Kungl. MajUs proposition nr 90 (Proposition 1920:90)

Kungl. MajUs proposition nr 90

Jir 90.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående Sveriges anslutning
till nationernas förbund; given Stockholms slott den
14 februari 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
utrikesdepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå
riksdagen, att riksdagen må samtycka till att Kungl. Maj:t avgiver
förklaring att Sverige ansluter sig till akten om nationernas förbund av
den 28 juni 1919.

De till ärendet hörande handligar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas.

GUSTAF.

Joh. Hellner.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 höft. (Nr 90.)

V''i • "?.,v

. V- • •>.

'' V.

Kung!. May.t» proposition nr 90.

Protokoll över utrikesdepartement ti är ende, hållet inför Hans May.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
februari 1920.

Närvarande:

Hans Excellens herr Statsministern Eden,

Hans Excellens herr Ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena anförde:

Den fredstraktat, som den 28 juni 1919 undertecknades i Versailles FrSgan om
av »de allierade och associerade makterna» å den ena sidan och Tysk- siVtnnfgtm
land å den andra, och i vilken ingår överenskommelsen om upprättande nationernas
av ett nationernas förbund, har sedermera blivit ratificerad av flertalet av
de fördragsslutande makterna, och den 10 januari hava ratifikationsinstrument
av bland andra Tyskland samt fyra av de allierade och associerade
huvudmakterna, nämligen Storbritannien, Frankrike, Italien och Japan, blivit
deponerade i Paris, samt protokoll häröver upprättats. På grund av
fredstraktatens bestämmelser träder överenskommelsen om nationernas förbund
härmed i kraft, och de makter, vilka enligt bilaga till förbundsakten
äro inbjudna att ansluta sig till förbundet såsom ursprungliga medlemmar
,hava att från sagda dag räkna den tid av två månader, inom vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Utgångs punkten.

Allmän

historik.

anmälan om sådan anslutning skall ske. För Sveriges del har Hans
Excellens herr Statsministern mottagit meddelande härom dels genom
telegram av 10 januari 1920 från dåvarande franska konseljpresidenten
och presidenten i fredskonferensen, Clemenceau, dels genom skrivelse av
samma datum från nationernas förbunds generalsekreterare, sir James
Eric Drummond.

Jag anhåller i anledning härav att nu få inför Eders Kungl. Maj:t
anmäla frågan om Sveriges anslutning till förbundet.

Våldets ersättande med rätten såsom medel för utjämning av
tvister staterna emellan har sedan århundraden varit föremål för
statsmännens arbete och folkens förhoppningar. Sitt mest omfattande
resultat hade dessa strävanden före världskriget nått i de överenskommelser,
som träffats vid de s. k. fredskonferenserna i Haag åren 1899 och 1907.
Krigets erfarenheter hava emellertid lärt, huru svagt det skydd världsfreden
därmed vunnit i själva verket var. Men samma erfarenheter
hava ock givit ny kraft åt bemödandena att på säkrare grundvalar uppföra
en verklig rättsordning mellan staterna: på olika håll och vid skilda tillfällen
hava inflytelserika röster höjts till förmån för folkens inbördes sammanslutning
till ett nationernas förbund i sådant syfte.

Tanken på ett nationernas förbund till fredens tryggande är långt
ifrån ny. Bortsett därifrån, att varje rättstillstånd mellan staterna, hur
fragmentariskt och otillfredsställande det än må vara, förutsätter ett slags
staternas samfund, och bortsett sålunda därifrån, att i denna meningett
nationernas förbund existerat lika länge som det funnits rättsregler
för staternas inbördes samfärdsel, ha under tidernas lopp åtskilliga planer
bragts å bane för skapandet av ett nationernas förbund i mera
egentlig mening.

Under medeltiden kunde den katolska kyrkan i viss månsägas bilda
en överstatlig enhet av samtliga under densamma hörande folk, och en och
annan gång uppdyka även tankar att skapa en särskild politisk sammanslutning
av de till denna kyrka hörande kristna staterna. Kyktbarast är
den plan, som år 1305 i detta syfte framlades av fransmannen Pierre Dubois.

Med den katolska kyrkoenhetens sprängning måste dylika tankar
läggas på en något annan grund. Den vanligaste formen blev planer för
åvägabringandet av en evig fred. Denna fred skulle vara byggd antingen
på jämvikten mellan de sammanslutna staterna — det förhållandet, att i
ett system av stater alla medlemmarna anse sig skyldiga att förebygga,
att en av dem förvärvar en hotande övermakt samt att med gemensamma
krafter inskrida, om så skulle ske — eller på ett med tvångsmedel garanterat

Kungl. Maj:/* proposition nr HO.

förfarande för slitande av tvister mellan förbundsmedlemmarna. Vanligen
avsågs sammanslutningen skola omfatta samtliga stater i Europa,
stundom emellertid uteslutande de kristna staterna.

1 allmänhet fattades upprätthållandet av det territoriella status quo
såsom förutsättningen för fredens bevarande, och konstruerades fredsprojekten
i överensstämmelse härmed. En följd av denna uppfattning var,
att det dröjde länge, innan förslagen medgåvo valfrihet beträffande
anslutningen till de sammanslutningar, som de avsågo att skapa. Insikten
om att en varaktig fredsfrämjande enhet av stater icke kan bildas genom
yttre tvång gjorde sig först jämförelsevis sent gällande.

En särskild kategori av förslag äro de, som avse att först skapa
ett idealt sakernas tillstånd i territoriellt hänseende och att sedan låsa
fast utvecklingen vid den sålunda vunna ståndpunkten.

Bland de olika planerna kunna nämnas följande:

Henrik IV:s minister Sully låter i sina memoarer, »Economies Royales»,
konungen år 1603 framställa ett förslag avseende bildandet av eu
»kristen republik», bestående av femton stater, som skulle formas genom
sammanslagning, styckning och utvidgning av redan bestående stater.
Sammanslutningen skulle ledas av ett råd av sextio delegerade; detta
råd skulle ha att upprätthålla de nyskapade territorialförhållandena, att
förlika alla tvister mellan kristna stater, att upprätthålla tolerans mellan
katoliker och protestanter samt att förebygga tyranni inom de särskilda
staterna, allt i förekommande fall med våld.

I samma riktning och i uttrycklig anslutning härtill utarbetade
abbé de Saint-Pierre, som haft tillfälle att vid fredskongressen i Utrecht
år 1713 på nära håll se vådorna av det då rådande anarkiska tillståndet
i Europa, en plan till skapande av eu evig fred. Det status, som det för
honom gällde att garantera, var den tämligen konstlade reglering, som framgått
såsom kongressens resultat. Medlet skulle vara eu sammanslutning mellan
alla Europas stater, vilken såsom organ skulle äga en allmän riksdag
med på en gång lagstiftande, dömande och verkställande makt gentemot
medlemmarna. Till grund för riksdagens verksamhet skulle ligga
en samfällt antagen konstitution, som skulle kunna ändras blott genom
enhälligt beslut. Riksdagen skulle till sitt förfogande äga en förbundsarmé.

Abbé de Saint-Pierre’s plan upptogs och utvecklades år 1761 av Rousseau,
genom vars förmedling den kommit till eftervärlden. Bland annat
nådde den sålunda Alexander I av Ryssland och gav hos honom upphov
åt den tanke, som sedermera tog form i den heliga alliansen. Rousseaus
utformning av planen förutsätter nationalstaternas avskaffande och kännetecknas
i det hela av bristande verklighetssinne.

6 Kungi. May.ts proposition nr 90.

En av fransmannen Emeric Crucée år 1623 framlagd plan torde
giva det första exemplet på en såsom fullt universell tänkt sammanslutning
av världens stater till fredens bevarande.

Samtliga nu omnämnda förslag ville nå det mål de satt sig före.
genom att skapa en verklig ny statsbildning, omfattande de särskilda
staterna och grundad på tvångsanslutning till den nya förbundsstaten.
De förblevo dock utopier, som aldrig kommo att spela någon roll i det
reella politiska livet.

Emellertid hava försök gjorts även pa annan bas. I främsta
rummet kommer härvid i betraktande den representativa tanken, enligt
vilkeu de särskilda staterna skulle bibehålla sin gamla självständighet,
samt territorialförhållandena ej med nödvändighet en gång för alla fixeras.
Länderna skulle bilda en fri sammanslutning, dock med åtagande
att underordna sig beslut av internationella kongresser och av internationella
domstolar. I dessa organ skulle de alla vara företrädda.

Måhända kan denna tanke ledas tillbaka ända till Grotius, i vars
stora arbete om krigets och fredens lagar, utkommet år 1625 och utgörande
en grundval för folkrättens hela vidare utveckling, återfinnes ett uppslag,
enligt vilket »det skulle vara nyttigt för att ej säga nödvändigt, att
det funnes ett slags församlingar, representerande de kristna staterna, och
där tvister mellan vissa av dem skulle slitas av dem, som ej hade intresse
i saken, och som även skulle äga tvinga parterna att antaga eu
fred på billiga villkor». Till denna idé anknyter engelsmannen
Bentham i ett på 1780-talet författat, omkring år 1840 utgivet verk
ett förslag, innebärande att alla mellanfolkliga tvister skulle slitas av
kongresser av ombud för de europeiska makterna. Kongresserna skulle
för genomdrivande av sina beslut förfoga över eu internationell armé,
sammansatt av kontingenter från de olika staterna. Freden borde tryggas
genom en allmän nedsättning av de stående härarnas styrka.

En fast grund för tankens vidare utveckling lades genom Kant,
som i ett år 1795 utkommet arbete om den eviga freden framhöll,
att ett nationernas förbund till fredens bevarande och med en högre
grad av universalitet kunde bildas endast på den fulla frivillighetens
väg, nämligen så, att först de enskilda staterna efter sympatier och
affiniteter sammanslöte sig till smärre grupper, vilka därefter kunde
förena sig till det universella samfundet, av Kant kallat Folkstaten,
vilket borde vara utrustat med eu världskongress såsom organ, bildad
av ombud för de ingående staterna. Detta fria förbund skulle vara plastiskt
och ombildbart efter växlingar i de inre betingelserna, särskilt na -

Kungl. Maj:ts proposition nr Ut).

tionemas vilja. I övrigt vore deri enda säkra garantien för freden
staternas inbördes beroende av varandra, vilket därför borde utvecklas.

Det är på denna grundtanke som de märkligaste folkförbundsförslag,
vilka framkommit under 1800-talet, bygga. Ett av dessa, med schweizaren
Sartorius till upphovsman och framställt 1837, åsyftar bildandet
av eu universell republik enligt det representativa systemet. Ett annat
har framlagts av fransmannen de Parieu, en framstående jurist och går
ut på inrättandet av en internationell kommission, tillsatt av regeringarna
och parlamenten och kompetent att till behandling upptaga mellanfolkliga
frågor. Engelsmannen Lorimer har på 1870-talet föreslagit, dels
att årliga kongresser skulle anordnas, dels ock att det skulle upprättas
särskilda organ för internationell lagstiftning, rättsskipning och exekution
med väpnad samfälld makt; i samband härmed skulle de europeiska staterna
avlägga sina rustningar. I anslutning och delvis opposition till
detta förslag har den schweiziske folkrättsläraren Bluntschli 1878 framkastat
tanken på ett system, enligt vilket frågor av politisk art samt
lagstiftningsfrågor skulle lösas av ett europeiskt råd och en europeisk
senat — i rådet skulle statsöverhuvudena sitta, — medan smärre rättsfrågor
skulle gå till eu fast internationell domstol eller skiljedomstol;
frågor rörande den internationella förvaltningen skulle handläggas av
denna förvaltnings egna organ, de internationella byråerna.

Vid sidan av denna tänkarnas och de rättslärdes utformning av
idén om ett nationernas samfund har, i synnerhet under det senaste århundradet,
gått en stark faktisk utveckling mot närmare förbindelser
mellan staterna och mot gemensam behandling av sådana politiska och
kulturella frågor, som direkt eller indirekt varit av betydelse för Europa
i dess helhet eller för hela kulturvärlden. Redan Wienkongressen utgjorde
ett försök att efter revolutions- och napoleonskrigens skakningar
reorganisera det europeiska statssystemet såsom eu enhet, och i »deri
heliga alliansen» ville man som bekant skapa ett slags organ för bevarande
av det reorganiserade statssystemet. Alliansen blev i själva verket
blott en stormaktssammanslutning till skydd för den absoluta monarkien
och därmed i viss mån till bekämpande av tidens friare riktningar inom
statslivet. Den föll också inom kort sönder, men metoden att handlägga
de stora internationella frågorna på kongresser fullföljdes även under århundradets
senare hälft, och om än deltagandet i dessa kongresser mestadels
begränsades till stormakterna samt till de stater, som särskilt berördes
av de till behandling föreliggande frågorna, har dock i denna form idén
om de moderna staternas organiska samhörighet tagit sig allt mer betydelsefulla
uttryck. Man kan erinra om det principuttalande, som förekom i en

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Presidenten

Wilsons

initiativ.

av Napoleon III år 1863 utfärdad inbjudning till en sådan allmän europeisk
kongress, nämligen att dess uppgift skulle vara att efter de förändringar
i gränser och maktförhållanden som inträffat »sammanbinda
de nya elementen samt konstatera och stadfästa de skedda omvandlingarna».
Särskilt märkliga äro de båda s. k. fredskonferenserna i Haag
1899 och 1907, vilka redan genom sin omfattning — icke blott alla
europeiska stater voro där representerade, utan vid den förra även Förenta
Staterna och Mexiko, Japan, Kina, Persien och Siarn samt vid den
senare över tjugu utomeuropiska stater — och genom den universella
karaktären av sin uppgift kunna sägas verkligen utgöra en representation
för den samlade kulturvärlden. I dessa konferensers arbete framträder
också en anknytning till den teoretiska utveckling av tanken på en universell
rättsordning, som ovan berörts.

De hava nämligen genom skapandet av den s. k. permanenta skiljedomstolen
i Haag sökt upptaga till förverkligande tanken hos de folkrättslärare,
t. ex. italienaren Fiore och ryssen Kamarowski, som, med utgångspunkt
hos Grotius, ansett att början till en internationell organisation av
staterna bör göras med upprättandet av en domstol för slitande av tvister
mellan dem. En sådan begränsad organisation borde kunna genomföras
även på en tidpunkt, då det vore för tidigt att väcka fråga om
utrustande av folkrättssamfundet med periodiska kongresser såsom organ.

Världskriget, som sprängt alla de sålunda uppvuxna internationella
banden, gjorde å andra sidan kravet på en världsordning till skydd mot
liknande fruktansvärda katastrofer starkare än någonsin. I och med
presidenten Wilsons budskap den 22 januari 1917 fördes frågan om
fredens tryggande genom bildandet av ett nationernas förbund definitivt
fram i första planet av de problem, som behärska samtidens politiska liv.
En växande rörelse i alla länder bar frågan vidare. Regeringar och enskilda
sammanslutningar, bland vilka märkas den interparlamentariska
unionen, den amerikanska »League to enforce peace,» som framlagt fullständiga
utkast, samt den internationella Centralorganisationen för en varaktig
fred, gingo i författning om dess utredande och om utarbetande av förslag
till tankens realiserande.

Sedan presidenten Wilson i ett tal den 8 januari 1918 i fjorton punkter
sammanfattat sitt program i ämnet, blevo, under de meningsutbyten,
som föregingo stilleståndsfördraget den 11 november 1918, dessa
punkter av huvudmakterna bland de krigförande erkända såsom grundvalen
för det kommande arbetet på återupprättandet av freden och på
dess framtida tryggande.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 90.

Även inom vårt land hava de för hela världens framtid betydelse- ^rige^del
fulla strävanden jag ovan berört vunnit mäktig återklang och varmt förarbeten
understöd. Den svenska regeringen har med all kraft sökt befrämja A
deras framgång, i den mån regeringen därtill halt tillfälle. I aibetet rättsordhärför
har anknytning sökts med de under världskriget neutrala makter- ning
na, i främsta rummet med Danmark och Norge, och regeringen har hela
tiden handlat i full överensstämmelse med regeringarna i sistnämnda
båda länder.

Jag vill erinra om, att svenska regeringen i samförstånd med danska
och norska regeringarna vid upprepade tillfällen under de senaste åren
vidtagit åtgärder för uppnående av samverkan mellan Europas neutrala
stater i syfte att tillvarataga dessa staters gemensamma intressen vid
eller efter krigets slut. Den senaste av dessa åtgärder företogs i följande
sammanhang:

I anslutning till förhandlingar, som ägde rum vid ministermötet
i Kristiania i november 1917, samt i anledning av beslut vid mötet,
täcktes Eders Kungl. Maj:t den 22 januari 1918 tillsätta en kommitté,
bestående av f. d. justitierådet, förutvarande statsrådet, friherre
E. Marks von Wurtemberg, ledamoten av riksdagens andra
kammare och av svenska interparlamentariska gruppen, förutvarande
statsrådet, friherre Th. Adelswärd samt dåvarande kabinettssekreteraren
O. A. H. Ewerlöf, med uppgift att under samarbete med motsvarande
kommittéer, som kunde bliva tillsatta i Norge och Danmark, fullfölja
det förberedande arbetet för tillvaratagande av de neutrala staternas intressen
vid eller efter krigets slut och i sådant syfte undersöka och
bearbeta det material, som i detta avseende förelåge.

Sedan kommitterade med uppdrag svarande mot det ovan angivna
blivit utsedda i Danmark och Norge, sammanträdde de tre kommittéerna
i maj 1918 i Köpenhamn för preliminära överläggningar. Man överenskom
därvid, att dessa förhandlingars resultat skulle i form av identiska
rapporter av de särskilda kommittéerna framläggas för deras regeringar.
De svenska kommitterade ingåvo för sin del den 22 i samma
månad till Ministern för utrikes ärendena en skrivelse i ärendet, varuti
uttalades, att den lämpliga formen för upptagande av arbetet för
förberedande av tillvaratagandet av de neutrala staternas intressen vid eller
efter krigets slut vore en konferens mellan ombud för regeringarna i Europas
neutrala stater. Med denna utgångspunkt hade kommitterade planlagt
och begränsat sitt arbete på sådant sätt, att det skulle avse uppbyggande av
en framtida mellanfolklig rättsordning men inskränkas till vissa särskilda
inom denna ram fallande frågor, vilka å ena sidan vore av den

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 75 Käft. (Nr 90.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

allmänna karaktär, att de i lika hög grad berörde alla neutrala staters
intressen, och å den andra genom tidigare arbeten så allsidigt belysta,
att en praktisk lösning redan vid ifrågavarande tidpunkt vore möjlig.
Nämnda fyra frågor gällde: 1) permanent organisation av de interna tionella

freds- eller folkrättskonferenserna, 2) staternas förpliktelse att före
tillgripandet av fientligheter låta sina tvistigheter bliva föremål för behandling
i fredliga former, 3) inrättande av en ny fast domstol för internationella
rättstvister, samt 4) inrättande av organ för internationellt
undersöknings- och förlikningsförfarande. Däremot uteslötos från programmet
frågor, vilka falla inom krigets folkrätt, och tillsvidare även
det i viss mån aktuella men dittills otillräckligt förberedda spörsmålet om
användande av internationella tvångsmedel mot stat, som åsidosatte samfällt
antagna rättsregler, ävensom det därmed nära sammanhängande
problemet om internationell inskränkning i rustningarna.

I enlighet med erhållet uppdrag uppgjorde sedermera den svenska
kommittén på grundvalen av nämnda program ett förslag till inbjudningsskrivelse
till Europas neutrala stater, avsett att framlägggas vid det
nordiska ministermötet i Köpenhamn i juni 1918. Detta förslag, som
innefattade utkast till skrivelser, i huvudsak återgivande nyssnämnda
rapports innehåll, biträddes av danska och sedermera även av norska
regeringen.

Ifrågavarande framställning blev även under de första dagarna i september
1918 genom respektive sändebud i Stockholm tillställd nederländska,
schweiziska och spanska regeringarna med en tillsvidare icke officiell
förfrågan, huruvida de voro villiga att låta sig representeras i den diplomatiska
neutrala konferens, man från svensk, dansk och norsk sida ifrågasatt.
Samtidigt erhöllo de krigförande makternas sändebud i Stockholm
kännedom om innehållet och räckvidden av den hänvändelse, som
från de skandinaviska staternas sida sålunda gjorts till övriga neutrala
makter i Europa.

Under tiden hade, beträffande de tre sista av programmets fyra
frågor, den svenska kommittén utarbetat förslag till diskussionsgrundval
för den tilltänkta konferensens arbeten. Motsvarande arbete hade samtidigt
beträffande den första frågan — Haagkonferensernas permanenta organisation
— utförts av den norska kommittén.

De sålunda utarbetade förslagen underkastades vid ett gemensamt
sammanträde av de tre kommittéerna i Köpenhamn under de sista dagarna
av september och de första i oktober 1918 en samfälld granskning. Man
enades därvid om att åt diskussionsgrundvalen giva en fastare form än

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

den ursprungligen avsedda, så att den övervägande linge karaktären av
artiklar i ett tämligen detaljerat konventionsutkast.

Innan eu dylik bearbetning hunnit komma till stånd, både emellertid
från nederländska, schweiziska och spanska regeringarna ingått svar på
ovannämnda förfrågan. Då av dessa svar framgick, att man ej hade att
räkna med sammanträdandet av en neutral konferens, bortföll den ursprungliga
utgångspunkten för kommittéernas arbeten. Därmed måste
även följa en förändring av dessa arbetens innebörd. Kommittéerna
funno sig i anledning härav böra mera fullständigt utarbeta och såsom
gemensamt förslag till internationell överenskommelse framlägga resultatet
av sina samfällda arbeten. Därvid blev det program, som avsågs i deras
preliminära rapporter, i viss mån vidgat.

Vid ett gemensamt möte i Köpenhamn under de sista dagarna av
november 1918 fastställdes efter gemensam granskning av de tre kommittéerna
texten till ett från denna nya utgångspunkt formulerat konventionsutkast.
Därmed var kommitterades ursprungliga uppdrag avslutat,
, varefter de till Ministern för utrikes ärendena överlämnade ifrågavarande
utkast jämte eu av kommittéerna godkänd översättning därav till
franska språket.

Jag vill erinra därom, att ifrågavarande utkast, blivit jämte kommitterades
skrivelse av den 21 december 1918, varmed detsamma överlämnades
till Ministern för utrikes ärendena, befordrat till trycket under
titeln »Betänkande rörande en internationell rättsordning, avgivet av därtill
av Kungl. Maj:t utsedda kommitterade, jämte förslag till konvention,
utarbetat av ovannämnda kommitterade i samarbete med motsvarande av
danska och norska regeringarna tillsatta kommittéer.»

Sagda betänkande blev på sin tid utdelat till riksdagens ledamöter.
Jag tillåter mig rörande kommitterades utkast hänvisa till detsamma,
vilket jämte betänkandet finnes såsom bil. 9 fogat vid detta protokoll, och
vill här endast i korthet redogöra för dess huvudpunkter. De i utkastet
och dess motiv angivna synpunkter hava i vederbörliga delar väsentligen
legat till grund för sedermera från de skandinaviska regeringarnas
sida gjorda framställningar om vidtagande av ändringar i det under fredsförhandlingarna
i Versailles utarbetade förslaget till fördrag för nationernas
förbund.

Kommittéutkastet innebar i korthet följande:

Varje mellan stater uppkommen tvist, som ej kunnat utjämnas på
diplomatisk väg, skulle hänskjutas antingen till procedur inför domstol
eller till ett icke judiciellt förfarande, avseende opartisk undersökning av
tvisten och på denna undersökning grundat försök att åstadkomma förlikning.

Det skandinaviska

samarbetets
resultat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Såsom domstol förutsättes antingen skiljedomstol, på vars sammansättning
parterna äga utöva inflytande, t. ex. ett tribunal enligt 1907
års konvention om den s. k. permanenta skiljedomstolen i Haag, eller
också en fast internationell domstol med ett starkt begränsat antal
ledamöter, tillsatta av staterna gemensamt genom val, varvid de alla äga
lika inflytande. Undersöknings- och förlikningsförfarandet uppdrages åt
särskilda nämnder av fem personer, utsedda, såvitt möjligt, av parterna
själva.

Domstolsförfarande äger rum, när parterna äro därom ense. Äro
parterna eniga om att anse den fasta domstolen kompetent, skall tvisten
avdömas av densamma, eljest av skiljedomstol. Kan enighet om domstolsförfarande
ej uppnås, skall under alla omständigheter undersökningsförfarande
komma till stånd.

Domstols utslag skall vara för parterna bindande. Resultatet av
undersökningsförfarandet skall däremot blott avse att tjäna till grund för
förlikning och således ej vara bindande, men parterna skola avstå från
användande av maktmedel, till dess viss tid förflutit från resultatets fram- .
läggande.

Såsom ett önskemål framhålles, att domstolsförfarandet för tvists
slitande måtte i allt vidare utsträckning komma till användning. För
att detta skall kunna ske, måste emellertid den materiella folkrätten i
väsentlig mån utvecklas. Ur denna synpunkt föreslås de forna Haagkonferensernas
utbildning till en permanent institution med periodiskt återkommande
sammanträden och noggrant förberedda arbetsprogram.

Såsom huvudorgan för denna förberedelse samt i allmänhet som
centralmyndighet för den mellanfolkliga rättsordningen föreslås i utkastet
ett s. k. internationellt råd med femton ledamöter, tillsatta även
dessa efter en metod, som åt alla stater inrymmer ett lika inflytande. Rådets
uppgifter, utom folkrättskonferensernas förberedande, äro förnämligast
att utgöra ett sammanhållande organ för undersöknings- och förlikningsnämnderna
samt att övervaka staternas efterlevnad av den överenskomna
internationella rättsordningen och göra anmälan till signatärmakterna, så
snart någon gjort sig skyldig till överträdelse av dessa bestämmelser. På
sistnämnda punkt anknyter förslaget i viss mån till det med frågan
om ett nationernas förbund förknippade kravet på samfällda tvångsmedel
gentemot fördragsbrytande stat. Att närmare bestämmelser om sådana
tvångsmedel icke upptagits i utkastet, motiveras därmed, att initiativ i
detta ämne av vissa angivna anledningar ansetts icke lämpligen kunna tagas
från de mindre staternas sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

Redan innan ifrågavarande utkast blivit avlämnat till Ministern
för utrikes ärendena, både emellertid inträdda förändringar i den politiska
världssituationen gjort det angeläget, att utredning komme till stånd
rörande såväl internationella tvångsmedel som det i sammanhang därmed
stående spörsmålet om internationell begränsning av rustningarna.

Med anledning härav täcktes Eders Kungl. Maj:t den 19 november
1918 anbefalla den svenska kommittén att utreda spörsmålen om Sveriges
ställningstagande till förslag, som från andra håll kunde väntas framkomma
rörande nyssnämnda båda frågor; och bemyndigades kommittén
att, under förutsättning av danska och norska regeringarnas samtycke,
samarbeta med förenämnda danska och norska kommittéer jämväl under
den sålunda anbefallda utredningen. Härvid blev envoyén Ewerlöf, som
på grund av sin tjänst var hindrad att deltaga i kommitténs arbete, befriad
från ledamotskapet i kommittén, och förordnades riksbanksfullmäktigen,
ledamoten av riksdagens andra kammare, förutvarande statsrådet
Hjalmar Branting att, så snart kommittén avslutat sina redan påbörjade
arbeten, inträda såsom ledamot i densamma.

Kommittén upptog omedelbart det senast anbefallda arbetet och
förehade även överläggningar med den danska och den norska kommittén.
På grund av händelsernas snabba utveckling vid fredskonferensen
i Paris blev kommittén emellertid ej i tillfälle att före förbundsfördragets
utarbetande avgiva utlåtande i ämnet, men dess förberedande överläggningar
i ärendet hava, liksom förenämnda utkast rörande en internationell
rättsordning, i väsentlig mån legat till grund för den instruktion, som, på
sätt framdeles skall närmare omnämnas, utfärdades för svenska delegerade
vid fredskonferensens behandling av frågan om nationernas förbund.

T december 1918 upptogos underhandlingar mellan Sverige, Danmark
och Norge rörande de tre skandinaviska regeringarnas ställning
till de förberedande arbeten beträffande upprättandet av ett nationernas
förbund, vilka voro att emotse i samband med de då stundande fredsförhandlingarna.
Man enades om att till franska regeringen genom vederbörande
ministrar i Paris låta överlämna en verbalnote i ämnet. I
denna note, vilken var redigerad på grundvalen av ett inom de skandinaviska
kommittéerna utarbetat utkast, framhölls, att grundandet av ett
sådant förbund vore av vital betydelse för alla civiliserade stater och
skulle återverka på de rättsliga förbindelserna mellan staterna samt även
kunna medföra väsentlig inverkan på staternas konstitutionella, ekonomiska
och militära organisation; och gjordes i anslutning härtill gällande,
att det för staterna■ vore av grundväsentlig vikt att allt ifrån början få
deltaga i arbetet på ifrågavarande spörsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

^Fredskonfe De framställningar, som i enlighet härmed gjordes i Paris, ledde

rensen om emellertid icke till något resultat. Sedan nämligen förhandlingarna i
^förbund18 Paris angaende preliminärfreden inletts, beslöto de i förhandlingarna deltagande
makterna, att frågan om grundläggandet av nationernas förbund
skulle behandlas på liknande sätt som övriga med freden sammanhörande
problem, d. v. s. uteslutande av de allierade och associerade staterna.
Fredskonferensens plenarförsamling utsåg i enlighet härmed den 25
januari 1919 eu särskild kommission, vilken under presidenten Wilsons ordförandeskap
skulle utarbeta ett förslag till överenskommelse om ett blivande
nationernas förbund. I kommissionen ingingo till en början representanter
för de allierade och associerade huvudmakterna, Amerikas Förenta
Stater, Frankrike, Storbritannien, Italien och Japan, ävensom för Belgien,
Brasilien, Kina, Portugal och Serbien. Sedermera förstärktes kommissionen
med representanter för Grekland, Polen, Rumänien och TjeehoSlovakien.

Kommissionen avgav den 14 februari 1919 ett förslag, varav svensk
översättning finnes som bil. 2 fogad vid detta protokoll.

Man återfinner däri de väsentliga dragen i det fördrag rörande
nationernas förbund, som sedermera intagits i fredstraktaterna.

Förbundet är avsett att omfatta de allierade och associerade makterna
samt vissa andra stater, vilka från början inbjudas att tillträda.
Inträde kan sedermera medgivas även andra stater, som uppfylla vissa
villkor. Sadant medgivande förutsätter emellertid en kvalificerad majoritet
av förutvarande förbundsstater.

Förbundets huvudorgan äro enligt förslaget: 1) den s. k. delegeradeförsamlingen,
bestående av ombud för alla förbundsstater, 2) exekutivrådet,
sammansatt av ombud för de fem allierade och associerade
stormakterna och fyra mindre stater, samt 3) ett permanent sekretariat.

Såsom förbundets ändamål angivas i förslaget det mellanfolkliga
samarbetets befrämjande samt tryggandet av internationell fred och
säkerhet.

I avseende å fredstillståndets bevarande vill förslaget på olika
vägar åstadkomma ökade garantier.

Det söker dessa garantier dels i rustningarnas inskränkning, dels i
införandet av en procedur för fredlig lösning av mellanfolkliga tvister,
vilken de tvistande staterna, vid äventyr av samfällt ingripande från
övriga staters sida, äro förpliktade att anlita, dels slutligen i förbjudande
för framtiden av hemliga allianser.

Rustningsinskränkningen har fått formen av ett erkännande från
förbundsstaternas sida av principen om att rustningarna böra inskränkas

Kungl. Maj;ts proposition nr 90.

så långt det är förenligt med å ena sidan det egna landets säkerhet och
å den andra möjligheten av att gemensam militär aktion från förbundsstaternas
sida kan visa sig erforderlig. I följd av detta erkännande
överlåta dessa stater åt exekutivrådet att uppgöra förslag till rustningsprogram
för varje stat. Detta program skall underställas de särskilda
regeringarna, och sedan det för ett land godkänts av dess regering, får
det i denna del icke överskridas utan rådets samtycke. För övrigt innebär
förslaget, att rådet skall taga under övervägande lämpligaste sättet för
avveckling av den privata krigsmaterielindustrien, samt att förbundsstaterna
förbinda sig att icke för varandra hemlighålla något angående sina
militära maktmedel eller möjligheterna att öka desamma.

Det förfarande för mellanfolkliga tvisters slitande, som enligt förslaget
måste komma till användning, är antingen domstolsförfarande,
därest parterna därom ena sig, eller ock en i förslaget bestämd medlingsprocedur.
Domstolsförfarande äger rum antingen inför en av parterna
överenskommen skiljedomstol eller vid en fast internationell domstol,
som är avsedd att framdeles upprättas av förbundsstaterna. Medlingsproceduren
föregår hos exekutivrådet eller under vissa förutsättningar
hos delegeradeförsamlingen. Leder proceduren ej till tvistens biläggande,
avgiver rådet eller församlingen ett uttalande om hur den enligt
dess mening bör avgöras.

Utslag av skiljedomstol eller den fasta domstolen är bindande för
parterna. Dess åsidosättande medför risk för ingripande från förbundets
sida. Exekutivrådets eller delegeradeförsamlingens yttrande rörande
tvist är likaledes bindande, så framt det omfattats av ombuden för alla
stater, som stå utanför tvisten. Uppnås ej sådan enhällighet, är uttalandet
däremot ej bindande.

Att börja krig utan anlitande av domstols- eller medlingsförfarande,
eller under det sådant förfarande pågår är förbjudet. Detta »moratorium»
fortfar tre månader efter förfarandets avslutning.

Däremot är krig icke enligt förslaget förbjudet, om en tvist varit
föremål för medlingsförfarande utan att detta lett till uppgörelse eller
till sådant enhälligt uttalande av rådet eller församlingen, som i det
föregående nämnts. Möjligheten att i dylikt fall börja krig synes kvarstå,
så länge tvisten över huvud äger aktualitet.

Tillämpningen av bestämmelserna mot omedelbart anlitande av
maktmedel är enligt förslaget ej inskränkt till förbundets medlemmar.
Varje krig eller krigshot förklaras vara något som angår förbundet, och
dess medlemmar förbehålla sig att vidtaga de åtgärder för fredens bevarande,
som de finna lämpliga och verksamma. I händelse av tvist

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

mellan en förbundsstat och en stat, som ej tillhör förbundet, eller mellan
två utom förbundet stående stater, uppmanar förbundet den eller de
utomstående att i avseende å tvisten ikläda sig en förbundsstats förpliktelser.
Mot stat, som, i stället för att efterkomma dylik uppmaning, börjar
krig, inskrider förbundet.

De maktmedel, s. k. sanktioner, som enligt förslaget kunna ifrågakomma
mot stat, som handlar i strid med förbundsakten, äro dels
ekonomiska, dels militära. De äro ovillkorligen tillämpliga endast mot
stat, som börjar krig, då sådant enligt akten ej må ifrågakomma. I
händelse av passivt motstånd från en stats sida mot domstolsutslag eller
mot enhälligt utlåtande av exekutivrådet eller delegeradeförsamlingen
komma sanktioner till användning endast i den mån rådet därom
framställer förslag, och detta bifalles av de särskilda förbundsmedlemmarna.

De ekonomiska sanktionerna utgöras av den fördragsbrytande statens
fullständiga avspärrning från yttervärlden, med alla de åtgärder
som därav betingas. Härvid märkes särskilt, att, i analogi med vad
som under det nu avslutade världskriget varit fallet, jämväl utom
förbundet stående stater skola bringas att deltaga i avspärrningsåtgärderna.

Om de militära sanktionernas tillämpning lämnar förslaget ej någon
annan upplysning än, att det åligger exekutivrådet att i det särskilda
fallet föreslå förbundsmedlemmarna med vilka verksamma militära
medel envar av dfem skall bidraga till den väpnade styrka, som är
av nöden. I fråga om ekonomiska sanktioner avser förslaget förpliktelse
för varje förbundsstat att, utan framställning av rådet eller annat förbundsorgan,
på eget omdöme och ansvar skrida till avspärrning i fall,
där sådan enligt förslaget förutsättes böra inträda.

Det omöjliggörande av hemliga allianser, som utgör ett av förslagets
medel för fredens bevarande, är avsett att förverkligas genom en
bestämmelse om alla internationella överenskommelsers inregistrerande
hos förbundssekretariatet, som har att ofördröjligen offentliggöra dem, i
sammanhang varmed bestämmes, att överenskommelser, som ej registrerats,
sakna verkan.

De bestämmelser i förslaget, vilka avse det mellanfolkliga samarbetets
utveckling, åsyfta förutom en centralisering under förbundets
ledning av redan internationellt organiserade verksamhetsområden, skapandet
av en internationell sociallagstiftning under förbundets auktoritet.
Hit hör vidare en bestämmelse om åtgärders vidtagande till skydd för

Kung!. Maj:ts proposition nr 00.

transiteringens frihet samt om likartad behandling av alla länders handel.
Till det tillämnade mellanfolkliga samarbetet torde slutligen höra
hänföras det system, som förslaget avser att skapa beträffande kolonier
och territoritorier, vilka till följd av kriget upphört att stå under de staters
överhöghet, som tidigare styrde dem, och vilka bebos av folk, som
ännu ej äro i stånd att själva tillvarataga sina intressen. Enligt detta
system skall förvaltningen nämligen ske i förbundets namn och på dess
ansvar men genom någon av detsamma befullmäktigad stat såsom mandatarie.

Utom förbundets redan omnämnda organ, rådet, församlingen och det
permanenta sekretariatet, skola finnas två ständiga kommissioner, varav
den ena skall tillhandagå rådet med upplysningar i militära frågor, och
den andra hava viss befattning med kolonialförvaltningen under mandatsystemet.
Dessutom skola redan befintliga internationella kommissioner
och byråer inordnas under förbundet såsom dess organ, under förutsättning
att i byråerna intresserade makter äro därom ense. En internationell
arbetsbyrå skall upprättas.

Den 11 mars 1919 inbjöd fredskonferensen genom medlemmen av^a^“^a
Förenta Staternas delegation, överste House, som i presidenten WilsonshörandeVver
frånvaro var ordförande i vederbörande kommission, vissa neutrala makter förslaget.
till en privat och icke officiell konferens angående nationernas förbund,
vilken konferens skulle äga rum den 20 i samma månad.

Det sätt att behandla internationella frågor av allmän betydelse,
vilket härmed föreslogs, syntes visserligen föga tillfredsställande och utgjorde
ett avsteg från de metoder, som under senare tid i regel tillämpats
för dylika frågors handläggning, och vilka varit byggda å principen om staternas
rättsliga likställighet. I likhet med Övriga neutrala regeringar, vilka
blivit inbjudna till ifrågavarande förhandlingar, ansåg sig emellertid den
svenska icke böra avstå från att framföra förslag till sådana förändringar
i förslaget, som syntes behövliga. I enlighet härmed beslöt Eders
Kungl. Maj:t att antaga den till Sverige sålunda riktade inbjudan, och
blevo den 15 mars 1919 till Sveriges representanter vid ifrågavarande
överläggningar utsedda ministern greve A. Ehrensvärd, ministern greve
H. Wrangel samt ledamöterna i den kommitté, som för Sveriges del förberett
bland annat frågan om nationernas förbund, nämligen f. d. justitierådet,
friherre E. Marks von Wurtemberg, riksbanksfullmäktigen Hj.

Rranting och friherre Th. Adelswärd.

I samband härmed fastställdes för de sålunda utsedda representanterna
en instruktion, vilken såsom bil. 3 finnes fogad vid detta protokoll.

Bihang till riksdagens protokoll 1020. 1 samt. 15 käft. (AV 00.) 3

Kungi. May.ts proposition nr 90.

Huvudpunkterna i de ändringsförslag, som enligt ifrågavarande instruktion
de svenska delegerade borde framföra, voro följande:

Den tid, under vilken ett antal mera betydande stater komme att
stå utanför förbundet, borde i den allmänna fredens samt de till dessa
stater gränsande smärre staternas intresse göras så kort som möjligt.

Stormakterna och de mindre staterna borde i rådet vara representerade
med sammanlagt lika antal ombud. Själva förbundsakten borde
innehålla regler om utseende av sekundärmakternas ombud; grundlinjer
för eventuella bestämmelser i sådant avseende föreslogos. Rådet, som
enligt utkastet ej vore avsett att vara permanent, borde kunna sammankallas
när som helst och med mycket kort frist.

Den fasta domstolens organisation borde regleras redan i förbundsakten
och ej, såsom syntes vara avsett, av rådet. Beträffande såväl
domstolens som undersöknings- och förliknings väsendets organisation
borde det skandinaviska utkastets bestämmelser kunna tagas till ledning
och inarbetas i förbundsakten.

Beträffande de ekonomiska sanktionerna borde eu gradering kunna
tillgripas, så att den fullständiga ekonomiska avspärrningen åtminstone
ej alltid skulle behöva omedelbart komma till användning. Beträffande
de militära sanktionerna borde redan i förbundsakten bestämmas, i vilken
största omfattning varje särskild stat skulle äga skyldighet att deltaga i
dem. När rådet hade att fatta beslut om verkställighet av sanktioner,
borde i detsamma ej företrädda stater, som måste beröras av sanktionerna,
äga dit sända tillfälliga ombud.

Att, såsom förslaget innebar även eu utom förbundet stående stat
skulle, när en annan stat kommer i konflikt med förbundet, hindras i sin
samfärdsel med den senare staten, vore ej överenstämmande med allmänna
rättsgrundsatser och borde icke inflyta i förbundsakten. Särskilt erbjöde
förslaget härutinnan betänkligheter, om det finge så förstås, att samfärdselns
upprätthållande skulle av förbundsstaterna betraktas såsom krigsorsak.

I förbundsakten borde intagas vittgående bestämmelser rörande
rustningarnas begränsning samt om internationell kontroll över dessa bestämmelsers
efterlevnad.

Eventuellt borde förbundsakten inledas med eu allmän förklaring,
innebärande förbundsstaternas anslutning till de i presidenten Wilsons
fjorton punkter uttryckta principer om bland annat nationaliteternas rätt
och fri handel i kolonierna.

Jämte sagda instruktion erhöllo delegerade till ledning vid sitt
uppdrags fullgörande en av den svenska kommittén utarbetad promemoria,
innefattande detaljanmärkningar mot vissa punkter i förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

I syfte att vinna ökad tid för förberedelserna till ifrågavarande
konferens söktes man både från svenskt, holländskt och norskt håll att få
konferensen uppskjuten. Framställningarna i sådant syfte ledde emellertid
icke till något resultat. En följd härav blev, att av den svenska
delegationens medlemmar endast greve Ehrensvärd och greve Wrangel
voro i tillfälle att närvara vid konferensens sammanträden.

I enlighet med instruktionens bestämmelser sökte dessa delegerade
sätta sig i förbindelse med andra neutrala staters representanter för att
vid konferensen åstadkomma en så långt som möjligt gående gemensam
hållning. Den 19 mars ägde också ett förberedande möte rum mellan
delegerade för Sverige, Danmark, Norge, Holland och Schweiz. Vid mötet
kunde konstateras stor samstämmighet i uppfattningen av huvudproblemen,
ehuru meningarna växlade om möjligheterna och sättet att da göra
de neutrala makternas önskningar gällande.

Den 20 mars ägde den första konferensen ruin mellan fredskongressens
kommission för förberedande av nationernas förbund och de utsedda
delegerade för inbjudna neutrala makter. Sammanträdet fortsattes följande
dag. T bil. 4 vid detta protokoll redogöres för de huvudsakliga
förslag till ändringar i utkastet till förbundsakt, vilka därvid eller i samband
därmed framfördes.

Efter nu åsyftade konferens hade vissa av de utsända svenska deegerade
tillfälle att vid muntliga överläggningar med medlemmar i vederbörande
kommission framföra regeringens synpunkter.

Den 10 och 11 april fastställde kommissionen definitiv text till sitt
förslag, vilket därefter underkastades granskning av en redaktionskommitté.
Med ett för Sverige betydelselöst tillägg antogs förslaget vid fredskonferensens
plenarsammanträde den 28 april. Det har sedermera ingått såsom
första kapitel i fredstraktaterna med Tyskland, Österrike och Bulgarien.

Förbundsaktens engelska och franska text ävensom en svensk översättning
äro såsom bil. 1 fogade vid detta protokoll.

T vad mån de från neutralt håll framförda önskemålen vunnit
beaktande vid den slutliga utformningen av akten, framgår av eu av de
svenska delegerade verkställd sammanställning, vilken finnes såsom bilaga
5 vidfogad detta protokoll.

Jag anser mig emellertid böra redan här framhålla följande:

Det svenska önskemålet om rådets snabba sammanträdande (instr.
inom. 6) har vunnit beaktande.

Möjlighet har skapats till ökande av de mindre staternas representation
i rådet (instr. mom. 5).

Förbundsakt
8-

för slagets
fastställande -

Akten om
nationernas
förbund.

Inledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Eu i rådet ej företrädd stat skall vidare, då till diskussion förekomma
frågor, som särskilt beröra densamma, äga till rådet sända ett
ombud med säte och stämma vid dess överläggningar (instr. mom. 9).

Bestämmelserna rörande tillträde till förbundet ha omredigerats i
syfte att i viss mån underlätta detsamma (jfr instr. mom. 4).

Staternas rätt att sinsemellan avtala om tillsättande av särskilda undersöknings-
och förlikningsnämnder har betonats (jfr instr. mom. 8).

Försäkran har givits om avsikt att snarast möjligt tillsätta den
fasta domstolen. Bestämmelser ha införts i syfte att betona denna domstols
opolitiska och rent juridiska karaktär (jfr instr. mom. 7).

Innan jag går att lämna en redogörelse för den sålunda antagna förbundsaktens
bestämmelser samt deras innebörd, vill jag framhålla, att
densamma, såsom flera av dess artiklar uppenbarligen visa, innebär
en kompromiss mellan olika principiella uppfattningar och motsatta
intressen. De omedelbara intrycken av världskrigets olyckor och lidanden
hava visserligen varit en mäktigt bidragande orsak att hos folken
skapa de psykologiska förutsättningar, utan vilka tillkomsten av
ett nationernas förbund icke skulle varit möjlig. Men å andra sidan
har den omständigheten, att förbundsakten kommit till stånd, medan
de genom kriget uppkomna maktförhållandena varit som mest utpräglade
och de nationella motsättningarna som skarpast, i många avseenden
icke kunnat undgå att trycka sin prägel på dess bestämmelser.
Dess flerstädes obestämda och svävande formulering kan emellertid icke
uteslutande tillskrivas svårigheten att uppnå närmare preciseringar. Man
synes i viss mån hava önskat en mera allmän avfattning. I en officiell av
engelska utrikesministern för parlamentet framlagd kommentar till förbundsakten
— av vilken handling svensk översättning finnes såsom bil. 6 fogad
vid detta protokoll — framhålles sålunda uttryckligen, att ändringsförslag,
som avsett att klarlägga förbundets verksamhetssätt eller att bestämma,
huru förbundet skulle i vissa situationer handla, eller som över huvud
taget åsyftade större precision, avsiktligen blivit avböjda, icke därför
att inom den kommission vid fredskonferensen, som utarbetat förslaget
till förbundsakt, sympatier icke funnits för de framförda ändringsförslagen,
men emedan det ansetts bättre att lämna framtidens statsmän
så fria händer som möjligt och att giva förbundet tillfälle att såsom en
levande organism själv välja sina egna utvecklingslinjer.

Till grund för förbundsakten ligga, enligt vad numera kommit i
dagen, dels ett engelskt utkast, dels en av den sydafrikanske statsman -

lvu: tgl. Maj:It proposition nr ''JO.

nen general Smuts utarbetad broschyr, dels slutligen ett inom den amerikanska
fredsdelegationen redigerat förslag, baserat på kortfattade amerikanska,
franska och italienska principiella utkast.

Fördragets franska och engelska texter anses hava lika vitsord.

Den vid detta protokoll fogade svenska översättningen har närmast
grundats på den franska texten, men hänsyn har också tagits till den
engelska i fall, då detta visat sig behövligt för att säkrare fastställa
meningen.

Efter dessa inledande anmärkningar tillåter jag mig övergå till Kommentar
att beröra förbundsaktens särskilda bestämmelser, varvid jag skall söka b^mis-iktén
klarlägga i synnerhet de punkter, som kunna tänkas få större betydelse för
Sverige. Jag vill framhålla, att förbundsaktens allmänna innehåll och syftning
med tillräcklig tydlighet torde framgå av den kortfattade redogörelse,
jag redan lämnat för förslaget av den 14 februari, då detta i sina huvuddrag
kvarstår oförändrat i den slutliga avfattning förbundsakten erhållit.

Inledning. Förbundsakten utgör såsom nämnts första delen av de Fnrbundtsärskilda
fredstraktater, som de allierade och associerade makterna avslutit
med Tyskland, Österrike och Bulgarien. De fördragsslutande parterna för-3tralmakterklara
i ingressen till denna del av fredstraktaterna, att de »antaga denna ^ssiaZi
akt om upprättande av nationernas förbund». Tyskland, Österrike och stallning Ull
Bulgarien hava sålunda, utan att själva hava fått plats i förbundet, förbundeterkänt
så väl förbundet såsom sådant som även de rättigheter och förpliktelser,
vilka det genom förbundsakten erhållit. På motsvarande sätt
ingår ett godkännande av förbundsakten i det förslag till fredstraktat,
som av de allierade och associerade makterna förelagts Ungern, och
det kan tagas för givet, att samma anordning skall komma att träffas
vid den blivande freden med Turkiet. Att även Ungern och Turkiet
i denna del skola acceptera de segrande makternas fredsvillkor torde få
anses som visst.

I så måtto hava följaktligen samtliga de stater, som under kriget
tillhört »Centralmakternas» grupp, antingen redan förbundit sig eller kunna
väntas komma att förbinda sig till respekterande av nationernas förbund
och dess i förbundsakten stadgade grundsatser. Detta kan dock uppenbarligen
icke helt undanrödja den svaghet i förbundets organisation, som
ligger däri, att ifrågavarande stater icke själva blivit medlemmar av förbundet
eller uttryckligen erhållit rätt att däri inträda. Härtill kommer
att Ryssland av kända skäl icke blott står utanför förbundet, utan ej
heller givit något erkännande av detsamma. Tillsammans räkna dessa

Kung!. Muj:is proposition nr 00.

Art. 1.
Förbundets
medlemmar.
Inträde och
utträde.

utanför förbundet stående och till detsamma icke inbjudna stater mer än
hälften av Europas befolkning.

Rörande inträde i nationernas förbund för ifrågavarande länder
gälla de allmänna bestämmelser, som i artikel 1 stadgas för stater, vilka
icke upptagits såsom ursprungliga eller till inträde inbjudna medlemmar.

Art. 1. Förbundets medlemmar kunna indelas i två huvudgrupper,
de ursprungliga och de vilka senare få inträde. Ursprungliga medlemmar
äro dels de allierade och associerade staterna till ett antal av 27 —
bland vilka jämte Storbritannien märkas de fem brittiska »dominions»
Kanada, Australien, Sydafrika, Nya Zeeland och Tndien, som alltså var
för sig räknas såsom medlemmar — dels också, under förutsättning av
anmälan om anslutning, tretton särskilt inbjudna under kriget neutrala
stater, bland andra Sverige. Mellan dessa båda grupper av ursprungliga
medlemmar föreligga tvenne skiljaktigheter. För att de inbjudna staterna
skola räknas såsom ursprungliga erfordras, att deras formliga anslutning
till förbundet sker inom två månader från den dag då protokollet över
depositionen av de första fyra ratifikationsinstrumenten till den tyska
fredstraktaten dagtecknats. Motsvarande begränsning finnes ej beträffande
de allierade och associerade staterna, vilka sålunda bliva ursprungliga
medlemmar av förbundet, närhelst de genom ratifikation av traktaten
ansluta sig till detsamma. Vidare fordras beträffande inbjuden stat, att
vid anslutningen ej fästes något förbehåll, medan motsvarande stadgande
saknas beträffande signatärmakterna.

Det stora flertalet av de allierade och associerade makterna har
utan förbehåll såväl ratificerat fredstraktaten som deponerat ratifikationsinstrumenten
och därmed definitivt inträtt i förbundet. Kina, som även
ingår i förteckningen över dessa makter, vägrade däremot redan vid traktatens
tillkomst att underskriva densamma och står sålunda tillsvidare
utanför, och Förenta Staterna hava ännu ej givit sin ratifikation, på
grund av stridigheter mellan presidenten Wilson och den nordamerikanska
senatens majoritet angående ett antal reservationer, som den sistnämnda
påyrkat vid ratifikationen.

Huruvida förbundsaktens underlåtenhet att för fredstraktatens signatärmakter
stadga det förbud mot förbehåll vid anslutning till förbundet,
som finnes infört för de »inbjudna» makterna, verkligen inrymmer
rätt till sådant förbehåll för de förstnämnda, har varit föremål för delade
meningar. I den kommentar till förbundsakten, som brittiska regeringen
i juli 1919 framlade för parlamentet (bil. 6), heter det, att »uisprungliga
medlemmar» — alltså även signatännakteiiia »niaste för -

Kuntjl. Maj ds proposition nr i)U.

behållslöst ansluta sig till förbundet». I tidningspressen och annorstädes
hava dock förekommit antydningar, att därest de ifrågavarande nordamerikanska
reservationerna bleve av den art, att de kunde godkännas
av Förenta Staternas allierade, sådana reservationer icke skulle anses
förhindra Förenta Staternas anslutning. Mellan de olika meningsriktningarna
inom senaten pågå sedan längre tid förhandlingar, vilka synas
åsyfta att lösa frågan på sådan grundval.

Vissa bestämmelser i förbundsakten utgå uppenbarligen från den
förutsättningen, att samtliga de allierade och associerade huvudmakterna
skola hava ratificerat fredstraktaten och därmed tillträtt nationernas förbund,
när denna skall träda i kraft. Så artikel 4, enligt vilken förbundets
råd består av »ombud för de allierade och associerade huvudmakterna»
samt fyra mindre stater, och artikel 5, som stadgar, att så väl
rådets som delegeradeförsamlingens första sammanträden skola äga rum
på kallelse av Förenta Staternas president. Presidenten Wilson har
emellertid, oaktat Förenta Staterna ej ratificerat, utfärdat sådan kallelse
till rådets första sammanträde, och detta har även konstituerat sig, men
utan att någon representant för Förenta Staterna däri tagit plats.

Av de inbjudna, under kriget neutrala staterna hava Spanien, Argentina,
Chile, Paraguay och Persien gjort anmälan om sin anslutning.
Nederländska regeringen har genom proposition av den 13 jan. 1920 förelagt
generalstaterna förslag till lag, som bemyndigar regeringen att förklara
Nederländernas inträde i förbundet. Förslag om anslutning har
likaledes i dessa dagar av Danmarks och Norges regeringar framlagts
för vederbörande riksdagar. Schweiziska förbundsrådet och förbundsförsamlingen
hava principiellt uttalat sig för anslutning men gjort denna
beroende av en blivande folkomröstning, vilken angivits icke kunna hållas
inom den för inbjudna stater stadgade fristen av två månader, och som
enligt förbundsförsamlingens beslut ej skall hållas, förr än samtliga de
fem allierade och associerade huvudmakterna — alltså även Förenta Staterna
— genom ratifikation av fredsfördraget inträtt i förbundet. Därjämte
har vid beslutet förutsatts, att Schweiz’ ständiga neutralitet, i
enlighet med vad som angives i fredstraktatens artikel 435, skall fortvara
även efter dess inträde i nationernas förbund.

Sedan schweiziska förbundsrådet i dec. 1919 anmält dessa beslut
för fredskonferensens högsta råd, avgav detta den 2 jan. 1920 ett svar
av innehåll, att ifrågavarande anmälan icke kunde gälla såsom en förklaring
om anslutning. Sådan förklaring måste enligt förbundsakten
göras utan förbehåll inom loppet av två månader efter förbundsaktens
ikraftträdande, ocli detta ikraftträdande vore icke beroende av samt -

Kung!. May.ts proposition nr 90.

liga fena allierade och associerade huvudmakters ratifikation, utan skulle
enligt traktaten äga rum, när tre av dessa huvudmakter jämte Tyskland
deponerat sina ratifikationer. En förklaring om anslutning, som måste
underställas resultatet av en folkoiairöstning, kunde icke anses giltig. Frågan
om Schweiz'' neutralitet skulle högsta rådet taga under omprövning.

Schweiziska förbundsrådet har med anledning härav den 14 januari
avgivit en verbalnote aned därtill fogat memorandum, vari uttalats, att
den tolkning av fredstraktatens bestämmelser om tid och form för anslutning,
som Högsta Rådet gjort gällande, otvivelaktigt är efter traktatens
bokstav riktig, men att det borde överensstämma med förbundstraktatens
andemening att taga hänsyn till Schweiz’ demokratiska institutioner;
att innan de fem allierade och associerade huvudmakterna
samtliga anslutit sig till förbundet, en väsentlig del i dess slutliga organisation
fattades; att man hoppades på Förenta Staternas tillträde inom
de föreskrivna två månaderna eller kort därefter, men i fall denna
förhoppning skulle svikas ämnade sammankalla schweiziska förbundsförsamlingen,
som finge avgöra, huruvida den önskade vidhålla eller
ändra sitt tidigare beslut i frågan; samt att den schweiziska neutralitetens
erkännande vore för landet av den alka största betydelse och icke
kunde eftergivas.

En särskild delegation har av schweiziska förbundsrådet avsänts
för att utveckla dess synpunkter inför nationernas förbunds råd.

Stater, som ej ursprungligen tillhöra förbundet, kunna upptagas
däri genom beslut av förbundsförsamlingen, fattat med en majoritet av
två tredjedelar. Såsom villkor för upptagande stadgas, att den sökande
staten lämnar betryggande garantier för sin allvarliga avsikt att iakttaga
internationella förpliktelser. Vari dessa garantier skola bestå, är ej angivet.
Då ej heller, såsom från neutralt håll yrkades vid överläggningarna
angående förslaget, artikeln grundar någon rätt för stat, som kan
anses hava fullgjort garantierna, att upptagas, kan upptagandet sägas
helt och hållet bero på församlingens diskretionära förfogande.

Stat, som upptages genom senare beslut, har att foga sig i vad förbundet
finner för gott att bestämma angående omfattningen och effektiviteten
av dess militärväsen. Häri föreligger en väsentlig olikhet mellan
de ursprungliga och de sedermera tillkomna staternas ställning.

Kolonier och s. k. dominions med full självstyrelse skola äga samma
rätt som suveräna stater att såsom medlemmar upptagas i förbundet.

2ö

Kungi. MajUs proposition nr 90.

På grund av huvudsakligen från amerikanskt håll framförd kritik
av det ursprungliga förslaget till förbundsakt hava i den definitiva texten
intagits bestämmelser om utträde ur förbundet. Grundregeln härom
har fått sin plats i nu ifrågavarande artikel. Den innehåller, att
stat äger utträda ur förbundet två år efter skedd uppsägning, under förutsättning,
att vid den sålunda bestämda tiden staten uppfyllt samtliga
sina internationella förpliktelser, däri inbegripna förpliktelserna enligt
denna akt. Bortsett därifrån, att regler saknas rörande formen för
uppsägnings verkställande — i detta hänseende är man sannolikt berättigad
till en analogisk tillämpning av bestämmelserna om anmälan om
anslutning från inbjuden stats sida — lider regeln av en viss oklarhet.
Det torde emellertid få antagas, att fråga ej är om andra förpliktelser
än sådana, som fortfarande äro aktuella vid tiden för det önskade utträdet.
Det förefaller föga rimligt, att den omständigheten, att en stat
åsidosatt en förpliktelse, som sedermera förlorat aktualitet — exempelvis
nåo-on gång undandragit sig deltagande i ekonomiskt sanktionsförfarande
—”skulle för all framtid binda denna stat vid förbundet.

Otydligt är även på vad sätt det skall konstateras, huruvida de
åsyftade förpliktelserna uppfyllts. Enligt en av presidenten Wilson offentligen
framställd tolkning skulle den utträdande staten själv vara ensam
domare i fråga härom. Riktigheten av denna tolkning har dock
blifvit satt i fråga.

Art. 2. Förbundets allmänna organ äro tre: Rådet, Delegeradeförsamlingen
och Sekretariatet. Till dessa ansluta sig ett antal organ med
speciella uppgifter. Sådana organ äro den ständiga militärkommissionen
(art. 9), kolonialkommissionen (art. 22), arbetsbyrån (art. 23 a, jfr förslaget,
art. 20), övriga internationella byråer och kommissioner (art. 24),
skiljedomstolar (art. 13) samt slutligen den fasta internationella domstolen
(art. 14).

Av förevarande artikel framgår, att när i förbundsakten på en
mångfald ställen uttalas, att »förbundet» äger en viss befogenhet eller skall
vidtaga en viss åtgärd, detta bör förstås så, att det tillkommer något
förbundsorgan att handla. Den tvekan, som från amerikanskt håll kommit
till synes därom, huruvida ej tilläventyrs förbundet eller förbundsmedlemmarna
vore att anse såsom överordnade förbundsorganen, synes
sakna stöd i förbundsakten.

Art. 3. Delegeradeförsamlingen består av ombud för samtliga de
stater, som tillhöra förbundet såsom självständiga medlemmar, däri så Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 15 käft. (Nr 90.) 4

Art. 2
Förbundets
organ.

Art. 3.
Delegeradeförsamlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

ledes inbegripna dominions och kolonier med administrativ autonomi, i
den mån de upptagits såsom särskilda förbundsmedlemmar. Varje stat
äger sända högst tre representanter. Mot förbundsakten har från vissa håll
riktats den anmärkning, att enligt densamma förbundet komme att bliva
allenast ett regeringarnas och ej ett folkens förbund, i vilket avseende
man särskilt påpekat, att församlingens samtliga medlemmar skulle utgöras
av regeringsombud. I den officiella engelska kommentaren har
emellertid framhållits, att detta ingalunda behöver vara fallet. I själva
verket innebär artikelns text ej hinder mot att vid sidan av ombud, som
regeringarna utse helt och hållet på egen hand, andra av regeringarna
tillsättas efter anvisning eller förslag från annat håll, exempelvis av parlamenten.
Är en sådan tolkning riktig, blir det naturligtvis för varje land
en inre fråga, huruvida det är lämpligt och med dess konstitutionella
förhållanden förenligt att låta parlamentet i detta fall utöva direkt inflytande
på ombudens tillsättande.

Församlingen skall hava periodiska sammanträden. Huru ofta dessa
skola sammankallas, är hittills icke bestämt, och det är ej heller avgjort,
på vad sätt beslut härom skall fattas. Man synes ha utgått ifrån, att
församlingen ej skall inskränka sig till att fastställa, när nästa sammanträde
skall äga rum, utan bestämma en period för de ordinarie sammanträdenas
hållande. Önskvärt är ur flera synpunkter, att perioden sättes
tämligen kort, och måhända att sammanträdena äga rum årligen. Bland
de förslag till förändringar i förbundsakten, som preliminärt utarbetats
från svensk sida, ingår även ett yrkande i sådan riktning.

Mellan de ordinarie sammanträdena kunna extra sammanträden
hållas, då omständigheterna göra det erforderligt. Det utsäges ej, huruvida
eller av vem i dylikt fall församlingen skall sammankallas, liksom
ej heller på vad sätt eller av vilken myndighet beslut om extra sammanträde
skall fattas. I ett par speciella fall kunna emellertid vissa slutsatser
dragas av förbundsaktens bestämmelser.

Ett sådant fall, då extra sammanträde synes påkallat, är det, då
församlingen enligt art. 15 skall anlitas såsom förlikningsorgan. Det torde
få antagas, att det därvid är rådet, som äger besluta om församlingens
sammankallande. Tvist, som skall underkastas förlikningsförfarande, går
nämligen alltid i första hand till rådet, vilket därefter antingen på eget
initiativ eller på parts yrkande överlämnar densamma till församlingens
handläggning.

En annan omständighet, som kan giva anledning till sammankallande
av extra sammanträde, ligger i den bestämmelse i art. 11, som
innehåller, att vilken förbundsmedlem som helst äger fästa rådets eller

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 90.

församlingens uppmärksamhet på internationella omständigheter, som kunna
innebära fara för världsfreden. Den valfrihet mellan rådet och församlingen,
som här förutsättes och som även i andra hänseenden äger rum,
skulle ej behörigen tillgodoses, om frågor av nyssnämnda art skulle kunna
föreläggas församlingen allenast vid tillfälle, da sammanträde av annan
anledning pågår. Det måste ur denna synpunkt beklagas, att akten
ej innehåller närmare bestämmelser om församlingens sammankallande.
I någon mån mildras dock denna olägenhet, om, pa sätt nyss nämnts,
bestämmelse meddelas om årliga ordinarie sammanträden.

Platsen för församlingens sessioner skall vara den ort, som utsetts
till förbundets säte, d. v. s. Geneve (jfr art. 7). 1 särskilt fall kan

annan samlingsplats bestämmas.

Ehuru varje förbundsstat äger att till församlingen sända tre ombud,
hava de olika delegationerna blott en röst var vid förekommande
voteringar. Det kan således sägas vara förbundsmedlemmarna såsom
sådana, vilka äga rösträtt i församlingen. Härav följer, att Brittiska
riket och de fem av dess biländer, vilka äro självständiga förbundsmedlemmar,
äga var sin röst. Detta har väckt mycket missnöje, särskilt i
Amerika, där man klagat över att England faktiskt skulle få sex röster i
församlingen, medan Amerika finge blott en enda. Ehuru förmodligen ej alltid
med nödvändighet alla de brittiska rösterna komma att falla på samma
sida, saknar anmärkningen med säkerhet ej fog. Den omständigheten
att England förfogar över ett flertal röster i församlingen genombryter
på ett ur de mindre staternas synpunkt betänkligt sätt grundsatsen
om staternas rättsliga likställighet, vilken eljes ligger till grund för
församlingens organisation. Ur praktisk synpunkt torde denna olägenhet
dock ej böra överskattas. Den bestämmelse i förbundsakten, enligt vilken
beslut av församlingen för att bliva giltiga i regel måste fattas enhälligt,
torde nämligen i väsentlig mån vara ägnad att förebygga möjligheten
av missbruk.

Församlingens behörighet omfattar enligt artikelns ordalag varje fråga,
som överhuvud faller inom förbundets verksamhetsområde eller som berör
freden i världen. I förbigående må anmärkas, att uttrycket knappast kan anses
fullt korrekt, enär enligt förbundsakten varje fråga som berör världsfreden
i och med detsamma faller inom förbundets verksamhetsområde (jfr art. 11,

19). Rådets behörighet är enligt följande artikel bestämd på fullkomligt samma
sätt. Härav kunna naturligen kompetenskonflikter och dubbel handläggning
tänkas följa. Ett korrektiv emot detta missförhållande ligger i den
omständighet, att med all sannolikhet det största antalet av rådets leda -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

möter tillika tillhöra församlingen. Ett annat och än mer verksamt förefinnes,
om, såsom amerikanske statssekreteraren Lansing offentligen uttalat,
i tvivelaktiga fall församlingens kompetens skulle tillerkännas försteget,
något som jämväl ligger i ett från engelskt regeringshåll avgivet
yttrande, att församlingen är att betrakta såsom förbundets högsta myndighet.
Församlingens prineipala kompetens innebär emellertid på intet
sätt, att ett beslut av rådet skulle kunna överklagas i församlingen.

På vissa punkter är församlingens kompetens uttryckligen fastställd.
Såsom jag senare får tillfälle närmare framhålla, har emellertid på
en del av samma punkter rådets kompetens lika uttryckligt fastslagits.
Det har, särskilt i den officiella engelska kommentaren, betonats, att det
skulle vara olämpligt att begränsa ettdera organets kompetens. Fall
kunna uppstå, framhålles det, da det icke vore lämpligt att sammankalla
delegeradeförsamlingen, och man hade därför ej velat binda rådet med
en föreskrift att avvakta församlingens godkännande av dess åtgärder.
Även i detta yttrande synes ligga ett erkännande av att församlingen,
när den är i funktion eller dess sammanträde kan avvaktas, är framför
rådet berättigad att handlägga viktigare förbundsärenden.

Församlingen angives i akten vara kompetent att

1) avgöra alla frågor rörande förfarandet (»procédure») inom församlingen
(art. 5);

2) fatta beslut om upptagande av ny förbundsmedlem (art. 1);

3) mottaga anmälan om förhållande, som anses utgöra en fara för
freden (art. 11);

4) under vissa betingelser tjäna såsom organ för utredning och
förlikning av tvist (art. 15);

5) inbjuda staterna till verkställande av revision av fördrag som
blivit otillämpliga m. m. (art. 19);

6) godkänna av rådet vex-kställd utnämning av generalsekreterare
hos förbundet (art. 6);

7) utse de fyra mindre makter, vilka skola äga sända ombud till
rådet (art. 4);

8) godkänna rådets val av nya stater att vara representerade i
rådet (art. 4);

9) pröva av rådet uppgjort förslag till organisation av eu fast
internationell domstol (art. 14).

Härtill kommer den viktiga uppgiften att fullfölja de s. k. fredskonferensernas
i Haag verksamhet för den internationella rättens kodifiering
och systematiska utveckling. Ehuru denna uppgift ej beröres i akten,

Kungl. May.ts proposition nr 90.

måste den dock anses föreligga och tillkomma församlingen. Ett stöd
för denna uppfattning kan man finna i den officiella engelska kommentaren,
där det heter, att det antagligen blir genom församlingen, som
regeringarna komma att lämna sitt samtycke till förändringar och förbättringar
i den mellanfolkliga rätten samt till de många konventioner,
som komma att erfordras för det internationella samarbetet.

Art. 4. Förhållandet mellan rådets och församlingens befogenheter
i det hela har nyss berörts. De befogenheter som uttryckligen tillerkännas
rådet äro följande:

1) att avgöra alla frågor rörande förfarandet i rådet (art. 5);

2) att uppgöra planen för de särskilda staternas militärväsen
(art. 8);

3) att bemyndiga stat att överskrida för densamma fastställt rustningsprogram
(art. 8);

4) att taga under övervägande frågan om den privata krigsmaterielindustriens
avveckling (art. 8);

5) att i förekommande fall taga under övervägande frågan om genomförande
av förbundsstaternas ömsesidiga garanti för varandras integritet
och oberoende (art. 10);

j 4 6) att mottaga anmälan om förhållanden, som anses utgöra en fara
för freden i världen (art. 11);

7) att tjäna som organ för utredning och förlikning av tvist
(art. 12, 15);

8) att uppgöra förslag till organisation av en fast internationell
domstol (art. 14);

9) att tillsätta förbundets generalsekreterare (art. 6);

10) att godkänna generalsekreterarens utnämningar av sekretariatets
övriga personal (art. 6);

11) att föreslå åtgärder för genomförande av skiljedomsutslag
(art. 13);

12) att ombesörja offentliggörande av handlingar och förlikningsförslag
rörande till utredning hänskjuten tvist (art. 15);

13) att avgiva förslag ifråga om de väpnade styrkor, varmed de
särskilda förbundsmedlemmarna skola deltaga i militär förbundsaktion
(art. 16);

14) att bestämma de betingelser, under vilka utom förbundet stående
stat må inbjudas att i och för lösande av tvist åtaga sig förbundsstats
förpliktelser m. m. (art. 17);

Art. 4.
Rådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

15) att, så snart sådan inbjudning utfärdats, inleda undersökning
rörande tvisten (art. 17);

16) att, därest sådan inbjudan avböjes, föreslå åtgärder till världsfredens
tryggande (art 17);

17) att inbjuda stat, som ej är företrädd i rådet att för visst fall
sända ombud till detsamma (art. 4);

18) att med bifall av förbundsförsamlingens majoritet dels utse
nya stater att vara permanent representerade i rådet, dels öka antalet
av de medlemmar av förbundet, som skola av församlingen utses att vara
representerade i rådet (art. 4);

19) att besluta om förflyttning av förbundets säte från Geneve till
annan ort (art. 7);

20) att besluta om uteslutning av förbundsmedlem (art. 16);

21) att besluta, att kostnaden för visst internationellt organ skall
upptagas bland utgifterna för sekretariatet (art. 24).

Rådet skall bestå av ett ombud för vardera av Förenta Staterna,
Storbritannien, Frankrike, Italien och Japan samt fyra andra stater, vilka
skola utses av församlingen för så lång tid som den bestämmer. Till
dess att församlingen hunnit sammanträda och första gången utse sådana
stater skola Belgien, Brasilien, Grekland och Spanien äga sända var sin
representant till rådet.

Mot fem stormaktsröster stå alltså i normala fall — d. v. s. då ej
någon inbjudan utgått till orepresenterad stat att sända tillfälligt ombud

— fyra röster för mindre stater. Förhållandet, som kan synas omotiverat
med hänsyn till sekundärmakternas stora antal i jämförelse med stormakternas,
finner en förklaring i den omständighet, att det är rådet, som
äger besluta om de militära sanktionernas verkställande.

Det torde för övrigt vara ett faktum, att man endast helt undantagsvis
kan vänta sig en sådan intressegruppering, som på en sida förenar
alla stormakterna mot de mindre staterna. Uppdelningen kommer med
all sannolikhet att följa andra och mindre skematiska linjer, vilket naturligtvis
medför ökad möjlighet för de senare att med utsikt till framgång
hävda sina synpunkter.

Antalet ledamöter i rådet är icke avsett att för all framtid förbliva
nio, såsom framgår av rådets befogenhet att med samtycke av församlingen
— vars avgörande i detta fall träffas genom majoritetsbeslut

— dels upptaga nya stater till permanent representation i rådet dels
ock bestämma, att antalet icke permanent företrädda stater skall sättas
högre än fyra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Befogenheten i förra avseendet har till syfte att undanrödja det
farliga missförhållande, som skulle uppkomma, därest eu ursprungligen
utom förbundet stående stormakt, med tillämpning av första artikeln
erhölle inträde men för sin representation i rådet vore hänvisad till
att konkurrera med sekundärmakterna om församligens röster till eu
av de fyra åt dessa makter förbehållna platserna i rådet. Den senare
befogenheten åter avser att bereda möjlighet till utjämnande av den
förskjutning i proportionen mellan stormaktsrepresentanter och ombud
för mindre stater, som skulle uppstå genom upptagande av ny permanent
representant. Någon garanti mot förskjutning till det sämre av denna
proportion har emellertid icke skapats. Men å andra sidan möter ej
heller hinder för en förbättring av förhållandet. I varje fall kunna de
mindre staterna inlägga veto mot ett upptagande av permanent ledamot,
som skulle innebära en förskjutning i ogynnsam riktning.

Vad som måste beklagas är att icke, såsom de svenska delegerade
i enlighet med sin instruktion föreslogo, i förbundsakten upptagits
bestämmelser rörande de grunder, som skola följas vid utseende av
de fyra mindre stater, vilka skola vara företrädda i rådet. Endast
genom dylika bestämmelser kan någon garanti vinnas för att representationen
vid varje tidpunkt blir så allsidig som möjligt, och att efter hand,
inom rimliga gränser, alla stater bliva företrädda. Det synes högeligen
önskvärt, att snarast möjligt dylika bestämmelser komma till stånd i form
av ändring i förbundsakten eller tillägg till densamma, och i händelse
av Sveriges anslutning till förbundet torde det böra tagas i övervägande,
huruvida icke från svensk sida förslag i sådant avseende med det första
bör framställas.

De representerade staterna äga till ombud utse vilka personer de
finna lämpligt. Från flera länder uttalas, att deras regeringschefer eller
utrikesministrar avses skola inträda i rådet.

I detta sammanhang anser jag mig böra omnämna, att i ett mig
tillhandakommet cirkulär förbundets generalsekreterare framhållit önskvärdheten
av att jämväl de stater, som ej vore representerade i rådet,
till förbundets säte snarast sända ett ombud med befogenhet att stå i
förbindelse med sekretariatet. Ombudet borde helst vara en av vederbörande
stats representanter i församlingen eller en ställföreträdare för
denne. Lämpligheten av en dylik anordning torde, i händelse av Sveriges
anslutning till förbundet, framdeles böra tagas i övervägande.

Vid fördragets slutliga avfattande infördes i artikeln bestämmelser
om inbjudning till stat, som äger särskilt intresse av en i rådet före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

kommande fråga, att där låta sig representeras av ett ombud med säte
och stämma i rådet. I vilka fall denna bestämmelse äger tillämpning,
är i viss mån oklart. Tydligt är emellertid, att sådan inbjudning skall utfärdas
i tre bestämda fall, nämligen dels då fråga är om deltagande i militär
förbundsaktion, dels då det gäller utredning av tvist, vari en stat är
intresserad, dels slutligen då enligt art. 8 fråga förekommer om fastställande
av program för en stats försvarsväsende.

Vad beträffar det fall, att en tvist kandlägges i rådet, är det
naturligtvis en fördel för en tvistande stat, som ej är där företrädd, att
kunna dit sända eu representant, som ej blott intager parts ställning och
i denna egenskap kan yttra sig vid förhör inför rådet utan äger från
början till slut deltaga i överläggningarna. Även i avseende å frågan
om deltagande i militärt sanktionsförfarande måste det anses fördelaktigt,
att en stat, som eljest ej är företrädd i rådet, kan låta sig representeras
av ett ombud, som äger full befogenhet till meningsutbyte med rådet i
övrigt. Detsamma synes vara fallet beträffande frågor om fastställande
av försvarsprogrammen. Över husgud torde en representationsrätt sådan
som den, vilken här avses, vara av betydelse ej blott ur praktisk synpunkt
utan även i principiellt hänseende, såsom ägnad att uttrycka den viktiga
grundsatsen att förbundet icke utan en stats effektiva deltagande i rådplägning
och avgörande äger fatta beslut, som beröra statens speciella
intressen och rättigheter.

I andra fall än de nu berörda ligger inbjudans utfärdande i rådets fria
skön. Det är nämligen rådet, som suveränt avgör, huruvida en viss uppkommen
fråga skall anses speciellt beröra en bestämd stats intressen eller ej.
Härvid märkes dock, att om, såsom man väl rimligen får antaga, fråga
om inbjudnings utfärdande skall behandlas i enlighet med reglerna för
procedurfrågor, beslut om inbjudning kan av rådet fattas med enkel majoritet.
De enskilda ombudens vetorätt bortfaller således.

Beträffande orten för rådets sammanträdande gälla samma bestämmelser
som beträffande församlingen.

Ifråga om tiden för rådets sammanträden innehåller akten, att
sammanträde skall hållas så ofta omständigheterna det fordra och minst
en gång varje år.

Enligt auktoritativa uttalanden torde under de närmaste åren
rådet komma att vara så gott som ständigt samlat. I ett bestämt fall,
nämligen då krig anses hota, skall rådet på begäran av vilken som
helst förbundsmedlem omedelbart sammankallas av generalsekreteraren
(art. 11).

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Art. 5. Beslut av rådet eller församlingen förutsätter enhällighet Art. 5.
utom i vissa angivna undantagsfall, i vilka enkel eller kvalificerad ma- ''gående''
joritet är tillfyllest. När det gäller att konstatera enhällighet, tages ej
hänsyn till stat, som avhållit sig från att representeras i sammanträde, för samvarvid
beslut ifrågakommer (art. 4). Detsamma gäller enligt uttrycklig lingen.
bestämmelse (art. 4) ifråga om vissa beslut, där majoritet är tillfyllest.
Beträffande andra majoritetsbeslut uttalas ej tydligt, att endast tillstädesvarande
förbundsmedlemmar komma i betraktande vid beräkningen. Detta
måste likväl även i dessa fall antagas vara åsyftat. Det synes mindre
rimligt att en medlem, som undandrager sig att deltaga i samfäld
överläggning rörande en förbundsfråga, likväl skall kunna bibehålla inflytande
å densamma.

De fall, då enligt förbundsakten majoritetsbeslut kunna fattas, äro
följande:

I. Beträffande församlingen:

1. Beslut om upptagande av ny förbundsmedlem fattas med 2h
majoritet (ärt. 1);

2. Bifall till upptagande av ny stat att vara ständigt representerad
i rådet samt till ökning av antalet andra där företrädda stater lämnas
med enkel majoritet (art. 4);

3. Beslut i frågor rörande förfarandet fattas med enkel majoritet
(art. 5);

4. Godkännande av utnämning av generalsekreterare sker med
enkel majoritet (art. 6);

5. Rapport rörande en till församlingens utredning hänskjuten tvist
får samma rättsverkan som enhällig rapport av rådet, därest den omfattas
av en på visst sätt kvalificerad majoritet inom församlingen (art. 15);

6. Beslut om ändring i förbundsakten torde kunna, under förbehåll
av senare ratifikation, fattas med viss kvalificerad majoritet (art. 26).

II. Beträffande rådet:

Beslut i frågor rörande förfarandet fattas med enkel majoritet
(art. 5).

I andra delar av fredstraktaten i Versailles än förbundsakten angivas
ock några fall, i vilka beslut kan av rådet fattas med enkel majoritet,
nämligen beslut om anställande av undersökning i Tyskland angående
efterlevnaden från tysk sida av fredstraktatens bestämmelser om militärväsendet
etc. (traktatens art. 213), om förlängning av den tid, under vilken

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. .15 käft. (Nr 90.) 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Tyskland skall tillerkänna medborgare i allierat eller associerat land nationell
eller mest gynnad nations behandling (traktatens art. 280), samt om
vissa förhållanden i Saarbäckenet (traktatens art. 45—50). Härtill kommer
bland annat att i de i samband med fredsslutet ingångna alliansfördragen
mellan Frankrike och Förenta Staterna samt Frankrike och
England bestämmes, att dessa fördrag skola godkännas av rådet, som
därvid om erforderligt fattar sitt beslut med enkel majoritet.

Yilka spörsmål skola betraktas som frågor rörande förfarandet, är
oklart. Till sådana frågor måste emellertid räknas inbjudan till stat,
som ej är företrädd i rådet, att dit sända tillfälligt ombud samt spörsmål
om tillsättande av undersöknings- och förlikningskommission för
utredning av tvist.

För den händelse meningsskiljaktighet skulle uppstå, huruvida ett
spörsmål är att betrakta såsom angående förfarandet eller icke, lämnar
förbundsakten ej någon anvisning å sättet för behandling av denna meningsskiljaktighet,
lika litet som den i övrigt angiver någon utväg för lösningav
tvist om bestämmelser i densamma. Enligt art. 13 förklaras visserligen
den allmänna regeln vara, att tvister rörande tolkningen av fördrag
skola anses lämpliga att underställas skiljedom; men tillämpningen
av denna regel synes onekligen möta vissa svårigheter, när det gäller tolkning
av själva förbundsakten.

Lämpligheten av att i allmänhet kräva enhällighet såsom villkor
för besluts fattande inom förbundsorganen har varit föremål för olika
meningar. Övervägande skäl torde emellertid, ej minst ur de sekundära
makternas synpunkt, tala till förmån för en dylik regel. Att den, i vad
rörer församlingen, är önskvärd ur synpunkten av de särskilda staternas
suveränitet och självbestämningsrätt, torde ej behöva närmare utvecklas,
och i vad den gäller rådet, torde den få anses ägnad att motverka stormakternas
övervikt.

Obestridligt är å andra sidan, att regeln under vissa förutsättningar
kan leda till olägenheter, ja, rent av vara ägnad att förlama
förbundets verksamhet. Så blir utan tvivel fallet, om från en betydande
stats eller statsgrupps sida skulle saknas god vilja ifråga om främjandet
av förbundets syften. Men i själva verket förutsätter akten i det
hela hos förbundsmedlemmarna ett visst mått av god vilja och allvarlig
avsikt att nå till resultat. Saknas dessa betingelser, blir akten värdelös,
vilken lösning man än ger frågan om villkoren för besluts åstadkommande
inom förbundsorganen. Föreligga de åter, erbjuda sig utvägar
att undgå de olägenheter, som äro förenade med kravet på enhällighet.
En stat kan då i det helas intresse underordna sina synpunkter under

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

de andras och således frivilligt eller under en viss påtryckning böja sig
för majoriteten. Vill den undvika skenet att ha med sin röst stött ett
visst beslut, kan den låta sitt ombud underlåta att taga del i det sammanträde,
där beslut skall fattas. Fredskonferensens arbete erbjuder eu
mångfald exempel på detta systems praktiska tillämpning med tillfredsställande
resultat.

Art. (i. Förevarande artikel behandlar förbundets permanenta sekretariat
och dess organisation. Det skall bestå av en generalsekreterare
samt av den övriga personal, som finnes påkallad för dess verksamhet.
Det skall upprättas å den ort, som skall vara förbundets säte.

Sekretariatet trädde redan under 1919 i funktion. Generalsekreterare
är sir Eric Drummond, vilken som sådan nämnes i en bilaga till förbundsfördraget.
Tills vidare är sekretariatet installerat i London. Det är indelat
i avdelningar efter materiella grunder. Något slags uppdelning efter en
geografisk princip, varom uppgift förekommit i dagspressen, har ej varit
ifrågasatt. Sålunda finnes en avdelning för rättsfrågor, en annan för ekonomiska,
en tredje för förvaltningsfrågor o. s. v. På varje avdelning
finnes en chef och ett antal sekreterare, experter m. fl.

Vidden av sekretariatets verksamhetsfält framgår av följande sammanställning
av dess uppgifter, sådana de finnas uttryckligen angivna i
akten eller framgå av dennas bestämmelser.

Sekretariatet skall:

1) utgöra mellanled mellan förbundet och de särskilda förbundsstaterna; 2)

förmedla notifikationer från en till övriga förbundsstater i förbundsangelägenheter
(exempel: art. 8);

3) tjäna såsom centralorgan för det av förbundsakten skapade förlikningsförfarandet
(art. 15);

4) i förekommande fall tjäna såsom mellanled mellan förbundet
och utom detsamma stående stater (art. 17);

5) registrera och offentliggöra mellanfolkliga överenskommelser
(art. 18);

6) handhava de förvaltningsuppgifter och verkställa de utredningar
och övriga åtgärder, som nödvändiggöras av bestämmelserna i art. 23
mom. c—f samt art. 25;

7) handhava verkställigheten av internationella överenskommelser,
som ej för sitt genomförande skapat egna internationella organ.

Dessutom skall generalsekreteraren vara generalsekreterare hos så -

Art. 6.
Förbundets
permanenta
sekretariat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Art. 7.
Förbundets
säte. Representanters
och
funktionärers
ställning.

val rådet som församlingen; i och med detsamma tillfaller honom den viktiga
uppgiften att vara mellanled mellan dessa organ.

Utgifterna för sekretariatet skola naturligtvis bestridas av förbundsmedlemmarna.
Till norm för kostnadernas fördelning dem emellan har
valts den proportion, som redan finnes fastställd beträffande kostnaderna för
världspostföreningens internationella byrå. Samma fördelningsgrund bar
för övrigt blivit bestämd med avseende å kostnaderna för den permanenta
skiljedomstolens i Haag byrå (jfr första Haagkonventionen av 1907, art. 50).
I fråga om denna norm erinrar jag om, att en promulgationsöverenskommelse
till postkonventionen indelar de anslutna staterna i sju klasser, av
vilka var och en skall bidraga till täckande av kostnaderna i förhållande
till ett visst antal enheter, så att på första klassens särskilda medlemmar
komma 25 enheter, på andra klassens 20, på den tredjes 15, på den
fjärdes 10, på den femtes 5, på den sjättes 3 och på den sjundes 1 enhet.
Genom multiplikation av antalet till förbundet anslutna länder inom varje
klass med det antal enheter, som belöper på varje land, samt summering
av produkterna, erhålles det antal enheter, mellan vilket summan av kostnaderna
bör delas. Denna summa, som med hänsyn till ovissheten rörande
enhetstalet för nybildade stater icke nu kan noggrant uppgivas, torde
emellertid kunna anslås till 529, och då Sverige tillhör den tredje klassen,
tillkommer det tillsvidare Sverige att bära ungefär V35 av totalbeloppet.

Förevarande bestämmelse är den enda av finansiellt innehåll, som
återfinnes i förbundsakten. Häremot har från amerikanskt senatshåll
riktats skarp kritik. Särskilt har framhållits, att förbundet, som måste
få mycket stora kostnader att bestrida för fullföljandet av sina syften,
vore i absolut behov av en ordnad finansförvaltning och en reguljär
budget, som kunde sätta staterna i stånd att på förhand bedöma storleken
av det på dem ankommande bidrag samt räckvidden av deras
direkta ekonomiska förpliktelser. På denna kritik har statssekreteraren
Lansing svarat, att enligt hans uppfattning en budget sannolikt skulle
komma att upprättas av rådet samt underställas församlingen till godkännande
utan prejudicierande av den fria prövningsrätt, som för varje
land måste tillkomma dåvarande statsmakter.

Art. 7. I förbundsakten stadgas, att förbundet skall ha sitt säte i
Geneve. Denna bestämmelse har naturligtvis träffats med Schweiz’ goda
minne. Dock har från schweiziskt håll med styrka framhållits, att den
ej får anses på något sätt prejudicera frågan om Schweiz’ anslutning
till förbundet. Då Schweiz, såsom förut anförts, ännu icke tillträtt förbundet,
kan bestämmelsen i varje fall tillsvidare icke tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 37

Möjlighet till annat arrangemang öppnas emellertid därigenom, att
artikeln ger rådet rätt att till förbundets säte när som helst i stället
utse annan ort. Denna föreskrift har fattats på två skilda sätt. Dels
har man i densamma velat se en eftergift för de belgiska önskemål, som
eftersträvade att se Briissel som förbundshuvudstad, önskemål, som
på sin tid kommit till korta gentemot de skäl, som talade för förbundets
förläggning till Geneve. Dels har man velat tolka bestämmelsen
så, att den blott skulle avse att legalisera en förflyttning, som
kunde bli nödvändig på grund av extraordinära förhållanden. Det senare
torde vara vad som ursprungligen avsetts.

Rådets första sammanträde har ägt rum i Paris och det andra har
nu öppnats i London.

Män och kvinnor skola i lika mån vara berättigade till erhållande
av allt slags anställning i förbundets tjänst, alldeles oberoende av anställningens
art. Dessa platser äro tjänsterna inom sekretariatet, inbegripet
generalsekreterarens, samt inom det stora flertalet internationella
kommissioner och byråer.

Förbundsmedlemmarnas representanter i förbundsorganen samt förbundets
egna tjänstemän skola, då de äro i funktion, åtnjuta diplomatiska
immuniteter och privilegier. Jag erinrar därom, att de diplomatiska
privilegierna, vilka äro grundade i omsorgen om att staternas representanter
hos varandra skola vara obundna i sin tjänsteutövning, anses omfatta
otänkbarhet, exterritorialitet samt frihet från skattskyldighet och skyldighet
att underkasta sig det lands rättsskipning, där vederbörande diplomatiske
agent är anställd. Okränkbarheten skyddar bland annat
agentens arkiv och korrespondens. Genom förbundsakten är okränkbarheten
uttryckligen utsträckt till att omfatta jämväl fastigheter,
som disponeras av förbundet, av dess organ eller för dess sammanträden.

Art. 8. Förevarande artikel avser att reglera den viktiga frågan ombegräntom
rustningarnas inskränkning. Den inledes med en principförklaring ning av rustav
innehåll, att de böra nedbringas till det minimum, som är förenligt mn9arnamed
de enskilda staternas säkerhet och den nödvändighet, som kan uppstå
för förbundsstaterna att genom ett samfällt militärt uppträdande
trygga freden och förbundets existens.

En formel av detta innehåll är tydligen alltför obestämd för att
kunna tjäna till verklig ledning för en genomgripande och någorlunda
likformig minskning av rustningarna. Den förutsätter emellertid, att

Rungl. Maj:ts proposition nr 90.

de särskilda staterna äga ett visst mått av individuell försvarsberedskap
för sin nationella säkerhet.

Enligt auktoritativa tolkningar av förbundsakten skulle defensiva
militära allianser, långt ifrån att vara oförenliga med densamma, stå
i god överensstämmelse med dess anda och syfte. De enskilda staterna
måste i händelse av överfall själva kunna stå emot det första anloppet,
till dess att förbundets inskridande till deras hjälp hunnit äga rum. Anse
de sig ej mäktiga att med egna medel fylla denna uppgift, böra de försäkra
sig om att omedelbart kunna få bistånd av sina grannar. Parlamentsdebatterna
om den engelsk-franska och den amerikansk-franska
defensivalliansen visa, att bland annat nu anförda tankegång låg bakom
dessa alliansers tillkomst. De utgöra således, framför allt med hänsyn
till att de avslutits mellan de tre makter, som varit förkämpar för tanken
på ett nationernas förbund, ett bevis för att man även såsom
förbundsmedlem måste åtminstone i en viss grad lita till egna försvarskrafter
samt för att defensivallianser äro förenliga med förbundsakten.

Den i artikelns första stycke förekommande formeln för rustningsminskningen
utgår vidare från den förutsättningen, att varje stat håller
ett försvarsväsende, som gör det möjligt för densamma att fullgöra eventuella
förpliktelser i avseende å gemensamt uppträdande av militär art.
Ehuru, såsom i annat sammanhang skall beröras, förbundsakten icke stadgar
någon bindande förpliktelse för en stat att i varje särskilt fall efterkomma
rådets anmodan om deltagande i militär sanktionsåtgärd, följer av
nu förevarande bestämmelse, att en förbundsmedlem förutsättes icke
bringa sitt försvar i ett läge, som överhuvud utesluter möjligheten av
att med någon grad av effektivitet medverka vid ett ifrågakommande
militärt ingripande från förbundets sida.

Målet är emellertid att småningom nå fram till ett tillstånd, som
kan betecknas såsom allmän avrustning. Detta har med klara ord utsagts
bland annat av den amerikanske statssekreteraren Lansing. Avrustningen
måste dock ske successivt både i den mening, att en stat — såsom
ovan visats — icke på en gång kan avlägga hela sitt försvar, och
i den, att icke ens en relativ avrustning kan i samma grad samtidigt
genomföras i alla stater.

Början skall göras med centralmakterna, främst Tyskland. Fredstraktaten
innehåller i detta avseende detaljerade och mycket långt gående
bestämmelser. Från och med den 1 april 1920 får hela den väpnade
styrkan av tyska armén, inbegripet befäl, ej överstiga 100,000 man. Den

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

civilmilitära personalen skall nedbringas till Vio av det antal, som förutsågs
i 1913 års budget (art. 160—163). Arten och mängden av den krigsmateriel,
som får finnas, bestämmes i detalj (art. 164 ff.). Den allmänna
värnplikten skall avskaffas och militärläroverkens antal reduceras (art.
173, 176). Maximistyrkan av den tyska örlogsmarinen fastställes, och
regler ha införts i syfte att styrkan ej må ökas vid sitt successiva förnyande
(art. 181 ff.). Det tyska militära och marina flygväsendet skall
totalt avskaffas (art. 198 ff.).

De allierade och associerade makterna uttalade vid fredsslutet, att de
hade för avsikt att inslå på samma väg. I sitt den 16 juni avgivna svar
på den tyska fredsdelegationens anmärkningar till det förslag till fredsfördrag,
som blivit delegationen delgivet den 7 i nästföregående månad,
förklarade dessa makter (del I pkt IV), att Tysklands accepterande av de
bestämmelser, som träffats angående dess egen avväpning, skall underlätta
och påskynda genomförandet av en allmän rustningsinskränkning,
samt att de hava för avsikt att omedelbart öppna förhandlingar angående
en plan för en sådan allmän begränsning av militärväsendet. Även
enligt andra, mer eller mindre officiella uttalanden av initierade personer
i de allierade länderna skulle det avrustningsprogram, som för Tysklands
vidkommande finnes föreskrivet i fredstraktaten, i vidsträckt omfattning
komma att tjäna till förebild för rustningsminskningen i övriga länder.
Å andra sidan har en engelsk statsman i ansvarig ställning förklarat, att
genom fredstraktaten »garantier tagits men ej givits» i nu förevarande
avseende.

Förbundsakten innehåller, att rådet skall uppgöra avrustningsprogram
för de särskilda staterna och därvid taga hänsyn till varje stats särskilda
förhållanden. Bland omständigheter, som därvid skola av rådet tagas i
betraktande, nämnes uttryckligen det geografiska läget. Andra förhållanden
till vilka hänsyn jämväl måste tagas, äro tydligen gränsernas
längd och topografiska beskaffenhet, deras egenskap av land- och
sjögräns, den relativa befolkningstätheten, trafikmedlens ståndpunkt m. m.

Den omständigheten, att enhällighet inom rådet utgör förutsättning
för åstadkommande av beslut i förevarande hänseende, torde av skäl,
som redan antytts, göra det svårt att under den närmaste framtiden åvägabringa
beslut av denna art, då det knappast kan förväntas, att under
nu rådande förhållanden samtliga stormakter kunna komma att ena sig i
dylika frågor. Skulle emellertid sådan enighet uppnås, ställer sig saken
annorlunda. Visserligen äga även de i rådet representerade mindre staterna
vetorätt; och uppenbarligen måste, såsom redan framhållits, varje

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

i rådet eljest orepresenterad stat äga att i enlighet med art. 5 deltaga
i behandling av fråga om program för dess egna rustningar, likasom för
övrigt i sista hand varje särskild regering har att definitivt intaga ställning
till eventuella framställningar från rådet. Men frågor av förevarande
art torde höra till dem, i vilka en samlad mening hos stormakterna
kommer att äga en högst betydande auktoritet gent emot förbundsmedlemmars
i svagare ställning.

Möjligheten att genom påtryckning av stormakterna en eller annan
mindre stat skulle kunna mot sin vilja pressas till en alltför stark nedsättning
av sin försvarskraft torde dock ej böra överskattas. Ett obehövligt
eller ojämnt reducerande av en sekundärmakts försvarsväsen kan
knappast väntas ligga i stormakternas samfällda intresse.

Sedan rustningsprogrammen på rådets förslag blivit godkända av
de särskilda regeringarna, få de ej utan rådets samtycke överskridas. I
fråga om försvarskraftens nedsättande under det i programmet angivna
måttet uttalas däremot ej något i akten och något hinder däremot lärer
ej förefinnas i annan mån än som framgår av de i artikeln uttryckta
förutsättningarna, att varje stat antages till en viss grad sörja för sin egen
säkerhet och vara i stånd att medverka vid militära sanktioner.

Jämte principen att fredens bevarande kräver rustningarnas nedbringande
uttalas i artikeln såsom en allmän grundsats, att den privata
tillverkningen av vapen och andra krigsförnödenheter utgör en fara för
freden. Något bestämt program i syfte att avlägsna denna fara uppställes
emellertid ej heller på denna punkt. Det uppdrages åt rådet att
taga under prövning frågan om sättet för avvärjande av den enskilda
krigsmaterielindustriens faror. Det enda direktiv, som därvid gives, är
av inskränkande art. Rådet har nämligen att vid sina överläggningar
taga hänsyn till nödvändighetens krav i de länder, som ej äro i stånd att
med egna medel tillverka den krigsmateriel, som är erforderlig för deras
säkerhet. En stat, som ej i egna verkstäder kan tillverka behövliga
krigsförnödenheter, måste naturligen vara hänvisad till import; men det
är sannolikt, att statsverkstäder i andra länder icke lämpligen kunna
arbeta på lager och för export, varför bibehållande i någon form av
enskild tillverkning skulle bliva för förbundets egna syften erforderligt.
I detta sammanhang bör omnämnas, att den 10 september 1919 flertalet
av de allierade och associerade makterna avslutat eu konvention rörande
kontroll över internationell handel med vapen och ammunition. I denna
konvention uppställes såsom huvudregel, att egentlig krigsmateriel icke
må exporteras från ett land till ett annat; dock förbehålla sig de för -

Kungl. Maj it-i proposition nr 90.

dragsslutande staterna rätt att genom särskilt beslut tillåta export till
regering i annat land. I fråga om export till vissa angivna ociviliserade
eller av mera stadigvarande oroligheter hemsökta trakter i Asien och
Afrika meddelas mera restriktiva bestämmelser, omfattande jämväl andra
slags vapen och ammunition än de för krigsbruk avsedda. Bestämmelser
meddelas om årliga uppgifter å förekommande export och om speciell
kontroll till lands och till sjöss över införsel till de länder, för vilka de
strängare bestämmelserna skola gälla. De kontraherande parterna skola
söka förmå övriga till nationernas förbund hörande stater att ansluta sig
till konventionen. En inbjudning i sådant avseende har ock utgått till
Sverige.

Förutsättningen för att åtgärderna för begränsning dels av rustningarna,
dels av den enskilda krigsmaterielindustrien skola visa sig effektiva
är, att i någon form kontroll över deras efterlevnad införes. Den
form, som upptagits av förbundsakten, är ett åtagande från förbundsstaternas
sida att tillhandahålla varandra fullständiga upplysningar beträffande
sitt militärväsende i alla dess grenar samt beträffande de möjligheter
deras industri äger att vid behov tagas i anspråk för tillverkning
av krigsmateriel. Om denna enkla form skall visa sig verksam,
beror på, i vilken grad förhoppningarna på å ena sidan full lojalitet
förbundsstaterna emellan och å den andra den allmänna opinionens stöd
i förevarande avseende komma att realiseras. Här liksom på flera punkter
torde man vara berättigad framhålla, att förbundsaktens värde i
väsentlig grad beror av god vilja hos förbundsmedlemmarna.

Inflytelserika kretsar finnas emellertid, som anse, att kontrollen icke
får göras beroende allenast å god vilja utan bör åtminstone i viss mån
bygga på yttre tvång. Från franskt håll framfördes redan under de
förhandlingar, som ledde till förbundsaktens antagande i dess nuvarande
form, ett förslag till tillägg till art. 8 av följande innehåll:

»De höga fördragsslutande parterna, som äro beslutna att på det
mest öppna och fullständiga sätt tillhandahålla varandra alla upplysningar
med avseende å måttet för sina rustningar, sina militära, marina
och luftprogram samt ställningen inom de industrier, vilka kunna utnyttjas
för krigsändamål, skola tillsätta en kommitté med uppgift att införskaffa
nödigt upplysningsmaterial i detta avseende.»

Det franska förslaget blev, såsom jag tidigare haft tillfälle att
framhålla, omfattat med stora sympatier på neutralt och ej minst på
svenskt håll. En häremot stridande uppfattning gjorde sig emellertid
gällande inom de engelska och amerikanska delegationerna, vilka syntes

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 15 Käft. (Nr 90). 6

Art. 9.
Permanent
kommission
såsom rådgivare
vid
rustningarnas
begränsning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

anse, att de omständigheter rörande en viss stats rustningar, vilka ej
under alla förhållanden komme i dagen, ej heller skulle kunna uppdagas
av en sådan kommitté, som den i det franska förslaget förordade.
I allt fall skulle en internationell organisation av dylik art stöta
på mycket stora praktiska svårigheter och dock vara ur stånd att hålla
förbundet bättre underrättat än de särskilda staternas eget upplysningsväsen.
Det franska förslaget blev sålunda icke antaget. Enligt offentliga
uttalanden av dåvarande franske utrikesministern Pichon samt Frankrikes
representant i den å fredskongressen tillsatta kommissionen för nationernas
förbund, Léon Bourgeois, kommer emellertid förslaget att på nytt
framföras inom förbundet till dess det vunnit beaktande.

Art. 9. Ifrågavarande artikel ställer vid rådets sida en kommission
med konsultativa befogenheter i frågor rörande militärväsendets olika
grenar, i den mån de falla under artiklarna 1 eller 8. Jag erinrar,
att förstnämnda artikel ger rådet befogenhet att fastställa militärväsendets
styrka och effektivitet beträffande icke ursprunglig medlem av förbundet,
samt att art. 8 innehåller de allmänna bestämmelserna om rustningarnas
begränsning.

Artikeln saknar varje bestämmelse om kommissionens sammansättning,
såsom vilka stater skola vara företrädda, medlemsantal, utnämningsmetod
o. s. v. Beträffande förhandlingsordningen återfinnes ej någon
regel, motsvarande den, som fått plats i artiklarna rörande församlingen
och rådet, nämligen attsvartdera av dessa beslutar om sin egen procedur.
Sannolikt torde meningen vara, att rådet tillsätter kommissionen och utnämner
dess ordförande samt att kommissionen själv i den mån så befinnes
erforderligt utbildar sin förhandlingsordning. Behovet av på förhand
fastställda yttre former gör sig troligen icke heller särdeles starkt gällande
beträffande ett organ, som ej har att fatta beslut i egentlig mening, utan
vars uppgift, efter vad det vill synas, inskränker sig till att verkställa
utredningar och avgiva utlåtanden rörande till densamma hänskjutna
frågor. Emellertid vore det önskvärt att få fastslaget, att avvikande
meningar inom kommissionen alltid skola bringas till rådets kännedom
jämte den mening, kring vilken flertalet inom kommissionen samlat sig.
Måhända får även detta anses ligga i sakens natur, särskilt med hänsyn
till en regel av i viss mån motsvarande innehåll, som för ett annat
fall återfinnes i art. 15.

Om sålunda rådet har att tillsätta kommissionen, varvid den i så
fall beslutar med enkel majoritet (art. 5), kan det även fritt bestämma,

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

vilka staters arméer eller mariner skola vara företrädda. Detta är eu
betydelsefull omständighet, som kan komma att innebära avsevärda
vådor för de smärre staterna. Det kan nämligen befaras, att de militära
sakkunniga till allra största delen komma att rekryteras ur de större
staternas officerskårer. Men vikten för de mindre staterna av att vara representerade
är uppenbar, enär kommissionen ofta får att yttra sig i frågor,
som nära beröra deras intressen, samt enär väl i de flesta fall dylika
yttranden komma att ligga till grund för rådets beslut eller förslag.
Man synes emellertid vara berättigad till antagande att, i analogi med
vad fallet skall vara inom rådet, varje stat som ej är permanent representerad
får tillfälle att sända ombud att deltaga i överläggning rörande
fråga, som angår denna stat.

Jämväl beträffande ifrågavarande artikel förekom ett franskt ändringsförslag,
vilket fick samma öde som det förut omnämnda, avseende art. 8.
Förslaget var av följande innehåll:

»En permanent organisation skall upprättas med uppgift att ombesörja
och förbereda de militära åtgärder till lands och sjöss, vilka
denna förbundsakt ålägger de höga fördragsslutande parterna. Denna
organisation skall jämväl ha att draga försorg, i förekommande fall, om
åtgärdernas omedelbara verkställighet.»

Avsikten med förslaget har varit att skapa ett slags internationell
generalstab med uppgift att i förväg utarbeta de riktlinjer, efter vilka
rådet skulle ha att gå, då det för de olika förbundsstaterna föresloge
arten och graden av deras deltagande i militär förbundsaktion,
samt att diskutera och fastställa de åtgärder, som eljest skulle erfordras
i händelse av krigiska överfall, som förbundsakten hade till syfte
att hejda.

Även detta förslag har strandat, på skäl, som framgå av den
officiella engelska kommentaren till förbundsakten. Det heter där, att
den förberedelse för krig, som tillkommer en generalstab, förutsätter,
att man har att räkna med en bestämd fiende. Men förutsättes såsom
sådan en representerad förbundsstat, blir, säges det, förtroendefullt samarbete
inom staben en omöjlighet. Ej heller anses det tänkbart, att
under sådana förhållanden en stat skulle vilja delgiva de andra sina
strategiska planer avseende ett ordnat försvar. Enligt engelsk uppfattning
skulle därför den från franskt håll föreslagna organisationen ej
kunna komma längre i förevarande avseende än till att samla militärt
värdefullt material av ej hemlig natur samt att'' reglera vissa speciella
spörsmål rörande genomtåg.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 90.

Förbunds- Art 10- Denna artikel innehåller en av förbundsaktens mest om medlemmar-

stridda bestämmelser, nämligen den, enligt vilken förbundsmedlemmarna
nriellarin-'' åtaSa si» att respektera samt mot alla yttre angrepp upprätthålla
tegritet och varandras territoriella integritet och förhandenvarande politiska obepolitiska
rnomlo
oberoende. Ioeuue- „

Pa vissa hall har man velat i artikeln inlägga ett samfällt garanterande
av förbundsstaternas nuvarande gränser. Artikeln skulle, har
man sagt, avse att »stereotypera nu bestående förhållanden». Denna
tolkning räknar sina anhängare bland fördragets motståndare i skilda
länder, främst inom oppositionen i Förenta Staternas senat, vilken åstadkommit,
att senatens utrikesutskott bland de förbehåll utskottet ansett
sig böra förorda i händelse av förbundsaktens ratifikation upptagit ett, som
rörer Förenta Staternas förpliktelser enligt denna artikel. Tolkningen
synes emellertid strida ej blott mot förbundsaktens allmänna innehåll utan
även mot vissa särskilda bestämmelser i densamma, bland annat den
regel, som möjliggör prövning av bestående internationella fördrag och
förhållanden, som kunna innebära en fara för världsfreden (art. 19).
Tillgängliga uttalanden av ett avsevärt antal av de statsmän, som medverkat
vid förbundsaktens tillkomst, bekräfta ock, att förevarande artikel
icke avser att för all framtid fixera efter fredssluten bestående territorinlförhållanden.

En god vägledning för tolkningen av denna artikels innebörd synes
den officiella engelska kommentaren lämna. Då förbundets syfte är att
söka förebygga våldsamma rubbningar i de vid en viss tidpunkt bestående
relationerna mellan olika länder, är det en given sak, att eu förbundsstats
territorium, såsom detta vid varje särskild tid är bestämt, är
från förbundets sida föremål för det skydd mot yttre angrepp, som förbundsaktens
bestämmelser medgiva. Därpå lägger också den engelska
kommentaren huvudvikten med framhållande av, hurusom uttrycket »yttre»
i denna artikel utvisar, »att förbundet icke kan utnyttjas såsom en helig
allians för att undertrycka nationella eller andra rörelser inom någon
av förbundsmedlemmarnas gränser, utan blott till att förebygga territoriella
erövringar». Vidare påpekar den engelska kommentaren sambandet
mellan denna artikel och de följande art. 11 och 19, »vilka», säges det,
»göra det tydligt, att fördraget icke är avsett att fastslå den nya territorialfördelningen
såsom något heligt och för all framtid oföränderligt
utan tvärtom att tillhandahålla en organisation ägnad att medgiva mellanfolkliga
frågors alltjämt fortskridande reglering i enlighet med framtidens
krav». Enligt denna tolkning, som synes väl överensstämma med för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

bundsaktens syfte, avser förevarande bestämmelse allenast att uttala principen
om förbundets skyldighet att ingripa till skydd för eu viss förbundsmedlcms
territorium. Däremot ligger i artikelns bestämmelse intet
hinder för viss stat att, i den ordning förbundsakten i övrigt medger,
få en gång bestämda gränser justerade och sitt territorium eventuellt
utvidgat.

Artikeln äger emellertid tillämpning icke allenast i händelse av
fullbordat angrepp, utan även då hot om sådant angrepp förekommit eller
fara därför eljest är för handen. Det utlåtande, som rådet i dylika fall
har att avgiva, torde för förbundsmedlemmarna icke medföra ovillkorlig
förpliktelse till efterlevnad utan böra betraktas allenast såsom vägledande
ifråga om de skyldigheter, som artikeln ålägger förbundsmedlemmarna.
Från amerikanskt håll förekomma visserligen uttalanden i motsatt riktning.
Men det är svårt att inse, huru för dessa kan hämtas stöd i förbundsakten.
I

Art. 11. Förevarande artikel och den nästföregående synas till en
viss grad täcka varandra. I händelse en förbundsstat utsättes för ett
mot akten stridande angrepp, som sätter denna stats integritet eller
oberoende i fara, eller den hotas av ett dylikt angrepp, bliva båda artiklarna
tillämpliga.

I ett avseende sträcker sig artikelns tillämpningsområde längre
än den föregåendes. Art. 10 kommer ej till användning med mindre
en förbundsstat direkt utsättes för krig eller krigshot, varemot i förevarande
artikel är fråga jämväl om förhållanden, som omedelbart beröra
allenast stater utanför förbundet. Den interventionsprincip, som sålunda
genomföres, innebär i verkligheten knappast ett avsteg från grundsatser,
som de europeiska stormakterna redan länge tillämpat. Snarare bör
det betecknas såsom ett framsteg, att även de mindre makterna för
framtiden erhålla möjlighet till medverkan vid behandling av frågor, som
här avses.

Vilka medel förbundet enligt denna artikel kan bringa till användning
för fredens tryggande, angives ej i texten. Det torde i varje fall
vara klart att, i händelse samfällda militära eller ekonomiska tvångsåtgärder
ifrågakomma, deltagande i sådan aktion eller medgivande av
passage över eget territorium icke kan åläggas någon stat utan dess
eget medgivande.

Slutligen må framhållas, att art. 11 torde kunna räknas till dem,
som giva vid handen, att den nästföregående icke avser att för all framtid
fastslå de vid tiden för fredsslutet rådande territoriella och politiska

Art. u.
Förbundets
ingripande
mot krig
eller krigshot.

Kungl. Maj:ls proposition nr 90.

Art. 12.
Skiljedom
eller förlikningsförfarande
vid
uppkommande

tvister.

Art. 13.
Skiljedomsförfarandet.

förhållandena. Den rätt, som här tillerkännes förbundsmedlemmarna att
vänskapligen fästa förbundsorganens uppmärksamhet på omständigheter,
som omedelbart eller medelbart utgöra en fara för freden, torde nämligen
ha till syfte, bland annat, att möjliggöra en revision av dessa förhållanden.

Art. 12. Här förekommer det grundläggande åtagandet av förbundsmedlemmarna
att icke i anledning av tvist tillgripa krig, innan
försök gjorts till tvistens biläggande i fredliga former. Varje mellan
förbundsmedlemmarna uppkommande tvist av allvarligare art skall nämligen
bänskjutas till prövning på ett av två fredliga sätt. Det ena är
avgörande genom skiljedom, det andra undersöknings- och förlikningsförfarande
inför förbundets råd eller församling. Så länge dylik procedur
pågår samt intill dess att tre månader förflutit från det att dess resultat
framlagts, äro de tvistande förbundsmedlemmarna förpliktade att upprätthålla
freden.

De tvister, stadgandet gäller, äro sådana, som kunna anses ägnade
att medföra brytning. Uttrycket kan synas obestämt. Avsikten är
emellertid fullt klar. Därest en tvist uppkommer mellan stater, göres
den först till föremål för diplomatiska förhandlingar. Skulle det visa sig
att på denna väg enighet ej kan nås, och är man ej heller villig att låta
frågan bero, torde den få anses hava kommit i ett sådant stadium, att
artikeln blir tillämplig.

Det folkrättsliga »moratorium», som skapas genom förevarande artikel,
innebär endast åtagande att icke inom deri stadgade fristen börja
krig. Något förbehåll har icke tagits mot krigsliknande åtgärder, som
icke äro förenade med inträdande av krigstillstånd. Härav torde följa, att
inom moratorietiden åtgärder sådana som retorsion, repressalier, fredsblockad
och de diplomatiska förbindelsernas avbrytande icke äro förbjudna.
En annan sak är, att dylika åtgärder, såsom innebärande ett krigshot,
kunna komma att föranleda förbundets ingripande enligt 10 eller 11
artikeln.

Art. 13. Artikeln behandlar det folkrättsliga skilj edomsförfarandets
tillämplighetsområde.

För domstols kompetens erfordras, att parterna äro ense om, att
den föreliggande tvisten lämpar sig att hänskjutas till domstolsförfarande.
Akten utgår från, att det finnes grupper av tvister, som äro ägnade
för rättsligt avgörande, samt angiver vissa tvister, som »i allmänhet» skola
anses hit hänförliga. Dessa äro tvister om tolkningen av fördrag,
om frågor av internationellt-rättslig art, om skadestånd i anledning av

Kungl. Maj:ts proposition ur 90.

folkrättsbrott samt om sakförhållanden, av vilkas konstaterande beror,
huruvida eu folkrättslig förpliktelse blivit åsidosatt.

Ehuru det i viss mån överlämnas åt förbundsmedlemmarne själva
att avgöra, huiuvida en tvist ägnar sig för domstolsbehandling, måste
det fasthållas, att akten innebär ett framsteg i förhållande till vad som
iöiut uppnatts genom den a 1907 ars Haag-konferens antagna konventionen
för avgörande på fredlig väg av internationella tvister. Enligt denna
(art. 38) erkände visserligen de kontraherande makterna, att i frågor av
juridisk natur och framför allt i tvister rörande tolkning eller tillämpningav
internationella överenskommelser skiljedom vore det verksammaste
och på samma gång rättvisaste medlet för avgörande av tvister, som ej
blivit lösta på diplomatisk väg. Men med detta erkännande förknippades
allenast ett uttalande om önskvärdheten av skiljedomsförfarandes anlitande
i tvister av nämnda art, varemot något slags utfästelse i detta avseende
icke lämnades.

Från flere håll hava framställts önskningar att i akten måtte
intagas en bestämmelse om allmän obligatorisk skiljedom. Dessa önskemål
hava emellertid ej vunnit avseende. I själva verket kan väl också
med fog betvivlas, att en dylik bestämmelse, innefattande skyldighet för
en stat att till domstolsbehandling hänskjuta även frågor av den för
staten mest vitala art, för närvarande skulle kunna med fördel genomföras.
Det kan med skäl befaras, att ett försök till undantagslöst genomförande
av principen om domstolsförfarande skulle sätta skiljedomstanken
på alltför svåra prov. Jag ansluter mig i fråga härom till vad som uttalats
i förenämnda svenska kommittébetänkande rörande en internationell
rättsordning (bil. 9). Däremot kan ifrågasättas, huruvida man
icke utan våda skulle kunnat ifråga om det slags tvister, som i förevarande
artikel angivas såsom i allmänhet ägnade för domstolsbehandling
(d. v. s. de, som angå traktatstolkning m. m.), införa en verklig, undantagslös
förpliktelse att anlita domstolsförfarande i stället för att, såsom
enligt akten blir fallet, lämna part möjlighet att göra gällande det
förbehåll, som ligger i uttrycket »i allmänhet», och därigenom undandraga
hithörande frågor rättslig behandling.

I alla händelser synes det önskvärt att staterna, så långt sig göra
later, söka att genom särskilda skiljedomstraktater på förhand tillförsäkra
sig en vidsträckt tillämpning av grundsatsen om rättsfrågors hänskjutande
till skiljedom.

Det torde i detta sammanhang böra erinras, att i nämnda Haagkonvention
och andra redan ingångna skilj edomstraktater innefattade
överenskommelser icke uppbävas genom förbundsakten. Detta ligger

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

i sakens natur och bekräftas av art. 21, enligt vilken mellanfolkliga
avtal, som avse fredens bevarande, icke skola anses oförenliga med någon
bestämmelse i förbundsakten. De uttalanden i motsatt riktning, som
förekommit, synas sakna allt fog.

Ett domstolsutslag bör naturligtvis vara för parterna bindande.
Denna grundsats har i akten fått sitt uttryck i ett åtagande av förbundsmedlemmarne
att ärligt och efter bästa förstånd ställa sig sadant
utslag till efterrättelse samt att icke skrida till krig mot förbundsmedlem,
som så förhåller sig. Av bestämmelsen lärer kunna slutas, att, i händelse
en part icke ställer sig utslag till efterrättelse, motparten äger frihet att
för genomförande av verkställighet använda tvångsmedel, med iakttagande
allenast av den i art. 12 givna bestämmelsen om avvaktande av en tre
månaders frist från utslagets meddelande. Enligt förevarande artikel
har emellertid dessutom rådet att till förbundsmedlemmarne framställa
förslag om verkställighetsåtgärder. I fråga om dessas beskaffenhet iakttager
fördraget tystnad, och ej heller gives någon bestämmelse om
förbundsmedlemmarnas förpliktelse att deltaga i föreslagna åtgärder.
Någon förpliktelse härtill lärer vid sådant förhållande ej kunna antagas,
men det bör ligga i förbundets hela natur, att känslan av sammanhållning
omkring förbundstanken härvid gör sig gällande i sa matto, att
en stat, som fått sin ståndpunkt genom skiljestol gillad, icke av förbundsmedlemmarne
lämnas helt och hållet åt sig själv, när det gäller att
gent emot en tilläventyrs mäktigare motpart genomföra verkställighet av
utslaget.

Art. 14. Art. lå. Det måste beklagas, att organiserandet av en fast inter ASÄnationell

domstol icke kunnat komma till stånd i samband med själva fören
fast bundsakten utan i viss mån ställts pa framtiden. Inrättandet av ett dylikt
JaUomiol. organ är nämligen av högsta vikt för främjande av förbundets fredsbevarande
syften. Det är angeläget att vid sidan av de skiljedomstolar,
som för särskilda fall kunna tillsättas under de tvistande parternas medverkan,
finnes en domstol, sammansatt av ledamöter, som stå fullt oberoende
av parterna. Det viktiga önskemålet att tvister av rent rättslig
art bedömas uteslutande från rättssynpunkter lärer ej kunna behörigen
tillgodoses annorledes än genom inrättande av en dylik domstol, och dennas
betydelse för uppkomsten och fortbildandet av en internationell rättspraxis
ligger i öppen dag.

Önskvärt hade varit, om förhallandena gjort det möjligt för fredskonferensen
att på grundvalen av de detaljerade förslag i ämnet, som

Kungl. Maj-.ts proposition nr 90.

4!)

utarbetats, bland annat av de skandinaviska kommittéerna, genomföra eu
domstolsorganisation, som kunnat föreligga till bedömande, då det gällt
att taga ståndpunkt till förbundet. Såsom framhållits i förenämnda
svenska kommittébetänkande (bil. 9), erbjuder spörsmålet om den
fasta domstolens organisation åtskilliga svårigheter, bottnande framför
allt i motsatsen mellan vissa större makters intresse att erhålla övervägande
inflytande på domstolens sammansättning och de mindre staternas
naturliga krav på rättslig likställighet. Jag ansluter mig till vad
kommittén uttalat om att detta krav ej gärna kan uppgivas, samt att
den eftergift i sådan riktning, som innebars i de mindre staternas biträdande
av den å andra Haag-konferensen tillkomna överenskommelsen
om en internationell prisdomstol, vari dessa stater i endast starkt begränsat
omfång skulle representeras, icke kan åberopas såsom precedensfall
för organisationen av en domstol med mera omfattande verksamhetsområde.

Genom förevarande artikel har uppdragits åt rådet att utarbeta
förslag rörande domstolens inrättande och att underställa detsamma förbundets
medlemmar. I förhållande till det i februari 1919 offentliggjorda
förslaget till förbundsakt erbjuder bestämmelsens slutliga avfattning så
till vida ett företräde, som det numera tydligt uttalats, att själva avgörandet
icke ligger i rådets hand, i vilket avseende förslaget led av
tvetydighet. I viss mån otydligt är däremot, huruvida med det hänskjutande
till »förbundets medlemmar», som omförmäles i artikeln, åsyftas
frågans behandling vid sammanträde i förbundsförsamlingen eller tilläventyrs
dess överlämnande till behandling av de särskilda regeringarne
var för sig, ett förfarande, som tydligen skulle för de i rådet icke representerade
staterna innebära en olägenhet, i det möjligheten till samråd
och diskuterande av eventuella motförslag därigenom skulle beskäras.
Man torde emellertid vara berättigad till den tolkning, att frågan skall
behandlas i församlingen eller att det i alla händelser skall stå envar
regering fritt att bringa sådan behandling till stånd. Jag tillåter mig
i detta sammanhang omnämna, att på grundvalen av det skandinaviska
kommittéförslaget ett nytt utkast rörande den fasta domstolens organisation
blivit utarbetat av den svenska kommittén i samråd med de danska
och norska kommitterade. Detta förslag, vilket allenast haft till syfte
att med hänsyn till fördraget revidera det tidigare förslaget, har
under hösten 1919 överlämnats till sekretariatet i nationernas förbund,
något som även skett med de nya danska och norska förslagen.
Omnämnas må även, att dessa senare, i olikhet med det svenska, på
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 75 käft. (Nr 90.) 7

Art. 15.

Tvisters
handläggning
av rådet
och förhundsförsamlingen.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

vissa viktigare punkter skilja sig från det tidigare gemensamma förslaget.

Den fasta domstolen har i förbundsakten fått till åliggande, förutom
sin huvuduppgift, även att avgiva utlåtande rörande frågor, som av rådet
eller församlingen underställas densamma. Avsikten har, enligt tillgängliga
upplysningar, huvudsakligen varit att även vid den behandling av tvister,
som enligt akten ankommer på rådet eller församlingen, låta rätts
synpunkten i behörig grad gorå sig gällande. I den mån bestämmelsen
leder därhän, är den naturligtvis ägnad att hälsas med tillfredsställelse.
Å andra sidan framkallar den så till vida betänklighet, som domstolen
genom att avgiva ett utlåtande av ifrågavarande art kan komma att utan
föregående partsförhandling nödgas prejudiciera den ställning, den har
att taga, i händelse tvisten på ett senare stadium skulle dit hänskjutas
för avgörande. Det låter tänka sig, att, när en tvist blivit av rådet eller
församlingen behandlad utan resultat, parterna skulle, för att uppnå en
fredlig lösning, vara benägna att i sista hand ena sig om tvistens överlämnande
till den fasta domstolen. Har emellertid denna på förhand
avgivit ett utlåtande, lärer en sådan utväg vara förbrukad. En annan
betänklighet, som ej heller helt kan avvisas, är, att i en fråga, varom
domstolens utlåtande inhämtats, dess mening ej vinner beaktande av
rådet eller församlingen eller ett avsevärt antal av dess ledamöter, något
som tydligen skulle vara ägnat att nedsätta den auktoritet, domstolen
måste äga för att med framgång kunna fylla sitt ömtåliga och maktpåliggande
värv.

Art. 15. Det medel för mellanfolkliga tvisters lösande i fredliga
former, som förbundsakten anvisar vid sidan av domstolsförfarande, är,
såsom nämnts, sakens utredande genom rådet eller församlingen. Tvistande
parter äro enligt akten förbundna att, om tvisten hotar att leda till
brytning och den ej hänskjutes till domstol, anhängiggöra densamma hos
rådet. För sådant anhängiggörande erfordras ej enighet mellan parterna,
utan det är tillräckligt, att endera av dem vänder sig till rådet. Sakens
behandling kan, om så blir nödigt, äga rum utan andra partens medverkan.
Aktens franska text, som härutinnan avviker från den engelska,
lämnar rum för den tolkning, att jämväl en förbundsstat, som
icke är part, skulle kunna bringa tvisten inför rådet; men då en dylik
tolkning skulle innebära icke blott att de båda texterna i sak skilde sig,
utan även att akten på en viktig punkt frånginge den ståndpunkt,
som intogs av det grundläggande förslaget av den 14 februari 1919, kan
densamma icke antagas vara åsyftad.

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr (JU.

Tvistens hänskjutande till rådet äger rum genom eu anmälan till
förbundets generalsekreterare. Så snart dylik anmälan ingått, har denne
att vidtaga åtgärder för sakens fullständiga utredning och prövning.
Vad härmed skall förstås, är i viss mån otydligt. Stadgandet torde dock
icke skäligen kunna anses åsyfta annat än sådana rent förberedande, åtgärder,
som i allmänhet ankomma på ett sekretariat, såsom insamlande
och ordnande av förefintligt material, i vilket avseende akten tillika
ålägger parterna att snarast möjligt ingiva framställning av saken jämte
de handlingar, de hava att åberopa till stöd av sina påståenden.

Rådet äger tydligen under tvistens handläggning befogenhet att
åvägabringa allt slags utredning, som det finner för tvistens bedömande
vara av nöden. Det kan således bland annat besluta tillsättande av
särskilda undersökningskommissioner, en utväg, som antydes genom en
bestämmelse i art. 5 och av fredskonferensens ordförande officiellt förklarats
vara i många fall synnerligen lämplig (skrivelse från konseljpresidenten
Clemenceau till greve Brockdorff-Rantzau den 22 maj 1919.)

Ändamålet med rådets handläggning av tvist är att bilägga densamma.
Rådet skall, sedan det genom noggrann utredning av tvisten
förvärvat en bestämd uppfattning rörande möjligheten av en för parterna
antaglig förlikning, till parterna framställa förslag i sådant avseende.
Det har därefter att genom förhandling med parterna söka förmå dem
att acceptera dylikt förslag, eventuellt i en under förhandlingarnas gång
modifierad form.

Förhandlingen är i viss mån offentlig. Det står rådet fritt att
omedelbart efter det parterna ingivit sin framställning med därvid fogad
utredning publicera de sålunda ingivna handlingarna, och i händelse
förlikning kommer till stånd äger rådet jämväl, i den mån det finner
lämpligt, förordna om publicerande av en förklarande framställning av
sakförhållandena samt redogörelse för förlikningsvillkoren. Att möjlighet
lämnas öppen för handlingars offentliggörande redan på förhandlingsstadiet,
har tydligen sin grund i den uppfattning, att under vissa omständigheter
den allmänna opinionen i de tvistande staterna och annorstädes
kan väntas reagera mot ensidigheter och överdrifter å ena eller
andra hållet samt på denna väg bidraga till tvistens utjämnande. Uppenbarligen
måste emellertid ett dylikt medel begagnas med den största urskilning
och varsamhet. I annat fall kan det befaras, att dess användande
kan verka i helt annan riktning än den åsyftade. Att åter i
händelse av tvistens biläggande rådet offentliggör en av nödiga förklaringar
åtföljd redogörelse för förlikningen, förefaller under alla omständigheter
lämpligt och synes stå i full överensstämmelse med den i art.

52 Kuntjl. Maj:ts proposition nr 90.

18 antagna grundsatsen om internationella överenskommelsers publicerande.

Har förlikning ej kunnat åvägabringas, skall rådet utarbeta och
offentliggöra en rapport, innefattande redogörelse för tvisten och förslag
till förlikning. Därest inom rådet föreligger meningsskiljaktighet i fråga
om rapportens innehåll, kan »varje i rådet företrädd medlem av förbundet»
(varmed här förmodligen bör förstås varje rådsledamot, som är av skiljaktig
mening) offentliggöra den redogörelse och det förslag, som uttrycker
hans mening.

Från regeln om rådets skyldighet att föreslå en lösning göres i
artikelns sjunde stycke ett viktigt undantag. Om tvistande stat invänder,
att tvisten rör eu fråga, som enligt internationell rätt faller inom området
för statens uteslutande kompetens, och rådet finner denna invändning
befogad, skall rådet utan vidare konstatera detta i en rapport.
Rådet har alltså i sådant fall varken att inlåta sig på förlikningsförsök
eller, i händelse av dess misslyckande, avgiva utlåtande i själva sakfrågan.
Denna bestämmelse har varit föremål för livlig kritik från oppositionen
i Förenta Staterna, där man funnit bestämmelsen icke innefatta
tillräckliga garantier mot obehörig inblandning i Staternas inre angelägenheter.
Man har angivit vissa spörsmål, som under alla förhållanden
borde vara undantagna från rådets handläggning, i vilket avseende särskilt
nämnts de, som angå immigration, kusttrafik, tulltariffer, arbetsförhållanden
och handel. Presidenten Wilson har så till vida anslutit sig
till denna mening, som han betecknat det såsom uppenbart, att frågor
av nämnda art endast med samtycke av vederbörande stat kunde upptagas
av rådet. Detsamma borde för övrigt enligt hans uppfattning
gälla även beträffande sådana spörsmål som naturalisationsfrågor. Att i
akten ej influtit någon uppräkning av de spörsmål, som vore förbehållna
de särskilda staterna, hade haft sin grand i en farhåga, att man
genom en dylik uppräkning lätt kunde giva anledning till den missuppfattning,
att alla ej särskilt omnämnda spörsmål skulle anses vara av
beskaffenhet att kunna upptagas av rådet. Kritiken har emellertid föranlett,
att bland de reservationer i avseende å akten, som i senatens hittillsvarande
voteringar tillvunnit sig majoritet, upptagits även den om
Förenta Staternas rätt att på egen hand avgöra, huruvida ett spörsmål
faller under dess uteslutande kompetens, samt att till spörsmål av rent
inre natur ovillkorligen borde räknas icke allenast de nyss omförmälda
utan även vissa andra. Att ett dylikt förbehåll skulle innebära eu begränsning
av rådets befogenhet i förevarande avseende ligger i öppen dag.
Tydligt är även, att man genom utvidgande av det område, som förbe -

å3

Katigt. Maj:tx proposition nr 90.

hålles staternas egen kompetens, i väsentlig grad går miste om vad man
i fredsbevarande syfte sökt uppnå genom bestämmelserna om tvistefrågors
hänskjutande till rådet; och det måste därför anses önskvärt, att en
dylik vidgande tolkning icke erhåller alltför stort spelrum. Uppmärksammas
må i detta sammanhang, att, enligt bestämmelsens härutinnan
tydliga ordalag, rådet är förhindrat att annorledes än på yrkande av
part inlåta sig på frågan om dit hänskjutet spörsmåls hänförlighet till
dem, som falla uteslutande under inre kompetens.

För den händelse en rapport, som innefattar utlåtande i sakfrågan,
antages av rådets samtliga medlemmar eller av dem alla med undantag
av parterna eller enderas ombud, innehåller artikelns sjätte stycke det
betydelsefulla stadgandet, att förbundsmedlemmarna icke må skrida till
krig mot part, som ställer sig rådets utlåtande till efterrättelse. Sammanställt
med bestämmelserna i art. 16 innebär detta stadgande, att
stat, som efterkommer rådets förslag, har bakom sig förbundets garanti
mot överfall från motpartens sida. Men förbundet tillförsäkrar honom
ej häller mera än detta negativa stöd. Han kan ej med säkerhet
påräkna förbundets bistånd till genomförande av den från rådets sida enstämmigt
förordade lösningen, utan kan bliva hänvisad, att, efter utlöpande
av den i art. 12 bestämda frist av tre månader, med egna krafter
genomdriva verkställighet av rådets utlåtande. Härutinnan skiljer sig
akten från det i februari 1919 offentliggjorda förslaget, enligt vilket
i här förutsatta fall rådet hade att avgiva förslag å erforderliga samfällda
åtgärder för verkställighetens genomförande. I den officiella
engelska kommentaren antages emellertid, att rådet skall komma att:
utöva påtryckning av ett eller annat slag.

Skulle, såsom lätt kan tänkas, ingendera av parterna acceptera ett
utlåtande, som av rådet avgivits med den enstämmighet, varom här är
fråga, återvinna parterna å ömse sidor efter tremånadersfristens utgång
sin handlingsfrihet. Vad nyss yttrats om möjligheten för rådet att ingripa
i enlighet med art. 11 äger emellertid även här tillämpning, och
den engelska kommentarens anförda uttalande torde åsyfta jämväl ett
dylikt fall.

Hava rådets medlemmar icke kunnat, på sätt här förutsatts, enas
om ett utlåtande, skola enligt artikelns sjunde stycke, jämfört med art.
12, parterna efter förloppet av tre månader äga handla så som de anse
nödvändigt för rättens hävdande, d. v. s. eventuellt skrida till krig. Stadgandets
avfattning kan giva anledning till den tolkning, att icke blott
parterna utan även andra förbundsmedlemmar då skulle komma i åtnjutande
av sådan handlingsfrihet. Fn dylik tolkning har även hävdats

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

av eu bland dem, som deltagit i fördragets utarbetande, nämligen Leon
Bourgeois, vilken till och med häri sett en anledning till fortbeståndet
av systemet med politiska allianser. På andra håll har dock gjorts gällande,
att nämnda tolkning ej kan anses riktig. I den sclnveiziska regeringspropositionen
om anslutning till förbundet uttalas den mening, att
berörda tolkning står i strid med art. 12 enligt vilken för varje förbundsmedlem
skulle gälla, att en procedur vid domstol eller hos rådet måste
äga rum, innan krig må tillgripas.

Artikelns två sista stycken handla om tvistefrågas hänskjutande
från rådet till församlingen. Rådet äger på eget initiativ fatta beslut
härom, och det är därtill förpliktat, om part därom framställer yrkande
inom fjorton dagar från tvistens anhängiggörande.

Beträffande församlingen såsom organ för handläggning av tvist,
gäller i allmänhet detsamma som för rådet. Så till vida föreligger emellertid
en väsentlig avvikelse, som ett utlåtande av församlingen för att
erhålla bindande verkan icke behöver omfattas av representanterna för
samtliga i tvisten icke deltagande stater, utan det är tillfyllest att ombuden
för de i rådet representerade staterna och en majoritet av de övriga,
parterna ej inbegripna, ansluta sig till utlåtandet. Ursprungligen
hade man även i detta fall tänkt sig enhällighet (sid. 13), men sedan det
anmärkts, att dylik enhällighet svårligen stode att uppnå, blev vid fördragets
slutliga avfattande nyssnämnda regel införd.

Med anledning av en missuppfattning, som på vissa håll framträtt,
torde förtjäna särskilt påpekas, att församlingen i fråga om behandling
av tvist lika litet som eljest utgör en överinstans i förhållandet
till rådet. Parts rättighet att påkalla tvistefrågas behandling av församlingen
måste alltså göras gällande vid en tidpunkt, då rådet ännu
ej kan hava medhunnit någon egentlig behandling av tvisten.

Såsom allmänt omdöme om bestämmelserna i art. 15 torde kunna
uttalas, att de höra till aktens viktigaste delar och under förutsättning
av en klok och oväldig tillämpning erbjuda utsikt till ett stort framsteg
på det mellanfolkliga området. Grundade anmärkningar kunna dock i
vissa hänseenden framställas mot det förfarande för tvisters behandling,
som genom dessa bestämmelser tillskapas. Såsom framhålles i instruktionen
för de svenska delegerade i Paris vid behandling av förbundsaktens
bestämmelser, skulle ett förlikningsförfarande bättre främjas därigenom
att parterna bleve mera effektivt företrädda i förlikningsorganet.
Mot de förbundsorgan, som nu skola såsom förlikningsinstitutioner hava befattning
med tvistefrågor, kan, såsom jämväl påpekats i instruktionen, an -

KungI. Maj:ts proposition nr 90. 55

märkas, att rådet hav en alltför politisk karaktär och församlingen är
alltför talrik för att lämpligen kunna i första hand fylla ett förlikningsorgans
uppgifter, i avseende å rådet har visserligen den vid aktens
slutliga utformande införda bestämmelsen om inkallande av tillfällig ledamot
i fråga, som särskilt berör en eller annan stat, i någon mån minskat
nu framhållna olägenheter, men de kunna icke anses därigenom
undanröjda och särskilt har med visst fog blivit framhållet, att eu
dylik ledamot kan få svårt att gorå sig gällande gent emot ett kollegium,
vars ledamöter under stadigvarande samarbete lärt sig sammanjämka
sina meningar. Icke heller kan det, såsom man velat göra gällande,
anses vara tillfyllest, att rådet genom tillsättande av kommissioner
söker förbereda tvistens behandling i rådet. En dylik rådet underordnad
kommission kan väl mången gång lämpa sig för anställande avundersökning
rörande faktiska förhållanden, men den kan icke väntas
fylla de uppgifter, som tillkomma ett medlings- och förlikningsorgan.

Olägenheterna skulle däremot hava kunnat fullständigt avhjälpas,
om man velat, såsom från skandinaviskt håll yrkades, upptaga det skandinaviska
utkastets bestämmelser om undersöknings- och förlikningsväsendets
uppdragande i första hand åt nämnder, sammansatta av en opartisk
ordförande och av ledamöter, som utsåges till lika antal av vardera
av de tvistande parterna. En mot nämnda yrkande gjord invändning,
att dylika nämnder skulle sakna nödig auktoritet för att bilägga mellanfolkliga
tvister och upprätthålla världsfreden, synes förlora allt berättigande,
därest man, såsom föreslogs, bibehåller rådet vid de uppgifter
det enligt akten fått sig anförtrodda, men låter dessa bliva aktuella,
först sedan förfarandet inför förlikningsnämnd visat sig icke leda till resultat.
En dylik ändring i akten skulle i själva verket låta sig genomföras
utan något som helst frångående av dess grundsatser.

Erinras må till sist, att där särskilda traktater blivit ingångna om
ett undersöknings- och förlikningsförfarande inför nämnder av nyss angivna
beskaffenhet, dylika överenskommelser icke kunna anses rubbade
genom den nu föreliggande akten. Så länge en tvist icke gjorts till
föremål för överenskommen behandling inför dylik nämnd, kan den ej
anses äga den akuta karaktär, som enligt art. 12 och 15 bör föranleda
dess hänskjutande till rådet eller församlingen. De traktater om undersöknings-
och förlikningsförfarande, som Förenta staterna alltifrån år
1913 slutit med ett antal stater, bland dem Sverige (de s. k. Bryanska
traktaterna), måste alltså anses äga bestånd, även i händelse av traktatmakternas
anslutning till nationernas förbund.

Art. 16. Förbundets

sanktioner.

Kungl. May.ts proposition nr 90.

Art. 16. Yad som utgjort den stora svagheten i hittills gjorda
försök att grunda en mera omfattande internationell rättsordning har
varit, att bakom gjorda åtaganden till rättens och fredens skydd ej funnits
samfällda maktmedel. Den nu föreliggande förbundsakten innefattar
däremot bestämmelser rörande tillgripande gent emot fridsstörare
av vissa maktåtgärder, i allmänhet benämnda sanktioner. Dessa bestämmelser
innefattas i art. 16.

De i artikeln stadgade sanktioner äga tillämpning allenast i det fall, att
en stat börjar krig utan iakttagande av de i art. 12, 13 och 15 givna bestämmelserna
rörande skyldighet att avvakta försök till tvistens lösande å fredlig
väg. Annat åsidosättande av förpliktelser enligt akten, exempelvis överskridande
av ett godkänt avrustningsprogram eller underlåtenhet att
lämna upplysningar rörande egna rustningar (art. 8) eller vägran att
fullgöra domstolsutslag i internationell tvist (art. 13) kan icke giva
anledning till användning av nu ifrågavarande sanktioner. I avseende
å de påtryckningsmedel, som i dylika fall kunna komma till användning,
innehåller akten ej annan bestämmelse än det i artikelns sista stycke
stadgade äventyret av uteslutning ur förbundet.

Det sanktionsförfarande, varom art. 16 innehåller bestämmelser,
bygges enligt artikelns text på den juridiska fiktionen, att en stat, som
inlåter sig på ett enligt akten otillåtet krig mot en förbundsmedlem,
därigenom begår en krigshandling mot alla övriga medlemmar av förbundet.
En dylik fiktion innebär icke i och för sig med nödvändighet
att krigstillstånd i folkrättslig mening inträder mellan fördragsbrytaren
och alla övriga förbundsstater. Detta torde så vitt rörer stater, som ej
faktiskt beröras av krigsåtgärder, bliva fallet endast i händelse från ena
eller andra sidan utfärdas en uttrycklig förklaring att krigstillstånd råder.
Praktiskt sett lärer det emellertid så till vida äga mindre betydelse, huruvida
krigstillstånd anses föreligga eller icke, som de bestämmelser artikeln
i övrigt innehåller föranleda ett fullständigt avbrytande av allt slags
förbindelser mellan den fredsbrytande förbundsmedlemmen och alla de
övriga.

De sanktioner, som i artikeln avses, äro av två slag, ekonomiska
och militära.

De ekonomiska saktionerna bestå i det fullständiga avbrytande av
förbindelserna, varom nyss nämnts.

Enligt artikeln åligger det varje förbundsstat att

1) avbryta alla kommersiella eller finansiella förbindelser med
den stat, som bryter mot akten;

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. 57

2) förbjuda värjo slags förbindelse mellan statens egna innebyggare
(»nationals», »nationaux») och innebyggare i den stat, som bryter
mot akten; samt

3) förhindra alla slags finansiella, kommersiella eller personliga
förbindelser mellan den fredsbrytande statens innebyggare och innebyggare
i alla andra stater, vare sig dessa tillhöra förbundet eller icke.

Avfattningen av dessa bestämmelser äro tydligen allt annat än
tillfredsställande. De ordalag, vari de särskilda grupperna av förpliktelser
beskrivas, äro i flera hänseenden otydliga. Gränsen mellan dessa
grupper är svår att uppdraga, och det förefaller, som om man i det hela
icke skulle hava nöjaktigt genomtänkt bestämmelsernas innebörd. En
säker tolkning av ifrågavarande bestämmelser kan vid sådant förhållande
icke här lämnas, men jag anser mig dock icke kunna undgå att omnämna,
huru bestämmelserna enligt min uppfattning rimligen böra i viktigare
hänseenden förstås.

Det avbrytande av förbindelser med den fredsbrytande staten, som
här omförmäles under 1), torde avse spärrningsåtgärder, tjänande till
att förhindra personers eller föremåls direkta eller indirekta förflyttande
från det egna statsområdet till den fredsbrytande statens territorium eller
befordran av meddelanden mellan dessa områden. Härunder skulle då
falla sådana åtgärder som avstängande av järnväg eller annat allmänt
kommunikatiosmedel å gränsen mellan de två länderna, gränsbevakning,
förbud mot utklarering eller inklarering av fartyg i direkt eller indirekt
fart till och från den fredsbrytande staten, förhindrande av postbefordran,
telegrafkommunikation eller luftfart mellan de två länderna samt förbud
att utfärda pass för resa till den fredsbrytande staten eller att visera
därifrån utfärdat pass.

Med det under 2) omnämnda förbudet mot förbindelse mellan innebyggare
i den egna och den fredsbrytande staten torde åsyftas lagbestämmelser
om straff eller andra påföljder för personer i den förra staten,
som inlåta sig i något slags beröring med den andras innevånare.

De personer, vilka förbudet skulle gälla, angivas såsom nämnts i
förslagets originaltexter såsom vederbörande staters »nationals», »nationaux»,
Närmast till hands ligger att härmed skulle åsyftas dessa staters medborgare.
En dylik tolkning torde dock näppeligen vara den riktiga. Avsikten
med det ekonomiska sanktionsförfarandet är i det hela att åstadkomma
en ekonomisk isolering av den stat, som bryter mot akten. Härför
erfordras, att envar av de övriga förbundsstaterna medverkar till att
avhålla där levande personer från förbindelse med personer inom den
fördragsbrytande statens område. Av mindre eller ingen vikt och där Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 höft. (Nr 90). 8

Kanal. Maj:ts proposition nr 90.

jämte tydligen resultatlöst vore däremot att ålägga de i sanktionsförfarandet
deltagande staterna att söka förplikta sina inom den fredsbrytande
statens område boende medborgare att avbryta all förbindelse
med sin omgivning. Icke heller vore det rimligt, om varje i aktionen
deltagande stat skulle anses förpliktad att inom sitt område förbjuda
beröring mellan sina egna medborgare och därvarande medborgare i den
tredsbrytande staten. Man tänke sig en stat, som inom sitt område
hyser ett talrikt folkelement, tillhörande en främmande stat. Att i händelse
av sanktionsförfarande mot denna stat ögonblickligen genomföra
internering eller hemsändande av denna befolkning lärer icke låta sig
göra, i varje fall icke utan oskäligt lidande och förfång för dem, som
skulle utsättas för behandlingen, och svåra rubbningar i den exekverande
statens inre förhållanden.

I betraktande av det nu anförda torde det vara berättigat att,
såsom i den av mig åberopade översättningen av akten skett, låta
ifrågavarande i originaltexten brukade uttryck återgivas med »innebyggare»,
en tolkning som ligger nära till hands även med hänsyn till den ”betydelse,
som i de anglo-sachsiska länderna på det personliga området till -erkännes den s. k. domicilprincipen framför den annorstädes övervägande
nationalitetsprincipen.

Den under 3) här ovan omförmälda förpliktelsen till förhindrande
av förbindelserna mellan den fredsbrytande staten och andra stater avser
tydligen i främsta rummet försvårande eller omöjliggörande av förbindelserna
mellan fredsbrytaren och stater utom förbundet. För fredsbrytarens
isolering från alla förbundna stater synes nämligen vara sörjt
redan genom de bestämmelser, som omnämnts under 1) och 2), under
förutsättning att dessa bestämmelser allmänt iakttagas av förbundsstaterna.

Det skall alltså enligt förbundsakten åligga dessa att förhindra all
kommersiell, finansiell och personlig förbindelse mellan fredsbrytaren
och varje utom förbundet stående stat. Med vilka medel detta tänkes
kunna genomföras angives ej i aktens text. Det måste likväl antagas,
att medel, som ur folkrättslig synpunkt skulle innebära övergrepp mot
den utanför förbundet stående staten, ej kunna tillgripas. Skulle exempelvis
sistnämnda stat genom landgräns sammanhänga med den fredsbrytande
staten, kan det naturligtvis ej ifrågasättas att förbundsstaterna
skulle, för möjliggörande av samfärdselns avbrytande, äga ockupera någon
del av den utom förbundet stående statens territorium; och i avseende
å sjöförbindelses avspärrande måste fasthållas, att endast sådana medel
höra ifrågakomma, som enligt de folkrättsligt erkända blockadreglerna
äro tillåtna gent emot en neutral stat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

5!)

l)ct ekonomiska sanktionsförfarandet skall enligt lorbundsakten sättas
i verket automatiskt. De särskilda förbundsmedlemmarne förklaras
hava att själva konstatera, när fredsbrott av den art, som avses i art. 12,
13 eller 15 ägt rum, och därefter på eget initiativ vidtaga de avspärringsåtgärder,
som omförmälas i förevarande artikel. Något konstaterande
genom ett eller annat förbundsorgan, vilken stat skall anses hava begått
fredsbrottet och huruvida detta är av nyss nämnda art, omtalas ej i förbundsakten,
och yrkanden, som från neutralt håll framställts om åläggande
för rådet att på något sätt konstatera och karaktärisera fredsbrottet, hava
ej tillvunnit sig avseende. I den officiella engelska kommentaren uttalas
emellertid, att de mindre staterna sannolikt komma att avvakta, vilken
ståndpunkt intages av stormakterna eller rådet.

Fördraget synes utgå från att en planmässig samverkan ej i något
fall skall ifrågakomma vid de ekonomiska sanktionsåtgärdernas genomförande.
I själva verket torde sådan samverkan knappast vara av nöden
i avseende å åtgärder, som här förut omnämnts under 1) och 2). Däremot
är det svårt att inse, huru det slags avspärrning, som omförmäles
under 3), skall kunna komma till stånd annorledes än i form av en planlagd
samfälld aktion. Det kan icke rimligen antagas, att varje förbundsstat,
även den som ligger i eu helt annan del av världen än den fredsbrytande
staten, skulle vara förpliktad att utan anmaning deltaga i något
slags bloekadförfarande mot fredsbrytaren. Man synes, även om förbundsaktens
text talar häremot, nödsakad att utgå från att ett beslut av rådet
eller församlingen kommer till stånd i fråga om sättet för åstadkommandet
av detta led i sanktionsförfarandet och för de särskilda staternas deltagande
däri. I själva verket måste, om det föregående är riktigt, den
aktion det här gäller vara att hänföra till de militära sanktion såtgärderna
och vara underkastad de regler, fördraget stadgar för dessa åtgärder.

En i viss mån betänklig sida av det ekonomiska sanktionsförfarandet
ligger däri, att de olägenheter detsamma enligt sakens natur måste medföra
för förbundsstaterna själva ingalunda likformigt fördela sig mellan
dessa utan kunna komma att drabba högst ojämnt. För en stat, som
haft starkt utvecklade förbindelser med fredsbrytaren och plötsligt måste
avspärra sig från denne, kunna de ekonomiska verkningarna komma att
te sig synnerligen allvarsamma. Enligt tredje stycket av förevarande
artikel utlova förbundsstaterna varandra ömsesidigt stöd för avhjälpande
av dylika verkningar men någon antydan lämnas ej om arten av detta
stöd. Yad som synes kunna ifrågakomma är, bland annat, att till ersättande
av inställd import och export draga försorg om tillförsel från
annat håll och öppnande av nya avsättningsområden. Något slags be -

KungI. Maj:ts proposition nr 90.

fogenhet att härom fatta beslut kan ej tilläggas förbundsorganen, utan
det måste ankomma på de särskilda förbundsmedlemmarna att vidtaga
nödiga åtgärder, men man torde få förvänta att rådet ägnar frågan nödiguppmärksamhet
och gör sitt inflytande gällande för planmässigt genomförande
av en rationell och rättvis reglering av förhållandena.

I fråga om de militära sanktionerna innnehåller fördraget såsom
huvudregel, att rådet skall till de regeringar, saken kan anses angå, rikta
en framställning, innefattande förslag å de stridskrafter, med vilka förbundsmedlemmarne,
var i sin mån, skola bidraga till de väpnade styrkor,
som skola genomföra förbundets åtaganden. Bestämmelsen lärer icke kunna
tydas därhän, att samtliga förbundsstaters deltagande måste tagas i anspråk
varje gång eu mititär sanktionsåtgärd skall komma till stånd. Vad
aktens text innehåller om att rådets framställning skall riktas allenast
till de regeringar, saken kan angå — en inskränkning, som infördes först
vid den slutliga redaktionella bearbetningen —- tyder på att hänvändelsen
kan komma att begränsas till vissa makter, som med hänsyn till geografisk
belägenhet eller av annan anledning anses böra i första hand
ifrågakomma.

Framställningen skall, såsom nämnts, innehålla ett angivande av
de styrkor, med vilka stat, till vilken den riktas, bör bidraga till sanktionsförfarandet.
Det torde få antagas, att den även skall innehålla meddelande
om ort, tid och sätt för styrkornas åsyftade användande.

Stat, som mottagit framställning av ifrågavarande art, torde ur
rättslig synpunkt äga befogenhet att själv besluta, huruvida och i vad
mån den må efterkomma framställningen. Detta synes framgå av den,
låt vara, mindre tydliga texten till förbundsakten och bekräftas av officiella
uttalanden från auktoritativt håll, såsom presidenten Wilson, Léon
Bourgeois och den officiella engelska kommentaren till förbundsakten.
Att emellertid en stark moralisk och politisk pression kan komma att
göra sig gällande ligger i öppen dag. Ur förbundsidéns synpunkt vore
det ock att beklaga, om förbundsmedlemmar skulle utan vägande skäl
undandraga sig den medverkan för det gemensamma målet, som hos dem
påkallas. Förbundstanken vore då i viss mån att anse såsom förfelad.
Föga önskvärt vore även ur andra synpunkter om, såsom måhända kan
befaras, de mindre folken eller vissa av dem skulle visa benägenhet att
åt stormakterna allena överlåta omsorgen om väpnat uppträdande mot
fridsstörare. En dylik hållning skulle vara ägnad att motverka de mindre
staternas naturliga och berättigade strävan efter verkligt inflytande på
förbundets angelägenheter. Det skulle knappast heller stå väl tillsammans
med de mindre staternas anspråk på likvärdighet inom förbundet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 90. fil

om en sådan stat, på samma gång (ten droge fördel av den tryggade
rättsordning förbundet avser att skapa, sökte undandraga sig skäligt deltagande
i nödvändiga bördor för denna rättsordnings upprätthållande. A
andra sidan är tydligt att, så länge några allmänna grunder för regleringav
skyldigheten till deltagande i väpnad förbundssanktion ej blivit fastställda,
det för de särskilda staterna, och i synnerhet kanske för de
mindre, är av stor vikt att gent emot eventuella obilliga krav på medverkan
kunna ställa ett sådant veto, som förbundsakten synes medgiva.

I avseende å förhandling och deltagande i militärt sanktionsförfarande
gäller, såsom redan erinrats (sid. 29-—30) att stat, som i allmänhet
ej är i rådet företrädd, äger delegera eu särskild representant med säte och
stämma i rådet, när fråga där förekommer om stats medverkan till väpnad
aktion av förbundet. Det veto, som å statens vägnar kan ifrågakomma,
må alltså utövas av denne representant. Samtidigt måste emellertid
fasthållas, att därest ombudet skulle biträda ett i rådet fattat positivt
beslut om medverkan av ifrågavarande stat, spörsmålet ej därmed
är på ett för denna bindande sätt avgjort, utan statens regering, eventuellt
efter inhämtande av parlamentets samtycke, har att träffa det
slutliga avgörandet.

Tydligt är att den förhandling, som efter vad nu framhållits är av
nöden då fråga om gemensam militär aktion uppstår, måste medföra eu
viss tidsutdräkt, och att förbundet alltså av sådan anledning mången gångblir
ur stånd att med önskvärd skyndsamhet reagera mot ett plötsligt
fredsbrott. I den engelska kommentaren erinras ock, att med hänsyn härtill,
förbundets medlemmar i första hand måste lita på sin egen kraft
att motstå ett angrepp, och framhålles såsom önskvärt, att de för ökande
av sin motståndskraft ingå allianser. Det är i själva verket uppenbart
att, så länge förbundet saknar en genomförd militär organisation, det
icke är i stånd att lämna garanti för det omedelbara bistånd, som skulle
vara av nöden för att redan från början hejda ett plötsligt överfall mot
en förbundsstat. Tydligt är ock under sådana förhållanden, att intill
dess en genomgripande internationell rustningsminskning kommit till stånd,
varje stat, som vill sörja för sin säkerhet, måste vara betänkt på vidmakthållande
av sitt självförsvar, och att den härtill äger så mycket
större anledning, som den i den engelska kommentaren antydda utvägen
att ingå allianser för många stater måste anses vara förenad med betänkligheter.

Likasom förbundsmedlemmarna i fördraget åtagit sig att ömsesidigt
stödja varandra i fråga om de bördor, som drabba dem genom de ekonomiska
sanktionernas tillämpning, förplikta de sig ock att lämna var -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

andra bistånd emot krigiska åtgärder, varigenom fredsbrytande stat kan
komma att reagera mot militära eller ekonomiska sanktioners verkställande.
En dylik förpliktelse är i själva verket, särskilt ur de nämnda staternas
synpunkt, ett nödvändigt komplement till sanktionsåtgärderna.

Med reglerna om deltagande i militärt sanktionsförfarande sammanhänger
den i förevarande artikel intagna bestämmelsen om skyldighet för
förbundsmedlemmarna att, envar inom sitt område, tåla och underlätta
passage för förbundsmedlem, som går förbundets ärenden. Denna skyldighet
är i så måtto ovillkorlig, att stat, som helt och hållet motsätter sig
passage, gör sig skyldig till fördragsbrott. Stat, över vars område passage
skall äga rum, måste emellertid, såsom förut nämnts, äga inom rådet
deltaga i överläggning och beslut om sättet för passagens verkställande
och för sådant ändamål till rådet delegera ett tillfälligt ombud, som äger
att förhandla om passagevägen och andra detaljer.

Skyldigheten att deltaga i ekonomiskt sanktionsförfarande och medgiva
passage innebär för förbundsmedlemmarna avsägelse av rätt till
neutralitet i hittillsvarande mening gent emot stat, som i strid med förbundsakten
bryter freden. Så till vida medför förbundets tillkomst en återgång
till äldre tiders uppfattning om åtskillnad mellan rättvisa och orättvisa
krig. I avseende å sådana mellan förbundsmedlemmar inbördes, eller
eljest mellan särskilda stater uppkommande krigiska förvecklingar, som
icke stå i strid med förbundsakten, bibehåller emellertid neutralitetsbegreppet
sin betydelse, och så till vida måste hittills gällande rättsregler
och internationella överenskommelser rörande neutralitet fortfarande anses
äga bestånd.

En av de stater, som skola inbjudas att tillträda förbundet, nämligen
Schweiz, skall i neutralitretshänseende intaga en särställning. I art.
435 av fredstraktaten med Tyskland och art. 375 av traktaten med Österrike
förklaras de år 1815 ingångna överenskommelser, som angå Schweiz
neutralitet, och särskilt akten av den 20 november nämnda år, utgöra
mellanfolkliga uppgörelser till fredens bevarande, varav åter anses följa,
att de jämlikt art. 21 i förbundsakten äro med detta förenliga och
fortfarande äga bestånd. Ifrågavarande överenskommelser innefatta ett
erkännande och garanterande av Schweiz’ ständiga neutralitet, vilken
förklaras överensstämma med den europeiska politikens sanna intressen.

! följd av vad sålunda förekommit har i Schweiz såväl som annorstädes
allenast ansetts att Edsförbundet vore, icke blott berättigat, utan förpliktat
att avhålla sig från deltagande i militärt sanktionsförfarande, samt
förhindrat att medgiva krigförande makt passage genom förbundsområdet;
och ehuru på sista tiden riktigheten av denna tolkning dragits

Kunrjl. Maj:tu proposition nr 00.

i tvivelsmål, torde det kunna förmodas, att den inom den närmaste framtiden
kommer att fastslås såsom riktig. Däremot anses Edsförbundet i
händelse av inträde i nationernas förbund vara förpliktat att, likasom
andra förbundsmcdlemmar, deltaga i de ekonomiska sanktion såtgärder,
som avses i förbundsaktens art. 16. Det förtjänar måhända omnämnas
att, enligt vad som framgår av den schweiziska regeringspropositionen
om landets anslutning till nationernas förbund och andra tillgängliga
officiella handlingar, man i Schweiz synes vara tämligen ense om atl
den sålunda bestämda neutraliteten icke kan giva anledning till någon
nedsättning av landets förutvarande försvarskraft.

En annan stat, som förut fått sig tillförsäkrad ständig neutralitet,
nämligen Belgien, har som bekant förklarat sig icke vidare eftersträva
sådan och utan förbehåll inträtt i nationernas förbund.

Enligt sista stycket i art. 16 kan förbundsmedlem, som åsidosatt
ur förbundsakten härflytande förpliktelse, uteslutas ur förbundet genom
beslut av rådet, fattat med enhällighet av ombuden för övriga där
representerade stater.

Bestämmelsens placering ger något stöd åt den förmodan, att dess
tillämpning vore begränsad till fall av fredsbrott i strid med förbundsakten
art. 12, 13 eller 15. Mot bestämmelsens tydliga ordalag torde emellertid
en sådan tolkning näppeligen kunna antagas, utan bestämmelsen synes
kunna komma till användning även vid andra överträdelser, exempelvis
när någon stat anses hava felat mot 8 artikelns föreskrifter om överskridande
av rustningsprogram eller utbytande av upplysningar av militär
art, eller när en stat icke med den skyndsamhet eller effektivet, som
anses påkallad, deltagit i sanktionsförfarande enligt art. 16.

Det måste anses betänklig!, att rådet sålunda skall äga i sista hand
fatta beslut om en medlems uteslutande. En åtgärd av så genomgripande
art synes ej böra ifrågakomma utan att samtliga förbundsmed- .
lemmar tillspörjas, och bör därför ankomma på församlingen. Detta ligger
desto närmare till hands, som det enligt art. 1 är församlingen, som
fattar beslut om nya medlemmars upptagande i förbundet. Den i förbundsakten
åsyftade proceduren skulle, såsom blivit framhållet, till och med
kunna tänkas medföra den konflikten, att en av rådet utesluten stat genast
återupptoges av församlingen.

Art. 17. Bestämmelserna i denna artikel hava till syfte att, i av- Art. 17. inseende
å konflikter i vilka någon utanför förbundet stående stat är part, Xrt stater
genomföra regler i huvudsak överensstämmande med dem, som enligt art. utom för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

12—16 gälla beträffande konflikter mellan förbundsstater. Tydligt är i
själva verket, att om förbundet skall kunna fylla sin uppgift att så vitt
möjligt upprätthålla världsfreden, det måste sträva efter att bilägga även
dylika konflikter och inskrida mot utanför stående stat, som utan föregående
förlikningsförsök eller domstolsprocedur överfaller annan stat.

Enligt art. 17 tillkommer det rådet att i händelse av tvist, vari
någon stat utanför förbundet är part, inbjuda denna att för behandling
av tvister underkasta sig en förbundsmedlems förpliktelser, med de jämkningar,
rådet kan finna skäliga. Ett antagande av sådan inbjudning
medför tillämpning av artiklarne 12—15, med rätt för rådet att vidtaga
sådan ändring i bestämmelserna, det prövar nödigt.

Det synes vara rådets sak att konstatera förefintligheten av tvist,
och att bedöma, huruvida den är av beskaffenhet att påkalla förbundets
ingripande. Vad art. 15 för där avsett fall innehåller om att tvisten
förutsättes vara ägnad att framkalla en brytning, saknar motsvarighet
i art. 17, men måste antagas även här vara åsyftat. Därav följer
jämlikt art. 11, att även en i rådet icke företrädd förbundsstat kan fästa
rådets uppmärksamhet på förhållandet, likasom det på grund av sistnämnda
artikels innehåll vill synas, som om eventuellt församlingen skulle
kunna taga eu viss, låt vara blott förberedande och formlös befattning
med frågan.

Innebörden av rådets nyss angivna befogenhet, att i händelse av
den avlåtna inbjudningens antagande bestämma om jämkningar i de
regler art. 12—15 innehåller, är ej klar. Måhända kan man tänka på
fall, där någon av de tvistande staterna stode på ett alltför primitivt utvecklingsstadium
för att lämpligen kunna vid undersökningsförfarandet
representeras av en delegerad med ställning av ledamot i rådet eller församlingen.
Tänkbart vore även, att man, med hänsyn till den ömtåliga
ställning en inbjuden stat intager i förhållande till förbundet, velat öppna
möjlighet att till sådan stats förmån medgiva särskilda garantier och
undantag, exempelvis i avseende å skyldigheten att efterkomma ett enhälligt
uttalande av rådet. Frågan måste tyvärr lämnas oavgjord, då
förbundsaktens text icke lämnar någon som helst ledning och auktoritativa
uttalanden eller tolkningar ej heller synas föreligga.

Enligt artikelns andra stycke har rådet att i samband med utfärdande
av inbjudan anordna en undersökning av tvistefrågor och föreslå
åligganden, som synas lämpliga och verksamma. Även detta stadgande
är synnerligen oklart. Närmast till hands kan synas ligga att
däri se ett undantag från 15 artikelns regler om undersökningens
fotande på en formlig förhandling mellan de tvistande parterna. Un -

Kuugl. Maj:l» proposition nr 90.

dersökningsförfarandet skulle då taga sill början, inuan den inbjudna
staten ens fatt del av inbjudningen, och kunna fortgå samt eventuellt
avslutas, innan denna stat haft tid att överväga och besvara inbjudningen.
Kn dylik tolkning förefaller dock föga rimlig. Den skulle icke
blott vara högst obillig mot den inbjudna staten, utan tydligen och kunna
försätta undersökningsorganet i olösliga svårigheter. Vad särskilt angår
det fall, att båda de tvistande staterna stil utanför förbundet, är det svårt
att förstå, huru en undersökning, som i någon mån förtjänade detta namn,
skulle kunna fortgå och avslutas utan någondera partens medverkan.

I betraktande av det anförda synes man rimligen kunna utgå ifrån
att bestämmelsen ej avser annat än en preliminär utredning och därpå
byggda åtgärder av provisorisk karaktär, ägnade att förebygga skapandet
av en fait accompli från endera partens sida, varemot det egentliga
undersökningsförfarandet och det därpå byggda utlåtandet i allmänhet
skall åvägabringas i enlighet med bestämmelserna i art. 15. Stadgandet
skulle då hava sin grund i eu farhåga, att från stater utom förbundet
snarare än från förbundsmedlemmarna kunde befaras våldsåtgärder,
som det gällde att i tid förekomma.

För det fall att utfärdad inbjudning avvisas och den inbjudna
staten går till krig, innebär artikelns tredje stycke att, så framt den
överfallna motparten är förbundsmedlem, ett san k t i on s förfäran de skall
komma till stånd i enlighet med de regler art. 16 innehåller för eventualiteten
av otillåtet fredsbrott från förbundsmedlems sida. Skulle däremot
en stat visserligen vägra att mottaga utfärdad inbjudning, men dock
icke gripa till vapen, ifrågakommer icke något inskridande enligt förevarande
artikel.

Skulle båda parterna såsom stående utanför förbundet hava erhållit
inbjudning, men avvisat densamma, äger enligt artikelns sista stycke
rådet vidtaga åtgärder och framställa förslag, som äro ägnade att förebygga
fientligheter och leda till lösning av konflikter. Vad som härvid
skall förstås med åtgärder, i motsats till förslag, är otydligt, då det
ej gärna kan antagas, att rådet skulle äga befogenhet att rättsligen
ålägga förbundsmedlemmarna någon slags medverkan.

För den händelse att av två utanför förbundet stående parter den
ena avvisar och den andra antager utfärdad inbjudning, saknas bestämmelser.
Tvivelsutan måste emellertid rådet i sådant fall äga samma
befogenhet som tillkommer det då bägge staterna avvisat inbjudningen.
Måhända är det emellertid avsett, att de i tredje stycket givna reglerna
om sanktionsförfarandes omedelbara inledande skola äga tillämpning.

Bihang till riksdagens protokoll 1020. 1 sand. 75 käft. (Nr 90.) 9

Kungl. Maj:ti ''proposition nr 90.

Med allt erkännande av nödvändigheten av regler av den art, förevarande
artikel innehåller, kan man ej undertrycka den farhågan, att
tillämpandet av dylika regler skall för förbundet bliva en svår stötesten.
En utom förbundet stående stat, som råkat i tvist med förbundsstat, och
med anledning därav inbjudes att underkasta sig undersökningsförfarande,
skall näppeligen anse sig kunna för tvistens prövning påräkna full
opartiskhet hos rådet eller församlingen. Visserligen torde han, såsom
redan nämnts, genom inbjudningens antagande komma i väsentligen
samma ställning som en förbundsstat, och alltså äga att i rådet eller
församlingen låta representera sig genom ett tillfälligt ombud. Men det
kan ej gärna förtänkas honom, om han ej häri, eller i 15:de artikelns
övriga bestämmelser, ser erforderliga garantier för en oväldig behandlingav
tvisten. Även under förutsättning av de bästa avsikter hos de personer,
som i detta fall skola representera förbundet, kan det i själva
verket knappast undgås, att vissa ovägbara omständigheter komma att
till den inbjudna statens nackdel inverka på behandlingen, framför allt
en mer eller mindre medveten misstro mot avsikterna hos en stat, som
ej velat eller ej fått ansluta sig till förbundet. Ur denna synpunkt
torde den av mig vid art. 15 antydda tanken, att låta tvist i första
hand gå till undersökning av eu paritetisk sammansatt nämnd, erbjuda
särskilda fördelar, när det gäller tvister, som avses i förevarande
artikel. t

För övrigt behöver det knappast framhållas, att ett förfarande sådant
som det här stadgade för ett genomförande förutsätter eu sammanslutning,
som gent emot envar av de utanför stående staterna besitter
en högst betydande överlägsenhet i maktresurser och tillika åtnjuter eu
hög grad av av moralisk auktoritet. Möjligheten att i längden upprätthålla
eu dylik ordning gent emot stater av större betydenhet kan starkt
ifrågasättas. På denna punkt framträder särskilt tydligt önskvärdheten
av att förbundet snarast möjligt blir universellt.

A>t''18tio™ 18. Denna artikel innehåller det viktiga stadgandet om in fila

teriiati°n(d!;i avtals offentliggörande. Dylika avtal förklaras erhålla giltigoffenlighet,
het först genom registrering hos förbundets sekretariat, och det åligger
sekretariatet att snarast möjligt publicera allt vad som sålunda blivit
registrerat.

Betydelsen av en dylik bestämmelse ligger i öppen dag. Visserligen
har man ingalunda härigenom nått det i presidenten Wilsons punkter
uppställda önskemålet att politiska allianser mellan förbundets medlemmar
över huvud skola vara uteslutna; men förebyggandet av de hem -

Kuuffl. MajUs proposition nr !J0.

I>7

liga överenskommelser, som hittills i den internationella politiken spelat
en sä ödesdiger roll, innebär dock tydligen ett väsentligt steg i riktning
mot den internationella rättsordning, vars åstadkommande förbundsakten
angiver såsom ett av förbundets huvudsyften. Det vore emellertid tvivelsutan
alltför optimistiskt, om man med hänsyn till ifrågavarande bestämmelse
ville anse hemliga uppgörelser av politisk art vara för förbundsmedlemmarnas
del helt och hållet otänkbara. Erfarenheten visa]-, att ett
hemligt samförstånd av den mest betydelsefulla art kan, även utan att
äga något slags rättslig giltighet, komma att spela en högst väsentlig
roll. Här som i andra fall beror förbundsaktens betydelse i hög grad
av den anda, som besjälar förbundsmedlemmarna, och av den tradition,
som efter hand utbildas i fråga om tillämpningen av aktens principer.

Bestämmelsen i art. 18 avser endast överenskommelser, som ingås
efter förbundsaktens ikraftträdande eller, för sedermera tillkomna förbundsmedlemmar,
efter deras inträde. I fråga om tidigare ingångna
överenskommelser är att märka den i art. 20 förekommande bestämmelsen,
att sådana mellan förbundsmedlemmar träffade uppgörelser, som äro oförenliga
med förbundsakten, skola anses avskaffade, och att i övrigt medlemmarna
skola vidtaga åtgärder för att befria sig från förpliktelser, som
ej låta sig förena med förbundsaktens bestämmelser. Äldre överenskommelser
som ej kunna anses stridande mot akten, må däremot ehuru oregistrerade,
förbliva gällande. Att avgöra vad som sålunda för framtiden
får hemlighållas erbjuder vissa svårigheter. Det torde emellertid få antagas,
att man ej velat därunder inbegripa tilläventyrs bestående allianser
av politisk innebörd.

Art. It). Denna artikel synes i viss män sammanhänga med de i p,
art. 11 givna stadganden om befogenhet för förbundet att ingripa till Revision av
fredens bevarande och om förbundsmedlemmarnas rätt att fästa rådets eller
eller församlingens uppmärksamhet å omständigheter, som kunna störa den .farliga
de internationella förhållandena och därigenom sätta världsfreden i fara. Jor rag''

I samma syfte verka nämligen de i förevarande artikel givna bestämmelserna
om församlingens befogenhet att inbjuda medlemmar av förbundet att
revidera fördrag, som blivit otillämpliga, samt förhållanden av internationell
betydelse, vilkas fortvaro kan anses utgöra en fara för världsfreden. Det
behöver knappt betonas, att fördrag, som blivit föråldrade eller eljest
visa sig outförbara, äro i hög grad ägnade att giva upphov till internationella
svårigheter. I detta sammanhang må särskilt erinras om den
inom folkrätten kända läran om internationella överenskommelsers beroende
av den s. k. clausula rebus sic stantibus, en uttrycklig eller tyst

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

förutsättning om fortbeståendet av de förhållanden, varunder en överenskommelse
ingicks. Denna lära, på vars närmare innebörd och berättigande
här ej är nödvändigt att ingå, kan lätt medföra, och har mången
gång medfört, meningsskiljaktigheter och slitningar.

Vad beträffar prövningen av internationella förhållanden, som, utan
att sammanhänga med traktaten, kunna innebära eu fara för freden,
torde härmed i främsta rummet åsyftas territorialförhållanden. Förevarande
artikel utgör i detta avseende ett komplement till den i art. 10
innefattade garantien mot yttre angrepp. Genom förevarande artikel
skapas möjlighet för åstadkommande på fredlig väg av territoriella förändringar,
som kunna föranledas av utvecklingen.

Förhållandet mellan art. 11 och art. 19 är i någon mån oklart.
Då i den senare artikeln allenast församlingen och ej rådet omnämnes,
kan det näppeligen antagas, att densamma skulle avse endast att för
det ena förbundsorganets del närmare precisera eu befogenhet, som enligt
den tidigare artikeln skulle tillkomma båda. Måhända får det antagas,
att det inskridande, som enligt art. 19 »tid efter annan» tillkommer
församlingen, avser att, oberoende av mer eller mindre akuta konflikter,
på förhand åstadkomma en reglering av förhållanden, som kunna beräknas
i framtiden erhålla en farlig aktualitet.

Art. ao. Art. 20. Enligt denna artikel skola alla mellan förbundsmed F$trtdc?mot

lemmai''na ingångna överenskommelser, som strida mot förbundsakten,
förbunds- anses upphävda. Att avgöra vilka bestämmelser .sålunda äro att betrakta
"ogiltig™ såsom förfallna torde mången gång vara förenat med eu viss svårighet,
och det torde ur denna .synpunkt vara tillrådligt, att förbundsmedlemmarna
i mera omtvistliga fall härom träffa överenskommelse. Skulle tvist
uppstå om ett avtals förenlighet med förbundsakten, tillkommer det naturligtvis
vederbörande förbundsorgan — församlingen, rådet eller den fasta
domstolen — att taga befattning med tvisten, och jämlikt art. 13 är
spörsmålet, såsom rörande en tolkning av förbundsakten, att hänföra till
dem, som i allmänhet skola anses ägnade för judiciell lösning.

Artikel 20 innefattar vidare åtagande av förbundsmedlemmama att
för framtiden avhålla sig från avtal, som .strida mot förbundsakten.
Bestämmelsen gäller enligt sin bokstavliga lydelse endast avtal mellan
förbundsmedlemmar, men måste naturligtvis tillämpas även i avseende å
förbnndsmedlemmarnas förhållande till stater utanför förbundet.

Huru bestämmelsernas efterlevnad skall övervakas, framgår ej tydligt
av förbundsakten. Någon föreskrift om befogenhet för sekretariatet
att vid uppkommande fråga om avtals registrering pröva dess förenlighet

Kung!. Maj:t* proposition nr 90.

med förbundsakten och eventuellt vägra registrering förekommer e.j i
akten, och en dylik prövning torde ej heller vara äsyftad eller lämplig.
Däremot måste det tillkomma förbundsmedlem, som anser ett avtal
oförenligt med förbundsakten, att hos församlingen eller rådet göra
denna uppfattning gällande i syfte att åvägabringa påtryckning för avtalets
annoterande, och även utan sådant initiativ lärer det ena eller
andra förbundsorganet kunna inskrida i nämnda syfte. 1 detta sammanhang
må omnämnas, att de defensivtraktater som, på sätt som jag tidigare
meddelat, den 28 juni avslötos i Versailles mellan Förenta Staterna, högland
och Frankrike, innehålla en bestämmelse, varigenom traktaternas giltighet
göres beroende av att nationernas förbunds råd finner dem förenliga
med förbundsakten.

Artikeln innebär slutligen i sitt senare stycke förpliktelse för förbundsmedlemmarna
att söka frigöra sig från sådana med förbundsakten
oförenliga avtal, som de ingått före inträdet i förbundet. Denna
förpliktelse avser troligen allenast förhållandet till utomstående stater,
och den kan naturligtvis icke innebära mera än eu skyldighet att, så vitt
från andra partens sida hinder ej möter, genomföra avtalets upphörande.

Art. 21. Denna artikel innebär så till vida en tolkning av den
närmast föregående, som den i fråga om vissa överenskommelser uttalar,
att de ej skola anses oförenliga med förbundsakten. Detta förklaras
i allmänhet gälla om överenskommelser i fredsbevarande syfte. Stadgandet
härom lärer dock ej kunna så förstås, som om en mot förbundsakten
uppenbarligen stridande överenskommelse skulle utan vidare vara
gällande när den kunde anses ingången i fredsbevaranda syfte.

Enligt förevarande art. och bestämmelserna i fredstraktaten med
Tyskland skola emellertid vissa bestämmelser, ehuru måhända mindre väl
förenliga med föreskrifter i förbundsakten, dock anses äga bestånd. Detta
gäller i främsta rummet den s. k. Monroedoktrinen. Under detta uttryck
innefattas som bekant icke eu överenskommelse i egentlig'' mening, utan
eu politisk princip eller doktrin, som gjorts gällande av Förenta Staterna
och genom tyst godkännande av andra makter vunnit en viss internationell
helgd. Doktrinen har sitt namn efter presidenten Monroe, vilken i
ett budskap av år 1823 gav den uttryck. Dess innehåll har alltid varit i
viss mån svävande och i ej oväsentlig mån undergått utveckling. T den
form vari den för närvarande hävdas, kan den i de delar som beröra
förbundsakten anses innebära, att möjlighet till territoriellt förvärv
inom Amerika icke under några omständigheter står öppen för makter
utom denna värlsdel. Omtvistat är, i vad mål tvångsmedel av militär

.. Art. 21
Överenskommelser
som
e j strida mot
förbundsakten.

Monroedoktrinen.

Kuncfl. Maj:t.^ proposition nr 90.

art må av utomamerikanska stater användas mot de amerikanska.
Dock synes man övervägande vara av den meningen, att marina tvångsmedel
icke äre uteslutna, likasom ock vissa uttalanden från officiellt håll
i Förenta Staterna synas tyda på, att en tillfällig territoriell ockupation
ej behöver anses stå i strid med doktrinen.

Att en amerikansk stat skulle anses vara förhindrad från ingripande
i annan världsdel än Amerika anses däremot som bekant numera ej ligga
i Monroedoktrinen. En annan sak är att enligt en mening, som räknar
många anhängare inom Förenta Staternas senat, ett ingripande — i varje
fall ett sådant, som går ut på militära maktmedels användande — ej utan
frångående av doktrinen kan genom fördrag tillförbindas Förenta Staterna.

Såsom de svenska delegerade vid Pariskonferensen framhållit,
måste ett hävdande av det absolut otillåtliga i, att en europeisk makt
sätter sig i besittning av amerikanskt område, anses stå mindre väl tillsammans
med förbundsaktens bestämmelser om samfäld militär aktion
mot eu stat, som i strid med akten börjar fientligheter mot en annan
makt. Den särställning, som de amerikanska staterna alltså måhända
i detta avseende komma att intaga, synes under vissa, ej alldeles
otänkbara förutsättningar föga motiverad. Ur praktisk synpunkt
torde dock någon allvarligare invändning icke behöva riktas mot en dylik
egendomlighet.

Den amerikanska senatsmajoriteten är emellertid ej tillfredsställd
med det förbehåll, som beträffande doktrinen intagits i förbundsakten.
Anledningen härtill synes bland annat ligga såväl däri, att vissa andra
av aktens bestämmelser — särskilt den i art, 10 uttalade grundsatsen
om upprätthållande av förbundsmedlemmarnas integritet gentemot yttre
angrepp — ansetts oförenliga med doktrinen, som däri, att bestämmelser
om sättet för doktrinens tolkande saknas. Från engelskt regeringshåll
har uttalats att, om tvist angående dess rätta innebörd uppstode,
det skulle ankomma på nationernas förbund att upptaga frågan.
Detta uttalande har i hög grad uppjagat opinionen i staterna, vilken
kräver att de amerikanska staterna ensamma skola äga tolka doktrinen;
och en reservation i denna riktning hör till dem, som i senaten tillvunnit
sig ett flertal röster.

Att art. 21 även äger tillämpning å förut gällande internationella
överenskommelser om Schweiz’ militära neutralitet har i annat sammanhang
omnämnts.

I annat sammanhang har redan framhållits, att en överenskommelse
sådan som den å andra Haagkonferensen tillkomna konventionen för
avgörande på fredlig väg av internationella tvister icke kan anses upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

hävd genom förbundsakten, och att, den i följd av nämnda konvention
etablerade s. k. permanenta skiljedomstolen i Haag alltså måste anses
fortfarande äga bestånd.

Art. 22. De i artikeln förekommande bestämmelserna om etablerande
av ett mandatsystem för förvaltningen av kolonier eller därmed
jämförliga områden, som före kriget tillhörde centralmakterna eller berodde
av dem, äro i det hela av mindre intresse för Sverige och tarva
därför ej här något närmare omnämnande. Påpekas må emellertid den
i artikelns femte stycke uttalade principen om förbundsmedlemmarnas
likställighet i fråga om liandelsvilkor i vissa koloniområden, särskilt i
Centralafrika.

Art. 23. Genom förevarande artikel göra förbundsmedlemmarna
eu serie åtaganden i syfte av internationellt samarbete på det sociala,
humanitära och ekonomiska området. Dessa åtaganden äro endast programmatiska.
För den närmare utformningen hänvisar artikelns ingress
till särskilda överenskommelser, antingen sådana som redan finnas eller
sådana, som kunna komma till stånd längre fram under förbundets tillvaro.
Enligt den officiella engelska tolkningen skola medlemmarna
ej vara bundna i vidsträcktare mån än som följer av dessa särskilda
överenskommelser, vilka emellertid förutsättas »fullständiga förbundsakten».

De särskilda åtagandena röra:

I) Sociallagstiftningen. Medlemmarna förbinda sig dels att var för
sig genomföra och upprätthålla en rimlig och mänsklig arbetslagstiftning,
dels att bidraga till upprättandet av internationella organisationer, som
kunna främja en dylik arbetslagstiftnings vidmakthållande i de särskilda
länderna. Förbundsmedlemmarna skola verka för att de stater,
med vilka de stå i kommersiella och industriella förbindelser, skola ordna
sina arbetsförhållanden på dylikt sätt. Stadgandet erbjuder viss likhet
med de tidigare bestämmelser i förbundsakten, enligt vilka förbundet skall
utsträcka sin verksamhet för fredens vidmakthållande jämväl till utomstående
stater, men har ej alldeles samma karaktär, enär det på intet
sätt är fråga om några tvångsåtgärder.

Ett avsevärt steg i riktning mot eu internationell reglering har
tagits genom fredstraktateu med Tyskland, i vilken en särskild del (XIII)
utgöres av en internationell konvention rörande arbetsrätten. Som parter
i denna konvention räknas allt från början de stater, som i bilagan
till förbundsakten angivas såsom ursprungliga medlemmar av förbundet,

Art. 92.
Mandat i
fråga om
kolonialområden.

Art. 23.
Socialt,
humanitärt
och ekonomiskt
samarbete.

Kuniil. Maj:ts ''proposition nr UO.

således även Sverige. Stater, som framdeles biträda förbundet, anses
automatiskt anslutna till konventionen om arbetsrätten.

Denna konvention skapar en vidlyftig internationell organisation
för sociallagstiftningens utveckling.

Organisationen skall ingå som ett led i nationernas förbunds system
av organ, och är i viss mån eu efterbildning av själva förbundets organisation.
Sålunda skall finnas en församling, kallad konferens, bestående
av ombud av alla de skilda staterna. Hälften av ombuden skall representera
regeringen, eu fjärdedel arbetsgivarna och en fjärdedel arbetarna.
Vidare skall finnas ett råd, bestående av tjugufyra personer, fördelade
efter samma proportion, och skola de stater, som kunna räknas för industriella
huvudmakter besätta två trejedelar av de tolv platser, som reserverats
för regeriugsombud. Vilka dessa makter skola vara bestämmes
av förbundsrådet. De fyra övriga regeringar, som skola vara företrädda,
utses av konferensen. Denna utser även de sex arbetare- och sex arbetsgivareombuden.
Slutligen skall finnas ett permanent sekretariat, här benämnt
byrå. Byråns direktör har inom sitt arbetsområde uppgifter, som
svara mot dem, vilka tillkomma förbundets generalsekreterare. Byrån
skall huvudsakligen tjäna såsom informations- och publicitetsorgan samt
i övrigt som centralorgan för all verksamhet på sociallagstiftningens
område. Rådet synes huvudsakligen få till uppgift att leda byråns och
konferensens arbeten. Konferensen skall utarbeta och antaga konventionsutkast,
vilka emellertid bliva bindande först genom ratifikation, samt
rekommendationer, avsedda att ligga till grund för reformer i de särskilda
staternas inre lagstiftning.

Traktatbestämmelserna organisera vidare eu särskild procedur för
slitande av vissa tvister, särskilt dem som uppkomma angående behörigt
iakttagande av blivande konventioner rörande arbetsförhållanden.

Det härutinnan kompetenta organet är i första hand rådet, som
emellertid äger föranstalta om sakens hänskjutande till en undersökningskommission,
vars medlemmar utses av generalsekreteraren i nationernas
förbund bland personer, upptagna på en lista, som tillkommit genom samverkan
mellan de särskilda staterna, och som skall upptaga lika många
arbetsgivare, arbetare och av sådana kretsar oberoende personer. Från
dylik nämnd kan appelleras till förbundets fasta domstol, som även i
övrigt har sig tillagd en del speciella befogenheter under organisationen.
Bland dem märkes särskilt den att föreskriva ett slags sanktioner, nämligen
ekonomiska åtgärder, som förbundsstat skall anses berättigad men
ej förpliktad att vidtaga gentemot stat, som ej ställer sig domstolens
beslut till efterrättelse.

Kungl. \laj:ts proposition nr 90.

.lag erinrar om, att arbetsorganisationens konferens hållit sitt törsta
sammanträde i Washington med ett rikhaltigt arbetsprogram, samt att
Sverige sänt ombud till ifrågavarande sammanträde.

I samband med nyss refererade organisation angiver fredstraktaten
vissa grundsatser beträffande sociallagstiftningen, vilka alla industriella
sammanslutningar sägas böra söka förverkliga, i den mån för dem säregna
förhållanden det medgiver. Dessa grundsatser äro:
att arbetet ej skall anses som eu marknadsvara;
att föreningsrätten skall garanteras;

att arbetslönen skall motsvara eu skälig levnadsstandard;
att arbetstiden ej skall överstiga 8 timmar om dagen eller 48 timmar
i veckan:

att 24 timmars oavbruten vila i veckan skall garanteras;
att barnarbetet skall avskaffas och ungdomsarbetet inskränkas;
att män och kvinnor skola erhålla lika lön för lika arbete;
att alla arbetare, som lagligen uppehålla sig i ett land, skola röna
eu skälig ekonomisk behandling;

att effektiv yrkesinspektion skall införas.

Erinras må, att genom nu ifrågavarande överenskommelse de internationella
avtal på sociallagstiftningens område, som redan existera,
icke upphävas.

II) Säkerställande av en human och billig behandling av den infödda
befolkningen i områden, som stå under förbundsstats förvaltning
eller överinseende.

III) Den vita slavhandeln, barnhandeln och opiumhandeln. Jag
vill i avseende å denna punkt erinra om redan befintliga av Sverige biträdda
överenskommelser i dessa ämnen. De äro följande:

Deklaration angående negerhandelns avskaffande den 8 februari 1815;
Briisselkonferensens generalakt den 2 juli 1890, avseende bland
annat negerhandeln;

Överenskommelse rörande vita slavhandeln den 18 maj 1904;
Konvention i samma ämne den 4 maj 1910;

Konvention angående sprittrafiken i Afrika den 3 november 1906;
Algeeiraskonferensens generalakt den 7 april 1906, vars artikel 72
rör opiehandeln.

IV) Handeln med krigsförnödenheter å länder, där kontroll över denna
handel är i allmänt intresse erforderligt. Jag ber att i detta avseende
få hänvisa till, vad jag i ämnet anförde vid redogörelsen för förbundsaktens
art. 8. Jag vill blott tilläggs vis erinra om, att vissa internatio Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 75 käft. (Nr 90.) 10

Kung! Maj:ts proposition nr 90.

nella överenskommelser, såsom Kongoakten av 1885 och den nyss anförda
Algecirasakten, innehålla bestämmelser i ämnet.

V) Åtgärder för kommunikationernas och tran siteringens frihet
samt för handelns hedrivande på rättvisa villkor.

I sistnämnda avseende finnes ingen annan allmännare internationell
reglering än den, som återfinnes i förbundsaktens art. 22, och som
åt förbundsmedlemmarna garanterar lika behandling med avseende å handel
på de områden, som förvaltas under mandatsystem. Men enligt den
engelska regeringskommentaren till akten skulle man vara berättigad till
det antagande, att förvaltningens höga ståndpunkt i dessa områden skulle
gynnsamt återverka på förhållandena i allmänhet, samt att mandatsvste•
niet kunde få en synnerligen vidsträckt tillämpning.

Vad punkten innehåller om särskilda bestämmelser för gynnande
av de förrödda provinserna i norra Frankrike torde avse att skapa möjligheter
för dessa områden att trots sitt nuvarande tillstånd ej bliva allt
för hårt lidande i den internationella konkurrensen. Beträffande dem
kan man alltså förutsätta långtgående bestämmelser till skydd för den
lokala industrien.

VI) Internationella åtgärder till förebyggande och bekämpande av
sjukdomar. Det är utan vidare klart, och bekräftas för övrigt i hög grad
av senare tiders erfarenheter, att epidemier kunna effektivt bekämpas endast
på internationell väg. Stora ansträngningar i syfte att åvägabringa
en sådan samverkan staterna emellan på ifrågavarande område har redan
gjorts och burit frukt i ett antal mellanfolkliga överenskommelser, bland
vilka jag vill erinra om de viktigaste. Dessa äro:

Överenskommelse rörande upprättande i Paris av eu byrå för offentlig
hygien av 1907; byrån avser kolerans och pestens bekämpande.

Sundhetskonventionen av 1903 avser även skydd mot nämnda
båda sjukdomar. Denna konvention erhöll 1912 en vidgad och delvis
omarbetad form.

Art. :il. In- -fri. 24. Alla internationella byråer och kommissioner skola ställas

temationella under förbundets ledning. Detta gäller såväl dem som redan existera,
kommissio- som (''ein, vilka må komma att upprättas genom framtida överenskomner
ställas melser. Förutsättning är emellertid, att samtliga de stater som biträtt
W‘bundet de avtal, varigenom byråerna eller kommissionerna upprättats, lämna sitt
bifall. I detta avseende föreligger sålunda fri vetorätt för bland andra
stater, som ej anslutit sig till förbundet.

De internationella organisationer, som tillsvidare ifrågakomma äro i
huvudsak följande:

Kung t. Aluj: tu proposition nr 00.

7r>

telegrafunionens byrå i Bern;
världspostföreningens byrå i Bern;
byrån för mått och vikt i Bern;

byråerna till skydd för industriell, litterär oeb konstnärlig äganderätt
i Bern;

byrån i Bern för offentliggörande av tulltariffer;
centralbyrån i Bern för internationella transporter;
sockerkommissionens byrå i Bryssel;
sundhetskommissionen i Paris;
åkerbruksinstitutet i Rom;
byrån för radiotelegrafi i Bern.

1 fråga om internationella verksamhetsgrenar, vilka sakna egna
organ, skall nationernas förbunds sekretariat fylla ett sådant organs uppgift.
Härmed öppnas för sekretariatet ett nytt rikt arbetsfält. Saken har
av mig redan i annat sammanhang påpekats.

Genom beslut av rådet kan för viss internationell byrå eller kommission
den särskilda budget avskaffas, som hittills varit gällande för
vederbörande organ, och kostnaderna upptagas bland sekretariatets utgifter.
Detta kan naturligen komma att innebära en väsentlig förenkling,
men förutsätter med nödvändighet, att, på sätt jag vid redogörelsen för
art. 6 framhöll, en särskild budget upprättas för förbundet. Jag vill
vidare påpeka, att om till äventyrs för ett visst internationellt organ
kostnadsfördelningen bestämts skola ske efter andra grunder än dem, som
gälla för världspostföreningens internationella byrå, eu omreglering torde
bliva nödvändig.

Art. 25. Genom förevarande artikel åtaga sig förbundsmedlem- Art. 35.
marna att på allt sätt främja de erkända Rödakorsföreningarnas arbete Fla^g^e
för avhjälpande av lidandet i världen. Jag vill i detta avseende blott Korset.
anmärka, att genom eu innevarande år i Paris undertecknad överenskommelse,
vilken biträtts jämväl av Svenska Röda korset, Rödakorsföreningarna
i ett antal länder sammanslutit sig till eu internationell liga
med säte i Geneve.

Art. 26. Förevarande artikel innehåller reglerna om åvägabrin- Art ^
gande av ändring i förbundsakten. Särskilda regler i detta avseende ha Ändringar i
ansetts nödvändiga, enär man befarar, att den tillämpning av den all- MaktenS
männa regeln, enligt vilken beslut av förbundsorgan förutsätta enhällighet
för att bliva giltiga, skulle medföra, att förbundsakten bleve orubblig.
Denna akt uppfattas nämligen av flertalet bland dem, som deltagit

Xatiouermis
förband och
fredsfördragen.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

i dess utarbetande, endast som eu grund, på vilken det skall byggas vidare
i män av vunna erfarenheter och framkomna behov.

Enligt akten skall beslut om ändring i dess bestämmelser träda
i kraft, så snart den ratificerats av eu majoritet bland förbundsmedlemmarna,
inom vilken måste befinna sig samtliga de nio makter, vilka
äro företrädda inom rådet. Envar av dessa makter äger alltså veto mot
framställda ändringsförslag.

Ehuru i artikeln ej tydligt uttalas, att varje ändringsförslag skall,
innan fråga om ratifikation kan uppkomma, behandlas i församlingen,
måste detta antagas vara åsyftat. Förmodligen avses jämväl, att förslaget
där skall hava uppnått sådan majoritet, som i artikeln är föreskriven
i fråga om ratifikationen.

Vägrad ratifikation från en stats sida av ett förslag, som blir ratificerat,
är liktydigt med utträde ur förbundet. Eegeln skapar en möjlighet
till utträde utan iakttagande av uppsägningstid. Detta kan medföra högst
betänkliga konsekvenser, därest den stat som utträder är en av dem,
utan vilkens medverkan förbundet ej kan vara effektivt, enär övriga
stater äro förpliktade att kvarstå i förbundet åtminstone ytterligare
två år.

Efter den nu avslutade redogörelsen för förbundsaktens bestämmelser
övergår jag till ett närmare omnämnande av förhållandet mellan
förbundsaktens bestämmelser och andra delar av fredstraktaterna.

Den omständighet, att förbundsakten för nationernas förbund ingått
i fredsfördragen såsom en del därav, jämsides med de egentliga fredsvillkoren,
har givit anledning till många anmärkningar och mycken kritik.
Förbundsaktens själva karaktär av grundlag för en ny internationell
organisation, vilken är avsedd att bliva universell, har ansetts kräva eu
mera fristående ställning för densamma. Genom dess sammanfogande
med fredstraktaterna har — menar man — förbundsakten ställts i ett
samband med själva fredsslutets uppgörelse mellan segrande och besegrade
makter, vilket vore till förfång för fyllandet av det avsedda världstörbundets
uppgifter, som kräva, att det skall höja sig över de i kriget
och själva fredsslutet framkomna motsättningarna.

Ur de neutrala staternas synpunkt är det uppenbart, att dylika
anmärkningar äro i mycket berättigade. Såsom förut framhållits, framställde
de neutrala makterna redan på ett tidigt stadium yrkande på att
få deltaga i utarbetandet av förbundsakten, ett yrkande som grundade

Kling/. Majds proposition nr /JO.

sig just pa önskvärdheten av att nationernas förbund skulle framgå såsom
ett resultat av gemensamt arbete av alla de stater, vilka flen nya
organisationen avsågs skola komma att omsluta.

A andra sidan lår man dock ej förbise, afl praktiskt-politiska skiil
förelegat, vilka i viss män förklara, att förbundsakten kommit att ingå
i själva fredsuppgörelsen. Hit hör till eu början det förhållandet, att
den främste målsmannen för idén om nationernas förbund, presidenten
Wilson, själv är representant för en av huvudmakterna bland de krigförande.
Vidare måste ihågkommas, att tanken framvuxit ur krigets
bittra erfarenheter. Det framstår därigenom såsom mera naturligt, att
den fastslås och utföres såsom eu del av fredsverlcet. Två neutrala
regeringar, Nederländernas och Schweiz’, vilka framlagt förslag om
respektive länders anslutning till nationernas förbund, hava i förslagen
jämväl givit ett visst erkännande åt denna tankegång. Nederländska
regeringen framhåller sålunda, att utan de politiska händelsernas makt
hade förbundet kanske ännu legat å de akademiska önskningarnas område.
Nu är det en realitet, som, genom deltagande av ett stort antal
stater och särskilt genom de neutralas medverkan, har möjlighet att
utföra sina beslut i eu anda av rättfärdig internationell politik. Schweiziska
regeringen erinrar å sin sida därom, att förbundsaktens sammanfogande
med fredstraktaten medfört den fördel, att den senare icke kunnat av
någon krigförande stat accepteras utan den förra, och ifrågasätter, huruvida
icke detta förhållande rentav var eu conditio sine qua non för
folkförbundets tillblivelse.

I varje fall måste man fasthålla, att om sålunda nationernas förbund
framgått ur kriget, och förbundsakten utgör eu del av fredsfördragen,
en anslutning av de neutrala staterna till förbundet icke är liktydig
med, att dessa stater skulle hava någon andel i eller åtaga sig något
ansvar för fredsuppgörelsen i övrigt. Vad denna inbegriper av segrarnas
villkor gentemot de besegrade står utanför förbundet och dess konstituerande.
Utförandet av dessa villkor förblir eu sak mellan de forna
krigförande. När i diskussionen om denna fråga förekommit uttalanden,
som giva uttryck åt den uppfattning, att nationernas förbund hade att
funktionera såsom ett organ för fredsfördragens utförande eller dylikt,
äro dessa uttalanden missvisande. I sin generella form äga de icke
giltighet i vidare mån än såtillvida, som förbundet är avsett att förebygga
ett återkommande av det internationella läge, som förefanns före
kriget och som ledde till kriget, samt att i övrigt, så långt för närvarande
ansetts möjligt, trygga, att freden bevaras.

En annan sak är, att fredstraktatema i vissa särskilda detaljbe -

Kungl. Maj:ts proposition ni- .90.

stämmelser förutsätta tillvaron av nationernas förbund och till detsamma
hänvisa att träffa vissa förfoganden eller fälla utslag på en eller annan
punkt, där vid fredsbestämmelsernas utförande föreligger behov av en
skiljedomare med internationell auktoritet. Här skall i kort sammanfattning
givas en översikt över dessa punkter i fredstraktaterna:

I. Fredsfördraget med Tyskland.

a) Enligt art. 34 tillkommer det nationernas förbund att vidtaga
viss åtgärd i anledning av den folkomröstning, -vilken skall anordnas
rörande anslutningen till Belgien av de tyska distrikten Eupen och Malmédy.

b) Genom art. 45—50 avstår Tyskland från Saar-bäckenet, vilket
under en tid av 15 år skall förvaltas av nationernas förbund. Rörande
förvaltningen givas närmare föreskrifter i en särskild bilaga till fredstraktaten.
Förbundet har jämväl att taga viss befattning med regleringen
av Saar-områdets framtida ställning i övrigt, särskilt beträffande folkomröstningen
om suveräniteten över området efter de 15 årens utgång.
De beslut av förbundsrådet, som härav påkallas, fattas med enkel majoritet.

c) Art. 80 fastslår, att Österrikes oberoende skall vara oavhändeligt,
med mindre nationernas förbunds råd giver sitt samtycke till en
förändring härutinnan.

Det är tydligt, att sistnämnda bestämmelse icke rör fredens utförande,
utan är avsedd att komma till användning för den eventualitet,
att Österrike skulle önska förena sig med Tyskland. I varje fall medför
den icke några förpliktelser för förbundet såsom sådant.

d) Jämlikt art. 98 tillkommer det förbundet att, därest mellan
Tyskland och Polen enighet ej kan uppnås om villkoren i den konvention,
som skall reglera den fria samfärdseln mellan Ostpreussen och det
övriga Tyskland samt mellan Polen och Danzig, bestämma dessa villkor.

e) Enligt art. 102—103 ställes den fria staden Danzig liksom den
författning, som skall utarbetas för densamma, under förbundets beskydd,
varjämte förbundet tillsätter en kommissarie därstädes.

Fall av analog natur ha tidigare förekommit.

f) Art. 213 medgiver förbundets råd rätt att på förekommen anledning
efter beslut med enkel majoritet låta verkställa undersökningar
rörande Tysklands militära förhållanden.

Denna bestämmelse måste givetvis ses i sammanhang med de i förbundsakten
införda allmänna reglerna om rustningarnas begränsning (art. 8).

g) Förbundets råd äger enligt art. 280 att förlänga den tidsperiod,
under vilken i enlighet med fördraget de allierade makterna skola utf;n
ömsesidighet i Tyskland åtnjuta vissa ekonomiska fördelar.

Kung! Maj:U proposition nr DO.

h) Jämlikt art.. 289 skall förbundet i händelse av meningsskiljaktighet
avgöra, vilka före kriget med Tyskland avslutade traktater skola
änyo träda i kraft, såsom stående i överensstämmelse med fredstraktaten.

i) Förbundets råd skall enligt art. 304, därest parterna ej kunna
enas, tillsätta ordförande i de skiljedomstolar, som skola hava att avgöra
tvister, som må uppkomma i anledning av fördragets bestämmelser om
gäldande av skulder de fördragsslutande parterna eller deras undersåtar
emellan eller om den industriella äganderätten.

j) Art. 312 överlämnar i sista hand åt förbundets råd att giva
föreskrifter med avseende å reglerandet av frågan om den del av fonder,
som upplagts för sociala ändamål i av Tyskland avträdda provinser, vilken
bör reserveras åt provinsernas nya innehavare.

k) Genom art. 320 förklaras de genom fredstraktaten Tyskland ålagda
skyldigheter i fråga om luftfart skola vara gällande intill 1923 års ingång,
med mindre Tyskland innan dess vunnit inträde i nationernas förbund.

l) Art. 336—337 överlämnar • åt eu av förbundet upprättad domstol
att avgöra tvister beträffande vattenvägar, som i fördraget erkännas
såsom internationella, särskilt rörande vidmakthållandet av vissa floder
såsom vattenvägar (Elbe, Oder, Niemen, Donau), varjämte förbundet enligt
art. 338 skall antaga en allmän överenskommelse rörande dessa vattendrag.

m) Enligt art. 342 skall förbundet på begäran tillsätta en internationell
kommission för Niemens förvaltning.

n) Förbundet skall enligt art. 376 fastställa proceduren för avgörande
av tvister, som angå tillämpningen och tolkningen av fördragets
artiklar rörande de internationella kommunikationerna^ särskilt för
Rh enfloden.

o) Förbundet äger jämlikt art. 377—378 anbefalla omprövning av
vissa av de under n) nämnda artiklar samt artiklar, vilka avse permanenta
administrativa anordningar.

p) Art. 379 förutsätter förbundets godkännande av vissa internationella
överenskommelser angående transitering.

r) Enligt art. 386 är förbundet kompetent att avgöra tvister rörande
traktatens bestämmelser om Kielkanalen.

II. Fredsfördraget med Österrike.

a) Enligt art. 69 ställas traktatens bestämmelser rörande minoritetsskvdd
under garanti av nationernas förbund.

b) Art. 88 motsvarar art. 80 i Versaillesfördraget (se ovan I c)
och förpliktar Österrike att ej uppge sin oavhängighet eller företaga någon
åtgärd i dylikt syfte utan förbundsrådets samtycke.

Knuff l. Maj:ts proposition nr 90.

e) Österrike är genom art. 59 förpliktat att, så länge fördraget är
i kraft, lämna sin medverkan till varje undersökning, som förbundsrådet
efter majoritetsbeslut anser nödvändig. Denna förpliktelse motsvarar
art. 213 i Versaillestraktaten (se ovan I f.).

d) Förbundsrådet äger enligt art. 232 enahanda befogenhet som
givits i art. 280 av Versaillesfördraget (se ovan T g) i avseende å tiden
för åtnjutande av vissa ekonomiska förmåner.

e) Med avseende å överenskommelser, ingångna med den forna
Österrikisk-Ungerska monarkien, tillkommer förbundet enligt art. 241 samma
befogenhet som enligt Versaillestraktatens art. 289 (se ovan I h)

f) Enligt art. 256 har förbundsrådet att i händelse av oenighet
mellan parterna biträda vid konstituerandet av de domstolar, som för
vissa ändamål skola upprättas. Stadgandet motsvarar art. 301 i Versaillesfördraget
(se ovan T i). Likaså har art. 275 rörande fördelningen
av försäkringsfonder sin motsvarighet i Versaillesfördragets art. 312 (se
ovan 1 j).

g) Bestämmelserna rörande lufttrafik förklaras av art. 283 gällande
till 1 januari 1923 med mindre Österrike dessförinnan vunnit inträde i
nationernas förbund. Artikeln motsvarar Versaillestraktatens art. 320 (se
ovan I k).

h) Nationernas förbund skall inrätta eu domstol för slitande av
tvister rörande vissa staters åligganden att utföra arbeten i de internationella
vattendragen (Art. 297). Ytterligare skall nationernas förbund antaga
en överenskommelse rörande de internationella vattendragen, vilken
särskilt skall tillämpas å Donaus flodområde (Art. 297). Bestämmelserna
äga sin motsvarighet i art. 336—338 i Versaillesfördraget (se ovan I 1).

i) Enligt art. 309 skall en skiljedomare, utsedd av förbundsrådet, i
sista hand avgöra tvist om skada, orsakad därav, att arbete i vattendrag
kan inverka å annan stats bestående rätt med hänsyn till samma vattendrag.

j) Likaså har förbundsrådet att utse skiljedomare för tvister rörande
villkoren för de nybildade staternas övertagande av de av Österrike-Ungern
meddelade järn vägskoncession erna (Art. 320).

k) Enligt art. 321 äger förbundsrådet utse skiljedomare vid tvist
angående det belopp Österrike bör utbetala till Italien som ersättning
för lämnad hjälp vid byggande av vissa järnvägar. Tcheckoslovakiska
statens nyttjanderätt till österrikiska järnvägar regleras enligt art. 324 genom
bestämmelser, vilka skola antagas av nationernas förbund. I brist
på överenskommelse rörande telegraf- och telefonförbindelser skola uppkomna
tvistigheter slitas av skiljedomare, utsedd av förbundsrådet. Na -

Kung!. M.aj:ta proposition nr 90.

tionernas förbund har att genom den permanenta skiljedomstol, som skall
upprättas, avgöra tvister angående tolkningen av den överenskommelse,
som är avsedd att ingås rörande telefon- och telegraf förbi lidelserna mellan
Österrike och Tchecko-Slovakien (art. 327).

1) Nationernas förbund har enligt art. 329 att bestämma proceduren
för avgörande av tvister, som kunna uppstå rörande tolkning och
tillämpning av fördragets bestämmelser rörande hamnar, järnvägar och
vattendrag. Stadgandet motsvarar art. 376 i Versaillesfördraget (se
ovan I n).

in) Samtliga bestämmelser avseende bestående administrativa anordningar,
som tillhöra under 1) nämnda frågor, kunna enligt art. 329 när
som helst tagas under omprövning av nationernas förbund (se ovan motsvarande
stadgande i Yersaillestraktaten I o). Vissa av nämnda bestämmelser
kunna tre år efter fördragets ikraftträdande upptagas till revision
av förbundsrådet (art. 330).

n) Art. 331 förutser, att en allmän konvention rörande transitotrafik,
hamnar, segelbara vattendrag och järnvägar genom nationernas förbund
kommer att utarbetas (motsvarar art. 379 i Versaillesfördraget).

III. Fredsfördraget med Bulgarien.

a) Bestämmelserna om minoritetsskydd ställas under garanti av
nationernas förbund (se ovan II a).

b) Bulgarien förpliktas medverka vid undersökning, som förbundsrådet
efter majoritetsbeslut finner nödvändig (se ovan II c).

c) Förbundsrådet äger att fatta beslut rörande förlängning av tiden
för åtnjutande av vissa ekonomiska förmåner (art. 160; motsvarar art.
232 i Saint-Germainfördraget, se ovan II d).

d) Likaså äger förbundet avgöra tvister angående förnyelse av före
kriget med Bulgarien ingångna konventioner. Stadgandet överensstämmer
med art. 241 i Saint-Germainfördraget (se ovan II e). För Bulgarien
av särskild betydelse äro de före kriget gällande kapitulationerna. Enligt
art. 175 har nationernas förbund att avgöra tvister, som kunna uppkomma
i avseende å dessa traktaters återupplivande.

e) Enligt art. 188 tager förbundsrådet befattning såsom i SaintGermainfördraget
(se ovan II f) med konstituerandet av vissa domstolar
och har även samma åliggande vid fördelningen av omnämnda försäkningsfonder;
art 203 (se ovan II f).

f) Rörande lufttrafikens reglering och Bulgariens tillträde till nationernas
förbund är enligt art. 211 sambandet samma som i SaintGermainfördraget
(se ovan II g).

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 höft. (Nr 90.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

g) För reglering av trafiken i de internationella vattendragen har
nationernas förbund att antaga en överenskommelse. Dess domstol skall
i sista hand slita tvister rörande åligganden att utföra arbeten i dessa
vattendrag (art 225—227 motsvara art. 297—299 i Saint-Germainfördraget,
se ovan II h).

h) Förbundet äger enligt art. 245 att bestämma proceduren för
avgörande av tvister angående tolkning och tillämpning av bestämmelserna
om de internationella kommunikationsmedlen. Stadgandet motsvaras
av art. 328 i Saint-Germainfördraget (se ovan II 1).

i) Förbundsrådet har att enligt art. 247 föranstalta om omprövning
av vissa artiklar i traktaten. Denna bestämmelse äger sin motsvarighet
i art. 329—330 i Saint-Germainfördraget (se ovan II m).

j) Enligt art. 248 kommer nationernas förbund att antaga en allmän
trafikkonvention. Bestämmelsen motsvarar art. 331 i Saint-Germainfördraget
(se ovan IT n).

IV. Garantitraktaterna mellan Frankrike och England samt Frankrike
och Amerikas Förenta Stater.

Enligt artikel 3 i bägge dessa fördrag äger förbundsrådet att med
enkel majoritet besluta, huruvida traktatens förpliktelse är förenlig med
förbundsakten, och sedermera på samma sätt avgöra, huruvida ej förbundet
i sig själv erbjuder tillräckligt skydd.

V. Fördraget med Polen.

a) Enligt artikel 12 ställas fördragets bestämmelser om minoritetsskydd
under garanti av nationernas förbund; motsvarande stadgande återfinnes
exempelvis i fördraget med Österrike art. 69 (se ovan II a).

b) Art. 15 förutser, att nationernas förbund kan komma att antaga
viss han delsöverenskommelse. Polen förpliktar sig i anledning därav att
avhålla sig från speciella handelsfördrag, som kunde hindra en anslutning
till nämnda överenskommelse.

c) Enligt art. 19 kan nationernas förbund komma att antaga vissa
internationella konventioner i ämnen uppräknade i fördragets bilaga I
(huvudsakligen avseende de internationella kommunikationsmedlen). Polen
förpliktas biträda. Generalsekretariatet i förbundet skall upptaga anmälan,
huruvida Polen önskar biträda någon av i bilaga II angivna konventioner.

d) Nationernas förbund har att genom skiljedom i sista hand bestämma
Polens andel av den ryska statsskulden (art. 21.)

Kungl. MajUs proposition nr 90.

Eu sammanfattning av det föregående giver vid handen, att nationernas
förbunds befattning med de förhållanden, som skapats genom
fredstraktaterna, i huvudsak ingår under följande punkter:

1) Förbundet har att utöva vissa funktioner i samband med folkomröstning
rörande särskilda områden och att i förbindelse härmed även
utöva vissa förvaltningsbefogenheter.

2) Förbundet utser vissa funktionärer (kommissarien i Danzig).

8) Det tillkommer förbundet att i vissa bestämda fall slita tvister
såsom högsta internationella auktoritet.

4) Förbundet har att träffa avgöranden rörande avveckling av vissa
traktatsbestämmelser.

5) Förbundet verkar såsom organ för vissa uppgörelser, som till
sin innebörd äro av internationell karaktär, särskilt rörande vattenvägar
och transitering. Förbundet kommer härvid att i vissa fall ersätta internationella
kongresser och organisationer, som hittills handhaft speciella
hithörande frågor.

Från de i kriget besegrade makternas synpunkt måste häremot
givetvis kunna riktas den anmärkningen, att dessa makter, såsom icke
upptagna i förbundet, sakna all möjlighet att inom dess organ göra sina
intressen gällande. Emellertid öppnar, såsom förut anmärkts, förbundsakten
möjlighet för ifrågavarande stater att vinna inträde i förbundet.
Nyss anförda art. 320 i fredstraktaten med Tyskland omnämner direkt
denna möjlighet. Därest så sker, komma de sålunda i förbundet inträdande
staterna att vinna andel i behandlingen av dessa liksom andra
förbundets angelägenheter.

I varje fall är det tydligt, att nationernas förbund, i den mån det
på ovan nämnda speciella punkter får att taga befattning med fredstraktaternas
bestämmelser, därvid icke kommer att uppträda såsom ett
organ för de segrande makterna utan såsom en högsta internationell organisation,
vars verksamhet i detta avseende, utövad av förbundsrådet
eller särskilda kommissioner, väsentligen blir av utjämnande och skiljedömande
art.

På grund av denna verksamhets art och med hänsyn till förbundsaktens
bestämmelser komma härmed icke några förpliktelser att påvila
förbundets medlemmar såsom sådana. Man kommer härvidlag alltså till
samma slutsats som det schweiziska förbundsrådet i sin ovan nämnda
framställning dragit, nämligen att en neutral stats inträde i nationernas
förbund icke för densamma, ifråga om utförande av fredstraktatens bestämmelser,
medför några förpliktelser av nyssnämnd natur. Däremot
komme de neutrala staterna genom inträde i förbundet i tillfälle att söka

Samman

fattning

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

medverka därtill, att detsamma i ovannämnda speciella — liksom i övriga
mera allmänna — funktioner skall utveckla sig från den karaktär,
som i följd av dess tillkomst genom de segrande makternas beslut kommit
att i viss mån prägla detsamma, till ett över alla makter stående
mellanfolkligt organ.

Ue svenska Såsom i det föregående blivit berört, hava de svenska delegerade,

vid Paris- som efter fredskonferensens inbjudning i mars 1919 av Kungl. Maj:t
onfs^vri*es ^emyn<^^a(^es att * icke-officiella meningsutbyten med de allierade

°8tMlnSng,eS makternas representanter rörande det då föreliggande utkastet till övertU1
^b,,n- enskommelse om nationernas förbund, efter att hava fullgjort sitt uppdrag
och sedan förbundsaktens text blivit definitivt fastställd, i maj
1919 avgivit ett yttrande om akten och Sveriges ställning till detsamma,
för vilket jag anhåller att nu få redogöra.

Delegationen gör till eu början vissa uttalanden rörande det sätt,
varpå man i det hela under fredskonferensen bedrivit arbetet på frågan
om nationernas förbund.

Den erinrar om, att mycket skarpa anmärkningar härutinnan framställts,
vilka i huvudsak gått ut på, att arbetet under dess grundläggande
skede förbehållits allenast de stater, som under kriget varit de
s. k. centralmakternas fiender eller avbrutit diplomatiska förbindelser med
dessa, att arbetet alltför starkt pådrivits, till skada för det omsorgsfulla
och noggranna övervägande ett så viktigt ämne kräft.

Delegerade anse dessa anmärkningar berättigade och framhålla, att
de leda sitt ursprung ur den omständigheten, att presidenten Wilson, som
i hela denna fråga intagit en ledande ställning, ansett nödvändigt, att
den blivande akten komme att inryckas i fredsvillkoren, varav ansetts
följa, att neutrala makter måste i viss mån undanskjutas, samt arbetet
starkt forceras. De anföra i anledning härav, att det ur dessa synpunkter
varit lyckligare, om arbetet med bildandet av nationernas förbund börjat
först efter det fredsvillkoren utarbetats, men de antyda oek, att det valda
tillvägagångssättet medfört vissa fördelar.

Delegerade erinra i detta sammanhang om de uttalanden, som stundom
förnummits i Sverige av innebörd, att de neutrala ländernas undanskjutande
från officiellt deltagande i förhandlingarna skulle bottna i en
uppfattning om dessa stater såsom i viss mån mindervärdiga i förhållande
till de krigförande, samt fortsätta: »Att en dylik uppfattning på
vissa håll inom de krigförande länderna gjort sig gällande lärer ej heller

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 90.

kunna förnekas. Men det torde bestämt kunna pasta», att den icke varit
av betydelse i avseende å arbetsordningen. Även bland de mindre stater,
som på de allierades sida deltagit i kriget, hava långt ifrån alla fått
tillfälle att på officiell väg göra sina önskemål gällande, och de, som
saknat sådant tillfälle, torde ännu mindre än de neutrala hava varit i
stånd att inverka på frågans avgörande.»

Delegerade övergå härefter till att lämna eu översiktlig redogörelse skiljaktig<jför
de viktigaste skiljaktigheterna mellan förbundsakten i dess slutligajorbundsakutformning
och det tidigare förslaget samt för den ställning som kon- ten och det
ferensen vid den definitiva fastställelsen intagit till de från neutrala11 ''

stater, bland annat Sverige, framställda önskemålen.

Efter att hava påpekat den huvudsakliga överensstämmelsen mellan
nämnda förslag och den av konferensen antagna förbundsakten, övergå
delegerade till de särskilda olikheterna. Därvid beröra de först en i fråga
om rådets medlemsantal vidtagen ändring, vilken enligt deras uppfattning,
ehuru saknande omedelbar praktisk betydelse, dock är av en viss vikt.

De yttra i detta avseende:

»I art. 4 av förbundsakten (motsvarande art. 3 i förslaget) har
införts en bestämmelse, som gör det möjligt att utan ändring av akten
medgiva eu stat rätt till ständig representation inom rådet. Bestämmelsen
torde otvivelaktigt hava till syfte att underlätta upptagandet av stormakter,
som för närvarande ej tillhöra förbundet, och måsle ur denna
synpunkt mottagas med tillfredsställelse.»

Beträffande de förändringar, som införts i förbundsakten med avseende
å reglerna i art. 15 för att utlåtande av förbundsförsamlingen i till
densamma hänskjuten tvist skall få bindande verkan för parterna, yttra
delegerade, att dessa förändringar måste anses innebära en avsevärd förbättring.
Delegerade fortsätta:

»Som bekant innehåller nämnda artikel bland annat, att en tvist,
som dragits under rådets behandling, i stället skall handläggas av delegeradeförsamlingen,
om endera parten inom viss tid därom framställer
yrkande. Rättigheten att sålunda draga en tvist till delegeradeförsamlingen
innebär uppenbarligen en fördel för de stater, som ej äro representerade
i rådet. Om en dylik stat skulle befara att i följd av ensidighet
inom rådet få emot sig ett enhälligt men likväl mindre välgrundat
utlåtande, måste möjligheten av vädjan till delegeradeförsamlingen tydligen
för honom te sig såsom en garanti mot dylik ensidighet.

Förslaget gick emellertid såtillvida uppenbarligen för långt, som
förutsättningen för den bindande kraften av delegeradeförsamlingens ut -

KungI. Maj:ls proposition nr BO.

låtande var, att om detsamma uppnåtts enighet mellan alla i delegeradeförsamlingen
representerade stater utom de tvistande. Då utsikten till
uppnående av en dylik enighet måste ställa sig jämförelsevis ringa, och
parterna i händelse enighet ej kom till stånd, skulle äga frihet att med
makt hävda sina anspråk, lämnades härigenom alltför stort utrymme åt
möjligheten av väpnad konflikt inom förbunds villkorens ram.

Enligt artikelns slutliga avfattning har däremot såsom förutsättning
för utlåtandets bindande verkan stadgats allenast, att de stater, som
äga företräde i exekutivrådet, äro överens, samt att en majoritet av de
övriga staterna står på samma ståndpunkt. Denna bestämmelse torde, på
samma gång den för stater, som ej äro företrädda i rådet, innebär skälig
garanti mot mindre objektiva avgöranden av rådet, väsentligen begränsa
den möjlighet till krigiska konflikter, som, på sätt nyss är nämnt, stod
öppen enligt förslaget.»

I fråga om den förändring i förslaget, enligt vilken en stat, som ej är
fast representerad i rådet, skall vid behandling av en fråga, som särskilt
berör dess intressen äga dit sända ett ombud med rätt att ej blott närvara
vid vederbörande sammanträde utan därvid även erhålla säte och
stämma, yttra sig delegerade på följande sätt:

»För en tvistande stat, som i allmänhet ej är företrädd inom rådet,
är det tydligen av stor vikt att, då en tvist, som berör denna stat, kommer
under rådets handläggning, kunna dit sända en representant, som ej blott
intager parts ställning och i denna egenskap kan yttra sig vid förhör
inför rådet utan äger från början till. slut deltaga i överläggningarna
och under meningsutbyte med övriga ledamöter av rådet framföra, vad
som kan vara av vikt. Även när fråga uppstår om en stats deltagande
i militära sanktioner, kan det tillfälliga ledamotskap, som här avses, erhålla
betydelse. Visserligen skall, enligt vad genom fördragets slutliga
avfattning blivit tydliggjort, rådets yttrande rörande de särskilda staternas
deltagande i militära sanktioner icke äga bindande verkan utan allenast
innebära en uppfordran till medverkan. Men tydligen är det dock
förenat med en avsevärd fördel för en stat att kunna låta sig företrädas
av en representant, som äger oinskränkt rätt till meningsutbyte med
rådets ordinarie ledamöter.»

Delegerade påpeka därefter den i förbundsakten nytillkomna bestämmelsen
om att, i regel, beslut av rådet och församlingen måste fattas
enhälligt, samt uttala, att detta stadgande i vad angår beslut av rådet
ej kan anses lyckligt, enär rådet svårligen torde kunna fylla de många
betydelsefulla uppgifter, som enligt förbundsakten åligga detta organ, om

Kung!. Maj:tx proposition nr DO.

dess verksamhet skall vara utsatt för att förlamas genom motstånd av
en enda vilken som helst av de i rådet representerade staterna.

Beträffande församlingens beslut yttra delegerade, att tillägget
torde äga sin huvudsakliga betydelse, när det gäller nya folkrättsliga
reglers genomförande. »Att sålunda», fortsätta de, »i överensstämmelse
med vad som antagits på Haagkonferenserna, dylika regler ej kunna
komma till stånd genom majoritetsbeslut, utesluter naturligtvis icke.
att, när fullständig enighet ej kunnat uppnås, de stater, som biträtt et1
positivt beslut, kunna genom en mellan dem ingången konvention förläna
besluten karaktären av partikulär folkrätt.»

1 förslagets art. 16 har, pa sätt redan antytts, vidtagits ändring,
som gör det tydligt att, såsom den engelska texten i motsats till
den franska även förut syntes giva vid handen, militär aktion icke kan
av rådet påbjudas.

Härom yttra delegerade:

»Vad som enligt förbundsakten kan ifrågakomma är allenast eu uppmaning
till deltagande på visst angivet sätt i militära åtgärder, som skola
komma till stånd å förbundets vägnar. Ur synpunkten av förbundets
förmåga att realisera sitt fredsbevarande syfte kan det ej anses lyckligt,
att skyldigheten till deltagande i de militära sanktionerna ej blivit fullt
genomförd. Om förbundets verksamhet i stort sett utvecklar sig så som
varit åsyftat, torde emellertid den moraliska effekt, som rådets uppfordran
kommer att medföra, visa sig vara tillfyllest för åstadkommande av
tillräckligt verksam aktion, där sådan är av nöden, på samma gång som
stadgandets avfattning dock innebär en garanti mot alltför vittgående
krav på särskilda staters medverkan.»

Delegerade erinra härefter om den i förbundsakten nyinförda bestämmelsen
om rätt till utträde ur förbundet två år efter uppsägning samt
uttala, att, ehuru det kan ifrågasättas, huruvida det må vara tillrådligt
att genom en uttrycklig bestämmelse betona den rätt till utträde, som
i allt fall torde tillkomma förbundsmedlem, en dylik bestämmelse emellertid
för stater, som hava att överväga frågan om inträde i förbundet,
tydligen måste göra det lättare än eljest att besluta sig för ett dylikt steg.

I sammanhang härmed påpekas en i den slutliga texten införd
bestämmelse om staters utträdande i ett visst angivet fall. Enligt art.
26, äger, på sätt jag tidigare utvecklat, varje stat rätt att vägra sitt
godkännande av en utan dess samtycke vidtagen ändring i förbundsakten,
men skall stat, som begagnar sig av denna rätt, upphöra att vara
medlem av förbundet. Detta stadgande förefaller delegerade föga lämp -

Militära

sanktioner.

Kungl. Maj:is proposition nr 90.

Monroe doktrinen.

Önskemål
som ej tillgodose,
tts.

ligt, enär ett dylikt omedelbart utträdande kan vara ägnat att väsentligen
ändra förbundets karaktär, och det med hänsyn härtill enligt delegerades
mening är obilligt att en tid framåt i förbundet kvarhålla andra
stater, som, ehuru de biträtt ändringen i förbundsakten, dock i den uppkomna
nya situationen skulle önska att utträda.

Slutligen upptaga delegerade till behandling den i art. 21 nyintagna
regeln om den s. k. Monroedoktrinens fortfarande giltighet. I detta
avseende yttra delegerade följande:

»Monroedoktrinen anses innebära, bland annat, att ett med territoriell
ockupation förenat ingripande inom amerikanskt område icke under
några förhållanden står öppet för någon europeisk makt. Att en amerikansk
stat skulle vara förhindrad från motsvarande ingripande i annan
världsdel än Amerika, anses däremot, åtminstone numera, ej ligga i
Monroedoktrinen.

Hävdandet av det absolut otillåtlig^ i att eu europeisk makt sätter
sig i besittning av amerikanskt område står onekligen mindre väl tillsammans
med förbundsaktens bestämmelser om samfälld militär aktion
mot en stat, som i strid med akten börjar fientligheter mot en annan
makt. Den särställning, som de amerikanska staterna i detta avseende
komma att intaga, synes under vissa, ej alldeles otänkbara förutsättningar
föga motiverad. Ur praktisk synpunkt torde emellertid någon
allvarligare invändning icke behöva riktas mot ifrågavarande egendomlighet
i fördragsvillkoren.»

Delegationen övergår härefter till att beröra några viktigare önskemål,
som framförts från svenskt eller annat neutralt håll men ej uppnåtts.

Det första av dessa rörde frågan om de mindre staternas representation
i rådet, i vilket avseende någon väsentlig förändring i förslagets
bestämmelser ej kunnat vinnas, enär dessa bestämmelser utgjorde eu mödosamt
vunnen kompromiss mellan de stridande intressena. Däremot hade
i den slutliga avfattningen influtit en bestämmelse, som gör det möjligt,
att genom beslut av rådet och delegeradeförsamlingen åvägabringa ökning
av de mindre staternas representation.

Det andra av de viktiga önskemål, som ej vunnit beaktande,
vore den av de neutrala allmänt uttalade önskan, att i akten måtte
inflyta bestämmelser om inrättande av särskilda undersöknings- och förlikningsnämnder
och om förfarandet inför dem. Anledningen till att
så ej skett vore betänkligheter mot införande av ännu ett förlikningsorgan
samt svårigheten att på ett så sent stadium som det, då de neutrala
vore i tillfälle att framföra sina anmärkningar, omarbeta förslaget i
en så viktig punkt, som den saken gällde. Härom yttra delegerade följande:

Kung!. Maj:t& proposition nr 90.

8!)

»Det måste livligt beklagas, att man ej härutinnan tillmötesgått de
neutralas synnerligen befogade önskningar. Ett omedelbart hänskjutande av
tvist till rådet eller delegeradeförsaml ingen kan ej anses lämpligt, då, såsom
framhålles i den för delegationen utfärdade instruktionen, å ena sidan
vederbörande parter böra vara effektivt och i väsentlig grad företrädda
i ett förlikningsorgan, samt å den andra rådet har eu alltför utpräglat
politisk karaktär, och församlingen är alltför talrik för att någotdera av
dessa organ skall kunna i första hand fylla ett förlikningsorgans uppgift.»

Gentemot de betänkligheter, som delegerade sålunda framfört mot
förslaget, hänvisa de till möjligheten för stater, som tillhöra förbundet, att
ingå särskilda avtal om inrättande av paritetiska förlikningsnämnder med
uppgift att i första hand upptaga tvister, som ej hänskjutas till rättsligt
avgörande, så att tvisten först i händelse dylik behandling ej ledde till
uppgörelse, komme att upptagas av rådet. En dylik utväg, som synes
väl förenlig med förbundsakten, skulle enligt delegerades mening, i den mån
den låter sig genomföra, vara ägnad att avhjälpa de anmärkta olägenheterna.

Det kunde dock knappast förväntas, att uppfattningen om dylika separatavtals
lämplighet skulle befinnas så allmänt utbredd, att en stat, som
önskade begagna sig av ifrågavarande sätt för tvisters slitande, skulle
härutinnan möta beredvillighet från alla andra stater, med vilka konflikt
kunde tänkas ifrågakomma.

Med hänsyn till svårigheterna att låta undersöknings- och förlikningsförfarandet
ankomma på en så talrik korporation som delegeradeförsamlingen,
uttalade delegerade den förhoppning, att, när en tvist skall handläggas
av församlingen, denna skall begagna sig av den utväg, som står
till buds att genom frågans hänskjutande till förberedande behandling av
en mindre kommission få till stånd en praktiskt genomförbar procedur,
samt att även rådet skall begagna sig av samma utväg.

Delegerade övergå därefter till att beröra det förhållande, att den
framställning, som från Sveriges liksom från andra neutrala staters sida
gjorts om upptagande i själva förbundsakten av bestämmelser rörande
den fasta domstolens organisation och arbetssätt, icke lett till åsyftat Den fasta
resultat, och att alltså domstolen skall komma till stånd först efter det dom*to en
förbundet trätt i verksamhet, samt att det skall tillkomma rådet att utarbeta
plan för dess inrättande. Delegerade påpeka emellertid, att regeln
om denna rådets befogenhet i den definitiva texten erhållit en avfattning,
som visar, att frågans slutliga avgörande icke skall ankomma på rådet,
enär den plan eller, såsom det heter i den senaste franska texten, det
förslag, som rådet har att utarbeta, skall underställas förbundets medlemmar.
I detta avseende anföra delegerade:

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 75 höft. (A7r 90.)

Kunyl.. Maj:ts proposition nr 90.

»Häri ligger ett avgjort framsteg i förhållande till förslaget, därest
detsamma, såsom i delegationens instruktion skett, bort tolkas så som
om rådet skulle haft bestämmanderätt i frågan. Om man nämligen,
såsom sig bör, fasthåller, att vid domstolens organiserande någon åtskillnad
mellan större och mindre stater ej bör göra sig gällande eller
över huvud något hänsynstagande till nationalitet ifrågakomma, vore det
tydligen mindre lyckligt, om delegeradeförsamlingen, där likställighetsprincipen
råder, uteslötes från inflytande på denna organisationsfråga
och det av stormakterna mera beroende rådet finge all bestämmanderätt.»

Föreskriften om förslagets hänskjutande till »förbundets medlemmar»
kunde enligt delegationens åsikt till äventyrs vålla tvivelsmål, huruvida
det skulle behandlas av delegeradeförsamlingen eller utan sådan behandling
prövas av de särskilda staterna var för sig, något som tydligen
skulle försvåra möjligheten av förslagets effektiva granskning och företagande
av erforderlig omarbetning. Delegationen anser sig emellertid i
varje fall kunna utgå från, att envar regering har rättighet att påfordra
frågans behandling inför delegeradeförsamlingen och åberopas till stöd
härför en skrivelse från presidenten Wilson.

Att organisationsfrågan i sista hand hänskjutes till delegeradeförsamlingen
erbjuder, enligt delegationen, eu viss utsikt till genomförande
av en organisation, som icke gör intrång i principen om staternas rättsliga
likställighet, och är såtillvida en stor fördel. Dock anse delegerade
att det varit önskvärt, om man, då det visat sig omöjligt att i den ursprungliga
förbundsakten upptaga principerna för organisationen, hade
kunnat uppnå att, på sätt delegationens instruktion åsyftar, hithörande
bestämmelser skulle genomföras i de former, som föreskrivas beträffande
ändringar i akten, d. v. s. med en viss kvalificerad majoritet.
Begränsning Fn annan punkt, där önskad ändring av förslaget ej kunnat upp avgärna™''

™1S’ vore den som gällde internationell begränsning i rustningarna och
beträffande vilken delegationen erhållit instruktion att söka uppnå, att i
förbundsakten i allmänhet intoges mera bestämda föreskrifter rörande denna
begränsning och, i synnerhet, vissa allmänna grunder, som förpliktade
envar av förbundets medlemmar att finna sig i en genomgripande nedsättning
av militärväsendet liksom i en effektiv internationell kontroll
över efterlevnad i detta hänseende. Jag tillåter mig att här i huvudsak
ordagrannt citera, vad delegerade yttra, rörande föreliggande
punkt:

»Vad nu först beträffar frågan om upptagande i förbundsakten av
vissa allmänna grunder för rustningarnas nedsättande, torde rättvisligen
böra erkännas, att denna fråga i betraktande av de skilda ländernas helt

KuikjI. Afaj:ts ''proposition nr DO.

olika geografiska läge och helt olika historiska förutsättningar för sitt
försvarsväsendes utveckling, onekligen erbjuder de största svårigheter
iiven under förutsättning av uppriktig god vilja från alla håll att uppnå
en godkännbar formel. Det torde i detta sammanhang kunna omnämnas,
att till och med inom den socialistiska internationalen, där dock
numera enighet torde råda om fullständig avrustning såsom det slutliga
målet för ett ordnat rättstillstånd folken emellan, med bibehållande
endast av en internationell ordningsmakt, meningarna gå starkt i sär,
så snart det gäller en konkret fråga såsom t. ex. värn pliktssystemets
avskaffande eller övergång till milissystem, de stora sjömakternas flottprogram
eller dylikt. Man är helt visst, även långt utanför arbetarrörelsen,
ense om en radikal tendens till internationell minskning i den
onaturliga kraftutveckling folken förut gjort för rustningar, men de internationella
grunderna för planmässig nedsättning äro ännu föga utredda.
Av fredskonferensen kunde en sådan utredning knappt rimligen begäras.
Härtill har tid saknats, och är detta således en av de punkter i skapandet
av eu ny internationell ordning, där arbetets forcerande gjort sig
kännbart på ett ofördelaktigt sätt. Även bör ihågkommas, att den nuvarande
politiska situationen, då själva fredsfrågan ännu ej slutligen
lösts, icke varit gynnsam för positiva och bindande beslut i detta ämne.»

Efter att sedermera beträffande frågan om verksam kontroll över
iakttagande av föreskrifterna rörande rustningarnas begränsande ha framhållit,
att som bekant särskilt Frankrike med all kraft arbetat härför,
men icke lyckats övervinna det motstånd, som häremot rests från andra
håll, fortsätta delegerade: »Av vad franske utrikesministern i plenarsessionen
vid fördragets antagande anförde framgår, att den franska
regeringen väl för vinnande av enighet för tillfället avstått från detta
yrkande, men att densamma likväl kommer att omedelbart arbeta för
en utvidgning och förbättring av fördraget i denna punkt. Frågan kan
således ännu ej anses ha vunnit sin slutliga lösning utan är allenast
uppskjuten. Det ligger i sakens natur, att från svensk sida allt understöd
fortfarande kommer att givas åt strävandena att inom nationernas förbund
bringa till stånd en effektiv överstatlig kontroll över alla rustningsförhållanden,
som skulle kunna tänkas bli hotande för världens fred.

Om således bestämmelserna i nu förevarande punkt måste konstateras
vara allt annat än tillfredsställande, får å andra sidan icke förbises,
att likväl det otvetydiga erkännande av önskvärdheten av rustningarnas
nedsättande, som avgivits i förbundsfördraget, utan tvivel äger
sin betydelse. Aldrig förut har från regeringarnas sida med sådant allvar
utsagts, att arbetet för framtiden måste gå i riktning mot rust -

Kungl. Maj:ts proposition nr ''JO.

ningarnas inskränkande. Rådet har fått sig ålagt att uppgöra program
till rustningarnas reducerande, och det har bestämts, att det uppgjorda
programmet skall periodvis undergå granskning. Delegationen vill varken
överskatta eller underskatta dessa bestämmelsers värde. För ett rätt
värdesättande måste å ena sidan hållas för ögonen de onekligen mycket
stora svårigheterna för rådet att samla sig om ett positivt och åt alla
håll bindande program, ävensom för regeringarna att ena sig om detsammas
antagande. Å andra sidan äro väldiga elementära krafter i
rörelse, som driva fram mot internationell avrustning. Efter ett förödande
krig utan motsvarighet i världshistorien och då Europas rikaste
länder äro tryckta av svindlande stora utgiftsstater, måste kravet på
rustningarnas nedsättande till ett minimum hava tacksammare jordmåu
än någonsin förr. Den högtidliga utfästelse att arbeta för denna frågas
lösande, som i förbundsfördraget avgivits, har under sådana omständigheter
en betydelse, varom man kan vara viss att folkmeningen i allaländer
icke skall underlåta att göra de allvarligaste påminnelser.

Slutligen anse vi oss även böra i detta sammanhang påpeka sista
punkten i art. 8, varigenom förbundsmedlemmarna förplikta sig att tillhandahålla
varandra alla upplysningar rörande deras militärväsende, och
särskilt om deras program för rustningar till lands och vatten. När
man erinrar sig de resultatlösa överläggningar och förhandlingar, som före
världskriget ägde rum mellan Europas dåvarande två främsta sjömakter,
England och Tyskland om ömsesidig skyldighet att meddela varandra sina
respektive flottprogram, framstår tydligt, att det dock är ett väsentligt
steg framåt, som genom förevarande bestämmelse tagits. Härigenom har
dock i själva fördraget och oavsett de krafter, som helt visst komma
att verka i varje land, i allt fall vunnits en kraftig hämsko mot varje
försök till upprepande av de kapprustningar, som i det förflutna varit
så ödesdigra och fördärvliga.»

uternasrätt Delegerade framhålla ytterligare två synpunkter, som ej vunnit be Fri

handel i äktande vid förslagets bearbetande, nämligen dels det principiella erkän koloniema.

nandet av nationaliteternas rätt samt av alla staters rätt till fri handel
i kolonierna dels möjligheten att såsom ekonomiska sanktioner i första
hand tillgripa andra och mildare påtryckningsmedel än den totala ekonomiska
avspärrningen.

I förra avseendet förklara emellertid delegerade sig ha kommit till
insikt om hur ömtåligt ett otvetydigt anslutande till nationalitetsprincipen
för närvarande är. »Så länge», yttra de, »som stormakterna inom sig innesluta
ett flertal nationer — och detta är förhållandet med dem alla,
om hänsyn tages därtill, att samtliga äro kolonialmakter, och några inom

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

det egentliga moderlandet ha olösta nationalitetsspörsmål — kan icke förväntas,
att de vilja fastslå nationalitetsprincipen såsom en ovillkorlig grund
för nationernas förbund». Delegerade tillägga att även principen om religiös
likställighet, trots enhällig och uppriktig önskan, icke ansetts kunna i
förbundsakten upptagas som en ofrånkomlig regel, samt att frågan
om »den öppna dörrens politik» i kolonierna även ansetts vara av alltför
ömtålig natur för att kunna beröras i förbundsakten.

I senare hänseendet åter påpeka delegerade att avseende ej fästats
vid, vad som från svenskt håll anförts om olämpligheten av att även i
fall, där en lindrigare ekonomisk påtryckningsåtgärd skulle kunna väntas
leda till målet, dock redan från början tillgripa det strängaste och för
de deltagande staterna själva skadligaste medlet. Delegationen uttalar,
att den kan för sin del ej finna annat än att det varit synnerligen önskvärt,
om förslaget i båda nu nämnda hänseenden undergått revision.

Delegationen framhåller slutligen, att de i art. 16 och 17 av för-Ekonomiska
slaget innefattade bestämmelserna om åtagande av förbundsstaterna att *an Unnerhindra
även stater, som stå utanför förbundet, från fortsättande av samfärdseln
med stat, som skall göras till föremål för ekonomiskt sanktionsförfarande,
jämväl lämnats orubbade, trots de erinringar, som från svenskt
håll framställts om bestämmelsernas oförenlighet med allmänna rättsprinciper.
Dock påpeka delegerade, att i anledning av deras därom framställda
förfrågan, förklaring avgivits av kommissionen, att bestämmelserna
icke, såsom i delegationens instruktion förutsättes såsom tänkbart,
innebure att en utanför förbundet stående stats förfarande att söka upprätthålla
samfärdseln vore att betrakta såsom casus belli.

Rörande Sveriges ställning till förbundet och frågan om vårt lands Allmänt omeventuella
anslutning till detsamma yttra delegerade bland annat föl- d9me
jande:

»Den betänklighet vartill förbundsakten framför allt måste giva anledning,
ligger i öppen dag. Förbundet kommer icke att redan från
början omfatta alla civiliserade stater och bland dem som stå utanför
befinna sig sådana stater som Tyskland och Ryssland. Så länge detta förhållande
fortfar, kan förbundet tydligen endast på ett ganska ofullkomligt
sätt fylla sin stora uppgift att verka till förekommande av krig och nedbrytande
av skrankorna folken emellan. Den faran ligger däremot ej
alltför långt borta, att förbundet kan gestalta sig- såsom en mot vissa
utanförstående stater riktad politisk allians, och erfarenheten visar blott
alltför tydligt, huru dylika förbund, i stället för att utgöra en garanti
för världsfreden, kunna vara ägnade att sätta densamma på spel.» Delegationen
beklagar med hänsyn härtill det faktum, att Tyskland ej från

Kungl. May.ts proposition nr 00.

början upptagits i förbundet, liksom att de oordnade förhållanden, som
råda i Ryssland förhindrat detta lands tillträde till förbundet. Delegerade
anse emellertid grundad anledning finnas till en förmodan att, åtminstone
vad angår Tyskland, detta förhållande ej skall behöva bliva av
längre varaktighet, samt att den i art. 4 av förbundsakten intagna
bestämmelsen om rådets utökande med ledamöter från andra stormakter
än de ursprungligen omnämnda även får anses tyda härpå. I själva
verket lärer det enligt delegationens uppfattning ej vara ett för djärvt
antagande, att — så framt de inre förhållandena i Tyskland stabiliseras
och ej den väntade freden blir av beskaffenhet att framkalla ett än skarpen
motsatsförhållande än man redan haft anledning att motse —
Tyskland inom en ganska snar framtid skall komma att tillhöra förbundet.

Som eu andra huvudanmärkning mot förbundsakten upptaga delegerade
det dominerande inflytande stormakterna erhållit inom rådet.
De betona, att den grundsats om rättslig likställighet mellan större och
mindre stater, som hittills varit rådande i den folkrättsliga teorin och
som i förbundsakten upprätthålles, när det gäller delegeradeförsamlingen,
genom aktens genomförande kommer att frångås på här ifrågavarande
punkt. Naturligt är, enligt delegationens mening, om detta
inom de mindre staterna Väcker betänksamhet. Delegationen framhåller
emellertid under hänvisning till den för densamma upprättade instruktionen,
då förbundet erhåller uppgifter av de olika slag, som i akten
åsyftas, större och mindre stater knappast kunna få sig tillmätt
lika stort inflytande inom rådet. Då hördan av de militära verkställighetsåtgärder,
som kunna bliva av nöden för förbundets räkning, till
största delen måste falla på stormakterna, kan det, framhålla delegerade,
icke utan fog sägas, att dessa böra hava sig tillförsäkrad en särskilt
stark ställning inom det förbundsorgan, som har att handlägga frågor
om dylika åtgärder; och detsamma skulle gälla även beträffande vissa
andra frågor, som enligt akten skola ankomma på rådets handläggning,
och i vilka stormakterna äro i främsta rummet intresserade, exempelvis
frågor om kolonier och andra områden, vilkas förvaltning ställes under
förbundets överuppsikt. Det förtjänar enligt delegerades tanke även att
framhållas, hurusom den blivande ordningen i allt fall betecknar ett stort
framsteg i förhållande till den nuvarande, i det att för närvarande stormakterna
pläga förbehålla sig själva avgörande av politiska tvister med
tillkallande allenast av de mindre makter, som tvisten omedelbart berör.
Som exempel anföres den s. k. ambassadörkonferensen i London 1913, då
Balkanfrågan behandlades. Delegerade erinra om, att samma tillvägagångs -

Knuff/. Maj:ts proposition nr 00. 95

sätt för övrigt följts vid den nu pågående konferensen, dur de mindre
staterna — till och med i eu del angelägenheter som röra dem själva
— varit så gott som avskurna från deltagande i avgörandet. Från sådan
synpunkt kan det, menar delegationen, sägas innebära en avgjord förbättring
i de mindre staternas ställning, att hädanefter fyra sådana stater
alltid skola äga säte och stämma i rådet. Den fäster iiven uppmärksamheten
därå, att stormakterna ej utan vidare kunna betraktas såsom
en sluten grupp, som alltid står samlad gentemot de mindre staterna
samt därå, att slitningar mellan stormakterna ej lära utebliva, vilket
naturligtvis ökar de mindre staternas möjligheter att göra sin åskådninggällande.

Delegationen finner visserligen beklagligt, att den gruppindelning av
de mindre staterna, som i dess instruktion angavs såsom önskvärd, ej
kunnat genomföras, och att ej heller på annan väg blivit förebyggt, att
vissa av dessa stater på de andras bekostnad gynnas vid fördelning av
platserna i rådet. Sedan emellertid, på sätt tidigare omnämnts, uttrycklig
garanti erhållits för att en stat, vars intressen särskilt beröras av en inom
rådet föreliggande fråga, vid dess behandling kommer att företrädas av
en direkt utsedd representant med ledamots ställning, betrakta delegerade
olägenheten av nyssnämnda förhållande såsom i viss mån minskad, om
de ock knappast kunna värja sig för den farhågan, att en dylik tillfällig
ledamot skall få svårt att göra sig gällande gentemot ett kollegium, vars
ledamöter under stadigvarande samarbete lärt sig sammanjämka sina
meningar; ur denna synpunkt anse de särskilt förbundsaktens bestämmelser
om tvisters behandling i rådet erbjuda en för småstaterna mindre
tillfredsställande anordning.

Såsom en stor brist i förbundsakten framhålla slutligen delegerade
den otydlighet och ofullständighet, varav detsamma lider på
många punkter, även sådana, som äro av stor betydelse. Såsom exempel
på viktigare bestämmelser, som erhållit en mindre tillfredsställande avfattning,
anföras de, som angå församlingens uppgifter, rustningarnas
begränsande samt mandatprincipens tillämpning å vissa territorier m. m.
Det kan, yttrade delegerade, stundom förefalla som om stadgandenas
obestämdhet mindre skulle hava sin grund i förbiseende eller bristande
formsinne än i ett avsiktligt kringgående av frågor, vilkas grundligare
behandling skulle behövt längre tid än man under det förenade arbetet
trott sig kunna ägna däråt. Delegerade anse, att i den bristfälliga utformning,
som sålunda kommit förbundsvillkoren till del, kan ligga ett frö
till framtida konflikter mellan förbundsstater, samt att deras undvikande
eller mildrande från förbundsmedlemmarnas sida förutsätter en god vilja

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Förbundsaktenl
förtjänster -

Sveriges
(eventuella
inträde i
förbundet.

och ett tillmötesgående, som hittills icke alltid varit att påräkna i internationella
mellanhavanden men som, efter vad man måste hoppas, skall
framkallas av insikten om de fördelar förbundets fortbestånd erbjuder
såväl de särskilda staterna som världen i det hela.

Efter att sålunda hava uppehållit sig vid förbundsaktens huvudsakliga
svagheter övergå delegerade till att framhäva dess obestridliga förtjänster,
som ej få bortskymmas av de bristfälligheter, som vidlåda detsamma
eller av det allmänna förhållande, att akten ej på långt när förverkligar
de förhoppningar på skapandet av en internationell rättsordning,
som under världskriget framförts även från auktoritativt håll.

Delegerade påpeka därvid främst, att förbundet utgör en sammanslutning
av flertalet civiliserade stater i världen, bland vilka befinna sig
de för närvarande mäktigaste, och vidare, att dessa stater förbundit
sig att icke i hastigt mod gripa till vapen utan låta varje tvist bliva
föremål för skiljedoms- eller förlikningsförfarande samt att gentemot
envar, som skulle åsidosätta dessa förpliktelser, ställa den makt, som
ligger i samfälld ekonomisk påtryckning från de övrigas sida, varjämte
samfällt militärt ingripande mot den fördragsbrytande staten förutsättes.
Delegerade framhålla i detta avseende ytterligare, att genom bestämmelserna
om den bindande verkan, som under vissa förhållanden tillkommer
rådets eller delegeradeförsamlingens utlåtande i dit hänskjuten tvist mellan
stater, sörjts för att även sådana tvister, som icke gå till domstol, kunna
vinna ett avgörande, som utesluter krigiska förvecklingar. De betona
slutligen, att genom bestämmelserna om alla internationella avtals offentliggörande,
den fara för världsfreden, som ligger i hemliga politiska
allianser, blivit i hög grad förminskad. »Skulle förbundet», säger delegationen,
»komma att verka på ett sätt, som överensstämmer med fördragets
anda, kan det icke betvivlas, att det även i sin nuvarande ofullkomliga
form skulle innebära en avsevärd garanti för världsfredens bevarande».

Sedan delegerade på detta sätt framhållit såväl aktens huvudsakliga
förtjänster som dess mest framträdande nackdelar, upptaga de
till behandling frågan om Sveriges eventuella inträde i förbundet. De
framhålla därvid inledningsvis, att om förbundet redan från början omfattat
alla mera betydande stater i Europa, det trots de betänkligheter
som kunna framställas, knappast skulle hava kunnat ifrågasättas annat
än att vårt land borde från början ansluta sig till förbundet. Dep
säkerhet mot angrepp eller politisk påtryckning från en eller annan sida,
som ledamotskap i förbundet avses skola medföra, hade då enligt delegationens
tanke otvivelaktigt bort innefatta ett avgörande skäl för inträde.

Delegerade anse emellertid i den nu föreliggande situationen frågans

Kungl. Maj:t» proposition nr 90.

besvarande mera komplicerat och lämpligheten av vårt lands inträde i
förbundet mera tvivelaktigt. Jag tillåter mig att ordagrant citera vad
delegationen i detta avseende anför:

»T den nu föreliggande situationen tillkommer emellertid ett moment,
som skulle kunna synas göra frågan om vårt lands inträde i förbundet
i viss mån tvivelaktig. Den omständigheten att två stora länder, som
äro att räkna såsom våra grannar, tillsvidare stå utanför förbundet,
kan onekligen i händelse av vårt inträde medföra vissa risker. Under
eu konflikt mellan förbundet och någon av dessa stater kan Sverige
ej såsom medlem av förbundet göra anspråk på neutralitet. Vårt land
är då förpliktat att omedelbart skrida till den fullständiga ekonomiska
avspärrning mot den utanför stående staten, som förbundsfördraget föreskriver,
och kan måhända ej undgå att deltaga i den militära aktion,
som kommer till stånd. Enahanda förhållande kan naturligtvis inträda
även om de nu åsyftade staterna skulle vara medlemmar av förbundet
men såsom sådana försätta sig i en situation, som gör dem till föremål
för aktion från förbundets sida. Men sannolikheten av en konflikt inom
förbundet är tvivelsutan mindre än möjligheten av en brytning mellan
förbundet och en utanför stående stat. Skulle ett tillstånd av misstro
och spänning komma att råda mellan någon sådan stat och förbundet,
rycker faran för en dylik brytning obestridligen närmare. Under sådana
omständigheter skulle det kunna synas innebära en fördel för vårt land,
om det genom att avhålla sig från att inträda i förbundet bevarat
möjligheten att förbliva neutralt.»

Delegerade anse emellertid denna möjlighet ej böra skattas allför
högt, särskilt enär förbundsmedlemmarna förpliktat sig att hindra samfärdsel
mellan den neutrala staten och den, som är föremål för förbundsaktionen,
vilket nämligen, enligt delegationens uppfattning, torde
medföra, att neutralitetens bevarande, ehuru teoretiskt naturligtvis tänkbart,
i verkligheten ej komme att ställa sig lätt.

Delegerade finna på denna grund att någon ur praktisk-politisk
synpunkt avgörande invändning mot Sveriges inträdande i förbundet ej
kan anses ligga i det förhållande, att våra grannstater Tyskland och
Ryssland tillsvidare stå utom förbundet. De finna däremot Sveriges och
övriga europeiska neutrala staters tillträdande såtillvida vara till båtnad
för det hela, som ett dylikt steg är ägnat att betaga förbundet karaktären
av politisk allians mellan de under kriget förbundna staterna. »Det torde»,
framhåller delegationen, »icke minst ur denna synpunkt, kunna med ett
visst fog framhållas såsom en ideell förpliktelse för de neutrala staterna
att icke utan synnerligen vägande skäl undandraga sig sin medverkan

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 15 höft. (iVr 90.) 13

98 Kv.ngl. Maj:ts proposition nr 90.

till främjande av den internationella rättsordning, som ligger i förbundets
bildande och dess utvecklande till vad det enligt sitt syfte bör vara.»

I förevarande avseende anmärka delegerade ytterligare, att ett avståndstagande
från förbundet enligt deras uppfattning skulle, även politiskt
sett, medföra allt annat än lyckliga följder för Sverige. Efter att
hava antytt, att de kommit till den uppfattningen att ett land, som själv
stänger sig ute från nationernas förbund, kommer att ådraga sig övriga
staters ovilja samt måhända i sitt förhållande till dem intaga en missgynnad
undantagsställning, fortsätta delegerade: »I all synnerhet torde
detta komma att gälla, därest någon av de nu inbjudna europeiska staterna
skulle komma att ensam intaga ställningen av en utanför förbundet
stående. Huruvida Sverige genom att avböja inbjudningen till inträde i
förbundet skulle komma att på sådant sätt stå fullständigt isolerat, kan
delegationen naturligtvis icke med bestämdhet förutsäga. Av vad delegationens
medlemmar kunnat inhämta genom samtal med flertalet delegerade
för övriga neutrala regeringar i Europa framgår emellertid, att
dessa delegerade beslutat sig för att tillstyrka inträde i förbundet. Den
spanska regeringen har för övrigt, som bekant, redan tillkännagivit sin
avsikt att ansluta sig till förbundet.»

Tiden för Slutligen anmärka delegerade, med anknytning till den för de neu träla

staternas eventuella inträde i förbundet bestämda tidsfristen —två
månader efter det officiella konstaterandet av ratifikationen av fredstraktaten
med Tyskland genom tre av de allierade stormakterna — att de
utgått ifrån, att det icke kan bliva tal om Sveriges anslutning till förbundet,
förrän fred åter inträtt mellan de allierade och associerade makterna
samt Tyskland. Delegerade betona, att deras tillstyrkan till Sveriges
inträde icke gjorts under förutsättning att mot förmodan detta inträdande
skulle påyrkas, innan sålunda fred åter kommit till stånd.
Till sist framhålla delegerade möjligheten av att, innan tid för ett definitivt
ståndpunktstagande går till ända, även i övrigt politiska eller
Sociala händelser kunna inträffa av så genomgripande vikt, att frågan om
Sveriges anslutning till förbundet skulle kunna komma i ett annat läge.

Till sitt yttrande hava delegerade fogat några anmärkningar rörande
de eventuella ändringar i grundlag eller annan lag, som för Sveriges
del kunna ifrågakomma i samband med en anslutning till förbundet.
Jag skall längre fram återkomma till denna sida av frågan.

Yttermera hava även utlåtanden infordrats av cheferna för general -

Yttrnnden

av cheferna X nci-incia uava a v eu u. Lici lciulxxcjj. imuiuiaio ci v uucicxua x wr g v

för general-och marinstaberna angående de militärpolitiska synpunkterna vid Sveriges

ocli marin- ställningstagande till förbundet,
staberna. ° ö

Kungl. Magt» proposition nr 90.

Chefen för generalstaben, vars yttrande tinnes såsom bilaga 8 fogat Generalvid
detta protokoll, konstaterar inledningsvis, att, enligt förbundsakten, »tabsehejen.
förbundsmedlemmarna för vinnande av det förbundets ändamål, som består
i garanterande av deras fred och säkerhet, måste underkasta sig
vissa inskränkningar i sin självbestämmanderätt och sin handlingsfrihet,
ävensom vissa förpliktelser, vilka, såväl de förra som de senare, till
väsentlig del falla inom försvarets område. Han påpekar vidare, att i
och för sig dessa förhållanden måste medföra en försämring av en i förbundet
inträdande stats försvarspolitiska läge. Man måste därför väga
denna försämring mot de fördelar ett inträdande i förbundet ur försvarets
synpunkt kan väntas medföra.

Generalstabschefen övergår därefter till att taga i betraktande vissa
bestämmelser i förbundsakten av betydelse för det yttrande, som blivit
honom anbefallt. Jag torde med hänsyn till den detaljerade analys jag
redan lämnat av förbundsaktens olika artiklar kunna här inskränka mig
att återgiva generalstabschefens omdömen om de stadganden, som av till
honom beröras.

Beträffande aktens art. 8 yttrar han sålunda, att avrustningen i
och för sig ej behöver utgöra en fredsgaranti, enär det är de relativa och
ej de absoluta styrkeförhållandena som främst måste bli avgörande för ett
eventuellt vädjande till vapnen. Han påpekar vidare, att om rustningens
effektivitet i varje särskilt land i enlighet med artikelns ord skall bestämmas
efter sådana yttre förhållanden som det geografiska läget o. s. v.,
detta kan leda till att av två ungefär jämnstarka grannstater den ena
kommer att hålla en både absolut och relativt starkare krigsmakt än den
andra, vilket skulle kunna innebära fara för den senares trygghet.
Generalstabschefen fäster vidare uppmärksamheten på det förhållande,
att, om vid fixerandet av rustningarnas storlek hänsyn skall tagas till
möjligheten av deltagande i en samfälld militär tvångsaktion, härav för
Sverige, som sedan lång tid inriktat sin försvarsorganisation allenast på
den nationella säkerhetens tryggande, torde kunna följa behov av en utökning
av försvarsväsendet, betingad därav, att detsamma ej kan få
desorganiseras genom uppställande av en exekutionskontingent för internationella
syften.

Slutligen uttalar generalstabschefen beträffande ifrågavarande artikel,
att vissa tillsynes obetydliga inskränkningar i möjligheterna att genom
enskilda industriföretag erhålla krigsmateriel skulle kunna i avsevärd grad
nedsätta vårt lands försvarsförmåga.

Beträffande det i förbundsaktens art. 12 stadgade moratorium för
krigsvålds användande påpekar nämnde chef, att värdet av denna bestäm -

100

Kungl. May.ts proposition nr 90.

melse i hög grad måste bli beroende därav, hur de olika tvistande staterna
använda respittiden, varvid särskilt framhålles, att en större och
på naturtillgångar rikare makt lättare än en mindre kan på kort tid öka
sin försvarskraft.

Med avseende å de förpliktelser, som åligga förbundsmedlem, betonar
generalstabschefen särskilt faran för sådan att på grund av sitt
medlemskap bliva inblandad i militära konflikter med stater, i förhållande
till vilka konfliktanledning eljest ej skulle förelegat. Han påpekar i detta
sammanhang, att skyldigheten att deltaga i ekonomiska sanktioner lätteligen
kan leda till krigiska förvecklingar, samt vidare, i fråga om de
militära förpliktelser, som enligt aktens art. 16 och 17 åligga förbundsmedlemmarna,
hurusom förpliktelserna till väpnat ingripande, därest de
föreligga, kunna erhålla en mycket allvarlig innebörd för stat, som gränsar
till icke-förbundsstater eller i allmänhet till stater, där talrika konfliktanledningar
förefinnas.

Slutligen framhåller generalstabschefen förpliktelsen för förbundsmedlem
att tillåta genomtåg genom sitt område för förbundets trupper.
Han ser i denna bestämmelse dels ett avskaffande av rätten till neutralitet
dels en fara för att den stats territorium, som beviljar genomtåg,
skall komma att utgöra krigsskådeplats.

Till sist uttalar han i detta sammanhang en farhåga, att förpliktelsen
till ömsesidigt delgivande förbundsmedlemmarna emellan av alla
upplysningar rörande rustningarnas omfattning under alla förhållanden
må innebära större fara för en mindre stat än för en större.

I ett nytt avsnitt av sitt yttrande granskar generalstabschefen den
ökade trygghet för krig samt de garantier för territoriell integritet och
politiskt oberoende, vilka förbundet har att erbjuda såsom motvikt mot
de inskränkningar i självbestämningsrätten och handlingsfriheten samt
de internationella förpliktelser, som det ålägger sina medlemmar.

Beträffande tryggheten för krig anser generalstabschefen det väl
sannolikt, att tvister mellan till förbundet anslutna stater framdeles
mången gång skola kunna lösas på fredlig väg, även då de under andra
förhållanden skulle lett till krig, samt vidare, att tillvaron av förbundet
med dess samfällda maktmedel kan komma att verka återhållande på
stater utom förbundet, särskilt i fråga om angrepp mot förbundsmedlemmar.
Men han anser tillika, på i huvudsak redan återgivna grunder,
faran för en förbundsmedlem att behöva deltaga i krig vara snarast
större än för en utom förbundet stående stat.

I vad angår förbundets garanti för förbundsmedlemmamas integritet
påpekar generalstabschefen först det faktum, att icke alla krig äro

Kull yl. Maj:ts proposition nr 00.

101

enligt förbundsakten , förbjudna och framhåller i anledning härav som
sin åsikt, att fall kunna tänkas, då förbundsmedlem för sitt försvar bleve
hänvisad till sina egna resurser. Han anmärker, att därvid den försämring
i medlemmens försvarspolitiska läge, som blivit en följd av dess
inträde i förbundet, ej kan på ett tillfredsställande eller verksamt sätt
uppvägas av medlemskapet.

Beträffande värdet av förbundsmedlem marnas militära samverkan
till garantiens upprätthållande framhåller generalstabschefen de olägenheter,
som ligga dels däri, att den samfällda armén måste få eu mycket
brokig sammansättning av kontingenter från skilda länder, vilket i hög
grad minskar dess effektivitet, dels däri, att det på grund av förbundsaktens
bestämmelser om besluts fattande i fråga om anordnande av militär förbundsaktion
måste dröja lång tid, innan förbundsarmén hinner skynda
angripen förbundsmedlem till hjälp. Han understryker härvid, att vådorna
i detta avseende måste bliva särskilt stora vid konflikt mellan
förbundsmedlem, som i enlighet med förbundsförpliktelserna verkställt
avrustning, och utanför förbundet stående stat. Generalstabschefen påpekar
vidare de svårigheter, som kunna uppstå, därest den angripande
staten behärskar de vägar, som ifrågakomma för förbundsarméns koncentration
och uppmarsch, samt därest förbundsaktion måste äga rum på
flere håll samtidigt eller därest den angripna statens förbundskontingent
är engagerad å annat håll och sålunda ej är omedelbart disponibel för
det egna landets försvar.

Sina synpunkter på förbundsakten sammanfattar generalstabschefen
för Sveriges vidkommande på följande sätt:

»1. Genom medlemskap i nationernas förbund försvinner icke faran
för en stat att direlä angripas, men densamma kan tänkas komma att
minskas. Däremot synes möjligheten att vid uppstående konflikter iakttaga
neutralitet bliva starkt kringskuren eller till och med komma att
upphöra, alldenstund medlem av nationernas förbund löper risk att invecklas
i varje konflikt, som berör förbundet.

2. Gentemot den sålunda ökade faran att indragas i krigiska förvecklingar
och därmed följande möjlighet, att det egna landet bliver
krigsskådeplats, står garantien för förbundsmedlem i fråga om territoriell
integritet och politiskt oberoende. Räckvidden av denna garanti kan dock
icke med säkerhet bedömas. Vid ett fientligt angrepp torde en förbundsmedlem
i allmänhet kunna påräkna understöd från andra förbundsmedlemmar,
men det synes på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida
understöd kommer att lämnas i rätt tid och på tillräckligt verksamt
sätt.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Marinstabs chefen.

3. Nödvändigheten att kunna med egna krafter trygga landets
territoriella integritet och politiska oberoende kvarstår följaktligen i oförminskad
betydelse. Skulle förbundsakten icke medgiva försvarets ordnande
i sådant syfte, innebär anslutning till förbundet en allvarlig försämring
av det försvarspolitiska läget.

I detta avseende äger förbundsakten icke erforderlig klarhet. För
ett riktigt bedömande av densamma kräves sålunda viss tids erfarenhet
angående tolkningen och tillämpningen av dess bestämmelser.»

Chefen för marinstaben har i sitt yttrande ingått på en diskussion
av vissa i framtiden tänkbara militär-politiska grupperingar, vilket föranlett,
att yttrandet avgivits såsom hemlig handling. I själva sakfrågan
har stabschefen i huvudsak anfört följande:

Av vissa bestämmelser i förbundsakten, främst dem som innehållas
i dess art. 4 och 11, anser marinstabschefen framgå, att snart
sagt vilken omständighet som helst kan tagas under behandling av förbundsrådet
samt även föranleda dettas ingripande, varigenom rådet skulle
bliva i tillfälle att öva ett inflytande på den enskilde förbundsmedlemmens
yttre politik och mera betydelsefulla inre frågor, vilket åter skulle medföra,
att dennes militärpolitiska självbestämningsrätt blev i så hög grad
beskuren, att han måste anses ha förlorat eu del av sitt nationella oberoende.
Visserligen skulle alla beslut av rådet av betydelse i förevarande
avseende fattas enhälligt, men en makt, som ville begagna sin vetorätt,
skulle kunna föranledas att avstå därifrån i synnerhet på grund av risken att
jämlikt aktens art. 16 bliva utesluten ur förbundet. Detta skulle i särskilt
hög grad gälla sådan medlem av förbundet, som ej har ständig
representant i rådet, utan blott inbjudes att, då eu fråga som speciellt
berör dess intressen dragés inför rådet, dit sända ett ombud.

Enligt marinstabschefens uppfattning skulle de särskilda förbundsmedlemmarnas
prövningsrätt i förhållande till rådets förslag beträffande måttet
av deras militära rustningar bliva illusorisk och blott kunna resultera i
ett godkännande, varför faktiskt förbundsrådet komme att bestämma häröver
liksom över rustningarnas beskaffenhet och sättet för deras genomförrande.
En förbundsmedlem kunde därigenom utsättas för eventualiteten
att nödgas inskränka sitt försvar under det mått, som han själv anser
oundgängligen nödvändigt för tryggande av sina intressen. Även motsatsen
kunde emellertid inträffa, enär en förbundsmedlems krigsmakt
skulle hållas tillgänglig icke blott för den nationella säkerhetens skydd
utan till skydd jämväl för de genom medlemskapet uppkomna internationella
förpliktelsernas uppfyllande. Den grad vari anspråk i sistnämnda
avseende skulle komma att ställas på Sverige, bleve enligt marinstabs -

Kuriffl. Maj:U proposition nr DO.

103

chefens uppfattning sannolikt ganska omfattande. Särskilt för flottans
vidkommande måste förbundsrådets inflytande på jämväl arten av rustningarna
anses betänkligt.

I bestämmelsen om den enskilda krigsmaterielindustriens avveckling
ser marinstabschefen en befogenhet för förbundet att kontrollera och reglera
tillverkningen av för rustningar och krigföring erforderlig materiel.
Härigenom skulle förbundsmedlemmarnas beroende ytterligare skärpas
samt även — med hänsyn till den vidsträckta betydelse, som kan givas
åt uttrycket krigsförnödenheter — skapas vissa läror för den enskilde
förbundsmedlemmens industri, vilken lätt kunde undanskjutas till förmån
för utländska intressen.

Marinstabschefen anser bestämmelserna i förbundsaktens art. 11 och
16 om gemensamt inskridande i vissa fall från förbundsmedlemmarnas sida
innebära, att sådan medlem kan föranledas icke blott att uppgiva alla de
fördelar av ekonomisk art, som följa av förbindelserna med ett visst land,
utan även att begå krigshandlingar mot detta land, utan att för honom
någon direkt anledning därtill föreligger.

Beträffande skyldigheten för förbundsmedlem att medgiva för förbundsaktion
avsedda stridskrafter genomtåg genom sitt territorium uttalar
nämnde chef, att stora olägenheter och faror äro förknippade med
främmande styrkors uppehåll i landet, vars transportmedel därvid tagas
i anspråk till nackdel för den egna samfärdseln, samt vidare, att oroligheter
kunna uppkomma på grund av de främmande stridskrafternas närvaro,
och slutligen, att det land, som beviljar genomtåg, därigenom lätt
kan bliva krigsskådeplats samt utan förskyllan få bära därmed förenade
lidanden.

Marinstabschefen ser de fördelar av politisk art, som skulle medfölja
ett medlemskap i nationernas förbund huvudsakligen i den ömsesidiga
garantin förbundsmedlemmarna emellan för deras territoriella integritet
och förhandenvarande politiska oberoende, samt i deras åtagande
att ömsesidigt understödja varandra i motståndet mot åtgärder som må riktas
mot dem av fördragsbrytande stat. Den härigenom tack vare det i åtagandena
liggande hotet vunna säkerheten gentemot övergrepp från annan
nations sida anser emellertid marinstabschefen kunna bliva illusorisk, enär,
vid en eventuell aggression, intresset av att den kommer till stånd alltid
måste vägas mot risken av förbundets inskridande, samt enär det, enligt
marinstabschefen, ingalunda vore osannolikt, att inom förbundet enighet
om uppträdande i en viss riktning icke alltid skulle kunna vinnas.
Nämnde chef påpekar slutligen såsom ägnad att förringa värdet av de
militärpolitiska fördelar, som medlemskap i förbundet skulle erbjuda, den

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

omständighet, att eventuell militär hjälp från förbundets sida lätteligen
kan bliva mycket fördröjd på grund av oundgängliga formaliteter samt
svårigheter beträffande ordnandet av krigsledning och befälsföring; sådant
dröjsmål måste bliva av särskild betydelse för länder, som äro belägna i
närheten av stater, vilka ej tillhöra förbundet och vilka, enligt marinstabschefen,
på den grund ej vore skyldiga att iakttaga de former, som finnas
föreskrivna för förbundsmedlemmarna vid uppkommande konflikter.

För att kunna besvara frågan, huruvida för Sveriges del de olägenheter
av militärpolitisk art, som skulle medfölja ett inträde i nationernas
förbund skulle ur sjömilitär synpunkt uppvägas av motsvarande
fördelar, anser sig chefen för marinstaben böra ingå på en granskning
av det militärpolitska läget vid Östersjön. Han kommer därvid beträffande
det nuvarande läget till den slutsats, att världskriget och dess utgång
skapat många anledningar till förvecklingar vid Östersjöbäckenet och att
man följaktligen för den närmaste framtiden ej hade att obetingat påräkna
lugn därstädes. Härav skulle för Sverige såsom medlem av nationernas
förbund kunna följa förpliktelse att deltaga i biläggande av tvister och
genomdrivande av krav, med vilka Sverige såsom oberoende neutral
makt icke skulle haft anledning att befatta sig. Såsom exempel
nämnas eventuellt uppkommande konflikter mellan Tyskland och dess
grannstater vid Östersjön, mellan Ryssland och dess eventuellt frigjorda
randstater samt mellan dessa senare inbördes. Marinstabschefen sätter på
rent praktiska gi under ifråga, huruvida för ett dylikt ingripande Sverige
må kunna påräkna effektivt militärt eller ekonomiskt understöd från
stormakternas sida. Men utan sådant understöd kunde konsekvenserna
för Sverige bliva allvarliga.

Marinstabschefen kommer efter sin undersökning av de militärpolitiska
förhållandena till den slutsats, att, för en stat som önskar föra
en bestämd neutralitetspolitik, de förpliktelser som följa med medlemskap
av nationernas förbund skulle medföra nackdelar vilka, särskilt
om staten är belägen i närheten av makter, som ej tillhöra förbundet,
sannolikt skulle överväga medlemskapets fördelar.

Marinstabschefen övergår därefter till att undersöka frågan, huru
förhållandena, skulle gestalta sig för Sverige, därest landet avböjde det
erbjudna inträdet i nationernas förbund.

Han framhåller därvid såsom sin uppfattning, att Sverige i dylikt
fall torde hava utsikt att undgå direkt inblandning i flere av de eventuella
konflikter inom Östersjöbäckenet, i vilka ingripande skulle kunna påkallas
av förbundsmedlemmen Sverige, samt i allmänhet att förbliva
neutralt, ehuru i varje fall landet ej skulle kunna undgå de ingripanden

Kungl. May.ts proposition nr DO.

105

från förbundets sida till avspärrning i ekonomiskt avseende av fördragsbrytande
stat varom fråga är i förbundsaktens art. 16.

I händelse av tvist mellan utomstående stat och förbundsmedlem
anser nämnde chef att den förra ej kan underlåta att antaga den
inbjudan att i och för tvistens lösande åtaga sig förbundsmedlems förpliktelse,
som från förbundets sida skall riktas till densamma, samt att
genom inbjudans antagande förhållandena för den utanför stående staten
skola gestalta sig på ungefär samma sätt, som om staten vid tvistens
uppkomst varit medlem av förbundet. För det fall, att tvist uppkommit
mellan två utomstående stater, anser sig chefen ej kunna avgöra, huruvida
övervägande för- eller nackdelar äro förenade med ett icke-medlemskap
av förbundet. Han framhåller emellertid, att, för ett land, som ej
tillhör nationernas förbund och som vill hålla sig fjärran från krigiska
förvecklingar, enligt hans förmenande förbundets tillkomst dock torde
få anses innebära en i viss mån ökad trygghet.

Chefen för marinstaben sammanfattar slutligen de av honom framhållna
synpunkterna så:

»att Sverige genom ett inträde i nationernas förbund visserligen skulle
tillförsäkra sig förbundets garanti för sin territoriella integritet — en
garanti, som dock bliver tämligen värdelös i händelse krig uppstår
mellan stormakterna — men även skulle i stor utsträckning frånhända
sig såväl sitt oberoende som möjligheten att förbliva neutralt vid inträffande
krigiska förvecklingar, samt

att Sverige, om det ej inträder i förbundet, visserligen avsäger sig
nyssnämnda garanti, men undgår de med ett inträde i förbundet förenade
olägenheterna, utan att därmed helt uteslutas från möjligheten att
draga nytta av den ökade utsikt till fredens bibehållande i allmänhet,
som förbundets tillvaro kan innebära.

I båda fallen fordrar Sveriges geografiska läge vidmakthållandet
av ett försvar, i stånd att verksamt skydda landets intressen, samt vidtagande
av åtgärder, ägnade att sätta landet i stånd att övervinna de
med ett avbrytande av dess förbindelser med utlandet förenade olägenheterna.
» I

I det föregående har jag redogjort för tillkomsten av nationernas
förbund och förbundsaktens innehåll samt förbundets ställning till fredsuppgörelsen
i övrigt, sådan den framträder i hittills avslutade eller föreslagna
fredstraktater, ävensom för de yttranden rörande Sveriges ställBihang
till riksdagens protokoll 1020. 1 samt. In käft. (AV 90.) 14

Departementschef!-iis

salu munta
Uiu ii g:.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Anslutning
till principen
om ett
nationernas
förbund.

Anmärkningarna
ro■
rande förbundets
kon
stituering
och organisation.

ningstagande till förbundet, som avgivits av de svenska delegerade vid
de icke-officiella förhandlingarna om förbundet och av cheferna för
general- och marinstaberna. Jag har nu att på grundval av det sålunda
meddelade materialet och efter vederbörligt samråd med statsrådets övriga
ledamöter framlägga min uppfattning rörande den inbjudan till Sveriges
inträde i förbundet, vilken på förut nämnt sätt ingår i förbundsakten
och även i annan form blivit framförd.

Den grundläggande utgångspunkten för Sveriges ställningstagande
i denna djupt betydelsefulla fråga måste enligt min mening vara, att det
för hela kulturvärlden framstår såsom en bjudande plikt att nu söka
skapa en mellanstatlig rättsorganisation för att förebygga nya krig och
lösa uppkommande tvister staterna emellan genom fredliga medel ävensom
återknyta och utveckla det internationella samarbetet. Världskrigets
fruktansvärda erfarenheter hava gjort detta krav levande inom alla kulturfolk,
och det åligger dem alla att var i sin stad söka bidraga till
förverkligande av denna mänsklighetens gemensamma livssak. Att en
dylik mellanstatlig organisation innebär vissa band på den handlingsfrihet,
som hittills tillkommit varje enskild stat i kraft av dess suveränitet,
och medför vissa nya förpliktelser för alla till organisationen anslutna
stater, kan uppenbarligen icke undvikas, om man vill giva effektivitet
åt en ny ordning för fredens bevarande. Jag känner mig också övertygad
därom, att en alldeles övervägande mening inom vårt land är
enig om, att Sverige i princip bör medverka till den tanke, som ligger
till grund för nationernas förbund.

Det gäller emellertid också att pröva det sätt, varpå denna tanke
bliver utförd genom det nu konstituerade förbundet. Jag har i det före-
gående haft anledning att beröra ett stort antal anmärkningar, som ur
olika synpunkter kunna riktas så väl emot förfarandet vid förbundets
tillkomst som emot viktiga delar av den antagna förbundsakten. Det
slutliga avgörandet i fråga om Sveriges ställningstagande beror alltså
därpå, om dessa brister och svagheter i nationernas förbund äro sådana,
att de böra och kunna förhindra Sveriges anslutning.

Yad angår förfarandet vid förbundets tillkomst har jag redan haft
tillfälle att anmärka, att om även från de under kriget neutrala staternas
sida allvarliga gensagor måste riktas mot att de blevo utestängda från
de avgörande förhandlingarna om förbundets konstituering och mot förbundsaktens
inryckande i fredstraktaterna mellan de krigförande makterna,
så bör det dock •— såsom även skett från de schweiziska och nederländska
regeringarnas sida — erkännas, att vissa praktiskt-politiska skäl
kunna anföras för detta tillvägagående, utan vilket det måhända icke

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

hade varit möjligt att verkligen omsätta förbundstanken i handling. Jag
betonar likaledes, med hänvisning till den förut lämnade utredningen, att
förbundsaktens infogande i fredstraktaterna ävensom de speciella funktioner,
som genom dessa traktater överlämnats åt nationernas förbund i
samband med ett antal detalj bestämmelser i fredsuppgörelsen, på intet
sätt göra förbundet såsom sådant ansvarigt för denna fredsuppgörelses
innehåll eller ålägga de i förbundet inträdande staterna att medverka
vid dess genomförande. Ur dessa synpunkter synas mig alltså icke avgörande
hinder föreligga för Sveriges anslutning till förbundet. Däremot
bör uttryckligen framhållas, att om Sverige inträder i förbundet, det
sker med avsikt att verka för dess utveckling till en verkligen universell
sammanslutning i enlighet med den idé, som måste anses såsom grundläggande
för dess uppgifter, och under förhoppning, att särskilt de
europeiska stater, vilka ej nu inbjudits, snarast möjligt må vinna
inträde.

Rörande förbundets organisation gjordes under de icke-officiella
förhandlingarna mellan fredskonferensens ledning och de neutrala makternas
delegerade från dessa senaies sida flera yrkanden, som icke blevo
tillgodosedda vid förbundsaktens slutliga avfattning. Utan tvivel måste
det — för att erinra om några bland dessa yrkanden — betraktas som
allvarliga svagheter, att icke mera betryggande garantier kunde vinnas
rörande nu icke inbjudna staters upptagande i förbundet, att de mindre
staternas representation i förbundets råd icke ordnades på ett mera tillfredsställande
sätt, att fasta regler rörande delegerade-församlingens sammanträden
saknas, att den fasta internationella domstol, som omnämnes
i förbundsaktens art. 14, icke blev omedelbart organiserad och ej heller
föreskrifterna rörande medling och skiljedom fingo vidare omfattning och
bättre precisering. Men ej heller dessa luckor eller anmärkningspunkter
i förbundsakten torde kunna anses så vägande, att Sverige på grund
därav skulle vara nödsakat att vägra sin anslutning. Upptagandet av
nu uteslutna stater i förbundet är enligt förbundsakten beroende av delegeradeförsamlingens
beslut, och varje neutral stat, som nu inträder i
förbundet, kan alltså i denna viktiga punkt i sin mån själv medverka
till förbundets utveckling, liksom den även får tillfälle att verka för de
behövliga förbättringarna i förbundets organisation. Såsom förut blivit
omnämnt, föreligga från de nordiska ländernas sida vissa preliminära
förslag i sistnämnda syfte, och bland dem är särskilt det viktiga kravet
på en fast internationell domstol för närvarande upptaget till gemensam
behandling med Schweiz och Nederländerna.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

aktens be- Av central vikt för frågan om Sveriges anslutning äro slutligen de

stämmeiser delar av förbundsakten, som innehålla reglerna för förbundets verksamhet
mot krig tm fredens bevarande, artiklarna 10—17. Av dessa artiklars innebörd
Medlemmar-beror å ena sidan, huru långt förbundets förmåga att förebygga krig och
naStelZrUlk''skydcla de olika förbundsmedlemmarna kan anses sträcka sig och å andra
sidan omfattningen av de förpliktelser vid utförandet av denna förbundets
konstitutiva uppgift, som varje stat åtager sig genom att inträda i detsamma.
Jag skall här sammanföra grunddragen av den uppfattning, som
jag förut gjort gällande vid kommentaren till de särskilda artiklarna,
och som, enligt vad jag förvissat mig om, till fullo överensstämmer med
det resultat, vartill de norska och danska regeringarna i detta avseende
kommit.

Artikel 10 innehåller bestämmelsen att förbundets medlemmar förplikta
sig att respektera och gentemot alla yttre angrepp upprätthålla
förbundets samtliga medlemmars territoriella integritet och förhandenvarande
politiska oberoende, och artikel 11 innehåller en uttrycklig förklaring,
att varje krig eller krigshot, vare sig det riktas emot någon förbundsmedlem
eller mot en utomstående stat, vidkommer förbundet i dess
helhet, samt att förbundet bör vidtaga lämpliga mått och steg för att
trygga freden.

Jag har i den föregående utvecklingen av dessa stadgandens innehall
uttalat, att dessa proklamationer icke kunna tolkas isolerade och
endast efter de i dem använda ordalagen. För att rätt förstå deras innebörd
måste man jämföra ifrågavarande artiklar med art. 12—17, vilka
innehålla närmare bestämmelser om, på vilket sätt och med vilka medel
förbundet skall verka i och för uppnående av de proklamerade förbundsuppgifterna.

Av sistnämnda artiklar framgår, att förbundsakten icke fullständigt
avskaffar kriget såsom folkrättsligt aktionsmedel. Den har icke
kunnat nå längre än till att begränsa dess användning till sådana
fall, då fredlig lösning visat sig omöjlig trots alla försök därtill
från förbundets sida. Däremot förpliktar akten förbundsmedlemmarna
att ovillkorligen först försöka en fredlig lösning av uppkommen tvist
antingen genom ett domstolsförfarande eller, om de tvistande ej kunna
enas härom, genom tvistens överlämnande till behandling av förbundsrådet
eller eventuellt förbundsförsamlingen.

Har tvisten efter parternas gemensamma önskan gått till domstolsförfarande
och har domstolens utslag fallit, äro parterna förpliktade att
ärligt ställa sig domen till efterrättelse. Skulle emellertid en part icke
ställa sig en meddelad dom till efterrättelse, har förbundsrådet skyldig -

Kung!. Maj:t# proposition nr 00.

109

het att föreslå åtgärder för att åvägabringa domens verkställighet. Vilka
åtgärder rådet äger föreslå, är ej uttalat. Det synes otvivelaktigt att
rådet, där omständigheterna därtill föranleda, kan föreslå en militär
aktion mot tredskande part, ävensom att jämväl utan sådant förslag från
rådets sida militär aktion kan tillgripas för genomförande av domen utav
den part, som accepterat densamma. I intet fall får dock krig påbörjas
förrän tre månader förflutit efter det domen fallit, ej heller får krig begynnas
mot en stat, som vill foga sig efter domen. Huruvida en tredje
stat äger befogenhet att utan uppfordran av rådet deltaga i en doms
genomförande genom krigisk aktion, är föremål för olika meningar.

Om de tvistande förbundsmedlemmarna icke kunna enas om att
hänskjuta tvisten till domstolsförfarande, äro de pliktiga att överlämna
den till behandling av rådet.

Rådet har att i första hand söka bilägga tvisten. Lyckas detta
icke, skall rådet utarbeta och offentliggöra en rapport innehållande dels
en redogörelse för de faktiska omständigheterna i avseende å tvisten,
dels ock ett förslag till dess lösning. Kan rådet ena sig om rapportens
innehåll, får en dylik enhällig rapport i väsentliga avseenden samma
betydelse som en skiljedom. Visserligen har ej rådet skyldighet att
föreslå åtgärder för den anbefalla lösningens genomförande, men befogenheten
att använda krig som aktionsmedel är förhanden enligt motsvarande
regler som vid skiljedom.

Inträffar det åter, att enighet inom rådet icke kan uppnås, blir
situationen en annan. I detta fall synes envar av parterna efter tre månaders
förlopp hava rätt att vädja till vapnen. Huruvida övriga förbundsmedlemmar
hava fria händer att deltaga i ett dylikt krig, är föremål
för olika meningar.

Av vad jag nu anfört framgår, att förbundsakten även känner tilllåtna
krig, och medgiver förbundsmedlem rätt att hålla sig utanför ett
dylikt krig. Neutralitetsbegreppet är alltså ingalunda oförenligt med medlemsskap
i förbundet, såvitt det nämligen gäller tillåtna krig.

Om däremot en förbundsmedlem griper till vapen, utan att först
hava försökt de utvägar till fredlig uppgörelse, som förbundsakten anvisar,
eller om förbundsmedlem, efter det tvisten bragts inför domstol
eller förbundsråd, börjar krig innan den föreskrivna tre-månadersfristen
gått till ända, eller begynner krig mot en medlem, som vill foga sig efter
en skiljedom eller en enhällig rådsrapport, skall angriparen anses hava
begått en krigshandling mot samtliga övriga medlemmar av förbundet.
I ett dylikt fall är neutralitet i begreppets hittillsvarande bemärkelse icke
medgiven, utan samtliga förbundsm edlemmar hava skyldighet att omedel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

bart emot den fredsbrytande staten sätta i gång det slags aktion, som är
skildrad i art. 16 första stycket, och som närmast kan betecknas såsom
en fullständig ekonomisk avspärrning gentemot fredsbrytande stat.

Reaktionen mot fredsbrvtaren stannar emellertid icke vid den ekonomiska
avspärrningen; även en militär aktion kan ifrågakomma. Angående
förbundsmedlems skyldighet att deltaga i dylik aktion hava olika
meningar uttalats; det synes emellertid vara fullt befogat att hävda såsom
riktig den mening, vilken jag i överensstämmelse med vad de svenska
delegerade vid Paris-konferensen uttalat (se sid. 87) förut gjort gällande,
eller att från rådets sida icke kan uppställas eu ovillkorlig fordran
på deltagande i militär aktion, utan att det endast tillkommer rådet befogenhet
att väcka förslag, som de särskilda förbundsmedlemmarna hava
rätt att antaga eller förkasta. En annan sak är att omständigheterna i
särskilda fall kunna vara sådana, att både moraliska och politiska grunder
bjuda, att ett föreslaget deltagande i en militär aktion icke avböjes.
Däremot är otvivelaktigt den i art. 16 stycket 3 omtalade förpliktelsen
för en stat att tillåta passage av militär styrka över statsterritoriet en
ovillkorlig förpliktelse, om det ock måste anses självfallet, att denna
passagerätt icke får sättas i utövning, utan att överenskommelse på förhand
träffats angående de närmare villkoren och sättet för dess utövande.

Under vissa förutsättningar kan en förbundsmedlem även enligt
art. 17 bliva förpliktad att deltaga i ekonomisk avspärrning och att
lämna fri passage för trupper, nämligen om en utanför förbundet stående
stat, sedan tvist uppstått med annan stat vare sig inom eller utom förbundet,
antagit en inbjudan från förbundets sida att för tvistens lösande
åtaga sig de med medlemsskap i förbundet förenade förpliktelser, men
sedermera griper till krig i strid mot reglerna i art. 12—16, eller om en
utanför förbundet stående stat avböjt en sådan inbjudan och sedermera,
i strid mot nyss nämnda regler, gripit till krig mot en förbundsmedlem.

Utöver nu angivna noga fixerade fall, i vilka alltså städse förutsättes
att en stat begynt ett enligt förbundsakten otillåtet krig, har
förbundsmedlem icke någon skyldighet att deltaga i en ekonomisk aktion
mot annan stat, vare sig inom eller utom förbundet, eller att tillåta
passage för militära styrkor. Huru det enligt art. 16 förhåller sig med
skyldigheten att deltaga i militär aktion, är redan sagt, och jag vill allenast
tillägga, att det ej heller ur någon annan bestämmelse i förbundsakten
kan härledas någon förpliktelse för en särskild förbundsstat att
deltaga i en militär aktion.

Kur tgl. Maj:ta proposition nr 90.

Det är sålunda tydligt, att de åtgärder, som artiklarna 12 17 Bg„rTfö™

ålägga förbundet för genomförande av de i art. 10—11 proklamerade?;mulet^ och
grundsatserna om skydd för varje förbundsmedlem, äro i vissa avseen- hmmurs
den begränsade, och att på samma gång bestämda begränsningar före- åligganden.
finnas i de förpliktelser gent emot fredsstörande makter, som en enskild
stat ikläder sig genom att inträda i förbundet.

Begränsningarna kunna ur olika synpunkter bedömas olika. De
svenska delegerade vid fredskonferensen hava uttalat, att det ur synpunkten
av förbundets förmåga att realisera sitt fredsbevarande syfte ej
kan anses lyckligt, att skyldigheten till deltagande i militära sanktioner
icke blivit fullt genomförd, men också att ifrågavarande stadgandes avfattning
å andra sidan innebär eu garanti mot allt för vittgående krav
på särskilda staters medverkan vid en aktion från förbundets sida. I
stort sett måste efter min mening för en stat i Sveriges ställning den
senare synpunkten tillmätas större betydelse. Cheferna för general- och
marinstaberna hava visserligen ifrågasatt räckvidden och värdet av förbundets
»garanti» för förbundsmedlemmarnas integritet och oberoende enligt
artiklarna 10 och 11. Men de förbundsåtgärder, som artiklarna
12—17 stadga för varje fall av konflikt eller krigsfara, äro i alla händelser
så vittgående, att förbundets effektiva stöd kan i fullt mått komma
den stat till godo, som själv för en fredlig politik och uppfyller föreskrifterna
i samma artiklar rörande medling eller skiljedom vid eventuellt
uppkommande tvister. Att en stat i Sveriges ställning genom inträde i
förbundet icke förpliktas till deltagande i ekonomisk aktion utöver vad
som uttryckligen stadgas i art. 16—17 och själv har rätt att avgöra över
sitt deltagande i militär aktion från förbundets sida i de enda fall, då
en sådan — enligt artikel 16 — i förbundsakten föreskrives, bör under
sådana förhållanden betraktas såsom en fördel.

I den män stabscheferna i sina yttranden synas hava ansett de iZmförförpliktelser,
som följa av ett inträde i förbundet, vara mera vittgående, bundet» ram.
hava de utgått från en annan uppfattning av innebörden i förbundsaktens
nu omhandlade artiklar än den jag på anförda skäl gjort gällande.
Så långt deras uttalanden bero härpå, har jag icke någon anledning
att upptaga dem till granskning. Jag anmärker endast, att stabscheferna
på samma grunder kommit till en allt för mörk teckning av
neutralitetsbegreppets ställning till förbundets grundsatser. Generalstabschefens
uttalande, att möjligheten att vid uppstående konflikter iakttaga
neutralitet synes »bliva starkt kringskuren eller till och med komma att
upphöra» för medlemmar av förbundet, kan alltså icke godtagas. Såsom
jag i det föregående visat, finnes intet hinder att upprätthålla neutrali -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

tet i sådana krig, som icke direkt strida mot förbundsakten, och det är
endast i de noga bestämda fall, då förbundet såsom sådant träder i direkt
aktion enligt art. 16 och 17, som neutralitet i hittills varande mening
ej är förbundsmedlem medgiven på grund av förpliktelsen till ekonomisk
avspärrning gent emot fredsbrytaren samt skyldighet att eventuellt
medgiva genomtåg för förbundets stridskrafter.

8varsvä*8ende ^ad stabscheferna anfört om att Sverige icke genom inträde i förbundet
^händelseav kan påräkna ett sådant skydd, som gör det överflödigt att upprätthålla
tiltförbun 6tt 6§et försvarsvasen> överensstämmer med den framställning jag förut
det™1 8ivit av innebörden i förbundsaktens art. 8. Däremot kan jag icke dela
den av generalstabschefen uttalade meningen, att den särskilda militära
uppgift utöver den nationella säkerhetens tryggande, som för Sverige
skulle tillkomma genom medlemskap i nationernas förbund — eventuellt
deltagande i en militär aktion av förbundet — skulle kunna »kräva en
ökning av hittillsvarande försvarsanordningar». Såsom jag tidigare utvecklat,
avser bestämmelsen i artikel 8 en begränsning av rustningarna,
och när artikeln förutsätter, att varje stat skall önska upprätthålla försvarsanstalter
till »det minimum som är förenligt med den nationella
säkerheten och med genomförandet av internationella förpliktelser förmedelst
en samfälld aktion», så står det även enligt denna förutsättning
den enskilda staten fullkomligt fritt att för sin del betrakta det minimum,
som den finner sig behöva för sin nationella säkerhet, såsom tillfyllest
även för eventuella bidrag till en förbundsaktion.
vfdSanslut- I)en slutli&a avvägningen mellan förmåner och olägenheter av en

ningaochUridanslutning till förbundet måste emellertid, såsom såväl stabscheferna som
ntfmffr- deleSerade vi(1 Pariskonferensen framhållit, ske genom eu jämförelse
''''bundet'', mellan det läge, som för Sverige skulle följa av ett inträde i förbundet,
med det läge, vari vårt land skulle komma, om det stannar utanför.
Stabscheferna synas anse, att Sveriges läge genom inträde i förbundet
skulle ur militärpolitisk synpunkt försämras, utan att detta uppväges av
det stöd, som kan påräknas från förbundet, medan Sverige, om det icke
inträder i förbundet, enligt marinstabschefens uttalande visserligen avsäger
sig förbundets »garanti» enligt artikel 10, men »undgår de med ett
inträde i förbundet förenade olägenheterna, utan att därmed helt uteslutas
från möjligheten att draga nytta av den ökade utsikt till fredens
bibehållande, i allmänhet, som förbundets tillvaro kan innebära». De
svenska delegerade vid Pariskonferensen hava däremot stannat vid ett
motsatt resultat, och måste jag för min del ansluta mig till deras uppfattning.
Stabscheferna torde hava väsentligen överskattat den handlingsfrihet,
som i realiteten skulle tillkomma en stat utom förbundet. Be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

113

stämmelserna i art. 17 giva vid handen, att förbundet kan komma att
ingripa även gent emot stater, som icke äro förbundsmedlemmar. Såsom
delegerade framhålla, kan möjligheten för en stat, som står utom
förbundet, att bevara neutraliteten vid uppkommande konflikter bliva
skäligen illusorisk, enär förbundet, då det träder i aktion eldigt artikel
IG, är förpliktat att avbryta även eu icke-förbundsmedlems samfärdsel
med den stat, mot vilken aktionen riktas. Över huvud taget måste
i sådana fall, då nationernas förbund träder i aktion, eu utanför förbundet
stående stat i Sveriges ställning hava att räkna med olägenheter och
vådor, som väl torde uppväga de med ett medlemskap av förbundet följande
förpliktelserna. Delegerade antyda därjämte, att redan i och
för sig ett avståndstagande från förbundet kan bringa Sverige i en skev
ställning till de makter, som ingått i förbundet, och att detta i all synnerhet
torde vara att befara, därest samtliga övriga inbjudna europeiska
stater skulle ingå. Efter vad numera synes vara klart, torde så bliva
förhållandet. Jag hänvisar i detta avseende till vad som förut meddelats
om att Spanien redan inträtt, Schweiz beslutit inträde samt Nederländernas,
Danmarks och Norges regeringar framlagt proposition i
detta syfte.

Visserligen har å andra sidan en av de ledande makterna vid beslutet
om förbundets grundläggning, Förenta Staterna, på grund av de
förut nämnda striderna mellan presidenten Wilson och senaten angående
förbehåll vid fredstraktatens ratificering ännu icke tillträtt förbundet.
Detta förhållande kan ej undgå att väcka betänkligheter, då Förenta
Staternas deltagande måste ur olika synpunkter anses som en av de viktigaste
betingelserna för att nationernas förbund skall kunna verka för
det syfte som det för sig uppställt. Emellertid fortgå alltjämt förhandlingarna
om ratificeringen, och man torde hava rätt att hoppas, att de
skola leda till ett resultat, genom vilket även denna makt tar plats inom
förbundet.

Granskningen av förbundsaktens bestämmelser angående förebyggande
av krig och medlemmarnas ställning till denna förbundets verksamhet
leder alltså till den slutsats, att Sveriges anslutning kan tillrådas,
så mycket hellre som riskerna av att stanna utanför förbundet måste
anses större än de risker, som kunna följa av en anslutning.

Denna slutsats överensstämmer med det resultat, vartill jag kommit
även i övriga huvudpunkter av min sammanfattande överblick över
Sveriges ställningstagande till den nu föreliggande frågan.

Under sådana förhållanden synas mig de principiella skäl för Sveriges
anslutning, från vilka jag utgått, böra tillmätas avgörande betydelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 15 käft. (Nr 90.) 15

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Anslutningens
förhållande
till
svensk
grundlag
och lag.

Nationernas förbund, sådant det nu framträder i förbundsakten, motsvarar
visserligen i många avseengen icke de förhoppningar, som knutits
till tanken om en ny mellanfolklig rättsorganisation, och de brister och
svagheter, som vidlåda förbundet, kunna få menliga följder för dess
förmåga att fylla sina stora uppgifter. Men detta förbund utgör dock,
om än ofullkomligt, ett första försök att samla stater och folk till samfält
arbete för fredens bevarande och rättens hävdande i världen, och
Sverige bör icke undandraga sig att så långt det förmår medverka härtill.

Om jag slutligen övergår till de former, i vilka en anslutning från
Sveriges sida till nationernas förbund kan ske, har jag först att uppmärksamma
den frågan, huruvida eu sådan anslutning kräver ändringar
i svensk grundlag eller allmän lag. Delegerade vid Pariskonferensen,
som upptagit denna fråga, hava för sin del uttalat, att något bestämt
hinder i grundlag för Sveriges omedelbara inträde icke torde vara för
handen, sedan det blivit otvetydigt förklarat, att deltagande i de s. k.
militära sanktionerna icke utgör någon ovillkorlig förpliktelse. Jag ansluter
mig fullständigt till denna mening.

Delegerade ifrågasätta emellertid, att i händelse av Sveriges inträde
snarast möjligt en ändring skulle ske i regeringsformens § 74, vilken i
sin nuvarande lydelse medgiver tillämpning av den s. k. rekvisitionslagstiftningen
endast när fråga är om upprätthållande av rikets neutralitet
eller avvärjande av befarat eller börjat angrepp, alltså icke för det fall,
att Sverige såsom medlem av förbundet skulle deltaga i en militär aktion
för dess räkning, och uttala likaledes, att en ändring i värnpliktslagens
föreskrifter om värnpliktiga truppers användning utom riket synes vara
av nöden. Slutligen framhålla delegerade, att ett tillträde till förbundet
kräver åtgärder för att bereda möjlighet till en sådan ekonomisk avspärrning,
som enligt förbundsaktens art. 16 och 17 kan ifrågakomma.

Det synes mig icke vara nödvändigt att för närvarande och innan
beslut om Sveriges anslutning blivit fattat upptaga dessa frågor. Jag
anser mig endast böra framhålla, att om Sverige inträder i nationernas
förbund detta icke medför någon ändring i riksdagens konstitutionella
rätt att enligt grundlagarna medverka vid alla beslut eller åtgärder, som
därav kunna föranledas, i de fall då grundlag eller lag kräva sådan medverkan.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t täcktes föreslå riksdagen

att riksdagen må samtycka till att Kungl. Maj:t
avgiver förklaring, att Sverige ansluter sig till akten
om nationernas förbund av den 28 juni 1919.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

115

Med bifall till denna herr ministerns för utrikes
ärendena hemställan, vilken biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, behagade Hans Maj:t Konungen förordna,
att proposition till riksdagen skulle avlåtas av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
G. Reuterslciöld.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Bil. 1.

Förbundsaktens text.

Pacte de la Société des Nations

Les Hautes Parties Contractantes,

Considérant que, pour développer la
coopération entre les Nations et pour leur
garantir la paix et la sureté, il importe

d’accepter certaines obligations de ne
pas recourir ä la guerre,
d’entretenir au grand jour des relations
internationales fondées sur la
justice et l’honneur,
d’observer rigoureusement les prescriptions
du droit International,
reconnues désormais comme regie
de conduite effective des Gouvernements,

de faire régner la justice et de respecter
scrupuleusement toutes les
obligations des Traités dans les
rapports mutuels des peuples organisés,

Adoptent le présent Pacte qui institue
la Société des Nations.

Article 1.

Sont Membres originaires de la Société
des Nations, ceux des Signataires dont
les noms figuren t dans 1’annexe au présent
Pacte, ainsi que les Etats, également
nommés dans l’annexe, qui auront accédé
au présent Pacte sans aucune réserve par
une déclaration déposée au Secrétariat

* The Covenant of the League
of Nations

The High Contracting Parties,

In order to promote International cooperation
and to achieve international
peace and security

by tbe acceptance of obligations not
to resort to war,

by tbe prescription of open, just and
bonourable relations between nations,

by the Urin establishment of the understandings
of international law
as tbe actual rule of conduct among
Governments, and

by the maintenance of justice and a
scrupulous respect for all treaty
obligations in the dealings of organised
peoples with one another,

agree to this Covenant of the League of
Nations.

Artide 1.

The original Members of tbe League
of Nations shall be those of the Signatories
which are named in the Annex to
this Covenant and also such of those
other States named in the Annex as shall
accede without reservation to this Covenant.
Such accession shall be effected by

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

117

(lans les deux mois de 1’entrée en vigueur
du Pacte et dont notification sera faite
aux autres Membres de la Société.

Tout Etat, Dominion ou Colonie qui se
gouverne librement et qui n’est pas désigné
dans 1’annexe, peut devenir Membre de la
Société si son admission est prononcée par
les deux tiers de 1’Assemblé, pourvu qu’il
donne des garanties effectives de son intention
sincére d’observer ses engagements
internationaux et qu’il accepte le réglement
établi par la Société en ce qui
concerne ses forces et ses armements
militaires, navals et aériens.

Tout Membre de la Société peut, apres
un préavis de deux ans, se retirer de la
Société, å la condition d’avoir rempli ä
ce moment toutes ses obligations internationales
y compris celles du present
Pacte.

Artide 2.

faction de la Société, telle qu’elle est
définie dans le présent Pacte, s’exerce par
une Assemblé et par un Conseil assistés
d’un Secrétariat permanent.

Article 3.

L’Assemblée se compose de .Representants
des Membres de la Société.

Elle se réunit å des époques fixées et
ä tout autre moment, si les circonstances
le demandent, au siége de la Société ou
en tel autre lieu qui pourra étre désigné.

L’Assemblée connait - de toute question
ui rentre dans la sphére d’activité de la
ociété ou qui affecte la paix du monde.

Cbaque Membre de la Société ne peut
compter plus de trois Représentants dans
1’Assemblée et ne dispose que d’une voix.

a Declaration deposited with the Secretariat
within two months of the coming
into force of the Covenant. Notice thereof
shall be sent to all other Members of the
League.

Any fully self-governing State, Domiminion
or Colony not named in the
Annex may become a Member of the
League it'' its admission is agreed to by
two-thirds of the Assembly, provided that
it shall give effective guarantees of its
sincere intention to observe its international
obligations, and shall accept such
regulations as may be prescribed by the
League in regard to its military, naval
and air forces and armaments.

Any Member of the League may, after
two years’ notice of its intention so to
do, withdraw from the League, provided
that all its international obligations and
all its obligations under this Covenant
shall have been fulfilled åt the time of
its withdrawal.

Artide 2.

The action of the League under this
Covenant shall be effected through the instrumentality
of an Assembly and of
a Council, with a permanent Secretariat.

Artide 3.

The Assembly shall consist of Representatives
of the Members of the League.

The Assembly shall meet åt stated intervals
and from time to time as occasion
may require åt the Seat of the League
or åt such other place as may be decided
upon.

The Assembly may deal åt its meetings
with any matter within the sphere of
action of the League or affecting the
peace of the world.

Åt meetings of the Assembly each
Member of the League shall have one
vote, and may have not more than three
Representatives.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Artide 4.

Le Conseil se compose de Representants
des Principales Puissances alliées et associées,
ainsi que de Représentants de quatre
autres Membres de la Société. Ces qnatre
Hembres de la Société sont désignés librement
par 1’Assemblée et aux époques qu’il
lui platt de cboisir. Jusquä la premiére
désignation par 1’Assemblée, les Représentants
de la Belgique, du Brésil, de l’Espagne
et de la Gréce sont Membres du
Conseil.

Avec Improbation de la majorité de
1’Assemblé, le Conseil peut désigner
d’autres Membres de la Société dont la
représentation sera désormais permanente
au Conseil. II peut, avec la méme approbation,
augmenter le nombre des Membres
de la Société qui seront cboisis par
1’Assemblée pour étre représéntes au
Conseil.

Le Conseil se réunit quand les circonstances
le demandent, et au moms une
fois par an, au siége de la Société ou en
tel autre lieu qui pourra étre désigné.

Le Conseil connait de toute question
rentrant dans la sphére d’activité de la
Société ou affectant la paix du monde.

Tout membre de la Société qui n’est
pas représenté au Conseil est invité ä y
envoyer siéger un Représentant lorsq’une
question qui 1’intéresse particuliérement
est portée devant le Conseil.

Chaque Membre de la Société représenté
au Conseil ne dispose que d’une voix et
n’a qu’un Représentant.

Artide 5.

Sauf disposition expressément contraire
du present Pacte ou des clauses du present
Traité, les décisions de 1’Assemblée

Artide 4.

The Council shall consist of Representatives
of the Principal Allied and Associated
Powers, together with Representatives
of four other Members of the League.
These four Members of the League shall
be selected by the Assembly from time
to time in lts discretion. Until the
appointment of the Representatives of
the four Members of the League first
selected by the Assembly, Representatives
of Belgium, Brazil, Spain and Greece
shall be members of the Council.

With the approval of the majority of
tbe Assembly, the Council may name
additional Members of the League whose
Representatives shall always be members
of the Council; the Council with like
approval may increase the number of
Members of the League to be selected by
the Assembly for representation on the
Council.

The Council shall meet from time to
time as occasion may require, and åt
least once a year, åt the Seat of the
League, or åt such other place as may
be decided upon.

The Council may deal åt its meetings
with any matter within the sphere of
action of the League or affecting the
peace of the world.

Any Member of the League not represented
on the Council shall be invited
to send a Representative to sit as a
member åt any meeting of the Council
during the consideration of matters specially
affecting the interests of that Member
of the League.

Åt meetings of the Council, each Member
of the League represented on the
Council shall have one vote, and may
have not more than one Representative.

Article 5.

Except where otherwise expressly provided
in this Covenant or by the terms
of the present Treaty, décisions åt any

Kung!,. Maj:ts proposition nr DO.

119

ou du Conseil sont prises ä 1’unanimité
des Membres de Ja Société représentés å
la réunion.

Toutes questions de procédure qui se
posent aux réunions de 1’Assemblée ou
du Conseil, y compris la désignation des
Commissions chargées d’enquéter sur des
points partieuliers, sont réglées par l’Assemblée
ou par le Conseil et décidées å
la majorité des Membres de la Société
représentés å la réunion.

La premiére réunion de 1’Assemblée et
la premiére réunion du Conseil auront
lieu sur la convocation du Président
des Etats-Unis d’Amérique.

Artide 6.

Le Secrétariat permanent est établi au
siége de la Société. Il comprend un
Secrétaire général, ainsi que les secrétaires
es le personnel nécessaires.

Le premier Secretaire général est désigné
dans Tannexe. Par la suite, le
Secrétaire général sera nommé par le
Conseil avec Improbation de la majorité
de 1’Assemblée.

Les secrétaires et le personnel du Secrétariat
sont nommés par le Secrétaire général
avec 1’approbation du Conseil.

Le Secrétaire général de la Société est
de droit Secrétaire général de l’Assemblée
et du Conseil.

Les dépenses du Secrétariat sont supportées
par les Membres de la Société (lans
la proportion établie pour le Bureau International
de 1’Union postale universelle.

Article 7.

Le siége de la Société1 est établi ä
Genéve.

meeting of the Assembly or of the Council
shall require the agreement of all the
Members. of the League represented åt
the meeting.

All matters of procedure åt meetings of
the Assembly or of the Council, including
the appointment of Committees to investigate
particular matters, shall be regulated
by the Assembly or by the Council
and may be decided by a majority of
the Members of the League represented
åt the meeting.

The first meeting of the Assembly and
the first meeting of the Council shall be
summoned by the President of the United
States of America.

Artide 6.

The permanent Secrétariat shall be
established åt the Seat of the League.
The Secrétariat shall comprise a Secretary
General and such secretaries and stall
as may be required.

The first Secretary General shall be
the person named in the Annex; thereafter
the Secretary General shall be appointed
by the Council with the approval
of the majority of the Assembly.

The secretaries and stall of the Secretariat
shall be appointed by the Secretary
General with the approval of the
Council.

The Secretary General shall act in
that capacity åt all meetings of the Assembly
and of the Council.

The expenses of the Secrétariat shall
be home by the Members of the League
in accordance with the apportionment of
the expenses of the International Bureau
of the Universal Postal Union.

Artide 7.

The Seat of the League is established
åt Geneva.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Le Conseil peut ä tout moment décider
de 1’établir en tout autre lieu.

Toutes les fonctions de la Société ou
des services qui s’y rattachent, y compris
le Secrétariat sont également accessibles
aux bommes et aux femmes.

Les Représentants des Membres de la
Société et ses agents jouissent dans
l’exercice de leurs fonctions des priviléges
et immunités diplomatiques.

Les bätiments et terrains occupés par
la Société, par ses services ou ses réunions,
sont inviolables.

Article 8.

Les Membres de la Société reconnaissent
ue le maintien de la paix exige la réuction
des armements nationaux au minimum
compatible avec la sécurité national
et avec l’exécution des obligations
internationales imposée par une action
commune.

Le Conseil, tenant compte de la situation
géographique,et des conditions spéciales
de chaque État, prépare les plans
de cette réduction, en vue de 1’examen
et de la décision des divers Gouvernements.

Ces plans doivent faire l’objet d’un
nouvel examen et, s’il y a lieu, d’une
revision tous les dix ans au moins.

Apres leur adoption par les divers
Gouvernements, la limite des armements
ainsi fixée ne peut étre dépassée sans le
consentement du Conseil.

Considérant que la fabrication privée
des munitions et du matériel de guerre
souléve de graves objections, les Membres
de la Société chargent le Conseil d’aviser
aux mesures propres å en éviter les fåcbeux
effets, en tenant compte des besoins des
Membres de la Société qui ne peuvent

The Council may åt any time decide
that the Seat of the League shall be
established elsewhere.

All positions under or in connection
with the League, including the Secretariat,
shall be open equally to men and women.

Representatives of the Members of the
League and officials of the League when
engaged on the business of the League
shall enjoy diplomatic privileges and immunities.

The buildings and other property occu Sied

by the League or its officials or by
Representatives attending its meetings
shall be inviolable.

Article 8.

The Members of the League recognise
that the maintenance of peace requires
the réduction of national armaments to
the lowest point consistent with national
safety and the enforcement by common
action of international obligations.

The Council, taking account of the geographical
situation and circumstances of
each State, shall formulate plans for such
réduction for the consideration and action
of the several Governments.

Such plans shall be subject to reconsideration
and revision åt least every ten
years.

After these plans shall have been
adopted by the several Governments, the
limits of armaments therein fixed shall
not be exeeded without the concurrence
of the Council.

The Members of the League agree that
the manufacture by private enterprise of
munitions and implements of war is open
to grave objections. The Council shall
advise how the evil effects attendant
upon such manufacture can be prevented,
due regard being had to the necessities

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

121

pas fabriquer les munitions et le matériel
de guerre nécessaires å, leur stireté.

Les Membres de la Soeiété s’engagent
å échanger, de la maniöre la plus franche
et la plus compléte, tous renseignements
relatifs k l’échelle de leurs armements,
ä leurs programmes militaires, navals et
aériens et k la condition de celles de leurs
industries susceptibles d’étre utilisées pour
la guerre.

Article 9.

Une Commission permanente seraformée

four donner au Conseil son avis sur
exécution des dispositions des articles 1
et 8 et, d’une fa§on générale, sur les
questions militaires, navales et aériennes.

r Article 10.

B Les

Membres de la Soeiété s’engagent
å respeeter et ä maintenir contre toute
agression extérieure 1’intégrité territoriale
et l’indépendance politique présente de
tous les Membres de la Soeiété. En cas
digression, de menace ou de danger
digression, le Conseil avise aux moyens
dissurer 1’exécution de cette obligation.

Artide 11.

Il est expressément déclaré que toute
uerre ou menace de guerre, quille affeete
ireetement ou non l’un des Membres de
la Soeiété, intéresse la Soeiété tout entiére
et que celle-ci doit prendre les mesures
propres å sauvegarder efficacement la paix
des Nations. En pareil cas, le Secrétaire
général convoque immédiatement le Conseil,
k la demande de tout Membre de la
Soeiété. Il

Il est, en outre, déclaré que tout Membre
de la Soeiété a le droit, å titre amical,
dippeler 1’attention de 1’Assemblé ou du

Bihang till riksdagens protokoll 191''.

of those Members of the League which
are not able to manufaeture the munitions
and implements of war necessary
för their safety.

The Members of tho League undertake
to interchange full and frank information
as to tbe scale of their armaments, their
military, naval, and air programmes and
the condition of such of their industries
as are adaptable to war-like purposes.

Artide 9.

A permanent Commission shall be constituted
to advise the Council on the execution
of the provisions of Articles 1 and
8 and on military, naval and air questions
generally.

Artide 10. ■

The Members of the League undertake
to respect and preserve as against external
aggression the territorial integrity
and existing political independence of all
Members of the League. In case of any
such aggression or in case of any threat
or danger of such aggression the Council
shall advise upon the means by which
this obligation shall be fulfilled.

Artide 11.

Any war or threat of war, whether
immediately affeeting any of the Members
of the League or not, is hereby declared
a matter of concern to the whoie League,
and the League shall take any action
that may be deemed wise and effeetual
to safeguard the peace of nations. In
case any such emergency should anse the
Secretary General shall on the request
of any Member of the League forthwith
summon a meeting of the Council.

It is also declared to be the friendly
right of each Member of the League to
bring to the attention of the Assembly

''. 1 samt. 75 käft. (Nr 90.) 16

122

Kungl. Majds proposition nr 90.

Conseil sur toute circonstance de nature
ä affecter les relations internationales et
qui menace par suite de troubler la paix
ou la bonne entente entre nations, dont
la paix dépend.

Article 12.

Tous les Membres de la Société conviennent
que, s’il s’éléve entre eux un
différend susceptible d’entrainer une ruptur,
ils le soumettront soit ä la procédure
de 1’arbitrage, soit ä l’examen du
Conseil. Ils conviennent encore qu’en
aucun cas ils ne doivent recourir å la
guerre avant 1’expiration d’un délai de
trois mois apres la sentence des arbitres
ou le rapport du Conseil.

Dans tous les cas prévus par cet article,
la sentence des arbitres doit étre rendue
dans un délai raisonnable et le rapport
du Conseil doit étre établi dans les six
mois ä dater du jour ou il aura été saisi
du différend.

Artide 13.

Les Membres de la Société conviennent
que, s’il s’éléve entre eux un différend
susceptible, å leur avis, d’une solution
arbitrale et si ce différend ne peut se
régler de fatjon satisfaisante par la voie
diplomatique, la question sera soumise
intégralement ä 1’arbitrage.

Parmi ceux qui sont généralement
susceptibles de solution arbitrale, on déclare
tels les differends relatifs å l’interprétation
d’un traité, å tout point de droit International,
ä la réalité de tout fait qui, s’il
était établi, constituerait la rupture d’un
engagement international, ou ä 1’étendue
ou å. la nature de la réparation due pour
une telle rupture.

La Cour d’arbitrage ä laquelle la cause
est soumise est la Cour désignée par les
Parties ou prévue dans leurs Conventions
antérieures.

or of tbe Council any circumstance whatever
affecting international relations which
threatens to disturb international peace
or the good understanding between nations
upon which peace depends.

Artide 12.

The Members of the League agree that
if there should arise between them any
dispute likely to lead to a rupture, they
will submit the matter either to arbitration
or to inquiry by the Council, and
they agree in no case to resort to war
until three months after the award by the
arbitrators or the report by the Council.

In any case under this Article the
award of the arbitrators shall be made
within a reasonable time, and the report
of the Council shall be made within
six months after the submission of the
dispute.

Artide 13.

The Members of the League agree that
whenever any dispute shall arise between
them which they recognise to be suitable
for submission to arbitration and which
cannot be satisfactorily settled by diplomacy,
they will submit the whole subjectmatter
to arbitration.

Disputes as to the interpretation of a
treaty, as to any question of international
law, as to the existence of any tact
which if established would constitute a
breach of any international obligation, or
as to the extent and nature of the reparation
to be made for any such breach, are
declared to be among those which are generally
suitable for submission to arbitration.

Por the consideration of any such dispute
the court of arbitration to which the
case is referred shall be the court agreed
on by the parties to the dispute or stipulated
in any convention existing between
them.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

123

Les Membres de la Société s’engagent
å exécuter de bonne foi les sentences
rendues et k ne pas recourir k la guerre
contre tout Membre de la Société qui
s’y conformera. Paute d’exécution de la
sentence, le Conseil propose les mesures
qui doivent en assurer 1’effet.

Article 14.

Le Conseil est chargé de préparer un
profet de Cour permanente de justice internationale
et de le soumettre aux Membres
de la Société. Cette Cour connaitra
de tous différends d’un caractére international
que les Parties lui soumettront.
Elle donnera aussi des avis consultatifs
sur tout différend ou tout point, dont la
saisira le Conseil ou TAssemblée.

Artide 15.

S’il s’éléve en tre les Membres de la
Société un différend susceptible d’entrainer
une rupture et si ce différend n’est
pas soumis k 1’arbitrage prévu å 1’article
13, les Membres de la Société conviennent
de le porter devant le Conseil. A cet
effet, il suffit que l’un d’eux avise de ce
différend le Secrétaire général, qui prend
toutes dispositions en vue d’une enquéte
et d’un examen complets.

Dans le plus bref délai, les Parties
doivent lui communiquer 1’exposé de leur
cause avec tous faits pertinents et piéces
justificatives. Le Conseil peut en ordonner
la publication immédiate.

Le Conseil s’efforce d’assurer le réglement
du différend. S’il y réussit, il
publie, dans la mesure qu’il juge utile,

The Members of the League agree that
they will carry out in full good faith
any award that may be rendered, and
that they will not resort to war against
a Member of the League which complies
therewith. In the event of any failure
to carry out such an award, the Council
shall propose what steps should be taken
to give effect thereto.

Artide 14.

The Council shall formulate and submit
to the Members of the League for adoption
plans for the establisment of a Permanent
Court of International Justice.
The Court shall be competent to hear and
determine any dispute of an international
character which the parties thereto submit
to it. The Court may also give an advisory
opinion upon any dispute or question
referred to it by the Council or by
the Assembly.

Artide 15.

If there should anse between Members
of the League any dispute likely to lead
to a rupture, which is not submitted to
arbitration in accordance with Article 13,
the Members of the League agree that
they will submit the matter to the
Council. Any party to the dispute may
effect such submission by giving notice
of the existence of the dispute to the
Secretary General, who will make all
necessary arrangements for a full investigation
and consideration thereof.

Por this purpose the parties to the
dispute will communicate to the Secretary
General, as promptly as possible,
statements of their case with all the
relevant faets and papers, and the Council
may forthwith direct the publication
thereof.

The Council shall endeavour to effect a
settlement of the dispute, and if such
efforts are successful, a statement shall

124

Kungl. Maj.is proposition nr 90.

un exposé relatant les faits, les explications
qu’ils comportent et les termes de
ce réglement.

Si le différend n’a pu se regler, le Conseil
rédige et publie un rapport, voté soit
ä 1’unanimité, soit å, la majorité des voix,
pour färre connaitre les circonstances du
différend et les Solutions qu’il recommande
comme les plus équitables et les mieux
appropriées ä 1’espéce.

Tout Membre de la Société représenté
au Conseil peut également publier un
exposé des faits du différend et ses
propres conclusions.

Si le rapport du Conseil est accepté å
1’unanimité, le vote des Representants
des Parties ne comptant pas dans le calcul
de cette unanimité, les Membres de la
Société s’engagent a ne reeourir ä la
guerre contre aucune Partie qui se conforme
aux conclusions du rapport.

Dans le cas ou le Conseil ne réussit
pas ä faire accepter son rapport par tous
ses membres autres que les Representants
de toute Partie au différend, les Membres
de la Société se réservent le droit d’agir
comme ils le jugeront nécessaire pour le
maintien du droit et de la justice.

Si l’une des Parties prétend et si le
Conseil reconnait que le dilférend pörte
sur une question que le droit international
laisse å la compétence exclusive de
cette Partie, le Conseil le constatera dans
un rapport, mais sans recommander aucune
solution.

Le Conseil peut, dans tous les cas
prévus au présent article, porter le différend
devant 1’Assemblée. L’Assemblée
devra de méme étre saisie du différend ä
la requéte de l’une des Parties; cette
requéte devra étre présentée dans les quatorze
jours ä dater du moment ou le
différend est porté devant le Conseil.

be made public giving such facts and
explanations regarding the dispute and
the terms of settlement thereof as the
Council may deem appropriate.

If the dispute is not thus settled,- the
Council eitner unanimously or by a
majority vote shall make and publish a
report containing a statement of the
facts of the dispute and the reeommendations
which are deemed just and proper
in regard thereto.

Any Member of the League represented
on the Council may make public a
statement of the facts of the dispute and
of its conclusions regarding the same.

If a report by the Council is unanimously
agreed to by the members thereof
other than the Representatives of one or
more of the parties to the dispute, the
Members of the League agree that they
will not go to war with any party to
the dispute which complies with the recommendations
of the report.

If the Council fails to reach a report
which is unanimously agreed to by the
members thereof, other than the Representatives
of one or more of the parties
to the dispute, the Members of the League
reserve to themselves the right to take
such action as they shall consider necessär
for the maintenance of right and
justice.

It'' the dispute between the parties is
claimed by one of them, and is found by
the Council, to arise out of a matter
which by international law is solely
within the domestic jurisdiction of that
party, tne Council shall so report, and
shall make no recommendation as to its
settlement.

The Council may in any case under
this Article refer the dispute to the Assembly.
The dispute shall be so referred
åt the request of either party to the
dispute, provided that such request be
made within fourteen days after the submission
of the dispute to the Council.

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 00.

125

Dans toute affaire soumise å 1’Assemblée,
les dispositions du présent artide et de
1’article 12 relatives å 1’action et aux
pouvoirs du Conseil, s’appliquent également
å, 1’action et aux pouvoirs de l’Assemblée.
11 est entendu qu’un rapport
fait par TAssemblöe avec 1’approbation
des Ileprésentants des Membres de la
Société représentés au Conseil et d’une
majorité des autres Membres de la
Société, it 1’exclusion, dans chaque cas,
des Ileprésentants des Parties, a le méme
effet qu’un rapport du Conseil adopté ä
1’unanimité de ses membres autres que
les Ileprésentants des Parties.

Artide 16.

Si un Membre de la Société recourt ä
la guerre, contrairement aux engagements
pris aux artides 12, 13 ou 15, il est ipso
facto considéré Gömme ayant commis un
acte de guerre contra tous les autres
Membres de la Société. Ceux-ci s’engagent
ä rompre immédiatement avec lui toutes
relations commerciales ou finaneaires, å
interdire tous rapports entre leurs nationaux
et ceux de 1’Etat eu rupture de
pacte et å faire cesser toutes Communications
financiéres, commerciales ou , personnelles
entre les nationaux de cet Etat et
ceux de tout autre Etat, Membre ou non
de la Société.

En ce cas, le Conseil a le devoir de
recommander aux divers Gouvernements
intéressés les effectifs militaires, navals
ou aériens par lesquels les Membres de
la Société contribueront respectivement
aux forces armées destinées å faire respecter
les engagements de la Société.

Les Membres de la Société conviennent,
en outre, de se préter l’un ä 1’autre un
mutuel appui dans 1’application des mesures
économiques et financiéres å prendre
en vertu du présent artide pour réduire

In any ense referred to the Assembly,
all the provisions of this Artide and of
Artide 12 relating to the action and
powers of the Council shall apply to the
action and powers of the Assembly, provided
that a report made by the Assembly,
if concurred in by the Itepresentatives
of those Members of the League
represented in the Council and of a
majority of the other Members of the
League, exelusive in each case of the
llepresentatives of the parties to the
dispute, shall have the same force as a
report by the Council concurred in by
all the members thereof other than the
llepresentatives of one or more of the
parties to the dispute.

Article 16.

Should any Member of the League
resort to war in disregard of its covenants
under Artides 12, 13 or 15, it shall ipso
facto be deemed to have committed an
act of war against all other Members of
the League, which hereby under take
immediately to subject it to the severance
of all trade or financial relations, the
prohibition of all intercourse between
their nationals and the nationals of the
covenant-breabing State, and the prevention
of all financial, commercial or personal
intercourse between the nationals
of the covenant-breaking State and the
nationals of any other State, whether a
Member of the League or not.

It shall be the duty of the Council in
such case to recommend to the several
G-overnments concerned what effeetive
military. naval or air force the Members
of the League shall severally contribute
to the armed forces to be used to protect
the covenants of the League.

The Members of the League agree,
further, that they will mutually support
one another in the financial and economic
measures which are taken under this
article, in order to minimise the loss and

126

Kungl. Majds proposition nr 90.

au minimum les pertes et les ineonvénients
qui peuvent en résulter. Ils se
prétent également un mutuel appui pour
résister ä toute mesure spéciale dirigée
contre l’un cTeux par l’Etat en rupture
de pacte. Ils prennent les dispositions
nécessaires pour faciliter le passage ä
travers leur territoire des forces de tout
Membre de la Société qui participe å une
action commune pour faire respecter les
engagements de la Société.

Peut étre exclu de la Société tout
Membre qui s’est rendu coupable de la
violation d''un des engagements résultant
du Pacte. L’exclusion est prononcée par
le vote de tous les autres Membres de la
Société représentés au Conseil.

Article 17.

En cas de différend entre deux Etats,
dont un seulement est Membre de la
Sorciété ou dont aucun n’en fait partie,
1’Etat ou les États étrangers ä la Société
sont invités ä se soumettre aux obligations
qui s’imposent å ses Membres aux
fins de réglement du différend, aux conditions
estimées justes par le Conseil.
Si cette invitation est acceptée, les dispositions
des artides 12 ä 16 s’appliquent
sous réserve des modifications jugées nécessaires
par le Conseil.

Dés 1’envoi de cette invitation, le Conseil
ouvre une enquéte sur les circonstances
du différend et propose telle mesure qui
lui parait la meilleure et la plus efficace
dans le cas particulier.

Si 1’Etat invité, refusant d’accepter les
obligations de Membre de la Société aux
fins de réglement du différend, recourt å
la guerre contre un Membre de la Société,
les dispositions de 1’article 16 lui sont
applicables.

inconvenience resulting from the above
measures, and that they will mutually
support one another in resisting any
special measures aimed åt one of their
number by tbe covenant-breaking State,
and that they will take the necessary
steps to afford passage through their
territory to the forces of any of the
Members of the League which are cooperating
to protect the covenants of the
League.

Any Memher of the League which has
violated any covenant of the League
may be declared to be no longer a Member
of the League by a vote of the Council
concurred in by the Representatives of
all the other Members of the League
represented thereon.

Artide 17.

In the event of a dispute between a
Member of the League and a State which
is not a Member of the League, or between
States not Members of the League,
the State or States not Members of the
League shall be invited to accept the
obligations of membership in the League
for the purposes of such dispute, upon
such conditions as the Council may deem
just. If such invitation is accepted, the
provisions of Artides 12 to 16 inclusive
shall be applied with such modifications
as may De deemed necessary by the
Council.

Upon such invitation being given the
Council shall immediately institute an
inquiry into the circumstances of the
dispute and recommend such action as
may seem best and most effectual in the
circumstances.

If a State so invited shall refuse to
accept the obligations of membership in
the League for the purposes of such
dispute, and shall resort to war against
a Member of the League, the provisions
of Article 16 shall be applicable as
against the State taking such action.

Kung!. Maj.ts proposition nr 90.

127

Si les deux Parties invitées refusent
d’accepter les obligations de Membre de
la Société anx fins de réglement du
différend, le Conseil peut prendre toutes
mesures et faire toutes propositions de
nature å prévenir les hostilités et å
amener la solution du conflit.

Article 18.

Tout traité ou engagement international
conclu å 1’avenir par un Membre de la
Société devra étre immédiatement enregistré
par le Secrétariat et publié par lui
aussitöt que possible. Aucun de ees
traités ou engagements internationaux ne
sera obligatoire avant d’avoir été enregistré.

Artide 19.

L’Assemblée peut, de temps ä autre,
inviter les Membres de la Société å procéder
ä un nouvel examen des traités
devenus inapplicables ainsi que des situations
internationales, dont le maintien
pourrait mettre en péril la paix du nionde.

Artide 20.

Les Membres de la Société reconnaissent,
chacun en ce qui le concerne, que
le présent Pacte abroge toutes obligations
ou ententes inter se incompatibles avec
ses termes et s’engagent solenneilement å,
n’en pas contracter ä 1’avenir de semblables.

Si avant son entrée dans la Société, un
Membre a assumé des obligations incompatibles
avec les termes du Pacte, il do i t
rendre des mesures immédiates pour se
égager de ees obligations.

If both parties to the dispute when so
invited refuse to accept the obligations
of membership in the League for the
purposes of such dispute, the Council may
take such measures and make such recommendations
as will prevent hostilities
and will result in the settlement of the
dispute.

Artide 18.

Every treaty or international engagement
entered into hereafter by any
Member of the League shall be forthwith
registered with the Secretariat and shall
as soon as possible be published by it.
No such treaty or international engagement
shall be linding until so registered.

Artide 19.

The Assembly may from time to time
advise the reconsideration by Members of
the League of treaties wich have become
inapplicable and the consideration of international
conditions whose continuance
might endanger the peace of the world.

Artide 20.

The Members of the League severally
agree that this Covenant is accepted as
abrogating all obligations or understandings
inter se which are inconsistent
with the terms thereof, and solemnly
undertake that they will not hereafter
enter into any engagements inconsistent
with the terms thereof.

In case any Member of the League
shall before becoming a Member of the
League, have undertaken any obligations
inconsistent with the terms of this
Covenant, it shall be the duty of such
Member to take immediate steps to procure
its release from such obligations.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Article 21. Article 21.

Les engagements internationaux, tels Nothing in this Covenant shall be
que les traités d’ arbitrage, et les ententes deemed to affect the validity of interrégionales,
comme la doctrine de Monroe, national engagements, such as treaties of
qni assurent le maintien de la paix, ne arbitration or regional understandings
sont considérés comme incompatibles avec like the Monroe doctrine, for securing the
aucune des dispositions du présent Pacte. maintenance of peace.

Artide 22.

Les principes suivants s’appliquent aux
colonies et territoires qui, ä la suite de
la guerre, ont cessé d’étre sous la souveraineté
des États qui les gouvernaient précédemment
et qui sont habités par des
peuples non encore capables de se diriger
eux-mémes dans les conditions particuliérement
difficiles du monde möderne.
Le bien-étre et le développement de ees
peuples förment une mission sacrée de
civilisation, et il convient d’incorporer
dans le présent Pacte des garanties pour
raccomplissement de cette mission.

La meilleure méthode de réaliser pratiquement
ce principe est de confier la
tutelle de ees peuples aux nations développées
qui, en raison de leurs ressources,
de leur expérience ou de leur position
géographique, sont le mieux ä méme
d’assumer cette responsabilité et qui consentent
ä 1’accepter: elles exerceraient cette
tutelle en qualité de Mandataires et au
nom de la Société.

Le caractére du mandat doit différer
suivant le degré de développement du
peuple, la situation géographique du
terntoire, ses conditions économiques et
toutes autres circonstances analogues.

Certaines communautés, qui appartenaient
autrefois ä 1’Empire ottoman, ont
atteint un degré de développement tel
que leur existence comme nations indépendantes
peut étre reconnue provisoirement,
å la condition que les conseils et
l’aide d’un Mandataire guident leur administration
jusqu’au moment ou elles

Artide 22.

To those colonies and territories which
as a consequence of the late war have
ceased to be under the sovereigty of
the States which formerly governed them
and which are inhabited by peoples not
yet able to stånd by themselves under
the strenuous conditions of the modern
world, there should be applied the principle
that the well-being and development
of such peoples form a sacred trust
of civilisation and that securities for the
performance of this trust should be
embodied in this Covenant.

The best method of giving practical
effeet to this principle is that the tutelage
of such peoples should be entrusted to
advanced nations who by reason of their
resources, their experience or their geographical
position can best undertake
this responsibility and who are willing
to accept it, and that this tutelage should
be exercised by them as Mandatories on
behåll'' of the League.

The characters of the mandate must
differ according to the stage of the
development of the people, the geographical
situation of the territory, its
economic conditions and other similar
circumstances.

Certain communities formerly belonging
to the Turkish Empire have reached a
stage of development where their existence
as independent nations can be
provisionally recognised subject to the
rendering of administrative advice and
assistance by a Mandatory until such time
as they are able to stånd alone. The

Kuni/l. Maj ds proposition nr .90.

129

seront capables de se conduire seules.
Les vceux de ees communautés doivent
étre pris d’abord en considération pour
le choix du Mandataire.

Le degré de développement ou se trouvent
d’autres peuples, spéci.alement ceux
de 1’At''rique centrale, exige que le Mandataire
y assume 1’administration du territoire
å des conditions qui, avec la prohibition
d’abus, tels que la traite des esclaves,
le träde des armes et celui de 1’alcool,
garantiront la liberté de conscience et de
religion, sans autres limitations que celles
que peut imposer le maintien de l’ordre
public et des bonnes moeurs, et l’interdiction
d’établir des fortifications ou des
bases militaires ou navales et de donner
aux indigénes une instruetion militaire,
si ce n’est pour la police ou la défense
du territoire et qui assureront également
aux autres Membres de la Société des
conditions d’égalité pour les échanges et
le commerce.

Enfin il y a des territoires, tels que le
Sud-Ouest africain et certaines iles du
Pacifique austral, qui, par suite de la
faible densité de leur population, de leur
superficie restreinte, de leur éloignement
des centres de civilisation, de leur contiguité
géographique au territoire du Mandataire,
ou d’autres circonstances, ne
sauraient étre mieux administrés que sous
les lois du Mandataire, Gömme une partie
intégrante de son territoire, sous réserve
des garanties prévues plus haut dans
1’intérét de la population indigéne.

Dans tous les cas le Mandataire doit
envoyer au Conseil un rapport annuel
concernant les territoires dont il a la
charge.

Si le degré d’autorité, de contröle ou
d’administration å exercer par le Mandataire
n’a pas fait l’objet d’une Convention
antérieure entre les Membres de la
Société, il sera expressément statué sur
ees points par le Conseil.

Une Commission permanente sera
chargée de recevoir et d’examiner les

Bihang till riksdagens protokoll 1920.

wishes of these communities must be a
principal considération in the selection of
the Mandatory.

Other peoples, especially those of Central
Africa, are åt such a stage that the
Mandatory must be responsible for the
administration of the territory under
conditions which will guarantee freedom
of conscience and religion, subject only to
the maintenance of public order and
morals, the prohibition of abuses such as
the slave trade, the arms traffic and the
liquor traffic, and the prevention of the
establishment of fortifications or military
and naval bases and of military training
of the natives for other than police purposes
and the defence of territory, and
will also secure equal opportunities for
the trade and commerce of other Members
of the League.

There are territories, such as Southwest
Africa and certain of the South
Pacific Islands, which, owing to the
sparseness of their population, or their
small size, or their remoteness from the
centres of civilisation, or their geographical
contiguity to the territory of the
Mandatory, and other circumstances, can
be best administered under the laws of
the Mandatory as integral portions of
its territory, subject to the safeguards
above mentioned in the interests of the
indigenous population.

In every esse of mandate, the Mandatory
shall render to the Council an annual
report in reference to the territory commited
to its charge.

The degree of authority, control, or
administration to be exercised by the
Mandatory shall, if not previously agreed
upon by the Members of the League, be
explicitly defined in each case by the
Council.

A permanent Commission shall be
constituted to receive and examine the

1 saml. 75 käft. (Nr 90.) 17

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

rapports annuels des Mandataires et de
donner au Conseil son avis sur toutes
questions relatives å l’exécution des mandats.

Article 23.

Sous la réserve, et en conformité des
dispositions des Conventions internationales
actuellement existantes ou qui
seront ultérieurement conclues, les Membres
de la Société:

a) s’efforceront d’assurer et de maintenir

des conditions de travail équitables
et humaines pour l’homme, la
fem me et 1’enfant sur leurs propres
territoires, ainsi que dans tous
pays auxquels s’étendent leurs reJations
de commerce et d’industrie,
et, dans ce but, d’établir et
d’entretenir ies organisations internationales
nécessaires;

b) s’engagent å assurer le traitement

équitable des population indigénes
dans les territoires soumis å leur
administration;

c) chargent la Société du contröle ge neral

des accords relatifs ä la
traite des femmes et des enfants,
du trafic de l’opium et autres
drogues nuisibles;

d) chargent la Société du contröle géné ral

du commerce des armes et des
munitions a\ec Jes pays ou le
contröle de ce commerce est indispensable
å 1’intérét commun;

e) prendront les dispositiöns nécessaires

pour assurer la garantie et le
maintien de la liberté des Communications
et du transit, ainsi
qu’un équitable traitement du commerce
de tous les Membres de la
Société, étant entendu que les
nécessités spéciales des régions
dévastées pendant la guerre de
1914-1918 aevront étre prises en
considération;

annual reports of tbe Mandatories and
to advise tbe Council on all matters
relating to the observance of the mandates.

Artide 23.

Subject to and in accordance with the
provisions of international conventions
existing or hereafter to be agreed upon,
the Members of the League:

(a) will endeavour to secure and maintain
fair and humane conditions of labour
for men, women, and children,
both in their own countries and
in all countries to which their
commercial and industrial relations
extend, and for that purpose will
establish and maintain the necessär
international organisations;

(b) undertake to secure just treatment
of the native in habitants of territories
under their control;

(c) will entrust the League with the
general supervision o ver the execution
of agreements with regard
to the traftic in women and children,
and the traffic in opium and
other dangerous drugs;

(id) will entrust the League with the
general supervision of the träde
in arms and ammunition with the
countries in which the control of
this traffic is necessary in the
common interest;

(e) will make provision to secure and
maintain freedom ofcommunications
and of transit and equitable treatment
for the commerce of all
Members of the League. In this
connection, the special necessities
of the regions devastated during
the war of 1914—1918 shall be
home in mind;

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

131

/) s’efforceront de prendre des mesures
d’ordre International pour prévenir
et combattre les maladies.

Article 24.

Tous les bureaux internationaux antérieurement
établis par traités collectifs
seront, sous réserve de 1’assentiment des
Parties, placés sous 1’autorité de la Société.
Tous autres bureaux internationaux
et toutes Commissions pour le réglement
des affaires d’intérét international
()ui seront créés ultérieurement, seront
placés sous 1’autorité de la Société.

Pour toutes questions d’intérét international
réglées par des conventions générales,
mais non soumises au contröle
de Commissions ou de bureaux internationaux,
le Secrétariat de la Société
devra, si les Parties le demandent et si
le Conseil y consent, réunir et distribuer
toutes informations utiles et préter toute
Passistance nécessaire ou désirable.

Le Conseil peut déeider de faire rentrer
dans les dépenses du Secrétariat celles
de tout bureau ou Commission placé sous
1’autorité de la Société.

Artide 25.

Les Membres de la Société s’engagent
å encourager et favoriser Pétablissement
et la coopération des organisations volontaires
nationales de la Croix-Rouge, dument
autorisées, qui ont pour objet
1’améli oration de la santé, la défense préventive
contre la maladie et l’adoucissement
de la souffrance dans le monde.

Artide 26.

Les amendements au présent Pacte
entreront en vigueur dés leur ratification

(/) will lendeavour to take steps in matters
of international concern for the
prevention and control of disease.

Artide. 24.

There shall be placed under the direction
of the League all international
bureaux already established by general
treaties if the parties to such treaties
consent. All such international bureaux
and all commissions for the regulation
of matters of international interest hereafter
constituted shall be placed under
the direction of the League.

In all matters of international interest
which are regulated by general conventions
but which are not placed under
control of international bureaux or commissions,
the Secrétariat of the League
shall, subject to the consent of the Council
and if desired by the parties, collect
and distribute all relevant information
and shall render any other assistance
which may be necessary or desirable.

The Council may include as part of
the expenses of the Secrétariat the expenses
of any bureau or commission
which is placed under the direction of
the League.

Artide 25.

The Members of the League agree to
encourage and promote the establishment
and co-operation of duly authorised voluntary
national Red Cross organisations
having as purposes the improvement of
health, the prevention of disease and the
mitigation of stoffering throughout the
world.

Article 26.

Amendments to this Covenant will
take effect when ratified by the Members

132

Kungl. Majds proposition nr 90.

par les Hembres de la Société, dont les
Représentants composent le Conseil, et
par majorité de ceux dont les Représentants
förment l’Assemblée.

Tout Membre de la Société est libre
de ne pas accepter les amendements apportés
au Pacte, auquel cas il eesse de
iaire partie de la Société.

of the League whose Representatives
compose the Council and by a majority
of the Members of the League whose
Representatives compose the Assembly.

No such amendment shall bind any
Mera ber of the League which signifies its
dissent therefrom, but in that case it
shall cease to be a Member of the League.

I. Membres Originaires de la I. Original Membres of the
Société des Nations Signataires League of Nations Signatories
du Traité de Paix. of the Treaty of Peace.

Etats-Unis d’Amé-	Haiti.	United States of	Haiti.
RIQUE.	Hedjaz.	America.	Hedjaz.
Belgique.	Honduras.	BELGrUM.	Honduras.
Bolivie.	Italie.	Bolivia.	Italy.
Brésil.	Japon.	Brazil.	Japan.
Empire Britanniqoe. Libéria.	British Empire.	Liberia.
Canada.	Nicaragua.	Canada.	Nicaragua.
Australie.	Panama.	Australia.	Panama.
Afrique do Sod.	Pérou.	South Africa.	Peru.
Nodvelle-Zélande.	POLOGNE.	New Zealand.	Poland.
Inde.	Portugal.	India.	Portugal.
Chine.	Roumanie.	China.	Roumania.
Cuba.	État Serbe-	Cuba.	Serb-K ro a t-
Equateur.	Croate-Slovéne.	Ecuador.	Slovene-State.
France.	SlAM.	France.	SlAM.
Gréce.	Tchéco-Slovaquie.	Greece.	Czecho-Slovakia .
Guatémala.	Uraguay.	Guatemala.	Uruguay.

Etats Invités å Accéder au Pacte. States Invited to Accede to the

Covenant.

Argentine.

Chili.

Colombie.

Pays-Bas.

Perse.

Salvador.

Argentine Republik Persia.
Chili. Salvador.

Colombia. Spain.

Kungl. Majds proposition nr 90.

133

Danemark

Espagne.

Norvége.

Paraguay.

SuÉDE.

SUISSE.

Vénézuela.

Denmark.

Netherlands.

Norway.

Paraguay. 11

Sweden.

SWITZERLAND.

Venezuela.

11. Premier Secrétaire général II. First Secretary general of
de la Société des Nations. the League of Nations.

L’Honorable Sir James Eric Drummond, The Honourable Sir James Eric Drummond,
K. C. M. G., C. B. K. C. M. G., C. B.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Förbundets

samman sättning.

Översättning.

Förbundsakt för nationernas förbund.

De höga fördragsslutande parterna,

vilka anse, att det, för främjande av samarbetet mellan nationerna
samt tryggande åt dem av fred och säkerhet, är av vikt

att antaga vissa förpliktelser att icke gripa till krig,

att underhålla öppna samt på rätt och heder grundade internationella
förbindelser,

att noggrant iakttaga den internationella rättens föreskrifter, vilka
hädanefter komma att erkännas såsom rättesnöre för regeringarnas
handlande,

att vid de inbördes förbindelserna mellan ordnade samhällen upprätthålla
rättvisa och samvetsgrant hålla i helgd fördragsenliga förpliktelser,

antaga denna akt om upprättande av nationernas förbund.

Art. 1.

Ursprungliga medlemmar av nationernas förbund äro de signatärmakter,
som nämnas i bilagan till denna akt, ävensom de jämväl i sagda
bilaga angivna stater, vilka komma att utan förbehåll ansluta sig till
förbundsakten genom en inom två månader efter aktens ikraftträdande
till sekretariatet ingiven förklaring. Om sådan förklarings avgivande
skall meddelande lämnas förbundets övriga medlemmar.

Varje i bilagan ej angiven stat, dominion eller koloni med självstyrelse
må bliva medlem av förbundet, därest förbundsförsamlingen
med två tredjedelars majoritet uttalar sig för dess upptagande, samt
under förutsättning, att den lämnar betryggande garantier för sin uppriktiga
avsikt att iakttaga sina internationella förpliktelser, och godtager
förbundets bestämmelser beträffande dess stridskrafter och rustningar i
avseende å här, flotta och luftvapen.

Kung!. Maj:ts proposition nr 90.

13ö

Varje medlem av förbundet må två år efter verkställd uppsägning''
utträda ur förbundet, under villkor att samtliga dess internationella förpliktelser,
däri inbegripna förpliktelserna enligt denna akt vid tidpunkten
för dess utträde, blivit uppfyllda.

Art. 2.

Förbundets i denna akt bestämda verksamhet utövas genom eu Organ,
församling samt ett råd, med biträde av ett permanent sekretariat.

x\rt. 3.

Församlingen består av ombud för förbundets medlemmar. Församlingen

Den sammanträder med bestämda mellantider samt dessutom vid
varje tillfälle, då omständigheterna sådant påfordra, å den ort, som är
förbundets säte, eller å annan ort, som må bliva bestämd.

Församlingen är behörig att till behandling upptaga varje fråga,
som faller inom förbundets verksamhetsområde eller som berör världsfreden.

Varje medlem av förbundet må i församlingen hava högst tre
ombud och äger endast en röst.

Art. 4.

Rådet består av ombud för de allierade och associerade huvud- Rädet.
makterna1) samt för fyra andra medlemmar av förbundet. Dessa fyra
medlemmar skola fritt utses av församlingen vid tidpunkter, som denna
efter eget gottfinnande bestämmer. Intill dess ombud tillsatts för de av
församlingen första gången utsedda fyra förbundsmedlemmar, skola ombud
för Belgien, Brasilien, Spanien och Grekland vara ledamöter i rådet.

Med bifall av församlingens majoritet må rådet utse andra medlemmar
i förbundet att vara permanent representerade i rådet. Det må
med dylikt bifall jämväl öka antalet av de medlemmar i förbundet, som
skola av församlingen utses att vara representerade i rådet.

Rådet sammanträder, när omständigheterna sådant påfordra, dock
minst en gång om året, å den ort, som är förbundets säte, eller å
annan ort, som må bliva bestämd.

'') Enligt fred straktaten i Versailles av den 28 juni 1919 avses med detta uttryck
Amerikas Förenta stater, Brittiska riket, Frankrike, Italien och Japan.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Rådet är behörigt att till behandling upptaga varje fråga, som faller
inom förbundets verksamhetsområde eller som berör världsfreden.

Envar icke i rådet representerad medlem av förbundet skall inbjudas
att, då en fråga, som speciellt berör dess intressen, dragés inför
rådet, dit sända ett ombud, som vid frågans handläggning skall hava
säte och stämma därstädes.

Varje i rådet representerad medlem av förbundet har där endast en
röst och ett ombud.

Art. 5.

amXdgen För åvägabringande av beslut av församlingen eller rådet kräves

och rådet. enhällighet av de vid sammanträdet representerade medlemmarne, med
mindre för visst fall annat är uttryckligen stadgat i denna akt eller i
föreliggande traktat.1)

Alla vid församlingens eller rådets sammanträden förekommande
frågor rörande förfarandet, däri inbegripet tillsättande av utskott för
utredning av särskilda frågor, avgöras av församlingen eller rådet; beslut
i sådana frågor fattas med enkel majoritet av de medlemmar av förbundet,
som äro företrädda vid sammanträdet.

Kallelse till församlingens och rådets första sammanträde skall utfärdas
av Amerikas Förenta staters president.

Art. 6.

Det permanenta sekretariatet har sin verksamhet ä den ort, som är
förbundets säte. Det innefattar en generalsekreterare tillika med de
sekreterare och den övriga personal, som må finnas erforderlig.

Den förste generalsekreterarens namn är angivet i bilagan. För
framtiden skall generalsekreteraren utnämnas av rådet med godkännande
av församlingens majoritet.

Vid sekretariatet anställda sekreterare och övrig personal tillsättas
av generalsekreteraren med godkännande av rådet.

Förbundets generalsekreterare är självskriven generalsekreterare i
församlingen och hos rådet.

Utgifterna för sekretariatet bestridas av förbundets medlemmar och
fördelas dem emellan i samma förhållande, som fastställts beträffande
kostnaderna för Världspostföreningens internationella byrå. *)

*) Fredstraktaten i Versailles av den 28 juni 1919.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

137

Art. 7.

Förbundets säte är Geneve.

Rådet äger att när som helst besluta om dess förläggande till
annan ort.

Samtliga befattningar bos förbundet eller till detsamma anknutna
organ, däri inbegripet sekretariatet, äro i lika mån tillgängliga för män
och kvinnor.

De av medlemmarna i förbundet utsedda ombuden samt förbundets
tjänstemän åtnjuta, då de befinna sig i tjänsteutövning, diplomatiska
privilegier och immuniteter.

Byggnader och mark, som disponeras av förbundet, av dess organ
eller för dess sammanträden, äro okränkbara.

Art. 8.

Förbundets medlemmar förklara sig erkänna, att fredens bevarande
erfordrar de nationella rustningarnas begränsning till det minimum, som
är förenligt med den nationella säkerheten och med genomförandet av
internationella förpliktelser förmedelst en samfälld aktion.

Rådet skall, under hänsyntagande till varje stats geografiska läge
och övriga för staten säregna förhållanden, utarbeta planer till en dylik
begränsnings genomförande, vilka skola underställas de särskilda regeringarna
för prövning och avgörande.

Dessa planer skola åtminstone vart tionde år göras till föremål för
ny prövning samt, därest så skulle befinnas erforderligt, ändring.

Sedan de blivit av de särskilda regeringarna godkända, må den sålunda
fastställda gränsen för rustningarna icke utan rådets medgivande överskridas.

Förbundets medlemmar, som äro eniga om att tillverkningen genom
enskilda företag av ammunition och krigsmateriel giver anledning till
allvarliga betänkligheter, uppdraga åt rådet att taga under övervägande,
huru de skadliga verkningarna av sådan enskild tillverkning må kunna
förebyggas, varvid behörig hänsyn skall tagas till de behov, som förefinnas
hos sådana medlemmar av förbundet, som icke äro i stånd att
själva tillverka den ammunition och krigsmateriel, som är erforderlig för
deras säkerhet.

Förbundets medlemmar förplikta sig att på det mest öppna och
fullständiga sätt lämna varandra alla upplysningar med avseende å
omfattningen av deras rustningar, deras program för här, flotta och luftvapen
samt förhållandena inom de industrier, vilka kunna utnyttjas för
krigsändamål.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 käft. Nr 90.

Sate och
imranniteter.

Begränsning
av rustningarna.

Militär kommission.

Upprätthållande
av
territoriell
integritet och
oberoende.

Krigshot.

Förhandling
i händelse
av tvist.

138 Kungl. Majds proposition nr 90.

Art. 9.

En ständig kommission skall inrättas för att tillhandagå rådet med
anvisningar beträffande utförandet av bestämmelserna i artiklarna 1 och
8 samt i allmänhet beträffande militära och marina frågor ävensom frågor
rörande luftväsendet.

Art. 10.

Förbundets medlemmar förplikta sig att respektera och att gentemot
alla yttre angrepp upprätthålla förbundets samtliga medlemmars territoriella
integritet och förhandenvarande politiska oberoende. Därest sådant
angrepp äger rum, eller hot om eller fara för sådant angrepp föreligger,
skall rådet taga under övervägande, på vad sätt nu ifrågavarande förpliktelse
skall genomföras.

Art. 11.

Uttryckligen förklaras härmed, att varje krig eller krigshot, oberoende
av om någon av förbundets medlemmar omedelbart därav beröres,
vidkommer förbundet i dess helhet, samt att förbundet bör taga de mått
och steg, som må finnas lämpliga och ägnade att verksamt trygga freden
mellan staterna. I sådant fall sammankallar generalsekreteraren omedelbart
rådet på begäran av vilken som helst av förbundets medlemmar.

Dessutom förklaras, att envar av förbundets medlemmar äger att
vänskapligen fästa församlingens eller rådets uppmärksamhet på varje
omständighet, som är av beskaffenhet att ogynnsamt inverka på de internationella
förbindelserna samt tillfölje härav hotar att störa freden eller
det goda samförståndet mellan folken, varpå freden beror.

Art. 12.

Förbundets medlemmar äro ense om att, därest mellan dem skulle
uppkomma någon tvist, som är ägnad att medföra brytning, de skola
hänskjuta densamma antingen till domstolsfprfarande eller ock till rådets
prövning. De överenskomma jämväl att i intet fall gripa till krig, förrän
tre månader förflutit efter det att domstolens utslag fallit eller rådet
avgivit sitt yttrande.

I alla de fall, som avses i denna artikel, skall domen givas inom
skälig tid och rådets yttrande föreligga inom sex månader efter det
tvisten dit hänskjutits.

Kung!. Maj:ts proposition nr 90.

139

Art. 13.

Förbundets medlemmar överenskomma att, närhelst mellan dem Skiljedom.
eu tvist uppstår, som enligt deras mening är ägnad att underkastas
domstols avgörande och icke kan på diplomatisk väg bringas till en tillfredsställande
lösning, tvisten i sin helhet skall hänskjutas till domstolsbehandling.

Till tvister, som i allmänhet äro ägnade att avgöras av domstol,
förklaras höra de, som angå tolkningen av fördrag, inrernationellt-rättsliga
spörsmål, förefintligheten av någon omständighet, som, därest den konstateras,
skulle innebära åsidosättande av en internationell förpliktelse, eller
storleken och arten av den gottgörelse, som bör givas i fall av dylik
förpliktelses åsidosättande.

Den domstol, till vilken målet hänskjutes, skall vara den, varom
i det särskilda fallet parterna överenskomma, eller som finnes stadgad i
tidigare fördrag mellan dem.

Förbundets medlemmar förplikta sig att ärligt ställa sig meddelad
dom till efterrättelse samt att icke gripa till krig mot någon medlem av
förbundet, vilken fogar sig efter dom. Underlåter part att ställa sig dom
till efterrättelse, föreslår rådet åtgärder, som skola åvägabringa domens
verkställande.

Art. 14.

Åt rådet uppdrages att utarbeta förslag rörande inrättande av en. Fast
fast internationell domstol och att underställa detsamma förbundets med-in domstol"1
lemmar. Denna domstol skall vara behörig att döma i alla tvister av internationell
natur, som parterna underställa densamma. Den skall därjämte
avgiva utlåtande i varje tvist eller fråga, som hänskjutes till densamma
av rådet eller församlingen.

Art. 15.

För den händelse att mellan medlemmar av förbundet uppstår en Provning av
‘tvist, som synes kunna leda till brytning mellan dem, och denna tvist ^e0rm
icke hänskjutits till domstolsförfarande i enlighet med art. 13, överens-församlingen,
komma förbundets medlemmar att hänskjuta saken till rådet. För sådant
ändamål är det tillräckligt, att part underrättar generalsekreteraren om
tvistens förefintlighet, varefter denne har att vidtaga alla nödiga åtgärder
i och för sakens fullständiga utredning och prövning.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Parterna böra snarast möjligt framlägga sina yrkanden jämte alla
fakta och handlingar, som hava betydelse för deras bedömande. Rådet
må omedelbart förordna om offentliggörande av vad sålunda framlagts.

Det åligger rådet att söka åvägabringa tvistens biläggande. Därest
detta lyckas, skall rådet offentliggöra, i den omfattning det så finner lämpligt,
en redogörelse, upptagande de faktiska omständigheterna rörande
tvisten, de förklaringar, som därav må föranledas, samt förlikningsvillkoren.

Har tvisten icke kunnat biläggas, skall rådet utarbeta och offentliggöra
en rapport, vilken efter omröstning fastställts antingen enhälligt
eller genom majoritetsbeslut, och vilken skall innehålla, jämte redogörelse
för de med tvisten förbundna omständigheter, de förslag till lösning, som
rådet anser rättvisa och i det föreliggande fallet lämpliga.

Varje i rådet företrädd medlem av förbundet kan likaledes offentliggöra
en framställning av det faktiska sakförhållandet rörande tvisten
tillika med sina egna slutsatser.

Om rådets rapport antagits enhälligt, dock utan inberäknande av
de röster, som avgivas av parternas ombud, förplikta sig förbundets medlemmar
att icke gripa till krig mot part, som ställer sig det slut, rapporten
innehåller, till efterrättelse.

I händelse rådet för sin rapport icke lyckats erhålla enhällig anslutning
av ledamöterna, de tvistande parternas ombud ej inräknade,
förbehålla sig förbundets medlemmar rätt att handla så som de anse
nödvändigt för rättens och rättvisans hävdande.

Om en av parterna gör gällande och rådet erkänner, att tvisten
rör en fråga, som det enligt internationell rätt tillkommer denna part
att ensam avgöra, skall rådet konstatera detta i en rapport utan att
därvid anbefalla någon viss lösning.

Rådet må i alla i denna artikel avsedda fall hänskjuta tvisten
till församlingen. På begäran av part skall tvisten ock hänskjutas till
församlingen, därest dylik begäran framställes inom fjorton dagar från
det tvisten hänskjutits till rådet.

Då mål hänskjutits till församlingen, skola bestämmelserna i denna
artikel och i art. 12 beträffande rådets verksamhet och befogenhet äga
tillämpning i avseende å församlingens verksamhet och befogenhet; dock
att en rapport, som avgivits av församlingen och för vilken rösta därvarande
ombud för de medlemmar av förbundet, som äro företrädda i
rådet, samt en majoritet av förbundets övriga medlemmar, parternas ombud
ej inräknade, skall anses hava samma verkan som en rapport, vilken
enhälligt antagits av rådets ledamöter, parternas ombud ej inräknade.

Kuni/l. Maj:ts proposition nr 90.

141

Art. 16.

Om medlem av förbundet griper till krig i strid mot sina förpliktelser
enligt artiklarna 12, 13 eller 15, skall ifrågavarande stat anses därigenom
utan vidare hava begått eu krigshandling emot samtliga övriga
medlemmar av förbundet. Dessa förbinda sig att omedelbart avbryta alla
förbindelser av kommersiell eller finansiell art med den fördragsbrytande
staten, att förbjuda alla förbindelser mellan sina innebyggare och innebyggare
i ifrågavarande stat samt att förhindra alla förbindelser av finansiell,
kommersiell eller personlig art mellan denna stats innebyggare och
innebyggare i varje annan stat, oberoende därav, huruvida den tillhör
förbundet eller ej.

Det åligger i sådant fall rådet att föreslå de särskilda regeringar,
saken angår, med vilka lånt-, sjö- eller luft-stridskrafter de särskilda förbundsmedlemmarna
skola bidraga till de väpnade styrkor, som skola användas
till hävdande av förbundsförpliktelsernas helgd.

Förbundets medlemmar överenskomma vidare att, vid tillämpningen
av de i denna artikel förutsedda ekonomiska åtgärder, ömsesidigt
understödja varandra i syfte att så mycket som möjligt nedbringa därav
följande förluster och olägenheter. De skola likaledes ömsesidigt stödja
varandra i motstånd mot de särskilda åtgärder, som av en fördragsbrytande
stat må riktas mot någon av dem. De skola vidare vidtaga
erforderliga åtgärder för att, envar inom sitt statsområde, underlätta fri
passage för styrkor tillhörande förbundsmedlem, som deltager i gemensamma
åtgärder till skydd för förbundsförpliktelsernas helgd.

Varje medlem av förbundet, som brutit mot någon av de ur förbundsakten
härflytande förpliktelser, må uteslutas ur förbundet genom
ett av rådet fattat beslut, som biträdes av ombuden för alla övriga, i
rådet företrädda medlemmar av förbundet.

Art. 17.

Därest tvist uppstår mellan två stater, av vilka endast den ena
är medlem av förbundet, eller mellan stater, av vilka ingendera tillhör
förbundet, skola den eller de stater, som icke tillhöra förbundet, inbjudas
att, för tvistens lösande, på villkor, som rådet må finna rättvisa, åtaga
sig de förpliktelser, som äro förenade med medlemskap i förbundet. Har
sådan inbjudan antagits, skola bestämmelserna i artiklarna 12 16 äga

tillämpning med de jämkningar, som av rådet ma anses befogade.

Sedan inbjudan blivit utfärdad, skall rådet omedelbart inleda eu

Sanktioner.

Tvist som
berör en eller
flera stater
utanför förbundet.

142

Kungl. Majds proposition nr 90.

Registrering
av fördrag.

Förnyad
prövning av
fördrag.

Med förbundsakten

oförenliga
fördrag.

Med förbnndsakten

förenliga
fördrag.

utredning rörande tvisten samt föreslå de åtgärder, som i det föreliggande
fallet må synas lämpligast och mest effektiva.

Därest den inbjudna staten vägrar att för tvistens lösande åtaga
sig de förpliktelser, som äro förenade med medlemskap i förbundet, och
griper till krig mot någon medlem av förbundet, skola bestämmelserna i
art. 16 anses tillämpliga mot den inbjudna staten.

Om båda parterna efter inbjudan vägra att för tvistens biläggande
åtaga sig de förpliktelser, som äro förenade med medlemskap i förbundet,
äger rådet vidtaga sådana åtgärder samt framställa sådana förslag, som
äro ägnade att förebygga fientligbeter och leda till tvistens lösning.

Art. 18.

Varje hädanefter av någon förbundsmedlem ingånget fördrag eller
gjort åtagande av mellanfolklig art skall omedelbart registreras bos sekretariatet
samt så skyndsamt som möjligt av detta offentliggöras. Intet
sådant mellanfolkligt fördrag eller åtagande skall vara bindande, förrän
det blivit registrerat.

Art. 19.

Församlingen må tid efter annan föreslå förbundets medlemmar
att taga under omprövning fördrag, som blivit otillämpliga, ävensom
förhållanden av internationell betydelse, vilkas fortbestånd skulle kunna
utgöra en fara för världsfreden.

Art. 20.

Förbundets medlemmar erkänna, var och en i vad på honom ankommer,
att genom denna förbundsakt avskaffas alla mellan två eller
flera av dem bestående förpliktelser eller överenskommelser, vilka äro
oförenliga med förbundsaktens bestämmelser, och de förbinda sig högtidligen
att icke hädanefter åtaga sig några dylika förpliktelser.

Därest någon medlem av förbundet före sitt inträde i detsamma
åtagit sig förpliktelser, som äro oförenliga med förbundsakten, åligger
det denna medlem att omedelbart vidtaga åtgärder i syfte att vinna befrielse
från ifrågavarande förpliktelser.

Art. 21.

Mellanfolkliga fördrag, sådana som skilj edomsavtal och överenskommelser
hänförande sig till vissa områden, såsom Monroe-doktrinen,

Kanyl. Majds proposition nr 00.

143

vilka åsyfta att trygga fredens bevarande, anses icke oförenliga med någon
bestämmelse i denna akt.

Art. 22.

Beträffande de kolonier och territorier, vilka till följd av världskriget
upphört att stå under de staters överhöghet, som tidigare styrde
dem, och vilka behos av folk, som ännu ej äro i stånd att under de i den
moderna världen rådande svåra förhållandena själva tillvarataga sina intressen,
bör gälla den grundsats, att dessa folks välbefinnande och utveckling
utgöra en helig uppgift för civilisationen, och att garantier för
denna uppgifts fullgörande böra intagas i förbundsakten.

Bästa sättet att förverkliga denna grundsats är, att förmynderskap
för sådana folk anförtros åt framskridna nationer, vilka genom sina hjälpkällor,
sin erfarenhet eller sitt geografiska läge bäst äro i stånd att åtaga
sig ansvar av denna art, och vilka äro därtill villiga, samt att ifrågavarande
nationer å förbundets vägnar och såsom dess befullmäktigade
utöva detta förmynderskap.

Fullmaktens (mandatets) karaktär måste växla i mån av folkets
utvecklingsståndpunkt, områdets geografiska läge och ekonomiska betingelser
samt andra liknande omständigheter.

Vissa samhällen, som tidigare tillhörde turkiska riket, hava nått
eu sådan utvecklingsgrad, att deras ställning såsom oberoende nationer
provisoriskt kan erkännas, dock att de, intill dess att de bliva i stånd att
själva tillvarataga sina intressen, skola för sin förvaltning mottaga råd
och hjälp av en befullmäktigad stat. Vid utseende av sådan stat skola
dessa samhällens önskningar i första rummet komma i betraktande.

Andra folk, särskilt Centralafrikas, stå på en sådan ståndpunkt,
att den befullmäktigade staten måste vara ansvarig för områdets förvaltning
i enlighet med betingelser, som förebygga missbruk sådana som
slavhandel, vapenhandel samt handel med spirituösa, garantera samvetsoch
religionsfrihet, med allenast den begränsning, som nödvändiggöres
av den allmänna ordningens och moralens upprätthållande, förhindra befästningars
och militära eller marina basers upprättande samt infödingars
övande i vapnens bruk för annat än ordningens upprätthållande och områdets
försvarande, ävensom trygga samma möjligheter för alla till förbundet
hörande stater beträffande handel och samfärdsel.

Slutligen finnas områden, sådana som Sydvästafrika och vissa öar i
södra delen av Stilla Havet, vilka, med hänsyn till sin ringa befolkningstäthet
eller storlek, sin avlägsenhet från civilisationens centra, sin egenskap
att gränsa till den befullmäktigade staten eller andra omständigheter, bäst

Maudat.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Internationell

administra tion -

kunna förvaltas under den befullmäktigande statens lagar såsom en integrerande
del av ifrågavarande stat, med de garantier beträffande den
infödda befolkningens intressen, som ovan angivas.

I alla de fall då, på sätt i denna artikel avses, fullmakt lämnats,
skall den befullmäktigade staten till rådet avgiva en årlig rapport beträffande
det område, som anförtrotts åt dess vård.

Omfattningen av den befullmäktigade statens maktbefogenhet, uppsikt
och förvaltning skall, därest ej i förväg beträffande densamma överenskommelse
träffats mellan förbundets medlemmar, i varje särskilt fall
uttryckligen angivas av rådet.

En ständig kommission skall upprättas med uppgift att mottaga
och granska de befullmäktigade staternas årliga rapporter samt att tillhandagå
rådet med yttranden beträffande alla frågor, som hava avseende
å de anförtrodda uppdragens (mandatens) fullgörande.

Art. 23.

Under förbehåll för bestämmelserna i mellanfolkliga överenskommelser,
som redan äro gällande eller som härefter kunna komma att avslutas,
och i överensstämmelse med sådana bestämmelser förklara förbundets
medlemmar följande:

a) de skola bemöda sig att säkerställa och upprätthålla rättvisa och
humana arbetsvillkor för män, kvinnor och barn inom egna statsområden
såväl som i varje annat land, med vilket de stå i kommersiella och industriella
förbindelser, och att i detta syfte upprätta och underhålla
lämpliga internationella organisationer;

b) de åtaga sig förpliktelse att säkerställa en rättvis behandling av
den infödda befolkningen i de områden, som stå under deras förvaltning;

c) de uppdraga åt förbundet att hava överinseende över efterlevnaden
av överenskommelserna rörande vita slavhandeln, barnhandeln
samt handeln med opium och andra skadliga droger;

d) de uppdraga åt förbundet att hava överinseende över handeln med
vapen och ammunition på de länder, där kontroll över dylik handel är
i gemensamt intresse nödvändig;

e) de skola vidtaga erforderliga åtgärder för att åvägabringa och
upprätthålla kommunikationernas och transiteringens frihet, ävensom eu
rättvis behandling av alla förbundets medlemmars handel, varvid hänsyn
skall tagas till de genom kriget 1914—1918 härjade områdenas särskilda
behov;

f) de skola bemöda sig att åvägabringa vidtagandet på internationell
väg av åtgärder till förebyggande och bekämpande av sjukdomar.

Kungl. Maj ds proposition nr 90.

145

Art. 24.

Alla internationella byråer, som redan upprättats genom allmänna intematiofördrag,
skola, under förutsättning av de fördragsslutande staternas sam-nella b?r&ertycke,
ställas under förbundets ledning. Detsamma skall vara fallet med
alla de byråer och kommissioner för ordnande av frågor av mellanfolkligt
intresse, som framdeles må komma att upprättas.

I fråga om alla spörsmål av internationellt intresse, vilka regleras
av allmänna fördrag, men som icke äro ställda under överinseende av
internationella byråer eller kommissioner, skall förbundets sekretariat, om
de fördragsslutande staterna det begära och rådet därtill samtycker, samla
och utdela allt upplysningsmaterial av betydelse samt lämna allt annat
biträde, som må finnas nödigt eller önskvärt.

Rådet må bestämma, att kostnaderna för byrå eller kommission, som
ställts under förbundet, skall ingå i sekretariatets utgifter.

Art. 25.

Förbundets medlemmar förplikta sig att uppmuntra och gynna såväl Röda korset,
bildandet av frivilliga, nationella, vederbörligen auktoriserade organisationer
av Röda korset, vilka hava till ändamål förbättrande av hälsotillståndet,
förebyggande av sjukdomar och avhjälpande av lidandet i
världen, som ock samverkan mellan dylika organisationer.

Art. 26.

Ändringar i denna förbundsakt träda i kraft, när de ratificerats Revision.
av de medlemmar av förbundet, vilkas ombud bilda rådet, samt av
majoriteten av de medlemmar, vilkas ombud utgöra församlingen.

Det står varje medlem av förbundet fritt att icke antaga förändringar,
som vidtagits i förbundsakten, men den upphör därigenom att
tillhöra förbundet.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 käft. (Nr 90.)

146

Kungl. Majds proposition nr 90.

Bilaga till förbundsakten.

I. Ursprungliga medlemmar av nationernas förbund.

Stater, som undertecknat fredstraktaten:

Amerikas Förenta stater
Belgien
Bolivia
Brasilien
Brittiska Riket
Canada
Australien
Sydafrika
Nya Zeeland
Indien
Kina
Cuba
Equador
Frankrike
Grekland
Guatemala
Haiti

Hedjaz

Honduras

Italien

Japan

Liberia

Nicaragua

Panama

Peru

Polen

Portugal

Rumänien

Serbisk-Kroatisk-Slovenska

staten

Siarn

Tchecko-Slovakien

Uruguay

Stater, som inbjudas att ansluta sig till förbundsakten:

Argentina

Chile

Columbia

Danmark

Nederländerna

Norge

Paraguay

Persien

Salvador

Spanien

Sverige

Schweiz

Venezuela

H. Nationernas förbunds förste generalsekreterare: Sir James Eric
Drummond, K. C. M. G., C. B.

Kunt/l. Mai ds proposition nr 90.

147

Bil. 2.

Förslag till förbundsakt,

antaget av fredskongressen i Paris i första läsning den 14 februari 1919.

Inledning.

För att befrämja det mellanfolkliga samarbetet och för att trygga den
mellanfolkliga freden och säkerheten — genom åtagande av staterna att icke
gripa till krig, genom stadgande, att förbindelserna mellan staterna skola vara
öppna, rättvisa och hedersamma, genom uttryckligt fastslående av den internationella
rättens regler såsom norm för regeringarnas uppträdande mot varandra,
och genom upprätthållande av rättvisa och fördragens ovillkorliga helgd i förbindelserna
mellan ordnade stater — antaga de makter, som underteckna föreliggande
akt, nedanstående grundstadga för nationernas förbund.

Art. 1.

De höga fördragsslutande parternas verksamhet på grund av föreliggande
akt utövas genom konferenser av delegerade, som representera parterna, genom
tätare konferenser av ett verkställande råd samt genom ett permanent internationellt
sekretariat med säte å den ort, som skall vara sätet för nationernas
förbund.

Art. 2.

Delegeradeförsamlingen skall sammanträda med bestämda mellanrum och
dessutom från tid till annan, då sådant påfordras för behandling av ärenden, som
falla inom förbundets verksamhetsområde. Delegeradeförsamlingen skall sammanträda
ä den ort, som är förbundets säte, eller å annan ort, som finnes lämplig,
och skall bestå av ombud för de höga fördragsslutande parterna. Envar av parterna
äger i församlingen en röst men får företrädas av högst tre ombud.

Art. 3.

Verkställande rådet skall bestå av ombud för Amerikas Förenta Stater,
Brittiska riket, Frankrike, Italien och Japan samt för fyra andra stater tillhörande
förbundet. Dessa fyra stater utses av delegeradeförsamlingen enligt de

148

Kungl. Majrts proposition nr 90.

grunder och på det sätt den finner lämpligt. I avvaktan på att dessa stater utsetts,
skola representanter för ... . och för .... vara medlemmar av verkställande
rådet.1 Verkställande rådet skall sammanträda tid efter annan, när omständigheterna
sådant påfordra, och minst en gång om året på den ort, som i
varje särskilt fall bestämmes eller, därest särskilt beslut om sammanträdesorten
ej fattats, å den ort, som är förbundets säte, för att behandla alla ärenden, som
falla inom förbundets verksamhetsområde eller berör freden i världen. Inbjudan
att bevista sammanträde av rådet skall utfärdas till envar stat, vars intressen
direkt beröras av ärenden, som skola behandlas å sammanträdet; intet vid detsamma
fattat beslut skall vara bindande för en stat, som ej blivit på detta sätt
inbjuden.

Art. 4.

Alla frågor rörande förhandlingsordningen vid delegeradeförsamlingens eller
verkställande rådets sammanträden, däri inbegripet tillsättandet av utskott för
utredning av särskilda spörsmål, skola avgöras av delegeradeförsamlingen eller
verkställande rådet; beslut i sådana frågor må fattas med två tredjedelars majoritet
bland de stater, som äro företrädda vid sammanträde, där frågan är före.
Kallelse till delegeradeförsamlingens och verkställande rådets första sammanträde
skall utfärdas av Förenta Staternas president.

Art. 5.

Förbundets permanenta sekretariat skall upprättas i......som tillika

utgör förbundets säte. Sekretariatet skall innefatta de sekreterare och den övriga personal,
som må finnas erforderliga, och skall stå under ledning och överinseende av
en förbundets generalsekreterare, som skall utses av verkställande rådet. Sekreterarna
i.....skola utnämnas av generalsekreteraren, men deras utnämning

skall godkännas av verkställande rådet. Generalsekreteraren skall såsom sådan
tjänstgöra vid alla delegeradeförsamlingens och verkställande rådets sammanträden.
Utgifterna för sekretariatet skola bäras av de stater, som äro medlemmar i
förbundet, och fördelas dem emellan i samma förhållande, som fastställts beträffande
kostnaderna för världspostföreningens internationella byrå.

Art. 6.

De höga fördragsslutande parternas ombud och förbundets tjänstemän
skola., då de handla i förbundets angelägenheter, åtnjuta diplomatiska privilegier
och immuniteter. Byggnader, som disponeras av lör bundet eller dess tjänstemän
eller av ombud vid förbundsorganens sammanträden, skola åtnjuta exterritorialitet.
*)

*) Enär engelska texten till denna punkt är oklar, har den översatts efter den franska texten.

Kungl. Majrts proposition nr 00. 149

Art. 7.

Stater, som icke undertecknat förbundsakten och ej heller såsom stater,
vilka skola inbjudas att ansluta sig till förbundsakten, äro nämnda i det protokoll,
som linnes lögat vid denna handling, äga ej inträda i förbundet utan samtycke
av minst två tredjedelar av de stater, som äro företrädda i delegeradeförsamlingen;
tillträde till förbundet är öppet endast för fullt självstyrande stater,
vari skola anses innefattade dominions och kolonier. Ingen stat skall beviljas
inträde i förbundet med mindre den kan lämna betryggande garantier för sin allvarliga
föresats att iakttaga sina internationella förpliktelser, och med mindre den
ställer sig till efterrättelse de grundsatser, som må komma att av förbundet uppställas
beträffande dess militära styrkor och rustningar till lands och sjöss.

Art. 8.

De höga fördragsslutande parterna förklara sig erkänna den grundsats, att
fredens bevarande erfordrar de nationella rustningarnas begränsning till den lägsta
grad, som är förenlig med den nationella säkerheten och med internationella förpliktelsers
genomdrivande genom samfällda tvångsåtgärder, med särskild hänsyn
tagen till varje stats geografiska läge och omständigheter i övrigt; verkställande
rådet skall utarbeta plan till en dylik begränsnings genomförande. Rådet skall
även bestämma samt för vidare åtgärd meddela de särskilda staterna graden av
den beväpning och övrig militär utrustning, som är billig och rättvis i förhållande
till den proportion beträffande rustningarna, som fastställts i avrustningsprogrammet;
de gränser, som sålunda en gång må ha blivit antagna, få ej överskridas
utan tillstånd av verkställande rådet. De höga fördragsslutande parterna,
som äro eniga om att mot tillverkningen genom enskilda företag av vapen och
krigsförnödenheter allvarliga invändningar kunna resas, uppdraga åt verkställande
rådet att uppgöra förslag beträffande frågan, huru de skadliga verkningarna
av sådan enskild tillverkning må kunna förebyggas med behörig hänsyn tagen
till nödvändighetens krav i sådana länder, som icke äro i stånd att själva tillverka
den ammunition och den krigsmateriel, som äro erforderliga för deras säkerhet.
De höga fördragsslutande parterna förplikta sig att icke på något sätt undanhålla
varandra något rörande de industrier i respektive länder, vilka kunna ombildas
för krigsändamål, eller beträffande storleken av sina rustningar, och de
äro ense om, att mellan dem fullt och öppet utbyte av upplysningar om deras
rustningsprogram till lands och sjöss bör äga rum.

Art. 9.

En ständig kommission skall inrättas för att tillhandagå förbundet med
råd beträffande utförandet av bestämmelserna i artikel 8 samt beträffande militära
och marina frågor i allmänhet.

Art. 10.

De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att respektera och att mot
alla angrepp utifrån skydda de till förbundet anslutna staternas territoriella in -

150

Kungl. Maj:ts proposition nr OO.

tegritet och nuvarande politiska oberoende. Därest sådant angrepp äger rum
eller hot om eller fara för sådant angrepp föreligger, skall verkställande rådet
uppgöra förslag beträffande de medel, genom vilka nu ifrågavarande förpliktelse
skall genomföras.

Art. 11.

Varje krig eller krigshot förklaras härmed utgöra en angelägenhet, som
berör förbundet, oberoende därav, huruvida någon av de höga iordragsslutande
parterna omedelbart beröres av kriget eller krigshotet: de höga fördragsslutande
parterna förbehålla sig rätten att vidtaga varje åtgärd, som må finnas välbetänkt
och ägnad att trygga freden mellan staterna. Härmed förklaras och överenskommes
även, att det står envar av de höga fördragsslutande parterna öppet att vänskapligen
fästa delegeradeförsamlingens eller verkställande rådets uppmärksamhet

Eå varje omständighet angående förhållandet mellan staterna, som är ögnad att
ota eller störa freden dem emellan eller det goda samförståndet mellan folken,
varpå freden beror.

Art, 12.

De höga fördragsslutande parterna äro ense därom, att, därest mellan dem
skulle uppkomma tvister, vilka icke kunna utjämnas på vanlig diplomatisk väg,
de i intet fall skola börja krig utan att förut ha underkastat de frågor och ämnen,
som beröras, antingen skiljedom eller också undersökning genom verkställande
rådet; åtagandet gäller tiden intill dess att tre månader förflutit efter det
skiljedomstolens utslag fallit eller verkställande rådet avgivit förslag till förlikning;
ej heller efter denna tids utgång skola de börja krig emot en till förbundet
ansluten stat, som ställer sig skiljedomen eller förlikningsförslaget till efterrättelse.
I alla de fall, som avses i denna artikel, skall skiljedomsutslaget följa
inom rimlig tid och skall verkställande rådets förslag avgivas inom sex månader
efter tvistens hänskjutande till rådet.

Art. 13.

De höga fördragsslutande parterna äro eniga därom, att, närhelst emellan
dem en tvist eller meningsskiljaktighet uppstår, som enligt deras samstämmiga
uppfattning är ägnad att underkastas skiljedom och som ej på ett tillfredsställande
sätt kunnat, lösas på diplomatisk väg, de skola till'' skiljedom hänskjuta
hela det ämne tvisten eller meningsskiljaktigheten berör. Den domstol, till vilken
målet sålunda hänskjutes, skall vara antingen sådan domstol, varom i det
särskilda fallet överenskommelse träffas av parterna, eller sådan, som stadgas i
något mellan parterna gällande avtal. De fördragsslutande parterna överenskomma
att efter bästa förstånd och i god tro ställa sig varje avkunnat skiljedomsutslag
till efterrättelse. Underlåter part att ställa sig utslaget till efterrättelse,
skall verkställande rådet föreslå de åtgärder, som äro bäst ägnade att åvägabringa
dess genomförande.

Kungl. Maj.ts proposition nr OO.

Art. 14.

151

Verkställande rådet skall utarbeta1 plan för upprättande av en fast internationell
domstol; denna domskol skall, sedan den trätt i funktion, äga kompetens
för prövning och avgörande av varje mål, som enligt parternas samstämmiga
uppfattning är av natur att lämpligen kunna hänskjuta till ifrågavarande
domstol för avdömande i enlighet med föregående artikel.

Art. 15.

Därest mellan stater tillhörande förbundet tvist av natur att sannolikt
kunna medföra brytning mellan dem skulle uppstå, och därest denna tvist icke
hänskjutes till avdömande i enlighet med föregående artiklar, äro de höga fördragsslutande
parterna eniga om" att hänskjuta saken till prövning av verkställande
rådet. Envar av parterna i målet äger om tvistens förefintlighet underrätta
generalsekreteraren, som har att vidtaga alla nödiga åtgärder i och för sakens
fullständiga utredning och prövning. I detta syfte överenskomma parterna att
snarast möjligt meddela generalsekreteraren en framställning av sin syn på saken
jämte alla för densamma betydelsefulla fakta och handlingar; verkställande
rådet äger omedelbart förordna om ifrågavarande aktstyckens offentliggörande.
Därest rådets ansträngningar leda till tvistens biläggande, skall en redogörelse
offentliggöras med framställning av tvistens natur och förlikningsyillkoren samt
med sådana förklaringar, som må finnas lämpliga. Har tvisten ej bilagts, skall
av rådet offentliggöras en rapport, innehållande, jämte alla nödiga fakta och förklaringar,
det förslag till tvistens lösning, som rådet finner rättvist och lämpligt.
Om enhällighet bland samtliga medlemmar av rådet utom parternas ombud uppnås
rörande rapportens avfattning, äro de höga fördragsslutande parterna eniga
om att ej börja lerig mot part, som ställer sig förslaget till tvistens biläggande
till efterrättelse samt att, därest part vägrar att ställa sig förslaget till efterrättelse,
rådet skall föreslå de för förslagets genomförande erforderliga åtgärder.
Kan sådan enhällig rapport, som nyss avsågs, icke åvägabringas, är majoriteten
skyldig och minoriteten berättigad att utfärda redogörelser, innehållande såväl
framställning av vad de anse vara det faktiska sakförhållandet rörande tvisten
som även de förslag till dess biläggande, vilka de anse rättvisa och lämpliga.
Verkställande rådet må i alla i denna artikel avsedda fall hänskjuta tvisten till
delegeradeförsamlingen. På begäran av part skall tvisten på detta sätt hänskjutas
till delegeradeförsamlingen under förutsättning, att denna begäran framställes
inom 14 dagar efter tvistens framläggande.* 2 Då mål hänskjutits till delegeradeförsamlingen,
skola samtliga bestämmelser i denna artikel och i artikel 12 beträffande
verkställande rådets verksamhet och befogenhet vara tillämpliga på delegeradeförsamlingens
verksamhet och befogenhet.

'') Enligt franska texten: fastställa.

2) De två sista punkterna lyda enligt den franska texten på följande sätt: Verkställande rådet
äger i alla i denna artikel avsedda fall på framställning av part hänskjuta tvisten till delegeradeförsamlingen,
under förutsättning att sådan framställning göres inom 14 dagar efter tvistens framläggande.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Art. 16.

Därest någon av de höga fördragsslutande parterna bryter mot eller underlåter
att taga hänsyn till sina förpliktelser enligt art. 12, skall ifrågavarande
stat anses därigenom ipso facto hava begått en krigshandling emot samtliga övriga
stater, som tillhöra förbundet; dessa stater förplikta sig att omedelbart avskära
alla den fördragsbrytande statens handels- och affärsförbindelser, att förbjuda
alla förbindelser mellan sina medborgare och medborgare i ifrågavarande
stat samt att förhindra alla affärs-, handels- och personliga förbindelser mellan
denna stats medborgare och medborgare i varje annan stat, oberoende därav, huruvida
den tillhör förbundet eller ej. Det åligger i sådant fall verkställande rådet
att föreslå 1 med vilka stridskrafter till lands och sjöss var och en av de stater,
som tillhöra förbundet, skall bidraga till de väpnade styrkor, som skola användas
till skydd för förbundets grundstadga.2 De höga fördragsslutande parterna överenskomma
vidare att, vid tillämpningen av de i denna artikel förutsedda ekonomiska
åtgärder, ömsesidigt understödja varandra i syfte att så mycket som möjligt
nedbringa därav följande förluster och olägenheter. De skola likaledes ömsesidigt
stödja varandra i motståndet mot de särskilda åtgärder, som av en fördragsbrytande
stat riktas mot dem. De skola vidare bevilja genomtåg genom
sitt territorium åt väpnade styrkor tillhörande alla de förbundsstater, som samverka
till tryggande av förbundets grundstadga.2

Art. 17.

Därest tvist uppstår mellan en stat tillhörande förbundet och eu annan
stat, som icke tillhör förbundet, eller mellan stater, av vilka ingen tillhör förbundet,
överenskomma de höga fördragsslutande parterna, att den eller de stater,
som icke tillhöra förbundet, skola inbjudas att i och för tvistens lösande och på
de villkor, verkställande rådet må finna rättvisa, åtaga sig de förpliktelser, som
äro förenade med medlemskap i förbundet; har sådan inbjudan antagits, skola
ovanstående bestämmelser lända till tillämpning med de förändringar, som av förbundet
må anses påkallade. Sedan sådan inbjudan, som ovan avses, blivit utfärdad,
skall verkställande rådet omedelbart inleda en utredning rörande tvistens
faktiska och rättsliga sidor samt föreslå de åtgärder, som under föreliggande omständigheter
må synas lämpligast och mest effektiva. Därest en på sätt ovan
sägs inbjuden makt vägrar att i och för tvistens lösande åtaga sig de förpliktelser,
som äro förenade med medlemsskap i förbundet, samt mot stat, som tillhör
förbundet, vidtager åtgärd, som, verkställd av stat tillhörande förbundet, skulle
utgöra ett brott mot artikel 12, skola bestämmelserna i artikel 16 anses tillämpliga
mot den stat, som vidtager sådan åtgärd. Om båda parterna i tvisten efter
inbjudan vägra att i och för tvistens biläggande åtaga sig de förpliktelser, som
äro förenade med medlemskap i förbundet, må verkställande rådet vidtaga åtgärd
samt framställa förslag ägnade att förebygga fientligheter och leda till tvistens
biläggande.

’) Enligt franska texten: angiva.

2) Enligt franska texten: till skydd för förbundsaktens signatärmakter.

Kanal. Majds proposition nr 00.

Art. 18.

153

De höga fördragsslutande parterna äro eniga om att åt förbundet skall anförtros
det allmänna överinseendet över handeln med vapen och ammunition med
sådana länder, där kontrollen över denna handel är påkallad i gemensamt intresse.

Art. 19.

Beträffande de kolonier och territorier, vilka till följd av världskriget upphört
att stå under de staters överhöghet som tidigare styrde dem och vilka bebos
av folk, som ännu ej äro i stånd att under de i den moderna världen rådande
svåra förhållandena själva tillvarataga sina intressen, bör tillämpas den grundsats,
att dessa folks välbefinnande och utveckling utgöra en helig uppgift för civilisationen;
garantier för denna uppgifts fullgörande böra intagas i förbundsakten.
Det bästa sättet för omsättande av denna grundsats i praktiken är, att förmynderskap
för sådana folk anförtros åt framätskridna nationer, vilka genom sina
tillgångar, sin erfarenhet eller sitt geografiska läge bäst äro i stånd att åtaga
sig°ansvar av denna art, och att ifrågavarande nationer å förbundets vägnar och
såsom dess befullmäktigade utöva detta förmynderskap. Fullmaktens karaktär
måste variera med vederbörande folks utvecklingsståndpunkt, vederbörande områdes
geografiska läge och ekonomiska betingelser samt andra liknande omständigheter.

Vissa samhällen, som tidigare tillhörde turkiska riket, hava natt en sådan
utvecklingsgrad, att deras ställning såsom oberoende nationer provisoriskt kan erkännas,
dock att de intill dess att de bliva i stånd att själva tillvarataga sina
intressen skola för sin förvaltning mottaga råd och hjälp av en befullmäktigad
stat. Vid utseende av sådan stat skola dessa samhällens önskemål i första rummet
komma i betraktande. Andra folk, särskilt Centralafrikas, stå på en sådan
ståndpunkt, att den befullmäktigade staten måste vara ansvarig för vederbörande
områdes förvaltning i enlighet med betingelser, avsedda att garantera samvetsoch
religionsfrihet — med den begränsning, som nödvändiggöres av upprätthållande
av offentlig ordning och moral — förbud mot missbruk sadana som slavhandel,
vapenhandel samt handel med spirituösa, förebyggande av militära befästningars
och marina basers upprättande samt infödingars övande i vapnens bruk
för andra än polis- och försvarssyften, och ägnade att trygga samma möjligheter
för alla till förbundet hörande stater beträffande handel och samfärdsel.

Områden finnas, sådana som Sydvästafrika och vissa öar i södra delen av
Stilla Havet, vilka med hänsyn till sin ringa befolkningstäthet eller storlek, sin
avlagsenhet från civilisationens centra, sin egenskap att gränsa till den befullmäktigade
staten eller andra omständigheter bäst kunna förvaltas under den befullmäktigade
statens lagar såsom en integrerande del av ifrägavande stat med
de garantier beträffande den infödda befolkningens intressen, som ovan angivas.
1 alla fall då, på sätt i denna artikel avses, fullmakt lämnats, skall den befullmäktigade
staten till förbundet avgiva en årlig rapport beträffande det område,
som anförtrotts i dess vård. Graden av den befullmäktigade statens administrativa,
kontroll- och övriga befogenheter skall, därest ej i förväg beträffande densamma
överenskommelse träffats mellan de höga fördragsslutande parterna, ut Biliang

till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 käft. (Nr 90.) 20

154

Kungl. Majds proposition nr 90.

förligt angivas av verkställande rådet i en särskild handling. De höga fördragsslutande
parterna överenskomma vidare att å den ort, som skall vara förbundets
säte, upprätta en fullmaktskommission med uppgift att mottaga och granska de
befullmäktigade staternas årliga rapporter och att biträda rådet med att trygga
iakttagandet av de villkor, som uppställas i de särskilda fullmakterna.

Art. 20.

De höga fördragsslutande staterna skola söka genomföra och upprätthålla
rättvisa och humana arbetsvillkor för män, kvinnor och barn, såväl i sina egna
länder som i alla andra länder, med vilka de stå i kommersiella och industriella
förbindelser; de skola i detta syfte såsom ett led i förbundets organisation upprätta
en permanent arbetsbyrå.

Art. 21.

De höga fördragsslutande parterna äro eniga om att genom förbundets bemedling
åtgärder skola vidtagas för att genomföra och upprätthålla transiteringens
frihet och en lika behandling av alla de staters handel, som tillhöra förbundet,
dock att bl. a. särskilda åtgärder skola vidtagas med hänsyn till de områdens
behov, som förötts under 1914—1918 års krig.

Art. 22.

De höga fördragsslutande parterna överenskomma att under förbundets
kontroll ställa alla internationella byråer, som redan upprättats genom allmänna
fördrag, under förutsättning att de makter, som undertecknat dessa fördrag, därtill
lämna sitt samtycke; de överenskomma vidare, att alla internationella byråer,
som framdeles må komma att upprättas genom allmänna fördrag, skola ställas
under förbundets kontroll.

Art. 23.

De höga fördragsslutande parterna överenskomma, att varje fördrag eller
mellanfolklig förpliktelse, som hädanefter ingås av någon till förbundet hörande
stat, omedelbart skall registreras hos generalsekreteraren samt snarast av honom
offentliggöras, och^ att intet sådant fördrag eller åtagande skall vara bindande,
förrän det blivit sålunda registrerat.

Art. 24.

Delegeradeförsamlingen äger att från tid till annan föreslå stater, som
tillhöra förbundet, att taga under förnyad prövning fördrag, som blivit otillämpliga,
och förhållanden av internationell betydelse, vilkas bestånd må utgöra en
fara för världsfreden.

Kungi. Maj:ts proportion nr 90.
Art. 2f>.

15f>

De höga fördragsslutande parterna äro eniga om, att denna förbundsakt
innebär avskaffande av alla mellan två eller flera av dem bestående förpliktelser,
vilka äro oförenliga med förbundsakten, och de förklara högtidligen, att de hädanefter
icke skola åtaga sig några förpliktelser, som äro oförenliga med denna
akt. Därest någon av de makter, som underteckna akten, eller senare beviljas
inträde i förbundet, innan den biträtt denna akt, åtagit sig förpliktelser, som äro
oförenliga med akten, åligger det varje sådan stat att omedelbart vidtaga åtgärder
i syfte att vinna befrielse från ifrågavarande förpliktelser.

Art. 26.

Ändringar i förbundsakten träda i kraft så snart de ratificerats av de stater,
vilkas ombud bilda det verkställande rådet, samt av tre fjärdedelar av samtliga
de stater, vilkas ombud utgöra delegeradeförsamlingen.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Bil. 3.

Instruktion

för Kungl. Maj:ts Minister i Paris och med honom adjungerade personer
för officiösa överläggningar rörande frågan om nationernas förbund.

1. Med anledning av den inbjudning, som överste House tillställt
Kungl. Maj:ts Minister i Paris och varom telegrafisk rapport ingått den
12 mars 1919 vill Kungl. Maj:t uppdraga åt ministern, greve Ehrensvärd
jämte ministern i London samt av Kungl. Maj:t särskilt utsedda
delegerade, nämligen f. justitierådet, friherre E. Marks von Wiirtemberg,
riksbanksfullmäktige^ redaktören Hj. Bran ting samt friherre Th. Adelswärd
att ingå i icke-officiella meningsutbyten med de allierade makternas
representanter rörande det vid fredskongressen utarbetade utkastet
till fördrag om ett nationernas förbund. Ministern greve Ehrensvärd
skall i alla sådana meningsutbyten och överläggningar vara ordförande
för de svenska representanterna och dessa under sin vistelse i Paris att
betrakta såsom attacherade vid den svenska beskickningen.

2. De svenska representanterna böra sätta sig i förbindelse med
andra neutrala staters representanter för att, så långt möjligt är, åstadkomma
en gemensam hållning från de neutrala makternas sida. I all
synnerhet bör sådan samverkan äga rum med Danmarks och Norges
företrädare. Emellertid måste alltid fasthållas, att förhandlingarna i denna
fråga av den inbjudande kommittén angivits såsom privata och helt och
hållet icke-officiella, vadan inga överenskommelser i någon form kunna
avslutas, ej heller bindande uttalanden å Kungl. Maj:ts regerings vägnar
göras, utan särskilt bemyndigande.

3. Svenska regeringen är, liksom hela svenska folket, besjälad av eu
livlig sympati för tanken på ett nationernas förbund. Regeringen anser
visserligen det av fredskongressen i Paris i första läsning den 14 nästlidne
februari antagna s. k. projet de pacte vara i sin nuvarande gestalt
i vissa hänseenden långt ifrån tillfredsställande ur Sveriges och i allmänhet
de mindre staternas ävensom världsfredens synpunkt, men finner

Kutyjl. Maj:ts proposition nr 00.

157

det dock kunna tagas till utgångspunkt för bildande av ett nationernas
förbund för fredens bevarande. I frågans nuvarande läge kan regeringen
emellertid ej taga ställning till spörsmålet om Sveriges inträdande i det
tilltänkta förbundet. Ett sådant ställningstagande kan ifrågakomma först
då förslaget föreligger i fullt utarbetat skick.

De svenska representanterna skola i alla sina muntliga eller skriftliga
meddelanden till fredskongressen eller medlemmar av densamma taga
hänsyn till de grundläggande förhållanden, som nu framhävts, och sålunda
undvika att framställa Sveriges anslutning till förbundet såsom
given, oberoende av huru de svenska önskemålen må bliva beaktade.

4. Regeringen utgår ifrån, att nationernas förbund är avsett att
bliva universellt, så att utom detsamma skola komma att stå endast mindre
civiliserade stater. Då det emellertid synes uppenbart, att icke alla större
stater tänkas alltifrån förbundets stiftande bliva inbjudna att ansluta sig
till förbundet, måste en övergångstid uppstå, under vilken vissa sådana
stater stå utom förbundet. Ett dylikt tillstånd är ur världsfredens synpunkt
och med hänsyn till de mindre staternas trygghet icke tillfredsställande,
i det att mellan förbundet och utanför detsamma stående politiskt
betydande stater kunna uppstå konflikter, som sannolikt skulle bliva
särskilt ödesdigra för sådana smärre stater, vilkas områden gränsa till de
utomstående större staterna. På grund härav är det av största betydelse,
att nyss åsyftade övergångstid göres så kort som möjligt.

5. Förhållandet mellan de större och de mindre staternas inflytande
å förbundets gemensamma angelägenheter synes regeringen ej avvägt
på ett tillfredsställande sätt. Visserligen skulle i delegeradeförsamlingen
stora och små stater hava lika rösträtt, men denna församlings
kompetens angives i förslaget mycket knapphändigt och torde, bortsett från
dess eventuella befattning med förlikningsförfarandet, måhända ej bliva
synnerligen omfattande. I verkställande rådet åter, som skulle få sig
anförtrodda ytterst maktpåliggande uppgifter, skulle envar av de fem stormakterna
erhålla en representant, medan de övriga staterna skulle representeras
av sammanlagt fyra medlemmar. En dylik anordning är föga
tillfredsställande för de mindre staterna.

Regeringen inser att, om förbundet skall erhålla uppgifter av de
olika slag, som i förslaget ifrågasättas, större och mindre makter svårligen
kunna erhålla lika stort inflytande inom rådet, detta med hänsyn
bland annat till att bördan av de verkställighetsåtgärder, varom rådet
skall besluta, till största delen måste falla på stormakterna. Onekligt är

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

jämväl, att vissa olägenheter skulle vara förenade med en avsevärd ökning
av antalet medlemmar av rådet.

Dock anser regeringen, att stormakterna i varje fall ej torde hava
behov av en starkare representation i rådet än samtliga mindre till förbundet
anslutna stater tillsammantagna samt att en ökning av rådsmedlemmarnas
antal från nio till tio icke kan medföra egentliga olägenheter.
Det synes alltså böra eftersträvas, att antalet ledamöter i verkställande
rådet från början bestämmes till tio, varav fem från de mindre staterna.
En framtida utvidgning av förbundet bör tydligtvis föranleda jämkningar
i rådets sammansättning.

Frågan om sättet för utseende av de mindre staternas ledamöter i
rådet bör, enligt regeringens uppfattning, så långt möjligt är, regleras i
förbundsakten och ej till avgörande överlämnas åt något förbundsorgan.

Olika möjligheter erbjuda sig beträffande ifrågavarande reglering.
Den utväg, som synes regeringen mest tilltalande, vore att inom de
mindre staterna en gruppindelning ägde rum, baserad på hänsyn till
staternas geografiska läge samt gemensamhet i språk, ras eller kultur.
Exempelvis synas de skandinaviska länderna tillsammans med Belgien
och Holland lämpligen kunna utgöra en grupp. Skulle det på grund av
de mindre förbundsstaternas stora antal möta svårigheter att åstadkomma
en från angivna synpunkter fullt lämplig gruppindelning, synes det vara
möjligt att göra antalet grupper större än antalet av de mindre staternas
representanter i rådet samt låta rätten att bliva representerad i rådet gå
i tur mellan grupperna.

För de grupper, som sålunda under en viss period skulle vara
företrädda i rådet, synes valet av representanter kunna på ett tillfredsställande
sätt ske enligt tvenne olika principer.

Enligt den ena av dessa skulle delegeradeförsamlingen alltjämt utse
de makter, som skulle äga sända var och en ett ombud till rådet. Men
församlingen skulle vid sitt val ledas av vissa regler, innebärande att
församlingen vid utövningen av sin valrätt skulle tillse, att de särskilda
staterna så långt skäligen kan ifrågakomma bleve i tur och ordning
företrädda i rådet, och att den representation, som under varje särskild
period ägde rum, bleve ur geografisk och politisk synpunkt så allsidig,
som förhållandena medgåve.

Enligt den andra principen skulle delegeradeförsamlingens val ej
avse stater utan särskilt kompetenta personer. I nära anslutning till de
skandinaviska kommittéernas utkast kunde då stadgas, att de medlemmar
av delegeradeförsamlingen, vilka ej vore ombud för de i verkställande
rådet ständigt företrädda staterna, skulle bland kandidater, utsedda av

Klint//. Maj:tn proposition nr 00.

15il

de särskilda regeringarna inom de grupper, som vore i tur att bliva
representerade, välja en representant för varje grupp. För valet skulle
i övrigt de i det förra alternativet förordade allmänna normer äga tillämpning.

Svenska regeringen skulle för sin del föredraga det första av de
båda alternativen.

G. Arten av verkställande rådets avsedda uppgifter gör det angeläget
att bestämmelser intagas i förbundsakten, som möjliggöra rådets
snabba trädande i funktion, då sådant erfordras.

7. Förslaget till förbundsakt bygger beträffande spörsmålet om
mellanfolkliga tvisters lösande på fredlig väg på den grundsats, att, vid
sidan av ett judiciellt förfarande, måste finnas en förlikningsprocedur.
Härutinnan står förslaget på samma ståndpunkt som det skandinaviska utkastet,
vilken ståndpunkt även är regeringens. Detsamma gäller det
judiciella förfarandets anordnande såsom antingen skiljedomsprocedur eller
oek rättegång inför en fast domstol, ävensom sättet för bestämmande i
varje särskilt fall av de olika dom stolstypernas kompetens.

Regeringen kan däremot icke finna lämpligt att, såsom förslaget
innebär, den fasta domstolens organiserande ställes på framtiden. Den
bör enligt regeringens mening komma till stånd redan från början i enlighet
med bestämmelser intagna i förbundsakten. Det skandinaviska
konventionsutkastets regler beträffande domstolens organisation och proceduren
inför densamma synas vara ägnade att därvid utgöra en lämplig
grundval. Skulle det visa sig omöjligt att få domstolen till stånd samtidigt
som förbundet träder i verksamhet, bör i varje fall ej ifrågakomma
att låta domstolens organiserande tillkomma verkställande rådet. Hithörande
bestämmelser böra då i stället genomföras i de former, som må
komma att föreskrivas beträffande ändringar i eller tillägg till förbundsakten.

8. Det sätt, varpå förlikningsväsendet blivit i förslaget utbildat,
nämligen med verkställande rådet eller delegeradeförsamlingen såsom organ,
kan icke betraktas såsom tillfredsställande, enär å ena sidan vederbörande
parter böra vara effektivt och i väsentlig grad företrädda i ett förlikningsorgan
samt å den andra rådet har en alltför utpräglad politisk karaktär
och församlingen är alltför talrik för att någotdera av dessa organ skulle
kunna fylla en förlikningsinstitutions uppgift.

En till synes fullt tillfredsställande lösning erbjuder jämväl i detta

160

Kungl. Maj.-ts proposition nr 90.

hänseende det skandinaviska utkastet. Verkställande rådet synes även
vid anslutning till detta utkast kunna bibehållas vid sin uppgift enligt
förslaget, dock att denna, i analogi med det skandinaviska utkastets art.
71, alternativet, skulle bliva aktuell först efter förlikningsförfarandets
avslutande. Ett inarbetande i förbundsakten av det skandinaviska utkastets
regler om förlikningsförfarande synes utan svårighet kunna
komma till stånd.

9. I förslaget till förbundsakt förutsättas för vissa eventualiteter
s. k. sanktioner av dels militär dels ekonomisk art till hävdande av förbundsaktens
helgd samt genomförande av vissa internationella domstolsutslag
och beslut. Införandet av dylika sanktioner måste visserligen för de
mindre staterna bliva ganska betungande och förenat med uppenbar risk,
framför allt om stormakterna ej skulle komma att underkasta sig en
tillräckligt genomgripande minskning av rustningarna, och vissa större
stater stanna utanför förbundet men likväl skola kunna göras till objekt
för sanktioner. Att eliminera sanktionerna ur förslaget kan emellertid
icke ifrågasättas. Ej heller bör Sverige påyrka en sådan ordning, att
medlemskap i förbandet må kunna vinnas utan skyldighet att deltaga i
de gemensamma bördorna.

Däremot anser regeringen väsentliga anmärkningar kunna göras
mot de särskilda bestämmelser förslaget innehåller i fråga om sanktioner.

Yad först beträffar de ekonomiska sanktionerna, är regeringen av
den uppfattning, att i det övervägande antalet fall det skall visa sig
obehövligt att såsom ekonomisk påtryckningsåtgärd omedelbart tillgripa
det strängaste och för de verkställande staterna själva skadligaste medlet,
nämligen den totala finansiella och kommersiella avspärrningen. Regeringen
anser därför, att beträffande de ekonomiska sanktionerna redan i
förbundsakten bör upptagas en serie ekonomiska påtryckningsmedel samt
en bestämmelse, att rådet ej skall tillgripa ett strängare medel än omständigheterna
kräva.

Därjämte torde möjligen böra föreskrivas, att en viss förbundsstat
skall i särskilt fall kunna befrias från deltagande i ekonomiska sanktioner
över huvud eller från medverkan i fråga om visst slags sanktion, om
denna stat eljest skulle utsättas för allvarliga olägenheter och befrielsen
ej väsentligen inverka på effektiviteten av förbundets samfällda aktion.

Beträffande de militära sanktionerna finner regeringen önskvärt,
att i förbundsakten regleras, i vilken största omfattning varje särskild
stat skall vara skyldig att deltaga i militär förbundsaktion.

I fråga om såväl ekonomiska som militära sanktioner synes böra

Kungl. Majds proposition nr 90.

101

tydligt uttalas, att eu stat alltid skall äga sända ombud till rådet i varje
fall, då fråga är om denna stats deltagande i eu aktion, som skulle vara
för staten särskilt betungande.

10. Regeringen anser, att det skulle strida mot de allmännaste
rättsgrundsatser, därest, såsom i förslaget föreslås, förbundet skulle taga
till uppgift att under viss förutsättning förhindra samfärdseln mellan tvä
stater, av vilka ingendera tillhör förbundet, men den ena rakat i konflikt
med detta. Regeringen anser det vidare icke vara förenligt med erkända
rättsprinciper att, då eu förbundsstat brutit mot sina förpliktelser enligt
förbundsakten, även utom förbundet stående stater skola avskäras från
sina förbindelser med den fördragsbrytande staten. Gensaga bör därför
resas mot att i förbundsakten intagas bestämmelser i dessa båda hänseenden.
Det är ovisst, huruvida avses, att under givna förutsättningar
i förbundsakten förbjuden samfärdsel skall av förbundsstaterna betraktas
såsom casus belli; är detta fallet, bör gensagan särskilt betonas, g

11. I förslaget lämnas blott vissa antydningar rörande den inskränkning
i rustningarna, som är avsedd att genomföras, medan åt verkställande
rådet överlämnats att närmare fastställa styrkan av de särskilda staternas
rustningar. Detta synes emellertid ägnat att medföra slitningar och
friktioner, som skulle kunna äventyra hela förbundets bestånd. Önskvärt
vore därför, att i själva förbundsakten kunde, med utgångspunkt i de
principer, som förslaget innehåller, intagas bestämmelser om en verklig
avveckling av rustningsbördorna med bestämmande av så snävt som
möjligt tillmätta maximigränser för varje särskild stat.

I förbundsakten böra helst införas bestämmelser åsyftande att inskränka
mängden av på en gång i varje särskilt land befintlig krigsmateriel
ävensom förebygga möjligheterna att snabbt igångsätta en
produktiv krigsmaterielindustri, t. ex. genom ombildning av i fredstid för
andra ändamål avsedda fabriker.

Vidare torde lämpligen i nära anslutning till ett franskt ändringsförslag
kunna bestämmas, att förbundsstaternas efterlevnad av bestämmelserna
om rustningarnas begränsning skulle granskas av en särskild
internationell inspektionskommission, som sålunda bland annat skulle ha
till uppgift att kontrollera vapen- och ammunitionsindustrierna i de
särskilda länderna.

12. De svenska representanterna hava att verka för att, beträffande
de under föregående punkter berörda frågor, regeringens uppfattning må

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 höft. (Nr 90.) 21

162

Kungl. Maj.~ts proposition nr 90.

vinna beaktande eller att i allt fall, därest detta visar sig ej kunna
åstadkommas, regleringen må ske i den riktning, som av regeringen önskas.

De svenska representanterna hava vidare, efter noggrann prövning
av förslaget, att framhålla och söka åvagabringa rättelse av de brister,
varav förslaget må finnas lida jämväl i delar, som ej berörts i föregående
punkter.

De svenska representanterna hava slutligen att — efter inhämtande
av närmare upplysningar ^ angående orsaken till att förslaget i trots av
sitt ursprung från innehållet i de av presidenten Wilson framställda
fjorton punkterna underlåter att beröra vissa av de i dessa punkter
upptagna och utom området för krigets folkrätt fallande frågor, främst
dem om nationaliteternas rätt och om alla staters rätt till fri handel i
kolonierna — taga under övervägande, huruvida ej lämpligen i förbundsakten
inledningsvis bör upptagas en allmän förklaring rörande
förbundsstaternas ställning till ifrågavarande spörsmål, innebärande deras
anslutning till presidenten Wilsons uppfattning.

Stockholm i mars 1919.

Kung!. Muj:ts proposition nr 90.

163

Bil. 4.

Redogörelse

för från de neutrala staternas sida officiöst framställda förslag till
ändringar i fredskongressens utkast till förbundsakt för Nationernas
förbund av den 14 februari 1919.

Beträffande inledningen framhölls från svensk sida önskvärdheten
av att däri som allmän grundsats uttalades, att Nationernas förbund skulle
fotas å nationalitetsprincipen.

Med avseende å delegeradeförsamlingens sammansättning och verksamhet
(art. 2) föreslogs från norsk sida, att bestämd tidpunkt borde
angivas för delegeradeförsamlingens årliga sammanträde. Församlingens
kompetens borde regleras samt uttryckligen förklaras omfatta befogenhet
att genom specialkonventioner, under förbehåll av ratifikation, reglera
staternas inbördes förhållanden liksom uppställa internationella rättsregler.
Antalet representanter i församlingen för varje land föreslogs höjt till
fem. Dess förhandlingar borde vara offentliga. Även från holländsk
sida förelåg förslag om fixering av församlingens befogenhet. Den borde
bl. a. tillerkännas lagstiftningsrätt inom förbundsaktens ram. Förslag i
liknande riktning framfördes även från schweizisk sida, där man emellertid
dessutom ville i viss mån vidga församlingens kompetens på rådets
bekostnad.

Med avseende å rådets sammansättning (art. 3) framfördes ett synnerligen
stort antal ändringsförslag. Det uttalades sålunda, att i församlingens
val av representanter i rådet endast borde få deltaga
medlemmar från stater, vilka icke vore permanent representerade i rådet.
Från dansk sida föreslogs, att de fem allierade och associerade huvudmakterna
skulle äga utse en var två representanter och de övriga makterna
tillhopa åtta. Från norskt håll förordades, att rådet skulle vara
permanent samt att de av delegeradeförsamlingen utsedda ledamöter
skulle kvarstå i tre år; minst femton av förbundets medlemmar borde
hava representanter i rådet. De svenska delegerade framförde i anslutning
till den givna instruktionen förslag om införande av en gruppindelning

164

Kungl. Majrts proposition nr 90.

av de mindre makterna för utseende av ombud i rådet. Med avseende
å utökningen av de mindre makternas representanter i rådet anslöto sig
de svenska delegerade alternativt till det ovan angivna danska förslaget,
som bibehöll proportionen mellan de stora och mindre makternas representation
orubbad. Från svenskt håll betonades slutligen vikten av att
regler infördes som möjliggjorde rådets snabba trädande i funktion, således
med samma syfte som det norska förslaget om rådets permanens.

Beträffande reglerna om tillträde till förbundet (art. 7) framhölls
vikten av, att anslutningen gjordes så lätt som möjligt. De svenska
delegerade anslöto sig till ett från schweizisk sida framställt förslag, som
gick ut därpå, att skyldighet (ej blott möjlighet) att såsom medlem i
förbundet upptaga stat, som så önskade och som ej vore ursprunglig
medlem, skulle föreligga för församlingen, därest från statens sida vissa
på förhand uppställda villkor prövades uppfyllda. För beslut skulle
alltjämt erfordras två tredjedelars majoritet. Ett norskt yrkande avsåg
bl. a. att enkel majoritet skulle vara tillfyllest.

Med avseende å reglerna om rustningsbegränsningen (art. 8 och
9) framfördes från flera håll förslag dels om att öka delegeradeförsamlingens
inflytande på rustningsplanernas fastställande dels om åtgärder
för att förhindra den privata vapenfabrikationen.

Från svensk sida betonades önskvärdheten av att redan i förbundsakten
intoges vissa grundsatser beträffande en effektiv rustningsbegränsning
genom fastställande för en var stat av så trånga maximigränser som
möjligt; dessutom borde bestämmelser inryckas avseende begränsning av
varje stats på en gång förefintliga förråd av krigsmateriel ävensom av
möjligheterna för fredsindustriens snabba ombildning till krigsindustri.

I övrigt och ej minst från svenskt håll vann ett i annat sammanhang
framfört franskt ändringsförslag, gående ut på skapandet av eu
internationell kontroll över rustningsbegränsningarnas genomförande samt
av en central militär organisation för de s. k. militära sanktionernas
tillämpning, livlig anslutning.

Beträffande art. 10, innefattande garanti för statsområdenas och
författningarnas integritet, framställdes önskemål att garantin skulle utsträckas
jämväl till traktater.

Vid föredragning av de föreslagna reglerna för en fredlig utjämning
av tvister (art. 12) framfördes från svenskt och norskt håll förslag
om att tvistigheter borde, innan de underställdes exekutiva rådets eller
delegeradeförsamlingens prövning, underkastas ett förliknings- och undersökningsförfarande
på sätt närmare angivits i det skandinaviska utkastet
till en internationell rättsordning. Liknande förslag framfördes även från

Kungl. Maj:ts proposition nr DO.

165

schweizisk och, i anledning av art. 15, från nederländsk sida. Från
norskt håll framkom slutligen ett uttalande i riktning mot undantagslös
obligatorisk skiljedom.

Med avseende å förpliktelsen för staterna att, i fall då de vore
ense om skiljedomsförfarandets tillämplighet, (art. 13) hänskjuta tvist
till skiljedom, föreslogs från schweiziskt håll inrättandet av en konfliktdomstol,
som skulle ha att avgöra huruvida framställd invändning om
förfarandets otillämplighet vore berättigad.

Beträffande den fasta domstolens organisation framställdes av
svenska, danska, norska och schweiziska delegerade förslag till ändrad
lydelse av art. 14 i enlighet med följande principer: regler om domstolens
organisation borde intagas redan i förbundsakten; denna organisation
borde vara baserad å principen om staternas rättsliga likställighet; i
varje fall borde åt delegeradeförsamlingen inrymmas ett avgörande inflytande
å organisationen ifråga. Från schweiziskt håll framställdes
ett organisationsförslag av följande innehåll: domstolen skulle utses av
delegeradeförsamlingen för en tid av nio år på sådant sätt, att varje
medlem av förbundet skulle nämna minst en och högst fyra kandidater.
En var stat skulle därefter bland de sålunda föreslagna utse femton.
De som fått högsta röstetalen skulle vara medlemmar i domstolen. Vid
handläggning av ett visst mål skulle vardera parten äga utesluta fem
domare, så att domstolen komme att bestå av fem personer.

Från svensk sida framfördes förslag om en domstolsorganisation i
enlighet med vad som föreslagits i det skandinaviska utkastet till internationell
rättsordning. Som alternativ understöddes emellertid det
schweiziska förslaget. Därest det icke skulle låta sig göra att intaga en
domstolsorganisation i själva förbundsakten, borde dock ett principuttalande
inryckas till förmån för en tillämpning av grundsatsen om staternas
juridiska likställighet.

Beträffande art. 15 föreslogs av de schweiziska delegerade, att ett
yttrande, som omfattats av två tredjedelar av rådets medlemmar, tillika
representerande två tredjedelar av förbundsstatemas sammanlagda folkmängd,
skulle äga samma rättsverkan som enligt artikeln skulle tillkomma
enhälligt yttrande av rådet.

Rörande omfattningen och deltagandet i de enligt art. 16 för vissa
fall föreskrivna sanktionerna framfördes ett flertal önskemål. Från dansk
sida påyrkades bl. a. dels att de stater, vilkas medverkan vid sanktionernas
utförande begärdes, skulle få deltaga i besluten härom, dels att
vid sanktionernas bestämmande hänsyn borde tagas till de svårigheter,
som skulle i det särskilda fallet med hänsyn till geografiska eller ekono -

166

Kungl. Maj ds proposition nr 90.

miska förhållanden yppa sig för de olika staterna. Möjlighet borde
öppnas för stater att förklara sig ständigt neutrala, vilket emellertid icke
skulle hindra eventuellt deltagande i ekonomiska sanktioner. Stat, som i
ett visst fall röstat mot användande av militära sanktioner, skulle ej
vara skyldig deltaga i sådana.

Från norsk sida anfördes, att de små staterna borde få tillfälle att
organisera sina arméer väsentligen med hänsyn till deras eget försvars
behov. De borde icke vara skyldiga deltaga i militära åtgärder riktade
mot stater, som ej voro medlemmar av förbundet. Sådan åtgärd borde
komma till stånd först sedan andra tvångsmedel visat sig verkningslösa.

De svenska delegerade understödde kravet på att makter, vilkas
medverkan vid ekonomiska och militära sanktioners utförande begärdes,
skulle få deltaga i de beslut, som därom fattades. Rörande de ekonomiska
sanktionerna framhöllos instruktionens synpunkter angående obehövligheten
att omedelbart tillgripa den totala finansiella och kommersiella avspärrningen.
Vad angick de militära sanktionerna betonades önskvärdheten
av att i förbundsakten reglerades'' den största omfattning, i vilken
varje särskild stat skulle vara skyldig att deltaga i sådana. Slutligen
framfördes de i instruktionen (mom. 10) angivna synpunkterna med avseende
å förhållandet till utanför förbundet stående makter.

Från olika håll framhölls önskvärdheten av, att det i det särskilda
fallet bleve på ett auktoritativt sätt konstaterat, att och av vilken stat
överenskommelsen brutits.

Från schweiziskt håll föreslogs slutligen införandet av en ny artikel,
som skulle konstatera staternas suveränitet och rätt att utan förbundets
inblandning handhava sina inre angelägenheter.

Kungl. Majds proposition nr 90.

1(!7

Bil. 5.

Sammanställning av olikheterna mellan bestämmelserna
i förslaget till förbundsakt och den slutligen antagna

texten.

härslaget u/a 1919. JJen 28/6 1919 antagna texten.

Art. 1.

Denna artikels innehåll återfinnes i de
nya art:a 2—4.

Art. 2.

återfinnes såsom ny art. 3, dock med
tillägg, att församlingen skall äga kompetens
jämväl rörande varje fråga som
angår freden i världen.

Art. 3.

Förbundets säte skulle vara mötesplatsen
för rådet blott om ej annat överenskommits.

Intresserad, ej i rådet representerad
stat skulle inbjudas att genom ombud
närvara i rådet vid dess överläggningar
i ämne, som direkt berör staten.

återfinnes såsom art. 4 dock med vissa
tillägg: Dådet kan med församlingens
bifall upptaga nya stater att ständigt
vara företrädda i rådet. På samma sätt
kan rådet öka antalet av representanter
för sekundärmakterna.

Ingen i rådet representerad stat kan
ha mer än ett ombud och en röst.

Förbundets säte skall i regel vara
rådets mötesplats, ehuru särskilt beslut
om annan mötesplats kan fattas.

— Jfr. ny art. 7 samt ändringen i
art. 11.

Inbjudan skall medföra rätt för den
inbjudna staten att sända ombud med
säte och stämma i rådet; inbjudan skall
ifrågakomma blott till överläggning i
ämne som speciellt berör staten i fråga.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Art. 4.

återfinnes såsom ny art. 5 med det tilllägg,
att, där ej annat i förbundsakten
eller fredsfördraget bestämts, beslut av
rådet eller församlingen för sin giltighet
fordra enhällighet bland närvarande
medlemmar.

Art. 5.

Förbundets säte skall vara Geneve,
men annan ort kan genom beslut av
Generalsekreteraren skulle utses av rådet bestämmas. Generalsekreteraren
förbundsrådet. — utom den förste — utses av rådet

med församlingens godkännande.

Män och kvinnor äga lika rätt till
platser i förbundets tjänst (ny art 7).

Art. 6.

Förbundsbyggnader och förbunds- Förbundsbyggnaderna m. m. skola
representantersjmstäder m. m. skola vara blott åtnjuta okränkbarhet.
exterritoriella.

Tillträde till förbundet för stat, som
ej tillhörde någon av de privilegierade
kategorierna skulle icke kunna äga rum
annat än efter samtycke av 2/s majoritet
inom församlingen samt kunna beviljas
blott stater, som uppfyllde vissa villkor.

I ett särskilt protokoll skulle uppräknas
stater, andra än de krigförande,
vilka skulle äga tillträde oberoende av
omröstning.

Art.

Rådet skulle dels upprätta plan för
avrustningen dels föreslå till de särskilda
staternas avgörande styrkan av
deras rustningar inom ramen för ifrågavarande
plan.

(art. 1) Den nya formulering dessa bestämmelser
erhållit innebära ingen sakändring,
men bestämmelsen har erhållit
positiv avfattning. Jfr. dock de nya
bestämmelserna i art. 4 (3 i förslaget)
om representation i rådet.

I ett annex till förbundsakten angivas
ifrågvarande stater. De skola räknas
som ursprungliga medlemmar därest de
accedera utan förbehåll inom två månader
frän aktens ikraftträdande. Det angives
ej, när detta skall anses ha ägt
rum.

Rådet skall endast upprätta plan av
det förra slaget att för vidare åtgärd
underställas de särskilda staterna.
Planen skall underkastas revision vart
tionde år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

169

Staterna skulle utbyta meddelanden
om sina militära rustningar och program.

Art.

Ett permanent råd skulle biträda med
sakkunskap i militära och marina frågor
och särskilt beträffande tillämpandet av
art. 8.

Art.

Signatärmakterna skulle förbinda sig
att vid krigshot vidtaga åtgärder till
fredens betryggande.

Art.

Artikelns hypotes var, att en tvist
uppstått, som ej kunde lösas på vanlig
diplomatisk väg.

Art.

Exekutivrådet skulle uppgöra plan för
en fast domstol; om planens vidare behandling
var intet bestämt.

Domstolen skulle blott ha dömande
uppgifter.

Art.

För det fall att rådet ej lyckas förlika
parterna skulle rådet publicera en
rapport.

Bihang till riksdagens protokoll 1920.

Upplysningar skola utbytas jämväl om
krigsindustrier och för militära syften
ombildbara industrier.

Nya texten talar om råd beträffande
utförandet jämväl av art. 1.

11.

Det är förbundet som sådant och ej
dess enskilda medlemmar, som skola
vidtaga åtgärd.

I de i art. förutsedda fall skall rådet
på yrkande av förbundsstat hålla extraordinärt
sammanträde. Jfr svenskt yrkande
vid gamla art. 3.

12.

Hypotesen är nu, att tvist uppstått,
som hotar att leda till brytning.

13.

Nya texten innehåller en uppräkning
av tvister, som alltid skola anses arbitrabla.

14.

Exekutivrådet skall uppgöra och för
förbundsstaterna till antagande framlägga
sådan plan.

Domstolen skall jämväl vara konsultativt
organ åt rådet och församlingen.

15.

Det är numera klart, att rapporten
inom rådet blott behöver godkännas av
en enkel majoritet.

1 sand. 75 käft. (Nr 90.)

170

Kung!. Majrts proposition nr 90.

Därest rapporten ej blir enhällig, ^
skulle majoritet och minoritet äga publicera
sina meningar.

Då delegeradeförsamlingen var förlikningsorgan,
skulle dess rapport ej vara
bindande, om den ej var enhällig.

Om en fördragsbrytande stat underlät
att ställa sig en enhällig rapport
till efterrättelse, skulle rådet föreslå
medel till genomförande av rapportens
verkställighet.

Art.

Bristande iakttagande av bestämmelserna
i art. 12 skulle anses utgöra krigshandling
och medföra alla förbindelsers
avbrytande.

Enligt förslagets franska text skulle
rådet »indiquer» de styrkor, varmed de
särskilda staterna skulle deltaga i militära
sanktioner; motsvarande engelska
text hade uttrycket »recommend».

Art.

A utomstående stat, som antoge inbjudan
att i och för tvist åtaga sig förbundsförpliktelser,
skulle bliva tillämpliga
art. 1—16.

Varje särskild stat, som har ombud i
rådet, äger ge offentlighet åt sin mening
om tvisten.

Blir rapporten ej enhällig, förbehålles
åt förbundsstaterna att var för sig vidtaga
åtgärd för upprätthållande av rätt
och rättvisa, således även att börja krig.

Om tvist mellan parter av en av dem
invändes enligt folkrätten falla uteslutande
inom en nationell domstols kompetens,
och om invändningen godkännes,
skall rådets rapport blott utsäga detta.

För att rapport av församlingen skall
ha samma kraft som rapport av rådet,
behöver den ej vara enhällig, utan det
är tillräckligt med de i rådet företrädda
staternas röster samt enkel majoritet
bland de övriga.

Denna bestämmelse har fått bortfalla.

16.

Grund till avbrytande av alla förbindelser
med en förbundsstat utgör
blott börjande av krig med åsidosättande
av åtaganden enl. art. 12, 13 och 15.

Rådet skall blott äga anbefalla (recommander,
recommend) ifrågavarande styrkor.

Vilket som helst brott mot någon
förbundsstat kan däremot medföra uteslutning
ur förbundet. För sådan uteslutning
fordras ett med bortseende från
den fördragsbrytande staten enhälligt
beslut av rådet.

17.

I händelse utomstående stat i och för
tvists biläggande antager inbjudan att
åtaga sig förbundsförpliktelser, bliva å
staten tillämpliga endast bestämmelserna
i art. 12—16.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

171

Art. 16 skulle bli tillämplig å stat,
som ej antoge inbjudan, därest den
handlade i strid mot reglerna i art. 12.

Art.

För att vara centralorgan för den internationella
arbetslagstiftningen skulle
såsom förbundsorgan insättas en internationell
arbetsbyrå.

Art.

Jfr gamla art. 5.

Art.

Om utomstående stat avböjer sådan
inbjudan, kunna bestämmelserna i art.
16 tillämpas å densamma blott, om den
börjar krig mot förbundsstat

18.

återfinnes som punkt d) i art. 23.

19.

återfinnes såsom art. 4 22.

20.

återfinnes såsom punkt a) i art. 23,
dock att i nämnda punkt blott talas
om upprättande av erforderliga internationella
organ.

21.

återfinnes såsom punkt e) i art. 23 med
en mindre redaktionell ändring.

22.

återfinnes såsom art. 24.

Enligt nytt tillägg skall generalsekretariatet,
med rådets begivande, tjäna
som byrå åt sådana grenar av internationell
verksamhet, som äro fotade på
allmänna överenskommelser men sakna
egna permanenta organ. — Jfr ny art. 6.

23.

återfinnas såsom art. 18.

Art. 24—25.

återfinnes såsom art. 19—20.

I en ny art. 21 fastslås, att internationella
överenskommelser med syfte att
upprätthålla freden (Monroedoktrinen)
icke stå i strid med förbundsakten.

172

Kungl. Majds proposition nr 90.

Art. 26.

Ändring av förbundsakten skulle erfordra
enhällighet inom rådet samt 2/3
majoritet inom församlingen.

Enligt den nya lydelsen behöver för
ändring blott näs enkel majoritet inom
de! egeradeförsam] ingen.

Stat äger anmäla avvikande mening
rörande vidtagen ändring och blir då
obunden av densamma men har därmed
även upphört att tillhöra förbundet.

I övrigt äger stat med två års uppsägning
utträda ur förbundet (art. 1).

Helt nya frågor upptagas i art. 23,
punkterna b, c och f, samt i art. 25.

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

173

Bil. 6.

Kommentar till förbundsakt för nationernas förbund,

framlagd av brittiska regeringen för parlamentet i juni 1019.

Det första utkastet till nationernas förbundsakt offentliggjordes
den 14 februari 1919; under de närmast därpå följande veckorna hade
kommissionen för nationernas förbund förmånen av ett meningsutbyte
med ombud för tretton neutrala regeringar samt av mycken kritik från
båda sidor av Atlanten. Akten underkastades en noggrann omprövning
och ett stort antal förändringar vidtogos. I sin reviderade form
antogs det enhälligt av de allierade och associerade makternas representanter
vid plenarsammanträde i Paris den 28 april 1919.

Den handling, som framgått ur dessa överläggningar, är ej en
grundlag för en överstat utan, såsom av titeln framgår, en högtidlig
överenskommelse mellan suveräna stater, vilka samtycka till att begränsa
sin fulla handlingsfrihet på vissa punkter till fromma för sig själva
och för världen i dess helhet. Kommissionen, som är av den uppfattning
att en generation icke kan hysa förhoppning att kunna binda sina efterkommande
genom skrivna ord, har vid sitt arbete hela tiden utgått från
den förutsättning, att förbundet allt framgent måste i sista hand bero av
de däri ingående staternas fria samtycke; denna förutsättning kommer tydligt
fram i nästan alla artiklar i akten, vars yttersta och starkaste garanti
måste vara allmänna meningen i den civiliserade världen. Om framtidens
folk i det hela komma att bliva själviska, rovlystna och krigiska,
kunna inga medel och ingen organisation tillbakahålla dem. Möjligt är
blott att upprätta en organisation ägnad att göra det fredliga samarbetet
lätt och därför brukligt samt att lita på sedvanans förmåga att forma den
allmänna meningen.

Men om sålunda kommissionen såsom en av grundsatserna för
sitt arbete utgått från de bestående politiska förhållandena, har den
tillika sökt skapa en ram ägnad att möjliggöra och uppmuntra en alltjämt
fortskridande utveckling i enlighet med framtidens idéer. Om den
endast sparsamt föreskrivit, vad förbundet har att göra, har den varit
ej mindre varsam vid bestämmandet av, med vilka ämnen förbundet e
må befatta sig.

174

Kungl. Majds proposition nr 90.

Ett antal ändringsförslag, avseende att fastslå förbundets arbetsmetoder
eller de åtgärder, som det under givna förutsättningar skulle
vidtaga, och i allmänhet åsyftande ökad precision, hava förkastats med
full avsikt; ej på den grund att kommissionen icke ställde sig sympatisk
till de framlagda förslagen, utan enär det ansetts klokast att lämna framtidens
statsmän så fria händer som möjligt och att överlämna åt förbundet
att såsom en levande organism själv utfinna de för detsamma lämpligaste
utvecklingslinjerna.

Förbundets medlemmar.

Art. 1 innehåller betingelserna för inträde i förbundet och utträde
ur detsamma. Med utgångspunkt däri, att akten skall ingå i fredstraktaten,
har artikeln avfattats så, att den öppnar möjlighet för de fientliga
makterna att godtaga förbundets grundlag utan att dock omedelbart
bliva medlemmar av förbundet. Man hyser den förhoppning, att förbundets
ursprungliga medlemmar skola utgöras av de trettiotvå allierade och associerade
makter, som undertecknat fredstraktaten, samt av tretton neutrala
stater.

Anmärkas bör, att ursprungliga medlemmar måste förbehållslöst
ansluta sig till förbundet och därför alla åtaga sig samma förpliktelser.

Sista stycket innebär ett viktigt hävdande av grundsatsen om staternas
suveränitet, om den ock föreskriver, att ingen stat skall kunna
träda tillbaka endast för att undgå följderna av att den brutit sina
förpliktelser. Man torde kunna antaga, att medgivandet av rätten till
utträde faktiskt skall undanröja all sannolikhet för att någon stat skall
önska begagna sig av densamma, i det att den befriar staterna från varje
känsla av tvång och därigenom bidrager till att de med större villighet
åtaga sig medlemskap i förbundet.

Förbundets organ.

Art. 1—7 beskriva förbundets huvudorgan.

Församlingen, som skall bestå av officiella representanter för alla
förbundsmedlemmar, däri inbegripet de Brittiska dominions och Indien,
är den statskonferens, som förutsättes i nästan alla förslag till en internationell
rättsordning, vare sig dessa även innesluta en församling av
folkrepresentanter eller ej. Det överlämnas åt de särskilda staterna att
avgöra, huru deras respektive delegationer skola vara sammansatta; alla
medlemmarna behöva ej vara talesmän för sina respektive regeringar.

Kungl. Majds proposition nr ''JO.

175

Församlingen har befogenhet att överlägga rörande alla frågor, som
angå förbundet, oeh det är att antaga att det blir genom församlingen
som regeringarna i världen komma att lämna sitt samtycke till förändringar
och förbättringar i den mellanfolkliga rätten (se art. liJ) samt till de många
överenskommelser, som komma att erfordras för internationell samverkan.

Dess särskilda befogenheter inbegripa utseendet av de fyra sekundärmakter,
som för viss tid skola vara representerade i rådet, godkännandet
av utnämningen av generalsekreterare och upptagandet (med två
tredjedelars majoritet) av nya medlemmar.

Beslut av församlingen måste utom i vissa särskilt angivna fall
vara enhälliga. På nationalkänslans nuvarande utvecklingsstadium komma
suveräna stater icke att samtycka till att låta sig bindas av en lagstiftning,
som antagits med röstövervikt bland deras likar, även om övervikten
är överväldigande. Men om deras suveränitet i teorien respekteras, är
det osannolikt, att de skola framhärda i att motsätta sig en stark och samfälld
meningsyttring annat än i frågor, vilka de betrakta såsom vitala.

Församlingen är nationernas förbunds högsta organ. Men en korporation,
som består av nära hundrafemtio medlemmar och vars beslut
erfordra enstämmighet mellan omkring femtio stater, är tydligen icke ett
praktiskt lämpligt organ för den internationella samverkans vanliga syften
och ändå mindre då det gäller trängande fall. En mycket mindre korporation
erfordras, och denna måste, om den skall kunna handla med
verklig myndighet, vara ett organ, som representerar den verkliga fördelningen
av den organiserade politiska makten i världen.

En sådan korporation utgöres av rådet, som är förbundets centralorgan
och ett politiskt organ, utrustat med större makt än något annat,
som världen hittills skådat. Till formen utgöras dess beslut blott av hemställanden,
men när de, som rikta hemställan, inbegripa de politiska
ledarna för alla stormakterna och för fyra andra makter, som utsetts av
världens stater, samlade till rådslag, är det sannolikt, att den, om enhällig,
skall visa sig oemotståndlig.

Det blotta faktum, att dessa nationella ledare, som stå i kontakt
med den politiska situationen i sina respektive hemland, skola åtminstone
en gång om året träda i personlig beröring med varandra i och för
meningsutbyte, är ett verkligt framsteg av oerhörd betydelse för de
mellanfolkliga förbindelserna. I förbundsakten finnes dessutom intet som
hindrar, att under mellantiderna mellan de ordinarie mötena deras platser
intagas av representanter, som äro ständigt bosatta å den ort, som skall
vara förbundets säte; dessa representanter torde bliva benägna att söka ena
sig om en gemensam ståndpunkt och kunde i trängande fall rådgöra

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

och vidtaga gemensamma åtgärder. Trycket av betydelsefulla ärenden,
som fordra en snar lösning, kommer sannolikt att åtminstone under de
närmaste åren nödvändiggöra en dylik ständig representation.

Det förhållande, att för rådets liksom för församlingens beslut i
regeln erfordras enhällighet, kommer i praktiken sannolikt icke att visa
sig utgöra ett allvarligt hinder. Om den vilja att enas förefinnes, vilken
förbundets begrepp förutsätter, kan det antagas, att samförstånd skall
kunna uppnås eller att åtminstone minoriteten skall böja sig för majoriteten.
Ringa praktisk fördel men mycken fara skulle följa, om man medgåve en
majoritet inom rådet möjlighet att överrösta en av stormakterna. Ett
betydelsefullt undantag från regeln om enhällighet göres i den bestämmelse
i art. 15, vari föreskrives, att, beträffande tvister, som underställts
rådet, parternas samtycke icke erfordras för att de framställda förslagen
skola bliva gällande.

Andra stycket i art. 4 skapar möjlighet för Tysklands och Rysslands
inträde i rådet, så snart de framträtt såsom stormakter, beträffande
vilka man kan utgå ifrån att de skola fullgöra sina åtaganden;
samma bestämmelse kan måhända även uppmuntra mindre stater
att bilda statsförbund eller eljest sammansluta sig för att tillsammans
erhålla ständig representation i rådet. Bestämmelse bar träffats i syfte
att garantera, att en dylik ökning av de i rådet ständigt representerade
staternas antal icke skall förminska värdet av de små staternas representation,
men något bestämt förhållande mellan antalet stater i de båda
nämnda kategorierna har icke blivit fastställt.

De mindre staternas intressen skyddas vidare av femte stycket i
art. 4. Då beslut av rådet måste vara enhälliga, giver rätten att dit
sända en representant för att »såsom ledamot» deltaga i förhandlingarna
vederbörande stat vetorätt i alla frågor, som särskilt beröra densamma,
utom beträffande avgörandet av tvist, i vilken den själv är part. En invändning,
att denna bestämmelse skulle lamslå rådets verksamhet, synes
icke hållbar, enär det förefaller högst otroligt, att vetorätten skulle utövas
annat än i synnerligen vitala frågor.

Förhållandet mellan församlingen och rådet bar med avsikt lämnats
obestämt, enär det anses olämpligt att begränsa någonderas kompetens.
Fall komma att uppstå, då ett församlingssammanträde skulle
vara mindre lämpligt, och på grund härav bör rådet icke vara skyldigt
att invänta församlingens godkännande. Bortsett från det sannolika i
att staternas ombud i rådet också skola äga säte i församlingen, kommer
det permanenta sekretariatet eller den nya internationella administrationen
att utgöra ett föreningsband mellan de båda organen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

177

Sistnämnda organisation har utomordentliga möjligheter att bliva till
nytta, och ett mycket vidsträckt arbetsfält kommer att öppna sig för den
förste generalsekreterarens energi och initiativkraft. En av hans mest
betydelsefulla uppgifter kommer att bliva att samla, gallra och sprida
upplysningsmaterial från alla delar av världen. Tillgången till pålitligt
och fullständigt material av faktisk och statistisk art kommer att i sig
utgöra ett kraftigt verktyg i fredens tjänst. Man kan även svårligen överskatta
värdet av ett ständigt samarbete mellan sakkunniga och ämbetsmän
beträffande frågor, som äro ägnade att understryka de nationella intressenas
gemensamhet snarare än skiljaktigheterna dem emellan.

Förebyggande av krig.

Art. 8—17, vilka utgöra aktens centrala och huvudsakliga del
innehålla de bestämmelser, som äro avsedda att trygga förtroende mellan
folken och undvikande av krig, ävensom de förpliktelser, vilka förbundsmedlemmarna
åtaga sig i sådant syfte. De omfatta:

1. Begränsning av rustningarna.

2. Ömsesidig garanti för territorium och oberoende.

3. Erkännande, att varje omständighet, som hotar den mellanfolkliga
freden, är av internationellt intresse.

4. Överenskommelse, att icke gripa till krig, förrän försök gjorts
att på fredlig väg lösa uppkommen tvist.

5. Förfarande för att trygga en fredlig uppgörelse, innefattande
bestämmelser om publicitet.

6. Sanktioner att användas för bestraffande av brott mot överenskommelsen
enligt punkt 4.

7. Liknande bestämmelser beträffande lösande av tvister, vari
stater, som ej tillhöra förbundet, äga del.

Alla dessa bestämmelser äro nya, och tillsammantagna beteckna de
ett oerhört betydelsefullt framsteg i de mellanfolkliga förbindelserna.

Art. 8 gör det tydligt, att varken rådet eller någon annan
skall göra förelägganden beträffande styrkan av de särskilda ländernas
försvarskrafter. Rådet skall endast uppgöra förslag, vilka regeringarna
äga att antaga eller förkasta. Medlemmarna överenskomma att,
sedan förslagen en gång antagits, de ej skola överskridas. Utformningen
och antagandet av dylika rustningsprogram kunna förväntas äga rum i
form av en allmän avrustningskonvention, som skall ansluta sig till förbundsakten.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 15 käft. (Nr 90.)

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Det utbyte av upplysningsmaterial, varom bestämmelse träffats i
artikelns sista stycke, kommer utan tvivel att verkställas genom den kommission,
som avses i art. 9. Tanken att åt denna kommission skulle givas
en allmän rätt till inspektion och överinseende för att trygga genomförandet
av art. 8 förkastades av flera skäl. För det första skulle i närvarande
stund en sådan rätt av många stater icke tolereras, utan skulle
framkalla friktioner och avoghet mot förbundstanken; den skulle ej heller
stå väl tillsammans med det antagande om ömsesidig uppriktighet och
ärlighet, varå förbundet är grundat, i det att nämligen förbundsmedlemmarna
överenskomma att sinsemellan fritt och fullständigt delgiva
varandra allt upplysningsmaterial. Den skulle slutligen i själva verket
ej heller vara av praktiskt värde. Krigsförberedelser i stor skala
kunna ej hållas dolda, medan å andra sidan ingen inspektion kunde förväntas
uppdaga sådana verkligt betydelsefulla hemligheter som nya gaser
och sprängämnen eller andra detaljuppfinningar. Den erfarenhet, som
lämnas av vår egen fabrikslagstiftning, visar bäst, vilken här av tjänstemän,
som är erforderlig för att göra en inspektion effektiv, samt huru
mycket jämväl under sådana omständigheter kan undgå upptäckt. I
varje fall skulle förbundet säkerligen icke beträffande sådana detaljer
erhålla säkrare upplysning genom en kommission, än den som vinnes av
de särskilda staterna genom deras vanliga upplysningsväsen.

Ej heller kan kommissionen fylla en internationell generalstabs
roll. En generalstabs uppgift är att förbereda kriget, men sådan förberedelse
kräver, att man har en bestämd fiende för ögonen. Det skulle
tydligen vara omöjligt för brittiska officerare att på ett i någon som
helst mån praktiskt sätt deltaga i utarbetandet av planer, hur hypotetiska
de än må vara, mot deras eget land; men alla medlemmar av en stab
måste samarbeta med fullt förtroende. Det är vidare uppenbart, att ingen
stat skulle till medborgare i stater, som kunde tänkas bliva dess fiender,
meddela de upplysningar beträffande sina egna strategiska planer, vilka äro
nödvändiga för en gemensam försvarsplan. Det mesta som i denna riktning
kan uträttas av kommissionen, är att insamla icke förtroligt upplysningsmaterial
av militärt värde samt möjligen att bearbeta vissa transiteringsfrågor
av särskild natur.

Ordet »yttre» i art. 10 utvisar, att förbundet icke kan utnyttjas såsom
en helig allians för att undertrycka nationella eller andra rörelser
inom någon av förbundsmedlemmarnas gränser, utan blott till att förebygga
territoriella erövringar.

Av vikt är, att föreliggande artikel sammanställes med art. 11 och
19, vilka göra det tydligt, att akten icke är avsedd att fastslå den nya

Kungl. Maj:ts proposition nr DO.

179

territorialfördelningen såsom något heligt och för all framtid oföränderligt,
utan tvärtom att tillhandahålla eu organisation ägnad att medgiva
mellan folkliga frågors alltjämt fortskridande reglering i eldighet med
framtidens krav. Frånvaron av en dylik organisation och traktaters
därav följande fortbestånd långt efter det att de blivit föråldrade har
givit upphov till många av gångna tiders tvister. Dessa artiklar kunna
därför sägas inleda eu ny internationell ordning med uppgift som skulle
så vitt möjligt undanröja eu av de främsta anledningarna till krig.

Art. 12—1(> innehålla bestämmelser om förfarandet för tvisters
lösande på fredlig väg samt därmed sammanhängande förpliktelser och
sanktioner. Hela denna organisation vilar på det grundläggande erkännandet,
att en stat, som griper till krig utan att underställa tvistegrunden
skiljedomare eller rådet eller utan att vänta tills tre manader förflutit,
efter de förras utslag eller det senares hemställan, eller som slutligen
griper till krig i strid mot sådant utslag eller hemställan (om i hemställan
instämt alla medlemmar i rådet., som ej äro parter i tvisten), genom
en dylik handling skall anses ha begått en krigshandling mot alla
andra förbundsmedlemmar, vilka skola omedelbart avbryta alla förbindelser
med densamma samt, om erforderligt, gripa till vapen.

Resultatet är, att krig enskilda stater emellan betraktas såsom möjligt
endast i fall, då rådet ej lyckats åvägabringa en enhällig rapport
eller då (förutsatt att tvisten hänskjutits till församlingen) församlingen
ej fattat sitt beslut med instämmande av alla i rådet representerade förbundsmedlemmar
samt av ett flertal bland övriga stater. Om en stat
underlåter att handla i överensstämmelse med ett fällt skiljedomsutslag,
utan att dock gripa till krig, har det överlämnats åt rådet att taga under
övervägande de åtgärder, som böra vidtagas för domens genomförande;
ingen dylik bestämmelse har träffats i händelse av underlåtenhet
att genomföra en enhällig hemställan av rådet, men det kan antagas,
att det sistnämnda i sådant fall skulle utöva något slag av påtryckning.

T detta liksom i andra fall kommer den ej minst betydelsefulla
delen av påtryckningen att utgöras av den offentlighet, varom bestämmelse
är träffad i förlikningsförfarandet. De dunkla källor, ur vilka internationella
tvister härflyta, komma att bringas i dagen, och bildandet av
en upplyst allmän mening möjliggöres.

Art. 13 erkänner i viss mån, ehuru den icke upptager principen
om obligatorisk skiljedom beträffande något särskilt slag av tvister, den
skillnad, som under senare år arbetat sig fram mellan tvister, som äro
•eller icke äro av natur att kunna avgöras på rättslig väg, i det att i art.

180

Kung!. Maj:ts proposition nr 90.

förklaras, att beträffande vissa stora grupper av tvister, dessas hänskjutande
till skiljedom är prima facie önskvärt.

Den fasta internationella domstol, som skall inrättas i enlighet med
art. 14, är nödvändig för varje verkligt framsteg på den internationella
rättens område. Under nuvarande förhållanden spelar i förbundsakten den
politiska sidan vid tvisters lösande en större roll än den juridiska, men
»politiska» lösningar kunna aldrig vara fullt tillfredsställande eller rättvisa.
I sista hand och i längden är det endast rätten, som kan ersätta
kriget, men för att rätten skall komma i högsätet erfordras en sådan
kontinuerlig utveckling av den mellanfolkliga rättsdoktrinen, vilken för
närvarande befinner sig i sin barndom, som endast kan åstadkommas
genom en serie domar av en fast domstol, som småningom utarbetar eu
fast rättspraxis. Enstaka fall av skiljedom kunna aldrig, hur framgångsrika
de än må vara, i samma grad lyckas upprätta ett rättens herravälde.

Enligt art. 15 kan en tvist som hänskjutes till rådet av detsamma
behandlas på flera olika sätt.

1. Rådet kan behålla saken i sina egna händer på sätt det med
säkerhet kommer att göra beträffande varje fråga av väsentligen politisk
natur, av vilken en mäktig stat själv anser sig nära berörd.

2. Det kan underställa varje tvist av rättslig natur den fasta domstolen
i och för utlåtandes inhämtande, ehuru i detta fall det slut, vartill
domstolen kommit, icke äger bindande kraft, förrän rådet gjort det till sitt.

3. Rådet kan behålla saken i egen hand och dock hänskjuta enskilda
punkter till yttrande ur juridisk synpunkt.

4. Hinder möter ej mot att rådet hänskjuter en tvist av vad slag
den vara må till en kommission eller mot att en sådan kommission göres
stadigvarande. Möjlighet finnes följaktligen för därtill ägnade tvisters
hänskjutande till sådana icke-politiska nämnder som de »förlikningsnämnder»,
varom från manga hall önskemal framställts. Sådana kommissioners
rapporter skulle naturligtvis erfordra rådets godkännande för att erhålla
vitsord, men akten lämnar ett vidsträckt fält för vidare utveckling i denna
riktning.

5. Rådet äger när som helst hänskjuta en tvist till församlingen.
Det förfarande, som antytts under punkterna 2, 3 och 4, kommer då att
stå församlingen öppet.

Det har redan påpekats, att vid tvisters slitande i enlighet med
föreliggande art., parternas eget samtycke icke erfordras för att giva kraft
åt rådets förslag. Denna betydelsefulla föreskrift avlägsnar varje olägenhet,
som skulle kunna uppkomma i detta sammanhang av den rätt, som

Kuni/l. Maj:ts proposition nr 90.

181

(se art. 4) tillkommer varje stat att såsom ledamot deltaga i rådets överläggningar
i frågor, som särskilt beröra densamma.

Man är berättigad till det antagande, att varje stat som beträffande
en given tvist gör gällande denna rätt, skall få tillfälle att välja, huruvida
den vill förklara sig såsom part i tvisten eller ej. Om den förklarar
sig såsom part, kommer den att förlora sin vetorätt, varom ej, kommer
den att betraktas såsom icke intresserad i frågan, och den kommer då
ej att erhålla rätt till ledamotskap i rådet.

Sanktionerna i art. 16 äro med undantag för artikelns sista stycke
tillämpliga endast i fall av brott mot förbundsakten, som innebära ett tillgripande
av krig. I första hand överlämnas det åt de särskilda staterna
att avgöra, huruvida ett dylikt fördragsbrott förelupit eller ej, och huruvida
sålunda en krigshandling gentemot förbundet blivit begången. Att invänta
en domstols eller ens rådets utlåtande skulle innebära dröjsmål, och dröjsmål
kunde i en sådan kritisk situation visa sig ödesdigert. Yarje stat har
därför rätt att i dylikt fall på eget initiativ avbryta förbindelserna med den
felande staten, men det är i själva verket troligt, att de mindre staterna,
därest de ej själva direkt anfallas, komma att avvakta det beslut, som
fattas av stormakterna eller av rådet, vilket senare måste sammanträda
snarast möjligt och som otvivelaktigt kommer att göra så inom
få timmar. Det är rådets plikt att med biträde av sina rådgivare i lands-,
sjö- och luftförsvarsfrågor föreslå de effektiva styrkor, som varje förbundsmedlem
skall ställa till förfogande; för sådant ändamål har varje förbundsmedlem,
från vilken bidrag begäres, rätt att deltaga i rådets förhandlingar
med vetorätt vid behandlingen av frågan om dess egen medverkan.
De särskilda styrkorna komma sålunda att fastställas genom
överenskommelse, såsom ju även är nödvändigt, om aktens anda skall bibehållas
oförkränkt och om den samfällda aktionen skall bliva effektiv.
Men det är önskvärt att på denna punkt bemöta invändningen att under
sådana förhållanden förbundets ingripande alltid måste komma för sent
och följaktligen ej skulle kunna erbjuda någon garanti mot plötsliga
angrepp.

Det är sant, att i brist på eu stark internationell väpnad styrka,
färdig till ögonblickligt ingripande i alla delar av världen, förbundsmedlemmarna
måste själva träffa anstalter för omedelbart självförsvar emot
varje styrka, som plötsligt skulle kunna koncentreras emot dem, varvid
de kunna falla tillbaka på sådana, överenskommelser, som de tilläventyrs
tidigare träffat med sina grannar för dylikt ändamål. Intet
förbud finnes i akten (se art. 21) mot överenskommelser i defensivt syfte
mellan stater, försåvitt dessa överenskommelser verkligen och uteslutande

182

Kung!. Maj:ts proposition nr 90.

äro defensiva, samt så vitt deras innehåll offentliggöres. De måste
tvärtom hälsas med tillfredsställelse, för så vitt de bidraga till att bevara
freden i världen.

Staterna måste sålunda för att motstå den första stöten vid ett
plötsligt angrepp lita till sin egen motståndskraft och sina grannars bistånd.
Men i de fall då, såsom när moratoriet iakttages, angreppet icke är plötsligt,
är det visst, att de stater, vilka misstänka ett brott mot förbundsakten,
skola ha i förväg rådfört sig med varandra på icke-officiell väg för att besluta
om förebyggande åtgärder samt uppgöra planer, vilka kunna omedelbart
bringas till verkställighet, om sådant brott äger rum. I sådan händelse
komme dessa sammanträden av ombud för vissa makter att utveckla
sig till ett förbundets högsta krigsråd, vilket vid sin sida komme
att ha en samfälld rådgivande stab. Vissa skäl till stöd för att denna
stab måste vara en institution ad hoc och ej en permanent institution
hava angivits under art. 8.

Sista stycket i art. 16 avser att reglera det fall, att en stat, som
brutit sina förbundsförpliktelser, dock söker bibehålla sin ställning inom
församlingen och rådet.

Art. 17 uttalar förbundets fordran att ingen stat, vare sig den är
medlem av förbundet eller ej, skall ha rätt att störa freden i världen,
innan fredliga metoder för uppgörelse blivit prövade. Liksom i äldre
engelsk rätt varje våldshandling, varhelst den än blivit begången, efter
hand blev betraktad som ett brott mot kungsfriden, på samma sätt skall
hädanefter envar plötslig krigshandling anses utgöra ett brott mot förbundsfriden,
för vilket behörig upprättelse skall krävas.

Fördrag och överenskommelser.

Art. 18—21 beskriva de nya betingelser, vilka måste ligga till grund
för mellanfolkliga överenskommelser, om vänskap och ömsesidigt förtroende
skall bliva rådande mellan folken. De första tre av dessa artiklar stadga,
att alla fördrag skola vara 1) offentliga, 2) underkastade omprövning på
hemställan av församlingen, samt 3) förenliga med förbundsaktens bestämmelser.
Ifrågavarande bestämmelser äro av den allra största betydelse.

Art. 18 gör registrering och ej offentliggörande till villkor för traktaters
giltighet, detta av praktiska skäl, enär erfarenheten visat, att antalet
av de nya internationella överenskommelser, som ständigt avslutas
sannolikt kommer att bliva så stort, att omedelbart offentliggörande måhända
ej är möjligt; dock åligger det sekretariatet att offentliggöra alla
fördrag, så snart ske kan.

Kunyl. Mai du proposition nr 90.

183

Art. 19 bör ses i samband med art. 11.

Art. 21 gör det tydligt, att förbundsakten ej är avsedd att upphäva
eller försvaga något annat avtal, som är förenligt med aktens egna bestämmelser
och som redan ingåtts av förbundsmedlemmarna till fredens
vidare tryggande, eller som komma att i framtiden ingås av dem i
sådant syfte. Till dylika avtal måste räknas särskilda avtal om obligatorisk
skiljedom samt militära överenskommelser av rent defensiv karaktär.
Monroedoktrinen och liknande överenskommelser hänföras till samma
grupp. De hava, såsom historien utvisar, visat sig utgöra ej verktyg för
nationell ärelystnad utan fredsgarantier.

Monroedoktrinens ursprung är väl känt. Den proklamerades år
1823 i syfte att skydda Amerika från att bliva en skådeplats för den
europeiska absolutismens intriger. Ursprungligen en grundsats för Amerikas
utrikespolitik, har den sedermera vunnit internationellt erkännande,
och det är ej obilligt av Förenta Staternas folk att begära detta förhållandes
erkännande i akten. Till sitt väsen överensstämmer doktrinen
med aktens anda, och i själva verket innebära förbundets grundsatser,
sådana de kommit till uttryck i art. 10, utsträckandet till hela världen
av dess princip; skulle å andra sidan någonsin en tvist uppstå mellan
Amerika och stater i Europa beträffande doktrinens innebörd, finnes
förbundet till hands för att lösa tvisten.

Förbundets uppgifter i fredstid.

Art. 22—25 omspänna större delen av förbundets vanliga verksamhet
i fredstid.

Art. 22 inför beträffande de forna tyska kolonierna samt Turkiets
hittillsvarande territorium den grundsats, att länder, vilka tillsvidare äro
oförmögna att själva tillvarataga sina intressen, skola till inbyggarnas
fromma förvaltas av därtill utsedda stater, som skola handla i förbundets
namn och å dess vägnar; förbundet skall utöva ett allmänt överinseende
över förvaltningen. De garantier, som i varje särskilt fall krävas av den
upplysta allmänna meningen, skola infogas i den konvention, varigenom
mandatet upplåtes. Ingen föreskrift finnes i förbundsakten beträffande
dylika garantiers utsträckande till andra liknande av förbundsmedlemmarna
beroende länder, men man torde kunna hoppas, att, om förvaltningen
av mandatsområdena hålles på en hög nivå, detta skall utöva
en gynnsam återverkan, varhelst för närvarande förvaltningen befinner
sig på en lägre ståndpunkt, och för övrigt kan mandatprincipen komma
att visa sig lämplig för en vidsträckt användning.

184

Kungl. Majds proposition nr 90.

Förbehållet i början av art. 23 gör det klart, att de följande åtagandena
icke för förbundsmedlemmarna medföra några vidare förpliktelser
än de, som redan följa av befintliga eller blivande överenskommelser
av natur att fullständiga förbundsakten.

Åtagandet a ställer arbetskonventionen under förbundets egid;
konventionen föreskriver själv, att medlemskap av förbundet skall medföra
medlemskap av den nya permanenta arbetsorganisationen; åtagandet
b är tillämpligt å områden, som ej falla under art. 22; d har avseende
å vapenhandeln med ociviliserade och halvciviliserade länder. De ämnen,
som särskilt omnämnas i förevarande artikel, böra uppfattas endast såsom
exempel på de många frågor, vari förbundet är intresserat. Konventioner
rörande några av dessa, såsom transiteringens frihet, samt rörande hamnar,
vattenvägar och järnvägar, äro för närvarande under utarbetande;
beträffande ett stort antal andra frågor kunna liknande konventioner
väntas komma till stånd i framtiden.

Art. 24 är av stor betydelse, i det att den i obegränsad mån utsträcker
förbundssekretariatets verksamhetsområde. Akten har lagt en
grund, på vilken statsmän och folk i framtiden kunna uppbygga ett vidsträckt
system av fredligt internationellt samarbete.

Ändringar i förbundsakten.

Bestämmelserna i art. 26 underlätta införandet av ändringar i förbundsakten,
i det att nämligen alla vanliga beslut av församlingen måste
vara enhälliga.

Andra stycket intogs i avsikt att undanrödja de svårigheter, som
skulle uppstå beträffande vissa stater, vilka ej kunde vinna vederbörande
konstitutionella organs bifall till ett ändringsförslag, varom rådet och ett
flertal inom församlingen enat sig. Dessa stater hava nu valet att antaga
ändringsförslaget eller att utträda ur förbundet; men det torde vara
ringa tvivel underkastat, att, om förbundet blir en institution av verkligt
värde, valet kommer att utfalla till förmån för antagandet av förslag,
om vilka redan så stor enighet uppnåtts.

Det är den genom förevarande artikel skapade lättheten att åvägabringa
ändringar, vilken i förening med frånvaron av hämmande band
beträffande församlingens, rådets och sekretariatets verksamhet, gör förbundsförfattningen
smidig och elastisk samt i hög grad uppväger de
luckor och brister, som måste vidlåda varje dokument, vari sammansmälts
så många och så skilda tanke- och intresse riktningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

185

Bilaga 7.

Bestämmelser vid fredsuppgörelsen som, ehuru ej upptagna
i Förbundsakten, beröra Nationernas Förbund.

I. Fredsfördraget med Tyskland.

Art. 34.

Tyskland avstår dessutom, till förmån för Belgien från varje rätt
och anspråk på det område, som omfattar kretsarne Eupen och Malmédy
i deras helhet.

Under de sex månader, som följa på denna traktats ikraftträdande,
skola listor utläggas av de belgiska myndigheterna i Eupen och Malmédy,
vari dessa distrikts invånare äga rätt att skriftligen uttrycka sin
önskan, att dessa områden, helt eller delvis, skola förbliva under tysk
överhöghet.

Belgiska regeringen skall till Nationernas Förbund meddela resultatet
av denna folkomröstning, och Belgien förbinder sig att godtaga Förbundets
beslut.

Art. 49.

Till förman för Nationernas Förbund, i dess egenskap av mandatarie,
avstar Tyskland från styrelsen över ovan angivna område.*

Sedan femton år förgått efter denna traktats ikraftträdande, skall
områdets befolkning avgöra, under vilken överhöghet den önskar lyda.

Bilaga.

* Saar-området.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 käft. (iVr 90.)

186

Kungl. Majds proposition nr 90.

§ 16.

Regeringen i Saar-området skall anförtros åt en kommission, som
representerar Nationernas Förbund. Denna kommission skall ha sitt säte
inom Saar-området.

§ 34.

Efter en tidrymd av femton år från denna traktats ikraftträdande
skall befolkningen i Saar-området uppfordras på följande sätt giva sin
vilja tillkänna:

En omröstning skall äga rum kommun- eller distriktvis rörande
följande tre alternativ:

a) bibehållande av den ordning, som upprättats genom bestämmelserna
i denna traktat och denna bilaga,

b) förening med Frankrike,

c) förening med Tyskland.

Rösträtt tillkommer envar, man eller kvinna, som vid röstningstillfället
fyllt 20 år, och som var bosatt å området dagen för traktatens undertecknande.

Övriga föreskrifter och närmare bestämmelser samt dag för omröstningen
fastställas av Nationernas Förbunds råd, så att omröstningen
må försiggå fritt, hemligt och utan påtryckning.

§ 35.

Nationernas Förbund skall besluta, under vilken överhöghet området
skall ställas, därvid hänsyn skall tagas till befolkningens vid omröstningen
uttryckta önskan:

a) I det fall att Nationernas Förbund skulle besluta, att i hela området
eller en del därav skall bibehållas den genom bestämmelserna i
denna traktat och denna bilaga inrättade ordning, så förbinder sig Tyskland
redan nu, att till Nationernas Förbund avstå sin höghetsrätt på
sätt, Nationernas Förbund kan finna nödigt, och Förbundet skall taga de
mått och steg det finner lämpliga, för att den definitiva styrelseformen
må anpassas efter såväl områdets varaktiga intressen som de allmänna intressena
;

b) I det fall att Nationernas Förbund skulle besluta, att hela området
eller en del därav skall förenas med Frankrike, så förbinder sig
Tyskland redan nu att, i enlighet med Nationernas Förbunds beslut, till

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 90.

187

Frankrike avstå alla sina rättigheter och anspråk på det område, som
närmare angives av Nationernas Förbund;

c) I det fall att Nationernas Förbund skulle besluta, att hela området
eller en del därav skall förenas med Tyskland, skall Förbundet
sörja för Tysklands återinsättande i regeringen över det område, som av
förbundet närmare angives.

§ 36.

Därest Nationernas Förbund skulle besluta, att hela eller eu del av
Saar-området skall förenas med Tyskland, skall Tyskland av Frankrike
återköpa äganderätten till de i denna del av området belägna gruvor
i deras helhet till ett pris att ''erläggas i guld. Detta pris skall bestämmas
enligt majoritetsbeslut av tre sakkunnige; en av dessa sakkunnige utses
av Tyskland, en av Frankrike och en av Nationernas Förbund, och den
sistnämnde får ej vara fransman eller tysk.

Denna Tysklands betalningsförpliktelse skall tagas i betraktande av
Gottgörelsekommissionen, och i sådant syfte kan Tyskland lämna ett
första hypotek i sin förmögenhet och sina inkomster på sådana villkor
som godkännas av Gottgörelsekommissionen.

Om emellertid Tyskland ett år efter det betalningen skulle hava
verkställts, icke fullgjort densamma, så skall Gottgörelsekommissionen
förfara i enlighet med de instruktioner, som kunna komma att lämnas av
Nationernas Förbund, och, om så befinnes nödigt, skrida till likvidation
av den del av gruvorna, varom fråga är.

§ 37.

Om, tillfölje det återköp varom i § 36 sägs, äganderätten till gruvorna
eller till en del av dem övergår till Tyskland, så skola franska staten
och vederbörande franska undersåtar äga rätt att av områdets kol
köpa den kvantitet, som vid ifrågavarande tidpunkt kräves för deras
industriella och hushållsbehov. I vederbörlig tid skall Nationernas Förbunds
råd på skäliga villkor fastställa ifrågavarande kolkvantitet och
avtalstiden såväl som priset å densamma.

§ 39.

Nationernas Förbunds råd skall vidtaga nödiga åtgärder för fastställande
av den rättsordning, som efter ikraftträdandet av de av Natio -

188

Kungl. Majrts proposition nr 90.

nernas Förbund enl. § 35 fattade beslut skall införas. I dessa åtgärder
skall ingå en rättvis fördelning av alla de skyldigheter, som åvila Saarområdets
regering, tillfölje av Kommissionen upplagda lån eller av andra
åtgärder.

Genast efter den nya ordningens ikraftträdande upphör Kommissionens
regeringsfullmakt, utom för det i § 35 a) förutsedda fall.

§ 40.

I de ämnen, som beröras i denna bilaga, fattar Nationernas Förbunds
råd sina beslut med enkel majoritet.

Art. 80.

Tyskland erkänner Österrikes oberoende inom de gränser, som
komma att fastställas i traktat mellan denna stat och de allierade och
associerade huvudmakterna, och förbinder sig att noggrant respektera
detsamma; Tyskland erkänner, att detta oberoende är oförytterlig^ såvida
icke Nationernas Förbunds råd härutinnan lämnar medgivande.

Art. 98.

Tyskland och Polen skola inom ett år, efter denna traktats ikraftträdande,
avsluta överenskommelser, vilkas lydelse, i händelse av meningsskiljaktighet,
fastställes av Nationernas Förbunds råd, och som avse att
tillförsäkra å ena sidan Tyskland alla erforderliga lättnader för upprätthållande
av järnvägs-, post- och telegrafförbindelser mellan Ost-Preussen
och det övriga Tyskland över Polen, och å andra sidan Polen samma
lättnader i och för dess förbindelser med den fria staden Danzig över
det tyska område, som må ligga utmed Weichsels högra strand mellan
Polen och den fria staden Danzig.

Art. 102.

De allierade och associerade huvudmakterna förbinda sig såsom
fri stad upprätta Danzig med det i art. 100 omförmälda område. Staden
skall ställas under skydd av Nationernas Förbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 00.

189

Art. 103.

Den fria staden Danzigs författning skall utarbetas av en av Nationernas
Förbund tillsatt kommissarie i samråd med vederbörligen utsedda
representanter för den fria staden. Författningen skall ställas under
garanti av Nationernas Förbund.

Kommissarien skall vidare i första instans vara skiljedomare vid
tvistigheter, som uppstå mellan Polen och den fria staden i fråga om
denna traktat eller under densamma träffade avtal och överenskommelser.

Kommissarien skall hava sitt säte i Danzig.

Art. 213.

Så länge denna traktat förblir i kraft förbinder sig Tyskland att
underkasta sig varje undersökning,* som Nationernas Förbunds råd, med
enkel majoritet, finner nödigt företaga.

Art. 280.

De förpliktelser, som ålagts Tyskland genom kapitel I och genom
art. 271 och 272** i kap. II här ovan, upphöra fem år efter denna traktats
ikraftträdande, såvida icke motsatsen framgår av traktatens ordalydelse
eller Nationernas Förbunds råd minst tolv månader före utgången
av denna tidrymd beslutar, att dessa förpliktelser, med eller utan ändring,
fortfarande skola gälla för en följande tidrymd.

Artikeln 276*** i kapitel IV skall efter denna femårsperiod, med
eller utan ändring, fortfara att gälla, därest Nationernas Förbunds råd
med enkel majoritet så beslutar och för en tid, som av rådet fastställes,
men som icke får överstiga fem år.

Art. 2§9.

Envar av de allierade och associerade makterna skall, i överensstämmelse
med andan i de allmänna grundsatserna eller särskilda be -

* Torde hänföra sig till traktatens militära, marina och aeronautiska klausuler.

** Bestämmelser rör. sjöfarten.

** Ang. de allierade och associerade makternas undersåtars ställning i Tyskland.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

stämmelserna i denna traktat, meddela Tyskland, vilka ömsesidiga traktater
och överenskommelser, som den önskar återuppliva med detta land.

Det i denna artikel omförmälda meddelande skall göras direkt eller
genom annan makts förmedling. Tyskland skall skriftligen erkänna mottagandet
av denna notifikation; återikraftträdandet räknas från notifikationsdagen.

Sinsemellan förbinda sig de allierade och associerade makterna att
icke återuppliva andra avtal med Tyskland än sådana, som överensstämma
med denna traktats bestämmelser.

Notifikationshandlingen skall, då anledning gives, omnämna de bestämmelser
i dessa traktater och överenskommelser, vilka, såsom oförenliga
med denna traktat, icke skola anses återupplivade.

Vid meningsskiljaktighet skall avgörandet hänskjutas till Nationernas
Förbund.

För verkställande av notifikationen äga de allierade och associerade
makterna att tillgodoräkna sig en frist av sex månader från denna traktats
ikraftträdande.

Endast de ömsesidiga traktater och överenskommelser, som på detta
sätt notifierats, återställas i kraft mellan de allierade och associerade
makterna och Tyskland; alla övriga äro och förbliva upphävda.

Ovannämnda regler avse alla ömsesidiga traktater och överenskommelser
mellan någon av de allierade och associerade makter, som
underskrivit denna traktat, och Tyskland, även om ifrågavarande allierade
och associerade makter icke varit i krigstillstånd med Tyskland.

Art. 304, litt. a.

a) En blandad skiljedomstol skall, inom tre månader från denna
traktats ikraftträdande, konstitueras mellan å ena sidan var och en av de
allierade och associerade makterna och å andra sidan Tyskland. Varje
sådan domstol skall bestå av tre medlemmar. Varje regering utser en
medlem. Ordföranden utses efter överenskommelse mellan respektive
regeringar.

Ifall sådan överenskommelse icke kan träffas, skall Nationernas
Förbunds råd, och innan detta bildats, herr Gustave Ador, om han därtill
samtycker, utse domstolens ordförande ävensom två personer, som i
händelse av behov kunna ersätta honom. Dessa personer skola utses
bland under kriget neutrala makters undersåtar.

Därest en regering vid inträffande vakans icke inom en månad
skrider till ovan omförmälda utnämnande av domstolsmedlem, skall

Kunyl. Maj:ts proposition nr 90.

191

sådan medlem utses av motpartens regering bland de två personer, som
förutom ordföranden, härovan omförmälas.

Art. 812.

Utan att detta inverkar på denna traktats övriga bestämmelser, förbinder
sig tyska regeringen att till makt, till vilken tyskt område i
Europa avståtts, eller till makt, som i kraft av artikel 22 i kap. 1
(Nationernas Förbund) såsom mandatarie förvaltar förutvarande tyskt område,
överlåta den del, som på området belöper sig av de reserver, som
av riksregeringen eller av regeringen i någon tysk stat eller av offentliga
eller privata inrättningar under statskontroll upplagts för statseller
socialförsäkringsändamål inom området.

De makter, till vilka dessa fonder överlåtas, skola använda desamma
endast till uppfyllande av förpliktelser, som härröra från dessa försäkringar.

Villkoren för detta överlåtande skola fastställas genom särskilda
överenskommelser mellan Tyskland och vederbörande makter.

Därest dessa överenskommelser icke i enlighet med föregående
stycke avslutits inom tre månader efter denna traktats ikraftträdande,
skola överlåtelsevillkoren i varje särskilt fall underställas en femmannakommission,
av vilken en medlem utses av tyska regeringen, en av motparten,
och tre, som skola vara utomstående staters medborgare, av förvaltningsrådet
i den internationella arbetsbyrån. Denna kommission, som
beslutar efter enkel majoritet, skall inom tre månader efter sitt bildande
framlägga förslag i frågan inför Nationernas Förbunds råd; rådets beslut
skola omedelbart av Tyskland och den andra parten betraktas såsom
slutgiltiga.

Art. 320.

De förpliktelser, som pålagts genom föregående bestämmelser*, förbliva
i kraft till den 1 januari 1923, såvida icke Tyskland dessförinnan
upptagits i Nationernas Förbund eller tillfölje medgivande från de allierade
och associerade makternas sida medgivits biträda den dem emellan
avslutade luftfartkonvention.

* Bestämmelser om luftfart.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

Art. 336.

Därest ingen särskild ordning träffas för utförande av underhållsoch
förbättringsarbeten å den internationella delen av en för sjöfart avsedd
samfärdselsväg, skall en var av strandstaterna förpliktas att vidtaga
lämpliga åtgärder för att avlägsna alla hinder och faror för sjöfarten
och för att vidmakthålla goda sjöfartsförhållanden.

Om någon stat underlåter uppfyllandet av denna sin skyldighet,
så kan varje strandstat eller envar i den eventuellt befintliga internationella
kommissionen företrädd stat hänvända sig till den för detta ändamål
av Nationernas Förbund inrättade domstol.

Art. 337.

På samma sätt skall förfaras i händelse eu strandstat skulle företaga
arbeten ägnade att skada sjöfarten i den internationella delen av en samfärdselsväg.
Den i föregående artikel omförmälda domstol kan föreskriva
uppskjutande eller inställande av sådana arbeten och skall i sina beslut
taga hänsyn till alla rättigheter beträffande bevattning, vattenkraft, fiske
och andra nationella intressen, vilka, i fall av samförstånd mellan samtliga
strandstater eller mellan alla i den eventuellt befintliga internationella
kommissionen företrädda staterna, ha företräde framför sjörfartens behov.

Vädjan till Nationernas Förbunds domstol har icke suspensiv verkan.

Art. 338.

Den ordning, som fastställts i föregående artiklar 332 till 337, skall
ersättas med den, som kommer att upprättas genom en mellan de allierade
och associerade makterna ingången och av Nationernas Förbund
godkänd allmän konvention rörande vattenvägar, vilkas internationella
karaktär erkännes i nämnda konvention. Denna konvention skall särskilt
vara tillämplig på Elbes (Labe), Oders (Odra), Njemens (Russtrom,
Memel, Njemen) och Donaus flodsystem helt eller delvis, såsom de ovan
angivits, ävensom på övriga delar av dessa flodsystem, såvitt de med dessa
kunna inordnas under en gemensam allmän synpunkt.

Tyskland förbinder sig att i enlighet med bestämmelserna i artikel
379 biträda denna allmänna konvention såväl som alla förslag till ändring
av gällande internationella överenskommelser och reglementen, fastställda
i enlighet med artikel 343 här nedan.

lvu mil. Majds proposition nr VO.

in:;

Alt, 342.

Därest en av strandstaterna därom till Nationernas förbund framställer
begäran, skall Njemen (Ljusström, Memel, Njemen) ställas under
förvaltning av en internationell kommission, bestående av en representant
för vardera av strandstaterna och tre representanter för andra stater,
utsedda av Nationernas Förbund.

Art. 376.

Meningsskiljaktigheter mellan vidkommande makter med avseende
å tolkning och tillämpning av förestående bestämmelser* skola avgöras
på sätt, som Nationernas Förbund äger bestämma.

Art. 378.

Efter utgången av eu period av fem år efter denna traktats ikraftträdande
kan Nationernas Förbunds råd när som helst skrida till revision
av artiklarna 321 till 330**, 332***, 365, 367 till 369**** härovan.

Därest sådan revision icke företages, kan ingen av de allierade
eller associerade makterna efter utgången av ovannämnda frist göra anspråk
på förmånen av någon av de i ovan uppräknade artiklar angivna
bestämmelser för någon del av sitt område, därest icke ömsesidighet
beviljas. Den femårsperiod, under vilken ömsesidighet icke kan påfordras,
kan förlängas av Nationernas Förbunds råd.

Art. 379.

Utan avseende å de särskilda förpliktelser, som genom denna traktat
åläggas Tyskland till förmån för de allierade och associerade makterna,
förbinder sig Tyskland att biträda varje allmän överenskommelse rörande
det internationella ordnandet av transit, sjöfartsvägar, hamnar och järnvägar,
som inom en tidrymd av fem år från ikraftträdandet av denna
traktat kan komma att slutas mellan de allierade och associerade makterna
med godkännande av Nationernas Förbund.

* överenskommelser ang. floden Rhen.

** Hamnar, vatten- och järnvägar.

*** Bestämmelser rörande Elbe, Oder, Njemen och Donau.

**** Bestämmelser om internationell befordran med järnväg.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1930. 1 saml. 75 Käft. (Nr 90.)

194

Kungl. Majds proposition nr 90.

Art. 386.

Vid fall av brott mot bestämmelserna i artiklarna 380 till 386*
eller vid fall av meningsskiljaktighet beträffande tolkningen av dessa
artiklar, kan varje intresserad makt hänvända sig till den domstol, som
för sådant ändamål upprättas av Nationernas Förbund.

För att undvika att obetydliga frågor dragas inför Nationernas
Förbund, skall Tyskland i Kiel upprätta en lokal myndighet, som skall
tjäna som första instans för dylika tvister och såvitt möjligt avhjälpa de
klagomål, som framföras av de av saken berörda makternas konsulära
representanter.

Anmärkning.

Traktatens slutklausuler stadga bl. a., att vid beräkning av frist,
som står i samband med traktaten, skall såsom dag för traktatens ikraftträdande
anses den dag, då densamma ratificerats av Tyskland och tre
av de allierade och associerade huvudmakterna och protokoll upprättats
över ratifikationsinstrumentens deponerande.

II. Fredsfördraget med Österrike.

Art. 69. Österrike medger, att i den mån bestämmelserna i föregående
artiklar av detta kapitel angå personer tillhörande minoriteter
i avseende å ras, religion eller språk, nämnda regler utgöra förpliktelser
av internationellt intresse och skola ställas under garanti av Nationernas
Förbund. De kunna icke förändras utan samtycke av majoriteten inom Förbundsrådet.
De allierade och associerade makter, som må vara representerade
i rådet, förbinda sig var för sig, att ej vägra sitt samtycke till
någon förändring av sagda artiklar, som i vederbörlig form antagits av
en majoritet inom rådet.

Österrike medger, att varje medlem av Nationernas Förbunds råd
äger rätt att fästa rådets uppmärksamhet å varje skedd eller hotande överträdelse
av dessa förpliktelser, samt att rådet äger befogenhet att för -

* Bestämmelser rörande Kiel-kanalen.

Kuni/l. Maj:ts propoxition nr DO.

195

fara pa <let sätt och giva sådana förhållningsregler, som synas lämpliga
och för ändamålet effektiva.

Österrike medger dessutom, att i lull av skiljaktiga meningar i lottsedel''
sakfrågor rörande dessa artiklar mellan österrikiska regeringen och
någon av de allierade och associerade huvudmakterna eller varje annan
makt, som är medlem av Nationernas Förbunds råd, denna meningsskiljaktighet
skall anses som eu tvistefråga av internationell karaktär enligt
ordalagen i artikel 14 av förhundsakten. Österrikiska regeringen medger,
att varje tvistefråga av sådan art skall, om motparten därom framställer
yrkande, hänskjutas till permanenta skiljedomstolen. Permanenta skiljedomstolens
avgörande kan ej göras till föremål för vädjan och skall äga
samma kraft och verkan som ett avgörande enligt art. 13 i förbundsakten.

Art. SS. Österrikes oavhängighet är oförytterlig, såvida ej Nationernas
Förbunds råd annorlunda medgiver. I följd härav förbinder sig
Österrike — såvida ej samtycke från omnämnda råd föreligger — att ej
företaga någon handling av vad slag som helst, vilken direkt eller indirekt
kan sätta oavhängigheten i fara i synnerhet — intill dess Österrike
blivit upptagen som medlem i Nationernas Förbund — ej genom att deltaga
i annan makts angelägenheter.

Art. 159 = art. 213 i fördraget med Tyskland.

Art. 232. De förpliktelser, som ålagts Österrike i l:a kapitlet upphöra
fem år efter detta fördrags ikraftträdande, såvida ej motsatsen
framgår av fördragets ordalydelse eller Nationernas Förbunds råd minst
tolv månader före utgången av denna tidrymd beslutar, att de med eller
utan ändring fortfarande skola gälla för eu följande tidrymd.

Det är emellertid överenskommet, att — utom för fall av motsatt
beslut av Nationernas Förbund — den förpliktelse, som ålagts Österrike
genom art. 217, 218, 219 eller 220 icke skall utkrävas efter utgången av
en tid av tre år från förevarande fördrags ikraftträdande av någon allierad
eller associerad makt, som icke åt Österrike medger eu motsvarande
behandling.

Art. 228 förblir gällande med eller utan ändring efter utgången
av denna femårsperiod, om majoriteten inom Nationernas Förbunds råd
fattar dylikt beslut, och för en tid, som av rådet fastställes men som ej
får överskrida fem år.

Art. 241 — art. 289 i fördraget med Tyskland.

Art. 256 = art. 304 i fördraget "med Tyskland.

Art. 275, mom. 4 = art. 312, mom. 4 i fördraget med Tyskland.

Art. 2S3 = art. 320 i fördraget med Tyskland.

■ 190

Kungl. Majrts proposition nr 90.

Art. 297 = art. 336 i fördraget med Tyskland.

Art. 298 = art. 337 i fördraget med Tyskland.

Art. 299. Den ordning, som fastställts genom art. 292 och 294—
298, skall ersättas av den, som fastställes genom en allmän överenskommelse,
ingången av de allierade och associerade makterna och gillad
av Nationernas Förbund rörande de vattenvägar, vilkas internationella
karaktär genom denna överenskommelse kommer att erkännas. Överenskommelsen
skall tillämpas å Donaus ovannämnda flodområde, helt eller
delvis, liksom ock å övriga partier av flodområdet, som med detsamma
kan inbegripas under någon allmän synpunkt.

Art. 309. [Föreskriver överenskommelse stater emellan för undvikande
av skada, som genom gränsregleringarna kan bliva en följd,
därigenom att arbeten i vattendrag kan inverka å andra staters bestående
rättigheter med avseende å vattnets användning.]

I saknad av överenskommelse träffas avgörandet av eu skiljedomare,
utsedd av Nationernas Förbunds råd.

Art. 310. [Då på grund av gränsförändring källan till vattendrag,
som av eu stat nyttjats för avvinnande av energi, befinner sig inom
annan stats område, föreskrives överenskommelse dem emellan.]

I saknad av överenskommelse träffas avgörandet av en skiljedomare,
utsedd av Nationernas Förbunds råd.

Art. 320. [Anbefaller avtal mellan innehavare av järnvägskoncessioner
och de stater, å vilkas område anläggningarna befinna sig.]

Tvistefrågor, rörande vilka enighet ej kan uppnås, däri inbegripna
alla frågor om tolkning av avtal angående inlösning av linjer, skola
underställas skiljedomare, utsedda av Nationernas Förbunds råd.

Art. 321. 1) Inom en frist av fem år, räknat från detta fördrags

ikraftträdande, är Italien berättigat begära byggandet av eller förbättringav
de nya alpbanorna över Reschen och Predilpasset, försåvida de falla
inom österrikiskt område. Så framt Österrike ej har för avsikt att
själv betala dessa arbeten, förskotteras kostnaderna för byggande eller
förbättring av Italien. Det tillkommer en skiljedomare, utsedd av Nationernas
Förbunds råd, att efter utgången av en frist bestämd av Nationernas
Förbunds råd uppskatta den del av kostnaderna för byggnad eller
förbättring, som böra återbetalas av Österike till Italien, med hänsyn till
den inkomstökning för det österrikiska järnvägsnätet, som blivit eu följd
av nämnda arbeten.

Kungl. Maj:tx proposition nr 00.

197

Art. 324. [Föreskriver, att de närmare bestämmelserna rörande
tjecho-slovakiska statens befogenhet att nyttja österrikiska järnvägslinjer
skola regleras av vederbörande järn vägsförvaltningar. Möjligen bestående
tvistepunkter avgöras definitivt av eu skiljedomare, utsedd av engelska
regeringen.]

L fall av tvist rörande tolkningen av överenskommelsen eller uppkomma
däri oförutsedda svårigheter, skall avgörande träffas genom skiljedom
i samma former, så länge Nationernas Förbund ej infört annat tillvägagångssätt.

Art. 327. [Behandlar (mom. 1—4) de direkta över österrikiskt
territorium gående telegraf- och telefonförbindelserna med den tjechoslovakiska
staten.]

5:o. De särskilda linjer, som komma att upprättas, liksom ock de
nödvändiga administrativa, tekniska och finansiella förhållanden, som ej
äro förutsedda i existerande internationella konventioner eller i denna
artikel, skola regleras i eu senare konvention mellan de intresserade staterna.
Kan överenskommelse ej uppnås, träffas avgörande av en skiljedomare,
utsedd av Nationernas Förbunds råd.

6:o Bestämmelserna i denna artikel kunna vid varje tidpunkt förändras
genom överenskommelse mellan Österrike och Tjecho-Slovakien.
Efter utgången av en frist av tio år, att räknas från detta fördrags ikraftträdande,
kunna de villkor, under vilka Tjecho-Slovakien åtnjuter de
rättigheter, denna artikel giver, därest överenskommelse mellan parterna
ej kan träffas, på begäran av endera parten förändras, genom avgörande
av skiljedomare, utsedd av Nationernas Förbunds råd.

7:o. Om meningsskiljaktighet mellan parterna skulle uppkomma i
avseende å tolkningen av denna artikel eller den konvention, som avses
i mom. 5, skall densamma underkastas avgörande av den permanenta
skiljedomstol, som kommer att upprättas av Nationernas Förbund.

Art. 328 = art. 376 i fördraget med Tyskland.

Art. 329 = art. 377 i fördraget med Tyskland.

Art. 330. Bestämmelserna i art. 284—290, 293, 312, 314—316
och 326 kunna, sedan tre år förflutit efter detta fördrags ikraftträdande,
när som helst upptagas till revision av Nationernas Förbunds råd.

Därest sådan revision ej företages, kan efter utgången av den i föregående
moment angivna fristen ingen av de allierade och associerade
makterna göra anspråk på förmånen av någon av bestämmelserna i föregående
ai''tiklar för någon de! av sitt område, därest ömsesidighet ej beviljas.

198

Kungl. Maj.-ts proposition nr 90.

Den treårsfrist, under vilken ömsesidighet ej kan påfordras, kan förlängas
av Nationernas Förbunds råd.

Art. 331 = art. 379 i fördraget med Tyskland.

III. Fredsfördraget med Bulgarien.

Art. 57 = art. 69 i Saint-Germain-fördraget [ang. skydd för minoriteter].

Art. 104 — art. 213 i fördraget med Tyskland [förpliktelse tåla undersökning.
].

Art. 100. De förpliktelser, som ålagts Bulgarien i l:a kapitlet och
i art. 152 av 2:a kapitlet upphöra fem år efter detta fördrags ikraftträdande,
- såvida ej motsatsen framgår av texten eller förbundsrådet besluter
minst tolv månader före utgången av denna period, att de med eller
utan förändring fortfarande skola gälla för eu följande tidrymd.

Art. 156 i 4:de kapitlet förblir gällande med eller utan förändring
efter utgången av denna femårsperiod, om majoriteten inom förbundsrådet
fattar dylikt beslut och för en tid, som av rådet fastställes men
som ej får överskrida fem år.

Art. 168 = art. 289 i fördraget med Tyskland.

Art. 175. Främmande undersåtars immuniteter och privilegier liksom
även rättigheter till konsulär rättsskipning och skydd, som på grund
av kapitulationer, sedvänja eller traktater tillkomma de allierade och
associerade makterna, kunna utgöra föremål för särskilda överenskommelser
mellan var och en av de allierade och associerade makterna och
Bulgarien.

1 fråga om ovannämnda företrädesrättigheter skola de allierade och
associerade huvudmakterna åtnjuta den behandling, som i Bulgarien tillkommer
mest gynnad nation.

De intresserade allierade och associerade makterna förbinda sig
sinsemellan att ingå konventioner endast i överensstämmelse med detta
fördrags bestämmelser. I fall av meningsskiljaktighet dem emellan skall
saken hänskjutas till avgörande av Nationernas Förbund.

Art. 188 = art. 304 i fördraget med Tyskland [upprättande av domstolar].

Art. 203 = art. 312 mom. 4 i fördraget med [överlämnandeavför Tvskland

säkringsfonder].

Kung!, Maj ris proposition nr 00.

199

Art. 211 = art. 320
Art. 225 = art. 336

Art. 225 — art. 337

Art. 227 - art. 299

Art. 245 = art. 376
Art. 245 — art. 377

Art. 247 = art. 330''

i fördraget med Tyskland [rörandelufttratiken].

i fördraget med Tyskland [rör. sjöfarten i int.

vattendrag].

i fördraget med Tyskland [rör. sjöfarten i int.

vattendrag].

i Saint-Germain-fördraget [ang. allm. konv. för

sjöfarten i int. vattendrag].

i fördraget med Tyskland [ang. avgör, av tvistefrågor].

i fördraget med Tyskland [om tolkning eller

tillämpning av vissa
bestämmelser].

f i Saint-Germain-fördraget [rör. revision av vissa

art. genom för -

bundsrådet].

Art. 248 = art. 379 i fördraget med Tyskland [förpliktelse biträda

trafikkonventioner].

IV. Garantitraktatermi mellan Frankrike och England samt Frankrike och

Amerikas Förenta Stater.

Art. 3.

Denna traktat måste underställas Nationernas Förbunds råd, som
om nödigt med enkel majoritet avgör, huruvida den skall erkännas som
en förpliktelse förenlig med förbundsakten. Den skall förbliva i kraft
intill dess att, efter endera partens anmälan, rådet om nödigt med majoritetsbeslut
anser, att förbundet i sig självt erbjuder tillräckligt skydd. *

* Hänvisar till andra artiklar, ej fullt motsvarande.

200

Kungl. Majtts proposition nr 90.

Y. Fördraget mellan Amerikas Förenta Stater, Brittiska riket, Frankrike,
Italien och Japan å ena sidan och Polen å den andra.

Art. 12 = 69 i fredsfördraget med Österrike.

Art. 15.

Polen förbinder sig att ej ingå någon traktat, konvention eller
överenskommelse liksom ej heller vidtaga någon åtgärd av natur att
hindra dess deltagande i varje allmän överenskommelse, som i syfte att
åvägabringa en rättvis behandling av övriga staters handel må hava
ingåtts under ledning av Nationernas Förbund inom eu tidrymd av fem
år, räknat från detta fördrags ikraftträdande.

Art. 17.

Till dess att under ledning av Nationernas Förbund ingåtts en allmän
överenskommelse i ändamål att säkerställa och upprätthålla friheten
till samfärdsel och genomfart, förbinder sig Polen att medgiva fri genomfart
för personer, varor, fartyg, järnvägs- och godsvagnar samt post i
transit till eller från någon allierad eller associerad stat över polskt
område, häri inbegripet territorialvattnet, och att behandla dem med
hänsyn till lättnader, pålagor och inskränkningar och i alla andra avseenden
minst lika fördelaktigt som personer, varor, fartyg, järnvägs- och
godsvagnar samt post, som med hänsyn till nationalitet, ursprung, införsel
eller äganderätt tillhöra Polen eller annan mer gynnad nation.

Om inom en tidrymd av fem år, räknat från detta fördrags ikraftträdande,
den ovannämnda allmänna överenskommelsen, som är avsedd att
ingås under ledning av Nationernas Förbund, ej kommit till stånd, äger
Polen rätt att när som helst hos Generalsekreteraren i Nationernas Förbund
uppsäga denna artikels bestämmelse att upphöra att gälla efter tolv
månader.

Art. 19.

Polen förbinder sig att biträda varje ny konvention, som med gillande
av Nationernas Förbunds råd inom fem år från detta fördrags ikraft -

Kungl. Majrts proposition nr 90.

201

träd midt* iugåtts för att ersätta lingon av de i bilaga 1 uppräknade
konventionerna.

Polska regeringen förbinder sig att inom utgången av tolv månader
för Generalsekreteraren i Nationernas Förbund tillkännagiva, huruvida
Polen önskar biträda endera eller båda av de i bilaga II angivna konventionerna.

Art. 20.

Alla rättigheter och privilegier, som i föregående artiklar medgivas
de allierade och associerade staterna, tillkomma likaledes alla stater, som
äro medlemmar av Nationernas Förbund.

Art. 21.

Polen åtager sig ansvaret för den del av den ryska statsskulden och
av alla andra den ryska statens finansiella förpliktelser, som kan komma
att påläggas detsamma genom en särskild överenskommelse mellan de
allierade och associerade huvudmakterna å ena sidan och Polen å den
andra. Fn kommission utsedd av nämnda makter skall utarbeta denna
överenskommelse. För den händelse kommissionen ej skulle uppnå eu
överenskommelse, skola tvistefrågorna omedelbart underställas skiljedom
av Nationernas Förbund.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 Käft. (Nr 90.)

202

Kungl. Mnj:is proposition nr 90.

Bil. 8.

Yttrande av chefen för generalstaben.

Till Konungen.

Sedan Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes Ärendena i skrivelse
den 26 september 1919 meddelat, att Eders Kungl. Maj:t täckts
uppdraga åt chefen för Generalstaben och åt chefen för Marinstaben att
skyndsamt inkomma med yttrande rörande grundstadgan för det tillämnade
s. k. nationernas förbund (»Pacte de la société des nations») ur svensk
militärpolitisk synpunkt, får jag, efter samråd med chefen för Marinstaben
x, i underdånighet härmed anföra följande.

Nationernas förbund har, enligt förbundsakten, bland annat till
ändamål att garantera till detsamma hörande stater (förbundsmedlemmarna)
fred och säkerhet. Förbundet synes vilja nå detta mål, dels genom att
söka förhindra utbrottet av krig ej blott förbundsmedlemmar sins emellan
samt mellan dessa och icke-förbundsmedlemmar utan även mellan utom
förbundet stående stater, dels genom att mot angrepp utifrån, d. v. s.
mot angrepp från icke förbundsmedlemmar, upprätthålla förbundsmedlemmarnas
territoriella integritet och nuvarande politiska oberoende. Med
hänsyn härtill måste förbundsmedlemmarna underkasta sig vissa inskränkningar
i sin självbestämmanderätt och handlingsfrihet samt ikläda sig
vissa förpliktelser. Såväl de förra som de senare falla till väsentlig del
inom försvarets område.

I och för sig innebära inskränkningar, som en nation måste underkasta
sig i fråga om sin självbestämmanderätt och handlingsfrihet be- 1

1 Förhållandena hava dock icke medgivit att avfatta ett gemensamt utlåtande.

Kung!. Majds proposition nr 90.

20:1

träffande försvarets organisation samt iorsvarskrafternas och försvarsmedlens
användning, i förening med åtagna militära förpliktelser, som
avse något mera än det egna landets försvar, eu försämring av nationens
militärpolitiska (försvarspolitiska) läge. Självmant framställer sig sålunda
den fråga, huruvida de fördelar, som medlemskap i nationernas förbund,
i fråga om ökad trygghet mot krig och garanti för territoriell integritet
och politiskt oberoende, är avsett att skänka, kunna vara ägnade att
uppväga den nyss antydda försämringen av det försvarspolitiska läget.

Denna fråga är

naturligen synnerligen svår att besvara och torde icke

nu kunna definitivt besvaras. Den försvarspolitiska innebörden av förbundsaktens
föreskrifter kan nämligen icke med någon större grad av
säkerhet avvägas och bedömas, ej heller kan föreskrifternas praktiska
tillämpning i önskvärd grad överskådas, vartill kommer, att de nuvarande
politiska förhållandena icke synas äga för ett väl grundat bedömande
erforderlig stadga.

Enligt Art. Vill, första stycket, i förbundsakten skall medlem av
nationernas förbund erkänna, att upprätthållandet av freden kräver begränsning
av de nationella rustningarna, så långt detta är förenligt med den
nationella säkerheten och med, verkställigheten av de internationella förpliktelser,
som nämnda akt stadgar, eller som av densamma kunna härflyta.
Mot den princip, som härvid kommit till uttryck, nämligen att begränsning
av de nationella rustningarna i och för sig skulle medföra en ökad
fredsgaranti, synes icke utan fog kunna göras den erinran, att det är de
relativa, icke de absoluta, styrkeförhållandena, som en stat huvudsakligen
tager i betraktande vid övervägande av frågan, huruvida den bör vädja
till vapnen för att genomdriva sina politiska avsikter.

I fråga om rustningsbegränsningen stadgar förbundsakten i Art. VIII,
andra stycket, att det tillkommer rådet att, med hjälp av en i Art. IX
omförmäld permanent militär kommission, om vars sammansättning dock
närmare bestämmelser saknas, utarbeta planer härtill, varefter planerna
skola underställas de olika regeringarna för prövning och avgörande
(^decision»). Det torde kunna förutsättas, att dessa planer skola underställas
allenast vederbörande regering. Sedan en plan för viss stat av
vederbörande regering godkänts, får den fastställda gränsen för rustningarna
icke utan rådets medgivande överskridas. Förbundsakten ingår icke på det
fall, att vederbörande regering icke godkänner den av rådet utarbetade planen.

Ifrågavarande planer skola utarbetas med hänsyn till staternas
geografiska läge och övriga för dem säregna förhållanden. Detta tyder på,

204

Kungl. Maj ds proposition nr 90.

att rustningsbegränsningen kan bliva relativt ganska olika för skilda stater.
Förhållandena synas nämligen kunna gestalta sig väsentligt olika för en
stat, som runt om är omgiven av förbundsstater i jämförelse med eu
stat, som gränsar till en eller liera makter, ieke anslutna till nationernas
förbund. Fn begränsning, som grundas på sådana och liknande förhållanden,
skulle kunna leda till, att av två ungefär jämnstarka grannstater
den ena kommer att hålla en både relativt och absolut starkare krigsmakt
är den andra. Att härigenom fara för den senares trygghet kan
uppstå, synes icke vara uteslutet.

Förbundsaktens redan återgivna stadgande, att begränsningen av
de nationella rustningarna skall vara förenlig med verkställigheten av vissa
åtagna internationella förpliktelser synes förutsätta, att förbundsmedlemmarnas
nationella rustningar skola medgiva, att vid behov en viss styrka
ställes till disposition för upprätthållande, där så erfordras medelst vapenmakt,
av förbundsförpliktelsemas helgd. Angående maximistorleken av
eu sådan styrka är emellertid intet sagt i förbundsakten, icke heller i
vilka fall eller i vilken ordning förbundsmedlemmarna äro skyldiga att
biträda med dylika exekutionsstyrkor. Sä mycket torde dock kunna
sägas, att uppfyllandet av ifrågavarande förpliktelse kan komma att ställa
vissa speciella fordringar på organisationen av förbundsmedlemmarnas
nationella försvar. Uppställandet av en exekutionskontingent synes med
nödvändighet böra kunna ske, utan att försvarsväsendet. i övrigt därigenom
kommer att desorganiseras. För försvarsväsendet i eu stat, sådan som
Sverige, som sedan lång tid tillbaka inriktat sin försvarsorganisation allenast
på den nationella säkerhetens tryggande, tillkommer alltså genom medlemskapet
i nationernas förbund en ytterligare uppgift, vilken, för att det
försvarspolitiska läget icke skall försämras genom inträde i nationernas
förbund, kan kräva eu ökning av hittillsvarande försvarsanordningar,
därest dessa i och för det nationella försvaret för framtiden äro behövliga
i samma omfattning som förut. Huruvida detta kan bliva fallet,
beror — förutom av det militärpolitiska läget i omkringliggande stater —
av de garantier och andra fördelar i försvarspolitiskt avseende, som medlemskap
i nationernas förbund förmår skänka.

1 nära samband med frågan om begränsning av rustningarna står
den i Art. Vill, femte stycket, ifrågasatta begränsningen av den privata
krigsindustrien. Beträffande detta spörsmål torde det endast vara behövligt
att erinra därom, att den för försvaret erforderliga industrien i Sverige
är väsentligen av privat natur och dessutom icke av någon större omfattning,
ävensom att vissa till synes obetydliga inskränkningar i möjlig -

KumjL Mai ds proposit ion nr 90.

20f>

hetern si att genom enskilda företag erhålla krigsmateriel kunna i avsevärd
grad nedsätta värt lands försvarsförmåga.

Enligt Art. XII skola förbundets medlemmar vara överens om att
hänskjuta dem emellan uppkommande tvister av sådan beskaffenhet, att
de sannolikt kunna medföra brytning, antingen till skiljedom eller ock
till rådets prövning. De skola jämväl vara ense därom, att de i intet
fall skola börja krig, förrän tre månader förflutit, sedan skiljedomstolens
utslag fallit eller rådet avgivit sitt yttrande.

Ifrågavarande bestämmelse om tre månaders uppskov kan i tilllämpningen
tänkas hava till följd, att parterna väsentligt olika använda
respittiden. Det synes icke behöva särskilt framhållas, att eu större makt,
synnerligast om den äger rikliga naturliga hjälpkällor, inom kort tid kan
så öka sin militära styrka, att därigenom det försvarspolitiska läget hastigt
och i hög grad kan förändras till lians förmån gent emot en svagare, i
sistnämnda hänseende mindre väl lottad stat.

Vad angår de förpliktelser, som åligga medlem av nationernas förbund,
äro enligt Art. XVI, första stycket, samtliga förbundsmedlemmar skyldiga
att ingripa mot sådan förbundsmedlem, som börjar krig utan att iakttaga
i förbundsakten stadgade villkor (tvistens hänskjutande till skiljedom eller
prövning, iakttagande av tre-månadersfristen o. s. v.) eller eljest i strid
med förbundsakten vädjar till vapnen. Ett sådant fall är t. ex., om tvist
mellan två förbundsmedlemmar hänskjutits till skiljedom eller till prövning
av rådet eller delegeradeförsamlingen och den ena parten icke fogar
sig efter behörigt utlåtande, som avgivits med ländande kraft, utan
hörjar krig med motparten, som vill ställa sig sådant utlåtande till
efterrättelse.

Om ett förbundsbrott i nu angiven riktning ägt rum, skall varje
annan förbundsmedlem omedelbart avbryta alla handels- och affärsförbindelser
med den fördragsbrytande staten samt förhindra alla handels-,
affärs- och personliga förbindelser mellan å ena sidan den fördragsbrytande
staten och å andra sidan såväl den egna staten som varje annan
stat inom eller utom förbundet.

Uppfyllandet av ovanstående förpliktelser, även om förbindelsernas
avbrytande sker utan militär aktion, kommer givetvis att i den stat, mot
vilken åtgärden är riktad, uppfattas såsom eu fientlig handling, vilken
möjligen kommer att besvaras med krig. En till nationernas förbund
ansluten stat löper på detta sätt fara att invecklas i krig mot makter,

206

Kungl. Majds proposition nr 00.

med vilka under andra förhållanden konfliktanledning icke skulle hava
uppstått, eller med vilka landet för egen del lever i bästa samförstånd.

Medlemskap i nationernas förbund synes vidare medföra förpliktelsen
att i vissa fall med väpnad styrka deltaga i krigsföretag. Därest
nämligen förbundsmedlem, på sätt nyss berörts, bryter mot sina förpliktelser
enligt Art. XII, XIII och XV, skall enligt Art. XVI, andra stycket,
rådet — alltefter den betydelse, som kan tilläggas det i originaltexten
förekommande ordet »recommander» 1 — anbefalla, ålägga, föreslå o. d. —
de olika i saken intresserade regeringarna storleken av de land-, sjö- eller
luftstridskrafter, med vilka var och en av förbundets medlemmar skall
bidraga till de väpnade styrkor, som skola användas för att giva helgd
åt förbundsaktens bestämmelser. Det synes icke vara fullt klart, huru
denna bestämmelse rätteligen bör tolkas, d. v. s. huruvida förbundsmedlemmarna
under alla förhållanden äro skyldiga att efterkomma, vad
rådet under den ena eller andra formen kräver i väpnad styrka. Ej
heller bestämmer förbi!ndsakten, i vilken proportion de olika staternas
bidrag skola utgå.

Att skyldigheten att deltaga i krigisk aktion föreligger, torde emellertid,
såsom i det följande framhålles, böra förutsättas, om ock förpliktelsernas
omfattning icke kan överskådas.

Berörda skyldighet gäller icke enbart gent emot fördragsbrytande
förbundsmedlem. I art. X stadgas, att förbundets medlemmar förbinda
sig- att gent emot alla angrepp från utom förbundet stående makter upprätthålla
förbundets samtliga medlemmars territoriella integritet och nuvarande
politiska oberoende. Detta synes innebära, att varje förbundsmedlem
i sin mån garanterar upprätthållandet av bland annat de gränser,
som till förbundet anslutna stater erhållit genom den nyss avslutade
freden. Det torde ligga i sakens natur, att detta upprätthållande vid
behov skall ske med väpnad makt, och förmodligen tillämnas bär ett
liknande förfaringssätt, som nyss är angivet ifråga om fördragsbrytande
förbundsmedlem.

Förpliktelsen till väpnat ingripande går möjligen än längre. Det
synes nämligen enligt Art. XVII, tredje stycket, icke vara uteslutet, att
skyldighet härtill jämväl förefinnes vid tvist mellan stater, som stå utom
förbundet, därest den ena av de tvistande parterna icke efterkommer
inbjudan att åtaga sig de förpliktelser, som äro förenade med medlem 1

Enligt »Dictionnaire de la langue fran?aise, par E. Littré de l’Académie francaise»
har ordet »recommander» bland annat huvudbetydelsen: »ordonner å quelqu’un, charger
quelqu’un de faire quelque ehose».

Kurujl. May.ts proposition nr 90.

207

.skap i förbundet, utan griper till vapen mot den andra parten, som antager
en sådan inbjudan. Ej heller i detta avseende synes förbundsakten
äga erforderlig klarhet. Förpliktelsen till väpnat ingripande kan
erhålla en mycket allvarlig innebörd för en stat, som gränsar till ickeförbundsstater
eller i allmänhet till stater, där talrika konfliktanledningar
förefinnas.

Under sådana förhållanden, att en väpnad aktion för upprätthållande
av förbundsförpliktelsernas helgd enligt ovanstående kan ifrågasättas,
åligger det enligt Art. XVI, tredje stycket, varje förbundsmedlem
att vidtaga åtgärder för att underlätta fri passage genom eget
landområde för de styrkor, som skola deltaga i den väpnade aktionen.
Här föreligger alltså en skyldighet att inom landet mottaga utländska
trupper.

På grund av ovanstående förpliktelser synes neutralitet icke vara
medgiven förbundsmedlem under en konflikt, varuti nationernas förbund
är inblandat.

Bestämmelsen om fri passage för förbundstrupper innebär, även
under det antagandet, att staten själv icke med väpnad makt skulle
deltaga i en militär aktion, i och för sig eu fara för att ett land, som
lämnar sådan passage, kommer att utgöra krigsskådeplats. Ty har väl
eu förbundskontingent inkommit inom en förbundsmedlem s statsområde,
lärer den stat, mot vilken förbundsexekutionen är riktad, icke uraktlåta
att vidtaga motåtgärder och, om så för honom är fördelaktigt och möjligt,
förlägga kriget till nämnda förbundsmedlems område.

Förpliktelsen att enligt Art. VIII, sjätte stycket, tillhandahålla
andra förbundsmedlemmar alla upplysningar angående rustningarnas omfattning
in. m. är genom sin allmänna formulering ägnad att giva en
granne, som planerar krigsföretag, ett icke ringa övertag eller försteg.
Bestämmelsen torde, även om den å alla håll lika lojalt följes, innebära
större fara för en mindre stat än för en större.

Förutsättningen för medlemskap i nationernas förbund borde ur
försvarspolitisk synpunkt vara, att därmed följande inskränkningar i
självbestämmanderätt och handlingsfrihet jämte åtagna internationella
förpliktelser korame att till fullo uppvägas av ökad trygghet för krig
samt garantier för territoriell integritet och politiskt oberoende.

Vad tryggheten för krig beträffar, utgår förbundsakten tydligen från
den uppfattningen, att, åtminstone för närvarande, krig icke under alla

Kunc/l. Maj:ts proposition nr VO.

208

förhållanden kunna förhindras. Huruvida överhuvud genom förbundets
verksamhet krig komma att bliva sällsyntare än förr, är omöjligt att bedöma.
Att tvister mellan till förbundet anslutna stater, som under andra
förhållanden skulle lett till krig, framdeles mången gång skola kunna
lösas på fredlig väg, är emellertid möjligt. Tillvaron av nationernas
föi''bund med dess samfällda maktmedel kan komma att verka återhållande
på stater utom förbundet, särskilt i fråga om angrepp mot förbundsmedlemmar.
Detta innebär emellertid icke, att faran för varje enskild
förbundsmedlem att behöva deltaga i krig kommer att bliva mindre
än för en utom förbundet stående stat, snarare tvärtom. . Förbundsmedlem
kan nämligen, såsom förut visats, nödgas med större eller mindre
insats deltaga i varje krig, som ursprungligen berör vilken som helst av
de andra förbundsmedlemmarna, samt dessutom även i krig mellan ickeförbundsmedlemmar,
i den mån förbundet, enligt den i Art. XI generellt
uttalade grundsatsen, anser sig berättigat eller skyldigt att däri ingripa.
Till förbundet ansluten stat riskerar alltså att bliva indragen även i sådana
krig, vid vilka den under andra förhållanden med stor sannolikhet hade
kunnat förhålla sig neutral. Det torde icke behöva särskilt framhållas,
att den omständigheten, att enligt förbund saktens nuvarande lydelse
icke alla civiliserade stater äga tillträde till nationernas förbund, kan
vålla politisk spänning och i sig innebär fröet till krigiska förvecklingar.

Faran för eu till förbundet ansluten stat att bliva krigsskådeplats
beror i hög grad av dess läge. Ligger staten i så att säga utkanten av
förbundet och sålunda gränsar till utom detsamma stående makter, är
denna fara tydligen avsevärt större än för eu av förbundsmedlemmar
omgiven stat.

De garantier för territoriell integritet och politiskt oberoende, som
medlemskap i nationernas förbund är avsett att skänka, synes grunda
sig på bestämmelsen i Art. X, att förbundets medlemmar förbinda sig
att respektera och gentemot alla angrepp utifrån upprätthålla samtliga
förbundsmedlemmars territoriella integritet och nuvarande politiska oberoende,
samt vidare på bestämmelsen i Art. XVI, att, om medlem i förbundet
griper till vapen mot förbundsmedlem i strid mot sina förpliktelser
enligt Art. XII, XIII och XV, skall sådan handling anses riktad
mot samtliga medlemmar av förbundet. Det vill emellertid synas, som
här på tal varande garantier icke skulle avse alla krig, utan fall förutsättas
kunna uppstå, då förbundsmedlem blir hänvisad till sina egna
krafter. Därvid torde den försämring av en stats försvarspolitiska läge,
som följer av de ålagda inskränkningarna och förpliktelserna, icke på ett

Kungl. Maj ds proposition nr 00. 209

tillfredsställande eller verksamt sätt komma att uppvägas av medlemskap
i nationernas förbund.

I allmänhet ligga ifrågavarande garantier förnämligast i stadgandet
i Art. XVI, andra stycket,'' enligt vilket väpnade styrkor — exekutionsstyrkor
— skola tillhandahållas för den angripande statens understöd.
I fråga härom har gjorts gällande den uppfattningen, att skyldigheten
för förbundsmedlemmar att med väpnad styrka bidraga till exekutioners
utförande icke skulle vara obligatorisk, utan bero av eget gottfinnande. 1
Om så vore förhållandet, bortfölle givetvis för en icke angripen förbundsmedlem
en besvärlig förpliktelse, men å andra sidan vore för en angripen
förbundsmedlem garantien angående verksamt understöd vid uppstående
krigiska konflikter föga värd. Tv tillåtes i princip någon av de till
förbundet anslutna staterna att själv bestämma omfånget av sina förbundsplikter
i detta avseende, kunna givetvis även de andra göra anspråk
på samma rättighet. I många fall, särskilt beträffande en liten
stat, torde verksamt understöd mot fientligt anfall icke kunna lämnas
på annat sätt än genom direkt hjälpsändning av icke blott luft- och
sjö-, utan även landstridskrafter. Kunna i händelse av behov sådana
icke med säkerhet påräknas i rätt tid, innebära de åtagna inskränkningarna
i självbestämmanderätten att ordna försvaret eu fara, som
näppeligen kan uppvägas av de fördelar, som skulle åtfölja medlemskap
i förbundet.

Värdet av nu på tal varande garantier är det icke möjligt att ens
generellt bedöma. Detsamma beror av åtskilliga förhållanden, bland
andra beskaffenheten av exekutionsstyrkorna och tiden för desammas
ingripande. Dessa styrkor torde ofta komma att utgöras av större eller
mindre kontingenter från skilda stater. En dylik hjälp kan enligt erfarenheten
icke tillmätas ett mot dess numerär svarande värde, särskilt
på grund av stridskrafternas heterogena sammansättning samt större eller
mindre obekantskap med de säregna förhållandena i det land, där de
skola uppträda.

Även om man förutsätter, att kraftutvecklingen från början göres
så stor, att nyss nämnda svaghet uppväges, låter det sig mycket väl
tänkas, att exekutionsstyrkorna icke komma att i tid ingripa med erforderlig
styrka. En stat med ett mindre gynnsamt läge, som genom inträde
i nationernas förbund antagit och godkänt av rådet utarbetade
planer till minskning av försvarskrafterna, befinner sig under dylika förhållanden
i ett mycket ogynnsamt läge gentemot en fiende, som icke

1 Jfr noten å sid. 206.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 15 höft. (Nr 90.)

210

Kungl. Majds proposition nr 90.

verkställt sådan minskning. Om nu den angripna staten är ur stånd att
uppställa för sitt försvar erforderliga operations- och stridsdugliga land-,
sjö- och luftstridskrafter, kan fienden hava hunnit intränga i landet och
slå försvarskrafterna, innan nationernas förbund bliver i tillfälle att med
tillräcklig styrka ingripa. Först skall nämligen förbundets generalsekreterare
sammankalla rådet. Därefter skall rådet enas om ett förslag beträffande
erforderliga åtgärder. Därpå skall beslutet bringas i verkställighet.
Detta kan kräva avsevärd tid (stridskrafternas mobilisering, förflyttning,
uppmarsch m. m.).

Behärskar den angripande staten de vägar, på vilka exekutionsstyrkorna
skola framföras, kan det hända, att förbundsmedlemmen icke
alls erhåller något direkt understöd. Uteslutet är icke heller, att samtidigt
understöd från förbundets sida påkallas på mer än ett håll, så att
understödet — om det erhålles — icke kommer att få den styrka, som
erfordras för att ersätta förbundsmedlemmens bristande värnkraft. Ytterligare
försämras läget om förbundsmedlem bliver anfallen vid en tidpunkt,
då hans egen förbundskontingent är tagen i anspråk på ett sätt, som
hindrar den att deltaga i det egna landets försvar.

Det i det föregående sagda torde, särskilt med hänsyn till Sverige
kunna i korthet sammanfattas sålunda.

1. Genom medlemskap i nationernas förbund försvinner icke faran
för en stat att direkt angripas, men densamma kan tänkas komma att
minskas. Däremot synes möjligheten att vid uppstående konflikter iakttaga
neutralitet bliva starkt kringskuren eller till och med komma att
upphöra, alldenstund medlem av nationernas förbund löper risk att invecklas
i varje konflikt, som berör förbundet.

2. Gent emot den sålunda ökade faran att indragas i krigiska
förvecklingar och därmed följande möjlighet, att det egna landet bliver
krigsskådeplats, står garantien för förbundsmedlem i fråga om territoriell
integritet och politiskt oberoende. Räckvidden av denna garanti kan dock
icke med säkerhet bedömas. Vid ett fientligt angrepp torde en förbundsmedlem
i allmänhet kunna påräkna understöd från andra förbundsmedlemrnar,
men det synes på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida
understöd kommer att lämnas i rätt tid och på tillräckligt verksamt sätt.

211

Kungl. Majds proposition nr 00.

ilande i sådant syfte, innebär anslutning till förbundet en allvarlig försämring
av det försvarspolitiska läget.

Stockholm den 18 oktober 1919.

Underdånigst

(undert.) LARS TING STEN.

Chef för Generalstaben.

(undert.) E. af Klercker.

212

Kungl. Maj:is proposition nr 90.

Bil. 9.

Svenska kommitterades betänkande rörande en internationell
rättsordning.

Till

Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes Ärendena.

Sedan Kungl. Maj:ts regering i samförstånd med danska och norska regeringarna
vid upprepade tillfällen under de senaste åren vidtagit åtgärder för uppnående
av samverkan mellan Europas neutrala stater i syfte att tillvarataga dessa
staters gemensamma intressen vid eller efter krigets slut, men dessa åtgärder då
icke lett till något resultat, blev vid det i november 1917 hållna ministermötet i
Kristiania frågan upptagen till förnyat övervägande. I anslutning till förhandlingar,
som därefter ägde ruin, täcktes Kung!. Maj:t den 22 sistlidne januari besluta''att
tillsätta en kommitté, bestående av undertecknade Marks von Wiirtemberg
och Adelswärd samt dåvarande kabinettssekreteraren numera envoyén i Wien
O. Ewerlöf, med uppgift att under samarbete med motsvarande kommittéer, som
kunde bliva tillsatta i Norge och Danmark, för fullföljande av det förberedande
arbetet för tillvaratagandet av de neutrala staternas intressen vid eller efter krigets
slut undersöka och bearbeta det material, som i detta avseende förelåge.
Kommittén skulle äga tillkalla för arbetets utförande nödiga biträden och erforderlig
sekreterarehjälp samt hade att till Eders Excellens inkomma med de utredningar
och förslag, vartill dess arbeten kunde föranleda.

Med anledning härav få undertecknade kommittéledamöter vördsamt anföra
följande.

Sedan kommitterade med uppdrag, svarande mot det ovan angivna, blivit
utsedda i Danmark och Norge, nämligen för Danmark departementscheferna i
Udenrigsministeriet Zahle och Clan samt folketingsmannnen N. Neergaard och
för Norge envoyén d:r Hagerup, skeppredaren konsul Grieg samt generalsekreteraren
Lange, sammanträdde de tre kommittéerna under tiden 13—22 sistlidne maj
i Köpenhamn för preliminära överläggningar. Man överenskom därvid, att dessa
förhandlingars resultat skulle i form av identiska rapporter av de särskilda kommittéerna
framläggas för deras regeringar; och ingåvo i enlighet härmed svenska
kommitterade för sin del den 22 sistlidna maj till Eders Excellens en skrivelse,
vilken här i avskrift bifogas (bil. 8).1

I denna skrivelse liksom i de motsvarande danska och norska rapporterna
uttalades, att den lämpliga formen för upptagande av arbetet för förberedande
av tillvaratagandet av de neutrala staternas intressen vid och efter krigets slut

1 Här ej avtryckt.

Kunyl. Maj:ts jrtvposition nr 90.

113

vore eu konferens mellan ombud för regeringarna i Europas neutrala stater. Med
denna utgångspunkt hade kommitterade planlagt och begränsat sitt arbete på sätt
som framgår av rapporterna, nämligen så, att det skulle avse uppbyggande av en
framtida mellanfolklig rättsordning men inskränkas till vissa särskilda inom denna
ram fallande frågor, vilka å ena sidan vore av den allmänna karaktär, att de i
lika hög grad berörde alla neutrala staters intressen, och ä den andra genom
tidigare arbeten så allsidigt belysta, att en praktisk lösning redan vid ifrågavarande
tidpunkt vore möjlig. Nämnda fyra frågor gällde: 1) permanent organisation
av de internationella freds- eller folkrättskonferenserna, 2) staternas förpliktelse
att före tillgripandet av fientligheter låta sina tvistigheter bliva föremål
för behandling i fredliga former, 3) inrättande av en ny f^st domstol för internationella
rättstvister samt 4) inrättande av organ för internationellt undersöknings-
och förlikningsförfarande. Däremot uteslötos från programmet frågor, vilka,
falla inom krigets folkrätt och, tills vidare, även det i viss män aktuella men
dittills otillräckligt förberedda spörsmålet om användande av internationella tvångsmedel
mot stat, som åsidosatte samfällt antagna rättsregler, ävensom det därmed
nära sammanhängande problemet om internationell inskränkning i rustningarna.

Efter anmodan av Eders Excellens uppgjorde sedermera den svenska kommittén
på grundvalen av nämnda program ett förslag till inbjudningsskri velse till
Europas neutrala stater, avsett att framläggas vid det nordiska ministermötet i
Köpenhamn sistlidne juni månad. I anledning härav tillställde kommitterade
Kders Excellens med skrivelse den 15 juni i avskrift bilagda förslag till skrivelse
(bil. 4)1 och till ett memorandum (bil. 5),1 vilket senare i det väsentliga återger
rapportens innehåll, dock att i förslaget till memorandum närmare utföres anledningen
till att man i de skandinaviska länderna önskade på sätt ovan närmare
angivits inskränka den tilltänkta neutrala konferensens program och i synnerhet
från detsamma utesluta frågorna om internationella tvångsmedel och begränsning
i rustningarna. Danska och sedermera även norska regeringen biträdde det svenska
förslaget, och blev i anledning härav detta under de första dagarna av september
genom nederländska, schweiziska och spanska sändebuden i Stockholm tillställt
respektive regeringar med en tillsvidare icke officiell förfrågan, huruvida de
vore villiga att låta sig representeras i den diplomatiska neutrala konferens, man
från svensk, dansk och norsk sida projekterat. Samtidigt erhöllo de krigförande
makternas sändebud i Stockholm kännedom om innehållet och räckvidden av den
hänvändelse, som från de skandinaviska staternas sida sålunda gjorts till övriga
neutrala makter i Europa.

Under tiden hade, beträffande de tre sista av programmets fyra frågor,
den svenska kommittén utarbetat förslag till diskussionsgrundlag för den tilltänkta
konferensens arbeten. Motsvarande arbete hade samtidigt beträffande den
första frågan — Haag-konferensernas permanenta organisation — utförts av den
norska kommittén. Till att biträda vid den svenska kommitténs särskilda arbeten
hade dess ledamöter tillkallat fru Anna Bugge-Wicksell, varjämte kommitterade,
med Eders Excellens’ begivande, till sin sekreterare utsett t. f. andre sekreteraren
i Kungl. Utrikesdepartementet A. Hammarskjöld.

De sålunda utarbetade förslagen underkastades vid ett gemensamt möte i
Köpenhamn under de sista dagarna av september och de första i oktober av de
tre kommittéerna en samfälld granskning. Man enades därvid om att åt diskus 1

Här ej avtryckt.

214

Kungl. Majds proposition nr 00.

sionsgrundlaget giva en fastare form än den ursprungligen avsedda, sä att det
övervägande finge karaktären av artiklar i ett tämligen detaljerat konventionsutkast.
Text till sådana artiklar kunde beträffande vissa av de å programmet
stående frågorna redan vid det pågående mötet preliminärt fastställas. I övrigt
skulle förslag utarbetas av de svenska och norska kommitterade att till granskning
föreläggas ett senare möte mellan kommittéerna.

Innan detta kunde äga ram, hade emellertid till svenska regeringen här i
avskrift bilagda svar (bil. 4 —6)1 å ovannämnda förfrågan ingått från nederländska,
schweiziska och spanska regeringarna och blivit av Eders Excellens delgivna kommitterade.
Då av dessa svar framgick, att man ej hade att räkna med sammanträdandet
av en neutral konferens, bortföll den ursprungliga utgångspunkten för
kommittéernas arbeten. Därmed måste även följa en förändring av dessa arbetens
innebörd. Kommittéerna beslöto sig i anledning härav för att mera fullständigt
utarbeta och såsom gemensamt förslag till internationell överenskommelse framlägga
resultatet av sina samfällda arbeten. Därvid ansågo de sig oförhindrade
att, såsom i det följande närmare angives, i viss mån vidga det program, som
avsågs i deras preliminära rapporter.

Vid ett gemensamt möte i Köpenhamn under de sista dagarna av november
fastställdes efter gemensam granskning av de tre skandinaviska kommittéerna
texten till ett från denna nya utgångspunkt formulerat konventionsutkast. Därmed
var kommitterades ursprungliga uppdrag avslutat, varför de, pa grund av
ovannämnda nådiga beslut den 22 sistlidne januari, härmed få till Eders Excellens
vördsamt överlämna ifrågavarande utkast (bil. 1) jämte en av de tre kommittéerna
godkänd översättning därav till franska språket (bil. 2),2 varvid kommitterade i
samförstånd med danska och norska kommitterade tillåta sig framhålla, att det
enligt deras mening torde ankomma på de tre ländernas regeringar att på diplomatisk
väg sinsemellan överväga, vid vilken tidpunkt och i vilken omfattning utkastet
i sin föreliggande form bör delgivas främmande makter och intresserade kretsar.

Kommitterade anse sig i sammanhang härmed böra något närmare omnämna
vissa huvudpunkter i utkastet samt utveckla de grundsatser, som varit vägledande
vid detsammas utarbetande. Härvid märkes till eu början, att kommitterade i
åtskilliga fall ansett sig böra i sina förslag upptaga ej allenast den enligt deras
åsikt mest lämpliga utvägen utan även eu annan, som enligt deras uppfattning
lämpligen skulle kunna ifrågakomma. \ id utkastets fortlöpande text hava alltså
fogats vissa såsom alternativ betecknade förslag. I de fall åter, där i utkastet
förekomma alternativ, vilka betecknats såsom danska, innebär detta, att alternativförslag,
som framkommit från danskt håll, ej vunnit anslutning från de svenska
och norska kommittéernas sida.

Utkastet inledes med vissa bestämmelser rörande omfattningen av den internationella
sammanslutning, som enligt kommittéernas mening bör komma till stånd
för åstadkommande av den åsyftade mellanfolkliga rättsordningen (art. 1—4). I
detta avseende hava kommittéerna såsom önskemål uppställt, att i sammanslutningen
inginge alla de stater, som voro inbjudna till andra Haagkonferensen.
Utgående från att emellertid något tvång till anslutning ej borde ifrågakomma
hava kommittéerna haft att överväga vilket minimikrav i avseende å anslutning
borde uppställas såsom förutsättning för att sammanslutningen över huvud skulle
komma till stånd. Därvid ha kommittéerna föreställt sig, att en rättsorganisation

1 Här ej avtryckta.

2 Här ej avtryckt.

Kunyl. Maj ds proposition nr 90.

215

mellan staterna skulle vara praktiskt värdelös, därest den kategori stater, som
gemenligen benämnas stormakterna, eller någon av dessa, skulle ställa sig utanför
organisationen, men att det för övrigt icke borde såsom oeftergivligt villkor uppställas,
att vissa stater eller ett visst antal anslöt sig. Vilka stater emellertid
borde räknas till den kategori, vars samfällda anslutning erfordrades, hava kom
mitteerna ansett sig ej kunna i nuvarande sakläge angiva utan i utkastet lämnat
öppet (art. 3).

Till förebyggande av att mindre civiliserade stater tilltvinga sig inträde i
sammanslutningen hava antytts de alternativa utvägar, som antydas i art. 4.

I de härefter föl jande artiklar (5—9). vilka i utkastet sammanfattas under
rubriken allmänna förbindelser, behandlas den grundläggande frågan om skyldighet
för de i sammanslutningen ingående staterna att låta alla dem emellan uppkommande
tvister bliva föremål för behandling i fredliga former.

Den behandling, som härvid ligger närmast till hands, är ett domstolsförfarande,
som leder till ett för de tvistande staterna bindande avgörande av
tvistefrågan. Oftast tänker man sig dä domstolen anordnad såsom eu skiljenämnd,
på vars sammansättning parterna i varje särskilt fall äga större eller mindre inflytande,
och man eftersträvar att i största möjliga omfattning'' förmå staterna till
atagande av förpliktelse att låta sina framtida tvister hänskjutas till dylikt
skiljedomsförfarande. Förhandlingar i detta syfte ägde rum på de båda Haagkonferenserna,
särskilt på den senare. Strävandena gingo där i första hand ut
på att finna eu form för ett förhandsavtal om skiljedom, som kunde biträdas
av största möjliga antal stater. Aven sedermera har tanken på ett vidsträckt
tillämpande av skiljedomsförfarandet haft talrika och ivriga förkämpar, och många
finnas, som i ett förbehållslöst genomförande av skiljedomsprincipen tro sig hava
funnit en utväg för krigets fullständiga avskaffande.

Kommittéerna hava emellertid ej kunnat ansluta sig till denna ståndpunkt.

Bland de spörsmål, som kunna giva upphov till tvist mellan stater, äro
nämligen åtskilliga, och bland dem kanske de mest brännande, av den art, att
man icke kan påräkna att staterna skola komma att på förhand avtala om ett
skiljedomsförfarande.

Icke alla mellanfölkliga tvister äro av beskaffenhet att kunna lösas på
grundvalen av rättsprinciper. Folkrätten har ännu ej nått den ståndpunkt, att
sådant vore möjligt. Val hava i senare tid, framför allt kanske tack vare de
bägge Haag-konferenserna, de folkrättsliga grundsatserna utvecklats och utformats
i beaktansvärd omfattning, och trots de i viss mån nedslående erfarenheter världskriget
lämnat i fråga om helgden av antagna principer på det internationella
området, torde det kunna förväntas, att det mesta av vad som en gång blivit
vunnet åt det internationella rättslivet kommer att varaktigt därmed införlivas,
ävensom att den internationella rätten under en närmare framtid kommer att
ytterligare väsentligt utbyggas. Men den fullt genomförda reglering av den materiella
rätten, som äger rum inom kulturstaterna och som gör det möjligt att inom
varje stat framtvinga lösning på rättslig väg av tvister, som ej annorlunda kunna
biläggas, torde ej inom en överskådlig framtid vara att påräkna på det internationella
området och över huvud knappast vara förenlig med de suveränitetskrav,
som de flesta stater kunna förväntas i det längsta vilja upprätthålla.

Särskilt bör ihågkommas, att medan varje inre rättsordning huvudsakligen
avser bevarande av bestående rättsförhållanden, eu djdik konservativ princip icke

Kungl. Majrts proposition nr 90.

216

i samma grad låter sig upprätthållas på det mellanfolkliga området, där omständigheternas
makt oftare kräver förändring eller närmare reglering av bestående
förhållanden. Tvistefrågor, sådana som de särskilt under senaste tid
aktuella, om statsbildningar eller territorialförskjutningar, som påkallas av nationella
strömningar, om invandring av främmande folkelement, om företräde till
kolonisationsområden eller till annat herrelöst land, låta sig ej lösas på grundvalen
av erkända folkrättsnormer. Lösningen måste här ofta bero på överväganden
av mer eller mindre politisk art. Vad det gäller, är ej att efter någorlunda
allmängiltiga grunder bedöma vad som är rätt, utan att med hänsyn tagen till
föreliggande omständigheter av skiftande art avväga motsatta intressen och träffa
ett avgörande, som från lämplighets- och billighetssynpunkt — stundom även från
den allmänna politiska situationens synpunkt — kan anses vara ägnat att bäst
lösa tvisten. En dylik uppgift kräver av den eller de skiljedomare, åt vilka avgörandet
skall anförtros, en sällsynt stor auktoritet, vidsynthet och frihet från
ensidiga nationella hänsyn. Det kan knappast påräknas, att, när det gäller att
utse skiljedomare i frågor av denna art, önskvärd enighet i fråga om personvalet
skall kunna uppnås mellan de tvistande parterna, i brist varav valet maste läggas
i tredje mans hand eller ankomma på något slags lottning. Även bortsett härifrån
kan det näppeligen förutsättas, att staterna mera allmänt skola vara benägna
att i här avsedda intressetvister binda sig vid ett tämligen oberäkneligt avgörande,
helst som dessa tvister ofta nog äro av den allra största betydelse föf de tvistande.
Betvivlas må ock, huruvida det vore klokt att ens eftersträva dylika fullt förbehållslösa
skilj edomsavtal mellan en större krets av stater och därmed utsätta
sig för den nära till hands liggande risken av deras brytande, till betänkligt
förfång för skiljedomsprincipen i det hela.

De betänkligheter, som nu gjorts gällande mot undantagslösa skiljedomsavtal,
äga visserligen icke samma giltighet för alla stater. För de mindre, vilkas
möjlighet att på politisk väg hävda sin ståndpunkt är starkt begränsad, och särskilt
för stater, vilka i likhet med de skandinaviska befinna sig i en situation,
som i det hela motsvarar deras önskningar, kan med skäl ifrågasättas, huruvida
icke, därest ett förbehållslöst avtal om tvisters avgörande på rättslig väg står
till buds, ett sådant erbjuder övervägande fördelar. Vad som enligt den svenska
kommitténs åsikt vore utsiktslöst och måhända även i övrigt mindre välbetänkt,
vore att eftersträva en allmän överenskommelse om rättsligt avgörande av alla
slags mellanfolkliga tvister.

Det nu anförda utesluter icke önskvärdheten av, att internationella tvister
i långt större omfattning än hittills göras till föremål för rättslig behandling.
Det är framför allt önskvärt att verkliga rättstvister, som ej kunna biläggas
genom förhandling, städse hänskjutas till dylik behandling, och att alltså de förbehåll,
som för närvarande i en mängd traktater göras för frågor, som angå staternas
ära, självständighet eller livsintressen, icke komma till användning, när
det gäller frågor av obestridligen rättslig art, såsom tolkning av överenskommelser
m. m. Önskvärt är också, att en överenskommelse om de ämnen, som skola
bliva föremål för rättsligt avgörande, kommer till stånd mellan alla stater, som
tillhöra den ifrågasatta sammanslutningen. I 9 art. av utkastet gives uttryck
åt kommittéernas uppfattning om det önskliga i skiljedomsprincipens tillämpning
i vidsträckt omfång och dess genomförande i en allmän överenskommelse.

Erfarenheten från andra Haagkonferensen visar emellertid svårigheten att

Kungl. Jla]ds proposition nr 00.

217

nå fram til! eu allmän överenskommelse i ämnet. Vid konferensen hade man enats
å ena sidan därom, att obligatorisk skiljedom borde genom kollektivfördrag införas
beträdande rättstvister, och ä den andra därom, att det icke var möjligt att
uppdraga någon bestämd gräns mellan rättstvister och vad man benämnde politiska
tvister. Man sökte därför en lösning genom upprättandet av eu förteckning
över de spörsmål, vilka alltid skulle anses vara av rättslig natur och följaktligen
obligatoriskt gä till skiljedom. Enighet om eu sådan förtecknings innehåll kunde
emellertid ej uppnås.

För den händelse enahanda svårigheter skulle yppas vid frågans förnyade
upptagande, återstår ej annat än att lita till särskilda avtal om rättsligt förfarande.
För underlättande av deras åvägabringande synes i sä fall böra komma
under övervägande en anordning, som ifrågasatts å andra Haagkonferensen. Man
föreslog då, att ett Öppet protokoll, innehållande en synnerligen rikhaltig serie
ämnen, som kunde tänkas bliva föremål för skiljedom, skulle upprättas, i syfte
att varje stat skulle äga låta i detta anteckna, att den beträffande nämnda ämnen
eller vissa bland dem vore villig att gent emot vai’je annan stat, som avgivit
motsvarande förklarande, underkasta sig skiljedom. Denna anordning, som vid
konferensen vann avsevärd anslutning, har av kommittéerna ansetts ägnad att
väsentligen underlätta och främja ingåendet av särskilda skiljedomsavtal och därför
av dem förordats (art. 9).

Man torde äga anledning till förhoppning, att antingen på grund av förhandsavtal
av en eller annan typ eller i följd av överenskommelse i särskilda fall
det rättsliga förfarandet hädanefter skall komma till användning i alltmera vidgad
omfattning. För de fall, där emellertid sadant förfarande icke ifragakommer,
gäller det att få till stånd ett annat slags behandling, ägnad att så vitt möjligt
förebygga tvistefrågors urartande till krigiska förvecklingar. Den behandling,
som enligt utkastet parterna skulle i andra rummet vara förpliktade att. underkasta
sig, består i s. k. undersöknings- och förlikningsförfarande. Kommittéerna
hava i detta hänseende anslutit sig till principerna i de traktater om dylikt förfarande,
som Nordamerikas Förenta Stater från och med år 191 o avslutat med ett
antal makter. Dessa traktater innebära förpliktelse för kontrahenterna att låta
en kommission, vars sammansättning redan från början fastslås, företaga undersökning
av tvistefrågan och avgiva ett utlåtande, som emellertid ej är för parterna
bindande. Grundtanken är ej blott att genom en dylik objektiv utredning
av tvistefrågan söka åvägabringa uppslag för dess lösning utan ock att under det
»moratorium» i avseende å maktmedels användande, som skulle tillskapas, få ögonblickets
upphetsning att lägga sig och lämna besinningens fredsbevarande krafter
tid att göra sig gällande. Något förbehåll i avseende å arten av de tvister, som
kunna bliva föremål för undersöknings- och förlikningsförfarande, synes ej vara
nödigt. Det torde i varje fall vara tillåtet att vid världskrigets avslutande hoppas
på en sinnesstämning inom världens folk, som gör dem benägna att acceptera
en anordning, vilken redan tidigare funnits antaglig till och med för åtskilliga
stormakter. o 0

Undersöknings- och förlikningsförfarandet skulle alltså komma till stånd i
varje tvist, som ej kunnat lösas genom förhandlingar och ej enligt avtal skall
bliva föremål för rättsligt avgörande. För den händelse att olika meningar uppstå
rörande tillämpligheten av en överenskommelse angående domstolsbehandling
— något som särskilt ligger nära till hands, när det gäller att tillämpa ett för Bihang

till riksdagens protokoll 1900. 1 sand. 7o käft. (År 90.) 28

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

behåll om livsintressenas undandragande från domstols avgörande — erbjuder sig
härvid möjligheten att på endera partens yrkande låta frågan om domstolsbehandling
falla och i stället hänskjuta tvisten till undersöknings- och förlikningsförfarande.
Denna utväg har, såsom ägnad att undvika vissa eljest ofrånkomliga
svårigheter, blivit i utkastet förordad (art. 8).

Det uppskov med maktmedels anlitande, som i samband med tvists hänskjutande
till undersöknings- och förlikningsförfarande bör påläggas de tvistande
skall enligt ntkastet fortfara till dess förfarandet avslutats och ytterligare någon,
kort tid förflutit, med iakttagande allenast, att, om förfarandet ej avslutats inom
ett år, parterna vid utgången av denna tid skola återvinna sin handlingsfrihet
(art. 7).

Såsom alternativt förslag har emellertid härvid upptagits en bestämmelse
om en viss ytterligare förlängning av moratoriet i det fall att minst fem makter
förena sig om en framställning angående medling. Denna anordning åsyftar att
tillgodose den efter erfarenhetens vittnesbörd ganska betydelsefulla möjligheten
att i särskilt ömtåliga tvistefrågor — exempelvis tillspetsade ras- och nationalitetsspörsmål
— såsom yttersta medel för fredens bevarande tillgripa ett politiskt
färgat ingripande av en mera betydande maktgrupp.

Eu annan avdelning av utkastet (art. 10—39) avser organiserandet av en
fast internationell domstol och reglerandet av förfarandet vid densamma.

De organ, som hittills stått till buds för rättsligt avgörande jäv internationella
tvister, hava varit vad man i egentlig mening benämner skiljedomstolar:
nämnder, på vilkas sammansättning de tvistande staterna utövat ett väsentligt
inflytande, och i vilka flertalet ledamöter tillhört dessa stater. Sin organisatoriska
utveckling hava dessa domstolar erhållit genom de båda Haag konferensernas reglering
av ämnet. Den på dessa konferensers initiativ tillkomna s. k. permanenta
skiljedomstolen i Haag utgör som bekant i själva verket ej annat än en krets av
personer, som av makterna ställts till förfogande för att tvistande stater må bland
dem kunna uttaga skiljedomare i varje särskilt fall.

Redan tidigt framträdde emellertid den uppfattning, att skiljedomstolar
icke lämpligen kunde godtagas såsom den enda domstolstypen för mellanfolkliga
tvisters behandling. Man menade, att skiljedomstolarna enligt sakens natur måste
visa sig mera benägna för ett slags medling mellan de stridiga intressena än för
ett strängt rättsligt avgörande. Därjämte ansågs, att för tvister av mindre omfattning
skiljedomsförfarandet ställde sig alltför omständligt och dyrt, varför
många frågor, som eljest lämpligen kunnat avgöras på rättslig väg, icke kunnat
erhålla sådant avgörande. Krav framställdes därför på upprättandet av en verkligt
fast domstol, bestående av ojäviga, oavbrutet fungerande domare, som på grund
av sitt i en allmän överenskommelse grundade mandat skulle, utan att behöva
ledas av kompromissoriska hänsyn, avdöma målen efter rättsgrundsatser och på
grundvalen av en enkel och billig procedur.

Fördelarna av ett dylikt organ för den internationella rättsskipningen synas
i själva verket uppenbara. Utom vad i detta avseende redan anförts må framhållas
utsikten att en av lämpliga personer sammansatt fast domstol skall genom
sin oavbrutna praxis bliva i stånd att verksamt bidraga till de folkrättsliga normernas
vidare utbildande, till båtnad för det internationella rättslivet.

Om kommittéerna alltså ej tvekat att förorda inrättandet av en internationell
fäst domstol, innebär detta ingalunda att de anse det hittills brukade skilje -

Kanyl. Maj."tu proposition nr 00. 219

domsförfarandet böra bortfalla. Det är enligt kommittéernas, mening önskvärt,
att den s. k. permanenta skiljedomstolen i Haag bibehålies i oförändrat skick och
att, såsom hittills, även särskilt anordnade skiljedomstolar anlitas för avgörande
av tvister mellan stater. 1 tvister, som icke lata sig lösas uteslutande efter rättsliga
normer, utan där politiska moment äro av betydelse, kan det pa de internationella
förhållandenas nuvarande utvecklingsstadium vara önskvärt att de tvistande
staterna äga tillfälle att i domstolen insätta egna medborgare, vilka bättre
än andra känna uppfattningen i landet och kunna förväntas vara i stånd att för
tvistefrågans lösning framlägga uppslag, som taga hänsyn till de olika sidornas
intressen. Den fasta domstolens närmaste uppgift skulle däremot vara att upptaga
tvistefrågor av utpräglat rättslig art och sådana mindre omfattande spörsmål,
för vilkas behandling den nu bestående skiljedomstolen utgör eu alltför omständlig
apparat. Att i en allmän överenskommelse uppdraga bestämda gränser
för de olika domstolstypernas verksamhetsområden, torde emellertid ej vara möjligt
eller lämpligt, utan torde det böra överlämnas åt de särskilda staterna att på
förhand, eller när tvister uppstå överenskomma om valet av domstol. Det är
emellertid att hoppas på en utveckling i den riktning, att den fasta domstolens
verksamhetsfält efter hand alltmera vidgas.

Spörsmålet om den fasta domstolens organisation erbjuder vissa svårigheter,
bottnande framför allt i motsatsen mellan de större makternas intresse att erhålla
övervägande inflytande på domstolens sammansättning och de mindre staternas
naturliga krav på rättslig likställighet i detta som i andra hänseenden. Detta
krav kan ej gärna uppgivas. Den eftergift i sådan riktning, som innebars i de
mindre staternas biträdande av den å andra Haagkonferensen tillkomna överenskommelsen
om en internationell prisdomstol, vari dessa stater i endast starkt begränsat
omfång skulle representeras, kan icke åberopas såsom precedensfall för
organisationen av eu domstol med mera omfattande verksamhetsområde.

Svårigheterna att finna en lösning torde dock icke vara oövervinneliga.
Under andra Haagkonferensens förhandlingar visade det sig, att förslag, vilande
på den rättsliga likställighetens grund, vunno anslutning från flera stormakter.
Därest garanti erhålles mot att något slags politiska hänsyn få göra sig gällande
vid domareplatsernas tillsättande, torde det ock, utan att särskilda försiktighetsmått
behöva iakttagas, kunna förväntas, att de större staterna eller de mera utbredda
rättssystemen, inom vilkas områden naturligt nog relativt stor tillgång på
lämpliga kandidater förefinnes, varda i mån därav representerade inom domstolen.
En garanti för den önskvärda objektiviteten vid valet torde ock stå att vinna
genom att, såsom föreliggande utkast åsyftar, valet anförtros åt ledamöter av den
nuvarande permanenta skiljedomstolen. Dessa, vilka äro helt och hållet oberoende
av regeringarna och själva intaga en ansvarsfull domareställning, kunna förväntas
äga de bästa förutsättningar för att vid valet låta sig ledas allenast av önskvärdheten
att uppnå en ur rättskipningssynpunkt tillfredsställande sammansättning av
den fasta domstolen.

I den valförsamling, som enligt utkastet skulle hava att utse domstolens
medlemmar, skulle för varje stat deltaga en av dess ledamöter i den permanenta
skiljedomstolen, nämligen den till ordningen främste, eller vid. förfall för honom
den närmaste, som vore oförhindrad. Regeringarna skulle enligt utkastet ej äga
annat inflytande på valet, än att de ägde avgiva förslag på ett antal personer,
inom vilket valmännen hade att hålla sig. Till förebyggande av att någon stat

220

Kung!. Majds proposition nr 00.

bleve alltför starkt representerad i domstolen bar ansetts böra föreskrivas, att
flere än två ledamöter ej i något fall få tillhöra samma stat. Alternativt har
föreslagits, att alla ledamöterna skulle tillhöra olika stater.

Under handläggning av tvister skulle hänsyn ej tagas till statsborgarskap
i vidare mån än att, om i domstolen sutte ledamot från den ena tvistande staten
men ej från den andra, denna ledamot skulle utträda. Någon befogenhet för de
tvistande parterna att genom uteslutning eller annorledes inverka på domstolens
sammansättning i det särskilda fallet skulle ej äga rum. I domstolens fullständiga
oberoende även av de rättssökande ligger tydligen en garanti för rättsskipningens
objektivitet och stabilitet.

Beträffande utkastets bestämmelser om den fasta domstolens sammansättning
må för övrigt allenast framhållas de som avse att garantera domstolsledamöternas
fullständiga oberoende av regeringarna, i vilket avseende utkastet innehåller att
val av domare gäller dennes livstid, samt att domare i princip är oavsättlig och
ej under några förhållanden kan avsättas på initiativ av någon regering. Alternativt
har emellertid föreslagits en funktionstid av nio år.

Beträffande förfarandet vid den fästa domstolen ansluter sig utkastet till
de regler 1907 års första Haagkonvention innehåller i fråga om skiljedomsproceduren.
Närmare omnämnande av utkastets bestämmelser i detta avseende torde
icke vara av nöden.

I utkastets art. 48—72 behandlas det föreslagna undersöknings- och förliknings
för farandet.

Vad angår de organ, som skola omhänderhava detta förfarande, föreligga
åtskilliga möjligheter, som emellertid låta sig sammanfattas i tre huvudtyper.
En utväg är att inrätta ett centralt organ, som, med eu ställning motsvarande
den föreslagna fasta domstolens, skulle upptaga och behandla alla internationella
tvister, som över huvud borde bliva föremål för undersöknings- och förlikningsförfarande.
Åtskilliga förslag i denna riktning hava under de senaste åren framställts
från engelskt och amerikanskt håll. En annan möjlighet är att, med undvikande
av eu dylik centralisering, låta staterna parvis anordna organ för behandling
av dem emellan uppkommande tvister. I sådant avseende låter det tänka
sig antingen att staterna på förhand, två och tvä, förena sig om inrättande av
ett dylikt organ för behandling av tvister dem emellan eller att tillsättandet av
det erforderliga organet kommer till stånd först när tvist uppstår. Den förra av
sistnämnda typer är den, som gjort sig gällande i de konventioner om undersöknings-
och förlikningsförfarande, vilka Förenta Staterna, på sätt redan är nämnt,
de senaste åren ingått med ett antal andra makter. De pläga vanligen, efter den
amerikanska statssekreteraren Bryan, som haft sin andel i nämnda traktaters
tillkomst, benämnas den Bryanska typen. Även den senare typen har haft åtskilliga
förespråkare.

Kommittéerna hava för sin del ej kunnat ansluta sig till tanken på undersöknings-
och förlikningsförfarandets förläggande till ett centralorgan. Då förfarandet
avser åstadkommande av en förlikning mellan parterna, synes det vara
naturligt och lämpligt, att de äro omedelbart och i väsentlig grad företrädda inom
det organ som har att förbereda förlikningen. Detta synes i själva verket vara
minst lika påkallat som att de, på sätt skilj edomsförfarandet innebär, äro representerade
i ett organ, som har att med bindande verkan avgöra tvist dem emellan.
En dylik representation låter emellertid icke förena sig med principen om ett

Runni. Majdx proposition nr Do.

2 21

centralorgan. Även om detta skulle inrättas så, att alla stater bleve däri företrädda
— något som otvivelaktigt skulle leda till en alltför manstark sammansättning
— kunde denna representation icke för någon stat göras så stark, att
den skulle ur nyss antydda synpunkt fylla sin uppgift.

Av de övriga huvudtyper som std till buds hava kommittéerna ansett sig
böra såsom huvudförslag upptaga en organisation efter förebilden av de Bryanska
konventionerna men såsom alternativ medtagit ett förslag, byggt på principen om
förlikningsnämnds tillsättande först då tvist föreligger till behandling (art. 48
och 49). Vardera av dessa förslag synes framför det andra äga vissa företräden.
Fördelen av att, såsom det Bryanska systemet innebär, undersökningsorganet föreligger
färdigt att tagas i anspråk när helst tvist uppstår är tydligen av största
betydelse för förfarandets friktionslösa inledande. Det andra systemet åter äger
så till vida företräde, som ett undersökningsorgan, vilket tillsättes med hänsyn
till en viss föreliggande tvist, kan vid sin tillsättning avpassas efter de krav, som
just denna tvist kan ställa på organet. I syfte att inom huvudförslagets ram i
viss mån tillgodogöra sig detta företräde hava kommittéerna bland förslagets bestämmelser
om förlikningsnämnd upptagit en föreskrift om rätt för stat att, när
tvist uppstår, låta en Ledamot i den på förhand tillsatta nämnden ersättas av
en annan person, som äger särskild kunskap i den föreliggande frågan (art. 50).

Ehuru, på sätt nyss anförts, kommittéerna ej kunnat ansluta sig till tanken
på själva undersöknings- och förlikningsförfarandets överlämnande åt ett centralorgan,
hava de ej kunnat förbise, att för vissa med förfarandet sammanhängande
uppgifter ett dylikt organ måste tagas i anspråk.

Ett sammanhållande organ erfordras för att övervaka att de särskilda staterna
uppfylla sina förpliktelser i avseende å förlikningsnämndens tillsättande
eller, där så ej sker, i deras ställe utse ledamöter i nämnd.

En annan viktig uppgift, som lämpligen bör anförtros åt ett centralorgan,
är att, när parterna ej enas om det på dem gemensamt ankommande valet av
ordförande i förlikningsnämnd, tillsätta denne. I utkastet hava dessa uppgifter
tillagts det internationella råd, vars tillskapande kommittéerna även av andra
anledningar förorda (art. 52 och 53).

Ett spörsmål av i viss mån ömtålig art är det, huruvida undersökningsoeh
förlikningsförfarande skall kunna komma till stånd även utan initiativ av
tvistande part. Utkastet upptager i detta avseende två alternativ (art. 56). Enligt
det ena skall förlikningsnämnd även utan parts yrkande kunna inleda sådant
förfarande, varvid dock till förebyggande av mindre välbetänkta åtgärder gjorts
till villkor, att nämnden från det internationella rådet mottagit hemställan om
ingripande. Enligt det andra alternativet skall något spontant upptagande av
förfarande ej ifrågakomma från nämndens sida men nämnden däremot äga till
parterna rikta erbjudande om medverkan för förfarandets inledande, ett erbjudande,
vars beaktande dä står i parternas fria skön.

Utkastets bestämmelser om permanent organisation av de internationella
freds- eller folkrättslconferenserna (art. 73—88) äro byggda på den uppfattning, att
det för upprätthållande av ett mellanfolkligt rättstillstånd är av största vikt, att
den materiella folkrätten mer och mer utbygges och fullständigas. Denna folkrätt,
som tidigare i väsentlig mån framvuxit på sedvanans väg, har i senare tid
till ej oväsentlig del kodifierats och utvecklats genom internationella konferenser.
Av dessa hava de båda fredskonferenserna i Haag varit de utan jämförelse be -

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

tydelsefullaste, ej blott med hänsyn till vikten och omfattningen av de ämnen
som där behandlats, utan även därför, att hela folkrättssamfundet varit representerat.
Det synes högeligen önskvärt, att dessa konferenser göras till en permanent
institution med uppgift att å periodiskt återkommande sammanträden ägna legislativ
behandling åt frågor av betydelse för det internationella rättslivet. Härvid
kan emellertid, enligt kommitténs åsikt, ej, såsom från vissa håll framkastats, få
bliva tal om konferensernas utvecklande till något slags internationellt parlament,
där frågor kunna lösas genom majoritetsbeslut. För inrättande av en dylik överstatlig
Händighet torde världen icke vara mogen, och framför allt måste från de
mindre staternas sida resas bestämt motstånd, om det nu skulle gälla att efter
någon slags graderad röstskala j inordna staterna i en sammanslutning av denna
art. Men erfarenheten från hittillsvarande konferenser visar möjligheten av att
på överenskommelsens väg uppnå ganska väsentliga resultat, och det torde kunna
förväntas att även framdeles de på konferenser representerade makterna eller ett
flertal av dem skola lyckas ena sig om folkrättsliga grundsatsers fastslående i
traktatform.

Huvudpunkter i den nu föreslagna regleringen av freds- och folkrättskonferensernas
ställning äro dels bestämmelserna om konferensernas periodiska
sammanträdande, oberoende av initiativ från någon särskild stats sida, och dels
de regler utkastet innehåller om förberedande av konferensernas arbeten genom
inhämtande av regeringarnas yttranden över framställda förslag samt bearbetande
av det sålunda inkomna materialet till framläggande för konferensen. Den bearbetning,
som härvid enligt utkastet skulle ifrågakomma — en refererande och
utredande framställning — skulle tillkomma samma organ som, under benämning
av internationellt råd, är avsett att tjäna till sammanhållande av undersökningsoch
förlikningsväsendet.

Bestämmelser om det internationella rådet, dess åligganden och organisation,
äro sammanförda i art. 40 —47. Utom redan nämnda funktioner skulle rådet utöva
vissa andra åligganden. En viktig uppgift skulle bliva att till regeringarna avgiva
förslag till internationella överenskommelser, vartill utvecklingen på det
politiska och ekonomiska området kunde giva anledning. Ett annat av rådets
åligganden skulle vara att registrera och publicera internationella traktater. Slutligen
skulle det ankomma på rådet att, om en signatärmakt åsidosatte de förpliktelser,
som den såsom medlem av den tillämnade sammanslutningen åtagit sig,
göra anmälan därom till övriga signatärmakter. Alternativt har härtill fogats
åläggande för rådet att i samband med nämnda anmälan framställa förslag till
de internationella åtgärder, vartill förhållandena kunnat giva anledning. Även i
saknad av bestämmelse om skyldighet för signatärmakterna att deltaga i samfällt
uppträdande av en eller annan art mot stat, som bryter sina förpliktelser, låter
det naturligen tänka sig, att traktatsbrott kan giva anledning till en dylik aktion
av de övriga till sammanslutningen hörande staterna eller vissa av dem. Att så
sker, lärer ock få anses önskvärt, oberoende av den ställning man intager till
frågan om traktatsmässigt reglerad skyldighet att medverka till aktion av ifrågavarande
art.

Badets organisation skulle enligt utkastet i väsentliga delar överensstämma
med den, som föreslagits för den fästa internationella domstolen. Det skulle liksom
denna bestå av femton ledamöter, vilka skulle vara bosatta å den ort, dit
rådets verksamhet vore förlagd. Avvikelserna från den fästa domstolens föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr DO.

223

organisation bestå huvudsakligen däri, att rådets ledamöter skulle utses, icke såsom
domstolsledamöterna på livstid, utan på sex år, samt att valet skulle förrättas
av en särskild valförsamling, vari för varje stat deltoge en av dess regering
utsedd ledamot.

Då kommittéerna avhållit sig från att i utkastet upptaga bestämmelser om
internationella tvångsmedel mot stat, som bryter den rättsordning, utkastet avser
att skapa, har detta, åtminstone vad den svenska kommittén angår, haft sin grund
i den uppfattning — varåt även den svenska regeringen givit uttryck — att ett
initiativ i detta ämne nu icke lämpligen kan tagas från de mindre staternas sida.
Spörsmålet står tydligen i nära samband med frågan om.internationell begränsning
av rustningarna. En mindre stat kan ej utan stora betänkligheter åtaga
sig förpliktelser till deltagande i internationella tvångsåtgärder, sä länge den
därmed riskerar att, utan omedelbar, effektiv hjälp, ställas emot en övermäktig
granne. Annat blir förvisso förhållandet efter en betydande allmän reduktion av
militärväsendet. Men det kan, åtminstone för närvarande, näppeligen vara de små
staternas sak att framställa förslag i sistnämnda hänseende. Kommittén är ock
av den uppfattning, att dess utkast även utan bestämmelser om internationella
tvångsmedel kan, sammanställt med 1907 års första Haagkonvention, betraktas
såsom ett avslutat helt, som kan tänkas genomfört utan tillsatser av antydd art.

Sedan kommittén emellertid numera erhållit uppdrag att utreda frågan om
Sveriges ställning till de förslag, som från annat håll kunna väntas framkomma
om internationell begränsning av rustningarna och om internationella tvångsmedel,
skall den ej underlåta att taga även dessa spörsmål under övervägande.

Då kommitténs ledamot, envoyén Ewerlöf, av sina ämbetsgöromål å utrikes
ort alltsedan sistlidne augusti varit hindrad att deltaga i kommitténs arbeten,
undertecknas denna skrivelse allenast av de båda övriga ledamöterna.

Stockholm den 21 december 1918.

E. Marks v. WItrtemberg.

Theodor Adelswärd.

Hammarskjöld.

224

Kungl. Maj-ts proposition nr 90.

Bilaga till föregående kommittébetänkande.

Utkast till konvention rörande en mellanfolklig rättsordning.

Inledning.

1. Internationella överenskommelser
böra avslutas i de ämnen, som omförmälas
bär nedan.

2. Härtill syftande inbjudningar böra
utgå till de stater, som voro inbjudna till
andra Haagkonferensen.

3. Skulle alla dessa stater icke vara

villiga att deltaga i sådana överenskommelser,
böra de likväl komma till stånd
mellan dem, som äro villiga att deltaga,
under förutsättning, att bland dessa befinna
sig----------.

4. Därest efter avslutande av överenskommelserna
andra stater vilja ansluta
sig till desamma, står detta dem fritt, så
framt ej invändning däremot framställes
av en i konventionen närmare bestämd
minoritet av de stater, som äro deltagare
i överenskommelsen.

I. Allmänna förpliktelser.

5. Staterna böra genom en allmän
konvention förplikta sig att låta varje
mellan dem uppkommande tvist, vilken
icke kan utjämnas på diplomatisk väg,
bliva föremål för rättsligt avgörande eller
för undersöknings- och förlikningsförfarande.

Innan tvist blir föremål för sådan behandling,
får den ej giva anledning till
användande av internationella maktmedel.

Alternativ.

4. De betingelser, varunder de stater,
som icke voro inbjudna till andra Haagkonferensen,
kunna ansluta sig till ifrågavarande
överenskommelse, skola bliva
föremål för framtida avtal mellan de kontraherande
staterna.

Kungt. Maj.tx proposition nr Ut).

22ö

Under sådana maktmedel inbegripes icke
retorsion.

6. Rättsligt avgörande innebär tvistens
hänskjutande till antingen

a) en blivande fast internationell
domstol (cour de justice internationale)
eller

b) den nuvarande skiljedomstolen i
Haag (cour permanente d’arbitrage)
eller

c) någon annan mellan parterna
överenskommen skiljedomstol.

Utslag av någon av nämnda domstolar

skall vara för parterna bindande.

7. Undersöknings- och förlikningsförfarandet
äger rum genom tvistens hänskjutande
till ett särskilt organ, vilket
har att avgiva betänkande och förslag
till tvistens biläggande.

Sådant yttrande är icke för parterna
bindande.

8. Därest vid uppkommen tvist mellan
två stater enighet icke uppnås, huruvida
den skall hänskjutas till rättsligt

, avgörande eller icke, eller huruvida den
faller under den fasta domstolens eller
skiljedomstols handläggning, kan, såvitt
ej särskilt mellan parterna avslutad traktat
annat föreskriver, vardera parten påyrka
sakens hänskjutande till undersöknings-
och förlikningsförfarande.

Har ena parten gjort framställning om
tvistens hänskjutande till domstol av ett
eller annat slag, men andra parten underlåtit
att inom skälig tid besvara framställningen,
äger den förra att, med utsättande
av en frist, ej understigande tre
månader, påkalla svar. Har ej svar inom
den utsatta tiden avgivits, må, utan hinder
av tidigare överenskommelse om sakens
behandling vid domstol, densamma
hänskjutas till undersöknings- och förlikningsförfarande.

9. I anslutning till andra Haagkonferensens
enstämmiga uttalande till förmån
för principen om allmän obligatorisk
skiljedom bör nämnda princip komma till
tillämpning i största möjliga omfång.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 75 höft. (Nr 90.)

226

Kung!. Ma]ris proposition nr 90.

Så framt icke allmän överenskommelse
angående de ämnen, som skola hänskjutas
till skiljedom, kan uppnås, skall det bero
på särskilda konventioner mellan staterna
eller överenskommelser i särskilda fäll
(kompromisser) att bestämma, vad som
skall vara föremål för skiljedom eller vilken
domstol, som skall anlitas.

För att underlätta genomförandet härav
bör åstadkommas en internationell reglering
av sådan art som den av andra
Haagkonferensens första kommission förordade,
varigenom det blir överflödigt att
i varje särskilt fall avsluta formliga överenskommelser.
(Actes et documents II:
1019, 1020).

II. Den fasta internationella domstolen.

10. Till grund för domstolsorganisationen
bör sä vitt möjligt ligga principen
om staternas rättsliga likställighet.

11. Domstolen består av femton personer,
valda bland personer, som åtnjuta
högsta anseende för rättrådighet och uppfylla
de villkor som i deras hemland uppställas
för utnämning till högre domareämbete,
eller som äro rättslärde med erkänd
sakkunskap på den internationella
rättens område. Till medborgarskap tages
ej hänsyn vid ledamöternas tillsättande,
dock att icke flera än två ledamöter må
tillhöra samma stat.

12. Domstolens ledamöter utses genom
en valförsamling, vari för varje stat deltager
dess till ordningen främste ledamot
av den nuvarande skiljedomstolen i Haag,
eller, vid förfall för denne ledamot, den
till ordningen närmast följande, som är
oförhindrad.

Valet avser livstid.

Danskt alternativ.

Domstolen består av tjugusju ledamöter,
valda —------ rättens

område.

Alternativ.

Till medborgarskap — — — — —
dock att icke mer än en ledamot må —
— — — samma stat.

Alternativ.

Valet avser med det undantag, som
framgår av denna artikels tredje stycke,
nio år. Omval må äga rum. Deltager en
domare vid funktionstidens utgång i handläggningen
av ett mål, bibehåller han sin
ställning såsom domare intill dess målet
slutbehandlats.

Kungl. Majds proposition nr 00.

227

13. Förslagsrätt tillkommer varje regering.
Den föreslår högst så många
kandidater, som vid valet skola utses,
dock ej färre än halva detta antal. I valförsamlingen
må däremot självständiga
förslag ej framställas.

14. Valförsamlingen sammanträder i
Haag första gången den 1 juni 1919 eller
näst därpå följande söckendag och därefter
vid samma tid vart sjätte år. I god
tid före sådant sammanträde skall den
nuvarande skiljedomstolens internationella
byrå därom erinra de till ordningen främste
ledamöterna för de särskilda staterna.

15. Valförsamlingen väljer själv sin
ordförande.

16. Före valet av domstolens medlemmar
bör en gemensam överläggning
äga rum mellan de tillstädesvarande valmännen.

Endast vid valet närvarande valmän
kunna utöva rösträtt.

Val sker av en ledamot åt gången.

För att någon skall vara utsedd till
ledamot erfordras, att han erhåller absolut
majoritet av samtliga avgivna röster.
Därest vid två omröstningar absolut majoritet
inom valförsamlingen icke uppnås,
avgöres valet vid tredje omröstningen medelst
enkel majoritet.

17. Utom den fästa domstolens ledamöter
böra också finnas femton suppleanter,
utsedda på sex år. De väljas på
samma sätt som de ordinarie ledamöterna.
Vid valet bestämmes en viss ordningsföljd
mellan suppleanterna. När ordinarie ledamot
avgår ur domstolen, inträder den enligt
ordningsföljden främste suppleanten
såsom ordinarie ledamot på livstiden.

När domstolen eljest finner sig nödsakad
att inkalla suppleant, inträder den
enligt ordningsföljden främste supplean -

Sedan val första gängen ägt rum, indelas
domarna genom lottdragning i tre
olika stora grupper med olika funktionstid,
så att vid varje framtida val endast
en tredjedel av domstolens ledamöter ersättes
med andra.

Alternativ.

Valförsamlingen sammanträder — —
----vart tredje år.

Alternativ.

Utom — — — femton suppleanter,
vilkas funktionstid utlöper vid valförsamlingens
nästa sammanträde. De väljas
------mellan suppleanterna.

När ordinarie ----ordinarie leda mot

för återstoden av den avgående ledamotens
funktionstid.

Kungl. Majrts proposition nr 90.

228

ten och tjänstgör, så länge behov föreligger.

Skulle på grund av regeln att icke
flera än två ledamöter i domstolen få tillhöra
samma stat, suppleant vara förhindrad,
inträder den näste i ordningen.

18. Ledamot i den fästa domstolen är
oavsättlig; dock kan han entledigas, därest
han måste anses uppenbart olämplig för
sin befattning. Beslut härom fattas antingen
av domstolen eller av valförsamlingen.
För åstadkommande av sådant
beslut erfordras, när det skall fattas av
domstolen, enhällighet bland övriga ledamöter,
och, när det skall fattas av valförsamlingen,
att tre fjärdedelar av de
närvarande äro därom ense.

19. Ledamot i den fasta domstolen
skall vara bosatt där den har sitt säte
och åtnjuta viss i konventionen bestämd
lön. Sådan ledamot skall vara berättigad
att vid uppnådd ålder av sextiofem år
och efter minst tio års tjänstgöring i domstolen
avgå med bibehållande av fulla
lönen såsom pension. Ledamot, som uppnått
sjuttio års ålder, är skyldig att avgå
och äger då, oberoende av längden av
den tid han tjänstgjort vid domstolen,
uppbära fulia lönen såsom pension.

20. Ledamot i den fasta domstolen
kan icke mottaga annat offentligt uppdrag.

21. Den fasta domstolen är domför,
då sju ledamöter äro tillstädes.

22. Vid domstolen skall finnas eu avdelning
för summariskt förfarande, bestående
av tre av domstolen utsedda domare,
vilka emellertid i den mån omständigheterna
medgiva deltaga i handläggningen
även av andra mål.

Till denna avdelning hänskjutes tvist,
när båda parterna äro därom överens.

På sådan avdelning må icke samtidigt
tjänstgöra två ledamöter, som tillhöra
samma stat.

23. På domstolen ankommer att besluta,
huruvida den för handläggning av

Alternativ.

Skulle-----mer än en ledamot
i domstolen får tillhöra----

— ordningen.

Alternativ.

Ledamot — — — — — oavsättlig
under valperioden —---— befatt ning.

Danskt alternativ.

Den fasta domstolen är domför, då
sjutton ledamöter äro tillstädes.

Danskt alternativ.

Vid domstolen-------

--av fem av--— mål. Vardera

av de tvistande staterna äger utesluta eu
ledamot. Härvid skall regeln i artikel 28,
sjätte stycket, punkt 2 och 3, äga analogisk
tillämpning.

Alternativ.

Detta stycke utgår.

Danskt alternativ.

På domstolen ankommer —----

--— två avdelningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

229

andra mål, än som avses i art. 22, skall
uppdelas i två avdelningar.

24. Domstolen väljer själv sin ordförande
samt ordförande å avdelningarna.
Den utser även en generalsekreterare och
sin byrå.

25. Den fästa domstolen dömer i alla
mål, i vilka enighet om dess kompetens
föreligger mellan parterna.

Sådan enighet anses föreligga:

1) då parterna genom generell överenskommelse
förbundit sig att anlita
den fästa domstolen för alla eller vissa
angivna arter av tvister, samt part icke
vid domstolen framställer invändning
mot överenskommelsens tillämplighet
å den föreliggande tvisten;

2) då parterna genom överenskommelse
i särskilt fall enas om att hänskjuta
tvist till den fasta domstolens
prövning.

26. Därest i fall, som avses i art. 25.
part underlåter att tillstädeskomma vid
domstolen eller eljest undandrager sig uttalande
i saken, äger andra parten påkalla
sakens avgörande på grundval av denna
parts framställning av sakförhållandet,
så vitt nämnda framställning icke strider
emot förebragta bevis eller notoriska förhållanden.

27. Om den rättsfråga, som föreligger
till avgörande, är förutsedd i en mellan
parterna gällande överenskommelse, lägges
denna till grund för domen.

Saknas sådan bestämmelse, tillämpar
domstolen gällande folkrätt. Om allmänt
erkända fölkrättsliga regler icke existera,
dömer domstolen efter allmänna rättsgrundsatser.

1 detta fäll skall varje avdelning bestå
av minfet elva ledamöter, av vilka
vardera av de tvistande parterna är berättigad
att i varje särskilt mål utesluta
högst två ledamöter. Härvid skall regeln
i artikel 28, sjätte stycket, punkt 2
och 8, äga analogisk tillämpning.

Alternativ.

Saknas sådan bestämmelse, bör domstolen
döma i enlighet med gällande folkrätt
eller, därest gällande rättsregler icke
finnas, efter vad som enligt domstolens
mening borde vara gällande folkrätt.

Danskt alternativ.

28. Mot ledamot av domstolen kan Mot ledamot — —--— —--

såsom jäv anföras, att han har personligt — i saken. Eljest kan ej göras annat

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

intresse i saken. Eljest kan ej göras
annat jäv, än som omförmäla i art. 7 i
förslaget till\ »Cour de justice arbitrale»
eller som följer av regeln i sista punkten
av art. 11 eller av tredje stycket i förevarande
artikel.

Domstolen kan även utan yrkande av
art upptaga fråga, huruvida någon av
ess ledamöter bör på grund av intresse
i saken utträda ur domstolen.

Där ledamot av domstolen tillhör den
ena av de tvistande staterna, men icke
någon ledamot tillhör den andra staten,
skall sagda ledamot utträda under sakens
behandling.

Skulle i det fall, att liera parter finnas,
domfört. antal ledamöter på grund
av nyssnämnda föreskrift icke kunna uppnås
genom inkallande av suppleanter, beror
det av parterna, vilka ledamöter som
skola kvarstå. Kan enighet härom ej
uppnås, hänskjutes saken till behandling
vid den permanenta skiljedomstolen. Om
någon part motsätter sig detta, kan vardera
parten påyrka sakens hänskjutande
till undersöknings- och förlikningsförfarande.

I avgörandet av frågan, huruvida en
domare skall utträda ur domstolen, deltager
också den ledamot, som frågan gäller.

29. Domstolens språk är franska; dock
må med domstolens samtycke annat språk
användas, när båda parterna äro därom
ense.

Domstolen har allenast att upptaga
tvister mellan stater. Denna bestämmelse

jäv, än som omförmäles i art. 7 i förslaget
till »Cour de justice arbitrale» eller
—--tredje och sjätte stycket av före varande

artikel.

Danskt alternativ (tillägg).

Vardera av de tvistande parterna äger
att för målets handläggning och utan angivande
av skäl utesluta högst två ledamöter
ur domstolen. Dock kunna ej mer
än sex ledamöter uteslutas, ändå att parterna
äro flera än två. Kan i sådant fall
enighet mellan parterna icke uppnås om
vilka medlemmar som skola uteslutas, av
göres detta genom lottdragning bland de
ledamöter, som de olika parterna önska
utesluta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

231

utgör dock ej hinder för att en stat vid
domstolen anhängiggör rättsanspråk, som
den vill å någon sin medborgares vägnar
göra gällande gent emot annan stat.

31. När en tvist, som anhängiggöres
vid domstolen, angår en internationell
konvention eller eljest berör en tredje
stat, som ej är part, bör denna äga rätt
att intervenera i tvisten.

Det åligger den part, som anhängiggjort
tvisten, att om denna underrätta
den stat, som, efter vad nu är sagt, har
interventionsrätt.

32. Beträffande rättegångsförfarandet
vid den fasta domstolen skola i huvudsak
de bestämmelser, som 1907 års första
Haagkonvention och förslaget till »Cour
de justice arbitrale» i detta hänseende
innehålla, äga motsvarande tillämpning i
den mån ej här nedan annorledes stadgas.

33. Parterna äro oförhindrade att i
enlighet med regler, som fastställas i konventionen,
låta vid domstolen avhöra vittnen
och sakkunniga.

34. Domstolens beslut fattas med enkel
majoritet. Vid lika röstetal har ordföranden
utslagsröst.

35. Domen skall vara försedd med
motiv. Den skall undertecknas av ordföranden
och generalsekreteraren samt
uppläsas vid offentligt sammanträde, till
vilket parterna kallas. Är domen ej enhällig,
uppläses jämväl avvikande mening.

36. Domen avgör tvisten slutgiltigt
och utan appell; dock kan på framställning
av någondera parten domstolen medgiva
revision, därest ett nytt faktum kommer
i dagen, som domstolen finner ägnat
att utöva inflytande på dess beslut.

37. I avseende ä domar, som angå
tolkning av internationella konventioner,
böra uppställas regler, varigenom dessa
domar kunna erhålla rättsverkan gent
emot andra stater än dem, som varit parter
eller intervenienter.

38. De allmänna kostnaderna för domstolen
fördelas lika mellan de kontraherande
parterna.

Alternativ.

Avvikande mening må ej offentliggöras.

232

Kung!. Majds proposition nr 90.

39. Parts kostnad i anledning av
rättegången bäres av honom själv.

III. Det internationella rådet.

40. De fördragsslutande staterna upprätta
ett internationellt råd med nedannämnda
uppgifter:

1) att följa den internationella utvecklingen
på det politiska och ekonomiska
området och till regeringarna
avgiva förslag till internationella överenskommelser,
vartill denna utveckling
kan anses giva anledning;

2) att i enlighet med närmare föreskrifter
i V. kapitlet tjäna som mellanled
mellan de internationella fredskonferenserna; 3)

att registrera och i en offentlig
bulletin intaga såväl allmänna som
särskilda traktater med deras ratifikationer; 4)

att utgöra centralorgan för det
internationella undersöknings- och förlikningsförfarandet
på sätt i IV. kapitlet
närmare bestämmes;

5) att, då en signatärmakt icke
uppfyllt de förpliktelser, vilka enligt
denna konvention åligga densamma,
därom göra anmälan till övriga signatärmakter.

41. Internationella rådet består av
femton ledamöter och lika inånga suppleanter,
valda på sex år. Alla ledamöterna
och likaså alla suppleanterna
måste tillhöra olika stater. Diplomater
i aktiv tjänst kunna ej tillhöra rådet.
Avgående medlemmar kunna omväljas.

42. Det internationella rådets ledamöter
och deras suppleanter utses av en
valförsamling, vari för varje stat deltager
en av dess regering utsedd valman.

43. Vad i artiklarna 13—16 är för
den fasta domstolen stadgat i fråga om
valförsamlingens sammanträdande samt
val av ledamöter och suppleanter, äger

Alternativ.

att registrera och i eu offentlig bulletin
intaga traktater, som rådet finner vara
av allmännare betydelse;

att, då en signatärmakt icke uppfyllt
de förpliktelser, vilka enligt denna konvention
åligga densamma, därom göra anmälan
till övriga signatärmakter, åtföljd
av förslag till internationella åtgärder,
vartill saken kan anses giva anledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

233

jämväl tillämpning i avseende ä det internationella
rå(iet.

Beträffande suppleanternas inträdande
i rådet skola bestämmelserna i artikel 17
äga motsvarande tillämpning.

44. Rådets medlemmar skola vara bosatta
i----. De uppbära ett årligt
arvode av---------•

45. Rådet väljer själv sin ordförande
ävensom tvä vice ordförande samt anstäl
ler erforderliga tjänstemän.

Rådet bestämmer själv sin arbetsordning.
Det äger rätt att tillkalla sakkunniga
eller tillsätta studiekommissioner
till behandling av viktigare frågor.

46. De med rådets tillsättande och
verksamhet förbundna utgifterna delas
lika mellan alla signatärmakterna.

47. Det internationella rådet utarbetar
i god tid före varje kalenderårs början
en beräkning av de utgifter, som
åligga staterna gemensamt beträffande
domstolsväsendet, rådets egen verksamhet
och de internationella freds- eller folkrättskonferenserna
samt meddelar de särskilda
staterna storleken av deras årliga
bidrag.

IV. Undersöknings- och förlikningsförfarandet.

48. Inom tre månader från det denna
konvention ratificerats skola de fördragsslutande
staterna två och två utse förlikningsnämnder,
så att för varje stat
finnes tillsatt en sådan nämnd för handläggning
av tvistefrågor mellan denna
stat och envar särskild av de övriga.

49. Till ledamöter i förlikningsnämnden
utser vardera staten en av sina medborgare
och en medborgare i annan stat.
Därjämte utse de båda staterna gemensamt
en medborgare i annan stat att vara
ordförande i förlikningsnämnden.

Ordförande och övriga ledamöter utses

för en tid av--. Deras uppdrag kan

ej under funktionstiden återkallas, med

Bihang till riksdagens protokoll 1920.

Alternativ.

Då på grund av vad i artiklarna 8
och 28 stadgas, viss tvist mellan stater
skall hänskjutas till undersöknings- och
förlikningsförfarande, skola parterna för
tvistefrågans handläggning utse en för
likningsnämnd.

Alternativ.

Ordförande — —---—---.

Deras uppdrag kan ej i annan ordning,
än i näst följande artikel sägs, återkallas

1 samt. 75 höft. (Nr 90.) 30

234

Kungl. Majds proposition nr 90.

mindre parterna äro därom ense. Avgår
ledamot under funktionstiden, skall inom
en frist av två månader, och i varje fall
så snart en tvist hänskjutits till förlikningsnämnds
handläggning, annan utses
i hans ställe för återstoden av sagda tid.
Samma person kan utses till ordförande
eller ledamot i flera nämnder.

50. Inom loppet av fjorton dagar från
det att från någondera parten yrkande
om tvists hänskjutande till förlikningsnämnd
ingått till nämndens ordförande
eller från förlikning snämnds ordförande
meddelats part, att nämnden önskar utan
sådant yrkande handlägga tvistefråga, äger
part att för behandling av ifrågavarande
tvist ersätta den ena av de från hans sida
utsedda ledamöterna med en person, som
i den föreliggande frågan äger speciell
sakkunskap, dock med iakttagande av den
i artikel 49 stadgade regeln, att ej mer
än en ledamot av nämnden må tillhöra
samma stat.

Part, som vill begagna denna rätt,
skall därom genast underrätta motparten;
och äger i ty fall denne att inom fjorton
dagar, sedan han erhållit underrättelsen,
utöva motsvarande rättighet.

51. Då ledamöter i förlikningsnämnd
utsetts, göres härom anmälan till det
internationella rådet. Detsamma gäller,
då ändring äger rum i nämnds sammansättning.
Förteckning över alla av staterna
tillsatta förlikningsnämnder föres
av det internationella rådet.

52. Därest, i följd av stats underlåtenhet
att inom den i art. 48 eller 49,
andra stycket, fastställda frist utse de
ledamöter i förlikningsnämnd, vilkas val
ankommer på denna stat allena, nämnden
ej är fulltalig, skall internationella rådet
snarast fästa statens uppmärksamhet på
saken. Skulle härefter förhållandet fortfara
en månad, skall den eller de ledamöter,
som felas, utses av det internationella
rådet.

Härvid skall iakttagas, att icke två ledamöter
i nämnden må tillhöra samma stat.

under funktionstiden, med mindre parterna
äro därom ense.

Avgår ledamot------—

flera nämnder.

Alternativ.

De kursiverade orden utgå.

Alternativ.

Har med anledning av en mellan två
stater uppkommen tvist endera staten för
sin del utsett ledamöter i förlikningsnämnd
och därom underrättat motparten,
men denne försummat att inom en månad
därefter utse sådana ledamöter, varde de
på anmälan av den förra staten utsedda
av det internationella rådet. I ty fall
har rådet jämväl att efter inhämtande av
yttrande från parterna utse ordförande i
nämnden.

Kungl. May.ts proposition nr 00.

235

53. Skulle icke inom fyra månader
från det konventionen ratificerats ordförande
i förlikningsnämnd kunna tillsättas
genom överenskommelse mellan de
stater, för vilka nämnden är avsedd, utses
ordförande av det internationella rådet
med iakttagande av vad i art. 52,
andra stycket, stadgats. Detsamma gäller
i händelse vederbörande stater icke inom
två månader, sedan ordföranden avgått,
kunnat ena sig om val av ny ordförande.

Då rådet skall utse ordförande, äger
vardera parten utesluta högst sex ledamöter
ur rådet, dock ej dess ordförande.
Valet företages av återstående ledamöter
med enkel majoritet. I händelse av lika
röstetal bär ordföranden utslagsröst.

54. Är vid utgången av ledamots
funktionstid annan ej utsedd i hans ställe,
skall han anses utsedd för en period av

Utlöper ledamots funktionstid under
pågående undersöknings- och förlikningsförfarande,
skall han, oberoende därav,
att annan må hava blivit utsedd i hans
ställe, förbliva i funktion, tills det pågående
förfärandet avslutats.

Ordförandens uppdrag skall anses förfallet
vid funktionstidens utgång, därest
endera parten sådant påyrkar, dock aldrig
under pågående förfarande.

Alternativ.

Skulle, sedan tvistande parter var för
sig utsett ledamöter i förlikningsnämnd,
enighet i fråga om val av ordförande ej
kunna mellan dem uppnås inom en månad
frän det förlikningsnämnden i övrigt blivit
fulltalig, utses ordförande av det internationella
rådet.

Alternativ (tillägg).

54 a. Där en mellan två stater uppkommen
tvist av endera eller båda hänskjutits
till undersöknings- och förlikningsförfarande,
men innan förlikningsnämnden
sammanträder en eller liera andra
stater hos internationella rådet påyrkar
att få vara representerad vid förfärandet,
har rådet att pröva befogenheten
av nämnda yrkande. Finnes det befogat,
skall förfarandets utförande tillkomma en
särskild nämnd.

Nämnden tillsättes sålunda, att rådet
anmodar en var av de intresserade staterna
att bland sina egna medborgare
utse en ledamot i nämnden. Rådet utser
därefter inom femton dagar dels ledamöter

•236

Kungl. Maj.-ts proposition nr .90.

55. Förlikningsnämnd har att a?-iva betänkande i varje tvist, som enera
eller båda parterna hänskjuta till

densamma. Nämnden skall jämväl, där
den så finner lämpligt, avgiva förslag till
förlikning.

56. Förlikningsnämnd äger ock, på
hemställan av det internationella rådet,
själv inleda undersöknings- och förlikningsförfarande
utan yrkande av part.

57. Utöver vad i denna konvention
stadgas kan det internationella rådet utfärda
allmänna föreskrifter rörande förfarandet
inför förlikningsnämnd.

I övrigt äger nämnden att i varje
särskilt fall reglera förfarandet.

58. DS någondera av två tvistande
stater vill göra framställning om att tvist
skall hänskjutas till undersöknings- och
förlikningsförfarande, underrättar den därom
det internationella rådet samt vederbörande
nämnds ordförande, och har denne
då att kalla nämndens ledamöter att sammanträda
snarast möjligt.

59. Parterna äro pliktiga att tillställa
förlikningsnftmnden alla för utredning och
avgivande av yttrande nödvändiga upplysningar
samt i övrigt bereda densamma
alla för fullgörande av dess uppdrag erforderliga
lättnader.

60. Då ej annorlunda mellan parterna
överenskommits, sammanträder förlik -

i nämnden för en var av de tvistande
staterna, därest dessa icke själva gjort
detta, dels lika många ledamöter i nämnden
som denna redan omfattar.

Slutligen utser rådet inom . . dagar
ordförande i nämnden. Denne må ej tillhöra
någon av de tvistande staterna. Envar
av dessa har rätt att före detta val
utesluta en ledamot ur rådet, dock icke
ordföranden. Val av ordförande i nämnd
företages av de återstående ledamöterna
i rådet med enkel majoritet. Vid lika
röstetal har ordföranden utslagsröst.

Inom nämnd, som sålunda tillsatts,
kan ingen stat vara representerad med
mer än en av sina medborgare.

Alternativ.

Förlikningsnämnd äger ock utan parts

Jakande erbjuda sin medverkan för inedande
av undersöknings- och förlikningsförfarande.

Kungl. Maj:ts proportion nr 90.

237

ningsnämnd, där det internationella rådet
har sitt säte.

Skulle för verkställandet av lokal besiktning,
som finnes önskvärd, eller eljest
för utredningens ändamålsenliga utförande
nämnden anse nödigt att förlägga någon
del av sin verksamhet till annan plats
än den, där nämnden sammanträder, är
den därtill befogad. Den äger ock uppdraga
åt ordföranden eller vissa av ledamöterna
att för verkställande av någon
del av undersökningen begiva sig till annan
plats. Lämnas sådant uppdrag åt
annan än ordföranden, bör för dess fullgörande
utses lika antal av de av de
tvistande parterna tillsatta ledamöter i
nämnden.

61. I fråga om alla de delgivningar,
som nämnden kan hava att verkställa på
en tredje fördrags slutande stats område,
skall kommissionen hänvända sig direkt
till denna stats regering. Samma förfaringssätt
skall iakttagas, då fråga är
om att inom tredje stats område åvägabringa
bevisning av något slag.

De framställningar, vilka i dylikt syfte
göras, skola efterkommas med de medel,
över vilka den stat, som blivit anmodad,
enligt sin inre lagstiftning förfogar. De
kunna avslås blott om denna stat anser
dem vara av beskaffenhet att kränka dess
suveränitet eller medföra fara för dess
säkerhet.

Nämnden skall jämväl i varje fall hava
befogenhet att anlita bemedling av den
stat, på vars område den har sitt säte.

62. Parterna äga rätt att genom ombud
närvara vid förlikningsnämnds förhandlingar.

63. Ordföranden äger att till parterna
ställa frågor. Anser part sig icke böra
besvara fråga, skall denna vägran protokollföras.

64. Förhandlingar inför förlikningsnämnd
äro ej offentliga, med mindre parterna
äro därom ense och nämnden lämnar
sitt samtycke.

65. Beslut rörande avgivande av he -

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

tänkanden och förslag till förlikningar
fattas inom nämnden med enkel majoritet.
Varje ledamot äger en röst och ordföranden
vid lika röstetal utslagsröst.

Avvikande meningar inom nämnden
skola jämte motivering för desamma angivas
i betänkandet.

66. Nämndens betänkanden undertecknas
av ordföranden och skola ofördröjligen
tillställas parterna samt det internationella
rådet.

67. Det internationella rådet samlar
alla avgivna betänkanden och utgiver årligen
en berättelse angående förlikningsväsendet.

68. Förlikningsnämnds arbeten skola
vara avslutade inom ett år från den dag,
då nämnden övertog handläggningen av
tvisten, med mindre parterna genom överenskommelse
förlänga denna tidsfrist.

69. Ersättning till ledamöter av förlikningsnämnd
utgår sålunda, att vardera

Earten utbetalar ersättning till de av
onom utsedda ledamöterna och hälften
av ersättningen till ordföranden. Beloppet
av den till ordföranden utgående ersättningen
fastställes av det internationella
rådet.

Parterna böra söka träffa överenskommelse
i syfte att samma ersättning skall
utgå till de från vardera sidan utsedda
ledamöterna.

I övrigt har vardera parten att själv
vidkännas sina utgifter i anledning av
undersöknings- och förlikningsförfarande
samt hälften av dem, som av nämnden
prövas vara gemensamma.

70. På överenskommelse mellan parterna
beror, huruvida förlikningsnämndens
betänkande skall publiceras omedelbart
efter dess avgivande; dock kan förlikningsnämnden,
där synnerliga skäl föreligga,
besluta, att betänkandet även utan
sådan överenskommelse skall omedelbart
offentliggöras.

Skulle, där ett omedelbart offentliggörande
ej ägt rum, parterna icke inom
--från betänkandets avgivande hava

Kungl. Maj:ts proposition nr 90.

239

kommit till en uppgörelse rörande tvistefrågan,
eller skulle de dessförinnan tillgripa
internationella maktmedel, skall betänkandet
publiceras av det internationella
rådet.

71. Den förpliktelse, som enligt art. 5
åligger varje stat att under pågående
undersöknings- och förlikningsförfarande
avhålla sig från användande av internationella
maktmedel, fortfar till dess
trettio dagar förflutit från det förlikningsnärnnd
avgivit sitt yttrande.

Skulle nämnden icke inom den tid,
som är bestämd i art. 68, hava avslutat
sina arbeten, återvinna parterna handlingsfrihet.

72. De tvistande staterna skola genast
efter det att undersöknings- och förlikningsnämnds
betänkande kommit dem
tillhanda, söka att på grundvalen av det
resultat, vartill nämnden kommit, bilägga
tvisten genom direkta förhandlingar sins
emellan.

V. Permanent organisation av de internationella
freds- eller folkrättskonferenserna.

73. De internationella freds- eller
folkrättskonferenserna hava karaktären
av diplomatiska konferenser med periodiska
sessioner.

74. Konferensernas uppgift är att
söka åstadkomma internationella konventioner
angående alla frågor av allmän
natur, vilka äro av betydelse för folkrättssamfundet
och vilkas lösning kan
bidraga att upprätthålla freden. Särskilt
hava de till uppgift att kodifiera och utveckla
folkrätten samt att skapa och utveckla
organ, ägnade att säkerställa och

Alternativ (tillägg).

Hava under nämnda tid minst fem av
de fördragsslutande staterna erbjudit de
tvistande parterna medling i tvisten, äro
parterna under ytterligare tre månader
förpliktade att avhålla sig från användandet
av internationella maktmedel.

240

Kungl. Mai ds proposition nr 90.

främja den internationella rättens utveckling.

75. Ordinarie konferens äger rum vart

femte år i---.

Sådan konferens skall dock inställas
eller uppskjutas, därest internationella
rådet eller ett flertal av de fördragsslutande
staterna uttala sig härför och detta
flertal omfattar-------.

Extra ordinarie konferenser hållas, då
sådant påkallas av ett flertal av de fördragsslutande
staterna och samtliga ovan
avsedda stater tillhöra detta flertal.

Den närmare tidpunkten för sammanträde
av konferens bestämmes av det
internationella rådet efter samråd med
det lands regering, där konferenserna
hållas. Denna regering utfärdar inbjudningarna
till konferensen.

76. Yarje stat bestämmer själv antalet
av sina delegerade.

77. Alla i konferensen deltagande befullmäktigade
delegerade skola i denna
egenskap äga samma diplomatiska rang.

78. Varje stats delegation äger vid
alla voteringar eu röst.

79. Konferens väljer sitt presidium
och fastställer sin arbetsordning ävensom
det språk, varpå förhandlingarna skola
föras.

80. De fördragsslutande staternas regeringar
äga rätt att, innan konferens
sammanträder, framställa förslag att behandlas
av konferensen.

Förslag, som framställts av korporationer
eller enskilda, kunna ock komma
under konferensens behandling, under
förutsättning, som angives i art. 81.

Under konferens äga delegerade rätt
att framställa ändrings- eller tilläggsförslag.

81. Förslag, som är avsett att uppföras
å program för konferens, skall insändas
till det internationella rådet minst
ett år före konferensen. Rådet meddelar
samtliga regeringar de inkomna förslagen,
inhämtar deras yttranden rörande dessa
förslag samt bearbetar det sålunda in -

Alternativ.

Förslag----minst ett halvt

år före konferensen. Rådet meddelar —
------- för konferensen.

Kungl. Mai ds proposition nr 90.

241

komna materialet till framläggande för
konferensen.

Förslag, som framställts av korporationer
eller enskilda, kan föreläggas konferensen,
endast därest rådet så beslutar,
i vilket fall det av rådet meddelas samtliga
regeringar.

82. Konferens äger besluta, att förslag,
som blivit uppfört å dess program,
likväl icke skall komma under behandling,
eller att förslag, vilket, såsom för
sent framställt, icke upptagits å programmet,
skall behandlas a konferensen.

För giltigheten av sådant beslut erfordras,
att två tredjedelar av de röstande
biträtt beslutet.

83. Konferens uppdelar sig i kommissioner,
i vilka varje delegation har
rätt att vara representerad av en medlem.
Kommissionerna tillsätta nödiga utskott
(comités d’examen).

Förhandlingarna på konferens och i
kommissioner äro offentliga, med mindre
av särskild anledning för visst fall annorlunda
beslutas.

84. Beslut av konferens (convention,
déclaration, vceu) erhåller för en var av
de representerade staterna bindande verkan
först genom ratifikation, verkställd
av denna stats myndighet.

Det internationella rådet kan hos re feringar,

som icke inom —»---efter

onferensens slut ratificerat de på densamma
antagna konventioner, bringa detta
förhållande i erinran.

85. Vid ratifikation må ej göras förbehåll
rörande särskilda punkter i den
konvention, ratifikationen avser.

86. I slutakt för varje konferens intages
såsom dess beslut alla de, vilka å
konferensen fattats med en majoritet av tre
fjärdedelar av de representerade staterna.

Bihang till riksdagens protokoll 1920.

Alternativ.

Har en stat, då ett år förflutit från
konferensens avslutande, icke verkställt
ratifikation men ej heller tillkännagivit,
att den ej vill biträda beslutet, är detta
utan ratifikation bindande för nämnda
stat.

Det internationella rådet har att vid
utgången av sagda tid meddela samtliga
regeringar, som biträtt nu förevarande
konvention, uppgift å de stater, för vilka
beslutet är bindande.

1 samt. 75 höft. (Nr 90.)

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 90

87. De stater, som så önska, äga att
under konferens avsluta särskilda konventioner
i fall, där icke å konferensen
uppnåtts den i art. 86 stadgade majoritet.

88. Staterna förbinda sig att upprätta
fasta organ till förberedande av
konferensernas arbete.

Sådant organ skall med sin regerings
samtycke träda i direkt förbindelse med
det internationella rådet.

Kungl. Maj:18 proposition nr 90. 243

INNEHÅLLS F ÖRTECKNI N G.

Sid.

Utgångspunkten............................. 4

Allmän historik.............................. 4

Presidenten Wilsons initiativ........................ 8

Sveriges deltagande i förarbetena för en internationell rättsordning........ 9

Det skandinaviska samarbetets resultat.................... 11

Förslag vid fredskonferensen om nationernas förbund.............. 14

De neutrala staternas hörande över förslaget.................. 17

Förbundsaktsförslagets fastställande...................... 19

Akten om nationernaB förbund. Inledning..............20

Kommentar till förbundsakten .................... 21

Förbundsaktens ingress. »Centralmakternas» och Rysslands ställning till förbundet 21

Art. 1. Förbundets medlemmar. Inträde och utträde . ......... 22

Art. 2. Förbundets organ..................... 25

Art. 3. Delegeradeförsamlingen''................... 25

Art. 4- Rådet.......................... 29

Art. 5. Regler ang. beslut i rådet och församlingen.......... 33

Art. 6. Förbundets permanenta sekretariat.............. 35

Art. 7. Förbundets säte. Representanters och funktionärers ställning ... 36

Art. A. Om begränsning av rustningarna.............. 37

Art. 9. Permanent kommission såsom rådgivare vid rustningarnas begränsning 42

Art. 10. Förbundsmedlemmarnas territoriella integritet och politiska oberoende 44

Art. 11. Förbundets ingripande mot krig eller krigshot......... 45

Art. 12. Art. 13. Skiljedom eller förlikningsförfarande......... 46

Art. lk. Fast internationell domstol................. 48

Art. 15. Tvisters handläggning av rådet och församlingen........ 50

Art. 16. Förbundets sanktioner................... 56

Art. 17. Ingripande mot stater utom förbundet............. 63

Art. 18. Internationella avtals offentlighet............... 66

Art. 19. Revision av otillämpliga eller för freden farliga fördrag..... 67

Art. 20. Fördrag som strida mot förbundsakten äro ogiltiga....... 68

Art. 21. överenskommelser ej stridande mot förbundsakten........ 69

Art. 22. Art. 23. Mandat i fråga om kolonier. Socialt, humanitärt och ekonomiskt
samarbete................... 71

Art. 2i. Internationella byråer och kommissioner ställas under förbundet . . 74

Art. 25. Art. 26. Röda Korset. Ändringar i förbundsakten....... 75

244

Kungl. May.ts proposition nr 90.

Sid.

Nationernas förbund och fredsfördragen................. 76

De svenska delegerade vid Pariskonferensen om Sveriges ställning till förbundet
............................... 84

yttranden av cheferna för general- och marinstaberna.......... 98

Generalstabschefen.......................... 99

Marinstabschefen...........................102

Departementschefens sammanfattning..................105

Anslutning till principen om ett nationernas förbund............106

Anmärkningarna rörande förbundets konstituering och organisation......106

Förbundsaktens bestämmelser till skydd mot krig. Medlemmarnas förpliktelser . 108

Begränsningar i förbundets och dess medlemmars åligganden.........111

Neutralitet inom förbundets ram.....................111

Sveriges försvarsväsende i händelse av anslutning till förbundet.......112

Riskerna vid anslutning och vid ställning utom förbundet.........112

Anslutningens förhållande till svensk grundlag och lag...........114

Bilagor.

Bil. 1. Förbundsaktens text................i.......116

Översättning...........................134

Bil- 2. Förslag till förbundsakt, antaget den 14 februari 1919 147

Bil. 3. Instruktion för Kungl. Maj:ts minister i Paris och med honom adjungerade
personer för officiösa överläggningar rörande frågan om nationernas

förbund...........................156

Bil. k. Redogörelse för från de neutrala staternas sida officiöst framställda förslag till

ändringar i fredskongressens utkast till förbundsakt........ . 163

Bil. 5. Sammanställning av olikheterna mellan bestämmelserna i förslaget till förbundsakt
och den slutligen antagna texten . ............167

Bil. 6. Kommentar till förbundsakt för nationernas förbund, framlagd av brittiska

regeringen för parlamentet i juni 1919..........*. . . . 173

Bil. 7. Bestämmelser vid fredsuppgörelsen som, ehuru ej upptagna i förbundsakten,

beföra nationernas förbund ...................185

Bil. 8. Yttrande av chefen för generalstaben.................202

Bil. 9. Svenska kommitterades betänkande rörande en internationell rättsordning . . 212

Bilaga till föregående betänkande...................224

Stockholm 1920. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

2009.1.1