Kungl. Majus proposition nr 93 (Proposition 1938:93)

Kungl. Majus proposition nr 93.

Nr 93.

Kungl. Majus proposition till riksdagen med förslag
till lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden
med allmän helgdag; given Stockholms slott
den 11 februari 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag örn den 1 majs likställande i vissa
hänseenden med allmän helgdag.

Under Hans Majlis

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami.

Nr 93.

104 38

Kungl. Majus proposition nr 93.

Förslag

till

Lag:

om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag.

Härigenom förordnas som följer:

Vid tillämpning av lag eller särskild författning skall den 1 maj, då denna
dag icke infaller å sön- eller helgdag, vara likställd med allmän helgdag.

Vad sålunda stadgats gäde dock ej med avseende å de föreskrifter, som
i kyrkligt avseende äro meddelade för sön- eller helgdag, ej heller i fråga
örn bestämmelserna i 7 kap. 3 och 4 §§ samt 14 kap. 45 § strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 januari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Westman, Wigforss, Möller, Levinson,
. Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med övriga departementschefer anmäler chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående införande av lagbestämmelser
om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän helgdag
samt anför:

Inledning.

Vid åtskilliga tillfällen har frågan om lagstiftningsåtgärder för införande
i vårt land av vissa arbetsfria söckendagar varit föremål för statsmakternas
behandling. I sammanhang därmed har spörsmålet örn indragning av några
kyrkliga helgdagar, närmast såsom ersättning för de ur arbetssynpunkt förlorad
e söckendagarna, tagits under övervägande.

Innan redogörelse lämnas för vad i sådant hänseende huvudsakligen förekommit,
må omnämnas, att det nuvarande antalet helgdagar i ''vårt land är
bestämt genom förordningen den 4 november 1772. Av helgdagarna infalla
vissa alltid å söndag, medan andra ej med nödvändighet eller aldrig infalla
å söndag. Till den senare gruppen höra nyårsdagen, trettondagen, Marie
bebådelsedag, långfredagen, annandag påsk, Kristi himmelsfärdsdag, annandag
pingst, midsommardagen, juldagen och annandag jul.

Historik.

Vid 1915 års riksdag hemställdes i en motion (II: 125), att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning och förslag angående införande
i vårt land av bestämmelser om helgdagar utan kyrklig karaktär i
syfte att bereda särskilt den å kontor samt i handelsbutiker och fabriker
sysselsatta delen av befolkningen tillfälle till vila och rekreation under den
ljusa och varma årstiden. -- Lagutskottet (uti. nr 24) gav sin anslutning till
motionens syfte och erinrade i detta sammanhang, att alltjämt endast ett jämförelsevis
ringa antal personer åtnjöte förmånen av semesterledighet. Därest
med hänsyn till vissa betänkligheter av national- och privatekonomisk natur
en ökning av de arbetsfria dagarnas antal icke läte sig genomföras, syntes
det utskottet böra tagas under övervägande, huruvida icke nämnda syfte

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

kunde nås genom att samtidigt med införandet av arbetsfri vardagar, förlagda
till sommaren, avlysa ett par av de kyrkliga helgdagar, som infölle
under en i rekreationskänseende mindre lämplig årstid. — På förslag av
utskottet beslöt riksdagen härefter avlåta skrivelse till Kungl. Majit (nr 125)
i huvudsaklig överensstämmelse med den i motionen gjorda hemställan.

Över riksdagens skrivelse avgåvos utlåtanden av Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i samtliga län, domkapitlen, Stockholms stads konsistorium
samt socialstyrelsen. Ärendet överlämnades därefter till arbetstidskommittén.
Skrivelsen slutbehandlades sedermera, på sätt framgår i det följande,
år 1931.

Vid 1924 års riksdag yrkades i en motion (I: 20), att riksdagen måtte uttala
sig för allhelgonadagens upptagande såsom kyrklig eller borgerlig helgdag
samt hos Kungl. Majit anhålla örn därför erforderliga åtgärder. Efter
hemställan av första lagutskottet (uti. nr 11), som bland annat hänvisade till
1915 års riksdagsskrivelse, blev motionen avslagen av kamrarna.

I skrivelse den 16 april 1926 hemställde generalpoststyrelsen, att Kungl. Majit
ville vidtaga åtgärder för att den 1 maj, då denna dag infölle å söckendag,
måtte göras till en arbetsfri dag utan kyrklig karaktär. Generalpoststyrelsen
anförde därvid, bland annat:

Den 1 maj hade alltmer kommit att betraktas som en arbetsfri dag. Inom
åtskilliga verksamhetsområden hade arbetet denna dag helt inställts eller i
hög grad inskränkts. Dessa driftsinskränkningar hade utövat inverkan även
på poströrelsen, och behovet av postanorduingarnas tillgänglighet kunde
icke anses vara lika stort den 1 maj som under vanliga söckendagar. Då
emellertid banker, affärskontor och varuhus i någon, örn ock begränsad,
omfattning uppehölle verksamheten den 1 maj, hade generalpoststyrelsen
icke ansett sig kunna bestämma någon allmän inskränkning i postverkets
verksamhet. Pissa lokala inskränkningar i poströrelsen hade dock kunnat
företagas. Liksom postverket torde även åtskilliga andra statliga institutioner
samt kommunala och sådana privata företag, som icke själva inställde
driften, erfara en mer eller mindre stark inverkan av inskränkningarna i den
allmänna verksamheten den 1 maj, varför även för dessas vidkommande
arbetet skulle utan olägenhet kunna, där så icke redan skett, begränsas eller
helt inställas. Det kunde med skäl ifrågasättas, huruvida det icke ur såväl
allmänt ekonomiska som samhälleliga synpunkter vore lämpligt, att den 1
maj gjordes till en arbetsfri dag utan kyrklig karaktär, en borgerlig helgdag
— för vilken samma inskränkningar i fråga örn arbetet skulle gälla som för
sön- och helgdagar — möjligen i utbyte mot någon kyrklig helgdag. Gjordes
ett sådant utbyte, skulle den ifrågasatta anordningen icke innebära någon
minskning i antalet arbetsdagar för år utan skulle, då arbetet redan nu i
stor utsträckning läge nere den 1 maj, tvärtom medföra en ökning i antalet
effektiva arbetsdagar. Generalpoststyrelsen ansåge sig emellertid icke böra
ingå på frågan, huruvida ett dylikt utbyte borde ske eller örn den 1 maj
såsom en borgerlig helgdag borde utgöra en ökning i antalet arbetsfria
dagar.

I skrivelse den 27 april 1926 föreslog kamreraren J. W. Wahlström i
Stockholm, att utredning måtte verkställas rörande, bland annat, inrättandet
av fem s. k. borgerliga helgdagar (ingen dock å den 1 maj), likställda med

Kungl. Majus proposition nr 93. 5

söndagar men utan kyrklig eller religiös karaktär, i stället för fem av de
nuvarande helgdagarna.

Efter remiss avgåvos utlåtanden över såväl generalpoststyrelsens som
Wahlströms skrivelser av ett antal myndigheter och sammanslutningar. Beträffande
Wahlströms förslag örn utredning avgåvos såväl tillstyrkande som
avstyrkande utlåtanden. Vad angår generalpoststyrelsens förslag tillstyrktes
detsamma av socialstyrelsen, järnvägsstyrelsen, landsorganisationen och
svenska bankmannaföreningen. Förslaget avstyrktes däremot äv väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivarnes
centralförbund och Sveriges allmänna lantbrukssällskap. Telegrafstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen togo icke bestämd ställning till förslaget.

Ur yttrandena rörande generalpoststyrelsens förslag må återgivas följande.

Socialstyrelsen anförde, bland annat:

Den 1 maj hade huvudsakligen erhållit karaktär av speciellt arbetarnas
fridag. Genom frivilliga överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetare
vore den 1 maj arbetsfri dag för det stora flertalet arbetare inom industri
och hantverk, däri inberäknat transport- och byggnadsarbete, samt i viss
omfattning även inom jordbruket. Såsom en följd härav plägade jämväl
åtskilliga andra grupper av arbetstagare erhålla ledighet nämnda dag. Ett
genomförande av den föreslagna reformen skulle därför i stort sett knappast
utgöra annat än ett stadfästande av hittillsvarande praxis. Vid sådant förhållande
torde för näringslivet i allmänhet införandet av allmän fridag den
1 maj icke medföra några egentliga olägenheter. Endast vad jordbruket
anginge syntes under vissa omständigheter en dylik lediglietsdag vara mindre
lämplig. Beaktas finge emellertid, att det uppenbarligen icke kunde vara
fråga örn att den åsyftade fridagen skulle, såsom generalpoststyrelsen torde
åsyftat, i alla hänseenden likställas med sön- och helgdagar. Sålunda syntes
det icke lämpligt, att stadgandet i 7 kap. 3 § strafflagen örn straff för arbete,
vilket stadgande tillkommit av skäl, som ägde samband med religionen,
skulle utsträckas att gälla även arbete, som förrättades den 1 maj. Ej heller
torde 4 § i samma kapitel (vari stadgas, att det skall anses såsom försvårande
omständighet, örn någon begår brott å sabbatstid) skäligen böra avse
brott, som förövades den 1 maj. Något hinder för arbetsgivare och arbetare
att träffa avtal örn utförande av arbete denna dag skulle givetvis icke föreligga.
De befarade olägenheterna för jordbruket syntes härigenom vara i
det väsentligaste undanröjda.

Järnvägsstyrelsen yttrade, att ledighet den 1 maj brukat beredas personalen
i all den utsträckning, som varit för tjänstens och trafikanternas berättigade
krav möjligt. Ledigheten hade ej behövt intjänas senare genom
motsvarande tjänstetid. För en borgerlig helgdag den 1 maj skulle givetvis
beträffande tralikverken gälla endast samma inskränkningar i arbetet som
vanligen gällde för sön- och helgdagar. Skillnaden mellan den arbetseffekt,
som nu kunde utvinnas av den 1 maj, och den som skulle erhållas, örn
dagen komme att jämställas med vanlig helgdag, vore ringa. Den av generalpoststyrelsen
föreslagna åtgärden vore därjämte ägnad att bringa reda i de
nu något svävande arbets- och tjänstgöringsförhållandena den 1 maj. Järnvägsstyrelsen
såge emellertid helst, att utbyte gjordes mot någon kyrklig
helgdag, som kunde göras till vardag. — Landsorganisationen i Sverige an -

Kungl. Majus proposition nr 93.

förde, att genom bestämmelser i kollektivavtal den 1 maj redan torde vara
fridag i Sverige för praktiskt taget alla arbetare inom industri och hantverk,
vari inräknades transport- och byggnadsarbete. Som en följd därav erhölle
i viss utsträckning även andra löntagargrupper såsom kontorspersonal m. fl.
ledigt den 1 maj. Sådan ledighet tillämpades även i icke ringa omfattning
för jordbruksarbetare och dessa närstående. Inställandet av arbetet på angivna
arbetsområden medförde, att verksamheten i viss mån inskränktes och
avstannade även inom de områden, där särskilda överenskommelser om
ledighet ej vore träffade. Några större olägenheter syntes därför ej kunna
uppstå, örn den 1 maj gjordes till allmän fridag. Emellertid kunde det
tänkas, att arbetsledighet den 1 maj för sådana grupper arbetare, som nu
ej hade sådan ledighet, icke kunde genomföras, utan att arbetskonflikter
uppstode. Arbetskonflikter skulle även med all säkerhet utbryta, örn arbetsgivare
försökte inskränka ledigheten den 1 maj, där sådan nu vore genomförd.
Arbetarna fäste nämligen mycket stort avseende vid att nämnda dag
vore fridag. Ur arbetsfredssynpunkt kunde det därför vara motiverat att
genom lagstiftning fastställa den 1 maj såsom allmän fridag. Detta spörsmål
borde emellertid behandlas fristående och ej sammankopplas med frågan
örn avskaffande eller förflyttning av de s. k. lätthelgdagarna. — Svenska
bankmannaföreningen förklarade, att åtgärden att giva den 1 maj laglig karaktär
av helgdag endast skulle legalisera ett redan allmänt förekommande sakförhållande.
— Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhöll, att något motiv, varför
den 1 maj skulle vara fridag, icke anförts. Motivet för dagens arbetsfrihet
borde vara avgörande, ej utbildad praxis. Årstidens olämplighet och
närheten till de stora helgerna påsk och pingst utgjorde vidare bestämda
skäl mot den av generalpoststyrelsen föreslagna åtgärden. — Svenska arbetsgivareföreningen
ansåg, att bestämmelserna i 7 kap. 3 § strafflagen icke borde
utsträckas att gälla en dag, som icke hade någon religiös prägel. För övrigt
förelåge det icke något behov av laglig reglering på ifrågavarande område.
I de flesta kollektivavtal för viktigare industrigrenar funnes införd bestämmelse,
att den 1 maj vore fridag. Även i de fall, då bestämmelse i kollektivavtal
ej funnes, medgåves arbetarna i stor utsträckning ledighet nämnda
dag. Skulle förslaget genomföras, borde karaktären av helgdag för någon
av de nuvarande fristående helgdagarna upphävas, enär den lagligen tillåtna
produktionstiden redan vore så inskränkt, att ytterligare minskning av densamma
ej borde ske. — Svenska lantarbetsgivarnes centralförening anförde,
att den 1 maj icke förekomme såsom ledighetsdag vid det mindre och medelstora
jordbruket, som kvantitativt betydde mest, och endast i viss utsträckning
vid det större jordbruket. Den ringa förekomsten av den 1 maj som
ledighetsdag vid jordbruket vore helt naturlig, då dagen vore betydelsefull
som arbetsdag. Tiden kring nämnda dag sammanfölle nämligen med den
för jordbruket så viktiga och arbetskrävande vårsådden. Borttagandet vid
denna tid av en arbetsdag medförde i de flesta fall försening av sådden
med åtföljande försening av växtligheten och risk för minskat skördeutbyte.
— I huvudsak enahanda synpunkter anfördes av Sveriges allmänna lantbruks -

Kungl. Majis proposition nr 93.

sällskap, som tilläde, att, därest någon helgdag i utbyte skulle indragas,
Marie bebådelsedag borde väljas, som ur jordbrukssynpunkt vore skäligen
betydelselös. — Telegrafstyrelsen förklarade, att, därest det funnes lämpligt
att meddela allmän bestämmelse örn att viss eller vissa dagar av året skulle
vara arbetsfria utan kyrklig karaktär, styrelsen icke hade något att erinra
däremot, då det för telegrafverket icke syntes komma att medföra nämnvärd
olägenhet eller kostnad. — Vattenfallsstyrelsen slutligen anförde, att för den
händelse den 1 maj gjordes till arbetsfri dag, någon kyrklig helgdag i stället
borde indragas. Det vore vidare önskvärt, att under de år, då den 1 maj
icke infälle å lördag, söndag eller måndag, motsvarande arbetsfria dag förskötes
till den närmast efter den 1 maj liggande måndagen eller lördagen.
Det borde emellertid jämväl tagas i övervägande att förlägga den arbetsfria
dagen till sådan tid av året, att semester för arbetare lämpligen kunde anordnas
i omedelbart sammanhang med ifrågavarande dag. Vid en lagstiftning
i ämnet borde statsmakterna icke känna sig alltför mycket bundna av
den för närvarande inom vissa befolkningsgrupper rådande seden att inställa
arbetet den 1 maj, då denna sed vore långt ifrån allmän och möjligen icke
skulle komma att bestå för framtiden.

Genom lag den 12 juni 1931 (nr 288) infördes i 5 § lagen den 29 juni
1912 om arbetarskydd en bestämmelse av innehåll, att åt arbetare, som utan
avsevärt uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos arbetsgivaren
eller företaget någon längre tid, bör, i allmänhet under den varmare
årstiden, beredas semesterledighet under minst fyra söckendagar, vilken
ledighet i regel bör vara sammanhängande och förlagd i omedelbar anslutning
till sön- eller helgdag. I den proposition (nr 40) till 1931 års riksdag,
som låg till grund för denna lagändring, framhöll föredragande departementschefen,
statsrådet Larsson, att genom den föreslagna bestämmelsen örn
arbetarsemester det syftemål, som legat till grund för 1915 års riksdagsskrivelse,
syntes vara i väsentlig mån tillgodosett, varför han ej ansett vidare
åtgärd böra vidtagas i anledning av skrivelsen.

Vid 1934 års riksdag hemställdes i en motion (II: 298) örn utredning angående
införande i Sverige av motsvarighet till Englands »bank liolidays»
och Tysklands »Bankfeiertage». Motionen behandlades av andra lagutskottet,
som inhämtade yttrande över densamma från svenska bankföreningen,
svenska bankmannaföreningen och Sveriges köpmannaförbund. Därvid anfördes,
bland annat, av bankmannaföreningen, att, enär huvudparten av kalenderhelgdagarna
vore samlad inom den mörkaste tiden av året, då arbetstagarna
sällan hade möjlighet att effektivt utnyttja dem, det vore ett rimligt
önskemål, att ett antal extra helgdagar gjordes obligatoriska och inplacerades
på helgfria eller eljest lämpliga delar av året. Följande dagar föreslogos,
nämligen den 1 maj, som redan i stor utsträckning accepterats som
helt eller delvis arbetsfri dag inom näringslivet liksom inom skolan, första
helgfria måndagen efter den 15 juli, andra måndagen i oktober, påskafton
och midsommarafton. Andra lagutskottet erinrade i utlåtande (nr 16) över

Kungl. Majus proposition nr 93.

motionen därom, att förefintliga strävanden att bereda allt bredare lager av
vårt folk utsträckt ledighet vid helger i viss mån försvårades av särskilda
stadgande!! i svensk lagstiftning angående bestämd tid för företagande av
rättshandlingar inom affärslivet. — På hemställan av utskottet anhöll riksdagen
i skrivelse den 7 april 1934, nr 134, att Kungl. Maj.t ville låta verkställa
utredning rörande lämpligheten av en sådan ändring i gällande lagstiftning
rörande bestämd tid för utförande av vissa rättshandlingar inom
affärslivet, att hinder ej mötte att hålla bankerna stängda påskafton, midsommarafton
och julafton, då dessa dagar infölle å söckendag, samt möjligen
ytterligare någon helgfri dag i anslutning till söndag under den senare
hälften av året.

I anledning av riksdagens skrivelse utarbetades en promemoria inom
justitiedepartementet jämte utkast till bestämmelser i ämnet. Enligt dessa
skulle dels i 72 § växellagen och 55 § checklagen införas stadganden, att
påskafton, midsommarafton, andra lördagen i november och julafton vore
likställda med allmän helgdag enligt sagda lagar, dels ock 2 § lagen om beräkning
av lagstadgad tid så ändras, att vad där funnes stadgat örn fatalietids
infallande å söndag eller annan allmän helgdag komme att avse jämväl
nyssnämnda fyra dagar. Över promemorian och lagutkasten avgåvos efter
remiss utlåtanden av fullmäktige i riksbanken, svenska bankföreningen,
svenska bankmannaföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
handelskamrarna i riket, kommerskollegium, Överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser samt hovrätterna. Beträffande förslagets huvudgrunder
gjorde sig delade meningar gällande. Tanken att genom en lagstiftning
efter angivna linjer bereda möjlighet för införande av vissa arbetsfri
dagar vann dock anslutning i flertalet utlåtanden. I fråga örn valet av
fridagar avgåvos gensagor huvudsakligen allenast mot förslaget att göra
andra lördagen i november till fridag. I åtskilliga utlåtanden ifrågasattes,
att i stället den 1 maj skulle erhålla karaktär av fridag, vilket nämnda dag
på grund av praxis i stor utsträckning redan nu vore. I sådan riktning uttalade
sig länsstyrelserna i Blekinge, Hallands, Örebro och Västmanlands
län samt Östergötlands och Södermanlands läns handelskammare. Länsstyrelsen
i Hallands län yttrade, bland annat, att just en sådan dag som
den 1 maj, örn vilken sedvänjan redan i stor utsträckning samlat sig, syntes
ägnad att frigöras från de nyss omnämnda lagliga tidsbestämmelserna. Att
den infölle under årets förra del, som redan inbegrepe ett flertal helgdagar,
vore av underordnad betydelse, enär det endast gällde att på ifrågavarande
rättshandlingar tillämpa en i övrigt vad denna dag anginge redan
rotfäst sed.

Genom proposition (nr 127) framlades för 1935 års riksdag förslag om de
i nyssnämnda promemoria omförmälda ändringarna i växel- och checklagarna
samt lagen örn beräkning av lagstadgad tid, dock endast såvitt angick påskafton,
midsommarafton och julafton.

I det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
erinrade dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Kungl. Majlis proposition nr 93.

Schlyter, bland annat, att enligt de förslag till lagstiftningsåtgärder för införande
av vissa arbetsfria dagar, som före år 1934 varit föremål för statsmakternas
behandling, fridagarna skulle få karaktär av allmänna helgdagar
och sålunda bliva obligatoriska. Mot dessa förslag hade yppats betänkligheter
ur ekonomisk synpunkt, och det hade framhållits, att en lagstiftning
på området icke borde föregå sedvänjan. 1934 års riksdags förslag hade
däremot närmast avsett blott att möjliggöra ett inställande av bankernas
verksamhet å vissa dagar, då affärsverksamheten redan nu sedvanemässigt i
avsevärd omfattning läge nere. Departementschefen ansåg, att befogade invändningar
icke borde kunna göras mot en lagstiftning av sist angivna innebörd,
vilken allenast åsyftade att underlätta vidmakthållandet och utsträckt
tillämpning på frivillighetens väg av en redan ganska allmänt utbredd sedvänja.
Då den föreslagna lagstiftningen inskränkts till att avse påskafton,
midsommarafton och julafton, ansågs indragning av någon av de nuvarande
allmänna helgdagarna icke motiverad.

De i propositionen framlagda förslagen godkändes på hemställan av andra
lagutskottet (utlåtande nr 21) av riksdagen. Författningar i ämnet utfärdades
den 12 april 1935 (Sv. förf.-saml. 98—100).

Sedermera har Kungl. Maj:t genom kungörelse den 20 december 1935 (nr
616) förordnat, att utan hinder av tidigare av Kungl. Majit meddelade föreskrifter,
statsmyndigheterna må, örn och i den mån så finnes kunna ske,
å påskafton, midsommarafton och julafton inställa öppethållandet av sina
tjänstelokaler eller myndigheterna eljest åliggande mottagning för allmänheten.

I skrivelse den 1 februari 1937 har statstjänarnas centralorganisation hemställt,
att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för att den 1 maj, då denna
dag inträffade å söckendag, måtte ifråga örn statsmyndigheternas öppethållande
av tjänstelokaler m. m. bliva likställd med påskafton, midsommarafton och
julafton.

I förevarande sammanhang må jämväl omnämnas, att vid 1937 års riksdag
motioner väcktes angående ändring i strafflagens bestämmelser örn
sabbatsbrott. På förslag av första lagutskottet (utlåtande nr 46) beslöt riksdagen
att i skrivelse (nr 279) till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville låta verkställa utredning angående en revision av stadgandena i 7 kap.
3 och 4 §§ strafflagen och vad därmed kunde äga samband samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Denna
riksdagens framställning är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

Bestämmelser i kollektivavtalen.

Beträffande verksamhetsgrenar, för vilka kollektivavtal ingåtts i vårt land,
gäller nästan undantagslöst, att bestämmelser intagits i avtalen örn ledighet
den 1 maj. I det övervägande flertalet avtal gäller ledigheten hela dagen
— med en eller annan inskränkning för kontinuerlig drift m. m. Med an -

Kungl. ''Maj:ts proposition nr 93.

ledning av vad som anförts i yttranden från lantarbetsgivarkåll över generalpoststyrelsens
framställning år 1926 må erinras, att enligt riksavtalet för
jordbruket alla arbetare, som icke äro förhindrade av djurskötsel, äro lediga
den 1 maj. — I några avtal, huvudsakligen inom tryckeribranschen, föreskrives,
att arbetet skall upphöra kl. 12, 1 eller 2 på dagen.

Bestämmelser i utländsk rätt.

I fråga örn bestämmelser angående helgdagar och andra legala fridagar
i vissa främmande länder må omnämnas följande.

I Danmark finnas 9 helgdagar, vilka ej med nödvändighet eller aldrig
infalla å söndag. Av dessa helgdagar sakna skärtorsdag och en botdag motsvarighet
i Sverige. Den danska växellagen av den 23 mars 1932 innehåller
i § 72 första och andra styckena bestämmelser, att krav å betalning för
växel må framställas, protest upptagas m. m. endast å söckendag och alltså
ej ‘l lagbestämd helgdag. I samma paragrafs tredje stycke stadgas därjämte,
att »Grundlovsdagen» — den 5 juni — är att likställa med de lagbestämda
helgdagarna såvitt angår växelrättsliga handlingars företagande. Danska
checklagen innehåller motsvarande bestämmelser med avseende å check. I
en lag av den 7 augusti 1922 givas bestämmelser »örn den offentlige Fred
paa Folkekirkens Helligdage samt Grundlovsdagen». Däri föreskrives, bland
annat, i § 1 som huvudregel, att arbeten, som kunna störa helgfriden,
äro förbjudna. Kringkörning av varor m. m. är förbjudet från kl. 10 f. m.
Enligt § 2 a) äro sammanträden, som kunna förorsaka störande buller, å
offentliga lokaler förbjudna mellan kl. 9 f. m. och 4 e. m. § 2 c) föreskriver,
att offentliga förrättningar icke skola hållas utan tvingande nödvändighet.
I § 6 meddelas vissa särskilda bestämmelser örn kringförande av matvaror
och blommor. Enligt § 7 skola, örn »Grundlovsdagen» infaller å söckendag,
bestämmelserna i § 1, § 2 a) oell c) samt § 6 äga tillämpning från kl. 12
middagen.

I Norge uppgår antalet helgdagar, vilka ej med nödvändighet eller aldrig
infalla a söndag, likaledes till 9. Jämväl i Norge äro skärtorsdag och en
botdag helgdagar. Norska växellagen den 27 maj 1932 innehåller i § 72
första och andra styckena samma bestämmelser som motsvarande lagrum i
den danska växellagen. Den norska lagen stadgar vidare i tredje stycket
av samma paragraf, att som helgdag anses »i denne förbindelse» också den
17 maj. Norska checklagen innehåller motsvarande stadganden beträffande
check.

Finland har samma helgdagar som Sverige. Finska växellagen den 14 juli
1932, som i § 72 första och andra styckena innehåller bestämmelser av enahanda
innebörd som motsvarande lagrum i de danska och norska växellagarna,
stadgar i tredje stycket av samma paragraf, att vad i paragrafen sägs örn
allmän helgdag skall tillämpas jämväl beträffande »sjiilvständighetsdagen» —
den 6 december. 55 § i finska checklagen den 14 juli 1932 innehåller motsvarande
stadganden beträffande check.

Kungl. Majus proposition nr 93.

I förevarande sammanhang må anmärkas, att de danska, norska och finska
växel- och checklagarna — liksom de svenska växel- och checklagarna den
13 maj 1932 — tillkommit efter internationellt samarbete, vilket resulterat i
ett flertal den 7 juni 1930 och den 19 mars 1931 dagtecknade konventioner.
Enligt bilaga II till konventionen örn gemensom växellag art. 18 äger envar
av de fördragsslutande staterna föreskriva, att i fråga örn växels uppvisande
till godkännande eller betalning och andra åtgärder med avseende å växel
vissa söckendagar skola likställas med helgdagar, och i bilaga II till konventionen
örn gemensom checklag art. 27 har motsvarande befogenhet tillförsäkrats
i fråga örn checks uppvisande till betalning och andra åtgärder
med avseende å check.

I finsk lagstiftning finnas även vissa bestämmelser, som hava avseende
just å den 1 maj. I lagen den 8 december 1934 angående arbetsförhållandena
inom handelsrörelser och å kontor stadgas som huvudregel,
att arbetare ej må hållas i arbete under kyrklig helgdag, på självständighetsdagen
eller den 1 maj. Lagen den 8 december 1934 örn tiden för
öppethållande av handels- och särskilda andra rörelser samt affärskontor
innehåller den huvudbestämmelsen, att butik, nederlag, rakstuga och frisersalong
ävensom annan med dem jämförlig rörelse samt affärskontor böra
hållas stängda på söndagar, kyrkliga högtidsdagar, självständighetsdagen och
den 1 maj.

I England finnas med undantag av långfredagen och juldagen inga andra
helgdagar än sådana, som sammanfalla med söndagar. Annandag påsk, annandag
pingst, första måndagen i augusti och annandag jul utgöra s. k. bank
holidays; infaller annandag jul på en söndag, är den därpå följande måndagen
bank holiday. Beträffande innebörden av detta begrepp gäller, bland
annat, att åtgärder med avseende å växlar, som eljest skulle hava vidtagits å
en bank holiday, få med laga verkan företagas nästföljande söckendag samt
att ingen kan tvingas att på en bank holiday verkställa någon betalning
eller eljest företaga någon handling, som han icke kunnat tvingas att vidtaga
långfredagen eller juldagen. Bank holidays betraktas såsom allmänna
ledighetsdagar inom vissa verk och inrättningar samt hava i viss utsträckning
gjorts till obligatoriska fridagar inom industrien. — Bank holidays finnas
även i Skottland och Irland.

I Tyskland har den 27 februari 1934 utfärdats en lag örn helgdagar, enligt
vilken den 1 maj är tyska folkets nationella högtidsdag med helgdags
karaktär. Förutom denna högtidsdag och söndagarna skola enligt samma
lag finnas 9 helgdagar.

Slutligen må omnämnas, att den 1 maj i ett flertal länder i Europa firas
— i allmänhet på grund av sedvänja men i några fall jämväl enligt lag —
såsom en arbetets högtids- eller helgdag.

Kungl. May.ts proposition nr 93.

Departementspromemoria i ämnet.

Promemorian med lagutkast.

Inom socialdepartementet har under hösten 1937 upprättats en »promemoria
angående införande av lagbestämmelser rörande den 1 maj såsom
arbetsfri dag», vari redogörelse — av i huvudsak samma innehåll som den
av mig i det föregående avgivna — lämnats rörande tidigare behandling av
frågan om införande i vårt land av arbetsfria söckendagar, örn bestämmelser
i gällande kollektivavtal angående ledighet den 1 maj samt rörande helgdagar
och andra legala fridagar i vissa främmande länder.

I promemorian erinrades därefter bland annat därom, att 1935 års lagstiftning
ingalunda innebar, att de i densamma avsedda tre dagarna skulle
erhålla allmän karaktär av helgdagar eller att arbetsvila å dem som regel
skulle vara obligatorisk. Då fråga örn införande av obligatoriskt arbetsfria
dagar utöver redan nu förefintliga sön- och helgdagar tidigare varit föremål
för övervägande, hade betänkligheter anförts särskilt med hänsyn till de
verkningar av ekonomisk natur, som en lagstiftning av sådant innehåll skulle
medföra. Därvid hade jämväl särskilt framhållits, att en lagstiftning på
området icke borde föregå sedvänjan. På grund av sedvänja syntes numera
en dag — den 1 maj — hava erhållit karaktär av allmän ledighetsdag.
Erinran gjordes om innehållet i gällande kollektivavtal. Den uppfattningen,
att den 1 maj skulle vara ledighetsdag, gjorde sig emellertid numera gällande
inom vida kretsar av vårt folk långt utanför deras led, vilka hade sitt arbete
reglerat av kollektivavtal.

I promemorian anfördes .vidare, att, med hänsyn till ifrågavarande sedvänja,
tiden nu syntes vara inne att förläna den 1 maj karaktär av obligatoriskt
arbetsfri dag i samma utsträckning, som för närvarande vore förhållandet
i fråga örn sön- och helgdagar. Den 1 maj skulle emellertid icke
— örn dagen ej infölle å sön- eller helgdag — i något hänseende erhålla
kyrklig karaktär. Ej heller skulle — under enahanda förutsättning — å den
1 maj bliva tillämpliga straffbestämmelserna i 7 kap. 3 § strafflagen i fråga
om idkande av hantverk eller annat arbete å sabbatstid (tiden emellan
kl. 6 örn morgonen och kl. 9 örn aftonen å sön- och högtidsdag) eller i
4 § av samma kapitel, enligt vilket lagrum den omständigheten, att ett brott
förövats å sabbatstid, skulle anses såsom försvårande.

Att lagbestämmelser om den 1 majs likställande med sön- och helgdagar
skulle vara ägnade att medföra nationalekonomisk förlust av någon betydenhet
syntes, enligt vad i promemorian anfördes, icke med fog kunna sägas,
enär den 1 maj redan nu i mycket stor utsträckning vore arbetsfri. Av
samma skäl syntes anledning icke föreligga att i förevarande sammanhang
upptaga till övervägande frågan örn indragning av någon av de nuvarande
allmänna helgdagarna.

Det likställande av den 1 maj med söndagar och andra allmänna helgdagar,
som sålunda vore avsett, syntes kunna vinnas genom införande av

Kungl. Majus proposition nr 93.

en lagbestämmelse, enligt vilken som huvudregel skulle gälla, att vid tilllämpning
av lag eller särskild författning den 1 maj skulle vara likställd
med allmän helgdag. Yad sålunda föreskrivits skulle emellertid, utan så
vore att den 1 maj infölle å sön- eller helgdag, icke gälla med avseende å
de föreskrifter, som i kyrkligt hänseende vore meddelade för sådan dag,
eller i fråga örn bestämmelserna i 7 kap. 3 och 4 §§ strafflagen.

Vid promemorian fanns fogat ett »utkast till lag örn den 1 majs likställande
i vissa hänseenden med allmän helgdag», avfattat i överensstämmelse
med vad nyss anförts. Enligt utkastet skulle lagen träda i kraft den
1 januari 1939.

Över promemorian och lagutkastet hava efter remiss utlåtanden avgivits
av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs
och Västerbottens län, kommerskollegium, socialstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt domänstyrelsen. Länsstyrelsen i Uppsala län har
vid sitt utlåtande fogat yttranden från Uppsala läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och Upplands köpmannaförbund. Vid kommerskollegiums
utlåtande hava fogats yttranden av liandelskamrarna i riket, Sveriges industriförbund,
Sveriges redareförening och Sveriges allmänna sjöfartsförening.

Yttranden över promemorian och lagutkastet hava vidare avgivits av
fullmäktige i riksbanken, svenska bankföreningen, landsorganisationen i
Sverige, riksförbundet landsbygdens folk (B. L. E.), svenska arbetsgivareföreningen,
svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges köpmannaförbund,
kooperativa förbundet samt de anställdas centralorganisation (Daco).

Kemissvaren.

Det föreliggande förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av Överståthållarämbetet, fem länsstyrelser (i Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens län), socialstyrelsen,
kommerskollegium, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, domänstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, fullmäktige i riksbanken, landsorganisationen,
kooperativa förbundet och tre handelskamrar (Gotlands, Smålands
och Blekinge samt Norrbottens och Västerbottens läns).

I de av nu nämnda myndigheter och sammanslutningar avgivna yttranden,
vari frågan diskuterats, har anförts, bland annat:

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det förhållandet, att arbetsfrihet eller
åtminstone avsevärd arbetsinskränkning råder inom stora områden den 1 maj,
innefatta avgörande skäl att taga steget fullt ut och göra dagen till lagstadgad
arbetsfri dag. — Länsstyrelsen i Gävleborgs län och Gotlands handelskammare
framhålla, att förslaget legaliserar en förut inom stora grupper av
befolkningen gängse praxis och att några olägenheter därav icke synas uppkomma.
— Socialstyrelsen och landsorganisationen åberopa innehållet i sina
i det föregående återgivna yttranden över generalpoststyrelsens framställning
av år 1926. Landsorganisationen betonar, att genom förslaget en hävd -

Kungl. Majus proposition nr 93.

vunnen ordning lagfästes, varigenom ett bland vårt lands arbetare sedan
länge förfäktat önskemål förverkligas. — Kooperativa förbundet förklarar, att
den 1 maj sedan många år varit arbetsfri helgdag vid förbundets industriföretag
och övriga rörelse. De till förbundet anslutna konsumtionsföreningarna
hade vid sitt ställningstagande i fråga örn stängning nämnda dag
varit nödgade att taga hänsyn till de allmänna förhållanden, som rådde
inom deras verksamhetsområden. Ehuru de icke torde hava haft några
principiella invändningar mot att jämställa den 1 maj med sön- eller helgdag,
hade de dock av praktiska skäl sett sig nödsakade att betrakta dagen
såsom endast halv fridag. — Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
yttrar, bland annat:

Den 1 maj hade numera, särskilt inom arbetarvärlden, erhållit karaktär
av allmän ledighetsdag. Även inom de verksamhetsområden, som handelskammaren
särskilt hade att beakta, nämligen handeln och näringslivet i
övrigt, förekomme ledighet den 1 maj i betydande utsträckning. I och för
sig syntes emellertid anförda förhållanden knappast böra föranleda därtill,
att den 1 maj lagreglerades såsom ledighetsdag. Utan tvivel torde också
den därav följande bestämmelsen örn butikstängning komma att i viss mån
menligt inverka på handelsavsättningen. Den omständigheten att stora
grupper av befolkningen åtnjöte ledighet nämnda dag torde nämligen hava
bidragit till att göra den 1 maj till en god omsättningsdag för ole öppna
affärerna. De anförda synpunkterna vore emellertid icke av den beskaffenhet,
att de motiverade ett avstyrkande av nu föreliggande förslag. Såsom
en betydande vinst med den nu föreslagna anordningen ville handelskammaren
framhålla, hurusom lagregleringen befrämjade enhetlighet, varjämte
åtgärden finge anses ägnad att försvaga den politiska karaktär, som den 1
maj för närvarande hade.

Telegrafstyrelsen, Skånes handelskammare, handelskammaren för Örebro
och Västmanlands län samt riksförbundet landsbygdens folk hava förklarat,
att de icke ville motsätta sig förslaget.

Skånes handelskammare anför, att uppfattningen örn den 1 maj som en
folklig festdag torde sammanhänga ej blott därmed, att den för arbetarklassen
utgjorde en manifestation å dess solidaritet, utan djupare sett lika
mycket och kanske mer därmed, att den 1 maj såsom vårmånadens första
dag traditionellt och allmänt betraktades som vårens inbrott. Så fast rotad
som denna uppfattning vore, torde det med visshet kunna antagas, att den
pågående utvecklingen att genom frivilliga avtal göra den 1 maj till fridag
komrne att fortsätta. Vid sådant förhållande torde det endast vara en tidsfråga,
när en fullt utbildad sedvänja i här berörda avseende förelåge. Förslaget
kunde sålunda närmast karakteriseras som en antecipering av en
emotsedd utveckling. — Handelskammaren för Orebro och Västmanlands län
förklarar, att förslagets genomförande ej torde komma att medföra några
större ekonomiska nackdelar för vårt näringsliv. — B. L. F. anför, att något
verkligt trängande behov av lagstiftning på detta område knappast synes
föreligga, då rådande sedvänja redan förlänat dagen karaktär av allmän
ledighetsdag. Skulle en lag komma till stånd, borde allt beaktande ägnas
åt dess verkningar för jordbrukets del. Våren vore jordbrukets brådaste

Kungl. Majus proposition nr 93.

tid, ty då skulle på en jämförelsevis kort men intensivt utnyttjad tid såningsarbetena
utföras. Det vore då angeläget, att arbetet icke bleve alltför
mycket sönderstyckat av ledighetsdagar. Utan att egentligen resa något
motstånd mot lagen i och för sig ville förbundet med bestämdhet framhålla,
att de praktiska hänsynen måste bliva avgörande för lagens både utformning
och motivering.

I några yttranden har förslaget tillstyrkts eller godtagits under vissa
närmare angivna förutsättningar. Sålunda anför svenska bankföreningen,
att å ena sidan den 1 maj bör göras till borgerlig helgdag men att å andra
sidan någon av de talrika extra helgdagarna under kalenderårets tidigare
del bör avskaffas. — Daco intar en direkt motsatt ståndpunkt. Den föreslagna
lagstiftningen tillstyrktes under den uttryckliga förutsättningen, att
tillkomsten av en ny helgdag icke skulle föranleda någon minskning av de
förutvarande. — Sveriges allmänna sjö/arts förening anför, att med hänsyn
bland annat till möjligheterna att få erforderlig lastning och lossning utförd
en eventuell eftergift från sjöfartens sida i enlighet med det föreliggande
förslaget måste framkalla mycket stora betänkligheter bland sjöfartens målsmän.
Å andra sidan torde, därest den 1 maj skulle bliva allmän ledighetsdag
inom samtliga andra yrkesgrenar, utvecklingen själv framtvinga, att
dagen bleve fridag även för sjöfolket. Under sådana förhållanden ansåge
sig föreningen icke böra motsätta sig förslagets genomförande, under förutsättning
att det allmänt vunne understöd från andra korporationers sida.

I yttrande av Stockholms handelskammare har förslaget i princip tillstyrkts
men förklarats böra upptagas i ett större sammanhang, därvid
beslut borde fattas att borttaga någon av de nuvarande s. k. lätthelgdagarna.
Hänsyn borde jämväl tagas till eventuellt beslut örn obligatorisk semester.

Några yttranden — av länsstyrelsen i Örebro län, vattenfallsstyrelsen och
Sveriges köpmannaförbund — intaga icke bestämd ståndpunkt till den
ifrågasatta lagstiftningen. Länsstyrelsen i Orebro län förklarar, att, därest
någon särskild arbetsfri dag anses böra ifrågakomma, denna bör förläggas
till den 1 maj, som redan i stor utsträckning utnyttjas såsom sådan.
— Vattenfallsstyrelsen anser, att den föreslagna lagstiftningen, därest den
finnes böra genomföras, bör modifieras på ettdera av två angivna sätt, antingen
så, att den 1 maj jämställes med de nuvarande bankfridagarna, eller
så, att såsom utbyte mot en obligatoriskt arbetsfri första maj indragning
sker av någon sådan kyrklig helgdag, som i regel ej infaller å söndag. —
Sveriges köpmannaförbund ifrågasätter, huruvida icke, därest den 1 maj i
vissa hänseenden likställes med allmän helgdag, detaljaffärerna med hänsyn
till den köpande allmänhetens krav kunna medgivas att hålla öppet viss tid
på dagen.

Länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län hava föreslagit, att
annan lagstiftningsåtgärd nu ej måtte vidtagas, än att den 1 maj göres till
bankfridag. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, bland annat:

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Såvitt anninge länet tillämpades inom jordbruket och handeln arbetsfrihet
i allmänhet icke för närvarande under hela den 1 maj. En obligatorisk utsträckning
av arbetsfriheten till denna dag skulle kunna medföra olägenheter
för jordbruket. Inom handelsyrket befarade man att icke kunna stå
allmänheten till tjänst i önskvärd omfattning. Från båda näringsgruppernas
sida hade emellertid i yttranden till länsstyrelsen betygats villighet att avtalsmässigt
tillmötesgå de anställda, så långt det vore möjligt. Under sådana
förhållanden syntes det klokare att liksom år 1935 framgå på frivillighetens
väg. I den män fullständig ledighet den 1 maj fortfarande lomme
att omfattas med något större intresse av de kollektivavtalsslutande arbetstagargrupperna
och i den mån olägenheterna av en sådan ledighet icke vore
alltför betydande, komme antagligen ledigheten att utsträckas till hela
arbetsdagen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar, att det icke får förbises, att,
på grund av att de arbetsfria och övriga konsumenter i ganska stor omfattning
använda sin fritid den 1 maj till att göra inköp av olika slag, köpmännen
hava ett icke ringa ekonomiskt intresse av att icke genom lagbestämmelser
berövas möjligheten att, såsom nu sker, hålla sina affärer öppna
under en del av dagen.

Det föreliggande förslaget har avstyrkts av länsstyrelsen i Jönköpings
län, svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges
industriförbund, Sveriges redareförening, Upplands köpmannaförbund,
Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt sex handelskamrar
(Ostergötlands och Södermanlands, Västergötlands och norra Hallands
samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare ävensom handelskamrarna
i Göteborg, Karlstad och Gävle).

I nämnda yttranden har anförts, bland annat:

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, huruvida syftet med lagförslaget
— att skapa helgd över den 1 maj — omfattas av en mera allmänt
utbredd uppfattning. Med tanke härpå och då målet att hava denna dag
arbetsfri redan torde hava vunnits i sådan utsträckning, att för sistnämnda
ändamål något lagstiftande ej torde vara erforderligt, kunde tillräckliga skäl
för förslagets upphöjande till lag icke anses vara förebragta.

Svenska arbetsgivareföreningen yttrar, bland annat:

Departementspromemorians historik kunde möjligen tyda på att till lagförslagets
framläggande bidragit en önskan att få den 1 maj av praktiska
skäl helt avdelad till vila och rekreation, eftersom ändock den del av arbetet,
som uppehölles denna dag, ej skulle bliva fullt effektiv. Att arbetslivet i
viss och för industriens vidkommande ganska stor omfattning redan nu
toge en paus den 1 maj kunde självfallet utöva sådan återverkan på andra
områden av samhällslivet, att den verksamhet, som där förekomme nämnda
dag, ej ernådde full effektivitet. Sådant förhållande spelade dock ej någon
roll, så långt som frihet funnes att på de olika punkter av samhällslivet,
där. en återverkan ägde rum, anpassa arbetstiden och arbetets omfattning i
övrigt efter en sådan återverkan. Dylik anpassning kunde äga rum inom
det enskilda näringslivet och borde även för den offentliga verksamhetens
del, där så funnes lämpligt, kunna åstadkommas genom administrativa dispositioner.
Yad rekreationssyftet beträffade vore det oriktigt att söka främja
detta genom en sådan isolerad åtgärd, varom här vore fråga. Enbart såsom

Kungl. Majus proposition nr 93.

ett medel att bereda arbetstagarna ökad ledighet tillhörde frågan ovillkorligen
och borde behandlas i sammanhang med det problemkomplex, som rörde
arbetstagarnas ledighet under semester samt å sön-, helg- och fridagar.
Genomfördes en obligatorisk semester, som för det stora flertalet av arbetarna
överstege den nuvarande, skulle detta för produktionen innebära en avsevärd
kostnadsbelastning. Ansåge man sig i folkhälsans intresse böra påföra
näringslivet de ansenliga ekonomiska svårigheter, som bleve följden av en
förlängning av semestern, så måste detta, särskilt för den svenska exportindustriens
del, kompenseras med att vissa förekommande helg- och fridagar
förändrades till fulla arbetsdagar. Härigenom vunnes syftet att få till stånd
en längre sammanhängande semester utan att industrien därmed ginge förlustig
ett mot semesterförlängningen svarande antal arbetsdagar. Att i en
situation som den här angivna genom en separatåtgärd tillskapa en ytterligare
dag med helgdags karaktär kunde ej vara välbetänkt. Skulle en sådan
kompensation, som nyss angivits, icke kunna åstadkommas genom pn reducering
av antalet helg- och fridagar, vore det så mycket olämpligare att
giva allmän fridags karaktär åt den 1 maj, eftersom redan nu de allra flesta
helgdagar vore församlade på första hälften av kalenderåret. — Man utginge
i promemorian från att den föreslagna lagen skulle leda till ett mera allmänt
inställande av arbetet. Lagen torde dock icke åtminstone omedelbart få
denna verkan annat än i viss begränsad omfattning. Vid det förhållandet
att 7 kap. 3 § strafflagen icke borde utsträckas att gälla även den 1 maj
—- vilket föreningen av flera skäl ansåge vara uppenbart — kunde den föreslagna
lagen ej lägga hinder i vägen för uppehållande av arbete å den 1 maj
i andra fall, än där arbetsförbud redan annorledes i lag eller författning
vore föreskrivet i fråga örn sön- och helgdagar. Så hade skett i butikstängningslagen,
i arbetstidslagen för bageri- och konditoriarbete samt i
lagarna rörande tillverkning och beskattning av brännvin samt försäljning
av rusdrycker och pilsnerdricka. En författning av föreslagen beskaffenhet
hindrade däremot icke parterna å arbetsmarknaden att liksom hittills träffa
överenskommelse örn arbetes utförande den 1 maj utom i de angivna undantagsfallen.
— I den mån lagstiftningen ledde till att den l.maj bleve på
arbetsmarknaden fullt jämställd med en söndag, torde ingripandet få betydande
ekonomiska följder. Det vore sant, att arbetet inom industrien
redan nu i stor omfattning läge nere den 1 maj. Vissa ej obetydliga områden
utgjorde emellertid undantag från denna regel. Dit hörde särskilt
arbete, som i följd av sin beskaffenhet lämpligen borde uppehållas mera
kontinuerligt, och som förekomme i större utsträckning inom järn-, pappersmasse-,
glas- och byggnadsämnesindustrierna, vissa delar av den kemiska
industrien, de grafiska branscherna samt handels- och transportverksamheten.
Då detta arbete som regel måste pågå även å tider, när annat arbete kunde
stå stilla, och samförstånd därom rådde mellan parterna i arbetsförhållandet,
bomme en lagstiftning som den föreslagna ej att ifråga örn det industriella
kroppsarbetet leda till någon ökad ledighet. Den skulle i stället få den ej
avsedda verkan att i viss omfattning framdriva en löneförhöjning genom en
utvidgad tillämpning av avtalens bestämmelser om övertidstillägg. Även
utanför föreningens egentliga verksamhetsområde skulle lagen få de här angivna
verkningarna. Man kunde därvid nöja sig med att peka på kreatursskötarna
inom jordbruket och arbetet inom rederinäringen. Därtill bomme,
att näringslivets administrativa och tekniska apparat fungerade jämväl den
1 maj, samt att liandelsverksainheten i stor omfattning uppehölles denna
dag. Här vore det fråga om verksamhet, som torde sysselsätta omkring
200,000 arbetstagare. Viii torde åtskilliga av dessa redan nu åtnjuta någon
ledighet under den 1 maj, men ett mera generellt genomförande av arbots JMhavu

lill rikmlagcm protokoll IDUS. 1 sinni. Kr 93. un 88 2

Kungl. Majus proposition nr 93.

frihet å nämnda dag måste dock medföra betydande förändringar. Dessa
förändringar skulle därtill kanske komma att inträda samtidigt som företagarna
nödgades utvidga semestern. Vad sålunda anförts syntes föreningen
tala mycket starkt emot tanken att påbjuda den 1 maj såsom en arbetsfri dag.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anför, bland annat:

Vad beträffade förekomsten av allmän sedvänja på förevarande område
vore det visserligen så, att alla arbetare, som icke vore av djurskötsel förhindrade,
enligt jordbrukets riksavtal tillerkändes ledighet den 1 maj. Det
vore emellertid felaktigt att härav draga den slutsatsen, att den 1 maj vid
jordbruket numera blivit allmänt erkänd som ledighetsdag. I stort sett torde
förhållandet snarare vara det motsatta. Direkt reglerade riksavtalet ai''betsförhållandena
vid inemot 3,000 egendomar och för omkring 30,000 arbetare.
Av dessa senare torde nära 10,000 på grund av djurskötsel vara förhindrade
att utnyttja den avtalsenliga 1 maj-ledigheten. Vid det icke organiserade
jordbruket, vilket sysselsatte minst 150,000 lönearbetare och dessutom ett
betydande antal med dem jämställda hemmavarande söner, torde den 1 maj
endast undantagsvis hava karaktären av ovillkorlig ledighetsdag, helt naturligt
för övrigt, enär vid månadsskiftet april—maj vårsådden som bäst brukade
pågå. — Vad beträffade de ekonomiska påföljderna av den ifrågasatta
lagen, vore det för jordbrukets vidkommande av synnerligt stor betydelse,
att arbetet vid de icke kollektivavtalsreglerade jordbruken skulle kunna bedrivas
även den 1 maj. Förlusten av en arbetsdag vid denna bråda tid skulle
nämligen i många fall kunna få vittgående konsekvenser för jordbruksdriften.
Blott en dags försening av sådden kunde, örn olyckan vore framme, medföra
risk för avsevärt minskat skördeutbyte. — Jordbrukets och särskilt då
det mindre jordbrukets arbetare vore i stor utsträckning sysselsatta med
enbart djurskötsel eller med såväl djurskötsel som annat arbete. Djuren
krävde samma vård helgdag som söckendag. Härutinnan kunde den ifrågasatta
lagen givetvis ej medföra någon ändring. De lantarbetare, som sysselsattes
med djurskötsel, komme sålunda genom lagen att ej alls eller endast
delvis erhålla den åsyftade ledigheten. I den mån lagen för djurskötarnas
vidkommande finge några verkningar, komme dessa att bliva andra än de,
som med den ifrågasatta lagstiftningen varit avsedda. Ett genomförande av
lagen måste nämligen medföra risk för en fördyring av det arbete, som med
nödvändighet måste utföras under ifrågavarande dag.

Sveriges industriförbund anser, att det icke bör föreskrivas i lag, att den 1
maj skall vara ledighetsdag. I varje fall borde frågan härom icke upptagas till
avgörande utan sammanhang med frågor örn andra åtgärder, vilkas genomförande
jämväl åsyftade, eller i allt fall medförde, ändring i gällande fördelning
mellan arbetsdagar och vilodagar. Förbundet erinrade örn de önskemål, som
från näringslivets sida vid upprepade tillfällen uttalats örn indragandet eller
förflyttandet av en eller annan ur religiös synpunkt mindre betydelsefull helgdag.
Vidare vore det påtagligt, att det föreliggande förslaget borde ses i
samband med de bestämmelser, som enligt lag eller eljest gällde i fråga örn
semesterledighet. Slutligen erinrades örn det förslag till internationell kalenderreform,
som nyligen varit föremål för behandling. Enligt detta förslags
princip, att ett visst datum skulle infalla å samma veckodag år från år,
skulle den 1 maj varje år komma att infalla å en onsdag, vilket ur produktionssynpunkt
självfallet vore synnerligen olämpligt.

Kungl. Majus proposition nr 93.

Att frågan om den 1 majs jämställande med sön- och helgdag bör behandlas
i samband med spörsmålet örn arbetstagarnas semesterledighet
framhålles även av Sveriges redareförening och handelsJcammaren i Gävle, som
därjämte anför, bland annat, att, enär det vida övervägande antalet av i
industrien sysselsatta arbetade emot timpenning eller ackord, den direkta
ekonomiska uppoffringen för ledighet den 1 maj drabbade de anställda och
icke företaget. Å andra sidan funnes en icke obetydlig grupp, för vilken på
grund av avlöning för vecka eller längre period indirekt även den direkta
kostnaden skulle drabba företaget. Man torde icke kunna undgå att hysa
den farhågan, att personal, för vilken timavlöning nu gällde, skulle söka
erhålla kompensation med därav följande oro på arbetsmarknaden.

Beträffande innehållet i yttranden, vilka icke fullständigt refererats i det
föregående, må nämnas följande.

Att förslaget komme att medföra förluster ur allmän ekonomisk
synpunkt har anförts av industriförbundet, redareföreningen och tre handelskamrar.

Särskilda olägenheter av förslaget för jordbruksnäringen hava
framhållits av fyra handelskamrar samt Uppsala läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.

Att ledighet den 1 maj innefattar olägenheter ur rekreationssynp
link t har anförts av industriförbundet och tre handelskamrar.

I åtskilliga yttranden har framhållits, att det redan nu finnes tillräckligt
med fridagar under första halvåret.

Förslag att någon helgdag — i första hand trettondagen, Marie bebådelsedag
eller Kristi himmelsfärdsdag — skall indragas eller att frågan
därom skall tagas under omprövning har framställts — förutom i flera förut
återgivna yttranden — av kommerskollegium och sju handelskamrar. En
motsatt ståndpunkt har, såsom förut nämnts, förfäktats av Daco.

För vissa särskilda yrkanden i yttrandena må slutligen lämnas följande
redegörelse.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, huruvida icke från lagens tillämplighetsområde
bör undantagas vad i 14 kap. 45 § strafflagen stadgas rörande åtal
av vissa brott, som begåtts under sabbat. — Länsstyrelsen i Uppsala län
anför, att den föreslagna formuleringen av lagen syntes ägnad att framkalla
någon tvekan om innebörden i vissa fall, exempelvis 20 § lagen örn kommunalstyrelse
i stad, då uttrycket söckendag användes i gällande författningar
och lagen den 30 maj 1930 (örn beräkning av lagstadgad tid) ej vore tilllämplig.
Vidare ifrågasättes, örn icke med det vanligen starkt florerande
nöjeslivet den 1 maj förslaget skulle komma att vålla allmänheten vissa
olägenheter på grund av de arbetstidsbestämmelser för bageri- och konditoriarbete,
vilka skulle tillämpas i följd av förslaget. — Länsstyrelsen i Jönköpings
län anser, att butiksstängningslagen uttryckligen bör undantagas i
den föreslagna lagen. Järnvägsstyrelsen föreslår, att ett stadgande intages i
lagen, att den för söndagar avsedda tidtabellen alltid skall tillämpas den 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

maj. — Gotlands handelskammare förutsätter, att den 1 majs likställande i
vissa hänseenden med allmän helgdag ej kommer att medföra någon inverkan
på föregående vardag, utan att denna skall betraktas såsom vanlig vardag.
— Slutligen föreslår handelskammaren i Gävle bestämmelse därom, att —
därest den 1 maj icke infölle å lördag eller söndag — den lediga dag, som
man med förevarande lagförslag avsåge att vinna, skulle förläggas å närmaste
lördag.

Departementschefen.

I vårt land gäller liksom annorstädes sedan gammalt den grundsatsen,
att arbetsvila som regel skall råda å söndagar ävensom å vissa helgdagar,
vilka icke infalla å söndag. Antalet helgdagar, som ej med nödvändighet
eller aldrig infalla å söndag, är genom en förordning av år 1772
bestämt till tio. Ett stadgande, som förutsätter sön- och helgdagsvila,
återfinnes i strafflagens 7 kap., vilket handlar örn religionsbrott. Enligt
dess 3 § straffas den, som å sön- och högtidsdagar idkar hantverk eller
annat arbete, som kan tåla uppskov. Intagandet av detta lagbud i strafflagen
torde vid dess tillkomst år 1864 hava dikterats huvudsakligen av
hänsyn till den kristna statsreligionens helgd. Numera torde det närmast
vara den allmänt förhärskande uppfattningen, att behov föreligger av viss
regelbundet återkommande arbetsvila, som kommer till uttryck i lagbudet.
Utöver nyssnämnda bestämmelse förefinnas i gällande lagstiftning åtskilliga
andra stadganden, som förutsätta sön- och helgdagsvila; i vissa fall har direkt
förbud mot arbete å sön- och helgdagar utfärdats. Därjämte finnas bestämmelser
av olika slag, vilka erfordras för att reglera de rättsförhållanden,
som föranledas därav, att verksamheten inom olika områden å sön- och
helgdagar icke uppehälles i den för söckendagar vanliga ordningen.

Av vad i det föregående anförts framgår, att frågor, vilka avsett ändring
i antalet helgdagar eller införande av arbetsfria söckendagar, vid flera tillfällen
varit föremål för överväganden. Med nämnda frågor hava vissa nyligen
vidtagna lagstiftningsåtgärder nära samband. Härmed avses de åtgärder
— med huvudsakligt syfte att bereda möjlighet till vissa inskränkningar
i arbetet inom affärslivet — varigenom år 1935 i vårt land infördes
motsvarighet till de i vissa främmande länder förekommande bankfridagarna.
Genom stadganden i växel- och checklagarna bereddes bankerna möjlighet
att inställa sin verksamhet å vissa dagar — påskafton, midsommarafton och
julafton — då affärsverksamheten sedvanemässigt i avsevärd omfattning läge
nere. I fråga örn samma dagar förklarades, genom bestämmelse i lagen örn
beräkning av lagstadgad tid, att åtgärd, som enligt lag eller särskild författning
sist skulle företagas å sådan dag, finge företagas å nästa söckendag.
Av denna redogörelse för de vidtagna lagändringarna framgår, att 1935 års
lagstiftning ingalunda innebar, att de ifrågavarande dagarna erhöllo allmän
karaktär av helgdagar eller att arbetsvila å dem skulle vara obligatorisk.

Då fråga örn införande av såsom regel obligatoriskt arbetsfria dagar ut -

Kungl. Majus proposition nr 93.

över redan nu förefintliga sön- oell helgdagar tidigare varit föremål för övervägande,
hava betänkligheter anförts särskilt nied hänsyn till de verkningar
av ekonomisk natur, som en lagstiftning av sådant innehåll skulle medföra.
Därvid har jämväl särskilt framhållits, att en lagstiftning på området icke
borde föregå sedvänjan.

I den promemoria i ämnet, vilken i slutet av förra året varit föremal för
remissbehandling, framhölls, att numera en dag — den 1 maj — syntes
hava erhållit karaktär av allmän ledighetsdag. Inom övervägande flertalet
av de verksamhetsgrenar, som reglerades av kollektivavtal, åtnjötes fullständig
ledighet den 1 maj, i ett mindre antal fall vore ungefär halva dagen
ledig. Vidare anfördes, att den uppfattningen, att den 1 maj skulle vara
ledighetsdag, numera gjorde sig gällande inom vida kretsar av vårt folk även
långt utanför deras led, vilka hade sitt arbete reglerat av kollektivavtal. Med
hänsyn till den sålunda rådande sedvänjan förklarades, att tiden nu kunde
anses vara inne att göra den 1 maj likställd med allmän helgdag med därav
följande regelmässig ledighet i samma utsträckning, i vilken ledighet för
närvarande åtnjutes under sön- och helgdagar.

I remissyttrandena har nyss angivna ståndpunkt vunnit erkännande
från skilda håll. I flertalet yttranden har sålunda förslaget att i princip
likställa den 1 maj med allmän helgdag tillstyrkts eller godtagits. Några
förespråkare finnas för den meningen, att man bör låta ifrågavarande dag
bliva allenast bankfridag. I åtskilliga yttranden har emellertid det föreliggande
lagförslaget blivit avstyrkt.

De huvudsakliga skäl, som åberopats mot förslaget att likställa den 1 maj
med allmän helgdag, äro, att arbetsinställelse nämnda dag skulle förorsaka
förluster för industri, handel och jordbruk, att dagen ur rekreationssynpunkt
är olämplig samt att helgdagarna i vårt land redan förut i alltför stor utsträckning
äro samlade å vinter- och vårhalvåret.

Gentemot vad som anförts därom, att industrien skulle hava svårt att
bära de kostnader, som vore förknippade med en helgdag den 1 maj,
särskilt med hänsyn därtill att förslag kunde förväntas rörande obligatorisk
semester av längre varaktighet än den semester, som för närvarande
i allmänhet tillkommer arbetstagare inom industrien, må erinras därom,
att den 1 maj redan nu i stor utsträckning är arbetsfri och att de fall,
då arbete dock måste utföras samt i följd därav helgdags- eller övertidsersättning
erläggas, icke kunna beräknas medföra extra kostnader av
någon större betydenhet. Yad spörsmålet örn befarade förluster beträffar,
må vidare erinras därom, att socialstyrelsen i yttranden såväl tidigare
som i nu förevarande sammanhang förklarat, att ett stadfästande av hittillsvarande
praxis med den 1 maj såsom ledighetsdag icke torde medföra några
egentliga olägenheter för näringslivet. Samma ståndpunkt Ilar intagits jämväl
i andra yttranden. På det förut anförda skälet, nämligen att den 1 maj
redan nu i avsevärd utsträckning iir arbetsfri, stöder jag mig även, då jag
anser mig kunna förklara, att legaliserandet av denna dag såsom likställd
med allmän helgdag icke — på sätt i åtskilliga yttranden framhållits —

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

såsom kompensation påkallar indragning av någon av de s. k. lätthelgdagarna.
Sistnämnda spörsmål synes mig vara av den natur, att, därest det skall
upptagas, detta bör ske i annat sammanhang. Att på sätt i några yttranden
föreslagits uppskjuta nu föreliggande spörsmål i avvaktan å en kalenderreform,
om vars öden man för närvarande icke torde hava möjlighet att
med någon grad av bestämdhet uttala sig, synes mig icke böra ifrågakomma.

Emot förevarande förslag har, som nämnts, åberopats förefintligheten av
en under den 1 maj särskilt livlig affärsverksamhet. Att vad sålunda anförts
icke är av beskaffenhet att böra förhindra förslagets genomförande
synes mig uppenbart. Denna min uppfattning har i yttrandena understötts
även från skilda affärshåll. Med hänsyn därtill kan jag icke tillstyrka i
några yttranden framlagda förslag att helt eller delvis undantaga butikstängningslagen
från tillämpningen av den nu ifrågasatta lagen. Yad jordbruket
angår må, på sätt socialstyrelsen anfört, erinras därom, att den
föreslagna lagstiftningen icke innefattar kategoriskt förbud mot arbete. Sådant
förbud skall beträffande den 1 maj gälla blott i de fall, då i lag eller
författning förbud utfärdats mot arbete å sön- och helgdagar i allmänhet.
De extra kostnader, som på grund av den nu föreslagna lagens bestämmelser
torde ifrågakomma för att få arbete, vilket anses nödvändigt, utfört den
1 maj, synas — i likhet med vad i det föregående anförts beträffande industrien
— icke komma att uppgå till mera avsevärda belopp.

Eemissbehandlingen av förevarande ärende har, såsom framgår av vad
sålunda anförts, styrkt mig i min uppfattning, att tiden nu kan anses vara
inne att göra den 1 maj i princip jämställd med allmän helgdag. Den 1
maj skall emellertid icke, såvitt den ej infaller å sön- eller helgdag — den
enda helgdag, som kan ifrågakomma, är Kristi himmelfärdsdag, vilken dock
först år 2008 nästa gång infaller å den 1 maj — i något hänseende erhålla
kyrklig karaktär. Ej heller skola, under enahanda förutsättning, å
den 1 maj bliva tillämpliga straffbestämmelserna i 7 kap. 3 § strafflagen
i fråga örn idkande av hantverk eller annat arbete å sabbatstid (tiden
emellan kl. 6 örn morgonen och kl. 9 örn aftonen å sön- och högtidsdag),
stadgandet i 4 § av nämnda kapitel, enligt vilket lagrum den omständigheten,
att ett brott förövats å sabbatstid, skall anses såsom försvårande,
eller regeln i 14 kap. 45 § strafflagen, enligt vilken regel den omständigheten,
att vissa misshandelsbrott samt resande av livsfarligt vapen ägt rum
å sabbatstid, föranleder därtill, att brottet skall falla under allmänt åtal.

Då sålunda enligt förslaget den 1 maj skall — utom i vissa särskilt angivna
hänseenden — helt likställas med allmän helgdag, anser jag, att några
förtydligande bestämmelser icke äro påkallade vare sig, på sätt järnvägsstyrelsen
yrkat, rörande tillämpligheten av viss tidtabell eller, på sätt en handelskammare
anfört, beträffande den föreslagna författningens inverkan å
dagen närmast före den 1 maj eller, på sätt en länsstyrelse ifrågasatt, med
hänsyn till det i vissa författningar förekommande uttrycket »söckendag» (i
de fall, då lagen örn beräkning av lagstadgad tid icke är tillämplig).

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Genom införande av en lag, i överensstämmelse med vad i det föregående
anförts, örn den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän
helgdag skulle å den 1 maj bliva tillämpliga alla de särskilda bestämmelser
av olika slag, vilka hava avseende å sön- och helgdag och vilka avvika
från dem, som gälla för söckendagar. Bestämmelser av anförda slag
återfinnas i bland annat lagen örn arbetarskydd, lagen örn begränsning av
tiden för idkande av handel och viss annan rörelse, förordningen angående
försäljning av pilsnerdricka, förordningen angående tillverkning och beskattning
av brännvin, lagen örn arbetstidens begränsning, lagen örn vissa
inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete,
lantarbetstidslagen och förordningen angående försäljning av rusdrycker
(såväl nu gällande som den år 1937 utfärdade, vilken ännu ej trätt
i kraft). Stadganden av nyss angivna beskaffenhet återfinnas vidare i växeloch
checklagarna, lagen örn beräkning av lagstadgad tid, flera kommunallagar
samt kungörelsen angående inskrivningsdomare och inskrivningsdagar ävensom
i åtskilliga andra författningar.

Den föreslagna lagen synes lämpligen böra träda i kraft den 1 januari
1939.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ett inom
socialdepartementet upprättat förslag till lag om den 1 majs likställande i
vissa hänseenden med allmän helgdag, av den lydelse bilaga1) till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Nils-Sture Lindqvist.

'') Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,
har här uteslutits.

Kungl. Majus proposition nr 93.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
9 februari 1938.

Närvarande:
justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
jnstitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 24 januari 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 21
januari 1938, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om. den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän
helgdag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen för lagärenden i socialdepartementet Sven Björkholm.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Majus proposition nr 03.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 11 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med övriga departementschefer anmäler chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 9 februari 1938
avgivna utlåtande över det den 21 januari 1938 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om den 1 majs likställande i vissa hänseenden med allmän
helgdag och hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran,
måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Nils-Sture Lindqvist.

Bihang till riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 03.

101 88 3