Kungl. Majus proposition nr 220 (Proposition 1930:220)

Kungl. Majus proposition nr 220.

Nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation
av väg- och vattenbyggnadskåren; given
Stockholms slott den 14 mars 1930.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Harald Malmberg.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 14 mars 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anför chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Malmberg:

Jag anhåller att få underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan örn en
omorganisation av väg- och vattenbyggnadskåren. I detta ämne yttrade
dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Meurling till
statsrådsprotokollet för den 26 juli 1027 följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. 185 käft. (Nr 220.) 598 30 1

Chefens för
kommunikationsdepartementet

yttrande till
statsrådsprotokollet

den 26 juli

1927.

2 Kungl. Majis proposition nr 220.

Spörsmålet örn denna kårs organisation, arbetsuppgifter och ställning
såväl i militärt hänseende som till det civila väg- och vattenbyggnadsväsendet
har vid upprepade tillfällen varit föremål för övervägande från statsmakternas
sida, och omfattande utredningar i ämnet hava verkställts; därur
framkomna förslag hava av olika skäl hittills icke föranlett några positiva
åtgärder. Enighet torde emellertid råda därom, att vissa förändringar med
avseende å kårens organisation och ställning äro ofrånkomliga. Det är givetvis
i och för sig önskligt, att denna fråga snarast bringas till sin lösning;
ett särskilt skäl för att nu upptaga densamma till förnyad behandling är
den av mig nyss i annat sammanhang berörda förestående omorganisationen
av väg- och vattenbyggnadsväsendet.

Väg- och vattenbyggnadskåren uppsattes år 1851. Syftet med dess bildande
var att tillgodose behovet av lämpliga ledare av de s. k. allmänna
arbetena, vilka då så gott som uteslutande handhades av styrelsen för allmänna
väg- och vattenbyggnader, sedermera väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Med hänsyn härtill anknöts kåren givetvis mycket nära till nämnda
styrelse: kårchefen skulle tillika vara chef för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
och kårens regementsofficerare skulle bestrida befattningarna såsom
byråchef i styrelsen och chefer för väg- och vattenbyggnadsdistrikten. Den
militära organisationen betingades närmast därav, att ledningen av arbeten
av ifrågavarande art ansågs ur många synpunkter bäst handhavas av.officerare.
Kåren organiserades alltså såsom en militär kår icke av militära
hänsyn utan för att kunna på bästa sätt fylla sina civila uppgifter. Angående
kårens förhållande till krigsmakten stadgades allenast, att kårens officerare
kunde under krig, i händelse av behov, kommenderas till ingenjörstjänstgöring
vid armén.

Ovannämnda bestämmelser rörande kåren innefattades i ett den 22 december
1851 utfärdat reglemente, som alltjämt är gällande. Ehuru sålunda
kårens ställning och uppgifter äro formellt orubbade, har dock inträtt en
betydelsefull förskjutning genom å ena sidan utvecklingen av den civila
ingenjörsutbildningen samt av ingenjörsyrket överhuvudtaget och a andra
sidan krigsmaktens alltmer framträdande behov av tekniskt skolade personalreserver.
Det civila åliggandet att tillhandagå väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vid allmänna arbeten, för vilket ändamål ju utom kåren stående ingenjörer
i stor utsträckning numera stå till buds, har sålunda fått träda tillbaka
för den militära uppgiften att vara en officersreserv för arméns tekniska
formationer. Erinringarna mot kåren hava i anslutning till dessa förhallanden
i huvudsak inriktat sig på två punkter: dels det bestående obligatoriska
sambandet mellan kåren och det civila väg- och vattenbyggnadsväsendet,
dels bristerna i kårens militära användbarhet.

Vid två tillfällen har frågan örn kårens organisation varit föremål för särskilda
sakkunnigeutredningar; resultaten av dessa föreligga i två förslag,
1915 och 1925 års, av vilka likväl, såsom ovan antytts, intet kommit till
genomförande.

1915 års förslag gick i huvudsak ut på kårens ställande under militär
ledning, ökade fordringar å militär utbildning och övning, men också bibehållande
och rent av stärkande av gemenskapen med den civila väg- och
vattenbyggnadsadministrationen. Detta förslag rönte ett kraftigt motstånd
från ett flertal civila myndigheter och sammanslutningar, särskilt i vad det
avsåg sammanhanget mellan kåren och viig- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vilket utdömdes såsom varande såväl principiellt oriktigt som ock ur praktisk
synpunkt olämpligt.

1925 års förslag åter innebar väg- och vattenbyggnadskårens ersättande
med en teknisk kår, omfattande alla viktigare ingenjörsgrenar, lösgjord från

Kungl. Majis proposition nr 220. o

sambandet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt med en självständig
ledning, sidoordnad med högre civila och militära organisationer. Kåren
skulle hava till uppgift dels att tillhandahålla krigsmakten för stabstjänst
och tjänsten å förbindelselinjerna erforderlig ingenjörspersonal med speciell
militär utbildning, dels att meddela denna utbildning, dels och att ombesörja
rullföring av landets samtliga ingenjörer. Detta förslag har av flertalet hörda
myndigheter tillstyrkts, dock icke utan tvekan och erinringar. Vissa avstyrkande
utlåtanden föreligga även, däribland från chefen för fortifikationen
samt svenska teknologföreningen. Dessa hava påpekat, att den för stabsoch
förbindelsetjänsten erforderliga ingenjörspersonalen till alldeles övervägande
del utgöres av väg- och vattenbyggnadsingenjörer, samt att behov
av speciell militär utbildning föreligger huvudsakligen blott för dessa. Kårens
utvidgning till att omfatta även andra ingenjörsfack ansågs därför icke påkallad.

Vad då först angå]'' omorganisationsspörsmålets civila sida, d. v. s. frågan
örn det ofta påtalade sambandet med väg- och vattenbyggnadsadministrationen,
sa torde det numera vara tillfyllest ådagalagt, att väg- och vattenbyggnadskåren
icke är behövlig för de allmänna arbetenas tillgodoseende
med ledarekrafter. På grund av ingenjörsyrkets utveckling överhuvudtaget
oell med den teoretiska och praktiska utbildning, som väg- och vattenbyggnadsingenjörerna
numera erhålla, lära fullt kvalificerade ingenjör.skraf ter alltid
kunna stå det allmänna till buds, kårens hjälp förutan. Vidare torde de
på sin tid giltiga skälen för att ställa de allmänna arbetena under ledning
av personer med officers ställning numera hava förlorat all betydelse. För
det civila ingenjörsarbetets del föreligger sålunda icke något behov att upprätthålla
en militärt organiserad väg- och vattenbyggnadskår och alltså icke
heller något intresse av att vidmakthålla sambandet mellan den civila administrationen
och kåren, därest denna av rent militära skäl bör kvarstå.

Av den senast verkställda utredningen och de däröver avgivna yttrandena
framgår, att i fråga örn obehövligheten av nuvarande samband mellan kåren
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i huvudsak full enighet föreligger.
Sambandets fortsatta bibehållande synes mig under sådana omständigheter
olämpligt. Jag har därför även för avsikt att i annat sammanhang föreslå
Eders Kungl. Majit sådan ändring av det för kåren gällande reglementet, att
det ifrågavarande sambandet upplöses.

Vad därefter beträffar den militära sidan av omorganisationsfrågan, så
giva de undersökningar, som i samband med uppgörandet av 1925 års förslag
verkställts rörande krigsmaktens behov av ingenjörer av olika slag, otvivelaktigt
vid handen, att den av chefen för fortifikationen och svenska teknologföreningen
gjorda erinran rörande väg- och vattenbyggnadsfackets dominerande
betydelse i ifrågavarande avseende är riktig. Av ingenjörsbehovet
i dess helhet vid mobilisering och krig lärer betydligt över hälften komma
på nämnda gren. Ser man emellertid till de verksamhetsområden — staberna
och formationerna för tillförseltjänsten — där det fordras militära
kunskaper utöver dem, som värnpliktstjänstgöringen och reservofficersutbildningen
skänka, eller just de områden, vilkas tillgodoseende med kvalificerad
ingenjörspersonal borde åvila en redan i fredstid organiserad och uppövad
kar, finner man, att mellan 80 och 90 procent av de behövliga ingenjörskrafterna
utgöras av väg- och vattenbyggare. Då vidare från chefens för
fortifikationen sida framhållits, att de för stabs- och förbindelsetjänst erforderliga
ingenjörerna av andra fack. åtminstone vad fortifikationen beträffar,
näppeligen behöva högre militär utbildning än reservofficerstjänsten kan
skänka, så förefaller det, som örn man tillsvidare skulle kunna inskränka
frågan örn arméns förseende med särskilt utbildade ingenjörskrafter till att

Kungl. Maj-.ts
beslut den

26 juli 1927.

1927 års
förslag och
däröver
avgivna
yttranden
m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

avse endast väg- oell vattenbyggnadsfacket. Härmed synes dock icke frågan
om övriga ingenjör skraf ters tillgodogörande för försvaret få anses helt avförd.
Tvärtom synes det ej osannolikt, att, örn med avseende på väg- och vattenbyggnadsfacket
lämpliga arbetsformer utfinnas, dessa skola kunna tjäna som
förebild, örn det senare befinnes önskvärt att för krigsmakten bättre nyttig
göra även övriga ingenjörsgrupper.

Under förutsättning, att frågan på nu angivet sätt begränsas, kommer det
förevarande omorganisationsspörsmålet att inskränkas till frågan örn de åtgärder,
som böra vidtagas, för att väg- och vattenbyggnadskåren skall kunna
väl fylla sina militära uppgifter. Denna tekniska och organisatoriska fråga
lärer lämpligast kunna utredas av de på området sakkunniga myndigheterna,
cheferna för generalstaben, fortifikationen och väg- och vattenbyggnadskåren.
Dessa myndigheter torde alltså böra nu anbefallas att inkomma med förslag
i ämnet.

Ett närstående spörsmål torde böra i detta sammanhang särskilt beröras.

Såsom en fördel av nu rådande samband mellan kåren och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har framhållits, att därigenom det nödvändiga samarbetet
mellan styrelsen och militära myndigheter på ett enkelt sätt upprätthålles.
Det må emellertid påpekas, att, så länge väg- och vattenbyggnadskårens
organisation och ställning icke kan tillfredsställa de militära
fordringarna, värdet av det befintliga sambandet ur förevarande synpunkt
måste bliva ringa. Är från militär sida en verklig kontakt med det löpande
arbetet inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av nöden, mäste härför, såsom
i 1925 års utredning påpekas, vidtagas särskilda åtgärder. Närmast till
hands synes ligga att beträda den väg, som anlitats vid samarbetet med
andra civila organ, såsom järnvägsstyrelsen och telegrafstyrelsen, eller tillsättande
av en militärassistent i styrelsen. Frågan härom bör upptagas till
närmare prövning vid behandlingen av kårens organisation.

I anslutning till vad chefen för kommunikationsdepartementet sålunda
anfört anbefallde Kungl. Majit den 26 juli 1927 chefen för generalstaben,
chefen för fortifikationen samt chefen för väg- och vattenbyggnadskåren att
gemensamt utarbeta och till chefen för försvarsdepartementet avlämna förslag
angående omorganisation av väg- och vattenbyggnadskåren i överensstämmelse
med de riktlinjer, som i det föregående angivits.

I skrivelse den 23 september 1927 avgåvo bemälda chefer utlåtande och
förslag i ämnet, i det följande benämnt 1927 års förslag. Över förslaget infordrades
yttranden av arméförvaltningen, järnvägsstyrelsen, ingenjörsvetenskapsakademien,
styrelserna för tekniska högskolan och Chalmers tekniska
institut samt svenska teknologföreningen.

Sedermera har chefen för väg- och vattenbyggnadskåren i skrivelse den 22
oktober 1929 framhållit, att det syntes ligga i försvarets intresse att snarast
genomföra den föreslagna omorganisationen. Ett ytterligare skäl för att åtgärder
i berörda hänseende omedelbart vidtoges läge däri, att en genomgripande
omorganisation av vägväsendet vore beslutad att genomföras den
1 juli 1930, från vilken tidpunkt även andra viktiga följdförändringar torde
komma att av 1930 års riksdag beslutas. Under sådana omständigheter och
då väg- och vattenbyggnadskårens nuvarande organisation av år 1851 måste
anses föråldrad och för försvaret icke effektiv, syntes tiden nu vara inne

Kungl. Majus proposition nr 220.

att genomföra även kårens omorganisation. Cliefen för väg- och vattenbyggnadskåren
hemställde därför, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att
för budgetåret 1930/1931 anvisa nödiga medel för kårens omorganisation i
huvudsaklig överensstämmelse med 1927 års förslag.

Sedan 1927 års förslag gjorts till föremål för viss överarbetning inom
försvarsdepartementet, varvid en promemoria i ämnet upprättats, har arméförvaltningen,
efter erhållen remiss, den 22 februari 1930 ånyo yttrat sig i
ärendet.

Väg- och vattenbyggnadskärens uppgift. Kårens ställning oell ledningen

av densamma.

Det inledningsvis omförmälda 1925 års sakkunnigförslag — vilket avgavs
av de år 1924 tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning av vissa
frågor rörande väg- och vattenbyggnadskårens organisation och därmed sammanhängande
spörsmål — innebar, såsom förut nämnts, kårens ersättande
med en teknisk kår. Denna organisation, som avsågs att omfatta alla ingenjörsteknikens
viktigare grenar, skulle hava till uppgift

att vid krigstillfälle tillhandahålla personal — utöver den i arméns, marinens
och flygvapnets stater upptagna — för bestridande av sådana befattningar
vid försvarsväsendet, vilka fordrade såväl särskilda ingenjörstekniska
insikter som militära kunskaper av annan art än den, reservofficers- och
värnpliktsutbildningen avsåge att bibringa;

att meddela ovannämnda personal för ändamålet i fråga erforderlig utbildning; att

för främjande av den tekniska utvecklingen inom försvarsväsendet i
samarbete med statliga och privata tekniska institutioner o. dyl. följa utvecklingen
inom ingenjörsvetenskapens olika grenar samt att hos Kungl.
Majit och militära myndigheter göra därav föranledda framställningar;

att biträda de militära myndigheterna-vid handläggning av sådana ärenden,
som fordrade tillgång till särskild ingenjörsteknisk sakkunskap; samt

att rullföra landets ingenjörspersonal med hänsyn till dess ändamålsenliga
användning vid krigstillfälle och biträda de militära myndigheterna
vid planläggningen av nämnda personals krigsplacering.

Med avseende å vullf öringen av ingenjörerna anförde de sakkunniga i
sitt betänkande, bland annat, att det vid krigstillfälle gällde att placera varje
ingenjör på den post, där han på grund av sina kvalifikationer m. m. kunde
giva försvaret det för tillfället bästa utbytet. För att säkerställa en sådan
användning av ingenjörerna syntes första villkoret vara att äga en översikt
över tillgången, grundad på en sådan rullföring av ingenjörerna, att vars och
ens icke blott militära, utan i de flesta fall framför allt tekniska lämplighet
för den ena eller andra befattningen på ett riktigt sätt vore angiven. Men
därutöver fordrades även, att den myndighet, som skulle förbereda och i
order omsätta en sådan användning av ingenjörstillgången, ägde en levande
uppfattning örn ingenjörsteknikens olika utbildningsgrenar samt om den

1925 års
förslag.

1927 >s

förslag.

6 Kungl. Majda proposition nr 220.

civila tjänstgöring, vederbörande undergått. Denna myndighet borde vidare
genom sin egen verksamhet äga en noggrann kännedom örn ingenjörernas
många arbetsfält och stå i nära känning med deras verksamhet.

Cheferna för generalstaben, fortifikationen samt väg- och vattenbyggnadskåren
hava i sin år 1927 avlåtna framställning i ämnet beträffande hårens
uppgift anfört följande.

Enligt riktlinjerna för myndigheternas uppdrag skulle organisationen nu
endast omfatta ingenjörer av det väg- och vattenbyggnadstekniska facket.
Med hänsyn härtill måste även uppgiften begränsas.

o I huvudsak kunde syftet med väg- och vattenbyggnadskårens bibehållande
såsom militär organisation sägas vara, att den ''tekniska utbildning och erfarenhet,
som väg- och vattenbyggnadsingenjörerna besutte, i största möjliga
män tomine försvaret till godo. Det vöre vidare ett önskemål, att kåren
jämväl i fred kunde ställa personal med civilteknisk utbildning i väg- och
vattenbyggnadsfacket till försvarets förfogande. I enlighet härmed torde
uppgiften för organisationen böra i huvudsak vara

att vid krigstillfälle tillhandahålla personal — utöver elen i arméns stater
och reserver upptagna — för bestridande av sådana befattningar vid armén,
vilka fordrade såväl särskilda ingenjörstekniska insikter som militära kunskaper
av annan art än den, värnpliktsutbildningen avsåge att bibringa;

att meddela ovannämnda personal för ändamålet i fråga erforderlig utbildning: att

biträda de militära myndigheterna vid handläggning av sådana ärenden,
som fordrade tillgång till särskild väg- och vattenbyggnadsteknisk sakkunskap;
samt

att rullföra landets väg- och vattenbyggnadsingenjörer med hänsyn till.
deras ändamålsenliga användning vid krigstillfälle.

Vad anginge behovet av den ovan föreslagna rullföringen av ingenjörer,
hänvisades till vad i 1925 års sakkunnigbetänkande därutinnan anförts.

Beträffande väg- och vattenbyggnadskårens ställning och ledningen ar densamma
hava cheferna för generalstaben och fortifikationen samt väg- och
vattenbyggnadskåren anfört följande.! \

Sambandet mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och kåren skulle enligt
de givna riktlinjerna för omorganisationen upphöra och kåren organiseras
enbart för militärt ändamål. På grund härav borde väg- och vattenbyggnadskåren
underställas försvarsdepartementet. Det kunde härvid ifrågasättas,
huruvida kåren borde lyda omedelbart under Kungl. Maj:t eller underställas
någon högre militär myndighet, närmast chefen för fortifikationen. Starka
skäl kunde otvivelaktigt anföras för att välja det senare alternativet. Sålunda
torde det komma att åligga chefen för fortifikationen att fördela vägtull
vattenbyggnadskårens personal på olika mobiliseringsbefattningar. Med
hänsyn härtill vore det av vikt, att nämnda chef bereddes tillfälle att i fredstid
lära känna personalen och planlägga dess användning. Av än större
betydelse bleve, att utbildningen av kårens personal ordnades på ett med
hänsyn till dess militära användning planmässigt och ändamålsenligt sätt.
En nära anslutning av kåren till fortifikationen, vars chef vore målsman
vid krigsmakten för förbindelseväsendet, vore för visso ägnad att främja
en sådan utbildning. Det hade dock framhållits, att en sådan organisation,
som här föreslagits, ur vissa synpunkter borde givas en i förhållande
till försvarets målsmän såvitt möjligt fristående och självständig ställning.

Kungl. Majus proposition nr 220.

Med hänsyn härtill borde väg- och vattenbyggnadskåren endast i utbildningsoch
mobiliseringsavseende underställas chefen för fortifikationen men i övrigt
förbliva omedelbart under Kungl. Majit.

Såsom chef för kåren syntes i regel böra förordnas en regementsofficer
ur kåren med god personalkännedom. Han borde såsom hittills hava överstes
tjänsteställning. Hans huvudsakliga uppgift bleve att handlägga ärenden
rörande personalen, dess anställning, utbildning och användning. Ha hans
tid icke härvid torde helt tagas i anspråk, borde chefsposten kunna förenas
med utövande av civil verksamhet. Avlöning borde utgå i form av särskilt
arvode.

För ärendenas beredning borde till chefens förfogande stå en stab, bestående
av en officer vid armén samt en officer ur väg- och vattenbyggnadskåren.
Hen förre, vars främsta uppgift torde bliva att handlägga utbildnings-
och mobiliseringsfrågor, syntes böra vara kapten vid fortifikationen.
Han borde förordnas av Kungl. Majit på förslag av chefen för fortifikationen
efter samråd med chefen för väg- och vattenbyggnadskåren att under viss
tid bestrida stabsbefattning vid kåren. Hen senare borde förordnas av kårchefen
bland kårens officerare. Befattningen syntes kunna förenas med
annan tjänst och böra avlönas med särskilt arvode.

Slutligen torde böra anställas ett rullföringsbiträde, lämpligen en med
försvarets rullföringsväsende förtrogen pensionerad underofficer. Heime
kunde jämväl användas såsom expeditionsunderofficer.

He över 1927 års förslag hörda myndigheterna och institutionerna hava i
allmänhet icke framfört några principiella erinringar mot förslaget i nu förevarande
hänseenden.

I avseende å omfattningen av kårens uppgift hava såväl ingenjörsvetenskapsakademien
som styrelsen för Chalmers tekniska institut framhållit betydelsen
av att frågan örn det militära organiserandet och tillgodogörandet av
landets tillgång på ingenjörer även inom andra områden än väg- och vattenbyggnadsfacket
snarast måtte bringas till lösning.

Styrelsen för svenska teknologför etling en har meddelat, att det till föreningen
remitterade förslaget överlämnats till föreningens avdelning för vägocli
vattenbyggnadskonst, vilken uppdragit åt sin styrelse att i samråd med
de avdelningsmedlemmar, som styrelsen med sig önskade adjungera, utarbeta
förslag till utlåtande i ärendet. Sådant förslag — benämnt förslag A —
hade uppgjorts av den förstärkta avdelningsstyrelsen. Mot detta förslag
hade emellertid vissa ledamöter av den förstärkta styrelsen reserverat sig,
och hade reservanterna framlagt särskilt förslag till yttrande, benämnt förslag
B. Vid ärendets behandling inom avdelningen hade förslag B erhållit
43 röster, medan 41 röster avgivits för förslag A.

Hen väsentligaste skiljaktigheten mellan de bägge förslagen består däri,
att i förslag A påyrkas, att den nya organisationen skall erhålla rent militär
natur och underställas chefen för fortifikationen, samt att chefskapet flir
kåren icke bör förenas med civil befattning utan anförtros åt en högre fortifikationsofficer,
under det att enligt förslag B kåren skall hava till chef en
väg- och vattenbyggnadsingenjör, som äger personalkännedom, kan hävda
ingenjörernas ställning och framföra de ingenjörstekniska synpunkterna på
frågornas lösning.

Avgivna
yttranden över

1927 års

förslag.

Departements chefen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 220.

Såsom dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet i sitt förut
omförmälda yttrande till statsrådsprotokollet den 26 juli 1927 framhöll,
föreligger icke numera för det civila ingenjörsarbetets del något behov att
upprätthålla en militärt organiserad väg- och vattenbyggnadskår och alltså
icke heller något intresse av att vidmakthålla sambandet mellan den civila
administrationen och kåren. Däremot bör kåren, på lämpligt sätt omorganiserad,
kunna bliva av stor betydelse för försvaret. För att så skall bliva
fallet, kräves i främsta rummet, att kårmedlemmarna underkastas tjänstgöringsskyldighet
i fredstid, en fråga, till vilken jag i det följande återkommer.

I anslutning till det av cheferna för generalstaben, fortifikationen samt
väg- och vattenbyggnadskåren år 1927 framlagda förslaget Anner jag mig
böra förorda, att väg- och vattenbyggnadskåren underställes försvarsdepartementet
samt att de uppgifter, som i 1927 års förslag angivits, tilldelas densamma.
Den i det föregående berörda frågan om kårens utvidgning till att
omfatta även andra grupper av tekniskt utbildad personal än väg- och vattenbyggnadsingenjörer
synes mig icke nu böra upptagas till prövning, utan
torde därmed böra anstå, till dess någon tids erfarenhet vunnits angående
verkningarna av den redan bestående väg- och vattenbyggnadskårens omorganisation.

I avseende å väg- och vattenbyggnadskårens ställning i försvarsorganisationen
bör framhållas, att kåren icke torde kunna likställas med arméns
aktiva kårer, vilkas medlemmar inneliava beställningar med lön på stat,
något som icke förutsättes bliva fallet beträffande väg- och vattenbyggnadskårens
officerare. Kåren avses att utgöra en reserv av ingenjörsutbildad
personal och synes på grund därav böra anknytas till fortifikationen. I mångt
och mycket torde de för reservofficersinstitutionen gällande bestämmelserna
kunna tjäna såsom förebilder vid utformandet av reglementariska föreskrifter
för kåren. Formellt synes kårell dock icke böra inordnas bland arméns
reserver utan hellre bilda en i förhållande till reserverna fristående organisation,
jämte dessa och arméns övertaliga personal ingående bland arméns
personal över stat.

Såsom framgår av vad förut anförts, innebär 1927 års förslag, att till chef
för väg- och vattenbyggnadskåren skulle i regel förordnas en regementsofficer
ur kåren, d. v. s. en ingenjörsutbildad person. Till detta förslag har majoriteten
inom svenska teknologföreningens avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst
anslutit sig, under det en stark minoritet inom avdelningen
ansett ändamålsenligare, att chefskapet anförtros åt en högre fortifikationsofficer.
Arméförvaltningen, som i utlåtande över 1927 års förslag lämnat
förslaget i denna del utan erinran, förordar uti sitt senast i ärendet avgivna
yttrande av den 22 februari 1930, att såsom chef för kåren avses en fortifikationsofficer
på aktiv stat eller en sådan officer, vilken avgått med pension.
Arméförvaltningen föreslår därför, att å vederbörlig stat upptages ett
arvode, motsvarande överstes lön, samt att, därest för kårchefsbefattningen
tages i anspråk en pensionsavgången överste, arvodet för honom minskas
med pensionsförmånernas kelop]).

Kungl. Majus proposition nr 220.

För egen del Ilar jag funnit övervägande skäl tala för att det direkta
chefskapet över kåren utövas av en väg- och vattenbyggnadsofficer, dock
endast under förutsättning, att kåren, som ju skall organiseras enbart för
försvarsändamål, ställes under överinseende av militär myndighet. Enligt
1927 års förslag skulle kåren i utbildnings- och mobiliseringsavseende underställas
chefen för fortifikationen men för övrigt lyda omedelbart under Kungl.
Majit. För skapande av enkla och enhetliga befälsförliållanden synes det
mig emellertid vara lämpligare, att kåren i alla hänseenden underställes chefen
för fortifikationen, därvid bemälde chef avses att i huvudsak intaga
samma ställning till kåren som arméfördelningschef till de i arméfördelningen
ingående truppförbauden.

Chefen för väg- och vattenbyggnadskåren bör, såsom i 1927 års förslag
förutsatts, innehava överstes tjänsteställning. Befattningen i fråga torde
kunna förenas med utövandet av civil verksamhet. Till kårchefens förfogande
bör stå en stab, i vilken torde böra ingå en kapten vid fortifikationen
samt en officer ur väg- och vattenbyggnadskåren, varjämte för tjänstgöring
såsom Tullföringsbiträde och expeditionsunderofficer bör anställas en pensionerad
underofficer. Angående chefens och stabspersonalens avlöningsförmåner
kommer jag att yttra mig i det följande.

Karéus storlek oell sammansättning.

Cheferna för generalstaben, fortifikationen samt väg- och vattenbyggnads- 1927 ärs förkåren
hava beträffande hårens omfattning anfört följande.

Den i väg- och vattenbyggnadskåren ingående personalen syntes böra beräknas
med hänsyn till kårens förut omnämnda uppgift att dels vid krigstillfälle
tillhandahålla personal — utöver den i arméns stater och reserver
upptagna — för bestridande av sådana befattningar vid armén, vilka fordrade
såväl särskilda ingenjörstekniska insikter som militära kunskaper av annan
art än den, värnpliktsutbildningen avsåge att bibringa, dels i fred bereda
tillgång till väg- och vattenbyggnadsteknisk sakkunskap uti det militära
förberedelsearbetet. Med hänsyn härtill hade vissa beräkningar verkställts
rörande behovet av dylik personal i den krigsorganisation, som vore avsedd
att träda i kraft i samband med genomförandet av 1925 års härordning.

I dessa beräkningar hade behovet vid krigstillfälle hänförts till olika användningsområden
enligt samma grunder, som tillämpats i 1925 års sakkunnigbetänkande.
Likaledes hade förutsatts, att fronttjänstens behov av
ingenjörsutbildade officerare i huvudsak tillgodosåges med officers- och reservofficerspersonal,
samt att icke någon personal behövde beräknas för användning
inom verkstads- och hemortstjänstens område. Kårens personal
komme sålunda att i stort sett begränsas till ingenjörer, avsedda att användas
inom stabstjänstens eller tillförseltjänstens områden. Det antal ingenjörer,
som kåren med hänsyn härtill lämpligen borde omfatta, syntes icke
böra understiga 170.

Dessutom kunde kåren komma att omfatta viss personal över stat, nämligen
vid mobilisering för kriget]änstgöring icke disponibla officerare samt
vissa reservofficerare. Vid kåren vore även avsedd att organiseras en reserv.

Vad slutligen beträffade beredandet av tillgång till särskild väg- och vattenbyggnadsteknisk
sakkunskap för det militära förberedelsearbetet, torde någon
särskild personal icke behöva för ändamålet beräknas.

Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

I fråga om Icårens sammansättning anföra de förslagsställande myndigheterna,
bland annat, följande.

Enligt 1927 års rulla bestode väg- och vattenbyggnadskåren av 3 överstar,
8 överstelöjtnanter, 40 majorer, 129 kajfiener och 65 löjtnanter. Nämnda
fördelning av personal i olika grader syntes icke vila på några beräkningar
angående den vid mobilisering avsedda användningen utan borde betraktas
såsom resultatet av en under ett flertal år med hänsyn till andra, användningen
ovidkommande omständigheter verkställd befordran. Fördenskull
räknade kåren för närvarande ett oproportionerligt stort antal officerare i
högre grader i förhållande till arméns kårer och stater, vartill även i väsentlig
grad bidragit den nu gällande avgångsåldern 65 år.

Med utgångspunkt från i det föregående omförmälda beräkningar rörande
personalens användning borde kåren innesluta samma officersgrader, som
för närvarande vore fallet. Enligt nämnda beräkningar och med behörigt
hänsynstagande till befordringsförhållandena syntes beställningarna böra
hänföras till de olika graderna på följande sätt:

Överste och chef...................................................... 1

Överstelöjtnanter...................................................... 5

Majorer.................................................................... 10

Kaptener och löjtnanter.......................................... 155

Summa 1 170

Personalens fördelning mellan kaptens- och löjtnantsgraderna borde icke
fixeras utan kunna avpassas efter rådande befordringsförhållanden inom
armén.

Vid väg- och vattenbyggnadskåren borde tillämpas samma åldersgränser
för avgång från aktiv stat som vid armén. En reserv borde upprättas med
rätt för personalen att kvarstå i densamma till fyllda 65 år.

Av vad nu anförts framgår, att kåren enligt 1927 års förslag skulle bestå
av —- förutom chefen — 170 officerare på aktiv stat, därav 5 överstelöjtnanter,
10 majorer samt 155 kaptener och löjtnanter, vartill skulle komma
viss personal över stat samt personal i kårens reserv. Då, enligt vad jag
förut framhållit, kåren, som avses att utgöra en reserv av ingenjörsutbildad
personal, icke bör likställas med arméns aktiva kårer, vilkas medlemmar
innehava beställningar med lön på stat, synes den föreslagna uppdelningen
av personalen i tre kategorier, nämligen personal på aktiv stat, över stat
och i reserven, icke vara lämplig. Yad de förslagsställande myndigheterna
i förevarande hänseende praktiskt taget åsyftat torde utan någon sådan uppdelning
kunna ernås på det sättet, att kårens officerare äga att, liksom nu,
kvarstå i kåren såsom sådan, intill dess de uppnått 65 års ålder, men att
fredstjänstgöringsskyldigheten upphör vid en tidigare levnadsålder, samt att
antalet vid mobilisering disponibla officerare, vilka icke uppnått den med
avseende å fredstjänstgöringsskyldighetens upphörande bestämda åldersgränsen,
förutsättes skola efter genomförandet av den nya organisationen
utgöra omkring 170.

Yad angår den föreslagna fixeringen av antalet befattningar i olika tjänstegrader,
synes mig — vid det förhållandet att, såsom i det följande närmare
omförmäles, här ifrågavarande personal icke avses att åtnjuta lön i egentlig

Kungl. Majus proposition nr 220.

bemärkelse utan allenast vissa förmåner under de korta perioder, då personalen
är inkallad till tjänstgöring, samt pensionsbeloppet förutsättes bliva
detsamma i alla tjänstegrader —- någon för Kungl. Majit bindande fördelning
av personalen å olika grader icke böra fastslås. Det torde böra ankomma
på Kungl. Majit att meddela bestämmelser rörande grunderna för
avgivande av förslag å befordran till högre tjänstegrad inom kåren.

Anställning i kåren.

För inträde i väg- och vattenbyggnadskåren fordras för närvarande i ingen
jörstekniskt avseende att hava genomgått tekniska högskolans fackavdelning
för väg- och vattenbyggnad samt att därefter hava tjänstgjort minst
tre år vid något allmänt arbete eller undersökningsförrättning ävensom att
hava ådagalagt egenskaper, som krävas för ledning av större arbetsföretag.

I militärt avseende gäller såsom villkor för inträde i kåren, att vederbörande
antingen, utöver stadgad värnpliktstjänstgöring, genomgått en militär
kurs örn 71/, månaders varaktighet eller fullgjort vad enligt gällande
föreskrifter erfordras för vinnande av anställning såsom officer i fortifikationens
reserv. Under de senare åren har reservofficersvägen uteslutande anlitats.

I det år 1925 avgivna sakkunnigbetänkandet i ämnet framhölls, att en
icke oväsentlig skärpning borde vidtagas med avseende å praktisk ingenjörsverksamhet.
I detta hänseende borde som villkor för inträde i tekniska
kåren i regel sättas åtta års sådan verksamhet. Däremot borde i varje särskilt
fall bestämmas med hänsyn till den befattning, som vid tillfället i fråga
skulle besättas, under vilka former denna verksamhet borde vara fullgjord.
Med avgångsexamen från tekniska högskolan borde även likställas sådan
examen från Chalmers tekniska institut, högre avdelningen. De föreslagna
villkoren i ingenjörstekniskt avseende borde dock icke utgöra hinder för att
undantagsvis även annan person skulle vinna inträde, där så befunnes
lämpligt eller erforderligt med hänsyn till kårens uppgift och verksamhet.

Genomgående av någon särskild militär kurs borde enligt de sakkunnigas
mening icke uppställas såsom villkor för inträde i kåren. Ingenjören hade,
då sådant inträde kunde ifrågakomma, i regel nått den ålder, att man knappast
torde kunna fordra, att han skulle underkasta sig någon särskild militär
prövning. Härtill bidroge ock, att de ekonomiska föi-måner, som kunde
beredas genom en anställning vid kåren, av kostnadsskäl måste tillmätas
efter synnerligen blygsamma mått. De sakkunniga förbisåge ingalunda
vikten av att kårens medlemmar vore i besittning av militära insikter och
erfarenheter, men dessa syntes utan olägenhet kunna fullständigas efter inträdet
i kåren. Såsom militärt villkor för inträde i kåren borde sålunda
endast sättas att hava undergått värnplikts- eller reservofficersutbildning,
varvid den senare vid i övrigt lika förtjänst borde berättiga till företräde.
Reservofficer, som vunne inträde i kåren, syntes, till skillnad mot vad nu
vore fallet, böra frånträda sin anställning som reservofficer vid vederbörligt
truppförband.

1925 års
förslag.

1927 års
förslå,!?.

Kungl. Majus proposition nr 220.

Cheferna för generalstaben, fortifikationen samt väg- oell vattenbyggnadskåren
hava i fråga om anställning i kåren anfört i huvudsak följande.

Den i 1925 års sakkunnigbetänkande föreslagna skärpningen i avseende
å praktisk ingenjörsverksamhet vore visserligen ägnad att befordra en kvalitativt
god rekrytering. Denna kunde dock i sin helhet äventyras, då därigenom
inträde i kåren icke kunde äga rum förrän vid en ganska sen tidpunkt,
enligt de sakkunnigas beräkning först vid 32 ä 33 års ålder. Med
den användning av väg- och vattenbyggnad singenjörerna, som nu ifrågasattes,
vore ett inträde i kåren vid tidigare år önskvärt. Därigenom kunde även
yngre årsklasser tagas i anspråk, varjämte möjlighet bereddes att fullständiga
personalens militära utbildning, innan alltför många år förflutit efter avslutad
värnpliktsutbildning. På grund av den förut angivna begränsningen i avseende
å kårens uppgift syntes det även möjligt att i huvudsak bibehålla
nu gällande lägre fordringar i fråga örn praktisk ingenjörsverksamhet. Bestämmelserna
angående de former, under vilka denna verksamhet skulle hava
fullgjorts, torde dock böra modifieras. I övrigt syntes icke någon erinran
kunna göras mot de av de sakkunniga uppställda villkoren i ingenjörstekniskt
avseende.

På grund av vad sålunda anförts borde såsom villkor för inträde i vägoch
vattenbyggnadskåren i regel fordras att hava genomgått tekniska högskolans
fackavdelning för väg- och vattenbyggnad eller Chalmers tekniska
institut, högre avdelningens fackskola för väg- och vattenbyggnadskonst, samt
att därefter hava under minst tre år utövat ingenjörsverksamhet inom
sådant arbetsområde, som befattning vid väg- och vattenbyggnadskåren avsåge.

Som utgångspunkt vid bestämmande av de militära fordringarna för inträde
i en omorganiserad väg- och vattenbyggnadskår måste tjäna den användning,
för vilken dess medlemmar vore avsedda. Såsom framginge av
det föregående, vore den avsedda användningen i huvudsak begränsad till
formationer inom stabstjänstens och tillförseltjänstens områden. Inom det
förra området fullgjorde ingenjörerna sin tjänst vid kvarter och staber, såsom
armé- och arméfördelningskvarter, ingenjörsstaber o. s. v. Inom det senare
området bestrede ingenjörerna företrädesvis kompani- och plutonchefsbefattningar
vid väg- och järn vägsformationer. Med hänsyn härtill vore det nödvändigt,
att ingenjören redan vid sitt inträde i kåren förvärvat icke blott en
grundläggande soldat- och befälsutbildning utan även bibringats en vidgad
uppfattning örn den militära organisationen och dess arbetsformer samt en
allmän uppfattning om militära operationer. Ib- rekryterings synpunkt vöre
det av särskild vikt, att dessa fordringar icke ställdes högre än som vore
oundgängligen av behovet påkallat. Kravet på en grundläggande soldatoch
befälsutbildning syntes fördenskull böra begränsas till genomgången
värnpliktsutbildning såsom befälselev samt den särskilda utbildningen vid
en militärkurs av omkring tre månaders varaktighet.

Vad beträffade värnpliktsutbildningen såsom befälselev, kunde skäl anföras
för att denna utbildning skulle fullgöras vid ingenjörtrupperna. Därigenom
skulle den blivande väg- och vattenbyggnadsoffieeren redan från
början inriktas på sin ingenjörstekniska användning. Då emellertid värnpliktsutbildningen
i regel bomme att ilga rum en avsevärd tid — omkring
åtta år — innan ett inträde i väg- oell vattenbyggnadskåren kunde ifrågakomma,
vore det tydligt, att ett dylikt krav såväl för den enskilde individen
som ur militär synpunkt skulle medföra åtskilliga olägenheter. Fordran på
genomgången utbildning såsom befälselev syntes därför icke ovillkorligen
böra bindas vid något visst truppslag.

Kungl. Majus proposition nr 220.

Vad åter anginge militärkursen, borde dess genomgående icke uppställas
såsom villkor för inträde utan kunna fullgöras antingen före eller efter
detsamma. Därigenom bereddes även ingenjören större valfrihet i avseende
a tidpunkten för dess genomgående, vilket torde vara ägnat att ej oväsentligt
underlätta rekryteringen. Kursen syntes dock icke böra förläggas tidigare
än till tiden mellan de båda sista studieåren i vederbörlig högskola
eller senare än året efter beviljat inträde i kåren. Därest kursen förlädes
till månaderna juni, juli och augusti, torde det ock som regel ställa sig fördelaktigt
för liögskoleeleverna att genomgå densamma före avlagd ingenjörsexamen.

I avseende å ifrågavarande militärkurs hade vissa utredningar verkställts,
huruvida icke denna skulle kunna ersättas med den för reservofficersbefordran
stadgade reservofficerskursen. Därigenom skulle de med anordnande av
ifrågavarande utbildning förenade kostnaderna begränsas. Av flera skäl
syntes emellertid detta uteslutet. Någon begränsning av reservofficerskursen,
som för närvarande påginge under fyra månader, vore icke möjlig.
Ej heller borde militärkursen utan tvingande skill utsträckas över den ovan
angivna tiden av omkring tre månader. Skulle reservofficerskursen vidare
kunna fylla det med densamma avsedda ändamålet, vore det tydligt, att
eleverna i huvudsak borde äga samma militära utbildningsståndpunkt. Så
skulle icke bliva fallet, då reservofficersaspiranter vid kommendering till
reservofficerskurs åtnjutit militär utbildning av väsentligt längre varaktighet,
iin vad som kommit ingenjörseleverna till del. Redan med hänsyn till reservofficersutbildningen
vore en dylik anordning sålunda icke lämplig. Det vore
vidare av särskild vikt, att ingenjörselevernas utbildning strängt toge sikte
på den användning, vartill dessa vore avsedda i fält, därest kursen skulle
kunna begränsas till vad ovan blivit föreslaget. Detta vore icke möjligt
under en till reservofficerskursen förlagd utbildning, då syftet med denna
kurs, som omfattade elever från samtliga truppslag, främst avsåge befälsanvändning
inom fronttjänstens område.

Örn viel sådant förhållande en sammanslagning av militärkursen med
reservofficerskursen icke läte sig göra, vore det däremot icke uteslutet, att
vissa besparingar kunde ernås genom att förlägga militärkursen till krigsskolan
under tiden för pågående reservofficerskurs.

Eleverna i militärkursen syntes böra åtnjuta enahanda förmåner som elever
i reservofficerskurs.

Vad tiden för vinnande av anställning vid kåren beträffade, borde med
de ovan föreslagna villkoren för inträde sådan anställning kunna vinnas
redan vid 27 ä 28 års ålder. Då i 1925 års sakkunnigbetänkande uttalats
den meningen, att ett inträde i tekniska kåren icke borde äga rum före
fyllda 33 år, innebure detta en väsentlig föryngring av officerskadern, vilket
torde böra betraktas såsom en fördel med hänsyn till väg- och vattenbyggnadskårens
avsedda användning och utbildning.

I detta sammanhang syntes även frågan örn reservofficers inträde i vägocli
vattenbyggnadskåren böra närmare beröras.

För närvarande utgjorde praktiskt taget avlagd reservofficersexamen det
militära villkoret för intriide i väg- och vattenbyggnadskåren. Därigenom
hade också det egendomliga förhållandet inträtt, att ett avsevärt antal reservofficerare,
företrädesvis tillhörande fortifikationen, icke blott i denna sin
egenskap vore underställda en militär myndighet utan även i egenskap av
väg- och vattenbyggnadsofficerare lode under chefen för väg- och vattenbyggnadskåren.
Hå länge anställning vid nämnda kår icke vore förenad med
några som helst skyldigheter i fredstid, vore ett sådant förhållande möjligt.
Det vore emellertid tydligt, att en omorganisation av väg- och vattenbyggnads -

Avgivna
yttranden
över 1927

års förslag.

14 Kungl. Majus proposition nr 220.

kåren i syfte att göra densamma användbar för vissa bestämda militära uppgifter
med nödvändighet hade till följd en ändring i detta hänseende. Härvid
borde beaktas, att reservofficersinstitutionen främst hade till uppgift att tillgodose
behovet av truppbefäl vid de stridande formationerna. Anställning
som reservofficer skedde i regel vid en tidig ålder efter en ganska långvarig
militärutbildning, vore förenad med bestämd tjänstgöringsskyldighet i fredstid
intill fyllda 42 år, vilken i regel fullgjordes vid trupp under de värnpliktigas
repetitionsövningar, samt medförde skyldighet att stå till förfogande
vid mobilisering intill fyllda 65 år. Med sådan anställning följde vissa
ekonomiska förmåner, såsom pension efter fyllda 55 år, vilken kunde ersättas
med däremot svarande kapitalersättning redan vid 42 års ålder, livförsäkringsrätt
efter vissa grunder, ekiperingsbidrag vid anställningen o. s. v. Väg- och
vattenbyggnadskåren borde däremot betraktas såsom en organisation av utbildade
ingenjörer, avsedda att användas såsom sådana i vissa militära befattningar.
Inträde i kåren ägde därför rum först efter avslutad ingenjörsutbildning
och efter en starkt begränsad militärutbildning. Såsom framginge
av det följande, förutsattes efter inträdet en viss tjänstgöringsskyldighet,
vilken dock vore avsedd att fullgöras efter särskilda med hänsyn till användningen
avpassade former. Örn det sålunda vid en omorganisation av vägoch
vattenbyggnadskåren å ena sidan vore av vikt att icke sammanblanda
denna organisation med reservofficersinstitutionen, borde å andra sidan
nogsamt beaktas, att icke genom en dylik organisation rekryteringen av
reservofficerskåren försvårades. Det torde vara sannolikt, att reservofficer,
som fyllde de ingenjörstekniska villkoren för inträde i väg- och vattenbyggnadskåren,
ej sällan komme att, liksom nu vore fallet, vilja inträda i väg- och
vattenbyggnadskåren. Med hänsyn främst till reservofficersrekryteringen
syntes en sådan önskan även böra såvitt möjligt tillgodoses. På den grund
borde stadgas, att reservofficer, som fyllde föreskrivna ingenjörstekniska
fordringar, kunde vid uppnådda 42 års ålder, d. v. s. efter fullgjord obligatorisk
fredstjänstgöring såsom reservofficer, vinna inträde i väg- och vattenbyggnadskåren.
Ur militär synpunkt förefunnes icke heller hinder att redan före fyllda
42 år medgiva reservofficer rätt att i motsvarande grad inträda över stat i
väg- och vattenbyggnadskåren.

Beträffande den föreslagna militärkursen har arméförvaltningen anfört, att
ämbetsverket visserligen icke ansåge det uteslutet, att därest, på sätt i förslaget
antytts, sådan anordning kunde träffas, att elever vid tekniska högskolan
(Chalmers tekniska institut) erkölle tillfälle att genomgå kursen under
sommaren mellan de båda sista studieåren vid vederbörlig läroanstalt, vissa
aspiranter till anställning vid kåren skulle, oberoende av gottgörelsens obetydlighet,
vara att erhålla bland ännu icke utexaminerade ingenjörer. Med
det forcerade examensarbete, som förekomme vid de tekniska läroanstalterna,
torde det emellertid knappast vara att förvänta, att annat än ett fåtal dylika
aspiranter skulle bliva i tillfälle att ställa sig till förfogande. Återstående
rekryteringsbehovet skulle alltså behöva fyllas ur kretsen av redan utexaminerade
ingenjörer. Huruvida några sådana skulle befinnas villiga att genomgå
ifrågavarande militära kurs mot den föreslagna obetydliga gottgörelsen
(i runt tal 148 kronor jämte manskaps förmåner in natura), funne arméförvaltningen
i hög grad tvivelaktigt. Att ifrågasätta skilda avlöningsgrunder
för de olika aspirantkategorierna ansåge arméförvaltningen emellertid icke

Kungl. Majus proposition nr 220.

ändamålsenligt, och funné ämbetsverket sig därför icke kunna föreslå någon
ändring i förslaget, i vad det avsåge omfattningen av ifrågavarande förmån.

Styrelsen för tekniska högskolan, som enligt vad förut nämnts anmodats
yttra sig över 1927 års förslag, Ilar överlämnat ett utlåtande i ämnet av
högskolans fackavdelning skollegium för väg- och vattenhy g gnad. I detta utlåtande
erinrar kollegiet örn att den föreslagna militära extra utbildningskursen
ifrågasatts skola kunna genomgås före avlagd ingenjörsexamen, nämligen
mellan de båda sista studieåren vid tekniska högskolan respektive
Chalmers tekniska institut. Med den numera tillämpade studieordningen
vid högskolan vore det — framhåller kollegiet -— svårare än förr att på
förhand avgöra, vilka som vore de båda sista studieåren vid högskolan.

Studerande kunde nämligen i de båda sista årskurserna utan ansökan eller
anförande av skäl tillbringa tre läroår och torde i regel lätt nog få medgivande
till ett fjärde läroår i dessa årskurser. Någon egentlig »flyttning»-mellan tredje och fjärde årskurserna förekomme sålunda numera ej. Vidare
borde framhållas, att åtskilliga av de studerande inom fackavdelningen under
»tiden mellan de båda sista studieåren» vore upptagna under åtminstone
en månads tid av geodetiska övningar. Det syntes sålunda möta svårigheter
att inordna denna kurs under den ordinarie studietiden vid högskolan.

Beträffande fordringarna i ingenjörstekniskt avseende för inträde i väg- uepartementsoch
vattenbyggnadskåren biträder jag 1927 års förslag och förordar alltså, chefen,
att såsom villkor för inträde i kåren bör i regel krävas, att vederbörande
genomgått tekniska högskolans fackavdelning för väg- och vattenbyggnad
eller Chalmers tekniska institut, högre avdelningens fackavdelning för vägoch
vattenbyggnad, samt därefter under minst tre år utövat ingenjörsverksamhet
inom sådant arbetsområde, som tjänstgöring vid väg- och vattenbyggnadskåren
avser.

Vidkommande de militära fordringarna för inträde i kåren, skulle varken
enligt 1925 års sakkunnigförslag eller enligt det av myndigheterna år 1927
framlagda förslaget i sådant avseende krävas reservofficersutbildning utan
endast värnpliktsutbildning såsom befälselev. Avlagd reservofficersexamen
borde dock enligt 1925 års förslag vid i övrigt lika förtjänst berättiga till
företräde. Båda förslagen uppställa emellertid — örn ock icke såsom inträdesvillkor
— krav på genomgående av en särskild militär kurs, vilken de sakkunniga
ansett böra förläggas till tiden efter vunnen anställning i kåren,
under det att myndigheterna förordat valfrihet för vederbörande att genomgå
densamma antingen före eller under den närmaste tiden efter inträdet i kåren.

Ett uppskjutande av den utöver värnpliktstjänstgöringen erforderliga allmänna
militärutbildningen till tiden efter det anställning i kåren redan
vunnits synes mig icke vara lämpligt. För övrigt är jag icke nu beredd att
tillstyrka fastslåendet såsom regel av en så långt gående begränsning i fråga
örn de militära fordringarna för inträde i kåren, som av myndigheterna
ifrågasatts. Vid arméförvaltningens i ärendet senast avgivna yttrande av

Kungl. Majus proposition nr 220.

den 22 februari 1930 har fogats ett av chefen för fortifikationen framlagt
alternativt förslag rörande den militärutbildning, som skulle krävas för vinnande
av inträde i kåren. Detta förslag — som innefattar, förutom värnpliktsutbildning
såsom befälselev, en utbildningskurs av omkring 90 dagars
varaktighet, motsvarande officersaspirantskola, ävensom reservofficerskurs
vid krigsskolan samt en repetitionsöviling örn 30 dagar under tredje utbildningsåret
— synes mig vara värt beaktande. Med en definitiv lösning av
förevarande spörsmål torde emellertid böra anstå tillsvidare i avvaktan på
erfarenhet rörande kårens rekrytering efter omorganisationen. I anslutning
till det faktiska förhållandet, att kårens nuvarande medlemmar i allmänhet
genomgått reservofficersutbildning, bör därför såsom villkor för inträde i
kåren tillsvidare principiellt gälla, att vederbörande erhållit dylik utbildning,
och bör det ankomma på Kungl. Majit att, under hänsynstagande till förekomna
omständigheter, i varje särskilt fall pröva, huruvida en mera begränsad
militärutbildning må kunna i sådant hänseende godtagas.

I förut omförmälda, inom försvarsdepartementet utarbetade promemoria
rörande väg- och vattenbyggnadskårens omorganisation har, i likhet med
vad som förutsatts uti 1925 års sakkunnigbetänkande, föreslagits, att reservofficer,
som vinner inträde i kåren, skall frånträda reservofficersanställningen.
Arméförvaltningen har i sitt yttrande den 22 februari 1930 anfört, att en
dylik anordning, i förening med att genomgången reservofficersutbildning
skulle krävas såsom villkor för inträde i kåren, syntes för fortifikationens
vidkommande i verkligheten blott innebära, att större delen av dess nuvarande
reserv utbrötes ur densamma för att bilda en särskild kår under
egen chef, samt att någon reell vinst ur försvarssynpunkt näppeligen kunde
erhållas genom en sådan åtgärd, då ifrågavarande reservofficerare ändock
vore disponibla intill G5 års ålder. Den ökade tillströmning till reservofficersbanan
av väg- och vattenbyggnadsingenjörer, som därav skulle kunna
tänkas i en framtid bliva en följd, vore enligt arméförvaltningens mening
mycket problematisk. Ansåges emellertid de i promemorian intagna bestämmelserna
böra bliva gällande, syntes vissa åtgärder böra vidtagas, för att
de av ämbetsverket befarade olägenheterna skulle så mycket som möjligt
neutraliseras. Bland annat borde tidpunkten för inträde i kåren framflyttas,
förslagsvis till 33:e levnadsåret, på det att avgången bland för fronttjänst
avsedda reservofficerare icke måtte bliva alltför stor.

Såsom av cheferna för generalstaben, fortifikationen samt väg- och vattenbyggnadskåren
framhållits, nödvändiggör den nu tilltänkta omorganisationen
av väg- och vattenbyggnadskåren en ändring i avseende å det för närvarande
rådande förhållandet, att kårens officerare i stor utsträckning tillika inneliava
anställning såsom reservofficerare. Den av nyssnämnda myndigheter
föreslagna lösningen av denna fråga, vilken i realiteten innebär, att övergång
från reservanställning till anställning i väg- och vattenbyggnadskåren
skulle medgivas först vid 42 års ålder, d. v. s. efter det vederbörande fullgjort
all honom i egenskap av reservofficer åliggande fredstjänstgöring,
synes mig erbjuda allt för stora svårigheter att på ett tillfredsställande sätt

Kungl. Majis proposition nr 220.

ordna tjänstgöringen för kårens officerare. Med hänsyn till de uppgifter,
för vilka dessa avses i krigstid, bör nämligen viss fredstjänstgöring — såsom
närmare omförmäles i det följande — förläggas till tiden efter uppnådda
42 års ålder. Den totala tjänstgöringsskyldigheten torde emellertid
icke, utan att rekryteringen äventyras, kunna ökas utöver den för reservofficerare
fastställda; i betraktande av de större svårigheter, som otvivelaktigt
äro förbundna med fullgörande av tjänstgöring vid äldre år, bör den
sammanlagda tjänstgöringstiden tvärtom något minskas. Vid sådant förhållande
måste redan vid en relativt tidig ålder övergång äga rum till en
för väg- och vattenbyggnadsofficerare särskilt avpassad fördelning av tjänstgöringsperioderna.
Därigenom blir det även lättare att bibringa kårens
personal de speciella insikter, som äro en nödvändig förutsättning för dess
användning i krigstid. Jag kan därför icke heller biträda arméförvaltningens
förslag, att inträde i kåren skulle få ske först vid en levnadsålder av
33 år.

I anledning av arméförvaltningens uttalanden rörande en befarad allt för
stor avgång ur fortifikationens reserv av för fronttjänst avsedd personal vill
jag särskilt framhålla, att det genomsnittliga antalet årligen nyantagna medlemmar
i kåren, på grund av den jämförelsevis ringa omfattning densamma
avses att erhålla, måste bliva synnerligen begränsat. I den mån fordran
på genomgången fullständig reservofficersutbildning eftersättes, minskas även
avgången ur fortifikationens reserv.

Tjänstgöringsskyldighet.

Väg- och vattenbyggpadskårens officerare äro för närvarande underkastade
tjänstgöringsskyldighet endast vid mobilisering och då värnpliktiga eljest
inkallas till rikets försvar samt då beväring hastigt inkallas till repetitionsövning.

I 1925 års sakkunnigbetänkande framhölls, att obligatorisk tjänstgöringsskyldighet
i fredstid vore ett huvudvillkor för att tekniska kårens personal
skulle bliva i stånd att vid mobilisering bestrida sina befattningar. Den
av de sakkunniga föreslagna fredstjänstgöringen skulle bestå av, förutom
den i det föregående omnämnda allmänna militära kursen, viss fortsatt utbildning,
vilken borde fördelas över hela tjänstetiden, så att personalen bereddes
tillfälle att deltaga i flera ej alltför sällan återkommande övningar.
På samma gång som därunder torde ernås det med hänsyn till kårens verksamhet
bästa resultatet, syntes — framhöllo de sakkunniga — en sådan anordning
komma att bereda personalen mindre svårigheter än övningar av
längre varaktighet. Övningarna syntes vidare böra så mycket som möjligt
inriktas på vederbörandes blivande verksamhetsområde vid mobilisering.
Officerare, avsedda för formationer inom tillförseltjänstens område, borde
sålunda beredas tillfälle att föra befäl över trupp under fälttjänstövningar
eller att deltaga i särskilt anordnade tillämpningsövningar vare sig med eller

Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. ISO haft. (Nr 220.) 598 so 2

1925 ärs

förslag.

1927 års

förslag.

Departements.

chefen.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

utan trupp. För stabstjänsten avsedda officerare borde deltaga i fältövningar
för officerare samt om möjligt även beredas tillfälle att förrätta stabstjänst
under fälttjänstövningar. Personal, avsedd för verk oell inrättningar i hemorten
eller för tjänstgöring i tekniskt rådgivande befattningar vid staber,
borde likaledes deltaga i fältövningar för att få erforderlig inblick i militära
förhållanden men i övrigt utföra tekniska utredningar och dylikt för försvarsväsendets
räkning. Det vore tydligt, att ej alltför bindande föreskrifter vare
sig i fråga om tiden för tjänstgöringens fullgörande eller varje tjänstgöringsomgångs
längd borde givas. Med hänsyn till såväl kårens uppgift som
personalens egna intressen syntes i detta avseende böra lämnas största
möjliga frihet.

Cheferna för generalstaben och fortifikationen samt väg- och vattenbyggnadskåren
hava beträffande periodiskt återkommande tjänstgöring i fredstid
för väg- och vattenbyggnadskårens personal anfört, bland annat, att det med
hänsyn till personalens avsedda användning bleve nödvändigt att under hela
anställningstiden bereda tillfälle till deltagande i ej alltför sällan återkommande
övningar. Denna tjänstgöringsskyldighet syntes böra omfatta en tidrymd
av 30 dagar under varje treårsperiod intill utgången av det år, under
vilket vederbörande uppnådde 42 års ålder, samt därefter en tidrymd av 10
dagar under varje tvåårsperiod. Vad beträffade fördelningen av denna tjänstgöringsskyldighet
och sättet för dess ordnande, borde de synpunkter beaktas,
som i detta avseende anförts av de sakkunniga. Därutöver syntes
böra framhållas, att dessa periodiskt återkommande övningar i regel icke
borde enbart anordnas såsom repetitionsövningar utan även i syfte att vidare
utbilda personalen för dess tjänstgöring.

För att kårens personal vid mobilisering skall på ett tillfredsställande
sätt kunna fylla de uppgifter, som avses att åligga densamma, kriives ovillkorligen,
att personalen genom tjänstgöring i fredstid göres förtrogen med
berörda uppgifter. Beträffande omfattningen av ifrågavarande, periodiskt
återkommande tjänstgöringsskyldighet innebär 1927 års förslag, att denna
tjänstgöring skulle omfatta en tidrymd av 30 dagar under varje treårsperiod
intill utgången av det år, under vilket vederbörande uppnår 42 års ålder,
samt därefter en tidrymd av 10 dagar under varje tvåårsperiod intill tidpunkten
för avgången från »aktiv stat» och inträde i reserven, d. v. s. vid
en uppnådd levnadsålder av för överste 60 år, för överstelöjtnant eller major
55 år och för kompaniofficer 50 år.

Av skäl, som jag tidigare anfört, synes mig icke någon reserv till kåren
böra upprättas, utan böra kårens officerare äga att kvarstå i kåren, tills de
uppnått 65 års ålder. Fredstjänstgöringsskyldigheten bör emellertid upphöra
vid en lägre åldersgräns, och har jag funnit mig böra i sådant hänseende
förorda en och samma gräns för officerare av olika grader, nämligen utgången
av det kalenderår, varunder vederbörande uppnår 54 års ålder, eller
kalenderåret näst före det, under vilket, enligt vad jag i det följande kommer
att föreslå, pension avses att tillträdas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

I övrigt ansluter jag mig till 1927 års förslag i avseende å personalens
tjänstgöring i fredstid. Jag kommer i annat sammanhang att upptaga frågan
om uppställande av krav på viss sammanlagd minimitjänstgöring såsom
villkor för pensions erhållande.

Avlönings- och pensionsförmåner.

I fråga om ekonomiska förmåner för väg- och vattenbyggnadskårens chef
samt den i kårstaben anställda personalen ävensom för kårens officerare
innebär 1927 års förslag i huvudsak följande.

Till chefen och den vid staben såsom adjutant tjänstgörande väg- och
vattenbyggnadsofficeren samt rullföringsbiträdet borde utgå årliga arvoden
av respektive 3,000, 1,500 och 2,340 kronor. Den såsom adjutant vid staben
förordnade kaptenen ur fortifikationen skulle under tiden för förordnandet
avstå från sin lön på stat och i stället av medel, anvisade för väg- och
vattenbyggnadskåren, uppbära arvode motsvarande lönens belopp.

Kårens officerare borde under tjänstgöring — med undantag beträffande
militärkursen, varunder såsom förut nämnts skulle utgå enahanda förmåner,
som tillkomma elever i reservofficerskurs — åtnjuta ersättning för vad de
måst avstå av sina ordinarie avlöningsförmåner eller, ifall vederbörande icke
vore befattningshavare i rikets eller kommuns tjänst, däremot svarande
belopp. Vidare skulle personalen under tjänstgöring komma i åtnjutande
av rese- och traktamentsersättning efter innehavande militär grad. Vid första
anställning i kåren borde utgå ekiperingshjälp med samma belopp som för
reservofficerare, eller 750 kronor, dock icke i de fall, då vederbörande i
egenskap av reservofficer redan uppburit sådan förmån.

De förslagsställande myndigheterna hava icke räknat med några pensionsförmåner
för kårens personal.

Arméförvaltningen har i sitt yttrande över 1927 års förslag inledningsvis
anfört, att då förslaget bland förmånerna åt väg- och vattenbyggnadskårens
officerare icke, på sätt som gällde för arméns reserver tillhörande s. k.
reservutnämnda officerare, upptoge någon pensionsrätt efter fullgörandet av
en i huvudsak motsvarande tjänstgöringsskyldighet, ansåge ämbetsverket sig
böra uttala tvekan, huruvida förslaget i föreliggande form kunde komma att
motsvara sitt syfte. De eljest ifrågasatta förmånerna torde nämligen i och
för sig knappast komma att visa sig vara tillfyllest för att möjliggöra karens
framtida rekrytering. Arméförvaltningen hade dock -— närmast på den grund,
att medgivandet av pension åt väg- och vattenbyggnadskårens personal möjligen
skulle medföra minskad tillströmning av tekniskt utbildade aspiranter
till reservofficersanställning vid armén, och då ett försvårande av reservofficersrekryteringen
för försvarets effektivitet måste framstå såsom en större
olägenhet, jin örn väg- och vattenbyggnadskåren icke skulle kunna hållas vid
fulltalig numerär — funnit sig sakna anledning att nu föreslå särskilda
pensioneringsgrunder för kårens personal.

1927 års
förslag.

Arméförvalt ningen.

Kungl. Majus proposition nr 220.

Mot förslaget, att ekiperingshjälp skulle utgå viel första anställning i
kåren, Ilar arméförvaltningen icke haft något att erinra.

Beträffande personalens förmåner under tjänstgöring anför arméförvaltningen
:

^ Frågan, örn de förmåner, som skulle tillkomma väg- och vattenbyggnadskårens
officerare under de olika tjänstgöringsomgångar, vilka de skulle hava
att fullgöra, hade i förslaget erhållit en i lönetekniskt hänseende otillfredsställande
utformning.

Vad först angmge den ifrågasatta ersättningen med ett belopp, som skulle
motsvara vad vederbörande inkallade officer under tjänstgöring vid kåren
måst avstå av sina ordinarie avlöningsförmåner eller, där han icke vore
befattningshavare i statens eller kommuns tjänst, med ett däremot svarande
belopp, skulle det väl vara möjligt att tillämpa den i förslaget tänkta avlöningsgrunden
beträffande de kårens officerare, vilka samtidigt innehade
annan statstjänst. Det skulle nämligen låta sig göra, att Kungl. Majit i
tilläggsbestämmelser till vederbörliga avlöningsreglementen fastställde viss
begränsning i det löneavdrag, som dylik personal skulle hava att avstå vid
ledighet för fullgörande av föreskriven tjänstgöring vid väg- och vattenbyggnadskåren.
Man skulle således, på sätt förutsatts i de vid förslaget uppgjorda
kostnadsberäkningarna, kunna utgå ifrån, att angivna löneavdrag bestämdes
till att motsvara det, som gällde för tjänstledighet, hänförlig till
grupp B enligt nu gällande tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementena
för allmänna civilförvaltningen, respektive de affärsdrivande verken.

På sätt förslaget utformats, syntes det vara grundat på den uppfattningen,
att ingen jörstekniskt utbildad personal, som hade anställning i olika kommunala
tjänster, skulle, därest densamma inträdde i väg- och vattenbyggnadskåren,
vid tjänstledighet för fullgörande av militär tjänst kunna befrias från
att vidkännas större löneavdrag än det, som gällde för de officerare vid
kåren, vilka innehade någon av statens, i regeln väsentligen högre avlönade
tjänster. Så kunde emellertid ingalunda antagas bliva fallet. Det statliga
lönesystemet gällde nämligen icke för rikets kommuner av olika slag, och
det kunde tagas för givet, att örn en kommunalanställd tjänsteman, som
tillika vöre officer vid väg- och vattenbyggnadskåren, begärde ledighet för
militärtjänstens utförande, hail antingen måste helt avstå sina löneförmåner
från vederbörlig. kommun eller åtminstone själv bekosta alla utgifterna för
anställande av vikarie under ledigheten. Örn ersättningsbeloppets bestämmande,
såsom möjligen med förslaget kunde förmodas vara avsett, skulle
ske genom någon slags jämförande värdering mellan statliga och kommunala
tjänster och, därest nämnda belopp för kommunala tjänstemän begränsades
till att motsvara högst det löneavdragsbelopp, som, enligt vad ovan sagts,
skulle gälla för officerare, vilka vore statstjänstemän, ville arméförvaltningen
häremot framhålla såväl omöjligheten att verkställa någon jämförelse av angivet
slag som ock de olägenheter för väg- och vattenbyggnadskårens rekrytering,
vilka skulle uppstå, örn kårens officerare med kommunalanställning
vid den militära tjänstgöringen endast bleve ersatta med en obetydlig del
av sina förlorade inkomster från annat håll. Med hänsyn härdin finge arméförvaltningen
för sin del helt avstyrka vad förslaget i nu berörda hänseende
innell olle.

Såväl vad arméförvaltningen nu anfört om sättet för ifrågavarande ersättnings.
bestämmande för de väg- och vattenbyggnadskårens officerare, vilka
vore i kommunal tjänst, som vad arméförvaltningen uppvisat därom, att förslaget
beträffande nämnda personalkategori skulle vara lönetekniskt outförbart
och för kårens rekrytering hinderligt, gällde givetvis än mer förslaget.

Kungl. Majus proposition nr 220.

sa vitt det avsåge sådana officerare vid kåren, som vore ledare för privata
kommunikationsföretag och industriella anläggningar, eljest anställda i dylika
företag och anläggningar, respektive i enskild tjänst, eller slutligen ägnade
sig at privat teknisk konsultationsverksamhet. Dylika personers inkomster
vöre nämligen i regeln så stora, att deras avstående helt eller delvis under
tid, då militärtjänstgöringen påginge, givetvis icke kunde anses bliva ersatt,
örn gottgörelsen bleve begränsad till att motsvara visst löneavdrag, som vid
medgiven tjänstledighet skulle bliva gällande för en statstjänare i högre eller
lägre lönegrad.

Förslaget innehölle vidare, att viig- och vattenbyggnadskårens officerare
vid inkallelse till dem åliggande tjänstgöring skulle äga åtnjuta »rese- och
traktamentsersättning efter innehavande militär grad». Av förslaget, jämfört
med kostnadsberäkningarna, ville det synas, som om avsikten skulle vara,
att tjänstgöringstraktamente med i resereglementet angivna belopp skulle
utgå till en var inkallad officer under hela tiden för anbefalld militärtjänstgöring
och detta dels oberoende av, örn tjänstgöringen fullgjordes utom eller
på vederbörandes bostadsort (hemvistet i kyrkoskrivningsorten), dels utan
sådan hänsyn till tidslängden för tjänstgöringen på samma ort, som för olika
grupper statstjänstemän, bland andra olika kategorier officerare vid armén,
från och med sextonde dagen av tjänstgöringen föranledde siinkning av traktamentsbeloppct.
Då väg- och vattenbyggnadskåren enligt förslaget skulle bliva
en uteslutande efter militära grunder anordnad del av lantförsvaret och eventuellt
utgående förmån av tjänstgöringstraktamente till kårens officerare alltså
borde avpassas på samma sätt, som gällde för dylik förmån åt övriga
grupper officerare, kunde arméförvaltningen icke heller tillstyrka förslaget, i
vad detsamma avsåge förmånen av tjänstgöringstraktamente åt kårens personal.

För egen del ansåge arméförvaltningen sig böra föreslå, att Kungl. Majit,
vid avlåtande av eventuellt förslag till riksdagen örn väg- och vattenbyggnadskårens
omorganisation, i stället för att följa vad förslaget innehölle i fråga
om personalens förmåner under tjänstgöring måtte göra sådana framställningar
i ämnet, att kårens officerare tillförsäkrades förmåner, vilkas omfattning
icke bleve beroende på en mer eller mindre godtycklig prövning utan
kunde av löntagarna på förhand beräknas, att dessa förmåner avpassades,
icke efter de inkomster av civilt arbete, en var verkligen avstode eller beräknades
avsta under inkallelse till militär tjänstgöring, utan med bestämda
belopp allt efter den beställning vid kåren, vederbörande innehade, sand att
vanliga militära avlöningsprinciper härvid så vitt möjligt följdes.

Arméförvaltningen ansåge för sin del, att personalen skulle bliva ställd i
rättvisare läge, liksom att kårens rekrytering skulle bliva bättre tillgodosedd
än genom förslagets genomförande vore möjligt, om förmånerna reglerades
efter principer, liknande dem, som enligt reservbefälsförordningen den 23
september 1927 ansetts böra följas i fråga örn ersättning till reservutnämnda
officerare för deltagande i den såsom villkor för befordran till kapten i reserven
stadgade utbildningskurs för äldre reservofficerare. I anslutning härtill
hemställde arméförvaltningen, att Kungl. Majit måtte, under ovan angivna
förutsättning, föreslå riksdagen medgiva, att officer i väg- och vattenbyggnadskåren
skulle under honom åliggande tjänstgöring i fredstid åtnjuta Ion enligt
lägsta, löneklassen inom den lönegrad, vilken motsvarande beställningshavare
pa aktiv stat tillhörde (därest endast en löneklass funnes inom lönegraden,
enligt denna löneklass), att inom den sålunda bestämda löneklassen lönen
skulle, i det fall vederbörande tjänstgjorde å sin bostadsort (hemvistet i
kyrkobokföringsorten), utgå enligt bostadsortens ortsgrupp, men, där han
tjänstgjorde utom bostadsorten, efter ortsgruppen A, samt att vid tjänstgöring

Ingenjörs vetenskaps akademien.

Departements chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

i sistnämnda fall till den tjänstgörande, utöver lönen, skulle utgå tjänstgöringstraktamente
enligt de för personal på aktiv stat gällande grunder.

’ Härjämte borde utverkas riksdagens medgivande därtill, att väg- och vattenbyggnadskårens
officerare skulle — utöver här ovan föreskriven avlöning
för särskilda förrättningar utom den tjänstgöringsort, dit vederbörande inkallats,
åtnjuta enahanda förmåner, som för dylika förrättningar tillkomme
motsvarande beställningshavare på aktiv stat.

Beträffande de i 1927 års förslag beräknade arvodena å respektive 3,000
och 1,500 kronor till chefen för väg- och vattenbyggnadskåren samt den i
kårstaben såsom adjutant tjänstgörande officeren ur kåren har ingenjörsvetenskapsakademien
anfört, att det kunde sättas i fråga, huruvida icke dessa
arvoden tillmätts alltför lågt i förhållande till det ansvar och den arbetsmängd,
som uppenbarligen komme att åvila chefen och adjutanten, därest
de med organisationen avsedda syftena skulle kunna uppnås.

Yad först angår de för kårens chef samt den i kårstaben tjänstgörande
väg- och vattenbyggnadsofficeren avsedda arvodena, vill jag erinra örn att
ifrågavarande befattningar förutsatts kunna förenas med annan verksamhet.
Tillräckliga skäl synas mig icke föreligga att, såsom av ingenjörsvetenskapsakademien
ifrågasättes, beräkna högre arvodesbelopp, än som upptagits i
1927 års förslag, eller 3,000 respektive 1,500 kronor per år.

Enligt 1927 års förslag avses för tjänstgöring i kårstaben en kapten ur
fortifikationen, vilken skulle äga att, mot avstående av den med hans beställning
på stat förenade lönen, åtnjuta ett lönens belopp motsvarande arvode,
upptaget under det för kåren beräknade anslaget. Den ledigblivna
lönen skulle disponeras för den närmast i tur till kaptensbefordran stående
kompetente löjtnanten o. s. v. Ehuru jag håller för sannolikt, att rätt betydande
arbetsuppgifter komma att påvila den i kårstaben tjänstgörande
fortifikationsofficeren, har jag likväl ansett mig kunna räkna med, att dennes
arbete i staben icke skall behöva taga hela hans tid i anspråk, utan att han
kan ägna en del därav åt andra tjänsteuppgifter. Vid sådant förhållande
och i syfte att såvitt möjligt begränsa kostnaderna, föreslår jag, att arvodet
för ifrågavarande befattning upptages med allenast 1,500 kronor för år, att
utöver vederbörandes ordinarie löneförmåner åtnjutas såsom ersättning för
den ökade arbetsbörda, som blir en följd av berörda förening av tjänstebefattningar.

Såsom Tullföringsbiträde och expeditionsunderofficer torde i enlighet med
1927 års förslag böra anställas en pensionerad underofficer med arvode av
2,340 kronor för år eller samma belopp, som tillkommer vid rullföringsexpeditionerua
i Stockholm tjänstgörande biträden. Under den närmaste
tiden lärer emellertid arvodet icke behöva utgå, enär å befattningen torde
kunna placeras en underofficer på övergångsstat.

Vidkommande härefter frågan om de förmåner, som böra tillkomma kårens
officerare under fullgörande av dem i fredstid åliggande tjänstgöring,
ansluter jag mig till vad arméförvaltningen i ämnet anfört och föreslagit.

Kungl. Majda proposition nr 220.

Ingenjör, som vinner anställning i kåren och icke dessförinnan i egenskap
av reservofficer kommit i åtnjutande av ekiperingshjälp, bör äga att
uppbära dylik förmån med samma belopp, som utgår till reservofficerare,
eller 750 kronor.

Såsom framgår av vad förut anförts, räknar 1927 års förslag icke med
några pensionsförmåner för väg- oell vattenbyggnadskårens personal. Med
hänsyn till omfattningen av den tjänstgöringsskyldighet, som skulle komma
att åläggas personalen, torde emellertid en tillfredsställande rekrytering av
kåren näppeligen kunna ernås, därest de med anställning i kåren förbundna
förmånerna skulle inskränkas till vad ovan föreslagits. Det bör i detta
sammanhang erinras, att 1925 års sakkunnigförslag upptog rätt till pension
bland de förmåner, som borde tillkomma tekniska kårens personal.
Från arméförvaltningens sida har visserligen framhållits, att örn väg- och
vattenbyggnadskårens personal tillerkändes pensionsrätt, reservofficersrekryteringen
möjligen skulle komma att försvåras, men denna farhåga lorn enligt
mitt förmenande icke tillmätas någon mera avgörande betydelse. Vid
nu angivna förhållanden har jag kommit till den uppfattningen, att pension
av statsmedel bör beredas kårens personal med samma belopp och enligt
i huvudsak enahanda grunder, som gälla för reservofficerare.

Därest — såsom väl kail förutsättas bliva regel — inträde i kåren sker
vid omkring 28 års ålder, kommer den sammanlagda fredstjänstgöringstiden
att uppgå till 210 dagar. För den, vilken först vid en högre levnadsålder
vinner anställning i kåren, synes böra såsom villkor för erhållande av pension
krävas, att den obligatoriska tjänstgöringen kompletteras med frivillig
sådan av den omfattning, att sammanlagda tjänstgöringstiden uppgår till
nyssnämnda dagantal. Huruvida tidigare fullgjord tjänstgöring såsom reservofficer
må i förevarande hänseende räknas vederbörande till godo, torde
böra få bero av Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall.

Jag föreslår alltså, att väg- och vattenbyggnadskåren tillhörande officer,
som fullgjort ovan angiven tjänstgöringsskyldighet eller som till följd av
under tjänstgöring ådragen skada eller sjukdom urståndsatts att fullgöra
nämnda skyldighet, efter fyllda 55 år tilldelas årlig pension av 900 kronor.
Därest officer i kåren avlider, innan han uppnått pensionsåldern, torde, örn
vederbörande fullgjort honom dittills åliggande tjänstgöringsskyldighet eller
av nyss angiven orsak urståndsatts att fullgöra sådan skyldighet, hans efterlevande
anhöriga eller annan rättsinnehavare böra äga att utfå ett mot pensionens
vid tiden för dödsfallet efter fem procent kapitaliserade värde svarande
belopp. Har officer i kåren av skada oller sjukdom, som ådragits
utom tjänstgöringen, hindrats att till någon del fullgöra honom åliggande
tjänstgöringsskyldighet, och styrkes genom intyg av militärläkare, att sådant
hinder oavbrutet förelegat, torde det få bero på prövning av Kungl. Majit,
huruvida av förmån, varom här är fråga, vederbörande må tilldelas vad som
motsvarar den fullgjorda tjänstgöringen.

Officerare i kåren, vilka tilldelats pension, böra vara skyldiga att kvarstå
i kåren intill fyllda (55 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Kostnadsberäkning.

Arméförvaltningen Ilar i sitt förenämnda yttrande den 22 februari 1930
framlagt en beräkning av de årliga kostnaderna för väg- och vattenbyggnadskåren
efter genomförandet av den utav mig förordade omorganisationen.
Enligt denna beräkning skulle kostnaderna belöpa sig till:

för arvoden till chef för kåren samt till expeditionspersonal
(häri ej inberäknat arvode för rullföringsbiträdesbefattningen,
vilken avses att tillsvidare uppehållas av

en underofficer på övergångsstat)..........	...................... kronor 6,000: —
» övningar, kurser, utredningar ...................	...................... > 9,000: —
» expenser, hyra m. m...................................	...................... » 5,000: —
	Summa kronor 20,000: —

Härtill komma — bortsett från utgifterna för den utbildning, vederbörande
genomgått före inträdet i kåren — kostnaderna för till kårens officerare
utgående avlönings- och pensions- m. fl. förmåner, vilka emellertid betinga
ökade statsutgifter, endast i den mån kåren rekryteras med annan personal
än reservofficerare. Dessa kostnader hava av arméförvaltningen beräknats
sålunda:

Ekiperingshjälp ...................................................................... kronor 5,250: —

Rese- och traktamentsersättning för inställelse till och avgång
från stadgad tjänstgöring, ävensom löner och tjänst göringstraktamenten

under dylik tjänstgöring.................. » 43,052:50

Pensioner, beräknade efter deras kapitalvärde, för årligen

avgående 7 till pension berättigade officerare.................. » 69,580: —

Arvodena till kårchefen och expeditionspersonalen torde under den del av
nästkommande budgetår, som återstår efter det befattningarna i fråga blivit
tillsatta, kunna bestridas av lantförsvarets anslag till extra utgifter, och synas
särskilda medel härför framdeles böra beräknas, förslagsvis å staten för
officerare och underofficerare med vederlikar m. fl. vid fortifikationen.

Övningskostnader, såsom för hyra av övningslokaler, transportmedel inom
övningsområdet m. m., synas böra utgå av vederbörligt övningsanslag och
expensutgifter av anslaget till skrivmaterialier och expenser. Den sammanlagda
ökningen av nämnda anslag efter genomförandet av omorganisationen
uppgår enligt förestående beräkning till 14,000 kronor. Under det närmaste
budgetåret lära ifrågavarande utgifter — med hänsyn till den avsedda tidpunkten
för påbörjandet av omorganisationens genomförande — bliva rätt
obetydliga och kunna inrymmas i de uti årets statsverksproposition under
vederbörliga anslag upptagna summorna.

Kostnaderna för ekiperingshjälp och pension, för rese- och traktamentsersättning
för inställelse till och avgång från stadgad tjänstgöring, ävensom
för avlöning och tjänstgöringstraktamenten under dylik tjänstgöring torde

Kungl. Majda proposition nr 220.

böra bestridas av ordinarie förslagsanslaget till arméns personal över stat,
dock, vad tjänstgöringstraktamenten angår, endast i den mån utgifterna icke
skola med hänsyn till tjänsteförrättningens art gäldas av annat anslag. Av
skäl, som förut antytts, torde medelsbehovet under anslaget till arméns
personal över stat icke komma att i någon mera avsevärd grad påverkas av
den ifrågasatta omorganisationen.

Sambandet mellan väg- och vattenbi ggnadsstyrelsen och de militära

myndigheterna.

I förut omförmälda yttrande till statsrådsprotokollet den 26 juli 1927
framhöll dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet, att, därest från
militär sida en verklig kontakt med det löpande arbetet inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen vore av nöden, härför måste vidtagas särskilda
åtgärder. Närmast till hands syntes ligga att beträda den väg, som anlitats
vid samarbetet med andra civila organ, såsom järnvägsstyrelsen och telegrafstyrelsen,
eller tillsättande av en militärassistent i styrelsen.

Cheferna för generalstaben, fortifikationen samt väg- och vattenbyggnadskåren
hava, i samband med avgivandet av sitt förslag till omorganisation av
väg- och vattenbyggnadskåren, till prövning upptagit berörda spörsmål samt
därvid erinrat, hurusom i 1925 års sakkunnigbetänkande framhållits nödvändigheten
av ett redan i fred organiserat samarbete mellan väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och de militära myndigheterna, ävensom för detta
ändamål, bland annat, ifrågasatts anställandet av en militärassistent vid sagda
styrelse. Nämnda myndigheter hava förklarat, att det även vore deras uppfattning,
att ett sådant samarbete måste snarast komma till stånd, och att
den ovan angivna utvägen innebure en tillfredsställande lösning av ifrågavarande
spörsmål.

Genom beslut den 22 november 1929 har Kungl. Majit, på därom av
vederbörande myndigheter gjord framställning, medgivit, att en kapten vid
fortifikationen finge enligt i kommandoväg meddelade bestämmelser tillsvidare
tjänstgöra såsom militärassistent hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Övergåugen till deli nya organisationen.

Den avsedda nya organisationen av väg- och vattenbyggnadskåren torde
böra genomföras under förra delen av år 1931 vid tidpunkt, som av Kungl.
Majit bestämmes. Reglemente och övriga organisatoriska bestämmelser för
kåren böra dessförinnan vara utfärdade.

Såsom redan nämnts, är kårens nuvarande personal icke underkastad
någon periodisk fredstjänstgöringsskyldighet. Det torde få ankomma på
Kungl. Majit att avgöra, i vad mån denna personal må beredas möjlighet
att genom frivillig tjänstgöring grunda pensionsrätt. Givetvis böra härtill
kunna ifrågakomma allenast de yngre medlemmarna av kåren. Det såsom
villkor för erhållande av pension i det föregående angivna kravet på en
sammanlagd tjänstgöringstid av minst 210 dagar synes böra upprätthållas
jämväl beträffande den personal, varom här är fråga.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 185 haft. (Nr 220.) 698 so 3

Departements chefens hemställan.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Under åberopande av vad ovan anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen

att godkänna de av mig förordade grunderna för en omorganisation av
väg- och vattenbyggnadskåren.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. Broberg.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1930.