Kungl. Majus proposition nr 21 (Proposition 1938:21)

Kungl. Majus proposition nr 21.

Nr 21.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
statsbidrag åt erkända sjukkassor för vissa utgifter,
som sådana kassor haft på grund av
åtaganden, vilka jämlikt övergångsbestämmelserna
till lagen den 26 juni 1931 örn ändring
i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 om
understödsföreningar skolat bedömas efter lagen
den 4 juli 1910 örn sjukkassor; given Stockholms
slott den 17 december 1937.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 21,

SH586 :>7 L

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms
slott den 17 december 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet fråga örn särskilt statsbidrag
åt erkända sjukkassor i vissa fall samt anför:

Lagen den 4 juli 1910 örn sjukkassor innehöll intet förbud för sjukkassa
att utgiva sjukhjälp under obegränsad tid. De enligt lagen registrerade
kassorna meddelade också ofta utfästelser, enligt vilka medlem, som ådrog
sig kronisk sjukdom, ägde uppbära sjukhjälp för sin återstående livstid.
Dessa utfästelser skedde dock vanligen med den begränsningen, att sjukhjälp
utgick endast för vissa dagar per år, enligt 15 § 8 mom. sjukkasselagen
lägst 90. Varje enligt lagen registrerad sjukkassa kunde jämlikt kungörelsen
den 11 oktober 1920 angående statsbidrag åt sjukkassor tilldelas årligt statsbidrag
med, bland annat, 25 öre för varje sjukdag, söndagar oräknade, för
vilken kontant sjukhjälp från kassan utgått med minst 90 öre eller sjukhusvård
av kassan bekostats, dock med högst två kronor per medlem. Någon
tidsbegränsning var icke stadgad för sålunda utgående statsbidrag.

Genom lag den 26 juni 1931, vilken trädde i kraft den 1 januari 1932,
vidtogos sådana ändringar i lagen den 29 juni 1912 örn understödsföreningar,
att sjukkassorna blevo underkastade bestämmelserna i denna lag, samt upphävdes
vidare sjukkasselagen. Därvid skulle emellertid jämlikt övergångsbestämmelserna
iakttagas, bland annat, att, därest sjukkassa var registrerad
enligt sistnämnda lag, denna skulle fortfara att gälla för kassan intill dess
kassan blivit registrerad enligt understödsföreningslagen, likväl ej längre än
till den 1 januari 1935, samt att rättigheter och skyldigheter, vilka för sådan
förening uppkommit medan sjukkasselagen var för föreningen gällande,
skulle bedömas efter nämnda lag. För att en sjukkassa skall kunna erhålla
statsbidrag erfordras numera, att kassan enligt förordningen den 26 juni
1931 örn erkända sjukkassor antagits till erkänd sjukkassa. En sådan kassa
är icke, vare sig jämlikt understödsföreningslagen eller jämlikt sjukkasseförordningen,
förhindrad att utfästa sjukhjälp för obegränsad tid. För varje
dag, som erkänd sjukkassa i enlighet med bestämmelserna i sjukkasseförordningen
eller 1910 års sjukkasselag utgivit sjukpenning örn minst en krona
eller lämnat ersättning för sjukhusvård, utgår enligt § 4 kungörelsen den
21 juni 1931 angående statsbidrag åt sjukkassor statsbidrag (sjukdagsbidrag)

Kungl. Majus proposition nr 21.

med 50 öre. Detta sjukdagsbidrag skiljer sig, förutom därutinnan att beloppet
fördubblats och att ersättning utgår även för söndagar, jämväl därutinnan
från motsvarande bidrag enligt 1920 års kungörelse, att någon begränsning
per medlem icke stadgats men att bidraget ej må beräknas för
längre tid än tre år för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd. Sistnämnda
omständighet har föranlett de erkända sjukkassorna att så gott som
undantagslöst begränsa sjukhjälpstiden till högst tre år.

Ur regeringsrättens årsbok 1936, ref. nr 44, inhämtas följande.

Norra Smålands erkända centralsjukkassa, som år 1911 registrerats enligt
sjukkasselagen, antogs till erkänd centralsjukkassa fr. o. m. den l juli 1933.
Sedan socialstyrelsen tillerkänt kassan statsbidrag för år 1933 med visst
belopp, anhöll kassan hos styrelsen att för tiden den 1 juli—den 31 december
1933 måtte tillerkännas kassan ytterligare statsbidrag med 12,409
kronor 50 öre, utgörande sjukdagsbidrag för 24,819 sjukdagar, vilka belöpte
å tid utöver 3 år för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd och för
vilka kassan utbetalt sjukhjälp jämlikt föreskrift i de stadgar, som varit
gällande för kassan vid tiden för dess antagande till erkänd centralsjukkassa.
Genom beslut den 16 december 1935 avslog socialstyrelsen under
åberopande av föreskriften i § 4 sista stycket första punkten 1931 års statsbidragskungörelse
den sålunda gjorda framställningen.

Kassan anförde besvär hos Kungl. Majit samt anförde därvid följande.

Jämlikt övergångsbestämmelserna till lagen den 26 juni 1931 örn ändring
i vissa delar av understödsföreningslagen skulle, oaktat sjukkasselagen upphört
att gälla för kassan den 1 juli 1933, rättigheter och skyldigheter, vilka
för kassan uppkommit medan sjukkasselagen var för kassan gällande, bedömas
efter sistnämnda lag. Kassan befunne sig därför i den situationen,
att den hade att lämna sjukhjälp utom enligt de stadgar, som numera gällde
för kassan, jämväl efter de tidigare för kassan gällande stadgarna, nämligen
för sådana sjukdomsfall, för vilka ersättningsskyldighet förelåg redan vid
tiden för kassans antagande till erkänd sjukkassa. Under det att de nya
stadgarna vid ett sammanhängande sjuklighetstillstånd begränsade rätten
till sjukhjälp till 3 år, skulle enligt de gamla stadgarna sjukhjälp utgå för
obegränsat antal år allenast med den inskränkningen att ersättning utgåves
för högst 100 dagar under loppet av 12 på varandra följande månader. Med
hänsyn till att de medlemmar, som ägde rätt till sjukhjälp efter de gamla
stadgarna, dels vore många till antalet och dels för framtiden varaktigt
sjuka, väntades denna rätt komma att vara under flera decennier framåt.
År 1933 hade kassan omkring 1,800 medlemmar med anspråk på rätt till
sjukhjälp enligt de äldre stadgarna. Av dessa hade 396 medlemmar under
tiden den 1 juli—den 31 december 1933 i sjukhjälp uttagit 33,645 kronor.
Denna summa motsvarade 24,819 sjukdagar, för vilka kassan anhållit om
utbekommande av sjukdagsbidrag med 12,409 kronor 50 öre. Då de sjukdomstillstånd,
varom här vore fråga, redan vid tiden intill kassans erkännande
varat 3 år samt statsbidrag efter de gamla statsbidragsbestämmelserna
tilldelats kassan för 3 år, hade socialstyrelsen på grund av angivna stadgande
i § 4 sista stycket 1931 års statsbidragskungörelse vägrat det begärda
statsbidraget. Kassan skulle sålunda på grund av förhållanden, som förelågo
före erkännandet, gå miste om statsbidrag för ifrågakomna medlemmar
för verksamhet, som kassan i anseende till dem utövat efter erkännandet.
Kassan ifrågasatte, örn icke numera i sådana fall, som här avsåges, finge åt

Kungl. Majus proposition nr 21.

stadgandet givas en något vidgad innebörd. I första stycket av § 4 hade
ursprungligen stadgats, att sjukdagsbidrag utginge för varje dag erkänd
sjukkassa, . under tid då antagandet varit gällande, i enlighet med bestämmelserna
i sjukkasseförordningen utgivit sjukpenning örn minst 1 krona
eller lämnat ersättning för sjukhusvård. Sedermera hade genom kungörelsen
den 15 juni 1985 (nr 333) gjorts ett tillägg till paragrafen, innebärande, att
sjukdagsbidrag skulle utgå för varje dag erkänd sjukkassa, under tid då
antagandet varit gällande, i enlighet med bestämmelserna i sjukkasseförordningen
eller sjukkasselagen utgivit sjukpenning etc. Denna kungörelse
trädde i kraft den 1 juli 1935, dock att § 4 i dess ändrade lydelse skulle
äga tillämpning jämväl beträffande sjukpenning, som utgivits dessförinnan
efter den 31 december 1931. Med hänsyn till sistnämnda bestämmelse
ävensom det i paragrafen förekommande uttrycket »under tid då antagandet
varit gällande» syntes utgångspunkten för de 3 statsbidragsåren vara antagandets
första dag. På grund härav borde kassan i full utsträckning bekomma
sjukdagsbidrag för sjukhjälp, som kassan såsom erkänd sjukkassa
utgivit i enlighet med de äldre stadgarna. För här ifrågavarande sjukhjälp
borde således till kassan utgå sjukdagsbidrag för 3 år framåt, räknat''fr. o. m.
den 1 juli 1933.

Socialstyrelsen hemställde, att besvären måtte lämnas utan avseende.
Styrelsens beslut att avslå kassans ifrågavarande framställning grundades
å bestämmelsen i § 4 att sjukdagsbidrag ej finge beräknas för längre tid
än 3 år för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd, varvid åt bestämmelsen
givits den innebörden, att så snart sjukdagsbidrag, med inräknande
av bidrag,, som före kassans antagande till erkänd sjukkassa kunde hava
utgått enligt 1920 års statsbidragskungörelse, utgått för 3 år för ett sammanhängande
sjuklighetstillstånd, sådant bidrag icke finge ytterligare utgå
för det sjukdomsfallet. Även om den tillämpning av bestämmelsen, som
sålunda läge till grund för styrelsens beslut, måhända icke fullt tydligt framginge
av bestämmelsens avfattning, syntes motiveringen till bestämmelsen
knappast medgiva någon annan tolkning. Styrelsen erinrade i detta hänseende,
att den ståndpunkten att en begränsning borde gälla i fråga örn
den tid, för vilken sjukdagsbidrag finge beräknas för ett sammanhängande
sjuklighetstillstånd, intagits redan av 1926 års sjukkassesakkunniga, vilka
i detta hänseende förordat en begränsning till 2 år. I motiveringen hade
de sakkunniga efter att något lia berört frågans finansiella betydelse anfört,
att det vore främst på principiella skäl som de ställde sig avvisande mot
statsbidrag till den obegränsade sjukhjälpstiden. Såväl i regeringsförslaget
i sjukkassefrågan till 1926 års riksdag som i de därav föranledda riksdagsdirektiven
för förslagets överarbetning hade uttalats, att en omorganisation
av den frivilliga sjukkasserörelsen ej finge verka hindrande på ett framtida
genomförande av obligatorisk sjukförsäkring. Men vid genomförandet av
en sådan måste — enligt de sakkunnigas uppfattning — gränsen mot pensionsförsäkringen
klart fixeras, så att den obligatoriska sjukförsäkringen ej
finge meddela understöd under tid, som omfattades av pensionsförsäkringen.
I de nuvarande bestämmelserna hade den sålunda av 1926 års sakkunniga
intagna ståndpunkten endast modifierats såtillvida, att den längsta tid, för
vilken statsbidrag finge beräknas för ett sammanhängande sjuklighetstillstånd,
utsträckts från 2 till 3 år. Då sålunda bestämmelsen om statsbidragets
begränsning till 3 år för ett sammanhängande sjuklighetstillstånd tillkommit
för att sörja för en avgränsning gentemot pensionsförsäkringen och
då bestämmelsen skulle gälla jämväl ifrågavarande vid tidpunkten för kassans
antagande till erkänd sjukkassa pågående sjukdomsfall, syntes härav följa,
att vid bestämmelsens tillämpning hänsyn borde tagas även till statsbidrag,

Kungl. Majds proposition nr 21.

som för sådant sjukdomsfall utgått för tid före antagandet. Det borde vidare
framhållas, att, såsom de gamla statsbidragsbestämmelserna voro avfattade,
en sjukkassa under tid dessa gällde icke alltid med säkerhet kunde påräkna
statsbidrag för samtliga sjukdagar, varför sjukhjälp utgivits. Tj även örn desamma
icke stadgade någon inskränkning till tiden med avseende på statsbidraget
för ett och samma sjuklighetstillstånd, var i stället sjukdagsbidraget i sin
helhet begränsat till ett visst högsta belopp, närmare bestämt 2 kronor per
medlem och år, vilken begränsning medförde, att sjukkassa, som utsträckt
sjukhjälpsutfästelserna till att omfatta ett flertal 12-månadsperioder för långvariga
sjukdomsfall, i regel kunde erhålla statsbidrag allenast för en del av
sjukdagarna, motsvarande sjuktiderna under de första sjukåren. Med hänsyn
härtill och då sjukdagsbidraget nu utginge med 50 öre per dag mot
tidigare 25 öre per dag samt även beräknades för söndagar, vilket tidigare
icke var fallet, vore uppenbart, att de erkända sjukkassorna för sjukdomsfall,
som skulle regleras enligt äldre stadgar, även vid den tolkning som
styrelsen givit åt de nu gällande bestämmelserna, erhölle statsbidrag i minst
samma omfattning som förut.

Målet föredrogs den 17 september 1936 i regeringsrätten, därvid regeringsrätten
ej fann skäl att göra ändring i socialstyrelsens beslut.

Svenska sjukkas seförbundet har sedermera i skrivelse den 25 november
1936 anfört bland annat följande.

Då enligt sjukkasselagen registrerad sjukkassa antogs till erkänd sjukkassa,
avsattes av kassans behållna tillgångar ett belopp till täckning av
framtida utgifter för de vid erkännandet aktuella sjukdomsfallen, för vilka
det enligt övergångsbestämmelserna till lagen den 26 juni 1931 örn ändring
i vissa delar av understödsföreningslagen ålåg kassan att fortfarande utgiva
sjukhjälp enligt sina tidigare åtaganden. I vissa fall hade det avsatta beloppet
varit för ifrågavarande utgifter tillfyllest, i vissa fall däremot icke.
Där medlen ifråga icke räckt till, hade kassaD nödgats anlita den för den
nygrundade verksamheten bildade sjukhjälpsfonden, och detta förhållande
komme, där sjukhjälpen skulle utgå för lång tid framåt, att fortfara så länge
ifrågavarande sjukdomsfall påginge. Detta måste betecknas såsom ett, i
synnerhet för den yngre till den erkända försäkringen anslutna medlemsgenerationen,
onormalt förhållande. Avgifterna till den erkända försäkringen
vore för varje försäkringsklass genomsnittligt beräknade. Yngre och äldre
erlade samma avgift, varför de yngre bleve relativt tyngre belastade än de
äldre. Vid beräkning av avgifterna hade man måst taga hänsyn till att
kassorna vid början av sin verksamhet enligt de nya bestämmelserna icke voro
i besittning av fonder, som försäkringstekniskt erfordrats med hänsyn till
att de utvidgade sjukhjälpsförmånerna skulle omfatta alla medlemmar oavsett
ålder. Detta medförde, att avgifterna för den nya försäkringen måst
bestämmas högre än vad som för de unga medlemmarna motsvarade värdet
av deras egna försäkringar. Anförda avgiftssystem innebure uppenbarligen
en extra belastning för den nuvarande unga generationen, som ju på detta
sätt hade att betala även för den nuvarande äldre generationen. Till den
nödvändiga extra belastning, varom nu talats, komme så den ytterligare belastning,
som blivit en följd av förut berörda anordning flir slutreglering
av de gamla sjukdomsfallen. Denna slutreglering träffade kassorna mycket
oregelbundet. linder det en del kassor alldeles sluppe ifrån sådana utgifter,
betungades andra kassor därav så mycket mera. Här hade slumpen i icke
obetydlig grad spelat in. Medan en nybildad erkänd sjukkassa näppeligen
hade att dragas med gamla sjukdomsfall, voro detta desto mera händelsen

Kungl. Majlis proposition nr 21.

med gamla sjukkassor, vilka ombildats till erkända sjukkassor. Och bland
dessa ställde sig saken olika allt efter sjukhjälpstiden i de gamla stadgarna.
Sist angivna omständighet syntes påkalla, att de kassor, som träffades av
berörda merutgift, erhölle någon kompensation därför genom bidrag av
statsmedel.

På grund av vad sålunda anförts hemställde förbundet örn åtgärders vidtagande
till sådan ändring av kungörelsen örn statsbidrag åt sjukkassor, att
sjukdagsbidrag finge för här ifrågakomna gamla sjukdomsfall utgå med 50
öre om dagen utan begränsning till tiden, i förekommande fall retroaktivt
från det statsbidrag för sådan sjukdom upphört att utgå. Därest statsbidrag
på nu angivet sätt eller omfattning icke befunnes kunna meddelas
kassorna, hemställde förbundet, att bidrag av statsmedel i annan effektiv
omfattning måtte utverkas åt kassorna för ändamål, som i skrivelsen avsåges.

Skrivelsen remitterades till socialstyrelsen, som avgav utlåtande den 7 maj
1937. Ur detta utlåtande må följande här återgivas.

Till vad sjukkasseförbundet anfört må framhållas, att det otvivelaktigt
förhåller sig så, att regleringen av de sedan den gamla lagstiftningens tid
kvarstående sjukdomsfallen för en del sjukkassor medfört betydande utgifter
och i vissa fall till och med kommit att verka rubbande på den ekonomiska
plan, som blivit uppgjord för verksamheten. Det får emellertid å andra
sidan icke förbises, att orsaken till dessa förhållanden ytterst bottnar i dessa
sjukkassors svaga ekonomiska ställning vid tidpunkten för den nya sjukkasselagstiftningens
genomförande. Sjukkassornas ekonomiska ställning och
därmed även de svårigheter, som kunde uppstå i ifrågavarande hänseende,
kände man emellertid till redan vid denna tid. Men det oaktat tillerkände
man då icke sjukkassorna något särskilt bidrag för slutregleringen av ifrågavarande
sjukdomsfall i annan mån än att sjukdagsbidrag för dylika fall, i
vad de icke varade utöver tre år, finge beräknas till 50 öre per dag i stället
för tidigare 25 öre per dag. Under sådana förhållanden och då några omständigheter
icke tillkommit, som synas motivera ett frångående av de principer,
som legat till grund för statsbidragskungörelsens utformning i vad
avser tidsbegränsning beträffande sjukdagsbidraget, torde någon ändring av
statsbidragskungörelsen på sätt sjukkasseförbundet föreslår icke böra ifrågakomma.

Med hänsyn till vad sjukkasseförbundet i sin skrivelse anfört angående
svårigheterna för vissa erkända sjukkassor att fullgöra sina skyldigheter att
utgiva sjukhjälp för de från den gamla lagstiftningens tid kvarstående sjukdomsfallen
synes däremot kunna övervägas, huruvida icke ett särskilt bidrag
av statsmedel av mera extraordinär natur borde medgivas åt dylika kassor
i de fall den ekonomiska ställningen är sådan, att regleringen av sjukdomsfallen
ifråga icke kan slutföras med tillhjälp av de medel, som tillfördes
sjukhjälpsfonden i samband med nyorganisationens genomförande. Att ett
sådant läge i en del kassor uppkommit eller i en snar framtid kommer att
uppstå beror i främsta rummet på det redan antydda förhållandet, att de
enligt 19i0 års sjukkasselag registrerade sjukkassorna kunnat antagas till
erkända sjukkassor oberoende av sin ekonomiska ställning och således oavsett
örn medel i tillräcklig omfattning för slutreglering av de vid tiden för
antagandet pågående sjukdomsfallen kunde reserveras eller icke. Nu förhåller
sig visserligen så, att en erkänd sjukkassa, som tidigare varit registrerad
enligt 1910 års sjukkasselag, i rättsligt avseende utgör en fortsättning
på denna tidigare kassa och sålunda är att anse allenast som en organisa -

Kungl. Majds proposition nr 21. 7

torisk ombildning av kassan. Men grunderna för verksamheten inom den
erkända sjukkassan äro dock helt andra än då kassan reglerades av den
gamla lagen; verksamhetsområdet är dessutom ofta ett annat, varjämte medlemsbeståndet
som följd av de överflyttningar av medlemmar till och från
andra erkända sjukkassor, som föranletts av den nya lagstiftningen, endast
delvis är detsamma. Under sådana förhållanden torde beträffande regleringen
av de gamla sjukdomsfallen också kunna sagås, att den i verkligheten
ligger helt vid sidan av de erkända sjukkassornas ordinära verksamhet. Och
densamma representerar, örn den icke kan slutföras med tillhjälp av de
medel, som funnits reserverade för ändamålet eller som i övrigt statt till
buds i form av tillgångar från den gamla lagstiftningens tid, en skuld för
kassan, vilken måste bäras av dess egentliga verksamhet och sålunda i sista
hand betalas genom avgiftstillägg av kassans samtliga medlemmar, alltså
även av dem, som på grund av sin bosättning måst överflytta till kassan.
Det oegentliga i ett sådant förhållande framstår än tydligare, örn man tager
i betraktande, att de inom ett visst område bosatta sjukkassemedlemmarna
icke haft att bestämma, vilken kassa som skulle bli erkänd sjukkassa för
området, utan har avgörandet härom ytterst ankommit — förutom på tillsynsmyndigheten
— på medlemmarna i vederbörande kassa att träffa. Följaktligen
är det också detta avgörande av medlemmarna i en viss kassa inom
ett område, där tidigare flera sjukkasseorgan drivit verksamhet, som i sista
hand blivit bestämmande för vilka medlemmar, som skulle få sig skyldigheten
pålagd att ansvara för slutregleringen av de gamla, kvarstående sjukdomsfallen.
Till detta kommer, att, då den enskilda erkända sjukkassan —
bortsett från vissa undantagsfall — är ensam bärare av den statsunderstödda
sjukförsäkringen inom sitt verksamhetsområde, envar, som är bosatt inom
området, måste för att få tillträde till försäkringen även deltaga i slutbetalningen
av ifrågavarande skuld, som härflyter från den gamla lagstiftningens
tid.

Att det måste vara betungande för sjukkasseverksamlieten att på angivet
sätt vara skyldig att betala skulder från den gamla lagstiftningens tid, torde
vara alldeles uppenbart. I själva verket torde ett sådant förhållande, om
det dessutom medför höjning av avgifterna, vara ägnat att i hög grad motverka
sjukkasserörelsens utveckling inom ifrågakomma område. Det måste
nämligen beaktas, att avgifterna inom de erkända sjukkassorna måst bestämmas
till jämförelsevis höga belopp redan av den anledningen, att samtliga
medlemmar i de enligt 1910 års lag registrerade sjukkassorna oberoende av
ålder blivit tillförsäkrade de utsträckta sjuklijälpsförmåner, som föreskrivas
i den nya sjukkasselagstiftningen.

Då det givetvis är ett allmänt intresse, att icke sjukkasseverksamlieten
inom visst eller vissa områden hämmas i utvecklingen på grund av svårigheter
av anfört slag, och då det av anförda skäl icke kan anses rimligt och
rättvist, att den ekonomiska börda, som sammanhänger med avvecklingen
av sjukhjälpsåtaganden från den gamla lagstiftningens. tid, pålägges nuvarande
och framtida medlemsgenerationer inom allenast ifrågavarande kassa,
torde starka skäl förefinnas för att det allmänna träder hjälpande emellan
genom beviljande av bidrag för att möjliggöra för kassorna, i förekommande
fall, att utan vidtagande av särskilda avgiftsförhöjningar slutreglera sjukdomsfallen
ifråga. Styrelsen får därför föreslå införande av sådana bestämmelser,
att erkänd sjukkassa, som visat sig icke kunna slutföra ifrågavarande
sjukhjälpsreglering med tillhjälp av de medel, som kvarstå från den gamla
lagstiftningens tid, kan tilldelas ett särskilt bidrag av statsmedel motsvarande
vad sorn härutinnan erfordras. Med avseende på beräkningen av
ifrågavarande statsbidrag bör härvid gälla, att såsom tillgångar kvarstående

Kungl. Majus proposition nr 21.

från den gamla lagstiftningens tid skola räknas dels kassans tillgångar i
sjukkjälpsfonden vid tiden för antagandet — såväl vad som kan lia avsatts
för reglering av gamla sjukdomsfall som medel därutöver, vilka ej överlämnats
till annan förening — dels statsbidrag, som uppburits efter antagandet
på grund av verksamhet utövad före antagandet, och dels slutligen på sjukhjälpsverksamheten
belöpande fondandelar, som överlämnats till kassan i
samband med kassans eller den överlämnande kassans antagande till erkänd
sjukkassa ävensom räntor, som under tiden tillgodoförts fonden. Från
kassans utgifter för reglering av ifrågavarande sjukdomsfall bör emellertid å
andra sidan frånräknas statsbidrag (sjukdagsbidrag) för de å sjukdomsfallen
belöpande. sjukdagarna (under de första tre sjukåren) ävensom det statsbidrag
i övrigt (medlemsbidrag), som beräknats för ifrågavarande medlemmar,
samt de avgifter jämte i förekommande fall uttaxerade belop23, som dessa
medlemmar haft att erlägga till kassan.

Vidare synes beträffande bidraget böra gälla, att detsamma skall utgå
först sedan , belopp motsvarande vederbörande sjukkassas tillgångar från den
gamla lagstiftningens tid, enligt häröver upprättad särskild redovisning, tagits
i anspråk för slutregleringen ifråga, varefter bidraget bör utgå årligen med
belopp motsvarande kassans på nyss angivet sätt beräknade utgifter för
ändamålet. Innan bidrag av detta slag utanordnas till kassa, som kan
komma i åtnjutande härav, bör tillsynsmyndigheten företaga en ingående
granskning av kassans verksamhet och därvid särskilt undersöka, huruvida
sjukhjälpsutbetalningarna i de ifrågavarande fallen kunna anses lagligen och
stadgeenligt grundade. Bestämmelserna torde örn möjligt givas retroaktiv
giltighet, så att kassa må kunna erhålla bidrag även för tid före bestämmelsernas
utfärdande, förutsatt att de sakliga betingelserna därför varit för
handen.

Med avseende på den årliga utgift för statsverket, som ett beviljande av
bidrag, som det nu ifrågasatta, skulle medföra, må framhållas, att utgiften
måste i framtiden komma att minska från det ena året till det andra, allteftersom
de ifrågavarande medlemmarna upphöra att vara sjukhjälpsberättigade
eller avgå genom dödsfall. Men det årliga anslagsbehovet kan också
visst eller vissa år komma att öka, jämfört med närmast föregående, därigenom
att sjukkassa, som dittills haft medel från den gamla lagstiftningens
tid till förfogande för sjukhjälpsreglering, under året förbrukat dessa. Att
exakt beräkna de kostnader för statsverket, som bidraget ifråga skulle medföra,
låter sig icke göra utan betydande svårigheter. Uppskattningsvis har
emellertid styrelsen beräknat anslagsbehovet till inemot 200,000 kronor årligen
under de första 8 åren, efter vilken tid en successiv nedgång med 8
ä 10 % årligen skulle äga rum.

Sedan Kungl. Majit den 22 oktober 1937 anbefallt socialstyrelsen att i
huvudsaklig överensstämmelse med de i styrelsens utlåtande angivna grunder
upprätta och inkomma med författningsförslag i ämnet, har styrelsen den
12 november 1937 avgivit sådant förslag. Detta torde få såsom Inlaga fogas
till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Socialstyrelsen har beträffande förslaget ifrågasatt, huruvida icke bestämmelserna,
såsom avseende en mera tillfällig form av statsbidrag, lämpligen
borde meddelas i en särskild kungörelse och således icke inryckas i statsbidragskungörelsen
den 26 juni 1931. På grund av det förevarande statsbidragets
natur hade det synts styrelsen riktigt, att detsamma skulle avse
även moderskapshjälp, som utgått enligt äldre åtaganden, varför bestämmelserna
utformats i enlighet härmed.

Kungl. Majlis proposition nr 21.

Inom socialstyrelsen bär sedermera verkställts undersökning rörande storleken
av de statsbidrag, vilka enligt övergångsbestämmelsen till författningsförslaget
skulle kunna utgå för tid före den 1 januari 1939. Resultatet av
undersökningen bar sammanfattats i en promemoria, varav framgår, att bidragen
kunna beräknas sammanlagt uppgå till för år 1936 cirka 70,000 kronor,
för år 1937 cirka 110,000 kronor oell för år 1938 cirka 200,000 kronor.

På de skäl, som anförts av socialstyrelsen, bar jag i likhet med styrelsen
kommit till den uppfattningen, att det allmänna bör i särskild ordning ekonomiskt
stödja de erkända sjukkassor, som därav äro i behov, vid slutregleringen
av kassornas sjukkjälpsutfästelser från den äldre lagstiftningens tid.
Jag är också i det väsentliga ense med styrelsen rörande de grunder, enligt
vilka statsbidrag i nu förevarande fall böra utgå, och vill endast i ett par
detaljer förorda saklig jämkning i de av styrelsen därutinnan föreslagna bestämmelserna.

Sjukbjälp skulle enligt 15 § 3 mom. i 1910 års sjukkasselag minst omfatta
sjukhusvård eller läkarvård jämte läkemedel eller sjukpenning. I den
mån sjukbjälpen för nu ifrågavarande äldre, ännu pågående sjukdomsfall
omfattar läkarvård jämte läkemedel, torde sjukvårdsbidrag kunna utgå jämlikt
de i 1931 års statsbidragskungörelse § 5 angivna grunderna. Enligt
ordalydelsen i berörda författningsrum kan visserligen sjukvårdsbidrag endast
utgå för understöd, som meddelats jämlikt sjukkasseförordningen. Detsamma
gällde före utfärdandet av kungörelsen den 15 juni 1935 (nr 333) örn
ändrad lydelse av §§ 4 och 5 i 1931 års statsbidragskungörelse även beträffande
sjukdagsbidraget. Den då vidtagna ändringen av § 4, varigenom sjukdagsbidrag
förklarades skola utgå även för understöd, som utgivits jämlikt
1910 års sjukkasselag, var dock endast avsedd såsom ett förtydligande av
redan gällande bestämmelser, och hänvisar jag härutinnan till propositionen
191/1935 och riksdagens skrivelse 226/1935. Att icke samtidigt ett motsvarande
förtydligande gjordes av bestämmelserna örn sjukvårdsbidrag i § 5
torde ha berott därpå, att frågan därom ägde ringa eller ingen betydelse.
Då emellertid sjukvårdsbidrag enligt 1931 års statsbidragskungörelse utgår
utan tidsbegränsning, lärer det med hänsyn till vad nu anförts vara i formellt
hänseende riktigast och jämväl överensstämmande med § 3 st. 1 i de
av socialstyrelsen föreslagna författningsbestämmelserna att låta det nu
ifrågasatta statsbidraget till utgifter för sjukbjälp avse allenast sjukpenning
och sjukhusvård men däremot icke läkarvård jämte läkemedel.

Andare har jag i en annan och viktigare detaljfråga annan mening än
socialstyrelsen. Principiellt torde det nämligen vara ägnat att ingiva betänkligheter,
om dessa för ett nytt ändamål avsedda och till sitt beräknade
sammanlagda årliga belopp ganska avsevärda statsbidrag skulle, såsom styrelsen
föreslagit, garanteras kassorna jämväl för redan förfluten tid. Jag
vill i stället förorda, att det efter framställning därom överlämnas åt statsmakterna
att i varje särskilt fall avgöra, örn och i vad måll en kassas ekonomiska
ställning blivit genom redan havda utgifter för dessa äldre sjuk Bihang

till riksdagens protokoll 1238. 1 sami. Nr 21. 2636 37 2

Departements chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 21.

domsfall så betungad, att utgifterna skäligen böra täckas av statsmedel. Då
emellertid, såsom styrelsen föreslagit, de ifrågasatta i författningsväg reglerade
statsbidragen böra beräknas för kalenderår och utgå i efterskott, synas
de lämpligen böra första gången avse hela kalenderåret 1938.

Såsom socialstyrelsen framhållit bör tillsynsmyndigheten, innan statsbidrag,
varom nu är fråga, utanordnas till en kassa, företaga en ingående
granskning av kassans verksamhet och ekonomi. Särskilt gäller detta frågan,
huruvida utgifterna för ifrågavarande äldre sjukdomsfall äro stadgeenligt
grundade. Med hänsyn härtill torde — även örn, såsom jag i likhet med
socialstyrelsen vill förorda, ansökan örn statsbidrag för ett visst år skall
ingivas före den 1 juli nästföljande år — den slutliga prövningen av ansökan
icke kunna ske förrän under senare hälften av sistnämnda år. Statsbidrag
för år 1938 skulle alltså komma att beviljas först under budgetåret 1939/1940.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen

att godkänna de av mig förordade grunderna för statsbidrag
åt erkända sjukkassor för vissa utgifter, som sådana kassor
haft på grund av åtaganden, vilka jämlikt övergångsbestämmelserna
till lagen den 26 juni 1931 örn ändring i vissa delar
av lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar skolat bedömas
efter lagen den 4 juli 1910 örn sjukkassor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Henry Booth.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Bilaga.

Förslag till författningsbestämmelser.

§ 1.

Erkänd sjukkassa, som fullgjort åtaganden, vilka, jämlikt övergångsbestämmelserna
till lagen den 26 juni 1931 (nr 279) örn ändring i vissa delar
av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) örn understödsföreningar, skolat bedömas
efter lagen den 4 juli 1910 (nr 77) örn sjukkassor, må tillerkännas särskilt
statsbidrag till de utgifter för sjukhjälp och moderskapshjälp (fortsättningshjälp),
som kassan enligt sådana åtaganden fått vidkännas, under följande
villkor, nämligen:

att kassan för den tid bidraget avser beviljats statsbidrag enligt kungörelsen
den 26 juni 1931 (nr 282) angående statsbidrag åt sjukkassor; samt

att de ifrågavarande utgifterna äro stadgeenligt grundade.

§ 2.

Statsbidrag enligt denna kungörelse må icke beräknas för dag, för vilken
sjukpenning utgivits med belopp överstigande 8 kronor eller understigande
90 öre.

§ 3.

Statsbidraget utgår med belopp, motsvarande den del av kassans utgifter
för fortsättningshjälp, som icke täckes av a) fasta avgifter och uttaxerade
belopp, vilka erlagts av fortsättningshjälp tillförsäkrade medlemmar, och b)
för ifrågavarande medlemmar jämlikt kungörelsen den 26 juni 1931 (nr 282)
utgående statsbidrag med undantag av sjukvårdsbidrag.

Bidraget utgår dock endast i den mån i första stycket angiven del av
utgifterna icke kunnat bestridas av a) sådana för kassans sjuk- och moderskapshjälpsverksamhet
avsedda medel, som ingingo bland kassans tillgångar
vid dess antagande till erkänd sjukkassa och icke överlämnats till annan
förening; b) statsbidrag, som av kassan efter dess antagande till erkänd sjukkassa
uppburits enligt kungörelserna den 11 oktober 1920 (nr 689) angående
statsbidrag åt sjukkassor och den 30 juni 1913 (nr 136) angående statsbidrag
åt sjukkassor, som meddela moderskapshjälp; c) på sjukhjälps- och moderskapshjälpsverksamhet
belöpande fondandelar, som överlämnats till kassan
i samband med kassans eller den överlämnande föreningens antagande till
erkänd sjukkassa eller den överlämnande föreningens likvidation eller i samband
med överlåtelse eller åtagande i övrigt av kassan att fullfölja överlämnande
förenings utfästelse att utgiva fortsättningshjälp; och d) efter skäliga
grunder beräknade räntor på belopp, som i a)—c) avses.

§ 4‘

Statsbidrag enligt denna kungörelse beräknas för kalenderår och utgår i
efterskott.

Ansökan örn bidrag ingives till tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor
senast den 30 juni året näst efter det, för vilket bidrag begäres, och
skall åtföljas av sådana uppgifter, som erfordras för att bedöma, huruvida
och till vilket belopp bidraget må utgå. Uppgifterna skola avfattas enligt
formulär, som fastställes av tillsynsmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

§ 5-

Ansökan om statsbidrag prövas och avgöres av tillsynsmyndigheten, vilken
myndighet jämväl utbetalar beviljat bidrag.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1939; dock att erkänd sjukkassa
må tillerkännas statsbidrag enligt denna kungörelse jämväl för tid
före den 1 januari 1939 men efter kassans antagande till erkänd sjukkassa.
Ansökan örn sådant bidrag skall ingivas till tillsynsmyndigheten senast den
30 juni 1939.

Stockholm 1938. K. L. Beckmans Boktryckeri.