Kungl. May.ts proposition nr 140 år 1968 (Proposition 1968:140 - höst)

Kungl. May.ts proposition nr 140 år 1968

Nr 140

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för det
frivilliga skolväsendet; given Stockholms slott den 28 juni
1968.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av betänkanden från yrkesutbildningsberedningen och från skogsbrukets
yrkesutbildningskommitté läggs i propositionen fram principförslag dels om
sammanförande av skolorna på det gymnasiala stadiet till en skolform, dels om utformningen
av den framtida yrkesutbildningen.

Nuvarande tre skolformer fackskola, gymnasium och yrkesskola föreslås den
1 juli 1971 bli sammanförda till en skolform, vars namn inte nu fixeras. Såsom
arbetsnamn under beredningsarbetet har använts ordet »mellanskolan» och denna
benämning används av praktiska skäl också i propositionen. Den nya mellanskolan
skall organisatoriskt utgöra en skolform, vilket bl. a. innebär att lärare anställs vid
mellanskolan i kommunen med placering vid viss skolenhet.

De framlagda förslagen syftar till ett fullföljande av 1964 års beslut om reformering
av de gymnasiala skolorna. En samordnad planering för alla utbildningslinjer
inom mellanskolan förutsätts således. Vid planeringen bör eftersträvas att
flertalet studievägar inom mellanskolan kan erbjudas på varje ort, där mellanskolutbildning
anordnas. Självfallet måste avvikelser från denna princip få förekomma.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 140

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Under överskådlig tid kommer yrkesutbildning i viss omfattning att finnas även
utanför mellanskoleorterna.

Varje mellanskolenhet bör innehålla ett så allsidigt urval av utbildningsvägar
som möjligt. Tyngdpunkterna kan emellertid ligga på olika sektorer i olika skolenheter.

För den utbildning, som motsvarar nuvarande gymnasium och fackskola, föreslås
i propositionen inga ändringar i läroplanerna. Däremot föreslås i huvudsaklig
anslutning till yrkesutbildningsberedningens förslag en omläggning av utbildningen
inom den del av mellanskolan som svarar mot nuvarande yrkesskola. Detta innebär
bl. a. att yrkesutbildningslinjerna får en bred inriktning och organiseras enligt
den s. k. blockprincipen. Den inledande utbildningen inom varje linje blir sålunda
gemensam för ett flertal utbildningsvägar vilka successivt differentieras och leder
fram till mer specifika utbildningsmål. Yrkesutbildningen blir i regel 2-årig. Vissa
modifikationer i yrkesutbildningsberedningens förslag förordas bl. a. rörande det
maskin- och eltekniska blocket och utbildningen inom vård- och konsumtionsområdet.
I de föreslagna timplanerna för yrkesutbildning på olika linjer inryms obligatoriskt
allmänna ämnen med valmöjligheter för eleven. Härjämte lämnas utrymme
för fritt tillval, som naturligt skall anknyta till studieprogrammet i övrigt. Införandet
av de nya läroplanerna för yrkesutbildningslinjerna beräknas komma att
utsträckas över en längre tidsperiod.

Med hänsyn till pågående utredningar om huvudmannaskap och skolledarorganisation
tas nu ej slutlig ställning i dessa frågor. Inte heller tas i detta sammanhang
ställning till framlagda förslag om nya statsbidragsregler. Med tillämpning av nuvarande
statsbidragsregler och vid en oförändrad intagning till yrkesutbildningen beräknas
statens kostnader på driftbudgeten öka med i runt tal 25 %. En ny teknisk
utformning av statsbidragsreglerna kommer att övervägas.

Kungi. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Utdrag av protokollet över utbildnings ärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 28 juni
1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,
Wickman.

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter frågor angående riktlinjer för det frivilliga
skolväsendet och anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

1. Inledning

1.1 Yrkesutbildningsberedningens utredningsarbete

Den 28 juni 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla tolv utredningsmän för att verkställa utredning rörande
yrkesutbildningens uppgifter, innehåll och organisation. Riktlinjer för de sakkunnigas
arbete angavs i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet nämnda
dag.

Med stöd av bemyndigandet tillkallade dåvarande departementschefen den 17
oktober 1963 såsom sakkunniga överdirektören och chefen för dåvarande överstyrelsen
för yrkesutbildning Birger Öhman, numera skolrådet Birger Gårdstedt, direktören
i Svenska arbetsgivareföreningen Folke Haldén, dåvarande kommunalrådet
Oscar Hallbeck, utbildningschefen hos Tjänstemännens centralorganisation Åke Isling,
ombudsmannen i Landsorganisationen i Sverige Tore Karlson, riksdagsmännen,
sekreteraren Nils Kellgren och lantbrukaren Jan-Ivan Nilsson, förbundsdirektören
i Svenska landstingsförbundet Bengt Olsson, riksdagsmannen, optikermästaren
Stig Stefanson, skolinspektören Erik Stålnacke och riksdagsledamoten, kamreraren
Karin Wetterström. Åt Öhman uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsarbetet.

De sakkunniga antog benämningen yrlcesutbildningsberedningen (YB).

YB har hittills framlagt fyra betänkanden. Det första (SOU 1966: 3), som innefattar
överväganden och förslag gällande de principiella problemen rörande dagens
och framtidens svenska yrkesutbildning, överlämnades med skrivelse den 16 december
1965. Det andra (Stencil E 1967: 1) som innehåller förslag angående viss fortbildning
för lärare i yrkesteknik, överlämnades med skrivelse den 12 januari 1967.
I det tredje betänkandet (SOU 1967: 48), som överlämnades med skrivelse den 11
oktober 1967, har YB framlagt förslag till läroplaner för yrkesutbildningen samt
behandlat vissa pedagogiska och metodiska frågor.

YB:s fjärde betänkande (Stencil U 1968: 2), som innehåller vissa beräkningar
rörande kostnaderna för gymnasial yrkesutbildning enligt YB:s förslag, överlämnades
med skrivelse den 9 februari 1968.

Betänk andena betecknas i det följande YB I, II, III och IV.

Över YB 1 och III har yttranden avgetts av följande remissinstanser. Inom parentes
anges över vilket betänkande instansen yttrat sig.

Skolöverstyrelsen — som hört samtliga länsskolnämnder och lärarhögskolor, de
husliga seminarierna samt styrelsen för konstfackskolan — (I, III), Bergsskolan i
Filipstad, Lennings textiltekniska institut i Norrköping och textilinstitutet i Borås
(I), kriminalvårdsstyrelsen, överbefälhavaren — efter hörande av försvarsgrenscheferna
— (I, III), försvarets personalnämnd, försvarets personalvårdsnämnd

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

(I), försvarets skolnämnd, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen (I, III), dåvarande
medicinalstyrelsen (1), poststyrelsen, televerket, statens järnvägar (I, III), vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen (I), statens vattenfallsverk, sjöfartsstyrelsen (I, III),
statens vägverk (III), byggnadsstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket, generaltullstyrelsen,
statistiska centralbyrån, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, veterinärstyrelen (I, III), kommerskollegium
(I), statens institut för hantverk och industri, statens institut för konsumentfrågor,
statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor, arbetsmarknadsstyrelsen,
rikspolisstyrelsen (I, III), överståthållarämbetet — som hört Stockholms stad —,
samtliga länsstyrelser —■ som haft att höra samtliga kommuner med gymnasium
och ett lämpligt antal kommuner med yrkesskola men utan gymnasium — domkapitlet
i Uppsala (I), universitetskanslersämbetet — med yttranden från ämbetet underställda
lärosäten —, styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, Musikaliska
akademiens styrelse (I, III), styrelsen för konsthögskolan (1), Akademien för
de fria konsterna — efter hörande av konsthögskolans lärarråd — (III), styrelserna
för lantbrukshögskolan och skogshögskolan (I, III), styrelsen för veterinärhögskolan,
statens brandskola (I), teater- och orkesterrådet, samarbetsnämnden för socialhögskolorna
(III), centrala studiehjälpsnämnden, statens läroboksnämnd, statens
konsumentråd, Alnarpsinstitutet (I, III), styrelsen för internationell utveckling (I),
Grafiska institutet, Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning (I,
III), 1966 års värnpliktskommitté, krigsmaktens lärlingsutredning, statens handikappråd,
handikapputredningen, 1960 års blindvårdsutredning, 1962 års ungdomsutredning,
skolarbetstidsutredningen, utredningen rörande sexual- och samlevnadsfrågor
i undervisnings- och upplysningsarbetet, utredningen rörande utbildning av
lärare för blind- och dövskolväsendet, utredningen rörande utbildning av bibliotekarier
in. m., skogsbrukets yrkesutbildningskommitté, bemslöjdsutredningen, personalutbildningsberedningen
(I), utredningen rörande lärarnas arbetsförhållanden,
1965 års musikutbildningskommitté, kompetensutredningen, trädgårdsnäringsutrednir.
gen (I, III), utredningen rörande huvudmannaskapet för de gymnasiala skolformerna
m. m., organisationskommittén för behandling av vissa frågor rörande jordbrukets,
skogsbrukets och trädgårdsnäringens skolor, konstnärsutbildningssakkunniga
(III).

Yttranden har även inkommit från följande organisationer m. fl.

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet
(I, III), 23 landstingskommuner (I), Stor-Stockholms planeringsnämnd, Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund, Sveriges arbetsledareförbund,
Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Jernkontoret, Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien, Handelns
arbetsgivareorganisation (I, III), Sveriges mekanförbund, Sveriges kemiska
industrikontor (kemikontoret) (I), Sveriges mekanförbund i samråd med Sveriges
verkstadsförening, Arbetsmarknadens yrkesråd, Svenska byggnadsindustriförbundet,
Grafiska arbetsgivareförbunden (III), A-pressens samorganisation, Tidningarnas
arbetsgivareförening, Svenska tidningsutgivarföreningen, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Statstjänstemannens riksförbund (SR), Sveriges akademikers central -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

organisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska yrkesutbildningsföreningen
(förutvarande Svenska yrkesskolf öreningen), Sveriges radio
aktiebolag, Samfundet för affärsutbildning, Kooperativa förbundet, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges redareförening, Hushållningssällskapens förbund (I, III),
Sveriges lantbruksförbund (III), Sveriges allmänna exportförening, Riksförbundet
landsbygdens folk (RLF), Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, Lantbruksförbundets
tidskrifts aktiebolags korrespondensskola, Brevskolan, Svenska skolläkarföreningen,
Svenska fackingenjörers riksförbund, Svenska vattenkraftföreningen,
Svensk yrkesvägledarförening, Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Centralförbundet
för nykterhetsundervisning, Folkbildningsförbundet, Fredrika-Bremer-Förbundet,
Yrkeskvinnors klubbars riksförbund, Sveriges förenade studentkårer (SFS),
Sveriges elevers centralorganisation (SECO), Sveriges folkhögskoleelevers förbund,
Studierådet vid affärsbankerna, Folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges konservativa
studentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentförbund, Samverkande bildningsförbunden
(I), Hermods, Målsmännens riksförbund, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, Svenska hemslöjdsföreningars riksförbund, Konstnärernas
riksorganisation, Folkpartiets kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund, Centerns
kvinnoförbund, Högerns ungdomsförbund, Centerns ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund (I, III), Svenska slöjdföreningen, Utbildningsradet
för hotell och restauranger (III).

I anslutning till YB I inkom från Centerns, Folkpartiets och Högerns kvinnoförbund
m. fl. kvinno- och ungdomsorganisationer en skrift i vilken föreslås att ämnet
hushållsekonomi och familjekunskap skall bli obligatoriskt och införas på samtliga
linjer inom den gymnasiala skolan.

Också i anslutning till YB III har inkommit ett antal skrifter.

Över YB II har yttranden avgetts av skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
Arbetsmarknadens yrkesråd och TCO.

Över YB IV har yttranden avgetts av skolöverstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket,
centrala studiehjälpsnämnden, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet
och Svenska landstingsförbundet.

1.2 Skogsbrukets yrkesutbilduingskommittés utredningsarbete

Den 6 juni 1962 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla högst sex sakkunniga för att verkställa utredning och avge förslag rörande
yrkesutbildningen på skogsbrukets område samt därmed sammanhängande
spörsmål.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen den 7 juni
samma år såsom sakkunniga numera överdirektören Sören Lane, numera landshövdingen
Hjalmar Nilsson, numera landstingsrådet Lennart Stiernstedt samt riks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

dagsmännen Nils B. Hansson, Herbert Hermansson och Jon Jonsson. Åt Lane
uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsarbetet. Sedan Jonsson avlidit tillkallades
den 11 september 1962 riksdagsmannen K. Olof Persson såsom sakkunnig.
Sedan Lane anhållit om entledigande från utredningsarbetet förordnades den
1 februari 1966 Nilsson att vara ordförande. Samtidigt tillkallades riksdagsmannen
Erik Mossberger såsom sakkunnig.

De sakkunniga antog benämningen skogsbrukets yrkesutbildningskommitté
(SYK).

SYK har avlämnat två betänkanden över skoglig yrkesutbildning, nämligen del I
(SOU 1965: 67) och del II (SOU 1967: 38).

I betänkandena behandlas följande skolformer, nämligen skogsbruksskolor, statens
skogsskolor och skogsmästarskolan. I detta sammanhang tas de frågor upp som
gäller skogsbruksskolorna.

Efter remiss har yttranden över de båda betänkandena avgetts av arbetarskyddsstyrelsen,
statskontoret, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, skogshögskolan, statens skogsmästarskola,
länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Västmanlands,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, samtliga
landstingskommuner, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska
landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, TCO, SACO, LO, Skogs- och
lantarbetsgivareföreningen, Forskningsstiftelsen skogsarbeten, Föreningen skogsbrukets
arbetsgivare, RLF, Skogsvårdsstyrelsernas förbund, Svenska skogsarbetareförbundet,
Svenska skogsmästareförbundet, Sveriges Skogsägareföreningars
Riksförbund (SSR) och YB.

Över del I har vidare yttranden avgetts av riksrevisionsverket, lantbrukshögskolan,
Alnarpinstitutet, Hushållningssällskapens förbund, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och
Gävleborgs län, samt av Svensk yrkesvägledarförening.

Över del II har yttranden vidare avgetts av byggnadsstyrelsen, centrala studiehjälpsnämnden,
De skogsskolebildade tjänstemännens samarbetsråd, Skogsindustriernas
samarbetsutskott, skogspolitiska utredningen, Stiftelsen Värmlands och Örebro
läns skogsskola, Svenska lantarbetareförbundet, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund
och Sveriges Jägmästares och Forstmästares Riksförbund.

1.3 De gymnasiala skolformernas utveckling

1.3.1 Propositionens bakgrand

I direktiven för YB lämnades mot bakgrunden av den utveckling som ägt rum
efter 1955 års riksdagsbeslut om utbyggnad av yrkesskolväsendet (prop. 1955: 139,

Kungi. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

SU 138, rskr 310) en översiktlig redogörelse för de huvudspörsmål som borde utgöra
de väsentligaste utgångspunkterna för utredningens arbete. Av redogörelsen
framgick att YB bl. a. borde åstadkomma ett insättande av yrkesutbildningsväsendet
i dess utbildningspolitiska sammanhang, en kvantitativ planering för yrkesskolan
och en avvägning av skolformens innehåll, däri inbegripet möjligheterna att anpassa
yrkesskolan till grundskolan, fördelningen mellan teoretisk och praktisk utbildning,
principerna för s. k. blockutbildning, målsättning m. m. Bland utredningens huvuduppgifter
ingick också att pröva organisationens, huvudmannaskapets och statsbidragssystemets
utformning. Åt YB uppdrogs vidare att komma med förslag rörande
vissa frågor inom vuxenutbildningens område.

I juli 1963 överlämnade 1960 års gymnasieutredning till dåvarande chefen för
ecklesiastikdepartementet sitt betänkande Ett nytt gymnasium (SOU 1963: 42).
Den 19 september samma år lade fackskoleutredningen fram sitt betänkande Fackskolan
(SOU 1963: 50). Vissa av de huvudfrågor, som angetts i direktiven för YB,
behandlades ingående i dessa betänlcanden. Frågorna följdes därefter upp i 1964
års beslut angående reformering av de gymnasiala skolorna m. m. (prop. 1964:171,
SäU 1, rskr 407) och föranledde därvid följande ställningstaganden.

Beträffande den kvantitativa utvecklingen av de gymnasiala skolformerna förordades
som en riktpunkt att i gymnasium och fackskola tillsammans skulle omkring
år 1970 intas ca 50 % av årskullen, därav ca 30 % i gymnasiet och ca 20 %
i fackskolan. Tillsammans med en beräknad utvidgning av yrkesskolutbildningen
skulle detta innebära att vid 1970-talets början omkring tre fjärdedelar av årskullen
komme att genomgå gymnasial utbildning. Ifråga om det gymnasiala skolsystemets
struktur betonades betydelsen av dels bredden i utbildningsinnehållet, dels
målinriktningen hos utbildningen, mellan vilka båda önskemål en avvägning måste
ske. Det konstaterades vidare, att det gymnasiala skolsystemet borde omfatta huvudformerna
gymnasium, fackskola och yrkesskola.

Såsom en bärande princip för planeringen av det gymnasiala skolväsendet framhölls
den helhetssyn på utbildningsvägarna på det gymnasiala åldersstadiet, som både
gymnasieutredningen och fackskoleutredningen utgått från vid sina överväganden
och som i mycket positiva uttalanden vunnit stöd hos ett stort antal remissinstanser.
Att de olika studievägarna på det gymnasiala åldersstadiet måste samordnas i
fråga om målsättning, organisation och resursutnyttjande ansågs uppenbart. Det
förutsattes att i fortsättningen såväl den lokala och den regionala som den centrala
planeringen för det gymnasiala skolsystemet samtidigt och i samma grad skulle beakta
både yrkesskolan, fackskolan och gymnasiet. I propositionen framhölls också,
att om man ville förverkliga målsättningen att var och en, så långt våra resurser
tillät det, skulle få den utbildning som svarade mot hans eller hennes önskemål
och förutsättningar, borde man sträva efter att samtliga eller flertalet studievägar
inom det gymnasiala skolsystemet skulle erbjudas överallt där gymnasial utbildning
anordnades. Någon tvekan om att en horisontell samordning skulle vara riktpunkten
för den lokala planeringen ansågs icke råda. Det underströks emellertid att den
lokala planeringen måste ske utifrån varje kommuns speciella förutsättningar framförallt
ifråga om befintliga skolbyggnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Beträffande huvudmannaskapsfrågan berördes även yrkesskolans ställning och
föredragande departementschefen uttalade härom följande.

Här vill jag beträffande huvudmannaskapsfrågan avslutningsvis i korthet beröra
yrkesskolans ställning. Det har i remissbehandlingen framhållits att denna skolform
i varje fall till stor del i framtiden bör vara primärkommunal. Att de principiella
och praktiska motiven för gymnasial kommunalisering med samma styrka kan åberopas
för primärkommunerna som huvudmän för väsentliga delar av yrkesskolan
synes ovedersägligt. Skall yrkesskolan kunna fylla sin betydelsefulla uppgift i det
gymnasiala skolsystemet och skall skolväsendets samlade resurser kunna utnyttjas
rationellt, erfordras, såsom jag i det föregående understrukit, en samordnad planering
och normalt också en lokalmässig samordning av yrkesskola och andra skolformer.
I direktiven för yrkesutbildningsberedningen har jag också framhållit att
huvudmannaskapsfrågan bör bedömas utifrån sådana synpunkter. Vikten av att så
sker framstår i dag ännu klarare än då beredningen tillsattes. Vilka konkreta slutsatser
som bör dras härav beträffande huvudmannaskapet för de olika utbildningarna
inom yrkesskolan är emellertid inte möjligt att bedöma förrän denna skolas
uppgifter, innehåll och organisation närmare klarlagts.

Riksdagen godtog i allt väsentligt de i det föregående redovisade ställningstagandena
och fattade dessutom i enlighet med departementschefens förslag beslut om
ett i huvudsak enhetligt statsbidragssystem för de gymnasiala skolformerna.

1.3.2 Propositionens uppläggning

Samtidigt som YB haft till uppgift att lägga fram förslag rörande utformningen
av den framtida yrkesutbildningen har en mycket väsentlig uppgift för YB varit att
överväga hur denna utbildning bör infogas i det gymnasiala skolväsendet. YB:s
förslag i sistnämnda avseende ansluter nära till de tankar som redovisats i gymnasieutredningens
betänkande och i 1964 års proposition angående reformering av de
gymnasiala skolorna m. m. Vid ställningstagandena till YB:s förslag har det befunnits
angeläget att till slutligt övervägande ta upp de problem som är knutna till
frågan om yrkesutbildningens sammanfogande med övrig gymnasial utbildning. Redovisningen
för nämnda överväganden lämnas huvudsakligen i avsnittet En sammanhållen
mellanskola.

Av den tidigare redogörelsen framgår att SYK tillkallats av chefen för jordbruksdepartementet
och att kommittén redovisat sitt utredningsarbete till denne.
De av YB och SYK behandlade utbildningsproblemen har emellertid många beröringspunkter.
Detta har även understrukits av remissinstanserna. Det har därför
bedömts lämpligast att de båda utredningarnas förslag rörande den skogliga yrkesutbildningen
redovisas i ett sammanhang. Härtill kommer att YB:s förslag även
omfattar yrkesutbildning inom jordbrukets och trädgårdsnäringens områden varför
det befunnits sakligt motiverat att i föreliggande proposition behandla yrkesutbildningsproblemen
—- dvs. sådana som berör den grundläggande utbildningen —
inom nämnda tre näraliggande områden. Förslagen från YB och SYK jämte remissbehandlingen
därav redovisas i det följande i avsnitt 4 samt de i samråd med chefen
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 140

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

för jordbruksdepartementet gjorda ställningstagandena till dessa förslag i avsnitt
6.4. Förslaget berör emellertid även utbildning som ligger ovanför basnivån. Då
avsikten är att den skogliga yrkesutbildningen i sistnämnda delar i sinom tid skall
bli föremål för särskild prövning av Kungl Maj:t i jordbruksdepartementet kommer
i denna proposition dessa delar att beröras endast i den mån det krävs för
sammanhangets skull.

YB:s förslag rörande vuxenutbildning har anmälts av förutvarande chefen för
ecklesiastikdepartementet i prop. 1967: 85 angående vissa åtgärder inom vuxenutbildningens
område m. m. (SU 117, 2LU 45, rskr 277, 290).

I det följande kan endast lämnas en starkt förkortad redogörelse för YB:s och
SYK:s betänkanden. Beträffande till betänkandena fogade reservationsvis framförda
yrkanden och särskilda yttranden torde få hänvisas till betänkandena.

Även redovisningen av de över betänkandena avgivna yttrandena maste med
hänsyn till materialets omfång starkt begränsas. Flera remissinstanser har yttrat sig
såväl över YB I som över YB III. Vissa förändringar i instansernas ställningstaganden
till frågor som behandlats i båda betänkandena — så gott som uteslutande i för
YB positiv riktning — har därvid kunnat konstateras. I sammanställningen av remissmaterialet
påvisas sådana förändringar endast om de bedömts vara av väsentlig
betydelse. Remissmaterialet torde, framför allt i vad avser remissinstansernas
syn på läroplansförslagen, komma att bli av stort värde för det fortsatta arbetet
med yrkesutbildningens utformning.

I fråga om många av de framförda utredningsförslagen fordras inte beslut av riksdagen.
För överblickens och sammanhangets skull är det dock i vissa fall nödvändigt
att ge en kortfattad redovisning även för sådana förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

2. Yrkesutbildningens utformning

2.1 YB:s förslag

2.1.1 Allmänna riktlinjer (YB I 6, 8, 9, 10.1, 11.1 och 2, 11.6)

Utbildningsexpansionen på gymnasial och eftergymnasial nivå ställer utomordentliga
krav på resurser. En omsorgsfullt genomförd planering av skolväsendet är
med hänsyn härtill nödvändig. Statsmakternas beslut om grundskolan och om de
gymnasiala skolformerna har skapat ett underlag härför. Dessa beslut måste nu
kompletteras med beslut i fråga om yrkesutbildningens utformning. YB erinrar om
de uttalanden som gjorts angående betydelsen av en samordnad planering av alla
skolformer ovanför grundskolan.

Tendensen till förlängning av den allmänna barn- och ungdomsskolan är enligt
YB genomgående inom de mera utvecklade industriländerna. Det mera definitiva
yrkesvalet uppskjuts och tiden utnyttjas till utbildning av sådan art att den
håller vägen öppen till alternativa yrkesområden och yrkesutbildningar. YB finner
att detta är orsaken till den starka elevtillströmningen till de teoretiska linjerna i
grundskolan. En sådan utveckling medför snabbt ökande anspråk på gymnasial
utbildning. Det framstår för YB i detta läge som en angelägenhet av största vikt att
man söker utforma yrkesskolan så, att den för ungdomarna framstår som ett valvärt
alternativ till gymnasiet och fackskolan.

Såsom ett viktigt motiv för en omprövning av yrkesutbildningens innehåll ser
YB de fortlöpande strukturförändringarna på arbetsmarknaden som gör det omöjligt
att i dag precisera de krav på utbildning och kvalifikationer, som i framtiden
kommer att ställas på arbetskraften. Vissa grundläggande kunskaper och färdigheter
är dock av den arten att de har långvarigt eller rentav livsvarigt värde. Yrkesskolan
bör, i likhet med gymnasiet och fackskolan, utformas så att utbildningen
från en bred bas genom successiva val leder fram mot ökad specialisering. En
viktig förutsättning för att yrkesskolan verkligen ska fylla sin uppgift inom det
gymnasiala skolsystemet är, framhåller YB, att den ges sådan utformning att den
inte uppfattas som en återvändsgränd.

Först när de praktiska utbildningsvägarna ger lika goda och med de teoretiska
studierna likvärdiga möjligheter till fortsatt utbildning har förutsättningar skapats
för ett i egentlig mening fritt val. YB betonar vidare, att yrkesskolan skall
erbjuda utbildning inte blott för dem, som nyss slutat grundskolan. Man måste
räkna med att även andra ungdomar, nämligen ungdomar med fullföljda eller avbrutna
studier i fackskola eller gymnasium liksom ungdomar med längre eller
kortare tids förvärvsarbete, kommer att söka sig till yrkesskolan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Liksom på sin tid gymnasieutredningen har YB funnit det ändamålsenligt att
bedöma behov och krav rörande yrkesutbildningen med hänsyn till individerna,
arbetslivet och samhället.

För att utröna ungdomens motiv för val av yrkesutbildning och dess önskemål
om utbildningens innehåll har YB låtit verkställa en särskild undersökning av yrkesskolans
rekrytering och av elevernas bakgrund och framtidsplaner. Undersökningen,
som är den första mera omfattande i sitt slag, inriktar sig på dels elevernas
uppfattning och värderingar, dels vissa objektiva yttre fakta. Undersökningen
redovisas utförligt i kapitel 6 i YB I, till vilket hänvisas. Här skall endast redovisas
några av de informationer, som YB ansett sig kunna erhålla ur materialet.

Ungdomens primärkrav på yrkesutbildningen är, enligt YB, förutom att den
snabbt skall leda till yrkesverksamhet, att den skall utgöra en naturlig grund för
vidareutbildning.

Med reservation för det osäkra siffermaterialet och med hänsyn till att uttalade
planer inte alltid är så väl underbyggda framgår det, enligt YB, att valet av utbildningslinje
i yrkesskolan av de unga själva inte uppfattas såsom ett definitivt
yrkesval.

Utbildningen måste bidra till att underlätta individens rörlighet. YB anser sig
också kunna konstatera, att förberedelsen till yrkesvalet bör omfatta sådan kunskap
som har betydelse för anpassningen till arbetsmiljön.

Till grund för YB:s bedömning av avnämarnas behov ligger rapporter från
beredningens olika arbetsgrupper. YB kommer fram till följande slutsatser.

Det föreligger alltid ett behov av specifikt arbetskunnande bundet till de med
yrket förbundna arbetsuppgifterna. Utbildningen i att handha verktyg och maskiner
får inte vara ytlig. Mycken tid behöver anslås för inövande av praktisk
yrkeskunskap. De yrkesteoretiska momenten måste inpräglas parallellt med de
praktiska övningarna. Arbetarskyddet måste beaktas i yrkesutbildningen. De bioteknologiska
förhållandena inom arbetslivet, dvs. frågor som gäller arbetsställningar,
arbetsmetoder, personlig utrustning m. m., bör ha en given plats i utbildningen.
En snäv avgränsning av utbildningen torde från avnämarsynpunkt icke vara önskvärd.
Behov torde föreligga — inte minst i det mycket stora antalet mindre företag som
näringslivet i vårt land omfattar — av insikter som skulle kunna betecknas som
kringkunskaper. En viss kunskapsmarginal är också ofta en förutsättning för snabb
anpassning till förändrade krav. För utveckling av företagsdemokrati och för individens
anpassning till modern arbetsmiljö krävs vissa grundläggande kunskaper
om det moderna arbetslivet.

YB har i anslutning till sina överväganden rörande behovet av en definition av
begreppet yrkesutbildning gjort en genomgång av de delar av denna utbildning
som innefattas i begreppen grundutbildning, färdigutbildning, inskolning, fortbildning,
vidareutbildning, uppskolning och omskolning. Målen för de utbildningsvarianter
som inryms i dessa begrepp anges av YB på följande sätt.

Grundutbildningen skall meddela för ett visst yrkesområde grundläggande kunskaper
och färdigheter och samtidigt ge en god grund för fortsatt utbildning. An -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

talet kurstyper bör begränsas i förhållande till nuläget och grundutbildningen inriktas
mot stora huvudsektorer. Utbildningens beredskapseffekt bör vidare förstärkas
genom ett ökat inslag av yrkesteoretiska och allmänbildande ämnen.

Den grundläggande utbildningen förutsätts i regel inte ge utrymme för den specialisering
eller den arbetsrutin som en viss yrkesutövning kräver. En sådan, för
en bestämd funktion avslutande utbildningsetapp kallar YB färdigutbildning. YB
finner det lämpligt, att färdigutbildningen meddelas i samarbete mellan skola och
företag. För att garantera frihet i yrkesvalet på orter med svagt differentierat
näringsliv bör man enligt YB räkna med att färdigutbildning även måste ges helt
i yrkesskola.

Om utbildningen eller viss del därav är företagsspecifik och de meddelade kunskaperna
i huvudsak avsedda för visst företag eller företagsgrupp benämns utbildningen
inskolning. Inskolning i en eller annan form ges numera regelmässigt
varje nyanställd.

Fortbildningens syfte är att hålla yrkeskunskaperna aktuella. Fortbildningen
ges kontinuerligt på arbetsplatsen genom instruktion och information som ofta
med fördel kan ges i form av speciella fortbildningskurser.

Med vidareutbildning avser YB sådan utbildning som syftar till att öka yrkeskunnandet
och göra det möjligt för arbetstagaren att fullgöra nya och mera krävande
arbetsuppgifter. Även om vidareutbildning till stor del erhålls genom den
direkta yrkesutövningen är det dock enligt YB:s mening i ökande utsträckning nödvändigt
att vidareutbildning meddelas genom organiserade utbildningsåtgärder.

Vid mera genomgripande förändringar i ett företag kan behov uppstå av helt
nya personalgrupper. I sådana fall krävs ofta betydande utbildningsinsatser i nivåhöjande
syfte. Denna arbetsmarknadspolitiskt betingade vidareutbildning benämner
YB uppskolning.

Omskolningen är likaså en arbetsmarknadspolitiskt betingad utbildning för
vuxna, som omfattar personer, som drabbats av arbetslöshet eller riskerar att bli
arbetslösa och för vilka ett ingripande från samhällets sida är påkallat. Från och
med år 1966/67 pågår ■— enligt riktlinjer i prop. 1966: 52, framlagd efter överlämnandet
av YB I — försöksverksamhet med utbildning i yrken inom vilka det är
angeläget att snabbt öka tillgången på arbetskraft (bristyrkesutbildning).

Beträffande målet för yrkesutbildningen framhåller YB vidare att den gymnasiala
yrkesskolans primära uppgift bör vara att ge unga människor en grundläggande
yrkesutbildning så långt möjligt anpassad till såväl individens behov och
förutsättningar som avnämarnas intressen. Den utbildning som skolorna meddelar
i dag måste vidare vara utformad så att den i största möjliga utsträckning motsvarar
morgondagens krav och behov. Denna målsättning är dock inte lätt att förverkliga
eftersom utvecklingen inom skilda områden fortskrider i gradvis stegrat
tempo. Det finns därför enligt YB skäl att ingående ompröva den grundläggande
yrkesutbildningens specialisering.

YB:s uppfattning är, att yrkesutbildningen — i varje fall i sitt slutskede •— trots
alla komplikationer måste vara klart inriktad mot vissa bestämda yrken eller yrkesområden.
Det är vidare angeläget, att den kvantitativa avvägningen av olika
utbildningsspecialiteter överensstämmer med arbetsmarknadens behov.

Yrkesutbildningarna är för närvarande i stort så organiserade, att de redan i
utbildningstidens början är specialiserade mot visst yrke. YB har i stället med

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

hänsyn bl. a. till svårigheterna för eleverna att redan i 16-årsåldern träffa ett definitivt
och i det enskilda fallet riktigt yrkesval, sökt utforma flertalet yrkesutbildningar
så, att de ej är strängt differentierade redan från utbildningens början.

För att minska frekvensen av byten från »utbildningsyrket» till annat yrke och
underlätta en omskolning har YB ansett det angeläget dels att bredda yrkesutbildningarnas
innehåll, dels att låta yrkeskolan fylla en viss yrkesvägledande funktion.

Ett viktigt mål för all utbildning bör vidare vara att medverka till karaktärsdaning
och arbetslivsfostran. I vissa avseenden har yrkesskolan, enligt YB, större
möjligheter än andra skolformer på detta område.

Den skolmässiga grundläggande yrkesutbildningens längd kan, enligt YB, inte
lämpligen generellt bestämmas. Värdet av en utbildning kan heller inte uteslutande
bero på inlärningstidens längd. Inlärningsmetoderna måste också tillmätas stor
betydelse i sammanhanget. Den utveckling av pedagogiska hjälpmedel av olika
slag, som för närvarande pågår, torde göra det möjligt att avkorta inlärningstiden.
YB förutsätter en intensifierad försöks- och forskningsverksamhet inom det yrkespedagogiska
området.

YB kommer in på tanken på en sammanhållen integrerad gymnasial skola och
framhåller att om man vill göra allvar av tanken på en sådan skola måste vissa
likheter skapas mellan delarna. Man bör enligt YB i princip ta ställning till hur
lång ubildningstid den nya gymnasiala yrkesutbildningen normalt bör omfatta.
Visserligen kan samma utbildningstid inte tillämpas för alla utbildningar. Den
grundsynen måste fortfarande gälla, att utbildningstiden inte skall vara längre än
innehållet påkallar. Med hänsyn bl. a. till YB:s förslag om blockutbildning och en
bredare inriktning hos yrkesutbildningen finner YB det emellertid möjligt att fastställa
en huvudregel för utbildningstiden även om undantagen blir många. Flertalet
utbildningar kan inrymmas i en tvåårig utbildningsgång. YB har därför stannat
för att föreslå en i regel tvåårig gymnasial yrkesutbildning för arbetslivets stora
huvudsektorer.

Denna i princip tvååriga yrkesskola skall ge en grundläggande skolmässig yrkesutbildning.
Man bör dock, framhåller YB, beakta att utbildningen skall utformas
så, att den som inte behöver en tvåårig utbildning kan avgå från skolan tidigare
och då ha erhållit en i viss mån avslutad skolmässig utbildning. I de fall en tvåårig
utbildning icke är tillfyllest, skall den kunna fullbordas i skola eller arbetsliv
under ett tredje år.

Yrkesskolans läroplaner bör enligt YB i första hand anpassas till grundskolans
så, att undervisningen grundar sig på de förkunskaper eleven inhämtat i grundskolan.
Hänsyn bör dock tas till de variationer som kommer att kvarstå i fråga
om förkunskaper även sedan grundskolan är helt genomförd.

Beträffande yrkesskolans anknytning till fackskolan erinrar YB om uttalandena
i prop. 1964: 171 (s. 109 och 433) angående möjligheterna till övergång mellan
olika gymnasiala skolformer och ansluter sig till den principiella inställning som
redovisats i dessa uttalanden.

YB:s förslag innebär två olika övergångsmöjligheter från yrkesskola till fack -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

skola. Dels föreslås att den nuvarande möjligheten att efter tvåårig yrkesskola
vinna inträde i årskurs 1 av fackskolan inom den s. k. kvoten bibehålls, dels
föreslås att elev, som äger förutsättningar härför, får möjlighet att övergå från yrkesskolans
årskurs 2 till årskurs 2 av fackskolan genom att inom ramen för ett
fritt tillval under två år i yrkesskolan inhämta teorikunskaper motsvarande fackskolans
årskurs 1.

YB vill inte föreslå någon generell övergångsmöjlighet mellan yrkesskola och
gymnasium men förutsätter, att den enskilde eleven i yrkesskolan skall få möjlighet
att inom ramen för det fria tillvalet förbereda övergång till gymnasiet.

Övergång från gymnasiet och fackskolan till yrkesskolan synes, enligt YB, i
framtiden bli en ingalunda ovanlig företelse även om det i dessa fall oftast blir
fråga om specialutbildningar inom yrkesskolan, troligen ovanför den gymnasiala
yrkesutbildningens nivå.

YB anser, att övergång efter en viss tids studier i gymnasium eller fackskola bör
tillåtas och underlättas.

2.1.2 Läroplanernas uppbyggnad (YB I 11.3, 15, 27.4, YB III 1.1, 1.4)

Beträffande läroplanernas konstruktion framhåller YB att varje läroplan bör
inledas med en koncis presentation av utbildningens organisation och mål. Den
skall vidare innehålla dels en timplan, angivande förekommande undervisningsämnen,
antalet veckotimmar m. m., dels kursplaner med mål och allmänt beskrivna
huvudmoment. Till varje läroplan skall fogas metodiska anvisningar.

I anslutning till läroplansbetänkandet har YB framhållit att en temporär utredningskommitté
aldrig kan framlägga förslag till alla ifrågakommande läroplaner.
YB har sett som sin uppgift att utföra så många läroplaner i detalj att det skulle
bli möjligt att bedöma om YB:s principförslag vore hållbara eller ej. YB framhåller
vidare att de läroplaner som nu presenterats är generella, vilket enligt YB är naturligt
med hänsyn till att läroplanerna dels skall åstadkomma jämförbarhet mellan
en och samma utbildning oavsett på vilken ort den genomgås, dels skall underlätta
den samläsning inom gymnasieskolans ram som är förutsatt inte minst inom de allmänna
ämnena, dels skall skapa enhetliga utgångspunkter för lärarnas utbildning
och fortbildning.

De principer som varit vägledande i läroplansarbetet för gymnasiet, fackskolan
och grundskolan sägs också i hög grad ha varit gällande för YB.

YB har starkt understrukit vikten av att läroplanerna inte binds i ett stelt system.
Genom en fortlöpande bearbetning och förnyelse av de metodiska anvisningarna,
vilket arbete bör ankomma på skolöverstyrelsen, ernås en rullande läroplansrevision.

Yrkesutbildningen i dagens yrkesskolor är, såsom YB framhållit, från grunden
starkt specialiserad och differentierad mot ett stort antal specifika yrken. Med hänsyn
till bl. a. svårigheterna att på lång sikt förutse arbetskraftsbehovet inom de olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

yrkesområdena har YB funnit det ändamålsenligt att föreslå en viss breddning av
och en måttligare specialisering i den grundläggande yrkesutbildningen. YB betonar
dock, att detta inte får undanskymma kravet på att utbildningen skall vara
målinriktad och förbereda för direkt utträde i arbetslivet. För att båda dessa önskemål
skall kunna förenas föreslår YB att yrkesutbildningen för ungdom i princip
byggs upp i etapper som från en innehållsmässigt bred bas stegvis leder till ökad
specialisering i successivt avsmalnande utbildningsblock. YB kallar denna etappvisa
utbildning för blockutbildning.

Blockprincipen förutsätter, att man tar ställning till såväl blockens bredd —
dvs. vilka yrken, som skall sammanföras till ett gemensamt yrkesblock, en yrkesfamilj
— som till blockens höjd, dvs. hur stor del av utbildningstiden, som skall
avdelas för varje utbildningsetapp. YB:s ställningstaganden i dessa frågor grundas
i huvudsak på förslag från expertgrupperna inom beredningen.

Det grundläggande basblocket för varje yrkesfamilj skall innehålla för hela familjen
gemensamma utbildningsmoment. Däri innefattas inte bara de i snävare
mening yrkesutbildande inslagen utan även orienterings- och färdighetsämnen med
mera allmänt bildande innehåll. Vidare skall grundutbildningen ge viss insikt i angränsande
yrkesområden, s. k. kringkunskaper, som YB vill inrymma under beteckningen
fackutbildning.

Blockutbildningens principiella uppbyggnad illustreras mycket schematiskt på
följande sätt.

III	A	B	C	D	E
II	A—B	C—E
I			A-	-E

A—E representerar yrken, som tillsammans bildar en yrkesfamilj. Utbildningen
är i exemplet uppbyggd i tre block, som till sin omfattning i tiden inte nödvändigtvis
behöver sammanfalla med läsårs- eller terminsindelningen. I basblocket I
ges den för hela yrkesfamiljen gemensamma utbildningen. I block II har en måttlig
differentiering genomförts och i den avslutande etappen, block III, skall ges
en för viss yrkesverksamhet specifik utbildning. Yrkesutbildningen är dock i regel
inte avslutad därmed. Enligt YB:s mening skall nämligen den skolmässigt organiserade
utbildningen även i slutskedet snarare avse ett yrkesområde än en speciell yrkesutövning.

Den avslutande företags- och funktionsspecifika utbildningsetappen, av YB
betecknad färdigutbildning, ser YB som i regel en arbetsgivarens uppgift. YB avser
att återkomma till färdigutbildningen i ett senare betänkande.

Blockutbildningen har av YB fördelats på tre stora huvudsektorer, nämligen
den humanistisk-sociala, den ekonomiska och den naturvetenskaplig-tekniska.

Denna sektorsindelning bör för övrigt enligt YB:s mening vara bestämmande

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

för grupperingen av det gymnasiala stadiets samtliga läroplaner. Sektorerna svarar
enligt YB tämligen väl såväl mot ungdomens skilda intresseriktningar som mot
samhälls- och arbetslivets allmänna struktur.

Den ämnesgrupp, som skall ge yrkesutbildningen dess karaktär, har samlats
till ett ämnesblock, betecknat yrkesteknik med underbenämningarna fackteori och
arbetsteknik. Denna term föreslås ersätta den nu använda termen yrkesarbete. Den
tillgängliga undervisningstiden måste avvägas med hänsyn till utbildningens mål
och innehåll och kan komma att variera icke obetydligt mellan skilda linjer och
grenar.

I YB I framhålls att yrkesutbildningens primära uppgift är att förbereda för utträde
i arbetslivet. Av olika skäl måste den grundläggande yrkesutbildningen också
kunna förbereda för fortsatt utbildning och för eventuell omskolning. I utbildningen
måste därför inrymmas moment som syftar till vidgad kringsyn och allmän intellektuell
träning.

YB:s överväganden leder till slutsatsen att den grundläggande yrkesutbildningen
dels skall inrymma en kärna av allmänt bildande kunskaps- och färdighetsämnen
och dels, i den mån det är möjligt, skall inriktas mot arbetslivets stora huvudsektorer.

För att tillmötesgå skilda intresse- och begåvningstyper bör de för alla elever
obligatoriska ämnena starkt begränsas och ett relativt frikostigt utrymme ges för
individuellt tillval. Det bör också finnas möjligheter för elever med särskilda svårigheter
för vissa ämnen att helt eller delvis bli befriade från den obligatoriska undervisningen
i dessa ämnen.

För att skapa en från såväl principiella som praktiska synpunkter önskvärd samordning
och integration mellan fackskolans och yrkesskolans utbildningslinjer bör
yrkesskolan ha en uppsättning allmänna ämnen som svarar mot de för samtliga
elever i motsvarande linjer inom fackskolan gemensamma ämnena.

Konkret sett innebär YB:s förslag rörande de allmänna ämnena, att samtliga
elever i yrkesskolan obligatoriskt skall ha svenska och obligatoriskt välja till minst
ett av ämnena engelska (alternativt B-språk), samhällskunskap och religionskunskap.
Nämnda ämnen ingår i yrkesskolans läroplaner med samma timtal som i fackskolans
motsvarande linjer och i regel även i samma årskurs som i fackskolan.
Detta innebär att t. ex. en yrkeselev i en linje inom den naturvetenskaplig-tekniska
sektorn förutsätts ha samma timtal i exempelvis samhällskunskap som en elev i
teknisk fackskola. Vidare skall i den gymnasiala yrkesutbildningen — oavsett
utbildningsväg -— förekomma arbetslivsorientering med en veckotimme i årskurs 2,
gymnastik med två veckotimmar i varje årskurs samt en veckotimme till förfogande
i årskurs 1.

Utöver denna grupp allmänna ämnen skall utrymme ges för fritt tillval i mera
vid bemärkelse. Av YB I framgår att utrymmet för det fria tillvalet enligt YB
bör vara tämligen omfattande. YB nämner som exempel att för ändamålet bör anslås
tolv veckotimmar. Av de timplanemodeller som presenteras i YB I framgår
att utrymme för det fria tillvalet skall beredas eleverna därigenom att tiden för

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

undervisning i yrkesteknik i motsvarande mån minskas. Det fria tillvalet skall
avse sådant ämne enligt gymnasiets, fackskolans eller yrkesskolans läroplaner, som
förekommer vid skolenheten, och i allmänhet koncentreras till årskurs 2.

I YB III har YB väsentligt utvecklat sina synpunkter på det fria tillvalet.

YB framhåller att man bedömt elevernas möjligheter att inom viss ram fritt
få välja till ytterligare ämnen ur gymnasieskolans läroplaner vara av stor betydelse.
Bland de fördelar som bör tillskrivas det fria tillvalet framhåller YB följande. Det
fria tillvalet kan förstärka den påbörjade yrkesutbildningen, kan möjliggöra en
sidoordnad men alltjämt meningsfylld och målinriktad yrkesutbildning samt kan —
eventuellt med ytterligare erforderlig komplettering — ge eleverna tillfälle att övergå
till årskurs 2 i gymnasieskolans tvååriga mera allmänteoretiskt inriktade linjer
inom samma sektor. Det fria tillvalet kan därutöver dels skapa förutsättningar
för en komplettering av tidigare skolutbildning och därmed ökade möjligheter för
eleven att söka sig till mer eller mindre spärrade utbildningsvägar, dels ge eleven
möjlighet att odla speciella intressen med t. ex. allmänt kulturell inriktning. YB
ger ett antal exempel på förstärkande tillval och tillval som möjliggör en sidoordnad
men likafullt målinriktad yrkesutbildning.

YB framhåller, att det vid fritt tillval alltid är angeläget att eleven dessförinnan
noggrant undersöker sina möjligheter att genomföra studierna inom det valda alternativet.
Brister i erforderliga förkunskaper måste först avhjälpas och detta
kan i sin tur medföra behov av ytterligare tillval.

YB erinrar om målsättningen att grundutbildningen inom yrkesskolan skall avse
att meddela för ett visst yrkesområde grundläggande kunskaper och färdigheter
och samtidigt ge en god grund för fortsatt utbildning. YB framhåller vidare att
denna grundutbildning dock alltid skall vara så målinriktad att den ger tillräckligt
yrkeskunnande för att skapa underlag för en tryggad försörjning. YB menar att
denna målsättning måste få gälla även i de fall då det fria tillvalet används för att
skapa en sidoordnad yrkesutbildning. Det är angeläget att inte den situationen uppkommer
att en elev genom att avstå från den ursprungliga målsättningen också
finner sig ha förlorat den nya. YB fäster här uppmärksamheten på betydelsen av en
väl utvecklad yrkes- och studierådgivning.

YB uppehåller sig också mera utförligt vid tillvalets möjligheter att öppna vägar
för elev i en yrkesutbildande linje mot årskurs 2 i gymnasieskolans tvååriga mera
allmänteoretiska linjer inom motsvarande sektor. YB pekar i sammanhanget på
att vissa omräkningsproblem måste förekomma vid varje sådan övergång och att
det därför är av vikt att det uppdras åt skolöverstyrelsen att utforma bestämmelser
om i vilken utsträckning yrkestekniska kunskaper och färdigheter inhämtade i yrkesutbildande
linjer skall kunna tillgodoräknas vid sådan övergång som här avses.
Sådana bestämmelser måste även öppna möjligheter för individuell prövning av
elevernas kunskaper. Ett slaviskt räknande av veckotimmar får inte förekomma
vid bedömandet av möjligheter till övergång.

Övergången till fackskolan från yrkesskolan kan som regel inte helt klaras med
hjälp av det till tolv veckotimmar maximerade tillvalet. I varje fall torde det uppstå

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

svårigheter vid övergång inom den naturvetenskaplig-tekniska sektorn. I sådana
fall blir det enligt YB nödvändigt att eleverna erbjuds komplettering även genom
deltidskurser.

YB kommer i YB III också in på en del av de organisatoriska svårigheterna i
samband med det fria tillvalet samt berör något möjligheterna att lösa dessa problem.

YB erinrar först att man i YB I tänkt sig att utrymme för det fria tillvalet skall
ges under andra årskursen. Emellertid har YB klart insett att det ibland kan vara
svårt att medge tillvalet under andra årskursen åtminstone vid ett större antal veckotimmar.
Svårigheterna har uppmärksammats bl. a. inom den byggnadstekniska linjen
liksom inom de jordbruks- och skogsbrukstekniska linjerna. Enligt YB bör, om
det är lokalt möjligt att organisera, det fria tillvalet kunna spridas över såväl första
som andra årskurserna. Man kan också tänka sig att koncentrera tillvalstimmarna
till en eller annan dag i veckan. En sådan koncentration försvårar eller omöjliggör
dock samläsning med övriga grupper inom skolenheten.

YB finner det rimligt att låta de lokala skolmyndigheterna fatta de beslut som
krävs för att med hänsyn till de lokala förhållandena så långt möjligt förverkliga
YB:s intentioner avseende det fria tillvalet. YB hävdar vidare den uppfattningen
att det fria tillvalet skall kunna ske bland samtliga inom skolenheten förekommande
ämnen såväl arbetstekniska som allmän- och fackteoretiska. Detta får, understryker
YB, dock ej betyda att eleverna utan hänsyn till vare sig meningsfullheten i
ämnesvalet eller de praktiska möjligheterna inom skolan får »fritt botanisera»
bland läroplanerna.

YB bedömer för övrigt risken av att eleverna frivilligt väljer ur egen synvinkel
olämpliga ämnen som högst obetydlig.

YB understryker vidare starkt betydelsen av att varje möjlighet till samläsning
tillvaratas. YB avser härmed att det skall vara möjligt att organisera elevgrupper
(klasser) bestående av elever från de olika skolformerna. Genom en sådan anordning,
som YB benämner pedagogisk integration, skapas bättre organistoriska
förutsättningar att tillgodose elevernas fria val.

YB framhåller att den pedagogiska integrationen för eleverna måste ha många
betydande fördelar. Den underlättar möjligheterna till fria tillval samt möjligheterna
till övergång mellan olika delar av den gymnasiala skolan. Den pedagogiska
integrationen får härigenom enligt YB ett socialt värde.

YB utvecklar de sociala aspekterna på integrationen samt konstaterar inledningsvis
att ett av skälen för integrationen mellan de tre gymnasiala skolformerna grundar
sig på hänsynen till eleverna. Ungdomen måste tillförsäkras rätten att välja
utbildning inom breda fält. Eleverna i den gymnasiala skolan måste dessutom ha
möjlighet att byta utbildningsväg om den först valda visat sig mindre lämplig.
Valrätten och bytesmöjligheterna underlättas självfallet om man på varje gymnasieort
kan erbjuda utbildning i samtliga tre gymnasiala skolformer med alla
reguljära utbildningsalternativ representerade. Ett annat skäl för integration är
att man därigenom skulle bidraga till större förståelse för de olika utbildningsvä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

garna. Man kan antaga att integrationen kommer att öka insikten om andra yrkens
speciella problem och därmed fördjupa respekten för andra yrken än det egna.
Enligt YB bör detta på sikt kunna påverka de sociala värderingarna och därmed
ge ett bättre utgångsläge för rationella val av studievägar och yrken från föräldrars
och ungdomars sida.

Om undervisningen i tillvalsämnen inte kan organiseras som samläsning utan i
stället kräver att särskilda undervisningsgrupper ordnas bör dessa ha viss minimistorlek.
YB föreslår att minimiantalet elever i tillvalsgrupp sätts till åtta med möjlighet
för länsskolnämnd att efter prövning från fall till fall medge även mindre
grupper.

I det fall då det fria tillvalet inte kan ordnas inom ramen för gymnasieskolans
ordinarie arbetsdag bör möjligheterna att erbjuda kompletterande utbildning genom
deltidskurser övervägas. En sådan utbildning liggande utanför det vanliga
dagsschemat innebär en påtagligt utökad arbetsbörda men erfarenheter från dagens
yrkesskola visar att duktiga elever med framgång kan delta i de påbyggnadsstudier
som på detta sätt erbjuds.

2.1.3 Linjer (YB I 11.3 och 5, YB III 1.3, 3)

2.1.3.1 Vissa exemplifieringar samt läroplan för allmänna ämnen

Som tidigare framhållits har YB för hela det gymnasiala skolstadiet tänkt sig
en indelning i tre huvudsektorer för gruppering av läroplanerna. Läroplanerna ansluter
till ett antal linjer (block) som i sin tur kan delas i grenar, varianter och
p åbyggnadskurser.

De nuvarande läroplanerna för gymnasiet och fackskolan har YB i princip
funnit tillämpliga inom en integrerad gymnasieskola. Möjligen erfordras vissa modifieringar
i den nuvarande fackskolans läroplan med hänsyn till de av YB föreslagna
övergångsmöjligheterna till årskurs 2 av fackskolan.

YB:s förslag till linjeindelning inom de tre sektorerna framgår av följande sammanställning.

SEKTOR	FÖRESLAGEN LINJE	GREN
Humanistisk-social	Estetisk	Scenisk, musikalisk, konst-facklig
	Konsumtions- och vårdteknisk	Konsumtionsteknisk, vård-teknisk, storhushållsteknisk
	Konsumtionsteknisk	Konsumtionsteknisk, storhus-hållsteknisk
	Vård teknisk	Sjuk- och åldringsvårdsgren, barnavårdsgren

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Ekonomisk	Distributions- och kontorsteknisk	Distributionsteknisk, kontorsteknisk
N aturvetenskaplig-teknisk	Maskin- och elteknisk	Verkstadsmekanisk, svets-mekanisk, fordonsmekanisk, elteknisk
	Mekanisk	Verkstadsmekanisk, plåt-och svetsmekanisk
	Fordonslinje	Bil-, maskin- och flygmekanisk samt reservdelsgren
	El-telelinje	Elektrisk, styrningsmekanisk, telereparatörs- och telemon-törsgren
	Byggnadsteknisk	Målare, VVS-montörer, be-tongarbetare, murare, träarbe-tare, anläggare
	Träteknisk	Verkstadssnickare, båtbyggare, modellsnickare
	Skogsbruksteknisk Trädgårdsteknisk J ordbruksteknisk Livsmedelsteknisk	Produktionsteknisk, serverings-och distributionsteknisk
	Processteknisk	Massa- och pappersteknisk, kemiteknisk

Härtill kommer linjer för plastyrken, gummiyrken och grafiska yrken samt guldsmedslinje,
optikerlinje, beklädnadsteknisk linje, frisörteknisk linje och urmakarlinje.

Beträffande förslagen till block inom de olika linjerna framhåller YB att det i
stort sett har varit möjligt att i YB III bibehålla de förslag som framlagts i YB I.
Vissa justeringar har dock måst ske med hänsyn till synpunkter som framkommit
under läroplans arbetet. Så har exempelvis den samhällstekniska linjen utelämnats
vid blockkonstruktionen inom den humanistisk-sociala sektorn. Inte heller har YB
funnit anledning utöka sitt läroplansarbete till att omfatta utbildningsvägar som inte
närmare behandlats i det första betänkandet. Detta förklarar, framhåller YB, varför
t. ex. sjöfartsnäringens yrkesutbildningsproblem och den mättekniska utbildningen
inte berörs av YB.

För att möjliggöra en prövning av de skiljaktiga synpunkter som YB och vissa
remissinstanser anlagt på den konsumtions- och vårdtekniska linjen inom den humanistisk-sociala
sektorn samt den maskin- och eltekniska linjen inom den naturvetenskaplig-tekniska
sektorn har YB jämsides med sina ursprungliga förslag presenterat
alternativa blockförslag. Förslagen innebär att man delat upp det gemensamma
konsumtions- och vårdtekniska blocket på ett konsumtionsblock och ett
vårdtekniskt block samt maskin- och eltekniska blocket på ett mekaniskt block,
ett fordonsblock och ett el-teleblock.

Följande exempel från YB III belyser hur blocken inom linjerna är uppbyggda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Blockschema för estetisk linje.

Ter- min
6
5	Fortsättning av grundutbildningen
4
	Scenisk	Musikgren	Konstfacklig
3	gren med	med	gren med
	varianter	varianter	varianter
2
1	Estetisk linje

Blockschema för konsumtions- och vårdteknisk linje.

Ter- min
4 3	Variant för utbildn. av hemvårdare	Variant för vävutbildn. med textil varukunsk.	Storhus-hållstek-nisk gren3	Variant för utbild-ning av underskö-terska inom sjuk-och åldringsvården
2	H Konsumtion	T steknisk gren1	Sjuk- och åldrings-vård Vårdtekni	Barnavård sk gren2
1	Konsumtions- och vårdteknisk linje

1 Andra terminen är i huvudsak konstruerad för samläsning i flertalet ämnen. Dock sker
en viss strukturering av lärostoffet för att förbereda för den kommande utbildningen i årskurs
2. Detta ger anledning att mera formellt än reellt tala om tre varianter i denna termin 2
nämligen hushållsteknisk (H), textilteknisk (T) och lanthushållsteknisk (L).

2 Andra terminen är delvis konstruerad för samläsning. I övrigt struktureras lärostoffet för
att förbereda för den kommande utbildningen i årskurs 2 alternativt genomföra den skolmässiga
färdigutbildningen för biträdespersonal. De två varianter som ingår i detta läroplansförslag
utgör endast exempel. Samma gäller den vidareutbildning som skisseras i årskurs 2
inom området för sjuk- och åldringsvård.

3 Beträffande innehållet i storhushållsteknisk gren med varianter, se block för konsumtionsteknisk
linje.

Blockschema för vårdteknisk linje.

Ter- min 4	Variant för sluten sjuk-och åldringsvård (undersköterskeutbildning)
3
2	Gren för sjuk- och åldringsvård j Gren för barnavård Vårdteknisk linje
1

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Blockschema för maskin- och elteknisk linje.

Styrn. o. regl.mek.6

Telemontörer

Kontorsmask.rep.

Telereparatörer4

Hissmontörer

Kraftv. o. elv.el.

Industrielektr.

Installationsel.

Flygmekaniker

Maskinyrken3

Bilyrken2

J ärnbruksyrken1

Rörarbetare

Grovplåtslagare

Maskinarb. spec.

Finmekaniker

M askinmontörer

Verkt.mask.rep.

Instrumentmak.

Verktygsmakare

Ritsare

Styrnings- och
regleringsmek.

Telemontörer

Telereparatörer

El-kraftteknisk
gren

Flygmekaniker

Reservdelspers.

Maskinmekaniker

Fordonsmekaniker

J ärnbruksyrken
prod. inriktning

Järnbruksyrken
mek. inriktning

Entrepr.mask.för.

Svetsare

Rörarbetare

Grovplåtslagare

Ind. plåtslagare

Maskingren

Bänkgren

fe)

s*
*§ §
O o

*x r-i ''-m

>■§.5

M \3 c

2 3.-3

cl i
| 2--£ P<

»X

oo t»
G

^ .2

o ^

t* c

■§ S

a a

<D O

T3 ö
■2

<D g

ko w
00

a °

H co

S n

cd oj

O u

Öl

cd ^

>(*

Smeder Diesel-hydraulik-pneumatik Lantbruksmaskiner Industrielektronik

Värmebehandlare Bilprovare-besiktningsmän Entreprenadmaskiner Radarteknik

Ställare Analysmekaniker

Materialmän

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

YB framhåller att det blockschema över maskin- och eltekniska linjer, som
presenterats, är att anse som ett principexempel. Vissa delar i blocket är helt
säkert rätt fast förankrade i såväl nuvarande som framtida förhållanden men
vissa andra delar måste bli föremål för revidering efter ytterligare samråd med
representanter för berörda branscher.

Ett fast basblock representeras av den första terminen, som är gemensam för
alla efterföljande grenar. Här har järnbruksyrken blivit upptagna jämsides med
grenarna för verkstadsmekaniker, svetsmekaniker, fordonsmekaniker och elorienterade
yrken. Behov av variationer i utbildningen kan bli än mer accentuerat
under det andra utbildningsåret, och de tomma fälten mellan de i schemat angivna
grenarna antyder att ytterligare speciella grenar kan komma att behöva införas.
Utbildningen efter de två gymnasieskolåren är endast antydd till sin inriktning
och längd.

Blockschema för mekanisk linje ur alternativ läroplan för denna linje.

:oJ

ÖB

c JO

•al

M £

3 .S

C M

_ bo
C c
4) *3
M C

"3 .3

v->

U O
ten 3

H-> C -

Gren för

verkstadsmekaniker3

Gren för

plåt- och svetsmekaniker3

Gren för
järnbruksyrken produktions inriktning -

Mekanisk linje3

1 Supportsvarvare Arborrare * oi 1 2 3 Valsare Värmebehandlare

Karusellsvarvare Jiggborrare Reglerare Ställare

Fräsare Verktygsslipare Smeder Materialmän

3 Behandlas i denna läroplan

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

YB anger att schemat inte är fullständigt. Ytterligare utbildningar kommer att
bli nödvändiga från och med termin 3.

Blockschema för livsmedelsteknisk linje.

Ter- min
4	Variant för storhushåll1	Variant för restaurang1	Bageri och konditori-teknisk variant1	Charkute- riteknisk variant1	Serveringsteknisk variant1
3	Produktionsteknisk gren
2		Serverings- och distribu-tionsteknisk gren
1	Livsmedelsteknisk linje

1 Exempel på specialisering efter genomgången produktionsteknisk respektive serverings- och
distributionsteknisk gren.

Blockschema för linje för grafiska yrken.

4:e

terminen

Beredning

Förbear-

betning

Maskinell

textfram-

ställning

Övrig

textfram-

ställning/

Ombryt-

ning/

Monte-

ring

Repro-

duktions-

fotogra-

fering

Kopie-

ring/

Etsning

Hög-

tryck-

ning

Lito-

tryck-

ning

Djup-

tryck-

ning

Privat-

bokbind-

ning

Partibok-

bindning

Förpack-

ning

3:e

A 3:1

A 3:2

A 3:3

A 3:4

A 3:5

terminen

Textreproduktion

Bildreproduktion

B 1

B 2

B 3

C 1

C 2

C 3

2:a

A 1

A 2

Tryckning

Efterbearbetning

Förpackning

Bokbindning

terminen

T ryckmediaframställning

l:a

terminen

Linje för grafiska yrken

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

I det följande redogörs närmare för YB:s syn på läroplanerna inom de olika
linjerna samt redovisas ett antal timplaner som YB nu lagt fram förslag till.

Enligt YB skall de allmänna ämnen som föreslås bli införda i yrkesundervisningen
i den gymnasiala skolan läsas i enlighet med läroplanen för fackskolan.
Detta skall dock ej gälla ämnet arbetslivsorientering och i vissa fall inte heller
ämnet gymnastik. YB förutsätter att samläsning i stor utsträckning skall etableras
i de allmänna ämnena. Sådan samlad undervisning skall kunna ges både en blandning
av elever från fackskola och yrkeslinje och elever från olika yrkeslinjer.
YB finner angeläget att undervisningen, i den mån den organiseras för elever
enbart från yrkeslinjer, inriktas mot aktuella yrken. Sådan inriktning bedöms mest
lämplig vid undervisning i svenska och främmande språk.

Undervisningen i arbetslivsorientering, som i allmänhet skall ges under årskurs
2, har enligt YB följande huvudmoment, nämligen de grundläggande rättsnormerna,
arbetsmarknadsfrågor, anställningen, anställningsvillkoren, företagets
organisation och funktion, arbetsetik, arbetsplatsens skyddsfrågor och utbildningsfrågor.
YB framhåller att ämnet omspänner ett mycket stort område varför
det är nödvändigt att begränsa stoffet till mera centrala spörsmål. Huvudvikten
bör läggas vid att ge en helhetsbild av de mångskiftande faktorer, som i olika
avseenden påverkar den unges anpassning till arbetsmiljön.

Ämnet gymnastik skall förekomma inom alla yrkeslinjer i samtliga årskurser.
Även om läroplanen för fackskolan skall äga tillämpning är det enligt YB viktigt
att gymnastikundervisningen i hög grad ägnar uppmärksamhet åt arbetsfysiologiska
moment. Detta gäller särskilt för de yrkeslinjer som inte har arbetsfysiologi som
särskilt ämne eller huvudmoment inom yrkestekniken.

Beträffande den föreslagna timmen till förfogande föreslår YB att de anvisningar
som gäller för fackskolan med smärre justeringar också får gälla för de yrkesutbildande
linjer för vilka YB presenterar läroplaner.

2.1.3.2 Läroplaner inom humanistisk-social sektor (YB I 15.3, YB III 4, 7,1 och 2)

YB redovisar under denna rubrik läroplaner för estetisk linje samt för konsumtions-
och vårdteknisk linje. YB har dessutom inom sistnämnda områden
lagt fram alternativa läroplansförslag i vilka utbildningsvägarna redan från grunden
uppdelats på respektive område.

YB har i YB I gett uttryck för den uppfattningen att den estetiska linjen
i högre grad än andra yrkesutbildande linjer i första hand skulle antas utgöra
grund för fortsatt vidareutbildning samt sålunda i relativt lägre omfattning ge
sådan utbildning att eleven efter genomgång därav kan få anställning och utkomst.
Under läroplansarbetet har det emellertid visat sig, framhåller YB, att möjligheterna
att inom den estetiska linjen genomföra utbildning syftande till omedelbar
anställning efter gymnasieskolan är förhållandevis goda. Det understryks dock
att den estetiska linjens roll som förutbildande till vidareutbildning alltjämt är
starkt markerad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

YB föreslår att den estetiska linjen blir föremål för försöksverksamhet på ett
fåtal platser i landet och att därvid vunna erfarenheter blir vägledande vid den
slutliga utformningen av linjen. YB uppger att man vid läroplansarbetet i denna
del haft att ta tillbörlig hänsyn till andra utredningar som behandlat utbildningsvägar
inom YB:s intresseområde.

Målet för undervisningen inom den estetiska linjen har av YB uppgetts vara
att ge grundläggande utbildning för sådan yrkesutövning där gestaltande, kreativa
kunskaper och färdigheter är av genomgripande betydelse,
att ge grundutbildning avpassad för postgymnasial vidareutbildning samt
att ge eleven en kulturestetisk syn på såväl sin egen miljö som på samhället.

Blockschemat för den estetiska linjen har presenterats på s. 22. I det följande
återges YB:s timplansförslag för linjens gemensamma första termin. De inom parentes
efter ämnena angivna siffrorna hänvisar till avsnitt i YB III.

Timplan för estetisk linje, termin 1

Ämne	vtr	utr1
YRKESTEKNIK (4.1.4) ..........................	26—30
Dramatisk gestaltning (4.1.4.1) ......................	5	95
Bild och miljö (4.1.4.2.) ...........................	5	95
Musik (4.1.4.3) ...................................	5	95
Estetisk orientering (4.1.4.4) ........................	4	75
Gestaltlära (4.1.4.5) ...............................	1	20
Rytm (4.1.4.6)....................................	2	40
Rörelse, tal, ton (4.1.4.7) ..........................	2	40
Psykologi (4.1.4.8) ................................	2	40
ALLMÄNNA ÄMNEN ..........................	10—6
Svenska ........................................	4
Engelska (B-språk)2 ..............................	3
Samhällskunskap2 ................................	4
Religionskunskap2’8 ..............................	0
Gymnastik ......................................	2
TIMME TILL FÖRFOGANDE ....................	1
Summa veckotimmar	37

1 Riktvärden vid integrerad undervisning.

2 Minst ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i åk 1 och avser båda årskurserna.
8 Läses i åk 2.

Den sceniska grenen skall innehålla variant för skådespelare samt variant för
scenteknisk personal. Fortsatt utbildning bedöms dock i så gott som samtliga
här aktuella yrken erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Utbildningen inom musikgrenen bör leda fram till bl. a. kyrkomusiker, militärmusiker,
underhållningsmusiker. YB bedömer det dock sannolikt att utbildningen
för de flesta instrument kräver ett tredje år.

Genomgång av den konstfackliga grenens varianter miljö, reklam och industriell
formgivning anses kunna ge tillräcklig utbildning för anställning och färdigutbildning
i företag som bl. a. heminredare, konstvävare, reklamtecknare, illustratör,
drejare eller ciselör. Kartritare, byggnadsritare och inredningsritare skall också
kunna få sin grundutbildning inom denna gren.

Blockschema för konsumtions- och vårdteknisk linje återfinns
på s. 22. I det följande redovisas dels timplanen för den konsumtions- och vårdtekniska
linjens första termin, dels den alternativa timplanen för termin 1 och 2
inom den vårdtekniska linjen.

Timplan för konsumtions- och vårdteknisk linje (termin 1)

Ämne	vtr	utr1
YRKESTEKNIK (4.2.3) ..........................	26—30
Konsumentkunskap (4.2.3.1) ........................	2	40
Familjekunskap (4.2.3.2) ..........................	I	20
Hushållsteknik (4.2.3.3) ............................	7	135
Miljökunskap (4.2.3.4) ............................	5	95
Vårdkunskap (4.2.3.5) .............................	7	135
Psykologi (4.2.3.6) ................................	2	40
Sociologi och socialmedicin (4.2.3.7) .................	2	40
ALLMÄNNA ÄMNEN ..........................	10—6
Svenska ........................................	4
Engelska (B-språk)2 ..............................	3
Samhällskunskap2 ................................	4
Religionskunskap2,3 ..............................	0
Gymnastik ......................................	2
TIMME TILL FÖRFOGANDE ....................	1
Summa veckotimmar	37

1 Riktvärden vid integrerad undervisning.

3 Minst ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i åk 1 och avser båda årskurserna.
3 Läses i årskurs 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Timplan för vårdteknisk linje

Gren för sjuk- och åldringsvård (terminerna 1 och 2).

	Veckotimmar i period
Ämne	I	II	III
	13 v	20 v	6 v	utr1
YRKESTEKNIK (7.2.5) ..............	24—28	29—33	24—28
Anatomi och fysiologi (7.2.5.1) ........	3			40
Mikrobiologi och hygien (7.2.5.2) ......	2		3	45
Psykologi (7.2.5.3)....................	3		2	50
Sociologi och socialmedicin (7.2.5.4) ....	3		2	50
Familjekunskap (7.2.5.5) ..............	1			15
Miljökunskap (7.2.5.6) ................	2		2	35
Vårdkunskap (7.2.5.7) ................	6	3	15	230
Barnkunskap (7.2.5.81 ................	3			40
Sysselsättningsmetodik (7.2.5.9) ........	1			10
Arbetsteknik (7.2.5.10)2 ..............		26—30		520—600
ALLMÄNNA ÄMNEN ..............	10—6	8—4	10—6
Svenska ............................		4
Engelska (B-språk)3 ..................		3
Samhällskunskap3 ....................		4
Religionskunskap3 ....................		0
Gymnastik ..........................	2	0	2
TIMME TILL FÖRFOGANDE........	1	1	i
Summa veckotimmar	35	38	35

1 Riktvärden vid integrerad undervisning.

2 Period II inleds med 13 veckors undervisning i arbetsteknik vid avdelning för akutsjukvård
eller avdelning för långtidssjukvård. Under de resterande 7 veckorna placeras eleverna inom
den vårdform som de tidigare inte stiftat bekantskap med.

2 Ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i åk 1 och avser båda årskurserna.

Eleverna bör rekommenderas att välja ämnet samhällskunskap, som ger en god grund för
undervisningen i sociologi och socialmedicin samt familjekunskap.

Inom den alternativa läroplanen för vårdteknisk linje har avvägningen mellan
gemensam allmänutbildning, områdesinriktad basutbildning och specifik färdigutbildning
enligt YB erbjudit vissa problem trots att den totala utbildningstiden under
en ett- respektive tvåårig studiegång överstiger den tid, som i nuläget normalt
disponeras för utbildning på motsvarande nivåer.

Svårigheterna sägs sammanhänga med att YB sett det som en huvuduppgift
att så långt möjligt anpassa vårdutbildningen till pågående och väntade förändringar
i vårdens målsättning, organisation och arbetsmetoder.

YB konstaterar att efterfrågan på vård ökat kraftigt inom hälso- och sjukvård
samt åldringsvård. Den stigande efterfrågan har mötts med en snabb ökning av
den slutna vårdens resurser. Vid sidan av den kvantitativa utbyggnaden håller
en strukturrationalisering på att genomföras. Utvecklingen går mot allt större

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

enheter. De senaste årens erfarenheter har gett vid handen att en vidare utbyggnad
av de större specialiserade sjukhusen kommer att ställa sådana resursanspråk att
vårdbehoven blir svåra att tillgodose om samtidigt ett ökat antal patienter skall
tas emot för högkvalificerad vård. Ett ledmotiv för en reviderad vårdpolitik
kommer troligen att bli en mera konsekvent genomförd differentiering, inte med
utgångspunkt från sjukdomarnas indelning i olika grupper, utan med ledning av
de enskilda patienternas varierande behov av vård. En sådan differentiering har
för övrigt redan inletts vid vissa sjukhus.

Förändringarna i vårdarbetets struktur leder till en renodling av de direkt patientstyrda
funktionerna medan andra funktioner centraliseras och förs över på
personal som inte behöver en allmän vårdutbildning. Det är dock önskvärt att
utbildningen av vårdbiträden behålls.

Personalen på nivån närmast över vårdbiträdena kommer sannolikt att inta en
nyckelposition i framtidens vårdorganisation. Det är önskvärt att denna kategori
ges möjlighet att överta mera kvalificerade och självständiga uppgifter inom den
medicinska vården samt att den utbildas för att leda underställd personal. Gruppen
får antas bli betydligt mindre än gruppen vårdbiträden.

Utbildningen på båda nivåerna bör ge en bred behörighet med minsta möjliga
begränsning i fråga om användbarheten inom olika vårdformer och vårdspecialiteter.
Utbildningen skall ges ett sådant innehåll att omställningssvårigheter i samband
med organisations- och metodförändringar undviks. En granskning av vårduppgifternas
karaktär leder till att även den specifika yrkesutbildningen helst skall
vara avslutad före utträdet i arbetslivet.

Kravet att yrkesutbildningen skall vara adekvat på både kortare och längre
sikt är inom den givna tidsramen svårt att förena med önskemålet om en höjning
av elevernas allmänkunskaper annat än i de obligatoriska allmänna ämnena.

YB:s slutsatser blir att vårdpersonalen behöver en breddad utbildning med
hänsyn till integrationssträvandena inom vården och som en beredskap inför den
framtida utvecklingen. Inslaget av fackteoretiska ämnen bör av samma skäl förstärkas.
Dessa förändringar bör också underlätta elevernas möjligheter att förbereda
sig för vidareutbildning. På samma gång skall utbildningen ge så specialiserade
yrkeskunskaper och -färdigheter att den utbildade personalen kan gå direkt
ut i förvärvsarbete och fullgöra sina arbetsuppgifter inom den nuvarande vårdorganisationen.
Vad gäller utbildningens utformning anför YB att utbildningen
av vårdpersonal skiljer sig från flertalet andra yrkesutbildningar därigenom att
träningen av de moment som ingår i yrket inte enbart kan förläggas till en konstruerad
arbetsmiljö i skolans lokaler. Lämpliga praktikplatser behöver disponeras.

Knappheten på praktikplatser har under senare år lagt hinder i vägen för en
önskvärd ökning av vårdutbildningen på olika nivåer. YB finner angeläget att
situationen inte förvärras, utan att utbildningens organisation tvärtom tillåter kapacitetshöjningar.
YB har därför sett det som en viktig uppgift att åstadkomma
en pedagogiskt motiverad avvägning mellan teoretisk och tillämpad utbildning,
vilken samtidigt gör det möjligt att förse praktikställena med en jämn ström av

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

elever under läsåret. YB har därför stannat för en och samma periodindelning
inom den första och andra årskursen. Indelningen innebär att studierna inleds med
13 veckors undervisning i skolan, varefter följer 20 veckors tillämpad utbildning.
Studierna avslutas med 6 veckors undervisning i fackteoretiska ämnen. I YB:s
förslag förutsätts att ett lika stort antal elever tas in i utbildningen i början av
varje termin.

2.1.3.3 Läroplaner inom ekonomisk sektor (YB I 15.4, YB III 5)

YB redovisar inom denna sektor endast en läroplan, nämligen läroplan för
distributions- och kontor steknisk linje.

YB framhåller att linjen i princip är tvåårig men att lärostoffet delats upp på
årskurserna så att även elever som lämnar den skolmässiga yrkesutbildningen
efter en årskurs kan vara relativt användbara för enklare rutinmässiga funktioner
inom näringsliv och förvaltning. Elever som valt den kontorstekniska grenen kan
under andra årskursen genom tillval specialisera sig mot antingen en skrivvariant
eller en siffervariant. Arbetstekniken under andra årskursen bör enligt YB förläggas
till näringsliv och förvaltning i så stor utsträckning som de lokala förutsättningarna
medger.

Ämnet stenografi har tidigare regelmässigt förekommit i yrkesskolans kurser
för blivande kontorspersonal. YB anser att utbildningen av stenografer, med hänsyn
bl. a. till de höga krav på kunskaper i svenska och främmande språk som
bör ställas, i den kommande gymnasieskolan bör ske i de tre- och tvååriga ekonomiska
linjerna dvs. i gymnasiet resp. fackskolan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968
Nedan återges timplanen för ifrågavarande linje.

D = distributionsteknisk gren
K = kontorsteknisk gren

Ämne	Åk 1	Ål D	V 2 K
YRKESTEKNIK (5.1.3)............	27—30	28—29	28—29
Maskinskrivning (5.1.3.1) ..........	5		2/51
Kontorsteknik (5.i.3.2) ............	6		3/01
Distributionsteknik (5.1.3.3) ........	6	3
Maskinräkning (5.1.3.4) ............			2
Varukännedom (5.1.3.5)............		4
Arbetsteknik i företag (5.1.3.6)......		18	18
Företagsekonomi (5.1.3.7) ..........	5	3	3
Matematik (5.1.3.8)................	3
Konsumentkunskap (5.1.3.9) ........	2
ALLMÄNNA ÄMNEN............	9—6	9—8	9—8
Svenska ........................	4	3	3
Engelska (B-språk)2................	3	3	3
Samhällskunskap2 .................	2	2	2
Religionskunskap2 .................	0	2	2
Abetslivsorientering ...............	0	1	1
Gymnastik .......................	2	2	2
TIMME TILL FÖRFOGANDE.....	1	0	0
Summa veckotimmar	37	37	37

1 Elever som önskar specialisera sig mot siffervarianten väljer till 3 vtr kontorsteknik utöver

2 vtr maskinskrivning. Elever som vill specialisera sig mot skrivvarianten väljer till ytterligare

3 vtr i maskinskrivning, men avstår från kontorstekniken.

3 Minst ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i åk 1 och avser båda årskurserna.

2.1.3.4 Läroplaner inom naturvetenskaplig-teknisk sektor (YB I 15.5 och 6, YB III 6,
7.3—5)

Inom denna sektor har YB framlagt läroplansförslag för maskin- och elteknisk
linje — alternativt för mekanisk linje, fordonslinje och el-telelinje, byggnadsteknisk
linje, träteknisk linje, skogsbruksteknisk linje, trädgårdsteknisk linje, jordbruksteknisk
linje, livsmedelsteknisk linje, processteknisk linje, gren för gruvyrken, guldsmedslinje,
optikerlinje, linje för plastyrken, linje för gummiyrken, beklädnadsteknisk
linje, linje för grafiska yrken, frisörteknisk linje och urmakarlinje.

Utbildningstiden inom nämnda linjer är tvåårig utom för skogsbrulcstekniska
linjen, som är ettårig, samt guldsmedslinjen och urmakarlinjen, som är treåriga.

Blockschema för maskin- och elteknisk linje samt alternativt schema för mekanisk
linje återfinns på s. 23 och 24. I det följande redovisas den föreslagna timplanen
för sistnämnda linje.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 140

Timplan för mekanisk linje

				Veckotimmar	i
	TERMIN	TERMIN 2	TERMIN 3		TERMIN 4
Ämne	1	Gren för		Variant för			Variant för
		Verk-	Plåt-	Verk-	Svetsare	Grov-	Verk-	Svetsare	Grov-
		stads-	och	stads-		plåt-	stads-		plåt-
		mek	svetsmek	mek		slagare	mek		slagare
YRKESTEKNIK ..............	29-32	30-33	30-33	31-33	31-33	31-33	31-33	31-33	31-33
Arbetsteknik ..................	21-24	24-27	23-26	26-28	25-27	26-28	27-29	26-28	26-28
Verktygs- och verktygsmaskinlära	1	1	1	1	1	1	1	1	1
Ritningsläsning ................	2	2	2	1	1	1	1	1	1
Maskinelement ................	1	1	1
Arbetsberedning ...............				1	1	2	1	1	2
Mätteknik ....................	1	1		1
Materiallära ...................	1	1	1		1
Produktionsteknik ..............				1	1	1	1	1	1
Matematik ....................	2
Svetsteori .....................			2		1			1
ALLMÄNNA ÄMNEN.........	7-4	7-4		7-5	7-5	7-5	7-5	7-5	7-5
Svenska .......................	2	2			2			2
Engelska (B-språk)1 ............	3	3
Samhällskunskap1 ..............	0	0			2			2
Religionskunskap1 ..............	0	0			2			2
Arbetslivsorientering ............					1			1
Gymnastik ....................	2	2			2			2
TIMME TILL FÖRFOGANDE . .	1	1
Summa veckotimmar	37	38	38	38	38	38	38	38	38

1 Minst ett av ämnena skall väljas. Valet träffas i årskurs 1 och avser båda årskurserna.

Där så kan ske skall skolan erbjuda eleverna möjlighet till fritt tillval upp till 12 vtr. Tillvalet bör i första hand erbjudas under årskurs 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

I anslutning till den föreslagna läroplanen för byggnadsteknisk linje framhåller
YB, att en meningsfylld utbildning inom byggnadsbranschen kan åstadkommas
endast om tillgången på utbildningsbyggen är tillräcklig såväl med avseende på
antalet sådana byggen som med hänsyn till deras lämplighet. YB understryker att
det är nödvändigt att eleverna med så få avbrott som möjligt kan följa den för en
arbetsplats normala arbetstiden när man är knuten till utbildningsbygge. Detta kan
självfallet få återverkningar på elevernas möjligheter att delta i t. ex. teoriundervisning
på skolan. YB understryker också att det är viktigt att de lokala skolmyndigheterna
i samverkan med branscherna kan företa de ändringar i utbildningens
organisation som lokala förhållanden motiverar.

Den framlagda läroplanen avser utbildning av inte mindre än elva olika yrkeskategorier.
Den gemensamma första delen av blocket är uppbyggd så att alla i
blocket representerade yrken får en för alla lika grundutbildning omfattande åtta
veckor. Fr. o. m. nionde arbetsveckan påbörjar målarna och värme- och sanitetsmontörerna
sin mera specialiserade utbildning medan den gemensamma utbildningen
för övriga yrken fortsätter inom arbetsområdena betongarbete, murning och
träarbete.

Beträffande läroplanen för liv smedelst eknisk linje bygger YB:s förslag på den
klart uttalade principen att utbildningen för besläktade yrken i sitt första skede skall
bestå av gemensamma utbildningsblock, där innehållet utgörs såväl av en syntes
av gemensamma yrkesmoment som av vissa yrkesorienterande moment från vart
och ett av de yrken som har sin utbildning baserad på det gemensamma blocket.
Livsmedelsindustrins omfattning liksom det faktum att en mängd centrala yrkesmoment
och fackkunskaper är gemensamma för olika livsmedelsyrken, utgör ett
mycket starkt motiv för att i det inledande skedet sammanföra utbildningen till ett
sådant gemensamt utbildningsblock. Till en livsmedelsteknisk linje bör därför
föras utbildning av personal dels för olika livsmedelsbranscher, dels för restauranger
och storkök.

Den livsmedelstekniska linjen skall normalt vara tvåårig och uppbyggd så att
de för yrkena gemensamma eller likartade ämnena i huvudsak behandlas under
den första terminen. Linder andra terminen sker en uppdelning i en produktionsteknisk
och en serverings- och distributionsteknisk gren. Den livsmedelstekniska
linjens första år är avsett att ge sådana grundläggande kunskaper och färdigheter
att eleverna skall kunna övergå till en slutlig specialisering mot en viss yrkessektor
eller ett visst yrke under de tredje och fjärde terminerna, eller efter en kortare befattningsinriktad
inskolning inom ett företag kunna göra en produktiv insats.

Av blockschemat för den livsmedelstekniska linjen på s. 25 framgår att denna
linje innehåller varianter för utbildning av personal för resturanger och för storhushåll.
YB erinrar om att utbildning av nyss nämnd personal även ingår i den
konsumtions- och vårdtekniska linjen samt i den alternativa läroplanen för konsumtionsteknisk
linje.

YB föreslår att yrkesutbildningen i enlighet med här avsedd läroplan blir föremål
för försöksverksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Läroplanen för processteknisk linje utgör exempel på ett utbildningsblock, där
utbildningen från en gemensam bas — inom den processtekniska linjen årskurs I
— ändras mot en med tiden alltmera specialiserad yrkesutbildning inom gymnasieskola
eller företag.

Utgångspunkten för läroplansarbetet har varit att skapa en utbildning som inte
är inriktad mot någon speciell bransch utan mot en typ av verksamhet som ställer
likartade krav på färdigheter och kunskaper. Den processtekniska linjen avser att
ge grundutbildning lämplig för personal som kommer att vara sysselsatt med processtekniskt
arbete inom industrier, som i huvudsak genom kemiska och fysikaliska
processer framställer produkter. Med utgångspunkt från den grendelning
av processteknisk linje som YB föreslår kan bl. a. följande industrier få sitt behov
av arbetare med processtekniska uppgifter tillgodosett genom den föreslagna utbildningslinjen:
läkemedelsindustrin, sprängämnesindnstrin, bryggerier, margarinfabriker,
massaindustrin, pappersindustrin, järnverk, glasbruk och cementfabriker.

Antalet arbetare i Sverige med processtekniska uppgifter år 1965 utgjorde enligt
YB ca 44 000. Vid en fördelning på gymnasieorter har YB kunnat konstatera
att det år 1970 kan beräknas finnas underlag för en processteknisk linjes första årskurs
på inte mindre än 50 orter. På dessa fanns år 1965 sammanlagt ca 35 000 av
de nyssnämnda processarbetarna. Linjen föreslås bli tvåårig med en gemensam
första årskurs och därefter delad i olika grenar.

Andra årskursen torde inte på någon gymnasieort kunna utformas med samtliga
sex föreslagna grenar. På ett mindre antal sådana orter kan dock två eller
flera grenar anordnas. I övrigt anser YB att andra årskursen med fördel kan genomföras
såsom inbyggd skola alternativt företagsskola. Även skolor av riks- eller
regional karaktär kan övervägas för mindre frekventa grenutbildningar.

YB föreslår att den processtekniska yrkesutbildningen blir föremål för försöksverksamhet.

Beträffande läroplansförslaget gällande gren för gruvyrken framhåller YB att utbildningen
av personal för gruvindustrin avses utformas som en gren för gruvyrken
under andra läsåret i den gymnasiala skolan. Grundutbildningen förutsätts
ske under första läsåret endera i byggnadsteknisk linje med anläggningsteknisk inriktning
eller i maskin- och elteknisk linje med svetsmekanisk inriktning eller i den
processtekniska linjen.

Läroplanens första termin inom linje för grafiska yrken avser enligt YB att ge
en allsidig gemensam grund för en fortsatt utbildning mot branschens olika specialiteter.
Under andra terminen sker, som framgår av blockschemat på s. 26, en
grenindelning mot verksamheterna tryckmediaframställning, tryckning och efterarbetning.
Terminerna tre och fyra har elva varianter inriktade mot olika delar av
den grafiska industrin.

YB framhåller, att en blockutbildning för hela den grafiska industrin radikalt
avviker från de riktlinjer för utbildningen inom branschen som hittills varit gällande.
Begreppet grafisk industri omspänner verksamheter med högst skild teknik
som i många fall ställer krav på färdigheter och kunskaper av helt olikartade slag.

YB föreslår försöksverksamhet även med denna linje.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

2.1.4 Pedagogiska och metodiska frågor (YB I 16, 23, YB III 1.4, 2)

YB framhåller inledningsvis under denna rubrik i YB I, att undervisningssituationen
i yrkesskolan i ett avseende är tämligen speciell. Härvid åsyftas det förhållandet
att yrkesutbildningen i regel karakteriseras av ett dominerande inslag av
färdighetsövningar. Sådana ingår i jämförelsevis stor utsträckning i ämnet arbetsteknik.
Den speciella pedagogik och metodik som krävs i detta sammanhang har
enligt YB blivit föremål för studium och analys först sedan de stora industriföretagen
börjat intressera sig för systematisk utbildning i skolmässiga former. Samhället
har däremot i alltför ringa utsträckning intresserat sig för hithörande problem.

YB kommer i YB I också in på den yrkespedagogiska forskningen och konstaterar,
att det finns ett klart behov av en utvidgad forskning inriktad på vissa inlärningsfrågor,
som är förknippade med yrkesutbildningen. YB föreslår, att frågan
ägnas uppmärksamhet och att lämpliga åtgärder vidtas för att få till stånd en utvidgad
forskning på det yrkespedagogiska området.

I YB III har lämnats betydande utrymme åt behandlingen av här aktuella
frågor. Man understryker att de pedagogiska och metodiska frågorna vid ett genomförande
av förslagen om framtidens yrkesutbildning blir viktigare än någonsin
förut. YB uppger att avsikten med beredningens behandling av dessa frågor är

att ge en viss beskrivning av det pedagogiska nuläget inom svensk yrkesutbildning,
att försöka ge en sammanfattning av de viktigaste synpunkterna på detta område
som hittills framförts,

att ge en rad synpunkter på önskvärda och möjliga förbättringar i pedagogik och
metodik

samt att genom ett påpekande av de många olösta frågorna försöka väcka intresse
för även vetenskaplig behandling av dessa. Den lämnade redogörelsen torde
enligt YB ha stort värde för all yrkesutbildning, icke minst som ett första samlat
grepp på alla dessa frågor.

I det följande kommer att lämnas en översiktlig och starkt koncentrerad redogörelse
för YB:s tankar och förslag rörande de aktuella spörsmålen. För vidare
information i ämnet hänvisas till betänkandena (YB I kap. 16, YB III kap. 2).

Inledningsvis framhålls i YB III att de utbildningsmetodiska frågor som man
behandlar i första hand avser yrkestekniken och då framför allt arbetstekniken och
dess speciella problem. YB anser att integrationen av vissa delar av den fackteoretiska
undervisningen med arbetstekniken också är en utbildningsmetodislc fråga av
stor vikt. YB framhåller för övrigt att de problem som man tar upp i detta avsnitt
ingalunda är speciella för yrkesutbildningen. Mot den bakgrunden finner YB lämpligt
att de pedagogisk-metodiska problemen i gymnasieskolan så långt möjligt får
en gemensam behandling.

I sin beskrivning av det pedagogisk-metodiska nuläget belyser YB i anslutning
till ett antal exempel från dagens yrkesutbildning de pedagogisk-metodiska pro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

blem som är förknippade därmed. YB understryker här för flera utbildningsområden
t. ex. vårdutbildning och byggnadsteknisk utbildning bl. a. bundenheten till
praktikställen. Beträffande utbildningsbyggena pekar YB på de praktiska svårigheter
som uppstår när skolan tvingas acceptera byggen som är belägna långt ifrån
skolan.

YB uppställer fem speciella krav på yrkesutbildning, nämligen

att den genom systematisk undervisning skall meddela precisa kunskaper och färdigheter,
så att eleven efter genomgången gymnasieskola kan erhålla anställning
och så att en god grund läggs för inskolning och färdigutbildning,
att arbetet med yrkes- och arbetsanalyser får ökad omfattning,
att skolöverstyrelsen i ökad utsträckning får uppgifter från avnämarna om ändrade
yrkeskrav,

att träning i metodförbättring ges ett stort utrymme i yrkestekniken samt
att det med hänsyn till storleken av investeringarna i yrkesutbildningen är nödvändigt
att i betydligt högre grad än nu utnyttja lokaler och utrustning.

I anslutning till de uppställda kraven har YB utvecklat sina synpunkter på därmed
förknippade problem.

YB fäster sålunda t. ex. stor vikt vid att tillräckliga resurser ställs till förfogande
för utförande av yrkes-, arbets- och pedagogiska analyser.

Beträffande frågan om information om ändrade yrkeskrav befinns det angeläget
för avnämarna att inom sina respektive områden bygga upp någon form av informationsverksamhet.
Informationsströmmen bör kanaliseras till samma centrala instans
hos avnämarna som handlägger yrkesanalytiska problem.

YB uppger att investeringen i lokaler och yrkesredskap tillsammans med det
relativt ringa antalet elever per lärare medför att yrkesutbildningen blir den dyrbaraste
delen av gymnasieskolans verksamhet. En av skolöverstyrelsen gjord beräkning
ger vid handen att samhällets kostnader per år för en elev i yrkesutbildning
under 1966/67 uppgick till ca 7 000 kronor medan motsvarande kostnad för en
elev vid t. ex. gymnasium stannade vi ca 4 500 kronor. YB hävdar mot denna bakgrund
att kravet på utnyttjande av investeringarna till så nära maximum som möjligt
är ett legitimt krav som det bör vara naturligt att tillmötesgå. YB förordar
att det intensivutnyttjande av lokaler m. m. som redan idag förekommer på ett
flertal platser mera allmänt införs. Yrkesutbildningens kapacitet skulle härigenom
radikalt förbättras.

Under rubriken integrering och individualisering erinrar YB om att man i YB
I introducerat blockämnet yrkesteknik som huvudämne i all av YB föreslagen
yrkesutbildning. Härvid konstaterades bl. a. att näringslivets behov av arbetskraft
med renodlade teoretiska kunskaper eller praktiska färdigheter i rask takt minskat,
medan behovet av anställda med mera allsidig utbildning ökat. YB menar att en
integrerad undervisning i t. ex. ämnesblocket yrkesteknik ur pedagogisk synvinkel
torde medföra en effektivisering av undervisningen.

Individualiseringen betecknar YB som det kanske mest väsentliga pedagogisk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

metodiska problemet i modern undervisning. Härmed förstås en undervisningsform
anpassad till elevens individuella förutsättningar, dvs. en form som låter eleven
arbeta i den takt och med de uppgifter som är nödvändiga för att ge precisa kunskaper
och färdigheter. Individualisering konstitueras också av integrering mellan
kunskap och färdighet. En individualiserad undervisning kräver lärarkompletterande
och självinstruerande läromedel samt tillgång på i varje särskilt fall erforderliga
yrkesredskap och arbetsobjekt.

Individualiseringen försvåras avsevärt under de perioder då eleverna sysselsätts
med externa arbetsobjekt. YB visar med några exempel att svårigheterna
dessutom kan vara av väsentligt olika slag.

YB kommer härefter in på de interna och externa arbetsobjektens värde och
kommer beträffande de interna arbetsobjekten, dvs. sådana som konstruerats speciellt
för en viss utbildning, till slutsatsen att de bör komma till användning i betydligt
större omfattning än hittills. De externa arbetsobjeken bedöms av YB i de
flesta fall få betydligt mindre omfattning i gymnasieskolan än i de nuvarande yrkesskolorna.
För de yrkesutbildande linjer, där elevernas kunskaper och färdigheter
närmar sig eller kommer upp till en färdigutbildningsnivå är de externa
arbetsobjekten dock inte bara önskvärda utan ofta helt nödvändiga. Svårigheten
att anskaffa externa arbetsobjekt belyses av YB. YB pekar här särskilt på svårigheterna
att anskaffa lämpliga utbildningsbyggen. YB anser att det bör övervägas
om inte samhället i högre grad än hittills borde garantera att externa arbetsobjekt
ställs till förfogande.

YB behandlar värdet av olika arbetsinstruktioner och stationsutbiidning. Beträffande
stationsutbildningen framhålls att en av de mest väsentliga ekonomiska
fördelarna ligger i den tidsbesparing som uppnås genom att utbildningsmaterialet
är permanent iordningställt och att utbildningen kan börja omedelbart då eleverna
anländer. En annan fördel sägs vara att läraren frigörs från ett ur utbildningssynpunkt
mindre väsentligt arbete och att man kan vara säker på att eleverna får
påbörja sin utbildning under likartade förhållanden. Vid helt självinstruerande stationer
är läraren frigjord från den rutinmässiga delen av undervisningen och agerar
i huvudsak som arbetsledare. Vid bedömning av lokalbehovet för stationsutbiidning
kan observeras att ett omfattande lärostoff med litet elevantal kräver större
yta per elev medan man vid stora elevantal kan göra avsevärda besparingar i vad
avser lokal-, material- och lärarkostnader per elev. Enligt YB:s uppfattning bör
yrkesutbildningen i stor utsträckning organiseras som stationsutbiidning.

Yrkesutbildningen skall ge kunskaper och färdigheter samt arbetslivsfostran.
Denna tredubbla målsättning utgör enligt YB en förutsättning för att den enskilde
individen erhåller möjligheter till yrkesframgång. En sådan yrkesframgång förutsätter
dessutom att kunskaperna, färdigheterna och arbetslivsfostran ständigt vidareutvecklas.

YB finner det ytterst angeläget att yrkesutbildningens tredubbla målsättning tillgodoses
och att sålunda arbetslivsfostran blir föremål för samma intresse som de
två övriga komponenterna, kunskaper och färdigheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1968

YB diskuterar några pedagogiska och metodiska frågor med utgångspunkt i
dagens möjligheter att erbjuda arbetslivsfostrande utbildning samt lämnar i avsnittet
om den pedagogiska forskningen förslag till forskningsobjekt inom det aktuella
området. I den pågående särskilda undersökningen rörande samarbetet mellan
skola och avnämare skall YB vidare tillse att det nödvändiga yrkesanalytiska
arbetet kommer att omfatta även området arbetslivsfostran. YB avser också att
ägna uppmärksamhet åt att utbildningen av blivande lärare i yrkesteknik utformas
så att utrymme lämnas åt såväl ämnesutbildning som ämnesmetodiska studier inom
området.

I sitt arbete med frågor sammanhängande med bedömning av arbetsresultaten
har YB diskuterat bl. a. diagnostiska prov (mellanprov), kompetensprov (slutprov)
samt betygsättningen för ämnesblocket yrkesteknik. Vad beträffar sistnämnda
betygsättning uttalar sig YB för den relativa betygsättningen baserad på en femgradig
skala. Då det gäller att utforma hjälpmedel för bedömning av utbildningens
standard är det till de diagnostiska proven intresset främst bör knytas. Standardproven
kan i de flesta fall utformas som arbetsbeskrivning, ritning o. d. med vars
hjälp den enskilde läraren med iakttagande av särskilda anvisningar låter eleverna
tillverka de objekt som utgör standardprov. För utbildning inom vårdteknisk linje/
gren torde de diagnostiska proven med fördel kunna utformas som konstruerade
praktikfall. Tillverkningen av de diagnostiska proven bör ske i samverkan mellan
avnämarna och skolöverstyrelsen. YB avser att återkomma härtill.

På tal om den pedagogiska forskningen pekar YB på att alltför litet hittills gjorts
inom yrkespedagogikens område. Forskningen inom detta område måste intensifieras
och ges betydligt ökat utrymme.

I första hand är det angeläget att inventera sådana yrkespedagogiska problem
där lösningarna får stor och omedelbar betydelse. Det förefaller YB nödvändigt
att skolöverstyrelsen förstärks med personal som särskilt avdelas för den samrådsoch
kontaktverksamhet som behövs för detta ändamål. Nästa åtgärd bör vara att
omsorgsfullt registrera den yrkespedagogiska forskning som äger rum i andra
länder.

YB ger avslutningsvis exempel på angelägna forsknings- och utvecklingsuppgifter
(YB III s. 88—93).

YB har i YB III i anslutning såväl till sin framställning rörande det fria tillvalet
som till sitt förslag om prövotidens slopande framhållit betydelsen av att studieoch
yrkesvägledningen är väl utvecklad, realistisk och effektiv.

I YB I konstateras att studie- och yrkesorienteringen, som termen där lyder,
redan ingår i det skolsociala programmet eller elevvården. Beträffande mål, inriktning
och principiella uppläggningar hänvisar YB inledningsvis i alla väsentliga avseenden
till grundskolans, gymnasiets och fackskolans program på detta område.
En viss anpassning krävs dock med hänsyn till yrkesutbildningens speciella förhållanden.
I stort sett är studieorientering och vägledning i yrkessektom yrkesvalsanknuten.
Breddningen av yrkesskolans program, med allmännare bas och ökande
specialisering mot utbildningstidens slut, fler möjligheter till övergång till andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

gymnasiala linjer eller till efterföljande skolor är faktorer, som medför ökat behov
av orientering och vägledning. Lägger man härtill att undervisningstiden inom yrkesskolan
förkortas blir det enligt YB än mer angeläget, att eleverna får allt tänkbart
stöd för att arbeta effektivt och undvika osäkerhet och felval.

Studieorienteringen i yrkessektom av skolväsendet skall enligt YB bygga på den
grund som den obligatoriska skolan lagt samt ge information och vägledning om
utbildningsgång och valmöjligheter inom de yrkesinriktade utbildningslinjerna varvid
hänsyn också skall tas till sidoliggande resp. högre skolor och kurser och deras
inträdeskrav.

Yrkesorienteringen, som också skall bygga på grundskolan, avses medverka till
fördjupningen av kunskaper om arbetsliv, yrken och arbetsmarknad. Den skall ge
information om yrkessamhället genom översikter över utbildningsväsen, yrkesvärld,
arbetsförhållanden, arbetsmarknadsorganisationer samt arbetsuppgifter och
krav inom olika yrken.

Studie- och yrkesorientering skall genomföras genom kollektiv eller enskild information,
utredande kontaktarbete samt enskild vägledning med utbildningsplanering.
Varje elev bör erhålla studieorientering genom deltagande i lektion eller
föreläsning härom och/eller genom tryckt material. Orienteringen bör visa hur
utbildningen inom sektorn är uppbyggd, dess mål och innehåll och hur den pedagogiskt
fungerar. Den enskilde eleven skall dessutom beredas möjligheter till anlagsorientering
och ges enskild vägledning.

Senast under åk (årskurs) 9 av grundskolan bör yrkesskolans lärare och tjänstemän
organisera studiebesök vid gymnasieskolor och i grundskolan informera elever
och föräldrar om yrkesutbildningen. Under åk 1 ges kollektiv och enskild yrkesorientering
samt studieorientering om yrkesskolans kurser, tillval, arbetssätt m. m.
Under åk 2 fortsätter arbetet med orientering med ökad tyngd åt frågor om övergång
till andra utbildningsanstalter eller utbildningsformer och om arbetsmarknadsfrågor.
De medverkande vid yrkesskolans studie- och yrkesorientering bör enligt
YB i stort sett vara desamma som vid övriga gymnasiala skolor. En viss anpassning
till yrkesskolans förhållanden av det för fackskolor och gymnasier antagna
personalprogrammet torde dock krävas. I högre grad än i skolsektorer av mer allmän
karaktär behövs sålunda enligt YB insatser inte bara från länsarbetsnämndernas
yrkesvägledare utan även från t. ex. personal för allmänna arbetsmarknadsfrågor,
arbetsvärd m. m.

Som tidigare antytts har YB föreslagit att den prövotid för inträde i yrkesutbildningskurs
som för närvarande gäller enligt skolstadgan skall slopas. YB framhåller
att man är medveten om att bestämmelsen om prövotid ibland varit till nytta
även om den tillämpats relativt sparsamt. De av YB framlagda förslagen rörande
den framtida utbildningen inom det gymnasiala stadiets skolor medför enligt YB
ändrade förutsättningar för tillämpning av en särskilt föreskriven prövotid. Bland
annat medför de föreslagna breddade blockutbildningarna en ökad möjlighet för
enskild elev att pröva sig fram inom blocket för att först efter någon termin behöva
bestämma sig för specialisering.

2* —• Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 140

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

2.2 Remissyttranden

2.2.1 Allmänna riktlinjer

YB:s grundläggande synpunkter rörande motiven för en yrkesutbildningsreform,
kraven på yrkesutbildningen och yrkesskolans målsättning har hos de remissinstanser
som uttalat sig härom i stort sett undantagslöst vunnit gehör. Bland här
avsedda remissinstanser ingår skolöverstyrelsen, statens vattenfallsverk, statens
institut för högre utbildning av sjuksköterskor, rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna
i Malmöhus, Göteborgs och Västernorrlands län, TCO, LO, Kooperativa förbundet,
Sveriges grossistförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund,
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Sveriges arbetsledarförbund.

I vissa remissyttranden uttalas farhågor för att ett realiserande av YB:s målsättningar
skulle kunna leda till att yrkesutbildningen kommer att uppfattas som en
sekunda utbildningsväg eller en återvändsgränd. Svenska landstingsförbundet tar
upp denna aspekt i sitt yttrande över YB I och anför härom.

Ett kraftigt ökat inslag av allmänna ämnen i kombination med ett förkortat
läsår samt sänkta veckotimtal och lektionstider medför risk för en avsevärt försämrad
yrkesutbildning, om utbildningstiden normalt skall vara två år. Likväl kan
yrkesskolan som regel inte ge ett tidsmässigt lika stort utrymme för undervisning
i allmänna ämnen som den nuvarande fackskolan, och således inte heller en lika
bred grund för vidare utbildning. Den av YB angivna huvudsakliga tidsramen på
två år gör att beredningens förslag framstår som en otillfredsställande kompromiss
mellan två i detta läge oförenliga målsättningar. Genom det försvagade inslaget av
direkt yrkesutbildande moment samt den i förhållande till fackskolan mera begränsade
uppsättningen av allmänna ämnen riskerar yrkesutbildningen att bli vad YB
velat undvika: ett för eleverna mindre valvärt alternativ än andra studievägar på
gymnasial nivå.

Kompetensutredningen framhåller med anledning av YB I att ungdomars och
föräldrars attityder till olika yrken endast i begränsad omfattning torde påverkas
av rent skolorganisatoriska förhållanden. Ett bättre sätt att skapa förtroende för yrkesskolan
än att understryka dennas karaktär av genomgångsväg till fortsatt utbildning
borde vara att framhålla den möjlighet som den ger individen till en från anlags-
och lämplighetssynpunkt värdefull yrkesutbildning, kort sagt att markera yrkesutbildningens
egen profil. I stället understryker beredningen emellertid de likheter
med fackskola och gymnasium som finns i den föreslagna yrkesutbildningen
och riskerar därigenom att dessa skolformer trots allt kommer att framstå som bättre
alternativ än yrkesskolan.

Statens institut för hantverk och industri framhåller, att man inom näringslivet
är positiv till nuvarande yrkesutbildning. Den förändring man önskar är en utbildning
som gör att eleverna omedelbart kan utföra praktiska arbetsuppgifter, när de
kommer ut i arbetslivet.

Flera remissinstanser tar upp sambandet mellan fackskola och yrkesskola.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Mekanförbundet och Verkstadsföreningen erinrar om att man i sitt yttrande
över YB I föreslog att genomgång av yrkesskola skulle utgöra inträdeskrav till
teknisk fackskola och utvecklar sitt resonemang på följande sätt.

Elever som efter genomgången grundskola ej dras mot teoretiskt inriktade
studier kunde omedelbart påbörja en yrkesinriktad utbildning, som sedan i en
följd, eller efter några års praktisk yrkesverksamhet, kunde byggas på med teoretisk
utbildning i fackskola. Yrkesskolan skulle därigenom inte behöva upplevas
som en »återvändsgränd», då naturliga vidareutbildningsmöjligheter skulle erbjudas
dem, vars teoretiska studieintresse och ambitioner vaknar först några år efter
grundskolans avslutande. Med den här föreslagna konstruktionen skulle man också
komma ifrån alla de övergångsproblem mellan yrkesskola och fackskola, som
YB har besvärats av och inte heller tillfredsställande lyckats lösa.

I yttrandet framhålls vidare att de som utbildats vid teknisk fackskola härigenom
också skulle få en utbildning som är ordentligt förankrad i praktisk erfarenhet.

Liknande synpunkter uttalas av bl. a. SAF och Sveriges industriförbund, Sveriges
hantverks- och industriorganisation samt Jernkontoret.

Frågan om den grundläggande yrkesutbildningens längd
har mera direkt berörts endast i yttrandena över YB I. Sålunda har YB:s principiella
förslag om en tvåårig gymnasial yrkesutbildning tillstyrkts av bl. a. flera länsskolnämnder,
statens vattenfallsverk, statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
länsstyrelsen i Älvsborgs län, Stor-Stockholms planeringsnämnd, SACO, TCO
och Svenska yrkesutbildningsföreningen.

Även betänkligheter har framförts. Länsskolnämnderna i Södermanlands och
Östergötlands län beklagar sålunda att inga analyser av innehållet i utbildningen
gjorts innan man fixerar utbildningstidens längd. Liknande synpunkter har redovisats
av länsskolnämnden i Västmanlands län.

Statens institut för hantverk och industri tar upp frågan mot bakgrunden av YB:s
förslag om avkortning av läsårets längd och minskning av veckotimtalet. Institutet
finner det problematiskt att under sådana förhållanden kunna inom en av YB
allmänt föreslagen utbildningstid uppfylla kraven på en yrkesspecifik utbildning.
Frågan måste stå öppen och möjligheter finnas att anpassa utbildningstidens längd
efter omständigheterna.

Svenska landstingsförbundet och flera landstingskommuner finner det svårt
att ange närmare, vilka följder den i normalfallet oförändrade studietiden i kombination
med det betydande inslaget av allmänna ämnen kommer att få. Inom
vårdsektorn, där den effektiva utbildningstiden för en undersköterska idag är ca
tre terminer, beräknas YB:s förslag vid en i övrigt oförändrad målsättning leda till
att utbildningen skulle behöva förlängas med två terminer. Sannolikt blir en
motsvarande förlängning aktuell inom åtskilliga andra sektorer. Landstingsförbundet
framhåller vidare att takten i skolväsendets fortsatta utbyggnad måste bli
beroende av den samhällsekonomiska utvecklingen samt hur de tillgängliga resurserna
fördelas. Även om investeringar i utbildning har en hög lönsamhet, kan
dock inte reformer som medför förlängda studietider och ökade krav på skollokaler
och lärare genomföras i snabbare takt än tillgångarna medger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Sveriges mekanförbund för i stort sett samma resonemang och pekar i sammanhanget
också på det väsentliga produktionsbortfall som en ökning av utbildningstiden
kan föra med sig.

2.2.2 Läroplanernas uppbyggnad

De i YB III presenterade läroplansförslagen har föranlett några remissinstanser
att göra mera principiella uttalanden rörande möjligheterna att förverkliga
den nya yrkesskolan.

Skolöverstyrelsen finner de framlagda förslagen illustrera att YB:s principsyn
på det gymnasiala skolväsendet är riktig och att integrationen av en grundläggande
yrkesutbildning i detta skolsystem är i huvudsak möjlig att genomföra. Överstyrelsen
framhåller, att YB:s principiella utgångspunkt är att även den yrkesutbildande
delen av gymnasieskolan skall ge eleverna en vidare referensram, en viss allmän
utbildning och större valfrihet. Skolöverstyrelsen stöder YB i denna tanke men påpekar
också att det med ett sådant mål är uppenbart att tiden till förfogande för
yrkesteknik måste komma att begränsas och att yrkestekniken i allt större utsträckning
måste inhämtas utanför ramen av en tvåårig utbildning i gymnasieskolan.

Den prövning TCO gjort med anledning av YB III har inte föranlett TCO att
ändra den positiva inställningen till YB:s grundläggande förslag. TCO finner tvärtom
att den nu föreliggande konkretiseringen i form av läroplansförslag visar att
YB angett den riktiga reformvägen för att yrkesutbildningen inom det gymnasiala
stadiet i framtiden skall ges de bästa förutsättningarna och garanteras de gynnsammaste
utvecklingsmöjligheterna.

Behovet av en fortlöpande revidering av läroplanerna understryks av arbetsmarknadsstyrelsen,
TCO, Grafiska arbetsgivareförbunden och Målsmännens riksförbund.
TCO framhåller sålunda att SÖ bör ha sådana befogenheter när det gäller
konstruktion av läroplaner att en kontinuerlig anpassning till arbetslivet kan ske.

Negativa synpunkter av allmän natur har framförts av Institutet för högre kommunikations-
och reklamutbildning, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet,
Stor-Stockholms planeringsnämnd, Sveriges mekanförbund i samråd
med Sveriges verkstadsförening och Jernkontoret.

Kommunförbundet/stadsförbundet finner att YB hittills inte i tillräcklig grad
har belyst konsekvenserna för yrkeskompetensen av den kraftigt minskade tiden
för de yrkestekniska ämnena och fortsätter.

Inte heller har utredningen preciserat sina tankar rörande avvägningen mellan
skolmässig undervisning och det företagsanpassade utbildningsskedet. Så länge
så inte skett försvåras i hög grad ställningstagandena till yrkesutbildningsreformen
som helhet, vilket styrelsen kraftigt underströk i sitt yttrande över principbetänkandet.
Enligt styrelsens uppfattning bör klarhet skapas i dessa delar, som bl. a.
inrymmer kostnadsfördelningsfrågor för stat, kommun och företag, innan yrkesutbildningsreformen
föreläggs riksdagen för beslut.

Sveriges mekanförbund, som samrått med Sveriges verkstadsförening, anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

De läroplaner som YB nu presenterar och de resonemang som förs kring de
principiella frågorna kastar givetvis nytt ljus över vissa frågeställningar, men vi
måste tyvärr konstatera att det fortfarande återstår några synnerligen viktiga
frågor, som ingående måste penetreras innan man kan betrakta underlaget som
tillräckligt för att utarbeta proposition till riksdagen. I första hand gäller detta
frågor och problem avseende samarbetet mellan skola och avnämare.

YB:s förslag rörande blockutbildningen har i stort sett utan undantag
rönt positivt mottagande bland remissinstanserna även om blocken inom de olika
sektorerna i detaljer blivit föremål för kritik. Bland dem som anslutit sig till
blockutbildningsprincipen ingår skolöverstyrelsen, 14 länsskolnämnder, lärarhögskolan
i Malmö, seminarierna för huslig utbildning i Göteborg och Uppsala, försvarets
personalnämnd, statskontoret, domänstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Malmöhus län, Svenska landstingsförbundet,
Stor-Stockholms planeringsnämnd, SAF, LO och Sveriges grossistförbund.

Skolöverstyrelsen utvecklar sina synpunkter på följande sätt i yttrandet över
YB I.

Sammanförande av utbildningen inom olika närbesläktade yrken till gemensamma
utbildningsblock i avsikt att åstadkomma en bred grundutbildning finner
SO vara väl motiverad. Bedömningen av vilka yrkesområden som skall ingå i de
olika blocken är emellertid en komplicerad fråga, där ej endast pedagogiska utan
även skolorganisatoriska och ekonomiska omständigheter inverkar.

Utan tillgång till noggranna analyser av de olika yrkena och av vilka kunskaper
och färdigheter som krävs för att utöva dessa, synes det inte möjligt att ta ställning
till hur eller under vilka närmare former blockutbildningen skall bedrivas. Ställningstagandena
i dessa avseenden får ske i det fortsatta läroplansarbetet. Tillkomsten
av nya yrken och utbildningar samt förändringar i metoder vid utövningen
av olika yrken, som kan komma att återverka på utbildningarna, medför att de
olika utbildningsblocken måste vara flexibla och ständigt kunna förändras till omfattning
och innehåll.

I sitt yttrande över YB III framhåller skolöverstyrelsen att man till en början inte
bör konstruera för stora block med hänsyn främst till de direkta och indirekta ekonomiska
konsekvenserna. Det är enligt SÖ av detta skäl bättre att börja med något
mindre block för att senare alltefter vad erfarenheterna utvisar verka för större
sådana. Det är angeläget att medelst undersökningar, forskningsinsatser och utvecklingsarbete
så småningom förbättra våra kunskaper om vad olika blockinnehåll
ger i fråga om allmänbildningsvärde, allmän framgång i olika yrken, grundval
för framtida omskolningar etc.

LO anför i sitt yttrande över YB III.

Sedan YB presenterat läroplaner för de nya yrkesutbildningslinjerna kan LO
konstatera att förslaget organisatoriskt går att genomföra. Principen med en
blockutbildning bör därför genomföras, även om vissa ändringar av blockens sammansättning
blir nödvändiga i samband med det fortsatta reformarbetet.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att utbildningsblockets bas ej bör göras så
bred att utbildningsmålet förloras i sikte eller att utbildningen kommer att innehålla
disparata moment som försvårar utbildningens meningsfulla genomförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Remissinstansernas synpunkter på de enskilda blockens konstruktion kommer
att redovisas i avsnittet 2.2.3.

YB:s förslag rörande en kärna av allmänt bildande kunskapsoch
färdighetsämnen inom yrkesutbildningen samt hänvisningen i denna
del till fackskolans läroplaner har föranlett såväl allmänna uttalanden som detaljerinringar.

Kompetensutredningen framhåller att då frågan om de allmänna ämnenas ställning
i yrkesskolan skall lösas bör detta ske i nära samband med att den av SÖ
föreslagna läroplansöversynen för grundskolan behandlas.

Sveriges hantverks- och industriorganisation anför bl. a.

Utökningen av allmänna ämnen inom den yrkesutbildande sektorn är eu
fördel från medborgerlig synpunkt men medför samtidigt minskat utrymme för de
rent yrkesutbildande ämnena. Som ett exempel kan nämnas att enligt en utredning
som utförts inom motorbranschen, skulle tiden för de yrkestekniska ämnena
komma att minskas med 42 %, om YB:s förslag accepteras, och med 50 % vid
beräkning av tiden för yrkesarbete. Från näringslivets synpunkt måste allvarligt
ifrågasättas, huruvida den hittillsvarande målsättningen för den skolmässiga yrkesutbildningen
kan vidmakthållas, om dylika reduceringar av tiden för yrkeskunskap
och färdighetsövningar genomföres utan att en förlängning sker av utbildningstiden
utöver vad YB föreslår.

Lärarhögskolan i Malmö, SAF och Sveriges industriförbund samt länsskolnämnden
i Västmanlands län ställer sig kritiska till YB:s förslag och förordar
skilda läroplaner för fackskola och yrkesskola i de allmänna ämnena.

Sveriges mekanförbund finner, med hänsyn till den begränsade tid som står till
buds för yrkesteknisk utbildning, angeläget att läroplanernas innehåll i första hand
baseras på de krav som resp. yrke ställer. Förbundet ställer sig därför avvisande
till förslaget att de allmänna ämnena görs obligatoriska. I den mån de allmänna
ämnena över huvud taget skall ingå i kursplanerna bör de enligt förbundet göras
helt frivilliga och kunna tillväljas i utbyte mot ett begränsat antal timmar yrkesteknik.

Skolöverstyrelsen har övervägt möjligheterna till en integrering av bl. a. ämnena
arbetslivsorientering, samhällskunskap och svenska samt delar av ämnet religionskunskap.
Överstyrelsen viil dessutom vidga ramen för språkstudierna i yrkesskolan
till att omfatta även annat språk än sådant som lästs i grundskolan.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund delar YB:s uppfattning att svenska
skall vara obligatoriskt men tar däremot klart avstånd från tanken på ett val mellan
engelska, samhällskunskap och religionskunskap. Enligt förbundet bör även
engelska och samhällskunskap vara obligatoriskt.

TCO vidhåller sin syn på de obligatoriska allmänna ämnenas ställning dvs.
att man bör göra samhällskunskapen obligatorisk i stället för att erbjuda alternativa
val mellan detta ämne samt engelska och religionskunskap. Många schematekniska
svårigheter skulle då undvikas.

LO ifrågasätter om inte engelska borde ingå såsom obligatoriskt ämne.

I de flesta remissyttrandena uttrycks tillfredsställelse såväl med att man infört

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

ämnet arbetslivsorientering som med utformningen av ämnet. Åtskilliga remissinstanser
föreslår att ämnet placeras redan under första läsåret med tanke på de elever
som lämnar skolan efter ett års utbildning.

Lärarhögskolan i Malmö påpekar att det i arbetslivsorientering finns vissa moment
som även ingår i samhällskunskap. Lärarhögskolan ifrågasätter därför nödvändigheten
av att skapa ett nytt ämne, vilket även förutsätter en särskild lärarutbildning.
Sveriges mekanförbund anser att läroplanen för arbetslivsorientering
måste överarbetas då den är alltför ambitiös. Arbetarskyddsstyrelsen och statens
vattenfallsverk understryker i yttranden över YB I att arbetarskyddsfrågor bör behandlas
i ämnet arbetslivsorientering.

I sitt yttrande över YB III framhåller arbetarskyddsstyrelsen att arbetarskyddet i
YB:s läroplansförslag givits en plats som man måste slå vakt om.

YB:s förslag gällande ämnet gymnastik har i de flesta fall vunnit gehör i remisssvaren.
Vikten av att tillräcklig hänsyn vid undervisningen tas till de arbetsfysiologiska
momenten har ofta under strukits.

Skolöverstyrelsen påpekar att yrkesskolans nuvarande kursplaner i gymnastik
har en betydligt mindre omfattning än fackskolans och framhåller.

En tillämpning av fackskolans kursplan hela yrkesutbildningen igenom skulle
försvåra för gymnastikläraren att anpassa undervisningen efter varje elevs yrkesmässiga
behov och hans eller hennes intresseinriktning.

Kursplanerna för yrkesutbildningen bör om möjligt klargöra hur gymnastikundervisningen
skall utformas för att tillfredsställa olika yrkens speciella krav för
att förebygga yrkesskador och underlätta yrkesutövandet. Överstyrelsen föreslår
därför att speciella kursplaner utarbetas för gymnastikundervisningen vid yrkesutbildningen.

Styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna ser med tillfredsställelse att
samtliga linjer får obligatorisk träning men beklagar att timtalet inte kunnat sättas
till tre timmar per vecka, vilket av fysiologisk och medicinsk expertis anses vara
minimum.

YB:s förslag om fritt tillval av ämnen tilldrar sig stort intresse bland remissinstanserna.
I det följande redovisas de framförda synpunkterna så som de
kommit till uttryck i yttrandena över YB III, i vilket YB mera fylligt behandlat
denna fråga.

LO delar YB:s synpunkter på värdet av det fria tillvalet av ämnen och framhåller
vidare.

Det är enligt LO:s mening riktigt att detta förstärker yrkesutbildningen. I principen
om det fria tillvalet av ämnen ligger också enligt LO:s uppfattning ett jämlikhetskrav
— alla elever på det gymnasiala stadiet skall få chans till en så likvärdig
utbildning i allmänna ämnen som möjligt. Dessutom blir yrkesutbildningen mer
attraktiv när eleverna ges större möjligheter att odla speciella intressen. Samtidigt
kommer det fria tillvalet att underlätta för eleverna att gå över till sidoordnad yrkesutbildning
eller komplettera tidigare skolutbildning.

Mera markerat positiva synpunkter på det fria tillvalet framförs också av statistiska
centralbyrån, Grafiska institutet, Institutet för högre kommunikations- och

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

reklamutbildning, TCO, Kooperativa förbundet, Hermods, Centerns kvinnoförbund
och Centerns ungdomsförbund.

Skolöverstyrelsen, som i sitt yttrande över YB I gett uttryck åt en mera skeptisk
hållning rörande det fria tillvalet, utvecklar nu sina synpunkter härpå i ett
längre uttalande och ansluter sig inledningsvis i allt väsentligt till YB:s förslag.
Överstyrelsen fortsätter.

Läroplanerna skall utformas med hänsyn till den totalt disponibla tiden utan
att man tagit undan de högst 12 veckotimmarna för fritt tillval. Därmed skall det
utbildningsmål nås, som samhället genom läroplanen uppställt efter samråd med
produktionslivet. Om en elev ändrar utbildningsprogrammet genom tillval, ändrar
han därmed också utbildningsmålet. Om eleven maximalt utnyttjar det föreslagna
fria tillvalet innebär detta självfallet att eleven som regel icke uppnår samma
yrkesfärdighet som den elev, som följer läroplanen utan tillval. En sådan variation,
vars spännvidd naturligtvis också varierar med elevernas skiftande förutsättningar,
ligger i systemet med det föreslagna fria tillvalet. Läroplanens målsättning
för ett visst block måste utformas i anslutning till målsättningen för blocket i dess
helhet och för de olika ämnena. Sedan får den enskilde eleven i anslutning till vad
YB föreslagit göra de bortval och tillval som är organisatoriskt möjliga. Som YB
framhållit finns det naturligtvis inga praktiska och ekonomiska möjligheter att inom
en och samma gymnasieskolenhet tillgodose varje fritt tillval. Det är alltså nödvändigt
att ta hänsyn till de lokala möjligheterna att anordna fritt tillval i gymnasieskolan.

Beträffande arrangemangen inom gymnasiet och fackskolan för att där ta emot
sådana elever från yrkesutbildande linjer, som utnyttjar det fria tillvalet, synes
enligt överstyrelsen de problem som YB aktualiserar till största delen kunna lösas
genom anvisningar med i huvudsak den utformning som motsvarande anvisningar
för gymnasiet och fackslcolan fått.

Överstyrelsen fortsätter.

För att inte göra de organisatoriska svårigheterna alltför markanta och för att
förhindra att ett alltför fritt botaniserande bland läroplanerna ställer stora schematekniska
och organisatoriska problem bör eleven ange sina önskemål om det fria tillvalet
i prioriteringsordning. Fritt tillval bör medges efter prövning av rektor och i
anvisningarna bör ges riktlinjer för vilka ämnen som rektor i första hand bör tillgodose
och vilka som bör komma i andra hand. Vid prövning av en sådan prioriteringsordning
(jfr Läroplan för gymnasiet III: 7.3) bör urvalet givetvis träffas
utifrån ett sakligt bedömande av vilka ämnen som i första hand ger eleven möjlighet
till att nå en vidare sektor på arbetsmarknaden. Det gör att sådana ämnen
som kan sägas utgöra en sidokomplettering i första hand bör komma ifråga.

Farhågor för att det fria tillvalet i alltför hög grad skall urholka yrkeskunnandet
eller väntade svårigheter att klara de organisatoriska, schematekniska och ekonomiska
problem, vilka anses förbundna med det fria tillvalet, har föranlett många
remissorgan att framföra synpunkter, som går ut på begränsning, styrning, restriktiv
tillämpning m. m. av det fria tillvalet. Signifikativt är också att så gott som
samtliga remissinstanser som tagit upp problematiken med det fria tillvalet understrukit
behovet i detta sammanhang av intensifierad, realistisk eller effektivare
studie- och yrkesrådgivning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Nu anförda synpunkter kommer till uttryck i yttranden från elva länsskolnämnder,
socialstyrelsen, statens vattenfallsverk, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
Svenska yrkesutbildningsföreningen, Sveriges hantverksoch
industriorganisation, Högerpartiets kvinnoförbund, Högerns ungdomsförbund,
Svenska byggnadsindustriförbundet, Svenska by ggnadsentreprenörsföreningen,
SACO och Centerns kvinnoförbund.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner angeläget att det fria tillvalet begränsas till alternativ
som kan bredda vederbörandes yrkeskunskaper eller som med hänsyn till
framtida studie- och yrkesplaner är speciellt motiverade.

Svenska yrkesutbildningsföreningen hävdar att tillval inom ämnet yrkesteknik
även bör kunna ske. Detta skall ske på bekostnad av sådana teoretiska ämnen som
eleven inte finner vara nödvändiga för sin kommande yrkesutövning.

Liknande synpunkt framförs av Högerpartiets kvinnoförbund.

Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska byggnadsentreprenörsföreningen
anför att de flesta av de tillvalsmöjligheter som YB skisserat är omöjliga att genomföra
med hänsyn till arbetet på utbildningsbyggena. Ett koncentrerat styrt tillval
för några få elever är tänkbart.

Kritiska synpunkter redovisas av statens institut för hantverk och industri, kompetensutredningen,
SAF och Sveriges industriförbund, Svenska kommunförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Stor-Stockholms planeringsnämnd,
Sveriges mekanförbund, Jernkontoret och Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien.

Kompetensutredningen uttalar en stark tveksamhet beträffande de faktiska möjligheterna
att genom tillval möjliggöra en sidoordnad, meningsfylld och målinriktad
utbildning eller att därigenom ge eleverna tillfälle att övergå till årskurs två i fackskolan.
Utredningen går närmare in på frågan om övergång från yrkesskolan till
årskurs två av fackskolans tekniska linje och framhåller.

I det, i och för sig inte alls otänkbara fall, där en övergång till fackskola resulterar
i ett studiemisslyckande och därigenom i ett studieavbrott, befinner sig
eleven, efter kanske 2 V2 års studier eller mer, i den situationen att han varken
har kompetens för yrkesverksamhet inom det ursprungligen valda området eller
någon klar definierad kompetens för fortsatt utbildning utöver den han hade, då
han lämnade grundskolan.

Om tillvalssystemet kommer till stånd måste man, framhåller utredningen, skapa
strikta regler för systemets handhavande och säkerhet för att de tillval som görs
är sakligt väl motiverade från den enskilde elevens synpunkt likaväl som från arbetsmarknadens.

Svenska landstingsförbundet anser att skrivningarna i läroplansbetänlcandet rörande
det fria tillvalet innebär en markerad glidning i YB:s ställningstagande.
Även Stor-Stockholms planeringsnämnd konstaterar en markant svängning ifråga
om villkoren för det fria tillvalet. Båda remissinstanserna ser dock fortfarande
skeptiskt på YB:s tillvalssystem. Landstingsförbundet tillstyrker emellertid ett tillval
som förstärker eller möjliggör en sidoordnad men målinriktad yrkesutbildning

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

och som underlättar elevernas vidareutbildning. Planeringsnämnden pekar i sammanhanget
på en del speciella svårigheter med det fria tillvalet som uppkommer i
Stockholm med dess relativt komplicerade skolorganisation.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet hyser betänksamhet inför
den konstruktion av tillvalssystemet som YB redovisat. I den mån tillvalet utnyttjas
av eleverna för att förstärka den pågående yrkesutbildningen eller komplettera
den med lämpligt anknytande yrkesteoretiskt eller praktiskt inriktade ämnen
har förbunden emellertid ingen erinran.

Sveriges mekanförbund avvisar förslaget om fritt tillval men anser att man för
intresserade och begåvade elever kan erbjuda möjlighet att studera extra ämnen på
kvällstid.

Liknande synpunkter anförs av Jernkontoret och Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien.

2.2.3 Linjer

2.2.3.1 Allmänna synpunkter

Ett stort antal remissinstanser har anfört synpunkter på och framlagt ändringsförslag
rörande den av YB förordade linjeindelningen och uppbyggnaden av block
etc. Av praktiska skäl redovisas dessa yttranden i avsnitten 2.2.3.2—4.

2.2.3.2 Läroplaner inom humanistisk-social sektor

YB:s förslag om upprättande av en estetisk linje har av så gott som
samtliga remissinstanser, som behandlat denna linje, hälsats med tillfredsställelse.

Konstnärsutbildningssakkunniga förordar dock att ett principbeslut rörande utbildningen
på de lägre nivåerna bör anstå tills man samtidigt kan ta ställning till
hur den högre konstnärliga utbildningen skall organiseras.

Det råder emellertid bland remissinstanserna inte lika stor överensstämmelse beträffande
linjens målsättning och organisation. Den fråga som tilldragit sig det
största intresset är den om den estetiska utbildningen skall organiseras såsom ett
block med gemensam undervisning under den första terminen eller som tre skilda
linjer, dvs. en scenisk linje, en musiklinje och en konstfacklig linje. Det övervägande
antalet remissinstanser tillstyrker YB:s förslag om ett gemensamt block, däribland
akademien för de fria konsterna, teater- och orkesterrådet med statens scenskolor
i Göteborg och Malmö, LO med Svenska musikerförbundet, TCO med bl. a. Svenska
teaterförbundet och Svenska facklärarförbundet. Svenska slöjdföreningen anser
att det bör finnas möjlighet att låta vissa elever genom dispens ägna sig mera
odelat åt en viss speciell utbildning.

Skolöverstyrelsen och 1965 års musikutbildningskommitté menar, att de av YB
föreslagna olika grenarna inrymmer så stora områden att dessa var för sig skulle
kunna bilda grund för tre separata linjer och överstyrelsen förordar försöksverksamhet
enligt denna princip. Även Lärarnas riksförbund och Skolledarförbundet avstyrker
gemensamt block.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Graden av färdigutbildning inom YB:s estetiska linje diskuteras av flera remissinstanser.
Instanserna finner i flertalet fall att eleverna inte är färdigutbildade efter
två år.

Kompetensutredningen anser att linjen med den utformning den fått mer är att
betrakta som en förberedelse för vidare yrkesutbildning inom resp. område
än som en utbildning direkt för arbetsmarknaden om man bortser från vissa specialiseringar
för t. ex. kartritare och byggnadsritare. Svenska musikerförbundet avvisar
likaledes tanken att denna linje med inriktning på konstnärlig utövning skall
kunna syfta till omedelbar anställning efter gymnasieskolan och betraktar i stället
gymnasieskolans yrkesutbildning som enbart en grundutbildning.

Konstnärsutbildningssakkunniga anser det vara förenat med avsevärda svårigheter
att konstruera yrkesskolans estetiska utbildning så att den dels är klart yrkesinriktad,
dels är förberedande för högre utbildning inom det konstnärliga området.
YB:s förslag är alltför teoretiskt orienterat för att passa i en yrkesinriktad utbildning
och de teoretiska momenten är alltför ensidigt inriktade på de estetiska områdena
för att utbildningen skall ligga som ensam grund till en senare högre utbildning
inom de konstnärliga områdena.

Förslagen till läroplan för den sceniska grenen har i stort sett inte
mött några invändningar från remissistanserna även om vissa förslag till ändringar
i detaljer framförts.

YB:s förslag beträffande den musikaliska utbildningen har däremot
mött delvis ganska hård kritik från flera håll. Skolöverstyrelsen, musikaliska
akademien, teater- och orkesterrådet, 1965 års musikutbildningskommitté, Svenska
musikerförbundet och Teatrarnas riksförbund som företräder såväl landets samtliga
orkesterföreningar som Sveriges radios symfoniorkester och Kungliga teaterns
hovkapell anser, att musikutbildningskommitténs betänkande bör avvaktas innan
ställning tas till hur den gymnasiala musikutbildningen bör organiseras. Man påpekar
vidare att YB enligt vad som framgår av betänkandet inte anlitat någon musikalisk
expertis vid utarbetandet av läroplanen. Den av YB föreslagna utbildningen
på två år anses vidare vara för kort för att leda fram till omedelbar anställning.

Läroplanen för den konstfackliga grenen har diskuterats från synpunkten
om denna utbildning kan anses leda fram till omedelbar anställning eller
utgöra tillräcklig grund för fortsatta konstnärliga studier. Någon entydig opinion
finns dock inte bland remissinstanserna.

Skolöverstyrelsen tillstyrker försöksverksamhet men menar att den slutliga utformningen
av den konstfackliga grenen i den estetiska linjen bör hänskjutas till
konstnärsutbildningssakkunniga.

När det gäller läroplanen för konsumtions- och vårdtekn
i s k linje är meningarna hos remissinstanserna delade om det bör finnas en
gemensam första termin eller om det bör vara två skilda block.

Sedan YB nu presenterat sina läroplaner uttalar skolöverstyrelsen, länsskolnämnden
i Stockholms län, länsskolnämnden i Östergötlands län, lantbruksstyrelsen, seminarierna
för huslig utbildning i Stockholm och Uppsala samt LO:s statstjänar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

kartell att båda möjligheterna bör lämnas öppna antingen för huvudmannen att
bestämma eller för de fall eleverna är tidigt målinriktade. Länsskolnämnderna i
Örebro län och Västmanlands län samt socialstyrelsen framhåller emellertid att
det vore olyckligt om man fick två alternativa utbildningsvägar. TCO förordar försöksverksamhet
med båda alternativen, varefter man bör ha endast ett alternativ.
Såväl det gemensamma blocket som de två separata blocken har samlat ett stort
antal förespråkare, varvid det sistnämnda alternativet dock överväger. De som förordar
två separata block är nio av länsskolnämnderna, socialstyrelsen, statens institut
för konsumentfrågor, statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor,
Svenska landstingsförbundet, Stor-Stockholms planeringsnämnd, inom LO Svenska
kommunalarbetareförbundet och Hotell- och restauranganställdas förbund, inom
TCO Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund med Svensk sjuksköterskeförening,
Folkpartiets och Centerns kvinnoförbund samt Centerns ungdomsförbund.
De som förordar gemensamt block är fyra länsskolnämnder, seminarierna
för huslig utbildning, statens konsumentråd, inom SACO Sveriges agronomoch
lantbrukslärares förbund, inom TCO Sveriges facklärarförbund, vidare Svenska
yrkesutbildningsföreningen och Sveriges husmodersföreningars riksförbund samt
lantbruksstyrelsen och Högerpartiets kvinnoförbund, vilka förordar två terminers
gemensam utbildning.

Den av YB berörda målsättningen för den vårdtekniska utbildningen, nämligen
att den bör anpassas till pågående och väntade förändringar i vårdens målsättning,
organisation och arbetsmetoder samt att den inte får konservera en i framtiden
föråldrad personalstruktur och en olämplig arbetsfördelning mellan olika personalgrupper
har funnit gensvar hos flera remissinstanser. Socialstyrelsen anför att även
om en ingående kännedom om den framtida personalorganisationen m. m. idag
saknas, bör den av YB gjorda bedömningen av kommande förändringar i vårdorganisationen
och personalstrukturen kunna accepteras som underlag för ett ställningstagande
i här aktuella utbildningsfrågor. Socialstyrelsen räknar med att läroplanerna
successivt anpassas på grundval av kommande analysarbete. Styrelsen finner
det motiverat att vårdyrkesutbildningen på undersköterskenivå breddas och
förbättras så att den kan förbereda de blivande yrkesutövarna för mera kvalificerade
uppgifter än vad nuvarande utbildning gör och givetvis även ligga till grund
för fortsatt utbildning. Svenska landstingsförbundet finner det likaledes angeläget
att undersköterskeutbildningen förstärks på föreslaget sätt.

De enskilda läroplanernas detaljer har inte behandlats närmare av flertalet remissinstanser,
som förväntar sig att i annan ordning få medverka vid läroplanernas
utformning. Såväl när det gäller läroplanerna i stort som beträffande de enskilda
ämnena bär emellertid erinringar framförts.

Vad som tilldragit sig det största intresset från remissorganens sida vid deras
behandling av den konsumtionstekniska utbildningen är frågan om hur utbildningen
av personal för storhushåll och restauranger bör organiseras.
Av de instanser som yttrat sig tillstyrker statens institut för konsumentfrågor
förslaget om sådan utbildning både på den konsumtionstekniska linjen och på den

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

livsmedelstekniska linjen. För den breda och skiftande storhushållssektorn finns
det enligt institutets mening behov av både en yrkesutbildning med mera renodlad
hvsmedelsteknisk inriktning och en med undervisning även i andra konsumtionstekniska
ämnen. TCO bedömer det som oriktigt att skapa dubbelutbildningar
inom två olika linjer. Därför bör enligt TCO vid bearbetning av läroplanerna eftersträvas
en klar uppdelning mellan de olika slagen av storhushållsutbildning så att
sådan utbildning för institutioner t. ex. för sjuk-, åldrings- och barnavården liksom
skolbespisningar och liknande helt förläggs till den konsumtionstekniska utbildningen,
medan livsmedelstekniska linjens storhushållsutbildning inrättas för enbart
industriell tillverkning. Statens konsumentråd, Sveriges husmodersföreningars riksförbund
samt seminarierna för huslig utbildning i Göteborg, Umeå och Uppsala,
vilka anser att utbildningen för storhushåll är likvärdig inom den konsumtions- och
vårdtekniska linjen samt i den separata konsumtionstekniska linjen, förordar storhushållsutbildning
enbart inom konsumtionsutbildningen och avstyrker således
sådan utbildning på hvsmedelsteknisk linje.

Svenska landstingsförbundet, SAF, Sveriges industriförbund, inom LO Svenska
livsmedelsarbetareförbundet och Hotell- och restauranganställdas förbund samt
utbildningsrådet för hotell och restauranger förordar däremot enbart den livsmedelstekniska
linjen som utbildning för storhushåhspersonal. Svenska livsmedelsarbetareförbundet
anför att förbundet i samarbete med Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet,
försvarets intendenturverk, Försvarsverkens civila personals förbund,
Kooperationens förhandlingsorganisation, Svenska kommunalarbetareförbundet,
Svenska landstingsförbundet och utbildningsrådet för hotell- och restauranger
har utarbetat ett förslag till hvsmedelsteknisk linje inom naturvetenskaplig-teknisk
sektor.

2.2.3.3 Läroplaner inom ekonomisk sektor

Att den ekonomiska sektorns läroplan för distributionsoch
kontorsteknisk linje bör inrymmas inom ett block med ett gemensamt
första år har godtagits av flertalet remissinstanser. SAF och Sveriges industriförbund,
som i denna fråga hört Handelns arbetsgivareorganisation framhåller,
att det för de mindre och medelstora företagen framstår som naturligt att sammanföra
distributions- och kontorsutbildning på handelns område, då dessa företag
i första hand har användning för en allsidigt utbildad personal, medan de större
företagen anser att den starka specialiseringen och strukturutvecklingen mot allt
större enheter utgör skäl för att den distributionstekniska och kontorstekniska grenen
bör skiljas. Länsskolnämnderna i Kalmar län och i Jönköpings län förordar
att den gemensamma utbildningen under det första läsåret begränsas till den första
terminen. Sveriges grossistförbund anser, att de båda grenarna i sig själva är så
breda att de var för sig ger underlag för den eftersträvade basutbildningen men
föreslår också alternativt en gemensam termin eller ett serviceblock.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Vissa remissinstanser saknar i läroplansförslaget utarbetade varianter för vissa
specifika yrkesgrupper. Svenska samfundet för af färsutbildning och vissa köpmannaförbund
saknar utbildning av sekreterare, läkarsekreterare, datapersonal, inköpare,
kassörskor i självbetjäningsaffärer, dekoratörer m. fl. Centerns kvinnoförbund
anser, att det bör finnas möjligheter till övergång från den ekonomiska linjens
första termin till den konsumtionstekniska linjen för de elever som ämnar utbilda
sig till t. ex. detaljhandelsbiträden inom livsmedelsområdet eller inom det textila
området, vilket skulle kunna bidraga till förbättrad information till konsumenterna.

Remissinstanserna har visat stort intresse för frågan om utbildningen i arbetsteknik
bör äga rum i skolan eller i företag. Flertalet instanser finner placeringen i
företag värdefull men man hyser i vissa fall farhågor för möjligheterna att få tillräckligt
antal lämpliga företag att medverka.

Skolöverstyrelsen anser det vara tveksamt om en i skolan bedriven utbildning i
arbetsteknik, som måste ske i en annan miljö än den verkliga, kan ge eleverna avsett
utbyte. Med hänsyn till vad som skulle krävas i fråga om lokaler, utbildningsmateriel
och lärarinsatser är det enligt överstyrelsen osäkert om utbildningsresultatet
skulle komma att stå i rimlig proportion till resursinsatsen i skolan. Om det
likväl skulle visa sig ogenomförbart att förlägga utbildningen i arbetsteknik till arbetsplatserna
bör i första hand en försöksverksamhet med arbetsteknik i skolan
komma till stånd.

SAF och Sveriges industriförbund, som hört Handelns arbetsgivareorganisation,
liksom Kooperativa förbundet anser att kunskaper i ämnet varukännedom i första
hand bör förmedlas i samband med praktisk utbildning inom företagen. Handelsanställdas
förbund varnar för att utbildningen i arbetsteknik kan bli alltför företagsbetonad.
Lärarhögskolan i Malmö och länsskolnämnden i Västmanlands län är
rädda för att elever som placeras i företag och får en viss arbetsuppgift får behålla
denna under större delen av sin vistelse hos företaget. Lärarhögskolan anser att
ämnet arbetsteknik till största delen bör behandlas inom skolan. Lärarhögskolan i
Göteborg anser det lämpligt att en för yrkesutbildningen speciell skolfirmaverksamhet
etableras. Även Svenska facklärarförbundet är inne på samma tankar.

Ett tiotal remissinstanser har framfört detalj erinringar mot timplanernas ämnesinnehåll.
Här skall endast framhållas att YB:s uttalande angående utbildning av stenografer
mött invändningar från skolöverstyrelsen, länsskolnämnden i Jönköpings
län samt Svenska facklärarförbundet. Överstyrelsen framhåller vikten av att behovet
av färdighet i stenografi för olika befattningshavare på kontor analyseras och påpekar
i övrigt liksom länsskolnämnden i Jönköpings län att eleverna i yrkesskolan
enligt YB:s förslag skall läsa samma kurs i både svenska och engelska som fackskolans
elever.

2.2.3.4 Läroplaner inom naturvetenskaplig-teknisk sektor

I fråga om läroplanerna inom denna sektor framträder bland remissinstanserna
en utbredd negativ inställning till tanken på ett gemensamt block för maskin -

Kungl. Majits proposition nr 140 år 1968

och eltekniska linjen. Skolöverstyrelsen, flertalet länsskolnämnder, Sveriges
hantverks- och industriorganisation, Elektriska arbetsgivareföreningen, Svetskommissionen
vid ingeniörsvetenskapsakademien samt Sveriges mekanförbund uttalar
sig till förmån för en uppspaltning av utbildningen på mekanisk linje, fordonslinje
och eltelelinje.

Några remissinstanser ger emellertid i likhet med statens vattenfallsverk, SJ och
länsskolnämnden i Gävleborgs län uttryck åt en mer positiv inställning till förslaget
om en gemensam maskin- och elteknisk linje. Jernkontoret vill att både blocket med
en sammanslagen maskin- och elteknisk linje och alternativet med fristående block
för mekanisk linje, fordonslinje och el-telelinje prövas för att man skull kunna
utröna vilket av alternativen som bäst motsvarar industrins behov på sikt. TCO
och Svenska facklärarförbundet anför att blockprincipen uppges, om tre skilda
linjer anordnas, och föreslår en uppdelning på två block, en gemensam linje för
maskin- och fordonsteknisk utbildning och en el-telelinje. TCO anser emellertid
att försöksverksamhet bör anordnas med utbildning enligt läroplaner dels i ett
gemensamt block enligt YB:s huvudförslag, dels i två block enligt TCO:s förslag,
dels slutligen i tre block enligt YB:s alternativa förslag.

Även mot förslaget till läroplan för byggnadsteknisk linje är kritiken
kraftig. Den riktas främst mot förslaget om en gemensam grundutbildning omfattande
även lågfrekventa yrken.

Skolöverstyrelsen framhåller att genom tillkomsten av allmänna ämnen och en
bredare grundutbildning minskar tiden för grundutbildning i skolverkstad inom
resp. yrke, vilket medför att behovet av sådan utbildning kvarstår även i senare
årskurs. I vissa fall krävs härigenom fördubbling av antalet skolverkstäder.
Genom att lågfrekventa yrken som målare och värme- och sanitetsmontör ingår
i blocket skulle dessutom på de flesta gymnasieorter krävas investeringar i lokaler
och läromedel avsedda för just dessa yrken. De resurser som härigenom skapas,
kommer i de flesta fall att utnyttjas blott åtta veckor per läsår.

Statens vägverk framhäver betydelsen av att avnämarnas möjligheter till medverkan
vid extern utbildning klarläggs och Svenska byggnadsindustriförbundet och
Svenska byggnadsarbetareförbundet anser att den alternativa timplanen bör bli normalplan
för att inte systemet med utbildningsbyggen i undervisningen skall äventyras.

Förslaget till läroplan för träteknisk linje har kommenterats blott av
ett fåtal remissinstanser.

Skolöverstyrelsen bedömer att övergången till utbildning enligt blockschema för
träteknisk linje bör kunna ske utan speciella problem. De länsskolnämnder, som
yttrar sig rörande linjen, tillstyrker i stort sett förslaget.

Någon enhetlig opinion rörande förslaget till läroplan för den livsmedelstekniska
linjen avspeglas inte i remissyttrandena. Tvistepunkten är linjens
orientering mot den produktionstekniska sidan och den därmed sammanhängande
frågan om personalen för storhushåll och restauranger bör utbildas vid denna linje
eller vid en konsumtionsteknisk linje. Remissinstansernas syn på frågan har redo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

visats tidigare i anslutning till redogörelsen för instansernas synpunkter på den
konsumtions- och vårdtekniska linjen.

Ett antal remissinstanser framhäver, att kostfrågor måste få större utrymme i läroplanen.
Andra påpekar att den dyrbara maskinutrustning, som erfordras i utbildningen,
motiverar att en så stor del av denna som möjligt förläggs till företagen.

Läroplansförslagen rörande processteknisk linje, gren för
gruvyrken, guldsmedslinje, optikerlinje, linje för plastyrken,
linje för gummiyrken, beklädnadsteknisk linje
samt urmakarlinje har i stort sett endast mötts av positiva uttalanden.

Även förslaget till läroplan för linje för grafiska yrken har mottagits
positivt och det har framhållits att läroplanens konstruktion uttrycker nytänkande
och framsynthet.

Svenska facklärarförbundet anser att YB:s läroplan för den grafiska linjen innebär
ett radikalt nytänkande beträffande utbildningen inom hela det grafiska yrkesområdet.
Blockets konstruktion och avvägningen mellan ämnen på timplanen samt
kursplanernas utformning noteras som ett mycket framsynt grepp på problemställningarna
inom detta gamla yrkesområde, där utvecklingen just nu måste betecknas
som dynamisk.

A-pressens samorganisation, Tidningarnas arbetsgivareförening och Svenska tidningsutgivareföreningen
understryker betydelsen av att blockutbildningen enligt
YB:s förslag kommer till stånd samt framhåller att utbildningen bör lokaliseras
till orter, där tidningsföretag förekommer.

YB:s förslag till läroplan för frisörteknisk linje har mottagits positivt
av Högerns kvinnoförbund, som finner att branschen behöver ekonomiskt
bistånd för att genomföra en nödvändig yrkesanalys, och Svenska facklärarförbundet.

Svenska frisörarbetareförbundet har i stort inte heller någon erinran mot YB:s
förslag men framhåller att man genom förläggning av yrkesutbildningen till arbetsplatserna
kan befara risk för återgång till gamla tiders »utbildning». Förbundet
anför vidare.

För att eliminera risken av att statsbidraget blir en förstahandsfråga och att yrkesutbildningen
kommer i sista hand, är det förbundets uppfattning att rigorösa
bestämmelser skall finnas i avseende på dem som har behörighet att bedriva inbyggd
undervisning. Huruvida denna skolform skall lyckas inom frisörbranschen,
kommer således att vara beroende av inspektions- och kontrollförfarandet.

Svenska frisörföreningen, som efter undersökningar funnit att branschens organisationer
inte har ekonomiska möjligheter att utföra erforderliga yrkesanalyser,
anför att en gemensam odifferentierad utbildning under en hel termin endast
kan få åsyftat resultat vid de utbildningsavdelningar som har tillgång till lärarkrafter,
som är kompetenta på båda yrkesområdena. Föreningen betonar att förslaget
kan komma att äventyra den nuvarande utbildningen inom branschen som betecknas
som ändamålsenlig och till alla delar effektiv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

2.2.4 Pedagogiska och metodiska frågor

Så gott som alla remissinstanser ansluter sig till YB:s huvudsynpunkter under
rubriken pedagogiska och metodiska frågor. Alla är ense om att yrkesutbildningens
pedagogik och metodik måste förbättras och att behovet av ökad forskning på området
är mycket stort.

Skolöverstyrelsen erinrar om att man i sitt remissvar över YB I ställde sig kritisk
till en del av de förslag till pedagogiska och organisatoriska lösningar som YB
framförde i sitt första betänkande. Inställningen var betingad främst av pedagogiska
och ekonomiska skäl. Till de allmänna pedagogiska och organisatoriska resonemang
som utvecklats i YB III vill överstyrelsen i allt väsentligt ansluta sig.

Enligt bl. a. TCO utgör YB:s redovisning av det pedagogiska läget inom yrkesutbildningen
en god utgångspunkt för det fortsatta utvecklingsarbetet på området.
Stor uppmärksamhet säger organisationen bör ägnas åt integrering av fackteori
och arbetsteknik.

SAF och Sveriges Industriförbund framhåller att vad YB här anför är kärnpunkten
i det nya yrkesutbildningssystem som föreslås och det medel genom vilket lika
goda eller bättre slutresultat skall kunna uppnås på kortare tid än inom den gamla
yrkesskolan. Man varnar för att det utan ytterligare pedagogisk forskning kanske
inte går att införa en ny pedagogik och nå det uppställda målet.

Beträffande YB:s redovisning av det pedagogiskt-metodiska nuläget anser Storstockholms
planeringsnämnd att den bild som tecknats är långt ifrån fullständig.
Nämnden vill framhålla att det oftast inte är insikten om hur det borde vara och
hur pedagogiska hjälpmedel skall sättas in som för närvarande saknas utan tillräckliga
anslag och adekvata pedagogiska resurser.

Sveriges mekanförbund och Sveriges verkstadsförening ställer sig positiva till
försöksverksamhet med nya och moderna undervisningsmetoder i syfte att uppnå
effektivare undervisning till lägre kostnad, men finner anledning att varna för en
överdriven tilltro till de vinster som kan göras. Vid bedömning av resultat från
försök med nya metoder är det väsentligt att hänsyn inte bara tas till det mått av
kunskaper och förståelse som eleverna inhämtat utan att man även väger utbildningsresultaten
mot den erforderliga kostnadsinsatsen, varvid hänsyn självfallet
måste tas såväl till driftkostnader som till kapitalkostnader. I likhet med YB
anser organisationerna att behovet av forskning och försöksverksamhet på detta
område är synnerligen stort.

Remissinstanserna understryker det stora intresse både skolan och avnämarna
har av att skolan kontinuerligt erhåller erforderlig information om ändrade yrkeskrav.
Alla är ense om att sådan information måste lämnas i mycket högre grad än
som sker nu. Rikspolisstyrelsen anser det vara nödvändigt att den centrala skolmyndigheten
svarar för förmedlingen av denna information, medan Svenska kommunförbundet
föreslår att detta i första hand sker genom de lokala yrkesråden,

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

men att det även bör ske centralt. Svenska facklärarförbundet framhåller att dylik
information främst är en uppgift för avnämarna.

För att lokaler och materiel skall utnyttjas i största möjliga utsträckning, vilket
remissinstanserna är ense om är mycket angeläget, förordar Jernkontoret skiftgång,
vilket skolöverstyrelsen finner mindre lämpligt med hänsyn både till den tid det i
många yrkesutbildningar tar att återställa lokaler och utrustning för en ny grupp
elever och till att inom vissa yrken en uppställning ibland måste disponeras av en
elev under flera dagar i sträck. Länsskolnämnden i Östergötlands län och Svenska
facklärarförbundet varnar i detta sammanhang för att vidta rationaliseringar och
besparingar som försämrar undervisningen.

Statst jänarkartellen anför att yrkesutbildningens kapacitet skulle radikalt kunna
förbättras om ämnet arbetsteknik skars ned, så att t. ex. verkstadslokalerna kunde
utnyttjas av två fulla klasser.

De flesta remissinstanserna hälsar med tillfredsställelse YB:s förslag om integrering
och individualisering av yrkesundervisningen. Man framhåller dock från flera
håll att det måste vara ett mål på lång sikt, vilket kräver ytterligare forskning och
försöksverksamhet samt att det fordras att lärarutbildningen anpassas till de nya
utbildningsmetoderna.

Skolöverstyrelsen påpekar att det redan nu i vissa utbildningar finns ett inte ringa
inslag av undervisning i svenska och arbetslivsorientering integrerat med ämnet
yrkesteknik.

Svenska facklärarförbundet konstaterar att YB:s intentioner i integrationsfrågan
inte konsekvent beaktats vid utarbetandet av förslag till kursplaner.

Socialstyrelsen och Svensk sjuksköterskeförening finner en alltför individualiserad
utbildning mindre lämplig inom vårdutbildningen.

Av de remissinstanser som yttrat sig härom tillstyrker de flesta YB:s förslag till
avvägning av interna och externa arbetsobjekt i undervisningen. Åtskilliga invänder
dock att externa objekt är att föredra framför interna. Härtill anförs allmänt att de
externa objekten kan vara mer inspirerande och kan åstadkomma en lättare anpassning
till arbetslivet. Man framhåller också, att det för vissa utbildningslinjer
måste vara mycket lämpligare med externa objekt. Så anser t. ex. skolöverstyrelsen
vara fallet med utbildningen under andra året av bilreparatörer, LO vad gäller utbilningen
för skogs- och jordbruk samt i viss mån inom byggnadsfacket samt Kooperativa
förbundet vad gäller utbildningen av detaljhandelspersonal.

Beträffande stationsutbildningen framhåller Svenska facklärarförbundet att denna
rätt upplagd och organiserad i de flesta fall torde ge den största möjligheten till
individualisering och integrering i undervisningen samt att man därmed också
uppnår det bästa utbildningsresultatet.

Skolöverstyrelsen anser att praktiskt taget alla former av undervisning kan klassas
som stationsutbildning enligt YB:s terminologi. Överstyrelsen ifrågasätter om
inte begreppet stationsutbildning och utbildningsstation numera bör ersättas, det
sistnämnda med begreppet studieplats eller normerad studieplats. Begreppet sta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

tionsutbildning förefaller kunna utgå — man talar helt enkelt om utbildning och
utbildning vid normerade studieplatser.

Stor-Stockholms planeringsnämnd framhåller att undervisningen på varje station
måste vara detaljprogrammerad och specialiserad om den skall fylla någon funktion.
Nämnden påpekar också att denna sorts undervisning ställer krav på lokalresurser,
som ej kan tillgodoses inom ramen för nu gällande normer för skolbyggnader.

Den övervägande delen av remissinstanserna hälsar med tillfredsställelse YB:s
åsikter angående arbetslivsfostran.

LO efterlyser en utförligare behandling av arbetstagarens rättigheter. Lärarhögskolan
i Malmö anser att arbetstagarens roll betonats alltför mycket, arbetsledarens
roll bör behandlas i lika mån.

Länsskolnämnden i Östergötlands län är kritiskt inställd till förslaget och anser
att det måste omarbetas då det för närvarande finns tydliga metodiska svårigheter
för lärarna att få det rätta greppet om detta ämne. Svenska facklärarförbundet
föreslår däremot att särskilda fortbildnings- och kompletteringskurser i arbetslivsfostran
ordnas för lärare som undervisar i yrkesteknik.

Flertalet remissinstanser har inte tagit ställning till YB:s förslag rörande bedömning
av arbets- och utbildningsresultat. Bland de instanser som tillstyrker förslaget
om en relativ betygsättning baserad på en femgradig skala utan slutprov märks
flera länsskolnämnder, LO, Stor-Stockholms planeringsnämnd samt TCO.

Skolöverstyrelsen indelar vid sin behandling av frågan om bedömning av arbetsoch
utbildningsresultaten ämnena inom yrkesutbildningen i yrkesinriktade ämnen
och allmänna ämnen. För de allmänna ämnena bör i enlighet med YB:s uppfattning
en relativ bedömning i femgradig skala användas. Detta bör gälla både de obligatoriska
allmänna ämnena och motsvarande tillvalsämnen. Vad gäller de yrkesinriktade
ämnena diskuterar överstyrelsen om man bör ha relativ betygssättning eller
ett absolut bedömningssystem dvs. betygsgrader som relateras till vissa konkret
definierade prestationer. Skolöverstyrelsen anser att övervägande skäl talar för att
de ämnen, som ingår i yrkestekniken, bör bedömas och betygssättas enligt en absolut
femgradig skala. Bedömningskriterierna bör fastställas med tillhjälp av det slags
prov som YB behandlar. Provsystemet bör dels omfatta diagnostiska prov för att
följa upp utbildningen, dels färdighetsprov som — utan att vara slutprov — anger
betygen i förhållande till vissa färdighetskrav. Överstyrelsen är också benägen att
förorda ett sammanfattningsbetyg för ämnesgruppen yrkesteknik.

Även SACO förordar en absolut bedömning av de yrkestekniska ämnena.

SAF och Sveriges Industriförbund anför.

Organisationerna delar YB:s åsikt att de diagnostiska proven bättre än något annat
bedömningsinstrument ökar sannolikheten för att de uppsatta utbildningsmålen
uppnås genom att utvisa brister i utbildningen, elevmaterial, lärarkunnande, utrustning
osv. Sådana mellanprov bör läggas in med viss periodicitet och kan anknytas
till lämpliga övningsserier. Det är emellertid även värdefullt att på något sätt få
yrkesutbildningens resultat fastställt och dokumenterat. Organisationerna föreslår

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

därför att ett i samverkan mellan skolöverstyrelsen och avnämarna utformat centralt
slutprov anordnas för att i första hand ge skola och avnämare en uppfattning
om den slutliga utbildningsnivån.

Liknande synpunkter framförs av Sveriges mekanförbund och Sveriges verkstadsförening.

Socialstyrelsen betonar vikten av att garantier även i fortsättningen måste finnas
för att vissa grupper, t. ex. undersköterskor, avslutat sin utbildning med godkända
betyg. Även televerket framhåller avnämarnas intresse av att kunna bedöma elevernas
yrkesskicklighet, varför någon form av kompetensprov borde finnas.

Enligt kompetensutredningens mening bör såvitt är möjligt samma betygssystem
användas i gymnasium, fackskola och yrkesskola. Yrkesskolans elever skulle således
vid betygssättningen i de ämnen som är gemensamma för yrkesskola och fackskola
jämföras även med fackskoleelevema.

Från många håll bl. a. av skolöverstyrelsen betonas starkt det stora behov som
finns av ökad pedagogisk forskning inom yrkesutbildningsområdet.
Omedelbara insatser anses nödvändiga både vad avser forskning och försöksverksamhet
inom området, varvid flera instanser framhållit att undervisningen av vuxna
och handikappade särskilt bör beaktas. YB:s förslag under de olika punkterna tillstyrks
så gott som undantagslöst.

YB:s förslag om slopande av prövotiden tillstyrks i allmänhet utan reservationer.
Skolöverstyrelsen instämmer med YB i att de formella föreskrifterna för
prövotid bör kunna upphävas, eftersom det redan ligger i YB:s förslag att eleven
skall kunna pröva sig fram.

Skolöverstyrelsen och Sveriges hantverks- och industriorganisation understryker
i detta sammanhang betydelsen av studie- och yrkesvägledning.
Organisationen tillstyrker att den förstärks enligt YB:s förslag. Överstyrelsen anser
det nu inte vara möjligt att framlägga konkreta förslag om en förstärkning av yrkesoch
studierådgivningen utan avser att återkomma till frågan i annat sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

3. En sammanhållen mellanskola

3.1 YB:s förslag

3.1.1 Dimensionering (YB I 5, 7, 10.2)

YB lämnar inledningsvis vid sin behandling av dimensioneringsfrågorna i YB I
en redogörelse för yrkesskolväsendets nuvarande omfattning. Den synnerligen
kraftiga utveckling, som yrkesskolorna genomgått sedan 1955 års riksdag gett de
lokala skolmyndigheterna och överstyrelsen för yrkesutbildning frihet att anpassa
yrkesutbildningen till aktuella behov, påpekas särskilt. Den kraftiga expansionen
framgår av följande diagram.

Antal elever i yrkesskolor 1944—1964 i heltidskurser
om minst 5 månader

Elever

80 000

70 000

60 000

50 000

40 000

30 000

20 000

10 000

45 50 55 60 64

—- Samtliga skolformer

Kommunala yrkesskolor1

----Enskilda yrkesskolor

Centrala verkstadsskolor
—•—• Företagsskolor

1 Inkl. centrala kesskolor samt landstin kommunala kesskolor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

YB konstaterar att yrkesutbildning f. n. bedrivs i en mängd olika former samt att
bristen på statistiska uppgifter gjort, att beredningen inte kunnat bestämma varje
yrkesutbildningsforms nuvarande kvantitativa omfattning. YB kan således ge en
statistisk redovisning endast för de statsbidragsberättigade yrkesskolorna medan övrig
yrkesutbildning belyses mera summariskt.

Elevantalet i heltids- och deltidskurser vid yrkesskolor under skolöverstyrelsen i
oktober 1964 framgår av följande två tabeller.

Antal elever i heltidskurser vid yrkesskolor den 15 oktober 1964

	Tekn. utbildn.	Ind. o. hant-verk	Kontor o. han-del	Husligt område	Vård- yrken	övr.	Summa	Rel. andel
Centrala verkstads-
skolor ..........	10	7 875	12	135	175	91	8 298	10.7
Kommunala yrkes-
skolor ..........	5 849	21 411	12 871	8 655	1 555	1 637	51 978	68.7
Enskilda yrkes-
skolor ..........	1 627	835	2 039	749	205	756	6211	8.2
Företagsskolor ....	86	4 874	48				5 008	6.6
Centrala yrkesskolor	365	344	310	239	322	30	1 610	2.1
Landstingskommu-
nala yrkesskolor . .	140	723	228	238	1 174	81	2 584	3.4
Samtliga skolformer	8 077	36 062	15 508	10016	3 431	2 595	75 689	99.7
Relativ andel ....	10.7	47.6	20.5	13.2	4.5	3.4	99.9

Antal elever i deltidskurser vid yrkesskolor den 15 oktober 1964

	Tekn. utbildn.	Ind. o. hant-verk	Kontor o. han-del	Husligt område	Vård- yrken	Övr.	Summa	Rel. andel
Centrala verkstads-
Kommunala yrkes-	11 829	14 685	27 992	21 556	609	11 220	87 891	89.7
Enskilda yrkes-
	726	897	3 662	477		414	6 176	6.3
Företagsskolor ....	579		33	612	0.6
Centrala yrkesskolor		215	150	104	18	9	496	0.5
Landstingskommu-nal yrkesskolor . .		583	677	1 171	50	291	2 772	2.8
Samtliga skolformer	12 555	16 959	32 481	23 308	677	11 967	97 947	99.9
Relativ andel ....	12.8	17.3	33.2	23.8	0.7	12.2	100.0

Tabellerna visar, att ungefär 2/3 av heltidskursema och 9/10 av deltidskurserna
bedrivs vid de primärkommunala yrkesskolorna. Omkring 95 % av eleverna i
heltidskurser bevistar kurser av minst 5 månaders längd. I dessa kurser dominerar
industri- och hantverkssektom med nära 50 % av hela elevantalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Sedan år 1964 har det totala antalet elever i heltidskurser ökat endast måttligt
eller från närmare 76 000 till ca 80 000 elever hösten 1967. Denna måttliga ökning
får ses i samband med att vissa tekniska och ekonomiska kurser avvecklas
allteftersom fackskola införs. Ökningen av det totala elevantalet döljer alltså en
större reell ökning av utbildningskapaciteten på övriga områden. Antalet elever har
ökat särskilt starkt på vårdyrkesområdet, nämligen från ca 3 400 till ca 8 000.
På övriga områden har förändringarna varit relativt små.

Trots den måttliga ökningen av elevantalet i yrkesskolan har även intagningen
i yrkesskola ökat starkt och beräknas nu motsvara över 30 % av en årskull.

YB har vidare studerat relationerna mellan antalet elever som fullbordat yrkesutbildning
och antalet elever som avgått från utbildningen utan att fullborda densamma.
Undersökningen avsåg heltidskurser om minst 5 månaders längd. Den
högsta relativa avgången utan fullbordade studier förekommer inom industri- och
hantverkssektorn med drygt 18 %, medan den lägsta avgången, knappt 5 %,
förekommer inom vårdutbildning och huslig utbildning. YB förklarar den påvisade
förtidsavgången bl. a. med förhållandena på arbetsmarknaden. YB pekar emellertid
också på vissa osäkra faktorer i avbrottsstatistiken.

Beträffande övrig yrkesutbildning konstaterar YB att det med hänsyn till avgränsningsproblem
och brist på statistisk belysning föreligger stora svårigheter att
ge en fullständig bild av yrkesutbildningens olika former. Av den yrkesutbildning,
som inte står under skolöverstyrelsens tillsyn eller inte är underkastad samma
reglering, genom stadgebestämmelser och statliga tjänsteavtal m. m., som den nyss
behandlade huvuddelen av yrkesutbildningen, behandlas därför mycket summariskt
endast vissa klart avgränsade former av utbildning. YB tar i denna del sålunda
upp lantbruks-, skogsbruks- och lanthushållsskolor, trädgårdsskolor, sådan sjukvårdsutbildning
(bl. a. sjuksköterskeutbildning) som ligger vid sidan av yrkesskolans
utbildning av sjukvårdsbiträden, konstnärlig utbildning, utbildning för handikappade,
lärlingsutbildning samt yrkesutbildning för arbetslösa m. fl.

Följande tabell ger en bild av den nuvarande utbildningskapaciteten på vissa av
nu nämnda utbildningsområden.

Skolform	Elevantal ca	Antal skolor
Lantbruksskolor ..................................	3 000	47
Skogsbruksskolor ................................	750	43
Trädgårdsskolor .................................. Lanthushållsskolor ................................	250	3
3 000	42
Sjukskö terskeskolor ..............................	8 000	34
Lärlingsutbildning ................................	5 500	—

Vid sina överväganden rörande det gymnasiala skolsystemets framtida dimensionering
erinrar YB om att statsmakterna hösten 1964 beslöt, att ca 50 % av en
ungdomskull inom några få år skulle få möjlighet till gymnasie- eller fackskole -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

studier. Med utgångspunkt i intagningskapaciteten i samhällsägda yrkesskolor 1964
(drygt 20 %) konstaterar YB att totalt ca 75 % av en ungdomskull om några år
får skolmässig vidareutbildning efter grundskolan.

YB pekar på tre faktorer av betydelse för utbildningsdimensionering, nämligen
tillströmning, arbetslivets efterfrågan och resurser.

Tillströmningen bestäms av en mängd faktorer som hittills endast mycket ytligt
kartlagts. YB erinrar att gymnasieutredningen gjort vissa försök att närmare kartlägga
de orsaker som var avgörande för ungdomarnas efterfrågan på gymnasieutbildning.
Slutsatserna av denna undersökning var dock att endast ett fåtal variabler
rent statistiskt kunde tillmätas betydelse. YB anser det dock stå klart att en
framtida dimensionering måste ske med hänsyn till elevernas utbildningsönskemål.
Arbetslivets efterfrågan på utbildade måste också påverka planeringen särskilt när
det gäller skolformer med mera avgränsade utbildningsmål.

Knapphet på ekonomiska och personella resurser kan dessutom föranleda
prioriteringar eller maximeringar som i en viss situation tar över både tillströmnings-
och arbetsmarknadsaspekter, när dimensioneringen skall bestämmas.

Som utgångspunkt för sina bedömningar rörande yrkesutbildningens omfattning
ställer YB upp frågan om hur många elever yrkesutbildningsväsendet per år
bör ta emot för att möta näringslivets behov av yrkesutbildad arbetskraft och
samtidigt tillgodose utbildningssökandes önskemål att erhålla yrkesutbildning.

Yrkesutbildningen måste enligt YB vara målinriktad mot vissa slag av arbetsuppgifter.
Efterfrågan från näringslivet kommer därigenom att spela en större roll
för den kvantitativa planeringen. I sammanhanget pekar YB på yrkesvägledningen,
som genom sitt sätt att verka kan bli ett instrument med vars hjälp man kan
sammanjämka önskemålen från de studerande med efterfrågan från arbetslivet.
Betydelsen av denna vägledningsverksamhet bedöms bli långt större i den yrkesskola
som beredningen föreslår genom den förhållandevis måttliga specialiseringen
under första delen av utbildningen.

YB:s principiella inställning i dimensioneringsfrågan framgår av de krav i
kvantitativt hänseende, som YB anser bör ställas på det statsunderstödda yrkesutbildningsväsendet
och som YB formulerar på följande sätt.

Yrkesutbildningsresurserna bör utbyggas så, att i princip all ungdom, som
önskar sådan utbildning, skall få tillgång därtill.

Yrkesutbildningsväsendet bör dimensioneras så, att utbudet av ungdomlig
arbetskraft så nära som möjligt ansluter till näringslivets behov såväl kvalitativt
som kvantitativt.

YB är medveten om att ungdomsyrkesutbildningen inte ensam löser arbetsmarknadens
behov. Rekrytering till ett yrke kan ske på flera olika vägar. Arbetskraftsströmmarna
är föga statistiskt kartlagda. Förändrade motivationer hos den
enskilde liksom strukturförändringar i näringslivet m. m. kan framtvinga yrkesbyten.
En bred grundläggande ungdomsutbildning som medger omställning och
anpassning mot nya eller förändrade arbetsuppgifter skapar en viktig »omställningsberedskap».
Den kompletteras av den i form av omskolning meddelade

Kimgl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

vuxenutbildningen, som har en klart arbetskraftsdirigerande effekt. Ungdomsutbildningen
kan inte lämpligen på samma sätt som vuxenutbildningen anpassas
efter arbetsmarknadens kortsiktiga svängningar utan bör ges en viss stabilitet år
från år. Som konjunkturregulator bedömer YB vuxenutbildningen mer lämpad.
YB har sett kvantitetsproblemen så att man sökt belysa en rimlig relativ fördelning
mellan olika yrkesutbildningssektorer inom en given andel av årskullen.
YB har härvid begränsat sig till det gymnasiala åldersstadiet.

Skolväsendets dimensionering har, framhåller YB, hittills utgått från riksbehov
av arbetskraft och/eller utbildning. Regionala studier har inte gjorts och ofta ej
heller varit erforderliga. När det gäller yrkesutbildningen är emellertid, enligt YB,
en samordning nödvändig mellan riksbehovets utveckling och utvecklingen inom
olika regioner. En riktig planering kräver enligt YB att hänsyn tas till näringslivets
struktur och utveckling inom olika geografiska områden. Vissa utbildningsområden
såsom verkstads-, handels-, kontors- och vårdområdena, bör dock med
hänsyn till elevernas valmöjligheter finnas representerade i praktiskt taget varje
region. Med hänsyn till föreliggande praktiska svårigheter då det gäller att söka
beräkna eller bedöma ett riksbehov torde det enligt YB:s mening vara nödvändigt
med en stark central planering av yrkesutbildningsväsendets dimensionering och
lokalisering. Stor betydelse bör dock tillmätas det regionala (lokala) initiativet.

YB behandlar frågan om yrkesskolans dimensionering i tre etapper. Den första
utgörs av en beskrivning av läget på arbetsmarknaden vid 1960-talets början.
Den andra etappen omfattar sammanställningar av uppgifter rörande utvecklingen
fram till 1970-talets början. Etapp tre omfattar överväganden och förslag rörande
en framtida dimensionering. YB redovisar etappernas grundmaterial i sju tabeller
med beteckningarna 7: 1—7: 7 på sidorna 538—554 i YB I.

YB understryker osäkerheten i de bedömningar som gjorts framför allt vad
gäller beräkningen av den s. k. yrkesskolandelen, dvs. ett procenttal som för varje
ifrågakommande yrke utvisar den andel av de sysselsatta utan skolutbildning på
studentexamensnivå som hade eller borde ha haft yrkesutbildning motsvarande
normalt omkring två års skolgång. Även när det gäller framräknandet av ersättningsbehovet
av yrkesskolutbildade (i betydelsen yrkesskolandelen) har man enligt
YB måst röra sig med grova approximationer.

Antalet yrkesskolutbildade i nyss angiven mening beräknas av YB till omkring
850 000 medan ersättningsbehovet anges till 29 000 personer per år.

YB kommer fram till ett årligt utbildningsbehov i en årskurs av totalt ca
51 000 personer, vilket jämförs med en kapacitet i nuläget om ca 38 000 elevplatser
(tabell 7: 7, YB I s. 554).

YB konstaterar att dess beräkningar inte är tillfyllest som underlag för en
beräkning av yrkesutbildningsväsendets framtida omfattning. Ytterligare analyser
och prognoser behövs, de sistnämnda helst avseende hela utbildningsfältet efter
grundskolan.

YB bedömer dimensioneringen främst bli en fråga om tillgång på elever.
Åtskilliga ungdomar bedöms även framdeles komma att sakna intresse för vidare
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 140

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

studier efter avslutad grundskola. YB ifrågasätter om yrkesutbildningsväsendet bör
planeras för mer än 30 å 35 % av en årskull, dvs. ett årligt intag av ca 35 000
ungdomar i utbildningar om två års längd eller mer direkt efter grundskolan.
Ett sådant intag skulle innebära en volymökning.

Med hänsyn till det ökade trycket på rent teoretiska utbildningsformer kan
enligt YB vissa farhågor — redan i nuläget uttalade — föreligga beträffande
möjligheten att rekrytera tillräckligt antal elever till yrkesutbildningen. YB anser
emellertid att den av beredningen föreslagna utformningen av den nya yrkesskolan
bör öka yrkesskolans attraktionsgrad. Dessutom bör ett kvantitativt tillskott
erhållas i och med att den 9-åriga grundskolan byggs ut.

Procenttalet 30—35 bör betraktas som ett riksgenomsnitt med rum för stora
lokala variationer, betingade av såväl övriga skolformers omfattning som näringslivets
struktur. En eventuell utbyggnad efter en sålunda given rekommendation
bör ske mycket försiktigt och under beaktande av tillströmningstendenser.

YB:s sammanfattande förslag till dimensionering av den gymnasiala yrkesutbildningen
framgår av följande tablå. I denna har YB under rubriken övrig
utbildning inrymt samfärdselyrkenas utbildning, vissa estetiska utbildningsvägar
samt grundläggande utbildning för vissa samhällstjänstfunktioner m. m.

Sammanfattningsvis föreslår YB,

att yrkesskolan i framtiden dimensioneras för ett utbildningsbehov motsvarande
30—35 % av årskullen 16-åringar;

att en sålunda dimensionerad yrkesskola i årskurs 1 antas differentierad på
huvudstudievägar avseende ungdomsutbildningen på följande sätt:

Yrkesområde	%-andel	Elevintagning
	5	1 750
	3	1 050
	12	4 200
	4	1 400
	4	1 400
	15	5 250
	14	4 800
	17	5 900
	15	5 250
	7	2 450
Övrig utb.......................................	4	1 400
Summa	100 %	35 000

att man med beaktande av förekomsten av såväl 1-åriga utbildningar som 3-och 4-åriga utbildningar antar följande elevantal i ungdomsutbildningen:

Åk 1 av 2-årig utb....................... 32 000

Åk 2 av 2-årig utb....................... 32 000

Ettåriga utbildningar samt åk 3 och 4 ........ 10 000

74 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Härtill kommer kurser av annan omfattning samt vuxenutbildning inom yrkesskolan.
Detta elevantal är svårberäknat. YB anser, att man bör räkna med ungefär
30 000 elever i dessa utbildningar.

Slutligen bör hänsyn också tas till sådana elever, som i yrkesskolan bevistar
sådan vuxenutbildning, som är arbetsmarknadsmässigt betingad. Dessa elever
uppskattar YB till ungefär 10 000.

Det sammanlagda elevplatsbehovet i yrkesskolan omkring år 1970 skulle totalt
alltså komma att uppgå till ungefär 114 000.

YB:s förslag och beräkningar i YB III och IV berör endast de ovan redovisade
74 000 eleverna och ej de två senare grupperna på 30 000 resp. 10 000 elever.

3.1.2 Yttre planering (YB I 10.1, 11.7, 13 YB III 1.4)

Dagens yrkesutbildning karakteriseras enligt YB i hög grad av specialisering
och inriktning mot klart avgränsbara yrken eller yrkesområden. Inslaget av allmänna
ämnen är merendels ganska ringa. Yrkesutbildningen bedrivs i nuläget,
oavsett vem som är huvudman, med få undantag vid fristående skolenheter, dvs.
skolenheter som inte är samorganiserade med annan skolverksamhet utanför yrkesutbildningsfältet.
Inom yrkesskolan själv, särskilt de större kommunala och
landstingskommunala skolorna, är verksamheten i viss utsträckning integrerad
såtillvida som personella och materiella resurser samutnyttjas för olika slag av
utbildning. Antalet små yrkesskolor med endast en eller ett fåtal utbildningslinjer
är dock betydande.

I direktiven för YB har framhållits nödvändigheten av att hänsyn tas till »bl. a.
planeringssynpunkter, varvid bör beaktas behovet av en samordnad planering och
utveckling av alla skolformer som följer ovanpå grundskolan».

YB erinrar också om att gymnasieutredningen på sin tid redovisade en modell
för det gymnasiala skolsystemet som omfattade gymnasium, fackskola och yrkesskola.
Gymnasieutredningen påvisade i detta sammanhang möjligheterna att med
en sådan konstruktion öka den gymnasiala utbildningens spridning. YB delar gymnasieutredningens
uppfattningar i denna fråga och har funnit att en gemensam
planering för de tre gymnasiala skolformerna kan föra till en långtgående integration.

Morgondagens yrkesutbildning får enligt YB inte konstrueras så att den endast
leder till snävt avgränsade yrken. Den måste också erbjuda övergångsmöjligheter
till andra delar av det gymnasiala skolsystemet. En förutsättning härför är att ett
visst, inte obetydligt lärostoff är gemensamt för de skilda utbildningsvägama. Inom
yrkesskolans huvudsektorer bör därför, efter samma princip som tillämpats inom
gymnasiet och fackskolan, förekomma en ämnesuppsättning som karakteriserar
sektorn. Den ytterligare differentieringen mot specifika yrkesutövningar vartill utbildningen
skall syfta blir jämförbar med linje- och grenindelningen i fackskola
och gymnasium. YB menar sig sålunda ha kommit fram till en organisationsmodell
som i princip kan anslutas till den som gäller för gymnasiet och fackskolan. Här -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

igenom skuile möjliggöras den helhetssyn på de tre gymnasiala skolformerna, som
enligt YB är en nödvändig förutsättning för en från pedagogiska och ekonomiska
synpunkter ändamålsenlig planering av dessa skolformer.

Följande indelning ter sig enligt YB naturligast och lämpligast.

Skolform	Huvudsektorer
Humanistisk social	Ekonomisk	N aturvetenskaplig-teknisk
Linjer inom sektorn
Gymnasiet ............	Hum -j- Sh	Ek	Na + Te
Fackskolan ............	Soc	Ek	Te
Yrkesskolan ............	Hush. + Vård	Ha + Kont	Ind. + Hantverk

YB finner starka skäl tala för en långt gående integration inom och mellan
de gymnasiala skolformerna och har mot bakgrunden av sina direktiv och statsmakternas
beslut i anledning av prop. 1964: 171 angående reformering av de
gymnasiala skolorna m. m. undersökt formerna för en integration mellan yrkesskolan
och övriga delar av den gymnasiala skolan som syftar dels till samordnad
planering och användning av lokaler, dels till vad YB kallar pedagogisk integration.

YB framhåller att beslutet om gymnasie- och fackskolereformen bl. a. innebär
att fackskola skall finnas på varje ort som har eller får gymnasium. I nyssnämnda
proposition framhålls bl. a., att vissa undersökningar beträffande gymnasiets och
yrkesskolans rekrytering klart visar att ungdomarna har en stark benägenhet att
söka sig till den i förhållande till hemorten mest välbelägna skolan även om denna
inte erbjuder den utbildning som i första hand efterfrågas. För att valet av utbildningsväg
inte skall styras av sådana från utbildningssynpunkt ovidkommande
faktorer bör samtliga gymnasiala skolformer, alltså även yrkesskola, regelmässigt
förekomma på samma ort.

Den ovan nämnda omständigheten tyder YB så, att flertalet ungdomar i 16—17-årsåldern har endast vagt uttalade föreställningar om vilket specifikt yrke de i
framtiden vill ägna sig åt. Det finns däremot skäl att antaga att de flesta
har tämligen klart för sig inom vilket verksamhetsområde de önskar arbeta
och detta arbetes allmänna karaktär. Från denna synpunkt bör yrkesskolan —
liksom gymnasiet och fackskolan — på varje gymnasieort erbjuda utbildningsvägar
som med måttlig differentiering leder till ett begränsat antal grundutbildningar för
arbetsmarknadens huvudsektorer.

Beträffande frågan om elevområden konstaterar YB, att landet vid planeringen
för det gymnasiala skolväsendet har indelats i för närvarande 118 regioner. De
tre delarna av gymnasieskolan skall finnas i varje sådan region med förläggning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

regel till samma ort. Gymnasieregionerna skall utgöra elevområde för de tre gymnasieskolformema.
De stora variationerna i befolknings- och kommunikationstäthet
har emellertid lett till att elevunderlaget i olika regioner kan förete betydande kvantitativa
olikheter. Redan med den måttliga differentiering som gymnasiet och fackskolan
erhållit blir det omöjligt att erbjuda alla alternativ i regioner med litet
underlag. Med den differentiering av yrkesskolan som YB föreslagit krävs ett avsevärt
elevunderlag för att flertalet utbildningsvägar skall kunna upprätthållas.
Yrkesskolorna och deras elevområden skulle alltså behöva göras mycket stora och
relativt få. Principen att alla ungdomar oberoende av bostadsort i görligaste mån
skall ha lika tillgång till samhällets gymnasiala utbildning kräver emellertid enligt
YB primärt, att de tre gymnasiala skolformerna skall ha gemensamma elevområden.
Med de förslag till struktur och differentiering inom yrkesskolväsendet, som
YB framlägger, kommer det helt övervägande antalet ungdomar att inom regionen
kunna erhålla önskad utbildning.

YB föreslår, att yrkesskolan i princip skall ha ett med fackskolan och gymnasiet
gemensamt elevområde. Även i fortsättningen bör dock i icke obetydlig utsträckning
vid de gymnasiala yrkesskolorna finnas studievägar med annat — i regel större
— elevområde än det nyss sagda. Det nuvarande systemet med riksskolor och
storregionskolor måste alltså bestå enligt YB. Detsamma bör gälla om det nuvarande
systemet att olika studievägar vid en och samma yrkesskola kan ha olika
elevområden. YB framhåller i detta sammanhang, att de gemensamma elevområdena
ger skolledningen möjlighet att samlat bedöma de gymnasiala skolformernas
behov och att genom samordnad planering på bästa sätt disponera tillgängliga resurser.

I den mån en samordnad planering för de gymnasiala skolorna i regionen leder
till att dessa sammanförs till en gemensam skolanläggning eller till närbelägna
skolanläggningar, skapas förutsättningar för gemensamt utnyttjande av lokaler
som eljest endast delvis beläggs av de enskilda skolformerna. Lokalbehovet i de
stora skolenheterna påverkas också mindre av variationer i elevernas ämnestillval
än vad fallet blir i mindre skolenheter.

En på antytt sätt genomförd lokalmässig integration skapar förutsättningar för
en pedagogisk integration över hela det gymnasiala skolstadiet.

Väsentliga fördelar kan enligt YB uppnås genom en pedagogisk integration.
Underlaget för lärartjänster även i ämnen med relativt litet timtal i varje klass
blir sålunda större. Elevernas möjligheter i fråga om tillval av ämnen förbättras
och undervisningsgrupperna kan i regel bli större, vilket innebär en bättre hushållning
med de tillgängliga resurserna. Gemensamma pedagogiska hjälpmedel bedöms
kunna anskaffas i större mängd och bli bättre utnyttjade inom en integrerad
skolenhet. Enligt YB:s mening är fördelarna uppenbara, då det gäller att till yrkesundervisningen
skaffa lämpliga teorilärare liksom när det gäller att få goda
lärarkrafter för den yrkesinriktade delen av utbildningen inom gymnasium och
fackskola. YB förutsätter att lärarna skall anställas vid viss skolenhet och inte
vid viss skolform.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

I begreppet pedagogisk integration inlägger YB dels att undervisningen i de
skilda ämnena förläggs till den lokal som ger de bästa inlärningsbetingelserna och
detta oavsett vilken skolform eller linje eleverna tillhör, dels att undervisningen
alltid skall meddelas av den lärare, som har den lämpligaste utbildningen och erfarenheter
för den aktuella undervisningen samt dels att en möjlighet skall finnas
att organisera elevgrupper bestående av elever från de olika skolformerna.

En integrerad gymnasial skola bör enligt YB ge möjlighet att bryta ner de
murar av fördomar som nu skiljer olika utbildningsformer och yrkeskategorier.
Ökad insyn i angränsande arbetsområden bör leda till ökad förståelse och respekt
och därmed till ett överbryggande av såväl fackliga som sociala motsättningar.
Detta skulle i sin tur kunna leda till en mindre status- och prestigebunden värdering
av olika studievägar och därmed ge ett bättre underlag för en saklig bedömning
av studie- och yrkesval. YB betecknar dessa vinster som den sociala integrationen.

Konsekvensen av den föreslagna integrationen och den antydda utvecklingen
blir enligt YB en helhetssyn på det gymnasiala skolsystemet. Beredningen föreslår
därför, att det gymnasiala skolstadiet skall omfatta en enda skolform innehållande
utbildningslinjer av olika längd och med varierande målsättning.

Om man genomför den föreslagna totalintegrationen av gymnasiestadiets tre
skolformer, kan man enligt YB:s mening inte ha olika skolbenämningar på olika
delar av en och samma skola. En gemensam benämning på det gymnasiala åldersstadiets
skolformer bör införas. YB föreslår, att den nya skolan kallas gymnasieskolan.
YB föreslår vidare att de tre nuvarande namnen skall försvinna och att
inga underbenämningar skall förekomma.

Om benämningen gymnasieskolan godtas måste man, framhåller YB, också
finna nya benämningar för de olika linjerna, grenarna och särskilda utbildningarna
i de nuvarande skolformerna. Vad detta skulle innebära har YB belyst genom ett
antal exempel på linje- och grenuppsättningen i den nya gymnasieskolan (YB I s.
204—206).

I YB I uttalades beträffande elevantalet i heltidskurser att nuvarande bestämmelser
borde kunna gälla även i fortsättningen.

Läroplansarbetet och därmed sammanhängande frågor har emellertid gett YB
anledning till ett annat synsätt. Den moderna pedagogiken och nya läromedel gör
det enligt YB nödvändigt och möjligt att variera storleken av elevgrupperna mom
betydligt vidare gränser än vad som kan ske idag. Försöksverksamhet har sedan
några år pågått i landet. YB finner det angeläget att det för yrkesutbildningen
utfärdas bestämmelser rörande elevantalet som inte fixerar klassens/gruppens
storlek för hela utbildningstiden. Variationer bör kunna ske med hänsyn till olika
inlärningssituationer, elevmaterial, tillgång på läromedel och lärare etc. Försöksverksamheten
bör i varje fall utsträckas till att avse relativt stora delar av vår nuvarande
yrkesundervisning.

Om bestämmelserna om elevantalet i de yrkesutbildande linjerna i gymnasie -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

skolan anses böra utformas i fasta tal bör kommentarer och anvisningar ges så att
gruppstorlekarna inom en given ram kan varieras.

3.1.3 Lärotider (YB I 12, YB III 1.4)

I detta avsnitt har YB behandlat frågor rörande läsårets längd, veckotimtal, lektionslängd
m. m. Med hänsyn till att frågan om läsårets längd och skolarbetsveckan
nyligen behandlats av riksdagen (prop. 1968: 64, SU 107, rskr 258) upptas i det
följande inte sådana frågor som slutbehandlats i nyssnämnda proposition.

Yrkesskolans lärotider har, konstaterar YB, mer fått vara avhängiga av traditioner
och förhållanden inom arbetslivet än av hänsynstaganden till samhällsutveckling,
till förändringar av pedagogiska metoder och till medicinska skäl, som t. ex.
gymnasieutredningen gjort sig till tolk för.

I första hand måste man fråga sig om det finns några hållbara motiv för att
även i fortsättningen ha regler för yrkesskolans lärotider, som betydligt skiljer sig
ifrån de andra skolformernas lärotider.

Man har ibland sökt motivera de annorlunda lästidema i yrkesskolan på så sätt
att yrkesskolans utbildning vore praktisk medan de andra skolformernas utbildning
vore teoretisk. Enligt YB:s mening är en sådan motivering varken logiskt
riktig eller praktiskt hållbar. För den ena individen kan en rent teoretisk utbildning
vara betydligt lättare än en praktisk utbildning, för en annan individ kan
motsatsen vara fallet. YB är inte benägen att i fråga om belastning av eleverna i
fysiskt och psykiskt hänseende vid inlärning av nya moment, för framtiden varaktigt
dra en klar gräns mellan teoretisk och praktisk utbildning inom det svenska
skolväsendet.

På tal om läsårets planering föreslår YB en stark rekommendation till skolmyndigheterna
att genomföra intagning och avgång minst två gånger årligen vid
yrkesskolorna överallt där en sådan anordning önskas och är möjlig att genomföra.

YB kommer härefter in på integrationstanken och framhåller att integrationssträvandena
har varit en bärande princip i allt YB:s arbete. Detta leder enligt YB
till att olika antal minuter för lektionerna i alltför hög grad torde bli en administrativ
belastning, som blott torde medföra väsentligt ökade kostnader utan annan påtagbar
»vinst» än bibehållande för yrkesskolan av en tradition som har sin upprinnelse
i äldre tiders bedömningar. Inom det gymnasiala området bör på denna
punkt enhetlighet och samordning eftersträvas.

YB konstaterar att antalet veckotimmar för närvarande är högre i yrkesskolan
än i någon annan skolform. Rent principiellt anser YB att den del av den integrerade
gymnasiala skolan, som inte utgörs av gymnasiet bör ha samma veckotimtal.
För fackskolan gäller veckotimtalet 35 och detta bör alltså i princip gälla också
för den gymnasiala yrkesskolan. YB föreslog i YB I, att den integrerade gymnasiala
yrkesskolans veckotimtal i princip skulle bestämmas till 35 men att detta tal
skulle bli 36 för kurser, som hade 6—10 vtr. arbetsteknik, 37 för kurser, som

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

hade 11—20 vtr. i nämnda ämne och 38 för kurser, som hade mer än 20 vtr. i
arbetsteknik.

De i YB III presenterade läroplanerna innefattar också veckotimtal varierande
mellan 36 och 38 veckotimmar. YB anser det emellertid i samma betänkande
högst sannolikt, att en förbättrad metodik, ökad produktion av moderna läromedel
etc. mera målinriktad lärarutbildning osv. skall göra det möjligt att successivt anpassa
veckotimtalet till vad som gäller för övriga linjer i gymnasieskolan. Under
tiden torde det inte medföra några större svårigheter att öka de fem arbetsdagarna
i skolveckan med de 1—3 veckotimmar, med vilka YB:s läroplaner f. n. överskrider
veckotimtalet för övriga gymnasiala skolformer. I sammanhanget bör dock
observeras att i de fall undervisningen bedrivs i inbyggd form eller vid externa
arbetsobjekt utanför skolan i samverkan med företag/institutioner, skall veckotimtalet
efter skolstyrelsens bestämmande anpassas till den arbetsvecka, som tillämpas
vid företaget eller institutionen.

Beträffande lektionstidens längd har YB inte funnit bärande skäl för ett bibehållande
av 60-minuterslektioner i arbetsteknik. YB föreslår, att ämnet arbetsteknik
skall omfatta två eller tre lektionstimmar jämte mellanliggande rast eller raster. Det
normala torde bli två normallektioner med mellanliggande rast men även tre lektioner
i följd kan behöva medges. Den praktiska delen av yrkestekniken kan
således komma att omfatta följande antal minuter för två lektioner med mellanliggande
rast

45 + 10 + 45 = 100

45 + 10 + 40= 95

40 + 10 + 40= 90

Rast ska ges efter två eller tre lektioner.

När det gäller inbyggd skola skall skolstyrelsen kunna medge att lektion i arbetsteknik
omfattar 60 minuter.

YB framhåller avslutningsvis att kravet på likställighet mellan gymnasieskolans
samtliga linjer varit vägledande för YB vid övervägandena rörande skolans arbetstider.
Detta innebär emellertid inte att YB i och för sig anser de nu gällande eller
föreslagna reglerna angående t. ex. veckotimtal lämpligast. YB finner att frågan
om arbetstider för hela gymnasieskolan bör bli föremål för särskild utredning och
att det är angeläget att en sådan kommer till stånd snarast.

3.1.4 Huvudmannaskap (YB 124)

Genom beslut den 27 september 1967 tillkallade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
åtta sakkunniga för att utreda frågan om huvudmannaskapet
för de gymnasiala skolformerna m. m. Med hänsyn härtill lämnas i det följande en
starkt förkortad redogörelse för YB:s förslag i denna del.

Med huvudmannaskap för yrkesskola avser YB organisatoriskt och ekonomiskt
förvaltningsansvar för yrkesskolans hela verksamhet. Huvudmannaskapet i dagens
yrkesskola kan vara primärkommunalt, landstingskommunalt, enskilt eller — om än

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

i relativt ringa mån — statligt. Totalt finns i landet omkring 800 yrkesskolor under
skolöverstyrelsens tillsyn. Detta antal fördelar sig på olika huvudmän på följande
sätt:

Primärkommuner ca 60 %

Enskilda och företag ca 27 %

Landstingskommuner ca 13 %

För de flesta primärkommunala yrkesskolkurserna bildar enligt YB skoikommunen
med den omgivande bygden elevområde. Detta elevområde utgör en motsvarighet
till gymnasiets och fackskolans elevområde och sammanfaller ofta helt
eller delvis med detta.

Bland de landstingskommunala yrkesskolorna utgör de centrala verkstadsskolorna
den största gruppen. Dessa skolor har till uppgift dels att ge yrkesutbildning
åt ungdom från kommuner, som saknar underlag för egna skolor, dels att tillgodose
behovet av utbildning för yrken som har relativt ringa rekryteringsunderlag
och som därför fordrar stora elevområden. En allt väsentligare uppgift för landstingen
har på senare år blivit, vid sidan av sjuksköterskeskolorna, utbildning för
andra vårdyrken med anknytning till de sjukvårdsanstalter, som landstingen är
huvudmän för. Landstingen står också som huvudmän för yrkesutbildning utanför
skolöverstyrelsens tillsyn. Flertalet av landets lanthushållsskolor och lantbruksskolor
står sålunda under landstingens huvudmannaskap.

I YB:s uppdrag beträffande huvudmannaskapsfrågan har inte ingått att granska
de statliga eller enskilda yrkesskolorna. YB har emellertid framhållit, att de två
viktigaste formerna för näringslivets medverkan i den gymnasiala yrkesutbildningen

— inbyggda skolor och företagsskolor — bör finnas kvar utan någon ändring av
konstruktionen. YB uttalar sig även positivt om lärlingsutbildningen och anser att
den alltjämt bör finnas och understödjas.

Vid sina överväganden rörande det framtida huvudmannaskapet för yrkesskolan
understryker YB inledningsvis de argument som framförts för en integrerad gymnasieskola
och hävdar i princip, att denna skola bör stå under en gemensam huvudman.

YB erinrar därefter om att genom riksdagsbeslut år 1964 fastslagits, att gymnasiet
och fackskolan skall vara primärkommunala undervisningsanstalter. YB
finner med hänsyn härtill och till samordningen med grundskolan övervägande
skäl tala för att primärkommunen i princip skall vara huvudman för den integrerade
gymnasiala skolan. YB understryker dock dels att en omprövning av detta
ställningstagande kan visa sig påkallad framdeles, dels att ställningstagandet inte
får tolkas så att varje annan form av huvudmannaskap för yrkesutbildning bedöms
som olämplig. Kurser, som är av specialkaraktär eller som av vissa skäl inte lämpligen
kan ingå i gymnasieskolan, bör även i fortsättningen kunna organiseras av
annan huvudman än primärkommunen. Såsom exempel nämner YB lantbrukets,
skogsbrukets och trädgårdsnäringens skolor. Sjukvårdsutbildning bör enligt YB:s
mening också i framtiden — som en möjlighet vid sidan av primärkommunal skola

— kunna bedrivas av landstingen.

3* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 140

Kungl. Maj:ts proposition tv 140 år 1968

YB har även sökt bedöma de praktiska problem som kan vara förknippade
med det principiella ställningstagandet i huvudmannafrågan. De väsentligaste problemen
skulle enligt YB hänföra sig dels till de primärkommunala yrkesskolorna
utanför gymnasieorter, dels till de centrala verkstadsskolornas framtida verksamhet,
dels ock till yrkesskolorganisationen i de län där landstinget till större delen
övertagit yrkesundervisningen.

Beträffande förstnämnda fråga uttalar YB att många yrkesskolor på icke gymnasieorter
bör finnas kvar under lång tid men att de bör integreras med gymnasieskolan
antingen genom ett kommunalförbund för regionens gymnasiala skolor
eller genom ett system med filialer till gymnasieskolan. Detta bör kunna gälla
även centrala verkstadsskolor i den mån de ej övertas av primärkommun. Beträffande
det sista av nyss angivna problem föreslår YB, att — trots principen om
primärkommunalt huvudmannaskap för gymnasieskolan -—- Kungl. Maj:t skall
kunna medge landsting, som träffat överenskommelse med vederbörande kommuner,
att landstinget skall överta huvudmannaskapet för gymnasieskolan inom dessa
kommuner. Ett sådant övertagande skall enligt YB endast få avse hela gymnasieskolan,
ej vissa delar av eller linjer i den.

Nuvarande organisation av yrkesutbildningens centrala ledning företer en splittrad
bild. Även om ledningen i huvudsak koncentreras hos skolöverstyrelsen är
den faktiskt ännu uppdelad på flera olika ämbetsverk, lydande under skilda departement.
Lantbrukets skolor står under lantbruksstyrelsen, den skogliga utbildningen
sorterar under skogsstyrelsen, fiskets utbildningsverksamhet regleras genom
fiskeristyrelsen. Socialstyrelsen leder vissa typer av utbildning inom sitt område.

YB föreslår, att den rekommenderade sammansmältningen av de nuvarande tre
gymnasiala skolformerna till en integrerad gymnasial skola och därmed förknippade
åtgärder samordnas med ett överförande av återstående sektorer av yrkesutbildningsverksamheten
till utbildningsdepartementet med skolöverstyrelsen som central
tillsynsmyndighet.

3.1.5 Utbildning av handikappade (YB I 22)

YB konstaterar, att de handikappades utbildningsproblem under senare år ägnats
stor uppmärksamhet och gjorts till föremål för ett stort antal undersökningar och
utredningar. Handikapp är enligt YB inte ett entydigt begrepp och en klar gräns
kan inte anges för när en person skall anses handikappad. Inte heller finns några
entydiga gränser mellan olika slag av handikapp. Emellertid har socialpolitiska
kommittén i översikten Social omvårdnad av handikappade (SOU 1965: 43) indelat
de handikappade i två huvudgrupper:

1. invalidiserade på grund av mental defekt eller fysisk defekt av mera bestående
art samt

2. långvarigt sjuka.

YB framhåller, att exakta uppgifter om antalet handikappade saknas men hän -

Kung}. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

visar till att i prop. 1965: 1 (bil. 10 s. 248) antalet handikappade barn i Sverige
uppskattades till mellan 26 000 och 37 000. Av dessa bedöms ungefär 40 %
ha enbart mentalt handikapp, ungefär 40 % enbart somatiskt handikapp och resten
handikapp av båda slagen.

YB jämför vissa likartade utbildningsförsvårande effekter, som följer med i sig
själva helt olikartade handikapp. En dylik jämförelse kan enligt YB vara av värde
för den praktiska bedömningen av vilka säranordningar som kan behövas för
handikappade elever inom yrkesutbildningsväsendet. Sådana effekter anges vara
långsam inlärning, begränsat ordförråd, begränsad samhällsorientering och »överbeskydd».
Utredningen konstaterar att olika handikapp ofta ger likartade effekter.

De handikappades yrkesutbildning har tidigare bedömts schablonmässigt och
målet för deras utbildning har satts relativt lågt. Nyare synsätt innebär en avsevärt
högre målsättning. Målet bör, framhåller YB, vara full utbildning i det yrke, som
befunnits lämpligt i det enskilda fallet.

I största utsträckning bör den handikappade få sin utbildning inom den ordinarie
yrkesutbildningen men där detta inte kan åstadkommas bör speciella utbildningsvägar
vidmakthållas eller tillskapas.

YB redogör för de åtgärder som under senare år vidtagits för att förbättra de
handikappades utbildningsmöjligheter. I denna del hänvisas till betänkandet (YB
I s. 328—333).

YB framför följande principiella synpunkter på den fortsatta utvecklingen inom
detta utbildningsområde.

Den ordinarie yrkesutbildningen bör i största möjliga utsträckning göras tillgänglig
för de handikappade. Anpassnings- och andra förberedande kurser för ytterligare
habilitering av handikappade inför kommande yrkesutbildning bör anordnas
i erforderlig utsträckning. Tills vidare bör de kunna anslutas, även i statsbidragshänseende,
till den skolverksamhet, som i det aktuella fallet har de bästa
möjligheterna att stå som värd.

Närmare ställning till organisationen av yrkesutbildning för rörelsehindrade bör
ej tas förrän betänkande föreligger från utredningen angående omvårdnaden av
handikappade. Samma sak gäller beträffande yrkesutbildningen för blinda och
andra synskadade samt för döva och hörselskadade, vilkas problem utreds av
1960 års blindvårdsutredning resp. skolöverstyrelsen.

Hjälpklasselevernas yrkesutbildning bör vidareutvecklas enligt de planer som gemensamt
lagts fram av skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Skolöverstyrelsen
bör snarast bemyndigas föreskriva att särskild kurs för yrkesutbildning
av främst intellektuellt utvecklingshämmade får upprättas för minst 6 elever och
att sådan klass får delas om elevantalet uppgår till 13.

De föreslagna särskilda avdelningarna vid större yrkesskolor (med tillgång till
elevhem) inom varje län bör snarast komma till stånd.

Enstaka elever bör beredas plats i yrkesskolans ordinarie avdelningar, eventuellt
efter genomgången anpassnings- eller förberedande kurs. För de svagast utrustade
bör möjlighet beredas att få yrkesutbildning eller yrkesträning inom särskolans

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

ram. Överföring från den ena skolformen till den andra bör ordnas på samma
sätt som inom den obligatoriska skolan.

Särskoleväsendets yrkesskolor bör vidareutvecklas enligt framlagda planer. Försöksverksamheten
med yrkessärskoleavdelning vid central verkstadsskola bör noggrant
följas. Placering vid ordinarie yrkesskolas normalavdelning bedöms inte vara
realistisk.

Ungdom med komplicerat handikapp bör placeras i sådan skola, som med hänsyn
till handikappets art och grad kan bedömas ha de bästa förutsättningarna att
ge bästa möjliga utbildning åt eleven.

Termen yrkesträning har en speciell innebörd inom särskolan. Det bör övervägas
vid planeringen för övriga handikappskolor att införa samma term, med innebörden
uppträning av arbetsförmåga eller arbetsskicklighet inom ett begränsat område,
som gemensam för ungdomsutbildning av handikappade till skillnad från
vuxenutbildningens och arbetsvärdens term arbetstränäng.

Målet för de handikappades yrkesutbildning bör genomgående vara att föra
fram så många som möjligt till fullt yrkeskunnande. I metodavseende är, påpekar
YB, behovet av individualisering och därmed av mindre läraravdelningar samt mera
tid för flertalet moment i undervisningen än i den ordinarie yrkesundervisningen
gemensamt för flertalet handikappade. Stationsutbildning av modernt snitt torde
enligt YB vara föga användbar vid yrkesutbildning av handikappade.

Antalet undervisningstimmar per dag och vecka samt läsårets längd bör vara desamma
som för motsvarande yrkesavdelningar i den ordinarie yrkesutbildningen.
Vissa modifikationer bör dock medges. Extra tid, som åtgår för medicinsk och
sjukgymnastik behandling m. m., bör tillförsäkras eleverna genom förlängning
av kurstiden.

De skolor och kurser för handikappad ungdom, som leder fram till samma kunskaper
och färdigheter som den ordinarie yrkesutbildningen, bör benämnas på samma
sätt som i den ordinarie yrkesutbildningen. Betygen bör ha samma utformning
som vid ordinarie yrkeskurser. För yrkesutbildning, som är särskilt tillrättalagd för
vissa handikappade, bör användas benämningen »särskild kurs».

Tillsynen av de handikappades yrkesutbildning samt planeringen för handikappskolornas
organisation och lokalisering bör åligga skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna.

Yrkesutbildningen av vuxna handikappade bör generellt ingå i vuxenutbildningssystemet,
dock utan att åldersgränserna binds för hårt.

3.2 Remissyttranden

3.2.1 Dimensionering

De remissinstanser, som ägnat uppmärksamhet åt dimensioneringsproblemet,
har i regel anslutit sig till YB:s principinställning att all ungdom som
önskar genomgå yrkesutbildning skall få tillfälle härtill, varvid dimensioneringen bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

göras sådan att utbudet av ungdomlig arbetskraft så nära som möjligt ansluter sig
till näringslivets behov.

Skolöverstyrelsen, som ägnat frågan ingående uppmärksamhet, anför i huvudsak
bl. a.

Valfrihet mellan olika utbildningsvägar är en primär utgångspunkt för utbildningsväsendets
planering. Av ekonomiska skäl måste emellertid utbildningsresurserna
i stort dimensioneras efter produktionslivets behov. En sammanställning av
elevernas och arbetslivets önskemål visar att en lösning av utbildningsproblemen på
det gymnasiala stadiet inte kan nås utan en sammanvägning och sammanjämkning
av önskemålen. Det gymnasiala skolväsendet bör utbyggas så, att alla, som direkt
efter grundskolan vill ha en gymnasial utbildning, skall kunna få en sådan. Med
anpassning i stort till produktionslivets behov av arbetskraft med olika skolmässiga
utbildningskvalifikationer bör det gymnasiala stadiet dimensioneras och organiseras
så att varje elev så långt möjligt kan fritt välja utbildningsväg inom stadiet
på grundval av en effektiv studie- och yrkesorientering i grundskolan och under
hela den gymnasiala skolgångens förlopp.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att det första ställningstagandet i dimensioneringsfrågan
måste vara att bestämma vilken faktor som skall vara den avgörande,
arbetsmarknadens krav eller elevernas fria val. Styrelsen ger emellertid inte uttryck
för något klart ställningstagande på denna punkt men framhåller att ju mer
målinriktad en utbildning är desto mer måste den anpassas till arbetsmarknaden
för att inte framstå som en felinvestering för både samhället och den enskilde.
Socialstyrelsen råder till försiktighet när man tar hänsyn till arbetslivets behov och
erinrar om att målsättningen för hela skolreformen varit att ge ungdomen i görligaste
mån fria möjligheter att välja yrke.

Något starkare betoning av arbetsmarknadsfaktorn återfinns i remissvaren från
SAF och Sveriges industriförbund samt från Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.
SACO uttalar för sin del klart, att arbetsmarknadsbehoven bör gå före
ungdomens önskemål om de båda faktorerna inte kan förenas.

YB:s betoning av yrkesvägledningen som ett instrument att sammanjämka de
båda efterfrågeaspekterna understryks av ett flertal remissinstanser, bl. a. skolöverstyrelsen,
flera länsskolnämnder, arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna
i Uppsala och Västerbottens län, poststyrelsen, Stor-Stockholms planeringsnämnd
och Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Seminariet för huslig utbildning i
Stockholm anser att YB inte tillräckligt hårt tryckt på behovet av en väl utbyggd
yrkesvägledning.

YB:s beräknings- och prognosmetodik har behandlats av ett
flertal remissinstanser. Beräkningarnas osäkerhet samt den nuvarande bristen på
tillfredsställande prognosverksamhet understryks.

Skolöverstyrelsen påvisar, hur olika antaganden i fråga om de av YB använda
faktorerna »yrkesskolandel» och »genomsnittstid i yrket» kan påverka slutresultatet.
Överstyrelsen uttalar sammanfattningsvis att behovsanalyser måste omfatta
hela arbetsmarknaden, inte blott de s.k. akademikeryrkena. Prognosverksamheten
bör bedrivas kontinuerligt och i första hand åvila statistiska centralbyråns
prognosinstitut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

LO framhåller, att folkräkningsmaterialet för närvarande inte ger tillfredsställande
uppgifter i fråga om angivande av utbildning. Liksom skolöverstyrelsen
anser LO att detta förhållande bör rättas till vid nästa folkräkning.

Statistiska centralbyrån redovisar vissa nya beräkningar på basis av material
från 1965 års långtidsutredning. Centralbyrån har, med applicerande av YB:s
metodik, kommit fram till ett totalt utbildningsbehov som avviker med mindre än
2 % från YB:s prognos. I fråga om fördelningen på sektorer uppträder dock vissa
skiljaktigheter. Centralbyrån anser, att de gjorda prognoserna —- ehuru osäkra
— dock »tills vidare bör kunna utnyttjas som indikatorer på den lämpliga relativa
storleksordningen vid olika utbildningsvägars dimensionering, till dess att nytt och
säkrare underlag blivit tillgängligt».

Centralbyrån framhåller vidare att vissa åtgärder vidtagits eller planerats i syfte
att förbättra yrkesskolstatistiken samt att prognosinstitutet på sitt långsiktiga
arbetsprogram tagit upp en metodundersökning rörande arbetskraftsprognoser.

I sitt yttrande över YB III upplyser centralbyrån om att ytterligare bearbetningar
pågår som bör göra det möjligt att revidera YB:s tendenskalkyl såväl vad
gäller kvarvaron i yrket som när det gäller sysselsättningsutvecklingen inom olika
branscher.

Tveksamhet i fråga om underlagets tillförlitlighet och kritik mot beräkningarna
kommer till uttryck i uttalanden från statskontoret, länsstyrelsen i Jämtlands län,
Målsmännens riksförbund, LR och skogsbrukets yrkesutbildningskommitté.

Behovet av kontinuerlig prognosverksamhet understryks av bl. a. universitetskansler
sämbetet, arbetsmarknadsstyrelsen, statens vattenfallsverk, Kronobergs läns
landstingskommun, SAF och Sveriges industriförbund, TCO och SACO.

Ett relativt litet antal remissorgan har tagit ställning till frågan huruvida riksbehovet
eller det regionala behovet skall vara primärt vid dimensioneringsövervägandena.

Arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län, länsskolnämnden
i Västmanlands län samt SAF och Sveriges industriförbund ansluter
sig i stort sett till YB:s uttalande för en central planering med rum för lokala
initiativ.

Skolöverstyrelsen är skeptisk mot att ge det lokala och regionala näringslivets
behov särskilt stort inflytande på planeringen och anför härom.

Även om i praktiken en viss anknytning till näringslivets regionala struktur bör
kunna accepteras i ett flexibelt utbildningssystem, bör man enligt SÖ:s mening likväl
inte uppställa detta såsom någon primär riktlinje för planeringen.

Överstyrelsen framhåller vidare, att en anpassning i första hand till lokala eller
regionala önskemål skulle begränsa yrkesskolelevernas valmöjligheter i förhållande
till gymnasie- och fackskoleleverna, varigenom yrkesskolsektorn troligen skulle
bli mindre attraktiv.

Majoriteten av remissinstanserna ansluter sig mer eller mindre klart till YB:s
bedömning av det framtida yrkesutbildningsbehovet. Till denna grupp hör bl. a.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, flera
länsskolnämnder, länsstyrelsen i Kalmar län samt LO och TCO.

Vissa remissinstanser betonar, att de föreslagna frekvenstalen bör betraktas
endast som riksgenomsnitt. Så gör länsstyrelsen i Norrbottens lön, Sveriges arbetsledareförbund,
Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund samt Sveriges
grossistförbund.

Regional anpassning som en förutsättning för användande av frekvenstalen
framhålls av bl. a. Skolledarförbundet, överståthållarämbetet, skolnämnden för
Stockholms stad och Stockholms län, länsskolnämnden i Gotlands län, Stockholms
stad och Stor-Stockholms planeringsnämnd.

Kritiska röster mot de i procent angivna ramarna har höjts av bl. a. dåvarande
socialstyrelsen, länsskolnämnden i Malmöhus län, länsarbetsnämnden i samma län
samt ABF.

Länsstyrelsen i Kronobergs län liksom länsarbetsnämnden i länet och Södermanlands
läns landstingskommun manar till försiktighet och anmäler viss tvekan mot
en så stor ökning av yrkesskolans kvantitativa omfattning som YB föreslagit.

Sistnämnda landstingskommun och SACO framhåller att vid planeringen hänsyn
även bör tas till den eftergymnasiala utbildningen.

SFS tar i sammanhanget upp frågan om övergång från yrkesskola till fackskola.
I vilken utsträckning en sådan övergång kommer att äga rum anser SFS svårt att
bestämma men frågan bedöms komma att påverka dimensioneringen av både
fackskola och yrkesskola och SFS finner, att ytterligare utredning är nödvändig på
denna punkt.

Beträffande fördelningen på utbildningssektorer framhåller
skolöverstyrelsen, att förutsättningarna för en fördelning är små och att de gjorda
beräkningarna är mycket grova och endast kan utgöra allmänna hållpunkter. Arbetsmarknadsstyrelsen
finner YB:s fördelning vara en rimlig avvägning som i jämförbara
stycken visar god överensstämmelse med t. ex. 1965 års långtidsutredning.
Statistiska centralbyrån anser, som tidigare angetts, att de gjorda prognoserna tills
vidare bör kunna utnyttjas som indikatorer för dimensioneringen. Statskontoret
anser, att det med hänsyn till underlagets kvalitet är vanskligt att bedöma den
kvantitativa utbyggnaden, särskilt fördelningen på sektorer. Centerns ungdomsförbund
och Centerns studentförbund önskar att mer omfattande avnämarundersökningar
görs innan fördelningen fastställs.

LO är införstådd med YB:s svårigheter att beräkna fördelningen mellan olika
branscher och bedömer att svårigheterna kommer att öka i samband med den
strukturella omvandlingen av näringslivet.

3.2.2 Yttre planering

Frågan om en helintegrerad gymnasieskola har helt naturligt
tilldragit sig ett mycket stort intresse. Betydligt över etthundra remissinstanser
har gjort direkta uttalanden i denna fråga. Anslutningen till huvudprincipen i YB:s

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

förslag är nästan hundraprocentig. I några remissyttranden framträder dock en
mera kritisk inställning.

Eland myndigheter, som godtagit förslagets principer ingår skolöverstyrelsen som
dock beträffande den lokalmässiga integrationen betonar, att man för genomförandet
måste räkna med en förhållandevis lång övergångstid. Även SAF och
Sveriges industriförbund samt LO tillstyrker. Förstnämnda organisationer anser det
dock svårt att ta definitiv ställning till de olika förslagen och förutsätter därför
att dessa föreläggs riksdagen endast som riktlinjer.

Svårigheterna vid genomförandet av en mera fullständig integration berörs av
några remissinstanser.

Svenska landstingsförbundet framhåller att med tanke på det begränsade ekonomiska
utrymmet för investeringar i skollokaler den lokalmässiga integrationen säkerligen
inte kommer att fungera hjälpligt förrän tidigast i mitten av 1970-talet.
Det torde i nuläget vara svårt att ge närmare riktlinjer för den mera långsiktiga
skolplaneringen, och riskerna för felinvesteringar är av det skälet uppenbara.
Enligt förbundet bör man så långt möjligt genomföra YB:s integrationstanke med
utnyttjande av befintliga skolenheter och i övrigt eftersträva flexibla lösningar.
Lärarnas riksförbund, som likaledes understryker, att befintliga lokaler för grundskola,
gymnasium, fackskola och yrkesskola måste utnyttjas under en avsevärd
period framöver, finner det dock vara möjligt att på relativt kort sikt, kanske
under en femårsperiod, genomföra en sektorsintegration med förläggning av en
eller två sektorer av den gymnasiala skolan till befintliga sammanhörande skolbyggnader.
Vad särskilt angår den pedagogiska integrationen ställer sig SAF och
Sveriges Industriförbund tveksamma till möjligheterna och önskvärdheten av att
mera generellt eftersträva sådan integration. Det är enligt organisationerna ingalunda
självklart att önskemål om lika goda lärare i ett visst ämne bäst tillgodoses
genom att samme lärare utnyttjas över hela skolenheten. Stora spännvidder föreligger
inom gymnasieskolans ram och kriterierna på en god ämneslärare kan
antas variera på de olika utbildningslinjerna.

Vissa av de remissinstanser som biträder tanken på en integrerad gymnasieskola
upptar till diskussion spörsmålet om integrationen bör gå längre än YB föreslagit.

Framför allt har härvid förhållandet mellan yrkesskolan och fackskolan uppmärksammats.
Sveriges mekanförbund anser sålunda, att speciellt starka skäl talar
för en integration av yrkesskolan och fackskolan, i varje fall fackskolans tekniska
linje.

Svenska facklärarförbundet påpekar, att yrkesskolan och fackskolan har gemensam
rekryteringsbas och samma studietid. Enligt förbundet talar många skäl
för gemensam studiegång fram till den punkt i utbildningen då eleven kan välja
mellan teoretiska studier, som ger ingenjörskompetens, eller praktisk utbildning
i någon av de påbyggande yrkeskurser (verktygsmakare, finmekaniker, möbelsnickare
etc.), som enligt YB skall kunna följa efter genomgången tvåårig grundutbildning.

Sveriges arbetsledarförbund är också inne på tanken att föra samman den
tekniska fackskolutbildningen och yrkesskolutbildningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

En avveckling av fackskolan i dess nuvarande form förordas av SAF och Sveriges
industriförbund.

Förslag av samma innebörd framläggs i det utlåtande som avgetts av A-pressens
samorganiscition m. fl. Rektorsämbetet och samhällsvetenskapliga fakulteten vid
Lunds universitet anser det böra övervägas att avveckla yrkesskolan och fackskolan
som särskilda skolformer.

Tveksamhet inför YB:s förslag yppas i de yttranden som Svenska kommunförbundet
och Svenska stadsförbundet avgett. Förbunden anser det vara en mycket
vansklig fråga, huruvida tiden redan nu är mogen för en totalintegrerad gymnasieskola,
främst med hänsyn till de väldiga nybyggnadsbehov som ett beslut om denna
skola kan förutsättas skapa i kommunerna. Enligt förbundens mening är det nödvändigt
att i nuvarande investeringsläge skapa sådana organisationsformer för de
gymnasiala skolorna, att dessa i varje fall under en betydande övergångsperiod kan
fungera i befintliga skollokaler. Det är behövligt att samordningen av skolformerna
sker med viss varsamhet under en längre period. Det kan också, enligt förbunden,
vid bedömning av samordningsfrågorna finnas anledning att observera att vid ett
förverkligande av den mera långsiktiga målsättning, som siktar till en sammanhållen
11—12-årig ungdomsskola, den egentliga yrkesutbildningen måste komma att
hänföras till ett åldersstadium ovan den skisserade gymnasieskolan. Ett inordnande
av yrkesutbildningen i en sammanhållen gymnasieskola skulle därför kunna
bli något av ett provisorium.

Av 112 gymnasiekommuner, som yttrat sig, har 82 uttalat förståelse för en
integration på det gymnasiala stadiet, sju ställt sig tveksamma, fem negativa, medan
åtta inte redovisat någon ståndpunkt i frågan.

Bland 119 kommuner utan gymnasium har 66 uttalat förståelse för ett integrerat
gymnasialt stadium, 19 ställt sig tveksamma, 17 negativa och 17 ej redovisat
någon ståndpunkt i frågan.

Helt eller delvis avvisande till den föreslagna integrationen ställer sig Sveriges
mekanförbund, rektorsämbetet vid Chalmers tekniska högskola, matematisk-naturvetenskapliga
och humanistiska fakulteterna vid Göteborgs universitet, länsskolnämnden
i Kalmar län samt Svenska lantarbetareförbundet.

Sveriges mekanförbund anser att den föreslagna integrationen kommer att ta
lång tid att genomföra. Detta förhållande bidrar i sig självt i viss mån till att minska
de fördelar som YB eftersträvat i sitt förslag. Man kan vidare befara att rent planeringstekniska
problem kan hindra ett så långt drivet gemensamt lokalutnyttjande
som YB föreslår.

Beträffande den pedagogiska integrationen, framhåller förbundet, kan visserligen
tjänster tänkas kombinerade på ett resursbesparande sätt. Detta inrymmer
dock många praktiska problem, inte minst av facklig natur, som YB helt förbigår.
Med hänsyn till att utbildningen på olika nivåer har olika målinriktning kan det
ifrågasättas, om bästa resultat uppnås genom att samma lärare tjänstgör på olika
nivåer. Lärarnas kompetens bör baseras på utbildningens krav, och dessa är olika
på de olika nivåerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Vad den sociala integrationen beträffar delar Mekanförbundet och Verkstadsföreningen
inte YB:s optimism beträffande resultat i form av ändrade sociala
värderingar och erinrar om de förhoppningar som knöts till utformningen av grundskolans
högstadium. Friheten att där välja över hela skalan av teoretisk och praktisk
utbildning har bevisligen inte resulterat i en statushöjning för de praktiska
yrkena eller de vägar som leder dit.

Rektorsämbetet vid Chalmers tekniska högskola avstyrker att nuvarande humanistiska,
samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga linjer samordnas med övriga
linjer inom en gymnasieskola.

Matematisk-naturvetenskapliga och humanistiska fakulteterna vid Göteborgs
universitet föreslår, att de tre nuvarande skolformerna gymnasium, fackskola och
yrkesskola behålls som arbetsdugliga enheter.

YB:s förslag avstyrks helt också av länsskolnämnden i Kalmar län, som anser
att man skall nöja sig med lokalmässig integration mellan självständiga skolformer.

Erinringar har vidare framställts mot den av YB föreslagna sektorsindelningen.
Svensk yrkesvägledarförening uttalar härom, att förslaget förefaller kunna ha
nackdelar, och anför vidare.

Om denna indelning, vilket förefaller troligt, också blir lokalmässig, kan detta
komma att motverka möjligheten och lättheten för eleverna att byta linje. Gymnasieutredningen
såg möjligheten att byta linje som en väsentlig vinst i det nya
integrerade gymnasiet, där handelsgymnasiet och tekniska gymnasiet sammanfördes
med det allmänna gymnasiet. Eleverna i grundskolans 9:e klass har ofta så
odifferentierade yrkesönskningar och intressen att de kommer att få svårt att välja
mellan de föreslagna sektorerna. Uppdelningen kommer att motverka förståelsen
mellan de »två kulturerna» och uppamma ett ensidigt facktänkande. Den kommer
troligen också att hämma utvecklingen mot ett mer individualiserat yrkesval för
pojkar och flickor. Fördomarna inför yrkesvalet (könsrollstänkandet) är mycket utpräglade
hos ungdomar i 16—17-årsåldem. I varje fall bör man avvakta erfarenheter
från det nya gymnasiet med dess ganska odifferentierade första årskurs,
innan man gör en ny indelning.

T .ilen an de synpunkter framför rektorsämbetet vid Umeå universitet, lärarhögskolan
i Stockholm, dåvarande skolnämnden för Stockholms stad och Stockholms
län — som även pekar på att schemaläggning och organisation av skolans verksamhet
blir ett komplicerat administrativt problem, inte minst om man därtill ställer
krav på ett effektivt utnyttjande av lokaler och lärare —, Stor-Stockholms planeringsnämnd,
Skolledarförbundet — som också finner angeläget att man även vid
utnyttjande av gamla skollokaler så långt möjligt försöker tillgodose kravet på att
varje gymnasieskolenhet skall innehålla samtliga sektorer — samt Fredrika-Bremer-förbundet.
Svenska yrkesutbildningsföreningen säger sig känna en viss fara i
uppdelningen på utbildningssektorer och vill starkt understryka, att integrationen
måste stå så i förgrunden att en återgång till det gamla parallellskolesystemet absolut
omöjliggörs.

TCO framhåller, att integrationen ökar risken för orimligt stora skolanläggningar.
En delning enligt sektorsprincipen, som i många hänseenden ter sig naturlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

och torde representera den mest ekonomiska lösningen, innebär enligt organisationen
vissa svagheter. Bl. a. försvåras pedagogisk integration över sektorsgränserna.

YB:s förslag att yrkesutbildningen i princip skall ha med fackskolan och gymnasiet
gemensamt elevområde accepteras i huvudsak av remissinstanserna.

Skolöverstyrelsen påpekar, att principen om gemensamt elevområde för gymnasium,
fackskola och yrkesskola i huvudsak endast kan gälla årskurs 1. Det bör
eftersträvas, att eleverna i denna kurs i likhet med vad som gäller för gymnasiet
och fackskolan så långt möjligt får grundutbildning inom den egna gymnasieregionen.
Under det andra och tredje året skulle däremot vissa elever, i första hand
från mindre regioner, komma att hänvisas till annan gymnasieort för ett avsevärt
antal färdigutbildningar.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför i sitt i princip tillstyrkande remissvar, att såväl
önskemålet att i ökad utsträckning ge ungdomen samma möjligheter att välja
mellan olika slag av utbildning som hänsyn till näringslivets behov av arbetskraft
borde motivera inrättandet av alla betydelsefullare yrkesutbildningslinjer på så
många gymnasieorter som möjligt.

Enligt flera remissinstanser är de föreslagna elevområdena för små. Statens institut
för hantverk och industri framhåller sålunda, att behovet av specialiserade
linjer av naturliga skäl blir betydligt större för yrkesskolan än för gymnasiet och
fackskolan. Liknande synpunkter framför länsstyrelsen i Kronobergs län, dåvarande
skolnämnden för Stockholms stad och Stockholms län, länsskolnämnderna i Göteborgs
och Bohus samt Västmanlands lön, landstingskommunerna i Jönköpings, Kronobergs,
Gävleborgs och Västernorrlands län, Folkpartiets ungdomsförbund samt
Svenska yrkesutbildningsföreningen varvid bl. a. framhålls, att rekryteringsområdet
för vissa specialutbildningar bör bli ett län eller ännu större område. Behovet
av samordnad planering understryks.

Några remissinstanser betonar, att yrkesskolor måste finnas också utanför gymnasieorter
och berör därvid också frågan om redan befintliga yrkesskolor, som är
belägna på icke-gymnasieort. Uttalanden i denna riktning görs av arbetsmarknadsstyrelsen,
länsstyrelsen i Kalmar län, Jönköpings och Kristianstads läns landstingskommuner
samt SAF och Sveriges industriförbund.

TCO anser, att principerna om gemensamt elevområde och samlat utbud av all
gymnasial utbildning på en ort inte omedelbart bör få leda till att redan etablerade
skolor med gymnasial utbildning utanför dessa centralorter indras. Organisationen
framhåller, att de ekonomiska beräkningar, som blir aktuella vid fråga om bibehållande
eller nedläggande av decentraliserad yrkeslinje, måste beakta alla relevanta
kostnadsfaktorer, alltså även elevernas merkostnader för förflyttning till eller
vistelse på annan ort.

YB:s förslag i YB I om elevantalet i heltidskurser berörs av
endast ett fåtal remissinstanser.

Förslaget tillstyrks av de sju länsskolnämnder som yttrat sig i frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

TCO accepterar förslaget i princip men anser att det bör kompletteras med anvisningar
som närmare anger när grupptalet tolv får tillämpas. Enligt TCO:s mening
bör detta gruppantal kunna förekomma även i andra kurser än vid elevbyggen
inom byggnadssektorn. TCO anser vidare att man bör införa möjlighet att bilda
grupp med lägst fem elever i yrkesspecialiteter som kan förutsättas få låga frekvenstal.

Svenska byggnadsarbetareförbundet vidhåller en tidigare uttalad uppfattning,
att elevantalet i grupp vid lärlingsbyggeutbildning bör maximeras till åtta per
lärare.

Skolöverstyrelsen kan inte ansluta sig till YB:s förslag. Det är SÖ:s uppfattning,
att gällande minimital för anordnande av kurs eller klass av kurs i vissa fall medför
ett mindre gott utnyttjande av befintliga resurser. Å andra sidan finner överstyrelsen,
att det saknas bestämmelser om anordnande av undervisning med elevgrupper
av lämplig storlek för att kunna åstadkomma en rationell undervisning vid
vissa aktiviteter i enstaka kurser. Allt eftersom rationellare metoder införs i undervisningen
anser SÖ, att ett närmare studium av lärarnas arbetssituation vid
olika slag av undervisning krävs för att ge en klarare uppfattning om lämplig
lärartäthet. Överstyrelsen framlägger ett konkret förslag till bestämmelser i frågan
och framhåller sammanfattningsvis, att de av överstyrelsen föreslagna minimitalen
innebär en icke oväsentlig skärpning i förhållande till vad som nu gäller vid
yrkesskola och till vad som i allmänhet gäller för gymnasium och fackskola. Överstyrelsen
anser, att det från såväl lärarbesparande som allmänna ekonomiska synpunkter
är betydelsefullt med återhållsamhet i dessa avseenden.

De i YB III framförda tankarna rörande elevantalet har påkallat större uppmärksamhet
från remissinstansernas sida.

Skolöverstyrelsen erinrar inledningsvis i sitt yttrande om sitt tidigare förslag
angående minimiantal elever för upprättande av klasser och tillvalsgrupper.

Överstyrelsen framhåller att det i varje fall tills vidare är nödvändigt att ha fasta
bestämmelser om elevantalet i klass och kurs som yttre ramar för handlingsmöjligheterna.
Det tidigare förslaget är utformat särskilt med hänsyn till möjligheterna
att planera yrkesutbildningen med rimligt utnyttjande av personella och materiella
resurser. Överstyrelsen har inte funnit anledning att frångå förslaget. SÖ framhåller
emellertid att det med sådana bestämmelser om minimiantalet elever kommer
att finnas behov av att man i enstaka undervisningssituationer har möjligheter till
ytterligare delning av klass eller grupp.

SÖ ansluter sig till YB:s uttalande angående flexibilitet i bestämmelserna rörande
elevantal och understryker att bestämmelser som ger möjligheter till en flexibel
elevgruppering är en förutsättning för ett riktigt utnyttjande av utbildningsresurserna
och möjligheterna att komma till ett gott utbildningsresultat. Bestämmelserna
bör enligt SÖ utformas så att lärartimmar som inbesparas i vissa ämnen genom
olika åtgärder skall få utnyttjas för delning av klass i andra undervisningssituationer
eller för liknande förstärkningsanordningar. SÖ bör bemyndigas att vid utfärdande
av läroplan ange de resursramar i form av lärartimmar per klass och
vecka inom vilka statsbidrag kan utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Flertalet övriga remissinstanser som yttrat sig i denna fråga har även tillstyrkt
YB:s förslag att sådana bestämmelser skall utfärdas att elevgruppernas storlek
skall kunna variera med hänsyn till olika inlärningssituationer, elevmaterial, tillgång
på läromedel och lärare etc.

Åsikter av sådan innebörd har sålunda redovisats av ett tiotal länsskolnämnder,
statens järnvägar, statens institut för hantverk och industri, SAF, Sveriges
industriförbund, LO, TCO, Sveriges mekanförbund, Stor-Stockholms planeringsnämnd,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Hermods, Svetskommissionen
vid ingeniörsvetenskapsakademien och Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund.

Mekanförbundet varnar för de något ensidiga strävandena mot stora undervisningsgrupper.
För viss typ av yrkesutbildning har erfarenheterna inom industrin
visat att det bästa och minst kostnadskrävande resultatet uppnås genom fördelning
av små elevgrupper på flera lärare. Förbundet finner det väsentligt att statsbidragsbestämmelserna
ges sådan utformning att kostnaderna för av olika skäl
små elevgrupper ges full täckning.

Även Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien framhåller att det
vid såväl grundutbildning som färdigutbildning ofta kan vara nödvändigt med
utbildningsgrupper med få elever.

Statskontoret som även synes ha en positiv inställning till YB:s förslag om
varierande gruppstorlekar framhåller att ett genomförande av förslaget bl. a. av
statsbidragstekniska skäl kräver tillgång på genomsnittliga normtal på gruppstorlekar
utifrån vilka skolledarna inom givna ramar får variera elevgruppernas
storlek.

Frågan om benämning av den integrerade gymnasieskolan har föranlett uttalanden
i ett tjugotal remissvar. Härvid har — utöver det av YB föreslagna namnet
gymnasieskolan — flera olika namn diskuterats och föreslagits, t. ex. högskola,
fortsättningsskola, läroverk, gymnasial skola och gymnasium. För det sistnämnda
namnet har skolöverstyrelsen stannat med följande motivering.

Ordet gymnasieskola är i vissa sammansättningar ohanterligt och tungt, t. ex.
»gymnasieskolnivå», »gymnasieskolstadium» osv. Om man inför ett helt nytt namn
för den samordnade gymnasiala skolan, kan det antas, att de gamla skolformsbenämningarna
konserveras. Dvs. inom »gymnasieskolan» eller »högskolan» kommer
termen gymnasium till användning för att beteckna de 3-åriga teoretiska linjerna,
fackskola för de 2-åriga teoretiska linjerna och yrkesskola för vissa yrkesutbildande
linjer. SO föreslår av detta skäl, att benämningen gymnasium införs
för att beteckna hela det gymnasiala stadiet.

Även SACO och TCO har stannat för namnet gymnasium. Poststyrelsen,
Kristianstads läns landstingskommun, Tekniska linjers lärarförbund och Sveriges
mekanförbund vill ha kvar de nuvarande namnen som underbenämningar. Mekanförbundet
framhåller härvid, att svårigheterna för avnämarna att bilda sig en uppfattning
om kompetensen hos en arbetssökande utan att lätthanterliga benämningar
på studievägarna används, är uppenbara. Samma svårigheter måste också

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

uppstå för elever och målsmän t. ex. inför linjeval. Under åberopande av liknande
synpunkter föreslår kompetensutredningen ytterligare utredning i namnfrågan.

3.2.3 Lärotider

I stort sett samtliga remissinstanser som yttrat sig angående skolans
arbetstider har anslutit sig till YB:s principuppfattning om en gemensam
arbetstid för hela den gymnasiala skolan. I ett relativt stort antal remissvar biträds
emellertid YB:s förslag om att frågan om arbetstiden för hela gymnasieskolan
bör göras till föremål för särskild utredning.

Denna uppfattning delas av skolöverstyrelsen, Sveriges mekanförbund, TCO,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, LO, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund och Folkpartiets kvinnoförbund.

Mekanförbundet, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Husmodersföreningarnas
riksförbund vill ha utredningen till stånd snarast under det att
skolöverstyrelsen anser att tidpunkten för utredningens igångsättande bl. a. med
hänsyn till pågående undersökningar och överväganden inom utredningen rörande
lärarnas arbetsförhållanden kan diskuteras. Skolöverstyrelsen kommer i detta sammanhang
också in på att det är angeläget att lösa frågan om kontinuerlig intagning
och avgång.

Önskemål om kontinuerlig intagning och avgång har framförts av flera remissinstanser
däribland statens vattenfallsverk, byggnadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
statens institut för hantverk och industri och Hermods.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att den nuvarande ordningen med utsläpp
endast en gång om året är olämplig från arbetsmarknadssynpunkt och fortsätter.

Från denna synpunkt är det önskvärt med kontinuerlig antagning till gymnasieskolan
och därmed kontinuerlig avgång av elever. I avvaktan på att förutsättningar
skapas för en sådan ordning bör man emellertid överväga att snarast mera allmänt
övergå till antagning två gånger om året för att därigenom få övergången till
arbetslivet bättre fördelad.

Behovet av intagning två gånger om året understryks också av överbefälhavaren,
Sveriges mekanförbund, Jernkontoret, LO, Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien,
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, SAF och Sveriges
industriförbund samt Svenska byggnadsindustriförbundet.

Skolöverstyrelsen utvecklar sin syn på skolans arbetstider i ett längre uttalande
i vilket man inledningsvis finner angeläget att ha en så långt möjligt samordnad
arbetstid för hela den gymnasiala skolan. För annan utbildning än ungdomsutbildning
är det enligt överstyrelsen inte nödvändigt med den anpassning som bör ske
beträffande gymnasieskolan.

I avvaktan på bl. a. en ny arbetstidsutredning är det nödvändigt att för genomförandet
av gymnasieskolan göra klart för sig hur en gemensam arbetstidsanpassning
skall ske. Reglerna för gymnasium och fackskola torde få bli i huvudsak
riktgivande. Skolöverstyrelsen lämnar därefter en översikt över de arbetstidspro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

blem som närmast behöver beaktas samt gör en bedömning av hur undervisningstiden
för yrkesteknik kan komma att påverkas i samband med genomförandet av
det integrerade gymnasiet.

Överstyrelsen konstaterar att ett införande av fria lördagar, minskat antal veckor
per läsår, avkortad lektionstid och införandet av allmänna ämnen skulle minska
den tillgängliga tiden för yrkesteknik till i runt tal hälften av den nuvarande. Vissa
blockkonstruktioner kommer dessutom att minska eller framflytta tillgänglig tid
för utbildning i yrkesteknik på vederbörande gren och variant, jämfört med respektive
grens eller variants nuvarande motsvarighet.

Överstyrelsen räknar med att de angivna tidsförkortningama för yrkesteknik
kommer att medföra krav på kompenserande förlängningar av ett antal yrkesutbildningar
med färdigutbildning, inskolning etc. Uppkommande frågor får lösas
successivt och läroplans- och blockvis i intimt samarbete med berörda branscher.

YB:s förslag om antalet undervisningstim mar per vecka har
föranlett mera delade uttalanden. Ett flertal remissinstanser, bland dem skolöverstyrelsen,
skolarbetstidsutredningen, Sveriges hantverks- och industriorganisation
samt TCO, anser att man bör fastställa ett fixt veckotimtal. I samtliga fall har
man uttalat sig för 35 undervisningstimmar i veckan. Enligt skolöverstyrelsen bör
dock undervisningstiden vid arbetsplatsanknuten utbildning kunna ökas till högst
40 veckotimmar. Skolarbetstidsutredningen uttalar att ett maximalt veckotimtal
av 35 även med ett schema helt utan håltimmar skulle innebära en genomsnittlig
arbetsdag om sju lektioner vid genomförd femdagarsvecka. Sveriges hantverksoch
industriorganisation anför att organisationens delägare hyser delade meningar
i frågan om veckotimtalet. Organisationen ansluter sig dock för egen del till
YB:s förslag.

TCO befarar att YB:s förslag till regler för undantag från huvudprincipen om
ett lika veckotimtal i hela gymnasieskolan vid den praktiska tillämpningen leder
till att huvudprincipen blir undantag.

SAF och Sveriges industriförbund, Sveriges mekanförbund samt Svenska byggnadsindustriförbundet
föreslår att yrkesskolans veckotimtal skall fastställas till 40.

Mekanförbundet utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

Huruvida någon skillnad i fysisk och psykisk belastning vid olika typer av utbildning
föreligger eller inte undandrar sig vårt bedömande. Emellertid måste man
för att uppnå rättvisa mellan olika utbildningslinjer i de offentliga skolorna beakta
elevernas totala arbetsbörda per vecka och således även inräkna den tid eleverna
måste ägna åt hemarbete. Det är knappast troligt att eleverna i gymnasiet ägnar
mindre än en å två timmar per dag åt hemarbete. Den totala arbetsbördan torde
således för dessa elever knappast någonsin understiga 40 timmar. Tvärtom är det
nog inte ovanligt att elevernas veckoarbetstid uppgår till betydligt mer. Mot denna
bakgrund är det inte bara ett effektivitetskrav utan också ett rättvisekrav att yrkesskolelevernas
schemabundna tid överstiger övriga linjers. Vi föreslår därför att
veckotimtalet i den av samhället drivna yrkesskolan sätts till 40 timmar.

YB:s förslag rörande lektionstidens längd tillstyrks av de flesta
remissinstanser som yttrat sig därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

I sitt yttrande över YB I föreslog skolöverstyrelsen att lektionerna i yrkesteknik
skulle omfatta i genomsnitt 50 minuter. Härigenom skulle man kunna åstadkomma
en integration av den praktiska och teoretiska undervisningen i ämnet. Genom överstyrelsens
förslag skulle den totala undervisningstiden i yrkesteknik komma att
omfatta ungefär samma antal minuter som enligt YB:s förslag oaktat veckotimtalet
sänkts från av YB föreslagna 35—38 till de av överstyrelsen förordade 35
veckotimmarna. Överstyrelsen avgav också ett förslag till lösning med arbetspass
och icke schemabundna raster. Överstyrelsen erinrar i sitt yttrande över YB III
om nyssnämnda förslag och framhåller att det skulle möjliggöra en schemateknisk
anpassning av yrkesutbildningen till den övriga gymnasiala skolan. Man kan därigenom
erhålla samma antal veckotimmar för hela gymnasieskolan. Samma totala
arbetstid per vecka (skolarbetstid + tid för hemarbete) bör eftersträvas för hela
den gymnasiala skolan. Överstyrelsen önskar i avvaktan på en eventuell ny utredning
ha möjlighet att i större utsträckning än nu pröva och där så finns lämpligt
tillämpa nämnda eller liknande uppläggning.

Skolöverstyrelsen påpekar att utbildningstiderna kan minskas genom rationaliseringar
och anför i detta sammanhang.

Rationaliseringarna av olika yrkesutbildningar och de tidsförkortningar som därvid
kan uppnås är ett arbete för vilket SO behöver betydligt ökade resurser för att
det inte ska ta för många år i anspråk. Enär kostnaderna härför syns bli en bråkdel
av vad som kan sparas, är det angeläget med sådana resurser att arbetet kan bedrivas
mer obehindrat av andra rutiner än vad som nu är möjligt med SÖ:s
nuvarande personalresurser.

3.2.4 Huvudmannaskap

Frågan om huvudmannaskapet för yrkesutbildningen behandlas
av ett stort antal remissinstanser. Av dessa är de flesta eniga med YB om
lämpligheten av eu gemensam huvudman för den föreslagna integrerade gymnasieskolan.
Primärkommunen förordas som huvudman i princip, i enlighet med beredningens
förslag, av det största antalet instanser.

Skolöverstyrelsen förklarar sig helt allmänt instämma i den slutsats och de
förslag som YB lagt fram beträffande huvudmannaskapsfrågan. I 22 av 24 till
överstyrelsen ingivna yttranden har förslaget om primärkommunen som huvudman
för yrkesutbildningen godtagits.

Riksrevisionsverket, majoriteten av länsarbetsnämnderna samt ett tiotal länsstyrelser
biträder även beredningens förslag, några instanser dock med viss tvekan.
Så t.ex. anser länsstyrelsen i Stockholms län, att det framlagda förslaget närmast
framstår som ett slags kompromisslösning med en sådans svagheter av främst
systematisk och principiell natur men som måhända likväl får betecknas som den
rimligaste ordning man i dagens läge kan uppnå.

Av övriga drygt 50 instanser som yttrat sig i denna fråga delar ca 40 YB:s uppfattning,
däribland statskontoret, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, ett tiotal landstingskommuner, Sveriges me -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

kanförbund, SACO, Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund, SAF och
Sveriges industriförbund.

För landstingskommunalt huvudmannaskap uttalar sig bl. a. statens vattenfallsverk,
statens institut för hantverk och industri, länsstyrelserna i Göteborgs och
Bohus samt Västerbottens län, Sveriges Grossistförbund, Sveriges hantverks- och
industriorganisation, Sveriges Folkhögskoleelevers förbund och ett fåtal landstingskommuner.

Ungefär hälften av de instanser som tagit ställning till frågan om huvudman för
hela den föreslagna gymnasieskolan framhåller liksom YB vikten av att frågan
senare omprövas. För en omprövning uttalar sig bl. a. dåvarande socialstyrelsen,
några länsstyrelser, Lantbruksförbundet, statskontoret, ett tiotal landstingskommuner,
TCO, Svenska yrkesutbildningsföreningen och Chalmers Tekniska Högskola.

Ungefär 25 instanser anser med YB, att annan än primärkommunen kan eller
bör som nu inneha huvudmannaskapet för utbildning inom jordbruk, skogsbruk och
trädgårdsnäring, om inte särskilda skäl föreligger. Bland dessa återfinns domänstyrelsen,
lantbruks styrelsen, skogsstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Svenska
stadsförbundet, ett antal landstingskommuner och några länsstyrelser.

Av ett relativt stort antal instanser, som tar ställning till förslaget att vårdyrkesutbildningen
bör som en möjlighet vid sidan av en primärkommunal skola
kunna drivas av landstingen, tillstyrker så gott som samtliga YB:s förslag.
Till YB:s förslag ansluter sig bl. a. dåvarande medicinalstyrelsen, ett antal länsstyrelser
och landstingskommuner, statens handikappråd, Svenska kommunförbundet
och Svenska landstingsförbundet.

YB:s förslag, att landstingskommun i vissa fall skall kunna överta huvudmannaskapet
för hela gymnasieskolan, har behandlats av ett stort antal remissinstanser.
Till- och avstyrkanden fördelar sig tämligen lika.

Skolöverstyrelsen anser, att YB inte redovisat ordentliga skäl för detta förslag
och att frågan på det hela taget är otillräckligt utredd. SO är därför inte beredd
att ta ställning i frågan nu utan anför.

En så radikal åtgärd som att på två huvudmän klyva skolväsendet mellan grundskolestadiet
och det gymnasiala stadiet bör emellertid inte komma i fråga, utan att
man först på ett övertygande sätt visat på fördelar som väger upp nackdelarna.
Även om en sådan ytterligare belysning av problemet i första hand sker från pedagogiska
och skolorganisatoriska samt allmänt kommunalpolitiska synpunkter,
bör dessutom en ordentlig penetration ske av de, såvitt SO kan förstå, mycket
komplicerade administrativa konsekvenserna, som skulle uppkomma om man vill
förverkliga tanken på ett landstingskommunalt huvudmannaskap för det gymnasiala
skolsystemet.

Endast 1 av 10 till SO inkomna remissyttranden tillstyrker förslaget.

Förslaget avstyrks vidare bl. a. av davarande socialstyrelsen, fem länsstyrelser
och två landstingskommuner.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget och likaså Svenska landstingsförbundet
och fem landstingskommuner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Flertalet av de remissinstanser som tar upp frågan instämmer i YB:s förslag att
skolöverstyrelsen skall överta den centrala tillsynen över samtliga yrkesutbildningsformer.
Några få understryker dock endast behovet av en central
ledning t. ex. byggnadsstyrelsen.

Ett par länsstyrelser, styrelsen för Skogshögskolan, blind- och dövlärarutredningen,
skogsbrukets yrkesutbildningskommitté, Sveriges mekanförbund, SFS och
några landstingskommuner tillhör de instanser som förordar skolöverstyrelsen som
tillsynsmyndighet.

Flera av de myndigheter som mera direkt skulle komma att beröras av förslaget
intar en tveksam hållning eller uttrycker en från YB:s förslag avvikande uppfattning.

Så gör bl. a. domänstyrelsen, skogsstyrelsen och Alnarpsinstitutet.

3.2.5 Utbildning av handikappade

Frågan om de handikappades utbildning har berörts i ungefär
en tredjedel av remissyttrandena över YB I. Samtliga har ställt sig positiva till
YB:s tankegångar. Man instämmer i YB:s målsättning för handikappades utbildning
och anser tiden vara inne för en genomgripande reform på detta område.

Skolöverstyrelsen lämnar en egen redogörelse för beslutade och planerade åtgärder
på området och säger sig ha för avsikt att utfärda rekommendationer beträffande
skolbyggnader och planeringsverksamhet i huvudsaklig överensstämmelse
med YB:s förslag.

Dåvarande medicinalstyrelsen framhåller, att de anförda principiella synpunkterna
beträffande organisationen av de handikappades yrkesutbildning bör kunna bli
av stort värde vid den framtida uppläggningen av organisationsplaner. De handikappades
yrkesutbildning är otvivelaktigt av så väsentlig betydelse, att man dock
knappast kan avvakta att en mer rationell organisationsplan kommer till stånd.
Beträffande de handikappades yrkesval ansluter sig medicinalstyrelsen till av YB
förordad kontakt med specialister utanför skolans ram. De av YB föreslagna anpassningskursema
bör kunna ersätta det tionde och elfte skolåret, som för närvarande
prövas för svårt fysiskt handikappade elever. Dessa kurser bör enligt medicinalstyrelsens
mening få en relativt fri utformning till innehåll och längd, men
torde i många fall vara avgörande för att eleven senare skall kunna tillgodogöra
sig yrkesutbildning eller yrkesträning. Medicinalstyrelsen anser även att det bör
övervägas, huruvida inte ett speciellt samarbetsorgan på länsnivå, med uppgift att
planera och utöva tillsyn över de handikappade ungdomarnas utbildning och sociala
anpassning, bör anordnas.

Arbetsmarknadsstyrelsen påpekar vikten av att man uppmärksammar de bioteknologiska
aspekterna. Vidare understryks att det för vissa grupper av handikappade
även i fortsättningen blir nödvändigt med specialkurser och specialskolor.
Bristen inom detta område är för närvarande mycket stor.

Kungl. Ma):ts proposition nr 140 år 1968

Statens handikappråd och handikapputredningen understryker behovet av säranordningar
för svårt handikappade. Handikapprådet uttalar, att behovet av yrkesundervisning
för vuxna handikappade bör vidare utredas. Ett av de viktigaste skälen
härtill är att flertalet personer med svåra handikapp förvärvat sitt handikapp sedan
de blivit vuxna. Rådet framhäver vidare behovet av forskning på området samt av
förstärkt pedagogisk handikappexpertis i skolförvaltningen.

TCO konstaterar med tillfredsställelse, att YB starkt betonar nödvändigheten
av en integrering av denna undervisning med vanlig yrkesutbildning, vilket TCO
anser vara helt i överensstämmelse med såväl det allmänna synsättet som anvisningarna
i grundskolans läroplaner om de handikappades skolgång. TCO framhåller
vikten av att YB i sitt fortsatta arbete tar som sin uppgift att bl. a. samordna
alla former av yrkesutbildning för handikappade.

Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet erinrar om den s. k. kompensationstanken,
vilken skulle innebära att de handikappade genom en bättre utbildning
än den som meddelas icke-handikappade skulle få större möjligheter att
bli jämställda med icke-handikappade.

Åtskilliga andra remissinstanser, t. ex. länsstyrelsen i Jämtlands län, 1960 års
blindvårdsutredning, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Skolledarförbundet och
Målsmännens riksförbund understryker behovet av åtgärder för arbetsanskaffning,
varvid framhålls angelägenheten av samordnande åtgärder från samhällets organ,
samverkan med näringslivet, insats från näringslivets sida genom handikapputbildning
i inbyggda skolor, upplysningsverksamhet m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

4. Utbildning inom jordbrukets, trädgårdsnäringens
och skogsbrukets områden

4.1 YB:s och §YK:s förslag

YB har vid sin behandling av utbildningen inom jordbrukets, trädgårdsnäringens
och skogsbrukets områden funnit att det saknas möjligheter att anordna en gemensam
utbildning i ett block för dessa områden och har därför föreslagit att utbildning
inom dessa tre områden organiseras som tre särskilda linjer. YB framhåller
emellertid nödvändigheten av att varje möjlighet till samordning beaktas i
samband med den framtida planeringen av gymnasieskolor. I YB I pekar YB på att
dessa tre slag av yrkesutbildning måste ha tillgång till brukningsenheter och lokaliseras
med hänsyn till detta. De blir således genom sin lokalisering tämligen fristående
från det gymnasiala skolsystemet i övrigt. Dessa skolor bör emellertid
samordnas med övriga gymnasiala skolor på så sätt att läroplanerna erhåller i
princip samma konstruktion som läroplanerna för gymnasieskolans tekniska linjer.

YB föreslår att det i gymnasieskolan organiseras en jordbrukstelcnisk linje, som
omfattar två läsår och bygger på grundskolan. För elever som har längre praktik i
lantbruk föreslås emellertid en till ett år förkortad utbildning, där hänsyn tas till
elevernas större kunskaper i arbetsteknik. Denna ettåriga utbildning föreslås bli
organiserad som hushållsteknisk gren, jordbruksteknisk linje och eventuellt även
skogsbruksteknisk gren. Till den hushållstekniska grenen skall även de kunna tas
in som genomgått första årskursen av den tvååriga jordbrukstekniska linjen och till
den ett-åriga jordbrukstekniska linjen de som genomgått gymnasieskolans två- eller
treåriga mera teoretiska linjer.

Den trädgårdstekniska linjen föreslås fr. o. m. tredje terminen delas i en anläggningsgren
och en odlingsgren. Även den personal som är sysselsatt i distribution
av trädgårdsprodukter såväl inom parti- som inom detaljhandel inklusive blomsterbindning
bör kunna utbildas inom denna linje.

När det gäller den skogliga yrkesutbildningen föreligger, som inledningsvis anförts,
förslag såväl från YB som från SYK.

YB föreslår en ettårig skogsbruksteknisk linje med grundläggande utbildning för
yrkesverksamhet som skogsarbetare. Utbildningen skall även kunna skapa förutsättningar
för vidareutbildning till bl. a. förman, företagare eller maskinförare.

SYK redogör inledningsvis för den nuvarande skogliga yrkesutbildningen och
framhåller att det finns fyra skolformer för skogsutbildning, nämligen skogsbruksskolor,
skogsskolor, skogsmästarskola och skogshögskola. SYK:s uppdrag har
avsett de tre förstnämnda skolformerna, som kallas skogsbrukets yrkesskolor. I
detta sammanhang behandlas endast utbildningen vid skogsbruksskolorna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Vid skogsbruksskolorna, som f. n. är 43 till antalet, anordnas huvudparten av
den statsunderstödda skogsyrkesutbildningen, vilken skogsvårdsstyrelserna är ålagda
att bedriva under skogsstyrelsens ledning och tillsyn.

De planerande och samordnande uppgifterna i fråga om utbildningen inom
resp. län handhas av en utbildningsledare, vilken i större län är chef för skogsvårdsstyrelsens
utbildningssektion, medan ifrågavarande funktion i mindre län
förenas med andra arbetsuppgifter. Som platschefer på skolorna finns rektorer.
Lärarpersonalen består av två huvudgrupper, nämligen yrkeslärare och instruktörer.
Därtill kommer timlärare, som svarar för undervisningen huvudsakligen
i allmänna ämnen samt för speciella avsnitt i vissa ämnen. Vid fem skolor med
omfattande maskinteknisk utbildning har försöksvis tjänster som tekniker inrättats.

Skogsbruksskolans årskurs 1 utgör första ledet i den skogliga utbildningsgången.
I den meddelas grundutbildning för blivande skogsarbetare, skogsbrukare och
förmän. Den utgör också en obligatorisk utbildning för inträde i skogsskola. I
skogsbruksskolans årskurs 2 är utbildningen uppdelad på en driftsekonomisk linje
för skogsbrukare och en maskinteknisk linje för utbildning av traktorförare. Utöver
nämnda kurser förekommer grundläggande förmansutbildning samt fortbildningskurser
för yrkesverksamma skogsarbetare, skogsbrukare och förmän.

SYK diskuterar skogsyrkesutbildningen ur två principiellt skilda synvinklar,
nämligen dels som en intern angelägenhet för skogsnäringen med syfte att tillgodose
skogsbrukets behov av arbetskraft, dels som ett samhällets engagemang
i avsikt att erbjuda ungdomen önskad utbildning. SYK framhåller, att dessa synsätt
i praktiken mycket väl kan förenas. Planering och dimensionering av yrkesutbildningen
måste t. ex. ta hänsyn till både näringslivets behov av arbetskraft
och de presumtiva elevernas önskemål om utbildning. Ingendera av dessa båda
faktorer bör ges företräde. Behovet av arbetskraft inom skilda näringar och
yrken bedöms emellertid, åtminstone på längre sikt, komma att bli utslagsgivande
vid avvägningen av utbildningsresurserna. Skogsutbildningen måste självfallet inriktas
på yrkesverksamhet inom skogsbruket, men den kan därför inte betraktas
som en från annan yrkesutbildning isolerad verksamhet. Kommittén hänvisar till
att utbildningsvägarna på det gymnasiala åldersstadiet alltmer kommit att betraktas
som ett system, vars olika delar bör hänga samman med varandra samt
så långt som möjligt tillgodose såväl olika ungdomars anlag, intressen och önskemål
som samhällets behov av utbildade.

Med utgångspunkt från direktiven för YB och dess principförslag diskuterar
SYK olika typer av utbildningsblock, dvs. en tämligen ospecialiserad, på breda
yrkesområden inriktad utbildning, som måste följas av inskolning i företag, som
anställer de utbildade. Gemensam grundutbildning för jord- och skogsbruk har
därvid ansetts ligga nära till hands men även andra kombinationer har övervägts,
t. ex. mellan skogsbruket och skogsindustrin respektive verkstadsindustrin.

SYK finner en gemensam grundläggande utbildning för jord- och skogsbruk
inte vara befogad som normal linje. I yrkesskolorna för jordbruk resp. skogsbruk

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

måste nämligen undervisningen inriktas på tillämpning av de biologiska och tekniska
ämnena i den utsträckning resp. näringar fordrar. En blockutbildning för
jord- och skogsbruk anses förlänga och fördyra utbildningen utan att däremot svarande
vinster i pedagogiska avseenden kan uppnås.

Även om en gemensam grundutbildning avvisas, så framhåller SYK att blivande
yrkesutövare inom den kombinerade företagsformen jordbruk-skogsbruk
bör ha yrkeskunnighet inom båda näringarna.

Mot gemensam grundutbildning för skogsbruket och andra näringar riktas principiellt
samma invändningar som mot gemensam grundutbildning för jordbruk och
skogsbruk. Utbildningen anses bli förlängd utan att man uppnår fördelar av vare
sig pedagogisk eller ekonomisk natur.

Den grundläggande yrkesutbildningen vid skogsbruksskolorna är nu inte specialiserad
utan gemensam för flera inom skogsnäringen verksamma yrkeskategorier,
arbetare och arbetsledare likaväl som företagare.

Beträffande inriktningen och omfattningen av undervisningen i läroämnen vid
skogsbrukets skolor anser SYK, att målen för skilda former av skogsutbildning
skall vara bestämmande. I överensstämmelse med denna syn anses undervisningen
i läroämnen vara befogad, om den uppfyller kraven att underlätta undervisningen
i yrkesämnen, att utveckla elevernas kommunikationsfärdigheter, dvs. fördjupa
kunskaperna i svenska och eventuellt även i ett främmande språk, eller att ge en
vidgad och fördjupad orientering om samhället.

I sitt första betänkande förordade kommittén preliminärt att utbildningen vid
skogsbruksskolorna skulle omfatta dels en ettårig grundutbildning, dels specialinriktade
vidareutbildningskurser till företagare, maskinförare och förmän.

SYK bygger sitt slutliga förslag till utbildningsgång dels på en intervjuundersökning
rörande kraven på utbildningen vid skogsbruksskolorna och uppläggningen
av verksamheten vid dessa, dels på remissyttranden över kommitténs första betänkande.

Som första led i den genomgående utbildningsgången föreslår kommittén en
ettårig grundutbildning (grundkurs) i skogsbruksskola. Syftet med undervisningen
vid denna är att meddela grundläggande kunskaper och färdigheter för yrkesverksamhet
som skogsarbetare. För yrkesverksamma skogsarbetare och skogsbrukare
utan skolmässig grundutbildning samt för personer, vilka genomgått mera
omfattande utbildning, exempelvis fackskola, föreslås två olika former av särskilda
grundutbildningskurser, som antas kunna begränsas till en termin. Studieförutsättningarna
i fråga om kunskaper och mognad för dessa elever anses nämligen
avvika så mycket från de yngre elevernas, att undervisningen för dem bör
vara speciellt tillrättalagd.

Utom den genomgående utbildningsgången föreslås vid skogsbruksskolorna utbildning
i yrkesspecialiserande linjer till företagare, förmän och maskinförare. Dessa
kurser anses kunna genomföras under högst en termin. För samtliga yrkesgrupper
föreslås fortbildningen intensifierad.

Vid sidan av den normala utbildningsgången föreslår kommittén försöksverk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

samhet med kombinerad grundutbildning i jordbruk och skogsbruk. Även på vidareutbildningsplanet
förutsätts viss integration mellan uibildningsformerna för de
två näringarna.

SYK har utarbetat förslag till läroplaner dels för ettårig grundutbildning samt
yrkesspecialiserande linjer för utbildning till företagare, maskinförare och form-in
dels för kombinerad grundutbildning i jordbruk och skogsbruk.

I följande timplan för grundkursen anges de obligatoriska momenten. Därutöver
förutsätts högst tre veckotimmar kunna anslås för frivilliga tillvalsämnen, av vilka
främst engelska bedöms bli aktuellt.

Timplan för ettårig grundutbildning vid skogsbruksskola

Ämne

1. Läroämnen

Svenska ..........................................................

Samhällskunskap ...................................................

Ergonomi .........................................................

2. Redskap och maskiner

Maskin- och materiallära............................................

Redskap och maskiner för skogsproduktion.............................

Redskap och maskiner för drivning ...................................

3. Skogsproduktion

Marklära och skogsbotanik ..........................................

Beståndsanläggning .................................................

Beståndsvård ......................................................

4. Drivning

Sortimentsmetoden .................................................

Stam- och trädmetoder..............................................

Virkesvård ........................................................

Fjärrtransport .....................................................

5. Skogsmätning

Matematik ........................................................

Virkessortiment och virkesmätning....................................

Aptering ..........................................................

Skogsuppskattning ..................................................

6. Naturvård

Lagar och organisationer ............................................

Landskapsvård ....................................................

Vilt- och fiskevård..................................................

7. Fysisk träning

Summa

Rikttid timmar
40
80
45	165
40
30
105	175
45
170
no	325
365
50
20
20	455
40
30
30
20	120
10
20
10	40
	120

1 400

Införandet av nioårig grundskola anses möjliggöra en sådan utökning av lärostoffet
i skogsbruksskolornas grundutbildningskurser, som svarar mot de skärpta
yrkeskraven på både skogsarbetare och företagare i framtiden. En fördjupning och
i vissa avseenden breddning av lärostoffet bedöms vara mest aktuell för ämnena
skogsproduktion, maskin- och redskapslära samt skogsmätning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

SYK har även framlagt förslag till timplaner för yrkesspecialiserande linjer för
företagare, maskinförare och förmän (bil. 5—7 till SYK I).

Den kombinerade grundutbildningen i jordbruk och skogsbruk bör enligt förslaget
genomföras under tre terminer. I fråga om jordbruket skall utbildningen ge
eleverna i stort sett samma kunskaper och färdigheter som erhålls genom grundläggande
yrkeskurs om 42 veckor vid lanbruksskola. I fråga om skogsbruket skall
målet för undervisningen vara i huvudsak detsamma som för den av kommittén
i dess förra betänkande föreslagna ettåriga grundutbildningen. Utbildningens innehåll
framgår av följande timplan för kombinerad grundutbildning i jordbruk och
skogsbruk.

	Ämne	Vecko-	Total tid
	timmar	timmar
1.	Svenska ..................................	............. 1,5	90
2.	Matematik och mätningslära.................	............. 2,1	120
3.	Samhällskunskap ..........................	............. 1,5	90
4.	Fysik och kemi ...........................	............. 1,5	90
5.	Biologi ...................................	............. 1,0	60	450
6.	Växtodlingslära ...........................	............. 4,0	240
7.	Husdjurslära ..............................	............. 3.0	180
8.	Maskin- och redskapslära ...................	............. 5,0	300
9.	Ekonomi .................................	............. 1,5	90	810
10.	Skogsproduktion ...........................	............. 4,0	240
11.	Drivning .................................	............. 6,0	360
12.	Naturvård ................................	............. 1,0	60
13.	Gymnastik och ergonomi ...................	............. 2.0	120	780
14.	Tid till förfogande .........................	............. 1,0		60

Summa 35,0 2 100

SYK pekar på några utmärkande drag i de ekonomiska tendenserna inom
skogsnäringen samt utvecklingen beträffande rationalisering och säsongvariationer
i arbetskraftsbehov, vilka påverkar rekryteringsbehovet av arbetskraft och därmed
även utbildningsbehovet. Bland andra faktorer av betydelse i detta sammanhang
nämns produktionens storlek, företagens organisationsstruktur och arbetskraftens
åldersfördelning.

I fråga om rationaliseringstakten har långtidsutredningen räknat med 5 1/2%
årlig nedgång av arbetskraftsåtgången under perioden 1965—1970, vilket nära
ansluter sig till utvecklingen 1960—1965. Sammanställt med antagen avverkningsökning
från 64 milj. m3 sk år 1965 till 72 milj. m3 sk år 1970, skulle arbetskraftsbehovet
räknat i dagsverken minska med ca 3 %.

Kommittén erinrar om svårigheterna att säkert bestämma totala antalet skogsarbetare
resp. lantbrukare med verksamhet i både jordbruk och skogsbruk.

Med undantag för vissa arbetsgivare är medelåldern för de i skogsbruket yrkesverksamma
klart högre än för genomsnittet av övriga yrkesverksamma. Speciellt
framträdande är den höga frekvensen lantbrukare i de övre åldersklasserna.

SYK anser det närmast omöjligt att fixera avgången från skogsyrket med sådan
säkerhet, att resultaten kan användas för exempelvis långsiktiga prognoser. Den

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

allmänna trenden lär däremot kunna bedömas peka klart mot högre pensionsavgång
än normalt och överflyttning av många säsongarbetare till andra yrken.

SYK anser att tidigare utredningar i allmänhet underskattat rationaliseringstakten.
Riskerna för felbedömningar i denna riktning anses därför böra särskilt
uppmärksammas.

SYK har framräknat ett teoretiskt nyrekryteringsbehov för hela landet av 1 425
heltidsarbetande för år. Antalet personer med sysselsättning inom skogsbruket
kommer dock att bli större än vad de nämnda beräkningarna visar, eftersom en
viss del av arbetskraftsbehovet, särskilt inom privatskogsbruket, kommer att fyllas
av deltidsarbetande.

Utbildningsbehovet måste sättas lägre än rekryteringsbehovet, eftersom inte alla
nyrekryterade kan förutsättas genomgå skoglig grundutbildning. För vissa arbeten
torde skoglig grundutbildning inte heller behövas. Med hänsyn till rationaliseringarna
inom skogsnäringen och den relativt låga nyrekryteringen under senare
år har kommittén bedömt att skogsbruksskolorna omkring 1970 bör vara dimensionerade
för sammanlagt 900 elever i ettårig grundutbildning samt för 250 elevplatser
för vidareutbildning och fortbildning.

SYK framhåller att det bör ankomma på huvudmännen och tillsynsmyndigheterna
att bestämma över skogsbruksskolornas framtida lokalisering. SYK har
emellertid upprättat ett förslag till hur utbildningsbehovet, 1 150 elevplatser, skulle
kunna tillgodoses med avseende på antal skolor och elevplatser i olika län.

Kommitténs rekommendationer innebär att antalet skogsbruksskolor minskas från
nuvarande 43 till 30. Från ekonomiska synpunkter anser kommittén, att ett fullföljande
av den planering, som den rekommenderat, är ytterst välmotiverat och
angeläget. I anslutning härtill framhåller kommittén att den inte funnit några skäl
som talar för att en koncentration av skolverksamheten enligt dess rekommendationer
skulle få negativ inverkan på elevrekryteringen.

Koncentration av utbildningen till en skola i flertalet län gör det enligt SYK:s
mening inte längre nödvändigt med ett särskilt organisatoriskt led mellan skogsbruksskolans
styrelse och dess rektor. De arbetsuppgifter avseende grund- och
vidareutbildning, som nu åligger utbildningssektioner och utbildningsledare anses
kunna överföras på rektorerna. Viss förstärkning av skolornas arbetskraft för kontorsgöromål
torde komma att behövas i samband därmed.

SYK anser att en utvidgad undervisning i vissa ämnen förutsätter kunskaper,
som yrkeslärare i allmänhet inte kunnat förvärva i skogsskolan. Dessa problem kan
lösas antingen genom fortbildning av nu verksamma yrkeslärare eller genom överflyttning
av undervisningen på lärare med adekvata ämneskunskaper.

SYK har funnit att samtliga skogsbruksskolor med plats för minst två klasser
i grundutbildning bör ha underlag för en tjänst som ämneslärare (motsvarande
adjunkt). I de fall lärarbehovet kan tillgodoses genom anlitande av timlärare med
motsvarande kompetens, anses detta böra prövas i första hand.

Erfarenheterna från verksamheten vid skogsbruksskolorna visar att uppgifterna
för yrkeslärare och instruktörer inte är så skiljaktiga, som det avsågs när sist4
— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 140

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

nämnda tjänster inrättades. Instruktörerna fullgör sålunda i många fall samma
arbetsuppgifter som yrkeslärarna även om flertalet av dem måste anses behärska
en snävare sektor av lärostoffet än yrkeslärarna. Denna begränsning medför lägre
flexibilitet i fråga om skogsbruksskolornas lärarkapacitet än vad som skulle vara
fallet om samtliga hade full yrkeslärarkompetens. Med hänsyn dels till denna
omständighet, dels till ökade krav på lärarnas ämneskunskaper i framtiden, föreslår
SYK att den nuvarande lärargruppen instruktörer successivt avvecklas. I samband
därmed bör instruktörerna genom särskilda åtgärder beredas möjlighet att
komplettera sina kunskaper och därigenom bli behöriga att erhålla yrkeslärartjänster.

Vid bedömning av lämpligt delningstal för uppdelning av klasserna måste enligt
SYK:s mening de speciella omständigheter, som gäller för skogsbruksskolornas undervisning,
noga beaktas. Arbetet måste ofta fördelas på stora ytor och individuell
handledning är nödvändig i många arbetsmoment.

Skolstadgans bestämmelser om elevantalet i heltidskurs av verkstadsskolkaraktär
föreslås komma att tillämpas på skogsbruksskolorna. En klass skall sålunda normalt
bestå av högst 16 elever. För övningarna har kommittén angett behovet av
undervisning i mindre grupper genom beräkning av erforderlig lärartid för olika
kurstyper. Vid grundkursen förutsätts övningarna komma att bedrivas i grupper
om högst åtta elever. För vidareutbildningen varierar behovet av uppdelning på
grupper mellan olika linjer.

Undervisningen vid skogsbruksskolorna föreslås komma att tillämpa de lärotider
jör grundkursen, som skolarbetstidsutredningen föreslagit för grundskola och gymnasium.
Detta innebär 40 veckors läsår med 35 veckotimmar om 40 minuter. I
anslutning härtill har SYK framhållit att grundkursens lärotider inte bör begränsa
varken verksamhetsårets eller den dagliga undervisningens omfattning vid skogsbruksskoloma.
Det bör tvärtom framstå som ytterst angeläget att utnyttja skolanläggningarna
så effektivt, både med avseende på daglig användningstid och årsbeläggning,
som tillgången på personal medger.

För intagning i skogsbruksskolornas grundkurs anses inga andra formella krav
böra uppställas än genomgången grundskola. För vidareutbildningskurser föreslås
krav på genomgången grundkurs eller motsvarande kunskaper och färdigheter.

SYK understryker att skogsbruksskolorna regelmässigt kommer att rekrytera sina
elever från relativt stora regioner. De karakteriseras därför som centrala skolor.
Från planeringssynpunkt och för effektivt utnyttjande av resurserna anses övervägande
skäl tala för landstingskommunalt huvudmannaskap. Kommuner, enskilda
företag och staten anses av olika skäl inte kunna komma i fråga som huvudmän.
Beträffande skogsvårdsstyrelserna anför SYK, att de byggt upp den nuvarande
skogsyrkesutbildningen och att många fördelar skulle vara förknippade med skogsvårdsstyrelserna
som huvudmän. Eftersom styrelsernas ekonomiska resurser är mycket
begränsade, skulle de emellertid inte kunna fullgöra alla de ekonomiska förpliktelser,
som åligger en huvudman. SYK anser därför skogsvårdsstyrelserna inte
vara lämpliga som huvudmän för skogsbruksskolorna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

SYK förordar en särskild styrelse för skogsbruksskoloma.

En gemensam styrelse bör tillsättas vid landsting med flera skogsbruksskolor.
För de landsting, som har central styrelse för alla sina skolor, kommer självfallet
även skogsbruksskolan att lyda under denna.

SYK förordar i överensstämmelse med beslut av 1963 års riksdag, att den
centrala tillsynen över såväl skogsbruksskoloma som skogsinstituten skall föras
över till skolöverstyrelsen. Länsskolnämnden blir därigenom tillsynsmyndighet för
skogsbruksskoloma.

I fråga om den centrala tillsynens organisation föreslår SYK att en ny byrå
inrättas inom skolöverstyrelsens undervisningsavdelning för yrkesutbildningsfrågor.
Denna byrå skulle handlägga pedagogiska ärenden rörande yrkesutbildningen för
såväl skogsbruk som jordbruk. SYK utgår från att tillsynen över båda förs över
till skolöverstyrelsen vid samma tidpunkt. Den föreslagna nya byrån skulle delas
i en sektion för skogsbrukets ärenden och en sektion för jordbrukets samt förses
med sektionschefer och konsulenter.

4.2 Remissyttranden

Domänstyrelsen och skogsstyrelsen avstyrker YB:s förslag till läroplan för
skogsbruksteknisk linje och anför därvid huvudsakligen följande argument.
De allmänna ämnena har getts för litet utrymme i utbildningen och begränsat
möjligheterna till fritt tillval för elever som väljer skoglig utbildning. Läroplanen
är i alltför hög grad avpassad efter dagens konventionella arbetsmetoder medan
hänsyn icke tagits till den snabba utveckling mot högmekanisering som skogsbruket
undergår. Utbildningen bör vara tvåårig. Skogshögskolan har i stort sett framfört
samma synpunkter.

Flertalet skogsvårdsstyrelser tillstyrker däremot i princip YB.s förslag. Skogsvårdsstyrelsen
i Gävleborgs län ifrågasätter om inte utbildningen bättre borde anpassas
till ett framtida, mera högmekaniserat skogsbruk men finner att en sådan
anpassning inte kan göras utifrån de osäkra uppgifter om skogsbrukets framtida
yrkeskrav som nu föreligger.

Remissinstanserna anför inga principiella invändningar mot läroplansförslagen
avseende de trädgådstekniska och jordbrukstekniska linjerna.

Lantbruksstyrelsen konstaterar, att YB i fråga om jordbruks- och trädgårdsutbildning
endast uppehållit sig vid den grundläggande yrkesutbildningen, och hävdar,
att uppmärksamhet även måste ägnas den yrkesspecialiserande utbildningen på området.
Veterinärstyrelsen, lantbrukshögskolan, Alnarpsinstitutet och Svenska lantarbetareförbundet
anför olika synpunkter rörande innehållet i trädgårdslinjen.

Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län anser den hushållstekniska grenen
inom jordbrukslinjen överflödig. Statens institut för konsumentfrågor, seminariet

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

för huslig utbildning i Uppsala och Centerns kvinnoförbund är dock av motsatt
uppfattning.

Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till de principuttalanden om yrkesutbildningens
ställning och uppgifter, som SYK anfört. Man accepterar således
att yrkesutbildningen betraktas som ett samhällets engagemang varigenom både
ungdom och vuxna kan få erforderlig skolning för yrkesverksamhet. I mera utförliga
yttranden diskuteras i regel kommitténs ställningstaganden mot bakgrunden
av YB:s förslag till en integrerad gymnasial skola.

Remissinstanserna har uppmärksammat framförallt tre frågor av allmän natur,
nämligen konstruktionen av utbildningsblock och därmed undervisningens inriktning,
utbildningens längd för olika linjer samt utrymmet för allmänna ämnen. I
många yttranden belyses avvägningsproblemen ur ekonomisk synvinkel.

Skogsarbetareförbundet erinrar om att samhällets ekonomiska resurser och personaltillgång
för samtliga utbildningsbehov är och sannolikt kommer att förbli otillräckliga.
Därför måste det anses befogat att noga överväga hur undervisningen i
den nya skolan skall planeras och läggas upp för att den skall ge optimalt utbyte.
En tidig målinriktning inom den grundläggande yrkesutbildningen bör medföra en
tidsvinst genom ungdomarnas tidigare inträde i förvärvslivet. Frågan gäller enligt
förbundet inte en begränsning av möjligheterna för de praktiska yrkenas utövare
att förkovra sig i allmänna ämnen utan tidpunkten och formerna för påbyggnaden
av den allmänteoretiska undervisningen efter grundskolan. En målinriktad grundutbildning
redan under första året vid skogsbruksskolorna får dock inte medföra
en kvalitativt sämre yrkesutbildning för skogsbrukets del än för näringslivet i stort.

Domänstyrelsen framhåller att skogsbrukets utbildning inte får ställas vid sidan
av annan utbildning vid skolformernas utveckling och omdaning till e n gymnasial
skola. I stället anses alla möjligheter för samordning böra tillvaratas under beaktande
av den skogliga yrkesutbildningens specifika krav. Styrelsen förutsätter dock
att förverkligandet av YB:s intentioner ställer stora ekonomiska krav på samhället
och därför kommer att ta avsevärd tid. Under denna omställningstid bör förändringar
i den skogliga yrkesutbildningen utformas så att framtida anpassning till
gymnasieskolan inte försvåras.

Den ungdom, som väljer skoglig yrkesutbildning, måste få samma möjligheter
som övriga studerande att snedda mellan olika utbildningslinjer. Av den anledningen
måste utbildningen innehålla ett med andra linjer jämförligt stoff av ickespecifika
ämnen. Skolorna behöver också lokaliseras på ett sådant sätt, att den
skogliga yrkesutbildningen kan integreras i den nya gymnasieskolan.

Svenska landstingsförbundet anser att förslagen rörande den egentliga yrkesutbildningens
uppläggning och innehåll är väl underbyggda. Förbundet framhåller
vidare, att en anpassning av den skogliga yrkesutbildningen till YB:s förslag om
yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan sannolikt skulle medföra behov av ökad
utbildningstid.

Skogsstyrelsen erinrar om att verket i sitt utlåtande över YB:s första betänkande
funnit sig böra acceptera tanken på en i princip tvåårig yrkesutbildning, om däri

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

101

skall innefattas en väsentlig påbyggnad av den allmänbildning, som meddelas i
grundskolan. Skälet för detta ställningstagande är nödvändigheten att erbjuda dem
som väljer skoglig utbildning samma allmänbildning som övriga yrkesgrupper. Styrelsen
skulle dock föredra en exempelvis tioårig allmän ungdomsskola åtföljd av
målinriktad yrkesutbildning framför den av YB skisserade skolan.

En tredjedel av länsstyrelserna, vissa landstingskommuner och lantbrukets organ
samt en del sammanslutningar för arbetstagare betonar önskvärdheten av att skogsbrukets
yrkesutbildning samordnas med övriga linjer i den föreslagna gymnasiala
skolan. En avskärmning av skogsbrukets yrkesutbildning från övriga näringar bedöms
kunna leda till rekryteringssvårigheter för skogsbruket och dess skolor.

YB framhåller att skillnaderna mellan dess eget och kommitténs förslag rörande
den skogliga yrkesutbildningen inte blivit större än att de på de flesta väsentliga
punkter synes kunna sammanjämkas, trots att kommittén arbetat från andra utgångspunkter
och särskilt i fråga om utbildningsgång och skollokalisering haft
direktiv, vilka markant avvikit från YB:s. Beredningen anser att kommitténs uppfattning
inte står i strid med YB:s förslag om att den skogliga yrkesutbildningen
skall ingå i totalplaneringen för den av beredningen föreslagna gymnasieskolan.
Beträffande undervisningens innehåll förordar YB att de allmänna ämnena får
samma utrymme på den skogliga linjen som på andra motsvarande yrkesutbildande
linjer i gymnasieskolan.

I fråga om de allmänna ämnena ansluter sig länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs
och Jämtlands län, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och RLF i
huvudsak till SYK:s förslag.

SYK:s förslag beträffande utbildningsblockens konstruktion och
bredd godtas av skogsbrukets organ med några få undantag. Lantbrukets organisationer
samt vissa länsstyrelser och landsting anser att en breddning av den grundläggande
utbildningen till gemensamt block för jordbruk och skogsbruk skulle ha
varit mera ändamålsenlig. Några remissinstanser hävdar att skogsbruket har
större behov av anknytning till maskinteknisk utbildning än till jordbrukslinjer.
Domänstyrelsen avvisar tanken på block mellan skogsbruket och jordbruket resp.
skogsindustrin. Utvecklingen väntas medföra ett mera allmänt utnyttjande av
maskiner, vilket styrelsen anser motivera en starkare inriktning mot maskinteknisk
utbildning, än vad som nu är fallet.

Med ett undantag hävdar skogsvårdsstyrelserna att skogsbruket utgör ett lämpligt
block för utbildning. Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län anser däremot
att flera kombinationer med skog är möjliga och nämner jordbruk, trädgårdsnäring,
anläggningsarbete, vissa grenar inom byggnadsbranschen och kommunikationsväsendet
samt vissa typer av gruvarbete. Skogsstyrelsen ansluter sig till förslaget
att den skogliga grundutbildningen skall utgöra ett eget utbildningsblock.

Forskningsstiftelsen skogsarbeten framhåller att större block än för skogsbruket
skulle förlänga utbildningstiden utan att några egentliga fördelar kunde uppnås.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att gemensam grundutbildning för jord -

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

bruk och skogsbruk inte längre torde vara aktuell med hänsyn till pågående strukturomvandling.

I allmänhet accepterar remissinstanserna kommitténs förslag till utbildningsgång.
Väsentligt skild uppfattning redovisas dock från några instanser,
som bestämt förordar en långt gående samordning med den av YB föreslagna gymnasieskolan
resp. med jordbrukets yrkesutbildning.

Skogsstyrelsen och domänstyrelsen aunsluter sig i princip till den föreslagna utbildningsgången.

Skolöverstyrelsen anser att kommittén inom ramen för de, enligt styrelsens mening,
snäva riktlinjerna i direktiven konstruerat en grundutbildning, som måste
betraktas som rationell från både pedagogiska och organisatoriska synpunkter.
Styrelsen framhåller dock, att den snabba utvecklingen och strukturförändringarna
inom det svenska näringslivet efter loppet av bara några år kan påkalla sådana
förändringar av utbildningsgång och utbildningsblock, att ett beslut inte får låsa
möjligheterna till anpassning. Ett beslut i fråga om utbildningsgången får heller
inte hindra skolan att genomföra den effektivisering av undervisningen, som forskning
och nya metoder kan ge möjlighet till.

Förslaget om kombinerad grundutbildning i jordbruk och
skogsbruk gillas av flertalet remissinstanser. I fråga om utbildningsvolymen
skiftar dock meningarna. YB och TCO finner förslaget utgöra ett steg mot den
samordning av utbildningen i jordbruk och skogsbruk, som överensstämmer med
den förordade principen om utbildningsblock. YB finner det högst sannolikt, att den
föreslagna försöksverksamheten med samordnad utbildning snabbt skall visa ett
långt större behov än vad man för dagen anser föreligga. Många länsstyrelser och
landstingskommuner samt instanser med anknytning till lantbruket framför liknande
synpunkter. Lantbruksstyrelsen anser det vara svårt att med prognoser som
grund uppskatta behovet av integrerad grundutbildning i jord- och skogsbruk. Styrelsen
biträder kommitténs förslag om att utbildningen startas vid ett mindre antal
lantbruksskolor.

Flera av skogsbrukets remissinstanser ställer sig mer eller mindre tveksamma
till den integrerade utbildningen i jordbruk och skogsbruk även om man inte
motsätter sig försöksverksamhet. Som motiv för den reserverade hållningen anförs
i allmänhet att utvecklingen inom båda näringarna torde medföra alltmer specialiserade
metoder och maskiner som är direkt anpassade till förutsättningarna för
vardera näringen. Den snabba övergången till heltidssysselsatt arbetskraft innebär
ökade svårigheter för den kombinerade brukaren att finna kompletterande sysselsättning
utanför den egna fastigheten. Domänstyrelsen, skogsstyrelsen, Skogsarbetareförbundet
och Skogsvårdsstyrelsernas förbund ger uttryck för denna uppfattning.
Sistnämnda instans tillstyrker försöksverksamhet i begränsad omfattning i
sådana delar av landet, där behovet kan anses vara störst.

Förslaget till läroplaner kommenteras i relativt få yttranden. I allmänhet
har remissinstanserna begränsat sin granskning till principiella frågor i anslutning
till utbildningsgången. I några fall understryks behovet av mera omfattande un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

103

dervisning av direkt betydelse för de mekaniserade arbetsmetoderna, vilka redan
nu kännetecknar en stor del av skogsbruket. Arbetarskyddsstyrelsen framhåller,
att arbetarskyddet inte beaktas tillräckligt i SYK:s förslag. Enligt styrelsens mening
är olycksriskerna så stora vid skogsarbete, att arbetarskyddet kräver särskilt
stor uppmärksamhet. Olycksfallfrekvensen i relation till arbetstimmarna är större
än inom någon annan näring och visar ingen sjunkande tendens. Antalet svåra
olycksfall förefaller tvärtom att öka.

I stort sett accepteras kommitténs slutsater och bedömningar om utvecklingstendenserna
i fråga om arbetsmetoder och organisationsformer inom
skogsbruket. I åtskilliga yttrandet understryks, att prognoserna i dessa avseenden
bygger på mycket osäkra faktorer. Högmekaniserade arbetsmetoder kan nämligen
dels minska det totala arbetskraftsbehovet mera än vad som nu kan förutses, dels
medföra stora förskjutningar mellan yrkesgruppernas relativa storlek samt i fråga
om kraven på deras kvalifikationer. Man understryker även nödvändigheten av sådan
flexibel utbildningsorganisation, att kapaciteten för olika utbildningslinjer kan
smidigt anpassas till växlingar i framtida rekryteringsbehov.

Den föreslagna grundutbildningsvolymen för skogsarbetare tillstyrks i
huvudparten av yttrandena. I många yttranden betraktas kapaciteten för vidareutbildning
och fortbildning däremot som otillräcklig.

Skogsstyrelsen erinrar om att den beräknat rekryteringsbehovet för landets samlade
skogsbruk till ca 1 500 heltidsarbetare per år. Styrelsen framhåller att det
här rör sig om en nettoberäkning. En teoretisk beräkning av bruttobehovet ger
som resultat ca 4 000 man per år.

Skogsstyrelsen anser sig dock kunna godta kommitténs beräkningar främst av
den anledningen, att specifikt skoglig grundutbildning efterhand kan väntas avta
samtidigt som efterfrågan på kortare specialkurser torde komma att öka. Kommitténs
förslag till kapacitet för fortbildningen bedöms som klart otillräckligt med
hänsyn till nuvarande volym och önskvärdheten av utbyggnad av denna verksamhet.

Skogsvårdsstyrelsernas förbund accepterar det framräknade utbildningsbehovet
men påpekar i anslutning härtill att mycket synes tala för en stark förändring av
den skogliga grundutbildningen i framtiden. Vid skolplaneringen bör därför uppmärksammas,
att undervisningen i en nära framtid troligen kommer att i huvudsak
bestå av fortbildning och vidareutbildning.

I stort sett accepteras kommitténs förslag beträffande verksamheten vid
skogsbruksskolorna. I åtskilliga yttranden förbigås emellertid denna
fråga helt eller också understryker man allmänt att undervisningen vid skogsbruksskolorna
bör organiseras och genomföras enligt samma principer som kommer att
gälla för annan yrkesutbildning.

Skolöverstyrelsen utgår från att sådana organisatoriska anordningar och bestämmelser,
som avviker från vad som gäller för skolväsendet i övrigt på samma nivå,
skall utfärdas endast där detta är nödvändigt med hänsyn till specifika omständigheter
för skogsbruket. Man anser att utbildningen för skogsbruket rimligtvis i

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

största möjliga utsträckning bör anpassas till för andra områden gällande organisation.
Som exempel på innebörden av denna uppfattning anges att olika former
av utbildning kan ha samma rektor och gemensamt utnyttja vissa lokaler.

TCO anser att skogsbruksskolornas lärare bör ha kompetens att undervisa i
alla centrala fackämnen enligt de principer för undervisningen som skisserats av
YB. Därigenom uppkommande övergångsproblem anses kunna lösas genom fortbildning
i likhet med vad som föreslås för yrkesutbildningsväsendet i övrigt.

Ungefär en tredjedel av de remissinstanser, som yttrat sig rörande huvudmannaskapsfrågan,
hävdar att ställningstagande i denna fråga bör uppskjutas i avvaktan
på förslagen från den nyligen tillsatta utredningen rörande huvudmannaskapet för
de gymnasiala skolformerna. De flesta skogliga arbetsgivareorganen understryker
fördelarna med nuvarande system för huvudmannaskap och tillsyn och önskar
ingen ändring under de närmaste åren. I denna uppfattning instämmer även styrelsen
för skogshögskolan och de skogsliögskoleutbildades organisationer, samt två
länsstyrelser och några landstingskommuner. Kommitténs förslag tillstyrks i stort
sett av styrelsen för skogsmästarskolan, tre länsstyrelser, kommun- och stadsförbunden,
tolv landstingskommuner, SSR och Lantbruksförbundet, RLF och Lantarbetareförbundet.
Domänstyrelsen tillstyrker överförande av tillsynen till skolöverstyrelsen.
I denna fråga hänvisar skolöverstyrelsen och skogsstyrelsen till uppdraget
för den organisationskommitté, som nyligen tillsatts med uppgift att bl. a.
överväga de organisatoriska frågor, som sammanhänger med ett införande av jordbrukets,
skogsbrukets och trädgårdsnäringens yrkesskolor under skolöverstyrelsens
och länsskolnämndernas tillsyn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

105

5. Genomförande

5.1 YB:s förslag

5.1.1 Lokaler och utrustning (YB I 13.6, 17, YB III 2.5 och 6, YB IV 1.3)

I frågor som gäller den lokalmässiga integrationen mellan de gymnasiala skolorna
har YB samrått med skolöverstyrelsens planeringsavdelning. Från överstyrelsens
sida har påvisats att betydande vinster kan uppnås redan genom sambruk av de
gymnasiala skolornas lokaler, undervisningsmateriel och lärare. På lokalsidan får
yrkesskolans elever tillgång till gymnasiets och fackskolans speciallokaler medan
gymnasie- och fackskoleeleverna får tillgång till yrkesskolans verkstadslokaler. Den
lokalmässiga integrationen förutsätts bli genomförd i samband med planeringen av
nya skolbyggnader. YB föreslår därför, att det samlade behovet av lokaler och materiel
för de tre gymnasiala skolformerna beaktas vid den framtida skolplaneringen.
Integrationen inom det gymnasiala skolsystemet kommer enligt YB att i regel leda
till större och mera differentierade skolenheter än man tidigare räknat med. YB
räknar med att elevantalet ofta kommer att uppgå till 1 500 å 2 000 i den integrerade
gymnasieskolan. En sådan utveckling ställer nya krav på skolans funktionella utformning.
YB finner den föreslagna indelningen i tre stora utbildningssektorer vara
en lämplig utgångspunkt för lokalgrupperingen. Genom att samla och gruppera
skolenhetens undervisningslokaler efter samma indelningsgrund erhålls en viss kongruens
mellan den pedagogiska och den lokalmässiga integrationen. En gruppering
av undervisningslokalerna enligt den skisserade indelningsgrunden innebär att närbesläktade
utbildningsaktiviteter blir någorlunda väl samlade inom skolenheten.
Därmed kan också de för dessa aktiviteter avsedda pedagogiska hjälpmedlen göras
bekvämt tillgängliga i ett centralt planerat utrymme inom lokalgruppen. En sådan
lokalgrupp som alltså omfattar olika slags ämnesrum (teorisalar, laboratorier, verkstäder
etc.) benämns institution och skall i princip betjäna en utbildningssektor.

Inom mycket stora skolenheter kan den nämnda breddningen ge alltför stora och
ohanterliga institutioner. En viss uppdelning kan då bli aktuell. YB framhåller att
den lokalmässiga integrationen måste ses som ett planeringsmål på lång sikt eftersom
det gymnasiala skolväsendet på många håll är bundet till sin organisation av
befintliga skolanläggningar.

Enligt YB är det klart att behovet av teorilokaler kommer att öka om YB:s
förslag vinner bifall. YB:s förslag innebär emellertid också att skolverkstäderna
i betydande omfattning kan komma att beläggas långt effektivare än med nuvarande
utbildningsorganisation.

I YB III konstateras att den förkortade skolarbetstiden och inslaget av allmänna
ämnen i yrkesundervisningen medför att dyrbart utrustade lokaler kan komma att

4* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 140

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

stå outnyttjade under relativt stor del av veckan. Det förefaller YB vara en naturlig
åtgärd att använda dessa lokaler till undervisning av mer än en klassavdelning/
grupp. Sådant intensivutnyttjande av utrymmena förekommer redan i dag på ett
flertal platser och YB förordar här endast en mera allmän övergång till denna organisation.
Yrkesutbildningens kapacitet skulle härigenom radikalt förbättras. Det
bör noteras att denna kapacitetsökning i regel kan ske utan att lokaler eller utrustning
behöver ändras eller kompletteras. YB framhåller att det finns invändningar
av pedagogisk-metodisk art mot ett sådant intensivutnyttjande av lokaler och utrustning.
Även om invändningarna i och för sig inte är helt ogrundade bör problemen
genom samverkan mellan lärarna kunna lösas.

Beträffande utbildningen av byggnadsarbetare konstateras i YB III att utbildningsbyggena
i de flesta fall torde ligga så långt från skolan att eleverna inte utan
tidsförlust kan utnyttja skolans lokaler för undervisning i yrkesteknik och allmänna
ämnen. Undervisningen kan i dessa fall organiseras i sammanhängande
pass om minst halvdagslängd. Ännu bättre är emellertid enligt YB om utbildningsbyggena
förses med lämpliga undervisningslokaler. Sådana provisoriska skollokaler
skulle förutom sedvanlig inredning även ha viss standardutrustning av
läromedel och yrkesredskap.

Lokal- och utrustningsfrågor har självfallet också behandlats i YB IV. YB:s
synpunkter i nämnda betänkande redovisas i det följande i avsnitt 5.1.4.

5.1.2 Personal (YB 118, YB II, YB IV 1.3 och 1.4)

YB behandlar i YB I vissa personalfrågor mot bakgrunden av gällande bestämmelser
enligt vilka i skolenhet med gymnasium/fackskola skall finnas dels en rektor,
dels som biträdande skolledare en studierektor. I yrkesskolan finns enligt de år 1964
fastställda bestämmelserna en rektor som skolledare och vid större skolenheter (med
lägst 71 poäng) dessutom efter medgivande av Kungl. Maj:t en biträdande rektor.

I yrkesskola som omfattar lägst 30 poäng kan också enligt beslut av länsskolnämnd
inrättas en eller flera tjänster som studierektor. Studierektors arbetsområde
skall omfatta lägst 9 poäng i kurser av likartad karaktär.

YB föreslår, att i skolenhet med integrerad gymnasieskola alltid skall finnas rektor
och en biträdande rektor. Om poängtalet vid skolenhet uppgår till lägst 70
poäng bör två biträdande rektorer få tillsättas och vid ett poängtal av 140 ytterligare
en. Uppdelningen av arbetsuppgifterna mellan flera biträdande rektorer bör
i regel lämpligen ske efter sektorer. YB förutsätter, att biträdande rektor i princip
skall ha samma funktioner som fastställts för studierektor vid skolenhet med
gymnasium/fackskola, med tillägg för de ytterligare funktioner som gäller för
biträdande rektor vid yrkesskola.

Enligt YB:s förslag skall också vid den integrerade gymnasieskolan få inrättas
studierektorstjänster. Tjänsterna bör, enligt YB, knytas till de mera direkt yrkesutbildande
linjerna i gymnasieskolan och ges funktioner av det slag som sköts av
de nuvarande studierektorerna i yrkesskolan. Studierektorstjänst bör inrättas då

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

107

omfattningen av nyssnämnda linjer inom en sektor uppgår till minst 9 poäng. Ytterligare
tjänster skall kunna inrättas vid poängtalen 21, 39, 66 och 105.

YB förutsätter att tjänster som huvudlärare skall finnas i den integrerade gymnasieskolan.
Huvudlärarfunktionen måste komma att gälla skolenheten som helhet.
Detta gäller såväl allmänna ämnen som vissa fackteoretiska ämnen. YB anser, att
man också bör pröva lämpligheten av att införa huvudlärarfunktioner för övriga
ämnen inom ämnesblocket yrkesteknik.

För genomförandet av YB:s förslag är, konstaterar YB, lärarnas utbildningsoch
erfarenhetsgrund av stor betydelse. YB ger en översikt över lärarstrukturen
i dagens yrkesutbildning och redovisar allmänna synpunkter på lärarfrågan.
YB:s allmänna ståndpunkt i fråga om lärarnas kompetens är att de s. k. yrkesämnena
ställer samma krav på lärarna som de s. k. läroämnena, att kraven på lärama
inom yrkesundervisningen såvitt gäller kunskaper i allmänna ämnen måste
skärpas avsevärt och att därjämte också en god fackteoretisk grund måste garanteras.

YB behandlar slutligen frågor, som gäller den integrerade skolans övriga tjänstemän.

Beträffande behovet av bibliotekarier, tekniska biträden m. fl. tjänstemän, som
behandlats av gymnasie- och fackskoleutredningarna, ansluter sig YB till de synpunkter
som nämnda utredningar anfört.

Behovet av särskilda institutionstekniker minskar för hela gymnasiets vidkommande
i och med att skolverkstäderna i betydande omfattning kommer att fungera
som tekniska institutioner. YB förutsätter nämligen att den lärare som har
huvudansvaret för en viss skolverkstad liksom hittills skall svara för materielvård,
reparationer och underhåll samt framställning av demonstrations- och undervisningsmaterial.

Behovet av vaktmästarpersonal och fastighetsskötare varierar med lokala förhållanden.
Det är därför enligt YB inte möjligt att utfärda generella rekommendationer
om antalet sådana tjänstemän. Även behovet av kanslipersonal måste bedömas
från fall till fall.

I YB IV framhålls att tiden för undervisning i yrkesteknik genom tillkomsten av
allmänna ämnen och den föreslagna minskningen av antalet veckotimmar kommer
att minska från f. n. i genomsnitt ca 37 veckotimmar till ca 30, dvs. med ca
20 %. Det framtida lärarbehovet kan dock enligt YB, som ej tar ställning till
frågan om lärarnas tjänstgöringsskyldighet, enklast uttryckas så, att det som regel
kommer att behövas en yrkeslärartjänst per klass i yrkesteknik.

Genom utbildningsblockens successiva avsmalning uppstår vissa svårigheter
inom en del utbildningar att konstruera lärartjänster med ett bestämt, lika antal
veckotimmars undervisningsskyldighet under hela läsåret. Dessa problem uppstår
t. ex. inom den humanistisk-sociala sektorn i utbildning för sjukvård, åldringsvård
och barnavård. Problemen är här mest påtagliga för barnavårdslärarna. Det är
vanskligt att söka bedöma verkan av den integrerade gymnasieskolan beträffande

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

möjligheterna att utnyttja lärarna i alla utbildningar. YB har endast önskat fästa
uppmärksamheten på problemet med ovannämnda exempel. Generella lösningar
på dessa problem kan knappast anges.

Ett sätt att motverka ovan antydda ojämnhet i lärarnas undervisning är att
använda lärarna dels inom ramen för deras kompetens i hela gymnasieskolan och
dels i olika skolformer. Ett annat sätt är att i ökad omfattning använda sig av
timlärare.

Mot bakgrunden av de prognoser rörande yrkesutbildningens omfattning som YB
redovisat i YB I menar YB att ett visst överskott på lärare för utbildningar inom
det konsumtionstekniska området är att förutse.

Detta temporära läraröverskott torde kunna balanseras genom att berörda lärare
används i olika skolformer i ämnen som ligger inom lärarnas kompetensområden.
YB pekar i detta sammanhang på möjligheterna att bereda berörda lärare fyllnadstjänstgöring
i grundskolan och i kurser som ligger inom vuxenutbildningsområdet.

I YB II framläggs förslag angående viss fortbildning för lärare i yrkesteknik. YB
konstaterar att behovet av fortbildning för nämnda lärare — enligt dagens terminologi
närmast motsvarande lärarna i yrkesämnen — är stort. Såsom huvudskäl
härför anges dels den snabba tekniska utvecklingen, som ställer krav på förnyelse
av lärarnas kunskaper, dels att lärarna som en följd av föreslagen reformering av
utbildningen kan komma att få undervisa i nya avsnitt och t. o. m. i helt nya
ämnen. I YB II behandlas endast det fortbildningsbehov, som är föranlett av sistnämnda
förhållande.

De föreslagna åtgärderna har samma syfte som den fortbildning som nu pågår
för vissa lärare i samband med genomförandet av gymnasie/fackskolereformen.
YB framhåller, att behovet av fortbildning måste beräknas med utgångspunkt i den
läroplan, som den enskilde läraren har att följa i sin undervisning. YB redovisar
i YB II endast sådana behov av fortbildning som hänför sig till lärarens undervisning
på nivåer ovanför den för resp. block gemensamma. Såsom skäl för att
en fortbildning snarast anordnas för lärare i yrkesteknik anför YB dels att undervisningen
i det integrerade ämnesblocket yrkesteknik för åtskilliga av de i tjänst
varande lärarna i yrkesämnen kommer att innebära en utökning av undervisningsområdet,
dels att den långt gående integrationen av olika delämnen i blocket medför
en ändrad arbetssituation som kräver fortbildning inom metodikområdet, dels
att principen om individualiserad undervisning i dess moderna form införs i yrkesskolan
samt dels att särskild fortbildning i vissa allmänna ämnen är en förutsättning
för att läraren skall kunna tillgodogöra sig mera fackmässig fortbildning.

Fortbildning bör enligt YB kunna ske genom studiedagar, studiemateriel, yrkesstudier
och särskilda fortbildningskurser samt genom radio och television.

Ett genomförande av förslagen kräver enligt YB en omsorgsfull planering, som
bör åvila skolöverstyrelsen. En del av planeringen bör ske i form av symposier,
vilkas uppgift är att göra noggranna ämnesanalyser och jämförelser med innehållet
i nuvarande undervisning samt att på grundval härav avge förslag till olika former

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

109

av fortbildning. YB föreslår, att skolöverstyrelsen erhåller medel för anordnande av
tio symposier, därav ett som helt skall ägnas frågan om särskilda metodikkurser
för lärare i yrkesteknik. YB tar i övrigt inte ställning till vilka ämnen, som skall
handläggas på symposierna utan anger endast fördelning på linjer inom yrkesutbildningen.
YB räknar med att skolöverstyrelsen skall organisera och administrera
erforderlig fortbildning på ifrågavarande område och anser att överstyrelsen kommer
att behöva viss personalförstärkning härför. YB finner det vara av största
betydelse att nödvändiga medel anslås snarast och framlägger förslag till sådan
kursverksamhet som enligt YB snabbt kan påbörjas. YB föreslår att skolöverstyrelsen
erhåller ett anslag på 2 milj. kr. för ändamålet. Kostnaderna för de tio
föreslagna symposierna beräknas av YB till 300 000 kr. Sammanlagt skulle alltså
enligt YB kostnaderna för den första fortbildningen uppgå till ca 2,3 milj. kr.,
vartill kommer vissa kostnader för personalförstärkning hos skolöverstyrelsen.

Till deltagarna i fortbildningen förutsätts i allmänhet utgå oavkortad lön under
kurstid samt ersättning enligt resereglementets bestämmelser.

YB erinrar i YB IV om sitt tidigare förslag rörande fortbildning av lärare i yrkesteknik
samt framhåller nödvändigheten av att den föreslagna fortbildningen snarast
kommer till utförande.

YB fäster uppmärksamheten på att fortbildning för lärare i yrkesämnen blir
relativt kostnadskrävande men att den bör tillmätas stor angelägenhetsgrad. Uppskattningsvis
torde kostnaderna för fortbildning för lärare i yrkesteknik komma att
belöpa sig till 4—5 milj. kr. årligen under de närmaste åren.

5.1.3 Omställning, planering (YB I 24.6, 26)

I YB I framhålls att förslaget om en totalintegrerad gymnasial skola i princip
kan genomföras från vilken tidpunkt som helst. Det praktiska genomförandet i de
olika gymnasieregionerna blir beroende av olika förutsättningar, främst lokal- och
personalförhållanden. YB föreslog i YB I att den helintegrerade gymnasieskolan
i princip skulle genomföras fr. o. m. den 1 juli 1967, dock att det praktiska
genomförandet i gymnasieregionerna skulle ske så snart efter nämnda datum som
det bedömdes möjligt. Enligt YB borde också förslagen om blockutbildning, linjer
och grenar samt allmänna ämnen i yrkesutbildningen i princip genomföras fr. o. m.
nämnda dag. Ett praktiskt genomförande av förslagen kunde dock ej ske förrän
detaljerade tim- och kursplaner hunnit utarbetas och fastställas. Även i fråga
om övriga förslag ansåg YB tidpunkten den 1 juli 1967 lämplig.

I det föregående (avsnitt 3.1.4) har redovisats hur YB ser på de praktiska problem
som hänför sig dels till de primärkommunala yrkesskolorna utanför g-ort,
dels till de centrala verkstadsskolorna och deras framtida verksamhet, dels till
yrlcesskolorganisationen i de län där landstinget till större delen övertagit yrkesundervisningen.

I YB I berörs också något det problem som ligger i att ett integrerat gymnasium
skulle kunna medföra en minskning av lokala utbildningsmöjligheter och att detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

skulie kunna medverka till en ytterligare accentuering av »flykten från landsbygden».
Problemet kan enligt YB inte förbigås. YB anser det viktigt att man
för en skolpolitik som innebär, att man undviker indragning av existerande yrkesskolor
på icke g-ort utan att särskilda skäl därför föreligger. Samtidigt understryks
att det givetvis är av största vikt att de tillgängliga materiella och personella resurserna
för skolväsendet i dess helhet utnyttjas på ett sådant sätt att bästa effekt
erhålls.

De svåra avvägningsproblem som här uppstår måste behandlas med full insikt
om deras komplicerade natur och med hänsyn till den aktuella situationen i de enskilda
fallen. YB påpekar att vi i vårt land äntligen kommit fram till en kvantitativt
sett relativt stor omfattning av den gymnasiala yrkesutbildningen. YB:s prognos
visar emellertid på behovet av fortsatt utveckling. Under sådana förhållanden
måste en nedläggning i större skala av yrkesskolor på andra orter än gymnasieorter
sakna reellt underlag.

En tänkbar möjlighet att åstadkomma en önskad smidig övergång är enligt YB
ett filialsystem. YB anser det både möjligt och önskvärt att man låter vissa mindre
yrkes- och verkstadsskolor av speciell karaktär utgöra filialer till gymnasieortens
centralskola. En sådan organisation är enligt YB också användbar för att möjliggöra
en successiv anpassning av de mindre orternas yrkesundervisning till vederbörande
gymnasieort utan att kontinuiteten i undervisningen utsattes för påfrestningar.

Åtgärder som syftar till att trygga landsbygdsungdomens behov av inackorderingsmöjligheter
vid en integrerad gymnasieskola bör också vidtagas.

5.1.4 Statsbidrag och kostnader (YB 1 25, YB III 1.4, YB IV)

YB erinrar om 1964 års riksdagsbeslut om införande fr. o. m. budgetåret 1966/
67 av ett enhetligt statsbidrag till gymnasium, fackskola och yrkesskola. Till dessa
skolformer utgår enligt kungörelsen den 4 mars 1966 (nr 115) om statsbidrag
till driftkostnader för gymnasiala skolor ett allmänt driftbidrag om 100 % av
de faktiska lönekostnaderna för skolledare och lärare. För gymnasium och fackskola
skall dock bidragsunderlaget ökas med ett schablonbelopp avseende löner
till s. k. stödpersonal. Till särskilda kostnader inom en del former av yrkesutbildningen
utgår därutöver vissa bidrag som inte berörs av det nämnda riksdagsbeslutet.

Statsbidrag till kommuners och landstingskommuners yrkesskolor utgår för närvarande
till

1) driftkostnader,

2) första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel,

3) anskaffande av skollokaler samt

4) anordnande av elevhem.

För enskilda yrkesskolor utgår statsbidrag för i punkt 1 och 2 angivna ändamål.
Statsbidrag till driftkostnader utgår som bidrag till

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

111

a) löner (allmänt driftbidrag),

b) ersättning åt föreläsare,

c) särskilda kostnader vid heltidskurs för industri- och hantverk av verkstadsskolkaraktär
m. m.,

d) särskilda kostnader avseende undervisning i yrkesarbete vid inbyggd skola,

e) särskilda kostnader för förhyrande av skollokaler åt central verkstadsskola
och sjömansskola,

f) lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m. och inom byggnadsindustrin.

Redogörelsen för YB:s förslag ansluter i det följande till denna indelning.

YB föreslår i fråga om yrkesutbildning i kommunala skolformer att underlaget

för det allmänna driftbidraget skall — liksom vid gymnasium och fackskola —=-ökas med ett schablonbelopp motsvarande löner till bibliotekspersonal, biträdeshjälp
åt lärare, institutionstekniker, skolkuratorer samt biträdeshjälp åt skolledare.
Statsbidrag till sådan kommunalt anställd och lönereglerad personal föreslås av
YB utgå med dels 1 000 kr. per klass och år, dels 15 000 kr. per skolenhet.

Bidraget till ersättning åt föreläsare anser YB böra ingå i det allmänna driftbidraget.

Bidrag till särskilda kostnader för heltidskurs med normalläsår för industri och
hantverk av verkstadsskolkaraktär samt därmed till sin art jämförlig kurs utgår
f. n. med 7 000 kr. för läsår. YB föreslår här en annan utformning. Bidraget bör
anknytas till kostnader för underhåll av stadigvarande undervisningsmateriel i speciellt
kostnadskrävande yrkesutbildande heltidskurser eller kurser av rikskaraktär
även om dessa kurser avser annan utbildning än inom industri- och hantverksområdet.
Bidraget bör enligt YB beräknas procentuellt efter en av skolöverstyrelsen
fastställd normalutrustningslista. Bidrag bör kunna utgå för såväl primärsom
sekundärkommunala yrkesskolor samt till enskilda yrkesskolor exklusive företagsskolor.

För särskilda kostnader avseende undervisning i yrkesarbete vid inbyggd skola
utgår bidrag per kurs och år inom industri, hantverk och handel med 13 000 kr.
och inom husligt arbete och vårdyrken med 10 800 kr. YB föreslår här dels att
bidraget skall utgå per elev i stället för per kurs, dels att bidraget i princip skall
beräknas efter 100 % av företagets lärarlönekostnader, dock högst faktiska kostnaderna
för motsvarande löner till lärare i kommunala skolor. När det gäller elevantalet
framhåller YB, att nuvarande bestämmelser i sin tillämpning ej tar tillräcklig
hänsyn till variation i elevantalet. Samma bidrag utgår således för 8 som för
16 elever. Först vid lägre antal än 8 sker reduktion. I syfte att stimulera till ökade
klasstorlekar bör enligt YB bidraget utgå med en femtondel per elev, vilket ansluter
till den vid sjuksköterskeutbildning normerande gruppstorleken om 15
elever. I fråga om bidrag till lärarlönerna i inbyggda skolor innebär YB:s förslag
en väsentlig höjning. Beredningen räknar med att det från såväl statlig som kommunal
synpunkt är angeläget att stimulera utbildning i inbyggda skolor, eftersom

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

investeringsbehovet därigenom kan minskas. — YB förutsätter, att bidrag enligt
nu nämnda principer skall kunna utga även till inbyggda skolor i kommunala och
statliga företag och institutioner.

YB föreslår också att i princip samma bidragsregler som för inbyggd undervisning
bör gälla för enskilda yrkesskolor inklusive företagsskolor. Också här är
stimulanssynpunkten det främsta motivet. Även statliga företagsskolor, exempelvis
affärsverkens utbildning, anses böra omfattas av bidraget.

Bidraget till särskilda kostnader för förhyrande av skollokaler åt central verkstadsskola
och sjömansskola föreslår YB skall avvecklas fr. o. m. budgetåret 1967/
68. Bidraget har mycket ringa omfattning och YB pekar också på att motsvarande
bidrag inte finns vid annan gymnasial utbildning.

Till lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m. och inom byggnadsindustrin
utgår f. n. statsbidrag i form av dels grundbidrag, dels utöver grandbidraget i vissa
fall kurstillägg.

YB föreslår att man söker samla flera lärlingar och ordna gemensam utbildning
för dessa i form av inbyggd undervisning under någon kommunal skola.
För lärlingar i utbildning av nuvarande form föreslår YB ett bidrag höjt till 2 000
kr. per år och lärling. Kurstilläggen föreslås utgå med nuvarande belopp men föreslås
dessutom utga med förhöjda belopp vid viss ökning av teoriundervisningens
omfattning. För varje hantverksmästare bör antalet bidragsrum begränsas till fyra.
Någon begränsning av totala antalet bidragsrum bör däremot enligt YB inte föreskrivas.
YB framhåller att förslaget innebär en väsentlig höjning av statsbidraget
till lärlingsutbildningen.

Statsbidraget till anskaffande av första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
utgår efter olika grunder beroende på huvudman och skolform. I
korthet gäller att för yrkesskolor av central typ — vilka i regel har landsting såsom
huvudman — bidrag utgår med nio tiondelar av kostnaderna. För övriga
yrkesskolor, främst lokala sådana, som i övervägande antalet fall har primärkommunal
huvudman, utgår bidraget med hälften eller, i undantagsfall, två tredjedelar
av kostnaderna. YB föreslår att bidragsformen även för här avsedda utgiftsändamål
bör vara enhetlig för samtliga gymnasiala skolformer och räknar med en generell
bidragsgrund om hälften av kostnaderna för av skolöverstyrelsen beräknad
normalutrustning. — För enskilda skolor föreslår YB ingen ändring av nuvarande
regler.

YB har även föreslagit enhetliga bestämmelser i fråga om statsbidrag till uppförande
av skollokaler och elevhem.

YB framhåller i YB III att man under läroplansarbetet gång efter annan kommit
i kontakt med problem som härrör från frågor som har att göra med samarbetet
mellan skolan och avnämarna. Som exempel på sådana frågor nämner YB behovet
av yrkesanalyser, definitioner på anspråksnivåer i utbildningen osv. YB har funnit
att alla de frågor och problem som föreligger avseende samarbetet mellan skola
och avnämare är av sådan omfattning och vikt, att de bör göras till föremål för en

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

113

särskild och noggrann undersökning. YB har därför inom sig tillsatt en särskild
arbetsgrupp med uppgift bl. a. att framlägga förslag till hur nyssnämnda samarbete
skall organiseras liksom även till hur kostnaderna för yrkesutbildningen rimligen
bör fördelas mellan stat, kommun och avnämare.

YB erinrar i YB IV om att man i sitt principbetänkande gjorde ett försök att
uppskatta de ökningar och minskningar i statens kostnader för yrkesutbildningen,
som skulle bli följden vid ett genomförande av YB:s förslag i fråga om dels den
framtida yrkesutbildningens elevkvantitet, organisation och innehåll, dels ock ändringar
i statsbidragsgivningen i olika hänseenden. Då emellertid dessa kostnadsberäkningar
skulle spegla de mycket genomgripande ändringsförslag i fråga om
den gymnasiala yrkesutbildningens organisation och innehåll, som YB:s principförslag
innebar, men samtidigt inte kunde grundas på några konkreta läroplansförslag,
blev beräkningarna preliminära och mycket resonemangsvis gjorda. YB
framhåller att man var väl medveten om detta, men att det var omöjligt att i
dåvarande läge åstadkomma fastare och mera detaljerade beräkningar.

YB:s förslag om bidrag till lärlingsutbildning beräknades i YB I öka statens kostnader
med ca 1,9 milj. kr. vid oförändrad omfattning av utbildningen. Som en
särskild fråga behandlade YB behovet av medel till information om den nya
yrkesutbildningen liksom tidigare för gymnasium och fackskola. Informationen
borde avse hela den föreslagna gymnasieskolan. Huvudansvaret borde åvila skolöverstyrelsen.
YB räknade med att sammanlagt minst 1 milj. kr. erfordrades
under en tvåårsperiod.

De merkostnader som i övrigt skulle kunna föranledas av YB:s förslag utgjordes
av tillkommande lärarlönekostnader för eventuellt ökande lärartäthet vid
ökat elevantal eller genom de nya läroplanerna. YB ansåg dock att dess olika förslag
skulle möjliggöra större klasser, varför varken en måttlig elevantalsökning
eller förslagen om utbildningsinnehåll och läroplaner torde medföra ökade kostnader.

Kostnader kunde dock uppstå om inte hela den i det föregående framförda ökningen
av elevantalet — från nuvarande 75 000 till ett beräknat antal om 114 000
år 1970 (YB I) — kunde balanseras genom ökning av klasstorleken.

YB framhåller att sedan man nu gett förslag till ett antal konkreta läroplaner
har ett av de största hindren för reella kostnadsberäkningar försvunnit. Stora svårigheter
föreligger dock alltjämt bl. a. med hänsyn till osäkerheten rörande den
framtida elevfördelningen och svårigheterna att närmare bestämma vilka möjligheter
som finns att inom den helintegrerade gymnasieskolan samutnyttja lärare
och lokaler.

YB IV är uppdelat i två stora avsnitt. Del I innehåller YB:s synpunkter och
ställningstaganden i en rad principiella frågor som bildar förutsättningarna för
själva kostnadsberäkningarna.

I del II redovisas beräkningar gjorda av en av YB tillsatt expertgrupp. Expertgruppen
ansvarar själv för innehållet i del II. Kostnadsberäkningarna syftar endast

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

till att påvisa vilka ekonomiska åtaganden från statens sida som uppkommer om
yrkesutbildningen reformeras enligt YB:s förslag. Kostnadsberäkningarna har begränsats
till konkret tillämpning av de flesta av YB framlagda förslagen till läroplaner.
Kostnaderna för nuvarande yrkesutbildning för visst yrke eller yrkesområde
har jämförts med den motsvarande yrkesutbildning som YB föreslår. Denna kostnadsjämförelse
gäller lärarlöner, stadigvarande undervisningsmateriel och undervisningslokaler.
Av flera skäl har inte YB kunnat bedöma de totala kostnaderna
för att genomföra den integrerade gymnasieskolan. Sådana beräkningar måste
grundas på omfattande och detaljerade undersökningar avseende de olika gymnasieorternas
förutsättningar för en integrerad gymnasieskola. YB har emellertid
fäst uppmärksamheten på att vissa väsentliga kostnader för genomförande av den
integrerade gymnasieskolan är en följd inte enbart av YB:s förslag utan i lika hög
grad av de allmänna centraliseringssträvandena, som bl. a. återspeglas i riksdagens
beslut år 1964 avseende en långsiktig lokalisering av all gymnasial utbildning till
gymnasieorterna.

YB påpekar att nyheter och olikheter i fråga om utbildningarnas målsättning,
organisation och innehåll försvårar en konkret jämförelse av kostnaderna i nuläget
och framtiden. YB finner ingen möjlighet att ta hänsyn till dessa förhållanden vid
sin kostnadsjämförelse.

YB framhåller också i sammanhanget, att den föreslagna nedskärningen av
tiden för undervisning i arbetsteknik med nödvändighet medför ett stort behov av
effektiva läromedel. Att åstadkomma dessa blir kostsamt. Summan kan dock ej
nu beräknas.

YB gör i övrigt vissa antaganden och generaliseringar varpå kostnadsberäkningarna
grundas. Bl. a. torde de beräknade kostnaderna för undervisningen i
allmänna ämnen vara något högre än de verkliga. Endast i undantagsfall blir det
enligt YB nödvändigt att organisera särskilda klasser för att tillgodose elevernas
fria val.

Utbildningarna förutsätts bli dimensionerade enligt YB:s prognoser i principbetänkandet.
YB framhåller dock att detta antagande inte utgör någon bekräftelse
på att dimensioneringsberäkningama nu ter sig säkrare än då de utfördes.

Kostnadsberäkningarna begränsas i huvudsak till utbildning inom följande områden
och med angiven fördelning inom totalvolymen.

Verkstadsindustri .......................... 12%

Fordonsmek.............................. 4 %

Elektrikeryrken ........................... 4 %

Byggnadsyrken .......................... 15%

Vissa övriga yrken inom ind. och hantv......... 14 %

Handels- och kontorsyrken.................. 17%

Vårdyrken .............................. 15%

Hushållstekn. arbeten ...................... 7 %

88 %

Kungl. May.ts proposition nr 140 år 1968

115

YB konstaterar att huvuddelen av alla yrkesutbildningar blir täckta på detta sätt
men framhåller särskilt att några specificerade kostnadsberäkningar ej redovisas
för utbildning inom bl. a. jordbruksteknisk, skogsbruksteknisk och estetisk linje.

YB påpekar att det fallit utom ramen för YB:s arbete att upprätta förslag till
den framtida gymnasieskolans lokalprogram. Kostnadsberäkningarna grundas på
antagandet att nu gällande lokalnormer är tillämpliga vid genomförandet av YB:s
förslag. I vissa fall måste dock lokalbehovet påverkas av en förändrad utbildningsorganisation.
Så är fallet, framhåller YB, inom exempelvis den grundläggande
vårdbiträdesutbildningen. Även inom byggnadsyrkesutbildningen uppstår ett ökat
lokalbehov på de orter där elevintagningen sker med full klass två gånger per år.

YB konstaterar allmänt att läroplansförslagen i de fall då det inte är fråga om
helt nya utbildningar i regel ej kommer att kräva väsentligt ökad utrustning, kostnadsmässigt
sett. YB erinrar om att man i YB I framhållit att det kommer att finnas
avsevärda variationer mellan de skilda gymnasieregionerna såväl beträffande
elevunderlag och differentieringsmöjligheter som beträffande de oiika skollokalerna
och skolenheternas läge. Följaktligen måste det finnas ett betydande utrymme
för variation i gymnasieskolans organisatoriska uppbyggnad. Dessa variationer
i fråga om de olika gymnasieorternas förutsättningar omöjliggör generella
kostnadsberäkningar som är giitiga för alla gymnasieregioner. Utbudet av specifika
yrkesutbildningar kan bli mycket varierande på olika g-orter. Vissa g-orter
kan ha förutsättningar att erbjuda utbildning inom alla grenar och varianter inom
en viss linje, samtidigt som andra g-orter endast kan erbjuda l:a och/eller 2:a
terminens utbildning i samma linje.

För att få en någorlunda säker överblick av de totala kostnaderna för genomförandet
av en viss bestämd utbildning måste förhållandena på flera g-orter betraktas.
En systematisk länsplanering utförd med beaktande av näringslivets struktur, elevunderlaget
och avstånden mellan g-orterna är i vissa fall nödvändig för att erhålla
en tillfredsställande grad av säkerhet i beräkningarna av kostnaderna för genomförandet
av viss utbildning.

YB framhåller i anslutning till det nyss sagda att man f. n. inte heller har
underlag för några bedömningar rörande förekomsten av ett tredje skolår inom
vissa utbildningslinjer. I de redovisade kostnadsberäkningarna har — med undantag
för vårdutbildningen samt den distributions- och kontorstekniska linjen — ej
gjorts försök att beräkna kostnaderna för den framtida inbyggda undervisningen.
Skälen härtill är dels att några jämförande kostnadsberäkningar för närvarande ej
finns, dels att förhållandena är synnerligen varierande från företag till företag.
Härtill kommer att YB senare torde komma att utarbeta förslag till bl. a. bidragsbestämmelser
för inbyggd undervisning och samtidigt bedöma behovet av pedagogisk
materiel och personal för nämnda utbildning.

YB framhåller avslutningsvis att man i sitt läroplansarbete varit obunden av gällande
regler rörande ämnesindelningen i yrkesskolan. I flera av YB:s läroplansförslag
har sålunda under rubriken yrkesteknik hänförts såväl ämnen som enligt

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

nuvarande indelningsgrunder tillhör gruppen läroämnen som ämnen som tillhör
gruppen yrkesämnen.

För att i de följande kostnadsberäkningarna eliminera de ekonomiska konsekvenser,
som kan bli en följd av olikheter i ämnesindelningen i nu gällande läroplaner
och i de av YB föreslagna, har korrigeringar utförts. Dessa korrigeringar innebär,
att arvodet för olika ämnen och ämnesgrupper beräknats efter nu gällande
bestämmelser oavsett om resp. ämne hänförts till ämnesblocket yrkesteknik eller
gruppen allmänna ämnen.

I det följande redovisas YB:s jämförelse av de totala kostnaderna. För studium
av detaljberäkningar hänvisas till betänkandet (YB IV).

Jämförelse av de totala kostnaderna (Jfr tabell i avsnitt 5.2.4 s. 127)

Lärar lönekostnader: (milj. kr/år).

Nuläge Enligt YB

Konsumtionsteknisk utbildn.......................... 40,6 18,4

Vårdteknisk utbildn................................. 5,8 23,1

Ekonomisk utbildn................................. 20,2 24,6

Utbildn. inom ind. o. hantv........................... 101,9 88,4

Summa kronor 168,5 154,5

Som framgår av den tidigare redogörelsen har ca 12 % av den framtida yrkesutbildningen
ej kostnadsberäknats. Bland dessa utbildningar finns bl. a. jordbruksteknisk
linje och skogsbruksteknisk linje.

Den totala lärarlönekostnaden i nuläge och i framtiden torde följaktligen kunna
erhållas genom ca 13 % påslag på ovanstående summor. Det innebär:

Nuläge: Summa kronor ca 190 000 000: —

Enligt YB: Summa kronor ca 175 000 000: —

Utrustning och lokaler

För det konsumtionstekniska området beräknas kostnaderna för stadigvarande
undervisningsmateriel och lokaler bli oförändrade per klass. Lokalkostnaderna för
vårdområdet är helt beroende på samordningen mellan gymnasieskolan och vårdyrkesskolan.
Om gymnasieskolans vårdtekniska linje organiseras helt fristående
uppstår ett starkt ökat lokalbehov, som YB kostnadsberäknat till 50—70 milj. kr.
för årskurs 1 och 6—9 milj. kr. för årskurs 2. På det ekonomiska området uppstår
dels ett ökat behov av ca 200 klassrum, dels en beräknad ökning av statsbidragsunderlaget
i fråga om undervisningsmateriel med 20 000 kr. per skola.

I fråga om industri- och hantverksområdet beräknas kostnaden för lokaler och
materiel bli i stort sett oförändrad för utbildningar, som har sin motsvarighet i
nuvarande organisation.

På skolorter med omfattande byggnadsarbetarutbildning och elevintagning två
gånger per läsår uppstår ett ökat lokalbehov. Denna ökning har för landet i sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

117

helhet uppskattats till ca 30 %. Motsvarande ökning av behovet av undervisningsmateriel
är också att förutse.

Vissa ur utrustnings- och lokalsynpunkt dyrbara utbildningskombinationer kan
förekomma. Dessa torde bli aktuella inom små g-regioner, men de bör kunna
undvikas om resurserna inom flera närbelägna regioner samordnas, anser YB.

Utrustningen för en klass av första årskursen av processteknisk linje beräknas
kosta 275 000 kr.

5.2 Remissyttranden

5.2.1 Lokaler och utrustning

Frågor om skolanläggningarnas storlek och om indelningen i institutioner (sektorer)
berörs i stort sett endast i yttranden över YB I.

Skolöverstyrelsen framhåller, att den hittills bedrivna lokalplaneringen för de
gymnasiala skolformerna ger vid handen, att skolenheter med mer än 1 500 elever
kommer att bli relativt få, eftersom en uppdelning på mer än en skolenhet i regel
sker där antalet 16-åringar i regionen beräknas överstiga 800—900. Mer än hälften
av skolenheterna torde få mindre än 1 000 elever. Överstyrelsen gör gällande, att
den av YB förordade grupperingen av undervisningslokalerna sektorsvis, där varje
institution i princip skall betjäna en utbildningssektor, skiljer sig väsentligt från
det institutionssystem, som skolöverstyrelsen presenterat i sina skolbyggnadsanvisningar.
Enligt detta system grupperas undervisningslokalerna i institutioner för
språk, orienteringsämnen, matematik, ekonomiska ämnen, fysik, kemi, biologi och
tekniska ämnen, som var och en förses med rum för hjälpmedel samt ett antal
arbetsrum för lärare och studierum för elever. Lokalerna utnyttjas av alla klasser
inom skolenheten, oberoende av sektorstillhörighet. I de fall där en uppdelning
sker på två eller tre skolenheter förläggs i regel gymnasiets, fackskolans och yrkesskolans
tekniska linjer till samma enhet. Detsamma gäller den ekonomiska
sektorn. SÖ:s normer för beräkning och disposition av lokalbehovet för gymnasium
och fackskola bör enligt SÖ:s mening i tillämpliga delar kunna gälla även för
yrkesskolan. En lösning i princip enligt YB:s förslag om gruppering av institutionerna
sektorsvis skulle förmodligen medföra betungande ekonomiska konsekvenser.

Kritik framförs också mot befarade alltför stora skolanläggningar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att en skolanläggning med omkring 1 600
elever kan bli pedagogiskt och organisatoriskt tungrodd och från uppfostringssynpunkt
inte något ideal. I de större gymnasieregionerna skulle skolanläggningen bli
ännu större, 2 000—2 500 elever. En sådan skola torde ej, enligt länsstyrelsens mening,
kunna insprängas i samhällsbebyggelsen utan måste förläggas utanför denna.

Lärarnas riksförbund, pekar på de stora planerings- och samordningsproblem
som är förenade med stora skolenheter —- i de större gymnasieregionerna 2 000—
2 500 elever i en totalintegrerad skola. YB har ej gjort några beräkningar av de
ekonomiska fördelarna med skolenheter av det omfånget. Frågan har även mentalhygieniska
aspekter. Många elever kommer att få stora svårigheter att anpassa sig

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

till en arbetsmiljö, där personlig kontakt, rådgivning m. m. inte kan genomföras i
önskvärd utsträckning. I ett kollegium på mellan 200 och 250 lärare torde det
inte vara möjligt att ge de informationer och hålla de informella kontakter lärarna
emellan som är förutsättningen för en god elevvård. Vidare kommer skolenheter bestående
av ett flertal över ett större område spridda byggnader att skapa kommunikationsproblem
för lärare och elever. Det är förbundets mening, att både organisatoriska
och sociala skäl talar emot skolenheter av den storlek som YB på lång
sikt tänkt sig.

TCO finner det synnerligen angeläget med en undersökning som klarlägger vid
vilket elevantal optimalt resursutnyttjande uppnås med hänsyn inte bara till direkta
investerings- och driftkostnader utan också till andra konsekvenser, varvid särskilt
trivselfaktorn och behovet av kurativa insatser bör beaktas.

Liknande synpunkter på de stora skolanläggningarna framförs av länsstyrelsen i
Stockholms län, dåvarande skolnämnden för Stockholms stad och Stockholms län,
länsskolnämnden i Uppsala län, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Svenska facklärarförbundet,
Skolledarförbundet, Svenska skolläkarföreningen och Sveriges husmodersföreningars
riksförbund.

Vad angår de särskilda lokalerna behandlar några remissinstanser verkstäderna
och deras användning. Skolöverstyrelsen framhåller, att det av YB föreslagna
effektivare utnyttjandet av verkstäderna för yrkesutbildningen medför vissa problem
beträffande laborationerna. En tänkbar lösning är enligt överstyrelsen att lägga
ut laborationerna som individuella beting att med ledning av instruktioner utföras
av eleverna under håltimmar. Skolöverstyrelsen anmäler i detta sammanhang, att
inom överstyrelsen redan pågår utredningar om lokalnormer för yrkesteknik på
yrkesskolans sociala sektor och arbetsteknik på yrkesskolans tekniska sektor,
problem som YB anser böra utredas närmare.

TCO tillstyrker YB:s förslag att skolverkstäderna i största möjliga utsträckning
skall utnyttjas för tekniska laborationer inom alla studiekurser, vars läroplaner
upptar sådan undervisning.

I fråga om övriga lokaler understryker Stor-Stockholms planeringsnämnd behovet
av konferensrum, grupprum och arbetsrum. Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, som ställt sig kritiskt till de stora skolanläggningarna, påpekar att
dessa anläggningar i varje fall ställer stora krav på uppehållsrum för håltimmar,
fritidslokaler m. m. SECO anger behov av bl. a. trivselrum, elevrådsrum och studierum.

Vissa synpunkter från remissinstansernas sida på det framtida behovet av lokaler
och undervisningsmateriel kommer att redovisas i det följande under avsnitt
5.2.4.

5.2.2 Personal

YB:s uppfattning om behovet av en stark skolledning delas av flertalet
remissinstanser som i sina yttranden över YB I berört denna fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

119

Skolöverstyrelsen delar YB:s bedömning men påpekar också med eftertryck, att
de administrativa arbetsuppgifternas omfattning motiverar att en administrativ
tjänst inrättas om den integrerade gymnasieskolans poängtal stadigvarande uppgår
till 50. Tjänstenivån bör vara minst byrådirektörstjänst.

Förslaget om 1—3 tjänster som biträdande rektor biträds av överstyrelsen.

Tjänst som studierektor bör enligt skolöverstyrelsen inrättas inom var och en av
humanistisk-sociala, ekonomiska och tekniska sektorerna om ämnet yrkesteknik
inom en och samma sektor uppgår till 150 veckotimmar. Ytterligare tjänster bör
kunna inrättas vid högre timtal.

Statskontoret delar också YB:s uppfattning men ifrågasätter, om inte vid många
gymnasieskolor de rent administrativa arbetsuppgifterna snarare motiverar en administrativ
chefsbefattning i skolledningen än ett flertal biträdande rektorstjänster.

Lärarnas riksförbund (LR), som hörts av SACO, föreslår också, att en administrativ
tjänst inrättas för att avlasta rektor. I övrigt anser LR att antalet biträdande
rektorer, som skall ersätta de nuvarande studierektorerna vid skolenheter med gymnasium,
skall göras beroende av antalet sektorer vid den totalintegrerade gymnasiala
skolenheten.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet ställer sig tveksamma
till förslaget om biträdande rektorer som selctorschefer. Förbunden förordar, att
ledningsproblemen vid de nya gymnasieskolorna blir föremål för ytterligare prövning,
men är inne på tanken att en kvalificerad administrativ tjänst bör inrättas
närmast under rektor. De pedagogiska ledarna under rektor bör enligt förbunden
benämnas studierektor och närmast svara för visst slag av undervisning inom skolan
i dess helhet.

SACO anser att YB:s dimensionering av skolledartjänsterna är riktig men framhåller
i likhet med Skolledarförbundet, som yttrat sig till SACO, att den mycket
starka betoningen av de biträdande rektorernas uppgift som sektorschefer, då skolan
har fler än en biträdande rektor, kan leda till en splittring av den enhetliga
skolledningen.

Enligt TCO bör vid varje skolenhet med gymnasial utbildning finnas en rektor
som chef, en biträdande rektor som är souschef för det pedagogiska arbetet, en
souschef för det administrativa arbetet samt studierektorer. Samtliga tjänster förutsätts
bli ordinarie och lönegradsplacerade.

Det framtida behovet av lärare m. m. inom olika utbildningsområden
har av skolöverstyrelsen behandlats i yttrandet över YB III. Överstyrelsen framhåller
härom bl. a.

Konsumtions- och vårdteknisk linje

Med hänsyn till lärostoffet i läroplanen kommer beträffande konsumtionsdelarna
en viss kompletterande utbildning för nuvarande lärarkategorier att erfordras.

Om utbildningen i termin 1 skulle komma att genomföras på samtliga gymnasieorter
kommer antalet lärare i hälso- och sjukvård att öka.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Konsumtionsteknisk linje (alternativ läroplan)

Lärarna i konsumtion behöver viss kompletteringsutbildning för att kunna klara
undervisningen första terminen på de orter där storhushållsgren saknas. Lärarna i
storhushåll kan undervisa första terminen utan sådan komplettering. Då det råder
brist på utbildade lärare för storhushålls- och restaurangutbildningen är en lärarutbildning,
eventuellt kompletteringsutbildning av i konsumtion utbildade lärare,
angelägen i den mån storhushållsgrenen byggs ut.

Vårdteknisk linje (alternativ läroplan)

Genomförandet av utbildningen kommer att kräva ett tillskott av lärare i hälsooch
sjukvård samt i barnavård bl. a. på grund av att viss praktisk instruktion på
arbetsplatsen är överförd till lärarledd undervisning i skolform. Härtill kommer
lärare i allmänna ämnen.

Distributions- och kontor steknisk linje

För undervisningen i ämnena maskinskrivning, kontorsteknik, distributionsteknik,
maskinräkning och eventuellt varukännedom behövs »lärare i handelsyrken». I
övriga ämnen kan ämneslärare av olika slag komma att undervisa och samma
lärare som undervisar i de andra gymnasiala skolformerna. Det är att märka att
en lärare i handelsyrken som undervisar i maskinskrivning, kontorsteknik och maskinräkning
inte annat än i undantagsfall är kompetent att undervisa i distributionsteknik
eller varukännedom. Man måste alltså genomgående räkna med ett
behov av särskilda lärare i dessa båda senare ämnen.

Byggnadsteknisk linje

Av blockets konstruktion följer behov av korttidsanställning av lärare (8 veckor
per läsår) för lågfrekventa yrken. Det torde emellertid vara svårt att finna goda
lärare som är intresserade av dylika korttidsanställningar. Alternativ till anställning
av extra lärare för de första 8 veckorna är givetvis kompletterande utbildning av
nu verksamma lärare. Svårigheterna att på rimlig tid ge sådan kompletterande utbildning
som motsvarar de krav man har rätt att ställa på en yrkeslärares yrkesskicklighet
är emellertid uppenbara.

El-telelinje

Någon lärarkategori som kan tänkas undervisa i det av YB föreslagna blockets
alla moment finns för närvarande inte.

Speciella svårigheter uppstår på grund av den särställning som till elektrikeryrket
hörande arbetsmoment intar. På grund av den uppenbara olycksfalls- och/
eller brandrisken i händelse av oriktigt utförda elinstallationer fordras för närvarande
att lärare vid avdelning för elektriker har, eller har kompetens för att få,
installatörsbehörighet.

För behörig lärare vid avdelning för elektriker torde man utan större svårigheter
och kostnader kunna ordna utbildningskomplettering gällande den elektronik och
den styr- och reglerteknik som i ringa omfattning förekommer i det till termin 1
och 2 i blocket hörande läroplansförslaget.

Sammanfattningsvis kan konstateras att lärarfrågan kan lösas utan svårighet på
orter där samtliga tre avdelningar/yrken kommer att finnas, dock under förutsättning
att utbildningen innehåller ungefär lika stora delar med moment specifika
för de tre olika yrkena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

121

Pro cesstek n i sk linje

Anordnas undervisning enligt alternativet som förutsätter att redan tidigare finns
massa- och pappersteknisk avdelning och i övrigt efter de givna förutsättningarna,
kan lärostoffet uppdelas på befintliga lärare, eventuellt med komplettering av timlärare
för de processavsnitt som de övriga lärarna ej behärskar.

Vid alternativet utan tillgång till massa- och pappersteknisk avdelning måste en
lärare engageras för att i första hand undervisa i de processtekniskt inriktade
ämnena.

De lärare som i dag undervisar vid avdelningar med processteknisk inriktning
har vanligen sin kunskap och yrkeserfarenhet begränsad till en produktionsgren.
Första årskursen i processteknisk linje avser att ge elementära och orienterande
kunskaper och färdigheter rörande för flertalet processindustrier gemensamma
grundläggande arbetsmoment och funktioner. Läraren behöver således under detta
första läsår inte ha någon långvarig erfarenhet från samtliga processgrenar. För att
bredda och fördjupa de i tjänst varande lärarnas kunskaper och yrkeserfarenheter
måste dessa beredas tillfälle till viss utbildningskomplettering. Denna utbildningskomplettering
kan genomföras i form av yrkesstudier och korrespondensstudier.

YB:s förslag till fortbildning av lärare i yrkesteknik har föranlett
i stort sett samstämmiga uttalanden av de fyra remissinstanser som hörts
i frågan.

Skolöverstyrelsen tar upp frågan om när man skall starta verksamheten och
framhåller att förutsättningen för de föreslagna fortbildningsåtgärderna är att slutgiltiga
eller nästan slutgiltiga läroplaner finns tillgängliga, vilka för fastställande av
innehållet i fortbildningen bl. a. kan jämföras med tidigare planer. Emedan sådana
slutgiltiga planer tidigast kommer att föreligga vid kalenderårsskiftet 1967/68
och då förmodligen blott omfatta vissa branscher, saknas ännu så länge i väsentlig
grad underlag för de analyser, som är ett nödvändigt inledningsarbete till fortbildningen.

YB begränsar sig visserligen i sina förslag till det fortbildningsbehov som »är
beroende av lärarens undervisning på nivå ovanför den för blocket gemensamma».
Denna undervisning kan emellertid knappast vara helt skild från den som ges på
underliggande nivåer.

Beträffande de föreslagna symposierna framhåller överstyrelsen att YB:s förslag
om antalet symposier och deras inriktning uppenbarligen är avhängigt av att slutgiltiga
läroplaner föreligger inom de nio områdena. Om så blir fallet är förslagen
ändamålsenliga utom när det gäller att anordna ett symposium kring metodikfrågor.
SO eftersträvar i alla andra sammanhang att inte skilja metodiska frågor från
ämnesmässiga utan låta dessa två led bilda ett gemensamt helt. Frågor av detta
slag måste därför beaktas av alla symposier och bevakas vid utformningen av alla
de olika förslagen till fortbildning.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner det tillfredsställande att YB:s förslag lagts fram
på ett tidigt stadium men konstaterar att det undandrar sig styrelsens bedömande
i vilka former utbildningskompletteringen lämpligen bör ske. Från arbetsmarknadssynpunkt
understryker styrelsen särskilt det pedagogiskt värdefulla i att ge
lärare i yrkesteknik utökade möjligheter till yrkesstudier. Dessa praktiska studier

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

vid företag och institutioner torde underlätta för läraren att meddela en undervisning
som är anpassad efter moderna krav. Med all sannolikhet kommer det kontinuerligt
att behövas fortbildning i form av yrkesstudier.

Arbetsmarknadens yrkesråd understryker betydelsen av att snabba åtgärder vidtas
i enlighet med de riktlinjer som anvisats av YB. Särskild vikt fästs vid förslaget
om yrkesstudier. Yrkesrådet finner det synnerligen angeläget att vissa praktiska
hinder, som hittills har förelegat för yrkesstudier, undanröjs.

Sådana yrkesstudier bör enligt yrkesrådet kunna förläggas under hela läsåret
dels för att de måste ha en viss varaktighet för att ge önskat resultat, dels för att
inte kollidera med övriga praktikformer inom industrin.

TCO är helt ense med YB att det är synnerligen angeläget att ge tillsynsmyndigheten
resurser att snabbt vidtaga alla de åtgärder som erfordras för att ge lärarna
praktiska förutsättningar att förbereda sig för de nya krav som blir en följd av
den förväntade reformen.

5.2.3 Omställning, planering

I yttrandena över YB I berörde ett 50-tal remissinstanser frågan om YBreformens
genomförande. Så gott som samtliga fann den av YB föreslagna tidpunkten
— den 1 juli 1967 — orealistisk. Ett 20-tal instanser uttalade sig klart
för ett genomförande tidigast fr. o. m. läsåret 1968/69.

Skolöverstyrelsen föreslår i sitt yttrande över YB I generellt att inget förslag
genomförs tidigare än ett år efter det riksdagsbeslut, vartill den fortsatta beredningen
av ärendet förutsätts leda. Som underlag för genomförandet arbetar överstyrelsen
med en ram som tidsmässigt sorterar förslagen i tre olika grupper,
nämligen

Grupp 1: Förslag att genomföra vid lämplig tidpunkt mellan ett och två år från
riksdagsbeslutet

Grupp 2: Förslag att i princip genomföra läsåret 1970/71 dvs. då fackskolan skall
vara införd i hela landet

Grupp 3: Förslag att genomföra successivt dvs. som kan hänföras till kontinuerligt
utvecklingsarbete.

Till grupp 1 hänför överstyrelsen bl. a. förslag avseende ändrade bestämmelser
om statsbidrag.

Läsåret 1970/71, dvs. den tidpunkt som avses för genomförande av förslag i
grupp 2, infogas yrkesskolorna i det gymnasiala skolsystemet, den gymnasiala
skolan med tre huvudsektorer, inom vilka de olika vid tidpunkten aktuella yrkeskurserna
är insorterade, blir den normala organisationsformen, de allmänna ämnena
införs i princip och samtliga branschvis iordningställda läroplaner införs över
hela landet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

123

Under grupp 3 redovisar överstyrelsen följande åtgärder.

Hoparbetningen av likartade yrkesutbildningar till utbildningsblock bör utföras
successivt i samråd med i varje särskilt fall berörda branscher. På grund av utvecklingen
kan en viss blockkonstruktion aldrig låsas fast. Olika yrkesutbildningar
måste kunna tillföras ett block, förändras, brytas ut eller avvecklas, alltefter utvecklingens
krav. För att de utbildningsresurser, som ägnas den egentliga yrkestekniken
skall bli väl tillvaratagna, bör det vara en strävan att grunda utbildningsprogrammen
och därmed utbildningsblocken på arbetskravsanalyser.

Yrkesutbildningen bör successivt koncentreras till gymnasieorterna. Denna koncentration
är i många fall direkt beroende av möjligheterna att investera i lokaler
och bör inräknas i samhällets totala investeringsprogram. Införandet av allmänna
ämnen samt utbildningsblock kräver, som tidigare nämnts, också ökade lärrarresurser
på gymnasieorterna. Koncentrationsåtgärderna måste därför spridas ut över en
längre tidsperiod, vars utsträckning blir beroende på hur pass omfattande resurser
som kan avdelas för här avsedda ändamål. Under tiden utnyttjas yrkesskolorna
på icke gymnasieorter i det integrerade gymnasiala skolsystemet så långt det är
möjligt. Ersättningsbyggen på gymnasieorter för yrkesskolor på icke gymnasieorter
bör ej igångsättas utan att fullgod annan användning (t. ex. för vuxenutbildning,
omskolning etc.) eller avveckling av nämnda yrkesskolor kan motiveras
(t. ex. nedläggning p. g. a. omoderna, föga ändamålsenliga lokaler).

Som redovisats tidigare i avsnitt 3.2.2 har några remissinstanser framhållit, att
yrkesskolor måste finnas också utanför g-orter. Man har därvid berört även frågan
om redan befintliga yrkesskolor, som är belägna på icke-g-ort.

SA F och Sveriges industriförbund uttalar.

I detta sammanhang vill organisationerna framhålla att en av samhället ordnad
yrkesutbildning av arbetsmarknadsskäl ibland måste initieras i kommuner utanför
gymnasieorterna. Som YB själv konstaterat, kan även tillgången på övningsobjekt
fordra en annan geografisk förläggning av yrkesutbildning än till gymnasieorter. Det
är organisationernas bestämda uppfattning att den generella principen om den
integrerade gymnasieskolan inte får förhindra förläggandet av yrkesutbildande linjer
i särskilda skolor utanför gymnasieorten.

Också Jönköpings läns landstingskommun understryker, att sammanförandet av
yrkesskolan med gymnasiet och fackskolan inte får medföra att all undervisning i
form av heltids- och deltidskurser centraliseras till gymnasieorterna. Arbetsmarknadsstyrelsen
uttalar, att arbetsmarknadspolitiska skäl ibland kan göra det befogat
att en av samhället anordnad yrkesutbildning etableras på orter utanför gymnasieorterna.
Vid lokalisering av nya företag till en ort är det angeläget att den lokala
yrkesutbildningsorganisationen kan anpassa sig till det nya utbildningsbehovet.
Vidare framhåller styrelsen, att ett stort antal orter med yrkesskola ej har gymnasium
och inte heller kan väntas få något. Inte minst under de senaste tio åren har
ett stort antal yrkesskolor uppförts på andra orter än nuvarande gymnasieorter.
Styrelsen delar YB:s uppfattning att den föreslagna koncentrationsprocessen torde
komma att ta relativt lång tid och understryker dessutom att varje nedläggning av
en yrkesskola bör prövas med hänsyn till konsekvenserna för befolkning och
näringsliv.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Länsstyrelsen i Kalmar län erinrar också om att koncentrationsprocessen kommer
att ta lång tid samt påpekar vikten av att de yrkesskolor, som uppförts på
andra orter än g-orter, inordnas såsom filialskolor i g-regionens plan för den gymnasiala
utbildningen. Kristianstads läns landsting påpekar nödvändigheten av att
yrkesskolor utanför gymnasieorterna, ofta uppbyggda med stora ekonomiska uppoffringar
från det allmänna och av vital betydelse för vissa bygders framtida utveckling,
får en tillfredsställande användning inom det framtida skolsystemet.

Domänstyrelsen fäster uppmärksamheten vid de ogynnsamma verkningar som
den gymnasiala utbildningens koncentration kan komma att medföra för befolkningen
i glesbygderna, främst i Norrlands inland. Sämre utbildningsförhållanden
för denna del av befolkningen kan medföra svårigheter att på sikt bibehålla ett bärkraftigt
näringsliv i glesbygdsområdena. Målsmännens riksförbund föreslår, att frågan
om inkvarteringsmöjligheterna för ungdom i inackorderingszon särskilt utreds.

5.2.4 Statsbidrag och kostnader

YB:s förslag rörande statsbidragsgivningen till yrkesutbildning har föranlett ett
flertal uttalanden i remissvaren över YB I.

Mer generellt tillstyrks YB:s förslag i statsbidragsfrågan av bl. a. flertalet remissinstanser
under skolöverstyrelsen liksom av Sveriges mekanförbund, som dock på
vissa i det följande angivna punkter anför annan mening än YB. Vidare uttalar
bl. a. landstingskommunen i Kristianstads län generellt, att nuvarande statsbidragsregler
inom skolväsendet administrativt sett är mycket arbetskrävande. Landstingskommunen
hänvisar till de nya statsbidragsnormerna för sjuksköterskeutbildning
som en lämplig mall för bestämmelser inom i varje fall vårdsektorns utbildning.
Landstingskommunen i Kopparbergs län noterar med tillfredsställelse att YB
föreslagit ökat statsbidrag till de yrkesutbildande linjerna inom gymnasieskolan.

YB:s förslag att schablontillägg för s. k. kringpersonal skall utgå även för yrkesutbildningen
inom den gymnasiala skolan tillstyrks av skolöverstyrelsen och riksrevisionsverket
— vilka i resp. svar gör en smärre teknisk anpassning av YB:s förslag
i enlighet med gällande statsbidragskungörelse — samt av Stadsförbundet
Kommunförbundet och Landstingsförbundet, landstingskommunerna i Södermanlands,
Örebro och Gävleborgs län, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Sveriges köpmannaförbund
och Svenska samfundet för affärsutbildning.

Förslaget att bidraget till ersättning åt föreläsare skall ingå i det allmänna driftbidraget
tillstyrks av skolöverstyrelsen och landstingsförbundet.

Den av YB förordade anordningen att bidraget till särskilda kostnader vid heltidskurs
för industri och hantverk av verkstadsskolkaraktär skall ingå i kostnaderna
för underhåll av stadigvarande undervisningsmateriel har tillstyrkts av skolöverstyrelsen
och TCO, som dock anser att förslaget bör utvidgas till att omfatta
bidrag även till kostnader för förbrukningsmateriel vid övningsarbeten. Samma synpunkt
anmäls av landstingskommunerna i Södermanlands, Örebro och Gävleborgs
län, som också föreslår att bidraget utgår i procent av allmänna driftbidraget.

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 140 år 1968

Allmänt tillstyrks YB:s förslag om förbättring av bidraget till inbyggda skolor
och enskilda yrkesskolor av Stadsförbundet och Kommunförbundet, landstingskommunen
i Örebro län, Kooperativa förbundet och Sveriges grossistförbund. Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund föreslår klara villkor för bidragsgivningen:
yrkesskolans läroplan skall tillämpas och skyddet för eleverna beaktas. Bl. a. bör
som villkor för statsbidrag gälla att skolstadgans bestämmelser om samarbetsnämnder
etc. blir tillämpliga. Landstingskommunerna i Södermanlands och Gävleborgs
län biträder också förslaget men pekar på behovet av särskilda utbildningsanordningar
vid företagen. Förstnämnda landstingskommun anser, att det krav som bör
finnas på sådana anordningar, även vid höjt bidrag kan göra företagen mindre intresserade
av denna utbildningsform och föreslår att näringslivet genom särskilda
bidrag uppmuntras delta i s. k. växelutbildning.

Näringslivets organ intar en i stort sett gemensam ståndpunkt av innebörd att
inte bara lärarkostnader utan även övriga kostnader bör vara bidragsgrundande.
Denna mening, kombinerad med uttalandet att den inbyggda och enskilda yrkesutbildningen
bör ha samma bidragssystem som den kommunala, redovisas av SAF
och Sveriges industriförbund, Sveriges mekanförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges köpmannaförbund och Svenska samfundet för af färsutbildning.

Elevantalet 15 som villkor för fullt bidrag till inbyggda skolor avstyrks av SAF
och Sveriges industriförbund, Sveriges mekanförbund och Sveriges hantverks- och
industriorganisation. Även Sveriges redareförening avstyrker det föreslagna elevantalet
som normerande med hänvisning till förhållandena till sjöss.

YB:s förslag, att bidraget till förhyrning av skollokaler för verkstads- och sjömansskolor
skall avvecklas, har ej tillstyrkts av någon remissinstans. Uttryckliga
avstyrkanden föreligger från Svenska landstingsförbundet, TCO samt landstingskommunerna
i Södermanlands, Örebro och Gävleborgs län. Man hänvisar till rådande
investeringsläge och föreslår i stället för avveckling en utvidgning av denna
bidragsgivning till alla gymnasiala skolformer.

Beträffande bidragsgivningen till lärlingsutbildning tillstyrks YB:s förslag av
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet samt av dåvarande skolnämnden
för Stockholms stad och Stockholms län.

Krigsmaktens lärlingsutredning anser allmänt, att samma regler bör råda vid
försvarets yrkesutbildning som vid yrkesutbildning i allmänhet.

Skolöverstyrelsen föreslår, att bidrag vid lärlingsutbildning skall utgå efter samma
grunder som bidrag till inbyggd undervisning.

Svenska kommunförbundet och landstingskommunerna i Södermanlands, Örebro
och Gävleborgs län förordar högre bidragsprocent.

Ett betydande antal remissinstanser framhöll i sina remissvar över YB I som
en stor svaghet i YB:s förslag bristen på kostnadsberäkningar och
resursdiskussion. Tvivel framfördes också från dessa synpunkter på möjligheterna
att genomföra en yrkesutbildningsreform av det slag YB skisserat. I fråga om såväl
kostnader som investeringsbehov och lärarbehov borde ingående beräkningar före -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

ligga före ett ställningstagande. Kritiska synpunkter framfördes av bl. a. skolöverstyrelsen,
statskontoret, Sveriges mekanförbund, TCO, vissa länsstyrelser och länsskolnämnder
samt några landstingskommuner.

Också i yttrandena över YB IV har framförts kritiska synpunkter på YB:s kostnadsberäkningar.

Skolöverstyrelsen, som också redovisat synpunkter på behovet av lokaler och
materiel i sitt yttrande över YB III, tar upp YB:s kostnadsberäkningar i ett relativt
omfattande yttrande. Överstyrelsen behandlar först YB:s beräkningsmetoder
och gör därvid bl. a. följande påpekanden.

YB:s kostnadsberäkningar av nuläget innefattar samtliga klasser alltså även 3-åriga utbildningar i yrkesskolan. Beräkningarna i anslutning till läroplansförslagen
innefattar däremot endast 2-årig utbildning.

Enligt SÖ:s mening bör man vid en jämförelse av kostnaderna räkna med nuvarande
genomsnittliga elevantal/klass, enär strävan att höja elevmedeltalet är
oberoende av YB:s förslag.

För att kunna jämföra lärarlönekostnaderna i nuläget och enligt YB:s förslag
borde egentligen kostnadsberäkningar ha gjorts på en oförändrad elevkvantitet och
elevfördelning inom aktuella yrkesområden. Det är angeläget att också väga utbildningskostnader/elev
inom olika yrkesområden dels mot nulägets kvalitet, dels
mot de nya kvaliteter som YB föreslår. SÖ har därför överslagsvis beräknat utbildningskostnaden/
elev.

Angeläget hade varit att YB gjort en beräkning av de extra utrustningskostnader
och i vissa fall extra lärarkostnader som vid genomförandet av YB:s block uppkommer
på orter med otillräckligt elevunderlag för fullständiga block.

I beräkningarna har YB ej beaktat vissa i YB I framlagda förslag, av vilka det
mest kostnadskrävande avser särskilt bidrag till s. k. kringpersonal. Kostnaderna
för ett sådant bidrag uppskattar SÖ till 8 milj. kr.

Yrkeslärarnas tjänstgöringsskyldighet är för närvarande 36 veckotimmar. Enligt
YB IV (s. 20) minskas veckotiden för yrkesteknik i genomsnitt från 37 till 30 veckotimmar.
Det torde bli vissa organisatoriska svårigheter att tillvarata yrkeslärarnas
undervisningsskyldighet (36 veckotimmar) utan en anpassning av arbetsformerna,
t. ex. koncentrationsstudier för den enskilde eleven först i yrkesteknik, därefter i
allmänna ämnen eller omvänt. SÖ har hittills ej närmare hunnit studera hur en
sådan uppläggning skulle te sig planeringsmässigt, men lokal- och materielresurser
torde därigenom också kunna utnyttjas bättre än för närvarande.

SÖ understryker vikten av att fortbildningen får tillräcklig omfattning för de
aktuella lärargrupperna. SÖ anser att det av YB uppskattade årliga medelsbehovet
av 4—5 milj. kr. är realistiskt och erinrar i detta sammanhang om att SÖ begärde
4 350 000 kr. för ändamålet i 1967 års anslagsframställning. SÖ delar däremot inte
YB:s uppfattning att fortbildning kommer att behövas blott under de närmaste
åren. Skall YB:s intentioner om integrerad undervisning i yrkesteknik förverkligas,
torde kompletteringen nödvändigtvis komma att sträcka sig över flera år.

Skolöverstyrelsen redovisar avslutningsvis egna kostnadsberäkningar rörande ut -

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

bildningar inom de konsumtionstekniska, vårdtekniska och ekonomiska områdena
samt inom industri- och hantverksområdet. Överstyrelsen har räknat med samma
elevintag som YB, men i några fall med mindre elevtäthet. Resultatet av beräkningarna
framgår av följande sammanfattande tabell.

Sammanfattande tabell rörande skolöverstyrelsens kostnadsberäkningar

		Nuläge			Framtida läge
Utbildningsområde	Elev- intag	Lärarkostn. enligt	Kostn. per	Elevintag enl. YB	Lärarkostn. enligt	Kostn. per
	YB	so	utbildad elev enl. Sö, kr	YB	So	utbildad elev enl. Sö, kr
		Mkr		Mkr
Konsumtion ......	8 400	40,6	33,8	4 240	2 450	18,4	19,3	7 870
Vård ............ sjukv.bitr........ undersköterskor .. barnsköterskor . ..	4 000	5,8	5,8	892 2 118 1 345	5 000	23,1	37,1	3 652 6 840 6 840
Ekonomisk utb. . .. tnd. o. hantv.	6 400	20,2	20,2	3 150	5 900	24,6	42,0	7 490
verkstadsmek. . ..	4 350	26,5	25,5	6 540	4 200	23,6	24,7	6 050
fordonsmek......	1 550	13,6	13,6	7 080	1 400	9,9	10,5	7 460
elektriker .......	2 500	19,5	19,5	8 770	1 400	11,2	9,4	6 690
byggnadsarb.....	4 300	28,2	28,2	6 690	5 250	30,8	38,1	7 330
övr. ind. o. hantv.	4 800	14,1	34,6	7 220	4 800	12,9	30,8	6 420
Totalt	36 300	168,5	182,2	—	30 400	154,5	211,9	—

Anm.: I fråga om vissa detalikommentarer till tabellen hänvisas till SÖ:s yttrande.

Beträffande lokaler och undervisningsmateriel framhåller skolöverstyrelsen för de
olika utbildningsområdena.

Konsumtionsteknisk utbildning
YB:s förslag medför inga nya investeringar för lokaler och undervisningsmateriel.

Vårdteknisk utbildning

Med hänsyn till det utökade antalet klasser som krävs torde behovet av investeringar
för undervisningsmateriel kunna uppskattas till i runt tal 5 milj. kr.

YB anser att genom minskningen av den hemtekniska utbildningen många lokaler
blir fria och kan utnyttjas för vårdutbildningen. SO vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att en stor del av dessa lokaler finns på icke gymnasieorter och sålunda
i ett antal fall förmodligen inte kan användas för nu avsett ändamål.

Ekonomisk utbildning

Enligt YB:s överslagsberäkningar torde det fordras komplettering av undervisningsmaterielen
med 20 000 kr per skola, vilket enligt SÖ:s beräkningar innebär en
total investering av ca 3,8 milj. kr. vid 19 elever/klass. Detta investeringsbehov
föreligger dock redan nu på grund av eftersläpning och är oberoende av YBreformen.

YB bedömer som sannolikt att det behövs ytterligare lokaler för en kostnad av
ca 10 milj. kr. Med 19 elever/klass i stället för 27 elever/klass, blir kostnaden
ca 14 milj. kr.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

I denna beräkning av erforderliga investeringar ligger dock det antagandet att
befintliga lokaler och materielresurser kan utnyttjas fullt.

Verkstadsmekaniska området

Med hänsyn till utbildningens organisation syns det vara möjligt att utnyttja
även befintliga lokaler på icke gymnasieorter för undervisning i årskurs 1 och någon
större investeringskostnad torde inte krävas.

Beträffande undervisningsmateriel uppstår kostnader för sådana avdelningar i
grundutbildningsblocket som saknas vid respektive skola.

Elektrikeryrken

Genom den föreslagna blockutbildningen med olika elektroorienterade yrken
med en grundutbildning, som skall innehålla moment av både elkraftteknik och teleteknik
blir det på många orter nödvändigt med vissa kompletteringar av såväl undervisningsmateriel
som lokaler. Lokal- och materielbehov uppkommer därvid för
sådana grundutbildningar som ej nu finns vid respektive skola.

I yttrandet över YB III anför skolöverstyrelsen angående resursbehovet för denna
utbildning följande.

För de fall avdelningar för elektriker, telereparatörer och styr- och reglermekaniker
finns inrättade och har lämpliga lokaler fordras inga särskilda åtgärder för att
klara lokalbehovet. Troligt är dock att man får hårdare belastning på den lokal
(för elektriker) som är inredd för elektriska installationsarbeten.

Finns endast avdelning för telereparatörer och/eller styr- och reglermekaniker
inrättad fordras dels utökning av befintliga lokaler dels komplettering med anordningar
för övningar i elektriska installationer på olika underlag (trä, tegel och
betong osv.).

Om elevunderlaget är så litet att alla tre huvudgrenarna, elektriker, telereparatörer
och styr- och reglermekaniker, ej kan inrättas uppstår merkostnader för undervisningsmateriel
— i princip omvänt proportionella mot elevunderlaget eller svarande
mot de avdelningar som saknas. För undervisning enligt klasstyp A beräknas
endast tre av landets 118 gymnasieregioner ha ett elevunderlag som kan fylla ett
block innebärande att 3X16 = 48 elever kan tas in varje höst. Även undervisning
enligt klasstyp B bör dock medräknas, vilken innebär att 3 X 8 = 24 elever kan
tas in varje höst. Då kan blocket inrättas utan nämnda merkostnader i totalt 24
gymnasieregioner.

Byggnadsutbildning

På grund av blockutbildningen är det nödvändigt att i varje ort där byggnadsutbildning
skall förekomma ha lokaler och utrustning för byggnadsträarbetare jämte
antingen murare eller betongarbetare. SO har då förutsatt att målning och VVSarbeten
inte skall ingå i de första åtta veckornas utbildning.

Enligt SÖ:s remissyttrande över YB I krävs en komplettering av lokaler och
materiel för i runt tal 35 milj. kr.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet liksom Svenska landstingsförbundet
påtalar som en brist i YB:s kostnadsberäkningar att man inte sökt
analysera vilka ökade kostnader en reform av yrkesutbildningen kommer att medföra
för skolhuvudmännen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

129

I yttrandena från de två förstnämnda förbunden konstateras också att de presenterade
kostnadsberäkningarna belyser varken de investeringsbehov som föranleds
av en långtgående integration av gymnasial utbildning eller de ekonomiska vinster
som på lång sikt kan följa därav.

Svenska landstingsförbundet har koncentrerat sin granskning av kostnadsberäkningarna
till det vårdtekniska området och har i stort inga invändningar mot YB:s
siffror. Förbundet framhåller.

Beräkningarna innebär för detta utbildningsområde en kraftig höjning av kostnaderna.
Det bör emellertid understrykas, att denna höjning beror på följande tre
omständigheter som tagna var för sig svarar för omkring en tredjedel av ökningen:
den av YB förutsatta kapacitetsökningen, införandet av allmänna ämnen samt förstärkning
av de vårdtekniska momenten i utbildningen.

Frågan om samarbetet mellan skolan och avnämarna och därmed sammanhängande
problem har i yttrandena över YB III tilldragit sig stort intresse från remissinstansernas
sida. I några remissvar går man in på sakfrågan och konstaterar dess
utomordentligt stora betydelse när det gäller att lösa yrkesutbildningens problem.
Flertalet remissinstanser inskränker sig emellertid i avvaktan på YB:s vidare arbete
till kortare kommentarer rörande arbetsproceduren.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att det från arbetsmarknadssynpunkt ligger
en fara i att öka antalet ungdomar som lämnar skolan utan en specialutbildning
som direkt leder till yrkesverksamhet. Frågan om hur den egentliga yrkesutbildningen
skall slutföras bör alltså göras till föremål för fortsatt utredning.

Länsskolnämnderna i Södermanlands och Östergötlands län, försvarets skolnämnd,
televerket, statens järnvägar, skogsstyrelsen, skogshögskolan, Grafiska institutet,
Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning, Jernkontoret,
TCO, Svenska yrkesutbildningsföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Sveriges arbetsledareförbund, Svenska hemslöjdsföreningars riksförbund, SAF och
Sveriges industriförbund samt kompetensutredningen hälsar med tillfredsställelse att
YB tar upp denna fråga till särbehandling, understryker behovet av särskild penetration
av frågan eller framhåller på annat sätt vikten av de med frågan förenade
problemen.

Skolöverstyrelsen finner det högst otillfredsställande att det inte varit möjligt för
YB att i förevarande sammanhang redovisa förslag angående yrkesutbildningens
fördelning mellan skolan och avnämarna, hur avnämarnas utbildningsverksamhet
bör organiseras och hur yrkesutbildningen överhuvudtaget bäst kan anpassas till
avnämarnas föränderliga krav.

Mekanförbundet är av den bestämda uppfattningen att bl. a. frågan om samarbetet
mellan skolan och avnämarna måste undersökas, redovisas och remissbehandlas
innan YB:s förslag kan läggas till grund för en proposition.

Liknande synpunkter anförs av länsskolnämnderna i Malmöhus och Västmanlands
län, statens vägverk, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Kooperativa förbundet,
Svetskommissionen vid ingeniörsvetenskapsakademien, Högerpartiets kvinnoförbund,
Högerns ungdomsförbund och Sveriges grossistförbund.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 140

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

6. Departementschefen

6.1 Inledning

Den utveckling som det svenska utbildningsväsendet genomgått under de senaste
årtiondena har präglats av bl. a. en mycket snabb kvantitativ expansion av de frivilliga
skolformerna. År 1950 var totala antalet elever i heltidskurser om minst
fem månaders längd i yrkesskolorna ca 13 000. I de allmänna gymnasierna, handelsgymnasiema
och de tekniska gymnasierna gick vid denna tidpunkt tillsammans
ca 25 000 ungdomar. Tio år senare hade dessa tal vuxit till ca 50 000 resp. 70 000.
Antalet nybörjarplatser i de nämnda skolformerna motsvarade vid denna tidpunkt,
dvs. början av 1960-talet, drygt 30 % av årskullen 16-åringar. I dag är antalet
heltidsstuderande i yrkesskola, fackskola och gymnasium tillsammans omkring
210 000. Ca 75 % av alla ungdomar fortsätter efter genomgång av obligatorisk
skola (motsvarande) i någon av de s. k. gymnasiala skolformerna.

Parallellt med den kvantitativa expansionen har de frivilliga skolformernas organisation
fortlöpande setts över och reformerats. 1952 års yrkesutbildningssakkunnigas
förslag ledde till 1955 års riksdagsbeslut som var av avgörande betydelse för
yrkesutbildningens snabba utveckling. Beslutet innebar bl. a. att statsbidragen avsevärt
förbättrades.

Yrkesskolan har under vårt utbildningsväsens mest dynamiska skede visat en betydande
förmåga till omställning för att möta nya krav och behov både hos de utbildningssökande
och på arbetsmarknaden. I detta syfte har yrkesskolans läroplaner
fortlöpande moderniserats och under senare år har dessutom nedlagts ett betydande
arbete på att utforma riksgiltiga läroplaner för all yrkesutbildning. Skolformen
har haft att anpassa sig till de genomgripande förändringar i elevrekryteringen som
blivit en följd av reformeringen av den obligatoriska skolan. Medan tidigare yrkesskolelevemas
förutbildning till stor del var begränsad till folkskola kommer inom
några få år alla ungdomar som söker sig till yrkesutbildning att ha fått en nioårig
grundutbildning. I detta betydelsefulla hänseende jämställs därmed de olika utbildningsvägarna
inom hittillsvarande yrkesskola, fackskola och gymnasium.

Genom 1964 års beslut angående reformering av de gymnasiala skolorna m. m.
inleddes en genomgripande omdaning av skolväsendet på stadiet ovanför grundskolan,
det gymnasiala stadiet. Detta reformarbete borde enligt beslutet präglas av en
helhetssyn på stadiets olika utbildningsvägar. Såsom redovisats i det föregående
fick detta synsätt redan i 1964 års beslut betydelsefulla praktiska konsekvenser,
främst i fråga om den yttre organisationen. Principen om en samordnad planering
av det gymnasiala skolväsendet fastslogs, gymnasiet kommunaliserades och ett en -

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

hetligare statsbidragssystem genomfördes för hela det gymnasiala stadiet. När det
gällde den inre utformningen behandlades i detalj fackskolan och gymnasiet. Det
förutsattes därjämte att under överblickbar tid inom det gymnasiala systemet skulle
komma att finnas utbildningsvägar som i huvudsak skulle fylla den nuvarande yrkesskolans
uppgifter. Den närmare utformningen av dessa utbildningsvägar har
varit YB:s huvuduppgift. Beredningen har sålunda haft att föreslå riktlinjer för
yrkesutbildningens struktur, innehåll, organisation och omfattning. Grundläggande
utgångspunkter har självfallet varit förändringarna på arbetsmarknaden och det nya
rekryteringsläge som genomförandet av grundskolan innebär. Härutöver har YB
haft att beakta kravet på yrkesutbildningens inpassning i det gymnasiala skolsystemet.
Utredningsarbetet har lett fram till att integrationen av det gymnasiala skolsystemet
bör avse inte endast dess organisation utan också utbildningens inre utformning.
YB:s förslag innebär att de nuvarande tre skolformerna yrkesskola, fackskola
och gymnasium upphör och ersätts med en enda skola. Inom denna kommer
att rymmas olika utbildningsvägar anpassade till elevernas varierande intressen och
samhällets behov. En bred remissopinion har slutit upp kring dessa bärande principer
i YB:s förslag. Jag kommer i det följande att förorda att förslaget förverkligas
och att alltså de skolformer som bygger på grundskolan förenas i en enda skola.
I det sammanhanget tar jag också upp frågan om benämningen av den nya skolan.
Under beredningsarbetet har av praktiska skäl behövts ett arbetsnamn. Som
sådant har använts »mellanskolan». Jag kommer i mitt fortsatta anförande att använda
detta ord för att beteckna den nya skolan utan att därför ha tagit slutlig
ställning till namnet.

I mellanskolan kommer att ingå de utbildningslinjer som omfattas av nuvarande
fackskola och gymnasium. Några ändringar i fråga om utformningen av dessa
linjer föreslås inte i detta sammanhang. Vidare avses mellanskolan omfatta linjer i
enlighet, med YB:s förslag med de ändringar och modifikationer jag i det följande
förordar. Dessa senare linjer kommer att ersätta nuvarande yrkesskola. Jag vill i
detta sammanhang framhalla att alla utbildningslinjer, alltså även gymnasiets och
fackskolans, syftar mot framtida yrkesverksamhet även om arten och graden av yrkesinriktning
kan växla. Av rent praktiska skäl använder jag emellertid i det följande
yrkesutbildning inom mellanskolan såsom ett begrepp som svarar mot dagens
yrkesskola. Till frågan om denna utbildnings utformning, omfattning m. m. återkommer
jag i följande avsnitt.

Den nu aktuella reformen är en mycket betydelsefull etapp på vägen mot vad
som i 1964 års reform betecknades som ett huvudmål för utbildningspolitiken,
nämligen genomförandet av en minst tvåårig ungdomsskola. Det är emellertid angeläget
att framhålla att arbetet med förnyelse av vårt skolväsen ständigt måste
fortgå. För fackskolans och gymnasiets del har skolöverstyrelsen nyligen påbörjat
en läroplansöversyn, vilken liksom arbetet inom 1968 års utbildningsutredning kan
förutsättas komma att påverka mellanskolans utformning i framtiden.

De förslag som härmed läggs fram avser väsentligen allmänna riktlinjer för en
reformering av det frivilliga skolväsendet. Sådana frågor som utformningen av yr -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

kesutbildningslinjer, läroplaner, lärarutbildning och statsbidragsregler behandlas
företrädesvis från principiella utgångspunkter. Detalj spörsmål berörs endast i begränsad
omfattning. Vad det nu gäller är sålunda att fatta principbeslut som skall
ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet och arbetet med olika enskildheter.
Beträffande vissa frågekomplex måste dessutom som framgår av det följande
ytterligare utredning avvaktas.

6.2 Yrkesutbildningens utformning

Skolväsendet har under senare år blivit allt mindre differentierat och specialiserat
och i stället kommit att karakteriseras av större sammanhållning i den inre organisationen
och ökad bredd i fråga om utbildningens inriktning. Belysande är den
etappvisa reformeringen av den obligatoriska skolan, markerad av försöksverksamheten
med enhetsskola, 1962 års grundskolereform och det i år framlagda förslaget
till översyn av läroplan för grundskolan. På det gymnasiala stadiet innebar 1964 års
reform bl. a. att tidigare skilda gymnasieformer ersattes av ett sammanhållet kommunalt
gymnasium som inrymmer studievägar med bred inriktning och en förhållandevis
sen differentiering. Som en riktpunkt för utvecklingen av stadiet i dess
helhet uttalades år 1964 vidare att de olika studievägarna måste samordnas när det
gäller målsättning och organisation. I fråga om den yttre organisationen fastställdes
som redovisats i det föregående riktlinjer för en samordnad planering. Huvudsyftet
med den nu aktuella reformen är att fullfölja 1964 års beslut med en samordning
på det inre planet, främst ifråga om principerna för yrkesutbildningens uppbyggnad
och utformning i stort men i viss utsträckning också i fråga om dess närmare
innehåll.

Yrkesutbildningen rymmer för närvarande ett mycket stort antal kurser av vilka
var och en i regel redan från början är starkt specialiserad. En sådan utformning är
enligt YB:s bedömning inte ändamålsenlig med hänsyn till de snabba förändringarna
på arbetsmarknaden. YB anser att arbetsmarknadens krav liksom ungdomens
önskemål och behov tillgodoses bättre av en yrkesutbildning som i sin principiella
uppbyggnad närmare ansluter sig till vad som gäller för övriga delar av det gymnasiala
stadiet. Man föreslår sålunda att yrkesutbildningen uppdelas på färre linjer
och att varje linje i utbildningens början skall få en bred utformning som svarar
mot flera besläktade yrken. Genom successiv differentiering på grenar
och varianter målinriktas sedan utbildningen mot bestämda yrken eller yrkesområden.

YB framhåller vidare vikten av att yrkesutbildningen utformas så att den framstår
som ett valvärt alternativ till den utbildning som motsvaras av nuvarande fackskola
och gymnasium. Alla utbildningsvägar inom mellanskolan måste därför vara
likvärdiga i vissa grundläggande avseenden. Bredden i utbildningen och den successiva
differentieringen bidrar till en sådan likvärdighet. YB:s förslag om större
enhetlighet i fråga om utbildningstidens längd, ökade inslag av allmänna ämnen

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968 133

och möjligheter till s. k. fritt tillval i yrkesutbildningen utgör andra betydelsefulla
bidrag härtill.

Samtidigt som YB sålunda föreslagit en i stort likartad utformning av mellanskolans
studievägar betonas att yrkesutbildningen måste vara klart målinriktad och
förbereda för direkt utträde i arbetslivet.

Den av YB föreslagna principiella uppbyggnaden av yrkesutbildningen såsom
en i regel tvåårig utbildning indelad på linjer med bred inriktning och successiv
differentiering på grenar och varianter har med några få undantag fått ett positivt
mottagande i remissyttrandena. De remissinstanser som kritiserat förslaget har uttalat
farhågor för att man skall gå miste om viktiga element av specialisering och
färdigutbildning i den nuvarande yrkesutbildningen. Sådana uttalanden har nära
sammankopplats med synpunkter på det av YB föreslagna utrymmet för allmänna
ämnen och fritt tillval.

Enligt min mening uppvägs begränsningar i specialisering och i graden av färdigutbildning
mer än väl av de värden som ligger i att utbildningen blir mer allsidigt
användbar och underlättar anpassning till förändringar på arbetsmarknaden. Vidare
bör observeras att förslaget i fråga om många utbildningsvägar innebär att utbildningstiden
förlängs. Den nya yrkesutbildningen kan sålunda förutsättas i allmänhet
komma att ge väl så god grund för yrkesutövning som nuvarande utbildning.
Den bredare uppläggningen av utbildningen bör också göra det lättare att rätt avväga
utbildningskapaciteten i förhållande till rekryteringsbehovet.

Den problematik som gäller förhållandet mellan utbildningen och avnämarkraven
torde komma att ytterligare belysas av den utredning angående samverkan mellan
skola och näringsliv som pågår inom YB.

Jag finner sålunda övervägande skäl tala för att mellanskolans yrkesutbildning
utformas i huvudsak enligt YB:s förslag, dvs. som en utbildning med bred inriktning
och med en successivt genomförd differentiering. Jag tillstyrker att denna utbildning
i regel skall omfatta två år. I likhet med YB räknar jag dock med möjligheten
av såväl längre som kortare utbildningstider. Jag tillstyrker att utrymme
skall finnas dels för allmänna ämnen, dels för fritt tillval. Jag återkommer i det följande
till den närmare utformningen av utbildningen i dessa grundläggande avseenden.
En yrkesutbildning utformad enligt dessa riktlinjer innebär en väsentlig
höjning av utbildningsnivån på yrkesutbildningens område.

Den förordade uppbyggnaden av yrkesutbildningen innebär att utbildningen inom
varje linje inleds med vad YB kallar ett basblock. Detta består av moment som är
gemensamma i utbildningen för de olika yrken eller yrkesområden linjen leder fram
till. Differentieringen av utbildningen sker genom en successiv uppspaltning på
allt mer avgränsade block med mindre av gemensamt innehåll. Det förtjänar framhållas
att blockprincipen endast är en annan benämning för principen om successiv
differentiering. Såväl gymnasiets som fackskolans läroplaner är uppbyggda på
detta sätt.

En viktig fråga vid utformningen i detalj av yrkesutbildningens läroplaner är
hur omfattande basblocken skall göras, dvs. vilka yrken som utbildningen inom

1 34

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

ett block skall förbereda för och hur stor del av utbildningstiden som skall avdelas
för ett block. Som framhållits i t. ex. skolöverstyrelsens yttrande innefattar konstruktionen
av block ett flertal problem, pedagogiska, skolorganisatoriska och ekonomiska.
Förutom att de olika yrken, som skall tillgodoses inom ett block, givetvis
bör vara besläktade måste man förutsätta att utbildningen för dessa yrken ställer
likartade krav på materiella och personella resurser. Mycket omfattande block
kan ställa stora krav på resurser. Jag delar skolöverstyrelsens uppfattning att man
tills vidare inte bör konstruera alltför stora block. De praktiska erfarenheterna och
det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet får utvisa vilka förändringar
som bör göras.

Jag har i det föregående konstaterat att utvecklingen lett till allt mer sammanhållna
skolformer med ökade inslag av allmän utbildning. Detta gäller
både den obligatoriska skolan och skolorna på det gymnasiala stadiet. I likhet med
YB och ett stort antal remissinstanser finner jag det sannolikt att de snabba förändringarna
i samhälle och arbetsliv kommer att medföra ökade krav på allmän
orientering och på kommunikationsfärdigheter hos medborgarna. Det är också
sannolikt att flertalet ungdomar som efter genomgång av grundskola avser att fortsätta
i mellanskolan kommer att i allt större utsträckning efterfråga inslag av allmän
utbildning. Mot denna bakgrund har jag i det föregående tillstyrkt att läroplanerna
skall innefatta ett utrymme för allmänna ämnen. Omfattningen av detta utrymme
och vilka ämnen som bör förekomma är frågor som föranlett olika synpunkter
under remissbehandlingen av YB:s förslag. Några remissinstanser ifrågasätter
dessutom om de allmänna ämnen det här gäller bör göras obligatoriska.

Utrymmet för allmänna ämnen får vägas mot en minskad undervisningstid i yrkesteknik.
Från båda de nyss nämnda utgångspunkterna, samhällets och arbetslivets
krav resp. ungdomarnas önskemål, kan skäl i och för sig anföras för större
inslag av allmän utbildning än YB föreslagit. Å andra sidan måste beaktas att
utrymmet för yrkesteknik minskas också genom de av YB föreslagna förändringarna
av lärotiderna, en fråga till vilken jag senare återkommer. Jag finner den av YB
gjorda avvägningen rimlig och tillstyrker att de allmänna ämnena får i huvudsak
den omfattning som YB föreslagit. Svenska, arbetslivsorientering och gymnastik
bör enligt min mening vara obligatoriska ämnen. Det kan framhållas att
YB:s förslag om införande av ämnet arbetslivsorientering på yrkesutbildningslinjernas
läroplaner har mottagits mycket positivt av remissinstanserna. Vidare bör,
såsom redan är fallet i fackskoia och gymnasium, finnas timme till förfogande.
Härtill kommer obligatoriskt tillval av ytterligare minst ett allmänt ämne. Det bör
här finnas möjlighet att välja även andra ämnen än de av YB föreslagna (engelska,
samhällskunskap och religionskunskap), exempelvis matematik. Jag finner det riktigt
att man vid utformningen av yrkesutbildningens allmänna ämnen eftersträvar
överensstämmelse med de läroplaner som gäller för fackskolan. Häri ligger
ett värde dels med hänsyn till möjligheten att samordna undervisningen inom skilda
studievägar i mellanskolan för att utnyttja gemensamma resurser, dels med hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

135

syn till den även från andra synpunkter önskvärda inre integrationen inom mellanskolan.
Jag är dock medveten om att i åtskilliga sammanhang kan uppstå praktiska
svårigheter att åstadkomma en reell samundervisning mellan yrkesutbildningslinjer
och linjer motsvarande dem som ingår i nuvarande fackskola. Det är
för övrigt av vikt att samordning och samundervisning kommer till stånd också
mellan olika slag av yrkesutbildningslinjer.

Den av YB antydda möjligheten för elever med särskilda svårigheter i vissa
allmänna ämnen att helt eller delvis bli befriade från den obligatoriska undervisningen
i dessa ämnen bör enligt min mening hållas öppen men tillämpas med återhållsamhet.

YB:s förslag om s. k. fritt tillval har tilldragit sig stort intresse vid remissbehandlingen.
Förslaget innebär att en del av undervisningen i yrkesteknik efter den
enskilde elevens val utbyts mot undervisning i andra ämnen som förekommer inom
mellanskolan. YB har i YB III ytterligare utvecklat och preciserat innebörden av
sitt förslag. I remissyttrandena har åtskilliga invändningar framförts. Bl. a. uttalas
farhågor för att yrkeskunnandet kommer att urholkas. Organisatoriska och schematekniska
svårigheter påtalas och man befarar också att anordningen kommer
att bli mycket resurskrävande. Skolöverstyrelsen, som i sitt yttrande över YB I
var skeptisk, redovisar dock i yttrandet över YB III en positiv inställning till den
utformning förslaget fått i detta betänkande. Överstyrelsen utvecklar därvid utförligt
sin syn på syftet med det fria tillvalet och tillämpningen av anordningen. Att
förslaget om fritt tillval, som rymmer så många både principiella och praktiska
nyheter, rönt stor uppmärksamhet både av positiv och av negativ art finner jag
naturligt. Det kan bli ett väsentligt bidrag till utvecklingen av yrkesutbildningen
men det är obestridligt att anordningen också kan få ogynnsamma effekter om den
inte utnyttjas rätt. För att undvika sådana effekter är det viktigt att den utbildning,
som en elev vill välja, naturligt anknyter till elevens studieprogram i övrigt. Därför
bör tillvalet normalt syfta till att underbygga eller fördjupa den yrkesinriktade utbildningen
eller att möjliggöra en sidoordnad men alltjämt målinriktad yrkesutbildning.
På detta sätt bör tillvalet kunna bli ett värdefullt element i den framtida yrkesutbildningen.
Möjligheten att genom tillval förbereda en övergång från yrkesutbildningslinjer
till andra linjer inom mellanskolan bör däremot enligt min mening
utnyttjas endast i begränsad omfattning. Utan att jag därmed åsyftar att personligt
utformade tillval skall hindras finner jag det nödvändigt att skolöverstyrelsen utarbetar
exempel på tillval för att underlätta för eleverna att bedöma vilka val som
lämpligen kan kombineras med utbildningen inom viss linje. Överstyrelsen bör därvid
beakta vad som i det föregående anförts angående det primära syftet med
tillvalet.

Det utrymme som anslås för fritt tillval kan i och för sig tänkas växla alltefter
linjernas karaktär. Med hänsyn till det tidigare framhållna önskemålet om att
olika utbildningar i stort skall vara utformade på samma sätt bör emellertid utrymmet
för fritt tillval i huvudsak vara lika stort på alla utbildningslinjer. Från denna
synpunkt bör det av YB angivna tidsutrymmet, högst 12 veckotimmar, kunna tjäna

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

som en ungefärlig gemensam riktpunkt vid det fortsatta läroplansarbetet. I den
mån det bedöms nödvändigt kan avvikelser härifrån komma i fråga för vissa
utbildningslinjer. Eftersom ett meningsfullt tillval normalt bör förutsätta erfarenhet
av det utbildningsområde som eleven inriktar sig på räknar jag med att tillvalet
i huvudsak förläggs till årskurs 2. Praktiska skäl, exempelvis det förhållandet
att en viss yrkesutbildning i betydande utsträckning är förlagd till en arbetsplats,
kan emellertid föranleda avvikelse från denna regel.

YB har inte sett som sin uppgift att lägga fram förslag till alla ifrågakommande
läroplaner inom yrkesutbildningen. Avsikten med de planer, som utarbetats,
har bl. a. varit att ge underlag för bedömning av principförslagen. YB framhåller
att läroplanerna bör vara generella men att de inte får bindas i ett stelt system utan
att de måste bearbetas och förnyas fortlöpande. Vid remissbehandlingen har man
också pekat på behovet av att läroplanerna fortlöpande revideras och kontinuerligt
anpassas till arbetslivets krav. Jag delar de synpunkter som framförts i dessa avseenden.
Ett omfattande arbete av motsvarande slag har under senare år utförts
av skolöverstyrelsen och pågår alltjämt i syfte att modernisera och förenhetliga läroplanerna
för yrkesskolan. Att fullfölja YB:s läroplansarbete är således en naturlig
fortsättning av den verksamhet som pågår i skolöverstyrelsen.

Sammanförandet av yrkesskolan, fackskolan och gymnasiet till en skolform får
konsekvenser också för den rent författningstekniska utformningen av läroplanerna.

F. n. fastställs gymnasiets och fackskolans läroplaner av Kungl. Maj:t eller, efter
bemyndigande av Kungl. Maj:t, av skolöverstyrelsen. Yrkesskolans läroplaner
fastställs däremot av skolöverstyrelsen. Det är naturligt att det i framtiden bör
finnas en samlad läroplan för mellanskolan som innehåller centrala bestämmelser
såsom mål och allmänna anvisningar samt timplaner eller riktlinjer för timplaner.
Därutöver kommer att finnas kursplaner och anvisningar för olika linjer och ämnen.
Läroplanens olika delar bör fastställas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.
Maj:ts bemyndigande, av skolöverstyrelsen.

Den närmare utformningen av de linjer, som YB föreslagit är
en fråga som i det stora hela inte fordrar beslut av riksdagen. Den omfattar ett
stort antal detaljspörsmål som får behandlas i det fortsatta läroplansarbetet. I
remissvaren har framkommit synpunkter som därvid bör beaktas. I många fall
är det fråga om konkretisering av de tidigare relaterade allmänna synpunkterna på
utbildningsblockens utformning. I förevarande sammanhang tar jag upp några
spörsmål som särskilt uppmärksammats vid remissbehandlingen.

Som framgått av det föregående har YB i vissa fall i YB III modifierat sina i
YB I framlagda förslag. I YB III har sålunda föreslagits ett alternativ till det ursprungligen
sammanhållna maskin- och eltekniska blocket. Alternativet innebär
att man i stället för en linje utformar tre separata linjer, nämligen mekanisk linje,
fordonslinje och el-telelinje. Flertalet remissinstanser, som yttrat sig i frågan, har
framhållit att ett sammanhållet maskin- och eltekniskt block skulle vara alltför

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

omfattande och förutsätta synnerligen stora investeringar. De har därför anslutit
sig till alternativet med tre separata linjer. Även jag anser att man i första hand
bör ta fasta på förslaget med separata linjer vid de fortsatta övervägandena. Möjligen
kan det ifrågakomma att organisera ett sammanhängande block på någon
ort där elevunderlaget är mycket stort och där resurssynpunkter inte talar mot en
sådan organisation.

Förslaget till läroplan för den byggnadstekniska linjen har mött stark kritik vid
remissbehandlingen. Kritiken har riktats främst mot att det gemensamma basblocket
omfattar utbildning även för lågfrekventa yrken som utbildningsmässigt inte anses
vara nära sammanhörande. Skolöverstyrelsen menar att ett genomförande av förslaget
skulle leda till en otymplig organisation som blir svår att förverkliga särskilt
på mindre orter. På praktiskt taget alla utbildningsorter med byggnadsteknisk linje
skulle dessutom fordras en kraftig förstärkning av resurserna för att möjliggöra
utbildning i de lågfrekventa yrkena. Med hänsyn härtill förordar överstyrelsen en
annan uppbyggnad av utbildningen. Det finns enligt min bedömning skäl att i det
fortsatta läroplansarbetet ytterligare bearbeta den byggnadstekniska linjens utformning
med ledning av den framförda kritiken och de i samband därmed framkomna
konstruktiva förslagen.

Införandet av en estetisk linje i yrkesutbildningen har i stort sett undantagslöst
hälsats med tillfredsställelse vid remissbehandlingen. Den närmare utformningen
av linjen har emellertid föranlett delade meningar. Jag vill i sammanhanget erinra
om att musikutbildningssakkunniga våren 1968 överlämnade ett betänkande »Musikutbildning
i Sverige» (SOU 1968: 15) i vilket lades fram förslag om bl. a. musikutbildningen
på det gymnasiala stadiet. De sakkunniga beräknas senare i år överlämna
betänkande med förslag till läroplaner för denna utbildning. Jag är inte
nu beredd att ta ställning till frågan hur den estetiska utbildningen inom mellanskolan
bör organiseras, då jag finner det nödvändigt att behandla förslagen från
YB och musikutbildningssakkunniga i ett sammanhang. Även konstnärsutbildningssakkunnigas
utredningsarbete rörande den högre konstfackliga utbildningen
kan behöva beaktas.

I fråga om den konsumtions- och vårdtekniska utbildningen är de i remissyttrandena
redovisade meningarna delade. En del remissinstanser anser att konsumtionsteknisk
och vårdteknisk utbildning bör kunna hållas samman under den första
terminen medan andra förordar en delning från början på två linjer. Båda alternativen
har ett stort antal förespråkare. För ett gemensamt konsumtions- och vårdtekniskt
basblock talar enligt vissa bedömare främst de rekryteringsmöjligheter för
vårdutbildningen som en bred basutbildning skulle innebära. Mot en sådan konstruktion
talar enligt andra bedömares mening riskerna för förlängning av utbildningstiden
och svårigheterna att inom denna ram organisera en effektiv vårdyrkesutbildning.
Denna utbildning anses nämligen kräva nära tillgång till sjukvårdens
personella, materiella och tekniska resurser.

Valet mellan olika alternativ för utformningen av linjer inom yrkesutbildningen
påverkas — som framgått av den föregående redovisningen — inte sällan av yttre
5* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt Nr 140

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

organisatoriska förhållanden, häri inbegripet i vissa fall kvarstående olikheter i
fråga om huvudmannaskapet. På grund härav kan det ibland visa sig olämpligt
att välja ett alternativ som från andra synpunkter vore den mest ändamålsenliga
lösningen. Jag återkommer mer allmänt till dessa problem i det följande då jag
tar upp frågan om genomförandet av den aktuella reformen. Det kan emellertid
här konstateras att man vid utformningen av utbildning för vårdyrken har att beakta
att sjukvårdshuvudmännen byggt upp en omfattande organisation för vårdyrkesutbildning
och att delar av sådan utbildning måste förläggas till arbetsplatser
inom vårdorganisationen oberoende av hur man i övrigt organiserar och utformar
utbildningen. Otvivelaktigt måste sålunda en betydande del av vårdyrkesutbildningen
allt framgent bedrivas i anslutning till sjukvårdens institutioner. Detta
gäller i synnerhet mer specialiserad utbildning. Samtidigt är det uppenbart att en
isolering av vårdyrkesutbildningen från mellanskolan kan medföra svårigheter att
rekrytera personal till den expanderande vårdsektorn. I vilken mån en förening
av konsumtionsteknisk och vårdteknisk utbildning i inledningsskedet av utbildningen
kan på ett avgörande sätt påverka rekryteringen är svårt att bedöma utan
stöd av erfarenheter. Det är därför enligt min mening av värde att man prövar
båda de alternativ jag nyss redogjort för. Jag förutsätter därvid att utbildningen utformas
så att inga avgörande olikheter i utbildningsresultaten uppkommer. Erfarenheterna
får så småningom ge underlag för ett ställningstagande till hur utbildningen
på de konsumtionstekniska och vårdtekniska områdena slutligt bör organiseras.

Frågan huruvida storhushållspersonal bör utbildas såväl inom konsumtionsteknisk
som inom livsmedelsteknisk linje har också blivit föremål för skiljaktiga
meningar vid remissbehandlingen. Enligt min mening bör sådan utbildning organiseras
inom två linjer endast om det finns behov av två väsentligt olika utbildningsvägar,
vilket framskymtat i vissa remissyttranden. Vid det fortsatta läroplansarbetet
vilket såsom är brukligt bör bedrivas i samråd med vederbörande företrädare
för arbetsgivare och anställda, bör klarhet i denna fråga kunna nås.

Pedagogiska och metodiska frågor inom yrkesutbildningen
har i YB III ägnats stort utrymme. YB behandlar dels frågor som nära sammanhänger
med läroplansförslagen, dels frågor som sammanhänger med den långsiktiga
utvecklingen av yrkesutbildningen. I YB:s läroplansförslag har vad som med
dagens terminologi kallas yrkesarbete och yrkesteori samt vissa läroämnen med
teknisk eller annan yrkesspecifik karaktär sammanförts till ett ämnesblock betecknat
yrkesteknik. YB föreslår att den praktiska och den teoretiska undervisningen
inom detta ämnesblock integreras. Integreringen medför enligt YB en effektivisering
av undervisningen genom att eleverna får lättare att läsa in olika delar av ett
naturligt sammanhängande ämnesområde och genom att de också får en bättre
motivation för studier av grundläggande teoretiska moment. Jag har, liksom huvuddelen
av remissinstanserna som yttrat sig i frågan, funnit YB:s argument för en integrerad
undervisning i yrkesteknik övertygande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

139

Undervisningen i det integrerade ämnet yrkesteknik synes i viss utsträckning
kräva en annan metodik än den som nu används. Det kan t. ex. röra sig om undervisning
med tillhjälp av arbetsinstruktioner eller i form av stationsutbildning vilket
närmast är en form av programmerad undervisning. De metodiska problemen får
närmare övervägas vid det fortsatta läroplansarbetet varvid hänsyn måste tas, bl. a.
till vilken utbildning lärarna måste ha för att kunna undervisa i det integrerade
ämnet yrkesteknik. Härvid bör även beaktas om undervisningen i ämnet skall
handhas av en lärare eller av flera lärare i samverkan. Därutöver bör man observera
den snabba utvecklingen inom yrkesutbildningen liksom inom praktiskt taget all
annan utbildning mot en ökad individualisering av undervisningen. Ett sätt att uppnå
ökad individualisering är att ge utbildning i form av stationsutbildning eventuellt
med hjälp av arbetsinstruktioner. En fortsatt utveckling mot ökad individualisering
bör sålunda vara väl förenlig med en integrerad undervisning i yrkesteknik.

Jag vill i detta sammanhang något beröra ett specialproblem. Från YB:s sida
har understrukits värdet av att använda vad YB kallar externa arbetsobjekt vid
yrkesutbildningen, t. ex. utbildningsbyggen och legoarbeten. Många remissinstanser
delar denna uppfattning. Användningen av externa arbetsobjekt kan emellertid
ofta medföra svårigheter när det gäller att förverkliga den individualiserade undervisningen.
Det är en viktig uppgift att söka finna former som möjliggör en individualiserad
undervisning även när man tar i anspråk externa arbetsobjekt vid undervisningen.

I yrkesskolan gäller f. n. den sjugradiga s. k. absoluta betygsslcalan som i övrigt
avskaffades i och med införandet av grundskolan, det nya gymnasiet och fackskolan.
YB föreslår nu att en femgradig relativ betygsskala införs. Klart är att eleverna
i yrkesutbildningen i allmänna ämnen bör bedömas på samma sätt som elever i t. ex.
fackskolan. I dessa ämnen bör således relativ betygsättning tillämpas. I fråga om
yrkestekniken bryter sig meningarna starkt i remissyttrandena. Skolöverstyrelsen
och ett antal företrädare för avnämarsidan vänder sig mot YB och förordar en absolut
betygsättning som skall anknyta till vissa objektiva normer. Hur sådana normer
skall utformas framgår emellertid inte av remissvaren. Det är därför svårt att
nu slutgiltigt behandla denna fråga. Det får ankomma på skolöverstyrelsen att genom
fortsatta undersökningar och överväganden ge underlag för ett mera definitivt
ställningstagande.

YB förordar att den s. k. prövotiden slopas. Förslaget har vunnit stöd hos flertalet
remissinstanser som yttrat sig därom och jag tillstyrker det också.

I fråga om studie- och yrkesvägledning vill jag först framhålla
att den självfallet är lika viktig inom yrkesutbildningen som inom nuvarande gymnasium
och fackskola. En gemensam organisation för denna verksamhet inom mellanskolans
olika utbildningslinjer måste tillskapas. På gymnasiet och fackskolan
ombesörjes i dag studie- och yrkesvägledningen av yrkesvägledare inom arbetsmarknadsverket
samt av kuratorer och lärare. Med hänsyn till de ökade krav som
verksamheten inom en integrerad mellanskola kommer att ställa måste organisa -

140

Kungi. Maj.ts proposition nr 140 år 1968

tionens framtida utformning omprövas. Självfallet kan denna fråga inte isoleras
från frågan om utformningen av motsvarande verksamhet inom grundskolan. Jag
vill erinra om vad jag anfört i denna fråga i propositionen angående revidering av
läroplan för grundskolan (1968: 129). Jag avser att senare återkomma med förslag
i ämnet.

YB understryker starkt behovet av pedagogisk forskning och utvecklingsarbete
på yrkesutbildningens område bl. a. med hänsyn till att
forskningen hittills i stor utsträckning kommit att koncentreras på problem inom
grundskola, gymnasium och fackskola. Med hänsyn inte minst till att yrkesutbildningen
sannolikt blir den mest resurskrävande av mellanskolans utbildningsvägar
finner jag i likhet med YB angeläget att forskningen i större utsträckning än hittills
tar upp yrkesutbildningens problem. Det ankommer på skolöverstyrelsen att verka
för att den pedagogiska forskningen och utvecklingsarbetet i fråga om yrkesutbildningen
ger underlag för en löpande förnyelse av denna utbildning. Pedagogikutredningen
torde enligt vad jag erfarit komma att behandla organisatoriska åtgärder
som kan bidraga till en intensifiering av den yrkespedagogiska forskningen.

6.3 En sammanhållen mellanskola

En av drivkrafterna bakom den pågående omdaningen av det gymnasiala skolsystemet
är den mycket snabba kvantitativa utveckling som de olika
skolformerna har genomgått. Yrkesskolan, fackskolan och gymnasiet kan i dag
ta emot sammanlagt drygt 75 % av alla 16-åringar. I början av 1970-talet torde
det frivilliga skolväsendets dimensionering komma att motsvara minst 85 % av
årskullen 16-åringar. Enligt min bedömning kommer på sikt praktiskt taget alla
ungdomar att efter grundskolan gå vidare till fortsatt utbildning.

Yrkesskolans andel motsvarar f. n. drygt 30 % av årskullen. Det ligger i sakens
natur att beräkningar rörande den framtida dimensioneringen av yrkesutbildningen
måste grundas på ganska osäkra och grova bedömningar. Tre faktorer är i detta
sammanhang av betydelse, nämligen elevernas utbildningsönskemål, arbetslivets
efterfrågan och utbildningsresurserna. I samband med ställningstagandena år 1964
till gymnasie- och fackskoleutredningarnas förslag konstaterades att utbildningsplaneringen
måste innefatta en avvägning mellan dessa olika faktorer. På yrkesutbildningens
område är det måhända motiverat •— trots utbildningens breda inriktning
— att låta arbetslivets efterfrågan få större inverkan än i fråga om den mer allmänna
mellanskoleutbildningen. I fråga om elevernas fördelning på yrkesutbildning för
olika arbetsmarknadssektorer finner jag i likhet med flertalet remissinstanser att
YB:s beräkningar måste anses som i hög grad preliminära. De bör dock kunna utnyttjas
under de närmaste åren som mycket ungefärliga riktpunkter för planeringsarbetet.
Det är angeläget att man vid arbetet med att skapa ett bättre underlag för
utbildningsplaneringen observerar att arbetsmarknadens behov inte tillgodoses en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

141

bart genom ungdomsutbildningen utan att denna måste kompletteras med vuxenutbildning,
inbegripet arbetsmarknadsutbildning.

Den växande andel av årskullen som genomgår utbildning på mellanskolestadiet
tillsammans med den genomsnittliga förlängning av utbildningstiderna som
successivt ägt rum och som ytterligare följer av här framlagda förslag ger till reslutat
att yrkesutbildningens totala omfattning växer betydligt. Jag återkommer
i ett senare sammanhang till frågan om vilken inverkan denna utveckling får på
medelsbehoven och resursbehoven för ifrågavarande utbildning.

Genom 1964 års riksdagsbeslut om reformering av det gymnasiala skolsystemet
fastslogs nya principer för den yttre planeringen av detta system.
Såsom jag konstaterat i det föregående skall denna planering grundas på en helhetssyn
på de olika utbildningsvägarna vilka måste samordnas i fråga om målsättning,
organisation och resursutnyttjande. YB:s synpunkter och överväganden utgör en
bekräftelse på riktigheten hos dessa principer. Den yttre planeringen utgår också
redan från det principiella ställningstagandet år 1964 att gymnasiet, fackskolan och
yrkesskolan skall bilda ett sammanhängande system. Detta ställningstagande bör nu
fullföljas till att avse även den inre organisationen. Gymnasium, fackskola och
yrkesskola bör sålunda upphöra som självständiga skolformer och ersättas av en
sammanhållen skolform. Jag återkommer i det följande till frågan om tidpunkten
för genomförandet av detta förslag och den närmare avgränsningen av skolformen.

Det har framkommit en rad förslag till namn på den nya skolan,
såsom fortsättningsskola, gymnasieskola, gymnasium, högskola, läroverk, mellanskola,
påbyggnadsskola, sekundärskola, trivialskola, ungdomsskola och överskola.
Skäl kan anföras för benämningen ungdomsskola. Den är ny i vårt land och ger
därför inga missvisande associationer till nuvarande eller tidigare skolformer. Mot
namnet kan dock anföras att det knappast ger en riktig anknytning till åldersstadiet.
Grundskolan är ju inte en barnskola, och det kan för övrigt noteras att exempelvis
i Norge det högsta stadiet i grundskolan kallas »ungdomsskole». Namnet högskola
vore bl. a. med hänsyn till internationell terminologi mycket lämpligt. I Sverige
har emellertid ordet av hävd en annan betydelse än motsvarigheten »high school»
och är fortfarande bundet vid utbildningsanstalter på det eftergymnasiala stadiet.
Det är knappast realistiskt att räkna med att ordet högskola skulle kunna reserveras
för det gymnasiala stadiet. Av de övriga föreslagna namnen kan knappast
några andra än gymnasium ■— eventuellt gymnasieskola — och mellanskola komma
i fråga. Mot beteckningen gymnasium kan bl. a. den invändningen resas att den i
internationella sammanhang leder tanken till något helt annat än en skola. Mellanskola
kan å andra sidan också vara missvisande, eftersom för många elever utbildningen
är avslutad i och med att de gått igenom denna skola. Som jag tidigare
nämnt har jag för egen del inte tagit slutlig ställning i namnfrågan men använder
som arbetsnamn »mel lanskol an». Med ledning av den fortsatta diskussionen kommer
jag senare att föreslå Kungl. Maj:t att fastställa namnet på den nya skolan.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Jag har tidigare föreslagit att de olika utbildningsvägarna i mellanskolan organiseras
enligt vissa gemensamma grundläggande principer såsom i fråga om utbildningens
längd, bredd, successiva differentiering och ämnesinnehåll. Införandet av
en skola med denna utformning innebär enligt min mening ett viktigt steg mot en
upplösning av nuvarande status- och prestigebundna värderingar av olika studievägar
och yrkesområden. Den redan beslutade planeringen för gymnasiet, fackskolan
och yrkesskolan tillsammans med den nu föreslagna inre samordningen
kommer vidare att skapa förutsättningar för ett gemensamt effektivt utnyttjande av
de materiella och personella resurser som behövs för utbildningen. När alla utbildningsvägar
inom det frivilliga skolväsendet ryms inom en enda skola låter de
sig grupperas på annat sätt än som f. n. sker genom uppdelningen på gymnasium,
faclcskola och yrkesskola. I den mån en indelning av utbildningsväsendet på det
gymnasiala stadiet fordras anser YB det naturligare och lämpligare att sammanföra
studievägarna till tre sektorer, nämligen humanistisk-social, ekonomisk och
naturvetenskaplig-teknisk sektor. Det finns emellertid enligt min mening inte skäl
att nu binda sig vid en sådan indelning. Frågan får tas upp om och när ett behov
av att terminologiskt sammanföra de olika utbildningsvägarna till större enheter aktualiseras.

Vid planeringen för mellanskolan bör man i enlighet med de
riktlinjer som fastställdes genom 1964 års riksdagsbeslut sträva efter att på varje
ort med mellanskoleutbildning erbjuda flertalet studievägar inom mellanskolan.
Organisationen av dessa studievägar på skolenheter bör grundas på principen om
s. k. horisontell samordning. Detta innebär att i första hand mellanskolans studievägar
samorganiseras, medan vertikal samordning av grundskola och mellanskola
bör ske endast då särskilda skäl föreligger. Varje skolenhet bör vidare erbjuda ett
allsidigt val av studievägar. Man bör alltså undvika att organisera skolenheter med
en ensidig inriktning mot ett enda område, t. ex. enbart det tekniska eller enbart det
ekonomiska. Detta betyder dock inte att skolenheterna behöver vara identiska.
Då flera mellanskolenheter finns i en kommun kan och måste ibland utbildningen
vid de olika skolenheterna av resursskäl ha sin tyngdpunkt inom skilda områden.
De riktlinjer jag här angett för planeringen kan i åtskilliga fall förverkligas först på
längre sikt. Avvikelser måste kunna förekomma. I vilken omfattning och hur länge
det kommer att finnas kvar yrkesutbildning utanför de orter som kommer att ha
en mer fullständig mellanskola, dvs. i stort sett dagens gymnasieorter, får utveckligen
utvisa. Detta betyder att utbildningen utanför dagens gymnasieorter bör kunna
bibehållas så länge det finns en tillfredsställande elevtillströmning och ett klart avnämarintresse
för utbildningen. Förmodligen kommer det alltid att förekomma
vissa speciella slag av utbildning som inte naturligt kan inordnas i en större mellanskolenhet.
I sådana fall bör likväl utbildningen i möjligaste mån utformas enligt de
riktlinjer jag angett i det föregående. Exempelvis bör finnas undervisning i allmänna
ämnen samt — så långt det låter sig göras med hänsyn till tillgång på lärare och
undervisningsgruppernas storlek — fritt tillval.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

143

Införandet av mellanskolan medför vissa avgränsningsproblem. Jag
avser bl. a. frågan huruvida sådan utbildning som f. n. kräver en längre förpraktik,
exempelvis sjöbefälsutbildning, skall hänföras till mellanskolan. Det är vidare
inte självklart att mellanskolan på sikt skall omfatta exempelvis sjuksköterskeutbildningen,
fastän denna har nära samband med vårdbiträdes- och undersköterskeutbildningen.
YB har inte i detalj berört sådana avgränsningsproblem. T. v. bör
av praktiska skäl — bl. a. med hänsyn till nuvarande statsbidragsregler — mellanskolebegreppet
ges en vid tolkning så att i varje fall all utbildning som i dag får
statsbidrag via anslaget till kommunala gymnasiala skolor omfattas av begreppet.
De problem jag här har aktualiserat berör huvudsakligen gränsdragningen mellan
vad som i dag kallas gymnasial och eftergymnasial utbildning. Jag räknar därför
med att arbetet inom den år 1965 tillsatta kompetensutredningen samt inom 1968
års utbildningsutredning, vars uppdrag omfattar utredning rörande den fortsatta
planeringen av det eftergymnasiala utbildningssystemet m. m., kommer att skapa
klarhet i sådana fall. I övrigt ankommer det på skolöverstyrelsen att uppmärksamma
avgränsningsfrågor.

YB tar också upp vissa frågor av praktisk-organisatorisk natur, nämligen om
elevområden för yrkesutbildningen och om elevantalet i heltidskur
s e r. YB anser att yrkesutbildningen i princip skall ha ett med övrig mellanskoleutbildning
gemensamt elevområde. Samtidigt räknar YB med att vissa studievägar
kräver större elevområden, antingen större regioner eller i vissa fall hela
landet. Av mitt ställningstagande till en sammanhållen mellanskola följer att elevområdesindelningen
måste bygga på samma grunder för alla utbildnings vägar som
ingår i mellanskolan. Gällande bestämmelser om elevområden för gymnasium och
fackskola är dock så utformade att de medger den flexibilitet som YB finner nödvändig
med hänsyn till det varierande elevunderlaget för olika utbildningsvägar.

Beträffande elevantalet i heltidskurser har YB i sitt första betänkande uttalat att
nuvarande bestämmelser bör kunna gälla även i fortsättningen. Det fortsatta arbetet
har emellertid gett YB anledning att framföra den uppfattningen att man
inom yrkesutbildningen bör ha möjligheter att variera elevantalet med hänsyn
till olika inlärningssituationer och undervisningsförutsättningar i övrigt. Försök
härmed bör enligt YB anordnas inom olika områden av yrkesutbildningen. Jag
delar YB:s och skolöverstyrelsens uppfattning att bestämmelserna rörande elevantalet
i heltidskurser bör ge möjlighet att variera elevgruppernas storlek. Jag är
också införstådd med att det på yrkesutbildningens område finns ett behov av
intensiv försöksverksamhet i syfte att förbättra metodik och organisation inom
olika områden och på olika nivåer. Sådan verksamhet bör kunna skapa klarhet
i fråga om hur olika materiella och personella resurser bör sättas in för att man
skall nå bästa möjliga resultat. Häri innefattas också sådana frågor som lärartätheten
och möjligheten att utnyttja lärarlag för undervisning i en avdelning sammansatt
av flera klasser. Jag ansluter mig till de av skolöverstyrelsen anmälda synpunkterna
som anknyter till ett av överstyrelsen inlett arbete på att rationalisera

144

Kungl. Mcij:ts proposition nr 140 år 1968

yrkesutbildningens organisation och därigenom åstadkomma besparingar av resurser
och kostnader. Det är givetvis önskvärt med så långt möjligt enhetliga regler
för storleken av undervisningsgrupper inom mellanskolan. Frågan om föreskrifter
angående elevantal i klasser och grupper bör prövas ytterligare i samband
med läroplansarbetet med utgångspunkt i de av skolöverstyrelsen och i YB III
framförda förslagen.

En viktig fråga när det gäller att åstadkomma enhetlighet och likvärdighet mellan
de skolformer som skall samordnas till mellanskolan är enligt YB:s och flertalet
remissinstansers uppfattning frågan om gemensamma lärotider.
Jag delar denna uppfattning. Frågan har behandlats även av skolarbetstidsutredningen
på grundval av vars förslag statsmakterna våren 1968 (prop. 64, SU 107,
rskr 25 8) fattade ett beslut om reformering av lärotiderna för huvuddelen av skolväsendet.
Sålunda har genomförts ett enhetligt läsår och en enhetlig utformning av
skolarbetsveckan, som skall omfatta fem skolarbetsdagar.

I fråga om lektionstidens längd erinrar jag om att den beslutade skolarbetstidsreformen
innebar att man införde en s. k. tidsmodul omfattande 40 minuter.
Denna utgör den grundenhet av vilken man skall kunna bygga upp lektionspass
av varierande längd. I det sammanhanget gjordes undantag beträffande den övervägande
praktiskt inriktade yrkesutbildningen för vilken tills vidare med hänsyn till
kommande prövning av YB:s förslag någon ändring inte gjordes av nuvarande lektionstid
om 60 minuter. I denna lektionstid ingår emellertid också tid för rast,
varför man bör reducera den angivna tiden något för att erhålla måttet på den faktiska
undervisningstiden.

Om en övergång beträffande yrkesutbildningen bör ske till den för övrig undervisning
godtagna tidsmodulen om 40 minuter bör närmast bedömas utifrån pedagogisk-organisatoriska
utgångspunkter. Jag vill här erinra om att en tidsmodul
om 40 minuter inte behöver vara detsamma som ett arbetspass om 40 minuter.
Arbetspassen kan ha varierande längd anpassade till de förutsättningar som föreligger
i olika ämnen och undervisningssituationer. Med hänsyn till de organisatoriska
problem som skulle kunna uppkomma om skolarbetsdagen inom en och
samma skolenhet skulle byggas upp på lärotidsbestämmelser och lektionsenheter
av olika innebörd anser jag att man även för de praktiska momenten i yrkesutbildningen
bör övergå till den tidsmodul som beslutats för annan skolundervisning.

Vad jag här föreslagit får vissa tekniska konsekvenser i fråga om den nu gällande
regleringen av arbetstiden för lärarna. Lärarnas undervisningsskyldighet är som bekant
angiven till visst antal veckotimmar. Undervisningsskyldigheten måste nu översättas
till en arbetstid uttryckt i den framtida tidsmodulen.

Den skolarbetstidsfråga som återstår gäller det antal veckotimmar som eleverna
bör åtnjuta undervisning. YB konstaterar att antalet veckotimmar f. n. är högre i
yrkesskolan än i någon annan skolform. Denna fråga har i viss mån behandlats i
samband med den nyss nämnda reformeringen av skolans arbetstider. Därvid beslöts
nämligen att i den mån femdagarsveckans genomförande aktualiserade behov

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

av åtgärder som motverkar att vissa skoldagar blir alltför långa borde sådana åtgärder
få formen av mindre begränsningar av veckotimtalen för ifrågavarande slag
av yrkesutbildning. YB föreslår i YB I att veckotimtalet inom yrkesutbildningen i
mellanskolan i princip bestäms till 35 men att det i praktiken blir 36—38 veckotimmar
beroende på det antal veckotimmar arbetsteknik som ingår i olika kurser.
Läroplanerna som presenteras i YB III innefattar således veckotimtal varierande
mellan 36 och 38. Det är naturligtvis av flera skäl önskvärt att man inom en sammanhållen
skolform söker åstadkomma den överensstämmelse i fråga om skolarbetstider
som är möjlig. Väsentligt är också att skolarbetsdagen är rimligt avvägd
med hänsyn till vad man kan kräva av eleverna och vilket utrymme man vill ge
dem för andra aktiviteter. Jag förordar, att antalet schemabundna veckotimmar för
eleverna inom mellanskolans yrkesutbildningsdel minskas och därigenom närmas
till vad som nu gäller för övrig utbildning inom mellanskolan.

Liksom hittills bör för yrkesundervisning vid arbetsställe utanför skolan tillämpas
de arbetstider som gäller på arbetsstället.

Huvudmannaskapet för gymnasiet och fackskolan är i enlighet med
1964 års beslut primär kommun alt. Inom yrkesutbildningen förekommer som huvudmän
primärkommuner, landstingskommuner, enskilda huvudmän samt i viss
utsträckning även staten. Den största delen är primärkommunal, i fråga om såväl
antalet skolor som antalet elever. Landstingen handhar i första hand utbildningen
på vårdområdet och på lantbrukets område. I några län har landstingen övertagit
huvudmannaskapet för större delen av den kommunala yrkesutbildningen. Den
statliga och halvstatliga yrkesutbildningen omfattar huvudsakligen skolor på skogsbrukets
och trädgårdsnäringens områden.

Frågan om huvudmannaskapet för vad jag här kallar mellanskolan prövas f. n.
av den år 1967 tillsatta utredningen rörande huvudmannaskapet för de gymnasiala
skolformerna m. m. Som utgångspunkt för utredningens arbete gäller att mellanskolan
till övervägande del bör stå under en huvudman. YB och flertalet remissinstanser
understryker vikten av att ett integrerat gymnasialt skolsystem står under
en huvudman. Frågan om huvudman för mellanskolan gäller främst valet mellan
primärkommunalt eller landstingskommunalt huvudmannaskap. Huvudmannaskapsutredningen
har att bl. a. klarlägga de ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna
av att förenhetliga huvudmannaskapet i endera riktningen. Jag räknar med
att det skall bli möjligt att på grundval av utredningens förslag ta ställning till denna
fråga före den tidpunkt då mellanskolan införs.

Också i fråga om tillsyn och centralt ansvar för yrkesutbildningen föreligger i
viss mån en uppdelning även om en betydande koncentration av det centrala ansvaret
till skolöverstyrelsen skett genom 1963 års beslut om skolväsendets centrala
ledning m. m. (prop. 1963: 144, SU 146, rskr 334). Utanför skolöverstyrelsen och
länsskolnämnderna ligger i dag i huvudsak endast yrkesskolorna inom jordbruksdepartementets
område. YB föreslår och har härvid stöd av flertalet remissinstanser
att skolöverstyrelsen blir central tillsynsmyndighet för all yrkesutbildning. Jag

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

återkommer i det följande till frågan om den centrala tillsynen av skolorna på lantbrukets,
skogsbrukets och trädgårdsnäringens områden.

Jag övergår nu till att behandla frågor som gäller yrkesutbildning för
handikappade. Till denna grupp hänför jag inte bara elever med handikapp
i fysiskt och psykiskt hänseende utan även sådana elever som av andra skäl — t. ex.
anpassningssvårigheter — lämnat den obligatoriska skolans normalklasser med en
i olika avseenden mindre tillfredsställande skolunderbyggnad.

De synpunkter YB framfört i fråga om planeringen av yrkesutbildning för handikappade
anser jag vara av synnerligen stor betydelse och jag ansluter mig helt till
de överväganden som YB redovisat i dessa frågor. Också remissinstanserna har
ställt sig positiva till vad YB anfört i denna del.

En central målsättning för de handikappades yrkesutbildning — liksom i stort
för all skolutbildning — är att varje individ bör få en fullgod utbildning som svarar
mot individens förutsättningar och som han själv gjort ett positivt val av. I
största möjliga utsträckning bör de handikappade få sin utbildning inom den ordinarie
yrkesutbildningen men samtidigt får man inte förbise att de handikappades
situation kan nödvändiggöra speciella anordningar av både teknisk och organisatorisk
art.

De omfattande och komplicerade frågor som måste lösas för att den nyss antydda
målsättningen skall förverkligas har behandlats under senare år i skilda sammanhang.
Sålunda antog riksdagen med anledning av proposition angående vissa
frågor rörande vård och undervisning av rörelsehindrade barn m. m. (prop.
1965: 75, SU 100 och 132, rskr 274) riktlinjer för planeringen av yrkesutbildningen
för handikappade, såväl sådana med svåra handikapp som mindre svårt handikappade.
Vidare redovisades i proposition med förslag till lag angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda m. m. (prop. 1967: 142) förslag till hur
yrkesutbildningen för de psykiskt utvecklingsstörda borde organiseras. Förslaget
antogs av riksdagen (2LU 67, rskr 400). Förslag till åtgärder som syftar till att på
olika sätt förbättra förutsättningarna för handikappade att få den utbildning de
önskar har också lagts fram i de senaste årens statsverkspropositioner. En sammanfattande
redogörelse härför lämnades i 1967 års statsverksproposition (prop.
1967: 1, bil. 10 s. 123, SU 8, rskr 8). Slutligen bör nämnas att frågan om den fortsatta
planeringen av samhällets insatser för de handikappade, innefattande även åtgärder
på undervisningens område, ingår i uppdraget för den år 1965 tillsatta
handikapputredningen.

Mot denna bakgrund konstaterar jag att ett intensivt arbete pågår för att skapa
bättre möjligheter för handikappade att få utbildning. Jag framlägger därför i detta
sammanhang inte förslag till några ytterligare åtgärder. Det ankommer främst på
skolöverstyrelsen att se till att utvecklingen på detta område drivs vidare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

147

6.4 Utbildning inom jordbrukets, trädgårdsnäringens
och skogsbrukets områden

Utbildningen inom jordbrukets, trädgårdsnäringens och skogsbrukets områden
sorterar f. n. under Kungl. Maj:t i jordbruksdepartementet. Huvudmannaskapet
för dessa utbildningar skiftar från enskilt och landstingskommunalt till statligt och
halvstatligt. Inte heller i fråga om tillsynsmyndighet är bilden enhetlig. Lantbruksstyrelsen
är således tillsynsmyndighet för yrkesutbildningen inom jordbruket och
trädgårdsnäringen och skogsstyrelsen för yrkesutbildningen inom skogsbruket. Riksdagen
fattade år 1963 ett principbeslut om att jordbrukets och skogsbrukets yrkesutbildning
skall föras in under skolöverstyrelsens tillsyn men däremot inte om
tidpunkten för detta. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade min
företrädare år 1967 en organisationskommitté för behandling av vissa frågor rörande
jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens skolor. Organisationskommittén
skall behandla bl. a. frågor som hänger samman med ett införande av dessa
skolor under skolöverstyrelsens och länsskolnämndernas tillsyn och i avvaktan på
beslut i tillsynsfrågan fungera som samordnande organ vad gäller skolöverstyrelsens,
lantbruksstyrelsens och skogsstyrelsens planering främst i frågor som gäller
läroplansarbetet och skolbyggandet. Utredningsarbetet bedrivs med sikte på att en
överföring av tillsynsansvaret skall ske den 1 juli 1970.

Såsom framhållits i det föregående har ställningstagande i denna del skett i samråd
med chefen för jordbruksdepartementet.

I likhet med YB räknar jag inte med att det skall kunna anordnas någon gemensam
utbildning för yrken som leder till verksamhet inom skogsbrukets, lantbrukets
och trädgårdsnäringens områden. Med hänsyn till främst utbildningens beroende av
närhet till skog och odlingsbar mark torde det vara förenat med stora praktiska
svårigheter att i normalfallet åstadkomma en lokalmässig samordning med annan
utbildning inom mellanskolan. Det är dock självfallet att en samordning bör komma
till stånd i de fall och i den mån detta är praktiskt möjligt. Jag anser således
att man i första hand bör tillvarata tillgängliga resurser och med utgångspunkt häri
rationalisera den nuvarande utbildningen.

Beträffande den skogliga yrkesutbildningen har SYK föreslagit, att drygt ett 10-tal av de nuvarande skogsbruksskolorna läggs ner. Jag tillstyrker att en reducering
sker av antalet skolor. Även inom lantbrukets yrkesutbildning framstår i rationaliserande
syfte en fortsatt minskning av antalet skolor som önskvärd. Det bör
uppdras åt förutnämnda organisationskommitté att undersöka vilka skolor som med
hänsyn till utbildningsbehovet kan komma i fråga för nedläggning.

Jag vill i detta sammanhang beröra ett annat planeringsproblem. Den utbildning
som lanthushållsskolorna meddelar har numera nära anknytning till annan huslig
utbildning och är inte i samma mån som övriga slag av skolor på jordbrukets och
skogsbrukets områden beroende av närheten till brukningsenheter. Vid planeringen

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

bör man därför enligt min mening beakta möjligheten att anknyta denna utbildning
närmare till övrig utbilding inom mellanskolan.

Den allmänna uppläggningen av utbildningen på jordbrukets, skogsbrukets och
trädgårdsnäringens områden bör i stort sett överensstämma med den som gäller för
den övriga mellanskolan. Detta innebär, att dessa yrkesskolor skall ha samma utrymme
för allmänna ämnen som mellanskolan. Eleverna i dessa skolor bör vidare
ha möjligheter till fritt tillval. Denna fråga liksom övriga frågor som sammanhänger
med det fortsatta läroplansarbetet bör uppdras åt organisationskommittén.

I fråga om utbildningen av den grundläggande skogliga yrkesutbildningen är
förslagen från YB och SYK i huvudsak sammanfallande. Jag föreslår att denna
utbildning anordnas enligt utredningarnas förslag, dvs. som en ettårig grundutbildning
med en därpå följande vidareutbildning för blivande företagare, förmän eller
maskinförare.

Frågan om huvudmannaskapet för här ifrågavarande slag av utbildning ingår i
uppdraget för den tidigare nämnda utredningen rörande huvudmannaskapet för de
gymnasiala skolformerna m. m.

SYK:s förslag om vissa förändringar av ledningen för skogsbruksskolorna samt
om lärarakategorin instruktörer liksom vissa personalproblem som uppkommer
vid rationaliseringen av skogsbruksskolorna bör den förutnämnda organisationskommittén
få i uppdrag att överväga i samråd med skolöverstyrelsen och skogsstyrelsen.

6.5 Genomförandet m. m.

Införandet av mellanskolan och genomförandet av den föreslagna reformen av
yrkesutbildningen sammanhänger givetvis nära med frågan om lokaler och
utrustning. I 1964 års beslut förutsattes bl. a. att den lokala, regionala och
centrala planeringen i fortsättningen skulle samtidigt och i samma grad beakta både
yrkesskolan, fackskolan och gymnasiet. Särskilt framhölls angelägenheten av att
så långt möjligt en kommuns hela skolbyggnadsbehov penetreras samtidigt för att
skapa förutsättningar för samordning mellan skolor med likartade lokal-, utrustnings-
och lärarbehov. Dessa riktlinjer är grundläggande för den planering av erforderliga
investeringar på mellanskolestadiet som pågår inom skolöverstyrelsen,
länsskolnämnderna och de lokala skolmyndigheterna. Det har förutsatts och bekräftas
också av hittills gjorda erfarenheter att denna uppläggning kommer att leda
till betydande organisatoriska och resursmässiga vinster. En mycket stor del av
de byggnadsprojekt som nu är aktuella för mellanskolestadiet har utformats med
tanke på att inom samma skolenhet skall finnas såväl yrkesskola och fackskola
som gymnasium. I och med att ställning tas till utformningen av den framtida yrkesutbildningen
erhålls det kompletterande underlag som behövs för den fortsatta
konkreta planeringen.

YB har gjort den bedömningen att sammanförandet av nuvarande yrkesskola,

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

149

fackskola och gymnasium till en skolform får till konsekvens att skolenheterna blir
större och mera differentierade än man tidigare räknat med. En del remissinstanser
har uttalat farhågor för en sådan utveckling. Skolöverstyrelsen framhåller dock att
enligt den hittills bedrivna planeringen skolenheter med mer än 1 500 elever kommer
att bli relativt få och att mer än hälften av antalet skolenheter torde få mindre
än 1 000 elever. Storleken av en skolenhet beror dels av elevunderlaget i den region
från vilken eleverna rekryteras, dels av antalet skolenheter i regionen. I större
regioner sker regelmässigt en uppdelning på flera skolenheter. Såsom framgår av
skolöverstyrelsens yttrande söker man därvid fördela de olika utbildningsvägarna
på enheterna så att resurserna utnyttjas effektivt samtidigt som varje enhet får ett
jämförelsevis allsidigt urval av utbildningsvägar. Jag anser det viktigt att planeringen
präglas av detta synsätt även om, som jag framhållit i det föregående, avvikelser
måste kunna förekomma, främst därför att friheten i planeringen på kort sikt
begränsas av befintliga skolbyggnaders utformning.

Även om sålunda såvitt nu kan bedömas antalet mycket stora skolenheter blir
relativt litet utan att de enskilda enheterna därför blir ensidiga i sin inriktning,
kommer skolenheter med ett stort antal elever likväl att förekomma. De problem
som kan ligga i uppkomsten av sådana enheter får självfallet inte underskattas. Det
förefaller dock sannolikt att problemen i lika hög grad beror av skolbyggnadernas
struktur och funktionella utformning som av antalet elever. Det finns exempel som
visar att en god arbetsmiljö för elever, lärare och övrig personal kan åstadkommas
också inom stora skolenheter om tillräcklig hänsyn tas till vikten av en sådan
miljö vid lokalernas utformning. Även personalsammansättningen har självfallet
stor betydelse. Jag återkommer i korthet härtill i det följande.

Arbetet med lokalanvisningar för skolanläggningar åvilar skolöverstyrelsen. Utöver
de allmänna riktlinjer jag i det föregående angett skall jag här endast beröra
den av YB förordade grupperingen av undervisningslokalerna efter indelning av
mellanskolan i de tre sektorerna, den humanistisk-sociala, den ekonomiska och den
naturvetenskaplig-tekniska. Enligt skolöverstyrelsen kan en sådan gruppering medföra
ökade investeringskostnader. Även från andra synpunkter, kravet på flexibilitet
och på pedagogisk och social integration, förefaller förslaget tveksamt. Jag finner
därför inte skäl binda lokalplaneringen på det föreslagna sättet.

Beträffande behovet av investeringar i lokaler och utrustning för mellanskolan
har det inte varit möjligt göra några mer säkra beräkningar. I fråga om utrustningsbehovet
finns ett gott underlag när det gäller gymnasiet och fackskolan. YB har i
YB IV gjort vissa beräkningar av utrustningsbehovet för den nya yrkesutbildningen.
Det ankommer på skolöverstyrelsen att göra de kompletteringar och sammanställningar
som fordras för att man ska få en bedömning av det totala utrustningsbehovet
i mellanskolan.

Beträffande lokalbehovet har jag inhämtat att skolöverstyrelsen gjort vissa preliminära
beräkningar. Dessa utvisar ett investeringsbehov motsvarande ca 1 500 milj.
kr. för perioden 1969/70—1975/76, vilket för varje budgetår inom perioden innebär
ett genomsnittligt behov motsvarande ca 215 milj. kr. Det bör observeras att

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

dessa investeringar också tillgodoser en del av investeringsbehovet för grundskolan,
eftersom man beträffande ungefär 30 % av samtliga byggnadsprojekt innefattande
gymnasium räknar med att den gamla gymnasiebyggnaden skall tas i anspråk
för grundskolans högstadium. Det uppskattade årliga investeringsbehovet är
ungefär lika stort som det gymnasiala stadiets andel av den totala investeringsramen
för skolbyggnader under senare år.

Självfallet måste här redovisade preliminära bedömningar följas upp med fullständigare
och säkrare beräkningar. Jag utgår från att sådana kommer att redovisas
i skolöverstyrelsens anslagsframställningar för de närmaste budgetåren. Tillgängligt
material beträffande lokaler och utrustning ger dock vid handen att investeringsbehovet
ej blir av sådan storlek att det skulle lägga hinder i vägen för genomförandet
av en reform efter av mig förordade riktlinjer.

De personalfrågor YB behandlar omfattar i huvudsak skolledningens
organisation, inbegripet konstruktionen av huvudlärartjänster, lärarbehovet och underlaget
för lärartjänster samt utbildning och fortbildning av lärare.

I samband med 1964 års reform genomfördes betydelsefulla förändringar och
förstärkningar av skolledningen. Uppmärksamheten var då främst riktad på skolenheter
med gymnasium och/eller fackskola. I den föreslagna integrerade mellanskolan
kommer yrkesutbildning och övrig gymnasial utbildning att pedagogiskt och
organisatoriskt samordnas inom ett snabbt växande antal skolenheter. I likhet med
YB finner jag det nödvänligt att skolledarorganisationen omprövas med hänsyn
härtill. Frågan om utformningen av organisationen är emellertid komplicerad. Det
har därför befunnits nödvändigt att tillsätta en särskild utredning, 1967 års skolledarutredning,
med uppgift att överväga denna fråga. De förslag YB lagt fram i
fråga om inrättande och utformning av tjänster som huvudlärare är dock i huvudsak
redan genomförda. Bestämmelser härom är meddelade i skolstadgan.

YB har ej lagt fram några egentliga beräkningar om hur lärarbehovet inom yrkesutbildningen
påverkas av YB:s förslag. Tillgängligt material ger dock möjligheter
att göra vissa mera allmänna bedömningar. Totalt sett ökar lärarbehovet inom
yrkesutbildningen dels till följd av YB:s förslag, dels till följd av förutsatt ökning
av intagningen till yrkesutbildningen. Utvecklingen av lärarbehovet varierar emellertid
starkt mellan olika lärargrupper. Behovet av lärare i vårdyrken och i allmänna
ämnen inom yrkesutbildningslinjerna torde öka avsevärt. Det torde dock ej
möta svårigheter att tillgodose detta ökade lärarbehov. I fråga om andra lärargrupper
kan i enstaka fall en viss minskning av lärarbehovet ske. Svårigheter kan i
sådana fall uppkomma att bereda lärare sysselsättning inom mellanskolans yrkesutbildningsdel.
Man får dock i detta sammanhang inte begränsa synfältet till enbart
yrkesutbildningen. Sammanförandet av gymnasium, fackskola och yrkesskola till
en skolform kommer att ge ökade möjligheter att använda lärare över de nuvarande
skolformsgränserna. Vidare ökar lärarbehovet inom den arbetsmarknadsbetingade
vuxenutbildningen. En omständighet, som försvårar bedömningen av balansen mellan
tillgång och efterfrågan på lärare, utgör det nuvarande stora inslaget av timlä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

151

rare. Det är f. n. inte möjligt att bedöma hur stor andel timlärare man för framtiden
bör räkna med. Det är angeläget att en omsorgsfull kartläggning snarast kommer
till stånd av de konsekvenser mina förslag får ifråga om lärarbehov och lärartillgång.
Detta arbete ankommer på skolöverstyrelsen i samverkan med statistiska
centralbyrån.

I samband med reformens successiva genomförande kan olika slag av övergångsproblem
för lärarna uppkomma. Med utgångspunkt i den nyssnämnda kartläggningen
av lärarbehovets och lärartillgångens utveckling i stort bör skolmyndigheterna
i nära samverkan med personalorganisationerna söka komma till ändamålsenliga
lösningar av problem som kan uppkomma på de olika mellanskoleorterna.

Den reform som i det föregående föreslagits måste givetvis beaktas i lärarutbildningen.
År 1967 fattade riksdagen beslut angående reformering av lärarutbildningen
för lärare i s. k. läroämnen samt för klasslärare (prop. 1967: 4, SU 51,
rskr 143). I den nya utbildningen, som börjar införas kommande hösttermin,
måste mellanskolereformen uppmärksammas. Främst gäller detta utbildningen av
lärare i läroämnen vilken i ökad utsträckning måste anpassas till de krav yrkesutbildningen
ställer eftersom sådana lärare kommer att engageras i avsevärt större
omfattning inom yrkesutbildningen än f. n. Vad det gäller övriga lärarkategorier
förutskickades i samband med 1967 års lärarutbildningsreform bl. a. att de yrkespedagogiska
instituten skulle inlemmas i lärarhögskoleorganisationen. Kungl. Maj:t
har sedermera den 12 maj 1967 gett skolöverstyrelsen i uppdrag att efter samråd
med statskontoret utreda formerna härför. Det är angeläget att denna organisationsreform
kan genomföras utan dröjsmål bl. a. för att härigenom skapa bättre
förutsättningar för ett intensifierat pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete
på yrkesutbildningens område. Inom mellanskolan — liksom inom skolväsendet i
övrigt — kommer vidare att i betydande omfattning behövas lärare i s. k. övningsämnen.
Jag har för avsikt att inom kort föreslå Kungl. Maj:t att tillkalla en särskild
utredning rörande utbildningen av bl. a. dessa lärare. Slutligen aktualiserar självfallet
reformeringen av yrkesutbildningen en översyn av mål och innehåll i den
lärarutbildning som nu ges vid de yrkespedagogiska instituten. Denna översyn bör
ske parallellt med och i nära anslutning till det fortsatta arbetet med utformning av
läroplanerna för yrkesutbildningen. Ansvaret för översynen bör därför åvila skolöverstyrelsen.
YB torde i ett kommande betänkande ta upp frågor rörande lärarutbildningens
mål och innehåll. Detta betänkande bör kunna ge underlag för den
nyssnämnda översynen.

YB:s kommande betänkande bör också kunna vara av värde för det fortsatta
arbetet med fortbildningen av lärare. Vissa förslag angående fortbildning av lärare
i yrkesteknik har YB redan lagt fram i YB II. YB framhåller att en viktig förutsättning
för att reformen av yrkesutbildningen skall kunna genomföras är att lärarna
genom deltagande i fortbildningen följer med i utvecklingen på sina områden.
Härtill kommer att reformen medför förändringar i fråga om arbetsuppgifternas
omfattning och utformning för olika lärarkategorier.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

Jag delar YB:s bedömning rörande behovet av intensiv fortbildning för lärare
inom yrkesutbildningen. I likhet med vad jag förutsatt i mitt förslag angående revidering
av läroplan för grundskolan (prop. 1968: 129) vill jag här framhålla betydelsen
av att fortbildningen organiseras så att den på smidigaste sätt och med
bästa möjliga utnyttjande av resurserna låter sig kombineras med skolans verksamhet
i övrigt. I huvudsak finner jag att nuvarande fortbildning är ändamålsenligt
utformad i detta hänseende. Samtidigt är jag här liksom i nyssnämnda sammanhang
införstådd med att fortbildningsbehoven för enstaka lärarkategorier i samband
med genomförandet av den föreslagna reformen kan visa sig vara så omfattande
att en annan uppläggning och organisation av verksamheten måste övervägas.
Behovet av en intensifierad fortbildningsverksamhet har för övrigt beaktats
vid beräkningen av anslaget Lärares fortbildning m. m. för budgetåret 1968/
69. Inom skolöverstyrelsen pågår redan arbete med att förbereda en ökad insats
på detta område.

YB föreslog i sitt första betänkande (YB I), framlagt på våren 1966, att sammanförandet
av de tre skolformerna yrkesskola, fackskola och gymnasium till en
skola, den integrerade gymnasieskolan, i princip skulle genomföras den 1
juli 1967. YB framhöll dock att det praktiska genomförandet i vissa delar inte
kunde ske förrän senare. Remissinstanserna bedömde i stort sett samstämmigt
YB:s förslag beträffande genomförandet såsom orealistiskt och uttalade sig för en
senareläggning. Skolöverstyrelsen lade fram förslag till ett genomförande av reformen
i etapper och beräknade därvid att det huvudsakliga genomförandet borde
ske läsåret 1970/71, då vissa nödvändiga förberedelser hunnit vidtas och då fackskolan
planerades vara införd i samtliga gymnasieregioner. Vissa läroplaner för
yrkesutbildningen förutsattes kunna träda i kraft vid en tidigare tidpunkt. Andra
åtgärder såsom sammanförande av skilda utbildningsvägar till utbildningsblock
bedömdes däremot få ske successivt efter nämnda tidpunkt.

För egen del ansluter jag mig i huvudsak till den bedömning som skolöverstyrelsen
redovisat. Det fulla förverkligandet av en mellanskolereform måste ta lång
tid. Bl. a. krävs utformning av yrkesutbildningens läroplaner m. m. samt förberedelser
i fråga om planeringen av utbildningen på det regionala och lokala planet.
Självfallet är det härvid som framgått av vad jag redan anfört nödvändigt att man
beaktar varje kommuns speciella förutsättningar i fråga om framför allt befintliga
skolbyggnader. Samordningen i yttre mening måste, i den mån investeringar förutsätts,
förverkligas successivt.

Införandet av den nya mellanskolan såsom en skolform bör emellertid kunna ske
innan alla materiella förutsättningar för dess fulla förverkligande föreligger.
Med hänsyn till behovet av förberedelsetid föreslår jag att mellanskolan införs den
1 juli 1971. Fr. o. m. denna dag kommer alltså mellanskolan såsom en organisatoriskt
sammanhållen, frivillig skolform att ersätta hittillsvarande tre skolformer
gymnasium, fackskola och yrkesskola. Innebörden härav är i huvudsak att
fr. o. m. nämnda dag skolväsendet ovanpå grundskolan kommer att regleras

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

153

av gemensamma centrala bestämmelser och att personella och materiella resurser
utnyttjas gemensamt. All personal som nu är anställd vid skilda gymnasiala skolformer
förutsätts bli anställd vid mellanskolan. Eleverna kommer att intas i mellanskolan
och där fördela sig på de olika linjerna. Intagningen förutsätts sålunda
bli samordnad. Enligt vad jag erfarit arbetar skolöverstyrelsen i samråd med statskontoret
redan med samordnad intagning till skolorna på det gymnasiala stadiet.

I detta sammanhang bör uppmärksammas den arbetsmarknadsmässiga effekten
av att utbildningen f. n. på ett mycket stort antal utbildningslinjer avslutas vid
samma tidpunkt och att denna nära sammanfaller med den säsongmässiga nedgång
i efterfrågan på arbetskraft som i regel inträffar under sommaren. Detta har redan
nu orsakat vissa svårigheter för ungdomarna att efter avslutad utbildning utan
dröjsmål få anställning. Mellanskolereformen kan måhända öka dessa svårigheter.
I den mån så blir fallet får lämpliga åtgärder övervägas. Det bör sålunda undersökas
om svårigheterna kan motverkas genom att man tar in elever i mellanskolan
vid mer än ett tillfälle årligen. Förmodligen kan en sådan anordning dock komma
i fråga endast på de största mellanskoleorterna. Därutöver kan eventuellt särskilda
insatser från arbetsmarknadsmyndigheternas sida visa sig behövliga.

Införandet av mellanskolan förutsätter ett stort antal författningsändringar i bl. a.
skollagen. Jag avser att senare återkomma med förslag till sådana ändringar.

Av vad jag anfört framgår att den bild mellanskolan kommer att förete vid införandet
blir ganska oenhetlig. Befintliga byggnader begränsar möjligheterna att
förverkliga den lokalmässiga integrationen. I många fall kommer nuvarande yrkesskolenheter
utanför gymnasieorterna att finnas kvar och bestå under överblickbar
tid. De avgränsningsproblem jag tidigare berört torde i åtskilliga fall inte vara
lösta vid tidpunkten för mellanskolans införande. Specialiserade utbildningsformer
som nu ingår i yrkesskolan får tills vidare infogas i mellanskolan även om de på
längre sikt inte kommer att höra till denna skola.

Det är skolöverstyrelsens uppgift att svara för den centrala planering som mellanskolans
införande den 1 juli 1971 förutsätter.

YB har i YB IV presenterat vissa beräkningar av kostnaderna vid genomförandet
av de framlagda förslagen. Beräkningarna avser dels driftkostnader
— lärarlönekostnader och kostnader för inbyggd undervisning — dels översiktligt
gjorda uppskattningar av utrustningskostnaderna. I fråga om driftkostnaderna görs
en jämförelse mellan kostnaderna för nuvarande yrkesutbildning och för den av
YB föreslagna. Skolöverstyrelsen har i sitt remisssvar riktat invändningar mot YB:s
beräkningar. Bl. a. påpekar skolöverstyrelsen att jämförelsen ej avser elevintagning
av samma storlek och att påbyggnadskurser beaktats vid beräkningen av dagslägets
kostnader men inte vid beräkningen av de framtida kostnaderna.

En kostnadsjämförelse av detta slag är självfallet mycket vansklig att göra.
Uppskattningar gjorda med utgångspunkt i YB:s beräkningar och med beaktande
av överstyrelsens erinringar emot dessa visar dock att förverkligandet av den nya
yrkesutbildningen inom mellanskolan leder till betydande kostnadsökningar. Med

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

tillämpning av nuvarande statsbidragsregler och vid en oförändrad intagning till
yrkesutbildningen kan statens utgifter för denna utbildning på driftbudgeten beräknas
öka med i runt tal 25 %. Den ökade kostnaden hänför sig till kvalitetsförbättringar
främst inom områdena konsumtion, vård samt handel och kontor. Till
den angivna utgiftsökningen om 25 % kommer utgifter för en fortsatt expansion av
yrkesutbildningen. Å andra sidan bör man genom rationaliseringar kunna dämpa
kostnadsstegringen. Arbetet härmed har redan påbörjats.

Som jag redan framhållit finns inte underlag för en säkrare bedömning av de utrustningskostnader
mellanskolereformen kommer att medföra.

Kostnaderna för byggnadsinvesteringar har jag berört i det föregående. Investeringsbehoven
för närmaste 7-årsperiod har uppskattats till ca 1 500 milj. kr.
för hela mellanskolestadiet. Hur stor del av dessa kostnader som kan sägas äga
samband med reformeringen av yrkesutbildningen är inte möjligt att avgöra. Huvudparten
av kostnaderna kan dock anses bestämda av de riktlinjer för utvecklingen
av stadiets skolformer som innefattas i 1964 års beslut. Jag vill på nytt framhålla
att integrationen av dessa skolformer, genomförd under beaktande av befintliga
resurser, bedöms leda till besparingar såväl på investeringssidan som på driftssidan.

Jag delar YB:s uppfattning att en effektiv informationsverksamhet är nödvändig
i samband med genomförandet av mellanskolereformen och att medel måste beräknas
för sådan verksamhet. Det är en uppgift för skolöverstyrelsen att bedöma
hur denna bör förläggas i tiden och vilket anslagsbehov som uppkommer för resp.
budgetår med anledning härav.

Ett annat avgränsat område där ökade medelsbehov uppkommer utgör fortbildningen
av lärare för mellanskolans yrkesutbildning. Medel för förberedelse av en
utökning av nu pågående fortbildningsverksamhet har beräknats under anslaget
Lärares fortbildning m. m. för budgetåret 1968/69. En ytterligare ökning av medelsbehovet
är att förutse för kommande budgetår. Storleken därav får bedömas
närmare i anslutning till beräkningen av anslagsbehovet för resp. budgetår.

I fråga om statsbidragssystemets utformning för olika skolformer
på det gymnasiala stadiet innebar 1964 års beslut ett steg mot väsentligt
ökad enhetlighet såvitt gäller grunderna för driftbidrag. Till samtliga dessa skolformer
utgår sålunda bidrag med 100 % av de faktiska lönekostnaderna för skolledare
och lärare. Alltjämt kvarstår dock vissa olikheter i fråga om grunderna för
driftbidrag till å ena sidan gymnasier och fackskolor och å andra sidan yrkesskolor.
Dessutom föreligger vissa olikheter i fråga om reglerna för investeringsbidrag till
olika former för yrkesutbildning. Bidragets storlek beror sålunda på om huvudmannen
är landstingskommun eller primärkommun och om utbildningen är att anse
som central eller lokal.

YB framlägger förslag till ändringar i gällande statsbidragsgrunder som syftar till
dels att ytterligare förenhetliga statsbidragsreglerna för olika slag av utbildning på
mellanskolestadiet, dels att förbättra statsbidraget till vissa slag av yrkesutbildning,

155

Kungl. Ma]:ts proposition nr 140 år 1968

framförallt sådan som anordnas av eller under medverkan av avnämarna, dvs.
företag av skilda slag, hantverksmästare m. fl.

Självfallet måste de skiljaktigheter som förekommer mellan statsbidragsbestämmelsema
för gymnasium, fackskola och yrkesskola avlägsnas i samband med mellanskolereformen.
En teknisk översyn av nuvarande bestämmelser är därför nödvändig.
Denna kräver ingående undersökningar och överväganden. Utformnigen av
nya regler måste ske i nära samverkan med företrädare för de kommunala huvudmännen.
Förberedelser för en sådan översyn har påbörjats inom utbildningsdepartementet.
I avvaktan på resultatet av översynen är jag inte beredd tillstyrka några
förändringar i nu gällande grunder för driftbidrag till yrkesutbildningen.

Vad angår YB:s förslag om att förenhetliga grunderna för vissa investeringsbidrag
vill jag erinra om att förslag av motsvarande innebörd förts fram i skolöverstyrelsens
anslagsframställning för budgetåret 1968/69 i samband med en av överstyrelsen
företagen översyn av hela systemet för statsbidrag till investeringar på
skolområdet. Jag räknar med att förslag i denna del kommer att läggas fram för
riksdagen så snart överläggningar med kommunförbunden har slutförts.

I fråga om de av YB föreslagna ändringarna av grunderna för statsbidrag till
inbyggda skolor, företagsskolor och lärlingsutbildning kan slutligen konstateras att
det organisatoriska underlaget för bedömning av förslaget är mycket bristfälligt.
YB:s kommande betänkande angående samverkan mellan näringsliv och skola bör
kunna bidra till att större klarhet skapas.

Med hänvisning till det anförda får jag sålunda konstatera att förutsättningar
f. n. saknas för ett ställningstagande till förändringar i gällande statsbidragssystem.
1955 års reform innebar att staten påtog sig ett väsentligt ökat ekonomiskt ansvar
för yrkesutbildningen. Ytterligare förbättringar av statsbidragen genomfördes genom
1964 års beslut. Som en riktpunkt för det fortsatta arbetet med en översyn av
statsbidragssystemet bör gälla att den ekonomiska ram, inom vilken förändringar i
systemet skall kunna göras, får bestämmas av en tillämpning av nuvarande bidragsregler
på den föreslagna utbildningen.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

7. Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att godkänna de riktlinjer för det frivilliga skolväsendet som jag förordat.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968 157

INNEHÅLL

Sid.

1. Inledning

1.1 Yrkesutbiidningsberedningens utredningsarbete................ 4

1.2 Skogsbrukets yrkesutbildningskommittés utredningsarbete........ 6

1.3 De gymnasiala skolformernas utveckling..................... 7

1.3.1 Propositionens bakgrund ............................ 7

1.3.2 Propositionens uppläggning.......................... 9

2. Yrkesutbildningens utformning ................................ 11

2.1. YB:s förslag .......................................... 11

2.1.1 Allmänna riktlinjer................. 11

2.1.2 Läroplanernas uppbyggnad .......................... 15

2.1.3 Linjer ........................................... 20

2.1.3.1 Vissa exemplifieringar samt läroplan för allmänna

ämnen.................................... 20

2.1.3.2 Läroplaner inom humanistisk-social sektor....... 27

2.1.3.3 Läroplaner inom ekonomisk sektor ............ 32

2.1.3.4 Läroplaner inom naturvetenskaplig-teknisk sektor. . 33

2.1.4 Pedagogiska och metodiska frågor .................... 37

2.2 Remissyttranden........................................ 42

2.2.1 Allmänna riktlinjer................................. 42

2.2.2 Läroplanernas uppbyggnad .......................... 44

2.2.3 Linjer ........................................... 50

2.2.3.1 Allmänna synpunkter........................ 50

2.2.3.2 Läroplaner inom humanistisk-social sektor....... 50

2.2.3.3 Läroplaner inom ekonomisk sektor ............. 53

2.2.3.4 Läroplaner inom naturvetenskaplig-teknisk sektor 54

2.2.4 Pedagogiska och metodiska frågor..................... 57

3. En sammanhållen mellanskola................................. 61

3.1 YB:s förslag........................................... 61

3.1.1 Dimensionering ................................... 61

3.1.2 Yttre planering.................................... 67

3.1.3 Lärotider ........................................ 71

3.1.4 Huvudmannaskap ................................. 72

3.1.5 Utbildning av handikappade.......................... 74

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 140 år 1968

3.2 Remissyttranden........................................ 76

3.2.1 Dimensionering ................................... 76

3.2.2 Yttre planering.................................... 79

3.2.3 Lärotider ........................................ 86

3.2.4 Huvudmannaskap.................................. 88

3.2.5 Utbildning av handikappade ......................... 90

4. Utbildning inom jordbrukets, trädgårdsnäringens och skogsbrukets områden
.................................................... 92

4.1 YB:s och SYK:s förslag.................................. 92

4.2 Remissyttranden........................................ 99

5. Genomförande ............................................. 105

5.1 YB:s förslag........................................... 105

5.1.1 Lokaler och utrustning.............................. 105

5.1.2 Personal ......................................... 106

5.1.3 Omställning, planering.............................. 109

5.1.4 Statsbidrag och kostnader............................ 110

5.2 Remissyttranden........................................ 117

5.2.1 Lokaler och utrustning.............................. 117

5.2.2 Personal ......................................... 119

5.2.3 Omställning, planering.............................. 122

5.2.4 Statsbidrag och kostnader ........................... 124

6. Departementschefen......................................... 130

6.1 Inledning ............................................. 130

6.2 Yrkesutbildningens utformning ............................ 132

6.3 En sammanhållen mellanskola............................. 140

6.4 Utbildning inom jordbrukets, trädgårdsnäringens och skogsbrukets

områden .............................................. 147

6.5 Genomförande ......................................... 148

7. Hemställan ................................................ 156