Kungl. Majus proposition >tr 148 (Proposition 1935:148)

Kungl. Majus proposition >tr 148.

\r 148.

Kungl. Majus proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen; given
Stockholms slott den 22 februari 1935.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att?
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar av
taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).

Under Hans Maurts

Min aller nådi gate Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

ns.

tinning till riksdagens protokoll 19:15.

1 sami.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 12 § 1 morn., 14 § 2 morn., 21 §, 26 § 1 morn., 31 §,
32 § 3 morn., 33—35 §§, 36 § 4 morn., 37 § 1 morn., 38 § 3 morn., 39 och
40 §§, 42 §, 49 §, 52—55 §§, 56 § 1 morn., 78—80 §§, 90 § 2 morn., 93 §, 140—143
§§ samt 144 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 19281 ävensom
rubriken till 42 § i förordningen skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:

12 §.

1 mom. Till medlemmar---taxeringens verkställande.

Av kommun---erlagt desamma.

Vid kommuns val av ledamöter i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd
eller taxeringsnämnd, så ock vid förordnande av ledamöter i fastighetsprövningsnämnd,
länsprövningsnämnd eller Stockholms stads prövningsnämnd
skall tillses, att örn möjligt såväl ägare eller brukare av
fastighet som rörelseidkare, vilka bedriva inom distriktet allmänt förekommande
verksamhet, samt arbetare och andra inkomsttagare komma att
äga säte och stämma i nämnden ävensom att, såvitt möjligt är, kännedom
örn distriktets olika delar kommer att förefinnas inom densamma.

14 $.

2 mom. Länsstyrelsen skall---1 mom. sägs.

Där Kungl. Majit det medgiver, må i bokföring sakkunnig person anställas
vid länsstyrelsen med uteslutande uppgift att under landskamrerarens
ledning året örn verkställa utredningsarbete för taxeringarna.
Sådan sakkunnig vare, där Kungl. Majit så förordnar eller landskamreraren
finner det kunna ske, skyldig att biträda jämväl annan landskamrerare.
Anställningsvillkoren för sakkunnig, som i detta stycke avses,
bestämmas för varje fall av Kungl. Majit.

Landskamreraren meddelar de sakkunniga nödiga anvisningar för fullgörande
av deras uppdrag.

21 §.

Underlåter någon---lämpligt vite. Länsstyrelsen äger---så dan

uppgift.

Vad nu---icke efterkommits.

1 Senaste lydelsen av 31, 78, 141 och 142 §§ se 1930:192, av 33 och 35 §§ se 1932:292.
av 37 § 1 morn., 53 § och 55 § se 1932: 279 saint av 56 § 1 mom. se 1934: 295.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14K

26 §.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga---minst 100 kronor.

Vid bedömandet av fysisk persons deklarationsskyldighet skall, örn han
under beskattningsåret varit gift och under större delen av året levt tillsammans
med den andra maken, hänsyn tagas, förutom till hans egen inkomst
och förmögenhet, även till boets och den andra makens inkomst och
förmögenhet. Har skattskyldig---taxeras därför.

Vid tillämpning---den avlidne.

31 §.

Vid självdeklaration för verk eller bolag, som är försett med Kungl.
Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under
offentlig kontroll, vid självdeklaration för bostadsrättsförening, så ock
vid självdeklaration för annan deklarationsskyldig, som under beskattningsåret
enligt lag varit skyldig föra liandelsböcker eller som, utan att
sådan skyldighet förelegat, likväl under beskattningsåret fört dylika
böcker i av honom hedriven rörelse, skall fogas hestyrkt avskrift av balansräkning
för beskattningsåret och balansräkning för det närmast föregående
räkenskapsåret samt av vinst- och förlusträkning för beskattningsåret,
örn sådan räkning ingått i bokföringen. Vid självdeklaration för
annan bostadsförening än bostadsrättsförening skola fogas dels av styrelsen
undertecknad uppgift örn föreningens ställning vid beskattningsårets
början och slut dels ock bestyrkt avskrift av vinst- och förlusträkning
för samma år, örn sådan ingått i föreningens bokföring.

För verk — ---för beskattningsåret. Enahanda gäller beträffande

förvaltningsberättelse, som det åligger styrelse för aktiebolag, ömsesidigt
försäkringsbolag eller ekonomisk förening att utgiva.

För inländsk---år disponerats.

32 §.

3 mom. Skattskyldig, som under beskattningsåret enligt lag varit skyldig
föra handelsböcker eller, utan att sådan skyldighet förelegat,
likväl fört dylika böcker i av honom bedriven rörelse, åligger att efter
anmaning av landskamrerare, i den utsträckning denne prövar nödigt,
tillhandahålla sin bokföring med därtill hörande handlingar för granskning,
varom förmäles i 79 och 93 §§. Enahanda skyldighet åligger rörelseidkare,
som ej fört handelsböcker, med avseende å av honom förda
anteckningar rörande intäkter och utgifter inom rörelsen jämte därtill
hörande handlingar.

Vad nu---och handlingar.

33 §.

Till ledning vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet skola varje
år utan anmaning följande uppgifter meddelas, nämligen

a) av arbetsgivare beträffande person, som hos honom innehaft anställ -

4 Kungl. Majus proposition nr 148.

ning eller uppdrag eller utfört tillfälligt arbete eller som av honom åtnjutit
pension:

uppgift för envar, på sätt nedan i denna paragraf närmare angives, angående
hans förmåner under nästföregående år i avlöning, arvode eller
annan ersättning för utfört, arbete eller i pension,

dock att annan arbetsgivare än statlig eller kommunal myndighet elier
juridisk person är skyldig avlämna uppgift endast i fråga örn sådana
förmåner, som utgått från av honom utövad rörelse eller från av honom
bedrivet jordbruk eller skogsbruk, samt att uppgiftsskyldighet för ersättning
för tillfälligt arbete icke föreligger, örn sådan ersättning under året
utgått med mindre än etthundra kronor till samma mottagare eller örn
beloppet utgått till rörelseidkare, som enligt lag varit skyldig föra handelsböcker; b)

av försäkringsanstalt:

uppgift för envar, som under nästföregående år åtnjutit livränta eller
eljest erhållit belopp på grund av pensionsförsäkring hos anstalten,
angående sådant belopp,

dock att därest beloppet ej uppgått till tvåhundra kronor uppgiftsskyldighet
icke äger rum med mindre för den, som åtnjutit intäkten, tillika
skall uppgivas annan intäkt;

c) av den, som driver trävarurörelse eller eljest yrkesmässigt avverkar
skog å annans mark, beträffande dem, till vilka han under nästföregående
år utgivit vederlag för upplåten avverkningsrätt till skog:

uppgift för envar angående det utbetalda beloppet,

dock att uppgiftsskyldighet ej äger rum beträffande vederlag för avverkningsrätt,
som upplåtits från allmän skog;

d) av den, som utbetalt royalty eller periodiskt utgående avgift för
utnyttjande av patent, mönster eller dylikt:

uppgift för den, till vilken under nästföregående år royaltyn eller avgiften
utbetalts, angående det utbetalda beloppet.

I uppgift, som avses under a), skola vid angivandet av de åtnjutna förmånernas
belopp däri inräknas skatter, försäkringsavgifter och dylikt,
som arbetsgivaren erlagt för vederbörandes räkning, särskilda felräkningspenningar,
ersättning för representationskostnad vid kommunal eller enskild
tjänst ävensom gratifikationer i penningar eller annat, varjämte anteckning
skall göras angående de förmåner i övrigt, som följt med anställning
eller uppdrag, såsom fri kost, boställe, bostad eller löningsjord eller
inkomst av sportler, expeditionslösen, botes- eller beslagsandelar eller
andra liknande, ej till beloppet bestämda inkomster. Avser uppgiven
förmån endast en del av året, skall upplysning meddelas örn den tidrymd,
för vilken förmånen utgått. Har från annan arbetsgivare än statlig myndighet
utgått särskild resekostnads- eller traktamentsersättning, skall
upplysning härom lämnas i uppgiften. Därest vid avlönings utbetalande
avdrag skett för löntagarens eller hans efterlevandes pensionering, skall

Kungl. May.ts proposition nr 148.

i uppgiften upptagas endast den återstående avlöningen men upplysning

lämnas örn att sådant avdrag skett.

Beträffande annan i denna paragraf omförmäld intäkt än sådan, sorn avses
under a) här ovan, skall angivas den tidpunkt, då intäkten blivit tillgänglig
för lyftning.

Vid fullgörande av vad i denna paragraf är stadgat skall uppgiitsskyldig
upprätta särskild uppgiftshandling för varje person, varom fråga är.
Där så kan ske, bör uppgift fullständigt angiva personens namn. hemvist,
bostadsadress och födelseår.

34 $.

Vanligt handelsbolag — — — det distriktet.

Vid uppgift, som i denna paragraf sägs, skall fogas bestyrkt avskrift
av balansräkning för beskattningsåret och balansräkning för det närmast
föregående räkenskapsåret samt av vinst- och förlusträkning för beskattningsåret,
örn sådan räkning ingått i bokföringen.

35 §.

1 mom. I särskilda fall skola efter anmaning följande uppgifter avlämnas,
nämligen

a) av arbetsgivare:

uppgift å förmåner, som i 33 § första stycket a) avses, därest icke uppgiftsskyldighet
utan anmaning föreligger, med upplysning, då förmånerna
avse kortare tid än belt är, örn den tidrymd, för vilken de åtnjutits;

b) av den---beloppets fördelning;

c) av styrelse---angiven tidpunkt;

d) av annan än penningförvaltande inrättning, därest han i avgiven
självdeklaration gjort avdrag för gäluränta eller skuld och fråga ej är
örn lån mot obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen
avsedda förskrivningar:

uppgift, i den mån den kan lämnas, å borgenärens namn och hemvist;

samt

e) av styrelse för försäkringsanstalt:

uppgift för namngiven skattskyldig rörande arten av uppgiven personförsäkring
hos anstalten samt beloppet av premien för försäkringen.

2 mom. Efter anmaning av landskamrerare är idkare av jordbruk eller
skogsbruk, så ock idkare av rörelse, även örn sådant fall icke föreligger,
som i 33 § första stycket c) sägs, skyldig avlämna uppgift örn belopp,
som han utbetalt till namngiven annan näringsidkare, därest beloppet
är av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruksfastighet
eller av rörelse.

3 mom. Utövare av rörelse, som har att avlämna uppgift enligt 33
är skyldig att, efter anmaning av landskamrerare, för kontroll av uppgifternas
riktighet och fullständighet tillhandahålla sina handelsböcker

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

med därtill hörande handlingar eller, därest handelsböeker icke förts,
förda anteckningar rörande intäkter och utgifter inom rörelsen.

Har rörelseidkare från rörelsen till annan utbetalt ränta å gäld och
är ej fråga örn lån mot obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna
rörelsen avsedda förskrivningar, åligger honom sådan skyldighet,
som i första stycket sägs, jämväl för kontroll av lämnad uppgift
örn borgenären eller för att bereda beskattningsmyndighet upplysning
i sådant avseende.

Angående den granskning av handelsböeker och andra handlingar, sorn
i detta mom. avses, gäller vad i 79 och 93 §§ sägs.

4 mom. Styrelse för bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande
inrättning åligger, utöver vad i 35 § 1 mom. c) sägs, att efter förordnande
av Kungl. Majit, i den omfattning och ordning som angives vid förordnandets
meddelande, lämna uppgift örn storleken av insättares ränteinkomst
under viss angiven tid och beloppet av insättares innestående medel
vid viss angiven tidpunkt samt örn insättares fullständiga namn och senast
för inrättningen kända bostadsadress ävensom, därest annan än räkningshavare
äger förfoga över räkningen, uppgift örn den sålunda berättigades
fullständiga namn och senast för inrättningen kända bostadsadress.

5 mom. Där det av landskamrerare begäres, bör envar även i andra fall
än i denna förordning särskilt angivits såvitt möjligt biträda med upplysningar
till ledning för annans taxering för inkomst eller förmögenhet.

36 §.

4 mom. Självdeklaration efter---för avlämnandet.

Vad nu sagts skall hava motsvarande tillämpning i fråga örn tillhandahållande
av bokföring och andra handlingar enligt 32 § 3 mom. och 35 §
3 morn.

37 §.

1 mom. Självdeklaration, som---äga rum.

Motsvarande gäller---tredje styckena. Kunna handlingarna icke

avlämnas, innan taxeringsnämnden avslutat sitt arbete för året, skola
de avlämnas till länsstyrelsen i det län, där taxeringen skall äga rum.

Uppgifter enligt 33 eller 34 § skola vid avlämnandet vara ordnade kommunvis
eller, om i kommun ingå flera församlingar, församlingsvis; och
skall medelst särskilda omslag eller annorledes vara tydligt utmärkt, vilken
kommun eller församling varje grupp av uppgifter avser.

38 §.

3 mom. \id anmanings---anmaningen angivas. Härutöver skall

anmaningen innehålla underrättelse om postadressen för den, som utfärdat
anmaningen, ävensom om den påföljd, som underlåtenhet att hörsamma
anmaningen medför enligt 39 eller 40 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

39 §.

1 morn. Varder självdeklaration---till grund.

1 de i första stycket omförmälda fall må, oavsett den påföljd som där
sägs, för deklarationens eller handlingens eller uppgiftens införskaffande
biträde anlitas av länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige, därest
han icke är offentlig tjänsteman, lämpligt vite.

2 mom. Vad i 1 mom. är sagt örn förlust av rätt att hos kammarrätten
och Kungl. Majit överklaga taxering har icke avseende å staten,

landsting, kommun eller annan dylik menighet.

3 mom. Kan det antagas, att den som underlåtit avgiva självdeklaration
därtill haft skälig anledning, eller förmår skattskyldig för annan
underlåtenhet visa giltig ursäkt, skall här ovan stadgad påföljd icke äga
rum. För den, som är gift och som haft skyldighet att avgiva självdeklaration
på den grund att även boet eller andra maken åtnjutit
inkomst eller förmögenhet, inträder nämnda påföljd icke, med mindre
det kan antagas såsom visst, att han ägt vetskap örn att sådan Inkomst
och förmögenhet uppgått till så högt belopp, att på grund därav skyldighet
för honom att avgiva självdeklaration förelegat.

4 mom. Angående ansvar för underlåtenhet att göra anmälan örn begagnande
av anstånd med självdeklarations avlämnande jämlikt 36 §
1 morn. tredje stycket meddelas föreskrift i 141 § 3 mom.

5 mom. Gör någon sig skyldig till försummelse, som här ovan i denna
paragraf omförmäles, eller underlåter någon, som mottagit anmaning att
avlämna upplysningar enligt 32 § 2 inom., att efterkomma dylik anmaning,
skall anteckning därom verkställas i inkomstlängden.

6 mom. Underlåter någon, som mottagit anmaning enligt 32 § 3 mom.
att tillhandahålla handelsböcker eller andra handlingar, att efterkomma
dylik anmaning, må för handlingarnas tillhandahållande anlitas biträde av
länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig
tjänsteman, lämpligt vite.

(5. •... .

40 $.

1 mom. Örn ansvar för försummelse att behörigen fullgöra föreskrifterna
i 33 §, 34 § eller 35 § 1 eller 2 mom. eller efterkomma förordnande, som
meddelats jämlikt 35 § 4 morn., stadgas i 142 §.

2 mom. Hörsammas icke anmaning att avlämna uppgift enligt 33. §,
34 § eller 35 § 1 eller 2 mom. eller anmaning enligt 35 § 3 mom. att tillhandahålla
handelsböcker eller andra handlingar, må.för uppgiftens införskaffande
eller handlingarnas tillhandahållande anlitas biträde av länsstyrelsen,
som äger förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig
tjänsteman, lämpligt vite.

Kungl. Majlis proposition nr 148.

Särskilda uppgifter angående vissa lotterivinster samt aktieutdelningar och

obligationsräntor m. m.

42 $.

1 morn. Envar, som----i vinsten.

2 mom. Enligt 1 mom.---äga rum.

3 memi. Envar, som här i riket utbekommit

a) utdelning a svenska aktier eller å andelar i svensk ekonomisk förening
eller från utländsk juridisk person eller

b) ränta, vilken erlagts mot avlämnande av kupong eller kvitto, å obligation,
förlagsbevis eller annan för den allmänna rörelsen avsedd förskrivning,

ar skyldig att till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet
vid mottagandet av utdelningen eller räntan avgiva särskild uppgift
härom. Lyftes beloppet för annans räkning, och överlämnas ej därvid
en av denne avgiven vederbörlig uppgift, skall uppgift i stället avgivas
av den, som lyfter beloppet, och därvid uppgivas namn och hemvist
å den, för vars räkning beloppet lyftes. Utbekommer någon utdelning
eller ränta mot kupong, som han förvärvat utan det värdepapper kupongen
tillhör, skall jämväl uppgivas namn och hemvist å den, från vilken
kupongen förvärvats.

Uppgift avfattas enligt formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t, och
avlamnas till den, som utbetalar utdelning eller ränta. Denne bör tillse
att uppgift avlämnas, innan betalning sker.

Örn ansvar för försummelse att behörigen fullgöra uppgiftsplikt enligt
detta mom. stadgas i 141 § 4 mom.

4 morn. Enligt 3 mom. avgivna uppgifter, som avse utdelning, skola
ior varje år senast den 15 februari nästföljande år av den som mottagit
uppgifterna avlämnas i enahanda ordning, som enligt 37 § 1 mom. är föreskriven
för där omförmälda uppgifter. Har i något fall utbetalning
av utdelning skett utan att uppgiftsskyldighet vederbörligen fullgjorts,
skall vid uppgifternas avlämnande lämnas upplysning härom.

Enligt 3 morn. avgivna uppgifter, som avse ränta, skola avlämnas i den
mån Kungl. Majit så förordnar och i den ordning, som därvid av Kungl.
Majit bestämmes. Hava avlämnade uppgifter icke inom fem år infordrats,
må de förstöras.

Örn ansvar för försummelse att behörigen fullgöra vad i första stycket
föreskrivits eller efterkomma vad jämlikt andra stycket förordnats stadgas
i 142 §. Hörsammas ej anmaning att avlämna uppgifter enligt första
stycket, skall vad i 40 § 2 mom. sägs äga motsvarande tillämpning.

5 morn. Kungl. Majit äger förordna, att även för andra fall än de, då
uppgiftsskyldighet för mottagare av utdelning eller ränta jämlikt 3 mom.
föreligger, uppgift till ledning vid annans taxering för inkomst eller förmögenhet
skall avlämnas, av svenskt bolag eller svensk ekonomisk för -

Kungl. Maj:ts proposition nr JAS.

elling rörande utbetald utdelning samt av den, som här i riket utfärdat
obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda
förskrivningar, rörande utbetald ränta. Kungl. Majit bestämmer i sådant
fall jämväl, i vilken omfattning och i vilken ordning uppgift skall
lämnas. Om ansvar för försummelse att behörigen fullgöra vad genom förordnandet
föreskrivits stadgas i 142 §.

6 mom. Kungl. Majit må, där så kan ske utan att åsyftad kontroll eftersättes,
förordna örn jämkning av den i 3 mom. stadgade uppgiftsskyldigheten.

49 §.

1 mom. Varder virkesdeklaration---befunnits ofullständig.

1 fall, som i första stycket omförmälas, skall vad i 39 § 1 mom. andra
stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

2 mom. Vad i 1 mom. är sagt örn förlust av rätt att hos kammarrätten
överklaga taxering har icke avseende å staten, landsting, kommun eller
annan dylik menighet.

3 morn. Kan det---äga rum.

i mom. Angående ansvar för underlåtenhet att göra anmälan örn begagnande
av den jämlikt 48 § medgivna rätt att med virkesdeklarations
avlämnande njuta anstånd i enlighet med bestämmelserna i 36 § 1 mom.
tredje stycket meddelas föreskrift i 141 § 3 mom.

5 mom. Gör någon — ---i skogsaccislängden.

52 $.

För taxering erforderlig, i denna förordning icke särskilt omförmäld
uppgift skall, då ordförande i beskattningsnämnd i första instans eller
landskamrerare framställer begäran därom, lämnas av statligt eller kommunalt
verk, allmän inrättning eller överförmyndare, därvid skola iakttagas
de närmare bestämmelser angående uppgiftspliktens fullgörande,
som kunna av Kungl. Majit meddelas.

53 i

1 mom. Deklarationsblanketter skola---i taxeringsnämnd. Vad

nu sagts örn deklarationsblanketter för årlig taxering skall gälla även
i fråga örn blanketter till uppgifter enligt 40 a § 1 och 2 mom. samt 41 och
42 §§; och skola blanketter till uppgifter enligt 42 § kostnadsfritt tillhandahållas
jämväl hos den, som utbetalar vinst, utdelning eller ränta, som
där avses.

2 mom. Samtliga i denna förordning omförmälda deklarationer samt
andra uppgifter och upplysningar, som avgivas skriftligen, må jämväl
kunna på den uppgiftspliktiges eget äventyr i betalt brev med allmänna
posten insändas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

54 §.

För de fall, då i denna förordning stadgats skyldighet att efter anmaning
lämna uppgift eller upplysning till ledning vid taxering för inkomst
eller förmögenhet, föreligger sådan skyldighet jämväl i fråga örn förhållanden,
som avse tid före beskattningsåret och som hava betydelse för
åsättande av taxering eller eftertaxering.

Vad nu sagts skall hava motsvarande tillämpning i fråga örn skyldighet
enligt 32 § 3 mom. eller 35 § 3 mom. att tillhandahålla bokföring eller
andra handlingar.

55 §.

1 mom. Kätt att utfärda anmaning i andra fall än som i 32 § 3 mom.
samt 35 § 2, 3 och 5 mom. avses tillkommer landskamreraren samt ordföranden
i vederbörande beskattningsnämnd i första instans. Biträdes
landskamreraren eller ordföranden av sakkunnig, varom i 14 § 2 monn
andra stycket sägs, eller av tjänsteman, som i 15 § 1 mom. omförmäles,
må han å denne överlåta utövandet av sådan anmaningsrätt.

Avser anmaning fullgörande av i 32 § 3 mom. eller 35 § 2, 3 eller 5 mom.
föreskriven skyldighet, tillkommer rätt att utfärda anmaning landskamreraren
i det län, där den uppgiftsskyldiges hemortskommun är belägen,
eller, örn han saknar hemortskommun, kamreraren vid överståthållarämbetets
avdelning för uppbördsärenden. I fråga örn skattskyldig, vilkens
taxering bragts under mellankommunala prövningsnämndens prövning,
skall rätt till anmaning, som i 32 § 3 mom. avses, jämväl tillkomma allmänna
ombudet hos denna nämnd.

2 mom. Anmaning att---vederbörande anmaningen.

3 moni. Krono- eller stadsbetjänt, som verkställer delgivning av vitesföreläggande,
som meddelats jämlikt denna förordning, äger att därför
av den försumlige undfå gottgörelse med fem kronor för varje förrättning.

56 $.

1 mom. Granskning av---sådan bearbetning.

Efter taxeringsårets---eller i 76 §. Sedan tio år förflutit, skola

deklarationerna förstöras, där ej Kungl. Maj:t annorlunda föreskriver.
Då särskilda skäl därtill föranleda, må Kungl. Maj:t ock förordna, att
deklarationerna eller vissa av dem skola dessförinnan förstöras, dock tidigast
efter fem år.

Vad ovan är sagt örn självdeklaration gäller i tillämpliga delar även beträffande
uppgift enligt 41 § eller 42 § 1 eller 3 morn., annan i denna förordning
omförmäld, av skattskyldig till ledning för egen taxering för inkomst
eller förmögenhet lämnad uppgift eller upplysning ävensom uppgift,
varom i 35 § 1 mom. c) och 35 § 4 mom. förmäles; dock må uppgifter
enligt 42 § 1 eller 3 mom. vara tillgängliga även för dem, från vilka vinst,
utdelning eller ränta erhållits, samt av dem anlitade medhjälpare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

78 §.

Taxeringsnämndens ordförande åligger huvudsakligen:

a) att tillhandahålla---om avlämnandet;

d) att ordna och granska för taxeringen avlämnade deklarationer, uppgifter
och andra handlingar, vidtaga åtgärder för felande deklarationers
och andra uppgifters införskaffande samt i övrigt söka inhämta upplysningar
till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering, dock att
länsstyrelsen, då särskilda skäl därtill föranleda, må för viss taxeringsnämnd
visst år medgiva, att deklarationer av enkel beskaffenhet, som avse
huvudsakligen inkomst av tjänst, efter ordförandens bestämmande
granskas allenast av kronoombudet;

e) att, då---örn förhållandet;

f) att, därest i avgiven självdeklaration avdrag skett för periodiskt understöd
eller för ränta å gäld samt av deklarationen eller annan erhållen
uppgiit framgår, att beloppet åtnjutits av någon, som icke skall taxeras
inom distriktet och som icke kan antagas vara bokföringspliktig rörelseidkare,
lämna underrättelse därom till vederbörande taxeringsnämndsordförande; g)

att även i andra fall än under e) och f) här ovan sägs, därest under
taxeringsarbetet framkommit förhållanden, som kunna antagas hava
betydelse för taxering å annan ort, lämna vederbörande taxeringsnämndsordförande
underrättelse därom;

h) att kalla taxeringsnämndens ledamöter till sammanträde och örn utsatt
tid och ställe härför på lämpligt sätt och i god tid meddela de skattskyldiga
inom taxeringsdistriktet underrättelse;

i) att leda taxeringsnämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet;
samt

j) att ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder.

79 §.

1 mom. Finner taxeringsnämndens---dylik granskning. Därvid

skall den skattskyldiges deklaration med tillhörande handlingar överlämnas.

På landskamreraren--— fall utses. Så snart--— deklaratio nen

återställes.

Vad i---rederiets bokföring.

2 mom. Anser taxeringsnämndens ordförande anledning föreligga att
för ändamål, som i 35 § 3 mom. sägs, granskning av där omförmäld rörelseidkares
bokföring äger rum, framställes begäran härom hos vederbörande
landskamrerare, vilken har att vidare förfara på sätt i 1 mom.
sägs. Framkommer vid granskningen upplysningar av beskaffenhet att
kunna antagas inverka å annan taxeringsnämnds taxeringsåtgärd, skall
landskamreraren föranstalta örn underrättelse härom till ordföranden i
denna nämnd.

Kunni. Maj:ts proposition nr 14b.

3 morn. Granskning, som i denna paragraf avses, skall såvitt möjligt
ske på sådant sätt och på sådan tid att den icke förorsakar hinder i verksamheten
för den, vars bokföring är föremål för granskningen. Där han
det begär och det lämpligen kan ske, skall granskningen verkställas hos
honom. Hava handelsböcker eller andra handlingar överlämnats för
granskningen, skola de så fort ske kan återställas. Meddelande örn resultatet
av granskningen skall snarast lämnas den, vars bokföring varit
föremål för granskningen.

80 §.

Kronoombudet bar med avseende å taxering för inkomst eller förmögenhet
till åliggande särskilt

a) att, oavsett den ordföranden tillkommande granskningsskyldigheten,
granska alla inkommande självdeklarationer, andra uppgifter och upplysningar,
dock att länsstyrelsen, då särskilda skäl därtill föranleda, må
för viss taxeringsnämnd visst år medgiva, att deklarationer av enkel
beskaffenhet, som avse huvudsakligen inkomst av tjänst, efter ordförandens
bestämmande granskas allenast av denne;

b) att vid granskningen tillse, att kronans intresse — — — taxeringsnämndens
sammanträden.

Med avseende---taxeringsnämndens sammanträden.

90 $.

2 moni. Har självdeklaration eller virkesdeklaration icke blivit följd
vid taxeringen, åligger det taxeringsnämndens ordförande att å deklarationen
verkställa anteckning örn avvikelsen och skälen därför samt att
ofördröjligen i rekommenderat brev med allmänna posten tillsända den
skattskyldige underrättelse örn, vilka uppgifter i deklarationen som
frångåtts, samt örn skälen därför. Detsamma gäller — — — eller
upplysning.

I enahanda---därtill anmanats.

93 §.

Landskamreraren har---57 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Finner landskamreraren för en behörig taxering av skattskyldig, som i
32 § 3 mom. omförmäles, vara nödigt, att granskning verkställes av den
skattskyldiges bokföring eller, då den skattskyldige varit delägare i vanligt
handelsbolag, kommanditbolag eller rederi, av bolagets eller rederiets
bokföring, eller anser landskamreraren anledning föreligga att för ändamål,
som i 35 § 3 mom. sägs, granskning av där omförmäld rörelseidkares
bokföring äger rum, bör landskamreraren föranstalta örn sådan granskning,
därvid biträde av sakkunnig må anlitas. Tillkommer jämlikt 55 §
1 mom. anmaningsrätten annan landskamrerare, bör framställning om

Kungl. Maj:ts proposition nr 148. 13

granskning göras hos denne. Angående granskningens utförande skall i
varje fall gälla vad i 79 § 3 mom. sägs.

Jämväl i---- likformig taxering.

140 §.

Den som bryter mot vad i 57 § är stadgat vare, där han ej för sin förseelse
är underkastad ansvar för tjänstefel, straffad med dagsböter och
vare därjämte skyldig gottgöra skada, som genom sådan förseelse uppkommit.

141 §.

1 main. Har den, som enligt 26 § 1 mom. är pliktig avgiva självdeklaration,
underlåtit att inom föreskriven tid avlämna sådan deklaration, och
har han tillika till någon, som är skyldig att utan anmaning enligt 33 §
eller efter anmaning'' enligt 35 § 1 mom. meddela uppgift rörande till honom
utbetalt belopp eller för hans räkning innestående medel, lämnat
oriktig upplysning rörande namn eller andra förhållanden under sådana
omständigheter, att det kan antagas hava skett i syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens
behöriga fullgörande, straffes med dagsböter.

2 mom. Har den, som enligt 43 § 1 mom. är pliktig avgiva virkesdeklaration,
underlåtit att inom föreskriven tid avlämna sådan deklaration, och
har han tillika till någon, som är skyldig att efter anmaning meddela uppgift
rörande honom enligt 47 §, lämnat oriktig upplysning rörande namn
eller andra förhållanden under sådana omständigheter, att det kan antagas
hava skett i syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande,
straffes med dagsböter.

3 mom. Har skattskyldig---anståndets begagnande.

i mom. Försummar någon att behörigen fullgöra uppgiftsplikt enligt
42 § 3 morn., bote högst trehundra kronor.

5 mom. Vad i denna paragraf stadgas äger icke tillämpning, därest den
försumlige för sin underlåtenhet är underkastad ansvar för tjänstefel.
Straff för förseelse, som i 3 mom. omförmäles, inträder icke, där den försumlige
visar giltig ursäkt för sin underlåtenhet.

142 §.

Den, som ej behörigen fullgör vad honom enligt 18, 19, 23, 33 eller 34 §,
35 § 1 eller 2 morn., 40 a § 2 eller 3 morn., 42 § 2 morn., 42 § 4 mom. första
stycket eller 47 § åligger, skall, där han ej för försummelsen är underkastad
ansvar enligt 143 § 3 mom. eller för tjänstefel, böta tjugufem kronor.
Vad nu sagts gälle ock örn den, som ej behörigen fullgör vad honom åligger
jämlikt förordnande, som meddelats enligt 35 § 4 mom. eller 42 § 4
mom. andra stycket eller 42 § 5 mom.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

143 $.

1 mom. Har någon i självdeklaration eller därtill hörande handling
eller i särskild uppgift angående renskötsel eller i upplysning, som i 32 §
avses, mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, som är ägnat att
leda till frihet från taxering eller till för låg taxering, straffes med böter
till belopp, som nedan sågs, eller fängelse i högst sex månader.

Böter bestämmas, örn det oriktiga meddelandet blivit vid taxeringen
följt, till högst fem gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt, som
därigenom undandragits, och i annat fall till högst fem gånger den inkomst-
och förmögenhetsskatt, som skulle hava undandragits, i händelse
det oriktiga meddelandet blivit följt vid taxeringen, i vartdera fallet
dock till minst etthundra kronor. Därest det oriktiga meddelandet
avsett förhållande, som utövat eller kunnat utöva inverkan allenast å
taxering till kommunal inkomstskatt, bestämmas böter, örn det oriktiga
meddelandet blivit vid taxeringen följt, till högst tjugufem öre för varje
skatteöre, som därigenom kommit att icke påföras den skattskyldige, och i
annat fall till högst tjugufem öre för varje skatteöre. som icke skulle påförts
den skattskyldige, därest det oriktiga meddelandet blivit följt vid
taxeringen, i vartdera fallet dock till minst etthundra kronor.

Har någon i virkesdeklaration eller därtill hörande handling eller i
upplysning, som i 46 § avses, lämnat sådant oriktigt meddelande, som
i första stycket sägs, bote, örn det oriktiga meddelandet blivit vid faxe*
ringen följt, högst en krona för varje tiotal kronor rotvärde, som därigenom
icke blivit taxerat, och i annat fall högst en krona för varje tiotal
kronor rotvärde, som icke skulle hava taxerats, i händelse det oriktiga
meddelandet blivit följt vid taxeringen, i vartdera fallet dock minst etthundra
kronor.

2 mom. Har oriktigt meddelande, varom i 1 mom. förmäles, icke lämnats
mot bättre vetande, men har den som lämnat meddelandet vid dess
avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, straffes denne med
böter, högst hälften av det belopp, vartill enligt 1 mom. i motsvarande
fall högst må dömas, men lägst tjugufem kronor.

3 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förseelse, som i 1 mom.
sägs, eller vid utförande av förseelsen med råd eller dåd uppsåtligen hjälper,
så att gärningen därigenom sker, straffes som vore han själv gärningsman.
Detsamma gälle oek, örn någon vid sådan förseelse i avsikt att
bereda den skattskyldige vinning ej behörigen fullgjort skyldighet att meddela
uppgift till ledning vid dennes taxering för inkomst eller förmögenhet
eller virkestaxering.

4 mom. Straff enligt denna paragraf inträder icke för den, som av
egen drift beriktigat det oriktiga meddelandet.

5 mom. Vad i 1, 2 och 3 mom. stadgas äger icke tillämpning, då den
skyldige för sin förseelse är underkastad ansvar för tjänstefel.

Kungl. Maj:t8 proposition nr 148.

144 $.

1 mom. Förseelse, som---allmän domstol.

Åtal jämlikt 141 § 1, 2 eller 3 mom. eller 143 § skall, då den deklarationseller
uppgiftsskyldige här i riket har hemortskommun, anhängiggöras vid
den allmänna underrätt, inom vars domvärjo hemortskommunen är belägen,
och eljest vid allmänna underrätten i den ort, där den taxering skall
äga rum, för vilken deklarationen, uppgiften eller upplysningen skolat ligga
till grund.

Förseelse, som---till åtal.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935, dock att 141—143 §§ samt
144 § 1 mom. i deras förutvarande lydelse även därefter skola äga tillämpning
i fråga örn förseelser, som begåtts före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Utdrag av protokollet över f inansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä Stockholms slott
den 22 februari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:

I skrivelse den 1 juni 1928, nr 344, anhöll riksdagen, att Kungl. Majit
täcktes, med beaktande av vad särskilda utskottet i sitt utlåtande nr 1
därom anfört, föranstalta örn utredning rörande frågan, huruvida och i
vilken form effektiv kontroll därå, att ränteinkomster och förmögenhet
bestående av utlånat kapital bleve behörigen beskattade, kunde åväga
bringas, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Sedermera anhöll riksdagen i skrivelse den 24 april 1929, nr 119, unde"
åberopande av bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande
nr 17, att Kungl. Majit ville — i sammanhang med förutnämnda av 1928
års riksdag begärda utredning — föranstalta örn utredning dels rörande
frågan, huru förbättrad kontroll kunde åstadkommas över att även annan
skattepliktig inkomst och förmögenhet än ränteinkomst och utlånat kapital
bleve beskattade, dels ock beträffande frågan örn skärpt påföljd för
avgivande mot bättre vetande av felaktig självdeklaration eller därmed
jämförlig uppgift samt för riksdagen framlägga de förslag, som kunde
av utredningen föranledas.

I anledning av dessa riksdagsskrivelser bemyndigade Kungl. Majit den
14 juni 1929 chefen för finansdepartementet att tillkalla högst två sakkunniga
med uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag rörande
frågan, huru förbättrad kontroll kunde åstadkommas över att skattepliktig
inkomst och förmögenhet bleve behörigen beskattade, ävensom
beträffande frågan örn skärpt påföljd för avgivande av felaktig självdeklaration
eller därmed jämförlig uppgift.

Jämlikt berörda bemyndigande tillkallade chefen för finansdepartementet
den 18 juni 1929 såsom sakkunniga inom finansdepartementet assessorn
hos Överståthållarämbetet för uppbördsärenden J. G. Leijonmarck och
professorn vid handelshögskolan i Stockholm O. Sillén.

Kungl. May.ts proposition nr 148.

De sakkunniga ha den 12 augusti 1933 avlämnat betänkande med förslag
till ändrade bestämmelser angående förbättrad deklarationskontroll
och till förstärkt taxeringsorganisation m. m. Betänkandet, som tryckts
i serien »statens offentliga utredningar» (1933:27), innefattar jämväl förslag
till förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen.

över betänkandet ba yttranden avgivits av kammarrätten, statskontoret,
riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet (med överlämnande
jämväl av yttrande från Stockholms stadsfullmäktige), länsstyrelserna i
samtliga län, ordföranden och allmänna ombudet i mellankommunala
prövningsnämnden, kommerskollegium (med överlämnande jämväl av
ett gemensamt yttrande av Sveriges industriförbund, svenska bankföreningen
och Stockholms handelskammare samt särskilda yttranden av övriga
handelskammare i riket), bank- och fondinspektionen (med överlämnande
jämväl av särskilt yttrande av svenska bankföreningens styrelse),
sparbanksinspektionen (med överlämnande jämväl av yttrande från svenska
sparbanksföreningens styrelse), fullmäktige i riksgäldskontoret, svenska
stadsförbundets styrelse, svenska landskommunernas förbunds styrelse,
svenska landstingsförbundets styrelse, svenska arbetsgivarföreningen
samt landsorganisationen i Sverige.

Med beaktande jämväl av vad i de avgivna yttrandena framkommit bar
de sakkunnigas förslag därefter undergått en överarbetning inom finansdepartementet,
vilken utmynnat i ett nu föreliggande förslag till förordning
om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379).

Jag anhåller nu att få för Kungl. Majit anmäla detta ärende och skall
därvid under särskilda punkter redogöra för de sakkunnigas förslag, de
avgivna yttrandena och departementsförslagets ståndpunkt. Beträffande
historik och utländsk rätt torde jag i huvudsak kunna inskränka mig till
att hänvisa till de sakkunnigas betänkande.

Behovet av förbättrad skattekontroll.

I fråga örn behovet av förbättrad skattekontroll framhålla de sakkunniga
till en början, att man varken i vårt land eller i de utländska stater,
som hade en på självdeklarationssystemet uppbyggd direkt beskattning,
ansett sig kunna undvara en omfattande, på särskild uppgiftsskyldighet
grundad kontroll av självdeklarationernas riktighet. Erfarenheten hade
också visat, att resultatet av taxeringen försämrades i samma mån som
sådan kompletterande kontroll saknats eller densamma vore otillfredsställande.
Frestelsen att genom ofullständiga, oriktiga eller rent av bedrägliga
uppgifter minska skattebördan ökades emellertid icke endast
genom bristfällig kontroll utan även till följd av skärpning av den direkta
beskattningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr /48. 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

De sakkunniga framhålla, att det självfallet icke vore möjligt att med
anspråk på tillförlitlighet ens ungefärligen uppskatta storleken av de,
otvivelaktigt mycket betydande, belopp, som till följd av bristfällig kontroll
undgått taxering. Emellertid hade de sakkunniga ansett sig icke
böra underlåta att göra en överslagsberäkning beträffande förvärvskällan
kapital, ett område där svårigheterna att uppskatta storleken av den totala
inkomsten ansetts vara icke fullt så stora som inom andra inkomstområden.
Angående dessa beräkningar yttras bland annat:

Till utgångspunkt lia de sakkunniga valt taxeringsåret 1928. Skälet
till att icke något senare år utvalts är, att från och med taxeringsåret 1929
avdrag för skuldräntor skola uppföras icke såsom tidigare under allmänna
avdrag utan under de särskilda inkomstgrupperna och. i den mån räntan
icke hänför sig till annan förvärvskälla, under inkomst av kapital.

Enligt den officiella skattestatistiken för år 1928 utgjorde den uppskattade
inkomsten av kapital för hela riket nära 457 miljoner kronor. Till
den uppskattade inkomsten böra läggas bruttointäkten fråndragna utgifter.
Dessa utgifter, huvudsakligen omfattande förvaltningskostnader,
torde icke kunna beräknas högre än till 18 miljoner kronor. Hela den för
taxering uppskattade bruttointäkten av kapital synes därför kunna upptagas
till högst 475 miljoner kronor.

För att erhålla jämförbara siffror böra de faktiskt utbetalade utdelningarna
och räntorna reduceras. Vad angår utdelning från svenska bolag
bör erinras, att utdelningar till svenska bolag icke voro underkastade taxering
till bevillning. Beträffande ränteinkomsterna böra dessa minskas
med vad som utbetalats till dels icke skattskyldiga personer — stat och
kommuner, vissa föreningar och stiftelser ävensom utlänningar och här i
riket icke mantalsskrivna svenska medborgare — dels ock sådana skattskyldiga,
för vilka ränteinkomsten hänförts till inkomst av rörelse. Vad
angår räntor å banktillgodohavanden kan förekomma, att insättarens sammanlagda
inkomst uppgått till så lågt belopp, att han icke åsatts taxering.

Sammanlagda beloppet av de utdelningar, som år 1927 utbetalades från
svenska aktiebolag och solidariska bankbolag med ett aktie- eller lottkapital
av minst 200,000 kronor, utgjorde enligt beräkningar, verkställda
med ledning av Aktieägarens uppslagsbok, cirka 341 miljoner kronor.
Härtill böra läggas utdelningar från andra svenska bolag än nyssnämnda
och från svenska ekonomiska föreningar samt sådan utdelning från utländska
aktiebolag, som skolat taxeras som inkomst av kapital här i riket.
Sammanlagda beloppet av alla dessa utdelningar torde kunna beräknas
till långt mer än 350 miljoner kronor. Härifrån skola emellertid enligt
vad ovan nämnts dragas bland annat utdelningar, som tillfallit svenska
bolag. Dessa avdrag torde i vart fall icke belöpa sig till högre belopp än
en tredjedel av bruttoinkomsten. Lågt räknat torde den inkomst genom
utdelning, som bort taxeras såsom inkomst av kapital här i riket sålunda
kunna uppskattas till 240 miljoner kronor. Summan av ränteinkomster
från affärsbankerna, de enskilda sparbankerna och postsparbanken kan
beräknas till omkring 250 miljoner kronor, därav 4/s eller 200 miljoner
kronor kunna antagas hava varit av beskaffenhet att böra taxeras såsom
inkomst av kapital. Räntor å svenska obligationer, som skolat taxeras såsom
inkomst av kapital, hava beräknats till 25—30 procent av samtliga
sådana obligationsräntor eller till 75 miljoner kronor. Härtill böra läggas
sådana räntor å utländska obligationer och å förlagsbevis m. m., som

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

skolat taxeras såsom inkomst av kapital och vilka räntor beräknats till
omkring 30 miljoner kronor. Återstående räntor äro sådana, som utbetalats
å inteckningslån, å till rörelseidkare av enskilda lämnade försträckningar,
å andra försträckningar av en enskild till en annan samt räntor
från andra penninginrättningar än de ovannämnda m. m. Med en myeket
försiktig uppskattning kunna dessa räntor, i den mån de bort taxeras som
inkomst av kapital, beräknas hava uppgått till belopp ej obetydligt överstigande
100 miljoner kronor.

Det sammanlagda belopp, som enligt denna kalkyl bort hänföras till
skattepliktig bruttointäkt av kapital år 1928, utgör sålunda lägst 645 miljoner
kronor.

Örn den verkställda beräkningen är riktig, skulle alltså ett belopp av
omkring 170 miljoner kronor hava obebörigen undgått taxering. Beräknas
därav cirka 50—60 miljoner kronor motsvara utdelningar, huvudsakligen
sådana som utbetalats till i utlandet bosatta personer, återstå 110—120
miljoner kronor eller något mer än 30 procent av den inkomst av räntor,
vilken bort taxeras såsom inkomst av kapital.

Några i Stockholm vidtagna undersökningar giva vid handen, att det
resultat, vartill man sålunda kommit, icke kan anses orimligt. Vid 1929
års taxering undersöktes i Stockholm bosatta skattskyldiga, vilka haft medel
innestående hos Allmänna sparbanken till belopp av minst 5,000. kronor.
Antalet sådana skattskyldiga utgjorde 139. Av dessa hade tidigare
8 personer icke deklarerat sina banktillgodohavanden, men uppenbarligen
till följd av den år 1928 vidtagna särskilda deklarationsgranskningen i
Stockholm upptagit sin ränteinkomst av sådana tillgodohavanden i 1929
års deklaration. Av de återstående gjordes 97 skattskyldiga till föremål
för närmare granskning, därvid det visade sig, att av dessa cirka hälften
eiler 48 personer icke deklarerat hela sin ränteinkomst. I vart fall hade
av nämnda 139 skattskyldiga 56 eller omkring 40 procent av hela antalet
uppgivit sina ränteinkomster för lågt. Uppgift saknas emellertid om beloppet
av de samtliga ränteinkomster, som dessa 139 skattskyldiga åtnjutit
eller deklarerat. — — —

De i Stockholm under de tre första kvartalen av år 1932 inregistrerade
bouppteckningar, upptagande en behållning av mer än 20 000 kronor, hava
även granskats och jämförts med de förmögenhetsuppgifter, som lämnats
i deklarationer, avgivna för de avlidna under livstiden. Jämförelsen har
avsett storleken av i obligationer, banktillgodohavanden och andra fordringar
nedlagda tillgångar därvid givetvis bortsetts från vid dödsfallet utfallande
försäkringsbelopp. Antalet sådana bouppteckningar utgjorde 327,
men i 11 av dessa hade icke några tillgångar av dylikt slag upptagits. Av
undersökningen framgår, att i 151 av dessa bouppteckningar bland tillgångarna
upptagits obligationer men att 17 av de avlidna, motsvarande
cirka 12 procent av berörda antal 151. i avgivna deklarationer icke alls
redovisat dessa obligationer eller motsvarande tillgångar eller ej fullständigt
redovisat sina innehav i obligationer. Motsvarande siffror utgjorde
i fråga örn banktillgodohavanden 197 respektive 71 personer och 36 procent
samt beträffande andra fordringar 139 respektive 46 personer och 33 procent.
Därest en jämförelse verkställts mellan storleken av de uppgivna och
arnlund olda beloppen, skulle säkerligen procenttalen av de undandragna
beloppen blivit lägre än nyssnämnda. Å andra sidan torde det otvivelaktigt
understundom förekomma, att de inregistrerade bouppteckningarna
icke upptagit alla de av den avlidne efterlämnade tillgangarna i fordringar.
—

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Efter denna redogörelse för gjorda undersökningar i fråga om inkomst
av kapital anföra de sakkunniga:

Örn också i och för sig betydande syntes dock de inkomster av kapital,
vilka obehörigen undginge beskattning, vara relativt obetydliga i förhållande
till beloppet av de rörelseinkomster, som bort taxeras men på grund
av bristfällig kontroll undandragits beskattning. Även i fråga örn inkomst
av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet bade efter vad erfarenheten givit
vid banden avsevärda belopp undgått taxering. Vad anginge inkomst
av fastighet begränsade sig de undersökningar, som läge till grund lör de
sakkunnigas bedömande, till annan fastighet än jordbruksfastighet. Dessa
undersökningar visade, att i stor omfattning avdrag påyrkats från inkomst
av fastighet för fingerade utgifter, särskilt ränteutgifter.

De sakkunniga framhålla vidare, att några inom vissa branscher bland
rörelseidkare utförda granskningar, s. k. kategorigranskningar, lämnade en
ledtråd för bedömande av kontrollbehovet samt rörande de framtida verkningar,
som kunde påräknas av en rationellt genomförd kontroll. I detta
hänseende lämnas en redogörelse (s. 44) för resultaten av vid 1928 och 1931
års taxeringar i Stockholm verkställda granskningar beträffande personer,
som utövade förmedling av fastighetsförsäljning vare sig yrkesmässigt
eller såsom tillfällig förvärvsverksamhet. Av dessa resultat anse de
sakkunniga kunna dragas den slutsatsen, att medan tidigare mycket betydande
inkomstbelopp från nämnda verksamhet undandragits beskattning,
den verkställda granskningen medfört högst avsevärd förbättring i de
deklarationer, som sedermera avgivits av fastighetsmäklarna.

De sakkunniga omnämna i detta sammanhang jämväl verksamheten vid
ett under medverkan av de sakkunniga anordnat särskilt taxeringskontor
i Norrköping för skattekontroll. Verksamheten där hade till väsentlig
del bestått i kategorigranskningar. Sammanlagda höjningarna av taxeringarna
till statsskatt i följd av taxeringskontorets verksamhet hade år
1931 utgjort 1,467,000 kronor, därav genom bokgranskningar 587,000 kronor,
och år 1932 1,336,000 kronor, därav 752,000 kronor på grund av bokgranskningar.
Detaljerad redogörelse för denna verksamhet lämnas i särskild
bilaga till betänkandet (sid. 242 o. f.).

Enligt vad de sakkunniga uttala, har även vid den särskilda taxeringskontroll,
som från och med år 1928 utövats i Stockholm och där pågått omkring
tre månader årligen, de ojämförligt mest betydande höjningarna i
taxeringarna avsett inkomst av rörelse. Inom alla de länder, som hade
ett rationellt taxeringsväsen, syntes man vara ense örn, att ett övervakande
av att inkomst av rörelse riktigt taxerades vore den ur fiskalisk synpunkt
viktigaste grenen av skattekontrollen; å andra sidan ställde denna
kontroll de största kraven på utredningsmännen.

Slutligen förklara de sakkunniga, att de icke ansett sig böra ingå på
frågan örn deklarationsmoralen på grund av folkpsykologiska förhållanden
stöde högre eller lägre i vårt land än i de främmande länder, med vilka
en jämförelse lämpligen kunde göras. Tänkbart och måhända sanno -

Kungl. May.ts proposition nr 148.

likt vore att, därest man här i landet haft ett lika gott kontrollsystem som
i vissa andra länder, deklarationsmoralen här i landet skulle varit bättre
än i åtminstone flertalet av dessa länder. Yad som emellertid vore av
vikt att framhålla vore, att i vårt land skattemoralen för närvarande lämnade
mycket övrigt att önska samt att en faktor, som alldeles särskilt bidragit
härtill, syntes vara den otillfredsställande kontrollen. Erfarenheten
hade också givit vid handen, här i landet liksom i utlandet, att ett
systematiskt bedrivet, av väl kvalificerade fackmän utfört utredningsarbete
i taxeringsfrågor åtstadkommit påtagliga förbättringar i fråga örn
självdeklarationernas tillförlitlighet. För så vitt ett sådant arbete bedreves
fortlöpande och planmässigt syntes man kunna räkna med att under
en avsevärd tidsföljd framåt även de direkta och synbara resultaten av
verksamheten skulle komma att år från år förbättras. Enligt de sakkunnigas
mening framstode det såsom en viktig allmän angelägenhet, att åtgärder
vidtoges för att åvägabringa ett förbättrat taxeringsresuitat samt
för att hämma den fortsatta spridningen av tendenserna till avgivande
av oriktiga självdeklarationer. Jämförelsevis gynnsamma betingelser
syntes föreligga att vinna detta syfte utan oskäliga kostnader eller andra
olägenheter av större betydelse. Av stor vikt vore emellertid, att de anordningar,
som vidtoges, gjordes effektiva och insattes så kraftigt, att redan
från början nämnda tendenser på ett avgörande sätt motarbetades.

Jag skall härefter redogöra för de allmänna synpunkter, som i de
avgivna yttrandena anlagts på frågan örn behovet av en skärpt skattekontroll.

Kammarrätten anför, att ehuru kammarrätten icke på grund av egen
erfarenhet kunde yttra sig örn storleken av de skatteförluster, som förorsakats
av kontrollens bristfällighet, ansåge kammarrätten det icke
kunna dragas i tvivelsmål, att dessa förluster vore högst betydande. Redan
ur fiskalisk synpunkt vore det därför synnerligen angeläget, att en
bättre kontroll åstadkommes. Men även för de skattskyldiga skulle en
dylik förbättring lända till fördel, såväl därutinnan att skattetrycket
skulle lindras för dem, vilka samvetsgrant deklarerade sina inkomster och
sin förmögenhet, som ock i det hänseendet, att taxeringsmyndigheterna icke
skulle i den utsträckning som nu vore fallet nödgas att — med avvikelse
från den skattskyldiges självdeklaration — grunda taxeringarna på mer
eller mindre osäkra antaganden.

Statskontoret finner uppenbart, att gällande bestämmelser i fråga örn
taxering och skattekontroll icke äro tillfredsställande och att på grund
härav högst betydande skattebelopp årligen undandragas det allmänna,
såväl staten som kommunerna. Särskilt i tider, då skatteunderlaget toges
så starkt i anspråk, som för närvarande vore fallet, vore det en angelägenhet
av vikt, att det, så långt möjligt vore, sörjdes för att skatteobjekten
icke obehörigen undginge beskattning. Härför talade i första hand fiska -

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

liska skäl. Därjämte borde emellertid beaktas de lojala skattebetalarnas
berättigade krav, att icke deras skattebörda skulle ökas på den grund att
andra, som vore mindre samvetsgranna och nogräknade, underläte att fullgöra
dem åliggande skatteplikt. En skärpt kontroll vore tvivelsutan ägnad
att härutinnan skapa större rättvisa och jämlikhet. Ur nu angivna
synpunkter funne statskontoret det i hög grad önskvärt, att åtgärder vidtoges
till förbättring av skattekontrollen.

Riksräkenskapsverket anför:

De belopp, som till följd av bristfällig kontroll undginge beskattning,
vöre otvivelaktigt högst betydande. Med hänsyn härtill syntes det synnerligen
angeläget, att åtgärder vidtoges för åvägabringande av en bättre
och mera effektiv taxeringskontroll. Verket ville emellertid såsom sin
mening uttala, att vid bedömandet av nödvändigheten och lämpligheten
av de ifrågasatta åtgärderna hänsyn borde tagas icke endast till det allmännas
fiskaliska intresse utan i minst lika hög grad till i vad mån dessa
åtgärder kunde anses önskvärda och tjänliga för att åstadkomma en mera
rättvis och jämlik beskattning och såmedelst lindra skattetrycket för de
skattskyldiga, vilka samvetsgrant deklarerade sina inkomster och sin förmögenhet.
Då hitintills tillämpade skattesatser näppeligen torde kunna
antagas representera någon absolut gräns, vilken icke kunnat av det allmänna
överskridas, finge väl nämligen de skatteförluster, som förorsakats
av kontrollens bristfällighet, anses lia medfört icke så mycket en minskning
av det allmännas inkomster utan fastmera en ökning av skattebördan
för de skattskyldiga, vilka blivit behörigen taxerade.

Godtoges nu angivna betraktelsesätt, syntes man ifråga örn de ökade utgifter,
som en omläggning av taxeringsorganisationen komme att åsamka
statsverket, icke kunna i samma omfattning, som de sakkunniga syntes
ha gjort, åberopa, att denna utgiftsstegring komme att många gånger örn
uppvägas av ökade skatteinkomster. Vidare ville det synas, som örn man
hade anledning att vid genomförandet av en skärpt deklarationskontroll
mera beakta därmed otvivelaktigt förknippade olägenheter för de skattskyldiga,
därest man utginge från att de ifrågasatta åtgärderna icke vore
oundgängligen eller uteslutande påkallade av hänsyn till det allmännas
fiskaliska intresse. Det läge med andra ord nära tili hands att antaga,
att även de lojala skattskyldiga kunde vara höjda att framför en alltför
betungande uppgiftsplikt och alltför långt gående fiskaliska undersökningar
med därav följande otrygghet samt risker för obehörigt intrång å privatlivets
område föredroge nuvarande ordning med dess med hänsyn till
rättvisa och jämlikhet i beskattningen mindre tillfredsställande taxeringsresultat.

I detta sammanhang ville riksräkenskapsverket framhålla, att vid genomförandet
av en skärpt taxeringskontroll denna icke ensidigt borde inriktas
på att alla skattepliktiga inkomster bleve föremål för taxering
utan även därpå, att de skattskyldiga ej taxerats högre än som vederbort.

Av länsstyrelserna vitsordas i allmänhet behovet av förstärkt skattekontroll,
örn än från vissa håll även uttalas, att bristerna överdrivits och
att det ännu vore för tidigt uttala sig örn effektiviteten av 1928 års lagstiftning.
—- Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar, att deklarationsmoralen
tyvärr vore allvarligt undergrävd, men att det ej finge förbises, att

Kungl. Matids proposition nr 148.

skatteförfattningarna genom invecklade och rigorösa bestämmelser understundom
försvårade de skattskyldigas deklarationsarbete. Förhållandena
hade utvecklats därhän, att allmänheten alltmera syntes övergå till att
anlita mer eller mindre sakkunniga deklarationsbyråer för upprättande av
deklarationerna i det bedrägliga syftet att därigenom undgå ansvar for
i deklarationerna lämnade oriktiga uppgifter. En skärpt och förbättrad kontroll
över självdeklarationerna vore därför av förhållandena i hög grad

påkallad. . , ,, , ,

Kommerskollegium anför, att det syntes ligga i oppen dag, att det
för vårt näringsliv vore av utomordentligt stor betydelse, att taxeringen
av skattskyldigas inkomst och förmögenhet bleve såvitt möjligt likformig
och rättvis; det kunde emellertid icke bestridas, att vårt nuvarande taxeringsväsen
i detta avseende lämnade åtskilligt övrigt att önska.

I det gemensamma yttrandet från Sveriges industriförbund, svenska
bankföreningen och Stockholms handelskammare framhålles, att det för näringsföretagen
i landet vore ett utomordentligt stort intresse, att beskattningsväsendet
fungerade rätt och effektivt, så att en var av rikets medborgare
droge sin rättmätiga andel i skattebördorna. Organisationerna
ansåge icke, att skattekontrollen för närvarande fungerade fullt tillfredsställande,
men förmenade, att på det nuvarandes grund sådana förbättringar
borde kunna åstadkommas, att taxeringsresultaten år från år bleve
allt bättre. Organisationerna, som bestämt avstyrka de sakkunnigas förslag,
anföra vidare:

Organisationerna hade ansett sig ha skäl antaga, att de av de sakkunniga
åberopade provtaxeringsresultaten hänförde sig till föga genomarbetade
kontrollområden. Det vore påtagligt, att varje slag av okad kontroll
skulle i sådana områden giva gott resultat åtminstone i boman.
Därest provtaxeringarna i stället verkställts i exempelvis Malmohus Ian,
där såsom allmänt bekant torde vara, ett energiskt och framgångsrikt,
med upplysande handledning förbundet granskningsarbete morn ramen
för redan existerande kontrollmöjligheter långt tidigare utförts, hade resultatet
av granskningsarbetet säkerligen blivit helt annorlunda.

Jämväl övriga handelskammare lia i allmänhet framhållit vikten icke
minst för näringslivet av en effektiv skattekontroll och vitsordat att den
nuvarande kontrollen vore behäftad med bi ister.

Svenska stadsförbundets styrelse delar de sakkunnigas mening rörande
själva behovet av en effektivare taxering. Framförallt i tider, då det genom
taxeringen fastställda skatteunderlaget måste allt kraftigare utnyttjas
för statliga och kommunala ändamål, framstode det som en angelägenhet
av största vikt att söka förhindra skatteohjekt att orättmätigt
undandraga sin andel av bördan och därigenom öka skattetrycket för de
lojala medborgarna. Den framlagda utredningen bekräftade till fullo den
i kommunerna redan gjorda erfarenheten, att stora summor årligen undandroges
taxeringen och att även rätt så betydande utgifter för kontrollen
därför måste anses fullt försvarliga. Dessvärre syntes en skärpt kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

troll över deklarationerna få betraktas såsom den enda verkligt framkomliga
vägen för att uppnå ett bättre resultat, örn än överdrifter därvidlag
uog kunde befaras medföra icke avsedd effekt. Rörande själva utgångspunkten
för det föreliggande förslaget delade styrelsen således de sakkunnigas
uppfattning.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund understryker för
kommunernas vidkommande vikten av att taxeringsorganisationen är på
ett tillfredsställande sätt utbyggd och arbetar så effektivt, att taxeringsresulatet
blir i högsta möjliga grad riktigt. Men icke blott kommunerna
utan även de lojala skattebetalarna hade intresse av att varje befintligt
skatteobjekt komme fram för beskattning så att en var medlem av kommunen
finge bära sin vederbörliga andel i de statliga och kommunala
bordorna. Fråga vore emellertid örn icke de sakkunnigas förslag i vissa
fall Singe längre än vad som kunde befinnas lämpligt eller nödvändigt,
då de forordade en så vidsträckt utbyggd taxeringsorganisation och ett
så omfattande kontrollsystem.

Svenska landstingsförbundets styrelse anför:

Att vårt taxeringsväsen, särskilt i fråga örn deklarationskontroll, ännu
lamnade åtskilligt övrigt att önska, torde stå klart för en var, som, örn ock
flyktigt, sysslat med ifrågavarande spörsmål. Klart vore också, att tillskapandet
av ett rationellt och effektivt taxeringsväsen såväl för skattepålaggaren,
staten och kommunerna, som för skattedragarna måste vara av
mycket stort intresse, ett intresse, som intensifierades, då skattebehovet ökades
samtidigt med att skatteunderlaget, skatteförmågan, försvagades. Särskilt
i tider som de nuvarande måste det för den, som icke ville eller på
grund av sin inkomsts natur icke kunde för skattemyndigheterna dölja något
av sina inkomster, te sig som ett skriande missförhållande, att han måste
erlägga avsevärt högre skattebelopp, än fallet skulle vara, örn alla skattebetalare
vore lika lojala eller deklarationsväsendet hade samma effektivitet i
fråga örn all slags inkomst. Enär som bekant vårt nuvarande deklarationsoch
taxeringssystem vore rätt effektivt i fråga örn vissa kategorier av skattedragare,
exempelvis löntagarna, medan det icke gåve möjlighet att rationellt
uppskatta eller kontrollera inkomsterna för andra stora grupper av
skattedragare, måste detta system medföra, att de direkta skatterna i oproportionerlig
grad vältades över på vissa grupper av inkomsttagare, på vissa
sociala lager, och härigenom bleve i själva verket vårt nuvarande taxeringsvasen
liktydigt med en social orättvisa, som man på allt sätt måste söka
avlagsna. Ej minst ur denna synpunkt ansåge styrelsen i likhet med de
sakkunniga m. fl., att ett effektivt taxeringsväsen, åstadkommet i första
hand genom en förbättrad deklarationskontroll, vore ett ofrånkomligt krav
Landsorganisationen i Sverige yttrar:

För arbetare och löntagare vore den förevarande frågan av stort ekonomiskt
intresse. Dessa medborgaregrupper hade nämligen såväl att
bara den storsta bördan av de indirekta skatterna som ock att betala di -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

rekt skatt på liela sin inkomst. Det finge anses naturligt örn organisationens
medlemmar, som nästan undantagslöst vore arbetare och mindre
löntagare och sålunda skattade för hela sin inkomst, krävde att samma
villkor gällde för andra, mera skattekraftiga medborgare. Det hade ända
sedan deklarationspliktens införande varit känt, att avkastningen å insatt
eller utlånat kapital måste ha varit avsevärt högre än deklarerad inkomst
av kapital, varför förut nämnda villkor ej hittills kommit att gälla.

De sakkunnigas undersökningar styrkte riktigheten härav. Av de sakkunnigas
undersökningar och i vissa orter under de senaste åren företagen
efterkontroll framginge, att jämväl åtskilliga rörelseidkare underlåtit
att till beskattning deklarera hela sin inkomst. På grund av nu anförda
skäl vore styrkt, att ett starkt behov av kraftigare skattekontroll
förelåge.

Att vår nuvarande deklarationskontroll är behäftad med sådana Departabrister,
att felaktiga deklarationer i avsevärd utsträckning kunna pas- mentsohefc
sera oanmärkta, synes vara en allmän erfarenhet och behöver knappast
ytterligare bestyrkas. Bristfällig kontroll leder lätt till ökad slapphet i
deklarationsmoralen. På så sätt ökas också anledningarna till missnöje
hos dem, som — vare sig på grund av en bättre medborgaranda eller i följd
av en effektivare kontroll å dem själva — riktigt uppgiva sina inkomster
eller sin förmögenhet och som sålunda få bära en del av den skattebörda,
som rätteligen bort åvila andra. Ur många synpunkter är därför frågan
om en förbättrad, deklarationskontroll förtjänt av allvarlig uppmärksamhet Självfallet

måste vårt beskattningssystem i mycket stor utsträckning
bygga på deklarationernas riktighet. Men härav följer icke, att kontrollen
bör begränsas till fall, då anledning till misstanke föreligger.

Tvärtom synes det för upprätthållande och stärkande av systemets
effektivitet nödvändigt, att kontrollen i ej ringa utsträckning inriktas
på en stickprovsgranskning, så att varje deklarant örn möjligt alltid löper
risken att en viss uppgift kan komma att bliva föremål för närmare
granskning. Det kan icke undgås, att därigenom även laglydiga skattskyldiga
åsamkas besvär utan att alltid direkta resultat kunna påvisas
och att såväl affärsföretags som enskilda medborgares medverkan måste
anlitas även för kontroll av annans taxering. Naturligtvis bör man därvid
icke bortse ifrån, att kontrollåtgärder kunna kännas så besvärande för
de enskilda eller så ingripande i privata förhållanden, att även lojala
medborgare hellre än att underkasta sig desamma vilja finna sig i att
bära högre skattebördor, men med denna reservation synas åtgärder från
det allmännas sida i syfte att ernå en likformig och rättvis taxering
böra hälsas med tillfredsställelse av alla dem, som icke vilja på andras
bekostnad undandraga sig sin skattskyldighet. En annan sak är,
att kostnaderna för denna kontroll liksom andra statsutgifter böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

noga begränsas till vad som är nödigt och nyttigt samt att man således
endast med försiktighet och med stöd i vunna erfarenheter bör företaga
utbyggnader i bestående organisation.

Jag vill även framhålla, att i samma mån som en verklig kontroll möjliggöres
behöva taxeringsmyndigheterna också i mindre utsträckning tillgripa
förfarandet att taxera de skattskyldiga efter fri uppskattning, ett
förfarande som helt naturligt alltid är ägnat att väcka irritation och som
innebär avsevärda risker för misstag.

Från dessa allmänna utgångspunkter går jag nu att närmare redogöra
för de särskilda förslag, som blivit framställda i syfte att ernå
en bättre deklarationskontroll. Det blir därvid fråga örn dels åtgärder
för förstärkning av den nuvarande taxeringsorganisationen, dels utvidgning
av nuvarande uppgiftsplikt till ledning för såväl egen som annans
taxering och dels skärpning av ansvarsbestämmelserna vid oriktig deklaration.

T axeld vigs organisationen.

Körande taxeringsorganisationen jämlikt 1928 års lagstiftning må —
med bortseende från vad som gäller rörande allmän fastighetstaxering
och rörande virkestaxering — här lämnas följande kortfattade redogörelse.

Taxering i första instans handhaves av taxeringsnämnder, oftast en tor
varje kommun. Länsstyrelsen förordnar ordförande i nämnden samt en
person att i egenskap av kronoombud vara ledamot i nämnden, övriga
ledamöter utses av de kommunala representationerna. Ordföranden har
bland annat att ordna och granska för taxeringen avlämnade deklarationer,
uppgifter och andra handlingar, vidtaga åtgärder för felande deklarationers
och andra uppgifters införskaffande samt i övrigt söka inhämta
upplysningar till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering.
Kronoombudet har att, oavsett den ordföranden tillkommande
granskningsskyldigheten, granska alla inkomna självdeklarationer, andra
uppgifter och upplysningar, att därvid tillse att kronans intresse vid
taxeringen till statsskatt varder behörigen iakttaget samt att biträda ordföranden
under taxeringsarbetet och verkställa den längdföring, som förekommer
under sammanträdena.

Länsprövningsnämnderna och Stockholms stads prövningsnämnd besluta
över anförda besvär samt granska och pröva taxeringarna i övrigt.
Deras ledamöter utses av länsstyrelserna. Arbetet i prövningsnämnderna
skall förberedas av landskamrerare^ som har att noggrant undersöka
alla taxeringar och hos nämnden framställa de yrkanden, som därav
föranledas. För ernående av enhetlig behandling av taxeringsfall, som
angå mer än ett prövningsdistrikt, har inrättats den s. k. mellankommnnala
prövningsnämnden. Dennas ordförande och ledamöter utses av

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Kungl. Majit, som också förordnar ott allmänt ombud med de åligganden
som hos annan prövningsnämnd ankomma å landskamrer aren.

Besvär över prövningsnämnds beslut må anföras bos kammarrätten
och besvär över kammarrättens beslut hos Kungl. Majit i regeringsrätten.

Beskattningsnämnd och ordförande i taxeringsnämnd ävensom landskamrerare
må vid behov åtnjuta biträde av sakkunnig, som bekostas .av
statsmedel. Varje länsstyrelse är skyldig träffa avtal med erforderligt
antal i bokföring sakkunniga personer att, då de därtill kallas, lämna
sådant biträde. Uppstår fråga örn granskning av skattskyldigs bokföring,
ankommer det å landskamreraren att besluta därom.

Till förfogande för beskattningsnämnderna i första instans må de kommunala
myndigheterna ställa en eller flera av kommunens tjänstemän,
som därtill godkännas av länsstyrelsen. Sådan tjänsteman har att efter ordförandens
anvisningar granska deklarationer och uppgifter samt i övrigt
biträda i taxeringsarbetet. Av statsmedel utgår bidrag till kostnader,
som kommun åtagit sig för särskilda anstalter för taxeringsarbetet genom
tillhandahållande av sådana tjänstemän eller annorledes, därest
Kungl. Majit finner dessa anstalter äga särskilt värde för det allmänna.

Vid fullgörande av vad som åligger landskamrerare må denne åtnjuta
nödigt biträde av, förutom till hans förfogande stående tjänstemän, jämväl
andra personer, som av honom tillkallas. Med Kungl. Majits medgivande
må länsstyrelsen även förordna person ^med länsbokhållares kompetens
att beträffande vissa taxeringsärenden ''eller vissa grupper av sådana
ärenden fullgöra landskamrerares åligganden (biträdande landskamrerare).
•

Varje länsstyrelse har att vaka över att taxeringsarbetet ordnas oc

bedrives ändamålsenligt.

Den nu antydda organisationen, stadgad i 1928 års taxeringsförordning,
överensstämmer till sina grunddrag med organisationen enligt 1910 års
taxeringsförordning. Frågan örn en genomgripande förändring av orga
nisationen gjordes emellertid på sin tid till föremål för behandling a\ 1923
års taxering ssakkunnig a. Dessa framhöllo i sitt år 1925 avgivna, betänkande,
att organisationen var behäftad med vissa brister, och ingingo
på frågan, huruvida icke taxeringsarbetet borde överlämnas åt för ändamålet
inrättade ämbetsverk såsom i vissa andra länder. Taxeringssakkunniga
framhöllo såsom fördelar av en sådan anordning, att taxeringsmännen,
som genomgått viss utbildning för sitt kall, ägde en grundligare
insikt i skatteförfattningarna än som i regel besuttes av icke skolade
personer, samt kunde å taxeringarna nedlägga betydligt mera tid och
arbete, än det i regel vore möjligt för den, som hade taxeringsarbetet som
bisyssla, och att därigenom en noggrannare och mera omfattande granskning
av uppgiftsmaterialet möjliggjordes. Såsom en svårighet med systemet
påpekade taxeringssakkunniga, att taxeringstjänstemännen endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

tinder en del av året linnde beredas sysselsättning med taxeringsarbetet
och att de följaktligen under återstående del av året måste sysselsättas
med andra uppgifter och att möjligheterna därtill voro ganska begränsade.
Vid en närmare undersökning visade det sig, att anmärkningarna
mot taxeringsarbetets utförande icke så mycket berodde på brister i
organisationen utan snarare sammanhängde därmed att icke alltid de mest
skickade blivit satta att utföra taxeringsarbetet och att de brustit i ledningen
av detta arbete. Taxeringssakkunniga ansågo därför övervägande
skäl tala för att den bestående organisationen av taxeringsväsendet i väsentliga
delar bibehölles.

Chefen för finansdepartementet anförde i propositionen (nr 210) till 1927
års riksdag nied förslag till taxeringsförordning (sid. 90). att han i princip
anslöte sig till taxeringssakkunnigas ståndpunkt till organisationsfrågan,
samt tilläde:

»Erfarenheten torde hava visat, att taxeringsnämndsordförandens lämplighet
för sitt kall icke är beroende av hans egenskap av att vara tjänsteman
eller ej. De praktiska yrkenas män och andra, vilka utan att vara
tjänstemän mottagit taxeringsuppdrag, hava i regel lika väl som tjänstemannen
fullgjort uppdraget. Det torde hava visat sig, att tjänstemannenordföranden
emellanåt alltför mycket skattat åt det rent formella och, i
saknad av tillräcklig kännedom örn de skattskyldigas förhållanden, åstadkommit
taxermgsresultat, som icke varit tillfredsställande ur saklig synpunkt.
Å andra sidan hava mångå till ordförande förordnade tjänstemän
till taxeringsarbetet medfört en rutin och erfarenhet, som icke kan skattas
nog högt. Lyckligast synes vara, att länsstyrelsen alltjämt får ha fria
hander vid utseendet av ordförande i beskattningsnämnderna. Att länsstyrelsen
därvid kommer att bemöda sig örn att i varje fall söka förmå den
tor uppdraget bäst lämpade att åtaga sig detsamma, torde utan vidare få
anses klart. Svårigheterna härför äro icke små. Det synes mig dock
knappast vara möjligt att enbart genom lagstiftningsåtgärder trygga tillgängen
till taxeringsman. Vad man under nuvarande förhållanden kan
göra torde inskränka sig till att dels i görligaste mån underlätta ordförandens
arbete och bereda honom verksamt stöd i hans strävan att hävda
det allmannas intresse och dels ställa tillräckliga medel till förfogande
för ersättning åt ordföranden för hans arbete. Båda dessa synpunkter
hava varit ledande för mig vid utarbetandet av förslaget till taxeringstorordnmg.
Jag vill dock redan här på tal om ersättningsfrågan framhålla,
att man vid ersättningarnas bestämmande icke bör bortse från uppdragets
karaktär av förtroendeuppdrag. Självbeskattningens princip,
av ålder omfattad i vårt land, kräver för sin tillämpning den enskilde
medborgarens medverkan, vare sig det gäller att uppgiva sin egen eller
annans inkomst eller fråga är örn att själv träda till för att verkställa den
taxering, som är nödvändig för utövandet av beskattningsrätten. Intresse
tor kallet och en god medborgaranda äro nödvändiga förutsättningar för
en taxeringsman; stimuleras kunna de visserligen men icke skapas genorn
ett mer eller mindre rikligt arvode. Det är möjligt, att i en framtid.
beskattningsreglerna för sin riktiga tillämpning kräva ett högre mått
av tackmässig utbildning, än hittills varit fallet. Men ännu torde vi icke
hava .kommit därhän, utan jag håller före, att den nuvarande kåren av
taxeringsman har förutsättningar att komma till rätta med taxeringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

I do särskilda fall, då fackmässigt biträde erfordras, bör tillgång härtill
beredas. Vad därutöver erfordras synes mig närmast böra gå ut på en
noggrann och omfattande eftergranskning av taxeringarna på prövningsnämndsstadiet,
vid vilken granskning det högre mått av insikt och mångsidig
erfarenhet på beskattningsväsendets område, som bör förefinnas hos
landskamreraren och till hans förfogande stående tjänstemän, skall tillgodogöras.
Ett intimt samarbete mellan landskamreraren och de underordnade
taxeringsorganen torde ock utan vidare medföra allt bättre taxeringsresultat
redan i första instansen.

Då förslaget till taxeringsorganisation gestaltats enligt nu anförda
grundsatser, har jag visserligen icke vågat hoppas, att den nya organisationen
skall omedelbart eller ens under de närmaste åren skapa den
effektivitet och den jämnhet i taxeringen, som eftersträvas. Men framför
en alldeles ny och oprövad organisation har synts mig vara att föredraga
en förstärkning av den gamla på de punkter, där enligt vunnen erfarenhet
orsakerna till nu förefintliga brister äro att finna.»

I de motioner, som föranledde 1929 års riksdagsskrivelse, föreslogs utom
vidgad uppgiftsplikt för de skattskyldiga och skärpta straff för falskdeklaration
jämväl en utvidgning av själva taxeringsorganisationen. I
sistnämnda avseende anfördes i motionerna:

Därest taxeringsnämnderna utrustades med sådana vidgade befogenheter,
som av motionärerna föreslagits, komme uppenbarligen att på desamma
ställas större fordringar än förut. Skulle nämnderna kunna
fullt utnyttja de ökade möjligheterna till kontroll krävdes en stark
självverksamhet från nämndernas sida och att en vida grundligare utredning
i de särskilda ärendena kunde äga rum. Den utredande
verksamheten krävde förutom aktivitet och initiativ fran utredarens
sida en mycket ingående fackkunskap. Därjämte erfordrades —- och
detta kunde ej starkt nog understrykas — en stark grannlagenhet i värvets
fullgörande. Särskilt angeläget vore att den misstanken icke utspredes
bland allmänheten, att de vid undersökningarna förvärvade kunskaperna
utnyttjades till den utredandes egen eiler honom närståendes ekonomiska
fördel.

Av nu anförda skäl syntes det uppenbart, att utredningen borde läggas
i händerna på statliga tjänstemän, underkastade ansvar för tjänstefel,
och icke på lekmän, som innehade förtroendeuppdrag såsom ordförande
i taxeringsnämnder. Enligt motionärernas mening borde de nuvarande
taxeringsnämnderna bibehålla sin befogenhet att träffa avgörande i alla
taxeringsärenden, medan särskilda tjänstemän, förslagsvis benämnda
skattefiskaler, i stort sett finge sig förbehållen rätten att vinna de ingående
upplysningar, som borde tillkomma taxeringsmyndigheterna.
Skattefiskalen komme alltså att i förhållande till taxeringsnämnden intaga
en ställning jämförlig med den landskamreraren hade till prövningsnämnden.

Erforderligt antal skattefiskaler skulle anställas inom varje län. Lämpligen
borde var och en förordnas att biträda visst antal taxeringsnämnder.
Skattefiskalen skulle äga skyldighet att genomgå viktigare deklarationer
för de distrikt han representerade. Vidare skulle han jämväl i
övrigt, där nämnden så påfordrade, biträda med utredning. Taxeringsnämndsordförandena
borde i stort sett i samma utsträckning som dittills
verkställa granskning av deklarationer samt infordra de upplysningar
av den skattskyldige själv, vilka befunnes erforderliga.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

I bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande (nr 17/1929)
yttrades emellertid i denna fråga:

Redan enligt nu gällande taxeringsförordning hade anmaningsrätten i
vissa särskilt grannlaga fall undantagits från ordförande i taxeringsnämnd
och förbehållits landskamreraren. Därest den ökade befogenhet
att vinna upplysningar, utskottet förordat, i regel lades i händerna på
landskamreraren, syntes en sådan anordning vara en följdriktig utveckling
av en redan godtagen princip. I de fall taxeringsnämnden funne en
mera ingående undersökning behövlig, borde nämnden således hava att
vända sig till landskamreraren, som hade att vidtaga sådan.

Utskottet hade därför icke kunnat ansluta sig till förslaget att förordna
särskilda skattefiskaler såsom biträden åt taxeringsnämnderna och detta
desto mindre som behovet av ökad kontroll gjorde sig gällande med växlande
styrka inom särskilda taxeringsdistrikt.

Därest emellertid landskamrerarna skulle hinna utföra ifrågavarande
uppgifter, syntes det bliva nödvändigt att ställa ökad arbetskraft till deras
förfogande. De kommunala tjänstemän, som enligt 15 § taxeringsförordningen
finge förordnas att biträda beskattningsnämnderna, syntes
därvid i första hand böra anlitas för arbetets utförande. Måhända komme
det likväl att bliva nödvändigt att i vissa fall därutöver till landskamrerarens
förfogande ställa särskilda personer, intagande en självständigare
ställning än berörda kommunala tjänstemän och med särskilda kvalifikationer
för uppgifterna i fråga.

De sakkunniga lämna själva följande sammanfattning av sitt förslag
i vad rör taxeringsorganisationen:

De sakkunniga ha föreslagit vissa påbyggnader av redan bestående organ
i och för förstärkning av de yrkesmässiga arbetskrafterna. Någon
ändring i de beslutande myndigheternas ställning och befogenheter föreslås
däremot icke. De nya befattningshavare, som enligt förslaget skola
tillkomma, lia tilldelats allenast utredningsuppdrag för beskattningsnämndernas
och i fall av behov jämväl för beskattningsdomstolarnas
räkning. Dessa tjänstemän skola givetvis äga rätt att taga del av avgivna
deklarationer, att utfärda anmaningar och att vara närvarande
vid taxeringsnämndernas sammanträden och därvid äga yttranderätt
men ej rätt att deltaga i dessa nämnders beslut. En nyhet är, att detta
utredningsarbete skall pågå under hela kalenderåret och att sålunda
tjänstemännens arbete icke skall inskränka sig till de tider av året, då
beskattningsnämndernas arbete pågår.

De nya tjänstemännens arbete är icke avsett att omfatta alla slag av
utredningar inom taxeringen utan allenast eller åtminstone i övervägande
omfattning sådana, som kräva ett särskilt mått av utbildning och erfarenhet.
_I stort sett blir det sålunda endast de ur fiskalisk synpunkt
särskilt viktiga och ur bedömningssynpunkt mera svårlösta tpxeringsfallen,
som komma att bliva föremål för utredning av nämnda tjänstemän.
På dessa utredningsmäns utbildning skall nedläggas särskild omsorg.
Då det kan förväntas, att inom en jämförelsevis kort tid en bestående
förbättring skall kunna uppnås i fråga örn taxering av inkomst
av kapital och av tjänst samt av »annan fastighet», medan däremot kontrollen
över beskattning av rörelseinkomst fordrar en kontinuerlig och i
fråga örn kontrollmetoderna år från år utvecklad teknik, har en betydande
vikt lagts på att tjänstemännen skola vara väl skickade för de utredningar,
som kunna komma i fråga för kontroll över rörelseidkare. I all -

Kungl. May.ts proposition nr 148.

mänhet torde därför såsom kompetenskrav komma att uppställas avlagd
ekonomisk examen vid handelshögskola. Innan sökande antages, skall
han ha genomgått särskilda utbildningskurser samt förvärvat erfarenhet
genom praktisk tjänstgöring inom taxeringsinspektionen och taxeringsavdelningarna.
Vid dessa utbildningskurser kommer särskild uppmärksamhet
att ägnas åt, att tjänstemännen förvärva de kunskaper, som
fordras för den krävande kontrollen över rörelseidkare. Utbildningen
skall emellertid icke läggas ensidigt fiskalisk. Av stor betydelse är att
hos tjänstemännen inpräntas, förutom kunskaper i skattcförfattnmgarnas
teori och tillämpning, bokföring och branschkännedom, vikten av att
vid taxeringen iakttaga de berättigade krav rörelseidkarna lia ur affärseller
annan befogad synpunkt av avskrivningar och dylikt. På sätt tilllämpats
vid deklarationskontrollen i vissa städer böra tjänstemännen
lämna de skattskyldiga vägledande upplysningar och råd särskilt beträffande
vad dessa i eget och det allmännas intresse ha att iakttaga vid
räkenskapers och anteckningars förande. En väg, som i möjligaste mån
bör beträdas, är att i tveksamma fall inhämta upplysningar och utredningar
från de skattskyldigas egna sammanslutningar såväl inom näringslivet
som å andra områden. Genom dessa åtgärder och framför allt
till följd av den sakkunskap tjänstemännen komma att förvärva, kan man
förvänta — och erfarenheten från de städer, där de föreslagna metoderna
ehuru i begränsad omfattning, tillämpats, bekräfta att så blivit för
hållandet — att de skattskyldiga skola inse, att åtgärderna tjäna jämväl
deras intressen och komma att innebära ökad rättssäkerhet på förevarande
område.

Taxeringstjänstemännen, som skola benämnas taxeringsinspektörer,
komma att underordnas och tillhöra en central myndighet, taxeringsinspektionen,
vilken skall utgöra en påbyggnad av kansliet hos mellankommunala
prövningsnämnden. Allmänna ombudet hos denna nämnd skall
tillika fungera som skattedirektör och chef för taxeringsinspektionen. Inspektionens
uppgift blir att skapa fasthet i taxeringskontrollen samt att
utföra särskilt krävande utredningsuppgifter framför allt bokgranskningar
hos koncerner och andra större företagare. Den av de sakkunniga
förordade stickprovskontrollen förutsätter, för att därav beräknad
effekt skall kunna vinnas, en viss enhetlighet i fråga om såväl området
för kontrollen som de metoder, efter vilka densamma skall genomföras.
I taxeringsinspektionens uppgifter skall inga att vara ett organ för åstadkommande
av sådan enhetlighet och fasthet i kontrollen. Det övervägande
antalet tjänstemän skall dock komma att ha sitt arbete förlagt
inom länsstyrelserna. I varje länsstyrelse skall under landskamrerarens
ledning upprättas en taxering savdelning, i vilken skola ingå en eller flera
taxeringsinspektörer. Dessa taxeringsavdelningar skola ha att biträda
beskattningsnämnderna inom länet med utredningar. Under tjänstgöring
hos taxeringsavdelning skall taxeringsinspektören direkt lyda under
landskamreraren, och under denna tid skall taxeringsinspektören icke
vara underställd taxeringsinspektionen eller skattedirektören.

Kostnaderna för det särskilda taxeringsarbetet såväl i Stockholm som
fänen skola enligt förslaget utgå av statsmedel. Emellertid har möjlighet
inrymts för kommun eller flera kommuner i förening att för taxeringsarbetet
inom sådan kommun få sig tilldelad en taxeringsinspektör,
under förutsättning att kommunen deltar i kostnaderna för inspektörens
avlöning och arbete. Kungl. Maj:! har att bestämma storleken av sådant
bostadsbidrag. Härigenom har åsyftats, förutom att nedbringa

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.

statens.utgifter för organisationen, att möjliggöra ett bibehållande av de
anordningar för en förbättrad taxering vissa städer redan vidtagit samt
att uppmuntra jämväl andra kommuner att företaga liknande åtgärder.

Såsom redan antytts har under de senare åren i Norrköping samt numera
även i flera andra städer anordningar---genomförts för för bättrad

taxering. Vid den särskilda taxeringskontrollen ha kontrollmetoder
använts, som stå i nära överensstämmelse med de av de sakkunniga
föreslagna, och anordningarna ha vidtagits efter inhämtande
av anvisningar av en av de sakkunniga samt genomförts under dennes
överinseende. Verkställda beräkningar giva vid handen, att kostnaderna
för dessa åtgärder icke i något fall överstigit 4 procent av de förhöjda
skattebelopp, sammanlagt i statliga och kommunala utskylder, som genom
anordningarna influtit eller kunna beräknas inflyta. Härtill komma
de indirekta fördelar i form av tillförlitligare deklarationer denna
särskilda kontroll medfört eller kan förväntas medföra. Anledning saknas
till antagande, att kostnaderna i förhållande till effekten skola bliva
högre i fråga örn den av de sakkunniga föreslagna organisationen. Genom
att denna organisation erhåller en vida större enhetlighet och stadga än
nämnda mer eller mindre tillfälliga anordningar, genom att inspektörerna
tilldelas större verksamhetsområden, varvid deras arbetskraft kan på
ett rationellt sätt utnyttjas, genom den högre utbildning och vidgade erfarenhet
inspektörerna skulle bibringas samt genom de bättre hjälpmedel
dessa skola erhålla i och för utredningsarbetets utförande i form av
utökat kontrollmaterial, kan man räkna som säkert, att utgifterna i förhållande
till gagnet skola hliva ej oväsenligt lägre än i nämnda städer.
Vad angår den centrala organisationen torde man, närmast med ledningav
erfarenheterna från Storbritannien, vars centrala bokgranskningsavdelning
i viss mån tjänat, som förebild för den nu föreslagna, kunna beräkna,
att kostnaderna bliva förhållandevis lägre än för taxeringsavdelningarna.
Enligt de sakkunnigas mening böra kostnaderna icke under
några förhållanden överstiga 10 procent av den direkta verkan, som föranledes
av den särskilda taxeringskontrollen. Skulle kostnaderna komma
att överstiga sistnämnda procenttal, föreligger därför anledning att
undersöka, örn icke organisationen bör nedskäras.

Ehuru sålunda de beräknade kostnaderna i förhållande till effekten av
organisationens verksamhet måste anses låga, är det dock i hög grad
angeläget tillse, att organisationen icke blir av större omfattning än vad
för uppgifternas fullgörande oundgängligen kräves. Med hänsyn härtill
och för att vinna största möjliga .garanti för att endast fullt kvalificerade
personer erhålla anställning inom organisationen är densamma avsedd
att uppbyggas efter hand. Medan under det första verksamhetsaret
den föreslagna organisationen skall omfatta endast omkring 25—30
personer, är densamma avsedd att i fullt utbyggt skick bestå av cirka
80 taxeringsinspektörer. Ersättningen skall utgå från ett för ändamålet
upptaget anslag benämnt »Kostnader för särskilda taxeringsåtgärder».
Storleken av.detta anslag skall årligen bestämmas av riksdagen. Härigenom
och till följd av att åtminstone till en början taxeringsinspektörerna
endast skola tillsättas på förordnande, kommer riksdagen att beredas
möjlighet övervaka, att organisationen icke blir större eller kostsammare
än förhållandena kräva.

Beträffande antalet taxeringsinspektörer och kostnaderna för organisationen
torde några ytterligare uppgifter böra lämnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

De sakkunniga tänka sig inom den centrala taxering sinspektionen en
bokgranskningsavdelning och en inpektionsavdelning. Förhållandena
anses icke medgiva, att under taxeringsinspektionens första verksamhetsår
något större antal personer avdelas till tjänstgöring å bokgranskningsavdelningen,
men sedan efter hand organisationen utvecklats antages
förutom chefen omkring 10 tjänstemän erfordras för uppgifternas fullgörande.
Följande utkast till personalstat för taxeringsinspektionen

framlägges av de sakkunniga:

Skattedirektören, arvode ............................................................................ 18,000

Bokgranskningsavdelningen :

Chef, tillika ställföreträdande skattedirektör, arvode.... 15,000
3 överinspektörer, arvode 12,000........................................ 36,000

3 förste inspektörer, arvode 10,000 ................................... 30,000

4 inspektörer och biträdande inspektörer........................ 25,000 106,000

Inspektionsavdelningen:

Chef och överinspektör, arvode ........................................ 12,000

1 förste inspektör, arvode ................................................... 10,000

2 inspektörer, arvode 8,000 ................................................ 16,000

3 biträdande inspektörer ............................................... 15,000 53,000

Summa kronor 177,000

Till dessa arvoden beräknas komma dyrtidstillägg ävensom ersättningar
till skrivbiträden (tre fast anställda samt ett antal tillfälligt anställda),
lokalhyra, tryckkostnader m. m., utgifter för betjäning samt reseoch
traktamentsutgifter m. m. Sammanlagda utgifterna för den centrala
taxeringsinspektionen beräknas till 220,000—225,000 kronor. Då emellertid
huvudparten av utgifterna för mellankommunala prövningsnämndens
kansli skulle bortfalla, anges merkostnaden till omkring 200,000 kronor.

I fråga örn de lokala taxeringsavdelningarna uttala de sakkunniga, att
det vore vanskligt att, innan större erfarenhet vunnits, beräkna det erforderliga
antalet inspektörer. I och för beräkning av det behövliga antalet
lokala inspektörer hade de sakkunniga emellertid låtit verkställa en
på grundval av 1929 års taxeringskalender grundad utredning, utvisande
fördelningen mellan olika län och städer — utom Stockholm — av skattskyldiga,
som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för ett
taxerat belopp, uppgående till minst 10,000 kronor (s. 108). På grundval
av detta material och med ledning av erfarenheterna från taxeringsarbetet
i Norrköping och vissa andra platser ansåge de sakkunniga sig kunna
beräkna behovet av lokala taxeringsinspektörer utom Stockholm till omkring
60. Av dessa syntes 8 böra tilldelas vartdera av Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län, 4 vartdera av Stockholms och Östergötlands län3
ettvart av Kalmar län med Gotlands län — vilka gemensamt skulle erhålla
en taxeringsavdelning — Älvsborgs, Gävleborgs och Västernorr Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr Vik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

lands län. Ettvart av Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kristianstads,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län
skulle erhålla 2 inspektörer och ettvart av Kronobergs, Blekinge, Hallands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län 1 inspektör.
Kostnaderna för inspektörerna vid de lokala taxeringsavdelningarna i

länen beräknas på följande sätt:

2 överinspektörer, arvode 12,000 ............................................................ 24,000

4 förste inspektörer, arvode 10,000 ........................................................ 40,000

40 inspektörer, arvode 8,000 .................................................................... 320,000

14 biträdande inspektörer, arvode 4,000—6,000 .................................... 70,000

Summa kronor 454,000

Därjämte beräknas för biträdeshjälp 111,000 kronor samt för rese- och
traktamentsersättningar m. fl. utgifter 50,000 kronor; särskilda utgifter
för lokaler o. d. upptagas däremot ej i beräkningarna. Sammanlagda utgifterna
för de lokala taxeringsavdelningarna beräknas således till 615,000
kronor, för vilket belopp dock borde avgå besparingar i fråga örn arvoden
till sakkunniga samt i kostnaderna för prövningsnämndernas arbete.

För inrättande av en särskild taxering savdelning för Stockholms stad
anses av särskilda skäl behovet av ökad personal förhållandevis mindre
än i länsstyrelserna. Ett antal av 10 taxeringsinspektörer synes dock erforderligt.
Kostnaderna härför beräknas till omkring 100,000 kronor,
att utgå av statsmedel.

På angivna grunder beräkna de sakkunniga merkostnadsbeloppet för
den nya organisationen, fullt genomförd, till omkring 875,000 kronor. Beträffande
de första verksamhetsåren anföra de sakkunniga härefter ytterligare: Under

de första åren av taxeringsorganisationens verksamhet torde
densamma komma att förete en annan struktur än den nu angivna. De sakkunniga
ha, såsom förut framhållits, fäst alldeles särskild vikt vid, att
organisationen rekryteras med lämpliga personer och att dessa underkastas
en omsorgsfull och för uppdragen lämpad utbildning. Under organisationstiden,
framför allt det första verksamhetsåret, kommer därför
organisationen att förfoga över ett mycket begränsat antal personer.
Första året torde antalet icke komma att överstiga 30. Av dessa torde
minst 5 personer erfordras för tjänstgöring inom den centrala inspektionen.
Taxeringsinspektionen torde därför icke böra uppdelas å avdelningar
under det första verksamhetsåret. Under de fyra första månaderna
av året synes inspektionens verksamhet böra inriktas på sådana
göromål, som företrädesvis tillkomma inspektionsavdelningen. Den andra
tredjedelen av året synes främst böra ägnas åt bokgranskningar, medan
den sista delen av året torde böra användas för anordnande av utbildningskurser
för dem, som skola vinna inträde i taxeringsförvaltningen,
samt till förberedelser av påföljande taxeringsårs arbeten. Härtill kommer
arbetet för mellankommunala prövningsnämnden.

Antalet inspektörer och biträdande inspektörer, som skola finnas tillgängliga
för tjänstgöring i de lokala taxeringsavdelningarna under det

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

första verksamhetsåret, torde sannolikt komma att uppgå till 20—25. Def
ligger i sakens natur, att under nämnda år de uppgifter, som ankomma på
taxeringsavdelningarna, böra vara jämförelsevis enkla. Genom de nya
kontrollbestämmelserna, särskilt sådana som avse kapital och därav bärflytande
avkastning, tillkomma en mängd nya uppgifter för skattekontrollen.
Utan större olägenheter torde en avsevärd del av detta arbete kunna
läggas å jämförelsevis oskolade krafter med mera tillfällig anställning.
Tillgång till sådan arbetskraft torde förefinnas dels bland landskontorens
personal dels ock bland personer, som använts för bokgranskningsuppdrag
eller såsom biträden vid prövningsnämndsarbetet. En olägenhet
är emellertid, att icke antalet inspektörer kommer att bliva tillräckligt
stort för placerande av en sådan inom varje taxeringsavdelning. Det
blir därför nödvändigt, att under det första verksamhetsåret i vissa fall
låta en och samma inspektör tjänstgöra som biträde åt mer än en landskamrerare.

Vissa för den nya organisationen grundläggande bestämmelser föreslås
av de sakkunniga införda i taxeringsförordningen men i övrigt anses
verksamheten lämpligen böra regleras genom särskilda av Kungl. Majit
utfärdade instruktioner. De sakkunniga uppdraga i olika sammanhang
i betänkandet riktlinjerna för denna verksamhet men ba icke framlagt
förslag till instruktioner.

I fråga örn de närmare detaljerna i berörda riktlinjer liksom också i
fråga örn den mera ingående motiveringen till de sakkunnigas nu angivna
förslag till nyorganisation torde jag få inskränka mig till att hänvisa
till de sakkunnigas betänkande (s. 67 o. f.). Jag vill endast erinra, att
de sakkunnigas förslag i denna del givetvis i icke ringa mån sammanhänger
med och är beroende av vad som av dem föreslås i fråga örn skärpning
av uppgiftsplikten.

Jag övergår nu till en redogörelse för innehållet av yttrandena i organisationsfrågan
och upptager i detta sammanhang även vissa allmänna
uttalanden rörande de sakkunnigas förslag överhuvud.

Kammarrätten anför:

Mot de sakkunnigas vittutseende organisationsförslag ställde sig
kammarrätten synnerligen betänksam. Väl vore det sant, att genomförandet
av ett tillfredsställande kontrollsystem i förevarande avseende
krävde, att sakkunnig arbetskraft ställdes till förfogande i väsentligt
större utsträckning än för närvarande; och kammarrätten funne
det därför lämpligt, att för ändamålet anställdes särskilt utbildade
och rutinerade statliga tjänstemän, sorterande under vederbörande landskamrerare.
Med fog kunde däremot ifrågasättas, huruvida en central
taxeringsinspektion av de dimensioner, som de sakkunniga tänkt sig,
borde komma till stånd. Att största möjliga likformighet i taxeringen
åstadkommes, såvitt ej lokala förhållanden föranleda annat, exempelvis
vid värdering av fri bostadsförmån e. d., vore givetvis ett eftersträvansvärt
önskemål. Men att för ändamålet ett helt nytt ämbetsverk med ett
stort antal tjänstemän skulle behöva tillskapas, kunde betvivlas. För åvägabringande
av önskvärd likformighet torde kunna på ett väsentligt enklare
sätt sörjas därigenom, att tillfälle bereddes landets samtliga landskamre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

rare att årligen sammanträda till gemensamma överläggningar. Åt allmänna
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden torde lämpligen kunna
uppdragas att vid dylika möten föra ordet. Insamlandet av sådana kontrolluppgifter,
som vore avsedda att insamlas från liela riket, skulle även
kunna ombesörjas av allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden.
Måhända skulle det för ändamålet bliva nödvändigt att
i viss mån utvidga nämndens kansli, men en sådan omläggning av detsamma,
att ett helt nytt ämbetsverk bildades, torde dock icke vara nödvändig.
Vad slutligen beträffade verkställandet av mera invecklade
bokföringsgranskningar torde härför även framdeles kunna begagnas sådana
på detta område sakkunniga personer, som skulle av länsstyrelserna
anställas.

Man hade vidare, trots de sakkunnigas försäkringar örn motsatsen, svårt
att frigöra sig från misstanken, att förhållandet mellan inspektionen och
landskamrerarna lätteligen kunde giva anledning till slitningar. Förslag
örn införande av en central myndighet, som skulle äga att giva anvisningar
rörande taxeringsarbetets bedrivande, hade tidigare varit före
men icke vunnit statsmakternas gillande.

För att den tilltänkta kontrollapparaten skulle fungera utan alltför allvarliga
obehag för de skattskyldiga vore det, såsom de sakkunniga flerstädes
betonat, av högsta vikt, att hos de nya tjänstemännen komme att
förefinnas ett stort mått av skicklighet, omdöme och takt. Detta oavvisliga
krav läte icke rätt väl förena sig med det föreslagna arrangemanget
att låta frågan örn organisationens storlek för varje år tagas under omprövning
med hänsyn till de uppnådda direkta resultaten. Det vore tydligt
att ett sådant tillvägagångssätt vore ägnat att i allt för hög grad stimulera
tjänstemännens fiskaliska intresse. Det borde även framhållas,
att en så föga tryggad ställning, som tjänstemännen på detta sätt skulle
erhålla, knappast komme att verka lockande på så kvalificerade arbetskrafter,
som man önskade förvärva för de nya befattningarna.

På grund av det nu anförda och i huvudsaklig överensstämmelse med
den uppfattning, som tagit sig uttryck i 1929 års bevillningsutskotts betänkande,
funné sig kammarrätten böra avstyrka den föreslagna taxeringsinspektionen
och i stället förorda, att, i närmare anslutning till nu
gällande bestämmelser, såsom biträden åt landskamrerarna för utförande
av kontroll å avgivna självdeklarationer m. m. vid länsstyrelserna fast
anställdes för ändamålet särskilt utbildade tjänstemän. I fråga örn dessas
antal ansåge sig kammarrätten icke ha någon erinran att göra mot
de av de sakkunniga gjorda beräkningarna. Huru nämnda tjänstemäns
utbildning lämpligen borde anordnas, vore kammarrätten icke beredd att
i detta sammanhang föreslå, utan torde denna fråga böra göras till föremål
för närmare undersökning.

Därest kammarrättens mening i detta avseende gillades, borde i 15 §
införas ett stadgande av huvudsakligen det innehållet, att hos varje länsstyrelse
skulle, till det antal Kungl. Majrt bestämde, vara anställda taxeringsinspektörer
med uppgift att under landskamrerarnas ledning lämna
beskattningsnämnd för årlig taxering biträde med granskning av deklarationer
och av skattskyldigs eller annans bokföring samt med anskaffande
av annan för taxering behövlig utredning.

I samband med den omarbetning, de sakkunnigas förslag således enligt
kammarrättens mening borde undergå, torde även böra undersökas, örn
kostnaderna för de nya tjänstemännen, inspektörerna, uteslutande skulle
läggas på statsverket eller till en del bäras av kommunerna. Dessa hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

uppenbarligen en avsevärd fördel av inspektörernas arbete och, såsom av
betänkandet framginge, hade kommunerna redan nu i en del fall ansett
det lämpligt att själva anställa skatteinspektörer, till vilkas avlönande
emellertid staten i viss mån bidragit.

Kammarrätten framhåller jämväl, att ett genomförande av det nya
uppgifts- och kontrollsystem, som kammarrätten på sätt av det följande
framgår förordat, ovillkorligen måste påfordra, att tillräckliga medel
ställdes till förfogande för avlöning åt de personer, som komme att bära
ansvaret för taxeringsarbetet i första instans.

Statskontoret yttrar:

Redan den högst betydande kostnad, som den nya organisationen skulle
föra med sig, måste framkalla starka betänkligheter. Statskontoret ansåge
sig ha så mycket större skäl till tveksamhet, som ämbetsverket icke
kunde finna, att en så genomgripande omläggning i organisatoriskt hänseende
vore betingad av ett verkligen föreliggande behov. Framför allt
syntes det icke påkallat att för ifrågavarande ändamål inrätta ett nytt
centralt ämbetsverk.

Härtill komme emellertid, att enligt statskontorets mening sakkunnigförslaget
i viktiga hänseenden vilade på organisatoriskt. sett felaktiga
principer. Detta bade i främsta rummet tagit sig uttryck i det tilltänkta
centralorganets, enkannerligen skatteelirektörens, oklara förhållande till
landskamrerarna samt i den dubbelställning, som de å länsstyrelserna
placerade taxeringstjänstemännen i praktiken skulle komma att intaga.
Därest förslaget i dessa delar skulle komma att förverkligas, syntes knappast
kunna undgås, att slitningar och meningsmotsättningar mellan skattedirektören
och landskamrerarna samt en betänklig ansvarsklyvning
ifråga örn taxeringsarbetet bleve följden.

Örn statskontoret av nu angivna skäl måste för sin del avstyrka de sakkunnigas
förslag i vad anginge tillskapandet av den ifrågasatta centralmyndigheten,
inneburc detta ingalunda ett förnekande av behovet av en
såväl kvantitativ som kvalitativ förstärkning av taxeringsorganisationen.
Tvärtom förmenade ämbetsverket, att en dylik förstärkning vore ofrånkomligen
erforderlig, men förstärkningen syntes — utan att det nuvarande
systemet sönderbrötes ■— böra taga sikte på lämpliga åtgärder inom detta
systems ram, närmast på en utbyggnad av den till länsstyrelserna anknutna
lokala taxeringsorganisationen. Därvid syntes de riktlinjer, som av de
sakkunniga angivits, i åtskilliga avseenden vara förtjänta av beaktande.
Det ville dock förefalla, att man även på detta område borde framgå med
en viss försiktighet och hellre efter hand vidga organisationen än på en
gång vidtaga organisatoriska nydaningar av större räckvidd, än som
oundgängligen påkallades.

För egen del hade statskontoret vid spörsmålets bedömande utgått ifrån
att bristerna i det nuvarande, taxeringsförfarandet voro mest påfallande i
fråga örn taxeringen av inkomst av rörelse. Det syntes därför ämbetsverket
i första hand vara angeläget, att möjlighet skapades att å varje
landskontor anställa åtminstone en i bokföringsfrågor väl insatt, sakkunnig
tjänsteman, vars uppgift i främsta rummet skulle vara. att stå till
landskamrerare^ disposition för bokgranskning roen. som givetvis jämväl
i övrigt skulle biträda i taxeringsarbetet. Av vikt syntes vara, att
denne tjänsteman, som lämpligen borde kunna benämnas taxer in ^assistent,
under hela taxeringstiden vore tillgänglig. Han syntes därför böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

erhålla ordinarie eller i varje fall stadigvarande anställning med placering
förslagsvis i lönegraden B 26 eller B 24. Skulle i något fall inträffa,
att taxeringsarbetet icke året runt medförde full sysselsättning, torde med
den arbetsbörda, som numera åvilade länsstyrelserna, svårighet icke möta
att bereda vederbörande annan sysselsättning med närbesläktade göromål.
1 vad man ytterligare biträde för taxeringsuppgifternas bearbetande kunde,
belninas erforderligt, undandroge sig statskontorets bedömande, men
ville ämbetsverket varna för att från början lägga organisationen efter en
onödigt vid måttstock.

Statskontoret ville icke bestrida, att ett behov av ett centralorgan på
skatteväsendets område verkligen förelåge, ehuru för delvis andra ändamål
än de av de sakkunniga avsedda. Ämbetsverket syftade härvid på
önskvärdheten av.att tillgång funnes till ett organ, som kunde kontinuerligt
och systematiskt följa utvecklingen beträffande skattelagstiftningen
inom och utom landet, och som vore i stånd att — i den mån icke särskilda
anordningar för ändamålet vidtoges — verkställa de undersökningar och
i synnerhet det löpande utredningsarbete på ifrågavarande arbetsfält,
sorn,, framför allt i samband med det nutida budgetarbetet, funnes erforderligt.
I själva verket torde avsaknaden av en dylik centralpunkt länge
nog ha. förnummits som en brist, så mycket mer kännbar som man bär
rörde sig på ett på en gång svårtillgängligt och betydelsefullt område.

Skulle ett organ av nu antydd beskaffenhet befinnas böra komma till
stånd, vore det enligt statskontorets uppfattning naturligt och riktigt, örn
åt detsamma jämväl anförtroddes uppgiften att utöva en vägledande’ och
sammanhållande verksamhet, närmast av informatorisk art i avseende å
skattetillämpningen till stöd och hjälp för våra olika beskattningsmyndigheter.
Enligt statskontorets uppfattning skulle på detta sätt den bälande
tanken i de sakkunnigas förslag örn inrättande av en central skattemyndighet
tillvaratagas.

Såsom ägnat att medverka till samma syfte ville statskontoret i detta
sammanhang förorda, att tillfälle måtte i vidgad omfattning beredas
landskamrerarna och andra i taxeringsarbetet sysselsatta personer att
med regelbundna mellanrum sammanträda till gemensamma överläggningar
för utbyte av vunna erfarenheter och diskussion av gällande bestämmelsers
innebörd och tillämpning. Säkerligen skulle på denna väg
mycket vara att vinna.

Ett centralt organ med de huvudsakliga uppgifter, som nu angivits,
böjde uppenbarligen ha sin plats inom finansdepartementet. För ändamålet
borde en särskild skattebyrå inrättas inom nämnda departement.
Bland andra ärenden, som med fördel torde kunna förläggas till en dylik
byrå, kunde nämnas de alltmera talrikt förekommande tillämpningsfrågorna
i samband med Sveriges dubbelbeskattningsavtal med främmande
makter och den.stora, alltjämt växande gruppen av spörsmål rörande kommunal
skatteutjämning m. m.

Chefen för den ifrågasatta skattebyrån syfites, med hänsyn till departementsorganisationen,
böra erhålla kansliråds ställning med placering i
lönegraden B 30. Då det ur rekryteringssynpunkt vore önskvärt, att avlöningsförmånerna
kunde något förstärkas, syntes kunna tagas under
övervägande att — i fall då förutsättningarna därför eljest vore för han**en
med befattningen förena förordnande som allmänt ombud i mellankommunala
prövningsnämnden.

På chefen för skattebyrån skulle komma att ställas betydande krav. Vad
särskilt anginge verksamheten på det område, varom här vore fråga,

Kungl. May.ts proposition nr 148.

skulle det sålunda närmast ankomma på honom att utgöra den initiativtagande
och sammanhållande kraften i informationsarbetet till skattemyndigheternas
tjänst. Av särskild vikt syntes vara, att chefen för skattebyrån
såväl under hand som i mera officiella former stöde i fortlöpande
kontakt med de ledande inom taxeringsarbetet i länen. Vid berörda landskamrerarmöten
syntes han lämpligen kunna tjänstgöra som föredragande,
eventuellt ordförande.

Frågan örn det antal befattningshavare, som förutom chefen skulle erfordras
å skattebyrån, samt örn deras lönegradsplacering och tjänstgöringsförhållanden
i övrigt syntes böra göras till föremål för närmare utredning.
. . , .. .

Därest ändringarna i avseende å taxermgsorganisationen begränsades,
på sätt statskontoret i det föregående föreslagit, torde kostnaderna även
inbegripet vad som åtginge till uppehållande av en särskild^ skattebyrå
i finansdepartementet — kunna nedbringas till allenast en bråkdel av de
utgifter, som ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle betinga.

I riksräkenskapsverkets yttrande anföres:

Även örn det skulle låta sig göra att å de många nya befattningarna i
allmänhet erhålla tjänstemän med så höga kvalifikationer, som de sakkunniga
tänkt sig, torde det likväl kunna sättas ifråga, örn den föreslagna
lokala taxering sorganisationens fördelar komme att uppväga de avsevärda
kostnaderna för densamma. Det torde kunna antagas, att de nya taxeringstjänstemännen
med hänsyn till storleken av deras verksamhetsområden
icke bleve i tillfälle att i samma omfattning som de i taxeringsarbetet
för närvarande i viss utsträckning anlitade kommunala tjänstemännen
lämna biträde åt beskattningsnämnderna i första instans. Det ville
också synas, som örn resultatet av de tillämnade årliga systematiska undersökningarna
näppeligen kunde komma att motsvara det högst betydande
arbetet med det omfattande uppgiftsmaterialets insamlande och
förberedande bearbetning, enär till sist endast ett jämförelsevis obetydligt
antal av de från början utvalda taxeringsfallen komme att kunna göras
till föremål för mera ingående undersökningar samt således en stor
del av materialet, vars hopbringande även förorsakat de skattskyldiga ej

ringa besvär, komme att bliva outnyttjat ,

Riksräkenskapsverket måste vidare finna det vanskligt att i samband
med en revision av uppgifts- och kontrollsystemet och således innan man
vunnit några erfarenheter rörande de nya bestämmelsernas tillämpning
och de krav, som denna komme att ställa på taxermgsorganisationen, genomföra
en så genomgripande omläggning av organisationen, som de sakkunniga
föreslagit. Dessutom förefölle det något förhastat att efter sa
kort tids förlopp underkänna betydelsen och effekten av de förstärkningar
av organisationen, som åvägabragtes i och genom 1928 års taxermgslor °rpå11grund

av vad sålunda anförts funné, sig riksräkenskapsverket icke
kunna för närvarande förorda en omläggning av den lokala taxeringsorganisationen
i enlighet med de av de sakkunniga uppdragna riktlinjerna.
Riksräkenskapsverket, som härvid givetvis icke förbisett, att handha
vandet och utnyttjandet av det utökade uppgiftsmaterialet samt genomförandet
av ett tillfredsställande kontrollsystem över huvud bomme att
kräva, att sakkunnig arbetskraft ställdes till beskattningsnämndernas förfogande
i väsentligt större utsträckning än hittills, förutsatte alitsa, att
behovet av sådan arbetskraft åtminstone tillsvidare skulle i huvudsak kun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

na tillgodoses i enahanda ordning som för närvarande. Dock räknade
aven riksräkenskapsverket med att efterhand vunna erfarenheter kunde
komma att utvisa, att det för säkerställande av tillgången till sakkunnig
arbetskraft bleve nödvändigt att i viss omfattning fast anställa för ändamalet
särskilt utbildade tjänstemän. Dessa tjänstemän svntes emellertid
i sa tall bora anställas direkt hos landskontoren. Den ställning, som
de av de sakkunniga föreslagna lokala taxeringstjänstemännen såsom underordnade
saväl en central myndighet som vederbörande landskamrerare
skulle komma att intaga, torde nämligen ur flera synpunkter kunna betraktas
såsom mindre önskvärd. Med nu angivna anordning borde det
vidare icke vara uteslutet, att de särskilt för taxeringsarbetet anställda
tjänstemännen under de tider, då sådant arbete icke påginge, kunde
utnyttjas för det löpande arbetet vid landskontoren.

Vidkommande härefter de sakkunnigas förslag till inrättande av en central
taxeringsmyndighet, hade de sakkunniga, såsom redan antytts, konstaterat,
att taxeringskontrollen inom vissa län fungerade jämförelsevis
mindre otillfredsställande, medan den inom andra län åter lämnade åtskilligt
mera övrigt att önska. Denna brist i kontrollens enhetlighet syntes i
sista hand kunna avhjälpas allenast genom inrättande av ett centralt organ
med uppgift att genom ledning och övervakning av taxeringsarbetet i
landets olika delar verka för en jämlik och rättvis taxering. Vidare torde
såsom de sakkunniga framhållit, ett centralt organ få anses vara erforderligt
för infordrande och fördelning av sådana kontrolluppgifter, vilka enligt
de sakkunnigas förslag skulle insamlas gemensamt för hela riket,
ävensom för beredande av möjlighet till bokföringsgranskningar av mera
invecklad natur, framför allt sådana, som avsåge koncerner och andra
företag, som utövade verksamhet inom mer än ett län. Såsom ytterligare
skäl för att redan i samband med införandet av nya kontrollbestämmelser
tillskapa en central myndighet ville riksräkenskapsverket för sin del dessutom
framhålla önskvärdheten av att så snart som möjligt erhålla tillgång
till ett hela landet omspännande organ, med ledning av vars rön och
erfarenheter man efterhand kunde bliva i stånd att bättre och säkrare bedöma,
i vilka avseenden den lokala organisationen tarvade förbättringar
och huru dessa lämpligast borde gestaltas.

Riksräkenskapsverket funne sig därför böra tillstyrka inrättandet av en
central taxeringsmyndighet med i huvudsak de uppgifter, som angivits i
de sakkunnigas förslag. Dock förutsatte riksräkenskapsverket. att dessa
uppgifter skulle kunna ombesörjas av en myndighet av väsentligt mindre
omfattning än de sakkunniga tänkt sig. Såsom alternativ till de sakkunnigas
förslag ville riksräkenskapsverket peka på möjligheten att organisera
den centrala myndigheten såsom en jämförelsevis självständig avdelning
under kammarrätten. Vidare syntes det riksräkenskapsverket
bora tagas under övervägande, huruvida det sålunda förordade organet
icke borde utrustas med rätt att giva för landskamrerarna och taxeringsmyndigheterna
i gemen bindande direktiv och anvisningar ävensom rätt
att själv överklaga åsätta taxeringar.

Länsstyrelserna lia allmänt givit uttryck för enahanda synpunkter, som
de av kammarrätten och statskontoret framförda. Det framhålles, att
1928 års organisation först efter hand utvecklats och att dess möjligheter
knappast ännu tillfullo utnyttjats. Från vissa håll göres gällande, att de
sakkunniga väl ensidigt tagit sikte på storstädernas förhållanden. Även -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

ledes framkomma varningar för att draga för vittgående slutsatser av erfarenheterna
från Norrköping. En central taxeringsinspektion enligt de
sakkunnigas förslag avstyrkes allmänt under framhållande särskilt av
oklarheten i förhållande till landskamrerarna samt risken för överorganisation.
Däremot förordas en sådan komplettering av nuvarande organisation,
att det beredes möjlighet för länsstyrelserna att å landskontoren
anställa särskild sakkunnig personal, som huvudsakligen eller uteslutande
skulle ägna sig åt bokföringsgranskningar och annan deklarationskontroll.
Beträffande kompetensvillkoren för dessa befattningshavare
råda i viss mån olika meningar, i det att vissa länsstyrelser förutsätta —
åtminstone för en del av befattningshavarna — länsbokhållarekompetens
med eller utan examen vid handelshögskolan, medan andra anse större frihet
vid urvalet höra råda. Härav följer också olika uppfattningar rörande
anställningsvillkoren; från flera håll förordas att tjänsterna bliva ordinarie
med lön enligt lönegrad B 24 eller B 26. Förefintliga möjligheter
för kommunerna att med bidrag av statsmedel genomföra särskilda anordningar
för skattekontroll anses böra bibehållas. Betydelsen av regelbundet
återkommande landskamreraremöten framhålles genomgående. I
fråga örn de centrala uppgifterna ifrågasättes från flera håll, att önskemålen
härutinnan tillgodoses genom särskilda avdelningar inom finansdepartementet,
kammarrätten eller riksräkenskapsverket. Av många länsstyrelser
framhålles jämväl angelägenheten av, att arvodena åt taxeringsnämndsordförandena
och kronoombuden tillmätas så, att kvalificerade
krafter kunna erhållas för dessa uppdrag och intresset för arbetet kan vidmakthållas.

Från de särskilda länsstyrelsernas yttranden må härutöver anmärkas
följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Enligt länsstyrelsens åsikt skulle en

närmare undersökning av frågan örn orsakerna till den av de sakkunniga
påtalade olikformigheten inom skilda taxeringsområden av kontrollarbetet
givit vid handen, att anledningen till berörda förhållande knappast
vore att söka i bristande nit och initiativ hos den lokala taxeringsledningen.
Den påtalade olikformigheten torde vara beroende av andra orsaker,
nämligen dels frånvaron av föreskrifter rörande former och rättsregler
för detta arbete och dels knapphet i medel för ersättande av arbetet.
Vad beträffade saknaden av föreskrifter och rättsregler för kontrollarbetet
erinrades, att uppfattningen örn nödvändigheten av effektiv kontroll endast
småningom vunnit insteg och på åtskilliga håll ännu icke slagit fullt
igenom. Starka meningsriktningar hade företrätt och företrädde ännu
den uppfattningen, att de skattskyldigas deklarationer i och för sig borde
äga vitsord samt att kontrolluppgifter icke borde eller kunde införskaffas
för generell kontroll.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Den av de sakkunniga förordade utvecklingen
i riktning mot ett överflyttande av taxeringsarbetet från folkvalda
nämnder till ämbetsmyndigheter borde icke inledas utan tvingande skäl,
vilka icke för närvarande vore för handen. Erfarenheterna från Tyskland
och Amerika, där ett dylikt system tillämpades, vore avskräckande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Helt visst skulle ock ett sådant system möta kraftig motvilja i vårt land,
där valda ombud för menige man av ålder medverkat vid taxeringarna,
och det torde bliva svårt för de tillämnade taxeringskontoren att vinna
förtroende hos allmänheten. En helt annan fråga vore en förstärkning av
den tekniska sakkunskapen med bibehållande av nämnder såsom lörsta organ.
I detta avseende vore det välbetänkt, örn länsstyrelserna kunde i
långt större utsträckning än nu vore möjligt förordna tjänstemän hos länsstyrelserna
och häradsskrivare till ordförande i de underordnade nämnderna.
Inom denna kår funnes tillgång till väl kvalificerade taxeringsman.
En förstärkning av tjänstemannaelementet inom nämnderna hade
ofta framhållits såsom en fördel av de lekmän, som inom Uppsala län
vunnit erfarenhet örn taxeringsarbetet. Till möjliggörande härav vöre
bland annat önskvärt, att frågan örn häradsskrivarnas inflyttning till
länsstyrelserna, varom förslag framlagts av 1924 års uppbördssakkunniga,
upptoges till prövning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Att för utförande av mellankommunala
prövningsnämndens betydelsefulla arbete inrättades ett året om
arbetande kansli under ledning av en särskild befattningshavare, som
jämväl vore allmänt ombud hos nämnden, förordades. Härigenom skulle
alla de taxeringar, som komme under denna prövningsnämnds bedömande,
kunna effektivt granskas och därvid skulle vinnas erfarenheter, som genom
samverkan mellan allmänna ombudet och rikets landskamrerare skulle
komma hela landets taxeringsväsen tillgodo. I samband med detta kansli
och genom cirkulation mellan detta och landskontoren skulle också landskontoren
efter hand kunna tillföras de skolade krafter, som där erfordrades.
Något som helst förmanskap över landskamrerarna skulle ej tillkomma
allmänna ombudet, men givetvis skulle detta ombud likväl kunna delge
landskamrerarna och hos dem vinna beaktande för uppslag till åtgärder
för skattekontroll i skilda avseenden, likasom också ombudet helt visst
skulle kunna från landskamrerarna erhålla värdefulla påpekanden för
sitt arbete. Ett samarbete med gott resultat skulle helt säkert kunna ordnas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Det funnes grundad anledning befara,
att de hårdhänta metoder, de sakkunniga förordat, skulle leda tili allmänt
misstroende eller till och med obstruktion från de skattskyldigas sida. vilket
vore beklagligt, då taxeringsmyndigheterna för ernående av ett tillfredsställande
arbetsresultat vore i hög grad beroende av ett förtroendefullt
samarbete med de skattskyldiga. Länsstyrelsen befarade att de föreslagna
bestämmelserna örn möjlighet för taxeringsnämndsordförande att
hos landskamrerare påkalla taxeringsavdelnings biträde vore ägnade att
avtrubba ordförandens intresse och ansvarskänsla inför det lämnade uppdraget.
Ej heller kunde förnekas, att förslaget innebure en fara, att taxeringsnämndsordförandenas
arbete komme att sjunka ned till ett underordnat
expeditionsarbete och därmed ett steg tagas i riktning mot avlysande av
lekmannainflytandet på taxeringarna, en utveckling som länsstyrelsen icke
ansåge önskvärd.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Redan under åtskilliga år tillbaka hade
i länet verkställts realgranskning av deklarationerna i ungefärlig överensstämmelse
med de antydningar, som de sakkunniga lämnat (sid. 90). Sålunda
hade de skattskyldigas deklarationer jämförts med inkomna kontrolluppgifter
och vid deklarationerna fogade räkenskapsutdrag ävensom,
och icke minst, med av den skattskyldige tidigare avgivna självdeklarationer.
Ofta hade sammanställningar av de skattskyldigas deklara -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

tioner för de senaste sex åren upprättats; ett förfarande som vid många
tillfällen lett till givande resultat. Vidare hade i misstänkta fall bankförfrågningar
gjorts ävensom infordrats uppgifter angående den skattskyldiges
levnadskostnader, hyresavgifter m. m. I stor omfattning hade
därjämte skattskyldig, som varit pliktig att föra handelsböeker, anmanats
att inkomma med avskrifter av erforderliga konti i bokföringen eller ock
ställa bokföringen i dess helhet till förfogande för granskning. Uppgifter
hade infordrats över bouppteckningar efter under beskattningsåret avlidna
personer, varjämte för kontrollerande av realisationsvinst vid fastighetsförsäljning
efterforskningar gjorts i lagfartsprotokollen. Ett givande
samarbete i detta avseende hade åtminstone vad beträffade de större
städerna organiserats mellan respektive stads- och taxeringsmyndigheter.
I icke ringa utsträckning hade infordrats specifikationer å fordringar
och skulder ävensom å upplupna inkomsträntor.

Denna realgranskning hade från och med år 1918 bedrivits med större
intensitet. På grund av förhållandena efter kriget och den i samband därmed
stående hårda krigskonjunktursbeskattningen hade nämligen behovet
av granskning visat sig större än förr. Ehuru i då gällande skatteförfattningar
icke funnits intaget något örn anställande av bokföringssakkunniga
biträden, hade länsstyrelsen dock anställt sådana. Antalet av
dessa hade ökats successivt och efter 1929 års lagstiftning bibehållits ungefär
vid samma antal. Dessa bokföringssakkunniga, som samtliga hade
detta sitt uppdrag bredvid sina egentliga anställningar, hade verkställt
granskning, förutom åt landskamreraren, jämväl i icke så ringa omfattning
åt taxeringsnämnderna. I allmänhet hade tre av dem under sommarmånaderna
ägnat så gott som hela sin tid åt dessa göromål jämte granskningar
i anledning av till prövningsnämnden inkomna besvär och därvid i
huvudsak haft sitt arbete förlagt till landskontoret.

Uti här efteråt gjord sammanställning funnes för åren 1919—1933 angivna
dels de belopp, som granskningsarbetet inbragt i ren statsskatt, dels ock
den ersättning, som härför utbetalts:

År 1919
» 1920
» 1921
» 1922
» 1923
» 1924
» 1925
» 1926
» 1927
» 1928
» 1929
» 1930
» 1931
» 1932
» 1933

Skattebelopp	Ersättningsbelopp
Kronor	Kronor
1,160,861.—	1,400.—
183,518.-	2,100.—
322,412.—	4,100.—
278,732.84	6,750.—
331,324.63	8,550.—
338,254.oi	11,600.—
413,557.55	13,200.—
405,448.37	13,200.—
174,172.46	16,500.—
466,472.94	19,900.—
597,883.66	18,050.—
185,421.8 8	17,225.—
157,928.4 7	18,375.—
71,654.95	15,725.—
57,184.91	11,405.—

Utöver här angivna belopp hade statsverket vissa år tillförts icke oväsentliga
bötessummor för falskdeklaration. I förestående skattebelopp inginge
icke vad som influtit genom redan inom taxeringsnämnderna på

44 Kungl. Martts proposition nr 148.

grundval av verkställda bokföringsgranskningar vidtagna höjningar i
taxeringen.

Såsom av sammanställningen framginge företedde de indragna skattebeloppen,
särskilt under de senaste åren, en skarpt fallande kurva. Då
bokföringsgranskningen omhänderhafts av i stort sett samma personer,
syntes anledningen till angivna förhållande till stor del vara att söka dels
däri att efter hand som granskningen övergått de skilda delarna av länet
flertalet falskdeklaranter av betydenhet redan blivit avslöjade, dels ock
däri att den förefintliga risken för ertappande avhållit åtskilliga skattskyldiga
från att lämna oriktiga deklarationsuppgifter. Omnämnas kunde
också att angivelser från andra skattskyldiga, vilka ofta lett till avsevärda
resultat, med tiden blivit allt mera sparsamma och oftast blott avsåge
mindre betydande fall. Att de inhöstade skattebeloppen nedgått så
kraftigt torde emellertid jämväl vara beroende på såväl de nedåtgående
konjunkturerna som ock tillkomsten av mellankommunala prövningsnämnden,
till följd varav sådana företag — och då framför allt större
aktiebolag — som utövat verksamhet inom skilda län, icke längre kunde
bliva föremål för granskning hos länsprövningsnämnden. Länsstyrelsen
hade ansett sig böra framhålla denna nedgång i skattebeloppen av den anledning,
. att de sakkunniga på grund av resultatet av förut omnämnd
granskning i vissa städer syntes lia kommit till den uppfattningen att jämväl
framgent resultaten skulle hålla sig på samma nivå.

Örn å ena sidan den inom Malmöhus län verkställda granskningen varit
av betydelse för astadkommande av högre taxeringar, hade densamma å
andra sidan också lett till att skattskyldig, vars deklaration frångåtts av
taxeringsnämnden, fått, efter verkställd bokföringsgranskning och där
granskningsresultatet ansetts därtill kunna föranleda, sin taxering av
prövningsnämnden nedsatt. Fall hade även inträffat, att skattskyldiga på
grund av dylik granskning blivit lägre taxerade än de deklarerat. Länsstyrelsen
tilltrodde sig därför utan överdrift kunna göra det påståendet,
att granskningsarbetet sadant det bedrivits inom detta län tillvunnit sig
förtroende hos allmänheten.

Den nu lämnade redogörelsen syntes länsstyrelsen giva bekräftelse åt
länsstyrelsens uppfattning, att man åtminstone för det närvarande borde
låta nöja sig med att bygga vidare på det beståendes grund. De påtalade
bristfälligheterna syntes med andra ord icke uteslutande vara att söka
i den nuvarande lagstiftningen utan ha sin grund lika Hacket i tillämpningen
av densamma.

_ Mot kategorigranskningen kunde med fog anmärkas, att den dels medförde
mycket onödigt arbete för taxeringsmyndigheten och dels verkade
irriterande för de skattskyldiga.

Länsstyrelsen ville vidare framhålla, att sedan länsstyrelsen numera befriats
från bestyret med den ecklesiastika boställsförvaltningen, som åtminstone
i Malmöhus län utgjort den huvudsakligaste delen av länsassessorns
åligganden, syntes en väsentlig del av landskamrerarens göromål kunna
överflyttas på länsassessorn. För sin del funne länsstyrelsen detta böra
ske i den form, att länsassessorn övertoge en del av taxeringsarbetet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: De sakkunnigas förslag beträffande
inspektionens arbeten grundade sig på stickprovskontrollen (inspektionsavdelningen)
och kategorigranskningssystemet (bokgranskningsavdelningen).
Länsstyrelsen ansåge för sin del dessa principer, i den form
de erhållit i de sakkunnigas förslag, icke lämpade att komma till användning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

De medförde granskning och undersökning av ett stort material, varav
endast en mindre del kunde antagas lämna något positivt resultat. De
medförde sålunda onödigt arbete med onödiga kostnader. Arbete efter
dessa linjer nödvändiggjorde vidare, att ett stort antal skattskyldiga utan
anledning och utan nytta besvärades med förfrågningar och förelägganden
att inkomma med upplysningar. Det vore givet, att ett sådant förfaringssätt
vore ägnat att i hög grad oroa och irritera lojala skattskyldiga,
vilka visste med sig att de riktigt fullgjort deklarations- eller uppgiftsskyldighet.

Beträffande bokgranskningsavdelningen ville länsstyrelsen ba framhållit,
att det naturligtvis endast skulle vara till nytta för taxeringsarbetet,
örn bokföringsgranskning kunde utföras centralt av där anställda, för
denna särskilt utbildade personer. Emellertid visade erfarenheten, att
de skattskyldiga ofta endast med svårighet kunde avvara sina böcker;
bland annat av denna anledning vore förslaget i denna del opraktiskt och
borde bokföringsgranskningen förläggas till länen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: De brister, som enligt de sakkunnigas
mening vore att söka hos taxeringsnämnderna och särskilt deras ordförande,
bottnade till mycket stor del i den ordförandenas överbelastning med
detaljgöromål av teknisk art, vartill skattelagstiftningen bure skulden och
vilket lett till att realbebandlingen av deklarationsmaterialet i vissa fall
måst åsidosättas. Länsstyrelsen erinrade jämväl örn att taxeringsförfattningarna
på landskamreraren lagt uppgifter, som krävde en så väsentlig
del av hans arbetskraft, att de komme i konflikt med hans övriga åligganden.
Ville man råda bot på det nuvarande taxeringsväsendets brister
måste man alltså enligt länsstyrelsens mening först och främst förenkla
skattelagstiftningens såväl konstitutiva som tekniska delar.

Länsstyrelsen i Örebro län: Det syntes icke vara uteslutet, att beträffande
taxeringsnämndernas arbete vidtaga avsevärda förenklingar. En mycket
stor del av arbetet vore av rent teknisk art. Så vore förhållandet med
allt arbete för längdföringen. Detta arbete krävde en rutin, som lekmannen
i allmänhet icke besutte. Denna del av taxeringsarbetet toge en alldeles
oskälig tid i anspråk och ökade därför också vederbörandes anspråk
på ersättning. Länsstyrelsen ville därför föreslå, att själva längdföringen
överflyttades från taxeringsnämnderna till häradsskrivarna. Dessa
tjänstemäns verksamhet stöde taxeringsväsendet mycket nära. Å häradsskrivarekontoren
funnes av häradsskrivarna anställda och avlönade, i hithörande
arbete väl tränade biträden. På grund av arbetets art och omfattning
måste dock för ändamålet å liäradsskrivarekontoren anställas en
statsavlönad assistent. Kostnaden härför komme med all säkerhet att mer
än väl uppvägas av den minskning i kostnaden för taxeringarna, som genom
en sådan överflyttning möjliggjordes.

Länsstyrelsen hade tänkt sig detta förslag genomfört på följande sätt;
Från häradsskrivarekontoret tillhandahölles kombinerade mantals- och
taxeringslängder — en sådan kombination läte sig väl göra och vore önskvärd
av den anledningen, att den skulle undanröja ett nu förekommande,
mycket omfattande men skäligen onödigt dubbelskriveri. Av taxeringsnämnderna
antecknades beslutade taxeringar — såsom nu — å vederbörlig
plats i deklarationen, vilken jämväl försåges med nödig anteckning
örn förhöjda avdrag för s. k. ömmande omständigheter o. dyl. Hade
deklaration icke avgivits, gjordes anteckningarna å föreliggande inkomstuppgift
eller å särskild blankett, som för ändamålet tillhandahölles
av staten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

I mån som uppskattning skedde överlämnades materialet av taxeringsnämndens
ordförande till häradsskrivarekontor, där taxeringslängderna
upprättades. En hastig blick på en taxeringslängd från våra dagar gåve
en god föreställning örn det arbete, som vore förenat med upprättandet av
denna längd. Fråga vore även, örn icke taxeringslängden kunde till gagn
för taxeringsarbetet och nedbringande av kostnaderna avsevärt förenklas.
Länsstyrelsen bolle före att detta kunde ske på så sätt, att specifikationen
av inkomsten under de olika förvärvskällorna i längden uteslötes. Sådan
specifikation skulle göras i deklarationen och kunde, örn deklaration icke
avgivits, ske å inkomstuppgift eller särskild blankett. Det vore uppenbart,
att härigenom arbetet med taxeringslängdernas upprättande skulle minskas
på samma gång som kostnaderna för blankettryck och avskrivning
av längderna nedbringades.

Till slut ville länsstyrelsen fästa uppmärksamheten på ett tidigare väckt
förslag att inrätta särskilda taxeringsnämnder med större distrikt än de
nuvarande, med. uppgift att uteslutande handlägga taxering av sådana
skattskyldiga, som förde hanoelsböcker. Genom att giva dessa nämnder
en sådan sammansättning, att däri sakkunskapen inom affärsvärlden i
allmänhet och bokföring isynnerhet vore representerad, torde kunna bortelimineras.
en stor del av de svagheter, som isynnerhet i fråga örn dessa
skattskyldiga vidlådde den nuvarande taxeringsorganisationen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: En utvidgning av det gransk ningsarbete,

som utfördes under ledning av allmänna ombudet bos mellankommunala
prövningsnämnden, torde ej kunna undvikas. Verksamheten
torde även i detta fall böra pågå under bela året. Vid prövningsnämndens
Kansli borde anställas ett antal tjänsteman med samma kompetens, som
fordrades av taxeringsman vid landskontor. Den centrala granskningsmj-ndighet,
som pa detta sätt skulle tillskapas, borde tillerkännas befogenhet
. att verkställa granskning endast i sådana taxeringsärenden,
vilka jämlikt nu gällande bestämmelser skulle handläggas av mellankommunala
prövningsnämnden. Landskamrerarna skulle icke äga taga befattning
med dessa ärenden. Den centrala myndigheten borde vidare åligga
att anordna utbildningskurser för taxeringmännen. Den borde även
kunna utöva en rådgivande verksamhet i fråga örn landskamrerarnas
taxeringsarbete. Detta syntes lämpligen böra ske förutom genom utarbetande
av formulär, anvisningar och dylikt, genom granskning av de årsrapporter
rörande taxeringsgranskningar, vilka landskamrerarna borde
åläggas avgiva, samt genom ett sammanträde varje år med landskamrerama
för planläggande av kommande årets verksamhet.

Ordföranden och allmänna ombudet hos m ellan leoni munal a prövningsnämnden
ha anfört följande:

Mellan kommunala prövningsnämndens arbete kunde, i likhet med länsprövningsnämndernas,
betecknas såsom ett säsongarbete, vilket med hela
för arbetet anställd personal bedreves under en tid av omkring 4 månader
av året. Under denna tid sysselsattes — förutom allmänna ombudet,
som dock hade att såsom landskamrerare i Örebro län samtidigt vara
kronoombud i länsprövningsnämnden — en sekreterare, två bokförings- och
deklarationsgranskare samt, å kansliet, tre manliga och ett kvinnligt biträde.
Dessutom tillkallades skrivbiträden i mån av behov. Under övriga
delar av året sysselsattes å kansliet ett manligt och ett kvinnligt biträde
omkring 2—3 timmar dagligen med diarieföring, konceptering och
renskrivning. Allmänna ombudets arbete påginge jämväl under övriga

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

tider av året så tillvida att ombudet, förutom det förberedande arbetet för
de särskilda nämnderna, hade att avgiva förklaringar över besvär till
kammarrätten och Kungl. Majit. Sekreteraren förde protokollet jämväl
vid de särskilda nämndernas sammanträden, 6—7 per år.

Prövningsnämndens kostnader under 1933 för arvoden till allmänna ombudet,
sekreteraren, bokföringsgranskare, hela kanslipersonalen och till
vaktmästare beräknas uppgå till 19.500 kronor. Härtill komme viss
ersättning för mistade löneförmåner.

Med tillhjälp av nämnda granskningspersonal hade praktiskt taget hela
det till mellankommunala prövningsnämnden inkomna deklarationsmaterialet
kunnat år 1933 genomgås och granskas, varjämte bokföringsgranskning
skett i de fall, då omständigheterna ansetts därtill föranleda. Möjligen
hade dock bokföringsgranskning bort företagas i något större utsträckning
än som nu med tillgängliga medel och arbetskrafter kunnat
ske. För nämndens del underlättades emellertid granskningsarbetet genom
den begränsning av de ärenden, som tillhöra nämndens handläggning
— taxering av skattskyldiga med delad förvärvskälla. Det finge anses
ligga i sakens natur, att genom denna begränsning möjlighet skapades att
erhålla en tämligen god kännedom icke blott örn de skattskyldigas inkomstförhållanden
utan även örn deras sätt att i allmänhet fullgöra sin deklarationsplikt.
Sedan bokföringsgranskning en gång skett och taxeringsfrågan
tillrättalagts exempelvis beträffande balanser, avskrivningsunderlag
o. dyl. kunde en god fortlöpande kontroll ske genom granskning av
deklarationerna med tillhörande räkenskapsutdrag. Såväl på grund härav
som även och i synnerhet på grund av nämnda begränsning av de ärenden,
som skulle handläggas av nämnden, syntes någon mera avsevärd påbyggnad
av denna nämnds kansli, under förutsättning att nämndens nuvarande
verksamhetsområde bibehölles, knappast vara erforderlig.

En jämförelse emellan nu angivna arvodeskostnader för mellankommunala
prövningsnämndens verksamhet och samma kostnader för den av
de sakkunniga föreslagna organisationen samt nuvarande och för framtiden
påräkneliga arbetsuppgifter för mellankommunala prövningsnämnden,
å ena, och dem, som skulle tillkomma nämnda organisation, å andra
sidan, torde visa, att förslaget i stället för en påbyggnad av en redan befintlig
institution innebure tillskapande av ett nytt och dyrbart förvaltningsorgan.
Innan åtgärder i denna riktning vidtoges syntes böra undersökas,
huruvida en mera omfattande centralisering av taxeringsarbetet
över huvud taget kunde anses vara för vårt land lämplig och ägnad att
verksamt bidraga till ökad effektivitet av taxeringsarbetet och de kostnader.
som därå nedlades och vidare, huruvida icke lika goda eller bättre
resultat kunde till mindre kostnader vinnas inom ramen av nuvarande organisation.
Rörande dessa frågor hänvisades till länsstyrelsens i örebro
utlåtande i ärendet.

Kommerskollegium anmärker, att vid genomförandet av 1928 års lagstiftning
förutsatts, att det skulle dröja ganska avsevärd tid, innan det
med lagstiftningen åsyftade resultatet vunnes. Att under sådana förhållanden
redan nu vidtaga en så omfattande omorganisation av taxeringsväsendet,
som den av de sakkunniga föreslagna, vore näppeligen välbetänkt.
Ansträngningarna borde i stället i första hand inriktas på att genom
effektivt utnyttjande av den nuvarande organisationen söka ernå

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

önskvärd förbättring i taxeringsresultaten. Kommerskollegium erinrar
vidare örn, att inom Malmöhus län sedan länge tillämpats ett kontrollsystem,
som — på sätt Skånes handelskammare uttalat — »icke minst
inom näringsidkarkretsar tillvunnit sig förtroende såsom på en gång effektivt,
rättvist och rationellt».

I det gemensamma yttrandet till kommerskollegium från Sveriges industriförbund,
svenska bankföreningen och Stockholms handelskammare
anföres bland annat:

_ En så radikal och till sina resultat så tvivelaktig omläggning av taxeringsorganisationen,
som de sakkunniga föresloge, vore enligt organisationernas
mening varken påkallad eller lämplig. Nu gällande skatteförfattningar
vöre för övrigt så nyligen tillkomna, att redan på den grund
anledning förefunnes att dröja med genomgripande omläggningar, tills
det kunnat konstateras, örn ej resultaten bleve successivt förbättrade, sedan
författningarna under ett flertal år tillämpats och skattemyndigheterna
hunnit växa in i sina där givna uppgifter. Att viss tid skulle komma
att åtgå härtill vore redan från början förutsett.

Det måste enligt organisationernas förmenande ligga en stor fara i att
göra ämbetsverkets existens direkt beroende av dess år från år redovisade
arbetsprestationer. Vid sådant förhållande kunde förvisso befaras, att
även sunda och från beskattningssynpunkt välbefogade åtgärder av de
skattskyldiga komme att dragas in i diskussionen och göras till föremål för
anmärkningar. Att näringslivet härigenom skulle i hög grad irriteras och
även taga skada torde vara uppenbart.

Att det framlagda förslaget till ny taxeringsorganisation avstyrktes,
innebure dock icke, att organisationerna över huvud taget ställde sig avvisande
mot åtgärder till erhållande av förbättrade taxeringsresultat. Men
man borde, enligt deras bestämda mening, härvid välja andra vägar. En
effektiv skattekontroll på det beståendes grund borde, såsom erfarenheten
från åtskilliga län visat, vara genomförbar. Det av de sakkunniga belysta
förhållandet, att det på sina håll inom riket brustit i kontrollen, syntes
böra avhjälpas genom att ökad sakkunskap och ytterligare arbetskrafter
ställdes till landskamrerarnas förfogande. Tendensen att beskära arvodena
för taxeringsarbetet kunde icke vara till fromma för detta arbetes
goda resultat. Ökad enhetlighet i taxeringsarbetet syntes kunna befrämjas
genom regelbundet återkommande landskamreraremöten.

Från dessa näringsorganisationers yttrande synes härutöver böra redan
i detta sammanhang återgivas följande allmänna synpunkter å de
sakkunnigas förslag till skärpt deklarationskontroll:

Organisationerna hade ansett sig böra inlägga en kraftig gensaga mot de
av de sakkunniga föreslagna granskningsmetoderna. De vore enligt organisationernas
mening icke här i landet nödvändiga och de vore ej blott
icke nyttiga utan måste i längden visa sig rent av skadliga genom den
motvilja, som hänsynslösa metoder alltid framkallade hos allmänheten.
De innebure i mycket ett efterliknande av granskningsväsendet hos vissa
främmande länder, vilka deltagit i världskriget. Måhända vore förhållandena
där sådana, att dylika metoder kunde äga ett visst berättigande,
vilket de enligt organisationernas mening här i landet saknade.

En grundväsentlig skillnad rådde mellan deklarationskontrollen, sådan
den hittills tillämpats och sådan den skulle utföras enligt de sakkun -

Kungl. Maj:ls proposition nr 148.

nigas förslag. Hittills hade deklarationsgranskaren, helt naturligt ville
det tyckas, lagt själva deklarationen till grund för granskningen och först
sedan det visat sig, att en deklaration i och för sig eller vid jämlörelse
med inkomna uppgifter och andra lörhållanden — exempelvis vid deklarationen
fogade räkenskapsutdrag m. m. — knappast kunde antagas
vara riktig, först då hade ytterligare medel kommit till användning för
kontrollen, exempelvis anmaning att inkomma med kompletterande uppgifter
eller att förete bokföring eller dylikt. Det ville synas, som örn
detta förfaringssätt häst överensstämde med deklarationsväsendets idé
och med skatteförfattningarnas anda och innehåll. Organisationerna
hade icke kunnat undgå att göra den reflektionen, att de sakkunniga
syntes ha utgått från att varje skattskyldig skulle betraktas såsom falskdeklarant,
tills han bevisat motsatsen. .

Den känsla för det korrekta och önskan att åstadkomma en riktig
deklaration, som torde besjäla det övervägande flertalet av svenska folket,
komme att äventyras, örn man ginge så till väga, såsom de sakkunniga
föreslagit, och om dessutom granskningen överlämnades till personer,
som icke lyckades vinna skattebetalarnas förtroende. Det kunde
riskeras, att resultatet av de sakkunnigas förslag bleve försämrad deklarationsmoral
och icke förbättrad, och att den andliga goodwill, som nu
funnes, komme att förstöras.

De sakkunnigas i betänkandet uttalade förståelse för vikten av att
granskningsmännens förhållande till allmänheten präglades av. grannlagenhet
och hänsynsfullhet förlorade sin betydelse, då samtidigt därmed
föresloges åtgöranden, som icke kunde betraktas annat än som hänsynslösa
mot den övervägande del av svenska folket, som icke vöre och
icke heller ville vara falskdeklaranter, men som ändå skulle metodiskt
störas och irriteras för uppspårande av det mindretal, som icke gjort rätt
för sig.

I detta sammanhang gjordes gällande, att de skattskyldiga i gemen
säkerligen hade, i många fall med rätta, den uppfattningen, att taxeringsmännen
endast hyste intresse för att, så långt sig göra läte med till huds
stående medel, driva taxeringssiffrorna i höjden.

Den av de sakkunniga föreslagna kategorigranskningen skulle närmast
bliva en mycket allvarlig och betänklig »blindbockslek». Naturligtvis
kunde, örn deltagarna vore tillräckligt många, en och annan syndare infångas,
men frågan vore vad som under tiden slagits sönder och örn icke
vederbörande kunnat fasttagas även utan att alla de andra tvingats deltaga.

Från de övriga handelskamrarnas yttranden må här anmärkas följande: Östergötlands

och Södermanlands handelskammare: Att vissa brister
vidlådde vårt taxeringsväsende kunde icke bestridas. Det syntes fastmer
ofrånkomligt, att man med beaktande av utredningsresultatet på allvar
ginge in för att söka avhjälpa desamma. I detta hänseende hade de sakkunniga
även lämnat anvisningar, vilka, även om man icke reservationslöst
kunde tillstyrka de sakkunnigas förslag, likväl vore förtjänta av att
läggas till grund för en blivande lagstiftning på området.

I fråga örn förslagen till utsträckt uppgiftsplikt ansåge sig handelskammaren
kunna följa de sakkunniga, så mycket mera soth vad sakkunniga
hade föreslagit förefölle vara ganska nära till hands liggande åtgärder,
vilka kunde förväntas medföra väsentliga förbättrade resultat i

Hillring lill riksdagens protokoll tlKHi. 1 soini. Ar US- 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

taxeringshänseende utan särskilda — eller i varje fall utan några mera
betydande — merutgifter för det allmänna.

För kontroll av deklarationer, vilka hänförde sig tili resultaten av rörelse,
föresloge _ de sakkunniga åtgärder, vilka intimt sammanhängde
med förslaget till påbyggnad av den nuvarande taxeringsorganisationen.
Mot en dylik kontroll i och för sig hade handelskammaren intet
att erinra. Enligt 1928 års taxeringsförordning förelåge redan nu möjligheter
till en dylik. Att dessa i allmänhet ej utnyttjats vore uppenbart,
vilket anmärkningsvärda förhållande syntes vara förbundet med
åtskilliga av de sakkunniga påvisade allvarliga brister i taxeringsväsendets
nuvarande organisation.

Emellertid hade, såsom sakkunniga även framhållit, på åtskilliga håll
anordningar vidtagits i syfte att bättre kunna tillvarataga de kontrollmöjligheter,
vilka redan funnes. Handelskammaren syftade på de i flera
städer inrättade taxeringsassistenttjänsterna. Bäst vore örn allt flera
kommuner kunde använda sig av liknande anordning. Då en dylik emellertid
vöre en frivillig sak, förelåge fara, att någon enhetlighet i organisationen
icke kunde nås, därest kommunerna lämnades att var för sig
söka lösa problemet. Handelskammaren ansåge därför statens medverkan
och ledning nödvändig, och borde i övrigt försöket i Norrköping kunna
läggas till grund för erforderlig lagstiftning i ämnet.

Smålands och Blekinge handelskammare: Den betydelse taxeringsväsendet
ägde gjorde en central taxeringsinspektion lika väl motiverad som
exempelvis bank- och försäkringsinspektionerna. Därvid beroddo dock
allt på en sådan myndighets organisation och befogenhet. Att lata en central
taxeringsinspektion ''oliva en utbyggnad å den mellankommunala
prövningsnämndens kansli syntes vara välbetänkt. För att fylla de uppgifter,
som handelskammaren ansåge höra tillkomma densamma, behövde
den emellertid icke utbyggas i den omfattning som förslaget innebure. Inspektionen
borde söka så småningom genomföra sin uppgift att vara vägledande
i de principiella frågorna särskilt genom att informera landskamrerarna
och de nu hos flera länsstyrelser redan befintliga taxeringsavdelningarna
vid fullgörandet av dessas arbete respektive deras inverkan å
de lokala taxeringsnämnderna. Däremot funne handelskammaren det
olämpligt örn den centrala taxeringsinspektionen skulle medelbart eller
omedelbart ingripa i det lokala taxeringsarbetet respektive den lokala
taxeringskontrollen. Inspektionens organisatoriska ställning vore i flera
avseenden oklar, vilket skulle komma att förorsaka slitningar.

Handelskammaren förordade beträffande det lokala arbetet, att man
med bibehållande av nuvarande organisation ökade lekmannainflytandet
och intresset för lekmännens deltagande i taxeringsarbetet och därjämte
ställde till landskamrerare^ förfogande bokföringstekniskt utbildade experter,
som finge anskaffas då så erfordrades. En taxeringsavdelning
hade redan nu med landskontorens förefintliga personal upprättats inom
flera länsstyrelser. Örn arbetskraften å en sådan avdelning bleve ökad
och dess rekrytering finge fortgå efter samma principer som hittills, torde
den avsedda lokala kontrollen kunna tillgodoses i ganska stor utsträckning,
men den stelhet och kostnadsökning, som tillsättandet av en ny
kår av specialutbildade tjänstemän innebure, bleve avsevärt minskad.
.Skånes handelskammare: Handelskammaren betvivlade icke, att taxeringsarbetet
inom vissa län såväl inom taxerings- som prövningsnämnder
bedreves på ett slentrianmässigt eller i varje fall föga effektivt sätt.
Handelskammaren hälle också för troligt att en central ledning av taxeringsarbetet
skulle kunna främja en bättre ordning härutinnan, och han -

Kuttgl. Maj:ts proposition nr 148.

delskammaren vore ävenledes av den uppfattningen, att inom manga län
en rationalisering av det lokala taxeringsarbetet vore av nöden. Däremot
kände sig handelskammaren i ingen mån övertygad av de sakkunnigas
argumentering för genomförandet av så vittgående ech kostsamma reformer,
som i betänkandet föreslagits, utan kammaren förmenade,
att man med bibehållande i stort sett av den nuvarande organisationen
skulle kunna vinna ett fullt tillfredsställande resultat. Denna sin
uppfattning grundade handelskammaren i främsta rummet på sin kännedom
om det kontrollsystem genom bokföringsgranskning m. m., som
sedan en lång följd av år tillbaka tillämpats inom Malmöhus län och vilket
icke minst inom näringsidkarkretsar tillvunnit sig iörtroende såsom
på en gång effektivt, rättvist och rationellt.

Handelskammaren ansåge likvisst vissa organisatoriska ändringar påkallade
och ville i sådant hänseende förorda, att särskilda taxeringsavdelningar
inrättades vid länsstyrelserna och att i samband därmed iöreskreves
en hela året pågående deklarationskontroll ävensom revision av
det sätt, på vilket underlydande taxeringsnämnder fullgjort sitt arbete.
För de länsstyrelser, inom vilka ett produktivt kontrollarbete redan bedreves,
skulle inrättandet av en taxeringsavdelning knappast medföra
någon kostnadsökning utan allenast utgöra ett organisatoriskt stadfästande
av ett redan befintligt system.

Vidare ansåge handelskammaren det lämpligt, att ett centralt taxermgsorgan
inrättades, vilket syntes böra förläggas inom finansdepartementet
och som borde hava till uppgift att genom revision av det vid länsstyrelserna
bedrivna taxeringsarbetet, genom upplysningsverksamhet och genom
kritik verka för en förbättrad skattekontroll. Däremot borde det
centrala organet icke direkt ingripa i taxeringsarbetet. Det syntes för
övrigt lämpligt att låta organisationen utgöra en påbyggnad av mellankommunala
prövningsnämnden, dit Gen hogsta sakkunskapen pa onnaoet
borde koncentreras, genom att låta allmänna ombudet hos denna provningsnämnd
samtidigt vara chefstjänsteman inom den centrala taxeringsorganisatienen.

Handelskammaren i Göteborg: En så stor och dyrbar organisation sorn
den av de sakkunniga föreslagna taxeringsinspektionen borde^ icke tillgripas,
örn det icke mot förmodan skulle visa sig, att den asyftade kontrollen
icke kunde uppnås med tillhjälp av lämpliga utvidgningar och
förbättringar inom den nuvarande organisationen. Handelskammaren
ville däriör för sin del avstyrka de sakkunnigas förslag i vad detta avgåge
inrättandet av en central taxeringsinspektion för utövandet av skattekontrollen.
Den av de sakkunniga föreslagna kategorigranskningen
motsatte sig handelskammaren på det bestämdaste.

Handelskammaren i Karlstad: Även om man tillerkände den av de

sakkunniga verkställda kapitalinkomstundersökningen tillnärmelsevis
värde, kunde den ändock knappast läggas till grund för behovet av cn
särskilt kvalificerad och dyrbar taxeringskontrollorganisation.

De sakkunniga hade vid uppbyggandet av sitt förslag helt bortsett från
möjligheten att utbilda de nuvarande taxeringsfunktionärernn. Det vore
emellertid bekant, att alltför kvalificerad personal flir närvarande sysslade
med rent mekaniskt arbete inom deklarationskontrollen. Ett överflyttande
av det mekaniska arbetet med sortering av deklarationer, längdföring,
verkställande av ortsavdrag, kontroll av Isin t agares deklaralioner
otc., t. ex. på de kommunala tjänstemännen, som med hjälp av maskinella
anordningar kunde utföra grovarbetet, skulle innebära, att don

Kungl. Majlis proposition nr 14S.

nuvarande kvalificerade personalen kunde helt få ägna sig åt det verkligt
krävande granskningsarbetet.

Handelskammaren i Gävle: Då flera omständigheter talade för att det
vore beträffande mera svårbedömliga taxeringsfall, som rådande förhållanden
icke vore tillfredsställande, torefölle det önskvärt att just för dessa
förbättra organisationen. Handelskammaren ville ifrågasätta, att mera
svårbedömda taxeringsfall hänskötes till en särskild taxeringsnämnd,
utsedd för län eller stad, som ej deltoge i landsting. Genom en reform i
denna riktning torde mycket av det som avsetts att vinna med den föreslagna
taxeringsinspektionen kunna uppnås. Den mest vägande principiella
invändningen mot förslaget torde nämligen vara, att nuvarande
organisation vilade på helt andra principer jin som måste anses ligga
bakom den av de sakkunniga föreslagna påbyggnaden. Det finge icke
bliva alltför tomma ord att taxeringsnämnderna i första hand skulle handhava
beskattningen. Skulle man ändra taxeringsorganisationen därhän,
att ämbets- och tjänstemän reellt sett bleve bestämmande, så borde man
erkänna detta och ändra formerna. De valda ledamöternas försvagade
.ställning gentemot ordförande och kronoQmbud och den omständigheten
att ett stort antal av dessa utgjordes av länsstyrelsens tjänstemän, häradsskrivare,
landsfiskaler m. m. vore uppenbarligen ägnat att stärka statsinflytandet.

Det allmänna måste beträffande taxeringen framför allt bygga på de
skattskyldigas tillit till och respekt för taxeringsnämnden. Här spelade
uppenbarligen dennas kompetens en avgörande roll. Både när det gällde
mera allmänna kvalifikationer och rent skattetekniska måste kraven sättas
högt så att den skattskyldige förstode såväl att han kunde förvänta
förståelse för sina berättigade synpunkter som att han riskerade att bliva
upptäckt, örn han lämnade felaktiga uppgifter.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare: Handelskammaren
kunde icke innehålla den reflektionen, att de sakkunnigas förslag till
taxeringsorganisation vilade på en betydande överskattning av, å ena sidan,
storleken av de belopp, som genom oriktiga deklarationer undandroges
beskattning samt, å den andra, den effekt som på ifrågavarande
område genom kontrollåtgärder, om än så omfattande, kunde uppnås. Att
med utgångspunkt från förhållanden i vissa städer, i den mån dessa nu
kunde lia i skattehänseende klarlagts, draga generella för hela landet gällande
slutsatser kunde icke vara tillrådligt. För exempelvis landsbygdens
vidkommande torde sålunda behovet av särskilda skatteexperter vara tämligen
ringa, och gällde väl detsamma för de mindre städerna. Beträffande
åter de medelstora och större städerna hade säkerligen dessa till
och med själva förutsättningar att i samarbete med beskattningsnämnderna,
i den mån så prövades erforderligt, verksamt bidraga till avhjälpande
av eventuellt framträdande missförhållanden i förevarande hiinseende.
Möjlighet till erhållande av statsbidrag för täckande av därmed
förenade kostnader vore redan i viss mån tillfinnandes, och torde en utvidgning
eller mera bestämd reglering av denna möjlighet böra övervägas.

Det vore handelskammarens uppfattning, att sedan år 1927 förutsättningarna
för landets »taxeringsmän» att komma till rätta med taxeringsarbetet
i allmänhet väsentligen ökats och att deras förmåga av anpassning
i förhållande till mötande nya uppgifter och problem otvetydigt
stegrats, detta förmodligen vore att i väsentlig grad tillskriva det intresse
och den alltmer effektiva ledning av taxeringsarbetet, som från
landskamrerarnas sida kommit till uttryck.

Kungl. May.ts -proposition nr 148.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare erinrar om att å
■vissa orter redan nu mera fast anställd personal försöksvis kommit til
användning inom taxerings väsendet. Nyttan av denna personal hade
varit obestridlig. Taxeringarna hade avsevärt höjts och, som det vilie
synas, på grund av sådana motiv, vilkas riktighet endast i nagla
undantagsfall bestritts av den skattskyldige. Örn den föreslagna organisationen
genomfördes, syntes också rättssäkerheten för den skatts ydige
bliva större än som för närvarande vöre fallet. Samtidigt hade
man anledning förvänta, att det ekonomiska resultatet av taxermgsinspektionens
verksamhet skulle bliva sådant, att örn statens och kommunernas
utgifter icke ökades skattesatserna skulle kunna sänkas pa
grund av den väntade höjningen av taxeringsunderlaget. . ,

Kostnaderna för organisationens genomförande kunde väl i torsta
ögonblicket te sig höga. Emellertid måste ihågkommas, att en rationell
omorganisation av taxeringsväsendet förutsatte tillgång till tast anställd
personal till ett sådant antal, att de kontrollmedel, de sakkunnigas förslag
avsåge att skapa, även i största utsträckning kunde utnyttjas, klen
vinst, som genom inspektionens verksamhet beräknats uppkomma, överstege’
ju också ofantligt kostnaderna för verksamheten.

Handelskamrarna ha dessutom i allmänhet uttalat sig mot den å senare
tid gjorda beskärningen av arvodena till taxeringsnämndsordföi andena
oell kronoombuden.

Svenska bankföreningens styrelse har i sitt yttrande till bank- oell fondinspektionen
givit uttryck för den meningen, att örn de av de sakkunniga
skisserade granskningsmetoderna skulle lagfästas och försök skulle göras
att i större omfattning tillämpa dem, det snart nog skulle visa sig, att bristningsgränsen
för vårt nuvarande beskattnings- oell eaxel ingssystem vöre
uppnådd och att helt nya vägar för skattekravens realiserande måste sökas.

Svenska stadsförbundets styrelse anför:

Styrelsen ställde sig mycket tveksam inför de sakkunnigas omfattande
förslag till utbyggnad av taxeringsorganisationen. Visserligen skulle
organisationen utbyggas successivt och utgifterna begränsas genom att
sättas i viss relation till nådda resultat. Men upprepade _ erfarenheter
inom offentlig administration torde till fullo bestyrka svårigheterna att
hejda utbyggnaden av en redan uppskisserad organisation.

De sakkunnigas erfarenheter i Norrköpings stad hade visserligen varit
särdeles goda och manat till efterföljd också på annat håll i städerna,
men det kunde icke förnekas, att de utgjorde en något svag grund för
en organisationsbyggnad av den resning, de sakkunniga tänkt sig. Det
behov av ingående skattekontroll, som förelåge i en stor industristad, vore
kanske icke lika märkbart på andra håll, och granskningsmetoder som
med fördel kunde komma till användning i en större stad, lampade sig
måhända ej utan vidare för småstadens för att ej tala örn landsbygdens

förhållanden. . . „ ,,

Så mycket torde man dock kunna sluta sig till av de uppbädda resultaten,
att man hade all anledning lägga dem till grund för åtgärder av
större omfattning. Närmast till hands syntes då ligga en fortsättning
på den väg, man slagit in på. Kontrollorganet hade inrättats och väsentligen
finansierats från kommunalt hall. Staten hade emelleitid givetvis
också stort intresse av arbetet och detta hade för Norrköpings del

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

manifesterats i ett statsbidrag till verksamheten. Under förutsättning,
att tillräckligt stort belopp ställdes till förfogande för skäligt utmätta
understöd åt kommuner, som ville anordna kontroll enligt förslagets
grundlinjer, skulle man sannolikt kunna räkna med en fortsatt utbyggnad
av »Norrköpingssystemet». Vid lördelningen av kostnaderna stat
och kommun emellan torde man dock få mera än hittills taga hänsyn
till statsintresset, som de sakkunniga tillmätt så stor betydelse, att de
förutsatt att staten skulle helt finansiera kontrollen.

Fördelarna med ett fortsättande av samma linje torde ligga i öppen
dag. Man behövde icke nu lastlåsa en för rådande ekonomiska förhållande
gigantisk organisationsplan, cm vilken man icke visste, hur den
komme att täcka behovet. Ännu så sent som 1929 hade bevillningsutskottet
avvisat tanken på »särskilda skatteiiskaler».

Såga man saken rent teoretiskt, mäste man viii medgiva, att vissa fördelar
skulle nås genom en enhetlig ledning för hela landet av taxeringskontrollen.
Men även på detta område torde gälla den gamla grundsatsen,
att det bästa icke borde få vara det godas fiende. Mötte betänkligheter
mot längre gående åtgärder under rådande förhållanden, linge
man väl taga olägenheter, som kunde vidlåda en försiktigare metod. Styrelsen
insåge till fullo vikten av enhetlighet i taxeringsiörfarandet, men
det torde icke saknas möjligheter att neutralisera svårigheterna därvidlag
vid ett mera successivt utbyggande av nuvarande organisation. Även
på andra områden hade dock enhetlighet vunnits med ett statsbidragssystem.
Staten kunne ju uppställa villkor för anslagen, villkor som kunde
innefatta även en viss inspektion. Det skulle icke förnekas, att åtskilligt
kunde vara att vinna genom upprättande av en central, rådgivande
taxeringsmyndighet, men denna borde kunna givas en betydligt blygsammare
omfattning. I enhetlighetens intresse torde också de redan
praktiserade sammanträdena med landets landskamrerare och med taxeringsnämnder
i ett och samma län böra komma till stånd i ökad omfattning.
Un viss ojämnhet torde man nog få räkna med även vid en mera
utvecklad taxeringsorganisation enligt betänkandets mönster.

Ehuru det ur kommunal synpunkt kunde vara frestande att tillstyrka
ett förslag, som skulle lägga kostnaderna för skattekontrollen på staten,
funne sig styrelsen redan av nu anförda skäl dock böra intaga en principiellt
avvisande ställning till betänkandets förslag att så väsentligt
utbygga taxeringsorganisationen.

_De sakkunnigas förslag att indraga statsbidragen till kommunerna utginge
från förutsättningen, att en utbyggd statlig taxeringsorganisation
redan förelåge. Komme denna icke till stånd, torde det få förutsättas,
att kommunerna som hittills av statsmedel finge ersättning för kommunala
biträden åt nämnderna.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför:

De sakkunnigas förslag till taxeringsorganisation måste framkalla star
ka betänkligheter. Enligt de sakkunnigas mening borde kostnaderna
icke få överstiga 10 procent av den skattevinst, som bleve en följd av
den särskilda taxeringskontrolJen. De verkliga kostnaderna måste emellertid
tagas nr landets tillgångar och som direkta omkostnader för utvinnande
av ett riktigt skatteunderlag vore dock detta belopp även procentuellt
sett ganska högt.

I vida kretsar av vårt folk rådde en stark motvilja mot inrättandet av
nya tjänster, vilka kunde befaras bli av bestående varaktighet. Det

Kungl. Majlis proposition nr 148.

borde därför undersökas, om icke den erforderliga taxeringskontrol len
skulle kunna ernås på annat sätt an genom den föreslagna vidlyftiga
taxeringsorganisationen. Den form som de sakkunniga sjalva slagit in
nå vid den företagna provtaxeringskontrolien, nämligen samarbete mellan
stat och kommun i form av statsbidrag till kommuner, syntes vara
en väg som borde prövas, innan vidare åtgärder företoges. .

Behovet av dylika kontrollåtgärder växlade givetvis betydligt inom
olika orter. Samma behov kunde icke anses föreligga i kommuner och
samhällen med ringa industri som i storstäderna med ett mångsidigt näringsliv.
Genom att hygga på ett sådant system med statsbidrag till de
kommuner, som för egen del ville ingå på en dylik taxeringskontrol ,
skulle större erfarenhet vinnas, innan en vidlyftig organisation tor hela
riket skapades, samtidigt som en del av de reformer på området, som
följt med 1928 års skattelagar, hunne att visa sina verkningar.

Svenska landstingsförbundets styrelse anför:

De sakkunnigas uppfattning att det av dem föreslagna successivt utbyggda
systemet, omgärdat med särskilda garantibestämmelser, skulle
eliminera överorganisation och byråkratisering, kunde styrelsen för sin
del icke godtaga. I vilket fall som helst måste man vid bedömandet av
det föreslagna systemet taga sikte på detsamma, sådant det skulle te sig
i dess fullt utbvggda skick, och under sådana förhållanden mäste man
enligt styrelsens förmenande rygga tillbaka för dess proportioner och

kostnader. . , . . , „

Såsom företrädande speciella kommunala intressen och med aen uppfattning
styrelsen vid fyrfaldiga tillfällen deklarerat beträffande önskvärdheten
att med hänsyn till kommunernas ringa ekonomiska barkraft
och Bkatteutjämningskravet på staten i möjligaste män överflytta vissa
för närvarande på kommunerna vilande ekonomiska förpliktelser, kunde
styrelsen givetvis förmodas med tillfredsställelse hälsa förslaget att lala
kostnaderna för deklarationskontrollen m. m. helt påvila staten. .Den
omständigheten, att hos oss kommunalskatterna i genomsnitt uppginge
till 2 k 3, på landsbygden till 5 å 6 gånger så högt belopp som den direkta
statsskatten, samt det kända förhållandet, att våra kommuner, örn man
bortsåge från städernas inkomster av affärsdrivande verk, för sina utgirter
helt och hållet vore hänvisade till sina skatteintäkter, gjorde emellertid
att man måste se till att kommunerna allt fortfarande hade ett avgörande
inflytande med avseende på skattetaxeringen och dess organ

Att, såsom de sakkunniga gjort, släppa detta krav skulle måhända icke
betyda så mycket, örn förhållandena vore något så när likartade över hela
landet, eftersom ju även staten såsom skatleuppbärare måste lia intresse
av att taxeringsorganisationen bleve den hästa möjliga. Men iorhallandena
skiftade ju i hög grad; en taxeringsorganisation, som lämpade
sig för exempelvis en storstad som Stockholm, lämpade sig icke tor landsbygdens
rena jordbruksbygder, och man kunde som bekant icke påräkna,
att staten skulle kunna lia full förståelse lör orternas särkaraktär och
veta att därefter lämpa organisationen. För staten och ett statligt taxerin"sverk
organiserat efter de av de sakkunniga föreslagna linjerna,
mäste för övrigt trots allt huvudintresset komma att inrikta sig på att
ur skattesynpunkt »komma åt» oell utnyttja dc stora inkomsterna och.
de orter där sådana företrädesvis vöre tillfinnandes, medan intresset för
åtgärder till skapande av en effektiv deklarationskontroll för ur skattesynpunkt
mindre givande inkomstgrupper eller orter mäste bliva rätt

Kungl. Majlis proposition nr 148.

minimalt, helst då tid och arbetskrafter icke medgåve effektiva åtgärder
över hela linjen, och då det gällde för det statliga ämbetsverket att genom
att driva skatteinkomsterna i höjden bevisa sitt existensberättigande.
Styrelsen kunde sålunda icke värja sig för den uppfattningen,
att en på föreslaget sätt organiserad och i huvudsak av staten bekostad
oen ledd deklarationskontroll åtminstone under en lång följd av år skulle
verka därhän, att skatteinkomsterna ökades långt mer i orter med stora
inkomsttagare än i de fattigare orterna. Häremot vore ur statsfinansiell
och allmän social synpunkt intet att erinra, men ur kommunaliinansiell
synpunkt kunde man framför allt icke på landsbygden åtnöja
sig med. ett dylikt system, som tydligen vore ägnat att verka raka motsatsen
till en skatteutjämning kommunerna emellan.

Styl elsen förmenade också, att det nuvarande taxeringsväsendet och
deklarationssystemet, även örn avsevärda brister vidlådde detsamma, icke
vöre i den grad ineffektivt, att en så genomgripande omläggning, som
av de sakkunniga föreslagits, kunde anses fullt motiverad. Att redan nu
ersätta eller utbygga 1928 års organisation med en vidlyftig statlig organisation
torde icke få anses lämpligt, helst som den gamla organisationen,
såsom av de sakkunniga vitsordats, påtagligen visat sig genom förock
förnuftiga påbyggnader kunna i hög grad rationaliseras och
torbattras. Styrelsen tilläte sig därutinnan hänvisa bland annat till de
av de sakkunniga framlagda resultaten av de i Norrköping m. fl. städer
tillämpade åtgärderna till förbättrande av det nuvarande systemet. Styrelsen
ansåge, att åtminstone under de närmaste decennierna taxeringsväsendets
och speciellt deklarationskontrollens förbättrande borde åstadkommas
efter de linjer, som praktiserats i sagda städer, d. v. s. tillskapande
i mån av behov av kommunala taxeringstjänstemän för deklarationskontroll
m. m. Under medverkan från landskamrerarna, länsstyrelserna
och Kungl. Maj.-t borde dylika kommunala taxeringstjänstemän
med bidrag .av statsmedel successivt tillkomma, varvid, där så ansåges
lämpligt, tjänstemännen kunde vara gemensamma för flera kommuner.
Det statliga bidragsgivandet torde kunna giva möjlighet för
staten och dess organ att, där så ansåges påkallat, dirigera dessa tjänsteman
och att Jämna dem nödiga råd och anvisningar för att giva större
effektivitet åt taxeringsarbetet, och på staten torde det också böra ank,
OI^ma att genom.anordnande av kurser och dylikt sörja för en tillfredsställande
rekrytering av dessa kommunala tjänstemän.

Härutöver torde i fråga örn taxeringsorganisationen böra eftersträvas
att det av landskamrerarna ledda prövningsnämndsarbetet vidare utvecklades
efter de linjer, som tillämpats i exempelvis Malmöhus län och som
av skattekontrollsakkunniga vitsordats hava givit ett gott resultat. Den
mterkommunala prövningsnämnden, finansdepartementet och särskilda
sammankomster mellan landskamrerarna torde kunna verka därhän att
de metoder, som med framgång tillämpats inom ett eller flera län, även
komme till användning inom de övriga.

Svenska arbetsgivareföreningens styrelse förklarar sig icke kunna underlåta
att anföra betänkligheter inför en ekonomiskt så betydande utökning
av hittillsvarande organisation som den av de sakkunniga föreslagna,
så mycket mer som övertygande skäl icke anförts för behovet av
en så vittgående omläggning av taxeringsväsendet. Försiktigheten syntes
bjuda, att man, innan så genomgripande omläggningar skedde, bättre ut

Kungl. May.ts proposition nr 148.

nyttjade de möjligheter att uppnå jämnare taxering och skärpt kontroll,
som stöde till buds inom ramen av nuvarande organisation.

Landsorganisationen anför: En reformering av taxeringsorganisationen,
eller en nytillskapad sidobyggnad till densamma, i huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag, syntes vara av behovet påkallad
med hänsyn till rörelseidkare och motsvarande skattskyldiga, vilka dreve
mera vidlyftig verksamhet. Emellertid framhölles, att, då det blott kunde
bliva fråga örn stickprovskontroll och organisationen utan tvivel utövade
sin mest betydelsefulla verksamhet genom möjligheten att inskrida
när sådant påkallades eller eljest vid förefallande behov, antalet befattningshavare
borde begränsas i förhållande till vad som föreslagits. Föreslagna
arvoden syntes jämväl kunna sättas lägre än enligt de sakkunnigas
förslag.

Vid övervägande av möjligheterna till bättre skattekontroll träder m®^
helt naturligt frågan örn taxeringsorganisationens ändamålsenlighet i
förgrunden, örn än andra spörsmål i detta sammanhang äro av jämföiiig
betydelse.

Inför ett förslag som det nu föreliggande örn förstärkning av taxeringsorganisationen
synes det angeläget beakta, att denna organisation
så sent som 1928 prövats av statsmakterna och då jämväl i åtskilliga avseenden
förstärkts samt att, såsom ock då uttalades, nya anordningar
av detta slag först småningom kunna förväntas erhålla åsyftad effektivitet.
Erfarenheterna från olika håll synas också giva vid handen, att
gällande taxeringsförordning öppnar ganska goda möjligheter till en organisation,
varpå en jämförelsevis tillfredsställande taxeringskontroll
kan byggas, men att dessa möjligheter först efter hand — och på många
håll ännu mycket ofullständigt — utnyttjats. Uttalandena från länsstyrelsen
i Malmöhus län, stödda jämväl av Skånes handelskammare, synas
härvidlag förtjäna allt beaktande. Vad angår Stockholms stad föreligga
visserligen i viss mån särskilda förhållanden, men det bör dock
även framhållas, att gällande bestämmelser möjliggjort att där sedan
flera år med goda resultat bedrivits ett omfattande kontrollarbete, för
övrigt i mycket efter de linjer, som nu av de sakkunniga utvecklats och
förordats. Säkerligen lia även på många andra håll de möjligheter till
effektivt taxeringsarbete, som 1928 års taxeringsförordning avsett att bereda,
blivit begagnade och lett till resultat. Därvidlag bör särskilt uppmärksammas,
att en systematisk bokföringsgranskning blivit allt vanligare
och att, sedan de sakkunnigas betänkande under 1933 framlagts, allt
flera städer slagit in på vägen att för fortlöpande deklarationskontroll anställa
särskilda sådana taxeringsassistenter, för vilka statsbidrag enligt
taxeringsförordningen kan erhållas. För närvarande torde finnas ett
10-tal sådana i verksamhet.

TJr dessa synpunkter är det förklarligt, att starka betänkligheter fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

förts mot att nu, låt vara för successivt genomförande, besluta en så
omfattande organisatorisk reform som den av de sakkunniga skisserade.
Även i fråga örn den ställning och de uppgifter, som skulle tillkomma de
nya tjänstemännen, synes förslaget giva rum för vissa befogade anmärkningar.

Å andra sidan vill jag med vad nu anförts ingalunda ha sagt, att icke
organisatoriska ändringar i av de sakkunniga angiven riktning kunna
vara behövliga och lämpliga. Vad först angår den lokala organisationen
ute i länen torde det allmänt lia framstått såsom en olägenhet, att man
saknat möjlighet att året örn hos länsstyrelserna bedriva ifrågavarande arbete.
I städerna har såsom nämnts med statshjälp kunnat anställas sakkunnig
arbetskraft, och länsstyrelserna ha, såsom framgår av den tidigare
redogörelsen, enligt taxeringsförordningen skyldighet att träffa avtal med
i bokföring sakkunniga personer, vilka skola utföra granskningsarbeten
även lör taxeringsnämnderna. Men i övrigt sker den av landskamreraren
ledda taxeringsgranskningen väsentligen under tiden för prövningsnämndsarbetet,
d. v. s. omkring 1 juli—1 oktober, med tillhjälp av de av
landskontorens vanliga arbetskrafter, som för detta ändamål kunna lösgöras
för denna tid, jämte berörda bokföringssakkunniga. Beträffande dessa
sistnämnda bör anmärkas, att det på många håll visat sig svårt att finna
för detta arbete lämpliga och villiga personer. De som inneha tillräcklig
grad av bokföringskunskap äro nämligen ofta mer elier mindre fast engagerade
i privata iöretag, viiket kan göra dem mindre lämpade att samtidigt
på ett effektivt sätt biträda i skattemyndigheternas granskningsarbete,
och härtill kommer att kravet på nöjaktiga kunskaper i skatteförfattningarna
och fallenhet för granskningsarbetets teknik icke alltid är
lätt att jämväl tillgodose.

Man torde ha grundad anledning antaga, att örn länsstyrelserna hade
möjlighet att pa ett stadigvarande sätt anställa personer för förevarande
ändamål, man åtminstone småningom skulle erhålla bättre tillgång till
folk med specialutbildning och erfarenhet för alla de olika slag av uppgifter,
som här kunna komma i fråga. Erhölle länsstyrelserna tillgång
till sådana arbetskrafter, som året örn kunde odelat ägna sig åt arbete
i och för deklarationskohtroll, synes härmed mycket kunna vinnas. Erfarenheten
från de städer, där ett motsvarande system prövats, liksom länsstyrelsernas
egna vittnesbörd, talar för, att arbetsuppgifter icke skulle
saknas för ett rimligt antal sådana tjänstemän samt att dessas arbete
skulle vara ägnat att bidraga till en rättvis och likformig taxering och
väl motsvara de därå nedlagda kostnaderna.

Enligt min mening böra bestämmelser, som möjliggöra den nu antydda
anordningen, fogas till stadgandena i 14 § 2 mom. taxeringsförordningen
rörande bokföringssakkunniga. Bestämmelserna synas böra innehålla,
att det skall ankomma å Kungl. Maj:ts avgörande, i vad mån länsstyrelser -

Kungl. May.ts proposition nr 148.

aa skola fa anställa sakkunniga av detta slag. Att avgörandet skulle ankomma
å Kungl. Majit påkallas redan av statsfinansiella hänsyn men
även därav, att Kungl. Majit bör äga möjlighet att för varje lall bestämma
de närmare villkoren och bereda sig erforderligt inflytande i fråga örn
anordningens tillämpning.

Jag förutsätter vidare, att enligt bestämmelse i själva förordningen
befattningshavare av detta slag skall anställas med uteslutande uppgift
att året örn biträda med arbete av detta slag. Det synes mig nämligen
nödvändigt tillse, att denna särskilda anordning, bekostad av taxeringsanslaget,
verkligen helt kommer taxeringsarbetet till godo och icke endast
kommer att innebära en förstärkning av landskontorens arbetskrafter
i allmänhet. Arbetets art synes mig dock icke böra i förordningen
hindås genom närmare föreskrifter än att fråga skall vara örn utredningsarbete
under landskamrerarens ledning för taxeringarna. Såsom
framgår av do sakkunnigas betänkande och i viss man även av min
följande redogörelse äro nämligen kontrollmöjligheterna och metoderna
på detta område så mångskiftande, att det torde vara avgjort lämpligast
att icke nu söka mera detaljerat angiva, vari arbetet skall bestå. Jag
skall heller icke för egen del nu göra några närmare uttalanden rörande
lämpligheten av de olika metoder, som blivit av de sakaunniga eller i
yttrandena beskrivna, utan förutsätter att det som hittills kan överlåtas
åt taxeringsmyndigheterna, närmast landskamrer arna, att välja de förfaringssätt,
som i varje län kunna befinnas lämpligast. Detta utesluter
dock icke, att det sedan närmare erfarenhet vunnits möjligen kan befinnas
önskvärt att vid meddelande av tillstånd av förevarande slag även
giva vissa föreskrifter rörande arbetsuppgifterna.

Jag vill i detta sammanhang särskilt framhålla, att betydelsefulla arbetsuppgifter
för tjänstemän av detta slag otvivelaktigt finnas icke blott under
tiden för taxeringsnämndernas och prövningsnämndernas arbete utan jämväl
under den övriga delen av året. Alltjämt utan att vilja särskilt rekommendera
vissa metoder kan jag såsom exempel på arbete, som då kan
utföras, nämna: bearbetning av och jämförelse mellan tidigare deklarationer
såsom förberedelse till nästföljande taxering, fullföljande av tidigare
påbörjade bokföringsgranskningar eller påbörjande av nya sådana,
granskning av inregistrerado bouppteckningar för utrönande om
däri upptagna tillgångar blivit vederbörligen deklarerade, bearbetning
av sådana uppgifter å insättare eller å obligationsräntor, som i det följande
omförmäias, ävensom granskning av det material, som star till
buds för kontroll av att realisationsvinster deklarerats. I den mån
vid sådant arbete oegentligheter framkomma kan därav föranledas antingen
besvär över skedda taxeringar eller eftertaxeringar i samband
med nästföljande taxering.

De närmare anställningsvillkoren för personal av förevarande slag torde
böra bestämmas av Kungl. Majit i samband mod tillstånds medde -

60 Kungl. Martts proposition nr 148.

lande. Enligt min mening böra icke heller härom allmänna föreskrifter
nu meddelas, så länge närmare erfarenhet saknas såväl rörande tillgången
på aspiranter för dessa befattningar som rörande de anspråk som
lämpligen böra ställas. Beprövad sakkunskap i bokföring måste givetvis
alltid vara en förutsättning men i övrigt föreställer jag mig, att
mera hänsyn bör tagas till vederbörandes ådagalagda fallenhet för uppgifter
av detta slag än till avlagda examina eller annan utbildning; juridisk
kompetens eller kandelshögskoleutbildning synes dock ofta vara en
fördel. Några särskilda anstalter för utbildning till dessa befattningar
torde icke ännu lämpligen kunna vidtagas. Utbildningsmöjligheter stå
utan tvivel till buds redan med nuvarande organisation.

Då den närmare utformningen av denna anordning, såsom jag ofta
framhållit, bör få bero på de erfarenheter som under de första årens försök
göras, torde det även vara klart att ifrågavarande befattningshavare
endast skola anställas tillsvidare, liksom också att deras avlöningsvillkor
icke kunna nu närmare fixeras. Anordningen bör enligt min mening
betraktas såsom en utbyggnad av den nuvarande sakkunniginstitutionen
och det synes mig med hänsyn härtill naturligt, att det — liksom
enligt taxeringsförordningen nu gäller — överlåtes åt Kungl. Majit att
handhava ersättningsfrågorna, dock så att för detta fall bestämmelser
örn avlöningsvillkoren givetvis icke kunna meddelas i efterhand.

Särskilt under den första tiden anser jag en viss återhållsamhet böra
iakttagas vid meddelande av tillstånd till anordningar av detta slag,
framförallt så att tillstånd icke meddelas utan att lämplig person verkligen
står till buds. Jag föreslår emellertid att ifrågavarande ändring
i taxeringsförordningen träder i kraft från den 1 juli 1935 och förutsätter,
att tillstånd därefter successivt kommer att meddelas flera länsstyrelser.
För budgetåret 1935/1936 torde dock icke större belopp än 100,000 kronor
böra beräknas för ändamålet.

Av det föregående framgår, att jag även tänker mig bibehållande avnuvarande
möjlighet för städerna att erhålla statsbidrag för anordningar
i och för taxeringskontroll av motsvarande slag. Intresset för sådana
anordningar torde knappast komma att nämnvärt minskas genom
förevarande förslag till förstärkning av den rent statliga organisationen,
enär ifrågavarande befattningshavare hos länsstyrelserna givetvis
måste ägna sig åt länen i deras helhet. Särskilt örn de kommunala anordningarna
fortsätta att utvecklas, kan det möjligen framdeles visa sig erforderligt
att även härom meddela reglerande föreskrifter. Detta torde i
så fall få ankomma å Kungl. Majit.

Då jag härefter övergår till frågan om den centrala organisationen,
vill jag först framhålla, att det utan tvivel framstår såsom en betydande
brist, att vårt land i motsats till de flesta andra länder saknar varje
centralt organ med speciell uppgift att leda och övervaka taxeringsarbetet
och skattekontrollen. Detta ganska egendomliga förhållande torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

sammanhänga därmed, att ledningen av taxeringsarbetet ute i länen ankommer
å länsstyrelserna, vilka lyda direkt under Kungl. Majit. De
sakkunnigas förslag synes utvisa, att det är förenat med stora svårigheter
att med bibehållande av länsstyrelsernas ställning i taxeringsorganisationen
inrätta en central myndighet med verklig ledning av skattekontrollen.
I själva verket synes en sådan ledning för närvarande
knappast fullt ändamålsenligt kunna anordnas på annat sätt än genom
ett i finansdepartementet inordnat organ, varigenom ledningen skulle tillkomma
Kungl. Majit. Såsom statskontoret i sitt yttrande framhållit skulle
inrättande av en särskild skattebyrå i finansdepartementet även vara till
gagn såtillvida, att till densamma kunde samlas åtskilliga andra uppgifter
på skatteväsendets område, enkannerligen beredningen av ärenden
inom skattelagstiftningen. Dess mångahanda uppgifter på skattekontrollens
område ligga i öppen dag och torde efter den föregående redogörelsen
icke behöva närmare utvecklas.

Förslag till organiserande av en sådan skattebyrå är jag icke beredd att
nu framlägga. Då jag icke kan förorda inrättande av en fristående taxeringsinspektion
i enlighet med de sakkunnigas förslag, har jag emellertid i
det följande måst föreslå att Kungl. Majit skulle handhava vissa uppgifter
i det nya kontrollsystemet, som nödvändigtvis måste handhavas centralt.
Även oavsett detta är det möjligt, att ökat arbete för skattekontrolluppgifter
kan komma att åvila finansdepartementet. För den händelse
att därav skulle föranledas behov av särskilda arbetskrafter, synes
taxeringsanslaget böra få tagas i anspråk för detta ändamål.

På antytt sätt synes en mera direkt central ledning av taxeringsarbetet
möjligen kunna småningom framväxa. Ett hänsynstagande till en
sådan enligt min mening önskvärd utveckling torde även böra ske på
det sättet, att de ifrågasatta nya befattningshavarna vid länsstyrelserna
enligt uttrycklig bestämmelse i taxeringsförordningen redan nu tillförbindas
att, där Kungl. Majit så förordnar eller landskamreraren finner
det kunna ske, biträda även annan landskamrerare än den, under
vilkens ledning de närmast. arbeta. En sådan bestämmelse
skulle jämväl öppna möjlighet till att vid Överståthållarämbetet
anställda befattningshavare av detta slag komme att bilda en första
början till en central bokgranskningsavdelning, som kundo biträda
med större granskningsarbeten även i andra fall än de, som lyda
under Stockholms stads prövningsnämnd. Jag tänker då också därpå, att
biträde av denna avdelning skulle kunna lämnas på begäran av allmänna
ombudet vid mellankommunala prövningsnämnden.

Såsom särskilt i länsstyrelsernas yttranden genomgående framhållits,
kan det säkerligen, i synnerhet vid saknad av direkt central ledning a\
taxeringsväsendet, vara av värde för dettas enhetlighet och effektivitet,
örn 1 andskamrerarna ibland beredas tillfälle att sammanträda för gemen
samma överläggningar i taxeringsfrågor. Det synes böra ankomma å

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 148.

Kungl. Majit att besluta angående sådana möten; kostnaderna för desamma
torde kunna bestridas av taxeringsanslaget.

Jag skall slutligen i detta sammanhang något beröra vissa av länsstyrelsen
i Örebro län framställda förslag.

Länsstyrelsen påtalar, såsom jämväl skett från flera andra håll, att
taxeringsnämndsordförandena och kronoombuden alltför mycket tagas i
anspråk för arbete av rent teknisk art, framförallt längdföringen, och
föreslår att förandet av taxeringslängderna överflyttas från taxeringsnämnderna
till häradsskrivarna. I taxeringsnämnderna skulle i så fall
endast göras vederbörliga anteckningar örn meddelade beslut å deklarationerna
eller andra handlingar, vilka därefter skulle överlämnas till
häradsskrivarkontoren för längdföring.

För egen del är jag benägen tro, att utvecklingen på taxeringsväsendets
område måste gå i den riktningen, att åtskilliga av de uppgifter,
som nu handhavas såsom bisysslor av tjänstemän eller andra, påläggas
tjänstemän att i tjänsten fullgöras. Särskilt gäller naturligtvis detta
i fråga örn de mera tekniska uppgifterna. Berörda förslag angående
längdföringen går därför enligt min mening i rätt riktning. Att jag
dock icke för närvarande kan föreslå åtgärder av detta slag beror närmast
därpå, att frågan så ingripande berör häradsskrivarnas ställning
att den lämpligen torde kunna lösas endast i samband med den allmänna
omprövning härav, som sedan en tid stått på dagordningen; jag vill härvidlag
erinra, att även länsstyrelsen i örebro län förutsätter, att genom
förande av förslaget skulle nödvändiggöra anställande hos häradsskrivarna
av statsavlönade assistenter. Det förefaller mig för egen del
sannolikt, att lösningen av dessa frågor snarast kommer att sökas efter de
linjer, som 1924 års uppbördssakkunniga angivit, d. v. s. häradsskrivareuppgifternas
inflyttning till särskilda uppbördsavdelningar i länsstyrelserna.
Detta spörsmål sammanhänger emellertid också med föreliggande
reformfrågor beträffande mantalsskrivningsväsendet och
åklagarväsendet.

Ln mindre reform i syfte att minska taxeringsnämndsordförandenas
och kronoombudens rent tekniska arbete kommer jag senare att föreslå;
jag återkommer härtill vid specialmotiveringen till författningstexten.

Länsstyrelsen i örebro län har vidare ifrågasatt genomförande av ett
tidigare framfört förslag att inrätta särskilda taxeringsnämnder med
större distrikt än de nuvarande och med uteslutande uppgift att handlägga
taxering av bokföringspliktiga personer. Förslaget, som understötts
av statskontoret, är måhända förtjänt av övervägande. Jag finner
mig dock icke böra för närvarande föreslå en så genomgripande ändring
i 1928 års organisation.

Jag övergår nu till behandlingen av de sakkunnigas förslag till utvidgning
i olika avseenden av uppgif.tsplikten till taxeringsmyndigheter -

Kungl. Majlis proposition nr 148.

na oell torde därvid först få upptaga vissa förslag till ändringar beträffande
skattskyldigs plikt att lämna medverkan till ledning för egen taxering.

Skattskyldigs plikt att lämna medverkan tili ledning för egen

taxering.

Påföljd vid underlåtenhet att avgiva självdeklaration eller meddela
upplysningar. Skyldigheten att meddela upplysningar till ledning, för
egen taxering är i princip obegränsad. Taxeringslörordningen skiljer
emellertid mellan två slag av sådana upplysningar. Det ena omfattar
sådana uppgifter, som skola — i regel utan anmaning men i vissa fall
först efter anmaning — avlämnas enligt självdeklarationsformulären.
Det andra slaget av upplysningar hänför sig till stadgandet i 32 § 3 morn.,
att envar är skyldig att efter anmaning, i den omfattning som i anmaningen
angivits, meddela för egen taxering för inkomst eller förmögenhet erforderliga
upplysningar utöver dem, som föranledas av deklarationsformuläret.

Underlåtenhet att avgiva deklaration, som skall avlämnas utan anmaning,
medför enligt 39 §, med undantag beträffande självdeklaration för
staten, landsting, kommun eller annan dylik menighet, den påföljd, att
skattskyldig förlorar rätten att hos kammarrätten och Kungl. Maj :t överklaga
taxering, för vilken deklarationen skolat ligga till grund. Enahanda
påföljd drabbar den, som underlåter att hörsamma anmaning att
avlämna deklaration, samt den, som underlåter efterkomma anmaning
att fullständiga deklaration, som varit ofullständig. Skyldigheten att
avgiva deklaration för staten m. fl. kan framtvingas genom vitesföreläggande,
därest den försumlige icke är offentlig tjänsteman. Anteckning örn
försummelsen skall i samtliga fall verkställas i inkomstlängden. Därjämte
finnas i 141 § 1 mom. särskilda ansvarsbestämmelser stadgade för
ovillkorligt deklarationsskyidig, som ej hörsammar anmaning att inkomma
med självdeklaration, samt för annan skattskyldig, som ej hörsammat
förnyad anmaning att inkomma med sådan deklaration. Försummelse
åter att efterkomma anmaning att meddela för egen taxering erforderliga
upplysningar utöver dem, som föranledas av deklarationsformuläret,
medför ingen annan påföljd än att anteckning örn uraktlåtenheten
skall göras i inkomstlängden (39 § 5 morn.).

De sakkunniga föreslå, att beträffande alla skattskyldiga deklarationsplikten
skall kunna framtvingas genom vitesföreläggande. Som motivering
härför anföres:

Den för enskilda deklarationspliktigas del stadgade påföljden av talerättens
förlust har ansetts såsom ett verksamt medel att framtvinga det
för taxeringsarbetet nödvändiga deklarationsmaterialet. Erfarenheten har
emellertid visat, att deklarationspliktiga i stor omfattning underlåta att

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

efterkomma anmaning att avgiva deklaration. Icke sällan torde försummelsen
berott därpå, att den deklarationspliktige i verkligheten åtnjutit
högre inkomst än den, för vilken enligt hans eget antagande taxeringsnämnden
skulle komma att uppskatta honom. Med hänsyn härtill och då
det i vart fall måste anses förenligt med god ordning, att taxeringsmyndigheterna
i största möjliga utsträckning erhålla ledning vid sina avgöranden
utav avgivna deklarationer, ha de sakkunniga föreslagit, att jämväl
beträffande enskilda skattskyldiga deklarationsplikten skall kunna
framtvingas genom föreläggande av vite. Såsom ett särskilt skäl härför
kan vidare åberopas, att enligt de sakkunnigas förslag deklarationerna i
vissa fall skulle komma att lämna upplysningar jämväl till ledning för
tredje mans taxering, icke endast såsom för närvarande beträffande utbetalade
periodiska understöd, utan jämväl i fråga örn utbetalade räntor
m. m.

Med hänsyn till detta förslag har förenämnda straffbestämmelse i 141 § 1
mom. för uraktlåtenhet att efter anmåning, respektive förnyad anmaning,
avgiva självdeklaration, icke ansetts böra bibehållas. I stället föreslå de
sakkunniga för ett specialfall en annan straffbestämmelse. Härom anföres: Icke

sällan torde förekomma, att tillfälligt anställda personer för att
undgå den kontroll, som löneuppgifterna avse att utgöra, lämna oriktiga
uppgifter till arbetsgivare rörande namn, födelseår och bostad. Genom
underlåtenhet att fullgöra sin deklarationsplikt har den skattskyldige
ganska stora utsikter att helt eller delvis undgå taxering för den åtnjutna
inkomsten, och detta utan att han löper någon risk att dömas till ansvar
för oriktig deklaration. Genom de föreslagna bestämmelserna rörande
kontroll å bankräntor kan ett likartat förfaringssätt komma att utnyttjas
i vidgad omfattning. Ett dylikt bedrägligt tillvägagångssätt synes
böra träffas av straffpåföljd. De sakkunniga ha därför föreslagit införande
i 141 § 1 mom. av en straffbestämmelse, innebärande att deklarationsskyldig,
som underlåtit att inom föreskriven tid avlämna deklaration,
därest han tillika lämnat oriktig uppgift rörande namn eller andra
personliga förhållanden till den, som är skyldig att meddela upplysning
till taxeringsmyndighet till ledning för den skattskyldiges taxering, må
ådömas dagsböter. Straff inträder ej, örn uraktlåtenheten att avlämna
deklaration skett allenast av förbiseende såsom exempelvis glömska.

Förenämnda bestämmelse örn förlust av besvärsrätten i vissa fall anses
av de sakkunniga stundom kunna drabba väl strängt men föreslås
bibehållen. Därvid uttalas dock, att de sakkunniga ansett sig kunna förutsätta,
att i förekommande fall taxeringsmyndigheterna komme att beakta
angelägenheten av tillsynen över att försumliga deklarationspliktiga
tillhållas att deklarera och att i mån av behov vitesförfarandet
komme till användning; det syntes kunna antagas, att även sådana deklarationer,
som ingåves efter deklarationsfristens utelöpande, komme att
beaktas Aud taxeringen.

I de avgivna yttrandena lia de sakkunnigas förslag i berörda delar
merendels lämnats utan erinran. Uttryckligen har förslaget rörande vitesföreläggande
tillstyrkts aA'' kammarrätten, Överståthållarämbetet samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs och Bohus och Jämtlands
län. Endast länsstyrelserna i Södermanlands och Västerbottens län
ha uttalat betänkligheter mot detta förslag.

Till förevarande förslag kan även jag ansluta mig. Jag kommer vis- Departeserligen
icke att förorda sådana ändringar i självdeklarationsblanketter- men 80
na, att dessa obligatoriskt skulle innehålla andra uppgifter till ledning
för andras taxering än, såsom redan nu är fallet, uppgift å den till vilken
periodiskt understöd utbetalts, men oavsett vad härom stadgas synes, såsom
de sakkunniga framhållit, möjlighet alltid böra finnas att begagna
vanliga tvångsmedel för framtvingande av självdeklaration.

Såsom i kammarrättens yttrande erinrats, synes det, örn än frågan är
av ringa betydelse, systematiskt riktigast att genomföra dessa ändringsförslag
på motsvarande sätt i fråga örn virkesdeklaration.

I enlighet härmed upptager departementsförslaget, med huvudsakligen
redaktionella jämkningar av de sakkunnigas förslag, ändrad lydelse
av 39 och 49 §§ samt 141 § 1 och 2 mom.

Skyldighet att styrka meddelade uppgifter, lii. m. Såsom redan nämnts
är enligt 32 § 2 mom. envar skyldig att efter anmaning, i den omfattning
som i anmaningen angivits, meddela för egen taxering erforderliga uppgifter
utöver dem, som föranledas av deklarationsformuläret.

De sakkunniga anföra härom:

Skattskyldigs plikt att till ledning för egen taxering lämna sin medverkan
inskränker sig i stort sett till att meddela upplysningar. Däremot
har, med undantag för bokföringsskyldiga personer, icke någon
skyldighet stadgats att förebringa utredning eller tillhandahålla material,
innefattande sådan utredning, eller att styrka riktigheten av lämnade
upplysningar.

I åtskilliga utländska stater har skyldighet stadgats för skattskyldig
att antingen ovillkorligt (Amerikas Förenta Stater) eller på anfordran
(Tyskland) med ed eller försäkran i eds ställe bekräfta riktigheten av
lämnade uppgifter till ledning för egen taxering. Av flera anledningar
ha de sakkunniga dock icke ansett sig böra föreslå införande av edsbestämmelser,
även örn därigenom — närmast till följd av de skärpta straff,
som komme att följa — tillförlitligare deklarationsuppgifter måhända
komme att erhållas.

Till följd av den processuella ställning den skattskyldige här i landet
intager, vilkens deklarationsuppgift frångåtts, ligger det i regel i hans
eget intresse att även utan uttryckligt stadgad skyldighet erbjuda beskattningsnämnderna
tillgängligt utrednings- och bevisningsmaterial.

Enligt rådande praxis är det dock jämförelsevis ovanligt, att sådant material
infordras av taxeringsnämnd. Uppenbarligen är det emellertid ur
skilda synpunkter önskvärt, att beskattningsnämnderna, innan en deklaration
frångås, kritiskt granska detta material. Underlåtenheter härutinnan
lia säkerligen medverkat till att beskattningsdomstolarna i stor
utsträckning utan att mera fullständig bevisning presterats bifallit av
skattskyldiga anförda besvär. Genom do ändringar i fråga örn taxeringskontrollens
utövande, de sakkunniga föreslagit, erhåller denna fråga en

Bihang till riksdagens protokoll 1035. 1 saini. Nr IM. 5

Kungl. Majlis proposition nr 148.

betydande räckvidd. Beträffande eftertaxeringar synes det särskilt angeläget,
att dylik skyldighet stadgas. De sakkunniga lia därför föreslagit
åläggande för skattskyldig att efter bästa förmåga styrka riktigheten av
meddelade uppgifter till ledning för egen taxering vare sig dessa meddelats
i avgiven självdeklaration eller eljest. Denna skyldighet skall omfatta
icke endast sådana uppgifter, som avlämnats till ledning för taxering
under beskattningsåret utan avse jämväl uppgiftsplikt rörande sådana
under äldre år inträffade förhållanden, som kunna ha betydelse för
åsättande av eftertaxering. Annan påföljd för försummelse att efterkomma
anmaning att förebringa utredning eller bevisning än anteckning
därom i inkomstlängden har emellertid icke föreslagits. En konsekvens
av denna skyldighets utsträckande att omfatta år, för vilket eftertaxering
kan åsättas skattskyldig, torde dock bliva att, därest skattskyldig
underlåter att efterkomma anmaning att lämna sådan upplysning, bevisbördan
kommer att jämväl i eftertaxeringsfall påvila den skattskyldig©
och icke hans motpart.

I enlighet härmed upptager de sakkunnigas författningsförslag dels i
32 § 2 mom. ett stadgande av nyss angivet innehåll örn skyldighet att
styrka uppgifter till ledning för egen taxering och dels i en ny 54 § ett
stadgande, som bland annat innebär, att såväl nu gällande skyldighet
att på begäran lämna upplysning som den nya skyldigheten att styrka
uppgifter skulle gälla även förhållanden, som avse tid före beskattningsåret
och lia betydelse för åsättande av taxering eller eftertaxering.

I fråga örn detta förslag må från yttrandena först anmärkas följande
uttalande av kammarrätten:

Kammarrätten ville göra gällande, att de i deklarationen lämnade uppgifterna,
därest icke sannolika skäl för deras oriktighet vore för handen,
borde anses vara med sanningen överensstämmande och att — under
nämnda förutsättning — taxeringsmyndigheternas uppgift borde vara
att pröva, i vad mån den skattskyldiges på deklarationsuppgifterna grundade
anspråk vore med gällande skatteförfattningar överensstämmande,
givetvis med rätt och skyldighet att granska i deklarationen möjligen
förekommande värderingar och uppskattningar. Och det borde enligt
kammarrättens mening anses självfallet, att då en taxering vunnit laga
kraft, vilket i regel bleve fallet vid taxeringsårets utgång, den skattskyldig©
borde vara fri från andra till beskattningsåret hänförliga förpliktelser
än dem, som åvilade honom i följd av den åsätta taxeringen, försåvitt
icke skäl av övertygande art gåve vid handen, att han gjort sig
skyldig till sådant oriktigt meddelande eller sådan underlåtenhet, som
borde föranleda eftertaxering.

Örn de sakkunnigas förslag beträffande taxeringsorganisationens förstärkning,
ökad uppgiftsskyldighet m. m. genomfördes i den omfattning
kammarrätten ansett sig kunna biträda desamma, torde det kunna förväntas,
att beskattningsnämnderna i högre grad än hittills varit förhållandet
bleve i tillfälle att kontrollera riktigheten av de skattskyldigas
deklarationer. Att under sådana förhållanden vid uppkommen fråga örn
eftertaxering försätta en skattskyldig i en sämre processuell ställning än
som för närvarande gällde syntes icke överensstämma med rättvisa och
billighet.

De sakkunnigas förslag beträffande utsträckning av uppgiftsplikten att

Kungl. May.ts proposition nr 148.

omfatta även år, för vilket eftertaxering kunde ifrågakomma, ansåge sig
kammarrätten icke kunna biträda.

Vad anginge den ifrågasatta skyldigheten för skattskyldig att på anmaning
efter bästa förmåga styrka de uppgifter ban för egen taxering
lämnat, vare sig i självdeklaration eller eljest, funne kammarrätten betänkligheter
möta mot införande av ett stadgande örn sådan skyldighet.
Detta kunde nämligen befaras kunna komma att giva anledning till den
uppfattningen, att uppgift, som den skattskyldige efter anmaning icke
på ett tillfredsställande sätt styrkte, utan vidare vore att betrakta såsom
oriktig. En dylik uppfattning kunde emellertid kammarrätten, med
den åsikt örn deklarationens betydelse, som i det föregående uttalats, icke
godkänna. Att den skulle medföra särskilt stor obillighet, örn den gjorde
sig gällande i fall, då fråga väckts örn påförande av eftertaxering, läge
enligt kammarrättens mening i öppen dag.

Den föreslagna bestämmelsen örn skyldighet att på anmaning styrka
uppgifter avstyrkes jämväl av länsstyrelsen i Södermanlands län, under
anförande av skäl av enahanda innebörd som kammarrättens, samt av
länsstyrelsen i Uppsala län under framhållande av att bestämmelsen icke
vore erforderlig, enär redan nu bevisskyldigheten för en uppgifts riktighet
finge anses åvila den skattskyldige i det fall att erinran mot deklaration
gjorts och till stöd för denna anförts tämligen sannolika skäl.
Däremot tillstyrkes en bestämmelse av ifrågavarande innebörd uttryckligen
av länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Göteborgs och Bohus,
Jämtlands och Västerbottens län.

Förslaget örn utsträckning av nu gällande upplysningsplikt att avse
även tidigare år har, frånsett vad kammarrätten yttrat, i stort sett icke
föranlett några särskilda uttalanden i yttrandena.

Med hänsyn till vad kammarrätten anfört anser jag mig icke böra föreslå
införande av den föreslagna bestämmelsen örn skyldighet att på anmaning
styrka uppgifter till ledning för egen taxering. Såvitt jag kunnat
finna anser man heller icke i allmänhet en sådan bestämmelse vara
av någon nämnvärd betydelse ur kontrollsynpunkt i jämförelse med vad
nu gäller.

Däremot synes mig framgå av utredningen, att ett fastslående av att
den nu stadgade upplysningsskyldigheten skall gälla även förhållandena
under tidigare år, i den mån de kunna vara av betydelse för taxering
eller eftertaxering, skulle vara av ett visst värde. Då mot ett stadgande
härom icke heller synes kunna anföras sådana betänkligheter, som mot
förstnämnda bestämmelse framförts, får jag förorda införande av ett sådant.
Som jag senare skall närmare utveckla, skulle stadgandet härom i
54 § erhålla sådan allmän avfattning, att motsvarande princip skulle gälla
beträffande uppgifter till ledning för annans taxering samt i fråga om
skyldighet att tillhandahålla bokföring.

Departe mentschefen.

Kungl. Majlis proposition nr 148.

Yttrande av (ten skattskyldige innan avvikelse från deklaration sker.

Enligt 93 § taxeringsförordningen skall landskamreraren, om lian finner
anledning till erinran mot viss taxering, där så kan ske och fråga icke
är allenast örn uppenbar felräkning, misskrivning eller annat uppenbart
förbiseende, lämna den skattskyldige tillfälle att yttra sig. Någon direkt
motsvarighet till denna bestämmelse finnes icke stadgad i fråga örn taxeringsnämnden.
Däremot har i 90 § 2 mom. föreskrivits, att örn deklaration
icke blivit följd vid taxeringen, skall taxeringsnämndens ordförande tillsända
den skattskyldige underrättelse örn avvikelsen och örn skälen därför.
Den skattskyldige äger därefter att genom besvär hos ''prövningsnämnden
söka ändring i taxeringen samt i besvären utveckla och styrka
sin talan.

I anslutning till nyss berörda fråga — skyldighet att styrka meddelade
uppgifter — yttra de sakkunniga:

I sitt betänkande nr 17 hade 1929 års bevillningsutskott anfört, att genomförandet
av ett tillförlitligt kontrollsystem borde lända till gagn icke
endast för det allmännas fiskaliska intresse utan jämväl för de skattskyldiga.
I väckta motioner hade framhållits de icke sällan förekommande
fall, då taxeringsmyndigheterna utan närmare undersökningar och på
tämligen lösa grunder frångått avgivna deklarationer. Den ökade möjligheten
att vinna kontroll borde för de skattskyldiga medföra större rättssäkerhet.
Bestämmelser syntes förty böra lämnas till förekommande av
avvikelser från i behörig ordning avgivna deklarationer på skäl av mer
eller mindre godtycklig beskaffenhet.

Uttrycklig skyldighet för taxeringsmyndighet att, innan begärt avdrag
förvägras skattskyldig eller hans deklarationsuppgifter helt frångås, lämna
skattskyldig tillfälle att yttra sig, funnes stadgad i flera utländska
lagstiftningar, exempelvis den norska och tyska. Även här i landet hade
genom nyssnämnda stadganden i taxeringsförordningen ett visst beaktande
ägnats nämnda synpunkt. Då taxeringen först genom prövningsnämndens
beslut vunne rättskraft gent emot skattskyldig, skulle man
måhända kunna göra gällande, att nämnda underrättelse om avvikelse
från deklaration trädde i stället för det i utlandet praktiserade förfarandet
att lämna skattskyldig tillfälle att yttra sig. Härtill komme att flera
omständigheter, främst den korta tid taxeringsnämnderna hade till sitt
förfogande samt bristen på fackmän hos taxeringsnämnderna, försvårade
för att icke säga omöjliggjorde att i varje dylikt fall lämna skattskyldig
tillfälle att yttra sig.

Det syntes emellertid vara obestridligt, att underlåtenheten att lämna
skattskyldig tillfälle att yttra sig, innan avvikelse från av honom avgiven
deklaration gjordes, uppväckt en rätt så naturlig ovilja bland de skattskyldiga.
Med den av de sakkunniga föreslagna omläggningen av taxeringsorganisationen
bereddes taxeringsnämnderna möjlighet att i taxeringsfall,
där utredningen krävde större mått av sakkunskap eller tidsödande
arbete, hos landskamreraren begära, att utredningen skulle verkställas
genom taxeringsavdelningen. Vid sådant förhållande hade de sakkunniga
ansett avgörande skäl icke tala mot införande av en bestämmelse i nu
angiven riktning. Det vore emellertid uppenbart, att skattskyldigs hörande
icke kunde påfordras i varje fall, då taxeringsnämnden ansåge skäl
föreligga för avvikelse från av honom avgiven deklaration. Gällde det

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

exempelvis tolknings- eller värderingsspörsmål, vid vilkas bedömande
taxeringsnämnden måhända endast följde inom länet allmänt tillämpade
normer, syntes ett sådant förfaringssätt knappast vara erfordeiiigt.

Med denna motivering föreslå de sakkunniga införande av ett nytt
2 morn. till 79 § med stadgande, att örn taxeringsnämndens ordförande
anser skattskyldig böra utan avseende å i självdeklaration lämnad uppgift
åsättas taxering efter taxeringsnämndens uppskattning, skall lian,
där så ske kan, lämna den skattskyldige tillfälle att yttra sig.

Kammarrätten anför, att bestämmelsen borde fullständigas på sådant
sätt, att det ålades taxeringsnämndens ordförande att, där så ske kunde,
med angivande av de uppgifter i deklarationen, över vilka närmare förklaring
ansetts erforderlig, och av skälen därtill, lämna den skattskyldige
tillfälle att yttra sig, varjämte kammarrätten hemställer, att 90 § 2 mom.
taxeringsförordningen ändras så, att det ålägges taxeringsnämndens ordförande
att underrätta den skattskyldige örn vilka uppgifter i deklarationen
blivit frångångna och örn skälen därtill. Som motivering föi sistnämnda
förslag anföres, att gällande föreskrift ofta fullgjordes på ett
otillfredsställande sätt, så att den skattskyldige lämnades i ovisshet om,
i vilka avseenden taxeringsnämnden funnit deklarationen icke kunna
följas.

Länsstyrelsen i Uppsala län avstyrker stadgandet i /9 § 2 moni. såsom
till form och i sali icke lämpligt; i många fall skulle infordrande av förklaring
över anmärkning mot deklaration vara utan nytta och över hövan
tynga arbetet. — Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarar sig biträda
förslaget. — Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att huru
riktigt ett förfarande i enlighet med detta stadgande ur principiell synpunkt
än måste anses vara, syntes det vara att befara, att bestämmelsen
skulle komma att verka synnerligen betungande för taxeringsnämnderna
och mången gång föranleda att deklarationer, som icke bort följas,
det oaktat och för undvikande av skriftväxling bleve godtagna. — Länsstyrelsen
i Malmöhus län anför, att mot stadgandet givetvis icke vore
något att erinra i och för sig men att tiden nog ofta bleve knapp för att
medhinna yttrandes infordrande. — Länsstyrelsen i Hallands län avstyrker
under framhållande, att en dylik bestämmelse skulle bliva synnerligen
betungande för taxeringsarbetet och tillika draga ut på tiden för
detta arbete, som redan vore mycket tidsödande. — Länsstyrelsen i Skaraborgs
län anser, att bestämmelsen skulle medföra en betydlig ökning av
taxeringsnämndsordförandenas arbete utan motsvarande nytta. I allt
väsentligt skulle bestämmelsen endast föranleda en dubbelexpedition av
underrättelserna örn avvikelser från deklarationerna. En samvetsgrann
ordförande inhämtade säkerligen underrättelse från skattskyldig, innan
avvikelse gjordes, örn så voro av behovet påkallat och sa ske kunde.
Länsstyrelsen i Västmanlands län förordar, med hänsyn särskilt till för -

Departe mentschefen -

70 Kungl. Majlis proposition nr 148.

hållandena i jordbrukardistrikten, att yttrande skall inhämtas, »där så
lämpligen kan ske».

I övrigt förekomma icke i yttrandena några särskilda uttalanden rörande
denna punkt.

Med allt beaktande av de av de sakkunniga anförda synpunkterna anser
jag dock icke tillrådligt att för närvarande införa en ovillkorlig skyldighet
för taxeringsnämndsordförande att bereda skattskyldig tillfälle till
yttrande, innan med avvikelse från självdeklaration taxering sker efter
nämndens fria skön. Det ligger i sakens natur att sådan taxering i regel
icke hör äga rum utan någon förbindelse med den skattskyldige, men
av yttrandena synes framgå att ett obligatoriskt formellt remissförfarande
skulle kunna innebära ej ringa besvär och måhända även andra olägenheter
till jämförelsevis ringa nytta. Givetvis bör man icke utan starka
skäl utöka taxeringsnämndsordförandenas rent expeditionella arbete.

Jag vill framhålla, att den skattskyldige i nu avsedda fall icke gärna
kan tillskyndas någon större olägenhet, enär han enligt 90 § 2 mom. skall
erhålla underrättelse örn avvikelse fran deklaration och enär han sedan
bär möjlighet att — utan särskild kostnad — underställa prövningsnämnden
frågan. Kammarrättens förslag örn förtydligande av sistnämnda
författningsrum synes mig böra upptagas.

Juridiska personers deklarationsskyldighet. Enligt 26 § 1 mom. taxeringsförordningen
föreligger ovillkorlig skyldighet att avgiva självdeklaration
för »verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller
blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, samt
ekonomisk förening» medan annan juridisk person är deklarationsskyldig
endast örn han »antingen under beskattningsåret haft förvärvskälla av
beskaffenhet, att skattskyldighet för därav härflytande inkomst åligger
honom enligt kommunalskattelagen eller förordningen örn statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt eller enligt 12 § nämnda förordning är skattskyldig
för förmögenhet».

De sakkunniga anföra härutinnan:

I sitt betänkande hade 1923 års taxeringssakkunniga föreslagit den
Ringen i fråga örn skyldighet för juridiska personer av icke offentligrättslig
natur att avgiva självdeklaration, att dylik skyldighet skulle föreligga
för sådan person, därest han under beskattningsåret haft förvärvskälla
av beskaffenhet, att skattskyldighet för därav här fly tande inkomst
alage honom enligt förordningen örn inkomst- och förmögenhetsskatt eller
enligt kommunalskattelagen. Taxeringssakkunniga hade alltså föreslagit,
att den nu angivna förutsättningen skulle gälla jämväl för verk eller bolag,
som vore försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom
aktiebolag eller stöde under offentlig kontroll. Vid framläggande av
propositionen nr 210 till 1927 års riksdag hade chefen för finansdepartementet
anfört, att enär dessa verk eller bolag då vore utan någon som
helst begränsning skyldiga att avgiva självdeklaration och tillräcklig an -

Kungl. Majlis proposition nr 148.

ledning att frångå vad sålunda gällde icke syntes föreligga, hade för deras
del gällande föreskrift om ovillkorlig skyldighet att avgiva självdeklaration
bibehållits i det med propositionen framlagda forslaget.

Då emellertid den av 1923 års taxeringssakkunniga föreslagna andringen
innebure en förenkling av de nuvarande invecklade bestämmelserna
rörande deklarationsplikt och en sådan förenkling icke syntes medföra
något som helst men för taxeringsarbetet, hade de sakkunniga föreslagit
en ändring i nyssberörda författningsrum av samma innebord som den
av taxeringssakkunniga förordade.

Ändringsförslaget innehåller, att för alla juridiska personer skulle stadgas
skyldighet att avgiva självdeklaration, därest de antingen haft förvärvskälla
av nämnda beskaffenhet eller äro skattskyldiga för förmögenhet.

Rörande detta förslag anför kammarrätten:

Kammarrätten ansåge det som en given fördel, att enligt de nuvarande
bestämmelserna deklarationsplikten för de största och viktigaste grupperna
av juridiska personer vore klar och oomtvistlig och holle tore,
för ett aktiebolag eller därmed jämställd juridisk person, som under beskattningsåret
icke haft förvärvskälla av beskaffenhet att medföra skattskyldighet,
deklarationsplikten icke kunde medföra någon avsevard olägenhet.
Med hänsyn härtill och då den »förenkling», som enligt de sakkunnigas
uttalande skulle vinnas genom den föreslagna ändringen, komme
att bliva av uteslutande formell art, ansåge kammarrätten ifrågavarande
bestämmelse böra bibehållas oförändrad.

Skäl för ändring anses ej heller föreligga av länsstyrelserna i Uppsala,
Jönköpings, Blekinge, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län.

I övrigt förekomma icke i yttrandena särskilda uttalanden härom.

För egen del anser jag med hänsyn till vad i yttrandena anförts skäl Departe^
icke föreligga att på denna punkt föreslå någon ändring i gällande ordning.

Deklarationsskyldighet för äkta makar. Äkta makar, som under beskattningsåret
levt tillsammans, skola enligt skatteförfattningarna taxeras
en var för sin inkomst och förmögenhet samt mannen därjämte för boets
gemensamma inkomst och förmögenhet. Vid tillämpning av de bestämmelser,
enligt vilka skatteplikt som regel icke föreligger för fysisk person,
vars beräknade taxerade inkomst enligt kommunalskattelagen, respektive
beräknade taxerade belopp enligt förordningen örn statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt, icke uppgått till 600 kronor, skall skatteplikten
bedömas med hänsyn till båda makarnas gemensamma inkomst,
respektive deras sammanlagda beräknade taxerade belopp. Äkta makar,
som under beskattningsåret levt åtskilda, skola anses såsom av varandra
oberoende skattskyldiga. Frågan huruvida makarna levt tillsammans
eller åtskilda skall bedömas efter do förhållanden, som rått under större
delen av beskattningsåret.

För skatteplikten är det således utan betydelse, vilken av makarna som

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

rättsligen har förvaltningen över inkomsten eller förmögenheten. De allmänna
bestämmelserna i taxeringsförordningen (26 § 1 mom.) örn deklarationsskyldighet
för fysiska personer ansluta sig till vad som stadgats
angående skatteplikten. Emellertid gäller såtillvida en avvikelse, att vid
bedömande av fysisk persons deklarationsskyldighet skall, örn han under
beskattningsåret varit gift, hänsyn tagas, förutom till hans egen inkomst
och förmögenhet, endast till sådan boets eller andra makens inkomst och
förmögenhet, däröver förvaltningen rättsligen tillkommit honom.

Erinras må vidare örn bestämmelsen i 29 § taxeringsförordningen, att
örn skattskyldig under beskattningsåret varit gift, skall han i allmän
självdeklaration jämväl uppgiva sådan boets eller andra makens inkomst
och förmögenhet, över vilken förvaltningen rättsligen tillkommit honom;
åligger skattskyldigheten andra maken, skall uppgiften lämnas å särskild
blankett.

De sakkunniga anföra rörande bestämmelserna örn deklarationsskyldighet,
att därest beträffande äkta makar, som under beskattningsåret varit
gifta och levt tillsammans, den ena makens inkomst och förmögenhet uppgått
till deklarationspliktigt belopp men den andras understigit detta belopp,
förelåge med nu gällande bestämmelse icke deklarationsplikt men väl
skattskyldighet för sistnämnda makes inkomst och förmögenhet, därest han
själv ägt utöva förvaltningen däröver. Detta förhållande innebure en
bestämd olägenhet. Med hänsyn härtill och då makarna säkerligen icke
saknade sådan kännedom örn varandras ekonomiska förhållanden, att
svårighet skulle kunna uppstå att bedöma, huruvida deklarationsskyldighet
förelåge, föresloge de sakkunniga den ändring i sistnämnda bestämmelse
(26 § 1 mom. taxeringsförordningen), att vid bedömande av
fysisk persons deklarationsskyldighet skall, örn han under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med den andra maken, hänsyn tågås,
förutom till hans egen inkomst och förmögenhet, även till boets eller till
den andra makens inkomst och förmögenhet. I

I denna fråga yttrar kammarrätten:

För att avhjälpa angivna missförhållanden ville de sakkunniga göra
skyldigheten att taga hänsyn till andra makens inkomst och förmögenhet
beroende av att makarna under beskattningsåret levt tillsammans. För
detta fall skulle hänsyn tagas till all andra makens inkomst och förmögenhet,
utan avseende å vem den rättsliga förvaltningen tillkommit. Kammarrätten
finge häremot erinra, att nu gällande stadgande, som oförändrat
återfunnes i 1923 års taxeringssakkunnigas betänkande, av nämnda
sakkunniga motiverats med, att make icke lagligen ägde någon utväg
att mot andra makens vilja tilltvinga sig några upplysningar örn storleken
av den inkomst eller förmögenhet, som denne haft under sin förvaltning.
Det förefölle, som örn dessa skäl fortfarande ägde giltighet. Ty
det syntes icke få anses riktigt att ålägga någon en skyldighet, som han
i vissa, låt vara sällsynta, fall saknade rättslig möjlighet att fullgöra.
Men även örn dessa skäl icke skulle tillmätas avgörande betydelse, ville
kammarrätten framhålla, att det stadgande, som de sakkunniga föreslå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

git, vöre ägnat att medföra svårigheter vid tillämpningen. Hur skulle
exempelvis deklarationsskyldigheten bedömas för det fall att makar levt
tillsammans allenast under viss del av beskattningsåret? Det läge nära
till hands att då analogivis tillämpa 65 § kommunalskattelagen, som stadgar,
att hänsyn skulle tagas till det förhållande, som rått under större
delen av beskattningsåret. Ett sådant resultat syntes dock icke tillfredsställande,
utan lämpligare syntes vara att bär fordra, att makarna skulle
ha levt tillsammans under hela beskattningsåret.

En ledamot av kammarrätten har emellertid härutinnan varit skiljak -

tig och anfört:

Med hänsyn till de svårigheter, som nu gällande bestämmelser rörande
makars deklarationsplikt förorsakade beskattningsnämnderna vid bedömandet
av nämnda skattskyldigas inkomst- och förmögenhetsförhållanden,
borde de erinringar av principiell natur, som kammarrättens majoritet
gjort mot den föreslagna ändringen, icke tillmätas avgörande betydelse.
I likhet med kammarrättens majoritet funne reservanten emellertid
det stadgande, de sakkunniga föreslagit, vara ägnat att i viss man
medföra svårigheter vid tillämpningen. Ur lämplighetssynpunkt syntes,
därför stadgandet böra begränsas att gälla allenast makar, som levt tillsaromans
under hela beskattningsåret. Även om genom en sadan begränsning
stadgandet icke erhölle den omfattning, som varit önskvärt, komme
dock att därunder falla det stora flertalet skattskyldiga av nu ifrågava -

rande kategori.

En fråga, som de sakkunniga icke berört men som för de skattskyldiga
torde äga stort intresse, syntes i detta sammanhang förtjäna uppmärksamhet.
Därest i 26 § 1 mom. infördes ett stadgande med i huvudsak det
innehåll, de sakkunniga föreslagit, uppkomme den frågan, huruvida
make, som ägt inkomst och förmögenhet, för vilken skattskyldighet alage
denne, men som saknat kunskap örn andra makens ekonomiska förhallanden,
vid underlåtenhet att avlämna deklaration till ledning för sill taxering
skulle jämlikt 39 § 1 mom. vara förlustig klagoröst. Undei förutsättning
att vid bedömandet av ett dylikt fall skattedomstolarna komme
att därest det kunde antagas att berörda underlåtenhet varit föranledd
allenast av sådan bristande kunskap som förut omförmälts, anse maken
ha haft skälig anledning eller giltig ursäkt för sin underlåtenhet, samt
att i följd härav jämlikt 39 § 3 mom. den i 1 mom. av samma paragraf
stadgade påföljden icke skulle äga rum, syntes de skattskyldigas intressei
berörda avseende vara fullt tillgodosett enligt de sakkunnigas förslag.
Skulle däremot stadgandet i 39 § 3 mom. i dylikt fall icke kunna anses
äga tillämplighet, syntes skäl för ändring i antydd riktning till de skattskyldigas
fördel böra äga rum.

I den mån denna fråga berörts i övriga yttranden, ga även dessa allmänt
emot de sakkunnigas ändringsförslag. Länsstyrelsen i Uppsala län
yttrar, att detta syntes bero på ett förbiseende av motiven till gällande
stadgande. Länsstyrelsena i Göteborgs och Bohus, örebro, Kopparbergs
och Västernorrlands län erinra, att den föreslagna ändringen knappast
stöde i överensstämmelse med gällande civilrättsliga bestämmelser, och
jämväl länsstyrelserna i Kronobergs, Gävleborgs och Västerbottens län
avstyrka. Däremot uttalar sig länsstyrelsen i Jönköpings län till förmån

för förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Oeparte- Uppenbarligen är det icke tillfredsställande, att ehuru skatteplikten
asentschefen. far akta makar skall bedömas efter deras sammanlagda inkomst och förmögenhet,
hänsyn i stor utsträckning icke behöver tagas till hela denna
inkomst och förmögenhet vid bedömande av frågan, huruvida deklarationsskyldighet
föreligger. Så innebära exempelvis gällande bestämmelser,
att en hustru, vilken haft en inkomst av egen förmögenhet som tillsammans
med Ve o av förmögenheten något understiger 600 kronor, i regel
icke är deklarationsskyldig härför, även örn hon måste veta, att mannen
har en kanske avsevärd inkomst, som rätteligen skall beskattas gemensamt
med hennes inkomst och förmögenhet. Ej heller är mannen skyldig
att utan anmaning deklarera hustruns ifrågavarande inkomst och förmögenhet,
därest hon rättsligen själv har förvaltningen däröver, vilket i
äktenskap ingångna efter 1921 års ingång i regel är fallet.

Tydligen kan skattepliktig inkomst eller förmögenhet på detta sätt lätteligen
undgå beskattning. Med allt beaktande av de skäl, som ansetts
påkalla gällande begränsning i deklarationsskyldigheten och som även
kammarrätten nu åberopat, anser jag mig därför böra förorda en ändring
med det syfte, som de sakkunniga föreslagit. Det kan måhända
böra framhållas, att det härvid givetvis alls icke är fråga örn att ålägga
ena maken att deklarera vad som rättsligen förvaltas av den andre utan
endast att förutsättningarna för inträdandet av den omedelbara deklarationsplikten
för vardera makens egen inkomst och förmögenhet skola,
oavsett förvaltningsrätten, bedömas även med hänsyn till örn andre maken
eller det gemensamma boet har sådan inkomst eller förmögenhet att
sammanlagt det för skatteplikt bestämda minimibeloppet uppnås.

Vid mitt standpunkttagande i denna fråga har jag naturligtvis särskilt
beaktat, att en äkta make i det alldeles övervägande antalet fall torde
äga den kännedom örn andre makens inkomst och förmögenhet, som för
ifrågavarande ändamål erfordras, även örn förvaltningen däröver
rättsligen tillkommer den senare maken. Med hänsyn till de undantagsfall,
då verkligen sådan kännedom icke finnes, synes emellertid påkallat
att, i anslutning till vad reservanten inom kammarrätten anfört, förse
stadgandena i 39 § örn förlust av besvärsrätt vid underlåten deklarationsskyldighet
med ett tilläggsstadgande av innehåll, att i nu förevarande
fall nämnda påföljd icke skall inträda med mindre det kan antagas såsom
visst, att vederbörande ägt vetskap örn att andre makens eller boets
inkomst och förmögenhet uppgått till så högt belopp, att på grund därav
deklarationsskyldighet förelegat.

I anledning av vad kammarrätten anfört torde den förevarande bestämmelsen
i 26 § 1 morn., i överensstämmelse med bestämmelserna örn
skatteplikt, böra förtydligas så, att deklarationsskyldighetens bedömande
•efter sammanlagda inkomsten och förmögenheten — oavsett förvaltnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

rätten — göres beroende av att makarna under större delen av beskattningsåret
levt tillsammans.

I enlighet med vad nu anförts upptager departementsförslaget ändrad
lydelse av 26 § 1 mom. och 39 § 3 mom.

Skyldighet att vid självdeklaration foga vissa räkenskapsutdrag. I 31 §
taxeringsförordningen stadgas bland annat, att vid självdeklaration för
verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat
såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, vid självdeklaration
för bostadsrättsförening, så ock vid självdeklaration för annan
deklarationsskyldig, som under beskattningsåret enligt lag varit
skyldig föra liandelsböcker, skall för tid, som deklarationen omfattar,
fogas bestyrkt avskrift av in- och utgående balansräkning samt av vinstock
förlusträkning, där sådan förts.

I sitt den 18 december 1931 framlagda betänkande föreslog 192S års
bolagsskatteberedning utsträckning av nämnda skyldighet att gälla ä\en
för sådana skattskyldiga som, utan att vara skyldiga föra i lag stadgade
handelsböcker, likväl under beskattningsåret fört dylika böcker i av dem
bedriven rörelse. Därvid anfördes:

Ett härom av taxeringssakkunniga framställt förslag, som jdock gått
något längre, hade icke upptagits i det till riksdagen åren 1927 och 1928
framlagda förslaget till taxeringsförordning, bland annat enär med fragan
ansetts böra anstå i avbidan på bokföringslagstiftningen da nära förestående
omläggning. Sedan år 1929 ny bokföringslag kommit till stånd,
hade nämnda hinder förfallit. Visserligen hade genom bokföringslagen
skyldighet att föra handelsböcker utsträckts att gälla flera näringar än
enligt förut gällande författning i ämnet var föreskrivet, och behovet
av det nu ifrågasatta stadgandet hade därför något minskats. Men å
andra sidan komme bokföringens betydelse för taxeringen att ökas genom
beredningens förslag rörande avdrag för värdeminskning å tillgångar
i rörelse, och det hade därför ansetts vara av vikt, att ifrågavarande
räkenskapsutdrag alltid lämnades, då handelsböcker i rörelse förts,
vare sig skyldighet att hålla bokföring vore i lag stadgad eller ej.

Oavsett att bolagsskatteberedningens förslag rörande avdrag för värdeminskning
å tillgångar i rörelse icke blivit genomfört, förorda skattekontrollsakkunniga
— i anslutning till de förslag angående skyldighet
att tillhandahålla bokföring för granskning, till vilka jag senare återkommer
— sådan ändring av 31 §, som bolagsskatteberedningen sålunda
föreslagit. Dessutom föreslås för vinnande av överensstämmelse med 4 §
bokföringslagen den redaktionella ändringen, att i stället för iöieskri,.-ten att vid deklarationen skall »för tid, som deklarationen omfattar, fogas
bestyrkt avskrift av in- och utgående balansräkning» stadgas skyldighet
att bifoga »bestyrkt avskrift av balansräkningar för beskattningsåret och
det närmast föregående räkenskapsåret».

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Ändringsförslagen tillstyrkas uttryckligen av kammarrätten samt länsstyrelsen
i Uppsala län och lia i övrigt icke föranlett erinran i vidare
mån än att fem länsstyrelser, som förutsätta att ändringen är av saklig
natur, förklara sig anse ändringen obehövlig.

Mot de sakkunnigas förevarande förslag till ändring av 31 § taxeringsförordningen
har jag icke annat att erinra än att avfattningen av stadgandet
rörande balansräkningar i anledning av innehållet i vissa yttranden
torde böra jämkas i syfte att än tydligare utmärka, att stadgandet
liksom nu endast avser två balansräkningar, nämligen den som angiver
ställningen vid beskattningsårets utgång och den som angiver ställningen
vid det närmast föregående årets utgång. Tillika föreslås, i enlighet
med vad bolagsskatteberedningen gjort, en redaktionell jämkning för
att tydligare framhålla, att avskrift av vinst- och förlusträkning skall
avse sådan räkning, som ingått i bokföringen.

De redaktionella ändringarna i 31 § böra föranleda motsvarande ändringar
i 34 § sista stycket.

Deklarationsformulären. Vissa allmänna bestämmelser örn vad självdeklaration
skall innehålla meddelas i 29 och 30 §§ taxeringsförordningen.
I anslutning till dessa bestämmelser har Kungl. Majit jämlikt 27 § fastställt
formulär till självdeklaration. De ursprungliga formulären fastställdes
genom kungörelse den 28 september 1928 (nr 384), sedan riksdagens
yttrande i frågan inhämtats (prop. nr 248, riksdagsskrivelse nr 350
år 1928). Därefter ha vissa ändringar vidtagits genom kungörelser den
14 juli 1930 (nr 311) och den 28 juli 1932 (nr 388).

I sitt betänkande nr 17 anförde 1929 års bevillningsutskott, att det syntes
böra tagas under övervägande, huruvida icke deklarationsformulären
kunde förenklas samt anvisningarna till dessa givas en för den stora allmänheten
mera lättfattlig avfattning och till ledning för de skattskyldiga
lämnas en kortfattad redogörelse rörande ortsavdragen och sättet för det
beskattningsbara beloppets beräknande.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 41 anförde vidare 1933 års
bevillningsutskott bland annat, att det måste anses önskvärt, att kännedomen
örn bestämmelserna rörande rätt till lindring i vissa fall i beskattning
av avliden persons inkomst eller förmögenhet på ett ändamålsenligt
sätt bleve spridd bland de skattskyldiga, exempelvis genom komplettering
av de a deklarationsblanketten eliel’ debetsedeln införda anvisningarna.
Då utskottet vore förvissat örn, att Kungl. Maj:t komme att ägna
detta förhållande uppmärksamhet, hade utskottet dock icke ansett sig
böra föreslå någon särskild åtgärd i nämnda syfte.

De sakkunniga förklara, att de i anledning av vad 1929 och 1933 års
bevillningsutskott uttalat utarbetat ett utkast till förenklade formulär
med anvisningar, kompletterade i nu angivna hänseenden. Då dessa for -

Kungl. May.ts proposition nr li8.

mulär icke syntes kunna komma till användning förrän tidigast vid 1935
Års taxering, hade de sakkunniga icke infört dessa formulär i sitt betänkande.
I ett hänseende hade de sakkunniga dessutom föreslagit en utvidgning
av deklarationernas innehåll. För kontroll över beskattning såväl
hos uppgiftspliktig själv som hos annan person av inkomst av kapital
samt däri nedlagda tillgångar, för kontroll över begärda avdrag för
utgiftsräntor och skulder samt för underlättande av den redan för närvarande
deklarationspliktig åliggande skyldigheten att specificera vissa
kapitalinkomster, förmögenhetstillgångar och realisationsvinster hade de
sakkunniga nämligen föreslagit införande av ett nytt, såsom bilaga till
betänkandet (sid. 201) fogat förslag till deklarationsformulär.

Rörande det närmare innehållet i sistnämnda nya formulär torde jag
få hänvisa till betänkandet. Jag återkommer emellertid senare till vissa
särskilda punkter i detsamma.1

Under beredningen av förevarande ärende har jag varit i tillfälle taga
del av de i de sakkunnigas betänkande omnämnda förslagen till deklarationsformulär
jämte anvisningar (motsvarande nuvarande formulär 1 och
3). Frånsett av förenämnda bilaga föranledda ändringar samt vissa detaljförslag
innebär formuläret till deklarationsblankett en mera vittgående
omläggning, som kan uttryckas så, att den å sid. 3 i gällande formulär
förekommande sammanfattningen för taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt
ävensom den å sid. 4 upptagna sammanställningen iör
taxeringen till kommunal inkomstskatt skulle utgå och ersättas med en
gemensam sammanställning å sid. 4 för båda taxeringarna, därvid de
särskilda beloppen skulle under varje rubrik föras i en kolumn för den
kommunala och en kolumn för den statliga taxeringen. I dessa kolumner
skulle beloppen införas dels direkt från de särskilt föreskrivna bilagorna,
nämligen för inkomst av fastighet och inkomst av rörelse (A D),
och dels från i deklarationsblanketten i anslutning till nuvarande uppställning
upptagna specifikationer av inkomst av tjänst (E), inkomst av
tillfällig förvärvsverksamhet (F) och inkomst av kapital (G) ävensom av
allmänna avdrag och av förmögenhet.

Mitt förslag i det följande bygger på den förutsättningen, att någon Departe-^
obligatorisk ny bilaga av förenämnda slag icke skulle behöva införas. men sc 6 en''
Jag kommer emellertid att förorda, att genom ändringar i deklarationsblanketten
specifikationsskyldigheten vid angivande av inkomst av kapital
ganska väsentligt utsträckes, på sätt jag skall närmare angiva, och
att motsvarande ändringar genomföras beträffande förmögenhetsrcdovisningen.

Vissa ändringar i deklarationsblanketten med tillhörande anvisningar
skulle således under alla omständigheter vidtagas före 1936 års taxering.

I samband härmed torde böra noga undersökas, huruvida icke förenk -

1 Se sid. 132 samt, särskilt, sid. 148 o. f.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

lingar och förtydliganden särskilt i fråga om anvisningarna kunna genomföras;
önskemål härutinnan ha uttalats i många av yttrandena. Därvid
torde även uppmärksamhet höra ägnas åt den ofta framförda frågan,
örn särskilda förenklingar med tanke på den stora mängd av deklaranter,
som endast redovisa inkomst av tjänst, kunna vara möjliga. Beträffande
själva uppställningen av deklarationsblanketten anser jag visserligen, att
man icke utan starka skäl hör på ett mera genomgripande sätt ändra ett
system, som nu rätt väl bör lia ingått i allmänhetens medvetande. Men
för den händelse de sakkunnigas förslag till omläggning skulle befinnas
innebära verkliga fördelar icke blott för taxeringsmyndigheterna utan
även för de skattskyldiga bör det självfallet bringas till genomförande.

Enligt min mening äro dessa frågor av den stora vikt, att särskild
ytterligare utredning härom bör äga rum, innan förslag framläggas.
Min avsikt är därför att inom den närmaste tiden få till stånd en närmare
undersökning i ämnet inom finansdepartementet. Sedan därvid de
olika möjligheterna och spörsmålen dryftats med representanter för sakkunniga
myndigheter och med andra intresserade, torde utarbetade förslag,
eventuellt alternativa sådana, böra remitteras till olika myndigheter
och sammanslutningar för yttrande. Erinras bör, att de sakkunnigas utkast
till blankett och anvisningar icke medföljt vid remissen av deras
betänkande. Jag anhåller således att senare få för Kungl. Maj:t anmäla
denna fråga.

Bokföringsgranskning.

Såsom redan nämnts ha bokföringspliktiga personer skyldighet att vid
självdeklaration foga vissa räkenskapsutdrag. Sådan skyldighet har förelegat
även före 1928 års lagstiftning. Först genom denna infördes emellertid
skyldighet för bokföringspliktiga att på anfordran tillhandahålla
räkenskaper för granskning.

I sistnämnda avseende stadgas i 32 § 3 mom. taxeringsförordningen, att
skattskyldig, som under beskattningsåret enligt lag varit skyldig föra
handelsböcker, är skyldig att efter anmaning av landskamrerare, i den
utsträckning denne prövar nödigt, tillhandahålla sin bokföring och därtill
hörande handlingar för granskning, varom förmärs i 79 och 93 §§.
Har skattskyldig varit delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag
eller rederi, skall vad sålunda stadgats tillämpas jämväl å bolagets eller
rederiets bokföring eller handlingar.

Medan försummelse att efterkomma anmaning att avlämna räkenskapsutdrag
medför förlust av rätt att överklaga taxering hos beskattningsdomstolarna,
inträder icke annan uttrycklig påföljd för underlåtenhet
att efterkomma anmaning att tillhandahålla bokföring för granskning än
att anteckning örn underlåtenheten göres i inkomstlängden (39 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Enligt 79 § har taxeringsnämndsordförancle, om han för cn behörig;
taxering av skattskyldig finner bokföringsgranskning böra verkställas,,
att hos landskamreraren framställa begäran därom. Skälen för framställningen
skola därvid angivas och deklarationen bifogas. På landskamreraren
ankommer att bestämma, huruvida granskning skall äga rum,
samt att antingen själv verkställa granskningen, därvid biträde av sakkunnig
må anlitas, eller låta granskningen verkställas av taxeringsnämndens
ordförande eller av annan person, som därtill av landskamreraren
för varje särskilt fall utses.

Enligt 93 § gäller, att örn landskamreraren under förarbetena till prövningsnämndernas
verksamhet finner bokföringsgranskning vara nödig,
bör han föranstalta därom, därvid biträde av sakkunnig må anlitas.

Angående tillämpningen av gällande bestämmelser anföra de sakkun -

niga:

Även efter det gällande taxeringsförordning trätt i kraft, hava inom
flertalet län bokgranskningar företagits i jämförelsevis ringa utsträckning.
Tillvägagångssättet vid granskningen skiljer sig avsevärt inom
de olika länen. Landskamrerarnas personliga initiativ samt tillgängen på
kompetenta granskare hava utövat ett avgörande inflytande på omfattningen
och sättet för granskningen. Medan år 1929 249 granskningar företogos
i ett län, uppgick sammanlagda antalet granskningar i de övriga
23 länen — Stockholms stad undantagen — till ej fullt 225. Under det att
flertalet granskningar medfört höjningar i åsätta taxeringar eller avvikelse
från deklarationsuppgifter, har inom ett län, där år 1929 ett antal av 30
granskningar utfördes, icke någon av dessa granskningar föranlett konstaterande
av fel i avlämnade deklarationer. Under taxeringarna 1930—
1933 torde emellertid kontrollen genom bokgranskningar hava kommit
till ökad användning. Framför allt har detta varit förhållandet i de städer,
som åtnjutit särskilt biträde av utav städerna anställda taxerings tjänstemän.

......

Vanligen har bokgranskningen utförts ganska summariskt. Aven sådana
granskningar, som äro jämförelsevis omfattande, avse i regel endast
kontoavslutningar samt sådana resultatkonton, å vilka i beskattningshänseende
icke avdragsgilla utgiftsposter efter vad erfarenheten givit vid
handen oftast pläga uppföras. Understundom brukar man genom jamforeise
med mottagarnas deklarationsuppgifter kontrollera vissa utgiftsposter
framför allt räntor och provisioner. Föreligger beträffande viss
bokförd post, exempelvis en skuld, direkt anledning till misstanke, att densamma
icke överensstämmer med ett verkligt förhållande utan uppförts
i syfte att minska vinsten, göres givetvis särskild undersökning. Någon
mera allmän stickprovsgranskning för konstaterande, huruvida samtliga
inkomster bokförts eller örn fiktiva utgiftsposter införts i räkenskaperna,
synes icke hava förekommit. Undantagsvis torde dock en mera fullständig
revision hava företagits bland näringsidkare med jämförelsevis enkel
bokföring. Därvid har det i regel rört sig örn återförsäljare, som salufört
några få varuslag. Möjlighet har därvidlag understundom förelegat
att genom leverantörer vinna upplysning örn storleken av återförsälja -

16][)et vanligaste skälet till att bokföringsgranskning i det särskilda fallet

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

vidtagits torde varit, att taxeringsmyndigheten dragit deklarationsuppgifternas
riktighet i tvivelsmål. Misstron mot deklarationens riktighet
kan ju hava uppstått av skilda anledningar, men mycket ofta grundar
sig densamma på vad som framkommit genom sammanställningar av den
skattskyldiges år från år lämnade uppgifter rörande förmögenheten eller
dylikt. I vissa län anmodas regelmässigt sådana bokföringsskyldiga, som
hos prövningsnämnden anfört besvär över åsatt taxering, att förete räkenskaper,
åtminstone för så vitt icke den omstridda taxeringen allenast
berör en tolkningsfråga. Därest de vid deklarationen fogade räkenskapsutdragen
äro knapphändiga, uppenbart felaktiga eller oklara, brukar
man understundom verkställa bokgranskning. Men exempel givas på
att bokgranskningar företagits utan att direkt skäl till misstanke förelegat
i det särskilda fallet. Sålunda ha enhetliga granskningar av hela
grupper av företagare ägt rum. Sådana granskningar ha i regel avsett
personer, som utövat samma slag av verksamhet (bransch- eller kategorigranskningar).
Understundom hava gruppundersökningar företagits
biand personer, som utövat verksamhet i viss form (särskilt s. k. familjebolag),
eller bland företagare, som under beskattningsåret företagit särskilda
åtgärder såsom till exempel ny- eller ombyggnad eller större nyanskaffning
eller ombildat enskilt företag till aktiebolag. I sådana fall haiman
ansett sig hava anledning antaga, att jämförelsevis många av de för
granskning utvalda begått felaktigheter, samt därjämte genom sammanförande
av flera skattskyldiga för granskning erhållit ett större jämförelsematerial
och haft tillfälle att förskaffa sig mera ingående kännedom
örn förhållandena inom branschen, vilket givetvis ur flera synpunkter länt
granskningen till fromma.

De sakkunniga föreslå utvidgningar i skilda avseenden av nu förefintliga
möjligheter till bokföringsgranskning. Jag upptager i det följande
dessa förslag under särskilda punkter.

(1) Till en början må nämnas de sakkunnigas förslag, att granskningen
må utsträckas även till räkenskaper för tidigare år än beskattningsåret,
i den mån sådan granskning äger betydelse för taxering för beskattningsåret
eller för påförande av eftertaxering. Körande denna fråga, som föreslås
reglerad i en ny 54 §, anföra de sakkunniga bland annat:

Synbarligen hade man med gällande bestämmelser åsyftat, att kontrollen
skulle avse endast deklarationen för taxeringsåret men icke äldre års
deklarationer. Visserligen lade avfattningen av 32 § icke direkt hinder för
infordrande jämväl av äldre års räkenskaper, men annan påföljd av underlåtenhet
att hörsamma anmaning att inkomma med bokföring hade icke
stadgats än att anteckning örn försummelsen skall äga rum i inkomstlängden.
Avsåge granskningen räkenskaper för beskattningsåret, kunde
den skattskyldige komma i ett visst tvångsläge därigenom, att underlåtenhet
att förete räkenskaper med stor sannolikhet föranledde förhöjd
taxering. Uppenbarligen vore det betydligt mera fritt från risker att vägra
hörsamma anmaning örn tillhandahållande av räkenskaper för de år, som
läge före beskattningsåret, då eftertaxering enbart på grund av sådan underlåtenhet
icke torde kunna åsättas.

Även örn syftet med bokgranskningen begränsades så snävt, att detsamma
omfattade allenast kontroll över den skattskyldiges egen taxering
för det senaste året — jämför härom det följande — skulle likväl skäl
föreligga att utsträcka granskningen till äldre års räkenskaper. Utan ett

Kungl. Majda proposition nr 148.

sådant mera omfattande material vore det nämligen ofta nog icke möjligt
vare sig att förskaffa sig den allsidiga bild av verksamheten, som kunde
vara erforderlig, eller att följa särskilda konton eller poster i bokföringen,
rörande vilka en mera omfattande utredning vore behövlig. Ur
synpunkten av ett rationellt utnyttjande av taxeringsmyndigheternas arbetskrafter
läte det sig ej försvara att begränsa granskningen till att avse
kontroll över enbart sista årets deklaration. Det läge i sakens natur, att
med den omfattning granskningsmaterialet hade en oell samma skattskyldig
endast med jämförelsevis långa mellanrum kunde göras till föremål
för bokgranskning. Erfarenheten hade givit vid handen, att ofta samma
slag av felföringar i räkenskaperna återkomma år från år. Vidare kunde
det ur kontrollsynpunkt vara värdefullt att år från ar jämföra vissa sakförhållanden.
För vinnande av största möjliga resultat av granskningen
utan tidsödande dubbelarbete vore det därför angeläget, att granskningen
i regel omfattade flera års taxering.

I de länder, där skattemyndigheterna i större omfattning använde sig
av bokgrauskning i kontrolländamål, hade det ansetts självfallet, att en
och samma skattskyldigs taxering under ett flertal år samtidigt granskades,
och i vissa lagstiftningar hade sådan granskning, avseende längre
period än ett år, uttryckligen påbjudits.

(2) De sakkunniga föreslå borttagande av bestämmelsen afl skälen skola
angivas, då taxeringsnämndsordförande hos landskamrerare gör framställning
örn bokföringsgranskning. Härom anföres:

Nämnda bestämmelse hade så till vida vållat ojämnheter vid tillämpningen,
att å vissa håll ganska stora krav på motivering för granskning
uppställts, medan å andra det varit tillräckligt att såsom skäl angiva
exempelvis endast, att de ingivna räkenskapsutdragen varit så knapphändigt
avfattade, att de icke givit tillräckligt stöd för bedömande av
verksamhetens resultat. Ett sådant skäl syntes kunna användas i fråga
örn nära nog varje bokföringsskyldig, men närmast till hands borde i ett
dylikt fall ligga, att av den skattskyldige infordra fullständigt och på visst
angivet sätt specificerade räkenskapsutdrag. Över huvud taget vöre det
ofta ganska svårt att i det särskilda fallet pa ett oemotsägligt sätt motivera
en framställning örn bokgranskning. Föreskriften hade även ur
andra synpunkter visat sig mindre lämplig. För envar, sorn vore närmare
förtrogen med bokgranskning i skattekontrolländamål, stöde det säkerligen
klart, att många, måhända flertalet av de bokföringsskyldiga, vilka
i sina deklarationer undandolt avsevärda inkomster, nedlagt sådan omsorg
vid avfattande såväl av räkenskapsutdragen som deklarationsuppgifterna,
ej minst av sådana, som avsåge förmögenhetsredovisning, att en
bart genom granskning av de utav den skattskyldige avlämnade deklarationerna
och räkenskapsutdragen för olika år misstanke mot deklarationens
riktighet knappast uppstode. En följd av bestämmelsens avfattning,
som mäste anses vida betänkligare tili ojämnheterna vid tillämpningen,
vore deri, att skattskyldig ofta bibringades den uppfattningen, att anmauingen
örn bokföringens tillhandahållande gåve uttryck åt misstro mot
den skattskyldige, och att därigenom förhållandet mellan myndighet och
skattskyldig'' onödigtvis tillspetsades. Den svenska lagstiftningen stöde
tämligen ensam örn uppställande av en sådan särskild förutsättning för
bokgranskning. Härtill koinme att 11129 års bevillningsutskott i sitt betänkande
nr 17 direkt uttalat sig för, att bestämmelser borde meddelas,
som underlättade och uppmuntrade till sådana granskningar, som omfat -

Jiihang till riksdagens protokoll Willi.

I sami. Nr lis

Kungl. Majds proposition nr 148.

tade hola grupper av skattskyldiga, som utövade likartad förvärvsverksamhet.
I den mån sådana undersökningar vidtoges bland skattskyldiga»
som vore pliktiga att föra handelsböcker, torde det givetvis, även utan
att direkt misstro mot lämnade uppgifter uppstått, bliva nödvändigt att
företaga bokgranskningar.

(3) V i dare föreslås, att i viss utsträckning bokföringsgranskning må
äga rum jämväl till ledning för annans taxering. I detta avseende anföra
de sakkunniga:

Enligt taxerings förord ningen vore skattskyldig pliktig att till ledning
för annans taxering utan anmaning avlämna vissa uppgifter rörande utbetalade
avlöningar. Erfarenheten hade givit vid handen, att sålunda
lämnade uppgifter i åtskilliga fall varit oriktiga. Exempelvis hade det
visat sig, att mången gång s. k. familjebolag icke fullständigt eller oriktigt
uppgivit de kontanta ersättningar eller andra förmåner, som utgått
till bolagets huvuddelägare, vare sig denne ägt åtnjuta ersättning i egenskap
av verkställande direktör, styrelseledamot eiler dylikt eller förmånen
lämnats utan vederlag i arbetsprestation. Även i fall, där hos företaget
anställda icke ägt del i detsamma, syntes sådana oriktiga löneuppgifter
lia lämnats. Enligt de sakkunnigas mening borde taxeringsmyndigheterna
äga rätt och lia skyldighet att övervaka fullgörandet av skattskyldigs
uppgiftsplikt i förevarande hänseende. Därest såsom de sakkunniga
i det följande föreslagit företagaren förpliktades att vid löneuppgifterna
foga en huvudlöneuppgift, upptagande antalet personer, till
vilka avlöning utgått, samt till vederbörliga konton i bokföringen hänvisande
specificerad uppgift örn sammanlagda beloppet av kontanta ersättningar,
syntes utan större tidsutdräkt kontroll kunna åstadkommas i
samband med bokgranskning.

För kontroll över beskattning av andra räntor än obligations- och bankräntor
hade de sakkunniga i det följande föreslagit skyldighet att i deklaration
specificera utgiftsräntor och skulder med angivande av räntetagare^
namn och adress. Denna specifikationsskyldighet omfattade
dock icke räntor, som utbetalats från yrkesmässigt utövad rörelse. Kontroll
härå syntes i stället böra utövas genom granskning av bokföring
eller anteckningar. De sakkunniga hade därför föreslagit införande av
skyldighet för rörelseidkare, som från rörelsen utbetalat ränta å annan
gäld än obligationslån, att efter anmaning av landskamrerare tillhandahålla
av honom förda handelsböcker med därtill hörande handlingar eller
anteckningar för att bereda landskamroraren upplysning örn storleken av
utbetalade räntor av detta slag. Ehuru det syntes kunna förutsättas, att
i regel dylika uppgifter bomme att på anfordran avlämnas av de skattskyldiga
själva, hade det dock ur kontrollsynpunkt ansetts erforderligt»
att landskamreraren skulle äga rätt att genom granskning av bokföring
eller anteckningar kunna kontrollera riktigheten av lämnade uppgifter
eller, dar sådana ej lämnades, själv förskaffa sig upplysning örn dessa
räntor.

De sakkunniga hade slutligen i det följande föreslagit en allmän uppgiftsplikt
till ledning för annans taxering efter anmaning av landskamrerare,
dock utan att någor tvångsmedel finge användas. Denna uppgiftsplikt
bordo enligt de sakkunnigas mening få fullgöras genom att tillhandahålla
landskamreraren bokföring eller anteckningar, ur vilka de
begärda upplysningarna kunde inhämtas. Denna rätt hade icke begränsats
till rörelseidkare utan skullo tillkomma envar annan skattskyldig,

Kungl. Maj-As proposition nr 148.

som fört böcker eller anteckningar. Genom att de uppgifter, som skattskyldig
skulle ha att efter anmodan lämna, för den händelse rörelseidkaren
så påfordrado kommo att inhämtas av taxeringsmyndigheterna genom
bokgranskning, komme näringsidkarna icke att förorsakas på långt
när lika stort besvär som örn de hade att själva lämna uppgifterna.
Sannolikheten för att de erhållna uppgifterna bleve tillförlitliga vore
även större, om desamma införskaffades genom bokgranskning än örn
uppgifterna skulle lämnas direkt av företagaren. Ett sådant tillvägagångssätt
innebure vidare den fördelen, att knappast någon fara skulle
föreligga att genom taxeringsmyndigheternas ingripande förhållandet
mellan företagaren och hans kunder komme att störas.

De sakkunnigas förslag i de två förstnämnda avseendena — kontroll å
löneuppgifter och å räntor —- innefattas i de sakkunnigas författningstext
i 33 § 6 morn., medan förslaget beträffande allmän uppgiftsplikt till
ledning för annans taxering upptages i 33 § 7 mom.

(4) Möjlighet att genom vitesföreläggande av länsstyrelse framtvinga
tillhandahållande av bokföring i de fall, då skyldighet att tillhandahålla
bokföring stadgats, förordas vidare av de sakkunniga; såsom nämnts
stadgas för närvarande ingen annan påföljd än anteckning i inkomstlängden.

Sådan ändring av gällande bestämmelser föreslogs jämväl i bolagsskatteberedningens
år 1932 avgivna betänkande. Därvid uttalades, att beskattningsmyndigheternas
författningsenliga rätt till granskning borde
göras effektiv samt att efter de erfarenheter, som vunnits sedan 1928, syntes
de betänkligheter, som tidigare hysts mot införande av sådan påföljd,
icke längre böra vidhållas.

De sakkunniga anföra, under erinran örn den av deni föreslagna utvidgningen
av skyldigheten till att avse även tidigare år och även annans
taxering samt under framhållande av att skyldigheten ansetts icke
böra begränsas till tid, då det egentliga taxeringsarbetet påginge, att det
för vinnande av dessa ändamål syntes bliva nödvändigt bereda myndigheterna
möjlighet att, där vederbörande vägrade tillhandahålla räkenskaperna,
förskaffa sig tillgång till dessa. Olika medel skulle därvid kunna
komma till användning för att framtvinga tillhandahållande av bokföring.
I några länder hade ett handräckningsförfarande införts. Emellertid
vore det näppeligen nödvändigt att anlita ett så kraftigt tvångsmedel.
Å andra sidan syntes vissa andra tänkbara påföljder av underlåtenheten,
såsom förlust att överklaga taxering, knappast vara ändamålsenliga.
Enligt de sakkunnigas mening bordo bolagsskatteberedningens
förslag följas.

Stadgandena härutinnan upptagas i de sakkunnigas författningsförslag
i 41 § 6 mom. (i vad rör bokföringsgranskning enligt 32 § 3 mom.)
samt i 42 § 2 morn. (i vad rör bokföringsgranskning enligt de sakkungas
33 § f> mom. för kontroll av löneuppgifter och utbetalda räntor).

Kungl. Majlis proposition nr 148.

(5) Ifrågavarande skyldighet föreslås slutligen — genom tillägg till
32 § 3 mom. — utsträckt till icke-bokföringspliktig rörelseidkare, som
likväl fört handelsböcker, samt till rörelseidkare, som ej fört handelsböcker,
med avseende å av honom förda anteckningar rörande intäkter och
utgifter inom rörelsen jämte därtill hörande handlingar.

I förstnämnda avseende överensstämmer förslaget med vad bolagsskatteberedningen,
i anslutning till beredningens förut omnämnda förslag
beträffande skyldighet att vid deklaration foga räkenskapsutdrag,
förordat.

De sakkunniga anföra:

Ett krav på skyldighet för envar, som utövat rörelse, att för deklarationskontroll
föra fortlöpande anteckningar i närmare angiven ordning,
kunde icke ur principiell synpunkt avvisas. De specifikationer,
som skulle lämnas i bilaga till deklarationsformuläret eller i annan ordning,
förutsatte uppenbarligen ett visst mått av bokföring. Väl hade
i praktiken ofta konstaterats, att sådan fortlöpande bokföring icke ägt
rum, men i sådana fall syntes de specificerade deklarationsuppgifterna
såsom lämnade på måfå utan faktiskt underlag sakna egentligt värde.
Enligt de sakkunnigas mening torde man emellertid för närvarande icke
böra sträcka sig längre än att skyldighet infördes för icke bokföringspliktig
utövare av rörelse att på anmaning tillhandahålla taxeringsmyndigheterna
de fortlöpande anteckningar angående intäkter och utgifter,
som förts och läge till grund för i deklarationen upptagna specificerade
uppgifter. Visade det sig därvid, att inga sådana anteckningar förts,
oaktat ett korrekt fullgörande av deklarationsplikten utan dylika anteckningar
uppenbarligen icke kunnat ske, eller att desamma varit ofullständiga
eller oriktiga, syntes den skattskyldige, därest avgiven deklaration
vid taxeringen frånginges, att i bevisningsliänseende komma att
försättas i ett försämrat läge. Däremot hade de sakkunniga icke ansett,
att bestämmelser borde utfärdas rörande vad dessa anteckningar skulle
innehålla för att kunna godtagas. Det läge såsom redan framhållits i
sakens natur, att anteckningarnas innehåll skulle vara så fullständigt,
att den skattskyldige ägde möjlighet att med begagnande av anteckningarna
och eljest kända eller lätt konstaterbara förhållanden lämna den
specificerade redovisning, som enligt deklarationsformuläret och därtill
hörande bilagor skulle avgivas.

Emellertid skulle det åtminstone beträffande vissa slag av verksamheter
vara till gagn ur kontrollsynpunkt, örn en mera fullständig bokföringsskyldighet
föreskreves. Enligt de sakkunnigas mening borde man
emellertid på detta område framgå med största smidighet. De sakkunniga
hade sålunda ansett sig allenast böra förutsätta, att erforderliga
förslagsformulär till sådana anteckningar utarbetades genom taxeringsinspektionen,
därvid givetvis samarbete borde äga rum med vederbörande
organisation bland de skattskyldiga verksamhetsutövarna. Ovillkorlig
skyldighet att använda i dylik ordning utarbetade formulär syntes
icke böra åläggas, men man kunde förvänta, att de skattskyldiga i eget
intresse komme att använda dessa formulär, helst desamma torde böra
utarbetas ej blott ur synpunkten av att skaffa ett ändamålsenligt material
för skattekontrollen utan jämväl att erbjuda de skattskyldiga fördelen
att äga ur merkantil synpunkt redig och överskådlig bokföring rörande
verksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr US.

(6) De sakkunniga ingå i detta sammanhang jämväl på frågan, huruvida
och i vilka fall garantier borde lämnas rörelseidkarna till förebyggande
av dels att do icke onödigt betungades genom ifrågavarande
skyldighet och dels mot att ur merkantil synpunkt ogynnsamma verkningar
därav skulle uppkomma. Härom anföres Iliand annat:

I förstnämnda hänseende kunde ifrågasättas införande av föreskrifter
rörande plats och tid för granskningens verkställande samt. bestämmelser
för reglerande av granskningsmännena befogenheter i övrigt.
Enligt de sakkunnigas mening syntes det knappast erforderligt att genom
lagstiftning reglera dessa förhållanden, vilka på ett mera ändamålsenligt
sätt svntes kunna fastslås i den blivande instruktionen för
bokgranskarna. Givetvis borde tillses att granskning icke ägde rum a
sådan tid, då företagarens räkenskapsavslutning påginge. Örn granskningen
organiserades efter de riktlinjer, som enligt de sakkunnigas mening
borde fastställas, skulle det säkerligen icke behöva befaras, att
myndigheterna uppställdo orimliga krav gentemot skattskyldig utan
kunde nian hålla för visst, att de på allt sätt skulle söka att tillmötesgå

av skattskyldig uttalade berättigade önskemål.

Vad åter anginge frågan örn skyddande utav skattsky logs allarshemligheter,
sammanhängde denna nära med organisationen av granskningsmyndigheterna.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle bokgranskningar
i regel verkställas av statliga tjänstemän, de s. k. taxeringsinspektörerna.
Genom den speciella och omsorgsfulla utbildning dessa granskare
skulle undergå torde garanti vinnas för att de komme att besitta
nödig sakkunskap på ifrågavarande område. Man torde kunna förutsätta,
att den centrala myndigheten, som komme att besitta en betydande
fond av erfarenhet på området, komme att fullgöra sitt varv med
erforderlig allsidighet oell att därvid industriens berättigade krav pa
hänsynstagande till merkantila. synpunkter komme att iakttagas.

I vårt land hade sedan lång tid tillbaka statliga tjänstemän på grund
av sin verksamhet kommit att erhålla ingående kännedom örn vissa verksamheters
utövande. Exempel på sådana verksamheter vore bankrörelse
och fondhandel, tillverkning av socker, brännvin och maltdrycker samt
restaurangrörelse. Såvitt de sakkunniga hade sig bekant, hade harigenorn''icke
några olägenheter ur merkantil synpunkt uppkommit. Anförtroddes
granskningen uteslutande at statsanställda eller om i vart tall
företagaren tillerkändes rätt att påfordra gransknings verkställande
utav tjänsteman, underkastad särskilt ansvar såsom statstjänsteman,
syntes knappast fara föreligga, att dylika olägenheter skulle uppsta.

De sakkunniga hade övervägt, huruvida icke granskning skulle pä
därom av skattskyldig framställd begäran kunna anförtros åt enskilda,
på området sakkunniga personer. Tänkbart vore, att taxeringsinspektionen
skulle för sådant ändamål ilga godkänna ett antal auktoriserade revisorer
eller andra med skattelagstiftningen och bokföring förtrogna persöner,
som kunde anses särskilt lämpade för dylika uppdrag. Skattskyldig,
vilken ansåge, att det ur merkantil synpunkt skulle möta mindre
olägenheter att låta bokgranskningen fullgöras av sådan sakkunnig än
av taxeringsinspektören, skulle i så fall vara berättigad att på egen bekostnad
få granskningen verkställd av någon av taxeringsinspektionen
godkänd sakkunnig. Ehuru mot en sådan anordning avgörande erinringar
ur kontrollsynpunkt knappast kunde framställas, hade de sakkunniga
dock icke ansett densamma vara nr de skattskyldigas synpunkt er -

Kungl- Maj:ts proposition nr 148.

forderlig, under förutsättning att de sakkunnigas förslag i fråga om rekryteringen
av tjänstemän, innebärande en omsorgsfull utbildning och
ett noggrant urval, samt till central organisation genomfördes. Härtill
komme att, såsom i annat sammanhang omnämnts, den centrala myndigheten
hade att utöva inspektion över bokgranskarnas arbete och att kravet
på en sådan inspektion förelåge i minst lika hög grad i fall, då dylik
sakkunnig utfört granskningen som då en taxeringstjänsteman anförtrotts
densamma. Emellertid hade de sakkunniga i detta sammanhang
velat framhålla, att i den blivande instruktionen för bokgranskarna borde
framhållas vikten av att förhandla med de personer, som reviderat
företagarnas räkenskaper samt att så långt lämpligen kunde ske begagna
sig av de utredningar, dessa revisorer verkställt. Vidare borde vid
utbildningen av bokgranskarna inpräntas vikten av, att företagarnas berättigade
intressen icke åsidosattes särskilt vid bedömandet av ur affärssynpunkt
viktiga avskrivningsbehov. Jämväl borde tillses att i förekommande
fall yttrande inhämtades från näringsidkarna genom auktoritativa
sammanslutningar bland dessa. Kategorigranskningssystemet
torde för övrigt alldeles särskilt möjliggöra ett rättvist och jämlikt bedömande
av sådana frågor.

(7) Slutligen anföra de sakkunniga:

Sammanfattades det nu anförda torde framgå, att enligt de sakkunnigas
förslag bokgranskning, som hittills använts såsom kontrollmedel
i särskilda fall, företrädesvis där misstro mot skattskyldigs deklaration
uppstått, skulle så att säga inordnas bland do ordinarie medlen att vinna
kunskap för bedömande av skattskyldigheten. Självfallet stöde praktiska
hinder i vägen att använda bokgranskning annat än i en bråkdel
av de fall, där sådan kunde förekomma, och skulle även i fortsättningen
»misstänkta» deklarationer komma att på dylikt sätt kontrolleras. De
sakkunniga hade således icke föreslagit, att bokgranskningen göres obligatorisk
beträffande större företagare.'' Vissa stickprovsundersökningar
borde i stället företagas och sådana undersökningar syntes lämpligen
kunna ske bland annat genom att årligen vissa företagarkategorier utvaldes.
Bland de förberedande åtgärderna kunde särskilt framhållas infordrande
av specificerade, fullständiga resultatredogörelser samt balansräkningar
från företagarna. Dessa specificerade uppgifter skulle
vara på så sätt uppställda, att de bland annat möjliggjorde en ingående
jämförelse mellan de skattskyldiga sins emellan. Bokgranskning borde
därefter i allmänhet icke behöva vidtagas bland alla företagare inom
gruppen. Med det sist anförda hade lämnats en kort antydan, efter vilka
huvudlinjer de sakkunniga ansett s. 1c. kategorigranskningar, avseende
bokföringsskyldiga, böra bedrivas.

Jag övergår härefter till en redogörelse för det huvudsakliga innehållet
av de i yttrandena förekommande särskilda uttalandena i förevarande
delar.

Kammarrätten anför:

Kammarrätten hade intet att invända emot en utvidgning av skyldigheten
att efter anmaning tillhandahålla bokföring och därtill hörande
handlingar till att gälla jämväl sådan rörelseidkare, som utan att vara
bokföringsskyldig likväl fört i lag stadgade handelsböcker i av honom
bedriven rörelse. Ej heller vore något att invända emot att rörelseid -

Kungl. Majlis proposition nr 148. 87

kare, som ej fört handelsböcker, skulle vara skyldig att tillhandahålla
av honom förda anteckningar rörande intäkter och utgifter i rörelsen

jämte därtill hörande handlingar. ,

Med den stora betydelse, som granskning av roreiseidkarcs bokföring
■enligt förslaget ägde för kontrollen av såväl deras egen som vissa andia
skattskyldigas inkomst, torde det vara oundgängligen nödvändigt för
förverkligande av förslagets syften att utvidga plikten att tillhandahålla
bokföring. Å andra sidan vore det emellertid tydligt, att de föreslagna
ändringarna i detta avseende, innebärande att skyldigheten skulle
.avse även bokföring för tidigare år och att dess fullgörande skulle
kunna framtvingas genom vite. innebure ott avsevärt betungande av de
skattskyldiga rörelseidkarna utöver vad nu ägde rum. De föreslagna vitesbestämmelserna
uteslöte möjlighet för den skattskyldige att förebringa
bevisning på annat sätt än genom utlämnande av borel Öling, och
givetvis vore det för honom en ytterst allvarlig olägenhet att behöva tillhandahålla
bokföring för förfluten tid, praktiskt taget hur avlägsen som
helst. Enligt kammarrättens mening borde man, utan att därigenom
äventyra förslagets syften, kunna bättre än som skett tillgodose de skattskyldiga
rörelseidkarnas intressen. Det kunde exempelvis vara lämpligt
att införa en viss begränsning av skyldigheten att utlämna tidigare
•års bokföring, förslagsvis fem. år. Och vidare syntes det kammarrätten,
som örn en av de sakkunniga antydd anordning vore i detta sammanhang
förtjänt av beaktande, nämligen att taxeringsinspektionen skulle såsom
bokföringsgranskare äga godkänna ett antal auktoriserade revisorer eller
andra lämpliga personer, vilka skattskyldig pä egen bekostnad skulle få
anlita för granskningens utförande, därest han föredroge detta framför
att låta granskningen verkställas av taxeringsinspektionen s personal.

Emot de sakkunnigas förslag örn skyldighet för rörelseidkare att tillhandahålla
sin bokföring eller sina anteckningar rörande intakter och
utgifter i rörelsen för kontroll å de uppgifter, som av honom lämnats angående
sådana till andra skattskyldiga utbetalade belopp, för vilka ovillkorlig
uppgiftsskyldighet ägde rum, ävensom för upplysning angående
av rörelseidlcaren utbetalade räntor a andra lan än obligationslån hade
kammarrätten intet att invända.

Statskontoret anmärker, att ämbetsverket icke kunnat undgå finna, att
de sakkunniga i vissa avseenden gått val långt, då det gällt att söka utvägar
till förhindrande av skattefusk. Beträffande vissa slag av uppgifter
syntes det besvär och den olägenhet, som avgivandet av desamma
skulle medföra, ej stå i rimlig proportion till det värde, som därav kunde
förväntas. Statskontoret syftade därvid bland annat a den föreslagna
skyldigheten för rörelseidkare, som ej voro pliktig att föra handclsböcker,
att förete av honom gjorda anteckningar.

Från länsstyrelsernas yttranden, i den man de beröra dessa frågor,
må anmärkas följande.

Överståthållarämbetet: Särskilt önskvärt vore att vitesföreläggande

kumle användas för att förmå bokföringsskyldig rörelseidkare att efter
därom i vederbörlig ordning framställd anmodan förete sina räkenskaper
för granskning. Sådan anmodan borde dock till en början avse endast
beskattningsåret, samt först om vid denna granskning felaktigheter
upptäckts och anledning syntes vara till antagande att vederbörande
även föregående år gjort sig skyldig till liknande fel, utsträckas att örn -

Kungl. Muj:ts proposition nr 148.

fatta även tidigare år. Att däremot föreskriva skyldighet för icke bokföringsskyldiga
rörelseidkare att förete av dem eventuellt förda räkenskaper
eller anteckningar örn inkomster oell utgifter syntes knappast
kunna tillstyrkas, särskilt som sådana bokslut och anteckningar ofta
nog visat sig mindre tillförlitliga. Att likväl en skattskyldig, som fört
anteckningar av ifrågavarande slag, lämnades tillfälle att till styrkande
av uppgifterna i sin deklaration frivilligt förete dem vore en annan
sak och tillämpades ofta redan nu i praktiken.

Länsstyrelsen. i Stockholms län: Förslagen att rörelseidkare, sorn, ehuru
därtill ej pliktig, förde böcker, skulle vara pliktig att förete dessa och
att rörelseidkare skulle vara pliktig att förete eventuella anteckningar
om intäkter och utgifter i rörelsen funne länsstyrelsen knappast kunna
förväntas medföra åsyftade resultat. Den skattskyldige, som kommit i den
ställningen, att han måste styrka sina uppgifter, torde utan dylikt stadgande
förete sitt bevismaterial; den skattskyldige åter, som hade något att
dolja, torde _ genom ett enkelt förnekande av befintligheten av böcker
eller anteckningar kunna undgå att förete dylika handlingar.

^ Länsstyrelsen i Uppsala län: De sakkunniga hade överhuvud gått allt
för långt särskilt i fråga örn skyldighet att lämna uppgifter till ledning
för annans taxering. Länsstyrelsen betvivlade värdet av den föreslagna
skyldigheten för rörelseidkare, som ej fört handelsböcker, att förete
förda anteckningar rörande intäkter och utgifter inom rörelsen jämte
därtill hörande handlingar. Jämväl förslagen om vitesföreläggande torde
vara föga effektiva. I regel torde icke sådan kännedom vara för handen
om vad den skattskyldige kunde förete, att vite kunde utdömas. —.
Kategorigranskningens fördelar motvägdes av mycket betydande olägenheter.
Effektiv bokföringsgranskning beträffande vissa skattskyldiga
utan begränsning till särskilda yrken eller brancher, m. a. o. stickprovskontroll,
gåre ofta tillfyllestgörande resultat, i synnerhet cm jämiörelso
gjordes mellan olika företagare med. affärsförbindelser sins emellan.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Den lämnade möjligheten tili
^1raJ1;.CII^I1S av annans bokföring för att därmed kontrollera viss skattskyldigs
taxering funné länsstyrelsen allt för mycket ägnad att i taxermgsväsendet
införa den kriminella atmosfär, sorn de sakkunniga sagt
sig ej vilja framkalla.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Intet vore att erinra mot, att skvldigheten
för rörelseidkare att tillhandahålla sin bokföring för granskning
utsträcktes att gälla även sådana rörelseidkare, som förde handelsbocker
utan att vara därtill skyldiga. Däremot kunde tvekan råda, om
det vöre behövligt och nyttigt att införa skyldighet för icke bokföringspliktiga
näringsidkare att tillhandahålla sina anteckningar över intäkter
och utgifter i rörelsen. Örn föreskrift härom Lomme till stånd, syntes
det emellertid nödvändigt, att i samband därmed stadgades skyldighet
tor rörelseidkare, om vilka här vore fråga, att hålla sina anteckningar
tor respektive kalenderår ordnade och förvarade under ännu ett eller
eventuellt två kalenderår.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Skyldighet för icke-bokföringspliktig
rörelseidkare att på anmaning tillhandahålla bokföring vore av föga

praktisk betydelse, då laglig skyldighet icke förelåge att förvara desamma.

i Länsstyrelsen i Blekinge län: Därest skyldighet att ovillkorligen tillJiandahalla
bokföring ej ansåges böra principiellt avvisas med hänsvn till
befarade olägenheter ur affärssynpunkt, ansåge länsstyrelsen, att rö -

Kunf/l. Majlis proposition nr 148.

relseidkare, som enligt lag vore skyldiga att föra handelsböcker och tilllika
förde vinst- och förlustkonto, borde åläggas att lämna mera iullstandiga
specifikationer ur bokföringen rörande olika slag av inkomster och
utgifter m. m. till belysande av räkenskapsutdragen. Dylik skyldighet
torde, örn specifikationen lämnades i samband med deklaration, ej bliva
alltför betungande för de deklarationsskyldiga, men likväl möjliggöra
en begränsning av de fall, då en tidsödande granskning av böckerna
måste äga rum, ävensom underlätta konstaterandet vid bokgranskning

av eventuella felaktigheter. .

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Mot förslaget örn möjlighet till vitesföreläggande
syntes icke vara något att invända, även örn, enligt den erfarenhet
som vunnits inom Malmöhus län, behovet av ett sådant tvångsmedel

icke för ef olle vara så utpräglat. . ...

Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter, örn ifrågavarande skyldighets
utsträckning till rörelseiökare, som ej fört böcker, med avseende å
av honom förda anteckningar kunde få någon vidare praktisk betydelse.

Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län förklarar sig icke ha erinran
mot förslaget i vad rör kontroll av (''gen taxering. ...

Länsstyrelsen i Örebro län: Bestämmelsen örn skyldighet järnvä! tor

den, som utan att vara skyldig föra i lag stadgade handelsböcker, likväl
fört dylika böcker, att efter anmaning tillhandahålla sin bokföring tor
granskning kunde lia fog för sig under förutsättning, att den skattskr 1-dige deklarerat ä formulär, som vore avsett för näring, över vilken handelsböcker
skulle förås. Böckerna bomme då att tjäna till bevis örn deklarationens
riktighet eller motsatsen, men torde väl knappast kunna
tillmätas större betydelse än de anteckningar rörande inkomster och utgifter,
som fördes av icke bokföringsskyldiga..

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Rörelseidkare syntes böra aläggas
obegränsad skyldighet att efter anmaning av landskamrerare lämna alla
upplysningar, som kunde inhämtas ur deras räkenskaper eller anteckningar
örn rörelsen med tillhörande handlingar. Efterkommes icke sådan
anmaning borde vite kunna föreläggas, oavsett örn upplysningarna
skulle tjäna till ledning för egen eller annans taxering. Den gradering
av uppgiftsplikten, som föreslagits av de sakkunniga, kunde ej vara
lämplig. Det tillvägagångssätt vid granskning av en rörelseidkares deklaration
och bokföring, som förordats i betänkandet, syntes förutsätta
en ingående jämförelse mellan olika rörelseidkares räkenskaper. Man
måste fråga sig, örn taxeringsmyndigheterna vore berättigade att utföra
sådan jämförande granskning utan de skattskyldigas särskilda medgivande,
därest vid räkenskapernas införskaffande uppgivit^, att granskningen
avsåge vederbörandes egen taxering. Vore detta ej förhållandet,,
syntes taxeringsmyndigheterna genom de föreslagna bestämmelserna åtminstone
formellt bliva sämre utrustade med maktmedel än vad nu vöre
fallet, när det gällde att skaffa uppgifter från rörelseidkare att tjäna till
ledning vid andra näringsidkares taxering. .

Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker utvidgningen av skyldigheten
att tillhandahålla bokföring till att omfatta värjo rörelseidkare, som
fört handelsböcker, vare sig skyldighet att föra dylika böcker förelegat
eller ej. En dylik skyldighet borde omfatta även tidigare års räkenskaper,
i den mån granskningen av dessa ägde betydelse för den skattskyldiges
taxering för under beskattningsåret åtnjuten inkomst eller för
åsättande av eftertaxeringar. Utövare av rörelse, som icke haft ordnad
bokföring, borde vara skyldig att på anmaning av landskamreraren före -

Kungl. Majlis proposition nr 148.

te sina anteckningar rörande intäkter oell utgifter inom rörelsen jämte
därtill körande handlingar. Jämväl förslaget örn rätt till vitesföreläggande
tillstyrktes.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Lämpligheten att införa rätt till

vitesföreläggande för ingivande av anteckningar ifrågasattes. Skattskyldig,
som tidigare fört anteckningar, kunde efter en sådan bestämmelses införande
befaras upphöra därmed eller frestas att föra dem mindre noggrant.

Kommerskollegium anför, att mot den föreslagna utsträckningen av
skyldigheten att tillhandahålla bokföring näppeligen några befogade
erinringar i princip kunde göras. Företeende av bokföring till ledning
för annans taxering borde emellertid kunna påfordras allenast då vid
granskning av särskilt taxeringsfall erforderliga upplysningar icke kunnat
erhållas genom den skattskyldige själv. Kollegium ansåge vidare,
att det borde stå den uppgiftsskyldige fritt att med andra bevismedel än
bokföring styrka riktigheten av lämnade uppgifter.

I det gemensamma yttrandet till kommerskollegium från Sveriges
industriförbund, svenska bankföreningen och Stockholms handelskammare
anföres i fråga örn bokföringsgranskningen, att denna vore ett
sådant ingrepp i de skattskyldigas verksamhet, att granskningsrättens
ytterligare utsträckning avstyrktes. Likaså avstyrktes förslaget, att bokföringen
och dylika handlingar skulle kunna framtvingas genom vite, ett
förslag vars behövlighet icke syntes ha blivit genom erfarenlietsrön påvisad.
De sakkunniga hade icke anfört något vägande argument mot det
i 1927 års proposition gjorda departementschefsuttalandet, att om den
skattskyldige kan »med andra bevismedel styrka riktigheten''av sina uppgifter,
bör det givetvis stå honom fritt». Vidare anföres:

Enligt gällande lagstiftning ansåges taxeringsmyndigheterna äga granska
bokföringen allenast för beskattningsåret. Enligt förslaget skulle
granskningsrätten utsträckas att gälla även tidigare år. Granskningsarbetet
skulle dessutom pågå under hela året. Näringsidkarna skulle således
riskera att året runt besväras med förfrågningar och krav på upplysningar
och utredningar, och detta icke blott beträffande den för året
aktuella taxeringen utan även i fråga örn äldre års taxeringsresultat, vilka
hittills i allmänhet kunnat betraktas såsom avförda från dagordningen.
Taxeringsfrågorna skulle på ett oproportionerligt sätt inkräkta på det
produktiva arbetet.

Smålands och Blekinge handelskammare anför:

Efter handelskammarens mening borde kontroll av lämnad deklarationsuppgift
icke äga rum, med mindre anledning funnes att misstänka en feldeklarering.
Örn man lade detta till grund för statens handlande i förevarande
hänseende, så framstode även orimligheten av den föreslagna bestämmelsen
att arbetsgivare, försäkringsbolag, bank ävensom varje rörelseidkare,
som från sin rörelse utbetalat ränta å gäld, skulle tillhandahålla
icke blott sin bokföring med därtill hörande handlingar utan även sina
anteckningar örn föreliggande rättstillstånd. Rörelseidkares hittills respekterade
rätt att i sin näring tillämpa en viss sekretess skulle härigenom
trädas så nära, att ingreppet måste betecknas såsom revolutionerande.

Kungl. May.ts proposition nr 148.

Skyldigheten att lämna uppgifter angående annans taxering vöre icke
motiverad, så snart därigenom näringsidkaren själv utsattes for fara att
yppa affärshemligheter, vilka dock vore hans enskilda egendom.

Bank- och fondinspektionen anför i fråga om rätten till räkenskapsgranskning,
att denna icke utan att taxeringsmyndigheten angåve något
särskilt skäl för granskningen herde få omfatta mera än räkenskaperna
för det år, beskattningen avsåge. De skattskyldiga måste nämligen anses
ha ett berättigat intresse av att veta, att föregående års räkenskaper
kunde med nyssnämnda undantagsfall betraktas såsom fria från vidare
granskning från taxeringsmyndigheternas sida.

För egen del kan jag i fråga örn bokföringsgranskning förorda ^Departe^
de förslag till ändrade bestämmelser, som de sakkunniga, på sätt min
redogörelse utvisat, framställt. Dock må erinras, att då jag icke kommer
att föreslå upptagande av någon ovillkorlig bestämmelse örn allmän uppgiftsplikt
för annans taxering, stadgandet örn att sådan uppgiftsplikt må
fullgöras genom räkenskapers tillhandahållande även bortfaller.

Med vissa jämkningar av huvudsakligen redaktionell art upptagas i
departementsförslaget den i det föregående med (1) betecknade punkten i
54 §, punkten (2) i 79 §, punkten (3) i 35 § 3 morn., punkten (4.) i 39 § 6
inom. och 40 § 2 mom. samt punkten (5) i 32 § 3 mom. Till bestämmelserna
torde med hänsyn till den föregående redogörelsen icke behöva fogas
några närmare kommentarer. I anledning av vissa uttalanden i yttrandena
vill jag emellertid framhålla följande.

Då granskningsrättens utsträckning till tidigare år än beskattningsåret
endast har avseende å förhållanden, som kunna ha betydelse för
taxering eller eftertaxering, synes mig icke erforderligt att, såsom blivit
föreslaget, stadga någon viss tidsbegränsning för denna granskningsrätt.

__ Vad angår bokföringsgranskningar till ledning för annans taxering

kan det ifrågasättas såsom måhända mera rationellt att stadga en allmän
rätt härtill oberoende av det närmare syftet med granskningen. Jag
har dock icke velat gå längre i detta avseende än de sakkunniga föreslagit,
vilket också står i överensstämmelse med att enligt departementsförslaget
liksom gällande taxeringsförordning ovillkorlig uppgiftsplikt för
annans taxering skulle föreligga endast i de i förordningen angivna fallen.
— Beträffande utsträckningen av ifrågavarande skyldighet att avse
jämväl handelsböcker eller andra anteckningar, som förts av icke-bokföringspliktiga,
torde kunna vitsordas den från flera håll framförda erinran,
att värdet av denna ändring ofta torde komma att visa sig vara
icke så stort. Jag delar emellertid de sakkunnigas uppfattning, att principens
fastslående kan få en viss betydelse i en del fall.

Jag har även till övervägande upptagit den av de sakkunniga berörda

frågan _ punkten (6) — om garantier för att bokföringsgranskningar

utföras på sådant sätt att näringsidkarna icke därav betungas eller utsät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

tas för andra ogynnsammare verkningar. De sakkunniga lia utgått
ifrån, att i den mån bestämmelser härom ansåges erforderliga desamma
infördes i instruktionerna för de föreslagna taxeringsinspektörerna. Därest
nu de sakkunnigas organisationsförslag icke kommer till genomförande,
synes mig vara av betydelse för rörelseidkarna att vissa huvudregler
i angivet syfte upptagas i taxeringsförordningen.

Därvid torde böra fastslås såsom en huvudprincip, att granskning såvitt
möjligt skall ske på sådant sätt, att den icke förorsakar hinder i
vederbörandes verksamhet. I enlighet härmed föreslår jag ett uttryckligt
stadgande därom, att där rörelseidkaren det begär och det lämpligen kan
ske skall granskningen verkställas hos honom. I sistnämnda avseende
har viss tvekan yppats rörande de nuvarande bestämmelsernas rätta innebörd.
Slutligen torde böra stadgas, att den vars bokföring varit föremål för
granskning skall erhålla kännedom örn granskningens resultat. Bestämmelser
av angivet innehåll återfinnas i departementsförslagets 79 § 3
morn., som enligt 93 § skulle äga motsvarande tillämpning i där avsedda
fall.

Det har ifrågasatts att även stadga rätt för vederbörande att påfordra,
att granskning skall utföras av tjänsteman, eller att meddela bestämmelser
av innebörd att den skattskyldige inom viss fastställd krets av sakkunniga
äger själv välja sin granskare. Jag har emellertid icke funnit
lämpligt att införa bestämmelser av sådant innehåll.

Fråga om allmän skyldighet att lämna uppgifter till ledning för

annans taxering.

Uppgiftsplikt till ledning för annans taxering föreligger enligt gällande
taxeringsförordning endast i vissa särskilt angivna fall. I vad
uppgiftsplikten avser inkomst av tjänst eller av kapital skall jag senare
redogöra därför. Dessutom stadgas i 33 § uppgiftsplikt utan anmaning
för dels försäkringsanstalt beträffande livränta eller eljest på grund av
pensionsförsäkring utbetalade belopp, dels den, som driver trävarurörelse
eller eljest yrkesmässigt avverkar skog å annans mark, betriiffande belopp,
vilka han utgivit i vederlag för upplåten avverkningsrätt till skog,
dels ock den, som utbetalt royalty eller periodiskt utgående avgift för
utnyttjande av patent, mönster eller dylikt, rörande den utbetalade royaltyn
eller avgiften.

Enligt 34 § är vanligt handelsbolag, kommanditbolag eller rederi skyldigt
att utan anmaning lämna vissa uppgifter till ledning för delägares
taxering.

Vidare är enligt 35 § 1 mom. d) försäkringsanstalt skyldig att i särskilda
fall efter anmaning lämna uppgift beträffande namngiven skattskyldig
rörande arten av uppgiven pensionsförsäkring hos anstalten samt

Kungl. Majlis proposition nr 148.

beloppet för premien av försäkringen. Slutligen föreligger enligt 35 §

2 moni. skyldighet för idkare av jordbruk eller skogsbruk, så ock idkare
av rörelse att efter anmaning av landskamrerare avlämna uppgift om
belopp, som han utbetalt till namngiven annan näringsidkare, därest beloppet
är av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruksfastighet
eller av rörelse. ...

I fråga örn offentliga myndigheter är däremot uppgiftsplikten i princip
obegränsad. Sålunda skall enligt 52 § för taxering erforderlig, i taxeringsförordningen
icke särskilt omförmäld uppgift på begäran lämnas
av statens förvaltande verk, allmän inrättning eller överförmyndare.

Rätt att utfärda anmaning tillkommer, frånsett det i 35 § 2 moni. avsedda
fall, både taxeringsnämndsordförande och landskamrerare.

Uppgiftsplikten kan framtvingas genom vitesföreläggande och för underlåtenhet
att behörigen fullgöra densamma stadgas dessutom särskilt
straff.

Frågan örn en mera allmän uppgiftsplikt berördes av föredragande
departementschefen i propositionen till 1927 års riksdag med förslag till
taxeringsförordning. Därvid anfördes bland annat:

Det hade stundom ifrågasatts att göra skyldigheten att himna uppgifter
till ledning för annans taxering obegränsad, därest uppgift krävdes av
ordförande i taxeringsnämnd eller av landskamrerare. Sålunda hade bevillningsutskottet
vid 1924 års riksdag gjort det uttalandet, att vissa skal
talade för att utvidga skyldigheten att efter anmaning lämna uppgift till
ledning för annans taxering att omfatta över huvud taget varje till annan
person utbetalt belopp, som för mottagaren vöre att hänföra till inkomst.
Taxeringssakkunniga hade i denna fråga anfört följande: _

»En sådan utsträckning av uppgiftsskyldiglieten kan i och för sig icke
anses utesluten. De sakkunniga hålla emellertid före, att en viss töi siktighet
bör i detta avseende iakttagas, och förmena, att med ett dylikt
stadgande taxeringsmyndigheterna skulle, i många fall rent oavsiktligt,
kunna komma att på privatlivets område göra obehörigt intrång. Det
synes nödvändigt att, även örn principen rent teoretiskt mäste anses riktig,
göra vissa begränsningar, varigenom taxeringsmyndigheternas rättighet
i förevarande avseende inskränkes till vissa i författningen särskilt
angivna fall, där behovet av en dylik rätt visat sig särskilt utpräglat.»

Taxeringssakkunniga hade därför förordat, att dylik uppgiftsskyldighet
efter anmaning skulle inträda endast i vissa angivna fall.

Departementschefen funne det visserligen vara av stor betydelse för
vinnande av effektiv taxering, att förefintliga möjligheter till kontroll
å deklaranternas uppgifter bleve utnyttjade, men att ålägga envar att på
anmaning lämna uppgift till taxeringsmyndighet om verkställda utbetalningar,
snart sagt av vad slag de vara må, syntes vara att gå för långt.
Otvivelaktigt riskerade man därvid att göra obehörigt intrång å privatlivets
område oller att oskäligt betunga tredje man. Man borde ej heller
förbise svårigheterna för mången att, särskilt örn anteckningar saknades,
lång tid efter en utbetalning redogöra för densamma. På grund
härav voro departementschefen icke benägen att förorda införande av
en efter anmaning inträdande obegränsad uppgiftsplikt till ledning för

Kungl. May.ts proposition nr 148.

annans taxering. Däremot syntes nu förefintlig uppgiftsplikt i sådant
avseende utan olägenhet kunna utsträckas i vissa fall.

Bevillningsutskottet vid 1929 års riksdag anförde i sitt av riksdagen
godkända betänkande ur 17:

.Det mäste anses såsom en olägenhet, som ogynnsamt påverkat taxeringsresultatet,
att i regel icke lämnats rätt åt taxeringsmyndigheterna
att av annan än skattskyldig själv infordra uppgifter till styrkande av
befogenheten av utav skattskyldig påyrkade avdrag, exempelvis för räntor
och skulder.---

Enligt utskottets mening är det varken möjligt eller för ernående av
nöjaktig kontroll erforderligt att utvidga den obligatoriska uppgiftsplikten
att omfatta alla inkomstområden. Anordnas nämligen kontrollen så,
att en påtaglig risk föreligger för skattskyldig, att av honom åtnjuten
inkomst, av vad slag den vara må, kan komma att upptäckas av taxeringsmyndigheterna,
skulle densamma enligt utskottets mening i stort
sett vara tillfyllest. Genom införande av en allmän uppgiftsplikt, som
inträder först efter anmaning, skulle det sannolikt, därest taxeringsarbetet
utövades planmässigt, bliva möjligt att uppnå nämnda syfte. Redan
förefintligheten av en dylik rätt för taxeringsmyndigheterna skulle helt
säkert utgöra ett verksamt medel till förekommande av otillförlitliga
deklarationer. Såsom ett ytterligare skäl mot begränsande av uppgiftsplikten
till endast särskilt angivna fall, vill utskottet framhålla den
snabba utveckling aet ekonomiska livet är underkastat, varigenom behov
av upplysningar torue komma att efter hand uppstå inom nya områden.
Ett system, inskränkt till vissa i lagen angivna fall, skulle säkerligen
mycket snart bliva föråldrat.

Med hänsyn till det nu anförda anser utskottet skäl tala för införande
av en mera allmän uppgiftsplikt till vägledning för taxeringsmyndigheternas
arbete. Huru långt en sådan uppgiftsplikt bör sträcka sig, synes
knappast kunna bedömas, innan en mera ingående undersökning än den
utskottet kunnat medhinna ägt rum. Skäl tala emellertid för att utövare
av rörelse och framför allt rörelseidkare, som enligt lag äro skyldiga att
föra handelsböcker, borde åläggas vidgad skyldighet att på anmodan biträda
med lämnande av upplysningar. Denna skyldighet borde omfatta
ej.allenast sådana utbetalningar till annan, vilka för denne utgöra skattepliktig
intäkt, utan jämväl andra förhållanden, som kunna tjäna till ledning
för annans taxering, exempelvis, såsom i Stockholm lär hava enligt
överenskommelse med restaurantägare praktiserats, storleken av de belopp
servitör mottagit för arbetsgivarens räkning av kunder i och för
uppskattning av servitörens inkomst samt omfattningen av till återförsäljare
levererad vara i och för uppskattning av dennes vinst. Vad åter
angår andra enskilda personer än näringsidkare synes, även örn det ur
principiell synpunkt må anses befogat att såsom en medborgerlig skyldighet
föreskriva en allmän uppgiftsplikt, denna skyldighet böra begränsas
till belopp, som i allmänhet äro att hänföra till i beskattningshänseende
avdragsgilla poster, såsom gäldräntor, skulder, andelar i förmedlingsprovisioner,
som utbetalats till annan, m. fl. dylika belopp.

Mot en sådan utvidgad uppgiftsplikt, vilken nära ansluter sig till den
i Danmark föreskrivna, har tidigare erinrats, att man därigenom riskerade
att göra obehörigt intrång å privatlivets område eller att oskäligt
betunga tredje man. Förstnämnda skäl Ilar åberopats redan gentemot

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

självdeklarationsuppgifterna och torde i viss män kunna andraga^ mot
nära nog varje kontrollföreskrift. Redan i detta sammanhang vill utskottet
emellertid framhålla vikten av, att de upplysningar, som sålunda
bomme att bliva tillgängliga för taxeringsmyndigheterna, omgärdas av
sekretess ävensom att undersökningsarbetet bedrives av sådana organ och
i sådana former, att varje skäl till misstanke uteslutes därom, att undersökningarna
avse andra ändamål än vinnande av tillförlitlig taxeiing.

De sakkunniga föreslå, på sätt jag senare skall närmare angiva, utvidgningar
av nu gällande uppgiftsplikt till ledning för annans taxering för
dels inkomst av tjänst och dels inkomst av kapital. Dessutom föreslås
bibehållande i huvudsak av de nyssnämnda särskilda bestämmelserna i
övrigt angående uppgiftsplikt till ledning för annans taxering, dock med
undantag av stadgandena i 35 § 1 morn. d) och 35 § 2 mom. I stället föreslås
införande av ett nytt stadgande — i de sakkunnigas författningstext
upptaget i 33 § 7 mom. — av innehåll att »envar är skyldig att efter bästa
förmåga vara beskattningsnämnd för årlig taxering behjälplig i dess
strävan att söka ernå en rättvis och jämlik taxering, genom att efter anmaning
av landskamrerare lämna upplysningar, i den mån så är möjligt,
till ledning för annans taxering för inkomst eller förmögenhet;;. Till
stadgandet fogas den förklaringen, att den som fört handelsböcker eller
anteckningar, ur vilka de begärda upplysningarna kunna inhämtas, ina
fullgöra uppgiftsplikten genom att tillhandahålla landskamreraren sadan
bokföring eller sådana anteckningar.

Något tvångsmedel eller annan påföljd vid underlåtenhet att fullgöra
denna allmänna skyldighet föreslås emellertid ej. I fråga örn anmaningsrätten
skulle skattedirektören, biträdande landskamrerare och taxeringsinspektörerna
vara att jämställa med landskamrerare.

I fråga örn alla former av uppgiftsskyldighet till ledning för annans
taxering skulle enligt de sakkunnigas förslag gälla, att skyldigheten
skullo föreligga även beträffande tidigare års förhållanden, i den mån
de hade betydelse för taxering eller eftertaxering (54 §).

Till motivering av nämnda lösning anföra de sakkunniga bland annat:

Det finge anses tillbörligt att, liksom i fråga örn saväl privaträttsliga
som straffrättsliga fall en allmän skyldighet att lämna upplysningar
föreskrivits genom vittnesplikten, en liknande skyldighet utkrävdes i
fråga örn den ur allmän synpunkt så utomordentligt viktiga direkta
beskattningen.

Väl vore det sant, att man i ett icke ringa antal fall, utan att iittrycklig
uppgiftsplikt stadgats, med hänsyn till föreliggande allmänna intresse
lämnat taxeringsmyndigheterna av dem begärda upplysningar till ledning
för annans taxering. Sålunda linde understundom överenskommelser
träffats mellan nämnda myndigheter och vissa grupper av verksamhetsidkare
rörande meddelande av sådana uppgifter. Emellertid hade
erfarenheten visat att, medan man å vissa platser lyckats träffa sådana
överenskommelser med en grupp utövare av en verksamhet, man a andra
håll icke kunnat förmå idkare av enahanda verksamhet att lämna dylik
medverkan. Uttryckligt föreskriven skyldighet att lämna upplysningar

Kungl. Majds proposition nr 148.

av dylikt slag skulle otvivelaktigt giva en starkare auktoritet åt myndigheternas
framställningar i sådana fall och därigenom vara ägnad att
i nödig omfattning förskaffa dem det erforderliga uppgiftsmaterialet,
även om icke något särskilt tvångsmedel stadgades för underlåtenhet att
efterkomma myndigheternas framställning.

Örn sålunda enligt de sakkunnigas mening ett påtagligt behov förelåge
av en allmän uppgiftsplikt till ledning för annans taxering vid sidan av
den i särskilda fall föreskrivna, kunde olika vägar väljas för vinnande av
det åsyftade målet. Under alla förhållanden måste nämligen tillses, att
erforderliga garantier skapades för att en dylik rätt icke missbrukades.
I Tyskland hade visserligen en oinskränkt uppgiftsskyldigliet föreskrivits,
men till förekommande av missbruk hade en mångfald bestämmelser
stadgats i begränsande syfte (sid. 146 i betänkandet). I Danmark åter
hade denna oinskränkta uppgiftsplikt begränsats att avse vissa slag av
personer, av vilka särskilt viktiga upplysningar ansetts kunna inhämtas
(sid. 148). I båda dessa stater kunde tvångsmedel användas för uppgifternas
införskaffande.

Mot en sådan oinskränkt uppgiftsplikt hade erinrats, att man därigenom
riskerade att göra obehörigt intrång å privatlivets område. Såsom
bevillningsutskottet framhållit hade enahanda skäl anförts även mot deklarationsplikten,
och detsamma torde i viss mån kunna andragas mot
nära nog varje kontrollföreskrift. Handhades emellertid anmaningsrätten
nied nödig urskiljning och grannlagenhet, syntes man efter vad erfarenheten
visat icke riskera att av sådan anledning framkalla ovilja hos
de skattskyldiga.

Såsom mera vägande framstodc två andra synpunkter, vilka beaktats i
den tyska lagstiftningen. Det finge sålunda anses angeläget, att uppgiftsplikten
anordnades så, att densamma icke över hövan betungade
tredje man samt. att skyldighetens fullgörande icke inkräktade på andra
berättigade intressen, så att förhållanden röjdes, vilka ur allmän intressesynpunkt
borde förbliva hemliga jämväl för taxeringsmyndigheterna.

De sakkunniga hade icke ansett sig böra föreslå ett uppgiftssystem likartat
med det tyska. Det syntes knappast vara möjligt att genom lagbestämmelser
lämna sådana garantier, att icke anmaningsrätten i särskilda
fall kunde missbrukas. Härtill komme, att det kontrollsystem, de
sakkunniga ansett böra komma till användning i vårt land, väsentligen
skilde sig från det i Tyskland tillämpade.

Vid sådant förhållande syntes behov icke föreligga av en uppgiftsplikt
i de särskilda fallen av samma omfattning och ari som den i Tyskland
gällande. Självfallet borde uppgiftsplikten icke heller göras mera omfattande
eller betungande för de skattskyldiga än som befunnes nödvändigt
för ett effektivt kontrollsystem.

Då det knappast syntes vara möjligt att i förordningen uttömmande
uppräkna alla de grupper av rörelseidkare och andra, vilkas medverkan
för tredje mans taxering kunde befinnas erforderlig, hade de sakkunniga
icke ansett sig böra föreslå en uppgiftsplikt likartad med den danska.

Någon påföljd för underlåtenhet att lämna begärda uppgifter hade icke
föreslagits. Det syntes kunna förväntas, att uppgifter av dylikt slag företrädesvis
komma att begäras av personer, som utövat verksamhet i någon
form. Då i det övervägande flertalet fall anmaningarna icke skulle avse
att vinna klarhet beträffande sådan persons inkomstförhållanden, vilken
vore utsatt för taxeringsmyndigheternas särskilda misstro, utan tjäna ett
mera allmänt kontrollbehov, torde man kunna förvänta, att de uppgifts -

Kunell. May.ts proposition nr 14S.

pliktiga skulle utan särskilt tvångsmedel lämna myndigheterna begärda
uppgifter. Det förhållandet att tvångsmedel icke föreskrivits torde vara
ägnat att skapa garanti för, att taxeringsmyndigheterna skulle nied alldeles
särskild urskiljning och grannlagenhet komma att använda ifrågavarande
kontrollmedel. En annan omständighet, som syntes kunna medverka
till att de uppgiftspliktiga lojalt skulle fullgöra sin skyldighet, vore
den, att uppgiftsplikten torde böra påfordras främst i fråga örn sådana
slag av inkomster, där kontrollbehovet vore särskilt starkt framträdande.

Skulle det emellertid visa sig, att ett tvångsmedel vore erforderligt,
kunde det framdeles bliva nödvändigt att överväga, örn icke föreskrifterna
borde skärpas. Såsom en garanti mot ett obehörigt användande av
befogenheten kunde därvid tänkas, att i tveksamma fall taxeringsinspektionen
skulle äga att angiva, huruvida i det särskilda fallet uppgift
skulle avkrävas tredje man eller icke. Mot ett sådant förfaringssätt talade
emellertid det ökade arbete taxeringsinspektionen och taxeringsavdelningarna
därigenom bomme att förorsakas. Eör övrigt hade de sakkunniga
ansett självfallet, att i inspektionens åligganden borde ingå att
utfärda anvisningar angående anmaningsrättens utövande.

I sitt yttrande anför kammarrätten i förevarande fråga:

En obegränsad skyldighet att efter anmaning lämna uppgifter till ledning
för annans taxering hade hittills ansetts kunna medföra ett obehörigt
intrång i privatlivets område eller ett oskäligt betungande av tredje
man och hade på den grund avböjts vid de tillfallen, då frågan härom
tidigare varit på tal. Att en sådan skyldighet skulle vara i och för sig
orimlig eller strida mot allmänna rättsgrundsatser, hade däremot icke
påståtts och kunde väl heller icke med fog göras gällande. Såsom de sakkunniga
framhållit kunde samma slags skäl, som talade för den allmänna
vittnesplikten, åberopas för ifrågavarande uppgiftsplikt. Det återstode
då att se, i vilken mån de sakkunniga lyckats undvika ovannämnda praktiska
olägenheter. Vad först anginge risken att oskäligt betunga tredje
man, skulle denna minskas genom den samtidigt föreslagna tillåtelsen för
den, som fört handelsböcker eller anteckningar, ur vilka de begärda upplysningarna
kunde inhämtas, att fullgöra uppgiftsplikten genom att tillhandahålla
sina böcker och anteckningar. Såväl sistnämnda risk som
risken för obehörigt intrång i privatlivet skulle begränsas genom att anmaningsrätten
anförtroddes åt landskamrerare och taxeringsinspektör
samt slutligen därigenom att något tvångsmedel för uppgiftspliktens
fullgörande icke stadgades liksom ej heller någon straffpåföljd för underlåtenhet
att fullgöra sådan uppgiftsplikt. Härigenom skulle nämligen
vederbörande föranledas att vid utövningen av sin anmaningsrätt framgå
med särskilt stor försiktighet.

Denna sistnämnda anordning måste emellertid enligt kammarrättens
mening väcka mycket stora betänkligheter. Att ålägga någon en skyldighet,
som icke vid behov kunde utkrävas, torde icke vara förenligt med
sunda lagstiftningsprinciper utan torde snarare vara ägnat att undergräva
aktningen för lag och författning. Det borde därför övervägas,
huruvida införandet av denna uppgiftsplikt verkligen tedde sig såsom
oundgängligen nödvändigt. Enligt kammarrättens förmenande vore så
icke förhållandet. De sakkunniga medgåve sjiilva, att även med gällande
lagstiftning begärda upplysningar till ledning för annans taxering godvilligt
lämnats i betydande omfattning. Det lämpligaste syntes vid så Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr li8. t

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

dant förhållande vara att tillsvidare icke införa någon uppgiftsplikt av
nu avsedd art. Skulle erfarenheten framdeles visa, att en sådan dock
vore av behovet påkallad, kunde ju frågan härom senare upptagas till
behandling.

I länsstyrelsernas yttranden förekommer härom följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser förslaget kunna lämnas utan erinran.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Skyldighet att lämna uppgift till ledning
för annans taxering kunde visserligen icke undvaras men måste regleras
inom bestämda gränser. Det föreliggande förslaget syntes i detta avseende
gå alltför långt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Någon utvidgning av uppgiftsplikten
i vissa fall vore nog önskvärd men ett stadgande som det föreslagna
kunde man näppeligen gå med på.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Ifrågavarande generella stadgande
syntes i och för sig mindre lämpligt och torde vara ägnat att åstadkomma
mera skada än gagn.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Bestämmelserna angående generell
skyldighet att lämna upplysningar till ledning för annans taxering fyllde
otvivelaktigt en lucka i lagstiftningen, men som särskilda tvångsmedel
vid underlåtenhet att efterkomma framställning härom icke stadgats
kunde befaras, att dessa bestämmelser bleve illusoriska.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen hyste för sin del betänkligheter
mot införandet av en allmän uppgiftsplikt till ledning för annans
taxering, då densamma kunde giva anledning till inkräktande på privatlivets
område, röjande av yrkeshemligheter m. m. Något tvångsmedel
för erhållande av dessa uppgifter hade icke föreskrivits, vadan någon påföljd
icke inträdde för den, som underläte att efterkomma en sådan anmaning,
ett förhållande, som torde kunna verka förringande för den anmanandes
auktoritet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Tredje mans uppgiftsskyldighet kunde
naturligen ej undvaras, örn skattekontrollen skulle bli effektiv, men i
motsats till de sakkunniga ansåge länsstyrelsen tvångsmedel vara av nöden,
örn de uppgiftspliktiga vore ovilliga inkomma med begärda upplysningar.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Förevarande förslag syntes vara den
mest betydelsefulla principiella nyheten. Länsstyrelsen ansåge sig icke
kunna biträda förslaget. Det ville synas, som örn även de sakkunniga
insett vådorna av att giva uppgiftsskyldigheten den omfattning som skett,
då de icke velat stadga någon påföljd för uraktlåtenhet att lämna begärda
upplysningar. Enligt länsstyrelsens åsikt borde de skattskyldiga
icke åläggas andra förpliktelser än som verkligen vore nödvändiga för
åstadkommande av en riktig taxering, men hade uppgiftsplikt föreskrivits
i visst fall, skulle också myndigheterna beredas möjlighet att framtvinga
avlämnandet av sådan uppgift.

_ Länsstyrelsen i Jämtlands län: Förslaget avstyrktes, enär det kunde leda
till intrång å privatlivets område.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: En obegränsad uppgiftsskyldighet
till ledning för annans taxering bleve nog svår att utnyttja i vad den
rörde andra än bokföringsskyldiga rörelseidkare. Den förutsatte nämligen,
att anteckningar fördes och att dessa icke förstördes, d. v. s. att en
viss bokföringsskyldighet ålades alla medborgare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14S.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Man borde kunna ställa ganska stränga
fordringar på den enskildes uppgiftsplikt, men länsstyrelsen vore tveksam
om icke de sakkunniga gått för långt genom att föreslå denna obegränsade
uppgiftsplikt. Då skyldigheten inträdde endast efter anmaning
av landskamreraren kunde man emellertid förvänta, att denna rätt icke
användes i alltför vidsträckt omfattning eller sa att oskäligt arbete ålades
den uppgiftspliktige.

Kommerskollegium ställer sig visserligen mycket tveksamt till införandet
av en obegränsad uppgiftsplikt, som anses kunna bliva mycket
betungande för tredje man och medföra risk för obehörigt intrång på
privatlivets område, men vill dock icke ställa sig alldeles avvisande till
förslaget härom. En sådan uppgiftsplikt borde dock icke få utnyttjas
i den vidsträckta omfattning, som de sakkunniga avsett, utan endast tagas
i anspråk, då vid granskning av särskilt taxeringsfall erforderliga
upplysningar icke kunnat erhållas av den skattskyldige själv.

Av handelskamrarna anföra:

Skånes handelskammare:

Tvekan inför de sakkunnigas förslag i denna del yppade sig främst
mot den föreslagna oinskränkta uppgiftsplikten. Handelskammaren erinrade
örn den risk för ett obehörigt intrång på privatlivets område, som
en obegränsad uppgiftsskyldighet medförde. Örn handelskammaren likväl
icke avstyrkte införandet av sådan uppgiftsplikt, berodde detta därpå,
att handelskammaren insåge behovet av en vidgad uppgiftsplikt till ledning
särskilt för annans taxering. Handelskammaren ville dock med
skärpa framhålla, att denna uppgiftsplikt under inga förhållanden finge
utnyttjas för igångsättande av kategorigranskning eller annan stickprovskontroll
efter av de sakkunniga avgivna riktlinjer utan allenast tillgripas
i konkreta fall, då inhämtandet av upplysningar från utomstående
kunde förväntas klarlägga förhållanden, vartill den skattskyldiges egen
bokföring ej lämnade tillräckligt tillförlitligt material.

Västernorrlands och Jämtlands handelskammare:

Enligt de sakkunnigas förslag hade skyldighet stadgats för alla meaborgare
att i obegränsad omfattning tillhandagå med upplysningar till
ledning jämväl för annans taxering. Handelskammaren ville icke förneka,
att gällande bestämmelser rörande kontrollen över att skattskyldigs
inkomst och förmögenhet bleve behörigen beskattade borde i vissa hänseenden
kompletteras. Praktiska och ändamålsenliga förslag, ägnade att befordra
ett sådant syfte, borde alltså icke avvisas. Vad de sakkunniga
härutinnan förordat, syntes emellertid enligt handelskammarens förmenande
icke kunna hänföras till dylika praktiska och ändamålsenliga förslag.
Att exempelvis ålägga banker, rörelsekikare och andra bokföringspliktiga
att på anmaning i vilken utsträckning som helst tillhandahålla
taxeringsmyndigheterna alla möjliga uppgifter resp. sina handelsböcker
för granskning till ledning för annans taxering kunde sålunda icke ur
någon synpunkt anses vara av förhållandena betingat. Handelskammaren
höllö nämligen före, att en fullt tillfredsställande lösning av irågan
örn uppgiftsplikten till ledning för icke egen utan annans taxering kunde
vinnas genom ett lagfästande av sadan uppgiftsplikt för allenast de särskilda
fall, då en närmare undersökning eller kontroll av en eller annan

100

Kungl. May.ts propositio7i nr 148.

Departe mentschefen.

anledning funnes påkallad. Endast en på sådant sätt begränsad uppgiftsskyldighet
kunde leda till en taxeringsarbetet verkligt gagnande
granskning. En vidsträcktare uppgiltsskyldighet och en tillämpning i
anslutning därtill av granskningsmetoder enligt de sakkunnigas recept
komme säkerligen ock att stöta på mycket stora olägenheter och svårigheter
av praktisk natur, som av de sakkunniga icke tillräckligt beaktats.
Handelskammaren hade icke kunnat frigöra sig från en viss oro för att
den av de sakkkunniga förordade kontrollen eller utövarna av densamma
kunde komma att utgöra en verklig fara för näringslivet.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare: Den ökade uppgiftsplikt,
som enligt förslaget skulle inträda beträffande uppgift till ledning
för såväl egen som annans taxering hade utformats på ett sådant
sätt, att fullgörandet av densamma icke gjorts mer betungande än samhällsmedlemmarna
med hänsyn till de värden, som stöde på spel, skäligen
måste anses skyldiga att underkasta sig.

Såsom jag inledningsvis framhållit kan en effektiv deklarationskontroll
knappast genomföras utan att taxeringsmyndigheterna erhålla möjlighet
att i ganska vidsträckt omfattning infordra uppgifter av de enskilda till
ledning för annans taxering. I allmänhet synes det naturligt att betrakta
lämnandet av sådana uppgifter som en medborgerlig skyldighet. Men
det kan icke bestridas, att den enskilde i en del fall med hänsyn till personliga
förhållanden eller andra omständigheter kan ha ett berättigat intresse
att icke till taxeringsmyndigheterna lämna uppgifter av förevarande
slag.

De sakkunniga lia erinrat, att man ibland i utlandet löst dessa svårigheter
så, att man i princip stadgat obegränsad uppgiftsplikt men sedan
gjort undantag för en mångfald angivna fall, medan man på andra håll
förfarit så, att i författningen angivits de mer eller mindre omfattande
områden, för vilka uppgiftsplikt föreligger. Vår taxeringsförordning är
byggd på sistnämnda princip, en naturlig följd därav att uppgiftsplikten
till ledning för annans taxering efter hand utvidgats till nya områden.
De sakkunniga förorda nu, under hänvisning bland annat till att de
mångskiftande ekonomiska förhållandena göra alla uppräkningar bristfälliga,
att envar förklaras skyldig att lämna begärda uppgifter till ledning
för annans taxering. Därvid göras inga undantag, men garantier
mot missbruk anses lämnade dels genom att anmaningsrätten förbehålles
skattedirektören, landskamrerarna och taxeringsinspektörerna och dels
genom att inga tvångsmedel eller andra påiöljder stadgas för underlåtenhet
att fullgöra skyldigheten. Dessutom bibehållas, utom stadganden om
uppgiftsplikt utan anmaning, vissa särskilda stadganden örn skyldighet
att på anmaning lämna uppgifter jämte bestämmelser örn tvångsmedel
för dessa fall.

Vissa erinringar synas mig kunna göras mot detta förslag. Särskilt
vill jag i anslutning till vad kammarrätten anfört framhålla, att det
knappast torde vara förenligt med sunda lagstiftningsprinciper, särskilt

101

Kungl. May.ts proposition nr 148.

på ett så omfattande och viktigt område som det förevarande, att meddela
en föreskrift, som till formen innebär en ovillkorlig skyldighet men
vilkens eftersättande icke är förenad med någon påföljd. Infordrar en
myndighet en uppgift under åberopande av en sådan föreskrift, har tydligen
en person utan närmare författningskännedom anledning tro att
han icke kan vägra, medan en annan person med bättre författningskunskaper
vet, att han genom en vägran icke utsätter sig för några risker;
i det särskilda fallet kan måhända den förre men icke den senare
verkligen lia skäl för en vägran.

Å andra sidan torde tvångsmedel icke kunna stadgas utan ett angivande
av olika undantag från uppgiftsplikten, vilket säkerligen skulle
vara förenat med avsevärda svårigheter. Det lämpligaste synes mig därför
vara att tillsvidare icke frångå det nuvarande systemet att specificera
icke blott de fall, då uppgiitsplikt utan anmaning föreligger, utan
även de fall, då ovillkorlig uppgiitsplikt efter anmaning skall äga rum,
samt att för alla dessa fall stadga vissa påföljder för underlåtenhet. Med
vissa utvidgningar av gällande uppgiitsplikt torde man på denna väg
väsentligen kunna nå vad man vill vinna.

I departementsförslaget ha sålunda dels införts ganska väsentliga utvidgningar
av uppgiftsplikten i fråga örn förvärvskällorna inkomst av
tjänst och inkomst av kapital, på sätt jag senare skall utveckla, och dels
bibehållits övriga förut omnämnda stadganden örn uppgiftsplikt till ledning
för tredje mans taxering, varjämte är att märka de redan omnämnda
nya bestämmelserna örn rätt till bokföringsgranskning i vissa angivna
fall till ledning för annans taxering.

Den nu angivna lösningen synes icke böra utesluta, att man även i
själva författningen ger uttryck för den nyss antydda åsikten, att envar
bör i det helas intresse såvitt möjligt söka tillhandagå taxeringsmyndigheterna
med de upplysningar, som av dem begäras för annans taxering.
Då jag håller för troligt, att detta icke skulle vara utan sitt värde, bar
jag i departementsförslaget såsom ett sista moment i 35 § upptagit en
bestämmelse av innehåll, att där det av landskamrerare begäres bör envar
även i andra fall än i förordningen särskilt angivits såvitt möjligt
biträda med upplysningar till ledning för annans taxering för inkomst
eller förmögenhet.

Jag får slutligen omnämna, att de sakkunniga föreslagit utsträckning
av det i 52 § taxeringsförordningen upptagna stadgandet örn uppgiftsplikt
för statliga myndigheter och överförmyndare till att avse även
kommunala myndigheter. Mot detta förslag, som icke mött någon erinran
i de avgivna yttrandena, har jag icke något att erinra. Till ett av
de sakkunniga föreslaget tillägg till samma paragraf i fråga örn sättet
för uppgiftspliktens fullgörande skall jag senare återkomma.

102

Kungl. Majlis proposition nr 14S.

Kontroll å inkomster av tjänst.

Uppgiftsskyldighet av arbetsgivare angående anställdas förmåner för
kontroll å dessas taxering har sedan länge varit föreskriven. Enligt
33 § i 1928 års taxeringsförordning gäller härom, att uppgift angående
förmåner i avlöning eller pension utan anmaning skall avlämnas

a) av statlig eller kommunal myndighet samt allmän inrättning eller
stiftelse beträffande tjänsteman eller annan, som där ägt utbekomma avlöning
eller pension;

b) av bolag eller rederi ävensom verk, som är försett med Kungl.
Maj:ts oktroj eller står under offentlig kontroll, beträffande alla dem,
som varit anställda hos bolaget, rederiet eller verket eller därifrån åtnjutit
pension; samt

c) av annan arbetsgivare — annan juridisk person än de under a) och
b) nämnda samt fysisk person — beträffande dem, som varit anställda
i av honom bedriven rörelse eller därifrån uppburit pension.

I fråga örn sistnämnda punkt är att märka, att till rörelse icke räknas
jordbruk eller skogsbruk eller förvärvskällan »inkomst av annan fastighet».

Vid uppgivande av förmånerna skall i förekommande fall särskild upplysning
lämnas, att med befattning följt rätt till fri kost, boställe, bostad
eller löningsjord eller inkomst av sportler, expeditionslösen, botes- eller
beslagarandelar eller andra liknande ej till beloppet bestämda inkomster.
Avser uppgiven avlöningsförmån kortare tid än helt år, skall upplysning
meddelas örn den tidrymd, för vilken förmånen utgått.

I fråga örn sättet för uppgiftspliktens fullgörande märkes, att särskild
uppgiftshandling skall upprättas för varje löntagare samt att, där så kan
ske, uppgiften bör fullständigt angiva löntagarens namn, hemvist, bostadsadress
och födelseår samt för den, som ej är svensk undersåte, hans
nationalitet. Uppgifterna skola senast den 15 februari avlämnas till myndighet
i den ort, där taxeringen skall äga rum. De skola därvid vara
ordnade kommun- eller församlingsvis, och medelst särskilda omslag eller
annorledes skall vara tydligt utmärkt, vilken kommun eller församling
varje grupp av uppgifter avser.

Vidare åligger det enligt 35 § 1 mom. taxeringsförordningen arbetsgivare
att i särskilda fall efter anmaning lämna uppgift angående avlöningsförmåner,
som hos honom åtnjutits av andra personer än de i 33 §
nämnda. Den som för arbetslag eller liknande grupp av arbetare i en
summa uppburit visst avlöningsbelopp såsom ackordsöverskott eller dylikt
för att fördelas inom laget eller gruppen är enligt samma författningsrum
skyldig att i särskilda fall efter anmaning lämna uppgift angående
beloppets fördelning. Anmaningsrätt tillkommer ordförande i
taxeringsnämnd och landskamrerare.

Skulle anmaning att avlämna löneuppgift icke efterkommas, äger läns -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

styrelse vid vite förelägga den försumlige, därest lian icke är offentlig
tjänsteman, att inkomma med uppgift. Underlåter den, som är skyldig
att lämna löneuppgift utan anmaning, att behörigen fullgöra sagda skyldighet,
eller efterkommes icke anmaning att lämna löneuppgift, skall den
försumlige, där han ej för underlåtenheten är underkastad ansvar för
tjänstefel, böta tjugufem kronor. Lämnar uppgiftspliktig oriktigt meddelande
i löneuppgift mot bättre vetande eller av grov vårdslöshet, är
han underkastad samma straffpåföljd som den, vilken avgivit oriktig
självdeklaration.

De sakkunniga föreslå nu ändringar, tillägg eller förtydliganden beträffande
den sålunda stadgade uppgiftsplikten i följande avseenden.

(1) Alla juridiska personer hänföras till den grupp, för vilken uppgiftsplikt
föreligger oavsett örn fråga är om rörelse. Härom anföres:

Genom att föreningar, stiftelser och därmed jämförliga institutioner undantagits
från ovillkorlig uppgiftsskyldighet erhölles icke uppgifter å avlöningar,
som utginge till stora grupper av förvaltningspersonal, vilken
exempelvis vore anställd hos sammanslutningar inom näringslivet och
bland arbetare. Under hand hade visserligen genom myndigheternas initiativ
å någon eller några orter flera sådana föreningar, som haft ett
jämförelsevis stort antal anställda, kommit att årligen utan särskild anmaning
lämna löneuppgifter, men skäl saknades att icke i förevarande
hänseenden likställa dem med aktiebolagen. Vad anginge andra slag av
ideella föreningar, vilkas antal år 1917 av de sakkunniga för ideella föreningars
beskattning beräknats till närmare 26,400, syntes införandet av
obligatorisk uppgiftsplikt beträffande löner böra kunna befrämja taxeringsresultatet.
Även örn de funktioner, som utfördes inom sådana föreningar,
vanligen hade karaktär av bisysselsättningar och förty utgående
ersättningar i regel icke uppginge till mera avsevärda belopp, måste det
anses ur kontrollsynpunkt angeläget, att den ovillkorliga uppgiftsplikten
utsträcktes till sådana avlöningar, då innehavare av dylika funktioner
säkerligen ofta underläte att deklarera sin inkomst därav samt myndigheterna
icke sällan saknade kännedom örn att den skattskyldige haft
ifrågavarande förvärvskälla. Man syntes icke behöva befara, att föreningarna
eller stiftelserna därigenom komme att över hövan betungas.

Ifrågavarande förslag skulle komma till uttryck genom en ändring i
33 §.

(2) Med rörelse jämställes i förevarande avseende jordbruk eller skogsbruk
med minst tre personer stadigvarande anställda. Härom yttra de
sakkunniga:

Enligt gällande bestämmelser vore från uppgiftsskyldigheten undantagna
avlöningar till i jordbruk eller skogsbruk eller för skötseln av
bostadsfastighet sysselsatta personer. I fråga örn bostadsfastighet syntes
kontroll lämpligen kunna vinnas genom att ägare av annan fast egendom
än jordbruksfastighet ålades att å bilaga till självdeklaration specificera
påyrkat avdrag för avlöningar med angivande av mottagarens namn
och bostadsadress. Beträffande brukare av jordbruksfastighet åter förelåge
obestridligt ett behov av uppgifter ej minst rörande personer, som

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

varit anställda i skogsbruk. Emellertid syntes av praktiska skäl uppgiftsplikten
böra begränsas samt avse endast de större jordbrukarna, vilka
utan svårighet torde kunna fullgöra densamma. Enligt de sakkunnigas
förslag hade ovillkorlig uppgiftsplikt därför ålagts utövare av jordbruk
eller skogsbruk, vilken under beskattningsåret i sin verksamhet
baft minst tre personer stadigvarande anställda. Genom en dylik begränsning
undantoges från uppgiftsplikt alla mindre jordbrukare, jämväl
sådana, som enstaka år företoge skogsavverkningar i sådan omfattning,
att tillfällig arbetskraft måste anlitas.

Jämväl nämnda förslag skulle komma till uttryck genom en ändring
i 33 §.

(3) Det meddelas anvisningar, vad löneuppgifter skola innehålla vid
avdrag för pensionsavgifter samt beträffande ersättning för rese- och
traktamentskostnader, representationskostnader m, m. I detta avseende
anföra de sakkunniga:

I samband med 1928 års skattereform bade föreskrifterna rörande redovisningen
i självdeklaration av inkomst av tjänst ändrats. Medan enligt
äldre deklarationsformulär inkomst av varje särskild befattning, anställning
eller tjänsteuppdrag skulle redovisas efter avdrag för obligatoriska
pensionsavgifter och utgifter för tjänsten, skulle enligt gällande bestämmelser
skattskyldig redovisa såväl bruttobeloppet av de intäkter lian åtnjutit
av varje särskild tjänst som jämväl de utgifter, han åsamkats för
intäkternas förvärvande. Trots de ändrade bestämmelserna torde likväl
de skattskyldiga i allmänhet fortsatt att redovisa ifrågavarande inkomst
i samma ordning som tillförne. Såsom bruttointäkt upptoges i regel det
belopp, arbetsgivaren angivit i löneuppgift, och från bruttointäkten droges
de särskilda utgifter, den skattskyldige åsamkats, såsom för resor
mellan bostad och arbetsplats, för inköp av facklitteratur m. m. De avgifter
för pensionering, vilka av arbetsgivaren innehållits före avlöningens
utbetalande, torde i regel avdragas vid bruttointäktens uppgivande,
och ett sådant redovisningssätt hade jämlikt år 1930 verkställd ändring
i avfattningen till 54 punkten i anvisningarna till deklarationsformuläret
förutsatts vara tillåtet. Endast i undantagsfall torde skattskyldig i
bruttointäkten inräkna de ersättningar, han i kommunal eller enskild
tjänst åtnjutit för sådana särskilda med tjänsten förenade utgifter såsom
kostnader för resor eller på grund av vistelse utom hemorten eller för
representation.

Skattskyldigs redovisning av bruttointäkten bestämdes med avseende
å sättet i allmänhet av löneuppgiftens innehåll. De skattskyldiga syntes
ofta icke anse behövligt att själva föra anteckningar rörande sina intäkter
av tjänst utan rättade sig efter de upplysningar rörande inkomsten, som
arbetsgivaren plägade lämna dem. Då löneuppgifterna alltjämt uppställdes
efter samma grunder som tidigare, hade följden blivit den nyssnämnda,
nämligen att, trots såväl ändrade bestämmelser i taxeringsförordningen
som uttryckliga anvisningar i deklarationsformuläret, de skattskyldiga
alltjämt redovisade sin inkomst av tjänst i samma ordning sorn
tidigare. Därest man önskade åstadkomma ett ändrat redovisningssystem
å förevarande område, syntes detta närmast böra ske genom att
arbetsgivarna meddelades tydliga anvisningar örn vad löneuppgifterna
skulle innehålla.

Ur principiell synpunkt vore det givetvis riktigt, att skattskyldig re -

105

Kungl. May.ts proposition nr US.

dovisade inkomst av tjänst i den ordning, som numera föreskrivits. Däremot
vore en specificerad redovisning av bruttointäkter oell utgifter icke
alltid påkallad för en tillfredsställande kontroll. Den uppgiftsplikt, som
skulle åligga arbetsgivare, borde enligt de sakkunnigas mening icke göras
mera omfattande eller betungande än som oundgängligen erfordrades
för utövande av en nöjaktig kontroll. Det torde vara tillräckligt, att
arbetsgivaren i de fall, då pensionsavgift av honom innehållits vid avlöningens
utbetalande, i löneuppgiften angåve endast den efter avdrag för
pensionsavgiften återstående avlöningen. För kontroll över att dubbla
avdrag för pensionsavgiften icke ägde rum, borde dock i löneuppgiften
angivas, att avlöningen upptagits efter avdrag av pensionsavgift. _

i fråga örn resekostnads- och trakt amant ser sättning ar torde endast i
undantagsfall upplysning lämnas å löneuppgift. Dr kontrollsynpunkt
vore det knappast heller erforderligt, att arbetsgivarna årligen utan anmaning
lämnade uppgift rörande sådana ersättningar, men ° däremot
borde å löneuppgiften angivas, huruvida sådan ersättning utgått. Skulle
taxeringsmyndighet i något fall finna anledning antaga, att gottgöielsen
utmätts på sådant sätt, att densamma åtminstone delvis
rekt löneförmån, ägde myndigheten möjlighet att genom arbetsgivaren
införskaffa kompletterande upplysningar rörande gottgörelsens storlek
samt de grunder, efter vilka densamma utgått. Flertalet skattskyldiga,
som åtnjöte ersättningar av dylikt slag, torde emellertid vara anställda
hos kommuner eller större enskilda företagare såsom försäkringsbolag,
banker eller större industriföretag. Det skulle icke vara odelat lyckligt,
örn taxeringsnämnden i varje särskilt distrikt, där de anställda haft sin
hostad, skulle söka bedöma skäligheten av påyrkade avdrag^ för reseoch
traktamentskostnader. Uppenbarligen kunde man icke påräkna erforderlig
kompetens inom alla nämnder för avgörande av sådana svårbedömliga
frågor och i vart fall vore det mycket svårt att på nenna väg
vinna önskvärd jämlikhet vid tillämpningen. Ansåge sig taxeringsmyndigheterna,
ehuru frågans fiskaliska betydelse sannolikt vore jämförelsevis
obetydlig, böra utöva kontroll å detta område, syntes ..detta lämpligen
böra ske genom att vissa år på initiativ av skattedirektören eller landskamrerare
vare sig samtliga arbetsgivare eller vissa grupper bland dessa,
exempelvis sådana, som hos sig hade anställda handelsresande, beträffande
vilka ett särskilt kontrollbehov kunde föreligga, anmodades att. redogöra
för storleken av dylika ersättningar samt de grunder, elter vilka
desamma utgått. Härigenom bereddes myndigheterna möjlighet att med
ett större mått av sakkunskap träffa avgöranden.i dylika svårbedömliga
frågor, varj junte en större likformighet kunde vinnas. Ett sådant förfaringssätt
anslöte sig för övrigt nära till de stickprovsprinciper, som
läge till grund för de sakkunnigas förslag till förstärkt kontroll å andra
områden.

Till frågan örn kontroll över beskattningen av sådana ersättningar, som
utginge till täckande av representationskostnader, hade de sakkunniga
intagit en annan ståndpunkt än den nu nämnda. Det vore nämligen ingalunda
ovanligt, att belopp, som i själva verket utgjorde avlöningar, av
arbetsgivaren betecknades såsom representationsersättning. Då sådana
ersättningar icke torde utgå ens tillnärmelsevis så allmänt som resekostnads-
och traktamentsersättningar, skulle en ovillkorlig uppgiftsplikt i
fråga örn representationskostnader icke medföra samma besvär för arbetsgivarna
som en skyldighet att meddela uppgift örn resekostnads- och
traktamentsersättningar. På grund av det anförda och då representa -

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

tionsersättningarna icke kunde fastställas efter samma enhetliga grunder
som i allmänhet gällde i iråga örn reseersättningar, förelåge ett vida
större kontrollbehov beträffande representationsersättningar. De sakkunniga
hade därför föreslagit, att arbetsgivaren skall å löneuppgift uppgiva
storleken av utbetald ersättning för representation. Självfallet skulle
dock denna uppgiftsplikt icke omfatta sådana utbetalningar lör representation
vid ett eller annat enstaka tilliälle, vilka exakt motsvarade av
den anställde gjorda utlägg och enligt vedertaget aflärsbruk bokfördes å
arbetsgivarens omkostnadskonto.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle vad de sålunda anfört icke komma
till uttryck i löriattningstexten utan endast i särskilda anvisningar angående
innehållet i löneuppgift, vilka de sakkunniga föreslå skola upptagas
å sådan s. k. huvudlöneuppgift, varom jag strax skall tala.

(4) Löneuppgifter förklaras uttryckligen skola upptaga icke blott avlöningar
utan även arvoden o. dyl. De sakkunniga anföra, att skyldigheten
att utan särskild anmaning lämna löneuppgift redan enligt gällande
föreskrifter omfattade icke endast ersättningar, som utginge på
grund av tjänste- eller anställningsförhållande och vilka syntes böra betecknas
såsom avlöningar, utan jämväl ersättningar, som utginge på
grund av stadigvarande uppdragsförhållande och å vilka beteckningen
arvoden lämpligen syntes kunna användas. Taxerings förordningens avfattning
vore emellertid icke fullt otvetydig å förevarande område. Till följd
härav hade ojämnheter uppstått i fråga örn bestämmelsens efterlevnad.
Sålunda underläte många bolag att lämna uppgift rörande de förmåner,
som styrelsens ledamöter och bolagets revisorer åtnjutit. Synbarligen
hade man icke ansett, att dessa personer varit anställda hos bolaget eller
att de av bolaget uppburit avlöning. Vissa ändringar i författningstexten
(33 §) hade därför av de sakkunniga föreslagits, för att bestämmelserna
skulle närmare komma att ansluta sig till allmänt vedertaget
språkbruk.

(5) Uppgift skall lämnas utan anmaning även å ersättningar för tillfälliga
uppdrag, i den mån de utgått till icke-bokföringspliktiga personer
och med minst 100 kronor till samma person. Härom anföra de sakkunniga: Icke

sällan förekomme, att lön- eller arvodestagare av sin arbetsgivare
erhölle särskild ersättning för tillfälliga uppdrag eller tjänster, vilka det
icke ålegat mottagaren att utföra på grund av utav honom innehavd anställning
eller stadigvarande uppdrag. Så torde exempelvis tjänstemän
hos försäkringsbolag ofta, utöver avlöningen från arbetsgivaren, erhålla
provision för anskaffning av försäkringar. Sådana ersättningar torde
i allmänhet stå de egentliga avlöningsförmånerna ganska nära, och understundom
erhölle den anställde dylika tillfälliga uppdrag såsom uppmuntran
för sitt välförhållande i tjänsten. Den ovillkorliga uppgiftsplikten
borde därför enligt de sakkunnigas mening omfatta även ersättningar
för tillfälliga uppdrag, som utgått till anställda, pensionstagare eller arvodestagare.

107

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 148.

Understundom hade vissa arbetsgivare utan särskild anmaning lamnat
upplysning om utbetalade ersättningar för tillfälliga uppdrag. Ersattningar,
som utginge på grund av tillfälliga medarbetarskap i Hera av de
dagliga tidningarna ävensom för medverkan i radioprogram, torde salunda
i regel genom arbetsgivare uppgivas för taxering. 1 några kommuner
hade efter framställning av taxeringsmyndigheterna bokförlag
m. fl. kommit att årligen lämna uppgift rörande arvoden for litterär eller
konstnärlig verksamhet. Härigenom hade otvivelaktigt förebyggts,
att betydande inkomstbelopp undgått taxering. Stickprovsvis hade kontroll
ägt rum beträffande vissa agentprovisioner, närmast. sådana som
utbetalades av försäkringsbolagen. Emellertid utginge ersättningar tor tillfälliga
uppdrag ganska allmänt och den nuvarande kontrollen linge i
stort sett anses mindre tillfredsställande. För taxeringsmyndigheterna
mötte det i regel svårigheter att erhålla kännedom örn de företag elier
branscher av företag, som plägade utbetala dylika provisioner eller andia
därmed jämförliga ersättningar. Någon annan utväg att erhålla, nöjaktig
kontroll över taxering av sådana ersättningar torde ej iorelinnas,
än att arbetsgivare ålades ovillkorlig uppgiftspiikt.

Därest emellertid varje ersättningsbelopp, även uet obetydligaste, skulle
vara underkastat uppgiftspiikt, komme otvivelaktigt arbetsgivarna att
åsamkas ett betydande arbete, som i mångå fall bleve oskäligt betungande
i förhållande till det gagn för taxeringen, uppgiftsplikten kunde
väntas medföra. Uppgiftsplikten hade därför ansetts bora begränsas och
föreligga endast örn ersättning under beskattningsåret utgått till en oell
samma mottagare med minst 100 kronor. Vad angmge ersättningsbelopp,
understigande 100 kronor, torde till följd av den allmänna uppgiltsplikten
till ledning för annans taxering upplysning kunna erhallas tran arbetsgivaren
efter anmaning. Skulle på grund av särskilda forhållanden
i vissa fall anses särskilt önskvärt, att uppgift meddelades aven örn selika
smärre belopp, såsom i fråga örn ersättningar från tidningar och radiotjänst,
torde upplysningar kunna erhållas genom överenskommelse
med de särskilda arbetsgivarna. Dylika överenskommelser torde lämpligen
böra träffas efter förhandling nied organ för arbetsgivarna genom
den centrala taxeringsinspektionens försorg.

Därest ersättning av ifrågavarande slag skulle utgå till annan an den,
för vilken beloppet utgjorde intäkt från av honom utövad rörelse eller annan
av honom vrkesmässigt bedriven verksamhet, torde ersättningen regelmässigt
vara att hänföra till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,
ehuru sådan ersättning understundom i självdeklaration ree.ovisats såsom
intäkt av tjänst. .. . . , , , .

Där dylik ersättning utgjorde intäkt av yrkesmässig verksamhet, tolde
nyttan av uppgiftsplikten i förhållande till det för uppgilts amnaren
därav förorsakade besväret ofta vara ganska ringa. Det kunde darfor
ifrågasättas, örn icke sistnämnda slag av ersättningar kumle helt undantagas
från den ovillkorliga uppgiftsplikten. Erfarenheten hade emellertid
visat, att ett kontrollbehov understundom forelåge, framför allt i de
fall där mottagaren icke hade ordnad bokföring. Med avseende hara och
då med en dylik begränsning uppgiftsplikten, som ju endast skulle åligga
rörelseidkare, icke borde komma att avsevärt belasta dessa, hade Iran
uppgiftsplikten undantagits, förutom ersättningar understigande 100 kronor
allenast de tillfälliga ersättningar, som utgått till sadan rorelseidkare
som enligt lag varit bokföringsskyldig. Undantagsvis kunde visserligen
svårighet föreligga för utbetalaren av ersättningen att avgöra, lin -

LÖS

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

guvida bokföringsskyldighet förelåge för mottagaren, men nian torde
Kunna förutsätta, att så snart ovisshet därom rådde, uppgift örn utbetalningen
bomme att lämnas. Genom en dylik begränsning av uppgiftsplikten
vunnes vidare den fördelen, att endast i undantagsfall svårighet torde
uppkomma för arbetsgivaren att bedöma, huruvida ersättning, som kunde
tankas vara föremål för uppgiftsplikt, utgjort gottgörelse för arbetsprestation
eller vara. I den mån så kunde komma att befinnas erforderligt,
torde taxermgsmspektionen säkerligen icke underlåta att vidtaga åtgärder
för att förtydligande anvisningar lämnades å huvudlöneuppgiften i
fråga örn skyldigheten att meddela uppgift om sådana ersättningar.

Förslaget i denna del skulle komma till uttryck genom ändring i 33 §.

(6) Annan uppgiftspliktig arbetsgivare än statlig eller kommunal myndighet
skall jämväl obligatoriskt avlämna s. k. huvudlöneuppgift. Enligt
bestämmelse i författningsförslaget skall sådan upprättas å blankett enligt
av Kungl. Majit fastställt formulär samt upptaga antalet löntagare, sammanlagda
beloppet av utbetalda kontanta förmåner samt en sammanställning,
utvisande å vilka konton i arbetsgivarens bokföring förmånerna
uppförts. Ett utkast till formulär finnes intaget i de sakkunnigas
betänkande (sid. 163). Såsom redan nämnts finnas å detta formulär jämväl
vissa anvisningar angående löneuppgifternas innehåll m. m. De sakkunniga
anföra örn sitt förslag härutinnan:

Såsom förut framhållits saknade arbetsgivarna ofta kännedom örn vilka
tormänen, som skola upptagas i löneuppgift. Det hade i flera fall konstaterats,
att arbetsgivare uraktlåtit att i löneuppgift upptaga vissa avlonmgsbelopp,
exempelvis sådana som utgått till delägare i familje- eller
enmansbolag eller gåvor och andra gratifikationer. För de sakkunniga
hade uppgivits, att mindre arbetsgivare skulle i flera fall underlåtit
att till fullo uppgiva utbetalade avlöningsbelopp. I flera länder, varest
man i samband med bokgranskningar plägat anställa jämförelser’mellan
arbetsgivarnas löneuppgifter och vederbörande avlöningskonton i dessas
räkenskaper, hade konstaterats, hurusom i åtskilliga fall vinstbelopp bokforts
såsom avlöningar. Även här i landet hade konstaterats, att liknande
åtgärder vidtagits, men det syntes icke vara möjligt att med de medel
som för närvarande stöde myndigheterna till buds, i större omfattning’
upptäcka sådana oriktiga bokföringsåtgärder. Härtill komme att det visa.
t.,?1f vara av behovet påkallat, att beskattningsnämnderna bereddes
ma''!1ie^ P^ enklare och effektivare sätt än för närvarande vore
möjligt utöva kontroll över att arbetsgivarna överhuvudtaget lämnade
löneuppgifter.

. tillgodoseende av nu nämnda syften hade de sakkunniga föreslagit
införande av skyldighet för enskilda arbetsgivare att avlämna en särskild
huvudlöneuppgift. Denna huvudlöneuppgift skulle avlämnas till
myndighet i det län eller den kommun, där enligt taxeringsförordningens
bestämmelser arbetsgivaren hade eller bort ha att avlämna allmän självdeklaration.
Huvudlöneuppgiften skulle avlämnas samtidigt med de löneuppgifter,
som skulle utgöra bilaga till densamma. Hade från arbetsgivaren
utgått avlöningsförmåner till personer, bosatta å annan ort än
nyssnämnda, skulle upplysning därom lämnas i huvudlöneuppgiften.
Densamma borde, efter eventuellt företagen jämförelse med löneuppgifterna,
inordnas såsom bilaga till arbetsgivarens deklaration. Saknades

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

vid granskning av deklaration, avgiven av arbetsgivare, sådan huvudlöneuppgift,
hade landskamreraren eller taxeringsnämndens ordförande att
undersöka, huruvida uppgiftsplikten fullgjorts, samt vidtaga de ytterligare
åtgärder, som därav befunnes påkallade.

Arbetsgivare, som enligt lag vore skyldig att föra handelsböcker, skulle
därjämte ifylla ett i huvuduppgiften intaget formulär till sammanställning
av löneuppgifterna. Av denna sammanställning skulle framgå, å
vilka konton i arbetsgivarens räkenskaper kontant utbetalade förmåner
bokförts. Härigenom bleve det möjligt att vid företagen bokgranskning
konstatera riktigheten av lämnade uppgifter.

Det särskilda taxeringskontoret i Norrköping hade åren 1932 och 1933
till arbetsgivare i staden utsänt huvudlöneuppgifter enligt det av de sakkunniga
utarbetade formuläret. Nära nog samtliga arbetsgivare därstädes
hade lämnat de begärda uppgifterna, och desamma hade, utan att arbetsgivarna
därigenom torde lia föranletts nämnvärt ökat besvär, medfört
betydande förbättringar i taxeringshänseende. Taxeringsassistenten
i Norrköping hade beräknat det inkomstbelopp, som enbart genom sagda
förfarande år 1932 kommit att underkastas taxering, till mellan 100,000
kronor och 200,000 kronor.

De sakkunniga anföra slutligen, att det kunde ifrågasättas, örn icke formulär
till löneuppgift borde fastställas av Kungl. Majit. Häremot talade
dock praktiska skäl, i det att många arbetsgivare på grund av säregna
förhållanden icke ansett sig lämpligen böra använda den standardtyp
till formulär, arbetsgivarna i allmänhet begagnade. Däremot syntes i anvisningarna
till huvudlöneuppgiften böra lämnas ett mönsterformulär
till löneuppgift. För övrigt syntes denna fråga lämpligen kunna lösas
genom medverkan av taxeringsinspelctionen.

Av de förut omnämnda båda stadgandena örn uppgiftsskyldighet efter
anmaning föreslå de sakkunniga bibehållande endast av stadgandet beträffande
ackordsöverskott; stadgandet örn skyldighet att efter anmaning
av taxeringsnämndsordförande eller landskamrerare lämna uppgifter örn
avlöningar i andra fall än i 33 § avses skulle således utgå.

Örn jag bortser från huvudlöneuppgifterna har i de avgivna yttrandena
inga andra erinringar framställts mot de sakkunnigas förslag beträffande
löneuppgifter än att från flera håll ifrågasatts borttagande av vissa av
de sakkunniga själva föreslagna begränsningar i uppgiftsplikten. Jag
skall först redogöra för vad härom anförts; till vad som yttrats angående
huvudlöneuppgifterna skall jag därefter återkomma.

Kammarrätten anför:

Enligt kammarriittens mening borde samtliga utövare av jordbruk
eller skogsbruk avlämna löneuppgifter, oberoende av antalet anställda.
Att löneuppgift uttryckligen angåves skola omfatta jämväl arvode, innebure
endast ett förtydligande och föranledde ingen erinran från kammarrättens
sida. Mera betydelsefullt vore förslaget, att representationskostnader
skulle upptagas i löneuppgifter. Kammarrätten funne detta
förslag välgrundat och ansåge sig böra ifrågasätta, örn icke rese- och
traktamentskostnader åt innehavare av enskilda eller kommunala tjäns -

110 Kungl. May.ts proposition nr 148.

ter borde behandlas på samma sätt. Stora grupper av enskilda anställningshavaro
(handelsresande, försäkringsinspektörer m. fl.) plägade erhålla
en väsentlig del av sina avlöningsförmåner i nämnda form och dessa
ersättningar bokfördes i regel i sådan form att de lätteligen kunde uppgivas.
Ur formell synpunkt erinrades, att bestämmelser, som kunde komma
att givas rörande skyldighet att uppgiva representationsersättningar
samt, enligt kammarrättens förslag, resekostnads- och traktamentsersättningar,
borde få sin plats icke blott i anvisningar till vissa uppgiftsformulär,
såsom de sakkunniga syntes lia tänkt sig, utan även i själva lagtexten.

Från länsstyrelsernas yttranden anmäldes följande:

Länsstyrelsen i Uppsala län: Det ifrågasattes örn det vore klokt att begränsa
uppgiftsskyldigheten för jordbrukare till dem, som under beskattningsåret
haft minst tre stadigvarande anställda i sitt jordbruk eller
skogsbruk. Inom Uppsala län plägade dylika uppgifter allmänt avlämnas,
sedan taxeringsnämndsordförandena tagit sig för att så gott som
undantagslöst infordra dylika uppgifter, då de ej åtföljt deklarationen.
Den föreslagna begränsningen kunde verka så, att den stora massan jordbrukare
slutade upp att lämna dylika uppgifter.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: I olikhet med de sakkunniga ansåge
länsstyrelsen införande av uppgiftsskyldighet beträffande i kommunal
eller enskild tjänst utbetalda rese- och traktamentsersättningar lika påkallat
som i fråga örn representationsersättning. Att stadga befrielse
från skyldighet att avgiva löneuppgift för det fall, att löneförmåner utgått
till rörelseidkare, som enligt lag varit skyldig att föra handelsböcker,
syntes olämpligt. Det kunde för arbetsgivaren ofta vara förenat med
svårigheter att avgöra, om så vore fallet eller ej.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Det syntes länsstyrelsen önskvärt, att
begränsning av uppgiftsplikten i fråga örn löner, som utbetalts av utövare
av jordbruk eller skogsbruk, icke infördes, synnerligast som lämnandet
av uppgifter i ifrågavarande fall torde föranleda mycket ringa
arbete. Det förtjänade att framhållas, att sådana uppgifter redan nu
hade inom Jönköpings län lämnats i viss utsträckning.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Skyldigheten för innehavare av jordbruk
eller skogsbruk att avlämna löneuppgift hade onödigt snävt begränsats.
Taxeringsmyndigheterna i länet hade hittills plägat kräva, att alla
löneavdrag från jordbruk eller skogsbruk specificerades.

Länsstyrelserna i Kopparbergs., Gävleborgs och VÖsterbottens län: Det
torde ofta bliva svårt för arbetsgivare att avgöra om rörelseidkare, som
mottagit ersättning, vore bokföringsskyldig eller icke.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Uppgiftsskyldigheten syntes böra
utökas till arbetsgivare, som bedrivit jordbruk eller skogsbruk med
mindre än tre stadigvarande arbetare. I annat fall bleve nämligen exempelvis
jordbrukarna i Västernorrlands län, som normalt icke tillnärmelsevis
hade tre stadigvarande arbetare, men däremot tillfällig arbetskraft i
stor utsträckning för skogshuggning, körslor m. m., i regel icke uppgiftspliktiga.
— Taxeringsnämnds rätt att, där icke ovillkorlig uppgiftsplikt
förelåge, infordra uppgifter å avlöningsförmåner syntes höra bibehållas.
Det vore för taxeringen av yttersta vikt att de skattskyldigas uppgifter
i deklarationen kunde kontrolleras redan i taxeringsnämnden.

Slutligen må anmärkas, att Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
anför:

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

För utövare av jord- eller skogsbruk hade den ovillkorliga uppgiftsplikten
rörande utbetalda löner begränsats till sådan utövare, som under beskattningsåret
i sin verksamhet hatt minst tre personer stadigvarande
anställda. Denna bestämmelse lunne handelskammaren vara mindre lycklig,
då från uppgiitsplikt undantoges alla mindre jordbrukare, jämväl sådana,
som enstaka år iöretoge skogsavverkningar i sådan omiattning att
tilliällig arbetskraft måst anställas. Iniörandet av sådan bestämmelse
skulle åtminstone för Norrbottens län, där sådana utövare, varom nu
vore fråga, plägade, utan att vara därtill skyldiga, avlämna löneuppgiit
utan anmaning, betyda utveckling bakåt. Handelskammaren skulle därför
vilja föreslå att den av de sakkunniga förordade begränsningen bortfölle.

Vad härefter angår vad i yttrandena anförts beträffande huvudlöneuppgifterna
tillstyrkes detta förslag uttryckligen av kammarrätten
samt av länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands län, dock under
framhållande att avlämnandet av sådana uppgifter komme att medföra ej
ringa besvär för de uppgiftsskyldiga.

Förslaget i denna del avstyrkes däremot helt eller delvis av tolv länsstyrelser.
Från dessa yttranden anmärkes följande:

Överståthållarämbetet: Ämbetet vore icke övertygat om huvudlöneuppgiftens
betydelse. För att den skulle erhålla en sådan syntes det nödvändigt,
att de densamma åtföljande löneuppgifterna summerades och deras
summa jämfördes med huvudlöneuppgiitens, innan löneuppgiiterna överlämnades
till de olika taxeringsnämnderna, en åtgärd, som i icke ringa
grad måste fördröja taxeringsnämndernas arbete. Huvuduppgiften kunde
nämligen vara riktig, men någon enskild löneuppgift felaktig eller helt
och hållet saknas.

Länsstyrelsen i Stockholms län avstyrker på liknande skäl och under
framhållande av det stora arbetet lör de skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Inför stadgandet örn avlämnande av kuvudlöneuppgift
ställde sig länsstyrelsen tveksam. I fråga om mindre företag
med de anställda bosatta å den ort, där företaget skulle avlämna
uppgiften, kunde densamma möjligen tjäna till kontroll därå, att riktiga
löneuppgifter lämnades för samtliga anställda, men beträffande anställda,
som skulle taxeras inom annat distrikt än där arbetsgivaren lämnat uppgiften,
vore sådan kontroll icke möjlig. För större arbetsgivare skulle
den också bliva alltför betungande. Det ifrågasattes därför, örn dylik
uppgift verkligen behövde lämnas annat än elter anmaning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Huvudlöneuppgiiten hade utan tvivel
en uppgift att fylla, men det ifrågasattes om dess värde vore så stort,
att det motiverade denna nya uppgiitsskyldighet, som för större företag
måste vålla icke så ringa besvär.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Det kunde ifrågasättas, huruvida behov
av huvudlöneuppgift förelåge i fråga örn den stora massan av arbetsgivare,
jordbrukare och idkare av rörelse av mindre omfattning. Uppgiftsplikten
borde icke göras mera omfattande eller betungande, än som
oundgängligen erfordrades för en nöjaktig kontroll. Därest skyldigheten
gjordes beroende av antalet anställda, sa att ovillkorlig plikt att avlämna
huvudlöneuppgift inträdde först, då dessa uppginge till visst högre antal,
men i annat fall gjordes beroende av anmaning, torde kravet på sådan
kontroll bliva nöjaktigt tillgodosett.

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: För att huvudlöneuppgiften skulle
ha någon praktisk betydelse, måste man förutsätta, att taxeringsnämndens
ordförande eller någon av hans medhjälpare innan specialuppgifterna
sorterades sammanräknade dessa och på sådant sätt kontrollerade
dem emot huvuduppgiften, ett arbete, vilket skulle bliva alltför betungande
för taxeringsmyndigheterna. Länsstyrelsen ville även erinra örn,
att sorteringen av såväl deklarationer som uppgifter i större städer ägde
rum å kronouppbördskontoren, vilket helt omöjliggjorde kontroll av specialuppgifterna
mot den föreslagna huvudlöneuppgiften. Länsstyrelsen
ansåge därför, att enskild arbetsgivare först efter anmaning skulle vara
skyldig avlämna en dylik uppgift.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Huvudlöneuppgiften syntes
icke vara lämplig utan opraktisk och ägnad giva onödigt arbete åt såväl
den uppgiftspliktige som taxeringsmyndigheten.

Länsstyrelsen i Örebro län: Huvudlöneuppgifterna syntes komma att
sakna betydelse ur kontrollsynpunkt. Då de särskilda löneuppgifterna
skulle överlämnas till ordförandena i de kommuner, där vederbörande
inkomsttagare vore bosatt, kunde kontroll icke ske därav, att summan
av avlöningarna enligt de särskilda löneuppgifterna överensstämde med
huvudlöneuppgiften. Men även örn hinder för sådan kontroll av nämnda
anledning icke förelåge, torde det arbete, som skulle erfordras för sådan
kontroll vara så tidsödande, att den icke hunne inom taxeringsnämnderna
verkställas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Det ville synas som örn arbetsgivares
skyldighet att lämna liuvudlöneuppgift ej borde göras ovillkorlig utan
inträda först efter anmaning av landskamrerare. Upprättandet av denna
uppgift måste komma att bereda större företagare ett mycket betydande
arbete. Någon kontroll torde emellertid i regel ej erfordras beträffande
löneuppgifter, som avlämnades av nämnda kategori skattskyldiga. Formuläret
till liuvudlöneuppgift borde med användande av kolumnsystem
uppställas, så att detsamma för varje ifrågakommande konto i bokföringen
utvisade summan av å kontot förda avlöningsmedel.

Länsstyrelserna i Kopparbergs och Gävleborgs län: Huvudlöneuppgift
skulle visserligen vara av stor betydelse i kontrollhänseende, men med
hänsyn till det mycket betungande arbete upprättandet därav skulle
åsamka de skattskyldiga, exempelvis de stora bolagen, ävensom till det
väsentligt ökade besvär granskningen av uppgiften komme att bereda
beskattningsmyndigheterna, ansåge sig länsstyrelsen böra ifrågasätta
lämpligheten av de sakkunnigas förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: En särskild huvudlöneuppgift, innehållande
ett sammandrag av samtliga löneuppgifter, tillstyrktes. Då redogörelsen
för löneutgifternas fördelning å olika konton i räkenskaperna
endast syntes vara avsedd att användas vid bokföringsgranskning och
skulle vålla de uppgiftsskyldiga ej obetydligt besvär, kunde däremot förslaget
i denna del icke biträdas.

Kommerskollegium ifrågasätter om icke skyldighet att avlämna huvudlöneuppgift
bör inträda först efter anmaning.

Sveriges industriförbund, svenska bankföreningen och Stockhohns handelskammare
avstyrka i sitt gemensamma yttrande till kommerskollegium
förslaget på den grund att huvudlöneuppgifterna skulle förorsaka stort

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

besvär för näringsidkarna, som redan vore hårt betungade av all den uppgiftsskyldighet,
som ålagts dem.

lie sakkunnigas förslag i fråga örn löneuppgifternas innehåll och den
omfattning, vari sådana skola lämnas, synas mig ägnade att leda till en
bättre ordning och ökad kontroll på förevarande område utan obehörigt be
tungande av uppgiftslämnarna, och jag kan således ansluta mig till dessa
förslag.

I ett avseende lia de avgivna yttrandena givit mig anledning att gä något
längre än de sakkunniga föreslagit. Jag syftar härvid pa förslaget, att
uppgiftsplikt beträffande i jordbruk eller skogsbruk utbetalda löne- eller
ersättningsbelopp skulle föreligga endast, örn vederbörande under året
haft minst tre personer stadigvarande anställda. Från flera håll har påyrkats
borttagande av sistnämnda begränsning, vilket jag oek — under
hänvisning till vad i yttrandena anförts härom — får tillstyrka. Jag vill
erinra, att uppgifterna i dessa fall icke kunna förorsaka något nämnvärt
besvär; det är endast att samtidigt med självdeklarationen å särskilda
blad anteckna de uppgifter å beloppen, som ändock mäste finnas till Ilands
vid deklarationsblankettens ifyllande, samt avlämna dem till taxeringsmyndigheten.

Däremot anser jag mig icke kunna förorda borttagande av den av de
sakkunniga föreslagna begränsningen, att uppgift å ersättningar för tillfälliga
uppdrag icke skola lämnas i den man de utgått till bokföringspliktiga
personer. Anmärkningarna på denna punkt gå icke ut på, att
sådana uppgifter skulle vara av något värde, utan lia sin grund i farhågor
därför, att det stundom skulle vara svårt för vederbörande att veta.
örn ersättningens mottagare är bokiöringsskyldig. 1 anslutning till de
sakkunniga anser jag, att denna invändning icke har så stor praktisk
räckvidd, då val i tveksamma fall uppgift kommer att lämnas, samt att
det är svårt att överblicka konsekvenserna i fråga örn uppgiftspliktens
omfattning, därest denna begränsning skulle borttagas.

De sakkunniga lia vidare föreslagit skyldighet för andra arbetsgivare
än statlig eller kommunal myndighet att samtidigt med löneuppgifterna
avlämna en sammanfattande s. k. huvudlöneuppgift med hänvisningar, i
vad rör bokföringsskyldiga, till vederbörande konton i handelsböckerna.
Denna skulle tjäna till kontroll såväl å de särskilda löneuppgifternas
riktighet och fullständighet som å arbetsgivarens bokföringsåtgärder och
således hans egen taxering, varjämte å formuläret skulle meddelas anvisningar
rörande löneuppgifternas innehåll m. lii. Den gjorda utredningen
synes mig giva vid handen, att sådana liuvudlöucuppgiftor skulle kunna
vara av ej ringa värde men även att de ofta skulle förorsaka såväl arbetsgivare
som taxeringsmyndigheterna avsevärt besvär. Med hänsyn till de
avgivna yttrandena över detta förslag och ej mindre till den omständigheten,
att det med den här föreslagna mera begränsade taxeringsorganisa P,

i hang till riksdagens protokoll Ullin.

1 sami. ,Yr 1''iS.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Honell säkerligen åtminstone på många kåll skulle bliva svårt för taxeringsmyndigheterna
att hinna bearbeta och tillgodogöra sig allt detta material,
har jag stannat vid att icke föreslå obligatoriskt avlämnande av huvud -löneuppgifter. Jag förutsätter emellertid, att det å vissa orter med till
räckliga organisatoriska resurser skall visa sig lämpligt och möjligt att
—• såsom redan skett å något håll — erhålla sådana huvudlöneuppgifter
med stöd av stadgandet örn skyldighet för skattskyldiga att på anmaning
meddela upplysningar till ledning för egen taxering. Härigenom skulle då
vinnas ytterligare erfarenhet rörande värdet av dylika uppgifter.

Särskilt med hänsyn till att obligatoriska huvudlöneuppgifter icke skulle
förekomma torde de sakkunnigas förutnämnda förslag rörande löneuppgifternas
innehåll böra komma till uttryck i själva författningstexten.
Bland annat av detta skäl har i departementsförslaget 33 § omredigerats.
I den avfattning, paragrafen sålunda erhållit, ansluter den sig närmare till
den nuvarande uppställningen.

Kontroll å aktieutdelningar och obligationsräntor.

De sakkunnigas förslag beträffande aktieutdelningar o. d. Utdelning
från aktiebolag och solidariska bankbolag blev föremål för statlig inkomstbeskattning
genom beslut av 1902 års riksdag. År 1919 utsträcktes
skattskyldigheten till det kommunala beskattningsområdet, Genom
år 1920 vidtagna ändringar i skatteförfattningarna underkastades jämväl
utdelning å andelar i ekonomisk förening inkomstbeskattning.

Samtidigt med att utdelning från aktiebolag eller solidariskt bankbolag
blev föremål för statlig inkomstbeskattning infördes bestämmelser rörande
kontroll över att sådan inkomst komme att taxeras. Dessa kontrollbestämmelser
överensstämma i allt väsentligt med de ännu gällande, vilka
i huvudsak innebära följande.

Uppgiftsplikt utan särskild anmaning har ålagts svenska aktiebolag, solidariska
bankbolag och ekonomiska föreningar rörande utdelning, uppgående
till sammanlagt minst 10 kronor. I och för uppgiftsplikten ha
företagen uppdelats i två grupper. Till den ena gruppen hänföras ekonomiska
föreningar, solidariska bankbolag och sådana aktiebolag, därifrån
utdelning å aktie på grund av lag eller bolagsordning icke får uppbäras
av annan än den, som i behörig ordning styrkt sin äganderätt till
aktien. Till denna grupp hörande företag skola lämna uppgift beträffande
envar delägare eller medlem, som uppburit eller ägt uppbära utdelning,
uppgående till sammanlagt minst 10 kronor, angående utdelningens
belopp. Till den andra gruppen hänföras andra aktiebolag än de nyss
nämnda. Uppgiftsplikt för till denna grupp hörande bolag föreligger endast
i den mån den, som uppburit eller ägt uppbära utdelning, är för bo
laget känd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

115

Uppgiftsplikten skall fullgöras i samma ordning, som gäller för löne
uppgifterna, och för underlåtenhet att behörigen fullgöra skyldigheten
stadgas enahanda påföljder.

De sakkunniga anföra i fråga om tillämpningen av gällande ordning
och bristerna i densamma bland annat följande:

I övervägande flertalet fall syntes bolagen, vare sig de hänförts till
den ena eller andra gruppen, så vitt möjligt ha lämnat fullständiga uppgifter
beträffande utbetalade utdelningar. Bolagen eller de banker, som
hade bolagens uppdrag att utbetala vinstutdelningar, plägade nämligen av
delägaren begära avgivande av uppgift å särskild blankett rörande hans
namn, bostadsadress och mantalsskrivningsort samt utdelningens belopp,
innan densamma utbetalades. Med ledning av sålunda inhämtade upplysningar
avgåve sedermera bolaget erforderliga uppgifter till taxeringsmyndigheterna,
ofta genom överlämnande av de utav delägarna lämnade
uppgifterna i original. Genom taxeringsmyndigheternas försorg ordnades
dessa uppgifter och inlades i de skattskyldigas deklarationer såsom
bilagor. Vid granskning av deklarationerna kunde jämförelse göras mellan
innehållet i nämnda uppgifter samt den specificerade redogörelse, som
i deklarationen lämnats rörande intäkt av utdelning.

Ehuru kontrollsystemet i stort sett fungerat tämligen väl, funnes åtskilliga
luckor i detsamma. Främst vore därvid att märka, att utdelningar,
som utginge till i xrtlandet bosatta personer, i stor utsträckning rindginge
kontroll; även örn taxering för sådan utdelning skedde, kunde skatten
mycket ofta icke uttagas. I fråga örn utdelningar, som betalats i Sverige
till här bosatta eller hemmahörande personer, vore kontrollen bättre.
I vilken utsträckning bolagen helt och hållet underlåtit att lämna uppgifter
undandroge sig de sakkunnigas bedömande, men det syntes sannolikt,
att dessa fall icke varit allt för talrika samt företrädesvis gällt
mindre företag med ett jämförelsevis ringa antal aktieägare. Ännu svårare
torde vara att fastställa, huruvida eller i vilken omfattning förekommit,
att uppgifterna icke omfattat alla de personer, som lyft utdelning.
Enligt vad för de sakkunniga uppgivits, skulle i sällsynta undantagsfall
skattskyldiga ha vägrat att vid utdelningens lyftande lämna
uppgift örn namn och adress, varigenom taxeringsmyndigheterna undanhållits
upplysning örn mottagaren. De sakkunniga ville dock som sin mening
uttala, att de skatteförluster, som uppstått genom underlåtenhet att
lämna uppgifter rörande aktieutdelningar, vore, örn ock i och för sig betydande,
dock i förhållande till den sammanlagda utdelningen jämförelsevis
måttliga samt åtminstone till någon del syntes kunna förhindras
genom att taxeringsmyndigheterna övervakade uppgiftspliktens behöriga
fullgörande framför allt av sådana bolag, som hade ett fåtal aktieägare,
samt av bolag, vilkas aktieägare i större omfattning vore bosatta i utlandet.

Vida betänkligare vore, att uppgifterna mänga gånger blivit oriktiga
till följd av direkta åtgärder från de skattskyldigas sida. Det hade så
lunda kunnat av myndigheterna konstateras, att aktieägare vid utdelningens
lyftande såsom mottagare uppgivit namn å obefintlig person. I
åtminstone några av dessa fall hade den utdelningsberättigade först efter
en mycket tidsödande undersökning kunnat identifieras. Särskild straff
påföljd för ett dylikt svikligt förfaringssätt hade icke stadgats, enär skyl
digliet icke föreskrivits för utdelningsberättigad att vid utdelningens lyftande
himna uppgifter till det utdelande bolaget eller dess ombud.

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Det vore icke ovanligt, att utdelning utkvitterades genom ombud för
den berättigade oell att därvid å uppgiften upptoges icke den berättigades
namn utan ombudets. Därest såsom i regel vore fallet sådant ombud
yrkesmässigt utövade handel med värdepapper, bleve genom ett sådant
förfaringssätt kontrollbestämmelserna ofta verkningslösa, enär ombudet
i dylikt fall icke bade att i självdeklaration lämna specifik redogörelse
för uppburna utdelningar samt det således lätt undginge taxeringsmyndighet,
att ifrågavarande utdelning icke ingått bland de deklarerade intäkterna.
Det vore tydligt, att kännedomen om denna konsekvens av förfaringssättet
är ganska allmänt spridd, och det ville förefalla som örn till
följd härav detsamma kommit till användning i alltmera ökad omfattning.
Under de senare åren hade emellertid en annan metod att undgå
kontroll använts, vilken i motsats till den nyss omförmälda praktiskt
taget uteslöte varje möjlighet för taxeringsmyndigheterna att vinna kännedom
örn inkomsttagaren. Utdelningskupongerna överlätes därvid av
aktieägaren, vanligen redan innan utdelningen blivit tillgänglig för lyftning,
medan de värdepapper, till vilka kupongerna hörde, behöllos av säljaren.
Vissa s. k. bankirbolag torde i stor omfattning inköpa vinstutdelningskuponger
»över disk» och utkvittera utdelningen i eget namn. På
av taxeringsmyndigheterna gjorda förfrågningar brukade dessa bolag
meddela, att de saknade kännedom örn namn å de personer, från vilka
kupongerna inköpts. Dylika systematiskt utnyttjade metoder att undgå
beskattning verkade i hög grad upplösande å skattemoralen och kunde
förväntas vinna en särskilt stark spridning genom att ett vinstintresse
spelade in för de personer, som genom yrkesmässigt bedriven verksamhet
underlättade eller möjliggjorde undanhållande av skatt. Därest såsom
de sakkunniga föreslagit jämväl taxering av ränta å obligationer bleve
föremål för kontroll, skulle området för en dylik verksamhet ytterligare
kunna komma att utsträckas.

De sakkunniga utveckla därefter skälen för att å detta område icke
frångå den slutna kontrollen och övergå till en stickprovskontroll i enlighet
med vad de sakkunniga — på sätt jag strax skall nämna — förorda
beträffande obligationsräntor. Därvid åberopas bland annat, att aktiernas
avkastning vore underkastad ganska stora växlingar, att aktier vore
föremål för spekulation i vida större omfattning än obligationer, att det
ofta kunde vara förenat med svårigheter att utröna, vilka företag som
verkställt utdelning, samt att det nuvarande systemet länge ägt tillämpning.

För åstadkommande av önskvärd fasthet i systemet föreslå de sakkunniga
emellertid införande av skyldighet för den, som hur i riket utkvitterar
vinstutdelning, att samtidigt avlämna särskild uppgift härom.
Uppgiften skulle avlämnas till den, som utbetalar utdelningen, d. v. s.
bolaget eller den ekonomiska föreningen själv eller annan, som erhållit
uppdrag att verkställa utbetalning av vinstutdelning, och det skulle
åligga denne att tillse att utdelning icke utbetaltes utau att uppgiftsplikten
fullgjordes. Härigenom bomme kontrollsystemet att nära ansluta
sig till det, som i 42 § taxeringsförordningen föreskrivits beträffande
Anssa lotterivinster. Innehållet a a- uppgifterna anses kunna i

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

stort sett överensstämma med de uppgifter, som redan för närvarande
pläga lämnas. Emellertid uppställes den fordran, att uppgifterna undertecknas
av den utbetalningsberättigade eller den person, som erhållit
hans uppdrag att utkvittera utdelningen. Av lätt insedda skäl föreslås
icke skyldighet för den utdelningsberättigade att personligen lyfta
utdelningen. Örn den skattskyldige på grund av förhinder icke kunnat
själv underteckna uppgiften, skulle hans ombud med sitt fullständiga
namn underteckna densamma ävensom uppgiva namn och adress å den
utdelningsberättigade samt sin egen bostadsadress.

Den som mottagit uppgifter av ifrågavarande slag skulle enligt de sakkunnigas
förslag vara skyldig att för varje år utan särskild anmaning
avlämna dessa till myndigheterna i samma ordning som nu tillämpas.

För stävjande av det missbruk, som förekommit genom inköp av kuponger
»över disk», föreslås vidare, att därest kupong förvärvats utan
tillhörande aktie eller annat dylikt värdepapper, i den förutnämnda uppgiften
skall anges namn och adress å den, från vilken kupongen förvärvats.
Då det emellertid icke anses uteslutet, att jämväl en sådan kontrollbestämmelse
skulle komma att kringgås, exempelvis genom att kupongen
före inlösen mer än en gång överlätes, föreslås därjämte skyldighet
dels för den, som i sagda ordning försålt kupong, att lämna utdelningsuppgift
dels ock för den, som inköpt kupongen, att övervaka fullgörandet
av denna skyldighet samt att till taxeringsmyndigheterna avlämna
sådana uppgifter.

De sakkunniga framlägga jämväl ett utkast till formulär till uppgift
av förevarande slag (sid. 177).

Nu omnämnda förslag, vilka i de sakkunnigas författningstext innefattas
i 35 § 3 och 4 moni., avse alla slag av »vinstutdelning från svenskt
aktiebolag, svenskt solidariskt bankbolag eller svensk ekonomisk förening
eller från utländskt bolag». Med denna formulering avses, enligt
vad de sakkunniga uttala, att träffa jämväl andra värdepapper än aktier,
vilkas avkastning influeras av resultatet av bolagets verksamhet och följaktligen
utgå med växlande belopp, såsom s. k. participating debentures
och andra vinstandelsbevis, som, ehuru de icke tillförsäkra ägaren andol
i bolagets kapital, medföra rätt till andel i vinst.

Bestämmelserna avse a andra sidan, beträffande sevill svenska som
utländska värdepapper, endast vinstutdelning, som utbekommits här i riket.
De sakkunniga lia ansett sig böra avstå från ärlig kontroll beträffande
sådana belopp, som från svenska företag utbetalats vid inlösningsställe
i utlandet. Visserligen anses det icke uteslutet, att i Sverige oinskränkt
skattskyldiga själva eller genom ombud utkvittera utdelning vid
sådant inlösningsställe i utlandet, men att för utövande av kontroll över
sitt sådana utdelningar bleve taxerade införa särskilda bestämmelser synes
de sakkunniga desto mindre böra komma i fråga som det uppenbarligen
icke skulle möta någon större svårighet för den skattskyldige att

118

Kungl. Majlis proposition nr 148.

uiidandiaga sig verkningarna av en sådan kontroll. lie sakkunniga förutsätta
emellertid, att åtgärder genom taxeringsinspektionens försorg
skola vidtagas, vilka lämna möjlighet att stickprovsvis övervaka oell
kontrollera även i utlandet utbetalade utdelningar från svenska bolag.
För detta ändamål föreslås en bestämmelse i utkastets 35 § 6 morn., enligt
vilken svenskt företag efter anmaning av skattedirektören skall vara
skyldig lämna uppgift om dem, vilka mottagit vinstutdelning för att utbetalas
utom riket.

I detta sammanhang erinra de sakkunniga, att bolagsskatteberedningen
i sitt år 1931 avgivna betänkande framlagt förslag örn källbeskattning av
utdelningar från svenska aktiebolag m. fl. genom införande av en särskild
kupongskatt samt att i den händelse detta förslag genomföres behov
icke längre skulle föreligga till kontroll över taxering av utdelning
till i utlandet bosatta personer, enär kupongskatten för sådana personer
skulle vara definitiv.

De sakkunniga föreslå slutligen en bestämmelse (35 § 7 morn.), enligt
vilken Kungl. Majit, där så kan ske utan att åsyftad kontroll eftersättes,
skulle äga förordna örn jämkning av ifrågavarande uppgiftsplikt. Härmed
åsyftas närmast, att jämkningar skulle kunna bliva erforderliga med
hänsyn till att enligt gällande dubbelbeskattningsavtal utdelning från
svenska företag i vissa fall skola vara fria från skatt eller med avseende
å utdelningar från vissa ekonomiska föreningar. Därjämte tänkes Kungl.
Majit jämlikt denna bestämmelse komma att lia befogenhet att i sådant
fall, där skattskyldig vägrar avlämna föreskriven uppgift, förordna hur
den utbetalande skall förfara; såsom redan nämnts skulle regeln nämligen
vara den att utdelning icke finge äga rum utan att uppgiftsplikten
fullgjorts.

Straffpåföljd för uppgiftspliktig skulle enligt förslaget i vissa fall inträda
vid lämnande av oriktig uppgift. Dessutom föreslås, i anslutning
till vad nu gäller, vissa påföljder för den som icke behörigen fullgör sin
skyldighet att avlämna mottagna uppgifter.

De sakkunnigas förslag beträffande obligationsräntor o. d. I självdeklaration
skola räntor å obligationer och liknande värdepapper upptagas
under inkomst av kapital tillsammans med räntor av annat slag, utan
specifikationsskyldighet. Vid förmögenhetsredovisningen skola sådana
värdepapper specificeras. Taxeringsmyndigheterna sakna emellertid prak
tiskt taget varje möjlighet att kontrollera, att i förevarande avseenden
intet undandolts.

Förslag lia tidigare framställts örn införande av kontrollbestämmelser
å detta område. I det av 1923 års taxering ssakkunniga den 30 juni
1925 avgivna förslaget till taxeringsförordning fanns inrymd en bestämmelse,
enligt vilken den, som här i riket utgivit obligationer, förlagsbevis
eller därmed jämställda förskrivningar, ålades skyldighet att utan sär -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

skild allmäning lämna uppgift örn sådana här i riket hemmahörande juridiska
personer och här i riket bosatta fysiska personer, som under beskattningsåret
uppburit ränta å dylika förbindelser, samt örn räntebeloppet.

Beträffande detta förslag framställdes åtskilliga erinringar av över
detsamma hörda myndigheter och sammanslutningar, främst av riksgäldskontoret
men jämväl av bland andra bank- och fondinspektionen
samt svenska bankföreningen. I första hand anmärktes, att uppgiftsskyldigheten
bleve oerhört betungande för uppgiftslämnarna. Riksgäldskontoret
upplyste, att de under budgetåret 1924/1925 förfallande statsobligationskupongerna
uppgått till 2,600,000 stycken, delvis fördelade i småposter.
samt att utvecklingen häntydde på en alltjämt fortgående ökning.
Bank- och fondinspektionen samt svenska bankföreningen m. fl. meddelade,
att sammanlagda beloppet den 31 december 1924 av alla svenska
obligationslån utgjorde över 4 */= miljarder kronor, samt påpekade, att
kupongränta utbetalades två gånger örn året. Vidare framhölls i dessa
yttranden, att det största antalet av obligationerna vore placerat dels hos
sparbanker, försäkringsanstalter och andra affärsföretag med bokföringsskyldighet,
varför man redan av denna anledning borde lia full garanti
för att ränteinkomsten bleve vederbörligen beskattad, och dels hos fromma
stiftelser och andra välgörenhetsinrättningar, vilka vore skattefria.
Svenska bankföreningen m. fl. uppskattade de sålunda placerade obligationerna
till åtminstone 75 procent av samtliga svenska obligationer. Slutligen
påpekades, att lyftandet av räntan pä en obligation icke innebure
något bevis för att räntan till hela sitt belopp verkligen utgjorde inkomst
för den, som lyfte densamma, enär han, örn han förvärvat obligationen
mellan två förfallodagar, till obligationens säljare erlagt räntan för tiden
intill förvärvet; därest uppgiftsskyldighet stadgades beträffande obligationsräntor,
borde därför denna skyldighet förbindas med föreskriftei
örn utredning rörande räntefördelningen, då obligation bytte ägare.

I propositionen nr 210 till 1927 års riksdag med förslag till taxeringsförordning
upptogos icke nyssnämnda bestämmelser rörande räntor a obligationer.
Till stöd härför anförde föredragande departementschefen följande: »Enligt

de av riksgäldskontoret lii. fl. lämnade upplysningarna är antalet
taxeringsuppgifter, som i följd av den föreslagna uppgiftsplikten
skulle ifrågakomma, så betydande, att redan denna omständighet föranleder
tvivelsmål, huruvida arbetet med uppgifternas upprättande och översändande
kan motsvara den nytta, uppgifterna skulle medföra för taxeringsresultatet.
Mängden av detta nya uppgiftsmaterial komme dessutom
säkerligen att vålla taxeringsmyndigheterna svårigheter. Nyttan av uppgifterna
bleve också i hög grad illusorisk vid det anförda förhållandet, att
obligationerna i stor omfattning innehavas dels av bank- och lörsäkiingsföretag
och dels av stiftelser och inrättningar, som aro undantagna från
skattskyldighet, varjämte den omständigheten, att överlåtaren av obligation
uppbär av förvärvaren räntan till överlåtelsedagen, nödvändiggör

120

Kungl. Muj-.ts proposition nr 148.

alltför omfattande åtgärder, därest uppgifterna icke skola bliva missvisande.
Av dessa anledningar har jag i det nu framlagda förslaget icke
upptagit några bestämmelser örn uppgiftsskyldighet beträffande räntor
å obligationer, förlagsbevis och därmed jämställda förskrivningar.»

I sitt förenämnda betänkande nr 17 anförde 1929 års bevillningsutskott
i fråga örn taxeringskontroll över räntor å obligationer följande:

»I och för kontroll över att obligationsräntor bliva beskattade synes
lämpligen ett uppgiftsförfarande likartat med det, som användes vid lyftande
av aktieutdelning, böra komma till användning. För utgivaren av
obligationerna skulle emellertid skyldighet att lämna taxeringsmyndigheterna
uppgift örn räntetagare inträda först efter anmaning. Genom
att varje år endast vissa obligationsutgivare ålades sådan skyldighet,
kunde uppgiftsmaterialet på lämpligt sätt avgränsas, så att beskattningsnämnderna
icke bleve över hövan betungande.»

I fråga om kontrollbehovet å detta område ma erinras örn vad som redan
anförts i detta avseende på tal örn behovet av deklarationskontroll överhuvud.
Såsom där nämndes har bland annat vid skattskyldigs död ofta kunnat
konstateras, att obligationsräntor icke deklarerats. De sakkunniga beräkna,
att cirka 250 miljoner kronor årligen utbetalas i räntor å svenska obligationer
och anföra vidare, att i Sverige placerade utländska obligationer
med säkerhet representerade ett högre belopp än i utlandet placerade svenska
obligationer. I lider förutsättning att, såsom bankföreningen uppgivit,
åtminstone 75 procent av samtliga svenska obligationer placerats hos bankoch
försäkringsföretag samt hos personer, som icke äro skattskyldiga, åter
stöde likväl ett mycket avsevärt belopp, som tillfallit personer, för vilka
dylika räntor äro att i beskattningshänseende hänföra till intäkt av kapital.
Härtill komme räntor å förlagsbevis. Därest räntor å obligationer
hittills undandragits beskattning i större omfattning, skulle — fortsätta
de sakkunniga — anordnandet av en effektiv kontroll över obligationsräntor
säkerligen medföra en betydande höjning av skatteunderlaget
samt väl försvara de utgifter, som därav kunna föranledas. Framhållas
borde att, i olikhet med vad gäller vinstutdelningar, obligationsräntorna
representerade ett år från år i huvudsak oförändrat inkomstbelopp, vars
storlek ej nämnvärt påverkades av konjunkturläget. Kontrollen skulle
vidare bereda ökad möjlighet att övervaka förändringar i de skattskyldigas
förmögenheter, en omständighet som hade stor betydelse för vinnande
av kännedom örn inkomster av svårkontrollerbar beskaffenhet.

De sakkunniga förorda pa detta område införande av möjlighet till
stickprovskontroll. Även en stickprovskontroll synes de sakkunniga
kunna bliva effektiv i fråga örn inkomst av kapital i allmänhet. Därest
nämligen vid taxering konstaterats, att skattskyldig ägde tillgångar, syntes
taxeringsmyndigheterna icke utan närmare förklaring böra godtaga,
att sådana tillgångar icke redovisades i deklarationer för senare år.
Detta skäl ägde full giltighet jämväl i fråga örn obligationsräntor. Mot
anordnande av en sluten kontroll kunde direkt åberopas de praktiska olä -

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

»enheter, vilka framhållits av chefen för finansdepartementet i nyssnämnda
anförande i proposition till 192 < års riksdag''.

För genomförande av denna stickprovskontroll föreslås en obligatoiisk
uppgiftsplikt för deni, sorn uppbära räntor av detta slag, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande vinstutdelningar.
Däremot skulle skyldighet att till myndigheterna avlämna dessa uppgifter
inträda först efter anmaning av skattedirektören; mottagna uppgifter
örn betalning för försålda lösa räntekuponger skulle dock i detta avseende
likställas med uppgifter örn vinstutdelning och således avlämnas
utan anmaning.

I vissa avseenden skulle dock denna uppgiftsplikt, varom stadganden
upptagas i de sakkunnigas 35 § 3 morn., skilja sig från uppgiftsplikten
i fråga örn vinstutdelningar. Sålunda uteslutas från uppgiftsplikten räntor,
vilka utbetalas å obligationer utan att vare sig kupong eller särskilt
kvitto avlämnats. Som exempel härå anföras räntor ä obligationer, som
inskrivits i statsskuldboken eller på likartat sätt registrerats och a vilka
ränta utbetalas utan att certifikat behöver företes. Emellertid skulle riksgäldskontoret
och andra institutioner, som i dylik ordning utbetala räntor,
enligt särskild bestämmelse i förslagets 35 § 5 mom. bliva skyldiga
att efter anmaning lämna uppgift örn sådana räntor. För den händelse
ränta utbetalades mot avstämpling eller annan anteckning ä obligation
eller därmed jämställd förskrivning, bomme även en sådan särskild uppgiftsplikt
att åligga låntagaren.

Vidare tänka sig de sakkunniga, att uppgifterna av förevarande slag
skulle utöver förutnämnda data innehålla upplysning örn tidpunkten för
förvärvet, därest räntetagaren förvärvat obligation efter det ränta därå
senast förfallit till betalning. De sakkunniga anföra, att då vidare skattskyldig
enligt de sakkunnigas förslag skulle i självdeklaration lämna specifikation
rörande obligationsräntor samt i denna specifikation angiva
tidpunkten för förvärv eller försäljning av under beskattningsåret inköpta
eller försålda obligationer, syntes beskattningsmyndigheterna kunna
på ett tillfredsställande sätt utöva kontroll över en riktig beskattning
av obligationsräntor jämväl där till följd av förändringar i äganderätten
mellan tvä förfallodagar skattskyldighet för räntan åvilade mer än
en person.

Enär skattskyldighet för ränta a obligation eller liknande förskrivning
icke åligger den, som icke är här i riket bosatt — detta i motsats till vad
som gäller beträffande aktieutdelningar — anse de sakkunniga, att därest
räntekupong översändes för inlösen från utlandet, bör i stället föi van
lig uppgift godtagas en försäkran, att räntetagaren icke är bär i riket bosatt.
En anvisning härom anses kunna, med tillämpning av stadgandet
örn rätt för Kungl. Majit att medgiva jämkning i uppgiftsskyldigheten,
meddelas ä deklarationsformuläret, som skulle fastställas av Kungl. Majit.
Särskilt förslag till sådant formulär framlägges icke i betänkandet.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

De sakkunniga uttala, att det icke syntes vara omöjligt att anordna de
skattskyldigas ifrågavarande uppgiftsplikt så, att dessa icke nämnvärt
betungades genom densamma. Vid överlämnande av kuponger för inlösen
till bank plägade nämligen banken avfordra ägare av obligation eller
förlagsbevis en förbindelse att återlösa kupongerna, därest de för inlösen
avlämnade, å förbindelsen specificerade kupongerna icke infriades av gäldenären.
Säkerligen skulle det icke möta större svårigheter att utarbeta
ett uppgiftsformulär, som samtidigt tillgodosäge taxeringsmyndigheternas
och bankernas intresse och vilket möjligen kunde avlämnas i två genomskriftsexemplar.

I fråga om det sätt, varå skattedirektörens rätt till uppgifternas avlämnande
skulle begagnas, anföra de sakkunniga:

Skattedirektören syntes kunna antingen hos obligationslåntagarna begära
avlämnande av samtliga uppgifter, avseende vissa emissioner, eller
ock vända sig direkt till banker och andra, sorn inlöst kuponger, med begäran
örn de uppgifter, som avsåge under viss tidrymd inlösta kuponger.
Fördelen med den förstnämnda utvägen vore närmast den, att därigenom
kunde övervakas, i vilken omfattning kontrolluppgifter avlämnats i fråga
örn viss emission och vilka resultat kontrollen medfört beträffande denna.
Användes åter den andra utvägen, bomme möjligen bankernas arbete för
konto ollen att minskas, då de icke skulle beliöva verkställa uppsortering
av uppgifterna å de olika emissionerna. Därtill komme, att kontrollen
därigenom bomme att spridas över ett större antal emissioner samt att,
då ränta å obligationer regelmässigt utbetalades två gånger årligen i lika
stora rater, ett mindre antal uppgifter erfordrades för att vinna i stort
sett samma resultat i kontrollhänseende som med användande av förstnämnda
metod skulle kunna uppnås. Otvivelaktigt måste det emellertid
anses mest ändamålsenligt att lia möjlighet att använda båda utvägarna
vid sidan av varandra, och de sakkunnigas förslag hade utarbetats för tillgodoseende
av ett sådant syfte.

Slutligen uttala de sakkunniga beträffande kontrollsystemets praktiska
användning, att sedan infordrade uppgifter kommit taxeringsinspektionen
till handa samt eventuellt de uppgifter frånskilts, som avsåge
banker, försäkringsbolag och från skattskyldighet frikallade personer,
skulle uppgifterna översändas till vederbörande länsstyrelse. Den föreslagna
ordningen skulle — anföra de sakkunniga — säkerligen icke behöva
försena taxeringsarbetet. Uppgifterna skulle nämligen utan egentlig
olägenhet kunna avlämnas vid samma tidpunkt som de uppgifter till
ledning för annans taxering, vilka skulle avlämnas utan anmaning. Även
om skattskyldig skulle vinna kännedom örn vilka obligationer, som ett
särskilt år komme att bliva föremål för uppgiftsplikt, innan han avlämnat
deklaration, skulle det vara förenat med avsevärd svårighet för honom
att utnyttja denna kunskap ej minst med hänsyn till att i fråga örn
obligationer, som icke återfunnes i av honom föregående år avgiven deklaration,
skulle vid lyftande av utdelning anteckning lia gjorts angående
tiden för förvärvet.

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Avgivna yttranden. 1 de avgivna yttrandena har genomförandet av
förslaget i fråga örn kontroll å aktieutdelningar och ohligationsräntoi
m. m. i allmänhet ansetts önskvärt men tvivelsmål uttalats örn genomförbarheten
nied hänsyn till vissa rättsliga och praktiska svårighetei.
Kammarrätten tillstyrker emellertid och anför därvid:

De sakkunnigas framställning visade nied stor tydlighet, att det nuvarande
systemet beträffande kontroll å aktieutdelningar icke fungerade
tillfredsställande. Den nu föreslagna anordningen att lagga uppgiltsskyldiglieten
på den, som lyfte utdelning eller försålde kupong utan tillhörande
värdepapper, syntes vara ägnad att råda hot pa de patalade missförhållandena
och tillstyrktes av kammarrätten.

Det syntes kammarrätten, som örn det besvär som förorsakades obligationsutgivarna
genom det för obligationer föreslagna kontrollsystemet,
skulle vara väl försvarat med fördelarna ur kontrollsynpunkt. Genom
de upplysningar örn nyförvärv av obligationer, som skulle lämnas i uppbitterna,
oell genom de specifikationer å inkomster och innehav, som de
sakkunniga tänkt sig skola meddelas i deklarationerna, syntes det nämligen
sannolikt, att den svära frågan om kontroll över ifrågavarande slag
av inkomst och förmögenhet bomme att få en i stort sett tillfredsställande
lösning. Kammarrätten funne sig följaktligen böra tillstyrka de åtgärder,
sorn de sakkunniga i detta sammanhang föreslagit, däri inbegnpet,
jämväl de kompletterande föreskrifterna örn uppgiftsskyldighet efter
anmaning för inländsk obligationsutgivare, som utbetalt ränta annorledes
än mot kupong eller kvitto, samt örn enahanda skyldighet för svenska
aktiebolag, solidariska bankbolag och ekonomiska föreningar beträffande
vinstutdelning, som utbetalats utom riket.

Från länsstyrelsernas yttranden ma anmärkas följande.
Överståthållarämbetet: De sakkunnigas förslag beträffande kontroll å
vinstutdelningar vore givetvis ur skattekontrollsynpunkt av stort värde.
Visserligen avfordrade enligt praxis banker och andra penninginiättningar
redan nu åtminstone den, som lyfte utdelning å aktier, en sådan upp
gift, som dock i allmänhet icke undertecknades av den utdelningsberättigade,
men vore det oaktat en uttrycklig föreskrift härom av stolt värde.
Emellertid vöre att märka, att den kupong, mot vilken utdelning lyftes,
åtminstone som regel vore ett löpande fordringsbevis, betalbart i vems
hand det vara månde, och det syntes icke vara möjligt att i en skatteförordning
meddela andra villkor för lyftande av betalning å ett sådant än
dem, som vore föreskrivna i allmän lag. r

Länsstyrelsen i Stockholms län: Beträffande kontrollen a aktieutdelningar,
vilken vore önskvärd, syntes kunna ifrågasättas, örn föislaget
kunde genomföras allenast genom lagstiftning i skatterättslig väg. Den
föreslagna stickprovskontrollen beträffande räntor a obligationer bolde,
örn den infördes, kunna handhavas utan den föreslagna starka centralmyndigheten.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Förslutet om uppgiftsskyldigliel rolando
utdelningar å aktier m. m. eller ränta a obligationer m. in. avstyrktes.
I vad avsåge aktieutdelningar torde ett dylikt stadgande vara mindre val
förenligt nied aktiebolagslagen, och beträffande (ivriga ifrågavarande
utbetalningar syntes de skill, som enligt propositionen nr 210/1927 varit
avgörande för departementschefens ställningstagande till da ifrågasatt
stadgande i ämnet, fortfarande ilga giltighet. Flir obligationsutfärdarna

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

måste det antagas Idiva en mycket stor tunga att mottaga, ordna och vid
mottagen anmaning utlämna de föreslagna uppgifterna; och det syntes
icke rimligt att långivarna skulle åläggas en dylik arbetsbörda för det
allmännas räkning utan någon som helst ersättning. Förslaget kunde
ock medföra obenägenhet att anlita obligationslån för industriens upplåning
och därigenom verka nationalekonomiskt skadligt. I fråga örn utdelning
från ekonomiska föreningar syntes nu gällande minimigräns för
nppgiftsskyldighets inträdande fortfarande höra bibehållas så att taxeringsmyndigheterna
icke besvärades med uppgifter örn småposter utan
betydelse för beskattningen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: De föreslagna bestämmelserna angående
uppgiftsplikt i fråga örn utdelning å aktier vore ägnade att möjliggöra
en bättre kontroll. Det syntes emellertid tvivelaktigt, huruvida de
föreslagna bestämmelserna om uppgiftsplikt verkligen kunde helt genom
föras, då bolag icke syntes kunna innehålla utdelning å sina aktier endast
av den anledning, att mottagaren vägrade utfärda mottagningsbevis.
. Vad nu sagts örn kontroll å aktieutdelning syntes äga motsvarande
giltighet beträffande den föreslagna stickprovskontrollen över utdelning
å obligationer.

Länsstyrelsen i Kristianstads län tillstyrker; dock funne länsstyrelsen
icke erforderligt med uppgiftsskyldighet beträffande obligationsräntor
för juridiska personer.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Förslaget i fråga örn aktieutdelningar
tillstyrktes, därest civilrättsliga hinder härför icke förelåge. Vad obligationsräntorna
anginge skulle länsstyrelsen — i betraktande av att de
sakkunnigas metod kunde antagas medföra ett synnerligen betungande
arbete både för utgivare och innehavare av obligationer — vilja förorda
att, därest det läte sig göra, skatten härför uttoges vid källan genom s. k.
kupongskatt.

Länsstyrelsen i Hallands län: Då den föreslagna kontrollen vöre synnerligen
välbehövlig utan att vara särskilt betungande vare sig för de
skattskyldig^ eller för dem, som skulle medverka vid kontrollen, tillstyrktes
förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: S. k. participating debentures
bolde icke i beskattningshänseende likställas med aktier. De vore snarare
att hänföra till fordringsbevis. Ett uttalande örn, huru de vid taxeling
skulle behandlas, torde pa lämpligt ställe böra inflyta i anvisningarna
till taxeringsförordningen. Beträffande obligationsräntor syntes
det föreslagna sättet för kontroll, å vilka personel* som uppbure desamma,
icke vara praktiskt genomförbart. För ett bättre tillgodotagande
av denna skattekälla vore det nödvändigt, att skatten uttoges vid räntans
utbetalning genom kupongskatt, dock fristående från den vanliga
beskattningen och utan sammankoppling med ett tillkrånglat restitutionsförfarande,
sådant som tidigare föreslagits för lösning av denna fråga.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Det föreslagna tillvägagångssättet
syntes innebära ett framsteg. Det torde dock vara mycket tvivelaktigt,
örn rätt att utfå utdelning eller ränta kunde göras beroende av att uppgift
lämnades å mottagna belopp till ledning för taxering.

Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Förslaget vore tilltalande men det
finge väl anses, att det bleve stridande mot civillag.

125

Kunni. Majda proposition nr 148.

1 det gemensamma yttrandet till kommerskollegium från Sveriges industriförbund,
svenska bankföreningen och Stockholms handelskammare
anföres, att organisationerna ville ifrågasätta lämpligheten av uppsamlandet
av alla dessa uppgifter, som endast skulle utnyttjas i ringa mån,
effektiv beskattning av obligationsräntor erhölles bäst genom en kupongskatt.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anföra:

Enligt fullmäktiges mening får det betraktas som en brist i vart taxeringsväsende,
att enligt gällande lagstiftning någon effektiv kontroll ej
kan utövas över, att räntor å obligationer riktigt deklarerats liksom ej
heller över att i skattskyldigs förmögenhetsredovisning intagen specifikation
av honom tillhöriga obligationer är fullständig. De föreslagna
anordningarna synas vara ägnade att väsentligen undanröja berörda
olägenheter. Framhållas må, att de uppgifter, som enligt de sakkunnigas
förslag skulle i självdeklaration lämnas angående obligationsräntor,
synas fullmäktige möjliggöra tillfredsställande kontroll över beskattningen
av dessa även vid förändringar i äganderätten mellan kuponglorfallodagarna.
En kontroll över obligationsräntorna genom stickprov
skulle visserligen ej för riksgäldskontoret bliva lika betungande som den
av 1923 års taxeringssakkunniga föreslagna fortlöpande kontrollen
skulle hava blivit. Då emellertid även en mindre omfattande uppgittsskyldighet
säkerligen komrne att för riksgäldskontoret medföra bade betydligt
ökat arbete och avsevärda kostnader, måste det krävas, att stickprovssystemet,
örn detsamma skulle införas, bleve använt med ali den
varsamhet, som kunde vara möjlig utan att kontrollens effektivitet äventyrades.
Under denna förutsättning vilja fullmäktige for sm del, oaktat
de nyss framhållna följdverkningarna för riksgäldskontoret, ej motsatta
sig genomförandet av de sakkunnigas förslag i nu ifrågavarande del.

bill av de mest angelägna reformerna i fråga örn skattekontrollen synes
mig vara, att någon form av kontroll åvägabringas beträffande ränteinkomster
av obligationer och liknande värdepapper. I vad rör aktieutdelningar
ha vi visserligen en kontroll, som torde medföra en vida säkrare
beskattning än för obligationsräntor, men även härvidlag föreligga stola
brister i kontrollmöjligheterna, icke blott i fråga örn utdelningar sorn ga
till utlandet utan även eljest. En kupongskatt å dessa räntor och utdcl
ningar skulle givetvis till en del lösa dessa svårigheter. I vad rör aktieutdelningar
bär bolagsskatteberedningen framlagt ett förslag härom,
sorn dock ännu icke realiserats. Beträffande obligationsräntorna äi in
förandet av en kupongskatt förenat nied särskilda svårigheter. Ammie
kas bör jämväl, att en kupongskatt enligt bolagsskatteberedningens fulslag
icke skulle utesluta kontrollbehovet. Då frågan föreslås löst så, ati
den vid källan uttagna kupongskatten å aktieutdelningar skulle avdragas
från den vanliga skatten, skulle nämligen med hänsyn till de progressiva
inkomstskatterna alltjämt föreligga ett ej ringa intresse för de skattskyldiga
att ej deklarera dessa ränteinkomster, och därjämte skulle tydligen
föreligga samma intresse som nu av att förevarande värdepapper
ej upptagas i förmögenhetsredovisningen.

Departe mentschefen -

126

Kungl. Marits proposition nr 148.

Jag anser således icke, att planerna på en kupongskatt böra la undanskjuta
genomförandet av en erforderlig reform i förevarande avseende.
I fråga örn reformens innehåll har jag i stort sett blivit övertygad örn
lämpligheten av de sakkunnigas nyss refererade förslag, vars önskvärdhet
också genomgående vitsordats i de avgivna yttrandena. De anförda
rättsliga betänkligheterna torde genom en mindre omläggning kunna
övervinnas, oell för att minska de praktiska olägenheterna har jag jämväl
vissa jämkningar att föreslå. De sakkunnigas uppfattning, att sistnämnda
olägenheter icke kunna vara alltför stora i förhållande till frågans
vikt, har enligt min mening bestyrkts icke minst genom att fullmäktige
i riksgäldskontoret ansett sig böra tillstyrka förslaget beträffande
obligationerna.

Vad först angår invändningarna av juridisk art lärer det icke kunna
förnekas, att det knappast är väl förenligt med gällande civilrätt och de
med värdepapperen förenade rättigheterna, att genom en lagstiftning,
tillkommen i skatteförfattningarnas form, giva stadganden därom, att
utdelning eller ränta icke må utbetalas, innan den därtill berättigade avlämnat
en skriftlig uppgift enligt fastställt formulär för blivande taxeringskontroll.
Att så förfarits beträffande vinster å ett mycket begränsat antal
premieobligationer bör icke anses prejudicerande. Emellertid synes mig
hinder icke i och för sig föreligga att i skatterättslig ordning stadga en
ovillkorlig uppgiftsplikt för mottagaren av utdelning eller ränta samt att,
i syfte att vinna åtlydnad åt ett sådant stadgande, bestämma ett särskilt
straff för underlåtenhet att behörigen fullgöra denna ordningsföreskrift.
Denna anordning synes icke böra hindra att det i författningstexten utsäges,
att den som utbetalar utdelning eller ränta bör tillse att mottagarens
uppgiftsplikt fullgöres. Vidare torde den förre böra åläggas att vid avlämnande
av uppgifter till taxeringsmyndigheterna särskilt angiva, örn
i något fall uppgiftsplikten icke fullgjorts.

Undgående av skatt genom försäljning av lös kupong : över disk», på
sätt de sakkunniga angivit, torde kunna väsentligen förhindras genom
åläggande för den, som lyfter utdelning eller ränta, att i sådant fall å
blanketten jämväl angiva namn och hemvist å den, som sålt kupongen.
Givetvis kunde det vara önskvärt att, såsom de sakkunniga föreslagit,
även föreskriva skyldighet för kupongens säljare att örn erhållen betalning
avlämna särskild uppgift till köparen —■ jämte skyldighet för denne
att inleverera sådana uppgifter till myndigheterna — men i förenklingssyfte
torde man kunna tillsvidare avstå härifrån; en sådan uppgiftsplikt
skulle uppenbarligen ligga på ett annat plan än den eljest föreslagna och
synes örn möjligt böra undvikas.

I huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunniga anser jag skyldighet
att utan anmaning till taxeringsmyndigheterna avlämna mottagna
uppgifter böra stadgas endast för de fall att fråga är örn utdelning å
svenska aktier eller å andelar i svensk ekonomisk förening eller från utländsk
juridisk person, medan uppgifter å ränta, som erlagts mot avläm -

127

Kungl. Majlis proposition nr 148.

nantie av kupong eller kvitto, å obligationer, förlagsbevis eller andra för
den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar böra avlämnas först
efter anmaning. Från solidariska bankbolag kan man numera bortse (lag
den 22 februari 1935, nr 32). Någon särskild anledning att hänföra avkastning
å s. k. participating debentures eller liknande vinstandelsbevis
till den förra gruppen synes numera icke föreligga. Uttrycket utländsk
juridisk person torde med hänsyn till stadgandet i 67 § kommunalskattelagen
vara lämpligare än uttrycket utländskt bolag.

De sakkunniga lia förutsatt, att det skulle ankomma å skattedirektören
att bestämma, i vilken omfattning avlämnade uppgifter å räntor å obligationer
o. d. skulle infordras. Med den ställning jag intagit till organisationsfrågan
synes, såsom jag tidigare antytt, denna rätt böra förbehållas
Kungl. Majit. Härigenom lämnas också en garanti därför,
att vederbörande icke besväras med avlämnande av uppgifter i
större omfattning än att materialet kan tillgodogöras. I fråga örn det
sätt, varpå anmaningsrätten närmast kan tänkas bliva begagnad, får jaghänvisa
till de sakkunnigas nyss refererade framställning.

Det kunde möjligen ifrågasättas att från uppgiftsplikt undantaga vissa
fall, såsom då vederbörande av något skäl icke är skattskyldig för uppburet
belopp eller då utdelning eller ränta lyftes av någon, som utan särskilda
kontrollåtgärder kan antagas bliva vederbörligen beskattad därför,
exempelvis sparbanker, försäkringsbolag m. fl. Enligt min mening
är det i stort sett icke erforderligt eller lämpligt att göra sådana undantag.
Med den mycket enkla blankett, som jag tänker mig, kan uppgiftsskyldigheten
sällan bliva betungande, och jag vill erinra att med sådana
undantag möjlighet icke skulle finnas till kontroll å uppgiftspliktens fullgörande
i full utsträckning. De sakkunniga lia uttalat, att därest räntekupong
översändes hit från utlandet för inlösen, horde kunna godtagas
en försäkran, att räntetagare!! icke är här i riket bosatt. Då Ami en sådan
försäkran icke skulle kunna godkännas utan att räntetagare!! åtminstone
namngivits, synes emellertid även för detta fall Aranlig uppgiftsblankett
kunna användas och således undantagsbestämmelser icke vara erlorderliga.
dag vill erinra, att systemet innebär att i ett fall som detta uppgiften
kan avfattas och undertecknas av här bosatt ombud med angivande
av den berättigades namn och hemvist. Vad jag nu anfört utesluter icke
att det kan vara lämpligt att för uppkommande fall i förordningen införa
den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att Kungl. Majit, där
så kan ske utan att åsyftad kontroll eftersättes, må förordna örn jämkning
av den stadgade uppgiftsplikten.

Av synnerlig vikt är uppenbarligen, att de formulär till uppgifter, som
enligt förordningen skulle fastställas av Kungl. Majit, göras så enkla och
tydliga som möjligt. Preliminära utkast härtill ha utarbetats inom finansdepartementet
och torde få fogas till dagens statsrådsprotokoll såsom
bilagor (Bilaga A och Bilaga B). T fråga örn formuläret för obligationer

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

c. d. ha de sakkunniga erinrat, att bankerna redan nu vanligen plägat avkräva
vederbörande en förbindelse att under vissa förutsättningar återlösa
kupong samt att det torde låta sig göra att samarbeta formuläret därtill
med nu avsedda formulär. De sakkunniga förutsätta dock, att två
exemplar av detta skulle erfordras. Givetvis vore det i hög grad önskvärt,
örn även för de fall att sådana förbindelser begagnas endast blankett i ett
exemplar behövde ifyllas. Med hänsyn dels till den ringa betydelse,
ifrågavarande förbindelser lia för bankerna, dels därtill, att uppgifterna
alltid skola avlämnas till taxeringsmyndigheterna först en tid efter
mottagandet och endast i begränsad utsträckning, samt dels slutligen därtill,
att de till taxeringsmyndigheterna överlämnade uppgifterna även se
nore vid behov skulle vara tillgängliga för det bankföretag, som mottagit
desamma, har jag också anledning tro att en sådan anordning, att endast
ett exemplar erfordras, skall låta sig genomföra. Jag förutsätter
därför, att i formuläret intages en förklaring, att det må förses med de
tillägg som erfordras för att det även skall kunna fylla de uppgifter som
avses med ifrågavarande förbindelser.

På grund av invändningen att den som lyft ränta a en obligation e. d.
icke alltid vore skattskyldig för hela beloppet, enär han kunnat förvärva
obligationen efter den föregående ränteterminen och då lia betalt ränta till
förre ägaren för tiden till överlåtelsen, uttala de sakkunniga, att formuläret
för obligationsräntor o. d. för sådana fall bör innehålla även uppgift örn
tiden för förvärvet. Enär motsvarande uppgift skulle lämnas vid den
specifikation av ränteinkomster, som enligt de sakkunniga skulle bifogas
deklaration, skulle även i dessa fall möjlighet till kontroll finnas. I en
Vighet härmed har jag övervägt intagande i formuläret av föreskrift
därom, att örn obligationerna förvärvats efter den föregående ränteterminen
och därvid förre ägaren gottgjorts andel i det med uppgiften avsedda
räntebeloppet, jämväl skall uppgivas dagen för förvärvet och förre ägaren
gottgjort belopp. Emellertid skulle otvivelaktigt härigenom uppgiftsplikten
väsentligen försvåras, vartill kommer att det kanske icke alltid
är möjligt att lämna uppgifter av detta slag. Jag anser därför sådan
föreskrift böra undvikas. Enligt min mening kan det också utan nämn
värd olägenhet ske, örn blott vederbörande deklarationsformulär förses
med anvisning därom, att örn för nu avsett fall icke helt års räntebelopp
upptages såsom inkomst, uppgift skall lämnas örn dagen för förvärvet
eller försäljningen; därjämte synes det nu förevarande formuläret till
uppgift örn uppburen ränta böra förses med en förklaring härom. Jag vill
påpeka, att denna lösning också står bäst i överensstämmelse med den förut
berörda principen, att uppgift skall avlämnas även för belopp, som måhända
icke är hos mottagaren skattpliktigt.

Mot de sakkunnigas förslag örn uppgiftsplikt efter anmaning dels folden
som annorledes än mot kupong eller kvitto utbetalat ränta å här i
riket utfärdad obligation e. d. och dels för svenskt bolag eller svensk eko -

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

nomisk förening beträffande den, som mottagit vinstutdelning för att utbetalas
utom riket, bar jag i sak intet att erinra. Stadgande^ härom
synas mig kunna samarbetas och avfattas så, att de avse alla de fall, då
uppgiftsplikt för mottagare av utdelning eller ränta icke föreligger.

Med iakttagande av vad jag nu anfört och med vidtagande dessutom av
vissa jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur har jag i departementsförslaget
upptagit bestämmelser i anslutning till vad de sakkunniga
i denna del iöreslagit. Bestämmelserna ha synts mig kunna få sin
plats i 42 § 3—6 morn., i anledning varav rubriken till denna paragraf
även bör ändras.

Kontroll å bankräntor och banktillgodohavanden.

Enligt 35 § 1 mom. c) taxeringsförordningen föreligger skyldighet för
styrelse för bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande inrättning
att i särskilda fall efter anmaning av landskamrerare eller taxeringsnämndens
ordförande lämna uppgift örn namngiven skattskyldigs
ränteinkomst från den penningförvaltande inrättningen ävensom örn beloppet
av den skattskyldiges innestående medel vid viss angiven tidpunkt.

Bestämmelser av i huvudsak detta innehåll ha gällt sedan år 1920. Därefter
ha emellertid vid upprepade tillfällen framkommit förslag örn skärpt
uppgiftsplikt för vinnande av förbättrad kontroll. Gentemot ett motionsvis
vid 1924 års riksdag framställt förslag örn skyldighet för penninginrättningarna
att utan anmaning lämna uppgift å räntor framhöll
bevillningsutskottet (bet. nr 15), att utom den betungande arbetsbörda,
uppgiftsplikten komme att föranleda bankerna och sparbankerna med deras
stora antal insättare, taxeringsmyndigheternas arbetsmaterial därigenom
skulle ökas högst väsentligt samt att det redan med föreliggande
uppgiftsplikt mången gång yppade sig svårigheter för dessa myndigheter
att fullt utnyttja tillgängligt arbetsmaterial. Under åberopande av samma
skäl föreslogo 1923 års taxeringssakkunniga bibehållande av förenämnda
stadgande.

I yttranden över taxeringssakkunnigas förslag ifrågasatte länsstyrelsen
i Blekinge län uppgiftsplikt för räntebelopp över 300 eller möjligen 500
kronor samt länsstyrelsen i Malmöhus län uppgiftsplikt i fråga örn belopp,
som tillhörde personer utanför det län där bankkontoret vore beläget.

Chefen för finansdepartementet anförde i propositionen nr 210 till 1927
års riksdag:

»Den av länsstyrelsen i Blekinge Län förordade inskränkta uppgiftsskyldigheten
skulle visserligen icke medföra ett så överväldigande antal
uppgifter, som om ingen gräns nedåt funnes. Likväl måste antagas, att
uppgifterna skulle bliva ganska talrika. En på så sätt begränsad uppgiftsskyldighet
torde dock knappast motsvara önskemålen, då därigenom

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr Ulft

130 Kungl. May.ts proposition nr 148.

ränta å sparkasseräkningar endast undantagsvis skulle uppgivas. Det är
dessutom fara värt, att ett stadgande i dylik riktning skulle medföra försök
att kringgå bestämmelsen genom att medel uppdelas å flera håll. Därtill
kommer, att, enligt vad som uppgivits, det stundom ställer sig synnerligen
svårt för bankerna att beträffande olika räkningar konstatera
räkningshavarens identitet. I det framlagda förslaget har därför någon
bestämmelse i antydd riktning icke upptagits.»

I särskilda utskottets utlåtande vid 1928 års riksdag, vilket föranledde
den av mig inledningsvis omnämnda riksdagsskrivelsen angående effektivare
kontroll å ränteinkomster, framställdes icke några förslag till förevarande
frågas lösning. Det uttalades härom endast, att man kunde
tänka sig den ordningen, att uppgifter av ifrågasatt art lämnades allenast
vissa år efter därom av Kungl. Majit utfärdat påbud. Det påpekades
ock, att införande av ifrågasatt uppgiftsskyldighet syntes böra medföra
sådan ändring av formuläret till allmän självdeklaration, att ränteintäkter
skulle uppgivas specifikt med angivande av gäldenärens namn;
utan sådan specifikation skulle uppgiftsmaterialet svårligen kunna för
sitt ändamål utnyttjas av taxeringsmyndigheterna. Slutligen bör anmärkas
utskottets uttalande, att det syntes sannolikt att vissa ändringar
måste göras i lagstiftningen rörande bankbolagen och sparbankerna för
vinnande av garanti för att dessa inrättningar alltid ägde tillförlitlig
kännedom om insättares namn och hemvist.

1929 års bevillningsutskott anförde rörande nu ifrågavarande spörsmål
i sitt förutnämnda betänkande nr 17:

Enligt utskottets mening torde det icke saknas möjlighet att åstadkomma
en i stort sett tillfredsställande kontroll beträffande beskattningen av
i banker och andra penninginrättningar innestående medel samt därav
härflutna räntor, utan att vare sig penninginrättningarna eller taxeringsmyndigheterna
bliva över hövan betungade. En förutsättning för vinnande
av sådan kontroll torde vara att, såsom 1928 års särskilda utskott
framhållit, penninginrättningarna äga så tillförlitlig kännedom om insättarnas
namn och hemvist, att dessa kunna behörigen identifieras. De
register dessa inrättningar föra över insättare borde vidare lämna upplysning
även för sådana fall, att räkningen tagits i en persons namn, medan
rätten att uttaga medel å densamma förbehållits annan. Dessa register
borde, därest penninginrättningarna icke anses böra belastas med
skyldighet att efter anmaning lämna upplysningar ur detta register, på
anfordran hållas tillgängliga för taxeringsmyndighet inom ort, där bankkontoret
är beläget. Denna taxeringsmyndighet skulle åligga att meddela
taxeringsmyndighet å annan ort upplysning rörande de tillgodohavanden
och räntor, därstädes skattskyldig person innehaft eller åtnjutit
från bankkontoret. Granskningen av dessa kontoregister synes böra förbehållas
landskamreraren eller av honom utsett ombud.

De sakkunniga anföra angående behovet av kontroll och bristerna i
nuvarande kontrollmöjligheter på detta område bland annat följande:

Orsaken till att förevarande spörsmål skjutits i förgrunden läge väl
snarast däri, att nära nog varje taxeringsnämnd i landet varit i tillfälle

131

Kungl. May.ts proposition nr 148.

att iakttaga de menliga verkningarna av den ofullständiga kontrollen
å detta område. Det vore med hänsyn härtill förklarligt, att gång efter
annan yrkanden framställts på, att uppgiftsplikten skulle göras ovillkorlig
samt omfatta så gott som varje räntebelopp, oavsett dess storlek.
Det horde emellertid ihågkommas, att varje förstärkning av kontrollen
förorsakade nya kostnader och att dessa uppenbarligen måste bliva proportionsvis
högre i fråga örn mindre inkomstbelopp än beträffande större.

Mot gällande kontrollsystem kunde erinras, att detsamma förutsatte
en mera ingående kännedom örn de skattskyldigas ekonomiska förhållanden
än taxeringsnämnden ens i de mindre distrikten å landet torde
besitta. Så hade det ofta, efter det skattskyldig avlidit, visat sig, att
han ägt tillgångar och åtnjutit räntor, som icke deklarerats, utan att
taxeringsnämnden tidigare tvivlat på riktigheten av hans deklarationsuppgifter.
I städerna, framför allt de större, hade det givetvis mött särskilt
stora svårigheter att bedöma, huruvida den ena eller andra skattskyldige
skäligen kunde antagas lia fordringar hos bank eller, vilket
vore mycket vanligt, örn hans verkliga tillgodohavanden överstigit de
deklarerade. För affärsbankerna i de största städerna torde det vanligen
vara förenat med avsevärt arbete att fastställa, huruvida en omfrågad
person haft räkning hos hanken, i vart fall då det gällt personer
med mera allmänt förekommande tillnamn. I Stockholm hade under ett
vart av åren 1928—1932 förekommit, att bank efter förfrågan lämnat
uppgift, att den omfrågade icke innehaft konto hos hanken men att på
grund av upplysningar av den skattskyldige kunnat konstateras att
bankens uppgift icke varit riktig. Då bankernas oriktiga uppgifter otvivelaktigt
föranletts av att anteckningarna rörande insättarna icke varit
tillräckligt fullständiga för identifiering av dessa, skulle säkerligen en
förbättring kunna åstadkommas, därest bankerna av insättarna infordrade
uppgifter rörande fullständiga förnamn och möjligen även födelseår.
Såsom en olägenhet med det nuvarande förfarandet måste jämväl
betecknas, att hanken kunde bibringas den uppfattningen, att de personer,
som omfrågats, icke tillfredsställande fullgjort sin deklarationsplikt.
Genom att vissa banker ansett iakttagande av bankkutym fordra, att
kunden underrättades angående av taxeringsmyndigheterna framställd
förfrågan, hade de skattskyldiga kommit att onödigtvis irriteras. En
ytterligare olägenhet vore, att åtminstone mera förslagna skattskyldiga
lätt undandroge sig kontrollen. Ett av de tillvägagångssätt, som kommit
till användning, vore att placera medlen å bankkontor i annat län.
En annan stundom använd metod hestode däri, att insättaren placerade
medlen i annan persons namn, vanligen uppdiktat men med dragningsrätt
för insättaren.

Synnerlig vikt borde fästas vid, att ett reformerat kontrollsystem ordnades
så, att detsamma, utan att förlora i effektivitet, icke oskäligt betungade
vare sig taxeringsmyndigheterna eller uppgiftslämnarna. I
den mån så liite sig göra borde tillses, att banksekretessen skyddades och
att undersökningar så hedreves, att icke irritation framkallades hos dem,
som riktigt fullgjort sin deklarationsplikt.

Den av länsstyrelsen i Malmöhus län förordade utvägen eller att skyldighet
skulle åläggas penninginrättningar att lämna uppgift örn de personer,
som hade medel inneståendo hos bankkontor inom annat län än
det, där insättaren vore bosatt, skulle råda bot allenast på en av de
olägenheter, som vidlådde gällande kontrollsystem. Härtill komme att
sannolikt föga vore vunnet med att pålägga en sådan särskild uppgifts -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

plikt, då det antagandet läge nära till Ilands, att flertalet av de skattskyldiga,
sorn. på nu nämnda väg sökt undandraga sig kontroll, skulle
kamma att som adress angiva ort inom det län, där bankkontoret är beläget.

De sakkunnigas förslag i denna del innefattas i författningstextens
33 § 5 morn., som har följande lydelse:

»Bank eller annan penningförvaltande inrättning skall efter anmaning
av landskamrerare, i den omfattning som i anmaningen angivits, meddela
upplysning örn storleken av insättares ränteinkomst från inrättningen
under viss angiven tid och beloppet av dessas innestående medel vid viss
angiven tidpunkt samt örn insättares fullständiga namn och senaste för
inrättningen kända bostadsadress så ock, därest annan än räkningshavare
äger förfoga över räkningen, uppgift örn den sålunda berättigades fullständiga
namn och senaste för inrättningen kända bostadsadress. Därest
fullgörande av sådan uppgiftsplikt skulle för inrättningen föranleda oskäligt
betungande arbete, äger densamma att i stället för att själv lämna
de begärda upplysningarna bereda den som utfärdat anmaning eller av
honom förordnat ombud tillgång till hos inrättningen förda anteckningar
rörande insättare för inhämtande av omförmälda upplysningar.»

Denna bestämmelse kompletteras av det förut omnämnda stadgandet i
33 § 6 morn., enligt vilket rörelseidkare, som från rörelsen till annan
utbetalt ränta å annan gäld än obligationslån, är skyldig att efter anmaning
av landskamrerare tillhandahålla sin bokföring för granskning i
syfte att bereda upplysning örn av andra skattskyldiga mottagna räntebelopp.
På grund av detta stadgande skulle alltid föreligga möjlighet för
landskamreraren att taga del av bankernas insättarförteckningar.

Den anmaningsrätt, som enligt dessa stadganden skulle tillkomma
landskamrerare, skulle enligt en annan bestämmelse (55 § 1 mom.) tillkomma
jämväl skattedirektören, biträdande landskamrerare och landskamreraren
underställd taxeringsinspektör.

För att den föreslagna kontrollmöjligheten skall kunna effektivt utnyttjas
föreslå de sakkunniga vidare skyldighet att vid avgivande av
självdeklaration i den förut omnämnda särskilda bilagan, avsedd även
för vissa andra ändamål, specificera ränta å tillgodohavande i bank eller
annan penninginrättning genom att — utan angivande av inrättningens
namn — angiva sådant belopps fördelning å räkning i sparbank, kapitalräkning,
sparkasseräkning, giroräkning och annan räkning. Denna bilaga
skulle dock, örn så önskades, få lämnas direkt till landskamrerare
(39 § 1 morn.).

De sakkunniga erinra i sin motivering till en början, att frågan örn
möjligheterna att anordna en tillfredsställande kontroll vore i hög grad
avhängig av spörsmålet örn, efter vilka riktlinjer den nya taxeringsorganisationen
ordnades. Uppenbart vore att man med den nuvarande organisationen
icke hade tillnärmelsevis lika stora möjligheter att ordna
denna kontroll på ett effektivt sätt som med en fastare, under starkare
medverkan av fackmän uppbyggd organisation.

133

Kungl. May.ts proposition nr 148.

För utredning i frågan, i vilken omfattning taxeringsmyndigheterna
skulle kunna fullt utnyttja från bankerna oell andra penninginrättningar
för ifrågavarande ändamål lämnade uppgifter, åberopa de sakkunniga
erfarenheterna från taxeringsarbetet under hösten 1929, dä såsom förut
nämnts undersökning verkställts rörande vissa räkningshavare i Allmänna
sparbanken. I Stockholm hade denna undersökning omfattat de
insättare, till ett antal av 139, som ägde tillgodohavande i nämnda bank
till belopp av minst 5,000 kronor. Arbetet bade anförtrotts åt en särskild
tjänsteman, som uteslutande sysslat med denna uppgift under omkring
21/* månader. Det oaktat bade man hunnit företaga ^granskning0
endast i fråga örn 97 personer, medan övriga 42, vilka deklarerat
tillgodohavanden i fordringar till större belopp än deras i nämnda bank
insatta medel, icke blivit föremål för närmare granskning. Samtliga
banker i huvudstaden hade tillfrågats angående storleken av de tillgodohavanden
nämnda 97 personer haft hos bankerna. Samtidigt hade de
skattskyldiga anmodats att specificera i självdeklaration upptagna räntebelopp
och fordringar. Vid jämförelse mellan de skattskyldigas och bankernas
uppgifter hade visat sig, att icke mindre än 48 av ifrågavarande
97 personer upptagit ränteintäkter och tillgodohavanden för lågt.

I övrigt må från de sakkunnigas motivering återgivas följande:

Någon annan utväg att vinna en tillfredsställande kontroll, funnes en
ligt de sakkunnigas mening icke än den, att av penninginrättningarna
förda förteckningar över insättarna och dessas tillgodohavanden i en eller
annan form gjordes tillgängliga för taxeringsmyndigheterna. Självfallet
vore att penninginrättningarna icke borde åläggas att lämna uppgifter i
sådan omfattning, att materialet icke kunde utnyttjas vid taxeringen.
Att så skulle Idiva förhållandet, därest varje år uppgifter bomme att
lämnas rörande samtliga insättare, vore tydligt. Men även örn, på sätt
särskilda utskottet vid 1928 års riksdag antytt, skyldigheten att himna
uppgifter begränsades till vissa år, skulle endast en bråkdel av uppgiftsmaterialet
hinna utnyttjas och detta även örn granskningen bomme att
pågå under hela den tidrymd eftertaxering finge åsättas. Närmast tili
hands läge därför att söka nå det åsyftade målet genom en ändamålsenligt
anordnad stickprovskontroll i överensstämmelse med de av 1929
års bevillningsutskott förordade riktlinjerna.

En oundgänglig förutsättning för att en på stickprovsgranskmng grundad
kontroll skulle vinna nödig effektivitet vöre av lätt insedda skäl den,
att vederbörande granskare bereddes största möjliga rörelsefrihet. Granskaren
borde därför tillförsäkras oinskränkt rätt att taga del av hela det
föreliggande uppgiftsmaterialet samt att granska detsamma under sådana
betingelser, att de blista resultaten kunde väntas uppnås. Inskränkningar
i rätten att taga del av hela materialet ledde ovillkorligen till försök
av de skattskyldiga att genom särskilda åtgärder undandraga sig
verkningarna av kontrollen.

Ett oeftergivligt villkor för anordnande av en användbar kontroll vöre,
att penninginrättningarna bleve i stånd att lämna sådana uppgifter rörande
insättarna, att dessa kunde identifieras av myndigheterna utan
större besvär än som kunde anses oundgängligen nödvändigt. Kännedom
erfordrades i första hand rörande insättarnas fullständiga för- och

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

tillnamn. Vidare torde taxeringsmyndigheterna i allmänhet behöva kunskap
om räkningshavarens bostadsadress. Särskilt i de fall, då insättaren
vore bosatt i annan kommun än den, där bankkontoret är beläget, torde
upplysning i nu nämnda hänseende vara erforderlig för identifiering
av insättaren. Genom att penninginrättningen förde anteckningar angående
bostadsadresserna, kunde det bliva möjligt att anordna stickprovskontrollen
för ett särskilt år så, att densamma komme att omfatta
alla å annan ort än insättningsplatsen bosatta räkningshavare. Det torde
emellertid kunna förväntas, att bankerna, exempelvis i sådana fall, där
till följd av tillnamnets allmänna förekomst svårigheter kunde tänkas
uppstå att identifiera insättaren, beredde sig kännedom örn födelseår eller
införskaffade andra uppgifter, som erfordrades för identifiering. Det syntes
vidare icke föreligga svårighet för penninginrättning att lämna erforderliga
upplysningar, där bankräkning tagits i en persons namn, medan
rätten att förfoga över medlen förbehållits annan. I övrigt borde, allt
efter omständigheterna i de särskilda fallen och med ledning av vunna
erfarenheter, den centrala taxeringsmyndigheten vidtaga åtgärder för
att erforderliga uppgifter rörande de skattskyldigas personer skulle kunna
erhållas.

I vilken omfattning uppgifter komme att införskaffas, bleve närmast
beroende av taxeringsmyndigheternas förmåga att utnyttja materialet
samt av behovet utav kontrolluppgifter. Hittills gjorda erfarenheter gåve
vid handen, att även ett jämförelsevis ringa kontrollmaterial beredde
taxeringsmyndigheterna ett både omfattande och kvalificerat arbete.
Emellertid torde kunna förväntas, att arbetet skulle underlättas genom
det föreslagna åliggandet för de skattskyldiga att i viss utsträckning i
självdeklaration specificera ifrågavarande tillgodohavanden. Det vore
vidare tydligt att, i mån av att kontrollen komme att bära frukt och
verka avskräckande, behandlingen av uppgifterna komme att taga mindre
tid i anspråk än fallet varit i samband med den vid 1929 års taxering
företagna undersökningen rörande räkningshavare med Allmänna sparbanken.

Det vöre knappast sannolikt, att uppgifter komme att infordras i sådan
omfattning, att därigenom uppgiftsplikten bleve oskäligt betungande
för penninginrättningarna. Understundom syntes det kunna vara till
fördel ur kontrollsynpunkt, örn uppgifterna införskaffades genom taxeringsmyndigheternas
direkta medverkan närmast så, att ombud för
landskamreraren bereddes tillfälle att granska penninginrättningarnas
register över insättare och deras konton. Det kunde nämligen av lätt
insedda skäl vara önskvärt, att insättare betoges möjlighet att själv förskaffa
sig kännedom, huruvida av honom innehaft konto gjorts till föremål
för granskning eller icke.

.De föreslagna kontrollbestämmelserna möjliggjorde enligt de sakkunnigas
mening utövande av tillfredsställande granskning över taxering av
räntor å banktillgodohavanden. Kontrollsystemet ställde dock avsevärda
fordringar vid tillämpningen såväl i fråga om planläggningen som vid
utförandet. Särskilt viktigt vore, att uppgifterna utvaldes på ett sådant
sätt, att framtida missbruk i deklarationshänseende förekommes samt försök
att kringgå kontrollen exempelvis genom överföring av belopp till
annat bankkontor stävjades. Vid utväljande av uppgifterna hade man
sålunda att beakta bland annat insättningar överstigande visst belopp
eller personer, som under året verkställt större insättningar eller uttag,
personer, som bodde å annan ort än den. där bankkontor är beläget, eller

Kungl. Majlis proposition nr 148.

135

personer, som agelé dragningsrätt å konton, förda å annan persons namn
Därjämte syntes en fortlöpande kontroll bora utövas sa, att morn en viss
tidrymd alla konton, åtminstone om de överstege visst mindre belopp,
"jördes till föremål för granskning. Med hänsyn till det nu aniorda hade
förutsatts, att planläggningen utövades av det eentrala taxenngsorgane^
Det hade emellertid lämnats varje landskamrerare obetaget att i d.
mån han med kännedom örn de särskilda förhållanden, sorn kunde före
finnas i länet, funne erforderligt, därutöver infordra uppgifter. Med
den avfattning den föreslagna lagbestämmelsen erhållit, kunde gnetiis
uppgifter i särskilda fall beträffande namngiven person inhamtas från
penninginrättning liksom för närvarande, allenast med den skillnad att
anmaningsrätten förbehållits landskamreraren.

Av intresse torde vara att härefter komplettera de sakkunnigas redogörelse
för bestämmelserna i vissa utländska länder med ett omnämnande
av vissa i Norge nyligen framställda förslag på detta område. Ide
norska skattelagarna för landet, respektive städerna, finnes nu i nara
anslutning till vad hos oss gäller, en bestämmelse, enligt vilken styrelser
för bankinrättningar såväl som bankirer, advokater och andra, som ha
penningar under förvaltning för annan, äro skyldiga att pa anmaning
av taxeringsmyndigheterna lämna upplysningar örn storleken och avkastningen
av namngiven persons innestående medel. I proposition den
9 februari 1934 (nr 11) till stortinget föreslogs ett tillägg till detta stadgande
av följande lydelse:

Efter anmaning av vederbörande regeringsdepartement eiler den de a
därtill bemyndigar är ledningen for en bank skyldig att i den utstrack
ning som i anmaningen angives meddela uppiysmngar örn storleken och
avkastningen av innestående medel med angivande av fullständigt namn,
yrke och senast antecknade adress å den, for vars rakning medlen milsta
eller som är berättigad disponera över dem. Departementet kan också
fordra, att därtill bemyndigad person beredes tillfälle att hos vederbörande
bank anställa undersökning angående innestående medel.

I propositionen lämnades en ingående redogörelse för skattekontrollsakkunnigas
förslag i denna del. Den föreslagna lagbestämmelsen ansluter
sig som synes också nära till den av de sakkunniga föreslagna. Från
propositionens motivering må återgivas följande uttalande.

Vad angår innehållet i de förfrågningar, som med stöd av den nya bestämmelsen
skulle komma att riktas till bankerna, Ivan man hänvisa till
vad nian härom anfört i det svenska betankandet. För att en undersok
ning av det slag det här giiller skall kunna bringa resultat av varde, blir
det under alla förhållanden nödvändigt att allmäningen gives ett begränsat
omfång. Vad som åsyftas är att få en effektiv stickprovskontroll, så
att insättare icke som nu kunna anse sig säkra för undersökningar genom
att t ex. sätta sina medel i banker utom hemorten, genom att byta initialer
å förnamn, genom att sätta in penningar å fingerat namn eller genom
att dela sina insättningar på flera konton eller flera banker. Undersökningarna
måste anordnas så att det alltid finns en närliggande risk for

att insättningen kan komma i dagen. .... ..

Skall detta resultat nås, måste emellertid bankerna vara behjälpliga,

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

särskilt genom att kräva så noggranna upplysningar om insättares personalm
att det blir möjligt att identifiera dem. Då de bestämmelser, som
i detta sylte intagits i lagen örn aktiebanker den 4 april 1924 nr 2 § 17
°ch L4§en, om sparbanker den 4 juli 1924 § 39, icke visat sig tillfyllest
tor att förebygga missbruk, kan det bli fråga örn att finna en annan form
or dessa bestämmelser, eventuellt också att göra uppgivande gentemot
banken av oriktigt namn eller oriktig adress förbundet med straffansvar.
Dessa spörsmål fordra emellertid närmare övervägande, varför förslag i
denna riktning icke kan medtagas nu.

Propositionen bordlädes av stortinget med hänsyn till vissa föreliggande
förslag örn ändring i beskattningsbestämmelserna och har ännu icke
slutbehandlats.

Jag övergår härefter till en redogörelse för vad yttrandena i denna del
innehålla.

Kammarrätten anser intet vara att erinra mot de skärpta bestämmelserna
angående uppgiftsskyldighet för penningförvaltande inrättningar
men kan för sin del ej finna, att skyldighet att uppgiva penninginrättning,
där medel innestå, skulle innebära något stötande intrång i de skattskyldigas
privata ekonomiska angelägenheter. För att uppgifterna skulle
erhålla avsett värde ur kontrollsynpunkt måste det enligt kammarrättens
mening fasthållas, att sådan ömsesidighet i uppgiftsskyldigheten
borde förefinnas, att utan onödig omgång räntetagarens och räntebetalarens
uppgifter kunde sammanställas med och kontrolleras mot varandra.
Från denna synpunkt syntes de detaljbestämmelser, som av de sakkunniga
föreslagits för vinnande av kontroll över banktillgodohavanden
m. m., vara i behov av omarbetning.

Statskontoret och riksräkenskapsverket lia icke framställt anmärkningar
mot förslaget i denna del men i allmänhet uttalat sig för en viss återhållsamhet
vid närmare prövning av frågorna örn skärpt uppgiftsplikt
till ledning för annans taxering.

Från länsstyrelsernas yttranden är att anmärka följande.

Överstathållarärnbetet: Kontrollen över insättares banktillgodohavan°cb
de™ gottskrivna räntor vore svår att tillfredsställande genomora
och torde icke kunna ordnas annat än genom stickprovskontroll och
genom att bankerna ställde sitt kundregister till förfogande för av landskamreraren
förordnad person. Härigenom träffade man dock icke insattare
i banker utom länet. Det syntes därför böra tagas under övervägande,
huruvida viss begränsad uppgiftskyldighet kunde åläggas bank
snelS i Nytta^ for beskattningsnämnderna att erhålla

myrtli ^ * Vå a® °+hkil Slag aV bankräkningar, varå skattskyldig hade
medel innestaende, torde, utan uppgift i vilken bank medlen innestode
icke vara av större betydelse. mnesiocie,

mriZlyrnfn 1 län: Vad anginge de föreslagna formerna

Uet sÄ i”0® Iansf+tyr,elsen anledning ställa sig ytterst tveksam. Vilhgt
skulle erkannas, att okade kontrollmöjligheter vore önskvärda samt

elfw?-ret Tie+beliaf*at med St0ra bärigheter. Länsstyrelsen funné
emellertid sannolikt, att forslaget icke skulle kunna medföra verkningar

137

Kungl, Majlis proposition nr 148.

till nytta, i sådan utsträckning, att desamma skulle uppväga den arbetstunga,
som genom förslaget skulle åläggas de enskilda företagen och
taxeringsmyndigheterna. Förslaget möjliggjorde icke uttömmande kontroll
ens beträffande de kategorier, som skulle drabbas av stickprovsundersökningarna.
De sakkunniga torde ha överskattat allmänhetens och
de penningiörvaltande organens villighet och förmåga att medverka vid
kontrollen. Vad särskilt adressuppgifterna beträffade erinrades, att folk
flyttade ganska ofta och att man rimligtvis icke kunde påfordra, att bankerna
skulle löija dessa flyttningar. Systemet syntes leda till uppmuntran
av knep och undanflykter i stor skala. Under'' alla förhållanden syn
tes det nödvändigt, att det ifrågasatta systemet icke genomfördes såsom
en fast institution, utan att dess verkningar först prövades ett elier annat
år. För egen del vore länsstyrelsen närmast benägen finna de skäl
överväga, som talade emot förslaget. I medvetande örn önskvärdheten
att kontrollen förbättrades, skulle länsstyrelsen dock vilja förorda utsträckning
av penninginrättningarnas uppgiftsskyldighet genom iöreskrilt,
att desamma på anfordran av landskamrerare skulle vara pliktiga
låta landskamrerare eller av honom förordnat biträde taga del av de
förda förteckningarna över insättarna och dessas tillgodohavanden.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Bibehållande av nuvarande bestämmelser
förordades. Rätt för beskattningsmyndigheten att erhålla tillgång till
de hos penninginrättningen förda anteckningarna utan inskränkning
kunde icke förordas, då en så vidsträckt befogenhet kunde verka skadligt
för banksekretessen och därigenom för kapitalbildningen inom landet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Vid de sakkunnigas förslag till kontroll
kunde länsstyrelsen icke fästa några större förväntningar. Av större
värde skulle vara en kontrollapparat, baserad på deu metoden, att penninginrättningarna
varje år genom av Ivungl. Maj :t i april manad utfärdad
föreskrift åiades att före den 1 juli till respektive länsstyrelser avlämna
uppgift å ränta och tillgodohavande för samtliga räkningshavare
av viss lätthanterlig kategori, exempelvis alla med tillnamn börjande å
viss bokstav. Uppgifterna skulle sedan bearbetas å landskontoret och
föranleda yrkanden hos prövningsnämnden. Anordningens största värde
torde ligga däri, att vid tidpunkten för deklarationens avgivande ingen
skattskyldig kunde känna sig säker för, att icke kontrollen för året kunde
komma att beröra just honom. Dess största svaghet torde, ligga i svårigheten
att å disponibel tid hinna bemästra uppgiftsmaterialet även med
dess nu angivna starka begränsning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Erfarenheten hade visat, att kontrollen
över banktillgodohavanden och räntor därå icke fungerat tillfredsställande.
Det måste betonas, att för att någon verklig förbättring skulle
inträda genom det nu föreslagna kontrollsystemet garantier måste skapas
för att bank skulle kunna lämna fullständiga och riktiga uppgifter
örn insättarens namn och adress. För att bereda landskamrerare ökad
möjlighet att utöva kontroll rörande banktillgodohavanden borde denne
utrustas med rätt att direkt få taga del av bos bankinrättning förda anteckningar
rörande insättare, så att sagda möjlighet icke gjordes beroende
av bankens eget val. Därest taxeringsnämndsordförande såsom nu
berättigades att infordra bankbesked beträffande namngiven person,
skulle landskamrerare]! besparas ett ingalunda obetydligt arbete med infordrande
och expediering av utav taxeringsnämndsordförande begärda
sådana upplysningar.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Förslaget kunde icke tillstyrkas, enär

138

Kungl. May.ts proposition nr 148.

det komme att för bankerna medföra en tunga och olägenhet, som icke
motiverades av den nytta, som härav kunde beräknas.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Förutom att det kunde ifrågasättas, om ej
förslaget skulle innebära ett alltför stort intrång på banksekretessen,
skulle bankerna härigenom kunna åsamkas ett olidligt besvär. Länsstyrelsen
ville därlör hålla löre, att bankernas uppgiltsskyldighet borde, åtminstone
i huvudsak, inskränkas till vad nu vore fallet. En allmän uppgiitsplikt
för bankerna torde dock, med uteslutande av bestämmelse om
rätt lör banken att överföra besväret på annan, vara i sin ordning vid
sådan särskild taxeringskontroll, som enligt betänkandet förekommit i
Norrköping. Dylik särskild kontroll, vilken kunde försiggå utan införande
av en ny taxeringsinstitution, syntes vara särdeles lämpligt att då
och då företaga, särskilt i de större industristäderna.

Länsstyrelsen i Blekinge län: En utvidgning av uppgiftsskyldigheten
vore önskvärd. Såvitt av förslaget syntes framgå, hade emellertid de sakkunniga
icke avsett, att generellt formulerade anmaningar skulle kunna
genom taxeringsinspektionen utsträckas till samtliga bankinrättningar i
hela riket, och kontrollen kunde sålunda icke med av de sakkunniga föreslagna
anordningar bliva fullt effektiv. En annan olägenhet vore, att
ordförandena i taxeringsnämnderna icke syntes ha erhållit någon rätt
att anmana. I anledning härav kunde ifrågasättas, huruvida icke möjlighet
funnes att göra kontrollen mera effektiv. Förutsättning härför
syntes vara en allmän på ett eller annat sätt begränsad uppgiftsskyldighet.
Därest begränsning av denna uppgiltsskyldighet allenast till större
belopp ej ansäges bliva tillräckligt eiiektiv, torde likväl ej saknas möjlighet
att, med bortseende från de minsta kapitalbehållningarna, anordna
en tillfredsställande kontroll, exempelvis sålunda att penninginrättningar
ålades att lämna taxeringsuppgiiter i enlighet med närmare föreskrifter,
som i början av varje år meddelades för hela riket, med iakttagande att
uppgiftsskyldigheten varje år begränsades till vissa insättare eller vissa
bankräkningar, exempelvis till alla innehavare av depositionsräkningar
eller alla insättare, vilkas namn började med någon av vissa angivna
bokstäver och vilka tillika hade en minimibehållning av förslagsvis 500
kronor.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Mot den föreslagna anordningen
hade länsstyrelsen intet att erinra. Lämpligt vore emellertid, örn anmaningsrätten
utövades på sådant sätt, att landskamrerarna i slutet av
varje år träffade överenskommelse örn, å vilka räkningshavare bankerna
året därpå skulle lämna uppgifter, varigenom enhetlighet skulle vinnas
för hela landet. Lämpligt vore även, att den årliga anmaningen endast
avsåge en särskild kategori insättare, t. ex. alla vilkas tillnamn började
med en viss bokstav, ävensom att viss begränsning gjordes nedåt beträffande
såväl kapitalbeloppet som räntan. Härigenom skulle uppgiftsskyldigheten
icke bliva så betungande lör bankerna och materialet icke
alltför vidlyftigt för taxeringsmyndigheterna. För kontroll av att de
gjorda anmaningarna efterkommes, bleve det likväl nödvändigt att uppgifterna
insändes till länsstyrelserna, vilka sedan hade att distribuera
dem till vederbörande taxeringsnämnder. De sakkunnigas förslag att
penninginrättning, därest fullgörandet av uppgiftsplikten lör inrättningen
föranledde oskäligt betungande arbete, skulle äga rätt att bereda den
som utfärdat anmaning eller av honom förordnat ombud tillgång till
förda anteckningar rörande insättarnas tillgodohavanden ansåge länsstyrelsen
mindre lämplig, enär ett stort antal banker säkerligen skulle kom -

Kungl. May.ts proposition nr 148. 139

ma att begagna sig av en dylik bestämmelse lör att undgå uppgifts skyldigliet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det nuvarande fortaringssattet, narn ligen

att uppgift infordrades från vissa personer — vilken rätt fortfarande
borde tillkomma jämväl taxeringsnämndsordföranden — syntes böra i
huvudsak bibehållas. Länsstyrelsen kände sig nämligen icke övertygad örn
att den föreslagna metoden skulle medföra ett resultat, som motsvarade
det härmed förenade arbetet. Vidare torde anmärkas, att de inrättningar
som här avsåges knanpast torde föra för ändamålet erforderliga anteckningar.
Däremot torde det, såvida icke banksekretessen ansåges lägga
hinder i vägen härför, vara lämpligt att taxeringsnämndsordförande eller
tjänsteman inom länsstyrelsen, som hade bestyret med taxeringsfrågor
sig anförtrott, tillerkändes befogenhet att fa taga del av inrättningens
räkenskaper i förevarande avseende.

Länsstyrelsen i Hallands län: Genom den föreslagna kontrollen, vilken
tillstyrktes, kunde ingen skattskyldig känna sig säker på att. icke hans
deklaration i förevarande avseende bleve föremål för granskning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser utvidgningen i uppgiftsskyldighet
icke lämplig.

Länsstyrelsen i Alvsborgs län: lipp giftsskyldigheten syntes medföra

ett alltför betungande arbete. Åtminstone syntes bestämmelsen böra
ändras därhän, att antalet fall, i vilka en bankinrättning skulle vara.skyldig
årligen lämna uppgift, begränsades till viss procent av antalet insättare
samt att, örn därutöver uppgifter önskades, dessa finge inhämtas
genom att av länsstyrelsen eller landskamreraren utsedd tjänsteman
finge taga del av inrättningens räkningar med insättarne.^

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Man borde söka finna någon form för
bankinstitutens fullgörande av den allmänt önskade uppgiftsskyldigheten.
Endast en stickprovskontroll kunde därvid komma ifråga. Möjligen
skulle för varje år kunna föreskrivas skyldighet för bankinstitut inom
ett visst län att meddela uppgifter örn innestående tillgodohavanden och
därå upplupna räntor, överskjutande visst bestämt minimibelopp.

Länsstyrelsen i Örebro län: För landsbygdens vidkommande kunde nu
gällande bestämmelse i stort sett anses fylla rätt långt gående krav. För
det fall att kännedom icke kunde erhållas örn den bank, vari medel för
viss skattskyldig innestode, vore dessa bestämmelser emellertid icke fullständiga.
Det kunde förväntas, att möjligheten till anställande av en begränsad
stickprovskontroll av den art, som de sakkunniga föreslagit, skulle
visa sig befordra en riktig taxering av inkomst av kapital. Det måste
emellertid vid anmaningsrättens utövande noga tillses, dels att vederbörande
inrättning icke oskäligt betungades av arbete, dels ock att uppgifter
icke infordrades i större utsträckning, än att de kunde av taxeringsmyndigheterna
tillgodogöras. .

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Specifikationen av banktillgodoha vanden

och räntor borde innefatta även uppgift om bankinrättningens
namn.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Taxeringsnämndsordförandes ratt
att infordra uppgift beträffande namngiven person borde, oavsett de föreslagna
nya bestämmelserna, bibehållas, enär det vore av yttersta vikt
att uppgifterna i deklarationen kunde kontrolleras redan i taxeringsnämnden.
.......

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Danker och andra peil n inrättningar

borda vara skyldiga att för landskamreraren eller ombud för honom hålla

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

tillgängliga sina förteckningar över insättare. Däremot borde de icke
åläggas skyldighet att efter anmaning lämna upplysning rörande insättares
tillgodohavanden och ränteinkomster i vidare mån än som redan vore
fallet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Bankerna borde näppeligen betungas
med sådan utvidgad uppgiftsskyldighet som de sakkunniga föreslagit.
Däremot funne länsstyrelsen förslaget örn att vederbörande landskamrerare
eller av honom förordnat ombud bereddes rätt att hos banker taga
del av förda anteckningar rörande insättare för inhämtande av för ändamålet
erforderliga upplysningar synnerligen lämpligt och förordade
alltså detsamma att tillämpas jämsides med nu gällande bestämmelser
i detta avseende. Att hos bankerna fördes register för möjliggörande av
tillförlitlig identifiering av insättare vore givetvis ett önskemål; örn bankerna
kunde åläggas att upplägga och komplettera sådana register vore
emellertid tvivel underkastat.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen ställde sig tveksam mot
den föreslagna uppgiftsplikten men då denna inträdde endast efter anmaning
av landskamrerare, syntes nian kunna förvänta, att denna rätt
icke användes i allt för vidsträckt omfattning eller så att oskäligt arbete
ålades den uppgiftspliktige. Den nu gällande begränsade anmaningsrätten
för taxeringsnämndsordförandena borde ändock bibehållas.

Svenska bankföreningens styrelse har i dess yttrande till bank- och
fondinspektionen särskilt ingått på denna fråga och därvid anfört följande: Antalet

i bankerna förda konti av olika slag uppginge till miljoner.
Givet vore, att endast en ringa del av dem skulle kunna göras till föremål
för en för taxeringsarbetet gagnelig granskning, även örn det antoges,
att taxeringsorganisationen erhölle den betydande utvidgning, som av
de sakkunniga föreslagits. Men ej mindre uppenbart syntes vara, att redan
den omständigheten, att bankerna skulle enligt lag vara ålagda att
i huru stor utsträckning som helst på anmaning tillhandahålla taxeringsmyndigheterna
utdrag ur dessa konti, måste vara ägnad att ingiva farhågor
och skapa mycken oro. För visso borde man räkna med, att de
nära nog obegränsade befogenheter, som här skulle givas åt taxeringsmyndigheter,
skulle komma att av mindre förståndiga eller kompetenta
granskningsmän missbrukas.

Styrelsen önskade vidare framhålla, att förslaget rent praktiskt sett
stötte på svårigheter, vilkas ofrånkomliga natur de sakkunniga icke beaktat.
Även örn bankerna vid öppnande av räkningar förskaffade sig uppgifter
örn kunderna, tillräckliga för deras identifierande, visade erfarenheten,
att sådana upgifter snart nog i stor utsträckning föråldrades genom
att anmälningar örn flyttningar, örn namnbyten genom gifte eller
annorledes eller örn yrkesändringar endast sällan gjordes. Stora mängder
av de av bankerna utsända kontrollbeskeden återkomme regelbundet från
posten med anteckning, visande adressaternas oanträffbarhet. Ganska
säkert torde väl vara, att ett realiserande av sakkunnigförslaget icke
skulle komma att göra det lättare för bankerna att hålla identifieringsuppgifterna
vid makt.

De sakkunniga hade framhållit, att i den mån bank skulle finna den
banken pålagda uppgiftsplikten föranleda oskäligt betungande arbete,
banken skulle kunna befria sig från densamma genom att hålla vederbörande
granskningsman till handa utdrag ur bokföringen eller själva

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

bokföringen med därtill hörande handlingar. Frånsett de piincipiella
betänkligheterna mot detta förfarande, erinrades örn de praktiska olägenheter,
som måste vara förbundna med att lämna utomstående personer
tillträde till bankernas arbetslokaler. Det borde bemärkas, att det material,
som skulle bliva föremål för granskning, på grund av nödvändigheten
att lia det tillgängligt för expeditionen svårligen kunde flyttas från
expeditionslokalerna.

Bank- och fondinspektionen anför i anslutning härtill:

För att insättarförteckningar skulle kunna bliva för taxeringsändamål
användbara måste desamma, såsom de'' sakkunniga framhållit, upprättas
på för nämnda ändamål lämpat sätt. Att ålägga penninginrättningarna
att ordna sin interna bokföring med hänsynstagande till förhållanden,
som vore deras egen verksamhet mer eller mindre ovidkommande, borde
emellertid enligt inspektionens mening icke ifrågakomma. Inspektionen
anslöte sig till fullo till vad styrelsen för svenska bankföreningen i denna
del anfort angående olägenheterna av ett dylikt åläggande för att icke
säga omöjligheten att fullgöra detsamma. Såvitt inspektionen kunde finna
mäste'' det även starkt ifrågasättas, huruvida införandet av en generell
uppgiftsplikt i likhet med den föreslagna vore förenligt med grunderna
för banklagens bestämmelser örn banksekretessen. Detta gällde
även med avseende å skyldigheten för penninginrättning att tillhandahålla
räkenskaper för generell kontroll å annans taxering.

Svenska sparbanksföreningens styrelse yttrar i sitt yttrande till sparbanksinspektionen: Förslaget

vore betänkligt redan på den grund, att uppgiftsplikt i obegränsad
omfattning skulle kunna åläggas sparbank av taxeringsmyndighet,
vilken ofta kunde bestå av person eller personer, som vöre helt främmande
för sparbankernas organisation eller tekniska möjlighet att fullgöra
den dem sålunda ålagda uppgiften. Upplysningsplikten måste även
betecknas såsom synnerligen betungande och svårigheter mötte för sparbankerna
att i praktiken fullgöra de föreslagna åtgärderna. Framför allt
måste skyldigheten att angiva räkningshavares bostadsadress betecknas
icke blott som betungande för sparbankerna utan fastmera såsom i praktiken
ogenomförbar.

För att underlätta skattemyndigheternas uppgift att kontrollera de
skattskyldiga och minska feldeklarationernas antal, föresloges, att från
skatteplikt helt och hållet befriades kapital, som innestode i viss bankinrättning
och icke överstege exempelvis något tusental kronor. Från
den ifrågasatta uppgiftsplikten borde givetvis under alla förhållanden
avgränsas de fall, där uppgiften ur skattesynpunkt vore av ringa eller
ingen betydelse, vilket framförallt vore förhållandet med de av sparbankerna
till skolbarn och nyfödda barn utdelade sparbanksböckerna.

Det föreslagna åliggandet för inrättning, som icke förmådde lämna uppgift
örn insättarnas tillgodohavanden m. m., att i stället hålla tillgänglig
på visst sätt beskaffad förteckning å insättare skulle för sparbankerna
medföra avsevärt arbete och därmed förenade kostnader.

Vägande anmärkningar torde även kunna göras mot betänkandets ställning
till banksekretessen.

Med nu gällande bestämmelser om rättighet för taxeringsmyndighet att
anställa förfrågningar angående viss namngiven persons räntor och för -

Departementschefen
.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

mogenhet möjliggjordes tillräcklig kontroll i misstänkta fall över att en
person ej delat upp sin förmögenhet på ett flertal hanker och konti.

Sparbanksinspektionen anför:

Inspektionen kunde icke undgå att hysa farhågor för att den kännedom,
som genom den utvidgade skattekontrollen skulle komma ett väsentligt
ökat antal vid taxeringsorganisationen sysselsatta personer till del, i
praktiken kunde direkt eller indirekt tjäna illojala syften. Riskerna härför
torde ökas, i den mån lekmannaelementen i taxeringsorganisationen
komme i besittning av uppgifter av ifrågavarande art. Andra än taxeringstjänstemän
borde därför enligt sparbanksinspektionens mening i
varje fall icke erhålla tillgång till bankernas böcker. Överhuvudtaget syntes
det inspektionen vara att ur banksekretessens synpunkt föredraga, att
bankerna själva lämnade taxeringsmyndigheterna av dessa begärda upplysningar.
Bankerna borde därför under inga omständigheter betagas
friheten att välja sistnämnda väg framlör att tillhandahålla sina höcker.

Inspektionen ville understryka, att arbetet med avlämnandet av uppgifter
kunde komma att bliva särdeles betungande. Även örn man valde
vägen att bereda taxeringsmyndigheterna tillgång till bankernas böcker,
syntes härigenom besvärligheter för bankarbetet vara ofrånkomliga. Inspektionen
ville vidare för sparbankernas vidkommande framhålla, att
insättningar mycket ofta innestode i åratal utan att insättarna meddelade
sig ens för ränteinföring samt att det därför kunde vara ogörligt
att lämna uppgift örn deras aktuella bostadsadresser vid tiden för taxeringsmyndigheternas
undersökning.

Sparbanksinspektionen förutsatte såsom självfallet, att sparbankerna
icke skulle vara skyldiga att för nu ifrågavarande ändamål föra särskilda
förteckningar över insättarna. Sparbankernas insättareregister torde i
regel lämna tillräcklig ledning för granskning av insättarnas tillgodohavanden.

På grund av vad nu anförts hyste inspektionen starka betänkligheter
mot förslaget. I belysning av de uppgifter, de sakkunniga lämnat örn den
arbetsprestation, som erfordrades för granskning av visst antal insättare
i en sparbank, hade inspektionen icke kunnat undgå att komma till den
uppfattningen, att det lämpliga vore, att det tillsvidare anstode med en
utökning av denna uppgiftsskyldighet. Det förefölle motiverat att, vare
sig den föreslagna taxeringsorganisationen komme till stånd eller ej, först
pröva, huruvida man icke skulle kunna nå ett bättre resultat, än vad
hittills syntes lia vunnits, genom att mera effektivt och systematiskt
utnyttja nu gällande taxeringsbestämmelser.

Även vissa av handelskamrarna ha i yttrandena till kommerskollegium
avstyrkt utvidgningar av ifrågavarande uppgiftsplikt för penninginrättningarna.

Däremot ha styrelserna för svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund och svenska landstingsförbundet ävensom landsorganisationen
icke framställt någon erinran mot förslaget i denna del.

Även frågan örn en bättre kontroll å bankräntor och banktillgodohavanden
är en av de viktigaste på skattekontrollens område. Mycket troligt
är att för närvarande avsevärda sådana belopp undgå beskattning.

143

Kungl. Majlis proposition nr 148.

Å andra sidan är det på grund av den stora mängden olika konton ganska
uteslutet att på detta område — utan stora organisatoriska utvidgningar

— genomföra en sluten årlig kontroll. Den enda praktiska möjligheten
är bär en stickprovskontroll. Kan nian genomföra en sådan, som innebär
en någorlunda stor risk för envar deklarant att hans verkliga bankräntor
eller banktillgodohavanden senare komma att jämföras nied deklarationen,
synes härmed mycket vara vunnet. Att gällande bestämmelser
icke giva tillräckliga möjligheter härtill framgår av utredningen. I de
avgivna yttrandena har man också i allmänhet uttalat önskvärdheten
av att möjligheter öppnas till en effektivare stickprovskontroll. Det bör
i detta sammanhang framhållas, att ökade möjligheter till kontroll å
banktillgodohavanden — liksom å värdepapper o. d. — indirekt innebära
ökade möjligheter till kontroll å lämnade inkomstuppgifter, vilket särskilt
är av stort värde i fråga örn utövare av fria yrken och andra skattskyldiga,
vilkas inkomster äro svåra att på annat sätt kontrollera.

En stickprovskontroll kan uppenbarligen icke genomföras utan att
taxeringsmyndigheterna beredas rätt att i en eller annan form tillgodogöra
sig innehållet i bankernas insättarförteckningar. Frånsett de
invändningar, som hänföra sig till svårigheten att med ledning av dessa
förteckningar identifiera insättarna — en fråga vartill jag återkommer

— har införande av en sådan rätt för taxeringsmyndigheterna icke mött
andra erinringar än att densamma skulle innebära ett obehörigt intrång
i banksekretessen och vålla bankerna alltför stort besvär. Jag kan icke
dela den uppfattningen, att banksekretessen kan åberopas gentemot det
allmännas intresse av att de genom skattelagstiftningen bestämda skatterna
uttagas av dessa inkomster och tillgodohavanden i samma man som
av de inkomster och tillgodohavanden, vilka icke skyddas av någon sekretess.
En annan sak är, att de skattskyldiga kunna lia berättigade anspråk
på att såvitt möjligt garantier skapas för att ifrågavarande uppgifter
endast komma taxeringsmyndigheterna till del. Vad angår det
arbete och besvär, som den ifrågasatta rätten skulle förorsaka bankerna,
torde sådana verkningar helt naturligt icke kunna helt undgås, lika litet
som då det eljest gäller att begagna de enskildas medverkan för kontroll
av att skatterna bliva rättvist utkrävda. Omfattningen av detta besvär
beror givetvis på, vilken form ifrågavarande åtgärder få, men jag håller
före att med det förslag jag ämnar framlägga garantier skapas för att
besväret icke gärna kan bliva nämnvärt betungande.

Redan på tal örn bokföringsgranskningen har jag omnämnt upptagandet
i departementsförslaget, i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunniga,
av cn bestämmelse, enligt vilken rörelseidkare, som från rörelsen
till annan utbetalt ränta å gäld, där fråga ej är om lån mot obligationer
e. d., är skyldig att på anmaning av landskamrerare tillhandahålla
sin bokföring med därtill hörande handlingar för kontroll av lämnad
uppgift örn borgenären eller för att bereda beskattningsmyndighet

144

Kungl. Maj:is proposition nr 148.

upplysning i sådant avseende. Med stöd av denna bestämmelse skulle
landskamrerarna alltid ha tillfälle att själva eller genom ombud taga del
av penninginrättningarnas insättarförteckningar och att därifrån göra
anteckningar i och för deklarationskontroll. Denna möjlighet torde vara
den, som i första hand kan komma att begagnas i förevarande syfte.

De sakkunniga ha föreslagit att landskamrerarna — varmed i detta
avseende skulle likställas skattedirektören, biträdande landskamrerare
och taxeringsinspektör — dessutom skulle få rätt avfordra penninginrättningarna
utdrag ur insättarförteckningarna i begärd omfattning med
angivande även av fullständigt namn och senast kända bostadsadress å
insättaren och den, som äger förfoga över räkningen; i regel skulle dock
penninginrättningen därvid kunna hänvisa den anmanande att i stället
taga del av förteckningen. Jag anser för min del att i viss omfattning
även möjlighet till sådana utdrags erhållande bör stadgas, ehuru man
härvidlag bör genomföra en rätt stark begränsning. Särskilt tänker jag
på behovet att öka anordningens mångsidighet och effektivitet genom att
centralt för hela landet kunna någon gång infordra utdrag av detta slag;
jag vill erinra att detta kan vara önskvärt även med hänsyn till tendensen
att undgå kontroll genom att placera medel å annan ort än där vederbörande
är bosatt. Med hänsyn härtill anser jag rätt böra beredas Kungl.
Majit att infordra utdrag av det av de sakkunniga angivna innehåll.

En garanti mot obehörigt betungande av penninginrättningarna genom
denna uppgiftsplikt synes mig ligga redan däri, att uppgifter givetvis
förutsättas icke skola infordras i större omfattning än att de hinna bearbetas
och tillgodogöras vid taxeringen. Som av den föregående redogörelsen
framgår kan man tänka sig olika slag av begränsningar, såsom till
insättare, vilkas namn börja med viss bokstav eller till insättare med visst
minimitillgodohavande.

Självfallet är värdet av den ifrågasatta anordningen ägnat att förringas
därav, att bankerna ofta icke kunna lämna sådana uppgifter örn
en insättare, att han med ledning av dessa kan utan svårighet identifieras.
Jag förutsätter emellertid att bankerna liksom övriga penninginrättningar,
om den nu föreslagna uppgiftsplikten stadgas, komma att
söka genomföra sådana åtgärder, att insättarna åtminstone alltid få uppgiva
fullständiga namn och att adressuppgifterna såvitt möjligt hållas
aktuella. I avvaktan på utvecklingen härutinnan synes med särskilda lagstiftningsåtgärder
i syfte att ernå säkrare uppgifter böra få anstå; möjligt
är att det framdeles också kan visa sig nödvändigt med särskilda
straffbestämmelser för det fall att insättare lämnar oriktiga personuppgifter
till banken. Jag kan erinra örn att man i den förut omnämnda
norska propositionen haft samma inställning till denna fråga. I allt fall
synas mig bristerna på detta område icke böra få hindra det försök till
bättre kontrollmöjligheter, som förevarande förslag innebär.

Tydligen förutsättes för ett effektivt utnyttjande av ifrågavarande

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

bankuppgifter en ändring av den nuvarande ordningen att i deklarationsblanketten
alla räntor få upptagas i en klumpsumma. De sakkunniga
ha tänkt sig att det skulle vara tillräckligt fördela dessa ränteinkomstér
å olika slag av räkningar utan angivande av penninginrättningens
namn. I flera yttranden har emellertid, såsom det vill synas med
fog, invänts, att uppgifternas utnyttjande skulle avsevärt försvåras och
i många fall omöjliggöras örn icke dessa räntor specificerades med angivande
av penninginrättningens namn. Visserligen kan alltid ytterligare
specifikation infordras, men en sådan ordning synes mig onekligen kunna
innebära vissa möjligheter att undgå kontrollen, ty vid den tidpunkten
kan den skattskyldige lia erhållit vetskap örn, från vilken bank uppgift
inhämtats. Med hänsyn jämväl till vad kammarrätten härom anfört och
till den begränsade organisation, som jag föreslagit, har jag den uppfattningen,
att deklarationsblanketten — eller vid behov bilaga till denna
— bör innehålla uppgift örn ränteinkomsten från varje särskild penninginrättning
med angivande av dennas namn, åtminstone såvida det icke
endast är fråga örn mycket små belopp. Detsamma bör i så fall gälla
förmögenhetsredovisningen. Enligt min mening är en sådan specifikation
även oavsett de nu föreslagna åtgärderna ägnad att leda till noggrannare
och riktigare uppgifter.

Med iakttagande av det nu sagda ha de föreslagna bestämmelserna i
detta ämne i taxeringsförordningen omarbetats. De återfinnas i departementsförslaget
i 35 § 4 mom. Den nuvarande bestämmelsen i 35 § 1 mom. c)
örn rätt för landskamrerare eller taxeringsnämndsordförande att infordra
uppgift beträffande namngiven person har dessutom bibehållits.

Kontroll å andra räntor än obligations- och bankräntor samt å

ränteutgifter och skulder.

Bestämmelser örn kontroll över taxering av andra ränteinkomster än
obligations- och bankräntor finnas för närvarande icke i vidare mån än
att det enligt 52 § taxeringsförordningen åligger överförmyndare att på
begäran av taxeringsnämndsordförande eller landskamrerare lämna för
taxering erforderliga uppgifter. I självdeklaration upptagas sådana ränteinkomster
under samma rubrik som obligations- och bankräntor, och
specifikation av räntorna sker icke med mindre sådan särskilt infordras
på grund av stadgandet örn skyldighet för deklarant att på anmaning
lämna närmare upplysningar. Beträffande förmögenhetsredovisningen
föreligger den skillnaden, att andra fordringar än sådana hos penninginrättningar
eller på grund av obligationer o. d. skola upptagas för sig.

Vid avdrag i självdeklaration för ränteutgifter eller för skulder sker
heller icke någon specifikation. Även härvidlag gäller skyldigheten att
på anmaning lämna närmare upplysningar, och med stöd av stadgandet

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 saini. Nr U8. 10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

härom har det på silia håll i ej ringa utsträckning tillämpats att vederbörande
anmanats specificera sådana belopp. Dylik specifikation kan användas
dels för kontroll av att de uppgivna beloppen motsvara verkliga förhållandena,
så att exempelvis icke såsom gäldräntor upptagits även amorteringsbelopp,
och dels för kontroll av att borgenären i sin självdeklaration
vederbörligen upptagit motsvarande belopp vid redovisningen av
sina ränteinkomster och sin förmögenhet. I sistnämnda avseende är emellertid
att märka, att enligt 32 § 2 mom. taxeringsförordningen skyldighet
endast föreligger att lämna för egen taxering erforderliga upplysningar
och att möjlighet saknas att framtvinga sådan specifikation, att vederbörande
borgenär angives. För belysning härav kan hänvisas till ett fall,
som refererats i regeringsrättens årsbok för år 1933, sid. 2. Det förekommer
också, ehuru givetvis det vanliga är att fullständig specifikation på
begäran lämnas, att skattskyldig i stället lämnar intyg örn att han eriagt
de uppgivna räntebeloppen, respektive haft skuld till angivet belopp.

Vad nu sagts har närmast avseende å andra än bokföringspliktiga personer.
I fråga örn bokföringsskyldiga kan såsom förut berörts en kontroll
i förevarande avseenden äga rum genom granskning av bokföringen. I det
föregående Ilar förordats ganska vittgående utvidgningar av dessa möjligheter,
bland annat med tanke just på gäldräntorna och den möjlighet
som finnes att genom dessa kontrollera räntetagarnas taxering. I

I yttrandena över 1923 års taxeringssakkunnigas förslag framkommo
på sin tid förslag örn skyldighet för dem, som deklarerade gäldränta och
enskilda skulder, att åtminstone efter anmaning uppgiva, till vem räntan
utgivits, samt örn rätt att hos banker göra förfrågningar rörande skattskyldigas
skulder för kontroll av uppgifter därom. Under åberopande av
att det vore nödvändigt framgå med stor försiktighet i dessa hänseenden
upptogos emellertid dessa förslag ej i 1928 års taxeringsförordning.

Särskilda utskottet vid 1928 års riksdag anförde beträffande till enskilda
låntagare utlånade medel, att det syntes tydligt, att uppgifter örn upplånat
kapital och därå utgjord ränta icke erfordrades till kontroll å penninginstitutens
deklarationer. Det motionsvis framställda förslaget örn
uppgiftsskyldighet för enskilda låntagare hade icke heller tillkommit i
detta syfte utan för att möjliggöra kontroll å enskilda långivares deklarationer.
Örn ock en dylik uppgiftsskyldighet i vissa fall kunde bliva av
betydelse, bleve dock svårigheterna att övervaka efterlevnaden av föreskrift
i dylikt avseende så stora, att värdet av en sådan föreskrift syntes
tvivelaktigt. En anordning med så omfattande uppgiftsskyldighet vore
ock tämligen otjänlig för syftet att förhindra, att gäldräntor och skuldbelopp
obehörigen avdragas. Dylikt missbruk kunde enklare förebyggas
genom att den skattskyldige, i de fall då misstanke örn att deklaration
vore oriktig i dylikt hänseende förelåge, anmanades styrka befogenheten
av de gjorda avdragen.

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

1929 års bevillningsutskott yttrade i denna fråga, att för kontroll över
att av enskild långivare försträckt kapital och därav härfluten ränta
bleve beskattade skyldighet syntes böra föreskrivas för enskilda låntagare
att efter anmaning lämna uppgift örn långivares namn oell hemvist.

I vad mån denna skyldighet skulle omfatta jämväl bokföringspliktiga näringsidkare,
syntes närmast vara att betrakta som en praktisk lämplighetsfråga.
En utväg att nå detta mål vore måhända, att näringsidkares
räkenskaper på anfordran tillhandahölles taxeringsmyndigheterna till
ledning ej blott såsom för närvarande vore fallet för näringsidkarens
egen utan jämväl för annans taxering.

De sakkunniga anföra, att erfarenheten givit vid handen, att mycket
ofta såväl inkomsträntor å andra fordringar än banktillgodohavanden
eller obligationer som utgiftsräntor och i dylika fordringar placerade tillgångar
ävensom skulder upptagits oriktigt i avlämnade deklarationer.
Mången gång berodde detta på bristande noggrannhet eller oförmåga att
riktigt tolka skattelagarnas föreskrifter. Då skyldighet att lämna specifikation
icke stadgats, brukade många deklaranter icke föra anteckningar
rörande ränteinkomster och ränteutgifter samt inskränka sig till att
lämna mer eller mindre noggrant beräknade klumpsiffror i deklarationen.

Vanligt vore särskilt i fråga örn lån mot inteckning i fast egendom,
att avdrag påyrkades icke endast för ränta utan jämväl för amorteringar.
Ofta inginge i avdragna räntebelopp upplupna icke förfallna räntor ävensom
utgifter av helt annan natur, för vilka avdrag i beskattningshänseende
icke vore medgivet. Många skattskyldiga plägade avel aga uppsåtligt
fingerade räntor eller underlåta att uppgiva åtnjutna räntor.
Frånvaron av kontroll beträffande skulder finge ur taxeringssynpunkt
anses betänklig. Såsom ett värdefullt kontrollmedel hade utnyttjats de
redovisningar rörande i förmögenheten ingående tillgångar, de skattskyldiga
lämnade. Värdet av en sådan kontrollmetod förringades dock
betydligt genom att så viktiga, i förmögenhetsredovisningen ingående
poster som skulder samt i fordringar nedlagda tillgångar finge angivas
utan specifikation.

De sakkunniga utveckla därefter på följande sätt sitt förslag i ämnet:

En tillfredsställande kontroll å förevarande område kunde icke vinnas,
utan att de skattskyldiga ålades att lämna specifikation å fordringar
och skulder ävensom å inkomst- och utgiftsräntor. En sådan specifikationsskyldighet
kunde åläggas skattskyldig att fullgöra antingen i självdeklaration
eller först efter särskild anmaning. Även med gällande bestämmelser
hade sådana specifikationer i stor utsträckning kunnat erhallas
elter anmaning, men en ofta iakttagen olägenhet hade därvid varit
den, att deklaranten betraktade anmaningen såsom ett_ uttryck för misstro
mot deklarationens tillförlitlighet. Då de sakkunniga funnit särskilt
angeläget att undvika föreskrifter, som kunde leda till uppväckande av
irritation bland dem, som riktigt fullgjort sin deklarationsplikt, hade
redan nu nämnda förhållande varit tillräckligt att i första hand under -

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

söka, huruvida icke genom införande av ovillkorlig specifikationsplikt
de nyss omnämnda missförhållandena skulle kunna avhjälpas.

Mot införande av skyldighet att i deklaration specificera ifrågavarande
intäkter, utgifter, tillgångar och skulder torde förnämligast ha erinrats
det besvär en sådan uppgiftsplikt skulle föranleda deklaranterna samt
att därigenom obehörigt intrång skulle göras i de skattskyldigas privata
ekonomiska angelägenheter. Förstnämnda erinran syntes knappast böra
tillmätas avgörande betydelse. Det vore visserligen riktigt, att för närvarande
mångå deklaranter underläte att föra fortlöpande anteckningar
örn ränteintäkter och ränteutgifter och följaktligen genom specifikationsskyldigheten
skulle förorsakas ökat besvär, men det vore uppenbarligen
endast i sin ordning, att envar förde sådana anteckningar, att han kunde
riktigt fullgöra sin deklarationsplikt. Det genom specifikationsskyldigheten
föranledda ökade besväret skulle följaktligen i fråga örn den, som
på ett klanderfritt sätt fullgjorde sin deklarationsplikt, inskränka sig till
att i deklarationen införa en avskrift av den sammanställning, deklaranten
ändock i regel måst uppgöra. Det syntes därför knappast kunna med
fog erinras, att uppgiftsplikten skulle i högre grad betunga de skattskyldiga,
och i flertalet fall syntes de skattskyldiga icke härigenom komma
att föranledas ett sa stort besvär som det skyldigheten att lämna specifikation
å aktier och obligationer medförde.

Divändningen att uppgiftsplikten skulle framtvinga yppande av privata
förhallanden hade mahända större berättigande. Med hänsvn härtill
hade de sakkunniga icke ansett uppgiftsplikten böra göras så omfattande
som i vissa utländska lagstiftningar vore fallet. Sålunda skulle
enligt de sakkunnigas förslag skyldighet icke föreligga för långivare att
lämna uppgift örn låntagares namn. Det torde nämligen vara tillräckligt
ur kontrollsynpunkt, att särskild uppgift lämnades örn storleken av varje
fordran och därav härfluten ränta. För låntagaren åter hade sådan specifikationsskyldighet
ansetts böra föreskrivas. Vidare hade en tidigare
omförmäld bestämmelse föreslagits, som gåve Kungl. Majit befogenhet
att medgiva deklaranten rätt att avlämna specifikationen till landskamreraren
(taxeringsavdelningen).

I de sakkunnigas betänkande (sid. 201) finnes intaget utkast till formulär
till särskild deklarationsbilaga att obligatoriskt användas av skattskyldig,
som åtnjutit inkomst av kapital eller ägt tillgångar i värdepapper
eller fordringar eller som yrkat avdrag för utgiftsräntor eller skulder.
Denna bilaga skulle användas för de specifikationer å aktieutdelningar,
obligationsräntor och bankräntor jämte motsvarande kapitaltillgångar,
som i det föregående omnämnts. Dessutom skulle emellertid, i
enlighet med de sakkunnigas nyss återgivna anförande, i denna bilaga
upptagas dels specifikationer å andra fordringar med angivande av, huruvida
fråga är örn inteckningslån, samt av lånebelopp, räntefot och räntebelopp
men utan angivande av gäldenären dels ock specifikationer å alla
utgiftsräntor och skulder med angivande av, huruvida fråga är örn inteckningslån,
ävensom av långivares namn och adress, lånets storlek, räntefot
och räntebelopp.

Denna specifikationsskyldighet skulle dock icke föreligga, därest räntebelopp
skola taxeras såsom inkomst av rörelse eller därest fråga är örn

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

ränteutgifter eller skulder i rörelse. Beträffande ränteutgifter av dessa
slag skulle kontrollen utövas genom användande av den i det föregående
omnämnda rätten att erhålla tillgång till rörelseidkares bokföring eller
anteckningar.

Beträffande förevarande del av de sakkunnigas förslag anför kammarrätten: Skyldigheten

för låntagare att lämna uppgift å långivares namn, och
detta även örn denne vore enskild person, kunde snarare än skyldighet
att uppgiva penninginrättning, där medel innestode, anses innebära ett
stötande intrång i privata ekonomiska angelägenheter. I varje fall syntes
sådan skyldighet icke böra åläggas låntagare, därest icke tillika skyldighet
ålades långivare, där denne vöre enskild person, att uppgiva sina
låntagares namn och de särskilda fordringsbeloppen. Den föreslagna bestämmelsen,
att Kungl. Maj:t skulle äga förordna örn rätt för skattskyldig
att till vederbörande landskamrerare i stället för till taxeringsnämnden
överlämna sina detaljerade uppgifter i förevarande avseende, ansåge
kammarrätten böra bibehållas och kompletteras med en föreskrift av innehåll
att, sedan taxeringsårets deklaration genom landskamrerarens
försorg granskats, uppgiften skulle inneslutas i förseglat konvolut samt
att därefter endast vederbörande ämbets- eller tjänsteman skulle äga
rätt att taga del av uppgiftens innehåll.

Från länsstyrelsernas yttranden i denna del torde fa anmärkas följande: Överståthållarämbetet:

Den föreslagna uppgiftsskyldigheten för icke
rörelseidkare angående utgiftsräntor och skulder hade varit föremål för
mångå invändningar, enär den ansetts inkräkta på privatlivets helgd.
Ur skattekontrollsynpunkt vore dock sådan uppgift av utomordentligt
stor betydelse för kontroll å såväl den uppgiftspliktiges rätt till avdrag
för räntor och skulder som å att långivaren riktigt fullgjort sin deklarationsplikt
i förevarande avseende.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Mot den utökade deklarationspiikten
i form av skyldighet att avgiva särskild bilaga rörande inkomst av kapital
etc. framfördes betänkligheter. Det syntes icke minst med avseende
å befogade krav från de skattskyldigas sida å sekretess föga lämpligt
att insamla kontrollmaterial i större omfattning än som oundgängligen
erfordrades. En annan sak vore att skattskyldig utan tvekan bolde
anses skyldig att efter anmaning avlämna de specifikationer, som infordrades
och vartill han normalt borde äga möjlighet. Förslaget att bilagan
skulle kunna få avlämnas direkt till landskamreraren hade tillkommit av
sekretesshänsyn. Länsstyrelsen ställde sig betänksam emot detta förslag,
som måste befaras medföra oreda och omgång i arbetet. . ,

Länsstyrelsen i Uppsala län: Formuläret till specifikation av ränteinkomsterna
syntes vara alldeles för invecklat för att kunna tillfredsställande
ifyllas av den stora massan deklarationsskyldiga. Det syntes knappast
behövligt att gå längre än till införande av skyldighet att på anmaning
specificera ränteintäkter. Länsstyrelsen hyste också starka betänkligheter
mot omedelbar skyldighet att specificera skulderna.. Även bärutinnan
syntes vara tillräckligt nied ett stadgande om skyldighet att efter
anmaning uppgiva borgenärernas namn, skuldbelopp, ränteutgift, dag
för räntans erläggande samt storleken av under året verkställd amorte -

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

ring. Uppgift i sistnämnda avseende kunde vara av värde till kontroll
därå, att kapitalavbetalning icke avdroges såsom gäldränta.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Den föreslagna nya deklarationsbilagan
borde i varje lall icke komma till användning annat än anmaningsvis
och följaktligen icke betecknas som deklarationsbilaga, men å andra
sidan syntes tillräckliga skäl ej föreligga att medgiva den skattskyldige
rätt att med förbigående av taxeringsnämndsordföranden avlämna uppgifter
till landskamreraren.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Länsstyrelsen delade till fullo den av
de sakkunniga framförda uppfattningen, att en tillfredsställande kontroll
över skattskyldigs fordringar och skulder samt inkomst- och utgiftsräntor
icke kunde genomföras utan att den skattskyldige ålades specifikationsskyldighet.

Länsstyrelsen i Blekinge län: I likhet med de sakkunniga och med stöd
av i länet förekomna eftertaxeringar av icke bokföringspliktiga skattskyldiga,
som i syfte att undgå beskattning placerat ganska betydande
kapital hos enskilda, ansåge länsstyrelsen, att åtgärder erfordrades jämväl
för kontroll över beskattningen av andra räntor än bank- och obligationsräntor,
och syntes den av de sakkunniga föreslagna specifikationsskyldigheten
för låntagarna kunna, jämväl med bibehållande av nuvaranden
taxeringsorganisation, leda till effektiv kontroll.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Den ifrågasatta specifikationen beträffande
fordringar och skulder samt inkomst- och utgiftsräntor m. m. komme
att bliva ganska betungande för de skattskyldiga. I varje fall torde
det knappast, såsom de sakkunniga ställt i utsikt, kunna bli tal om någon
förenkling i deklarationsförfarandet. Länsstyrelsen finge på det bestämdaste
avstyrka att den skattskyldige skulle få avlämna här ifrågavarande
uppgifter direkt till landskamreraren.

Länsstyrelsen i Hallands län tillstyrker.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Den föreslagna uppgiftsbilagan
skulle bliva för betungande för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheten.
Örn det i allt fall skulle finnas lämpligt att en sådan
uppgift skulle lämnas a föreslagen bilaga, torde i densamma långivares
namn och adress ej böra uppgivas. Skyldigheten att uppgiva långivare
borde icke ens efter anmaning föreligga; i detta avseende hänvisades
till regeringsrättens förenämnda utslag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Skyldighet att lämna denna bilaga borde
inträda först efter anmaning.

Länsstyrelsen i Örebro län: Den ökning av besväret med deklarationernas
upprättande, som skulle bliva en följd av förslaget, vore icke ringa.
Det syntes tillräckligt att härutinnan hänvisa till formuläret till ny deklarationsbilaga.
Enligt länsstyrelsens mening förelåge icke skäl att göra
en så utvidgad uppgiftsplikt obligatorisk. Givetvis borde dock bestämmelserna
angående skyldighet att åtlyda anmaning erhålla en sådan utformning
att därav framginge, att en var vore skyldig att efter anmaning
lämna även de uppgifter, som av de sakkunniga avsåges och som
vore av beskaffenhet att tjäna till ledning för egen taxering elier till styrkande
av riktigheten av avgiven deklaration.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Obligatorisk skyldighet att specificera
fordringar och skulder samt ränteinkomster och ränteutgifter syntes
böra stadgas i enlighet med de sakkunnigas förslag. Länsstyrelsen
ansåge dock att specifikationen av fordringar borde innefatta äveri uppgift
örn gäldenärens namn och adress.

151

Kungl. May.ts proposition nr 148.

Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker; de ifrågavarande uppgifterna
skulle ur kontrollsynpunkt vara av stort värde.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Den såsom ny
vpulasma snecifikationen av uppburna inkomst- oell utgiltsrantor samt
skulder vore i och för sig önskvärd; den skulle emellertid komma ax valla
mängden av deklarationspliktiga så mycket huvudbry, att den kunde befaras
bliva för skattedragarna förhatlig, och bilagan skulle forviss
ofta inkomma i så ofullständigt och rent missvisande sinet att den or
taxeringsmyndigheterna bleve till övervägande besvär i stallet tor tili
den avsedda nyttan. Det syntes härvid vara att f°redrafa,ft* ^ord^
specifikationer från fall till fall. Det rättsskydd för skattskyldig, de
sakkunniga tänkt sig skola komma att ligga i att vissa uppgifter avla
nades icke till taxeringsnämnden utan direkt till landskamreraren, vöre
av rätt illusorisk beskaffenhet, då landskamreraren val regelratt mäste
tillhandahålla taxeringsnämndsordföranden dessa uppgifter.

Bank- och fondinspektionen förklarar sig icke ha erinran mot förslaget

i denna del. „ „ . . , . .

I det till kommerskollegium avgivna yttrandet fran Sveriges industriförbund,
svenska bankföreningen och Stockholms handelskammare avstjrkes
införande av den föreslagna deklarationsbilagan under framhållande
av att den bomme att medföra ett oskäligt betungande arbete för den stora
massan av skattskyldiga och icke lia ett däremot svarande värde for uppdagande
av falskdeklaranter.

Det under förevarande avdelning behandlade spörsmålet innefattar m
huvudsakligen, örn och i vad mån ränteinkomster och ränteutgifter samt
fordringar och skulder av andra slag än de förut särskilt behandlade böra
i icke-rörelseidkares deklarationer specificeras mera än nu sker. Denna
fråga får tydligen sitt avgörande genom deklarationsblankettens faststäl De

sakkunniga ha tänkt sig en särskild obligatorisk bilaga till deklarationsblanketten,
som skulle innehålla — utom förut omnamnda specifikationer
för aktier, obligationer o. dyl. samt för bankrantor och banktillgo ohavanden
— specificerade uppgifter å nu avsedda räntor, fordringar och
skulder, dock så att låntagares namn icke behövde angivas. I yttrandena
har från många håll uttalats, att denna nya bilagas införande skulle valia

svårigheter och irritation hos de skattskyldiga.

Av min föregående redogörelse framgår, att jag tänkt mig införande av
specifikationsskyldighet för obligationer o. dyl. samt för bankräntor och
banktillgodohavanden men att dessa specifikationer, lika litet som nu föreskriven
specifikation av aktier, icke skulle nödvändiggöra någon särskild
obligatorisk bilaga utan endast innebära vissa ändringar av sjalva deklarationsblanketten.
Vad angår övriga räntor, fordringar och skulder
synes mig vara tillfyllest, om deklarationsblanketten ändras så, att räntor
å intecknad fordran upptagas för sig och övriga räntor för sig, utan

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

specifikationsskyldighet annat än efter anmaning, med motsvarande
jämkningar vid förmögenhetsredovisningen.

Vad som härutöver möjligen kunde ifrågasättas vore införande av skyldighet
att i deklarationen specificera gäldräntor och skulder. Detta sker
nu i ej ringa utsträckning efter anmaning och sådana specifikationer
kunna även tjäna till ledning för annans, nämligen enskilda långivares,
taxering. Med hänsyn dels därtill, att här i motsats till vad som gäller
ifråga örn bankräntor någon särskild olägenhet ur kontrollsynpunkt icke
är förenad med att specifikationen lämnas senare, och dels jämväl därtill,
att med den föreslagna organisationen begränsade möjligheter att utnyttja
obligatoriska uppgifter skulle föreligga, har jag dock trott tillräcklig
anledning icke föreligga att nu göra specifikationen obligatorisk.
Däremot böra givetvis, för de fall att uppgifterna kunna anses önskvärda,
lagliga möjligheter för deras infordrande beredas. För att detta skall
gälla även i fråga örn långivares namn föreslår jag införande i 35 § 1
mom. efter bestämmelsen örn skyldighet för penninginrättning att på
anmaning lämna uppgift beträffande namngiven person — av ett stadgande
av innehåll, att annan än penningförvaltande inrättning, därest
han i avgiven självdeklaration gjort avdrag för gäldränta eller skuld
och fråga ej är örn lån mot obligationer, förlagsbevis eller andra för den
allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, är skyldig att på anmaning
lämna uppgift, i den mån den kan lämnas, angående namn och hemvist å
borgenären.

kontroll a inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.

Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföras enligt skatteförfattningarna
realisationsvinst — d. v. s. vinst å icke yrkesmässig avyttring
av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp, byte eller därmed
jämförligt fång och varit i den skattskyldiges ägo, örn det är fastighet
under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år — ävensom
sådan lotterivinst, som icke enligt den härom gällande särskilda förordningen
beskattas genom avdrag vid vinstens utbetalande, intäkt genom
tillfälligt bedriven verksamhet, intäkt av tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag
att förrätta bouppteckning, arvskifte, auktion, besiktning, värdering
eller skogsräkning, ävensom intäkt av annan därmed jämförlig inkomstgivande
verksamhet av tillfällig natur.

I taxeringsförordningen ha icke särskilda bestämmelser meddelats i och
för kontroll över beskattning av sådan vinst. Enligt deklarationsformuläret
skall emellertid, då realisationsvinst eller lotterivinst uppgives, utredning
angående vinstens beräkning lämnas.

De sakkunniga anföra i fråga örn realisationsvinster genom försäljning
av fast egendom följande:

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 148.

153

Särskilda bestämmelser i och för kontroll över sådana realisationsvinster
syntes knappast erfordras. I regel förelåge icke större svårighet
att konstatera, huruvida skattskyldig försålt inom riket belägen last
egendom. Ett sådant konstaterande kunde ske genom jämförelse med av
skattskyldig vid nästföregående års taxering lämnad deklaration eller
genom att upplysningar inhämtades från mantalslängd, eller lagfartsprotokoll.
Sistnämnda protokoll lämnade jämväl upplysningar rörande tid
för förvärv och avyttring samt inköps- och försäljningspris. Det oaktat
hade icke sällan inträffat, att på grund av bristande uppmärksamhet
från taxeringsmyndigheternas sida dylika realisationsvinster undgått beskattning.
Understundom torde landskamrerare till följd därav antingen
låtit verkställa en allmän granskning av taxeringsnämndernas beskattningsåtgärder
inom detta område eller låtit till nämnderna utsanda lippgifter
i ifrågavarande hänseende, hämtade från mantalslängd eller lag fartsprotokoll.

, . ... ...

Olägenheter hade emellertid uppstått genom att skattskyldigas deklarationer
enligt stadgande i 56 § taxeringsförordningen skulle förstöras, sedan
fern år förflutit, där ej Kungl. Majit annorlunda föreskrivit. Vinst genom
försäljning av fast egendom kunde såsom nämnts bliva föremål för beskattning,
därest egendomen tillhört säljaren kortare tid än 10 år. För kontroll
över att vid taxering medgivna avdrag för värdeminskning avräknats
med vederbörliga belopp från summan av de avdragsgilla merkostnaderna
samt för att utan omgång vinna kontroll rörande tiden för säljarens
förvärv av fastigheten, örn storleken av de belopp säljaren i sjalvdeklarationerna
redovisat såsom kostnad för ny-, till- eller ombyggnad
eller därmed jämförlig förbättring, vore det därför önskvärt, att tiden
för deklarationernas bevarande utsträcktes, och de sakkunniga hade därför
föreslagit ändrade bestämmelser i detta hänseende. Genom att av
den centrala taxeringsmyndigheten utarbetade, ändamålsenligt uppställda
formulär till kortsystem över fastigheter användes, syntes full garanti
kunna vinnas, att icke vinster genom avyttring av fast egendom undginge
beskattning samt att erforderliga primäruppgifter for kontroll över
deklaration av sådana realisationsvinster stöde taxeringsmyndigheterna
till buds.

I enlighet med vad de sakkunniga sålunda anfört innehaller deras förslag
till författningstext sådan ändring av 58 §, att deklarationerna skola
förstöras, sedan tio år förflutit, där ej Kungl. Majit annorlunda föreskrivit.

De sakkunniga föreslå vidare, att i den förut omnämnda nya deklarationsbilagan
angående ränteinkomster m. m. jämväl skulle ingå formulär
till specifikation av realisationsvinst, upptagande tidpunkt för förvärv
och försäljning, försäljningssumma, vid tidigare taxeringar medgivna
avdrag för värdeminskning, inköpssumma, förbättringskostnader,
utgifter för förvärv eller försäljning (med angivande av namn och adress
å mottagare av provision) ävensom nettovinst, respektive förlust.

Beträffande därefter realisationsvinster genom försäljning av värdepapper
anföra de sakkunniga till en början:

Vinster genom försäljning av värdepapper kunde redan nu i viss män
kontrolleras, under förutsättning att skattskyldig ägt värdepapperet vid

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

ett årsskifte och redovisat detsamma bland i förmögenheten ingående tillgångar
i den deklaration han avlämnat samma år värdepapperet avyttrats.
Erfarenheten visade, att sådan kontroll utövats ytterst ojämnt
samt att i allmänhet taxeringsnämnderna underlåtit att begagna sig av
kontrollmöjligheten. I vissa län hade emellertid tablåer använts, vilka
utvisade försäljningsprisen å fondnoterade värdepapper för varje kvartal
under de senaste sex åren. Genom dessa tablåer samt genom att i tidigare
deklarationer lämnade uppgifter sammanställts, hade i dessa län
en i. stort sett tillfredsställande kontroll kunnat utövas över taxering av
realisationsvinster på grund av mera långvariga placeringar i värdepapper.

Däremot hade hittills kontroll över beskattning av vinst å korttidsaffärer
i värdepapper icke utövats i nämnvärd omfattning. Det borde
emellertid ihågkommas, att ur principiell synpunkt såsom förutsättning
för beskattning av vinster å icke yrkesmässigt bedrivna realisationsaffärer
ursprungligen uppställts, att skattskyldig inlåtit sig på sådan affär
i spekulationssyfte. Uppenbart vore, att sådan spekulationsavsikt förelåge
nära nog undantagslöst i fråga örn korttidsaffärerna, medan svårigheten
att avgöra, huruvida spekulationsavsikt förelegat, ökades nära
nog i proportion till tidsavståndet från inköpet till försäljningen. Den
godtyckligt, ur praktisk synpunkt valda tidsperioden av 5 år byggde givetvis
på nu nämnda principiella ståndpunkt. Oavsett det i och för sig
betänkliga att inom ett skattesystem, som byggde på att så långt möjligt
effektiv kontroll utövades inom alla områden, utesluta ett så viktigt slagav
inkomster som vinster å korttidsspekulationer, skulle det helt säkert
framkalla en berättigad ovilja, därest icke vinster å korttidsaffärer bleve
föremål för i stort sett lika effektiv kontroll som vinster å andra realisationsaffärer.

Det vore en ofta gjord iakttagelse, att en stor obenägenhet rådde att
riktigt deklarera realisationsvinster. Skälen härtill läge i öppen dag.
Beskattningen framstode nämligen ofta såsom orättvis till följd av att
obegränsad avdragsrätt för förlust å realisationsaffärer icke medgivits.
Men härtill komme i fråga örn vinster å långfristiga affärer det nyss
anförda skälet, nämligen den bristande jämvikten i kontrollen, i det att
korttidsaffärerna i allmänhet stöde utanför densamma.

Nu nämnda förhållanden gjorde det angeläget, att en effektiv kontroll
vunnes beträffande alla slag av realisationsvinster å affärer i värdepapper.

De sakkunniga erinra därefter, att 1929 års bevillningsutskott antytt
en utväg till kontroll å detta område. Bevillningsutskottet hade nämligen
anfört, att genom att taxeringsmyndigheterna bereddes tillgång
till av fondkommissionär förda avräkningsnotor, vare sig dessa förvarades
hos fondkommissionären eller tillsyningsmyndigheten, skulle
möjlighet yppas till kontroll över beskattning av vinster genom överlåtelser
av fondpapper.

Sedan de sakkunniga därefter på angivna skäl såsom mindre lämplig
avvisat den i vissa andra länder begagnade utvägen att ålägga fondkommissionärerna
skyldighet att lämna direkta uppgifter rörande resultatet
av kundernas spekulationsaffärer i värdepapper, redogöra de sakkunniga
för vissa beräkningar i syfte att utröna, vilket arbete och vilka

155

Kungl. May.ts proposition nr 148.

kostnader en kontroll i enlighet med den av bevillningsutskottet antydda
linjen skulle medföra. Med utgångspunkt från uppgifter å antalet av
bank- och fondinspektionen — jämlikt 1908 års fondstämpelförordning
— granskade avräkningsnotor samt från antagandet att i genomsnitt
för ”varje affär omkring fyra notor upprättades, uppskatta de sakkunniga
antalet affärer under 1930 till i runt tal 140,000. Därefter utveckla
de sakkunniga sitt kontrollsystem på följande sätt:

För kontroll över deklarationerna syntes uppgifter böra inhämtas beträffande
försålda poster, med avseende å säljarens namn och bostad,_ de
försålda värdepapperen, dagen för försäljningen och■ försäljningspriset
samt möjligen även fondkommissionärens namn. Verkställda beraKnin^ar
hade givit vid handen, att en person under en månad borde medhinna
utskrivandet av omkring 7,000 dylika uppgifter. För vinnande av
en effektiv kontroll syntes det vara tillräckligt, att uppgifter införskaffades
endast rörande en bråkdel av samtliga affärer. Även mforska -fandet av uppgifter, avseende ett så stort antal som en fjärdedel av samtliga
affärer, skulle åsamka förhållandevis ringa kostnader _

Det syntes böra ankomma på taxeringsinspektionen att införskaffa
dessa uppgifter. Genom taxeringsinspektionens försorg borde därefter
uppgifterna överlämnas till landskamreraren för att jämföras med deklarationsuppgifterna.
Framginge därvid, att skattskyldig underlåtit
redovisa affärstransaktion, och kunde det antagas, att skattepliktig realisationsvinst
uppkommit, hade vederbörande taxeringsmyndighet att av
deklaranten infordra närmare utredning och, örn så erfordras,^ genom den
fondkommissionär, som förmedlat affären, införskaffa behövliga upplysningar
för kontroll över av den skattskyldige lämnade uppgifter, otvivelaktigt
torde en på dylikt sätt anordnad stickprovskontroll kunna huva

i stort sett tillfredsställande. . . ,, .

Erfarenheten komme att giva vid handen, i vilken omfattning uppgifter
borde inhämtas rörande gjorda affärer i värdepapper. Det vöre därför
av vikt, att taxeringsinspektionen erhölle uppgift rörande de resuitat,
som vunnits till följd av kontrollen. Emellertid torde icke endast
det av de uppnådda resultaten påvisade behovet av kontroll utan jämväl
andra omständigheter, främst de allmänna konjunkturforhållandena,
inverka å frågan, i vilken omfattning uppgifter borde inhamtas.

Av lätt insedda skäl måste det anses mest lämpligt, att ifrågavarande
uppgiftsmaterial införskaffades under den tid, avräkningsnotorna, funnes
tillgängliga hos bank- och fondinspektionen. Enligt den avfattning
52 § taxeringsförordningen angående uppgiftsskyldighet för offentliga
myndigheter erhållit i de sakkunnigas förslag, skulle Kungl. Maj.t aSa
utfärda erforderliga bestämmelser, i vilken ordning sådan uppgiftsskyldighet
skulle fullgöras. Enligt de sakkunnigas mening borde i nu förevarande
fall skyldighet åläggas bank- och fondinspektionen att på begäran
av taxeringsinspektionen tillhandahålla densamma avrakningsnotorna
För sådant ändamål syntes dessa avräkningsnotor kunna bearbetas
i bank- och fondinspektionen vare sig genom dennas personal
eller genom personal hos taxeringsinspektionen. Enligt de sakkunnigas
mening borde det närmast ankomma på taxeringsinspektionen att bekosta
utgifterna härför.

I fråga örn kontroll å övriga inkomster av tillfällig förvärvsverksamhet
anföra de sakkunniga slutligen:

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Vidkommande kontroll över inkomster av tillfälliga uppdrag kunde
hänvisas till den föregående redogörelsen angående den föreslagna kontrollen
över inkomst av tjänst. I sådana fall, då ersättning utbetalats
av annan än den, som utövat rörelse och på grund av denna verksamhet
atbetalat ersättning till annan, skulle uppgift kunna erhållas med begagnande
av den i de sakkunnigas förslag i 33 § 7 mom. stadgade allmänna
befogenheten att inhämta upplysningar till ledning för annans taxering.
I särskilda fall syntes lämpligen material kunna införskaffas genom
domstolar eller andra myndigheter, exempelvis rörande förmyndararvoden,
bouppteckningsarvoden m. m. Det syntes böra överlämnas till
taxeringsinspektionen att lämna anvisningar rörande det ändamålsenligaste
sättet för denna kontrolls utövande.

Genom 1928 års lagstiftning hade lotterivinster, i den mån de ej undanag?8
från inkomstbeskattning i vanlig ordning, blivit föremål för kontroll
i viss omfattning, såvitt anginge vinster i penninglotterier. Genom den
i 33 § 7 mom. stadgade allmänna uppgiftsplikten torde, enligt vad för de
sa-kkunmga, uppgivits, i regel upplysningar i förekommande fall kunna
erhållas i fråga örn större vinster, utbetalade från varulotterier i lättrealiserade
tillgångar såsom premieobligationer m. m. Någon författningsbestämmelse,
som direkt stadgade utvidgning av uppgiftsplikten
för kontroll över lotterivinster, hade de sakkunniga därför icke ansett
sig böra föreslå.

I kammarrättens yttrande anföres i anledning av vad de sakkunniga
föreslagit beträffande inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet:

. ^-v sakkunniga föreslagna åtgärder till förbättrad kontroll härutinnan
förutsatte ingen annan ändring av gällande bestämmelser än utsträckning
av tiden för deklarationernas förvaring från fem till tio år.
En sådan utsträckning komme otvivelaktigt att medföra betydligt ökade
anspråk på arkivutrymme, och de ekonomiska konsekvenserna härav
läte sig icke lätteligen överblicka. Det kunde ifrågasättas, örn de
sålunda ökade utgifterna komme att uppvägas av de fördelar ur konsorn
man trodde sig kunna vinna genom ändringen. I
övrigt gåve nu ifrågavarande åtgärder icke anledning till erinran från
kammarrättens sida.

Bank- och fondinspektionen anför:

För den föreslagna kontrollen å realisationsvinst genom försäljning
av värdepapper hade de sakkunniga avsett, att uppgiftsmaterialet —
iondkommissionarernas avräkningsnotor — skulle ur taxeringssynpunkt
granskas under den tid de vore tillgängliga hos inspektionen "för
tondstampelgranskning. För den händelse den föreslagna kontrollanordningen
skulle befinnas böra genomföras, hade inspektionen ansett sig
bora redan nu framhålla, dels att inspektionen icke ansåge sig för tillgodoseende
av taxeringsmyndigheternas önskemål kunna hos sig behålla.
avräkningsnotorna längre tid än som erfordrades för utövande av
den inspektionen påvilande fondstämpelgranskningen, och dels att inspektionens
personal icke kunde ställas till förfogande för avräkningsnotornas
bearbetning ur taxeringssynpunkt. Inspektionen kunde i
övrigt icke underlåta att giva uttryck för den uppfattningen, att en
kontroll efter så allmänna linjer som de sakkunniga tänkt sig, icke kunde
med hänsyn till effekten ordnas på ett ur taxeringssynpunkt tillfredsställande
sätt. Det skulle nämligen här vara fråga örn att påvisa

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

beskattningsbar realisationsvinst, vilken ju kunde uppstå icke blott om
köp och försäljning ägt rum under det kvartal, som de för inspektionen
tillgängliga avräkningsnotorna avsåge, utan även därest^ äganderättsförändringarna
skett under en så lång tidrymd som jern år. De skattskyldigas
intresse borde väl också tillvaratagas såtillvida, att jämväl
realisationsförluster bleve föremål för liknande uppmärksamhet. En
efterforskning angående realisationsvinster och realisationsförluster
skulle möjligen kunna göras i enstaka särskilt uppgivna fall, men dylik
efterforskning syntes lämpligare kunna ske hos vederbörande fondkommissionär
och av taxeringsmyndighetens eget organ.

I fråga örn förslaget att deklarationerna regelmässigt skulle förvaras
i tio i stället för fem år ha länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings,
Västmanlands och Västerbottens län invänt, att detta för dessa
länsstyrelsers del icke syntes låta sig göra utan att ökade arkivutrymmen
bereddes dem.

I anledning av de sakkunnigas yttrande rörande uppläggande av kortregister
å fastigheter för möjliggörande av bättre kontroll å realisationsvinster
har länsstyrelsen i Jönköpings län meddelat, att sådant kortregister
försöksvis upplagts för större antalet fastigheter i Jönköpings stad
men att arbetet därmed visat sig icke motsvaras av vunnet gagn, samt
länsstyrelsen i Västerbottens län framhållit, att det härmed förbundna
ofantliga arbetet för ingen del skulle motsvaras av gagnet genom åtgärden
för taxeringen. Länsstyrelsen i Malmöhus län har däremot förklarat
sig anse systemet ändamålsenligt.

I fråga örn kontrollen å realisationsvinst genom försäljning av värdepapper
anför länsstyrelsen i Malmöhus län: Denna kontroll kunde givetvis
genomföras allenast under förutsättning av omläggning av taxeringsorganisationen,
men även för sådant fall kände sig länsstyrelsen synnerligen
tveksam att biträda en sådan anordning som, såvitt länsstyrelsen
kunde inse, skulle medföra en överväldigande arbetsbörda icke minst
för landskamreraren. I varje fall bleve det för att arbetet skulle kunna
överkommas nödvändigt att begränsa uppgifterna angående försålda
poster till ett jämförelsevis ringa antal, exempelvis till vissa namngivna
personer, beträffande vilka man hade anledning antaga att de gjort dylika
affärer. Allenast vetskapen om att dylika stickprov komme att
företagas, torde vara tillräcklig för åstadkommande av en bättre ordning
i vad anginge deklarerandet av dylika vinster. — Enligt länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län kan kontroll i förevarande avseende
icke anordnas genom granskning av fondnotor; det bleve ett fullständigt
fruktlöst arbete att söka följa en inköpt post av aktier eventuellt under
fem år från en till en annan eller flera andra personer och söka kontrollera,
huruvida vid någon av överlåtelserna realisationsvinst uppkommit.

Vidare anför länsstyrelsen i Skaraborgs län, att för att vinna bättre
kontroll över deklarerad inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet borde
för varje särskilt uppdrag anges såväl bruttoinkomsten som omkostnaderna.

Departe mentschefen.

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

På skäl som de sakkunniga framhållit synes det med hänsyn till kontrollen
å realisationsvinst, uppkommen genom försäljning av fast egendom,
kunna vara lämpligt ändra 56 § taxeringsförordningen så, att deklarationerna
förklaras skola förstöras sedan tio — i stället för nu fem

år förflutit, där ej Kungl. Majit annorlunda föreskriver. Kungl. Majit
skulle således, liksom nu är fallet, kunna medgiva att deklarationer förstöras
senare än enligt huvudregeln gäller. Med hänsyn till vad i vissa
yttranden anförts därom, att arkivförhållandena å en del håll icke medgåve
förvaring så länge som tio år, synes till bestämmelsen böra fogas
det tillägget, att då särskilda skäl därtill föranleda Kungl. Majit må förordna
att deklarationerna eller vissa av dem skola dessförinnan förstöras,
dock tidigast efter fem år. Möjligt är att det i sådana fall kan
befinnas lämpligt förvara endast vissa slag av deklarationer så länge
som tio år.

Innan jag övergår till frågan örn kontroll å realisationsvinst, uppkommen
genom försäljning av värdepapper, vill jag här omnämna en punkt
i de sakkunnigas förslag, som jag tidigare förbigått, enär den närmast
har intresse i detta sammanhang, nämligen att till den nuvarande bestämmelsen
i 52 § örn skyldighet för statens förvaltande verk,
allmän inrättning och överförmyndare att på begäran av ordförande
i beskattningsnämnd i första instans eller landskamrerare lämna
för taxering erforderlig uppgift skulle — jämte det att bestämmelsen
utvidgas att avse även kommunala verk — fogas ett tillägg av innehåll,
att Kungl. Majit ägde utfärda närmare föreskrifter, i vilken omfattning
och ordning denna uppgiftsplikt skall fullgöras. Såsom motivering för
detta tillägg lia de sakkunniga endast anfört, att det borde tillses att
denna uppgiftsplikt anordnades så ändamålsenligt och effektivt som
möjligt utan onödigt betungande arbete för uppgiftslämnarna och att
garanti erhölles för att icke sådana sakförhållanden yppades, som borde
hemlighållas även för taxeringsmyndigheterna.

För möjliggörande av kontroll å realisationsvinst å värdepapper ha
de sakkunniga tänkt sig, att hank- och fondinspektionen med tillämpning
av nämnda tilläggsbestämmelse skulle åläggas skyldighet att på
begäran av taxeringsinspektionen tillhandahålla densamma de avräkningsnotor,
som jämlikt 10 § i 1908 års fondstämpelförordning skola
av fondhandlare kvartalsvis insändas till bank- och fondinspektionen för
kontroll av stämpelbeläggningen. Från ett antal sådana avräkningsnotor
skulle sedan antecknas vissa data, varefter dessa uppgifter skulle utsändas
till vederbörande landskamrerare. I det fall, då skattepliktig realisationsvinst
kunde antagas ha uppkommit, skulle sedan landskamreraren
kunna göra närmare undersökning, och sålunda skulle även på detta
område en stickprovskontroll kunna erhållas.

Såsom av de sakkunnigas utredning framgår, kan tydligen någon mera
omfattande kontroll på förevarande område icke komma till stånd med

159

Kungl. May.ts proposition nr 148.

de mera begränsade organisatoriska resurser, som här förutsättas. Det
synes mig emellertid önskvärt att ha möjlighet till sådan kontroll genom
att taxeringsmyndigheterna få rätt taga del av de hos bank- och
fondinspektionen förvarade avräkningsnotorna. Tillfälle att närmare
pröva de av de sakkunniga tänkta kontrollmetoderna skulle därmed givas.
Nu föreligger, såsom redan berörts, en skyldighet för offentliga myndigheter
att lämna taxeringsmyndigheterna begärda uppgifter. Lämnande
av sådana uppgifter myndigheter emellan torde heller icke beröras
av det i tryckfrihetsförordningen meddelade skyddet för till bankoch
fondinspektionen inkomna handlingar. Emellertid har inspektionen
ansett sig icke böra ens till taxeringsmyndigheterna tillhandahålla avräkningsnotorna
utan att uttrycklig föreskrift därom meddelades. Det
kan väl ifrågasättas, örn icke en sådan föreskrift kan av Kungl. Maj:t
utfärdas utan särskilt bemyndigande i taxeringsförordningen eller eljest,
men med hänsyn jämväl till den av de sakkunniga anförda allmänna motiveringen
till det föreslagna tillägget till 52 § — vilken motivering närmast
tar sikte på föreskrifter av begränsande art — har jag intet att
erinra mot detta tillägg. Därest detta kommer till stånd, torde jag framdeles
få återkomma till frågan örn de föreskrifter, som i fråga örn bankoch
fondsinpektionen böra meddelas. Givet synes mig vara, att inspektionens
arbetskrafter i regel icke böra belastas med arbete för ifrågavarande
uppgifters insamlande.

I övrigt synas i fråga örn kontroll å inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
några författningsändringar icke erforderliga. Vad länsstyrelsen
i Skaraborgs län anfört i fråga örn deklarationsformulären i denna
del torde senare bliva föremål för övervägande.

Sekretessbestämmelser.

Enligt § 2 4:o tryckfrihetsförordningen må uppgifter, som skattskyldiga
till ledning för egen taxering avlämna till beskattningsmyndigheter
eller som från bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande
inrättning till samma myndigheter avlämnas angående skattskyldigs ränteinkomst
från inrättningen eller örn beloppet av skattskyldigs innestaende
medel, ej utlämnas till andra än dem, som enligt skatteförfattningarna
äga taga del av samma uppgifter. Den som bryter häremot eller
som i tryck offentliggör dylik uppgift, vilken obehörigen utlämnats, skall
böta femtio kronor.

Till detta stadgande ansluta sig bestämmelserna i 56 § taxeringsförordningen.
Enligt denna paragraf må granskning av självdeklarationer
verkställas endast av ordförande och kronoombud i vederbörande taxeringsnämnd,
av den kommunvalda ledamot i taxeringsnämnd, som nämnden
därtill utser, och av sådan av kommunal myndighet till förfogande

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

ställd tjänsteman, som omförmäles i 15 § 1 morn., vidare av ordförande
och ledamöter i vederbörande prövningsnämnd samt av landskamrerare
och vid hans granskningsarbete biträdande personer. Vid granskning
inom taxeringsnämnd må i särskilda fall biträda ytterligare en ledamot,
som taxeringsnämnden därtill utser. Därjämte äger sakkunnig, som biträder
vid taxeringsarbetet, verkställa granskning av självdeklaration,
för vars behandling hans biträde påkallas. Skrivbiträde, som av ordförande
i taxeringsnämnd tillkallats, äger att i den omfattning, ordföranden
bestämmer, taga del av hos ordföranden befintliga självdeklarationer.
För innehållet i självdeklaration må icke inom beskattningsnämnd lämnas
vidare redogörelse än som för taxeringen erfordras.

Vidare upptagas i 56 § särskilda stadganden för de fall att självdeklarationer
behöva begagnas av ämbets- eller tjänstemän, vissa kommunala
organ, beskattnings- och andra domstolar samt polis- eller åklagarmyndigheter,
varefter stadgas, att självdeklaration i övrigt icke, frånsett viss
statistisk bearbetning, må vara för någon tillgänglig, utan att den som
avgivit deklarationen skriftligen medgivit dess offentliggörande.

Efter taxeringsårets utgång skola självdeklarationerna förvaras hos
länsstyrelsen, respektive mellankommunala prövningsnämnden. Sedan
fem år förflutit, skola de enligt gällande stadgande förstöras, där ej
Kungl. Majit annorlunda föreskriver; visst förslag till ändring härutinnan
har nyss behandlats.

Enligt bestämmelse i samma paragraf skall vad sålunda stadgats örn
självdeklaration i tillämpliga delar gälla även beträffande uppgift angående
renskötsel enligt 41 §, uppgift angående viss lotterivinst enligt 42 §,
annan i taxeringsförordningen omförmäld, av skattskyldig till ledning för
egen taxering för inkomst eller förmögenhet lämnad uppgift eller upplysning
ävensom sådan uppgift angående bankräntor eller banktillgodohavanden,
varom i 35 § 1 mom. c) iörmäles; dock må uppgift enligt 42 §
vara tillgänglig även för vederbörande premieobligationsutfärdare samt
av denne anlitade medhjälpare.

I 57 § meddelas förbud för den, som deltagit i taxeringsarbete, att för
obehörig yppa innehållet av deklarationer samt att utsprida under överläggningar
inom beskattningsnämnd lämnade upplysningar och yttrade
åsikter rörande enskildas ekonomiska ställning. Örn ansvar och ersättningsskyldighet
för den som bryter häremot stadgas i 140 §.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att av uppgifter till ledning
för annans taxering endast bankbeskeden äro skyddade enligt tryckfrihetsförordningen
och taxeringsförordningen. De sakkunniga anföra vid behandlingen
av frågan örn allmän uppgiftsplikt till ledning för annans
taxering, att de uppgifter, som på denna väg kunde komma taxeringsmyndigheterna
till del, uppenbarligen ofta vore av den art, att desamma icke
lämpligen borde utlämnas åt offentligheten. Med hänsyn härtill hade

161

Kungl. Maj:is proposition nr 148.

de sakkunniga, ansett, att i tryckfrihetsförordningen borde införas förbud
mot offentliggörande i tryck av uppgift, som lämnades till taxeringsmyndighet.
Detta förbud syntes, utan olägenhet för taxeringsresultatet,
kunna omfatta alla de uppgifter och upplysningar till ledning för egen
eller annans taxering, vilka lämnats taxeringsmyndigheterna.

De sakkunniga förorda, utan avvaktan å denna ändring i tryckfrihetsförordningen,
sådan ändring i 56 § taxeringsförordningen, att vad i detta
förlattningsrum stadgas om självdeklarationer skulle gälla samtliga i
taxeringsförordningen omförmälda uppgifter till ledning vid taxering för
inkomst eller förmögenhet.

De sakkunniga uttala vidare, att det icke syntes lämpligt, att de granskningsrapporter,
som enligt de sakkunnigas förslag skulle avgivas vid bokföringsgranskningar
och andra utredningar genom taxeringsinspektioHens
eller taxeringsavdelnings försorg, ävensom vissa årsredogörelser till
taxeringsinspektionen bleve offentliga handlingar. De sakkunniga förutsätta
därför, att det framdeles tages under omprövning, örn icke sådan
ändring bör vidtagas i tryckfrihetsförordningen, att dessa handlingar,
redogörelserna i den mån de blottade enskilda personers ekonomiska förhållanden,
ävensom innehållet i vissa andra mellan inspektionen och faxe
ringsavdelningarna växlade skrifter icke finge offentliggöras i tryck.

Några uttalanden i dessa frågor förekomma även i de avgivna yttrandena.

Sålunda betonar kammarrätten, att det ifrågasatta skyddet mot offentliggörande
av granskningsrapporter samt av meddelanden, som de skattskyldiga
lämnat, tedde sig såsom ett oeftergivligt villkor för införande
av den ökade uppgiftsskyldighet, som kammarrätten tillstyrkt. Därest en
central taxeringsinspektion skulle komma till stånd, syntes ett motsvarande
skydd vara erforderligt jämväl beträffande därstädes förvarade
handlingar och därifrån utgående skrivelser, i den mån de kunde blotta
de enskildas ekonomiska förhållanden.

Statskontoret uttalar, att en nödvändig förutsättning för en väsentligt
utvidgad uppgiftsplikt syntes vara, att vissa ändringar vidtoges i tryckfrihetsförordningen.

I det gemensamma yttrandet från Sveriges industriförbund, svenska
bankföreningen och Stockholms handelskammare anföres, att frågan örn
sekretessen i taxeringsarbetet hittills i alltför hög grad försummats. Behovet
av dess grundliga utredning vore trängande, även oavsett de sakkunnigas
förslag, men bleve genom detta än mera framträdande; detta förslag
öppnade i själva verket slussarna för affärsförhållandenas blottande.
En utredning av sekretessfrågan borde med det allra snaraste igångsättas
och därvid borde alla de spörsmål, som här påkallado sin lösning, bliva inbegripna
i utredningen.

Kommerskollegium uttalar i anslutning härtill, att frågan örn sekretessen
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. .Yr t''iH- 11

Departe

mentschefen.

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

i taxeringsarbetet borde upptagas till utredning även örn icke de sakkunnigas
förslag skulle komma att nu genomföras.

I detta sammanhang bör också omnämnas följande yttrande av landsorganisationen,
vilket i viss mån går i motsatt riktning:

De sakkunniga syntes underskatta värdet av taxeringsnämndens grundläggande
arbete. Uti nämndens befogenheter påyrkades nämligen ingen
ändring. Gällande bestämmelser vore dock i åtskilligt obestämda och
gåvei rum för olika förfarande i olika taxeringsnämnder, mest beroende av
ordförandens uppfattning örn värdet av nämndens medverkan. Nämndens
ledamöter utsåges dock mod hänsyn till såväl yrke och sakkunskap som
till personkännedom. Nämnden skulle enligt taxeringsförordningen »efter
bästa förstånd åsätta taxering». Därför fordrades emellertid en möjlighet
för den enskilde ledamoten att kunna få tillfälle att jämföra de uppgifter,
som lämnats i deklaration eller eljest, med vad ledamoten personligen
kände till örn den skattskyldiges förhållanden. Stadgande örn skyldighet
för samtliga, ledamöter att granska deklarationer eller andra uppgifter
borde givetvis icke förekomma, enär detta i vissa fall skulle till olidlighet
fördröja och försvåra arbetet, men däremot borde envar ledamot tiller-1
kännas rätt att taga del av dylika handlingar. Därav följde en möjlighet
till kontroll i vissa detaljer, som emellanåt kunde äga ett avgörande värde,
för ett riktigt taxeringsresultat.

Här må vidare erinras örn det förslag till ändrade bestämmelser rörande
allmänna handlingars offentlighet, som den 14 januari 1935 avgivits av
inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga (statens offentliga utredningar
1935:5). Detta förslag förutsätter, att undantag från tryck1
rihetsförordningens regel, att allmänna handlingar skola fritt utlämnas,
skola meddelas genom särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad
lag. Förslag till sådan lag, »om förbud mot vissa allmänna handlingars
utlämnande från myndighet», framlägges av de sakkunniga. I förslagets
17 § stadgas bland annat, att uppgifter, som till myndighet ingivits till
ledning vid taxering för inkomst eller förmögenhet eller virkestaxering,
ej utan den skattskyldiges samtycke må utlämnas till annan förr än tio
år efter uppgiftens datum. Förslaget innebär i jämförelse med gällande
rätt, att sekretessen utsträckts till att gälla alla uppgifter, som enligt taxe-:
ringsförordningen lämnas till ledning för annans taxering, frånsett dock
fastighetstaxering. De sakkunniga tillägga, att de trott sig ej böra ingå
på den ofta dryftade frågan örn sekretess för själva resultaten av taxeringen
och för andra med taxeringsarbetet sammanhängande handlingar
än de nyss nämnda; denna fråga syntes lämpligen böra komma under
övervägande vid en eventuellt blivande omläggning av taxeringsväsendet.1

Körande alla uppgifter till ledning för egen taxering gäller redan nu,
att de icke må utlämnas i vidare mån än skatteförfattningarna medgiva,
d. v. s. i huvudsak endast till vissa av dem, som ha befattning med taxeringen.
Detta kommer utan författningsändring att gälla även de upp -

163

Kungl. Maj:ls proposition nr 148.

gifter, soia enligt förevarande förslag skulle avlämnas vid lyftande av
aktieutdelning, obligationsränta m. m.

Däremot äro av uppgifter till ledning för annans taxering endast
bankbeskeden för närvarande skyddade på detta sätt. Exempelvis löneuppgifterna
åtnjuta icke detta skydd. Vid den utvidgning av uppgiftsplikten
till ledning för annans taxering, som här föreslagits, måste tydligen
jämväl övervägas, örn icke en utvidgning av sekretessbestämmelserna
är påkallad. Särskilt med hänsyn till att utsikterna att erhålla
fullständiga och riktiga uppgifter säkerligen ökas, örn vederbörande har
garantier för att dessa icke komma i obehöriga händer, anser jag i likhet
med de sakkunniga goda skäl tala för att i förevarande avseende likställa
alla uppgifter som lämnas taxeringsmyndigheterna från allmänheten.
Förslag härom har också framlagts av do inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga. Då grundlagsändring är erforderlig, kan
dock ett förslag av sådan innebörd genomföras tidigast vid 1937 års riksdag.
Dessförinnan torde ej heller motsvarande ändringar kunna göras
i taxeringsförordningen.

Sistnämnda förhållande anser jag icke böra hindra, att det här framlagda
förslaget får komma i tillämpning redan från 1936 års taxering.
Av någon nämnvärd praktisk betydelse synes frågan kunna vara endast
beträffande arbetsgivarnas uppgifter å löner och andra ersättningar för
arbete, och såsom nämnts ha de hittillsvarande löneuppgifterna aldrig
åtnjutit särskilt skydd.

Några bestämmelser örn granskningsrapporter vid bokföringsgranskning
ha icke upptagits i departementsförslaget, och behov av sekretessbestämmelser
härför synes således icke föreligga mera härefter än tidigare.
Hittills torde allmänheten icke ha ansetts kunna påfordra utlämnande
av de utredningspromemorior eller dylikt, som vid bokföringsgranskningar
kunna upprättas hos taxeringsmyndigheterna. Detsamma
torde gälla om annat arbetsmaterial, som kommer till stånd under taxeringsarbetet.

Vad angår det i ett yttrande framförda förslaget om rätt för samtliga
ledamöter i taxeringsnämnd att på begäran få taga del av självdeklarationer
och annat material torde det vara otvivelaktigt, att en sådan rätt
i åtskilliga fall skulle kunna ge uppslag till kontrollåtgärder och leda
till en riktigare taxering. Med hänsyn till intresset av deklarationshemlighetens
bibehållande anser jag mig dock icke nu böra — samtidigt som
uppgiftsplikten till ledning för egen och annans taxering i åtskilliga avseenden
utsträckes — föreslå någon utvidgning av taxeringsnämndsledamöternas
rätt i detta avseende, vilken vid 1928 års lagstiftning utvidgades
genom tillerkännande av självständig granskningsrätt åt en kommunvald
ledamot i varje taxeringsnämnd.

164

Kungl. Ma-jds proposition nr 148.

Ansvarsbestämmelser.

Ansvarsbestämmelserna i taxeringsförordningen återfinnas i 138—144 §§.
I 138 och 139 §§ stadgas vissa lägre bötesstraff vid uteblivande från be
skattningsnämnds sammanträde utan laga förfall och enligt 140 § sträffas,
såsom redan antytts, med dagsböter den som obehörigen yppar innehållet
i deklarationer eller vad sorn förekommit vid beskattningsnämnds
sammanträde. Jämväl stadgandeua i 141 § örn straff i vissa fall vid un
derlåtenhet att avgiva självdeklaration samt de sakkunnigas ändrings
förslag härutinnan ha i det föregående behandlats. Jag har vidare redan
föreslagit, att i sistnämnda paragraf skall införas ett nytt moment med
bestämmelse örn straff, förslagsvis böter högst 300 kronor, för den som för
summar att behörigen fullgöra uppgiftsplikt vid lyftande av aktieutdelningar,
obligationsräntor o. dyl.

Enligt 144 § skola förseelser, som i 140 elier 141 §§ omförmälas, behandlas
av allmän domstol, under det att böter för de i 138 och 139 §§ avsedda
ordningsförseelserna må utdömas av vederbörande länsstyrelse.

I 142 § stadgas ett bötesstraff å 25 kronor för underlåtenhet att behörigen
fullgöra i taxeringsförordningen stadgad uppgiftsplikt till ledning för aa
nans taxering. Straffbestämmelsen gäller såväl för uppgiftsplikt som inträder
utan anmaning som för uppgiftsplikt efter anmaning, men undantag
göres för det fall att den försumlige för underlåtenheten är underkastad
ansvar för tjänstefel. Enligt 144 § utdömas böter av detta slag av länsstyrelsen.

Slutligen återfinnas i 143 § straffbestämmelserna för vad som allmänne
ligen plägar benämnas falskdeklaration. Örn någon i självdeklaration
eller annan uppgift eller upplysning, som av honom avgivits till ledning
för taxering för inkomst eller förmögenhet, mot bättre vetande lämnat
oriktigt meddelande, som är ägnat att leda till frihet från taxering eller tili
för låg taxering, skall han böta, örn det oriktiga meddelandet blivit vid
taxeringen följt, högst fem gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt,
som därigenom undandraga, och i annat fall högst fem gånger den inkomst-
och förmögenhetsskatt, som skulle ha undandraga, i händelse det
oriktiga meddelandet blivit följt vid taxeringen, i vartdera fallet dock
minst 25 kronor. Därest det oriktiga meddelandet avsett förhållande, som
utövat oller kunnat utöva inverkan allenast å taxering till kommunal inkomstskatt,
är straffet böter högst 25 öre för varje skatteöre, som därigenom
kommit att icke påföras den skattskyldige, därest det oriktiga meddelandet
blivit följt vid taxeringen, dock minst 25 kronor. En motsvaran
de bestämmelse gives för det fall, att oriktigt meddelande avsett virkestaxering.
Har oriktigt meddelande icke lämnats mot bättre vetande, men
har den, som lämnat meddelandet, vid dess avgivande gjort sig skyldig till
grov vårdslöshet, skall vad nu sagts lia motsvarande tillämpning, dock må

Kungl. Maj:ts proposition nr 148. 165

böterna bestämmas till högst hälften av vad nyss sagts, men likväl ej lägre
än 25 kronor.

Straff för förseelse, som i 143 § avses, inträder icke, därest den skyldige,
innan vederbörande taxeringsnämnd avslutat sitt arbete, av egen drift
beriktigat det oriktiga meddelandet, och ej heller därest den skyldige är
för sin förseelse underkastad ansvar för tjänstefel.

Enligt 144 § äger åtal för förseelse jämlikt 143 § rum vid allmän domstol
och bestämmes forum i allmänhet efter den deklarations- eller uppgiftspliktiges
hemortskommun.

I 1929 års bevillningsutskotts av riksdagen godkända betänkande nr 17
upptogs jämväl, under hänvisning till av motionärerna anförda skäl, förslag
örn urbota straff för falskdeklaration. I motionen hade uttalats, att
den allmänna uppfattningen om ifrågavarande brotts karaktär uppenbarligen
influerades av straffriskerna samt att den omständigheten, att urbota
straff — detta i olikhet med vad fallet vore flerstädes i utlandet —
icke kunde följa å falskdeklaration, påvisbart hade minskat verkan a\
straffhotet.

Efter redogörelse för bestämmelserna i vissa utländska stater anföra
de sakkunniga härom:

På grund av den allt större betydelse den direkta beskattningen erhållit
för staten och kommunerna, hade det samhällsfarliga momentet i ifrågavarande
förbrytelse kommit att framträda starkare. TJndandroge sig
vissa skattskyldiga sina ekonomiska förpliktelser gent emot det allmänna,
medförde detta ofelbart att andra skattskyldiga åsamkades ökade bördor.
Detta förhållande hade otvivelaktigt medverkat till att även här i landet
det allmänna rättsmedvetandet kommit att i allt högre grad reagera mot
deklarationsförbrytelser. Enligt de sakkunnigas mening förelåge vägande
skäl för att, på sätt 1929 års riksdag och bevillningsutskott förordat, införa
fängelsestraff i straffsatsen för deklarationsförbrytelse. Enligt förslaget
skulle därför straff för avlämnande mot bättre vetande ay oriktigt meddelande
till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet utgå
med böter efter samma grunder som nu gälla eller med fängelse i högst
sex månader.

Då enligt 5 kap. 14 § strafflagen straff vore förfallet för brott, som ej
blivit åtalat inom två år. så snart brottet ej vöre belagt med svårare
straff än fängelse, medförde den föreslagna straffskärpningen icke någon
förlängning s.v tiden för åtalspreskription. De sakkunniga bade emellertid
icke ansett tillrådligt, att straffbestämmelserna ytterligare skärptes
och ej heller att särskild preskriptionstid föreskreves för ifrågavarande
förbrytelse.

De sakkunniga erinra även, att det strängt taget vore oegentligt att bötesstraffet
utmättes med hänsyn till allenast inkomst- och förmögenhetsskatten
men ej till kommunal inkomstskatt, utjämningsskatt, kommunal
progressivskatt och extra inkomst- och förmögenhetsskatt. Det oaktat
hade de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå någon ändring i nuvarande
föreskrifter rörande böternas bestämmande. Det syntes nämligen

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

sannolikt att, sedan större erfarenheter vunnits rörande straffbestämmelsernas
verkningar, fråga kunde uppkomma örn en mera vittgående omläggning
av desamma. Möjligen kunde därvid komma att övervägas,
huruvida icke här i landet liksom fallet vore flerstädes i utlandet, det uttryckliga
sambandet mellan böternas och det undandragna skattebeloppets
storlek borde frångås. För övrigt syntes det icke föreligga något
påvisbart behov av en skärpning av den ekonomiska påföljden av för
seelsen.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, inträder för närvarande
straffet för oriktigt meddelande, som lämnats mot bättre vetande eller av
grov vårdslöshet, icke blott då meddelandet lämnats till ledning för egen
utan även då det lämnats till ledning för annans taxering; dessutom betraktas
det såsom nämnts som en särskild ordningsförseelse att icke behörigen
fullgöra föreskriven uppgiftsplikt till ledning för annans taxering.
Däremot finnes icke stadgad någon allmän straffpåföljd för delaktighet.
Enligt de sakkunniga föreligger behov härav och är det en ofta gjord iakttagelse,
att deklaration sförbrytelse tillkommit under medverkan och på
initiativ'' av annan, exempelvis personer valka utöva skatterådgivande
verksamhet eller den skattskyldiges make. Under hänvisning till motsva
rande stadgande i 7 § lagen örn straff för olovlig varuinförsel föreslå de
sakkunniga därför, i anslutning till 3 kap. 1 och 3 §§ strafflagen, införande
av ett nytt moment i 143 § taxeringsförordningen av innehåll, att
den som uppsåtligen förleder annan till avlämnande av oriktig självdeklaration
eller annan uppgift eller upplysning, som förut nämnts, eller vid
avgivande av sådant meddelande med råd eller dåd uppsåtligen hjälper, så
att gärningen därigenom sker, skall straffas som vore han själv gärningsman.
Enligt stadgande i samma moment skulle detsamma gälla, örn
någon i avsikt att bereda skattskyldig vinning underlåter att fullgöra
ovillkorlig uppgiftsplikt enligt vissa paragrafer eller i uppgift till ledning
vid annans taxering för inkomst eller förmögenhet eller virkestaxering
lämnar oriktigt meddelande. Med hänsyn till detta stadgande föreslås
huvudstadgandena i 1 mom. ändrade så att de avse endast oriktigt medde
lande till ledning för egen taxering.

För de fall, då detta nya moment i 143 § icke bleve tillämpligt, skulle
enligt de sakkunnigas förslag till ny lydelse av 142 § underlåtenhet att
lämna sådan uppgift till ledning för annans taxering, som skall avlämnas
utan anmaning, samt oriktigt meddelande i sådan uppgift eller i uppgift,
som efter anmaning skall avlämnas till ledning för annans taxering, bestraffas
med böter högst 150 kronor. Sådan förseelse skulle enligt föreslagen
ändring i 144 § åtalas vid allmän domstol. Förslaget innebär även
den skillnaden gentemot nuvarande lydelse av 142 §, att straff stadgas för
underlåtenhet att behörigen fullgöra uppgiftsplikt, som skall fullgöras
efter anmaning, endast för det fall att oriktig uppgift lämnats.

Slutligen föreslå de sakkunniga sådan ändring av 143 S, att ett berikti -

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

gande av egen drift av oriktigt meddelande skall medföra frihet från straff
enligt 143 § även örn detsamma lämnats efter det vederbörande taxeringsnämnd
avslutat sitt arbete. De sakkunniga uttala, att detta stöde i överensstämmelse
med flerstädes tillämpad praxis i vårt land oell att stadgandet
syntes kunna förväntas bidraga till att icke oväsentliga belopp, som tidigare
undanhållits, framdeles komme att deklareras.

I de avgivna yttrandena ha endast länsstyrelsen i Uppsala län och Ska
nes handelskammare uttalat sig mot införande av urbota straff för falskdeklaration.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser förslaget icke stå i god
överensstämmelse med eljest gällande strafflatituder men förordar övervägande,
huruvida icke tiden för åtalspreskription kunde utsträckas från
två till fem år för att vinna nära överensstämmelse med tiden för anstaltande
av eftertaxering. — Skånes handelskammare anför: Med hänsyn
till motivet till falskdeklarationsbrott syntes det lämpligaste straffet bestå
i ekonomisk påföljd, som verkade avskräckande. Dessutom ville handelskammaren
ej underlåta att framhålla, att orsaken till förekommande
falskdeklarationer i mycket betydande omfattning vore att söka hos
mindre nogräknade deklarationsmedhjälpare, vilka ofta förledde eller förhjälpte
till avgivandet av felaktiga deklarationer, önskvärt vore, att dylik
verksamhet kunde stävjas, något som likvisst vore förenat med stora svårigheter,
då det i regel icke kunde ledas i bevis, att en oriktig deklaration

tillkommit på medhjälparens tillskyndan.

En utsträckning av preskriptionstiden beträffande falskdeklarationsbrotten
ifrågasättes även av länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar.
Malmöhus och Västerbottens län.

Viss tvekan i fråga örn lämpligheten av fängelsestraff för falskdeklaration
uttalas av länsstyrelserna i Malmöhus och Göteborgs och Bohus län.

I övrigt må från yttrandena i denna del anmärkas följande.

Kammarrätten: Det syntes föreligga behov av föreskrift därom, att mål
örn ansvar för oriktig deklaration skulle av allmän domstol förklaras vilande,
intill dess taxeringsfrågan blivit slutligen avgjord. En dylik föreskrift
kunde införas i 144 § taxeringsförordningen.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, örn ej avgivande av falsk deklaration
bör jämställas med bedrägligt förfarande, varvid dock brottet borde
anses fuilbordat redan genom den falska deklarationens ingivande, sa
framt denna oj rättades av den skattskyldige på hans eget initiativ.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Enligt vad erfarenheten visade förekomma
i ganska stor utsträckning, att annan än den skattskyldig^ skreve
hans deklaration och även undertecknade densamma med den skattskyldiges
namn. Då i sådant fall deklaration i teknisk mening icke förelåge,
kunde ansvar för eventuella oriktiga uppgifter icke drabba den skattskyldigo
och torde väl oj heller den. som upprättat och underskrivit deklaration
nen, kunna åtkommas. Att kontrollera, att deklaration egenhändigt under
skrivits av vederbörande skattskyldige, torde i de allra flesta fall icke
vara .möjligt för taxeringsnämnderna. En bestämmelse, att den egenhän

Olgart t.
mentschefert.

168

Kungl. Majus ''proposition nr lits.

»liga namnteckningen ä deklarationen skulle bevittnas, torde om oek icke
keit utrota, så dock i viss mån stävja detta missbruk.

. Länsstyrelsen i Hallands län: överst å deklarationsblanketternas första
sida borde med tydlig stil angivas att fängelsestraff kan drabba den. som
mot bättre vetande avgiver felaktig deklaration.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Ett kvalificerat fall av falskdeklaration
syntes föreligga, då den oriktiga deklarationen grundade sig på oell
överensstämde med oriktig bokföring. Falsk bokföring vore ju icke i och
för sig straffbar enligt strafflagen. Straffbar bleve den först, örn den bokfonngsskyldige
råkade _i konkurs eller finge till stånd offentlig ackordsf
or hand ling. Den oriktiga bokföringen syntes likaväl böra bestraffas, då
a densamma grundad deklaration avgåves, som då konkurs inträdde. Ett

!^''0“ ma8te 1 bUgge falien föreligga. Det stränga straff, som
laststallts för ifrågavarande slag av konkursbedrägeri, visade att falsk
bokföring mäste anses som ett mycket allvarligt brott, så snart tredje man,
det matte vara det allmänna eller en enskild, därav lede skada. En straffskärpning
syntes därför vara på sin plats för avgivande av sådan deklaration,
som grundade sig på och överensstämde med medvetet oriktig bokföring
av bokiönngspliktig skattskyldig.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Möjligen borde bestämmas att dommå!i
Vld handlaseDmg av mål angående ansvar för avgivande av oriktig
deklaration skulle anlita på detta specialområde sakkunnig. Att frihetsstratt
kunde följa vid avgivande av falskdeklaration borde på framträ;fade.
,sa^ ®“*iva® Wand anvisningarna till deklarationen oell möjligen
.järnvä! pa sjalva deklarationsblanketterna.

Tili de sakkunnigas förslag om införande av fängelse, högst sex månader,
i straffskalan för falskdeklarationsbrott, som begåtts mot bättre
vetande, kan jag ansluta mig. Ehuru verkningarna av cn sådan åtgärd
mahanda icke böra överskattas, synes det kunna vara av betydelse för
don allmänna meningen att på detta sätt fastslå dessa brotts verkligt
allvarliga karaktär. Goda skäl torde föreligga för att gå längre och med
bedrägeri enligt strafflagen jämställa alla åtgärder mot bättre vetande,
varigenom någon undandrager eller söker undandraga det allmänna skatt

0 ,{!r aaara avgifter. Med upptagande av denna mera vittgående fråga
måste dock tillsvidare anstå.

I nämnda straffskala synes mig dessutom, ehuru förslag härom icke i
detta ärende framkommit, lämpligen böra vidtagas den ändringen att
botesmi ni muni böjes från 25 till 100 kronor. Lägre straff torde icke
tora ifrågakomma för dessa brott. Det bör även anmärkas, att som det
nu ar kail även en uppenbart oriktig uppgift i aldrig så tydlig avsikt
att undgå skatt icke föranleda högre straff än 25 kronor, därest uppgifven
av någon anledning endast obetydligt påverkar skattebeloppet.

Vad länsstyrelsen i Västmanlands län anfört rörande straffskärpning
tor det fall att falskdeklaration föregåtts av oriktig bokföring torde
vara förtjänt av beaktande. Då den föreslagna nya straffskalan emelertid
synes bereda utrymme för hänsynstagande härtill, torde särskild
bestämmelse härom icke vara erforderlig.

16»

Kungl. Majus proposition nr 148.

Ej heller mot de sakkunnigas förslag om straffbestämmelser för delaktighet
och om jämkning i stadgandet om strafallet vid beriktigande
av oriktig uppgift har jag i sak något att erinra.

De sakkunniga ha förutsatt, att oriktigt meddelande i uppgift, som
lämnats vid lyftande av aktieutdelning eller ränta, såsom avseende egen
taxering skulle — örn förutsättningarna i övrigt föreligga — falla under
stadgandet i 143 § 1 eller 2 mom. Det synes mig emellertid av flera skäl
lämpligast, att tillämpligheten av dessa straffbestämmelser bör få bero
på, örn vederbörande senare i självdeklarationen vidhåller den oriktiga
uppgiften. Självfallet kommer i så fall den tidigare lämnade uppgiften att
anses såsom en försvårande omständighet. Jag föreslår alltså en jämkning
av begynnelseorden i 143 § 1 mom. Jämlikt 141 § 4 mom. i departementsförslaget
kan alltid i nu avsedda fall följa ett lägre bötesstraff
för brytande av ordningsföreskriften i 42 § 3 mora. om uppgifts avlämnande.

Från flera håll har uttalats önskvärdheten av, att tiden för åtalspreskription
vid falskdeklarationsbrott utsträckes från två år, som enligt
strafflagen stadgas för alla brott, varå ej kan följa högre straff än fängelse,
till fem år. Det torde emellertid icke överensstämma med hittills tilllämpade
principer att meddela särbestämmelser örn åtalspreskription för
vissa slag av brott; därest detta skulle ske funnes nog brott, för vilka en
utsträckning av åtalspreskriptionen kunde vara lika påkallad som i fråga
om falskdeklaration.

Frågan örn åtalspreskription sammanhänger i viss mån med frågan,
huruvida mål örn ansvar för falskdeklaration bör av allmän domstol förklaras
vilande, intill dess taxeringsfrågan blivit slutligen avgjord.
Kammarrätten har ifrågasatt, att stadgande härom införes i taxeringsförordningen.
Sedan dess har genom ett avgörande i högsta instans —
refererat i Nytt juridiskt arkiv för år 1934 sid. 88 — viss ledning erhållits
för avgörande av dylika frågor. Någon reglering härav i författningen
finner jag icke tillräcklig anledning att nu föreslå.

Vad angår straffbestämmelserna i 142 § för den som ej behörigen fullgör
uppgiftsplikt till ledning för annans taxering synes mig praktiska
skäl tala för att alltjämt låta det ankomma å länsstyrelserna att, där
det anses erforderligt, tillämpa denna bestämmelse. I så fall torde även
straffsatsen och bestämmelsens konstruktion i övrigt kunna bibehållas.
Jämkningar föranledas emellertid av de i det föregående upptagna nya
oller ändrade bestämmelserna.

Däremot torde förseelse enligt 141 § 4 mom. böra åtalas vid allmän domstol.
Härav föranledes jämkning av 144 § 1 mom.

170

Kungl, Maj:ts proposition nr 148.

Viss ytterligare specialmotivering till författningstexten.

De flesta bestämmelserna i departementsförslaget torde efter vad nu
anförts icke tarva ytterligare motivering. Förslaget upptager emellertid
vissa punkter, som ej i det föregående berörts.

Vad först angår 12 § 1 mom. må anmärkas, att i detta moment nu,
bland annat stadgas, att vid kommuns val av ledamöter i beredningsnämnd,
fastighetstaxeringsnämnd och taxeringsnämnd skall tillses, dels
att örn möjligt såväl ägare eller brukare av fastighet som rörelseidkare,
arbetare och andra inkomsttagare komma att äga säte och stämma i
nämnden och dels att, såvitt möjligt är, kännedom örn distriktets olika
delar kommer att förefinnas inom densamma. De sakkunniga ha erinrat,
att en motsvarande bestämmelse för prövningsnämnd sedan 1922 funnits
i 1910 års taxeringsförordning men icke upptagits i 1928 års förordning.
Under framhållande av önskvärdheten av, att inom länsprövningsnämnderna
och Stockholms stads prövningsnämnd funnes representanter för
olika slag av sådana inkomsttagaregrupper, som vore mera allmänt förekommande
inom distriktet, och under förmälan att i flera sådana nämnder
rörelseidkarna icke hade någon representant, ha de sakkunniga föreslagit
införande i 12 § av en bestämmelse, enligt vilken länsstyrelse vid
förordnande av ledamöter i sådan nämnd bör i möjligaste mån tillse att
såväl ägare eller brukare av fastighet som rörelseidkare, vilka bedriva
inom länet allmänt förekommande verksamhet, samt arbetare och andra
inkomsttagare komma att äga säte och stämma i nämnden.

Berörda bestämmelse har tillstyrkts av kammarrätten och även i övriga
yttranden i allmänhet lämnats utan erinran. Länsstyrelserna i Södermanlands
och Östergötlands län ha dock avstyrkt stadgandet under
framhållande av att länsstyrelsernas handlingsfrihet vid valet av ledamöter
icke borde bindas. Jag har ansett att en ändring av ifrågasatt
innehåll bör göras och att därvid även fastighetsprövningsnämnd bör
nämnas; dessutom har någon redaktionell jämkning vidtagits.

Ändringen i 14 § 2 mom. är förut behandlad.

Uteslutandet i 21 § första stycket av den sista punkten är betingat av
det föreslagna allmänna stadgandet av samma innehåll i 55 § 3 mom.

Ändringarna i 26 § samt 31—36 §§ torde förklaras genom den föregående
redogörelsen.

Ändringarna i 37 § innefatta förtydliganden i överensstämmelse med
vad som föreslagits av bolagsskatteberedningen.

Förslaget från och med 38 § till och med 54 § torde icke erfordra annan
ytterligare förklaring, än att innehållet i förutvarande 54 § för beredande
av plats för den nya 54 § flyttats upp såsom 2 mom. till 53 §.

Stadgandena örn anmaningsrätt i 55 § 1 mom. ha i vissa avseenden
kompletterats. Enligt nuvarande lydelse tillkommer rätten att utfärda
anmaning — frånsett de fall där enligt särskilda bestämmelser rätten för -

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

bohållits landskamrerare!! — såväl landskamrerare!! som ordföranden i
vederbörande beskattningsnämnd i första instans. De sakkunniga ha
härvidlag, frånsett särskilda bestämmelser örn skattedirektören, endast
föreslagit det tillägget, att landskamrerare tillkommande anmaningsrätt
skulle få utövas jämväl av biträdande landskamrerare och landskamreraren
underställd taxeringsinspektör. Sådant tillägg upptages ej i depui
tementsförslaget, enär biträdande landskamrerare enligt 2 § 3 mom. taxeringsförordningen
är att likställa med landskamrerare och enär taxeringsinspektörstjänster
icke skulle inrättas.

De torde emellertid i detta sammanhang böra anmärkas, att i
de städer, där särskild taxeringsassistent för deklarationskontroU
jämlikt 15 § 1 mom. anställts, upplysningar och uppgifter i allmänhet
utan svårighet kunnat inhämtas av denne, därvid han väl får anses
ha såsom biträde åt taxeringsnämndsordförandena eller landskamreraren
utövat dessas anmaningsrätt. På något håll lia dock vissa tvister i fråga
örn dessa tjänstemäns befogenheter i förevarande avseende kommit till
synes. Det bör erinras, att förslag örn särskild anmaningsrätt för dessa
tjänstemän framställdes vid taxeringsförordningens tillkomst men avvisades
såsom icke oundgängligen nödvändigt och under hänvisning till risken,
att anmaningsrätt tillerkändes personer, som i otillbörlig grad besvärade
de skattskyldiga. Därvid anfördes även, att syftet med anmaningsrätten
i huvudsak syntes kunna vinnas på det sätt, att tjänstemannen till vederbörande
ordförande anmälde de fall, där anmaning syntes böra utfärdas,
varefter det ankomme å ordföranden att i mån av behov föranstalta
örn anmaning. Det är tydligen önskvärt att till förebyggande av svårigheter
någon reglering på detta område nu kommer till stånd. Enligt
min mening är det dock fortfarande icke nödvändigt eller lämpligt att
självständig anmaningsrätt tillerkännes dessa tjänstemän. Med beaktande
av att motsvarande frågor kunna uppstå beträffande de sakkunniga,
som enligt det förut anförda skulle få anställas hos länsstyrelserna
för fortlöpande deklarationskontroU, synes vad som närmast skulle motsvara
behovet vara en förklaring av innehåll, att om landskamreraren eller
ordföranden i beskattningsnämnd i första instans biträdes av sådan sakkunnig
eller sådan tjänsteman, som jag nu avsett, må han åt denne överlåta
utövandet av sådan anmaningsrätt. Ett tillägg av detta innehåll
föreslås till 55 § 1 mom.

Stadgandet i 55 § 1 mom. andra stycket är nytt och reglerar, vilken
landskamrerare som bär anmaningsrätt i de fall, då anmaningsrätten
i förordningen förbehållits landskamrerare!!. Stadgandet, som avser att
täcka även det fall, då uppgiftspliktig icke är skattskyldig, har i författ
ningstexten upptagits i överensstämmelse med do sakkunniga med en av
kammarrätten förordad jämkning och med visst tillägg med hänsyn till
allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden.

Det under ett nytt 3 moni. i 55 § upptagna stadgandet angående rätt

172

Kungl. Maj:t$ proposition nr 14b.

för krono- eller stadsbetjänt till gottgörelse vid viss delgivning motsvarar
likalydande stadganden i nuvarande 21 § och 40 § 2 mom. och hänför
sig enligt föreliggande författningsförslag dessutom till 39 § 6 mom.

Ändringarna i 56 § äro delvis förut angivna och torde i övrigt icke
tarva förklaring.

De gjorda tilläggen i 78 § d) och 80 § a) stä i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av de sakkunniga på grundval av tidigare förslag från
Överståthållarämbetet (sid. 119 i betänkandet) framställt förslag och innebära,
att där länsstyrelsen för viss taxeringsnämnd visst år det medgiver,
deklarationer av enkel beskaffenhet, som avse huvudsakligen inkomst
av tjänst, skulle behöva granskas endast av ordföranden eller endast
av kronoombudet. Enligt nuvarande bestämmelser svara båda för
granskningen av alla deklarationer, vilket kan innebära ett onödigt dubbelarbete
och hindra utförandet av mera betydelsefulla granskningsarbeten.

Punkten f) i 78 § ger i fråga örn periodiska understöd uttryck för vad
som redan nu allmänt torde tillämpas men icke finnes föreskrivet, nämligen
att vid avdrag för sådant understöd taxeringsnämndsordföranden i
mottagarens distrikt skall underrättas härom för kontroll å mottagarens
taxering. Motsvarande princip föreslås nu genomförd för det fall att avdrag
skett för ränta å gäld samt uppgift å långivarens namn erhållits.
Underrättelseskyldighet skulle dock icke föreligga, om långivaren kan antagas
vara bokföringspliktig rörelseidkare. Det bör anmärkas, att denna
underrättelseskyldighet för gäldräntor icke gärna kan bliva mera krävande
än organisationen medger, eftersom uppgift å låntagarnas namn
som regel kommer att föreligga endast då specifikation infordrats. Punkten
g) i 78 § stadgar en allmän underrättelseplikt mellan taxeringsnämndsordförandena
om framkomna förhållanden, som kunna antagas ha betydelse
för taxering å annan ort. Fastslående av detta som princip har ansetts
kunna vara av ett visst värde. Återstående punkter i 78 § äro oförändrade.

Ändringarna i 79, 80, 90 och 93 §§ torde icke tarva annan förklaring än
tidigare lämnats.

Med hänsyn tili att dagsböter insatts såsom straff i 141 § har 140 §
salunda jämkats, att dagsböternas tillämplighet även bär direkt framgår
utan att jämförelse med särskilda böteslagen behöver ske.

Jämväl bestämmelsen örn ikraftträdandet har i åtskilliga sammanhang
i det föregående varit på tal. Jag vill härutöver endast anmärka att
förslaget innebär, att under prövningsnämndsarbetet hösten 1935 åtskilliga
möjligheter till uppgifters erhållande, bokföringsgranskning m. m.
skulle föreligga, vilka icke under våren stått vederbörande taxeringsnämnd
till buds.

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda inom finansdepartementet
utarbetade förslag till förordning om ändring i vissa delar av
taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 879) måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

TJr protokollet:
R. Borgström.

174

Kungl. Maj:ts -proposition nr 148.

Utkast.

Bilaga A.

Uppgift om utdelning å aktier e. d.

jämlikt 42 § 3 morn. taxeringsförordningen.

boende
i ..........

(dea utdelningsberättigades titel eller yrke samt namn)
(bostadsadress)

församling

län,

har denna dag uppburit år 19 till betalning förfallen utdelning å

st. |akt,ie,r 1 i ................................................

(bolagets eller föreningens namn)

\andelarf

med

kr.

Har utdelningen lyfts mot kupong, som förvärvats utan det aktie- eller andelsbrev kupongen
tillhör, uppgives här den, från vilken förvärvet skett:

Titel eller yrke och namn: ..............................................

Bostadsadress: ....................................

Riktigheten av förestående uppgifter intygas.

Uppgiften undertecknas VfnrnT1.

av den utdelningsberät- > ..........

tigade eller av dea, som t, , , ,

för hans räkning lyft -Bostadsadress
beloppet.

■ den

(ifylles endast då\
uppgiften under-l:
tecknas av ombud/

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

175

Utkast. bilaga B.

I formuläret må göras sådana tillägg, som erfordras
därest samma blankett skall användas
även för sedvanlig förbindelse till utbetalande
penninginrättning alt under vissa förutsättningar
återlösa kupong.

Uppgift om ränta å obligationer, förlagsbevis e. d.

jämlikt 42 § 3 mom. taxeringstörordningen.

boende

(litel eller yrke samt namn å den, som räntan tillkommer)

i ............................................ församling

(bostadsadress)

i ................................................... län,

bär denna dag uppburit den ................................ 19........ förfallande ränta å

„ , o/ /obligationer/ ay ^........

N°m............. kr'' -(värdepapperens utfärdare) '''' (räntesalsMÖ^^i

kr.

med

Har räntan lyfts mot kupong, som förvärvats utan det värdepapper kupongen tillhör,
uppgives här den, från vilken förvärvet skett:

Titel eller yrke och namn: ...................................................................................

Bostadsadress: ....................................................................

Riktigheten av förestående uppgifter intygas.

........................................ den .

Uppgiften undertecknas
av den, som räntan tillkommer,
eller av den,
sorn för hans räkning
lyft beloppet.

Namn: ........................................

(ifylles endast då''
uppgiften undertecknas
av ombud,

Anm. Ha värdepapperen förvärvats efter den föregående ränteterminen och har därvid
förre ägaren gottgjorts andel av räntebeloppet, må hänsyn härtill tagas i blivande självdeklaration,
men 1 denna uppgift skall hela räntebeloppet ändock upptagas. Jämväl i övrigt
gäller att uppgift skall avlämnas även i den mån skattskyldighet i det särskilda fallet icke
åligger den, som räntan tillkommer.

176

Kungl, Majlis proposition nr 148,

Innehållsförteckning.

Propositionen.......................................................... -,

Förslag till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 22 februari 1935 .............

Inledning ............................ ...............

Behovet av förbättrad skattekontroll.......................................

Taxeringsorganisationen .............................................

Skattskyldigs plikt att lämna medverkan till ledning för egen taxering

Påföljd vid underlåtenhet att avgiva självdeklaration m. m..........

Skyldighet att styrka meddelade uppgifter, m. ni............................

Yttrande av den skattskyldige innan avvikelse från deklaration sker

Juridiska personers deklarationsskyldighet .....^ .;

Deklarationsskyldighet för äkta makar............................

Skyldighet att vid självdeklaration foga vissa räkénskapsutdrag ....

Deklarationsformulären .................................

Bokföringsgranskning ......................

Std.

71
75

7é

Fråga örn allmän skyldighet att lämna uppgifter Ull ledning för annans
taxering............................................................................................ -92

Kontroll å inkomster av tjänst....................................................

Kontroll å aktieutdelningar och obligationsräntor .................................... 114

Kontroll å bankräntor och banktillgodohavanden ........................ 120

Kontroll å andra räntor än obligations- och bankräntor samt å ränteutgifter
och skulder..........................................................

Kontroll å inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet .......................... 152

Sekretessbestämmelser..............................

Ansvarsbestämmelser ............ ..............................

Viss ytterligare specialmotivering till författningstexten............................ 170

Bilaga A. Formulär till uppgift om utdelning å aktier e. d......................... 174

Bilaga B. » » » » ränta å obligationer, förlagsbevis e. d. 175

350095. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935.