
ledning av egen styrelse, blir för Stockholm liksom för övriga kommuner
i första hand beroende på ett lokalt bedömande. Något speciellt uppskov
med lagens ikraftträdande för Stockholm, exempelvis beträffande dess
yrkesskolväsendes inordnande under den gemensamma styrelsen, torde inte
erfordras. Skulle staden vid tidpunkten för ikraftträdandet icke anse sig
ha hunnit slutföra erforderligt förberedelsearbete av teknisk och praktisk
art, synes en eller annan skolform efter stadsfullmäktiges framställning
därom hos Kungl. Maj:t tills vidare kunna undantagas från den nya styrelsens
verksamhet. Några särskilda bestämmelser för Stockholm beträffande
ikraftträdandet finner jag således icke erforderliga.

Utredningen har erinrat om att kommunallagstiftningen för Stockholm
i vissa avseenden avviker från den för landet i övrigt gällande. Sedan utredningen
framlade sitt betänkande har sakkunniga för översyn av kommunallagstiftningen
för Stockholm framlagt förslag om ny kommunallag
för huvudstaden. Enligt detta förslag skall vissa skillnader bestå mellan de
kommunala nämndernas organisation i Stockholm och i landet i övrigt.
Skulle så bli fallet, vilket torde kunna antagas, bör dessa olikheter också
avse skolstyrelsen. Då förslag om ny kommunallag för Stockholm torde
komma att föreläggas först 1957 års riksdag, kan icke nu anges i vilka avseenden
skolstyrelsen i Stockholm i fråga om sin organisation kan komma
att avvika från vad som eljest skall gälla. För utformningen av skolstyrelselagen
är detta emellertid av mindre betydelse, då i de hänseenden, vari
den allmänna kommunallagens bestämmelser skall gälla, kommunallagen
för Stockholm genomgående bör äga motsvarande tillämpning. Denna om -

273

ständighet motiverar emellertid icke en särlagstiftning sådan som den nuvarande
beträffande Stockholms skolväsen med särskild skolstyrelselag
och särskild av Kungl. Maj:t fastställd instruktion för skolstyrelsen. Jag
har icke heller funnit andra skäl föreligga för en dylik omfattande speciell
reglering av den lokala skolledningen för Stockholm. Vissa särbestämmelser
anser jag däremot vara befogade, nämligen dels, såsom utredningen
föreslagit, i fråga om antalet ledamöter i styrelsen, dels ock beträffande
sådana förhållanden där det bör råda överensstämmelse med kommunallagstiftningen
för Stockholm. Med hänsyn till omfattningen av skolväsendet
i huvudstaden och de skäl i övrigt utredningen anfört tillstyrker jag,
att maximiantalet ledamöter för skolstyrelsen i Stockholm sättes till 25.

Beträffande den regionala ledningen av skolväsendet i Stockholm
har utredningen föreslagit, att de uppgifter, som för landet i övrigt
tilldelas länsskolnämnderna, för Stockholms del i princip skall fullgöras av
skolöverstyrelsen och, i vad avser yrkesskolorna, överstyrelsen för yrkesutbildning.
I sin motivering för detta förslag framhåller utredningen särskilt,
att det inom Stockholms överståthållarskap, som samtidigt utgör en
enda primärkommun, icke kommer att föreligga något behov av en interkommunal
planering och samverkan, vilket behov är det starkaste motivet
för inrättandet av de lokalt förankrade länsskolnämnderna.

Utredningens förslag har avstyrkts av skolöverstyrelsen, som mot detsamma
framfört åtskilliga anmärkningar. Överstyrelsen föreslår i stället,
utan att gå in på några organisatoriska detaljfrågor, att det upprättas en
för Stockholms län och Stockholms stad gemensam mellaninstans. Trots
att överstyrelsens anmärkningar inte kan frånkännas en viss vikt, har jag
dock ansett mig böra ge min anslutning till utredningens förslag. Jag skall
emellertid något närmare granska överstyrelsens kritiska synpunkter och
i anslutning därtill närmare motivera mitt ställningstagande. Detta är
grundat på vissa faktiska omständigheter, som enligt min mening gör en
samordning av Stockholms län och Stockholms stad under en länsskolnämnd
mindre lämplig. Den viktigaste är befolkningsfördelningen. I länet,
som omfattar 55 kommuner, fanns den 1 januari 1956 i runt tal 397 000
invånare. I Stockholms stad fanns vid samma tidpunkt 786 000 invånare
eller i det närmaste dubbelt så många som i länet. Länsskolnämnderna
skall fylla två huvuduppgifter, nämligen för det första att stimulera skolutvecklingen
och verka för en främst från interkommunal synpunkt ändamålsenlig
skolorganisation och för det andra att handlägga vissa löpande
ärenden. Som skolstyrelseutredningen framhållit, kommer den förstnämnda
uppgiften inte att föreligga, när det gäller Stockholms överståthållarskap,
då detta endast omfattar en kommun, Stockholms stad, vars skolväsen är
avsett att i princip sortera under en kommunal styrelse. Däremot kan det
antagas komma att uppstå behov av samarbete på skolans område mellan
Stockholms stad och kommuner inom Stockholms län på i princip samma
18

274

sätt som sådant behov kan förväntas uppkomma mellan kommuner inom
angränsande län i andra fall. Det positiva argument som framförts för att
Stockholms stad och län skulle läggas under en gemensam mellaninstans
är, att det skulle behövas ett planerande organ för den region, som benämnes
Stor-Stockholm, d. v. s. för Stockholms stad och omgivande kommuner.

Det låter naturligtvis säga sig att denna region från skolsynpunkt borde
betraktas som en enhet, men enligt mitt bedömande ställer det sig mycket
svårt att skapa ett organ, som skulle kunna åläggas denna uppgift, därest
den verkligen skulle inbegripa även planeringen av skolväsendet i Stockholm.
I själva verket är det senare icke en realistisk tanke. Även om sa
vore, finge man vid organiserandet av en gemensam mellaninstans inte
glömma bort, att länet omfattar mer än kranskommunerna kring Stockholm
och att också de övriga delarna i någon mån borde tillgodoses genom
mellaninstansens verksamhet. Man kommer härigenom in på frågan hur
en för länet och staden gemensam mellaninstans skulle vara sammansatt.
Vid övervägandet av denna fråga bör man ha klart för sig, att samarbetet
mellan huvudstaden och grannkommunerna kan förutses bli ensidigt såtillvida,
som de senare och även andra kommuner i länet i viss utsträckning
kommer att repliera på Stockholm, medan huvudstaden knappast kan antagas
bli beroende av någon annan kommun för att kunna ordna sitt skolväsen.
Med hänsyn till sin dominans ur befolkningssynpunkt skulle Stockholm
icke kunna frånkännas ett betydande inflytande i en gemensam mellaninstans.
Från denna synpunkt skulle skäl kunna anföras för att Stockholms
ledamöter borde vara i majoritet inom mellaninstansen. Då det å
andra sidan endast bleve fråga om en kommun mot 55 i länet, skulle avvägningen
väl antagligen bli den, att hälften av de valda ledamöterna vore
från Stockholm och hälften från länet med tyngdpunkten på en representation
från Stockholmstrakten, då motiveringen enligt skolöverstyrelsens
förslag skulle vara behovet av samordning mellan kommunerna där och
Stockholm. Utan att gå närmare in på antalet ledamöter i en sådan myndighet
och på deras fördelning, frågor som överstyrelsen icke berört, vill
jag helt allmänt framhålla en synnerligen viktig omständighet, som man
i en organisation som den nu diskuterade enligt min mening inte kan bortse
från, nämligen att de ledamöter, som skulle utses av Stockholms stad, måste
komma att betrakta sig och betraktas som stadens företrädare och talesmän
i varje fråga, där det gällde stadens förhållande till en grannkommun,
och även i andra frågor rörande staden. Ett sådant förhållande betraktar
jag som helt naturligt och förutser, att det kan uppstå i många andra fall,
men med hänsyn till Stockholms dominans i detta fall skulle det leda till
egendomliga konsekvenser. Såvitt jag förstår skulle således i sak uppstå
samma situation inom en dylik mellaninstans som om en länsskolnämnd
för länet upptoge överläggningar med skolledningen i Stockholm, dock med

275

den olägenheten att det fordrades en extra omgång för att stockholmsrepresentanterna
i mellaninstansen, vilka icke lämpligen i detta fall samtidigt
kunde vara ledamöter av skolstyrelsen, skulle kunna sätta sig in i den fråga
det gällde. På grund av folkmängdsfördelningen och den dominerande omfattningen
av Stockholms skolväsen, varav borde följa en åtminstone i någon
mån motsvarande representation för denna enda kommun, skulle således
med största sannolikhet partsförhållandena bli så utpräglade, att den
ifrågasatta mellaninstansen lätt finge karaktär av förhandlingsorgan, vilket
länsskolnämnden icke är avsedd att vara.

För att eliminera dessa olägenheter i ett gemensamt organ kunde man
tänka sig, att exempelvis Kungl. Maj:t utsåg ett antal opartiska ledamöter
i mellaninstansen. Jag anser emellertid, att en sådan tankegång närmast
leder tillbaka till utredningens förslag. I överstyrelserna bär man redan
opartiska organ med alla förutsättningar att med sakkunskap och oväld
taga ställning vid eventuella intressekonflikter mellan Stockholms stad och
omgivande kommuner.

Skolöverstyrelsen har nu invänt, att det icke synes rationellt, att planeringsuppgifterna
för Stor-Stockholmsområdet förlägges till överstyrelsen.
Detta är riktigt, men som jag nyss framhöll, anser jag icke att det kan
ifrågasättas annat än att planeringen för Stockholms skolväsen i huvudsak
måste förbli en uppgift för denna stads egna skolmyndigheter. För områdena
utanför stadens gränser skulle överstyrelsen icke fungera som regional
skolmyndighet. Dess planeringsuppgifter skulle således bli mycket begränsade.

I den mån behov kommer att uppstå av sådan samverkan, i vilken Stockholm
bör vara medverkande, torde dylik samverkan regelmässigt påkallas
från annan kommuns sida. Jag anser det därför även från samarbetssynpunkter
lämpligt, att Stockholm icke lägges under samma regionala organ
som kommunerna i Stockholms län, utan att detta organ får möjlighet att
helt ägna sig åt att bevaka skolfrågorna i länet, vilka, enligt vad jag i annat
sammanhang framhållit, kan väntas bli så omfattande, att jag funnit mig
böra biträda utredningens förslag om inrättande av ytterligare en inspektörstjänst
därstädes. I denna länsskolnämnds uppgift bör helt naturligt
ingå att främja önskvärd och erforderlig samverkan med Stockholms stad.

Av vad jag nu anfört anser jag framgå, att det enligt överstyrelsens mening
avgörande skälet för en gemensam mellaninstans icke äger sådan
tyngd, att de olägenheter som är förbundna med en dylik anordning därav
uppväges.

Överstyrelsen har emellertid också anfört åtskilliga omständigheter, som
talar mot utredningens förslag. Beträffande dessa, som jag tidigare redovisat,
vill jag först framhålla, att det får betraktas som naturligt, att de
helt speciella förhållanden det här gäller att komma till rätta med och som

276

fordrar en särlösning av det ena eller andra slaget gör det omöjligt att till
alla delar nå överensstämmelse med den normala organisationsformen för
den regionala skolledningen.

Det lokalt förankrade lekmannainslaget exempelvis kan icke få sin motsvarighet
vid en tillämpning av utredningens förslag. Förhållandena skiljer
sig emellertid enligt min mening så väsentligt från dem som råder beträffande
länsskolnämnderna i allmänhet, att detta inte heller är direkt påkallat.
Eftersom Stockholms överståthållarskap är en enda kommunal enhet,
uppstår intet behov av interkommunal planering. Jag har tidigare talat
härom. Inte heller kan det antagas, att ett mindre antal lekmän, som av
Stockholms stadsfullmäktige placerades i en instans överordnad den kommunala
skolstyrelsen, nämnvärt skulle stimulera skolutvecklingen i huvudstaden,
med dess på alla områden välutvecklade och rikt differentierade
skolväsen. Om å andra sidan sådan fråga, som enligt skolöverstyrelsens
praxis brukar handläggas under deltagande från lekmannarepresentanterna
i överstyrelsen, skulle uppstå beträffande Stockholm, synes lekmannaledamöterna
böra deltaga vid behandlingen av denna fråga.

Att överstyrelses beslut i ärende, som eljest prövas av länsskolnämnd,
kan få prejudicerande betydelse, synes knappast vara någon nackdel, då
det får förutsättas att överstyrelserna även på annat sätt, såsom genom
anvisningar och kursverksamhet m. m., måste utöva viss ledning av mellaninstansernas
verksamhet. Det är härvid också att märka, att besvär över
länsskolnämnds beslut icke skall prövas av överstyrelse utan av Kungl.
Maj:t. Då så är förhållandet, bör det icke heller uppstå något behov av
att särskilja vad skolöverstyrelsen i sitt utlåtande kallar »mellaninstansärende»
och »överstyrelseärende». Det synes av samma skäl inte heller
vara någon större olägenhet förbunden med att överstyrelsen i viss utsträckning
får syssla med ärenden, som beträffande andra kommuner handlägges
av lägre instans. Så är för skolöverstyrelsens del redan enligt gällande
ordning förhållandet just beträffande vissa ärenden, som rör Stockholm.

Det har också anmärkts, att skolstyrelseutredningens förslag skulle medföra,
att lärarna i Stockholm finge ett slags forum privilegiatum vid behandlingen
av disciplinärenden. Anmärkningen är riktig, men då jag från
Stockholms folkskoledirektion underhand erhållit upplysningen, att intet
disciplinärende förekommit i direktionen under den senaste 1 O-årsperioden,
finner jag icke skäl att av denna anledning lägga skolväsendet i Stockholm
under särskild mellaninstans.

Om Stockholm lades in under en regional myndighet, skulle givetvis decentraliseringen
till mellaninstanserna medföra en fullständigare avlastning
av överstyrelsens arbetsbörda än som kan bli fallet vid bifall till skolstyrelseutredningens
förslag. Men även om antalet ärenden från eu kommun,
som överstyrelsen antagit, skulle stå i direkt relation till dess folkmängd,

277

skulle den föreslagna decentraliseringen till 90 procent komma överstyrelsen
till godo, enär Stockholm räknar ungefär 1/10 av landets befolkning.
Då antalet ärenden också står i visst förhållande till antalet kommuner,
är det dock mycket högt räknat att Stockholm skulle svara för 1/10 av
skokirendena i landet. Meningen skulle emellertid vara, att överstyrelsen
också skulle övertaga de ärenden rörande Stockholm från statens folkskolinspektör
i nuvarande Stockholms läns södra inspektionsområde, vilka
denne handlägger och som icke är avsedda att decentraliseras till skolstyrelserna.
Det är här fråga om vissa ärenden av expeditionell natur, där
inspektörens handläggning i huvudsak måste grunda sig på hans allmänna
skolorganisatoriska kunskap och erfarenhet och mindre på direkt lokalkännedom,
då Stockholms folkskoleväsen icke är underkastat hans inspektion.
Den viktigaste funktionen statens inspektör — med väsentligt stöd av
sin biträdeshjälp — fullgör i förhållande till Stockholm är att från saklig
synpunkt granska statsbidragsrekvisitionerna. (Den siffermässiga granskningen
och utanordningen av statsbidrag sker numera i skolöverstyrelsen.
) Nämnda uppgift är omfattande och arbetskrävande med nuvarande
utformning av statsbidragssystemet och utgör tillsammans med övriga
ärenden rörande Stockholm omkring hälften av inspektörens expeditionella
göromål. Jag har låtit gå igenom de ärendegrupper rörande Stockholm, som
statens inspektör skall handlägga. Om man bortser från sådana som har
karaktär av yttranden, och vilka ändå föranleder handläggning av skolöverstyrelsen,
är det huvudsakligen fråga om att medge B-avdrag vid vissa
tjänstledigheter för lärare, lämna tillstånd till återbesättande av ledig folkoch
smaskollärartjänst, godkänna skoltomter och avsyna skolbyggnader,
allt ärenden som icke torde komma att i nämnvärd utsträckning tynga
skolöverstyrelsen vid en överflyttning dit.

Bland de ärenden över vilka statens inspektör yttrar sig märks skolbyggnadsärendena
som en formellt sett betydande grupp. Antalet av Kungl.
Maj:t. beviljade statsbidrag till skolbyggen i Stockholm uppgår till ett
10-tal årligen. Jag har under hand inhämtat, att statens folkskolinspektör
dels med hänsyn till den omfattande tekniska och pedagogiska sakkunskap,
som från Stockholms sida medverkar i dessa ärenden, dels med hänsyn
till bristande tid gör mycket begränsade materiella insatser vid handläggningen
av dessa ärenden. Ett borttagande av inspektörens (mellaninstansens)
medverkan i byggnadsärenden skulle således för skolöverstyrelsens
del icke medföra behov av arbetsinsatser utöver dem överstyrelsen redan
gör beträffande dessa ärenden.

Jag är emellertid angelägen att betona, att de uppgifter rörande Stockholm,
som motsvarar vad länsskolnämnderna skall fullgöra för landet i
övrigt och som enligt min mening för Stockholms del bör fullgöras av överstyrelserna,
icke får betraktas enbart som handläggning av ett antal löpande
ärenden. Skolstyrelseutredningen har framhållit, att Stockholm icke bör

278

intaga någon särställning i vad gäller de statliga myndigheternas insyn i
och inflytande över kommunernas skolväsen. Jag delar denna uppfattning
och anser det angeläget, att skolöverstyrelsen beredes möjlighet att nära
och direkt följa skolutvecklingen och förhållandena i Stockholm, inte minst
därför att skolverksamheten här måste ge ett erfarenhetsmaterial som är
av värde för landet i övrigt.

279

VII. Specialmotivering till lagförslagen

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom ecklesiastikdepartementet
upprättats förslag till skolstyrelselag. Den föreslagna
lagen är avsedd att ersätta bland annat lagen den 15 maj 1903 (nr 58)
angående folkskoleväsendet i Stockholm (1903 års lag), lagen den 6 juni
1930 (nr 262) om skolstyrelse i vissa kommuner (1930 års lag) och lagen
den 6 juni 1952 (nr 434) om särskild skolstyrelse i vissa fall (1952 års lag).
I fråga om sistnämnda lag är att märka, att den har begränsad giltighetstid.
Som jag förut framhållit gäller den enligt lag den 4 mars 1955 (nr 70)
till och med den 30 juni 1957. Om den nya skolstyrelselagen — i enlighet
med vad jag inledningsvis förordat — först den 1 juli 1958 skall träda i
kraft i full utsträckning, blir det nödvändigt att giltighetstiden för 1952
års lag förlänges. Inom ecklesiastikdepartementet har därför också upprättats
förslag till lag angående fortsatt giltighet av 1952 års lag.

Ett genomförande av de reformförslag, som jag i det föregående närmare
utvecklat, påkallar vidare ändringar i viss annan lagstiftning. Om domkapitlens
befattning med skolärenden i princip skall upphöra, bör detta
bland annat föranleda ett par ändringar av formell natur. Eftersom en
sådan lagstiftningsåtgärd kräver kyrkomötets medverkan, torde förslag
i detta hänseende få anstå till nästa år, då kyrkomöte torde komma att
hållas. Samtidigt torde få upptagas vissa frågor rörande det fåtal skoldistrikt,
å vars folk- och fortsättningsskoleväsende bestämmelserna i lagen
den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse i dess före den 1 januari
1955 gällande lydelse (LFS) alltjämt är tillämpliga. — I detta sammanhang
vill jag slutligen framhålla, att reformerna sådana de av mig föreslagits
synes påkalla ändring även i lagen om regeringsrätt och i stämpelförordningen.
Med framläggande av förslag i dessa hänseenden torde böra
anstå till 1958 års riksdag.

A. Förslaget till skolstyrelselag

Innan jag övergår att närmare behandla ifrågavarande lagförslag, anser
jag mig böra något beröra vissa spörsmål av lagteknisk och
terminologisk natur.

Skolstyrelseutredningen har — enligt vad den anger i betänkandet —
försökt att vid utformningen av sitt förslag till skolstyrelselag så nära som
möjligt följa den nya kommunallagen (KL). Härvid har den frågan uppstått,
om det lämpligaste vore att endast hänvisa till KL i de fall, då dess

280

regler kan äga motsvarande tillämpning på skolstyrelse, eller om reglerna
borde efterbildas och intagas i skolstyrelselagen. Under hänvisning till att
skolstyrelselagen berör ett så centralt område av den kommunala verksamheten
och är av intresse för ett förhållandevis stort antal myndigheter och
personer, har utredningen valt den senare utvägen och alltså utformat sitt
lagförslag så att det innefattar en i princip fullständig reglering av ifrågavarande
ämnen, utan hänvisningar till KL. Denna metod har kritiserats
av några remissinstanser. Sålunda föreslår länsstyrelsen i Stockholms län,
att beträffande skolstyrelselagen skall tillämpas samma metodik, som kommit
till användning vid utarbetandet av förslaget till lag om socialhjälp
(prop. 1955: 177), vars 4 § anger i vilka avseenden 32—42 §§ IvL skall äga
tillämpning på socialnämnd. Länsstyrelsen framhåller, att man därigenom
undviker att speciallagen ges sken av att innehålla en särskild reglering och
att förefintliga verkliga skiljaktigheter blir lättare att observera. På liknande
sätt har bland annat besvärssalckunniga och Svenska landskommunernas
förbund uttalat sig. — För egen del finner jag dessa synpunkter bärande,
och det inom ecklesiastikdepartementet utarbetade förslaget till
skolstyrelselag har utformats enligt den i socialhjälpslagen använda metoden.
Detta har medfört en icke oväsentlig omarbetning och förkortning
av skolstyrelseutredningens lagförslag. Även på andra punkter än som nu
nämnts avviker departementsförslaget från utredningens förslag. Härtill
återkommer jag i det följande.

Såsom framgått av vad jag tidigare anfört har skolstyrelseutredningen
som beteckning på den kommunala nämnd, vilken skall svara för den gemensamma
ledningen av skolväsendet i kommunen, använt ordet »skolstyrelse».
Mot denna terminologi har invändning rests bland annat från
Svenska stadsförbundets och Svenska landskommunernas förbunds sida.
Man har därvid under hänvisning till KL:s terminologi hävdat, att i stället
beteckningen skol nämnd borde införas. Jag är väl medveten om betydelsen
av en enhetlig terminologi på förevarande område. Det är emellertid uppenbart,
att tillskapandet av en sådan terminologi icke får bli ett självändamål
och att understundom andra lämplighetssynpunkter bör vara avgörande.
Beteckningen skolstyrelse har redan vunnit hävd såväl i lagstiftningen som
i det allmänna språkbruket och beteckningen »skolniimnd» skulle lätt kunna
leda till förväxling med det föreslagna statliga organet länsskolnämnd. Jag
vill därför på denna punkt ansluta mig till utredningen.

En annan terminologisk fråga gäller lagens rubrik. Här har utredningen
själv givit uttryck åt viss tveksamhet. Som jag i det följande närmare
skall redovisa innefattar utredningens lagförslag vissa inledande bestämmelser,
vilka — såsom utredningen också anger — skulle göra rubriken skolstyrelselag
mindre adekvat. Med den utformning av lagförslaget, som jag
ämnar förorda, uppkommer emellertid icke detta problem. Rubriken skolstyrelselag
har därför bibehållits.

281

Inleda?ide bestämmelser

1 §.

Enligt 1 § 1903 års lag utgör folk- och fortsättningsskoleväsendet i Stockholm,
med vissa angivna undantag, en för hela staden gemensam angelägenhet,
vilken staden såsom kommun har att vårda. I 1 § LFS stadgas, att
varje församling äger att själv vårda bland annat folk- och fortsättningsskoleväsendet
i församlingen. Och enligt 1 § 1930 års lag skall folk- och
fortsättningsskoleväsendet i kommun, där lagen gäller, utgöra en för kommunen
gemensam angelägenhet, vilken kommunen såsom sådan har att
vårda. För samtliga fall gäller, att undervisningen skall ordnas enligt bestämmelser,
som Kungl. Maj:t utfärdar. I sådana bestämmelser regleras
för närvarande också skolpliktens omfattning.

Upprättandet av kommunal skola, som ej är att hänföra till den obligatoriska
undervisningen, är i princip en kommunens egen angelägenhet. För
att en sådan skola skall erkännas som högre kommunal skola fordras emellertid
Kungl. Maj:ts godkännande, och närmare bestämmelser om de högre
kommunala skolornas organisation, undervisningens anordnande m. m. meddelas
av Kungl. Maj:t. På liknande sätt förhåller det sig med kommunala
gymnasier och statsunderstödda kommunala handelsgymnasier. Även när
det gäller kommunala yrkesskolor håller staten sin hand över verksamheten.

Till alla nu nämnda skolformer utgår betydande bidrag av statsmedel.

De allmänna läroverken har karaktären av statliga inrättningar, men
detta hindrar icke, att en avsevärd medverkan sker från kommunernas
sida. Enligt läroverksstadgan åligger det sålunda läroverkskommun att i
enlighet med gjorda åtaganden tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler
samt i de fall, då sådant blivit vederbörligen bestämt, även inredning
och möbelutrustning. Läroverkskommun skall vidare som regel svara
för tjänstebostad åt rektor och åt viss vaktmästarpersonal. Jag vill i detta
sammanhang också erinra om att enligt beslut vid årets riksdag i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition 1956: 123 systemet med inskrivningsoch
terminsavgifter för elever vid allmänna läroverk skall avskaffas och
att därvid som villkor skall föreskrivas, att kommunerna åtager sig även
underhållet av fastigheter samt kostnader för möbler, inventarier, uppvärmning,
belysning m. m.

Skolstyrelseutredningen har ansett sig böra föreslå, att lagen inledes med
en grundläggande bestämmelse, »genom vilken undervisningspliktens princip
i dess allmännaste form slås fast». I den närmast följande paragrafen
lägges sedan ansvaret för den obligatoriska undervisningens ordnande på
kommunerna. Utredningens lagförslag har i dessa delar följande lydelse.

282

1 §•

Varje här i riket kyrkobokfört barn skall för erhållande av allmän medborgerlig
bildning äga åtnjuta undervisning av det slag och i den omfattning,
särskilda föreskrifter närmare angiva.

2 §.

Det åligger kommun att sörja för undervisning, som avses i 1 § (obligatorisk
undervisning), såvitt angår barn, kyrkobokförda inom dess område.
För detta ändamål skall kommunen upprätta erforderligt antal skolor.

Om upprättandet av kommunala skolor, som ej äro att hänföra till den
obligatoriska undervisningen, stadgas särskilt.

Remissyttranden. De ifrågavarande bestämmelserna har icke tilldragit sig
något större intresse från remissmyndigheternas sida. Skolöverstyrelsen har
beträffande 1 § i utredningens lagförslag endast anfört, att överstyrelsen
icke har någon erinran mot att undervisningsplikten fastslås i lag men att
överstyrelsen därvid utgått från att utredningen icke åsyftat att ge tillkänna
någon mening angående innehållet i skolplikten. Ledamoten TJlne
har här uttalat avvikande mening och hävdat, att 1 och 2 §§ i förslaget
torde böra utgå och i stället inflyta i särskild lag eller författning om enhetsskolan.
Domkapitlet i Luleå anser, att det med hänsyn till önskemålet
om en tillfredsställande systematik knappast torde vara lämpligt att i skolstyrelselagen
införa en bestämmelse om barns rätt att erhålla undervisning.
Liknande synpunkter har anförts av landskommunernas förbund.

Departementschefen. Jag delar den från några håll framförda uppfattningen,
att den i 1 § av utredningens förslag upptagna bestämmelsen icke
bör ha sin plats i en lagstiftning av nu ifrågavarande slag. Däremot anser
jag det lämpligt, att lagen inledes med ett stadgande som i allmän form
fastslår kommunernas principiella ansvar och befogenheter på skolväsendets
område. Större delen av det svenska skolväsendet står redan under kommunal
förvaltning, och enligt 1950 års principbeslut skall enhetsskolan vara
en statsunderstödd kommunal skola. Inom den nuvarande statliga sektorn
av skolväsendet, sådan den representeras av de allmänna läroverken, förekommer
som jag förut nämnt en avsevärd medverkan från kommunernas
sida. Det är nu meningen att i viss omfattning stärka det kommunala inflytandet
på detta område. Bland annat med hänsyn till dessa förhållanden
bör en principbestämmelse av nyss antytt slag avse icke blott den obligatoriska
undervisningen utan även skolväsendet i övrigt i kommunerna. —
Jag har redan inledningsvis omnämnt, att det är meningen att före skolstyrelsereformens
ikraftträdande överse och delvis omarbeta gällande skolförfattningar.
Detta ger mig anledning understryka det i och för sig självklara
förhållandet, att ifrågavarande författningsarbete icke kan medföra

283

att kommunerna utan riksdagens medverkan ålägges ökade förpliktelser av
något slag.

Beträffande utformningen av ifrågavarande paragraf vill jag i övrigt
framhålla följande. Begreppet skoldistrikt bortfaller nu och ersättes med
begreppet kommun. Övergångsvis kan emellertid ett fåtal kyrkliga skoldistrikt
komma att finnas kvar (jämför 22 § lagförslaget). Bestämningen
»såvitt icke handhavandet därav tillkommer annan» åsyftar givetvis främst
staten (dess befattning med allmänna läroverk etc.) men även andra
subjekt, såsom just de kvarvarande kyrkliga skoldistrikten, landstingen
m. fl.

2 §.

I denna paragraf — som med vissa tillägg och ändringar motsvarar 3 §
i skolstyrelseutredningens förslag — upptages de för hela skolorganisationen
viktiga bestämmelserna om interkommunal samverkan. De grundläggande
principerna för dessa bestämmelser har redan behandlats under IV J i den
allmänna motiveringen. En viss motsvarighet till bestämmelserna i fråga
finns redan i gällande stadgor pa det obligatoriska skolväsendets område
(se exempelvis Est § 6 mom. 3). Enligt vad där stadgas kan skoldistrikt
åläggas att i viss skola till undervisning mottaga barn från annat skoldistrikt
eller att låta barn tillhörande skoldistriktet åtnjuta undervisning i
annat skoldistrikts skola. De skyldigheter till samverkan, som det nu framlagda
lagförslaget innefattar, går i flera hänseenden väsentligt längre. Till
en början är att märka, att de icke begränsats till den obligatoriska skolans
område utan omfattar även andra skolformer, såsom yrkesskolor och gymnasier.
Skolstyrelseutredningen har vidare som exempel på de föreslagna
bestämmelsernas räckvidd anfört, att en kommun, som skall bygga en ny
skola, kan vara skyldig att planera denna med hänsyn tagen till barn i
annan eller andra kommuner. Skyldigheten till samverkan kan uppenbarligen
också avse sådant som skolskjuts- och skolmaltidsverksamhet, inrättandet
av skolhem m. m.

Jag har ansett det lämpligt att i lagförslaget ge uttryck åt den kanske i
och för sig självklara principen, att en kommun icke skall vara skyldig deltaga
i samverkan, i den mån därav skulle följa påtagligt men för skolväsendet
i kommunen. En motsvarande reservation finns bland annat i Est § 6
mom. 3.

I detta sammanhang vill jag än en gång understryka vikten av att frågor
om kommunal samverkan på skolväsendets område såvitt möjligt löses på
överenskommelsens väg. Vid frivillig samverkan är det principiellt parternas
ensak att välja den samarbetsform de själva finner lämplig. Om kommunal -förbundslagstiftningen ändras enligt de riktlinjer som jag antytt i huvudmotiveringen,
är det enligt min mening väl tänkbart att kommuner i ökad
utsträckning kommer att finna det förenligt med sina intressen att frivilligt
ingå kommunalförbund. Kommunalförbundskommittén har framhållit, att

284

hinder icke bör resas mot en sådan samverkan omfattande hela skolväsendet
i kommunerna. I detta uttalande kan jag instämma.

När länsskolnämnd har att besluta om fördelning av kostnader i anledning
av kommunal samverkan, skall nämnden enligt lagförslaget iakttaga
de allmänna anvisningar, som Kungl. Maj:t utfärdar. Landskommunernas
förbund förklarar sig förutsätta, att förbundet på lämpligt sätt beredes tillfälle
att medverka vid utarbetandet av dessa anvisningar. Ett samarbete
med kommunförbunden på denna punkt bör enligt min mehing anses som
självfallet.

I anslutning till påpekanden av bland annat kommunalförbundskommittén
och landskommunernas förbund har i 2 mom. av förevarande paragraf
intagits bestämmelser om upplösning av tvångsvis bildat kommunalförbund,
ändring av förbundsordningen för sådant förbund m. m. Som förebild
har därvid i viss utsträckning använts bestämmelserna i 16 § lagen den 6
juni 1925 om polisväsendet i riket.

Vid ärendets remissbehandling har vidare från något håll påpekats, att
särskilda bestämmelser erfordras för det fall att samverkan på skolväsendets
område kommer att beröra kommuner inom två eller flera län. Detta
problem, som icke berörts av skolstyrelseutredningen, skulle kunna lösas
efter motsvarande riktlinjer som använts i 43 § 2 mom. länsstyrelseinstruktionen
den 5 juni 1953. Detta författningsrum har följande lydelse.

Hava två eller flera länsstyrelser eller länsstyrelse jämte annan myndighet
att behandla ärende, som är av beskaffenhet att böra prövas i ett sammanhang
i hela sin omfattning, tillkommer, där för särskilt fall icke annorlunda
finnes stadgat, beslutanderätten sagda myndigheter gemensamt.
Stanna myndigheterna vid olika meningar, skall ärendet överlämnas till
den ämbetsmyndighet, vilken prövning av besvär över länsstyrelsens beslut
i sådant ärende tillkommer, varefter det ankommer på sistnämnda
myndighet att bestämma efter vilken av de uttalade meningarna beslut i
ärendet skall avfattas.

Som regel torde det vara naturligt, att beslutanderätt i fall av här avsett
slag utövas av två eller flera länsskolnämnder gemensamt. Hänsyn härtill
torde böra tagas vid utformningen av länsskolnämndernas instruktion.
Emellertid kan det otvivelaktigt tänkas uppkomma fall, då det vore väl
befogat att fråga om kommunal samverkan överlämnades till en av de
berörda länsskolnämnderna eller till skolöverstyrelsen eller överstyrelsen
för yrkesutbildning. Särskilt förtjänar framhållas, att det enligt det av mig
förordade organisationsförslaget icke skall finnas någon länsskolnämnd i
Stockholms stad utan länsskolnämnds uppgifter beträffande skolväsendet
där skall fullgöras av de båda centrala verken. Jag har därför till förevarande
paragraf i lagförslaget fogat ett tredje moment, som stadgar möjlighet
för Kungl. Maj:t att förfara på sätt jag nyss antytt. En liknande
bestämmelse finns i 130 § byggnadslagen den 30 juni 1947.

285

3 §.

Bestämmelser om organisationsplan finns nu i Fst § 10. Beträffande
innebörden av det i lagförslaget intagna stadgandet får jag hänvisa till vad
jag anfört i det föregående. Motsvarande bestämmelse återfinnes i utredningens
förslag 4 §.

Om skolstyrelsen och dess uppgifter

4 §.

Denna paragraf motsvaras närmast av 2 § 1903 års lag, 4 § 1930 års lag
och 40 § LFS; den överensstämmer med 5 § första stycket i skolstyrelseutredningens
lagförslag.

Frågan om beteckningen skolstyrelse har jag tidigare berört.

Skolstyrelseutredningen anför, att den övervägt, om fall kan tänkas inträffa,
då skolstyrelse ej kommer att finnas i kommun, samt fortsätter.

Enligt utredningens mening bör sådant fall ej kunna uppstå. Även om två
eller flera kommuner bildar kommunalförbund, omfattande kommunernas
hela skolväsen, bör enligt utredningens bestämda uppfattning en skolstyrelse
likväl finnas i varje i förbundet ingående primärkommun.

Gentemot detta har domkapitlet i Luleå invänt, att om ett kommunalförbund
skulle komma att omfatta medlemskommunernas hela skolväsen
och på förbundet överflyttas de skyldigheter, som i förevarande avseende
åvilar primärkommunerna, torde det ej finnas skäl att ha en skolstyrelse
i var och en av medlemskommunerna, eftersom den skulle sakna arbetsuppgifter.

Från kommunalförbundskommittén har jag under hand inhämtat, att
kommittén i sitt förslag till ny lag om kommunalförbund ämnar intaga en
bestämmelse av följande lydelse.

Där kommunalförbund handhar förvaltningsuppgift, som det enligt särskild
författning åligger kommun att vårda, skola författningens bestämmelser
om kommun hava avseende å förbundet.

Ett sådant stadgande skulle uppenbarligen innebära, att det i det förut
tänkta fallet av ett »fullständigt» kommunalförbund på skolväsendets
område icke skulle finnas några särskilda skolstyrelser i medlemskommunerna.

För egen del finner jag övervägande skäl tala för en dylik lösning, dock
givetvis endast under förutsättning att kommunalförbundskommitténs förslag
rörande kommunalförbundets organisation även i övrigt vinner bifall.
Med det slutliga ställningstagandet till denna fråga torde därför böra anstå
till dess kommitténs förslag tages upp till behandling av Kungl. Maj:t och
riksdag. Detta kan beräknas komma att ske, innan den nu föreslagna skolstyrelselagen
träder i kraft.

286

5 och 6 § §.

Förevarande paragrafer, som i huvudsak motsvarar de med samma nummer
betecknade paragraferna i skolstyrelseutredningens förslag, reglerar
närmare, vilka skolformer och skolor som den nya skolstyrelsen skall ha
att befatta sig med. Jag kan i denna del hänvisa till vad som anförts under
IIE i den allmänna motiveringen. I lagförslaget har som samlingsbeteckning
för högre folkskola, kommunal realskola, praktisk kommunal realskola
och kommunal flickskola använts »högre kommunal skola». Detta överensstämmer
med vad som redan brukas i vissa författningar och torde icke
kunna föranleda något missförstånd.

Beträffande 5 § 1 mom. bör anmärkas, att undantag från vad där stadgas
kan komma till stånd icke blott genom Kungl. Maj:ts beslut enligt 6 §
utan också på grund av bestämmelserna om kommunalförbund. I det fall
att två eller flera kommuner önskar samverka, exempelvis om en högre
kommunal skola, kan situationen givetvis vara sådan att de olika kommunerna
vill tillförsäkra sig ett mera direkt inflytande på skolans förvaltning
och därför anser det otillfredsställande, att skolan lyder under skolstyrelsen
i den kommun där skolan finns. Det står dem då öppet att bilda
ett kommunalförbund och på så sätt åstadkomma ett gemensamt förvaltningsorgan.

Stadgandet i 6 § andra stycket innebär en avvikelse från skolstyrelseutredningens
förslag. Om Kungl. Maj:t medger att särskild styrelse inrättas
för viss läroanstalt, skulle enligt utredningens förslag bestämmelserna i skolstyrelselagen
äga motsvarande tillämpning för denna styrelse, dock att
antalet ledamöter i styrelsen skulle få utgöra lägst fem. Eftersom en närmare
reglering av dylik styrelses uppgifter och organisation synes erforderlig,
torde det få ankomma på Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl.
Maj:t förordnar att fastställa bestämmelser härom. Givet är, att skolstyrelselagens
allmänna principer därvid bör läggas till grund för regleringen.

7 §.

Denna paragraf motsvarar 5 § 1930 års lag, 41 § LFS och 8 § i skolstyrelseutredningens
förslag. Jämför också 3 § 1952 års lag. Innehållet i
paragrafen har delvis utformats med 30 § KL och 6 § lagen om socialhjälp
som förebild.

Även i fråga om skolstyrelsens uppgifter kan jag hänvisa till vad som
anförts under II E i den allmänna motiveringen. Endast på ett par punkter
anser jag mig böra närmare utveckla lagförslagets innebörd.

Beträffande skolstyrelsens ställning som beredande organ vill jag erinra
om bestämmelserna i 19 § KL. Styrelsens förvaltningsbefogenheter har i
lagförslaget erhållit en mycket allmän bestämning. En särskild förvaltningsuppgift
kan det finnas skäl att här något beröra, nämligen fastighetsför -

287

valtningen. Det bör understrykas, att förvaltningen av skolfastigheterna i
princip skall ankomma på skolstyrelsen och alltså icke av kommunens fullmäktige
kunna uppdragas åt annan nämnd. Inskränkningar i förvaltningsbefogenheterna
kan däremot följa av särskilda bestämmelser. Ett exempel
härpå är det i 6 § lagförslaget avsedda fallet, att särskild styrelse inrättas
för en viss läroanstalt.

8 §.

Första stycket i denna paragraf motsvarar 30 § sista stycket KL och,
delvis, 6 § sista stycket socialhjälpslagen. Det har ansetts lämpligt, att
skolstyrelsen i förevarande avseende erhåller samma befogenheter som
socialnämnden.

Bestämmelserna i 8 § andra stycket lagförslaget torde icke kräva närmare
motivering. Den överensstämmer med 7 § första stycket socialhjälpslagen.

Om skolchef m. m.

9 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad jag anfört under III E i den
allmänna motiveringen.

En viss motsvarighet till bestämmelserna om skolchef finns i Fst § 8 a.
Jämför vidare 7 § i skolstyrelseutredningens förslag.

Om skolstyrelsens organisation

10 §.

Förevarande paragraf motsvarar närmast 3 § 1903 års lag, 7 § 1930 års
lag, 43 § LFS, 4 § 1952 års lag och 10 § i skolstyrelseutredningens förslag.
Se även 31 § KL och 3 § socialhjälpslagen. I fråga om bestämmandet av
antalet ledamöter i skolstyrelse har skett en viss avvikelse från KL:s principer.
Skälen härför framgår av vad som anförts under II D och E i den
allmänna motiveringen.

11 §.

Denna paragraf innehåller de grundläggande bestämmelserna om skolstyrelsens
inre organisation och verksamhetsformer. Som jag tidigare nämnt
användes här samma lagtekniska metod som i socialhjälpslagen, d. v. s.
metoden att hänvisa till KL. Motsvarande ämnen behandlas i skolstyrelseutredningens
lagförslag i ett flertal paragrafer, främst 11—15 samt 20—
24 §§. Beträffande motsvarande bestämmelser i nu gällande författningar
hänvisas till den redogörelse härför, som lämnats i utredningens betänkande
(s. 510 ff).

På några punkter innebär förevarande paragraf avvikelser i sak från utredningens
förslag. Sålunda finns icke någon motsvarighet till det av utredningen
förordade kompetenskravet »kan anses vilja befrämja skolväsendets
utveckling». Att uttryckligen uppställa ett sådant krav synes icke
vara erforderligt. Vidare medför hänvisningen till 7 § KL att utom »i kom -

288

munens tjänst anställd befattningshavare, vilken såsom föredragande hos
kommunens styrelse eller eljest på grund av sina tjänsteåligganden intager
den ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning» även
landshövding, landssekreterare och landskamrerare utestänges från ledamotskap
i skolstyrelsen. Jag har i denna del ansett det lämpligt att följa
KL:s principer. Och som framgår av den allmänna motiveringen under II E
förordar jag i motsats till utredningen, att ordförande och vice ordförande
i skolstyrelse skall utses av kommunens fullmäktige.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att KL innehåller åtskilliga bestämmelser,
som gäller för alla kommunala förvaltnings- och verkställighet sorgan
och således även för skolstyrelsen. Som exempel härpå må nämnas
reglerna om ersättning åt ledamöter (46 §), avlämnande av inkomst- och
utgiftsförslag (54 §) samt redovisning för omhänderhavda medel (62 §).
Det torde ej vara erforderligt att i skolstyrelselagen erinra om dessa bestämmelser.

12 §.

De här upptagna reglerna om delegation har närmare behandlats under
IIE i den allmänna motiveringen. En begränsad motsvarighet till dessa
bestämmelser finns nu i 4 § tredje stycket 1903 års lag och 13 § 1930 års
lag. Jämför även 16 § i skolstyrelseutredningens förslag, 43 och 45 §§ KL
samt 8 § socialhjälpslagen.

Utformningen av förevarande paragraf avviker från motsvarande bestämmelse
i KL och socialhjälpslagen bland annat såtillvida att delegation
icke skall kunna ske till enskild ledamot av skolstyrelsen. Som skäl härför
vill jag anföra, att »enmansdelegation» uppenbarligen icke är lämplig annat
än i löpande ärenden av rutinmässig karaktär och att det synes mig
naturligt att beslutanderätten i dylika ärenden uppdrages åt tjänstemän.
I regel bör det här gälla skolchefen eller annan skolledare. Med »särskild i
kommunens tjänst anställd befattningshavare» avses främst skolkamrerare
eller annan kameral tjänsteman. Något verkligt behov av att kunna delegera
till enskild ledamot av styrelsen torde icke föreligga. Däremot bör
den ökade möjligheten att delegera till avdelning få stor praktisk betydelse.

13 §.

Bestämmelser om fackrepresentation i skolstyrelse har hittills icke meddelats
i lag utan i administrativt utfärdade författningar. Se t. ex. Fst
§ 8 b mom. 7 och § 8 i. Ämnet synes mig emellertid vara av den art, att
vissa grundläggande bestämmelser bör skrivas in i den nya skolstyrelselagen.
Jag vill understryka, att det här icke är fråga om en ny princip utan
endast om ett stadfästande av vad som tidigare gällt. I övrigt kan jag
i dessa delar hänvisa till vad som anförts under IIE i den allmänna motiveringen
samt till 1—3 § § i det i skolstyrelseutredningens betänkande intagna
förslaget till bestämmelser angående tillämpningen av skolstyrelselagen.

289

14 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande skolstyrelselagar, överensstämmer
med vad som enligt 45 § KL gäller beträffande de oreglerade
nämndernas arkiv. Jämför även 10 § socialhjälpslagen och 23 § i utredningens
lagförslag.

15 §.

Som tidigare framhållits har utredningen på några punkter funnit det
nödvändigt att i sitt lagförslag införa särskilda, enbart för skolstyrelsen i
Stockholm gällande föreskrifter. Dessa innebär, att en ledamot av styrelsen,
tillika ordförande, får utses av stadskollegiet, att antalet ledamöter får vara
högst tjugofem samt att tjänstgöringstiden för ledamot och suppleant i
styrelsen skall vara densamma som i lagen om kommunalstyrelse i Stockholm
stadgas för ledamot och suppleant i nämnd, d. v. s. två år (se 10 §
1 mom. och 12 § 2 mom. i utredningens lagförslag).

Sakkunniga för översyn av kommunallagstiftningen för Stockholm har —
som också tidigare antytts — funnit särbestämmelser för skolstyrelsen i
Stockholm erforderliga i ytterligare några hänseenden. De sakkunniga anser
sålunda, att bestämmelser om proportionellt val icke bör gälla i detta fall,
att styrelsen obligatoriskt bör sammanträda, då minst en tredjedel av ledamöterna
det påkalla, samt att beträffande vården av styrelsens arkiv bör
gälla den särskilda för Stockholm fastställda arkivstadgan. De sakkunnigas
ståndpunkt i nyss angivna hänseenden sammanhänger med det förslag till
ny kommunallag för Stockholm, som numera avlämnats (Stadskollegiets
utlåtanden och memorial, Bihang nr 51/1956). Först sedan statsmakterna
tagit ställning till detta förslag, blir det möjligt att närmare bestämma, på
vilka punkter särstadganden bör gälla beträffande organisationen av skolstyrelsen
i Stockholm. I anslutning till vad som anförts under VID i den
allmänna motiveringen har därför i förevarande paragraf upptagits en undantagsbestämmelse,
som gör det möjligt att senare i administrativ ordning
reglera de förhållanden det här gäller.

Om skolråd, yrkesråd in. m.

16 §.

Bestämmelserna om skolråd såsom ett av skolstyrelsen utsett rådgivande
organ saknar direkt motsvarighet i gällande lagstiftning. Jämför dock 44—
60 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm
samt Fst § 44 mom. 4. Se även 17 § i skolstyrelseutredningens lagförslag
och 5 § i utredningens förslag till bestämmelser angående tillämpningen av
skolstyrelselagcn. I övrigt kan hänvisas till vad jag anfört under II D och E
i den allmänna motiveringen.

290

17 §.

Denna paragraf motsvarar närmast 6 § 1952 års lag. Den där använda
beteckningen expertråd har emellertid utbytts mot yrkesråd, och organet
har fått delvis ändrad karaktär. Jämför i detta sammanhang 37 § 4 mom.
och 41 § yrkesskolstadgan den 30 juni 1955 (nr 503) samt 18 § i utredningens
lagförslag och 6 § i förslaget till tillämpningsbestämmelser. I övrigt
kan även i denna del hänvisas till vad som anförts under II D och E
i den allmänna motiveringen.

18 §.

Förevarande paragraf överensstämmer med 5 § 1952 års lag.

Särskilda bestämmelser

19 §.

Skolstyrelseutredningen har i 26 § i sitt lagförslag intagit en besvärsbestämmelse,
som är avsedd att ersätta bland annat 71 § LFS och 19 § 1930
års lag. Bestämmelsen har utarbetats med stadgandet i LFS som förebild.
I 76 § 2 mom. KL finns numera en allmän bestämmelse om besvär över
kommunal nämnds beslut. Denna blir i princip tillämplig även på de nya
skolstyrelserna. Jämför i detta sammanhang också 68 § lagen den 15 juni
1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm.

Besvär ssakkunnig a framhåller, under hänvisning till stadgandet i 76 § 2
mom. KL, att besvärsreglerna helt kan utgå ur skolstyrelselagen.

Detta är givetvis i och för sig riktigt. För egen del anser jag det emellertid
främst av praktiska skäl påkallat, att skolstyrelselagen innehåller en
erinran om vad som gäller beträffande besvär över skolstyrelses beslut. I
enlighet därmed har förevarande paragraf utformats. Jag vill i anslutning
till paragrafens innehåll erinra om den allmänna principen att, i de fall då
självförvaltningsbesvär enligt särskild författning kan anföras, är därmed
möjligheten till kommunalbesvär utesluten. I motsatt fall — alltså då förvaltningsbesvär
ej är medgivna — anses å andra sidan kommunalbesvär
alltid kunna förekomma.

På skolväsendets område finns bestämmelser om självförvaltningsbesvär
spridda i ett stort antal författningar. Dessa bestämmelser är i åtskilliga
hänseenden bristfälliga, och som jag framhållit under IV J i den allmänna
motiveringen är det nu meningen att i samband med en allmän översyn
av skolförfattningarna försöka lägga detta till rätta. Därvid bör givetvis
särskilt rättssäkerhetssynpunkterna tillmätas stor betydelse. Vidare bör
vissa speciella spörsmål, som förts fram vid ärendets remissbehandling, tagas
upp till närmare prövning. Ett sådant spörsmål är exempelvis frågan
om besvärsordningen i avlöningsmål.

291

20 §.

Denna paragraf överensstämmer med 8 § 1952 års lag. Jämför även skolstyrelseutredningens
förslag till tillämpningsbestämmelser.

Övergångsbestämmelser

21 §.

Som jag inledningsvis anfört torde den nya skolstyrelselagen först den
1 juli 1958 kunna träda i kraft i full utsträckning.

Utom de författningar, som upphäves genom stadgandet i förevarande
paragraf, finns det på skolväsendets område en rad administrativa bestämmelser,
vilka måste upphävas eller ändras till följd av den nya lagens innehåll.
Åtgärder i detta hänseende torde få vidtagas i samband med den allmänna
översyn av skolförfattningarna, varom jag tidigare talat.

22 §.

Liksom skolstyrelseutredningen anser jag, att den nya lagen icke utan
vidare kan vinna tillämpning beträffande de kommuner, som ingår i eller
omfattar kyrkliga skoldistrikt. Antalet dylika skoldistrikt är för närvarande
7 och antalet berörda kommuner 11. De ifrågavarande skoldistrikten är i
princip av tre olika typer. I 3 fall rör det sig om 1 skoldistrikt = 1 församling
=2 kommuner (en landskommun och en köping); i 2 fall om 1
skoldistrikt = 1 kyrklig samfällighet = 2 kommuner (likaledes en landskommun
och en köping); och slutligen i 2 fall om 1 skoldistrikt = 1 församling
= del av en kommun (i båda fallen Linde kommun i Örebro län).
Beträffande de båda första typerna av fall — då två kommuner ingår i
samma skoldistrikt — torde det finnas anledning antaga, att en upplösning
av den nuvarande gemenskapen icke skulle vara till fördel för skolväsendet
i kommunerna. Här erbjuder sig då den möjligheten till en kommunalisering
av skolväsendet, att det kyrkliga skoldistriktet uppdelas på de båda
kommunerna och att dessa samtidigt bildar kommunalförbund för ändamålet.
En annan tänkbar lösning vore kanske i vissa fall att de båda kommunerna
sammanslås till en kommun. Vad slutligen angår det tredje typfallet,
Linde kommun, har enligt uppgift frågan om skolväsendets överförande
till den borgerliga kommunen redan väckts.

Det synes i första hand böra ankomma på vederbörande kommunala instanser
att överväga, vilken lösning som för deras del är den bästa. Efter
länsskolnämndens inrättande blir det en uppgift för denna nya myndighet
att biträda kommunerna i saken.

Beträffande tidpunkten för den nya lagens ikraftträdande för kommun,
som här avses, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta. Likaså
torde närmare föreskrifter med avseende å lagens ikraftträdande i sådant
fall böra meddelas av Kungl. Maj:t.

Bestämmelser, som i princip motsvarar de i förevarande paragraf upptagna,
finnes i 22 § 1930 års lag.

292

23 §.

Som jag redan inledningsvis antytt, bör skolstyrelse enligt den nya lagens
bestämmelser kunna väljas, så snart lagen utfärdats. Och enligt förslaget
skall sådant val obligatoriskt förrättas före utgången av december 1957.
Den nya skolstyrelsen kommer då att under en övergångstid finnas vid
sidan av en eller flera redan existerande styrelser, vilkas uppgifter den senare
skall övertaga. Under övergångstiden kommer den nya skolstyrelsens befogenheter
att vara begränsade på sätt i förevarande paragraf närmare angives.

24 §.

I denna paragraf har intagits ett allmänt bemyndigande för Kungl. Maj:t
att utfärda de ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband
med införandet av den nya lagen. Ett sådant bemyndigande synes vara påkallat
med hänsyn till svårigheten att nu överblicka de komplikationer,
som kan inträda.

B. Förslaget till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 6 juni 1952 (nr 434) om särskild skolstyrelse
i vissa fall

Anledningen till att 1952 års lag nu bör erhålla förlängd giltighetstid
har framgått av vad jag redan anfört. Någon ytterligare motivering torde
ej vara erforderlig.

203

Vin. Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga inom ecklesiastikdepartementet upprättade
förslag till

1) skolstyrelselag; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 6 juni
1952 (nr 434) om särskild skolstyrelse i vissa fall;

dels ock

1) i fråga om skolväsendets lokala fackliga ledning

a) godkänna av mig förordade riktlinjer för denna lednings
organisation;

b) godkänna av mig förordade grunder för fördelning
mellan stat och kommun av kostnaderna för skolledarnas
och de biträdande skolledarnas avlönande;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag i olika hänseenden anfört utfärda
de författningsföreskrifter och övriga bestämmelser, som
föranledes av besluten under a) och b);

2) i fråga om skolväsendets regionala ledning

a) besluta, att länsskolnämnder skall inrättas med i huvudsak
de uppgifter och den organisation, som jag i det
föregående förordat;

b) besluta, att länsskolnämnderna skall börja sin verksamhet
den 1 juli 1958;

c) godkänna av mig förordade grunder för ledningen av
skolväsendet i Stockholm;

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att i anslutning till vad jag
i det föregående anfört fatta de beslut och vidtaga de åtgärder
i övrigt, som erfordras för upprättande av en regional
skolledning av angivet slag.

Tillika anhåller jag, att utdrag av statsrådsprotokollet i
detta ärende måtte få omedelbart offentliggöras.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däri statsrådets
övriga ledamöter instämmer, bifaller Hans Maj:t Konungen
samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

K.-II. Glans

294

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Lagförslag ......................................................... 3

Förslag till skolstyrelselag .........................’............. 3

Förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 6 juni 1952
(nr Jt31t) om särskild skolstyrelse i vissa fall.................... 9

I. Inledning .................................................... 10

II. De lokala skolstyrelserna...................................... 14

A. Nuvarande förhållanden .................................... 14

1. Inledning ............................................... 14

2. Folkskoleväsendets ställning i kommunalrättsligt hänseende . . 14

3. Folkskolestyrelsens nuvarande organisation och uppgifter .... 16

4. De lokala skolstyrelserna vid övriga skolformer ............ 18

5. 1952 års provisoriska lag om särskild skolstyrelse i vissa fall . . 20

B. För flera skolformer gemensam lokalstyrelse .................. 22

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 22

2. Remissyttranden ........................................ 25

C. Den nya skolstyrelsens uppgifter ............................. 36

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 36

2. Remissyttranden ........................................ 37

D. Den nya skolstyrelsens organisation .......................... 42

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 42

2. Remissyttranden ............................ 50

E. Departementschefen ........................................ 55

III. Den lokala fackliga skolledningen ............................ 66

A. Nuvarande förhållanden .................................... 66

1. Den fackliga skolledningens organisation .................. 66

a) Det obligatoriska skolväsendet ......................... 66

b) Skolväsendet i övrigt .................................. 71

2. Skolledarnas avlöningsförhållanden ........................ 72

a) Det obligatoriska skolväsendet ......................... 72

b) Högre kommunala skolor och allmänna läroverk ........ 73

c) Kommunala yrkesskolor och statsunderstödda handelsgym nasier

................................................ 75

B. Skolledarorganisationen ..................................... 76

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 76

2. Remissyttranden ........................................ 96

C. Skolledarnas löner. Statsbidrag ............................... 105

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 105

a) Inledning ............................................ 105

b) Skolcheferna ......................................... 105

295

Sid.

c) Skolledare vid enhet av den obligatoriska skolan.......... 109

d) Biträdande skolledare ................................. 110

e) Statsbidrag ........................................... 110

2. Remissyttranden ........................................ 111

D. Kostnader ................................................ 116

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 116

2. Remissyttranden ........................................ 119

E. Departementschefen ........................................ 122

IV. Skolväsendets regionala ledning .............................. 136

A. Nuvarande förhållanden .................................... 136

1. Den regionala ledningens organisation ...................... 136

a) Högre skolor och yrkesskolor ........................... 136

b) Folkskoleväsendet .................................... 136

2. Domkapitlens och folkskolinspektionens arbetsbörda ........ 140

3. Handläggningen av vissa grupper av ärenden ...............143

a) Inledning ............................................ 143

b) Skolbyggnadsärenden ................................. 143

c) Disciplinärenden ...................................... 145

d) Besvär över lokal skolmyndighets beslut ................ 147

B. Tidigare diskussion ......................................... 149

1. Vissa tidigare reformförslag rörande den regionala skolledningens
organisation m. m.................................... 149

2. Vissa tidigare reformförslag rörande handläggningen av disciplinärenden
............................................. 150

3. 1945 års folkskolesakkunnigas förslag rörande handläggningen

av besvärsärenden ....................................... 152

C. Allmänna synpunkter på behovet av en mcllaninstans för skolväsendet
.................................................. 153

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 153

2. Remissyttranden ........................................ 156

D. Uppgifter för en ny mellaninstans ............................ 160

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 160

a) Interkommunala samordnings- och planeringsuppgifter . . 160

b) Befattningen med skolbyggnadsärenden m. m........... 165

c) Mellaninstansen som disciplinär myndighet .............. 166

d) Mellaninstansen som besvärsmyndighet ................ 167

e) Ärenden av löpande natur.............................. 168

2. Remissyttranden ........................................ k; o

E. Den nya mellaninstans ens organisation ...................... 170

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 170

a) Konstruktion, ledamöter, geografiskt verksamhetsområde.. 179

b) Organisationen i mellaninstansområden med flera skolinspektörer
........................................... ]02

296

Sid.

c) Landstingsfria och övriga större städers ställning ........ 194

2. Remissyttranden ........................................ 196

F. Mellaninstansernas arbetsformer ............................. 206

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 206

2. Remissyttranden ........................................ 210

G. Mellaninstansernas kanslier ................................. 211

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 211

a) Personal ............................................. 211

b) Lokaler och kontorsutrustning ......................... 215

2. Remissyttranden ........................................ 216

II. Förslagens genomförande — Över gångsanordningar............219

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 219

2. Remissyttranden ........................................ 221

I. Kostnadsberäkningar ....................................... 223

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 223

2. Remissyttranden ........................................ 225

J. Departementschefen ........................................ 225

V. Nomadskolväsendets regionala ledning ........................ 252

A. Nomadskolans nuvarande organisation och ledning ............252

B. Förändringar i den regionala ledningen ....................... 254

1. Skolstyrelseutredningen ..................................254

2. Remissyttranden ........................................ 256

C. Departementschefen ........................................ 257

VI. Stockholm.................................................... 259

A. Nuvarande förhållanden .................................... 259

a) Folkskoleväsendet .....................................259

b) Skolväsendet i övrigt .................................. 262

B. Vissa tidigare förslag m. m...................................263

C. Ledningen av skolväsendet i Stockholm ...................... 264

1. Skolstyrelseutredningen .................................. 264

a) Organisationen av den lokala skolledningen..............264

b) Mellaninstansorganisationen och Stockholm ............266

2. Remissyttranden ........................................ 268

D. Departementschefen ....................................... 272

VII. Specialmotivering till lagförslagen ............................ 279

A. Förslaget till skolstyrelselag ................................. 279

B. Förslaget till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 6 juni

1952 (nr 1)3tf.) om särskild skolstyrelse i vissa fall.............. 292

VIII. Hemställan ................................................... 293

Ivar Hseggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1956

560983