Kungl. May.ts proposition nr 153 år 1957 (Proposition 1957:153)

Kungl. May.ts proposition nr 153 år 1957

Nr 153

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående en reform av
den territoriella pastoratsindelningen och den församling
sprästerlig a organisationen i riket m. mgiven
Stockholms slott den 29 mars 1957.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ivar Persson

Propositionens huvudsakliga innehåll

De förslag, som framlägges i propositionen, avser de territoriella pastoraten
i riket och syftar till en allmän pastoratsreglering samt omfördelning av
den församlingsprästerliga tjänsteorganisationen. Härvid beaktas särskilt
den missgynnade ställning, som bland annat de stora landsbygdsområdena i
Övre Norrland och de större tätorterna för närvarande intar härutinnan.
För åstadkommande av den eftersträvade omfördelningen erfordras sammanläggning
av alltför små pastorat och minskning av antalet prästerliga
tjänster i vissa stift.

I propositionen föreslås vissa allmänna normer, som — med alla de
smärre, lokalt betingade avvikelser eller jämkningar, som i en angelägenhet
av förevarande art alltid måste förutsättas — bör tjäna som riktlinjer för
pastoratsregleringen. Normerna utgår från förutsättningen att folkmängdstalet
i pastorat är en lämplig mätare av prästernas arbetsbörda. Pastoraten
föreslås uppdelade på tre olika grupper med olika folkmängdsserier. Den
första gruppen föreslås bestå av pastorat med mer än 90 procent av befolkningen
boende i tätort, den andra gruppen av pastorat med mellan 70
och 90 procent av befolkningen boende i tätort och den tredje gruppen av
övriga pastorat.

1 — Bihang Ull riksdagens prolokall 1957. 1 samt. Nr 153

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957

För en präst i ett enprästpastorat skall folkmängden i regel icke understiga
2 000.

För pastorat bör uppställas kravet, att minst en präst, om möjligt två,
där får full sysselsättning. För pastorat, tillhörande den här först angivna
pastoratsgruppen, bör antalet präster icke överstiga sex. Övriga pastorat
bör icke omfatta fler än fem präster.

Sammanlysning av gudstjänst föreslås skola kunna ifrågakomma för församling
med upp till 500 invånare och med ett avstånd från den egna
kyrkan till närmaste grannkyrka av upp till fem kilometer.

Anordningen med för flera pastorat gemensam kyrkoadjunkt föreslås
komma till ökad användning. Härjämte föreslås inrättande av komministraturer
med fyllnadstjänstgöring i annat pastorat.

Pastorat sindelningen bör i princip anknytas till den nya kommunindelningen.

Vad beträffar lönegradsinplaceringen föreslås kyrkoherdetjänsterna bli
inplacerade i de för närvarande gällande lönegraderna — Ca 33, 31, 29 och
27. Komministertjänsterna föreslås inplacerade i Ca 28 och 26. Inplaceringen
bör bestämmas med hänsyn till pastorats folkmängd och areal. Inrättande
av särskilt, tjänstgöringsområde bör icke inverka på inplacering i
lönegrad.

Pastoratsindelningsreformen föreslås genomförd samtidigt i hela riket
och tidigast den 1 januari 1961.

En indelning och prästerlig organisation enligt ett inom ecklesiastikdepartementet
uppgjort utkast beräknas innebära en årlig ökning av lönekostnaderna
för församlingsprästerna i riket med omkring 15 000 kronor. Härtill
kommer vissa merkostnader under en övergångsperiod. I samband med
pastoratsregleringen uppkommer härjämte vissa kostnader av engångsnatur.

I propositionen framlägges dessutom vissa förslag rörande övergångsanordningar
i samband med indelningsreformens genomförande, såsom allmän
vakant sättning, förflyttning, förtidspensionering och överförande till
övergångsbefattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 29 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson,
Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson,
Henriksson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, den i statsrådsprotokollet
för den 12 augusti 1953 senast omförmälda frågan om en reform
av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
tjänsteorganisationen i riket m.m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Den 12 augusti 1953 anmälde jag i statsrådet, att de för översyn av
pastoratsindelningen m.m. tillkallade sakkunniga — pastoratsindelningssakkunniga
— den 26 februari 1953 avgivit betänkande
med förslag till allmänna riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen
och församlingsprästerliga organisationen m.m. (SOU 1953:11) och att
yttranden över betänkandet avgivits av ett stort antal myndigheter, pastorat
m. fl. Efter att ha erinrat om vad som föregått tillkallandet av de
sakkunniga redogjorde jag ingående för de sakkunnigas förslag och för de
huvudsakliga erinringar, som framkommit i remissyttrandena. Genom förslaget
aktualiserades, framhöll jag, ett stort antal frågor. Vissa av dessa,
som berörde det gällande prästvalssystemet och därför krävde ändrad lagstiftning
i den för kyrkolag stadgade ordningen, förklarade jag mig ämna
ånyo anmäla, sedan de särskilda sakkunniga1, som tillkallats för en översyn
av prästvalslagstiftningen — 1950 års prästvalskommitté
— avgivit förslag rörande desamma och beredningen härav avslutats. De
av pastoratsindelningssakkunniga behandlade frågornas betydelse för kyrkans
verksamhet borde, ansåg jag, likväl föranleda att ärendet i sin helhet
underställdes det till hösten 1953 inkallade kyrkomötet för yttrande. Ge -

1 Ang. dessa, se Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet 195J:2 s. 119.

Kungl. May.ts proposition nr 153 år 1957

nom skrivelse den 12 augusti 1953, nr 2, (bilaga 1) begärde Kungl. Maj:t
kyrkomötets yttrande i ärendet.

I skrivelse den 8 oktober 1953, nr 34, (bilaga 3) har kyrkomötet såsom
yttrande åberopat vad dess särskilda utskott i betänkande, nr 1, (bilaga 2)
anfört med viss ändring och visst tillägg. I särskild skrivelse samma dag,
nr 36 (bilaga J+ och 5), har kyrkomötet, i anledning av väckta motioner, nr
39 och 76, gjort viss framställning om rätt för pastorat att besluta utökning
av den församlingsprästerliga organisationen ävensom gjort visst härmed
sammanhörande uttalande. Över sistnämnda skrivelse har efter remiss
yttranden avgivits av kammarkollegiet, statskontoret och samtliga
domkapitel.

Vid min anmälan den 12 augusti 1953 av pastoratsindelningssakkunnigas
betänkande berörde jag även bakgrunden till tillkallandet av 1950 års
prästvalskommitté och det samband, som funnes mellan de båda sakkunnigutredningarnas
arbetsuppgifter. Härutöver får jag erinra om följande.

Såsom jag nämnde i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 12
augusti 1953 hade prästvalskommittén i anledning av remiss av pastoratsindelningssakkunnigas
betänkande, i vad detta innehöll förslag till övergångsanordningar
beträffande tjänstinnehavares förflyttning, avgivit ett
yttrande innefattande kommitténs preliminära överväganden och rekommendationer
i denna fråga. Detta yttrande, för vilket jag lämnade en utförlig
redogörelse, föranledde vissa uttalanden av kyrkomötet.

Prästvalskommittén avgav härefter den 12 februari 1954 ett delbetänkande
med förslag till vissa övergångsanordningar vid en allmän reform
av pastoratsindelningen (stencilerat). I betänkandet framlades förslag till
sådana ändringar i gällande lagstiftning om tillsättning av prästerliga
tjänster, som erfordrades för genomförande av en dylik indelningsreform;
även vissa andra därmed sammanhängande frågor behandlades.

Över delbetänkandet har efter remiss yttranden avgivits av kammarkollegiet,
statskontoret, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd,
samtliga domkapitel och stiftsnämnder, länsstyrelserna i Kronobergs,
Värmlands, Örebro och Västernorrlands län samt Svenska stadsförbundet,
Svenska pastoratens riksförbund och Svenska prästförbundet. Till domkapitlets
i Stockholm och länsstyrelsens i Kronobergs län yttranden har
fogats vissa av domkapitlet och länsstyrelsen inhämtade utlåtanden.

Den 28 juli 1956 avgav prästvalskommittén slutbetänkande innehållande
förslag till ny lagstiftning om tillsättning av ordinarie församlingsprästjänster
samt till bestämmelser om prästerliga disponibilitetsbefattningar
(SOU 1956:30).

På grundval av detta betänkande har jag den 15 mars 1957 och tidigare
denna dag anmält frågan om en reform av den allmänna prästvalslagstiftningen
och jag torde nu få hänvisa till vad jag därvid anfört. I förevarande
sammanhang ämnar jag redogöra för vissa andra av prästvalskommittén
behandlade frågor, nämligen dels spörsmålet rörande en lagstiftning med

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

särskilda bestämmelser om tillsättning av prästerliga tjänster i samband
med nyindelning av riket i pastorat, dels frågan om inrättande av prästerliga
disponibilitetsbefattningar.

Vid anmälan den 12 augusti 1953 av pastoratsindelningssakkunnigas
betänkande med förslag till riktlinjer för pastoratsindelningen omnämnde
jag, att åt de sakkunniga givet uppdrag att verkställa översyn av kontraktsindelningen
jämte utredning om kontraktsprostinstitutionens framtida utformning
icke av de sakkunniga redovisats i betänkandet. De sakkunniga
har därefter, den 7 augusti 1954, avgivit betänkande med förslag rörande
kontraktsprostinstitutionen och kontrakt sindelningen m.m. (stencilerat). I
detta betänkande har de sakkunniga jämväl — på grund av särskilt, genom
Kungl. Maj:ts beslut den 30 april 1954 lämnat uppdrag — avgivit
förslag dels angående vad som bör från arkivvårdssynpunkt beaktas vid
ett genomförande av de av de sakkunniga i deras tidigare avgivna betänkande
förordade reformerna och dels angående frågan om personlig inställelse
vid anmälan till kyrkobokföringen. Detta senare betänkande, med vars
avgivande de sakkunniga slutfört sitt uppdrag, torde få anmälas i ett annat
sammanhang.

Såsom jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 12 augusti 1953
erinrade har församlingsstyrelsekommittén anmodats att vid fullgörande av
sitt uppdrag uppmärksamma i vad mån ett genomförande av pastoratsindelning
och församlingsprästerlig organisation i anledning av de av pastoratsindelningssakkunniga
föreslagna allmänna riktlinjerna kan aktualisera
behov av särskilda jämkningar i den gällande församlingsstyrelseorganisationen.
I anledning härav vill jag nämna att församlingsstyrelsekommittén
i den promemoria, som ligger till grund för de år 1954 vidtagna
ändringarna i församlingsstyrelselagarna (SFS 1954: 296—298) anfört följande.

Kommittén har funnit att de spörsmål med avseende å församlingsstyrelsens
organisation, som kan aktualiseras vid ett genomförande av pastoratsindelningssakkunnigas
förslag, icke kan lösbrytas ur sitt sammanhang
med övriga frågor, som rör församlingsstyrelsens ordnande, utan att enhetligheten
i lagstiftningen äventyras. Då kommittén emellertid i detta skede
av sitt arbete icke kunnat taga ställning till hela detta vidlyftiga frågekomplex,
är kommittén ej beredd att nu framlägga något förslag eller uppdraga
några allmänna riktlinjer i nu förevarande hänseende.

Det kan anmärkas, att församlingsstyrelsekommittén ännu ej slutfört
sitt uppdrag.

Jag anhåller nu att få närmare redogöra för frågan om en reform av den
territoriella pastoratsindelningen och den församlingspräster!iga organisationen
i riket m.m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

II. Huvudgrunderna för reformen1

Allmänna synpunkter. I det anförande till statsrådsprotokollet den 3
mars 1950, varmed dåvarande statsrådet Quensel anmälde frågan om tillkallande
av särskilda sakkunniga för översyn av pastoratsindelningen och
den församlingsprästerliga organisationen, framhöll han det otillfredsställande
i den nuvarande pastoratsindelningen och illustrerade detta med
några statistiska sifferuppgifter. Det fanns sålunda, å ena sidan, ett antal
pastorat med mycket obetydlig folkmängd — den 1 januari 1948 fanns 5
pastorat med mindre än 600 och 210 pastorat med mindre än 1 500 invånare.
Å andra sidan förekom ett antal stors tadspastorat med mycket
stor folkmängd, i några fall uppgående till inemot och till och med överstigande
100 000 invånare. Kostnaderna för den prästerliga organisationen
i de särskilda pastoraten bestreds till mycket väsentlig del av medel som
uttogs för riket i dess helhet genom beskattning efter lika grund. Det
måste med hänsyn härtill vara ett särskilt riksintresse att tillse, att samhällets
ekonomiska uppoffringar för ifrågavarande ändamål gav bästa
möjliga utbyte. Detta kunde endast ske, om de vid varje tidpunkt tillgängliga
prästerliga arbetskrafterna så fördelades att dessa fullt och effektivt
utnyttjades. Ojämnheten i pastoratsindelningen innebar emellertid
enligt föredragande statsrådet icke blott en ojämn fördelning av kyrkoherdetjänsterna
utan hade även medfört en markerad ojämnhet i fördelningen
å pastoraten av prästerliga biträdesbefattningar och därmed alltså i fråga
om den folkmängd, som belöpte på varje tjänstgörande präst. Problemet
om den prästerliga organisationen vore därför i lika hög grad en fråga om
den lämpligaste indelningen av riket i pastorat som en fråga om prästernas
lämpliga fördelning på folkmängden i landet.

De ingående och omsorgsfulla utredningar, som ligger till grund för pastoratsindelningssakkunnigas
betänkande med förslag till allmänna riktlinjer
för den territoriella pastoratsindelningen och församlingsprästerliga organisationen
m. m., har enligt min mening bekräftat nödvändigheten av en
översyn av den kyrkliga organisationen och behovet av den indelningsreform,
som förutsatts i det av mig här delvis återgivna anförandet till statsrådsprotokollet
den 3 mars 1950. Behovet av en ändring av den nuvarande
pastoratsindelningen och församlingsprästerliga organisationen har också av

1 Se beträffande redogörelse för pastoratsindelningssakkunnigas förslag jämte remissyttrandena
däröver bilaga 1 sid. 11—79 samt beträffande särskilda utskottets betänkande bilaga 2 sid. 7—33
och kyrkomötets beslut bilaga 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

remissmyndigheterna endast satts ifråga av domkapitlet i Karlstad och
stiftsnämnden i Göteborg, som icke känner sig övertygade om att en allmän
översyn av pastoratsindelningen är nödvändig. Stiftsnämnden anser,
att i de relativt få fall, då behov av ändring föreligger, sådan kan ske från
fall till fall.

Även kyrkomötet har funnit en översyn av pastoratsindelningen vara
befogad — befogad framför allt på grund av dels de genomgående demografiska
förändringar, som medfört t. ex. betydande omflyttning av befolkningen
och en lika betydande folkökning och dels den markerade
strukturförändring, som samhället undergått de senaste decennierna.

I sitt betänkande har de sakkunniga redovisat de huvudfaktorer, som i
senare tid vid ändringar i pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen påverkat utformningen av dessa regleringar och som
av de sakkunniga befunnits vara av betydelse för översynen av hithörande
förhållanden. De sakkunniga understryker härvid den nära nog utslagsgivande
betydelse, som församlingsprästernas arbetsuppgifter visat sig ha
för pastoratens och organisationens ändamålsenliga sammansättning.

De sakkunniga anger härefter de förutsättningar, varå en reform av pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga organisationen bör bygga.
Förutsättningarna skärskådas härvid från huvudsakligen följande synpunkter:
församlingarna såsom arbetsdistrikt och deras betydelse för den
kyrkliga verksamheten; pastoratens och däri ingående församlingars struktur;
pastoratens folkmängd och areal; avvägningen mellan riks- och lokalintresse;
pastoratens förhållande till kommunindelningen; gudstjänstturordningen;
pastoratens omfattning i avseende å antal församlingar; för pastorat
erforderligt antal präster och möjligheten av prästs anställande för
skilda pastorat.

På grundval av dessa förutsättningar har de sakkunniga kommit fram
till vissa allmänna normer, som enligt deras uppfattning — med alla de
smärre, lokalt betingade avvikelser eller jämkningar, som i en angelägenhet
av förevarande art alltid måste förutsättas — bör tjäna som riktlinjer för
den revidering av pastoratsindelningen och den prästerliga tjänsteorganisationen
i pastoraten, som avsetts.

De sakkunniga har sakligt och allsidigt belyst de svåra och komplicerade
frågor, som sammanhänger med en indelningsreform, och har på ett
förtjänstfullt sätt sökt finna en lösning på alla i samband härmed uppkommande
problem. De allmänna riktlinjer, vartill de sakkunniga kommit fram,
synes mig till största delen väl avvägda och lämpliga att lägga till grund
för en indelningsreform.

Jag vill nu till behandling upptaga några problem, som föranleder särskilt
uttalande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

Befolkningsomflyttningen. Särskilda utskottet vid 1953 års kyrkomöte
har i sitt betänkande, nr 1, (bilaga 2 sid. 12—14) framhållit, bland annat,
att utskottet ansåg, att vid indelningsreformens genomförande särskild hänsyn
borde tagas till den avsevärda folkmängdsökning, som under senaste
decennier ägt rum i riket. Detta utskottets uttalande godkändes av kyrkomötet.
Folkökningen, som av kyrkomötesutskottet beräknats totalt till i
avrundat tal 2 000 000, hade enligt utskottet helt kommit städerna till
godo; för den administrativa landsbygden hade folkmängden minskat obetydligt,
cirka 180 000. På grundval av dessa folkmängdssiffror har utskottet
beräknat, att antalet präster i pastoraten under samma tid hållit sig på
landsbygden ungefär konstant i relation till befolkningen därstädes, men
för städernas del ökat allenast med cirka 125 procent, medan folkökningen
där utgjort närmare 200 procent. Vid dessa beräkningar har utskottet utgått
från vissa av pastoratsindelningssakkunniga i deras betänkande (Bil.
B till betänkandet) för en allmän beskrivning av folkmängdens och den församlingsprästerliga
organisationens utveckling lämnade uppgifter rörande
antalet prästerliga tjänster och antalet invånare per präst i pastoraten åren
1897 och 1948.

De av kyrkomötet åberopade siffrorna för år 1897 hänför sig till vissa
tabeller, som uppgjorts av den samma år tillsatta prästlöneregleringskommittén
och, jämte annat, av kommittén tagits till utgångspunkt för motiveringen
av dess förslag om reduceringar i dåvarande indelning och organisation.
Den kritik av den då gällande indelningen och organisationen,
som redan i berörda förslag framfördes av nämnda kommitté, underströks
sedermera av såväl Kungl. Maj:t som riksdagen vid antagandet av 1910
års nya prästlönelagstiftning och får anses ha biträtts jämväl av kyrkomötet
genom dess godkännande av denna lagstiftning. Enligt prästlöneregleringskommittén
innebar den dåvarande indelningen och organisationen
»en ojämn och olämplig fördelning av kyrkans andliga krafter» samt
sådan »misshushållning med de för kyrkan i dess helhet tillgängliga avlöningsmedlen»,
att detta enligt kommittén påkallade indragning av åtskilliga
tjänster.

I betraktande av den enhälliga och auktoritativa kritik, som 1897 års
organisation sålunda bestods, samt den revision, som den sedan undergått,
kan det enligt min mening icke vara riktigt att för ett bedömande nu av
prästorganisationens förhållande till rikets folkmängd draga några slutsatser
av en jämförelse med 1897 års förhållanden. Jämförelsen hade i stället
bort göras på grundval av förhållandena närmast efter det 1910 års
första löneregleringar slutförts och de i anslutning därtill förutsatta indelnings-
och organisationsändringarna beträffande pastoraten blivit genomförda.
Material till sådan jämförelse finns tillgängligt i 1927 års prästlönesakkunnigas
betänkande (SOU 1929: 39), i vilket betänkande redovisas
antalet församlingsprästtjänster i de skilda stiften vid ingången av ecklesia -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

stikåret 1926/27, då ifrågavarande löneregleringar kan anses praktiskt taget
ha blivit i sin första omgång slutförda. En jämförelse mellan då gällande
förhållanden och förhållandena vid årsskiftet 1953/54 visar, att folkmängden
i riket i dess helhet under denna tid ökat med omkring 18 procent.
Samtidigt har den prästerliga tjänsteorganisationen i pastoraten utbyggts
med omkring 12 procent. 1953 års kyrkomöte har å sin sida för då avsedd
tid räknat den totala folkökningen till närmare 40 procent och ökningen
av antalet prästtjänster i riket till cirka 14 procent. I förhållande till 1926
års prästerliga organisation för städer respektive landsbygd kommer
på städerna en ökning med drygt 58 procent och på landsbygden en ökning
med något över 2 procent. Under tiden har folkmängden i städerna ökat
med 85 procent men på landsbygden minskat med nära 12 procent. I de
särskilda stiften, vart för sig, visar landsbygden en folkminskning överallt
utom i Luleå stift och i Jämtlands läns-delen av Härnösands stift, där
landsbygden inom vartdera området ökat i folkmängd med drygt 2 procent.

Antalet invånare per präst uppgick vid de två jämförelsetillfällena till:
år 1926, i städerna 4 581 och på landsbygden 2 143 samt år 1953, i städerna
5 346 och på landsbygden 1 849.

Den gjorda jämförelsen visar, att problemet med avseende å pastoratsindelningen
och tjänsteorganisationen i pastoraten i första hand är — såsom
pastoratsindelningssakkunniga framhållit — att verkställa en omfördelning
av nuvarande prästtjänster, innebärande dels en överflyttning av
ett antal sådana från landsbygden till städerna, dels ock ett förhållandevis
bättre tillgodoseende av landsbygden inom rikets nordligare delar. Detta
sammanhänger självfallet med den sida av samhällets strukturförändring,
som beror av befolkningsomflyttningen. Med hänsyn till den totala folkökningen
i riket skulle visserligen därjämte kunna dragas den slutsatsen,
att prästorganisationen även i dess helhet behöver ökas med något antal
nya tjänster. Härvid torde dock beaktas att församlingsarbetet förändrats
genom samhällets strukturförändring och framförallt genom kommunikationsmedlens
förbättring, detta ej minst på landsbygden. Vidare medverkar
numera lekmän i viss utsträckning i det kyrkliga arbetet. Dessa förhållanden
har till en del reducerat det merarbete som befolkningstillväxten
i vissa församlingar eljest skulle ha medfört för prästerna, varför en utbyggnad
av tjänsteorganisationen i takt med befolkningsökningen i riket
knappast kan anses motiverad. I beaktande av samhällsförändringarna i
övrigt lärer man fastmer böra niija sig med den nuvarande organisationens
omfattning, totalt sett, och huvudsakligast inrikta sig på omgrupperingen
av tjänsterna inom städerna respektive landsbygden. Riktpunkt bör härvid
vara en såvitt möjligt jämn fördelning av de tillgängliga prästerliga
arbetskrafterna i förhållande till arbetets omfattning och art, vilket också
torde vara ett anspråk sammanfallande med hela svenska kyrkans intresse
och därmed ett givet riksintresse. Hela befolkningen bör i görlig man äga

Kungl. Mcij:ts proposition nr 153 år 1957

lika möjlighet till prästerlig betjäning oberoende av om den tillhör tätort
eller landsbygd, rikets södra eller dess norra delar. Härvid måste riksintresset
ges ett avgjort företräde framför en enskild församlings krav på
att få behålla en viss prästerlig tjänst, som icke kan anses nödvändig från
arbetssynpunkt. Skälig hänsyn bör emellertid — såsom de sakkunniga
framhållit — vid organisationens utformande kunna tagas till sakligt
grundade lokala önskemål.

Prästernas arbetsuppgifter, arbetsdistrikt för pastoralvård, antal församlingar
i pastorat (bilaga 1 sid. 34—41 och 60—62). Betydelsen av det antal
församlingar, som kommer att ingå i ett pastorat, har under indelningsfrågans
behandling bedömts från flera skilda synpunkter. Stor vikt har
lagts vid att församlingarna sedvanemässigt ansetts utgöra naturliga arbetsenheter
för den prästerliga verksamheten i pastoraten, främst i avseende
a den ordinarie gudstjänsthållningen i de skilda församlingskyrkorna. Härvid
har för landsbygden givetvis de söndagliga högmässorna huvudsakligast
ställts i förgrunden. Församlingen är likväl ofta den givna enheten även för
delar av den mera fria prästerliga verksamheten, församlingsvården och
vad därmed i allmänhet är förbundet. I synnerhet har dock betonats de på
prästerna för varje självständig församling ankommande kyrkokommunala
bestyren, såväl i egenskap av ordförande i församlingens kyrkoråd som med
den löpande förvaltningen över huvud taget. Såtillvida har också de sakkunniga
funnit församlingsindelningen kunna inverka på bedömningen av
prästernas arbetsbörda samt fördenskull i förslaget tillmätt antalet församlingar
i pastoratet inflytande både på indelningen och på tjänsteorganisationens
storlek, liksom i viss mån även på kyrkoherdarnas lönegradsinplacering.

Kyrkomötet har i detta hänseende särskilt betonat angelägenheten av att
vid sammanförande av församlingar till ett pastorat hänsyn tages till den
enskilda församlingens »särart och behov» samt till »de historiskt framvuxna
förhållandena», varmed torde åsyftas församlingarnas hittillsvarande
pastoratsgemenskap (bilaga 2 sid. 10).

Församlingsindelningens sålunda angivna betydelse som faktor vid pastoratsbildningen
har måhända överdrivits i viss grad, åtminstone i vad
gäller prästernas kyrkokommunala arbetsuppgifter. Dessa sistnämnda
måste mångenstädes — i allt fall till den övervägande delen på den egentliga
landsbygden — bedömas såsom föga tyngande. Av mera avgörande
vikt i detta hänseende är naturligtvis däremot de till den rent prästerliga
verksamheten hörande tjänsteuppgifterna, men för dessa är — såsom av
pastoratsindelningssakkunniga framhållits — pastoratet den primära enheten,
oavsett om pastoratet omfattar en eller flera församlingar. Att församlings
vårdsarbetet ofta har uppbyggts i arbetskretsar, anknytande till
lokalförsamlingen, kan visserligen i och för sig vara att beakta vid pastoratsindelningen
men kan ej gärna få hindra en indelning, som eljest be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

finnes lämpligast. Kan med hänsyn till tjänsteorganisationen inom ett pastorat
församlingsvårdsverksamheten därstädes i ett eller annat avseende
icke helt fullföljas i sina gamla former, får enbart detta icke motivera ändring
i indelningen eller organisationen utan det maste i stället bli nämnda
verksamhet, som får läggas om och anpassas efter tillgången på arbetskraft
härför i pastoratet. Annat kan emellertid förhållandet bli med avseende å
den obligatoriska gudstjänsthållningen, då ju denna är betingad ej blott av
tillgången på präster utan också och mestadels i än högre grad av förekomsten
av gudstjänstlokaler samt för högmässan speciellt av tillvaron av
församlingskyrka. Såsom regel skall — om än åtskilliga undantag ges
i varje församling finnas en församlingskyrka. Förekomsten av sådan, där
regelbundna gudstjänster skall uppehållas, synes fördenskull bli det enda
hänseende, vari församlingsindelningen behöver få någon verklig omedelbar
inverkan på pastoratsindelningen och tjänsteorganisationens sammansättning.
För de mycket små församlingarna kan likväl detta beroende väsentligen
elimineras genom tillämpning — på sätt i det följande närmare beröres
— av s.k. sammanlysning av gudstjänst.

För prästernas lönegradsinplacering synes det åter knappast finnas skäl
att någon hänsyn tages till församlingsindelningen.

Gentemot det av kyrkomötet uttalade önskemålet, att »historiskt» bestående
pastoratsgemenskap respekteras, må — med de sakkunniga
erinras om att våra nuvarande pastorat ingalunda överallt är några bildningar
av, såsom det ibland göres gällande, gammal hävd. Tvärtom har
pastoraten i förhållandevis stor omfattning över hela landet och inom
ganska näraliggande tid nybildats eller undergått mer eller mindre betydande
ändringar och detta till och med upprepade gånger.

Att observera i avseende å betydelsen för arbetsförhållandena i ett pastorat
av de dithörande församlingarnas antal är i detta sammanhang även,
att en förändring i antalet i följd av att en av församlingarna delas eller två
av dem sammanslås till en icke kan påstås medföra nagon reell förändring
— vare sig kvalitativt eller kvantitativt — i de därvarande prästernas rent
prästerliga tjänsteuppgifter. Antalet församlingskyrkor och andra gudstjänstlokaler,
som i huvudsak reglerar gudstjänstfrekvensen och därmed
prästernas arbete med och bundenhet vid gudstjänsthållningen, blir i regel
alldeles oförändrat. Prästernas arbete i övrigt i ett pastorat, såsom med
kyrkobokföringen och i kyrkokommunala angelägenheter, vilka två arbetsuppgifter
båda regelmässigt är församlingsvis uppdelade, är väl egentligen
ej heller på det sätt beroende av församlingsindelningen, att arbetet kan
sägas i följd av en ändring i indelningen inom pastoratet bli mer eller
mindre betydande, i synnerhet icke i kvalitativt hänseende men knappast
nämnvärt heller kvantitativt. Församlingsindelningens betydelse bör
fördenskull väsentligen reduceras, speciellt i fråga om reglerna för lonc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

gradsinplaceringarna men — med förut angivet förbehåll med avseende å
gudstjänsthållningen — även i vad gäller indelning och organisation.

I en reservation till sakkunnigförslaget har en av de sakkunniga, bland
annat, uttalat, att de sakkunniga bort rekommendera en utredning rörande
möjligheten att från prästerna avlyfta vissa med prästtjänstens kyrkliga
karaktär föga sammanhörande, enligt författningarna dem åliggande arbetsuppgifter
inom den kommunala förvaltningen. Detta skulle enligt den sakkunniges
mening kunna möjliggöra ett effektivt utnyttjande av den prästerliga
arbetskraften för den rent prästerliga församlingsverksamheten och
därigenom också vidga förutsättningarna för den i detta hänseende bäst
lämpade pastoratsindelningen och organisationen.

Statskontoret och två länsstyrelser har tillstyrkt sådan utredning.

Kyrkomötet ävensom de kyrkliga myndigheterna har däremot — i den
män de uttalat sig i frågan — avvisat tanken att genom att överflytta
vissa angelägenheter från kyrkorådet till annan nämnd frigöra prästen i
hans egenskap av kyrkorådsordförande från vissa arbetsuppgifter. Enligt
kyrkomötets mening vore prästens obligatoriska medverkan i den kyrkliga
förvaltningen av den största betydelse för hans kontakt med församlingsborna
och för hans möjlighet att överblicka och leda församlingsarbetet.
Avlastning i kvrkorådsordförandes arbete borde i stället beredas genom
temporärt tillsatta utskott, skrivhjälp etc. (bilaga 2 sid. 10).

För egen del kan jag i åtskilliga avseenden ansluta mig till vad kyrkomötet
anfört. Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra om att församlingsstyrelsekommittén
vid sin översyn av församlingsstyrelselagstiftningen
kan komma att framlägga förslag, som är av betydelse i förevarande
hänseende, och att jag givetvis icke nu kan föregripa ett ställningstagande
till dessa förslag.

Förhållandet till kommunindelning en (bilaga 1 sid. 50—54). De sakkunniga
har såsom en riktlinje för indelningsreformen förordat principiell anknytning
av pastoratsindelningen till den nuvarande borgerliga kommunindelningen,
men dock icke generell kongruens mellan pastoratet och kommunen
så att varje pastorat nödvändigtvis måste helt sammanfalla med
»sin» kommun. Tillräckligt vore, att pastoratets gränser icke kom att skära
den borgerliga kommunens. Till motivering härav har de sakkunniga anfört
skilda skäl, såsom intresset av större enhetlighet i skatteutdebiteringarna
och bättre möjligheter till samarbete i åtskilliga förvaltnings- och liknande
angelägenheter in. m. Avvikelser härifrån förutsättes dock kunna av hänsyn
till det kyrkliga arbetet undantagsvis bli befogade, liksom även om
kommunindelningen på en ort kunde väntas i nära framtid bli ändrad. Över
stifts- eller länsgräns skulle ett pastorat likväl aldrig få sträcka sig, utan
i speciella fall borde dessa gränser hellre jämkas.

De över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena kan, i vad gäller
denna fråga, sägas i stort sett gå efter två nästan motsatta huvudlinjer. De

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1957

specifikt kyrkliga myndigheterna, domkapitlen, samt pastoratens riksförbund
framhåller — i den mån de närmare uttalar sig i frågan — med viss
styrka de kyrkliga faktorernas dominerande betydelse för pastoratsindelningen
och avvisar i det hela de sakkunnigas synpunkter på pastorats- och
kommunindelningarnas samordnande. Kammarkollegiet och länsstyrelserna
samt de borgerliga kommunförbunden instämmer däremot mestadels med
de sakkunniga och understryker vikten av pastoratens anknytning till den
nya kommunindelningen utan att likväl de kyrkliga uppgifterna därvid må
alldeles tillbakasättas. Särskilda utskottet vid kyrkomötet framhåller i av
kyrkomötet godkänt uttalande (bilaga 2 sid. 15—17) för sin del särskilt
den prästerliga tjänsteorganisationens oberoende av lokala tillgångar och
skatteunderlag samt pastoratsutgifternas föga betydenhet i allmänhet och
den i följd därav ringa tungan av skatteutdebiteringen för dessa ändamål;
de genom bristande överensstämmelse mellan pastorats- och kommunindelningarna
ökade differenserna i utdebiteringen inom en kommun vållade
i övrigt, enligt utskottet, icke några egentliga tekniska besvärligheter. Värdet
av samarbete i förvaltningsuppgifter inom pastorat och kommun fick
ej heller tillmätas någon avgörande betydelse, och samverkan inom de kyrkliga
och borgerliga enheterna syntes utskottet över huvud taget bäst tillgodoses
genom dessas regionala utformning från vars och ens med hänsyn
till dess skilda uppgifter speciella utgångspunkt.

Av 1 369 territoriella pastorat den 1 januari 1952 hade 1 145 såtillvida
enligt de sakkunniga förutsatt anknytning till den borgerliga konnnunindelningen,
att de antingen helt föll inom respektive kommuns gränser eller i
sig innefattade flera hela kommuner. Ungefär 16 procent eller 224 av samtliga
pastorat bröt kommunindelningen, i det de omslöt även del av annan
kommun. Inalles 15 pastorat innefattade kommundelar från skilda län och
ett av dessa tillhörde därjämte två stift.

Enligt det av de sakkunniga uppgjorda utkastet till ny pastoratsindelning
skulle av däri (utom Stockholms stad) upptagna 1 157 pastorat 37
eller något mer än 3 procent komma att innefatta delar av olika kommuner,
därav tre pastorat delar av vartdera tre kommuner. Därtill kom dock
ytterligare tre pastorat, vilka likaledes sammansatts av delar från skilda
kommuner men som därjämte tillhörde olika län och i två fall även olika
stift; beträffande vart och ett av dessa har de sakkunniga emellertid förordat
överflyttning av de skilda kommundelarna till samma kommun samt
län och stift.

De av remissinstanserna företrädda skilda uppfattningarna rörande kommunindelningens
betydelse för pastoratsindelningen kan säkerligen i och för
sig vara förståeliga, men det förefaller likväl, som om de rent kyrkliga
förhållandena på kyrkligt håll väl ensidigt betonats. Det kan vid aldrig
förnekas, att ett samband finns och måste finnas mellan de två indelningarna.
Förvaltnings- och skattedebiteringssynpunkterna kan icke alldeles
nedvärderas, och från såväl de kommunala som de statliga upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

bördsorganens sida bär vitsordats de tekniska olägenheterna av flera olika
skattesatser vid debiteringarna. De speciellt kyrkliga synpunkterna kan
därför icke heller tillåtas att helt dominera vid indelningsförfarandet; i det
allmännas intresse måste även andra synpunkter kunna göras gällande och.
i fall av berättigande, bli tillgodosedda. De sakkunnigas motivering för att
pastoraten i princip bör ha anknytning till den borgerliga kommunen synes
fördenskull i det hela bärande, liksom även att avvikelse därifrån ibland
skall kunna ske.

Gentemot kyrkomötesutskottet måste även understrykas, att, fastän den
kyrkligt-kommunala beskattningen i allmänhet är väsentligt lägre än den
borgerligt-kommunala, den likväl innebär en skattebelastning av lika betydelse
som varje skattekrävande utgiftsökning på den borgerliga kommunens
eller på statens budget. Att den prästerliga tjänsteorganisationen
till stor del finansieras medelst en central skatt och alltså är relativt oberoende
av skatteunderlagets storlek på orten kan därför ej heller minska
vikten av sparsamhet jämväl vid bedömandet av utgifterna för detta ändamål.
Den av de sakkunniga framhållna betydelsen — ej minst för det kyrkliga
arbetet i pastoraten — av viss samverkan mellan de kyrkliga och de
borgerliga förvaltningsorganen får, såsom en av länsstyrelserna betonar,
anses ligga i öppen dag. Fördelarna därav torde visa sig särskilt framträdande
inom skilda grenar av församlingsvården, kanske i synnerhet då
det gäller ungdomsverksamheten och liknande kyrkligt socialt arbete.

Erinras må till sist om att pastoratens anknytning till den nya kommunindelningen
kan bli av betydande vikt från en mera allmän synpunkt, som
icke synes alltid ha tillräckligt beaktats men som bör vara av speciellt kyrkligt
intresse. Då kommunindelningen bestått en tid, torde den ha vuxit sig
fast och knutit samman befolkningen inom storkommunen i en nära intressegemenskap,
markerad bland annat av något affärs- och förvaltningscentrum,
dit alla naturligt finner vägen. Är då ett pastorat sammansatt avdelar
från skilda kommuner, kan den erforderliga gemenskapen inom detta
pastorat komma att under tiden uppluckras, på grund av att befolkningen
i de skilda delarna av pastoratet funnit sin egentliga större samhörighet
i kommunen, där den i vardagens angelägenheter hör hemma. Härigenom
kan prästernas arbete där komma att i hög grad försvåras, medan prästerna
i pastorat, som bättre sammanfaller med storkommunen, i stället får gagn
i sin verksamhet av den starkare borgerliga samhörigheten.

Gudstjänstturordning, sammanlysning av gudstjänst (bilaga 1 s. 54—60).
Vad gäller sammanlysning av gudstjänst har de sakkunniga — med hänsyn
till att tjänsteorganisationen inom pastoraten icke kan förväntas bli så
omfattande att söndaglig högmässogudstjänst skall kunna uppehållas i
församlingskyrkorna i landets samtliga, ibland ytterst små församlingar

Kungl. May.ts proposition nr 153 år 1957

— för sin del förordat, att högmässogudstjänsten, på sätt hittills särskilt

1 vissa stift varit vanligt, skall i förekommande fall sammanlysas för församlingar
med en folkmängd av upp till 500 invånare och där avståndet
mellan respektive kyrkor ej överstiger 5 km. Undantagsvis skulle dylik
sammanlysning kunna ske även vid något större folkmängd, därest avståndet
mellan kyrkorna är ytterst litet, eller vid större avstånd, om folkmängden
är mycket liten. Sammanlysningen, vilken avsågs att vanligtvis bli begränsad
till att gälla varannan predikodag, förutsattes synbarligen icke
behöva fixeras på förhand i samband med indelningens och organisationens
bestämmande utan avsågs att först i de enskilda fallen närmare regleras
allt efter tillgången på präster.

De uttalanden härom, som förekommit i remissyttrandena över sakkunnigförslaget,
går, speciellt hos domkapitlen och pastoratens riksförbund,
närmast ut på att framhålla farhågan för att ett utökat sammanlysningsförfarande
kommer att verka nedbrytande på den kyrkliga seden i de berörda
församlingarna, vilka gemenligen vitsordades representera den största
kyrksamheten och offerviljan för de kyrkliga behoven. Från nämnda håll
framhålles skäligheten i att avgörandet om sammanlysningarna lägges i
stiftsledningens händer och att därvid ej blott folkmängd utan än mer
kyrksamhetsfrekvens och dylikt får bli bestämmande. Domkapitlet i Visby
betonar dock oundvikligheten av sammanlysning med hänsyn till omöjligheten
att eljest åstadkomma en tillräcklig organisation. Samma domkapitel
påpekar även, att församling med gudstjänst endast varannan eller kanske
var fjärde söndag ofta kan då visa upp större besöksfrekvens än församling
med söndaglig gudstjänst, men även att omvänt förhållande kan föreligga.
Domkapitlen i Linköping och Lund framhåller önskvärdheten av att
församling, för att förekomma inskränkning i gudstjänsthållningen, får
möjlighet att på anslag ur kyrkofonden anlita tjänstebiträde för gudstjänstens
uppehållande; för Lunds stift beräknade domkapitlet därstädes den tillkommande
kostnaden härför till omkring 70 000 kronor årligen. Sistnämnda
domkapitel påpekar särskilt, att till sådant biträde bör bland andra kunna
ifrågakomma i församlingstjänst anställd präst, som icke har predikoskyldighet
varje sön- eller helgdag, ävensom att — om kyrkofonden icke
anses böra bestrida kostnaden — församlingen i stället bör med stöd av

2 § a) församlingsstyrelselagen kunna anslå medel därtill. Kammarkollegiet
och statskontoret, som icke ansett sig kunna biträda domkapitlens
anmärkningar mot sammanlysningen, har i stället förordat sådan i större
utsträckning än enligt de sakkunnigas förslag. Statskontoret har sålunda
för sin del tillstyrkt höjning av folkmängdsgränsen för sammanlysning upp
till 700 invånare. Kammarkollegiet förordar emellertid även, att för guds -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

tjänsthållningen får anlitas predikobiträde med lägre utbildning än den
vanliga prästerliga.

Jämte vissa uttalanden om att i följd av ett kyrkolagstadgande organisationens
utformning över huvud taget blev beroende av domkapitlens
medgivande av sammanlysning av gudstjänst, till vilka jag torde få återkomma
längre fram, har kyrkomötet i förevarande fråga i huvudsak anslutit
sig till den av domkapitlen anförda farhågan för införande av ökat
antal sammanlysningar i småförsamlingarna. Kyrkomötet förutsätter likväl,
att sammanlysning i viss utsträckning fortfarande blir nödvändig. Till
avhjälpande av olägenheterna av sammanlysningen förordar kyrkomötet
jämväl vissa anordningar, främst inrättande av gemensam kyrkoadjunktur
för berörda pastorat samt åläggande för ordinarie präst att uppehålla gudstjänst
även utom eget pastorat, men i andra hand tillika anlitande av
tjänstebiträde utanför församlingsprästernas krets (prästvigda lärare, pensionerade
präster och undantagsvis jämväl lekmän). Den till dylika predikobiträden
erforderliga ersättningen, för vars utgörande påkallades viss
ändring i härom gällande administrativa bestämmelser, beräknades av
kyrkomötet till inalles högst 350 000 kronor för år, därest sådana biträden
uppehöll gudstjänster i alla de församlingar, som enligt de sakkunnigas
utkast skulle bli utan gudstjänst (bilaga 2 s. 19—22).

I detta sammanhang må erinras om att 1953 års kyrkomöte i särskild
skrivelse, nr 36, (bilaga 4) med bifall till två vid mötet väckta motioner,
anhållit, dels att pastorat måtte beredas rätt att i vissa hänseenden, under
förutsättning att därigenom icke en rationell lösning av andra indelningsfrågor
förhindrades, på egen bekostnad utöka vid pastoratsindelningen
beslutad tjänsteorganisation, dels att församling med erforderliga boställstillgångar
icke vid pastoratsindelningen finge mot sitt bestridande fråntas
präst eller berövas söndaglig gudstjänst. Dessa kyrkomötets framställningar
har i däröver avgivna yttranden avstyrkts av kammarkollegiet, statskontoret
och sju av domkapitlen, men tillstyrkts helt av fyra domkapitel samt
av domkapitlen i Uppsala och Växjö huvudsakligen tillstyrkts endast i det
hänseendet, att — enligt domkapitlet i Uppsala — pastorat eller församling
fick rätt att extra anställa präst i likhet med vad som för kyrkomusikerdistrikt
gäller i avseende å församlingsmusiker och — enligt domkapitlet
i Växjö — församling med nödiga boställstillgångar erhöll möjlighet
att engagera präst för uppehållande i tidigare ordning av söndaglig
gudstjänst.

I samband med en inom ecklesiastikdepartementet verkställd speciell
undersökning beträffande pastoratsindelningens utformning i de sakkunnigas
härför uppgjorda utkast, till vilken undersökning jag får tillfälle att
återkomma senare, har inom departementet närmare utretts frekvensen
av inom riket förekommande gudstjänstsammanlysning, dels för närva
rande och dels efter nvindelning såväl i överensstämmelse med de sakkun -

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1957

nigas utkast som med däri jämlikt undersökningen i departementet förutsatta
jämkningar. Av denna utredning framgår, att enligt de två föreliggande
skisserna till nyindelning av pastoraten denna icke i någotdera fallet
torde påkalla sammanlysning i större utsträckning totalt än som redan nu
förekommer, men att frekvensen för flera av stiften kom att väsentligen
ändras. Skara- och Visby-stiften, där sammanlysning hittills varit vanligast,
fick sålunda båda starkt minskat antal inskränkningar i gudstjänsterna,
medan sådana särskilt ökade i antal för Lunds stift.

Sammanlysning av gudstjänst är naturligtvis från såväl församlingssynpunkt
som mera allmän kyrklig synpunkt intet idealiskt arrangemang
men kan, såsom de sakkunniga liksom kyrkomötet betonat, icke undgås,
sedan befolkningsutvecklingen under århundraden och i synnerhet under
senare tid lett fram till att ett stort antal av våra nuvarande församlingar
på landsbygden, vilka har i behåll egna församlingskyrkor, numera
har en mer eller mindre uttunnad befolkning. Det kan icke från någon
synpunkt försvaras att ha särskilda präster anställda för att främst kunna
uppehålla söndagliga gudstjänster i alla dessa små församlingars kyrkor,
medan städer och andra tätorter samt de nordligare delarna av landet i
följd av, å ena sidan, den starkt växande befolkningen och, å andra sidan,
de stora avstånden inom bebyggelsen visar allt större brister i prästerlig
betjäning och andra kyrkliga anordningar och därför måste anses förnämligast
vara i ökat behov av prästernas arbetsinsatser och kyrkans uppmärksamhet
i övrigt. Den just nu rådande och väl även framdeles på grund
av bland annat konjunkturväxlingar alltid tänkbara prästbristen samt ej
minst den städse nödvändiga återhållsamheten med det allmännas utgifter
gör det också omöjligt att tillgodose både tätorternas och Norrlands behov
av ökat antal präster och småförsamlingarnas, mången gång kanske mest
av traditions- och känsloskäl framförda önskemål att var och en får behålla
sin präst för att alltjämt oförändrat kunna åtnjuta söndaglig gudstjänst.
Då här särskilt har understrukits behovet av återhållsamhet i fråga om det
allmännas utgifter, är därmed självfallet att förstå icke endast statens och
t. ex. de borgerliga kommunernas utan likafullt de enskilda församlingarnas
och därmed även pastoratens och kyrkofondens utgifter.

När det sålunda är nödvändigt att nu vid pastoratsindelningens och
tjänsteorganisationens ordnande i viss grad räkna med sammanlysning av
gudstjänst — jag förutsätter givetvis att, innan sammanlysning sker, möjligheterna
till s. k. dnplikation helt utnyttjats — är det därför icke givet,
att sådan skall generellt tillgripas för varje församling av viss fixerad
karaktär. På sätt de sakkunniga framhåller, avses denna fråga för varje
fall helt bli beroende av prästtillgången för orten. T samband med indelningsbesluten
kommer fördenskull icke att bestämmas, att den eller den
församlingen skall bli underkastad sammanlysning i en eller annan ordning
av sina gudstjänster. Detta skall enbart ankomma på domkapitlen att

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. AV 153

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

ordna vid uppgörande av arbetsfördelning för prästerna i pastoraten eller
i mån av möjlighet från fall till fall. När därför i de sakkunnigas förslag
i förevarande hänseende anges en viss folkmängdsgräns och ett visst avstånd
mellan vederbörande kyrkor, kan detta icke vara avsett att förstå
annat än som en riktpunkt, till vilken vid planeringen av indelning och
organisation bör vara att taga erforderlig hänsyn. I följd härav kan de
av de sakkunniga här angivna måtten ej heller vara avsedda att fixeras
för att sedan — om än med vissa marginaler — definitivt följas. De bör
endast tjäna som en ungefärlig norm för Kungl. Maj:t vid beräkning av
den behövliga organisationen för ett pastorat med flera församlingskyrkor
samt för domkapitlen dels vid uppgörandet av förslagen till indelning och
organisation och dels vid tillämpningen av indelningsbesluten för tjänstgöringsförhållandenas
ordnande. Från här angivna utgångspunkter kan
det vara onödigt att dryfta, om riktpunkten för möjlighet av sammanlysning
skall sättas vid ett invånarantal av 500 eller något högre eller lägre
invanarantal. Skall emellertid ett mått här anges — icke såsom gräns utan
till riktpunkt — synes enligt min mening alla försvarliga intressen i frågan
bli till fullo beaktade, om de sakkunnigas förslag (eu folkmängd av 500
invånare och ett avstånd mellan församlingskyrkorna av 5 km) godtages
men samtidigt uttryckligen fastslås, att marginalen för tillämpningen måste
allt efter de lokala betingelserna kunna bli ganska vid.

Enär olägenheterna av gudstjänsts sammanlysning givetvis, såsom redan
anmärkts, i givna fall kan visa sig ganska betydande ej blott känslomässigt
utan även praktiskt med avseende å möjligheterna att bevista gudstjänsterna
och därmed å förutsättningarna att kunna hålla det kyrkliga
livet på önskad nivå, synes det också angeläget att såvitt möjligt skapa
tillfälle att undvika dessa skadeverkningar. Att i sådant syfte utöka organisationen
på respektive orter kan icke anses vara lämpligt, och detta
gäller även vad beträffar det av kyrkomötet förordade förslaget att speciellt
för uppehållande av gjudstjänst, där eljest sammanlysning kunde komma i
fråga, inrätta en gemensam kyrkoadjunktur eller ta ordinarie präst i annat
pastorat i anspråk i tjänsten. Däremot ger domkapitlens i Linköping och
Lund här förut återgivna yttranden i denna fråga ett uppslag till åtgärder,
som ter sig möjliga för angivet syfte.

Det av nämnda domkapitel framförda förslaget om anslag ur kyrkofonden
för anlitande av predikobiträden till förrättande av högmässa i kyrkor,
som eljest måste i viss utsträckning sakna ordinarie gudstjänster, finner jag
vara en framkomlig väg att minska antalet sammanlysningar. Såsom predikobiträden
bör härvid kunna komma ifråga i församlingstjänst anställd
präst, som icke har predikoskyldighet varje sön- eller helgdag, emeritipräst,
prästvigd läroverkslärare m. fl. Även lekmän, som erhållit sådant tillstånd,
som omtalas i 19 kap. 4 och 5 §§ kyrkolagen (venia concionandi) bör kunna
anlitas. Särskilt lämplig och möjlig att realisera torde den här ifrågasatta

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

anordningen kunna väntas bli i grannskap till stad eller annan större tätort,
där även äldre smöförsamlingar ofta synes vara anhopade. I tätorterna
finns nämligen mestadels blott en församlingskyrka per pastorat men i regel
mer än en präst; där bör därför någon eller några präster vara lediga från
högmässotjänstgöring i det egna pastoratet en eller annan söndag och
alltså då kunna om de är villiga därtill, tas i anspråk för gudstjänst i närliggande
landskyrka. Givet är att, om någon anordning i enlighet härmed
anses berättigad, det ej skall bli fråga om någon missivering av domkapitlet
och därmed åliggande i tjänsten utan ett helt frivilligt åtagande på framställning
av vederbörande församling.

För ifrågavarande ändamål anser jag mig kunna tillstyrka, att ett belopp
av 100 000 kronor per år anvisas ur kyrkofonden. Beloppet torde fördelas
av domkapitlen, hos vilka framställning får göras av vederbörande församling.

Vad angår de av kyrkomötet i skrivelsen nr 36 upptagna förslagen, framgår
av vad härförut anförts, att dessa icke torde kunna vinna något beaktande.

När det gäller meddelande av föreskrifter om sammanlysning har Svenska
pastoratens riksförbund ifrågasatt om sammanlysning i den utsträckning,
som sakkunnigförslaget förordar, kan ske utan ändring av kyrkolagen.

Enligt lag den 18 mars 1910, innefattande ändring i 2 kap. 3, 4 och 8 §§
kyrkolagen äger konsistorium, där sådant av omständigheterna föranleds,
förordna, att för två eller flera församlingar gemensam högmässa må förrättas
i en av dem. Denna lag avser enligt kyrkomötets uppfattning att
uttömmande reglera de förutsättningar, under vilka sammanlysning får
äga rum, och den form, vari medgivande därtill får ges. Lagen torde vid
sin tillkomst ha avsett att bereda möjlighet till sammanlysning, dels där
sådan föranleddes av tillfälliga omständigheter, dels också då den överensstämde
med ortens sedvana. Kyrkomötet anser emellertid, att det icke
bör ha anledning att motsätta sig om lagen i detta särskilda sammanhang
tillämpas så att domkapitel, där synnerliga skäl är, kan medge regelbundet
återkommande sammanlysningar i församlingar, där det ej förekommit
tidigare.

1951 års kyrkomöteskommitté har i sitt betänkande rörande kyrkomötets
grundlagsenliga befogenheter m. m. (SOU 1955:47) upptagit förevarande
fråga till behandling. Med instämmande i vad kommittén härutinnan
uttalat tillåter jag mig att återgiva det avsnitt i berörda betänkande,
vari denna fråga behandlas. Kommittén anför:

Ehuru 1686 års kyrkolag, om än uttryckliga stadganden därom saknas,
tydligen förutsatt, att söndaglig gudstjänst skulle hållas i varje kyrka, torde
detta icke ha ansetts utgöra hinder för Kungl. Maj:t att förordna om
sådana ändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen — t. ex.
nedläggande av kyrkor och sammanslagning av pastorat — att den i

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

kyrkolagen förutsatta ordningen icke kunnat vidmakthållas. Även utan
samband med dylika förändringar i den kyrkliga organisationen har Kungl.
Maj:t, då särskilda förhållanden t. ex. uppkommen prästbrist inom ett stift
påkallat det, meddelat direkta föreskrifter om sammanlysning av flera församlingar
inom ett pastorat till gemensam gudstjänst. Då nu 1910 ansågs
erforderligt att med ändring av kyrkolagen medge större frihet i fråga om
antalet gudstjänster, behandlades frågan därom som kyrkolagsärende, och
de nya bestämmelserna, varigenom domkapitel fick i det närmaste full frihet
att förordna om sammanlysning av högmässa m. m., upptogos i den
förstnämnda, såsom kyrkolag enligt regeringsformen § 87: 2 tillkomna lagen
18/3 1910. Denna lag har av 1953 års kyrkomöte (kyrkomötets skrivelse
nr 34 med yttrande angående en reform av den territoriella pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga organisationen in. in.) tolkats så att
lagen uttömmande reglerar de förutsättningar, under vilka sammanlysning
får äga rum, och att Kungl. Majt därför icke utan domkapitlets samtycke
äger fastställa en pastoratsindelning, som medför ökad sammanlysning av
högmässogudstjänst. Det har dock 1910 uppenbart icke varit meningen att
inskränka de befogenheter Kungl. Maj:t av ålder haft med avseende å den
kyrkliga indelningen och organisationen. Domkapitlet fick genom 1910 års
lag bemyndigande att inom den av Kungl. Maj:t fastställda organisationen
förordna om antalet gudstjänster i församlingarna. Kungl. Maj:t torde å
andra sidan i indelnings- och organisationsfrågor ha att taga hänsyn till
den bakom kyrkolagen och 1910 års lag liggande grundtanken att högmässa
som regel skall hållas söndagligen i varje församling. Men att Kungl.
Maj:t därvid skulle vara bunden vid domkapitels beslut om antalet gudstjänster
kan icke ha varit av lagstiftaren avsett.

Eu- eller flerprästpastorat (bilaga 1 s. 62—67). De sakkunniga förordar i
allmänhet en organisation med flera än en präst i pastoratet, helst tre, men
konstaterar även, att vad särskilt landsbygden beträffar förhållandena kan
motivera inrättande jämväl av pastorat med blott en präst, kyrkoherden.
Som skäl för flerprästorganisationen framhålles främst möjligheterna till
fördelning av arbetet efter exempelvis prästernas individuella läggning och
ålder. Starkast betonas denna synpunkt med avseende å stadspastoraten,
men de sakkunniga finner den numera i vidgad utsträckning tillämplig lika
väl på landsbygdspastoraten. För dessa senare har dock mångenstädes
gjort sig gällande den tidigare än mer gängse uppfattningen, att den personliga
kontakten mellan präst och menighet, vilken är av stor vikt i den
prästerliga verksamheten, bäst uppehälles, där pastoratet ej är större
än att pastoralvården i dess helhet kan ombesörjas av kyrkoherden ensam.
De sakkunniga bestrider icke värdet av även en sådan synpunkt men ifrågasätter,
om den är hållbar såsom en allmän grund för regleringen av pastoratsindelningen
och organisationen, och finner närmast en vidgad tillämpning
av flerprästorganisationen kunna bli till fördel jämväl på landsbygden.
De framhåller till sist såsom ett särskilt och mera avgörande skäl härför, att
flerprästorganisationen ger mera stabilitet i indelningen, i det att denna
vid sjunkande folkmängd i pastoratet, vilket nu är det vanligaste åt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 är 1957

minstone inom de övervägande agrara delarna av landet, icke så snart
riskerar att behöva ändras, då nämligen folkminskningen i dylikt fall i
stället kan mötas med indragning av en av tjänsterna i pastoratet.

Det utkast till ny pastoratsindelning, som de sakkunniga framlagt, anger
också en sammanläggning i viss utsträckning av tidigare enprästpastorat
till större pastorat med två eller flera präster men upptager därjämte,
liksom hittills, ett antal enprästpastorat inom varje stift och däribland
även sådana som innefattar flera än två församlingar. Enligt en av 1946
års prästlönekommitté i dess betänkande, del I, (SOU 1948: 44) redovisad
sammanställning fanns den 1 januari 1948 av de då i riket varande 1 362
territoriella pastoraten inalles 582 eller ej fullt 43 procent som utgjorde
enprästpastorat, däribland 10 i städerna och av dessa hälften omfattande
även någon landsbygdsförsamling. De förändringar som skett härefter,
inverkar icke nämnvärt på dessa siffror. Den av pastoratsindelningssakkunniga
med deras utkast åskådliggjorda nya indelningen (utom Stockholms
stad) omfattar av däri ingående sammanlagt 1 157 pastorat 253
eller nästan 22 procent enprästpastorat och av dessa 50 bestående av 3—5
församlingar, i vilka sistnämnda kyrkoherden dock i 33 fall skulle enligt
utkastet få biträde i tjänsten av kyrkoadjunkt från något intilliggande
pastorat.

I remissyttrandena över sakkunnigförslaget har frågan om fördelarna
med en- eller flerprästpastorat icke särskilt beaktats i någon större utsträckning.
Närmare beröres den egentligen endast av kammarkollegiet och
ett mindre antal av domkapitlen och länsstyrelserna samt i korthet även
av pastoratens riksförbund. Kyrkomötet har emellertid upptagit denna
fråga till mera ingående granskning. Såväl särskilda utskottets, av kyrkomötet
godkända uttalande (bilaga 2 s. 23—27) som de nyss åsyftade remissinstansernas
uttalanden är här i slutomdömena ganska enstämmiga:
flerprästorganisationen må i regel vara lämplig för stads- och jämförliga
andra tätortspastorat, men i de egentliga jordbruksbygderna måste enprästpastoratet
alltjämt anses som den lämpligaste indelningstypen och
därför vara att föredraga där i det övervägande antalet fall; någon differentiering
av arbetsuppgifterna blir ofta med hänsyn till avstånd och
andra förhållanden icke möjlig i de rena landsbygdspastoraten, varför från
arbetsfördelningssynpunkt en organisation med flera präster mera sällan
kan vara påkallad där. Kostnadsökningen blir säkerligen ringa, om, i stället
för att sammanslå två mindre enprästpastorat till ett, dessa bibehålies
självständiga, då i dylikt fall kyrkoherden i vartdera av de två pastoraten
merendels torde komma i någon lägre lönegrad, medan kyrkoherden i det
sammanslagna pastoratet eventuellt måste inplaceras i en högre lönegrad
och därtill kommer avlöningen åt eu biträdande komminister eller kyrkoadjunkt.
Endast domkapitlet i Stockholm har ansett sig kunna biträda de

Kungl. Majrts proposition nr 153 år 1957

sakkunnigas förordande av flerprästorganisationen jämväl för landsbygden.

Kyrkomötesutskottet framhåller för sin del särskilt, att på vissa håll på
landsbygden flerprästpastoratet visserligen kan vara den enda naturliga
lösningen, t. ex. för utjämning av arbetsbördan mellan prästerna i två
nuvarande olika stora och närliggande pastorat, men erinrar dessutom om
att den utjämnande effekten av en dylik pastoratssammanslagning lätt
uteblir, om de lokala förhållandena hindrar prästerna att i nämnvärd mån
övertaga arbetsuppgifter från varandra. I anslutning härtill betonar utskottet,
att nackdelarna eller fördelarna av de två pastoratstyperna icke
kan generellt avgöras utan att avvägningen dem emellan måste ske från fall
till fall under beaktande av föreliggande betingelser. Utskottet säger sig
emellertid för de fall, då frihet att välja är för handen, finna skälen för
enprästpastorat på landsbygden väga tyngre än nackdelarna därav. Utskottet
påpekar vidare värdet av den personliga kontakten mellan prästen
och församlingsborna och understryker därvid, att sådan kontakt lättast
kommer till stånd i enprästpastoraten, ej minst därför att kyrkoherden där
oftast stannar på denna sin tjänst tjänstetiden ut, medan de biträdande
prästerna vanligen efter kort tid söker sig bort för befordran. Självständigheten
i tjänsteställning som kyrkoherde torde, enligt utskottet, sättas så
högt av prästerna att den föredrages även framför befordran i löneavseende.
Slutligen belyser utskottet den ekonomiska sidan av frågan genom beräkning
av kostnadsskillnaden för de två pastoratstyperna i givna fall, ej blott
i avlöning utan även i fråga om resekostnader och med avseende å bostadsavdrag
och bränslekostnadsgottgörelse för tjänstebostad vid kyrkoherdeoch
komministertjänst. Enligt dess beräkningar kan kostnaderna för två
enprästpastorat bli — beroende av folkmängdens storlek och avstånden
inom pastoraten — antingen större eller också mindre än om pastoraten
sammanslås till ett. I bådadera fallen blev skillnaden dock relativt obetydlig,
några hundra kronor eller kanske högst 1 000 kronor för år. Under
framhållande att tillbörlig hänsyn naturligtvis alltid måste tas till kostnadsfrågan
säger sig utskottet icke vilja motsätta sig inrättande av flerprästpastorat
för de fall, då en besparing av väsentlig betydelse därigenom
uppnås, men under förutsättning tillika att sådan åtgärd i övrigt betingas
av det kyrkliga livets behov.

Mot vad kyrkomötesutskottet i denna fråga i huvudsaken anfört synes
ej gärna kunna resas någon avgörande invändning. Dess betonande av att
båda de ifrågavarande pastoratstyperna måste förutsättas komma att
behövas samt att någon generell regel icke kan uppställas för avgörande
av vilkendera typen, som bör föredragas, utan att detta måste avgöras
med hänsyn till förutsättningarna i det särskilda fallet, synes också vara
värt beaktande. Att utskottet härvid för tveksamma fall ändock ger ett
bestämt företräde åt enprästpastorat på landsbygden kan möjligen sägas

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

innebära någon överskattning av vissa speciella prästerliga intressen,
liksom det även kan göras gällande, att utskottet synes ha något underskattat
kostnadsfrågans både räckvidd och betydelse. I övrigt lärer utskottet
likväl få anses ha vägt de olikartade synpunkterna i det hela väl och förutsättningslöst.
Det bör kanske dock påpekas, att uttalandet, att prästerna
i allmänhet skulle föredraga självständigheten såsom kyrkoherde i ett litet
pastorat framför befordran till tjänst i högre löneställning, knappast stämmer
med verkligheten. Det är ju ingalunda något undantagsfall, att kyrkoherde
i ett mindre landsortspastorat söker förflyttning icke endast till
kyrkoherdetjänst utan även till komministertjänst i de större pastoraten,
främst i städer och andra tätorter. En kyrkoherdetjänst i den lägsta
lönegraden kommer väl därför också säkerligen att i de flesta fallen uppfattas
såsom en passagetjänst, om än icke i samma utsträckning som komministertjänsterna
i allmänhet.

Inom ecklesiastikdepartementet har gjorts en detaljerad undersökning
av det av de sakkunniga framlagda utkastet till pastoratsindelning i syfte,
bland annat, att utröna i vad mån, utan direkt frångående av de av de
sakkunniga förordade allmänna indelningsnormerna, utrymme kunde ges
för ett bibehållande inom landsbygdsdelarna, företrädesvis i vissa stift, av
enprästpastorat i något större utsträckning än som bleve fallet vid en indelning
enligt utkastet. Undersökningen gav preliminärt till resultat en ökning
av antalet enprästpastorat med sammanlagt 55 i förhållande till det i de
sakkunnigas utkast redovisade totalantalet. Den största ökningen — 24 —
kom härvid på Lunds stift. Den årliga merkostnaden för en dylik ändring
i indelningen enligt utkastet har beräknats till omkring 100 000 kronor i
avlöning, varjämte emellertid får tagas hänsyn till uppskattningsbara
ökade intäkter i bostadsavdrag samt minskade utgifter för bränsle och
i resekostnader, tillhopa ca 30 000 kronor om året. Vid denna undersökning
har framför annat tagits sikte på att, med avvikelse från indelningen
i utkastet, söka i större utsträckning dels undvika att skilja församlingar,
som av gammalt är i pastoratsgemenskap med varandra, dels taga hänsyn
till förekomsten av i gott skick befintliga prästgårdar, men även att förbättra
indelningen enligt sakkunnigutkastet i vissa fall, där denna synts
ha bestämts främst i kostnadsbesparande syfte men från kyrklig synpunkt

framstod som mindre tillfredsställande.

Efter ytterligare granskning inom departementet av det sålunda föreliggande
undersökningsresultatet kan det nog sägas, att den härvid förutsatta
ökningen av antalet enprästpastorat blivit i viss utsträckning för
långtgående. I flera fall framstår ändringen såsom ej tillräckligt betingad
och har månhända de kyrkliga synpunkterna kommit att för mycket
dominera med undanskjutande av andra förut berörda, det allmännas
intresse mera närliggande synpunkter. Så t. ex. har sambandet med den

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

borgerliga kommunindelningen icke alltid så strängt beaktats och önskemålet
om kostnadsbegränsning har, såsom redan nämnts, delvis fått stå
tillbaka. En viss reducering av det antal fall, då ytterligare enprästpastorat
enligt undersökningen skulle inrättas, synes följaktligen under alla omständigheter
vara påkallad. Men en ökning av antalet enprästpastorat
utöver vad de sakkunniga förutsatt måste dock vara befogad. Detta motiveras
i sin man av skäl, som kyrkomötet anfört, och bestyrkes även av den
åberopade, inom departementet gjorda undersökningen som ock av eftergranskningen
därstädes.

Vid bedömandet av de förhållanden, under vilka enprästpastorat må
kunna bibehållas där sådant ej av de sakkunniga förutsatts, måste —
liksom över huvud taget vid indelningsreformens planerande och genomförande
— givetvis strängt beaktas problemens ekonomiska sida. Återhållsamhet
i fråga om ökning av antalet befattningshavare, vilket även måste
vara en naturlig strävan, har väl med avseende å det just här aktuella
problemet icke så stor betydelse, eftersom det därvid ej gärna blir fråga
om annat än ett ersättande av en ändock erforderlig tjänst med en i högre
tjänstegrad. Behovet av varsamhet i detta hänseende accentueras eljest i
dagens läge av den prästbrist, som på sina håll redan uppstått. Beträffande
förevarande angelägenhet måste emellertid vidare — i överensstämmelse
med en av de sakkunniga härå anlagd synpunkt — iakttagas, att nuvarande
pastorat med sjunkande folkmängd icke bibehålies ensamt såsom enprästpastorat,
såvida ej folkmängden där likväl är så stor att den även
vid fortskridande minskning under överblickbar framtid kan utgöra ett tillräckligt
underlag för en kyrkoherdetjänst eller pastoratet kan förutsättas
framdeles kunna sammanläggas med annat, intilliggande pastorat utan att
indelningen i övrigt i omgivningen behöver rubbas. Då sammanläggning
föreslås skola ske, bör förutsättningar finnas för samarbete eller tjänsteutbyte
mellan pastoratets präster. I annat fall bör det få anses fullt försvarligt
att i stället göra enprästpastorat, i händelse av behov med en kyrkoadjunkt
gemensam för båda pastoraten.

Att på förhand redan nu bedöma huru stort ytterligare antal enprästpastorat
under angivna förhållanden kan förutsättas, är givetvis vanskligt.
Jag räknar emellertid med att ökningen av antalet enprästpastorat i förhållande
till vad de sakkunniga beräknat skall uppgå till 30. Den kostnadsökning,
som detta skulle kunna medföra med hänsyn även till uppkommande
besparingar i resekostnad in. in., torde icke bli större än omkring 50 000
kronor.

Gemensamma prästtjänster (bilaga 1 s. 67—69). Den församlingsprästerliga
organisationen är för närvarande i regel så utformad, att prästerna är
anställda i visst pastorat och har sin tjänstgöring förlagd inom detta. I de
få fall, då avsteg gjorts härifrån, har det nästan alltid varit fråga om ett

Kungl. May.ts proposition nr 158 år 1957

samhälle, som vuxit upp på ömse sidor om en pastoratsgräns. Den präst

— hittills har anordningen använts endast i fråga om kyrkoadjunkter —
som tillsatts för att tjänstgöra huvudsakligen i samhället, har blivit gemensam
för båda pastoraten.

De sakkunniga har funnit att en anordning med gemensam kyrkoadjunkt
bör lämpligen kunna ifrågakomma — förutom i de tidigare nämnda fallen

— då arbetsförhållandena i varandra närliggande pastorat vart för sig varken
i följd av pastoratets storlek eller eljest kräver någon ytterligare heltidsanställd,
i pastoratet stationerad präst men arbetsbördan där i sin
helhet överstiger vad som normalt kan påläggas det antal präster, som därförutan
blir för pastoratet erforderligt. En dylik anordning innebär också
enligt de sakkunniga förbättrade möjligheter till utjämning i arbetsuppgifterna
mellan skilda pastorat.

I de få remissyttranden, där frågan berörts, har anordningen betraktats
som en nödlösning, som endast i sällsynta fall bör komma i fråga. Domkapitlet
i Visby framhåller, att anordningen i vissa fall kan lösa eljest svåruppklarade
organisatoriska problem.

Även kyrkomötet har ansett anordningen utgöra en icke idealisk lösning
av problemen, som dock kan vara lämplig bland annat i fall, då söndaglig
gudstjänst i någon församling icke kan upprätthållas på annat sätt (bil.
2, s. 27).

För egen del kan jag icke dela de framförda betänkligheterna mot förslaget
om för flera pastorat gemensamma tjänster. Ifrågavarande organisationsform
synes ur såväl administrativ som ekonomisk synpunkt vara
en smidig anordning och vara att föredraga framför en ändrad pastoratsindelning
eller en för omfattande organisation. De sakkunniga har förutsatt,
att dessa gemensamma tjänster skall utgöras av kyrkoadjunkturer
och har i utkastet till ny pastoratsindelning stundom förordat kyrkoadjunktstjänster
i fall, där tjänsten, om den inrättats för endast ett pastorat,
enligt de sakkunnigas allmänna grunder kunnat inrättas eller behållas
såsom komministertjänst. Enligt min mening bör komministertjänster
med viss, till art och omfattning i tjänstgöringsbestämmelser fastställd
fyllnadstjänstgöring, kunna ifrågakomma i dessa fall.

1950 års prästvalskommitté har i förstnämnda betänkande med förslagtill
vissa övergångsanordningar vid en allmän reform av pastoratsindelningen
behandlat frågan om gemensam komministratur och uttalat att om,
såsom kommittén menar, val för tillsättning av dylik tjänst skall förrättas
allenast i det pastorat, där prästen skall vara stationerad, någon prästvalsrättslig
svårighet icke behöver föreligga för inrättande av så beskaffad
komministertjänst.

Beträffande prästgård synes det kunna förfaras på samma sätt så att
endast stationeringspastoratet blir berört härav. Vad lönekostnaden beträffar
torde vid inrättande av gemensam tjänst böra bestämmas, hur stor

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

del av tjänstgöringen som skall anses belöpa på vartdera pastoratet, och
uppdelningen av lönekostnader beräknas i proportion härtill.

Allmänna normer för indelningen och organisationen (bil. 1, s. 69—79).
På grundval av de utav dem angivna förutsättningarna har de sakkunniga
kommit fram till vissa allmänna normer, som enligt deras uppfattning bör
tjäna som riktlinjer för en revidering av pastoratsindelningen och den
prästerliga tjänsteorganisationen i pastoraten.

De sakkunniga anför att pastoratsdelning påkallas, när ökad folkmängd
gör, att gudstjänstliv och församlingsvård icke längre kan besörjas enhetligt
för hela pastoratet och organisationen blivit så stor att kyrkoherden har
svårt att utöva ledningen. Sammanläggning måste å andra sidan övervägas
om kyrkoherden i ett pastorat icke har eller kan få tillräcklig sysselsättning.
Skall flera pastorat sammanläggas och förutsättes det sammanlagda pastoratet
kräva en organisation med flera än en präst, måste också undersökas
huruvida arbetsgemenskap mellan dessa med någon fördel kan genomföras.

De av de sakkunniga föreslagna normerna innebär i sammanfattning
följande.

Folkmängdstal

	Antal präster och invånare i pastoratet
	1 präst	flera präster
	invånare	2	3	4	5
	lägst	upp till	invånare upp till
Tätortspastorat ...........	2 000	4 000	9 000	15 000	22 000	30 000
Landsbygdspastorat
med »måttlig areal»
och I förs.........	2 000	3 000	6 000	9 500	13 500	18 000
2 » ........	1500	2 500	5 500	9 000	13000	—
3 » ........	1 000	1800	4 300	7 300	10 800	—
4 o. fl. » ........	1000	1 500	4 000	7 000	10 500	—

Normalt ej önskligt flera än o präster i ett pastorat (i ett landsbygdspastorat av två eller flera
församlingar ej flera än 4 präster).

Såsom tätortspastorat anser de sakkunniga pastorat där minst 2/3 av befolkningen är bosatt i
tätort.

Arealen

Enprästpastorat, »måttlig areal» = 1 y2 kvadratmil.

Två- och flerprästpastorat, »måttlig areal» = höjning i förhållande till
antal präster, men ej ren multiplicering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

Antal församlingar
För 1 präst: 2 högst 4 församlingar
» 2 präster: högst 5, ev. 6 ä 7 församlingar

» flera präster: viss ökning av antalet församlingar i förhållande till antalet
präster, men restriktivt.

Avvikelser

Minimifolkmängd kan behöva underskridas

i fråga om pastorat med stor areal eller mer permanent isolerade bygder
(t. ex. skärgårds- och fjällpastorat);

i fråga om pastorat, där folkmängden är växande och det med någon visshet
kan förväntas att den inom nära framtid överskrider minimifolkmängden; då

erforderliga gudstjänster (även utom församlingskyrka) ej kan uppehållas
med den för folkmängdsantalet angivna organisationen.
Maximifolkmängd kan behöva överskridas
vid relativt liten areal.

Folkmängdstalet kan i övrigt behöva jämkas

för vinnande av anslutning till den borgerliga kommunens gränser;
med hänsyn till antalet vårdplatser å sjukhus, som är beläget inom pastoratet
och för vilket den andliga vården skall ankomma på församlingsprästerskapet
i tjänsten.

Måttlig areal (1 % kvadratmil) kan behöva jämkas

på grund av särskilda omständigheter, såsom svårframkomliga vägar,
skärgård o. d.

De av de sakkunniga föreslagna folkmängdstalen har av de flesta kyrkliga
myndigheterna och organisationerna ansetts vara i allmänhet eller i
vissa fall för höga. Endast domkapitlet i Lund har kunnat helt godtaga
folkmängdstalen. Länsstyrelserna och kommunförbunden har förklarat sig
godtaga eller i huvudsak godtaga de sakkunnigas förslag.

Kammarkollegiet och statskontoret har i sina yttranden föreslagit en
höjning av folkmängdstalen. Kollegiet anser att i tätort en präst bör kunna
betjäna 5 000 invånare. Minimitalet för tätort spastorat bör enligt kollegiets
mening vara 2 500 i allmänhet och 3 000 för sådana av ren tätortskaraktär.
De sänkta talen för flerförsamlingspastorat synes kollegiet alltför låga.
Alltför stor hänsyn borde ej tagas till flerförsamlingskaraktären. Statskontoret
föreslår en genomgående höjning av folkmängdstalen.

Vad beträffar arealen anser kammarkollegiet, att kommunikationsmedlens
utveckling och vägväsendets förbättring utgör skäl för en höjning av
siffran för »måttlig areal» till två kvadratmil.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

De sakkunnigas normer bör enligt kyrkomötet (bil. 2, s. 30—33) kunna
godtagas med vissa jämkningar. Kyrkomötet förutsätter härvid, att normerna
bör kunna tillämpas med avvikelser inom en vid marginal. De uppställda
normerna kan nämligen icke alltid strängt iakttagas utan måste
kunna jämkas med hänsyn till speciella lokala förhållanden.

Beträffande de föreslagna folkmängdstalen föreslår kyrkomötet, att den
undre gränsen i enprästpastorat av landsbygdskaraktär med en eller två
församlingar något sänkes, förslagsvis till 1 500 respektive 1 200 invånare.
Den av de sakkunniga föreslagna progressiviteten i folkmängdstalen vid
organisation med två eller flera präster kan enligt kyrkomötets mening ej
alltid vara helt motiverad. Kyrkomötet framhåller vidare, att vid pastoratsindelningens
genomförande å Gotland och Öland en särskild hänsyn bör
tagas till därvarande församlingars egenartade struktur och övriga förhållanden.

Vad beträffar tätortspastorat framhåller kyrkomötet, att därest en del
av ett tätortspastorat utgöres av landsbygd, måste behovet av prästerligarbetskraft
för denna de] alltid beräknas efter de grunder, som tillämpas
för landsbygdspastorat. Sistnämnda normer bör även tillämpas för tätortspastorat,
innefattande jämte landsbygd två eller flera tätorter. Sådan struktur
a pastorat ökar enligt kyrkomötets uppfattning prästens arbetsbörda
avsevärt.

För egen del anser jag att normerna — såsom innefattande faktorer fölen
värdering av prästernas arbetsbörda med samtliga för dem ifrågakommande
tjänsteuppgifter — i första hand bör kunna fotas på pastoratets
sammanlagda folkmängdstal och omfattning i landarea]. De sakkunniga har
föreslagit, att särskilda normer bör gälla för tätortspastorat och landsbygdspastorat.
Med beaktande av vad kyrkomötet härutinnan anfört vill
jag i stället föreslå, att pastoraten uppdelas i tre grupper. Den första
gruppen bör bestå av pastorat, som i överensstämmelse med den nya
statistiska indelningen (se Sveriges officiella statistik, 1950 års folkräkning,
del III, s. 2) skulle tillhöra grupp F, d. v. s. pastorat där tätortsbefolkningens
andel uppgår till minst 90 procent (i det följande kallat F-ortspastorat).
Den andra gruppen bör bestå av pastorat tillhörande grupp E,
d. v. s. pastorat där tätortsbefolkningens andel utgör 70—90 procent (i
det följande kallat E-ortspastorat). Den tredje gruppen skulle bestå av
övriga pastorat (landsbygdspastorat).

Särskilda folkmängdstal per präst i pastoratet synes behövliga för pastorat
av F-ortstyp med 1—6 präster och för övriga pastorat med 1—5 präster.
För vardera pastoratstypen kräves endast en enda serie folkmängdstal,
om församlingsindelningen såsom jag tidigare föreslagit, i allmänhet
ej skall få påverka organisationen. Såsom minimital för bildande av pastorat
bör för samtliga pastoratstyper bibehållas det föreslagna 2 000 invånare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1957

Någon anledning att höja detta tal föreligger icke enligt min uppfattning
för någondera typen, då talet 2 000 alltid ansetts representera en full, om än
ej högsta, sysselsättning för en präst samt redan enhetliggörandet av folkmängdsserien
för landsbygdspastoraten innebär en höjning av dessa pastorats
minimistorlek.

Om i ett pastorat kräves kyrkoherde jämte en biträdande präst i stället
för kyrkoherde ensam, innebär detta egentligen icke att den relativa arbetsbördan
per präst blir reducerad, ty härvid tillkommer för kyrkoherden
uppgiften som arbetsledare, varjämte på honom ankommer att alltjämt
utöva tillsyn över arbetet i hela pastoratet. Med hänsyn härtill kräves
skäligen icke för någon av pastoratstyperna progressivitet i folkmängdstalet
för pastorat med två präster. Folkmängdstalet för dylikt pastorat
synes mig därför icke böra sättas högre än till det jämnt dubbla av det
för ett enprästpastorat. För pastorat med ytterligare antal biträdande präster
kan däremot folkmängdstalet höjas progressivt. Maximitalet för pastorat
med en präst bör för F-ortspastorat lämpligen sättas till 5 000 invånare.
För E-ortspastorat anser jag, att maximitalet för enprästpastorat lämpligen
bör bestämmas till 3 500 invånare.

De normer, som i enlighet härmed kan bli godtagna, är givetvis, såsom
ock av de sakkunnigas motivering framgår, endast att uppfatta som riktpunkter
för indelning och organisation och innebär följaktligen, att vissa
marginaler måste tillåtas i tillämpningen. Storleken av dessa marginaler får
i regel i de enskilda fallen helt avpassas efter den nödiga hänsynen till de
för indelningen och organisationen föreliggande, för orten speciella förhållandena.
Härvid måste emellertid betonas, att de i normerna ingående
folkmängdstalen naturligtvis är valda för att gälla för rent normala fall och
därför avsedda att jämkas, när avvikelser från det normala föreligger. På
sätt redan nämnts förutsätter jag sålunda, att större eller mindre avvikelse
uppåt kan ifrågakomma beträffande ett folkmängdstal därest arealen är
relativt liten samt avvikelse nedåt därest arealen är mycket stor. I överensstämmelse
härmed bör vidare avvikelse nedåt medgivas, i den händelse i
det planerade pastoratet förekommer mer än normalt antal församlingskyrkor
per präst, varest söndaglig högmässa skall förrättas, d. v. s. kyrkor
beträffande vilka betingelser för sammanlysning av gudstjänsten över
huvud taget icke föreligger. För närmare precisering av de fall, då jämkning
av folkmängdstalen bör av sådan anledning förutsättas, kan man såsom
normalt utgå från 1—2 församlingskyrkor per präst eller, där sammanlysning
av gudstjänst kan äga rum, 1—3 församlingskyrkor per präst; vid
större antal församlingskyrkor per präst i ett blivande pastorat skall följaktligen
allt efter omständigheterna en mer eller mindre betydande jämkning
av folkmängdstalen kunna tillåtas. Denna jämkningsregel är främst
motiverad av att för landsbygdspastoraten, där ett större antal församlingskyrkor
vanligast kan komma att finnas, enligt det föreliggande förslaget

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

skall tillämpas endast en folkmängdsserie och ej, såsom de sakkunniga föreslagit,
skilda serier för stigande antal församlingar inom pastoraten.

Såsom kyrkomötet framhållit bör vid pastoratsregleringen särskild hänsyn
tagas till förhållandena å Gotland och Öland.

En på grundval härav sammanställd folkmängdstablå skulle bli av
följande innehåll:

	Antal präster och invånare i pastoratet
Pastoratstyp	1 präst	flera präster
	invånare	2	3	4	5	6
	lägst	upp till	invånare upp till
F-ortspastorat ....	2 000	5 000	10 000	16 000	24 000	32 000	42 000
E-ortspastorat ....	2 000	3 500	7 000	12 000	18 000	25 000	—
Landsbygdspastorat	2 000	3 000	6 000	9 500	13 500	18 000	—

I normerna ingår även begreppet »måttlig areal», enligt de sakkunnigas
förslag avseende en areal av 1 % kvadratmil för pastorat med allenast en
präst. För pastorat med flera präster skulle arealen räknas i motsvarande
förhållande högre, dock icke direkt multiplicerad med antalet präster. Det
har ifrågasatts, att angivna mått borde höjas till två kvadratmil. Med
hänsyn till de numera väsentligt förbättrade kommunikationsmedlen torde
arealsiffran kunna sättas till två kvadratmil. Denna siffra får dock endast
uppfattas som en riktpunkt. Jämkning härav torde bli erforderlig i åtskilliga
fall, där samfärdseln inom pastoraten försvåras av olika anledningar, t. ex.
av svårframkomliga vägar, sjöar och skärgård. Arealsiffran torde även
kunna behöva jämkas i sådana fall, där bebyggelsen är jämnt spridd över
hela pastoratets område. I

I detta sammanhang får jag erinra om att Stockholms kyrkliga indelning
och organisation nyligen varit föremål för ändringar, som inneburit, att de
tidigare tre största församlingarna och pastoraten delats. I samband härmed
har antalet präster inom staden ökat med 6. Beträffande såväl indelning
som tjänsteorganisation undanröjdes därigenom till en del de förut
rådande missförhållandena. Med hänsyn till den planerade fortsatta utbyggnaden
av vissa ytterområden i Stockholm måste man emellertid räkna
med behov under kommande år av ytterligare präster för Stockholms del.

I det av de sakkunniga uppgjorda utkastet till indelning och organisation
har Stockholms stad icke medtagits. Jag räknar emellertid med att det skall
bli möjligt att inom ramen för ett oförändrat totalt antal prästerliga tjänster
i riket något utöka den kyrkliga organisationen i Stockholm.

I samband med frågan om allmänna normer för indelningen och organisationen
vill jag även beröra ordnandet av den andliga vården vid sjuk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

husen. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade den 22 december
1943 dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet särskilda sakkunniga
med uppdrag att inom departementet biträda med utredning och
avgiva förslag rörande förbättrade betingelser för den andliga vården å
sjukvårdsinrättningar jämte därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga
avgav den 31 oktober 1949 betänkande med förslag till ordnande av
den andliga vården vid sjukhusen (SOU 1949: 53).

De sakkunniga föreslår i detta betänkande, bland annat, att den andliga
vården vid sjukhusen i regel skall handhas av vederbörande pastorats
prästerskap såsom en del av för samlings vården. Den prästerliga organisationen
i pastoratet skulle anpassas härefter. Vid större sjukhus, där den
andliga vården kunde antagas bereda vederbörande präst full sysselsättning
— vilket enligt de sakkunnigas mening är fallet, då antalet vårdplatser å
sjukhuset uppgår till omkring 1 200, eller åtminstone överstiger 1 000 —
borde emellertid anställas särskild sjukhuspräst. Heltidsanställning av präst
borde ock kunna ske genom samordnande av två eller flera sjukhus under
en präst.

De sakkunnigas förslag har i vanlig ordning remissbehandlats. Jag anser
emellertid, att innan slutlig ställning tages, kyrkomötet bör beredas tillfälle
yttra sig i ärendet. Detta torde lämpligen kunna ske vid det kyrkomöte,
som är planerat till hösten 1957. Sedan yttrande inhämtats av kyrkomötet
torde till 1958 års riksdag böra avgivas proposition med förslag till
ordnande av den andliga vården vid sjukhus. Det torde härigenom bli
möjligt för domkapitlen att — i den mån den andliga vården vid sjukvårdsinrättningar
avses skola ingå i församlingsprästernas tjänsteuppgifter —
vid uppgörande av förslag till ny pastoratsindelning och -organisation beakta
detta vid folkmängdsnormemas tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

III. Vissa specialfrågor1

Tjänstegraderingen och prästernas befordringsförhållanden (bilaga 1 sid.
86—92). De sakkunnigas förslag beträffande tjänsteorganisationen för
pastorat i avseende på tjänstegraderingen har kritiserats av flertalet av de
kyrkliga myndigheterna och organisationerna ävensom av flera länsstyrelser.
Enligt dessa kommer den minskning av antalet ordinarie tjänster, som
blir en följd av de sakkunnigas förslag i nu före varande fråga, att genom
försämring av befordringsutsikterna försvåra nyrekryteringen till prästbanan.
Liknande synpunkter har även framförts av kyrkomötet (bilaga 2
sid. 37—38).

Den förutsatta minskningen av antalet ordinarie tjänster medför självfallet
en viss försämring av befordringsgången för prästerskapet. Såsom
kammarkollegiet framhållit i sitt yttrande kan emellertid relationen mellan
de olika kategorierna icke anses vara oförmånlig, jämfört med förhållandena
inom andra yrkesgrupper. Enligt de sakkunnigas utkast till pastoratsindelning
skulle av församlingsprästerna 22 procent utgöras av kyrkoadjunkter
och 78 procent av kyrkoherdar och komministrar. För närvarande är procenttalet
för kyrkoadjunkterna omkring 14. I detta sammanhang bör även
beaktas angelägenheten av att få en mera elastisk organisation än den
nuvarande, en organisation som bättre än den nuvarande skall kunna utan
genomgripande pastoratsreglering anpassas till ett efter demografiska förändringar
ändrat behov av prästerlig arbetskraft. Med hänsyn till vad här
anförts anser jag mig böra — med de ändringar som föranleds av de av mig
föreslagna allmänna normerna för indelningen och organisationen — i huvudsak
biträda sakkunnigförslaget. Jag föreslår sålunda, att i pastorat, där
den förutvarande organisationen endast består av en kyrkoherde, kyrkoadjunktur
bör inrättas om folkmängdstalet väsentligen överstiger 3 000 för
landsbygds-, 3 500 för E-orts- respektive 5 000 för F-ortspastorat och viss
tendens till fortsatt stegring samt i övrigt normala förhållanden i avseende
å arbetsbördan råder. Om folkmängden ytterligare ökas, t. ex. med mer än
50 procent av nämnda grundtal och så att två prästers fulla arbetskraft
erfordras, bör i regel adjunkturen ombildas till komministratur. Då behov
av en tredje tjänst inträder, bör denna under motsvarande förutsättning
bli en kyrkoadjunktur. Vid en ökning av organisationen utöver detta antal 1 2

1 Se beträffande redogörelse för pastoratsindelningssakkunnigas förslag jämte remissyttrandena
däröver bilaga 1 sid. 79—118 och 140—150, beträffande särskilda utskottets betänkande bilaga

2 sid. 33—41 och 45—47 samt beträffande kyrkomötets beslut bilaga 3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

får arbetsförhållandena i varje särskilt fall bli avgörande. Saknas allmän
hyresmarknad och kan ej heller lämplig bostad tillhandahållas bör den
naturliga formen för lösning av organisationsfrågan vara inrättande av
komministratur. Komministratur torde även vara att föredra, där biträdande
präst skall ha kyrkobokföringsskyldighet eller det kan förutsättas,
att den prästerliga representationen i kyrkoråd kommer att stadigvarande
ankomma på honom.

Tjänstebostad åt kyrkoadjunlct. (bilaga 1 sid. 84—86). För närvarande
föreligger icke skyldighet för pastorat att sörja för bostad åt kyrkoadjunkt.
Förslag om sådan skyldighet framlades av Kungl. Maj:t för 1949 års riksdag,
men riksdagen biföll icke förslaget. De sakkunniga föreslår nu, att
frågan tages upp till förnyad prövning. Enligt deras mening borde pastorat
åläggas att tillhandahålla kyrkoadjunkt bostad i de fall, där varken förutvarande
prästgård eller hyresmarknad finnes.

Sakkunnigförslaget tillstyrks av de kyrkliga myndigheterna, medan det
däremot avstyrks av kammarkollegiet och statskontoret. Även kyrkomötet
avstyrker förslaget (bilaga 2 sid. 35—36). Kammarkollegiet framhåller, att
innan en folkmängdsstegring nått en sådan omfattning och stabilitet, att
det kunde vara motiverat att ombilda adjunktur till komministratur måste
det vara ovisst, huruvida en utökning av organisationen kom att bestå för
framtiden. Att vid sådant förhållande ålägga pastorat skyldighet att uppföra
prästgård åt adjunkt syntes kollegiet knappast lämpligt.

Särskilda utskottet vid 1953 års kyrkomöte erinrar om att 1951 års
kyrkomöte hemställt, att prästerlig tjänst, som motsvarade stadigvarande
behov och inrättades i ort utan hyresmarknad, i regel måtte inrättas som
ordinarie befattning. Utskottet anser, att, därest denna grundsats iakttages,
tillräckliga skäl icke föreligger att införa den ifrågasatta skyldigheten för
pastoraten.

Då kyrkoadjunktstjänster i regel — åtminstone på landsbygden — endast
kommer att finnas i de fall, där behovet icke är klart stadigvarande,
anser jag i likhet med kammarkollegiet, att pastorat icke skäligen bör åläggas
skyldighet att tillhandahålla bostad åt kyrkoadjunkt. Jag förutsätter
emellertid, att prästgårdarna i de pastorat, där kyrkoadjunkturer ersätter
nuvarande kyrkoherde- och komministertjänster, kommer att — ehuru de
förlorar sin karaktär av tjänstebostäder — hållas i beboeligt skick och uthyras
till vederbörande kyrkoadjunkt.

Särskilt tjänstgöring sområde och prästs stationering (bilaga 1 sid. 80—
84). Liksom de sakkunniga anser jag att särskilda tjänstgöringsområden
för komministrar och kyrkoadjunkter icke bör fastställas annat iin undantagsvis.
Den möjlighet till samarbete och differentiering av arbetsuppgifterna,
vilken är en av de fördelar, som följer med en pastoratsorganisa 3

— Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 153

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

tion av flera präster, går såsom de sakkunniga framhållit förlorad vid en
uppdelning av arbetsuppgifterna i den omfattning, som för närvarande
skett i områden av angivet slag. I stora och växande stadspastorat kan
emellertid svårigheten för kyrkoherden att sammanhålla och fördela arbetsuppgifterna
efter de biträdande prästernas olika läggning och skicklighet
nödvändiggöra inrättandet av särskilda arbetsdistrikt. Detsamma kan
bli fallet i de vidsträckta landsbygdspastoraten i de norrländska stiften,
där biträdande präst stationerats avlägset från kyrkoherdens stationeringsort.
Behovet av särskilt arbetsdistrikt upphör dock i båda dessa fall vid
delning i flera måttligt stora pastorat.

Avdelandet av särskilt område förutsätter att präst stationeras inom
området. Vad gäller biträdande präst, som ej skall ha särskilt område, är
det enligt min mening önskvärt, att dylik präst stationeras på sådan ort,
att samverkan med kyrkoherden icke försvåras. Hänsyn bör härvid tagas
till förekomsten av användbar prästgård. Finns tätort av betydelse i pastorat
bör prästerlig tjänstinnehavare om möjligt stationeras där.

Stiftsnämnden i Linköping samt länsstyrelserna i Gotlands län, Göteborgs
och Bohus län och Norrbottens län har biträtt sakkunnigförslaget.
De domkapitel, som yttrat sig i nu berörda frågor, ävensom kammarkollegiet,
diakonistyrelsen och Sveriges yngre prästers förbund har däremot
understrukit önskvärdheten, att i flerförsamlingspastorat med flera präster
dessa stationeras ute i församlingarna med egna tjänstgöringsområden.

Sistnämnda remissinstanser liksom kyrkomötet synes ha missuppfattat
de sakkunnigas framkallande av vikten av möjlighet till samverkan mellan
prästerna i pastoratet. Särskilda utskottet vid 1953 års kyrkomöte har därutinnan
i av kyrkomötet godkänt uttalande (bilaga 2 sid. 35) framhållit,
att man även i framtiden borde i görligaste mån tillgodose det intresse,
som befolkningen inom olika församlingar och församlingsdelar hade av att
få präst boende i sin närhet. En koncentration av samtliga präster i ett
vidsträckt flerprästpastorat till en central tätort inom pastoratet skulle
ingalunda vara till förmån för det kyrkliga livet. Enligt vad jag under hand
inhämtat har de sakkunniga icke avsett, att samtliga präster i pastoratet
skulle stationeras å en och samma ort. För egen del vill jag understryka,
att prästerna även i fortsättningen bör stationeras på olika platser i pastoratet
— med den hänsyn tagen till församlingsindelningen, som kan
befinnas vara rimlig.

De sakkunnigas förslag att åt domkapitlen överlämna befogenheten att
fastställa särskilt tjänstgöringsområde avstyrkes av kammarkollegiet. Kollegiet
anser till skillnad från de sakkunniga — att sådant område alltjämt
borde fa återverka pa lönesättningen för vederbörande kvrkoherdar
och komministrar. Vid sådant förhållande borde det enligt kollegiet fortfarande
ankomma pa Kungl. Maj:t att fastställa tjänstgöringsområdena.
Kyrkomötet delar däremot de sakkunnigas uppfattning om decentralisering

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

till domkapitlen av förordnanden om inrättande av särskilda tjänstgöringsområden.
Genomfördes denna reform, kan frågan om inrättande och indragning
av sådana områden på ett smidigt sätt lösas från fall till fall under
beaktande även av de skilda tjänstinnehavarnas personliga kvalifikationer
(bilaga 2 sid. 35).

För egen del instämmer jag helt med de sakkunniga beträffande domkapitlens
befogenhet att förordna om särskilda tjänstgöringsområden och
vill härvid understryka vad kyrkomötet uttalat i förevarande fråga. Med
hänsyn härtill anser jag mig — liksom de sakkunniga — icke böra förorda,
att förekomsten av särskilda områden skall få inverka på prästernas löner.

Centralisering av kyrkobokföringen (bilaga 1 sid. 93—107). I fråga om
centralisering av kyrkobokföringen har de sakkunniga framhållit, att en
centralisering i ett pastorat till dettas huvudort i särskilda fall kunde innebära
bestämda fördelar för det prästerliga arbetet i pastoratet. Rationalisering
av arbetet med kyrkobokföringen främjades och möjligheterna till erhållande
av biträden å expeditionen ökades, varigenom prästerna kunde
bli mindre betungade med enklare bokföringsuppgifter och annat rutinmässigt
skrivarbete och på så sätt få bättre tid för dem åvilande andra
arbetsuppgifter. Centraliseringen av kyrkobokföringen kunde dock enligt
de sakkunniga icke förväntas generellt genomföras. Avstånd och bebyggelseförhållanden
kunde på sina håll omöjliggöra detta. Frågan måste därför
städse prövas med hänsyn till de i varje fall föreliggande lokala betingelserna.

Remissyttrandena kan beträffande denna fråga i stort sett delas upp i
två grupper. Flertalet länsstyrelser, riksarkivet och flera landsarkiv samt
statistiska centralbyrån ävensom domkapitlet i Stockholm ansluter sig till
sakkunnigförslaget. Domkapitlen, utom domkapitlet i Stockholm och till
viss del domkapitlet i Visby, samt Svenska pastoratens riksförbund och
Sveriges yngre prästers förbund anför däremot betänkligheter mot en ökad
centralisering. För befolkningen i de församlingar, som förlorade sin pastorsexpedition,
komme de längre avstånden till den nya expedition att medföra
avsevärda olägenheter och ökade kostnader. Man kunde heller icke
— framhölls det — bortse från det faktum, att också arbetet på pastorsexpeditionen
beredde pastor möjlighet till kontakt med sina församlingsbor.

Kyrkomötet ställer sig också bestämt avvisande till den ifrågasatta centraliseringen
vad beträffar den egentliga landsbygden (bilaga 2 sid. 39—40).

För egen del anser jag, att vägande skäl talar för en centralisering på sätt
de sakkunniga föreslagit. Genom en centralisering av pastorsexpeditionerna
undanröjes i viss mån det hinder, som prästens bundenhet vid arbetet å
pastorsexpedition i många fall utgjort för den i övrigt mest ändamålsenliga
indelningen och organisationen. Jag vill emellertid understryka de sakkunnigas
uttalande att frågan om dylik centralisering måste prövas med hänsyn
till de lokala förutsättningarna härför.

Såsom jag inledningsvis omnämnt liar de sakkunniga avgivit ett betän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

kande med förslag rörande kontraktsprostinstitutionen och kontraktsindelningen
m. m., vilket betänkande bland annat innehåller förslag till vissa
lättnader i allmänhetens skyldighet att personligen inställa sig å pastorsexpeditionen.
Då den utredning av vissa frågor rörande folkbokföringsväsendet,
som för närvarande pågår inom finansdepartementet genom en
särskilt tillkallad sakkunnig torde komma att resultera i en omarbetning
av folkbokföringsförordningen och kyrkobokföringskungörelsen, har de
sakkunniga icke utarbetat något förslag till författningsändringar i avseende
å de ändringar i gällande bestämmelser, som av de sakkunniga förordats.
De sakkunnigas uttalanden i dessa hänseenden bör i stället övervägas
av nämnde sakkunnige inom finansdepartementet vid hans fortsatta
arbete.

Särskilt kyrkobokföring sdistrikt (bilaga 1 sid. 107—112). Beträffande
särskilda kyrkobokföringsdistrikt anför de sakkunniga, att sådana icke bör
inrättas om icke följande förutsättningar föreligger:

a) Avståndet och kommunikationerna från distriktets centrum till platsen
för den nuvarande pastorsexpeditionen bör vara sådana, att en resa till
och från denna expedition blir mer tidsödande och kostsam än vad som kan
anses rimligt.

b) Antalet invånare inom distriktet bör ej vara alltför ringa.

c) En präst bör vara stationerad på platsen för den nya expeditionen.

d) Expedition och arkiv i det nya distriktet bör vara inrymda i för
ändamålet permanent disponerade lokaler.

Indragning av bestående kyrkobokföringsdistrikt bör enligt sakkunnigas
mening normalt komma ifråga endast för det fall, att någon präst ej längre
skall vara stationerad inom distriktet.

Mot reglerna för kyrkobokföringsdistrikts inrättande och indragning har
intet väsentligt erinrats. För egen del har jag ej heller något att invända
mot vad de sakkunniga härutinnan föreslagit.

Anskaffande av bil för tjänstebruk (bilaga 1 sid. 112—116). Vad gäller
frågan om lån ur kyrkofonden för anskaffande av bil för tjänstebruk anser
jag mig icke böra biträda det av de sakkunniga framförda förslaget, att lån
på särskilt förmånliga villkor skall kunna utgå till domprost, kyrkoherde
och komminister samt kyrko-, stifts- och kontraktsadjunkt under förutsättning
att låntagaren innehar ordinarie eller extra ordinarie tjänst samt
är i behov av tillgång till egen bil för ett effektivt bestridande av sin tjänst.
Trots att jag är fullt medveten om att bilen är ett rationellt hjälpmedel i
det prästerliga arbetet kan jag — i likhet med statens sakrevision — icke
finna att de prästerliga befattningshavarna bör intaga någon särställning i
förhållande till andra tjänstemän, vilka är hänvisade att själva sörja för
finansieringen av bilköp. Det bör framhållas, att egen bil numera i stor

Kungl. May.ts proposition nr 153 år 1957

utsträckning utnyttjas i tjänsten inom statsförvaltningen och att finansieringen
av dessa bilköp i allmänhet torde ha ägt rum utan särskilda åtgärder
från statens sida.

I anslutning härtill vill jag beröra frågan om reseersättning för församlingspräst.
Församlingspräst åtnjuter för närvarande fast reseanslag om
högst 500 kronor för år och kan, om anslaget skulle visa sig vara otillräckligt,
därjämte erhålla tillfälligt reseanslag. I propositionen 1951: 156 framhöll
föredraganden, att systemet med särskilda reseanslag åt församlingsprästerna
vore behäftat med påtagliga brister både av teknisk art och från
rättvisesynpunkt och att en övergång till systemet med reseersättning enligt
allmänna resereglementet ägde obestridliga fördelar. Med hänsyn till
en förutsatt översyn av stiftsadministrationen och den pågående översynen
av statsförvaltningens reseersättningsbestämmelser borde dock tills vidare
systemet med fasta och tillfälliga reseanslag bibehållas. Riksdagen fann
angeläget understryka, att frågan borde upptagas till förnyat övervägande
så snart ske kunde.

1949 års reseersättningskommitté har avslutat sitt arbete. Utredningen
rörande stiftsstyrelsernas kanslier är däremot ännu icke slutförd.

Frågan om reseersättning åt församlingspräst är för närvarande föremål
för övervägande. Slutlig ställning till denna fråga torde emellertid icke
kunna tagas förrän stiftskansliutredningens resultat framlagts för riksdagen.

Löne g radsinplacering för kyrkoherdar och komministrar (bilaga 1 sid.
140—150). Enligt gällande prästlönereglemente är kyrkoherdetjänst —
bortsett från domprosttjänst — placerad i någon av lönegraderna Ca 27,
29, 31 och 33 samt komministertjänst i någon av lönegraderna Ca 25—28.
Kyrkoherdetjänsterna är för närvarande inplacerade i lönegrad enligt grunder,
som gällde endast vid övergången till det år 1951 beslutade nya lönesystemet.
Såsom huvudsaklig klassificeringsgrund togs den då utgående
s. k. reglerade lönen. Komministrarna är inplacerade i lönegrad enligt grunder,
som är olika för följande tre kategorier komministrar, nämligen komminister
anställd för särskilt tjänstgöringsområde, komminister anställd för
pastorat, där ej finnes stadigvarande anställd annan biträdande präst och
komminister anställd för pastorat, där stadigvarande finnes anställda flera
biträdande präster. Beträffande ifrågavarande beräkningsgrunder tillåter
jag mig hänvisa till särskilda utskottets betänkande (bilaga 2 sid. 45).

Innan de sakkunniga ingår på frågan om utformningen av regler för Iönegradsinplacering
av kyrkoherdetjänster, redovisar de sakkunniga vilka faktorer
som enligt deras mening bör vara bestämmande för en lönegradsdifferentiering
av dessa tjänster. Enligt de sakkunniga bör vid avvägningen
av löneställningen arbetsuppgifternas art och kvalitativa beskaffenhet samt
den med tjiinstcn följande ansvarsställningen tillmätas uteslutande betydelse.
Vid valet av lönebestämmande faktorer har de sakkunniga funnit, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

invånarantalet, arealen och antalet församlingar inom pastoratet kan sägas
ge ett sådant uttryck för kvaliteten av arbetsuppgifterna, att de lämpligen
kan läggas till grund för en lönegradsdifferentiering. När det gäller folkmängdsfaktorn
framhåller de sakkunniga, att ansvaret för kyrkobokföringen
måste anses vara större, de vid bokföringen uppkommande problemen
mera komplicerade och frekvensen av svårare problem relativt sett högre
i det folkrikare pastoratet med dess mera rörliga befolkning än i det mindre
folkrika pastoratet med dess mera stationära befolkning. Även gudstjänsterna
och de kyrkliga förrättningarna måste — med hänsyn till befolkningens
i allmänhet heterogena och växlande sammansättning — sägas ställa
större krav på kyrkoherden i pastoratet med höga invånarantal, varjämte
kraven på kyrkoherden i egenskap av förman och arbetsledare blir större
i sådant pastorat. Beträffande arealfaktorn anser de sakkunniga, att
planläggningen av arbetet i ett pastorat med mycket stor yta ställer särskilda
krav på vederbörande tjänstinnehavare. Vad slutligen församlingsfaktorn
beträffar måste enligt de sakkunnigas mening utvidgningen av de
kyrkliga förvaltningsbestyren med hänsyn till arbetets planläggning och
ledning göra pastorat, bestående av flera församlingar, mera svårskött än
ett enförsamlingspastorat.

På grundval av vad de sakkunniga anfört föreslår de att kyrkoherdetjänsterna
för framtiden inplaceras enligt följande tablå:

Kyrkoherde placeras i lönegrad enligt den av nedan angivna tre beräkningsgrunder, som medför den högsta lönegradsplaceringen
Lönegrad Ca:	a) pastoratets invå-narantal uppgår till:	b) pastoratets areal uppgår till:	c) antalet försam-lingar i pastoratet uppgår till:
27	högst 1 500	_	_
29	1 501—4 500	minst 301 km2	minst 3
31	i 501—10 000	minst 601 km2 och pas-toratets invånarantal överstiger 1 500	—
33	minst 10 001	minst 1 201 km2 och pastoratets invånar-antal överstiger 4 500

De sakkunniga anser, att folkmängdsfaktorn bör vara den faktor, som
i normalfallet blir avgörande för valet av lönegrad, medan övriga lönebestämmande
faktorer bör vara supplementfaktorer, vilka får betydelse endast
i andra hand. Vid bestämmande av folkmängdsintervallerna har de
sakkunniga så långt möjligt varit sökt avväga systemet så, att för kyrkoherdetjänster
av olika typer i stort sett kommer att gälla den lönenivå, som
för respektive typ kom till uttryck genom övergångsinplaceringen.

I fråga om komministertjänsterna anser de sakkunniga önskvärt, att
inplaceringsreglerna anpassas till inplaceringsreglerna för kyrkoherdetjäns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

terna på sådant sätt, att ett enhetligt system erhålles, ett system som arbetar
med samma lönebestämmande faktorer och där dessa är konstruerade
lika för såväl kyrkoherde- som komministertjänsterna. De sakkunniga förordar
emellertid icke ett fullständigt parallellsystem. I samband med fastställande
av nya inplaceringsregler för komministertjänster bör antalet
lönegrader i den för dessa tjänster gällande lönegradsserien minskas. Med
beaktande av kvaliteten på de prästerliga arbetsuppgifterna samt övriga
för inplaceringen betydelsefulla faktorer saknas enligt de sakkunnigas mening
fog för en så långt driven differentiering av lönegraderna som den nuvarande.
Med ett lägre antal lönegrader torde ett mera rättvisande system
för tjänsternas differentiering alltefter ansvarsställning och arbetsuppgifternas
kvalitativa beskaffenhet kunna åstadkommas. Såsom tidigare berörts
skall vid inplaceringen hänsyn icke tas till förekommande särskilda tjänstgöringsområden.

Med utgångspunkt i vad de sakkunniga sålunda uttalat föreslår de, att
alla komministrar i de pastorat, i vilka kyrkoherden är placerad i Ca 33,
skall placeras i Ca 28 samt alla övriga komministrar i Ca 26. Komministertjänst
i domkyrkopastorat — där kyrkoherden-domprosten är placerad
i Ca 37 — bör enligt de sakkunnigas mening hänföras till Ca 28.

Sakkunnigförslaget har av de flesta remissinstanser i förevarande avseende
lämnats utan erinran eller ej gjorts till föremål för särskilda uttalanden.
I vissa remissyttranden har dock några ändringar föreslagits. Sålunda
anser domkapitlet och stiftsnämnden i Linköping, att komministrar
såsom tidigare bör placeras i samma lönegrader som läroverksadjunkter.
Domkapitlet i Göteborg föreslår, att i pastorat, där kyrkoherden är placerad
i Ca 31, komminister skall vara placerad i Ca 27, medan domkapitlet
i Visby föreslår, att antalet kyrkoherdar i Ca 31 blir något högre. Länsstyrelsen
i Värmlands län anser, att antalet lönegrader för kyrkoherdar bör
minskas till tre, förslagsvis 29, 31 och 33 lönegraderna.

Kammarkollegiet vill för sin del bibehålla tjänstgöringsområdena såsom
en lönebestämmande faktor för såväl kyrkoherdar som komministrar. Komminister
med särskilt tjänstgöringsområde borde med hänsyn till dennes
mera självständiga och ansvarsfulla ställning beredas en relativt förmånlig
lön. På grund av det minskade ansvaret för kyrkoherden borde följaktligen
folkmängden i sådant område icke beaktas vid bestämmande av lönegraden
för kyrkoherden. Kollegiet anser i anslutning därtill, att antalet lönegrader
för komministrar bör vara tre, nämligen 26, 27 och 28 lönegraderna. I pastorat
med flera komministrar bör enligt kollegiets mening löneställningen
mellan komministrarna differentieras. Därest de av kammarkollegiet angivna
principerna icke kan godtagas, bör -—- framhåller kollegiet -— cn reducering
av antalet komministrar i Ca 28 ske på sådant sätt, att endast komministrar
i pastorat med mer än 15 000 invånare placeras i 28 lönegraden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

Statskontoret föreslår en skärpning av de folkmängdstal, som reglerar
lönegradsplaceringen för kyrkoherdar och komministrar.

Statens lönenämnd uttalar, att såvitt lönenämnden kunnat finna kan
en enligt nämnden icke tillfredsställande lönejustering svårligen undvikas
vid övergång till parallellplaceringssystem för kyrkoherde- och komministertjänsterna.
Då sådant system synes nämnden sakligt motiverat vill
nämnden icke motsätta sig att de föreslagna reglerna lägges till grund för
lönegradsinplaceringen av hithörande tjänster.

Kyrkomötet tillstyrker det av de sakkunniga framlagda förslaget i denna
del (bilaga 2 sid. 47).

Mot vad de sakkunniga uttalat rörande de faktorer, som enligt deras
mening bör vara bestämmande för inplaceringen i lönegrader av kyrkoherdar
och komministrar, har jag till väsentlig del intet att erinra. Endast
beträffande församlingsfaktorn anser jag mig icke kunna biträda de sakkunnigas
uttalande. Såsom jag tidigare framhållit anser jag, att någon
hänsyn icke bör tagas till församlingsindelningen vid kyrkoherdarnas lönegradsplacering.
Enligt min uppfattning synes icke den ökning av kraven i
fråga om ledning och samordning av arbetet inom ett pastorat, som följer
med ett större antal församlingar, påverka den kvalitativa beskaffenheten
av en kyrkoherdes arbetsuppgifter i den omfattning, att antalet församlingar
bör få medverka till inplacering i högre lönegrad.

Vad beträffar de föreslagna automatiskt verkande inplaceringsreglerna
innebär dessa en avsevärd förenkling i förhållande till de hittills tillämpade
grunderna för lönegradsplacering av kyrkoherde- och komministertjänster.
Folkmängd- och arealintervallerna vad gäller reglerna för inplacering av
kyrkoherdetjänst synes lämpligt avvägda. Jag anser mig med hänsyn härtill
böra — med det undantag som föranleds av vad jag anfört rörande församlingsfaktorns
inverkan på löneställningen — tillstyrka de sakkunnigas
förslag härutinnan.

I fråga om komministertjänsterna föreslår jag att av de sakkunniga
föreslagna inplaceringsregler modifieras på så sätt, att — frånsett i domkyrkopastorat
— endast komministrar i pastorat med antingen ett invånarantal
av minst 12 001 eller en areal av lägst 1 201 kvadratkilometer och
ett invånarantal överstigande 4 500 placeras i 28 lönegraden. Genom dessa
regler sker en viss reducering av antalet komministrar i Ca 28 i förhållande
till sakkunnigförslaget.

I detta sammanhang har också prövats en framställning av 1953 års
kyrkomöte (kyrkomötets skrivelse den 3 oktober 1953, nr 22) angående
uppflyttning i lönegrad av stiftsadjunktstjänsterna. Jag finner mig ej kunna
tillstyrka denna framställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1057

IV. Indelningsreformens genomförande

A. Allmänna synpunkter

Vid sådana mera omfattande förändringar av tjänsteorganisationen inom
den offentliga förvaltningen, som innebär att vissa tjänster indrages, står
i allmänhet ett flertal olika övergångsanordningar till buds. Några av dessa
innebär att omorganisationens genomförande i förväg underlättas. Tjänstemännen
kan i samband med lönereglering underkastas viss avgångs- eller
förflyttningsskyldighet. Ett annat sätt att underlätta genomförandet är
att vid inträffande ledighet vakantsätta tjänster, som kan bli berörda av
organisationsreformen. Dylik vakantsättning kan avse antingen endast
tjänster, som kan väntas bli indragna eller också samtliga ledigblivna
tjänster.

Enligt 12 § prästlönereglementet är innehavare av ordinarie tjänst pliktig
att efter Kungl. Maj:ts bestämmande låta sig förflytta till annan stationeringsort
eller till annan ordinarie, i reglementet avsedd tjänst, om organisatoriska
skäl påkallar sådant eller eljest synnerliga skäl därtill föreligger.
Avgångsskyldighet för ordinarie präst föreligger enligt 13 § sagda
reglemente under förutsättningar, som anges i gällande tjänstepensionsbestämmelser
eller som eljest må gälla på grund av bestämmelser antagna
av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Vakantsättning av vissa församlingsprästtjänster sker för närvarande
enligt cirkulär till domkapitlen den 11 januari 1952. Därtill återkommer
jag längre fram.

De åtgärder, som under senare årtionden vid mera omfattande organisationsförändringar
inom den civila eller militära förvaltningen använts i
fråga om tjänstemän, vilkas tjänster blivit indragna, har huvudsakligen
varit följande: förflyttning till annan ordinarie tjänst, förtidspensionering,
överförande på övergångsstat — vanligen med större eller mindre tjänstgöringsskyldighet
— samt överförande på indragningsstat — vanligen
utan tjänstgöringsskyldighet. Valet av övergångsanordningar har i hög grad
bestämts av finansiella synpunkter och föreliggande anställningsrättsliga
förutsättningar. Men valet kan också påverkas av andra omständigheter
såsom önskan att på grund av personalbrist, arbetsbalans eller rekryteringssvårigheter
kvarhålla så många av tjänstemännen som möjligt.

Vid valet av övergångsanordningar i samband med pastoratsindelningsreformen
och bestämmandet av dessas omfattning måste man i ej ringa
grad beakta dels hur djupgående indelnings- och organisationsreformen

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

blir, dels hur stor vakantsättningen kan beräknas bli vid tidpunkten för
reformens genomförande. Vidare måste vid utformningen av åtgärderna
hänsyn tagas till att tillsättningsrätten kan helt eller delvis vila hos menighet.
Påkallas av hänsyn till präst valsrätten särskilda åtgärder eller anordningar,
torde böra iakttagas att dessa så nära som möjligt anknytes till
reglerna i prästvalslagen.

Med utgångspunkt i en indelning och tjänsteorganisation enligt pastoratsindelningssakkunnigas
utkast och efter vissa beräkningar i fråga om
pensionsavgång under de närmaste åren, utfallet av den allmänna vakantsättningen
m. m. räknade de sakkunniga med en förflyttning av omkring
140 kyrkoherdar. Vid beräknandet av detta antal torde de sakkunniga ha
tänkt sig, att den nya indelningen skulle träda i kraft 1956 eller 1957.
Då genomförandet av’ reformen nu kommer att äga rum flera år senare,
torde därigenom antalet vakantsatta tjänster vid tiden för genomförandet
bli avsevärt större än beräknat och antalet präster, som kommer i fråga till
förflyttning, betydligt färre. Enligt det utkast till ny indelning och organisation,
som uppgjorts inom ecklesiastikdepartementet på grundval av de
av mig föreslagna normerna, kommer antalet kyrkoherdar att bli drygt 20
fler än i de sakkunnigas utkast. Med hänsyn härtill och till den ökade
vakantsättningen torde det antal kyrkoherdar, som bör förflyttas, väsentligt
understiga 100.

Vad beträffar antalet komministrar understiger detta i såväl de sakkunnigas
som sistnämnda utkast det nuvarande antalet med endast ett fåtal.

Med hänsyn till den prästbrist, som föreligger för närvarande och som
kan väntas bestå under det närmaste årtiondet, är det angeläget att i samband
med indelningsreformen någon större förtidsavgång av präster icke
kommer till stånd. Indragningsstat bör därför icke komma till användning.
Däremot maste man räkna med att enstaka äldre präster bör beredas
möjlighet att avgå med förtidspension.

Oaktat förändringarna av tjänsteorganisationen till väsentlig del torde
kunna företas med hjälp av vakantsättning, förflyttning och förtidspensionering
torde även i vissa fall överförande av präster till befattningar å övergångsstat
bli erforderligt eller andra häremot svarande anordningar för nu
avsedda präster få vidtagas.

Efter dessa inledande synpunkter skall jag utveckla närmare, huru övergången
till den nya pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen enligt
min mening bör ordnas. Därvid kan jag i viktiga hänseenden bygga på
präst valskommitténs förslag. På några punkter har jag dock funnit önskvärt
att med ett slutligt ståndpunktstagande får anstå i avbidan på ytterligare
utredning och överväganden. Detta sammanhänger med företrädesvis
två förhållanden. Det ena är att prästvalskommittén vid framläggande i
sitt delbetänkande av förslag rörande olika övergångsanordningar räknat
med att statsmakterna skulle komma att fatta beslut om en pastoratsin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

delningsreform innan förslag till ny lagstiftning om tillsättning av församlingsprästtjänster
förelagts riksdagen. Kommitténs förslag har med denna
utgångspunkt i betydelsefulla hänseenden utformats som en lagstiftning
om tillfälligt åsidosättande av nu gällande prästvalslag. Den proposition
med förslag till ny lag om prästval, om vars avlåtande till riksdagen Kungl.
Maj :t tidigare denna dag beslutat, utgår emellertid från att den nya lagen
skall träda i kraft den 1 juli 1958. I den mån indelningsreformen påkallar
undantag från den allmänna regleringen av prästtillsättningarna — och i
viss utsträckning lär detta vara ofrånkomligt — får denna tillfälliga lagstiftning
därför innehålla avvikelser från den nya prästvalslagen. Den andra
omständighet som jag funnit böra motivera uppskov med ställningstagandet
i vissa delar av övergångsregleringen för indelningsreformens genomförande
är att prästvalskommittén i sina författningsförslag sammankopplat
frågan om inrättande, såsom en varaktig företeelse, av en prästerlig
avgångsstat med spörsmålet om en övergångsstat för präster, som berörs
av en indelningsändring och icke lämpligen kan förflyttas till annan ordinarie
församlingsprästtjänst. Såsom jag senare skall utveckla är jag icke
beredd att i detta sammanhang taga ställning till frågan om en prästerlig
avgångsstat. Något ofrånkomligt tekniskt sammanhang finnes enligt min
mening icke heller mellan detta spörsmål och sättet för indelningsreformens
genomförande. Även på denna punkt måste föreliggande sakkunnigförslag
till författningsreglering överarbetas.

Ehuru sålunda definitiv ställning till indelningsreformens genomförande
icke nu kan tagas på alla punkter, synes det dock angeläget att ej mera än
nödvändigt uppskjutes till ett följande år. Såväl för prästerskapet och församlingarna
som för de myndigheter, vilka skall förbereda reformen, måste
det vara av värde att huvuddragen av övergångsanordningarna nu fixeras.
I flera hänseenden synes hinder icke möta mot att preciserade beslut fattas
redan detta år.

Jag avser nu att — med den begränsning som framgår av vad jag förut
anfört — närmare redogöra för de viktigaste av de olika frågor som sammanhänger
med indelningsreformens genomförande.

B. Samtidigt genomförande m. m.

Pastoratsindelningssakkunniga har förutsatt, att indelningsreformen skall
genomföras vid en och samma tidpunkt i hela riket. Beträffande tjänsteorganisationens
anpassning till den nya indelningen har de sakkunniga dock
ifrågasatt ett visst avsteg från principen om samtidighet. Där komministertjänst,
som har ordinarie innehavare, skall ersättas med kyrkoadjunktstjänst,
bör enligt de sakkunniga förflyttning av komministern kunna undvikas
genom att komministertjänsten bibehålies till dess den blir ledig.

Kungl. May.ts proposition nr 153 år 1957

Först då skulle beslutet om kyrkoadjunkturens inrättande träda i kraft.
Antalet av de fall, där förflyttning av präst till annan ort blir nödvändig,
skulle på detta sätt kunna begränsas (bilaga 1 sid. 119).

I åtskilliga remissyttranden över pastoratsindelningssakkunnigas betänkande
har yrkats, att reformen skall genomföras successivt (bilaga 1 sid.
131—134).

Kyrkomötet (bilaga 2 sid. 42) har uttalat sig för att reformen i princip
genomföres vid en och samma tidpunkt. Emellertid förordar kyrkomötet,
att Kungl. Maj:t i särskilda fall, då reformen skulle medföra följder, som
ter sig obilliga, medger uppskov med ikraftträdandet beträffande viss
tjänst eller viss församling under ytterligare någon tid, högst åtta år. Tre
ledamöter av särskilda utskottet hade reservationsvis yrkat att tidsbestämningen
a atta ar sasom ägnad att utsträcka reformens genomförande över
allt för lång tidsrymd icke skulle inflyta i kyrkomötets yttrande (sid. 51 f).

Prästvalskommittén anslöt sig i sitt yttrande över pastoratsindelningssakkunnigas
förslag till principen att reformen skall träda i kraft vid en
och samma tidpunkt i hela riket; från denna regel skulle enligt prästvalskommitténs
mening ej göras andra avvikelser än de som kunde komma att
orsakas av att pastoratsdelningar, som tillika innebär församlingsdelningar,
ej hinner genomföras förr än vid en något senare tidpunkt. Mot det föreslagna
anståndet med utbyte av komministertjänst mot kyrkoadjunktstjänst
framförde kommittén åtskilliga invändningar (bilaga 1 sid. 124).
Även i delbetänkandet har prästvalskommittén utformat sina förslag till
prästvalsrättsliga och tjänsteorganisatoriska övergångsanordningar med den
utgångspunkten, att reformen skall genomföras vid en och samma tidpunkt.

Vid det förnyade ställningstagande till frågan om reformens samtidiga
genomförande, vartill remissbehandlingen av prästvalskommitténs delbetänkande
givit anledning, har endast domkapitlen i Västerås och Lund uttalat
sympati för ett successivt genomförande. Domkapitlen och stiftsnämnderna
i Skara och Lund samt prästförbundet har tillstyrkt kyrkomötets
förslag om lokala uppskov med reformens genomförande.

Prästförbundet anför därom:

Där t. ex. två pastorat med två ordinarie kyrkoherdar finns och där två
fasta tjänster skall vara inrättade i det sammanslagna pastoratet men
ingen av de tva ordinarie önskar förflyttas, bör sammanläggningen av
pastoraten få anstå till efter den enes avgång, i all synnerhet om denne ej
har så lång tid kvar till pensionsåldern. Även i andra fall bör anstånd med
sammanläggning medgivas i största möjliga utsträckning.

Departementschefen. .Enligt min mening kan någon tvekan icke råda
därom, att en reform av nu förevarande slag måste i princip genomföras
samtidigt i hela riket. Ett genomförande efter hand — exempelvis på det
sättet att den beslutade omregleringens lokala ikraftträdande gjordes beroende
av sittande ordinarie befattningshavares avgång eller frivilligt åtagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

förflyttning — skulle uppenbarligen medföra övergångsförhållanden av
sådan art att syftet med reformen blev för avsevärd tid förfelat. Men
även ett ikraftträdande för vissa stift vid annan tidpunkt än för övriga stift
skulle enligt min mening utan att medföra några fördelar försämra betingelserna
för reformen. Jag kan också helt instämma med kyrkomötet, då
detta som skäl för ett samtidigt genomförande framhåller värdet av att den
kyrkliga organisationen snabbt får sin nya form och genast kan börja sitt
arbete på lång sikt i de nya förhållandena.

Kyrkomötet har — under godtagande i övrigt av principen om ett samtidigt
genomförande — föreslagit, att Kungl. Maj:t i särskilda fall, då reformen
skulle medföra följder, som ter sig obilliga, medger uppskov med ikraftträdandet
beträffande viss tjänst eller viss församling under någon tid,
högst åtta år. Ett dylikt uppskov har prästförbundet ansett böra medgivas
exempelvis i fall då två pastorat skall sammanslås och då två fasta tjänster
skall vara inrättade i det sammanslagna pastoratet men ingen av kyrkoherdarna,
varav den ene endast har en kortare tid till pensionsåldern, önskar
bli förflyttad. Om detta fall vill jag framhålla, att där förutsättningar
i och för sig kan anses föreligga för bevarandet tills vidare av bestående
indelning, bör något beslut om sammanslagning ej meddelas. Saknas däremot
dylika förutsättningar exempelvis på grund av att det ena pastoratet
ej ger skälig sysselsättning, medan det andra är för stort för att skötas av
en präst, bör en sammanslagning omedelbart genomföras. Såsom jag senare
får nämna erbjuder sig dock vissa utvägar att undvika en obillig förflyttning
av präst utan att därför indelningsändringen skall behöva uppskjutas.
Med vad jag nu sagt har jag velat framhålla, att jag icke anser uppskov
med en beslutad indelnings- eller organisationsförändrings ikraftträdande
behöva eller böra ingå i de medel, varmed reformens smidiga genomförande
skall främjas.

Härmed har jag också tagit ställning emot det av pastoratsindelningssakkunniga
framförda uppslaget att med en komministertjänsts ersättande
med en kyrkoadjunktstjänst skall få anstå till dess att komministertjänsten
blir ledig. För dylikt fall kan emellertid undantagsvis vara befogat att
överföra innehavaren av den indragna tjänsten till övergångsbefattning och
låta honom uppehålla kyrkoadjunkturen. Härtill återkommer jag i det
följande.

Även om det sålunda bör uppställas som riktpunkt att indelningsreformen
skall genomföras samtidigt för hela riket, kan det dock komma att visa
sig nödvändigt med ett senare ikraftträdande för enstaka pastoratsdelningar,
som tillika innebär församlingsdelning. Detta sammanhänger med
att cn församlingsdelning ofta är av så komplicerad natur att den kräver
särskilt noggranna förberedelser. Tydligtvis bör indelningsreformens allmänna
ikraftträdande ej bestämmas till en så sen tidpunkt, att full säkerhet
finnes för att även församlingsdelningarna då kan träda i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

I detta sammanhang vill jag beröra spörsmålet om vilken tid på året
som är den lämpligaste för reformens ikraftträdande.

Härom har kyrkomötet anfört (bilaga 2 sid. 42), att ehuru vissa skäl
talar för att förlägga ikraftträdandet till ett kalenderårsskifte en sådan
tidpunkt dock icke bör komma i fråga. Omkring årsskiftet inträffar nämligen,
framhåller kyrkomötet, ett stort antal predikodagar, varför prästerna
icke bör då belastas med angelägenheter, sammanhängande med omregleringens
ikraftträdande. Årsskiftet vore likaledes synnerligen olämpligt från
flyttningssynpunkt. Kyrkomötet föreslår den 1 maj som dag för ikraftträdandet.

Prästvalskommittén (bilaga 1 sid. 130) har funnit ett ikraftträdande vid
kalenderårsskifte vara från vissa synpunkter — exempelvis med hänsyn till
det kommunala budgetårsskiftet — obestridligen mest lämpligt. Kommittén
erinrar om att en ändring i pastoratsindelning, vilken förutsätter ändring
i församlingsindelning, enligt gällande lagstiftning endast får träda i
kraft vid årsskifte samt därom, att efter »ecklesiastikårets» avskaffande
beslut om ändring i pastoratsindelning även i andra fall fått träda i kraft
vid denna tidpunkt. Till undvikande av de olägenheter, som även enligt
kommitténs mening kunde bli förenade med en mera omfattande förflyttning
av församlingspräster dagarna omkring årsskiftet har kommittén ansett
den ordningen böra övervägas, att präst, som på grund av reformen
erhåller annan tjänst eller annan stationeringsort, får tillträda utövningen
av tjänsten eller omstationeras å dag under första halvåret efter ikraftträdandet,
vilken med hänsyn till föreliggande omständigheter av domkapitlet
prövas lämplig.

För egen del vill jag starkt understryka angelägenheten av att övergången
till den nya indelningen och tjänsteorganisationen anordnas på sådant
sätt, att den kyrkliga verksamheten och prästerna orsakas minsta
möjliga olägenheter. Jag hyser dock starka betänkligheter inför kyrkomötets
förslag att reformens formella ikraftträdande skall bestämmas till
annan tidpunkt än ett kalenderårsskifte. I det mindretal fall, då en församlingsdelning
skall göras, kan endast årsskiftet ifrågakomma. Men även
för övriga fall skulle kyrkomötets förslag medföra stora svårigheter. Särskilda
pastoratskyrkoråd torde få handhava statbehandlingen för olika
delar av det kalenderår, d. v. s. det kommunala budgetår, varunder reformen
skulle träda i kraft. Inkomsterna av de lokala avlöningstillgångarna
finge fördelas mellan de gamla och de nya pastoraten, något som kunde
komma att innebära betydande svårigheter. Slutligen bleve det redan nu
ej så litet komplicerade systemet med skatteutjämning genom kyrkofonden
med avräkningar mellan pastoraten och fonden ytterligare invecklat: för
den förra delen av året för ikraftträdandet finge göras avräkningar mellan
de gamla pastoraten och fonden samt för den senare delen mellan de nya
pastoraten och fonden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

Enligt min uppfattning erbjuder däremot den av prästvalskommittén
föreslagna anordningen med ett enhetligt ikraftträdande av reformen den
1 januari och individuella anstånd med tillträdande av utövningen av annan
tjänst eller med omstationering till annan ort stora fördelar. I vissa fall,
såsom då präst förflyttas till vakantsatt tjänst, torde han kunna förordnas
att uppehålla denna under någon tid före reformens ikraftträdande. Helt
skulle anordningar av dylik eller jämförlig art troligen ej kunna undvaras
till vilken tidpunkt på året ikraftträdandet än bestämdes. På vilka olika
vägar de med förflyttningar eller omstationeringar kring årsskiftet förenade
olägenheterna kan elimineras eller minskas synes mig böra närmare övervägas
under tiden intill reformens genomförande. Redan i detta sammanhang
bör dock enligt min mening ståndpunkt tagas till förmån för ett
ikraftträdande vid kalenderårsskifte.

Den föreslagna pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen torde
kunna träda i kraft tidigast den 1 januari 1961.

C. Vakantsättning

I propositionen 1951: 156 angående lönereglering för prästerna framhöll
föredraganden, statsrådet Quensel, att användningen av förflyttningsinstitutet
vid en allmän reform av pastoratsindelningen borde begränsas genom
att reformen finge föregås av en allmän vakantsättning under begränsad
tid av de ordinarie församlingsprästerliga befattningarna. Ehuru vakantsättningen
visserligen för att fylla sitt syfte borde vara i princip allmän,
torde den dock varken behöva eller böra göras ovillkorlig. Åtskilliga fall
måste, uttalade statsrådet Quensel, utan tvivel förekomma, då en viss befattnings
bibehållande under överskådlig tid rimligen icke kunde ställas
ifråga. Riksdagen anslöt sig till dessa uttalanden under framhållande, att
vakantsättningen borde vara kortvarig och icke gälla längre än till dess
omregleringen av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen
blivit genomförd.

Kungl. Maj:t anbefallde den 13 juli 1951 domkapitlen att tills vidare
vid ledighet å ordinarie församlingsprästerlig tjänst underställa Kungl.
Maj:ts prövning, huruvida tjänsten finge återbesättas.

Genom skrivelse, nr 6, till 1951 års kyrkomöte inhämtade Kungl. Maj:t
härefter kyrkomötets yttrande över en skrivelsen bifogad departementspromemoria,
vari under punkt IV utvecklats vissa tilltänkta principer för
genomförandet av en vakantsättning.

Slutligen förordnade Kungl. Maj:t — i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av pastoratsindelningssakkunniga efter särskilt uppdrag avgivet
förslag — genom cirkulär till domkapitlen den 11 januari 1952 att de i en
vid cirkuläret fogad förteckning med A betecknade tjänster skulle vid inträffande
ledighet av domkapitlen kungöras till ansökning lediga. I fråga
om med B betecknade tjiinster skulle domkapitlen vid ledighet förordna

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

om tjänstens uppehållande med vikarie. Vid ledighet å med C betecknad
tjänst skulle frågan om tjänstens återbesättande eller vakantsättande ånyo
underställas Kungl. Maj:ts prövning. Tjänsterna fördelades på de olika
grupperna på följande sätt

	A	B	c	Summa
Kh-tjänster ..................	801	242	326	1 369
Km-tjänster ......................	650	113	132	895
Summa	1 451	355	458	2 264

Med tillämpning av detta cirkulär har intill den 25 mars 1957 vakantsatts
119 kyrkoherdetjänster och 77 komministertjänster.

Såsom redovisades i skrivelse nr 2 till 1953 års kyrkomöte uttalade sig
vid remissbehandlingen av indelningsbetänkandet både prästvalskommittén
och kammarkollegiet för att kyrkoherde- och komministertjänster skulle
vakantsättas i större utsträckning än som förutsatts i nyssnämnda cirkulär
av år 1952. Enligt kommittén och kollegiet erfordrades detta för att vid
indelningsreformens genomförande ett tillräckligt antal ordinarie tjänster
skulle finnas lediga och tillgängliga för besättande med präster, vilkas
tjänster bleve indragna. Kommittén fann att tiden för en vakantsättning
av samtliga tjänster, som blev lediga, icke, såvitt då kunde bedömas, kunde
göras kortare än de två år, som närmast föregick indelningsreformens ikraftträdande.

Behovet och lämpligheten av en allmän vakantsättning har härefter berörts
i några remissyttranden över prästvalskommitténs delbetänkande.
Pastoratsförbundet anser en sådan åtgärd icke vara motiverad och anför
vidare:

Genom vakantsättning förlänges den tid, under vilken prästerlig tjänst
uppehälles av befattningshavare, vid vars utseende församlingen icke medverkat,
i det att först under vakansen en av domkapitlet förordnad vikarie
uppehåller tjänsten och sedan måhända tjänsten tillsättes genom förflyttning
av präst. Ur församlingarnas synpunkt är det därför önskvärt, att
vakantsättningen begränsas till det minsta möjliga.

Liknande synpunkter har utvecklats av Svenska prästförbundet, som
uttalar den förhoppningen, att en vakantsättning måtte ske mycket restriktivt
och att den, där den verkligen visar sig vara nödvändig, måtte omfatta
så kort tid som möjligt. Förbundet anför ytterligare:

Ur prästernas synpunkt innebär vakantsättningen en beskärning av möjligheten
att erhålla befordran till ordinarie tjänst. Detta blir så mycket
mera kännbart som även det föreslagna systemet med förflyttning från
indragen ordinarie tjänst till annan ordinarie befattning kommer att med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

föra, att ett antal obefordrade präster får längre än eljest behövt vara fallet
vänta på befordran.

Å de vakantsatta tjänsterna har allmänt meddelats vikariatslöneförordnanden.
I vissa remissyttranden över prästvalskommitténs delbetänkande
göres gällande, att de präster som vid indelningsreformens ikraftträdande
under en följd av år såsom vikarier uppehållit tjänster, vilka indrages, kan
bli försatta i en oförmånlig situation. Domkapitlen i Linköping, Skara och
Västerås samt Svenska prästförbundet har därvid framfört flera olika förslag
att tillgodose dessa prästers intressen. Förslagen avser företrädesvis
att skapa vissa befordringsförmåner för extra ordinarie präster som tjänstgjort
som vakansvikarier.

Departementschefen. Sedan sommaren 1951 har sådana ledigblivna kyrkoherde-
och komministertjänster vakantsatts, vilkas bibehållande vid indelningsreformen
synts osannolikt. Härmed har man velat begränsa antalet
fall, då man för reformens genomförande måste utkräva förflyttningsskyldighet.
Den 25 mars 1957 var som nämnts 119 kyrkoherde- och 77 komministertjänster
vakantsatta. Givetvis bör vakantsättandet tills vidare fortgå
efter samma principer. Vid tidpunkten för indelningsreformens genomförande
torde härigenom 150—200 kyrkoherdetjänster vara vakantsatta. För
komministertjänsternas del är en motsvarande beräkning svårare att göra
men det kan antagas att med nuvarande principer för vakantsättningen
antalet vakantsatta komministertjänster kommer att uppgå till åtminstone
100. Emellertid kan man kanske icke stanna härvid. Under någon tid före
reformens ikraftträdande måste man möjligen genom en mera omfattande
vakantsättning säkerställa tillgången på lediga tjänster, varå kan placeras
präster, vilkas tjänster blir indragna. Jag anser det dock icke säkert att en
i princip allmän vakantsättning av de tjänster, som blir lediga under åren
närmast före reformens ikraftträdande behöver göras helt undantagslös.
Skäl kan sålunda anföras för att undantaga kyrkoherdetjänster i stora pastorat.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att pröva om och när en
mera allmän vakantsättning bör ske och vilken omfattning som då bör
givas åt densamma. För egen del vill jag dock nu säga, att en dylik åtgärd
ej bör tillgripas tidigare än som är absolut nödvändigt.

Några domkapitel och Svenska prästförbundet har ansett, att de präster
— särskilt extra ordinarie präster — som vid reformens genomförande
under en följd av år tjänstgjort som vakansvikarier å ordinarie tjänster,
vilka blir indragna, kommer i en så olycklig situation, att särskilda befordringsförmåner
bör beredas dem. Jag är medveten om att dessa präster,
om ej särskilda åtgärder vidtages, kan bli försatta i en ogynnsam belägenhet.
Detta problem kan emellertid lösas först i samband med spörsmålet
om vilka tidsbegränsade avvikelser från den allmänna prästvalslagstiftningen
som indelningsreformens genomförande i övrigt kräver. T föreva 4

— Bihmuj till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 153

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957

rande sammanhang vill jag inskränka mig till att påpeka att nyssnämnda
meningsyttringar utgår från de synnerligen små möjligheter som nuvarande
prästvalslagstiftning ger att vinna en ordinarie tjänst utom valförfarandet.
Vid ett godtagande av de förslag om införande av tredjegångstillsättning
av kyrkoherde- och komministertjänster utan föregånget val, som jag tidigare
denna dag vid anmälan av frågan om en reform av prästvalslagstiftningen
m. m. utvecklat, förändras problemställningen i en icke alldeles oväsentlig
grad.

D. Förflyttning

Då det allmänna statliga lönesystemet från och med 1952 gjordes tilllämpligt
på prästerskapet, var en av huvudorsakerna härtill att det framstod
som en nödvändig betingelse för genomförande av en bättre pastoratsindelning
att de ordinarie församlingsprästerna blev förflyttningsskyldiga.
I 12 § prästlönereglementet har som förut nämnts upptagits den regeln, att
innehavare av sådan tjänst är pliktig att efter Kungl. Maj:ts bestämmande
låta sig förflytta till annan stationeringsort eller till annan ordinarie församlingsprästtjänst
om organisatoriska skäl påkallar sådant eller eljest
synnerliga skäl är därtill. Genom att övergå å det nya lönesystemet har
samtliga församlingspräster i riket utom ett tiotal blivit underkastade denna
förflyttningsskyldighet.

I sitt delbetänkande har prästvalskommittén lagt fram ett förslag till
sådan ändring av gällande prästvalsregler, att präster i samband med en
indelningsreform kan förflyttas till andra, eventuellt nyinrättade prästtjänster.
Kommittén har därvid utgått från att kyrkoherde eller komminister,
vars tjänst indrages, i regel bör förflyttas till kyrkoherdetjänst i
annat pastorat respektive till annan komministertjänst. Rörande omfattningen
av de blivande förflyttningarna och därmed också storleken av det
ingrepp i prästvalslagstiftningen, som blir nödvändigt, anför kommittén i
delbetänkandet:

Innan statsmakterna tagit ställning till grunderna för indelningsreformen
låter det sig självfallet ej göra att med någon säkerhet beräkna det blivande
förflyttningsbehovet; storleken av detta kommer självfallet även att påverkas
av den utsträckning, vari andra tänkbara anordningar än förflyttning
kommer till användning.---Enligt kommitténs mening bör man

dock i det skede, vari reformfrågan nu befinner sig, i varje fall som en
säkerhetsåtgärd räkna med att förflyttningsfallen blir så många, att genom
en tillfällig lagstiftning måste göras ett i princip avsevärt ingrepp i menighetsvalets
ställning som den normala formen för tjänstetillsättning.

Den tillfälliga lagstiftning, som kommittén sålunda funnit erforderlig, har
kommittén utformat i ett förslag till lag med särskilda bestämmelser om
tillsättning av prästerliga tjänster i samband med nyindelning av riket i
pastorat.

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 153 år 1957

Såsom tidigare antytts åsyftar detta förslag en tidsbegränsad undantagslagstiftning
från den allmänna reglering av prästtillsättningarna, som
är given i 1934 års prästvalslag och med stöd av denna utfärdade tillämpningsförfattningar.
Förslaget innebär i huvudsak att Kungl. Maj:t skall i
samband med indelningsreformen äga tillsätta envar då ledig kyrkoherdeeller
komministertjänst genom förflyttning till tjänsten av ordinarie präst,
vars tjänst indrages. Under året närmast efter indelningsreformens ikraftträdande
skall Kungl. Maj:t jämväl kunna tillsätta ledig tjänst med
präst, vilken vid ikraftträdandet försatts i disponibilitet. Kyrkoherdetjänst
skall ej få tillsättas genom förflyttning av komminister. Förflyttningstillsättning
skall ej föregås av ansökningsförfarande och val, men församlingskyrkoråd,
till förflyttning ifrågasatt präst samt domkapitel skall få yttra
sig i ärendet. Blir en kyrkoherdetjänst tillsatt i denna ordning, skall tillsättningen
ej medräknas vid tillämpning av reglerna om tredjegångstillsättning.
För att underlätta för präst som förflyttas från kyrkoherdetjänst
till komministertjänst — kommittén har ansett sig böra räkna med att
sådana förflyttningar icke helt kan undvikas — att erhålla en ny kyrkoherdetjänst
föreslås en vidgad rätt att söka tjänst utom förslag. Slutligen
må omnämnas att kommittén — utan att härutinnan framlägga några författningsförslag
— dragit upp riktlinjer för lösandet av spörsmålet, när en
nyinrättad tjänst skall anses föreligga och när man i stället bör anse att en
redan befintlig tjänst består ehuru förändrad. I samband härmed framlägger
kommittén förslag om hur det i vissa fall skall bestämmas vilken av
flera präster som skall bibehållas vid tidigare tjänst och vilken som skall
förflyttas.

I remissyttrandena över prästvalskommitténs delbetänkande har kommitténs
förslag till tidsbegränsad förflyttningslagstiftning i huvudsak godtagits.
På enskilda punkter har framkommit förslag till andra lösningar.

Departementschejen. Vid genomförande av en så djupgående indelningsoeh
organisationsreform som den jag nu förordar måste den nödvändiga
omplaceringen av präster ske genom utkrävande av prästs skyldighet att
låta sig förflytta. Indrages en kyrkoherde- eller komministertjänst, som är
besatt med ordinarie innehavare, är förflyttning av prästen till annan ordinarie
prästtjänst som regel den naturligaste åtgärden, och förutsättningarna
för en förflyttning bör därför undersökas innan någon annan lösning överväges,
såsom förtidspensionering eller prästens överförande till övergångsbefattning.
Vidare är det otvivelaktigt så, att genomförandet av en dylik
omplacering av församlingspräster kräver att prästvalen såsom form för
tjänstetillsättning tillfälligt skjutes åt sidan. Jag delar prästvalskommitténs
mening att detta bör ske genom en strängt tidsbegränsad lagstiftning, som i
princip ger Kungl. Maj:t möjlighet alt genom förflyttning tillsätta alla
ordinarie församlingsprästtjänster, som är lediga vid tiden för indelningsreformen.
Det har synts mig angeliiget att redan i detta sammanhang klar -

52 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

göra min inställning till dessa för reformens genomförande väsentliga spörsmål.

Däremot bör enligt min mening med ställningstagandet till den närmare
utformningen av denna tillfälliga lagstiftning anstå till ett kommande år.
Prästvalskommittén har, såsom framgått av vad jag tidigare anfört, utarbetat
och framlagt sitt förslag till övergångslagstiftning före sitt förslag
till helt ny prästvalslag. Antagandet — i enlighet med vad jag tidigare
denna dag förordat — av en på sistnämnda förslag grundad lagstiftning
nödvändiggör att förslaget till tidsbegränsad lagstiftning i vissa avseenden
får anpassas efter de sålunda ändrade förutsättningarna. I detta läge och
då något praktiskt behov icke föreligger att redan i år fixera detaljinnehållet
i den tillfälliga lagen har jag ansett mig kunna här begränsa min
framställning till en redogörelse dels för de rättsliga förutsättningarna för
en förflyttningslagstiftning och dels för huvuddragen i prästvalskommitténs
förslag. För det närmare innehållet i dessa förslag liksom för de däröver
avgivna remissyttrandena lärer få redogöras i samband med att förslag till
lagstiftning förelägges riksdagen.

Utöver vad jag nu anfört vill jag endast uttala, att jag icke kan biträda
ett av pastoratsindelningssakkunniga framfört uppslag av innebörd, att den
kyrkoherde, som vid sammanslagning av två pastorat ej erhåller kyrkoherdetjänsten
i det utvidgade eller nybildade pastoratet, skulle i vissa fall
kunna av Kungl. Maj:t vid den andra kyrkoherdens avgång förflyttas till
kyrkoherdetjänsten. Det synes mig nämligen betänkligt att på detta sätt
ställa i utsikt en »successionsrätt» för viss präst till en särskild tjänst.

E. Förtidspensionering

I sitt yttrande över indelningsbetänkandet berörde prästvalskommittén
frågan, huruvida under vissa betingelser präst i samband med indelningsreformen
borde medgivas att avgå med förtidspension (bilaga 1 sid. 122).
Med hänsyn till rådande prästbrist ansåg kommittén förtidspensionering
böra undvikas. I enstaka fall kunde en dylik enligt kommitténs mening
dock komma att framstå som naturlig. Kommittén ansåg, att en tillfällig
uppmjukning borde övervägas av det i tjänstepensionsreglementet för
präster uppställda kravet på trettio tjänstår som förutsättning för avgång
med förtidspension. Vidare föreslog kommittén, att åt stadgandet, att avgången
icke skall finnas strida mot det allmännas intresse, gavs en liberalare
tolkning än som sedvanligt sker.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län uttalade sig vid behandlingen av
indelningsbetänkandet för att förtidspensionering kom till viss användning
som ett medel att underlätta indelningsreformens genomförande.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

Kyrkomötet har förklarat sig icke ha något att erinra mot kommitténs
förslag om temporära lättnader i villkoren för förtidspensionering (bilaga 2
sid. 43).

I delbetänkandet har prästvalskommittén i huvudsak blott hänvisat till
sina tidigare uttalanden i frågan.

Vid remissbehandlingen av sistnämnda betänkande har Svenska prästförbundet
föreslagit att präst skall kunna medgivas avgå med förtidspension
vid sextio år eller undantagsvis lägre ålder.

Statskontoret säger sig av principiella skäl avstyrka den föreslagna uppmjukningen
av bestämmelserna om förtidspension. Dylika särregler torde,
anser ämbetsverket, för övrigt knappast vara erforderliga, då syftemålet
med dem i övervägande antalet fall synes kunna vinnas inom ramen för
nu gällande pensionsbestämmelser. De fall, då vederbörande befattningshavare
är över 60 år och icke har trettio tjänstår, torde enligt statskontoret
vara så fåtaliga, att det icke kan vara motiverat att för deras skull införa
särskilda undantagsbestämmelser.

Kammarkollegiet har anslutit sig till statskontorets mening.

Departementschefen. Genomföres en reform av pastoratsindelningen och
den församlingsprästerliga organisationen i en tid av tilltagande prästbrist,
framstår det uppenbarligen såsom ett starkt intresse att reformen icke medför
någon väsentlig förtidsavgång av präster. Man kan emellertid enligt
min mening icke bortse från att reformens genomförande i enstaka fall kan
medföra indragning av tjänst, som innehas av präst i så hög ålder att
det vore obilligt och för den kyrkliga verksamheten föga gagneligt att av
honom utkräva tjänstgöring å annan ort och under nya förhållanden. I eu
strängt begränsad omfattning synes man mig därför kunna bli nödsakad att
medgiva äldre präster, vilkas tjänster blir indragna, att avgå med förtidspension.
Riktigheten av detta bedömande stöds därav att man vid vissa
under senare tid genomförda omorganisationer inom landsstaten funnit sig
icke kunna avstå från den utvägen att låta ett mindre antal befattningshavare
avgå i denna ordning.

I propositionen 1951:140 med förslag till omläggning av landsfiskalsorganisationen
föreslogs sålunda att riksdagen måtte medgiva, att ordinarie
landsfiskal, som var född före den 1 januari 1894 men vid tidpunkten för
omorganisationens ikraftträdande den 1 januari 1952 icke uppnått 63 års
ålder, måtte enligt Kungl. Maj:ts bestämmande från sistnämnda tidpunkt
kunna efter därom gjord ansökning beviljas pension såsom om han vid avgången
uppnått nämnda ålder. Dåvarande chefen för inrikesdepartementet
framhöll — gentemot statskontoret — att han anslöt sig till en av sakkunniga
anförd åsikt att det ofta skulle framstå såsom obilligt att låta
tvångsförflytta en landsfiskal, vars distrikt skulle indragas, då allenast fem

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

år eller mindre återstod till hans pensionsålders inträde. Vid förtidspensionering
borde pensionen beräknas på grundval av den lönegrad, som vederbörande
då innehade. Departementschefen ansåg förtidspensionering böra
kunna medgivas även landsfiskaler, vilka av svag hälsa eller annan orsak ej
vore fullt tjänstdugliga eller lämpliga som landsfiskaler och vilkas återstående
tjänstetid ej översteg fem år. Riksdagen biföll vad sålunda föreslagits.

En befogenhet att medgiva avgång med förtidspension av i huvudsak
samma art synes mig böra tillkomma Kungl. Maj:t vid pastoratsindelningsreformens
genomförande. Avgång i denna ordning torde böra kunna medgivas
präst, vars tjänst indrages, såframt vid reformens ikraftträdande ej
mer än fem år återstår för honom till uppnående av pensioneringsperiodens
nedre gräns. Vid avgång med förtidspension bör pensionen beräknas efter
hans innehavda lönegrad och som om han avgått vid pensioneringsperiodens
ingång. I sistnämnda hänseende finner jag en viss modifikation påkallad.
På grund av speciella, med beskaffenheten av det äldre tjänstepensionssystemet
för präster — det s. k. emeritilönesystemet — sammanhängande
förhållanden fann man sig böra vid 1951 års löne- och pensionsreglering
genom övergångsbestämmelser åt prästerna garantera en viss minsta pension,
vars storlek kunde mätas i antal tjänstår enligt den nya pensionsordningen.
Dessa för prästerna gynnsamma bestämmelser — för vilka en närmare
redogörelse lämnats i propositionerna 1949:204 (s. 151—154) och
1951: 156 (s. 135 f. och 139 f.) och som återfinnes i 6 punkten kungörelsen
den 30 november 1951 (nr 780) med övergångsbestämmelser till tjänstepensionsreglementet
för präster — innebar att befattningshavarna vid pensionsreformens
ikraftträdande i allmänhet tillgodoräknades så många
tjänsteår, att till pensioneringsperiodens övre gräns kunde uppnås sammanlagt
30 tjänsteår. Denna tjänstårsgaranti gäller enligt nyssnämnda
kungörelse emellertid icke vid avgång med förtidspension. Enligt min mening
bör den i princip ej heller gälla vid förtidsavgång, som av Kungl. Maj:t
medgives präst i samband med indelningsreformens ikraftträdande. Dock
anser jag mig kunna förorda att präst vid sådan avgång får komma i åtnjutande
av garantiregeln, därest för honom felas högst 5 år i de för full
pension föreskrivna 30 tjänståren.

En tillämpning av vad jag nu förordat i andra fall än då av präst innehavd
tjänst indrages finner jag icke motiverad.

I huru många fall en förtidspensionering kan bli aktuell låter sig icke nu
bedöma. Såsom jag redan antytt bör emellertid avgång med förtidspension
medgivas mycket restriktivt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

F. Övergångsbefattningar

Förändringar i den församlingsprästerliga organisationen har hittills
gjorts utan att man tillgripit övergångs- eller indragningsstat eller liknande
anordning.

I ett tidigare avsnitt har redogjorts för den skyldighet att låta sig förflytta
till annan tjänst, som ålagts de ordinarie församlingsprästerna genom
12 § prästlönereglementet. Endast till annan i reglementet avsedd ordinarie
församlingsprästtjänst kan förflyttning komma i fråga.

Enligt prästlönereglementet är prästs skyldighet att frånträda innehavd
ordinarie tjänst ej inskränkt till förflyttning och avgång med pension. 113
§ 1 mom. reglementet stadgas nämligen.

Ordinarie präst är skyldig avgå från tjänsten under förutsättningar, som
angivas i gällande tjänstepensionsbestämmelser eller som eljest må gälla
på grund av bestämmelser antagna av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Bakgrunden till detta stadgande redovisas i prästvalskommitténs slutbetänkande
sålunda.

I sitt principbetänkande framhöll 1946 års prästlönekommitté —- i anslutning
till sitt förslag om införande av skyldighet för präst att låta sig
förflytta, då lämplighetsskäl talade härför — att det kunde invändas, att
en förflyttning av en präst, som visat sig icke ha möjligheter till en tillfredsställande
utövning av sitt kall, icke alltid kunde giva åsyftat gynnsamt
resultat. I de fall, där orsaken till svårigheterna låge i befattningshavarens
olämplighet eller oförmåga till samarbete eller eljest i förhållanden,
som hänförde sig helt eller väsentligen till hans personliga egenskaper, medförde
en förflyttning blott att svårigheterna överfördes från en församling
till en annan. Invändningen pekade emellertid på, att behov till äventyrs
kunde föreligga jämväl av en anordning, som möjliggjorde en avkoppling
helt och hållet av en olämplig befattningshavare från tjänsten även i fall,
där pensionering icke kunde äga rum. En sådan anordning hade på vissa
förvaltningsområden genomförts, t. ex. genom inrättande av en disponibilitetsstat
inom utrikesförvaltningen samt av avgångsstater för militära beställningshavare
och för personal inom polisväsendet. Enligt lönekommitténs
mening vore frågan om en motsvarande anordning på det prästerliga
tjänsteområdet förtjänt av övervägande.

Vid remissbehandlingen av prästlönekommitténs principbetänkande anslöt
sig såväl kyrkomötet som övriga remissinstanser till tanken på inrättande
av en särskild specialstat för prästerna. I flera yttranden, såsom i
kyrkomötets och kammarkollegiets, anfördes såsom grund för denna ståndpunkt
att en lösning av ömtåliga konflikter mellan församling och präst
endast sällan torde kunna finnas i en förflyttning av prästen. I 1949 års
proposition i prästlönefrågan uttalade föredragande statsrådet, att spörsmålet
om införande av en dylik specialstat borde närmare utredas i annat
sammanhang. Ilan funne på grund härav riktigt, att vid löneregleringen
stadgades skyldighet för ordinarie präst att lata sig överföra pa avgangsstat
i enlighet med de bestämmelser, som framdeles kunde bliva antagna av

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

Kungl. Maj:t och riksdagen. I sitt av riksdagen godkända utlåtande över
propositionen uttalade sammansatta stats- och första lagutskottet sin anslutning
till vad föredragande statsrådet sålunda anfört. Med anledning
härav upptog prästlönekommittén i det förslag till prästlönereglemente,
som kommittén framlade i sitt slutbetänkande, här refererade bestämmelse.
Då reglementsförslaget underställdes 1951 års riksdag, anförde sammansatta
stats- och första lagutskottet att det vore angeläget att en särskild
prästerlig avgangsstat komme till stand efter förebild av de motsvarande
stater, som funnes inrättade inom utrikesförvaltningen, försvarsväsendet
och det statliga polisväsendet. Detta uttalande godkändes av riksdagen.

Prästvalskommittén föreslår att prästerliga disponibilitetsbefattningar
skall inrättas. Å sådan tjänst skall placeras ordinarie församlingspräst, vars
tjänst indrages i samband med en indelnings- och organisationsreform, samt
präst beträffande vilken föreligger sådana förhållanden, som avses i uttalandena
— i samband med prästlönereformen — om inrättande av en
avgångsstat för präster. Med dessa befattningar skall sålunda tillgodoses
alla de behov av speciella stater, som på skilda förvaltningsområden föranlett
inrättande av övergångs-, indragnings-, avgångs- och disponibilitetsstater.
Uppslaget med en enhetlig konstruktion har närmast hämtats från
utrikesförvaltningens disponibilitetsinstitut. I detaljutformningen har kommittén
däremot anslutit sig till a ena sidan vanligen tillämpade principer
för övergångsstat och å andra sidan den för viss polis- och åklagarpersonal
år 1946 inrättade avgångsstaten. Sin slutliga utformning har kommitténs
förslag fått i ett i slutbetänkandet intaget förslag till kungörelse om prästerliga
disponibilitetsbefattningar.

Enligt kommitténs förslag skall präst, vars tjänst indrages vid indelningsreformen,
överföras till disponibilitetsbefattning i följande fall.

a) Annan ordinarie församlingsprästtjänst, vartill prästen lämpligen kan
förflyttas, står vid indragningen ej att uppbringa.

b) Kyrkoherde har vid indragningen funnits böra — med eller utan omstationering
— åtminstone tills vidare placeras å komministertjänst men
förflyttning i löneteknisk bemärkelse till sistnämnda tjänst har ansetts
icke böra ske.

c) Innehavare av kyrkoherde- eller komministertjänst, som indrages och
ersättes med kyrkoadjunktstjänst, föredrager att uppehålla kyrkoadjunktstjänsten
framför att bli förflyttad till annan ort och denna önskan finnes
på grund av föreliggande speciella förhållanden böra tillmötesgås.

d) Präst, vars tjänst indragits, överföres till disponibilitetsbefattning för
att på försök uppehålla annan församlingsprästtjänst.

Förslaget, att behovet av övergångsstat — eventuellt indragningsstat —
och avgangsstat skall tillgodoses med en enhetlig anordning, kallad prästerliga
disponibilitetsbefattningar, motiveras av kommittén med huvudsakligen
två synpunkter. Den ena är att överförande å en renodlad avgångsstat
måste för prästen te sig nedsättande; därmed försvåras utnyttjandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

av en sådan stat. Som en andra synpunkt anför kommittén att dess förslag
möjliggör en enklare författningsreglering än som skulle krävas, om två
skilda specialstater inrättas.

Beträffande konstruktionen av de prästerliga disponibilitetsbefattningarna
m. m. innebär kommitténs förslag huvudsakligen följande.

Beslut om överförande till disponibilitetsbefattning skall meddelas av
Kungl. Maj:t, som i samband därmed, enligt av riksdagen godkända grunder,
förordnar om inrättande av befattningen. Något visst antal befattningar
av ifrågavarande slag skall icke finnas inrättade, utan varje befattning
inrättas först då ett konkret behov av densamma uppkommer. Har
präst överförts till disponibilitetsbefattning, är han skyldig att låta sig
utnämna till innehavare av ledig, i prästlönereglementet avsedd ordinarie
tjänst. Genom sådan utnämning avgår prästen från disponibilitetsbefattningen.
Detsamma skall, där ej Kungl. Maj:t i visst fall annorlunda medgiver,
gälla, om prästen utses till innehavare av ordinarie tjänst, vid vilken
eljest utgår avlöning enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser. I
avseende å Kungl. Maj:ts befogenhet att tillsätta ordinarie prästerlig tjänst
genom att till innehavare utse präst, som överförts till disponibilitetsbefattning,
ävensom procederet härvid — hörande av domkapitlet, pastorat
och prästen — skall enligt förslaget till ny prästvalslag gälla samma regler
som beträffande tillsättning av tjänst genom förflyttning. Till disponibilitetsbefattning
överförd präst skall vara skyldig att, där Kungl. Maj:t eller,
efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, domkapitlet det förordnar, uppehålla
i prästlönereglementet avsedd tjänst.

I avseende å löneförmåner till präst, som överförts till disponibilitetsbefattning,
föreslår kommittén följande.

Dylik präst skall i befattningen åtnjuta disponibilitetsarvode. Detta
skall utgå under tid, då han ej är förordnad att uppehålla i prästlönereglementet
avsedd tjänst. Under tid för dylikt förordnande skall han åtnjuta
samma avlöningsförmåner, som enligt prästlönereglementet skulle ha tillkommit
honom, om han alltjämt innehaft den tidigare tjänsten och förordnandet
meddelats jämlikt 7 § prästlönereglementet.

T pensionshänseende skall präst, som överförts till disponibilitetsbefattning,
enligt förslaget behandlas som om han även efter överförandet
innehaft och utövat den omedelbart dessförinnan innehavda
tjänsten.

Kommittén föreslår vidare vissa bestämmelser angående förmånen av
tjänstebostad.

För det fall att kyrkoherde eller komminister, som överföres till disponibilitetsbefattning,
förordnas att på samma ort uppehålla kyrkoadjunktstjänst,
skall domkapitlet kunna besluta, att bostaden skall förbli tjänstebostad
för prästen så liinge denne uppehåller kyrkoadjunkturen. Kommittén
förutsätter, att domkapitlet inhämtar pastoratets yttrande i saken, men
anser icke lämpligt att meddelandet av beslutet göres beroende av pastoratets
samtycke.

Om kyrkoherde, som överföres till disponibilitetsbefattning, förordnas
att på samma ort uppehålla en komministratur, får han antagas komma

Kungl. May.ts proposition nr 158 år 1957

att ha samma tjänstebostad som tidigare. I detta fall liksom i det nyss
angivna skall bostadsavdrag och bränslekostnadsgottgörelse beräknas som
om prästen alltjämt innehade sin tidigare tjänst.

I fråga om gäldandet av lönekostnaderna för präst, som
överförts till disponibilitetsbefattning, anför kommittén följande.

Under tid, da präst som överförts till disponibilitetsbefattning icke är
förordnad^ att uppehålla ordinarie eller extra ordinarie församlingsprästtjänst,
måste samtliga kostnader för honom tillkommande avlöningsförmåner
åvila kyrkofonden. Har prästen dylikt förordnande, är med grunderna
för finansieringen av prästerskapets avlöning bäst överensstämmande
att dessa kostnader åvila det pastorat, vari han uppehåller tjänst, enligt
reglerna i 3 § prästlönekostnadslagen. Pastoratet bör därvid ha att svara
även för de merkostnader, som kunna uppstå genom att församlingsprästtjänst
uppehälles av präst, som överförts till disponibilitetsbefattning.
Dessa merkostnader torde i allmänhet bliva förhållandevis små. Erinras må
att pastorat ansetts böra svara för kostnaderna för avlönande av såväl
tjänstledig församlingspräst som dennes vikarie samt att pastorat enligt
gällande bestämmelser ha att bestrida de merkostnader, som kunna uppkomma
genom att undantagsvis till vikarie å viss tjänst förordnas präst,
som i innehavd tjänst uppbär högre avlöning. Efter den effektivisering av
den särskilda kyrkliga skatteutjämningen, som skett genom kyrkomusikeroch
prästlönereformemas genomförande utan höjning av maximum för församlingsavgifterna,
synes man icke av hänsyn till pastoraten behöva tveka
om att låta dem i första hand stå för dessa kostnader. I de fall då uppkomsten
av kostnaderna sammanhänger med att församlingens dittillsvarande,
valde präst får i en eller annan form kvarstanna framstår regeln som
i särskild grad naturlig. Avgörande har dock för kommittén varit att
finansieringsbestämmelsema härigenom bliva enklare. Icke utan starka skäl
bör det redan nu så komplicerade avräkningsförfarandet mellan pastoraten
och kyrkofonden göras än mera invecklat.

Under åberopande härav föreslår kommittén att pastorat, vari en till
disponibilitetsbefattning överförd präst uppehåller församlingsprästtjänst,
skall ha att svara för till prästen utgående avlöningsförmåner jämlikt
reglerna i 3 § 2 mom. prästlönekostnadslagen.

Enligt kommitténs förslag till prästvalsstadga skall tid, varunder präst
varit överförd till disponibilitetsbefattning utan att ha fullgjort prästerlig
tjänstgöring, tillgodoräknas honom såsom prästerliga tjänstår.

Förslaget om inrättande av disponibilitetsbefattningar avstyrkes av
kammarkollegiet1, statskontoret och riksräkenskapsverket, vilka vidhåller
sin i yttranden över kommitténs delbetänkande tillkännagivna uppfattning
att skilda specialstater bör inrättas för tillgodoseende av ifrågavarande
behov. Helt avstyrkande yttrande har vidare avgivits av Svenska pastoratens
riksförbund. Domkapitlet och stiftsnamnden i Strängnäs godtager
en disponibilitetsstat endast som en engångsföreteelse i samband med genomförande
av en pastoratsreglering.

Två ledamöter skiljaktiga.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 153 år 1957

Övriga remissinstanser, som yttrat sig i frågan, accepterar disponibilitetsbefattningarna
som ett varaktigt institut. Domkapitlen i Härnösand och
Luleå ävensom Svenska prästförbundet avstyrker dock, att institutet tages
i anspråk av organisatoriska skäl. Statens lönenämnd anser, att frågan om
överförande till disponibilitetsstat av andra än organisatoriska skäl är av
sådan principiell betydelse att den bör prövas i ett vidare sammanhang.
Slutligen framställes i olika yttranden erinringar mot bestämmelsernas
innehåll och utformning i övrigt.

Riksräkenskapsverket uttalar i sitt yttrande över kommitténs delbetänkande,
att ämbetsverket anser det angeläget att man noga håller i sär de
helt olikartade företeelserna övergångs- och indragningsstat å ena sidan
samt disponibilitets- och avgångsstat å den andra. Kommitténs förslag om
inrättande av disponibilitetsbefattningar innebär ur denna synpunkt en
otillfredsställande lösning. Riksräkenskapsverket anser att den hittills
brukliga anordningen med övergångsstat bör komma till användning vid
indragning av prästtjänster i samband med omregleringen av pastoratsindelningen,
givetvis förenad med tjänstgörings- och förflyttningsskyldighet.

Statskontoret säger sig i yttrande över delbetänkandet icke kunna tillstyrka
att man — huvudsakligen av den anledningen att man icke vill
inrätta en särskild indragningsstat för olämpliga präster — för prästernas
del tillskapar en specialstat för bland annat övertaliga befattningshavare
uppbyggd efter andra grunder än dem, som eljest plägat komma till användning
vid mera omfattande organisationsförändringar inom statsförvaltningen.
Statskontoret uttalar i övrigt följande.

Till en disponibilitetsstat plägar som regel överföras personal, som skall
hållas i reserv i avvaktan på en eventuell framtida tjänstgöring. En anordning
av sådant slag är emellertid icke behövlig i nu förevarande fall. Med
hänsyn till den rådande prästbristen bör det knappast i något fall behöva
ifrågakomma, att präster, vilkas tjänster indragits, icke kan beredas arbete.
Statskontoret vill för den skull föreslå, att, i analogi med vad som skett
vid organisationsreformer på andra områden, ledigblivna präster överföras
på en övergångsstat med skyldighet att tjänstgöra i den utsträckning vederbörande
myndighet anbefaller. Denna tjänstgöringsskyldighet bör regelmässigt
utnyttjas. Skulle i enstaka fall inträffa, att prästman icke vidare
anses kunna sysselsättas i församlingsprästerlig verksamhet, bör han överföras
till indragningsstat.

Kammarkollegiet anför i sitt över delbetänkandet avgivna yttrande, att
sättet för tillgodoseende av de genom indelningsreformen uppkommande
behoven av specialstater icke bör bestämmas av kommitténs förslag till
lösning av det problem, som enstaka för församlingsarbete olämpliga präster
må utgöra. Kollegiet ansluter sig därför till statskontorets mening, att
de präster, vilkas tjänster vid indelningsreformen indrages och som icke
blir förflyttade, bör överföras till en övergångsstat eller — undantagsvis —
till eu indragningsstat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

Beträffande vad som framkommit vid remissbehandlingen av prästvalskommitténs
slutbetänkande må ytterligare framhållas följande.

Anordningen med övergångsstat bör enligt riksräkenskapsverket tilllämpas
även efter indelningsreformens genomförande, då indragning av
tjänst påkallas av organisatoriska skäl.

Kammarkollegiets majoritet och statskontoret håller däremot före, att
behov av övergångsstat annat än i samband med indelningsrefonnen icke
kommer att föreligga med hänsyn till möjligheten att förflytta präst genom
utnämning vid tredjegångstillsättning. Enligt den inom kammarkollegiet
uttalade skiljaktiga meningen bör emellertid även efter indelningsreformens
genomförande fall kunna uppkomma, då det kan vara till gagn att kunna,
måhända under en kortare tid, överföra en präst till övergångsstat för att
därmed möjliggöra genomförandet av en angelägen indelnings- eller organisationsändring,
som eljest skulle behöva fördröjas.

Spörsmålet om en specialstat för olämpliga präster bör enligt statskontorets
mening icke åter upptagas till prövning nu utan behandlas senare, då
uppmärksamhet även bör fästas på motsvarande problem för lärare och
övrig inom den civila statsförvaltningen anställd personal.

I samma riktning uttalar sig riksräkenskapsverket och — såsom förut
anmärkts — statens lönenämnd.

Vid 1953 års kyrkomöte (bilaga 2, s. 44), vilket ägde rum vid en tidpunkt
då prästvalskommitténs delbetänkande ännu ej avgivits, framhölls det
beträffande disponibilitetsstaten att kyrkomötet icke hade något i princip
att invända mot en anordning av ungefär det slag, nämnda kommitté förordat
i sitt yttrande över pastoratsindelningssakkunnigas betänkande (bilaga
1, s. 122—125). Då kommitténs avsikt emellertid vore, att till denna
stat överförda skulle fortsätta att utföra det arbete, som tillhörde deras
tidigare befattningar, ifrågasatte kyrkomötet, om anordningen ej borde
betecknas som övergångsstat samt den närmare utformningen av densamma
lämpas efter vad som vore vanligt vid inrättandet av sådana stater.

Departementschefen. Vid vittgående organisationsreformer inom den
statliga förvaltningen har man vanligen ej kunnat helt undgå att överföra
tjänstemän på övergångsstat. Försiktigheten synes mig bjuda att man räknar
med att ett behov av sådan stat gör sig gällande vid pastoratsindelningsreformens
genomförande. I detta hänseende ansluter jag mig alltså
i sak till prästvalskommitténs ståndpunkt.

Beträffande åter lämpligheten av att nu inrätta något som motsvarar
de på vissa förvaltningsområden förekommande avgångsstaterna är jag
mera tveksam. Kommitténs förslag är här föranlett av att riksdagen år
1951 — i sammanhang med införande av förflyttningsskyldighet för präster
av andra skäl än organisatoriska — uttalade att det vore angeläget att

Kungl. May.ts ''proposition nr 153 år 1957

en särskild prästerlig avgångsstat komme till stånd efter förebild av de
motsvarande stater, som finns inrättade inom utrikesförvaltningen, försvarsväsendet
och polisväsendet. Också enligt min mening kan det inträffa
fall, då det vore av stort värde att ha tillgång till en annan åtgärd än förflyttning
av präst till annan församlingsprästtjänst. Å andra sidan talar,
såsom flera remissmyndigheter framhållit, skäl emot att man upptager
detta spörsmål till isolerat bedömande för prästerskapet.

I stället bör en renodlad övergångsstat eller däremot svarande anordning
för präster inrättas. Åtminstone tills vidare lär man därvid icke behöva
taga hänsyn till andra förhållanden än dem som omedelbart sammanhänger
med den allmänna indelningsreformen.

Jag delar prästvalskommitténs åsikt (bilaga 1, s. 123) att med kyrkofondens
konstruktion icke väl överensstämmer inrättandet av en övergångsstat.
Det syfte, som man i allmänhet vill tillgodose genom inrättande
av en övergångsstat, torde på det kyrkliga området kunna uppnås genom
införandet av särskilda »övergångsbefattningar». Inrättandet av dylika
befattningar kräver vissa ändringar i kyrkofondslagen. Denna lag rymmer i
sin 6 § en tämligen detaljerad redovisning av de kyrkliga utgifter, som skall
bestridas ur fonden. Härav följer att det ofta blir nödvändigt att vidtaga
ändringar i lagtexten. Detta förhållande gör att man bör undvika ändringar
som skulle få träda i kraft först om ett flertal år och som under den
mellanliggande tiden skulle försvåra andra ändringar. Förslag om de ändringar
i denna lag, som indelningsreformen påkallar, torde därför böra
underställas riksdagen i ett senare sammanhang. Också med ändringar i
prästlönekostnadslagen bör anstå.

Vad jag nu anfört innebär emellertid icke att statsmakterna nu skulle
behöva underlåta varje sakligt ställningstagande till användningen av övergångsbefattningar
vid indelningsreformen. I ett par hänseenden synes grunderna
för detta institut vara av så stort intresse för prästerna och församlingarna,
att de bör fastställas i samband med att beslut fattas om indelningsreformen.
Sålunda bör nu fastslås att präst, som överföres till övergångsbefattning,
skall vara skyldig att uppehålla i prästlönereglementet
avsedd tjänst liksom att låta sig utnämnas till innehavare av ordinarie
sådan tjänst. Vidare åsyftar jag den av prästvalskommittén föreslagna befogenheten
för domkapitel att besluta att kyrkoherde eller komminister,
som är försedd med tjänstebostad och som överföres till övergångsbefattning
samt förordnas att på samma ort uppehålla kyrkoadjunktstjänst, skall
få såsom tjänstebostad behålla denna bostad så länge han uppehåller kyrkoadjunktstjänsten.
Sistnämnda förslag har mottagits med övervägande gillande
och också för egen del kan jag biträda det. Vad beträffar de kontanta
avlöningsförmånerna till präst, som innehar övergångsbefattning, måste
såsom huvudregel giilla att prästen under tid då han uppehåller tjänst er -

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

håller lön såsom om han erhållit förordnandet innan han fördes till dylik
befattning. Likaså måste prästen under tid då han saknar sådant förordnande
vara berättigad till lön efter den lönegrad han innehade före överförandet
till övergångsbefattning. Detaljutformningen av sistnämnda två
huvudregler synes mig böra övervägas ytterligare. Spörsmålet om fördelningen
mellan pastorat och kyrkofonden av kostnader för avlöningsförmåner
åt präst, vilken innehar övergångsbefattning och uppehåller församlingsprästtjänst,
torde såsom omedelbart sammanhängande med ändringar
i prästlönekostnadslagen och kyrkofondslagen icke lämpligen böra upptagas
nu.

G. Lönegradsinplaceringens genomförande

För det huvudsakliga innehållet i de sakkunnigas förslag rörande lönegradsinplaceringens
genomförande och de däröver avgivna yttrandena har
en redogörelse lämnats å sid. 151—158 i Kungl. Maj:ts förutnämnda
skrivelse nr 2 till 1953 års kyrkomöte (bilaga 1), till vilken jag tillåter mig
att hänvisa. Särskilda utskottets av kyrkomötet godkända uttalande i förevarande
fråga återfinnes i dess betänkande (bilaga 2) å sid. 47.

Departementschefen. I likhet med de sakkunniga anser jag, att vid ikraftträdandet
av de nya inplaceringsreglerna — vilka bör träda i kraft samtidigt
med den nya tjänsteorganisationen och indelningen — samtliga
kyrkoherde- och komministertjänster bör inplaceras i lönegrad enligt de
nya reglerna, oavsett om tjänsterna beröres av indelnings- och organisationsändringen
eller ej.

Jag anser mig vidare böra tillstyrka, att i samband med den allmänna
omregleringen av pastoratsindelningen för varje pastorat fastställes en personalförteckning,
upptagande i pastoratet inrättade ordinarie och extra
ordinarie tjänster, med angivande av lönegradsplacering för dessa.

Vid omreglering av pastoratet genom sammanläggning eller delning torde
ny personalförteckning böra fastställas. Med den ståndpunkt jag intagit i
frågan om församlingsindelningens inverkan på lönesättningen bör — till
skillnad från vad de sakkunniga föreslagit — ändring i församlingsindelningen
icke föranleda ändring i personalförteckningen. Ny personalförteckning
torde vidare böra fastställas, då — efter den tidpunkt dylik förteckning
senast fastställdes — vid vart och ett av fem på varandra följande kalenderårsskiften
pastoratets invånarantal enligt gällande inplaceringsregler
givit utslag för högre eller lägre lönegradsplacering. Därest tjänst nedflyttas
i lönegrad, bör innehavaren av tjänsten likväl bibehållas vid sina
löneförmåner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957

I prästlönereglementet finns i 46 § sista stycket intaget ett stadgande
om att präst är pliktig att underkasta sig särskilda — av Kungl. Maj:t och
riksdagen beslutade — bestämmelser angående avlöningsförmåner vid sådan
förflyttning från högre till lägre ordinarie församlingsprästerlig tjänst,
som sker i följd av en allmän omreglering av pastoratsindelningen och
tjänsteorganisationen i pastoraten. De sakkunniga har föreslagit, att denna
skyldighet icke genomföres. Enligt deras mening är det omöjligt att uppställa
någon för alla olika fall rättvis regel, därest ifrågavarande villkor i
prästlönereglementet skulle effektueras. Genomföres icke ifrågavarande
villkor i prästlönereglementet, bör enligt de sakkunniga ej heller det i vissa
tjänstinnehavares fullmakter intagna förbehållet enligt Kungl. Maj:ts
cirkulär den 11 november 1949, nr 572, sättas i kraft. Cirkuläret bör därför
enligt de sakkunniga snarast upphävas.

Av remissmyndighetema har endast statskontoret ansett sig icke kunna
biträda sakkunnigförslaget.

Vad de sakkunniga anfört och föreslagit i sistnämnda hänseende föranleder
icke någon erinran från min sida.

H. Provindelning m. m.

Såsom jag i tidigare avsnitt framhållit är problemet med avseende å
pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen i pastoraten främst att
verkställa en lämpligare fördelning av det nuvarande totala antalet prästtjänster.

Till åskådliggörande av hur indelningen och organisationen skulle te sig
vid en tillämpning av de av mig föreslagna normerna har inom ecklesiastikdepartementet
upprättats ett utkast till sådan indelning och organisation.
Liksom i de sakkunnigas utkast har pastoraten i Stockholm icke
medtagits.

Enligt sistnämnda utkast skulle antalet församlingsprästerliga tjänster
•— domprosttjänsterna oräknade — uppgå till 2 540, vilket innebär en
minskning av antalet tjänster i jämförelse med då (oktober 1952) gällande
tjänsteorganisation med 1. Det inom departementet upprättade utkastet
omfattar sammanlagt 2 541 tjänster. Då antalet tjänster i riket utom
Stockholm sedan oktober 1952 ökat med ett 10-tal (huvudsakligen kyrkoadjunkturer
i städer), räknar jag med att den prästerliga organisationen i
Stockholm skall kunna utvidgas med ett mindre antal tjänster.

Antalet befattningshavare i de olika tjänstekategorierna enligt organisationen
i oktober 1952 och enligt de nämnda utkasten framgår av följande
sammanställning.

64 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

	Kyrkoherdar	Komministrar	Kyrko- adjunkter	Summa
Organisationen i oktober 1952 ......	1338	855	348	2 541
Sakkunnigas utkast ...............	1 145	848	547	2 540
Departementsutkastet .............	1166	852	523	2 541

Fördelningen på lönegrader av de i departementsutkastet upptagna
tjänsterna motsvarar i stort fördelningen i de sakkunnigas utkast till indelning
och organisation.

I. Ekonomisk uppgörelse m. m.

För ekonomiska uppgörelser mellan berörda pastorat vid sådan ändring
i pastoratsindelningen, som icke samtidigt utgör ändring i församlingsindelning,
finns icke några i författning givna regler. Lagen den 13 juni 1919
om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning
(indelningslagen) är icke tillämplig å pastorat som sådant utan endast å
kommun, församling och särskilt bildat — sammansatt — skoldistrikt. I
viss utsträckning har emellertid lagen analogivis tillämpats även vid ändring
i pastoratsindelning.

I Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2 till kyrkomötet (bilaga 1) har å sid.
134—140 lämnats en redogörelse för de regler, som enligt de sakkunnigas
mening kan tänkas bli följda vid ekonomiska uppgörelser mellan församlingar,
som tillhört ett och samma pastorat men vid reformen läggs till
skilda sådana, ävensom däröver avgivna yttranden. Särskilda utskottets
uttalande, vilket godkänts av kyrkomötet, återgives å sid. 44—45 i dess
betänkande (bilaga 2).

Departementschefen. Den redogörelse, som de sakkunniga lämnat rörande
tänkbara regler vid ekonomiska uppgörelser i samband med pastoratsindelningen,
har lämnats utan erinran av kammarkollegiet, Svenska stadsförbundet
och stiftsnämnden i Växjö. Domkapitlet i Lund, stiftsnämndema
i Strängnäs och Göteborg samt länsstyrelsen i Hallands län och Svenska
pastoratens riksförbund har däremot framhållit, att vissa olägenheter och
svårigheter kan uppkomma med det förfarande med boställen och prästgårdar,
som de sakkunniga föreslagit.

För egen del finner jag icke någon anledning att vid nu ifrågavarande
ekonomiska uppgörelse frångå hittills tillämpad praxis och jag ansluter mig
därför till vad de sakkunniga anfört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957 65

J. Behandlingsordningen

Rörande tillvägagångssättet vid reformens genomförande föreslår pastoratsindelning
ssakkunnig a (bilaga 1 sid. 118), att Kungl. Maj:t uppdrager
åt domkapitlen att — sedan berörda församlingar och därvarande prästerskap
beretts tillfälle att yttra sig — avgiva förslag till ny indelning och
organisation för respektive stift i enlighet med godtagna riktlinjer samt att
översända förslagen med tillhörande handlingar till kammarkollegiet för
avgivande av utlåtande.

Sedan beslut fattats om ny pastoratsindelning och organisation samt om
tidpunkten för den nya indelningens ikraftträdande, bör enligt de sakkunniga
meddelas övergångsbestämmelser, avseende att möjliggöra för församlingarna
i nybildat pastorat att utse pastoratskyrkoråd för beredning av
fråga om utgifts- och inkomststat för nästfoljande år m. m. Innehavare av
tjänster, som skall indragas, torde därefter böra beredas tillfälle att anmäla
önskemål i fråga om förflyttning.

Kyrkomötet (bilaga 2 sid. 41—42 och bilaga 3 sid. 1—2) har icke i och
för sig haft något att erinra mot sakkunnigförslaget, men föreslår beträffande
handläggningen i kammarkollegiet, att Kungl. Maj:t utser representanter
för svenska kyrkan i dess helhet och för respektive stift att deltaga
i handläggningen av de med pastoratsreformen sammanhängande frågorna.
De rikskyrkliga representanterna, två till antalet, en lekman och en präst,
bör tillerkännas ställning som adjungerade ledamöter. Stiftsrepresentanterna
föreslås skola utgöras av vederbörande biskop jämte en präst och två
lekmän. Enligt kyrkomötet bör dessa deltaga med yttrande och förslagsrätt
i samtliga ärenden rörande respektive stift.

Departementschefen. Jag har icke funnit skäl till erinran mot vad de
sakkunniga föreslagit i nu förevarande avseende.

Kyrkomötets förslag om förstärkning av kollegiet med två adjungerade
ledamöter finner jag väl motiverat. Från flera synpunkter måste det vara
värdefullt, att representanter för de kyrkliga intressena erhåller tillfälle att
deltaga i ärendenas behandling i kammarkollegiet. Jag vill därför tillstyrka
detta förslag. Förslaget om stiftsrepresentanter anser jag mig däremot icke
böra förorda.

De ärenden, varom nu är fråga, torde för såväl domkapitlen som kammarkollegiet
innebära en sådan ökad arbetsbelastning, att man har anledning
räkna med att en förstärkning av dessa myndigheters organisation
skall bli nödvändig. Personalförstärkningen inom kollegiet torde emellertid
bli erforderlig först under budgetåret 1958/59. Frågan om anvisande av
medel för bestridande av kostnaderna för den erforderliga personalförstärkningen
inom kammarkollegiet ävensom till ersättningar åt de adjungerade
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1057. 1 sand. Nr 153

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

ledamöterna torde få prövas i samband med behandlingen av kollegiets
anslagsäskanden för budgetåret 1958/59.

För domkapitlens del kan däremot behov av personalförstärkning uppkomma
under nästa budgetår. Då det är svårt att för närvarande beräkna
härför erforderliga medel, torde jag senare få återkomma till denna fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

V. Kostnadsberäkningar

Pastoratsindelningssakkunniga (bilaga 1 sid. 158—160) beräknar, att vid
ett genomförande av ny pastoratsindelning och tjänsteorganisation i enlighet
med de sakkunnigas utkast skulle i fråga om lönekostnaderna uppkomma
en årlig besparing av ungefär 90 000 kronor, dock att under en
övergångsperiod vissa merkostnader skulle tillkomma.

De sakkunniga förutsätter nämligen, såsom i ett föregående sammanhang
framhållits, att präst, som i samband med den allmänna pastoratsregleringen
förflyttas till lägre tjänst, ej nedflyttas i den lägre lönegraden utan
bibehålies vid dittillsvarande löneställning. Merkostnaderna härför har de
sakkunniga uppskattat till högst 145 000 kronor för år. Ytterligare merkostnader
följer av regeln att präst, som ej förflyttas men vars tjänst enligt
de nya reglerna för lönegradsinplaceringen nedflyttas i lönegrad, personligen
skall åtnjuta lön enligt den dittillsvarande, högre lönegraden. Jämväl
dessa merkostnader torde, enligt de sakkunniga, kunna antagas bli förhållandevis
ringa.

Kostnaderna för andra avlöningsförmåner än lön (vikariatsersättning,
reseersättning, sjukvård o. dyl.) torde, enligt de sakkunniga, icke komma
att undergå några ändringar av större betydelse vid genomförandet av en
indelning och organisation i enlighet med utkastet. Såvitt gäller kostnaderna
för reseersättning torde visserligen på grund av omfördelningen av de
prästerliga arbetskrafterna antalet resekilometer för församlingsprästerna
komma att öka på mellersta och södra Sveriges landsbygd men minska i
landets nordliga delar.

I fråga om de sakkunnigas kostnadsberäkningar får jag erinra om att
kyrkoadjunktstjänsterna numera uppflyttats från 24 till 25 lönegraden. Då
enligt de sakkunnigas utkast antalet dylika tjänster skulle öka med 199,
bör man — såsom kammarkollegiet framhållit — beträffande dessa tjänster
räkna med en kostnadsökning av mer än 100 000 kronor. Denna ökade
kostnad överstiger besparingen enligt förslaget. Å andra sidan torde de
förut nämnda merkostnaderna bli mindre än beräknat på grund av det
stigande antalet vakantsatta tjänster.

Lönekostnaderna vid en pastoratsindelning och församlingsprästerlig organisation
enligt det inom ecklesiastikdepartementet uppgjorda utkastet
beräknas understiga lönekostnaderna vid nuvarande indelning och organisation
med icke fullt 200 000 kronor. Då jag emellertid här förut räknat
med att i viss utsträckning även tillgodose organisationen i Stockholm
med ytterligare tjänster, torde kostnaderna i stället överstiga de nuvarande

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

lönekostnaderna med omkring 15 000 kronor. Vad beträffar merkostnaderna
för de präster, som oaktat förflyttning till lägre tjänst bibehålles vid dittillsvarande
löneersättning, beräknar jag dessa kostnader till under de närmaste
åren omkring 100 000 kronor för år.

Mot de sakkunnigas beräkningar rörande andra avlöningsförmåner än
lön har jag icke någon erinran.

För begränsande av antalet gudstjänstsammanlysningar har här förut
av mig tillstyrkts anslag ur kyrkofonden med 100 000 kronor per år.

Förutom de nu nämnda torde även uppkomma vissa kostnader av engångsnatur,
såsom kostnader i samband med centralisering av pastorsexpeditioner,
för arkivfrågornas lösning och för indelningsfrågornas handläggning
i domkapitlen och kammarkollegiet. Dessa kostnader är svåra att
nu bedöma, men de kommer uppenbarligen icke att bli så stora, att de bör
få inflytande på reformfrågans allmänna bedömande.

I skrivelse den 25 november 1955 har statskontoret anmält bland annat,
att i förskott från kyrkofonden för gäldande av kostnaderna för den av
pastoratsindelningssakkunniga verkställda översynen m. m. utanordnats
192 017 kronor 26 öre. Ifrågavarande kostnader torde böra avföras på
kyrkofonden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

VI. Hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1. godkänna av mig förordade riktlinjer och normer för
genomförande av ny indelning och tjänsteorganisation för
de territoriella pastoraten i riket;

2. godkänna av mig förordade grunder för inplacering av
kyrkoherde- och komministertjänster i lönegrad;

3. medgiva, att kostnaderna för den av pastoratsindelningssakkunniga
verkställda översynen av pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga organisationen må
avföras på kyrkofonden.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Margareta Almling

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 153 år 1957

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning ..................................................... 3

II. Huvudgrunderna för reformen.................................... 6

Allmänna synpunkter .......................................... 6

Befolkningsomflyttningen........................................ 8

Prästernas arbetsuppgifter, arbetsdistrikt för pastoralvård, antal

församlingar i pastorat ........................................ 10

Förhållandet till kommunindelningen ................. 12

Gudstjänstturordning, sammanlysning av gudstjänst................ 14

En- eller flerprästpastorat ........................... 20

Gemensamma prästtjänster ...........i......................... 24

Allmänna normer för indelning och organisation........ 26

III. Vissa specialfrågor .............................................. 32

Tjänstegraderingen och prästernas befordringsförhållanden.......... 32

Tjänstebostad åt kyrkoadjunkt .................................. 33

Särskilt tjänstgöringsområde och prästs stationering................ 33

Centralisering av kyrkobokföringen............................... 35

Särskilt kyrkobokföringsdistrikt .................................. 36

Anskaffande av bil för tjänstebruk ............................... 36

Lönegradsinplacering för kyrkoherdar och komministrar............ 37

IV. Indelningsreformens genomförande m. m........................... 41

A. Allmänna synpunkter ........................................ 41

B. Samtidigt genomförande m. m................................. 43

C. Vakantsättning .............................................. 47

D. Förflyttning................................................. 50

E. Förtidspensionering .......................................... 52

F. Övergångsbefattningar ....................................... 55

G. Lönegradsinplaceringens genomförande ........................ 62

H. Provindelning m. m........................................... 63

I. Ekonomisk uppgörelse m. m................................... 64

J. Behandlingsordningen ........................................ 65

V. Kostnadsberäkningar ............................................ 67

VI. Hemställan .................................................... 69

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

BILAGOR

Kungl. Maj :ts skrivelse, nr 2, till kyrkomötet angående en reform av
den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen i riket m. m.; given Stockholms slott den 12 augusti
1953 ........................................................

Särskilda utskottets betänkande, nr 1, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts skrivelse angående en reform av den territoriella pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga organisationen i riket
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner........................

Kyrkomötets underdåniga skrivelse, nr 34, i anledning av Kungl.
Maj:ts skrivelse angående en reform av den territoriella pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga organisationen i riket
m. .........................................................

Särskilda utskottets betänkande, nr 3, i anledning av väckta motioner
angående pastorats rätt dels att besluta utökning av den församlingsprästerliga
organisationen, dels ock att, om det har därför tillräckliga
boställstillgångar, bibehålla prästtjänst och söndaglig gudstjänst
.......................................................

Kyrkomötets underdåniga skrivelse, nr 36, angående pastorats rätt att
besluta utökning av den församlingsprästerliga organisationen m. m.

Bilaga 1

Bilaga 2

Bilaga 3

Bilaga ^
Bilaga 5

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Bilaga 1.

Nr 2

Kungl. Maj ds skrivelse till kyrkomötet angående en reform av
den territoriella pastoratsindelningen och den församling
sprästerlig a organisationen i riket m. m.; given
Stockholms slott den 12 augusti 1953.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, inhämta kyrkomötets
yttrande i däri angivna frågor.

GUSTAF ADOLF

Ivar Persson.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
12 augusti 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Norup,
Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, fråga om en reform
av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
tjänsteorganisationen i riket m. m. samt anför därvid följande.

Inledning

Genom särskilda propositioner år 1949 nr 204 och år 1951 nr 156 underställde
Kungl. Maj:t riksdagen förslag till nya grunder och bestämmelser för
regleringen av prästernas avlöning m. in., vilka förslag av riksdagen (Rskr
1949:399 och 1951:321) i huvudsak godkändes. I enlighet härmed utarbetade
lagar och övriga författningar har därefter utfärdats och den nya
regleringen har Irätt i kraft den 1 januari 1952. Härigenom upphävdes

2 Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

bland annat 1910 års prästlöneregleringslag ävensom de speciella avlöningsbestämmelserna
i de jämlikt nämnda lag för prästerskapet i de särskilda
pastoraten för — i regel — en tjuguårsperiod meddelade löneregleringsresolutionerna.
I vad dessa tillika innefattade föreskrifter om pastoratens
indelning och antal präster i olika tjänstegrader o. d. prolongerades däremot
resolutionsbestämmelserna att alltjämt gälla intill dess annat blev i
vederbörlig ordning beslutat.

Vid framläggandet av 1949 års proposition i ämnet upptog föredraganden,
dåvarande statsrådet Nils Quensel, i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
(Prop. 1949: 204 s. 42 ff.) — med föranledande av en av statskontoret
därom framställd anmärkning — till särskilt skärskådande frågan om sambandet
mellan den ifrågavarande avlöningsreformen samt pastoratsindelningen
i riket och den prästerliga organisationen inom pastoraten. Ilan
erinrade därvid till en början, hurusom alltsedan 1910 års prästlöneregleringslag
trätt i tillämpning ett utomordentligt omfattande arbete nedlagts
på de kyrkligt-regionala indelningsfrågorna och på den församlingsprästerliga
organisationen. Utredningen i dessa frågor hade i regel företagits i samband
med uppgörande av förslagen till löneregleringar för de särskilda
pastoraten, men i ett par fall hade utredningar skett för större regionala
avsnitt i ett sammanhang (åren 1918—19 för Visby stift och åren 1919—22
för skånedelen av Lunds stift). För pastoratens del hade indelningsändringarna
bestått i sammanslagningar och delningar. Ändringarna i den
prästerliga organisationen hade avsett indragning eller nyinrättande av
prästerliga biträdesbefattningar. Då pastoratens antal i riket nedgått från
1 412 år 1913 till 1 350 år 1948, hade sålunda under den mellanliggande
perioden antalet pastoratssammanslagningar överstigit antalet pastoratsdelningar
med 62 och antalet kyrkoherdetjänster i riket nedbringats med
samma siffra. Vad beträffar komministraturerna uppgick antalet sådana till
944 år 1914 mot 880 år 1948 och indragningarna av komministraturer under
perioden hade alltså överstigit antalet nyinrättade befattningar med 64. De
icke-ordinarie »fasta» biträdesbefattningarna av viss äldre karaktär, vilka
år 1914 utgjorde 125, hade alla indragits men i viss usträckning ersatts med
(icke-ordinarie) kyrkoadjunktstjänster. Ett sammanlagt icke så obetydligt
antal kyrkoadjunktstjänster hade därjämte inrättats i andra, folkrikare
pastorat. Då kyrkoadjunktsbefattningarnas antal år 1948 uppgick till 346,
hade sålunda ökningen från år 1914 av de »fasta» icke-ordinarie befattningarna
varit 221, motsvarande genomsnittligt för riket i dess helhet cirka en
sjättedels tjänst per pastorat. I anslutning härtill framhöll föredragande
statsrådet vidare i huvudsak följande.

Vid återblicken på detta indelnings- och organisationsarbete är att uppmärksamma,
huru arbetet hämmats av särskilda omständigheter av rättslig
natur, i följd varav tillämpningen av meddelat beslut om pastoratssamman -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

slagning och tjänsteindragning merendels måst göras beroende av vederbörande
befattningshavares avgång från tjänsten — genom dödsfall, tillträde
av annan befattning eller pensionering — och nyregleringen således i regel
kommit att fördröjas under en lång följd av år, ofta i decennier och i enstaka
fall för en mansålder. Prästerna är nämligen — i motsats till vad som gäller
för så gott som alla större grupper av befattningshavare i allmän tjänst —
icke underkastade förflyttningsskyldighet vid fall av organisationsändringar,
och gällande lagstiftning om tillsättning av prästerliga tjänster är icke avpassad
för ett utkrävande av en sådan skyldighet. De kyrkliga indelningsoch
organisationsfrågorna kommer emellertid — oavsett de arbetsresultat
som på området dittills nåtts — att under den närmaste framtiden påkalla
en förstärkt uppmärksamhet, bland annat med hänsyn till utfallet av omregleringen
av de borgerliga primärkommunerna. Det gäller härvid närmast
att undanröja de »geografiska oregelbundenhcter», som uppkommer för de
fall då gränserna för de nya borgerliga kommunerna skär pastoratsgräns.
Det blir då också nödvändigt att — liksom tidigare skett för Visby stift
och för de skånska länen inom Lunds stift — taga itu med de kyrkliga indelnings-
och organisationsfrågorna icke isolerat för ett särskilt pastorat i
sänder utan i ett sammanhang för alla pastoraten inom ett stift eller inom
en länsdel av ett stift. Möjligen kommer därvid tillika att anmäla sig ett
särskilt avvägningsproblem med hänsyn till den rätt stora ojämnhet, som
obestridligen för närvarande råder i avseende å fördelningen av de tillgängliga
prästerliga arbetskrafterna mellan rikets olika delar, varvid i förgrunden
kommer den missgynnade ställning, som de stora landsbygdsområdena
i Övre Norrland utan gensägelse intager. För att de här mötande problemen
skall kunna med någon högre grad av effektivitet praktiskt angripas och få
en lösning inom rimlig tid, måste förutberörda rättsliga hinder först undanröjas.
Vad angår förflyttningsskyldigheten kommer så att ske i och med
avlöningsreformens genomförande. Beträffande prästvalsbestämmelsernas
anpassning till det uppkomna nya rättsläget bör en utredning snarast möjligt
igångsättas.

Föredragande statsrådets här återgivna uttalanden godkändes av riksdagen
med åberopande av vad riksdagens sammansatta stats- och första
lagutskott därutinnan anfört i sitt över Ivungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
avgivna utlåtande, nr 2. I utlåtandet (s. 69) anförde utskottet i
denna fråga bland annat följande.

Utskottet kan i allt väsentligt instämma i det av föredraganden anförda.
I samband härmed vill utskottet understryka vikten av att en rationalisering
av pastoratsindelningen snarast kommer till stånd. Härvid bör framför
allt eftersträvas, att de nu till icke ringa antal förekommande alltför små
pastoraten genom indelningsändringar bringas att uppgå i större enheter.
Det synes lämpligt att i görligaste mån hänsyn tages till indelningen i borgerliga
kommuner, sådan densamma kommer att gestalta sig enligt den
nyligen beslutade reformen. Härigenom torde vissa besparingar kunna vinnas,
och det är angeläget, att alla möjligheter härtill tillvaratages. Rationaliseringen
av pastoratsindelningen är emellertid en fråga, som tarvar ingående
förberedelser. För arbetet med dessa förberedelser måste det vara av
stor betydelse, att man kan räkna med att det hinder, som ligger i den för
närvarande praktiskt taget obefintliga förflyttningsskyldigheten för prästerna,
kommer att bortfalla i och med löneregleringens genomförande.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

I anslutning hiirtill må erinras om att Kungl. Maj:t i syfte att underlätta
framtida indelnings- och organisationsändringar genom cirkulär den 11
november 1949 till domkapitlen m. fl. myndigheter förordnat, att i fullmakt
å ordinarie prästerlig tjänst inom bland annat de territoriella pastoraten
skall intagas förbehåll om skyldighet för den till tjänsten utnämnde att
underkasta sig de ändringar i fråga om tjänstgöring och lönevillkor, som kan
bli en följd av efter hans utnämning ikraftträdande ändring i den ecklesiastika
indelningen och därav påkallad omorganisation av den prästerliga
tjänstgöringen eller av ändrad prästlönelagstiftning.

Genom beslut den 3 mars 1950 bemyndigade Kungl. Maj:t härefter statsrådet
Quensel att tillkalla särskilda sakkunniga dels för översyn av pastoratsindelningen
och den församlingspriisterliga organisationen, dels ock för
beredning av den förutberörda, i samband med en indelningsreform aktualiserade
lagstiftningsfrågan på prästvalsområdet.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, varmed statsrådet anmälde förstberörda
indelnings- och organisationsfrågor, framhöll han — efter att i
korthet ha redogjort för vad därutinnan tidigare förekommit — angelägenheten
av att dessa frågor just i det förevarande sammanhanget upptages till
en förberedande omprövning från mera allmänna och principiella utgångspunkter
samt behovet av att fastare riktlinjer erhålles för det administrativa
arbetet på detta område. Till belysning av några av de vid ett dylikt
utredningsarbete mötande problemen framhöll statsrådet vidare i huvudsak
följande.

Det otillfredsställande i den nuvarande pastoratsindelningen kan illustreras
med några statistiska sifferuppgifter. Det finns sålunda, å ena sidan,
ett antal pastorat med mycket obetydlig folkmängd — den 1 januari 1948
fanns 5 pastorat med mindre än 600 och 210 pastorat med mindre än 1 500
invånare. Å andra sidan förekommer ett antal storstadspastorat med mycket
stor folkmängd, i några fall uppgående till inemot och till och med
överstigande 100 000.

Kostnaderna för den prästerliga organisationen i de särskilda pastoraten
bestrides till mycket väsentlig del av medel som uttages för riket i dess
helhet genom beskattning efter lika grund. Det måste med hänsyn härtill
vara ett särskilt riksintresse att tillse, att samhällets ekonomiska uppoffringar
för ifrågavarande ändamål ger bästa möjliga utbyte. Detta kan
endast ske, om de vid varje tidpunkt tillgängliga prästerliga arbetskrafterna
så fördelas att dessa fullt och effektivt utnyttjas.

Ojämnheten i pastoratsindelningen innebär emellertid icke blott en ojämn
fördelning av kyrkoherdetjänsterna utan har även medfört en markerad
ojämnhet i fördelningen å pastoraten av prästerliga biträdesbefattningar
och därmed alltså i fråga om den folkmängd, som belöper på varje tjänstgörande
präst. Problemet om den prästerliga organisationen är därför i lika
hög grad en fråga om den lämpligaste indelningen av riket i pastorat som en
fråga om prästernas lämpliga fördelning på folkmängden i landet.

Av grundläggande betydelse för en prästs tjänstearbete är givetvis stor -

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

leken av den folkmängd, som han bär att betjäna. Ett ställningstagande är
därför ofrånkomligt till frågan om det ungefärliga folkmängdstal, för vilket
anställandet av särskild präst i normala fall skall anses motiverat. Givet är
emellertid, att församlingarnas särskilda struktur (geografiska och kommunikatoriska
förhållanden) också kräver beaktande. Våra rent agrara församlingar,
församlingar med en eller flera markerade tätorter, stads- och
storstadsförsamlingarna samt de särpräglade ödeviddsförsamlingarna i de
norra provinserna utgör här huvudtyperna.

Även för landets indelning i pastorat är dessa geografiska förhållanden av
betydelse. Härvid kan emellertid även böra tagas skälig hänsyn till de
historiska förhållanden, som i många fall betingat den nuvarande pastoratsindelningen.

Bland problem, som i det åsyftade sammanhanget därjämte aktualiserades,
nämnde statsrådet härefter främst principerna dels för inrättande av
särskilda kyrkobokföringsdistrikt, dels för de biträdande prästernas stationering
inom vederbörande pastorat. Slutligen framhöll statsrådet önskvärdheten
av att i samband med utredningen verkställdes en provindelning av
stift av olika typer.

Vad särskilt beträffar den inverkan, som den sålunda förutsatta pastoratsindelningsreformen
kunde röna av den år 1946 beslutade och numera
— den 1 januari 1952 — ikraftträdda nyindelningen av de borgerliga kommunerna,
må här till en början sammanfattningsvis erinras om de riktlinjer,
som för den sistnämnda reformen anlades.

Syftet med kommunindelningsreformen var främst att skapa befolkningsmässigt
och ekonomiskt starkare enheter men även att åstadkomma en viss
utjämning av de stora olikheterna i sådana hänseenden mellan de enskilda
dåvarande primärkommunerna. Av uttalanden såväl i propositionen i ämnet
(Prop. 1946: 236 s. 60 ff.) som i konstitutionsutskottets däröver avgivna
utlåtande (KU 19 s. 11 f.), vilket av riksdagen godkändes (Rskr 340),
framgår, att en helt schablonmässig lösning av frågan om kommunernas
storlek härvid befanns utesluten. Hänsyn måste i varje fall tagas till geografiska
betingelser, bebyggelse- och kommunikationsförhållanden, existerande
indelningar, de ekonomiska och kulturella förbindelsernas inriktning, vissa
traditioner o. s. v. För folkmängden angavs likväl ett befolkningstal av 2 000
invånare såsom en för normala fall lägsta gräns nedåt. Denna minimigräns
kunde av ett flertal skilda skäl få underskridas. Konstitutionsutskottet
underströk särskilt, att nödig hänsyn borde tagas till förefintligheten av en
utpräglad folkmening, så långt detta vore förenligt med reformens huvudsyfte
och en lämplig indelning kunde i de enskilda fallen åstadkommas.
Vetoriitt för kommunerna gentemot indelningsförslag var däremot icke
förenlig med förslagets karaktär av allmän reglering. — Enligt ett av dåvarande
statsministern i anslutning härtill i riksdagen gjort särskilt uttalande
(Rprot. IT 1946: 43 s. 3) borde vid indelningen eftersträvas kommuner med
snarare över än under 3 000 invånare; sistnämnda befolkningstal och icke
minimigränsen av 2 000 invånare var följaktligen att fatta såsom riktpunkt
för kommunindelningen.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

I avseende å vad vid kommunindelningsreformens genomförande förutsattes
i fråga om pastorats- och kommunindelningarnas förhållande till
varandra må här vidare nämnas följande.

Lnder förarbetena till 1946 års kommunala nyindelningslag förbisåg man
ingalunda betydelsen av förhållandet mellan den kommunala och den
kyrkliga indelningen. I direktiven för den år 1943 tillsatta kommunindelningskommittén
heter det bland annat, att den nyindelning varom var
fråga uteslutande avsåg den borgerliga kommunen och icke vare sig socknen
såsom kameral enhet eller den kyrkliga församlingen. En annan sak var
att utredningen måste undersöka, i vad mån dess förslag finge sådana
verkningar, att nya eller ändrade bestämmelser erfordrades inom de områden,
som reglerade socknens eller församlingens rättsförhållanden.

I kommunindelningskommitténs betänkande del II (SOU 1945: 38 s.
223 ff.), vilket i huvudsak ligger till grund för 1946 års lag i ämnet, berördes
särskilt frågan om förhållandet mellan kommun- och pastoratsmåelningen.
Kommittén framhöll bland annat, att rikets olika indelningar från
principiell synpunkt helst icke borde skära varandra. Ju mera de olika indelningarna
skär varandra, desto svårare blir de att överblicka. Samarbetet
mellan de olika myndigheter och andra förvaltningsorgan, vilkas verksamhetsområden
avgränsas genom de olika indelningarna försvåras. Om
kommunernas gränser skär pastoratens, försvagas samhörigheten antingen
inom kommunerna eller inom pastoraten eller inom bådadera. I längden
torde det främst inverka på samhörigheten inom pastoraten, eftersom de
har färre gemensamma angelägenheter än kommunerna. De särskilda samhälleliga
verksamhetsgrenarna syftar i stort sett mot samma mål, det
allmänna bästa. Det är därför av stor vikt, att de olika förvaltningsorganen
upprätthåller kontakt med varandra såväl vad beträffar verksamheten
i allmänhet som vad angår handläggningen av särskilda ärenden. Flera författningar,
t. ex. fattigvårdslagen, förutsätter samverkan mellan de borgerliga
och kyrkliga kommunala organen. Om olika delar av en kommun
tillhör skilda pastorat, försämras i viss mån kontakten mellan de borgerliga
och kyrkliga organen och prästerskapets möjligheter till insatser inom
socialvården och undervisningsväsendet kan i ogynnsamma fall minskas
genom splittringen. Redan till följd av att kommun och församling icke
längre sammanfaller kommer utdebiteringen för kyrkliga ändamål att
växla inom olika kommundelar. Om de olika kommundelarna dessutom
tillhör olika pastorat, tillkommer ytterligare »särdebitering» för pastoratsutskylderna.
Detta kan, om skattedifferenserna är mera betydande, medföra
vissa olägenheter, i det att hänsyn måste tagas till den kyrkliga
utdebiteringen vid bestämmandet av den kommunala. Några nämnvärda
tekniska svårigheter för själva uppbörden av utskylderna torde »siirdebiteringen»
emellertid icke vålla.

Under erinran om att en mycket stor del av pastoraten är alltför små
och andra alltför stora för att utgöra lämpliga enheter för den borgerliga
kommunala förvaltningen anförde kommittén sammanfattningsvis, att det
icke är möjligt att i princip anknyta den nya kommunindelningen till pastorat
sindelningen. Fördelarna av att kommuner och pastorat sammanfaller
eller att åtminstone kommunernas och pastoratens gränser icke skär varandra
är emellertid betydande. Man borde därför sträva efter att följa
pastorat sindelningen överallt där så kan ske utan eftergivande av väsent -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

liga, med kommunindelningsreformen avsedda syften. Där två eller flera
alltför små pastorat lämpligen kan sammanläggas, bör detta ske. Om ett
pastorat är alltför stort för att tvångsvis bilda en kommun, bör om möjligt
två eller flera kommuner av nöjaktig storlek bildas inom pastoratet. Även
där pastoratsindelningen icke lämpligen kan på nyss angivet sätt följas, bör
man vid kommunindelningen beakta de kyrkliga intressena. Där omregleringar
i pastoratsindelningen är eller kan förväntas bli aktuella, bör man om
möjligt anpassa den nya kommunindelningen så, att en framtida överensstämmelse
mellan kommun- och pastoratsindelningen icke omöjliggöres.

Departementschefen uttalade vid framläggande av förslaget till 1946 års
nybildningslag, att han var ense med kommunindelningskommittén därom,
att man vid nyindelningen borde taga den hänsyn till pastoratsindelningen,
som var möjlig utan eftergivande av väsentliga med kommunindelningsreformen
avsedda syften. Det fick därför anses uteslutet, att man
enbart av pietetsskäl skulle godtaga pastoraten som indelningsgrund. I de
fall då gamla indelningsgränser, sålunda även pastoratsgränserna, kunde
följas var det likväl önskvärt att så skedde. Riksdagen gav sin anslutning
till dessa uttalanden.

Med stöd av de den 3 mars 1950 erhållna nådiga bemyndigandena tillkallade
statsrådet Quensel den 15 april 1950 däri avsedda sakkunniga.

För översynen av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen tillkallades kammarrådet E. H. Schalling såsom ordförande
samt såsom övriga sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare

K. A. M. Andersson i Löbbo, ledamoten av riksdagen första kammare L. E.
Andersson i Hedensbvn, kanslirådet N.-E. Brolin, biskopen G. A. E. Ilultgren
och domprosten I. Hylander. De sakkunniga, vilka antagit benämningen
pastoratsindelningssakkunniga, har den 26 februari
1953 överlämnat betänkande med förslag till allmänna riktlinjer för
den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen
m.m. (SOU 1953: 11). I betänkandet har de sakkunniga — närmast
på grund av särskilda åt dem, i anslutning till 1951 års riksdagsbeslut
angående prästernas löne- och pensionsreglering, den 8 oktober 1951 meddelade
tilläggsuppdrag — tillika avgivit förslag till ändrade regler för de
ordinarie prästernas lönegradsinplacering ävensom beträffande ifrågasatt
skyldighet för präst att i visst fall vidkännas minskning i lön och pension
vid förflyttning i följd av en allmän omreglering av pastoratsindelningen
och tjänsteorganisationen i pastoraten. I arbetet med sistnämnda frågor
har de sakkunniga biträtts av byråchefen i statens lönenämnd G. F. O.
Cars, vilken av ecklesiastikministern tillkallats såsom expert för samråd i
de hithörande frågorna av löneteknisk natur.

Åt de sakkunniga likaledes givet uppdrag att verkställa översyn av
kontraktsindelningen jämte utredning om kontraktsprostinstitutionens
framtida utformning har icke av de sakkunniga redovisats i betänkandet;
de sakkunniga har nämligen ansett, att huvudförslaget rörande pastorats -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

indelningen m. m. väl kan bedömas utan att därvid ståndpunkt behöver
omedelbart tagas jämväl till dessa senare frågor.

De för utredningen med avseende å prästvalslagstiftningen tillkallade
sakkunniga, 1950 års präst valskommitté, har ännu ej slutfört
sitt uppdrag.

Innan jag övergår till den närmare redogörelsen för innehållet i pastoratsindelningssakkunnigas
föreliggande betänkande, får jag erinra om att i
anslutning till genomförandet av 1951 års prästlönereform meddelats vissa
bestämmelser och föreskrivits speciella åtgärder, vilka var och en på sitt
sätt är avsedda att förmedla övergången för de prästerliga befattningshavarna
till en ändrad pastoratsindelning och tjänsteorganisation. Härutinnan
må följande särskilt uppmärksammas.

Genom stadgande i prästlönereglementet (SFS 1951: 577) har skyldighet
ålagts ordinarie präst dels i 12 § att låta sig på grund av bland annat organisatoriska
skäl förflytta till annan stationeringsort eller till annan ordinarie,
i reglementet avsedd tjänst, dels i 13 § 1 mom. att avgå från tjänsten
— förutom under de jämlikt tjänstepensionsbestämmelserna gällande förutsättningarna
— under förutsättningar, som eljest må gälla på grund av
bestämmelser antagna av Kungl. Maj:t och riksdagen. Med sistnämnda
stadgande har åsyftats att bereda anställningsrättslig möjlighet till att
överföra präst på disponibilitetsstat eller liknande specialstat. Med stöd av
46 § prästlönereglementet kan präst på grund av organisatoriska skäl även
åläggas en utsträckt skyldighet att uppehålla annan tjänst.

Slutligen har Kungl. Maj:t — med stöd av vissa i propositionen om
prästernas löne- och pensionsreglering (Prop. 1951: 156 s. 24 f.) av föredragande
statsrådet gjorda uttalanden vartill riksdagen i huvudsak anslutit
sig (S och L1!! 2 s. 61 f. samt Rskr 321) — föreskrivit särskilda åtgärder
för en allmän om än på visst sätt begränsad vakantsättning av ledigblivande
ordinarie prästtjänster i avvaktan på den åsyftade pastoratsindelningsreformens
genomförande. Förberedelsevis ålades sålunda domkapitlen
i cirkulär den 13 juli 1951 att tills vidare göra anmälan hos Kungl.
Maj:t om varje vid ordinarie församlingsprästerlig tjänst därefter inträffande
ledighet samt att icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd vidtaga åtgärd
för sådan tjänsts återbesättande. Sedan förslag uppgjorts till införande
av en generell men differentierad ordning vid genomförandet av den därmed
inledda allmänna vakant sättningen, över vilket förslag kyrkomötet hördes
(KM:ts skr 1951: 6 samt kyrkomötets SU 1 och skr 32), utfärdade Kungl.
Maj:t föreskrift härom genom cirkulär den 11 januari 1952. Den därvid
stadgade ordningen byggde på av domkapitlen och pastoratsindelningssakkunniga
gjorda förhandsbedömanden beträffande varje särskild tjänst,
huruvida tjänsten vid en allmän indelningsreform behövde indragas eller
kunde förutsättas även därefter bestå. Enligt denna ordning, vilken i huvudsak
alltjämt äger tillämpning, har domkapitlet beträffande varje ledig
eller framdeles ledigblivande ordinarie församlingsprästerlig tjänst inom
stiftet att, allteftersom tjänsten — i en cirkuläret bilagd förteckning över
samtliga dåvarande dylika tjänster i riket — betecknats med A eller med B
eller med C, antingen i stadgad ordning kungöra tjänsten till ansökan ledig
(A-tjänsterna) eller förordna om tjänstens uppehållande med vikarie (bitjänsterna)
eller underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan om tjänstens

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

återbesättande med ordinarie innehavare eller tjänstens vakantsättning
tills vidare (C-tjänsterna). I den cirkuläret bilagda förteckningen har av
de dåvarande kyrkoherdetjänsterna 801 betecknats såsom A-tjänster, 242
såsom B-tjänster och 326 såsom C-tjänster samt av komministertjänsterna
650 betecknats såsom A-tjänster, 113 såsom B-tjänster och 132 såsom Ctjänster.
Enligt en för den 1 maj 1953 gjord sammanställning skulle då
finnas jämlikt berörda förordnande vakantsatta inalles 51 kyrkoherdetjänster
och 48 komministertjänster.

Härjämte får jag erinra om att de — av mig jämlikt nådigt bemyndigande
den 30 april 1953 — för översyn av gällande församlingsstyrelselagstiftning
tillkallade sakkunniga, församlingsstyrelsekommittén,
därvid anmodats att, jämte annat, uppmärksamma i vad mån ett
genomförande av en ändrad pastoratsindelning och församlingsprästerlig
tjänsteorganisation i anledning av de av pastoratsindelningssakkunniga
föreslagna allmänna riktlinjerna kan aktualisera behov av särskilda jämkningar
i den gällande församlingsstyrelseorganisationen.

Över pastoratsindelningssakkunnigas förslag har yttranden avgivits
dels av samtliga domkapitlen och stiftsnämnderna samt av överståthållarämbete
t och samtliga länsstyrelserna, dels av kammarkollegiet, riksarkivet,
riksräkenskapsverket, statens sakrevision, statistiska centralbyrån,
statskontoret och svenska kyrkans diakonistyrelse ävensom av statens
lönenämnd, i avseende å i förslaget berörda lönetekniska och likställda
spörsmål, samt av 1950 års prästvalskommitté, i avseende å föreslagna
övergångsanordningar beträffande tjänstinnehavares förflyttning. Härjämte
har yttranden inkommit från allmänna svenska prästföreningen, svenska
kyrkans lekmannaförbund (kyrkobröderna), svenska landskommunernas
förbund, svenska pastoratens riksförbund, svenska stadsförbundet och
Sveriges yngre prästers förbund ävensom från Sveriges häradsskrivarförening,
i avseende å vad förslaget berör kyrko- och folkbokföringen samt
skatteuppbördsförfarandet. Med domkapitlens yttranden har överlämnats
av domkapitlen inhämtade yttranden från omkring en femtedel av rikets
pastorat, varav en fjärdedel större och mindre tätortspastorat, en fjärdedel
större icke-tätortspastorat (över 2 000 invånare) och hälften mindre icketätortspastorat.
Länsstyrelserna har i en del fall överlämnat yttranden,
som inhämtats från vederbörande länsavdelningar av svenska landskommunernas
förbund samt från enstaka kommuner. Riksarkivet har överlämnat
yttranden av vederbörande lands- och länsarkivarier samt av stadsarkivarien
i Stockholm. Slutligen har svenska pastoratens riksförbund, som för
sin del över sakkunnigbetänkandet hört rikets samtliga pastorat jämte
ett antal församlingar, överlämnat de därvid till förbundet inkomna yttrandena
(733 st., varav 586 pastorat) tillika med däröver upprättad tabellarisk
sammanställning.

1 ärendet har iiven omedelbart från ett mindretal församlingar inkommit
skrifter av växlande art.

6 — Il ihan g till riksdagens protokoll 1057. 1 samt. Nr 153.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Historik

Pastoratsindelningssakkunniga har i sitt betänkande — efter redogörelse
för det dem lämnade utredningsuppdraget (1 kap.) — inledningsvis, i
2 kap. (s. 13—35), givit en historisk återblick över handläggningen alltsedan
äldre tid av hithörande indelnings- och organisationsfrågor. Mera
ingående har härvid i synnerhet behandlats reformarbetet under de senaste
hundra åren. Med utgående från allmänna stadganden och särskilda Kungl.
Maj:ts beslut — alltifrån bestämmelserna i Västerås ordinantia den 24 juni
1527 och den i 1686 års kyrkolag i 10 kap. 1 § givna förklaringen att
kyrkans och församlingens »uppsikt, vård och försvar» i vårt land är
anförtrodd Konungen — påvisas här av de sakkunniga, att den avgörande
befogenheten med avseende å rikets indelning i pastorat och i fråga om
tjänsteorganisationen inom dessa efter reformationens införande i Sverige
städse varit förbehållen Kungl. Maj:t. Denna Kungl. Maj:ts kompetens
bekräftades på sin tid genom bestämmelser i 23 § 1910 års prästlöneregleringslag.
I dessa bestämmelser angavs ävenledes vissa grundläggande
förutsättningar för ändring i pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen, nämligen behovet av, å ena sidan, att åstadkomma
en tillfredsställande församlingsvård och, å andra sidan, att bereda
vederbörande tjänstinnehavare full sysselsättning. Då 1910 års lag i samband
med genomförandet av 1951 års prästlönelagstiftning upphävdes,
ersattes emellertid dessa bestämmelser med ett mera allmänt avfattat, nu
gällande stadgande i 2 § prästlönekostnadslagen (SFS 1951:570) om att
Konungen äger förordna om pastoratsindelning och om prästerlig tjänsteorganisation
i pastorat. På sätt de sakkunniga i annat sammanhang i
betänkandet (s. 117) framhåller finnes härutöver icke några i författning
givna regler om förfarandet då fråga uppkommer om ändring i indelningen
av pastorat. Gällande lag om ordning och villkor för ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning (SFS 1919:293) är icke i och för sig tillämplig
å pastorat såsom sådant utan endast å kommun, församling och vissa skoldistrikt.
I praxis har likväl några av denna lags bestämmelser (ex. om
ekonomisk uppgörelse) ibland analogivis tillämpats även vid ändring i
pastoratsindelning.

I anknytning till den historiska redogörelsen redovisar de sakkunniga
till sist resultatet av de förändringar i pastoratsindelning och -organisation,
som under senare tid (åren 1860—1950) förekommit. Av nuvarande
pastorat består blott cirka 60 procent oförändrade till omfattningen sedan
före år 1860. Enbart under tiden efter år 1910 har 390 pastorat eller 28
procent av det dåvarande antalet undergått någon indelningsändring.
Sammanfattningsvis framhåller de sakkunniga, att helhetsbilden av indelningsändringarna
under perioden 1910—1950 utvisar en tendens mot »utjämning»
i pastoratsindelningen på det sättet, att antalet pastorat minskats

Kungl. Maj:ts skrivelse ?ir 2.

i rikets i kyrkligt-administrativt avseende tidigast och rikast utvecklade
trakter (Skåne, Östgöta- och Västgötaslätterna samt Mälardalen och Uppland),
medan pastoratens antal genom delning ökats dels i rikets nordliga
och västliga delar (Karlstads, Härnösands och Luleå stift med glest befolkade
skogsbygder), där indelningen i kyrksocknar väsentligen slutförts först
i nyare tid, dels i Göteborgs stift med dess omfattande skärgårdstrakter.

I avseende å de organisatoriska förhållandena i pastoraten visar en av de
sakkunniga utförd siffersammanställning, att antalet fast anställda präster
från och med år 1860 till 1948 års ingång varit ganska stabilt i landsbygdspastoraten
(2 031 resp. 1 970) men i stads- och blandade stads- och landsbygdspastorat
förhållandevis mycket ökat (från 252 till 618), därav likväl
givetvis mest i de rena stadspastoraten (från 55 till 397). Under samma
tid hade antalet invånare per präst stigit i landsbygdspastoraten från
1 555 till 1 844, i de blandade stads- och landsbygdspastoraten från 2 146
till 3 448 samt i de rena stadspastoraten från 2 714 till 4 925, allt i genomsnitt
för landet i dess helhet.

För indelning och organisation grundläggande faktorer

I de närmast följande avsnitten av sitt betänkande redovisar pastoratsindelningssakkunniga
de huvudfaktorer, som i senare tid vid ändringar
i pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen påverkat
utformningen av dessa regleringar och som av de sakkunniga nu
befunnits vara av betydelse för den anbefallda översynen av hithörande
förhållanden. De understryker härvid den nära nog utslagsgivande betydelse,
som församlingsprästernas arbetsuppgifter visat sig ha för pastoratens
och organisationens ändamålsenliga sammansättning.

Församlingsprästernas arbetsuppgifter

I 3 kap. (s. 36—39) åskådliggöres, med utgående från gudstjänstlivets
och församlingsvårdens krav, huvudformerna av de på prästerna ankommande
specifikt kyrkliga arbetsuppgifterna. I anslutning härtill framhålles
bland annat följande.

För evangeliskt-lutherskt kyrkoliv utgör den allmänna gudstjänsten
med ordets förkunnelse och sakramentens bruk ett centrum och ett livsvillkor.
Vid varje reform, som avser att reglera de administrativa betmgelserna
för kyrkans liv och gärning, måste man därför taga sikte på att
gudstjänst regelmässigt — om än ock ej alltid söndagligen — kan firas i
varje församling.

Församlingsvården, speciellt ungdomsarbetet, har anknytning i den i
dopritualen ingående s. k. fadderförmaningen liksom i konfirmandundervisningen.
Kyrkans uppgift härutinnan fylles på olika sätt, allt efter de lokala
förutsättningarna: söndagsskola, juniorverksamhet (scoutrörelse), ungdomssamling
med studiearbete m.m. samt bland vuxna kretsarbetet (ex. »symöten»).

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

Församlings vårdens rätta bedrivande förutsätter personlig kontakt mellan
präst och församling. I mindre församlingar, där befolkningsomflyttningen
icke är särskilt påtaglig, kan en sådan kontakt ofta utan större
svårighet ernås; prästen har möjlighet att genom hembesök anknyta till
vardagslivets behov och problem. I sådana församlingar betros också prästen
med fördel, stundom med nödvändighet, med uppgifter av allmänt
social eller humanitär art, vilka i större församlingar med deras sociala
differentiering och bättre resurser hellre anförtros åt särskilda organ och för
den sociala uppgiften skolad personal. Under alla förhållanden kan prästens
aktiva deltagande i församlingslivet icke lämnas opåaktat. Frågan om frivilliga
lekmannakrafter i framför allt de större församlingarna är ett alltmer
angeläget spörsmål, men den lekmannainsats som behöves kan icke göra den
prästerliga ledningen av församlingsarbetet överflödig. De kyrkliga förrättningarna
ger prästen naturliga utgångspunkter för personligt fördjupad
kontakt. Medlingen i äktenskaps tvister, fattad som en del av församlingsvården,
kräver omsorgsfull handläggning. Hela denna ytterst personligt
betingade sida av församlingsgärningen kräver ett icke ringa mått av tid
och beredelse. Den kommer nu dessvärre ofta nog att eftersättas för handläggning
av ärenden av administrativ beskaffenhet.

Till sist erinras här om frågan om ordnandet av den andliga vården vid
sjukhusen, vari nyligen utredning verkställts (SOU 1949: 53), och påpekas,
att — oavsett huru denna fråga slutligt ordnas — det främst synes vara
församlingsprästerna som därvid kommer att direkt bli engagerade.

För klarläggande av församlingsprästernas arbetsbörda och dennas fördelning
på arbetsuppgifter av olika slag har de sakkunniga låtit genom anordnande
av särskilda arbetstidsstudier (oktober 1950 och maj — för Luleå
stift juni — 1951) föranstalta om en ingående undersökning av prästernas
nuvarande arbetsförhållanden. Resultatet av denna undersökning, som omfattar
arbetstidsuppgifter från ett antal av drygt 400 präster, redovisas i 4
kap. (s. 40—44). Sammanfattningsvis framhåller de sakkunniga härom
följande.

Tidsuppgifterna ger icke vid handen, att de skillnader i antalet arbetstimmar
per präst och månad, som redovisas för olika pastorat, i och för sig är
beroende av vederbörande pastorats egenskap av enförsamlingspastorat
eller flerförsamlingspastorat. Det bör emellertid erinras, att flerförsamlingspastorat
ej sällan är duplilcationspastorat, vilket medför en förhållandevis
stor tidsbelastning på gudstjänstuppgiften. Någon egentlig skillnad mellan
arbetsbelastningen i pastorat av olika struktur kan blott såtillvida påvisas,
att den minsta bördan av legalt reglerade arbetsuppgifter förekommer i små
agrara pastorat om en församling med en präst och en folkmängd under
2 000 samt måttlig areal. Detta utesluter emellertid icke, att i pastorat av
denna typ kan redovisas en arbetsbelastning, som fullt går upp mot den i
dubbelt så stora pastorat, vilket förhållande förklaras av att de prästerliga
arbetsuppgifterna företer en icke ringa grad av elasticitet. Detta bekräftas
av arbetstidsstudierna. Sålunda förhåller det sig i allmänhet så, att — där i
ett pastorat ett förhållandevis stort timantal redovisats för en viss uppgift
— ett jämförelsevis litet antal timmar upptagits för någon eller några andra
uppgifter. Också kan i verkligheten en präst till följd av elasticiteten i arbetsuppgifterna
förskaffa sig så mycket arbete i tjänsten, som han vill taga

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

på sig. Härutinnan föreligger icke någon skillnad mellan pastorat med en
och med flera präster. Det lärer dock vara uppenbart att redan den omständigheten,
att en präst har skyldighet att betjäna mer än en församling med
söndaglig gudstjänst, expedition och ordförandeskap i mera än ett kyrkoråd
— uppgifter som icke får utan laga förfall eftersättas — inskränker den
möjlighet att fördela uppgifterna på för honom lägliga tider, som eljest står
honom till buds. Den omständigheten att hans pastorat består av två eller
flera församlingar verkar fördenskull extra tyngande på hans ordinarie
arbete.

Pastoratsindelningen och den borgerliga komiminindelningen

Förhållandet mellan pastoratsindelningen och den borgerliga kommunindelningen
behandlar pastoratsindelningssakkunniga i 5 kap. (s. 45—55).
De påpekar här till en början, att den av kommunindelningskommittén på
sin tid förutsatta aktualiseringen av omregleringar i pastoratsindelningen —
i sammanhang varmed en överensstämmelse mellan kommun- och pastoratsindelningen
kunde övervägas — inträffat genom 1949 års riksdagsbeslut
om prästerskapets lönereglering och det därav påkallade utredningsuppdraget
för de sakkunniga, och nämner vidare i avseende å det nuvarande förhållandet
följande.

Före den nya kommunindelningen sammanföll i regel på landsbygden
och i de mindre städerna kommun- och församlingsindelning. Grundläggande
för den territoriella pastoratsindelningen är den territoriella församlingen.
Pastoraten består av eu eller flera församlingar, vilka senare i huvudsak
sammanfaller med de gamla borgerliga kommunernas områden. Den
1 januari 1948 var enförsamlingspastoraten 604 och flerförsamlingspastoraten
758. Den förra gruppen har sedan dess ökats med 10 och den senare
minskats med 3. Antalet städer var vid 1952 års ingång 133, vilka med ett
fåtal undantag utgjorde egna församlingar eller omfattade flera sådana.
Dessa stadsförsamlingar bildar var för sig eller tillsammans med angränsande
landsbygdsförsamlingar pastorat. Städer med mera betydande folkmängd
(över 30 Ö00 inv.) är med få undantag uppdelade i flera församlingar och
pastorat. För dessa sistnämnda städers del torde det icke ifrågakomma att
bilda större pastorat än som motsvarar stadskommunens område; anpassning
till dennas gränser föreligger redan antingen i form av kongruens eller
så, att flera pastorat rymmes inom kommunen. För stad, som gemensamt
med landskommun bildar en församling, kan nybildning av pastorat ske
blott under förutsättning av församlingsdelning. Köpingskommunernas antal
var vid 1952 års ingång 88. Det övervägande antalet bildar egna församlingar;
några få är uppdelade i två eller flera sådana. Övriga köpingskommuner
bildar var för sig församling med en landskommun samt pastorat med
denna eller flera församlingar. Några större svårigheter att anknyta pastoratsindelningen
till de församlingsenheter, vari städer och köpingar är inordnade,
torde icke vara för handen. Annorlunda är läget beträffande den
återstående gruppen, de egentliga landskommunerna, där ändringar i pastoratsindelningen
huvudsakligen torde bli aktuella. Särskilt gäller detta tidigare
landskommuner, vilka bildar församling och pastorat tillsammans med
stad men genom den nya kommunindelningen sammanförts med andra
landskommuner till större enheter.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

En jämförelse mellan den gällande pastoratsindelningen och den nya
kommunala indelningen ger vid handen, att man vid gruppering av de förutvarande
kommunerna i större enheter i allmänhet tagit hänsyn till pastoratsindelningen.
I många fall har kommuner, som redan sammanfaller med
pastorat, lämnats orubbade. Av gjord sammanställning framgår, att av de
1 369 territoriella pastoraten den 1 januari 1952 (stads- samt blandade
stads- och landsbygdspastorat inräknade) sammanföll 429 med borgerliga
kommuner enligt den nya indelningen och 667 föll gruppvis helt inom gränserna
för respektive kommuner (331 jämte del eller delar av andra pastorat).
Beträffande 49 pastorat rådde såtillvida kongruens, att pastoratet omfattade
två eller flera kommuner (både stads- och landskommuner). Splittrade
på olika kommuner var 224 pastorat.

Under erinran om att beträffande de kyrkliga kommunerna (församlingarna)
icke nu förelåg någon fråga om en motsvarande förstoring som den,
vilken vidtagits med avseende å de borgerliga primärkommunerna, betonar
de sakkunniga, att man fördenskull vid bedömandet av spörsmålet om pastoratens
anslutning till den nya kommunindelningen torde ha att utgå från
en i stort sett oförändrad församlingsindelning. De framhåller vidare i detta
sammanhang följande.

Den kommunala självstyrelsen har inom pastoratsförvaltningen, där
denna icke sammanfaller med församlingsförvaltningen, ett begränsat utrymme
och är i stort sett anknuten till boställsförvaltningen. Denna står
dock i väsentlig mån under myndighetskontroll. Utdebiteringen till pastoratsutgifterna
är i regel föga betydande i jämförelse med den borgerligt
kommunala. Det är dock för skattebetalarna ett intresse att den ojämnhet
i utdebiteringen, som den borgerliga kommunens uppdelning mellan olika
pastorat kan medföra, i görligaste mån elimineras genom kongruens mellan
kommun- och pastoratsindelning.

Befintligheten av en tätort, som utgör ett naturligt centrum för flera
kommuner, har i många fall blivit bestämmande för kommunindelningen.
Även från pastoral arbetssynpunkt är ofta fördelar förenade med att också
pastoratet har ett förvaltningscentrum i en sådan ort. I icke ringa utsträckning
har sedan år 1910 flyttning av prästgård från landsbygd till tätort
redan ägt rum.

Även i ett annat avseende skulle en anpassning av pastoratsindelningen
till de borgerliga kommunerna vara av värde för det prästerliga arbetet.
För närvarande äger konfirmandundervisning i stor utsträckning rum i anslutning
till det sjunde skolåret. Tendensen till centralisering av skolväsendets
högre stadier till huvudorten i en borgerlig kommun, som sammanfaller
med pastorat, skulle underlätta eu samordning av konfirmandundervisningen
med kommunens skolväsen.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

än vad som i allmänhet påkallas i det kommunala förvaltningsarbetet. Folkmängden
i ett pastorat kan därför icke utan avsevärd olägenhet för pastoralvården
överskrida ett tal, utöver vilket en tillfredsställande kontakt med
olika befolkningsgrupper omöjliggöres.

Till sist understryker de sakkunniga, att pastoratsbildningen i allt fall
främst åsyftar att skapa för det prästerliga arbetet lämpliga enheter samt
att det i sin mån ock må beaktas, att genom en nyordning av pastoraten
till överensstämmelse med de nya borgerliga kommunerna olägenheter i
särskilda fall kan vållas den kyrkliga traditionen och seden. Det torde
komma att finnas fall, där en sådan anpassning skulle för det kyrkliga
arbetet medföra större nackdelar än fördelar.

Befolkningsutvecklingen

Beträffande befolkningsutvecklingen och dess betydelse för indelning och
organisation, som pastoratsindelningssakkunniga behandlar i 6 kap. (s. 56—
61), framhåller de till en början, att en revision av pastoratsindelningen
bör, i likhet med vad som åsyftades vid regleringen av den borgerliga kommunindelningen,
inriktas på att skaffa en relativ trygghet mot alltför snara
indelningsändringar, och anför härom följande.

För att indelningen skall kunna bereda möjlighet till arbete på längre
sikt bör man helst kunna räkna med att den blir bestående åtminstone
i 30 år. Med en sådan riktpunkt är det nödvändigt att taga hänsyn till
tendenser i utvecklingen, som kan komma att medföra minskning i befolkningsunderlaget.
En ökande folkmängd bereder mindre bekymmer; indelningsfrågor,
som sammanhänger därmed, kan utan större olägenhet tagas
upp allteftersom förutsättningarna för en ändring är för handen. Den normala
lösningen av sådana frågor blir i regel först ökning av organisationen
och sedan pastoratsdelning.

Efter redogörelse för vissa framställda befolkningsprognoser, dels för
landsbygden, dels för tätorter av skilda slag, framlägger de sakkunniga i en
särskild sammanställning resultatet av en av dem verkställd undersökning
av folkmängdsutvecklingen i de nuvarande landskommunernas områden.
De sakkunniga sammanfattar sitt omdöme av undersökningsresultatet med
hänsyn till pastoratsindelningen sålunda.

Större tätorter verkar regelmässigt såsom i befolkningshänseende stabiliserande
faktorer. Deras folkmängdsökning kan allt efter förhållandet
mellan tätorts- och jordbruksbefolkning uppväga minskningen i den senare.
Även mindre tätorter kan spela motsvarande roll, men snarare så, att deras
befolkningstillväxt kan fördröja folkmängdsminskningen i vederbörande
pastorat såsom helhet. Det gäller därför att i varje särskilt fall ägna uppmärksamhet
åt frågan, i vad mån vid indelningen av ett landsbygdspastorat
befintligheten av en mera betydande tätort kan antagas hejda eller fördröja
sådan beräknad nedgång i folkmängden, som eljest skulle motivera
pastoratets sammanläggning med annat pastorat eller församling.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Nuvarande indelning och organisation

I 7 kap. (s. 62—80) redogör pastoratsindelningssakkunniga härefter för
grunderna för och utvecklingen i praxis av pastoratens nuvarande indelning
och organisation och framhåller därvid det nära sammanhang, som frågan
om pastoratsindelningen har med frågan om fördelningen av de prästerliga
krafterna på pastoraten; de båda frågorna måste därför ses med utgångspunkt
i detta samband. De sakkunniga anför i anslutning härtill bland
annat följande.

Organisationen av församlingsprästerskapet, som ursprungligen var baserad
på sockenkyrkan, så att varje församling utgjorde ett pastorat och hade
blott en präst, har i äldre tid varit väsentligen beroende av tillgången på
lokala avlöningst illgångar; även geografiska förhållanden har medverkat till
att den organisatoriska enheten, pastoratet, i varje fall på landsbygden, fått
en begränsad omfattning oftast med blott en prästerlig tjänst. I den mån
folkmängden stigit och delning av pastorat icke kommit i fråga har organisationen
ökats genom inrättande av prästerliga biträdestjänster. Härav
har följt, att ett större antal kyrkoherdetjänster numera har karaktären av
förmanstjänster, såtillvida att i samma pastorat finnes en eller flera tjänster
med lägre ställning än kyrkoherdetjänsten. Fortfarande är dock över
40 procent av de 1 369 territoriella pastoraten utan fasta biträdestjänster;
dessa pastorat bildar de s. k. enprästpastoraten.

De ekonomiska förutsättningar, under vilka den församlingsprästerliga
organisationen tillkom, är numera andra. Genom maximeringen av pastoratens
utgifter för prästerskapets avlöning samt skatteu t jämningen över
kyrkofonden och dennas finansiering genom den allmänna kyrkoavgiften
kan organisationen justeras oberoende av tillgången på avlöningsmedel inom
varje pastorat för sig. Kungl. Maj:t har blivit i stånd att oavsett menighetens
förmåga av uppoffringar för avlöning av prästerskapet ordna tjänsternas
fördelning efter vad som från rikskyrkliga synpunkter synes bäst.

o Efter tillkomsten av 1910 års prästlönelagstiftning, varigenom för första
gången en allmän utjämning av kostnaderna för prästerskapets avlöning
infördes, har frågan om den församlingsprästerliga organisationens omfattning
i stort sett bedömts från synpunkten av den kyrkliga verksamhetens
behov och önskemålet att effektivt utnyttja de prästerliga krafterna. Detta
avspeglas i det sedan dess stigande antalet ändringar i pastoratsindelningen.
Folkmängd, bebyggelsekaraktär, avstånd och areal inom ett pastorat har
därvid varit viktiga faktorer för avgörandet om organisationens storlek.
Fn icke av förhållandena motiverad ojämnhet mellan pastoraten består
dock fortfarande i avseende å folkmängd och tjänsteorganisation.

Ändringarna i indelningen och organisationen har huvudsakligen skett
genom delning eller genom sammanläggning av förutvarande pastorat.
Grundläggande för dessa ändringar har företrädesvis varit hänsynen till
folkmängd och areal men även till de föreliggande historiska och naturliga
— geografiska och sociala — förutsättningarna. Inom organisationen har
under denna tid kyrkoadjunktsinstitutionen fått allt större plats.

Såvitt angår städerna har man vid behandlingen i regel utgått från att
en befolkning av intill 5 000 kan betjänas av en präst utan att arbetsbördan
blir alltför tyngande. Beträffande landsbygden har en präst ansetts vid måttlig
areal (e:a 1 kv.-mil) kunna betjäna en folkmängd av högst 3 000, under

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

det han förutsatts icke ha tillräcklig sysselsättning vid en folkmängd under
2 000. För städerna torde frågan om minimital icke ha varit aktuell.

Till närmare belysning av förhållandena lämnar de sakkunniga härefter
en utförlig redogörelse för indelningsändringar, som under de senaste 40—50
åren vidtagits, samt för resultatet av dessa vid årsskiftet 1947/48 med hänsyn
till folkmängd, areal och antal församlingar inom pastoraten och dessas
förhållande till antalet präster därstädes. Resultatet visar stora variationer
såväl inom respektive stift som de skilda stiften emellan och särskilt med
avseende å förhållandena i landsbygdspastoraten (den administrativa landsbygden)
samt i stadspastoraten och de blandade stads- och landsbygdspastoraten.
Vad beträffar de framkomna siffrornas betydelse för mätande av
(de potentiella) arbetsuppgifternas omfattning erinrar de sakkunniga om
följande.

En stor areal verkar regelmässigt förtyngande, om arbetsbördan eljest,
bedömd enbart efter folkmängdstal, antages vara normal. Fasta jämförelsetal
kan därvid svårligen uppställas; bebyggelsens spridning och kommunikationsledernas
beskaffenhet måste verka differentierande från pastorat
till pastorat. Med hänsyn tagen till kända förhållanden härutinnan torde
man emellertid kunna av siffrorna utläsa, att olikheterna mellan de sydliga
stiften icke har några större proportioner, Skara och Visby stift möjligen
undantagna; för dessa två tillkommer en särskild omständighet, nämligen
antalet kyrkor och församlingar per präst. I de nordliga delarna av riket,
särskilt Härnösands och Luleå stift, tyder däremot siffrorna för landsbygdspastoraten
på en avsevärt större arbetsbelastning per präst än söderut. De
högre folkmängdstalen för stadspastoraten och de blandade pastoraten
kompenseras av de lägre arealtalen samt, beträffande de blandade pastoraten,
jämväl av den omständigheten att städerna utgör kommunikationscentra
för dessa pastorat med i regel både goda och täta förbindelser med
landsbygden. Vidare framgår, att i saväl stadspastorat som blandade stadsoch
landsbygdspastorat, sedda såsom grupper, antalet präster år 1948 i regel
överstiger antalet i pastoratet ingående församlingar. Fragan i vad man
arbetet tynges genom att varje präst har att betjäna mer än en församling
kan fördenskull för dessa grupper blott i undantagsfall få betydelse. I landsbygdspastoraten
åter var förhållandet vid samma tidpunkt i viss man annorlunda.
För dessa visar det sig, att frågan i vad mån ett större antal församlingar
än eu per präst kan öva inflytande pa arbetsbördan och därmed
på organisationens lämpligaste omfattning huvudsakligen är aktuell för
Visby, Skara och Lunds stift. Fn sammanställning för samtliga pastoraten
beträffande antalet pastorat stiftsvis med mer än en församling per präst
den 1 februari 1952 utvisar, att eu pastoratsindelning med två församlingar
per präst är vanligast i Lunds stift (115 av 287 pastorat i riket i dess helhet),
med tre församlingar i Skara stift (22 av 41) samt med fyra församlingar
i Skara stift och Visby stift (8 resp. 5 av 15).

I anknytning delvis till en med domkapitlen — efter hörande av vederbörande
stiftskommittéer för de aktuella pastoratsindelningsfrågornas beredning
— anordnad enkät framlägger de sakkunniga här till sist sina synpunkter
dels på i vad mån frågan om den församlingsprästerliga organisationens

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

omfattning i pastorat — där man på grund av antalet i pastoratet ingående
församlingar kan tänkas behöva räkna med ett mindre folkmängdstal per
präst än det normala — är beroende på turordningen för gudstjänsterna i
församlingskyrkorna, dels på frågan om betydelsen för organisationen av
prästernas tjänstegrad och deras bostadsförhållanden.

Villkoren för gudstjänstliv och församlingsvård

Slutligen har de sakkunniga i 8 kap. (s. 81—92) analyserat och sammanfattningsvis
belyst frågan, huru villkoren för gudstjänstliv och församlingsvård
gestaltar sig i pastorat av olika typ, under hänsynstagande till skilda
lokala förutsättningar.

Efter att inledningsvis ha berört de förändringar i den kyrkliga verksamheten,
som samhällsutvecklingen sedan äldre tid medfört, framhålles här
bland annat följande med avseende å den lokala församlingens betydelse
såsom kyrkligt verksamhetsområde.

Den naturliga samhörigheten mellan alla sockenbor har särskilt i mindre
församlingar varit bestämmande för utgestaltningen även av den moderna
församlingsvården både när det gäller arbetet bland barn och ungdom och
med avseende på föreningsverksamheten bland äldre. Den har karaktären
av församling sarbete med den lokala vidd och begränsning, som följer därav.
Symbolisk för den nu skisserade tendensen inom nutida kyrkoliv är
kombinationen församlingskyrka-församlingshem.

Däremot bör emellertid ställas en annan tendens, som går ut på att vidga
ramen för den kyrkliga verksamheten. Församlingsrörelsen har växt ut till
en kyrkorörelse, som bragt till uttryck de enskilda församlingarnas tillhörighet
till eu större samfundsgemenskap och fört fram organ och sammanslutningar
i kontrakten, stiften och rikskyrkan.

De faktorer, som varit verksamma i den moderna samhällsutvecklingen
och framkallat upplösning av de gamla lokala enheterna till förmån för bildandet
av större kommunala verksamhetsområden, har också gjort sig gällande
inom församlingsorganisationen. En alltför stark folkminskning i rena
landsförsamlingar likaväl som en alltför stor folkökning i församlingar med
tätortsbebyggelse kan vålla, att församlingen har svårt att fungera såsom
en sådan. Församlingen utgör alltjämt en naturlig kyrklig arbetsenhet och
kan, där underlaget för gudstjänstliv och övrigt kyrkligt arbete är tillfredsställande,
svårligen såsom sådan ersättas.

De sakkunniga framhåller härefter, att vid bedömandet av de krav, som
gudstjänstliv och församlingsvård ställer på den prästerliga arbetskraften i
det enskilda fallet, hänsyn måste tagas till de betydande variationerna i församlingarnas
struktur.

En viktig skillnad förefinnes mellan »kyrkliga» församlingar, där behovet
av gudstjänsttillfällen är starkt och den kyrkliga seden väl hävdat sig även
i fråga om sökandet av själavård, och »okyrkliga» församlingar, där både
gudstjänstliv och församlingsvård i traditionell form råkat i förfall. Med
hänsyn till arbetsbördan blir dock skillnaden icke så stor för församlingsprästen.
Medan denne i förra fallet har full sysselsättning med de uppgifter,
som sedan gammalt är givna, måste han i senare fallet ägna så mycket

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

mera arbete åt den uppsökande uppgiften och åt prövande av nya medel för
att främja en förnyelse av kyrkolivet. Det moderna församlingsarbetet
representerar sålunda en till det centrala i prästens kallelse hörande arbetsuppgift
av krävande art, som han icke kan undandraga sig.

Ser man återigen till förutsättningarna för den kyrkliga verksamhetens
utformning och till möjligheterna för prästerskapet att fylla de härigenom
ställda kraven, är det andra faktorer, som framträder. Här kommer givetvis
församlingarnas folkmängd och areal, deras geografiska och sociala struktur
i betraktande. Men det är också av väl så stor betydelse, om prästerskapet
har en eller flera församlingar att betjäna eller om en församling har en
eller flera präster.

Efter redogörelse för de yttranden med avseende å frågan om en- eller
flerprästpastorat, som avgivits vid den förut omnämnda enkäten med domkapitlen
och vederbörande stiftskommittéer, framlägger de sakkunniga sina
synpunkter på skilda förekommande pastoratstyper. De anmärker härtill
följande.

Vår historiskt framvuxna pastoratsorganisation uppvisar så starka variationer,
att det knappast låter sig göra att i en schematisk översikt redovisa
alla förekommande pastoratstyper. Med hänsyn till utredningens syfte kan
det vara motiverat att lämna å sido pastorat, som redan enligt de vid en
senare tids ändringar i indelningen tillämpade principerna måste anses för
små eller för stora. Men även om undersökningen begränsas till några av de
allmännast förekommande pastoratstyperna, visar det sig vara förenat med
stora svårigheter att behandla dem i ett sammanhang. En karakteristisk
olikhet föreligger sålunda mellan den äldre typ av pastorat, bestående av en
eller flera till folkmängd och areal små församlingar, vilken alltjämt är förhärskande
i de sydsvenska och mellansvenska stiftens jordbruksbygder, och
den nyare typ, som representeras å ena sidan av de över hela landet spridda
pastoraten med större städer och andra tätorter och å andra sidan av de
vidsträckta landsbygdspastoraten, framför allt i de båda norrlandsstiften
men även i vissa trakter av andra stift.

I beaktande härav har de sakkunniga för granskningen av skilda pastoratstypers
ändamålsenlighet indelat pastoraten efter deras större eller mindre
folkmängd och areal (under eller över 1 500 invanare och 1 kvadratmil)
samt därunder i pastorat av agrar- eller tätortskaraktär, bestående av en
eller flera församlingar och betjänade av en eller flera präster. På den analys
de sakkunniga här gjort bygger de till stor del det förslag till indelningsoch
organisationsnormer, som de framlägger.

Sakkunnigförslaget

Huvudlinjerna i sakkunnigförslaget

Innan de sakkunniga övergår i 9 kap. (s. 93—115) till att precisera de
riktlinjer för ny indelning och organisation av pastoraten, som de med stöd
av den föregående redogörelsen för de härför relevanta huvudfaktorerna
funnit böra tillämpas, framhåller de — med erinran om de prästerliga
arbetsuppgifternas betydelse för dessa regleringar — följande.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Genom de på de sakkunnigas initiativ verkställda arbetstidsstudierna torde
ha vunnits en — så långt sig göra låter — tillförlitlig och belysande bild
av såväl omfattningen som arten av de arbetsuppgifter i tjänsten, som i
olika typer av pastorat och under skilda organisationsformer för närvarande
åvilar församlingsprästerskapet. I anslutning till den i samband med 1951
års religionsfrihetslagstiftning medgivna skattelindringen för personer, som
ej tillhör svenska kyrkan, framhölls bland annat (SOU 1949: 20, s. 322 ff.
och 337 ff.), hurusom en väsentlig del av de i prästerskapets tjänsteåligganden
numera ingående arbetsuppgifterna icke hade enbart kyrklig utan fastmer
övervägande borgerlig karaktär. Som detta omdöme i stort sett torde
äga giltighet, kan redan därav slutas, att lösningen av nu föreliggande problem
ej mindre blir av vikt för den speciellt kyrkliga verksamheten än även
får en mera allmänt administrativ räckvidd.

De sakkunniga angiver härefter till en början de förutsättningar, varå en
reform av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen
bör bygga och vilka i samband med redogörelsen i de föregående kapitlen
av dem ingående belysts från vissa samlande utgångspunkter. Förutsättningarna
skärskådas härvid från huvudsakligen följande synpunkter:
församlingarna såsom arbetsdistrikt och deras betydelse för den kyrkliga
verksamheten; pastoratens och däri ingående församlingars struktur; pastoratens
folkmängd och areal; avvägningen mellan riks- och lokalintresse;
pastoratens förhållande till kommunindelningen; gudstjänstturordningen;
pastoratens omfattning i avseende å antal församlingar; för pastorat erforderligt
antal präster och möjligheten av prästs anställande för skilda pastorat.

På grundval av dessa förutsättningar har de sakkunniga kommit fram
till vissa allmänna normer, som enligt deras uppfattning — med alla de
smärre, lokalt betingade avvikelser eller jämkningar, som i en angelägenhet
av förevarande art alltid måste förutsättas — bör tjäna till rättesnöre
för den revidering av pastoratsindelningen och den prästerliga tjänsteorganisationen
i pastoraten, som avsetts.

Jag vill längre fram återkomma till den närmare innebörden av de av
de sakkunniga sålunda uppställda förutsättningarna och normerna samt
de sakkunnigas motivering härför. Här skall jag först i korthet redogöra
för de huvudsynpunkter de sakkunniga härutinnan anlagt och det väsentliga
i vad de med stöd därav föreslagit i avseende å indelning och organisation
av pastoraten. Därvid följer jag i det huvudsakliga en av de sakkunniga
själva gjord sammanfattning av förslaget.

De prästerliga arbetsuppgifterna är av största betydelse för organisationens
utformning. Indelningen i pastorat blir å sin sida av given betydelse
för den samlade prästerliga verksamhetens behöriga tillgodoseende.

En såvitt möjligt jämn fördelning av de tillgängliga arbetskrafterna i förhållande
till arbetets omfattning och art är ett riksintresse, som måste ges
ett avgjort företräde framför exempelvis en enskild församlings önskan att
få behålla en viss prästerlig tjänst, som icke kan anses nödvändig från
arbetssynpunkt.

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

Ett riktigt förhållande mellan folkmängd och areal å ena samt tjänsteorganisation
och indelning å andra sidan är en bestämd förutsättning för
att den prästerliga arbetskraften skall kunna förväntas bli effektivt utnyttjad.

Vissa åtgärder förordas till lättnad i prästernas arbetsbörda, varigenom
en ändamålsenlig indelning och organisation torde främjas.

Sålunda bör en centralisering av kyrkobokföringen i ett pastorat till
dettas huvudort övervägas för möjliggörande av biträdeshjiilps anskaffande
för pastorsexpeditionen. Denna fråga bör dock städse prövas med hänsyn
till de i varje fall föreliggande lokala betingelserna.

Vidare föreslås vissa regler för lån ur kyrkofonden till underlättande för
församlingspräst att anskaffa egen bil att användas i tjänsten.

Ehuru gudstjänst principiellt synts böra hållas i varje församlingskyrka
varje predikodag, har det dock befunnits rimligt, att, där folkmängden i en
församling är särskilt liten och för gudstjänsthållningen tillräckligt antal
präster icke kan ställas till förfogande i pastoratet, för sådan församling
sammanlysning sker av högmässogudstjänsten med annan församlings.

För ny pastoratsbildning bör regelmässigt uppställas kravet, att minst
en präst, om möjligt två, där får full sysselsättning med tjänsteuppgifter.

Behov av pastoratsdelning uppkommer, när gudstjänstliv och församlingsvård
på grund av folkmängdens tillväxt och andra omständigheter icke
längre kan besörjas enhetligt för hela pastoratet och tjänsteorganisationen
fått en omfattning, som gör det svårt för kyrkoherden att utöva ledningen.

Vid fråga om sammanläggning av pastorat med annat pastorat eller del
därav måste övervägas, icke blott huruvida de två kyrkoherdarna i de nuvarande
pastoraten har eller kan få tillräcklig sysselsättning utan ock i vad
mån vid en sammanläggning, där denna förutsätter en organisation av flera
än en präst, arbetsgemenskap mellan dessa med någon fördel kan genomföras
i det nybildade pastoratet.

En anknytning av pastoratsindelningen till den nya kommunindelningen
(dock ej nödvändigtvis till kongruens mellan kommun och pastorat men likväl
så att pastoratsgräns ej skär kommungräns) kommer i stort sett att
vara till gagn för den kyrkliga organisationen. Pastorat bör icke vara delat
mellan två län eller stift.

Antalet församlingar i ett pastorat med två präster bör helst icke överstiga
fem. Olika folkmängdstal räknas med såsom mätare av prästernas
arbetsbörda för tätortspastorat och landsbygdspastorat. Med bortseende
från ojämnheter, vilka härledes av osäkerhet beträffande denna pastoratens
karaktär och av »besvärlig tjänstgöring», har såsom norm för organisationen
uppgjorts en schematisk regel, som skiljer mellan tätorts- och landsbygdspastorat
med olika antal församlingar och präster.

Såsom »måttlig areal» för ett enprästpastorat om högst fyra församlingar
gäller 1 Va kvadratmil, diir icke särskilda omständigheter, såsom svårfram -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

komliga vägar, skärgård o. d. talar däremot. Vid anställande av flera
präster i ett pastorat bör nämnda normalmått för areal skäligen höjas med
hänsyn till antalet präster.

Då folkmängden i ett pastorat med måttlig areal överskrider det tal, som
skäligen ansetts kunna belöpa på dess prästerskap, bör man framför en
pastoratsdelning, som innebär bildande av enprästpastorat, överväga inrättande
av en ny tjänst, under förutsättning att organisationen ej redan nått
gränsen för sin funktionsduglighet. I vissa fall kan en organisation med endast
en präst bli den lämpligaste. En organisation av flera präster, vilken
ger möjlighet till en mera individuell anpassning efter verksamhetens skiftande
krav, innebär dock generellt sett påtagliga fördelar. En pastoratsorganisation
av flera än fem präster är normalt icke önsklig.

Den för närvarande i ett fåtal fall tillämpade anordningen med gemensam
kyrkoadjunkt för skilda till varandra gränsande pastorat föreslås komma
till ökad användning. Sådan kyrkoadjunkts arbetsuppgifter inom de särskilda
pastoraten bör fastställas av domkapitlet.

Där organisationen i ett pastorat består av blott kyrkoherde men folkmängdstalet
väsentligt överstiger 3 000 för landsbygds- och 4 000 för tätortspastorat
samt visar tendens till fortsatt stegring, bör tills vidare i pastoratet
inrättas en kyrkoadjunktur. Om folkmängden ytterligare ökas, t. ex.
med mer än 50 procent av nämnda grundtal och så att två prästers fulla
arbetskraft erfordras, bör i regel adjunkturen ombildas till en komministratur.
Då behov av en tredje tjänst inträder, bör denna under motsvarande
förutsättning bli en kyrkoadjunktur. Vid ökning av organisationen utöver
tre präster får arbetsförhållandena i varje särskilt fall bli avgörande. Icke
i något fall, ej ens för de stora städerna, bör en organisation med flera
kyrkoadjunkter än två förekomma.

Frågan om möjlighet för Kungl. Maj:t att ålägga vederbörande pastorat
att tillhandahålla kyrkoadjunkt tjänstebostad mot erläggande av hyra bör
upptagas till förnyad prövning.

Om antalet kyrkoherdetjänster i riket genom reformen blir väsentligt
reducerat, synes det angeläget, att sådana justeringar sker i gällande prästvalslag,
att större garanti ges för varje förtjänt präst att nå ordinarie tjänst.

Genomförandet av den nya indelningen och organisationen bör ske samtidigt
för hela riket. Dessförinnan bör beslut om förflyttning av innehavare
av indragna tjänster ha meddelats. Med avseende å sådan förflyttning
föreslås vissa tillfälliga regleringar, varigenom antalet av de fall, då förflyttning
till annan ort blir nödvändig, skulle kunna begränsas.

Jämte vad de sakkunniga sålunda föreslagit och förordat har de i sitt
betänkande särskilt behandlat ett par till indelnings- och organisationsreformen
närstående frågor ävensom de av mig inledningsvis omnämnda
frågorna om de ordinarie prästernas lönegradsinplacering m. m.

I de förstnämnda två frågorna — avseende principerna dels för inrät -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

tande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt, dels för pastoratets uppdelning
i arbetsdistrikt (särskilda tjänstgöringsområden) och vad därmed sammanhör,
eller biträdande prästs stationering inom pastoratet — har de sakkunniga
närmare angivit vissa förutsättningar, som borde föreligga för dylika
indelningar.

I avseende å reglerna för prästernas lönegradsinplacering har de sakkunniga
föreslagit nya grunder efter statistiskt fastställbara, schablonmässigt
fixerade faktorer av kvalitativ natur. De nya inplaceringsreglerna avses att
med reformens genomförande tillämpas enhetligt för samtliga ifrågavarande
tjänster. I anslutning härtill föreslås, att antalet lönegrader för komministrar
reduceras från fyra till två samt att inrättande av särskilt tjänstgöringsområde
inom pastorat ej vidare skall inverka på vare sig kyrkoherdes eller
komministers lönegradsplacering.

För åskådliggörande av en indelning och organisation med tillämpning
av de sakkunnigas förslag till riktlinjer har till betänkandet fogats ett utkast
till dylik indelning och organisation för de territoriella pastoraten i
riket, bortsett från Stockholms stad vars kyrkliga indelning och organisation
nyligen varit föremål för utredning genom särskilda sakkunniga. En
sammanställning visar, att enligt utkastet antalet prästerliga tjänster utom
Stockholm bleve praktiskt taget oförändrat. Kyrkoherdetjänsterna skulle
emellertid minskas med 193 och komministertjänsterna med 7 men kyrkoadjunkturerna
ökas med 199.

En indelning och prästerlig organisation enligt detta de sakkunnigas utkast
beräknas, vid en tillämpning av de föreslagna reglerna för kyrkoherdarnas
och komministrarnas inplacering i lönegrad, innebära en årlig minskning
av lönekostnaderna för församlingsprästerna i riket med i avrundat
belopp 90 000 kronor.

YTTRANDEN

I åtskilliga av de över pastoratsindelningssakkunnigas förslag avgivna
yttrandena har uttalanden gjorts rörande angelägenheten överhuvudtaget
av en pastoratsindelningsreform, som här förutsatts, ävensom framförts
vissa mera allmänna omdömen rörande det nu föreliggande förslaget.

Behovet av en ändring av den nuvarande pastoratsindelningen och församlingsprästerliga
organisationen har av remissmyndigheterna allenast
ifrågasatts av stiftsnämnden i Göteborg, som — från de synpunkter stiftsnämnden
företräder — icke känner sig övertygad om att en allmän översyn
av pastoratsindelningen är nödvändig. Stiftsnämnden anser, att i de relativt
få fall, då behov av ändring föreligger, sådan kan ske från fall till fall utan
en allmän omstöpning med de vittgående konsekvenser, som härav måste
följa. Domkapitlet i Karlstad anför, att det visserligen intet har att erinra
mot en av förhållandena på varje ort betingad ändring i nuvarande pasto -

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

ratsindelning, men att domkapitlet icke kan biträda en sådan hela riket
omfattande pastoratsindelning, som de sakkunniga föreslagit. Sveriges yngre
prästers förbund hemställer för sin del, att en ny och allsidig utredning
verkställes i frågan med deltagande jämväl av särskilda representanter för
de speciellt berörda stiften.

I övrigt har i nu förevarande sammanhang i huvudsak anförts följande.

Domkapitlet i Uppsala: Den i vissa avseenden föråldrade pastoratsindelningen
innebär ett problem, som kräver sin lösning. Därom råder säkerligen
enighet från alla intressegruppers sida. När det emellertid gäller frågan,
huru tillfredsställande rättelse skall ernås, torde det vara hart när
omöjligt att tillgodose alla önskemål. De sakkunniga har synbarligen betraktat
spörsmålet som en utjämnings- och fördelningsfråga, där den ekonomiska
synpunkten spelat en icke oväsentlig roll. Från kyrkans synpunkt
hade det otvivelaktigt varit önskvärt, om församlingens behov av gudstjänst
och präst satts i första rummet. Som allmänt omdöme bör dock
kunna medgivas, att de sakkunniga under för handen varande förhållanden
och med hänsyn till de disparata aspekter, som de skilda intressegrupperna
lägger på spörsmålet, kommit fram till riktlinjer, som synes kunna bilda
basen för en för alla parter godtagbar lösning.

Domkapitlet, i Linköping: Vid uppgörandet av sitt principförslag har de
sakkunniga haft en välbetänkt omsorg om storstädernas samt Norrlands
behov av effektiv prästerlig försörjning. Detta måste räknas till sakkunnigförslagets
förtjänster. Den får emellertid icke köpas genom en alltför stor
utarmning av mellersta Sveriges kyrkliga organisation.

Domkapitlet i Skara: De ingående och omsorgsfulla utredningar, som
ligger till grund för de sakkunnigas betänkande, har bekräftat nödvändigheten
av en översyn av den kyrkliga organisationen. I kyrkans eget intresse
bör det i viss omfattning ske en omreglering, under hänsynstagande både
till de nuvarande befolkningsförskjutningarna från landsbygden till tätorterna
och till bristen på prästerliga krafter i vissa storstäder och inom
delar av norrlandsstiften.

Domkapitlet i Strängnäs: Att den nuvarande pastoratsindelningen i
många fall behöver ändras är uppenbart, varvid pastoratsbildningen bör
skapa för det prästerliga arbetet lämpliga enheter, men rationaliseringen får
under inga omständigheter medföra att det kyrkliga livet bortrationaliseras.
Varje sådan farhåga skulle också ha varit helt utesluten om de kamerala
och ekonomiska övervägandena, som givetvis har sin stora betydelse, hade
fått träda i bakgrunden för de kyrkliga och religiösa principer, som flerstädes
förekommer i betänkandet men aldrig tillerkänts ett rätt dominerande
inflytande. Hänsyn bör tagas till folkviljan i största möjliga utsträckning.
Det är ett riksintresse och än mer ett rikskyrkligt intresse att den kyrkliga
organisationen göres ändamålsenlig. Men man kan icke lämna de historiska
hänsynen ur räkningen.

Domkapitlet i Västerås: Utan att bestrida det berättigade i kravet på en
rationalisering och vikten av att de prästerliga arbetskrafterna fullt och
effektivt utnyttjas vill dock domkapitlet för sin del framhålla det vanskliga
i att anlägga en alltför rationell synpunkt på prästens arbete. Prästen
kan inte jämföras med en kommunal eller statlig tjänsteman. Hans arbete
är i hög grad individuellt och decentraliserat varför han inte kan centralt
dirigeras i likhet med andra befattningshavare. Å andra sidan påkallar den

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

förändrade befolkningssituationen en omorganisation av den kyrkliga verksamheten.
Det blir bär fråga om en nödvändig anpassning till ett ofrånkomligt
faktum. Den nuvarande pastoratsindelningen måste därför justeras.
Från kyrkans sida består det mest angelägna i denna förändring dock
inte däri, att mindre pastorat sammanslås, även om detta i många fall är
motiverat, utan däri att större samhällen och städer får flera prästerliga
arbetskrafter och de stora pastoraten delas.

Domkapitlet i Växjö: Domkapitlet anser, att en allmän översyn av den
svenska kyrkans pastoratsindelning av olika skäl nu är behövlig och tänker
därvid i första hand på den stora befolkningsomflyttning, som medfört
städernas tillväxt, ett framväxande av nya tätorter och cn däremot svarande
avfolkning av landsbygden. För en pastoratsreglering talar jämväl de
ohållbara kyrkliga förhållanden, vilka uppstått genom utebliven eller försenad
församlingsreglering i de större städerna och särskilt i Stockholm. En
omreglering måste genomföras så, att man gottgör vad som försummats
rörande de större städerna, församlingar med tätorter och stora delar av
Norrland och härtill har förslaget givit beaktansvärda bidrag. För lösningen
av dessa frågor får emellertid icke kyrkans livsvillkor i stort och inom
övriga delar av landet försämras.

Domkapitlet i Luncl: Domkapitlet behöver knappast påpeka vilka betydelsefulla
och nära nog vitala frågor för vår kyrka, betänkandet behandlar
och angiver lösning för. Domkapitlet är angeläget att framhålla, att betänkandet
är ett synnerligen förtjänstfullt arbete, i vilket de svåra och komplicerade
frågorna blivit sakligt och allsidigt belysta. I mångt och mycket
är domkapitlet fullt ense med de sakkunniga. I några betydelsefulla frågor
— i viss mån sammanhängande med varandra — måste dock domkapitlet
intaga en gentemot de sakkunnigas majoritet bestämt motsatt position.

Domkapitlet i Göteborg: De sakkunniga har på ett förtjänstfullt sätt
framhållit behovet av en förbättrad församlingsprästerlig organisation, innebärande
inrättandet av flera prästerliga tjänster och uppdelandet av alltför
stora församlingar inom tätorter, städer och vissa delar av de norrländska
stiften. Domkapitlet kan emellertid icke ansluta sig till den uppfattning,
som de sakkunniga företräder, när det gäller bästa sättet att ernå
cn sådan nödvändig förbättring av den kyrkliga organisationen.

Domkapitlet i Härnösand: Domkapitlet finner det ostridigt att befolkningsutvecklingen
i vårt land under 1900-talets gångna hälft undergått cn
så markant förändring att en revision av den nuvarande pastoratsindelningen
är fullt befogad också från kyrkans synpunkt. Den är nödvändig
dels med hänsyn till möjligheterna att bättre kunna utnyttja de prästerliga
krafterna, dels med hänsyn till församlingslivets behov, framförallt i de
församlingar, där nya befolkningscentra, s. k. tätorter, växt fram. Domkapitlet
konstaterar också med tillfredsställelse, att de sakkunniga i sitt
betänkande med hänsyn till givna direktiv och med beaktande av (let kyrkliga
livets krav givit många värdefulla uppslag och enligt domkapitlets
mening framlagt åtskilliga realiserbara förslag när det gäller att lösa de
problem, som sammanhänger med angivna förhållanden.

Domkapitlet i Luleå: Försåvitt utredningsarbetet mer eller mindre bcstämts
av önskemålet att hålla organisationen inom nuvarande antal prästerliga
krafter och inom nuvarande kostnadsram, har den synpunkt lörryckts,
som vid en utredning av detta slag givetvis bort vara den i första
hand vägledande, nämligen vad en effektiv församlings- och själavård under
nuvarande förhållanden kräver. Denna fråga borde först ha ställts och be7
— Bihang till riksdagens protokoll 1957.

1 sa ml. Nr 153.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

svarats utan sidoblickar åt andra önskemål. Därefter hade den frågan fått
ställas, på vad sätt och i vad mån det må vara möjligt att tillgodose de
sakligt motiverade kraven. Det hade för alla berörda parter och för ärendets
fortsatta behandling varit gagneligt, om utredningen kunnat läggas
upp på detta sätt. Nu undgår man icke att gång efter annan fråga sig, om
de framförda förslagen är grundade helt på vad som är från församlingsoch
själavårdens synpunkt ändamålsenligt eller om de tillika påverkats av
andra hänsyn.

Domkapitlet i Visby: Det är riktigt, att ett av kyrkans största problem
för närvarande ligger i de högst otillfredsställande möjligheterna för själavårdande
verksamhet i storstadsförsamlingarna och att lösningen av detta
problem bör vara föremål för hela kyrkans gemensamma strävan. Att emellertid
i detta syfte mera väsentligt rubba nu gällande indelning i de mindre
församlingarna av i allmänhet agrar karaktär skapar omedelbart nya problem
och synes varken vara rättvist eller välbetänkt.

Domkapitlet i Stockholm: Vad beträffar behovet av arbetskraft för den
kyrkliga verksamheten inom riket i dess helhet vill domkapitlet framhålla,
att det från kyrkliga synpunkter självfallet är önskligt, att verksamheten
inom växande samhällen utbygges utan reduktion av den bestående organisationen
i andra delar av landet. Att detta för närvarande icke synes
vara möjligt sammanhänger med den bristande personaltillgången. Därest
ett ändrat läge i detta hänseende skulle uppkomma, bör enligt domkapitlets
mening organisationen utbyggas till större omfattning än som nu är
möjligt.

Stiftsnämnden i Skara: Stiftsnämnden vill uttala sin uppskattning över
den omsorg och grundlighet, som utmärker de sakkunnigas förslag. Stiftsnämnden
är fullt införstådd med att de befolkningsförskjutningar, som under
det senaste halvseklet ägt rum inom vårt land, nödvändiggör en översyn
av den nuvarande pastoratsindelningen och i samband därmed ett övervägande
av, huru de prästerliga arbetskrafterna skall fördelas för att bäst
kunna tillgodose den kyrkliga verksamhetens behov.

Länsstyrelsen i Östergötlands lön: Det lärer icke kunna bestridas, att den
nuvarande pastoratsindelningen i vissa avseenden är otillfredsställande och
att en översyn av denna indelning (icke indelningen i församlingar) — liksom
förut av kommunindelningen — är av behovet påkallad. Vissa pastorat
torde icke ge full sysselsättning åt en präst och åtskilliga pastorat torde
vara otillräckligt tillgodosedda i avseende å sin tjänsteorganisation. Vid
översynen av pastoratsindelningen lärer emellertid andra synpunkter än de
som särskilt starkt gjorde sig gällande beträffande kommunindelningen böra
anläggas. Avseende synes sålunda böra läggas mindre vid den ekonomiska
sidan av saken än vid angelägenheten av att gudstjänstliv och församlingsvård
i största möjliga utsträckning främjas.

Länsstyrelsen i Gotlands län: Under de senaste åren har med allt större
tydlighet framgått, att rikets nuvarande pastoratsindelning icke är tillfredsställande.
I nämnda avseende har åberopats bland annat ojämnheterna
i indelningen. Med hänsyn härtill måste betänkandets framläggande i och
för sig hälsas med tillfredsställelse.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Den översyn av den kyrkliga administrationen,
som betänkandet föreslår, synes länsstyrelsen innebära ett steg i rätt
riktning när det gäller kyrkans anpassning till det moderna samhället.
Genom den kraftiga förändring av befolkningsförhållandena under de se -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

naste årtiondena med en minskning av invånarantalet i de flesta pastorat
på rena landsbygden och en motsvarande ökning av befolkningen i större
samhällen och städer har uppstått en situation, till vilken den kyrkliga
organisationen och arbetet bör anpassas.

Länsstyrelsen i Hallands län: Enligt det föreliggande förslaget kommer ett
stort antal pastorat i de syd- och mellansvenska stiften att reduceras. Det
är troligt att en sådan ändrad indelning medför vissa olägenheter för den
kyrkliga verksamheten och att opposition är att vänta från många församlingar
och pastorat. Bland de befarade olägenheterna må nämnas att
den kyrkliga strukturen i stiftet i viss mån förändras, att svårigheter uppstår
att hålla gudstjänst varje söndag i församlingarna, att samhörigheten
inom pastoraten försvagas, samt att befordringsutsikterna för prästerna
inom de berörda stiften försämras. Trots de sålunda befarade olägenheterna
anser länsstyrelsen, att skälen för eu ändrad pastoratsindelning är så starka
att en allmän indelningsändring bör genomföras.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Länsstyrelsen vill till en början framhålla,
att enligt länsstyrelsens mening de sakkunnigas betänkande och förslag
innefattar ett i det stora hela förtjänstfullt försök att lösa ett på grund av
den historiska utvecklingen ganska invecklat organisatoriskt spörsmål. Klart
är att man vid den avvägning av olika faktorer, som måste föregå en sådan
problemlösning, kan i vissa stycken komma till olika resultat beroende på
den vikt, som tillmätes en eller flera av dessa faktorer. I huvudfrågan delar
länsstyrelsen de sakkunnigas uppfattning därom, att en förändring av den
nuvarande pastoratsindelningen bör komma till stånd i de fall, då de nuvarande
pastoraten är antingen för stora eller för små för att på ett tillfredsställande
sätt kunna fungera i fortsättningen. En viss utjämning beträffande
pastoratens ytvidd och folkmängd till önskvärd storlek skulle därigenom
kunna åvägabringas till gagn i första hand för den prästerliga verksamheten
men jämväl för samarbetet mellan de kyrkliga och de borgerliga
primärkommunerna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Till eu början får länsstyrelsen uttala
sin principiella anslutning till de sakkunnigas förslag. Motstånd mot detsamma
får man säkerligen förvänta i det att man på sina håll kommer att
finna det svårt att släppa de traditionella synpunkterna, även om traditionen
delvis kommer att bevaras genom att församlingarna icke kommer att
beröras av förslaget. Men hur traditionsbunden man än må vara, kan man
väl icke ställa sig helt oförstående för utvecklingens krav. Den föreslagna
pastoratsindelningen liksom den genomförda kommunindelningsreformen
har samma bakgrund, nämligen de befolkningsomflyttningar, som ägt rum
och som t unnat ut den egentliga landsbygdsbefolkningen. En sa vil t möjligt
jämn fördelning av de tillgängliga prästerliga arbetskrafterna i förhållande
till arbetets omfattning och art är, såsom de sakkunniga framhållit, ett riksintresse,
som måste ges ett avgjort företräde framför exempelvis en enskild
församlings önskan att få behålla eu viss prästerlig tjänst, som icke kan
anses nödvändig från arbetssynpunkt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Länsstyrelsen finner det uppenbart, att
en viss justering av gällande pastoratsindelning måste äga rum. En sådan
justering är påkallad framför allt av de ändrade befolkningsförhållandena,
som medfört en stark minskning av invånarantalet å landsbygden och en
motsvarande ökning av befolkningen i städerna och tätorterna. De numera

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

delvis ändrade arbetsuppgifterna å de prästerliga tjänsterna och kommunikationernas
utveckling under senaste åren utgör också faktorer, som motiverar
en omprövning av pastoratsindelningen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: De sakkunnigas utredning har enligt
länsstyrelsens förmenande givit klart belägg för att en reform av den nuvarande
pastoratsindelningen från skilda synpunkter är ofrånkomlig. De
riktlinjer, som de sakkunniga i detta hänseende uppdragit, synes länsstyrelsen
väl avvägda och lämpliga att ligga till grund för en indelningsreform.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön: Det uppdrag, som anförtrotts pastoratsindelningssakkunniga,
får anses vara ytterligt genomgripande och betydelsefullt.
Det gäller att på ett tillfredsställande sätt bryta en indelning och
organisation, som i de sydligare delarna av landet vuxit fram redan under
den tidiga medeltiden. Ehuru denna organisation givetvis bär traditionens
helgd och måhända har ivriga försvarare i de skilda församlingarna, får
man icke glömma den omgestaltning av samhället, som under århundradena
skett i ekonomiskt hänseende, beträffande befolkningsförhållandena
och kommunikationsväsendet. Härtill kommer, att en ny indelning av flertalet
av de borgerliga kommunerna nyligen genomförts. Det kan med hänsyn
till samtliga dessa skäl icke framstå annat än som naturligt, att även
indelningen i pastorat och församlingar samt den prästerliga organisationen
ordnas mera ändamålsenligt.

Kammarkollegiet: De sakkunniga har ansett, att pastoratsindelningen
och den prästerliga organisationen skulle ordnas på sådant sätt, att befolkningen
i riket i görligaste mån komme att äga lika möjlighet till prästerlig
betjäning, detta oberoende av om pastoratet utgjordes av tätort eller landsbygd
och oberoende av var inom riket pastoratet vore beläget, samt att
prästernas arbetskraft bleve fullt och effektivt utnyttjad. Mot dessa principer
för indelningen och organisationen, vilka principer synes ansluta till
de för utredningen givna direktiven, lärer icke vara något att erinra.

Svenska kyrkans diakonistyrelse: Ojämnheterna i den gällande pastoratsindelningen
och i den nuvarande fördelningen av den prästerliga arbetskraften
är uppenbara och påkallar revision. Det försök till anpassning av kyrkoorganisationen
efter den nutida samhällsstrukturen som det föreliggande
betänkandet utgör måste därför hälsas med erkännande. Diakonistyrelsen
delar de sakkunnigas mening, att en dylik organisatorisk förändring höggradigt
måste taga hänsyn till angelägna kyrkliga behov inom våra hittills
eftersatta växande bebyggelsecentra. Med tillfredsställelse noteras de framlagda
förslagen till förbättringar i dessa avseenden.

Allmänna svenska prästföreningen: Med tillfredsställelse och instämmande
konstaterar föreningen, att väsentliga förbättringar nu föreslås av de
sakkunniga för norrlands- och tätortspastoratens del. Samtidigt måste
emellertid djupt beklagas och gensaga resas mot att de sakkunniga synes
varit bundna av sådana ekonomiska hänsyn, att de nämnda förbättringarna
måst vinnas på bekostnad av den pastorala organisationen i mellan- och
sydsveriges agrara bygder.

Svenska pastoratens riksförbund: I likhet med de sakkunniga finner riksförbundet
det nödvändigt med en översyn av den kyrkliga organisationen.
Den sedan lång tid pågående befolkningsförskjutningen från landsbygden
till tätorterna har, såsom de sakkunniga på ett förtjänstfullt sätt belyst ge -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

nom ingående och omsorgsfulla utredningar, skapat en mängd nya problem
för det kyrkliga arbetet. Behovet av en utökning av den prästerliga arbetskraften
inom vissa storstäder och inom vissa delar av norrlandsstiften liksom
även av en förbättrad indelning inom dessa områden har av de sakkunniga
beaktats och föranlett förslag, som riksförbundet i stora delar kan
ansluta sig till. En sådan av utvecklingen betingad omreglering av pastoraten
bör dock icke få medföra, att den kyrkliga verksamheten inom andra
delar av riket, i synnerhet landsbygdsområdena inom de syd- och mellansvenska
stiften, försvåras eller sättes i efterhand. Riksförbundet kan därvidlag
inte underlåta att framhålla, att vissa av de sakkunnigas riktlinjer
måste leda till ett eftersättande av de kyrkliga behoven på landsbygden. De
från olika pastorat inkomna yttrandena visar även, att en tillämpning av
dessa riktlinjer i stor utsträckning skulle ske mot de berörda självstyrelseorganens
önskemål och synpunkter.

Av pastoraten har inalles 365 ingivit yttranden till domkapitlen över
de sakkunnigas förslag, därav 90 större och mindre tätortspastorat, 110
större icke-tätortspastorat samt 165 mindre icke-tätortspastorat (häri inräknade
de särskilda pastoraten i sådana kyrkliga samfälligheter av pastoratsenheter,
som var för sig avgivit gemensamt yttrande till vederbörande
domkapitel). Av ifrågavarande pastorat har 268 tillika ingivit sitt
yttrande till svenska pastoratens riksförbund, varför dessas yttranden jämväl
redovisas av riksförbundet bland de till förbundet inkomna och ingår
i den däröver upprättade tabellsammanställningen.

Enligt en inom ecklesiastikdepartementet gjord sammanställning över
de till domkapitlen inkomna yttrandena har en reform av pastoratsindelningen
och den därmed sammanhörande tjänsteorganisationen — i någorlunda
anslutning till de av pastoratsindelningssakkunniga förordade allmänna
riktlinjerna — tillstyrkts av 45 pastorat, därav 22 tätortspastorat
samt 12 större och 11 mindre icke-tätortspastorat, motsvarande sammanlagt
12 procent av dem, som yttrat sig. Av övriga har 72 pastorat eller
20 procent, därav 11 tätortspastorat, 20 större icke-tätortspastorat och 41
mindre icke-tätortspastorat, mera allmänt avstyrkt dylik indelnings- och
organisationsändring, medan 248 pastorat eller 68 procent, därav 57 tätortspastorat,
68 större icke-tätortspastorat och 123 mindre icke-tätortspastorat,
icke alls eller mindre klart yttrat sig i själva denna principfråga
eller huvudsakligen anlagt lokala synpunkter därå.

Huru dessa yttranden stiftsvis fördelar sig och huru pastoraten i yttrandena
— i de fall där uttalanden härutinnan gjorts — ställt sig till vissa
huvudpunkter i de sakkunnigas förslag framgår närmare av följande, på
grundval av departementets sammanställning upprättade tabell (Tab. 1).

I den av svenska pastoratens riksförbund gjorda tabellsammanställningen
över de till förbundet från 586 pastorat och 147 lokala församlingar inkomna
yttrandena har dessa grupperats med hänsyn till vederbörandes
ståndpunktstaganden till i det hela samma huvudpunkter i förslaget, som

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Tabell 1.

Inställning till de sakkunnigas förslag	Pastoratstyp*	Uppsala	Linköping	Skara	Strängnäs	Västerås	S :° :s3 >	Lund U.	Göteborg ^ 1	Karlstad	Härnösand	Lueå	Visby	Stockholm \|	Summa
1. Mera allmänt tillstyrkande av en reform	T		9	4		1		1		4	2	i			22
i anslutning till de föreslagna riktlin-	S	2	_	_	1	3	1	_	_	2	2	i	_	_	12
jema	M	5	—	1	—	1		1	—	1	2		—	—	11
	S:a	7	9	5	1	5	l	2	—	7	6	2	—	—	45
2. Mera allmänt avstyrkande av en reform	T	1	1		1		5		i	1			1		ii
i anslutning till de föreslagna riktlin-	S	_	3	4	2	_	2	2	3	3	1	_	_	_	20
jerna	M	5	6	5	6	—	6	5	4	2	1	—	1	—	41
	S:a	6	10	9	9	—	13	7	8	6	2	—	2	—	72
3. Invändning mot förord för flerpräst-	T	1	3	2			4	2	1	2	3				18
pastorat	S	1	2	4	1	2	4	3	—	5	6	2	—	—	30
	M	5	8	6	9	2	7	8	4	4	4	—	1	1	59
	S:a	7	13	12	10	4	15	13	5	11	13	2	1	1	107
4. Invändning mot anknytning till den	T	1	1	2		1	4		2	2					13
borgerliga kommunindelningen	S	1	3	5	2	1	1	3	2	3	3	1	1	—	26
	M	2	5	4	2	2	2	6	5	3	3	—	—	1	35
	S:a	4	9	11	4	4	7	9	9	8	6	1	1	1	74
5. Invändning mot utökad sammanlysning	T	1	4	2			4	3	4	5	2	2		1	28
av högmässogudstjänster	S	3	4	5	—	2	3	3	4	11	7	1	1	—	44
	M	7	7	8	7	2	7	9	10	5	2	—	—	1	65
	S:a	11	15	15	7	4	14	15	18	21	11	3	1	2	137
6. Invändning mot vidgad centralisering	T	1	3	2			5		1	2		3			17
av kyrkobokföringen	S	1	4	5	2	3	4	3	2	7	8	—	—	—	39
	M	5	8	8	6	4	6	7	6	3	3	—	1	—	57
	S:a	7	15	15	8	7	15	10	9	12	11	3	1	—	113
7. Invändning mot de föreslagna folk-	T	_	1	2			5		2	3		1		1	15
mängdsnormerna	S	—	3	4	2	1	2	1	1	4	5	—	—	—	23
	M	6	6	7	10	3	4	2	5	3	4	—	1	2	53
	S:a	6	10	13	12	4	11	3	8	10	9	1	1	3	91
8. Intet eller oklart principiellt ställnings-	T	4	5	4	1	2	4	19	5	5	1	3	2	2	57
tagande eller endast lokala synpunkter	S	6	5	7	1	4	5	13	2	18	8	6	1	2	68
	M	10	5	9	10	12	12	19	9	13	2	1	2	9	123
	S:a	20	15	20	12	18121	51	16	36	11	10	5	13	248

T -- tätort

S = större icke-tätort (mer än 2 000 inv.)
M = mindre icke-tätort.

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

Tabell 2.

Inställning till de sakkunnigas förslag	Stift	Summa
Uppsala	Linköping	Skara	Strängnäs	Västerås	Växjö	Lund	Göteborg	Karlstad	Härnösand	Luleå	Visby	Stockholm
Förslagets riktlinjer kan läggas till grund för ny pastoratsindelning	2				1					i	3	_	_	7
\| Flerprästpastorat fördelaktigast	1	_	—	—	—	1	1	—	1	—	—	—	—	4
Enprästpastorat fördelaktigast	16	45	19	16	9	24	34	8	12	13	2	19	—	217
Överensstämmelse med den borgerliga kom-munindelningen önskvärd		2	2			2	4		1		_	_	1	12
\| Pastoratsindelningen bör utformas enbart i efter det kyrkliga arbetets krav	10	21	23	8	9	24	15	30	7	11	3		1	162
Kritik mot sammanlysning av gudstjänster	22	59	37	15	15	41	52	45	25	12	7	1	1	332 \|
Centraliserad kyrkobokföring önskvärd	_	_	5	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	6
Decentraliserad kyrkobokföring önskvärd	17	52	25	19	8	41	37	34	12	16	3	1	—	265
De föreslagna folkmängdstalen tillfredsstäl-lande	1					1	6	2						10
Lägre folkmängdstal önskvärda	12	35	19	9	8	27	5	14	7	9	1	17	1	164
Endast lokala synpunkter anförda samt ] övriga yttranden	32	13	46	12	14	30	27	8	15	6	3	5	4	215

redovisas i den inom departementet upprättade sammanställningen över
yttranden. (Riksförbundet har för sin del även redovisat inställningen till
frågan om en utökning enligt de sakkunnigas förslag av antalet icke-ordinarie
tjänster i pastoraten.) Inställningen i yttrandena enligt riksförbundets
sammanställning med avseende å ifrågavarande huvudpunkter framgår
av en särskild uppgjord tabell (Tab. 2).

Såsom exempel på pastoratens inställning i särskilda fall till de sakkunnigas
förslag — generellt eller i vissa hänseenden — återges här även vad
i huvudsak anförts i några av de pastoratsyttranden, där närmare saklig
motivering redovisas.

Gryta (G1G inv.) — Giresta (271 inv.) — Fröslunda (439 inv.), pastorat
i Uppsala stift och Uppsala län: Med erkännande av behovet av en viss
omflyttning av prästerliga tjänster från församlingar med stadigt nedåtgående
folkinängdstal, med i regel små avstånd och särskilt på senaste tiden
förbättrade kommunikationer, till församlingar med starkt ökande folk -

.‘32

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

mängd anser sig pastoratet med avseende å verkningarna av de sakkunnigas
förslag på pastorat och församlingar, som skulle komma att drabbas av inskränkningar
i en eller annan form, böra framhålla följande. — Den inskränkning,
som infördes genom den senaste ändringen av härvarande kyrkliga
organisation från söndaglig gudstjänst i varje församlings kyrka till
gudstjänst två dagar av tre på varandra följande, kan icke sägas ha vållat
avbräck i det kyrkliga livet eller gudstjänstlivet, men den bör ej tillåtas
gå längre. I församlingar med upp till 600 personers folkmängd och med
ett avstånd för flertalet församlingsbor av högst 5 km till den egna församlingens
eller grannförsamlingens kyrka bör möjligen en sådan anordningkunna
godtagas. — Där en långvarig pastorat sgemenskap skapat gemenskap
i kyrkligt liv och arbete så, att pastoratet på grund av de däri ingående
församlingarnas litenhet ersatt församlingen såsom kyrklig arbetsenhet i
ett eller flera avseenden, synes det kyrkliga arbetets behov böra tillgodoses
före behovet av likformighet mellan kyrklig och borgerlig indelning. —
En viss, icke alltför obetydlig elasticitet bör kunna medgivas vid beräkningen
av den arbetstid, som antages skola belöpa på varje präst. I mindre
och små församlingar med det i regel rikt utvecklade personliga förhållandet
mellan församling och präst kan det vara svårt att draga gränsen mellan
tjänsteåliggande och vad prästen kan göra såsom en personlig tjänst åt sina
församlingsbor vid skilda tillfällen i livet. Det har varit en av det svenska
kyrkolivets stora tillgångar, att det rått djupgående personliga förbindelser
mellan präst och församlingsbor. — Centralisering i viss utsträckning av
pastorsexpedition förtjänar att övervägas, då bekväma kommunikationer
står allmänheten till buds och befolkningstalet är av den storleken, att det
motiverar hel- eller deltidsanställt skrivbiträde. Om vid en sammanslagning
av pastorat präst fortfarande kommer att vara bosatt i prästgården och
lämpliga lokaler in. in. finnes bör dock expeditionen kunna bibehållas, då
det anses förenligt med befolkningens intressen. Att i den meningen centralisera
pastorsexpeditionen att den bör förläggas till centralort i kommunen,
som är belägen inom pastoratet, är en fråga, som torde kunna lösas lokalt
utan generella föreskrifter av åläggande innebörd.

Bredestad (1 528 inv.) —Askeryd (717 inv.) — Marbäck (654 inv.), pastorat
i Linköpings stift och Jönköpings län: Erkännansvärda synpunkter
kan framdragas, men vid ett remissvar må de avvikande synpunkterna särskilt
få framhävas. Det första, som då måste påpekas, är, att de sakkunnigas
syn på pastoralvården såsom prästernas arbetsinsats utförd i pastoratet
såsom en helhet är verklighetsfrämmande. Sådant gäller endast enförsamlmgspastorat
och i några få fall tvåförsamlingspastorat. Visst talar de sakkunniga
om sockengemenskap och församlingsarbete. De berörs i flera
sammanhang, men de sakkunniga fullföljer icke dessa synpunkter. Pastoratet
vill på det starkaste framhäva, att pastoralvården hår knutits och måste
alltjämt knytas till socknen. Sockengemenskapen är stark och kommer helt
'' isst att bli starkare inför det hot om upplösning som sakkunnigförslaget,
trots allt gott, doc-k utgör. Gemenskapen kommer då även fram i önskan
att helt binda sin inom socknen boende präst vid sig och svartsjukt hindra
honom från arbetsinsats i andra socknar. Följden blir att i socknar utan
präst pastoralvården blir lidande och svårighet uppstår för en kyrkoherde
att planera arbetsinsats för annexförsamlingarnas präster. För landsbygdsförsamlingarna,
som genom förslaget blir utan präst, betyder detta i de
tlesta fall det kyrkliga livets död, tv den personliga kontakt, som socken -

:33

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

borna sätter så stort värde på, kan aldrig åstadkommas när en präst kommer
endast för att utföra sina legala förrättningar och sedan återvänder
hem till sin egen socken. Praktiskt kan man alltså aldrig tala om sitt eget
pastorat så som man talar om sin egen socken. Här är ej fråga om en prästerlig
ovilja utan om den starkt utpräglade sockengemenskap, som det givetvis
är enbart uppmuntrande för en präst att få uppleva och gå in uti. »Särskilda
tjänstgöringsområden» kommer att kvarstå i praktiken, även om de
icke medtages i lag. Vid den slutliga fastställelsen av flerförsamlingspastoraten
måste därför den största hänsyn tagas till de geografiska förhållandena,
så att en rättvis balans i tjänstelordelningen åstadkommes.

Södra Åsum (3 323 inv.) — Ilstorp (147 inv.), pastorat i Lunds stift och
Malmöhus län: Det synes ofrånkomligt, att en viss omreglering av rikets
pastorat göres. Att pastoratets gränser därvid, när så utan olägenhet för det
kyrkliga livet kan ske, anpassas efter de nya kommunernas gränser, så att
dessa icke onödigtvis skär varandra, synes — med tanke på framtiden —
vara eftersträvansvärt. Likaså utgör anordningen med en för två pastorat
gemensam kyrkoadjunkt en lösning, som icke bör avvisas. Däremot är det
betänkligt, att många församlingar berövas söndaglig gudstjänst i den egna
församlingskyrkan, och mycket vägande skäl kan anföras mot det av de
sakkunniga förordade bildandet av flerprästpastorat å landsbygden. Från
allmänhetens synpunkt är det ett önskemål, som icke bör negligeras, att
vägen till präst och pastorsexpedition icke blir för lång. Den personliga
kontakten, som i allt församlingsarbete är av stor betydelse, främjas, om
varje präst anvisas sitt eget lagom avvägda tjänstgöringsområde, där han
som kyrkoherde på eget ansvar har att handha församlingsvården. Anordningen
med över- och underordnade tjänstemän innebär en byråkratisering,
som borde vara främmande för det kyrkliga arbetet. Härtill kommer, att
den kraftiga reduceringen av kyrkoherdetjänsterna kommer att inverka
synnerligen menligt på prästrekryteringen.

Karlskoga (32 377 inv.), pastorat i Karlstads stift och Örebro län: Med
hänsyn till de erfarenheter, som vunnits i Karlskoga med sina nu över
32 000 invånare, anser församlingen att folkmängdstalet för delning av pastorat
kan sättas högre än vad majoriteten av de sakkunniga föreslagit,
under förutsättning att åtgärder vidtages för att underlätta särskilt kyrkoherdens
arbetsbörda och att ett tillräckligt antal präster tilldelas pastoratet.
Med stora pastorat följer att tillräcklig skrivhjälp kan anställas på pastorsexpeditionen.
Finnes som ofta är fallet ecklesiastika boställen, kan skötseln
av dessa liksom andra kamerala arbetsuppgifter överlåtas på en kyrkokamrer,
varvid särskilt kyrkoherdens arbetsbörda väsentligt lättas. Fn
skyndsam utredning bör komma till stånd med uppgift att undersöka möjligheterna
att avlyfta från prästerna, och då främst kyrkoherden, sådana
arbetsuppgifter, som har föga med prästtjänstens rent kyrkliga karaktär att
skaffa. Om erforderligt antal präster placeras i de stora pastoraten, synes
en ofta önskvärd differentiering av dessa befattningshavares arbetsuppgifter
kunna åstadkommas. Lämpligt torde även vara med en uppdelning av
den pastorala verksamheten på arbetsdistrikt. Så sker i viss utsträckning i
Karlskoga och erfarenheten av denna anordning iir god. Av betydelse i stora
pastorat torde vara, att särskilda medarbetare såsom diakonissa och ungdomsledare
anställes. Centralisering av kyrkobokföringen inom ett pastorat
till dettas huvudort är i de flesta fall lämplig; oliigenhelen med länga avstånd
till pastorsexpeditionen för allmänheten uppväges av de numera

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

oftast goda kommunikationerna. I Karlskoga har den kyrkliga kommunens
kassa och bokföring samordnats med den borgerliga kommunens. Att församling
under vissa förhållanden skall dela kyrkoadjunkt med annan församling
kan dock icke biträdas. Svårigheter av organisatorisk karaktär
torde uppstå med en sådan anordning och en prästman med tjänsteåligganden
på skilda håll och kanske med olika uppgifter inom de båda församlingar
han skall tjäna kan icke få den förankring inom orten och den samhörighetskänsla
med befolkning och ämbetsbröder, som är en viktig förutsättning
för att han skall lyckas med sitt arbete.1

Ekerö (1 679 inv.), pastorat i Stockholms stift och Stockholms län: Församling,
som är stor nog att ha egen präst och som nu är eget pastorat, bör
bibehålla sin kyrkoherdetjänst och ej som annexförsamling förenas med ett
grannpastorat. Som minimigräns för pastorat bör sättas 1 000 personer,
vilket ger en präst full sysselsättning, om han enligt kyrkolagens bestämmelser
skall ombesörja en verklig församlingsvård. För denna minimigräns
talar också nutida samhällsförhållanden. Ty i det nutida samhället blir
det allt svårare med kollektiva samlingar, medan de enskilda människornas
behov av personlig gemenskap och vård blir allt större. Förslaget söker
tillgodose tätorternas och norrlandsförsamlingarnas ökade behov av prästerliga
krafter, och detta är i hög grad önskvärt. Men detta får inte ske på
bekostnad av att otillfredsställande förhållanden skapas i ett flertal lantpastorat
i södra och mellersta Sverige. Ökningen av antalet kyrkoadjunktstjänster
på bekostnad av ordinarie tjänster kommer att medföra allvarligt
försämrade befordringsförhållanden på den prästerliga banan, som redan nu
är svårrekryterad.

Förutsättningar för indelning och organisation

Såsom förut nämnts har de sakkunniga, innan de framlägger de utarbetade
normerna för den åsyftade revisionen av pastoratsindelningen och
den församlingsprästerliga tjänsteorganisationen, utförligt angivit de förutsättningar,
som de funnit vara för dessa normer grundläggande. Jag fullföljer
nu min redogörelse i detta hänseende och återger fördenskull här
närmast innebörden av dessa särskilda förutsättningar samt beträffande
varje dylik det huvudsakliga såväl av de sakkunnigas motivering som av
sådana i remissyttrandena därtill gjorda uttalanden, som befunnits för
sakens bedömande representativa.

Prästernas arbetsuppgifter

Inledningsvis har de sakkunniga understrukit den betydelse de på församlingsprästerna
ankommande arbetsuppgifterna måste tillmätas för det
föreliggande problemets lösning. Förhållandet belyses ytterligare genom
den i föregående avsnitt av betänkandet (3 och 4 kap.) lämnade redogörelsen
för karaktären av de specifikt kyrkliga arbetsuppgifterna och omfatt 1

Av närvarande 28 ledamöter i kyrkofullmäktige ville 10 ej biträda uttalandena om högsta folkmängdstal
och centralisering av kyrkobokföringen.

:35

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

ningen av prästernas totala arbetsbörda i tjänsten. De sakkunnigas förslag
i det följande bygger också till väsentlig del främst pa bedömanden av de
beräkneliga tjänsteuppgifternas inverkan på indelning och organisation.

I särskilt yttrande till sakkunnigbetänkandet har en av de sakkunniga,
riksdagmannen Andersson i Löbbo, framhållit den lättnad i åtskilliga av
prästernas arbetsuppgifter, som vunnits med den skedda utvecklingen på
skilda områden, såsom i följd av folkskoleväsendets överflyttning till den
borgerliga kommunen, kyrkofullmäktiges införande och avskaffandet a\
prästs självskrivenhet till ordförande i kyrkostämma samt kommunikationsmedlens
utveckling. Med hänsyn härtill syntes det föreligga större
möjligheter till utvidgning av pastoraten.

Till de sakkunnigas betänkande finnes ytterligare ett särskilt yttrande,
avgivet av en annan av de sakkunniga, kanslirådet Brolin, vilket yttrande
jämväl rör prästernas arbetsuppgifter.

Denne framhåller, hurusom i betänkandet konstaterats, att det väsentliga
i den prästerliga församlingsverksamheten för närvarande mångenstädes
måste av församlingsprästen eftersättas för handläggningen av legalt föreskrivna
arbetsuppgifter av administrativ beskaffenhet, ävensom betonats
de svårigheter för en sammanläggning av flera smärre församlingar till ett
pastorat, som i synnerhet vållas av att administrationsbördan därvid ökar
genom dubbleringen av kyrkorådssammanträden o. dyl. Han uttalar i anslutning
härtill, att de sakkunniga — liksom de förordat särskilda åtgärder
för att minska sådant församlingsprästernas expeditionsarbete som hindrar
dem i deras egentliga prästerliga gärning — bort rekommendera en skyndsam
utredning rörande möjligheten att avlyfta från prästerna, främst kyrkoherden,
de med prästtjänstens rent kyrkliga karaktär föga sammanhörande
arbetsuppgifter, som betingas av tjänstinnehavarens enligt författningarna
åliggande engagement i vissa grenar av kommunal förvaltning, enkannerligen
uppgifter av övervägande ekonomiskt och därmed jämförligt innehåll.
En dylik utredning borde, enligt den sakkunnige, främst inriktas på en översyn
av församlingsstyrelselagarna i syfte att avskaffa prästernas obligatoriska
bundenhet vid sådana kommunala uppdrag, som icke har omedelbar
saklig betydelse för deras rent prästerliga församlingsverksamhet. I samband
härmed rekommenderar emellertid den sakkunnige även en del andra
reformer inom den kyrkliga kommunalförvaltningen, bland annat en utvidgad
tillämpning av institutet kyrklig samfällighet i ekonomiska angelägenheter,
vilket enligt den sakkunniges mening i hög grad skulle kunna möjliggöra
ett effektivt utnyttjande av den prästerliga arbetskraften för den rent
prästerliga församlingsverksamheten och därigenom ock vidga förutsättningarna
för den för denna verksamhet bäst lämpade pastoratsmdelningen
och -organisationen.

Y T T It A N D E N

Domkapitlet i Linköping: Prästens andliga insats göres icke blott genom
förkunnelsen utan också genom den personliga umgängeisen i samtal, rådfrågning,
sjukbud, medling, studiecirklar och andra tillfällen till själavård.

Kiingl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Förkunnelsen kan icke eftersättas eller minskas utan allvarlig våda för ökad
»paganisering». Den insats, hjälpande, undervisande och vägledande, som
man har rätt att begära att kyrkan skall förmå göra i folklivet har emellertid
i våra dagar behov av även annan form än förkunnelsens. Kyrkan
har att under ständig varsamhet, takt och beredvillighet knyta personliga
kontakter och vara redo för personlig debatt, stundom kritiska inkast och
trevande frågor. När på denna väg förtroende vunnits, kan kyrkan få göra
den insats, ett oväntat stort antal människor i vår tid alltjämt begär. Konsekvensen
av denna syn på dagsläget i vårt folkliv måste bli, att präst och
församling — samt präst och den enskilde församlingsmedlemmen — i möjligaste
män beredes tillfälle till denna personliga vardagskontakt. Detta ger
emellertid en helt annan aspekt på pastoratssammanslagning och de prästerliga
krafternas fördelning, än om huvudvikten lägges enbart på gudstjänster,
konfirmandundervisning och pastorsexpedition. För ordnandet av
nämnda tre uppgifter och annan hävdvunnen församlingsvård är det möjligt
att rationalisera organisationen genom statliga billån åt präster, bosatta
på längre avstånd från olika bebyggelsecentra. Men hela denna rationaliseringsprincip
blir verklighetsfrämmande, så snart man uppmärksammar
vikten av en kontinuerlig personlig kontakt mellan präst och församling.
Det blir då icke längre möjligt att låta sig bindas av schablonmässiga befolkningstal.
Man måste gå den längre vägen och på varje enskild punkt
undersöka de lokala möjligheterna för en präst att med hänsyn till geografiska
förhållanden lika mycket som till församlingens sociala struktur uppnå
och upprätthålla den personliga förbindelsen.

Domkapitlet i Göteborg: De sakkunniga synes ha utgått från att frågan
väsentligen är ett avvägningsproblem, där det gäller att disponera de förefintliga
prästerliga tjänsterna så att de blir effektivare utnyttjade än vad
som nu är fallet. Det totala antalet prästerliga tjänster behålles konstant,
men en betydande omflyttning föreslås. Enligt domkapitlets övertygelse
innebär detta, att de sakkunniga utgått från oriktiga förutsättningar, som
icke äger stöd i de faktiska förhållandena. En första förutsättning för en
sådan lösning av problemet måste uppenbarligen vara, att prästerskapet
på landsbygden för närvarande icke har full sysselsättning och att tillräckligt
många prästerliga tjänster kan avstås av landspastoraten till förmån
för de mindre väl tillgodosedda tätorterna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Det grundläggande för den ifrågasatta
församlingsprästerliga organisationen måste självfallet vara de ämbetsplikter,
som skall åvila vederbörande befattningshavare. I detta hänseende
är förhållandena beträffande prästerna egendomliga i så måtto att deras
arbetsuppgifter icke författningsmässigt reglerats på ett uttömmande
sätt. Några större svårigheter att få fram ett ungefärligt mått på omfattningen
av prästernas så att säga löpande arbete torde likväl icke föreligga,
då de prästerliga åliggandena därvidlag av ålder är ganska klart avgränsade
mot annan kyrklig verksamhet. Vad som däremot icke låter sig med samma
grad av tillförlitlighet mäta är den fria verksamhet utöver det obligatoriska,
som varje präst efter egen läggning och förhållandena på orten utövar och
som i särskilt hög grad utmärker just prästämbetet. Möjligheten att utöva
denna betydelsefulla verksamhet, mången gång i det tysta, får enligt länsstyrelsens
mening icke genom en ny indelning eller organisation inskrän -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

kas. Organisationen bör därför icke göras så snäv att prästerskapet icke får
tillräckligt utrymme att tillfredsställa en självklar och naturlig önskan att,
i stillhet och utan jäkt, utöva denna verksamhet vid sidan av de egentliga
t j änsteåliggandena.

Statskontoret: Grundläggande för organisationen — såväl vad gäller
frågan om sammanläggning eller inrättande av nya pastorat som om antalet
präster inom pastoraten — blir, enligt de sakkunniga, omfattningen av
den prästerna åvilande arbetsbördan. Statskontoret får med anledning härav
understryka vad de sakkunniga anfört därom att någon uttömmande i
författning klart angiven fixering av arbetsuppgifterna icke skett. Den av
1948 års kyrkomöte avlåtna skrivelsen med begäran om utfärdande av
instruktion rörande prästs ämbetsplikt synes ännu icke ha lett till några
resultat. De sakkunniga har därför vid bedömandet av arbetsuppgifternas
omfattning ansett sig böra utgå från förhållandena sådana dessa författningsenligt
och sedvanemässigt gestaltats. Det måste enligt statskontorets
förmenande ingiva betänkligheter att genomföra organisationsändringar
utan att klarare normer föreligger om arbetsuppgifternas omfattning och
karaktär. Så länge dessa förutsättningar saknas, måste därför organisationen
anses vila på en i hög grad osäker grund. I detta sammanhang förtjänar
ock att särskilt uppmärksamma vad de sakkunniga uttalat om de prästerliga
arbetsuppgifternas elasticitet. Det torde ligga i sakens natur, att det,
mot bakgrunden av vad sålunda anförts, möter avgörande svårigheter att
bedöma riktigheten av den ändrade pastoratsindelningen, svårigheter, vilka
måste påkalla restriktivitet vid bedömande av de faktorer, som skall påverka
ställningstagandet främst i vad avser antalet präster. Ett ytterligare
skäl för en sådan restriktiv ställning till organisationsfrågorna är, att de
sakkunniga genomgående räknar med pastoratens hela invånarantal utan
hänsynstagande till den befolkningsdel, som kan hava utträtt ur svenska
kyrkan. Visserligen har procenttalet utträdande hittills varit relativt ringa,
men det torde vara berättigat antaga, att detsamma knappast är fullt rättvisande,
då de medgivanden, som genom dissenterlagstiftningen lämnats
vissa frikyrkliga organisationer, icke kan helt ha undgått att påverka den
prästerliga arbetsbördan även i fråga om personer, som alltjämt formellt
tillhör statskyrkan.

Domkapitlet i Uppsala: De till de sakkunniga redovisade arbetstidsstudierna
ger vid handen, att prästernas tid i icke ringa utsträckning upptages
av administrativa uppgifter av kyrkokommunal karaktär, såsom de
ecklesiastika boställs- och fondförvaltningarna, statförslagens beredande,
medelsförvaltning m. m. Detta gäller givetvis främst kyrkoherden i hans
egenskap av kyrkorådsordförande med allt vad därav följer av kommunalförvaltande
uppgifter och ansvaret för deras rätta fullgörande. Dessa
administrativa uppgifter lärcr icke bliva mindre genom bildande av större
pastorat. Prästerskapets tid att mera helt ägna sig åt den själavårdande
verksamheten torde bliva än mer beskuren. I synnerhet den fria kyrkliga
verksamheten i dess olika och skiftande former, numera av så avgörande
vikt och betydelse för kyrkans liv, liirer röna menlig inverkan av de ifrågasatta
pastoratsbildningarna. Kyrkoherden är enligt lag ordförande i kyrkorådet
och bör så förbliva. Domkapitlet vill sålunda inlägga en bestämd

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

gensaga emot den reservationsvis framförda tanken, att kyrkorådets uppgifter
skulle överflyttas till annan nämnd med karaktären av församlingens
verkliga styrelse, varigenom kyrkorådet bleve denna styrelse underordnad.
Härmed skulle kyrkoherden komma att i huvudsak förlora kontakten med
de uppgifter, som kyrkorådet nu har och som så nära ansluter sig till den
rent prästerliga verksamheten. Ordnandet av de kyrkliga administrativa
uppgifterna på lämpligt sätt förutsätter förståelse för kyrkans egenart. Såvitt
rör den ecklesiastika boställsförvaltningen kan pastorat uppdraga åt
särskild boställsstyrelse att fullgöra de åligganden, som eljest tillhör kyrkorådet.
Bostiillsstyrelse väljer inom sig ordförande. Genom tillsättande av en
boställsstyrelse kan sålunda kyrkoherden synas bli befriad från ansvaret för
denna verksamhet. Så är dock icke helt fallet. För beslut å kyrkostämma i
ärenden av ifrågavarande art fordras nämligen beredning icke blott av
boställsstyrelse utan även av kyrkoråd. Lättnaden i arbetsbördan blir under
sådana förhållanden icke så stor, särskilt från synpunkten av att kyrkorådets
ordförande är den ende av de medagerande, som handlar under tjänstemannaansvar.

Domkapitlet i Härnösand: Det reservationsvis framförda förslagets genomförande
kan bland annat leda till att kyrkoråd och kyrkostämma berövas
sina nuvarande befogenheter och att alla kyrkliga frågor av större
betydelse kommer att avgöras av den borgerliga kommunen. Att detta från
kyrkans synpunkt skulle vara ett mål att eftersträva, synes domkapitlet
svårt att förstå.

Domkapitlet i Luleå: Ett förverkligande av den tanke som här framförts
eller att man genom att överflytta vissa angelägenheter — speciellt de ekonomiska
— från kyrkorådet till annan nämnd skulle frigöra prästen i hans
egenskap av kyrkorådsordförande från vissa arbetsuppgifter, kan befaras
medföra, dels att det centrala, intresserade och aktiva inflytande i församlingslivet,
som kyrkorådet alltmer kommit att utöva och som från skilda
håll omvittnas såsom en synnerligen värdefull faktor, påtagligt försvagas,
dels ock att prästen går förlustig den ofta värdefulla kontakten med församlingens
praktiska angelägenheter. Domkapitlet, som anser angeläget att
här antydda utveckling får fortsätta, måste avvisa varje anordning, som
rubbar kyrkorådets ställning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen finner en centralisering och
rationalisering av prästernas administrativa arbetsuppgifter vara av synnerligen
stor betydelse för en ändamålsenlig utformning av pastoratsindelningen.
Utredning om prästernas tjänsteuppgifter ingår visserligen icke i
direktiven för de sakkunniga men borde såsom en av reservanterna framhåller
göras till föremål för en särskild undersökning. Om prästerna befrias
från vissa administrativa arbetsuppgifter ökas möjligheterna att anknyta
pastoratsindelningen till den nya borgerliga kommunindelningen. Pastoratens
ekonomiska förvaltning kan lämpligen centraliseras till den borgerliga
kommunens huvudort, varigenom de kommunala tjänstemännen kan anlitas
för bokföring in. m.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Den förordade översynen av församlingsstyrelselagarnas
bestämmelser, i vad de rör församlingskyrkorådets befogenheter
och prästernas därvid förbundna arbetsuppgifter, får länsstyrelsen
tillstyrka.

3!)

Kungl. Maj ds skrivelse nr 2.

Statskontoret: Ämbetsverket ansluter sig till de rekommendationer, som
gjorts dels av de sakkunniga om översyn av gällande författningar rörande
kyrkobokföringen i syfte att åstadkomma en bättre organisation av arbetet
med denna och dels av en reservant om översyn av församlingsstyrelselagarna
samt om vidgad tillämpning av allmänna församlingsstyrelselagen om
kyrklig samfällighet i ekonomiska angelägenheter i syfte att begränsa prästernas
obligatoriska bundenhet vid kommunala uppdrag, som icke har omedelbar
saklig betydelse för deras rent prästerliga församlingsverksamhet.

Allmänna svenska präst-föreningen: Historiskt och traditionellt är kyrkorådet
insatt i ett församlingsvårdssammanhang. En glädjande tendens till
ett kraftigare betonande härav hör med till dagens kyrkobild. En omorganisation
som bryter denna utveckling och ger kyrkorådet »ställningen av en
underordnad nämnd för speciella förvaltnings- och verkställighetsbestyr»
medför en icke försvarlig utarmning av församlingslivet. I det särskilda yttrandet
ifrågasattes att lösgöra pastor från vissa nu obligatoriska uppgifter
inom församlingskyrkorådets arbetssfär. Berörda åligganden är intimt knutna
till pastors församlingsvårdande uppgifter. Föreningen nödgas beteckna
de här föreslagna åtgärderna såsom motiverade utifrån andra synpunkter
än pastoralvårdens och såsom en tendens till förändring av kyrkoherdetjänstens
karaktär från först och sist församlingsherdens till motsvarighet
till en borgerlig kommunalförvaltningstjänst.

Svenska kyrkans diakonistyrelse: Förutom andra anförda invändningar
göres mot de sakkunnigas förslag den än väsentligare invändningen, att kyrkoherdarna
enligt förslaget i fortsättningen får genomsnittligt ökade administrativa
arbetsåligganden till förfång för deras rent pastorala uppgifter.
Gäller dessa invändningar redan de sakkunnigas gemensamma förslag framkallas
de dock i ännu högre grad av detta särskilda yttrande med dess förslag
till åtgärder för eventuellt ännu större pastoratsbildningar. Kyrkans
organisation är först och sist en organisation för att på tjänligaste sätt möjliggöra
kyrkans andliga, evangelisatoriska uppgift. Där organisationen medför
en administrativ förvaltningstjänst som beskär och försvårar såväl kyrkans
som en del av prästerskapets arbetsmöjligheter i ordets och själavårdens
tjänst och medger prästen ringa eller ingen tid till studier och meditation,
har en för kyrkan främmande syn på pastoratsorganisationen trängt
väsentliga och avgörande synpunkter åt sidan.

Svenska landskommunernas förbund: I de sakkunnigas uppdrag har ej
ingått att söka åstadkomma en rationell ändring av systemet med olika
utdebiteringssatser inom de primärkommunala områdena. Fn sådan ändring
måste dock från olika synpunkter anses påkallad även om den icke
torde kunna erhållas med mindre församlingarna upphör såsom självständiga
utdebiteringsenheter för kyrkliga ändamål. Icke minst med hänsyn till
den ännu icke avstannande befolkningsut tunningen i de regioner, där småförsamlingarna
förekommer talrikast, torde en utredning av förevarande
spörsmål icke längre kunna skjutas på framtiden. I avvaktan härpå bör -—
bland annat för vinnande av erfarenheter — eftersträvas att få till stånd
samfälligheter för de smäförsamlingar, som ingår i ett och samma pastorat.
Dylika samfälligheter bör omfatta församlingarnas samtliga ekonomiska
angelägenheter.

Sveriges häradsskrivarförening: Med hänsyn till skattedebitering, uppbörd
och redovisning hade det varit önskvärt att frågan om sammanslag -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

ning av församlingar upptagits i detta sammanhang. Det hör icke till ovanligheten
att samma fögderi innefattar ett 10-tal borgerliga kommuner men
ett 40—50-tal församlingar, förorsakande ett flertal skilcla utdebiteringar i
samma borgerliga kommun. Därest sammanslagning nu ej kan ske, synes
institutet kyrklig samfällighet i ekonomiska angelägenheter böra i största
utsträckning utnyttjas.

Arbetsdistrikt för pastoralvården

De sakkunniga understryker församlingens betydelse för den prästerliga
verksamhetens utövande. Det är i församlingens kyrka och — i många fall
— på andra predikoplatser inom församlingen som gudstjänst hålles. Prästen
betjänar församlingsborna med kyrkliga förrättningar och själavård.
Den fria församlingsverksamheten, innefattande ett flertal verksamhetsgrenar
varav söndagsskola, ungdomsverksamhet och arbetskretsar för vuxna
är de allmännast förekommande, bedrives regelmässigt församlingsvis, vare
sig präst finnes bosatt i församlingen eller ej. Ehuru församlingen sålunda i
flera hänseenden alltjämt är det givna arbetsdistriktet för pastor al vården,
bildar dock pastoratet såsom det legalt-administrativa tjänstgöringsområdet
för en kyrkoherde och honom eventuellt biträdande präster den yttre ramen
och därmed den egentliga enheten för denna verksamhet i dess helhet — och
detta även i de fall då pastoratet omfattar flera församlingar. De sakkunniga
framhåller vidare, att liksom de prästerliga arbetsuppgifterna i sig själva
är av största betydelse för pastoratsindelningens utformning blir därför
också denna indelning å sin sida i hög grad avgörande för den samlade
prästerliga verksamhetens behöriga tillgodoseende.

YTTRANDEN

Stijtsnämnden i Linköping: Det synes särskilt angeläget framhålla, att
pastoraten som sådana icke regelmässigt är kyrkliga arbetsenheter. Detta
blir fallet endast då fråga är om enförsamlingspastorat. I övrigt utgör församlingarna
kyrkligt sett arbetsområden. När i utredningen talas om att
avsevärda fördelar är förenade med ett uppehållande av sambandet mellan
den borgerliga och den kyrkliga kommunindelningen, icke minst för den
samverkan mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunens förvaltningsorgan,
som är av stor betydelse för det kyrkliga arbetet, avses tydligen
icke prästernas kyrkliga eller religiösa arbete bland församlingsborna. I
stället syftas här med »kyrkligt» arbete på förvaltningsmässiga uppgifter
av teknisk och ekonomisk art. Redan genom detta påpekande bör inses faran
av att låta dessa sistnämnda uppgifter få sådan tyngd vid bedömandet
av en rätt pastoratsindelning, att den betydligt viktigare frågan om prästens
möjligheter att verka för och leda den andliga vården i församlingen
tillmätes en underordnad betydelse.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Den nya kommunindelningen innebär
till skillnad från den nu avsedda nya pastoratsindelningen, att de minsta
kommunala enheterna, småkommunerna, upphört. Enligt förslaget till pas -

Kungl. Maj:ts skiivelse nr 2.

toratsindelning skall de minsta kyrkliga enheterna, församlingarna, fortfarande
bestå. Ehuru frågan om församlingarnas bestånd alltså nu icke är
aktuell, bör det dock enligt länsstyrelsens mening framhållas, att församlingarna
av ålder och tradition spelar en så betydande roll såsom enheter
för det kyrkliga livet, att — åtminstone sådana som förhållandena nu är —
en sammanläggning i större omfattning skulle medföra betydande skadeverkningar.

Länsstyrelsen i Örebro län: I mindre församlingar har prästen som regel
en mera personlig kontakt med sin församling och fullgör där ofta uppgifter
av social och humanitär art, som i större församlingar omhänderhaves av
särskilda organ eller befattningshavare. Prästen leder icke sällan även studiecirkel-
och ungdomsverksamhet i orten. För att fullgöra nämnda arbetsuppgifter,
är det enligt länsstyrelsens förmenande synnerligen angeläget, att
efter indelningsändring präst så vitt möjligt stationeras a ort och far sin
huvudsakliga tjänstgöring förlagd till område, där sådan tidigare varit
bosatt och verkat.

Svenska kyrkans lekmannaförbund: Församlingen, socknen, är sedan
sekler platsen för svenskt kyrkoliv och fostrande fromhetsliv inom ett visst
geografiskt område. Men om begreppet socken i stort sett förlorade sin
betydelse i och med kommunalreformen 1862, så befarar nu kyrkfolket, att
församlingsbegreppet kommer att vandra samma väg, därest riktlinjerna för
indelning och organisation fullföljes enligt de sakkunnigas förslag. En kyrkokristen
känner sig beklämd vid konstaterandet, att i förslaget församlingstanken
i stort sett tappats bort och utbytts mot det från kyrkligtcentral
synpunkt olyckliga ordet pastorat. Uttryck sådana som enförsamlingspastorat,
flerförsamlingspastorat, pastorat med agrar karaktär, pastorat
med tätortskaraktär m. fl. pekar alla bort från församlingstanken. Man
bygger icke en folkkyrka genom »församlingsprästerlig» organisation, även
om denna kan ha funktionsviktig betydelse. Vad som också i dag betyder
något för kyrka och folk rymmes inom församlingskyrkans hägn och heter
ordet, dopfunt, altarring, predikstol och kyrkobänk. Och avser man icke
att gagna kyrkans gärning i folket, då har denna pastoratsindelningsaktion
förfelat sitt syfte. De sakkunniga har i olika sammanhang givit uttryck för
kyrkan såsom en uppbyggande och krafttillförande faktor i samhällslivet,
men denna grundläggande tanke har likväl kommit i skymundan i och
genom den strikt funktionsmässiga uppläggningen vid reformens förverkligande.

Pastoratens och församlingarnas struktur

De pastoraten liksom däri ingående församlingar emellan förefintliga
olikheterna i strukturhänseende återfinnes, enligt de sakkunniga, ej blott
mellan landets geografiskt och klimatiskt skilda delar utan även inom de
enskilda stiften, vart för sig. T befolkningshänseende åtskiljes trennc huvudtyper
av pastorat. Fn grupp utgöres av de rent agrara, i regel små pastoraten
utan tätorter; eu annan bildar de större, i huvudsak agrara men med
eu eller flera större byar eller andra tätorter; cn tredje kategori omfattar de
egentliga tiitortspastoraten, inom vilka ingen eller blott ett mindretal av
befolkningen ägnar sig åt jordbruk och dess binäringar. Redan dessa typ8
— lliliang till riksdagens protokoll 1957. 1 sam!. Nr 153.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

olikheter är av den största betydelse. Det föreliggande regleringsproblemet
måste — framhåller de sakkunniga vidare — främst upptagas och utredas
från just denna utgångspunkt. Folkmängdstalet får olika betydelse i pastorat
med vidsträckt areal, långa avstånd mellan bebyggelsen och besvärliga
kommunikationer och i pastorat med förhållandevis liten areal, små avstånd
och goda kommunikationer. En befolkning, som är jämnt spridd över
ett agrart landsbygdspastorats område, ger mer tidskrävande arbete än en
lika stor befolkning i ett tätortspastorat med i huvudsak till ett byggnadsplanerat
område koncentrerad bostadsbebyggelse. Å andra sidan erbjuder
oftast ett pastorat av den senare typen i högre grad komplicerade sociala
och religiösa problem än det agrara.

Enligt de sakkunniga föreligger en strukturell olikhet, som man måhända
ej kan helt bortse från, också i avseende å kulturella anordningar. Genom
de moderna bildningsmedlen, framför allt radion, har väl isoleringen mångenstädes
brutits och den kulturella utvecklingen främjats, men fall kan
alltjämt förekomma där stora svårigheter möter för prästen att bland lekmännen
förvärva skickade medhjälpare i församlingsarbetet. Den prästerliga
arbetsbördan blir i en dylik församling såväl kvantitativt som kvalitativt
avsevärt större än församlingens storlek i och för sig motiverar. Där
kan ock prästen av enahanda skäl få svårt att undandraga sig allmänt
kommunala och sociala uppdrag, som prästerskapet annars normalt icke
behöver fullgöra.

Den typolikhet, som kan föreligga med hänsyn till variationer i det kyrkliga
intresset, kan enligt de sakkunniga knappast tillmätas särskild betydelse
vid uppdragandet av riktlinjerna för indelning och organisation. I vad
mån sådant inverkar på förutsättningarna för prästernas arbete är i och för
sig en svårbedömd fråga; ytterst blir detta huvudsakligen beroende av
vederbörande prästs egen personliga läggning, hans uthållighet och anpassningsförmåga.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Göteborg: Vad beträffar den av de sakkunniga förordade
uppdelningen av pastoraten i tätorts- och landsbygdspastorat med därav
följande olika bedömande av behovet av präster, vill domkapitlet påpeka,
att denna uppdelning kan bli i hög grad olämplig, därest man under alla
förhållanden till tätortsgruppen räknar pastorat, där två tredjedelar av
befolkningen tillhör tätortsbebyggelsen. Domkapitlet finner detta helt verklighetsfrämmande
och vill understryka, att indragning av tjänster, t. ex. i
följd av att landsbygd förenas med tätort och därför kommer att räknas
såsom sådan, måste leda till att det nödvändiga församlingsarbetet i stor
utsträckning eftersättes. Andra beräkningsgrunder måste uppenbarligen i
sadana fall tillämpas, vilka medgiver, att landsbygden erhåller det antal
präster, som där skulle ha sysselsatts, därest den icke varit förenad med en
tätort. Det är vidare i många fall i hög grad oriktigt att betrakta ett »tät -

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

ortspastorat» såsom mindre arbetskrävande än ett landsbygdspastorat. En
väl sluten bebyggelse kring kyrka och prästgård kan visserligen medföra
kortare resor och mindre antal gudstjänster. Men om prästgården ligger
avsides från tätorten och om kyrkan icke är belägen i densamma, blir det
tätare och längre resor och ett större behov av extra gudstjänster än annars
skulle ha varit fallet. Förekommer det två eller tre tätorter jämte landsbygd
inom en församling, blir arbetet särskilt arbetskrävande, och det finnes
ingen anledning att i sådant fall räkna med att en präst rimligen kan hinna
med själavården bland ett större antal människor än normalt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Särskilt bör vid indelningsändring beaktas
att landsbygdsförsamlingarna vid omfördelningen av tjänsteorganisationen
icke missgynnas på tätorternas i synnerhet storstadspastoratens,
bekostnad. Det förefaller som om de sakkunniga anlagt en syn på frågan
om den prästerliga organisationen på landsbygden som knappast står i
överensstämmelse med allmän uppfattning.

Kammarkollegiet: I fråga om faktorer, som skulle kunna tillerkännas
betydelse för prästens arbetsbörda, har de sakkunniga bland annat berört
skillnaden mellan »kyrkliga» och »okyrkliga» församlingar. Berörda skillnad
har ansetts icke kunna beaktas i förenämnda sammanhang, då prästen
i »okyrklig» församling måste ägna mycket arbete »åt den uppsökande uppgiften
och åt prövande av nya medel för att främja en förnyelse av kyrkolivet».
Huruvida de sakkunniga med »okyrklig» församling åsyftat församling,
vars medlemmar i betydande utsträckning är anslutna till frikyrkosamfund
— såsom fallet är exempelvis beträffande åtskilliga församlingar
i Småland, Närke och Dalarna — framgår ej. Det synes kollegiet emellertid
uppenbart, att församlingspräst i dylik församling, varest frikyrkopastorer
ofta nog i betydande utsträckning fullgör de uppgifter, som eljest skulle
ankommit på församlingsprästen, har en väsentligt mindre arbetsbörda än
församlingens folkmängd i och för sig ger vid handen. Då emellertid tillhörigheten
till frikyrkosamfund samt ianspråktagande av dess pastorers tjänster
synes vara en relativt oviss och föränderlig faktor, lärer den församlingsprästerliga
organisationen knappast kunna göras i högre grad beroende
härav. Dock synes det motiverat att i fall, då det är tveksamt huruvida
tillräckliga skäl må föreligga för en ändring i organisationen, taga viss
hänsyn till förekomsten av och anslutningen till frikyrkliga organisationer.

Statskontoret: Prästernas arbetsuppgifter torde vid jämförelse med vad
tidigare varit fallet ha ändrat karaktär och i vad avser legala uppgifter i
viss utsträckning minskat. Befolkningens ökade rörlighet har väl kunnat
medföra en ökning av registreringsuppgifterna. Samhällslivets — enkannerligen
undervisningsväsendets och det allmänna kulturlivets och den sociala
omvårdnadens — ständigt fortskridande sekularisering har medfört ett
bortfall eller en kraftig sammankrympning av ej så få prästerliga arbetsuppgifter.
Härtill må även fogas en erinran om den oerhörda utvecklingen,
som kommunikationsväsendet undergått särskilt på landsbygden, en omständighet,
som de sakkunniga i annat sammanhang ansett sig böra tillmäta
betydelse. Det torde också svårligen kunna göras gällande, att förhållandena
i ett landsbygdspastorat med en areal av endast 1 Va kvadratmil
mera väsentligen avviker från dem, som utmärker tätortspastoraten.

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

Pastorats folkmängd och areal

De sakkunniga framhåller, att redan till det nuvarande systemets förutsättningar
i princip hört, att pastoraten erhåller en tillräcklig storlek för
att där anställda präster skall bli fullt sysselsatta med till tjänsten hörande
uppgifter. Ett riktigt förhållande mellan folkmängd och areal å ena samt
tjänsteorganisation å andra sidan blir alltjämt den givna förutsättningen
för att den prästerliga arbetskraften skall kunna förväntas bli effektivt
utnyttjad. Enligt de sakkunnigas mening brister det på många ställen
härutinnan i den nuvarande indelningen, i det att flera pastorat är av alltför
liten storlek för att ge en präst tillräckliga arbetsuppgifter, och just
bland dessa pastorat möter man folkminskningens problem mest utpräglat.
I andra pastorat är folkmängden uppenbart för stor för att arbetet skall
kunna väl sammanhållas under en kyrkoherde. Liknande svårighet kan även
göra sig gällande i pastorat med alltför stor areal. Kräver pastoratets storlek
anställande av flera präster, kan detta vara till fördel för den prästerliga
verksamhetens tillgodoseende, då en fördelning av arbetet på tjänstinnehavarna
där blir naturlig och denna fördelning kan göras efter vederbörandes
med hänsyn till ålder och läggning större fallenhet för de särskilda uppgifterna.
Ett pastorat bör dock — framhåller de sakkunniga vidare — om
möjligt icke sammansättas så, att i följd av de geografiska förhållandena
flera präster måste tagas i anspråk än fallet är vid ett annat indelningsalternativ,
som från det allmännas synpunkt också blir tillfredsställande. Ett
pastorat bör ej heller få så stor folkmängd, att för kyrkoherden-arbetsledaren
omöjliggöres den nödiga kontakten med såväl de honom biträdande
prästerna som de olika befolkningsgrupperna i pastoratet eller att förvaltnings-
och expeditionsarbetet blir honom övermäktigt.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Strängnäs: De sakkunniga betonar hur ett riktigt förhållande
mellan folkmängd och areal å ena och tjänsteorganisationen å andra
sidan alltjämt blir den givna förutsättningen för att den prästerliga arbetskraften
skall kunna förväntas bli effektivt utnyttjad. När det säges att i
den nuvarande organisationen enprästpastoratet ofta ger prästen för litet
arbete, kan detta vara riktigt i teorien, men det visar sig i praktiken att en
ensam nitisk präst i ett sådant pastorat med två församlingar och mellan
1 000 till 1 500 invånare har full sysselsättning och därtill en mycket god
kontakt med sina församlingsbor. I ett landspastorat med flera församlingar
och t. ex. kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt gäller i ringa
grad vad som sägs om kyrkoherden som arbetsledare och kyrkoherdetjänsten
som förmans tjänst. Någon differentiering i fråga om ungdomsarbete,
arbete bland barn etc. torde i regel icke förekomma. De olika prästerna
betjänar i allmänhet olika församlingar och blir dessa församlingars själasörjare.
I tätortspastorat och stora landsbygdspastorat torde däremot resonemanget
gälla.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Domkapitlet i Luleå: Mot de sakkunnigas förslag att sätta den prästerliga
tjänsteorganisationen i viss relation till folkmängden synes i princip
intet vara att erinra, men däremot väl mot de sakkunnigas förslag till folkmängdstal.
Det synes uppenbart, att den under senare tid inträdda befolkningsökningen
icke fått något tillfredsställande uttryck i en utbyggnad av
den prästerliga organisationen. Domkapitlet förmenar, att denna befolkningsökning
och den ökning av den prästerliga verksamheten, som enligt
vad de sakkunniga själva uttalat ägt rum, bort resultera i en förstärkning
av den samlade prästerliga arbetskraften.

Statskontoret: Vid mätandet av prästernas arbetsbörda i ett pastorat har
alltsedan 1910 folkmängdstalet tillmätts största betydelsen. I andra
rummet har kommit pastoratets areal och därefter vissa omständigheter,
som hänförts till begreppet besvärlig tjänstgöring bland annat duplikation,
avstånd till kyrkan m. m. De sakkunniga har föreslagit, att folkmängdstalet
alltjämt skall gälla såsom mätare av prästernas arbetsbörda. I överensstämmelse
med äldre praxis har de vidare ansett sig böra räkna med olika folkmängdstal
för tätorts- och landsbygdspastorat; i tätortspastorat bör en präst
kunna betjäna ett större antal församlingsbor än på den egentliga landsbygden.
De av de sakkunniga härvid föreslagna gränserna finner statskontoret
emellertid alltför snävt dragna och anser för sin del bärande skäl icke föreligga
att för städernas del reducera den av 1897 års prästlöneregleringskommitté
uppställda folkmängdsgränsen för en enprästorganisation. För
landsbygdens del torde folkmängdsgränsen i enprästspastorat kunna icke
obetydligt flyttas uppåt i förhållande till vad hittills tillämpats.

Allmänna svenska prästföreningen: De i betänkandet föreslagna befolkningsenheterna
per präst inom olika pastoratstyper kan å vissa orter med
gynnsamma förhållanden anses acceptabla. De sakkunniga har visserligen
gått under de siffror som nu i praxis tillämpas, men ytterligare sänkning
rekommenderas. Föreningen vill under alla omständigheter med bestämdhet,
hävda nödvändigheten av att de slutliga bestämmelserna för pastoratsregleringen
ges en sådan utformning att domkapitlen erhåller möjlighet att
med hänsyn till lokala förhållanden tillämpa en icke alltför snäv jämkningsmarginal.
Sak samma bör gälla arealsiffrornas tillämpning. När vissa maximisiffror
anges för befolkningstalet inom en viss pastoratstyp måste förutsättas,
att detta är den absoluta övre gränsen, som icke får överskridas och
som uppnådd omedelbart aktualiserar en pastoratsdelning.

Riksintresse — lokalintresse

Vid ett bedömande av huru stor enhet i avseende å folkmängd och areal
och huru många församlingar i ett enskilt fall lämpligen kan sammanhållas
i ett pastorat och vilka tjänster där behöves blir det ofta en grannlaga uppgift
att göra en avvägning mellan riksintresse och lokalintressen. Fördelningen
av de prästerliga tjänsterna företer för närvarande ostridigt en avsevärd
ojämnhet. En såvitt möjligt jämn fördelning av de tillgängliga prästerliga
arbetskrafterna i förhållande till arbetets omfattning och art är enligt
de sakkunnigas mening ett anspråk sammanfallande med hela svenska
kyrkans intresse och diirmed ett givet riksintresse. Detta bottnar i det naturliga
kravet, alt hela befolkningen skall i görlig mån äga lika möjlighet till

Kiingl. Maj:ts skrivelse nr 2.

prästerlig betjäning oberoende av om den tillhör tätort eller den egentliga
landsbygden, rikets södra eller dess norra delar. Härvid måste riksintresset
ges ett avgjort företräde framför en enskild församlings krav på att få behålla
en viss prästerlig tjänst, som icke kan anses nödvändig från arbetssynpunkt.
Ehuru detta från en landsbygdsförsamlings synpunkt kan te sig
oskäligt, måste dock beaktas, att den förskjutning i folkmängdsfördelningen
från landsbygd till tätort, som karakteriserar de senaste årtiondena, just
från rikssynpunkt ställer alldeles särskilda krav på tjänsteorganisationens
utbyggnad speciellt för tätorterna. Expeditionsarbetets utökning genom det
nya folkbokföringssystemet har också i allmänhet blivit mest kännbar i
tätorterna med deras regelmässigt rörligare befolkning. De sakkunniga
framhåller vidare, att den gällande pastoratsindelningen näppeligen kan
påkalla sådan hänsyn, som i indelningsfrågorna av gammalt visats gentemot
församlingsindelningen, till vilken de lokala traditionerna ju i stort sett är
anknutna. Särskilt bör detta icke kunna komma i fråga med avseende å de
av flera församlingar sammansatta pastoraten, vilka under de senaste fyrtio
åren i stor utsträckning (till mer än en tredjedel av det nuvarande antalet)
undergått till och med upprepade förändringar. Skälig hänsyn bör dock
kunna tagas till framförda lokala önskemål, om de är sakligt grundade.
Hänsyn bör exempelvis även, där sammanläggning av pastorat till större
enhet är i fråga, kunna tillmätas ett önskemål att de gamla pastoraten skall
i sin helhet få ingå i den nya enheten.

I ett senare sammanhang (s. 114 f.) påvisar de sakkunniga vissa olägenheter,
som kan förutses följa med en indelning och organisation inom den
ram, som de av dem förordade riktlinjerna medger. De sakkunniga belyser
därvid bland annat huru ett riksintresse — däribland alltså hänsyn till
svenska kyrkan i dess helhet — i särskilda fall kan kräva bortseende i viss
mån från lokala önskemål och behov. En strikt tillämpning av de indelnings-
och organisationsprinciper, som förordats, kan sålunda på sina håll
medföra tvånget att avveckla viss prästerlig verksamhet t. ex. i form av särskilda
gudstjänster och särskild konfirmandundervisning på avlägsna och
isolerade platser. En minskning av den nuvarande organisationen kan på så
vis i somliga församlingar medföra en avveckling eller åtminstone försvagning
av löftesrikt arbete. Detta följer, enligt de sakkunnigas mening, dels
av nödvändigheten att bättre än nu är fallet tillgodose de underorganiserade
två nordliga stiften samt de växande storstadspastoraten, dels av att de
sakkunniga ansett kostnadsramen för den nuvarande prästerliga organisationen
icke böra överskridas vid nyordningen.

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

dragna riktlinjerna leder till vissa för kyrkolivet kännbara konsekvenser.
Även om man tar i betraktande föreslagna stödåtgärder, kommer i de sydoch
mellansvenska stiften organisationen såtillvida att försvagas, som antalet
pastorat starkt reduceras, varjämte för riket i dess helhet möjligheten
minskas för präst att befordras till kyrkoherde genom den ändrade relationen
i fråga om antalet befattningshavare mellan de olika tjänstekategorierna.
Att förslaget med dessa konsekvenser av reservanterna godtagits,
anger de ha sin grund däri, att enligt deras uppfattning ingen annan möjlighet
finnes att utan en väsentlig vidgning av kostnadsramen åstadkomma
den omfördelning av de prästerliga krafterna i riket, som är påkallad av
behovet att bättre tillgodose tätorterna och de vidsträckta bygderna.

Vid de provindelningar av rikets stift, som av de sakkunniga verkställts
och redovisats i det förut omnämnda, av dem upprättade utkastet för åskådliggörande
av tillämpningen av de i förslaget uppdragna riktlinjerna, har —
såsom även framgår av de därom tidigare lämnade sifferuppgifterna —
skisserats en personalorganisation, vilken totalt ej blott i avseende å lönekostnad
håller sig inom kostnadsramen för nuvarande organisation utan
även nära ansluter sig till dennas sammanlagda tjänstebestånd. Detta förhållande
jämte de sakkunnigas närmast härförut återgivna uttalanden har
beaktats i flera av remissyttrandena och synes ibland ha, särskilt av de
kyrkliga organen, påtalats såsom uttryck för ett misstytt riksintresse.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Uppsala: Vid uppgörande av indelningen och organisationen,
som innefattar flera svårbedömbara faktorer, bör den viktigaste riktpunkten
för frågans lösande vara de föreliggande prästerliga arbetsuppgifterna,
som man vill ha uträttade, och vad som skäligen härför bör kunna
göras från synpunkten av kyrkans egentliga syftemål. Avgörande vikt och
betydelse bör däremot icke fästas vid den ekonomiska sidan av saken och
storkommunindelningen bör icke i första hand vara bedömningsgrunden
härvid.

Domkapitlet i Linköping: De sakkunniga synes hava varit på ett för
dem själva betungande sätt bundna av givna direktiv angående kostnadsram
och väntad besparing vid pastoratsregleringens genomförande. Det
skulle vara orättvist att lägga de sakkunniga till last, att de icke i åtlydnad
av dessa besparingsdirektiv kunnat åstadkomma ett tjänligare förslag. Det
synes emellertid vara en i alla andra sammanhang ovanlig och främmande
synpunkt att såsom översta princip knäsätta besparingssynpunkten. Det
hade varit rimligare att förslaget fått uppgöras från sakliga och objektiva
synpunkter. Härvid hade man alltså fått undersöka i första hand vilken
organisation, som svarar mot dagens behov av en funktionsduglig kyrka.
Därefter hade man haft att undersöka möjligheterna för dess genomförande.

Domkapitlet i Skara: Den omreglering, som kräves, får icke innebära ett
eftersättande av de kyrkliga behoven på andra håll, närmast på landsbyg -

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

den i de syd- och mellansvenska stiften. Särskilt i uråldriga kristna bygder,
såsom inom Skara stift, utgör de nuvarande pastoraten ofta historiskt och
kyrkligt betingade enheter, som icke utan trängande skäl bör sönderbrytas.
En omfördelning av de prästerliga krafterna bör därför icke få resultera i
att det kyrkliga livet hämmas i de små men ofta religiöst livaktiga landsbygdsförsamlingarna.
Enligt domkapitlets mening bör de kyrkliga behoven
göras till översta norm vid en översyn av pastoratsindelningen. Då dessa
behov icke kan allsidigt tillgodoses inom den nuvarande kostnadsramen för
det kyrkliga arbetet, är det beklagligt, att de sakkunniga vid sina beräkningar
och förslag känt sig bundna av sagda kostnadsram. Domkapitlet
finner det angeläget, att denna icke får hindra sådana ändringar i förslaget,
som från kyrklig synpunkt befinnes oundgängligen nödvändiga. Domkapitlet
finner det även otjänligt att på sätt som skett i de sakkunnigas betänkande
fastlåsa den prästerliga organisationen vid det nuvarande antalet
prästerliga tjänster. De växande kyrkliga behoven, betingade både av den
inre kyrkliga expansionen och av den fortgående befolkningstillväxten i landet,
synes kräva en utökning av antalet prästerliga tjänster.

Domkapitlet i Göteborg: Enligt de sakkunniga motsvarades år 1897 inom
de rena landsbygdspastoraten en prästerlig tjänst av i genomsnitt 1 827
invånare. Motsvarande siffra 1948 var 1 844. Landsbygden har alltså fortfarande
lika många invånare per prästerlig tjänst som i slutet på föregående
sekel. Det synes alltså uppenbart, att behovet av fler prästerliga tjänster i
tätorter, städer och norrländska storförsamlingar icke kan tillgodoses genom
en mera omfattande nedskärning av den prästerliga organisationen på landsbygden.
Det problem, som här föreligger, har sin orsak i att utbyggandet av
den församlingsprästerliga organisationen icke hållit jämna steg med befolkningstillväxten.
En betydande eftersläpning har uppstått, när det gällt att
förse de växande städerna med nödigt antal präster och församlingar. Detta
problem kan icke lösas därigenom att den prästerliga organisationen uttunnas
i de delar av landet, där den är någorlunda tillfredsställande ordnad.
Det ges icke något stift, där antalet präster i förhållande till befolkningen
överstiger vad som kan anses vara skäligt och nödvändigt för en effektiv
församlings vård. Domkapitlet anser det alltså vara omöjligt att komma till
rätta med de mycket allvarliga brister som vidlåder den nuvarande församlingsprästerliga
organisationen i storstäderna genom en omdisponering av
nu förefintliga prästerliga tjänster. Även om de tjänster på landsbygden,
som utan skada kan undvaras, indrages, förslår de icke till att fylla de alltför
stora luckor, som under det senaste halvseklet fått uppstå. Det är icke
något rikskyrkligt intresse, att den organisation, som på landsbygden hittills
funktionerat tillfredsställande, nu skall nedbrytas.

Domkapitlet i Visby: För en rättvis bedömning av de resultat, vartill de
sakkunniga kommit, måste man hålla i minnet att deras uppgift varit icke
enbart att skapa en organisation, som utifrån den kyrkliga verksamhetens
behov förlänar denna verksamhet stadga, planmässighet och effektivitet,
ntan även att samtidigt tillse, att de behov, som under utredningsarbetet
framträtt, tillmötesgås allenast i sådan omfattning att den givna kostnadsramen
icke i väsentligare män vidgas. Det synes emellertid uppenbart
att det hos de av den avsedda regleringen berörda småförsamlingarna förefinnes
en utpräglad mening att bevara status quo. Vid bedömning av de
enskilda fallen bör långt gående hänsyn tagas härtill — detta av rättvise -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

skäl. En dylik hänsyn måste från kyrklig synpunkt få anses välbetänkt
och synnerligen angelägen. Bringas det kyrkliga livet i dessa småförsamlingar
att genom allt för strama organisatoriska åtgärder tyna och utslockna
kommer detta att förmärkas i det kyrkliga livet inom kyrkan i dess helhet.
Givetvis måste en avvägning mellan »riksintresse» och »lokalintresse» göras,
då det gäller den prästerliga tjänsteorganisationen. Men man bör icke förbise,
att i många fall det som i förstone ter sig som »lokalintresse» närmare
besett är ett »riksintresse», ett hela svenska kyrkans intresse. Och det
måste vara ett intresse för hela svenska kyrkan att det i många fall löftesrika
kyrkolivet i de små församlingarna så långt möjligt bevaras med
nuvarande organisation.

Domkapitlet i Stockholm: De föreslagna principerna för en omfördelning
av tillgänglig arbetskraft är enligt domkapitlets mening på det hela taget
väl avvägda. Det är uppenbart, att den kyrkliga verksamheten måste vara
uppsökande även i den betydelsen att den söker sig till orter, där befolkningstillväxten
är störst. Domkapitlet vill understryka, att den uppbyggande
verksamheten bland inflyttade människor i växande tätorter, och
kanske främst bland rotlös storstadsungdom, måste tillmätas en hög angelägenhetsgrad
i valet mellan kyrkans olika uppgifter.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: De besparingssynpunkter, som anlagts,
måste leda till rekryteringssvårigheter. Att de sakkunniga ansett kostnadsramen
för den nuvarande prästerliga organisationen icke böra överskridas
vid nyordningen tyder på att ekonomiska synpunkter i alltför hög
grad anlagts av de sakkunniga. Anledning synes därför föreligga att verkställa
en överarbetning av förslaget, varvid hänsyn icke såsom nu skett bör
tagas till en på förhand bestämd kostnadsram utan en förutsättningslös
utredning bör verkställas i frågan om möjligheten att åstadkomma en organisation,
som svarar mot dagens behov av en funktionsduglig kyrka.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: I betänkandet har de sakkunniga föreslagit
en omfördelning av de prästerliga tjänsterna i syfte att bättre tillgodose
vissa tätorters och vidsträckta bygders behov av dylik arbetskraft.
Att nämnda delar av vårt land är i behov av en förstärkning i sådant avseende
är ovedersägligt. Då de sakkunniga vid sitt arbete haft såsom råttesnöre
att icke överskrida gällande kostnadsram, har emellertid deras förslag
resulterat i en uttunning på andra håll av den prästerliga organisationen,
främst i syd- och mellansvenska bygder. Länsstyrelsen ifrågasätter
om den fördel, som vinnes genom att tillgodose tätorters och vidsträckta
bygders behov av prästerlig arbetskraft, kan uppväga den olägenhet, som
tillfogas församlingarna och det kyrkliga livet på de håll, där uttunningen
av den prästerliga organisationen sätter in. De sakkunniga har varit angelägna
att redovisa eu prästerlig personalplan, för vilken kostnaden icke
överstiger kostnaden för den motsvarande nuvarande planen. Länsstyrelsen
anser, att de sakkunniga vid uppgörande av sitt förslag väl mycket
betonat den ekonomiska synpunkten och icke tillräckligt beaktat församlingarnas
behov av gudstjänst och präst.

Kammarkollegiet: Kollegiet anser, att den omständigheten, att ett pastorat
består av flera församlingar, icke bör få leda till eu utbyggnad av den

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

prästerliga organisationen i den utsträckning, de sakkunniga förordat. En
organisation, som i anledning av förekomsten av flera mindre församlingar
i ett pastorat göres alltför omfattande, lärer omedelbart aktualisera frågan
om en ändring i församlingsindelningen.

Statskontoret: De sakkunniga har visserligen vid genomförande av sitt
uppdrag måst utgå från att den nuvarande församlingsindelningen skolat
bibehållas orubbad, men statskontoret måste bestämt hålla före, att den i
det nuvarande samhällslivet föga tidsenliga församlingsindelningen icke
bör i den omhittning, som i utredningen skett, få bli bestämmande för
pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen. Ämbetsverket
vill i detta sammanhang erinra om denna organisationsfrågas
ekonomiska sida. Dessa små pastorat med förhållandevis många präster får
nämligen regelmässigt tillskott ur kyrkofonden. I realiteten innebär detta,
att de finansieras av andra pastorat, framför allt av pastoraten i de större
städerna. En alltför långt driven hänsyn till församlingsindelningen medför
därför icke blott att arbetskraften blir ojämnt fördelad utan även en misshushållning
med de för kyrkan i dess helhet tillgängliga avlöningsmedlen.
Härtill kommer att flerförsamlingspastoraten så gott som uteslutande är
belägna på den egentliga landsbygden, där avfolkningen kan väntas bli
särskilt framträdande.

Förhållandet till kommunindelningen

Kongruens mellan pastorat och borgerlig kommun föreligger för närvarande
redan i ett avsevärt antal fall, såsom beträffande åtskilliga städer
och köpingar och där kommunens folkmängdstal ligger omkring eller under
2 000. Fullständig anknytning till den nuvarande kommunindelningen kan
även föreligga sålunda, att antingen en kommun innefattar flera hela pastorat
eller ett pastorat omfattar flera kommuner. En anknytning på något
av här angivna sätt av pastoratsindelningen till den borgerliga kommunens
territorium kommer, såsom i det föregående nämnts, enligt de sakkunnigas
uppfattning övervägande att lända det kyrkliga arbetet till fördel. Skär pastoratsgräns
borgerlig kommuns gräns kan sådan oregelbundenhet, liksom
enligt 1919 års indelningslag under vissa förutsättningar, utgöra skäl för
indelningsändring. Dylik avvikelse kan dock, av hänsyn till det kyrkliga
arbetet, stundom i fråga om pastoratsindelningen bli nödvändig, exempelvis
om kommunindelningen kan väntas i nära framtid bli ändrad eller kyrkogemenskap,
som icke lämpligen kan upplösas, föreligger för invånarna i
församlingar på olika sidor om kommungräns. Då en anknytning till kommunindelningen
medför att gudstjänstturerna inom pastoratet icke kan
ordnas utan en eljest obehövlig utökning av tjänsteorganisationen därstädes,
kan arbetstekniska skäl även tala för en avvikelse. Sträcker sig ett nuvarande
pastorat över läns- eller stiftsgräns, bör pastoratet dock alltid redan
av detta skäl underkastas ny indelning, såframt icke heller läns- respektive
stiftsgränsen kan ändras.

YTTRANDEN

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Domkapitlet i Linköping: När de sakkunniga talar om det angelägna i att
upprätthålla samband mellan den borgerliga kommunen och församlingen
för det kontinuerliga samarbetet mellan dessa enheters förvaltningsorgan
måste domkapitlet anse, att en underordnad synpunkt gjorts till översta
princip. Det rent kyrkliga arbetet inom församlingarna förutsätter icke
oavbrutet samarbete med den borgerliga kommunens förvaltningsorgan. —
Att viss ojämnhet i utdebiteringen kan uppkomma mellan olika församlingar,
därest ett pastorat skär över kommungränsen, torde icke på allvar
kunna göras till argument för likriktning mellan pastorat och kommun. -—
Det synes dock uppenbart, att vissa fördelar är att vinna av samstämmighet
mellan s. k. storkommun och pastorat. Denna synpunkt får emellertid
icke övervärderas så att man för att vinna full enhetlighet skulle vidtaga
sådan pastoratsreglering, som försämrar de kyrkliga arbetsmöjligheterna.
Man har anledning till desto större varsamhet i detta hänseende som storkommunindelningen
i riket icke hundraprocentigt visat sig lyckad. Det
synes emellertid för domkapitlet mest ändamålsenligt, att eu storkommun
till sina gränser sammanfaller med ett eller flera pastorat, varvid det dock
icke är motiverat att sammanslå flera pastorat för att åstadkomma identisk
enhet med kommunen. Givetvis får ej heller denna sistnämnda princip undantagslöst
genomföras. Lokala, historiska eller andra förhållanden kan
medföra önskvärdheten att inom ett pastorat sammanhålla församlingar,
även om en annexförsamling skulle skära över kommungränsen. All tvångslikriktning
eller konstlad likriktning bör undvikas.

Domkapitlet i Strängnäs: Vid en kyrklig indelning bör hänsyn tagas uteslutande
till kyrkliga faktorer, vadan den borgerliga kommunens struktur
och storlek under inga förhållanden får förtränga sådan indelning av pastoraten,
som bäst gagnar den kyrkliga verksamheten.

Domkapitlet i Lund: Under 1920- och 1930-talen var stiftets landsbygdspastorat
föremål för en genomgripande omorganisation, vars mindre gynnsamma
verkningar för det kyrkliga arbetet ännu knappast helt övervunnits.
Att utan tungt vägande skäl ånyo ombilda det stora flertalet av dessa
pastorat, kan domkapitlet omöjligen medverka till. Då det pastorala arbetet
i väsentliga avseenden är anknutet till och beroende av kyrklig tradition
och sed, måste största försiktighet tillrådas vid dessa nyordningar.
Vinsterna för det kyrkliga arbetet måste vara påtagliga och ändringar i allmänhet
ej genomföras med mindre folkmängdstalet tvingar härtill. Domkapitlet
föreställer sig att pastorats- och kommungränser kommer att mycket
noga diskuteras vid avgivande av de slutliga förslagen till såsom nödvändiga
ansedda förändringar i stiftets pastoratsindelning. Domkapitlet
vill emellertid redan nu förutskicka, att skulle den kyrkliga verksamhetens
ändamålsenliga anordnande innebära, att överensstämmelse mellan dessa
gränser ej kan nås, kan någon berättigad invändning häremot ej göras.
Främsta målet för indclningsändringarna är dock ett underlättande och
befordrande av möjligheterna till en så gynnsam utveckling av det pastorala
arbetet, som föreliggande förhållanden medgiver.

Domkapitlet i Göteborg: Framtida ändringar av den kyrkliga indelningen
bör vidtagas allenast med hänsyn till det kyrkliga arbetets effektivitet. Sådana
regleringar, som främjar ett ändamålsenligt utnyttjande av den präs -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

terliga arbetskraften och en god församlingsvård, bör genomföras utan hinder
av att inkongruens kan komma att råda mellan kyrklig och kommunal
indelning. — Principen att i görligaste mån anknyta pastoratsindelningen
till storkommunerna anser domkapitlet medföra olyckliga konsekvenser för
det kyrkliga arbetet. En sådan anknytning är också onödig. — Enligt domkapitlets
mening föreligger ej några bärande skäl att söka åstadkomma en
likartad kyrklig utdebitering inom alla församlingar i samma storkommun.
Sådana olikheter förekommer allmänt och någon olägenhet har icke förmärkts
av dem. Förvaltningstekniska skäl kan alltså icke motivera omreglering
av pastoraten till likhet med storkommunerna. Pastoraten är kyrkliga
arbetsenheter för gemensamma ändamål (anställande och avlöning av präst,
byggande av prästgård). De bör utformas uteslutande med hänsyn till dessa
ändamål. — Icke heller synes det rimligt att ändra pastoratsindelningen för
att söka centralisera det kyrkliga arbetets ledning till de tätorter, som med
större eller mindre rätt ansetts skola bli centra för de nya storkommunerna.
Det är riktigt, att sådana tätorter skall erhålla en tillfredsställande andlig
vård. Att där stationera en präst kan ofta vara befogat. Tjänstetypen
kan i så fall ofta lämpligen vara komminister eller kyrkoadjunkt. Att sträva
efter att mera generellt förflytta kyrkoherdarna till dessa tätorter skulle
medföra orimliga kostnader utan motsvarande fördelar. Den kontakt mellan
prästen och de kommunala förvaltningsorganen, som iir önskvärd, kan
numera utan svårighet upprätthållas med hjälp av telefon och bil. Detta
motiv för en sammanjämkning av pastorat och storkommuner bortfaller
därför helt. — Vidare anföres av de sakkunniga, att en anpassning efter
kommunindelningen skulle kunna vara av värde för det prästerliga arbetet
därigenom, att konfirmandundervisningen kan komma att förläggas till
de centralt belägna enhet sskolorna. Domkapitlet vill kraftigt framhålla,
att en sådan centralisering av konfirmandundervisningen alls icke bör ifrågakomma.
Det är av allra största betydelse för församlingsvården, att konfirmationsberedelsen
knytes till hemförsamlingen och ledes av den präst,
som handhar pastoratsvården i ifrågavarande församling. Detta skäl för
sammanjämkning av pastorat och storkommuner är alltså icke hållbart. —
De sakkunniga har vidare refererat de skäl för en sammanjämkning avkyrkliga
och kommunala indelningsgränser, som anförts i kommunindelningskommitténs
betänkande av år 1945. Domkapitlet kan icke heller finna
dessa skäl bärande. Samhörigheten inom ett pastorat och inom en kommun
är icke av samma slag. De kan bestå och bli till nytta oberoende avvarandra.
Samhörigheten inom pastoratet är nämligen i väsentlig mån
betingad av samhörigheten med samme själasörjare. Denna samhörighet
blir endast försvagad, om man söker cn anknytning till den kommunala
indelningen, som medför att fler präster måste tjänstgöra inom samma församlingar
eller att en kyrkoadjunkt måste tjänstgöra inom två olika pastorat.
— Vad åter beträffar samarbetet med de kommunala organen, exempelvis
i fattigvården, är kyrkans insats här väsentligen beroende på den enskilde
prästens kännedom om sina församlingsbor. Samarbetet blir därför
ineffektivt, om det skall förmedlas av en kyrkoherde i ett alltför stort pastorat,
som tillskapats endast för att motsvara en viss storkommun. Samarbetet
blir långt effektivare, om pastoraten bibehålies vid lämplig storlek, så
att vederbörande präst personligen känner sina församlingar. — Domkapitlet
kan alltså icke finna, att det förebragts några vägande skäl för en generell
anpassning av pastoraten efter storkommunerna.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Domkapitlet i Karlstad: Frågan om pastoratsindelningens anpassning till
den nya kommunindelningen bör prövas med hänsyn till kyrkliga behov
och intressen. Kommunreformen har mångenstädes genomförts utan hänsyn
till den kyrkliga indelningen och under uttryckligt framhållande av att
denna icke skulle komma att beröras därav. Den från visst håll framförda
tanken att skapa med storkommunerna sammanfallande storpastorat är
alltför orimlig för att behöva diskuteras. Även den ifrågasatta omregleringen
av pastorat med inom två kommuner fallande församlingar därhän,
att kommun- och pastoratsgränser bringas att överensstämma, skulle medföra
en allvarlig försämring av förutsättningarna för det kyrkliga arbetet
i många fall, särskilt då en sådan sammanjämkning skulle leda till bildandet
av treförsamlingspastorat, som icke tillfredsställande kan betjänas av
en präst men heller icke lämnar full sysselsättning åt två. Några vägande
praktiska skäl för en generell sammanjämkning av pastoratens och kommunernas
gränser har veterligen icke anförts. Under sådana omständigheter
bör en pastoratsreglering i detta syfte icke genomföras, om det skulle vara
till förfång för det kyrkliga livet.

Domkapitlet i Härnösand: Utvecklingen från små pastorat till storpastorat
är från kyrklig synpunkt att anse som en utveckling bakåt.

Stijtsnämnden i Strängnäs: De fördelar, som i administrativt avseende
kan vinnas genom kongruens mellan pastorat och kommun, motväges i vissa
fall av nackdelarna av försämrad betjäning av församlingsborna, längre avstånd
för dem och dyrare resor.

Länsstyrelsen i Södermanlmids län: De skäl, som de sakkunniga anfört
till stöd för en samordning av den kommunala indelningen och pastoratsindelningen,
är av den vikt att en dylik samordning, såvitt möjligt, bör
eftersträvas. De brister, som trots den nya kommunindelningen ännu vidlåder
den borgerliga kommunbildningen, och de mäktiga kyrkliga traditioner,
som här och var alltjämt finnes kvar, synes likväl motivera, att man
vid en nyordning icke går alltför hårt fram genom att över hela linjen
kräva samordning. Det torde likaledes vara fullt tillräckligt, att man icke
påfordrar kongruens mellan kommuner och pastorat utan stannar vid att
dessa borgerliga och kyrkliga territorier icke bör få skära varandras gränser.

Länsstyrelsen i Hallands län: I länet skär för det närvarande pastoratsgränserna
kommungränserna i ett ganska stort antal fall. Någon större
olägenhet därav har icke förmärkts. Anledning synes därför icke föreligga
att låta anknytningen till kommunindelningen framstå såsom något primärt.
Det väsentliga bör i stället vara att bilda pastorat, som är lämpliga
enheter för det prästerliga arbetet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Att åstadkomma ett fruktbärande samarbete
mellan den kyrkliga och borgerliga kommunen måste vara till uppenbar
fördel för båda dessa kommungrupper. I många avseenden, speciellt
inom socialvården och undervisningsväsendet, föreligger ju ett klart sammanhang
mellan de kyrkliga och borgerliga kommunerna. Den samverkan,
som här finnes, blir tillvaratagas och vidare utvecklas. Det framstår därför
som principiellt önskvärt, att den borgerliga och kyrkliga indelningen sammanfaller.
Å andra sidan får ett realiserande av detta önskemål ej leda lill
att eu ny pastoratsindelning sker helt och hållet efter eu bestämd mall och
med huvudmålsättning att utforma pastorat, som med hänsyn till ytvidd,

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

befolkning och andra yttre faktorer är lämpliga, utan indelningen måste
ske med lika starkt beaktande av de faktorer av andra slag, framför allt
av kyrklig art, som i de särskilda fallen kan tala för avvikelser från en
eljest godtagbar regel. Det måste sålunda vid nyindelningen tillses, att de
specifikt kyrkliga uppgifterna icke tillbakasättes. Vid en nyindelning av
pastoraten är det vidare angeläget att i landsdelar, där pastoratsindelningen
har gammal hävd, ingreppen ej göres större än nödvändigt utan så att reformen
kan ske med och ej mot vederbörandes mening.

Länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Älvsborgs, Västmanlands, Västernorrlands
och Jämtlands län samt kammarkollegiet ävensom svenska landskommunernas
förbund och svenska stadsförbundet har i huvudsak godtagit
de sakkunnigas uttalanden i här berörda avseende.

Länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Kalmar län har särskilt
understrukit vikten av en anknytning av pastoratsindelningen till den nya
kommunindelningen.

Svenska pastoratens riksförbund: Förbundet, som icke är blint för att
en överensstämmelse mellan skilda indelningar kan medföra praktiska fördelar
och bidraga till reda och översiktlighet i allmän förvaltning, har dock
den meningen, att dessa fördelar icke är så stora, att man för dem bör offra
det kyrkliga arbetets egna krav på indelningen. I de fall, då dessa krav bäst
tillgodoses genom att man låter de två indelningarna avvika från varandra,
bör man därför icke tveka inför en sådan åtgärd. Den borgerliga och den
kyrkliga indelningen tjänar två skilda ändamål och vardera verksamhetsgrenen
far säkerligen bäst av att bli organiserad efter sin egenart, även om
man ibland måste eftersätta överensstämmelsen. — I de sakkunnigas framställning
av denna fråga har stor vikt lagts på konfirmandundervisningens
ordnande. De sakkunniga synes därvid ha tänkt sig, att denna undervisning
skulle förläggas till en centralskola i varje borgerlig kommun. Bortsett från
att det starkt kan ifrågasättas, huruvida det vore lyckligt att på sådant
sätt lösgöra konfirmandundervisningen från hemförsamlingens kyrka och
prästerskap, har det nu dessutom blivit klart, att man måste räkna med
centralskolor, som blir gemensamma för två eller flera borgerliga kommuner.
På grund härav synes man nödgas uppge tanken på en samorganisation
av skola och konfirmandundervisning. Därmed förfaller också detta skäl
för överensstämmelse mellan borgerlig och kyrklig indelning. — Det må för
övrigt erinras om att en ganska stark kritik framkommit mot det sätt, varpå
de borgerliga kommunerna gestaltades vid den nyligen genomförda sammanslagningen.
Frågan om de borgerliga kommunernas omfattning synes
därför ännu icke vara slutligen löst, och ganska genomgripande reformer
kanske förestår på detta område. Under sådana förhållanden kan det icke
anses välbetänkt att binda pastoratsindelningen allför hårt vid den nuvarande
borgerliga indelningen.

Gudstjänstturordning; sammanlysning av gudstjänst

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

samlingskyrka. För fullgörande av en dylik gudstjänstturordning kräves
stark utökning av organisationen. Redan nu kan i flera fall — främst i
Skara och Visby stift — högmässorna i de särskilda församlingskyrkorna
inom flerförsamlingspastorat icke uppehållas söndagligen utan Kungl. Maj:t
har måst förordna om »sammanlysning» där av högmässogudstjänsterna,
d.v. s. dessa fullgöres växelvis i kyrkorna genom s.k. alternering. De sakkunniga
understryker härvid, att man betraktar såsom gällande rätt alltsedan
reformationen att i varje församlingskyrka skall hållas gudstjänst,
men att därav icke följer att det så måste ske varje predikodag. I sin historik
(s. 21 f.) anger de sakkunniga med följande data i korthet huru förhållandena
härutinnan utvecklat sig.

I 1571 års kyrkoordning heter det (under rubriken »Ett sätt till att ordinera
präster»): »Där flera kyrkor lyda till ett prästagäll, må prästen hålla
tiderna ömsom vid den ena och ömsom den andra, på det han må hava desto
mera tid både till predikan och annat. År ock den ena kyrksocknen större
till mantal än den andra, så hålle prästen två eller tre helgdagar tiderna vid
den som större är och den tredje eller fjärde vid den mindre efter som det
sig med mantalet hava kan. Dock skall detta vara sagt om de gäll, som icke
förmå hålla kapellan.» Motsvarande stadgande saknas i 1686 års kyrkolag.
Kungl. Maj:t förklarade likväl den 23 februari 1695 beträffande Skara stift
att, enär i stiftet »mest alle pastorater bestå av några små socknar, varav
ganska få mäkta mer försörja än två präster, varandes så mycket besvärligare
överallt i socknarna med gudstjänsten att kunna inrätta en uniform
ordning, alltså haver biskopen, så vid visitationer som eljest, således att söka
moderera både prästernas och åhörarnas besvär med kyrkoresorna som orternas
beskaffenhet bäst kan medgiva». Redan tidigt rådde en ganska markerad
skillnad i avseende å gudstjänsternas turordning mellan Skara stift
och de övriga stiften. I det förra omfattade pastoraten sedan lång tid tillbaka
oftast mer än två, ej sällan tre, fyra eller ännu flera församlingar. För en
ensam präst kunde det därför vara omöjligt att söndagligen förrätta gudstjänst
i var och en av pastoratets kyrkor. Prästen kom därför att alternera
mellan kyrkorna, exempelvis så att, där en präst fanns för två kyrkor, gudstjänst
hölls i varje kyrka varannan söndag, och där eu präst fanns för tre
kyrkor, gudstjänst hölls i varje kyrka blott var tredje söndag. I övriga stift
kunde församlingslivets fordringar däremot oftast bättre tillgodoses, så att
i regel gudstjänst kunde hållas i varje kyrka varje söndag. I Lunds och Göteborgs
stift, där det vanligen fanns två kyrkor för varje ordinarie präst,
fullgjordes detta nästan undantagslöst genom »duplikation», så att prästen
varje söndag förrättade gudstjänst i två kyrkor. Även i Visby stift förekom
dylik duplikation i många fall. I ett par fall ägde i detta stift rum s. k. växelvis
duplikation, d. v. s. att i ett trelörsamlingspastorat med en präst gudstjänst
hölls i varje församlings kyrka två söndagar av tre. — I anslutning
till 1910 års prästIönereform uttalades, att gudstjänst borde förrättas i överensstämmelse
med ortens sed, vilket av riksdagen godkändes. Efter nämnda
reform har i Skara stift alterneringssystemet i viss utsträckning ersatts eller
kompletterats med duplikation. — För riket i dess helhet gäller slutligen
iiven, jämlikt lag den 18 mars 1910, att domkapitlet, där sådan av omständigheterna
föranledes, äger förordna, att för två eller flera församlingar må

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

förrättas gemensam högmässa i en av dem. Domkapitlet bör därvid i regel
inhämta vederbörande församlingars yttranden, i allt fall när det gäller högmässas
förrättande i annan kyrka än församlingens egen.

Skall högmässogudstjänst överallt, oavsett pastorats folkmängd, städse
uppehållas, nödgas man — påpekar de sakkunniga — tänka sig en organisation
av minst två präster i ett betydande antal av nuvarande pastorat
med förhållandevis ringa folkmängd men flera än två församlingar, och
detta även om folkmängden där är sjunkande. För att undvika en sådan
konsekvens har de sakkunniga övervägt betingelserna för en sammanlysning
i större eller mindre omfattning av högmässogudstjänsten i kyrkor i
församlingar med obetydlig folkmängd och ett avstånd till en grannförsamlings
kyrka, som icke alltför mycket försvårar för församlingsborna att där
bevista gudstjänsten. I vilken utsträckning och under vilka förutsättningar
dylik sammanlysning skall kunna nu vidtagas blir helt naturligt i allmänhet
beroende av ett bedömande i de särskilda fallen. Det synes de sakkunniga
emellertid kunna förutsättas såsom rimligt, att sammanlysning
kan ordnas för församling med upp till 500 invånare, åtminstone där folkmängden
är stillastående eller nedgående och avståndet från den egna kyrkan
till närmaste grannkyrka icke överstiger fem kilometer. Vid exceptionellt
små avstånd mellan kyrkorna bör anordningen skäligen kunna genomföras
även för församlingar med något större folkmängd och, då folkmängden
är mycket ringa, även om avståndet till grannkyrkan något överstiger
fem kilometer. Sammanlysning i vad avser alterneringsordningen måste
komma att i de enskilda fallen närmare regleras allt efter tillgången på
präster. I regel synes den dock böra begränsas till att avse högmässogudstjänstens
inställande högst varannan predikodag.

YTTRANDEN

Domkapitlet i TJppsala: Sammanlysning av gudstjänsterna kan endast
öka farhåga för gudstjänstlivets tillbakagång ute i bygderna. Mentaliteten
hos allmänheten torde nämligen vara sådan, att man helst besöker
sin hemförsamlings kyrka och att gudstjänstbesöket ofta icke blir av, då
denna är stängd och hänvisning till annan kyrka skett, även om färdvägen
icke är lång.

Domkapitlet i Linköping: Såsom rationell princip torde de sakkunnigas
ståndpunkt i förevarande fråga kunna försvaras. Domkapitlet måste likväl
såsom en mycket allvarlig angelägenhet framhålla önskvärdheten av att
de kyrkor, där icke söndaglig gudstjänst firas, blir så få som möjligt. För
detta önskemål har domkapitlet flerfaldig motivering. Hela pastoratsindelningen
måste ha till uppgift att göra kyrkan effektiv i sin gärning. För
närvarande hotas den svenska landsbygden av en viss paganisering beträffande
kyrksamhet. Undantag härifrån utgör de mindre församlingarna.
Vill man fylla sin uppgift att motverka paganiseringen, måste man alltså
med den största varsamhet beröva dessa mindre församlingars kyrkor deras
söndagliga gudstjänster. I stället bör man, med lärdom från dessa mindre

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

församlingar, intensifiera arbetet i de större församlingarna utan att köpa
denna intensifiering för priset av de små församlingarnas utarmning. Man
må heller icke förgäta, att de små församlingarna betalar väsentligt mycket
mer för sitt kyrkoliv än de större. De påtager sig och har redan gäldat
mycket stora utgifter för sina kyrkors och kyrkogårdars underhåll. Denna
ekonomiska uppoffring är ett i handling avgivet votum till förmån för att
deras kyrkoliv skall bevaras obeskuret. Det råder intet tvivel om, att de
små församlingarna har en utpräglad mening och önskar behålla sina söndagliga
gudstjänster. Önskligt vore, att man också kunde påräkna visst
anslag ur kyrkofonden till tjänstebiträde för gudstjänster i kyrkor, som
måste sakna ordinarie gudstjänster. Överhuvudtaget öppnas också perspektivet
mot ökad användning och utbildning av lekmannakrafter i frivillig
kyrkotjänst.

Domkapitlet i Skara: För sin del kan domkapitlet icke godtaga den av
de sakkunniga förordade principen, att sammanlysning av högmässogudstjänster
i allmänhet bör kunna ifrågakomma åtminstone för församling
med upp till 500 invånare och med ett avstånd från den egna kyrkan till
närmaste grannkyrka av upp till fem kilometer.

Domkapitlet i Växjö (som åberopar följande uttalande av eu av stiftets
präster, teol. dr Berndt Gustafsson): Ett realiserande av tanken att högmässogudstjänsten
skulle inställas i ett ganska stort antal små församlingar
skulle verka starkt destruerande på den kyrkliga seden. Under alla omständigheter
synes rimligt, att de små församlingar, som har högre kyrksamhetstal
än intilliggande större församlingar, får behålla sin söndagliga gudstjänst.
Någon bedömning av vilka församlingar det i så fall kan gälla kan emellertid
icke ske utifrån betänkandet. Från den synpunkten har det varit olyckligt
att utredningen vid bedömandet av de kyrkliga behoven endast hållit
sig till invånarantal och medvetet hållit frågan om den kyrkliga sedens
styrka utanför. Den administrativa synpunkten kunde ha balanserats av
den religionssociologiska.

Domkapitlet i Lund: För upprätthållande av gudstjänster varje predikodag
i »stängda» kyrkor bör tjänstebiträde, som avses i nådiga cirkuläret
den 30 juni 1953 rörande ersättning till vissa vikarier å prästerliga tjänster
och till icke-prästvigda tjänstebiträden åt präster, kunna få anlitas, därest
församlingskyrkorådet härom gör framställning. Här bör också präst kunna
inträda såsom tjänstebiträde. I församlingstjänst anställd präst, som icke
har predikoskyldighet varje sön- eller helgdag, emeritipräst, prästvigd läroverkslärare
m. fl. kan tänkas komma ifråga. Ersättning bör utgå till
dessa tjänstebiträden och präster enligt nämnda cirkulär. Merkostnaden
för kyrkofonden blir icke särskilt stor — det torde för stiftets vidkommande
ärligen komma att röra sig omkring 70 000 kronor. Skulle icke kyrkofonden
anses böra bestrida dessa kostnader ■—- domkapitlet förmenar dock
det ligger helt inom ramen för de ändamål, vartill kyrkofonden kan anlitas,
att gälda ifrågavarande kostnader — bör församlingen i stället kunna anslå
medel för täckande av dessa utgifter. Församlingen torde vara befogad härtill
jämlikt 2 § a) lagen om församlingsstyrelse. Skulle tvekan råda om
denna befogenhet, bör erforderlig ändring vidtagas i lagen. — Det skulle för
av gudstjänstindragning berörda församlingar te sig orättfärdigt att beröva
dem söndagliga gudstjänster, då med god vilja frågan på ett tillfredsställande
sätt kan lösas. Domkapitlet vill för sin del på intet sätt medverka till
»stängning» av kyrkor inom stiftet.

9 — Bihang till riksdagens ]>rotokoll 19ö7. 1 sand. År 133.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Domkapitlet i Karlstad: Varje församling måste få behålla möjligheten
till söndaglig gudstjänst. De sakkunnigas förslag till sammanlysning av
gudstjänster för två församlingar till en kyrka kan från kyrklig synpunkt
icke biträdas. Kyrkan kan icke finna sig i att Guds ords predikan utan
tvingande skäl nedlägges. Församlingens rättighet och skyldighet beträffande
den söndagliga gudstjänsten måste ovillkorligen respekteras. I stället
för en utökning av antalet nu befintliga kyrkor utan söndaglig gudstjänst
bör åtgärder vidtagas i syfte att åvägabringa gudstjänst varje söndag i
varje kyrka.

Domkapitlet i Visby: Söndaglig gudstjänst i varje kyrka är visserligen
ett ideal att sträva för. Det förefaller emellertid liksom de flesta ideal ouppnåeligt.
Om varje kyrka skulle få gudstjänst förrättad av präst varje sönoch
helgdag, skulle uppstå ett organisatoriskt problem av sådan omfattning,
att det icke kan bemästras. — Söker man bilda sig en uppfattning av
verkningarna av redan nu tillämpad sammanlysning, har man svårt att na
fram till en entydig mening. Från vissa håll omvittnas, att församling, som
har gudstjänst endast varannan eller t. o. in. var fjärde söndag, visar större
angelägenhet att tillvarata tillfällena än församling med söndaglig gudstjänst.
Från andra håll anmäles motsatt erfarenhet — saknaden av söndaglig
gudstjänst verkar destruerande på den kyrkliga seden. — Sannnanlysning
av gudstjänster lärer sålunda vara oundviklig. Det synes emellertid
icke välbetänkt att låta bedömningen av denna fråga ske utifrån ett visst
fastslaget folkmängdstal i en församling. Här bör möjligheter beredas för
stiftsledningen att taga hänsyn till andra faktorer (kyrksamhetstal, nattvardsfrekvens
m.m.), som vittnar om tillvaron av en levande församling
och därmed om behov av söndaglig gudstjänst.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Sammanlysning av högmässogudstjänsterna,
som självfallet organisationsmässigt kan synas rationell och
praktisk, bör dock vidtagas endast med utomordentligt stor varsamhet. I
görligaste mån bör hänsyn tagas till sådana omständigheter som kyrklig
tradition, kyrksamhet i församlingen, möjligheterna att befordra gamla från
församlingskyrkan till grannkyrkan m.m.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: De avsteg från regel om söndaglig gudstjänst
i varje kyrka, som en nyindelning i enlighet med de sakkunnigas
normer kan nödvändiggöra, torde i praktiken icke komma att få några för
det kyrkliga livet mera besvärande verkningar, i varje fall icke för Norrlands
vidkommande.

Kammarkollegiet: Kollegiet har från domkapitlen begärt uppgifter på de
församlingskyrkor, i vilka söndaglig gudstjänst för närvarande icke hålles.
Tolv domkapitel har lämnat sådana uppgifter. Enligt dessa uppgifter är
avsevärt mer än 200 församlingskyrkor, huvudsakligen inom Skara stift,
utan söndaglig gudstjänst.1 — Intresset av gudstjänst varje söndag i församlingskyrkorna
får vägas mot intresset av att den prästerliga organisationen
icke göres mera omfattande än som eljest må vara betingat av förhållandena
inom vederbörande pastorat. Det synes av ekonomiska in. fl.
skäl icke vara försvarligt att utforma organisationen efter den principen.

1 Enligt de liimnade uppgifterna är för närvarande inalles i stiften (frånsett Strängnäs) 255 församlingskyrkor
utan söndaglig högmässogudstjänst, därav 23 i Uppsala stift, 150 i Skara stift och
17 i Visby stift; i alla de övriga ifrågavarande stiften är detta fallet endast beträffande enstaka
församlingskyrkor (1 ä 8).

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

att gudstjänst skall kunna uppehållas varje söndag även i de minsta församlingarna.
Skulle en sådan princip anses böra följas, aktualiseras frågan
om en ändrad församlingsindelning. — Kollegiet anser en sammanlysning
av gudstjänster i den utsträckning, de sakkunniga föreslagit, icke vara
ägnad att ingiva betänkligheter. I åtskilliga fall torde fastmer .sammanlysning
kunna ske i något vidare utsträckning än enligt de grunder, de sakkunniga
förordat. Vid ställningstagande till frågan i de särskilda fallen lärer
hänsyn böra tagas icke allenast till församlingens invånarantal och avståndet
mellan församlingskyrkorna utan även till kyrksamheten i församlingen,
förekomsten därstädes av frikyrkosamfund m. fl. dylika omständigheter.
— Det må vidare anmärkas, att avståndet mellan själva församlingskyrkorna
icke alltid bör bliva avgörande vid bedömande av frågan, huruvida
en sammanlysning är till avsevärd olägenhet för församlings borna.
I vissa fall har en stor del av församlingsborna lika nära eller närmare väg
till grannförsamlingens kyrka än till sin egen kyrka. I andra fall åter kan
avståndet till grannförsamlingens kyrka för huvudparten av församlingsborna
vara avsevärt längre än avståndet mellan de båda kyrkorna. — Kollegiet,
som sålunda icke kan tillstyrka en utökning i den prästerliga organisationen
för gudstjänsters uppehållande i den av flertalet domkapitel förordade
omfattningen, anser emellertid, i likhet med vissa domkapitel, det
lämpligen böra tagas under övervägande, huruvida icke för gudstjänsthållningen
skulle kunna anlitas predikobiträden med lägre utbildning än den
vanliga prästutbildningen.

Statskontoret: Vid ställningstagande till frågan om sammanlysning av
högmässogudstjänsterna bör det vara berättigat att beakta den utveckling,
som kommunikationsmedlen undergått. Möjligheterna att utan större svårigheter,
tidsutdräkt och kostnader uppsöka även längre bort från hemort
och bostad belägna kyrkor har blivit allt bättre. Statskontoret vill därför
för sin del förorda, att sammanlysning skall kunna ske i församling med
upp till 700 invånare. I större utsträckning bör också högmässogudstjänsterna
kunna inställas, åtminstone i de fall då församlingens folkmängd icke
överstiger 300 invånare.

Svenska pastoratens riksförbund: Vid tillämpningen av 1910 års prästlönelagstiftning
har man i viss utsträckning befriat prästerskapet från skyldigheten
att hålla högmässopredikan varje predikodag. Vilka överväganden,
som fört till att man ansett sig kunna göra detta, är icke utrett av de sakkunniga.
Huruvida de ifrågavarande besluten verkligen varit lagligen grundade,
synes förbundet av skäl, som förbundet närmare utvecklat (s. 5—0
i dess yttrande), vara oklart. Förbundet hemställer därför, att frågan göres
till föremål för en grundlig utredning. Skulle av denna framgå, att den
ökade sammanlysning, som sakkunniglorslaget förordar, icke kan ske utan
ändring av kyrkolagen, synes förslaget i denna del icke kunna genomföras,
förrän frågan om en sådan ändring blivit i vederbörlig ordning prövad och
avgjord. — Vad beträffar de små församlingar, vilkas rätt till söndaglig
gudstjänst här sättes ifråga, vill riksförbundet erinra om att här ifrågavarande
församlingar i allmänhet är de mest levande i vår kyrka. Besöksfrekvensen
är ofta i dessa församlingar 3, 4, 5 gånger större än i angränsande
större församlingar och kanske It) gånger större än i större tätort i
trakten. Det är framförallt i dessa små församlingar som kyrkan lever. Att
beröva dessa församlingar deras söndagliga högmässa är att tillfoga det

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

kyrkliga livet i vårt land irreparabla skador. — Riksförbundet vill principiellt
hävda rätten för varje församling att få behålla sin söndagliga gudstjänst.
I verkligheten torde också kostnaden för underhåll och uppvärmningav
kyrkan, anskaffande av inventarier, avlönande av vaktmästare in. m.
uppgå till minst samma och ofta väsentligt större belopp än den del av
prästlönen, som belöper på bestridande av denna söndagliga gudstjänst,
vartill kommer att även samma församlingsmedlemmar bestrider en del av
prästlönen. — Skall ett folkmängdstal bestämmas för bevarande av söndaglig
gudstjänst, bör församling, som äger detta folkmängdstal, också få
garanti att erhålla söndaglig högmässa. Riksförbundet anser, att i detta
sammanhang i varje fall icke högre folkmängdstal än 300 kan ifrågakomma.
Då det emellertid förekommer, att folkmängden även i så små församlingar
fluktuerat med några tiotal, vill förbundet föreslå, att församling, som den
31 december 1952 hade 250 invånare, skall tillförsäkras söndaglig högmässa.
— När det gäller församlingar med mindre än 250 invånare, torde hänsyn
böra tagas till kyrkvägens längd. Vad de sakkunniga anfört beträffande
avstånd mellan kyrkorna har blott betydelse såtillvida som härmed en
mätare erhålles för hur mycket kyrkvägen i vissa fall förlänges vid gudstjänst
inställelse. Riksförbundet anser, att man i dessa fall bör taga hänsyn
till kyrkvägens faktiska längd. Det bör tillses, att orimligt långa kyrkvägar
icke uppkommer. — I detta sammanhang bör också beaktas, om gudstjänstfrekvensen
är speciellt hög i församlingen. Skulle den överstiga 5 procent
bör icke gudstjänstinställelse komma ifråga ens i de minsta församlingarna.
— Riksförbundet vill slutligen bestämt avstyrka en ännu starkare
inställelse av gudstjänsterna i en prästbristsituation. De svårigheter, som
en dylik situation kan medföra, bör icke företrädesvis drabba landsbygden
utan bör träffa samtliga rikets pastorat på ett likartat sätt.

Antal församlingar i pastorat

Med hänsyn till församlingens förut berörda, i stor utsträckning alltjämt
bestående karaktär av det primära arbetsdistriktet för den prästerliga verksamheten
i ett pastorat blir givetvis antalet i pastoratet ingående församlingar
i sin mån av betydelse för omfattningen av denna verksamhet. Församlingsantalet
kommer därför också att på sitt sätt stå i visst förhållande
till behovet av för pastoratet stadigvarande anställda präster. Såsom de
sakkunniga anmärker kan i pastorat med allenast en präst redan två och än
mer ett större antal församlingar komma att under besvärliga förhållanden
draga med sig ett sådant flerfaldigande av de legalt reglerade tjänsteuppgifterna
liksom även av den fria verksamhetens uppgifter, att arbetsbördan
blir alltför betungande för den ensamme kyrkoherden. I ett flerförsamlingspastorat
med flera präster blir förhållandet annorlunda. En fördelningav
arbetsuppgifterna mellan tjänsteinnehavarna kan där åstadkommas.

1 fråga om administrativa uppgifter möjliggöres en sådan fördelning jämlikt

2 § folkbokföringsförordningen, jämförd med 2 § kyrkobokföringskungörelsen,
ävensom jämlikt 46 § församlingsstyrelselagen. Möjlighet till fördelning
av andra arbetsuppgifter beror, under förutsättning att arealen är
måttlig, av vederbörandes fallenhet. Vid förening av småpastorat ligger

Kungi. Maj:ts skrivelse nr 2. 61

följaktligen i delpastoratens församlingsantal en gräns för omfattningen av
sammanläggningen.

Enligt de sakkunniga kan, såvitt angår de i lag stadgade arbetsuppgifterna,
särskilt gudstjänsthållningen, ett större antal än fyra församlingar
med egna kyrkor icke utan väsentlig olägenhet för den kyrkliga verksamheten
sammanhållas av en präst. Vad gudstjänstturordningen i ett sådant
pastorat beträffar kan denna normalt uppehållas av en präst endast under
förutsättning av alternering i alla kyrkorna; sammanbyggnad av församlingskyrkor
och därmed nedläggning av i bruk varande sådana anser de
sakkunniga icke böra ifrågakomma utan stöd av församlingarnas önskan
(jfr kung. 11/7 1862 nr 42). Söndaglig gudstjänst kan en präst normalt
icke sköta i flera än två kyrkor. Där tvä präster skall ingå i pastoratsorganisationen,
kan i och för sig — såväl med hänsyn till gudstjänsthållningen
som för åstadkommande av en lämplig arbetsfördelning i övrigt — antalet
församlingar i pastorat med egna kyrkor tänkas fördubblat. Det måste dock
förutsättas, att kyrkoherden såsom arbetsledare städse skall kunna utöva
ett effektivt inseende över hela verksamheten i pastoratet. För möjliggörande
av detta synes antalet församlingar i ett pastorat med två präster
helst icke böra överskrida fem. Undantag bör dock kunna göras för fall,
exempelvis, där församlingarnas litenhet gör att en organisation av två
präster för fem församlingar skulle innebära ett slöseri med den tillgängliga
prästerliga arbetskraften. Under sådant förhållande bör hellre församlingsantalet
något ökas, lämpligen till sex eller möjligen till sju. Fn indelning
med fem å sex församlingar och två präster, varje församling med
sin kyrka, kan i givna fall vara att föredraga framför en indelning med fyra
församlingar och en präst. De skiftande behoven inom de särskilda församlingarna
kan ofta i det större pastoratet med två präster tillgodoses bättre
än i det något mindre pastoratet med blott en präst. För en pastoratsorganisation
av flera än två präster får de anförda synpunkterna i stort sett en
motsvarande tillämpning, givetvis med starkt beaktande av att ju större
antalet församlingar är i ett pastorat, desto svårare blir det för kyrkoherden
— jämväl med hänsyn till organisationens ansvällning — att kunna
bemästra ledningen av verksamheten i det hela.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Skara: Pastorat omfattande mer än 5 församlingar synes
böra undvikas. Kyrkoherden i ett dylikt pastorat blir alltför arbetstyngd
av kyrkliga förvaltningsuppgifter för att rätt kunna ägna sig åt det rent
prästerliga arbetet, och det blir aldrig möjligt för honom att uppnå den
erforderliga personliga kontakten med de olika församlingarna och deras
medlemmar.

Domkapitlet i Karlstad: Det ideala är och det normala bör vara, att eu
präst icke har mer än två församlingar med var sin kyrka att betjäna. Tre -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

församlingspastorat med en präst är icke funktionsdugliga från kyrklig
synpunkt. Nödvändiga sammanläggningar bör leda till uppkomsten av
pastorat med två eller fyra församlingar. I sistnämnda typ av pastorat bör
då finnas minst två präster.

En- eller flerprästpastorat

En pastoratsorganisation av flera präster innebär, enligt de sakkunniga,
generellt sett påtagliga fördelar, framför allt om den tillika medger någon
marginal ej blott för uppehållande utan i mån av behov även för utvidgning
av de fria verksamhetsuppgifterna. Den ger möjligheter till individuell anpassning
efter den prästerliga verksamhetens skiftande krav; personalbrist
kan vid tillfällig sjukdom och vid semesterledighet nödtorftigt utjämnas
inom pastoratet och tjänsteinnehavare kan, vid behov, utan förfång för pastoralvården
beredas frihet från någon predikotur. Hjälp från grannpastorat
står icke alltid till buds. Behovet av en differentiering inom det prästerliga
arbetet, vilket behov i sin tur påverkar spörsmålet om den »ideala» tjänsteorganisationens
storlek och dess sammansättning, är — framhåller de sakkunniga
vidare — en omständighet vartill hänsyn måste tagas vid en pastoratsindelning.
Därmed kommer man också in på de för ett bedömande av
själva pastoratens mest lämpliga storlek så betydelsefulla frågorna om foreller
nackdelarna över huvud taget och i skilda fall av en pastoratsorganisation
med en eller med flera präster. De sakkunniga har härutinnan anfört
följande.

Beträffande stadspastorat torde det vara allmänt erkänt, att särskilt i
de större städerna föreligger ett behov av differentiering inom den prästerliga
verksamheten — speciellt i avseende å åldern och de personliga egenskaperna
hos prästerna. I synnerhet storstäderna mottager i sitt arbetsliv allt
mer av landsbygdens ungdom; för denna kan omflyttningen utan stöd i invand
miljö skapa svårartade anpassningsproblem. De kyrkliga ungdomsorganisationerna
under ledning av eller i samverkan med yngre präster kan
bereda en avsevärd del av denna ungdom och stadsungdom över huvud taget
tillfällen till en fast gemenskap utanför förvärvsarbetet. Även om det,
såsom det göres gällande, finns äldre präster, vilkas mognad och livserfarenhet
stundom kan visa sig innebära bättre förutsättningar för »frimodigkontakt,
vislig ledning och andlig generositet» än dem den alltför unge äger,
kan detta knappast i regel uppväga den förvantskap i känslohänseende och
kunskap om ungdomens syn på tillvaron, som närheten i ålder medför och
som har sin givna betydelse för framgången i prästens ungdomsverksamhet.
Med hänsyn ej minst till denna uppgift — en av kyrkans viktigaste — har
också för arbetet i storstäderna en organisation av helst flera än två präster
allmänt ansetts mest önskvärd. Med behovet av differentieringen i verksamheten
följer även, att normalt såväl komministertjänst som kyrkoadjunktstjänst
får anses behövlig i ett storstadspastorat. Från allmän förvaltningssynpunkt
kan en treprästsorganisation med kyrkoherde, komminister
och kyrkoadjunkt fungera väl. Ej heller en utökning med ytterligare
en komminister eller en kyrkoadjunkt eller bådadera behöver i organisa -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

toriskt hänseende komma att innebära några svårigheter. I\Ted en större
organisation än fem präster blir det däremot ofta svårt för kyrkoherden att
på ett tillfredsställande sätt utöva den ledning av arbetet, som ankommer
på honom. En decentralisering genom uppdelning av den pastorala verksamheten
på arbetsdistrikt blir då ofta nödvändig även inom samma församling.

För landsbygds pastoratens del motiverar bland annat den med den allmänna
utvecklingen inträdda förskjutningen i hävdvunna åsikter en i viss
mån förändrad syn mot tidigare på frågan om den prästerliga organisationen;
förhållandena där är numera, i vad de har betydelse för den prästerliga
verksamheten, i större utsträckning jämförliga med städernas. Enligt gängse,
på erfarenheter från nuvarande landsbvgdspastorat av traditionell typ
byggt betraktelsesätt är det emellertid naturligt, att det personliga förhållandet
mellan prästen och hans menighet bäst uppehållas genom att pastoratet
icke omfattar större folkmängd och areal än att det kan skötas av eu
präst. Nödvändiggör den bestående indelningen i allt fall anställandet av
flera präster bör dock detta hellre ske än att pastoratet skall utökas med
någon ytterligare församling. Det nära personliga förhållandet mellan kyrkoherden
och hans församlingsbor kan, enligt samma uppfattning, tänkas
bli försvagat genom den fördelning av arbetet på flera präster, som påkallas
av pastoratens förstoring; trivsamheten i tjänsten kan ock lätt minskas
genom motsättningar mellan befattningshavare, som länge vant sig att ensamma
handlägga sina ärenden; en kyrkoherde anses även djupare känna
sitt ansvar och sporras till större intresse i arbetet såsom ensam präst än
med en komminister eller kyrkoadjunkt till hjälp. Dylika skäl gör sig otvivelaktigt
i viss utsträckning starkt gällande i en del stift, men ifrågasättes
nu dock om en sådan åskådning är hållbar såsom en allmän grund för en
reglering av pastoratsindelningen och den prästerliga organisationen; erfarenheterna
från pastorat av nyare typ med flera präster visar i annan
riktning och även i enprästpastoraten har behovet av differentiering på sina
håll gjort sig gällande. Den mest framträdande nackdelen med en enprästsorganisation
är, att tjänsteinnehavaren med stigande ålder lätt blir isolerad
från yngre åldersklasser, både bland församlingsborna och bland ämbetsbröderna,
och att han i följd härav blir utan tillräcklig förståelse för ungdomens
syn på personliga och samhälleliga frågor. Oavsett betänkligheter
i särskilda hänseenden har man också flerstädes klart för sig betydelsen av
det ömsesidiga stöd och den uppmuntran, som en flerprästsorganisation helt
naturligt möjliggör. De sakkunniga har för sin del stadgats i uppfattningen,
att en vidgad tillämpning av flerprästsorganisationen jämväl bland landsbygdspastoraten
icke i och för sig inger betänkligheter utan kan bli till påtaglig
fördel där liksom i städerna eller andra tätorter.

I ett senare sammanhang (s. 108 f.) anför de sakkunniga med hänsyftning
på här berörda fråga bland annat följande.

En sammanläggning av pastorat så att eu organisation med flera präster
möjliggöres medför en olasticitet i organisationen, som innebär särskilda
fördelar även från indelningssynpunkt. Vid sjunkande folkmängd kan indragning
av prästerlig tjiinst ske utan att indelningen ändras. Stabiliteten
i indelningen blir av värde för kontinuiteten i det prästerliga arbetet. Av
enahanda skäl bör man, då folkmängden i ett pastorat överskrider det tal,
som skäligen får anses kunna belöpa på dess nuvarande prästerskap, fram -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

för eu pastorat sindelning som innebär bildande av enprästpastorat, överväga
inrättande där av en ny tjänst, förutsatt att organisationen ej redan
nått gränsen för sin funktionsduglighet. Nybildning av pastorat genom delning
av ett redan bestående bör fördenskull — vid måttlig areal — i regel
icke ske, såvida ej i de nya pastoraten vart för sig förutsättningar finnes för
en organisation av minst två präster och det icke är fråga om anpassningav
pastoratsindelningen efter den bestående kommunindelningen. Även med
godtagande av här anförda synpunkter är emellertid möjligheten att tillgodose
dessa betingad av församlingarnas geografiska och demografiska
karaktär. Stor areal med stort avstånd till grannförsamlingar och med eu
fåtalig befolkning, som icke kan ge tillräckligt arbete för flera än en präst,
medför begränsning av möjligheten att sammansätta ett pastorat så, att det
icke blott ger tillräckligt arbete för två präster utan ock tillfälle till det
samarbete, som är förutsättning för att en organisation med flera präster
skall kunna ge behållning. Detta torde ock vara en av de väsentligaste anledningarna
till att det i vissa stift visat sig saknas sympatier för en ökningav
flerprästpastoratens antal. Tilläggas bör måhända, att en tillämpning
vid den förestående pastoratsregleringen av här anförda synpunkter kan —
vid ett starkt och sakligt motiverat motstånd i orten mot en ändring av indelningen
— stundom visa sig komma för tidigt och medföra mera skada än
nytta.

Av det anförda framgår sålunda, enligt de sakkunniga, att en samvetsgrann
avvägning av synpunkterna för och emot en- och flerprästpastorat
alltid blir nödvändig i de särskilda fallen. Där sammanläggning skall ske
av ett pastorat med ett annat, där redan mer än en prästerlig tjänst är
erforderlig, blir likväl, oavsett vilken ståndpunkt man intager till det här
förda resonemanget, konsekvensen därav under alla förhållanden en organisation
med flera präster.

I sitt förut berörda särskilda yttrande till sakkunnigbetänkandet har
biskopen Hultgren och domprosten Hylander reserverat sig mot den av
de sakkunnigas majoritet i fråga om pastoratens tjänsteorganisation hävdade
åsikten, att en organisation med flera präster även från gudstjänstlivets
och församlingsvårdens synpunkt i princip bör äga företräde framför
en sådan med endast en präst, och anför härtill följande.

Vi håller före, att enprästpastorat alltjämt är den organisationsform, som
bäst svarar mot förhållandena i de gamla jordbruksbygderna, medan en
flerprästorganisation visat sig fungera tillfredsställande såväl i pastorat,
omfattande städer och andra större tätorter, som i de storpastorat av nyare
typ, som förekommer på landsbygden, särskilt i Norrland men även annorstädes.
Där ett flerprästpastorat har flera i olika församlingar bosatta präster,
blir ofta en uppdelning av församlingarna mellan prästerna en naturlig
och riktig följd och den för flerförsamlingsorganisationen avsedda arbetsgemenskapen
kan sålunda endast i mycket begränsad omfattning komma
till stånd.

Enligt reservanternas uppfattning är det därför önskvärt, att enprästpastorat
med tillräcklig folkmängd bibehålies i större utsträckning och att

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

organisationsformen med flera präster tillgripes i pastorat, som nybildas
genom nödvändig sammanläggning, eller i existerande pastorat med växande
folkmängd.

YTTRANDE N

Domkapitlet i Linköping: Beträffande antalet präster per pastorat finner
domkapitlet angeläget hävda att för agrara pastorat typen av enprästpastorat
är den bästa, vilket förutsätter att i allmänhet icke mer än två
församlingar ingår i sådan pastoratsbildning. De sakkunniga har överskattat
värdet av så stora pastorat av agrar typ att helst två präster där beredes
tjänstgöring. Den lämpligaste utformningen måste här fall för fall bedömas
och därvid nödig hänsyn tagas till avstånd, kommunikationer och
andra lokala förhållanden. Någon garanti kan, enligt domkapitlets mening,
icke vinnas för att flerprästpastorat tillföres flersidigt användbara präster.
Det kan också ifrågasättas, om icke den nya synpunkten på kyrkoherdetjänsten
som främst en administrativ chefsbefattning är en för svenska
kyrkan mindre önskvärd och måhända även mindre verklighetsbetonad
tanke. En ledare av församlingsarbetet är för visso nödvändig, men kyrkan
arbetar genom samförstånd mellan ämbetsbröder. En kyrkoherde i ett
landsbygdspastorat bör icke blott vara den vägledande administratorn med
en eller flera biträdande präster. Det andliga arbetet kan icke så uppdelas,
att en präst anvisas syssla med ungdomen utan att samtidigt ha kontakt
med barnen eller föräldrarna.

Domkapitlet i Lund: De sakkunnigas förslag på förevarande punkt innebär
en nyordning och såsom sådan ett våldsamt ingrepp i den för Lunds
stift bestående pastoratsindelningen. Inom stiftet finnes för närvarande
115 tvåförsamlingspastorat med allenast en präst — kyrkoherde — i varje.
Denna organisation, som är den vanligaste för stiftets landsbygd, kommer
enligt förslaget att i stor utsträckning försvinna. Den för det kyrkliga arbetet
mest ändamålsenliga organisationen är en- eller tvåförsamlingspastoratet
med en präst. Ansvaret för pastoralvården faller härigenom på denne
präst, som icke till skada för arbetet behöver dela ansvaret med annan
präst. Det stora flertalet präster önskar, så snart som befordringsmöjligheterna
det medgiver, att själva få planera och leda det kyrkliga arbetet inom
ett tjänstgöringsområde. Deras initiativförmåga utvecklas och behöver icke
hämmas av hänsyn till överordnads synpunkter på arbetsuppgifternas fullgörande.
Den så viktiga fordran på trivsel i arbetet blir tillgodosedd. Större
förutsättningar föreligger för kontinuitet i arbetet, då en kyrkoherde i regel
kvarstannar på en plats längre tid — ofta intill sin pensionering —- än
exempelvis komministrar och kyrkoadjunkter, vilka naturligt nog strävar
efter befordran till kyrkoherde. Prästen lär känna församlingsmedlemmarna
och — icke minst viktigt — församlingsmedlemmarna lär känna sin präst.
Det är klart att av olika anledningar — främst folkmängdens storlek —
jämkningar i nyss angivna organisation måste ske. Men härifrån är stegel
långt till en medveten strävan att organisera församlingarna i pastorat pa
sådant sätt, att den sammanlagda folkmängden i pastoratet nödvändiggör
anställandet av flera präster.

Domkapitlet i (löteborg: Själva prästämbetets karaktär av herdeämbete
gör, att dess rätta utövande förutsätter att varje präst får sill eget avgrän -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

sade verksamhetsområde. — Eftersom församlingarna i första hand brukar
välja sådana präster till kyrkoherdar, som gjort sig kända som duktiga predikanter
och goda församlingsherdar, blir det vid ett realiserande av de
sakkunnigas förslag just dessa, som särskilt hindras i sin prästerliga verksamhet
genom att betungas med extra administrativa uppgifter. Det är
ingalunda säkert, att de är särskilt lämpade för sådana uppgifter. Det nuvarande
systemet med ett relativt större antal kyrkoherdar och en jämnare
fördelning av de administrativa uppgifterna är från församlingsvårdens synpunkt
vida att föredraga.

Domkapitlet i Stockholm: Domkapitlet finner i likhet med de sakkunniga,
att en vidgad tillämpning av flerprästorganisationen jämväl på landsbygden
icke i och för sig kan inge betänkligheter. Det kan visserligen sägas,
att enprästpastoraten har vissa fördelar, att vissa präster finner sig bäst till
rätta i sådana pastorat och att i sådana församlingar ofta föreligger goda
förutsättningar för ett framgångsrikt församlingsarbete. Förslaget innebär
emellertid icke, att dessa pastorat upphör. De kommer att finnas kvar i
tillräcklig omfattning för att tillgodose den nu angivna synpunkten.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: De skäl de sakkunniga anfört för en
vidgad tillämpning av flerprästsorganisationen även bland landsbygdspastoraten
synes knappast vara av den art, att anledning finnes att vid pastoratsindelningen
i större utsträckning frångå enprästpastoraten å landsbygden,
i varje fall icke i de rent agrara pastoraten. Däremot synes det naturligt,
att i de egentliga tätortspastoraten flerprästsorganisation ifrågakommer.
Därest prästerna i flerprästpastorat å landsbygden stationeras i de i
pastoratet ingående särskilda församlingarna, kan den arbetsgemenskap
mellan prästerna, som tillmätes så stor betydelse av de sakkunniga, knappast
åstadkommas.

Länsstyrelsen i Hallands län: Av landsbygdspastoraten i länet utgöres
över hälften av enprästpastorat. Denna organisationsform, som är historiskt
och traditionellt betingad, har visat sig lämplig. Det är därför önskvärt att
enprästpastoraten i länet i så stor utsträckning som möjligt bibehålies i
sådana fall, där pastoratet giver full sysselsättning åt prästen.

Kammarkollegiet: Kollegiet anser för sin del flerprästsorganisationen ha
obestridliga fördelar, såvitt angår städer och andra tättbebyggda samhällen,
varest de sociala och religiösa förhållandena väl kan ge anledning till en
differentiering av den prästerliga verksamheten. I landsbygdspastorat, där
industrisamhällen finnes, torde också kunna föreligga behov av en differentierad
verksamhet; för ungdomsvården in. in. inom dessa samhällen lärer
det vara fördelaktigt att ha anställd en särskild präst, lämpligen en kyrkoadjunkt.
Däremot synes enligt kollegiets mening en differentiering av arbetsuppgifterna
icke vara påkallad, såvitt angår de rena landsbygdspastoraten.
De ungdoms- med flera problem, som motiverar differentiering av
verksamheten i städer och likartade samhällen, gör sig icke gällande i tillnärmelsevis
samma utsträckning på själva landsbygden. Härvidlag råder
enligt kollegiets mening alltjämt eu avgjord skillnad mellan landsbygd och
stad. — Vad de sakkunniga anfört rörande behovet av differentierad prästerlig
verksamhet kan sålunda enligt kollegiets mening icke åberopas mot
enprästsorganisationen på den egentliga landsbygden. De skäl, som i övrigt
av de sakkunniga anförts mot en sådan organisation och för flerprästsorga -

Kungl. Ma j ris skrivelse nr 2.

nisation (kostnadsbesparing in. in.), maste givetvis tillmätas viss betydelse.
Emellertid anser kollegiet för sin del — i likhet med de två reservanterna
inom de sakkunniga (biskopen Hultgren och domprosten Hylander) — så
vägande skäl kunna anföras för enprästorganisationen inom jordbruksbygderna,
detta särskilt inom de gamla kulturbygderna, att denna organisationsform
där i regel svnes vara att föredraga framför flerprästsorgamsationen.
Den personliga kontakt, som i ett mindre landsbygdspastorat kan
uppstå mellan prästen och hans församlingsbor, har framstått som mycket
värdefull och har helt visst varit ägnad att främja den prästerliga verksamheten.
Då kyrkoherden i ett dylikt pastorat väl i allmänhet kommer att
bliva placerad i någon av de lägre lönegraderna för kyrkoherde, torde kostnadsökningen
— alltså jämfört med lönekostnaden för en komminister eller
kyrkoadjunkt inom samma verksamhetsområde ej° bli mera betydande.
Givetvis bör emellertid ett enprästpastorat givas sådan omfattning, att
kyrkoherden därstädes erhåller tillräcklig sysselsättning. Från denna synpunkt
lärer, då åtskilliga av de nuvarande pastoraten uppenbarligen ar for
små för att lämpligen utgöra självständiga enheter, en viss minskning av
antalet enprästpastorat vara motiverad.

Svenska pastoratens riksförbund: Förbundet anser, att de små fördelar
och den ringa kostnadsbesparing, som vinnes genom övergång till flerprastpastorat.
icke alls motiverar en åtgärd, som blir till betydande men för
den kyrkliga verksamheten och icke önskas av de berörda församlingarna
själva. Förbundet yrkar därför, att vid genomförandet av reformen enprästpastorat
inrättas överallt, där det rimligen kan ske.

Gemensam kyrkoadjunktur

Inom det nuvarande organisationssystemets ram har redan i några enstaka
fall prövats en anordning med anställande av icke-ordinarie präst
för att biträda i två skilda pastorat. I första hand har detta förekommit i
följd av att behov uppstått av en särskild heltidsanställd, fast stationerad
präst för en på gränsen mellan två pastorat uppvuxen samhällsbildning.
Sålunda är i Göteborgs stift kyrkoadjunkt anställd i Oskarström inom
Enslövs och Slättåkra pastorat, i Hindås inom Landvetters och Bollebygds
pastorat och i Djurhult inom Forshälla och Hjärtums pastorat. Inom Växjö
stift finnes på liknande sätt anställd pastoratsadjunkt, gemensam för två
pastorat (Stenbroliult och Älmhult). Allmänt sett innebär en dylik anordning,
enligt de sakkunniga, uppenbarligen förbättrade möjligheter till utjämning
i arbetsuppgifterna mellan skilda, till varandra gränsande pastorat.
För att inom ett pastorat, vilket erhållit en från indelningssynpunkt i övrigt
önskvärd sammansättning, icke nödgas tillgripa eu onödigt stor tjänsteorganisation
och för att över huvud taget tillskapa smidigare organisationsformer
har de sakkunniga fördenskull undersökt behovet av och förutsättningarna
för inrättande av eu för två — möjligen tre — pastorat gemensam
kyrkoadjunktur.

De sakkunniga har funnit anordningen i givna fall även i fortsättningen
lämplig, i synnerhet då samhälle ingår i skilda pastorat och samhället icke

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

utan olägenhet kan i sin helhet tillföras ett av dem. Anordningen kan, enligt
de sakkunniga, lämpligen även ifrågakomma, då arbetsförhållandena i pastoraten,
vart för sig, varken i följd av pastoratets storlek eller eljest kräver
någon ytterligare heltidsanställd där stationerad präst men arbetsbördan i
sin helhet i pastoratet överstiger vad som normalt kan påläggas det antal
präster, som därförutan blir för detta erforderligt. Det sammanlagda överskottet
av arbetsuppgifterna i båda pastoraten kan där utgöra ett tillfredsställande
arbetsmått för en för dem gemensam kyrkoadjunkt. Anställande
av en sådan utgör ofta en mer tillfredsställande problemlösning än den
sammanläggning av pastoraten och organisationsutökning i det nybildade
pastoratet, som eljest blir motiverad för att — samtidigt med tillgodoseende
av pastoralvårdens krav — rationellt utnyttja arbetskraften. År det
speciellt gudstjänsthållningen, som i ettdera pastoratet kräver extra stödåtgärder,
måste denna anställningsform anses särskilt ändamålsenlig; härvid
bör i vart fall prövas, om jämte predikouppgifter i sådant pastorat även
annan pastoralvård därstädes bör bestridas av den gemensamma kyrkoadjunkten.
Denne bör såvitt möjligt stationeras å den för hans verksamhet,
oberoende av pastoratstillhörigheten, lämpligaste orten. Hans arbetsuppgifter
inom de särskilda pastoraten bör av domkapitlet fastställas tills vidare
i de för honom gällande tjänstgöringsföreskrifterna. Pastoratens andelar i
kostnaderna för hans avlönande bör bestämmas i samband med tjänstens
inrättande; vid omfördelning framdeles av arbetsuppgifterna kan kostnadsfördelningen
i anslutning därtill justeras. Såsom icke-ordinarie kan kyrkoadjunkturen
vid inträffande ändringar i betingelserna för indelningen och
organisationen (befolkningsutveckling in. in.) lätt indragas eller förflyttas.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Växjö: Kyrkoadjunkter med tjänstgöring i två pastorat
bör förekomma endast i sällsynta fall. En dylik anordning bör tillämpas
blott då det genom säkra framtidsprognoser kan förutses, att densamma
är provisorisk och inom överskådlig tid kan avlösas av en sådan ordning,
att pastoraten i fråga i stället får var sin tjänst.

Domkapitlet i Göteborg: Användande av gemensam kyrkoadjunkt i två
pastorat i den omfattning, som de sakkunniga förutsatt, kan icke tillstyrkas
av domkapitlet. Sadana kyrkoadjunkter förekommer för närvarande
i tre fall inom Göteborgs stift. I samtliga fall är de stationerade vid kapell,
som icke är ordinarie församlingskyrkor och som ligger på gränsen mellan
två pastorat. Vederbörande kyrkoadjunkter har alltså i realiteten ett avgränsat
tjänstgöringsområde till sitt egentliga verksamhetsfält, ehuru detta
område icke äger karaktären av församling i legal mening. De gemensamma
kyrkoadjunkter, som nu förordas av de sakkunniga, har emellertid icke
karaktären av sådana församlingspräster utan skall i flertalet fall användas
i vitt skilda församlingar för att där fylla de luckor i de söndagliga gudstjänstturerna,
som uppstår när det ordinarie prästerskapet är alltför "fåtaligt.
Domkapitlet betvivlar, att sådana tillfälliga medhjälpare kan bli till

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

någon verklig nytta, och hänvisar här till vad domkapitlet förut framhållit
om vikten av att en präst får sig anförtrodd en viss församling och lär
känna densamma. — Som regel bör gälla, att varje pastorat skall erhålla
I illräekligt många präster för att den andliga vården där skall kunna bestridas
utan biträde från andra pastorat. Där särskilda förhållanden föreligger
— såsom i de tre nu förefintliga fallen inom stiftet eller då en ökning av
arbetsbördan samtidigt inträder i två närliggande pastorat och den framtida
utvecklingen är oviss — må dock en kyrkoadjunkt kunna anvisas tjänstgöring
inom två pastorat.

Domkapitlet i Visby: Domkapitlet anser, att anordningen med gemensam
kyrkoadjunkt i vissa fall kan lösa eljest svåruppklarade organisatoriska
problem. En dylik anordning kan visserligen medföra svårigheter, och
kostnaderna för vederbörande kyrkoadjunkts resor kan bli väsentliga. Domkapitlet
vill emellertid förorda, att förslaget prövas.

Kammarkollegiet: Enligt kollegiets mening bör i princip alltjämt varje
pastorat utgöra en organisatorisk enhet med prästerna därstädes i sin verksamhet
helt knutna till pastoratet. Med denna uppfattning innebär anställandet
av prästerliga biträden såsom gemensamma för två pastorat i själva
verket, att man genom pastoratsregleringen icke lyckats åstadkomma i organisatoriskt
hänseende tillfredsställande pastoratsenheter. Anordningen bör
därför betraktas som en nödfallsutväg. Det torde ofta nog kunna bliva svart
att ordna eu dylik adjunkts tjänstgöring på sådant sätt, att kyrkoherdarna
i de bägge pastoraten blir tillfreds och icke någotdera pastoratet anser sig
missgynnat. Resekostnaderna för adjunkten torde också i många fall bli relativt
höga. Kollegiet vill icke bestrida, att ifrågavarande organisationsform
i åtskilliga fall kan vara en smidig anordning och vara att föredraga
framför en ändrad pastoratsindelning eller en för omfattande organisation.
Men det synes kollegiet, liksom flera domkapitel, önskvärt att anordningen
kommer till användning endast i sådana fall, då någon annan lösning av
frågan icke synes möjlig.

Allmänna normer för indelningen och organisationen

I avseende särskilt å indelningen framhåller de sakkunniga inledningsvis,
att för de större städerna med deras snabbt ökande folkmängd är problemet
om delning av de folkrikaste pastoraten alltid mer eller mindre aktuellt;
för landsbygdens del åter träder frågan om sammanläggning av de
små agrara pastoraten i förgrunden. Båda slagen av indelningsändringar
syftar till eu jämnare fördelning av de prästerliga tjänsterna för att arbetsuppgifterna
skola kunna på ett likvärdigt sätt tillgodoses. De sakkunniga
anför härom i huvudsak följande.

Behovet av pastoratsdelning uppkommer, när gudstjänstliv och församlingsvård
på grund av folkmängdens tillväxt och andra omständigheter
icke längre kan besörjas enhetligt för hela pastoratet samt tjänsteorganisationen
fått en omfattning, som gör det svårt för kyrkoherden att utöva ledningen.
För uppskattningen av folkmängdstalets betydelse har därvidlag
olika normer följts i stads- och i landsbygdspastorat. Denna åtskillnad

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

mellan olika slag av pastorat svarar emellertid icke alltid mot de naturliga
arbetsvillkoren; med den tilltagande tätortsbildningen på (den administrativa)
landsbygden har en del landsbygdspastorat i realiteten fått en med
stadspastorat alltmer likartad karaktär. I den mån man vill uppställa vissa
folkmängdstal såsom norm för pastoratsbildningen torde man därför få
använda en mera differentierad metod. (De sakkunniga erinrar här om
den statliga kommunalstatistikens t. o. in. år 1951 efter yrkesfördelningen
uppställda åtskillnad mellan A-, B-, C- och D-kommuner.) Å andra sidan
får man icke förbise, att pastorat, vilka i befolkningshänseende är att klassificera
såsom tätortspastorat, kan ha ett jämförelsevis vidsträckt ytterområde
med gles bebyggelse. Skälig hänsyn till sådan omständighet måste
givetvis tagas vid indelnings- och organisationsfrågornas bedömande. Här
behandlas nu såsom tätortspastorat alla pastorat — såväl stadspastorat
som landsbygdspastorat (köpingar medräknade) samt blandade stads- och
landsbygdspastorat — där minst 2h av befolkningen är bosatta i tätort.
Såsom landsbygdspastorat betecknas alla övriga pastorat (med företrädesvis
glesbebyggelse).

Vid fråga om sammanläggning av ett pastorat med ett annat eller del
därav måste, såsom förut berörts, där sammanläggningen förutsätter en
organisation av flera än en präst, övervägas i vad mån arbetsgemenskap
mellan prästerna med någon fördel kan genomföras i det nybildade pastoratet.
Denna fråga får särskild betydelse med hänsyn till avstånden och
kommunikationernas beskaffenhet och måste även prövas mot angelägenheten
av en anknytning av pastoratsindelningen till den borgerliga kommunindelningen.
Det bör då oek uppmärksammas, att ersättning för resekostnad
till medlemmar av kyrkoråd och boställsstyrelse in. fl. regelmässigt
icke behöver utgå i mindre pastorat men kan antagas bli aktuell vid längre
avstånd inom pastoratet.

De sakkunniga, vilka redan i det föregående betonat de prästerliga arbetsuppgifternas
grundläggande betydelse för den församlingsprästerliga organisationen
i pastoraten, erinrar i förevarande sammanhang om att alltsedan
år 1910 folkmängdstalet i ett pastorat i första rummet varit avgörande för
uppskattningen av denna prästernas arbetsbörda. I andra rummet har kommit
pastoratets areal och först därefter sådana omständigheter, som kau
hänföras under ett begrepp »besvärlig tjänstgöring», inneslutande — såvitt
de nu kan beaktas — duplikationsskyldighet, avstånd och besvärliga kommunikationer
in. in. dylikt, som må antagas följa av det större eller mindre
antal församlingar, som ingår i pastoratet. I anslutning härtill anmärker
de sakkunniga, att varje regel för bestämmande av huru stor folkmängd
och areal, som skiiligen bör ankomma på varje prästerlig befattningshavare
i ett pastorat, visserligen måste få något av schablonmässighet över sig,
men att man vid sådant bestämmande likväl icke kan nöja sig med principiell
normlöshet och låta avgörandet i varje särskilt fall ske helt skönsmässigt.
De sakkunniga påpekar vidare, att det såsom minimum för en präst
i ett enförsamlingspastorat tidigare godtagna folkmängdstalet av 2 000
möjligen kunde anses, med hänsyn till den efter 1910 inträdda förbättringen
av kommunikationsväsendet, numera böra något höjas, men finner, att det

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

tillika måste beaktas att den prästerliga verksamheten samtidigt fått en
väsentligt ökad omfattning.

Med förklarande, dels att de sakkunniga — i överensstämmelse med äldre
praxis — ansett sig böra såsom mätare av prästernas arbetsbörda räkna
med olika folkmängdstal för tätortspastorat och landsbygdspastorat, dels
att de sakkunniga för de härvid gjorda bedömandena utgått från sådana
arbetsuppgifter — såväl legalt reglerade som andra, till den fria verksamheten
hörande — vilka för närvarande i tjänsten åvilar prästerna, uppställer
de sakkunniga i det följande vissa normer till ledning för det bestämmande
av ny indelning och organisation, som med utredningen åsyftats.
Dessa de sakkunnigas normer innebär i sammanfattning följande.

Folkmängdstal.

	Antal präster och invånare i pastoratet
	1 präst	flera präster
	invånare	2	3	4	5
	lägst	upp till		invånare	upp till
Tätortspastorat ..........	2 000	4 000	9 000	15 000	22000	30 000
Landsbygdspastorat
med »måttlig areal» och
1 förs.................	2 000	3 000	6 000	9 500	13 500	18 000
2 » ................	1 500	2 500	5 500	9 000	13 000	—
3 » ................	1 000	1 800	4 300	7 300	10 800	—
4 0. fl. förs.............	1 000	1 500	4 000	7 000	10 500	—

Normalt ej önskligt flera än 5 präster i ett pastorat (i ett landsbygdspastorat av två eller flera
församlingar ej flera än 4 präster).

Arealen.

Enprästpastorat, »måttlig areal» = IV2 kvadratmil.

Två- och flerprästpastorat, »måttlig areal» = höjning i förhållande till antal
präster, men ej ren multiplicering.

Antal församlingar (se s. 60 f. härförut).

För 1 präst: 2 högst 4 församlingar
» 2 präster: högst 5, ev. 6 å 7 församlingar

» flera präster: viss ökning av antalet församlingar i förhållande till antalet
präster, men restriktivt.

Avvikelser.

Minimifolkmängd kan behöva underskridas

i fråga om pastorat med stor areal eller mera permanent isolerade bygder
(t. ex. skärgårds- och fjällpastorat);

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

i fråga om pastorat, där folkmängden är växande och det med någon visshet
kan förväntas att den inom nära framtid överskrider minimifolkmängden,

då erforderliga gudstjänster (även utom församlingskyrka) ej kan uppehållas
med den för folkmängdstalet angivna organisationen.

Maximijolkmängd kan behöva överskridas
vid relativt liten areal.

Folkmängdstalet kan i övrigt behöva jämkas

Måttlig areal (1 Va kvadratmil) kan behöva jämkas
på grund av särskilda omständigheter, såsom svårframkomliga vägar,
skärgård o. dyl.

Anförd motivering.

Som ett tätortspastorat av äldre typ har en relativt liten areal och en
befolkning, som är koncentrerad till ett begränsat område, kan man räkna
med att en präst i ett dylikt pastorat kan betjäna ett större antal församlingsbor
än på den egentliga landsbygden;

folkmängdslatituden för en organisation med en präst har i ett sådant
tätortspastorat räknats upp till 4 000 (i stället för tidigare 5 000) med hänsyn
till den komplicerade arten av de problem, som numera allmänt möter
prästen;

då folkmängdstalet i ett landsbygdspastorat med måttlig areal överstiger
6 000, räknas med att pastoratet likväl innesluter en eller flera tätorter;

den för tätortspastorat tillämpade progressiviteten i relationen mellan
tjänster och folkmängdstal är motiverad även för landsbygdspastorat, fastän
därvid mindre markerad;

för flerförsamlingspastorat, där organisationen på grund av församlingsantalet
måste göras större än folkmängdstalet i sig självt föranleder, är en
liknande, men allt efter församlingarnas antal minskande progressivitet
motiverad.

I avseende å valet i särskilda fall mellan ändrad indelning och ändrad
organisation gör de sakkunniga till sist följande uttalanden.

Underskrides för ett pastorat angivet minimital för folkmängd torde
regelmässigt förutsättningar föreligga för övervägande av frågan om indragning
av tjänst eller om sammanläggning av pastoratet med annat. En sammanläggning
medför ej alltid, att det totala antalet präster i församlingarna
behöver minskas. En av kyrkoherdetjänsterna måste emellertid då utbytas
mot en komministratur eller kyrkoadjunktur; vinsten för det allmänna ligger
härvid — utom i den uppkommande kostnadsbesparingen — i att en
bättre arbetsfördelning möjliggöres. Att ett dylikt pastorat har besvärliga
kommunikationer med det andra pastoratet eller redan sammanfaller med
borgerlig kommuns område kan emellertid utgöra skäl för att lämna dess
indelning orubbad. — Där ett alltför litet pastorat består av flera församlingar,
kan frågan om lämpligheten av dess uppdelning på två eller flera
andra pastorat behöva övervägas. — Vid överskridande av maximitalet för

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

folkmängd aktualiseras frågan om ökning av antalet prästerliga tjänster,
eventuellt även pastoratsdelning. En ökning av organisationen medför regelmässigt
en omedelbar lättnad i arbetsbördan vid den eller de förutvarande
tjänsterna. Det kan, där fråga är om pastorat med endast en präst, stundom
synas som om tillsättande av en ny tjänst komme att resultera i att
ingendera prästen får full sysselsättning. Det ligger emellertid i det prästerliga
arbetets natur, att sådan lättnad kan och bör utfyllas genom intensifiering
av församlings vården. Självfallet är att dylika variationer i arbetsbördan
vid inrättande av ny tjänst blir mindre, ju större den gamla organisationen
är.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Uppsala: Att full sysselsättning bör beredas den enskilde
prästen är förvisso en riktig synpunkt, men en andlig verksamhet kan icke
regleras lika siffermässigt som annat arbete. Med det antal människor
som nu beräknas komma att falla på varje prästs lott får prästen alltför
liten tid till individuell församlingsvård. Från denna synpunkt kunde ett
avsevärt lägre invånarantal per präst vara motiverat. Icke önskvärda indragningar
måste komma att verka ödeläggande i en del små församlingar,
där verkligen det kyrkliga läget hittills varit ganska aktivt. Det bör icke
heller förgätas, att kyrkolagen räknar med studier som en prästs ämbetsuppgift.
För detta synes alltför små möjligheter komma att stå till buds.

Domkapitlet i Linköping: I sin redogörelse för befolkningsutvecklingen
och dess betydelse för indelning och organisation har de sakkunniga sökt
sig fram till'' en huvudregel för pastoratsindelningen. Denna huvudregel
synes bli, att man vill säkra sig mot allt för snabbt inträdande anledning
till ny indelning. Icke utan förvåning finner man emellertid att de sakkunniga
vill skaffa den önskvärda stabiliteten genom att i pastorat med sjunkande
befolkningstal räkna med en fortsatt befolkningsminskning av omkring
en tredjedel av år 1950 års folkmängdstal. Detta bottenläge beräknas
eventuellt vara nått år 1980. Alan måste ställa sig frågan om den verkliga
meningen alltså är att för den egentliga landsbygden nu åstadkomma en
sådan kyrklig organisation, som eventuellt kan anses funktionsduglig om
trettio år därest befolkningstalet vid denna tidpunkt nedgått med 33 procent.
I konsekvens härmed skulle i så fall också tätbebyggelses och stadsförsamlingars
kyrkliga organisation omedelbart utbyggas, icke efter dagens
läge utan efter det för år 1980 beräknade befolkningstalet. —- När det
gäller stadsförsamlingars och tätorters växande befolkning hålles kalkylerna
och uttryckssätten påfallande mer vaga. Att de sakkunniga enats om ett
bestämt befolkningstal, vid vilket pastoratsdelning skall äga rum, synes
domkapitlet vara viktigt och rätt. Dock måste domkapitlet ifrågasätta om
talet 30 000 icke är ett för strängt krav. Under alla förhållanden bör stipuleras
att, då det fastställda maximitalet uppnåtts, åtgärder omedelbart skall
vidtagas för pastoratsdelning.

Domkapitlet i Växjö: Aled hänsyn till kända förhållanden från andra
kyrkor är de sakkunnigas siffror uppenbarligen för höga. Sålunda synes det
vara alltför tydligt, att en präst i en storstad icke kan, såsom de sakkunniga
anser, besörja andlig vård för ett antal av upp till G 000 personer,
icke heller i ett måttligt stort landsbygdspastorat för ett antal upp till
3 000 personer.

10 — liihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt Nr 153.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Domkapitlet i Lund: De folkmängdstal, som de sakkunniga föreslagit
skola vara normerande för den församlingsprästerliga organisationens omfattning,
kan domkapitlet helt godtaga. Det synes domkapitlet som om de
sakkunniga funnit en lösning på detta problem, som tillfredsställer rimliga
kyrkliga krav. Domkapitlet har ej heller något att erinra mot de sakkunnigas
förslag att vid normernas tillämpning hänsyn i vissa fall skali tagas till
antal vårdplatser å sjukhus i pastoratet. Domkapitlet anser det synnerligen
angeläget att frågan om den andliga vården vid sjukhusen i detta sammanhang
får sin slutliga lösning.

Domkapitlet i Göteborg: Domkapitlet förordar, att de av de sakkunniga
föreslagna normerna för befolkningssiffror i pastorat av olika typ godtages

med härefteråt angivna jämkningar —- såsom den övre gräns, vid vilken
en utökning av den församlingsprästerliga organisationen blir aktuell. Däremot
anser domkapitlet, att de icke kan godtagas såsom den undre gräns,
vid vilken indragningar och omregleringar påfordras. Geografiska förhållanden,
församlingslivets art, antalet predikoplatser och många andra omständigheter
kan nämligen här föranleda betydande jämkningar. Den avgörande
synpunkten måste alltid vara, att en tillfredsställande församlingsvärd kan
upprätthållas. — Siffran 3 000 såsom övre gränsen för befolkningen i ett
enförsamlingspastorat med en präst och med måttlig areal bör jämkas till
2 500. Som skäl härför hänvisar domkapitlet till en av domkapitlet gjord
(i yttrandet redovisad) utredning, vilken torde ådagalägga, att församlingsvården
måste bli allvarligt lidande, om en ensam präst skall omhändertaga
mer än 2 500 människor. — Samtliga siffror, som anger befolkningsmaximum
vid två eller flera prästerliga tjänster, bör jämkas nedåt, så att det
icke blir fler människor per präst än vad som inom samma grupp anses skäligt,
därest endast en präst finnes anställd. Ett större invånarantal i pastoratet
medför nämligen icke, att ett relativt större antal människor kan betjänas
av varje enskild präst. Att det stundom kan tyckas förhålla sig så,
beror enligt vad den nämnda utredningen klart torde utvisa på att församlingslivet
i de alltför stora församlingarna icke funktionerar tillfredsställande.
Desto angelägnare är det, att prästerna i sådana församlingar får tid till
uppsökande verksamhet, husbesök, utnyttjande av de kontakter, som de
kyrkliga förrättningarna erbjuder in. in. Det är därför icke befogat att räkna
med fler människor per präst, ju större pastoraten blir. — Domkapitlet är
emellertid väl medvetet om de svårigheter, som möter, när det gäller att
förse storstäderna med tillräckligt antal präster och en tillfredsställande
församlingsorganisation. Domkapitlet anser därför, att de normer, de sakkunniga
angivit för tätortspastoraten, här tills vidare kan godtagas, om
man samtidigt inriktar sig på att begränsa församlingarnas storlek. Vad
som här skall vara det önskvärda måttet bör bli föremål för en utredning,
som tar hänsyn bland annat till församlingslivets effektivitet och erfarenheterna
från andra länder. — Vid den överarbetning av det framlagda förslaget,
som synes domkapitlet nödvändig, bör även den frågan bli föremål
för utredning, på vad sätt de enskilda pastoraten kan tillförsäkras rätt att
på egen bekostnad förbättra den församlingsprästerliga organisation, som
kan bliva dem beviljad av Kungl. Maj:t. Det bör stå varje pastorat fritt att
undgå sammanslagning med ett grannpastorat, under förutsättning att det
åtager sig att utan kostnad för kyrkofonden gälda den löneskillnad, som
därigenom uppkommer. Det bör på samma sätt stå pastoraten fritt att på
egen bekostnad förvandla en kyrkoadjunktur till komministratur eller att

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

i mån av tillgång på präster anställa en kyrkoadjunkt. En sådan frihet för
pastoraten synes vara den bästa — och ofta enda — möjligheten att lösa
de många problem, som uppstår genom att ett starkare församlingsliv i
somliga pastorat kräver fler prästerliga tjänster än vad som anses motiverat
av deras folkmängdssiffror. De enskilda församlingarna löser i regel på ett
föredömligt sätt de uppgifter, som anförtrotts åt dem, exempelvis underhållet
av kyrkobyggnaderna. Domkapitlet är förvissat, att större frihet för
pastoraten att själva ordna de förhållanden, som rör den församlingsprästerliga
organisationen, skulle lösa många problem och undanröja många
anledningar till missnöje.

Domkapitlet i Luleå: De föreslagna folkmängdstalen verkar ogynnsamt
särskilt i två hänseenden. För det första synes, vad tätortspastoraten beträffar,
den tänkta progressiviteten i folkmängdstalen alltför kraftig. Visserligen
är befolkningen i dessa pastorat geografiskt väl samlad men å andra
sidan måste man räkna med att denna befolkning ofta är mera rörlig och
heterogen. Kontakten mellan präst och församlingsbor kräver därför ökade
insatser från prästens sida. Vidare är den rikskyrkliga verksamheten ej sällan
koncentrerad till städerna, vilket givetvis medför ökat arbete för stadsprästens
del. Progressiviteten synes därför böra göras mindre markerad.
En följd härav blir att den övre befolkningsgränsen i ett femprästpastorat
bör sättas lägre än 30 000. — För det andra lärer med de föreslagna folkmängdstalen
såsom grund för tjänsteorganisationen i de mindre flerförsamlingspastoraten
åtskilliga tjänster komma att indragas, vilket i många fall
kan bli till allvarligt men för församlingsvården där.

Domkapitlen i Skara, Strängnäs, Karlstad, Härnösand, Visby och Stockholm
ävensom svenska kyrkans diakonistyrelse och svenska kyrkans lekmannaförbund
har ansett de av de sakkunniga föreslagna folkmängdstalen
vara i allmänhet eller i vissa fall för höga.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Kommunikationerna har under senare
år avsevärt förbättrats genom bättre vägar och kommunikationsmedlens
utveckling. Framför allt har bussförbindelserna på landsbygden förbättrats.
Denna utveckling torde komma att fortsätta. Med hänsyn till dessa förhållanden
anser länsstyrelsen, att de av de sakkunniga angivna normerna icke
bör tolkas alltför restriktivt vid utformandet av en ny pastoratsindelning.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Malmöhus,
Hallands, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län ävensom svenska landskommunernas
förbund och svenska stadsförbundet har helt allmänt förklarat sig godtaga
eller i huvudsak godtaga de sakkunnigas förslag.

Kammarkollegiet: De sakkunniga har beträffande såväl landsbygds- som
tätortspastorat förordat en progressivitet i relationen mellan prästerliga
tjänster och folkmängdstal, innebärande en utökad folkmängd per präst i
den mån flera präster anställes. Häremot synes icke vara nagot att erinra.
I den mån behov av ökat antal präster uppkommer med hänsyn till
stigande folkmängd, lärer pastoratet i allmänhet bli mera tätortsbetonat.
Vidare medför flerprästorganisationen betydande lättnader, såvitt angår
uppehållande av allmänna gudstjänster i församlingskyrkan.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

För närvarande anses i stad och stadsliknande samhälle en präst kunna
ombesörja pastoral vården för en folkmängd upp till 5 000 personer. Denna
siffra har, såvitt angår tätortspastoraten, av de sakkunniga nedsatts till
4 000. Då begreppet »tätortspastorat» synes få tolkas vidare än vad tidigare
lärer ha avsetts med begreppet »stad och stadsliknande samhälle», kan
måhända en sådan nedsättning vara motiverad. I pastorat, som helt eller
nästan helt har karaktär av tätort, lärer emellertid siffran 5 000 alltjämt
böra tjäna till efterrättelse, med därav efter progressivitetsprincipen betingad
höjning av invånarantalet per präst vid anställandet av flera präster.

Beträffande tätortspastoraten har icke angivits det minsta invånarantal,
som kan anses bereda en präst tillräcklig sysselsättning. Då för landsbygdspastoraten
denna siffra ansetts böra bestämmas till 2 000, lärer för tätortspastoraten
siffran få sättas något högre, förslagsvis till 2 500 eller, beträffande
pastorat av utpräglad tätortskaraktär, till 3 000.

Enligt de sakkunnigas förslag skall, såvitt angår landsbygdspastorat, hänsyn
tagas till pastoratets egenskap av enförsamlings- eller flerförsamlingspastorat
sålunda, att invånarantalet per präst sättes lägre alltefter antalet
församlingar i pastoratet. Detta torde få anses vara välgrundat, alldenstund
förekomsten av flera församlingar i ett pastorat i allmänhet medför duplikationsskyldighet
och jämväl i övrigt lärer öka prästens arbetsbörda. Dock
synes invånarantalet per präst ha satts alltför lågt i flerförsamlingspastoraten.
Det må erinras om de sakkunnigas uttalande (s. 44 i bet.), att de
av prästerna lämnade arbetsuppgifterna icke givit vid handen, att de skillnader
i antalet arbetstimmar per präst och månad, som redovisats för de
olika pastoraten, i och för sig varit beroende av vederbörande pastorats
egenskap av enförsamlings- eller flerförsamlingspastorat. Detta lärer väl ej
få tolkas så, att arbetsbördan varit oberoende av flerförsamlingsegenskapen,
utan närmast så att prästen ägnat mindre tid än eljest skulle varit
fallet åt vissa av de pastorala uppgifterna. Förhållandet ger dock visst stöd
för uppfattningen att för stor hänsyn icke bör tagas till flerförsamlingsegenskapen.

De sakkunniga har i avseende å tätortspastoraten icke gjort någon åtskillnad,
såvitt angår invånarantalet per präst, mellan enförsamlings- och
flerförsamlingspastorat. Även beträffande tätortspastoraten torde det emellertid
vara anledning att göra en sådan åtskillnad.

Reglerna om invånarantalet per präst förutsätter, att pastoratets areal
är »måttlig», varmed tidigare, såvitt angår enprästpastoraten, åsyftats en
areal av cirka en kvadratmil. De sakkunniga har funnit denna areal med
hänsyn till de under senare tid väsentligt förbättrade kommunikationsmöjligheterna
kunna utökas till IV2 kvadratmil.

Kollegiet anser kommunikationsmedlens utveckling och förbättringen av
vägväsendet, vilket allt i regel i synnerlig grad underlättat samfärdseln inom
pastoraten, utgöra skäl för en höjning av angivna siffra till åtminstone två
kvadratmil. I åtskilliga fall torde siffran kunna sättas avsevärt högre.
Detta blir givetvis beroende av kommunikationsförhållandena inom respektive
pastorat. Därest de sakkunnigas förslag rörande tjänstebil för präst
blir förverkligat och det kan antagas, att sådan bil såsom regel kommer att
stå till prästens förfogande, lärer detta utgöra ytterligare skäl för att giva
pastoraten eu ej för ringa omfattning.

Anställes flera präster i pastoratet bör, såsom de sakkunniga framhållit,
angivna arealmått kunna höjas i förhållande till antalet präster.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Statskontoret: I likhet med de sakkunniga finner statskontoret starkt
motiverat med en progressiv stegring av folkmängdsialcn för en ökning av
antalet präster. Ett enförsamlingspastorat torde regelmässigt ha endast en
församlingskyrka. Arbetet med högmässobestyren och predikoberedelsen
måste sålunda avsevärt nedgå, ju mer antalet präster i pastoratet ökar.
Även arbetsbördan på pastorsexpeditionerna synes bli förhållandevis mindre
för varje präst, om prästorganisationen vidgas, icke minst därigenom att
ett rationellt utnyttjande av biträdespersonalen möjliggöres. Statskontoret
får på grund av vad sålunda anförts förorda följande schema:

för tätortspastorat

en präst
två präster
tre »
fyra »
fem »

upp	till	5	invånare
»	»	It	»
»	»	18	»
»	»	26	»
»	»	35	»

För storstadspastoraten vill ämbetsverket därjämte föreslå, att folkmängdsgränsen
skall kunna ökas upp till 45 000 invånare med. sex präster.
Genom en sådan utökning av antalet grupper kommer för övrigt ökningen
av antalet präster i de flesta fall icke att bli så markant som vid en pastoratsindelning
enligt de sakkunnigas förslag. Understrykas må emellertid
att ej ens vid detta folkmängdstal en delning av pastorat i två bör tillgripas,
förrän en undersökning utvisat, att ej någon del av pastoratet i stället
kan tilläggas ett grannpastorat.

För enförsamlingspastorat å landsbygden får statskontoret förorda ungefär
följande relationer mellan folkmängd och antal präster:

en präst
två präster
tre »
fyra »
fem »

upp	tin	4	invånare
»	»	9	»
»	»	15	»
»	»	22	»
»	»	30	»

1897 års prästlönekommitté förutsatte, att i enförsamlingspastorat med
måttlig areal en präst icke hade tillräcklig sysselsättning vid folkmängd
understigande 2 000. De sakkunniga har för sin del framhållit, att denna
minimigräns, med hänsyn till den efter 1910 inträdda förbättringen av
kommunikationsväsendet, numera syntes kunna något höjas. Samtidigt har
de emellertid erinrat om att den prästerliga verksamheten under senare tid
fått en väsentligt ökad omfattning. Statskontoret anser för sin del, att den
angivna minimigränsen skulle kunna icke obetydligt höjas. Därest de sakkunnigas
förslag godtages, håller dock ämbetsverket före, att det klart och
tydligt bör fastslås, att enförsamlingspastorat med måttlig areal icke bör
få bildas, om icke dessa folkmängdstal uppnåtts. Skulle sålunda en nybildad
storkommuns folkmängd understiga 2 000, bör pastoratsindelningen icke
följa den borgerliga kommunen utan ett flerprästpastorat om två kommuner
i stället skapas. Undantag från denna regel bör ifrågakomma endast i
skärgårdspastorat eller i pastorat med motsvarande svåra kommunikationsförhållanden.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

En tillämpning av de normer, som de sakkunniga förordat med avseende
å pastorat bestående av flera församlingar, skulle enligt ämbetsverkets
mening knappast medföra den jämnare fördelning av den prästerliga arbetskraften,
som åsyftats med förevarande utredning. I de delar av landet, där
prästantalet per invånare på grund av det förhållandevis stora antalet församlingar
varit högre än annorstädes och ett rationellare utnyttjande av
deras arbetskraft därför varit önskvärd, torde, ehuru ett visst antal pastorat
komme att försvinna, antalet präster dock att i stort sett bli oförändrat.
Vid en granskning av de sakkunnigas utkast till provorganisation torde
man kunna finna belägg för detta påstående.

Statskontoret har tidigare hävdat, att en folkmängd på 2 000 bör vara
minimum för bildande av pastorat, enär en präst svårligen ansetts kunna
få tillräcklig sysselsättning, om denna gräns underskrides. Ämbetsverket
finner det för sin del lämpligt att låta angivna minimigräns vara riktpunkt
även vid bestämmande av frågan om pastoratsindelning och prästerlig
organisation i flerförsamlingspastorat, åtminstone i pastorat bestående av
upp till tre församlingar. Med utgångspunkt härifrån har statskontoret
uppgjort följande schema, som, vad gäller relationen mellan folkmängd och
antal prästerliga befattningar, i stort sett följer samma riktlinjer som tidigare
uppdragits för enförsamlingspastoraten.

Pastorat	med	två	församlingar
en präst	upp	till	2 500 invånare
två präster	»	»	6 000 »
tre »	»	»	10 500 »
fyra »	»	»	16 000 »
Pastorat	med	tre	församlingar
en präst	upp	till	2 000 invånare
två präster	»	»	5 000 »
tre »	»	»	9 000 »
fyra »	»	»	14 000 »
Pastorat med fyra eller	flera församlingar
en präst	upp	till	1 500 invånare
två präster	»	»	4 000 »
tre »	»	»	7 500 »
fyra »	»	»	12 000 »

De av statskontoret sålunda föreslagna normerna torde — för att kunna
praktiskt, tillämpas — förutsätta, att sammanlysning av gudstjänst kan
komma till stånd i något ökad omfattning.

Svenska pastoratens riksförbund: Befintliga pastorat bör få bibehållas,
då de har följande folkmängdstal: enförsamlingspastorat 1 500 invånare,
tvåförsamlingspastorat 1 200 invånare, pastorat om tre eller flera församlingar
800 invånare. Vissa geografiska förhållanden, såsom skärgård, liksom
förefintligheten inom pastoratet av anstalter av olika slag kan motivera
lägre folkmängdstal. Tätortspastorat bör delas, då de uppnår 20 000 invånare.
Landsbygdspastorat bör icke få överstiga 10 000 invånare men delning
bör övervägas, innan detta befolkningstal har uppnåtts.

Kungl. Maj ds skrivelse nr 2.

För tätortspastorat föreslås följande folkmängdstal:

en präst upp till 3 000 invånare
två präster » » 6 000 »

tre » » » 10 000 »

fyra » » » 15 000 »

fem » » » 20 000 »

För landsbygdspastorat föreslås följande folkmängdstal:

en präst upp till 2 000 invånare

två präster » » 4 000 »

tre » » » 7 000 »

fyra » » » 10 000 »

Är antalet församlingar i pastoratet större än två, bör folkmängdstalen
sänkas.

Specialfrågor

Vissa med en allmän indelnings- och organisationsreform av den art och
omfattning, varom här är fråga, mer eller mindre nära sammanhängande
spörsmål, upptages härefter av de sakkunniga till närmare behandling. Så
behandlar de sakkunniga i anslutning till normerna för tjänsteorganisationen
(s. 109 ff.) dels frågan om avdelande inom pastorat av särskilt tjänstgöringsområde
eller arbetsdistrikt för biträdande präst och den därmed omedelbart
förbundna frågan om de prästerliga befattningshavarnas stationering
samt i visst sammanhang härmed fråga om tjänstebosiad åt kyrkoadjunkt,
dels frågorna om de i ett pastorat biträdande prästernas tjänstegrader
och vad därav följer i avseende å prästernas befordring sförhållanden.
För avhjälpande eller reducering av de för särskilda fall förutsedda olägenheterna
av indelningsreformen förordar de sakkunniga (s. 115) vissa extra
åtgärder. De berör därvid sådana frågor som dels ersättande av hittills i
enstaka fall (t. ex. i små öförsamlingar med cirka 300 inv.) förekommande
prästanställning i förenad -präst- och folkskollärartjänst med anställning av
lärare eller diakon med dispens att företaga nödiga prästerliga förrättningar,
dels utfyllnad i personalbehovet även eljest genom anlitande av diakoner
för gudstjänsthållning m. m., dels utökning av förutsättningarna för anställande
av biträde å pastorsexpedition genom viss begränsad centralisering av
kyrkobokföringen, dels underlättande i övrigt av prästernas arbete genom
att bereda dem lån för anskaffning av bil för tjänstebruk. De två sistnämnda
frågorna behandlas av de sakkunniga mera utförligt i 11 och 12 kap.
i betänkandet (s. 122 ff, resp. 132 ff.), varvid i anslutning till frågan om
centralisering av kyrkobokföringen (11 kap.) tillika utredes det i uppdraget
åt de sakkunniga särskilt angivna spörsmålet om principerna för inrättande
av särskilda kyrkobokföring sdistrikt.

Några av de över betänkandet hörda remissmyndigheterna har härutöver

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

påpekat en del frågor, som påkallar uppmärksamhet i detta samband, såsom
beträffande arkivvården, folkbokföring och kommunalstatistik, kyrkomusikers
avlöning samt indelningarna i boställsdistrikt och i skogsbiträdesdistrikt.

Jag redogör nu härefteråt för det huvudsakliga av vad de sakkunniga
anfört i dessa frågor, i den mån de av dem närmare berörts, ävensom för
det mera väsentliga av de i ett eller annat avseende för frågans bedömande
betydelsefulla uttalandena i remissyttrandena.

Särskilt tjänstgöringsområde och prästs stationering

Med 1951 års avlöningsreglering för prästerna har i prästlönereglementet
med tilläggsbestämmelser meddelats vissa föreskrifter rörande församlingsprästernas
stationering samt rörande förutsättningarna för tjänstebostads
upplåtande åt sådan präst. Enligt 33 § 3 mom. Pr skall sålunda ordinarie
församlingspräst (kyrkoherde, komminister), där Kungl. Maj:t så förordnar,
av pastoratet tillhandahållas tjänstebostad i prästgård, varom stadgas
i ecklesiastik boställsordning, eller ock annan tjänstebostad, som av stiftsnämnden
för ändamålet godkännes. Enligt 8 § 1 mom. Pr skall, om präst
beredes tjänstebostad i prästgård eller annorstädes, orten för tjänstebostaden
vara hans stationeringsort. För präst, som ej anvisats tjänstebostad,
bestämmes stationeringsorten av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts
bemyndigande, av domkapitlet. Jämlikt 5 § 1 mom. TbPr har domkapitlet,
där ej annat följer av beslut eller bestämmelser, som meddelats av Kungl.
Maj:t, att bestämma stationeringsorten för präst, som ej anvisats tjänstebostad,
varvid för i pastorat anställd präst, för vilken särskilt tjänstgöringsområde
fastställts, i regel stationeringsorten skall bestämmas till ort inom
tjänstgöringsområdet. Jämlikt de av riksdagen i samband med prästlönereformen
godtagna grunderna för församlingsprästernas lönegradsinplaceringar
och på sätt föreskrives i 6 § 1 mom. andra stycket TbPr har Kungl.
Maj:t att fastställa särskilt tjänstgöringsområde (en eller flera annexförsamlingar,
särskilt kyrkobokföringsdistrikt eller annan del av församling) för
biträdande präst, som avdelats för tjänstgöring speciellt inom sådant område
och är där stationerad. Förekomsten av dylikt tjänstgöringsområde påverkar,
enligt de fastställda inplaceringsgrunderna, lönegradsplaceringen såväl,
där tjänstgöringsområdet fastställts för komminister, omedelbart för denne
som ock indirekt i varje fall för både kyrkoherden och i pastoratet anställd
annan komminister. För närvarande finns över 400 av Kungl. Maj:t fastställda
särskilda tjänstgöringsområden, därav 50-talet för kyrkoadjunkt.

Kyrkoherde har hittills reguljärt fått sin tjänstebostad och därmed sin
stationeringsort inom sitt pastorats gränser. I stadspastorat har de biträdande
prästerna, komministrar och kyrkoadjunkter, oftast kunnat placeras
i kyrkoherdens närhet. På landsbygden, där kyrkoherdar och komministrar
hittills praktiskt taget undantagslöst varit försedda med prästgård, har

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Kungl. Maj:t vid bestämmande av tjänstebostäder förläggning och därmed
stationeringsorten för komminister helst sökt tillgodose det intresse som
befolkningen inom olika församlingar och församlingsdelar kunnat ha av att
få präst boende i sin närhet. För en nyinrättad komministertjänst har
tidigare i regel prästgård inrättats, dock att i större städer ofta i stället
annan tjänstebostad tillhandahållits av pastoratet. Numera tar Kungl.
Maj :t, särskilt i vad gäller tätort, i fråga om åläggande för pastoratet att
tillhandahålla präst tjänstebostad i stor utsträckning hänsyn till hyresförutsättningarna
å orten. Vid inrättande av kyrkoadjunktur har man
regelmässigt måst utgå från att adjunkten själv får skaffa sig bostad. Någon
skyldighet för pastoratet att tillhandahålla sådan adjunkt bostad föreligger
icke. I orter, där tillgång på hyresbostäder icke existerat, har bostadsfrågan
stundom kunnat lösas så, att vid indragning av ordinarie tjänst ledig prästgård
då av pastoratet uthyrts till adjunkten. Där så icke varit fallet och
ej heller bostad kunnat beredas adjunkten hos ordinarie tjänstinnehavare,
har kyrkoadjunktens bostadsfråga emellanåt berett åtskilliga svårigheter.
Med hänsyn bland annat härtill föreslog Kungl. Maj:t i 1949 års prästlöneproposition,
att skyldighet skulle stadgas för pastorat att anskaffa tjänstebostad
till i pastoratet tjänstgörande icke-ordinarie präst — främst kyrkoadjunkt
— om uppenbara svårigheter förelåge för befattningshavaren att
själv förhyra bostad. Förslaget vann emellertid icke riksdagens bifall, enär
bland annat en sådan skyldighet i vissa fall kunde ställa sig så betungande,
att den framstode såsom oproportionerlig.

Vid sitt bedömande av här först berörda två frågor — om det fortsatta
beståndet av såsom nu specialreglerade särskilda tjänstgöringsområden
samt om prästernas stationering överhuvudtaget inom pastoratet — framhåller
de sakkunniga följande.

I vissa större städer tillämpas för närvarande en indelning av pastorat i
arbetsdistrikt på sådant sätt, att biträdande präst, förutom tjänstgöring
på gemensam pastorsexpedition och deltagande i gudstjänsterna i den
gemensamma församlingskyrkan, får sig tilldelat visst område, där han
har att fullgöra praktiskt taget alla övriga pastorala uppgifter. I landsbygdspastorat,
som är sammansatt av flera församlingar eller uppdelat i
särskilda kyrkobokföringsdistrikt, förekommer på sina håll motsvarande
anordning såtillvida, att komminister eller kyrkoadjunkt, som är stationerad
i annexförsamling eller särskilt kyrkobokföringsdistrikt, ofta sköter
kyrkobokföringen för församlingen eller distriktet och jämväl i övrigt fyller
alla pastorala funktioner. Den möjlighet till samarbete och differentiering
av de prästerliga arbetsuppgifterna, vilken de sakkunniga funnit vara en av
de fördelar, som följer med en pastoratsorganisation av flera präster, går
förlorad vid en uppdelning av arbetsuppgifterna i den omfattning här sålunda
skett. Sådan uppdelning kan emellertid i stora och växande stadspastorat
ha betingats av att cn enhetlig organisation av församlingsvården icke
längre kunnat upprätthållas samt svårighet uppstått för kyrkoherden att
sammanhålla arbetsuppgifterna och fördela dem efter de biträdande prås -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

ternas olika läggning och skicklighet. Detsamma kan ha varit fallet i de vidsträckta
landsbygdspastoraten norrut, där biträdande präst stationerats avlägset
från kyrkoherdens stationeringsort. I båda dessa fall upphör dock
behovet av särskilt arbetsdistrikt vid delning i flera måttligt stora pastorat.
Endast i här nämnda undantagsfall bör i samma pastorat total separation
mellan prästerna av arbetsuppgifter kunna få förekomma. Särskilda tjänstgöringsområden
(arbetsdistrikt) för komministrar och kyrkoadjunkter bör
därför ej heller fastställas annat än möjligen i dylika fall. Tjänstgöringsområde
bör kunna inrättas och upphöra alltefter pastoralvårdens behov;
tillsynen över denna ligger hos domkapitlet. Avdelande av sådant område
förutsätter stationering inom detsamma av en för självständig verksamhet
lämpad befattningshavare; bedömandet härutinnan hör därför också naturligt
till domkapitlet.

Med denna sin inställning till frågan om fastställande av särskilt tjänstgöringsområde
(arbetsdistrikt) anser de sakkunniga önskvärt, att biträdande
präst, som ej skall ha dylikt område, stationeras på sådan ort, att samverkan
med kyrkoherden enligt fastställd arbetsfördelning icke försvåras.
Hänsyn bör emellertid tagas till att prästgård, som befinner sig i gott skick
eller kan utan oproportionerlig kostnad iståndsättas, fortfarande kommer
till användning såsom tjänstebostad, där icke särskilda skäl talar däremot.
I 5 § 2 mom. femte stycket TbPr stadgas, närmast med avseende å tillfälliga
förordnanden, att domkapitlet vid avgörande av fråga om förändring
av prästs stationeringsort bland annat skall ha att beakta att det allmännas
ekonomiska intressen därvid behörigen tillgodoses. Det synes de sakkunniga
angeläget, att detta även eljest beaktas vid stationeringsortens bestämmande.
Om tätort av någon betydenhet finnes i pastorat, bör prästerlig
tjänstinnehavare om möjligt stationeras där, såväl på grund av de särskilda
problem vilka normalt uppkommer i tätort som ock med hänsyn till ortens
egenskap att erbjuda bekväma förbindelser med kringliggande landsbygd.

I enlighet med det här anförda föreslår de sakkunniga sådan ändring av
6 § 1 mom. andra stycket TbPr, att befogenheten att fastställa särskilt
tjänstgöringsområde för präst i pastorat överlämnas åt domkapitlet. Konsekvenserna
i lönehänseende av en dylik ändring behandlas längre fram.

YTTRANDEN

o Domkapitlet i Uppsala: Det bör uttryckligt framhållas, att prästgårdarna
så långt möjligt bör bevaras i sin nuvarande karaktär. De har utan tvivel
betydelse icke enbart som tjänstebostäder utan även som andliga medelpunkter
i församlingarna. Den nya prästlönelagstiftningens tillämpning och
det beklagliga i den tendens, som man stundom tyckt sig förnimma, att försvåra
anskaffande av nya prästgårdar, tilldrar sig härutinnan intresse.
Prästlönereglementets formulering i denna del synes närmast avse anordnande
av prästerlig tjänstebostad såsom ett undantag från regeln. Detta
svarar dock knappast mot 1946 års prästlönekommittés intentioner och
rimmar även illa med pastoratsindelningssakkunnigas förslag om åläggande
att tillhandahålla kyrkoadjunkt bostad.

Domkapitlet i Skara: Den nuvarande principen med avgränsade tjänstgöringsområden
för de olika prästerna inom ett pastorat bör alltfort kom -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2. 83

ma till användning, där den visat sig ändamålsenlig från det kyrkliga
arbetets synpunkt.

Domkapitlet i Lund: En förutsättning för att prästerna skall kunna
komma så nära sina församlingsmedlemmar som möjligt — en sak vartill
domkapitlet alltid velat medverka — är, att varje präst om möjligt anvisas
särskilt tjänstgöringsområde, inom vilket han är bosatt. Enprästpastoratet
bereder inga svårigheter i detta avseende. I på landsbygden belägna flerprästpastorat
— i regel bestående av flera församlingar — har för uppfyllande
av denna förutsättning den eller de biträdande prästerna regelbundet
placerats i annan församling än där kyrkoherden är bosatt. Var och en av
prästerna har på detta sätt i dessa pastorat fått ett tjänstgöringsområde
eller distrikt — i regel församling eller församlingar — inom vilket de känt
sig såsom ansvariga för pastoralvården. Församlingsmedlemmarna har härigenom
lättare kommit i kontakt med och lärt känna sin präst — det personliga
förhållandet mellan präst och församlingsmedlemmar har på grund
av denna omedelbarhet kunnat utvecklas på bästa möjliga sätt. I betydande
utsträckning har dessa präster haft kyrkobokföringen om hand för tjänstgöringsområdet,
vilket också på ett lyckligt sätt medverkat till skapandet
av den så viktiga personliga kontakten mellan präst och församlingsmedlemmar.
Det behöver knappast påpekas, att det är till stort gagn för kyrkobokföringen,
om den härför närmast ansvarige är personligen bekant med
de inom tjänstgöringsområde t kyrkobokförda.

Flerprästpastoratet och arbetsgemenskapen mellan prästerna i pastoratet
medför som konsekvens enligt de sakkunnigas förslag strävan efter en central
placering av prästernas bostadsort i pastoratet och efter en för pastoratet
gemensam pastorsexpedition. Tjänstgöringsområdena skulle försvinna
och bildandet av nya kyrkobokföringsdistrikt försvåras. Den nuvarande
församlingsindelningen skulle uppluckras och marken beredas för ett ersättande
av församlingarna med de tänkta pastoraten. Ett eftersättande av
viktiga landsbygdsintressen skulle alltså bli den beklagliga följden av förslaget,
därest det genomfördes. Domkapitlet måste ställa sig bestämt avvisande
mot en sådan utveckling, vilken enligt domkapitlets mening skulle
hämma och försvåra det kyrkliga arbetet och minska prästernas möjligheter
att rätt fylla sina ämbetsplikter. Enligt förslaget skulle kyrkoherdarnas
arbetskraft i större utsträckning än nu tagas i anspråk för förvaltningsgöromål
— de rent prästerliga arbetsuppgifterna får i viss mån skjutas
åsido. Domkapitlet anser detta vara en högst olycklig följd av förslaget.

Domkapitlet i Göteborg: Om två eller flera tjänster inrättas i ett flerförsamlingspastorat,
bör arbetet fördelas så, att varje präst så långt möjligt
erhåller sin — eller sina — församlingar, för vilka han i första hand har
att svara.

Stijtsnärnnden i Linköping: Särskilda tjänstgöringsområden för komministrar
och kyrkoadjunkter bör jämväl enligt st ill snäm ndens mening icke
fastställas annat än i stora och växande stadspastorat samt möjligen i de
vidsträckta landsbygdspastoraten norrut. Att rätten att bestämma om tillkomsten
och upphörandet av dessa tjänstgöringsområden bör tillkomma
domkapitlen synes stiftsnämnden naturligt.

Svenska kyrkans diakonistyrelse: Att prästerna i flcrpräslpastorat mer
eller mindre specialiseras till vissa pastoralvårdsdetaljer må vara ändamålsenligt
i enstaka fall. Erfarenheterna från l.ex. småkyrkorörclscn pekar

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

emellertid vida mer mot att respektive präster erhåller var sitt tjänstgöringsområde,
bor inom detsamma och omhänderhar pastoralvården där. I
de fall då en mellan tvenne pastorat delad kyrkoadjunktur inrättas bör
första villkoret för att åtgärden tillgripes vara, att bestämda tjänstgöringsområden
inom respektive pastorat kan anvisas för tjänsten.

Länsstyrelserna i Gotlands län, Göteborgs och Bohus län samt Norrbottens
län förklarar sig biträda eller icke hava något att erinra mot vad de
sakkunniga föreslagit i avseende å inrättande av särskilda arbetsdistrikt i
pastorat.

Kammarkollegiet: För sin del anser kollegiet skäl icke föreligga att frångå
nuvarande ordning med särskilda tjänstgöringsområden för de biträdande
prästerna. Att låta den biträdande prästen vara stationerad i en annexförsamling
eller ett särskilt kyrkobokföringsdistrikt och relativt självständigt
handha pastoralvården därstädes synes vara förenat med påtagliga fördelar
i flera hanseenden. I flertalet fall är det fråga om komminister i annexförsamling.
Genom en dylik organisationsform vinnes den personliga kontakt
mellan prästen och hans församlingsbor, som i frågan om lämpliga antalet
präster i ett pastorat framhållits såsom betydelsefull. För vederbörande församling
framstår det otvivelaktigt som önskvärt att få »sin egen präst»,
även om denne ej är kyrkoherde, och för prästen lärer det från synpunkten
av hans tjänsteverksamhet vara tillfredsställande att erhålla ifrågavarande
mera självständiga och ansvarsfulla ställning. Anordningen blir givetvis för
bägge parter av särskilt värde, därest enprästpastoraten minskar i antal.

Vad angår arbetsgemenskapen mellan prästerna i ett flerförsamlingspastorat,
som i regel är ett landsbygdspastorat, må framhållas, att i den mån
sagda präster kvarbor i sina, mestadels på relativt långt avstånd från varandra
belägna prästgårdar — såsom de sakkunniga förutsatt skola ske så
länge prästgårdarna är tjänliga till tjänstebostäder — blir något närmare
samarbete prästerna emellan knappast möjligt eller i vart fall förenat med
svårigheter. I övrigt förefaller det kollegiet, som om de sakkunniga övervärderat
betydelsen av sådant samarbete beträffande pastorat varom här
är fråga.

De sakkunniga har föreslagit, att det skall ankomma på domkapitlet att
fastställa tjänstgöringsområden, då sådana undantagsvis kan vara erforderliga.
Då kollegiet anser, att särskilt tjänstgöringsområde alltjämt bör få
återverka på lönesättningen för vederbörande kyrkoherdar och komministrar,
lärer det fortfarande böra ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa
t j änstgöringsområdena.

Sveriges yngre prästers förbund: Det måste i flertalet fall anses önskvärt,
att i församlingar med flera präster dessa stationeras i olika delar av pastoratet
och erhåller särskilt tjänstgöringsområde.

Tjänstebostad åt kyrkoadjunkt

Under erinran om att enligt de föreslagna normerna för pastoratsorganisationen
nuvarande komministraturer i ett betydande antal fall torde bli
ersatta med kyrkoadjunkturer, framhåller de sakkunniga — efter hänvisning
till Kungl. Maj:ts förslag år 1949 rörande tjänstebostad åt kyrko -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

adjunkt och riksdagens avböjande av detta förslag — de svårigheter, som
kan uppstå med ordnande av dessa prästers bostadsfråga, och anför följande.

I regel kan, då kyrkoadjunktur inrättas å ort där komministratur nu är,
bostad beredas kyrkoadjunkten i nuvarande prästgård. Några ökade bostadskostnader
uppkommer därvid normalt icke för pastoratet. Detsamma
gäller när kyrkoadjunktur inrättas i tätort, där hyresmarknad finnes. I ett
fåtal fall räknar emellertid de sakkunniga med att nya kyrkoadjunkturer
blir erforderliga fastän båda här angivna förutsättningar saknas. De sakkunniga
ifrågasätter därför huruvida icke frågan om möjlighet för Kungl.
Maj:t att i dylikt fall, d. v. s. där nämnda förutsättningar saknas, ålägga
pastorat att tillhandahålla kyrkoadjunkt bostad mot erläggande av hyra
nu bör upptagas till förnyad prövning.

YTTRANDEN

Domkapitlet i TJppsala: Det kan i vissa fall bli rätt prekärt för kyrkoadjunkt
att få bostad inom den församling, där han får sin stationeringsort.
De sakkunniga framhåller visserligen, att pastorat skall kunna åläggas att
tillhandahålla kyrkoadjunkt bostad, men härför saknas i varje fall för närvarande
lagligt åläggande. Pastoratet har sålunda ingen skyldighet att ens
uthyra förekommande tom prästgård till kyrkoadjunkten.

Domkapitlet i Lund: I vad de sakkunniga anfört om att prästgård skall
kunna anordnas även för kyrkoadjunkt instämmer domkapitlet helt. Pastorat
eller församling har redan nu i många fall ordnat kyrkoadjunkternas
bostadsförhållanden, men det är bland annat från synpunkten av den lämpligaste
placeringen av bostaden inom pastoratet bäst, att samma regler här
kommer att gälla som för anordnande av prästgård för kyrkoherde och
komminister.

Stiftsnämnden i Göteborg: Indragning av kyrkoherdetjänster och komministertjänster
har till följd att ett stort antal prästgårdar ej längre blir
tjänstebostäder eller att nya sådana måste uppföras på andra platser. De
ekonomiska verkningarna härav blir självfallet betydande. De sakkunniga
förutskickar att kyrkoadjunkter — som i betydande utsträckning ersätter
nuvarande kyrkoherdar och komministrar — beredes bostäder i sådana
prästgårdar, som icke längre kommer att användas. Även om så i åtskilliga
fall blir möjligt förlorar byggnaden sin karaktär av tjänstebostad. Därmed
upphör också den kontroll över dessa prästgårdar, som för närvarande är
stiftsnämnden ålagd och som har sin grund bland annat i bevarande av
sådana prästgårdar, som utgör värdefulla kulturminnen.

I fall då bostad icke finnes för kyrkoadjunkt nödgas pastoratet på grund
av läget å bostadsmarknaden ofta ordna bostadsfrågan. Detta kan för
pastoraten bli både besvärligt och ekonomiskt betungande. Det har visat
sig utomordentligt förmånligt, att prästerna haft tjänstebostäder, som vid
ombyten är disponibla och som står under myndighetskontroll. Detta system
har fungerat i stort sett väl. En utökning av de extra ordinarie prästernas
antal måste därför från denna synpunkt icke anses önskvärd. I detta sammanhang
erinrar stiftsnämnden om att 1951 års kyrkomöte hemställt, att
prästerlig tjänst, som motsvarar stadigvarande behov och inrättas i ort
utan hyresmarknad, i regel måtte inrättas som ordinarie befattning.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Stiftsnämnden i Karlstad: Enligt de sakkunniga blir det med deras normer
för pastoratsorganisationen i ett betydande antal fall nödvändigt att
ersätta nuvarande ordinarie tjänster med kyrkoadjunkturer. Det är då för
prästgårdarnas vidmakthållande angeläget, att dessa upplåtes såsom tjänstebostäder
åt kyrkoadjunkterna, vilka för närvarande icke är berättigade
till tjänstebostadsförmån.

Kammarkollegiet: Det har av de sakkunniga ifrågasatts, att Kungl. Maj:t
skulle under vissa förutsättningar kunna ålägga pastorat att tillhandahålla
kyrkoadjunkt tjänstebostad. Förslag härom framlades i 1949 års prästlöneproposition,
men förslaget vann icke riksdagens bifall. Det lärer knappast
nu vara anledning till annat ställningstagande beträffande denna fråga. Enligt
de sakkunnigas förslag skulle — såsom för närvarande — tillsättning
av kyrkoadjunkt ske såsom ett första steg vid en av stigande folkmängd
betingad utökning av organisationen. Först då folkmängdsstegringen nått
viss angiven större omfattning, har det ansetts, att sådan stabilitet vunnits,
att det kan vara motiverat att ombilda adjunkturen till komministratur.
Innan detta blivit fallet, lärer det få anses vara i viss mån ovisst, huruvida
utökningen i organisationen kommer att bestå för framtiden. Att vid sådant
förhållande ålägga pastorat skyldighet att uppföra prästgård åt adjunkt
synes knappast lämpligt, i all synnerhet som vid en indragning av adjunktstjänsten
det torde vara tvivelaktigt, om prästgårdsbyggnaden kan nyttiggöras
på annat sätt eller utan förlust försäljas. Såsom framhållits av sammansatta
stats- och första lagutskottet vid 1949 års riksdag, torde det icke
föreligga något hinder för ett pastorat att träda emellan, om uppenbara svårigheter
skulle föreligga att å tjänstgöringsorten anskaffa bostad åt kyrkoadjunkt.
Utskottet förutsatte, att pastoraten i förekommande fall utnyttjar
möjligheterna härtill. — Därest det emellertid i något undantagsfall befinnes
omöjligt för kyrkoadjunkten att erhålla lämplig bostad, lärer för
angivet fall bostadsfrågan få upptagas till särskild prövning. — Det må
anmärkas, att tjänstebostad åt kyrkoadjunkt, om sådan bostad anses böra
uppföras, icke lärer kunna byggas mindre än prästgård åt komminister, då
ju adjunkturen vid viss större folkmängdsökning avses skola omvandlas till
komministratur.

Statskontoret anser sig ej heller kunna tillstyrka åläggande för pastorat
att i förutsatt fall uppföra tjänstebostad åt kyrkoadjunkt.

Allmänna svenska prästjöreningen tillstyrker däremot för sin del föreskrifter
i angivet syfte.

Tjänstegraderingen och prästernas befordringsförhållanden

Då fråga är att bestämma tjänsteorganisationen för ett pastorat, där det
förutom kyrkoherden skall finnas en eller flera biträdande präster, uppställer
sig självfallet det problemet: skall där vara anställd komminister
eller kyrkoadjunkt samt, då det gäller två eller flera biträdande präster,
i vilken turordning skall dessa två tjänstegrader bli där representerade.
Valet härutinnan blir säkerligen övervägande en praktisk lämplighetsfråga
med hänsyn till de prästerliga arbetsuppgifternas ändamålsenliga ombesör -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

jande och pastoratets behov i detta hänseende. Men avgörandet får sin
givna betydelse för prästernas befordringsförhållanden, vilka därför bör betraktas
i samband därmed.

De sakkunniga anför till en början med avseende å de två ifrågavarande
tjänstegradernas företräde sinsemellan, bedömt från organisatorisk synpunkt,
följande.

Prästlöneregleringslagen av år 1910 hade i 14 § 3 mom. bestämmelser om
förutsättningarna för anställande av kyrkoadjunkt (där nämnt: stadigvarande
biträde av adjunkt). Detta stadgandes ordalag tyder på att det
första steget vid en ökning i organisationen normalt borde vara inrättande
av eu kyrkoadjunktur. I analogi härmed borde det första steget till en
minskning av organisationen kunna bli ett utbyte av komministratur mot
dylik adjunktur. Frågan om företrädet mellan komministratur och kyrkoadjunktur
kan under förutsättning av måttlig areal och i övrigt normala
förhållanden i stort sett besvaras på följande sätt. Där den förutvarande
organisationen i ett pastorat består av blott kyrkoherde, bör, om folkmängdstalet
väsentligt överstiger 3 000 för landsbygds-, respektive 4 000
för tätortspastorat och visar tendens till fortsatt stegring samt i övrigt normala
förhållanden råder i avseende å arbetsbördan, tills vidare en kyrkoadjunktur
inrättas. Om folkmängden ytterligare ökas, t. ex. med mer än
50 procent av nämnda grundtal och så att två prästers fulla arbetskraft
erfordras, bör i regel adjunkturen ombildas till komministratur. Då behov
av en tredje tjänst inträder, bör denna under motsvarande förutsättning
bli en kyrkoadjunktur. Detta avser en så att säga normal organisation av
tre präster. Vid en ökning av organisationen utöver detta antal får arbetsförhållandena
i varje särskilt fall bli avgörande; det må därvid erinras, att
en kyrkoadjunktur i allmänhet är särskilt lämplig i en större tätort. Att
befattningen väl i regel oftare byter innehavare än en komministratur kan
icke enbart anses såsom en olägenhet.

Med de sakkunnigas uppfattning om behovet av för flera pastorat gemensamma
kyrkoadjunkter kan det icke undgås, att man även i åtskilliga andra
fall än nu förutsatts måste föredraga en kyrkoadjunktur framför en komministratur.
De sakkunniga tänker sig dock icke i något fall, ej ens för de
stora städerna, en pastoratsorganisation med flera kyrkoadjunkter än två.
Att fixera en fast proportion mellan kyrkoadjunkter och ordinarie präster
är emellertid icke lämpligt. Där ett pastorat icke ger fuli sysselsättning för
två präster men för mycket arbete för en, kan det ligga närmast till hands
att, där den ena tjänsten är komministratur, denna utbytes mot en kyrkoadjunktur.
Med riksdagens år 1949 intagna ståndpunkt till bostadsfrågan
för kyrkoadjunkter överensstämmer emellertid närmast, att kyrkoadjunktsbefattning
om möjligt icke inrättas i pastorat där allmän hyresmarknad
saknas. Kan prästgård, som blivit ledig genom indragning eller förflyttning
av ordinarie tjänst, eller annan lämplig bostad av pastoratet upplåtas åt
kyrkoadjunkten, ökar detta givetvis förutsättningarna för inrättande av
sådan tjänst. Finns dylik bostad ej att tillgå, torde i dylikt pastorat inrättande
av komministratur vara den naturliga formen för organisationsfrågans
lösning. Komministratur blir även att föredraga, där biträdande präst skall
ha kyrkobokföringsskyldighet eller det kan förutsättas, att ordförandeskap

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

i kyrkoråd kommer att stadigvarande handhas av honom (såsom i särskilt,
tjänstgöringsområde vilket utgör egen församling samt i pastorat som är
sammansatt av ett större antal församlingar).

I avseende å indelningens och organisationens återverkan på prästernas
befordringsförhållanden anför de sakkunniga vidare följande.

Man kan visserligen, såsom framhållits, göra gällande att det är ett legitimt
intresse för prästerskapet, att varje duglig präst skall kunna nå kyrkoherdetjänst.
Men för beredande av denna möjlighet, ja för realiserande av
det ringare men obestridligt mera legitima önskemålet att varje präst, som
på ett tillfredsställande sätt fullgjort sina åligganden, skall kunna nå ordinarie
tjänst, är även andra faktorer än indelnings- och organisationsförhållandena
i hög grad medbestämmande. Utgår man från nuvarande prästvalsbestäminelser,
vari även inbegripes det s.k. stiftsbandet, kan man lätt
konstatera, att befordringsgången med hänsyn till relationstalet de olika
tjänstegraderna emellan för närvarande är ganska ojämn. Medan i Lunds
stift kyrkoherdarnas antal är 221 och övriga fasta prästerliga befattningar
i församlingstjänst är 133 (stiftsadjunkter ej inräknade), är motsvarande
tal för Luleå stift 58 respektive 118 och för Stockholms stift 52 respektive
118. Den utjämning stiften emellan, som de sakkunnigas förslag åsyftar,
kan därför i stort sett icke sägas strida mot prästerskapets intresse av tryggade
befordringsmöjligheter; den verkar i vissa fall återhållande, i andra
stimulerande på befordringsgången. En annan omständighet att beakta är
den fluktuerande tillströmningen till den prästerliga banan, vilket medför
påtaglig ojämnhet mellan de olika åldersgrupperna. För de åldersgrupper,
där en stark ''uttunning’ ägt rum, är givetvis utsikten till en snar befordran
större än för dem, som tillhör åldersgrupper med relativt stark representation
inom prästerskapet. En sådan markerad olikhet har exempelvis gjort
sig gällande för dem, som är födda under 1880-talet jämfört med de under
1890-talet födda, vilket hör samman med den stora nedgången i nytillskott
i de teologiska fakulteterna under årtiondet 1900—1910.

Den mest betydande faktorn är dock den form, vari befordran till ordinarie
tjänst är reglerad. Då i stort sett valutslaget för närvarande är avgörande,
helt vid befordran till komministertjänst och i flertalet fall även
vid befordran till kyrkoherdetjänst, tillkommer här ett starkt subjektivt
moment, i synnerhet som bestämmelserna om församlings rätt att kalla
fjärde provpredikant för större församlingar lätt medger ett ytterligare
avsteg från befordringsgång efter gängse grundsatser. 1 >iir nu i följd av indelningsreformen
antalet kyrkoherdetjänster väsentligt reducerat, låt vara
genom indragning i flertalet fall av lågt avlönade tjänster, innebär detta
givetvis försvårade befordringsmöjligheter; det kan icke förnekas, att eu
kyrkoherdetjänst även i lägre löneställning, såsom medförande större självständighet
i arbetet, av flertalet präster anses mer lockande än en komministertjänst,
såvida denna icke är placerad i större tätort. Det synes därför
ofrånkomligt, att all möjlig hänsyn vid tillsättningen bör tagas till förtjänst
och skicklighet, så att icke allenast tjänstålder eller tjänstetid i ifrågavarande
pastorat får bli den utslagsgivande faktorn.

Med hänsyn till vad de sakkunniga sålunda framhållit har det synts dem
angeläget, att sådana justeringar sker i gällande prästvalslag, att större garanti
ges för varje förtjänt präst att nå ordinarie prästerlig tjänst.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

YTTRANDE N

Domkapitlet i Uppsala: Inom den prästerliga organisationen är den rådande
prästbristen för närvarande ett allvarligt problem. Vid organisationens
utformning bör därför åtgärder undvikas som med säkerhet kan förmodas
verka hämmande vid rekryteringen. De sakkunniga räknar preliminärt
med 1 145 kyrkoherdar, 848 komministrar och 547 kyrkoadjunkter.
Proportionerna är visserligen icke särskilt egenartade i och för sig i jämförelse
med förhållandena inom statliga verk och myndigheter. Emellertid
kan siffermässigt sett 250 prästmän icke uppnå kyrkoherdetjänst och åtskilliga
kyrkoadjunkter torde med nuvarande valsystem till och med få kvarstå
i denna icke-ordinarie befattning under sin tjänstetid, vilket kan synas avskräckande
med hänsyn till kyrkoadjunkternas låga lönegradsplacering.
Enligt de sakkunnigas organisationsutkast är i vissa fall komminister avsedd
att utbytas mot kyrkoadjunkt även där kyrkoadjunkten icke skall biträda
i annat pastorat. Det kan bland annat från befordringssynpunkt
synas påkallat, att dylika tjänster bibehålies såsom komministraturer. Såsom
en ytterligare åtgärd i befordringssyfte har i olika sammanhang framkastats
möjligheten av sådan ändring av präst valslagen, att jämväl komministertjänster
tillsättes var tredje gång av Kungl. Maj:t. Härigenom
skulle möjlighet finnas för fullt kvalificerad kyrkoadjunkt att i sämsta fall
nå något närmare den löneställning, som är tillerkänd de flesta läroverksadjunkter.
Man får eljest räkna med, att lärarbanan blir liksom nu är fallet
en stark konkurrent vid prästerskapets rekrytering.

Domkapitlet i Skara: De sakkunnigas förslag innebär en kraftig reducering
av antalet kyrkoherde- och komministerstjänster och en däremot svarande
ökning av antalet kyrkoadjunkturer. Domkapitlet vill för sin del
bestämt avstyrka en omreglering i antydd riktning. Den starka ökningen
av antalet kyrkoadjunkturer kommer att avsevärt försämra utsikterna till
befordran för en stor grupp av präster. I sin mån kommer dessa förhållanden
att försvåra nyrekryteringen till prästbanan och den utökning av de
prästerliga kadrerna, som är trängande nödvändig. Icke-ordinarie präster
torde för övrigt få svårare än ordinarie att slå rot i och växa samman med
en församling. Ett stort antal församlingar frånhändes därjämte rätten att
själva välja sin präst. Där en komministratur ger sin innehavare full sysselsättning,
bör den enligt domkapitlets mening icke ombildas till kyrkoadjunktur.
Den obetydliga ekonomiska vinsten i detta avseende svarar icke
mot de här antydda olägenheterna av en dylik omreglering.

Domkapitlet i Strängnäs: Prästernas befordringsutsikter minskas uppenbarligen
genom förslaget. Att genom justeringar i gällande präst val slag ge
större garanti för att varje förtjänt präst kan nå ordinarie prästerlig tjänst
är vid mest att betrakta som el t fromt önskemål. Kvar står dock att de
sakkunniga föreslagit procentuellt sett alldeles för stort antal extra ordinarie
prästerliga tjänster. Att som i de sakkunnigas indelningsutkast skett
låta icke mindre än 21,4 procent av prästtjänsterna bli extra ordinarie är ej
rimligt. Inom t. ex. skolväsendet anses procenten extra ordinarie ej böra
överstiga 15. Organisationen bör därför göras sådan, att detta sistnämnda
tal ej överskrides.

Domkapitlet i Västerns: En mycket betänklig sak i förslaget är enligt
domkapitlets uppfattning förändringen av sä många ordinarie tjänster till
11 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 153.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

extra ordinarie tjänster. Denna försämring av den prästerliga organisationen
drabbar både församlingarna och prästerskapet, som får se sina befordringsutsikter
avsevärt försämrade, vilket i sin tur måste inverka menligt på
rekryteringen till prästbanan. Enligt domkapitlets mening må komministerstjänst
utbytas mot kyrkoadjunktur endast i de fall, då tjänsten i en
nära framtid kan förutses komma att indragas.

Domkapitlet i Växjö: Det för både prästerskapet och församlingarna
deprimerande förhållandet, att antalet kyrkoherdar inom landet skulle
minskas med 193 och komministrarnas antal med 7, medan antalet kyrkoadjunkter
ökas med 199, innebär en utveckling, som är motsatsen till vad
som eftersträvas och i allmänhet också ernås inom områden för andra
tjänster. Där strävar man, i stället för att öka de extra ordinarie tjänstemännens
antal, att öka de ordinaries. Vid prästlöneregleringens genomförande
har det icke förutskickats, att man vid en kommande pastoratsreglering
skulle ställas inför följder, vilka hårt drabbar prästerskapet som kår
och ökar svårigheterna med prästrekryteringen.

Domkapitlet i Karlstad: Proportionen mellan ordinarie och icke-ordinarie
prästtjänster motsvarar icke församlingarnas rätt att få ordinarie präst
eller prästerskapets berättigade önskemål om befordran. För närvarande
utgör antalet kyrkoadjunkter cirka 14 procent av antalet församlingspräster,
pastoratsadjunkter ej medräknade. Enligt de sakkunnigas utkast
skulle antalet kyrkoadjunkter ökas med 21 procent av antalet församlingspräster,
utom pastoratsadjunkter. Lägges därtill cirka 12 procent pastoratsadjunkter,
blir kadern icke-ordinarie orimligt stor.

Domkapitlet i Härnösand: Ökningen av antalet kyrkoadjunktstjänster
innebär icke blott att prästerskapets befordringsmöjligheter blir betydligt
sämre än tidigare och pa sa sätt arbetar den redan kännbara prästbristen
i händerna, utan det kan också innebära att många präster aldrig når ordinarie
prästerlig anställning, så länge nuvarande prästvalssystem består. Visserligen
har de sakkunniga antytt att ändringar i sagda system skulle kunna
övervägas, men under nu rådande förhållanden vill domkapitlet icke utan
vidare biträda ett förslag, där 200 ordinarie prästerliga beställningar bortfaller
och nästan exakt lika många extra ordinarie tjänster tillkommer.
Plärvid tänker domkapitlet ingalunda bara på prästernas intressen utan
också på församlingarnas. Domkapitlet vill framhålla att ett ökat antal
extra ordinarie tjänster gör den prästerliga organisationen mera elastisk,
vilket är en stor fördel, men att många församlingar därigenom fråntages
förmånen att i samma utsträckning välja sin egen präst. En sådan ändring
torde församlingarna näppeligen utan vidare vara böjda att acceptera.

Domkapitlet i Stockholm: Den föreslagna minskningen av antalet kyrkoherdetjänster
medför självfallet en viss försämring av befordringsgången.
Det bör emellertid beaktas, att förhållandet mellan antalet olika tjänster
är sådant, att, trots nu föreslagna ändringar, präst i allmänhet kan räkna
med att inom rimlig tid uppnå ordinarie ställning. Resultatet av ändringarna
torde inskränka sig till att befordringsåldern beträffande kyrkoherde°ch
komministerstjänst höjes några år. Men denna olägenhet motverkas å
andra sidan av en förbättrad löneställning, framför allt för komministrar.
En ökning av antalet yngre, mera rörliga befattningshavare torde medföra
vissa fördelar för det kyrkliga arbetet.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Stiftsnämnden i Linköping: I fråga om tjänstegraderingen är de angivna
reglerna i så måtto otillfredsställande som man talar om väsentligt ökat
folkmängdstal för inrättande av en ny adjunktur, utan att dock närmare
fixera detta tal. Viktigare är emellertid att man icke i allt för hög grad utbyter
de nuvarande ordinarie tjänstegraderna mot icke-ordinarie tjänster.
Så länge stadigvarande behov av två präster finns i ett pastorat bör bägge
dessa vara ordinarie tjänstemän. Frågan om ordinarie eller icke-ordinarie
tjänster blir särskilt aktuell, då det gäller den församlingsprästerliga organisationens
återverkan på prästernas befordringsutsikter. Godkänner man
såsom legitimt intresse, vilket de sakkunniga synes göra, att varje präst,
som på ett tillfredsställande sätt fullgjort sina åligganden, skall kunna nå
ordinarie tjänst, då innebär detta i stor utsträckning en avprutning på
nuvarande önskemål, som räknat såsom ett legitimt intresse att varje duglig
präst skall kunna nå kyrkoherdetjänst. Fn minskning av befordringsmöjligheterna
skulle med säkerhet skärpa prästbristen och mycket snart framtvinga
åtgärder häremot.

Länsstyrelserna i Södermanlands län, Östergötlands län och Kristianstads
län uttalar för sin del, liksom flertalet domkapitel, betänkligheter med hänsyn
främst till rekryteringen inför den förutsatta kraftiga minskningen av
antalet ordinarie prästtjänster.

Kammarkollegiet: Enligt de sakkunnigas organisationsutkast skulle av
församlingsprästerna (kyrkoherdar, komministrar och kyrkoadjunkter) —
varvid bortses från församlingsprästerna i Stockholm — 45 procent komma
att utgöras av kyrkoherdar, 33 procent av komministrar och 22 procent
av kyrkoadjunkter. En sådan proportion mellan de tre tjänstekategorierna,
enligt vilken närmare hälften av befattningshavarna intar chefsställning,
kan knappast anses vara oförmånlig, jämfört med förhållandena inom andra
yrkesgrupper. De svårigheter, som må kunna uppkomma för dugande och
skötsamma prästmän att avancera till kyrkoherdetjänst eller överhuvudtaget
till ordinarie tjänst, sammanhänger närmast med själva tillsättningsförfarandet.
Fråga om viss reformering av detta förfarande utredes för närvarande
av 1950 års präst valskommitté. Då kollegiet förordat bibehållande
av enprästsorganisationen i agrara bygder och alltså bibehållande av kyrkoherdetjänster
i större utsträckning än enligt de sakkunnigas förslag, innebär
detta någon förbättring av berörda befordringsförhållanden. Kollegiets
förslag om bibehållande av nuvarande ordning med särskilda tjänstgöringsområden
för en del komministrar, vilka alltså kommer att intaga en mera
självständig ställning och därjämte skulle erhålla en relativt förmånlig lön,
kan också anses innebära viss kompensation för indragna kyrkoherdetjänster.

Statskontoret: Beträffande tjänstegraderingen har de sakkunniga föreslagit,
att, där folkmängdstalet väsentligt överstiger de för ett enprästpastorat
uppsatta gränserna, en komministerstjänst skall inrättas, om folkmängden
med mer än femtio procent överstiger dessa gränstal och en kyrkoadjunktur
om invånarantalet understiger samma tal. Även om vissa skäl
kan synas tala för den av de sakkunniga sålunda föreslagna regeln, vill
statskontoret dock ifrågasätta, om icke tjänstegraderingen i princip bör
ordnas så, att i pastorat med tvä präster en blir kyrkoadjunkt, i pastorat
med tre präster en komminister och en kyrkoadjunkt och i pastorat med

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

fyra präster en blir komminister och två kyrkoadjunkter samt i pastorat
med fem präster två komministrar och två kyrkoadjunkter.

Allmänna svenska prästföreningen: Vad den föreslagna fördelningen av
de församlingsprästerliga tjänsterna beträffar, är det med beklagande som
föreningen konstaterat utökningen av antalet kyrkoadjunktsbefattningar
på främst kyrkoherdetjänsternas bekostnad. Minskningen i befordringsmöjligheterna
och de rekryteringssvårigheter som kan förmodas följa härmed
måste för prästerskapet kännas oroande och ägnade att framkalla kraftig
protest mot att plötsligt ställas inför en försämrad befordringsgång. Förslagets
allvarligaste konsekvenser ligger emellertid icke på befordringsplanet
utan på pastoralvårdens område. Föreningen hävdar därför, främst
från församlingsvårdssynpunkt, att antalet kyrkoherdetjänster icke väsentligt
nedbringas och att föreslagen kyrkoadjunktur i stället inrättas som
komministratur överallt där den kan bedömas bliva av permanent karaktär.
Mer än en kyrkoadjunktsbefattning bör sålunda icke kunna inrättas
inom ett pastorat.

Svenska kyrkans lekmannajörbund: Redan nu råder i de flesta stift en
betydande prästbrist och denna kommer förvisso att ytterligare öka, om
prästerna pålägges en avsevärt mer betungande tjänstgöring och samtidigt
får avgjort sämre befordringsmöjligheter. — Anställande av kyrkoadjunkt
i en församling, där behovet av ordinarie tjänster ännu icke kan med säkerhet
bedömas, är givetvis en riktig åtgärd, och förenande av två pastorat
om cn kyrkoadjunkt har prövats och befunnits vara en lämplig anordning.
Men betänkligt blir det, när systemet utvecklas därhän, att tre eller kanske
ännu flera pastorat tvingas dela en kyrkoadjunktstjänst.

Svenska pastoratens riksförbund: Förvandlingen av ordinarie tjänster till
kyrkoadjunktstjänster innebär icke någon besparing av större betydelse,
då ju kyrkoadjunkterna har samma lön som ett stort antal komministrar,
men medför ganska stora nackdelar för pastoraten. Då en kyrkoadjunkt
icke väljes av församlingen utan förordnas av vederbörande domkapitel,
blir en följd av ändringen, att församlingarna beträffande dessa tjänster förlorar
sin urgamla rätt att själva välja präst. Vidare innebär reformen, att
befattningshavarna kommer att bytas om tämligen ofta. Befattningshavare,
som har en känsla av att deras verksamhet å platsen är mera tillfällig, tar
icke gärna initiativ på längre sikt och tränger icke djupare in i befolkningens
förhållanden och behov, det senare i synnerhet i de fall då de ej lyckas
erhålla familjebostad inom pastoratet. För församlingarna är det därför ett
bestämt önskemål, att de tilltänkta kyrkoadjunktstjänsterna överallt, där
icke tvingande skäl hindrar det, utbytes mot komministers- eller kyrkoherdetjänster.

Sveriges yngre prästers förbund: I de pastorat, där flera präster likväl
måste anställas, bör det tillses, att en tjänst, som kan förväntas motsvara
ett permanent behov, besättes med ordinarie innehavare. Förbundet måste
sålunda bestämt avstyrka den starka ökning av kyrkoadjunktsbefattningarna,
som föreslås av de sakkunniga.

Anlitande av diakoner in. fl.

De sakkunniga utvecklar icke i betänkandet närmare — utöver vad jag
redan berört — den tanke, som de där framfört om anlitande av bland
annat diakon för bestridande av prästerlig och lärartjänstgöring i vissa små -

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

församlingar samt för uppehållande eljest av gudstjänster och annan verksamhet,
som på sina håll nödgas inskränkas i följd av indelnings- och organisationsreformens
genomförande. I några av remissyttrandena har dock
frågan om en anordning i enlighet därmed upptagits, främst för utveckling
av gudstjänstmöjligheterna.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Uppsala: Att söndaglig gudstjänst så långt möjligt bör
uppehållas i alla kyrkor, som hittills haft sådan, synes domkapitlet uppenbart.
De sakkunniga berör i förbigående tanken att gudstjänst i vissa fall
skulle kunna uppehållas med kyrkliga tjänstemän med lägre utbildning än
den vanliga prästutbildningen. Denna tankegång borde närmare prövas.
Tänkbart är , att assistentinstitutet, möjligen kombinerat med ett församlingsdiakonat,
skulle kunna i viss mån utbyggas. Man skulle också kunna
tänka sig, att en kår av lekmannamedhjälpare med särskild uppgift (i stil
med de engelska lay readers) skulle kunna organiseras.

Domkapitlet i Visby: Det förtjänar att övervägas om icke lekmannakrafter
skall kunna tagas i anspråk för biträde vid gudstjänsthållningen.
Ett införande i svenska kyrkan av en lekmannatjänst för ordets predikande
är i varje fall förtjänt av närmare begrundande.

Domkapitlet i Stockholm: Det är givetvis önskvärt, att söndaglig gudstjänst
hålles i varje kyrka. Det är därför angeläget, att möjlighet skapas
för att i de fall, då gudstjänsterna icke kan upprätthållas genom prästerskapets
försorg, ett tillräckligt antal lekmän finnes för denna uppgift.

Svenska kyrkans lekmannaförbund: Under sista arens diskussion har den
tanken framförts att i större utsträckning än hittills anlita lekmän såsom
frivilliga krafter för vissa gudstjänstformer, i den mån präster ej står till
buds. Tanken är riktig, men bör ett nödläge skapas för att realisera den!

Domkapitlen i Linköping och Lund samt kammarkollegiet har likaledes
uttalat sig för lekmäns och andra tillgängliga arbetskrafters anlitande för
gudstjänsthållning och annan kyrkotjänst; dessa deras uttalanden har
redan återgivits i anslutning till yttrandena i frågan om sammanlysning av
gudstjänst (s. 57 f. härförut).

Centralisering av kyrkobokföringen

Jämlikt 10 § jämförd med 2 § folkbokföringsförordningen skall kyrkobokföringen
ske församlingsvis eller, där församling enligt Kungl. Maj:ts
beslut är indelad i särskilda kyrkobokföringsdistrikt, för varje sådant
distrikt.

I 2 § kyrkobokföringskungörelsen stadgas, att pastor svarar för kyrkoböckernas
förande. Med pastor förstås i kungörelsen, förutom kyrkoherde,
såväl komminister i annexförsamling med egen kyrkobokföring eller i del
av församling, utgörande eget kyrkobokföringsdistrikt, som ock kyrkoadjunkt,
vilken erhållit domkapitlets förordnande att sköta kyrkobokfö -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

ringen i annexförsamling eller i del av församling, utgörande särskilt kyrkobokföringsdistrikt.
Det åligger kyrkoherde, där han ej själv ansvarar för
kyrkobokföringen, att öva nödig tillsyn över densamma. Enligt 3 § kungörelsen
skall pastorsexpedition i princip finnas i varje församling, dock att,
där pastor ansvarar för kyrkobokföringen i mer än en församling, för församlingarna
må finnas gemensam pastorsexpedition.

I regel ansvarar i annexförsamling stationerad komminister eller kyrkoadjunkt
för kyrkobokföringen i denna församling, stundom även i angränsande
annexförsamling i samma pastorat.

De sakkunniga har till rikets kyrkobokföringsinspektörer riktat följande
fråga: vilka skäl kan anföras för och emot att pastorsexpeditionerna i ett
pastorat, där för närvarande finns flera expeditioner på olika platser, centraliseras
till pastoratets huvudort? De redovisar denna enkät i en särskild
bilaga till betänkandet och anför i anslutning därtill följande.

Av kyrkobokföringsinspektörernas yttranden framgår, att ett flertal inspektörer
ställt sig avvisande mot den framförda tanken på en centralisering
av pastorsexpeditionerna. Två inspektörer har direkt uttalat sig för
en centralisering. Några har antingen icke tagit någon bestämd ståndpunkt
i frågan eller endast uttalat, att denna måste bedömas från fall till fall.

För problemet om kyrkobokföringens lokala anordnande bör liksom hittills
den ledande synpunkten vara att underlätta för allmänheten att utan
alltför stor tidsutdräkt och kostnad nå pastorsexpeditionen, när behov därav
föreligger. Avstånd och kommunikationer inom pastoratet träder därför
i förgrunden. I den mån goda kommunikationer finns från pastoratets alla
delar till den ort, där pastorsexpeditionen ligger, förlorar frågan om avstånden
i betydelse. Där förhållandevis täta buss- eller järnvägsförbindelser
finns från ett pastorats olika delar till platsen för pastorsexpeditionen
är dessa kommunikationer numera så snabba, att även vid större avstånd
en resa till och från expeditionen sällan blir över hövan tidsödande
och kostsam. Om återigen dylika kommunikationslinjer saknas eller trafikeras
så sparsamt, att en resa till och från expeditionen tar en hel dag eller
kanske mera i anspråk, blir frågan om avstånden i pastoratet av vikt. Härvid
må dock framhållas, att församlingsborna i ganska stor utsträckning
kan få sina ärenden till pastorsexpeditionen uträttade per telefon. I 15 §
folkbokföringsförordningen förutsättes emellertid i princip, att anmälningar
om födelser, dödsfall och flyttningar in. in. skall göras muntligen vid personlig
inställelse av den anmälningsskyldige eller av ombud för denne.

Även om det inom en församling från viss del är långa avstånd och besvärliga
kommunikationer till platsen för pastorsexpeditionen, är det därmed
icke givet, att en särskild pastorsexpedition bör inrättas för detta avsides
liggande område. För eu sådan åtgärd bör också fordras, att det antal
personer, som skall betjänas genom den nya expeditionen, icke är alltför
ringa. Att med splittrande av bokföringsenheten anordna en särskild expedition
för exempelvis en eller flera byar med tillhopa endast några hundratal
invånare bör icke utan synnerligen starka skäl ifrågakomma. Något
lägsta invanarantal för ett område för erhållande av egen pastorsexpedition
är likväl icke lämpligt att fixera. Denna fråga synes böra bedömas
från fall till fall. Givet är, att exempelvis i de vidsträckta norrländska för -

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

samlingarna kravet på folkmängd icke kan sättas så högt som i landet i
övrigt. Då en ny tätort av någon betydenhet vuxit upp inom ett pastorat
på större avstånd från pastorsexpeditionen, kan detta förhållande aktualisera
frågan om särskild expedition men också om förflyttning av den varande
expeditionen till denna ort.

Efter dessa inledande synpunkter framhåller de sakkunniga följande
gentemot vissa av kyrkobokföringsinspektörerna gjorda invändningar mot
den ifrågasatta centraliseringen.

En del av kyrkobokföringsinspektörerna gör gällande, att från arbetsteknisk
synpunkt en decentralisering av kyrkobokföringen medför större
effektivitet i arbetet samt bättre betingelser för korrekthet och fullständighet
i fråga om de av allmänheten lämnade uppgifterna än vad fallet är
med en central expedition. Ungefär lika många inspektörer anser emellertid,
att en centralisering innebär en rationalisering genom bättre möjlighet till
överblick över och ledning av kyrkobokföringen. Varken de fördelar eller
nackdelar för kyrkobokföringens tekniska besörjande, som expeditionsarbetets
centralisering eller decentralisering sålunda ansetts föra med sig, är
dock så stora, att de i och för sig kan tillmätas betydelse för denna frågas
generella bedömande, liksom ej heller vid ett bedömande av den speciella
frågan om inrättande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt. Detta utesluter
givetvis icke att i det särskilda fallet dessa synpunkter kan få utslagsgivande
innebörd.

Av flera kyrkobokföringsinspektörer framhålles även, att det är lättare
att få heltidsanställda skrivbiträden på pastorsexpeditionerna än deltidsanställda.
Följaktligen skulle det kunna inträffa att vid uppdelning av en
expedition, där för närvarande finns ett heltidsanställt skrivbiträde, behov
uppstår av ett halvtidsanställt skrivbiträde på var och cn av de särskilda
expeditionerna och att biträdesfrågan därigenom blir svårare att lösa. Även
om denna synpunkt är av vikt, lärer likväl biträdesfrågan till sist — liksom
frågan om kyrkobokföringsarbetets tekniska besörjande — huvudsakligen
få bedömas med hänsyn till de föreliggande lokala förhållandena.

I flera av yttrandena framhålles vidare, att det för en präst, som bor
på annan ort i pastoratet än kyrkoherden, blir en värdefull övning att
få handha kyrkobokföringen inom sitt arbetsområde, tills han själv — såsom
kyrkoherde — får överinseendet över kyrkobokföringen i ett pastorat.
Denna honom åvilande uppgift innebär ock ett bättre utnyttjande av hans
arbetskraft. För en sådan präst medför egen pastorsexpedition dessutom
goda möjligheter att komma i personlig kontakt med församlingsborna,
enär dessa ofta begagnar besöket på pastorsexpeditionen för att med sin
präst samtala i frågor av personlig art. Allt detta utgör omständigheter,
som mer eller mindre kan tala till förmån för en centralisering av kyrkobokföringen
och därmed i sin mån också för anordningen med särskilda
kyrkobokföringsdistrikt, men de är i varje fall icke av den vikt, att de
ensamma för sig bör föranleda inrättande av särskilt kyrkobokföringsdistrikt,
så snart eu präst är placerad på annan ort i församlingen än kyrkoherden.

Den ekonomiska sidan av problemet har också berörts av kyrkobokföringsinspektörerna.
Sålunda framhålles som skål mot cn centralisering
av pastorsexpeditionerna och följaktligen väl också mot en indragning av
kyrkobokföringsdistrikt, att de nuvarande expeditionslokalerna och arki -

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

ven i allmänhet är avpassade efter nu rådande förhållanden, och att vid
slopande av en expedition utrymmena i den centrala expeditionen mången
gång behöver utökas. Därjämte kommer nu befintliga expeditionslokaler
och arkiv vid de indragna expeditionerna att stå outnyttjade. Detta allt
är oekonomiskt. Likartade problem uppstår emellertid vid inrättande av
nya pastorsexpeditioner, då man för sådan ny expedition med arkiv behöver
anskaffa särskilda lokaler. Vidare ställer sig givetvis underhåll och
drift billigare för en större expedition med arkiv än för flera mindre. Mera
betydelsefullt är att vid en indragning av pastorsexpedition å platsen för
denna stationerad präst icke genom tvånget att fullgöra tjänstgöring på
den centraliserade pastorsexpeditionen betungas med alltför tidsödande
och därmed också arbetssplittrande och kostnadskrävande resor.

Till vad de sakkunniga sålunda anfört till gendrivande av de skäl, som
framförts mot en centralisering av kyrkobokföringen, tillägger de slutligen
följande.

En centralisering av pastorsexpeditionerna i ett pastorat till dettas huvudort
kan, såsom framgår av svaren å den i ämnet gjorda enkäten, i särskilda
fall innebära bestämda fördelar för det prästerliga arbetet i pastoratet:
rationalisering av arbetet med kyrkobokföringen främjas och möjligheterna
till erhållande av biträden å expeditionen ökas, varigenom åter
prästerna blir mindre betungade med enklare bokföringsuppgifter och annat
rutinmässigt skrivarbete och på så sätt får bättre tid för dem åvilande
andra arbetsuppgifter. Den merbelastning, som ett sammanförande av flera
smärre församlingar till ett pastorat eljest — oavsett måttlig areal och
skälig folkmängd — kan medföra för prästerna och särskilt för kyrkoherden,
elimineras sålunda till viss grad till fromma för det väsentliga i den
prästerliga församlingsverksamheten — förkunnelsen, församlingsvården
och den personliga själavården. Därmed undanröjes också i någon mån det
hinder, som prästens bundenhet vid arbetet å pastorsexpedition i månget
fall utgör för den i övrigt mest ändamålsenliga indelningen och organisationen.

Centralisering av kyrkobokföringen kan dock icke förväntas generellt
genomföras. Avstånd och bebyggelseförhållanden kan på sina håll omöjliggöra
detta. Frågan måste därför städse prövas med hänsyn till de i varje
fall föreliggande lokala betingelserna. Fn översyn av de gällande författningsbestämmelserna
rörande kyrkobokföringen kan likväl underlätta en
centralisering, särskilt i avseende å allmänhetens betjänande.

I det speciella fall där eu prästerlig tjänst indrages, med vilken varit förenad
skyldighet att bestrida kyrkobokföringen för viss församling eller
särskilt kyrkobokföringsdistrikt, medför detta emellertid icke nödvändigtvis,
att den indragna expeditionen flyttas till moderförsamlingen. Skall
särskild expedition fortfarande uppehållas för en närmare belägen annexförsamling,
kan det tänkas, att den förra expeditionen i stället sammanföres
med expeditionen för den sistnämnda församlingen. Följaktligen bör
i dylikt fall noga prövas, vilket av nämnda alternativ som för församlingsborna
innebär den minsta olägenheten.

YTTRANDEN

_ Domkapitlet i Uppsala: Ett nära samband föreligger mellan prästens
själavårdande verksamhet och hans kyrkobokföringsarbete. Vid anmälan

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

om barns födelse, vid dop, konfirmation, vid vigsel och begravning kommer
en församlingsmedlem ofta —- kanske för första gången — i mera personlig
kontakt med församlingens präst. Var och en av dessa händelser
innebär för den enskilde betydelsefulla tillfällen i livet av ofta djupt ingripande
natur. Det erbjudes här prästen tillfälle att komma församlingsborna
särskilt nära samt dela deras glädjeämnen och trösta bedrövade
hjärtan. Denna personliga kontakt, som sålunda förhållandet självt osökt
ger, kan icke uppehållas, om kyrkobokföringen centraliseras och närmast
framträder såsom en avdelning i kommunalkontoret. Nu förefintlig kyrkobokföring
i församling och kyrkobokföringsdistrikt bör därför enligt domkapitlets
mening icke utan starka och vägande skäl brytas sönder.

Domkapitlet i Linköping: För att möjliggöra en rationell reglering har
de sakkunniga prövat olika vägar att åstadkomma lättnader i kyrkobokföringsarbetet.
Sådan rationalisering må vara välbetänkt. Däremot vill
domkapitlet energiskt avböja varje tendens till centralisering av kyrkobokföringen
till en för pastoratet gemensam huvudort i likhet med kommunens
administrering från kommunal centralpunkt. Allmänheten, för vars skull
kyrkobokföringsapparaten med dess service är till, har rätt att bli betjänad
så vitt möjligt på den ort, där den är bosatt. Man har också rätt till och
behov av att få kontakt med sin präst på ett annat och smidigare sätt än
som kan ske, där prästmannen blott vissa timmar per vecka är att träffa
eller man måste färdas milslånga vägar för att nå den personliga kontakten.
De sakkunnigas uttryckssätt ger möjlighet till utveckling åt olika håll.
Det är därför domkapitlet anser sig böra bestämt utesluta varje tanke på
ytterligare centralisering. Att biträdestjänster inrättas å pastorsexpeditioner,
där så är nödigt, synes väl motiverat utifrån nuvarande arbetsbelastning
men får under inga förhållanden tagas till motivering för indragning
av nu fungerande pastorsexpeditioner. Man måste också hålla i sikte att
det administrativa arbetet blott är en sida — ingalunda den viktigaste
— av det prästerliga betjänandet.

Domkapitlet i Skara: Den ifrågasatta centraliseringen av kyrkobokföringen
kan givetvis, som de sakkunniga framhåller, medföra vissa fördelar.
Alen dessa uppväger enligt domkapitlets mening icke de menliga verkningarna
av en dylik omläggning. För befolkningen i de församlingar, som mister
sin pastorsexpedition, kommer de längre avstånden till den nya expeditionen
att medföra avsevärda olägenheter och ökade kostnader. Likaså blir
den personliga kontakt mellan präst och församlingsbor, som icke minst i
mindre församlingar är en betydelsefull vinst av arbetet på pastorsexpeditionen,
lidande på en centralisering av kyrkobokföringen. I många fall blir
även en ombyggnad och utökning av nuvarande expeditionslokaler och
arkiv erforderliga med tv åtföljande synnerligen dryga kostnader.

Domkapitlet i Strängnäs: Centraliseringen av kyrkobokföringen avstyrkes
bestämt. Församling bör om möjligt ha egen pastorsexpedition, om
präst där är boende. Från både församlingsvärdens och befolkningens synpunkt
är detta värdefullt liksom för den personliga kontakten med den i
annexförsamlingen boende prästen. Fn centralisering innebär från skilda
synpunkter en försämrad service, och ej heller är någon ekonomiskt besparing
att förvänta därav.

Domkapitlet i Växjö: Den övervägda centraliseringen av kyrkobokföringen
skulle enligt domkapitlets uppfattning möta starkt motstånd i för -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

samlingarna. Den står därjämte i strid mot den i den nuvarande folkbokföringsförordningen
starkare än tidigare framhävda principen om den enskildes
skyldighet till personlig inställelse för ärendenas handläggning.

Domkapitlet i Göteborg: I fråga om kyrkobokföringen har de sakkunniga
huvudsakligen övervägt, huruvida denna bör centraliseras eller decentraliseras.
Frågan har enligt sakens natur främst betydelse, när det gäller
landsbygdspastoraten. De faktorer, som här enligt domkapitlets mening i
första hand bör vara avgörande, är 1) att allmänheten beredes en tillfredsställande
service, 2) att expeditionsarbetet ordnas så, att det ej i orimlig
utsträckning tar prästens tid och krafter i anspråk, 3) önskvärdheten av
så vitt möjligt personlig kontakt mellan prästen och den expeditionssökande
allmänheten samt 4) den ekonomiska faktorn. Att allmänheten i regel
blir bättre betjänad genom en mindre och närmare belägen expedition än
genom en större centraliserad sådan samt att prästen även därigenom kommer
i närmare kontakt med sina församlingsbor, synes uppenbart. Men
kyrkobokföringen binder också mera prästens tid, om dennes arbete är
förlagt till en centraliserad pastorsexpedition än om han kan sköta den i
sin prästgård — förutsatt, att expeditionen är dit förlagd. I det senare
fallet har han nämligen större möjligheter att utnyttja lägligt avpassad
tid för arbetet med kyrkobokföringen. Även ekonomiska skäl talar i det
övervägande antalet fall för en decentralisering — också här under förutsättning,
att prästen är stationerad på platsen för expeditionen. Erfarenheten
torde nämligen visa, att en större expedition i regel blir proportionsvis
betydligt mer påkostad i fråga om lokaler och inventarier än en mindre,
liksom också att därstädes heltidsanställd biträdespersonal blir betydligt
dyrare än den mera tillfälliga biträdeshjälp, som kan vara erforderlig, när
kyrkobokföringen fördelas på ett flertal mindre expeditioner. I sistnämnt
fall undvikes också kostsamma resor från prästens stationeringsort till den
centrala expeditionen. På grund av det anförda anser domkapitlet en rimlig
decentralisering vara ändamålsenligare än en långt driven centralisering.
Då nuvarande expeditioner i annexförsamlingar och särskilda kyrkobokföringsdistrikt
i regel är anpassade efter ändamålsenlighetens och de
lokala förhållandenas krav, vill domkapitlet i varje fall förorda största varsamhet
med indragning av dessa.

Domkapitlet i Karlstad: Från såväl rent kyrklig som ideell och kulturell
synpunkt innebär det ett försämrat förhållande, om pastorsexpedition flyttas
från annexprästgård, när församlingsborna vant sig vid att där träffa
prästen även i expeditionsärenden. Den rent personliga kontakten uppväger
de fördelar från expeditionsteknisk synpunkt som en centralisering
kan innebära. Domkapitlet anser sig också ha anledning att peka på de
svårigheter av arkivteknisk art, som dylika centraliseringar kan medföra,
framför allt i sådana fall, där nuvarande moderförsamling blir annexförsamling
i ett nytt pastorat med centraliserad bokföring.

Domkapitlet i Härnösand: Frågan om centralisering av kyrkobokföringen
anser domkapitlet vara för sent väckt. Den skulle i så fall ha skett i
samband med folkbokföringsreformen. Att nu, då denna reform med stora
kostnader för lokaler och material redan genomförts, slopa en hel del härav
och vidtaga en ny omfattande ändring med ännu ytterligare stora kostnader
kan icke vara ekonomiskt försvarligt. Fn centralisering gagnar inte
heller församlingslivet, då den utan tvivel bidrar till en ännu sämre kontakt
än nu mellan församlingsmedlemmarna och prästerskapet.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Domkapitlet i Visby (genom åberopande av vad kyrkobokföringsinspektören
i Visby stift anfört): Finns blott en präst i pastoratet eller flera präster,
men dessa bosatta å samma ort, bör centralisering av kyrkobokföringen
alltid ske; decentralisering har då endast nackdelar och drar onödiga reskostnader.
Finns flera präster i pastoratet, bosatta å skilda orter, har centralisering
endast nackdelar; resekostnaderna kan bli ofantliga.

Domkapitlet i Stockholm finner för sin del intet att erinra mot föreslagen
centralisering av kyrkobokföringen.

Stijtsnämnden i Göteborg: Minskning av prästgårdarnas antal kan leda
till att åtskilliga nu befintliga kyrkoarkiv blir överflödiga samtidigt som
behov uppstår att utöka andra arkiv. En centralisering av pastorsexpeditionerna
till tätorter kan givetvis diskuteras från olika synpunkter. Även om
man anser att en dylik rationalisering i en del fall är önskvärd, lärer den
i andra fall icke vara tillräckligt motiverad. Under alla förhållanden bör
här stor varsamhet iakttagas och tillbörlig hänsyn tagas till om lämpliga
lokaler med särskilda arkiv redan nu finns. De kostnader som nedlagts för
anordnande av dylika lokaler är ofta betydande.

Länsstyrelsen i Stockholms län: De sakkunniga framhåller, att de prästerliga
arbetsuppgifterna är av största betydelse för organisationens utformning,
och förordar vissa åtgärder för att lätta arbetsbördan. Därvid
har rekommenderats en viss centralisering av pastorsexpeditionerna i ett
pastorat till dettas huvudort, vilket ansetts innebära åtminstone i vissa
fall bestämda fördelar för det prästerliga arbetet. Den av de sakkunniga
gjorda sammanställningen av uppgifter om antal arbetstimmar per präst
och månad i vissa pastorat utvisar, att av det redovisade sammanlagda antalet
arbetstimmar en betydande del åtgått för arbete å pastorsexpedition.
Av detta arbete torde huvudparten belöpa sig på kyrko- och folkbokföringsuppgifter.
Eu icke obetydlig lättnad i prästernas arbete synes kunna ske,
om åtminstone enklare och rutinbetonat arbete kunde överlåtas på skrivbiträden.
Länsstyrelsen vill understryka detta och håller före att om kontinuerlig
tillsyn av arbetet med kyrko- och folkbokföringen sker från en
ansvarig kyrkobokförares sida en icke oväsentlig del därav kan utföras av
omdömesgilla och för detta arbete rutinerade skrivbiträden.

Länsstyrelsen i Uppsala län: De organ, som har att samarbeta med varandra
i det löpande folkbokföringsarbetet — här bortses sålunda från särskilda
årliga kontrollåtgärder såsom mantalsskrivningen —- är i huvudsak
pastorsämbetena och länsstyrelsernas folkbokföringsdetaljer, de s. k. länsbyråerna.
Av största betydelse blir då en snabb och lätt kommunikation
mellan dessa organ. Med denna utgångspunkt är en centralisering <1. v. s.
färre och större pastorsexpeditioner avgjort att föredraga. Två eller flera
mindre pastorsexpeditioners sammanförande till en större i pastoratets huvudort
gör i många fall ett heltidsanställt skrivbiträde nödvändigt med
möjlighet för vederbörande länsbyrå att komma i förbindelse med expeditionen
varje dag för inhämtande av eventuellt erforderliga kompletterande
upplysningar. Men även därest endast ett halvtidsanställt biträde
behöver anlitas, är det till fördel för folkbokföringsarbetets snabba bedrivande,
om man kan säkert räkna med att pastorsexpeditionen hölles öppen
ett par timmar varje dag eller åtminstone varannan dag. Att det för länsbyrå
m. fl. skulle vara lättare att varje dag och under hela dagen få be -

100

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

hövliga upplysningar på mindre expeditioner i prästgårdarna än på större
centrala expeditioner överensstämmer icke med de erfarenheter, som gjorts
å härvarande folkbokföringsdetalj. Det har nämligen visat sig, att det understundom
kan vara svårt att få kontakt med pastor under ett par eller
någon gång flera dagar i följd. Vid en centralisering behöver pastor, vilken
har sitt egentliga verksamhetsområde på ett helt annat plan, ej befatta sig
med sådant rutinarbete som berörda upplysningars lämnande. Det är ju
i de flesta fall fråga om uppgifter, som kan hämtas ur församlingsbok eller
personakt och lika bra lämnas av ett biträde som av pastor själv.

Olägenheterna av en centralisering med hänsyn till allmänhetens betjänande
behöver ej heller bli så stora med nutida i regel goda buss- eller järnvägsförbindelser.
En hel del anmälningar till pastor göres faktiskt redan
nu per telefon och en eventuell översyn av gällande bestämmelser kan måhända
medföra, att denna väg även legaliter medges i åtminstone något
av de fall (födelse, dödsfall och flyttning) där nu i princip personlig inställelse
förutsättes.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Intet synes vara att erinra mot en
centralisering av kyrkobokföringen, i den mån arbetet med denna tar sådan
tid i anspråk, att det är av behovet påkallat, att ett skrivbiträde med heltidstjänstgöring
anställes. Med hänsyn till den jämförelsevis långa arbetstiden
per präst med kyrkobokföring och folkbokföring — enligt den av
de sakkunniga verkställda undersökningen i allmänhet mellan en tredjedel
och en fjärdedel av hela arbetstiden — torde, även om den för prästerskapet
genom dessa göromål vunna kontakten med vida kretsar av församlingsbor
icke får underskattas, anställande av skrivbiträden med heltidstjänstgöring,
särskilt i pastorat med en stor och sammanträngd befolkning,
böra i större omfattning än hittills komma i fråga till gagn för det i
egentlig mening kyrkliga arbetet i pastoratet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Centralisering av pastorsexpeditionerna
i ett pastorat kan från länsstyrelsens arbetssynpunktcr medföra vissa
fördelar. Från allmänhetens synpunkt kan däremot allvarliga erinringar
resas mot en sådan centralisering i andra än tätortspastorat, enär flera
pastorsexpeditioner innebär större bekvämlighet och bättre service för allmänheten.
Länsstyrelsen vill därför ej för sin del förorda förslaget.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Enligt den av de sakkunniga företagna
utredningen angående prästernas arbetsuppgifter upptar här arbetet med
bland annat kyrko- och folkbokföringen en framskjuten plats. Enbart härför
har genomsnittligt per präst åtgått 29 procent av hela arbetstiden i
tjänsten. Dessa tidsuppgifter visar att prästen nödgas ägna en betydande
tid åt tjänsteuppgifter utanför den egentliga kyrkliga verksamheten. Det
måste anses vara i hög grad önskvärt att söka bringa prästerna lättnad
häri. De sakkunniga har också beaktat detta genom att rekommendera en
viss centralisering av kyrkobokföringen, varigenom enklare och rutinbetonat
skrivarbete lättare kan överlåtas på anställda expeditionsbiträden. Genom
en dylik centralisering med därav följande lättnad i prästernas arbetsbörda
uppväges i viss grad den merbelastning i arbetsbördan, som den
åsyftade förstoringen av vissa pastorat eljest medför för prästerna.

Länsstyrelsen i Hallands län: Den av de sakkunniga rekommenderade
centraliseringen av kyrkobokföringen ger möjlighet att på anställda expeditionsbiträden
överföra en del enklare och rutinbetonat arbete med kyrko -

101

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

och folkbokföringen. För detta läns vidkommande, där avstånden är jämförelsevis
korta och kommunikationerna i allmänhet välordnade, blir olägenheterna
av en sådan anordning icke särskilt stora, medan å andra sidan
en centralisering med därav följande rationalisering av expeditionsarbetet
och ökad möjlighet att anställa skrivhjälp kan förväntas bli till fördel för
samarbetet mellan pastorsexpeditionerna och länsbyrån för folkbokföringen.
A andra sidan bör en centralisering icke drivas så långt att svårigheter
uppstår för allmänheten att utan alltför stor tidsutdräkt och kostnad na
pastorsexpeditionen. De lokala förhållandena måste därför i varje särskilt
fall bli avgörande för frågan.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Vad de sakkunniga föreslagit
ifråga om centralisering av ett flertal pastorsexpeditioner på olika platser
till pastoratets huvudort har intresse bland annat från folkbokföringssynpunkt.
Som skäl för centraliseringen har anförts bland annat, att prästerna
därigenom befrias från en del rutinmässigt bokföringsarbete, som med större
fördel kan utföras av skrivbiträden. Centraliseringen innebär en rationalisering
genom bättre möjlighet till överblick över och ledning av kyrkobokföringen.
Vidare kan expeditionerna hållas öppna i större utsträckning
än för närvarande. Länsstyrelsen anser visserligen, att prästernas bestyr
med folkbokföringen numera i stort sett handhas tillfredsställande på det
sätt arbetet för närvarande är organiserat men håller dock före, att centralisering
medför en önskvärd rationalisering, som kommer allmänhet, länsbyrå
och polismyndighet m.fl. till godo, bland annat därigenom att expeditionerna
kan hållas öppna varje dag under kontorstid. Att många pastorsexpeditioner
är tillgängliga allenast ett par timmar en eller annan dag i
veckan, som nu är fallet, synes länsstyrelsen mindre tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Centralisering innebär en rationaliseringav
kyrkobokföringen och underlättar samarbetet mellan länsbyråerna och
expeditionerna. Det synes dock tveksamt om dessa fördelar är så stora,
att de uppväger de olägenheter, som en centralisering medför för prästerna
och allmänheten.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Fn centralisering av kyrkobokföringen
kan i vissa fall utgöra ett led i en sådan omfördelning av arbetsbördan, som
kan lägga en del rutinarbete på biträdande arbetskrafter. Frågan om en
centralisering bör emellertid prövas från fall till fall och föregås av utredning
rörande de på varje ort föreliggande lokala förhållandena. Helt allmänt
vill länsstyrelsen som sin mening framhålla, att i Värmlands län betingelserna
för en centralisering är ganska ringa. De nuvarande kyrkobokföringsdistrikten
inom länet — diiri inbegripna såväl de särskilda, fastställda
distrikten som ock vissa »arbetsdistrikt» — bör åtminstone för den
närmaste framtiden bestå orubbade.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Efter folkbokföringsförordningens
ikraftträdande har det från prästerligt håll ofta framhållits, att bestyret
med den löpande kyrkobokföringen alltför mycket inkräktar på det väsentliga
i den prästerliga församlingsverksamheten. Detta gäller framför
allt församlingar, där expeditionsarbetet kräver rätt lång tid men biträdeslijälp
av ekonomiska skäl eller pä grund av bristande tillgång till lämplig
arbetskraft för deltidsanställning ej kan erhållas. Kyrkobokföringen i sin
nuvarande utformning utgöres Sill stor del av rent rutinmässigt registrerings-
och expeditionsarbete. Ehuru detta arbete kräver noggrannhet och

102

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

säkerhet synes det doek från rationellt ekonomisk synpunkt mindre försvarligt,
att en kyrkoherdes eller komministers kvalificerade arbetskraft i någon
avsevärd omfattning tas i anspråk för arbetsuppgifter av sådan art. En
centralisering av kyrkobokföringen till pastoratets huvudort innebär säkerligen
i många fall en förbättring i detta hänseende genom de ökade möjligheterna
att erhålla skrivbiträdeshjälp. Sett på längre sikt kan en centralisering
även beräknas medföra sänkta kostnader för expeditions- och arkivlokaler.
I 15 § folkbokföringsförordningen förutsättes i princip, att enskild
person åliggande anmälningsskyldighet skall fullgöras muntligen vid personlig
inställelse för pastor av den anmälningsskyldige eller ombud för honom.
Fullständig och tillförlitlig skriftlig anmälan kan jämväl godtagas. I praktiken
kommer emellertid telefonen i allt större utsträckning till användning
för allmänhetens förbindelse med pastorsexpeditionen. Länsstyrelsen finner
en ändring av nämnda bestämmelser önskvärd för åstadkommande av ett
smidigare betjänande av allmänheten.

En centralisering av kyrkobokföringen är alltså i princip önskvärd, men
bör genomföras med stor återhållsamhet och i varje särskilt fall prövas med
hänsynstagande till de lokala betingelserna. Inrättandet av centrala expeditioner
kommer i en del fall att medföra avsevärda direkta kostnader för
erhållande av lämpliga lokaler. Vidare uppstår större kostnader för biträdeshjälp.
Värdet av en förbättring från organisatorisk synpunkt vid en
centralisering motsvaras av de ökade administrationskostnader en sådan
centralisering kan beräknas medföra. Med hänsyn till resekostnader och
tidsspillan torde präst i församling utan egen pastorsexpedition endast i
mindre utsträckning komma att tjänstgöra på den centrala expeditionen.
En centralisering med åtföljande större arbetsdistrikt kan därför innebära
mindre effektiv kyrkobokföring än för närvarande. Denna olägenhet kan
dock i de flesta fall motverkas genom en effektivisering av roteombudens
arbete.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län har förklarat sig tillstyrka eller ej hava något att erinra emot en centralisering
av kyrkobokföringen på sätt de sakkunniga föreslår.

Kammarkollegiet: De skäl, som kan anföras mot centralisering av kyrkobokföringen,
synes kollegiet vara så vägande, att kollegiet icke kan ansluta
sig till de sakkunnigas mening i frågan. Då det enligt folkbokföringsförordningen
15 § förutsättes såsom regel, att anmälningar om födelser, dödsfall
och förflyttningar in. in. skall göras muntligen vid personlig inställelse
av den anmälningsskyldige eller av ombud för denne, är det givetvis av
vikt, att pastorsexpeditionen är närbelägen, så att ett besök å densamma
icke kräver långa resor med därav föranledda kostnader och tidsspillan.
En decentraliserad kyrkobokföring ger stora möjligheter till personlig kontakt
mellan prästen och hans församlingsbor. Det må vara riktigt, att en
centraliserad kyrkobokföring innebär en viss rationalisering och kan medföra
lättnad i prästernas arbetsbörda, men detta uppväger icke berörda
fördelar av nuvarande ordning med decentraliserad sådan bokföring. De
biträdande prästerna bör, där särskilda tjänstgöringsområden bibehålies
för dem, lämpligen i allmänhet handha kyrkobokföringen inom sådant område.
En centraliserad kyrkobokföring medför även en icke oväsentlig höjning
av prästernas resekostnader.

103

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Riksarkivet: De fördelar eller nackdelar, som är förknippade med en
centralisering av kyrkobokföringen och arbetet å pastorsexpedition, faller
icke i och för sig under riksarkivets bedömande, men ett arkivintresse finns
här onekligen att bevaka: beredandet åt arkivalierna av tryggad förvaring
i för dem lämpliga lokaler. Riksarkivet understryker vikten av att dessa
frågor vinner en tillfredsställande lösning, innan en centralisering av arkivalierna
äger rum. Man kan ej komma till rätta med lokalsvårigheterna
genom att i någon större utsträckning förtidsleverera kyrkoarkivalier till
lands- och länsarkiven. Detta är givetvis ägnat att oförmånligt påverka
centraliseringsmöj ligheterna.

Landsarkivarien i Uppsala: Landsarkivet har i avseende å frågan om
kyrkobokföringens centralisering redan haft erfarenhet av hur denna frågas
väckande vållat beklagliga uppskov med förverkligande av föreslagna arki
vrumsbyggen. Det synes därför i högsta grad angeläget, att ett principiellt
avgörande i frågan träffas så snart som möjligt. Från arkivvårdssynpunkt
måste den bedömas på ett i viss mån annat sätt för annexförsamling,
där komminister är stationerad, än för annan annexförsamling. I förra
fallet synes det lyckligast, att komministern vårdar och har ansvaret för
församlingens hela till landsarkiv ej avlämnade arkivbestånd. I senare fallet
är det lika avgjort att föredraga, att kyrkoarkivet förvaras i moderförsamlingen
hos kyrkoherden, även om han vissa dagar uppehåller expedition
i annexförsamlingen.

Landsarkivarien i Göteborg: Mot en centralisering av kyrkobokföringen
och expeditionsarbetet inom pastoraten kan knappast någon invändning
från arkivvårdssynpunkt göras, under förutsättning att brandsäkra, fuktfria
och tillräckligt stora arkivrum redan finns eller inrättas där pastorsexpeditioner
skall vara inrymda.

Landsarkivarien i Vadstena: Det viktigaste skälet mot centralisering av
kyrkobokföringen torde vara, att allmänheten (på landet) får svårare att
komma i förbindelse med pastorsexpeditionen; detta kan bli av betydelse
såväl för möjligheterna att erhålla de uppgifter och intyg, som måste sökas
där (»sämre service»), som för fullständigheten av de uppgifter, som skall
lämnas (otillförlitlig kyrkobokföring). Farhågorna för otillförlitlig kyrkobokföring
är överdrivna. Som korrektiv på kyrkobokföringen finns mantalsskrivningen;
med utgångspunkt från mantalsuppgifterna kan kyrkobokföringens
uppgifter i behövlig utsträckning rättas och fullständigas. Det
är en sund utveckling av folkbokföringen, om mantalsliingden ställes i centrum
för denna och kyrkobokföringen organiseras härefter; därigenom kan
kyrkobokföringen rationaliseras och förenklas, något som kan fä betydelse
för indelningsfrågorna. Kyrkobokföringens effektivitet behöver således ej
minskas genom en större eller mindre centralisering av pastorsexpeditionerna.
För en centralisering talar framför allt den arbetsrationalisering och
de i längden minskade kostnader, som den otvivelaktigt medför. Från ren
folkbokföringssynpunkt bör man därför ej betrakta centraliseringsåtgärder
av olika slag med misstro. De kan tvärtom erbjuda åtskilliga fördelar.

Landsarkivarien i Lund: Det synes ganska klart, att kyrkobokföringens
kvalitet blir minst lika god, då den skötes för ett större distrikt, som då
den utföres för ett mindre. Av betydelse är härvidlag, att vid en större
pastorsexpedition arbetet till betydande del kommer att utföras av kyrkoskrivare
och kanslibiträden, som helt ägnar sig åt detta arbete, under det

104

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

att detta för prästmannen aldrig kan bli annat än en sak vid sidan av
många andra lika viktiga åligganden. Det har framhållits att den unge
prästen får en värdefull övning i kyrkobokföring, om han sköter denna
i ett mindre distrikt såsom komminister eller kyrkoadjunkt, vilket sedan
kommer honom till godo vid expeditionsarbetet i ett större distrikt. Det
kan ligga något i detta, men en allsidigare skola erbjuder säkert arbetet
vid en expedition med flera prästmän och för arbetet direkt anställda. Kyrkobokföringens
utförande bör därjämte med större distrikt bli jämnare
och skillnaden mellan god och mindre god kyrkobokförare bli mindre framträdande.
Från arkivvårdssynpunkt är det tvivelsutan också en fördel med
färre större enheter än med flera smärre. En ändamålsenlig rationalisering
i fråga om lokal, anskaffande av material, böckers och handlingars förvaring
och förtecknande måste följa med de större förhållandena.

Landsarkivarien i Härnösand: Centraliseringen av kyrkobokföringen är
avsedd att avgöras från fall till fall med hänsyn till föreliggande lokala
betingelser; i Norrland med dess stora avstånd mellan orterna torde den
ej bli aktuell. Enligt min uppfattning måste en centralisering bli förbunden
med risker i fråga om folkbokföringen; om 5—7 församlingar har gemensam
kyrkobokföring, föreligger alltid fara för att anteckningar göres i fel församlings
kyrkobok. Sysslandet med en enda församlings kyrkobokföring
liksom ordningsarbetet med den egna församlingens kyrkoarkiv skänker
därjämte en präst en vidgad och fördjupad inblick i församlingens förhållanden
i äldre och yngre tid, vilket måste få betydelse för hela den prästerliga
gärningen i församlingsarbetet. Vid en centralisering försvagas denna
kontaktmöjlighet. Emellertid är det ej rätt att rida spärr mot tidens berättigade
krav, och i mindre omfångsrika pastorat i södra Sverige kan övervägande
skäl tala för en centralisering. Vad som därvid är viktigt att
framhålla från arkivmannahåll är, att ingen centralisering bör ske förrän
behovet av arkivlokaler är tillgodosett.

Länsarkivarien i Visby: Lands- och länsarkiven har rikliga tillfällen till
kontakt med pastorsämbetena dels vid behandlingen av förfrågningar från
myndigheter och enskilda, dels och framförallt vid tillsynen över tillämpningen
av arkivförfattningarna. Särskilt är detta fallet vid infordrande av
leveranser och inkrävande och granskning av tioårsförteckningar. Erfarenheterna
från dessa kontakter är så skiftande, att de icke kan läggas till
grund för något omdöme om centraliseringens fördelar eller nackdelar. Pastorsexpeditionens
storlek har nämligen icke någon som helst betydelse för
den skriftväxling, varom här är fråga. Avgörande för effektiviteten är tydligen
blott arkivbildarens personliga fallenhet, energi och intresse. I fråga
om centraliseringens konsekvenser för expeditionslokaler och arkiv är det
emellertid lättare att uttala sig. De nuvarande expeditionslokalerna och
arkivrummen är anpassade efter nuvarande förhållanden. Vid en centralisering
behöver därför säkerligen flera expeditionslokaler och arkivrum utvidgas,
medan samtidigt andra arkivrum kommer att stå tomma. Häremot
har anförts, att en centralisering minskar på lång sikt kostnaderna för expeditionslokaler
och arkiv. De anförda skälen mot en centralisering är dock
värda den största uppmärksamhet.

Statistiska centralbyrån: I åtskilliga fall kan förekomma, att församlingar,
vilka haft gemensam pastorsexpedition, föres till olika pastorat.
I sådana fall blir nödvändigt att överväga att antingen låta de överförda

105

Kungl. Majits skrivelse nr 2.

församlingarna ha gemensam pastorsexpedition med någon församling i
det nybildade pastoratet eller inrätta ny gemensam pastorsexpedition. En
centralisering av vissa pastorsexpeditioner kan bli en följd även av en föreslagen
indragning av en prästerlig tjänst. Det förutsättes, att verkningarna
i kyrkobokföringsavseende även av en sådan centraliseringsåtgärd blir
vederbörligen beaktade.

Det framstår enligt centralbyråns uppfattning som en angelägen uppgift,
att befintliga möjligheter att tillskapa gynnsammare förutsättningar
för ett ökat anlitande av skrivbiträden till bokföringsmässiga göromål och
mera rutinmässiga kyrkobokföringsåtgärder i enlighet med de sakkunnigas
riktlinjer särskilt i landsbygdspastoraten blir tillvaratagna i samband med
en pastoratsindelningsreform. Centralbyrån vill erinra om, att betydelsen
av att pastorsämbetena bereddes erforderlig skrivhjälp särskilt uppmärksammades
vid folkbokföringsfrågans behandling vid 1946 års riksdag samt
att genom föreskrifterna i 30 § folkbokföringsförordningen garantier tillskapats
för att pastor beredes erforderlig arbetshjälp. Särskild vikt bör tillmätas
de verkningar en centralisering får i fråga om möjligheterna att fullgöra
den allmänheten åvilande skyldigheten att anmäla födelser, dödsfall
och flyttningar samt i andra ärenden inställa sig på pastorsexpedition. Det
kravet får härvid uppställas, att en mera avsevärd arbetslättnad skall beredas
prästerna för att en pastorsexpedition skall få indragas på en ort, där
präst är stationerad, om därigenom allmänhetens besvär med anmälningspliktens
fullgörande mera påtagligt ökas. Inrättande av central pastorsexpedition
i ort, där präst icke är stationerad, bör icke ifrågakomma. Förutsättningarna
för ett tillfredsställande ordnande av lokalfrågan samt kostnaderna
härför kan emellertid, då gemensam expedition icke kan inrymmas
i redan befintlig prästgård, bli avgörande för frågan om en centralisering
av expeditionerna.

Folkbokföringsförordningen upprätthåller i princip krav på, att den allmänheten
åliggande anmälningsskyldigheten skall fullgöras muntligen vid
personlig inställelse för pastor av den anmälningsskyldige eller behörigt
och i saken kunnigt ombud för honom (15 §). I propositionen i folkbokföringsfrågan
underströks emellertid angelägenheten av, att allmänhetens
medverkan gjordes så litet betungande som möjligt. I enlighet härmed är
kravet på personlig inställelse icke ovillkorligt. Pastor äger godtaga skriftlig
anmälan, som är fullständig och i övrigt tillförlitlig. Vad beträffar telefonanmälningar,
synes det knappast ha varit förutsett, att sådana skulle mera
regelmässigt godtagas, även om direkt förbud däremot icke uppställts. Av
de yttranden att döma, vilka införskaffats av de sakkunniga, synes framgå
att praxis utvecklats därhän, att telefonanmälningar i stor utsträckning
godtages. Möjligheten att anlita roteombuden för att förmedla anmälningar
till kyrkobokföringen synes centralbyrån icke böra lämnas obeaktad vid
bedömandet av förutsättningarna för att anordna gemensam pastorsexpedition
för vissa församlingar.

Det har anförts, att en centralisering av pastorsexpeditionerna kan medföra
försiimrade möjligheter att snabbt betjäna olika myndigheter, bland
annat liinsbyråerna för folkbokföringen. Även om dessas förfrågningar, vilka
regelmässigt bör göras skriftligen, icke skulle kunna besvaras dagligen,
synes dock några olägenheter härav i allmänhet icke vara att befara. Telefonförfrågningar
bör som regel icke göras. Det bör även framhållas, at t eu
centralisering av pastorsexpeditionerna i och för sig kan vara ägnad att
12 — Hiharig till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 153.

106

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

bereda viss lättnad såväl i allmänhetens anmälningsbesvär som i kyrkobokföringsavseende.
Centralbyrån syftar härvid på flyttningar, vilka äger
rum mellan församlingar, för vilka gemensam pastorsexpedition finns. Dels
bortfaller härvid för den anmälningsskyldige nödvändigheten att göra särskild
hänvändelse för uttagande av flyttningsbetyg; dels bortfaller för pastor
bestyret med rekvisition av personakt, varjämte kyrkobokföringsförfarandet
i övrigt undergår viss förenkling.

Huruvida ytterligare eftergifter kan göras från det principiella kravet
på personlig inställelse vid anmälan till kyrkobokföringen, torde tillhöra
den översyn av folkbokföringen, som för närvarande pågår inom finansdepartementet
genom särskilt tillkallad utredningsman.

Svenska pastoratens riksförbund: Utan tvivel har 1946 års författningar
rörande folkbokföringen medfört en avsevärd ökning av arbetet på pastorsexpeditionerna.
Å andra sidan har det i dessa författningar uttryckligen
stadgats skyldighet för församlingarna att sörja för att pastor erhåller skrivhjälp.
Man kan icke se bort från det faktum, att också arbetet på pastorsexpeditionen
bereder pastor möjlighet till kontakt med sina församlingsbor.
Kyrkobokföringen kan rent av bli ett led i församlings vården. Även
om prästerna helt befrias från arbetet med kyrkobokföringen och denna
uppdras åt civila ämbetsmän, blir det dock nödvändigt för församlingsprästen
att föra åtskilliga längder med anteckningar om församlings medlemmar.
Det måste från församlingsvårdens synpunkt vara att föredraga,
att han får de nödvändiga uppgifterna direkt, i första hand, i stället för att
han skall gå till en civil myndighet och be om dem. Anlägger man ekonomiska
synpunkter på frågan är det alldeles klart, att en överflyttning av
folkbokföringen till en civil myndighet kommer att medföra en betydligt
ökad kostnad för det allmänna, en kostnad som i sista hand drabbar de
enskilda skattebetalarna.

Från prästernas synpunkt kan det måhända vara bekvämare med en
centraliserad kyrkobokföring, som har med sig heltidsanställda skrivbiträden,
ordnad expeditionstid, modernare utrustning i expeditionslokalen in. in.
Denna synpunkt bör dock icke få vara avgörande vid frågans bedömning.
En centralisering av kyrkobokföringen torde i de flesta fall bereda väsentliga
svårigheter för allmänheten. På landsbygden är man i stor utsträckning
van vid att kunna komma till prästgården när som helst på dygnet och
få sina expeditionsärenden uträttade. Detta kan tydligen icke bli fallet,
om expeditionen förlägges till särskild lokal, som endast hålles öppen vissa
timmar. Det är långt ifrån säkert överallt, att de förbättrade kommunikationerna,
som i regel går från tätort till tätort, till närmaste stad eller köping,
också berör de avlägsna delarna av ett stort pastorat. I varje fall är
tåg- och bussförbindelser anpassade för stadsbesöken med i regel en tur
in till staden eller tätorten på morgonen och en tur tillbaka på eftermiddagen.
Det kan icke vara rimligt, att en person, som är avlägset boende,
skall behöva spilla en hel arbetsdag för att uträtta ett enkelt ärende på
pastorsexpeditionen i huvudorten.

Även om en centralisering av kyrkobokföringen skulle göra det möjligt
att bättre utnyttja den för expeditionsarbetet anslagna tiden, är det å
andra sidan också av stor betydelse, att prästen regelbundet kommer ut
till de olika delarna av sitt pastorat. Anordningen med flera expeditioner
på olika platser inom ett pastorat, i de olika församlingarna och i särskilda
kyrkobokföringsdistrikt, kan bli en sporre och hjälp att förverkliga detta.

107

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Om det finns flera präster i ett pastorat, är det nog i regel till gagn för
församlingsarbetet, att pastorsexpeditionerna är decentraliserade och att
varje präst har ansvar för sin expeditionslokal. En synpunkt, som också
måste tagas i betraktande, är, att liinsbyrån och andra myndigheter lätt
måste kunna få kontakt med pastorsexpeditionen för erhållande av nödvändiga
upplysningar. Då är det bäst, att pastorsexpeditionen är förlagd
till prästgården och icke till en särskild lokal i tätorten. Eljest lär det icke
kunna ifrågasättas, att pastor skall kunna lämna de begärda upplysningarna
på annan tid än den fastställda expeditionstiden, som på landet ofta endast
utgör ett par timmar på en bestämd veckodag.

Såväl med hänsyn till god betjäning av allmänheten som till kontakten
med de civila myndigheterna och till kostnadsfrågan måste riksförbundet
bestämt avstyrka förslaget om centralisering av kyrkobokföringen, där icke
alldeles särskilda skäl finns för en sådan åtgärd.

Sveriges yngre prästers jörbund: Då de sakkunniga föreslår för vissa fall
en centralisering av kyrkobokföringen, framhåller förbundet, att en sådan
åtgärd, vilken visserligen kan vara fördelaktig för prästerna från bekvämlighetssynpunkt,
kommer att medföra så stora nackdelar för den allmänhet,
som prästen är satt att betjäna, att den icke på något sätt kan tillstyrkas.

Sveriges häradsskrivarförening: En rationalisering av prästernas arbete
med kyrko- och folkbokföring framstår såsom ofrånkomlig. Den väg man
härvid tills vidare har att gå är centralisering och inrättande av särskilda
kyrkobokföringsdistrikt. En förutsättning härför är emellertid att de s. k.
roteombuden av prästerna verkligen utnyttjas på det sätt och i den omfattning
gällande lagstiftning föreskriver.

Särskilt kyrkobokföringsdistrikt

Innan jag här övergår till att redogöra för vad de sakkunniga utrett och
föreslagit i avseende å principerna för inrättande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt,
vill jag lämna några uppgifter om förekomsten av dylik
distriktsindelning.

Den 1 januari 1953 var 69 församlingar uppdelade i två eller flera kyrkobokföringsdistrikt,
därav i Linköpings stift 6, i Skara 1, i Strängnäs 1, i
Västerås 12, i Växjö 4, i Lunds 3, i Göteborgs 6, i Karlstads 4, i Härnösands
3, i Luleå 23 och i Stockholms 6.

I Uppsala och Visby stift förekom inga församlingar uppdelade i kyrkobokföringsdistrikt.

Förutom de 69 moderdistrikten, där kyrkoherden är ansvarig för kyrkobokföringen,
fanns vid 1953 års ingång 79 särskilda kyrkobokföringsdistrikt.
I dessa senare omhänderhas kyrkobokföringen i 70 fall av komminister och
i 9 fall av kyrkoadjunkt, de senare i följande församlingar: Västra Tunhem
(Skara stift), Hovmantorp och Norra Sandsjö (Växjö stift), Rödeby
(Lunds stift), Partilie (Göteborgs stift), Kroppa (Karlstads stift) samt
Järfälla, Bromma och Österhaninge (Stockholms stift).

Av de särskilda kyrkobokföringsdistrikten hade enligt folkmängdssiffrorna
den 1 januari 1952 fyra mindre än 500 invånare, nämligen Kvikk -

108

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

jokks distrikt i Jokkmokks församling 280, Säterbo distrikt i Arboga stadsförsamling
328, Rörbiicksnäs distrikt i Lima församling 370 och Kolsva
södra distrikt i Kolsva församling 393 invånare.

Flertalet av de nuvarande kyrkobokföringsdistrikten torde ha tillkommit
med hänsyn till långa avstånd och besvärliga kommunikationer inom
pastoratet. En särställning intar i viss mån en del av kyrkobokföringsdistrikten
i Luleå stift. Sedan en präst stationerats ute i församlingen på
långt avstånd från församlingens centrum och denne tjänstinnehavare fått
handha kyrkobokföringen inom sitt arbetsområde, har i flera fall så småningom
på den nya platsen såväl anlagts kyrkogård som uppförts kyrkobyggnad.
Härigenom har ett nytt kyrkligt centrum uppkommit och kyrkobokföringsdistriktet
har — förutom att vara ett särskilt område för kyrkobokföringen
— kommit att utgöra ett förstadium till bildande av en ny församling.
En ny typ av kyrkobokföringsdistrikt utgör de distrikt, som bildats
från och med den 1 januari 1951 i Gamlestads och Lundby församlingar
i Göteborg. Avsikten med inrättandet av dessa distrikt var att bereda
kyrkoherdarna i nämnda stora stadsförsamlingar en lättnad i arbetsbördan.
Distriktsindelningen här ersätter alltså en församlingsdelning, som
enligt eljest vedertagna principer borde ha ägt rum.

De sakkunniga anför i förevarande fråga följande.

Reglerna för bildande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt har ett givet
sammanhang med frågan om centralisering av kyrkobokföringen i pastoraten,
vilken fråga får betydelse för stationeringen av de prästerliga befattningshavarna.
För anordningen med särskilda kyrkobokföringsdistrikt
måste förutsättas, att en präst skall vara stationerad å den ort, dit den
nya pastorsexpeditionen förlägges. Hittills har detta alltid iakttagits och
någon anledning att ändra på denna praxis synes icke föreligga. En annan
förutsättning är befintligheten av fast expeditionslokal med arkiv på kyrkobokförarens
bostadsort. Då, som nu är fallet i flertalet särskilda kyrkobokföringsdistrikt,
kyrkobokföraren är komminister, är i regel prästgård
inrättad enligt ecklesiastik boställsordning, varmed följer att expeditionslokal
med arkivutrymme kan vara inrättad i samband med prästgården.
I några fall finns emellertid ej tjänstebostad i prästgård eller är kyrkoadjunkt
kyrkobokförare. Som ett pastorat icke är skyldigt att tillhandahålla
tjänstebostad åt kvrkoadjunkt, är dennes bostad i allmänhet hyrd.
Expeditionslokal bör emellertid lämpligen icke vara inrymd i förhyrd lokal,
då ett hyresavtal kan uppsägas av hyresvärden. Vidare torde arkivstadgans
bestämmelser om arkivrum ej kunna tillämpas på sådan lokal. Expedition
och arkiv bör därför vara inrymda i för ändamålet permanent disponerade
lokaler. Det har för övrigt ifrågasatts, huruvida det överhuvudtaget är
lämpligt, att åt kyrkoadjunkt uppdrages att vara kyrkobokförare. En kyrkoadjunktstjiinst
byter nämligen relativt ofta innehavare, varför vid sådan
tjänst icke samma kontinuitet erhålles i kyrkobokföringen, som då en komminister
är kyrkobokförare. De invändningar mot placeringen av kyrkoadjunkt
såsom självständig kyrkobokförare, som sålunda på åtskilliga håll
framförts, torde likväl närmast bottna i den uppfattningen, att det generellt
taget är till större gagn för arbetet på ett visst verksamhetsområde,

109

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

att en tjänst är ordinarie och sålunda besatt med en innehavare, som kan
förväntas stanna på tjänsten under en ej alltför kort tid. Huruvida olägenheten
med extra ordinarie tjänst är större i vad angår kyrkobokföringen
än beträffande övriga grenar av den prästerliga verksamheten kan likväl
diskuteras. I ett pastorat kan också förhållandena vara sådana, att ett
klart behov av särskilt kyrkobokföringsdistrikt föreligger, ehuru i pastoratet
endast är anställda kyrkoherde och en kyrkoadjunkt. Skulle en sådan
regel införas, att kyrkoadjunkt aldrig må vara självständig kyrkobokförare,
kan detta följaktligen i givna fall komma att verka hinderligt för utformningen
av en från andra synpunkter lämplig tjänsteorganisation. En annan
sak är, att om förhållandena i ett pastorat är sådana, att möjlighet finns
att välja mellan att låta en komminister eller en kyrkoadjunkt vara kyrkobokförare,
uppdraget bör ges åt komministern.

Vidare får icke förbises, att indragning av kyrkobokföringsdistrikt mången
gång på grund av traditionsskäl kan komma att möta starkt motstånd
från de församlingsbor, som därigenom mister sin egen expedition. Diir
sådan fråga uppstår, kan med hänsyn därtill en viss återhållsamhet vid
bedömandet vara påkallad och befolkningens önskemål bör icke frånkännas
betydelse vid frågans avgörande.

Gränserna för ett särskilt kyrkobokföringsdistrikt bör dragas så, att
förbindelserna för såvitt möjligt varje ort inom distriktet blir bättre med
den nya pastorsexpeditionen än med den gamla. Undantag kan tänkas, där
distriktet inrymmer en tätort av större betydelse än huvudexpeditionens
placeringsort. En överensstämmelse mellan gränserna för kyrkobokföringsdistrikt
samt valkrets och valdistrikt bör eftersträvas.

Sammanfattningsvis anför de sakkunniga i frågan följande.

1. Särskilda kyrkobokföringsdistrikt bör icke inrättas där icke följande
förutsättningar föreligger:

a) avståndet och kommunikationerna från distriktets centrum till platsen
för den nuvarande pastorsexpeditionen bör vara sådana, att en resa
till och från denna expedition blir mer tidsödande och kostsam än vad som
kan anses rimligt;

b) antalet invånare inom distriktet bör ej vara alltför ringa;

c) en präst bör vara stationerad på platsen för den nya expeditionen;

d) expedition och arkiv i det nya distriktet bör vara inrymda i för ändamålet
permanent disponerade lokaler.

2. Indragning av bestående kyrkobokföringsdistrikt bör normalt komma
i fråga endast för det fall att någon präst ej längre skall vara stationerad
inom distriktet.

De sakkunniga framlägger slutligen några synpunkter på de förutnämnda
särskilda typerna av kyrkobokföringsdistrikt i Norrland och i storstadsförsamlingar.

Beträffande den särskilda frågan om förutsättningarna för inrättande i
Luleå stift av kyrkobokföringsdistrikt i syfte att utgöra ett slags förstadium
till bildandet av en ny församling, är knappast några särskilda regler behövliga.
I de fall då det kan anses befogat att på angivet sätt försöksvis
förbereda en församlingsdelning, kan dock svårligen läggas andra synpunk -

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

ter på frågan om kyrkobokföringsdistriktets inrättande än då sådana distrikt
bildas inom andra delar av landet. Flera kyrkobokföringsdistrikt i
Luleå stift har numera utvecklats därhän, att icke blott prästgård och
pastorsexpedition utan även kyrka och kyrkogård finns där. I tjänstgöringsavseende
är de alltså att jämföra med församlingar. Fn ombildning
av dessa distrikt till egna församlingar synes i åtskilliga fall motiverad.
I några av dessa fall kan det även tänkas att omedelbart taga steget fullt
ut till en pastoratsbildning. Där det ekonomiska underlaget i sådana församlingsdelar
är svagt, kan i händelse av en dylik ombildning ekonomisk
gemenskap genom kyrklig samfällighet etableras mellan den gamla och den
nya enheten.

Denna nya typ av kyrkobokföringsdistrikt, som uppstått inom folkrika
storstadsförsamlingar, har hittills endast prövats i två fall, nämligen i
Lundby och Gamlestads församlingar i Göteborg, men har föreslagits även
i Stockholm. Kyrkoherden i Lundby församling har på förfrågan uppgivit,
att uppdelningen icke medfört någon nämnvärd lättnad i arbetsbördan för
prästerskapet, trots att antalet präster utökats från fem till sex. Enligt
kyrkoherden i Gamlestads församling har uppdelningen medfört en betydande
ökning av prästerskapets arbetsbörda i stället för, såsom avsetts,
en minskning. Ökningen består däri, att aviseringar måste ske vid de ofta
förekommande flyttningarna mellan de två distrikten ävensom att fler
präster blir bundna vid tjänstgöring på expeditionerna än vad som varit
fallet före delningen. I Gamlestads församling har det dessutom hittills
icke varit möjligt att anskaffa lokaler för en pastorsexpedition i det nya
kyrkobokföringsdistriktet, utan den gamla expeditionslokalen har måst
uppdelas på två avdelningar. På grund härav har det i detta fall ej heller
för allmänheten blivit bekvämare att nå pastorsexpeditionen, vilket annars
förväntas följa av inrättandet av ett nytt kyrkobokföringsdistrikt.

Där ett enförsamlingspastorat — vare sig i stad eller på landsbygden —
uppnått sådan storlek, att dess kyrkoherde ej längre har möjlighet att på
ett tillfredsställande sätt leda och överblicka arbetet inom detsamma, är
den naturliga utvägen, att pastoratet uppdelas i två, eventuellt flera församlingar,
som får bilda egna pastorat. I princip har en sådan uppdelning
ansetts förutsätta, att inom var och en av de nya församlingarna (pastoraten)
skall finnas församlingskyrka och andra för den kyrkliga verksamheten
nödvändiga lokaler. Om i en tilltänkt ny församling icke finns någon
byggnad, som kan godkännas såsom församlingskyrka, och den odelade
församlingens fullmäktige motsätter sig byggande'' av en ny kyrka, har
Kungl. Maj:t möjlighet att förelägga församlingen att uppföra en sådan
byggnad. Motsvarande får anses gälla i fråga om tjänstebostad och lokaler
för pastorsexpedition. Kungl. Maj:t har emellertid i allmänhet undvikit att
ge dylikt föreläggande och därigenom tvångsvis genomföra en församlingsdelning.
Motsätter sig församlingen byggande av en ny kyrka och Kungl.
Maj:t icke anser sig böra begagna sig av befogenheten att förelägga församlingen
att göra detta, är emellertid icke bildande av kyrkobokföringsdistrikt
den enda utväg, som står till buds för ordnande av arbetsförhållandena för
prästerskapet i församlingen. Församlingen kan i stället uppdelas i arbetsdistrikt,
därvid det uppdrages åt en eller flera präster att relativt självständigt
under kyrkoherdens överinseende svara för församlingsarbetet inom
var sitt av dessa distrikt. Nödvändigt är emellertid för sådant fall att
lokaler för den kyrkliga verksamheten inom respektive distrikt i tillräcklig
utsträckning står till förfogande.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2. 111

De sakkunniga sammanfattar sin ståndpunkt i sistnämnda hänseende sålunda.

Om — såsom huvudsakligen torde bli aktuellt — i ett storstadspastorat,
bestående av en församling, folkmängd och organisation vuxit ut så, att
därigenom äventyras förutsättningarna för kyrkoherden att kunna överblicka
och leda arbetet därstädes men av särskilda skäl pastoratsdelning
icke bör komma i fråga, är det ej ändamålsenligt att sasom en ersättning
för en sådan delning uppdela församlingen i kyrkobokföringsdistrikt.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Göteborg: De sakkunniga har något berört den särskilda
typ av kyrkobokföringsdistrikt, som i och med den senast genomförda församlingsindelningen
i Göteborg bildats i Gamlestadens och Lundby församlingar
därstädes. Domkapitlet vill begagna tillfället att framhalla, att denna
anordning av kyrkobokföringen, under den tid den fungerat, visat sig synnerligen
otymplig och svårskött. En tillfredsställande lösning kan här icke
vinnas på annat sätt än genom församlingsdelning.

Domkapitlet i Luleå: Såsom förutsättning för inrättande av nytt kyrkobokföringsdistrikt
anges bland annat, att expedition och arkiv i det nya
distriktet är inrymda i för ändamålet permanent disponerade lokaler. Lokalfrågans
ordnande är väl dock snarare en följd av än en förutsättning för
bildandet av särskilt kyrkobokföringsdistrikt. Med andra ord: när eljest
förutsättningar föreligger för inrättande av sådant distrikt, bör lokalfragan
ordnas.

Överståthållarämbetet: För församlings uppdelning i kyrkobokföringsdistrikt
bör enligt de sakkunniga som villkor gälla bland annat, att antalet
invånare inom distriktet ej är alltför ringa, men också att avståndet och
kommunikationerna från distriktets centrum till platsen för den nuvarande
pastorsexpeditionen ej är sådana, att resa till och från denna expedition blir
mer tidsödande och kostsam, än vad som kan anses rimligt. Detta senare
kan knappast sägas någonstädes vara fallet inom Stockholm. Överståthållarämbetet,
som tidigare vid några tillfällen ansett sig böra tillstyrka
inrättande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt inom huvudstaden, finner
emellertid vad de sakkunniga föreslagit i ämnet vara välgrundat och biträder
därför förslaget.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Det bör i detta sammanhang framhållas, att
det är av synnerligen stor vikt från folkbokföringssynpunkt att gränserna
för församling eller kyrkobokföringsdistrikt och valdistrikt i möjligaste mån
överensstämmer så att icke ett valdistrikt utan synnerligen vägande skäl
kommer att utgöras av delar från olika församlingar eller kyrkobokföringsdistrikt.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Endast i rena undantagsfall — t. ex. vid
avsevärda kommunikationssvårigheter — bör särskilda kyrkobokföringsdistrikt
inrättas. Länsstyrelsen ifrågasätter om ej vissa kyrkobokföringsdistrikt,
som nu finns inom länet, kan indragas. Länsstyrelsen förutsätter
att indelningen i kyrkobokföringsdistrikt göres till föremål för särskild
översyn.

112

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Länsstyrelserna i Gotlands, Värmlands och Norrbottens län har förklarat
sig icke ha något att erinra mot de föreslagna grunderna för församlings
uppdelning i kyrkobokföringsdistrikt.

Statistiska centralbyrån: I de synpunkter, som de sakkunniga anlagt på
frågan om inrättande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt, kan centralbyrån
instämma. Något principiellt hinder att med en kyrkoadjunktur
förena kyrkobokföringsuppdrag finner centralbyrån lika med de sakkunniga
icke böra resas. Tvärtom kan under vissa förutsättningar en dylik anordning
vara att föredraga framför en eljest nödvändig centralisering av kyrkobokföringen.
Centralbyrån delar även de sakkunnigas uppfattning om
önskvärdheten av att överensstämmelse eftersträvas mellan gränserna för
kyrkobokföringsdistrikt samt valkrets och valdistrikt.

Anskaffande av bil för tjänstebruk

Sasom i det föregående nämnts har de sakkunniga framhållit, att en omreglering
av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen
i enlighet med de av de sakkunniga föreslagna riktlinjerna kan komma
att i åtskilliga församlingar, som för närvarande har en rikare organisation
än förhållandena kan anses medge för framtiden, medföra risk för en
avveckling eller åtminstone en försvagning av värdefullt kyrkligt arbete.
Vid övervägande i vad mån sådana olägenheter skall kunna genom särskilda
åtgärder helt eller delvis neutraliseras, har de sakkunniga övervägt bland
annat att genom speciella förmåner för präst i pastorat, där sådana negativa
följder kan göra sig gällande, stimulera villigheten att i tjänsten använda
egen bil och därigenom möjliggöra en effektivisering av det kyrkliga
arbetet inom ramen av den minskade organisationen.

Beträffande de sakkunnigas närmare utveckling av dessa synpunkter
torde få hänvisas till betänkandet s. 132—135. Här må dock återges följande
av de sakkunnigas överväganden.

Det torde vara uppenbart, att en präst kan sköta ett såväl till folkmängden
som ytvidden större pastorat än eljest, därest han har tillgång till egen
bil för tjänsteresor, vilka annars måste företagas med de allmänna kommunikationsmedlen.
Åtskilliga församlingspräster är och kommer alltid att
vara stationerade i bygder, där möjligheten att anlita allmänna kommunikationsmedel,
t. ex. buss och järnväg, är relativt begränsad och där turlistorna
för dessa färdmedel ofta icke är så ordnade, att den prästerliga
verksamheten smidigt kan anpassas därefter. Bortsett från möjligheten att
cykla är prästen i sådant fall oftast hänvisad att för sina längre tjänsteresor
i pastoratet anlita taxebil, som i många fall måste rekvireras från avlägset
belägen tätort och som, för att vara tillgänglig, måste beställas i god tid
före begagnandet. Att dylika förhållanden avsevärt minskar prästens möjligheter
till en effektiv och efter växlande förhållanden snabbt anpassad
verksamhet inom ett pastorat med även tämligen måttlig areal synes
uppenbart.

Givet är att församlingsprästernas innehav av egna bilar för tjänstebruk
aldrig kan få den omfattningen, att omgestaltningen av pastoratsindel -

113

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

ningen och tjänsteorganisationen kan läggas upp under bland andra den
förutsättningen, att pastoralvården skall av vederbörande präst skötas med
tillgång till egen bil. Även om de ekonomiska förutsättningarna för församlingsprästerna
att kunna anskaffa egna bilar helt uppfylldes, är möjligheten
att utnyttja bil ytterst alltid beroende av personliga kvalifikationer.

De sakkunniga anser emellertid att vid den rationalisering av indelningen
och organisationen, som nu förestår, från det allmännas sida också bör
vidtagas åtgärder, som syftar till att underlätta församlingsprästernas möjligheter
att effektivt fullgöra dem åvilande, till följd av indelnings- och
organisationsregleringen i stor utsträckning ökade arbetsuppgifter.

En genomförbar sådan åtgärd är enligt de sakkunnigas mening att bereda
församlingsprästerna möjlighet att för anskaffande av egna bilar för tjänstebruk
erhålla lån på förmånligare villkor än vad den allmänna kreditmarknaden
erbjuder. Därest en sådan anordning vidtages, bör den emellertid
icke blott stå de präster till buds, vilka genom en blivande pastoratsoch
organisationsreglering erhåller väsentligt ökade arbetsuppgifter, utan
den bör i princip stå öppen för alla församlingspräster och jämväl för vissa
andra präster. Den ifrågavarande anordningen är från indelnings- och organisationssynpunkt
särskilt påkallad för den förstnämnda gruppen av präster
men får, sedd i vidare perspektiv, anses utgöra ett led i det pågående
arbetet att effektivisera kyrkans verksamhet över huvud taget.

De sakkunnigas förslag i förevarande hänseende innebär i huvudsak
följande. Lån till präst för anskaffande av egen bil för tjänstebruk bör utgå
ur kyrkofonden med ett belopp av högst 10 000 kronor för varje låntagare.
Lånet synes lämpligen böra amorteras med minst 100 kronor per månad,
innebärande att lånet kommer att vara återgäldat till kyrkofonden efter
längst 8 år 4 månader. Vad beträffar spörsmålet om ränta å förevarande
lån, synes det ej böra komma i fråga, att lånen skall vara räntefria. Räntefrihet
för ett lån å 10 000 kronor med angivna amorteringstid skulle — om
man utgår från att beloppet eljest skulle ha förräntats efter medelräntan å
kyrkofondens kapitaltillgångar, för närvarande 3V4 procent — innebära
en ränteförlust för kyrkofonden å sammanlagt 1 354 kronor. Däremot bör
låntagarna beredas den räntelättnaden i förhållande till vad som gäller
å den allmänna kreditmarknaden, att räntan ej sättes högre än den nyssnämnda
medelräntan för kyrkofondens kapitaltillgångar, alltså 3V4 procent,
med de ändringar i räntesatsen som kan följa av att medelräntan stiger
eller sjunker. Med en dylik räntesats åsamkas kyrkofonden ingen ränteförlust
och de betänkligheter, som kan anföras mot att begagna kyrkofonden
som långivare för ifrågavarande ändamål, synes bli begränsade till att
kapitalplaceringen givetvis är mindre säker än vad som gäller beträffande
kyrkofondens övriga placeringar.

Beträffande övriga lånevillkor anför de sakkunniga huvudsakligen följande.

Den säkerligen betydelsefulla lättnaden bör beredas låntagarna, att för
bilanskaffningslånen icke utan särskilda skäl kräves säkerhet i form av
borgen eller på annat sätt. Det torde på goda grunder kunna förutsättas,

114

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

att lånefrekvensen härigenom skulle i hög grad stimuleras, samtidigt som
det får antagas, att risken för att kyrkofonden utan särskild säkerhet för
lånen skulle kunna lida annat än helt obetydliga förluster måste vara ringa.

Lan bör kunna utgå till domprost, kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt
samt stifts- och kontraktsadjunkt, under förutsättning att låntagaren
är ordinarie eller extra ordinarie innehavare av sin tjänst. Såsom ytterligare
förutsättning för låns beviljande bör gälla, att lånesökanden prövas
vara i behov av tillgång till egen bil för ett effektivt bestridande av
sin tjänst. Närmare regler för behovsprövningen torde ej böra uppställas,
utan denna bör utformas efter den lånebeviljande myndighetens fria skön.
Lånet bör förfalla till betalning, om låntagaren övergår till annan prästerlig
tjänst än nyss nämnd ordinarie och extra ordinarie eller om han lämnar
den prästerliga karriären. Det får anses skäligt, att låntagaren i sådant fall
mister de med lånet förbundna förmånerna och i stället hänvisas att omsätta
lånet på den allmänna kreditmarknaden. I övrigt synes för ifrågavarande
låns beviljande böra uppställas det villkoret, att lånesökanden, innan
han får lyfta lånebeloppet, styrker sig ha avtalat om inköp av bil för omedelbar
leverans och till lägst motsvarande pris. Vidare bör lånet, om den
lånebeviljande myndigheten så bestämmer, omedelbart förfalla till betalning,
därest ej föreskriven inbetalning verkställes senast å förfallodagen, om
låntagaren avlider eller försättes i konkurs eller för det fall att låntagaren
icke inom en månad efter det lånesumman mottagits hos myndigheten styrker
att han likviderat det avtalade bilköpet.

Rätten att besluta om utlämnande av förevarande lån synes lämpligen
böra vara decentraliserad till domkapitlen. Det torde böra ankomma på
statskontoret att fastställa de allmänna villkor, som skall gälla för varje
lån, varjämte det bör tillkomma vederbörande domkapitel att i varje särskilt
fall bestämma de ytterligare villkor, som kan prövas erforderliga. Annuiteter
torde böra för församlingsprästerna uppbäras av vederbörande
pastorat genom avdrag å låntagarens lön för att därefter inlevereras till
stiftsnämnden.

YTTRANDEN

Av de remissinstanser, som yttrat sig särskilt om ifrågavarande förslag,
har flertalet tillstyrkt bifall till detsamma eller ock lämnat det utan erinran.
Avstyrkande föreligger från statskontorets och sakrevisionens sida. Yttrande
närmast i avstyrkande riktning har avgivits av statens lönenämnd. Av
vad som närmare framhållits under remissbehandlingen av denna punkt i
sakkunnigförslaget må här återges följande.

Domkapitlet i Växjö: Det eljest beaktansvärda förslaget kan självfallet
icke betraktas som bringande verklig ersättning för vad en församling förlorar
på de ogynnsamma verkningarna av de sakkunnigas förslag till pastoratsreglering.
Den föreslagna hjälpen vid bilköp bör kunna komma till stånd
utan det sammanhang, vari den här insatts.

Stiftsnämnden i Härnösand: I synnerhet i de vidsträckta norrlandsförsamlingarna,
där kyrkans uppsökande gärning till dels fullgöres genom s. k.
»bygudstjänster» å helgdagskvällarna, kan prästens tid bäst utnyttjas, om
han har egen bil. På sätt de sakkunniga antyder, medför inbesparade vänt -

115

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

pengar att resekostnaderna icke alltid öka för nybliven bilägare; å andra
sidan kan icke bestridas att en prästs reseräkningar för erhållande av tillfälligt
reseanslag oftast ökar, då han får egen bil. De resor, som kan bestämmas
till tiden, anpassas icke längre efter busslinjernas tider och cykeln
står icke alltid redo sedan bilen tagits i dagligt bruk. Tydligt är dock att
prästens tidsbesparing och därmed också hans effektivitet i så hög grad
ökar, då han blivit bilägare, att de sakkunnigas förslag obetingat måste tillstyrkas,
och detta ej endast för dem, vilkas tjänstgöring på något sätt försvåras
genom pastoratsreglering, och utan annan behovsprövning än domkapitlens.
Till präst i Norrlands fjällpastorat bör lån utgå för inköp av
s. k. tyngre bil, förslagsvis med 14 000 kronor. Ställande av säkerhet är
onödigt men bilen bör då hållas »helförsäkrad».

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen förordar bifall till förslaget,
som är ägnat att medföra en lättnad i prästernas arbetsbörda och därigenom
främja en ändamålsenlig indelning och organisation.

Kammarkollegiet: Kollegiet finner icke något att erinra mot förslaget.
Otvivelaktigt skulle tillgång till egen bil vara till synnerlig fördel för prästens
gärning och därjämte i många fall innebära en kostnadsbesparing. Till
skillnad från de sakkunniga anser kollegiet att, därest de ekonomiska förutsättningarna
för hållande av egen bil kommer att vara för handen, man
väl vid bedömande av prästens resemöjligheter bör kunna räkna med att
sådan bil står till hans förfogande. Därest lånet lämnas utan säkerhet, bör
fordras att bilen är helförsäkrad och att amorteringen sker i takt med värdeminskningen
på bilen.

Riksräkenskapsverket: Mot förslaget kan framställas den invändningen
att förmånen av lån på de fördelaktiga villkor, varom här är fråga, icke
beretts eller ansetts böra beredas andra kategorier av statstjänstemän, vilka
i sin tjänst har behov av egen bil. Riksräkenskapsverket vill emellertid
framhålla, att prästerna synes intaga en särställning i förhållande till flertalet
andra tjänstemän såtillvida som prästernas resor i tjänsten till betydande
del avser verksamhet på eget initiativ. Härmed åsyftas resor till avlägset
boende församlingsmedlemmar för anordnande av andaktsstunder,
för ledningen av det frivilliga församlingsarbetet m. m. Det har ansetts
vara ett allmänt önskemål att prästernas fria församlingsverksamhet i dess
olika former intensifieras. Särskilt i pastorat med stor ytvidd försvåras
emellertid reseverksamheten genom att de allmänna kommunikationsmedlen
endast i ringa utsträckning kan anlitas. Prästen är därför vid längre
resor hänvisad att använda taxebil, vilket medför betydligt större kostnader
och tidsspillan än om egen bil kommer till användning. Riksräkenskapsverket
anser sig med hänsyn härtill böra tillstyrka de av de sakkunniga
föreslagna åtgärderna för anskaffande av egen bil för tjänstebruk åt församlingspräster.

Statens lönenämnd: Såvitt lönenämnden kan bedöma föreligger lika starka
skiil som de, som åberopats för vidtagande av åtgärder i förevarande
hänseende beträffande församlingsprästerna, även i frågan om andra tjänstemannakategorier.
Lönenämnden finner det med hänsyn härtill kunna
starkt ifrågasättas, huruvida de sakkunnigas förslag bör upptagas (ill separat
prövning. Om det överhuvud taget kan anses från statsverkets synpunkt
vara av värde, att åtgärder vidtages för att underlätta för tjänstemän inom
olika grenar av förvaltningen att anskaffa egna bilar, synes frågan om for -

116

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

merna härför böra upptagas till övervägande i ett större sammanhang. Därest
emellertid så starka skäl skulle anses föreligga för ett isolerat genomförande
i en eller annan form av de sakkunnigas förslag, vill lönenämnden
framhålla, att nämnden icke är beredd att förorda, att prästerna erhålla
särskilda förmåner beträffande ränta och amortering. Åtgärderna för underlättande
av prästernas bilanskaffning synes därför i vart fall böra begränsas
till medgivande av statlig kreditgaranti.

Statens sakrevision: Då en avsevärt längre körsträcka än som i här avsedda
fall kan ifrågakomma utgör förutsättning för ett ekonomiskt utnyttjande
av bil, måste befattningshavarnas intresse att för tillgodoseendet av
privata behov hålla sig med bil vara mera framträdande än statsverkets
intresse av att bil står till förfogande. De befattningshavare, om vilka här
är fråga, kan i lönehänseende eller annorledes icke heller anses intaga någon
särställning i förhållande till andra statens tjänstemän, vilka är hänvisade
att själva sörja för finansieringen av bilköp. Det må framhållas, att egen
bil numera i stor utsträckning utnyttjas i tjänsten inom statsförvaltningen
och att finansieringen av dessa bilköp ägt rum utan särskilda åtgärder från
statens sida. Under åberopande av vad sålunda anförts finner sig sakrevisionen
böra avstyrka bifall till de sakkunnigas förslag i denna del.

Statskontoret:''Ämbetsverket riktar uppmärksamheten på att lån för anskaffande
av bil i viss begränsad omfattning kan erhållas genom riksbanken
från statens avbetalningslånefond. Förutsättningen är, att vederbörande befattningshavare
bedömes vara beroende av att inneha bil för utövande av
sm tjänst eller yrke och arbetsgivaren icke själv håller befattningshavaren
med sådant fortskaffningsmedel. För lån av detta slag gäller en amorteringstid
av fem år och en räntefot av 4 procent. Från principiella synpunkter
kan det vara ägnat att ingiva betänkligheter — särskilt vid nu rådande
kreditrestriktioner — om ytterligare lånemöjligheter för ifrågavarande ändamål
skulle öppnas, varför statskontoret icke anser sig kunna ansluta sig
till de sakkunnigas förslag i detta hänseende.

Skulle anledning anses föreligga för tillmötesgående av de sakkunnigas
förslag att utlämna lån av detta slag från kyrkofonden, synes i likhet med
vad som gäller för lån av motsvarande slag från riksbanken eller domänstyrelsen
amorteringstiden icke böra utsträckas över fem år och räntefoten icke
sattas lägre än fyra procent. Ej heller kan statskontoret förorda, att sådana
lån utlämnas utan fullgod säkerhet i form av borgen eller dylikt. Därest beslutanderätten
decentraliseras till domkapitlen, bör samtliga lånevillkor
fastställas av Kungl. Maj:t eller central myndighet. Uppgiften att handhava
låneverksamheten synes med fördel kunna anförtros stiftsnämnderna,
vilka sedan på vanligt sätt har att redovisa ut- och inbetalningar till statskontoret.
Med hänsyn till den ställning, pastoraten intager i kassahänseende,
och de svårigheter, som kan uppstå att inordna annuitetsavdragen i
den kyrkliga redovisningen, synes lämpligast, att låntagaren själv inbetalar
annuiteten till stiftsnämnden.

Arkivvården och andra specialfrågor

Såsom jag inledningsvis nämnt har — utöver härförut omhandlade specialfrågor
— i remissyttrandena berörts en del särskilda, av den föreslagna
indelningsreformen aktualiserade frågor. Jag redogör nu i korthet för de
därom gjorda uttalandena.

YTTRANDEN

Kungl. Mar.ts skrivelse nr 2.

117

Riksarkivet fäster i sitt yttrande över de sakkunnigas betänkande uppmärksamheten
på att med den föreslagna indelningsreformen och de i samband
därmed avhandlade frågorna om kyrkobokföringens ordnande aktualiseras
vissa spörsmål avseende arkivvården, vilka i betänkandet endast i
ringa mån beaktats. Riksarkivet hänvisar härutinnan närmast till de i remissyttrandena
från lands- och länsarkivarierna gjorda uttalandena i ämnet,
"däri dessa gör åtskilliga detaljerade påpekanden rörande vad som från
arkivvårdssynpunkt är att iakttaga i förevarande sammanhang med avseende
å kyrkoarkivalier in. in. I anslutning härtill hemställer riksarkivet,
att dessa spörsmål närmare utredes.

Samma spörsmål har även berörts, i särskilt hänseende, i följande yttrande.

Stiftsnämnden i Göteborg: Boställsförvaltningen är, sådan den omhänderhas
av stiftsnämnden och bostadsnämnderna, uppbyggd på den bestående
pastoratsorganisationen. Stiftsnämndens arkiv, akter, liggare, register m. m.
har ordnats härefter. Det är uppenbart, att en förändrad pastoratsindelning
innebär en omläggning av detta system, som uppgjorts för endast tjugu
år sedan. Hela arkiveringen torde få göras om. I detta sammanhang vill
stiftsnämnden även erinra om att enligt vad landsarkivarien i Göteborg
meddelat är landsarkivets kyrkliga arkivalier ordnade efter pastorat.

Statistiska centralbyrån: Pastoratsindelningen såsom sådan iakttages icke
i folkbokföringen. Från folkbokföring s- och statistisk synpunkt begränsar
sig intresset till att pastoratsindelningen så bestämmes, att pastorats- samt
kommun- eller länsgränser icke skär varandra; bland annat för den kommunala
finansstatistiken är detta av viss betydelse, såvitt gäller redovisningen
av de genom den borgerliga kommunens försorg överlämnade avgifter, vilka
församling äger uppbära av statsverket. Enligt de sakkunnigas indelningsutkast
kommer emellertid antalet fall, där delar av ett och samma pastorat
är splittrade på olika kommuner, att avsevärt nedbringas. Pastorat förutsiittes
vidare icke skola vara delat mellan två län eller stift. Betydelsen av
detta från folkbokförings- och statistisk synpunkt vill centralbyrån vitsorda.

Domkapitlet i Uppsala: Även kyrkomusikernas avlöningsförhållanden beröres
av pastoratsindelningens utformning. Kantorer i kyrkan, där söndaglig
gudstjänst icke hålles, får ett minskat veckotimtal, 4—5 veckotimmar.
Sådana kantorstjänster har redan nu visat sig mycket litet eftersökta. Resultatet
blir, att folkskollärartjänsten måste tillsättas och den kyrkomusikaliska
delen av tjänsten ledigförklaras för och uppehållas med orgelspelare,
vilket icke kan vara till båtnad för musiklivet ute i bygderna. I den
mån mångförsamlingspastoraten blir flera, kommer ytterligare kantorst
jänster att höra till denna mindre eftersökta kategori. Det finns visserligen
en annan möjlighet, nämligen förening av tjänsten i en av mångförsamlingspastoratets
kyrkor med den i en annan. Man kan da komma upp i mera
tillfredsställande veckotimtal, kanske 8—0 timmar. Kantorn får dock i ty
fall duplikation, som fordrar resor från den ena kyrkan till den andra med
därav föranledda ytterligare kostnader. En stor del av söndagen kommer

118 Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

att åtgå för kantorns tjänstgöring i de två kyrkorna, vilket blir påfrestande,
då kantorn eljest icke har annan ledig söndag året runt än under semestern.
Skall han dessutom öva och leda två kyrkokörer, blir tjänsten så
ansträngande, att de flesta kommer att dra sig för att söka den. Domkapitlet
förmenar sålunda, att en lägre kyrkomusikalisk standard blir följden,
om antalet tjänster med lågt veckotimtal ökas eller om kombinationen kantorstjänst
med duplikation blir förekommande.

Stiftsnämnden i Växjö: Det är av vikt att vid en blivande pastoratsindel111
n" jämväl boställsdistrikt och skogsbiträdesdistnkt göres till föremål för
omreglering i avsikt att förhindra, att ett och samma pastorat blir delat på
två eller flera dylika distrikt.

Indelningsreformens genomförande
Behandlingsordningen och vissa övergångsanordningar

\ ad angar bch ct?idling sordning en för indelningsreformens genomförande
utgår de sakkunniga från att Kungl. Maj:t kommer att — sedan vederbörandes
yttrande inhämtats över sakkunnigförslaget — höra kyrkomötet
samt därefter framlägga proposition till riksdagen rörande riktlinjer för
revisionen. Sedan statsmakterna fattat beslut härutinnan, bör det enligt de
sakkunnigas mening uppdragas åt domkapitlet att, i enlighet med då godtagna
riktlinjer, avgiva förslag till ny indelning och organisation för respektive
stift. De sakkunniga har icke tagit ståndpunkt till frågan om vederbörande
tjänstinnehavares stationeringsort. Enligt de sakkunnigas uppfattning
torde det vara lämpligt, att domkapitlen med sin lokalkännedom upptager
denna fråga till bedömande i små förslag. Vid förslagens uppgörande
bör domkapitlen givetvis bereda de av indelnings- och organisationsfrågorna
berörda församlingarna och därvarande prästerskap tillfälle att yttra sig.
Domkapitlen torde lämpligen böra översända förslagen med tillhörande
handlingar till kammarkollegiet för avgivande av underdånigt utlåtande.

De sakkunniga anser, att beslut om ny pastoratsindelning och organisation
bör meddelas samtidigt för hela riket i god tid, om möjligt senast nio
månader före den nya indelningens ikraftträdande. Övergångsbestämmelser
torde böra meddelas, avseende att möjliggöra för församlingarna i nybildat
pastorat att utse pastoratskyrkorad för beredning av fråga om utgifts- och
inkomststat för nästföljande ar m. m. Innehavare av tjänster, som skall
indragas, torde därefter böra beredas tillfälle att anmäla önskemål i fråga
om förflyttning. Med hänsyn till behovet att meddela förflyttningsbeslut
för innehavare av dylika tjänster bör enligt de sakkunnigas mening den nya
pastoratsmdelningen träda i kraft i ett sammanhang. De sakkunniga förutsätter,
att förflyttningar skall kunna ske utan hinder av nu existerande
stiftsband. Detta synes nödvändigt, om erforderlig elasticitet skall kunna
vinnas.

119

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

De sakkunniga har härefter till närmare behandling upptagit vissa
tjänsteorganisatoriska övergångsanordningar och därom framhållit följande.

Enligt de sakkunnigas mening, bör innehavare av indragen kyrkoherdetjänst
om möjligt placeras på ledig tjänst av samma karaktär. En del svårigheter
uppställer sig emellertid vid genomförandet med hänsyn till tillgången
på lediga sådana tjänster. En lättnad härutinnan kan måhända
beredas genom en temporär vakantsättning av tjänster, som blir lediga
under tiden närmast före ikraftträdandet av den nya indelningen och organisationen.
— Där kyrkoherdetjänst i följd av sammanläggning av pastorat
skall ersättas med komministerstjänst och innehavaren av kyrkoherdetjänsten
icke kan beredas annan tjänst som motsvarar den indragna, torde
innehavaren i första hand böra förflyttas till komministerstjänst (med bibehållen
tjänstetitel). Det kan ifrågasättas, huruvida icke i sådant fall
Kungl. Maj:t bör ha möjlighet att, då den bibehållna kyrkoherdetjänsten
framdeles blir ledig, utan val förflytta komministern (f. d. kyrkoherden)
till den ledigblivna tjänsten, om den senare då kvarstår vid tjänsten. En
sådan möjlighet kan tänkas bidraga till att innehavaren av den indragna
tjänsten frivilligt väljer förflyttning till komministerstjänsten och därigenom
möjliggör minskning av behovet att omedelbart placera kyrkoherdar i andra
pastorat. — Där komministerstjänst, som har ordinarie innehavare, skall
ersättas med lcyrkoadjunktsbefattning, synes till undvikande av förflyttning
av komministern den anordningen kunna ifrågakomma, att i stället
för omedelbart inrättande av kyrkoadjunkturen komministerstjänsten tills
vidare bibehålies för att först då ledighet inträffar indragas, varvid beslutet
om kyrkoadjunkturens inrättande träder i kraft. Antalet av de fall, där
förflyttning till annan ort blir nödvändig, kan även på detta sätt begränsas.
Merkostnaderna för provisoriet, där sådana uppstår, kommer att bliva
relativt obetydliga. — Där man vid utkrävande av förflyttningsskyldighet
har att välja mellan flera tjänstinnehavare, synes en avvägning av tjänstens,
pastoratets och tjänstinnehavarnas intresse få bli avgörande. Härvid
torde bland annat komma i beaktande arbetsförhållandena samt tjänstinnehavarnas
hälsotillstånd, tjänste- och levnadsålder. I den man förflyttning
skall avse ny stationeringsort inom nybildat pastorat, torde hinder icke böra
möta för medgivande av anstånd under skälig tid med flyttningen.

Såsom inledningsvis framhållits har över de sakkunnigas betänkande, i
vad avser där förordade övergångsanordningar beträffande tjänstinnehavares
förflyttning, yttrande inhämtats av 1950 års prästvalskominitté.

PRÄST VALSKOMMITTÉN1

Kommittén har i sitt yttrande — vilket med hänsyn till arten av däri
berörda frågor här skall behandlas med en viss utförlighet — till en början
framhållit, att en allmän revision av nuvarande pastoratsindclning och
häremot svarande förändringar i den församlingsprästerliga tjänsteorgani -

1 Ledamoten av riksdagens första kammare, överdirektören It. P. Göransson, kanslirådet N.-E.
Brolin, ledamoten av riksdagens andra kammare, f. d. banvakten F. E. Gustafsson, domkyrkosysslonwnnen
O. L. Hassler och biskopen E. A. E. Malmeström. I beslutandet av kommitténs ifrågavarande
yttrande bär Brolin icke deltagit.

120

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

sationen icke låter sig genomföra utan att ett större eller mindre antal
präster måste förflyttas samt en eller flera andra övergångsåtgärder av
anstiillningsrättslig eller prästvalsrättslig natur tillgripes. Kommittén har
påpekat, att den under sitt pågående utredningsarbete av särskilda skäl
ansett sig böra upptaga ifrågavarande spörsmål till närmare granskning.
Sedan pastoratsindelningssakkunniga framlagt sitt betänkande har kommittén
ansett, att den bör lämna en närmare redogörelse för sina hittillsvarande
överväganden rörande berörda frågor. Kommittén understryker
dock, att dess överväganden och rekommendationer av flera skäl endast
kan vara preliminära. Valet av övergångsanordningar och dessas omfattning
måste nämligen i ej ringa grad betingas av hur djupgående indelningsoch
organisationsreformen blir — en fråga som för prästvalskommittén har
måst stå helt öppen intill dess de sakkunnigas betänkande avgavs. Härtill
kommer, att övergångsanordningarnas närmare utformning sammanhänger
med vissa spörsmål, som ingår i kommitténs allmänna utredningsuppdrag
och till vilka kommittén ej tagit slutlig ställning. Därmed åsyftar kommittén
företrädesvis frågan om öppnandet genom ändringar i prästvalslagen
av varaktiga möjligheter att tillsätta ordinarie församlingsprästtjänst genom
förflyttning av präst och spörsmålet om införande av särskilda disponibilitetsbefattningar
för präster eller liknande anordningar. — Kommittén har
vidare inledningsvis påpekat, att dess överväganden och synpunkter i allmänhet
icke nödvändigt förutsätter, att en allmän pastoratsindelningsreform
skall följa de av pastoratsindelningssakkunniga föreslagna normerna.

I sitt yttrande har kommittén lämnat en översiktlig redogörelse för vanligen
förekommande slag av övergångsanordningar vid organisationsändringar
inom den offentliga förvaltningen och därom framhållit följande.

Vid sådana mera omfattande förändringar av tjänsteorganisationen inom
den offentliga förvaltningen, som innebär att vissa tjänster indrages, står
i allmänhet ett flertal olika övergångsanordningar till buds. Några av dessa
innebär att omorganisationens genomförande i förväg underlättas. Detta
sker vanligen genom att tjänstemännen i samband med lönereglering underkastas
viss avgångs- eller förflyttningsskyldighet eller genom att tjänster,
som kan bli berörda av organisationsreformen, vid inträffande ledighet
vakantsättes. En vakantsättning kan avse endast tjänster, som förmodas
komma att bli indragna, men den kan också avse samtliga ledigblivna
tjänster inom förvaltningsområdet.

För genomförande av organisationsförändringar har under senare årtionden
huvudsakligen följande åtgärder kommit till användning i fråga om
tjänstemän, vilkas.tjänster blivit indragna: förflyttning till annan ordinarie
tjänst, förtidspensionering, överförande på övergångsstat — vanligen med
större eller mindre tjänstgöringsskyldighet — samt överförande på indragningsstat
— vanligen utan tjänstgöringsskyldighet. Valet mellan de åtgärder,
som kunnat vidtagas (i allmänhet torde mer än en ha måst tillgripas),
har självfallet i hög grad bestämts av finansiella synpunkter och de föreliggande
anställningsrättsliga förutsättningarna. Men valet synes också

121

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

stundom påverkats av huruvida, å ena sidan, vid omorganisationens genomförande
ansetts önskvärt att vissa tjänstemän såsom mindre lämpliga för
tjänstgöring i den nya organisationen avfördes från aktiv tjänst eller, å
andra sidan, på grund av personalbrist, arbetsbalans eller rekryteringssvårigheter
det framstått som angeläget att så många av tjänstemännen som
möjligt kvarhölls inom förvaltningsorganisationen.

Vad här framhållits har närmast giltighet under den förutsättningen, att
ifrågavarande reform genomföres i ett sammanhang. Anses möjligt att göra
avsteg härifrån, yppar sig självfallet även andra utvägar än de nyssnämnda
att ordna förhållandena vid reformens ikraftträdande. Vidare har förutsatts
att Kungl. Maj:t eller central statsmyndighet har befogenhet att tillsätta
tjänsterna. Vilar tillsättningsrätten helt eller delvis hos annan, t. ex. hos
menighet, måste åtgärderna utformas under beaktande icke blott av att de
utgör ingrepp i tjänstemännens anställningsförhållanden utan även därav,
att de kan i större eller mindre grad inkräkta på eljest föreliggande tillsättningsbefogenheter.

Kommittén har härefter redogjort för de allmänna riktlinjer för övergång
sförhållandenas ordnande, som enligt kommitténs mening bör vara vägledande.
Härom har kommittén anfört bland annat följande.

En ledande synpunkt bör vara att erforderliga övergångsanordningar, så
långt möjligt är, utformas i principiell överensstämmelse med de motsvarande
anordningar, som under senare tid kommit till användning vid mera
omfattande organisationsförändringar inom statsförvaltningen. Där särskilda
åtgärder eller anordningar påkallas av hänsyn till prästvalsrätten,
torde böra iakttagas att dessa så nära som möjligt anknytes till de — vid
ett godtagande av prästvalskommitténs blivande förslag delvis modifierade
— reglerna i prästvalslagen. Praktiska skäl torde vidare tala för att den av
övergångsförhållanden i fråga om tjänsteinnehav och tjänstetillsättning
präglade tiden göres så kort som möjligt och att så mycket som möjligt regleras
slutgiltigt i samband med besluten om ny pastoratsindelning.

Med hänsyn till den prästbrist, som redan gjort sig märkbar och kan
väntas öka under närmaste årtionde, synes det angeläget att i samband
med indelningsreformen någon större förtidsavgång av präster icke kommer
till stånd. Det — även från finansiell synpunkt föga önskvärda — institutet
indragningsstat lärer därför icke böra komma till användning. Däremot
torde man få räkna med att enstaka äldre präster bör beredas möjlighet att
avgå med frivillig förtidspension.

Där kyrkoherde- eller komministerstjänst indrages, bör i regel innehavaren
förflyttas till annan kyrkoherde- respektive komministerstjänst. Särskilda
skäl torde böra föreligga för att förflyttningsskyldigheten icke skall utkrävas
på detta siitt. I all synnerhet giiller detta beträffande komministrar och
yngre kyrkoherdar. Även efter en reform i överensstämmelse med de sakkunnigas
riktlinjer torde böra fasthållas, att komministerstjänsterna normalt
är avsedda som befordringstjänster och ej som sluttjänster. Där
kyrkoherde eller — undantagsvis — komminister, vars innehavda tjänst
indrages, icke kan eller icke lämpligen bör förflyttas till tjänst å annan ort
samt förtidspensionering icke kommer ifråga, bör prästens fortsatta stationering
å dittillsvarande plats ske med begagnade av ett disponibilitetsinstitut.

13 — Bihang till riksdagens ''protokoll 1057. 1 sand. Nr 153.

122

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

För underlättande av förflyttningar av kyrkoherdar och komministrar
till andra, med de innehavda jämförliga tjänster torde, på sätt även pastoratsindelningssakkunniga
föreslagit, en allmän vakantsättning böra ske av
de tjänster, som blir lediga under tiden närmast före indelningsreformens
ikraftträdande.

Med hänsyn till artskillnaden mellan kyrkoherdetjänst och komministerstjänst
synes vidare böra övervägas på vad sätt kan underlättas för
kyrkoherde, som vid indelningsreformen placeras å komministerstjänst, att
sedermera erhålla ny kyrkoherdetjänst.

Kommittén har därefter närmare ingått på frågan om förtidspensionering
av präster i samband med indelningsreformens genomförande och därom
framhållit i huvudsak följande.

Enligt 8 § 2 mom. tjänstepensionsreglementet för präster (SFS 1951: 667)
kan präst, varå reglementet är tillämpligt, av Kungl. Maj:t medges rätt att
avgå med tjänstepension tidigast fem år före uppnående av pensioneringsperiodens
nedre gräns (förtidspensionering). Förutsättningar härför är dels
att avgången finnes icke strida mot det allmännas intresse och dels att
prästen innehar minst 30 tjänstår. Som kommittén förut framhållit bör
med hänsyn till inträdd prästbrist frivillig förtidspensionering av präster
i samband med indelningsreformen undvikas. I enstaka fall torde dock en
dylik kunna komma att framstå som naturlig. Därest t. ex. en ordinarie
församlingsprästtjänst indrages utan att annan sådan tjänst eller kyrkoadjunktur
inrättas i pastoratet och för innehavaren av den indragna tjänsten
blott återstår några få år till uppnående av pensionsålder, bör förtidspensionering
kunna komma i fråga. Kravet på innehav av trettio tjänstår
kan emellertid i dylikt fall utgöra hinder för meddelande av sådant tillstånd.
Enligt kommitténs mening bör därför en tillfällig uppmjukning av
bestämmelsen härom övervägas. Det bör även övervägas att i nu ifrågavarande
fall åt stadgandet, att avgången icke skall finnas strida mot det
allmännas intresse, giva en liberalare tolkning än som sedvanligt sker.

Beträffande förflyttning och överförande på övergångsstat, vilka frågor
av kommittén ingående behandlats, har kommittén anfört i huvudsak
följande.

Vid indelningsreformens genomförande bör, såsom förut antytts, kyrkoherde
eller komminister vars tjänst indrages, i regel förflyttas till kyrkoherdetjänst
i annat pastorat respektive till annan komministerstjänst. Av
flera skäl torde en dylik grundsats dock varken kunna eller böra genomföras
undantagslöst. Åtminstone för kyrkoherdarnas del torde man sålunda
icke kunna underlåta att räkna med att tillräckligt antal lediga tjänster
icke kommer att stå till buds. Vidare torde man få räkna med att i fall,
då två pastorat sammanslås och i det sammanslagna pastoratet inrättas en
ny komministratur, den av de två kyrkoherdarna, som icke erhåller kyrkoherdetjänsten,
föredrager att bestrida komministerstjänsten framför att låta
sig förflyttas till kyrkoherdetjänst i annat pastorat, därest han medgives
att bo kvar i hittills innehavd prästgård samt får behålla kyrkoherdes namn
och tidigare lön. Där kyrkoherden är en äldre man och en förflyttning till
annan ort därför skulle framstå som obillig eller ägnad att minska hans
möjligheter till gagnande verksamhet, kan det vara mest naturligt att han

123

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

får bestrida den nyinrättade komministraturen. I särskilda fall kan även
komina i fråga att placera kyrkoherde, vars tjänst indragits, å komministerstjänst
i annat pastorat. Om vid en sammanslagning av pastorat icke cn
komministratur utan en kyrkoadjunktur inrättas, torde som regel den ene
kyrkoherden få förflyttas till tjänst i annat pastorat, men undantagsvis kan
det från skilda synpunkter vara mest lämpligt att han kvarstannar i det
sammanslagna pastoratet och bestrider de med kyrkoadjunkturen förenade
uppgifterna. På samma sätt torde, ehuru en komminister, vars tjänst indrages,
regelmässigt bör förflyttas till tjänst i annat pastorat, i enstaka fall —-såsom då komministern är för gammal för att lämpligen böra förflyttas —
tillfälle böra kunna beredas honom att kvarstanna i pastoratet, därest i
detta skall finnas inrättad en kyrkoadjunktur.

I sistberörda två fall skulle en »förflyttning» av prästen till den nya
tjänst, som ersatte den indragna, innebära en förflyttning till icke-ordinarie
tjänst. Då emellertid förflyttningsinstitutet blott avser förflyttning till annan
ordinarie tjänst, kan i berörda fall förflyttning i teknisk bemärkelse ej
komma i fråga. Självfallet låter sig en regelrätt förflyttning ej heller genomföra,
därest för viss präst, vars tjänst indrages, annan ordinarie tjänst tills
vidare ej står att uppbringa. För samtliga dessa situationer kan den smidigaste
och med svenskt förvaltnings- och lönesystem bäst överensstämmande
utvägen synas vara, att ifrågavarande präster med tillämpning av bestämmelser
utfärdade jämlikt 13 § prästlönereglementet överföres på befattningar
å övergångsstat eller annan häremot svarande specialstat.

Kommittén har därför till övervägande upptagit frågan om inrättande
som en varaktig anordning av en — mot disponibilitetsstaten inom utrikesförvaltningen
och avgångsstaterna för militära beställningshavare och för
personal inom polisväsendet svarande — specialstat för präster, som av
organisatoriska eller andra i 12 § prästlönereglementet nämnda skäl finnes
böra överföras på dylik stat. Härvid har kommittén övervägt möjligheten
att begagna kyrkofonden som en dylik specialstat eller att så att säga bygga
in en specialstat i kyrkofonden. Då emellertid kyrkofonden icke har någon
stat i sedvanlig bemärkelse och med fondens konstruktion knappast är väl
förenligt att inom densamma upprätta en stat för vissa, tämligen speciella
ändamål, har kommittén i sina hittills upprättade författningsutkast stannat
för cn annan utväg. Enligt dessa utkast skall innehavare av ordinarie
tjänst, som avses i prästlönereglementet, vara skyldig att övergå till prästerlig
disponibilitetsbefattning, om detta påkallas av skäl som i 12 § sagda
reglemente sägs; präst, som är innehavare av sådan tjänst men varå reglementet
ej vunnit tillämpning, skall dock kunna överföras på disponibilitetsbefattning
endast på grund av organisatoriska skiil. Beslut om (iverförande
till disponibilitetsbefattning skall meddelas av Kungl. Maj:t, som
skall äga befogenhet att i samband härmed, enligt av riksdagen godkända
grunder, förordna om inrättande av befattningen. Till disponibilitetsbefattning
överförd präst, varå prästlönereglementet äger tillämpning, skall vara
skyldig att eller Kungl. Maj:ts eller domkapitlets förordnande uppehålla
i reglementet avsedd tjänst. Kostnaderna för avlöningsförmåner åt innehavare
av disponibilitetsbefattning har avsetts skola bestridas ur kyrkofonden
med rätt för fonden att av pastorat, vari prästen uppehållit cn
tjänst, erhålla ersättning enligt principerna i priisl lönekostnadslagen.

Denna anordning har synts kommittén ägnad att komma till användning
även för tillgodoseende av det tillfälliga behov av en »specialstat», som

124

Kungl. Majrts skrivelse nr 2.

vid indelningsreformen kan framträda därigenom att ordinarie präst finnes
böra tills vidare uppehålla icke-ordinarie tjänst eller av annan anledning
icke lämpligen kan erhålla annan ordinarie tjänst. Man vunne även den
fördelen att övergångsförhållandena i denna del kunde regleras i nära överensstämmelse
med vissa regler, som avsåges skola bli bestående. Då överförande
å disponibilitetsbefattning sålunda tillgreps för att undantagsvis
möjliggöra att ordinarie präst finge kvarstanna å dittillsvarande stationeringsort
för att uppehålla icke-ordinarie tjänst, torde i beslutet om hans
överförande å disponibilitetsbefattning böra inryckas att han tills vidare
skulle vara stationerad å denna ort. Självfallet skulle den icke-ordinarie
tjänsten under samma tid icke få tillsättas eller uppehållas med annan
vikarie.

Vad kommittén här skisserat skulle kunna sägas innebära att ordinarie
präst under vissa betingelser överföres å disponibilitetsbefattning (inrättad)
på kyrkofonden. Däremot inrättas icke några befattningar på disponibilitets-
eller övergångsstat i de särskilda pastoraten. Mot en anordning av
sistnämnda slag skulle kunna anföras icke blott att den troligen ej skulle
låta sig reglera i samband med de disponibilitetsbefattningar, vilkas inrättande
kommittén funnit sig böra varaktigt möjliggöra, utan även andra
skäl. Sålunda må erinras att till disponibilitetsbefattningar kan komma
att överföras komministrar, vilkas tjänster indragits och ersatts med kyrlcoadjunkturer
gemensamma för två pastorat.

Kommittén har övervägt, huruvida icke ett överförande av präst å disponibilitetsbefattning
med stationering tills vidare i visst pastorat med fördel
skulle kunna ske i stället för förflyttning även i de fall, då kyrkoherde vid
indelningsreformen måste placeras å komministratur. En dylik anordning
kan väl synas innebära ett visst eftergivande av skyldigheten att låta sig
förflytta till lägre ordinarie tjänst men torde å andra sidan icke behöva
medföra större kostnader för det allmänna och torde stå i god överensstämmelse
med ett förfarande, som brukats vid vissa organisationsförändringar
inom den civila statsförvaltningen. I synnerhet skulle härmed
vinnas att, där möjlighet yppade sig att senare förflytta prästen till annan
kyrkoherdetjänst, denna förflyttning då skulle kunna sägas utgöra en —
låt vara fördröjd — konsekvens av en organisationsförändring och därför
täckas av den i 12 § prästlönereglementet stadgade skyldigheten att underkasta
sig förflyttning. Av nu anförda skäl har kommittén vid sina hittillsvarande
överväganden stannat för den meningen, att överförande på disponibilitetsbefattning
regelmässigt bör användas även som form för omplacering
av kyrkoherde till komministerstjänst. Möjlighet att i teknisk bemärkelse
förflytta kyrkoherde till komministratur bör dock finnas vid sidan
härom; en dylik förflyttning torde te sig mera naturlig, då starkare skäl
saknas att antaga att prästen senare bör beredas annan kyrkoherdetjänst,
men torde även böra komma i fråga i vissa andra fall.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle, då komministerstjänst, som skall
indragas och ersättas med kyrkoadjunktur, har ordinarie innehavare, med
ikraftträdandet av beslut om ändring av tjänsteorganisationen anstå till
dess att ledighet å komministraturen inträffar. Från de berörda komministrarnas
synpunkt är anordningen den mjukast tänkbara. Den förflyttningsskyldighet,
som de i samband med den allmänna löneregleringen fått underkasta
sig, utkräves icke i någon form. För församlingarna innebär förslaget,

125

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

att de tills vidare får behålla en präst som tillsatts efter val inom pastoratet
eller del därav. Från administrativ synpunkt har anordningen, såsom
nämnts, i första hand den förtjänsten att åtskilliga förflyttningar undvikes.
Mot dessa fördelar står dock vissa konsekvenser, som ingiver starka betänkligheter
mot förslagets genomförande. Sannolikt skulle flertalet av de komministrar,
som medgavs kvarsitta, småningom efter egen ansökan få befordran
till annan tjänst. Någon säkerhet för att detta bleve fallet med samtliga
skulle dock ej föreligga. Generellt tillämpad skulle genom anordningen
kunna skapas övergångsförhållanden, som varade ett trettiotal år eller mer.
Vid bedömandet härav synes böra hållas i minnet att förflyttningsskyldighet
ålagts prästerna bland annat emedan beslutade indelnings- eller organisationsändringar
hittills ofta kommit att stanna på papperet under årtionden.
Från löneteknisk synpunkt torde den ifrågasatta övergångsanordningen
kunna medföra vissa komplikationer.

Emellertid kan anordningen även så utformas, att den endast kommer
till användning i fråga om komministerstjänster, för vilkas innehavare kvarstår
blott ett fåtal tjänsteår till uppnåendet av pensionsålder, t. ex. högst
fem år eller högst tio år. Med hänsyn till komministerstjänsternas normala
egenskap av befordringstjänster, skulle anordningen då komma att tillgripas
blott i ett starkt begränsat antal fall. Regeln skulle få en utpräglad
billighetskaraktär. De syften, som skulle tillgodoses med anordningen i sist
angivna utformning, blir emellertid tillgodosedda även vid ett genomförande
av de av prästvalskommittén förut rekommenderade övergångsanordningarna.

Enligt sina direktiv har prästvalskommittén att till förutsättningslös
prövning upptaga hela den s. k. stijtsbandsfrågan. För de överväganden,
som under kommitténs hittillsvarande arbete förekommit härom, har kommittén
icke ansett sig behöva lämna någon redogörelse i detta sammanhang.
Enligt kommitténs mening måste det anses uppenbart att lösandet
av de vid pastoratsindelningsreformens genomförande uppkommande förflyttningsfallen
ej kan få försvåras genom att förflyttning endast skulle
kunna ske inom stiftet. Kommittén är härutinnan sålunda helt enig med
pastoratsindelningssakkunniga.

Kommittén har sedan övergått till att behandla frågan om ökad vakantsättning
av ledigblivande tjänster. Härom har kommittén anfört i huvudsak
följande.

Enligt av domkapitlen till prästvalskommittén lämnade uppgifter var
den 1 maj 1953 — alltså när vakantsättningen av prästerliga tjänster enligt
gällande bestämmelser pågått något mindre än två år — 51 kyrkoherdetjänster
och 48 komministerstjänster vakantsatta, varav 2 tjänster av vardera
slaget i Stockholms stad. Självfallet möter det stora svårigheter att
redan nu förutse, huru många tjänster som under förutsättning av fortsatt
vakantsättning enligt hittillsvarande principer kan komma att vara vakantsatta
vid utgången av år 1956 — den tidigaste tidpunkt då eu allmän
pastoratsindelningsreform kan tänkas träda i kraft. 1 särskild grad gäller
detta om komministerstjänsterna, från vilka avgång i flertalet fall sker av
annan orsak än uppnådd pensionsålder.

126

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Vid större organisationsförändringar inom statsförvaltningen har såsom
förut antytts genomförandet stundom ansetts böra underlättas genom att
de tjänster inom ifrågavarande förvaltningsgren, som blivit lediga under
tiden närmast före reformens ikraftträdande, vakantsatts, oavsett om tjänsterna
kunde förväntas bli indragna eller ej. Med hänsyn till den församlingsprästerliga
organisationens stora omfattning och till att en allmän
pastoratsindelningsreform ej kan väntas träda i kraft förr än tidigast den
1 januari 1957, är det förenat med stora svårigheter att redan nu överblicka
det antal ordinarie församlingsprästtjänster, som vid reformens genomförande
bör vara lediga för att uppkommande förflyttningsfall skall
kunna lösas på ett för prästerskapet och den kyrkliga verksamheten tillfredsställande
sätt. Erinras må dock att de sakkunniga med utgångspunkt
i en indelning och tjänsteorganisation i enlighet med sitt utkast och efter
vissa för ändamålet erforderliga beräkningar i fråga om pensionsavgång
under de närmaste åren, utfallet av den allmänna vakantsättningen m. in.
funnit sig — »naturligtvis med mycket stor felmarginal» — böra räkna med
en förflyttning av cirka 140 kyrkoherdar.

Kommittén har vid sina överväganden ansett sig icke kunna räkna med
annat än att genomförandet av en allmän indelningsreform måste föregås
av en allmän vakantsättning. Anledning synes icke föreligga till att denna
vakant sättning — på sätt de sakkunniga synes mena — bör begränsas till
kyrkoherdetjänster. Förflyttningsfrågornas lösning torde kunna ej oväsentligt
underlättas om även ett antal komministraturer, som skall behållas, är
lediga vid reformens genomförande. Någon annan allmän inskränkning i
vakantsättningen än att denna ej skulle avse domprosttjänster anser sig
kommittén för närvarande ej böra förorda. Detta utesluter ej att Kungl.
Maj:t efter särskild prövning kan finna annan under åsyftade tid ledigbliven
tjänst icke lämpligen böra tillsättas genom förflyttning och fördenskull
förordnar att tjänsten må ledigförklaras i vanlig ordning.

Beträffande den tid, under vilken tjänster, som blir lediga, skall vakantsättas,
bör denna enligt prästvalskommitténs mening icke göras längre än
vad som är strängt nödvändigt. Såvitt nu kan bedömas torde tiden icke
kunna sättas kortare än två år. Enligt från domkapitlen erhållna uppgifter
är tillhopa cirka 105 kyrkoherdar och cirka 20 komministrar i hela riket
skyldiga att avgå med pension under tiden den 1 juli 1955—den 31 december
1956. Av kyrkoherdarna synes ett nittiotal inneha tjänster, vilka skulle
bibehållas vid en indelning och organisation enligt de sakkunnigas utkast.
Då avgång med pension regelmässigt sker den 30 september skulle vid en
allmän vakantsättning av de tjänster, som blir lediga under två efterföljande
höstar, endast undantagsvis någon tjänst på denna grund behöva
uppehållas av vikarie under längre tid än fem kvartal. Eu vakantsättning
i denna omfattning synes icke ingiva några betänkligheter.

Det torde kunna sägas att det slutliga ståndpunkttagandet till behovet
av vakantsättning i ännu högre grad än bedömningen av andra övergångsanordningar
måste betingas av de riktlinjer för indelningsreformen som
statsmakterna antager.

Härefter har kommittén till behandling upptagit frågan, huruvida fräst,
som förflyttas från kyrkoherde- till komministerstjänst, bör beredas särskilda
förmåner i befordringsliänseende. Kommittén har i berörda fråga
anfört följande.

127

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Det lärer icke kunna bestridas att en tvångsförflyttning från kyrkoherdetjänst
till komministratur — vare sig denna sker i form av förflyttning i
teknisk bemärkelse eller genom att prästen överföres såsom kyrkoherde å
disponibilitetsbefattning med tjänstgöringsskyldighet som komminister —
för åtskilliga präster kommer att te sig som en avsevärd försämring av
tjänsteställning och arbetsförhållanden, även om de medgåves behålla
kyrkoherdetitel och tidigare lön. En självständighet i arbetet ginge förlorad.
Emellertid synes man icke kunna undgå att räkna med att genomförandet
av en indelningsreform enligt de sakkunnigas förslag skulle nödvändiggöra
vissa sådana omplaceringar. Ett antal av dessa präster måste då antagas
eftersträva att snarast möjligt erhålla ny kyrkoherdetjänst. Nuvarande regler
för tillsättning av kyrkoherdetjänster lämnar dock icke några garantier
för att en dylik strävan skulle krönas med framgång. Såvitt nu kan
bedömas torde de ändringar i prästvalslagen, som kommittén kommer att
förorda, icke medföra någon avgörande ändring härutinnan. Skäl synes därför
föreligga att överväga, huruvida under en övergångstid menighetsvalets
i regel avgörande inflytande på tillsättningen av kyrkoherdetjänster bör
något inskränkas till förmån för nu ifrågavarande präster. Olika utvägar
erbjuder sig härvid.

En möjlighet är att låta Kungl. Maj:t under ett antal år för tillsättning
med förutvarande kyrkoherdar, som överförts å disponibilitetsbefattning
eller förflyttats till komministratur, disponera ledigblivna kyrkoherdetjänster.
Val för tjänstens tillsättande skulle då ej förrättas med mindre tjänsten
funnes ej böra tillsättas i förstnämnda ordning. En dylik anordning skulle
dock innebära, att Kungl. Maj:t med stöd av en tillfällig lagstiftning skulle
äga att under en längre eller kortare tid företaga kyrkoherdeutnämningar
icke blott vid sidan om den avvägning mellan menighetsval och utnämning
genom Kungl. Maj:t, som funnes lagfäst i prästvalslagen, utan ock i en
ordning, som eljest vore obekant för denna lag.

En närmare anslutning till gällande bestämmelser i prästvalslagen skulle
därför vinnas, om ifrågavarande präster tillerkändes en rätt att utom förslag
hos Kungl. Maj:t söka lediga kyrkoherdetjänster. För att bli av praktisk
betydelse torde vara nödvändigt att denna förmån finge avse ej blott s. k.
tredjegångstillsättningar utan även övriga fall av ledighet. Mot en dylik
anordning kunde möjligen invändas, att vetskapen om att extra ansökningsrätt
förelåge för ett antal präster skulle minska intresset i pastoratet
för valförrättningen. Å andra sidan torde ansökningsrätten böra givas karaktär
av en strängt tidsbegränsad övergångsanordning — giltig förslagsvis
blott under tre är. Då syftet med regeln blott skulle vara att kompensera
ifrågavarande präster för mistningen av kyrkoherdetjänst men ej att härutöver
bereda dem någon förmån i befordringshänseende, skulle ansökningsrätten
lämpligen inskränkas till kyrkoherdetjänst, som vore placerad i
samma lönegrad som den kyrkoherdetjänst, vilken prästen dessförinnan
innehaft, eller två lönegrader högre. (Med en begränsning till kyrkoherdetjänst
i samma lönegrad bleve regeln vid genomförande av de sakkunnigas
förslag till lönegradsplacering av kyrkoherdetjänster i stort sett betydelselös
för kyrkoherde, vars tjänst varit placerad i 27 lönegraden.) Åtskilliga
präster, som förordnats uppehålla eller förflyttats till komministratur med
oförändrad stationeringsort, torde med här förordade bestämmelser lä antagas
föredraga att ej begagna sin extra ansökningsrätt. Utformad på nu
angivet sätt synes anordningen ej behöva befaras under övergångstiden

128

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

mera. väsentligt rubba menighetsvalets ställning inom systemet för tillsättning
av kyrkoherdetjänster. Ytterligare kunde ifrågasättas att ansökningsrätten
ej skulle tillkomma präst, som vid indelningsreformen erbjudits
men avböjt annan kyrkoherdetjänst. En dylik inskränkning synes dock
vara ägnad att framkalla mindre önskvärda bevisproblem eller andra svårigheter
av formell art.

Enligt de sakkunniga kan det ifrågasättas, huruvida icke i fall, då kyrkoherdetjänst
i följd av sammanläggning av pastorat ersättes med komministerstjänst
och innehavaren av kyrkoherdetjänsten icke kan beredas annan
tjänst som motsvarar den indragna samt därför förflyttas till komministerstjänsten,
Kungl. Maj:t bör ha möjlighet att, då den bibehållna kyrkoherdetjänsten
framdeles blir ledig, utan val förflytta komministern (f. d.
kyrkoherden) till den ledigblivna tjänsten, om komministern då kvarstår
vid tjänsten. Beträffande detta förslag har kommittén anfört bland annat
följande.

Enligt vad för kommittén är känt har de sakkunniga tänkt sig att anordningen
icke skulle komma till generell användning utan tillgripas endast
under vissa särskilda betingelser. I det följande skall närmare belysas de
olika sätt varpå de sakkunnigas förslag kan tänkas bli utfört och de skäl
som kan anföras för och mot detsamma. Ehuru härvid endast skall direkt
talas om förflyttning av kyrkoherde till komministerstjänst, äger resonemanget
samma giltighet i fråga om överförande av kyrkoherde å disponibilitetsbefattning
med tjänstgöring som komminister.

En möjlighet är att Kungl. Maj:t vid sammanslagning av två pastorat
i själva indelningsbeslutet eller eljest före indelningsändringens ikraftträdande
förordnar, att den till levnadsåldern äldre kyrkoherden skall vara
kyrkoherde i det sammanslagna pastoratet samt att den yngre kyrkoherden
skall förflyttas till komministratur i pastoratet med rätt att, när den
äldre prästen avgår, erhålla kyrkoherdetjänsten, såframt han då kvarstår
å komministerstjänsten. I denna utformning synes den ifrågasatta anordningen
innebära — förutom ett förflyttningsbeslut — en villkorlig utnämning
till en högre tjänst med tillträde, såvitt vid tiden för beslutet kunde
bedömas stundom först efter en avsevärd tid.

För kommittén är icke bekant att från senare tid finnes någon precedens
till en dylik anordning. Fastmera torde sedan länge undantagslöst tillämpas
den ordning, att utnämning till viss tjänst förutsätter att tjänsten är ledig
eller med visshet blir ledig inom en nära framtid — en tidsrymd som endast
undantagsvis torde överstiga ett halvår. Däremot företer anordningen påtagliga
likheter med det i äldre tid — kanske i synnerhet under 1700-talets
senare del — tillämpade systemet med utnämningar i survivans eller i expektans.
När nämnda system kom ur bruk, torde det sedan länge ha varit
föremål för stark kritik.

Självfallet saknar den föreslagna anordningen icke förtjänster. Såsom de
sakkunniga framhåller, kunde därmed vinnas en minskning av antalet fall,
då för innehavaren av indragen kyrkoherdetjänst skulle behöva tagas i anspråk
annan kyrkoherdetjänst. Den präst, som på angivna villkor bleve
förflyttad tills vidare till komministratur, skulle väl i allmänhet kunna bo
kvar i hittillsvarande bostad och hans ställning i pastoratet skulle såväl
under komministerstiden som efter tillträdet av kyrkoherdetjänsten vara

129

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

fotad på val av en menighet, som dock utgjorde del av valmenigheten i
det sammanslagna pastoratet.

å andra sidan ingiver förslaget åtskilliga betänkligheter. Såsom nämnts
saknar det varje motsvarighet inom andra förvaltningsområden. Det innebär
vidare att en präst bleve utnämnd till en tjänst, som kunde komma att
tillträdas vid en mer eller mindre avlägsen tidpunkt. Hans fysiska och psykiska
lämplighet för tjänsten kan då vara sådan, att vid en sedvanlig prövning
hans val eller utnämning ej skulle komma i fråga. Från prästvalssynpunkt
innebär förslaget — förutom vad förut framhållits — att i pastoratet
två kyrkoherdar i följd skulle ha tillsatts efter val som hållits i endast en
del av pastoratet. Slutligen skulle den föreslagna successionsrätten utesluta
varje möjlighet för det obefordrade eller eljest befordringssökande prästerskapet
att konkurrera om tjänsten.

Såsom förut framhållits utgår kommittén från att de sakkunniga —
därest de över huvud taget åsyftar att anordningen skulle utformas på nu
diskuterat sätt — avsett att densamma icke skulle få någon generell tilllämpning.
Även enligt prästvalskommitténs mening vore en allmän tilllämpning
utesluten. Förutom det självklara förhållandet, att systemet förutsätter
att kyrkoherdetjänsten i det sammanslagna pastoratet finnes böra
närmast anförtros åt den äldre av kyrkoherdarna, torde också få förutsättas
att för denne återstår blott en relativt kort tjänstetid, icke gärna överstigande
fem år. Vidare synes skäl tala för att anordningen begränsades till
fall då även den yngre kyrkoherden vid indelningsreformen är så gammal,
att det ter sig särskilt hårt att förflytta honom till annat pastorat eller
till koministratur •— utan successionsrätt i det sammanslagna pastoratet.
Sistnämnda begränsning skulle kunna ske exempelvis så, att successionsrätt
medgavs, därest för den yngre prästen vid indelningsreformen återstode
högst tio år till uppnådd pensionsålder. Ytterligare en förutsättning för tilllämpning
av den ifrågasatta anordningen skulle behöva uppställas. Sammanlägges
ett stort och arbetskrävande pastorat med ett helt litet pastorat
och kyrkoherden i förstnämnda pastorat blir kyrkoherde i det sammanslagna
pastoratet, ter sig en successionsrätt för kyrkoherden i det mindre
pastoratet såsom än mindre motiverad än om de båda delpastoraten är till
storleken mera jämförliga. Fn relation av sistnämnda art skulle därför utgöra
en förutsättning för beviljande av successionsrätt.

Emellertid kan de sakkunnigas förslag också tänkas utformat så, att
innehavaren av den indragna kyrkoherdetjänsten ej i samband med indel -ningsbeslutet erhåller en villkorlig försäkran om kyrkoherdetjänsten i det
sammanslagna pastoratet, men Kungl. Maj:t vid ledighet å kyrkoherdetjänsten
i nämnda pastorat prövar fråga om komministerns (f. d. kyrkoherdens)
utnämning utan val till tjänsten. Därest förslaget utformas som
en extra ansökningsrätt — vilket dock icke synes vara de sakkunnigas avsikt
— skiljer det sig från den anordning, som kommittén förut ifrågasatt,
blott däri, att ansökningsrätten endast skulle avse kyrkoherdetjänsten i
berörda pastorat. Med denna begränsning synes det dock tvivelaktigt om
de sakkunnigas syfte skulle uppnås. Ifrågavarande präst skulle då ej ha
någon visshet om att i sinom tid få kyrkoherdetjänsten. Hans ställning
bleve tämligen oviss och hans överväganden, huruvida han i förhoppning
om denna tjänst skulle våga avstå från att söka annan befordran, ej lätta.
Antages förslaget innebära åt t utnämningsfrågan utan föregånget val skulle

130

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

underställas Kungl. Maj:t inställer sig de invändningar, som tidigare framförts
mot en anordning av principiellt samma slag.

Kommittén har härefter något berört frågan, vid vilken tidpunkt på året
indelning sr ef or men lämpligen bör träda i kraft, och därom framhållit bland
annat följande.

Ett ikraftträdande av reformen vid kalenderårsskifte är från vissa synpunkter
— exempelvis med hänsyn till det kommunala budgetårsskiftet —
obestridligen mest lämpligt. Erinras må ock, att en ändring i pastoratsindelningen,
vilken förutsätter ändring i församlingsindelning, på grund av
stadgande i 37 § lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning skall träda i kraft vid kalenderårsskifte samt att efter
»ecklesiastikårets» avskaffande beslut om ändring i pastoratsindelning även
i andra fall fått träda i kraft vid denna tidpunkt. Å andra sidan bör icke
fördöljas att en mera omfattande förflyttning av församlingspräster den
1 januari eller dagarna däromkring skulle kunna med hänsyn till anhopningen
av helgdagar kring årsskiftet och pågående konfirmandundervisning
medföra kännbara olägenheter för det kyrkliga arbetet. Med hänsyn
härtill synes böra övervägas den ordningen, att präst, som på grund av
reformen erhåller annan tjänst eller annan stationeringsort, tillträder utövningen
av tjänsten eller omstationeras å dag under första halvåret efter
ikraftträdandet, vilken med hänsyn till föreliggande omständigheter av
domkapitlet prövas lämplig.

Kommittén har framhållit, att den i samband med inarbetande i prästvalslagen
av bestämmelser avsedda att varaktigt möjliggöra, att ordinarie
församlingsprästtjänst tillsättes genom förflyttning av präst, kommer att
överväga, vilket procedere som därvid bör iakttagas. Kommitténs överväganden
härom är dock ej avslutade. Enligt vad kommittén uttalat kommer
kommittén, såvitt nu kan bedömas, att föreslå en ordning innebärande dels
att åt biskoparna och domkapitlen uppdrages att i största möjliga utsträckning
bereda uppkommande förflyttningsärenden och dels att församlingarnas
ståndpunkt inhämtas genom hörande i lämplig form av kyrkoråden.
Kommittén utgår från såsom självklart, att berörda prästers mening skall
inhämtas. Enligt kommittén torde få övervägas i vad mån ett anmälningsförfarande
beträffande lediga tjänster bör anordnas liksom om de inom ett
stift lediga tjänsterna i första hand bör hembjudas åt de stiftets präster,
som måste förflyttas.

Kommittén har ansett sig kunna utgå från att, sedan en allmän pastoratsindelningsreform
blivit genomförd, behovet att av indelnings- eller organisationsskäl
förflytta ordinarie församlingspräster och sålunda också behovet
för Kungl. Maj:t att kunna tillsätta ordinarie tjänster genom förflyttning
endast kan avse ett fåtal präster om året. Kommittén torde därför
i sitt blivande förslag till ändringar i prästvalslagen endast komma att
öppna förhållandevis begränsade möjligheter till tjänstetillsättning i denna
ordning. Enligt kommitténs mening bör det tillfälliga behov av vidare ut -

131

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

rymme för sådana tillsättningar, som pastoratsindelningsreformen framkallar,
tillgodoses genom en tillfällig lagstiftning. Med giltighet för tiden
närmast före indelningsreformens ikraftträdande (som av kommittén antages
skola ske den 1 januari 1957) bör därför, enligt kommittén, genom
särskild lagstiftning jämlikt § 30 RF stadgas, att Konungen äger utan
hinder av vad prästvalslagen stadgar tillsätta kyrkoherde- och komministerstjänster,
som vid ingången av år 1955 är lediga eller under åren 1955
och 1956 blir lediga, genom förflyttning av präst, därest Konungen prövar
tjänsternas tillsättande i denna ordning erfordras för genomförande av allmän
nyindelning av riket i pastorat . Från tillsättning i denna ordning bör
dock enligt kommitténs mening undantagas kyrkoherdetjänst i pastorat,
vari efter ikraftträdandet av nyindelningen endast skall finnas en ordinarie
präst.

Kommittén har — fristående från frågan om beredande av särskild förmån
i befordringshänseende för präst, som förflyttats från kyrkoherdetjänst
till komministratur eller såsom kyrkoherde överförts å disponibilitetsbefattning
med tjänstgöring som komminister — övervägt huruvida icke den
befogenhet, som genom nu ifrågavarande lagstiftning skulle tillkomma
Kungl. Maj:t, även borde föreligga under någon kortare tid — ett halvår
eller ett år — efter indelningsreformens ikraftträdande. Härmed skulle
enligt kommitténs mening vinnas ökat rådrum för förflyttningsfrågornas
lösning.

Kommittén anser, att i lagen — genom självständiga bestämmelser eller
genom hänvisning till nya, samtidigt antagna stadganden i prästvalslagen
— bör givas vissa huvudregler angående procederet vid tillsättning av prästerliga
tjänster genom förflyttning, såsom angående rätt för prästen, kyrkorådet
och domkapitlet att avgiva yttrande.

Den författningsreglering, som erfordras för tillskapande av en specialstat
för präster, bör enligt kommitténs mening uppenbarligen vara av administrativ
natur i den mån ej ändringar kräves i kyrkofondslagen eller
prästlönekostnadslagen.

ÖVRIGA YTTRANDEN

Jag övergår härefter till att redogöra för vad i vissa andra remissyttranden
anförts över här avsedda avsnitt av de sakkunnigas betänkande.

Domkapitlet i Uppsala: De sakkunniga förutsätter, att innehavare av
tjänster, som skall indragas, omedelbart förflyttas och att förflyttningarna
för att ernå erforderlig elasticitet skall kunna ske utan hinder av nu existerande
stiftsband. Dessa förflyttningar synes — åtminstone att döma av de
sakkunnigas förslag till indelning — bli av stor omfattning. Tvångsförflyttning
av en tjänstinnehavare har alltid ansetts såsom en hårt ingripande
åtgärd. Domkapitlet ifrågasätter därför, om reformens genomförande icke
kunde ske mera successivt för undvikande av olust och friktioner. Förslå -

132

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

get om brytande av stiftsbandet är av avsevärd principiell betydelse och
innebär ett avsteg från det sedvanliga prästerliga befordringsväsendets normer,
som är av kyrkolags natur och för ändring fordrar kyrkomötets särskilda
bifall.

Domkapitlet i Linköping: Enligt domkapitlets mening bör pastoratsregleringen
principiellt genomföras samtidigt för hela riket. Däremot bör ikraftträdandet
ske med nödig mjukhet. En kyrkoherde, vars tjänst nedflyttas
till komministratur, bör under sin tjänstetid få behålla ej blott titel och lön,
utan även bibehållas i hittillsvarande självständighet. Merkostnaden för
dylikt övergångsförfarande är ett rimligt pris för regleringens genomförande.

Domkapitlet i Skara: Med hänsyn till de från många synpunkter ömtåliga
frågor det här gäller, synes det domkapitlet önskvärt, att en omreglering
sker i möjligaste mån successivt — detta icke minst på grund av att
församlingarna i händelse av de nuvarande stiftsbandens upphävande vid
förflyttning av prästerliga krafter kommer att frånhändas sin urgamla rätt
att själva välja präst. Domkapitlet förutsätter likaså, att en eventuell förflyttning
av präst, särskilt med upphävande av stiftsbandet, om möjligt
endast sker med vederbörandes samtycke. Domkapitlet vill även framhålla
vikten av att domkapitlen får god tid på sig för uppgörande av de definitiva
förslagen till ny indelning och organisation inom respektive stift, så att den
förutsedda remisstiden för berörda församlingar och därvarande prästerskap
icke behöver göras för knapp. En så omfattande och ömtålig revision som
den nu ifrågasatta kommer med nödvändighet att kräva mycken tid och
mycket arbete. Den ekonomiska uppgörelse, som måste träffas såväl vid
sammanläggning av hela pastorat som framför allt vid förening av delar av
pastorat med andra pastorat eller delar av sådana, kommer med all säkerhet
att bliva väsentligt mera invecklad och därmed också mera tidskrävande,
än de sakkunniga synes ha räknat med.

Domkapitlet i Lund: Domkapitlet är helt ense med de sakkunniga om att
— där komministerstjänst skall ersättas med kyrkoadjunktstjänst — för
undvikande av förflyttning komministerstjänsten bibehålies för att, först
då ledighet inträffar, indragas och ersättas med kyrkoadjunktstjänst. Med
fullt ut lika stor styrka gör sig samma synpunkter gällande, i de fall kyrkoherdetjänst
skall ersättas med annan prästerlig tjänst. Domkapitlet vill
beträffande förflyttning av präst fästa uppmärksamheten på den fundamentala
skillnaden mellan prästernas och statstjänstemännens ställning i
detta avseende. Här inträder nämligen något för den svenska kyrkan utmärkande
eller församlingens rätt att välja de ordinarie prästerna. Förflyttning
av präst är sålunda en angelägenhet icke allenast emellan kyrkostyrelsen
och prästen utan även för församlingen såsom en på intet sätt
oviktig faktor. Domkapitlet kan sålunda svårligen tänka sig en förflyttning,
utan att den församling, till vilken prästen skall förflyttas, härtill giver sitt
medgivande genom beslut antingen i kyrkorådet eller i kyrkofullmäktige
eller å kyrkostämma. Skulle därför svårigheter uppstå att förflytta en
kyrkoherde eller en komminister, bör möjlighet förefinnas, att den till indragning
ifrågasatta tjänsten kan bibehållas, intill densamma blir ledig.
Först härefter bör organisationsändringen träda i verkställighet. — Domkapitlet
kan ej biträda de sakkunnigas förslag om att förflyttningar skall
kunna ske utan hinder av stiftsbandet. Det är svårt att förstå de sakkunnigas
motivering härför. Eu upplösning av stiftsbandet är en så allvarlig

133

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

fråga, att densamma bör göras till föremål för särskilt övervägande. I vilket
fall som helst är domkapitlet nu icke berett att taga slutlig ställning
härtill. — Vad de sakkunniga i övrigt anfört om genomförandet av den nya
indelningen och organisationen föranleder ej till någon erinran från domkapitlets
sida.

Domkapitlen i Västerås, Karlstad och Stockholm. samt länsstyrelsen i
Älvsborgs län har — i likhet med domkapitlen i Uppsala och Skara — uttalat,
att indelningsreformen icke bör genomföras vid en och samma tidpunkt
utan successivt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Den nya organisationens genomförande
kommer otvivelaktigt att erbjuda vissa svårigheter. De riktlinjer, som angivits
härför, möter ej erinran från länsstyrelsens sida. Länsstyrelsen vill
emellertid ifrågasätta, huruvida icke vissa äldre prästmän, av vilka en del
för övrigt kan lida av ohälsa, skulle vid den nya organisationens ikraftträdande,
som för många måste medföra ökade eller förändrade arbetsuppgifter,
finna det fördelaktigt att avgå med förtidspension. En tillämpning
skulle sålunda ske av bestämmelsen i tjänstepensionsreglementet för präster,
8 § 2 mom., enligt vilken prästman, som har föreskrivet antal tjänstår,
skulle medgivas rätt att avgå med förtidspension redan under femårsperioden
före inträdet av pensionsålderns nedre gräns. Tillämpning av motsvarande
bestämmelser i allmänna tjänstepensionsreglementet har med fördel
skett vid ett par tillfällen, då omorganisationer varit aktuella inom landsstaten.
Skulle denna förmån allmänt erbjudas prästerskapet, är det sannolikt,
att en tillämpning av reglerna om förtidspension skulle väsentligt underlätta
organisationens genomförande.

Statskontoret: De sakkunniga har framkastat vissa förslag till övergångsanordningar,
avseende förflyttning av präster och därmed sammanhängande
förhållanden. Då dessa frågor nära berör den sittande prästvalskommitténs
allmänna uppdrag anser sig ämbetsverket icke ha anledning närmare
beröra dithörande spörsmål. Redan nu vill ämbetsverket emellertid
betona, att förslaget att låta en komminister, vars tjänst skall ombildas till
kyrkoadjunktstjänst, kvarstå vid sin befattning till pensionsåldern, icke bör
godtagas. En sådan åtgärd skulle nämligen innebära ett avkall på principen
om förflyttningsskyldighet och uppskjuta den nya tjänsteorganisationens
ikraftträdande på avgörande punkter.

Kammarkollegiet: De sakkunniga har ansett vissa skäl föreligga för en
temporär vakantsättning av ledigblivande kyrkoherdetjänster, detta för att
möjliggöra förflyttning av innehavaren av en indragen kyrkoherdetjänst till
en ledig tjänst av samma karaktär. Kollegiet — som visserligen i annat
sammanhang gett uttryck åt uppfattningen, att kyrkoherdetjänster bör
bibehållas i större utsträckning än de sakkunniga föreslagit — vill framhålla
intresset av att beslut om sådan vakantsättning meddelas snarast
möjligt, alltså utan att statsmakternas ställningstagande till sakkunnigförslaget
avvaktas. Såsom 1950 års prästvalskommitté anfört i sitt yttrande
över betänkandet torde förflyttningsfrågans lösning ej oväsentligt underlättas,
om sådan vakantsättning sker även av ledigblivande komministerstjänster.
Enligt förslaget skulle nämligen även förflyttning av innehavare av
kyrkoherdetjänst till komministerstjänst kunna ifrågakomma. — Vid sammanslagning
av två pastorat med kyrkoherdetjänsten i det ena pastoratet

134

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

förändrad till komministerstjänst, borde enligt de sakkunniga, då innehavaren
av den indragna kyrkoherdetjänsten placeras på komministerstjänsten,
Kungl. Maj:t ha möjlighet att framdeles, då ledighet uppstode vid
kyrkoherdetjänsten i det nybildade pastoratet, utan val förflytta komministern
(f. d. kyrkoherden) till sagda tjänst. Att giva komministern ett dylikt
förhandslöfte att en gång framdeles bli innehavare av kyrkoherdetjänsten
synes emellertid kollegiet icke vara lämpligt. Präst valskommittén har i
sitt berörda yttrande närmare angivit de betänkligheter, som kan hysas i
fråga om de sakkunnigas förslag i denna del. — Enligt förslaget skulle, då
en komministerstjänst ersattes av en kyrkoadjunktstjänst, komministerstjänsten
tills vidare bibehållas för att indragas först vid tjänstinnehavarens
avgång. Det må anmärkas, att så icke lärer kunna ske, då komministerstjänsten
utbytes mot en gemensam kyrkoadjunktstjänst, något som synes
vara avsett skola ske i åtskilliga fall. Att låta en komminister vara anställd
såsom gemensam för två pastorat torde nämligen icke böra ifrågakomma.
— Prästvalskommittén har i sitt yttrande ingående belyst de frågor rörande
övergångsanordningar i avseende å tjänstinnehavares förflyttning in. m.,
som uppkommer vid en reform av förevarande slag. Kommittén har emellertid
därvid framhållit, att kommitténs överväganden och rekommendationer
endast vore preliminära, vilket bland annat berodde därpå, att övergångsanordningarnas
utformning sammanhängde med vissa spörsmål, som
inginge i kommitténs allmänna utredningsuppdrag och till vilka kommittén
ej tagit slutlig ställning. — Kollegiet finner för sin del icke anledning att
nu ingå på den mångfald frågor, som härvidlag upptagits till behandling i
kommitténs yttrande.

Svenska stadsförbundet har förklarat sig icke kunna biträda det av de
sakkunniga framförda önskemålet om ändringar i prästvalslagen i syfte att
giva större garanti för varje förtjänt präst att nå ordinarie tjänst, om
ändringarna skulle medföra en begränsning av församlingsmedlemmarnas
nuvarande inflytande vid tillsättningen av prästerliga tjänster.

Svenska pastoratens riksförbund: Ett ställningstagande nu till frågan om
det slutliga ikraftträdandet skulle innebära, att man band sig vid en viss
lösning av frågan om prästtillsättning, närmare bestämt att man godtog en
betydande inskränkning i pastoratens rätt att själva välja präst. Då denna
rättighet är urgammal i vårt land, är frågan om inskränkning däri ganska
ömtålig, och förbundet anser sig därför icke kunna ta ståndpunkt till den,
förrän prästvalskommittén framlagt sitt betänkande.

Allmänna svenska prästföreningen: Vad beträffar indelningsreformens
genomförande är intet att erinra mot att den i princip genomföres samtidigt
för hela riket, men föreningen anser, att den bör verkställas lokalt först
vid uppkomsten av ledighet som möjliggör regleringens verkställande. Ingen
präst bör degraderas eller förflyttas från sin nuvarande tjänst mot sin
vilja. Vid eventuell sammanslagning av två enprästpastorat till ett bör vid
uppkomsten av första ledighet innehavaren av den andra tjänsten regelmässigt
utnämnas till kyrkoherde i det nya pastoratet.

Ekonomisk uppgörelse m. m.

De sakkunnigas uppdrag avser icke indelningen i församlingar. Frågan
om ekonomisk uppgörelse i de undantagsfall, där ändring i pastoratsindelningen
förutsätter ändring i församlingsindelningen, kan enligt de sakkun -

135

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

niga därför nu lämnas å sido för att i varje särskilt fall upptagas till behandling
i den ordning som stadgas i lagen om ordning och villkor för
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.

Några i författning givna regler för ekonomiska uppgörelser vid sådan
ändring i indelningen av pastorat som icke tillika utgör ändring i församlingsindelning,
finnes icke. Indelningslagen är icke tillämplig å pastorat såsom
sådant utan endast å kommun, församling och särskilt bildat — sammansatt
— skoldistrikt. I praxis har emellertid 4 och 6—10 §§ indelningslagen,
vilka avser ändring i kommunal indelning och enligt 36 § i lagen
skall äga motsvarande tillämpning även vid ändring i församlingsindelning,
i viss utsträckning analogivis tillämpats även vid ändring i pastoratsindelning.

De sakkunniga har lämnat en översiktlig redogörelse för de regler, som
kan tänkas bli följda vid ekonomiska uppgörelser, avseende fördelning av
tillgångar samt skulder och andra förbindelser, i samband med ändring i
pastoratsindelning. De sakkunniga har härom anfört följande.

I fall då två eller flera pastorat sammanlägges till ett nytt pastorat, är
det naturligt, att det nybildade pastoratet övertager de gamla pastoratens
samtliga tillgångar och ansvaret för deras skulder och förbindelser. Ekonomisk
uppgörelse mellan de gamla pastoraten och det nybildade pastoratet
blir då i regel överflödig, såvitt exempelvis icke donationer finnes, vilka är
bundna uteslutande vid ettdera pastoratet.

Då fråga är om delning av pastorat, antingen så att en del skall bilda
nytt pastorat, eller så att den skall förenas med annat pastorat eller del
därav, blir en ekonomisk uppgörelse med en fördelning av det gamla pastoratets
tillgångar och förbindelser nödvändig.

Vad först angår den fasta egendomen utgöres denna i regel av löneboställen
och prästgårdar. Fördelningen av dessa tillgångar plägar ske efter fastigheternas
belägenhet, så att varje pastorat övertager de fastigheter, som finnes
inom dess område. Från boställe härrörande prästlönefond plägar åtfölja
bostället eller, om detta försålts, tilldelas det pastorat, där bostället
legat. Det bör dock uppmärksammas, att ett antal f. d. allmänna kyrkohemman
av medeltida ursprung för närvarande utgör avlöningstillgångar
för andra pastorat än dem, inom vilka de är belägna. Det må vidare erinras,
att den rätt, varmed avlöningstillgångar i fast egendom disponeras av ett
pastorat, i princip icke är av äganderätts natur. Boställe kan vara stiftelse
eller kronoanslag eller ägas av lokalkyrka eller enskild församling; den enda
grupp av fast egendom, som kan anses vara ägd av pastorat såsom sådant,
torde vara särskilt anskaffade prästgårdsområden, som avses i 1932 års
ecklesiastika boställsordning. Om här ifrågavarande tillgångar gäller, att
det tillkommer Kungl. Maj:t att med stöd av sina förvalIningsrätt.sliga befogenheter
förordna om ändrad disposition av desamma.

Om vid en pastoratsdelning ena parten på grund av boställenas belägenhet
icke fått sig tilldelat något av det odelade pastoratets boställen, förordnades
i äldre tid stundom, särskilt om boställenas tillkomst gett vid
handen att de ursprungligen varit avsedda för hela det odelade pastoratet,
att viss del av bostället skulle säljas och köpeskillingen disponeras för inköp
av nytt boställe för det nybildade pastoratet eller användas såsom avlö -

136

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

ningstillgång för detta. Det förekom också, att del av fond, som härrört
från boställe, överlämnades till sistnämnda pastorat såsom avlöningstillgång.
En dylik fördelning torde regelmässigt ha förekommit även beträffande
s. k. pastoraliefonder, härrörande från överskott på prästlönemedel,
influtna under giltigheten av det före tillämpningen av 1910 års lagstiftning
gällande lönesystemet. Då utdebiteringen för prästerskapets avlöning är
maximerad till 20 öre per skattekrona, kan en sådan överföring av fond
blott i fall som avses i 4 § lagen om kyrkofond, få större ekonomisk betydelse
för någondera parten. Den kan emellertid ha sin grund i ett allmänt
skälighetskrav.

Pastorat kan äga andel i prästlönefondshemman, som förvaltas av stiftsnämnd
och vars avkastning skall användas till avlöning av pastoratets
prästerskap (jfr lagen den 15 maj 1942 angående användande i vissa fall
av prästlönefond m.m.). Dylikt hemman kan vara beläget utanför pastoratets
område. Det kan diskuteras, huruvida pastoratets andel i sådant
hemman bör fördelas mellan ett vart av de nya eller ändrade pastoraten.
Andelen torde böra disponeras på samma sätt som om frågan gällt det boställe,
från vilket medlen för andelens förvärv härrört. Om pastorat jämlikt
nyssnämnda lag överfört medel till stiftets prästlönejordsfond, synes pastoratets
andel i fonden böra disponeras efter enahanda grund.

Pastoratet kan äga inventarier å pastorsexpedition. Enligt 14 § ecklesiastik
boställsordning åligger det nämligen pastorat, att därest detta i prästgård
anordnat särskild lokal för pastorsexpedition, vilken lokal icke ingår i
tjänstinnehavarens bostad, bekosta möblering, uppvärmning och städning
av lokalen med tillhörande utrymmen. De inventarier, som sålunda kan tillhöra
ett pastorat, bör åtfölja vederbörande prästgård. Vad i övrigt angår
pastorsexpedition stadgas i 30 § folkbokföringsförordningen, att det åligger
församling att tillhandahålla pastor nödiga inventarier, materiel och vad
övrigt erfordras för kyrkobokföringen ävensom tjänstetelefon samt, därest
förhållandena så påkallar, skrivbiträde. Enligt förarbetena till förordningen
torde detta stadgande i huvudsak icke innebära någon förändring i vad
tidigare gällt. Emellertid torde det icke vara ovanligt, särskilt i flerförsamlingspastorat
med endast en pastorsexpedition men även annorstädes,
att utgifterna för pastorsexpeditionen upptagits i pastoratets utgifts- och
inkomststat och ej i vederbörande församlingars stater. I icke så få fall
torde sådana församlingar gemensamt ha anskaffat inventarier och materiel
samt ingått avtal rörande tjänstetelefon och skrivbiträden till pastorsexpedition,
ibland även avsatt pensionsfonder för sådana skrivbiträden eller
anskaffat eller förhyrt lokal till expeditionen. Dessa förhållanden synes i
samband med en pastoratsdelning böra läggas till rätta på så sätt, att sådana
gemensamma tillgångar ävensom därmed förbundna rättigheter och
skyldigheter på grund av avtal, som ingåtts i och för hållande av pastorsexpedition,
övertages av den eller de församlingar, vilka efter delningen
skall betjänas av expeditionen. I den mån vid fördelning av tillgångar vid
pastorsexpedition ena parten vållas avsevärda utgifter för annan expedition,
synes frågan om kompensation till denna part böra övervägas.

Därest pastorat i följd av uttaxering skulle ha fonderade medel för något
visst ändamål, synes fördelningen av medlen böra bero på det ändamål,
vartill fonden är avsedd. Det vanligaste ändamålet torde vara reparation
eller nybyggnad av prästgård. I dylikt fall bör fonden åtfölja prästgården.
Skulle fonderingen ha skett för ett ändamål, som blir onyttigt genom pasto -

137

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

ratsdelningen, exempelvis nybyggnad av prästgård, som genom den nya
indelningen blir obehövlig, synes fonden böra fördelas mellan de nya eller
ändrade pastoraten efter skatteunderlaget.

Ett pastorats andra tillgångar, tillhörande prästlönekassa eller annan
pastoratskassa, antingen dessa medel innestår i bank eller å postgiro eller
utgöres av kontanter i respektive kassor, torde böra fördelas mellan de nya
eller ändrade pastoraten efter skatteunderlaget.

Skulder, som är anknutna till prästgård eller löneboställe, bör i regel
åtfölja respektive egendom, d. v. s. ansvaret bör, såvitt ej hinder möter från
långivarens sida, övertagas av det pastorat, som övertager egendomen. Enligt
6 § 3 st. indelningslagen må överflyttning eller uppdelning av lån icke
ske, med mindre vederbörande fordringsägare därtill lämnat sitt samtycke.
I de fall, där kyrkofonden är fordringsägare, synes dylikt samtycke icke
vara erforderligt. Det synes lämpligt, att även vid pastoratsdelning annan
fordringsägares samtycke till en sådan åtgärd inhämtas. Där samtycke icke
lämnas, bör lämpligen förfaras på följande sätt. Med bibehållande av solidariskt
ansvar gentemot långivaren för de i det gamla pastoratet ingående
församlingarna, uppdelas ansvaret för lånet på de nya eller ändrade pastoraten
efter skatteunderlaget. Vid medgivande från långivaren överföres
ansvaret för lånet på det pastorat, som övertager egendomen, därvid, om
så befinnes skäligt, stadgas skyldighet för det andra pastoratet att bidraga
till lånets förräntning och amortering efter skatteunderlaget. Där det ena
pastoratet kommer att betungas med nyanskaffning, ombyggnad eller omfattande
reparation av prästgård, kan det befinnas skäligt, att det andra
pastoratet bidrager därtill, eventuellt genom övertagande av ansvar för
större del av lån, som ingår i uppgörelsen, än som skulle följa av vad förut
angivits, eller genom bidrag till kostnaderna i förhållande till skatteunderlaget.
Skulder av annat slag än tidigare nämnts torde böra fördelas mellan
de nya eller ändrade pastoraten efter skatteunderlaget.

Ett pastorat kan genom avtal ha förvärvat rättigheter och iklätt sig skyldigheter
gentemot annan. Huru därmed skall förfaras vid en pastoratsdelning,
lärer få bero på omständigheterna i det särskilda fallet. De till avtalet
knutna rättigheterna och skyldigheterna kan övertagas antingen av ettdera
av de nya eller ändrade pastoraten eller också, om så skulle befinnas lämpligt,
av dessa pastorat gemensamt; i det senare fallet bör bestämmas, med
huru stor del vart och ett av pastoraten skall taga del i dessa rättigheter
och skyldigheter. Ett pastorats rättigheter och skyldigheter mot i dess
tjänst anställda icke prästerliga befattningshavare är också grundade på
avtal (skriftliga eller muntliga), och även i avseende å sådana anställda bör
en avtalsreglering ske i samband med en pastoratsdelning. Motsvarande
reglering bör vid pastoratsdelning verkställas även beträffande avtal som
till pastoratet hörande församlingar ingått, exempelvis rörande skrivbiträde
vid pastorsexpedition.

Fördelningen av ett pastorats avlöningstillgångar kan i regel icke åstadkomma
någon avsevärd ökning utöver den till 20 öre per skattekrona maximerade
utdebiteringen för prästerskapets avlöning. Skatteer sättning med
hänsyn till ökade utgifter för prästerskapets avlöning torde hittills icke ha
förekommit och lärer ej heller framdeles vara motiverad.

Vid hittills skedda pastoratsdelningar har stundom ena parten yrkat få
del av avkomsten från ett löneboställe, som tilldelats andra parten. Sådana
yrkanden har regelmässigt avvisats, enär avvikelse ej ansetts böra göras

14 — IJihang till riksdagens protokoll 1057. 1 samt. Nr 153.

138

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

från regeln, att ett löneboställes avkastning helt skall tillkomma det pastorat,
inom vilket det är beläget. Denna regel synes även framdeles böra upprätthållas
såvitt icke särskilda skäl (t. ex. äganderätt) föranleder undantag.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Lund: De sakkunniga har framhållit, att den kommunala
skatteutjämningen spelar mindre roll för pastoratsindelningen. Enligt domkapitlets
mening kan de nuvarande pastoratens innehav av prästerliga avlöningstillgångar
däremot spela en ingalunda oväsentlig ekonomisk roll för
av indelningsändring berörda församlingar. Landsbygdspastoraten i stiftet
innehar i regel mycket värdefulla jordbruksegendomar — löneboställena.
Visserligen belastas boställena just nu av stora byggnadsskulder, i anledning
varav det ekonomiska utbytet blir skäligen ringa. Om något eller några
tiotal år är emellertid dessa skulder avbetalade. Nettoutbytet blir då väsentligt
större och torde i ej så få fall medföra minskad utdebitering av församlingsavgifter
för täckande av präst- och kyrkomusikerlönekostnaderna.
Genom överflyttning av en församling till annat pastorat kan denna församling
mycket väl riskera att komma i ogynnsammare ekonomisk ställning
än tidigare.

Stiftsnämnden i Strängnäs: Emot vad de sakkunniga föreslår rörande
ekonomisk uppgörelse vid pastoratsindelning har stiftsnämnden i stort sett
intet att erinra. De sakkunniga refererar emellertid till att i äldre tid stundom
förordnats beträffande disposition av boställe vid pastoratsindelning,
att viss del av bostället skulle säljas och köpeskillingen disponeras för inköp
av nytt boställe för det nybildade pastoratet eller användas såsom
avlöningstillgång för detta. Stiftsnämnden får avstyrka ett sådant tillvägagångssätt
och i stället föreslå, att det pastorat, inom vars område bostället
är beläget, löser det andra pastoratets andel. Det torde av såväl tekniska
som praktiska och ekonomiska skäl i allmänhet vara olämpligt att förfara
på det gamla sättet. Andel i prästlönefondshemman bör fördelas mellan
pastoraten efter skatteunderlaget.

Stiftsnämnden i Växjö: Stiftsnämnden vill särskilt framhålla betydelsen
av att avkomsten av boställen inom ett blivande pastorats gränser tillfaller
detta pastorat. Inom stiftet finnes numera löneboställen — förutvarande
allmänna kyrkohennnan — belägna inom annat än det pastorat, som uppbär
avkomsten och handhar förvaltningen. En dylik anordning har i olika
avseenden visat sig mindre ändamålsenlig och synes därför icke böra givas
ytterligare tillämpning.

Stiftsnämnden i Göteborg: Enligt stiftsnämndens mening har de sakkunniga
icke tillräckligt ingående behandlat de invecklade problem, som kan
bli en följd därav, att en del av ett pastorat skall bilda nytt pastorat eller
förenas med annat pastorat. Uppgörelsen kommer i första hand att avse
den fasta egendomens fördelning. Tillämpningen av en till synes så enkel
regel som att varje pastorat övertager de fastigheter, som finnes inom dess
område, torde i många fall leda till synnerligen besvärliga utredningar. Erfarenheten
visar, att pastoraten ogärna avstår prästgårdar och boställen
utan kompensation. Även om yrkanden härom hittills oftast avvisats, får
man räkna med att sådana uppkommer. Ett krav om ersättning kan också
vara berättigat. Vid delning av Askims och Västra Frölunda församlingars

139

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

pastorat förordnade Kungl. Maj:t den 10 oktober 1952 bland annat, att den
sistnämnda församlingen skulle bidraga med högst 200 000 kronor till bestridande
av kostnaderna för byggande av kyrkoherdeprästgård i Askims
församlings pastorat. Det kan väl förutses att liknande krav uppkommer
i fall, då ändringar i pastoratsindelning påkallar nybyggen.

Fördelningen av skulder, som är anknutna till prästgård eller löneboställe,
kan säkerligen leda till invecklade utredningar och uppgörelser. Därest
dessa skall bli av samma omfattning och grundlighet, som när allmänna
kyrkohemman övertogs av pastorat, måste man räkna med att särskild
expertis ställes till förfogande för ändamålet. Det finns ingen möjlighet för
de små domkapitelsexpeditionerna att utföra detta omfattande och krävande
utredningsarbete.

Länsstyrelsen i Hallands län: De sakkunniga har utgått ifrån att varje
pastorat övertager de fastigheter, som finnes inom dess område, samt att
någon kompensation icke skall förekomma. Länsstyrelsen befarar att den
ekonomiska uppgörelsen icke kommer att bli så enkel som de sakkunniga
räknat med. Ersättningskrav kommer säkert att framställas. Frågan om
den ekonomiska uppgörelsen bör därför bli föremål för ytterligare överväganden.

Svenska stadsförbundet har framhållit, att vid ekonomiska uppgörelser
i samband med ändringar i pastorat sindelningen bör samma principer, som
gäller vid kommunala indelningsändringar, äga tillämpning.

Svenska pastoratens riksförbund har uttalat, att grunderna för de ekonomiska
uppgörelser, som blir nödvändiga vid indelningsreformens genomförande,
bör ytterligare utredas, innan ställning till ifrågavarande spörsmål
kan tagas.

Landsarkivarien i Göteborg: Vid indelningsändringar under senare tid
har förtidsleveranser av arkivalier till lands- och länsarkiven skett. Det
kan därför vara skäl att här särskilt framhålla att sådana leveranser från
kyrkoarkiv icke kan emottagas i härvarande landsarkiv dels på grund av
brist på utrymme i landsarkivets magasin dels på grund av brist på personal
både för leveransernas emottagande och inordnande och för besvarandet
av alla de förfrågningar, som skulle komma till landsarkivet, om där förvarades
sena kyrkoböcker. — För överlämnandet av arkiv från en pastor till
annan måste noggranna regler utfärdas. Överlämnandet bör ske vid inventering,
som bör verkställas av den kontraktsprost, till vilkens kontrakt den
arkivbildande församlingen hör före indelningsändringen. Inventeringsinstrumenten
bör i avskrift sändas till landsarkiven. — 1 landsarkivdistriktet
förekommer, att en del längder omfattar mer iin en församling. Regler måste
därför utfärdas huru med sådana arkivalier skall förfaras, då de församlingars
arkiv, lill vilka de hör, ej längre skall förvaras i samma arkivlokal. —
De framlagda förslagen medför för arkiven icke blott det nu berörda överflyttandet
av hela kyrkoarkiv utan även i många fall eu avsöndring ur arkiv
av vissa arkivalier, nämligen de som utgör pastoratsarkiven. — Kommer
indelningsändringen till stånd, upphör vissa pastorat genom sammanläggning
med annat pastorat eller genom uppdelning på andra pastorat. Även
om ett pastorat kommer att bestå, kan dess gränser komma att ändras
genom alt eu eller flera församlingar överförs till annat eller andra pastorat.
Indelningsändringarna kan medföra, att pastoratsarkiv helt, och hållet

140

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

överlämnas till annat pastorat men också att arkiv delas upp på flera
arkivvårdare. — Dessa konsekvenser av indelningsreformen kräver stor
uppmärksamhet. I otvetydiga bestämmelser måste fastslås vilka handlingar
som skall antingen helt och hållet eller blott delvis överlämnas till annat
eller andra pastorat. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt boställsstyrelsernas
arkiv. Även måste klarläggas var de handlingar, som ej behöver
uppdelas, skall förvaras (i den nya moderförsamlingens arkiv eller i den församling,
som upphör att vara moderförsamling).

Riksarkivet: Vid genomförandet av de sakkunnigas förslag till ändrad
pastoratsindelning yppar sig en hel rad arkivproblem, vilka icke beröres i
utredningen, än mindre där fått sin lösning. Riksarkivet får härom hänvisa
till av landsarkivarien i Göteborg och länsarkivarien i Visby i ärendet avgivna
yttranden. — Länsarkivarien i Visby påpekar behovet av särskilda
föreskrifter och anvisningar angående förfarandet vid överflyttning, i händelse
av omorganisation, av kyrkoarkiv från en pastorsexpedition till en
annan och anser det närmast böra ankomma på domkapitlen att vid uppgörandet
av sina indelningsförslag beakta dessa förhållanden. Dessförinnan
synes emellertid en särskild utredning vara påkallad med uppgift att uppdraga
riktlinjer för lösningen av den mångfald frågor av arkivnatur, som i
detta sammanhang anmäler sig. En dylik utredning borde enligt riksarkivets
mening i första hand anförtros åt pastoratsindelningssakkunniga jämte
en med dem adjungerad representant för arkivväsendet, lämpligen någon
landsarkivarie; det synes nämligen vara av vikt i detta fall, att de lokala
arkivmyndigheternas sakkunskap får tillfälle att bli företrädd i de sakkunnigas
krets.

Kammarkollegiet: Mot vad de sakkunniga anfört i fråga om ekonomisk
uppgörelse vid ändring i pastoratsindelningen synes icke vara något att
erinra. Det må emellertid — i anledning av uttalandet att »den enda grupp
av fast egendom, som kan anses vara ägd av pastorat såsom sådant torde
vara särskilt anskaffade prästgårdsområden, som avses i 1932 års ecklesiastika
boställsordning» — anmärkas, att enligt lagen den 15 maj 1942
(nr 232) angående användande i vissa fall av prästlönefond in. m. en fastighet,
som inköpes att förvaltas som löneboställe för visst pastorat, förvärvas
för pastoratets räkning och lagfares för pastoratet. Pastoratet lärer väl då
åminstone formellt framstå som ägare av fastigheten, låt vara att anteckning
skall ske i fastighetsboken om fastighetens disposition m.m., vilket
förhindrar pastoratet att fritt disponera över fastigheten. Hittills har förvärvats
några tiotal sådana fastigheter. — Såsom riksarkivet framhållit,
uppkommer vid genomförandet av de sakkunnigas förslag till pastoratsindelning
en råd arkivfrågor, vilka icke beröres i betänkandet. I likhet med
riksarkivet anser kollegiet, att dessa frågor bör göras till föremål för särskild
utredning, därvid ej mindre sakkunskap i fråga om folkbokföring än
även arkivexpertis bör vara representerad.

Lönegradsinplacering för kyrkoherdar och komministrar

Jämlikt 17 § 2 mom. Pr ankommer det på Kungl. Maj:t att i enlighet
med av riksdagen godkända grunder förordna angående fördelningen av
kyrkoherdetjänsterna på lönegraderna Ca 33, 31, 29 och 27 samt av komministerstjänsterna
på lönegraderna Ca 28, 27, 26 och 25. Dylika fördel -

141

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

ningsgrunder har, såvitt gäller kyrkoherdetjänsterna, av statsmakterna beslutits
endast för de vid utgången av år 1951 befintliga tjänsternas inplacering
i lönegrad vid övergången till det nya lönesystemet.

Beträffande de nu gällande reglerna för fördelningen på nyssnämnda
lönegrader av kyrkoherde- och komministerstjänsterna torde få hänvisas
till betänkandet s. 139—145.

Regler för lönegradsinplacering av kyrkoherdetjänster

Vid kyrkoherdarnas placering i lönegrad från och med den 1 januari 1952
skedde fördelningen på de olika lönegraderna med utgångspunkt i den
reglerade lön, som fastställts enligt 1910 års lag, dock med korrigeringar
i vissa hänseenden. De sakkunniga framhåller, att med denna metod för
övergångsinplaceringen anledning saknades att vid det senaste löneregleringsarbetet
principiellt fastställa vilka faktorer, som skulle vara lönebestämmande.
De sakkunniga har däremot för sin del funnit nödvändigt att
till principiell behandling upptaga frågan om vilka faktorer, som överhuvudtaget
bör vara bestämmande för en lönegradsdifferentiering av kyrkoherdetjänsterna.

De sakkunniga betonar, att de »svårigheter» vid en kyrkoherdetjänst,
som bör tillmätas betydelse vid tjänstens inplacering i lönegrad, bör vara
av kvalitativ natur. De sakkunniga kan icke finna skäl för att beträffande
kyrkoherdetjänsterna skall tillämpas andra normer vid lönegradsinplaceringen
än de, som i regel kommer till användning vid lönegradsinplacering
enligt det statliga lönesystemet. Vid avvägningen av löneställningen för
en tjänst enligt detta system tillmätes i allmänhet arbetsuppgifternas art
och kvalitativa beskaffenhet avgörande betydelse. Härtill kommer den med
tjänsten förenade ansvarsställningen samt de för tjänsten uppställda kompetensfordringarna.
Till arbetsbördan i egentlig mening tages endast sällan
hänsyn vid valet av lönegrad. I anslutning härtill anför de sakkunniga
följande.

Vad angår kyrkoherdetjänsterna kan i före varande sammanhang bortses
från kompetenskraven, då lönegraderna är på förhand fixerade och då enahanda
krav gäller för samtliga tjänster. Vidare saknas enligt de sakkunnigas
mening skäl för att låta arbetsbördans storlek öva inflytande på valet av
lönegrad. Beträffande kyrkoherdetjänsterna bör nämligen kunna förutsättas,
att varje tjänst är — i samband med fortgående omprövningar av pastoratsindelningens
ändamålsenlighet — så organiserad, att befattningen ger
sin innehavare full sysselsättning. En ökning eller minskning av arbetsuppgifterna
inom ett pastorat bör mötas genom ökning eller minskning av den
prästerliga arbetskraften inom pastoratet, icke genom en höjning eller sänkning
av kyrkoherdens löneställning. Slutligen bör levnadskostnaderna inom
pastoratet eller liknande ekonomiska faktorer icke få påverka tjänsternas
lönegradsinplacering; därvidlag sker ju en avvägning genom dyrorts- och
hyresgrupperingen samt genom kallortstillägg o. dyl.

142

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

De sakkunniga anser således i princip, att vid uppbyggande av regler
för inplacering i lönegrad av kyrkoherdetjänster hänsyn bör tagas uteslutande
till arten och den kvalitativa beskaffenheten av de med tjänsten
förenade arbetsuppgifterna samt till den med tjänsten följande ansvarsställningen.

Då det gäller att finna någon eller några statistiskt mätbara faktorer,
som kan sägas ge uttryck för den kvalitativa beskaffenheten av arbetsuppgifterna
vid en kyrkoherdetjänst, kan man enligt de sakkunnigas mening
söka sig fram på två vägar. En första metod är att söka klargöra, huruvida
bland de många slag av uppgifter, som är förenade med en kyrkoherdetjänst,
finnes några, vilka alltefter den mängd, vari de förekommer
(exempelvis antalet söndagliga gudstjänster, antalet kyrkliga förrättningar
av visst slag eller antalet kyrkobokföringsärenden per år) — kan sägas allmänt
karakterisera tjänsteuppgifternas kvalitet. Därest denna väg icke
skulle visa sig framkomlig, synes det böra övervägas, huruvida pastoratets
(verksamhetsområdets) karaktär — uttryckt i invånarantalet, ytvidden
o. dyl. — kan sägas tillika ge uttryck för kyrkoherdetjänstens kvalitet.

Efter en närmare granskning av arbetsuppgifterna vid kyrkoherdetjänsterna
konstaterar de sakkunniga, att det icke lämpligen går att vid valet av
lönebestämmande faktorer tillämpa det förra av de angivna alternativen.
Vid övervägande av det senare alternativet finner de sakkunniga däremot,
att tre av de data, vilka karakteriserar ett pastorat, nämligen invånarantalet,
arealen och antalet församlingar inom pastoratet, kan sägas i olika
hänseenden ge ett sådant uttryck för kvaliteten av arbetsuppgifterna för
kyrkoherden i pastoratet, att de lämpligen kan läggas till grund för en
differentiering i lönegradshänseende av kyrkoherdetjänsterna.

Vad först gäller folkm äng ds faktorn har de sakkunniga ansett sig kunna
konstatera, att de sammantagna arbetsuppgifternas kvalitet vid en kyrkoherdetjänst
allmänt sett är högre i ett pastorat med stor folkmängd, särskilt
i ett pastorat av tätortskaraktär, än i ett pastorat med ringa invånarantal.
Detta synes gälla såväl den obligatoriska som den fria verksamheten.

Sålunda måste ansvaret för kyrkobokföringen anses vara större, de vid
bokföringen uppkommande problemen mera komplicerade och frekvensen
av svårare problem relativt sett högre i det folkrikare (tätorts-) pastoratet
med dess mera rörliga befolkning än i det mindre folkrika (landsbygds-)
pastoratet med dess mera stationära befolkning. Vidare måste gudstjänsterna
och de kyrkliga förrättningarna sägas — framförallt på grund av
befolkningens i allmänhet heterogena och växlande sammansättning —
ställa större krav på kyrkoherden i pastorat med höga invånarantal. I den
fria verksamheten — t. ex. i fråga om ungdomsvården — torde uppkomma
mera svårbemästrade problem i tätorten än på den egentliga landsbygden
o. s. v. Det framhålles även, att antalet biträdande präster och i församlingstjänst
anställda är högre i det folkrikare än i det mindre folkrika pastoratet.
Till följd härav blir kraven på kyrkoherden i egenskap av förman
och arbetsledare större i den förra än i den senare typen av pastorat.

143

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

De sakkunniga framhåller emellertid, att kvalitet sstegringen i arbetsuppgifterna
vid större invånarantal i pastoratet främst sammanhänger med
att de folkrikare pastoraten i regel innesluter en eller flera tätorter. Det
säger dock sig självt, att ett pastorats invånarantal icke alltid ger ett rättvisande
utslag för arbetsuppgifternas kvalitet.. Det blir med hänsyn därtill
uppenbart, att endast relativt stora skillnader i folkmängdstalen kan sägas
innebära en påtaglig kvalitetsskillnad. För uppbyggnad av ett enkelt och
schablonmässigt inplaceringssystem för så många lönegrader, som det här
är fråga om, har de sakkunniga dock måst förutsätta, att de prästerliga
arbetsuppgifternas kvalitet och tjänstinnehavarens ansvar står i direkt
proportion till antalet invånare inom verksamhetsområdet.

Beträffande arealfaktorn framhåller de sakkunniga, att enligt de sakkunnigas
principiella utgångspunkter varken den ökade arbetsbelastning eller
den ökade psykiska och fysiska press, som är förenad med den prästerliga
verksamheten i de till ytvidden större pastoraten synes böra vara lönebestämmande.
Däremot måste arbetsuppgifterna i ett pastorat med folkmängden
spridd över en mycket stor yta sägas vara såtillvida mera kvalificerade
än i ett pastorat med samma folkmängd koncentrerad inom ett
mindre vidsträckt område, att planläggningen av arbetet ställer större krav
på vederbörande tjänstinnehavare samt att beträffande kyrkoherdarna ledningen
och samordningen av arbetet inom pastoratet blir mera krävande.
En speciell svårighet för det ordinarie arbetets planläggning och fullgörande
uppkommer för präst i sådant pastorat därigenom, att hans tid ofta splittras
genom långa och tidsödande resor inom pastoratet. Dessa omständigheter
gör det enligt de sakkunnigas mening motiverat, att vid lönegradsdifferentieringen
beträffande kyrkoherdarna viss hänsyn tages till pastoratens
areal. Dock bör arealfaktorn få inverka endast i så stora pastorat, att
— även med en relativt kraftig koncentration av befolkningen — särskilda
svårigheter med skötseln av pastoratet på grund av dess areal under alla
förhållanden måste göra sig märkbara.

I stort sett samma synpunkter, som anförts rörande svårsköttheten av
pastorat med stor ytvidd, gör sig enligt de sakkunnigas mening i viss mån
gällande beträffande pastorat, bestående av flera församlingar. Den utvidgning
av de kyrkliga förval tningsbestyren — såsom ordförandeskap i
flera kyrkoråd samt dubbel eller flerdubbel kyrko- och kyrkogårdsförvaltning
— och det ökade antal arbetskretsar o. dyl., som i allmänhet följer
med ett större antal församlingar inom pastoratet, måste sålunda sägas i
fråga om arbetets planläggning och ledning ställa större krav på kyrkoherden
i ett flerförsamlingspastorat än i ett enförsamlingspastorat med samma
invånarantal. Viss hänsyn härtill bör tagas vid kyrkoherdetjänsternas
inplacering i lönegrad.

De sakkunniga sammanfattar sitt förslag till inplacering sregler
f ö r kyrkoherdetjänster i följande tablå.

144

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Kyrkoherde placeras i lönegrad enligt den av nedan angivna tre beräkningsgrunder, som medför den högsta lönegradsplaceringen
Lönegrad Ca:	a) pastoratets invånar-antal uppgår till:	b) pastoratets areal uppgår till:	c) antalet försam-lingar i pastoratet uppgår till:
27	högst 1 500	_	_
29	1 501—4 500	minst 301 km2	minst 3
31	4 501—10 000	minst 601 km2 och pasto-ratets invånarantal över-stiger 1 500
33	minst 10 001	minst 1 201 km2 och pas-toratets invånarantal överstiger 4 500

De sakkunniga anser, att folkmängdsfaktorn bör vara den faktor, som i
normalfallet blir avgörande för valet av lönegrad, medan övriga lönebestämmande
faktorer bör vara supplementfaktorer, vilka får betydelse endast i
andra hand. Med hänsyn härtill vill de sakkunniga icke föreslå ett indexeller
poängsystem, enligt vilket vid bestämmande av lönegradsinplaceringen
för en kyrkoherdetjänst de tre lönebestämmande faktorerna först
åsättas poängvärden var för sig, varefter den sammanlagda poängsumman
blir avgörande för placeringen. De sakkunnigas system är i stället uppbyggt
så att lönegradsinplaceringen direkt kan avläsas och så avvägt att de supplementära
faktorerna — areal- och flerförsamlingsfaktorerna — övar inflytande
först då de anses böra medföra högre lönegradsplacering av tjänsten
än den placering folkmängdsfaktorn ger, d. v. s. ett system i princip
uppbyggt såsom det för komministrarna nu gällande.

Av vad de sakkunniga närmare anför beträffande faktorernas avvägning
inhämtas i huvudsak följande.

Såsom i det föregående nämnts, har de sakkunniga föreslagit, att särskilda
tjänstgöringsområden framdeles icke skall fastställas av Kungl. Maj:t
utan av vederbörande domkapitel. Mot bakgrunden härav finner de sakkunniga
uteslutet, att i ett inplaceringssystem för kyrkoherdetjänsterna
— liksom över huvud taget för de församlingsprästerliga tjänsterna — hänsyn
tages till huruvida inom pastoraten särskilda tjänstgöringsområden
finnes inrättade eller icke. En sådan ordning skulle nämligen medföra, att
frågan om lönegradsinplaceringen i viss utsträckning lades i vederbörande
domkapitels i stället för — såsom vid prästlöneregleringen beslutats —
i Kungl. Maj:ts hand. De sakkunniga föreslår därför i fråga om folkmängdsfaktorns
avvägning, att de nya inplaceringsreglerna gives sådan innebörd,
att såsom underlag för lönegradsinplaceringen alltid skall läggas pastoratets
totala invånarantal, således utan reduktion av folkmängden i någon form.
För övergång till detta system talar vidare det förhållandet, att avskiljandet
av ett särskilt tjänstgöringsområde inom ett pastorat icke kan anses
medföra en minskning av den kvalitativa beskaffenheten av kyrkoherdens
arbetsuppgifter. Härutinnan erinrar de sakkunniga om att enligt de av dem

145

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

angivna förutsättningarna för inplaceringsreglernas uppbyggnad arbetsuppgifternas
kvalitet i första hand är beroende av pastoratets karaktär (folkrikt
tätort spastorat, glesbebyggt landsbygdspastorat o. s. v.). Det framhålles
också att, även om kyrkoherden i ett pastorat genom avskiljandet av
särskilt tjiinstgöringsområde befrias från det direkta handhavandet av pastoralvården
inom området, han alltjämt maste båra det slutliga ansvaret
för ledningen och samordningen i stort av verksamheten inom pastoratet
i dess helhet. Subordinationsförhållandet mellan kyrkoherden och honom
biträdande präst förändras ej heller därav, att den biträdande prästen har
särskilt tjänstgöringsområde. Vidare framhåller de sakkunniga, att vid ett
genomförande av en pastoratsindelning enligt de sakkunnigas riktlinjer
särskilda tjänstgöringsområden i det övervägande antalet fall torde komma
att inrättas i norrlandsstiften, d. v. s. inom områden, där vid den redan
genomförda övergångsinplaceringen reduktion av pastoratens invånarantal
med hänsyn till särskilda tjänstgöringsområden icke skett i full utsträckning.
Slutligen erinrar de sakkunniga om att vid övergångsinplaceringen
hela pastoratets areal tillgodoräknats, oberoende av om särskilda tjänstgöringsområden
fastställts eller icke. De sakkunniga finner ej skäl föreligga
för att skilda beräkningsgrunder skall tillämpas beträffande dessa båda
faktorer.

Av de olika folkmängdsintervallerna har den undre gränsen för placering
i 29 lönegraden, den s. k. normallönegraden, valts med utgångspunkt i de
av de sakkunniga förordade normerna för indelning och organisation. Beträffande
övriga intervallsgränser framhåller de sakkunniga, att dessa av
naturliga skäl måste bli mer eller mindre skönsmässigt bestämda. De
schablonmässiga intervallerna kan aldrig läggas så, att de alltid »slår» exakt
på samma sätt som om tjänsten i fråga hade lönegradsinplacerats enligt
de för övergångsinplaceringen gällande reglerna. Samtidigt måste beaktas,
att valet av ifrågavarande intervaller, i kombination med borttagandet av
den omförmälda reduktionsregeln, ej får medföra en lönereglering för kyrkoherdetjänsterna
i nyinrättade pastorat i form av en allmän höjning eller
sänkning av lönenivån i förhållande till vad som skulle blivit fallet, därest
de nya pastoraten funnits redan före prästlönereformen och tjänsterna
övergångsinplacerats. De sakkunniga har sa langt möjligt varit sökt avväga
inplaccringssystemet så, att för kyrkoherdetjänster av olika typer i stort
sett kommer att gälla den lönenivå, som för respektive typ kom till uttryck
genom övergångsinplaceringen.

Vad gäller den lägsta gränsen för arealfaktorns inverkan, 301 km2, erinrar
de sakkunniga om att den 1 januari 1948 av landets da 1 302 pastorat
endast 241 eller inemot 18 procent uppnådde denna areal. Beträffande de
grupper av pastorat vari enligt förslaget kyrkoherdetjänsterna pa grund
av areal faktorn bör placeras i 31 eller 33 lönegraden — pastorat med areal
av 001 respektive 1 201 km2, den 1 januari 1948 sammanlagt 108 eller icke
fullt 8 procent — synes enligt de sakkunniga vissa spärrar i fråga om minsta
folkmängdstal böra fixeras. Det förefaller nämligen icke motiverat, framhåller
de sakkunniga, att arealfaktorn skall kunna föra upp eu kyrkoherdetjänst
mer än ett steg över den lönegrad i serien, som folkmängdsfaktorn
ger.

Regeln för flerförsamlingsfaktorns avvägning — vilken av praktiska skäl
bör gälla även om församlingarna utgör kyrklig samfällighet eller har gemensam
kyrka — torde enligt de sakkunnigas beräkning få tillämpning

146

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

endast beträffande ett fåtal enprästpastorat. Kvaliteten på arbetsuppgifterna
i dessa pastorat är enligt de sakkunnigas mening sådan, att kyrkoherdetjänsterna
i pastoraten icke gärna bör hänföras till lägre lönegrad än
normallönegraden. Flerförsamlingsfaktorn synes i övrigt ej vara så kvalificerande,
att den bör få medverka till inplacering i högre lönegrad.

Till åskådliggörande av innebörden av nu angivna regler för lönegradsinplacering
av kyrkoherdetjänsterna har de sakkunniga uppgjort följande
sammanställning över fördelningen på lönegrader av samtliga kyrkoherdetjänster
i territoriella pastorat i riket (oktober 1952) vid nuvarande tjänsteorganisation
dels enligt gällande placering, dels vid tillämpning av det av
de sakkunniga föreslagna inplaceringssystemet.

		Tjänster i lönegrad Ca
		33	31	29	27	S:a
Gällande placering	Antal	188	221	747	201	1357
	%	14	16	55	15	100
Enligt de sakkunnigas	Antal	163	244	722	228	1357
inplaceringssystem	%	12	18	53	17	100

Regler för lönegradsinplacering av komministerstjänster

Vad gäller de lönebestämmande faktorerna anser de sakkunniga, att beträffande
folkmängdsfaktorn och arealfaktorn i stort sett samma skäl, som
anförts för valet av dessa faktorer såsom lönebestämmande för kyrkoherdetjänsterna,
gör sig gällande även i fråga om komministertjänsterna. De
sakkunniga föreslår därför, att folkmängds- och arealfaktorerna skall ingå
i ett nytt system för komministertjänsternas lönedifferentiering. Vad angår
flerförsamlingsfaktorn kan enligt de sakkunnigas mening den ökning
av kraven i fråga om ledning och samordning av arbetet inom ett pastorat,
som följer med ett större antal församlingar, icke sägas i den män påverka
den kvalitativa beskaffenheten av en komministers arbetsuppgifter, att antalet
församlingar inom pastoratet bör påverka valet av lönegrad för en
komministert j änst.

De nuvarande inplaceringsreglerna för komministertjänsterna är så utformade,
att komministertjänst med av Kungl. Maj:t fastställt särskilt
tjänstgöring sområde lönegradsplaceras enligt förmånligare grunder än de
för övriga komministertjänster gällande. Antalet komministertjänster med
särskilda tjänstgöringsområden utgör 374, varav 24 är placerade i 28 lönegraden,
75 i 27 lönegraden, 176 i 26 lönegraden och 99 i 25 lönegraden.

De sakkunniga konstaterar, att ett slopande av anordningen med särskilde
tjänstgöringsområden såsom lönebestämmande faktor skulle med
nuvarande inplaeeringsregler medföra en avsevärd försämring av komministertjänsternas
löneställning, markerad bland annat därigenom, att sam -

147

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

manlagda antalet tjänster i 25 lönegraden, den lägsta, skulle vid nuvarande
tjänsteorganisation öka från 2G0 till 426 eller från 29 procent till 4/ procent
av totala antalet komministertjänster.

Såsom tidigare nämnts har de sakkunniga föreslagit, att särskilda tjänstgöringsområden
framdeles skall fastställas av domkapitlet och icke, såsom
nu, av Kungl. Maj:t. Därav följer automatiskt att det förhållandet, att
särskilt tjänstgöringsområde finnes inrättat inom ett pastorat, i fortsättningen
icke bör öva inflytande på valet av löneställning för komministrarna
inom pastoratet. De sakkunniga anser emellertid, att —- även om, mot vad
de föreslagit, särskilda tjänstgöringsområden alltjämt skulle komma att
fastställas av Kungl. Maj:t — tillräckliga skäl likväl ej föreligger för att
räkna med en »tjänstgöringsområdesfaktor» såsom lönebestämmande. Härom
anför de sakkunniga huvudsakligen följande.

De sakkunniga har funnit det naturligt, att lönebestämningen för komministertjänsterna
— liksom i fråga om kyrkoherdetjänsterna — i princip
sker uteslutande med hänsyn till arten och den kvalitativa beskaffenheten
av de med tjänsten förenade arbetsuppgifterna samt till den med tjänsten
följande ansvarsställningen. Ur denna synvinkel skulle det kunna vara
motiverat att bereda komministrar med särskilda tjänstgöringsområden ett
visst försteg i lönehänseende framför övriga komministrar inom vederbörande
pastorat, under förutsättning givetvis att särskilda tjänstgöringsområden
endast fastställdes i sådana fall, där — i enlighet med vad under
förarbetena till prästlönereformen synes i princip ha förutsatts — arbetsuppgifterna
för den för området anställde komministern kunde sägas vara
klart mera kvalificerade än de göromål, som normalt ankommer på en komminister,
anställd för att i allmänhet biträda kyrkoherden i dennes arbete
inom pastoratet. De sakkunniga anser det emellertid kunna ifrågasättas,
huruvida i normalfallet föreligger en så stor kvalitetsskillnad i fråga om
arbetsuppgifter och ansvar mellan komminister med särskilt tjänstgöringsområde
och annan komminister, att på denna grund en högre löneställning
för den förre än för den senare kan vara motiverad. De sakkunniga vill
härutinnan endast erinra, att det är kyrkoherden, som bär det slutliga
ansvaret för ledningen och samordningen av verksamheten inom pastoratet
i dess helhet, även om någon del av pastoratet utgör särskilt tjänstgöringsområde.
Det må vidare framhållas, att de inplaceringsregler för komministertjänsterna,
som de sakkunniga föreslår, bland annat innebär, att komministertjänsterna
i de vidsträckta pastoraten inom norrlandsstiften —
alltså inom sådana pastorat där enligt de sakkunnigas principer för pastoratsindelningen
det övervägande antalet särskilda tjänstgöringsområden
framdeles kommer att finnas inrättat — i relativt stor utsträckning kommer
att hänföras till den högsta komministerslönegraden. Därjämte framhålles,
att de sakkunniga vid sitt arbete kunnat konstatera, att de nuvarande
inplaceringsreglerna icke ger ett rättvisande uttryck, för komministertjänsternas
kvalitativa beskaffenhet. Särskilda tjänstgöringsområden
har sålunda kommit att fastställas i ett stort antal fall, där arbetsuppgifterna
icke kan anses vara av sådan kvalitet, att de motiverar en förmånligare
löneställning för den för området anställde komministern än för komministrar
i övrigt. Fastmera har, såvitt de sakkunniga kunnat linna, sär -

148

Kung], Maj:ts skrivelse nr 2.

skilda tjänstgöringsområden i stor utsträckning fastställts i huvudsakligt
syfte att för komministerstjänsterna uppnå den fördelning på de olika lönegraderna,
varmed räknades vid riksdagsbehandlingen av prästlönefrågan.
De nuvarande reglerna har även medfört stora ojämnheter och inkonsekvenser.
Å ena sidan kan sålunda fall påvisas, där komministerstjänst i
särskilt tjänstgöringsområde placerats två lönegrader högre än övriga komministerstjänster
inom pastoratet. Å andra sidan förekommer — förutom
ett hundratal fall, där komminister med särskilt tjänstgöringsområde placerats
i den lägsta lönegraden, Ca 25 — ett antal fall, där komminister
med särskilt tjänstgöringsområde kommit att placeras i lägre lönegrad än
om han varit anställd för pastoratet i dess helhet.

Vad gäller inplacering ssystemets uppbyggnad och jaktorernas avvägning
anser de sakkunniga önskvärt, att inplaceringsreglerna för komministerstjänsterna
anpassas till inplaceringsreglerna för kyrkoherdetjänsterna på
sådant sätt, att ett enhetligt system erhålles, alltså ett system som arbetar
med samma lönebestämmande faktorer och där dessa är konstruerade lika
för såväl kyrkoherde- som komministerstjänsterna. Om systemets uppbyggnad
anför de sakkunniga bland annat följande.

Beträffande komministrarna utgår gällande inplaceringsregler i allmänhet
icke från pastoratets totala folkmängd och areal (med förekommande
reduktioner för särskilda tjänstgöringsområden) utan från invånarantalet
per biträdande präst och arealen per präst inom pastoratet. För att ett enhetligt
system skall kunna åstadkommas måste därför övergång ske antingen
för kyrkoherdarna till ett system, byggt på invånare och areal per
präst, eller för komministrarna till ett system, byggt på tillgodoräkning av
pastoratets totala invånarantal och areal. De sakkunniga har, från sina
principiella utgångspunkter, av dessa två alternativ funnit det förra icke
kunna väljas.

Det andra alternativet — enligt vilket saväl kyrkoherde- som komministerstjänsternas
placering skulle ske med utgångspunkt från pastoratens totala
invånarantal och areal — fyller däremot fordringarna på att tjänsternas
löneställning skall avvägas med utgångspunkt i arbetsuppgifternas art
och kvalitativa beskaffenhet. Enligt de sakkunnigas uppfattning stiger nämligen
vid ökande folkmängd arbetsuppgifternas kvalitet icke blott för kyrkoherdarna
utan även för komministrarna. Motsvarande — i fråga om pastoratens
svårskötthet — gör sig gällande beträffande samtliga präster i pastorat
med avsevärd ytvidd.

De sakkunniga föreslår av dessa skäl, att sasom underlag för komministerstjänsternas
liksom för kyrkoherdetjänsternas — lönegradsinplacenng
lägges pastoratens totala invånarantal och pastoratens totala areal.

Beträffande faktorernas avvägning anser de sakkunniga i princip, att
samma intervaller bör väljas i fråga om saväl kyrkoherde- som komministerstjänsterna,
Detta skulle vid en tillämpning av nu gällande lönegradsserie
för sistnämnda tjänster (Ca 25, 26, 27 och 28) innebära en parallellplacering
i lönegrad av kyrkoherde- och komministerstjänsterna.

De sakkunniga förordar emellertid icke ett på så sätt uppbyggt fullstän -

149

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

digt parallellsystem. De sakkunniga anser, att i samband med fastställande
av nya inplaceringsregler för komministerstjänsterna antalet lönegrader i
den för dessa tjänster gällande lönegradsserien bör minskas. Med beaktande
av kvaliteten på de prästerliga arbetsuppgifterna samt övriga faktorer, som
numera i allmänhet tillmätes vikt vid tjänsters lönegradsplacering enligt
det statliga lönesystemet, saknas enligt de sakkunnigas mening fog för en
så långt driven differentiering av lönegraderna som den för kyrkoherdeoeh
komministerstjänsterna nu gällande.

Efter närmare övervägande av hithörande spörsmål har de sakkunniga
— som icke ansett sig böra framlägga förslag om minskning av antalet
lönegrader för kyrkoherdetjänsterna — kommit till den uppfattningen, att
antalet lönegrader för komministerstjänsterna bör minskas till två. Med
detta antal lönegrader torde ett mera rättvisande system för tjänsternas
differentiering alltefter ansvarsställning och arbetsuppgifternas kvalitativa
beskaffenhet kunna åstadkommas än med den nu gällande lönegradsserien.

De sakkunniga föreslår, att för lönegradsplacering av komministerstjänsterna
utnyttjas 26 och 28 lönegraderna; 25 och 27 lönegraderna bör utgå
ur serien. Beträffande 25 lönegraden framhåller de sakkunniga, att de förutsätter,
att inga komministerstjänster inrättas i pastorat, där kyrkoherden
enligt förslaget skall placeras i 27 lönegraden; något behov av 25 lönegraden
för komministerstjänst skulle alltså vid parallellplacering icke komma
att föreligga. Utsträckning av den reglerade befordringsgången för
pastoratsadjunkter till Ce 25 och i samband därmed uppflyttning av
kyrko-, kontrakts- och stiftsadjunktstjänster från Ce 24 till Ce 25 — varom
1953 års riksdag numera fattat beslut — utgör enligt de sakkunnigas uppfattning
redan i och för sig motiv för att 25 lönegraden ej vidare kommer till
användning för ordinarie församlingsprästtjänster. Vad angår den föreslagna
lönegradsserien framhåller de sakkunniga i övrigt, att de icke funnit
det motiverat att föreslå borttagande av den nuvarande högsta lönegraden,
den 28, samt att 26 lönegraden för närvarande är normallönegrad för komministerst
j änsterna.

Sammanfattningsvis innebär de sakkunnigas förslag till inplaceringsregler
för komministerstjänster följande. Komministerstjänst
i pastorat, där kyrkoherden är placerad i 33 lönegraden,
hänföres till 28 lönegraden samt annan komministerstjänst till 26 lönegraden.
Komministerstjänst i domkyrkopastorat — där kyrkoherden-domprosten
är placerad i Ca 37 — bör hänföras till 28 lönegraden.

De föreslagna reglerna är, framhåller de sakkunniga, mekaniskt verkande
i motsats till gällande system, vilket måste sägas innesluta ett skönsmässigt
moment, nämligen i fråga om fastställandet och den geografiska
avvägningen av de särskilda tjänstgöringsområdena. En fördel — och
kanske den största — är vidare, att vid tillämpning av parallellprincipen
sidoblickar icke såsom för närvarande behöver kastas på hur en ifrågasatt

150

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

utökning av tjänsteorganisationen inom ett pastorat skulle påverka lönegradsplaceringen
för de olika tjänsterna inom pastoratet.

I följande tablå har angivits fördelningen på lönegrader av samtliga komministerstjänster
i territoriella pastorat i riket (oktober 1952) vid nuvarande
tjänsteorganisation vid tillämpning av dels nn gällande inplaceringssystem,
dels fullständig parallellitet, dels det av de sakkunniga föreslagna systemet.

			Tjänster i lönegrad Ca
		28	27	26	25	S:a
Gällande placering	Antal	131	191	319	260	901
	%	15	21	35	29	100
Placering vid fullständigt	Antal	334	249	306	12	901
parallellsystem	%	37	28	34	1	100
Placering enligt de	Antal	340	0	561	0	901
sakkunnigas förslag	%	38	0	62	0	100

I anslutning härtill framhåller de sakkunniga i huvudsak följande.

Nu gällande fördelning på 27, 29, 31 och 33 lönegraderna av kyrkoherdarna
bygger väsentligen på tidigare gällande löneställningar, under det
att komministerstjänsterna fördelats på 25, 26, 27 och 28 lönegraderna efter
ett helt nytt system. Detta förhållande synes ha medfört icke oväsentliga
rubbningar i tidigare gällande lönerelationer, såväl inom komministersgruppen
som kyrkoherdar och komministrar emellan. Tidigare rådde större parallellitet
mellan löneställningen för kyrkoherdar och komministrar inom
de olika pastoraten än vad som för närvarande är fallet. Förskjutningen
synes ha gått i den riktningen, att löneställningen för komministrarna relativt
nedpressats. På grund härav samt av det förhållandevis större antalet
komministrar i de till folkmängd och areal större pastoraten, med högt
placerade kyrkoherdar, än i de mindre pastoraten, med lågt placerade
kyrkoherdar, måste helt naturligt en sakligt motiverad övergång till ett
parallellplaceringssystem medföra en ökning av antalet komministerstjänster
i det högsta löneläget. Denna reglering innebär emellertid i sak endast
en återanpassning mot den lönerelation mellan kyrkoherde- och komministerstjänsterna,
som gällde före prästlönereformens ikraftträdande. Framhållas
må slutligen att ett bibehållande av 27 lönegraden för komministrarna
vid ett parallellsystem skulle medföra uppflyftning av tjänster från
26 till 27 lönegraden. Antalet tjänster i 28 lönegraden sknlle däremot bli
oförändrat.

Provinplacering

Den ändring i proportionen mellan antalet befattningshavare i de olika
tjänstekategorierna, som en organisation enligt det i det föregående omnämnda
utkastet till ny indelning och organisation innebär, samt den nuvarande
och den nya fördelningen av tjänsterna, pastoraten i Stockholms
stad ej inräknade, på lönegrader framgår av följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

151

Tjänst	Kyrkoherdar Ca	Komministrar Ca	Kyrko- adjunkter	Samtliga tjänster
Lönegrad	33 31 29 27 Summa	28 27 2G 25 Summa	Ce 24	Summa
Nuvarande	169 221 747 201 1 338	99 181 315 260 855	348	2 541
Utkastet	162 272 689 22 1 145	298 — 550 - 848	547	2 540

Beträffande kyrkoherdetjänsterna erinrar de sakkunniga om att enligt
utkastet pastoratens storlek genomsnittligt ökats, vilket med de sakkunnigas
inplaceringsregler medför högre lönegradsplaceringar. Vad angår komministertjänsterna
framhålles, att enligt utkastet dels ett relativt stort
antal kyrkoherdetjänster ombildats till komministerstjänster, dels ett likaledes
stort antal komministerstjänster ersatts med kyrkoadjunktstjänster.

Lönegradsinplaceringens genomförande

De sakkunniga föreslår, att vid ikraftträdandet av de nya inplaceringsreglerna
samtliga kyrkoherde- och komministerstjänster inplaceras i lönegrad
enligt de nya reglerna, oavsett om tjänsterna beröres av indelningsoch
organisationsändringen eller ej. För ett sådant förfarande talar främst
det förhållandet, att de sakkunnigas inplaceringsregler på väsentliga punktter
avviker från de normer som i detta avseende tillämpats vid det nuvarande
prästlönesystemets genomförande.

De sakkunniga erinrar vidare om att vid behandlingen av prästlönefrågan
vid 1949 och 1951 års riksdagar spörsmålet om framtida ändringar av lönegradsplaceringen
lämnades öppet. De sakkunniga framlägger nu förslag till
föreskrifter, som närmare reglerar när lönegradsplaceringen för en tjänst
skall ändras på grund av omreglering av vederbörande pastorat, ändrat
folkmängdstal inom pastoratet o. s. v. De avsedda föreskrifterna bör, framhåller
de sakkunniga, dels vara mekaniskt verkande, dels utformas så, att
garantier skapas för att icke rent tillfälliga förändringar, exempelvis av ett
pastorats invånarantal, medför höjd eller sänkt lönegradsplacering för tjänsterna
inom pastoratet. De sakkunniga föreslår, att ifrågavarande föreskrifter
ges huvudsakligen följande innehåll.

I samband med den allmänna omregleringen av pastoratsindelningen fastställer
Kungl. Maj:t för varje pastorat en ''personalförteckning, upptagande i
pastoratet inrättade ordinarie och extra ordinarie tjänster, med angivande
av lönegradsplacering för dessa. Rörande gemensam kyrkoadjunktstjänst
göres anteckning i vederbörande personalförteckningar. I personalförteckningen
bör angivas tjänsternas lönegradsplacering, även i sådana fall då
vederbörande tjänst innehavare jämlikt 15 § 5 mom. Pr personligen är
bibehållen vid högre lönegradsplacering.

Ny personalförteckning fastställes vid omreglering av pastoratet genom
sammanläggning eller delning eller genom sådan ändring av församlingsindelningen
inom pastoratet, att den medför ändring i de för lönesättningen

152

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

gällande grunderna. Prövningen av tjänsternas lönegradsplacering sker härvid,
i fråga om folkmängdsfaktorn, med utgångspunkt i folkmängdssiffran
vid närmast föregående årsskifte.

Ny personalförteckning fastställes vidare, då — efter den tidpunkt ny
personalförteckning senast fastställdes — vid vart och ett av fem på varandra
följande kalenderårsskiften pastoratets invånarantal i enlighet med
gällande placeringsregler givit utslag för högre eller lägre lönegradsplacering
för kyrkoherdetjänsten eller för såväl kyrkoherdetjänsten som komministerstjänstema.
Förslag till ny personalförteckning ingives till Kungl. Maj:t
av vederbörande domkapitel senast under det andra därpå följande kvartalet;
ny personalförteckning fastställes att gälla fr. o m. det därpå följande
kalenderårsskiftet.

Ändring av tjänsteorganisationen inom ett pastorat (inrättande eller indragning
av komministers- eller kyrkoadjunktstjänst) föranleder icke fastställande
av ny personalförteckning, endast ändring i gällande förteckning.
Ny komministerstjänst lönegradsplaceras i sådant fall med utgångspunkt i
den enligt gällande personalförteckning fastställda placeringen för kyrkoherdetjänsten
i pastoratet, även om pastoratets folkmängdstal vid tidpunkten
för tjänstens inrättande i och för sig skulle enligt de allmänna inplaceringsreglerna
medföra högre eller lägre placering.

I förevarande sammanhang behandlar de sakkunniga slutligen stadgandet
i 46 § sista stycket Pr, att »präst är pliktig att underkasta sig särskilda —
av Kungl. Maj:t och riksdagen beslutade — bestämmelser angående avlöningsförmåner
vid sådan förflyttning från högre till lägre ordinarie församlingsprästerlig
tjänst, som sker i följd av en allmän omreglering av
pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen i pastoraten».

Om tillkomsten av detta stadgande har de sakkunniga lämnat en uttömmande
redogörelse i betänkandet s. 170—172. Här må endast återges vad
sammansatta stats- och första lagutskottet i förevarande fråga anförde i
sitt av riksdagen på denna punkt godkända utlåtande 1951:2 (s. 75 f.) i
anledning av propositionen 1951: 156.

I propositionen har föreslagits, att präst, som vid genomförandet av
den förutsatta allmänna omregleringen av pastoratsindelningen och den
församlingsprästerliga organisationen blir förflyttad till tjänst i lägre lönegrad,
skall vara pliktig att vidkännas motsvarande sänkning i avlöningen;
dock skall prästen vara tillförsäkrad att icke genom förflyttningen komma
i oförmånligare läge, än om han redan vid löneregleringens ikraftträdande
skulle ha blivit inplacerad i den lägre lönegraden.

Utskottet har vid sitt ställningstagande till detta spörsmål icke kunnat
undgå att beakta, att den föreslagna skyldigheten att vidkännas löneminskning
kan komma att för den enskilde prästen framstå som en hårdhet. Det
torde kunna förutses, att en icke obetydlig tidrymd kan komma att förflyta
mellan löneregleringens ikraftträdande och tidpunkten för genomförandet
av ändringarna i pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen. Prästen skulle sålunda komma att drabbas av löneminskningen
först sedan han kanske under en följd av år uppburit den
högre lönen och inrättat sig därefter. Det bör än vidare framhållas, att —
därest den föreslagna skyldigheten att vidkännas löneminskning skulle in -

153

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

föras — följdriktigheten kräver, att prästen vid förflyttning i nu avsedda
fall till lägre tjänst även får underkasta sig motsvarande minskning av sitt
tjänstepensionsunderlag. En skyldighet att underkasta sig bestämmelser om
minskning i sådant hänseende föreligger redan enligt 22 § i det föreslagna
tjänstepensionsreglementet för präster, vilken bestämmelse utformats efter
förebild av de för statstjänstemännen gällande reglerna.

Å andra sidan kan icke förbises, att genomförandet av löne- och pensionsreformen
före omregleringen av pastoraten och den prästerliga församlingsorganisationen
kan komma att medföra större utgifter för det allmänna än
om den motsatta ordningen mellan reformerna blivit tillämpad. I närvarande
stund saknas emellertid säkra hållpunkter för bedömande av vilka
kostnadsökningar som kan uppkomma till följd härav.

Utskottet — som finner det rent principiellt mindre tillfredsställande, om
prästerna i förevarande hänseende skulle blivit satta i en sämre ställning
än statstjänstemän —- har vid dessa förhållanden stannat vid att förorda,
att spörsmålet om skyldighet för präst att i nu avsedda fall vidkännas
minskning i lön och pension ytterligare överväges i samband med det fortsatta
arbetet å översynen av pastoratsindelningen. Därvid bör särskilt beaktas,
att skyldigheten — om den införes — icke blir så utformad att den
medför obilliga konsekvenser. För att möjliggöra en fri prövning av frågan
bör, i avbidan på utfallet av dessa överväganden, i prästlönereglementet
stadgas, att präst skall vara pliktig att, i den mån Kungl. Maj:t och riksdagen
så beslutar, vidkännas den minskning i sin lön, som kan bliva en
följd av att prästen i samband med en allmän omreglering av pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga organisationen förflyttas till
tjänst i lägre lönegrad.

De sakkunniga —• av vilka vid den remissbehandling, som föregick propositionen
1951: 156, endast en minoritet förordade införande i Pr av ett
stadgande av ifrågavarande innehåll — föreslår nu att det i 46 § sista stycket
Pr stadgade villkoret icke effektueras. Av vad de sakkunniga anför till
stöd härför inhämtas i huvudsak följande.

Frågan om skyldighet för präst att vidkännas minskning i lön och pension
vid förflyttning från högre till lägre tjänst i anslutning till den allmänna
regleringen av pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen kommer
i ett delvis nytt, mera svårbedömt läge, om de sakkunnigas förslag till
nya regler för lönegradsinplaceringen för kyrkoherde- och komministerstjänster
antages av statsmakterna. Präst i ett till indelning och organisation
oförändrat pastorat kan givetvis ej enligt 46 § Pr få vidkännas löneminskning
på grund av att hans tjiinst enligt de nya inplaceringsreglerna
nedflyttas i lönegrad; här iir det ej fråga om förflyttning i följd av7 indelnings-
och organisationsändring. Förflyttning i löneteknisk bemärkelse föreligger
däremot såväl vid förflyttning till tjänst i annat pastorat som då
indelningen eller organisationen av det egna pastoratet förändras på ett
sådant sätt, att vederbörande tjänst — med eller utan förändring av stationeringsorten
— enligt gällande regler kommer att tillhöra annan lönegrad.
Därest if rågavarande villkor i Pr effektueras och prästen förflyttas till liigre
tjänst, uppkommer då fråga efter vilka regler jämförelsen mellan den innehavda
tjänstens (högre) och den nya tjänstens (lägre) lönegrad skall företagas.
Man har i ett sådant fall att välja mellan olika alternativ för bestäm 15

— liihatifj till riksdagens protokoll 1057. 1 sand. Nr 153.

154

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

mande av de olika lönegraderna: a) nu gällande regler för både den innehavda
och den nya tjänsten (i fråga om kyrkoherdetjänst måste det därvid
för den nya tjänsten bli ett nytt, fiktivt bestämmande av reglerad lön enligt
1910 års lag jämte korrigering av denna för att jämförelsen överhuvudtaget
skall kunna göras); b) nu gällande regler för den innehavda tjänsten
och de nya reglerna för den nya tjänsten; c) de nya reglerna för både den
innehavda och den nya tjänsten. Valet mellan dessa alternativ skulle såvitt
de sakkunniga förstår, bli svårt. Enligt de sakkunnigas mening är det
omöjligt att uppställa någon för alla fall rättvis regel för det viktiga val
mellan nyssnämnda alternativ, som måste träffas, därest ifrågavarande
villkor i Pr skulle effektueras.

Det ställer sig givetvis synnerligen svårt att, innan den definitiva indelningen
och organisationen är fastställd, med någon större säkerhet beräkna
de kostnadsökningar, som kan uppkomma, därest den ifrågasatta skyldigheten
att vidkännas löneminskning ej skulle genomföras. Vad nyss anförts
beträffande valet av jämförelsegrunder för lönegrad i innehavd tjänst och
ny tjänst försvårar ytterligare beräkningarna. Från, såsom de sakkunniga
uttryckligen anger, »förhållandevis lösliga utgångspunkter» skulle de ifrågavarande
kostnadsökningarna, inberäknat rörligt tillägg, kunna för lön
och pension uppskattas till högst 145 000 kronor för år. Denna kostnad,
som de sakkunniga finner förhållandevis ringa, kommer att successivt minskas
till följd av befordran till högre tjänst, avgång med pension, dödsfall
m. in.

I anslutning härtill föreslår de sakkunniga avslutningsvis att, därest det
ifrågavarande villkoret i Pr icke genomföres, ej heller det i vissa tjänstinnehavares
fullmakter intagna förbehållet enligt Kungl. Maj:ts cirkulär den
11 november 1949 nr 572 sättes i kraft. Cirkuläret synes i enlighet härmed
snarast böra upphävas.

YTTRANDEN.

De sakkunnigas förslag beträffande lönegrads! nplacering av kyrkoherdar
och komministrar har av de flesta remissinstanserna lämnats utan erinran
eller ej gjorts till föremål för särskilda uttalanden. I det följande redogöres
för det huvudsakliga innehållet i de remissutlåtanden, vari förslaget i förevarande
del närmare behandlats.

Domkapitlet i Göteborg: Domkapitlet ifrågasätter riktigheten av att tilllämpa
samma normer för lönegradsinplacering i det prästerliga som i det
statliga lönesystemet. Det väsentliga i det prästerliga arbetet, predikan och
själavård, är kvalitativt sett lika krävande för alla präster. De sakkunnigas
övervägande ger också vid handen, att det i fråga om de till olika tjänster
hörande arbetsuppgifterna är ytterligt svårt att uppdraga någon gräns mellan
vad som bör anses vara kvalitativt eller kvantitativt mest krävande.
Även kvantitativt sett är det folkmängden, arealen och flerförsamlingsfaktorn,
som bör bli avgörande för lönesättningen. Beträffande kyrkoherdetjänsterna
kan domkapitlet därför i huvudsak tillstyrka de av de sakunniga
föreslagna lönegradsplaceringarna. Dock vill domkapitlet, i motsats
till vad de sakkunniga anfört, såsom sin mening uttala, att vid lönesätt -

155

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

ningen hänsyn jämväl bör tagas till den fysiska och psykiska påfrestning,
som en tjänst kan medföra, samt till med tjänsten förenad duplikationsskyldighet.
Beträffande komministerstjänsternas lönegradsinplacering synes
det riktiga vara ett genomfört parallellsystem mellan kyrkoherde- och
komministerstjänsterna i samma pastorat. Med de betydligt försämrade
befordringsmöjligheter, som den föreslagna nya organisationen sknlle medföra
för prästernas vidkommande, därest den genomfördes, skulle komministerst
jänsterna för ett mycket stort antal präster i framtiden sannolikt
komma att bli sluttjänster. Med hänsyn härtill samt från allmän rättvisesynpunkt
föreslår domkapitlet den ändringen i de sakkunnigas förslag, att i
pastorat, där kyrkoherden är placerad i 31 lönegraden, komminister skall
vara placerad i 27 lönegraden.

Domkapitlet i Visby: Avsevärd åtskillnad mellan olika kyrkoherdetjänster
i fråga om tjänstegöromålens kvalitet kan icke härledas och i varje fall
icke med hänvisning till skillnad beträffande folkmängdstalet. Skillnad beträffande
folkmängdstalet synes uteslutande böra konstituera skillnad i
fråga om arbetsgöromålens kvantitet, vilken skillnad bör tillmätas sin betydelse
vid organisationens utformande vad gäller antalet tjänster. Det finnes
skäl att vid utformningen av grunderna för inplacering av kyrkoherdetjänst
i lönegrad tillämpa generositet, eftersom kyrkoherdarna icke uppnått den
paritet i lönehänseende med läroverkslärarna, som ursprungligen varit avsedd.
Nyregleringen kommer att medföra en avsevärd försämring av befordringsutsikterna
för det obefordrade prästerskapet. En lättnad skulle vara
om flera kyrkoherdetjänster kunde placeras i 31 lönegraden.

Domkapitlet och stijtsnämnden i Linköping: Sedan den prästerliga löneregleringen
genomförts, har läroverksadjunkterna uppflyttats i 27 och 29
lönegraderna. Det synes rimligt, att komministrarna nu placeras i samma
lönegrader.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Minskning bör ske av antalet lönegrader
även för kyrkoherdarna, förslagsvis till 29, 31 och 33 lönegraderna.

Kammarkollegiet: Det lärer knappast vara något att erinra emot att den
princip, enligt vilken arbetsuppgifternas kvalitet och med tjänsten förenat
ansvar skall vara lönebestämmande, vinner tillämpning i avseende å
kyrkoherdetjänsterna. I realiteten synes denna princip, såsom densamma
ansetts böra tillämpas beträffande ifrågavarande tjänster, icke leda till
väsentligt annat resultat, såvitt angår lönebestämmande faktorer, än stadgandena
i 1910 års löneregleringslag, vilka stadganden blivit grundläggande
för kyrkoherdarnas nuvarande löneställning.

Kollegiet har i annat sammanhang framhållit intresset av att de särskilda
tjänstgöringsområdena bibehålies. Ansvaret för pastoralvården inom
ett sådant område bör i första hand åvila den för området anställde biträdande
prästen. Detta innebär ett minskat ansvar för kyrkoherden, låt vara
att denne bör ha eu viss allmän uppsikt över pastoral vården även inom
sådant område. På grund av detta minskade ansvar synes, även enligt de
principer de sakkunniga förordat i fråga om lönesättningen, folkmängden
i särskilt tjänstgöringsoinråde icke böra beaktas vid bestämmande av lönegraden
för kyrkoherde. Det läror knappast vara anledning att härvidlag
— såsom nu sker — göra undantag i viss utsträckning för särskilda tjänstgöringsområden
inom Härnösands och Luleå stift.

156

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

Därest i enlighet med kollegiets förslag vid lönegradsinplaceringen av
kyrkoherdetjänsterna hänsyn icke tages till invånarantalet i särskilda
tjänstgöringsområden, torde åtskilliga kyrkoherdetjänster komma att placeras
i något lägre lönegrad än de sakkunniga förutsatt. Detta torde i och
för sig knappast kunna anses vara oskäligt. De sakkunnigas förslag innebär
nämligen en allmän, icke så obetydlig höjning av kyrkoherdelönerna, då av
de nuvarande 1 338 kyrkoherdetjänsterna — sådana tjänster i Stockholm
cj medräknade — 13 procent är placerade i 33 lönegraden, 17 procent i 31
lönegraden, 55 procent i 29 lönegraden och 15 procent i 27 lönegraden, medan
enligt de sakkunnigas förslag av de i utkastet upptagna 1 145 kyrkoherdetjänsterna
skulle placeras 14 procent i 33 lönegraden, 24 procent i 31
lönegraden, 60 procent i 29 lönegraden samt 2 procent i 27 lönegraden.
Skulle det emellertid visa sig, att frånräknandet av invånarantalet i de särskilda
tjänstgöringsområdena skulle med tillämpning i övrigt av de sakkunnigas
regler medföra en påtaglig försämring av kyrkoherdarnas nuvarande
löneställning, torde detta kunna förekommas genom viss jämkning i den av
de sakkunniga föreslagna relationen mellan lönegrader och folkmängdstal.
I övrigt finner kollegiet icke något att erinra mot de regler, de sakkunniga
förordat rörande lönegradernas bestämmande i relation till vissa angivna
folkmängdstal, arealer och antal församlingar i pastoratet.

Kollegiet — som i annat sammanhang givit uttryck åt uppfattningen, att
nuvarande system med särskilda, av Kungl. Maj:t fastställda tjänstgöringsområden
bör bibehållas — kan icke biträda de sakkunnigas förslag, att förefintligheten
av sådana områden icke skulle tillmätas betydelse, såvitt angår
komministrarnas löner. Kollegiet anser fastmer, att komminister med särskilt
tjänstgöringsområde bör — såsom för närvarande — med hänsyn till
dennes mera självständiga och ansvarsfulla ställning beredas en relativt förmånlig
lön. Å andra sidan bör förefintligheten av dylikt område kunna få
betydelse i sänkande riktning beträffande lönerna för övriga komministrar
i pastoratet.

Resultatet av de sakkunnigas förslag skulle bli en betydande allmän höjning
av komministrarnas nuvarande löner. Kollegiet kan icke finna, att
tillräckliga skäl härför förebragts. Vad angår antalet lönegrader för komministrarna,
vilket antal sålunda enligt de sakkunnigas förslag skulle nedbringas
från fyra till två, finner kollegiet motiverat, att lönegraden 25
utgår. Däremot synes det kollegiet vara anledning att bibehålla 27 lönegraden,
särskilt därest nuvarande system med särskilda tjänstgöringsområden
för vissa komministrar bibehålies.

Kollegiet föreslår beträffande komminister med särskilt tjänstgöringsområde,
att denne, därest områdets invånarantal ej är alltför obetydligt,
placeras i 27 lönegraden. För område, vars invånarantal understiger förslagsvis
1 000, synes en placering i 26 lönegraden vara tillfyllest. Då invånarantalet
i tjänstgöringsområdet är anmärkningsvärt högt, förslagsvis
överstiger 3 000, liirer en placering i 28 lönegraden kunna vara motiverad.

Därest man skulle tillämpa nu angivna princip i avseende å komministrarna
i de särskilda tjänstgöringsområden, som fastställdes av Kungl. Maj:t
genom beslut den 20 september 1951, skulle av sagda komministrar — med
bortseende från komministrarna i 13 tjänstgöringsområden, beträffande
vilka områden kollegiet ej har tillgänglig uppgift om invånarantalet — 152
placeras i lönegrad 26, 183 i lönegrad 27 och 28 i lönegrad 28. Emellertid
måste givetvis nya särskilda tjänstgöringsområden fastställas efter genom -

157

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

förandet av ifrågavarande pastoratsreglering. Även om därvid med hänsyn
till pastoratssammanslagningarna någon utökning av antalet särskilda
tjänstgöringsområden må vara motiverad, synes önskligt, att denna ökning
ej blir för betydande.

Vidkommande lönegraderna för övriga komministrar lärer en arbetsfördelning
mellan de biträdande prästerna i ett flerprästpastorat knnna företagas
efter uppgifternas kvalitativa natur. En sådan arbetsfördelning skulle,
därest såsom biträdande präster är anställda flera komministrar, kunna
utgöra skäl för att placera dessa i skilda lönegrader. Exempelvis skulle, om
tre komministrar är anställda i pastorat med kyrkoherde i 33 lönegraden,
dessa kunna hänföras till respektive 28, 27 och 26 lönegraderna. En
differentierad löneställning i avseende å komministerstjänsterna i samma
pastorat torde även erbjuda vissa andra fördelar. Med tillämpning av angivna
princip skulle antalet komministrar i 28 lönegraden kunna väsentligt
nedbringas.

Kollegiet är medvetet om att med tillämpningen av angivna princip kan
anses vara förbunden viss olägenhet därutinnan, att det — därest exempelvis
en komministerstjänst i 28 lönegraden blir ledig och innehavaren av
komministerstjänst i lägre lönegrad inom samma pastorat erhåller den
ledigblivna befattningen — kan bli erforderligt med upprepade prästval
i pastoratet. Detta skulle visserligen kunna förekommas genom att antingen
helt allmänt ledigförklara en komministerstjänst i pastoratet utan angivande
av lönegrad och låta domkapitlet bestämma, i vilka lönegrader respektive
komministrar skall placeras, eller låta övriga komministrar i pastoratet
i succession uppflyttas till komministertjänst i närmast högre lönegrad
och placera den nyvalde komministern på tjänsten i lägsta lönegraden. Intetdera
av nämnda båda alternativ synes emellertid kunna förordas. Måhända
annan lösning av spörsmålet är möjlig. Även om det emellertid skulle
visa sig vara ofrånkomligt med upprepade prästval, synes fördelen av berörda
differentiering i löneställningen för komministrarna likväl överväga
olägenheten av upprepad tillsättningsprocedur.

Därest emellertid angivna princip skulle befinnas icke kunna godtagas,
synes en reducering av antalet komministrar i 28 lönegraden kunna ske på
sådant sätt, att endast komministrar i de största pastoraten, förslagsvis
komministrar i pastorat med ett invånarantal av 15 000 eller högre, placeras
i denna lönegrad. Övriga komministrar i pastorat, där kyrkoherden är placerad
i 33 lönegraden, skulle då lämpligen kunna hänföras till 27 lönegraden.
I pastorat, där kyrkoherden är domprost, synes emellertid komministrarna
böra placeras i 28 lönegraden.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag synes komministrar i
pastorat, där kyrkoherden är placerad i lägre än 33 lönegraden, böra hänföras
till 26 lönegraden.

Vad de sakkunniga föreslagit rörande framtida ändringar av lönegradsinplaceringen
föranleder icke någon erinran från kollegiets sida.

Icke heller finner kollegiet något att erinra mot förslaget att präst vid
förflyttning till lägre tjänst skall bibehållas vid oförändrad löneställning.

Riksräkenskapsverket: De föreslagna automatiskt verkande inplaceringsreglerna
synes riksräkenskapsverket innebära en avsevärd förenkling i förhållande
till de hittills tillämpade grunderna för lönegradsplacering av
kyrkoherde- och komministerstjänster. Med hänsyn härtill och då en tilllämpning
av de föreslagna inplaceringsreglerna i samband med den före -

158

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

slagna pastoratsindelningen och organisationen icke beräknas medföra någon
ökning av de nuvarande lönekostnaderna, har riksräkenskapsverket
intet att erinra mot de sakkunnigas förslag härutinnan.

De sakkunnigas förslag, att det i 46 § sista stycket Pr stadgade villkoret
ej effektueras, finner sig riksräkenskapsverket på av de sakkunniga anförda
skäl böra tillstyrka.

Statskontoret: Ämbetsverkets förslag om skärpning av kraven beträffande
vissa folkmängdstal för inrättande av pastorat och ökning av prästorganisationen,
påkallar skärpning även av de folkmängdstal, som reglerar
lönegradsplaceringen för kyrkoherdar — och därmed även för komministrarna.
Sålunda föreslår statskontoret att övre folkmängdsgränsen för inplacering
i 29 lönegraden höjes från 4 500 till 5 000 och att folkmängdsintervallen
för inplacering i 31 lönegraden faststälies till 5 001—11 000 i stället för
4 501—10 000.

Vidkommande spörsmålet om skyldighet för präst att vidkännas minskning
i lön och pension på grund av förflyttning från högre till lägre ordinarie
tjänst har de sakkunniga onekligen anfört vissa skäl för att icke genomföra
den löneminskning, till vilken 46 § Pr kan ge anledning. Under erinran om
vad statskontoret tidigare anfört i denna fråga, kan ämbetsverket dock
icke biträda de sakkunnigas uppfattning. Enligt ämbetsverkets förmenande
bör Kungl. Maj:t förbehålla sig rätt att i samband med omorganisationen
pröva, om och i vilken utsträckning stadgandet skall tillämpas.

Statens lönenämnd: Lönenämnden har i och för sig icke funnit anledning
till erinran mot de av de sakkunniga föreslagna inplaceringsreglerna. Lönenämnden
måste emellertid finna det icke tillfredsställande, att en tillämpning
av reglerna i fråga om komministerstjänsterna medför en klar höjningav
den lönenivå, som fr. o. m. prästlöneregleringens ikraftträdande den 1
januari 1952 gäller för dessa tjänster. Såvitt lönenämnden kunnat finna
kan emellertid en sådan lönejustering svårligen undvikas vid en, enligt
nämndens mening sakligt motiverad, övergång till ett parallellplaceringssystem
för kyrkoherde- och komministerstjänsterna. Med hänsyn härtill
vill lönenämnden icke motsätta sig att de föreslagna reglerna iägges till
grund för lönegradsinplaceringen av hithörande tjänster.

Vad de sakkunniga föreslagit rörande lönegradsinplaceringens genomförande
anser sig lönenämnden kunna godtaga.

Allmänna svenska prästföreningen: Föreningen har intet att erinra mot
de sakkunnigas förslag beträffande inplaceringsgrunderna för de ordinarie
församlingsprästerliga befattningarna men vill framhålla, att anpassning av
lönerna till parallellitet med läroverkslärarlönerna för prästerskapet kvarstår
såsom en aktuell löneangelägenhet.

Kostnadsberäkningar

Som ett konkret underlag för beräkning av kostnaderna för en pastoratsindelning
och församlingsprästerlig organisation i enlighet med de i betänkandet
föreslagna riktlinjerna har de sakkunniga använt det av dem uppgjorda
utkastet till ny indelning och organisation, vilket avser hela riket
med undantag av Stockholms stad. De ojämförligt största utgifterna för

159

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

den församlingsprästerliga verksamheten ntgöres av lön åt prästerna. Antalet
präster enligt utkastet är praktiskt taget detsamma som för närvarande.
Skillnaden mellan lönekostnaderna nu och lönekostnaderna enligt utkastet
blir därför beroende dels på de av de sakkunniga föreslagna nya inplaceringsreglernas
tillämpning, dels pa den ändrade proportion mellan antalet
befattningshavare i de tre olika tjänstekategorierna, som en organisation
enligt utkastet innebär.

I de sakkunnigas beräkningar har såsom ett genomsnitt lönen för varje
tjänstinnehavare beräknats efter ortsgrupp 3 och näst högsta löneklassen
i vederbörande lönegrad. Kostnaderna för domprostarnas avlöning blir oförändrade
och har ej medräknats.

Därest de nya inplaceringsreglerna skulle tillämpas med den nuvarande
indelningen och organisationen, skulle enligt de sakkunnigas beräkningar
därigenom uppkomma en årlig merkostnad av omkring 300 000 kronor,
rörligt tillägg inräknat. Denna merkostnad hänför sig helt till komministerslönerna.

För den ändring i proportionen mellan antalet befattningshavare i de
olika tjänstekategorierna, som en organisation enligt utkastet inneoär, och
den nuvarande och den nya fördelningen av tjänsterna pa lönegrader har i
ett tidigare sammanhang redogjorts.

Skillnaden i de årliga lönekostnaderna framgår av följande av de sakkunniga
uppgjorda sammanställning.

	Nuvarande	Utkastet
	G rundlön-(-rörligt tillägg	Summa	Grundlön-+rörligt tillägg	Summa
Kyrkoherdar Komministrar Kyrkoadjunkter	18 580 000+ 9 670 000 10150 000+ 5 280 000 3 670 000+ 1 910 000	28 250 000 15 430 000 5 580 000	IG 200 000+ 8 430 000 10 360 000+ 5 390 000 5 780 000+ 3 010 000	24 630 000 15 750 000 8 790 000
32 400 000 + 16 860 000	49 260 000	32 340 000 + 16 830 000	49 170 000

Minskningen av antalet kyrkoherder och ökningen i stället av antalet
kyrkoadjunkter neutraliserar sålunda helt merkostnaden på grund av de
nya inplaceringsreglerna. Totalt innebär utkastet en arlig besparing av
ungefär 90 000 kronor. De sakkunniga anmärker, att ökningen av kostnaderna
för lön åt det i det närmaste oförändrade antalet komministrar beror
icke blott på tillämpningen av de nya inplaceringsreglerna utan delvis även
på en omflyttning av komministerstjänster från mindre till större pastorat
med därav under alla förhållanden följande högre lönegradsinplaceringar.

De sakkunniga framhåller, att vid en indelning och organisation enligt
utkastet kommer under en övergångsperiod lönekostnaderna att uppgå till
el t något högre totalbelopp än nyss angivits. De sakkunniga förutsätter
nämligen, såsom i ett föregående sammanhang framhållits, att präst, som

160

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

i samband med den allmänna pastoratsregleringen förflyttas till lägre tjänst,
ej nedflyttas i den lägre lönegraden utan bibehålies vid dittillsvarande löneställning.
Merkostnaderna härför har de sakkunniga, som förut påpekats,
uppskattat till högst 145 000 kronor för år. Ytterligare merkostnader följer
av regeln att präst, som vid den allmänna pastoratsregieringen ej förflyttas
men vars tjänst enligt de nya reglerna för lönegradsinplaceringen nedflyttas
i lönegrad, personligen skall åtnjuta lön enligt den dittillsvarande, högre
lönegraden. Jämväl dessa merkostnader torde, enligt de sakkunniga, kunna
antagas bli förhållandevis ringa.

Kostnaderna för andra avlöningsförmåner än lön (vikariatsersättning,
reseersättning, sjukvård o. dyl.) torde, enligt de sakkunniga, icke komma att
undergå några ändringar av större betydelse vid genomförandet av en indelning
och organisation i enlighet med utkastet, då antalet befattningshavare
blir praktiskt taget oförändrat. Såvitt gäller kostnaderna för reseersättning,
den näst lönekostnaderna största utgiftsposten, torde visserligen
på grund av omfördelningen av de prästerliga arbetskrafterna antalet resekilometer
för församlingsprästerna komma att öka på mellersta och södra
Sveriges landsbygd men minska i landets nordliga delar. De sakkunniga anser
emellertid, att dessa förskjutningar från kostnadssynpunkt knappast
torde få någon betydelse.

YTTRANDEN.

Domkapitlet i Uppsala: De sakkunniga räknar med en besparing å 90 000
kronor enligt förslaget. Så synes bliva fallet, om hänsyn tages endast till
lönebeloppen för prästerskapet. Emellertid förekommer även andra utgiftsposter
som synbarligen i högre grad än hittills kommer att framträda efter
genomförandet av förslaget, såsom de sakkunniga tänkt sig detsamma På
goda grunder har domkapitlet anledning förmoda, att exempelvis reseersättningarna
kommer att stiga avsevärt och långt utöver den beräknade,
i detta sammanhang ringa besparingen. För år 1951 beviljade Kungl Mai-t
i tillfälligt reseanslag 335 937 kronor. Vissa stora pastorat i Norrland är
avsedda att delas men sammanslagning till större pastorat kommer att i
stor utsträckning äga rum i mellersta och södra delen av landet. Båda dessa
atgäider föranleder säkerligen, att ifragavarande prästers tjänsteresor kommer
att öka i omfattning. De sakkunniga har också tänkt sig centralisering
av pastorsexpeditionen. Även denna åtgärd, mot vilken åtskilliga invändningar
från saklig synpunkt kan göras, kan i vissa fall föranleda reseersättmng
förutom de avsevärda kostnaderna för lokaler och arkiv. Åtskilliga
prästgårdar kommer att upphöra såsom tjänstebostad, varigenom den författningsenliga
hyran försvinner. Det kan visserligen tänkas, att prästgårdarna
kan uthyras till annan. Emellertid kan man icke beräkna att få in
samma hyresbelopp, enär spekulanter på bostäder av denna storleksordning
som regel saknas på landsbygden. Förutsättes härjämte, att prästerskapet
skal] i förekommande fall anskaffa och få tillstånd att debitera tjänsteresor
med egen bil, lärer den nya organisationen bli avsevärt dyrare än den nuvarande.
Med dessa påpekanden vill domkapitlet endast framhålla, att bespanngssynpunkten
icke kan beräknas ha någon betydelse vid bedömandet
av omorganisationsspörsmålet.

1G1

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Stijtsnämnden i Linköping: De av de sakkunniga redovisade kostnadsberäkningarna
kominer enligt stiftsnämndens mening icke att hålla i praktiken.
Enligt stiftsnämndens förmenande är det otänkbart att det förslag
till pastoratsindelning som de sakkunniga framlagt skall kunna fastställas
utan avsevärda förbättringar. Vidare torde reseersättningarna komma att
uppgå till högst betydande belopp utöver de nu utgående. Men särskilt
indirekt kommer förslaget att föranleda icke obetydliga kostnadsökningar
eller minskade inkomster för pastoraten. Av de senare kan nämnas minskade
hyresinkomster, då komministrarna skall betala lägre hyra än kyrkoherdarna
gjort för samma bostad. Bränslekostnadsersättningarna kommer
å andra sidan att stiga, om en förutvarande kyrkoherdebostad i stället blir
komministersbostad.

Stijtsnämnden i Karlstad har påpekat, att de sakkunniga icke verkställt
någon utredning, som utvisar de ekonomiska konsekvenserna för kyrkofondens
vidkommande av ett genomförande av den föreslagna indelningsref
ormen.

Landsarkivarien i Göteborg: De sakkunniga synes icke ha gjort någon
uppskattning av de vid en indelningsreform uppkommande kostnaderna för
arkivfrågornas lösning. Dessa kostnader kommer att uppgå till icke obetydliga
belopp.

Statskontoret: Det synes vara av ett visst intresse att utröna, i vad mån
eu ändrad pastoratsindelning och prästerlig organisation påverkar kyrkofondens
ekonomi d. v. s. tillskotten och den i förhållande till utgifternas
storlek bestämda allmänna kyrkoavgiften. Därest vissa pastorat upphör
och andra pastorat göres i motsvarande grad större, medför detta, att
de minst bärkraftiga pastoraten d. v. s. de, som erhållit de relativt sett
största tillskotten, försvinner, och att de pastorat, som erhållit ökat invånarantal,
får sin skattekraft förbättrad. Å andra sidan medför ett höjt
invånarantal även ett ökat antal präster. I den mån församlingsavgiften
stiger i högre grad — och denna följer ju skattekronsantalet i pastoratet och
icke invånarantalet ■— än prästlönekostnaderna, kommer emellertid tillskotten
att minska och därmed även behovet av allmän kyrkoavgift. För
att kunna bilda sig en uppfattning om hur angivna förhållanden kommer
att gestalta sig efter det utkast till provorganisation, som de sakkunniga
uppgjort, erfordras, att nya avräkningslängder uppgöres i enlighet med utkastet
och med lönerna omräknade efter det nya lönesystemet. Då stiftsnämnderna
icke ansett sig kunna medhinna att uppgöra nya avräkningslängder
i enlighet med utkastet och statskontoret saknat möjlighet att uppgöra
längder för andra stift än Stockholms, har provlängd kunnat uppgöras
endast för sistnämnda stift. Ämbetsverket har utgått från den särskilda
preliminära avräkning, som uppgjorts för år 1953 och jämfört siffrorna i
denna med dem, som framkommer i provlängden, varvid skatteunderlaget
i båda fallen hämtats från inkomståret 1952. Fn jämförelse mellan längderna
har därvid utvisat, att tillskotten genom den ändrade pastoratsindelningen
nedgått från 317 791 kronor till 278 543 kronor eller med 38 248
kronor, vilket motsvarar en minskning av drygt tolv procent. Skulle detta
procenttal kunna anses representativt för landet i dess helhet — goda skäl
talar för att det kan visa sig större — skulle allmänna kyrkoavgiften efter
en organisation i enlighet med utkastet kunna minskas från 12 öre, till
vilket öretal den fastställts preliminärt för år 1953, till 11 öre, vilket skulle
innebära, att kyrkoavgiften nedgick med omkring 2 500 000 kronor.

162

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

Kammarkollegiet: Kyrkoadjunktstjänsterna har numera uppflyttats från
24 till 25 lönegraden. Då enligt förslaget antalet sådana tjänster skulle öka
med 199, lärer därför i avseende å samma tjänster kunna räknas med en
kostnadsökning av mer än 100 000 kronor. Denna merkostnad överstiger
besparingen enligt förslaget. Ett genomförande av förslaget torde vidare
medföra en icke obetydlig ökning av resekostnaderna, detta med hänsyn
till de många pastoratssammanslagningarna, centraliseringen av kyrkobokföringen,
anställandet av ett betydande antal gemensamma kyrkoadjunkter
m. in. Ökningen lärer endast i mindre mån motverkas av den minskning
av resekostnaderna, som kan bli en följd av de föreslagna pastoratsdelningarna
i de nordliga delarna av landet. De sakkunnigas utkast omfattar
icke Stockholms stad. Därest de sakkunnigas principer skall vinna tillämpning
även i avseende å pastoraten i huvudstaden, torde kostnadsökningen,
såvitt angår den prästerliga organisationen därstädes, bli avsevärd. Såvitt
kollegiet kan finna, medför alltså genomförandet av en pastoratsreglering
i enlighet med de sakkunnigas principer icke någon besparing utan en utgiftsökning.
Kostnaderna torde kunna antagas något nedgå, därest kollegiets
mot de sakkunnigas förslag gjorda erinringar vinner beaktande. Enligt
dessa skulle sålunda, såvitt angår den prästerliga organisationen, folkmängdstalet
per präst utökas för vissa fall samt en högre arealsiffra läggas
till grund för begreppet »måttlig areal». Vidare skulle lönerna reduceras för
ett antal kyrkoherdar och komministrar. Resekostnaderna torde också —
vid godtagande av kollegiets förslag rörande decentraliserad kyrkobokföring
m. m. — bli något lägre.

Visserligen har kollegiet förordat bibehållande i viss utsträckning av enprästpastoraten,
vilket innebär en utökning av antalet kyrkoherdar i lägre
lönegrad — därvid man emellertid får utgå ifrån motsvarande minskning
av antalet komministrar och kyrkoadjunkter — samt bibehållande av nuvarande
system med särskilda tjänstgöringsområden med relativt förmånlig
löneställning för de för dessa områden anställda komministrarna. Den
kostnadsökning, detta i och för sig må föra med sig, torde emellertid väsentligt
understiga den besparing, som må vinnas genom förutberörda justeringar
i övrigt.

Svenska pastoratens riksförbund: Enligt förbundets mening kommer en
pastoratsreglering efter de av de sakkunniga föreslagna grunderna att på
grund av tjänsteresornas längd, kostnaden för nya prästgårdar och pastorsexpeditioner
samt anställande av skrivbiträden m. m. att medföra betydligt
ökade kostnader. Det torde sålunda icke vara riktigt att, såsom de sakkunniga
gjort, räkna med en årlig besparing på 90 000 kronor.

Departementschefen

Genom pastoratsindelningssakkunnigas förslag aktualiseras, såsom framgår
av vad jag därom anfört, ett stort antal — till synes kanske delvis disparata
— frågor, vilka dock till en del är omedelbart avgörande för en reglering
av pastoratens indelning och prästerliga tjänsteorganisation och i övrigt
är antingen på annat sätt betydelsefulla för reformens genomförande
eller i sin mån avhängiga av densamma. Samtliga frågor har emellertid ytterligare
det gemensamt, att sättet varå de löses kan väntas påverka vitala

163

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

delar av kyrkans verksamhet. Vissa av de här åsyftade frågorna berör det
gällande prästvalssystemet. Dessa frågor bör, i den mån de kräver ändrad
lagstiftning, prövas i den för kyrkolag stadgade ordningen. De nu avsedda
frågorna kommer att bli föremål för ytterligare överväganden av 1950 års
prästvalskommitté. Sedan nämnda kommitté avgivit sitt slutliga förslag
i angivna frågor och beredningen härav avslutats, torde jag anyo fa anmäla
desamma. I ett av remissyttrandena över sakkunnigförslaget har
ifrågasatts, att även en annan av de däri berörda frågorna — nämligen
frågan om ökad sammanlysning av gudstjänster — skulle vara av° den
karaktären, att därav föranledda bestämmelser borde behandlas såsom
kyrkolag. För egen del har jag emellertid i nuvarande läge icke kunnat finna,
att — utöver eventuella ändringar i prästvalslagstiftningen någon
del av det föreliggande frågekomplexet kan anses äga dylik karaktär. De
behandlade frågornas betydelse för kyrkans verksamhet lärer likväl böra
föranleda, att ärendet i sin helhet nu underställes kyrkomötet för yttrande.

Åberopande det anförda hemställer departementschefen härefter, att
Kungl. Maj:t måtte inhämta kyrkomötets yttrande i de av honom anmalda
frågorna.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Ilans Maj:t Konungen, att till
kyrkomötet skall avlåtas skrivelse av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Blix-Holmbercj

164

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Inledning ......................................................... 1

Historik ...........................................................

För indelning och organisation grundläggande faktorer .............. 11

Församlingsprästernas arbetsuppgifter, s. 11. Pastoratsindelningen och den borgerliga
kommunindelningen, s. 13. Befolkningsutvecklingen, s. 15. Nuvarande indelning och
organisation, s. 16. Villkoren för gudstjänstliv och församlingsvård, s. 18.

Sakkunnigförslaget ................................................. 19

Huvudlinjerna i sakkunnigförslaget.................................... 19

Yttranden .......................... oq

Förutsättningar för indelning och organisation.....

Prästernas arbetsuppgifter.......................

Yttranden .....................................

Arbetsdistrikt för pastoralvården .................

Yttranden ....................................

Pastoratens och församlingarnas struktur.........

Yttranden ..................................

Pastorats folkmängd och areal...................

Yttranden ...............................

Riksintresse—lokalintresse ......................

Yttranden .............................

Förhållandet till kommunindelningen.............

Yttranden ...............................

Gudstjänstturordning; sammanlysning av gudstjänst
Yttranden .................................

Antal församlingar i pastorat ....................

Yttranden ...............................

En- eller flerprästpastorat........................

Yttranden ...............................

Gemensam kyrkoadjunktur.......................

Yttranden ...............

45
47

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2. 165

Sid.

Allmänna normer för indelningen och organisationen.................... 69

Yttranden .......................................................... 73

Specialfrågor........................................................ 79

Särskilt tjänstgöringsområde och prästs stationering .................... 80

Yttranden .......................................................... 82

Tjänstebostad åt kyrkoadjunkt ....................................... 84

Yttranden .......................................................... 85

Tjänstegraderingen och prästernas befordringsförhållanden .............. 86

Yttranden .......................................................... 89

Anlitande av diakoner m. fl........................................... 92

Yttranden .......................................................... 93

Centralisering av kyrkobokföringen.................................... 93

Yttranden .......................................................... 96

Särskilt kyrkobokföringsdistrikt....................................... 107

Yttranden .......................................................... 111

Anskaffande av bil för tjänstebruk .................................... 112

Arttranden .......................................................... 114

Arkivvården och andra specialfrågor................................... 116

Yttranden .......................................................... 117

Indelning sreformens genomförande .................................... 118

Behandlingsordningen och vissa övergångsanordningar.................. 118

1950 års prästvalskommittés yttrande ................................ 119

Övriga yttranden.................................................... 131

Ekonomisk uppgörelse m. m.......................................... 134

Yttranden .......................................................... 138

Lönegradsinplacering för kyrkoherdar och komministrar................. 140

Regler för lönegradsinplacering av kyrkoherdetjänster.................. 141

Regler för lönegradsinplacering av komministerstjänster ................ 146

Provinplacering ..................................................... 150

Lönegradsinplaceringens genomförande ................................ 151

Yttranden .......................................................... 154

Kostnadsberäkningar ................................................ 158

Yttranden .......................................................... ICO

Departementschefen ................................................ 162

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

Bilaga 2

Nr 1

Särskilda utskottets betänkande i anledning av dels Kungl.

Majt:s skrivelse angående en reform av den territoriella
pastor atsindelning en och den församling sprästerlig
a organisationen i riket m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

I en den 12 augusti 1953 dagtecknad, till särskilda utskottets handläggning
hänskjuten skrivelse, nr 2, har Kungl. Maj:t under åberopande av
skrivelsen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för
samma dag förklarat sig vilja inhämta kyrkomötets yttrande i däri angivna
frågor rörande en reform av den territoriella pastoratsindelningen och den
församlingsprästerliga tjänsteorganisationen i riket.

I samband med skrivelsen har utskottet till behandling förehaft följande
inom kyrkomötet väckta till utskottet hänvisade motioner:
nr 14, av herrar Lindquist och Lundström m. fl.,
nr 36, av herr biskop Nygren m. fl.,
nr 37, av herr Staxäng m. fl.,
nr 38, av herr Nystedt,
nr 56, av herr biskop Malmeström,
nr 57, av herr biskop Malmeström m. fl.,
nr 58, av herr Svensson, Einar, m. fl.,
nr 59, av herr Svensson, Einar, m. fl.,
nr 60, av herr Nilsson, Albert, m. fl.,
nr 61, av herr Lundh, Herbert,
nr 77, av herr Ljungbeck samt
nr 78, av herr Svensson, Axel B.

Redogörelse för vad i envar av motionerna föreslagits och hemställts
lämnas nedan i det eller de avsnitt, som motionen berör. Beträffande de
skäl, som anförts till stöd för de yrkanden, som framställts i motionerna,
hänvisar utskottet till dessa.

1. Inledning

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 mars 1950 tillkallade dåvarande
statsrådet Nils Quensel sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet
biträda med översyn av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen.

2 Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

Den 26 februari 1953 avgav de sakkunniga, vilka antagit benämningen
pastoratsindelningssakkunniga, ett betänkande med förslag till allmänna
riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen in. m. (SOU 1953: 11). I betänkandet har de sakkunniga
— närmast på grund av särskilda åt dem, i anslutning till 1951 års
riksdagsbeslut angående prästernas löne- och pensionsreglering, den 8 oktober
1951 meddelade tilläggsuppdrag — tillika avgivit förslag till ändrade
regler för de ordinarie prästernas lönegradsinplacering ävensom beträffande
ifrågasatt skyldighet för präst att i vissa fall vidkännas minskning i lön
och pension vid förflyttning i följd av en allmän omreglering av pastoratsindelningen
och tjänsteorganisationen i pastoraten.

Över pastoratsindelningssakkunnigas förslag har yttranden avgivits dels
av samtliga domkapitlen och stiftsnämndema samt av överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelserna, dels av kammarkollegiet, riksarkivet, riksräkenskapsverket,
statens sakrevision, statistiska centralbyrån, statskontoret
och svenska kyrkans diakonistyrelse ävensom av statens lönenämnd,
i avseende å i förslaget berörda lönetekniska och likställda spörsmål, samt
av 1950 års prästvalskommitté, i avseende å föreslagna övergångsanordningar
beträffande tjänstinnehavares förflyttning. Härjämte har yttranden
inkommit från Allmänna svenska prästföreningen, Svenska kyrkans lekmannaförbund
(kyrkobröderna), Svenska landskommunernas förbund,
Svenska pastoratens riksförbund, Svenska stadsförbundet och Sveriges yngre
prästers förbund ävensom från Sveriges häradsskrivarförening, i avseende
å vad förslaget berör kyrko- och folkbokföringen samt skatteuppbördsförfarandet.
Med domkapitlens yttranden har överlämnats av domkapitlen
inhämtade yttranden från omkring en femtedel av rikets pastorat, varav
en fjärdedel större och mindre tätortspastorat, en fjärdedel större icketätortspastorat
(över 2 000 invånare) och hälften mindre icke-tätortspastorat.
Länsstyrelserna har i en del fall överlämnat yttranden, som inhämtats
från vederbörande länsavdelningar av Svenska landskommunernas förbund
samt från enstaka kommuner. Riksarkivet har överlämnat yttranden av
vederbörande lands- och länsarkivarier samt av stadsarkivarien i Stockholm.
Slutligen har Svenska pastoratens riksförbund, som för sin del över
sakkunnigbetänkandet hört rikets samtliga pastorat jämte ett antal församlingar,
överlämnat de därvid till förbundet inkomna yttrandena (733 st.,
varav 586 pastorat) tillika med däröver upprättad tabellarisk sammanställning.

I ärendet har även omedelbart från ett mindretal församlingar inkommit
skrifter av växlande art.

Förenämnda yttranden och handlingar har ställts till utskottets förfogande.

2. Pastoratsindelningssakkunnigas förslag

Pastoratsindelningssakkunniga har i sitt betänkande lämnat en historisk
översikt över handläggningen av de kyrkliga indelnings- och organisationsfrågorna,
därvid belysts det nära sambandet mellan berörda frågor och det
prästerliga avlönings väsendet. Inledningsvis har framhållits, huru som in -

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

delnings- och organisationsfrågorna fått ökad aktualitet genom den år 1951
vidtagna prästlönereformen. Vidare har berörts den i samband med en
indelnings- och organisationsreform aktualiserade lagstiftningsfrågan på
prästvalsområdet ävensom den inverkan, som den förutsatta reformen kunde
röna av den från och med år 1952 ikraftträdda nyindelningen av de
borgerliga kommunerna. Slutligen har erinrats om spörsmålet, huruvida en
ändrad pastoratsindelning och församlingsprästerlig organisation kan aktualisera
behov av särskilda jämkningar i den gällande församlingsstvrelseorganisationen.

Pastoratsindelningssakkunniga har i kap. 3—8 i sitt betänkande redovisat
de huvudfaktorer, som i senare tid vid ändringar i pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga organisationen påverkat utformningen
av dessa regleringar och som av de sakkunniga befunnits vara av betydelse
för den anbefallda översynen av hithörande förhållanden. De sakkunniga
understryka härvid den nära nog utslagsgivande betydelse, som församlingsprästernas
arbetsuppgifter visat sig ha för pastoratens och organisationens
ändamålsenliga sammansättning.

De sakkunniga angiver härefter till en början de förutsättningar, varå en
reform av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen
bör bygga och vilka i samband med redogörelsen i de föregående kapitlen
av dem ingående belysts från vissa samlande utgångspunkter. Förutsättningarna
skärskådas härvid från huvudsakligen följande synpunkter: församlingarna
såsom arbetsdistrikt och deras betydelse för den kyrkliga verksamheten;
pastoratens och däri ingående församlingars struktur; pastoratens
folkmängd och areal; avvägningen mellan riks- och lokalintresse; pastoratens
förhållande till kommunindelningen; gudstjäntturordningen; pastoratens
omfattning i avseende å antal församlingar; för pastorat erforderligt
antal präster och möjligheten av prästs anställande för skilda pastorat.

På grundval av dessa förutsättningar har de sakkunniga kommit fram
till vissa allmänna normer, som enligt deras uppfattning — med alla de
smärre, lokalt betingade avvikelser eller jämkningar, som i en angelägenhet
av förevarande art alltid måste förutsättas — bör tjäna till rättesnöre
för den revidering av pastoratsindelningen och den prästerliga tjänsteorganisationen
i pastoraten, som avsetts.

De huvudsynpunkter, som de sakkunniga anlagt på förevarande frågor
och det väsentliga i vad de med stöd därav föreslagit i avseende å indelning
och organisation, sammanfattar de sakkunniga som följer:

Fn såvitt möjligt jämn fördelning av de tillgängliga arbetskrafterna i förhållande
till arbetets omfattning och art är ett riksintresse, som måste ges
ett avgjort företräde framför exempelvis en enskild församlings önskan att

16 — Hih ang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 153.

4 Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

få behålla en viss prästerlig tjänst, som icke kan anses nödvändig från
arbet ssynpunkt.

Vissa åtgärder förordas till lättnad i prästernas arbetsbörda, varigenom
en ändamålsenlig indelning och organisation torde främjas.

Sålunda bör en centralisering av kyrkobokföringen i ett pastorat till
dettas huvudort övervägas för möjliggörande av biträdeshjälps anskaffande
för pastorsexpeditionen. Denna fråga bör dock städse prövas med hänsyn till
de i varje fall föreliggande lokala betingelserna.

Vidare föreslås vissa regler för lån ur kyrkofonden till underlättande för
församlingspräst att anskaffa egen bil att användas i tjänsten.

Ehuru gudstjänst principiellt synts böra hållas i varje församlingskyrka
varje predikodag, har det dock befunnits rimligt, att, där folkmängden i en
församling är särskilt liten och för gudstjänsthållning tillräckligt antal
präster icke kan ställas till förfogande i pastoratet, för sådan församling
sammanlysning sker av högmässogudstjänsten med annan församlings.

För ny pastoratsbildning bör regelmässigt uppställas kravet, att minst
en präst, om möjligt två, där får full sysselsättning med tjänsteuppgifter.

Vid fråga om sammanläggning av pastorat med annat pastorat eller del
därav måste övervägas, icke blott huruvida de två kyrkoherdarna i de nuvarande
pastoraten har eller kan få tillräcklig sysselsättning utan ock i vad
män vid en sammanläggning, där denna förutsätter en organisation av flera
än en präst, arbetsgemenskap mellan dessa med någon fördel kan genomföras
i det nybildade pastoratet.

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

Såsom »måttlig areal» för ett enprästpastorat om högst fyra församlingar
gäller 11/2 kvadratmil, där icke särskilda omständigheter, såsom svårframkomliga
vägar, skärgård o. d. talar däremot. Vid anställande av flera
präster i ett pastorat bör nämnda normalmått för areal skäligen höjas med
hänsyn till antalet präster.

Frågan om möjlighet för Kungl. Maj:t att ålägga vederbörande pastorat
att tillhandahålla kyrkoadjunkt tjänstebostad mot erläggande av hyra bör
upptagas till förnyad prövning.

Jämte vad de sakkunniga sålunda föreslagit och förordat har de i sitt
betänkande särskilt behandlat ett par indelnings- och organisations -

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

reformen närstående frågor ävensom de inledningsvis omnämnda frågorna
om de ordinarie prästernas lönegradsinplacering m. m.

I de förstnämnda två frågorna — avseende principerna dels för inrättande
av särskilda kyrkobokföringsdistrikt, dels för pastoratets uppdelning
i arbetsdistrikt (särskilda tjänstgöringsområden) och vad därmed sammanhör,
eller biträdande prästs stationering inom pastoratet — har de sakkunniga
närmare angivit vissa förutsättningar, som borde föreligga för dylika
indelningar.

För åskådliggörande av en indelning och organisation med tillämpning
av de sakkunnigas förslag till riktlinjer har till betänkandet fogats ett utkast
till dylik indelning och organisation för de territoriella pastoraten i
riket, bortsett från Stockholms stad vars kyrkliga indelning och organisation
nyligen varit föremål för utredning genom särskilda sakkunniga. En sammanställning
visar, att enligt utkastet antalet prästerliga tjänster utom
Stockholm bleve praktiskt taget oförändrat. Kyrkoherdetjänsterna skulle
emellertid minskas med 193 och komministertjänsterna med 7 men kyrkoadjunkturerna
ökas med 199.

I fråga om förslaget i övrigt får utskottet hänvisa till pastoratsindelningssakkunnigas
betänkande och till ovannämnda utdrag av statsrådsprotokollet.

3. Departementschefen

Föredragande departementschefen har till protokollet uttalat:

Genom pastoratsindelningssakkunnigas förslag aktualiseras ett stort
antal — till synes kanske delvis disparata — frågor, vilka dock till en del
är omedelbart avgörande för en reglering av pastoratens indelning och prästerliga
tjänsteorganisation och i övrigt är antingen på annat sätt betydelsefulla
för reformens genomförande eller i sin män avhängiga av densamma.
Samtliga frågor har emellertid ytterligare det gemensamma, att sättet varå
de löses kan väntas påverka vitala delar av kyrkans verksamhet. Vissa av
de här åsyftade frågorna berör det gällande prästvalssystemet. Dessa frå -

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

gor bör, i den mån de kräver ändrad lagstiftning, prövas i den för kyrkolag
stadgade ordningen. De nu avsedda frågorna kommer att bli föremål för
ytterligare övervägande av 1950 års prästvalskommitté. Sedan nämnda
kommitté avgivit sitt slutliga förslag i angivna frågor och beredningen härav
avslutats, torde jag ånyo få anmäla desamma. I ett av remissyttrandena
över sakkunnigförslaget har ifrågasatts, att även en annan av de däri berörda
frågorna — nämligen frågan om ökad sammanlysning av gudstjänster
— skulle vara av den karaktären, att därav föranledda bestämmelser
borde behandlas såsom kyrkolag. För egen del har jag emellertid i nuvarande
läge icke kunnat finna, att — utöver eventuella ändringar i prästvalslagstiftningen
— någon del av det föreliggande frågekomplexet kan anses
äga dylik karaktär. De behandlade frågornas betydelse för kyrkans verksamhet
lärer likväl böra föranleda, att ärendet i sin helhet nu underställes
kyrkomötet för yttrande.

4. Behovet av en reform. Huvudsynpunkter

När utskottet haft att ta ställning till frågan om en översyn av den territoriella
pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen
inom svenska kyrkan, har utskottet utgått ifrån att en sådan översyn är
befogad framför allt av två skäl. Dels har genomgripande demografiska förändringar
inträffat, som medfört en betydande omflyttning av befolkningen
och en lika betydande folkökning. Dels har samhället undergått en markerad
strukturförändring, som har till följd att den hittillsvarande pastoratsindelningen
och den därmed förbundna fördelningen av den prästerliga
arbetskraften, vilka väsentligen anpassats efter det gamla bondesamhällets
krav, numera måste överses och utbyggas för att kunna tjäna jämväl det
genom industrialiseringen omdanade samhället.

Utskottet finner det vara en väsentlig förtjänst i de sakkunnigas förslag,
att de så klart tecknat bristerna i den nuvarande organisationen och så
målmedvetet sökt avhjälpa dem.

Vad de sakkunniga anfört om underorganisationen i de norrländska stiften
och om den otillfredsställande lösningen av de växande storstädernas
indelningsfrågor, vill utskottet kraftigt understryka. De åtgärder, som de
sakkunniga här föreslagit till avhjälpande av åtminstone de mest framträdande
bristerna, vill utskottet i allt väsentligt tillstyrka.

Innan utskottet övergår till en deltaljgranskning av de sakkunnigas betänkande,
vill utskottet betyga sin uppskattning av det förtjänstfulla sätt,
varpå de sakkunniga sökt komma till rätta med den svenska kyrkans indelningsproblem
under de förutsättningar, av vilka de sakkunniga ansett sig
bundna, framför allt antagandet, att antalet prästerliga tjänster icke kunde
utökas.

Att utskottet icke i allo kan dela de sakkunnigas uppfattning beror i
väsentlig mån därpå, att utskottet ansett det befogat att utgå från delvis
andra förutsättningar.

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

De sakkunniga synes sålunda ha utgått ifrån förutsättningen, att det för
inrättandet av en prästerlig tjänst först och främst måste krävas, att tjänsten
kan anses medföra full sysselsättning enligt vissa på folkmängd, areal
in. m. baserade beräkningsgrunder. Den fulla sysselsättningen synes ha
varit den översta princip, efter vilken de sakkunniga bedömt frågorna om
den församlingsprästerliga organisationen.

Även utskottet finner, att denna princip är av stor betydelse och bör
beaktas vid alla indelningsförändringar. Det viktigaste vid lösningen av
hithörande frågor synes emellertid utskottet vara, att pastoralvården blir
tillfredsställande ordnad. Omsorgen om människorna kräver i vissa fall ett
större antal präster, än vad som under mera gynnsamma betingelser skulle
ha erfordrats. Utskottet kommer att längre fram redovisa en del sådana
fall och finner sig här endast böra påpeka, att utskottet ansett sig böra
taga skälig hänsyn till församlingslivets behov, även där vissa jämkningar
måste ske av eljest motiverade regler i fråga om befolkningstal, areal m. m.

I motionen nr 60 av herr Nilsson, Albert, in. fl. föreslås, att såsom hitintills
sammanslagningar och delningar av pastorat sker, när aktuella anledningar
finnes därtill alltefter som behov uppstår.

I motionen nr 78 av herr Svensson, Axel B., föreslås, att kyrkomötet i
underdånig skrivelse måtte hos Kungl. Maj:t såsom sin önskan anmäla, att
ingen allmän nyindelning av pastoraten bör komma till stånd men att
mötet ingalunda motsätter sig genomförande av den förbättrade indelning,
som pastoratsindelningssakkunnigas förslag innebär beträffande Härnösands
och Luleå stift.

Av vad utskottet här ovan anfört, framgår, att utskottet icke kan instämma
i det krav på avböjande av den föreslagna översynen av pastoratsindelningen
i ett sammanhang som framställs i motionerna.

I motionen nr 58 av herr Svensson, Einar, in. fl. har i punkten 3 föreslagits,
att kyrkomötet i sitt yttrande över förslaget till pastoratsreform ville
hemställa hos Kungl. Maj:t, att frågan om en utbyggnad av stiftsadjunktsinstitutionen
utreds.

Utskottet finner visserligen, att det är en betydelsefull fråga, som berörts
i denna punkt av motionen, men anser, att då frågan icke har något direkt
samband med ärendet om pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
tjänsteorganisationen, det icke finns tillräckliga skäl att ta upp den i
föreliggande sammanhang.

5. Prästernas arbetsuppgifter

Betänkandet s. 40. Skrivelsen s. 11.

De sakkunniga har inledningsvis understrukit den betydelse de på församlingsprästerna
ankommande arbetsuppgifterna måste tillmätas för de
föreliggande problemens lösning.

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

I kap. 4 i betänkandet har de sakkunniga redovisat en av dem föranstaltad
undersökning av prästerskapets nuvarande arbetsförhållanden, syftande
till att klarlägga den totala arbetsbördan och dennas fördelning på
arbetsuppgifter av olika slag.

Om undersökningens resultat uttalar de sakkunniga bland annat följande
(s. 44):

De lämnade tidsuppgifterna ge icke vid handen, att skillnader i antalet
arbetstimmar per präst och månad, som redovisas för olika pastorat, i och
för sig åro beroende av vederbörande pastorats egenskap av enförsamlingspastorat
eller flerförsamlingspastorat. Det bör emellertid erinras, att flerförsamlingspastorat
ej sällan äro duplikationspastorat, vilket medför en
förhållandevis stor tidsbelastning på gudstjänstuppgiften.

Av de verkställda tidsstudierna synes man kunna utläsa, att de prästerliga
arbetsuppgifterna förete en icke ringa grad av elasticitet. Sålunda
förhåller det sig i allmänhet så, att — där i ett pastorat ett förhållandevis
stort timantal redovisats för en viss uppgift — ett jämförelsevis litet
antal timmar upptagits för någon eller några andra uppgifter.

Slutligen torde böra framhållas, att de av vederbörande befattningshavare
lämnade tidsuppgifterna i stort sett ge ett intryck av tillförlitlighet.

Två av de sakkunniga, riksdagsmannen Andersson i Löbbo och kanslirådet
Brolin, har i särskilda yttranden även berört prästernas arbetsuppgifter
och deras återverkan på pastoratsindelningen. Utskottet får beträffande
deras synpunkter hänvisa till betänkandet.

Enligt utskottets mening kan det genom de sakkunnigas försorg införskaffade
och bearbetade materialet rörande de prästerliga arbetsuppgifternas
omfattning och fördelning på de olika uppgifterna anses giva en i
stort sett riktig bild av det verkliga förhållandet. Av de lämnade tidsuppgifterna
synes framgå, att den genomsnittliga arbetsbördan för församlingsprästerskapet
inom nuvarande organisation är förhållandevis hög, en
omständighet som närmast talar för en utökning av det prästerliga personalbeståndet.
Särskilt uppmärksammar utskottet den redovisade höga
arbetsbördan för prästerskapet inom Härnösands och Luleå stift, liksom
det faktum, att arbetsbördan även i de mindre pastoraten på landsbygden
icke understiger genomsnittet. Att sålunda arbetsbördan i de mindre pastoraten
är ungefär lika stor som i de största, synes bero på den elasticitet
i arbetsuppgifterna, som de sakkunniga framhållit. Denna innebär, att
prästen efter omständigheterna kan utvidga eller inskränka vissa delar
av sitt arbete. Växer hans arbetsbörda, brukar i första hand själavården
jämte sjuk- och hembesök bli lidande. Av de sakkunnigas tabeller (sid. 188)
framgår, att prästerna i de större pastoraten icke hinner med en själavårdande
verksamhet, som svarar mot den större folkmängden.

Med anledning av ovannämnda av riksdagsmannen Andersson i Löbbo

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

till sakkunnigbetänkandet avgivna särskilda yttrande vill utskottet allenast
framhålla, att därest i de i yttrandet angivna arbetsuppgifterna fortfarande
ålegat vederbörande präster, denna omständighet hade uppenbarligen
sedan lång tid tillbaka påkallat förstärkning av den församlingsprästerliga
organisationen.

Beträffande det av kanslirådet Brolin avgivna särskilda yttrandet vill
utskottet anföra följande.

Den av Brolin framförda meningen synes grunda sig på uppfattningen
om kyrkorådet såsom främst ett kyrkokommunalt förvaltnings-, verkställighets-
och beredningsorgan i likhet med kommunalnämnden eller motsvarande
organ inom den borgerliga kommunen. Utskottet kan icke dela
denna uppfattning. Enligt utskottets mening bör kyrkorådet betraktas
såsom ett kyrkligt organ, med uppgift att vårda församlingslivet, varjämte
det fungerar som församlingens främsta administrativa organ.

Behöver kyrkorådets ordförande tillfälligtvis avlastning i sitt arbete, bör
han kunna erhålla sådan genom temporärt tillsatta utskott, kommittéer
eller beredningar liksom genom att beredas erforderlig skrivhjälp. Prästens
obligatoriska medverkan i den kyrkliga förvaltningen är av största betydelse
för hans kontakt med församlingsborna och för hans möjlighet att
överblicka och leda församlingsarbetet.

6. Arbetsdistrikt för pastoralvården

Betänkandet s. 94. Skrivelsen s. 40.

De sakkunniga framhåller, att församlingsindelningen på det kyrkliga
området utgör den primära och grundläggande indelningen. Församlingen
är sålunda i flera hänseenden alltjämt det givna arbetsdistriktet för pastoralvården.

Pastoratsindelningen däremot utgör i första hand en så att säga teknisk
indelning i enheter för avlöningsändamål, inbegripet förvaltning av prästgårdar
och avlöningstillgångar. Pastoratet utgör tillika det legalt-administrativa
tjänstgöringsområdet för en kyrkoherde och honom eventuellt
biträdande präster och därmed den egentliga enheten för denna verksamhet
i sin helhet — detta även i de fall pastoratet omfattar flera församlingar.

Utskottet, som understryker vad de sakkunniga framhållit i fråga om
församlingens primära betydelse för den kyrkliga verksamheten, finner
det angeläget att framhålla, att församlingarna icke efter gottfinnande
kan kombineras till pastorat, utan att deras särart och behov liksom de
historiskt framvuxna förhållandena alltid måste beaktas.

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

7. Pastoratens och församlingarnas struktur

Betänkandet s. 94. Skrivelsen s. 41.

De sakkunniga framhåller bland annat de särskilda omständigheter i
mer eller mindre isolerade och i fråga om kulturella anordningar svagt
utrustade bygder, där förhållandena är sådana, att det möter stora svårigheter
för prästen att kunna bland lekmännen förvärva för uppgiften
skickade medhjälpare i församlingsarbetet. Den prästerliga arbetsbördan
blir i en dylik församling såväl kvantitativt som kvalitativt avsevärt
större än församlingens storlek i och för sig motiverar. Där kan ock prästen
av enahanda skäl få svårt att undandraga sig allmänt kommunala
och sociala uppdrag, som prästerskapet annars normalt icke behöver fullgöra.

Utskottet vill understryka vad de sakkunniga här framhållit.

8. Riksintresse — lokalintresse

Betänkandet s. 96. Skrivelsen s. 45.

De sakkunniga framhåller, att fördelningen av de prästerliga tjänsterna
för närvarande ostridigt företer en avsevärd ojämnhet. En såvitt möjligt
jämn fördelning av de tillgängliga prästerliga arbetskrafterna i förhållande
till arbetets omfattning och art är enligt de sakkunnigas mening ett anspråk
sammanfallande med hela svenska kyrkans intresse och därmed ett
givet riksintresse. Detta bottnar i det naturliga kravet, att hela befolkningen
skall i görlig mån äga lika möjlighet till prästerlig betjäning oberoende
av om den tillhör tätort eller den egentliga landsbygden, rikets
södra eller dess norra delar. Härvid måste riksintresset ges ett avgjort
företräde framför en enskild församlings krav på att få behålla en viss
prästerlig tjänst, som icke kan anses helt tvingande från arbetssynpunkt.
Vad som i detta sammanhang främst bör beaktas är, enligt de sakkunniga,
den förskjutning i folkmängdsfördelningen från landsbygd till tätort, som
karakteriserar de senaste årtiondena, som det genom det nya folkbokföringssystemet
utökade expeditionsarbetet, vilket blivit mest kännbart för
tätorterna med dess regelmässigt rörligare befolkning.

De sakkunniga framhåller emellertid (sid. 97), att skälig hänsyn bör tagas
till sakligt grundade lokala önskemål vid organisationens utformande, och
anför därvid, att det i givet fall kan tänkas, att en av ålder bestående
pastoratsgemenskap lämnas orubbad, där inom densamma pastoralvården
tagit fasta och ändamålsenliga former och pastoratet något så när tillgodoser
kravet på en i övrigt lämplig indelning.

De sakkunniga framhåller vidare i annat sammanhang, att en strikt
tillämpning av de indelnings- och organisationsprinciper, som förordats,
kan medföra tvånget att avveckla viss prästerlig verksamhet. En minsk -

12 Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

ning av den nuvarande organisationen kan i somliga församlingar medföra
en avveckling eller åtminstone försvagning av ett löftesrikt arbete. Detta
följer, enligt de sakkunnigas mening, dels av nödvändigheten att bättre
än nu är fallet tillgodose de underorganiserade två nordliga stiften samt
de växande storstadspastoraten, dels av att de sakkunniga ansett kostnadsramen
för den nuvarande prästerliga organisationen icke böra överskridas
vid nyordningen.

I särskilt yttrande, som biskopen Hultgren och domprosten Hylander
gemensamt avgivit till de sakkunnigas betänkande, har — i viss anslutning
till de sakkunnigas här sist berörda påpekanden — framhållits, att
den kyrkliga verksamhetens behov icke kunnat genom förslaget tillgodoses
i så stor utsträckning som önskvärt varit. Att förslaget av reservanterna
godtagits, anger de ha sin grund däri, att enligt deras uppfattning
ingen annan möjlighet finnes att utan en väsentlig ändring av kostnadsramen
åstadkomma den omfördelning av de prästerliga krafterna i riket,
som är påkallad av behovet att bättre tillgodose tätorterna och de vidsträckta
bygderna.

Ltskottet konstaterar med tillfredsställelse de sakkunnigas ovannämnda
uttalande å s. 97 i betänkandet och vill understryka vikten av att det
beaktas vid genomförandet av en reform på detta område.

Enligt utskottets mening måste man, när det gäller att bedöma behovet
av en indelningsreform och att finna de sakligt betingade riktlinjerna
för dess genomförande, icke blott taga hänsyn till den befolkningsomflyttning,
som ägt rum, utan också till den avsevärda befolkningsökningen
i riket. Utskottet har sökt skaffa sig hållpunkter för en sådan bedömning
genom att utgå från de av de sakkunniga valda jämförelseåren 1897 och
1948 och genom att liksom de sakkunniga skilja städerna från den administrativa
landsbygden. Det har därvid framgått, att medan befolkningen
på den administrativa landsbygden undergått någon minskning
(från 3 979 265 till 3 795 942), har städernas befolkning under samma tid
ökat från 1 030 367 till 3 087 525. Befolkningsökningen uppgår alltså till
ungeför 2 000 000, och denna ökning har helt kommit städerna till godo.

Inom den administrativa landsbygden uppvisar de rent agrara bygderna
i regel en markerad folkminskning. Som ovanstående siffror visar, har
denna emellertid till väsentlig del balanserats av en motsvarande ökning
av de på landsbygden belägna tätorterna.

Folkminskningen inom de agrara pastoraten har givetvis medfört, att
ett antal prästerliga tjänster kunnat indragas. Emellertid har den samtidigt
inträdande befolkningsökningen i de smärre tätorterna medfört, att
den administrativa landsbygden som helhet haft bruk för större delen av
den prästerliga arbetskraft, som sålunda kunnat disponeras för nya
uPPgifter- Såsom de sakkunniga redovisat har antalet prästerliga tjänster

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

på den administrativa landsbygden under perioden 1897—1948 minskat
från 2 045 till 1 970. I relation till befolkningen har antalet präster sålunda
hållit sig ungefär konstant (år 1897: 1 per 1 827; år 1948 1 per 1 844).

Utskottet drar härav den slutsatsen, att man inom den administrativa
landsbygden vid en omreglering möjligen kan indraga ett visst antal tjänster,
men att samtidigt ett visst antal nya tjänster bör inrättas. Betraktad
såsom helhet torde den administrativa landsbygden icke kunna avvara något
större antal av sina nuvarande prästtjänster.

Inom städerna (vartill i detta sammanhang även räknas blandade stadsoch
landsbygdspastorat) har antalet präster under samma tidsperiod
(1897—1948) ökat från 277 till 618, alltså med 341. Ökningen utgör alltså
cirka 125 procent, medan folkökningen i städerna under samma tid utgör
cirka 200 procent. För riket i dess helhet utgör motsvarande ökning av
prästtjänsterna cirka 14 procent, medan folkökningen belöper sig till i runt
tal 40 procent. Härav framgår, att kyrkans organisation icke avpassats
efter befolkningsförändringarna.

”Om det läge, som härigenom uppkommit, vill utskottet sammanfattningsvis
säga, att det för närvarande finnes ett uppsamlat behov av förbättringar
i fråga om den kyrkliga organisationen liksom också ett visst antal
icke tillvaratagna möjligheter till indragningar. Allt detta motiverar
såsom förut framhållits — en översyn av pastoratsindelningen. Vid denna
översyn kan emellertid icke den nödiga anpassningen efter det nya läget
genomföras enbart genom en omflyttning av redan befintlig prästerlig
arbetskraft. Även de redovisade uppgifterna rörande prästernas arbetsbörda
utvisar, att den administrativa landsbygdens prästerliga organisation svårligen
kan uttunnas om den skall förbli ändamålsenlig och funktionsduglig.
Enbart en minskning av befolkningstalet medför icke alltid en motsvarande
minskning av arbetsbördan. Denna kan ofta bättre mätas efter antalet
hushåll, och i vissa typer av församlingar minskar dessa icke tillnärmelsevis
så mycket som befolkningstalet. Anmärkas bör också, att det relativt
stora antalet åldringar, vilket i stigande grad kan förväntas komma att karakterisera
befolkningsutvecklingen på landsbygden, bereder prästen en
ökad arbetsbörda.

Städernas och norrlandsstiftens prästerliga organisation är uppenbarligen
underdimensionerad. Alen det kan icke anses för ett riksintresse att utbygga
denna organisation på så sätt att organisationen försvagas i rikets övriga
delar. Rätteligen bör därför det totala antalet prästerliga tjänster i riket
något ökas. Utskottet är fullt medvetet om att organisationsproblemet tarvar
noggranna överväganden med hänsyn till ekonomiska synpunkter. Det
synes emellertid utskottet, att fog förefinnes för antagandet, att den ökning
av det totala prästerliga personalbeståndet, som vore erforderlig för
att försvarligt tillgodose hela rikets intressen, skulle genom en rationellt
genomförd nyorganisation kunna bliva relativt ringa. Utskottet vill i detta

14 Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

sammanhang fästa uppmärksamheten därpå, att det växande skatteunderlaget
medfört, att uttaget av allmän kyrkoavgift för närvarande utgår med
allenast hälften av det öretal, som enligt kyrkofondslagen må uttas med
högst 20 öre per skattekrona.

9. Förhållandet till kommunindelningen

Betänkandet s. 45. Skrivelsen s. 50.

De sakkunniga anför, att syftet med den år 1946 beslutade nyindelningen
av de borgerliga kommunerna, vilken trätt i funktion den 1 januari 1952,
var att skapa såväl befolkningsmässigt som ekonomiskt starkare enheter
men också att, där så var möjligt, åstadkomma en utjämning av de stora
olikheter, som i detta avseende rådde mellan de dåvarande kommunerna.
Detta skulle ske genom sammanläggning av små kommuner med andra
kommuner till större enheter. Huvudsyftet var att åstadkomma lämpliga
förvaltnings- och självstyrelseenheter, och kommunerna måste därför fylla
vissa fordringar i fråga om folkmängd och areal.

De sakkunniga anser, att en anknytning av pastoratsindelningen till den
nya kommunindelningen (dock ej nödvändigtvis till kongruens mellan kommun
och pastorat men likväl så att pastoratsgräns ej skär kommungräns)
kommer i stort sett att vara till gagn för den kyrkliga organisationen.
Pastorat bör icke vara delat mellan två län eller stift.

Till stöd för sin ståndpunkt åberopar de sakkunniga främst betydelsen
för det kyrkliga arbetet av samverkan mellan den borgerliga och den kyrkliga
kommunens förvaltningsorgan.

De sakkunniga anför, att befintligheten av en tätort, som utgör ett naturligt
centrum för flera kommuner, i många fall har blivit bestämmande
för kommunindelningen. Även ur pastoral arbetssynpunkt är ofta fördelar
förenade med att också pastoratet har ett förvaltningscentrum i en sådan
ort. Ur folkbokföringssynpunkt bildar en storkommun ofta en naturlig
enhet kring en tätort. Befolkningsanhopningen medför moraliska, religiösa
och sociala problem, vilka kan göra det lämpligt att en präst är bosatt på
en sadan plats. Där tätorten blir ett kulturellt centrum erbjuder denna
positiva anknytningspunkter för den kyrkliga verksamheten. Med hänsyn
till centraliseringen av skolväsendets högre stadier till den borgerliga kommunens
huvudort skulle en anknytning pastorat-storkommun underlätta
en samordning av konfirmandundervisningen.

Vidare anför de sakkunniga, att i motivkomplexet för omreglering av
kommunindelningen ingick en önskan att vinna bättre kommunal skatteutjämning;
denna spelar dock en mindre roll för pastoratsindelningen.
Skatteutjämning i avseende a lönekostnaderna för präster och kyrkomusiker
har redan anordnats över kyrkofonden, och den kommunala skattekraften
är, i motsats till vad fallet är beträffande den borgerliga kommun -

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

bildningen, över huvud taget av mindre betydelse för pastoratet. Man torde
emellertid icke kunna helt bortse från denna faktor, då ju pastoratet förutom
de utjämnade lönekostnaderna har att svara för byggnadskostnader
av ofta ej så obetydlig omfattning (prästgårdar och andra tjänstebostäder,
expeditions- och arkivlokaler o. d.).

För den borgerliga kommunen är verksamheten i väsentlig mån baserad
på att medlemmarna uppsöker förvaltningscentrum, kommunalkontor och
andra expeditioner. I viss mån gäller ett motsvarande förhållande i fråga
om de pastorala angelägenheterna men därjämte ett omvänt, nämligen att
prästen regelmässigt har att uppsöka sina församlingsbor. Prästen får icke
nöja sig med att fullgöra sina legalt reglerade skyldigheter, kyrko- och folkbokföring,
expedition, gudstjänst, tjänsteförrättningar etc. Av honom kräves
ett personligt engagemang, som innebär en aktivitet av helt annan art
än vad som i allmänhet påkallas i det kommunala förvaltningsarbetet.
Medan detta kan skötas praktiskt taget oberoende av en kommunal folkmängdsgräns
uppåt, kan folkmängden i ett pastorat icke utan avsevärd
olägenhet för pastoralvården överskrida ett tal, utöver vilket en tillfredsställande
kontakt med olika befolkningsgrupper omöjliggöres.

Emellertid anför de sakkunniga, att man framför allt bör göra klart för
sig, att pastoratsbildningen främst åsyftar att skapa för det prästerliga
arbetet lämpliga enheter. Det må ock i sin mån beaktas, att genom en nyordning
av pastoraten till överensstämmelse med de nya borgerliga kommunerna
olägenheter i särskilda fall kan vållas den kyrkliga traditionen
och seden. Det torde komma att finnas fall, där en sådan anpassning skulle
för det kyrkliga arbetet medföra större nackdelar än fördelar.

Utskottet vill till en början starkt betona det väsensskilda hos de faktorer,
som ligger till grund för bedömandet av det ändamålsenliga uti kommunal
indelning, å ena sidan, och pastoratsindelning, å andra sidan. Det
grundläggande motivet för den nyss genomförda kommunindelningsreformen
var att ombilda de på den kyrkliga sockenbildningens grund framsprungna
borgerliga kommunerna till ekonomiskt bärkraftiga enheter för
de alltmer kostnadskrävande uppgifter som kommit och väntas komma
att åvila de borgerliga kommunerna, — Pastoratet utgör tjänstgöringsområdet
för en kyrkoherde och honom eventuellt biträdande präster och bildar
sålunda den yttre ramen för en för gudstjänstliv och församlingsvård avpassad
tjänsteorganisation.

Denna tjänsteorganisation kan numera uppbyggas oberoende av lokala
avlöningstillgångar och skatteunderlag. Såsom de sakkunniga framhållit,
är utdebiteringen för pastoratsutgifter föga betydande i jämförelse med den
borgerligt kommunala. Den kommunala skattekraften kan salunda anses
vara av mindre betydelse för pastoratet. Pastoratet påvilande byggnadskostnader
kan i regel fördelas på så lång tidrymd, att de icke behöver för -

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

anleda besvärande utdebiteringar. Det är vidare vitsordat, att den genom
inkongruens mellan pastorat och kommun föranledda »särdebiteringen»
för pastoratsutgifter icke vållar några nämnvärda tekniska svårigheter i
uppbördshänseende.

Även om utskottet inser fördelarna av att pastoraten icke skär över kommungränserna,
anser utskottet, att möjligheter till undantag från denna
regel bör medges, då kyrkliga förhållanden motiverar det.

Att vissa till de prästerliga göromålen hörande rena förvaltningsuppgifter
av begränsad omfattning kan vara av den art, att viss fördel kan vinnas
genom en regional överensstämmelse mellan kommun och pastorat torde
varken ur den prästerliga organisationens eller den borgerligt kommunala
förvaltningens synpunkt tillmätas någon avgörande betydelse i detta sammanhang.
I den mån värdet av detta samarbete är beroende av prästernas
personkännedom (såsom i fattigvård och barnavård) är det av vikt, att
pastoraten icke genom onödiga sammanläggningar blir så stora, att kyrkoherden
förlorar den personliga kontakten med sina församlingsbor.

De borgerligt kommunala uppgifterna är av den art, att en fördel onekligen
vinns genom att den kommunala förvaltningen centraliseras till viss
ort inom kommunen. Ur pastoralvårdssynpunkt åter är en motsvarande
centralisering ingalunda önskvärd. Det prästerliga arbetets natur kräver,
att prästerna i ett flerprästpastorat är bosatta i olika delar av pastoratet.
Även för storstadspastoratens vidkommande har det befunnits ändamålsenligt,
att prästerna därstädes är bosatta i skilda delar av pastoratet. Utskottet
understryker här vad de sakkunniga anfört om olikheten mellan en
kommunal tjänsteman som uppsöks av allmänheten och en präst, som bör
utöva en uppsökande själavård bland sina församlingsbor.

De sakkunniga har ansett, att en anpassning efter kommunindelningen
skulle vara av värde för konfirmandundervisningen genom dennas samordning
med ett centraliserat skolväsen. Utskottet vill med bestämdhet framhålla,
att det är av största betydelse för församlingsvården att konfirmandundervisningens
samband med hemförsamlingen och dess kyrka icke bryts.

Enligt de sakkunnigas mening skulle utvecklingen av kommunikationsväsendet
göra det möjligt att underlätta förstoringen av pastoratsenheterna.
— Utskottet vill här anföra, att utvecklingen av kommunikationsväsendet
främst berör förbindelsen tätort-tätort. Någon motsvarande utveckling
av förbindelsen mellan glesbygder och mellan glesbygd och tätort
har icke skett. För den pastorala vården å landsbygden torde utvecklingen
av kommunikationsmedlen icke äga den betydelse som de sakkunniga i
detta sammanhang synes tillmäta densamma.

Under hänvisning till vad utskottet sålunda anfört vill utskottet framhålla,
att några bärande skäl för en generell anpassning av pastoraten till
storkommunema icke förebragts.

En sådan anpassning kan förordas i alla de fall, där den överensstämmer

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

med det kyrkliga livets krav och där de nybildade pastoraten blir lämpliga
arbetsenheter för vården. Om åter en schematisk anslutning till nu
gällande kommungränser skulle medföra, att pastorat sönderbrytes, som
visat sig lämpliga och funktionsdugliga, att alltför stora arbetsenheter skapas
eller att betydande kostnader uppkommer genom att väl underhållna
prästgårdar överges och nya måste uppföras i deras ställe, så bör enligt utskottets
mening en anslutning till den borgerliga kommunindelningen
icke ifrågasättas. Den självfallna samverkan mellan de kyrkliga och borgerliga
enheterna torde bäst tillgodoses av att deras regionala utformning
får ske med utgångspunkt från deras skilda uppgifter.

10. Gudstjänstturordning; sammanlysning av gudstjänst

Betänkandet s. 97. Skrivelsen s. 54.

Den prästerliga tjänsteorganisationen i pastoraten kan enligt de sakkunnigas
mening icke förväntas kunna för varje pastorat bestämmas till
sådan storlek, att genom densamma ordinarie högmässogudstjänst skall
kunna uppehållas varje predikodag året runt i varje till pastorat hörande
församlingskyrka. Redan nu, anför de sakkunniga, kan i flera fall — främst
i Skara och Visby stift — högmässorna i de särskilda församlingskyrkorna
inom flerförsamlingspastorat icke uppehållas söndagligen, utan Kungl.
Maj:t har måst förordna om sammanlysning där av högmässogudstjänsterna,
d. v. s. dessa fullgörs växelvis i kyrkorna genom s. k. alternering. De
sakkunniga understryker härvid, att man betraktar såsom gällande rätt
alltsedan reformationen, att i varje församlingskyrka skall hållas gudstjänst,
men att därav icke följer, att det måste ske varje predikodag. I sin
historik (s. 21 f. i betänkandet) anger de sakkunniga i korthet, huru enligt
deras mening förhållandena härutinnan utvecklat sig.

De sakkunniga fortsätter:

Skall högmässogudstjänst överallt, oavsett pastorats folkmängd, städse
uppehållas, nödgas man tänka sig en organisation av minst två präster i
ett betydande antal av nuvarande pastorat med förhållandevis ringa folkmängd
men flera än två församlingar, och detta även om folkmängden
där är sjunkande. För att undvika eu sådan konsekvens har de sakkunniga
(ivervägt betingelserna för en sammanlysning i större eller mindre omfattning
av högmässogudstjänsten i kyrkor i församlingar med obetydlig
folkmängd och ett avstånd till en grannförsamlingskyrka, som icke alltför
mycket försvårar för församlingsborna att där bevista gudstjänsten. I vilken
utsträckning och under vilka förutsättningar dylik sammanlysning
skall kunna nu vidtagas blir helt naturligt i allmänhet beroende av ett
bedömande i de särskilda fallen. Det synes de sakkunniga emellertid kunna
förutsättas såsom rimligt, att sammanlysning kan ordnas för församling
med upp till 500 invånare, åtminstone där folkmängden är stillastående
eller nedgående och avståndet från den egna kyrkan till närmaste
grannkyrka icke överstiger fem kilometer. Vid exceptionellt små avstånd

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

mellan kyrkorna bör anordningen skäligen kunna genomföras även för församlingar
med något större folkmängd och, då folkmängden är mycket
ringa, även om avståndet till grannkyrkan något överstiger fem kilometer.
Sammanlysning i vad avser alterneringsordningen måste komma att i de
enskilda fallen närmare regleras allt efter tillgången på präster. I regel synes
den dock böra begränsas till att avse högmässogudstjänstens inställande
högst varannan predikodag.

De sakkunniga har icke meddelat några siffror om huru många gudstjänster,
som enligt deras förslag skulle sammanlysas, men ur det utkast
till indelning, som fogats till deras betänkande, kan utläsas, att ett genomförande
av utkastet skulle resultera i att varje predikodag minst 84 församlingar
skulle nödgas fira högmässogudstjänst i annan församlings kyrka.
Antalet församlingar i de pastorat, inom vilka sammanlysningar enligt
utkastet skulle bli nödvändiga, uppgår till ungefär 400. Givetvis kommer
dock icke samtliga dessa församlingar att beröras.

I motion nr 37 av herr Staxäng m. fl. föreslås dels att kyrkomötet måtte
anhålla, att Kungl. Maj:t ville ta initiativ till en lagförklaring jämlikt § 88
regeringsformen angivande om kyrkolagen skall så förstås, att högmässa
skall hållas särskilt med envar församling varje predikodag i alla de fall.
där ej annat blivit i kyrkolag medgivet, dels ock att kyrkomötet måtte
uttala, att då det icke klarlagts, huruvida sammanlysning av högmässor
lagligen kan ske i andra fall än dem, som regleras genom kyrkolag, kyrkomötet
icke kan ta ställning till sådana nu föreslagna ändringar i den prästerliga
tjänsteorganisationen, som skulle medföra ökad sammanlysning av
gudstjänster.

Hithörande stadganden i kyrkolagen är av följande innehåll:

På söndagar och de tre stora årshögtiderna samt allmänna stora böndagar
skall i städerna hållas bland annat högpredikan (kap. 2 § 3). Uti
landskyrkorna begynnes högpredikan middagstiden1) (kap. 2 § 4). Där ett
prästgäll består av flera än en socken och betjänas av både en pastor och
en kapellan, skall kyrkoherden, helst där moderkyrkan är mycket folkrikare,
predika i henne två eller tre helg- och predikodagar å slag och kapellanen
göra emellertid tjänst i annexan, jämväl ock predika i kyrkoherdens
ställe i moderkyrkan, när pastor gör tjänsten i annexan, men där ingen
kapellan är, måste pastor så laga, att gudstjänsten såväl i den ena som den
andra församlingen vederbörligen underhålls (kap. 19 § 20). Kap. 12 § 31 i
kyrkolagen inledes med orden: »Såsom den allmänna gudstjänsten alltid
och noga vidmakthållas skall . . .».

Den 18 mars 1910 utfärdades en lag »innefattande ändring i 2 kap. 3, 4
och 8 §§ kyrkolagen» (nr 20 s. 2). Enligt denna lag äger konsistorium, där
sådant av omständigheterna föranleds, förordna, att för två eller flera

b Tiden för gudstjänstens början kan ändras
ber 1823.

enligt medgivande i kungl. cirkulär den 3 decem -

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

församlingar gemensam högmässa må förrättas i en av dem. Under förarbetena
till denna lag uttalade dåvarande departementschefen: Flerstädes
i vårt land lär förekomma, att högmässa, som är för flera församlingar
gemensam, hålls skiftesvis i en av församlingarna utan att i den eller de
övriga annan särskild gudstjänst äger rum. Att ge en föreskrift, vilken i
tillämpningen skulle medföra mindre frihet än som i vissa landsdelar sålunda
redan råder, synes ej kunna vara lämpligt.

Utskottet. Sammanlysning av gudstjänster förekom i Sverige redan under
katolsk tid. I Skara stift, där församlingarna är små och kyrkorna
ligger tätt, hade sammanlysningen stor omfattning redan på 1200-talet,
och sedvänjan har där hållit sig in i våra dagar. Även i övriga stift förekom
i äldre tid sammanlysningar om ock i mindre utsträckning. Från och
med konung Karl XI:s tid och fram till utfärdandet av lagen den 18 mars
1910 torde dock i dessa andra stift sammanlysningar av högmässor varit
sällsynta eller icke alls förekommit.

Av det ovan citerade departementschefsuttalande, som gjordes under förarbetena
till lagen den 18 mars 1910, framgår, att denna lag avsåg att reglera
icke endast sammanlysning, som föranleds av tillfälliga omständigheter,
utan också sådan, som beror på sedvana och av ålder varit i pastoratet
vedertagen. Det synes sålunda vara ovedersägligt, att lagen avser
att utömmande reglera de förutsättningar, under vilka sammanlysning får
äga rum, och den form, vari medgivande därtill får ges. Det måste med andra
ord antas, att gällande kyrkolagstiftnings innebörd är, att högmässogudstjänster
skall hållas för varje församling särskilt, i alla de fall, då medgivande
till sammanlysning icke lämnats i den ordning, som stadgas i 1910
års lag.

Då utskottet är övertygat om riktigheten av denna lagtolkning, anser
utskottet icke, att det erfordras lagförklaring i den ordning, regeringsformen
anvisar. Utskottet avstyrker därför motionen nr 37 i vad den avser
begäran om lagförklaring.

De organisatoriska anordningarna får icke utformas så, att de omöjliggör
efterlevnaden av vad gällande lag föreskriver. Problemet blir därför,
hur man skall kunna utforma en organisation, som fyller sistnämnda krav
men på samma gång motsvarar berättigade önskemål i fråga om sparsamhet
och effektivitet. Utskottet håller före, att detta problem icke är olösligt.

Lagen den 18 mars 1910 torde vid sin tillkomst ha avsett att bereda
möjlighet till sammanlysning, dels där sådan föranleddes av tillfälliga omständigheter,
dels ock då den överensstämde med ortens sedvana. Utskottet
anser emellertid, att lagen ger domkapitel möjlighet att, där synnerliga
skäl är, medge regelbundet återkommande sammanlysningar i församlingar,
diir det ej förekommit tidigare. Det synes sålunda vara en framkomlig
väg, att varje domkapitel vid utarbetande av förslag till den nya
17 — Bihang till riksdagens ■protokoll 1957. 1 samt Nr 153.

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

organisationen tar under övervägande, i vilka fall omständigheterna är sådana,
att domkapitlet finner sig kunna meddela förordnande om sammanlysning
av gudstjänster. I dessa fall skulle alltså ytterligare ofrånkomliga
sammanlysningar kunna ske inom lagens ram.

Vid sidan om sammanlysningen finns det emellertid andra utvägar som
står till buds, då det antal församlingspräster, som motiveras av folkmängdstal
och andra på arbetsmängden inverkande faktorer, icke räcker
till för att upprätthålla söndaglig gudstjänst i alla pastoratets kyrkor.

Utskottet vill då först erinra om att de sakkunniga i sitt utkast till
pastoratsindelning i ett stort antal fall tänkt sig, att en i ett pastorat anställd
kyrkoadjunkt skall biträda i annat pastorat bland annat med uppehållande
av gudstjänster. Till denna anordning återkommer utskottet senare
i betänkandet.

I sammanhang härmed bör man beakta det i motionen nr 58 av herr
Svensson, Einar, in. fl. under punkten 2 framställda förslaget om skrivelse
till Kungl. Maj.t med begäran, att möjligheterna att ålägga ordinarie präst
fyllnadstjänstgöring utom eget pastorat måtte utredas. I viss anslutning
härtill yrkas i motionen nr 36 av herr biskop Nygren m. fl., att riktlinjerna
för ifrågavarande reform utformas så, att söndaglig gudstjänst, i de fall då
präst inom pastoratet icke kan förrätta densamma, må kunna hållas av
präst utom pastoratet eller av särskilt förordnat tjänstebiträde.

Slutligen bör erinras om de förslag, som under rubriken Anlitande av
diakoner m. fl. redovisas å sidorna 92 och 93 av Kungl. Majrts skrivelse.

Enligt utskottets mening anvisar de sålunda framförda förslagen flera
utvägar, som kan anlitas för att komma fram till godtagbara lösningar
av de föreliggande problemen. Såsom utskottet längre fram i betänkandet
under rubriken Samfälld kyrkoadjunkt kommer att anföra, anser utskottet,
att inrättandet av en för flera pastorat gemensam kyrkoadjunktsbefattning
kan vara motiverad, då andra möjligheter att upprätthålla den söndagliga
gudstjänsten icke synes förefinnas.

Förslaget, att även ordinarie präst på motsvarande sätt skulle kunna
åläggas bland annat upprätthållande av gudstjänster utom eget pastorat,
bör övervägas. Utskottet förbiser icke, att vissa svårigheter är förknippade
med en sådan anordning bland annat beträffande frågorna, vilketdera
av pastoraten som skall avlöna prästen, tillhandahålla honom prästgård
och utöva valrätten beträffande befattningen eller hur dessa skyldigheter
och rättigheter skall fördelas mellan pastoraten, men utskottet håller före,
att dessa svårigheter kan övervinnas. Utskottet är därför berett att förorda
utredning enligt det i motionen nr 58 framlagda förslaget.

Vad slutligen förslaget om anlitande av tjänstebiträden utanför kretsen
av präster i församlingstjänst angår, så synes även det erbjuda en framkomlig
utväg. Dock anser utskottet, att de två förstnämnda utvägarna
är att föredra från församlingslivets synpunkt. Det förefaller icke otänk -

Särskilda utskottets betänkande, nr 1. 21

bart, att t. ex. prästvigda lärare och pensionerade präster skulle vilja åta
sig att vissa söndagar förrätta gudstjänst i de församlingskyrkor, som församlingsprästerskapet
icke hinner med. Även lekmän, som erhållit sådant
tillstånd, som omtalas i kap. 19 § 4 eller 5 kyrkolagen (venia concionandi),
kan komma i fråga. — För att möjliggöra anlitande av sådant biträde erfordras
en jämkning i gällande föreskrifter om ersättning till dem. Enligt
Kungl. Maj:ts cirkulär den 30 juni 1953 rörande ersättning till vissa vikarier
å prästerliga tjänster och till icke-prästvigda tjänstebiträden åt
präster kan ersättning till predikobiträden utgå endast, då den präst, som
erhåller biträdet, antingen är kontraktsprost eller innehar tjänsteduhbleringsförordnande
eller eljest vid sidan av egen tjänst svarar för med annan
tjänst förenade göromål. Till dessa fall skulle behöva fogas det, att tjänstebiträdet
erfordras för att upprätthålla den söndagliga gudstjänsten.

Ersättning till tjänstebiträde av nu ifrågavarande art utgår för närvarande
med 43 kronor för dag, vartill kommer reseersättning, ej över 30 kronor.
För att bedöma storleksordningen av de kostnader, som en anordning
med predikobiträden skulle dra, kan man göra det tankeexperimentet, att
sådana biträden uppehöll gudstjänster i alla de församlingar, som enligt
de sakkunnigas utkast skulle bli utan gudstjänst. Antag, att dessa kyrkors
antal varje predikodag utgör 90 samt att resekostnaden i medeltal utgör
20 kronor. Kostnaden skulle då bli för envar predikodag 5 670 kronor och
för helt år om 62 predikodagar ungefär 350 000 kronor. I verkligheten
skulle kostnaden stanna vid ett betydligt lägre belopp, då man ju måste
frånräkna dels de gudstjänster, som även enligt vad utskottet förutsatt
kommer att sammanlysas, dels ock dem, som eventuellt kommer att uppehållas
av ordinarie präst i annat pastorat. Det är i varje fall uppenbart,
att denna anordning blir väsentligt mycket billigare än om man skulle tillsätta
så många församlingspräster, som skulle erfordras, om alla gudstjänster
skulle kunna förrättas av dem.

Beträffande de gudstjänster, som församlingsprästerskapet icke hinner
med, kommer man, om vad utskottet här ovan anfört vinner bifall, att
ställas inför frågan, huruvida man i de särskilda fallen skall välja sammanlysning
eller gudstjänstens uppehållande genom präst i annat pastorat eller
genom predikobiträde. Vid sådana avgöranden bör man enligt utskottets
mening förfara med stor försiktighet. Högmässogudstjänsten är nämligen
mitt- och höjdpunkten i det kyrkliga livet, omkring vilken övrigt kyrkligt
arbete grupperar sig. Erfarenheten visar, att i många fall indragning av de
söndagliga gudstjänsterna i en församling medfört ett brytande av den
kyrkliga seden samt haft till följd, att det kyrkliga livet i församlingen
lidit betydande avbräck.

Inom Skara stift, där sammanlysningar av ålder har förekommit, visar
ett studium av statistiken över nattvardsfrekvensen, att det kyrkliga livet
genomsnittligen är svagare i församlingar med alternering än i sådana

Särskilda utslcottets betänkande, nr 1.

med söndaglig gudstjänst. Även där avstånden mellan kyrkorna icke är
betydande, visar erfarenheten, att medlemmarna i en församling endast
undantagsvis besöker gudstjänster i en annan församlingskyrka. Församlingsgemenskapen
betyder här mer än våglängden. Religionssociologiska
faktorer synes göra det praktiskt taget omöjligt att på vissa söndagar överföra
den gudstjänstfirande församlingen till en annan kyrka än den, där
den vanligen samlas till högmässa. Att sammanlysa högmässor betyder
därför i realiteten ofta att avlysa dem för den församling, som går miste
om den egna gudstjänsten.

Det starka motståndet mot förslaget om ökade sammanlysningar visar,
att församlingarna betraktar alterneringen som en kännbar inskränkning
i deras möjlighet att fira gudstjänst. Allt detta manar till den största återhållsamhet
och talar enligt utskottets mening för att man vid varje
pastoratsreglering så långt som möjligt bör sträva att undgå ytterligare
sammanlysningar.

11. En- eller flerprästpastorat

Betänkandet s. 100. Skrivelsen s. 62.

De sakkunniga har tagit upp till dryftande frågan om för- och nackdelarna
av en pastoratsorganisation med en eller flera präster. De har därvid
beträffande stadspastorat uttalat, att från allmän förvaltningssynpunkt en
treprästorganisation med kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt kan
fungera väl och att ej heller en utökning med ytterligare en komminister
eller en kyrkoadjunkt eller bådadera behöver komma att innebära några
svårigheter i organisatoriskt hänseende. En vidgad tillämpning av flerprästorganisationen
jämväl bland landsbygdspastoraten inger, enligt de sakkunnigas
uttalade mening, icke heller i och för sig några betänkligheter utan
kan bli till påtaglig fördel där, liksom i städerna eller andra tätorter. I överensstämmelse
med denna åsikt har de sakkunniga i sitt utkast till pastoratsindelning
i ett stort antal fall föreslagit, att befintliga enprästpastorat skall
sammanslås till flerprästpastorat.

Mot de sakkunnigas uttalanden rörande hur organisationen av stadspastoraten
bör utformas, har utskottet icke något att erinra. Vad åter landsbygdspastoraten
angår, kan utskottet icke i allo dela de sakkunnigas meningar.

De sakkunniga är icke främmande för de fördelar, som är förknippade
med enprästpastorat, vilken anordning ju hittills varit förhärskande på
landsbygden inom kanske större delen av riket. De framhåller sålunda, att
det personliga förhållandet mellan präst och menighet bäst uppehålls i enprästpastorat
liksom att prästen i ett sådant pastorat djupare känner sitt
ansvar och sporras till större intresse i arbetet samt att trivseln i arbetet
lätt minskas genom motsättning mellan befattningshavare, som vant sig

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

att ensamma handlägga sina ärenden. Emellertid anser de sakkunniga nackdelarna
hos enprästorganisationen väga tyngre än fördelarna. Främst fäster
de sig vid att tjänstinnehavaren med stigande ålder lätt blir isolerad från
yngre årsklasser både bland församlingsborna och bland ämbetsbröderna
samt i följd därav blir utan tillräcklig förståelse för ungdomens syn på personliga
och samhälleliga frågor. I motsats härtill står enligt de sakkunniga
det ömsesidiga stöd och den uppmuntran, som en flerprästorganisation
möjliggör. Även elasticiteten i en flerprästorganisation framhålls.

I motionen nr 36 av herr biskop Nygren m. fl. hemställs, att riktlinjerna
för en ändrad pastoratsindelning utformas så, att större möjlighet bereds
för bibehållande av enprästpastorat.

I motionen nr 58 av herr Svensson, Einar, m. fl. hemställs i punkten 1)
bland annat om bibehållande och inrättande av enprästpastorat överallt
där så kan ske.

Utskottet anser, i likhet med de sakkunniga, att man vid bedömandet av
frågan om en- eller flerprästpastorat på landsbygden måste företa en avvägning
mellan de nackdelar och fördelar, som är förenade med de två
organisationsformerna. Denna avvägning kan icke göras en gång för alla
utan måste, under beaktande också av lokala förhållanden, företas från fall
till fall.

I en hel del fall måste sålunda flerprästpastoratet vara den enda naturliga
lösningen. Detta är t. ex. förhållandet, då folkmängden i ett nu bestående
enförsamlingspastorat är så stor, att den motiverar anställande av
två eller flera präster. Föreligger icke av andra skäl anledning att dela församlingen,
bör detta naturligtvis ej ske endast för att skapa enprästpastorat.
Förhållandet kan också vara det, att av två varandra närbelägna församlingar
den ena är för stor att skötas av en präst, och den andra för liten
att bereda en präst full sysselsättning. I sådant fall bör församlingarna i
regel sammanslås, för att man skall kunna utjämna arbetsbördan mellan
befattningshavarna. Utskottet vill dock påpeka, att en utjämning icke alltid
är möjlig att genomföra i ett fall av den angivna typen. Är avståndet
mellan församlingarnas centralorter för stort, kan följden av sammanföringen
bli, att prästerna fortsätter att sköta vardera sin församling och att den
utjämnande effekten av sammanslagningen uteblir. Då dessutom prästen
i den större församlingen, vilken blir kyrkoherde i det nya pastoratet, får
överta den del av den andra prästens arbete, som hör till pastoratsförvaltningen,
blir rent av olikheten i arbetsbördan större än förut, och sammanslagningen
motverkar då sitt eget syfte. Innan man tillgriper pastoratssammanslagning
såsom ett medel för att vinna utjämning av arbetsbördan,
måste man därför noga undersöka, huruvida de lokala förhållandena är sådana,
att överförande av arbetsuppgifter från den ena prästen till den
andra verkligen iir praktiskt genomförbart och medför de avsedda fördelarna.

24 Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

Utskottet anser vidare, att där en ordning med två- eller flerprästpastorat
redan är inarbetad och visat sig kunna fungera väl, det icke finns anledning
ändra denna indelning.

Om det sålunda finns fall, i vilka två- eller flerprästpastorat är naturliga,
så är i andra fall enprästpastoratet den självklara lösningen. Detta kan
vara förhållandet i isolerade trakter, där redan praktiska svårigheter hindrar
sammanslagningen. De sakkunniga har också i fall av denna art i sitt
utkast föreslagit ett icke alldeles obetydligt antal enprästpastorat.

I de fall där man har frihet att välja mellan de två organisationsformerna
har utskottet vid avvägningen mellan nackdelar och fördelar hos alternativen,
i olikhet med de sakkunniga, funnit, att de skäl, som talar för enprästpastorat,
vad landsbygden beträffar, väger tyngre än de nackdelar, som
är förbundna med denna organisationsform.

Särskilt lägger utskottet då vikt vid den personliga kontakt, som i ett
enprästpastorat kan åstadkommas mellan prästen och församlingsmedlemmarna.
Både för prästen och församlingsmedlemmarna är denna kontakt
av största värde. Prästens möjlighet att i sin förkunnelse och sitt övriga församlingsarbete
rätt möta församlingsmedlemmarnas andliga behov ökas,
liksom hans möjlighet att i övrigt finna de rätta vägarna för att åstadkomma
ett levande kyrkligt liv. Hans förtrogenhet med församlingsmedlemmarna
och deras villkor är också av stort värde vid kyrkobokföringen
och övriga administrativa värv av såväl kyrkligt som borgerligt slag.

För församlingen är det av värde, att man har en präst som man personligen
känner, att vända sig till i stället för att vid besök på pastorsexpeditionen
mottas av den präst i ett flerprästpastorat, som enligt turordningen
har expeditionstjänst den dag, besöket sker. Det bör också påpekas, att
medan en kyrkoherde oftast stannar kvar i sin församling tjänstetiden ut,
en komminister däremot vanligen och en kyrkoadjunkt i regel efter några
år lämnar sin befattning på grund av befordran. Kyrkoherden ser därför
i församlingen sin livsuppgift, på vilken han lägger ned hela sin arbetskraft,
medan en befattningshavare, som är medveten om att hans verksamhet i
församlingen endast blir av mindre varaktig natur, icke på samma sätt kan
uppbygga sitt arbete på längre sikt.

Såsom i motionen nr 58 framhållits, visar den kyrkliga statistiken tydligt,
att de små kyrkliga enheterna är de mest effektiva i fråga om registrerbara
arbetsresultat. Statistik över kyrkogång och nattvardsfrekvens, som
under de senaste åren framlagts vid prästmöten, bland annat i Göteborgs,
Stockholms, Växjö och Skara stift, visar samstämmigt, att det kyrkliga livet
är ojämförligt starkast i de mindre församlingarna.

Utskottet vill icke underkänna vad de sakkunniga anfört om värdet av
en åldersdifferentiering inom prästerskapet i ett pastorat, men anser dock,
att detta värde i allmänhet icke kan uppväga de skäl, som talar för enprästpastorat.
Det är visserligen sant, att unga präster ofta kan göra goda insat -

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

ser i ungdomsarbetet, men det är icke heller ovanligt, att förmågan härtill
finns — och med större mognad — hos äldre präster. Enbart prästernas
antal garanterar icke ens i ett treprästpastorat, att denna förmåga finns
företrädd. Över huvud är det svårt att genom organisatoriska anordningar
sörja för sådana ting, som i utpräglad grad är beroende av personlig begåvning
och läggning samt den enskilda prästens vilja att göra en insats.

Även om alltså enligt utskottets mening starka skäl talar till enprästpastoratets
förmån såvitt landsbygden angår, måste dock beaktas, att det
är av ett visst värde att ha tillgång till ett antal flerprästpastorat. En präst
har icke alltid efter pastoratsadjunktsåren samlat den erfarenhet, att han
är i stånd att på egen hand sköta ett pastorat. Några års tjänstgöring som
kyrkoadjunkt eller komminister i ett flerprästpastorat kan då ge honom
tillfälle att fullständiga sin erfarenhet. Man måste också räkna med att det
finns ett antal präster, som, ehuru fullt användbara i övrigt, lämpligen bör
arbeta under förmans ledning. Så vitt utskottet kan finna, är det emellertid
för detta ändamål tillräckligt med de två- eller flerprästpastorat, som enligt
de av utskottet uppdragna riktlinjerna bör finnas i framtiden.

Eu omständighet, som i detta sammanhang jämväl bör beaktas, är fördelarna
av den självständighet i tjänsteställningen, som tillkommer en
kyrkoherde. Erfarenheten visar, att en präst i många fall blir mest effektiv
och att hans särskilda läggning bäst kommer till sin rätt, när han självständigt
får planera församlingsarbetet. Det torde vara riktigt, vad i motionen
nr 58 anföres, att liksom de små församlingarna önskar sin egen präst, en
präst i regel önskar sin egen församling samt att en självständig uppgift
med eget ansvar är lika stimulerande på det kyrkliga som på andra verksamhetsfält.
Denna självständighet i tjänsteställningen torde också bland
prästerna värdesättas så högt, att man i många fall föredrar densamma
framför en befordran i löneavseende. Utskottet finner sig alltså kunna instämma,
då i motionen nr 36 uttalas, att enprästpastorat i stor utsträckning
är att föredra framför flerprästpastorat. Utskottet anser därför också,
att ett större antal kyrkoherdetjänster i den lägsta lönegraden — Ca 27 —
förtjänar att bibehållas, då nackdelarna av en lägre lönesättning för prästerskapet
i detta fall väl uppvägs av de fördelar, som är att vinna för församlingarna
och det kyrkliga arbetet.

Den ekonomiska sidan av frågan iir naturligtvis av stor vikt, och utskottet
anser, att tillbörlig hänsyn till den bör tas. Där sålunda en besparingav
väsentlig betydelse kan uppnås genom att man inrättar ett flerprästpastorat,
vill utskottet icke motsätta sig en sådan åtgärd, därest den i
övrigt betingas av det kyrkliga livets behov.

I de flesta fall, då man har att välja mellan att inrätta ett flerprästpastorat
eller två eller flera enprästpastorat, synes emellertid skillnaden i kostnadsavseende
bli skäligen liten. Gäller det exempelvis två ungefär lika stora
församlingar, vilkas sammanlagda folkmängd motiverar två präster, och

26 Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

har man att välja mellan att inrätta två pastorat med vardera sin kyrkoherde
eller ett pastorat med kyrkoherde och komminister, blir skillnaden
i regel den, som råder mellan en kyrkoherdetjänst i lönegraden Ca 27 och
en komministertjänst i Ca 26 eller alltså icke ens 1 000 kronor om året.
Ofta nog kommer sammanslagningen emellertid att medföra, att pastoratet
blir så stort, att kyrkoherdetjänsten däri sättes i Ca 29. I sådant fall
blir tvåprästpastoratet omvänt inemot 1 000 kronor dyrare än de två
enprästpastoraten tillsammans.

Men även där flerprästpastoratet verkligen ger en lägre lönesumma än
enprästpastoraten tillsammans, blir den verkliga vinsten ganska illusorisk.
Särskilt är detta fallet, då två redan bestående pastorat sammanslås till
ett. I detta fall finns i regel redan en kyrkoherdeprästgård i det pastorat,
som förvandlas till annexförsamling. En omedelbar följd av omorganisationen
blir då, att det bostadsavdrag, som pastoratet har rätt att uppbära för
prästgården, går ned från det för kyrkoherdetjänst till det för komministerstjänst
stadgade eller med 324 kronor i hyresgrupp 2. Vidare nödgas
pastoratet betala bränslekostnadsgottgörelse för ytterligare 135 kubikmeter
bostadsutrymme. Slutligen tillkommer avsevärt ökade resekostnader.
Kyrkoherden i det större pastoratet måste för olika uppgifter besöka annexförsamlingen,
liksom komministern måste resa till moderförsamlingen.
Även resekostnader för det nytillkommande pastoratskyrkorådet torde bli
erforderliga. I själva verket får man räkna med att de ökade kostnaderna
överstiger en löneinbesparing av en lönegrad och i många fall även av två
sådana.

Som exempel på hur det ekonomiska utfallet av pastoratssammanslagningar
kan te sig, bifogar utskottet en tablå, som finns fogad vid domkapitlets
i Göteborg yttrande i ärendet. (Se bilaga nr 1.) Det är att märka,
att de i tablån upptagna resekostnaderna avser endast prästernas resor och
att några resekostnader icke beräknats för kyrkoråds-, boställsstyrelseeller
kyrkofullmäktigeledamöter.

Väljer man att i stället för komministertjänst inrätta en kyrkoadjunktstjänst,
undgår man visserligen ökning av bränslekostnadsbidraget men förlorar
i stället hela bostadsavdraget samt råkar i svårigheter beträffande
disposition av ledigblivande prästgård.

Såsom av det anförda framgår, anser utskottet, att också i framtiden
enpräst- och flerprästpastorat bör förekomma sida vid sida men att man
— frånsett ovan nämnda fall där pastorat med två eller flera präster är
uppenbart motiverade — bör föredra enprästpastorat samt att alltså
sådana pastorat bör bibehållas i betydligt större utsträckning än enligt de
sakkunnigas utkast till indelning. Vid bedömande i det särskilda fallet av
hithörande organisationsfrågor bör man enligt utskottets mening beakta,
att ändringar i en hävdvunnen och inarbetad organisation ofta kan vålla

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

nedbrytande av en förefintlig god kyrklig sed, som måhända blir svår att
ersätta med en ny lika god.

Ändringar i den nuvarande organisationen bör därför icke företas annat
än där bestämda fördelar kan vinnas genom åtgärden. Därest sådana ändringar
skulle medföra ökade kostnader för det allmänna, bör de icke ifrågakomma,
såvida icke påtagliga fördelar för det kyrkliga livet därigenom
kan vinnas.

12. Gemensam kyrkoadjunktur

Betänkandet s. 102. Skrivelsen s. 67.

För närvarande är den församlingsprästerliga organisationen så utformad,
att prästerna är anställda i visst pastorat och har sin tjänstgöring
förlagd inom detta. Endast i ett fåtal fall har avsteg gjorts från denna
regel. Det har då nästan alltid varit fråga om ett samhälle, som vuxit upp
på ömse sidor om en pastoratsgräns. Den präst, som tillsatts för att tjänstgöra
huvudsakligen i samhället, har blivit gemensam för båda pastoraten.
Hittills har anordningen använts endast i fråga om kyrkoadjunkter.

De sakkunniga har anfört, att en anordning med gemensam kyrkoadjunkt
allmänt sett innebär uppenbarligen förbättrade möjligheter till utjämning
i arbetsuppgifterna mellan skilda till varandra gränsande pastorat.
Anordningen kan enligt de sakkunniga lämpligen även ifrågakomma, då
arbetsförhållandena i pastoraten, vart för sig, varken i följd av pastoratets
storlek eller eljest, kräver någon ytterligare heltidsanställd där stationerad
präst men arbetsbördan i sin helhet i pastoratet överstiger vad som
normalt kan påläggas det antal präster, som därförutan blir för detta
erforderligt.

Utskottet finner det vara naturligt, att om ett samhälle växer upp på
ömse sidor om gränsen mellan två pastorat, en för båda pastoraten gemensam
kyrkoadjunkt tillsätts för att ombesörja det prästerliga arbetet i samhället.

Däremot anser utskottet icke, att anordningen med gemensam kyrkoadjunkt
i andra fall innebär en idealisk lösning av problemen, utan kan instämma
i kammarkollegiets i dess utlåtande uttalade mening, att den utgör
en nödfallsutväg; dock bör den kunna komma till användning t. ex., där
den söndagliga gudstjänsten i någon församling icke kan upprätthållas på
annat sätt, eller för att åstadkomma utjämning av arbetsbördan inom två
närbelägna pastorat, där sådan ej kan uppnås på annat sätt.

13 Allmänna normer för indelning och organisation

Betänkandet s. 103. Skrivelsen s. 69.

På grundval av de angivna förutsättningarna har de sakkunniga kommit
fram till vissa allmänna normer, som enligt de sakkunnigas uppfattning
— med ett flertal smärre lokalt betingade avvikelser eller jämkningar —

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

bör tjäna till rättesnöre för en revidering av pastoratsindelningen och den
prästerliga tjänsteorganisationen i pastoraten.

De sakkunniga anför att behov av pastoratsdelning uppkommer, när
gudstjänstliv och församlingsvård på grund av folkmängdens tillväxt och
andra omständigheter icke längre kan besörjas enhetligt för hela pastoratet
samt tjänsteorganisationen fått en omfattning, som gör det svårt för
kyrkoherden att utöva ledningen. Vid fråga om sammanläggning av ett
pastorat med ett annat måste övervägas icke blott huruvida de två kyrkoherdarna
i de nuvarande pastoraten har eller kan få tillräcklig sysselsättning
utan ock i vad mån en sammanläggning, där denna förutsätter en
organisation av flera än en präst, arbetsgemenskap mellan dessa med
någon fördel kan genomföras.

Med förklarande, dels att de sakkunniga — i överensstämmelse med äldre
praxis — ansett sig böra såsom mätare av prästernas arbetsbörda räkna
med olika folkmängdstal för tätortspastorat och landsbygdspastorat, dels
att de sakkunniga för de härvid gjorda bedömandena utgått från sådana
arbetsuppgifter — såväl legalt reglerade som andra, till den fria verksamheten
hörande — vilka för närvarande i tjänsten åvilar prästerna, uppställer
de sakkunniga härefter vissa normer till ledning för det bestämmande
av ny indelning och organisation, som med utredningen åsyftats. Dessa
de sakkunnigas normer innebär i sammanfattning följande.

Folkmängdstal.

	Antal präster och invånare i pastoratet
	1 präst	flera präster
	invånare	2	3	4	5
	lägst	upp till		invånare	upp till
Tätortspastorat ........	2 000	4 000	9 000	15 000	22 000	30 000
Landsbygdspastorat
med »måttlig areal»
och 1 förs.........	2 000	3 000	6 000	9 500	13 500	18 000
2 » ........	1 500	2 500	5 500	9 000	13 000	—
3 » ........	1 000	1 800	4 300	7 300	10 800	—
4o.fl. » ........	1 000	1 500	4 000	7 000	10 500	—

Normalt ej önskligt flera än 5 präster i ett pastorat (i ett landsbygdspastorat av två eller flera
församlingar ej flera än 4 präster).

Såsom tätortspastorat anser de sakkunniga pastorat där minst 2/3 av befolkningen är bosatt i
tätort.

Arealen.

Enprästpastorat, »måttlig areal» = D/2 kvadratmil.

Två- och flerprästpastorat, »måttlig areal» = höjning i förhållande till
antal präster, men ej ren multiplicering.

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

Antal församlingar.

För 1 präst: 2 högst 4 församlingar
» 2 präster: högst 5, ev. 6 å 7 församlingar

» flera präster: viss ökning av antalet församlingar i förhållande till antalet
präster, men restriktivt.

Avvikelser.

Minimifolkmängd kan behöva underskridas

i fråga om pastorat med stor areal eller mera permanent isolerade bygder
(t. ex. skärgårds- och fjällpastorat);

i fråga om pastorat, där folkmängden är växande och det med någon visshet
kan förväntas att den inom nära framtid överskrider minimifolkmängden,

då erforderliga gudstjänster (även utom församlingskyrka) ej kan uppehållas
med den för folkmängdstalet angivna organisationen.

Maximifolkmängd kan behöva överskridas
vid relativt liten areal.

Folkmängdstalet kan i övrigt behöva jämkas

Måttlig areal (IV2 kvadratmil) kan behöva jämkas

på grund av särskilda omständigheter, såsom svårframkomliga vägar,
skärgård o. d.

De sakkunnigas motivering.

folkmängdslatituden för en organisation med en präst har i ett sådant tätortspastorat
räknats upp till 4 000 (i stället för tidigare 5 000) med hänsyn
till den komplicerade arten av de problem, som numera allmänt möter
prästen;

då folkmängdstalet i ett landsbygdspastorat med måttlig areal överstiger
6 000, räknas med att pastoratet likväl innesluter en eller flera tätorter;

den för tätortspastorat tillämpade progressiviteten i relationen mellan
tjänster och folkmängdstal är motiverad även för landsbygdspastorat, fastän
därvid mindre markerad;

I motion, nr l/f, av herrar Lindquist och Lundström har yrkats att kyrkomötet
ville hos Kung], Maj:t hemställa att vid pastoratsindelningens genomförande
den andliga vården vid sjukhusen måtte, utan allt för stor re -

30 Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

ducering av antalet heltidsanställda sjukhuspräster, organiseras i överensstämmelse
med vad pastoratsindelningssakkunniga i bil. I till sitt betänkande
anfört.

Såsom i ovan angivna sammanfattning av de sakkunnigas normer för
ny indelning och organisation angivits, har de sakkunniga ansett, att jämkning
av folkmängdstalet bör ske med hänsyn till antalet vårdplatser å
sjukhus, som är beläget inom pastoratet och för vilket den andliga vården
skall ankomma på församlingsprästerskapet i tjänsten.

I motion, nr 58, av herr Svensson, Einar, m. fl. yrkas i punkten 1) att
kyrkomötet i sitt yttrande över förslaget till pastoratsreform ville hos
Kungl. Maj:t hemställa — jämte annat — att de ordinarie fasta prästtjänsterna
bibehålls i görligaste mån i nuvarande relationer mellan kyrkoherde-,
komministers- och kyrkoadjunktsbefattningar, särskilt genom bibehållande
och inrättande av enprästpastorat överallt där så kan ske, och
att befolkningstalet för sådana pastorat, respektive prästtjänster icke fixeras,
utan prövas i samband med andra samverkande faktorer.

I motion, nr 56, av herr biskop Malmeström föreslås, att kyrkomötet i
sitt svar på Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2 framhåller, att de av de pastoratsindelningssakkunniga
föreslagna folkmängdssiffrorna, vilka avsetts som
grund för en nyindelning av de svenska pastoraten, emot kyrklig erfarenhet
satts för högt och att vida mer än som skett hos de sakkunniga religionssociologiska
synpunkter vid indelningen får komma till sin rätt.

I motion, nr 77, av herr Ljungbeck föreslås, att kyrkomötet måtte, med
avslag på pastoratsindelningssakkunnigas förslag angående folkmängdstalet
för den prästerliga organisationen i tätortspastorat, för sin del antaga
följande folkmängdstal: 1 präst 5 000 inv., 2 präster 11 000 inv., 3
präster 18 000 inv., 4 präster 25 000 inv., 5 präster 35 000 inv. och att delning
av pastorat ej bör ifrågakomma förrän folkmängden överstiger 35 000.

Såsom utskottet inledningsvis framhållit, bör gudstjänstlivets och församlingsvårdens
krav utgöra översta norm för den församlingsprästerliga
organisationen. Vid tillämpningen av de uppställda normerna måste denna
översta norm alltid beaktas.

Såsom framgår av ovanstående sammanställning (se ock betänkandet
s. 107) utgår de sakkunniga från att de av dem uppställda normerna icke
allltid kan strängt iakttagas utan måste kunna jämkas med hänsyn till
speciella lokala förhållanden.

Utskottet understryker vad de sakkunniga härutinnan anfört och vill
framhålla, att det finnes ett icke obetydligt antal fall, då det, som de sakkunniga
påpekar, »kan visa sig nödvändigt att underskrida även de uppställda
minimigränserna». Utskottet vill såsom särskilt angeläget fram -

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

hålla de sakkunnigas påpekande, att detta kan bli fallet för att erforderliga
gudstjänster skall kunna upprätthållas.

De särskilda erinringar, utskottet vill göra mot vad de sakkunniga här
föreslagit, är följande:

Såsom tätortspastorat räknar de sakkunniga alla pastorat, såväl stadssom
landsbygdspastorat, där mint 2/3 av befolkningen är bosatt i tätort.
Utskottet vill här framhålla, att därest en del av ett tätortspastorat utgöres
av landsbygd, måste behovet av prästerlig arbetskraft för denna del
alltid beräknas efter de grunder, som tillämpas för landsbygdspastorat.
Om vidare jämte landsbygd två eller flera tätorter förefinns i ett arbetsdistrikt,
ökas ofta prästens arbetsbörda avsevärt. Skäl synes därför föreligga
att i sådana fall i huvudsak tillämpa de folkmängdstal, som gäller för
landsbygdspastorat.

Utskottet föreslår, att den undre gränsen för folkmängdstalet i enprästpastorat
av landsbygdskaraktär med en eller två församlingar något sänkes,
förslagsvis till 1 500 respektive 1 200.

Den av de sakkunniga föreslagna progressiviteten i folkmängdstalen vid
organisation med två och högre antal präster torde kunna motiveras med
avseende å prästernas förvaltningsbestyr och gudstjänsthållning. I fråga
om prästernas själavårdande uppgifter är regeln icke hållbar. Ej heller
kan den tillämpas på pastorat med flera församlingar eller stor areal, där
prästerna var för sig svarar för pastoralvården i särskilda arbetsdistrikt.

Utskottet har funnit att jämkningar här är nödvändiga, om icke församlingsvården
i ett flertal fall skall eftersättas. Generella regler för sådana
jämkningar kan svårligen angivas, men utskottet kan giva sin anslutning
till de uppställda folkmängdstalen endast med det förbehållet, att den angivna
progressiviteten minskar eller bortfaller i de fall, där det ökade befolkningstalet
icke medför att de anställda prästerna var för sig lättare
kan medhinna pastoralvården bland ett större antal människor. I detta
sammanhang vill utskottet påpeka, att det befolkningstal, de sakkunniga
föreslagit för anställande av präster i tätortspastorat med över 22 000 invånare,
är högre än vad man hittills tillämpat exempelvis i Göteborg. Utskottet
måste bestämt avstyrka, att det i något avseende skulle göras svårare
än hittills för storstadsförsamlingarna att erhålla präster. Härigenom
skulle ett av huvudsyftena med den ifrågasatta reformen motverkas. Utskottet
vill alltså förorda, att nya prästerliga befattningar inrättas i storstäderna
i minst samma utsträckning som hittills.

Utskottet önskar vidare som sin mening framhålla, att en särskild hänsyn
bör tas vid pastoratsindelningens genomförande å Gotland och Öland
till därvarande församlingars egenartade struktur och övriga förhållanden.

Vidare ställer sig utskottet betänksamt mot landsbygdspastorat av en
storleksordning som förutsätter en organisation av fem präster. Ett sådant

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

landsbygdspastorat, som får förutsättas ha en betydande areal, torde otvivelaktigt
vara i behov av delning.

Trots de här av utskottet anförda erinringarna anser emellertid utskottet,
att de sakkunnigas normer med nu nämnda jämkningar kan godtas.
Utskottet förutsätter därvid, att riktlinjerna för en ny indelning och organisation
ges en sådan avfattning, att avvikelser från de fasta, siffermässigt
bestämda normerna blir möjliga med en något vidare marginal än vad
som framgår av ovannämnda sammanfattning och att särskild hänsyn kan
tagas till synpunkter, vilkas behöriga tillgodoseende är av väsentlig betydelse
för en viss orts kyrkliga liv.

I detta sammanhang vill utskottet uppta till behandling motionerna nr
57 och 61, som båda avser församlingsindelningen i de större städerna.

I motionen nr 57 av herr biskop Malmeström m. fl. föreslås, att kyrkomötet
ville framhålla betydelsen av en samverkan mellan statsmakterna
och de för småkyrkoarbetet verksamma organen i Stockholm och Göteborg
vid lösandet av de nu angelägna indelningsfrågorna.

De i motionen anförda synpunkterna på ordnande av våra största städers
församlingsindelning och kyrkobyggen har icke blivit berörda i sakkunnigbetänkandet.
De grundas på erfarenheter från Kirkesagens s. k. småkyrkoarbete
i Köpenhamn men refererar också till motsvarande arbete i Stockholm
och Göteborg, organiserat i Samfundet för kyrklig själavård och
Göteborgs småkyrkostiftelse. Man utgår i detta arbete från principen att
bygga flera men mindre kyrkor, småkyrkor, kring vilka inom en församling
av upp till 10 000 människor, ofta färre, någon gång flera, eller, såsom i
Sverige, inom ett arbetsområde av motsvarande storlek kyrkans arbete
grupperas. Man strävar efter det församlingsmässigt sett praktiska och
litar till en frivillig insats, som särskilt i Köpenhamn vunnit en oerhörd
omfattning och mer än något annat bidragit till en föredömlig lösning av
Köpenhamns församlingsproblem, där man medvetet och framgångsrikt
hållit medlemsantalet per präst vid omkring 5 000 personer. Praktiskt taget
all församlingsindelning i Köpenhamn sker därför sedan länge i nära samverkan
mellan departementet och Kirkesagen och på ett enklare sätt än
hos oss. Motionärerna framhåller önskvärdheten av att det arbete, som på
området i fråga utförts i Stockholm och Göteborg, måtte av Kungl. Maj:t
beaktas och den frivilliga insatsen vid församlingsregleringar och kyrkobyggen
i de nämnda städerna tas i anspråk, varvid de från småkyrkoarbetet
vunna erfarenheterna kunde göras fruktbringande, så att kommande
omgestaltningar av storstadsförsamlingarna och utbyggandet av deras organisation
kunde präglas av större smidighet och mera realism än som hos
oss hittills varit fallet.

Utskottet anser de framförda synpunkterna vara betydelsefulla och värda
allt beaktande. Uppenbart är, att det nämnda småkyrkoarbetet börjat

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

sätta frukt också i vårt land och att det synes ha framtiden för sig. Det är
då riktigt, att den av motionärerna föreslagna samverkan mellan statsmakterna
och de för småkyrkoarbetet verksamma frivilliga organen i
Stockholm och Göteborg vid lösandet av de angelägna indelningsfrågorna
kommer till stånd. Måhända blir en förändring av gällande föreskrifter för
församlingsdelning av nöden, men den torde i så fall ej vara alltför svår
att genomföra. Uppenbart är att motionen syftar framåt, vilket utskottet
vill understryka.

Utskottet önskar emellertid betona, att det vid den förestående regleringen
av de stora församlingarna i Stockholm är angeläget, att dessa delas
på ett ur kyrklig synpunkt tillfredsställande sätt. Så snart Kungl. Maj:t
fattat beslut i församlingsdelningsfrågorna och församlingarna i sin tur beslutat
om påbjudna kyrkobyggen, blir det på grund av den snabba befolkningsökningen
utan tvivel aktuellt med ytterligare kyrkobyggen inom bestämda
samhällsenheter utan kyrka, varvid småkyrkoprinciperna bör tilllämpas
under den samverkan, som i motionen både påkallas och förutsätts.

I motionen nr 61 av herr Lund, Herbert, föreslås, att kyrkomötet vid
avgivande av yttrande angående reform av pastoratsindelningen ville, med
beaktande av synpunkter som anförts i motionen, föreslå en översyn av
lagen om församlingsstyrelse i vad angår prästernas tjänstgöringsförhållanden
i de större församlingarna.

Utskottet anser, till skillnad från motionären, att de påtalade olägenheterna
inom de stora församlingarna kan vara ett bevis — bland många
andra — på att sådana församlingar icke längre fungerar normalt utan är
i behov av uppdelning. Då därjämte en del av de reformer, som påyrkas
i motionen, är sådana, som vederbörande församling själv kan besluta redan
enligt gällande lag, synes det icke finnas några skäl att nu göra en
framställning i ämnet.

14. Särskilt tjänstgöringsområde och prästs stationering

Betänkandet s. 109 o. 110. Skrivelsen s. SO.

Enligt 8 § 1 mom. Pr skall, om präst bereds tjänstebostad i prästgård
eller annorstädes, orten för bostaden vara hans stationeringsort. För annan
präst är det jämlikt 5 § 1 mom. Tb Pr i regel domkapitlet, som har att bestämma
stationeringsorten.

På landsbygden har Kungl. Maj:t hittills vid bestämmande av tjänstebostads
förläggning och därmed stationeringsorten för komminister helst
sökt tillgodose det intresse, som befolkningen inom olika församlingar och
församlingsdelar kunnat ha av att få präst boende i sin närhet.

Enligt G § 1 mom. andra stycket Tb Pr kan Kungl. Maj:t fastställa sär -

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

skilt tjänstgöringsområde (en eller flera annexförsamlingar, särskilt kyrkobokföringsdistrikt
eller annan del av församling) för komminister eller
kyrkoadjunkt. För närvarande finns det över 400 sådana fastställda särskilda
tjänstgöringsområden, därav ett 50-tal för kyrkoadjunkter.

De sakkunniga framhåller, att uppdelning i arbetsdistrikt i stora och
växande stadspastorat kan ha betingats av att en enhetlig organisation av
församlingsvården icke längre kunnat upprätthållas samt svårighet uppstått
för kyrkoherden att sammanhålla arbetsuppgifterna och fördela dem
efter de biträdande prästernas olika läggning och skicklighet. Detsamma,
anför de sakkunniga vidare, kan ha varit fallet i de vidsträckta landsbygdspastoraten
samt, där biträdande präster stationerats avlägset från kyrkoherdens
stationeringsort. I båda dessa fall upphör dock, som de sakkunniga
framhåller, behovet av särskilt arbetsdistrikt vid delning i flera måttligt
stora pastorat.

De sakkunniga anför vidare:

Endast i här nämnda undantagsfall bör i samma pastorat total separation
mellan prästerna av arbetsuppgifter kunna få förekomma. Särskilda
tjänstgöringsområden (arbetsdistrikt) för komministrar och kyrkoadjunkter
bör därför ej heller fastställas annat än möjligen i dylika fall. Tjänstgöringsområde
bör kunna inrättas och upphöra alltefter pastoralvårdens
behov; tillsynen över denna ligger hos domkapitlet. Avdelande av sådant
område förutsätter stationering inom detsamma av en för självständig
verksamhet lämpad befattningshavare; bedömandet härutinnan hör därför
också naturligt till domkapitlet.

Men denna sin inställning till frågan om fastställandet av särskilt tjänstgöringsområde
(arbetsdistrikt) anser de sakkunniga önskvärt, att biträdande
präst, som ej skall ha dylikt område, stationeras på sådan ort, att samverkan
med kyrkoherden enligt fastställd arbetsfördelning icke försvåras.
Hänsyn bör emellertid tagas till att prästgård, som befinner sig i gott skick
eller kan utan oproportionerlig kostnad iståndsättas, fortfarande kommer
till användning såsom tjänstebostad, där icke särskilda skäl talar däremot.
I 5 § 2 mom. femte stycket Tb Pr stadgas, närmast med avseende å tillfälliga
förordnanden, att domkapitlet vid avgörande av fråga om förändring
av prästs stationeringsort bland annat skall ha att beakta, att det allmännas
ekonomiska intressen därvid behörigen tillgodoses. Det synes de sakkunniga
angeläget, att detta även eljest beaktas vid stationeringsortens bestämmande.
Om tätort av någon betydenhet finnes i pastorat, bör prästerlig
tjänstinnehavare om möjligt stationeras där, såväl på grund av de särskilda
problem vilka normalt uppkommer i tätort som ock med hänsyn till ortens
egenskap att erbjuda bekväma förbindelser med kringliggande landsbygd.

I enlighet med det här anförda föreslår de sakkunniga sådan ändring av
6 § 1 mom. andra stycket Tb Pr, att befogenheten att fastställa särskilt
tjänstgöringsområde för präst i pastorat överlämnas åt domkapitlet.

Utskottet vill på det kraftigaste understryka vikten av att man delar
upp de orimligt stora församlingar, som förekommer i större städer och
i Norrland. Blir önskemålet härom tillgodosett och beaktas vad utskottet

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

tidigare i detta betänkande anfört angående önskvärdheten av enprästpastorat
i större utsträckning än vad de sakkunniga föreslagit, kommer
behovet av särskilda tjänstgöringsområden icke att bli så omfattande.

Utskottet delar de sakunnigas uppfattning om det lämpliga i att befogenheten
att förordna om inrättande av sådana tjänstgöringsområden decentraliseras
till domkapitlen, och tillstyrker den författningsändring, som
de sakkunniga i sådant syfte föreslagit. Genomförs denna reform, kommer
frågan om inrättande och indragning av särskilda tjänstgöringsområden
att kunna på ett smidigt sätt lösas från fall till fall under beaktande även
av de skilda tjänstinnehavarnas personliga kvalifikationer. Under sådana
omständigheter anser sig utskottet kunna förvänta, att anordningen tas
i anspråk i den omfattning, som praktiska omständigheter visar vara lämplig.
Utskottet hänvisar också till vad utskottet här nedan kommer att anföra
i frågan om centralisering av kyrkobokföringen.

I fråga om stationeringsorten anser utskottet, att man även i framtiden
bör i görligaste mån tillgodose det intresse, som befolkningen inom olika
församlingar och församlingsdelar har av att få präst boende i sin närhet.
I jämförelse härmed synes önskemålet, att komminister och kyrkoadjunkt,
som ej har särskilt tjänstgöringsområde, måtte stationeras i närheten av
kyrkoherdens stationeringsort, vara av mindre vikt. En koncentration av
samtliga präster i ett vidsträckt flerprästpastorat till en central tätort inom
pastoratet skulle enligt utskottets mening ingalunda vara till fromma
för det kyrkliga livet.

15. Tjänstebostad åt kyrkoadjunkt

Betänkandet s. 113. Skrivelsen s. 84.

För närvarande föreligger icke skyldighet för pastorat att sörja för bostad
åt kyrkoadjunkt. I ett antal fall har pastorat emellertid frivilligt
ställt sådan bostad till förfogande, stundom i förutvarande prästgård.

Kungl. Maj:t framlade för 1949 års riksdag förslag om skyldighet i viss
utsträckning för pastorat att upplåta bostad åt kyrkoadjunkt, men riksdagen
biföll icke förslaget.

De sakkunniga har nu — under erinran om att komministraturer enligt
deras förslag i ett betydande antal fall skulle bli ersatta med kvrkoadjunkturer
— ifrågasatt, om man ej borde till ny prövning ta upp frågan om möjlighet
för Kungl. Maj:t att ålägga pastorat att tillhandahålla kyrkoadjunkt
bostad mot erläggande av hyra n de fall, där icke vare sig förutvarande
prästgård eller hyresmarknad finns å stationeringsorten.

Utskottet har sig bekant, att det i praktiken ofta är svårt för kyrkoadjunkterna
att erhålla bostad. Det har förekommit, att kyrkoadjunktsfamiljer
nödgats året om bo i sommarvillor eller att kyrkoadjunkter fått
leva skilda från sina familjer, t. o. in. att de varit tvungna att stadigva 18

— Bihan g till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 158.

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

rande bo på långt avstånd från stationeringsorten och utom pastoratet.
Det ligger i öppen dag, att sådana förhållanden icke blott är oförmånliga
för befattningshavaren utan också måste inverka menligt på hans möjlighet
att göra en effektiv arbetsinsats. I vissa fall har förhållandena medfört
mycket höga resekostnader.

Det är visserligen sant, att kyrkoadjunkter i en del fall hyrt bostad i
förutvarande prästgård, men denna anordning kan naturligtvis icke utgöra
en lösning på lång sikt. Pastoratet har icke någon skyldighet och
kan icke enligt gällande rätt åläggas att hyra ut prästgården till adjunkten.
Prästgårdens underhåll och eventuellt behövliga modernisering kommer att
dra kostnader, som icke lär täckas av den hyra, en kyrkoadjunkt kan
tänkas komma att betala. För adjunkten är i regel den förutvarande prästgården
en alltför stor bostad. Det kan ifrågasättas, huruvida icke pastoraten
i många fall skulle bli nödsakade att betala bränslekostnadsbidrag för
att göra det möjligt för adjunkten att bosätta sig i prästgården.

Synpunkter, liknande dem, som här anförts, ligger till grund för yrkandet
i motionen nr 60 av herr Nilsson, Albert m. fl., att vid sammanslagning
och delning av pastorat bostadsproblemen måtte tas upp och ordnas, så
att förluster för pastoraten undviks. Synpunkterna anges i motionen utgöra
starka skäl emot utbyte av kyrkoherdetjänster mot kyrkoadjunkturer. Utskottet
vill understryka detta uttalande och framhåller att samma skäl
talar mot utbytande av komministertjänst mot kyrkoadjunktsbefattning.

År 1951 hemställde kyrkomötet, att prästerlig tjänst, som motsvarar stadigvarande
behov och inrättas i ort utan hyresmarknad, i regel måtte inrättas
som ordinarie befattning. Utskottet, som här nedan i avsnittet om
tjänstegraderingen kommer att ytterligare utveckla önskemålet härom, anser,
att om denna grundsats iakttas, antalet fall kommer att minska, i vilka
svårigheter uppstår för kyrkoadjunktema. I de återstående fallen synes man
kunna hoppas på att åtminstone en del pastorat kommer att frivilligt bispringa
kyrkoadjunktema vid lösning av bostadsfrågan. Under sådana förhållanden
anser utskottet icke, att det för närvarande föreligger tillräckliga
skäl för att införa den ifrågasatta nya skyldigheten för pastoraten.

16. Tjänstegraderingen och prästernas befordringsförhållanden.

Betänkandet s. 112 o. 113. Skrivelsen s. 86.

Av vad här ovan anförts om de sakkunnigas inställning till frågan om
enpräst- eller flerprästpastorat följer, att de förordar sammanslagning av
nuvarande pastorat i rätt stor utsträckning. Det utkast till pastoratsindelning,
som fogats vid deras betänkande, visar också en minskning med 193
pastorat, innebärande ett lika stort bortfall av kyrkoherdebefattningar.
Enligt utkastet skulle vidare komministerstjänsternas antal minska med 7.

Särskilda utskottets betänkande, nr 1. 37

Totala antalet prästtjänster skulle emellertid bli så gott som oförändrat
genom att antalet kyrkoadjunktsbefattningar ökades med 199.

I avseende å valet mellan komministers- och kyrkoadjunktstjänst uttalar
de sakkunniga, under förutsättning av måttlig areal och i övrigt normala
förhållanden: Där den förutvarande organisationen i ett pastorat består
av blott kyrkoherde, bör, om folkmängdstalet väsentligen överstiger 3 000
för landsbygds-, respektive 4 000 för tiitortspastorat och viss tendens till
fortsatt stegring samt i övrigt normala förhållanden råder i avseende å
arbetsbördan, tills vidare en kyrkoadjunktur inrättas. Om folkmängden
ytterligare ökas, t. ex. med mer än 50 procent av nämnda grundtal och så
att två prästers fulla arbetskraft erfordras, bör i regel adjunkturen ombildas
till komministratur. Då behov av en tredje tjänst inträder, bör denna
under motsvarande förutsättning bli en kyrkoadjunktur. Vid ökning av organisationen
utöver detta antal får arbetsförhållandena i varje särskilt
fall bli avgörande. — De sakkunniga tänker sig icke i något fall, ej ens för
de stora städerna, en pastoratsorganisation med flera kyrkoadjunkter än
två. — Med riksdagens år 1949 intagna ståndpunkt till bostadsfrågan för
kyrkoadjunkter överensstämmer närmast, att kyrkoadjunktsbefattning
om möjligt icke inrättas i pastorat, där allmän hyresmarknad saknas. Kan
prästgård, som blivit ledig genom indragning eller förflyttning av ordinarie
tjänst, eller annan lämplig bostad av pastoratet upplåtas åt kyrkoadjunkten,
ökar detta förutsättningarna för inrättande av sådan tjänst. Finns dylik
bostad ej att tillgå, torde i dylikt pastorat inrättande av komministratur
vara den naturliga formen för organisationsfrågans lösning. Komministratur
blir även att föredra, där biträdande präst skall ha kyrkobokföringsskyldighet
eller det kan förutsättas, att ordförandeskap i kyrkoråd
kommer att stadigvarande handhas av honom.

De sakkunniga har även gått in på frågan, hur ändringen i sammansättningen
av den prästerliga tjänstemannakåren inverkar på befordringsförhållandena,
samt därvid — under hänvisning till de nuvarande skiljaktigheterna
stiften emellan i befordringsavseende — hävdat, att deras förslag
innebär en utjämning mellan stiften, som icke kunde sägas strida mot
prästerskapets intresse av tryggade befordringsutsikter.

I motionen nr 58 av herr Svensson, Einar, m. fl. har under pnnkt 1) yrkats
bland annat, att de ordinarie fasta prästtjänsterna bibehålls i görligaste
mån i nuvarande relationer mellan kyrkoherde-, komministers- och
kyrkoadjunktsbefattningar.

Under åberopande av vad utskottet tidigare i betänkandet anfört rörande
den största folkmängd, för vilken en priist bör sköta själavården,
får utskottet till en början framhålla, att fråga om inrättande av ny prästtjänst
i ett enprästpastorat bör tas upp redan då folkmängden varaktigt
överstiger de av de sakkunniga angivna siffrorna 3 000, respektive 4 000.

Även om utskottet håller i minnet, att pastoraten enligt de sakkunni -

38 Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

gas förslag skulle bli större än för närvarande och följaktligen de återstående
kyrkoherdetjänsterna i genomsnitt få en högre lönegradsplacering än
vad de nuvarande har, kan utskottet icke undgå att finna, att förslaget
innebär en avsevärd försämring av prästerskapets befordringsutsikter. Bifalles
vad utskottet tidigare föreslagit i fråga om ökningen av antalet enprästpastorat,
blir försämringen visserligen mindre, men kvar står dock,
om de sakkunnigas förslag i övrigt läggs till grund för reformen, en betydande
överflyttning av tjänster från ordinarie- till extraordinariegruppen.
Att detta skulle medföra, att den genomsnittliga åldern för befordran till
ordinarie tjänst förskjuts uppåt, är ovedersägligt, låt vara att förskjutningen
blir olika stor i de särskilda stiften. Rekryteringen till prästbanan,
redan nu ägnad att inge bekymmer, kommer att ytterligare försvåras.

Överallt, där en hel prästerlig tjänst erfordras för fullgörande av det prästerliga
arbetet utan att bestämda tecken tyder på att arbetsmängden inom
en nära framtid kommer att gå ned så mycket, att tjänsten blir överflödig,
bör man enligt utskottets mening inrätta en ordinarie tjänst. En konsekvens
av denna grundsats blir, att man — bortsett från de gemensamma
kyrkoadjunkterna — i regel ej bör ha mer än en kyrkoadjunkt i ett pastorat.
Den ökning av lönekostnaderna, som skulle bli följden av att denna
grundsats upprätthålls, är obetydlig, då ju för närvarande kyrkoadjunkterna
har lika stor lön som de lägst avlönade komministrarna samt enligt de
sakkunnigas förslag till komministerlöner endast en lönegrad skulle skilja
desamma från kyrkoadjunkterna. I anledning av vad de sakkunniga därom
anfört får utskottet uttala, att förefintligheten av en prästgård på en ort
motiverar att en där inrättad prästerlig tjänst blir komministratur och ej
kyrkoadjunktur.

Utskottets mening i förevarande fråga sammanfaller i huvudsak med den
av domkapitlet i Skara uttalade:

De sakkunnigas förslag innebär en kraftig reducering av antalet kyrkoherde-
och komministertjänster och en däremot svarande ökning av antalet
kyrkoadjunkturer. Domkapitlet vill för sin del bestämt avstyrka en
omreglering i antydd riktning. Den starka ökningen av antalet kyrkoadjunkturer
kommer att avsevärt försämra utsikterna till befordran för
en stor grupp av präster. I sin mån kommer dessa förhållanden att försvåra
nyrekryteringen till prästbanan och den utökning av de prästerliga kadrerna,
som är trängande nödvändig. Icke-ordinarie präster torde för övrigt
få svårare än ordinarie att slå rot i och växa samman med en församling.
Ett stort antal församlingar frånhändes därjämte rätten att själva välja
sin präst. Där en komministratur ger sin innehavare full sysselsättning, bör
den enligt domkapitlets mening icke ombildas till kyrkoadjunktur. Den
obetydliga ekonomiska vinsten i detta avseende svarar icke mot de här
antydda olägenheterna av en dylik omreglering.

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

17. Anlitande av diakoner m. fl.

Skrivelsen s. 92.

Frågan om diakonernas ställning har behandlats av kyrkomötets utredningsnämnd
och tagits upp i motionen nr 18 vid innevarande kyrkomöte.
Första tillfälliga utskottet har i frågan avgivit betänkande, nr 3, till vilket
särskilda utskottet hänvisar.

18. Centralisering av kyrkobokföringen och särskilt
kyrkobokföringsdistrikt.

Betänkandet s. 122. Skrivelsen s. 93 o. 107.

De sakunniga har tagit upp frågan om centralisering av kyrkobokföringen
samt därom uttalat, att en centralisering av pastorsexpeditionerna
i ett pastorat till dettas huvudort i särskilda fall kan innebära bestämda
fördelar för det prästerliga arbetet i pastoratet. De förväntar dock icke, att
centraliseringen skall kunna generellt genomföras, men förordar en översyn
av författningsbestämmelserna.

I fråga om inrättande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt anför de sakkunniga: 1.

Särskilda kyrkobokföringsdistrikt bör icke inrättas där icke följande
förutsättningar föreligger:

a) avståndet och kommunikationerna från distriktets centrum till platsen
för den nuvarande pastorsexpeditionen bör vara sådana, att en resa till
och från denna expedition blir mer tidsödande och kostsam än vad som
kan anses rimligt;

b) antalet invånare inom distriktet bör ej vara alltför ringa;

c) en präst bör vara stationerad på platsen för den nya expeditionen;

d) expedition och arkiv i det nya distriktet bör vara inrymda i för ändamålet
permanent disponerade lokaler.

2. Indragning av bestående kyrkobokföringsdistrikt bör normalt komma
i fråga endast för det fall, att någon präst ej längre skall vara stationerad
inom distriktet.

Utskottet ställer sig bestämt avvisande till den ifrågasatta centraliseringen
av kyrkobokföringen vad beträffar den egentliga landsbygden. Både för
den allmänhet, som i många ärenden har att vända sig till pastorsexpeditionen,
och för själva bokföringsarbetet är den nu tillämpade decentralisationen
av största värde. I det sistnämnda avseendet må särskilt erinras om
vikten av personkännedom hos den som för kyrkoböckerna. Den nuvarande
ordningen ger prästerna större möjlighet till personlig kontakt med
befolkningen, en omständighet som också är till fördel på andra delar av
deras arbetsfält. Det må vidare erinras, att en omläggning av sättet för
kyrkobokföringen skulle både göra en del nyligen nedlagda, icke obetydliga
kostnader onyttiga och dra med sig ytterligare stora utgifter för de
utvidgade expeditions- och arkivlokaler, som skulle bli erforderliga.

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

För en församling, som genom den förestående reformen mister förmånen
av egen präst, skulle förlusten bli ännu kännbarare, om församlingen skulle
förlora också den egna pastorsexpeditionen.

Mot de sakkunnigas förslag till grunder för inrättande av särskilda
kyrkobokföringsdistrikt har utskottet däremot icke funnit något att erinra.

19. Anskaffande av bil för tjänstebruk

Betänkandet s. 132. Skrivelsen s. 112.

De sakkunniga föreslår: Lån till präst för anskaffande av egen bil för
tjänstebruk bör utgå ur kyrkofonden med ett belopp av högst 10 000 kronor
för varje låntagare. Lånet amorteras med minst 100 kronor i månaden,
innebärande att lånet kommer att vara återgäldat till kyrkofonden efter
längst 8 år 4 månader. Räntan bör ej sättas högre än medelräntan för
kyrkofondens kapitaltillgångar, för närvarande 3 % procent. Säkerhet i
fonn av borgen eller på annat sätt bör ej krävas utan särskilda skäl. Lån
skulle utgå till domprost, kyrkoherde och komminister samt kyrko-, stiftsoch
kontraktsadjunkt under förutsättning att låntagaren är ordinarie eller
extraordinarie innehavare av sin tjänst samt prövas vara i behov av tillgång
till egen bil för ett effektivt bestridande av sin tjänst. Lånet bör förfalla
till betalning, om låntagaren övergår till annan prästerlig tjänst än
nyss nämnd ordinarie och extraordinarie eller om han lämnar den prästerliga
karriären. Innan låntagaren får lyfta beloppet, bör han styrka sig ha
avtalat om inköp av bil för omedelbar leverans och till lägst motsvarande
pris. Lånet bör, om den lånebeviljande myndigheten så bestämmer, omedelbart
förfalla till betalning, om föreskriven inbetalning ej verkställs senast
på förfallodagen, om låntagaren avlider eller försättes i konkurs eller om
låntagaren icke inom en månad efter det lånesumman mottagits styrker,
att han likviderat köpet. Rätten att bevilja lånen anförtros domkapitlen.
Statskontoret bör fastställa de allmänna villkoren, som skall gälla för
alla lån, men domkapitlet de ytterligare villkor, som kan prövas erforderliga
i de särskilda fallen. Annuiteter bör för församlingspräster uppbäras av
vederbörande pastorat genom avdrag å låntagarens lön samt inlevereras till
stiftsnämnden.

I motionen nr 38 av herr Nystedt föreslås, att präster i skärgårdsförsamlingar
måtte beredas möjligheter att för anskaffande av egna motorbåtar för
tjänstebruk erhålla lån på förmånligare villkor än vad den allmänna kreditmarknaden
erbjuder.

Utsk-ottct tillstyrker bifall till vad de sakkunniga föreslagit men förordar,
att den föreslagna förmånen utsträckes till samtliga präster i församlingstjänst.

Ett i ett remissyttrande framställt förslag, att då det gäller präst i Norrlands
fjällpastorat, lånet bör avse s. k. tyngre bil och övre gränsen för låne -

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

summan därför i sådana fall höjas till 14 000 kronor, anser utskottet böra
bifallas. Övriga i remissyttrandena framställda ändringsförslag, t. ex. om
obligatorisk helförsäkring av bilarna, om kortare amorteringstid och högre
räntefot än de av de sakkunniga förordade samt om inbetalning av annuiteterna
direkt till låntagaren till stiftsnämnd, finner utskottet sig icke
kunna tillstyrka.

Det i motionen framförda önskemålet anser utskottet mycket behjärtansvärt.
Utskottet föreslår därför, att de tillämnade lånen blir tillgängliga
icke blott för bilköp utan också för inköp av egen motorbåt för tjänstebruk.

20. Arkivvården och andra specialfrågor

Skrivelsen s. 116.

I fråga om arkivvården har utskottet icke något att erinra mot en av riksarkivet
gjord hemställan om närmare utredning rörande vad som vid genomförande
av indelningsreformen från arkivsynpunkt är att iaktta med
avseende å kyrkoarkivalier in. m.

Beträffande ett av statistiska centralbyrån framställt önskemål att pastorats-
samt kommun- eller länsgränser icke skall skära varandra, får utskottet
hänvisa till vad utskottet ovan anfört i avsnittet om förhållandet
till kommunindelningen.

Vad domkapitlet i Uppsala anfört om de svårigheter i avseende å rekryteringen
av kyrkomusiker, som föranleds av gudstjänstsammanlysning i
utsträckt omfattning, vill utskottet understryka. Dessa svårigheter utgör
ett ytterligare skäl till försiktighet, då fråga uppstår om att utforma den
prästerliga organisationen så, att gudstjänstsammanlysning blir nödvändig.

21. Behandlingsordningen och vissa övergångsanordningar

Betänkandet s. 116. Skrivelsen s. 118.

De sakkunniga anser, att sedan statsmakterna fattat beslut om riktlinjerna
för indelningsreformen, det bör uppdragas åt domkapitlen att avge
förslag till ny indelning och organisation för respektive stift, därvid domkapitlen
jämväl bör föreslå stationeringsorten för prästerna. Domkapitlen
bör vidare bereda de berörda församlingarna och därvarande prästerskap
tillfälle att yttra sig. De skulle slutligen översända sina förslag till kammarkollegiet
för avgivande av utlåtande till Kungl. Maj:t.

I motionen nr 59 av herr Svensson, Einar, m. fl. har föreslagits, att representanter
för svenska kyrkan i dess helhet och för respektive stift måtte
utses att i kammarkollegiet delta i handläggningen av de med pastoratsreformen
sammanhängande frågorna samt att därav föranledda kostnader
måtte bestridas av kyrkofonden.

Utskottet, som icke har något att erinra mot den av de sakkunniga före -

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

slagna ordningen för handläggningen, finner det i motionen framförda förslaget
ägnat att främja genomförandet av reformen under en såvitt möjligt
riktig avvägning mellan skilda rikskyrkliga och lokalkyrkliga intressen och
vill därför tillstyrka den anordning som motionärerna åsyftat.

De sakkunniga anser, att beslutet om reformen bör meddelas samtidigt
för hela riket samt att reformen bör träda i kraft i ett sammanhang.

Härvid må erinras om motionerna nr 60 av herr Nilsson, Albert, m. fl.
och nr 78 av herr Svensson, Axel B., vilka motioner utskottet berört tidigare
i detta betänkande.

I motionen nr 58 av herr Svensson, Einar, m. fl. har föreslagits bland
annat, att pastoratsregleringen måtte genomföras successivt efter av på
indragen eller förändrad befattning sittande ordinarie kyrkoherdes avgång
eller frivilligt åtagna omplacering eller förflyttning.

Vad först angår frågan, huruvida reformen av pastoratsindelningen och
tjänsteorganisationen skall beslutas i ett sammanhang eller allteftersom
frågor om omreglering aktualiseras i de särskilda fallen, så följer av vad
utskottet redan tidigare anfört rörande behövligheten av en omreglering,
att utskottet anser, att beslutet bör fattas samtidigt för hela riket eller
åtminstone stift för stift, så snart ske kan.

Beträffande sedan sättet för genomförandet av de beslutade ändringarna,
sa kan skäl anföras bade för ett omedelbart och ett successivt genomförande.
För det förra alternativet talar framför allt, att den kyrkliga organisationen
snabbt får sin nya form och genast kan börja sitt arbete på lång
sikt i de nya förhallandena samt att man undgår de långvariga vakantsättningar,
som eljest skulle bli nödvändiga. För det senare alternativet
åter talar framför allt hänsynen till de många präster, som vid ett omedelbart
genomförande skulle nödgas underkasta sig förflyttning, i rätt stor
omfattning till lägre tjänst.

Vid vägande mot varandra av dessa skäl har utskottet funnit, att man
bör föredra ett omedelbart genomförande men försöka att så långt möjligt
mildra de hårda följder, som åtgärden skulle få för enskilda präster.

Ehuru vissa skäl talar för att förlägga ikraftträdandet till ett kalenderårsskifte,
anser utskottet dock en sådan tidpunkt icke böra komma i fråga.
Just omkring kalenderårsskiftet inträffar nämligen ett stort antal predikodagar,
varför det måste vara synnerligen olämpligt för det prästerliga arbetet
att prästerna då belastas också med de mångahanda angelägenheter,
som blir en följd av omregleringens ikraftträdande. Tidpunkten är likaledes
synnerligen olämplig från flyttningssynpunkt. Utskottet vill i stället föreslå,
att den 1 maj väljs som dag för ikraftträdandet.

Som tänkbar tid för ikraftträdandet har i ärendet nämnts både år 1956
och år 1957. Utskottet anser emellertid, att genomförandet icke bör forceras.
Väljer man den 1 maj 1959 som den dag, då den nya organisationen

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

skall börja fungera, vinns därigenom, att antalet vakantsatta tjänster hunnit
bli tämligen stort och att alltså antalet av de präster, som kommer i fråga
till förflyttning, icke behöver bli så betydande. För dem, som likväl
kommer att beröras av reformen, betyder dröjsmålet med ikraftträdandet,
att de får tid på sig att förbereda sin flyttning eller kanske frivilligt söka
sig över till ledigblivande tjänster. En ytterligare fördel med att tidpunkten
sätts till den angivna dagen är, att domkapitlen får tid att förhandla med
vederbörande präster om det lämpligaste sättet för genomförandet av de
åtgärder, som blir en följd av reformen. Utskottet vill alltså föreslå, att
den 1 maj 1959 väljs som den tidigaste dagen för ikraftträdandet.

Även om ikraftträdandet förläggs till en så pass sen tidpunkt, kan det
emellertid inträffa fall, då reformen skulle medföra följder, som ter sig obilliga.
Utskottet vill därför förorda, att Kungl. Maj:t i sådana särskilda fall
medger uppskov med ikraftträdandet beträffande viss tjänst eller viss församling
under ytterligare viss tid, högst åtta år.

I fråga om de anordningar, som skulle träffas för att möjliggöra ett genomförande
av reformen i ett sammanhang, har de sakkunniga framställt
vissa förslag, refererade å s. 119 i det statsrådsprotokoll, som åtföljer
Kungl. Maj:ts skrivelse. Över dessa förslag har 1950 års prästvalskommitté
avgivit yttrande och därvid ingående diskuterat de erforderliga åtgärderna
samt förordat vissa riktlinjer därför. Kommitténs förord avser i korthet:
Icke någon präst skulle överföras på indragningsstat. För att underlätta
för präster, som uppnått 60 levnadsår, att begära förtidspension skulle man
temporärt dels efterge det i allmänhet för sådan pensionering gällande kravet
på 30 tjänstår, dels ock ge en mera liberal tolkning än som sedvanligen
sker åt kravet på att förtidspensioneringen icke skall strida mot det allmännas
intresse. Vidare skulle genom ändring i prästvalslagstiftningen beredas
tillfälle att flytta ordinarie befattningshavare till annan ordinarie
tjänst samt därjämte upprättas en »disponibilitetsstat», till vilken präster
kan överföras i de fall, då flyttning icke bör ifrågakomma. Viss utsträckt
vakantsättning skulle ske före reformens ikraftträdande. Kyrkoherde, som
flyttats till komministertjänst, skulle beredas viss företrädesrätt vid tillsättande
i framtiden av kyrkoherdetjänster.

Departementschefen har — under påpekande av att vissa av de behandlade
frågorna berör det gällande prästvalssystemet och bör, i den mån de
kräver ändrad lagstiftning, behandlas i den för kyrkolag stadgade ordningen
— anfört, att sedan dessa frågor blivit föremål för ytterligare övervägande
av präst valskommittén och denna avgivit sitt slutliga förslag samt
beredningen av angivna frågor avslutats, han ämnade ånyo anmäla dessa i
statsrådet.

Utskottet har icke något att erinra mot kommitténs förslag om vissa temporära
lättnader i villkoren för förtidspensionering. Utskottet anser, att

44 Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

man icke bör alldeles utesluta möjligheten att överföra präst på indragningsstat.

Vad den föreslagna »disponibilitetsstaten» angår, så har utskottet icke
något i princip att invända mot en anordning av ungefär det slag, som
kommittén förordat. Då kommitténs avsikt emellertid är, att de till denna
stat överförda skall fortsätta att utföra det arbete, som tillhör deras tidigare
befattningar, ifrågasätter utskottet, om anordningen ej bör betecknas
som övergångsstat samt den närmare utformningen av densamma lämpas
efter vad som är vanligt vid inrättandet av sådana stater. Utskottet vill
i detta sammanhang påpeka, att ett överförande på övergångsstat i realiteten
icke skiljer sig från ett uppskov med reformens ikraftträdande beträffande
den ifrågavarande tjänsten.

Vakantsättning av tjänster torde, ehuru olägenheter alltid är förknippade
därmed, vara ofrånkomlig för att bereda en smidig övergång till den nya
ordningen. Vilken omfattning den bör ha, blir i hög grad beroende på hur
genomgripande nyordningen blir. Därest vad utskottet ovan förordat i
fråga om bibehållande av enprästpastorat godkänns, bör vakantsättningen
kunna inskränkas till att avse ett långt mindre antal fall än om de sakkunnigas
förslag genomförs, liksom även i övrigt de svårigheter blir mindre,
som sammanhänger med ikraftträdandet.

För närvarande är ett pastorat icke skyldigt att ta emot en präst, som
förflyttas till församlingen, utan att den i prästvalslagen stadgade ordningen
iakttas. För att förflyttning av präst skall kunna ske i samband med
genomförandet av pastoratsindelningsreformen, fordras alltså ändring av
präst valslagstiftningen. Då denna är av kyrkolags egenskap, erfordras
kyrkomötets medverkan till ändringarna. Med hänsyn till att frågan om
ändring av prästvalslagstiftningen alltså kan förväntas bli förelagd ett
kommande kyrkomöte samt att de nu framlagda förslagen, enligt vad departementschefen
anfört, skall bli föremål för vidare överväganden i kommittén
och därefter för ytterligare beredning, anser utskottet sig icke böra
gå in på detaljerna i förslaget i denna de], utan torde de få bedömas, då
lagstiftningsfrågan föreligger till avgörande. Icke heller frågan om i vilka
fall förflyttning och i vilka överförande på indragningsstat bör användas,
synes böra behandlas av kyrkomötet, förrän man kan överblicka, hur lagreglerna
om pastorats skyldighet att ta emot flyttad präst blir utformade.

22. Ekonomisk uppgörelse m. m.

Betänkandet s. 117. Skrivelsen s. 134.

De sakkunniga har lämnat en översiktlig redogörelse för de regler, som
kan tänkas bli följda vid ekonomiska uppgörelser mellan församlingar, som
tillhört ett och samma pastorat men vid reformen läggs till skilda sådana.
Därvid har de om löneboställen och prästgårdar anfört: Fördelningen av
dessa tillgångar plägar ske efter fastigheternas belägenhet, så att varje

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

pastorat övertar de fastigheter, som finns inom dess område. Det bör dock
uppmärksammas, att ett antal före detta allmänna kyrkohemman av medeltida
ursprung för närvarande utgör avlöningstillgångar för andra pastorat
än dem, inom vilka de är belägna. Det må vidare erinras, att den rätt, varmed
avlöningstillgångar i fast egendom disponeras av ett pastorat, i princip
icke är av äganderätts natur. Boställe kan vara stiftelse eller kronoanslag
eller ägas av lokalkyrka eller enskild församling. Om här ifrågavande tillgångar
gäller, att det tillkommer Kungl. Maj:t att med stöd av sina förvaltningsrättsliga
befogenheter förordna om ändrad disposition av desamma.

Utskottet får i anledning härav erinra om att enligt en nyligen meddelad
dom av högsta domstolen (Nytt juridiskt arkiv 1952 s. 484) medeltidsboställe,
om vars uppkomst några detaljer icke är kända — och detta är fallet
med det stora flertalet boställen — skall anses med äganderätt tillhöra den
församlingskyrka, vars prästerskap av ålder innehaft bostället. Det synes
under sådana förhållanden icke vara rättsligen möjligt att vid omreglering
av pastorat tilldela sådant boställe annat pastorat än det, till vilket den
kyrka, som äger bostället, hänförts. Motsvarande torde gälla boställen, som
bevisligen anskaffats av församling eller donerats till församlingskyrka eller
församling. Det må anmärkas, att högsta domstolen i ett par fall tilldömt
pastorat boställen, som varit belägna utanför pastoratets gränser (Nytt juridiskt
arkiv 1939 s. 253 och 1943 s. 694).

23. Lönegradsinplacering av kyrkoherdar och komministrar

Betänkandet s. 138. Skrivelsen s. 141 o. 146.

Enligt gällande prästlönereglemente kan kyrkoherdetjänst — bortsett
från domprostämbete — vara placerad i någon av lönegraderna Ca 27, 29,
31 och 33 samt komministertjänst i någon av graderna Ca 25—28.

För närvarande är kyrkoherdetjänsterna inplacerade i lönegrad enligt
grunder, som gällde endast vid övergången till det år 1951 beslutade nya
lönesystemet. Grunder för framtida omplacering av dessa tjänster och för
inplacering av nytillkommande tjänster saknas.

Komministrarna är inplacerade i lönegrad enligt de grunder, som framgår
av följande uppställning :

a) Komminister anställd för särskilt tjänstgöring sområde.

1. folkmängdstal per stadigvarande
anställd präst in- lönegrad Ca

om området

över 6 000 .................................. 28

2 001—6 000 .................................. 27

801—2 000 .................................. 26

högst 800 .................................. 25

2. områdets areal (km2)

över 1 000 .................................. 28

501—1 000 .................................. 27

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

b) Komminister anställd för pastorat, där ej finnes stadigvarande anställd
annan biträdande präst (härvid borträknas präst för särskilt tjänstgöringsområde
samt sådant områdes folkmängd och areal).

1. pastoratets folkmängd lönegrad Ca

över 15 000 .................................. 28

10 001—15 000 .................................. 27

5 001—10 000 .................................. 26

högst 5 000 .................................. 25

2. pastoratets areal per i

pastoratet tjänstgörande lönegrad Ca

präst (km2)

över 1 000 .................................. 28

501—1 000 .................................. 27

c) Komminister anställd för pastorat, där stadigvarande finnes anställda
flera biträdande präster (härvid borträknas präst för särskilt tjänstgöringsområde
samt sådant områdes folkmängd och areal).

1. pastoratets folkmängdstal .

per biträdande präst lönegrad Ca

över 8 000 .................................. 28

6 001—8 000 .................................. 27

3 001—6 000 .................................. 26

högst 3 000 .................................. 25

2. pastoratets areal per i

pastoratet tjänstgörande lönegrad Ca

präst (km2)

över 1 000 .................................. 28

501—1 000 .................................. 27

För samtliga tre kategorier användes den av de två beräkningsgrunderna
(folkmängd eller areal), som ger den högsta lönegradsplaceringen.

De sakkunniga föreslår, att kyrkoherdetjänsterna för framtiden inplaceras
enligt följande tablå:

Kyrkoherde placeras i lönegrad enligt den av nedan angivna tre beräkningsgrunder, som medför den högsta lönegradsplaceringen
Lönegrad Ca:	a) pastoratets invånar-antal uppgår till:	b) pastoratets areal uppgår till:	c) antalet försam-lingar i pastoratet uppgår till:
27	högst 1500	_	_
29	1 501— 4 500	minst 301 knr	minst 3
31	4 501—10 000.	minst 601 km2 och pastoratets invånar-antal överstiger 1 500	“
33	minst 10 001	minst 1 201 km2 och pastoratets invånar-antal överstiger 4 500

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

I fråga om komministertjänsterna föreslår de sakkunniga, att alla komministrar
i de pastorat, i vilka kyrkoherden är placerad i Ca 33, skall placeras
i Ca 28 samt alla övriga komministrar i Ca 26. Lönegraderna Ca 25
och 27 skulle alltså icke vidare användas för komministrar.

Vid inplaceringen i lönegrad skulle man enligt de sakkunnigas förslag
icke ta hänsyn till förekommande särskilda tjänstgöringsområden för komministrar
och kyrkoadjunkter utan städse räkna med pastoratets hela folkmängd.

Utskottet vill för sin del tillstyrka det av de sakkunniga framlagda förslaget
i denna del.

I detta sammanhang anser utskottet sig böra omnämna, att då läroverksadjunktstjänster
numera är placerade i lönegraderna Ca 27 och 29 samt
teologie kandidatexamen medför kompetens till vissa tjänster av detta slag,
nämnda lärarbefattningar kan utöva en oförmånlig konkurrens med komministertjänsterna
om de nyexaminerade teologerna. Något yrkande anser
utskottet sig dock icke böra framställa i detta avseende.

De sakkunniga föreslår, att vid ikraftträdandet av de nya inplaceringsreglerna
samtliga kyrkoherde- och komministertjänster inplaceras i lönegrad
enligt det nya systemet, oavsett om de berörs av nyindelningen av
pastoraten eller ej. För framtiden föreslår de, att lönegradsplaceringen i ett
pastorat skall överses dels då pastoratets omfattning ändras, dels ock då
vid vart och ett av fem på varandra följande kalenderårsskiften pastoratets
invånarantal i enlighet med gällande inplaceringsregler givit utslag för
högre eller lägre placering. Avsikten torde vara, att om ändringen medför
tjänstens nedflyttning i lägre lönegrad, innehavaren likväl skall bibehållas
vid den gamla lönegraden för sin tjänstetid.

Utskottet har icke funnit skäl till erinran mot vad sålunda föreslagits.

Enligt 46 § sista stycket i Pr är präst pliktig att underkasta sig särskilda
— av Kungl. Maj:t och riksdagen beslutade — bestämmelser angående
avlöningsförmåner vid sådan förflyttning från högre till lägre ordinarie
församlingsprästerlig tjänst, som sker i följd av en allmän omreglering av
pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen i pastoraten.

De sakkunniga föreslår nu, att detta i 46 § sista stycket Pr stadgade
villkor icke effektueras, d. v. s. att präst, som vid den föreslagna omregleringen
av pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen flyttas till tjänst
i lägre lönegrad, icke skall vidkännas minskning i sina löneförmåner. Kostnaden
härför skulle kunna beräknas till högst 145 000 kronor om året under
de första åren efter reformens genomförande.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot förslaget.

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

24. Kostnadsberäkningar

Betänkandet s. 175. Skrivelsen s. 158.

De sakkunniga har beräknat, att deras utkast till ny pastoratsindelning
och tjänsteorganisation innebär en årlig besparing av ungefär 90 000 kronor,
dock att som ovan nämnts under en övergångsperiod en merkostnad
av högst 145 000 kronor årligen skulle tillkomma.

Utskottet erinrar om att kyrkoadjunktstjänsterna uppflyttats en lönegrad
efter det de sakkunniga avgivit sitt betänkande. Den kostnadsökning,
som detta innebär, kommer att bli särskilt stor vid ett genomförande av de
sakkunnigas förslag om ökning av antalet kyrkoadjunktsbefattningar.

Utskottet har vidare funnit, att en sammanslagning av pastorat i den
omfattning de sakkunniga förordat skulle medföra en betydlig höjning av
resekostnaderna för prästerna. Härtill kommer kostnaderna för de resor,
som företas av ledamöter i pastoratskyrkoråd, för att ej tala om allmänhetens
resekostnader vid besök å pastorsexpedition och deltagande i pastoratsstämmor.

Utskottet har övervägt, vad kostnadsökningarna skulle bli vid en jämkning
av de sakkunnigas utkast i huvudsaklig överensstämmelse med vad
utskottet förordat. Inom utskottet har företetts utkast till alternativ indelning
av tre stift, nämligen Linköpings, Göteborgs och Visby. (Bilagorna
nr 2—4.) Utskottet, som icke kunnat ta ställning till detaljerna i dessa
alternativa förslag, har av de bifogade kostnadsberäkningarna ansett sig
kunna sluta, att en sådan jämkning av de sakkunnigas utkast, som i det
väsentliga tillgodoser befogade önskemål om en smidig anpassning efter
lokala förhållanden, icke skulle åsamka det allmänna väsentliga kostnader.
Om man antar, att de ökade kostnaderna för riket i dess helhet — Stockholms
stad fortfarande undantagen — skulle bli ungefärligen proportionella
mot kostnaden för här redovisade tre stift, skulle de belöpa sig till ej fullt
1 000 000 kronor. En sådan merutgift skulle motsvara mindre än ett halvt
öre av den allmänna kyrkoavgiften, av vilken för närvarande — såsom
utskottet tidigare uttalat — endast 10 öre uttas av de 20, som är för ändamålet
högst medgivna. Utskottet anser, att en sådan merutgift skulle vara
väl motiverad med tanke på de påtagliga fördelar, som härigenom skulle
vinnas.

Till utskottet har inkommit ett större antal framställningar från församlingar
och pastorat. De har av utskottet överlämnats till kungl. ecklesiastikdepartementet.
•

Särskilda utskottets betänkande, nr 1. 49

Hemställan

På grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

A. att kyrkomötet måtte besluta att såsom yttrande i
de frågor, som anges i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2 angående
en reform av den territoriella pastoratsindelningen och
den församlingsprästerliga organisationen i riket, åberopa
vad utskottet här ovan i betänkandet anfört;

B. att motionerna

1) nr 14 av herrar Lindquist och Lundström,

2) nr 36 av herr biskop Nygren m. fl.,

3) nr 37 av herr Staxäng m. fl.,

4) nr 38 av herr Nystedt,

5) nr 56 av herr biskop Malmeström,

6) nr 57 av herr biskop Malmeström m. fl.,

7) nr 58 av herr Svensson, Einar, m. fl.,

8) nr 59 av herr Svensson, Einar, m. fl.,

9) nr 60 av herr Nilsson, Albert, in. fl.,

10) nr 61 av herr Lundh, Herbert,

11) nr 77 av herr Ljungbeck, och

12) nr 78 av herr Svensson, Axel B.,

i den mån de ej anses besvarade genom vad utskottet här
ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon
kyrkomötets åtgärd.

Stockholm den 1 oktober 1953.

På särskilda utskottets vägnar:

TORSTEN YSANDER.

Vid ärendets slutbehandling i utskottet har närvarit herr biskop Ysander,
herr Björkander, herr biskop Giertz, herr Hassler, Ove, hen- biskop Malmeström,
herrar Norberg, Skoglund, Broomé, Gustafsson, Lampers, Nilsson,
Albert, Olsson, Karl Johan, Rubbestad och Stendahl.

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

Reservationer:

1) beträffande punkt 4 i betänkandet:

av herr Nilsson, Albert:

Utöver vad som anförts i motionen nr 60 samt i Karlstads domkapitels
yttrande till Konungen, vill jag anföra:

Förslaget om pastoratsindelning innehåller betydligt mera våld än nöden
kräver. Under en tidsperiod av 15 högst 20 år sker genom dödsfall, pensionering
och flyttningar så många omfattande förändringar med avseende
på kyrkoherde- och komministertjänster, att domkapitlen och Kungl.
Maj:t därigenom får tillräckliga möjligheter att vid behov, fall för fall, reglera
pastoraten genom sammanslagningar eller delningar. Alltså är icke en
hela riket omfattande och på en gång genomgripande omändring av pastoraten
behövlig, såsom indelningsförslaget ifrågasätter.

De i motionen berörda prästgårdsfrågorna löses på det sättet undan för
undan på ett smidigare sätt — säkerligen utan nämnvärda förluster för
pastoraten — än som genom en engångsreglering skulle bli fallet.

Enligt de sakkunnigas förslag kommer 400 kyrkor i fara att mista söndaglig
gudstjänst och drabbas av sammanlysningar av gudstjänster. Om
reservationen följes, mildras jämväl följderna därav.

Som ett ytterligare stöd för reservationen må hänvisas till den deputation,
som den 23 september i år gjorde uppvaktningar i pastoratsindelningsfrågan
och framförde sina åsikter, dels i tal, dels skriftligt och medelst
namnlistor.

I överensstämmelse härmed får jag yrka,

att kyrkomötet, i stället för vad utskottet anfört, måtte
uttala, att det knappast finnes skäl att på en gång över
hela landet företaga en omreglering av alla pastoraten,
utan att frågor om pastoratsreglering bör upptagas fall för
fall, när särskilda skäl därtill föreligger, samt att Kungl.
Maj:t vid beslut i sådana enskilda fall bör tillämpa vad
utskottet under punkterna 8—20 samt 22 och 23 anfört.

2) beträffande punkt 10 i betänkandet:

av herrar Hassler, Ove, Norberg, Lampers och Nilsson, Albert, vilka
ansett, att å s. 19 och 20 i betänkandet avsnittet »De organisatoriska
anordningarna---inom lagens ram» bort lyda:

Utskottet finner, att de organisatoriska anordningarna icke får utformas
så, att de omöjliggör efterlevnaden av vad gällande lag föreskriver. Lagen
den 18 mars 1910 torde vid sin tillkomst ha avsett att bereda möjlighet
till dels sådan sammanlysning, som föranledes av tillfälliga omständigheter,
dels ock sådan regelbunden sammanlysning, som överensstämmer med
ortens sedvana. Utskottet anser däremot icke, att lagen ger domkapitel

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

möjlighet att medge regelbundet återkommande sammanlysningar i församlingar,
där detta ej tidigare förekommit. Innan sådana organisatoriska
ändringar genomförs, som skulle komma att medföra dylika sammanlysningar,
måste därför enligt utskottets mening sådan lagändring komma
till stånd, som ger möjlighet härtill. Emellertid torde även möjlighet nu
föreligga att på ett effektivt sätt utforma pastoratsindelningen och den
prästerliga tjänsteorganisationen så, att ökad sammanlysning icke behöver
ske.

3) beträffande punkt 21 i betänkandet:

av herrar Olsson, Karl Johan, Broonié och Gustafsson, vilka anfört:

Med utskottets majoritet är vi ense därom, att beslut rörande pastoratsindelningen
och tjänsteorganisationen bör fattas för hela riket på en gång,
eller åtminstone stift för stift, så snart ske kan, samt även därom, att tidpunkten
för ikraftträdandet lämpligen bör bestämmas till 1 maj 1959.
Däremot kan vi icke ansluta oss till majoritetens uttalande att därutöver
bör medges en tidsmarginal av ytterligare åtta år, vilket skulle innebära att
genomförandet av reformen komme att utsträckas över en tid av nära 14
år från det kyrkomötet tagit ställning till frågan, eller till den 1 maj 1967.

Enligt vår mening är det ur olika synpunkter bäst att genomförandet av
reformen så långt möjligt sker på en gång. Om dagen för ikraftträdandet
bestämmes till en så sen tidpunkt som den 1 maj 1959, betyder redan detta
fastställandet av en tidsmarginal på mer än 5 % år från det kyrkomötet
behandlat frågan och cirka 5 år från det riksdagen kan förmodas ha tagit
ställning till densamma. Denna tid bör medge inte blott fattandet av slutligt
beslut om den nya pastoratsindelningen — vilket enligt utskottets och
vår mening bör ske så fort detta är möjligt — utan även att olika förberedelser
och åtgärder för det slutliga genomförandet kan vidtagas. Om sedan
utskottets uttalade önskemål om en i jämförelse med de sakkunnigas förslag
lämpligare och mindre långtgående indelning vinner beaktande, bör
det vara möjligt att utan större svårigheter genomföra reformen vid den
angivna tidpunkten.

Emellertid kan det inträffa enstaka fall, då det av någon anledning befinnes
nödvändigt att något utsträcka denna tid. Kungl. Maj:t bör därför
ha möjlighet att, då synnerligen starka skäl föreligger, medge uppskov. Då
det är omöjligt att nu förutse hur dessa undantagsfall blir beskaffade, bör
Kungl. Maj:t icke vara bunden vid något bestämt datum.

Ett medgivande av en övergångstid på åtta år från den för ikraftträdandet
fastslagna tidpunkten — vilket betyder 13 år från det riksdagen fattat
sitt beslut — kommer att medföra dels att präster och församlingar, som
icke önskar några förändringar för egen del, frestas att på allt sätt söka
fördröja ett avgörande i vad reformen berör dom, dels att en viss osäkerhet,
oro och irritation kommer att finnas kvar under hela denna tid. Ur
såväl kyrkans som samhällets synpunkt måste det sålunda enligt vår
19 — Bihang till riksdagens -protokoll 1057. 1 samt. Nr 153.

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

mening anses vara en avgjord fördel att genomförandet av reformen icke
utsträckes över alltför lång tidsrymd.

Från dessa utgångspunkter har vi ansett, att det stycke på s. 43 i betänkandet,
som börjar med orden »Även om ikraftträdandet--» och

slutar med orden »--åtta år», bort ha följande lydelse:

Även om ikraftträdandet förläggs till en så pass sen tidpunkt,
kan det emellertid inträffa fall, då det skulle medföra
följder, som ter sig obilliga. Utskottet vill därför förorda,
att Kungl. Maj:t i sådana särskilda fall medger uppskov
med ikraftträdandet beträffande viss tjänst eller viss
församling.

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

Bilaga nr 1.

Skillnaden i vissa av det allmännas kostnader före och efter en pastoratssammanslagning
för två typ-pastorat: Ödsmål-Spekeröd och BokenäsS
kaj tö.

Ödsmål-Spekeröd.

Kostnader före en sammanslagning:

Lön för en kyrkoherde i 29 lgr...................... Kr 18 288

Lön för en kyrkoherde i 29 lgr...................... » 18 288 36 576

Kr 36 576

Kostnader efter en sammanslagning:

Lön för en kyrkoherde i 31 lgr...................... Kr 20 124

Lön för en komminister i 26 lgr.................... » 15 480

Skillnaden mellan bostadshyra för kyrkoherde och

komminister .................................... Kr 252

Bränslekostnadsbidrag för komministern ............ » 337

Ökad resekostnad för kyrkoherden.................. » 210

Ökad resekostnad för komministern ................ » 624

Summa Kronor

35 604

1 423
37 027

Det allmännas kostnader ökas genom en sammanslagning med 451 kronor.

Bokenäs-Skajtö

Kostnader före en sammanslagning:

Lön för en kyrkoherde i 27 lgr...................... Kr 16 404

Lön för en kyrkoherde i 29 lgr...................... » 18 288

Kostnader efter en sammanslagning:

Lön för en kyrkoherde i 29 lgr...................... Kr 18 288

Lön för en komminister i 26 lgr.................... » 15 480

Skillnaden mellan bostadshyra för kyrkoherde och

komminister .................................... Kr 252

Bränslekostnadsbidrag ............................. » 337

Ökad resekostnad för kyrkoherden ................ » 168

Ökad resekostnad för komministern ................ » 739

Summa Kronor

34 692
Kr 34 692

33 768

1 496
35 264

Det allmännas kostnader ökas genom en sammanslagning med 572 kronor.

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

De icke säkert bestämbara kostnaderna har beräknats approximativt och
snarast i underkant. Bränslekostnaden har beräknats efter kostnaden för
oljeeldning och till en kostnad av 2: 50 kronor per kubikmeter bostadsvolym
och bränsleår. Resekostnaden har beräknats efter medeltalet mellan
kostnaden för taxibil och egen bil. Det har förutsatts, att tjänstebyte mellan
kyrkoherden och komministern efter sammanslagningen äger rum 15
gånger om året, att komministern skall biträda kyrkoherden på pastorsexpeditionen
en gång i veckan samt att kyrkoherden måste resa till det med
»moderförsamlingen» sammanslagna pastoratet, förutom vid tjänstebyten,
minst 5 gånger om året. Reseavstånden har beräknats från stationeringsorterna
till den längst bort belägna kyrkan (här gäller det ju tjänstebyten)
i det »andra» pastoratet, utom i fråga om komministerns resor i expeditionsärenden,
där avstånden beräknats från hans stationeringsort till kyrkoherdens
bostad. I Ödsmål-Spekeröd har kyrkoherdens stationeringsort förutsatts
bli Ödsmål och i Bokenäs-Skaftö Skaftö.

De avstånd, som enligt vad ovan förutsatts inverka på resekostnaderna,
är enligt från kyrkoherdarna i Ödsmål och Bokenäs inhämtade uppgifter:

Ödsmål—Spekeröd.................................. 16 km

Ödsmål—Ucklum................................... 18 »

Bokenäs—Skaftö ................................... 14 »

Bokenäs—Grundsund............................... 19 »

Bilaga nr 2.

Summarisk redogörelse för alternativt förslag till indelning
av Linköpings stift.

Alternativet innebär ändrade lönekostnader i följande fall:

Lönegrader enligt Lönegrader enligt

	de	detta		de	detta
	sakkunniga	alternativ		sakkunniga	alternativ
Vist .........	. . . 26	27	Furingstad ...	... 26	29
Vreta Kloster .	... 31	29	Drothem .....	... 25	29
Ljung .......	... 26	29	Kuddby ......	... 29	27
Klockrike ....	... 26	29	Regna .......	... 26	27
Skeppsås .....	—	25	Hannäs ......	,.. . 25	26
Ilerrestad ....	. . . -	25	Törnsfall .....	, . . . -	27
Rogslösa .....	... 29	27	Ö. Tollstad . ..	... 29	27
Trehörna .....	. . . 25	26	V. Harg......	... 26	27
Rök .........	. . . 29	27	Nvkil ........	... 29	27
V. Tollstad . . .	. . . 26	27	Ilirika .......	... 26	27
Skärkind .....	. . . 25	26	Rinna ........	... -	27
Simonstorp . . .	. . . 25	26	Åsbo.........	... 29	27
Ö. Husby	29	27	Malexander ..	... 26	27
Ö. Stenby ....	. . . —	25	Frinnaryd . . . .	... 26	29

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

Enligt alternativet skulle, utöver de sakkunnigas utkast, tillkomma följande
17 pastorat: Vist, Ljung, Klockrike, V. Tollstad, Örtomta, Furingstad,
Drothem, Regna, Tömsfall, Torpa, V. Harg, Gammalkil, Ulrika,
Rinna, Malexander, Adelöv och Frinnaryd.

Enligt alternativet skulle utöver de sakkunnigas förslag kyrkoherdetjänster
inrättas i Tömsfall och Rinna samt kyrkoadjunkturer i Skeppsås,
Herrestad och Ö. Stenby. Fyra av de sakkunniga föreslagna kyrkoadjunkturer
skulle förändras till komministraturer.

Alla församlingar erhåller enligt alternativet söndaglig gudstjänst.

Ökade lönekostnader brutto	Kostnader.	kronor 102 467: —
Härifrån avgår besparingar: Resekostnader...........	........... 13 000: —
Bränslekostnadsersättning	.......... 4 500:—
Bostadsavdrag ..........	........... 3 276:—	20 776: —
Summa ökade kostnader ....		kronor 81691: —

Bilaga nr 3.

Summarisk redogörelse för alternativt förslag till indelning
av Göteborgs stift.

Alternativet innebär ändrade lönekostnader i följande fall:

	Lönegrader enligt		Lönegrader enligt
	de	detta		de	detta
	sakkunniga	alternativ		sakkunniga	alternativ
Ödsmål .....	. .. . 31	29	Ljungby .......	. 25	29
Spekeröd ....	.... 26	29	Fa ger ed ........	. —	25
Bokenäs ....	.... 26	27	Gunnarp .......	. 25	—
Forshälla . .. .	. . . . -	25	Vessige ........	. 29	27
Morlanda .. .	. . . . -	26	Okome.........	. 26	27
Lyse........	.... 26	29	Drängsered.....	—	27
Lysekil .....	. . . . -	25	Slöinge.........	. 26	27
Tjärnö ......	.... 25	26	Årstad .........	. 31	29
Berghem ....	. .. . 26	27	Harplinge ......	. 31	29
Surteby .....	. . . . —	25	»	. 25	—
Kungsäter .. .	. . . . —	25	Getinge ........	. 26	29
Svenljunga . .	. . . . -	25	Oskarström.....	. 29	26
Länghem ....	____ 25	26	Enslöv .........	. 29	31
Gällstad ....	____ 31	29	Breared ........	. 26	27
Tvärred.....	. . . . -	29	Trönninge—Elds-
Frillcsås ....	____ 26	29	berga ........	. 25	—
Ölmevalla . . .	____ 2!)	27	Ifasslöv ........	. 31	29
Valinge .....	____ 26	29	Östra Karup . . .	. 26	29
Sibbarp .....	____ 26	27

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

Enligt alternativet föreslås följande 32 pastorat komma att bestå oförändrade,
vilka enligt de sakkunnigas utkast skulle ha sammanlagts eller
uppdelats: Ödsmål, Spekeröd, Bokenäs, Skaftö, Lysekil, Lyse, Angered,
Berghem, Surteby, Länghem, Gällstad, Tvärred, Frillesås, Ölmevalla, Valinge,
Lindberg, Grimeton, Sibbarp, Tvååker, Ljungby, Vinberg, Vessige,
Okome, Drängsered, Slöinge, Årstad, Getinge, Harplinge, Breared, Snöstorp,
Hasslöv, Östra Karup.

Enligt alternativet bibehålls 7 kyrkoadjunkturer och 1 komministratur,
vilka enligt de sakkunnigas utkast skulle ha indragits. 3 av de sakkunniga
föreslagna kyrkoadjunkturer bortfaller. Den föreslagna kyrkoherdetjänsten
i Oskarström förutsätts bliva kommnistratur i Enslövs pastorat.

Alla församlingar erhåller enligt alternativet söndaglig gudstjänst.

Ny kyrkoherdebostad i Angered kan inbesparas.

Kostnader:

Ökade lönekostnader brutto.................. kronor 125 472

Härifrån avgår besparingar:

Resekostnader ........................... 21 000

Bränslekostnadsersättning ................. 3 600

Bostadsbidrag ........................... 3276

Summa ökade kostnader................... kronor 97 596

Bilaga nr 4-

Summarisk redogörelse för alternativt förslag till indelning
av Visby stift.

Alternativet innebär ändrade lönekostnader i följande fall:

	Lönegrader enligt		Lönegrader enligt
	de	detta		de	detta
	sakkunniga	alternativ		sakkunniga	alternativ
Stenkyrka ...	.... 25	—	Östergarn .....	. . 25	26
Fole ........	.... 26	29	Hejde.........	.. 26	27
Othem ......	.... 31	29	Burs..........	. . 26	27
»		25	När ..........	. . 29	27
Eskelhem ...	.... 29	27	Fardhem ......	. . 25	26
Stenkumla ..	. . . . -	25	Havdhem .....	--	25

Enligt alternativet kommer följande pastorat, vilka enligt de sakkunnigas
utkast skulle ha sammanslagits, att bestå oförändrade: Eskelhem,
Sanda, Hejde, Burs och När, varjämte Fole-Lokrume gamla pastorat upprättats
genom tillägg av Hejnum-Bäl. Komminister i stället för kyrko -

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

adjunkt föreslås i Östergarn och Fardhem, där prästgårdar finns. Kyrkoadjunkt
med skyldighet att biträda i Fole föreslås i Othem samt kyrkoadjunkt
i Stenkumla (Atlingbo) gemensam med Roma pastorat och i
Havdhem, gemensam med Öja pastorat (Grötlingbo). För båda finns lämpliga
prästgårdar.

Vall—Hogrän—Atlingbo bibehålls vid Stenkumla.

Med alternativet erhålls 27 pastorat, därav 12 enprästpastorat, mot
utkastets 24 respektive 7, varjämte söndaglig gudstjänst kan uppehållas i
81 av de 91 landsbygdskyrkorna mot utkastets 75.

Kostnader.

Ökade lönekostnader brutto....................... kronor 35 304: —

Avgår bostadsavdrag............................. 2 916: —

Skillnad kronor 32 388: —

Beloppet torde komma att ytterligare minskas genom besparingar i fråga
om rese- och bränslekostnadsersättningar.

Anmärkningar till bilagorna 2—4.

Vid uppgörandet av de kostnadskalkyler, som redovisats i bilagorna nr
2—4, har lönegradsplaceringarna förutsatts ske i enlighet med de sakkunnigas
förslag. Lönekostnaderna har likaså beräknats enligt den av de sakkunniga
tillämpade metoden, så att alla tjänster kostnadsberäknats enligt
ortsgrupp 3 i andra löneklassen inom respektive lönegrad.

Det kan anmärkas, att de beräknade merkostnaderna för ett antal
kyrkoadjunktstjänster härigenom torde ha blivit något för höga, då det rör
sig huvudsakligen om kyrkoadjunkturer på landsbygden, där innehavarna
i regel icke uppnått så hög löneställning.

Resekostnaderna, som i regel antagits öka med 1 000 kronor vid sammanläggning
av tvenne pastorat, torde i många fall bli väsentligt större.
Bränslekostnadsersättningen har antagits bli 300 kronor större när en förutvarande
kyrkoherdeprästgård av normal storlek skall innehas av komminister.
I beräkningen har icke medtagits de besparingar, som de alternativa
förslagen kommer att medföra i de fall, där pastorsexpedition fortfarande
kan förläggas till prästgård och betjänas av präst på orten. Hänsyn
har icke heller tagits till de förluster, som skulle uppstå för pastoraten, där
enligt de sakkunnigas förslag en komministersgård kommer att innehas av

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

kyrkoadjunkt. Allmänhetens kostnader för resor har icke heller beaktats.
Samtliga dessa faktorer medverkar till att merkostnaderna i verkligheten
blir lägre än vad de här beräknats.

Bilagorna nr 2—4 upptar endast sådana avvikelser från de sakkunnigas
utkast, vilka kommer att påverka kostnaderna. De utgör alltså icke en
fullständig redogörelse för hur respektive indelningar i detalj tänkts skola
genomföras.

Särskilda utskottets betänkande, nr 1.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

sid.

Ingress ......................................................... *

1. Inledning ....................................................... *

2. Pastoratsindelningssakkunnigas förslag ............................ 2

3. Departementschefen ............................................. ®

4. Behovet av en reform. Huvudsynpunkter.......................... 7

Härunder motionerna nr 58: 3, 60 och 78.

5. Prästernas arbetsuppgifter ........................................ 8

6. Arbetsdistrikt för pastoralvården .................................. 1°

7. Pastoratens och församlingarnas struktur .......................... 11

8. Riksintresse — lokalintresse ...................................... H

9. Förhållandet till kommunindelningen .............................. 11*

10. Gudstjänstturordning; sammanlysning av gudstjänst................ 17

Härunder motionerna nr 36, 37 och 58: 2.

11. En- eller flerprästpastorat ........................................ 22

Härunder motionerna nr 36 och 58:1.

12. Gemensam kyrkoadjunktur ...................................... 2^

13. Allmänna normer för indelning och organisation .................... 27

Härunder motionerna nr 14, 56, 57, 58:1, 61 och 77.

14. Särskilt tjänstgöringsområde och prästs stationering ................ 33

15. Tjänstebostad åt kyrkoadjunkt.................................... 35

Härunder motionen nr 60.

16. Tjänstegraderingen och prästernas befordringsförhållanden .......... 36

Härunder motionen nr 58: 1.

17. Anlitande av diakoner m. fl....................................... 39

18. Centralisering av kyrkobokföringen och särskilt kyrkobokföringsdistrikt 39

19. Anskaffande av bil för tjänstebruk ................................ 40

Härunder motionen nr 38.

20. Arkivvården och andra specialfrågor .............................. 41

21. Bchandlingsordningen och vissa övergångsanordningar .............. 41

Härunder motionerna nr 58: 4 och 59.

22. Ekonomisk uppgörelse m. m....................................... 44

23. Lönegradsinplacering av kyrkoherdar och komministrar.............. 45

24. Kostnadsberäkningar ............................................ 48

Hemställan...................................................... 49

Reservationer ................................................... 50

Bilagor ...........................................................53

Kyrkomötets skrivelse 1953 nr 34.

Bilaga 3

Nr 34.

Kyrkomötets underdåniga skrivelse i anledning av Kungl.

Maj:ts skrivelse angående en reform av den territoriella
pastoratsindelningen och den f örsam Ung sprästerlig
a organisationen i riket m. m.

(Särskilda utskottets betänkande nr 1.)

Till Konungen.

I skrivelse till kyrkomötet den 12 augusti 1953, nr 2, har Eders Kungl.
Maj:t, under åberopande av skrivelsen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, förklarat Sig vilja inhämta kyrkomötets
yttrande i däri angivna frågor rörande en reform av den territoriella
pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga tjänsteorganisationen
i riket m. m.

I samband med skrivelsen har kyrkomötet till behandling förehaft tolv
med anledning av densamma väckta motioner.

Kyrkomötets särskilda utskott har i ärendet avgivit betänkande nr 1,
vilket här i avtryck bilägges.

Kyrkomötet har godkänt utskottets i betänkandet gjorda uttalanden,
dock med följande ändring och tillägg, nämligen

dels att, under punkten 10, andra meningen i sista stycket å s. 19 i det
tryckta betänkandet utbytts mot följande: »Utskottet anser emellertid, att
kyrkomötet icke bör ha anledning att motsätta sig om lagen i detta särskilda
sammanhang tillämpas så, att domkapitel, där synnerliga skäl är, kan
medge regelbundet återkommande sammanlysningar i församlingar där
det ej förekommit tidigare.»

dels ock att till utskottets uttalanden under punkten 21 näst efter rad 4 å
s. 42 i det tryckta betänkandet, tillagts ett nytt stycke, så lydande: »Det bör
— liksom i fråga om proceduren vid kommunindelningsreformen — tillkomma
Kungl. Maj:t att utse de personer, som skola deltaga i handläggningen
inom kammarkollegiet av de med pastoratsreformen sammanhängande frågorna.
De rikskyrkliga representanterna, två till antalet, en lekman och
en präst, bör tillerkännas ställning som adjungerade ledamöter. Stiftsrepresentanterna,
som — jämte vederbörande biskop — föreslås till ett antal av
tre, en präst och två lekmän, deltaga med yttrande- och förslagsrätt i samtliga
ärenden rörande respektive stift. De böra utses efter förslag från vederbörande
domkapitel. Det synes lämpligt, att pastoratens och prästerskapets
riks- och stiftsorganisationer beredas tillfälle att till Kungl. Maj:t,

Kyrkomötets skrivelse 1953 nr 34.

respektive vederbörande domkapitel få inlämna förslag på personer som
kunna anses kvalificerade för här avsedda uppdrag.»

Kyrkomötet får alltså i underdånighet såsom yttrande i de frågor, som
angivas i Eders Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2 angående en reform av den
territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen
i riket m. m., åberopa vad mötets särskilda utskott i sitt betänkande
anfört med ovan angivna ändring och tillägg.

Underdånigst.

Stockholm den 8 oktober 1953.

Särskilda utskottets betänkande nr 3

Bilaga J+

Nr 3

Särskilda utskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående ''pastorats rätt dels att besluta utökning
av den jörsamlingsprästerliga organisationen, dels
ock att, om det har därför tillräckliga boställstillgångar,
bibehålla prästtjänst och söndaglig gudstjänst.

I en vid kyrkomötet väckt, till särskilda utskottet hänvisad motion, nr
39, har herr biskop Giertz föreslagit, att kyrkomötet måtte i underdånig
skrivelse anhålla, att Kungl. Maj:t i samband med den ifrågasatta pastoratsregleringen
ville vidta sådana åtgärder, att pastorat, som så önskar,
tillförsäkras rätt att fortbestå eller att i andra avseenden utöka den församlingsprästerliga
organisation, som enligt eljest gällande grunder kan
bli av Kungl. Maj:t i ett visst fall medgiven, under förutsättning att ifrågavarande
pastorat förbinder sig att utan tillskott från kyrkofonden eller
av skatteutjämningsmedel självt svara för den merkostnad, som därigenom
uppkommer.

I en likaledes vid kyrkomötet väckt och till utskottet hänvisad motion,
nr 76, av herr Jonzon, Israel, m. fl. hemställs vidare, att kyrkomötet i sitt
yttrande med anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2 måtte uttala, att
vid utformandet av ny pastoratsindelning sådan hänsyn bör tas till sockenkyrkornas
och församlingarnas egna boställstillgångar, att ingen församling
mot sitt bestridande fråntas präst eller berövas söndaglig gudstjänst, om
boställstillgångarna är tillräckliga att jämte församlingsavgift helt eller till
större delen bekosta prästlön, respektive helt bestrida kostnaderna för söndaglig
gudstjänst.

Beträffande de av motionärerna till stöd för deras förslag anförda skälen
får utskottet hänvisa till motionerna.

I 9 § av 1910 års prästlöncregleringslag stadgades, att om Konungen
fann prästerlig tjänst, om vars bibehållande eller inrättande framställning
blivit gjord, icke vara för själavårdens behöriga handhavande nödig, Konungen
likväl kunde medge, att sådan tjänst bibehölls eller inrättades,
därest församling med minst tre fjärdedelar av dess hela rösttal beslutat
utgöra vad utöver de i 19 § 1 mom. i samma lag omförmälda tillgångar
erfordrades till bestridande av den lön, Konungen enligt lagen bestämde.

Särskilda utskottets betänkande nr 3

Prästlöneregleringslagen av år 1910 upphävdes genom lag den 29 juni
1951 (nr 569). I 2 § prästlönekostnadslagen den 29 juni 1951 (nr 570) stadgas,
att om pastoratsindelning och om prästerlig tjänsteorganisation i pastorat
förordnar Konungen. Någon motsvarighet till 9 § i 1910 års lag finns
ej upptagen i prästlönekostnadslagen. I förarbetena synes icke finnas något
uttalande om anledningen härtill.

Ehuru utskottet, icke minst från synpunkten av värdet av kommunalt
självbestämmande, mycket uppskattar motionärernas önskemål, att en
församling skall kunna med egna medel — uttaxerade eller härflytande från
församlingens eller dess kyrkas egendom — ordna sin församlingsprästerliga
organisation, måste utskottet dock uttala sin tveksamhet om de förslag,
som framförts i motionerna.

Utskottet håller väl för troligt, att, på sätt i motionen nr 39 förutsatts,
en eller annan församling skall vara villig att bringa ett offer för att undgå
att mista sin präst eller att få sin kyrka stängd under vissa söndagar,
men en församling synes knappast böra binda sig för en sådan ordning för
en lång framtid, utan beslut om anordningen torde böra fattas för viss kortare
tid i sänder. Detta skulle emellertid medföra en löslighet i organisationen,
som knappast är att rekommendera.

Den nämnda lösligheten i organisationen, vilken skulle komma att vila
på frivilliga åtaganden från församlingarnas sida, samt svårigheten att
på ett tillfredsställande sätt ordna pensionsfrågan för ifrågavarande präster,
anser utskottet vara starka skäl mot vad som föreslagits i motionen nr 39.

Vad åter det i motionen nr 76 framställda förslaget angår, vill utskottet
icke förneka, att omregleringen av pastoratsindelningen ibland kan leda till
att pastorat blir ganska hårt drabbade i ekonomiskt hänseende. Ett pastorat
med stora boställen, som under lång tid kunnat bestrida sina samtliga
prästlönekostnader med boställsmedel, kan genom att det sammanslås med
annat pastorat utan sådana tillgångar bli tvunget utdebitera församlingsavgifter
till det nybildade pastoratets prästerskap eller kanske komma att
mista präst, bosatt inom dess egna gränser, eller gå förlustigt förmånen av
söndaglig gudstjänst. Detta måste förefalla pastoratet särskilt hårt och
orättvist, därest det anskaffat bostället självt eller fått det donerat till sig.
Ett bifall till motionen skulle emellertid icke blott bereda pastorat, som har
stora boställstillgangar, en förman utan också medföra en motsvarande
nackdel för andra pastorat eller för kyrkofonden.

Om båda motionerna gäller, att de i dem framförda förslagen innebär ett
avsteg från de grundlinjer, efter vilka den kyrkliga organisationen sedan
ganska lang tid varit gestaltad i vårt land, nämligen att den skall uppbäras
ekonomiskt inom församlingarna efter fastställda grunder och, där så erfordras,
med hjälp av det allmänna.

Särskilda utskottets betänkande nr 3

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionerna nr 39 och nr 76 icke måtte föranleda
någon kyrkomötets åtgärd.

Stockholm i oktober 1953.

På särskilda utskottets vägnar:

TORSTEN YSANDER.

Närvarande vid ärendets behandling i utskottet: herr biskop Ysänder,
herr Björkander, herr biskop Giertz,1 herr Hassler, Ove, herr biskop Malmeström,
herrar Norberg, Skoglund,1 Broomé, Gustafsson, Lam-pers, Nilsson,
Albert, Olsson, Karl Johan, Rubbestad och Stendahl.

1 Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer:

1) beträffande motionen nr 39

av herr biskop Giertz samt herrar Hassler, Ove, Norberg, Lampers och
Nilsson, Albert, vilka anfört:

Motionen nr 39 synes oss ligga helt i linje med vad kyrkomötet 1951 bifallit
i fråga om kyrkomusikerorganisationen. Vid utskottsbehandlingen har,
enligt vår mening med rätta, anförts, att den i motionen föreslagna rättigheten
i vissa fall kunde leda till att angränsande pastorat komme i ett försämrat
läge vid genomförandet av en pastoratsreglering. En förutsättning
för det ifrågavarande medgivandet bör alltså vara, att icke härigenom en
rationell lösning av andra indelningsfrågor förhindras.

Vi hemställer,

att kyrkomötet med ovannämnt förbehåll måtte besluta
i enlighet med vad som i motionen nr 39 hemställts.

2) beträffande motionen nr 76

av herrar Hassler, Ove, Norberg och Lampers med yrkande,

att kyrkomötet ville i skrivelse till Kungl. Maj:t göra det
uttalande, varom hemställts i motionen.

Kyrkomötets skrivelse 1958 nr 36

Bilaga 5

Nr 36

Kyrkomötets underdåniga skrivelse angående pastorats rätt att
besluta utökning av den församling sprästerlig a organisationen
m.m.

(Särskilda utskottets betänkande nr 3.)

Till Konungen.

I en vid kyrkomötet väckt, härvid i avtryck fogad motion, nr 39, har
föreslagits, att kyrkomötet måtte i underdånig skrivelse anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t i samband med den ifrågasatta pastoratsregleringen ville vidtaga
sådana åtgärder, att pastorat, som så önskar, tillförsäkras rätt att fortbestå
eller att i andra avseenden utöka den församlingsprästerliga organisation,
som enligt eljest gällande grunder kan bliva av Eders Kungl. Maj:t i
ett visst fall medgiven, under förutsättning att ifrågavarande pastorat förbinder
sig att utan tillskott från kyrkofonden eller av skatteutjämningsmedel
självt svara för den merkostnad, som därigenom uppkommer.

I en likaledes vid kyrkomötet väckt, i avtryck närsluten motion, nr 76,
har vidare hemställts, att kyrkomötet i sitt yttrande med anledning av
Eders Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2 måtte uttala, att vid utformandet av ny
pastoratsindelning sådan hänsyn bör tagas till sockenkyrkornas och församlingarnas
egna boställstillgångar, att ingen församling mot sitt bestridande
fråntages präst eller berövas söndaglig gudstjänst, om boställstillgångarna
äro tillräckliga att jämte församlingsavgift helt eller till större
delen bekosta prästlön, respektive helt bestrida kostnaderna för söndaglig
gudstjänst.

I ärendet har särskilda utskottet avgivit betänkande, nr 3, vid vilket
fogats följande reservationer, nämligen

1) beträffande motionen nr 39, av herr biskop Giertz samt herrar Ove
Hassler, Norberg, Lampers och Albert Nilsson, vilka anfört: »Motionen
nr 39 synes oss ligga helt i linje med vad kyrkomötet 1951 bifallit i fråga
om kyrkomusikerorganisationen. Vid utskottsbehandlingen har, enligt vår
mening med rätta, anförts, att den i motionen föreslagna rättigheten i vissa
fall kunde leda till att angränsande pastorat komme i ett försämrat läge
vid genomförandet av en pastoratsreglering. En förutsättning för det ifrågavarande
medgivandet bör alltså vara, att icke härigenom en rationell
lösning av andra indelningsfrågor förhindras.

20 — Dihang till riksdagens ''protokoll 1957. 1 samt. Nr 158.

Kyrkomötets skrivelse 1953 nr 36

Vi hemställer, att kyrkomötet med ovan nämnt förbehåll måtte besluta
i enlighet med vad som i motionen nr 39 hemställts.»

2) beträffande motionen nr 76, av herrar Ove Hassler, Norberg och
Lampers med yrkande, att kyrkomötet ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
göra det uttalande, varom hemställts i motionen.

Kyrkomötet får i underdånighet anmäla, att kyrkomötet bifallit nämnda
två reservationer.

Underdånigst.

Stockholm den 8 oktober 1953.

Ivar Haeggströms Boktryckeri AB . Stockholm 1957

670900