Kungl. Majus proposition nr 79 (Proposition 1934:79)

Kungl. Majus proposition nr 79.

Nr 79.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
förordning om blindhetsersättning m. m.; given Stockholms
slott den 19 januari 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till

a) förordning om blindhetsersättning och

b) lag örn kommunala pensionstillskott m. m.;

dels och bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 79.

8503 83 1

Kungl. Maj.-ts proposition nr 79.

Förslag

tili

Förordning’

om blindhetsersättning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den som saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel
rättats, är så nedsatt att han saknar ledsyn, anses i denna förordning som
blind och är, där ej nedan annorlunda stadgas, berättigad till blindhetsersättning.
Ersättningen utgår med ett belopp av femhundra kronor för år
räknat.

2 §■

Från rätt till blindhetsersättning äro undantagna:

a) utländsk medborgare samt svensk medborgare, som författningsenligt
icke skall vara mantalsskriven i riket;

b) den som icke fyllt sexton år;

c) den som enligt gällande bestämmelser örn blindundervisning är skolplikt^; d)

den som blivit blind efter fyllda sextio år;

e) den som uppsåtligen ådragit sig blindhet;

f) den som utan giltig anledning vägrar att efterkomma förordnande örn
läkarbehandling eller behandling å sjukvårdsanstalt, som i 5 § sägs;

g) den som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga till
sin försörjning eller är hemfallen åt alkoholmissbruk;

h) den som undergår omedelbart för brott ådömt frihetsstraff eller är intagen
å interneringsanstalt för återfallsförbrytare, vårdanstalt för förminskat
tillräkneliga förbrytare, allmän uppfostringsanstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt
eller skyddshem;

i) den som är intagen å anstalt för blinda med komplicerat lyte, sinnessjuka,
sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka eller å fattigvårdsanstalt; k)

den som i annat fall än ovan sagts å anstalt eller eljest åtnjuter
kostnadsfri vård på statens bekostnad;

l) den vars egen eller vars försörj ningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning
är sådan att blindhetsersättning rimligen icke bör till honom utgå.

Blindhetsersättning må ej utgå, där blind utskrivits från anstalt för kroniskt
sjuka eller från fattigvårdsanstalt eller där blind förvägrats intagning å dylik
anstalt, såframt åtgärden kan antagas hava skett i syfte att möjliggöra beredande
av blindhetsersättning åt honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Från rätt till blindhetsersättning må för viss tid uteslutas:

a) den som genom grov vårdslöshet ådragit sig blindhet;

b) den som i avsikt att erhålla blindhetsersättning avhänt sig eller undandolt
inkomst eller egendom av betydelse att kunna inverka på frågan örn
dylik ersättning.

Utan hinder av vad i första stycket under a) stadgas äger Konungen,
under förutsättning av ömsesidighet, träffa överenskommelse med främmande
stat, att dess medborgare skola i avseende å tillämpningen av denna förordning
likställas med svensk medborgare, som författningsenligt skall vara
i riket mantalsskriven.

3 §•

Ansökan örn blindhetsersättning skall ingivas till pensionsnämndens
ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden är mantalsskriven eller, örn
han icke är mantalsskriven i riket, där han författningsenligt skall vara mantalsskriven.

Ansökningen skall innehålla nödiga upplysningar för bedömande av sökandens
rätt till blindhetsersättning samt en av sökanden på heder och samvete
avgiven förklaring att de lämnade upplysningarna äro med sanningen
överensstämmande. Ar sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring,
skall riktigheten av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens
förhållanden förtrogna personer. Vid ansökningen skall fogas prästbevis.

Där så prövas nödigt, skall sökanden jämväl förete läkarintyg.

4§-

Det åligger pensionsnämnden att snarast möjligt till pensionsstyrelsen
avgiva utlåtande rörande sökandens rätt till blindhetsersättning samt därvid
översända handlingarna i ärendet och, örn skiljaktiga meningar förekommit,
utdrag av nämndens protokoll. Ett exemplar av nämndens utlåtande skall
samtidigt genom ordförandens försorg med allmänna posten tillställas
sökanden.

I övrigt skola bestämmelserna örn pensionsnämnder i 22—25 §§, 26 §
första och andra styckena samt 27 § lagen örn allmän pensionsförsäkring
i tillämpliga delar gälla.

5§-

Pensionsstyrelsen äger, när särskilda skäl därtill äro, föreskriva att sökanden
skall undersökas av ögonläkare. Styrelsen må ock förordna att
sökanden skall undergå läkarbehandling eller behandling å sjukvårdsanstalt,
såframt synförmågan därigenom kan antagas bliva förbättrad.

6 §•

Finner pensionsstyrelsen sökanden berättigad till blindhetsersättning,
skall styrelsen utfärda bevis att ersättning blivit honom tillerkänd. Sådant
bevis översändes av styrelsen till pensionsnämndens ordförande och tillställes
sökanden genom dennes försorg.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 79.

7 §•

Inträffar sådant förhållande att den som tillerkänts blindhetsersättning
icke vidare bör komma i åtnjutande därav, ankommer det på pensionsstyrelsen
att, sedan denne och pensionsnämnden eller dess ordförande beretts
tillfälle att yttra sig, förordna örn indragning av ersättningen.

Finnes grundad anledning antaga att ersättning bör indragas, äger pensionsstyrelsen,
innan beslut därom i vederbörlig ordning fattats, förordna
att ersättningen tillsvidare icke skall utbetalas.

Det åligger pensionsnämnd, pensionsnämnds ordförande och ombud, varom
i 27 § lagen örn allmän pensionsförsäkring förmäles, att till pensionsstyrelsen
ofördröjligen anmäla förhållande, som kan antagas böra föranleda
indragning av ersättning.

Undergår någon som åtnjuter blindhetsersättning omedelbart för brott
ådömt frihetsstraff eller har någon som åtnjuter sådan ersättning blivit intagen
å anstalt eller hem, som i 2 § h)—k) avses, åligger det straffinrättningens,
anstaltens eller hemmets föreståndare att ofördröjligen göra anmälan
därom till pensionsstyrelsen.

8§-

Över pensionsstyrelsens beslut må klagan ej föras av enskild sakägare.
Justitiekanslern eller efter justitiekanslerns medgivande kommun, pensionsnämnds
ordförande och i 27 § lagen örn allmän pensionsförsäkring omförmält
ombud må söka ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Konungen
genom besvär, vilka, vid talans förlust, skola före klockan tolv å trettionde
dagen från den dag, beslutet gavs, ingivas till socialdepartementet.

9§-

Blindhetsersättning utgår från och med den månad, varunder ersättningen
söktes, dock tidigast från och med den dag, då blindheten inträtt, samt till
och med den månad, varunder den blinde avlidit eller ersättningens indragning
beslutats.

10 §.

Angående sättet och tiden för utbetalning av blindhetsersättning förordnar
Konungen.

Ersättningsbelopp, som ej lyftats före utgången av året näst efter det,
under vilket beloppet förfallit till betalning, vare förverkat.

11 §■

Kostnaden för blindhetsersättning samt för undersökning och behandling,
varom i 5 § förmäles, bestrides av staten.

12 §.

Rätt till blindhetsersättning kan ej överlåtas och må förty ej för gäld
tagas i mät.

Kungl. Majus proposition nr 79.

13 §.

Ansökan, prästbevis och läkarintyg samt utlåtande, varom i 4 § förmäles,
skola avfattas enligt formulär, som fastställas av Konungen eller myndighet,
som Konungen bestämmer.

Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, fastställer jämväl
taxa för läkarintyg och läkarundersökning, som i 3 och 5 §§ avses, ävensom
det belopp, varmed ersättning skall utgå för behandling enligt 5 §, såframt
behandlingen skall äga rum å sjukvårdsanstalt.

I statens eller kommuns tjänst anställd läkare är skyldig att utfärda
läkarintyg och verkställa undersökning mot ersättning, som bestämts i taxan.
Har pensionsstyrelsen jämlikt 5 § förordnat örn behandling å sjukvårdsanstalt,
som drives av staten, landsting, kommun eller sammanslutning, vari
landsting eller kommun deltager, eller till vars drift statsbidrag utgår, skall
den som förordnandet avser där emottagas, såvitt plats kan beredas å allmän
avdelning för behandling av ögonsjukdomar.

14 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,
finnas erforderliga för dess tillämpning, meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1935.

Den som nämnda dag uppnått sextio års ålder äger rätt till blindhetsersättning
endast örn det utrönes, att han före fyllda sextio år varit blind.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

om kommunala pensionstillskott m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Till beredande dels av understöd (kommunala pensionstillskott), i penningar
eller naturaförmåner, åt personer, vilka äga uppbära pension eller understöd
enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 och icke blivit
berövade pensionstillägg eller understöd på grund av stadgandet i 9 § nämnda
lag, men ändock finnas vara i behov av fattigvård, dels av understöd (kommunala
tillskott till blindhetsersättning) av enahanda slag åt personer, vilka
finnas vara i behov av fattigvård, oaktat de uppbära ersättning enligt förordningen
den örn blindhetsersättning, dels och av bidrag

(kommunala sjukvårdsbidrag) till bestridande, gemensamt med pensionsstyrelsen,
av kostnader för åtgärder till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga,
må fattigvårdssamhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande
med föreskrift, att pensionstillskott och tillskott till blindhetsersättning
samt sjukvårdsbidrag, som utdelas av dessa medel, icke skola vara att
anse såsom fattigvård. Sådana tillskott och bidrag må icke tilldelas andra
personer än dem, som äro mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället och där
äga hemortsrätt i fråga örn fattigvård. I övrigt äger samhället bestämma
de grunder, som för beviljande av tillskott och bidrag böra av fattigvårdsstyrelsen
iakttagas. Har sådant bestämmande ej skett, ankommer på styrelsen
att bevilja tillskott och bidrag, som ovan nämnts, i den mån styrelsen
prövar nödigt. Pensionstillskott och tillskott till blindhetsersättning
må efter omständigheterna indragas och jämkas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935, då lagen den 14 juni 1918
(nr 423) örn kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag skall upphöra
att gälla.

Kungl. Majus proposition nr 79.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 19 januari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Sedan åtskillig tid har å Kungl. Maj:ts prövning varit beroende frågan
örn införande av blindhetsersättning. Jag anhåller nu få upptaga denna
fråga.

Inledning.

Gällande bestämmelser.

Möjlighet att bereda de blinda understöd föreligger för närvarande dels
enligt lagen den 30 juni 1913 (nr 120) örn allmän pensionsförsäkring dels
ock enligt lagen den 14 juni 1918 (nr 423) örn kommunala pensionstillskott
och sjukvårdsbidrag.

Enligt 1 § lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring skall
envar svensk man eller kvinna, där ej i lagen annorlunda stadgas, försäkras
till erhållande av pension. Kätt till pension inträder enligt 2 §
vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda 67 år, även örn varaktig
arbetsoförmåga då ännu icke är för handen. Varaktig oförmåga anses
vara för handen bland annat hos den som på grund av vanförhet eller lyte
befinnes vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som
motsvarar hans krafter och färdigheter. Av 6 § i lagen framgår, att till
pensionstagare, som är till arbete varaktigt oförmögen och vilkens årsinkomst
ej uppgår för man till 425 och för kvinna till 400 kronor, skall av
allmänna medel utgå ett tillägg till den vanliga avgiftspensionen. Nämnda
tillägg utgör för år räknat för man 225 och för kvinna 210 kronor med
avdrag av %0 av det belopp, varmed pensionstagarens årsinkomst må överstiga
50 kronor. Därjämte innehåller 6 § särskilda bestämmelser örn pensionstillägg
åt personer, som äro till arbete varaktigt oförmögna och som
hava viss försörjningsskyldighet.

Pensionstillägg kan endast erhållas av den för vilken pensionsavgifter
blivit erlagda. Den som efter fyllda 15 år bliver till arbete varaktigt oför -

Kungl. Majus proposition nr 79.

mogen men för vilken sådana avgifter icke blivit erlagda, ävensom den, vilken
vid nämnda ålder redan är varaktigt arbetsoförmögen, äger emellertid
enligt 33 § i lagen erhålla understöd under villkor och med belopp, som
angående pensionstillägg är stadgat i 6 §. Samma bestämmelser, som gälla
örn pensionstillägg at personer, vilka äro till arbete varaktigt oförmögna
och hava viss försörjningsskyldighet, gälla även beträffande understöd åt
sådana personer.

Enligt pensionsstyrelsens praxis räknas av de blinda och svagsynta som
varaktigt arbetsoförmögna regelmässigt de, vilkas synskärpa ej uppgår till
mer än 6/60 å vartdera ögat.

I lagen den 14 juni 1918 om Tcommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag
stadgas bland annat att till beredande av understöd (kommunala
pensionstillskott), i penningar eller naturaförmåner, åt personer, vilka äga
uppbära pension eller understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring
och icke blivit berövade pensionstillägg eller understöd på grund av vissa
bestämmelser uti nämnda lag men ändock finnas vara i behov av fattigvård,
må fattigvårdssamhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande med
föreskrift, att pensionstillskott, som utdelas av dessa medel, icke skall vara
att anse som fattigvård.

Tidigare behandling av frågan.

BlindvårdssaKhunnigas förslag av år 1923.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 juni 1920 tillkallades inom
ecklesiastikdepartementet vissa sakkunniga för verkställande av utredning
och avgivande av förslag rörande vården av blinda. Enligt departementschefens
uttalande till statsrådsprotokollet vid ärendets föredragning, skulle
de sakkunniga verkställa en allsidig och ingående utredning rörande det
dittillsvarande arbetet till förmån för de blinda samt framlägga de krav på
reformer och utvidgning av blindverksamheten, till vilka den verkställda
undersökningen ansåges giva anledning. Sedan denna utredning blivit verkställd,
kunde det, enligt departementschefens mening, måhända befinnas
lämpligt att med anlitande av i sådant avseende särskilt sakkunniga personer
företaga en närmare ingående prövning av frågan, i vilken mån stat
och kommun skäligen borde anses skyldiga att träda emellan genom att
ikläda sig en del av kostnaderna för blindvården och i vilken mån dessa
kostnader såsom hittills borde täckas genom medel, som frivilligt ställdes
till förfogande.

Den 10 april 1922 avgåvo de sakkunniga — blindvårdssakkunniga —
betänkande i ämnet. Efter redogörelse för blindvårdens utveckling och
dess dåvarande ställning i Sverige och vissa främmande länder avgåvo de
sakkunniga åtskilliga förslag angående undervisning och vård av landets
blinda. Sålunda föreslogos vissa åtgärder från statsmakternas sida i syfte
att så långt sig göra läte förekomma blindhet, såsom lagstadgad desinfektion
av nyföddas ögon, specialistvård å sjukhus m. m. Vissa ändringar beträffande
blindundervisningen föreslogos därjämte. Vidare hemställdes örn

Kungl. Majus proposition nr 79.

inrättande av blindvårdsnämnder för att bereda personlig vård åt blinda,
framför allt de arbetande, och särskilt för att tillförsäkra dem förbättrade
arbetsförhållanden. För att skaffa ålderstigna eller icke arbetsföra blinda
en för dem lämplig tillflyktsort förordade de sakkunniga inrättande av
ålderdomshem för blinda med bidrag av statsmedel.

I syfte att bereda ett inkomsttillägg åt arbetande blinda (s. k. blindhetsersättning)
hemställde de sakkunniga slutligen dels att kommunerna skulle
åläggas att lämna ett understöd utan fattigvårds natur åt dessa blinda, dels
ock att ett årligt förslagsanslag å 400,000 kronor måtte utverkas för att
därmed ersätta kommunerna till halva och i vissa fall till hela beloppet
vad de utbetalat för blindhetsersättningar. Såsom bilaga till betänkandet
fogades ett förslag till lag örn blindhetsersättning.

Enligt detta förslag skulle understöd, benämnt blindhetsersättning, utgå
till envar svensk man eller kvinna, som lede av så stor nedsättning i synförmågan
att avsevärd svårighet därav uppstode vid utförandet av arbete,
lämpligt för ifrågavarande person.

Från rätt till blindhetsersättning skulle enligt förslaget åtskilliga grupper
av de blinda undantagas, i främsta rummet å ena sidan de, vilkas inkomster
vore så goda, att de icke behövde någon hjälp, å andra sidan de, som ej
alls eller åtminstone ej i nämnvärd grad kunde genom eget arbete bidraga
till sitt uppehälle. Den senare gruppen blinda, de odugliga och obildbara,
ansågs liksom hittills böra omhändertagas av fattigvården och de statsanstalter,
som funnos för vården av blinda med komplicerat lyte.

Blindhetsersättning skulle ej heller tillkomma den som enligt gällande
författning vore skolpliktig och alltså, därest han fullgjorde denna plikt,
åtnjöte försörjning på det allmännas bekostnad. Från blindhetsersättning skulle
jämväl vara'' uteslutna vissa andra grupper, nämligen den som uppenbarligen
icke efter förmåga sökte ärligen bidraga till sin försörjning eller vore hemfallen
åt dryckenskap, den som avhände sig eller undandolde inkomst eller
egendom i avsikt att erhålla blindhetsersättning eller högre sådan än som
eljest tillkommit honom samt den som icke längre vore mantalsskriven i
riket.

Bestämmande för blindhetsersättningens belopp skulle vara behovsprincipen.
Till grund för beräkningen lades existensminimum för icke blind person inom
de olika kommunerna. Under antagande att existensminimum för blind person
med omkring 1/3 överstege det normala existensminimum på samma ort
indelade de sakkunniga kommunerna i tre dyrortsgrupper, där existensminimum
för blind person utgjorde respektive 550, 675 och 800 kronor.
Kommunen skulle själv avgöra, till vilken dyrortsgrupp den borde räknas;
beslut härom kunde överklagas i samma ordning som andra kommunala
beslut.

Blindhetsersättningen skulle utgöra, för år räknat, det belopp som motsvarade
existensminimum för blind person, minskat med hälften av understödstagares
egen inkomst.

Till blindhetsersättning skulle ifrågakomma allenast sådan blind, vars

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

årliga inkomst av eget arbete uppginge till minst 25 % av för blind person
fastställt existensminimum, d. v. s. avrundat för de olika grupperna respektive
140, 170 och 200 kronor.

Blindhetsersättningen skulle bestämmas och utdelas av fattigvårdsstyrelsen
i den kommun, där vederbörande blind hade hemortsrätt. Då ersättningen
icke skulle hava fattigvårds karaktär, förvärvade den blinde i regel ny hemortsrätt
med mantalsskrivningen. Då en blind önskade erhålla blindhetsersättning,
skulle han ingiva ansökan därom till fattigvårdsstyrelsen i sin
hemortsrättskommun, dock skulle, då hemortsrätt ej kunnat utrönas eller
vore tvistig, ansökningen ingivas till fattigvårdsstyrelsen i den kommun,
där han vore bosatt.

Vid beräkning av de inkomster, som skulle tagas i betraktande vid blindhetsersättningens
bestämmande, borde enligt de sakkunnigas förslag de bidrag,
som en blind kunde åtnjuta av försörjningspliktiga föräldrar eller barn,
icke medräknas. Värdet av naturaförmåner, som räckte till full, örn än torftig
försörjning, skulle uppskattas till ett belopp, motsvarande existensminimum.

Börande det närmare innehållet av de sakkunnigas lagförslag torde jag
få hänvisa till en vid detta protokoll fogad bilaga A — till vilken jag senare
skall återkomma — sid. 58.

I sitt förenämnda betänkande framhöllo de sakkunniga, bland annat, att
den invändningen måhända skulle kunna göras mot deras förslag till lag
örn blindhetsersättning att även andra lytestyngda lika väl som de blinda
borde ifrågakomma till en sådan lytesersättning, så t. ex. vissa kroniskt
sjuka, sinnesslöa, vanföra och dövstumma. De båda förstnämnda grupperna
behövde emellertid enligt de sakkunnigas mening snarare anstaltsvård än
arbetshjälp, och de dövstumma hade ej på långt när samma ekonomiska
olägenheter av sina lyten som de blinda. Huruvida sådana vanföra, som
ehuru på grund av sitt lyte ej fullt arbetsföra dock i nämnvärd mån bidroge
till sitt uppehälle genom arbete, borde ifrågakomma till att erhålla särskild
lytesersättning, vore en fråga, vars behandling ej inginge i de sakkunnigas
uppdrag, men även örn de borde erhålla sådan ersättning, syntes denna
omständighet de sakkunniga ej skola föranleda till att de blindas grupp,
för vilken utredning nu förelåge färdig, skulle behöva vänta på att se sina
förhoppningar realiserade.

Två av de sakkunniga voro skiljaktiga beträffande vissa delar av förslaget.
En av dem ansåg sålunda bland annat, att vid beredande av blindhetsersättning
hänsyn borde tagas till den försörjningsplikt, som åvilade den blindes
anhöriga.

Blindvårdssakkunnigas betänkande utremitterades under år 1922 till åtskilliga
myndigheter och sammanslutningar m. fl., vilka under åren 1923—
1931 inkommo med yttranden i ärendet. I yttrandena framställdes vissa
erinringar mot de sakkunnigas förslag bland annat mot förslaget till blindhetsersättning.
Beträffande dessa erinringar torde jag få hänvisa till den
sammanfattning, som gjorts i förut omförmälda bilaga sid. 70.

Förutom de sammanslutningar, som på grund av remiss yttrade sig över

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

betänkandet, framställde de blindas riksförbunds interimsstyrelse på uppdrag
av riksblindkongressen den 22—25 februari 1926 vissa erinringar mot
betänkandet. Erinringarna inneburo, bland annat, att de sakkunnigas förslag
alltför mycket avvikit från grundprincipen, att ersättningen skulle utgöra
vederlag för minskad arbetsförmåga. Skäl förefunnes icke att variera ersättningsbeloppen
efter olika dyrorter. Lämpligt vore, att ersättningen beräknades
lika över liela landet och fastställdes till 800 kronor för individ.
Blindhetsersättningen borde lämnas av staten och utbetalas av pensionsstyrelsen.

Vidare torde böra erinras, att ett stort antal blinda i en år 1928 till
dåvarande statsministern ingiven petition hemställt, att statsmakterna ville
genomföra ett statligt understöd åt Sveriges blinda enligt det förslag, som
avgivits av de blindas riksförbunds interimsstyrelse.

1929 års riksdag.

Vid 1929 års riksdag väcktes två motioner i ämnet, nr 109 i första kammaren
av herr Åkerberg och nr 167 i andra kammaren av herrar Nilsson
i Örebro och Uddenberg. I motionerna, som voro likalydande, hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte till 1930 års riksdag framlägga förslag till lag örn blindhetsersättning,

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 7, anförde andra lagutskottet
bland annat följande.

Utskottet behjärtade livligt de motiv, som läge till grund för framförande
av de ifrågavarande motionerna. Att åtgärder från det allmännas sida för
att lätta den tunga börda, som deras lyte pålade de blinda, vore av behovet
påkallade i större utsträckning än vad för närvarande vore fallet ville utskottet
icke förneka.

De föreliggande motionerna avsåge att ur blindvårdssakkunnigas betänkande
utbryta förslaget om blindhetsersättning och göra detsamma till föremål
för särskild prövning. Utskottet ansåge emellertid en sådan anordning icke
lämplig. Det vore visserligen att beklaga, att yttranden ännu icke inkommit
från de myndigheter, som i alldeles särskild grad ägde sakkunskap rörande
lagstiftningen ifråga, men innan dessa yttranden inkommit, torde, ärendet
icke föreligga i det skick, att detsamma kunde från Kungl. Maj:ts sida
underställas riksdagen. Härtill komme jämväl, att frågan örn införande av
blindhetsersättning otvivelaktigt i vissa delar stöde i sammanlmng med
pensionsförsäkringslagens bestämmelser rörande invaliditetsersättning. Då
lagen örn allmän pensionsförsäkring för närvarande vore föremål för revision
genom en år 1928 tillsatt kommitté, torde det även av denna orsak icke
vara lämpligt att nu till fristående undersökning upptaga frågan om beredande
av inkomsttillägg åt blinda.

Med denna motivering hemställde utskottet, att motionerna icke matte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

1930 års riksdag•

Jämväl vid 1930 års riksdag väcktes två motioner i ämnet nämligen nr
197 i första kammaren av mig själv m. fl. och nr 257 i andra kammaren av

Kungl. Majus proposition nr 79.

herr Hedvall m. fl. I motionerna, som voro likalydande, hemställdes, att
riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit måtte till 1931 års riksdag framlägga förslag till lag örn blindhetsersättning.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 13) anförde andra lagutskottet
bland annat följande:

När utskottet år 1929 avstyrkte motioner, vari yrkande framfördes av
samma innehåll som det nu föreliggande, yttrade utskottet, att utskottet livligt
behjärtade de motiv, som läge till grund för framförande av de ifrågavarande
motionerna, varjämte utskottet framhöll, att åtgärder från det allmännas
sida för att lätta den tunga börda, som deras lyte pålade de blinda,
vore av behovet påkallade i större utsträckning än den, vari de för närvarande
vidtoges. Utskottet bibehölle alltjämt denna uppfattning.

Läget i ärendet hade numera i så måtto förändrats, att myndigheternas
yttranden över blindvårdssakkunnigas förslag snart torde föreligga hos
Kungl. Majit. Vid sådant förhållande syntes inom den närmaste tiden för
Kungl. Majit en av de anledningar komma att bortfalla, som hindrat att
frågan örn blindvårdens ordnande upptagits till behandling. Tydligt syntes
vara, att vid förberedande av den reform av blindvården, som förestode,
frågan örn lämpligheten av blindhetsersättning borde bliva föremål för särskild
uppmärksamhet.

Med hänsyn till ärendets vikt syntes det utskottet lämpligt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit framförde önskemålet, att frågan så snart ske
kunde måtte komma till avgörande.

Utskottet hemställde fördenskull, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville så snart ske kunde för riksdagen
framlägga förslag till blindvårdens ordnande på ett tillfredsställande sätt.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (skrivelse den 14 mars 1930
nr 70).

Hektor Eks förslag av år 1931.

Den 25 april 1930 uppdrog Kungl. Majit åt numera landshövdingen i Jämtlands
län Axel Gabriel Mortimer Munck af Rosenschiöld att såsom sakkunnig
inom ecklesiastikdepartementet biträda med verkställande av utredning
och framläggande av förslag rörande bland annat blindvårdens ordnande.
Sedan Munck af Rosenschiöld anhållit örn befrielse från uppdraget,
föreskrev Kungl. Majit den 22 juli 1931, att det Munck af Rosenschiöld
anförtrodda utredningsuppdraget skulle i angivna avseende upphöra
med nämnda dag samt uppdrog åt rektorn vid institutet och förskolan förblinda
å Tomteboda, Gustaf Emanuel Ek, att såsom sakkunnig inom ecklesiastikdepartementet
biträda med verkställande av utredning och framläggande
av förslag rörande blindvårdens ordnande.

Den 30 november 1931 avgav Ek utredning och förslag rörande blindvårdens
ordnande. I sin utredning upptog Ek till granskning samtliga i
blindvårdssakkunnigas betänkande avhandlade frågor rörande blindvårdens
ordnande. Förutom de till blindundervisningen hörande spörsmålen, vilka
sedermera vunnit sin lösning genom av Kungl. Majit utfärdade författningar
(se sv. förf.-s. 256/1932 och 347/1932), behandlade Ek de av blindvårds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

sakkunniga föreslagna åtgärderna till hjälp åt de blinda och uttalade därom,
att dessa åtminstone för närvarande borde begränsas till blindhetsersättning.
Ek framlade också förslag till lag örn sådan ersättning.

Eks förslag bygger i huvudsak på samma principer som blindvårdssakkunnigas
förslag. Behovsprincipen har sålunda kommit till tillämpning
jämväl i detta förslag. Ersättningen skulle utgå efter existensminimum,
vilket Ek beräknade något lägre än blindvårdssakkunniga, nämligen till
500, 600 och 700 kronor, beroende på dyrorten. Från detta existensminimum
skulle liksom enligt blindvårdssakkunnigas förslag avdrag ske för
hälften av den blindes egen inkomst. Det belopp, som sedan återstod, utgjorde
blindhetsersättningen. Blindhetsersättningen upphörde enligt Eks
förslag vid en inkomst av 820, 1,020 och 1,220 kronor i respektive dyrortsgrupper.
Förslaget upptog icke blindvårdssakkunnigas begränsning av
ersättningen till allenast personer, vilkas årsinkomst av arbete översteg 25 %
av existensminimum utan innehöll i stället föreskrifter örn att personer, som
vore intagna å vissa anstalter, m. fl. skulle vara undantagna från ersättning.
Vidare upptog förslaget den bestämmelsen, att en person, som blivit blind
efter 60 år, ej skulle vara berättigad till ersättning. Förslaget avvek jämväl
från blindvårdssakkunnigas därutinnan, att prövningen av den blindes rätt
till ersättning skulle ske av pensionsnämnd och pensionsstyrelsen, därvid
pensionsnämnd bland annat hade att bestämma storleken av den årsinkomst,
som skulle läggas till grund för beräkning av blindhetsersättningens belopp.
Slutligen föreslog Ek ifråga örn fördelningen av kostnaderna, att staten
skulle betala hälften samt landstingen och primärkommunerna vardera en
fjärdedel. Ek räknade med ett medelunderstöd för varje blind av 500 kronor
och uppskattade statens bruttokostnader med anledning av förslaget till
500,000 kronor årligen.

Börande det närmare innehållet av Eks förslag torde jag få hänvisa till
tidigare omnämnd bilaga sid. 58.

Jämväl mot Eks förslag framställdes åtskilliga erinringar i de över förslaget
avgivna yttrandena. Beträffande dessa torde jag här kunna inskränka
mig till att hänvisa till den sammanfattning, som återfinnes i bilagan
sid. 72.

Eks förslag har jämväl diskuterats vid ett möte i Stockholm den 3 juni
1932 av valda ombud för blinda i alla delar av landet, vilka framfört sina
synpunkter rörande förslaget i en resolution, som sedermera ingivits till
socialdepartementet.

I denna resolution, som angiver de blindas egen uppfattning i frågan,
anföres bland annat följande:

Bland de blinda och även bland deras seende förespråkare hade städse
ansetts, att en statlig blindhetsersättning, när den en gång bleve verklighet,
borde bliva en lyteskompensation. Detta innebure, att hänsyn måste tagas
till den blindes genom lytet nedsatta arbetskapacitet och till de merutgifter
han i följd av sitt lyte ständigt måste vidkännas. I likhet med blindvårdssakkunniga
hade emellertid rektor Ek i sitt förslag frångått denna enligt
de blindas mening fundamentala princip och i stället förordat ett under -

Kungl. Majus proposition nr 79.

stöd, sorn i själva verket endast skulle komma de allra sämst ställda blinda
till godo, enär understödet skulle utgå i »visst förhållande till den egna inkomsten.

De blinda skulle finna det rättvisare och förmånligare, örn lytesersättningen
bleve generell och tillerkändes varje blind, som i övrigt vore normalt
utrustad och som för sin existens vore hänvisad till eget förvärv.
Därigenom bleve nämligen ersättningen en direkt kompensation för just
den förlust i arbetskapacitet och dylikt, som alla blinda hade att räkna
med, huru driftiga de än vore. Utan tvivel premierade den av rektor Ek
hävdade principen icke allenast de mindre arbetsdugliga utan kanske i än
högre grad de liknöjda, mindre ansvarskännande elementen, medan de, som
genom att anstränga sig till det yttersta sökte täcka sina livsbehov med
egen arbetsförtjänst, ändock aldrig komme över svältgränsen och alltså i
fortsättningen som hittills måste anlita hjälp av på filantropisk väg anskaffade
medel eller begära fattigvårdsunderstöd. I enlighet med rektor
Eks förslag skulle en blind, som förtjänade respektive 820, 1,020 och 1,220
kronor, beroende på till vilken dyrortsgrupp han räknades, icke erhålla
någon statlig hjälp.

De arbetsområden, där de blinda hittills funnit en knapp bärgning, hade
numera till största delen industrialiserats. Härtill komme den förutnämnda
nedsättningen i arbetskapaciteten och att de blinda så gott som dagligen
nödgades anlita seendes hjälp för budskickning, ledsagning samt för andra
tjänster, vilket allt måste ersättas. På grund därav ansåge de blinda, att
de lagstiftande myndigheterna vid behandlingen av blindhetsersättningsfrågan
borde lägga större vikt vid att de blinda erhölle kompensation för
den inkomstminskning, som uppstode på grund av synens förlust, än vid
en utjämning i inkomstskillnaden mellan arbetande blinda.

De blindas främsta önskemål vore, att behovsprincipen frånträddes och
i stället en enhetlig och för alla landets arbetande blinda lika blindhetsersättning
komme till stånd. Med hänsyn till den på grund av rådande
ekonomiska konjunkturer hårt anlitade statskassan önskade de blinda föreslå
blindhetsersättningen till ett årligt belopp av minst 600 kronor.

Den blindes inkomst skulle, även med nämnda lytesersättning oavkortad,
dock icke nå upp till vad den seende arbetaren fordrade för sitt uppehälle.
De blinda ansåge sig därför böra framhålla, att örn blindhetsersättningen
skulle göras beroende av inkomstdeklaration, utsattes de blinda för en alltför
stark frestelse att lämna missvisande uppgifter. Man behövde endast
erinra örn de förhållanden, som rådde med avseende på folkpensionen, för
att få belägg på svårigheterna vid deklaration av„ inkomst, där maximistrecket
satts under gränsen för existensminimum. Aven vore den dyrbara
apparat, som måste igångsättas för att kontrollera de inkomna uppgifterna,
värd att påpekas.

Beträffande kostnadernas fördelning framhölls i resolutionen, att kommunerna
borde befrias från varje andel i utgifterna, då en belastning i
detta avseende av de enskilda kommunerna måste medföra en ojämnhet i
skattebördan till följd av den stora skillnaden i antalet blinda inom olika
kommuner.

1933 års förslag.

Med anledning av de anmärkningar, som framställts mot blindvårdssakkunnigas
och Eks förslag, särskilt från de blindas sida, har å socialdepartementets
lagbyrå upprättats ett nytt förslag. Detta förslag torde såsom
Bilaga A få fogas vid statsrådsprotokollet i förevarande ärende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förslaget avviker i åtskilliga hänseenden från de tidigare. Behovsprincipen
Ilar sålunda principiellt övergivits och åt blindhetsersättningen har i stället
givits karaktären av en lytesersättning. I samband härmed har ersättningsbeloppet
för varje blind satts till det medelvärde, som blindhetsersättningen
enligt de tidigare förslagen beräknats skola utgöra, eller till 500 kronor. På
detta sätt förorsakas ej några ökade kostnader för statsverket genom behovsprincipens
övergivande. Vidare har den grundläggande bestämmelsen angående
vem som skall vara berättigad till ersättning erhållit en mera koncis och
på samma gång snävare avfattning. Slutligen har staten föreslagits skola
helt övertaga kostnaderna för blindhetsersättningen. Med hänsyn till de
principer, som sålunda kommit till tillämpning, har förslaget, särskilt i vad
angår handläggningen av ärenden rörande blindhetsersättning, kunnat i åtskilliga
avseenden förenklas. Då förslaget ej förutsätter något bidrag till
blindhetsersättningen från landstingen och kommunerna, lia de erforderliga
bestämmelserna sammanfattats i en förordning att beslutas med riksdagen.

Över 1933 års förslag hava efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, som inhämtat
yttrande från medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn A.
Dalén, statskontoret, styrelserna för svenska landstingsförbundet, svenska
stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund, styrelserna för de
blindas förening och de blindas riksförbund, Stockholms blindförbund, de
blindas förening Hoppet i Göteborg, styrelsen för skånska blindförbundet,
Örebro läns blindförbund samt Dalarnas blindförening Frihet.

Medicinalstyrelsen har vid ärendets behandling ansett sig böra ingå i
prövning av allenast dess medicinska del.

Förslagets principer lia tillstyrkts av samtliga, som yttrat sig i ärendet,
utom riksförsäkringsanstalten, som avstyrkt förslaget. Riksförsäkringsanstalten
har emellertid ej varit enhällig i sitt utlåtande, utan en ledamot har
uttalat skiljaktig mening och tillstyrkt förslagets principer.

Av de i ärendet hörda blindorganisationerna har skånska blindförbundet
tillstyrkt förslaget beträffande såväl huvudprinciperna som detaljerna.
Jämväl samtliga övriga blindorganisationer ha tillstyrkt förslaget i
dess helhet, ehuru de ur de blindas synpunkt ansett det önskvärt, att vissa
med hänsyn till det statsfinansiella läget i förslaget gjorda begränsningar i
rätten till ersättning, för vilka jag i det följande skall närmare redogöra,
ävensom minskningen av ersättningens belopp, ej skulle hava behövt vidtagas.

Föreliggande förslag till förordning om blindlietsersättning.

Förslapets huvudprinciper.

Med ledning av de inkomna yttrandena har 1933 års förslag blivit föremål
för övervägande inom socialdepartementet och har på enskilda punkter
undergått överarbetning. Jag torde nu få redogöra härför och får då i första

Kanyl. Majus proposition nr 79.

halld närmare ingå på de principer, varpå 1933 års förslag bygger, ävensom
vilken ställning till dessa principer, som kommit till uttryck i yttrandena.
Jag börjar härvid med blindhetsersättningens karaktär av lytesersättning
för att därefter övergå till frågan örn vem som skall anses
som blind och berättigad till ersättning, i samband varmed jag vill ingå på
spörsmålet om vissa andra lytesgruppers likställighet med de blinda. Därefter
har jag för avsikt att behandla frågan örn statens övertagande av kostnaderna
för blindhetsersättningen. Slutligen torde det vara lämpligt, att jag i förevarande
sammanhang berör blindhetsersättningens ställning till den allmänna
pensionsförsäkringen och vissa andra former av social försäkring m. m. samt i
vad mån revisionen av lagen örn allmän pensionsförsäkring kan inverka på en
lösning redan nu av frågan örn ersättning åt de blinda. Sedan jag redogjort
för vad i nämnda hänseenden i ärendet förekommit, vill jag i ett sammanhang
angiva min ställning till de sålunda berörda frågorna.

Blindhetsersättningen som en lytes ersättning.

Såsom nämnts har 1933 års förslag övergivit behovsprincipen och konstruerat
blindhetsersättningen som en lytesersättning.

I yttrandena har förslagets ståndpunkt tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av samtliga hörda utom riksförsäkringsanstalten. Förutom blindorganisationerna
hava särskilt svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas
förbund uttalat sin tillfredsställelse över förslaget i denna del,
varigenom förfarandet vid prövningen av rätt till ersättning väsentligen förenklats.

lii ksför sälen rajs ane tälten har, till utveckling av sin mening i förevarande
hänseende, anfört i huvudsak följande.

De principer, på vilka förslaget vilade, strede i väsentliga delar icke blott
mot blindvårdssakkunnigas förslag utan även mot de grundsatser, som kommit
till uttryck i den allmänna pensionsförsäkringen och i övrigt inom den
sociala försäkringen. Blindvårdssakkunnigas förslag avsåg nämligen, att
blindhetsersättningen skulle utgå såsom ett inkomsttillskott åt arbetande
blinda. I den allmänna pensionsförsäkringen vore det ej den kroniska sjukdomen
eller lytet i och för sig, som medförde rätt till pension, utan den
därav föranledda nedsättningen av arbetsförmågan, d. v. s. den ekonomiska
invaliditeten. Motsvarande gällde beträffande sjukdom inom sjukförsäkringen
och beträffande såväl sjukdom som invaliditet inom olycksfallsförsäkringen
ävensom enligt militärersättningsförordningen. Pensionsförsäkringen avsåge
därjämte beredande av yrkesutbildning för möjliggörande för invaliden att
genom ett för honom lämpat arbete bidraga till sin utkomst. I den del pensionen
utginge av allmänna medel, berodde den av den försäkrades inkomst.
Enligt det nu föreliggande förslaget anknötes åter rätten till blindhetsersättning
direkt till själva lytet, icke till den därav föranledda ekonomiska invaliditeten.
Hur växlande denna sistnämnda i verkligheten vore beträffande
eje blinda, framginge exempelvis av den i blindvårdssakkunnigas betänkande
lämnade upplysningen, att av 207 blinda, som kunnat identifieras såsom
från blindinstitut eller blindskola efter fullständig kurs utskrivna, vid senare
verkställd undersökning 51 befunnits helt och lil delvis självförsörjande,

Kungl. Majus proposition nr 79.

varemot 45 ej alls bidragit till sitt uppehälle. Även om numera möjligheterna
försämrats för blinda och andra invalider att göra sig gällande på
arbetsmarknaden, kunde dock nämnda siffror icke frånkännas viss betydelse.

Då lytesersättningen ej skulle graderas med hänsyn till den blindes inkomst,
måste tillämpningen av förordningen ej sällan verka obilligt. Iliksförsäkringsanstalten
ansåge det därför önskvärt, att blindhetsersättningen
efter vissa grunder minskades med hänsyn till understödstagarens egen årsinkomst,
såsom även föreslagits av blindvårdssakkunniga.

En ledamot i riksförsäkringsanstalten har varit av skiljaktig mening och
förordat förslaget jämväl i denna del men därvid — under framhållande att
vid tillämpningen det fixa ersättningsbeloppet av 500 kronor med all sannolikhet
skulle komma att visa sig utgöra ett hinder för hänsynstagande till
den materiella rätten — uttalat det önskemålet, att ersättningen skulle utgå
med ett belopp av 500 kronor för år räknat eller det lägre belopp, som med
hänsynstagande till omständigheterna i det särskilda fallet kunde anses skäligt.
Vidtoges denna ändring, torde det enligt reservantens mening bliva nödvändigt
att införa vissa bestämmelser örn jämkning i tillerkänd blindhetsersättning.

Begreppet blindhet och de blindas
särställning i förhållande till
andra invalider.

Såsom jag förut omnämnt skulle enligt de tidigare förslagen envar svensk
man eller kvinna, som lede av så stor nedsättning i synförmågan, att avsevärd
svårighet vid utförandet av för ifrågavarande person lämpligt arbete
därav uppstode, där ej i lagen annorlunda stadgades, vara berättigad att
erhålla blindhetsersättning.

I sitt yttrande över Eks förslag har pensionsstyrelsen, som enligt förslaget
hade att pröva frågor örn blindhetsersättning, anmärkt, att bestämmelsen
ifråga måste anses synnerligen väg och väl vid samt att man i stället borde
såvitt möjligt fixera begreppet blind efter mera objektiva grunder, t. ex.
genom att uppställa som villkor, att vederbörande ej kunde räkna fingrar
på visst kortare avstånd eller ens med glasögon läsa vanlig skrift. Enligt
styrelsens mening vore uppenbart, att dessa såsom exempel anförda definitioner
skulle lämna mindre spelrum för det subjektiva omdömet än den av
blindvårdssakkunniga och Ek föreslagna och därför vore alt föredraga framför
dessa. Vidare har styrelsen framhållit, att bestämmelsen omöjliggjorde
hållbara kostnadsberäkningar.

Med anledning av vad sålunda anförts har i 1933 års förslag verkställts
en undersökning av olika möjligheter för bestämning av begreppet blindhet
(se sid. 47). Av utredningen framgår, att de blindhetsdefinitioner, som
kommit till användning i vissa främmande länder, äro antingen — ehuru
mera sällan — av ekonomisk innebörd, d. v. s. av samma art som den i
blindvårdssakkunnigas och Eks förslag tillämpade, eller ock anknyta de till
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 79. ''■‘öos S3 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

mer eller mindre noggrant angivna medicinska bestämningsgrunder. En
inom vår världsdel ofta använd definition av sistnämnda innebörd är frånvaron
av ledsjn (gångsyn). I 1933 års förslag har, förutom avsaknad av synförmåga,
nämnda bestämning kommit till användning, när det gällt att angiva
vem som skall vara berättigad till ersättning. Utredningen giver vid
handen, att ledsyn saknas, örn synnedsättningen är så betydande, att den
omöjliggör tillrättafinnande utan hjälp på gata eller främmande plats, och
att detta i allmänhet anses vara fallet örn synskärpan understiger 2/00. Av
utredningen framgår vidare, att en nedsättning i synförmågan kan bero ej
blott på minskad synskärpa utan även på andra omständigheter, framför allt
på defekter i synfältet. Någon särskild bestämmelse med anledning härav
har emellertid ej ansetts behöva inflyta i 1933 års författningsförslag, enär
dylika defekter, som vore av beskaffenhet att böra berättiga till blindhetsersättning,
kunde hänföras under avsaknad av ledsyn.

I 1933 års förslag har i detta sammanhang ställning tagits dels till spörsmålet,
huruvida med en bestämning av begreppet blindhet, som den här förut
angivna, komme att uteslutas personer, som skäligen borde falla under en
författning örn blindhetsersättning, dels octo till den i viss mån därmed sammanhängande
frågan, örn det vore försvarligt att giva de blinda en särställning
bland övriga jämförbara invalidgrupper. Angående vad motiveringen
till förslaget i dessa avseenden innehåller, torde jag få hänvisa till sid. 51.

Den i 1933 års förslag gjorda bestämningen av begreppet blindhet har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av de i ärendet hörda myndigheterna utom
riksförsäkringsanstalten. Pensionsstyreisen har i sitt yttrande framhållit, att
därigenom begreppet blind kommit att vila på en sådan objektiv grund, som
styrelsen tidigare förordat.

Riksförsäkringsanstalten har till utveckling av sin mening anfört i huvudsak
följande.

Medan inom den allmänna pensionsförsäkringen såsom invalid ansåges
icke blott den som vore fullständigt arbetsoförmögen titan även den som
endast vore i stånd att genom arbete förtjäna V3 eller mindre av vad kroppsligen
och andligen friska personer i samma yrke och med liknande utbildning
å samma ort brukade förtjäna, skulle enligt förslaget rätten till blindhetsersättning
tillkomma endast den som saknade ledsyn. Däremot lämnade
förslaget icke något utrymme för ersättning till den som hade ledsyn, men
vars synförmåga dock vore i så hög grad nedsatt, att han icke alls eller
endast i mycket begränsad mån kunde utföra arbete. Örn en persons synförmåga
vore i hög grad försvagad, t. ex. till 3/eo, erhölle han icke någon
blindhetsersättning enligt föreliggande förslag. Han finge ej heller någon
tilläggspension från den allmänna pensionsförsäkringen, försåvitt hans inkomst
uppginge till eller överstege 425 kronor örn året. Inom den sociala
olycksfallsförsäkringen gällde, att ersättningen fastställdes efter graden av
invaliditet. Den som hade nedsatt synförmåga tillerkändes livränta efter
graden av synförmågan. Såväl pensions- som olycksfallsförsäkringen intoge
alltså i nämnda avseenden en mer tänjbar ståndpunkt än nu föreliggande
förslag.

En ledamot i riksförsäkringsanstalten har uttalat skiljaktig mening och
tillstyrkt förslaget i denna del.

Kungl. Majds proposition nr 79. 19

Kommunalförbunden ha ej haft något att erinra mot förslaget i nu förevarande
hänseende.

Av blindorganisationerna har sJcånslca blindförbundet tillstyrkt förslaget
härutinnan utan förbehåll.

Jämväl övriga blindorganisationer ha tillstyrkt förslaget men ha samtidigt
framställt vissa erinringar.

Stochholms blindförbund har sålunda framhållit, att mot den i 1933 års förslag
tillämpade principen att som villkor för blindhetsersättning stadga saknad
av ledsyn kunde några betydelsefulla invändningar icke anföras. Frånvaro av
ledsyn måste emellertid anses inträda redan vid en synskärpa, som vore nedsatt
till ®/eo eHer Vio av Jen normala och icke, såsom i förslaget antoges,
först vid en nedsättning av synförmågan till i-*/60. Det vore i varje fall att
hoppas, att de myndigheter, som komme att handhava bedömandet härvidlag,
toge vederbörlig hänsyn till det förhållandet, att ett stort antal av dem
som befunne sig på gränsen mellan ledsyn och icke ledsyn måst utbildas
vid blindskola och i förvärvshänseende vore nära nog jämställda med övriga
blinda.

Enahanda synpunkter hava framförts av de blindas förening.

Även de blindas riksförbund har anmärkt på att begreppet ledsvn vore
väl snävt begränsat och framhållit, att den vore att anse som blind, vilken
åtnjutit undervisning i de av staten upprättade blindskolorna, även örn
hans synförmåga överstege 2/60.

De blindas förening Hoppet i Göteborg har påpekat, att enligt populär
uppfattning vore den att anse som blind, vilken icke kunde tillgodogöra
sig undervisningen i vanliga, för seende avsedda undervisningsanstalter, även
örn vederbörande skulle vara i besittning av en mer eller mindre fullständig
förmåga att »leda» sig fram.

Jämväl Orebro läns blindförbund och Dalarnas blindförening Frihet hava
funnit bestämmelsen väl snäv. Sistnämnda förening har framhållit, att man
borde kunna enas örn att ersättningsberättigad vore den, vars synförmåga
vore så nedsatt, att han på grund därav icke kunde erhålla arbete i
öppna arbetsmarknaden. Direktiv i denna riktning för en rätt tolkning av
förordningen borde utfärdas i samband med denna.

Beträffande frågan örn övriga med de blinda jämförbara invalidgruppers
ställning i understödshänseende har pensionsstyrelsen framhållit att, ehuru de
av styrelsen i tidigare utlåtanden framförda synpunkterna, huruvida det icke
vore mest rationellt att söka i ett sammanhang ordna understödsfrågan för
alla i kroppsligt eller andligt hänseende särskilt vanlottade, hjälpbehövande
invalider, principiellt sett ej blivit beaktade i det nu framlagda förslaget,
hade dock styrelsen funnit detsamma innebära en avsevärd eftergift åt nämnda
synpunkter, så till vida att blindhetsersättningen begränsats till personer,
som saknade ledsyn och sålunda besvärades av ett så svårt lyte att de
inom sin egen invaliditetsgrupp intoge en särställning.

Statskontoret har i sitt yttrande vidhållit sitt tidigare uttalande örn lump -

Kungl. Majus proposition nr 79.

ligheten att i ett sammanhang ordna understödsfrågan för särskilt vanlottade,
hjälpbehövande invalider.

Biksforsäkringsanstalten har framhållit, att genom förslaget infördes en helt
ny form av social hjälpverksamhet med bortseende från det i senare tid
allt starkare resta kravet, att den sociala hjälpverksamheten och dess olika
grenar borde ordnas enligt så långt möjligt enhetliga former och de olika
slagen av dylik verksamhet samorganiseras med varandra. För införande
vid sidan av andra former av social omvårdnad av en sådan ny form måste
enligt anstaltens förmenande en dylik särställning för de blinda och ensamt
för dem vara fullt tillfredsställande motiverad. På vissa i yttrandet närmare
angivna skäl har anstalten icke ansett detta vara fallet.

En ledamot i riksförsäkringsanstalten har funnit det försvarligt att, såsom
i motiveringen till 1933 års förslag anfördes, ställa personer med så tungt
lyte som avsaknad av ledsyn i en särklass.

Stadsförbundet och landstingsförbundet ha biträtt kraven på enhetlighet i
den sociala hjälpverksamheten men ansett, att ett uppskov med hjälpåtgärder
till fromma för de blinda likväl icke vore försvarligt.

Blindhetsersättning ens belopp.

I 1933 års förslag har såsom förut omnämnts blindhetsersättningens belopp
satts till 500 kronor utgörande det medelvärde, vartill ersättningen
enligt de tidigare förslagen beräknats. Beträffande motiveringen till förslaget
i denna del ber jag att få hänvisa till sid. 45.

Av blindorganisationerna har skånska blindförbundet tillstyrkt förslaget i
denna del utan förbehåll. Övriga blindorganisationer lia jämväl tillstyrkt
förslaget men ha beklagat, att ersättningen måst sättas så lågt som till 500
kronor, vilket belopp på de flesta orter understege existensminimum.

Med anledning av vissa uttalanden härom i motiveringen till 1933 års
förslag ha pensionsstyrelsen, socialstyrelsen och svenska stadsförbundet framhållit,
att kommunala pensionstillskott icke torde för de blindas del kunna påräknas
i någon nämnvärd utsträckning. Socialstyrelsen har sålunda uppgivit, att
kommunala pensionstillskott under år 1930 visserligen tilldelats ett så stort
antal personer som 1,582 personer på landsbygden och 11,250 i städerna
eller tillhopa 12,832 personer men att därav ej mindre än 10,314 komme på
de båda städerna Stockholm och Göteborg; överhuvud hade man endast i en
tredjedel av städerna samt i lil av de 2,412 fattigvårdssamhällena på landsbygden
begagnat sig av ifrågavarande möjlighet att meddela understöd utan
fattigvårds karaktär.

Statens övertagande av kostnaderna

för blindhetsersättningen.

Beträffande detta spörsmål anföres i 1933 års förslag huvudsakligen följande.

Ett av skälen att lägga en viss del av kostnaden på primärkommunerna
hade i de tidigare förslagen varit, att, örn kommunerna finge bidraga med
en del därav, förelåge större skäl för antagandet, att en riktig uppskattning
av den blindes inkomster komme till stånd, varigenom utgifterna för blind -

Kungl. Majus proposition nr 79.

vården skulle bli de minsta möjliga. Då beliovsprincipen praktiskt taget
övergivits, förelåge ej längre detta skäl för bibehållande av kommunernas
ansvar.

Ur skatteutjämningssynpunkt — i vissa kommuner torde förekomma särskilt
blindrika släkter — vore det naturligtvis en fördel, örn kostnaden för
blindhetsersättningen kunde läggas på större enheter än primärkommunerna.
I sitt utlåtande över rektor Eks förslag, som ju byggde på att staten skulle
övertaga hälften av kostnaden samt landstingen och kommunerna dela den
återstående hälften, hade statskontoret emellertid avstyrkt, _ att någon del av
kostnaden lades å landstingen, enär utgifter av detta slag icke torde kunna
hänföras till dem, som principiellt sett borde åvila landstingen. Av skatteutjämningsberedningens
principbetänkande (statens offentliga utredningar
1933: 4 sid. 227) framginge, att beredningen tänkt sig, att kostnaden för blindundervisningen
och blindvården helt skulle övertagas av staten. Ur nu angivna
synpunkter hade det synts lämpligast, att kostnaden för blindhetsersättningen
helt övertoges av staten.

I samtliga yttranden har förslaget i denna del tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.

Statskontoret — som ansett det med hänsyn till statsfinansernas läge vara
förenat med allvarliga svårigheter att för ett nytt ändamål belasta riksstaten
med ett så avsevärt belopp som förslaget skulle föranleda — har emellertid
funnit de fördelar, som skulle vinnas genom statens övertagande av kostnaderna
för blindhetsersättningen, vara så betydande, att intet syntes vara
i och för sig att erinra mot den merkostnad, som därigenom skulle komma
att åvila statsverket.

Blindhetsersättningens ställning till

elen allmänna pensionsförsäkringen
m. m.

I motiveringen till 1933 års förslag har beträffande blindhetsersättningens
ställning till den allmänna pensionsförsäkringen framhållits, att det torde
vara klart, att ersättningen, då annat icke föreslagits, skulle räknas som
inkomst enligt 6 § lagen örn allmän pensionsförsäkring. Eftersom pensionstillägg
i allmänhet ej utginge, örn årsinkomsten utgjorde för man 425
kronor och för kvinna 400 kronor, skulle således pensionstillägg i regel ej
kunna tillerkännas en person, som åtnjöte blindhetsersättning. Om en
person, som åtnjöte pensionstillägg, erhölle blindhetsersättning, skulle pensionstillägget
i allmänhet komma att indragas. Eftersom både pensionstillägg
och blindhetsersättning fastställdes av pensionsstyrelsen, syntes några
komplikationer mellan lagen örn allmän pensionsförsäkring och en blivande
författning om blindhetsersättning icke behöva förekomma.

I detta sammanhang har i motiveringen till förslaget påpekats, att blindhet
jämväl kunde uppkomma såsom en följd av olycksfall i arbete, i vilket fall
vederbörande vore berättigad till ersättning enligt 1916 års lag örn försäkring
för olycksfall i arbete. Givet vore, att vid blindhet orsakad av olycksfall i
arbete ersättning främst skulle utgå enligt nämnda lag. Några bestämmelser
härom syntes ej vara erforderliga.

Departementschefen.

Kungl. Majus proposition nr 79.

Beträffande frågan om blindhetsersättning skulle kunna tillerkännas exempelvis
en person, som åtnjuter en livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen
eller enligt förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, innehåller förslaget inga
särskilda bestämmelser utan betraktar en dylik livränta på samma sätt som
en blinds övriga inkomster, en fråga vartill jag återkommer vid behandlingen
av förslagets särskilda bestämmelser.

Förslagets nämnda ståndpunkt har icke föranlett annan erinran i yttrandena
än att en ledamot i riksförsäkringsanstalten, för möjliggörande av
ersättning jämväl enligt pensionsförsäkringslagen för de ekonomiskt sämst
ställda av de blinda, föreslagit, att blindhetsersättningen allenast till halva
beloppet borde räknas till de i 5 § lagen den 8 juni 1915 örn övergångsbestämmelser
i anledning av pensionsförsäkringslagen angivna inkomster,
till vilka hänsyn icke skulle tagas vid bestämmande av årsinkomst enligt
sistnämnda lag.

Förslagets samband med revisionen
av den allmänna pensionsförsäkringen.

1933 års förslag utgår från att blindhetsersättning kan genomföras fristående
från revisionen av den allmänna pensionsförsäkringen.

I de över 1933 års förslag avgivna yttrandena har endast riJcsförsäkringsanstalten
hävdat en annan uppfattning än den i förslaget anförda. Anstalten
har i detta hänseende framhållit, att då nämnda revision ej kunde bliva utan
inverkan på de blindas ställning, hade anstalten funnit starka skäl tala för
att pensionsförsäkringskommitténs förslag avvaktades, innan frågan örn blindhetsersättningen
fördes vidare.

En ledamot i riksförsäkringsanstalten har uttalat skiljaktig mening och
ansett, att de blinda gentemot statsmakterna kunde hava ett berättigat anspråk
på att deras alldeles särskilt behjärtansvärda fråga, för vars lösning
redan 1920 en kommitté tillsatts, icke längre uppskötes på obestämd tid.

Svenska landstingsförbundet har funnit hinder icke föreligga att redan nu
genomföra förslaget örn blindhetsersättning. Efter pensionsförsäkringsreformens
genomförande kunde bestämmelserna underkastas jämkning, i fall
så skulle visa sig erforderligt.

Såsom framgår av vad jag i det föregående anfört har 1933 års förslag
vunnit anslutning icke blott bland i det närmaste alla de statsmyndigheter
och enskilda sammanslutningar, som yttrat sig i ärendet, utan
även av samtliga i ärendet hörda blindorganisationer. Den enda myndighet,
som avstyrkt förslaget, är riksförsäkringsanstalten. Anstalten har emellertid
ej varit enhällig i sitt utlåtande, utan har en ledamot uttalat skiljaktig mening
och tillstyrkt de principer, på vilka förslaget bygger. Även jag vill
giva förslaget min anslutning och anser sålunda, att bestämmelser nu böra
införas, varigenom de blinda tillförsäkras rätt till blindhetsersättning. Till

Kungl. Majda proposition nr 79.

denna min ståndpunkt har i särskild grad medverkat en önskan att söka
infria de förhoppningar, de blinda med fog kunna ställa på lösningen av
denna fråga sedan nu ett snart 15-årigt utredningsarbete pågått.

Yad angår förslagets huvudprinciper får jag först upptaga till behandling
den grundläggande frågan, örn blindhetsersättningen bör hava karaktär av
en lytesersättning i enlighet med förslaget eller örn ersättningen bör såsom
riksförsäkringsanstalten yrkat, i överensstämmelse med de grundsatser
som kommit till uttryck i den allmänna pensionsförsäkringen och i övrigt inom
den sociala försäkringen, bestämmas — icke efter lytet utan — efter den
av lytet föranledda nedsättningen i arbetsförmågan. Som allmänt bekant äro
de blinda i huvudsak hänvisade till två yrken, vilka numera äro stadda i
utdöende, nämligen korgmakeri och borstbinderi. Möjligheten för en blind
att, även med den största skicklighet och flit, livnära sig av dessa yrken
torde praktiskt taget vara utesluten. Riksförsäkringsanstalten har visserligen
åberopat en del uppgifter ur blindvårdssakkunnigas betänkande, som kunna
sägas tyda på motsatsen. Dessa uppgifter äro emellertid så gamla att de
därigenom förlorat åtskilligt i värde — anstalten framhåller själv, att numera
möjligheterna för de blinda att göra sig gällande på arbetsmarknaden
försämrats. Härtill kommer, att uppgifterna avse personer, som utgått från
blindinstitut eller blindskola, vilka ofta nog få antagas hava sådan synförmåga
att de icke äro blinda i förslagets mening. Lagen den 29 maj 1896
(nr 34) om blindundervisningen har nämligen avseende å personer, vilkas synförmåga
allenast är så försvagad, att de icke med någon egentlig fördel kunna
deltaga i vanlig skolundervisning.

För att erhålla en uppfattning örn de blindas och svagsyntas arbetsinkomster,
har jag låtit införskaffa vissa upplysningar från de i Stockholm
och Göteborg av blindföreningar drivna verkstäderna för blinda. Av uppgifterna
från de blindas förening i Stockholm, vilka uppgifter avse år 1932,
framgår, att vid föreningens bor stbinder werkstad utgjorde medelinkomsten
något över 1,900 kronor. Högsta inkomsten belöpte sig till något över 2,500
kronor och lägsta inkomsten till något över 1,300 kronor. Orsaken till att så
pass goda inkomster uppnås är emellertid den tillämpade särskilda ackordsprislistan,
vilken i jämförelse med fackföreningens prislista för Stockholm,
som är den högsta i landet, utvisar en förhöjning växlande mellan 90 och
140 %. Vidare beredas åt arbetarna extra handräckning och annan hjälp i
arbetet, som erfordras på grund av att de äro blinda eller svagsynta. Vid
korgmakerwerkstaden utgjorde medelinkomsten omkring 1,580 kronor samt
högsta inkomsten något över 2,300 kronor och lägsta inkomsten omkring 1,000
kronor. Även vid korgmakeri utfördes arbetet i regel mot ackord, och ägde
överbetalning rum i ungefär samma utsträckning som vid borstbinderiet.
Överbetalningen ifråga jämte kostnaderna för extra handräckning m m. utgör
förklaringen till de å verkstäderna årligen uppkommande förlusterna. I
detta sammanhang må omnämnas att, utöver avlöningsförmånerna, utbetalades
till samtliga arbetare vid verkstäderna understöd samt till vissa av dem
hyresbidrag. Förutom de nämnda verkstäderna driver de blindas förening

Kungl. Majus proposition nr 79.

ett hantverkshem i Stockholm för blinda kvinnor, där arbetsinkomsten uppgår
till högst 1,260 kronor per år.

Från de blindas förening Hoppet i Göteborg har upplysts, att vid blindverkstäderna
i Göteborg tillämpas ett ackord, som med 100 % överstiger
ackordet för seende arbetare. Förtjänsten beräknades vid full arbetstid utgöra
för män 100 ä 125 kronor i månaden samt för kvinnor ett något lägre
belopp. Ofta uppginge emellertid förtjänsten endast till 60 ä 70 kronor per
månad, beroende på att vederbörande ej arbetade full tid.

De nu angivna siffrorna torde bekräfta mitt påstående örn omöjligheten
för de blinda att — utan mellankomst av blindfilantropin — försörja sig av
de yrken, vartill de huvudsakligen äro hänvisade. Härutöver bör beaktas att
för dem som ej arbeta å verkstäder för blinda och äro hänvisade att själva
sörja för avsättningen av sina alster tillkomma svårigheter att få de förfärdigade
produkterna försålda, vilket torde högst väsentligt minska förtjänstmöjligheterna.

Av det anförda lärer framgå, att den omständigheten, att åt blindhetsersättningen
givits karaktären av en lytesersättning, praktiskt sett, icke utgör
något avsteg från den i svensk socialförsäkring tillämpade principen,
att ersättningen bestämmes efter den av lytet föranledda nedsättningen i
arbetsförmågan. För de personer, som omfattas av det föreliggande förslaget,
d. v. s. de som sakna ledsyn, kan nämnda nedsättning i allmänhet
sägas vara så stor, att den i och för sig torde böra berättiga till en ersättning
av åtminstone 500 kronor örn året. Att blindhetsersättningens konstruktion
som en lytesersättning i varje fall icke kan utgöra någon mera betydande avvikelse
från olycksfallsförsäkringslagens principer, styrkes enligt min mening
ytterligare av den omständigheten, att enligt riksförsäkringsanstaltens
egen praxis hel livränta gives i fall, då synskärpan ej överstiger 2/60 (se
sid. 50).

Eiksförsäkringsanstalten har vidare framhållit, att i den del pension enligt
lagen örn allmän pensionsförsäkring utginge av allmänna medel berodde
densamma av den försäkrades inkomst. Att inom pensionsförsäkringen
med dess redan år 1930 till cirka 80,000 personer beräknade invalider,
vilkas invaliditetsgrad och givetvis även förtjänstmöjligheter äro mycket skiftande,
lytesprincipen icke tillämpas, synes mig ej böra hindra, att nämnda
princip kommer till användning beträffande den i invaliditetshänseende relativt
homogena grupp av blinda, som omfattas av det föreliggande förslaget.
Enligt min mening utgör det svåra lyte, varmed dessa äro betungade,
giltigt skäl att å dem tillämpa särskilda regler.

Med stöd av den utredning, som i 1933 års förslag åvägabragts rörande
bestämningen av begrepp et blindhet, ansluter jag mig till förslagets ståndpunkt
att såsom blind anse den som saknar synförmåga eller vars synförmåga
är så nedsatt, att han saknar ledsyn. I anledning av vad flertalet
blindorganisationer anfört därom, att ledsyn skulle saknas icke såsom i
motiveringen till förslaget angives först vid en nedsättning av synskärpan
till under 2/60 utan redan vid 6/6o och därunder, vill jag framhålla, att vid

Kungl. Majlis proposition nr 79.

författningens tillämpning huvudvikten givetvis bör läggas på bestämmelsen
i själva författningstexten d. v. s. på den omständigheten, huruvida
ledsyn saknas eller ej, alltså huruvida synnedsättningen kan anses vara så
betydande, att den omöjliggör tillrättafinnande utan hjälp på gata eller främmande
plats. Skulle detta förhållande vara för handen i ett fall, då synförmågan
uppgår till eller överstiger 2/60, bör vederbörande vara berättigad till
ersättning. Vidare torde det kunna förväntas, att i tveksamma fall en person
hellre hänföres under förordningen än uteslutes därifrån. En ej alltför snäv
tillämpning av stadgandet synes sålunda böra förutsättas.

Vad beträffar invändningen, att man i ett sammanhang borde ordna
understödsfrågan för samtliga i kroppsligt eller andligt hänseende
särskilt vanlottade invalider, vill jag framhålla, att, även örn det skulle
finnas andra arbetsföra invalider, vilka i samma grad som de blinda kunna
anses berättigade till ersättning — någon utredning härom finnes emellertid
ej verkställd — torde nämnda omständighet icke utgöra tillräckligt skäl, varför
de blinda skola ytterligare vänta på att få sin ersättningsfråga löst.

I fråga om storleken av blindhetsersättningen bör framhållas att
ersättningen icke torde bereda den blinde möjlighet att i alla delar av landet
uppnå samma inkomst som flertalet seende arbetare. Då det emellertid är
ett önskemål, att de arbetande blinda örn möjligt uppnå samma sammanlagda
inkomster som det stora flertalet seende arbetare, är det att hoppas,
att i samhällen med högre levnadskostnader vederbörande kommuner genom
kommunala tillägg till blindhetsersättningen fylla ut densamma.

Vad härefter angår statens övertagande av kostnaderna för blindhetsersättningen
har förslaget praktiskt taget ej mött erinran i yttrandena.
Även jag ansluter mig till förslagets ståndpunkt i denna del. Detsamma
gäller i fråga örn blindhetsersättningens ställning till den allmänna
pensionsförsäkringen och vissa andra former av social försäkring
m. m.

Beträffande förslagets samband med revisionen av den allmänna
pensionsförsäkringen är det endast riksförsäkringsanstaltens majoritet,
som ansett denna omständighet böra föranleda uppskov med förslagets realiserande.
I enlighet med den ståndpunkt, som i allmänhet vunnit gillande i
yttrandena, är jag av den meningen, att förslagets genomförande icke bör
anstå tills de svårlösta och vittutseende problem, som revisionen av pensionsförsäkringen
kan komma att innebära, vunnit sin lösning. I anslutning till vad
svenska landstingsförbundet anfört vill jag därjämte framhålla, att det icke
torde vara förenat med några svårigheter att, efter pensionsförsäkringsreformens
genomförande, underkasta bestämmelserna örn blindhetsersättningen
jämkning, ifall så skulle visa sig erforderligt.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade framställningen hablindvårdssakkunniga,
utöver blindhetsersättningen, föreslagit åtskilliga andra åtgärder
till de blindas välfärd. Av dessa ha vissa spörsmål rörande undervisningen
sedermera vunnit sin lösning. I sin år 1951 verkställda utredning

Departements chefen.

26 Kungl. Majlis proposition nr 79.

har Ek ansett, att de övriga av blindvårdssakkunniga föreslagna åtgärderna,
åtminstone för det närvarande, borde begränsas till blindhetsersättningen.
Jag ansluter mig till denna uppfattning.

Förslagets särskilda bestämmelser.

1 §•

I motiveringen till 1933 års förslag har ifrågasatts, huruvida icke i förevarande
paragraf, som innehåller definition å begreppet blindhet — avsaknad
av synförmåga eller sådan nedsättning därav, att ledsyn saknas — borde
införas en bestämmelse örn att eventuella ljusbrytningsfel skulle rättas, innan
spörsmålet örn ledsyn saknades eller ej bedömdes. Då ljusbrytningsfel vid
en så pass låg synskärpa som den i förslaget såsom kriterium på ledsyn
angivna, d. v. s. understigande 2/60, torde vara av mycket ringa betydelse,
hade så ej synts böra ske.

I det av medicinalstyrelsen åberopade utlåtandet av ledamoten i styrelsens
vetenskapliga råd, professorn A. Dalén, har framhållits, att nämnda uttalande
i motiveringen till 1933 års förslag visserligen i stort sett vore riktigt men
att undantag funnes. Det viktigaste vore förhållandet vid afaki (frånvaro
av linsen t. ex. efter en starroperation). Synskärpan i ett afakiskt öga uppginge
i regel utan glas endast till fingerräkning på 1 ä 2 meter, under det
att synskärpan med starrglas kunde vara normal eller i det närmaste normal.
Något liknande vore förhållandet vid mycket höggradig närsynthet. Även
här kunde synskärpan utan korrektion vara nedsatt till fingerräkning på ett
par meter, under det att synskärpan med korrektion kunde vara relativt god.

På grund av vad sålunda anförts vill jag förorda, att ett tillägg göres till
1 § av det innehåll, som i 1933 års förslag ifrågasatts.

2 §•

1933 års förslag angiver i förevarande paragraf, punkterna a)—m), vilka
som äro undantagna från rätt till blindhetsersättning. Jag skall i det följande
genomgå dem av nämnda bestämmelser, som föranlett uttalanden i
yttrandena. Utöver de ändringar, som blivit en följd härav, har viss jämkning
vidtagits i punkten f) av förslaget.

Punkten a).

Beträffande stadgandet i punkten a) att från ersättning äro undantagna utländsk
medborgare samt svensk medborgare, som icke är i riket mantalsskriven,
har socialstyrelsen framhållit, att, då det ej vore uteslutet, att överenskommelse
kunde komma till stånd med främmande makt angående rätt för respektive
lands medborgare, bosatta inom det andra landets område, att tillgodonjuta
lika behandling med sistnämnda lands egna medborgare i fråga örn statlig
hjälp åt blinda, det kunde befinnas lämpligt, att möjligheten av sådana
reciproka överenskommelser förutsåges i lagtexten.

Pensionsstyrelsen har, till förebyggande av den missuppfattningen, att obehörig
mantalsskrivning skulle kunna inverka på frågan örn rätt till blind -

Kungl. Majus proposition nr 79. 27

hetsersättning, föreslagit, att mellan orden »är» och »i riket» skulle inskjutas
orden »eller bör vara».

I anslutning till vad pensionsstyrelsen föreslagit tillstyrker jag den änd- Departementsringen
i 1933 års förslag, att från rätt till blindhetsersättning undantages chefcnsvensk
medborgare, som författningsenligt icke skall vara mantalsskriven i
riket. Den ändring jag sålunda förordar torde böra föranleda en jämkning
i 3 §.

Med anledning av vad socialstyrelsen anfört torde ett tillägg böra göras
till 2 §, som bereder möjlighet för Konungen att, under förutsättning av
ömsesidighet, träffa avtal med främmande stat, att dess medborgare skola i
avseende å förordningens tillämpning likställas med svensk medborgare, som
författningsenligt skall vara i riket mantalsskriven.

Punkten dj9

I punkten d) föreskrives, att den som blivit blind efter fyllda 60 år är
undantagen från ersättning. Härmed torde böra jämföras stadgandet i övergångsbestämmelserna,
att den som den dag förordningen träder i kraft, d. v. s.
den 1 januari 1935, uppnått 60 års ålder, äger rätt till ersättning endast örn
det utrönes, att han före fyllda 60 år varit blind.

Bestämmelsen i punkten d) återfinnes jämväl i Eks förslag. I motiveringen
till 1933 års förslag anföres att, ehuru tvekan kunde föreligga, huruvida icke
bestämmelsen vore väl snäv, hade densamma av statsfinansiella skäl ansetts
böra bibehållas. Av en i 1933 års förslag åberopad undersökning, som verkställts
av statistiska centralbyrån på grundval av vissa preliminära siffror
ur 1930 års folkräkningsmaterial (se sid. 77), framgår, att av de i folkräkningsmaterialet
upptagna, till ett antal av cirka 5,800 beräknade personer,
vilka enligt folkräkningsmaterialet skulle vara fullständigt blinda eller i avsaknad
av ledsyn, cirka 2,330 personer blivit blinda eller i avsaknad av
ledsyn efter fyllda 60 år.

Beträffande det förenämnda stadgandet i övergångsbestämmelserna att
den som vid förordningens ikraftträdande uppnått 60 års ålder äger rätt till
blindhetsersättning endast örn det utrönes, att han före nämnda dag varit
blind, anföres i motiveringen till 1933 års förslag i huvudsak följande.

Bestämmelsen hade tillkommit på grund av vad pensionsstyrelsen i sitt
yttrande över Eks förslag anfört örn svårigheten att avgöra, ifall en person,
som vid förordningens ikraftträdande fyllt 60 år, t. ex. en 70-åring, blivit
blind före 60 års ålder. En utredning som den i stadgandet angivna, vilken
närmast borde åligga sökanden, torde icke behöva vålla honom alltför stora
svårigheter. De flesta synsvaga i vårt land, vilkas synnedsättning icke berodde
på ålder, torde ha genomgått blindskola. Där lärer föreligga utredning
örn deras synförmåga i tidigare år. Vöre det klart, att vederbörande redan
då saknade ledsyn, torde tvekan ej böra föreligga, att han vore berättigad
till ersättning. Givetvis fordrades icke juridiskt bindande bevisning för att
blindhetsersättning skulle kunna tillerkännas en person.

Av de statliga myndigheterna har riksförsäkringsanstalten framhållit, att
den föreslagna inskränkningen ej fanns i pensionsförsäkrings- eller olycks -

Departements chefen.

28 Kungl. Majus proposition nr 79.

fallsförsäkringslagen, där ersättningen fastställdes efter graden av invaliditet,
samt att dessa lagar sålunda i nämnda hänseende intogo en mera tänjbar
ståndpunkt än det föreliggande förslaget.

En ledamot i riksförsäkringsanstalten Ilar tillstyrkt förslaget i denna del.

Svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund samt av blindorganisationerna
de blindas förening, de blindas förening Hoppet i Göteborg
och Dalarnas blindförening Frihet ha ansett den föreslagna åldersgränsen
för låg och förordat, att densamma, därest den icke helt kunde slopas, sattes
till 65—67 år.

Slutligen har pensionsstyrelsen framhållit, att trots den avfattning, förevarande
stadgande erhållit torde ej kunna undgås, att i ett avsevärt antal
fall blindhetsersättningen komme att utgå till personer, vilkas ledsyn gått
förlorad först efter 60 år.

Enligt min mening är det en betydande skillnad mellan dem som ha att
framleva hela eller större delen av sitt liv som blinda och dem som drabbats
av blindheten först på ålderdomen. Olika meningar kunna naturligtvis
föreligga huruvida det är lämpligt att sätta gränsen vid 60 år. Med
hänsyn till de betydande utgifter, införande av blindhetsersättning i den i
1933 års förslag angivna omfattningen medför för statsverket, har jag icke
ansett mig för närvarande kunna förorda en för de blinda förmånligare bestämmelse
i detta hänseende. Vad angår övergångsbestämmelsen, kan det
självfallet såsom pensionsstyrelsen antytt i vissa fall uppstå tvekan, örn en
person blivit blind i den mening förordningen tager detta begrepp, före eller
efter fyllda 60 år. Men att det, trots övergångsbestämmelsens avfattning, ej
skulle kunna undgås att i ett avsevärt antal fall blindhetsersättningen komme
att utgå till personer, vilkas ledsyn gått förlorad först efter 60 år, håller jag
för föga troligt. Att ytterligare skärpa nämnda bestämmelse skulle säkerligen
medföra, att åtskilliga personer, som eljest borde varit berättigade till ersättning,
komme att gå densamma förlustiga på grund av bevissvårigheter,
något som enligt min mening bör undvikas.

Vinihtcmu g), h), i) och k).

1933 års förslag utgår i likhet med Eks förslag i princip ifrån att blindhetsersättningen
skall tillkomma allenast arbetsföra blinda, som icke äro asociala.
Blindvårdssakkunnigas förslag gick i detta hänseende åtskilligt längre, i det
att detsamma kategoriskt uteslöt alla icke arbetsföra blinda och svagsynta
— men samtidigt en hel del arbetsföra — från ersättning genom bestämmelsen
i förslaget att den vars inkomst av eget arbete understege 25 % av
för blind person fastställt existensminimum, d. v. s. för de olika dyrortsgrupperna
respektive 140, 170 och 200 kronor, icke skulle vara berättigad till
ersättning. I anslutning till den princip, som sålunda ansetts böra tillämpas,
har i 1933 års förslag från rätt till ersättning undantagits:

i punkten g) den som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga
till sin försörjning eller är hemfallen åt alkoholmissbruk;

i punkten h) den som undergår omedelbart för brott ådömt frihetsstraff

Kungl. Majis proposition nr 79.

eller är intagen å interneringsanstalt för återfallsförbrytare, vårdanstalt för
förminskat tillräkneliga förbrytare, allmän uppfostringsanstalt, tvångsarbetsanstalt
eller skyddshem;

i punkten i) den som är eller bör vara intagen å anstalt för blinda med
komplicerat lyte, sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka
eller å fattigvårdsanstalt;

i punkten k) den som å annan anstalt än ovan sagts åtnjuter kostnadsfri
vård på statens bekostnad.

Beträffande bestämmelsen i punkten i), att jämväl den som bör vara intagen
å vissa anstalter är undantagen från ersättning, har i motiveringen
till 1933 års förslag bland annat framhållits, att den tillkommit till förhindrande
av att den omständigheten, att blinda, som vore intagna å vissa anstalter,
ej vore berättigade till blindhetsersättning, skulle föranleda, att de
utskrevos från anstalterna, eller att blinda, som borde ha intagits å dylika
anstalter, förvägrades inträde där.

Svenska landstingsförbundet har med anledning av de principer, som
kommit till uttryck i nu förevarande bestämmelser, anfört i huvudsak
följande.

Förslagets utgångspunkt, att blindhetsersättningen skulle tillkomma allenast
arbetsföra blinda, som icke vore asociala, syntes riktig, eftersom de som
vore fullständigt arbetsoförmögna eller icke ville med eget arbete bidraga till
sin utkomst rimligtvis icke borde kunna göra anspråk på att erhålla ersättning
för det menliga inflytande deras lyte i och för sig utövade på deras
förmåga att genom eget arbete försörja sig. I förslagets motivering angåves
emellertid vidare, att, i överensstämmelse med denna utgångspunkt, blinda
som vore eller borde vara intagna å vissa anstalter uteslutits från rätt till
ersättning. Att genom åsyftade bestämmelser och stadgandet i 2 § g) arbetsföra
men asociala element på ett effektivt sätt uteslutits syntes troligt. Yad
däremot beträffade gränsen mellan de fullständigt arbetsoförmögna och de
åtminstone i någon mån arbetsföra icke asociala, syntes det styrelsen mera
tveksamt, örn man vid bestämmelsernas utformning lyckats giva riktigt uttryck
för den uppställda principen. Örn en i någon mån arbetsför blind,
som ville arbeta, intoges på ålderdomshem, bleve han därmed enligt författningsförslaget
utesluten från rätt till ersättning, trots att han enligt
grundprincipen skulle ha rätt till sådan. Å andra sidan syntes med bestämmelsernas
nuvarande utformning sådana icke arbetsföra blinda, som erhölle
öppen fattigvård och sålunda icke vore intagna på fattigvårdsanstalt,
vara berättigade till ersättning. Man torde nämligen knappast med framgång
kunna göra gällande, att sådana personer alltid borde vara intagna på
ålderdomshem.

I fråga örn punkten i) har socialstyrelsen framhållit, att uttrycket »bör vara»
syntes förutsätta en prövning från pensionsstyrelsens sida av grunderna för
internering å vissa slag av anstalter. Det syntes mindre tillfredsställande,
att vid möjligen uppkommande kompetenskonflikter mellan vederbörande
myndigheter resultatet skulle bliva, att den blinde komme att ställas utan
såväl den ifrågavarande anstaltsvården som blindhetsersättningen.

Beträffande uttrycket »är hemfallen åt alkoholmissbruk» i punkten g) har
socialstyrelsen påpekat, att det syntes tveksamt, huruvida nämnda uttryck

Departementschefen.

30 Kungl. Majus proposition nr 79.

omfattade jämväl person, som efter intagning å alkoholistanstalt faktiskt
avskurits från möjligheten att begagna sprithaltiga drycker. Då från rätten
till blindhetsersättning undantoges enligt förevarande punkt den som icke
efter förmåga sökte ärligen bidraga till sin försörjning och enligt punkten h)
den som vore intagen å tvångsarbetsanstalt, vilka båda grunder för uteslutning
delvis sammanfölle, kunde det måhända befinnas konsekvent, att i
punkten h) bland övriga däri omnämnda anstalter för fullständighetens skull
tillädes »alkoholistanstalt». Härigenom skulle förut berörda anledning till
tveksamhet vid tillämpningen försvinna.

Såsom framgår av vad jag nyss anfört, utgår 1933 års förslag i princip
ifrån att blindhetsersättningen endast skall tillkomma arbetsföra blinda, som
icke äro asociala. Denna princip har emellertid, på sätt 2 § i förslaget ger
vid handen, icke tillämpats i dess yttersta konsekvenser. Det är naturligtvis
möjligt, som svenska landstingsförbundet jämväl framhållit, att vid en tilllämpning
av de förenämnda i 2 § av förslaget meddelade bestämmelserna
exempelvis en och annan något arbetsför blind, som måst intagas å ett
ålderdomshem eller arbetshem, icke blir berättigad till ersättning under det
att en del blinda, som icke vilja eller ej äro i stånd att med eget arbete
bidraga till sin försörjning, erhålla ersättning. Blindvårdssakkunnigas förslag
uteslöt som förut omnämnts på ett effektivt sätt icke arbetsföra blinda
från ersättning genom bestämmelsen i förslaget, att blinda med en viss
mindre arbetsinkomst icke skulle vara berättigade till ersättning. Då emellertid
på nämnda sätt skulle komma att bortgallras jämväl åtskilliga arbetsföra
blinda och kanske just de som bäst skulle vara i behov av ersättning, synes
en dylik föreskrift icke tillrådlig. Att meddela bestämmelser örn prövning
i varje särskilt fall, huruvida vederbörande är arbetsför eller ej, torde icke
heller vara lämpligt. Jag har därför i det hänseende, varom nu är fråga,
ansett mig böra ansluta mig till 1933 års förslag.

Med anledning av socialstyrelsens erinran mot avfattningen av punkten i)
har jag företagit en jämkning av stadgandet och vidare efter punkten 1)
tillagt en bestämmelse av innehåll, att blindhetsersättning icke må utgå,
där blind utskrivits från anstalt för kroniskt sjuka eller från fattigvårdsanstalt
eller där blind förvägrats intagning i dylik anstalt, såframt åtgärden
kan antagas hava skett i syfte att möjliggöra beredande av blindhetsersättning
åt honom.

Mot vad socialstyrelsen anfört därom att i punkten h) borde upptagas
jämväl alkoholistanstalt har jag ej någon erinran att framställa.

Utöver de här förut angivna ändringarna har viss jämkning vidtagits i
punkten k) av förslaget.

Punkten l).

I det föregående har framhållits, att i 1933 års förslag behovsprincipen
övergivits och blindhetsersättningen erhållit karaktären av en lytesersättning.
Emellertid har regeln örn ersättningen såsom en gottgörelse för lytet i för -

Kungl. Maj:t3 proposition nr 79.

slaget icke ansetts böra tillämpas utan undantag, enär detta skulle medföra,
att även personer, som icke hade något som helst behov av ersättning, skulle
bli berättigade därtill. Till förhindrande härav har i punkten 1) i förslaget
införts en bestämmelse örn att den vars egen eller vars försörjningspliktiga
anhörigas ekonomiska ställning vore sådan, att behov av blindhetsersättning
ej kunde anses föreligga, skulle vara undantagen från rätt till ersättning.

Angående motiveringen till denna punkt i 1933 års förslag hänvisar jag
till sid. 45—46.

Mot avfattningen av punkten 1) hava framställts vissa erinringar i yttrandena.

Sålunda har pensionsstyrelsen ansett stadgandet böra förtydligas till närmare
överensstämmelse såväl med motiveringen till förslaget i denna del
som med de för pensionsförsäkringen grundläggande principerna, vilka bland
annat innebure, att underhåll av försörjningspliktig anhörig icke räknades
som inkomst i vidare mån än detsamma överstege vad som skäligen kunde
anses utgöra värdet av nödtorftig försörjning för sökanden. Ett sådant förtydligande
torde lämpligen kunna vinnas genom att mellan orden »blindhetsersättning»
och »ej» inskjuta ordet »uppenbarligen». För den — låt vara
rent förberedande — prövning, som ett ärende angående blindhetsersättning
skulle undergå i pensionsnämnden, torde ett dylikt förtydligande av stadgandet
ifråga icke sakna sin betydelse.

Riksförsäkringsanstalten har funnit bestämmelsen alltför svävande samt
ansett att den i vissa fall skulle verka obillig. Till utveckling av denna sin
mening har anstalten anfört i huvudsak följande.

Det angåves icke, örn hänsyn skulle tagas till vederbörandes samhällsställning
eller bildningsgrad och de särskilda behov, som därav kunde föranledas,
eller huruvida en viss maximigräns för inkomst borde bestämmas
med hänsyn allenast till bostadsorten och vederbörandes eventuella försörjningsskyldighet
mot sin familj. I praxis torde det väl bliva nödvändigt att
söka fastställa en sådan maximigräns. Riksförsäkringsanstalten ansåge det
därför önskviirt, att i förordningen närmare angåves, hur ifrågavarande bestämmelse
skulle tillämpas.

Därjämte skulle bestämmelsen ej sällan komma att verka obillig. Antoge
man t. ex., att å en viss ort en blind, som hade 1,200 kronor i årlig inkomst
och icke vöre försörjningsskyldig, av pensionsstyrelsen ansåges icke vara i
behov av blindhetsersättning men att den, som — under i övrigt lika förhållanden
— hade inkomst under denna gräns, borde ha sådan ersättning,
skulle följden bli, att en blind med 1,100 kronor i årlig inkomst av staten
erliölle ytterligare 500 kronor och sålunda finge en sammanlagd inkomst av
1,600 kronor, under det att den som hade 1,200 kronor finge nöja sig med
denna inkomst.

Svenska stadsförbundet har framhållit, att den omständigheten, att de anhörigas
ekonomiska förhållanden skulle allt efter som fråga uppkomme om
pensionstillägg, blindhetsersättniug eller fattigvård prövas av pensionsnämnd,
pensionsstyrelse eller fattigvårdsstyrelse, syntes i och för sig tala för den
från annat håll framförda tanken att göra blindhetsersättningen oberoende

Departementschefen.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

av den blindes egen eller de anhörigas försörjningsmöjligheter. Styrelsen
saknade emellertid anledning att närmare ingå på denna fråga.

Dalarnas blindförening Frihet har anmärkt, att stadgandets avfattning erbjöde
möjlighet till ett visst godtycke vid tolkningen. Föreningen har emellertid
framhållit, att då blindhetsersättningen enligt förslaget satts så lågt
som till 500 kronor, vilket säkerligen på de flesta håll i vårt land underskrede
existensminimum, så vore det att hoppas, att förordningens tolkning
i här förevarande hänseende måtte ske så rättvist och hänsynsfullt som
möjligt.

Riksförsäkringsanstalten har mot ifrågavarande bestämmelse invänt, att
den i vissa fall skulle kunna verka obillig. Som redan i motiveringen till
1933 års förslag framhålles kunna naturligtvis gränsfall tänkas, där ett rättvist
avvägande kan vara förenat med svårigheter. Att emellertid på grund
av dessa säkerligen få fall slopa bestämmelsen och således medgiva alla
blinda, även dem som icke ha något som helst behov av ersättning, rätt
därtill, synes mig icke lämpligt.

Härjämte har riksförsäkringsanstalten anmärkt, att bestämmelsen vore
alltför svävande. Enligt min mening ligger det i sakens natur, att en bestämmelse,
varom här är fråga, måste erhålla en allmän avfattning. De omständigheter,
till vilka hänsyn bör tagas, äro för många och skiftande för
att de skola kunna angivas i en författningstext. I detta sammanhang må
framhållas, att pensionsstyrelsen, som är den myndighet, vilken skall tillämpa
bestämmelsen, ej gjort erinran mot dess allmänna avfattning. Vissa riktlinjer
för tillämpningen ha ju ock angivits i motiveringen till förslaget.
Vid tillämpningen av bestämmelsen synes hänsyn icke böra tagas till de
särskilda behov, som föranledas av sökandens samhällsställning och bildningsgrad.
Däremot torde det vara klart, att avseende skall fästas vid
bostadsorten och vederbörandes eventuella försörjningsskyldighet. Jämte
hänsynen till den blindes behov av hjälp angivas också dessa omständigheter
i motiveringen till 1933 års förslag som grundläggande för prövningen.
Till ledning vid prövningen bör jämväl tjäna den av mig förut anförda
omständigheten att den blinde genom blindhetsersättningen bör örn möjligt
uppnå samma inkomst som det stora flertalet seende arbetare kunna anses
hava i arbetsinkomst å den ort varom fråga är.

Till undvikande av misstolkning av bestämmelsen samt för tillgodoseende
av vad pensionsstyrelsen anfört, har jag ansett bestämmelsen böra underkastas
omredigering. Ett riktigare uttryck för de omständigheter, till vilka
pensionsstyrelsen vid sin prövning har att taga hänsyn, torde enligt min
mening kunna vinnas, örn åt bestämmelsen gives det innehåll, att från rätt
till blindhetsersättning är undantagen den vars egen eller vars försörjningspliktiga
anhörigas ekonomiska ställning är sådan att blindhetsersättning
rimligen icke bör till honom utgå.

Kungl. Majus proposition nr 79.

Punkten, e) samt tredje stycket punkterna

a) och b). •

Beträffande punkterna e) och m) i 1933 års förslag vilka från rätt till blindhetsersättning
undantaga den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet ådragit
sig blindhet samt den som i avsikt att erhålla blindhetsersättning avhänt sig
eller undandolt inkomst eller egendom av betydelse att kunna inverka på
frågan örn ersättning, har svenska landstingsförbundet ifrågasatt, huruvida de
icke vore onödigt stränga. Sistberörda stadgande kunde enligt förbundets
mening icke tolkas på annat sätt än att den som gjort sig skyldig till där
angivet förfarande för alltid, och således även efter det inkomsten upphört
eller förmögenheten försvunnit, förverkat rätten till ersättning. Den som
visat sin asocialitet genom brottslighet och på grund därav dömts till frihetsstraff
ginge emellertid enligt punkten h) förlustig ersättningsrätten endast
under den tid han underginge sitt straff. Bestämmelsen i punkten e) om
grov vårdslöshet förefölle även den rätt obillig. Över huvud taget syntes
varsamhet böra iakttagas ifråga örn inskränkningar i ersättningsrätten. Dessa
komme nämligen i realiteten att drabba fattigvårdssamhällena.

Med anledning av vad svenska landstingsförbundet anmärkt mot bestäm- Departements
melserna i punkterna e) och m) i 1933 års förslag har jag underkastat de- chefen.
samma jämkning i så måtto, att grov vårdslöshet såsom blindhetsorsak samt
avhändande och undandöljande av inkomst eller egendom i syfte att erhålla
blindhetsersättning skola utesluta från rätt till ersättning allenast för viss
tid. De sålunda ändrade bestämmelserna ha fogats vid 2 § som ett tredje
stycke uppdelat i punkterna a) och b).

3§-

I det av medicinalstyrelsen åberopade utlåtandet av professor Dalén andres,
att det syntes tvivelaktigt, örn utan obligatorisk läkarundersökning
full trygghet kunde vinnas, att endast sådana personer erhölle blindhetsersättning,
som vore berättigade därtill, örn t. ex. en person vore blind
på grund av åldersstarr, torde han ej böra erhålla blindhetsersättning, därest
goda utsikter förefunnes, att synförmågan kunde återställas genom en starroperation.

Att uppställa fordran på läkarintyg i de säkerligen ej så få fall, då det Departements
står utom allt tvivel, att en sökande är oförbätterligt blind, torde, som i chefen.
motiveringen till 1933 års förslag jämväl framhålles, innebära en onödig
tunga för den blinde. Har sökanden genomgått blindskola, torde därifrån
ofta kunna åberopas tillfyllestgörande utredning rörande hans synnedsättning.
Vanskligare blir naturligtvis spörsmålet, örn den påstådda blindheten uppkommit
senare. Förslaget möjliggör emellertid i dessa fall för de prövande
myndigheterna att fordra läkarintyg. Denna utväg kan naturligtvis även
begagnas, örn någon omständighet skulle föreligga, som gåve vid handen,
att operation kunde förbättra synförmågan. I ett sådant fall äger därjämte
pensionsstyrelsen, jämlikt 5 § i förslaget, föreskriva, att sökanden skall undersökas
av ögonläkare.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 79.

äf.OS 83 IS

Departements chefen.

Departements

cliefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

I andra stycket av 3 § har en mindre ändring gjorts i det att orden »och
bevis om mantalsskrivning» uteslutits.

4 §■

Socialstyrelsen har ifrågasatt behövligheten av den i andra stycket av förevarande
paragraf åberopade 22 § pensionsförsäkringslagen.

Svenska stadsförbundet har framhållit, att enligt förslaget skulle, genom
hänvisningen till 27 § nämnda lag, pensionsstyrelsens ombud få samma
ställning till frågor örn blindhetsersättningen, som de hade till pension och
pensionstillägg. Ombudens uppgifter i sistnämnda avseende torde emellertid
främst vara dels att verka för en viss likformig lagtillämpning, dels att
tillse att kommunernas intressen icke otillbörligt gynnades genom de av
kommunerna tillsatta pensionsnämndernas beslut. I intetdera av dessa avseenden
vore enligt förbundets mening deras medverkan påkallad beträffande
blindhetsersättningen.

22 § pensionsförsäkringslagen innehåller bland annat den bestämmelsen,
att pensionsnämnd har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter angår
ende pensionsnämnder, som av Konungen meddelas. Hänvisningen torde
fördenskull böra kvarstå.

Beträffande svenska stadsförbundets anmärkning vill jag framhålla, att
det, även vid den rent förberedande behandlingen av ärenden örn blindhetsersättning,
som enligt förslaget tillkommer pensionsnämnd, kan uppstå kollisioner
mellan de statliga och de kommunala intressena. Med hänsyn till
vikten av att nämnda handläggning blir så tillförlitlig som möjligt, torde
det vara lämpligt, att ombud enligt 27 § pensionsförsäkringslagen erhålla
samma ställning till frågor örn blindhetsersättning som de hava till pensionstillägg
m. m. I detta sammanhang vill jag nämna att, enligt 7 § i
förslaget, ombud som nyss nämnts ålagts att till pensionsstyrelsen anmäla
förhållande, som kan antagas böra föranleda indragning av ersättning.

I förevarande paragraf hava ett par mindre jämkningar vidtagits.

6 §•

Pensionsstyrelsen har föreslagit, att »understödsbrev» utbyttes mot »bevis
örn ersättningen».

Skånska blindförbundet har uttalat det önskemålet att, vid behandling i
pensionsstyrelsen av ärenden rörande blindhetsersättning, en person med
kännedom örn de blindas förhållanden och föreslagen t. ex. av de blindas
förening finge deltaga.

Med anledning av det utav skånska blindförbundet uttalade önskemålet
vill jag framhålla, att det i vissa fall torde kunna vara av värde, örn en
person förtrogen med de blindas förhållanden finge deltaga i behandlingen
av frågor rörande blindhetsersättning. För dylika fall finnes emellertid
redan nu enligt 8 § andra punkten av pensionsstyrelsens instruktion möjlighet
för styrelsen att tillkalla sakkunnigt biträde.

Pensionsstyrelsens erinran har föranlett viss jämkning i 6 §.

Kungl. Majlis proposition nr 79

7 och 8 §§.

Förevarande paragrafer, som innehålla bestämmelser, 7 § örn indragning
av ersättning och viss anmälningsskyldighet till pensionsstyrelsen av förhållanden,
som kunna medföra sådan indragning, samt 8 § örn klagan över
pensionsstyrelsens beslut, hava föranlett följande erinringar i yttrandena.

Statskontoret har anmärkt, att bestämmelserna örn indragning av ersät tning
knappast syntes innefatta tillräckliga garantier för att ersättningen i
dylika fall verkligen komme att upphöra. Statskontoret ville för sin del
ifrågasätta, huruvida icke dessa bestämmelser borde kompletteras med en
föreskrift, att pensionsnämnd skulle årligen pröva, huruvida understödstagarens
inkomster eller övriga förhållanden medgåve någon förändring.

Svenska stadsförbundet har framhållit, att frågor örn vägrad eller indrage n
ersättning torde med anledning av stadgandet i 2 § 1) mycket ofta bliva
aktuella. Enligt 7 § skulle pensionsstyrelsen äga besluta i dessa fall. Något
yttrande från nämnden eller dess ordförande förutsattes i besvär särenden
endast, »där så prövas nödigt». Frågan örn den blindes möjligheter att
själv eller med hjälp av försörjningspliktiga anhöriga förtjäna sitt uppehälle,
skulle således i dessa fall kunna prövas av ett centralt ämbetsverk utan
hörande av något organ för kommunens understödsverksamhet och utan
korrektivet av kommunal besvärsrätt. Besvär över pensionsstyrelsens beslut
enligt pensionsförsäkringslagen finge i vissa fall anföras av kommun.

Visserligen förutsatte detta ett medgivande av justitiekanslern, en bestämmelse
som tidigare påtalats från kommunalt håll. Men efter de föreslagna
bestämmelserna i fråga örn blindhetsersättningen skulle besvär av kommun
vara helt uteslutna. Pensionsnämndsordförandens besvärsrätt torde i detta
fall knappast böra tillmätas någon betydelse ur kommunernas synpunkt, då
han finge förutsättas äga att bevaka statsintresset. Visserligen kunde det
sägas, att statens övertagande av kostnaderna för blindhetsersättningen
gjorde kommunerna mindre intresserade av prövningen. Men för kommunernas
understödsverksamhet komme det säkerligen icke heller efter ett genomförande
av det föreliggande förslaget att vara utan betydelse, hur denna
prövning utfölle. En utebliven blindhetsersättning torde icke så sällan
komma att öka kommunens fattigvårdsutgifter.

I detta sammanhang må nämnas, att i motiveringen till 1933 års förslag
anföres i fråga om prövning av besvär över pensionsstyrelsens beslut,
att, liksom beträffande mål örn allmän pensionsförsäkring, torde även mål
om blindhetsersättning böra avdömas av regeringsrätten såsom sista instans.

Någon ändring i regeringsrättslagen med anledning därav syntes icke vara
erforderlig, enär dylika mål torde kunna räknas till »mål om annan ersättning,
såvitt den enligt gällande författningar utgår av statsmedel och anspråket
ej är framställt mot riksförsäkringsanstalten», vilka mål enligt 2 §

4 mom. i regeringsrättslagen tillhörde regeringsrättens avgörande.

Att för de säkerligen ytterst få fall, då en blinds inkomster eller övriga Departcmentsförhållanden
undergått sådan ändring, att detta bör föranleda indragning chefen.

Kungl. Majda proposition nr 79.

av ersättning, ålägga pensionsnämnd att beträffande samtliga blinda, som
åtnjuta ersättning, årligen pröva deras ekonomiska förhållanden m. m., synes
varken nödvändigt eller lämpligt. Det torde få anses tillräckligt med den
anmälningsskyldighet, som föreskrives i 7 § av förslaget.

Yad svenska stadsförbundets anmärkningar angår torde — som förbundet
självt förutsätter — orsaken till skillnaden mellan 8 § av förslaget och 28
§ andra stycket i pensionsförsäkringslagen vara den, att det, vid statens
övertagande av kostnaderna för blindhetsersättningen, icke ansetts behövligt
att jämväl kommun — efter justitiekanslerns medgivande — skulle äga rätt
till besvär. Då det emellertid synes vara ett kommunalt intresse, att dylik
besvärsrätt finnes, har jag gjort ett tillägg till 8 § i förslaget, varigenom
överensstämmelse med nyssnämnda stadgande i pensionsförsäkringslagen
åvägabringas. Med anledning av vad svenska stadsförbundet anmärkt
mot 7 § i förslaget torde orden »där så prövas nödigt» böra uteslutas. Därjämte
har en mindre ändring av redaktionell innebörd vidtagits i nämnda
paragraf.

13 §.

I andra och tredje styckena av förevarande paragraf har jag ansett ett
par mindre jämkningar böra vidtagas.

Övergångsbestämmelserna.

Ehuru förordningen icke är avsedd att träda i kraft förrän den 1 januari
1935, torde det ej vara något hinder, att en pensionsnämnd, örn en ansökan
örn blindhetsersättning skulle ha inkommit till nämnden före sagda dag,
låter densamma undergå den förberedande behandling, som enligt förordningen
ankommer på nämnden. Klart är att ersättning — varom pensionsstyrelsen
beslutar — icke kan utgå tidigare än från och med den dag förordningen
träder i kraft.

Kostnadsberäkningarna.

Såsom framgår av 1933 års förslag har -— för åstadkommande av en såvitt
möjligt tillförlitlig uppskattning av det antal blinda, som enligt förslaget
skulle vara berättigade till blindhetsersättning —• genom statistiska centralbyråns
försorg i september 1933 verkställts en undersökning härutinnan på
grundval av 1930 års folkräkningsmaterial. Resultatet av undersökningen
återfinnes å sid. 77.

I undersökningen, vars siffror endast äro preliminära, har dels angivits
hela antalet blinda i Sverige enligt folkräkningsmaterialet dels och lämnats
uppgifter i en del hänseenden angående antalet blinda, som enligt bestämmelserna
i 1933 års förslag icke skulle vara berättigade till ersättning, medan
i andra hänseenden uppgifter icke kunnat lämnas. Av undersökningen framgår,
att i folkräkningsmaterialet såsom blinda medtagits åtskilliga personer,
vilkas synförmåga icke vore så starkt nedsatt, att de saknade ledsyn. Ehuru
utredningen icke torde medgiva några säkra slutsatser angående antalet blinda,
som enligt 1933 års förslag skulle vara berättigade till ersättning, har densamma

Kungl. Majit) proposition nr 7i).

ansetts kunna tjäna som grundval för en approximativ uppskattning av nämnda
antal. I 1933 års förslag (sid. 56) Ilar en dylik uppskattning gjorts; oell bär antalet
av de personer, som enligt förslaget skulle vara berättigade till ersättning,
uppskattats till cirka 1,800 personer. Statens bruttokostnader skulle, under förutsättning
att denna siffra vore riktig, vid jämviktsläge kunna beräknas till cirka
900,000 kronor oell nettokostnaderna (= bruttokostnaderna minskade med statens
kostnader för de pensionstillägg eller understöd, som eljest skulle ha
utgått till ifrågavarande blinda) till approximativt 800,000 kronor. Härvid har, i
enlighet med vissa av statistiska centralbyrån gjorda beräkningar, antalet
personer, som blivit blinda efter fyllda 60 år, beräknats till approximativt
2,400 personer eller cirka 71 % av hela antalet blinda i åldersgrupperna efter
60 år. Ett stöd för denna kalkyl har erhållits ur uppgifterna örn de blinda
i Norge vid 1920 års folkräkning. Av dessa uppgifter framgår nämligen, att
av de blinda, som fyllt 60 år, hava 74 % — eller således 3 % mer än den
för vårt land antagna siffran — drabbats av lytet efter 60 års ålder.

Av dem, som yttrat sig i ärendet, har allenast pensionsstyrélsen granskat
kostnadsberäkningarna, och har styrelsen i detta hänseende anfört huvudsakligen
följande:

Antalet personer över 60 år, som blivit blinda före uppnådd 60 års ålder,
torde uppgå till 15 ä 16 per tiotusen av folkmängden över 60 år och ej till
endast 12 (11,7) per tiotusen. Sistnämnda siffra motsvarade nämligen förhållandena
i åldersgruppen 50 till 60 år och ej vid åldersgränsen 60 år. Därför
borde det till grund för de slutliga kalkylerna lagda antalet blinda,
2,300 — vilket antal på angivna grunder minskats med 20 % till 1,800 —
ökas med omkring 300, d. v. s. med 13 procent, vilket medförde en ökning
av de beräknade nettokostnaderna med lika många procent eller med
omkring 100,000 kronor. Även med denna korrigering torde kostnadsberäkningarna
icke kunna anses i önskvärd grad tillförlitliga. I desamma hade
måst inffyta alltför många osäkerhetsmoment, av vilka en del kunde komma
att få ganska stor betydelse i ena eller andra riktningen. Vad särskilt anginge
de båda decennierna närmast efter författningens ikraftträdande, torde
man knappast kunna antaga, att kostnaderna skulle stanna vid de beräknade.

Med anledning av vad pensionsstyrelsen anfört beträffande antalet personer,
som blivit blinda före 60 år, har jag vänt mig till folkräkningens ledare
docenten K. A. Edin, under vars inseende den av statistiska centralbyrån verkställda
utredningen gjorts. Denne har meddelat, att pensionsstyrelsens beräkning
rent matematiskt sett kanske vore riktigare än statistiska centralbyråns
men att följande synpunkter borde beaktas. Enligt centralbyråns beräkning
skulle endast 940 lia blivit blinda före 60 år av de 3,270, som 1930 voro blinda
och som då fyllt 60 år, alltså 29 %. På grund av de vid 1920 års norska folkräkning
verkligen meddelade uppgifterna om tiden för blindhetens uppträdande
skulle motsvarande procenttal för Norge vara 26 %. Enligt pensionsstyrelsens
beräkning bleve procenttalet mer än 36 %. Utgångspunkten för centralbyråns
beräkning hade mycket riktigt varit blindfrekvensen för åldern
50—60 år och ej den något högre blindfrekvensen vid åldersgränsen 60 år,
men, såsom framhållits i redogörelsen för centralbyråns blindundersökning,

Departements chefen.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

torde det uppgivna antalet blinda i de högre åldrarna vara åtskilligt för högt
upptaget, emedan en hel del blinda med ledsyn kommit med i mantalsuppgifterna.
På grund av nu angivna omständigheter vore det föga troligt, att
det beräknade totalantalet blinda, som enligt 1933 års förslag skulle åtnjuta
blindhetsersättning, komme att visa sig vara för lågt tilltaget.

Som redan framhålles i motiveringen till 1933 års förslag är det till
grund för kostnadsberäkningarna liggande materialet icke av den beskaffenhet,
att några tillförlitliga slutsatser kunna dragas av detsamma. Emellertid
är jag av den meningen att, ehuru åtskilliga ovisshetsmoment vidlåda
beräkningarna i detalj, de dock i stort sett skola visa sig vara
hållbara. Vad särskilt beträffar uppskattningen av antalet personer, som
blivit blinda före 60 år, synas vissa skäl tala för att denna skall i huvudsak
visa sig vara riktig. Med hänsyn till vad pensionsstyrelsen anfört
och den något vidare tillämpningen av bestämmelsen i 1 §, som jag tidigare
i mitt anförande förutsatt, samt den ändrade avfattningen av 2 § punkten
1) torde emellertid försiktigheten bjuda, att bruttokostnaderna beräknas
något högre än i 1933 års förslag, förslagsvis till 1,000,000 kronor. Här må
erinras, att jag i statsverkspropositionen (Y p. 27) till ersättning åt blinda
för budgetåret 1934/1935 — avseende halv årskostnad — beräknat ett anslag
å 500,000 kronor samt att jag i nämnda proposition (V p. 23) vid beräkningen
för nästa budgetår av anslaget till statens kostnad för pensionstilllägg
och understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring ansett tillräckliga
skäl icke föreligga att taga hänsyn till den minskning i nämnda
kostnad, som kunde förväntas inträda genom införande av blindhetsersättningen.

Av det till blindhetsersättning erforderliga beloppet synas även kunna bestridas
de kostnader för undersökning av ögonläkare och läkarbehandling,
som enligt 5 och 11 §§ i förslaget kunna uppkomma för statsverket.

Förslag till ändring i lagen om kommunala pensionstillskott

och sjukvårdsbidrag.

Socialstyrelsen har framhållit, att, enär pensionstillägg och understöd enligt
pensionsförsäkringslagen icke annat än i undantagsfall kunde utgå till person,
som åtnjöte blindhetsersättning, bleve det endast i dylika undantagsfall
möjligt för kommun att enligt lagen den 14 juni 1918 (nr 423) örn kommunala
pensionstillskott och sjukvårdsbidrag till utfyllnad av blindhetsersättningen
lämna understöd utan fattigvårds karaktär. För möjliggörande
av dylika understöd, vilka förutsattes i motiveringen till 1933 års förslag,
har socialstyrelsen föreslagit ett tillägg till nämnda lag av innebörd, att
fattigvårdssamhälle skulle till fattigvårdsstyrelsens förfogande äga ställa medel
för beredande av understöd (kommunala tillskott till blindhetsersättning) åt
personer, som ägde uppbära blindhetsersättning men ändock funnes vara i
behov av fattigvård.

I enahanda riktning har pensionsstyrelsen uttalat sig.

Kungl. Majus proposition nr 79.

Mot det föreslagna tillägget till lagen om kommunala pensionstillskott Departementsoch
sjukvårdsbidrag har jag ej något att erinra. I anledning av de and- chefenringar
i rubriken till lagen och i själva lagtexten, som således böra vidtagas,
torde ny lag i ämnet böra utfärdas att träda i kraft den 1 januari 1935, och
har förslag härtill upprättats inom socialdepartementet.

Föredragande departementschefen uppläser inom socialdepartementet upprättade
förslag till förordning örn blindhetsersättning samt till lag örn kommunala
pensionstillskott m. m.

Härefter hemställer föredraganden, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att

1. antaga det upplästa förslaget till förordning örn blindhetsersättning; 2.

antaga det upplästa förslaget till lag örn kommunala pensionstillskott
m. m.;

3. till ersättning åt blinda m. m. under femte huvudtiteln
för budgetåret 1934/1935 anvisa ett extra förslagsanslag av
500,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Kungl. Majus proposition nr 79.

Bilaga A.

Utredning om
blindhetsersättning,

utarbetad år 1933 å socialdepartementets lagbyrå.

Förslag

till

förordning

om blindhetsersättning.

1 §•

Den, som saknar synförmåga eller vars synförmåga är så nedsatt, att
han saknar ledsyn, anses i denna förordning som blind och är, där ej nedan
annorlunda stadgas, berättigad till blindhetsersättning. Ersättningen utgår
med ett belopp av 500 kronor för år räknat.

2§-

Från rätt till blindhetsersättning äro undantagna:

a) utländsk medborgare samt svensk medborgare, som icke är i riket
mantalsskriven;

b) den som icke fyllt sexton år;

c) den som enligt gällande bestämmelser örn blindundervisning är skolpliktig; d)

den som blivit blind efter fyllda sextio år;

e) den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet ådragit sig blindhet;

f) den som utan giltig anledning vägrar att underkasta sig av staten be kostad

läkarbehandling eller behandling å sjukvårdsanstalt, som kan antagas
förbättra synförmågan;

g) den som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga till
sin försörjning eller är hemfallen åt alkoholmissbruk;

i) den som är eller bör vara intagen å anstalt för blinda med komplicerat
lyte, sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka eller å

fattigvårdsanstalt;

k) den som å annan anstalt än ovan sagts åtnjuter kostnadsfri vård på
statens bekostnad;

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

1) den vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska
ställning är sådan att behov av blindhetsersättning ej kan anses föreligga;

m) den som i avsikt att erhålla blindhetsersättning avhänt sig eller undandolt
inkomst eller egendom av betydelse att kunna inverka på frågan örn
ersättning.

3 §•

Ansökan örn blindhetsersättning skall ingivas till pensionsnämndens ordförande
i det pensionsdistrikt, där sökanden är mantalsskriven.

Ansökningen skall innehålla nödiga upplysningar för bedömande av sökandens
rätt till blindhetsersättning samt en av sökanden på heder och samvete
avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna äro med sanningen
överensstämmande. Är sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring,
skall riktigheten av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens
förhållanden förtrogna personer. Vid ansökningen skall fogas prästbevis
och bevis örn mantalsskrivning.

Där så prövas nödigt är sökanden jämväl skyldig att förete läkarintyg.

4§-

Är ansökan örn blindhetsersättning gjord, åligger det pensionsnämnden
att, efter prövning av sökandens rätt till blindhetsersättning, snarast möjligt
jämte eget utlåtande översända handlingarna i ärendet och, örn skiljaktiga
meningar förekommit, utdrag av nämndens protokoll till pensionsstyrelsen.
Ett exemplar av nämndens utlåtande skall samtidigt genom ordförandens
försorg i betalt brev med allmänna posten tillställas sökanden.

I övrigt skola bestämmelserna örn pensionsnämnder i 22—25 §§, 26 §
första och andra styckena samt 27 § i lagen örn allmän pensionsförsäkring
i tillämpliga delar gälla.

5 §•

Pensionsstyrelsen äger, när särskilda skäl därtill äro, föreskriva, att sökanden
skall undersökas av ögonläkare. Styrelsen må ock förordna, att
sökanden skall undergå läkarbehandling eller behandling å sjukvårdsanstalt,
såframt synförmågan därigenom kan antagas bliva förbättrad.

6§-

Finner pensionsstyrelsen sökanden berättigad till blindhetsersättning,
skall pensionsstyrelsen utfärda understödsbrev, vilket genom pensionsnämndens
försorg tillställes sökanden.

7 §•

Befinnes den som åtnjuter blindhetsersättning icke vara berättigad därtill,
ankommer det på pensionsstyrelsen att, sedan den blinde och, där så
prövas nödigt, pensionsnämnden eller dess ordförande beretts tillfälle att
yttra sig, förordna örn indragning av ersättningen.

Finnes grundad anledning antaga, att ersättning bör indragas, äger pensionsstyrelsen,
innan beslut därom i vederbörlig ordning fattats, förordna,
att ersättningen tillsvidare icke skall utbetalas.

Kungl. Majlis proposition nr 79. — 1933 års utredning.

Det åligger pensionsnämnd, pensionsnämnds ordförande oell ombud, varom
i 27 § av lagen örn allmän pensionsförsäkring förmäles, att till pensionsstyrelsen
ofördröjligen anmäla förhållande, som kan antagas böra föranleda
indragning av ersättning.

Undergår någon som åtnjuter blindhetsersättning omedelbart för brott
ådömt frihetsstraff eller har någon som åtnjuter sådan ersättning blivit intagen
å anstalt eller hem, varom i 2 § h)—k) förmäles, åligger det straffinrättningens,
anstaltens eller hemmets föreståndare att ofördröjligen göra
anmälan därom till pensionsstyrelsen.

8§-

Över pensionsstyrelsens beslut må klagan ej föras av enskild sakägare.
Justitiekansleren eller efter justitiekanslerens medgivande pensionsnämnds
ordförande och i 27 § av lagen örn allmän pensionsförsäkring omförmält
ombud må söka ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Konungen genom
besvär, vilka, vid talans förlust, skola före klockan tolv å trettionde dagen
från den dag beslutet gavs, ingivas till socialdepartementet.

9§-

''Blindhetsersättning utgår från och med den månad, varunder ersättningen
söktes, dock tidigast från och med den dag, då blindheten inträtt, samt till
och med den månad, varunder den blinde avlidit eller ersättningens indragning
beslutats.

10 §.

Angående sättet och tiden för utbetalning av blindhetsersättning förordnar
Konungen.

Ersättningsbelopp, som ej lyftats före utgången av året näst efter det,
under vilket beloppet förfallit till betalning, vare förverkat.

11 §•

Kostnaden för blindhetsersättningen samt för undersökning och behandling,
varom i 5 § förmäles, bestrides av staten.

12 §.

Rätt till blindhetsersättning kan ej överlåtas och må förty ej för gäld
tagas i mät.

13 §.

Ansökan, prästbevis och läkarintyg samt utlåtande, varom i 4 § förmäles,
skola avfattas enligt formulär, som fastställas av Konungen eller myndighet,
som Konungen bestämmer.

Det ankommer på Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer,
att fastställa taxa för läkarintyg och läkarundersökning, som i 3 och 5 §§ av
ses, ävensom det belopp, varmed ersättning skall utgå för behandling enligt
5 §, såframt behandlingen skall äga rum å sjukvårdsanstalt.

Kungl. Maj.-ts proposition nr 79. — 1933 års utredning.

I statens eller kommuns tjänst anställd läkare är skyldig att verkställa
undersökning och utfärda läkarintyg mot ersättning, som bestämts i taxan.
Har pensionsstyrelsen jämlikt 5 § förordnat örn läkarbehandling å sjukvårdsanstalt,
som drives av stat, landsting eller kommun eller sammanslutning,
vari landsting eller kommun deltager, eller till vars drift statsbidrag
utgår, skall personen ifråga där emottagas, såvitt plats kan beredas å vederbörlig
avdelning.

14 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,
finnas erforderliga för dess tillämpning, meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1935.

Den som nämnda dag uppnått sextio års ålder äger rätt till blindhetsersättning
endast örn det utrönes, att han före fyllda sextio år varit blind.

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

P. M.

Förslaget i allmänhet.

Allmänna synpunkter.

Det å lagbyrån uppgjorda förslaget bygger på i viss mån andra principer
än de tidigare förslagen, d. v. s. blindvårdssakkunnigas förslag av 1922 och
rektor Eks förslag av 1931.

Till utmärkande av skiljaktigheterna mellan de olika förslagen har som
bilaga till denna promemoria (Bilaga 1) fogats en jämförande lagtext. Därjämte
har som ytterligare bilaga (Bilaga 2) fogats en kortfattad sammanfattning
av de yttranden, som avgivits över blindvårdssakkunnigas och rektor
Eks förslag.

De viktigaste skiljaktigheterna mellan lagbyråns förslag och de tidigare
förslagen äro följande:

1) Behovsprincipen har övergivits och blindhetsersättningen i stället givits
karaktär av en lytesersättning. Dock har den begränsningen gjorts, att
blinda, vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning
är sådan, att behov av blindhetsersättning ej kan anses föreligga, uteslutits
från möjlighet att erhålla ersättning.

I samband härmed har ersättningsbeloppet för varje blind satts till det
medelvärde, som blindhetsersättningen enligt de tidigare förslagen beräknats
skola utgöra, eller till 500 kr.

2) Staten har föreslagits skola helt övertaga kostnaderna för blindhetsersättningen.

3) Den grundläggande bestämmelsen angående vem som skall vara berättigad
till blindhetsersättning har givits en mera koncis och något snävare
avfattning.

4) Med hänsyn till de principer, som angivits under 1)—3), har förslaget,
särskilt vad angår handläggningen av ärenden rörande blindhetsersättning,
kunnat i åtskilliga avseenden förenklas.

5) Då förslaget ej innehåller några förpliktelser för landsting och kommuner
— den obetydliga förpliktelse för kommunerna, som blir en följd av
tillämpningen av 26 § i pensionsförsäkringslagen, lämnas därhän — har
förslaget givits karaktären av en förordning, avsedd att underställas riksdagen.

Blindhetsersättning en som en lytesersättning.

Genom övergivandet — praktiskt taget — av behovsprincipen tillgodoses
ett önskemål från de blindas sida. Då ersättningen satts till det medelvärde,
som ersättningen enligt de tidigare förslagen beräknats skola utgöra,
eller 500 kr., kommer härigenom icke att ske någon ökning av den beräknade
kostnaden för blindhetsersättningen. Genom att behovsprincipen övergives
vinnas åtskilliga fördelar. Enligt de tidigare förslagen skulle hälften

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning. 45

av den blindes årsinkomst avräknas från blindhetsersättningen. Säkerligen
skulle detta i många fall fresta de blinda till oriktiga uppgifter ävensom
föranleda en besvärlig prövning från myndigheternas sida, en prövning som
enligt de tidigare förslagen skulle återkomma varje år. Vidare skulle den
omständigheten, att viss del av den blindes arbetsinkomst avdroges —
blindhetsersättning skulle härigenom komma att helt upphöra vid relativt
låg arbetsinkomst — kunna tänkas föranleda, att den blinde i vissa fall för
att få högre blindhetsersättning minskade sina arbetsprestationer.

Beträffande blindhetsersättningens storlek må i nu förevarande sammanhang
framhållas, att de blinda i sin senaste framställning av den 3 juni
1932 — med hänsyn tagen till det statsfinansiella läget — ansett ersättningen
böra sättas till ett årligt belopp av 600 kr. För att ej öka statens
utgifter på grund av behovsprincipens övergivande har ersättningen i lagbyråns
förslag, som förut nämnts, satts till 500 kr. I orter med billiga levnadskostnader
torde beloppet räcka till nödtorftig försörjning av den blinde.
Till beloppet kommer ju dessutom vad han kan förtjäna genom eget arbete.
I detta sammanhang må nämnas, att pensionstillägg enligt lagen örn allmän
pensionsförsäkring utgår för man med 225 kr. och för kvinna med 210 kr.,
under förutsättning att årsinkomsten ej uppgår till respektive 425 och 400 kr.
Från pensionstillägget göres dessutom avdrag med 6/io av det belopp, varmed
pensionstagarens årsinkomst överstiger 50 kr. I större samhällen med
dyrare levnadskostnader torde visserligen den föreslagna ersättningen icke
— lika litet som en ersättning av 600 kr. — vara tillräcklig. Här torde
emellertid ofta utgå kommunala pensionstillskott till de blinda, varjämte
genom verkstäder för blinda och andra hjälpåtgärder beredas dem större
utkomstmöjligheter än i mindre samhällen.

Som förut berörts har principen örn blindhetsersättningen som en lytesersättning
i förslaget icke ansetts böra tillämpas i sina yttersta konsekvenser.
I det ojämförligt största antalet fall är naturligtvis de blindas ekonomiska
ställning sådan, att blindhetsersättning måste utgå. Det skulle emellertid
vara föga tilltalande, örn en person, vars egen eller vars försörjningspliktiga
anhörigas -ekonomiska ställning är synnerligen god, skulle kunna
tilltvinga sig blindhetsersättning. Det synes självklart, att dylika fall böra
uteslutas från ersättning. Givetvis komma gränsfall alltid att finnas, där
ett rättvist avvägande kan vara förenat med svårigheter. För att utmärka,
att blindhetsersättning bör utgå i alla fall, där det rimligen kan sättas
ifråga, har bestämmelsen givits det innehåll, att endast den är utesluten
från ersättning, vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska
ställning iir sådan, att behov av blindhetsersättning ej han anses föreligga.
Vid bedömande av frågan örn ersättning skall utgå måste givetvis
hänsyn tagas därtill, att en blind, på grund av sin hjälplöshet, är i större
behov av ersättning lin en seende. Tydligt är ock att man vid bedömande
av behovet måste taga hänsyn till den blinde åliggande försörjningsplikt
samt till levnadskostnader o. d. på olika orter.

I detta sammanhang torde med några ord böra beröras blindhetsersätt -

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

ningens förhållande till andra former av social hjälpverksamhet. Det torde
vara klart, att blindhetsersättningen, då annat icke föreslagits, skall räknas
som inkomst enligt 6 § i lagen örn allmän pensionsförsäkring. Eftersom
pensionstillägg i allmänhet ej utgår, örn årsinkomsten utgör för man
425 kr. och för kvinna 400 kr., skulle således pensionstillägg i regel ej
kunna tillerkännas en person, som åtnjuter blindhetsersättning. Om en
person, som åtnjuter pensionstillägg, erhåller blindhetsersättning, torde sålunda
pensionstillägget i allmänhet komma att indragas. Eftersom både
pensionstillägg och blindhetsersättning fastställas av pensionsstyrelsen, torde
några komplikationer mellan lagen örn allmän pensionsförsäkring och en
blivande författning örn blindhetsersättning icke behöva förekomma.

Blindhet kan ju uppkomma såsom en följd av olycksfall i arbete. I så
fall är vederbörande berättigad till ersättning enligt 1916 års lag örn försäkring
för olycksfall i arbete. Givet är att vid blindhet orsakad av olycksfall
i arbete ersättning främst skall utgå enligt nämnda lag. Några bestämmelser
härom torde ej vara erforderliga.

Fråga uppstår emellertid, örn en person, som åtnjuter livränta på grund
av blindhet ådragen genom olycksfall i arbete, jämväl bör kunna erhålla
blindhetsersättning. Förslaget lägger icke annat hinder i vägen härför än
det, som ligger i den allmänna bestämmelsen i förslaget, att den är utesluten
från ersättning, vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska
ställning är sådan, att behov av blindhetsersättning ej kan anses
föreligga. Någon annan regel synes knappast vara möjlig. Man torde t. ex.
icke utan vidare kunna utesluta den från blindhetsersättning, som genom
avtal med en privat försäkringsinrättning förskaffat sig en livränta. Och
att betrakta en livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen på särskilt sätt
synes icke möjligt. Ofta torde emellertid en person, som åtnjuter en större
livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen, icke kunna sägas vara i behov av
blindhetsersättning och sålunda på denna grund bli utesluten därifrån. Vad
nu sagts örn livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen torde äga tillämpning
jämväl beträffande andra ersättningar, t. ex. ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, statspension o. d.

Statens övertagande av kostnaderna för blindhetsersättningen.

I olikhet med de tidigare förslagen bygger lagbyråns förslag på att staten
skall övertaga hela kostnaden för blindhetsersättningen. Ett av skälen att
lägga en viss del av kostnaden på kommunerna har i de tidigare förslagen
varit, att, örn kommunerna finge bidraga med en del därav, förelåge större
skäl för antagandet, att en riktig uppskattning av den blindes inkomster
komme till stånd, varigenom utgifterna för blindvården skulle bli de minsta
möjliga. Då behovsprincipen praktiskt taget övergivits, föreligger ej längre
detta skäl för bibehållande av kommunernas ansvar.

Ur skatteutjämningssynpunkt — i vissa kommuner lärer förekomma särskilt
blindrika släkter -— vore det naturligtvis en fördel, örn kostnaden för
blindhetsersättningen kunde läggas på större enheter än primärkommunerna. I

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1983 års utredning. 47

sitt utlåtande över rektor Eks förslag, som ju bygger på att staten skulle
övertaga hälften av kostnaden samt landstingen och kommunerna dela den
återstående hälften, har statskontoret emellertid avstyrkt, att någon del av
kostnaden lades å landstingen, enär utgifter av detta slag icke torde kunna
hänföras till dem, som principiellt sett borde åvila landstingen. Av skatteutjämningsberedningens
principbetänkande (statens offentliga utredningar
1933: 4 sid. 227) framgår, att beredningen tänkt sig, att kostnaden för blindundervisningen
och blindvården helt skulle övertagas av staten. Ur nu angivna
synpunkter har det synts lämpligast, att kostnaden för blindhetsersättningen
helt övertoges av staten.

Förslaget utgår, i likhet med de tidigare, från att blindhetsersättningen
skall tillkomma allenast arbetsföra blinda, som icke äro asociala. I överensstämmelse
härmed ha blinda, som äro intagna & vissa anstalter, uteslutits.
Deras försörjning får sålunda ske enligt hittills gällande grunder, därvid
i en del fall kommunerna och landstingen få bidraga till eller helt betala
kostnaderna. Ehuru sålunda en viss ekonomisk tunga alltjämt kommer
att åvila kommuner och landsting blir den givetvis ytterst ringa i förhållande
till nuvarande kostnader och de kostnader, som åsamkas staten. Det
torde därför kunna förväntas, att kommunerna i de fall där tillägg till blindhetsersättningen
är behövligt, t. ex. i orter med dyrare levnadsförhållanden eller
till blinda med stor familj, komma att lämna bidrag till deras försörjning på
annat sätt än medelst fattigvård, således genom kommunala pensionstillskott.
Till förhindrande av att den omständigheten att blinda, som äro intagna å
vissa anstalter ej äro berättigade till blindhetsersättning, skulle föranleda,
att de utskrevos från austalterna eller att blinda, som borde lia intagits å
dylika anstalter, förvägras inträde där, har i förslaget [2 § i)] föreskrivits,
att den som är eller bör vara intagen å dylik anstalt ej är berättigad till
blindhetsersättning.

Bestämning av begreppet blindhet.

Ett av de viktigaste spörsmålen i en författning om blindhetsersättning
blir att erhålla en lämplig bestämning på vem som skall anses som
blind.

Blindhet i strängare bemärkelse (s. k. amauros) föreligger, om förmåga
att urskilja om ljus inkastas i ögat (ljusperception) samt från vilket håll
detta sker (ljuslokalisation) saknas. För att bestämma en synförmåga, som
överstiger denna gräns, brukar man ofta förfara på följande sätt. En normalt
seende människa kan under normala ljusförhållanden och mot en mörk
bakgrund räkna tingrar på c:a 60 meters avstånd. En person, som kan
räkna fingrar på allenast 1 meters avstånd, har således allenast ''/so synskärpa
o. s. v.

Då synskärpan understiger 1—2/bo saknas i allmänhet förmåga att reda
sig på egen hand. Personen ifråga säges då sakna ledsyn (gångsyn). En
synskärpa av omkring 18/6o anses tillräcklig för lässyn och en synskärpa av
*-/60 eller därutöver betraktas som s. k. lyxsynskiirpa. En nedsättning av

48 Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

synskärpan, som ej understiger 42/60, är sålunda ur förvärvssynpunkt betydelselös
l.

För det spörsmål, som nu behandlas, torde vara av intresse att ta del
av hur begreppet blindhet bestämts i utlandet. För blindhetsdefinitioner i
olika länder lämnas en redogörelse i en genom nationernas förbunds försorg
gjord undersökning rörande blindvården2. Av denna undersökning
framgår, att länderna i allmänhet fixerat olika definitioner för barn och
vuxna. Definitionerna för barn avse endast undervisningsändamål och sakna
förty intresse i förevarande sammanhang. Officiella blindhetsdefinitioner
för vuxna finnas i olika länder (åtminstone i fjorton stycken). Någon definition
avseende samtliga ändamål synes emellertid icke förekomma, utan definitionerna
äro mer eller mindre olika, örn de avse folkräkning, pensionering,
militärtjänst eller krigsblinda. Ett undantag härifrån utgör Storbritannien
och Irland, där blindhetsdefinitionen för blindålderdomspensioneringen användes
ifråga örn alla åtgärder för de blindas välfärd utom uppfostran.

Beträffande själva definitionerna äro de antingen av allmän ekonomisk
innebörd eller anknyta de till mer eller mindre noggrant angivna medicinska
termer. Ett exempel av det förra slaget är »the Blind Persons Act» av
1920 i Storbritannien, enligt vilken blindhet, berättigande till blindålderdomspension,
anses föreligga hos den, som är »så blind, att han icke kan utföra
något arbete, som fordrar synförmåga». En annan form av sådan definition
återfinnes i »the Relief Laws» i vissa av Nordamerikas förenta stater. Bestämningen
på blind i dessa är, att vederbörande är »ur stånd att skaffa sig livets
nödtorft». En liknande definition användes i Sydafrika för rätt till ekonomisk
hjälp från »the Poor Relief Fund». Bland definitioner av medicinsk innebörd
må nämnas en i vår världsdel ofta förekommande, enligt vilken den
betraktas som blind, »vilken saknar förmåga att finna sig tillrätta på obekanta
platser»3 eller »som icke kan räkna fingrar (ibland mot en svart bakgrund)
på en meters avstånd.» Dylika definitioner ha kommit till användning
i Tyskland, Österrike, Schweiz, Norge och Polen vid folkräkning, samt
i Frankrike (i vissa fall), Belgien, Tjeckoslovakien, Grekland och Ungern
(i dessa länder är emellertid ingen officiell blindhetsdefinition fastslagen).
I Danmark anses vuxna som blinda när deras synskärpa är mindre än 6/60 4.

1 Jfr. en uppsats av docenten Sven Larsson: »Ögonskadors följder särskilt med hänsyn
till invaliditetsintygens tolkning» i John Nordins arbete »Invaliditet vid olyeksfallsskador»,
Stockholm 1932, sid. 61—82.

2 Société des nations. Organisation d''hygiéne. Rapport sur la protection des aveugles
dans différents pays, Genéve, 1929, (särskilt sid. 17—22, 74—79, 96—103, 258—265).

3 = saknar ledsyn; jfr not. 1 sid. 51.

4 I Danmark erhålla personer, som äro invalider — även blinda — ersättning enligt
invalideforsikringsloven av den 16 februari 1927. Som invalid räknas den, vars förvärvsförmåga
är nedsatt till Vs. Ersättning utgår med 800 kronor vid svåra former av invaliditet
och 540 kronor i andra fall. Som svåra former av invaliditet räknas invaliditet, som medför
ett tillstånd av hjälplöshet, som nödvändiggör, att invaliden ständigt måste ha bistånd av
andra, t. ex. vid fullständig blindhet. Enligt de uppgifter, lagbyrån erhållit från socialministeriet
i Köpenhamn, gäller — i viss mån till skillnad från vad i texten angives —-som kriterium på blindhet, att synförmågan är nedsatt till 2—4/60 hos män och 6/«o hos
kvinnor. Vid större synförmåga tages hänsyn till förminskat synfält o. d. De blinda, som
ej omfattas av invalideforsikringsloven, erhålla understöd enligt 61 § i fattigloven (understöd
utan fattigvårds natur). — Ny lag i ämnet, lov om folkeforsikring av den 20 maj
1933, träder i kraft den 1 oktober 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. — 1933 års utredning.

I Kanada tillämpas en likadan norm av tile National Institute for tile Blind.
Bland särskilda definitioner för krigsblinda må nämnas den i Tyskland
»syn icke mer än Y20 av den normala» samt den i Italien »organiska oell
obotliga förändringar av båda ögonen nied en försvagning av synskärpan så,
att fingrar knappast kunna räknas på kort avstånd». I Lettland anses en
persons öga vara blint för militärtjänst, örn dess synskärpa är mindre än 1/2U,
oell samma definition föreslås i ett lagförslag rörande invaliditetspensioner
vid olyeksfall i arbete. I Nederländerna definieras blindhet för vuxna som
»synskärpa i det bättre ögat, sedan ljusbrytningsfel rättats, av lVsAo eller
mindre, örn synfältet är normalt.» I New Zealand definieras total blindhet
för pensionsändamål som »en grad av permanent och ohjälplig synskada,
vid vilken synförmågan på vardera ögat icke är större än 1/60».

I de fall, där en ekonomisk definition användes, har det ofta befunnits
nödvändigt att till vederbörandes ledning angiva vad den betyder i gängse
medicinska termer. I Storbritannien, där, såsom framgår av det förut sagda,
definitionen är »så blind att han icke kan utföra något arbete, som fordrar
synförmåga», lia sålunda vederbörande myndigheter vägletts av ett uttalande
i en rapport av Loyal Society of Medicine. I fråga örn hur förut nämnda
ekonomiska definition kan omvandlas till en medicinsk, konstaterar rapporten,
att där synskärpan (sedan ljusbrytningsfel rättats) är under 1/20 av den normala
(= 3/eo) är en person vanligen ur stånd att utföra arbete, för vilket
synförmåga är nödvändig, och är därför blind. Där synskärpan är bättre
än Yio av normala (= 6/eo), synes det vara stor sannolikhet för att personen
ej är blind, örn det icke föreligger någon annan synnedsättande egenskap
såsom starkt begränsat synfält, utpräglad nystagmus (= ett tillstånd, då
ögonen befinna sig i oupphörlig rörelse) etc. Den undersökning, som skall
göras, gäller enligt rapporten icke, huruvida personen är ur stånd att fullgöra
sin vanliga sysselsättning eller någon särskild sysselsättning, utan
huruvida han är för blind att utföra arbete, för vilket syn fordras. Bapporten
tillägger, att en intygande myndighet icke bör vara bunden av en bestämd
»siffernorm».

Statspension för blinda (av annat slag än den vanliga ålderdomspensioneringen)
finnes genomförd i Storbritannien och Irland, Danmark, 20 av
Nordamerikas förenta stater, Australien och New Zealand. I Storbritannien
och Irland är pensionen anknuten till ålderdomspensioneringen. Både i
Danmark och Australien avser pensionen alla invalida personer, således
icke blott de blinda. I New Zealand gäller statspensionen ifråga endast
de blinda. I Förenta staterna äro villkoren för pension beträffande blinda
invalider mycket varierande: från den förut omnämnda ekonomiska definitionen
»ur stånd att skaffa sig livets nödtorft» till »förlust av båda ögonen»
(i Kansas) eller »mindre än Vio (— Ven) synskärpa» (Maine). Beträffande
de villkor, som i övrigt gälla för utfående av pension, hänvisas till vad förut
anförts örn blindhetsdefinitioner i olika länder.

I detta sammanhang torde det vara av intresse att undersöka, vilket
innehåll begreppet blindhet gives vid tillämpningen av de lagar i vårt land,

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 79. söös 33 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. — 1933 års utredning.

där nämnda begrepp är aktuellt. I 14 kap. 10 § strafflagen stadgas, att
med svår kroppsskada förstås bland annat förlust av syn. Enligt Thyréns
kommentar till 14 kapitlet strafflagen föreligger förlust av syn i och med
oförmåga att urskilja föremål även om förmåga av ljusintryck skulle kvarstå.

Enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring inträder rätt till pension vid
varaktig oförmåga till arbete. Sådan oförmåga anses vara för handen hos
den, som till följd av, bland annat, vanförhet eller lyte befinnes ur stånd
att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter
och färdigheter. Jämlikt pensionsstyrelsens praxis räknas till nämnda
grupp regelmässigt den, vars synskärpa uppgår till högst G/60 & vartdera
ögat.

Jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete utgår vid förlust av
arbetsförmågan livränta med 2/3 av den skadades årliga arbetsförtjänst och
vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen.
Dock må vid förlust av arbetsförmågan livränta, när den skadades
tillstånd kräver särskild vård, med hänsyn därtill bestämmas till högre belopp
än nyss är nämnt, likväl ej överstigande beloppet av den årliga arbetsförtjänsten.

Blindhet, medförande hel livränta (d. v. s. 2/3 av arbetsförtjänsten, vilket
belopp som nämnts utgår vid förlust av arbetsförmågan), har enligt riksförsäkringsanstaltens
praxis ansetts föreligga i följande fall:

1) Skadade ögat: kvantitativ ljusperception med osäker lokalisationsförmåga.

Andra ögat: fingerräkning på 1 meter i synfältets temporala del.

2) Skadade ögat: fingerräkning på 1.5 meters avstånd.

Andra ögat: blindhet.

3) Skadade ögat: fingerräkning på 2 meters avstånd.

Andra ögat: blindhet.

4) Skadade ögat: blindhet.

Andra ögat: fingerräkning på 1 meters avstånd.

5) Skadade ögat: kan skilja mellan ljus och mörker.

Andra ögat: fingerräkning på omkring 1/2 meters avstånd.

6) Skadade ögat: uttaget (protes).

Andra ögat: fingerräkning på 1 meters avstånd.

7) (Båda ögonen skadade).

Ena ögat: urskiljer ljus och mörker, större handrörelser på 1 meters avstånd.

Andra ögat: uttaget (protes).

I följande fall har livränta givits, motsvarande en nedsättning i arbetsförmågan
av 90 % (livräntans belopp = 90 % av 2/3 utav arbetsförtjänsten).

1) Ena (= skadade) ögat: god lokalisation och perception.

Andra ögat (synnedsättning till följd av skadan å andra ögat): i det närmaste
= 6/ao.

2) Skadade ögat: fingerräkning på 2 meters avstånd.

Andra ögat: uttaget på grund av tidigare skada (protes).

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

3) (Båda ögonen skadade).

Ena ögat: uttaget (protes).

Andra ögat: knappt fingerräkning på 1 meters avstånd.

Beträffande de fall, då förhöjd livränta utgått på grund av att den skadades
tillstånd krävt särskild vård, må omnämnas, att riksförsäkringsanstalten
fr. o. m. den 1 januari 1923, då nämnda bestämmelse trädde i kraft,
till och med utgången av 1931 tillerkänt bjälplöshetslivränta i 34 fall. Av
dessa avse 15 ögonskador, som medfört blindhet eller praktiskt taget blindhet.
Samtliga dessa lia ersatts med 80 % av arbetsförtjänsten. I 11 av
fallen har fullständig blindhet förelegat. — Av de övriga invaliderna hade en
ljusperception nästan fullständigt borta å ena ögat och å andra ögat förmåga av
fingerräkning mot kontrasterande bakgrund på c:a 40 cm. Tre voro blinda
på ena ögat men hade någon ringa syn kvar å andra ögat, en skymtade
sålunda handrörelser alldeles inpå ögat, en hade förmåga av kvantitativ
ljusperception med mycket dålig lokalisation och en slutligen förmåga av
kvantitativ ljusperception. Blindhet, kombinerad med annan skada, har under
nämnda tid förekommit i 5 fall, samtliga ersatta med 90 % av arbetsförtjänsten.

Vid övervägande av, vilken bestämning å begreppet blindhet, som bör
läggas till grund för en svensk lagstiftning örn blindhetsersättning, synes
en ekonomisk definition, sådan som den i de tidigare förslagen upptagna,
icke lämpligen böra komma ifråga. Utom de anmärkningar, som i yttrandena
framställts mot densamma, må hänvisas till förhållandena i Storbritannien
och Irland, där det befunnits nödvändigt att överföra den ekonomiska
definitionen i gängse medicinska termer. Örn en medicinsk definition
sålunda torde vara den lämpligaste, återstår att avgöra, vilken som bör användas.
Givetvis skulle det vara tänkbart att begränsa en författning örn
blindhetsersättning till att endast avse amauros. En dylik gräns lärer
emellertid bli väl snäv. Samma torde förhållandet vara med en gränsbestämning
i enlighet med de principer, som synas gälla enligt strafflagen.
Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen är en inom Europa —
för olika ändamål — ofta använd definition, att vederbörande saknar ledsyn 4
Lämpligheten av att jämställa dem, som sakna ledsyn, med dem, som äro
fullständigt blinda eller endast äga förmåga av ljusperception, torde icke
behöva ytterligare motivering. Återstår då att bedöma, huruvida med en
sådan gränsdragning komme att uteslutas sådana, som skäligen borde falla
under en författning om blindhetsersättning. Det torde vara klart att en
person, som har ledsyn, befinner sig i en helt annan situation än en person, 1

1 Beträffande vad man — praktiskt sett — menar med avsaknad av ledsyn, må hänvisas
till en uppsats om ögat av Ernst Metzger, intagen i »Handbuch der Ärztlichen Begutachtung»,
herausgegeben 1931 von H. Liniger, K. Weichbrodt, A. W. Fischer, Frankfurt
arn Main, Band II, sid. 394 ff. I anslutning till den tyska olycksfallsförsäkringslagen
göres där (sid. 422) följande uttalande: »Som blindhet i lagens mening betecknas det tillstånd,
vid vilket synnedsättningen omöjliggör tillrättafinnande utan hjälp på gata eller
främmande plats.» Detta uttalande torde utgöra ett typiskt uttryck för vad man menar
med saknad av ledsyn. Såsom framgår av det härovan i texten anförda har det synts
lämpligare att i författningstexten som en lagteknisk term införa begreppet ledsyn än en
mera vidlyftig bestämning.

52 Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

sorn saknar denna förmåga. Dels kan han ju på ett annat sätt reda sig
utan hjälp och dels skänker honom den synrest han har en annan inställning
till livet och förhållandena omkring honom. I arbetet är en person,
som allenast har ledsyn visserligen ofta mycket handikappad, särskilt inom
vissa arbetsomi’åden; inom andra åter, t. ex. lantbruk och skogsbruk, torde
man, enligt vad erfarenheten ger vid handen, ofta kunna reda sig rätt bra
med ledsyn. Givetvis skulle det vara mycket olämpligt örn alla, som lia
ledsyn, bleve utestängda från varje ersättning. Så torde emellertid icke bli
förhållandet. Med hänsyn till den praxis, som gäller enligt pensionsförsäkringslagen
— en praxis, som givetvis icke avses skola ändras genom ifrågavarande
förordning — komma alla, som ha ledsyn, men vilkas synskärpa icke
överstiger 6/eo, att i form av pensionstillägg erhålla en reducerad blindhetsersättning.
På grund av den avsevärt större olägenhet, som frånvaron av
ledsyn utgör, torde det vara försvarligt att ställa dessa invalider i en klass
för sig och ge dem den mera kvalificerade ersättning som den föreslagna blindhetsersättningen
innebär. Lägger man saknad av ledsyn till grund för en
författning i ämnet, skulle ock i huvudsak överensstämmelse vinnas med de
principer, som tillämpas enligt olycksfallsförsäkringslagen för tillerkännande
av full livränta.

Örn man ger en författning örn blindhetsersättning den begränsning, som
nyss omnämnts, torde ytterligare en fördel vinnas. En huvudanmärkning mot
de tidigare förslagen har varit, att det funnes flera kategorier av sjuka och
invalida personer, vilka vore berättigade att räkna med samma stöd från
statens sida som de blinda och svagsynta. Denna anmärkning torde i stort
sett förfalla, örn blindhetsersättningen begränsas till dem, som sakna ledsyn.
Det synes nämligen, som förut framhållits, vara försvarligt att ställa personer
med ett så tungt lyte i en särklass. Övriga former av synnedsättning
komma att behandlas på samma sätt som annat lyte, d. v. s. enligt pensionsförsäkringslagen.

En nedsättning i synförmågan kan emellertid bero ej blott på minskad
synskärpa utan även på andra omständigheter, framför allt på defekter i
synfältet. Någon särskild bestämmelse med anledning härav torde ej behöva
intagas i författningstexten. Grundar man nämligen blindhetsersättningen
på frånvaron av ledsyn, torde det vara tillräckligt. En person, som
har högre synskärpa än som i och för sig skulle berättiga till blindhetsersättning
men vars synfält t. ex. är mycket begränsat, torde sålunda ofta
sakna ledsyn. Att i motiveringen ange några bestämningar, motsvarande de
för synskärpan liärförut angivna, d. v. s. en synskärpa understigande 1 — 2/6o,
lärer icke vara möjligt. För en ögonläkare torde det icke föreligga några
svårigheter att avgöra när en person med defekter i synfältet eller eljest skall
anses sakna ledsyn. Såsom framgår av förslaget, har pensionsstyrelsen bereus
möjlighet att i tveksamma fall förordna örn undersökning av ögonläkare.
Ifrågasättas kunde, huruvida man icke, i anslutning till det förut
omförmälda uttalandet av Royal Society of Medicine, borde införa en bestämmelse
örn att eventuella ljusbrytningsfel skulle rättas innan spörsmålet,

Kungl. Maj-.ts proposition nr 79. — 1933 års utredning. 53

om ledsyn saknades eller ej, bedömdes. Då ljusbrytningsfel vid en så pass
låg synskärpa som i—2/co torde vara av mycket ringa betydelse, har så ej
synts böra ske.

Slutligen må det bär omnämnas, att, för erhållande av en lämplig medicinsk
bestämning att läggas till grund för en blivande författning örn blindhetsersättning,
samråd skett med ledamoten av medicinalstyrelsens vetenskapliga
råd, professorn A. Dalén.

Förslagets särskilda bestämmelser.

Utöver vad som anförts i den allmänna motiveringen må beträffande förslagets
särskilda bestämmelser framhållas följande.

2 §•

Bestämmelserna i förevarande paragraf böra jämföras med 9 § och i viss
mån även med 8 § i pensionsförsäkringslagen.

Skiljaktigheterna torde i huvudsak motiveras därav, att förslagets huvudgrunder
äro andra än pensionsförsäkringslagens. Enligt förslaget har ju blindhetsersättning
karaktären av en lytesersättning under det att pensionsförsäkringslagen
beträffande pensionstilläggen bygger på behovsprincipen. Vidare
avses enligt förslaget, att blindhetsersättningen endast skall tillkomma arbetsföra
blinda, som icke äro asociala. I anslutning härtill ha blinda, som
äro intagna å vissa närmare angivna anstalter, uteslutits från ersättning,
och har i dessa fall, i motsats till vad pensionsförsäkringslagen stadgar,
ersättningen icke ansetts böra kunna tillerkännas den blindes anhöriga eller
uppbäras av kommunen. Den omständigheten, att en blind intagits å kroppssjukhus
för vård, utesluter honom däremot icke från ersättning.

2 § avviker jämväl i andra hänseenden från de tidigare förslagen. Sålunda
har den ålder, vid vilken rätt till blindhetsersättning inträder, höjts från 15
till 16 år. Därjämte ha vissa förtydliganden gjorts i syfte att underlätta
tillämpningen och en del tillägg skett, vilka emellertid ej torde tarva särskild
motivering.

Ehuru tvekan kan föreligga, huruvida icke bestämmelsen i rektor Eks
förslag, att den som blivit blind efter fyllda 60 år är utesluten från blindhetsersättning,
är väl snäv, har densamma av statsfinansiella skäl ansetts
böra inflyta jämväl i lagbyråns förslag.

3-8 §§.

Dessa paragrafer, som röra ansökan örn blindhetsersättning och dess behandling,
förete vid jämförelse med motsvarande bestämmelser i de tidigare
förslagen åtskilliga förenklingar, sammanhängande med att förfarandet kunnat
göras enklare, då behovsprincipen övergivits.

Ehuru förslaget lagts som en lytesersättning, vid vars bedömande de
medicinska synpunkterna komma att bliva avgörande, har fordran på läkarintyg
ej gjorts absolut. Eall kunna ju tänkas, diir blindheten kan styrkas
på annat sätt. Att oavvisligen vidhålla fordran på läkarintyg måste i sådana
fall te sig som en onödig tunga för den blinde. Har sökanden ej företett

54 Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

läkarintyg utan åberopat annan utredning till styrkande av sin synnedsättning,
ankommer det på pensionsnämnden och i sista hand pensionsstyrelsen att
bedöma, huruvida läkarintyg är behövligt. Vägrar sökanden förete läkarintyg,
sedan han därom anmodats, kan detta föranleda, att ansökningen
avslås.

Att i vårt land föreskriva, att sökanden skall förete intyg av ögonläkare,
torde icke lämpligen böra ske. Eftersom fall kunna tänkas, där ett sådant
intyg är nödvändigt, har det synts böra läggas i pensionsstyrelsens hand
att förordna örn undersökning av sådan läkare. Kostnaden för undersökningen
har föreslagits skola utgå av statsmedel. Vägrar någon att underkasta
sig undersökning, kan detta föranleda, att ansökan örn blindhetsersättning
avslås. Likaså har pensionsstyrelsen erhållit rätt att förordna, att
sökanden skall undergå läkarbehandling, örn sådan kan antagas förbättra
synförmågan. Denna bestämmelse sammanhänger med den i 2 § f) meddelade,
att den som utan giltig anledning vägrar underkasta sig läkarbehandling,
som kan antagas förbättra synförmågan, icke är berättigad till
blindhetsersättning. »Utan giltig anledning» torde här böra ges samma
tolkning som motsvarande uttryck i 8 § pensionsförsäkringslagen.

Angående de övriga skiljaktigheter, som lagbyråns förslag utvisar i förhållande
till de tidigare förslagen, torde någon särskild motivering utöver
vad förut anförts ej behöva lämnas.

Liksom beträffande mål örn allmän pensionsförsäkring torde även mål
örn blindhetsersättning böra avdömas av regeringsrätten såsom sista instans.
Någon ändring i regeringsrättslagen med anledning härav torde icke
vara erforderlig, enär dylika mål torde kunna räknas till »mål örn annan
ersättning, såvitt den enligt gällande författningar utgår av statsmedel och
anspråket ej är framställt mot riksförsäkringsanstalten», vilka mål enligt
2 § 4 mom. i regeringsrättslagen tillhöra regeringsrättens avgörande.

9-12 §§.

Motsvarighet till bestämmelserna i 9 §, 10 § andra stycket och 12 § saknas
i de tidigare förslagen, men har synts böra medtagas.

13 §.

Motsvarighet till denna paragraf återfinnes endast delvis i de tidigare
förslagen.

I likhet med vad som skett i vissa andra författningar, har det stadgats,
att läkarintyg skall utfärdas och läkarundersökning verkställas efter taxa,
som Konungen eller av Konungen därtill förordnad myndighet bestämmer.
Vidare har det ålagts i statens eller kommuns tjänst anställd läkare — bland
dessa finnas ju åtskilliga ögonläkare — att verkställa undersökning och utfärda
läkarintyg mot ersättning, som bestämts i taxan.

Såsom framgår av 5 § äger pensionsstyrelsen möjlighet att föreskriva, att
en person skall undergå läkarbehandling, örn sådan kan antagas förbättra
synförmågan. Med hänsyn till avsaknaden av ögonkliniker vid åtskilliga
landstingslasarett torde det ofta kunna förekomma, att en person, varom

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. — 1933 års utredning. 55

pensionsstyrelsen meddelat förordnande som nyss sagts, måste intagas å ett
annat landstings eller å stads lasarett. På grund härav har det stadgats,
att örn pensionsstyrelsen förordnat örn läkarbehandling å offentligt sjukhus,
skall personen ifråga där emottagas, såvitt plats kan beredas å vederbörlig
avdelning.

Övergångsbestämmelserna.

På grund av vad pensionsstyrelsen anfört örn svårigheten att avgöra, ifall
en person, som vid förordningens ikraftträdande fyllt 60 år — t. ex. en 70-åring — blivit blind före 60 års ålder har stadgats, att den, som vid förordningens
ikraftträdande uppnått 60 års ålder, äger rätt till blindhetsersättning,
endast örn det utrönes, att han före nämnda dag varit blind. Begreppet
blind har givetvis här liksom i förordningen för övrigt samma innebörd
som i 1 § av förordningen. En utredning, som den förut angivna,
vilken närmast bör åligga sökanden, torde icke behöva vålla honom alltför
stora svårigheter. De flesta synsvaga i vårt land, vilkas synnedsättning icke
beror på ålder, torde lia genomgått blindskola. Där lärer föreligga utredning
örn deras synförmåga i tidigare år. Ar det klart, att vederbörande
redan då saknade ledsyn, torde tvekan ej böra föreligga, att han är berättigad
till ersättning. Givetvis fordras icke juridiskt bindande bevisning
för att blindhetsersättning skall kunna tillerkännas en person.

Kostnadsberäkningar.

Blindvårdssakkunniga, vilka tänkte sig en hälftendelning av kostnaderna
mellan stat och kommun, beräknade antalet blinda, som skulle komma i
åtnjutande av blindhetsersättning enligt deras förslag, till 1 600.

Med denna beräkningsgrund ansågs det erforderliga årliga anslaget av
statsmedel kunna beräknas till omkring 1 600 X 250 = 400 000 kr. och —
med hänsyn till vissa besparingar i andra statsutgifter — statens faktiska
årliga kostnader till omkring 1600 x 210 = 336 000 kr., eller i avrundat
tal 340 000 kr. Det senare talet var beräknat efter förhållandena vid
jämviktsläge.

De sakkunniga framliöllo, att, örn antalet understödstagare eventuellt
komme att något överstiga det summariskt beräknade antalet, 1 600, så förelåge
å andra sidan sannolika skäl för, att statens andel av det faktiska
medelunderstödet komme att understiga det beräknade, d. v. s. 250 kr.
Såvitt med det föreliggande materialet kunde bedömas och under förutsättning,
att man finge räkna med att en effektiv utgallring av de icke arbetsdugliga
blinda verkligen ägde rum, ansågo de sakkunniga det antagligt,
att anslagskostnaderna för staten ej komme att överstiga beräknade 400 000
kr. årligen.

Bektor Eks förslag, som i motsats till blindvårdssakkunnigas utgick ifrån
att även blinda, som ej kunde komma upp i viss arbetsinkomst, skulle erhålla
blindhetsersättning, räknade med 2 000 understödstagare. Det årliga
anslaget av statsmedel — d. v. s. hälften av totalkostnaderna — beräknades
vid jämviktsläge till 2 000 X 250 kr. - 500 000 kr. Med hänsyn till vissa

besparingar i andra statsutgifter beräknades statens faktiska årliga kostnader

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. — 1933 års utredning.

till 2 000 X 200 — 400 000 kr. Enligt rektor Eks beräkningar skulle nämnda
belopp bålla sig i överkant. Ek ansåg vidare, att om denna hjälp komme
de blinda till del, torde av statsanslaget å 100 000 kr. till De blindas förening
endast en mindre del visa sig behövlig. Statens verkliga utgifter för
genomförande av detta förslag ansåg Ek därför med största sannolikhet ej
komma att överstiga 300 000 kr.

Som framgår av bilaga 2 har pensionsstyrelsen i sitt yttrande framställt
vissa erinringar mot rektor Eks beräkningar och på i yttrandet närmare angivna
grunder ansett försiktigheten bjuda, att man räknade med 3 200 understödstagare.
Statens bruttokostnader vid jämviktsläge skulle då utgöra
3 200 X 250 == 800 000 kr. Statens nettokostnader beräknade pensionsstyrelsen
till ungefär 80 % av bruttokostnaderna, sålunda till c:a 640 000 kr.

För att erhålla en såvitt möjligt tillförlitlig utredning örn det antal blinda,
som enligt lagbyråns förslag skulle vara berättigade till blindhetsersättning,
har genom statistiska centralbyråns försorg verkställts en undersökning härutinnan
på grundval av 1930 års folkräkningsmaterial. Den av statistiska
centralbyrån överlämnade redogörelsen för undersökningen har såsom bilaga
(Bilaga 3.) fogats vid denna promemoria. Av redogörelsen framgår, att några
säkra slutsatser ej kunna dragas angående det antal personer, som enligt
lagbyråns förslag skulle vara berättigade till blindhetsersättning, detta framför
allt beroende på att i folkräkningsmaterialet upptagits åtskilliga personer,
som lia ledsyn. Örn man till en början bortser från denna felkälla, synes
det antal personer, som enligt lagbyråns förslag skulle vara berättigade till
blindhetsersättning approximativt kunna uppskattas till 2 300 personer.1 Man
torde emellertid kunna utgå ifrån dels såsom statistiska centralbyrån själv
framhåller att i folkräkningsmaterialet upptagits åtskilliga personer, som ha
ledsyn, dels oclc att en del av dem som i materialet angivits sakna ledsyn
ha en synförmåga, som uppgår till eller överstiger 2/60, vilket enligt det
medicinska bedömandet torde utgöra den övre gränsen för frånvaro av ledsyn.
Vissa omständigheter — framför allt att enligt folkräkningsmaterialet
inemot 6 000 personer i vårt land skulle sakna ledsyn — tyda på att reduceringen
måste bli avsevärd. Örn man räknade med en approximativ reducering
av 20 % å den förut angivna summan 2 300, skulle antalet personer,
berättigade till blindhetsersättning enligt lagbyråns förslag, kunna uppskattas
till c:a 1 800 personer. Statens bruttokostnader skulle då vid jämviktsläge
kunna beräknas till c:a 900 000 kr. och nettokostnaderna till
approximativt 800 000 kr. Härvid har något avdrag icke gjorts för anslaget
till De blindas förening.

1 Hela antalet blinda enligt folkräkningsmaterialet har härvid beräknats till c:a 5 800.
Avdrag har gjorts med följande approximativa siffror: för blinda som ej fyllt 16 år och
för blinda som äro utländska medborgare eller ej i riket mantalsskrivna med 300, för
blinda, hos vilka blindheten inträtt efter fyllda 60 år, med 2 400, för blinda intagna
å vissa anstalter m. m. med 500 (eftersom stickprovsundersökningen avser endast 3 milj.
av landsbygdsbefolkningen ha siffrorna för landsbygden ökats med c:a Va) samt för
blinda, vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning är sådan
att blindhetsersättning ej bör utgå, med 300. Härtill bör läggas antalet av de personer,
som enligt lagbyråns förslag äro undantagna från ersättning men beträffande vilka uppgifter
icke finnas i folkräkningsmaterialet.

Kungl, Maj:ts proposition nr 79. — 1933 års utredning.

I detta sammanhang torde det vara av intresse att ta del av det allmännas
utgifter i Danmark för de blinda på grund av in validef or sikrings -loven. Då denna lag bygger på försäkring, täckes viss del av kostnaderna
genom försäkringspremier.

Av uppgifter lagbyrån erhållit från socialministeriet i Köpenhamn ävensom
av vissa andra tillgängliga handlingar framgår, att antalet blinda — och
svagsynta med en synskärpa av ®/60 eller därunder — beräknas i Danmark
•till c:a 3,400. Antalet blinda och svagsynta, som åtnjuta invalidränta, utgjorde
den 31 december 1931 1 983. Skillnaden mellan dessa siffror förklaras
på det sättet, att för en del blinda — organister, musiker och affärsmän
samt husmödrar och andra kvinnor — är förvärvsförmågan ej nedsatt
till V3. En del äro på grund av att deras blindhet är kombinerad med annat
kroppsfel uteslutna från att bli medlemmar av en sjukkassa och, eftersom
invalidförsäkringen i huvudsak bygger på sjukförsäkringen, också uteslutna
från att bli invalidförsäkrade, medan en del, väsentligen unga personer, ännu
icke inträtt i sjukkassa eller invalidförsäkring. Samtliga 1 983 räntetagare
beräknas erhålla dels den ordinära livräntan 540 kr. och dels hjälplöshetstillägg
med 260 kr. eller således sammanlagt 800 kr. Hjälplöshetstillägget
betalas helt av kommunen. Den ordinära räntan finansieras dels av försäkringsavgifter
och dels genom bidrag av stat och kommun.

I förslaget till finanslov för 1933—1934 beräknas statens andel i kostnaderna
till 260 000 kr. (= statens andel av 540 kr. X c:a 2 000 räntetagare).

Kommunernas utgifter beräknas till 730 000 kr. (= 260 kr. + kommunernas
andel av 540 kr. X c:a 2 000 räntetagare).

Det allmännas utgifter för de blinda i Danmark på grund av invalideforsikringsloven
kunna således beräknas till c:a 1 000 000 kr. årligen.

•58

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. — 1983 års utredning.

Blindyardssakkuimigas
förslag till lag om
blindhetsersättning
(1922).

Rektor Eks förslag
till lag om
blindhetsersättning
(1931).

§ 1.

Envar svensk man eller kvinna, som lider av så
stor nedsättning i synförmågan, att avsevärd svårighet
vid utförandet av för ifrågavarande person
lämpligt arbete därav uppstår, är, där ej nedan
annorlunda stadgas, berättigad att erhålla ett
understöd, benämnt blindhetsersättning.

Sådant understöd är
icke i något avseende att
anse såsom fattigvård.

§ 2.

Blindhetsersättningen
skall utgå i visst förhållande
till vad som inom
det fattigvårdssamhälle,
där understödstagaren
har hemortsrätt, anses
vara existensminimum
för blind person. Dylikt
existensminimum skall,
för år räknat, inom olika
orter anses utgöra 550,
675 eller 800 kronor. Det
ankommer på omförmälda
fattigvårdssamhälle
att bestämma, till vilken
av dessa ortsgrupper den
ort skall hänföras, där
understödstagaren har
hemortsrätt.

§ 2.

Blindhetsersättningen
skall utgå i visst förhållande
till vad som inom
den kommun, där sökanden
äger hemortsrätt, anses
vara existensminimum
för blind person.
Dylikt existensminimum
skall, för år räknat, inom
olika orter anses utgöra
500, 600 och 700 kronor.
Det ankommer på
pensionsstyrelsen att bestämma,
till vilken av
dessa ortsgrupper, den
ort skall hänföras, där
understödstagaren äger
hemortsrätt, varvid skall
följas socialstyrelsens
kungörelse angående rikets
indelning för taxering
till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt,
på det sättet, att till den
dyraste ortsgruppen hänföras
de orter, som i
denna kungörelse upptagits
under grupp I, att
till den mellersta ortsgruppen
hänföras de orter,
som upptagits under
grupperna II och III,

Bilaga 1.

Lagbyråns förslag
till

förordning om
blindhetsersättning.

1 §•

Den som saknar synförmåga
eller vars synförmåga
är så nedsatt,
att han saknar ledsyn,
anses i denna förordning
som blind och är,
där ej nedan annorlunda
stadgas, berättigad till
blindhetsersättning.

Ersättningen utgår med
ett belopp av 500 kronor
för år räknat.

Kungl. Majlis proposition nr 79. — 1933 års utredning.

( Blind vårdssakkunnigas
förslag.)

(Rector Eks förslag.)

samt att till den billigaste
ortsgruppen hänföras
de i kungörelsen under
grupperna IV och V
upptagna orterna.

(Lagbyråns förslag.)

2 §.

Från rätt till blindhetsersättning
äro undantagna: a)

utländsk medborgare
samt svensk medborgare,
som icke är i riket
mantalsskriven;

b) den som icke fyllt
sexton år;

c) den som enligt gällande
bestämmelser örn
blindundervisning är
skolpliktig;

d) den som blivit
blind efter fyllda sextio
år;

e) den som uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet
ådragit sig blindhet; f)

den som utan giltig
anledning vägrar att
underkasta sig av staten
bekostad läkarbehandling
eller behandling
å sjukvårdsanstalt, som
kan antagas förbättra
synförmågan;

g) den som uppenbarligen
icke efter förmåga
söker ärligen bidraga till
sin försörjning eller är
hemfallen åt alkoholmissbruk; h)

den som undergår
omedelbart för brott
ådömt frihetsstraff eller
är intagen å interneringsanstalt
för återfallsförbrytare,
vårdanstalt för
förminskat tillräkneliga
förbrytare, allmän uppfostringsanstalt,
tvångsa
rbetsanstalt eller skyddshem; i)

den som är eller bör

§ B.

Rätt till blindhetsersättning enligt § 1 inträder

tidigast vid fyllda 15 ar:

Från sådan rätt äro
undantagna:

a) den, som icke är
inom riket bosatt och
mantalsskriven;

b) den, vilkens årsinkomst
av arbete icke uppgår
till 140 kronor inom
den billigaste, 170 kronor
inom den medeldyra
och 200 kronor inom den
dyraste ortsgruppen;

c) den, vilkens sammanlagda
inkomst uppgår
till sådant belopp, att
det enligt denna lag uträknade
årliga understödet
icke skulle uppgå till
50 kronor;

d) den, som enligt
gällande bestämmelser
om blindundervisning är
skolpliktig;

e) den, som avhänt sig
eller undandolt inkomst
eller egendom i uppsåt
att erhålla blindhetsersättning
eller högre sådan
än honom eljest skolat
tillkomma, samt

f) den, som uppenbarligen
icke efter förmåga
söker ärligen bidraga till
sin försörjning eller är
hemfallen åt dryckenskap.

Från sådan rätt äro
undantagna:

a) den, som icke är
inom riket bosatt eller
mantalsskriven;

b) den, som blivit
blind efter fyllda sextio
år;

c) den, som för vård
eller försörjning är intagen
å allmän anstalt;

d) den, vilkens sammanlagda
inkomst uppgår
till sådant belopp,
att det enligt denna lag
uträknade årliga understödet
icke skulle uppgå
till 100 kronor;

e) den, som enligt
gällande bestämmelser
örn blindundervisning är
skolpliktig;

f) den, som har anhöriga,
vilka det enligt lagen
om fattigvård åligger
försörjningsplikt;

g) den, som avhänt sig
eller undandolt inkomst
eller egendom i uppsåt
att erhålla blindhetsersättning
eller högre sådan
än honom eljest skolat
tillkomma;

h) den, som uppenbarligen
icke efter bästa förmåga
söker ärligen bidraga
till sin försörjning
eller är hemfallen åt
dryckenskap.

1933 års utredning.

60 Kungl. Majus proposition nr 79. —

(Blindvärdssakkunnigas

förslag.)

§ 5.

Ansökan om blindhetsersättning
skall ingivas
till fattigvårdsstyrelsen i
det fattigvårdssamhälle,
där sökanden har hemortsrätt,
eller, därest
hans hemortsrätt ej kunnat
utrönas eller är tvistig,
till fattigvårdsstyrelsen
i det fattigvårdssamhälle,
inom vilket
han är bosatt. Där fattigvårdsstyrelsen
så fordrar,
skall sökanden inkomma
med prästbevis angående
sin ålder samt
läkarintyg örn graden av
synnedsättningen, dennas

(Rektor Eks förslag.)

§ 5.

Ansökan örn blindhetsersättning
skall ingivas
till pensionsnämndens
ordförande i det pensionsdistrikt,
där sökanden
har hemortsrätt, och
avfattas enligt fastställt
formulär ävensom innehålla
en av sökanden på
heder och samvete avgiven
förklaring, att de
lämnade upplysningarna
äro med sanningen överensstämmande.
Är sökanden
ur stånd att själv
avgiva sådan förklaring,
skall riktigheten av upplysningarna
intygas av

(Lagbyråns förslag.)

vara intagen å anstalt
för blinda med komplicerat
lyte, sinnessjuka,
sinnesslöa, fallandesjuka
eller kroniskt sjuka eller
å fattigvårdsanstalt;

k) den som å annan
anstalt än ovan sagts åtnjuter
kostnadsfri vård
på statens bekostnad;

l) den vars egen eller
vars försörjningspliktiga
anhörigas ekonomiska
ställning är sådan att
behov av blindhetsersättning
ej kan anses föreligga; m)

den som i avsikt
att erhålla blindhetsersättning
avhänt sig eller
undandolt inkomst eller
egendom av betydelse att
kunna inverka på frågan
om ersättning.

(Jfr 1 § punkt 2.)

3 §.

Ansökan örn blindhetsersättning
skall ingivas
till pensionsnämndens
ordförande i det pensionsdistrikt,
där sökanden
är mantalsskriven.

§ 4-

Blindhetsersättningen utgör, för år räknat, det
belopp, som motsvarar existensminimum för blind
person, minskat med hälften av understödstagarens
egen årsinkomst. Uppgår den sålunda uträknade
blindhetsersättningen ej till helt tiotal kronor,
skall densamma avrundas till närmast högre tiotal
kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. — 1933 ärs utredning.

( BUndvårdssaTcTcunnigas
förslag.)

inverkan på arbetsförmågan
och möjligheten att
häva eller förminska lytet
ävensom intyg örn
sökandens vandel och inkomster.

§ 6.

Är ansökan om blindhetsersättning
gjord, skall
fattigvårdsstyrelsen pröva
de i ansökningen lämnade
upplysningar och
åberopade handlingar
samt på grund av denna
prövning och kända förhållanden
besluta, huruvida
sökanden äger rätt
till blindhetsersättning
samt, därest så befinnes
vara fallet, med hänsyn
till årsinkomstens storlek
uträkna och fastställa
blindhetsersättningens belopp.

(Jfr § 11.)

(Rektor Eles förslag.)

två trovärdiga, med
sökandens förhållanden
förtrogna personer. Till
ansökan skall bifogas läkarintyg
och prästbevis
likaledes enligt fastställda
formulär. Har hemortsrätten
ej kunnat utrönas,
inlämnas ansökan
till pensionsnämndens
ordförande i det pensionsdistrikt,
där sökanden
är bosatt.

§ 6.

Är ansökan örn blindhetsersättning
gjord, skall
pensionsnämnden pröva
de i ansökningen lämnade
upplysningar och åberopade
handlingar och på
grund av denna prövning
och kända förhållanden
besluta, huruvida
den blinde äger rätt till
blindhetsersättning ävensom
bestämma storleken
av den årsinkomst, som
skall läggas till grund
för beräkning av blindhetsersättningens
belopp.
Örn pensionsnämndens
prövning och beslut skall
ordföranden ofördröjligen
och på lämpligt sätt
låta den blinde eller hans
målsman bevisligen erhålla
meddelande.

Ändring i pensionsnämnds
beslut må av enskild
sakägare ävensom
av kommun sökas hos
pensionsstyrelsen genom
besvär, vilka skola ingivas
till pensionsnämndens
ordförande eller i
betalt brev med allmänna
posten vara till denne
inkomna sist å trettionde
dagen efter beslutets
meddelande, den dagen
oräknad, då sådant

(Lagbyråns förslag.)

dan förklaring, skall riktigheten
av upplysningarna
intygas av två
trovärdiga, med sökandens
förhållanden förtrogna
personer. Vid ansökningen
skola fogas
prästbevis och bevis om
mantalsskrivning.

Där så prövas nödigt
är sökanden jämväl skyldig
att förete läkarintyg.

4 §.

Är ansökan örn blindhetsersättning
gjord, åligger
det pensionsnämnden
att, efter prövning av
sökandens rätt till blindhetsersättning,
snarast
möjligt jämte eget utlåtande
översända handlingarna
i ärendet och,
örn skiljaktiga meningar
förekommit, utdrag av
nämndens protokoll till
pensionsstyrelsen. Ett
exemplar av nämndens
utlåtande skall samtidigt
genom ordförandens försorg
i betalt brev med
allmänna posten tillställas
sökanden.

I övrigt skola bestämmelserna
örn pensionsnämnder
i 22—25 §§,
26 § första och andra
styckena samt 27 § i lagen
örn allmän pensionsförsäkring
i tillämpliga
delar gälla.

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933

( B l in d v år d s s a 1: k unni gas
förslag.)

(Jfr § 6 st. 3.)

(Jfr § 11.)

k attigvårdsstyrelsen
har sedermera att minst
en gång örn året pröva,
huruvida understödstagare^
inkomster eller övriga
förhållanden undergått
sådan ändring, att

(Rektor Eks förslag.)

skedde. Ordföranden åge
ock att över nämndens
beslut anföra besvär.
Över inkomna besvär
skall nämnden avgiva
yttrande.

Sedan den stadgade
besvärstiden gått till
ända, skall beslutet i
ärendet jämte tillhörande
handlingar ävensom,
därest besvär anförts
över beslutet, nämndens
yttrande över besvären
av ordföranden snarast
möjligt insändas till pensionsstyrelsen.

Där sökanden funnits
berättigad till blindhetsersättning,
skall pensionsstyreisen
beräkna
och fastställa beloppet
samt utfärda understödsbrev,
som genom nämndens
försorg tillställes
understödstagare!!.

Över pensionsstyrelsens
beslut må klagan ej
föras av enskild sakägare.
Justi ti ekansleren
eller efter justitiekanslerens
medgivande kommun
och pensionsnämnds
ordförande må söka ändring
i pensionsstyrelsens
beslut hos Konungen genom
besvär, vilka, vid
talans förlust, skola före
klockan tolv å trettionde
dagen från den dag, beslutet
gavs, eller, örn då
är sön- eller helgdag, å
nästa söckendag därefter
ingivas till socialdepartementet.

Pensionsnämnden skall
årligen pröva, huruvida
understödstagarens inkomster
eller övriga förhållanden
undergått någon
förändring, och, örn
så är fallet, lämna med -

års utredning.

(Lagbyråns förslag.)

(Jfr 6 §.)

(Jfr 8 §.)

(Jfr 7 §.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. — 1933 års utredning.

(B lindy ärdssakkunni gas
förslag.)

jämkning eller indragning
av blindhetsersättningen
bör äga rum,
samt, där så befinnes
nödigt, fatta beslut örn
dylik åtgärd.

Har fattigvårdsstyrelse
fattat beslut örn blindhetsersättning,
skall ordföranden
ofördröjligen
på lämpligt sätt låta den
blinde eller hans målsman
bevisligen erhålla
del av beslutet. Angår
detsamma blind person,
vilkens hemortsrätt ej
kunnat utrönas eller är
tvistig, skall beslutet för
att vinna gällande kraft
därjämte underställas
Kungl. Maj :ts befallningshavande
för prövning
och fastställelse.

(Jfr § 6 st. 3.)

(Jfr § 6 st. 2.)

(Relctor Eks förslag.)

delande härom till pensionsstyrelsen,
som har
att med anledning härav
fatta beslut.

(Jfr § 6 st. 4.)

(Jfr § 6 st. 6.)

(Lagbyråns förslag.)''

(Jfr 6 §.)

5 §.

Pensionsstyrelsen äger,
när särskilda skäl därtill
äro, föreskriva, att sökanden
skall undersökas
av ögonläkare. Styrelsen
må ock förordna, att sökanden
skall undergå läkarbehandling
eller behandling
å sjukvårdsanstalt
såframt synförmågan
därigenom kan antagas
bliva förbättrad.

6 §.

Finner pensionsstyrelsen
sökanden berättigad
till blindhetsersättning,
skall pensionsstyrelsen
utfärda understödsbrev,
vilket genom pensionsnämndens
försorg tillställes
sökanden.

7 §•

Befinnes den som åtnjuter
blindhetsersättning
icke vara berättigad
därtill, ankommer

64 Kungl. Majte proposition nr 79. — 1933 års utredning.

(Blindvårdssakkunnigas (Rektor Eks förslag.)

förslag.)

(Lagbyråns förslag.)

det på pensionsstyrelsen
att, sedan den blinde och,
där så prövas nödigt,
pensionsnämnden eller
dess ordförande beretts
tillfälle att yttra sig, för-ordna örn indragning av
ersättningen.

Finnes grundad anled-ning antaga, att ersätt-ning bör indragas, äger
pensionsstyrelsen, innan
beslut därom i vederbör-lig ordning fattats, för-ordna, att ersättningen
tillsvidare icke skall ut-betalas.

Det åligger pensions-nämnd, pensionsnämnds
ordförande och ombud,
varom i 27 § av lagen
örn allmän pensionsför-säkring förmäles, att till
pensionsstyrelsen oför-dröjligen anmäla förhål-lande, som kan antagas
böra föranleda indrag-ning av ersättning.

Undergår någon som
åtnjuter blindhetsersätt-ning omedelbart för brott
ådömt frihetsstraff eller
har någon som åtnjuter
sådan ersättning blivit
intagen å anstalt eller
hem, varom i 2 § h)—k)
förmäles, åligger det
straffinrättningens, an-staltens eller hemmets
föreståndare att oför-dröjligen göra anmälan
därom till pensionssty-relsen.

§ 7.

Inkomst, som i §§ 4 och 6 avses, utgör all den
inkomst av fast egendom, kapital eller arbete, som
någon skäligen kan antagas komma att under året
åtnjuta.

Där inkomsten helt eller delvis utgöres av natura-förmåner, skall vid uppskattningen av dessas värde
iakttagas, att där naturaförmånerna räcka till full
örn än torftig försörjning för blind person, deras

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. — 1933 års utredning.

(Blindvdrdssakkunnigas (Rektor Eks förslag.) (Lagbyråns förslag.)

förslag.)

värde må uppskattas till det belopp, som fastställts
såsom existensminimum för blind person i orten,
och att där de ej räcka till full försörjning, deras
värde skattas till motsvarande lägre belopp, ävensom
att årliga värdet av bostad ej må uppskattas
till lägre belopp än 60 kronor i den billigaste, 75
kronor i den medeldyra och 90 kronor i den dyraste
ortsgruppen. Där uppskattning ej kan ske med ledning
av dessa bestämmelser, verkställes densamma
efter de i orten gällande priser eller efter andra
grunder, som finnas lämpliga.

I fråga örn äkta makar skall, vid beräknande av
årsinkomsten, densamma för vardera av dem anses
utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst,
där ej med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter
blind makes årsinkomst finnes böra
beräknas såsom för ogift person.

Därest den av fattigvårdsstyrelsen
uppskattade
inkomsten överstiger
tre fjärdedelar av
det fastslagna existensminimum
för blind person
och ej uppgår till
helt hundratal kronor,
skall densamma avrundas
till närmast lägre
hundratal kronor.

§ 8.

Därest för person, som
åtnjuter blindhetsersättning,
inkomsten av arbete
nedgår under det i
§ 3 b) för dylik ersättnings
utgående stadgade
belopp, och anledningen
därtill är, att han söker
utbilda sig till bättre
förvärvsmöjligheter, må
fattigvårdsstyrelsen medgiva,
att blindhetsersättningen
tills vidare får
utgå med oförändrat belopp.
Likaså må fattigvårdsstyrelsen,
efter prövning
av omständigheterna,
för fall, varom i §

3 e) förmäles, undantagsvis
medgiva blindhetsersättning
till nedsatt belopp.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 79. snöa 38 5

66 Kungl. Maj:\

(Blindvårdssakhunnigas

förslag.)

§ 9.

Blindhetsersättningen
utbetalas av kommunens
medel genom fattigvårdsstyrelsen
månatligen vid
månadens slut med en
tolftedel av årsbeloppet,
fattigvårdsstyrelsen dock
obetaget att i särskilda
fall annorlunda förfara.

§ 10.

Blindhetsersättning utgår
ej för tid, under vilken
understödstagare undergår
frihetsstraff, som
ej understiger en månad
eller är intagen å tvångsarbetsanstalt.
Har understödstagaren
anhöriga,
vilka för sitt uppehälle
äro beroende av honom,
må dem av fattigvårdsstyrelsen
medgivas rätt
att under tiden uppbära
blindhetsersättningen.

§ 11.

Den som är missnöjd
med fattigvårdsstyrelses
beslut rörande blindhetsersättning,
äger att
däröver anföra besvär
hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
inom
trettio dagar efter av beslutet
erhållen del, den
dagen oräknad, då delgivandet
skedde. Beslutet
går dock i verkställighet,
där ej förbud däremot
meddelas av Kungl.
Maj :ts befallningshavande.
I Kungl. Maj:ts befallningshavandes
beslut
kan hos Konungen ändring
sökas genom besvär,
vilka skola vara inkomna
till socialdepartementet
inom den tid, som för
överklagande av förvaltande
myndigheters och

proposition nr 79. — 1933

(Rector Eks förslag.)

§ 8.

Blindhetsersättningen
utbetalas genom postverkets
försorg månatligen
vid månadens slut med
en tolftedel av årsbeloppet,
pensionsstyrelsen
dock obetaget att i särskilda
fall annorlunda
förfara.

§ 9.

Blindhetsersättning utgår
ej för tid, under vilken
understödstagare undergår
frihetsstraff, som
ej understiger en månad,
eller är intagen å tvångsarbetsanstalt.

(Jfr § 6 st. 5.)

års utredning.

(Lagbyråns förslag.)

(Jfr 10 §.)

(Jfr 2 § h).)

8 §.

Över pensionsstyrelsens
beslut må klagan ej
föras av enskild sakägare.
J ustitiekansleren
eller efter justitiekanslerens
medgivande pensionsnämnds
ordförande
och i 27 § av lagen om
allmän pensionsförsäkring
omförmält ombud
må söka ändring i pensionsstyrelsens
beslut hos
Konungen genom besvär,
vilka, vid talans förlust,
skola före klockan tolv
å trettionde dagen från
den dag beslutet gavs,
ingivas till socialdepartementet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. — 1933 års utredning.

(B lindvårdssaklcunni gas
förslag.)

ämbetsverks beslut är bestämd.

(Jfr § 9.)

§ 12.

Före utgången av februari
månad skall kommun,
som under året därförut
genom fattigvårdsstyrelse
utgivit blindhetsersättning,
till socialdepartementets
byrå för
fattigvårds- och barnavårdsärenden
för granskning
insända av behöriga
verifikationer åtföljd redovisningsräkning
över
under året utbetalad
blindhetsersättning. Av
det av byrån godkända
beloppet äger kommunen
av staten erhålla gottgörelse
med hälften, dock
att, där blindhetsersättning
utgått till person,
vilkens hemortsrätt ej
kunnat utrönas, eller till

(Rektor Eles förslag.)

(Jfr § 8.)

§ 10.

Kostnaden för blindhetsersättningen
bestrides
med halva beloppet
av staten och halva beloppet
av kommunerna
och landstingen efter fördelning
dem emellan på
sätt nedan stadgas.

En fjärdedel av kostnaden
fördelas mellan
samtliga kommuner sålunda,
att varje kommun
bestrider fjärdedelen av
blindhetsersättningen för
understödstagare, som av
dess pensionsnämnd förklarats
äga rätt till blindhetsersättning
och att,
där tillägget blivit jämlikt
§ 6 ökat, även fjärdedelen
av ökningen. Är
pensionsnämnd gemen -

(Lagbyråns förslag.)

9 §.

Blindhetsersättning utgår
från och med den
månad, varunder ersättningen
söktes, dock tidigast
från och med den
dag, då blindheten inträtt,
samt till och med
den månad, varunder den
blinde avlidit eller ersättningens
indragning
beslutats.

10 §.,

Angående sättet och
tiden för utbetalning av
blindhetsersättning förordnar
Konungen.

Ersättningsbelopp, som
ej lyftats före utgången
av året näst efter det,
under vilket beloppet
förfallit till betalning,
vare förverkat.

11 §.

Kostnaden för blindhetsersättningen
samt för
undersökning och behandling,
varom i 5 §
förmäles, bestrides av
staten.

68 Kungl. Maj:\

(Blindvårdssdkkunnigas

förslag.)

person, som är under 60
år och av annan orsak
än skolgång, deltagande
i utbildningskurs eller
dylikt oavbrutet under
minst tre år vistats utom
det fattigvårdssamhälle,
varest han har hemortsrätt.
utan att under denna
tid hava av samhället åtnjutit
fattigvård, hela
det sålunda godkända beloppet
skall till kommunen
återgäldas.

proposition nr 79. — 1933

(Rektor Eks förslag.)

sam för två eller flera
kommuner, avgöres dessa
kommuner emellan frågan
örn betalningsskyldigheten
med hänsyn till
understödstagarens hemortsrätt
vid det tillfälle,
då blindhetsersättningen
söktes.

En fjärdedel av kostnaden
fördelas mellan
landstingen och de städer,
som icke deltaga i
landsting, sålunda att
varje landsting bidrager
med ett belopp motsvarande
vad som enligt
ovan stadgade grunder
belöper å de i landstinget
deltagande kommunerna,
och att varje stad, utöver
det belopp, som enligt
samma grunder skall av
staden gäldas, ytterligare
bidrager med ett lika
stort belopp.

Kommunernas och
landstingens andelar i
blindhetsersättningen uträknas
av pensionsstyrelsen.
Angående tid och
sätt för gäldande av
dessa andelar förordnas
av Konungen.

års utredning.

(Lagbyråns förslag.)

12 §.

Rätt till blindhetsersättning
kan ej överlåtas
och må förty ej för gäld
tagas i mät.

§ 11.

Har blindhetsersättning
utgått till person,
vilkens hemortsrätt ej
kunnat utrönas, eller till
person, som är under 60
år och av annan orsak
än skolgång, deltagande
i utbildningskurs eller
dylikt oavbrutet under

Kungl. Maj:,

( Blindvårdssaleleunnigas
förslag.)

proposition nr 79. — 1933 års utredning.

(Rector Eles förslag.) (Lagbyråns förslag.)

minst tre år vistats utom
det fattig vårdssamhälle,
varest han har hemortsrätt,
utan att under denna
tid hava av samhället
åtnjutit fattigvård, skall
hela blindhetsersättningen
gäldas av staten.

13 §.

Ansökan, prästbevis
och läkarintyg samt utlåtande,
varom i 4 § förmäles,
skola avfattas enligt
formulär, som fastställas
av Konungen eller
myndighet, som Konungen
bestämmer.

Det ankommer på
Konungen eller myndighet,
som Konungen bestämmer,
att fastställa
taxa för läkarintyg och
läkarundersökning, som
i 3 och 5 §§ avses, ävensom
det belopp, varmed
ersättning skall utgå för
behandling enligt 5 §, såframt
behandlingen skall
äga rum å sjukvårdsanstalt.

I statens eller kommuns
tjänst anställd läkare
är skyldig att verkställa
undersökning och
utfärda läkarintyg mot
ersättning, som bestämts
i taxan. Har pensionsstyrelsen
jämlikt 5 § förordnat
om läkarbehandling
å sjukvårdsanstalt,
som drives av stat, landsting
eller kommun eller
sammanslutning, vari
landsting eller kommun
deltager, eller till vars
drift statsbidrag utgår,
skall personen ifråga där
emottagas, såvitt plats
kan beredas å vederbörlig
avdelning.

70 Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

(Blindvårdssakkunnigas (Rektor Eks förslag.) (Lagbyråns förslag.)

förslag.)

§ 13. § 12.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna
lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tilllämpning,
meddelas av Konungen.

14 §.

De närmare föreskrifter,
som, utöver vad
denna förordning innehåller,
finnas erforderliga
för dess tillämpning,
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i
kraft den 1 januari 192 .

Denna förordning träder
i kraft den 1 januari
1935.

Den som nämnda dag
uppnått sextio års ålder
äger rätt till blindhetsersättning
endast örn det
utrönes att han före
fyllda sextio år varit
blind.

Bilaga 2.

Sammanfattning av yttranden

A) Över blindvårdssakkunnigas förslag.

Över förslaget ha yttranden avgivits av dels skolöverstyrelsen, efter hörande
av direktionen över institutet och förskolan för blinda å Tomteboda samt
styrelserna för förskolan för blinda i Växjö och hantverksskolan i Kristinehamn
för blinda, dels socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, pension sstyrelsen
och styrelsen för vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte,
dels Överståthållarämbetet efter hörande av stadsfullmäktige i Stockholm,
dels samtliga övriga länsstyrelser efter hörande av vederbörande läns landsting
samt, vad angår länsstyrelserna i Linköping, Malmö, Göteborg och
Gävle, jämväl av stadsfullmäktige i respektive Norrköping, Malmö, Göteborg
och Gävle, dels ock styrelsen för svenska landstingsförbundet, styrelsen för
svenska stadsförbundet, svenska fattigvårdsförbundet samt styrelsen för De
blindas förening.

Förslaget i allmänhet.

Socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, 9 länsstyrelser (Södermanland, Kristianstad,
Malmöhus, Halland, Värmland, Västmanland, Kopparberg, Gävleborg
och Norrbotten), 13 landsting (Östergötland, Jönköping, Kalmar läns
norra, Gotland, Blekinge, Kristianstad, Malmöhus, Halland, Västmanland,
Kopparberg, Gävleborg, Västernorrland och Jämtland), stadsfullmäktige i
Göteborg, direktionen för institutet och förskolan för blinda å Tomteboda,
styrelsen för hantverksskolan i Kristinehamn för blinda, styrelsen för vårdanstalten
i Lund för blinda med komplicerat lyte, svenska fattigvårdsförbundet
samt styrelsen för De blindas förening lia i huvudsak tillstyrkt förslaget
eller förklarat sig icke ha något att erinra mot detsamma.

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

Överståthållarämbetet, 13 länsstyrelser (Uppsala, Östergötland, Jönköping,
Kronoberg, Kalmar, Gotland, Blekinge, Göteborgs och Bolms, Älvsborg,
Skaraborg, Örebro, Västernorrland och Jämtland), 6 landsting (Södermanland,
Kronoberg, Kalmar läns södra, Skaraborg, Örebro och Norrbotten),
stadsfullmäktige i Stockholm, Norrköping och Malmö, styrelsen för svenska
landstingsförbundet och styrelsen för svenska stadsförbundet lia antingen
ställt sig rent avvisande till förslaget eller ock ansett sig icke kunna tillstyrka
detsamma utan närmare utredning örn dess konsekvenser för det
allmänna med hänsyn till andra lytesgrupper, vilka kunde anses lika berättigade
till ersättning som de blinda och svagsynta.

Skolöverstyrelsen, 2 länsstyrelser (Stockholm och Västerbotten), 6 landsting
(Stockholm, Uppsala, Göteborgs och Bohus, Älvsborg, Värmland och
Västerbotten), stadsfullmäktige i Gävle samt styrelsen för förskolan för blinda
i Växjö lia icke intagit bestämd ståndpunkt till förslaget.

Pensionsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida det icke vore mest rationellt
att söka i ett sammanhang ordna understödsfrågan för alla i kroppsligt eller
andligt hänseende särskilt vanlottade, hjälpbekövande invalider, vilket möjligen
kunde åstadkommas genom vidtagande av erforderliga ändringar i pensionsförsäkringslagen.
Möjligheten eller önskvärdheten av att frågan örn
särskilda understöd till de blinda vunne sin lösning genom utbyggnad av
pensionsförsäkringen har även påpekats av Överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Örebro län, 3 landsting (Kronoberg, Örebro och Norrbotten), stadsfullmäktige
i Norrköping och Malmö, styrelsen för förskolan för blinda i
Växjö och styrelsen för svenska stadsförbundet.

Förslagets särskilda delar.

Mot särskilda delar av förslaget lia framställts följande ändringsförslag
och erinringar.

Stadsfullmäktige i Göteborg ha framhållit att blindhetsersättningen i
största möjliga utsträckning borde utgå enligt behovsprincipen.

Socialstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke kravet på viss egen inkomst
borde släppas och ersättningen utgå såsom verklig lytesersättning till sådana
blinda, vilka till sin allmänna standard vore av sådan beskaffenhet, att
de normalt, d. v. s. oavsett blindheten, ej skulle ha tillhört försörjningsklientelet.

Pensionsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke ersättningen borde komma
varje arbetande blind till godo oavsett storleken av hans arbetsinkomst.

Gentemot den föreslagna bestämmelsen angående vem som skall vara berättigad
till blindhetsersättning ha betänkligheter uttalats av pensionsstyrelsen,
länsstyrelsen i Jämtlands län samt Blekinge läns landsting, vilka ansett
tillämpningen av bestämmelsen komma att medföra svårigheter.

(i länsstyrelser (Jönköping, Gotland, Halland, Skaraborg, Värmland och
Västmanland), G landsting (Blekinge, Halland, Skaraborg, Västmanland,
Västernorrland och Jämtland), stadsfullmäktige i Göteborg, styrelsen för
förskolan för blinda i Växjö, styrelsen för liantverksskolan i Kristinehamn
för blinda, styrelsen för vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat
lyte, styrelsen för svenska landstingsförbundet samt styrelsen för svenska
stadsförbundet lia anslutit sig till en reservants bland de sakkunniga (A.
Hult) mening, att den försörjningsplikt gentemot den blinde, som kan åvila
hans anhöriga, måtte bibehållas.

Vidare lia 3 länsstyrelser (Jönköping, Gotland och Skaraborg), 4 landsting
(Blekinge, Halland, Skaraborg och Jämtland), styrelsen flir förskolan
för blinda i Växjö och styrelsen för svenska landstingsförbundet anslutit

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

sig till den mening, som uttalats av A. Hult, att blindhetsersättning ej borde
utgå till blind, som ägde viss förmögenhet.

Socialstyrelsen bär föreslagit, att blindhetsersättning ej borde utgå till
den, vars blindhet är att anse såsom självförvållad eller som först på ålderdomen
drabbats av blindhet. Pensionsstyrelsen har föreslagit, att blindhetsersättning
ej borde utgå för tid, under vilken understödstagare å staten
tillhörig anstalt åtnjuter kostnadsfri vård på statens bekostnad.

Pensionsstyrelsen, 3 länsstyrelser (Halland, Älvsborg och Skaraborg), 2
landsting (Blekinge och Skaraborg), stadsfullmäktige i Göteborg samt styrelsen
för svenska landstingsförbundet lia framhållit, att beloppet av den
föreslagna blindhetsersättningen borde minskas, främst med hänsyn till det
sedan 1921 höjda penningvärdet.

Socialstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke blindhetsersättningen borde
räknas till de i 5 § i lagen den 8 juni 1915 örn övergångsbestämmelser i
anledning av pensionsförsäkringslagen angivna inkomster, till vilka hänsyn
icke skall tagas vid bestämmande av årsinkomst enligt sistnämnda lag.

Länsstyrelsen i Stockholms län samt Blekinge läns landsting lia föreslagit,
att blindhetsersättningen borde bestridas av stat och landsting med
hälften vardera (= en av A. Hult avgiven reservation).

Socialstyrelsen, 3 länsstyrelser (Gotland, Västmanland och Kopparberg),
3 landsting (Östergötland, Kalmar läns norra och Västmanland), stadsfullmäktige
i Norrköping och Malmö, styrelsen för hantverksskolan i Kristinehamn
för blinda samt styrelsen för svenska stadsförbundet lia ansett, att
blindhetsersättningen borde helt bestridas av statsmedel eller i varje fall till
större del än de sakkunniga föreslagit.

Socialstyrelsen, pensionsstyrelsen och 2 länsstyrelser (Stockholm och
Malmöhus) lia föreslagit, att handliavandet av blindhetsersättningarna borde
anförtros pensionsstyrelsen och dess organ i stället för fattigvårdsstyrelserna.
Styrelsen för vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte
har ansett, att blindhetsersättningarna borde utbetalas av drätselkammare
respektive kommunalnämnd.

Till en av A. Hult avgiven reservation, att blindhetsersättningen borde
utbetalas av fattigvårdsstyrelsen i vederbörandes vistelsekommun och ej
hemortskommun, lia anslutit sig 6 länsstyrelser (Östergötland, Gotland,
Skaraborg, Värmland, Västmanland och Kopparberg), 3 landsting (Jönköping,
Skaraborg och Västmanland), stadsfullmäktige i Göteborg, styrelsen för
svenska landstingsförbundet, styrelsen för svenska stadsförbundet samt
svenska fattigvårdsförbundet.

Länsstyrelsen i Hallands län har, liksom samma läns landsting, ansett
blind böra bibehållas vid den hemortsrätt, han ägde vid fyllda 15 år.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett hemortsrättsbestämmelser böra
införas enligt samma grunder som i fattigvårdslagen.

Socialstyrelsen och pensionsstyrelsen lia framhållit, att dyrortsgrupperingen
icke borde verkställas av vederbörande kommun utan av central
myndighet.

B) Över rektor Eks förslag.

Över ifrågavarande förslag lia yttranden avgivits av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,
statskontoret, direktionen över institutet och förskolan för
blinda å Tomteboda samt Stockholms blindförbund, varjämte valda ombud
för de blinda i riket i en resolution framlagt sina synpunkter på förslaget.

Förslaget i allmänhet.

Socialstyrelsen, direktionen över institutet och förskolan för blinda å
Tomteboda och Stockholms blindförbund ävensom de blindas ombud lia
tillstyrkt förslaget med vissa modifikationer.

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning. 73

Pensionsstyrelsen har understrukit den av styrelsen i dess yttrande över
blindvårdssakkunnigas förslag anförda synpunkten, huruvida det icke vore
mest rationellt att söka i ett sammanhang ordna understödsfrågan för alla
i kroppsligt eller andligt hänseende särskilt vanlottade, hjälpbehövande invalider,
vilket möjligen kunde åstadkommas genom vidtagande av erforderliga
ändringar i pensionsförsäkringslagen. Styrelsen har vidare uttalat, att
därest det ansåges lämpligt att bereda särskild ekonomisk hjälp från det
allmänna åt de blinda, styrelsen funne förslaget efter vissa jämkningar och
kompletteringar i sak kunna godtagas.

Statskontoret har delat den tvekan, som kommit till uttryck i vissa av
de över blindvårdssakkunnigas förslag avgivna yttrandena. Då det uppenbarligen
funnes flera kategorier av sjuka eller invalida samhällsmedlemmar,
som i minst lika hög grad som de blinda eller svagsynta kunde anse sig
berättigade att räkna med något stöd från statens sida, torde en allsidig
utredning angående behovet av och kostnaden för en sådan sjuk- och invaliditetsersättning
böra vidtagas, innan den föreslagna blindhetsersättningen
genomfördes. Det torde i varje fall icke komma ifråga att besluta en så
dyrbar anordning som den föreslagna, så länge det nuvarande ekonomiska
läget varade.

Förslagets särskilda delar.

Stockholms blindförbund och de blindas ombud ha uttalat det önskemålet,
att behovsprincipen frånträddes och i stället en till sin storlek enhetlig
blindpension infördes. Med hänsyn till den på grund av rådande
ekonomiska konjunkturer hårt anlitade statskassan lia de blindas ombud
föreslagit ersättningen till ett årligt belopp av minst 600 kronor.

Gentemot bestämningen av begreppet blind har pensionsstyrelsen anfört,
att denna måste anses synnerligen vag och väl vid. Styrelsen har härom
anfört vidare: Man borde såvitt möjligt fixera begreppet blind efter mera
objektiva grunder, t. ex. uppställa som villkor, att vederbörande ej kunde
räkna fingrar på visst kortare avstånd eller ens med glasögon läsa vanlig
skrift. Uppenbart vore, att dessa såsom exempel anförda definitioner skulle
lämna mindre spelrum för det subjektiva omdömet än den av de sakkunniga
och Ek föreslagna och därför vara att föredraga framför dessa.

Socialstyrelsen har i fråga örn blindhetsersättningens förhållande till
fattigvård anfört följande: Mottagandet av fattigvård i annan form än vård
å anstalt betoge icke den blinde rätten till ersättning. Då blindhetsersättningen
enligt förslaget skulle komma att utgå med förhållandevis ganska
låga belopp, torde sådana fall i praktiken ej bliva sällsynta, där blindhetsersättningen
supplerades av fattigvårdsunderstöd i hemmet. Örn man utginge
från den förutsättningen, att blindhetsersättningens syfte borde vara
att bereda möjligheter till viss ekonomisk självständighet åt sådana blinda,
som till sin allmänna standard i fysiskt, psykiskt och moraliskt avseende ej
vore av beskaffenhet att normalt, d. v. s. oavsett blindheten, tillhöra försörjningsklientelet,
syntes det emellertid principiellt oriktigt, att fattigvård
av stadigvarande natur skulle kunna utgå jämsides med blindhetsersättning.
Från en sådan utgångspunkt kunde anses påkallat, att bestämmelsen i 3 § c)
i lagförslaget att den, som för vård eller försörjning vore intagen å allmän
anstalt, vore undantagen från rätt till blindhetsersättning utvidgades till att
avse ej endast den, som åtnjöte sluten fattigvård, utan jämväl den, som
eljest folie fattigvården till last. Över huvud taget borde från angivna utgångspunkt
i lagtexten införas bestämmelse, angivande att pensionsnämnden
vid sin prövning av den blindes riitt till ersättning hade att taga hänsyn
till dennes allmänna standard samt till hans förmåga att med (ten hjälp,
blindhetsersättningen innebure, försörja sig själv oell skaffa sig nödig vård.
Emellertid torde en dylik bestämmelse svårligen kunna givas sådan preg -

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

nans och klarhet, att tillräcklig enhetlighet i pensionsmyndigheternas bedömande
av de enskilda fallen tryggades. Det torde vidare i många fall ur
såväl den blindes som kommunens synpunkt befinnas lämpligast, att vården
bereddes den blinde i för honom kända omgivningar hos anhöriga eller bekanta,
även örn till täckande av kostnaderna för vården behövde lämnas
supplerande hjälp i form av fattigvård. Bland annat på grund härav torde
det böra övervägas, om ej rätt till blindhetsersättning borde tillerkännas en
var blind person, oavsett örn han åtnjöte fattigvård eller icke. I överensstämmelse
med vad som gällde ifråga om pensionstillägg borde därvid i
fall, där den blinde åtnjöte fattigvård, ersättningen få uppbäras av kommunen.
Med en sådan konstruktion av bestämmelserna rörande rätten att tillgodonjuta
blindhetsersättning syntes visserligen den principiella grunden
för ersättningen mindre tydlig, men man skulle i stället ernå i praktiken
enkla och klara regler för pensionsmyndigheternas verksamhet. Den kostnadsökning,
som härav skulle föranledas för statsverket, syntes såtillvida
försvarbar, som samtidigt en önskvärd utjämning mellan kommunernas kostnader
för blindvården skulle åvägabringas.

Direktionen över institutet och förskolan för blinda å Tomteboda har
givit uttryck åt den uppfattningen, att den föreslagna åldersgränsen, 60 år,
för rätt till blindhetsersättning syntes anmärkningsvärt låg samt att en fram
flyttning av densamma skulle vara önskvärd, örn möjlighet därtill funnes.
Den vanliga pensionsåldern plägade ju vara 65 ä 67 år.

Socialstyrelsen och pensionsstyrelsen lia funnit bestämmelsen i 3 § under
f), att den, som har anhöriga, vilka det enligt lagen om fattigvården åligger
försörjningsplikt, är undantagen från blindhetsersättning, böra utgå. Enligt
nämnda bestämmelse skulle enbart förefintligheten av försörjningspliktig
anhörig utestänga den blinde från rätten till blindhetsersättning, även örn
försörjningsplikten kunde endast delvis fullgöras. Å andra sidan skulle
undantagets begränsning till sådan blind, som hade anhöriga, vilka prövades
utan större svårighet kunna fullgöra dem enligt lagen örn fattigvård åliggande
försörjningsplikt gentemot den blinde, nödvändiggöra en i sig själv
föga tilltalande undersökning rörande de anhörigas ekonomiska förhållanden
och ofta i tillämpningen förorsaka svårigheter.

Statskontoret har icke kunnat biträda förslaget att lägga en del av kostnaden
för blindhetsersättningen på landstingen i stället för på primärkommunerna.
Statskontoret ansåge nämligen utgifter av detta slag icke kunna
hänföras till dem, som principiellt sett borde åvila landstingen. Skulle,
såsom Ek befarat, kostnaden för blindhetsersättningen komma att falla alltför
ojämnt på kommunerna, torde genom skatteutjämningsförfarandet de mera
framträdande ojämnheterna kunna elimineras. Pensionsstyrelsen åter har
ansett Eks förslag i berörda avseende vara att föredraga framför de sakkunnigas
med hänsyn till den jämnare fördelning av skattetrycket, som vunnes.
Pensionsstyrelsen har ur skatteutjämningssynpunkt även ansett kunna
ifrågasättas, huruvida icke hela kostnaden borde stanna på stat och landsting
och lika fördelas mellan dem. Emellertid har pensionsstyrelsen i likhet
med Ek ansett, att det av andra skäl icke vore tillrådligt att helt befria
kommunerna från att deltaga i kostnaden.

Pensionsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke vid behandlingen av ärenden
örn blindhetsersättning styrelsens ombud lämpligen borde beredas samma
ställning som vid behandlingen av pensionsärenden enligt pensionsförsäkringslagen.

Pensionsstyrelsen har vidare påpekat, att lagförslaget saknade bestämmelse
örn blindhetsersättningens ställning till pensionstillägg och understöd
enligt lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring, samt anfört:

Kungl. Majis proposition nr 79. — 1933 års utredning.

Bland annat av kostnadsliänsyn torde man icke kunna låta dessa förmåner
utgå oberoende av varandra oell att döma av vissa uttalanden, särskilt i
fråga örn kostnadsberäkningarna, hade såväl de sakkunniga som Ek utgått
ifrån, att blindhetsersättningen skulle räknas som inkomst enligt 6 § pensionsförsäkringslagen.
Detta syntes ock vara principiellt riktigt och skulle
leda till att endast i undantagsfall pensionstillägg kunde utgå till person,
som uppbure blindhetsersättning. Örn åter exempelvis en person, som redan
åtnjöte pensionstillägg, bleve berättigad till blindhetsersättning, uppstode
frågan, huruvida pensionstillägget skulle medräknas såsom inkomst vid beräknande
av blindhetsersättningens belopp. Detta syntes emellertid icke
böra äga rum, utan blindhetsersättningen borde uträknas oberoende av pensionstillägget,
och sedan finge det senare jämkas eller indragas med hänsyn
tagen till blindhetsersättningen. Enligt pensionsstyrelsens mening borde
därför till första stycket i lagförslagets § 7 fogas ett tillägg av innehåll, att
såsom inkomst icke räknades pensionstillägg enligt 6 § pensionsförsäkringslagen
— med pensionstillägg likställdes därvid givetvis både s. k. barntilllägg
och understöd enligt 33 § samma lag.

Pensionsstyrelsen har slutligen icke ansett tillräckliga skäl föreligga för
att i lagen intaga föreskrift örn obligatoriskt företeende av läkarintyg.

I fråga örn hemortsrättsbestämmelserna har socialst37relsen anfört följande:
Förslaget syntes utgå från att den blinde efter mottagandet av blindhetsersättning
ej skulle kunna erhålla ny hemortsrätt. Denna ortsbundenhet
för de blinda ingåve betänkligheter. Styrelsen föreställde sig, att en anordning,
som avsåge, att sådana blinda, som åtnjöte blindhetsersättning,
skulle kunna vinna hemortsrätt i annan kommun enligt de allmänt gällande
grunderna för förvärvande av hemortsrätt, icke skulle vara omöjlig i praktiken.
Självfallet borde emellertid pensionsnämnden i en kommun genom
sitt beslut örn rätt till blindhetsersättning icke kunna förpliktiga annan
kommun till utgift för sådan ersättning. Det torde därför få förutsättas, att
den blinde, sedan han efter förflyttning från hemorten förvärvat hemortsrätt
i annan kommun, ingåve ansökan om blindhetsersättning till pensionsnämnden
i denna senare kommun, vilken nämnd i vederbörlig ordning finge pröva
ansökningen.

Slutligen lia framställts vissa anmärkningar ar- mera underordnad betydelse.

Sålunda har pensionsstyrelsen, i anledning av bestämmelsen i b § sista
stycket, att pensionsnämnden årligen skall pröva, huruvida understödstagarens
inkomster eller övriga förhållanden undergått någon förändring, framhållit
såsom lämpligt, att pensionsnämnden — i likhet med vad fallet vore
vid jämkning i pensionsbelopp — fattade ett formligt beslut därom, vilket
beslut därefter i samma ordning som nämndens beslut örn blindhetsersättning
underställdes pensionsstyrelsen.

Vidare har pensionsstyrelsen ansett, att även örn vissa skäl kunde anföras
till stöd för att lämna pensionsstyrelsen befogenhet att utan besvär
ändra eller upphäva en pensionsnämnds beslut örn blindhetsersättning, vore
det dock tillfyllest och mest konsekvent, att i lagen intoges ett stadgande,
som i tillämpliga delar svarade mot 30 § femte stycket pensionsförsäkringslagen.

Av pensionsstyrelsen har slutligen ifrågasatts, huruvida det icke vore
lämpligast att lägga i Kungl. Majlis hand att bestämma angående orternas
fördelning på de olika ortsgrupperna. Vidare borde, örn en ortsgruppering
skulle komma till stånd såväl för pensionsförsäkringen som för blindhetsersättningen
ortsgrupperingen vara lika för bådadera. Vad den föreslagna
anordningen med ortsgruppering i övrigt anginge, har styrelsen funnit det
mera rationellt, att blindhetsersättningens belopp rättade sig efter den orts -

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

grupp, till vilken den kommun hörde, där sökanden hade sitt hemvist, även
örn nämnda kommun skulle vara en annan än hemortsrättskommunen. Emellertid
torde det ej kunna undvikas, att samma kommun uppdelades på olika
dyrortsgrupper. I sådana fall syntes blindhetsersättningen böra bestämmas
med hänsyn till den ortsgrupp, till vilken den del av hemvistkommunen
vore hänförd, där vederbörande faktiskt är bosatt.

Kostnadsberäkningarna.

Pensionsstyrelsen har till en början anfört, att det vore tänkbart, att förhoppningarna
örn kostnadernas begränsning för staten till 500,000 kronor
kunde komma att visa sig hållbara, men att pensionsstyrelsen dock ville
framhålla, att vissa omständigheter syntes tala för att de verkliga kostnaderna
kunde komma att uppgå till åtskilligt högre belopp. Därefter har
styrelsen anfört bland annat följande: Ek hade beräknat, att 2,000 blinda
skulle bliva berättigade till blindhetsersättning. Den fördelning av dessa,
som förutsattes av Ek — 1 700 i åldrarna 20—60 år och 300 i åldrar över
60 år — vore emellertid icke förenlig med svensk dödlighetserfarenliet. Antalet
understödstagare över 60 år måste vara proportionsvis vida större. Att
utan tillgång till det åberopade materialet och endast på grundval av huvudsakligen
rent teoretiska spekulationer närmare fixera detta antal, vore givetvis
ganska svårt. Såvitt man kunde döma av de officiella statistiska uppgifter,
som förelåge angående den relativa blindfrekvensen i åldrar under
60 år fördelade på 5-årsgrupper, borde emellertid mot det uppgivna antalet
1 700 understödstagare i åldrarna 20—60 år svara ett antal av omkring 1 000
kvarlevande i åldrar över 60 år — möjligen något mindre, möjligen något
hundratal mer. Man skulle med andra ord kunna beräkna antalet efter fyllda
60 år kvarlevande men redan före 60 års ålder understödsberättigade blinda
till ungefär 60 % av motsvarande antal i åldrarna 20—60 år. Naturlig försiktighet
och erfarenheten om huru vid det senaste decenniets olika undersökningar
antalet registrerade blinda successivt i utomordentligt rask takt
ökats, syntes bjuda, att man även höjde antalet ersättningsberättigade under
60 år med ett eller annat hundratal, förslagsvis till i runt tal 2 000. Sammanlagda
antalet understödstagare i åldrar över och under 60 år skulle då
enligt beräkning komma att belöpa sig till omkring 3 200 och statens bruttokostnad
härför till omkring 800 000 kronor årligen. Denna beräkning avsåge
kostnaderna i jämviktsläge. Under de första övergångsåren torde förhållandena
bliva ännu mera oberäkneliga, och särskilt torde det komma att möta
utomordentligt stor svårighet att ernå effektivitet i den erforderliga gallringen
bland sådana blinda, som uppnått en ålder av 60 år. Därest man
icke genom en övergångsbestämmelse från rätt till blindhetsersättning uteslöte
en var, som vid lagens ikraftträdande redan fyllt 60 år, borde man
därför vara beredd på att de årliga kostnaderna åtminstone under de närmaste
två decennierna kunde komma att betydligt överstiga ovan angivna
för ett jämviktsläge beräknade belopp av 800 000 kronor. Det vore tvivelsutan
möjligt, att skillnaden kunde komma att belöpa sig till ett eller annat
hundratusental kronor. Yad anginge statens nettokostnad för blindhetsersättningen,
erhölle man givetvis denna genom att minska de beräknade bruttobeloppen
med statens kostnader för de pensionstillägg eller understöd, som
eljest skulle utgått till de ifrågavarande blinda understödstagarna. Nettokostnaden
syntes kunna uppskattas till ungefär 80 % av de beräknade bruttokostnaderna.

Statskontoret, direktionen över institutet och förskolan för blinda å Tomteboda
samt de blindas ombud lia framhållit, att man icke kunde räkna med

Kungl. Majus proposition nr 71K — 1933 års utredning. 77

att anslaget å 100 000 kronor till de blindas förening framdeles skulle kunna
indragas eller nedsättas till obetydligt belopp. Direktionen har härom anfört
följande: Anslaget vore till avsevärd del bundet till en del anordningar
för främjandet av de blindas självverksamhet, vilka förbleve behövliga, även
örn blindhetsersättning infördes, såsom exempelvis upprättande av depåer
för arbetsmaterialier och engångsbidrag till egnahem, arbetslokaler och arbetsutrustning
åt blinda, understödjande av de blindas sjukkassa, bidrag för
utgivandet av De blindas veckoblad m. m. Direktionen holle före, att för
anordnande och stödjande av dylika hjälpåtgärder på områden, där behoven
icke kunde tillgodoses av blindhetsersättningen, avsevärda anslagsbelopp
alltjämt måste erfordras.

Bilaga 3.

Preliminära siffror rörande förekomsten av blinda i Sverige enligt
1930 års folkräkningsmaterial.

Enligt särskild undersökning utförd av Statistiska Centralbyrån

september 1933.

I. Materialets beskaffenhet.

Folkräkningens uppgifter örn de blinda ha hämtats ur tre källor: församlingsboksutdragen,
man talsblanketterna samt namnlistor från länens blindföreningar.
Ingen av dessa uppgiftsserier kan göra anspråk på att på ett
uttömmande och preciserat sätt bilda underlaget för en statistik över personer,
som sakna gångsyn (ledsyn), och ingen ger tillräcklig hållpunkt för
bedömandet av tidpunkten för och orsaken till blindhetens inträdande.

I församlingsboken skall pastor författningsenligt göra anteckning örn
vissa lyten bl. a. om blindhet. Jämförelser med de övriga materialen ha
emellertid visat, att anteckningarna örn blindhet i många fall äro ofullständiga,
särskilt för stora församlingar. Å andra sidan förekommer det, att
personer, som i församlingsboksutdraget antecknats som blinda, å blindföreningarnas
listor uppgivits äga gångsyn, ehuru prästerna instruktionsmässigt
som blinda endast skulle anteckna sådana personer, »som ej med
synen kunna vägleda sig».

Yad mantalsblanketterna beträffar, så saknas i dessa stundom anteckning
örn blindhet, trots att sådan uppgift funnits i församlingsboksutdraget eller
å blindlistan. Mantalsuppgiftens blindhetsbegrepp har ej i instruktionen
definierats. _ .

Till komplettering av blinduppgifterna har vid nu pågående folkräkning
för första gången infordrats ej blott uppgifter å mantalsblanketterna utan
även från länens blindföreningar namnlistor över av dem kända blinda. 1
dessa listor saknas ofta uppgift örn sådana blinda, som äro helt försörjda
av egen eller anhörigas inkomst. Å andra sidan äro i förteckningarna ofta
medtagna en del personer, vilkas synförmåga visserligen är starkt nedsatt men
som dock äga gångsyn. En del lanslistor förete rätt noggranna anteckningar
om blindhetsgraden, vilka däremot helt saknas hos en del, medan en del
endast omfatta fullständigt blinda.

Person, som i det ena materialet antecknats som »nästan blind» el.
dyl. och i ett annat endast som »blind», har av folkräkningsavdelningen
riiknats som blind. Över huvud torde i folkräkningsinaterialet åtskilliga
personer, vilkas synförmåga icke är så starkt nedsatt att de sakna gångsyn,

78 Kungl. Majlis proposition nr 79. — 1933 års utredning.

lia slutgiltigt måst räknas som blinda, på grund av bristande precisering
av uppgiften.

II. Undersökningens lokala begränsning.

Folkräkningens primärmaterial är ännu icke genomgånget för hela riket.
Mantalsblanketter äro sålunda endast bearbetade för c:a 372 milj. invånare,
inkomstdeklarationer för c:a 3 milj. och folkräkningskort stansade för c:a
3 milj. av rikets hela folkmängd. Det har icke varit möjligt att inom den
tid, som stått till förfogande för undersökningens utförande, genomgå hela
materialet så fullständigt, att folkräkningens definitiva siffror över antalet
blinda i hela Sverige kunnat framläggas. Bearbetningen har därför måst
utföras något summariskt. Vid uppskattningen av antalet blinda i de län,
vilkas mantalsblanketter ej hunnit genomgås, Ilar räkningen måst grundas endast
på de två övriga källmaterialen, församlingsboksutdragen och blindföreningarnas
listor. Enligt förslaget till förordning örn blindhetsersättning skola vissa
grupper av blinda vara undantagna rätt till ersättning. För beräkning av
dessas antal innehålla folkräkningsmaterialen endast ofullständiga eller i
vissa fall inga upplysningar alls. Vid uppskattningen av de icke ersättningsberättigade
blindas antal har man därför delvis måst begränsa sig till stickprovsundersökningar.

III. Antalet blinda i Sverige enligt undersökningen.

Antalet blinda i Sverige vid utgången av år 1930 uppgår enligt hittills
bearbetade material till minst 5 683 personer, varav i åldrarna 0—16 år 253,
i åldrarna 16 -60 år 2 160 och i åldern 60 år och därutöver 3 270. Härtill
kommer ett mindre tillskott från obearbetade mantalsuppgifter.

Antalet nu redovisade blinda är avsevärt mycket högre, 84 %. än vad
som uppgavs vid 1920 års folkräkning, då deras antal beräknats till 3 090
personer, varav i åldern 0—15 år 194, i åldern 15 60 år 1 580 samt i åldern
60 år och däröver 1316. Att ökningen väsentligen är beroende på, att
församlingsboksutdragens uppgifter örn lytet blivit kompletterade med tillhjälp
av man talsblanketterna och blindföreningarnas listor, är uppenbart.
Hur mycket de olika källorna bidragit till det slutliga antalet blinda, belyses
av följande stickprovsundersökning för tre län: I

	Kalmar län	Gotlands län	Blekinge län	Till- sammans	Relatiy- fördelning i %
Antecknade i församlingsboksutdraget Ej antecknade i utdraget men å blind-	211	52	142	405	67
li<ta............................................... Varken antecknade i utdrag eller å blind-	54	16	57	127	21
lista men å mantalsblankett ............	37	15	19	71	12
Summa blinda år 1930	302	83	218	603	100
» » » 1920	181	48	86	315	—

I dessa tre län är antalet för år 1930 redovisade blinda nästan dubbelt
så stort som år 1920; i Blekinge län mer än dubbelt. Redan församlingsboksutdragen
innehålla emellertid nu flera anteckningar örn lytet än år 1920,
tydligen beroende därpå, att pastor i mångå fall, i enlighet med centralbyråns
instruktion, kompletterat församlingsbokens lytesuppgifter med tillhjälp
av mantalsblanketterna.

Vid här framlagda undersökning har man för 10V2 län med tillsammans
c:a 2 400 blinda icke hunnit utnyttja mantalsblanketternas anteckning örn
lytet. Av nyssnämnda tablå att döma har man vid den fortsatta bearbet -

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

ningen att vänta en ökning i antalet blinda nied 10 ä 15 %, och dessas antal
skulle härigenom uppgå till nära 6 000 personer. Ökningen torde dock i
själva verket knappast bli fullt så stor för dessa lO1/^ län.

Det är emellertid framförallt i de högsta åldrarna, 60 år och däröver
— vilka lia mindre betydelse för denna undersökning — som nu erhållna
siffror visa en så stark ökning i jämförelse med 1920 års tal, 3 270 mot
1 316 personer. De nya material, som vid denna folkräkning utnyttjats för
lytesstatistiken, nämligen blindföreningarnas listor samt mantalsblanketterna,
ha säkerligen medverkat till att särskilt en mängd personer medräknats, som
först på ålderdomen drabbats av lytet. Detta belyses till en del av följande
tablå, sammanställd ur materialet för de tre nyss nämnda länen. (F = församlingsboksutdrag,
B = blindlista, M = mantalsblankett.)

De blindas ålder	Hela antalet	Därav antecknade i F	Ej antecknade i F men i 13	Ej antecknade i F och B men i M
0—16 år......................................	21	17	3	i
16-60 »...................................	202	158	36	8
60 år och dåröver .......................	380	231	87	62
Summa	603	406	126	71

IV. Angående ej ersättningsberättigade blinda.

Folkräkningsmaterialet lämnar naturligen inga hållpunkter för uppskattning
av det antal blinda, som jämlikt § 2, mom. e, f, g och m i förslaget
till förordning orri blindhetsersättning skola vara undantagna rätt till ersättning.
Men även för en del övriga ej ersättningsberättigade grupper ger
materialet endast ofullständiga upplysningar. Yad man kan erhålla anges
här nedan.

1) Jämlikt § 2 mom. a äro utliindska medborgare samt svenska medborgare,
som icke äro mantalsskrivna i riket, undantagna. I hela materialet
ha endast 11 sådana personer hittills påträffats.

2) Jämlikt § 2 mom. b äro blinda, som icke fyllt 16 år, undantagna.
Deras antal utgör 253.

3) Jämlikt § 2 mom. d äro personer, som blivit blinda efter fyllda 60
år, undantagna. Av de förut meddelade upplysningarna örn de blindas åldersfördelning
att döma synes antagligt, att dessas antal är ganska stort, då
nämligen åldersgruppen 60 år och däröver innehåller en oproportionerligt
stor del av hela numerären. Själva folkräkningsmaterialet innehåller emellertid
inga upplysningar om åldern vid blindhetens inträdande.

För belysning av blindfrekvensen för olika åldrar för åren 1930 och 1920
har efterföljande tabell sammanställts.

Åldersgrupper		19 3 0		19 2 0	Blind-
Blinda	Folkmängd i tusental	Blinda pr 10 000 in-vånare	Blinda	Folkmängd i tusental	Blinda pr 10 000 in-vånare	i % större än 1920
0/20 år ............	305	2 084	ii>	318	2 287	1-4	35''7
20/30 » ............	379	1 063	Sfi	301	961	3-i	16i
30/40 » ...........	117	885	4?	344	785	4’4	6''8
40/50 » ............	537	737	7-8	394	640	B’2	17 7
50/00 » ..........	685	587	11-7	417	511	8-2	42-7
60/70 » ..........	844	430	19 6	523	405	12-9	51-9
70/w » ...........	2 426	356	68-i	793	317	25o	172-4
Summa	5 683	6142	»8	3 090	5 906	5 2	78''8

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

Om de blindas antal från 50/60-årsåldern (685) till 60/70-årsåldern och från
denna till högre ålder reduceras med samma procenttal som hela folkmängden,
borde man i åldrarna 60 år och däröver endast ha haft 940 blinda i
stället för 3 270. Efter fyllda 60 år skulle alltså 2 330 personer, eller 71 %,
ha blivit blinda. Ett stöd för denna kalkyl erhåller man ur uppgifterna örn
de blinda i Norge vid 1920 års folkräkning. Av de 1 707 blinda, som fyllt
60 år, hade 1 261 drabbats av lytet efter 60-årsåldern, d. v. s. 74 %.

4) Jämlikt § 2 mom. c, h, i och k äro personer intagna å vissa anstalter
undantagna rätt till blindhetsersättning. Örn dylika blinda kan folkräkningsmaterialet
endast lämna upplysning i den mån i församlingsboken antecknats,
att den blinde vistas å blindskola, fattigvårdsanstalt etc. Summariskt
särskiljande av sådana blindas antal har genomförts för c:a 5 millioner
av rikets hela folkmängd, nämligen för hela stadsbefolkningen och för 3
millioner av landsbygdsbefolkningen. Denna räkning har lämnat följande
resultat:

De blindas ålder	Blinda	intagna å anstalter m. m.
Hela antalet	Därav	skrivna
å landsbygd	i städer
Blinda i åldern 0—16 år ....................	69	51	18
» » » 16—60 » .....................	251	136	115
» » » 60 år och däröver .........	443	260	183
Summa	763	447	316

5) Jämlikt § 2 mom. 1 skall sådan blind, vars egen eller vars försörjningspliktiga
anhörigas ekonomiska ställning är sådan, att behov av blindersättning
ej kan anses föreligga, vara undantagen rätt till ersättning. Folkräkningens
uppgifter örn inkomst och förmögenhet hämtas från inkomstdeklarationer
och taxeringslängder. För befolkningsgrupper med låg arbetsinkomst
lämna dessa material mycket ofullständiga upplysningar om de ekonomiska
förhållandena, då sådana personer ofta ej haft beskattningsbar inkomst och
därför ej avlämnat inkomstdeklaration. Ifrågavarande material är dessutom
endast bearbetat för en del av riket. Uppgifterna örn de blindas och deras
försörjningspliktiga anhörigas inkomst har endast bearbetats för en mindre
del av rikets folkmängd, nämligen för c:a 1 million av stadsbefolkningen och
*/j million av landsbygdsbefolkningen. Inom dessa stickprovsområden har
grupperingen efter de blindas egen inkomst utfallit på följande sätt.

	Inkomstgruppering för 1930
				Summa
	0-500	500-1 000	minst 1 000
	kr.	kr.	kr.
Antal blinda i åldern 16—60 år......	487	51	123	661
därav å landsbygden ...............	241	16	11	268
i städerna ....................	246	35	112	393
Antal blinda i åldern 60 år och där-
över .........................................	775	29	69	873
därav å landsbygden ...............	427	16	12	455
i städerna .....................	348	13	57	418

Kungl. Majus proposition nr 79. -— 1933 års utredning.

Därest man förutsätter, att inkomstfördelningen är analog å landsbygd
resp. städer för övriga blinda, som ej äro medtagna i stickprovsundersökningen,
skulle man för hela riket erhålla följande tal.

Inkomstgruppering för 1930	Antal blinda i åldern	Summa
16-60 Är	£ 1 O <x>
0—500 kr..........................................	1 760	2 990	4 750
500-1 000 kr......................................	150	110	260
minst 1 000 kr....................................	250	170	420
Summa	2160	3 270	5 430

Räknar man liksom ovan med, att i den högsta åldersgruppen 71 %
bortgå, emedan de blivit blinda först sedan de fyllt 60 år, kan man förvänta,
att bland blinda, som före 60-årsåldern drabbats av lytet, högst 200 haft
egen inkomst mellan 500 och 1 000 kr. samt omkring 300 inkomst om minst
1 000 kr.

Förekomst av försörjningspliktiga anhöriga till blinda kan på grundval
av folkräkningsmaterialet fastställas, endast örn de äro skrivna & samma
uppslag i församlingsboksutdraget som den blinde, men däremot (i allmänhet)
ej, örn de vistas å annan ort än denne. Den andel, varmed den försörjningspliktige
kan bidraga till den blindes uppehåll, är även beroende
av det antal övriga anhöriga, han har att försörja. Till dylika omständigheter
har hänsyn icke kunnat tagas vid denna stickprovsundersökning.
Där flera försörjningspliktiga till den blinde påträffats, har räknats med
deras sammanlagda inkomst. Resultatet av stickprovsundersökningen, som
omfattar samma material som kommit till användning vid grupperingen av
den blindes egna inkomst, framlägges i följande tabell:

Inkomstgruppering för försörjningspliktiga gentemot sådana blinda, som för
1930 ej uppgivit egen inkomst eller endast inkomst understigande 500 kr.

'' De försörjningspliktigas inkom stgruppering		Antal b 1 i n	a i åldern		Till-sammans !
16-60 Är	60 år och däröver
Lands- bygd	Städer	Summa	Lands- bygd	Städer	Summa
Under 500 kr...................	171	149	320	323	268	591	911
500-1000 kr...............	19	10	29	43	15	58	87
1 000-2 000 » ...............	32	19	51	42	23	65	116
2 000-3 000 » ...............	15	29	44	14	15	29	73
3 000-5 000 » ...............	3	22	25	4	15	19	44
5 000 kr. och däröver .......	1	17	18	1	12	13	31
Summa	241	246	487	427	348	775	1262

Att med ledning av dessa siffror uppskatta de försörjningspliktigas inkomstfördelning
för hela riket är givetvis mycket vanskligt. Därest man
utgår från, att den i återstående delar av landsbygden resp. städerna är
densamma som för stickprovet, erhåller man följande slutsiffror för riket.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 79.

2603 33 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

1933 års utredning.

De försörjningspliktigas inkomstgruppering	Antal blin	da i åldern J
16—60 år	60 år och däröver
Under 500 kr......................................................................	1210	1 270
500—1 000 kr.................................................................	120	260
1000-2 000 » ..................................................................	210	280
2 000-3 000 » .................................................................	130	110
3 000-5000 »> ..................................................................	50	50.
över 5 000 » ......''..................................................... .....	30	30
Summa	1750	2 000

Att ur dessa approximativt kalkylerade siffror draga några slutsatser örn
antalet blinda, som på grund av de försörjningspliktigas ekonomiska förhållanden
skulle vara undantagna rätt till blindersättning, är synnerligen
vanskligt.

V. Bedömning av 1930 års preliminära blindsiffror jämförda med de
definitiva siffrorna från 1920 års folkräkning.

Av tabellen sid. 79 framgår, att blindfrekvensen från 1920 till 1930 skulle
lia ökats från 52 till 93 per 100 000 invånare eller med nära 80%. För
åldern 70 år och däröver är tillväxten ej mindre än 172 % och för åldern
60/70 år 52 %. Den lägsta tillväxten uppvisar blind frekvensen för 30-årsåldern,
6''8 %, men stiger tämligen likformigt åt båda sidorna, för både yngre
och äldre. Här nedan ha blindfrekvenstalen för samma åldersgrupper uträknats
också för folkräkningsåret 1910 och jämförts med talen för 1920.

Åldersgrupper	B 1 i	ada p e	10000 invån	are
1910	1920	för 1920 i % lägre än 1910	motsvarande procenttal för 1920/30	differens 1
0/20 år .....................	1‘8	1 4	— 22-2	+ 35 t	57-9
20/30 » .....................	3-9	3i	— 20-5	+ 16-1	36-6
30/40 » ....................	5*o	4-4	— 12o	-f~ 6*8	18-8
40/50 » .....................	7u	6-2	— 12 g	+ 17-7	30-9 i
50/60 » .....................	9‘3	8-2	- 11-8	+ 42-7	54-5
60/70 » .....................	12-9	12-9	+ 0	+ 51 9	51-9
70/w » .....................	33-7	25-o	— 25-8	+ 172-4	198-2
Summa	6-2	52	— 16 l	+ 78-8	94 9

Ända sedan 1890, då antalet blinda uppgick till 83 per 100 000 invånare,
har blindfrekvensen i Sverige oavbrutet sjunkit från folkräkning till folkräkning
ända till 1920 — år 1900 var den 66. Det kan sålunda anses vara
ställt utom varje tvivel, att den mycket kraftiga stegringen från 1920 till
1930 i varje fall till alldeles övervägande delen beror på, att nytt blindmaterial
kommit folkräkningen till godo. Starka skäl tala t. o. m. för att
antaga, att örn materialet för 1930 varit av alldeles samma slag som för 1920,
ingen ökning skulle ha ägt rum av blindfrekvensen. Möjligt är också, att
blinda med gångsyn i proportionsvis något större utsträckning kommit med
vid 1930 års folkräkning, och då närmast från mantalsuppgifterna — där
blindbegreppet, såsom ovan framhållits, ej kunnat begränsas på samma sätt

Kungl. Maja» proposition nr 79. ^ 1933 års utredning. 83

sorn beträffande församlingsboksuppgifterna. Denna felkälla torde särskilt
lia framträtt för Stockholm, där församlingsböcker ej föras.

Ovanstående tabells sista kolumn åskådliggör differenserna mellan blindfrekvensens
utveckling åldersvis 1910/20 och 1920/30. De variera mellan 18'' 8 %
för åldern 30/40 år (- 12 % resp. + 6''8 *) och 198''2 % för åldern minst <0

år ( 25''8 % och + 1724 %). Differensen är minst för de arbetsföra åldrarna,

20/50 år, där blinduppgifterna a priori kunna antagas vara pålitligast och

mest uttömmande. .

Tabellens åldersdifferenstal för de bägge jämförelseperioderna talar starkt
ej blott för, att de bägge nja blindmaterialen vid 1930 års folkräkning infört
nya osäkerhetsmoment i blindbegreppets avgränsning, utan också för att de
äldre folkräkningarnas blindsiffror varit för låga, i första rummet på grund
av prästernas bnstande personkännedom i stora församlingar, där blmduppgifterna
till stor elei tillkommit endast i samband med kyrkoboksanmäl
ningar.

Kungl. Majus proposition nr 79.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen.

Förslag till förordning om blindhetsersättning..............

Förslag till lag om kommunala pensionstillskott m. m

Utdrag ar statsrådsprotokollet den 19 januari 1934.

Inledning................................................................................................. 7

Gällande bestämmelser......................................................................... 7

Tidigare behandling av frågan ..............................................................

Blindvårdssakkunnigas förslag av år 1922 s. 8. 1929 års riksdag s. 11. 1930 års

riksdag s. 11. Rektor Eks förslag av år 1931 s. 12.

1933 års förslag...................................................................................... 24

Föreliggande förslag till förordning om blindhetsersättning ................................. 15

Förslagets huvudprinciper.

Blindhetsersättningen som en lytesersättning....................................... 16

Begreppet blindhet och de blindas särställning i förhållande till andra

invalider....................................................................................... 27

Blindhetsersättningens belopp................................................................. 20

Statens övertagande av kostnaderna för blindhetsersättningen ............ 20

Blindhetsersättningens ställning till den allmänna pensionsförsäkringen

Förslagets samband med revisionen av den allmänna pensionsförsäkringen
............................................................................................... 22

Departementschefen ..................................................................... 29

Förslagets särskilda bestämmelser ................................................. 26

Kostnadsberäkningarna ........................................................................ 36

Förslag till ändring i lagen örn kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag 38

Bilaga A (1933 års utredning).

Förslag till förordning om blindhetsersättning...................................................... 40

Motivering....................................................................................... 44

Förslaget i allmänhet .............................................................................. 44

Allmänna synpunkter s. 44. Blindhetsersättningen som en lytesersättning s. 44.
Statens övertagande av kostnaderna för blindhetsersättningen s. 46. Bestämning
av begreppet blindhet s. 47.

Förslagets särskilda bestämmelser........................................................... 53

Kostnadsberäkningar......................................................................... 55

Bilaga 1. Jämförelse mellan blindvårdssakkunnigas, rektor Eks och

1933 års författnings förslag....................................................................

Bilaga 2. Sammanfattning av yttrandena över blindvårdssakkunnigas

förslag och rektor Eks förslag ...................................................

Bilaga 3. Preliminära siffror rörande förekomsten av blinda i Sverige
enligt 1930 års folkräkningsmaterial .................................................0

m. m.

Bilagor:

Stockholm 1934. K. L. Beckmans Boktr.