Kungl. Majy.ts proposition Nr 213 (Proposition 1925:213)

Kungl. Majy.ts proposition Nr 213.

Nr 213.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag dels till lag angående
särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa
prästerliga befattningar inom Härnösands och Ltdeå stift,
dels ock till lag angående anlitande av kyrkofonden
för uppförande av prästgårdar inom vissa delar av Härnösands
och Luleå stift; given Stockholms slott den 20
mars 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag dels till lag angående särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg)
vid vissa prästerliga befattningar inom Härnösands och Luleå
stift, dels ock till lag angående anlitande av kyrkofonden för uppförande
av prästgårdar inom vissa delar av Härnösands och Luleå stift.

GUSTAF.

Olof Olsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1925.

1 samt.

173 käft. (Nr 213.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Förslag

till

lag angående särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga
befattningar inom Härnösands och Luleå stift.

1 §•

Till kyrkoherdar, komministrar samt s. k. ständiga adjunkter, vilkas bostad
och huvudsakliga verksamhetsområde äro förlagda till sådana trakter
inom Härnösands och Luleå stift, där vistelsen och verksamheten på grund
av hårt klimat, outvecklade kommunikationer och allmän kulturell isolering
måste antagas utöva en särskild påfrestning å den prästerlige tjänstinnehavaren,
må i enlighet med vad i denna lag stadgas samt Konungen efter
framställning av vederbörande domkapitel bestämmer utgå ett särskilt tilllägg
till lönen (ödebygdstillägg).

2 §.

Ödebygdstillägg må fastställas till ett belopp av högst 1,200 kronor årligen
att utgå under den period, för vilken lönereglering, fastställd enligt
lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910, äger
giltighet. Inträda, efter det dylikt tillägg blivit för viss befattning fastställt,
sådana ändrade förhållanden, att befattningen kan anses hava helt eller delvis
förlorat den karaktär, som i 1 § avses, skall, efter Konungens bestämmande,
ödebygdstillägget vid tjänstinnehavarens avgång upphöra att utgå
eller, efter ty prövas skäligt, nedsättas.

. 3 §.

Ödebygdstillägg åt kyrkoherdar, komministrar och ständiga adjunkter skall,
för varje pastorat, så vitt angår dess prästerskap, bestridas medelst församlingsavgifter
och, i den mån sådant erfordras, medelst övriga till prästerskapet
anslagna avlöningstillgångar på sätt och i den ordning, 11 § 1 mom.
samt 19 och 20 §§ lagen om reglering av prästerskapets avlöning stadga.
Har för bestridande av, jämte avlöning, ödebygdstillägg åt nu nämnda
präster såsom församlingsavgifter inom pastoratet utdebiterats sammanlagt
större belopp än som motsvarar sex öre för varje helt eller påbörjat tiotal
kronor av pastoratets hela inkomstbelopp, beräknat som i 19 § 1 mom.
nämnda lag sägs, skall ersättning av kyrkofondens medel beredas pastoratet
för det överskjutande beloppet i den ordning, 21 § samma lag stadgar.

4 §•

De ytterligare föreskrifter, som för tillämpning av bestämmelserna i denna
lag kunna finnas erforderliga, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1926.

Kungl. Maj. ts proposition Nr 213.

Förslag

till

lag angående anlitande av kyrkofonden för uppförande av prästgårdar inom
vissa delar av Härnösands och Luleå stift.

1 §•

I de fall, då inom Härnösands och Luleå stift tjänlig prästgård saknas
för sådan kyrkoherde eller komminister, som i därför stadgad ordning förklarats
berättigad att uppbära ödebygdstillägg, må Konungen — därest lämplig
bostad för befattningshavaren icke finnes att förhyra och ett''fullgörande
av den pastoratet åliggande skyldigheten att bygga ny prästgård måste med
hänsyn till de ekonomiska förhållandena i pastoratet anses medföra oskäligt
stor tunga för pastoratet och dess invånare — medgiva, att från kyrkofonden
må under de villkor, Konungen äger bestämma, till vederbörande pastorat
utlämnas ett räntefritt lån till belopp motsvarande hela eller en del av kostnaden
för byggnadsskyldighetens fullgörande.

2 §•

I fall, som avses i 1 §, må Konungen, där särskilda förhållanden sådant
påkalla, medgiva, att kostnaden för byggnadsskyldighetens fullgörande må
helt eller delvis bestridas av kyrkofondens medel utan återbetalningsskyldighet
för pastoratet.

3 §■

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1926.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Särskilda
lönetillägg
(ödebygdstilllägg)
vid vissa
prästerliga
befattningar
inom Härnösands
och
Luleå stift
m. m.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20
mars 1925.

N ärvarande:

Statsministern Sandlek, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Laksson, Wigfokss, Möllek,
Levinson.

Departementschefen, statsrådet Olsson anför härefter:

I skrivelse den 21 mars 1924 (nr 62) hemställde riksdagen i anledning
av en inom riksdagen väckt motion och under hänvisning till vad som anförts
i första lagutskottets utlåtande i ämnet, att Kungl. Maj:t täcktes snarast
möjligt låta verkställa utredning rörande vilka åtgärder, som borde vidtagas
till undanröjande av de svårigheter, som vore förknippade med tillsättandet
och utövandet av prästerliga tjänster i de två nordligaste stiftens ödemarksbygder,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill en sådan utredning
kunde föranleda.

I nämnda motion, nr 181 i första kammaren, hemställdes att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t äska, att Kungl. Maj:t täcktes
verkställa utredning i syfte att de präster, som vore anställda i ödemarkerna
i de två nordliga stiften, kunde beredas ökade möjligheter att efter en viss
icke alltför lång tjänstetid vinna befordran inom andra stift.

Till stöd för förslaget framhöllos de lidanden och försakelser, som bosättningen
i ödemarksbygderna medförde för där tjänstgörande präster såsom
en följd av den långa, mörka och kalla vintern och den isolering, som ovillkorligen
följde med bosättningen i dessa avlägsna och glest befolkade bygder,
samt de svårigheter, som på grund härav yppats att besätta de prästerliga
tjänsterna uti ifrågavarande delar av landet, För avhjälpande eller lindrande
av dessa missförhållanden ifrågasattes tre åtgärder, nämligen dels medgivande
av rätt för ifrågavarande präster att räkna dubbla tjänstår, dels införande
av ökad befogenhet för domkapitlen i de två nordligaste stiften att vid
s. k. långvakansförordnande anställa präster i ödemarksområdena även från
andra stift, dels slutligen vidtagande av sådan ändring av 3 § i lagen den
9 december 1910 angående tillsättning av prästerliga tjänster, att prästerna
i ödemarksområdena medgåves rätt att söka prästerliga befattningar inom
hela riket.

Efter att hava lämnat en redogörelse för det s. k. stiftsbandet och framkomna
förslag till detsammas upphävande anförde första lagutskottet i förberörda
utlåtande (nr 12) beträffande i motionen väckt förslag huvudsakligen
följande:

Utskottet finner motionärens hemställan synnerligen behjärtansvärd. De
stora uppoffringar i både materiellt och andligt avseende, som de personer

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

måste underkasta sig, vilka uti hiir ifrågavarande delar av landet ägna sig
åt kulturarbete, äro helt visst mycket stora, och det måste anses vara ett
allmänt intresse, att dessa personers viktiga arbete i möjligaste mån röner
uppmuntran. I ödemarkstrakterna mer än annorstädes är prästerskapet befolkningen
till råd och hjälp icke blott i fråga om församlingsvården utan
även beträffande mera världsliga förhållanden. Det är då av vikt, att de
prästerliga befattningarna därstädes bliva besatta med personer, som trots
de ogynnsamma yttre förhållandena hava förmåga och uthållighet att väl
fylla de anspråk, som ställas på dem. En åtgärd, ägnad att underlätta
ifrågavarande prästerliga tjänsters besättande med därför lämpliga personer,
anser utskottet, i likhet med motionären, vara öppnandet av möjlighet för
dem att efter viss tids tjänstgöring inom ödemarksområdena få söka prästerliga
tjänster över hela riket. Samtidigt torde å andra sidan prästerskapet
i andra stift böra medgivas rätt att söka sådana tjänster inom ifrågavarande
områden.

Utskottet har redan förut i annat sammanhang uttalat sig för ett upplösande
av stiftsbandet i hela riket, och riksdagen har även hos Kungl.
Maj:t begärt utredning i denna riktning. Utskottet intager i berörda fråga
fortfarande samma ståndpunkt. Emellertid torde, även om lösning i ett
sammanhang av frågan om stiftsbandets upphävande vore önskvärd, den
nu förevarande frågan kunna utan avvaktande härav göras till föremål för
utredning.

Samtidigt borde tagas under övervägande, huruvida icke även andra åtgärder
än stiftsbandets mildrande kunde vidtagas för vinnande av motionens
syftemål. Förutom av motionären nämnda åtgärder torde särskilt ett ordnande
av bostadsförhållandena för prästerskapet inom ifrågavarande trakter
ävensom ett förbättrande av deras ekonomiska ställning i övrigt böra komma
i beaktande. Slutligen bör, enligt utskottets mening, vid en utredning uti
ifrågasatt riktning undersökas för vilka församlingar inom våra nordligaste
stift de undantagsbestämmelser, som kunna komma att föreslås, böra få
giltighet.

I anledning av riksdagens hemställan hava utlåtanden inhämtats från
domkapitlen i Härnösand och Luleå, länsstyrelserna i Härnösand, Östersund,
Umeå och Luleå samt kammarkollegiet.

Domkapitlet i Härnösand har vitsordat, att de svårigheter i omförmälda
hänseende, som berörts inom riksdagen, inverkat i hög grad hämmande på
församlingsvården inom de åsyftade församlingarna. Domkapitlet har emellertid
ställt sig ganska tveksamt inför det botemedel, som motionären anvisat
såsom det huvudsakliga, nämligen ödemarksprästers befordran till platser i
södra Sverige. Det kunde nämligen på goda grunder befaras, att de i så
hög grad i alla avseenden olika förhållanden, som rådde i södra Sverige och
i Norrlands ödebygder, gjorde sådan överflyttning — liksom ock en dylik i
motsatt riktning — i allmänhet mindre lämplig och för en sakkunnig församlingsvård
främjande. Vida lämpligare syntes det vara att främja kraftcirkulation
inom Norrland, vars präster ju till stor del kunde beräknas bäst lämpa
sig för uppgiften och vars församlingar i gemen erbjöde relativt jämförliga
arbetsuppgifter. Huvudvikten borde enligt domkapitlets mening, åtminstone

Domkapitlet
i Härnösand.

Domkapitlet
i Luleå.

*’ Kungl. Maj.ts proposition Nr 213.

till eu början, läggas vid att åt ödemarksprästema bereddes en avlöning,
som kompenserade den krävande tillvaro, som bleve deras, vidare fullt tillfredsställande
bostäder, en reseersättning, som på ett effektivt sätt möjliggjorde
även en tätare förbindelse med yttervärlden och slutligen kostnadsfri
semesterförmån. Det framförda kravet på stiftsbandets upplösande i och
för denna frågas lyckliga lösning hade enligt domkapitlets mening en ganska
underordnad betydelse, så mycket mer som ju nära nog varenda plats av
nu berört slag både en och flera gånger redan med nu gällande tillsättningslagar
stode öppen för sökande från hela riket.

Domkapitlet i Luleå vitsordar den i motionen lämnade framställningen
av de svårigheter, som äro förbundna med utövandet av prästerlig garning
i odemarksområdena. I fråga om svårigheterna att förse befattningarna i
dessa områden med lämpliga innehavare anför domkapitlet, bland annat
följande:

Icke sällan visar det sig omöjligt att erhålla någon som helst sökande till
dylik tjänst, särskilt om det gäller tjänst i från närmaste järnvägsstation
mycket aflägsen församling eller i finsktalande trakt. Det har upprepade
gånger givits kyrkoherde- och komministerstjänster, som ledigförklarats ända
7*° gånger utan att locka någon sökande, och för vilkas uppehållande
i?6n 1C^6 . nnat träffas annan åtgärd, än att förordnanden å desamma

lätt lämnas antingen någon yngre e. o. prästman, som icke varit behörig till
tjänsten, eller präst i ett »närliggande» pastorat vid sidan av egen befattning.
Det har sålunda många gånger inträffat, att ordinarie präst måst förordnas
att jämte vården om egen församling uppehålla prästerlig tjänst å eu från
o till 10 mil från hans egen kyrkby avlägsen ort.

. AJen om större svårighet att erhålla sökande icke förefinnes, visar det
sig i stället lika ofta svårt att få ödebygdstjänst besatt med lämplig person,
ra ödebygdsprästen måste ställas särskilda fordringar. Såväl fysiskt som
psykiskt måste han vara en stark människa. Han bör tillika vara en praktisk
och varmhjärtad man, som kan bistå sina församlingsbor i allehanda
trångmål, göra sig till deras målsman inför myndigheter och ämbetsverk
samt taga del i ortens utvecklingsarbete, i vilket dugliga och erfarna krafter
av lätt insedda skäl ofta saknas. Han bör även taga sig an den fattigdom
och det mänskliga elände av olika slag, som i ensliga och undangömda
trakter undandragit sig uppmärksamhet och försjunkit i resignerad hjälplöshet.
Hans förkunnelse av evangelium bör på samma gång tjäna de vanligen
djupt religiösa åhörarnas uppbyggelse och deras intellektuella och sociala
uppryckning. En präst, som icke kan i önskvärd omfattning fylla
dessa foidiingar, om icke alla så vissa av dem, kan anses ha förfelat sin
^PPfflft; ja) fall ha förekommit, då han till synes skänkt sin församling
mera skada än gagn. Domkapitlet har sökt att fylla luckorna genom ufVerkande
av dispenser, endels med mycket gott resultat, då domkapitlet
bland dispenssökande kunnat utvälja unga män, som i stället för den eljest
fordrade bokliga bildningen representerat personliga egenskaper, som kunna
vara än mera värdefulla i ödebygderna. Men dispenserna hava icke alltid
utfallit lika lyckligt. Och trots dispenserna har domkapitlet i varje fall sett
sig urståndsatt att på lämpligt sätt sörja för ett flertal ödebygdstjänsters
besättande med för uppgiften dugliga präster.

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 213.

Ytterligare bör avseende fästas vid svårigheten, att, om nu eu fullt dugande
man kunnat erhållas, förmå honom att stanna på sin post. I icke så
få fall har det, tack vare en berömlig ansvarskänsla och en självuppoffrande
trohet mot kallelsen hos vederbörande, lyckats avlägsna församlingar att tå
behålla prästmän av den rätta arten vid eu kulturell pioniärtjänst, i vilken
de då uträttat ett bestående, ej sällan utomordentligt betydelsetullt livsverk.
Men man må icke förundra sig, om prästen efter förloppet av några år
eller något tiotal av år känner sig förpliktad att, om icke tör annat, sa lör
de uppväxande barnens skull söka sig till eu kulturen mera närliggande
församling. Enslighetens tryck och känslan av eu annalkande depression
kan även nödga den mest nitiske präst att av samma plikttrohet, som till
eu viss tid hållit honom kvar i ödebygden, söka transport till mindre krävande
anställning och sålunda lämna platsen öppen för en oförbrukad kraft.
Transport kan därjämte framstå såsom eu ekonomisk nödvändighet.

Domkapitlet vidrör här eu sida av ämnet, som kräver vidare utveckling.

Enligt nuvarande löneregleringslag åtnjuter ödebygdspräst avlöning, utmätt
efter enahanda grunder som präst i kulturorter och i församlingar med
ofta synnerligen obetydlig numerär och ytvidd. Prästerna i lappmarken äx-o
i det avseendet gynnade, att församlingsområdets storlek nästan alltid berättigar
dem till särskild lönefyllnad för areal, men denna bortelimineras
ofta av det obetydliga invånarantalet, som ger honom ett motsvarande starkt
beskuret fyllnadsbelopp för folkmängd. Enda utvägen att förse honom med
nödvändigt lönetillägg är att tillgripa det tilläggsanslag, som kan givas på
grund av besvärlig tjänstgöring. Men dels är detta tillägg i lagen starkt
begränsat, och dels hava löneregleringarna i de flesta fall nästan alltid i
strid mot domkapitlets yrkanden —- genomförts på ett sådant sätt, att det
medgivna tillägget för besvärlig tjänstgöring icke helt utnyttjats och många
gånger oskäligt nedprutats.

Redan bosättningen i en från järnvägsstation långt avlägsen ort medför
sina särskilda kostnader. En prästman måste i varje fall vara beredd att
uppmöblera prästgården och detta på ett sådant sätt, att han bereder sig
och de sina möjlighet att inom egna väggar kompensera den ödslighet och
den brist på kulturell trivsel, som möter honom så fort han lämnar hemmet.
Klimatet tvingar även familjens medlemmar till innevistelse större delen av
året. — Ved och lyse äro i dessa köldens och mörkrets landamären hushållsposter
av största betydelse. — Handlande saknas eller, där de finnas,
te sig deras varor antingen så undermåliga eller så förlegade och dyra, att
prästfamiljerna ofta förse sig och sitt hushåll genom direkta varurekvisitioner
söderifrån, understundom från Stockholm, då det visat sig, att varorna
härigenom icke fördyras och bliva av ojämförligt bättre kvalitet.
Kostnaderna för eu rekreationsresa ställa sig så stora i förhållande till lönen,
att varje tanke på eu sådan resa måste avvisas. — Garderoben måste förnyas
söderifrån, värjo bokinköp ske genom skriftlig rekvisition. Mest
svårlöst är emellertid frågan om barnens uppfostran. Att söka bereda sina
barn eu likvärdig utbildning med den man själv erhållit anses tillhöra en
berömvärd och den allmänna kulturnivån gagnande ambition. För prästen
i ödebygd är detta emellertid av lätt insedda skäl omöjligt eller förenat med
utomordentliga försakelser och skuldsättning för föräldrarna. Ett sjukdomsfall,
som kräver tillkallande av läkare eller den sjukes forslande till lasarett,
medför, utom oro för att hjälpen skall komma för sent, orimliga utgifter
för familjefadern. — I de utomordentligt vidsträckta församlingarna, däi

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

folket i avlägsna byar endast sällan kan komma till kyrkan, måste församlingsvården
och tillsynen över skolväsende fullgöras genom långa och besvärliga,
hälsa och liv ofta förslitande färder och predikorcsor. Då maximum
av den reseersättning, som lagligen får utmätas, utgör 250 kronor för år,
inses_ lätt hurusom prästen står inför alternativet att antingen försumma
sin tjänst eller också för bekostande av resorna tillgripa av sin knappa lön.
Resekostnaderna kunna på detta sätt uppgå till mångdubbelt den anslagna
ersättningen. Sedan befolkningen fatt klart för sig, att ersättning utgår för
tjänsteresorna, ha de kostnadsfria skjutsar, som man förut erbjudit prästen,
så gott som alldeles upphört. — På en präst i ödebygden ställer befolkningen
synnerligen stora krav även i avseende på gästvänskap och direkt
materiell hjälpsamhet. Prästen, där man knappast har någon annan att
vånda sig till, måste mer än annorstädes hava det så ställt, att han icke
står med två tomma händer, när nöden möter honom i olika gestalt. Han
måste kunna visa sin vilja att mätta den hungrige, värma den frysande
och med sitt husapotek hjälpa den sjuke. Personer, som långväga ifrån besöka
honom i tjänstärenden, måste på något sätt trakteras, om ej med annat
så med kaffe i köket. Detta är gammal tradition och tillhör i sin mån själva
den prästerliga tjänsten. Och orten besökande personer i det allmännas
tjänst bör prästen kunna bereda enkel gästfrihet såsom en skyldig representation.
— De kommunala utskylderna äro gemenligen höga, i vissa församlingar
utomordentligt dryga på grund av kommunernas obetydliga bevillningskrontal.
Såsom ivrande för utveckling, särskilt på skolväsendets område,
får prästen ofta genomdriva utskylder, vilka träffa honom mera kännbart
än någon annan medborgare. — Kommer så härtill en tyngande skuldbörda
från studieåren samt för bosättning vid giftermålet — en ödebygdspräst
bör för att uthärda ödsligheten vara gift — så ökas de materiella
bekymren för tillvaron därhän, att de draga ner prästen, stjäla hans arbetsglädje
och göra honom mer eller mindre oduglig i hans tjänst. — Sist men
icke minst må än vidare betonas att det långvariga mörkret i förening med
den ihållande kölden och isoleringen från yttervärlden samt naturens karghet
i längden verkar livshämmande och frestar på nervsystemet på ett sätt,
varom endast den med tillvaron i dessa trakter fullt förtrogne kan bilda sig
eu rätt föreställning.

Nu angivna förhållanden samverka därhän, att lönen för präst i ödebygd
oftast står i skärande kontrast till såväl de levnadsutgifter, han har att bereda
sig på, som den hårda tjänstgöringen och de försakelser, isoleringen
för med sig. Det må därför befinnas fullt förklarligt, att en tjänst av den
egenart, varom här är fråga, icke framstår såsom lockande utan fastmera
hotar att i längden släcka det varmaste missionsintresse. Gång efter annan
prästviges visserligen någon akademiskt utbildad ung man, som åtnjutit
förmånen av stipendium, förpliktande honom att tjänstgöra i lappmark eller
finnbygd, men då förpliktelsen avser en tidrymd av högst tre år, kan stipendiaten
icke förhindras att efter förloppet av denna tid söka och erhålla
missiv eller tjänst till annan ort. Många vakanser hava på detta sätt uppkommit.
De prästmän, som stannat och stanna i ödebygderna längre än
nödigt varit, hava alla — där de ej frivilligt låtit sig bindas kvar vid ett
livsverk, som de en gång hängivit sig åt — ej lyckats erhålla sökt förflyttning
därifrån eller äro hindrade från att söka transport av villkor, knutna
vid erhållen dispens.

Beträffande de av motionären och första lagutskottet föreslagna åtgärderna
till undanröjande av de nuvarande missförhållandena yttrar domkapitlet:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

En aldrig så vidsträckt ansökningsrätt kun icke betrygga ödebygdsprästens
utsikter att erhålla transport och komma till eu förbättrad ekonomisk ställning.
Ödebygdstjänsten märker sin man, åtminstone i sydligare församlingars
ögon. En »lappräst» ter sig i sydsvensk bygds föreställning, om än oftast
med upprörande orätt, såsom en själasörjare icke den fullt värdig. Och om nu
prästen från de nordligaste delarna av riket uppträder som sökande och får
förslag till prästerlig tjänst söderut, står lian intör den kostsamma resan för
avläggande av predikoprov och inför eventualiteten att likafullt icke bliva
vald till tjänsten. Får lian tjänsten, förorsakar honom flyttningen en ännu
drygare utgift. Ofta måste lian då mot underpris försälja huvudparten av
sitt bohag för att sedan skaffa sig nytt.

Enahanda anmärkning kan riktas emot åtgärden att förse ödebygdsprästerna
med rätt till dubbla tjänstår.

Rätten åter att vid de s. k. långvakansförordnandena anställa präster i
ödemarksområdena ifrån andra stift kan bli illusorisk. Svårigheterna att
förvärva präster, hugade att mottaga dessa förordnanden, kvarstå ju alltjämt
och förminskas ingalunda av att vakansvikarie får hämtas från söder om
Luleå stift belägna orter, där fördomarna mot det norrländska klimatet
märkligt nog ännu äga sin fulla livskralt och hos många urarta till skräck.
Någon tvångsmissivering kan ju icke heller ifrågakomma.

Det ligger i öppen dag, att domkapitlet härmed icke vill hava sagt, att
de av motionären anvisade utvägar ej böra beträdas. Men för att leda till
målet måste de uppenbarligen förenas med en även ur andra synpunkter
angelägen revision av lagen om tillsättning av prästerliga tjänster i sådan
riktning, att förtjänta och dugande prästmän icke alltid behöva vara beroende
av församlingarnas nåd — ibland sammanfallande med en tillfällighet
eller en nyck av ett fåtal röstande — när de söka en tjänst, som de äga
alla förutsättningar att ombesörja på ett dugande sätt och böra erhålla på
grund av sina förtjänster i förhållande till de medsökandes.

Vid sidan härav'' och tidigare än eu revision av prästval slagen kan komma
till stånd, måste emellertid de av första lagutskottet anvisade utvägar beträdas.
Utskottet har enligt domkapitlets förmenande träffat frågans kärnpunkt
med sina krav på särskilda avlöningsförmåner och förbättrade bostadsförhållanden
för prästerna i ödemarksområdena. Utskottet har därmed
tagit sikte på ej allenast svårigheterna att besätta ifrågavarande prästerliga
tjänster utan även de svårigheter, som äro förknippade med utövandet av
dessa tjänster, därmed erkännande, att de redan i ödeb}rgd tjänstgörande
prästerna kunna hava något att begära av det allmänna även för den tid,
de där tjänstgöra.

Tillräckligt kan icke betonas nödvändigheten att förse ödebygdsprästerna
med goda bostäder. Detta bar hitintills kanske allra mest försummats. De
bostäder, som, exempelvis, kyrkoherdarna i Karesuando och Korpilombolo
ännu i dag, fastän nya nu äro under uppförande, äro nödsakade att bebo,
skulle såsom prästgårdar i södra Sverige vTäcka häpnad och böra med hänsyn
till klimatet däruppe kännetecknas såsom ytterligt hälsofarliga för människor,
som ej från barndomen vant sig vid slika bristfälliga bostäder.

Den nya prästgården i Karesuando bygges av medel, som av statsmakterna
beviljats för ändamålet. Även i några andra fall har motsvarande
välvilja visats ödemarksförsamlingar, som själva helt eller delvis saknat förmåga
att bygga prästgård. Exempel härpå äro komministersgårdarna i
Kvikkjokk, Muonionalusta och Vitträsk. Däremot ha av domkapitlet gjorda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

framställningar om statshjälp för byggande av prästgårdar i Umnäs, i Korpilombolo
och i Junosuando hittills förklingat ohörda.

Även för innehavarna av en hel del nyinrättade andra komministerstjänster
i ödebygderna saknas ännu prästgårdar, varför de åtnjuta hyresersättning.
I de små kyrkbyarna finnes heller aldrig lämplig bostad att förhyra,
varför prästen nödgas leva ogift eller också får familjen tränga ihop sig på
ett sätt, som medför vantrevnad. De flesta församlingarna förmå icke att
fullgöra sin byggnadsskyldighet. Annan utväg synes därför icke vara för
handen, än att staten i erforderlig utsträckning träder hjälpande emellan.

När, på grund av vad här ovan blivit anfört, domkapitlet torde få utgå
från att en särskild lönekompensation rättvisligen tillkommer ödebygdspräst,
vill domkapitlet erinra, att domkapitlet flera gånger gjort inför Kungl. Maj:t
gällande, att hela stiftets prästerskap bör komma i åtnjutande av kallorts-,
dyrorts- eller fjärrortstillägg av den art, som redan tillerkänts vissa kategorier
av statstjänare inom övre Norrland. Att ett dylikt lönetillägg är av
nöden framstår i sin mån enbart därav, att prästbristen icke i något annat
stift framträder i så stor omfattning som inom det nordligaste. Utan tvivel
är också tillägget betingat av rättvisa och de mest påtagliga billighetsskäl.

Domkapitlet anser sig i värjo fall nu böra inskränka sig till ett uttalande
rörande grunderna för lönetillägg åt präster å orter, som höra anses utgöra
ödemarksområden.

Om vilka delar av riket böra anses såsom ödemarksområden, finnas såsom
känt inga bestämmelser träffade.

Domkapitlet skulle vilja tänka sig en indelning av meranämnda prästerhga
tjänster i ödebygdstjänster av första, andra och tredje grad, allt eftersom
ödemarkskaraktären vidlåder dem i mindre, större och särskilt hög grad.

Med tillämpning av en dylik iudelningsgrund kan man komma till följande
preliminära och summariska uppställning.

Odebygdsorter av första grad.

Lycksele kyrkby, Örträsk, Fredrika, Åsele, Dorotea, Arvidsjaur.
Odebygdsorter av andra grad.

Björksele (Lycksele pastorat), Vilhelmina kyrkby, Malå, Arjepluog, Stensele,
Jokkmokks kyrkby, Gällivare, Malmberget, Nedertorneå, Karl Gustaf,
Hietaniemi, Övertorneå, Turtola.

Odebygdsorter av tredje grad.

Risbäck, Dikanäs (Vilhelmina pastorat), Södra Bergnäs (Arjepluogs pastorat),
Tärna, Gargnäs (Sorsele pastorat), Kvikkjokk (Jokkmokks pastorat),
Porjus och Puottaure (Jokkmokks pastorat), Kiruna, Vitträsk (Gällivare
pastorat), Jukkasjärvi gamla kyrkby, Vittangi, Karesuando, Pajala, Muonionalusta,
Junosuando, Tärendö, Korpilombolo, Seskarö (Nedertorneå pastorat).

Till odebygdsorter av första klass böra även hänföras Överkalix och
Holmön, ehuru dessa församlingar icke äro belägna innanför lappmarksgränsen,
samt möjligen vissa andra församlingar öster om samma gräns.

, Vägande invändningar kunna otvivelaktigt i ena eller andra avseendet
framställas mot det sålunda gjorda försök till en klassificering, vars rättvisa
enligt sakens natur måste bliva ganska schematisk och på vilken så många
omständigheter äro ägnade att inverka.

Utmätandet av lönetilläggen till alla ifrågavarande tjänster bör göras så
pass frikostigt, att en verklig och för de särskilda orterna tillräcklig kompensation
för ödebygdstjäustgöringen lämnas och att respektive tjänster därigenom
göras tillräckligt begärliga för att vinna sökande.

Kungl. May.ts proposition Nr 213.

Domkapitlet hyser den uppfattning, att om ändamålet med ödobygdstilllägget
skall bliva effektivt, dess minimum icke bör sättas lägre än till 900
kronor samt maximum icke lägre än till 2,000 kronor, på sätt nedanstående!
tabell närmare utvisar.

Ortens karaktär	Lönetillägg för
kyrkoherde	komminister
Ödebygdsort av första grad..................	Kronor 1,200	Kronor 900
» » andra » ..................	1,600	1,200
» » tredje » ..................	2,000	1,500

För e. o. präster, stationerade inom ödebygdsområde, bör även liknande
tillägg utgå proportionellt till lönerna för de ordinarie, förslagsvis med respektive
600, 800 och i.,000 kronor.

Ödebygdstillägg synes självfallet böra förses med dyrtidstillägg enligt för
prästerskapet gällande grunder.

Därjämte hemställer domkapitlet om beredande av ökade medel till stipendier
för utbildande av präster i finsktalande och lapsktalande församlingar,
en fråga, vilken jag icke anser mig böra ingå närmare på i detta sammanhang.

Länsstyrelserna hava, under vitsordande av de rådande missförhållandena,
anslutit sig till vad domkapitlen anfört beträffande angelägenheten av att
prästerna i ödemarksbygderna erhölle en förbättrad ställning. Länsstyrelsen
i Luleå finner domkapitlets i Luleå förslag härutinnan beaktansvärt. Endast
i fråga om förslag till gruppering i ödebygdsorter för det föreslagna särskilda
lönetillägget är länsstyrelsen tveksam, huruvida förslaget kunde anses
innebära den rättvisaste lösningen. Det syntes sålunda kunna ifrågasättas,
huruvida tillräckliga skäl förefunnes för att placera Gällivare, Malmberget,
Nedertorneå och Karl Gustaf förmånligare än bland ödebygdsorter av första
graden, varjämte Kiruna syntes böra placeras bland ödebygdsorter av
andra graden.

Kammarkollegiet har förklarat sig icke kunna jäva de gjorda uttalandena
rörande svårigheterna att erhålla lämpliga sökande till de prästerliga tjänsterna
i ödebygderna inom rikets två nordligaste stift och att hålla dessa
tjänster besatta, rörande anledningarna till de sålunda angivna förhållandena
och rörande nödvändigheten av att genom vidtagande av särskilda åtgärder
söka undanröja omförmälda svårigheter. I avseende å de framställda förslagen
till avhjälpande av missförhållandena anför kollegiet följande:

Vad angår de för svårigheternas avhjälpande föreslagna åtgärderna, synes
det kunna förväntas att de, som avse medgivande att räkna dubbla tjänstår
och att å långvakansförordnanden anställa präster jämväl från övriga stift
ävensom avlyftande av stiftsbandet så vitt angår prästerna i ödebygdsområdena,
komma att visa sig mindre verksamma för det åsyftade ändamålets

Läns styrelserna.

Kammar kollegiet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

vinnande. I detta hänseende kan kollegiet inskränka sig till att hänvisa
till vad ortsmyndigheterna härutinnan yttrat.

I likhet med ortsmyndigheterna håller även kollegiet före, att lösningen
av frågan är att söka företrädesvis dels i beredande åt prästerna av goda
bostäder, där sådana saknas, och dels i förbättrade löneförmåner.

Det ligger i öppen dag, att frånvaron av en ändamålsenlig prästgård måste
utgöra ett allvarligt hinder, som motverkar anställandet av präster i församlingar
inom ödebygdsområdena eller eljest inom mera isolerade trakter.
Beredande av hyresersättning i stället för bostad torde nog i många fall vara
ett föga verksamt surrogat, då, efter vad Luleå domkapitel anfört, i de små
kyrkbyarna aldrig finnes lämplig bostad att förhyra. Det synes därför vara
synnerligen påkallat att, när fråga är om sådana i de norrländska ödebvg<^erna
liggande pastorat, vilka på grund av bristande ekonomisk styrka icke
mäkta bekosta prästgårds anordnande, vidtaga särskilda åtgärder för prästgårds
anskaffande eller iordningställande. Då prästen i dylika trakter har
att fylla betydelsefulla kulturella och sociala uppgifter, synes det föreligga
göda skäl att genom anslag av allmänna medel möjliggöra prästgårds anskaffande.
Frågan om de fall, då det allmänna sålunda bör träda hjälpande
emellan, och den omfattning, vari sådant bör ske, bör givetvis unptagas till
provning efter framställning i varje särskilt fall.

m därefter angår frågan om beviljande åt ödebygdsprästerna av särskilda
lönetillägg, bär domkapitlet i Luleå i huvudsak fog för sitt framhållande,
att avlöningen åt ödebygdsprästerna skall enligt gällande prästlöneregleringslag
utmätas efter enahanda grunder som avlöningen åt prästerna
i kulturorterna. De ganska betydande, i förhållande till pastoratets areal
beräknade fyllnadsbelopp, som i allmänhet åtnjutas av prästerna i de i regel
ofantligt vidsträckta ödebygdspastoraten och som i vissa fall kunna synas
omotiverat stora, därför att i arealen stundom ingå vidder omfattande obeboeliga
fjälltrakter, avse att innefatta kompensation för den större besvärlighet
och delvis för de ökade resekostnader, som äro förenade med tjänstgöringen
i så vidsträckta pastorat, men äro ej grundade på vare sig pastoratets
egenskap av ödebygd eller dess belägenhet i ett hårt och prövande
klimat. Det i 4 § löneregleringslagen lämnade medgivandet att under vissa
förutsättningar tillgodoräkna prästen fyllnadsbelopp till lönen med hänsjm
till särskilda förhållanden låter sig, på grund av paragrafens avfattning och
den därför lämnade motiveringen, icke använda för att höja lönen med hänsyn
till tjänstens egenskap av ödebygdstjänst och kan än mindre utnyttjas
i ändamål att göra tjänsten mera eftersträvansvärd. Kollegiet har ofta vid
handläggningen av löneregleringsärenden funnit det beklagligt, att löneregleiingslagen
förhindrar ett mera rundhänt utmätande av lönerna för präster
i pastorat, som äro belägna i Norrlands ödebygder eller eljest ligga isolerade.

Kollegiet delar ortsmyndigheternas uppfattning om att behov föreligger
att genom en höjning av lönen vid prästerliga tjänster i sådana trakter, som
pa grund av sin från kulturorter avlägsna belägenhet ej verka tilldragande
som boningsort, bereda tjänstinnehavaren en ekonomisk fördel av den storlek,
att den kan beräknas för honom utgöra en skälig kompensation för ödebygdens
svåra tjänste- och levnadsförhållanden.

På grundvalen av de ofullständiga bidrag till den föreliggande frågans
utredning,^ som i ärendet lämnats, är det uppenbarligen vanskligt att bilda
sig en något så när tillförlitlig uppfattning vare sig om storleken av de
belopp, vilka såsom »ödebygdstillägg» må böra tilldelas präster i de två

Kung/. Maj:ts -proposition Nr 213. 13

nordligaste stiften, eller om de pastorat, vilkas prästerskap kunna böra erhålla
sådant tillägg.

Efter kollegiets mening låter det sig göra att med ledning av den redan
tillgängliga utredningen framlägga ett antagligt förslag till författningsbestämmelser
i ämnet. Den fasta utgångspunkten härvid är den säkerligen
riktiga uppfattningen därom, att för de prästerliga befattningarna i de till
ödebygder hänförliga delarna av Norrland kräves ett efter förhållandena
lämpat lönetillägg — »ödebygdstillägg». En förutsättning för att i ärendets
nuvarande skick föreslå lämpliga bestämmelser i ämnet är att åt dessa ej
behöver givas ett specificerat innehåll, men att genom dem uppdrages en
tillräckligt vid ram, inom vilken man åtminstone till en början mera försöksvis
kan tilldela prästerna ödebygdstillägg, där sådant må anses påkallat.
Det torde vara endast experimentvis man kan komma till det rätta beloppet
av det tillägg, vilket i varje särskilt fall må erfordras för att uppväga de
moment, som avhålla prästerna från att söka ödebygdsbefattningar.

Vad kollegiet sålunda anfört gäller i första hand det ordinarie prästerskapet
ävensom de ständiga adjunkterna, dessa senare med hänsyn till den
mera stadigvarande karaktären hos de av dem innehavda befattningarna.

Domkapitlet i Luleå har emellertid föreslagit ödebygdstillägg även för
andra extraordinarie präster än ständiga adjunkter, såsom det vill synas för
såväl de inom stiftet tjänstgörande kontraktsadjunkterna som adjunkterna i
vanlig bemärkelse.

De omständigheter, som motivera tilldelandet av ödebygdstillägg åt ordinarie
präster och ständiga adjunkter, torde i stort sett tala för att sådana
tillägg under särskilda förutsättningar må kunna utgå även till sådana extraordinarie
präster, som inom pastorat med ödebygdskaraktär tjänstgöra som
kontraktsadjunkter eller som vikarier å eller ämbetsbiträden vid ordinarie
prästerlig tjänst (adjunkter i egentlig mening). Det kan heller icke betvivlas,
att blotta utsikten att nödgas underkasta sig måhända årslånga förordnanden
vid befattningar i ödebygdstrakter utgör ett hämmande moment ifråga om
tillströmningen av nya prästerliga krafter inom de tvenne nordligaste stiften.
För den i särskilda avseenden påfrestande tjänstgöring, som missiveringen
till ödebygdsort kräver av ämbetsbiträde, kan denne med nuvarande författningsbestämmelser
icke undfå någon särskild kompensation. Vid det på
domkapitlet ankommande bestämmandet av ersättning för bostad och vivre
åt ämbetsbiträde kan och skall visserligen hänsyn tagas till de i varje fall
å tjänstgöringsorten rådande prisförhållandena, men givetvis måste det anses
obehörigt och gentemot den ordinarie befattningshavaren i hög grad obilligt,
om denna ersättning skulle förhöjas med hänsyn till de särskilda olägenheter,
som ödebygdstilläggen avse att uppväga. Å andra sidan torde, vidkommande
rätten för tjänstgörande adjunkt att uppbära ödebygdstillägg,
skäligen böra uppställas det villkoret, att förordnandet äger viss varaktighet.
I sådant hänseende synes kunna ifrågasättas en föreskrift av innehåll att
ödebygdstillägg till adjunkt, varom här är fråga, endast må utgå för den
tid utöver fyra månader, varunder adjunkten utan avbrott tjänstgjort vid
befattning med ödebygdskaraktär.

Beträffande kontraktsadjunkterna bör framhållas att, då Kungl. Maj:t
fastställer arvodet för de i Luleå stift tjänstgörande kontraktsadjunkterna i
sammanhang med att medgivande lämnas till deras anställande — vilket
plägar ske för tre år i sänder — och Kungl. Maj:t alltså är i tillfälle att
fastställa arvodet med hänsyn till behovet av ödebygdstillägg, särskilt sådant
tillägg ej torde behöva beräknas och fastställas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

I ärendet har icke angivits vilka avlöningstillgångar skulle anlitas för det
ifrågasatta ödebygdstilläggets utgörande. Efter all sannolikhet har man
förutsatt, att det skall gäldas på samma sätt, som är stadgat angående prästerskapets
egentliga avlöning d. v. s. beträffande det ordinarie prästerskapet
och de ständiga adjunkterna av de medel, som avses i 19 § löneregleringslagen,
med rätt för pastoratet till ersättning av kyrkofonden under den i
21 § samma lag angivna förutsättningen, samt till övriga extraordinarie
präster av kyrkofonden. Det synes också kollegiet överensstämma med
grunderna för det nuvarande prästerliga avlöningssystemet att så skall ske.
Anmärkas bör emellertid att tillägget i fråga torde komma att i regel utgå
av kyrkofonden, ty i de församlingar, där sådant tillägg skall ifrågakomma,
har utdebiteringen av församlingsavgifter redan för den egentliga lönen
jämte löneförbättring och dyrtidstillögg nästan undantagslöst nått den storlek,
att ersättning enligt nämnda 21 § fordras.

I vilken män kyrkofonden skulle komma att bliva belastad med utgifter
för ödebygdstilläggets utgörande är, med hänsyn till den ställning i frågan,
kollegiet mtagit, nu ej möjligt att beräkna annat än ungefärligt. Med tilllämpning
av Luleå domkapitels förslag skulle ödebygdstillägget för det
ordinarie prästerskapet i detta stift uppgå till något över 60,000 kronor,
dyrtidstillägg oberäknat. Godkännes kollegiets förslag, torde motsvarande
kostnad kunna hållas vid ett betydligt lägre belopp, enligt vad kollegiet
föreställer sig, endast omkring hälften. Inom Härnösands stift torde vara
att räkna med ödebygdstillägg till betydligt lägre belopp än inom Luleå
stift. . Det synes emellertid kollegiet vara otvivelaktigt, att utgiften i fråga
i varje fall ej varder större, än att fonden förmår bära den.

Kammarkollegiet har uppgjort följande

Förslag

till

lag angående särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga
befattningar inom Härnösands och Luleå stift.

1 §•

Till kyrkoherdar, komministrar samt s. k. ständiga adjunkter, vilkas bostad
och huvudsakliga verksamhetsområde äro förlagda till sådana trakter
inom de två nordligaste stiften, där vistelsen och verksamheten på grund
av hårt klimat, outvecklade kommunikationer och allmän kulturell isolering
måste antagas utöva en särskild påfrestning å den prästerlige tjänstinnehavarens
själs- och kroppskrafter, må, i enlighet med vad i denna lag stadgas
samt Konungen efter framställning av domkapitlet bestämmer, utgå ett
särskilt tillägg till lönen (ödebygdstillägg).

a §■

Ödebygdstillägg må fastställas till ett belopp av högst 1,200 kronor årligen
att utgå under den-period, för vilken lönereglering, fastställd enligt
lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910, äger
giltighet. Inträda, efter det tillägg, varom nu nämnts, blivit för viss befattning
fastställd, sådana ändrade förhållanden, att befattningen kan anses
hava antingen helt eller delvis förlorat den karaktär, som i 1 § avses, skall,
efter Konungens bestämmande, ödebygdstillägget vid tjänstinnehavarens avgång
upphöra att utgå eller, efter ty prövas skäligt, nedsättas.

Kungl. May.ts proposition Nr 213.

3 §•

Ödebygdstillägg åt kyrkoherdar, komministrar och ständiga adjunkter
skall, för varje pastorat, så vitt angår dess prästerskap, bestridas, i den mån
sådant erfordras, medelst församlingsavgifter och övriga till prästerskapet
anslagna avlöningstillgångar på siitt och i den ordning, 11 § 1 mom. samt
19 och 20 §§ lagen om reglering av prästerskapets avlöning stadga. Har
för bestridande av, jämte avlöning, ödebygdstillägg åt nu nämnda präster
såsom församlingsavgifter inom pastoratet utdebiterats sammanlagt större
belopp än som motsvarar sex öre för värjo helt eller påbörjat tiotal kronor
av pastoratets hela inkomstbelopp, beräknat som i 19 § 1 mom. nämnda
lag sägs, skall ersättning av kyrkofondens medel beredas pastoratet för det
överskjutande beloppet i den ordning, 21 § samma lag stadgar.

4 §•

De ytterligare föreskrifter, som för tillämpning av bestämmelserna i denna
lag kunna finnas erforderliga, meddelas av Konungen.

Såsom synes av detta förslag anser kammarkollegiet, att dessa s. k. ödebygdstillägg
icke böra utgå med högre belopp än 1,200 kronor, varjämte
någon skillnad mellan kyrkoherdar och komministrar icke bör göras. Till
stöd härför anför kollegiet, att något i saken grundat skäl icke syntes föreligga
att fastställa olika belopp för kyrkoherdar och komministrar. De
olägenheter, de ifrågasatta ödebygd stilläggen avsåge att kompensera, syntes
nämligen i lika grad öva inverkan å de senare som å de förra. Då befattningen
som ständig adjunkt, om ock av i viss mån stadigvarande beskaffenhet,
dock torde vara att betrakta som övergångstjänst, syntes kunna ifrågasättas
om ej för dem ödebygdstillägget borde vid lagens tillämpning sättas lägre
än för de ordinarie tjänstinnehavarna. Beträffande det högsta beloppet för
ödebygdstillägget framhåller kollegiet, att det kunde på goda skäl betvivlas,
att så höga belopp, som domkapitlet i Luleå föreslagit, skulle visa sig behövliga
för att göra de ifrågavarande ödebygdstjänsterna tillräckligt eftersträvansvärda.
Utmättes ödebygdstillägget efter samma penningvärde, som
läge till grund för den åt vederbörande befattningshavare utgående lönen,
syntes med fog kunna göras gällande, att ett maximibelopp av 1,200 kronor
vore fullt tillräckligt. Å ödebygdstillägget borde, om det bestämdes efter
angivna penningvärde, beräknas procentuellt dyrtidstillägg, som för närvarande
utginge med 33 %, vadan tillägget, i den mån nämnda procentsats
förbleve oförändrad, skulle uppbringas till ett högsta belopp av omkring
1,600 kronor. Vid utmätandet av de särskilda ödebygdstilläggen syntes vara
ändamålsenligt att följa en klassificering enligt i huvudsak de grunder, som
domkapitlet i Luleå föreslagit. Beträffande de övriga åtgärder, som ifrågasatts
för att förbättra ödebygdsprästernas ställning, nämligen förhöjd reseersättning
och semesterförmån, anför kammarkollegiet huvudsakligen följande:

Vad angår förslaget att bereda ödebygdsprästerna högre reseersättning
torde få erinras, att de ecklesiastika arrendesakkunniga i sitt den 28 februari
1923 avgivna betänkande angående det ecklesiastika arrendeväsendet framlagt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

förslag till bestämmelser, som avse att bereda hela det ordinarie prästerskapet
en reseersättning, som bättre än nu motsvarar behovet, samt att
kollegiet i sitt däröver avgivna yttrande på visst sätt tillstyrkt sådana åtgärder.
Med anledning av förslag att bereda präster i ödebygdsoinråden
semesterförmån torde få erinras, att fråga om beredande av sådan förmån
åt de ordinarie prästerna i hela riket för icke länge sedan varit, bland annat
på grund .av skrivelse från det år 1920 samlade kyrkomötet, föremål för
Kungl. Maj ris uppmärksamhet utan att, kollegiet veterligt, föranleda någon
vidare åtgärd. Det synes kollegiet icke föreligga tillräckligt skäl att enbart
för nu ifrågavarande kategori präster ifrågasätta införandet av semesterförmån.

Beträffande kollegiets förslag till bestämmelser i fråga om ödebygdstillägg
voro två ledamöter i så måtto av skiljaktig mening, att de ansågo sådana
tillägg icke böra utgå till extraordinarie präst, vilken i egenskap av vanlig
adjunkt tjänstgjorde inom pastorat, varom i ärendet vore fråga. Till stöd
härför anfördes, dels att de skäl, som talade för ödebygdstillägg för de ordinarie
prästerna, endast i ringa mån kunde åberopas till förmån för de
vanliga adjunkterna, vilkas tjänstgöringsorter växlade och vilkas behov av
missivering även till orter utom ödemarksområdena lätt kunde av domkapitlet
tillgodoses, dels att grundsatsen om enhetligt arvode med ålderstillägg, vilka
senare under ensartade förutsättningar tillgodokomme varje därtill berättigad
adjunkt, syntes böra uppehållas även beträffande de båda nordligaste stiften.

kostnaderna ®asom nyss anförde, framhöll första lagutskottet i sitt ovan av mig
för byggande återgivna uttalande betydelsen av att bostadsförhållandena för prästerskapet
gårdar* *nom ödemarksområdena ordnades. De hörda lokala myndigheterna hava
understrukit vikten härav och ifrågasatt bidrag av allmänna medel för att
sätta pastoraten i stånd att uppföra erforderliga prästgårdar. Även kammarkollegiet
har ansett goda skäl föreligga för det allmänna att här träda hjälpande
emellan men har ansett, att frågan om och när detta skulle ske borde
upptagas till prövning i varje särskilt fall.

Domkapitlet i Luleå har erinrat, att vissa ödemarkspastorat erhållit bidrag

av statsmedel för byggande av prästgårdar. Så har senast skett med Karesuando
pastorat. År 1922 beviljade riksdagen anslag för byggande av prästgård
åt kyrkoherden i detta pastorat. I den skrivelse, där riksdagen anmälde
sitt beslut i ämnet, anfördes bland annat följande.

Det föreliggande fallet måste riksdagen beteckna såsom ett enastående
undantagsfall, som på intet sätt kan eller får verka prejudicierande på andra
krav av motsvarande beskaffenhet. Det gäller här vår allra nordligaste församling,
. som mer än någon annan i hela riket erbjuder svårigheter i sitt
kalla klimat, i sina öde vidder, i sitt avlägsna läge samt i befolkningens
gleshet och fattigdom. Prästmannen står här såsom den svenska kulturens
yttersta utpost, utförande ett i hög grad uppoffrande och prövande arbete,
och det kan knappast anses försvarbart, att han hänvisas till eu bostad, som
svårligen kan anses människovärdig. De enastående och ömmande förhållanden,
som i detta fall föreligga, motivera alltså enligt riksdagens mening
ett bifall till det föreliggande förslaget; och vill riksdagen yttermera framhålla,
att riksdagen ej skulle hava bifallit detsamma, därest riksdagen ej
vore övertygad om att härigenom något prejudikat i avseende å motsvarande
anspråk från andra församlingar ej bildades.

Klint) 1. Maj:tu proposition Nr 2lH.

På grund av detta riksdagens utlåtande torde endast i undantagsfall bidrag
av statsmedel kunna avses för byggande av prästgårdar. Någon annan
möjlighet att lämna understöd åt de pastorat, som på grund av sina ekonomiska
förhållanden icke kunna uppfylla sina skyldigheter i avseende å prästgårdars
byggande, synes därför böra åvägabringas. Hos Kungl. Maj:t föreligga
ansökningar från åtskilliga pastorat om bidrag för ifrågavarande ändamål.
Senast har domkapitlet i Luleå gjort framställning om statsbidrag
med ett belopp av 1 (5,500 kronor för uppförande av prästgård åt kommi
nistern i Dikanäs i Vilhelmina pastorat, epär nämnda pastorat förklarat sig
urståndsatt att med egna medel uppföra denna prästgård. I utlåtande över
denna ansökning uttalar sig kammarkollegiet, om ock med tvekan, för att
hos riksdagen göres framställning om ett anslag å 16,500 kronor såsom bidrag
till kostnaderna för prästgårdens uppförande. Tillika hemställer emellertid
kollegiet, att, därest Kungl. Maj:t icke ansåge sig böra göra sådan
framställning, medgivande måtte inhämtas hos riksdag och kyrkomöte
om anvisande av berörda belopp ur kyrkofonden. Från detta kollegiets
beslut var en ledamot skiljaktig och anförde bland annat följande:

Granskar man de uttalanden, varmed riksdagen delgav Kungl. Maj:t sitt
beslut om anslag till prästgårdsbygget i Karesuando, lärer ganska oförtydbart
framgå, att riksdagen ansett den största principiella betänklighet föreligga mot
statsmedels anvisande för understöd, varom här är fråga. Man har i själva
verket starka skäl för antagandet, att riksdagen, i allt fall så länge den nuvarande
statsfmansiella situationen fortbestår, icke skall visa sig sinnad att
genom anslag av rena statsmedel tillmötesgå några ytterligare framställningar
i förevarande syfte. Man torde också vara berättigad till den förmodan,
att denna riksdagens ståndpunkt varit för Kungl. Maj:t bestämmande, då
hänvändelser till riksdagen om anslag i något eller några av de fall, som
enligt vad ovan nämnts alltjämt bero på Kung], Maj:ts prövning, hittills
uteblivit.

Då kollegiet nu har att yttra sig över den föreliggande ansökningen om
anslag av allmänna medel för uppförande av ny prästgård i Dikanäs, anser
jag att denna fråga bör inställas i ett allmännare sammanhang. Alldeles
oavsett huruvida utsikt må anses vara för handen att vidare utverka riksdagens
medgivande till statsanslag i här förevarande och likartade fall, bör,
enligt min mening, denna väg icke längre anlitas.

Då kollegiet tidigare visat hän på statsanslag som den enda till buds stående
utvägen för beredande av understöd i här föreliggande fall, har detta
skett under framhållande att numera varken från lappmarks ecklesiastikverk
eller författningsenligt från kyrkofonden kunde utlämnas medel för ifrågavarande
ändamål.

Vad lappmarks ecklesiastikverk beträffar må här erinras, att dess inkomster
utgjorts dels av statsanslag och dels av intäkter från särskilda ecklesiastikverkets
tillgångar, såsom fastigheter in. in. Av inkomsterna hava bestritts
utgifter för såväl skol- som kyrkliga ändamål. Genom Kungl. Maj:ts
brev den 11 december 1914 skedde emellertid, med föranledande av bestämmelserna
i lagen om kyrkofond den 9 december 1910, en uppdelning av
ecklesiastikverkets olika anslag, innebärande att kyrkofonden tillförsäkrades
ersättning av statsverket till belopp, motsvarande vad dittills av ecklesiastik -

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 173 höft. (Nr 213.) 2

Kungl. Maj. ts proposition Nr 213.

verket utgått till kyrkliga ändamål men icke längre komme att bestridas
därifrån utan från kyrkofonden. Efter nämnda uppdelning lärer lappmarks
ecklesiastikverk icke kunna belastas med några nya anslag för kyrkliga
ändamål.

Vidkommande åter kyrkofonden förhåller det sig visserligen så, att för
närvarande rörande fonden gällande författningsbestämmelser icke tillstädja
^anordning av anslag för här ifrågavarande ändamål. Enligt min mening
kan det emellertid ingalunda anses strida mot den nämnda fond principiellt
tillkommande uppgiften, om möjlighet bereddes att — i de begränsade fall
varom här kan vara fråga — ur fonden lämna lämpligt avpassade anslag
till avhjälpande av de extraordinära svårigheter, som — genom församlingarnas
oförmåga att bekosta sina prästgårdars iordningställande — möta
för den kyrkliga organisationens upprätthållande i de norrländska ödemarksbygderna.

Till belysning av frågan må här göras några kortfattade erinringar.

Genomförandet av 1910 års ecklesiastika lönelagstiftning har utan tvivel
kommit att ställa alldeles särskilda krav på församlingarna i här ifrågavarande
trakter. Redan den stora ytvidden, befolkningsgleslieten och kommunikationsbristen
i ödemarkspastoraten utgöra faktorer, som, då det gäller
kostnaderna för den kyrkliga organisationen, pålägga ödemarkspastoratet en
tyngre börda än pastoratet i kulturbygden. Härtill kommer att den jämförelsevis
snabba utveckling, vari åtskilliga av dessa församlingar under de
senaste årtiondena varit stadda, merendels icke motsvarats av en ökad förmåga
att bära de växande bördorna för erforderliga kommunala och kyrkliga
anordningar. På denna förmåga eller oförmåga blir det för närvarande
rådande kommunala skattetrycket icke utan vidare någon tillförlitlig mätare.
Då det gäller ifrågavarande ödebygdsförsamlingar med sina icke sällan övervägande
inslag av lappar och i fattigdom levande kolonister, föreligger ofta
med hänsyn till de förefintliga skatteobjektens ringa bärkraft eu nära nog
absolut oförmåga att bära en ny väsentligare utgift.

Konstaterar man sålunda, hurusom redan de naturliga förhållandena inom
ödemarkspastoraten ställa dessa under ett förhållandevis hårdare ekonomiskt
tryck för den kyrkliga organisationens upprätthållande än vad som gemenligen
är fallet inom kulturbygden, lärer det icke möta någon principiell betänklighet
mot att kyrkofonden, vars allmänna uppgift just är en utjämning
av de kyrkliga kommunernas bördor i nämnda hänseende, påtager sig någon
uppoffring för finansierandet av prästgårdsbyggen i ödebygdsförsamlingar.

Man skulle nu visserligen kunna beträda den vägen att endast för varje
särskilt fall utverka riksdagens och kyrkomötets bifall till anslag ur kyrkofonden
i förevarande syfte. Denna väg är emellertid omständlig och skulle
tvivelsutan, genom den för sådant fall ofrånkomliga tidsutdräkten vid ärendenas
avgörande, minska effektiviteten av ett ingripande från det allmännas
sida. Jag anser det fördenskull föreligga goda skäl för att spörsmålet vinner
sin lösning i den riktningen, att de gällande bestämmelserna om kyrkofonden
utbyggas med tillfälliga författnings föreskrifter, varigenom Kungl. Maj:t
erhölle bemyndigande att i särskilda fall ur nämnda fond lämna anslag för
här berörda ändamål. Att kyrkofonden utan svårighet skulle vara i stånd
att bära den utgiftsökning, varom här, vid ett försiktigt bruk av ett Kungl.
Maj:t i förevarande syfte lämnat bemyndigande, kan bliva fråga, torde icke
vara tvivel underkastat.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Levnadsförhållandena i de pastorat inom Härnösands och Luleå stift, som
äro belägna i ödebygden, hava medfört stora svårigheter att få do prästerliga
befattningarna i dessa pastorat besatta med ordinarie innehavare. Till
en del sammanhänga svårigheterna med den i stora delar av vårt land
rådande prästbristen, men vad som anförts rörande förhållandena i dessa
avlägsna trakter, särskilt av domkapitlet i Luleå i dess av mig delvis återgivna
utlåtande, ger vid handen, att vidtagande av särskilda åtgärder för
förbättrande av ödebygdsprästernas ställning torde vara nödvändigt för att
få ifrågavarande befattningar besatta med därför lämpliga präster och få dessa
att kvarstanna på sina platser. Den gärning, prästen har att uträtta i ödemarken,
är synnerligen krävande; så mycket viktigare är det att söka få
härför särskilt lämpade krafter placerade i ödebygdsförsamlingarna.

I den förut omnämnda, vid 1924 års riksdag väckta motionen i ämnet
hava vissa åtgärder ifrågasatts för avhjälpande eller lindrande av de påtalade
missförhållandena, nämligen dels medgivande av rätt för ifrågavarande
präster att räkna dubbla tjänstår, dels införande av ökad befogenhet för
vederbörande domkapitel att vid så kallade långvakansförordnanden anställa
präster i ödemarksområdena även från annat stift, dels ock medgivande av
rätt för prästerna i ödebygdsförsamlingarna att söka prästerliga befattningar
.inom hela riket. I sitt över motionen avgivna utlåtande påvisade 1924 års
första lagutskott betydelsen av ett ordnande av bostadsförhållandena för
prästerskapet i ödebygden samt ett förbättrande av deras ekonomiska ställning
i övrigt. De av motionären ifrågasatta åtgärderna har domkapitlet i
Luleå på skäl, för vilka jag förut redogjort, ansett icke skola leda till målet.
Domkapitlet har däremot påvisat nödvändigheten och lämpligheten av att
förbättra dessa prästers ställning genom ordnande av bostadsfrågan samt
beredande av särskilda lönetillägg, förhöjd reseersättning och semesterförmån.
I likhet med domkapitlet i Luleå har kammarkollegiet ansett, att de ifrågasatta
medgivandena att räkna dubbla tjänstår, att å långvakansförordnanden
anställa präster jämväl från andra stift samt upphävande av stiftsbandet, så
vitt angår prästerna i ödebygden, icke skulle visa sig verksamma för det
åsyftade målets vinnande. Jag ansluter mig till denna uppfattning och anser
mig följaktligen icke böra föreslå vidtagande av några åtgärder i dessa
avseenden.

Domkapitlet i Luleå har föreslagit, att till präster i ödebygdsorter skulle
utgå särskilda lönetillägg efter vissa av domkapitlet angivna grunder. I
princip har kammarkollegiet anslutit sig till detta förslag såsom innebärande
en möjlighet att motverka de med vistelse å dessa orter förenade ekonomiska
svårigheterna. Jag giver detta förslag min anslutning och vill således
förorda, att till präster tjänstgörande inom sådana trakter i Härnösands
och Luleå stift, där vistelsen och verksamheten på grund av hårt klimat,
outvecklade kommunikationer och allmän kulturell isolering måste antagas
utöva en särskild påfrestning å den prästerlige tjänstinnehavaren, må utgå

Departe mentschefen.

2Ö iZungl. Mqj. ts proposition Nr 213.

étt särskilt lönetillägg i form av ödebygdstillägg. I fråga om beloppet av
detta tillägg har domkapitlet i Luleå ifrågasatt ett maximum av 2,000 kronör,
under det att kammarkollegiet föreslagit en begränsning till 1,200 kronor.
t)å lönetillägget, även med den av kammarkollegiet ifrågasatta snävare begränsningen,
innebär en avsevärd löneförbättring, synes mig icke nödigt att
för närvarande gå längre än kollegiet föreslagit. Skulle erfarenheten visa,
ätt ett sålunda begränsat tillägg icke kan fylla sin uppgift, bör naturligen
lämpligheten av en förhöjning av maximibeloppet tagas under övervägande.
Ödebygdstillägg skulle sålunda med högst 1.200 kronor kunna tilldelas ifrågavarande
präster — kyrkoherdar, komministrar och ständiga adjunkter —
och bestridas på sätt kammarkollegiet föreslagit, d. v. s. på samma sätt som
iivriga löneförmåner. Med hänsyn till att dessa pastorat i allmänhet redan
nu torde erhålla bidrag från kyrkofonden, komma ödebygdstilläggen att till
största delen belasta denna fond. Kostnaden har beräknats till omkring
30,000 kronor för år, vilken utgift utan svårighet kan bäras av fonden. Å
ödebygdstilläggen böra givetvis utgå dyrtidstillagg. Efter prövning i varje
särskilt fall torde beslut böra lättas om ödebygdstilläggs utgående och beloppet
därav.

Löneförmånerna för kontraktsadjunkter och vanliga adjunkter utgå enligt
av Kungl. Maj:t fastställda grunder. Därest ödebygdstillägg tillerkännes
ordinarie präster och ständiga adjunkter, synes avlöningen jämväl för kontfaktsadjunkter
och vanliga adjunkter böra i motsvarande grad ökas och
torde frågan härom i sinom tid böra underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Utöver beredande av dessa lönetillägg har domkapitlet i Luleå föreslagit
förhöjda resebidrag och viss semesterförmån åt ödebygdsprästerna. Frågan
om förhöjd reseersättning åt hela rikets prästerskap hoppas jag få tillfälle
att upptaga i annat sammanhang. Då förmån av semester icke torde böra
beredas endast en grupp av prästmän, anser jag mig i varje fall icke för
härvarande böra hemställa om förslag i detta avseende.

Mot det av kammarkollegiet uppgjorda förslaget till lag om ödebygdstillägg
till ifrågavarande präster har jag i stort sett icke några erinringar att göra;
endast ett par formella ändringar har jag låtit vidtaga i detsamma. Detta
förslag torde böra framläggas för riksdagen och kyrkomötet, varefter Kungl.
Maj:t, i händelse den föreslagna lagen vinner godkännande, äger att, jämlikt
däri lämnat bemyndigande, utfärda de närmare föreskrifter, som visa
sig nödvändiga. Lagen torde böra träda i kraft med ingången av ecklesiastikåret
1926—1927.

Vid sidan av beredande utav tillräckliga löner åt prästerna i ödebygden
synes anskaffande av goda bostäder vara den viktigaste åtgärden för att få
dessa tjänster besatta med lämpliga prästmän. Såväl från riksdagens som
från de hörda myndigheternas sida har detta kraftigt framhållits. Uppförande
av prästgård åligger vederbörande pastorat, men på grund av fattigdomen
i dessa ödebygder äro pastoraten ej sällan urståndsätta att fylla

Kungl. Maj.ts proposition Nr 213. 21

.sin skyldighet i detta avseende. Såsom av myndigheterna erinrats har det
allmänna i åtskilliga fall nödgats träda hjälpande emellan. Med bidrag från
fonden för lappmarks ecklesiastikverk hava sålunda en del prästgårdar blivit
uppförda och även statsanslag hava anvisats för ändamålet. Bägge dessa
utvägar torde nu vara stängda. Riksdagens av mig förut återgivna yttrande
vid beviljande av medel för byggande av prästgård i Karesuando synes giva
vid handen, att bidrag av statsmedel kan påräknas endast i rena undantagsfall.
Efter de i samband med 1910 års lagstiftning ifråga om det prästerliga
avlöningssystemet genomförda ändringarna beträffande anslaget till lappmarks
ecklesiastikverk, kyrkliga ändamål, är det icke möjligt att från det i
riksstaten kvarstående anslaget till sistnämnda ändamål anvisa medel för
byggande av prästgård. De uppgifter, som förut ålegat fonden för lapp
marks ecklesiastikverk, hava till största del övertagits av kyrkofonden. Den
tanken ligger därför nära till hands att med kyrkofondens hjälp underlätta
lösandet av frågan om prästgårdars uppförande i Norrlands ödebygder. I
det av mig återgivna uttalandet av en ledamot i kammarkollegiet vid behandling
av frågan om bidrag för uppförande av prästgård åt komministern
i Dikanäs har hänvisats på denna väg att lösa svårigheterna. Jag anser mig
böra understödja det sålunda ifrågasatta tillvägagångssättet. Då från åtskilliga
pastorat krav framställts på bidrag i förevarande avseende, torde det vara
mest praktiskt att utverka generellt bemyndigande för Kungl. Maj:t att lämna
understöd till vissa pastorat för byggande av prästgårdar. Det lämpligaste
sättet att komma till hjälp torde vara att pastoraten erhålla räntefria lån ur
kyrkofonden för ändamålet, att återgäldas inom viss, vid lånets beviljande
bestämd tid. De pastorat, som böra ifrågakomma, äro de verkliga ödebygdspastoraten.
Saknas tjänlig prästgård för sådan kyrkoherde eller
komminister, som i därför av mig föreslagen ordning förklarats berättigad
att uppbära ödebygdstillägg, anser jag, att vederbörande pastorat bör kunna
berättigas att från kyrkofonden erhålla ett räntefritt lån till belopp, motsvarande
hela eller en del av den pastoratet åliggande byggnadsskyldigheten.
Såsom villkor härför bör jämväl uppställas, att lämplig bostad för befattningshavaren
icke finnes att hyra samt att ett fullgörande av pastoratets byggnadsskyldighet
måste med hänsyn till de ekonomiska förhållandena i pastoratet
anses medföra oskäligt stor tunga för pastoratet och dess invånare. En noggrann
undersökning av pastoratets ekonomiska förhållanden måste givetvis
föregå utlämnande av lån. Genom lämpligt avvägda bestämmelser om återbetalningen
av erhållet lån, vilka bestämmelser torde få lämnas av Kungl.
Maj:t i varje särskilt fall, kan hänsyn tagas till pastoratets ekonomiska förhållanden.
På detta sätt skulle de flesta av dessa pastorat erhålla den hjälp,
som erfordras. Emellertid kan i vissa fall den ekonomiska bärkraften vara
så liten, att även återbetalningen av ett räntefritt lån överstiger ett pastorats
ekonomiska förmåga. I sådana fall synes Kungl. Maj:t böra äga rätt att
från kyrkofonden tillerkänna pastoratet hela eller en del av byggnadsBihang
till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 173 höft. (Nr 213.) ‘3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

kostnaden utan återbetalningsskyldighet. Jag förutsätter, att detta endast
kommer att ske undantagsvis.

I enlighet med dessa av mig anförda grunder har jag låtit inom ecklesiastikdepartementet
uppgöra förslag till lag angående anlitande av kyrkofonden
för uppförande av prästgårdar inom vissa delar av Härnösands
och Luleå stift, vilket förslag torde böra underställas riksdagens och kyrkomötets
prövning. Jämväl den nu föreslagna lagen synes böra träda i kraft
den 1 maj 1926.

Föredraganden uppläser härefter förslag dels till lag angående
särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga
befattningar inom Härnösands och Luleå stift, dels ock
till lag angående anlitande av kyrkofonden för uppförande
av prästgårdar inom vissa delar av Härnösands och Luleå
stift samt hemställer, att desamma måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Gustaf Odmann.

Stockholm 1925, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

J50847