Kungl. Majus proposition nr 84 (Proposition 1939:84)

Kungl. Majus proposition nr 84.

Nr 84.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsbidrag
till barnsjukvården i riket; given Stockholms
slott den 10 februari 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albert Forslund.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
ä Stockholms slott den 10 februari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, fråga angående statsbidrag
till barnsjukvården i riket. Härvid anför departementschefen följande:
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 84. 519 38 1

•>

Kungl. Majus proposition nr 84.

Nuvarande organisation.

Pediatriken (läran om barnsjukdomarna) är en gren av den inre medicinen.
Att pediatriken, oaktat den arbetar med samma metoder som den invärtes
medicinen, brutits ut såsom en särskild specialitet, torde hava föranletts
därav, att vissa mycket betydelsefulla sjukdomar i barnaåldern antingen
icke alls förekomma i de vuxnas årsklasser eller ock under barnaåldern
hava ett förlopp och giva symptom, som skilja sig från samma sjukdomars
yttringar hos personer i högre ålder. Såväl diagnostik som behandling blir
därför i större eller mindre utsträckning en annan vid barnsjukdomar än
vid samma eller motsvarande sjukdom i äldre årsklasser. Detta gäller i
all synnerhet de späda barnen. Aven övervakningen av barnets utveckling
i friskt tillstånd fordrar kunskaper, vilka ligga utanför den interna medicinen.
Pediatrisk specialvård lämnas för närvarande endast i mindre utsträckning
vid våra lasarett. Till övervägande delen ombesörjes sådan vård å särskilda,
från lasaretten helt fristående anstalter.

Vid utgången av år 1937 funnos 11 offentliga anstalter eller avdelningar
för barnsjukdomar, därav 6 barnsjukhus med tillhopa 652 vårdplatser,
3 pediatriska avdelningar med sammanlagt 201 platser och 2 lasarettsavdelningar
med sammanlagt 63 platser. Pyra voro förlagda till Stockholm med
sammanlagt 336 platser samt en till vardera av Göteborg, Malmö, Norrköping,
Hälsingborg, Linköping, Uppsala och Lund (de båda sistnämnda
universitetskliniker) med respektive 300, 55, 33, 36, 30, 60 och 66 vårdplatser.
Av stockholmsanstalterna var Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka
barn uppdelad å en medicinsk avdelning med 81 platser och en kirurgisk
avdelning med 69 platser. Även göteborgsanstalten — Göteborgs barnsjukhus
— var uppdelad å en medicinsk och en kirurgisk avdelning örn
respektive 149 och 151 platser. Antalet vårdplatser per 100,000 invånare
uppgick år 1937 till 14.7 för hela riket. Medeltalet vårdade per dag i procent
av antalet vårdplatser utgjorde 80.5. Endast i två fall, nämligen beträffande
kliniken i Lund och barnavdelningen i Linköping överskred medeltalet
vårdade per dag (77 och 34) antalet vårdplatser (66 respektive 30).
Högsta antalet någon dag under året vårdade översteg mera väsentligt antalet
vårdplatser i tre fall; å klinikerna vid Norrtulls sjukhus i Stockholm
och lasarettet i Lund samt barnavdelningen vid lasarettet i Linköping uppgick
nämligen högsta antalet någon dag vårdade till respektive 85, 95 och
40, under det att antalet vårdplatser utgjorde respektive 75, 66 och 30.

I övrigt ber jag. att beträffande nu anförda vårdplatser få hänvisa till
vidstående av medicinalstyrelsen upprättade tabell.

I detta sammanhang torde jämväl böra anmärkas, att under senare år
på några platser i riket inrättats s. k. konvalescenthem, helt eller delvis
avsedda för eftervård av barn. Sålunda har föreningen Östergötlands barn
i Linköping år 1935 anordnat ett sådant hem i anslutning till barnavdelningen
vid lasarettet i Linköping, vilket hem av medicinalstyrelsen den 30

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Beliiggniiigsförhållandena vid de offentliga barnsjukhusen samt avdelningarna för
barnsjukdomar å lasaretten vid utgången av år 1937.

Anstalt	Ordi- narie antal vård- platser	Antal patienter under året	Antal undcrhålls-dagar för samtliga vårdade	Medel- tal	Högsta	Lägsta	Medel-längd av sjukhus-vistelsen, i dagar
In- tagna	Döda	vårdade per dag	antalet vårdade någon dag under året
Pediatriska kliniken vid Norr-tulls sjukhus, Stockholm. .	75	960	44	24,439	70	85	48	26
Kronprinsessan Lovisas vård-anstalt för sjuka barn, Stock-holm: medicinska avdelningen . .	81	1,023	44	23,640	65	82	37	23
kirurgiska avdelningen.. . .	69	1,477	37	20,514	56	71	33	14
Barnsjukhuset Samariten, Stockholm................	65	584	31	21,112	58	72	42	36
Barnsjukhuset Simon och Mathilda Sachs minne, Stockholm................	46	613	26	14,640	40	53	22	24
Göteborgs barnsjukhus: medicinska avdelningen . .	149	1,296	57	29,305	80	104	49	23
kirurgiska avdelningen....	151	1,499	25	34,800	96	117	68	23
Hälsingborgs barnsjukhus ..	36	440	16	11,274	31	41	17	26
Flensburgska vårdanstalten för späda barn, Malmö... .	55	441	19	19,568	54	60	37	44
Pediatriska kliniken vid lasa-rettet i Lund ............	66	776	43	28,058	77	95	61	36
Barnavdelningen vid lasarettet i Linköping..............	30	486	30	12,497	34	40	19	26
Barnavdelningen vid lasarettet i N orrköping ............	33	391	16	10,376	28	41	17	27
Pediatriska kliniken vid Aka-demiska sjukhuset i Uppsala	60	845	51	19,216	53	66	32	23
Hela riket	916	10,831	439	269,439	57	—	—	>) 27

juli 1936 godkänts såsom enskilt sjukhem för ett antal av högst 18 samtidigt
vårdade barn. Vidare finnes ett sådant hem i Lidingö, det s. k.
Ihrfeltska barnhemmet, avsett för högst 15 patienter. Slutligen inrymmer
stiftelsen Martin Gebers konvalescenthem i Enskede 60 för barn avsedda
platser samt 5 för barn avsedda isoleringsplatser.

Statens sjuk vårdskommittés förslag.

Spörsmålet örn en utbyggnad av den medicinska bamsjukhusvården har
av statens sjukvårdskommitté behandlats i dess den 17 maj 1934 avgivna betänkande
angående den slutna kroppssjukvården i riket (statens off. utredn.
1934: 22). Kommitténs uttalanden därutinnan återfinnas å sid. 143—152 i betänkandet.

Efter en inledande översikt över då befintliga och planerade barnsjukvårdsanstalter
framhåller kommittén i huvudsak följande synpunkter angående
behovet av specialvårdsanstalter för barnsjulkdomar.

‘Den erfarenhet, som under de sista årtiondena vunnits, hade medfört
högst betydande, för att icke säga revolutionerande, framsteg på barnsjuk -

*) Från räknat de kirurgiska avdelningarna: 28.

Kungl. Maj:ts proposition nr Sd.

vårdens område. Detta gällde framför allt behandlingen av mag- och tarmsjukdomar
under spädbarnsåldern, vissa krampsjukdomar m. fl., vilka tidigare
krävt och allt fortfarande, där de icke kunde beredas lämplig behandling,
krävde många offer. Möjligheterna att vårda och behandla förtidigt
födda och svagt utvecklade spädbarn hade även i hög grad ökats. Vidare
hade förutsättningarna för att bedöma och behandla olikartade nervösa tillstånd
hos barn i väsentlig mån förbättrats. Naturligt vöre. att med dessa
framsteg kraven på utbildning i barnsjukdomar för dem, som ämnade bedriva
specialverksamhet inom detta område, avsevärt höjts och utbildningstiden
i motsvarande grad förlängts. Då enahanda förhållande rådde beträffande
den del av inre medicinen, som avsåge de vuxnas sjukdomar, hade
givetvis svårigheter uppstått för en person att samtidigt behärska såväl den
inre medicinen som pediatriken. Mången lasarettsläkare vid medicinska avdelningar
ägde därför icke någon som helst eller ock endast en kortare tids
specialutbildning i pediatrik.

Det vore under sådana förhållanden uppenbart, att behandling av invärtes
sjuka barn på medicinsk avdelning vid lasarett endast bristfälligt kunde
motsvara nutida krav på fullgod pediatrisk sjukhusvård, även örn särskilda
sjukrum för barn skulle vara tillgängliga. Utan specialutbildad sköterskepersonal
under ledning av specialutbildade barnläkare saknade sådana anordningar
de viktigaste förutsättningarna för ett gott resultat. Då pediatrikens
målsmän gjorde gällande, att en väl tillgodosedd specialvård vid
våra allmänna sjukhus jämväl förutsatte självständiga specialavdelningar för
sjuka barn, stödde de sig därför enligt kommitténs förmenande på skäl, som
icke kunde vederläggas. Detta gällde i främsta rummet behandling av sjukdomar
under de första levnadsåren. Motiven för att utsträcka kraven på
specialvård även till sjuka barn inom den senare lekåldern samt skolåldern
torde icke kunna anses lika starka, Med] hänsyn såväl till barnens och
deras sjukdomars egenart som till beskaffenheten av de erforderliga vårdanordningarna
syntes emellertid kommittén även en sådan utvidgning vara
fullt motiverad.

Vissa företeelser i vårt land gåve enligt kommitténs uppfattning ökat
eftertryck å de krav på specialvård, som pediatrikens målsmän uppställde
enbart med åberopande av pediatrikens utveckling och ställning till övriga
medicinens specialgrenar. Kommittén syftade därvid på den under de senaste
åren minskade nativiteten och på åtgärderna för en förbättring av
samhällets barnavård. Förstnämnda företeelse, som icke torde kunna betraktas
såsom inom en snar framtid övergående, gjorde det till en samhällsangelägenhet
av allra största vikt att i möjligaste mån omhändertaga och
vårda det uppväxande släktet. Det skydd, samhällets barnavård avsåge att
skänka, åsyftade i första hand en förebyggande vård. I denna inginge
emellertid sjukvården såsom ett ej oväsentligt moment. Det finge här erinras
örn att en i rätt tid påbörjad och sakkunnigt ledd sjukdomsbehandling
vore i hög grad ägnad att förebygga sådana följder, som innebure sjukliga
tillstånd, hämmande för barnens utveckling. Det förefölle kommittén som
örn vikten därav dittills icke tillräckligt beaktats. Den sjukvård, som inginge
i nyssnämnda förebyggande vård, kunde icke tillgodoses bättre än
genom anslutning av densamma till våra lasarett.

Även med risk att gå något utöver ramen för sitt uppdrag ansåge sig
kommittén böra i detta sammanhang något beröra den betydelse, en pediatriskt
utbildad fackman kunde få för barnavården i dess helhet inom ett
visst område. Kommittén sage i barnavården en av grundstenarna för den
sociala hygienen. De åtgärder, som därutinnan redan vidtagits, och ännu
mer de, som vore föremål för prövning och planläggning, vore omfattande

Kungl. Majda proposition nr 84.

och krävande. Självfallet komme de ock att åsamka det allmänna betydande
utgifter. Skulle denna vård, vad den avsåge barnet i den späda åldern, lekåldern
eller skolåldern, motsvara sitt syfte, vore medverkan av barnläkare
oavvisligen påkallad. Utan en sådan läkares erfarenhet och sakkunskap
bleve effektivitet och följdriktighet i anordningarna lätt lidande. Det vore
därför till stor fördel, örn inom varje större område, exempelvis landstingsområde
respektive icke-landstingsstad, en central barnavårdsorganisation
hade tillgång till sådan läkare. Denne skulle få betydelse icke blott för
vården av de sjukdomsfall, som vore i behov av specialvård, utan jämväl
genom sin speciella erfarenhet för den i egentlig mening förebyggande
vården. Kommittén ville särskilt erinra örn det värde, hans sakkunskap
skulle äga för de s. k. upptagnings- och spädbarnshemmens verksamhet, folden
händelse han bleve den i medicinskt avseende ansvarige ledaren för
dessa.

Upptagningshemmens väsentliga uppgift, vad anginge äldre barn, kunde
sägas vara att tjäna såsom ett filter för fosterbarnen, innan de överlämnades
till fosterhem. För en stor grupp, säkerligen den största, torde vistelsen i
upptagningshemmet bliva helt kortvarig, försåvitt lämpliga fosterhem stöde
till förfogande, för andra åter långvarigare. Det kunde i det senare fallet
gälla barn, som vore behäftade med vissa kroppsliga sjukdomar, vanförhet
dier lyten eller som vore på ett eller annat sätt psykiskt egendomliga,
undermåliga eller defekta. För vården och bedömandet av dessa barn vore
en läkares sakkunskap nödvändig. Ett upptagningshem kunde emellertid
under inga förhållanden komma att ersätta en sjukvårdsavdelning, som måste
vara anordnad på ett helt annat sätt. En direkt sammankoppling av en
sjukvårdsavdelning med ett upptagningshem vöre utan tvivel ej heller
lämplig. Det från organisationssynpunkt följdriktiga vore därför, att en
sjukvårdsavdelning för barn anknötes till ett lasarett, där tillgång funnes
till konsultation med läkare på medicinens övriga områden. Därvid finge
betydelsen av samråd med röntgenläkare och öronläkare särskilt framhålles.
De upptagningsliemmets skyddslingar, som vore i behov av sjukvård, kunde
med stor fördel vårdas på en till lasarett knuten barnsjukvårdsavdelning.

Med sina uttalanden hade kommittén närmast åsyftat medicinska barnavdelningar.
Beträffande behovet av kirurgiska barnavdelningar vore läget
annorlunda. Kirurgien använde sig för sjukdomar i barnaåldern av samma
såväl diagnostiska som terapeutiska metoder som för sjukdomar hos äldre.
Det vore väl sant, att vissa missbildningar och sjukdomar åt en del av
barnkirurgien förlänade en särprägel, men då en icke oväsentlig del av sådana
fall kunde beredas sakkunnig behandling på vanföreanstalter och kustsanatorier,
ansåge kommittén, att åtgärder för utbyggande av en speciell
barnkirurgi icke för det dåvarande borde ifrågakomma.

Kommittén övergår därefter till frågan om riktlin jefina för den medicinskaj
barnsjukhusvårdens utbyggande. För någon starkare koncentration
j lämpar sig icke barnsjukvården enligt kommitténs mening. Av
kommittén för år 1930 inhämtade uppgifter angående de a barnsjukvårdsanstalterna
intagnas fördelning efter hemorten bestyrkte detta. Trots avsaknaden
av platstillgång för ifrågavarande specialvård i åtskilliga sjukvårdsområden
vore nämligen antalet från främmande sjukvårdsområden jämförelsevis
ringa. I medeltal belöpte sig utomlänspatienterna till 13 procent av de
intagna. Barnsjukvården torde därför — uttalar kommittén lämpligast
tillgodoses landstingsvis. Kommittén anmärker, att detta givetvis dock icke

Kungl. Majus proposition nr 84.

borde utesluta samarbete landstingen emellan, i den mån de lokala förhållandena
och kommunikationerna gjorde sådant önskvärt för ett bättre
tillgodoseende av ifrågavarande vård. En sådan överenskommelse hade
träffats mellan akademiska sjukhuset i Uppsala och Stockholms läns landsting,
varigenom till landstingets disposition ställts 10 sängar på den pediatriska
kliniken vid nämnda sjukhus.

I fråga örn storleken av vårdplatsbehovet i landstingsområdena har kommittén
på anförda skäl icke ansett sig kunna lämna några närmare anvisningar.
Kommittén framhåller emellertid, att i sådana landstingsområden,
där centrallasarett vore beläget i en större stad med ett stort inslag av
industribefolkning eller med större närbelägna industrisamhällen, vårdbehovet
torde komma att göra sig starkare gällande än i områden, där
centrallasarettet läge i en mindre stad och lantbrukarbefolkningen vore
övervägande. Det syntes välbetänkt att man, såvitt icke särskilda skäl till
annat föranledde, i en första etapp begränsade sig till en vanlig vårdenhet,
d. v. s. en vårdavdelning, som ej vore större än att den kunde omhänderhavas
av en ansvarig sjuksköterska. Därmed vore dock — yttrar kommittén —
icke sagt, att icke tillika en fullt utbildad sjuksköterska kunde vara erforderlig
såsom assistentsköterska. Platsantalet borde i enlighet därmed utgöra
omkring 25. Att man vid en dylik begränsning borde tillförsäkra sig goda
utvidgningsmöjligheter funne kommittén självfallet.

Medicinalstyrelsens förslag.

På framställning av befolkningskommissionen uppdrog Kungl. Majit den
16 augusti 1935 åt medicinalstyrelsen att verkställa en förberedande undersökning
rörande barns och ungdoms hälsovård, innefattande dels en utredning
angående de åtgärder i nämnda avseende, som enligt gällande bestämmelser
vidtoges särskilt från det allmännas sida, dels ock en plan för förbättring
i de hänseenden, sådan befunnes vara av behovet påkallad.

Med anledning av det sålunda lämnade uppdraget har medicinalstyrelsen
i skrivelse till befolkningskommissionen den 30 oktober 1935 inledningsvis
meddelat, att styrelsen senare komme att giva en mera fullständig översikt
över barnaålderns hälsovårdsförhållanden med utredning och förslag att avhjälpa
de brister, som därutinnan förefunnes. Bland förslag, som vore av
den natur, att de enligt styrelsens förmenande kunde och borde omedelbart
framföras, förordade styrelsen emellertid, bland annat, statsbidrag till
utbyggnad av medicinska avdelningar för barnsjukdomar vid centrallasaretten
samt därtill anslutna konvalescenthem för barnj ävensom statsbidrag till
driftkostnaderna vid barnsjukhusen och förenämnda barnavdelningar och
konvalescenthem.

Medicinalstyrelsens ifrågavarande förslag innebär i huvudsak följande.

Styrelsen ansluter sig väsentligen till sjukvårdskommitténs riktlinjer för
den medicinska barnsjukhusvårdens utbyggande. Beträffande det

Kungl. Majus proposition nr 8-i.

lämpliga i kommitténs förslag, att man vid anordnande av en dylik avdelning
till en början borde begränsa sig till en vanlig vårdenhet med ett
platsantal av omkring 25, förklarar sig styrelsen dock hysa en viss tvekan.
Styrelsen ifrågasätter, örn det icke vore lämpligare, åtminstone i de större
landstingsområdena, att inrätta tvenne avdelningar för barnsjukdomar med
var sin sjuksköterska jämte eventuellt en assistentsköterska på varje avdelning.
Nyssnämnda båda avdelningar skulle vara avsedda, den ena för
spädbarn och den andra för något mera vuxna barn, och dessa avdelningar
syntes då böra inrymma sammanlagt minst 30—40 platser.

Så liten erfarenhet förelåge ännu beträffande behovet av antalet vårdplatser
för barnsjukdomar — yttrar styrelsen vidare — att ett närmare
angivande därav stötte på oöverstigliga hinder. Styrelsen anser sig dock
kunna förorda, att två vårdplatser inrättas på varje tal av tiotusen av landstingsområdets
eller, i stad som ej deltager i landsting, stadens invånare.
Antalet vårdplatser i var och en av städerna Stockholm, Göteborg, Malmö,
Hälsingborg och Norrköping samt inom Uppsala och Malmöhus läns landstingsområden
(Akademiska sjukhuset i Uppsala respektive lasarettet i Lund)
vore emellertid så högt, att nyssnämnda kvot av två vårdplatser på varje
tiotusental invånare för dessa städer och län redan överskridits. Styrelsen
föreslår därför, att man vid beräknandet av antalet erforderliga nya platser
inom riket bortser från nyssnämnda städer och landstingsområden. Då antalet
invånare vid 1935 års början för hela riket uppgick till 6,233,090 och
antalet invånare i sagda städer och landstingsområden vid samma tidpunkt
utgjorde 1,500,005, skulle de delar av riket, beträffande vilka nya anstalter
eller avdelningar för barnsjukdomar borde inrättas, hava en folkmängd av
4,733,085. Antalet dylika vårdplatser i sistnämnda delar av riket borde
sålunda uppgå till omkring 946. Då emellertid inom ifrågavarande delar
av riket vid tidpunkten för styrelsens uttalande i ämnet redan inrättats
30 platser, skulle det sålunda återstå att anordna 916 sådana.

Styrelsen anser det vara av största vikt, att en utbyggnad på angivet sätt
av avdelningar för barnsjukdomar vid lasaretten snarast möjligt kommer till
stånd. En viss obenägenhet torde emellertid, fortsätter styrelsen, förefinnas
att omedelbart igångsätta arbeten för uppförande av dylika avdelningar. Till
följd därav anser sig styrelsen böra föreslå, att statsbidrag beviljas landsting
eller stad, som ej deltager i landsting, såväl till uppförande som till
driften av dylika avdelningar. Styrelsen erinrar örn att statsmakterna förut
slagit in på denna väg i fråga örn tuberkulossjukvårdsanstalter, epidemisjukhus
och hem för kroniskt sjuka, varför styrelsens förslag i princip icke skulle
innebära någon nyhet. Statsbidrag förutsättes därvid utgå även till driften
av redan befintliga fristående barnsjukhus, som kunna för ändamålet av
medicinalstyrelsen godkännas.

Beträffande det ifrågasatta statsbidraget till uppförande av medicinska
avdelningar för barnsjukdomar föreslås detsamma, i likhet med vad förhållandet
är vid tuberkulossjukvårdsanstalter, lämpligen böra utgå med 2,000 kronor
för varje vårdplats, dock högst hälften av den enligt vederbörligen granskade

Kungl. Majus proposition nr 84.

räkenskaper funna verkliga byggnadskostnaden, däri ej inräknade utgifter
för anskaffande av byggnadstomt samt inventarier. Styrelsen framhåller, att
i regel endast nybyggnader böra komma i fråga.

I fråga örn statsbidraget till driftkostnaderna vid ifrågavarande anstalter
oell avdelningar framhåller styrelsen till en början, att det här gäller
en specialgren av sjukvård med i regel relativt få vårdplatser vid varje anstalt.
Då därjämte vid dylik anstalt eller avdelning torde komma att erfordras
större personal än vid andra sjukvårdsinrättningar och man, enligt
medicinalstyrelsens förmenande, såsom villkor för driftbidragets åtnjutande
bör uppställa, att vid anstalten skall vara anställd läkare med specialutbildning
i pediatrik, föreslås detta bidrag ej böra sättas lägre än 1 krona 75
öre för dag och patient. Såsom ytterligare villkor för statsbidragets åtnjutande
borde vidare föreskrivas, att avgiften för vårdplats i allmän sjuksal icke
må utgå med högre belopp för dag än 2 kronor 75 öre för patient från
annat sjukvårdsområde. Nyssnämnda belopp har beräknats på så sätt, att
från den högsta legosängsavgift, som må utgå fattigvårdssamhällen emellan,
eller 4 kronor 50 öre, dragits ett statsbidrag av 1 krona 75 öre. Statsbidrag
bör enligt förslaget kunna beviljas såväl landsting som kommuner, kommunalförbund,
föreningar och enskilda för driften av dylika anstalter och avdelningar.

Med hänsyn till att styrelsen funnit sig böra begränsa antalet platser vid
barnavdelning, för vilka bidrag för byggande och drift skulle utgå, till 2 pello,
000 invånare, ifrågasätter styrelsen slutligen, örn icke statsbidrag borde
utgå jämväl till konvalescenthem för barn, anordnade i anslutning till berörda
barnavdelningar eller barnsjukhus. Sådana hem vore enligt styrelsens
mening ägnad att förkorta barnets vistelse på sjukhuset och därigenom minska
antalet behövliga platser, som givetvis ställde sig dyrare å barnsjukhus än
å konvalescenthem. Anordningen vore i viss mån parallell till de s. k.
B-platserna inom tuberkulosvården. Styrelsen tillstyrker därför, att bidrag
till uppförande av sådant i samarbete med landstingets barnavdelning stående
konvalescenthem må utgå med 1,000 kronor per plats intill ett antal
= antalet platser å godkänd barnavdelning samt att driftbidrag må utgå med
1 krona per barn och dag för vård å sådant konvalescenthem.

Börande de ekonomiska konsekvenser för staten, som ett genomförande
av förslaget i förevarande delar skulle medföra, har styrelsen —
med utgångspunkt från förhållandena vid tiden för förslagets avgivande —
framlagt i huvudsak följande beräkningar.

Statens kostnader för uppförande av de föreslagna barnavdelningarna
skulle kunna beräknas uppgå till (2,000 X 916 =) 1,832,000 kronor. Örn, såsom
styrelsen ville föreslå, ifrågavarande utbyggnad beräknades taga en tid
av tio år, skulle alltså ett anslag av cirka 185,000 kronor per år bliva erforderligt.

Kostnaderna för driftbidragen komme att undergå en successiv ökning
allt efter som nya vårdplatser bleve anordnade. Driftbidrag syntes böra
utgå icke endast till nyinrättade utan även till redan befintliga platser, givetvis
under förutsättning att villkoren för bidragets åtnjutande i övrigt uppfylldes.
Enligt vad som blivit för styrelsen upplyst utgjorde antalet sjuksängar
för den medicinska barnsjukhusvården för det dåvarande 686. Det

Kungl. Majus proposition nr 84.

årliga statsbidraget till ifrågavarande vårdplatser skulle uppgå till (686 X
365 X 1.7 6 —) 438,182 kronor 50 öre. Enligt de gjorda beräkningarna skulle
man kunna förvänta att omkring 92 nya vårdplatser årligen komme till
stånd. Den årliga ökningen av statsbidraget under de tio år utbyggnaden
av anstalter skulle äga rum, torde sålunda kunna beräknas uppgå till
(92 X 365 X 1.76 =) 58,765 kronor. De angivna summorna 438,182 kronor
och 58,765 kronor finge emellertid anses såsom maximibelopp, vilka icke
till fullo komme att utgå bland annat därför, att en vårdplats i regel
ej torde vara belagd under alla dagar av ett år samt därför, att statsbidrag
till de redan förefintliga 686 vårdplatserna icke skulle utgå, i den mån de
vore belagda med patienter, vilkas antal för visst landstingsområde eller
viss icke-landstingsstad överstege 2:10,000. Då de nya vårdplatserna i
regel komme att vara färdiga att tagas i bruk tidigast under loppet av
vederbörande budgetår, torde en avsevärd reduktion av beloppet 58,765 kronor
kunna göras för det första år, under vilket bidrag kunde komma att
utgå. Det sammanlagda bidragsbeloppet för det första budgetåret torde
därför med största sannolikhet icke komma att överstiga 450,000 kronor.

Vidkommande slutligen kostnaderna för statsbidrag till konvalescenthemmen
för barn syntes några planer icke föreligga örn uppförande av
sådant konvalescenthem, i följd varav anslag för ändamålet icke syntes behöva
äskas. I driftkostnadsbidrag kunde till en början emotses ett behov
av omkring 12,000 kronor.

I sitt betänkande angående förlossningsvården och barnmorskeväsendet
m. m. (statens off. utredn. 1936: 12) har befolkningsJcommissionen i anledning
av medicinalstyrelsens nu refererade förslag uttalat, att däri förordade
understöd från statens sida skulle bliva av största betydelse såsom ett led
i statens åtgärder för främjande av barnens hälsovård. Med hänsyn till
de jämförelsevis stora kostnader, förslaget komme att medföra, vilka kostnader
i avsevärd mån komme att drabba landstingen, syntes det emellertid
kommissionen erforderligt, att huvudmännen för respektive sjukvårdsområden
sattes i tillfälle att yttra sig över ifrågavarande utbyggnadsförslag,
innan frågan upptoges till närmare behandling. Kommissionen ville emellertid
samtidigt betona, att de ifrågavarande spörsmålen vore av utomordentligt
stor betydelse och att de framdeles, så snart ske kunde, borde
finna sin lösning.

Yttranden.

Över medicinalstyrelsens förslag hava utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet,
som överlämnat yttranden av stadsfullmäktige i Stockholm
och direktionen för Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, vidare
av länsstyrelserna i samtliga län efter hörande av förste provinsialläkarna
i länen, statskontoret, statens inspektör för fattigvård och barnavård samt
av kanslern för rikets universitet, som i ärendet överlämnat yttranden av
medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska
mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium. Utlåtanden föreligga
vidare från förvaltningsutskotten i samtliga läns landsting med undantag av
Kalmar läns södra landsting samt landstingen i Gävleborgs och Västernorr -

Kungl. Majus proposition nr S-i.

lands län. Följande menigheter eller sammanslutningar hava tillika yttrat
sig, nämligen stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Norrköping
och Gävle, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet,
svenska lasarettsläkarföreningen, svenska stadsläkarföreningen, svenska provinsialläkarföreningen,
svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, svenska
föreningen för invärtes medicin och svenska barnläkareförbundet. Slutligen
har yttrande inkommit från direktionen över allmänna barnhuset.

I det övervägande antalet av de sålunda avgivna utlåtandena eller yttrandena
har förslaget blivit i princip tillstyrkt såsom ägnat att i huvudsak
läggas till grund för beslut i ämnet. I sådan riktning uttala sig sålunda
Överståthållarämbetet, flertalet länsstyrelser, förste provinsialläkare och landstings
förvaltningsutskott samt stadsfullmäktige i städerna Stockholm, Göteborg,
Malmö, Hälsingborg, Norrköping och Gävle. I tillstyrkande riktning
gå vidare de av kanslern för rikets universitet åberopade yttrandena av de
medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska
mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium. Detsamma gäller utlåtandena
och yttrandena från statskontoret, statens inspektör för fattigvård och
barnavård, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska landstingsförbundet, svenska stadsläkarföreningen,
svenska provinsialläkarföreningen, svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund,
svenska föreningen för invärtes medicin, svenska barnläkarförbundet,
direktionen över allmänna barnhuset samt direktionen för Kronprinsessan
Lovisas vårdanstalt för sjuka barn.

Större eller mindre tvekan om behovet eller lämpligheten av de föreslagna
åtgärderna har yppats i de yttranden, som avgivits av länsstyrelsen i
Stockholms län och förste provinsialläkaren i samma län samt svenska lasarettsläkarföreningen.
Lasarettsläkarföreningens styrelse sammanfattar sina
synpunkter på förslaget i huvudsak sålunda:

Styrelsen behjärtade väl behovet av ökade möjligheter för såväl öppen
som sluten barnsjukvård och ansåge i detta avseende pediatrisk specialkompetens
vara synnerligen värdefull. Styrelsen förmenade emellertid, att denna
kunde vinnas även på annat sätt än genom ett statsunderstött utbyggande
av en medicinsk barnavdelning under ledning av pediatriker vid varje centrallasarett.
Den vore vidare av den meningen, att bristerna i fråga örn sjukhusplatserna
för barn ej vore så allvarliga, att de motiverade ett frångående
av den av statens sjukvårdskommitté hävdade principen, att utom nu utgående
statsbidrag sådant ej borde lämnas till andra direkta sjukvårdsändamål
än barnbördsvård och vård av lättskötta sinnessjuka. Styrelsen ställde sig
därför betänksam mot förslaget att genom statsbidrag söka sporra landstingen
till uppförande av pediatriska specialavdelningar vid samtliga centrallasarett.
På många ställen syntes behov därav ej föreligga. Frågan kunde
lösas på andra efter de lokala förhållandena mera lämpade sätt. Andra
mera trängande sjukvårdsbehov förelåge dessutom på flera ställen.

Från några håll har uttalats, att med åtgärder- i föreslaget syfte tills
vidare borde anstå. Denna ståndpunkt intages av bland andra länstyrel -

Kungl. Majas proposition nr 84. 11

serna i Kronobergs och Orebro län samt landstingens förvaltningsutskott i
nämnda län.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför sålunda — under hänvisning till förste
provinsialläkarens i länet yttrande — i huvudsak följande:

Inrättande av ytterligare anstalter för barnsjukvården med särskilt utbildade
läkare vore säkerligen i hög grad önskvärt. Emellertid syntes den
föreliggande utredningen giva endast ringa ledning för att bedöma frågan
örn vid vilka centrallasarett de ifrågasatta pediatriska avdelningarna nu borde
anordnas samt storleken av det vårdbehov, som skulle tillgodoses genom de
särskilda avdelningarna. Yad förste provinsialläkaren anfört därom att man,
innan principerna för en utbyggnad av den slutna barn sju k vår den fastlåstes,
borde avvakta verkningarna av de åtgärder i sjukdomsförebyggande syfte,
som för närvarande planerades eller beslutats till utförande, syntes även
värt beaktande. Länsstyrelsen instämde därför i förste provinsialläkarens
uttalande, att man intill dess en mera stadgad erfarenhet vunnits i fråga om
behovet av en särskilt organiserad barnsjukvård, läte detta behov i allmänhet
såsom nu utan större olägenheter skedde tillgodoses genom lasarettens
vanliga avdelningar. Därest emellertid framtida erfarenhet gåve vid handen,
att vårdbehovet krävde inrättande för samtliga landstingsområden av pediatriska
avdelningar, syntes med hänsyn till landstingens alltmer stegrade utgifter
för sjukvården statsbidrag till uppförande och drift av dessa avdelningar
vara av behovet påkallat, för så vitt garantier skulle finnas för vårdens
utbyggnad inom en icke alltför långt avlägsen framtid.

Länsstyrelsen i Orebro län yttrar:

I och för sig måste det givetvis hälsas med tillfredsställelse, att statsbidrag
Hnge utgå till den slutna barnsjukvården, även örn det måhända vore
förtjänt att undersökas, huruvida icke andra sjukvårdsgrenar borde med
ännu större skäl ifrågakomma härtill. Med avseende å förslaget syntes
emellertid kunna anmärkas, att den föreliggande utredningen örn vårdjdatsbehovet
vore skäligen knapphändig. En närmare undersökning därom torde
därför böra komma till stånd, innan förslaget bringades till tillämpning.

[Synpunkter av liknande art anläggas även av landstingens förvaltningsutskott
i samma län.

I avstyrkande riktning har Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott
genom sin sjukvårdsavdelning uttalat sig under framhållande av huvudsakligen
följande:

Även örn sjukvårdsavdeluingen delade medicinalstyrelsens uppfattning örn
önskvärdheten av att en pediatrisk avdelning under specialutbildad läkare
borde finnas inom varje län, så syntes vårdmöjligheterna åtminstone inom
Södermanlands län för närvarande icke vara så otillfredsställande, att de
motiverade särskilda åtgärder från statens sida för att åstadkomma detta.
Landstingen hade dittills själva utbyggt lasarettsvården och gjort det på ett
sätt, som ur vårdsynpunkt torde kunna betecknas som mycket tillfredsställande.
Det funnes anledning förvänta, att så skulle komma att ske även i
fortsättningen, såvida icke de ekonomiska förhållandena lade hinder i vägen
därför. Medicinalstyrelsen ville nu bereda landstingen ekonomisk hjälp för
utbyggande av en special vårdgren. Sjuk vårdsavdelningen insåge väl, att en
dylik åtgärd komme att främja tillkomsten av ifrågavarande barnavdelningar.
Icke desto mindre ställde sig sjukvårdsavdeluingen tveksam örn lämplig -

Kungl. Majds proposition nr 84.

heten därav. Förefintliga ofullkomligheter i landstingens handhavande av
sjukvården härledde sig säkerligen icke av bristande vare sig intresse eller
insikt utan av den ekonomiska belastning, som ett tillgodoseende medförde.
Lättades avsevärt landstingens ekonomiska bördor, vore avdelningen övertygad
om att sjukvårdsbehovet i allmänhet, däri inbegripet icke minst barnsjukvården,
komme att på önskat sätt och i behövlig omfattning tillgodoses.
Det vore med denna syn på saken som avdelningen befarade det mindre
välbetänkt att genom statsbidrag stimulera till utbyggnad av en speciell
vårdgren inom den egentliga lasarettsvården, vilket kunde, med den därav
ökade kostnaden även för landstingen, verka menligt för andra lika samhällsviktiga
vårdgrenar.

Vore därför statsmakterna benägna att genom bidrag främja barnsjukvården
inom landstingen, borde detta enligt avdelningens uppfattning lämpligare
kunna ske genom ett effektivt lättande av landstingens ekonomiska
bördor i den form statens sjukvårdskommitté föreslagit, d. v. s. genom helt
borttagande av landstingens skyldigheter att bidraga till allmänna folkpensioneringen
och lättande av deras skyldigheter till gottgörelse enligt fattigvårdslagen.
Då sjukvårdsavdelningen hyste denna uppfattning, ansåge avdelningen
sig icke böra ingå på någon granskning av storleken m. m. av de
statsbidrag till anläggning och drift av barnavdelningar, som föreslagits av
medicinalstyrelsen.

Jag övergår härefter till de uttalanden och erinringar, som i yttrandena
kommit till synes beträffande de särskilda delarna av förslaget.

Till en början må därvid erinras, att medicinalstyrelsens uttalande till
förmån för de planerade barnavdelningarnas anslutning till centrallasarett
under ledning av särskilt utbildade läkare mötts med gillande i
flertalet av de yttranden, som särskilt uttalat sig i detta spörsmål. Yrkanden
örn vissa modifikationer i detta förslag hava dock framställts från några håll.
Sålunda yttrar svenska fattigvårds- och barnavårdsförhundet:

Förbundet ansåge i likhet med medicnalstyrelsen, att de statsunderstödda
barnsjukvårdsanstalterna borde upprättas i anslutning till lasarett. Förbundet
holle dock före, att anknytning borde kunna få ske även till odelade
lasarett. Särskilt i de många trakter av vårt land, där stora områden till
sitt förfogande hade endast ett odelat lasarett, vore anknytning till ett sådant
fullt påkallat och önskvärt. Man hade också all anledning att vid val
av anknytningslasarett taga hänsyn till eventuellt förefintliga ekonomiska
resurser utöver de offentliga medlen. Dock borde bidrag av statsmedel icke

fivas åt barnsjukvårdsanstalter, som icke vore anknutna till lasarett eller
armod jämförliga sjukhus. Undantag därifrån borde ske endast för anstalter,
som funktionerat redan innan ifrågavarande förslag bragts till förverkligande.

Förslaget att vid barnavdelningarna skola vara anställda läkare med
specialutbildning i pediatrik har föranlett vissa erinringar.

Svenska landstingsförbundet anför i detta avseende:

Med hänsyn till landstingens hårt ansträngda ekonomi torde även med
de föreslagna statsbidragen barnsjukvårdens utbyggande i tillfredsställande
omfattning taga relativt lång tid i anspråk. Det syntes därför önskvärt, örn
ytterligare lättnad kunde beredas därigenom, att under viss övergångstid,
förslagsvis 10 år, statsbidrag finge utgå till barnplatser, som inrymdes i

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

sjukhusets medicinska avdelning under ledning av den medicinske överläkaren.
Det kunde då förväntas, att nja barnplatser lättare skulle komma
till stånd.

Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott understryker jämväl önskvärdheten
av att möjligheter lämnas öppna för en kombination av en barnavdelning
med den medicinska avdelningen under gemensam överläkare.
Detta skulle vara av särskild betydelse i de fall, där barnavdelningarna
bleve små och sjukvårdsområdena hade att vidkännas stora ekonomiska uppoffringar.

För beredande av sist anförda möjlighet uttalar sig även svenska föreningen
för invärtes medicin. Till stöd därför anför föreningen bland annat följande.

Dylika kombinationsmöjligheter förefölle för närvarande överhuvud taget
värda att beakta, då det med den tilltagande specialiseringen inom invärtesmedicinen
säkerligen komme att inträffa, att till ett och samma centrallasarett
önskades förlagt, utom medicinsk avdelning, även reumatikeravdelning,
neurologisk avdelning och pediatrisk avdelning. Örn därtill vid lasarettet
funnes en tuberkulosavdelning, skulle alltså, örn endast respektive specialområdes
intressen beaktades, den situationen kunna uppstå, att fem olika
överläkare med mer eller mindre uttalad intern kompetens ansåges erforderliga.
En dylik utveckling förefölle föreningen visserligen från rent medicinsk
synpunkt lycklig, men av ekonomiska och andra skäl vore den säkerligen
åtminstone tills vidare svår att genomföra. Med en sådan möjlighet
i utsikt skulle därför måhända ett eller flera av de önskade specialområdena
icke alls komma att bli företrätt, till skada även för lasarettets ställning
som centrallasarett.

Lämpligheten av två barnavdelningar vid lasaretten — en för späda och
en för något äldre barn — har allmänt vitsordats. Däremot anser förste
provinsialläkaren i Alvsborgs län kravet på de föreslagna barnavdelningarnas
storlek (sammanlagt 30—40 platser) och på anställande av särskild sjuksköterska,
eventuellt även assistentsköterska, på varje avdelning vara för
generellt hållet. Han utvecklar sin synpunkt på följande sätt:

Inom olika landstingsområden kunde på grund av områdenas storlek och
folkmängd eller på grund av folkmängdens fördelning olika krav därutinnan
göra sig gällande. Alltför stränga hinder för dessa särskilda kravs tillfredsställande
skulle vara vanskligt att uppställa, om därmed ej avsåges enbart
att förebygga en skadlig utvecklingstendens. I Älvsborgs län syntes sålunda
behov av tvenne barnavdelningar föreligga, en örn 20—25 sängar vid
Vänersborgs lasarett och en örn 35—40 sängar vid lasarettet i Borås. Att
för den förstnämnda kräva tvenne sjuksköterskor och tvenne assistentsköterskor
syntes vara alltför strängt. Aven med gemensam sköterska för
de tvenne avdelningarna för späda och äldre barn torde separeringen av
de båda åldersgrupperna kunna ordnas på ett fullt betryggande sätt.

Mot medicinalstyrelsens såsom grund för rätten till statsbidrag gjorda
uppskattning av det genomsnittliga behovet av vårdplatser för barnsjukdomar
till 2 på varje tiotusental av respektive sjukvårdsområdes invånare
har rests kritik i ett flertal yttranden. Överståthållarämbetet anför härutinnan
:

Kungl. Majus proposition nr 84.

Såsom statistiken utvisade vore inom flera sjukvårdsområden, där barnavdelningar
redan inrättats, antalet platser på varje tiotusental invånare mer
än dubbelt så stort som 2 :10,000. Man torde därav kunna sluta, att vårdplatser
av ifrågavarande slag mångenstädes erfordrades till högre antal än
det, för vilket enligt förslaget statsbidrag skulle utgå. För ämbetet framstode
det såsom ett viktigt intresse, att de sjukvårdsavdelningar, som redan
funnes eller kunde komma att inrättas, skulle vara utrustade med tillräckligt
antal platser för att kunna fylla det verkliga vårdbehovet. En begränsning
av rätten till statsbidrag på sådant sätt, som medicinalstyrelsen förordat,
syntes innebära en fara för att detta intresse på åtskilliga häll icke skulle
bliva tillgodosett. Det torde nämligen icke kunna undgås, att inom sjukvårdsområden
med hög kommunal skattebörda man av den föreslagna bestämmelsen
komme att tvingas att begränsa antalet vårdplatser till det antal,
vartill statsbidrag lämnades. An vidare kunde en bestämmelse av föreslaget
innehåll lätt framkalla den uppfattningen, att verkliga platsbehovet skulle
motsvara det antal, för vilket statsbidrag erhölles, samt att därför varje
strävan efter att utöka antalet närmast vore att betrakta såsom onödigt
slöseri med allmänna medel. Det enda skäl, som kunde tänkas ligga till
grund för den föreslagna begränsningen, syntes vara det rent statsfinansiella
att icke orsaka staten för höga kostnader. Då det emellertid torde vara
ii tesi litet, att sjukvårdsområdena, som själva skulle bidraga till en betydande
del av kostnaden för ifrågavarande sjukhusvård, skulle anordna fler vårdplatser
än verkliga behovet krävde, syntes det anförda skälet icke kunna
tillmätas avgörande betydelse.

Att kvoten 2:10,000 icke ger uttryck för det verkliga behovet hävdas vidare
av, bland andra, stadsfullmäktige i Norrköping, medicinska fakulteten vid Lunds
universitet, Uppsala och Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott och förste
provinsialläkarna i Kristianstads och i Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Uppsala län, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
svenska läkarsällskapet och svenska barnläkarförbundet anse, att kvoten i
fråga kan godtagas som en minimi- eller begynnelsesiffra vid barnsjukhusvårdens
utbyggnad.

Svenska landstingsförbundet förklarar sig kunna godtaga kvoten under
förutsättning att — örn erfarenheten skulle ge vid handen, att ett större
vårdbehov förelåge —■ gränsen höjes samt att utomlänspatienter ej inräknas
i det högsta antal, för vilket driftbidrag enligt förslaget skall utgå.

Aven i andra yttranden uttalas tvekan örn lämpligheten att fastställa en
enhetlig norm för hela riket i förevarande avseende.

Svenska landskommunernas förbund yttrar sålunda:

Då — såsom fyrfaldiga gånger i förslaget framhållits •— platsbehovet vore
omöjligt att ens approximativt beräkna och då vårdbehovet säkerligen vore
ytterst varierande inom olika delar av landet, syntes det icke lämpligt att
på frågans nuvarande ståndpunkt bestämma ett visst platsantal för varje
sjukvårdsområde. Det syntes styrelsen för närvarande vara tillräckligt, att
bestämmelser örn statsbidrag för uppförande och drift av medicinska barnavdelningar
utfärdades och låta landstingen och städerna på frivillighetens
väg besluta örn upprättande av dylika avdelningar.

Liknande synpunkter hava anlagts av direktionen för Kronprinsessan Lovisas

Kungl. Majlis proposition nr 8i. 15

vårdanstalt för sjuka barn och svenska barnläkarförbundet i samband med behandlingen
av frågan örn statsbidrag till driften av barnavdelningarna.

Beträffande byggnadsbidragen till barnavdelningar hava jämväl
vissa erinringar framkommit.

Den föreslagna begränsningen att sådant bidrag endast skulle ifrågakomma
beträffande nybyggnad har sålunda väckt kritik. Länsstyrelsen i Västmanlands
län understryker ett av Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott gjort
uttalande rörande lämpligheten därav att statsbidrag må utgå till inrättande
av barnavdelning jämväl i sådana fall, då erforderliga lokaler beredas inom
lasarettsbyggnad genom utrymmande av där för annat ändamål disponerade
lokaler, vilka i sin tur ersättas genom nybyggnad. Häri instämmer Jämtlands
läns landstings förvaltningsutskott.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg göra gällande, att byggnadsbidrag bör tillgodokomma
jämväl sådant landsting eller sådan stad, inom vars område
barnavdelning vid lasarett eller fristående barnsjukhus redan finnes, därest
landstinget respektive staden skulle önska verkställa örn- eller tillbyggnad
av barnavdelning respektive redan förefintligt barnsjukhus eller uppförandet
av ny sådan inrättning av ena eller andra slaget.

Stadsfullmäktige i Gävle framhålla, att det icke av förslaget framginge,
huruvida byggnadsbidrag kunde erhållas jämväl i det för Gävle stad aktuella
och i övrigt måhända icke ovanliga fallet, att donerade medel delvis vore
att disponera för ändamålet. Bestämmelserna örn statsbidrag syntes därför
böra erhålla en sådan avfattning, att statsbidrag kunde lämnas jämväl
i detta fall. Den omständigheten, att donationsmedel funnes att tillgå,
borde nämligen icke utestänga kommunen från möjligheten att erhålla statsbidrag.

Svenska landskommunernas förbund anmärker, att under det byggnadsbidrag
enligt förslaget skulle kunna beviljas endast landsting eller stad, som ej deltager
i landsting, driftbidrag däremot skulle kunna beviljas även, bland
andra, kommunalförbund. Då något kommunalförbund för ifrågavarande
sjukvårdsändamål, såvitt det vore för styrelsen känt, icke funnes bildat, skulle
detta betyda fortsätter förbundet — att de förbund, som eventuellt bomme
att bildas för ändamalet, väl skulle kunna erhålla driftbidrag av statsmedel
men icke byggnadsbidrag. Om primärkommunerna (andra än i landsting
icke deltagande städer) överhuvudtaget skulle deltaga i utbyggandet av
ifrågavarande sjukvård — vilket för övrigt icke syntes ändamålsenligt —
borde de givetvis därvidlag icke arbeta under ogynnsammare villkor än övriga
huvudmän för sjukvården.

Att byggnadsbidraget bör frigöras från varje tidsbegränsning hävdas på
några håll. Sålunda anser Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott, att
ett villkor att utbyggnaden skulle ske inom viss relativt begränsad tidrymd
ej vore fullt lämpligt. Tänkbart vore nämligen enligt utskottets förmenande,
att ett sådant villkor särskilt i ett län med tyngande skattebörda såsom

1(3

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Norrbotten kunde komma att förrycka en rationell och planmässig utveckling
av sjukvården inom länet. Samma uppfattning kommer till synes i det
av svenska landskommunernas förbund avgivna yttrandet.

Vidkommande byggnadsbidragets storlek göres i ett flertal yttranden
gällande, att detsamma måste anses för lågt beräknat. Till belysande därav
må följande utdrag ur de här avsedda yttrandena återgivas:

Statens inspektör för fattigvård och barnavård: Statsbidragets ändamål vöre
att stimulera till sjukplatsers anordnande. Medicinalstyrelsen hade därvid
utgått från att statsbidraget skulle fastställas till samma belopp, som gällde
för tuberkulossjukvårdsanstalter eller 2,000 kronor för varje vårdplats. Detta
belopp hade fastställts att utgå från och med år 1919. Under förutsättning
att relationen mellan byggnadskostnad och statsbidrag fortfarande vore i
huvudsak densamma nu som den var år 1919, kunde måhända intet vara att
erinra mot storleken av det föreslagna bidraget. Da man emellertid finge
förutsätta, att anordnandet av sjukhusplatser för barn ställde sig dyrare än
anordnandet av platser å tuberkulossjukvårdsanstalter, borde det val dock
övervägas, örn icke högre statsbidrag borde ställas till förfogande för nu
ifrågavarande ändamål. Statsbidraget skulle dock givetvis begränsas till
högst hälften av byggnadskostnaderna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: De föreslagna byggnadsbidragen syntes sta
i överensstämmelse med de statsbidrag, som utginge i liknande fall.. Med
hänsyn till de stegrade byggnadskostnaderna syntes det dock kunna ifrågasättas,
att statsbidragens belopp bleve höjda, dock med bibehållande av begränsningen
att statsbidrag icke må utgå med mer än halva byggnadskostnaden.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott: Utskottet funne det föreslagna
byggnadsbidraget vara alltför ringa med hänsyn till att byggnadskostnaden
för plats säkerligen torde uppgå till det flerdubbla. En höjning av det föreslagna
bidraget så, att det komme att täcka ungefär hälften av byggnadskostnaden
vore därför tillrådlig, därest man inom rimlig tid skulle kunna
räkna med att barnsjukvården skulle bliva i stort sett ordnad på tillfredsställande
sätt.

Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott: Därest den ifrågasatta utbyggnaden
av barnsjukvården skulle kunna inom rimlig tid realiseras, syntes
det förvaltningsutskottet, som örn det föreslagna statsbidraget vöre alltför
knappt tillmätt. Detta gällde särskilt byggnadsbidraget, som ju icke motsvarade
mer än cirka 20 procent av landstingets byggnadskostnad. Skulle
landstingen kunna fylla de allt hastigare växande anspråken på sjukvårdens
specialisering, syntes det vara nödvändigt, att staten patoge sig en mycket
betydande del av därmed förenade ökade kostnader. I motsatt fall torde
det icke vara möjligt att i landstingsområden med relativt blygsamt skatteunderlag
följa med i den alltmer forcerade utvecklingen på sjukvårdens
område.

Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott: Enligt förslaget skulle statsbidrag
till anordnande av barnavdelningar vid lasarett utgå med högst 2,000
kronor per vårdplats, därvid åberopats att samma belopp utginge i statsbidrag
till uppförande av tuberkulossjukvårdsanstalter. Sedan grunderna för
sistberörda bidragsform bestämdes, hade emellertid kraven på standard vid
sjukvårdsinrättningarna oupphörligt stegrats med ty åtföljande ökning i
byggnadskostnaderna. Det föreslagna byggnadsbidraget syntes därför vara
för lågt, i all synnerhet som det här gällde verkliga lasarettsavdelningar.

Svenska landstingsförbundet: Det föreslagna byggnadsbidraget finge, anses
väl lågt med hänsyn till de betydande belopp, en dylik vårdplats betingade

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

i byggnads- och utrust-ningskostnader. Dessa torde lämpligen böra jämföras
med platskostnaderna för förlossningsavdelningar, och då riksdagen år 1937
bestämt, att statsbidraget till uppförande av dylika avdelningar skulle irtgå
med 2,500 kronor per plats, syntes bidraget till barnavdelningarna böra fastställas
till samma belopp.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott: Då statsbidrag för epidemioch
barnbördsplatser redan utginge med 2,500 kronor, syntes det dels med
hänsyn därtill, dels till nuvarande höga byggnadskostnader vara väl befogat,
att det ifrågavarande bidraget höjdes till 3,000 kronor, vilket belopp som
regel torde utgöra halva byggnadskostnaden.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott: Vid en nybyggnad
torde komma att erfordras en proportionellt mot sjukplatserna betydande
mottagningsavdelning med därtill hörande lokaler och utrustning, varjämte
uppgivits att större personal än å andra avdelningar erfordrades, vadan allt
som allt inrättande av en pediatrisk avdelning sannolikt komme att draga
betydande kostnader. Aven örn man bortsåge från den andel i kostnaden
för ekonomilokaler, administrationslokaler m. m., som rätteligen borde komma
på den nya avdelningen, komme denna särskilt med hänsyn till de mottagnings-
och kliniklokaler, som måste uppföras, att bli ganska dyrbar, räknat
per sjukplats. Man finge nog snarare räkna med 8,000 än 4,000 kronor i
anläggningskostnad. Om det skulle vara någon mening med att statsbidraget
skulle täcka halva anläggningskostnaden, borde sålunda enligt utskottets
mening maximibeloppet av detta bidrag icke sättas lägre än 4,000
kronor per plats.

I några yttranden uttalas, att byggnadsbidrag böra utgå retroaktivt, således
även till redan anordnade anstalter eller avdelningar.

Sålunda yttrar svenska landstingsförbundet:

I förslaget hade icke direkt utsagts, huruvida byggnadsbidraget skulle få
retroaktiv karaktär eller ej, men av de gjorda anslagsberäkningarna att döma
syntes så ej vara fallet. Förbundet hade emellertid tidigare i olika sammanhang
framhållit, att det vore fullt berättigat, att de huvudmän som redan
uppfört anstalter och sålunda på ett tidigt stadium vidtagit åtgärder för
visst vårdbehovs tillgodoseende, icke bleve försatta i sämre ställning, när
det gällde statsbidrag, än dem som uppskjutit att tillgodose sagda vård.
Med beaktande därav hade beträffande statsbidragen till förlossningsavdelningar
viss retroaktivitet införts. Det syntes motiverat, att även beträffande
barnavdelningarna statsbidrag finge utgå till under senare år inrättade dylika
avdelningar.

Samma mening hävdas i yttrandena från länsstyrelsen i Kristianstads län,
Värmlands läns landstings förvaltningsutskott och svenska stadsförbundet.

Mot de föreslagna grunderna för driftbidrag till barnavdelningar
och barnsjukhus hava erinringar jämväl framställts i vissa hänseenden, på
sätt av det följande framgår.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser sålunda tillräckliga skäl för driftbidrag
till barnavdelningar icke hava förebragts; enligt länsstyrelsens åsikt
borde barnsjukhusvården likställas med övrig på länslasaretten anordnad
specialvård.

Den med driftbidraget förbundna begränsningen av legosängsavgiften för
utomlänspatienter har vidare föranlett invändningar i en del yttranden.

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 84. sia 39 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott framhåller önskvärdheten
av att landstingens handlingsfrihet i berörda avseende icke i allt för
hög grad kringskäres. Utskottet föreslår därför, att ifall någon begränsning
skall ske, denna göres så, att legosängsavgiften icke får överskrida den avgift,
som debiteras främmande patienter å andra vårdavdelningar, sedan utgående
statsbidrag avdragits.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott anser sig icke kunna tillstyrka
förslaget i denna del. Utskottet yttrar fortsättningsvis:

Driftkostnaden per dag för ett centrallasarett kunde ej sättas lägre än
5: 50. Då det här gällde en specialvård, vars kostnad överstege medelkostnaden
i övrigt, syntes det befogat, att ett landsting, som beredde vård åt
patienter från annat sjukvårdsområde, borde få tillgodogöra sig i vårdavgift
skillnaden mellan statsbidraget och medelkostnaden per dag, när det gällde
fall, som icke skulle ersättas av fattigvårdssamhälle. I varje fall syntes den
möjligheten böra lämnas öppen, att medicinalstyrelsen finge befogenhet att
bestämma den avgift för självbetalande patienter, som skulle utgå för utomlänspatienter
vid de olika lasarettens barnavdelningar.

Svenska landstingsförbundet anför i denna del följande:

Styrelsen ställde sig synnerligen tveksam mot förslaget, att driftbidrag
skulle utgå allenast under villkor, att avgiften för vårdplats i allmän sjuksal
icke utgjorde högre belopp för dag än 2 kronor 75 ör6 för patient från
annat sjukvårdsområde. Tidigare hade det varit vanligt vid bestämmande
av villkor för statsbidrag, att en viss högsta avgift för inomlänspatient fixerats,
medan man lämnat vederbörande sjukhusägare fria händer att bestämma
avgiften för utomlänspatienter. Någon anledning att frångå denna praxis i
förevarande fall funnes ej enligt förbundets mening. Dessutom torde medicinalstyrelsens
förslag i denna punkt vara ämnat att medföra betänkliga
konsekvenser i såväl ekonomiskt som vårdhänseende. Ämbetsverket utginge
från att sjukhuset skulle få en ersättning för varje vårdad utomlänspatient
örn 4 kronor 50 öre, men dess kostnad för dylik patient uppginge till väsentligt
högre belopp. Sjukhuset skulle sålunda enligt medicinalstyrelsens förslag
få vidkännas en utgift av omkring 2 kronor per dag för varje utomlänspatient,
som vårdades å barnavdelning. Detta kunde emellertid icke anses
riktigt och stimulerade icke sjukhuset att emottaga utomlänspatienter. Lämpligare
syntes vara, att man här ginge fram efter samma linje, som tidigare
i stor utsträckning praktiserats bland annat beträffande vårdbidrag till karolinska
sjukhuset, nämligen att patientens hemortslandsting finge svara för
viss del av vårdkostnaden. Beträffande fattiga barn borde helt naturligt
fattigvård slagens bestämmelser gälla.

I anslutning till detta uttalande anmärker landstingsförbundet, att någon
högsta avgift för inomlänspatienter å statsunderstödda barnavdelningar icke
föreslagits. Enligt förbundets mening vore det ej heller erforderligt bestämma
en sådan med hänsyn till de låga vårdavgifter, som uttoges vid
sjukhusen. Skulle emellertid Kungl. Maj:t anse sådan maximiavgift erforderlig,
ville förbundet förorda, att denna ej sattes lägre än 2 kronor per dag.

Medicinska fakulteten vid Lunds universitet anser önskvärt — under åberopande
av gjorda erfarenheter rörande vårdkostnadens inverkan på förmågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

och villigheten att bereda barnen den sjukhusvård de behövde — att driftbidraget
förbindes med villkoret av viss sänkning av avgiften för de sjuka
barnen.

Invändningar gentemot förslaget, att driftbidrag icke skulle utgå till vårdplatser,
som överstege 2 per 10,000, hava anförts av länsstyrelsen i Uppsala
län. En sådan metod syntes länsstyrelsen verka föga rationell, till utveckling
varav länsstyrelsen fortsättningsvis yttrar följande:

Beläggningsstatistiken visade betydande variationer, säkerligen delvis beroende
på barnsjukdomarnas till en viss grad säsongmässiga karaktär jämte
den omständigheten, att på somrarna åtskilliga klena barn omhändertoges
och förflyttades från länet. Det funnes emellertid ingenting, som talade för
att beläggningstopparna mindre motsvarades av ett verkligt behov av vårdplatser
för barnen än lågfrekvensen. Tvärtom torde väl den omständigheten,
att man vid flera av barnsjukhusen, särskilt barnavdelningarna vid
akademiska sjukhuset i Uppsala och vid lasarettet i Lund tidvis tvingats
till en avsevärd överbeläggning tyda på att behovet icke täckts av platstillgången.
Åtminstone såvitt akademiska sjukhuset anginge utvisade jämväl
statistiken, att vistelsen på nämnda sjukhus för respektive patienter ingalunda
utsträcktes över det nödvändiga. Örn man således utginge från att
statsbidrag till driftkostnaderna skulle utgöra en hjälp till barnens sjukvård,
i den mån denna behövde ske på centrallasarett, funnes icke någon
anledning till den av medicinalstyrelsen föreslagna reduktionen. Det torde
jämväl kunna antagas, att just den högkvalificerade vården vid exempelvis
akademiska sjukhuset och lasarettet i Lund framkallat en starkare beläggning
än den, som befolkningstalen i och för sig föranledde, men ej heller
denna tendens syntes böra av statsmakterna begränsas.

Ett uttalande i samma riktning har gjorts av svenska läkaresällskapet.

En höjning av driftbidragets storlek förordas i flera yttranden.

Svenska landstingsförbundet förordar höjning till samma belopp, som föreslagits
skola fastställas beträffande de ifrågasatta reumatikeravdelningarna
eller till 2 kronor per dag.

Länsstyrelsen i Blekinge län hävdar, att skäl finnas för höjning av driftbidraget
till åtminstone 2 kronor 50 öre per dag och patient. Samma
ståndpunkt intager landstingets förvaltningsutskott i detta län. — Landstingens
förvaltningsutskott i Göteborgs och Bolms län samt i Norrbottens län anse, att
samma statsbidrag som till förlossningsanstalter bör utgå eller 3 kronor per
vårddag. Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott förordar höjning under
åberopande av en jämförelse mellan driftkostnadsmedeltalet vid lasarett
(1931—1935 cirka G kronor per dag) och vid sanatorium (cirka 4 kronor 40
öre per dag).

Uttryck för tillfredsställelse över förslaget örn statsbidrag till konvalescenthem
för barn hava kommit till synes i, bland andra, yttrandena
från länsstyrelsen i Ostergötlands län, förste provinsialläkaren i samma län,
statens inspektör för fattigvård och barnavård, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
samt från svenska landstingsförbundet.

I övrigt torde följande yttranden i detta ämne böra här återgivas:

Förste provinsialläkaren i Gotlands län framhåller, att de säregna förhål -

Kungl. Majus proposition nr 84.

landen, som vore rådande beträffande Gotlands län borde berättiga länet till
högre statsbidrag till sjukvårdens bedrivande än andra län. Det önskemålet
vore därför att framställa, att Gotlands län för uppförande och drift
av ett konvalescenthem för barn tillerkändes lika högt statsbidrag som
medicinalstyrelsen föreslagit för uppförande och drift av vårdavdelning för
sjuka barn.

Länsstyrelsen i Östergötlands län åberopar följande av förste provinsialläkaren
i länet avgivna yttrande i detta ämne:

Förste provinsialläkaren ville livligt förorda, att förslaget rörande konvalescenthemmen
vunne statsmakternas gillande. I Linköping hade genom
försorg av föreningen Östergötlands barn anordnats ett konvalescenthem av
angivet slag. Dess dittillsvarande verksamhet hade tydligt visat, huru stort
behovet av dylika hem verkligen vore. Därtill komme de stora fördelar,
som samarbetet med barnsjukhuset innebure, i det avseendet att genom
tillkomsten av konvalescenthemmet de dyrbarare lasarettsplatserna bättre
kunde utnyttjas.

Av Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott anföres i huvudsak
följande:

Vad anginge de föreslagna bidragen till konvalescenthem, ansåge utskottet
sådant bidrag vara väl motiverat, örn därmed vårdtiden å den mera
kvalificerade avdelningen kunde nedbringas och sålunda behovet av vårdplatser
därstädes minskas. Det borde emellertid icke enligt utskottets åsikt
vara absolut nödvändigt, att dessa konvalescenthem upprättades av landstingen
och i omedelbar anslutning till vederbörande lasarett. Att under sådana
förhållanden göra någon skillnad på platserna bleve möjligen i praktiken
svårt. Ifrågasättas kunde huruvida icke det enskilda initiativet i fråga örn
dylika konvalescenthem borde lämnas något utrymme. Tidigare hade funnits
och funnes fortfarande i städer, vid vars lasarett förlossningsavdelningar av
landstingen på senaste tiden inrättats, privata sjuk- och förlossningshem,
vilka efter lasarettens förlossningsavdelningars tillkomst kommit i brydsam!;
ekonomiskt läge. Likaledes funnes redan nu även på enskilt initiativ privat
drivna vårdhem för barn, som syntes kunna lämpa sig för ändamålet. Möjligen
skulle i vissa fall dessa hem lämpligen kunna övertaga ett konva.lescenthems
uppgifter, även örn därvid ett något större statsbidrag än det av
medicinalstyrelsen föreslagna eller 1 krona per dag för driften skulle bli
nödvändigt. Naturligtvis finge beviljandet av statsbidrag till dylika anstalter
bli beroende av att de ställdes under tillsyn av barnläkaren å det i samma
län belägna lasarettet samt uppfyllde vissa av medicinalstyrelsen uppställda
villkor.

Rörande samtliga de föreslagna statsbidragen må slutligen anmärkas, att
statens inspektör för fattigvård och barnavård ifrågasätter en differentiering
av desamma. Han yttrar därom i huvudsak följande:

För att landsting och städer, som ej tillhörde landsting, skulle med hänsyn
till skattetrycket var för sig komma i åtnjutande av statsbidrag i samma
omfattning, borde någon form utfinnas, för att de i skattehänseende mest
betungade erli olle högre statsbidrag. Yad särskilt norrlandslänen beträffade,
där landstingsskatten vore mycket hög samt där barnrikedomen vore större
och sjukvårdsplatser för barnen säkerligen mest behövliga, torde vara ofrånkomligt,
att särskilda åtgärder vidtoges för att där mer än inom andra

Kungl. Majas proposition nr 84.

landstingsområden få sjukvårdsplatser till stånd. Genom att på detta sätt
en slags dyrortsgradering av statsbidraget lomme till stånd, kunde ett stegrat
intresse för frågan förväntas hos dessa landsting.

Senare inkomna framställningar.

I skrivelse den 8 september 1938 har stiftelsen Föreningen Ostergötlands
harns konvalescenthem hemställt, att Kungl. Majit ville vidtaga sådan åtgärd,
att statsbidrag kunde erhållas till driften av det av stiftelsen anordnade
konvalescenthemmet för barn i Linköping. Till stöd för denna framställning
har anförts i huvudsak följande:

Den 20 juni 1930 hade föreningen Östergötlands barn till Östergötlands
läns landsting överlämnat ett barnsjukhus med full utrustning för 34 patienter.
Detta barnsjukhus hade införlivats med länslasarettet i Linköping
och driften av detsamma besörjdes av landstinget.

Emellertid hade nämnda sjukhus så gott som från början visat sig vara
för litet, så att flera barn fått vänta på att bli inskrivna och andra i förtid
måst utskrivas för att lämna plats åt sådana barn, som varit i större behov
av lasarettsvård.

För att i någon mån bereda hjälp i detta avseende hade föreningen beslutit
att söka få till stånd ett konvalescenthem, som kunde mottaga sådana
barn, som visserligen fortfarande under någon tid behövde sakkunnig vård
och läkartillsyn men som icke vore så sjuka, att de måste ligga kvar på
barnsjukhuset. Ett sådant hem med plats för 15—18 patienter hade också
kommit till stånd i Linköping år 1935 och invigts den 4 juli samma år.
Detta hem komme ej att i likhet med barnsjukhuset överlämnas till landstinget
utan skulle framgent drivas av föreningen, ehuru det stöde i nära
förbindelse med och anslutning till barnsjukhuset och hade samma läkare
som detsamma.

Anmärkas borde, att i konvalescenthemmet mottoges ej blott barn från
barnsjukhuset i Linköping utan även barn från andra sjukhus inom länet
samt i mån av utrymme även klena barn direkt från föräldrahemmet, då de
behövde läkarvård men icke sjukhusvård.

För att giva konvalescenthemmet större stadga och förtroende hade det
gjorts till en stiftelse med egna stadgar och egna räkenskaper.

Över denna framställning har medicinalstyrelsen den 29 september 1938
avgivit utlåtande. Styrelsen tillstyrker däri — under hänvisning till vad
styrelsen anfört och föreslagit i sin förberörda skrivelse till befolkningskommissionen
den 30 oktober 1935 — att statsbidrag måtte från och med
den 1 juli“>1939 beviljas till driftkostnaderna av ifrågavarande konvalescenthem
i Linköping. Styrelsen anför därefter i huvudsak följande:

Statsbidraget syntes böra utgå med 1 krona per dag och patient under
villkor dock, att icke högre dagavgift av s. k. inomlänspatient uttoges än
1 krona. I övrigt syntes i tillämpliga delar gällande bestämmelser örn statsbidrag
till driftkostnaderna vid hem för kroniskt sjuka och lungtuberkulosanstalter
böra tjäna som förebild vid utfärdande av i ämnet erforderliga
föreskrifter. Statsbidraget syntes sålunda böra utbetalas halvårsvis i efterskott.
För budgetåret 1939/40 skulle därför endast en utbetalning ifråga -

Kungl, it[cij:ts proposition nr 84.

komma och för ändamålet skulle erfordras ett belopp av högst (1 X 18 X 184)
3,312 kronor eller i avrundat tal 3,000 kronor.

För den händelse Kungl. Majit skulle anse, att icke endast konvalescenthemmet
i Linköping borde komma i åtnjutande av en dylik förmån utan
att samtliga befintliga och blivande dylika hem borde erhålla statsbidrag
till driftkostnaderna, torde även böra beräknas att för de två konvalescenthem,
som jämväl funnes anordnade i Stockholm, nämligen Ihrfeltska barnhemmet
örn 15 vårdplatser samt Geberska konvalescenthemmet örn 60 vårdplatser
ävensom eventuellt för de vid sistberörda hem anordnande 5 isoleringsplatserna
dylikt bidrag kunde komma att utgå för budgetåret 1939/40
med ett belopp av högst (1 X 80 X 184) 14,720 kronor. Lades därtill det förut
beräknade statsbidraget till konvalescenthemmet i Linköping å 3,312 kronor
skulle bidraget uppgå till sammanlagt 18,032 kronor, vilket torde kunna avrundas
till 15,000 kronor. Beträffande sistberörda två hem kunde dock ifrågasättas,
huruvida desamma kunde sägas vara anordnade »i anslutning» till
barnavdelning eller barnsjukhus. Styrelsen ansåge, att då en allmän kungörelse
i ämnet bleve utfärdad, dessa båda hem borde komma i åtnjutande
av driftkostnadsbidrag, men för att så skulle kunna ske ifrågasatte styrelsen,
örn icke den föreskriften i stället borde lämnas, att konvalescenthem för
barn, som åtnjöte dylikt bidrag, skulle antingen vara anordnat i anslutning
till eller ock drivas i intimt samarbete med barnavdelning vid lasarett eller
därmed jämställt sjukhus eller vid barnsjukhus, dock att- statsbidrag icke
finge utgå för Hera å konvalescenthem anordnade platser än som funnes anordnade
såsom ordinarie platser å den barnavdelning eller det barnsjukhus,
till vilket hemmet vore anslutet eller med vilket detsamma samarbetade.
Förekomme därvid samarbete med flera barnavdelningar oller barnsjukhus,
såsom förhållandet vore beträffande de två konvalescenthemmen i Stockholm,
borde summan av de platser å nämnda avdelningar och sjukhus, beträffande
vilka dylikt samarbete kunde sägas föreligga, bliva avgörande för antalet
vårdplatser vid konvalescenthemmet, för vilka driftbidrag högst finge utgå.

Såvitt styrelsen hade sig bekant funnes för närvarande intet ytterligare
dylikt konvalescenthem i riket.

Under åberopande av det anförda har medicinalstyrelsen hemställt, att
Kungl. Majit måtte föreslå 1939 års riksdag att

antingen medgiva, att statsbidrag till driften av föreningen Östergötlands
barns konvalescenthem i Linköping måtte från och med den 1 juli 1939
utgå i huvudsaklig överensstämmelse med här angivna grunder, och för
ändamålet under budgetåret 1939/40 anvisa ett förslagsanslag av 3,000 kronor,
eller och medgiva, att statsbidrag till driften av konvalescenthem för barn,
anordnade i anslutning till eller ock drivna i nära samarbete med barnavdelning
vid lasarett eller därmed jämställt sjukhus eller vid barnsjukhus,
måtte från och med den 1 juli 1939 utgå i huvudsaklig överensstämmelse
med angivna grunder, och för ändamålet under budgetåret 1939/40 anvisa
ett förslagsanslag av 15,000 kronor.

Från medicinalstyrelsens beslut i förevarande ärende har byråchefen von
Dardel anfört avvikande mening.

Enligt von Dardels åsikt syntes statsbidrag till driften av sådant konvalescenthem
för barn, som vore anslutet till barnsjukhus eller barnavdelning
vid lasarett eller därmed jämställt sjukhus, icke böra utgå under annan förutsättning
än att dylikt statsbidrag tillkomme det barnsjukhus eller den barn -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 84.

avdelning, v^jtill konvalescentliemniet vore anslutet. På grund därav har
von Dardel icke ansett sig kunna biträda styrelsens framställning, så länge
frågan om driftbidrag till dylika barnsjukhus och barnavdelningar vore olöst.

Slutligen må anmälas, att Sveriges husmodersföreningars riksförbund i skrivelse
den 13 december 1938 hos Kungl. Majit anhållit om skyndsamma åtgärder
för inrättande av barnavdelningar vid centrallasaretten.

Departementschefen.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har statens sjukvårdskommitté
i sitt år 1934 avgivna betänkande närmare utvecklat behovet av
en utbyggnad av den slutna medicinska barnsjukvården. Såsom lämplig
form för en dylik utbyggnad har kommittén förordat anordnande av särskilda
barnavdelningar vid centrallasaretten, vilka avdelningar skulle ledas
av pediatriskt utbildade läkare. Förslag i samma riktning hava tidigare
vid upprepade tillfällen framförts från representanter för barnavård och
barnsjukvård.

Medicinalstyrelsens förslag ansluter sig i allt väsentligt till de riktlinjer
för vårdens utbyggande, som uppdragits av statens sjukvårdskommitté.
Styrelsen förordar sålunda i första hand inrättandet av medicinska barnavdelningar
vid centrallasaretten; såsom komplement därtill föreslår styrelsen
emellertid även anordnande av konvalescenthem för barn. Vidare skiljer
sig medicinalstyrelsens förslag från sjukvårdskommitténs därutinnan, att styrelsen
föreslår statsbidrag till såväl inrättande som drift av hithörande anstalter
för att därigenom åstadkomma en snabb och effektiv utbyggnad av
desamma.

Enligt sjukvårdskommitténs betänkande uppgick antalet vårdplatser å
barnsjukhus och barnavdelningar vid lasarett till omkring 880 år
1934, därav 220 inrättade å självständig kirurgisk avdelning. Att antalet
dylika platser därefter ej nämnvärt ökats framgår av den av medicinalstyrelsen
upprättade, å sid. 3 återgivna tabellen, utvisande ett vårdplatsantal
vid utgången av år 1937 av 916, därav alltjämt 220 å självständig kirurgisk
avdelning.

Otillräckligheten av denna platstillgång har vid remissbehandlingen allmänt
vitsordats. Särskilt framträder ifrågavarande brist, örn man tager
i betraktande de förefintliga vårdplatsernas förläggning inom landet. Såsom
av nyssnämnda tabell framgår, har specialvård för barn hittills kunnat erhållas
endast vid de medicinska undervisningsanstalterna samt i flertalet av de städer,
som icke deltaga i landsting. Enbart Stockholm och Göteborg förfoga över
sammanlagt 636 av de nu till omkring 920 uppgående vårdplatserna. Bortsett
från barnavdelningen vid lasarettet i Linköping äro inom övriga landstingsområden
de vårdbeliövande barnen hänvisade till länslasarettens medicinska
avdelningar med deras starka beläggningsfrekvens. Norr om Dalälven finnes
icke en enda specialanstalt eller specialavdelning för barnsjukvård, oaktat
att de fem norrlandslänen rymma nära en sjättedel av Sveriges hela folk -

Kungl. Majus proposition nr 84.

mängd, att antalet i dessa län födda barn årligen uppgår till mer än 20
procent av hela antalet födda barn inom riket samt att spädbarnsdödligheten
där är större än inom riket i övrigt.

Medicinalstyrelsen har kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande brist
på vårdmöjligheter icke kan avhjälpas utan ingripande från statens sida. Å
andra sidan torde, därest staten träder emellan med ekonomisk hjälp, en tillfredsställande
lösning av denna vårdfråga vara att förutse. Vid remissbehandlingen
har sålunda framkommit, att ett flertal landsting redan vidtagit sådana
förberedelser, att man sannolikt kan påräkna, att därest statsbidrag erhålles,
barnavdelningar i anslutning till dessa landstings centrallasarett komma att
skyndsamt anordnas. Grundad anledning finnes att antaga, att jämväl av
andra landsting åtgärder skola komma att vidtagas pä detta område. De
hörda myndigheterna lia nämligen så gott som enhälligt förklarat sin principiella
anslutning till det föreliggande förslaget. Genom inrättande av barnavdelningar
vid centrallasaretten skulle vidare en på de flesta håll rådande
platsbrist på de medicinska lasarettsavdelningarna i betydande mån komma
att avhjälpas till båtnad för äldre vårdbehövande, varjämte lasaretten skulle
tillföras i pediatrik specialutbildade läkarkrafter. Sistnämnda förhållande är
av betydelse icke blott för barnsjukvården i och för sig utan även för utvecklingen
av den social-hygieniska verksamhet, som för närvarande med statens
bistånd är under utbyggnad i landets skilda delar. Detta gäller särskilt
den förebyggande mödra- och barnavården, som ofta torde komma att ställa
de övervakande läkarna inför fall, där en pediatrikers kunskaper och erfarenhet
kunna vara värdefulla. Det torde vara uppenbart, att det förebyggande
barnavårdsarbetet skulle erhålla ett högst verksamt stöd genom
länsvis inrättade barnavdelningar.

Av sålunda anförda skäl finner jag mig böra tillstyrka, att staten lämnar
bidrag ej blott till anskaffande av ökade vårdmöjligheter i förevarande
hänseende utan jämväl till driften av för barnsjukvård avsedda anstalter i
enlighet med vad i det följande framgår.

I fråga örn sättet för anordnande av hithörande specialvård ansluter
jag mig i princip till sjukvårdskommitténs och medicinalstyrelsens
uppfattning, att för denna vård böra anordnas särskilda avdelningar i anslutning
till centrallasaretten under ledning av en pediatriskt utbildad
specialist. Att avdelningarna anordnas så, att spädbarn och övriga barn
kunna vårdas åtskilda, synes mig även lämpligt, ehuru detsamma givetvis
icke bör uppställas som villkor för statsbidrag. I allmänhet lära ekonomilokalerna
vid centrallasaretten vara tillräckliga för den jämförelsevis ringa
utökning av vårdplatser, som här torde ifrågakomma. Detsamma gäller den
administrativa apparaten. Uppenbart är vidare, att för barnsjukvården skall
finnas anställd väl utbildad personal i tillräckligt antal.

Yad nu anförts gäller närmast barnsjukvården vid full utbyggnad. I några
yttranden hava emellertid framkommit synpunkter till förmån för vissa
modifikationer. Det har sålunda anmärkts, att anknytning borde få ske även

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

till odelade lasarett. Kravet på pediatriker som ledare Ilar också föranlett
erinringar. Därvid har förmenats, att möjligheter borde lämnas öppna för
kombination av barnavdelning med ett lasaretts medicinska avdelning under
gemensam överläkare. De sålunda framförda synpunkterna torde böra
bliva föremål för ytterligare överväganden; skäl synas mig emellertid tala
för att statsbidrag må utgå jämväl till barnplatser å medicinska avdelningar
vid centrallasarett åtminstone under en övergångstid, förslagsvis begränsad
till tio år. Dessa platser skulle då stå under tillsyn och ledning av vederbörande
lasaretts medicinska överläkare.

Medicinalstyrelsen har föreslagit, att statsbidrag endast skulle lämnas för
visst antal platser i förhållande till folkmängden, därvid styrelsen
hemställt, att det statsunderstödda platsantalet måtte sättas lika med det
uppskattade minimiantalet vårdplatser eller till 2 på varje tiotusental invånare
inom vederbörande landstingsområde eller icke-landstingsstad. Samtidigt har
emellertid av] styrelsen framhållits, att ett närmare angivande av antalet
erforderliga vårdplatser för barnsjukdomar är förenat med betydande svårigheter.
I ett stort antal yttranden har också rests kritik mot nämnda kvot
under förmenande, att det verkliga behovet av vårdplatser vore större och
att därför en dylik begränsning av statsbidraget innebure en fara för att ett
faktiskt föreliggande vårdbehov icke skulle bliva tillgodosett. Någon anledning
till att av statsfinansiella skäl begränsa antalet statsbidragsberättigade
vårdplatser förelåge ej heller, då det knappast kunde antagas, att sjukvårdsområdena,
som själva skulle bidraga till en betydande del av kostnaden
för ifrågavarande vård, skulle anordna flera vårdplatser än verkliga behovet
krävde.

Jag är för egen del ej övertygad örn att kvoten 2: 10,000 ger ett
fullt tillfredsställande uttryck för vårdplatsbehovet inom landet. Någon
närmare utredning på denna punkt föreligger icke och lärer för övrigt
icke kunna förebringas. Sannolikheten talar för att ifrågavarande behov är
större åtminstone i de län, där antalet barn under 15 år utgöra en större
del av befolkningen än inom andra län, helst som spädbarnsdödligheten
där är mera framträdande än i landets övriga delar. Emellertid äro de landsändar,
där nämnda förhållanden råda, mera ekonomiskt betungade än rikets
övriga delar. De ekonomiska förutsättningarna för en fullt tillfredsställande
utbyggnad av barnsjukvården torde för närvarande icke föreligga där, även
örn ett extra statsbidrag tillerkännes dem, på sätt jag i det följande förordar.
Sannolikt torde för åtskillig tid framåt kvoten 2 vårdplatser på
10,000 invånare te sig som ett svåruppnåeligt mål för våra barnrikaste och
ekonomiskt fattigaste län, samtidigt som den för övriga län lärer lämna tillräckligt
utrymme för en första utbyggnad av barnsjukhusvården. På grund
av det anförda ansluter jag mig till medicinalstyrelsens förslag i denna del
såsom avseende en första utbyggnadsetapp, i avbidan på att ytterligare
erfarenhet vinnes örn platsbehovet. Vad nu sagts torde dock icke böra utgöra
hinder för Kungl. Majit att bevilja driftbidrag till vårdplatser, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

överstiga den bestämda kvoten, i den mån dessa äro belagda med patienter
från främmande sjukvårdsområde.

Jag övergår härefter till frågan om de särskilda grunderna för byggnadsbidrågen.
Då dessa bidrag äro avsedda att stimulera intresset för
uppförande av barnavdelningar i anslutning till lasarett, böra de uteslutande
utgå till landsting och icke-landstingsstäder. I likhet med medicinalstyrelsen
anser jag vidare, att endast nybyggnader som regel böra ifrågakomma till
statsbidrag. Möjlighet synes mig emellertid böra finnas att — såsom i
i några yttranden påyrkats —- för det fall att en befintlig för annat ändamål
inrättad avdelning vid lasarett tages i anspråk för barnavdelning samt
för det ursprungliga ändamålet uppföres en nybyggnad låta huvudmannen
åtnjuta bidrag för den på så sätt tillkomna avdelningen. Likaledes vill jag
i detta sammanhang undanröja den i ett yttrande yppade farhågan, att förefintligheten
av donerade medel skulle betaga vederbörande möjlighet att
erhålla byggnadsbidrag. Att donationsmedel i sådant fall i första hand böra
tagas i anspråk synes dock självklart. I anslutning till vad i ett annat yttrande
framhållits finner jag ej heller anledning föreligga att för byggnadsbidrags
utgående föreskriva någon viss tid, inom vilken de avsedda barnavdelningarna
skola vara uppförda.

Beträffande byggnadsbidragets storlek har av medicinalstyrelsen föreslagits,
att detsamma måtte bestämmas till 2,000 kronor för varje vårdplats,
dock högst hälften av den enligt vederbörligen granskade räkenskaper funna
verkliga byggnadskostnaden, däri ej inräknade utgifter för anskaffande av
byggnadstomt samt inventarier. I detta avseende hava erinringar försports
från flera håll under förmenande, att det ifrågasatta bidragsbeloppet satts för
lågt samt att den i förslaget gjorda jämförelsen med bidragen till tuberkulossjukvården
icke vore under nuvarande förhållanden bärande. Sålunda
har anmärkts, att anordnandet av lasarettsplatser för barn måste ställa
sig dyrare än anordnandet av sanatorieplatser, för vilka bidragen dessutom
vore fastställda närmast med hänsyn till 1919 års byggnadskostnader.
Samtidigt har erinrats om de stegrade kraven på standard vid rikets sjukvårdsinrättningar.
Röster hava höjts för en höjning av bidraget till samma
nivå som gällande bidrag till förlossningsanstalter eller till 2,500 kronor
per plats. Yrkanden örn höjning till 3,000 och 4,000 kronor hava också
framställts.

Ifrågavarande kritik sjules mig icke kunna frånkännas berättigande.
Tuberkulossjukvårdens byggnadsbidrag torde numera ej lämpa sig såsom
jämförelseobjekt. Alldenstund barnsjukvården i dess här förordade form
sannolikt kommer att draga i det närmaste samma byggnadskostnader som
förlossningsavdelningar vid lasarett, torde maximibeloppet för byggnadsbidraget
enligt mitt förmenande icke böra bestämmas lägre än till det för
dylika avdelningar beräknade eller till 2,500 kronor för vårdplats vid uppförande
av nybyggnad för ändamålet. Är fråga örn användande av för annat
ändamål uppförd byggnad bör, liksom vid förlossningsanstalterna, maximibeloppet
sättas något lägre, förslagsvis till 1,250 kronor med möjlighet för

Kungl. Maj:is proposition nr 84.

Kungl. Majit att, där särskilda skäl äro, överskrida detta belopp, dock att
bidraget i intet fall må överstiga hälften av kostnaderna för avdelningens
inrättande och ej heller det för nybyggnad bestämda maximibeloppet.

Här uppställer sig emellertid spörsmålet, huruvida icke en förhöjning av
statens bidrag till barnsjukhusplatser bör medgivas i vissa fall. Av den
vid detta protokoll såsom bilaga fogade tablån framgår, att antalet barn under
15 år i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län samt
Gotlands, Blekinge och Kristianstads län med omkring 10 procent eller
mera överstiger rikets medeltal. Inom angivna län — med undantag för
Kristianstads län — utvisar statistiken jämväl en siffra, för spädbarnsdödligheten,
som överstiger rikets medeltal, växlande från 52 procent till 2 procent,
över detta tal. Härjämte är att märka, att även skattebördan är avsevärd

1 nu berörda landsdelar. Ben genomsnittliga landstingsskatten för år 1938
utgjorde för riket i dess helhet 2 kronor 80 öre. Inom de nyss angivna
landstingsområdena — Kristianstads län undantaget — varierade samma
skatt däm iida år från 4 kronor 30 öre i Gotlands och Norrbottens län till

2 kronor 93 öre i Blekinge län.

Nu nämnda förhållanden synas mig tala för att möjligheter öppnas fölen
viss gradering av byggnadsbidragen till hithörande anstalter. Enligt min
mening bör härvid — efter prövning av Kungl. Majit i varje särskilt fall
— förhöjt bidrag kunna tillerkännas sjukvårdsområden, där medeltalet barn
under 15 år för viss period, förslagsvis senaste femårsperiod, för vilken
officiella (även preliminära) siffror finnas tillgängliga, med omkring 10 procent
eller mera överstiger medeltalet för riket under samma period, under förutsättning
att jämväl i övrigt skäl därför kunna åberopas. Jag syftar då närmast
på skattebördan inom vederbörande sjukvårdsområde, men även andra örn
ständigheter, t. ex. en särskilt stark spädbarnsdödlighet, böra härvid kunna
vinna beaktande. Finnes förhöjt bidrag böra utgå, synes en gradering lämpligen
kunna ske på det sätt, att sjukvårdsområden, där antalet barn under 15
år med högst 30 procent överstiger rikets medeltal må åtnjuta förhöjning med
högst 500 kronor samt sjukvårdsområden, som uppvisa ännu högre procentuell
andel barn under 15 år, en förhöjning med ytterligare högst 500 kronor, allt
per vårdplats, dock att i intet fall statsbidraget må överstiga verkliga kostnaden
för platsernas inrättande. Med en dylik gradering torde möjlighet finnas
för Kungl. Majit att på ett samtidigt smidigt och betryggande sätt anpassa
statsbidraget efter föreliggande behov.

Beträffande till sist det från några håll framställda yrkandet om retroaktiva
byggnadsbolag synes mig visserligen med statsbidragets karaktär av
uppmuntringsbidrag bäst överensstämma, att sådana bidrag allenast lämnas för
anstalter, vilka framdeles anordnas. Ur statsfinansiella synpunkter möta ock
betänkligheter mot att nu på en gång lämna bidrag för alla redan inrättade
barnplatser i anslutning till lasarett, helst som dessa bidrag främst skulle
betyda ett tillskott för de ekonomiskt mera lyckligt lottade landstingen och
storstäderna. Å andra sidan tala vissa rättvisesynpunkter för en retroaktiv
tillämpning av bidraget. Efter övervägande av detta spörsmål har jag funnit

28 Kungl. Majus proposition nr 84.

mig böra föreslå, att statsbidrag må kunna utgå för avdelningar, vilkas uppförande
eller inrättande påbörjats efter ingången av år 1939. Härvid förututsätter
jag dock, att sådana bidrag skola utgå endast då verkligt bärande
skäl kunna anföras, framförallt ur synpunkten av huvudmännens ekonomiska
förhållanden.

\idkommande härefter statsbidraget till driftkostnaderna har medicinalstyrelsen
föreslagit, att detsamma bör kunna beviljas — förutom till
landsting och städer utanför landsting — jämväl till huvudmän för redan
anordnade fristående barnsjukhus, under förutsättning att sistnämnda sjukhus
kunde för sitt ändamål av styrelsen godkännas. Såsom villkor för statsbidrag
skulle gälla, att vid anstalterna skulle vara anställda läkare med
specialutbildning i pediatrik samt att avgiften för vårdplats i allmän sjuksal
icke finge utgå med högre belopp för dag än 2 kronor 75 öre för patient
från annat sjukvårdsområde. Statsbidraget förutsattes utgå med lägst 1
krona 75 öre för dag och patient.

Såsom jag förut anfört, hava emellertid vissa erinringar framkommit beträffande
denna del av förslaget. Desamma taga bland annat sikte på storleken
av driftbidraget, som i flera yttranden ansetts vara alltför snävt tillmätt.
Höjning av detsamma upp till 3 kronor per dag och patient har därvid
ifrågasatts.

Enligt min uppfattning bör i fråga örn detta statsbidrag följas samma
princip, som tidigare kommit till användning vid bestämmande av driftbidrag
till bland annat den slutna tuberkulosvården, nämligen den att staten och
vederbörande huvudmän skola bestrida hälften var av vårdkostnaden å allmän
avdelning, sedan patientavgiften fråndragits. Beträffande patientavgiften
anser jag 1 krona 50 öre lämpligt avvägd i förhållande såväl till
vårdens syfte att komma jämväl de mindre bemedlades barn till godo som
till patientavgifterna å flertalet övriga lasarettsavdelningar. Med angivna
utgångspunkter och då underhållskostnaden för ifrågavarande lasarettsvård,
enligt vad som blivit mig upplyst icke kan beräknas ligga lägre än 5 kronor
50 öre för dag och patient, anser jag driftbidraget lämpligen böra fastställas
att tills vidare utgå med -g--J 2 kronor per dag och patient, på

villkor att för patienten icke uttages högre dagavgift än 1 krona och 50 öre.
Från sistnämnda villkor torde dock göras undantag för det fall, att den
vårdade patienten är från annat landstingsområde respektive från annan
kommun, då bidrag må utgå, ändå att högre vårdavgift uttages än nyss
sagts. I detta avseende har jag sålunda beaktat de av svenska landstingsförbundet
samt vissa landstings förvaltningsutskott vid remissbehandlingen
framförda synpunkterna.

Vad sålunda sagts örn lasarettsavdelningar torde även böra gälla fristående
anstalter för barnsjukdomar, vilka skola äga rätt till driftbidrag.
Visserligen kan sägas, att vårdkostnaderna där bli något drygare med hänsyn
till den större personal m. m., som där är erforderlig; i första hand avse ju
dock ifrågavarande bidrag att stimulera uppkomsten av särskilda barnavdelningar
vid lasaretten.

Kungl. Majus proposition nr 84.

I analogi med vad jag förordat beträffande byggnadsbidragen föreslår jag
vidare, att förhöjt driftbidrag må kunna utgå till huvudmännen för anstalter
eller avdelningar inom sjukvårdsområden, där antalet barn under 15 år överstiger
rikets medeltal med omkring 10 procent eller därutöver och särskilda
skäl även i övrigt föreligga. Efter vilka grunder denna förhöjning skall utgå
kan givetvis diskuteras. Mest praktiskt synes mig dock vara att tillsvidare
tillämpa en gradering efter i huvudsak de linjer, som förordats beträffande
byggnadsbidragen. Jag föreslår sålunda, att sjukvårdsområde, där antalet
barn under 15 år med högst 30 procent överstiger rikets medeltal, må åtnjuta
förhöjning i driftbidraget med 25 öre samt områden, som uppvisa ännu högre
procentuell andel barn i samma ålder, med ytterligare 25 öre per dag och
patient. Prövningen av ansökningar om förhöjt driftbidrag torde böra förbehållas
Kungl. Majit.

Jag kommer så till frågan örn statsbidrag till konvalescenthem för
eftervård av barn, sedan de utskrivits från barnsjukhus eller barnavdelning.
Statens ifrågasatta medverkan till dylika hems anordnande och drift har av
medicinalstyrelsen motiverats med hänvisning till den föreslagna begränsningen
av statsbidragen till 2 platser per 10,000 invånare i varje sjukvårdsområde.
Staten borde som en kompensation för denna begränsning uppmuntra
tillkomsten och driften av sådana hem, vilka vore ägnade att förkorta
de vårdbehövande barnens vistelse på de egentliga barnsjukvårdsanstalterna.
Konvalescenthemmen ha för visso en viktig uppgift att fylla, men det torde
med fog kunna ifrågasättas, huruvida anledning föreligger för staten att här
träda hjälpande emellan. Då dessa hem äro ägnade att i det långa loppet
förbilliga lasarettsvården, förefaller det närmast vara ett huvudmännens eget
intresse att ordna denna vårdfråga. Kostnaden för konvalescenthemmen
torde ej heller vara större än att landstingen utan bidrag från staten kunna
bestrida densamma. Jag är därför icke för närvarande beredd att tillstyrka
anslag för nämnda konvalescenthems inrättande och drift.

Med denna ståndpunkt nödgas jag jämväl avstyrka bifall till den av
Eöreningen Östergötlands barns konvalescenthem gjorda framställningen örn
statsbidrag till driften av konvalescenthemmet för barn i Linköping.

När det till sist gäller att bedöma, vilka kostnader för statsverket ett
genomförande av de nu ifrågasatta statsbidragsbestämmelserna skulle medföra,
är det mig angeläget att framhålla, att beräkningar härutinnan måste
bliva i hög grad approximativa.

Det föreliggande behovet av nya vårdplatser för barn torde i anslutning
till medicinalstyrelsens beräkning kulina uppskattas till 916. Med denna
utgångspunkt skulle statens bidrag till uppförande av nya barnavdelningar
kunna beräknas komma att uppgå till (2,500 X 916) 2,290,000 kronor. Vid
bifall till förslaget örn förhöjda byggnadsbidrag till de sjukvårdsområden,
där antalet barn under 15 år överstiger rikets medeltal, torde emellertid
nämnda belopp komma att ökas med omkring 130,000 kronor till 2,420,000
kronor, varför detsamma skulle kunna angivas till i runt tal 2,450,000 kronor.
Denna kostnad torde lämpligen böra fördelas på ett tiotal år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Vid beräknandet av statens kostnader för driften av barnsjukvårdsanstalter
vid fullt genomförd organisation har man att utgå från hela det antal platser,
redan anordnade och nytillkommande, som kan förväntas bliva berättigat till
bidrag. Enligt den inledningsvis åberopade tabellen utgör antalet sjuksängar
för den medicinska barnsjukhusvården för det närvarande omkring 695, till
vilka statsbidrag dock icke skall utgå, i den mån de äro belagda med patienter
från eget sjukvårdsområde till ett antal, som överstiger kvoten
2:10,000. Läggas härtill de till 916 beräknade nya platserna, skulle vårdplatserna
komma att uppgå till högst (695 + 916) 1,611. Utgår man från ett
statsbidrag av 2 kronor per dag och en medelbeläggning av 330 dagar för
år, skulle kostnaden för staten vid fullt genomförd organisation utgöra maximalt
(2 X 330 X 1,611) 1,063,260 kronor för år. Bifalles förslaget örn förhöjning
av driftbidragen till anstalter inom vissa delar av riket, kommer denna
kostnad att stiga med ett ytterligare belopp, vilket torde kunna uppskattas
till omkring 25,000 kronor. Den slutliga årskostnaden skulle alltså komma att
uppgå till (1,063,260 + 25,000) 1,088,260, vilket belopp dock med hänsyn till
förenämnda kvot torde kunna avrundas till 1,000,000 kronor. Även härvidlag:
bör dock märkas, att kostnaderna icke förr än efter ett tiotal år kunna förväntas
stiga till detta belopp.

De nya grunderna torde böra vinna tillämpning från och med den 1
januari 1940. Med hänsyn till de regler, som i enlighet med vedertagna
principer avses gälla för utbetalning av hithörande statsbidrag, inträder
kostnaden för detta ändamål först under budgetåret 1940/41, varför något
anslag icke erfordras för nästa budgetår.

Den närmare utformningen av grunderna för ifrågavarande statsbidrags
utgående torde få ankomma på Kungl. Majit.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen,

att godkänna de grunder för statsbidrag till den slutna barnsjukvården,
som av mig förordats, att tillämpas från och med
den 1 januari 1940.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Lars Ekströmer.

Kungl. Majus proposition nr 84.

Bilaga.

Beräkning ay antalet barn under 15 år, länsvis i medeltal för åren 1933—1937 lii. m.

Beräkningen har utförts under antagande, att tendensen till nedgång i åldersgruppens
relativa storlek varit densamma till utgången av år 1937 som under åren 1930—1935.

Område	Medelfolk-mängd för perioden 1933-37	Medeltal barn under 15 år per 1,000 invånare för samma period	Samma medeltal barn i % av riks-siftran	Spädbarns-dödligheten för perioden 1931-35 i % av samtliga levande födda	Utdebiterad landstings-skatt per skattekrona år 1937
Stockholms stad . . .		536,524	139.4	63.o	4.1
Stockholms	län......	271,772	214.5	96.9	4.9	2.20
Uppsala	)) ......	138,826	219.9	99.3	5.0	2.25 \|
Södermanlands	» ....	188,946	215.8	97.5	5.2	2.35 i
Ostergötlands	» ......	311,938	219.ä	99.0	4.1	2.50 j
Jönköpings	» ......	236,202	222.3	100.4	4.3	2.25 !
Kalmar	......	154,346	233.1	105.3	5.2	) 3.25 i 3.20
Kronobergs	O	231,510	231.4	104.5	4.4	3.oo
Gotlands	» ......	58,038	241.9	109.3	5.7	4.30
Blekinge	» ......	145,909	241.5	109.1	5.6	2.9 3
Kristianstads	» ......	248,405	245.1	110.7	4.9	2.G0
Malmöhus	»	519,292	213.0	96.2	5.i	2.50
Hallands	» .	152,188	228.6	103.2	4.5	2-40
Göteborgs och Bohus	» ......	470,554	208.7	94.8	4.o	2.60
Älvsborgs	» ......	321,216	220.2	99.5	4.2	2.50
Skaraborgs	» ......	240,555	224.8	101.5	4.3	2.50
Värmlands	» ......	272,558	224.8	101.5	4.2	2.90
Orebro	» .	219,086	192.3	86.9	4.6	2.45
Västmanlands	» ......	162,459	214.0	96.7	4.7	2.30
Kopparbergs	» ......	249,006	214.9	97.1	4.5	2.80
Gävleborgs	» ......	280,233	233.2	105.3	5.7	3.oo
Västernorrlands	» ......	281,521	251.»	1138	6.7	4.25
Jämtlands	» ......	136,433	251.7	113.7	5.1	3.30
Västerbottens	» ......	214,372	292.0	131.9	6.e	3-60
Norrbottens	» ......	207,465	313.8	141.7	7.6	4.80
	Riket	6,249,354	221.4	100. o	5.0	j