Kungl. Majus proposition nr 61 (Proposition 1938:61)

Kungl. Majus proposition nr 61.

Kr 61.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående allmänna
grunder för statens åtaganden i samband
med emottagande av gåvor av luftvärnsmateriel;
given Stockholms slott den 28 januari 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Janne Nilsson.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 januari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Nilsson, anmäler fråga örn
fastställande av allmänna grunder för statens åtaganden i samband med emottagande
av gåvor av luftvärnsmateriel samt anför därvid följande:

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 5 mars 1937 givna bemyndigande tillkallades
den lii samma månad fem sakkunniga1) för att inom försvarsdepartementet

i) Landshövdingen i Kronobergs ian E. A. Beskow, ordförande, disponenten K. A. F.
Göransson, Sandviken, överingenjören P. S. Rydbeck, Göteborg, direktören E. Olsson,
Malmö, och kaptenen vid generalstaben R. O. R. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 61.

90 88 1

Kungl. Majus proposition nr 61.

biträda med utredning rörande frågan om förutsättningarna för emottagande
från statens sida av på frivillighetens väg anskaffad luftvärnsmateriel samt
avgiva det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Till fullgörande av nämnda uppdrag hava de sakkunniga den 16 april 1937
avgivit betänkande angående vissa med frivillig anskaffning av luftvärnsmateriel
sammanhängande frågor (statens offentliga utredningar 1937: 17).

Över betänkandet hava i anledning av remiss utlåtanden avgivits av arméförvaltningen,
chefen för generalstaben och t. f. chefen för försvarsstaben
gemensamt, marinförvaltningen, chefen för marinstaben, chefen för flygvapnet,
statskontoret, kommerskollegium, Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Östergötlands
län, länsstyrelsen i Malmöhus län efter hörande av Malmö luftförsvarsförening,
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Gävleborgs län och
Norrbottens län, Sveriges landstormsföreningars centralförbund, styrelsen för
svenska stadsförbundet, styrelsen för svenska landskommunernas förbund
samt Sveriges industriförbund.

Då en närmare utredning befunnits erforderlig rörande de möjligheter, som
förefinnas beträffande förvaring av frivilligt anskaffad luftvärnsmateriel i försvarsväsendet
tillhörande byggnader, har arméförvaltningens fortifikationsstyrelse
anmodats att —- i förekommande fall efter samråd med marinförvaltningen
och flygförvaltningen -— verkställa en dylik utredning. Fortifikationsstyrelsen
har med skrivelse den 16 november 1937 inkommit med den
sålunda begärda utredningen.

Beträffande de omständigheter, som närmast föranledde igångsättandet av
ovannämnda utredning genom särskilt tillkallade sakkunniga, må anföras följande.
I sitt den 21 december 1936 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar
1936: 57) framhöll civila luftskyddsutredningen med avseende å behovet
av civila luftskyddsåtgärder såsom en viktig omständighet, att tillgången
å luftvärnsmateriel efter den vid 1936 års riksdag beslutade försvarsreformen
alltjämt komme att bliva så knapp, att våra större städer, utom Stockholm,
samt våra viktigaste industrianläggningar och kraftverk icke kunde påräkna
skydd av luftvärn. Enligt utredningens mening kunde mörkläggning, dimbildning
och andra åtgärder i syfte att försvåra fiendens orientering endast
erbjuda ett begränsat skydd för samhällen och större anläggningar. Civila
luftskyddsutredningen framhöll vidare, att möjligheterna att genom byggnadstekniska
åtgärder skydda värdefull eller ur allmän synpunkt särskilt betydelsefull
egendom likaledes vore tämligen begränsade. I anslutning härtill
anförde utredningen följande:

Utan skydd av luftvärn blir en industrianläggning, som anfalles, med stor
sannolikhet utsatt för skador, vilka vålla avbrott i driften under längre eller
kortare tid. Då staten, såsom tidigare berörts, enligt den antagna försvarsordningen
icke ens tillnärmelsevis kan tillgodose industriens behov av luftvärn,
har i den offentliga diskussionen örn industriskyddet föreslagits, att
större industrier själva skulle bekosta erforderligt luftvärn. Detta har förutsatts
kunna ske på det sätt, att vederbörande industriföretag skänkte materielen
till staten med villkor, att densamma endast skulle få användas till
skyddande av företaget i fråga. Det synes utredningen önskvärt, att ett stånd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

punktstagande till denna fråga från statsmakternas sida med det snaraste kommer
till stånd och att i samband därmed överväges, vilka garantier, som kunna
åvägabringas, för att icke luftvärnsmaterielen tages i anspråk för annat ändamål
än det för vilket densamma anskaffats.

I åtskilliga av de yttranden, som avgåvos över civila luftskyddsutredningens
betänkande, underströks ytterligare utredningens nyss anförda uttalande, varjämte
ifrågasattes, att staten skulle genom statsbidrag, skattelindringar eller
amorteringslån uppmuntra industriföretag att anskaffa luftvärnsartilleri.

Vidare anförde chefen för generalstaben, efter samråd med t. f. chefen för
försvarsstaben, i underdånig skrivelse den 22 december 1936 — efter att hava
omnämnt vissa förfrågningar beträffande möjligheterna att genom frivillig
medverkan inom 1936 års försvarsordnings ram erhålla ett förbättrat luftvärnsskydd
— bland annat följande:

Enär behov av luftvärnsartilleri vid ett flertal större städer och industrier
otvivelaktigt föreligger, böra alla för dess fyllande framkomliga vägar användas.
Att döma av de ovan berörda förfrågningarna föreligger möjlighet
till anskaffning med frivilligt till förfogande ställda medel. Härvid behöves
emellertid garanti i någon form för att den anskaffade materielen i krigstid får
den användning, som givarna avsett. Avgivandet av en utfästelse i sådan riktning
är i själva verket att betrakta som förutsättningen för att anskaffning
på frivillighetens väg av luftvämsmateriel skall komma till stånd. Någon
tvekan örn att den bör givas i någon form kan därför knappast föreligga.
Genom kungl, brev av den 29 maj 1929 mottog Kungl. Majit en penninggåva
från föreningen för Stockholms fasta försvar »i och för anskaffande för Stockholms
fasta luftförsvar av ett luftvärnsbatteri» m. m. Härigenom avgavs
otvivelaktigt en bindande försäkran av det slag, som ovan avsetts. Fallet kan
måhända anses hava i viss mån prejudicerande betydelse, men torde icke åtminstone
beträffande villkoren vara mera allmänt känt. Penninggåvan ställdes
då till arméförvaltningens artilleridepartements ^förfogande för anskaffning
av materielen, varefter denna överlämnades till Kungl. Svea artilleriregemente
för förvaring och vård. Dess bemanning sker nu genom personal ur
luftvärnsartilleriet och landstormen. Den senare personalgruppen erhåller utbildning
i viss utsträckning genom den frivilliga landstormsrörelsen. _

Motsvarande förfaringssätt torde lämpligen kunna användas även vid eventuella
framtida gåvor. Beträffande plats för materielens uppställning i fredstid
är undersökning i varje särskilt fall behövlig. Där i orten eller dess närhet
militärt etablissement icke finnes, kan möjlighet föreligga att — i likhet
med vad som skett i fråga örn vissa skänkta kulsprutor — uppställa den i landstormsförråd.
Bemanning bör ske främst med personal ur landstormen och
örn möjligt från orten eller dess omgivningar. Möjlighet kan måhända i några
fall förefinnas att härtill även använda personer med sysselsättning på platsen,
vilka åtnjuta uppskov med inställelse vid mobilisering. Personalens utbildning,
utöver vad som kan ske genom frivillig landstormsutbildning, bör kunna
ske genom statens försorg och underlättas genom de beslutade obligatoriska
landstormsövningarna.

Chefens för generalstaben skrivelse utmynnade i en förfrågan, huruvida
Kungl. Majit vore sinnad att — därest penningmedel genom enskilda eller
sammanslutningar ställdes till förfogande för anskaffning av luftvärnsmateriel
till viss orts eller visst företags eget luftförsvar — mottaga dessa, anskaffa
materielen i den utsträckning medlen medgåve, använda materielen för angivet

4 Kungl. Majda proposition nr 61.

ändamål, bemanna densamma i krigstid samt övertaga dess vård och personalens
utbildning.

Vid behandlingen i statsrådet den 5 mars 1937 av frågan örn igångsättande
av den omförmälda sakkunnigutredningen anförde jag till statsrådsprotokollet
bland annat följande:

Det lärer ligga i sakens natur, att gåvor av nu nämnt slag i de flesta fall
komma att vara förbundna med vissa villkor. Vidare torde i allmänhet gåvornas
emottagande bliva förenat med vissa kostnader för staten, såsom för materielens
vård, bemanning, övningsammunition m. m. Med hänsyn bland annat
härtill lärer Kungl. Majit under alla omständigheter få ingå i prövning för
varje särskilt fall, huruvida och på vilka villkor gåvan skall mottagas.

Emellertid torde vissa frågor av mera principiell innebörd i förevarande
hänseende föreligga, vilkas klargörande synes mig förutsätta en närmare utredning.
Dit höra åtskilliga spörsmål med avseende å materielens beskaffenhet
och anskaffning. Dessutom synes böra ägnas särskild uppmärksamhet å
det innehåll, som bör givas åt en eventuell garanti från statens sida för gåvas
användande för visst avsett ändamål, ävensom åt den form, vari en dylik
garanti bör lämnas. Vidare böra undersökas förutsättningarna för angivande
av vissa normer för de förpliktelser från statens sida i avseende å materielens
underhåll, förvaring och vård m. m., som kunna anses lämpliga och ekonomiskt
utförbara. Slutligen lärer utredningen även böra ägna uppmärksamhet
åt frågan, huruvida särskilda åtgärder kunna tänkas vara påkallade och lämpade
för ett uppmuntrande av en offervillighet av ifrågavarande slag från kommuners
eller enskildas sida.

De sakkunnigas betänkande.

Tidigare gåvor.

I betänkandet har till en början redogjorts för vissa tidigare gåvor av materiel
till försvaret och med dessa gåvors mottagande förknippade omständigheter.
Beträffande sättet för gåvornas mottagande har framhållits, att det av
svenska pansarbåtsföreningen för anskaffande av en pansarbåt av E-typ år
1912 skänkta beloppet mottogs av Kungl. Majit efter riksdagens hörande, men
att Kungl. Majit i övriga fall ansett sig befogad att utan riksdagens medverkan
besluta angående gåvornas mottagande. Dessa gåvor hava — med undantag
av den av chefen för generalstaben omnämnda gåvan till Stockholms luftförsvar
— företrädesvis bestått av kulsprutor och kokvagnar till landstormen
eller penningmedel för anskaffande av sådan materiel. Kungl. Majit har jämlikt
särskilda beslut för varje fall mottagit gåvorna »att användas för avsett
ändamål».

Det har även vid åtskilliga tillfällen förekommit, att markområden skänkts,
kostnadsfritt upplåtits eller för en obetydlig summa utarrenderats till staten
för försvarsändamål.

Uppgifter angående luftförsvarsmateriel

med särskild hänsyn till frivillig anskaffning.

I betänkandet lämnas vissa uppgifter angående olika slag av luftförsvarsmateriel,
nämligen jaktflygförband, luftvärnsartilleri (inbegripet kulsprutor)
och luftspärrar (medelst drakar eller ballonger i luften uppehållna wires).

Kungl, Majus proposition nr 61.

Jaktflygförband ha av de sakkunniga ansetts icke lämpligen böra komma i
fråga vid frivilligt anordnande av lokalt luftförsvar. Såväl luftvärnsartilleri
som luftspärrar ha däremot ansetts lämpliga för anskaffning på frivillighetens
väg. I fråga örn luftspärrars verkan och användbarhet under svenska förhållanden
saknas emellertid ännu erfarenheter, och de sakkunniga hava därför
inriktat sin undersökning på den egentliga luftvärnsmaterielen.

De sakkunniga hava framhållit, att då enhetlighet i typhänseende inom
landet måste eftersträvas, annan materiel än den, som ingår i arméns eller
marinens utrustning, icke bör göras till föremål för frivillig anskaffning.

I fråga örn de praktiska möjligheterna att anskaffa luftvärnsmateriel,
därest erforderliga penningmedel för ändamålet ställas till förfogande, hava
de sakkunniga anfört bland annat följande:

De sakkunniga ha utgått ifrån att under de närmaste åren vid beställning
av luftvärnskanoner omedelbar leverans från lager icke är att påräkna. Detta
förhållande kan dock ändras, därest sådant läge inträder, att svensk vapenexport
helt eller delvis måste upphöra. I dylikt fall kunna svenska beställare
sannolikt efter kort tid, i vissa fall måhända omedelbart, erhålla pjäser, som
eljest först senare skulle ha levererats.

För närvarande torde man i vad avser luftvärnskanoner böra räkna med
relativt långa leveranstider. Under sådana omständigheter måste antagas, att
hos eventuella givare kommer att finnas en strävan att så tidigt som möjligt
kim na. göra beställningen. I detta sammanhang må framhållas betydelsen ur
tillverkningssynpunkt av att från skilda håll kommande beställningar bliva
sammanställda, jämförda och eventuellt uppdelade i lämpliga grupper inom
en central instans. För luftvärnskulsprutor, strålkastare och lyssnarapparater
äro förhållandena likartade, dock att kortare leveranstider torde vara att påräkna,
än då det gäller kanoner.

Vid sidan av pjäser, strålkastare och lyssnarapparater innehålla luftvärnsförband
ett flertal instrument och överföringsanordningar m. m. Dessa måste
alla vara anpassade efter bestämda mått och fordringar på sådant satt att
batteriet eller troppen verkar som ett maskinellt helt. Det torde utan vidare
vara uppenbart, att det erfordras särskild sakkännedom för dessa instruments
och anordningars anskaffning, varför denna icke gärna kan ske annorlunda
än med anlitande av militär sakkunskap.

Allmänna spörsmål med avseende å gåvor

av luftvärnsmateriel.

De sakkunniga hava rörande vissa allmänna frågor anfört bland annat följande: Enligt

de för utredningsarbetet meddelade direktiven har chefen för försvarsdepartementet
förutsatt, att det under alla omständigheter finge ankomma
på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, huruvida och på vilka
villkor en gåva för luftförsvarsändamål skulle mottagas. Att en sådan prövningsrätt
måste förbehållas Kungl. Maj:t anse även de sakkunniga uppenbart.
Sålunda måste givetvis i varje fall tillses, att i samband med gåvan föreslagna
villkor om materielens beskaffenhet, användningssätt m. m. kunna ur försvarssynpunkt
godtagas. Sedan det blivit klargjort, vilka villkor i dessa och
andra hänseenden staten är villig underkasta sig, torde emellertid anledning
i allmänhet saknas till antagande, att andra villkor komma att uppställas av
givarna, Med hänsyn till gåvornas betydelse för luftförsvaret torde man kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

utgå ifrån att den enskilda offervilja, som tager sig uttryck i desamma, kommer
att från statsmakternas sida röna all uppskattning och att gåvorna komma
att med tacksamhet mottagas.

Gåvor avseende luftvärnsmateriel kunna komma till stånd antingen på det
sätt, att hela det för anskaffningen erforderliga beloppet överlämnas till
Kungl. Majit och materielen beställes genom militär myndighets försorg, eller
så, att materielen beställes av givaren genom den militära myndighetens förmedling
och efter avslutad anskaffning i komplett skick överlämnas till Kungl.
Majit. Båda sätten äro enligt de sakkunnigas åsikt godtagbara. Markområden
för materielens uppställning och förrådslokaler för dess förvaring kunna
ställas till förfogande antingen med nyttjanderätt eller med äganderätt för
staten. I allmänhet torde en nyttjanderättsupplåtelse vara tillfyllest för de
ändamål, varom här är fråga.

Behovet av materiel på olika platser ävensom den lämpliga grupperingen
därav mäste, som tidigare berörts, i varje särskilt fall bestämmas av de militära
myndigheterna, närmast genom arméfördelningschefs försorg. De sakkunniga
förutsätta emellertid, att såväl den, som skänkt materielen, som
vederbörande kommun, representerad av luftskyddsnämnd eller annat kommunalt
organ, beredas tillfälle att följa luftvärnets planläggning samt att
givaren och kommunens representanter bistå de militära myndigheterna med
råd och upplysningar.

I förevarande sammanhang hava de sakkunniga även upptagit till behandling
frågorna örn i vilken utsträckning dels kommuner dels aktiebolag
och ekonomiska föreningar äga bevilja anslag för åstadkommande av lokalt
luftvärn. Härutinnan torde jag få hänvisa till betänkandet.

Garantier från statens sida beträffande

materielens användning.

Beträffande de garantier, som kunna ifrågakomma från statens sida beträffande
luftvärnsmaterielens användning för det avsedda ändamålet, hava
de sakkunniga anfört följande:

Av den förut lämnade redogörelsen för tidigare gåvor av penningar och
materiel till försvaret framgår, att Kungl. Majit vid ett flertal tillfällen mottagit
gåvor på i gåvobreven angivna villkor att användas för visst ändamål.
Innebörden härav torde i allmänhet vara, att Kungl. Majit garanterat, att
gåvan skall användas uteslutande för det avsedda ändamålet. Ändrade förhållanden
kunna emellertid göra villkor ändamålslösa eller oförnuftiga. Beträffande
genom donationer tillkomna stiftelser anses Kungl. Majit i dylika
fall vara befogad att föreskriva ändrade villkor. Fråga örn avsteg från donationsvillkoren
kan även uppkomma vid gåvor till staten av krigsmateriel, t. ex.
då ett truppförband, för vilket materielen avsetts, indrages. Av än större
betydelse i förevarande hänseende är, att ett nödtillstånd enligt allmänna rättsregler
kail rättfärdiga en ändring i avtalade villkor. Om sålunda statens
existens är hotad, torde avtal med enskilda icke utgöra något rättsligt hinder
för vidtagande av de dispositioner, som anses nödvändiga. Den omständigheten
att ett sådant avtal är ingånget just med avseende å förhållandena i
krig, torde emellertid utgöra bästa möjliga garanti för att avtalet icke kommer
att ryggås enbart av lämplighetshänsyn, utan att det verkligen kommer att
krävas tvingande omständigheter för frångående av detsamma, liksom att i
sistnämnda fall eventuellt uppkommande ersättningsfrågor komma att i skälig
mån beaktas. Då under alla omständigheter i händelse av krig avgörandet
örn eventuell ändring i de villkor, som uppställts för materielens användning,

Kungl. Majlis proposition nr 61.

bör ankomma på Kungl. Majit, torde starkare garanti än en utfästelse av
Kungl. Majit i samband med gåvans mottagande att använda densamma för
avsett ändamål svårligen kunna lämnas.

Örn det sålunda icke synes kunna ifrågakomma att uppställa strängare
garantivillkor än de hittills i allmänhet tillämpade, torde å andra sidan böra
övervägas, örn icke en uppmjukning av villkoren kan vara på sin plats. En
sådan skulle närmast kunna ifrågakomma, för den händelse materielen funnes
vara obehövlig för det ändamål, för vilket den anskaffats. I detta sammanhang
må erinras örn ett stadgande i civila luftskyddsutredningens förslag till
luftskyddslag, vilket har avseende å statens rätt att vid krig eller krigsfara
taga i anspråk egendom för luftskyddsändamål. Där stadgas i 17 § 1 morn.,
att länsstyrelsen, då det prövas nödigt för luftskyddsändamål, äger mot full
ersättning av statsmedel åt vederbörande ägare eller innehavare taga i anspråk
markområden, byggnader, utrymmen, transportmedel, utrustning, materialier
och annat, som kräves för luftskyddets genomförande, dock att utrustning och
materialier, som någon innehar för beredande av luftskydd åt sig och sin
familj eller åt personer, som äro anställda hos honom, eller för skyddande
av egendom, som av honom innehaves, icke må tagas i anspråk i vidare mån
än utrustningen och materialierna finnas vara obehövliga för nämnda ändamål.
1) Ett motsvarande förbehåll skulle kunna tänkas beträffande rätten att
använda luftvärnsmateriel för annat ändamål än det avsedda. Härvidlag
måste man dock beakta den skillnad, som föreligger mellan luftskydds- och
luftvärnsmateriel. Materiel av det förra slaget, t. ex. gasmasker, brandredskap,
byggnadsmaterialier, kan befinnas överflödig, därför att vederbörande uppenbarligen
anskaffat mera än som behövs eller av liknande anledningar. Frågan
örn luftvärnsmaterielens behövlighet — frånsett det fall, att den anläggning,
som skyddet avsåg, helt förstörts -— blir däremot så gott som alltid en fråga
örn bedömande av anfallsrisken, och ett dylikt bedömande är alltid mycket
vanskligt. Med hänsyn härtill anse de sakkunniga icke lämpligt, att i gåvoavtalet
inryckes någon bestämmelse örn rätt för Kungl. Majit att för den händelse
gåvan skulle finnas vara obehövlig för det avsedda ändamålet använda
densamma för annat ändamål. Det torde utan särskild klausul i gavoavtalet
vara klart, att Kungl. Majit äger sådan rätt, för den händelse förutsättningarna
för utfästelsen beträffande gåvans användning brustit, såsom torde få anses
vara förhållandet i det nyss antydda fallet, att skyddsföremålet blivit helt
förstört.

Med hänsyn till vad ovan anförts vilja de sakkunniga således förorda, att
statens utfästelse beträffande gåvans användning, såsom hittills varit brukligt
vid gåvor till försvaret, erhåller den formen, att Kungl. Majit förklarar sig
mottaga gåvan att användas för det med densamma avsedda ändamålet.

Ekonomiska åtaganden från statens sida.

Beställning av materielen och kontroll av

dess tillverkning m. m.

De sakkunniga hava framhållit, att beställning av luftvärnsmateriel, som
skänkes till staten eller inköpes för donerade medel, bör förmedlas av armeförvaltningens
artilleridepartement* 2) och att nämnda myndighet även bör
handhava kontroll av tillverkningen ävensom utförandet av leveransprov

1) Deri av de sakkunniga omnämnda bestämmelsen har upptagits i det genom proposition

nr 4 till 1938 års riksdag framlagda förslaget till lag om förfoganderätt för luftskyddets
behov, H § 1 mom. ■

2) Numera arméförvaltningens tygdepartement. Undantagsvis skulle marinforvaltningen
träda i arméförvaltningens ställe.

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

och besiktning av materielen, innan den mottages. Vidare hava de sakkunniga
i förevarande hänseende anfört följande:

-jp®. förrättningar, som enligt ovan komma att påvila artilleridepartementet,
medföra vissa kostnader för traktamenten och reseersättningar till kontrollör
besiktningsofficerare m. fl. I de fall, då det gäller utomlands tillverkad
kunna resorna bliva relativt omfattande. Därest beställning sker
vid Aktiebolaget Bofors eller annat företag, där tillverkning för krigsmakten
pågåi, synas icke några extra kostnader för staten behöva beräknas. I andra
fall kunna enligt uppgift från artilleridepartementet kostnaderna överslagsvis
angivas till V*—1 procent av inköpsprisen. Ju mer beställningarna kunna
sammanföras i grupper, som gemensamt kontrolleras, provas och besiktigas,
desto lägre ställa sig emellertid de relativa kostnaderna. För provskjutningarna
åtgår även en mindre mängd ammunition, men kostnaden härför inräknas
i regel i inköpspriset. De extra kostnaderna för kontroll av ett 7.5 cm
luftvarnsbatteris tillverkning jämte leveransprov och besiktning vid leveransen
kunna således beräknas uppgå till högst 3,900 kronor. Med hänsyn
härtill få de sakkunniga förorda, att beträffande frivilligt anskaffad luftvärnsmateriel
arméförvaltningens artilleridepartement bemyndigas utföra dessa
förrättningar utan kostnad för givarna.

Materielens förvaring, vård och underhåll
i fredstid.

De sakkunniga hava härutinnan anfört:

Sedan materielen levererats och mottagits av arméförvaltningens artilleridepartement,
torde den böra uppställas för förvaring och vård i fredstid på
platser, närbelägna dem, varest materielen skall ha sin krigsanvändning. För
längre tids förvaring ha följande förrådsutrymmen beräknats erforderliga:

för ett 7.5 cm luftvärnsbatteri örn 3 pjäser med fullständig utrustning
(utom ammunition) 100 kvadratmeter golvyta och 4 meters höjd i bottenvåning
samt helst samma yta i överliggande våning;

för en 40 mm automatkanontropp örn 2 pjäser med fullständig utrustning
(utom ammunition) 50 kvadratmeter golvyta och 3 meters höjd i bottenvåning
samt helst samma yta i överliggande våning;

för en strålkastartropp om 2 ledarstrålkastare, 2 följestrålkastare och 2
lyssnarapparater med fullständig utrustning 170 kvadratmeter golvyta och 3
meters höjd i bottenvåning samt helst samma yta i överliggande våning.

Ifrågavarande materiel, utom den för automatkanontropparna avsedda och
luftvärnskulsprutorna, bör då det gäller längre tid förvaras i uppvärmda förråd
(lokaler med jämn temperatur). Särskilt gäller detta den elektriska utrustningen,
^ centralinstrumenten och mätinstrumenten. Möjlighet föreligger
dock att från pjäser och strålkastare avmontera den elektriska utrustningen
och förvara denna tillsammans med mätinstrumenten m. m. i varmförråd samt
själva pjäserna oclp strålkastarna i icke uppvärmda lokaler. Då materielen
skall användas, atgar i sadant fall viss tid och kostnad för dess iordningställande
genom sakkunnig personal. Vid dylik delad förvaring torde endast
en yta på omkring 50 kvadratmeter per 7.5 cm batteri och strålkastartropp
behöva beräknas för varmförråd.

För erhållande av förrådslokaler kunna olika möjligheter ifrågakomma. I
orter, där truppförband finnas förlagda, torde materielen i allmänhet, därest
den icke uppgår till större mängd, kunna förvaras inom kasernerna. I andra
fall kunna särskilt mindre jijäser, såsom automatkanoner och kulsprutor, få
plats i redan befintliga landstormsförråd. Därest intet av dessa alternativ
kan ifrågakomma, bör undersökas, huruvida ej andra, staten tillhöriga för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

råd kunna tagas i anspråk, vilket ofta torde vara fallet exempelvis vid kraftverk
eller större järnvägsstationer samt i större städer. Förfogar staten icke
över någon lämplig lokal, torde mången gång kommun tillhörigt förrådsutrymme
kunna utnyttjas. I de fall, då statlig institution eller kommun, som
i krigstid drager fördel av luftvärnsmaterielens användning i luftförsvaret,
är innehavare av förrådslokalen, synes hyra för denna eller avgift för dess
uppvärmning som regel icke böra beräknas eller utgå. Finnes intet statligt
förrådsutrymme att tillgå och kan ej heller givaren eller kommunen ställa
sådant till förfogande, torde i varje särskilt fall få undersökas och beslutas
huruvida förråd skall förhyras eller byggas eller materielen förvaras å annan
ort och vid krigstillfälle förflyttas till användningsplatsen. Sistnämnda förfaringssätt
medför den olägenheten, att materielen först någon tid efter
mobilisering blir tillgänglig på användningsplatserna och att övningar på
dessa i fredstid försvåras. De sakkunniga vilja med anledning härav framhålla
önskvärdheten av att, där staten icke förfogar över förrådsutrymme i
närheten av krigsanvändningsplatsen, sådant ställes till förfogande av
givaren eller kommunen.

Årshyran för en lokal, lämplig till förvaring av ett 7.5 cm luftvärnsbatteri,
torde avsevärt växla med förhållandena på olika orter. Enligt av de sakkunniga
verkställda undersökningar beträffande kostnaderna för hyra av
garage torde emellertid överslagsvis kunna räknas med följande årshyror:

för värmd uppställningsplats

i större stad ...................................................... kronor 20: —- per kvm

i mindre stad eller på landsbygden ........................ » 15: — » »

för kall uppställningsplats

i större stad ...................................................... » 10: — » »

i mindre stad eller på landsbygden ........................ » 5: — » »

Enligt denna beräkningsgrund skulle alltså årshyran för förråd —- örn man

bortser från den ovan berörda möjligheten till delad förvaring —- utgöra för
ett 7.5 cm luftvärnsbatteri

i större stad ................................................ kronor 2,000: — å 4,000: —-

i mindre stad eller på landsbygden .................. » 1,500: — å 3,000: —-

en 40 mm automatkanontropp

i större stad ................................................ » 500: — å 1,000: —

i mindre stad eller på landsbygden .................. » 250: — å 500: —

en strålkastartropp

i större stad ................................................ » 3,400: —- å 6,800: —-

i mindre stad eller på landsbygden .................. » 2,550: — ä 5,100: —

Vid nybyggnad torde böra räknas med — förutom eventuell marklösen -—
en kostnad per kubikmeter av 30 kronor för värmt och 20 kronor för kallt
förråd. Nybyggnad för ett 7.5 cm luftvärnsbatteri skulle alltså komma att
betinga ett pris av 12,000 å 21,000 kronor, för en automatkanontropp 3,000 å
6,000 kronor och för en strålkastartropp 12,300 å 24,600 kronor. För ett
varmförråds uppvärmning torde böra beräknas en årlig kostnad av omkring
300 å 600 kronor. Då vid samtliga dessa beräkningar förutsatts, att all materiel,
utom den för automatkanontropparna avsedda och luftvärnskulsprutorna, skall
förvaras i varmförråd, men någon absolut fordran härpå icke föreligger, utgöra
de anförda siffrorna maximisiffror.

Ur säkerhetssynpunkt blir det sannolikt nödvändigt, att, där förråden icke
kunna bevakas, vissa för vapnens användning nödvändiga mekanismdelar förvaras
under lås på exempelvis polisstationer eller landstormsområdesexpeditioner,
skilda från vapnen i övrigt. En sådan delad förvaring kan, som tidigare
nämnts, även ur vårdsynpunkt bliva önskvärd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

Materielen behöver överses varje månad, för vilket ändamål bör beräknas
ett dagsverke per batteri. I viss utsträckning kan dock översyn ske i samband
med övningar. Grundligare översyn — omkring 8 dagsverken per batteri —
bör äga rum varje år samt överinspektion genom artilleridepartementets försorg
vart tredje år. Härmed förenade kostnader i form av rese- och traktamentsersättningar
m. m. växla med resornas längd. För materiel, förvarad
tillsammans med eller i närheten av annan armén tillhörig artillerimateriel,
komma extra kostnader endast delvis att uppstå. För avskilt förvarad materiel
torde kostnaderna kunna överslagsvis beräknas till högst

för årliga översyner ......................................................... kronor 396: —

» årlig grundlig översyn ................................................ » 124: —

» Vä av överinspektion ................................................... » 23:-—

Summa årligen kronor 543: —

Fråga örn underhåll av materielen — utöver vad som kan hänföras till vård
av densamma — kan i fredstid närmast tänkas uppkomma, därest materielen
under förvaring eller vid användning i samband med övningar tager skada.
Reparationsarbetena lära kunna utföras vid artilleriförbandens tygverkstäder
och man torde icke behöva räkna med någon större extra kostnad härför.

Såsom av det föregående framgår, äro med materielens förvaring, vård och
underhåll förbundna kostnader, vilkas storlek i viss mån är beroende av
huruvida givaren eller kommunen ställer förvaringslokal till förfogande. Enligt
de sakkunnigas mening är det uppenbarligen ur praktisk synpunkt mest ändamålsenligt,
att staten omhänderhar materielens förvaring och vård samt sörjer
för dess underhåll. Nyssnämnda kostnader synas icke vara av den storleksordning,
att de böra föranleda avsteg från den anordning, som är den mest
praktiska och som med hänsyn till statens äganderätt till materielen även i
övrigt torde vara den naturliga. De sakkunniga föreslå sålunda, att materielen
förvaras genom statens försorg i av staten, givaren eller kommunen till förfogande
ställt förråd och att staten jämväl sörjer för materielens vård och
underhåll. Materielen bör omhänderhavas av arméförvaltningens artilleridepartement.

Materielens bemanning och personalens

övande.

Beträffande materielens bemanning och personalens övande anföres i betänkandet
följande:

På ett flertal platser, där frivillig anskaffning av luftvärnsmateriel kan
ifrågakomma, finnas i landstormens mobiliseringsplaner redan nu kadrar upptagna
för eventuellt tillkommande materiels bemanning. I den mån materielanskaffning
kommer till stånd på andra platser, kan personal genom en ändring
i landstormsplanerna på motsvarande sätt utan svårighet avdelas. Enär
de organiserade luftvärnskadrarna äro landstormsförband, mobiliseras de med
personal från den närmaste trakten.1) Jämlikt särskilt utfärdade bestämmelser
har arméfördelningschef bemyndigande att till dessa kadrar inkalla personal,
som genomgått frivillig luftvärnsutbildning inom landstormsförening. Härigenom
finnes möjlighet att till materielens bemanning taga i anspråk även
icke värnpliktig personal. Sådan kan även i samband med mobilisering antagas
såsom krigsfrivillig.

Med hänsyn till internationella bestämmelser måste ovillkorligen den

*) Se förordningen den 26 juli 1927 (landstormsförordningen), S. F. nr 1927: 342.

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

fordran uppställas, att stridsmedlen handhavas av krigsmän. Därest personal
vid verk och dylikt ingå i bemanningen av pjäserna, skola de vara mobiliserade
landstormsmän, vilka emellertid enligt överenskommelse med luftvärnsförbandets
chef kunna permitteras för att sköta befattningar vid verket!

Bemanningen av den frivilligt anskaffade luftvärnsmaterielen kan sålunda
ske till alla delar överensstämmande med det sätt, som tillämpas beträffande
den statligt anskaffade materielen för Stockholms och flygbasernas försvar.
Krigsplaceringen, d. v. s. personalens utväljande till olika befattningar i krigstid,
sker i de högre graderna i allmänhet av arméfördelningschef och inskrivningsbefälhavare,
i de lägre av landstormsområdesbefälhavare. Placeringen
sker efter vederbörandes på värnpliktskort och andra uppgifter protokollförda,
under utbildning i fredstid ådagalagda militära lämplighet för olika
befattningar, varjämte, beträffande de värnpliktiga, hänsyn tages till bostadsort
och arbetsplats. För närvarande motsvarar tillgången på under värnpliktstjänstgöring
luftvärnsutbildad personal knappast behovet. Den inom
landstormsföreningarna bedrivna frivilliga luftvärnsutbildningen har därigenom
erhållit stor betydelse som rekryteringskälla, enär den hittills varit
den enda möjligheten att bibringa landstormspersonal färdighet i handhavande
av luftvämsmateriel.

Jämlikt 1936 års försvarsbeslut skola emellertid obligatoriska landstormsövningar
äga rum, sannolikt från och med 1938. Landstormspersonalen
kommer härvid att utbildas i de befattningar, vilken den skall bestrida vid
mobilisering. Den landstormspersonal, vilken är krigsplacerad vid sådana luftvärnskadrar,
som äro avsedda för frivilligt anskaffad materiel, kan härigenom
erhålla utbildning i samma utsträckning som den personal, vilken avses för
det statligt anskaffade fasta luftvärnsartilleriet. Närmare bestämmelser för
dessa övningar äro ännu icke utfärdade, men kostnaderna därför äro inräknade
i de anslag, som enligt 1936 års försvarsordning skola upptagas på fjärde
huvudtiteln.

Det synes emellertid lämpligt och nödvändigt för den frivilligt anskaffade
materielens bemanning, att vid sidan örn de obligatoriska landstormsövningarna
frivillig utbildning i luft värnstjänst äger rum. Härigenom kunna
befäl och frivilliga (även icke värnpliktiga) erhålla utbildning. Anledning att
frångå den hittills tillämpade formen för den frivilliga luftvärnsutbildningen
torde icke föreligga. Föreningarnas verksamhet regleras i detalj genom utfärdade
föreskrifter1), och såväl rekrytering som utbildning kontrolleras såväl
genom landstormsrörelsens egna organ som genom arméfördelningschefer och
inskrivningsbefälhavare. I den mån industrier eller kommuner önska av dem
särskilt utsedd personal utbildad i luftvärnstjänst, synes det dem sålunda
möjligt att därvid anlita ortens landstormsförening. Bredan förefintliga bestämmelser
för krigsplacering medföra därefter automatiskt, att den luftvärnsutbildade
personalen kommer till avsedd användning för industriens eller
ortens luftförsvar, därest materiel till detta är till finnandes. De sakkunniga
vilja för sin del förorda ett sådant förfaringssätt.

Instruktörer för frivillig utbildning kunna i vissa fall erhållas från närbelägna
artilleriregementen och truppförband av kustartilleriet. Vidare kunna
luftvärnsutbildade reservofficerare eller reservunderofficerare tagas i anspråk
eller instruktörer utbildas vid kurser, anordnade av redan existerande luftvärnsföreningar
i exempelvis Stockholm och Göteborg. Dessa sätt att lösa
instruktörsfrågan äro i princip desamma, som användas inom den frivilliga
landstormsrörelsen i övrigt. Skulle instruktörsbehovet visa sig bliva så stort,

i) Av Kungl. Majit dott 2 december 1027 fastställda grundstadgar för Sverige Landstormsföreningars
Centralförbund samt generalorder nr 1286/1934.

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

att det på ovan föreslagna sätt icke kan fyllas, torde en av Sveriges Landstormsföreningars
Centralförbund anordnad och bekostad särskild instruktörskurs
vid något luftvärnsregemente kunna ifrågasättas.

Kostnaderna för den frivilliga landstormsutbildningen bestridas av till
landstormsrörelsens förfogande stående medel, delvis erhållna genom statsbidrag.
I luftvärnsutbildningen måste emellertid även ingå skarpskjutning
med pjäser, vilken knappast kan komma till stånd annorstädes än vid luftvärnsregementenas
(A 7—A 10) eller kustartilleriförbandens skjutplatser. Härvid
böra dessa regementens och förbands pjäser m. m. användas till undvikande
av kostsamma materielförflyttningar. Skjutningarna med 7.5 cm pjäserna utföras
med övningsammunition, betingande ett pris per skott av 32 kronor.
Beräknas under varje skarpskjutningsperiod

50 skott per 7.5 cm luftvärnsbatteri,

100 » » automatkanontropp och

1,000 » » luftvärnskulsprutepluton,

som undergår övning, erhållas följande kostnader:

per batteri .................. kronor 1,600: -—

» tropp ..................... » 3,000: —

» pluton .................. » 250: —

Skarpskjutningsövningar med den personal, som frivilligt utbildas genom
landstormsrörelsen för att ingå i bemanningen av ett batteri, en tropp eller
en pluton, behöva icke äga rum årligen. Det torde få anses tillräckligt, örn
personalen förslagsvis vart sjätte år deltager i en sådan övning. Ovan angivna
kostnader per batteri o. s. v. kunna alltså fördelas på 6 år. I betraktande av
det ytterst betydelsefulla försvarsändamål, som dessa övningar fylla, synes
det de sakkunniga befogat, att ammunitionen ställes till förfogande ur statens
förråd.

Iordningställande av uppställningsplatser

m. m. för materielen.

I betänkandet redogöres beträffande de olika slagen av luftvärnsmateriel
för de krav, som med hänsyn till materielens uppställning i krigstid förefinnas
i fråga örn fri sikt, väg till uppställningsplatser, planering, fundament ävensom
telefonförbindelser. I fråga örn kostnaderna för iordningställande av uppställningsplatser
för luftvärnskanoner framhålles, att anordningarna härför
äro så växlande efter förhållandena på platsen, att en beräkning icke ens
överslagsvis är möjlig, men att kostnaderna i allmänhet torde bliva ringa.
Vissa beräkningar ha dock kunnat göras. Sålunda har kostnaden för erforderliga
betongfundament för 7.5 cm pjäserna beräknats till 450 kronor för varje
fundament. De sakkunniga ha framhållit såsom önskvärt, att två uppställningsplatser
anordnas för varje pjäs för möjliggörande av alternativ uppställning.
Kostnaden för fundament till ett 7.5 cm batteri skulle således uppgå
till högst 2,700 kronor. Beträffande dessa fundament anföra de sakkunniga:

Det synes de sakkunniga önskvärt, att anordnandet av erforderliga fundament
ingår i gåvan. Örn detta ej är fallet, torde det kunna förväntas, att vederbörande
kommun, som vanligen förfogar över arbetskraft på platsen, åtager
sig fundamentens anordnande. Något åläggande därom kan dock icke ifrågakomma.
Därest fundamenten icke kunna komma till stånd utan kostnad för
staten, torde i varje särskilt fall och med hänsyn till betydelsen ur rikssyn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

punkt av försvaret i fråga få bedömas, huruvida staten skall åtaga sig fundamentens
anordnande eller med dem skall anstå till dess luftförsvaret vid krig
eller krigsfara skall slutligt organiseras.

Av betänkandet framgår vidare, att för automatkanoner och kulsprutor ävensom
strålkastare och andra instrument särskilda fundament icke äro behövliga.
Då 40 mm automatkanoner uppställas å byggnader, kunna dock vissa anordningar,
som medföra kostnader, bliva erforderliga. Därest takterrass eller
dylikt finnes och denna är tillräckligt rymlig och kraftigt konstruerad för att
upptaga påkänningarna vid skottlossningen — vilket i regel torde vara fallet —
skulle kostnaderna för förankringsmaterielen och dennas fästande icke behöva
överstiga 225 kronor per pjäs.

Ammunitionens anskaffning och ersättning.

Angående anskaffning och ersättning av den ammunition, som erfordras
för iuftvärnsmaterielen, hava de sakkunniga anfört:

I de summor, som skänkas, torde från början böra inräknas kostnaderna
för en mindre första ammunitionsutrustning. Denna beräknas förslagsvis

till för varje:

7.5 cm kanon....................................... 300 skott

40 mm automatkanon........................... 1,000 »

8 mm dubbelkulspruta ..................... 20,000 »

Givaren vinner härigenom säkerhet, att det första utrustningsbehovet av
ammunition finnes till hands omedelbart vid mobilisering av luftförsvaret.
Det måste nämligen förutsättas, att den avsedda utökade ammunitionstillverkningen
i krigstid kan komma i gång först en tid efter mobilisering.

Under förutsättning att de säkrare urverksrören användas, uppgår kostnaden
för en sådan första ammunitionsutrustning till per:

7.5 cm batteri .............................. kronor 90,000: —

40 mm automatkanontropp ......... » 60,000: —

8 mm luftvärnskulsprutepluton ... » 10,000:-—-

Därest givaren icke alls eller endast delvis kan bekosta denna ammunitionsutrustning,
torde i de statliga anskaffningsplanerna för ammunition till luftvärnsartilleriet
vid mobilisering böra inräknas behoven även för den frivilligt
anskaffade materielen. Även örn ammunitionen icke anskaffas i fredstid,
innebär emellertid tillkomsten av materielen en avsevärd förstärkning
av ortsförsvaret, vilket sedermera efter krigsutbrottet kan fullständigas. Det
bör få ankomma på de militära myndigheterna att bestämma, hur den i fredstid
statligt anskaffade ammunitionen skall fördelas. För de ersättningsbehov,
som under ett krigs förlopp kunna uppstå vid de på frivillighetens
väg anskaffade batterierna m. m., bör krigstillverkningen av luftvärnsammunition
kunna anpassas.

De sakkunniga vilja sålunda förorda, att det första utrustningsbehovet
örn möjligt bekostas av givaren, men att ammunitionsersättning i krigstid
helt ombesörjes ur statliga förråd.

Då den i fredstid anskaffade ammunitionen tid efter annan måste omsättas
i samband med skjutövningar och lämpliga förvaringsplatser endast sällan
torde kunna erhållas utanför de statliga ammunitionsförråden, är det sannolikt
lämpligast, att ammunitionen för den frivilligt anskaffade materielen
endast i mindre mängd förvaras tillsammans med materielen men i övrigt
upplägges i statliga ammunitionsförråd för att vid krigsfara omedelbart
transporteras till uppställningsplatsernas närhet.

Kungl. Majds proposition nr 61.

Sammanställning av kostnaderna.

De sakkunnigas framställning angående ekonomiska åtaganden från
statens sida i samband med gåvor av luftvärnsmateriel avslutas med en sammanställning
av kostnaderna. Härom hava de sakkunniga anfört:

En sammanställning av de kostnader, som av de sakkunniga föreslagna
åtaganden i samband med gåvas mottagande kunna åsamka staten, är i flera
avseenden vansklig och såtillvida missledande, som förhållandena i olika fall
bliva vitt skiljaktiga. Örn nämligen materielen tillverkas samtidigt med statlig
materiel och förvaras och vårdas tillsammans med sådan, örn givare eller
kommun iordningställer uppställningsplats, örn för utbildningen av personalen
endast de obligatoriska landstormsövningarna tagas i anspråk och örn i
gåvan ingår ammunitionsutrustning, uppstå för staten icke några extra kostnader.
Örn ingen av dessa förutsättningar är förhanden, nå de extra kostnaderna
sitt maximum. I sådant fall kunna de sammanställas till följande

Årskostnader:

per 7.5 cm luftvärnsbatteri:

vård ..................................................

hyra av förråd ......................................

övningskostnad ...................................

per 40 mm automatkanontropp:

vård ..................................................

hyra av förråd ......................................

övningskostnad ...................................

per strålkastartropp:

vård ..................................................

hyra av förråd ......................................

per 8 mm luftvärnskulsprutepluton:

övningskostnad ...................................

	543: —
	4,000: —
........... »	267: —
Summa kronor	4,810: —

	543: —
	1,000: —
	500: —
Summa kronor	2,043: —
........... kronor	543: —
	6,800: —
Summa kronor	7,343: —
........... kronor	42: —

Summa kronor 42: —

Engångskostnader:

per 7.5 cm luftvärnsbatteri:

kontroll av tillverkning m. m.....................

fundament ...............................................

ammunitionsutrustning .............................

per 40 mm automatkanontropp:

kontroll av tillverkning m. m......................

ammunitionsutrustning .............................

per strålkastartropp:

kontroll av tillverkning m. m......................

per 8 mm luftvärnskulsprutepluton:
ammunitionsutrustning .............

........... kronor 3,900: —

........... » 2,700: —

........... » 90,000: —

Summa kronor 96,600: —

........... kronor 1,150: —

........... » 60,000: —

Summa kronor 61,150: —-.......... kronor 3,400: —

Summa kronor 3,400: —

........... kronor 10,000: —

Summa kronor 10,000: —-

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

Härtill kan i vissa fall komma nybyggnad av förråd, varvid dock årskostnaderna
minskas med det för hyra av förråd upptagna beloppet men ökas
med 300 å 600 kronor för uppvärmning. Ovannämnda maximikostnader, vari
ammunitionsutrustningen intager det ojämförligt största utrymmet, uppkomma,
som nyss antytts, endast vid ogynnsamma omständigheter.

Beträffande frågan huru de för staten uppkommande kostnader böra bestridas,
som kunna bliva följden av mottagandet av gåvor till luftförsvaret,
torde man få skilja mellan å ena sidan sådana kostnader, som täckas av redan
förefintliga anslag för motsvarande, till det allmänna försvaret hänförliga utgifter,
och å andra sidan kostnader, för vilka dylika anslag icke äro tillgängliga.
I fråga örn det förra slaget av kostnader torde Kungl. Maj:t böra erhålla
ett allmänt bemyndigande att bestrida dem ur förenämnda anslag, och
torde vid anslagens beräkning för framtiden vederbörande myndigheter böra
taga hänsyn till sålunda uppkommande merutgifter. Beträffande kostnader av
det senare slaget torde dessa under vissa förhållanden kunna bestridas ur anslagen
för extra utgifter eller för oförutsedda utgifter; i annat fall lär det
få ankomma på Kungl. Majit att efter gåvas mottagande göra den framställning
till riksdagen örn kostnadernas bestridande, som av omständigheterna
föranledes.

Sammanfattning av de sakkunnigas förslag.

Såsom sammanfattning av sitt förslag hava de sakkunniga anfört:

Det förutsättes, att Kungl. Majit i varje särskilt fall prövar, huruvida och
på vilka villkor gåvor till staten av luftvärnsmateriel eller av medel för inköp
av sådan materiel skola mottagas. Statens utfästelse beträffande gåvans användning
bör, såsom hittills varit brukligt vid gåvor för försvarsändamål, erhålla
den formen, att Kungl. Majit förklarar sig mottaga gåvan att användas
för det med densamma avsedda ändamålet. Då mottagandet av dylika gåvor
i allmänhet lär vara förenat med utgifter för staten, vilka kunna bliva bestående
under en följd av år, torde frågan örn mottagandet av dylika gåvor böra
underställas riksdagens prövning. Detta synes lämpligen böra ske på det sätt,
att vissa allmänna grunder för statens åtaganden i samband med gåvor av
ifrågavarande slag föreläggas riksdagen för godkännande.

Dessa allmänna grunder torde böra innehålla följande:

1. I samband med mottagande av gåvor av luftvärnsmateriel eller av medel
för inköp av sådan materiel må Kungl. Majit ikläda kronan skyldighet:

att ombesörja materielens anskaffning, däri inbegripet kontroll av tillverkningen,
leveransprov och besiktning vid leveransen,

att tillhandahålla förvaringslokaler och iordningställa nödiga uppställningsplatser
för materielen, i den mån avtal icke kan träffas med kommuner
eller enskilda örn åtagande i sådant hänseende,
att vårda och underhålla materielen,

att utbilda personal för materielens bemanning och tillhandahålla för utbildningen
erforderlig ammunition och annan övningsmateriel,

att bemanna materielen i krigstid ävensom utrusta och beväpna den för
detta ändamål avsedda personalen,

att i den mån beviljade anslag det medgiva anskaffa ammunition, motsvarande
det första utrustningsbehovet, samt
att sörja för ammunitionsersättning i krigstid.

2. Kostnad för fullgörande av åtagande, som nu är sagt, må, där densamma
ej i särskilt fall finnes böra bestridas i annan ordning, utgå från anslag för
motsvarande, till det allmänna försvaret hänförliga utgifter.

Kungl. Majus proposition nr 61.

Disponibla förrådsutrymmen i försvarsväsenclet tillhöriga

byggnader.

I den förut nämnda, av arméförvaltningens fortifikationsstyrelse verkställda
utredningen angående de möjligheter, som förefinnas beträffande förvaring
av frivilligt anskaffad luftvärnsmateriel i försvarsväsendet tillhörande
byggnader, hava lämnats vissa uppgifter örn de förrådsutrymmen som skulle
kunna påräknas för ändamålet.

Fortifikationsstyrelsen har i anslutning till dessa uppgifter framhållit, att
desamma avsåge det nuvarande läget vid truppförbanden. Detta komme
säkerligen att förändras i ogynnsam riktning för här ifrågavarande ändamål,
när materielanskaffningen enligt 1936 års försvarsbeslut bleve genomförd.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

I fråga om mottagandet av gåvor till luftvärnet, materielens anskaffande,
garantier från statens sida beträffande materielens användning och statens
ekonomiska åtaganden i samband med gåvorna har de sakkunnigas förslag i
det väsentliga tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga remissutlåtanden.

Rörande vissa frågor av principiell natur har Sveriges industriförbund uttalat
följande:

Förbundet tillåter sig till en början erinra örn den principiella uppfattning
i fråga örn anskaffandet av luftförsvarsmedel på frivillig väg, åt vilken
förbundet tidigare givit uttryck. Sålunda framhöll förbundet i yttrande till
kommerskollegium den 10 december 1935 över försvarskommissionens betänkande
— i anslutning till däri innefattade förslag i fråga örn luftvärnsvapnet
— att vad sålunda föreslagits icke vore tillfyllest till beredande av
luftskydd åt landsortens viktiga industriområden. De samhälleliga uppgifter,
varom här vore fråga, tillhörde — underströk förbundet — i särskild grad
det högsta statliga verksamhetsområdet. Och i underdånigt yttrande den 9
februari 1937 över civila luftskyddsutredningens betänkande uttalade förbundet
som sin uppfattning, att staten borde ombesörja luftförsvarsanordningar
för åtminstone sådana industriföretag, vilkas drift under krigstid vore
enligt vederbörande myndigheters utredning av särskild betydelse för landet.

Förbundet finner beklagligt att de beslut rörande anskaffande av luftvärn,
som av statsmakterna hittills fattats, icke stå i överensstämmelse med denna
av förbundet uttalade ståndpunkt. En konsekvens härav har blivit, att enskilda
på sina håll i känslan av ansvar för företag och anställda ådagalagt
intresse för frivilliga åtgärder på området. Det synes förbundet att dylika
åtgärder böra ur allmän synpunkt hälsas med tillfredsställelse. Det bör
alltså förväntas, att dessa frivilliga strävanden få det stöd från statens sida,
som sakens betydelse påkallar. Å andra sidan kräver allmänintresset en
reglering av de betingelser, under vilka frivillig luftvärnsanskaffning må
komma till stånd. I betraktande av luftvärnsfrågans nu antydda faktiska läge
i vårt land har förbundet också i förenämnda underdåniga yttrande efterlyst
förslag från statsmakterna till klarläggande av de frågor, som stå i samband
med frivillig luftvärnsanskaffning. Mot det förslag i ämnet som nu föreligger
finner förbundet icke anledning till mera väsentliga erinringar.

Kungl. Majus proposition nr 61.

Av förslaget framgår, att varje utfästelse från statens sida vid mottagande
av frivilligt bekostad luftvärnsmateriel måste vara tämligen värdelös i det
nödläge, som alltid kan beräknas inträffa i ett krig. Ehuruväl detta ur
givarens synpunkt måste betecknas såsom otillfredsställande, känner sig förbundet
övertygat örn riktigheten av de skäl, som tala för förslagets ståndpunkt.

I sådana fall då inom en ort finnes endast ett företag eller eljest en anläggning,
åt vilken bör i första rummet beredas skydd mot luftanfall, torde
svårighet i allmänhet icke behöva möta att finna en lämplig och från företagets
synpunkt tillfredsställande placering av luftvärnsmateriel, som av
företaget bekostats. Helt annorlunda torde saken ställa sig i fråga örn sådana
orter — t. ex. en större stad —- varest ett flertal betydande företag eller anläggningar
finnas. Beredvilligheten hos ett sådant företag att bidraga till
anskaffandet av luftvärn kommer självfallet att påverkas av huruvida luftvärnets
placering kan ordnas på sådant sätt, att företaget självt erhåller
skydd i rimlig utsträckning. Yad nu anförts belyser vilka svårigheter som
kunna bliva förknippade med frivilliga åtgärder på förevarande område. Det
synes angeläget att här finna en lösning, som — utan åsidosättande av allmänna
intressen — beaktar det enskilda företagets befogade krav att få draga
nytta av de försvarsanstalter, som företaget självt bekostat.

Beträffande den förmodade omfattningen av frivillig anskaffning av luftvärn
har chefen för marinstaben framhållit, att det icke syntes uteslutet, att
ägare till handelsfartyg kunde finna med sin fördel förenligt att genom gåvor
till staten i form av luftvärn bereda ökat skydd för sin egendom. Marinstabschefen
har vidare anfört:

Tillkomsten av dylika gåvor anser jag bör främjas så långt ske kan. Ur
statens synpunkt vore det nämligen enbart fördelaktigt, örn rederier komme
att medverka vid marinens skyddande av sjöfarten på principiellt samma sätt
som direktioner för industriella verk beräknas medverka vid arméns försvar
av hemorten. Det bör vidare ligga i ett flertal sjöstäders intresse, att handelsfartyg
förses med luftvärn, enär detta, då fartygen ligga i hamn, kan bidraga
till ortens eller åtminstone hamnens försvar.

Beträffande den internationella rätten finner jag intet hinder möta. Krigförande
makts handelsfartyg kunna beväpnas till självförsvar utan att därför
förlora rätten att behandlas som handelsfartyg.

Sammanfattande det nu sagda, framhåller jag såsom ett marint önskemål,
att redare och fartyg icke uteslutas vid handläggandet av frågan örn frivilligt
anskaffat luftvärn, samt såsom konsekvens härav, att staten beträffande
gåva av rederi, avsedd för dettas fartyg, ikläder sig samma ekonomiska
åtaganden och medgiver samma skattelindring eller dylikt som i fråga örn
gåva från industriföretag.

Därest luftvärn på frivillighetens väg kommer att anskaffas för handelsfartyg,
bör bemanningen till pjäserna utväljas av vederbörande marindistriktschef
i samråd med militärbefälhavaren, främst bland de landstormsmän i
fartygets hemort, vilka såsom fast anställda eller värnpliktiga utbildats eller
tjänstgjort vid flottans luftvärnsartilleri.

Liknande synpunkter lia kommit till uttryck i det av marinförvaltningen
avgivna utlåtandet, vari anföres bland annat följande:

Då det icke är uteslutet, att luftvärnsmateriel på frivillighetens väg även
kan komma att anskaffas för skydd av handelssjöfarten, anser marinförvaltningen,
att ärendet bör kompletteras med utredning härom, vilken utredning
torde böra verkställas av chefen för marinstaben och kommerskollegium.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. hr 61. 90 88 3

Kungl. Majus proposition nr 61.

För stimulerande av redarnas intresse för anskaffning av luftvärnsmateriel
till handelsfartyg bör frågan om statssubvention utredas.

Den för skydd av handelsjöfarten avsedda luftvärnsmaterielen bör anskaffas
och omhändertagas genom marinförvaltningens försorg. Bestyckningsplaner
böra uppgöras av ämbetsverket i samråd med chefen för marinstaben
och intresserade redare.

Åtskilliga av de detalj spörsmål, vilka i betänkandet behandlats i samband
med statens ekonomiska åtaganden, hava berörts i utlåtandena. Sålunda har
beträffande personalens utbildning Sveriges landstormsföreningars centralförbund
anfört:

Centralförbundet är berett att liksom hitintills i samråd med vederbörande
militära myndigheter och i enlighet med av Kungl. Majit i kommandoväg utfärdade
bestämmelser omhändertaga och söka utveckla den frivilliga utbildningen
i luftvärnstjänst.

Centralförbundet får redan nu i underdånighet framhålla, att den frivilliga
luftvärnsutbildningen, örn densamma skall kunna bedrivas i önskvärd
omfattning, kommer att betinga avsevärda kostnader för centralförbundet.
Dessa bliva nämligen jämförelsevis större för luftvärnsutbildning än för den
övriga frivilliga landstormsutbildningen, främst på grund av större arnmunitionskostnader
och kostnader för flygmål, vilka vanligen måste förhyras.

Det är därför nödvändigt, att jämlikt de sakkunnigas förslag ammunition
vid skarpskjutningar ställes till förfogande kostnadsfritt ur statens förråd.

Det vore även önskvärt, att genom vederbörande militära myndigheters
försorg erhålla i största möjliga utsträckning kostnadsfri samverkan med
flyget vid den frivilliga luftvärnsutbildningen.

Statsanslaget till den frivilliga landstormsutbildningen skall jämlikt 1936
års försvarsordning från och med verksamhetsåret 1938—1939 utgå med
160,000 kronor.

Örn luftvärnsutbildning kommer i gång på alla de orter, där luftvärn erfordras,
torde detta anslag bliva otillräckligt. Kostnaderna för den övriga
frivilliga utbildningen hava nämligen år från år ökats.

I 1930 års försvarskommissions betänkande har också uttalats, att för
den händelse tillströmningen av frivilliga till landstormsutbildningen skulle
visa stigande tendens, böra statsmakterna till förnyad prövning upptaga
frågan örn statsanslagets storlek. Centralförbundet skall söka i möjligaste
mån själv och genom underställda organisationer anskaffa medel för ifrågavarande
utbildning, men centralförbundet får i underdånighet i detta sammanhang
framhålla, att om statsanslaget icke nu kan ökas, torde det vara
nödvändigt, att Kungl. Majit genom ammunition och kostnadsfria lån av
kronans materiel m. fl. naturaförmåner understöder den frivilliga landstormsutbildningen.

Den i betänkandet berörda frågan örn instruktörer för den frivilliga luftvärnsutbildningen
har varit föremål för en förberedande undersökning inom
centralförbundet med avseende på olika vägars framkomlighet. Det önskemålet
har därvid framträtt, att utbildningen av reservofficerare vid luftvärnsartilleriet
eller i luftvärnstjänst genom statens försorg erhölle en sådan planläggning
och omfattning, att tillgång på instruktörer därigenom erhölls på
de platser, där frivillig luftvärnsutbildning kan komma ifråga. En utbildning
av instruktörer enbart på frivillighetens väg torde nämligen kunna förväntas
medföra icke obetydliga svårigheter och kostnader för centralförbundets
del.

Det kan måhända ifrågasättas, örn den i betänkandet föreslagna anordningen
med skarpskjutningar för den frivilliga personalen vart sjätte år med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

för tillräcklig utbildning i skarpskjutning för denna. Huvuddelen av personalen
vid hemortens luftvärnsförband kommer emellertid att utgöras av värnpliktiga,
vilka övas vid de obligatoriska i 1936 års försvarsordning medtagna
landstormsövningarna. Centralförbundet förutsätter, att den frivilliga personal,
som krigsplacerats vid dessa förband, beredes tillfälle deltaga i de
obligatoriska övningarna och komma med på däri eventuellt ingående skarpskjutningar.
Under sådant förhållande torde anledning icke finnas till erinran
mot de sakkunnigas förslag.

Centralförbundet vill slutligen framhålla, att den frivilliga utbildningen
-— liksom den obligatoriska statliga — väsentligt underlättas, örn fredsförråden
väljas så, att lämpliga övningsplatser kunna erhållas i deras omedelbara
närhet och örn dessa övningsplatser iordningställas på samma sätt som
uppställningsplatserna i krigstid, såvida de icke kunna sammanfalla med
-dessa.

Malmö luftförsvarsförening har yttrat:

De sakkunniga framhålla i fråga örn utbildningen, bland annat, att skarpskjutning
»knappast kan komma till stånd annorstädes än vid luftvärnsregementenas
(A. 7—A. 10) eller kustartilleriförbandens skjutplatser». Detta
blir givetvis den allmänna regeln, då de lokala förhållandena oftast torde
lägga hinder i vägen för skarpskjutningar i hemorten. Vid platser, vilka såsom
Malmö ligga vid öppen kust, ställa sig förhållandena emellertid olika.
Malmö luftförsvarsförening har utnyttjat detta förhållande och anordnat en
skjutplats vid Kingshamn, från vilken i år med stor fördel skarpskjutningar
utförts med såväl luftvärnskulsprutor som 25 mm automatkanon. Uppenbart
är, att möjlighet till skarpskjutning i utbildningsplatsens omedelbara
närhet ur utbildningssynpunkt är synnerligen värdefull och därför i möjligaste
mån bör tillvaratagas.

Det vill synas som örn den mängd ammunition, som för övningar upptagits,
icke skulle bliva tillfyllest. Det löör nämligen bemärkas, att antalet avlösningar
vid varje enhet måste bliva stort, alldeles särskilt örn skyddsföremålet
ligger vid öppen kust. Det synes föreningen i detta sammanhang även
böra framhållas, att övning — enligt föreningens mening — bör återkomma
oftare än vart sjätte år.

Sveriges industriförbund har ifrågasatt, huruvida landstormsövningar,
vare sig frivilliga eller obligatoriska, komme att erbjuda tillräckliga möjligheter,
för utbildning av personalen, till dess bemanningen i en framtid kunde
övertagas av för ändamålet värnpliktsutbildad personal.

Chefen för flygvapnet har anfört:

Beträffande frågan huru de för staten uppkommande kostnaderna böra
bestridas, som kunna bliva följden av mottagandet av gåvor till luftförsvaret,
hava de sakkunniga i vad berör med övningar förenade kostnader närmast
tagit ställning till de, som avse tillhandahållande av övningsammunition.
Behovet av flygplan vid riktövningar samt skjutning har av de sakkunniga
icke blivit berört. Icke heller har direkt angivits huru av sådana flygningar
betingade kostnader skola bestridas. De sakkunnigas mening synes dock hava
varit, att dylika kostnader skulle »täckas av redan förefintliga anslag för motsvarande,
till det allmänna försvaret hänförliga utgifter». De sakkunniga
framhålla vidare, att vederbörande myndigheter för framtiden vid anslagens
beräkning borde taga hänsyn till sålunda uppkommande merutgifter.

Det framtida behovet av målflygningar kommer att bliva direkt beroende
av i vilken omfattning frivillig anskaffning av luftvärnsmateriel kommer att
ske och kan för den skull nu ej beräknas. Det synes dock sannolikt, att kravet

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

på målllygni agar avsevärt kommer att ökas mot vad för närvarande är fallet.
Flygvapnets övnings- och underhållsanslag hava jämlikt 1936 års försvarsordning
beräknats med hänsyn till flygvapnets egna övningar och samövningar
med armén och marinen. Att inom ramen för beräknade anslag jämväl verkställa
målflygningar för här ifrågavarande luftvärnsorganisation låter sig icke
göra. Samtliga de kostnader, som i samband härmed komma att uppstå, måste
sålunda bestridas genom härför särskilt anvisade medel.

I fråga örn de föreslagna allmänna grunderna för statens åtaganden har
statskontoret yttrat:

Statskontoret har i och för sig intet att erinra mot de allmänna grunder
för statens åtaganden i samband med gåvor av i betänkandet avsett slag, vilka
de sakkunniga funnit böra föreläggas riksdagen för godkännande, men vill
fästa uppmärksamheten vid det förhållandet att, örn dylika gåvor komma till
stånd i större omfattning, statsverkets kostnader för tillverkningskontroll,
ammunitionsutrustning, underhåll, bemanning m. m. kunna komma att uppgå
till betydande belopp. Några betänkligheter lära emellertid knappast behöva
resas på denna grund, då Kungl. Maj:t i varje särskilt fall skall pröva, huruvida
och på vilka villkor gåva skall emottagas, och för övrigt storleken av kostnaderna
i anledning av mottagna gåvor år från år måste bliva föremål för
statsmakternas uppmärksamhet i samband med att medel beviljas å de — i
regel till beloppet bestämda — anslag, från vilka de sakkunniga tänkt sig att
kostnaderna i allmänhet skola bestridas.

Kommerskollegium har rörande nyssnämnda allmänna grunder uttalat:

De av de sakkunniga föreslagna allmänna grunder för statens åtaganden
i samband med gåvor till luftvärnet, vilka äro avsedda att föreläggas riksdagen
för godkännande, kan kollegium lämna utan erinran i sak. Kollegium
vill dock ifrågasätta, huruvida icke den under punkt 2 föreslagna bestämmelsen
rörande bestridandet, av kostnaderna för dylika statliga åtaganden
bör givas en tydligare avfattning. Såsom framgår av betänkandet avse de
sakkunniga, att, därest ifrågavarande kostnader icke kunna täckas av förefintliga
anslag för motsvarande, till det allmänna försvaret hänförliga utgifter
eller av andra tillgängliga anslag, bör det ankomma på Kungl. Maj:t att efter
gåvas mottagande göra den framställning till riksdagen rörande kostnadernas
bestridande, som av omständigheterna föranledes. Detta synes även böra
komma till klart uttryck i de allmänna grunder, som äro avsedda att nu
underställas riksdagens godkännande.

Departementschefen.

I samband med tillsättandet den 5 mars 1937 av den utredning, för vilken
förut redogjorts, yttrade jag till statsrådsprotokollet, att det vore av stor
betydelse örn vid sidan av det luftvärn, varmed räknats i försvarsbeslutet, på
frivillighetens väg anskaffades luftvärn, avsett för skydd av vissa större
städer och viktigare industriella anläggningar. Emellertid vore det uppenbarligen
av skilda orsaker icke lämpligt, att enskilda personer eller företag eller
ens kommuner för egen räkning innehade luftvärns vapen, och jag framhöll
därför, att den kommunala eller enskilda offervilja, som på detta område
kunde vara till finnandes, knappast syntes kunna tillvaratagas i annan form
än genom emottagande av eventuella gåvor till staten, antingen av penningmedel,
avsedda för inköp av luftvärnsmateriel, eller av färdig sådan materiel.
Det torde böra framhållas, att därmed naturligen icke intagits någon stånd -

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl.

punkt till frågan om behörigheten för kommuner att bevilja anslag till luftförsvaret.
En reglering av denna fråga, som är av beskaffenhet att kunna
bliva föremål för judiciell prövning, bör uppenbarligen icke ske i detta
sammanhang, och jag anser mig därför sakna anledning att ingå på de uttalanden
angående kommunernas medverkan vid luftförsvaret, som gjorts
av denna och tidigare sakkunnigutredningar.

De i ärendet hörda marinmyndigheterna hava hemställt, att jämväl frågan
örn handelsfartygs förseende med luftvärn på frivillighetens väg måtte upptagas
i förevarande sammanhang. Nämnda fråga synes emellertid i väsentliga
stycken tarva ett bedömande ur andra synpunkter än dem, som böra anläggas
på de spörsmål, som av de sakkunniga gjorts till föremål för utredning. Vid
sådant förhållande synes det knappast vara lämpligt att i detta sammanhang
närmare ingå på denna fråga.

Det lärer, såsom jag i nyssnämnda anförande till statsrådsprotokollet framhållit,
ligga i sakens natur, att gåvor av luftvärnsmateriel i de flesta fall
komma att vara förbundna med vissa villkor liksom att gåvornas mottagande
i allmänhet torde bliva förenat med kostnader för staten. Med hänsyn bland
annat härtill lärer Kungl. Majit under alla omständigheter få ingå i prövning
för varje särskilt fall, huruvida och på vilka villkor gåvan skall mottagas.

Yad angår sådana villkor, som bestå i krav på garantier från statens sida
beträffande materielens användning, hava de sakkunniga framhållit, att
starkare garanti än en utfästelse av Kungl. Majit i samband med gåvans mottagande
—■ såsom hittills varit brukligt vid gåvor till försvaret — att använda
gåvan för avsett ändamål svårligen torde kunna lämnas. Någon särskild bestämmelse
i gåvoavtalet örn rätt för Kungl. Majit att för den händelse gåvan
skulle finnas vara obehövlig för det avsedda ändamålet använda densamma
för annat ändamål har icke ansetts erforderlig, utan de sakkunniga hava förordat,
att den praxis, som förut tillämpats, alltjämt bibehålies. Yad de sakkunniga
i denna del föreslagit anser jag mig kunna biträda.

Sveriges industriförbund har i sitt utlåtande berört de svårigheter, som
kunna bliva förknippade med att inom en ort, varest ett flertal betydande
företag eller anläggningar finnas, placera luftvärnet så, att ett visst företag,
som bidragit till detsamma, erhåller skydd i rimlig utsträckning. Att sådana
svårigheter kunna uppkomma, då det gäller att samtidigt tillgodose flera
givares intressen, torde vara obestridligt. Tydligt är emellertid, att de militära
myndigheterna måste förbehållas en viss frihet i fråga örn materielens
utnyttjande i krig inom den ort, för vars luftförsvar på frivillighetens väg
anskaffad materiel är avsedd, och att villkor beträffande pjäsernas uppställning
m. m., vilka ur allmän synpunkt kunna te sig olämpliga, icke böra godtagas.

Uppenbarligen är det icke möjligt att utan kännedom örn antalet och storleken
av eventuella gåvor bilda sig någon tillförlitlig uppfattning om beloppet
av de kostnader, som statens av de sakkunniga föreslagna åtaganden i samband
med gåvornas mottagande skulle medföra för statsverket. Av de sakkunnigas
betänkande torde emellertid till en början framgå, att dessa åtagan -

Kungl. Majus proposition nr 61.

den beträffande beställning av materielen oell kontroll av dess tillverkning,
motsvarande engångskostnader till belopp av 3,900 kronor per 7.5 cm batteri,
1,150 kronor per 40 mm automatkanontropp och 3,400 kronor per strålkastartropp,
icke i någon högre grad kunna betunga försvarsbudgeten.

Yad angår kostnaderna för materielens förvaring, vård och underhåll i
fredstid har den genomsnittliga årliga kostnaden för vård av materielen beräknats
till högst 543 kronor per batteri eller tropp, hyran för förrådsutrymme
till högst 4,000 kronor för ett 7.5 cm batteri, 1,000 kronor för en 40 liim automatkanontropp
och 6,800 kronor för en strålkastartropp samt engångskostnaden
för eventuellt erforderlig nybyggnad av förråd till högst 21,000 kronor
för ett 7.5 cm batteri, 6,000 kronor för en 40 mm automatkanontropp och
24,600 kronor för en strålkastartropp. Emellertid hava de sakkunniga räknat
med att materielen i icke ringa utsträckning skall kunna förvaras i staten
tillhöriga byggnader. Av den av arméförvaltningens fortifikationsstyrelse
verkställda utredningen angående disponibla förrådsutrymmen inom militära
etablissement synes framgå, att de sakkunniga i viss mån överskattat möjligheterna
att förvara materielen inom krigsmakten tillhöriga byggnader. Med
hänsyn till de relativt obetydliga utrymmen, varom här är fråga, torde emellertid
anledning föreligga att i viss utsträckning räkna med att vederbörande
givare — t. ex. ett större industriföretag — kommer att kostnadsfritt ställa
förrådsutrymmen till förfogande. I varje fall torde man kunna antaga, att det
som regel är möjligt att å den avsedda stationeringsorten hyra förrådsutrymme.
Beträffande kostnaden för underhåll (reparation) av materielen
hava de sakkunniga icke framlagt några beräkningar utan endast uttalat, att
man icke torde behöva räkna med någon större extra kostnad härför. Över
huvud torde sakkunnigutredningen giva vid handen, att statens kostnader för
materielens förvaring, vård och underhåll i fredstid skulle uppgå till jämförelsevis
blygsamma belopp.

Bemanningen i krigstid av ifrågavarande, uteslutande för liemortsförsvaret
avsedda materiel skulle enligt de sakkunnigas förslag, som därutinnan överensstämmer
med redan nu tillämpade principer, ske genom landstormen i
orten. Såsom de sakkunniga betona, torde det vara erforderligt, att vid sidan
av de obligatoriska landstormsövningarna frivillig utbildning i luftvärns tjänst
anordnas för den personal, som är avsedd att i krigstid bemanna materielen.
För denna utbildning hava de sakkunniga räknat med en genomsnittlig årlig
kostnad av allenast 267 kronor per 7.5 cm batteri och 500 kronor per 40 mm
automatkanontropp, motsvarande utgifter för ammunition till övningar i skarpskjutning
vart sjätte år. Då det förutsatts, att skarpskjutningar även skola
äga rum vid de obligatoriska landstormsövningarna, är det icke heller enligt
min mening behövligt att räkna med större kostnad för de frivilliga skjut
övningarna än som upptagits av de sakkunniga. Övriga med de frivilliga
övningarna förbundna kostnader torde de sakkunniga hava tänkt sig skola
bestridas av de statsunderstödda landstormsorganisationerna. Till denna uppfattning
kan jag i huvudsak ansluta mig. Yad beträffar målflygningar för
dessa övningar anser jag mig emellertid kunna räkna med att dylika flyg -

Kungl. Majus proposition nr 61.

ningar skola kunna åtminstone i viss omfattning utan särskild kostnad utföras
av flygvapnet. Att de sakkunnigas förslag kan komma att medföra ökade
ekonomiska bördor för de frivilliga landstormsorganisationerna är uppenbart,
men därvid måste beaktas, att statsbidragen till den frivilliga landstormsutbildningen
under de senare åren väsentligt höjts. I årets statsverksproposition
har för nästkommande budgetår föreslagits en anslagstilldelning av sammanlagt

172.000 kronor, av vilken summa ett icke alltför obetydligt belopp lärer kunna
avses för övningar av ifrågavarande slag. Med hänsyn till det anförda torde
såsom en sammanfattning kunna sägas, att statens kostnader för utbildning
av personal för det frivilliga luftvärnet icke synas till följd av genomförandet av
de sakkunnigas förslag behöva undergå någon mera avsevärd ökning. — Yad
beträffar de av Sveriges industriförbund uttalade farhågorna för att landstormsövningar,
vare sig frivilliga eller obligatoriska, över huvud icke skulle
erbjuda tillräckliga möjligheter för utbildning av dylik personal, må framhållas,
dels att några farhågor av denna art icke försports från de militära
myndigheternas sida, dels att erfarenheterna från de i Stockholm, Göteborg
och annorstädes bedrivna frivilliga luftvärnsövningarna lära hava givit vid
handen, att ett gott utbildningsresultat kan erhållas på denna väg.

Kostnaderna för anordnande av uppställningsplatser för materielens användning
i krigstid äro, enligt vad de sakkunnigas utredning giver vid handen,
beroende av förhållandena på platsen men torde icke uppgå till mera betydande
belopp. Beträffande de för 7.5 cm batterierna erforderliga fundamenten
yttras i betänkandet, att därest sådana icke kunna komma till stånd utan
kostnad för staten, torde i varje särskilt fall få bedömas, huruvida staten skall
åtaga sig fundamentens anordnande eller med dem skall anstå till dess luftförsvaret
vid krig eller krigsfara skall slutligt organiseras. Till denna uppfattning
kan jag lämna min anslutning.

Av de kostnader för staten, som kunna ifrågakomma i samband med emottagande
av gåvor av luftvärn, intaga kostnaderna för den första ammunitionsutrustningen
en särställning på grund av de betydande belopp — 90,000 kronor
för ett 7.5 cm batteri, 60,000 kronor för en 40 mm automatkanontropp och

10.000 kronor för en kulsprutetropp — som det här rör sig örn. De sakkunniga
framhålla, att denna ammunitionsutrustning örn möjligt bör inräknas i gåvan
samt att, örn detta icke kan ske, i de statliga anskaffningsplanerna bör inräknas
ammunitionsbehovet även för den frivilligt anskaffade materielen.
Något bemyndigande för Kungl. Majit att i samband med gåvors mottagande
göra utfästelser i fråga örn särskild anskaffning av ammunition till de skänkta
pjäserna har dock icke föreslagits. En dylik utfästelse synes icke holler böra
äga rum, utan torde det i de fall, då ammunitionsutrustning icke ingår i gåvan,
böra upptagas till särskild prövning, huruvida gåvans mottagande bör medföra
någon extra ammunitionsanskaffning redan i fredstid. Ammunitionsersättningen
i krigstid måste under alla förhållanden äga rum från statliga
förråd.

Beträffande frågan huru de för staten uppkommande kostnader böra bestridas,
som kunna bliva en följd av mottagandet av gåvor till luftförsvaret,

Kungl. Maj:ts proposition nr 61.

ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag, att kostnaderna, där så kan ske,
skola få utgå från anslag för motsvarande, till det allmänna försvaret hänförliga
utgifter och att eljest, där desamma ej kunna bestridas nr anslag för
extra eller för oförutsedda utgifter, det skall få ankomma på Kungl. Majit
att efter gåvas mottagande göra framställning till riksdagen örn kostnadernas
bestridande.

Yad de sakkunniga föreslagit i fråga om statens ekonomiska åtaganden
i samband med gåvor av luftvärnsmateriel ävensom beträffande bestridandet
av kostnaderna härför är jag sålunda beredd att i allt väsentligt tillstyrka.

I likhet med de sakkunniga finner jag lämpligt, att förslag till vissa allmänna
grunder för statens åtaganden i samband med emottagande av gåvor
av förevarande slag förelägges riksdagen för godkännande. Då såsom statskontoret
framhållit storleken av kostnaderna i anledning av mottagna gåvor
år från år måste bliva föremål för statsmakternas uppmärksamhet i samband
med att medel beviljas å de — i regel till beloppet bestämda — anslag, från
vilka de sakkunniga tänkt sig att kostnaderna i allmänhet skulle bestridas,
skulle ett godtagande av de föreslagna grunderna givetvis icke innebära, att
riksdagen avstode från kontrollen över dessa statsutgifter. I fråga örn utformningen
av de allmänna grunderna torde vissa imnkningar i de sakkunnigas
förslag vara erforderliga. Sålunda synes ett åtagande »att utbilda personal
för materielens bemanning och tillhandahålla för utbildningen erforderlig
ammunition och annan övningsmateriel» vara vidsträcktare än som av de sakkunniga
torde hava åsyftats. Den ifrågavarande utfästelsen torde i stället böra
innebära, att staten, i den utsträckning gällande bestämmelser och tillgängliga
anslag det medgiva, åtager sig att utbilda värnpliktig personal för materielens
bemanning ävensom att tillhandahålla för frivillig utbildning erforderlig luftvärnsmateriel
och ammunition. Vidare torde utfästelsen i fråga örn animunitionsanskaffning
böra erhålla en avfattning, som närmare ansluter sig till vad
därutinnan i det föregående anförts. Slutligen lärer, såsom kommerskollegium
framhållit, i grunderna böra komma till klart uttryck, att därest
ifrågavarande kostnader icke kunna täckas av förefintliga anslag för motsvarande,
till det allmänna försvaret hänförliga utgifter eller av andra
tillgängliga anslag, det bör ankomma på Kungl. Majit att efter gåvas mottagande
göra den framställning till riksdagen rörande kostnadernas bestridande,
som av omständigheterna föranledes.

Det torde böra här omnämnas, att de sakkunniga i sitt betänkande jämväl
upptagit frågan örn beredande av skattefrihet för inkomstbelopp, som motsvarar
gåvor av luftvärn, samt därvid med avseende å varje gåva till det lokala
luftvärnet förordat frihet från skatt för så stor del av givarens inkomst, som
svarar mot gåvan. Då det emellertid icke syntes tillkomma de sakkunniga att
närmare utforma förslag till därav påkallat tillägg till skattelagstiftningen,
hemställde de sakkunniga, att frågan därom gjordes till föremål för närmare
utredning. För min del anser jag, att berörda fråga, vilken tekniskt ligger
helt vid sidan av de här förut behandlade spörsmålen, icke kan lösas i samband
med dessa, utan att den med hänsyn till sin beskaffenhet bör upptagas
till övervägande i annat sammanhang.

Kungl. Majis proposition nr 61.

De allmänna grunder för statens åtaganden i samband med emottagande av
gåvor för luftvärnsändamål, som sålunda böra underställas riksdagen för godkännande,
skulle i enlighet med det anförda vara följande:

1. I samband med mottagande av gåvor av luftvärnsmateriel eller av medel
för inköp av sådan materiel må Kungl. Maj:t ikläda kronan skyldighet

att ombesörja materielens anskaffning, däri inbegripet kontroll av tillverkningen,
leveransprov och besiktning vid leveransen;

att vårda och underhålla materielen;

att, i den utsträckning gällande bestämmelser och tillgängliga anslag det
medgiva, utbilda värnpliktig personal för materielens bemanning ävensom
tillhandahålla för frivillig utbildning erforderlig luftvärnsmateriel och
ammunition;

att bemanna materielen i krigstid ävensom utrusta och beväpna den för
detta ändamål avsedda personalen;

att vid beräknandet av ammunitionsanskaffningen för det första utrustningsbehovet
i mån av tillgängliga medel taga hänsyn jämväl till på frivillig
väg anskaffad luftvärnsmateriel; samt

att sörja för ammunitionsersättning i krigstid.

2. Kostnad för fullgörande av åtagande, som nu är sagt, må utgå från
anslag för motsvarande, till det allmänna försvaret hänförliga utgifter. Kan
kostnaden icke bestridas på dylikt sätt eller av andra tillgängliga anslag,
ankommer det på Kungl. Majit att efter gåvas mottagande göra den framställning
till riksdagen rörande kostnadernas bestridande, som av omständigheterna
må föranledas.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen

att godkänna de i det föregående angivna allmänna grunderna
för statens åtaganden i samband med emottagande av gåvor för
luftvärnsändamål.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Auders Broberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 61.

90 88 3