Kungl. Majus proposition nr 37 (Proposition 1930:37)

Kungl. Majus proposition nr 37.

Nr 37.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om bokföring vid enskild järnväg m. m.; given
Stockholms slott den 24 januari 1930.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag örn bokföring vid enskild järnväg; samt

2:o) lag om ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1911 (nr 53 s. 1) örn järnvägsaktiebolag.

GUSTAF.

Th. Borell.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 29 haft. (Nr 37.)

Sofi! S»!l 1

Kungl. Majlis proposition nr 31.

Förslag

till

Lag

om bokföring vid enskild järnväg.

Härigenom förordnas som följer:

Bilaga.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Bokföring vid enskild järnväg åligger envar, som innehar koncession å
järnvägsanläggningen, så ock envar, staten likväl undantagen, till vilken
järnvägsdriftens upprätthållande genom Kungl. Maj:ts förordnande överlämnats
eller av koncessionshavaren helt eller delvis överlåtits.

Sådan bokföringspliktig kallas här nedan järn vägsförvaltning.

2 §•

Örn sättet för bokföringen skola, i den mån avvikande bestämmelser ej
här nedan meddelas, gälla föreskrifterna i bokföringslagen den 31 maj
1929 samt, där järnvägsförvaltning utgöres av aktiebolag, i lagen örn
aktiebolag den 12 augusti 1910.

Konungen äger att efter ansökan befria järnvägsförvaltning, vars järnvägsdrift
är utan större allmän betydelse, från iakttagandet av de örn
bokföringen här nedan meddelade bestämmelser.

Örn järnvägsaktiébolags bokföring.

3 §•

Järnvägsaktiebolags räkenskaper skola avslutas för kalenderår och omfatta
alla på året belöpande inkomster och utgifter, även om likvid ej ägt
rum. De skola så uppläggas och föras, att av dem kunna utan omgång
hämtas alla de uppgifter, som balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen
jämlikt 8 § skola innehålla.

Vid bokföringen skall noga tillses, att anläggnings- och underhållskostnader
ej sammanblandas.

4 §•

I inventariet och balansräkningen skola tillgångar, avsedda till stadigvarande
bruk för bolaget, upptagas till belopp, vartill kostnaderna för
deras anskaffning eller tillverkning uppgått (anläggningsvärdet).

Har järnväg öppnats för allmän trafik, och sker sedan nybyggnad eller
annan nyanläggning för stadigvarande bruk, skola i anläggningsvärdet inräknas
jämväl kostnaderna för materiel, som därvid tillhandahållits från

Kungl. Majus proposition nr 37.

den färdiga banan, och för transporter eller andra arbeten, som med anlitande
av denna utförts för nyanläggningen.

Utrangeras något av de till stadigvarande bruk avsedda tillgångarna,
skall anläggningsvärdet minskas med det utrangerades bokföringsvärde.
Förändras något av nämnda tillgångar, skall anläggningsvärdet ökas med
den därav föranledda kostnaden, beräknad på sätt ovan sägs. Innebär
förändringen även utrangering, skall anläggningsvärdet tillika minskas med
skälig del av det förändrades tidigare bokföringsvärde.

5 §■

1 mom. Till förnyelsefond skall årlig avsättning äga rum med belopp,
motsvarande den värdeminskning, som av ålder, nyttjande eller annan jämförlig
orsak uppkommer å de till stadigvarande bruk för bolaget avsedda
tillgångarna, och må förty avskrivning å värdet av sagda tillgångar ej ske.
Avsättningen skall beräknas enligt grunder, som fastställas av Konungen;
ägande bolaget hos Konungen eller myndighet, som Konungen förordnar,
göra framställning örn tillstånd att avsätta enligt andra grunder eller örn
befrielse för visst år från avsättning.

Kan avsättning ej till fullo verkställas, utan att årets verksamhet kommer
att utvisa förlust, som ej kan täckas av balanserad vinst från föregående
år eller av medel, avsatta till framtida förfogande, skall beloppet i erforderlig
utsträckning föras inom linjen.

Yid avsevärd och varaktig förbättring av bolagets ekonomiska ställning
skola inom linjen förda avsättningar uppföras såsom effektiv skuld å förnyelsefonden,
i samband varmed motsvarande belopp må upptagas å ett
särskilt tillgångskonto, benämnt »kostnader att framdeles täcka».

2 mom. Utrangeras eller förändras tillgång, för vilken avsättning till
förnyelsefonden skall äga rum, skall fonden minskas med belopp, varmed
anläggningsvärdet, på sätt i 4 § stadgas, skall minskas. Ej må förnyelsefonden
annorledes nedskrivas. Överstiger minskningen av anläggningsvärdet
det belopp, vartill fonden uppgår, må skillnaden påföras tillgångskontot
»kostnader att framdeles täcka».

Yid utrangering eller förändring av tillgång, för vilken avsättning till
förnyelsefonden ej äger rum, må ock belopp, varmed anläggningsvärdet
skall minskas, påföras nämnda tillgångskonto.

6 §■

Där så finnes erforderligt, må såsom tillgång å kontot »kostnader att
framdeles täcka» upptagas kostnader för bolagets bildande ävensom finansomkostnader,
såsom kapitalrabatter, kursförluster och dylikt.

Anståndsränta å statslån må föras inom linjen men skall vid betalningsskyldighetens
inträde utföras såsom effektiv skuld. I samband med sådant
utförande må tillgångskontot »kostnader att framdeles täcka» påföras ett
mot räntan svarande belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

7 §•

Belopp, vilka enligt 5 § eller 6 § första stycket påförts tillgångskontot
»kostnader att framdeles täcka», skola amorteras enligt planer, uppgjorda
i överensstämmelse med grunder, som av Konungen fastställas.

8 §•

I enlighet med föreskrifter, som Konungen meddelar, skola i balansräkningen
tillgångar och skulder, efter deras art och användningssätt, samt i
vinst- och förlusträkningen inkomster och utgifter för året fördelas å poster
så ock närmare upplysningar angående posterna givas.

9 §•

Det åligger bolaget att till myndighet och inom tid, som Konungen
bestämmer, avlämna balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen ävensom
förvaltnings- och revisionsberättelserna jämte utdrag av bolagsstämmans
protokoll örn balansräkningens fastställande och örn användningen
av vinst.

Örn skyldighet att avlämna ekonomiska och statistiska uppgifter förordnar
Konungen.

10 §.

Vad ovan i 8 § är föreskrivet utgör ej hinder för bolaget att för bolagsstämman
framlägga balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen i
ett mera sammandraget skick.

Örn annan järnvägsförvaltnings bokföring.

11 §•

För annan järn vägsförvaltning än järnvägsaktiebolag skola, såvitt angår
järn vägsrörelsen och därmed sammanhörande rörelse (järnvägsverksamheten),
de för järnvägsaktiebolag i denna lag givna bestämmelser äga motsvarande
tillämpning, med iakttagande dock av vad i 12 § stadgas. Sådan järnvägsförvaltning
skall förty hålla bokföringen för järn vägsverksamheten såvitt
möjligt skild från bokföringen för annan verksamhet; och aktiebolag, som
driver rörelse vid sidan av järnvägsverksamheten, har att upprätta balansräkning
samt vinst- och förlusträkning dels för bolagets verksamhet i dess
helhet och dels för allenast järnvägsverksamheten.

12 §.

1 mom. Belopp, som i 5 § 1 mom. andra stycket avses, skall föras
inom linjen, så snart täckning ej kan ske av balanserad vinst från föregående
års järnvägsverksamhet.

2 mom. Yad i 6 § första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning.

3 mom. Balansräkning samt vinst- och förlusträkning skola för kommun
avgivas av trafikföreståndaren.

Kungl. Majus proposition nr 37.

4 mom. Vad i 9 § första stycket är stadgat skall, såvitt angår annan
järnvägsförvaltning än aktiebolag, ej tillämpas i fråga om andra handlingar
än balansräkning samt vinst- och förlusträkning.

Ansvarsbestämmelser.

13 §.

1 mom. Med böter från och med femtio till och med tvåtusen kronor
eller med fängelse straffes

1) styrelseledamot i järnvägsaktiebolag, vilken mot bättre vetande lämnar
oriktiga uppgifter i balansräkning eller vinst- och förlusträkning eller
vid upprättande av sådan handling förfar i strid med föreskrifterna i
denna lag;

2) envar annan, som mot bättre vetande i balansräkning eller vinst- och
förlusträkning, som avlämnas till myndighet, vilken avses i 9 §, meddelar
oriktiga uppgifter eller vid handlingens upprättande förfar i strid med
bestämmelserna i 11 och 12 §§.

Ej må straff, som ovan är stadgat, tillämpas, där förseelsen enligt allmänna
strafflagen bör beläggas med strängare straff.

2 mom. Envar styrelseledamot eller annan uppgiftsskyldig, som underlåter
att, i vad på honom skäligen må bero, ombesörja, att de i 9 §
första stycket omförmälda handlingar varda i rätt tid och i behörigt skick
till vederbörlig myndighet avlämnade, straffes med böter från och med
femtio till och med ettusen kronor.

3 mom. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna
strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.

Vid tillämpningen skall med avseende å äldre förhållanden iakttagas:

1. Har järnvägsförvaltning, då denna lag träder i kraft, i senaste balansräkning
upptagit tillgång, avsedd till stadigvarande bruk, till högre
belopp, än det, vartill kostnaderna för dess anskaffning eller tillverkning
uppgått, och var sådant enligt äldre lag tillåtet, skall vad i 4 § stadgas
ej utgöra hinder för, att sagda högre belopp i sin helhet upptages såsom
anläggningsvärde.

2. Har före denna lags ikraftträdande avskrivning verkställts så, att
anläggningsvärdet för tillgångar, som avses i 4 §, därigenom minskats,
eller kostnad, som enligt denna lag skolat hänföras till sagda värde, upptagits
såsom underhållskostnader, må anläggningsvärdet ökas med belopp,
motsvarande vad sålunda bokförts. Sker så, skall beloppet samtidigt påföras
förnyelsefonden.

3. Vad i 6 § första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning i fråga
om kostnader, som belöpa på tiden före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1911 (nr 53 s. 1) om
järnvägsaktiebolag.

Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 22 juni 1911 om järnvägsaktiebolag
skall erhålla nedan angivna ändrade lydelse, samt att i sagda
lag skola införas två nya paragrafer, betecknade 6 och 7 §§, av den lydelse
nedan angives:

2 §•

I fråga örn järnvägsaktiebolag skola de angående aktiebolag enligt lag
i allmänhet gällande stadganden lända till efterrättelse, såvitt ej annat
följer av vad här nedan eller i lagen om bokföring vid enskild järnväg
förordnas.

6 §■

Vinstutdelning må ej ske, så länge belopp, som jämlikt lagen örn bokföring
vid enskild järnväg skolat avsättas till förnyelsefond, i balansräkning
föres inom linjen. Lag samma vare, där belopp, som jämlikt 5 § eller
6 § första stycket i nämnda lag uppförts å tillgångskon to »kostnader att
framdeles täcka», icke amorteras i enlighet med de i sagda lag omförmälda
amorteringsplaner, eller anståndsränta, som jämlikt 6 § andra stycket
i berörda lag påförts dylikt konto, ej erlägges i enlighet med de vid
statslånets beviljande bestämda villkor. Varder vinstutdelning beslutad
och verkställd i strid mot vad nu stadgats, vare de, som uppburit sådan
utdelning, skyldiga att återbära densamma, och ansvare därjämte de, som
deltagit i beslutet, en för alla och alla för en för den brist, som vid
återbäringen kan uppkomma.

7 §•

Järnvägsaktiebolag må vid beräkning av förlust, varom förmäles i 98 §
i lagen örn aktiebolag den 12 augusti 1910, såsom tillgång upptaga belopp,
som jämlikt lagen örn bokföring vid enskild järnväg påförts kontot
»kostnader att framdeles täcka». Tillgångar, avsedda till stadigvarande
bruk för bolaget, må vid dylik beräkning upptagas till anläggningsvärdet
med avdrag för sådana avsättningar till förnyelsefond, vilka icke föras inom
linjen. Anståndsränta å statslån, som föres inom linjen, må åsido lämnas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.

Kungl. Majus proposition nr 37.

Utdrag av protokollet över kommunikations är enden, hållet
inför Hans Maj t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 29 november 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Borell:

Genom proposition nr 96 föreläde Kungl. Maj:t 1927 års riksdag förslag
till dels lag örn bokföring vid enskild järnväg och dels lag om ändrad
lydelse av lagen den 22 juni 1911 (nr 53 s. 1) örn järnvägsaktiebolag. Dessa
lagförslag upptogo bestämmelser, som i olika avseenden inneburo tillägg
till eller avvikelser från de för näringsidkare i allmänhet och aktiebolag
särskilt gällande lagstadganden rörande bokföring. Tilläggen och avvikelserna
hänförde sig i stort sett allenast till två frågor nämligen frågan
örn vad som finge såsom tillgångar upptagas samt värderingen av tillgångar
anskaffade till stadigvarande bruk för järnvägen och frågan örn specifikationen
i balansräkning och vinst- och förlusträkning av tillgångarna och skulderna,
resp. inkomsterna och utgifterna. Angående de skäl, som föranledde lagförslagens
tillkomst ävensom beträffande deras närmare innehåll tillåter jag
mig hänvisa till propositionen. Huvudpunkterna i desamma torde dock
böra i korthet omnämnas. De voro följande:

Till stadigvarande bruk för järnvägen avsedda tillgångar skulle alltid
oavsett deras verkliga värde upptagas till anläggningsvärdet, d. v. s. till kostnaderna
för deras anskaffning eller tillverkning. Den värdeminskning, som av
ålder, nyttjande och annan dylik orsak uppkomme å sagda tillgångar, skulle
i stället alltid redovisas genom avsättning till förnyelsefond och således icke
genom direkt nedskrivning av anläggningsvärdet. Avsättningen skulle ske
efter enhetliga, närmare bestämda grunder. Där avsättning ej kunde verkställas,
skulle beloppet föras inom linjen för att vid förbättring av järnvägens
ekonomiska ställning åter utföras såsom effektiv skuld å förnyelsefonden.
I samband härmed ävensom i några andra närmare angivna fall
tilläts upptagande å tillgångssidan av vissa fiktiva belopp under beteckningen
»kostnader att framdeles täcka». De å detta konto sålunda uppförda
belopp skulle, i regel efter närmare bestämda amorteringsplaner, så
småningom avföras ur räkenskaperna, som därefter åter skulle utvisa järnvägens
verkliga ställning. I balansräkning ävensom i vinst- och förlusträkning
— vilken senare skulle uppgöras av varje järnvägsföretag, även om

Kungl. Majus proposition nr .77.

detsamma ej vore aktiebolag — skulle tillgångar och skulder resp. inkomster
och utgifter fördelas i poster på närmare bestämt sätt. Dessa räkningar
skulle det åligga järnvägsförvaltning att ingiva till myndighet, som Kungl.
Majit bestämde.

Genom dessa stadganden skulle vederbörande myndigheter erhålla en
säker och jämförbar kännedom örn järnvägsföretagens ekonomiska ställning,
som det vore ett statsintresse att de ägde, särskilt med hänsyn till bedömandet
av taxefrågor och möjligheten till fullgörande av de med erhållande
av statslåneunderstöd förknippade skyldigheterna.

Vid propositionens avlämnande gällde såsom grundläggande stadganden
beträffande bokföring förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 maj 1855 samt därjämte, för aktiebolag, vissa bestämmelser
i lagen örn aktiebolag den 12 augusti 1910. Dessa allmänna bokföringsregler
hade emellertid då sedan länge varit föremål för revision. På grundval av
ett av särskilda sakkunniga år 1916 avgivet betänkande hade nämligen inom
justitiedepartementet utarbetats förslag till lag med vissa ändrade bestämmelser
angående handelsböcker jämte därav betingade följdförfattningar. Sedan
Kungl. Majit den 26 mars 1926 beslutat inhämta lagrådets utlåtande över
dessa förslag, avgav lagrådet sådant yttrande den 13 december 1926. I anledning
av de utav lagrådet framställda erinringarna blev förslaget icke framlagt
för 1927 års riksdag utan blev detsamma i justitiedepartementet föremål
för förnyad bearbetning. Med anledning härav uppgjordes de förslag rörande
de enskilda järnvägarnas bokföring, som förenämnda proposition innefattade,
på grundvalen av 1855 års förordning örn handelsböcker och handelsräkningar
samt bokföringsföreskrifterna i 1910 års aktiebolagslag.

Förslagen vannö ej riksdagens godkännande. I den skrivelse (nr 259),
genom vilken riksdagens beslut anmäldes, åberopades första lagutskottets i
ämnet avgivna utlåtande (nr 41). I detta utlåtande omförmälde utskottet,
att detsamma i samband med propositionen till behandling förehaft två i
anledning av propositionen inom riksdagen väckta motioner nämligen nr 204
i första kammaren, utmynnande i begäran att propositionen måtte av riksdagen
lämnas utan bifall, samt nr 296 i andra kammaren, gående ut på
hemställan om viss detaljändring i förslaget till lag örn bokföring vid enskild
järnväg. Efter att hava omnämnt, att i båda motionerna gjorts gällande,
att frågan örn de enskilda järnvägarnas bokföring bort få behandlas samtidigt
med frågan örn ny allmän bokföringslag, anförde utskottet bl. a. följande:

I anslutning till vad sålunda yttrats i motionerna ansåge utskottet sig
icke kunna tillstyrka förevarande lagförslag. Enligt utskottets mening vore
det icke lämpligt att skrida till lagstiftning i detta ämne på grundval av
allmänna bokföringsregler, som inom kort kunde förväntas bliva ersatta
med nya bestämmelser, örn vilkas innehåll någon säker kännedom för närvarande
icke stöde att vinna.--------------

— — — — — — — Under sådana förhållanden hade det enligt utskottets
mening varit naturligast, att jämväl förslaget rörande järnvägsbokföringen
fått vila, så att båda lagstiftningsärendena kunnat prövas i ett sammanhang.
Visserligen hade från skilda håll och vid upprepade tillfällen vitsordats

Kungl. Majus proposition nr 31.

behovet av särskilda bestämmelser örn de enskilda järnvägarnas bokföring,
men att detta behov skulle vara så starkt, att ett uppskov med lagstiftningen
under ett eller annat år vore förenat med verklig olägenhet syntes
icke kunna antagas.

Efter att i utlåtandet såsom skäl för uppskovet med ifrågavarande lagstiftning
hava anfört jämväl en annan omständighet, till vilken jag ber att
få i annat sammanhang återkomma, hemställde utskottet, under åberopande
av vad sålunda anförts, att propositionen måtte av riksdagen lämnas utan
bifall.

Sedan emellertid 1929 års riksdag antagit en av Kungl. Maj:t framlagd
proposition (nr 189) med förslag till bokföringslag och Kungl. Maj:t den 31
maj 1929 utfärdat sådan lag, föreligger icke längre det huvudskäl för uppskov
med utfärdandet av särskilda bestämmelser örn de enskilda järnvägarnas
bokföring, som av första lagutskottet vid 1927 års riksdag anförts.
Den uppfattning, min företrädare i ämbetet vid framläggandet av den tidigare
propositionen i sistnämnda ämne uttalade om behovet av särskilda
bokföringsbestämmelser för de enskilda järnvägarna, delar jag tillfullo. Den
brytningstid, som för närvarande härskar, låter detta behov framträda starkare
än förr. Det må särskilt erinras, att de enskilda järnvägarnas hela
taxeväsen är under omstöpning och att förlusterna å statslåneunderstödda
järnvägar, som icke fullgöra sina förbindelser till riksgäldskontoret, bliva
allt större. De allmänna bokföringsreglerna göra det möjligt för järnvägarna
att i väsentlig mån genom sin bokföring åstadkomma höjning eller reducering
av vinsterna. Denna omständighet kan, då det gäller järnvägarna, icke
anses tillfredsställande, enär densamma i hög grad försvårar kontrollen över
järnvägarnas taxor och över de statslåneunderstödda järnvägarnas ekonomi.

Fullgoda skäl torde alltså föreligga att till Kungl. Majlis prövning hemställa,
huruvida icke nytt förslag i ämnet bör föreläggas den nästa gång
sammanträdande riksdagen. Med anledning härav har jag låtit inom kommunikationsdepartementet
utarbeta nya förslag till lagstiftning i ämnet på
grundvalen av de förslag, som genom den tidigare propositionen förelädes
1927 års riksdag.

De ändringar i sistnämnda förslag, som nu vidtagits, beröra allenast förslaget
till lag om bokföring vid enskild järnväg. De äro i första hand givetvis
sådana som betingas därav, att förordningen angående liandelsböcker och
handelsräkningar efterträtts av bokföringslagen den 31 maj 1929.

Sålunda har i 2 § i förslaget till lag örn bokföring vid enskild järnväg
hänvisningen till nyss nämnda förordning såsom grundläggande lag rörande
bokföringen ersatts av en hänvisning till 1929 års bokföringslag.

Enligt 7 § i 1855 års förordning ålåg det den bokföringsskyldige att upprätta
och i inventarieboken införa vid rörelsens början fullständigt inventarium
och sedermera efter varje räkenskapsårs slut balansräkning. I sagda
paragraf ävensom, vad angår aktiebolag, i 56 § av 1910 års aktiebolagslag
meddelades därjämte närmare regler angående balansräkningens innehåll
och beskaffenhet. Genom 1929 års bokföringslag har bokföringsskyldig

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

ålagts att efter varje räkenskapsårs utgång upprätta såväl inventarium som
balansräkning, varjämte, i 7, 8 och 9 §§, lämnats föreskrifter örn vad som
skall iakttagas vid upprättande av dessa båda handlingar. De i 4—6 §§ i
förslaget till lag örn bokföring vid enskild järnväg meddelade föreskrifterna
äro numera avvikelser från dessa bestämmelser. I å § i sagda förslag har
därför gjorts sådan ändring att därav framgår, att dessa avvikelser avse ej
blott balansräkningen utan jämväl det årliga inventariet.

I övrigt lärer bokföringslagen icke i och för sig tarva några ändringar
i det tidigare förslaget, frånsett en mindre redaktionell ändring i 4 §.

Emellertid hava beträffande förslagets innehåll i övrigt verkställts en del
sakliga ändringar, föranledda i huvudsak av yrkanden, som framställts vid
propositionens behandling vid 1927 års riksdag. Jag tillåter mig att i korthet
omförmäla dessa ändringars anledning och innebörd, varjämte jag ber
att få göra några smärre påpekanden beträffande en del förhållanden, som
icke synts böra påkalla några ändringar i den tidigare lagtexten.

I fråga örn de skäl, som andragits emot metoden med avskrivning genom
avsättning till förnyelsefond, vilken metod gjorts obligatorisk för de enskilda
järnvägarna genom 5 §, må framhållas, att dessa skäl numera torde hava
minskat i bärighet, sedan genom 1929 års bokföringslag denna form för avskrivning
utvidgats att kunna användas av envar bokföringsskyldig och icke
blott av aktiebolag.

I motionen nr 296 i andra kammaren vid 1927 års riksdag föreslogs sådan
detaljändring av 6 §, att anståndsränta å statslån icke finge föras inom
linjen. Motionärerna gjorde gällande, att bestämmelsen skulle kunna medföra
förlust för staten i dess långivande verksamhet därigenom att järnvägsaktiebolaget
genom densamma kunde undanskjuta tidpunkten för sin skyldighet
att träda i likvidation. Därest staten tillskyndas förlust å lån till ett
järnvägsaktiebolag, lärer emellertid denna sällan eller aldrig komma att bero
på denna bestämmelse enbart, utan torde hava uppkommit även örn likvidation
ägt rum efter vanliga regler. Då riksgäldskontoret funnit bestämmelsen
lämplig och befogad, har jag icke funnit mig hava anledning att i
denna punkt föreslå ändring i den tidigare propositionens föreslagna stadganden.

Bestämmelsen i 8 § första stycket kommer nu att bliva en påbyggnad på
— förutom 56 § under 6) och 8) aktiebolagslagen — 8 § bokföringslagen i
stället för såsom i den tidigare j>ropositionen 7 § i 1855 års förordning.

I detta sammanhang ber jag att få återkomma till det ytterligare skäl,
som av första lagutskottet vid 1927 års riksdag androgs mot antagandet av
den tidigare propositionen. Utskottet anförde:

Det uppskov med genomförandet av en lagstiftning rörande bokföringen
vid enskilda järnvägar, som utskottet sålunda ansåge nödigt med hänsyn till
nämnda lagstiftnings samband med de allmänna bokföringsreglerna, torde
även ur en annan synpunkt vara till fördel. Enligt vad i propositionen omförmäldes
hade nämligen ytterligare utredning ansetts erforderlig beträffande
vissa av de förhållanden, som skulle ligga till grund för Kungl. Maj:ts med -

Kungl. Majlis proposition nr 37.

delande av verkställighetsföreskrifter jämlikt 8 § i förslaget till lag om bokföring
vid enskild järnväg.

Härmed åsyftas de i den tidigare propositionen omnämnda byggnadsräkenskaperna
och dessas fördelning å s. k. byggnadstitlar samt driftsräkenskaperna
och deras fördelning å s. k. littera.

Det förhåller sig emellertid så, att ifrågavarande räkenskaper äro av tämligen
underordnad betydelse ur de synpunkter, som i förevarande förslag
ansetts böra i främsta rummet beaktas. Byggnadsräkenskapernas betydelse
i bokföringsavseende hänför sig främst till storleken av det belopp, som
skall avsättas till förnyelsefond. Avsättningen bör nämligen göras i förhållande
till det olika starka slitage, som de olika slagen av tillgångar äro
underkastade. Att verkställa sådan detaljerad fördelning av tillgångarna, att
därigenom erhålles möjligast riktiga avsättningsprocent är således dessa räkenskapers
huvudändamål. Någon avgörande betydelse för förevarande förslags
innehåll har dock ej denna detaljfråga, som följaktligen synts tills vidare
kunna lämnas å sido. Driftsräkenskaperna hava, såsom framhållits i det
betänkande angående de enskilda järnvägarnas bokföring, som år 1923 framlades
av särskilda sakkunniga, och varå den tidigare propositionen vilar,
huvudsakligen statistiskt värde och frågan örn deras enhetliga ordnande är
lika litet som frågan örn byggnadsräkenskaperna någon förutsättning för
genomförande av den nu föreslagna lagstiftningen. Efter verkställd utredning
— till vilken de enskilda järnvägarna och de sammanslutningar, av
vilka de kunna representeras, torde i första hand böra bidraga — lärer
Kungl. Majit komma att förordna, att de mera kortfattade föreskrifter, som med
stöd av innehållet i 8 § första stycket i förslaget till lag om bokföring vid
enskild järnväg härutinnan avses att utfärdas, skola ersättas av de utförligare
stadganden, vartill utredningen givit anledning.

I anledning av vad förenämnda sakkunniga föreslagit i 2 § 3 mom. i förslaget
till kungörelse i fråga örn balans- samt vinst- och förlusträkningarnas
undertecknande hade Svenska Järn vägsföreningen anfört:

Enligt föreningens åsikt förefunnes det icke några skäl, varför här avsedda
handlingar skulle undertecknas på annat sätt än motsvarande handlingar,
som skulle avlämnas av vanliga aktiebolag, nämligen av den som
enligt lag hade att företräda företaget; och borde denne givetvis vara ansvarig
för de lämnade uppgifterna. Att påfordra underskrift jämväl av underlydande
befattningshavare syntes föreningen tilläventyrs kunna uppfattas
såsom ett uttryck för misstroende, vartill förhållandena icke berättigade.

I förutnämnda motion nr 204 i första kammaren vid 1927 års riksdag
gjordes vidare gällande, att det praktiskt sett ej vore rimligt att ålägga styrelsens
samtliga ledamöter att underteckna räkningarna.

Med anledning av vad sålunda anförts har vidtagits den ändringen i 8 §
andra stycket, att räkningarna skola vara undertecknade med bolagets firma.
I samband därmed har motsvarande ändring företagits beträffande aktiebolag,
som ej är järnvägsaktiebolag, på så sätt att i förutvarande 14 §

Kungl. Majus proposition nr 31.

3 mom. uteslutits de i den tidigare propositionen förekommande orden
''för aktiebolag av styrelsen’.

Såsom av motiveringen till 10 § framgår, är densammas närmaste ändamål
att bereda möjlighet att i fall av statsinlösen erhålla någorlunda säkra
grunder för beräkning av inlösningssumman. I den nyss omförmälda motionen
nr 204 har hävdats, att eventualiteten av statsinlösen av enskilda järnvägar
numera ägde ringa aktualitet, och att detta sakförhållande komme att
medföra, att stadgandet endast i enstaka fall komme i tillämpning. Samma
uppfattning har ock vid framläggandet av den tidigare propositionen uttalats.
Vid detta förhållande ävensom med hänsyn till de svårigheter, som, enligt
vad tidigare påpekats, föreligga att i praktiken genomföra bestämmelsens
innebörd, synes det mig, som om densamma skulle utan nämnvärd olägenhet
kunna uteslutas. Det nu uppgjorda förslaget upptager därför intet stadgande
motsvarande den i 10 § i den tidigare propositionen upptagna bestämmelsen.

11 §, som, efter uteslutande av föregående paragraf, blir 10 § i det nu
uppgjorda förslaget, har allenast undergått sådan ändring, som betingats av
nyssnämnda föregående paragrafs uteslutande.

Behovet och lämpligheten av en sådan bestämmelse som den i 12 § föreslagna
har under ärendets utredning varit föremål för mycken meningsskiljaktighet.
Vid föredragningen i lagrådet hemställde dess flesta ledamöter,
av skäl, som framgå av lagrådets protokoll, att stadgandet måtte utgå.
Denna hemställan ansåg min företrädare i ämbetet icke böra bifallas, förnämligast
av det skäl, att vederbörande myndigheter borde sättas i stånd
att kontrollera, att föreskrivna räkningar vore riktiga. I motionen nr 204 i
första kammaren vid 1927 års riksdag påyrkades, med hemställan örn synnerligt
beaktande, att denna paragraf icke måtte inflyta i lagen. Motionärerna
gjorde gällande, att de enskilda järn vägsförvaltningarna icke förskyllt
att ställas under en så i varje detalj kontrollerad uppsikt i deras verksamhet.

Visserligen lärer den ifrågasatta bestämmelsen icke behöva befaras komma
i tillämpning i nämnvärd utsträckning, utan allenast i de säkerligen sällsynta
fall, då de avgivna räkningarnas eget innehåll kan giva anledning därtill.
Med hänsyn till de starka betänkligheter, som särskilt från järnvägarnas
sida anförts mot densamma samt då dessutom beträffande de statslåneunderstödda
järnvägsföretagen, även utan särskilt stadgande i lag, möjlighet
icke synes saknas åtminstone för riksgäldskontoret att i fall av behov få
tillgång till samtliga affärshandlingar, har jag ansett mig kunna utesluta
stadgandet i det nu uppgjorda förslaget. I följd härav har 14 § 5 mom.
tillika uteslutits.

I 13, 14 och 15 §§, som i det nu uppgjorda förslaget bliva 11, 12 och 13
§§, hava utöver vad förut omförmälts, inga andra ändringar synts behövliga
än dem, som betingats av den ändrade paragraferingen. Jag tillåter mig
erinra därom att hänvisningen till allmän lag i det nu uppgjorda förslagets
12 § 3 mom. numera avser den nya bokföringslagen.

Kungl. Majda proposition nr 31. lo

I det förslag till lag om ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1911 om
järnvägsaktiebolag, som den tidigare propositionen innefattade, hava några
ändringar icke synts vara påkallade.

Departementschefen uppläser härefter förslag till lag om bokföring vid
enskild järnväg samt lag örn ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1911 örn
järnvägsaktiebolag av den lydelse, bilagor till detta protokoll utvisa, samt
hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Waldemar Wiens.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

Förslag

till

Lag

om bokföring vid enskild järnväg.

Härigenom förordnas som följer:

Bilaga.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Sådan bokföringspliktig kallas här nedan järnvägsförvaltning.

2 §•

Om järnvägsaktiebolags bokföring.

3 §■

Järnvägsaktiebolags räkenskaper skola avslutas för kalenderår och omfatta
alla på året belöpande inkomster och utgifter, även örn likvid ej ägt
rum. De skola så uppläggas och föras, att ’av dem kunna utan omgång
hämtas alla de uppgifter, som balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen
jämlikt 8 § skola innehålla.

Vid bokföringen skall noga tillses, att anläggnings- och underhållskostnader
ej sammanblandas.

4§-

Kungl. Majus proposition nr 37.

den färdiga banan, och för transporter eller andra arbeten, som med anlitande
av denna utförts för nyanläggningen.

5§-

Vid utrangering eller förändring av tillgång, för vilken avsättning till
förnyelsefonden ej äger rum, må ock belopp, varmed anläggningsvärdet
skall minskas, påföras nämnda tillgångskonto.

6 §•

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

7 §•

8 §•

Räkningarna skola undertecknas med bolagets firma.

9§-

Örn skyldighet att avlämna ekonomiska och statistiska uppgifter förordnar
Konungen.

10 §.

Yad ovan i 8 § är föreskrivet utgör ej hinder för bolaget att för bolagsstämman
framlägga balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen i
ett mera sammandraget skick.

Örn annan järnvägs/)''Urvaltnings bokföring.

11 §•

För annan järnvägsförvaltning än järnvägsaktiebolag skola, såvitt angår
järn vägsrörelsen och därmed sammanhörande rörelse (järnvägsverksamheten),
de för järnvägsaktiebolag i denna lag givna bestämmelser äga motsvarande
tillämpning, med iakttagande dock av vad i 12 § stadgas. Sådan järnvägsförvaltning
skall förty hålla bokföringen för järnvägsverksamheten såvitt
möjligt skild från bokföringen för annan verksamhet; och aktiebolag, som
driver rörelse vid sidan av järnvägsverksamheten, har att upprätta balansräkning
samt vinst- och förlusträkning dels för bolagets verksamhet i dess
helhet och dels för allenast järnvägsverksamheten.

12 §.

1 mom. Belopp, som i 5 § 1 mom. andra stycket avses, skall föras
inom linjen, så snart täckning ej kan ske av balanserad vinst från föregående
års järnvägsverksamhet.

2 mom. Vad i 6 § första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning.

3 mom. Balansräkning samt vinst- och förlusträkning skola undertecknas
för kommun av trafikföreståndaren och för annan järnvägsförvaltning
på sätt örn balansräkning är i lag föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

4 mom. Yad i 9 § första stycket är stadgat skall, såvitt angår annan
järnvägsförvaltning än aktiebolag, ej tillämpas i fråga om andra handlingar
än balansräkning samt vinst- och förlusträkning.

Ansvarsbestämmelser.

13 §.

1 mom. Med böter från och med femtio till och med tvåtusen kronor
eller med fängelse straffes

2) envar annan, som mot bättre vetande i balansräkning eller vinstock
förlusträkning, som han är skyldig underskriva och som avlämnas till
myndighet, vilken avses i 9 §, meddelar oriktiga uppgifter eller förfar i
strid med bestämmelserna ill och 12 §§.

Ej må straff, som ovan är stadgat, tillämpas, där förseelsen enligt allmänna
strafflagen bör beläggas med strängare straff.

3 mom. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna
strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.

Vid tillämpningen skall med avseende å äldre förhållanden iakttagas:

1. Har järnvägsförvaltning, då denna lag träder i kraft, i senaste balansräkning
upptagit tillgång, avsedd till stadigvarande bruk, till högre
belopp, än som motsvarar kostnaderna för dess anskaffning eller tillverkning,
och var sådant enligt äldre lag tillåtet, skall vad i 4 § stadgas ej
utgöra hinder för, att sagda högre belopp i sin helhet upptages såsom
anläggningsvärde.

3. Vad i 6 § första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning i fråga
om kostnader, som belöpa på tiden före lagens ikraftträdande.

Bihang till riksdagens protokoll 1330. 1 sami. 29 höft. (Nr 37.j susi »9 2

Kungl. Majus proposition nr 37.

Förslag

till

Bilaga.

Lag

om ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1911 (nr 53 s. 1) om
j ärnvägsaktiebolag.

2§-

6 §•

Vinstutdelning må ej ske, så länge belopp, som jämlikt lagen örn bokföring
vid enskild järnväg skolat avsättas till förnyelsefond, i balansräkning
föres inom linjen. Lag samma vare, där belopp, som jämlikt 5 § eller
6 § första stycket i nämnda lag uppförts å tillgångskonto »kostnader att
framdeles täcka», icke amorteras i enlighet med de i sagda lag omförmälda
amorteringsplaner, eller anståndsränta, som jämlikt 6 § andra stycket
i berörda lag påförts dylikt konto, ej erlägges i enlighet med de vid statslånets
beviljande bestämda villkor. Varder vinstutdelning beslutad och
verkställd i strid mot vad nu stadgats, vare de, som uppburit sådan utdelning,
skyldiga att återbära densamma, och ansvare därjämte de, som
deltagit i beslutet, en för alla och alla för en för den brist, som vid
återbäringen kan uppkomma.

7 §•

Järnvägsaktiebolag må vid beräkning av förlust, varom förmäles i 98 §
i lagen om aktiebolag den 12 augusti 1910, såsom tillgång upptaga belopp,
som jämlikt lagen örn bokföring vid enskild järnväg påförts kontot
»kostnader att framdeles täcka». Tillgångar, avsedda till stadigvarande
bruk för bolaget, må vid dylik beräkning upptagas till anläggningsvärdet
med avdrag för sådana avsättningar till förnyelsefond, vilka icke föras inom
linjen. Anståndsränta å statslån, som föres inom linjen, må åsido lämnas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 87.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd5 den 20 december
1929.

N ärvarande:

justi tieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Söderwall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över kommunikationsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 29 november
1929, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till lag om bokföring vid enskild järnvåg och lag emi ändrad lydelse av
lagen den 22 juni 1911 (nr 53 s. 1) om järnvåg saktiebolag.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Helge Sjögren.

Lagrådet avgav följande yttrande:

De i förslaget till lag örn bokföring vid enskild järnväg utformade bokföringsprinciperna
skilja sig från vad som i motsvarande hänseenden gäller enligt
lagen om aktiebolag och den nya bokföringslagen främst i fråga örn det
sätt, varpå värdeminskning å de för järnvägs stadigvarande bruk avsedda tillgångarna
skall redovisas i järnvägens bokföring. Enligt förslaget skola dessa
tillgångar alltid upptagas till anskaffningsvärdet, och värdeminskningen skall
redovisas genom avsättning till förnyelsefond efter enhetliga, närmare bestämda
grunder. Men om järnvägens ekonomiska ställning icke medgiver sådan
avsättning, skall beloppet föras inom linjen för att sedermera vid avsevärd
och varaktig förbättring av ställningen uppföras såsom effektiv skuld å
förnyelsefonden, i samband varmed motsvarande belopp må upptagas å ett
särskilt tillgångskonto, benämnt »kostnader att framdeles täcka». De sålunda
å detta konto uppförda fiktiva tillgångsbeloppen skola efter närmare bestämda
amorteringsplaner så småningom avföras ur räkenskaperna, men först
örn och när sådan amortering kunnat ske, komma — såsom departementschefen
ock anmärkt i sitt yttrande vid förslagens remitterande till lagrådet —
räkenskaperna att åter utvisa järnvägens verkliga ställning.

Redan ur bokföringssynpunkt är vad sålunda föreslagits ägnat att ingiva
vissa betänkligheter. Men räckvidden av desamma ökas genom de föreslagna,
med omförmälda bestämmelser sammanhängande nya paragraferna i lagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

om järnvägsaktiebolag. Enligt 6 § kan inom sådant bolag vinstutdelning äga
rum, ehuru å kontot »kostnader att framdeles täcka» finnes ett icke amorterat
belopp, som måhända vida överstiger den enligt räkenskaperna befintliga årsvinsten.
Vidare skall jämlikt 7 § vid beräkning av förlust, som enligt 97 och
98 §§ lagen örn aktiebolag medför skyldighet för bolag att träda i likvidation,
såsom tillgång upptagas belopp, som finnes uppfört å kontot »kostnader att
framdeles täcka». Och sådana avsättningar till förnyelsefond, vilka föras
inom linjen, skola icke medtagas vid förlustens beräknande; även örn dessa
avsättningar uppgå till så stort belopp, att i själva verket hela aktiekapitalet
gått förlorat, inträder icke likvidationstvång.

Genom förslagen skulle sålunda i fråga om järnvägsaktiebolag i realiteten
göras betydande och i och för sig irrationella avsteg från de inom vår aktiebolagsrätt
härskande reglerna angående vinstutdelning och tvång till likvidation,
vilka regler ansetts vara av stor betydelse för bevarande av bolagens
soliditet och skyddande av deras borgenärers rätt. Uppenbart torde vara, att
dessa undantag icke böra göras utan starka skäl av nationalekonomisk och
näringspolitisk natur. Då närmare utredning i detta hänseende icke blivit
förebragt, är det för lagrådet vanskligt att bedöma, huruvida dylika skäl föreligga,
men, förutsatt att så är, finner sig lagrådet icke böra på grund av nu
anmärkta förhållanden avstyrka förslagen.

I övrigt har lagrådet endast att framställa vissa detaljanmärkningar vid

Förslaget till lag om bokföring vid enskild järnväg.

5 §•

Enligt förevarande paragraf må ej ske avskrivning å värdet av de till stadigvarande
bruk för bolaget avsedda tillgångarna, utan skall i stället årlig
avsättning till förnyelsefond äga rum med belopp, motsvarande uppkommande
värdeminskning. Utrangeras emellertid någon sådan tillgång, skall dels
enligt 4 § anläggningsvärdet minskas med det utrangerades bokföringsvärde
och dels enligt förevarande paragraf fonden minskas med samma belopp, varmed
anläggningsvärdet sålunda skall minskas. Det motsvarande skall gälla,
örn dylik tillgång förändrats så, att partiell utrangering ägt rum. Dessa bestämmelser
leda till riktigt resultat, därest vid tiden för utrangeringen skett
avsättning för den utrangerade egendomen till belopp, motsvarande dess bokföringsvärde.
Sker däremot utrangeringen innan avsättning skett i dylik omfattning,
innebär utrangeringen i själva verket, att det uppstått förlust, motsvarande
det överskjutande beloppet. Fonden borde därför rätteligen icke
minskas med hela det belopp, varmed anläggningsvärdet skall minskas, utan
endast med belopp, motsvarande vad till förnyelsefonden skall anses avsatt
för den utrangerade egendomen. Ehuru sålunda ur principiell synpunkt anmärkning
kan riktas mot ifrågavarande bestämmelser, vill lagrådet icke bestämt
påyrka ändring av desamma, då de äro väsentligt enklare att tillämpa
än de regler, med vilka de borde ersättas, och det måhända kan antagas,, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

de båda metoderna, tillämpade under en längre följd av år, komme att leda
till ganska sammanfallande resultat.

8 och 12 §§.

Då förslaget icke innebär, att i fråga om undertecknandet av balansräkning
samt vinst- och förlusträkning skall för de i förslaget avsedda bolagen gälla
annat än vad i sådant hänseende finnes stadgat för bolag i allmänhet, synes
andra stycket av 8 § böra såsom obehövligt utgå. Härjämte bör uteslutas vad
i 12 § 3 mom. säges örn undertecknande av balansräkning för annan järnvägsförvaltning
än kommun.

Enär en av kommun anställd trafikföreståndare bör icke blott underteckna
ifrågavarande räkningar utan även låta upprätta dem och svara för deras innehåll,
torde det kvarstående stadgandet i sistnämnda moment böra avse skyldighet
för föreståndaren att avgiva räkningarna.

13 §.

Därest i fråga örn undertecknande av balansräkning samt vinst- och förlusträkning
för annan järnvägsförvaltning än järnvägsaktiebolag skall gälla,
att räkningarna skola underskrivas av den bokföringsskyldige, bör i 13 §
1 mom. under punkten 2) icke såsom förutsättning för ansvarsskyldighet
uppställas, att vederbörande är skyldig underskriva räkningarna. Jämte den
härav påkallade ändringen bör iakttagas, att i nämnda punkt, liksom i punkten
1), det lagstridiga förfarande, som, utom lämnande av oriktiga uppgifter
i dylik räkning, belägges med straff, angives hänföra sig till upprättandet av
sådan räkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Majlis proposition nr 37.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet ä Stockholms
slott den 24 januari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Borell, lagrådets den 20
december 1929 avgivna utlåtande över de den 29 november 1929 till lagrådet
remitterade förslagen till lag om bokföring vid enskild järnväg och till lag
örn ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1911 örn järnvägsaktiebolag.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Såsom lagrådet anmärkt innebära de framlagda förslagen vissa avsteg från
de allmänna reglerna angående vinstutdelning och tvång till likvidation.

Det torde vara ett allmänt känt faktum, att de enskilda järnvägarnas
ekonomiska bärighet under en följd av år undergått en stark försämring.
De nya bokföringsbestämmelserna torde komma att ytterligare ådagalägga
detta förhållande.

Ett fasthållande för de enskilda järnvägarnas del av den allmänna aktiebolagslagens
regler örn likvidationstvång torde icke ur någon intresserad
parts synpunkt vara behövlig eller ens önskvärd.

I första hand skulle vid ett sådant fasthållande ifrågakomma, att staten
såsom långivare åt flertalet av de ekonomiskt svaga järnvägsföretagen bleve
nödgad att övertaga desamma och därigenom tillskyndades icke blott kapitalförluster
utan även årliga driftsförluster, som med en försiktig behandling
av den nuvarande situationen måhända kunnat undvikas. Den ställning,
som statsmakterna intagit vid förekommen underlåtenhet att erlägga räntor
och amorteringar å statslån, torde tillfullo ådagalägga den ohåga, som från
statens sida i dessa speciella fall måste förefinnas att framkalla likvidation.

Vidare är att märka, att järnvägarnas förluster i allmänhet allenast uppkomma
å rörelsen, under det att däremot fluktuationerna å varumarknaden
knappast hava någon betydelse för järnvägarnas del. Ett järnvägsaktiebolags
tillgångar utgöras — åtminstone sedan bolagets ställning blivit sådan, att
fråga är örn likvidation — i allmänhet huvudsakligen av de till stadigvarande
bruk anskaffade tillgångarna, järnvägen med dess byggnader och tillbehör.
Dessa tillgångars affärsvärde är helt beroende av avkastningens
storlek vid trafikens upprätthållande. Deras realisationsvärde, därest tillstånd
till trafikens nedläggning och tillgångarnas realiserande av Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Majit skulle medgivas, är belt obetydligt i förhållande till anläggningsvärdet
och i regel även i förhållande till de lån, för vilka järnvägen
ligger som hypotek. En långivare åt ett järnvägsaktiebolag torde med hänsyn
till nämnda förhållanden sakna anledning att önska detta försatt i likvidation,
så länge räntor och amorteringar fullgöras å lånen. Sker ej detta,
så har långivaren alltid den utvägen att lagsökningsvägen indriva sin förfallna
fordran och eventuellt försätta bolaget i konkurs. Det ligger i förhållandenas
natur, att denna utväg, såvitt med densamma något är att vinna,
av enskilda fordringsägare tillgripes långt innan ett järnvägsaktiebolags
affärsställning enligt balansräkningen kan hava undergått sådan försämring,
att likvidationstvång inträder.

Frågan örn tidpunkten för likvidation kan således för järnvägsaktiebolagens
del icke anses äga den betydelse, som för aktiebolag i allmänhet.

Trafiken å en järnväg kan och får för övrigt ej upphöra vid likvidation.
Jag tillåter mig framhålla, att icke ens vid konkurstillstånd järnvägstrafiken
får avstanna utan skall jämlikt 19 § i förordningen den 15 oktober 1880
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg m. m. det åligga konkursförvaltaren att besörja trafikens
uppehållande. Denna omständighet kan emellertid tydligen tillskynda borgenärerna
förluster utöver dem, de eljest riskera.

Därest sålunda å ena sidan regelmässigt likvidation icke lärer vara till
fördel för järnvägsaktiebolagens borgenärer, torde det å andra sidan vara
uppenbart, att ett större antal järnvägsaktiebolags* trädande på en gång i
likvidation — och måhända sedermera även i konkurs — skulle komma att
vålla ekonomiska förluster av en omfattning, som kan på ett kännbart sätt
inverka menligt på näringslivet i allmänhet.

Beträffande den i förslagen åt järnvägsaktiebolag inrymda möjligheten till
vinstutdelning i något större utsträckning än som enligt allmänna regler är
tillåtet, må framhållas, att så fort amorteringsplan icke kan följas, vinstutdelning
omedelbart skall upphöra, och att därest förbättringen i järnvägens
ekonomi fortsätter, till dess samtliga amorteringarna enligt planen fullgjorts
— enligt 5 § 1 mom. tredje stycket i förslaget till lag örn bokföring vid enskild
järnväg skall förbättringen av bolagets ekonomiska ställning vara både
avsevärd och varaktig innan vinstutdelning kan äga rum — de nu ifrågavarande
bestämmelserna endast komma att innebära uppkomna vinsters utslående
å ett större antal år.

Såsom lagrådet framhållit innehålla bestämmelserna i 8 och 12 §§ i
förslaget till lag örn bokföring vid enskild järnväg, i den formulering de
senast erhållit, icke några avvikelser från allmän lag i fråga örn undertecknandet
av balansräkning samt vinst- och förlusträkning. I detta avseende
tillåter jag mig att hänvisa till Kungl. Maj:ts proposition den 12 mars 1929,
nr 189, till riksdagen med förslag till bokföringslag, av vilken proposition
framgår (s. 103), att 10 § i sistnämnda lag måste anses innebära, att bolags
eller förenings inventarium och balansräkning skola underskrivas med dess
firma. Visserligen omförmäles här icke vinst- och förlusträkning, som —

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

med det undantag, som förslaget till lag örn bokföring vid enskild järnväg
avser att införa — åligger allenast aktiebolag, men givetvis måste för undertecknandet
av vinst- och förlusträkning gälla samma regler, som för balansräkning.
I anledning härav hava de uteslutningar i 8 och 12 §§ i förevarande
förslag, varom lagrådet hemställt, blivit verkställda.

Likaledes hava de övriga ändringar i sagda paragrafer ävensom i 13 §,
varom lagrådet hemställt, vunnit beaktande.

Tillika har i övergångsbestämmelserna i förslaget till lag örn bokföring
vid enskild järnväg vidtagits en mindre redaktionell ändring, som ansetts
vara betingad av den ändring av likaledes redaktionell art, vilken, enligt
vad som vid förslagets remitterande till lagrådet den 29 november 1929 anfördes,
vidtagits i 4 § i samma förslag.

Föredraganden hemställer därefter, att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Waldemar Wiens.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1930.