Kungl. Majus proposition nr 219 (Proposition 1940:219)

Kungl. Majus proposition nr 219.

\r 219.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation
av landsfiskals- och stadsfiskals!) efattningarna
m. m.; given Stockholms slott den 19 april
1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 19 april 1940.

Närvarande:

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Vid anmälan den 4 januari innevarande år till årets statsverksproposition
av frågan örn anslag till fögderiförvaltningarna: Avlöningar (V, D. 8) anförde
jag bland annat följande.

Frågan örn landsfiskalernas lönereglering vore alltjämt olöst. Spörsmålet
hade tagits under övervägande av vissa av chefen för justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga — 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning —
vilka i ett den 22 april 1939 dagtecknat betänkande framlagt förslag till
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 219.

520 40

Kungl. Majlis proposition nr 219.

bland annat omorganisation av landsfiskal sbefattningar na och lönereglering
för landsfiskalerna. Betänkandet hade därefter varit föremål för remissbehandling.
Av statsfinansiella skäl vore det icke möjligt att med utgångspunkt
från förslaget från och med nästa budgetår genomföra en definitiv
lönereglering för landsfiskalerna. Däremot vore det min förhoppning, att
frågorna skulle i princip kunna erhålla sin lösning vid årets riksdag, därvid
jag räknade med att ett eventuellt principbeslut borde bringas i verkställighet,
så snart omständigheterna det medgåve.

Sedan de sakkunnigas förslag, vilket har avseende å såväl landsfiskalssom
stadsfiskals- och köpingsåklagarbefattningarna, numera varit föremål för
slutlig prövning, får jag ånyo anmäla detta ärende. Innan jag närmare ingår
på förslaget och de spörsmål, till vilka detta giver anledning, torde en redogörelse
böra lämnas för den nuvarande organisationen av de av förslaget
berörda befattningarna ävensom för tidigare reformförslag.

Den nuvarande distriktsåklagarorgani salonen.
Landsfiskalerna.

Landsfiskalerna ingå såsom ett led i fögderiförvaltningen. Denna erhöll
i huvudsak sin nuvarande utformning genom ett av 1917 års riksdag fattat
beslut i anledning av Kungl. Maj:ts proposition den 14 april 1917 (nr 211).
I vissa hänseenden, bland annat i fråga örn landsfiskalernas åtalsbehörighet,
rönte landsfiskalsorganisationen inverkan av den vid 1935 års riksdag beslutade
omorganisationen av landsfogdetjänsterna.

Antalet landsfiskalsdistrikt utgör 489. Distrikten fördela sig på de olika
länen på följande sätt:

Stockholms	län.....	........... 22	Göteborgs och Bohus län____	.... 21
Uppsala	» .....	........... 12	Älvsborgs	» . . . .	.... 28
Södermanlands	» .....	........... 13	Skaraborgs	»	.... 24
Östergötlands	» .	........... 22	Värmlands	» . . . .	..... 21
Jönköpings	» .....	........... 20	Örebro	» ____	..... 17
Kronobergs	» .....	........... 16	Västmanlands	» ....	..... 13
Kalmar	» ...	........... 22	Kopparbergs	» .	..... 31
Gotlands	» .	........... 6	Gävleborgs		28
Blekinge	» ...	........... 12	Västernorrlands		.... 29
Kristianstads	» .....	........... 23	Jämtlands	» . . . .	.... 25
Ualmökus	» .	........... 25	Västerbottens	» .	.... 26
Hallands	» .....	........... 11	Norrbottens	» . . . .	..... 22
Förutom dessa 489	distrikt finnes	inom Norrbottens län	ett på	enskilt

initiativ och enskild bekostnad organiserat extra landsfiskalsdistrikt (Malmbergets)
med en extra landsfiskal som, förordnad av länsstyrelsen, inom distriktet
har landsfiskals behörighet och åligganden.

Landsfiskalstjänst tillsättes av vederbörande länsstyrelse efter ansökan
och sedan landsfogden avgivit yttrande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

För att förbereda en blivande omorganisation av landsfiskalstjänsterna,
vilken kunde antagas leda till en minskning av antalet tjänster, föreskrev
Kungl. Majit i cirkulär den 5 december 1924, att då landsfiskalstjänst vore
eller bleve ledig den icke finge med ordinarie innehavare återbesättas utan
skulle av länsstyrelsen tillsättas medelst förordnande tills vidare. Sedan
emellertid på grund av dessa bestämmelser ett större antal landsfiskalstjänster
kommit att bliva tillsatta allenast på förordnande, medgavs genom
kungl, brev den 29 januari 1932, bland annat, att de tjänstemän, vilka senast
under år 1928 efter landsfiskal^''änsts behöriga kungörande förordnats att
tills vidare uppehålla sådan tjänst, finge där vederbörande länsstyrelse icke
funne omständigheterna annat påkalla av länsstyrelsen utnämnas till landsfiskal
envar inom det av honom omhänderhavda distriktet i den mån landsfiskalstjänsten
inom ifrågavarande distrikt vöre ledig. Därefter har genom
kungl, brev den 9 oktober 1936 lämnats ett motsvarande medgivande beträffande
de t. f. landsfiskaler, vilka erhållit sina förordnanden senast under
år 1931.

Antalet på förordnande tills vidare tillsatta landsfiskaler utgjorde den 1
januari 1940 117.

Bestämmelserna örn villkoren för behörighet till landsfiskalstjänst
innehållas i kungörelsen den 12 maj 1865 angående förändrade villkor för
anställning i statens civila tjänstebefattningar, sådan denna kungörelse i
nu ifrågavarande delar lyder jämlikt kungörelse den 14 december 1917 (nr
904). För behörighet till landsfiskalstjänst fordras dels att hava avlagt landsfiskalsexamen,
dels ock att minst ett och ett halvt år hava uppehållit kronofogdes,
länsmans eller landsfiskals befattning eller i tjänsten biträtt sådan
befattningshavare ävensom att hava tjänstgjort minst ett år hos länsstyrelse
samt minst ett halvt år vid poliskår i stad och därvid hava erhållit utbildning
jämväl å detektivavdelning; dock att landsfiskalsexamen icke kräves av
den som avlagt examen, medförande behörighet till domarbefattning, eller
kansliexamen, samt att beträffande sådan sökande tiden för tjänstgöringen
såsom vikarie för eller biträde hos kronofogde, länsman eller landsfiskal må
inskränkas till tre månader och för tjänstgöringen hos länsstyrelse till ett
halvt år. Landsfiskalsexamen skall jämlikt bestämmelserna i därom utfärdad
stadga den 14 december 1917 (nr 907) i mån av behov årligen förrättas
i residensstäderna i de län Kungl. Majit bestämmer. Denna examen,
som förrättas inför en särskild examenskommission, bestående av landshövdingen,
landssekreteraren och landskamreraren jämte en domhavande,
skall avse prövning av examinands kunskaper å de områden av svensk
rätt, vilka för utövning av landsfiskalstjänst äro av betydelse. För tillträde
till examen fordras bland annat betyg över avlagd realskoleexamen eller
annat kunskapsprov som må kunna ersätta dylik examen, intyg örn kunskap
och färdighet i enklare bokföring samt intyg örn att den för erhållande av
behörighet till landsfiskalstjänst erforderliga praktiska tjänstgöringen fullgjorts.
Examen omfattar civilrätt, straffrätt, processrätt, förvaltningsrätt och

Kungl. Majus proposition nr 219.

finansrätt. För att bliva godkänd skall examinand liava ådagalagt nöjaktiga
kunskaper i dessa ämnen i den mån de beröra de tjänsteåligganden som ankomma
på landsfiskal. Aspiranter^ äro för inhämtandet av det för landsfiskalsexamen
erforderliga teoretiska kunskapsmåttet i huvudsak hänvisade
till självstudier. Till hjälp i dessa studier finnes en på allmänt uppdrag
utarbetad lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler.

Landsfiskal lyder i egenskap av åklagare och polisman närmast under
landsfogden samt i övriga tjänsteangelägenheter omedelbart under länsstyrelsen.
Den disciplinära myndigheten över landsfiskal tillkommer länsstyrelsen.

Landsfiskals arbetsuppgifter äro angivna i instruktionen för landsfiskalerna
den 14 december 1917 (nr 903) samt i ett stort antal andra författningar.
Jämlikt § 1 nämnda instruktion har landsfiskal att taga den
befattning med polis-, åklagar- och utsökningsväsendet, som i instruktionen
sägs, samt i övrigt fullgöra vad enligt lag eller författning honom åligger.
Genom detta stadgande hava de tre huvudgrupperna av landsfiskalernas
göromål angivits, nämligen polis-, åklagar- och utsökningsgöromål.

Utsokningsgöromälen sönderfalla i två grupper, nämligen 1) egentliga utmätningsmannagöromål
enligt utsökningslagen och författningar som ansluta
sig till denna samt 2) indrivning av böter och restförda utskylder m. m.
Enligt § 18 landsfiskalsinstruktionen har landsfiskal i egenskap av utmätningsman
att, på sätt i utsökningslagen sägs, fullgöra vad överexekutor förordnar,
verkställa dom och i vissa fall utan föreskrift av annan myndighet
förrätta utmätning ävensom att, på sätt i lagen örn avbetalningsköp stadgas,
lämna handräckning för återtagande av försålt gods. I paragrafen ålägges
honom dessutom att i fråga örn vissa underhållsskyldiga vidtaga på utmätningsman
ankommande åtgärder beträffande dels införsel i avlöning, pension
eller livränta och dels förbud att avflytta från riket. Enligt § 19 åligger
det landsfiskal att i enlighet med föreskrifterna i gällande uppbördsreglemente
samt i särskilda förordningar angående föreskrifter örn indrivning av
krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m. ävensom angående
indrivning och redovisning av böter, verkställa indrivning och redovisning
av sådana allmänna medel och avgifter. Dessutom hänvisas i sistnämnda
paragraf till vad särskilt finnes stadgat angående landsfiskals skyldighet att
verkställa inventering hos exekutionsbiträden och hos vissa polismän. I
§ 20 ålägges landsfiskal att i avseende å redovisning av de medel han i
tjänsten omhänderhar ställa sig till noggrann efterrättelse vad därom är
stadgat i utsökningslagen, uppbördsreglementet och förordningen örn indrivning
och redovisning av böter samt dithörande författningar.

De viktigaste av de författningar som innehålla bestämmelser, reglerande
landsfiskals åliggande beträffande utsökningsgöromålen, och till vilka i instruktionen
sålunda hänvisas, äro — förutom utsökningslagen — lagen den
11 juni 1915 örn avbetalningsinköp, lagarna den 14 juni 1917 örn införsel i
avlöning, pension eller livränta, kungörelsen den 25 november 1927 om

Kungl. Majlis proposition nr 219. 5

efterlysning av vissa underhållsskyldiga, uppbördsreglementet den 14 december
1917, restindrivningsförordningen den 13 november 1931, förordningen
den 14 december 1917 angående indrivning och redovisning av böter ävensom
kungörelsen sistnämnda dag örn landsfiskals och stadsfogdes dagbok i
utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa
andra fall skall iakttagas.

Enligt § 13 landsfiskalsinstruktionen är landsfiskal allmän åklagare i alla
de fall, där icke åtalsrätten uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet
eller särskild åklagare blivit i vederbörlig ordning för visst mål förordnad
eller åtalets utförande enligt 4 § 2 mom. instruktionen för landsfogdarna
den 24 april 1936 (nr 154) övertagits av landsfogden. Landsfiskals åtalsbehörighet
är dessutom inskränkt genom den åtalsbefogenhet som kan tillkomma
allmän åklagare i stad eller köping inom landsfiskalsdistriktet. Den
bestämmes närmare genom reglerna örn den åtalsbehörighet som tillkommer
den överordnade åklagaren, landsfogden. Enligt 4 § 1 mom. landsfogdeinstruktionen
åligger det sålunda landsfogden att vid allmänna underrätterna inom
länet ävensom vid fullföljd i hovrätt och, med den inskränkning som av
stadgandet i 30 kap. 6 § 3 mom. rättegångsbalken föranledes, hos Kungl.
Maj:t utföra åtal för de i vissa, i paragrafen omnämnda lagrum i allmänna
strafflagen omförmälda brott. Den av dessa bestämmelser följande åtalsbehöriglieten
för landsfiskal kan emellertid såväl utvidgas som inskränkas.
Ar beträffande visst mål, däri fråga är örn brott av nyss omförmält slag,
åklagaruppgiften uppenbarligen att anse såsom mindre krävande, må landsfogden
nämligen förordna vederbörande distriktsåklagare eller också behörig
landsfogdeassistent att på eget ansvar fullgöra vad på landsfogden ankommer.
Sådant förordnande må jämväl i andra fall kunna av landsfogden
efter justitiekanslersämbetets bestämmande meddelas viss distriktsåklagare
och behörig landsfogdeassistent beträffande bestämt mål eller tills vidare
i fråga örn vissa slag av mål. Dylikt förordnande tills vidare i fråga örn
vissa slag av mål har emellertid hittills icke meddelats någon landsfiskal.
Örn inskränkning i landsfiskalens åtalsbefogenhet stadgar 4 § 2 mom. landsfogdeinstruktionen,
som medgiver landsfogden att anhängiggöra och utföra
åtal jämväl för sådana brott som eljest tillhöra distriktsåklagares kompetensområde,
då målet kräver mera omfattande utredning eller eljest omständigheterna
sådant påkalla.

I de mål som falla inom landsfiskalens kompetensområde är han åklagare
såväl i första som i andra instans liksom också i högsta domstolen såsom
förklarande, örn den tilltalade fullföljt talan dit och landsfiskalen varit åklagare
i de lägre instanserna. Ämnar landsfiskal fullfölja talan mot underrätts
utslag i tjänstemål, skall han emellertid inom viss tid underrätta landsfogden
därom och lämna landsfogden vissa underrättelser örn målet. Landsfogden
kan nämligen övertaga utförandet av åtalet i hovrätten -— liksom
också i underrätten — och kan återkalla den av landsfiskalen anhängiggjorda
talan. Har landsfiskal kallats till muntligt förhör inför hovrätt i tjänstemål,
ankommer det jämlikt 4 § 3 mom. landsfogdeinstruktionen på lands -

Kungl. Majus proposition nr 219.

fogden att avgöra, huruvida, där åtalet icke övertages av landsfogden, det
skall vid förhöret utföras av distriktsåklagaren eller hänvändelse ske till
hovrättens advokatfiskal.

Aven om ett brott är sådant att det enligt bestämmelserna hör till landsfogdens
kompetensområde, har landsfiskalen likväl vissa skyldigheter beträffande
detsamma. Han skall nämligen i sådant fall ofördröjligen vidtaga
alla för brottets beivrande erforderliga åtgärder och skall tillika skyndsamt
underrätta landsfogden örn brottet. Samma situation uppkommer örn landsfiskalen
anhängiggjort åtal för brott men målet därefter finnes vara landsfogdemål;
landsfiskalen skall då omedelbart underrätta landsfogden och skall
intill dess denne annorledes förordnar fortsätta åtalets utförande.

Landsfiskal har tillerkänts rätt till bistånd från landsfogdens sida med
råd och upplysningar såväl vid anhängiggörande och utförande av åtal vid
underrätt som vid fullföljd av talan.

Till åklagargöromålen kan även hänföras den befattning landsfiskalen
jämlikt strafflagens promulgationsförordning, lagen den 12 maj 1933 örn
vissa tvångsmedel i brottmål samt åtskilliga andra författningar har med de
straffprocessuella tvångsmedlen häktning, kvarliållande, beslag, skingringsförbud
samt hus- och kroppsrannsakan.

Ett annat landsfiskal åliggande bestyr, som delvis sammanhänger med
landsfiskalens ställning som allmän åklagare, är den i 2 kap. 5 § rättegångsbalken
stadgade skyldigheten för landsfiskal att vid tingssammanträden vara
närvarande och gå rätten tillhanda i det som hör till landsfiskalens tjänst.

De på landsfiskal ankommande polisgöromålen bestå i ordnings- och kriminalpolisgöromål
samt övriga polisgöromål.

Kriminalpolisgöromålen stå i det samband med landsfiskalens åklagargöromål
att de liksom dessa hänföra sig till landsfiskalens verksamhet för
beivrande av brott. De åtgärder som inbegripas härunder äro av vitt skilda
slag såsom handhavande av kriminaltekniska hjälpmedel, hållande av förhör
m. m. Även de göromål, som äro hänförliga till landsfiskalens verksamhet
för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet inom distriktet och sålunda
betecknas såsom ordningspolisgöromål, äro av växlande art. En viktig
grupp hithörande göromål utgöra de som hänföra sig till landsfiskalens
verksamhet för ordnandet och övervakandet av trafiken.

Vilka göromål som skola betecknas såsom »övriga polisgöromål» är, i avsaknad
av en fast terminologi på dessa områden, svårt att exakt angiva.
Landsfiskalsinstruktionen innehåller i 9 § en uppräkning av åtskilliga åligganden
som tillkomma landsfiskal. Enligt denna paragraf åligger det sålunda
landsfiskal att övervaka efterlevnaden av vad i lag eller författning
närmare är stadgat angående:

1) rikets vapen och flagga;

2) justering eller omjustering av mätnings- och vägningsredskap;

3) vägväsendet, bredden av hjulringar å arbetsåkdon å landet, automobiltrafik,
skjutsväsendet, varningsmärken och säkerhetsanordningar vid korsningar
i samma plan mellan järnväg och väg ävensom hotell- och pensionatsrörelse; -

Kungl. Majus proposition nr 219.

4) tillsyn å fartyg;

5) byggande i vatten och hushållningen med vatten, öppenhållande av
farled m. m. ävensom allmän flottleds inrättande och begagnande;

6) jakt och fiske;

7) förekommande och släckning av skogseld;

8) tillsyn över utlänningar;

9) tillsyn över och behandling av bettlare, lösdrivare och alkoholister;

10) arbetarskydd, försäkring för olycksfall i arbete samt kommissionärer
för anskaffande av arbetsanställning ävensom utvandraragenter;

11) allmän hälsovård samt åtgärder mot smittosamma sjukdomar bland
människor eller husdjur;

12) tillverkning och försäljning av rusdrycker samt försäljning av tillagade
alkoholfria drycker och svagdricka;

13) kontroll å tillverkningen av margarin och margarinost ävensom konstister
samt å handeln därmed;

14) förvaring och försäljning av giftiga ämnen;

15) tillverkning, förvaring och transport av explosiva varor och eldfarliga
oljor samt handel därmed;

16) idkande av handel eller annat näringsyrke i allmänhet ävensom införskaffande
av statistiska uppgifter rörande näringarna;

17) pantlånerörelse och lotterier;

18) elektriska ledningar för belysning eller kraftöverföring samt elektrisk
anläggning för telegrafering och telefonering utan tråd; samt

19) fredande av forntida minnesmärken och av naturminnesmärken ävensom
fornsaksfvnds hembjudande åt staten.

Antalet av de författningar, som beröras av denna uppräkning, är synnerligen
stort. En av de sakkunniga uppgjord förteckning, som dock långt
ifrån är fullständig, upptager mellan 130 och 140 sådana författningar. I
åtskilliga av dessa stadgas för allmänheten, idkare av viss näring etc. skyldighet
att något göra eller underlåta; brott mot stadgandet har vanligen
kriminaliserats och lagts under allmänt åtal. Såtillvida höra alltså landsfiskalens
åligganden enligt författningarna till åklagargöromålen. Emellertid
giva åtskilliga av författningarna därutöver föreskrifter örn åligganden för landsfiskalen
som måste hänföras till »övriga polisgöromål». Till arten äro dessa
göromål av de mest skilda slag: undersökningar, besiktningar, mottagande
och avsändande av anmälningar örn olika förhållanden, förande av förteckningar,
handräckningar m. m.

Emellertid äro landsfiskalernas åligganden icke uttömmande angivna genom
uppräknandet av de göromål, som äro att hänföra till de nämnda tre
grupperna polis-, åklagar- och utsökningsgöromål. Liksom länsstyrelsen är
den allmänt administrativa myndigheten i länet har landsfiskalen samma
ställning som allmänt administrativt organ i sitt distrikt, underordnad länsstyrelsen.
I denna sin egenskap anlitas landsfiskalen av länsstyrelsen för
yttranden angående förhållanden och spörsmål som beröra landsfiskalsdistriktet,
utredningar, införskaffande av uppgifter, förande av talan för det

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

allmänna i rättegångar, vid syner och andra förrättningar m. m. På motsvarande
sätt anlitas landsfiskal även av åtskilliga andra myndigheter, vilka
i de för dem utfärdade instruktionerna eller eljest medgivits rätt att för
olika ändamål anlita landsfiskalen (''kronobetjänt’). I sin nyssnämnda egenskap
av allmänt administrativt organ har landsfiskalen även åtskilliga åligganden,
som äro självständiga och alltså icke beroende av förordnanden av
länsstyrelse eller annan myndighet. Bland dessa åligganden må här nämnas:
utbetalande av belöningar för dödande av vissa skadedjur och av ersättningar
till vittnen i brottmål, till rättegångsbiträden åt häktade m. fl., bevakande
av kronans rätt i konkurser, införskaffande av åtskilliga statistiska
uppgifter, mottagande av avhandlingar örn lösöreköp, verkställande av växeloch
checkprotester, förrättande av borgerlig vigsel m. m.

Slutligen må nämnas, att landsfiskal har åtskilliga åligganden i avseende
å försvarsväsendet, samt att landsfiskal på senaste tid erhållit nya uppgifter
inom ett försvarsväsendet närliggande område, nämligen det civila luftskyddet.

En av de sakkunniga på grundval av uppgifter som landsfiskalerna själva
lämnat verkställd undersökning, huru landsfiskalernas arbetsbörda år 1937
fördelat sig på de olika arbetsuppgifterna, utvisar, att ordnings- och kriminalpolisgöromålen
samt åklagargöromålen i genomsnitt utgjort 35 procent,
göromålen såsom utmätningsmän (med undantag av indrivningsverksamheten)
9 procent, indrivningsverksamheten 33 procent samt övriga göromål 23 procent
av den sammanlagda arbetsbördan.

Landsfiskals avlöningsförmåner utgöres av lön 2,000 kronor, tjänstgöringspenningar
1,000 kronor, förvaltningsbidrag 500 kronor samt två ålderstillägg,
vartdera å 400 kronor, efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring.
Till landsfiskalerna i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län utgå ortstillägg med 200 kronor. Härtill kommer tillfällig löneförbättring,
uppdelad i lön och tjänstgöringspenningar, med 750 kronor i
samtliga distrikt utom Gällivare och Kiruna, där löneförbättringen utgår
med 900 kronor. A de landsfiskal sålunda tillkommande löneförmånerna
utgår dyrtidstillägg enligt de bestämmelser, som i sådant hänseende gälla i
fråga örn befattningshavare vid i lönehänseende oreglerade verk.

I ett tiotal landsfiskalsdistrikt finnas boställen, av vilka landsfiskalerna
åtnjuta förmån. Boställsförmånen inverkar likväl icke på avlöningens belopp,
enär den som regel skall avdragas på den kontanta avlöningen.

Generella bestämmelser saknas örn landsfiskals rätt till resekostnad soch
traktamentsersättning vid resa i och för tjänsten. Sådan ersättning
utgår till landsfiskal endast i de särskilda fall, som angivas i vissa
speciella författningar.

Enligt kungörelsen den 24 november 1932 angående vissa ersättningar åt
befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet m. m. utgår resekostnadsersättning
av statsmedel enligt allmänna resereglemente!, då landsfiskal företager
tjänsteresa

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

1) efter länsstyrelsens kallelse, till och från länsresidensstaden;

2) för verkställande av undersökning, varom förmäles i 16 § 1. strafflagens
promulgationsförordning;

3) för förebyggande av brott eller brottslingars efterspanande och gripande; 4)

för annan undersökning eller utredning med anledning av sådan överträdelse
av lag eller allmänna stadganden, som utgör föremål för allmän
åklagares beivran, eller med anledning av eldsvåda, så framt icke vid resans
anträdande bort vara uppenbart, att eldsvådan icke påkallade åtgärd av
polismyndighet;

5) för verkställande av beslag eller av kvarstad å tryckt skrift;

6) för inställelse vid ting, där landsfiskalen har att å tjänstens vägnar
uppvakta, eller, efter kallelse, vid muntligt förhör inför hovrätt;

7) för inställelse å plats, där händelse, som stör allmän ordning och
säkerhet, inträffat eller i följd av förekomna omständigheter kan befaras;

8) för lösdrivares anhållande;

9) för verkställande av vägsyn eller formlig efterbesiktning av väg;

10) för åtgärd, som ankommer på landsfiskal enligt alkoholistlagen eller
sinnessjuklagen;

11) för undersökning, som avses i förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, i
21 § lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete eller i
kungörelsen den 9 november 1928 angående anmälan örn olycksfall i arbete
m. m.;

12) för undersökning eller utredning enligt lagen den 14 juni 1918 örn
fattigvården eller lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård eller för
handräckning enligt någon av nämnda lagar;

13) för verkställande av inventering hos landsfiskalen underställt exekutionsbiträde
;

14) för undersökning eller utredning i fråga rörande mantalsskrivning;

15) efter uppdrag av statsmyndighet, för undersökning eller utredning i
fråga rörande allmänna arvsfonden;

16) för hämtning av skolpliktigt barn i fall, som avses i § 36 mom. 1 av
stadgan den 16 september 1918 för fortsättningsskolan;

17) för förande av talan i sådant mål örn förvandling av böter, som i
rättens ställe upptages av domaren; eller

18) för åtgärd, som ankommer på landsfiskal i egenskap av luftskyddschef.

Enligt stadgande i kungörelsen må traktamentsersättning varken under

resa eller under förrättning beräknas i annat fall än för sådan inställelse
vid hovrätt, som avses i punkten 6), och för sådant fall, som avses i punkten
1)7). Örn ersättningen är vidare stadgat, att den ej skall utgå med mindre
våglängden, beräknad på sätt i allmänna resereglemente! sägs, utgör minst
3 kilometer. Enligt allmänna resereglemente! utgår däremot resekostnadsersättning
så snart färden överstiger 1 kilometer. Enligt kungörelsen den
27 juni 1929 med tilläggsbestämmelser till allmänna resereglemente! hänföres
landsfiskal till rese- och traktamentsklassen II E.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

I fråga om landsfiskals rätt till resekostnadsersättning vid utmätningsförrättning
m. m. gälla bestämmelserna i förordningen den 12 juli 1878 angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt
till stämningsman m. m. Denna förordning gäller förrättningar för utmätning,
försäljning av utmätt lös egendom, kvarstad, vräkning och annan förrättning
eller handräckning som avses i utsökningslagen, handräckning enligt
lagen örn avbetalningsköp, värdering i andra fall än vid utmätning eller
handräckning enligt lagen örn avbetalningsköp samt besiktning, ävensom
delgivning av stämning, domstols, myndighets eller tjänstemans beslut eller
kallelse eller annan handling. Enligt 5 § förordningen äro förrättningsmän
och vittne, därest resa erfordras för verkställande av förrättning å landet
eller i stad utom stadens planlagda område, berättigade till ersättning, vardera
för skjuts efter en häst, dock att, när flera förrättningar verkställas
under samma resa eller på samma dag, skjutsersättningen skall fördelas
mellan samtliga förrättningarna i förhållande till förrättningsställenas avstånd
från förrättningsmannens och vittnets hemvist. Ager förrättning för
delgivning av stämning m. m. rum inom stads planlagda område, är förrättningsmannen
berättigad till ersättning för därav föranledd färd med
järnväg, fartyg, spårväg och omnibus.

Genom kungörelse den 21 december 1933 har Kungl. Majit förordnat, att
skjutsersättning enligt 5 § i 1878 års förordning skall från och med den 1
januari 1934 tillsvidare beräknas efter 35 öre per kilometer.

Enligt 3 § 3 mom. i nyssnämnda kungörelse den 24 november 1932 åtnjuter
landsfiskal ersättning av statsmedel för särskild utgift, som han
utöver kostnader för eget behov måst vidkännas för behörigt verkställande
av sådan undersökning, utredning eller åtgärd i övrigt, för vilken han, därest
resa erfordras för densamma, är berättigad till resekostnadsersättning enligt
stadgandena i kungörelsen.

Landsfiskal är jämlikt bestämmelse i § 25 landsfiskalsinstruktionen pliktig
att hava rik stelefonförbindelse anordnad till sin tjänstelokal så ock,
örn länsstyrelsen därom förordnar, till sin bostad För sådan rikstelefonförbindelse
äger landsfiskalen jämlikt 6 § i 1932 års kungörelse att av statsmedel
undfå ersättning för inträdesavgift och, i förekommande fall, flyttningsavgift
ävensom för abonnemangsavgift samt för hyresavgift för ledning,
som anlägges och underhålles av telegrafverket men enligt gällande bestämmelser
skall bekostas av abonnent. Ersättning som nu sagts må ej utgå
för mer än en telefonförbindelse till tjänstelokalen och en sådan till bostaden.
Har landsfiskal haft särskild utgift för telefonsamtal eller telegram
i tjänsteärende, är han enligt 8 § i kungörelsen berättigad att av statsmedel
åtnjuta ersättning för vad han visar sig därför hava utgivit.

Förutom den fasta avlöningen hava landsfiskalerna vissa sportelinkomster.
De viktigaste av dessa sportler äro expeditionslösen, andelar i
böter och beslagtagen egendom, provisioner å indrivna utskylder, växeloch
checkprotestavgifter, ersättningar för utmätningsförrättningar och övriga
förrättningar i s. k. enskilda mål ävensom arvoden för vissa besiktningar m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Lösenavgifterna äro reglerade i förordningen den 7 december 1883 angående
expeditionslösen. För de flesta landsfiskalerna äro inkomsterna av
lösen helt obetydliga.

Botes- och beslag ar andelar hava tidigare spelat större roll för landsfiskalerna
ur inkomstsynpunkt än nu är förhållandet. Detta beror dels på att
i nyare författningar dylika andelar tämligen allmänt icke tillerkänts åklagare,
dels ock på att genom lagen den 10 februari 1933 örn ändrade bestämmelser
i vissa fall rörande fördelning av böter m. m. en generell maximering
örn 500 kronor stadgats. Enligt en av de sakkunniga verkställd
undersökning hade år 1937 inkomsterna av botes- och beslagarandelar uppgått
för 206 landsfiskaler till högst 100 kronor, för 115 landsfiskaler till
mellan 100 och 200 kronor och för 78 till mellan 200 och 300 kronor medan
35 landsfiskaler haft en dylik inkomst av över 500 kronor. Det högsta beloppet
hade varit 2,035 kronor. I genomsnitt per distrikt hade inkomsten
utgjort 180 kronor.

Bestämmelser örn indrivning sprovision finnas beträffande kronoutskylder
i uppbördsreglementet den 14 december 1917 och beträffande kommunalutskylder
i kommunallagarna. Enligt 12 § restindrivningsförordningen den
13 november 1931 äger den utmätningsman, inom vars distrikt restförda
krono- och kommunalutskylder uttagits, att åtnjuta ersättning med stadgad
indrivningsavgift, dock att när utmätningsman i eller för indrivningen anlitat
exekutionsbiträde, denne må uppbära hälften av indrivningsavgiften
för medel, med vilkas indrivande han sålunda tagit befattning. Inkomsterna
av indrivningsprovisionen utgöra landsfiskalernas viktigaste sportelinkomster.
De uppgingo år 1937 enligt de sakkunnigas undersökning i 51 distrikt till
högst 300 kronor, i 93 distrikt till mellan 300 och 500 kronor, i 193 distrikt
till mellan 500 och 1,000 kronor, i 101 distrikt till mellan 1,000 och 2,000
kronor, i 25 distrikt till mellan 2,000 och 3,000 kronor, i 13 distrikt till mellan

3,000 och 5,000 kronor, i 9 distrikt till mellan 5,000 och 8,000 kronor samt
i 4 distrikt till mer än sistnämnda belopp. Högsta förekommande provisionsinkomsten
var 10,615 kronor; i genomsnitt per distrikt utgjorde den
1,047 kronor.

Bland sportelinkom sterna märkas vidare växel- och checkprotestavgifter,
arvoden för utmätningar m. fl. exekutiva förrättningar samt för delgivning
av stämning m. m. ävensom arvoden för olika besiktningar, för plombering
och märkning av vilt, för infordrande av felande prästbetyg och mantalsuppgifter
samt för vissa utredningar m. m. Inkomsterna av nu nämnda
sportler fördela sig ganska ojämnt på de olika distrikten; för de flesta
landsfiskaler äro de av mindre betydelse.

Landsfiskalernas sammanlagda sportelinkomst utgjorde år 1937 786,017
kronor, fördelande sig på de skilda distrikten på följande sätt: i 44 distrikt
utgjorde den högst 500 kronor, i 148 distrikt mellan 500 och 1,000 kronor,
i 194 distrikt mellan 1,000 och 2,000 kronor, i 60 distrikt mellan 2,000 och

3.000 kronor, i 16 distrikt mellan 3,000 och 4,000 kronor, i 15 distrikt mellan

4.000 och 6,000 kronor samt i 12 distrikt mer än sistnämnda belopp. Högsta

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

sportelinkomsten utgjorde 11,674 kronor och genomsnittsinkomsten per
distrikt 1,539 kronor.

Enär landsfiskalstjänsterna i lönekänseende iiro oreglerade, gäller för
landsfiskalerna intet förbud i fråga örn bisysslor. Kåtten att bedriva privat
verksamhet har sedan gammalt utnyttjats av landsfiskalerna och före dem
länsmännen. Uppenbart är att landsfiskalerna, delvis tack vare sin tjänsteställning
men även på grund av det med landsfiskalstjänsten förenade arbetets
natur samt landsfiskalernas mångsidiga erfarenhet och inblick på skilda
verksamhetsområden, varit väl skickade att bestrida allmänna och enskilda
uppdrag av skilda slag som anförtrotts dem. Långt ifrån alla landsfiskaler
hava emellertid bedrivit privatverksamhet i större utsträckning. Ett icke
ringa antal har, antingen på grund av att tjänstegöromålen tagit all tid i
anspråk eller av andra skäl, överhuvud icke haft några bisysslor. Antalet
landsfiskaler, som icke bedrivit privatverksamhet vid sidan örn tjänsten,
torde under de senare åren hava ökats, delvis beroende på advokatväsendets
utveckling. Landsfiskalernas privatverksamhet har nämligen, av naturliga
skäl, till stor del bestått i sådan verksamhet som kan benämnas advokatverksamhet.
Åtskilliga landsfiskaler — liksom andra åklagare — bedriva
sålunda, antingen ensamma eller i kompanjonskap med annan, yrkesmässig
advokatverksamhet. Enligt en år 1937 verkställd utredning annonserade
nämnda år 112 landsfiskaler och 46 stadsfiskaler i tidningar samt handelsoch
adresskalendrar eller dylikt att de bedrevo advokatverksamhet.

I ett hänseende har emellertid ansetts föreligga en inskränkning i den
eljest rådande friheten för landsfiskal att åtaga sig privata uppdrag. Denna
inskränkning gäller uppträdande såsom fullmäktig för eller biträde åt part
i rättegång. Den uppfattningen har sålunda brukat hävdas, att även örn det
ej under alla förhållanden måste anses stridande mot en allmän åklagares
tjänsteplikt, det likväl ej vore lämpligt och överensstämmande med god ordning,
att denne uppträdde vare sig såsom rättegångsombud eller biträde åt
en person som åtalats för brott, låt vara att detta blivit begånget utanför
åklagarens distrikt. Detta till synes självklara förhållande har icke alltid
respekterats, vilket föranlett flera länsstyrelser att tid efter annan utfärda
anvisningar örn vad landsfiskal i denna del har att iakttaga.

I fråga örn storleken av de inkomster landsfiskalerna berett sig genom
enskilt arbete utom tjänsten föreligga inga uppgifter för de senare åren.

Det till landsfiskalerna utgående förvaltningsbidraget torde ursprungligen
hava varit avsett för täckande av utgifterna för erforderliga skrivmaterialier,
kontorsutensilier och dylikt, däremot icke för t. ex. lokal och tjänstebiträden.
Så länge landsfiskalerna ännu bebodde boställen, kunde givetvis icke uppkomma
några särskilda kostnader för lokalhyra. Härutinnan inträdde så
småningom en genomgripande förändring, sedan landsfiskalerna i allt större
utsträckning måst hyra särskild tjänstelokal eller anordna särskild tjänstelokal
i samband med förhyrd bostad eller i landsfiskalen själv tillhörigt hus.
Då landsfiskalstjänsterna inrättats såsom enmanstjänster och då man vid
organisationens tillkomst till och med ansett, att landsfiskalerna i åtskilliga

Kungl. Maj-.ts proposition nr 219.

fall icke komme att vara fullt sysselsatta av sin tjänst, är det uppenbart
att frågan om bidrag till landsfiskalerna för skrivhjälp och övrig hjälp för
tjänstegöromålens bestridande då icke kunnat uppkomma. Denna fråga har
aktualiserats först sedan landsfiskalerna blivit i huvudsak helt upptagna av
tjänsten samt i ett större antal fall även måst anställa tjänstebiträden.

Enligt de sakkunnigas utredning utgjorde landsfiskalernas genomsnittliga
utgifter för tjänstelokal år 1937 704 kronor, utgifterna för tjänstebiträden
944 kronor samt övriga utgifter i tjänsten 728 kronor, därav 144 kronor utgjorde
icke ersatta kostnader för tjänsteresor. Sammanlagda utgifterna i
tjänsten utgjorde år 1937 sålunda genomsnittligen 2,377. För 47 landsfiskaler
uppgingo de till högst 1,000 kronor, för 146 till mellan 1,000 och

2.000 kronor, för 172 till mellan 2,000 och 3,000 kronor, för 80 till mellan

3.000 och 4,000 kronor, för 32 till mellan 4,000 och 6,000 kronor samt för
11 till högre belopp. Högsta beloppet var 7,842 kronor.

Landsfiskalernas tjänstebiträden. Landsfiskalsaspiranterna.

Som av det ovan anförda framgår beräknade man vid fastställandet av
landsfiskalernas förvaltningsbidrag icke att med detta skulle bestridas några
egentliga biträdeskostnader. Detta innebar emellertid icke att landsfiskalerna
skötte sina tjänster utan hjälp av biträden. Redan vid landsfiskalsorganisationens
tillkomst hade sålunda åtskilliga landsfiskaler ett eller flera biträden
anställda på sina kontor. Dessa biträden voro privat anställda av landsfiskalen
och, i den mån de uppburo någon lön, helt avlönade av denne.
En stor grupp av dessa biträden utgjorde de som förberedde sig för landsfiskalstjänst
genom tjänstgöring på landsfiskalskontor. Dessa uppburo ofta
icke någon lön; ofta hade de dock fritt vivre hos landsfiskalen. Nu nämnda
biträden voro emellertid icke uteslutande att betrakta såsom tjänstebiträden.
På grund av den för landsfiskalerna rådande friheten att vid sidan av
tjänsten bedriva privat verksamhet voro åtskilliga landsfiskalsbiträden helt
eller delvis sysselsatta i dylik av landsfiskal vid sidan av tjänsten bedriven
verksamhet. Genom att biträdena på detta sätt även sysselsatts med arbete,
som icke ålegat landsfiskalen i tjänsten, har det icke varit möjligt att angiva
det exakta antalet av landsfiskalernas tjänstehitrÅåen. I åtskilliga fall då
endast ett biträde funnits anställt hos landsfiskal torde detta hava varit att
anse såsom biträde dels i tjänsten, dels i privat verksamhet.

Dessa förhållanden hava i stort sett förblivit bestående med den skillnaden
att antalet biträden undergått en successiv ökning. Dessutom har
en ny kategori biträden tillkommit nämligen landsfisJcalsassistenterna (extra
landsfiskaler, biträdande landsfiskaler). Dessa äro att betrakta såsom uteslutande
tjänstebiträden. Antalet dylika biträden utgör ungefär 160. Av
dessa äro emellertid några icke helt avlönade av statsmedel.

Närmare föreskrifter örn landsfiskalsassistenternas avlöning äro meddelade
i det regleringsbrev varigenom biträdesanslaget fördelats. Det normala arvodet
är beräknat till 2,400 kronor per år, vartill kunna komma två ålderstillägg,
vartdera å 300 kronor efter 3 respektive 6 års tjänstgöring. Dyrtids -

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

tillägg utgår efter de grunder, som gälla för statens i lönehän seende oreglerade
verk. Assistent må under tid som av landsfogden efter landsfiskalens
hörande bestämmes åtnjuta årlig semester under två veckor. Villkor för åtnjutande
av denna förmån är dock att det kan ske utan hinder för göromålens
behöriga gång samt utan extra kostnad för statsverket. Utan länsstyrelsens
tillstånd må befattningshavare som är helt statsavlönad ej åtaga
sig avlönat enskilt uppdrag eller biträda landsfiskalen med göromål utom
tjänsten.

Enligt § 28 landsfiskalsinstruktionen åligger det länsstyrelse som förordnar
extra landsfiskal att tillika fördela göromålen mellan denne och landsfiskalen.
För denna fördelning äro inga andra riktlinjer meddelade i instruktionen
än att extra landsfiskal icke med mindre synnerliga skäl därtill
äro må tilldelas den landsfiskal tillkommande häktningsrätten eller anförtros
den befattning med frågor örn kvarhållande av för brott misstänkta personer
eller örn beslag, skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan, som tillkommer
landsfiskal. I gällande regleringsbrev har föreskrivits, att vid den
i 28 § landsfiskalsinstruktionen avsedda fördelningen av göromålen mellan
landsfiskal och extra landsfiskal bör iakttagas, att i görligaste mån landsfiskalen
förbehålles tjänstgöring såsom allmän åklagare samt fullgörande av
mera kvalificerade tjänstegöromål i övrigt.

Antalet övriga tjänstebiträden hos landsfiskalerna uppgick år 1937 enligt
uppgifter som de sakkunniga infordrat till ungefär 400. Dessa uppgifter
äro emellertid långt ifrån exakta. De infordrade uppgifterna avsågo visserligen
endast tjänstebiträden, men det lärer icke hava kunnat undgås, att i
åtskilliga fall biträden, som icke helt varit att anse såsom biträden i tjänsten
medräknats. I några fall hava även familjemedlemmar, som endast vissa
tider biträtt i göromålen, medtagits i uppgifterna. Av biträdena voro hälften
manliga och hälften kvinnliga. Under tiden efter 1933, som är det första
år, för vilket närmare uppgifter föreligga örn biträdena, har antalet kvinnliga
biträden varit i ständigt stigande och antalet manliga i sjunkande.

De flesta av de å landsfiskalskontoren tjänstgörande manliga tjänstebiträdena
•—- vare sig dessa äro extra eller biträdande landsfiskaler, landsfiskalsassistenter
eller kontorsbiträden — äro aspiranter å landsfis/calstjänst.
Även vissa tjänstemän i länsstyrelserna samt ett antal fjärdingsmän m. fl.
äro att anse såsom landsfiskalsaspiranter. Antalet landsfiskalsaspiranter
utgjorde den 1 mars 1938 — den senaste tidpunkt, för vilken exakta uppgifter
föreligga — 394. Aspiranternas tjänstetid vid landsstaten, polistjänstgöring
icke medräknad, utgjorde för 40 aspiranter högst 3 år, för 47 mellan
3 och 6 år, för 38 mellan 6 och 8 år, för 71 mellan 8 och 10 år, för 75
mellan 10 och 12 år samt för 123 över 12 år. Av aspiranterna hade 2 avlagt
juris kandidatexamen, 61 kansliexamen och 255 landsfiskalsexamen.

Köpingsåklagarna.

Enligt föreskrift i de av Kungl. Maj:t utfärdade köpingsbreven skola i
vissa köpingar finnas polisuppsyningsmän som hava att ej mindre fullgöra

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

polisverksamhet i enlighet med vad därom stadgas i gällande bestämmelser
angående polisväsendet än även åtala i köpingarna timade brott och förseelser
av den art att allmän åklagare äger beivra dem.

För närvarande finnas sådana polisuppsyningsman — köpingsåklagare —
i 24 köpingar. Två köpingar hava gemensam köpingsåklagare. I fyra andra
köpingar innehaves köpingsåklagartjänsten av landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt,
inom vilket köpingen är belägen. Enligt beslut av vederbörande
länsstyrelse hava några köpingsåklagare titeln poliskommissarie.

Köpingsåklagartjänst har icke inrättats i de sedan 1925 bildade köpingarna.
I cirkulär till länsstyrelserna den 19 juli 1935 har Kungl. Maj:t förordnat,
att, tills vidare och intill dess annorlunda föreskrives, åtgärder icke må vidtagas
för återbesättande med ordinarie innehavare av ledig befattning såsom
särskild åklagare i köping eller annan ort å landet med mindre Kungl. Majit
därtill lämnar tillstånd.

I regel äro köpingsåklagarna såsom polismän underställda vederbörande
landsfiskal. Beträffande vissa köpingar har emellertid Kungl. Majit förordnat,
att poliskommissarien skall hava inseendet över polisväsendet i
köpingen och chefskapet över där anställd personal, att — med den inskränkning
som följer av att poliskommissarien ej äger häktningsrätt — å
honom skall tillämpas vad landsfiskalsinstruktionen innehåller angående
landsfiskals polisverksamhet, att landsfiskalen i det distrikt, dit ifrågavarande
köping hör, icke skall äga att taga befattning med polisväsendet därstädes
samt att chefskapet över ifrågavarande poliskommissarie skall utövas av
landsfogden. Jämväl beträffande övriga köpingsåklagare är landsfiskals chefskap
i viss mån begränsat.

Av köpingsåklagarna hava åtta av vederbörande länsstyrelse erhållit förordnande
jämlikt 1 kap. 3 § utsökningslagen att tillika vara utmätningsmän.

Större delen av köpingsåklagarna har avlagt landsfiskalsexamen (länsmansexamen)
och sålunda fullgjort vad som erfordras för behörighet till
landsfiskalsbefattning.

Köpingsåklagarna äro kommunala tjänstemän. De förordnas av länsstyrelsen
samt avlönas av vederbörande köping. I en del fall hava de utöver
lönen vissa sportelinkomster, i genomsnitt icke överstigande 500 kronor.

Stadsfiskalerna.'')

I stad bestridas de åklagaruppgifter, vilka icke ankomma på högre eller
särskilt förordnad åklagare, av stadsfiskal.

Genom landsfogdereformen och i samband med denna genomförda partiella
reformer har stadsfiskalsorganisationen erhållit en större enhetlighet
än den tidigare haft. Enligt 1 § 1 mom. instruktionen den 24 maj 1918 för
stadsfiskalerna, sådant detta moment numera lyder, är stadsfiskal underställd
landsfogden i länet samt står under justitiekanslersämbetets tillsyn
och inseende.

'') I den här lämnade redogörelsen har stadsfiskalsorganisationen i Stockholm, vilken
icke varit föremål för de sakkunnigas utredning, lämnats åsido.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Justitiekanslersämbetet är högsta chefsmyndighet för stadsfiskalerna. Stadsfiskal
tillsättes genom förordnande av justitiekanslersämbetet, som jämväl
beslutar i frågor örn längre tjänstledighet för stadsfiskal än under högst två
månader varje år. Kortare ledigheter kunna beviljas av länsstyrelsen. Den
disciplinära bestraffningsrätten över stadsfiskal tillkommer justitiekanslersämbetet.
Länsstyrelsen är såsom högsta polismyndighet i länet chefsmyndighet
över stadsfiskalen i den mån denne är befattningshavare vid polisväsendet.
Stadsfiskålens närmaste förman är landsfogden. I de städer, som
jämlikt särskilda bestämmelser äro undantagna från området för landsfogdens
polisverksamhet, träder härvid den lokala polismyndigheten, d. v. s. borgmästaren
eller annan ledamot av magistraten, i landsfogdens ställe.

I samband med tillsättandet av 1935 års distriktsåklagarutredning föreskrev
Kungl. Maj:t i brev till justitiekanslersämbetet den 15 juni 1935, att
tills vidare och intill dess annorlunda föreskreves åtgärder icke finge vidtagas
för återbesättande av lediga stadsfiskalsbefattningar med mindre
Kungl. Majit därtill lämnade tillstånd. Dylikt tillstånd har i ett par fall
meddelats av Kungl. Majit. Yid innevarande års början voro av 114 stadsfiskalsbefattningar
(stadsfiskalstjänsterna i de tre största städerna frånräknade)
80 besatta med ordinarie innehavare. Yid samma tid uppehöllos 29
stadsfiskalsbefattningar på förordnande medan 5 voro vakanta.

Örn fordringarna för behörighet till stadsfiskalstjänst saknas enhetliga
bestämmelser. I vissa fall är i den för stadsfiskalstjänsten fastställda
lönestaten föreskrivet, att stadsfiskalen skall vara rättsbildad. I åtskilliga
städer, för vilka sådan föreskrift saknas, är likväl den nuvarande innehavaren
av stadsfiskalstjänsten rättsbildad. Kör närvarande utgör antalet
stadsfiskal eller t. f. stadsfiskaler som avlagt juris kandidatexamen ungefär
50. De flesta av dessa hava även förvärvat s. k. tingsmeriter. Ett fyrtiotal
hava avlagt landsfiskals-, kronolänsmans- eller krigsfiskalsexamen samt ett
mindre antal kansliexamen. Övriga hava huvudsakligen endast polisutbildning.

Stadsfiskals arbetsuppgifter äro i huvudsak angivna i stadsfiskalsinstruktionen.
I samtliga städer är stadsfiskalen allmän åklagare; i de flesta
städerna har han dessutom viss befattning med polisväsendet, antingen såsom
polisbefäl eller såsom polischef i staden. I § 6 av instruktionen äro
vissa på stadsfiskal ankommande göromål uppräknade, vilka delvis äro att
hänföra till polisgöromål men som åvila honom vare sig han i övrigt har
att taga befattning med polisväsendet i staden eller icke. Enligt samma
paragraf åligger det stadsfiskal att iakttaga och fullgöra de plikter, som i
andra fall än de i paragrafen angivna tillkomma stadsfiskal till följd av föreskrifter
i lag eller författningar eller av Kungl. Majit fastställda särskilda
stadganden för den stad, där stadsfiskalen är anställd. De uppgifter som
ankomma på stadsfiskal utöver åklagar- och polisgöromålen kunna alltså på
grund av särskilda föreskrifter vara av växlande art i olika städer. Aven
örn stadsfiskal icke i övrigt har befattning med polisväsendet äger han järn -

Kungl. Majus proposition nr 219. 17

likt 7 § instruktionen att av stads- och polisbetjänte erhålla all den handräckning,
som för utförande av stadsfiskalens tjänsteåligganden är erforderlig.

I fråga om stadsfiskalernas åtalsbefogenhet bestod före landsfogdereformens
genomförande den skillnaden mellan stadsfiskal i magistratsstad
och stadsfiskal i fögderistad, att den förres åtalsrätt icke var underkastad
någon begränsning, medan den senare hade sin åtalsrätt begränsad av landsfogdens
på samma sätt som landsfiskalerna. Numera råder i denna del full
likställighet mellan stadsfiskalerna i de båda kategorierna av städer: beträffande
samtliga stadsfiskaler gäller, att deras åtalsbefogenhet är i förhållande
till landsfogdes motsvarande befogenhet bestämd på samma sätt som
landsfiskalernas. Såtillvida råder dock i praktiken en olikhet, som beträffande
vissa stadsfiskaler åtalsbefogenheten utvidgats med tillämpning av
stadgandet i 4 § 1 mom. 2 stycket i landsfogdeinstruktionen att förordnande
att på eget ansvar fullgöra vad på landsfogden ankommer kan av landsfogden
efter justitiekanslersämbetets bestämmande meddelas viss distriktsåklagare
tills vidare i fråga örn vissa slag av mål. I övrigt må i fråga örn stadsfiskals
göromål såsom allmän åklagare hänvisas till den ovan lämnade framställningen
av landsfiskalernas åklagargöromål.

I fråga örn stadsfiskals polisverksamhet må till en början framhållas, att
polischefskapet i städerna icke är organiserat efter enhetliga linjer. I
magistratsstad tillkommer polischefskapet polismästare, där sådan finnes,
samt eljest som regel borgmästaren eller den ledamot av magistraten, som
förestår polisväsendet i staden. I fögderistad är kommunalborgmästaren i
regel polischef. Emellertid har genom kungörelsen den 15 december 1939
angående chefskapet över befattningshavare vid polisväsendet i vissa städer
förordnats, att chefskapet över befattningshavare vid polisväsendet skall i 49
städer, därav 40 magistratsstäder och 9 fögderistäder, tillkomma stadsfiskalen.

Polismästarstäderna äro till antalet 17, nämligen — förutom Stockholm -—
hopsala, Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Jönköping, Karlskrona, Malmö,
Lund, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg, Borås, Karlstad, Orebro, Västerås och
Gävle. I åtta av dem, nämligen Uppsala, Eskilstuna, Linköping, Jönköping,
Borås, Karlstad, Örebro och Västerås äro polismästar- och stadsfiskalstjänsterna
förenade.

Stadsfiskalen (stadsfiskalen-polismästaren) är sålunda polischef i sammanlagt
57 städer. I flertalet övriga städer har stadsfiskalen annan befattning
med polisväsendet, vanligen såsom kommissarie, stundom med verksamheten
begriinsad till kriminalpolisen. Endast i ett tiotal städer — däribland de
tre största — har stadsfiskalen ingen annan befattning med polisväsendet
än den som följer av stadgandet i 2 § 1 mom. stadsfiskalsinstruktionen örn
riitt för stadsfiskal att följa förberedande undersökning angående i staden
begånget brott.

Oavsett huruvida polischefskapet i stad utövas av stadsfiskal eller annan
befattningshavare, är polischefen i denna sin egenskap underställd landsfogden
i länet. Undantag härifrån är gjort beträffande 26 städer, uppräk Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 219. 520 40 2

Kungl. Majus proposition nr 219.

nade i kungörelsen den 15 december 1939 om vissa städers undantagande från
området för landsfogdens polisverksamhet. Vid landsfogdereformens genomförande
avsågs att vissa större städer, vilkas polisväsende erhållit en stark
organisation under väl kvalificerad ledning, skulle i polishänseende lyda
direkt under vederbörande länsstyrelse utan landsfogden såsom mellanhand.
Dessutom har tills vidare från landsfogdens polisverksamhet undantagits
ett antal städer, däri ledamot av magistraten är polischef, för att man
skulle undgå att ledamot i rådhusrätt, vid vilken landsfogden hade att å
tjänstens vägnar föra talan, såsom befattningshavare vid polisväsendet bleve
underställd landsfogden. Antalet av de städer, vilka sålunda äro undantagna
från området för landsfogdens polisverksamhet, kommer att undan för undan
minskas i den mån i dessa städer stadsfiskalen i stället för ledamot av magistraten
göres till polischef.

Enligt 5 § stadsfiskalsinstruktionen skall den befattning med säkerhets-,
ordnings- och sundhetspolisen, som stadsfiskal hittills på grund av särskilda
stadganden eller hävdvunnet bruk må hava utövat, fortfarande åligga honom,
intill dess förändrade bestämmelser kunna varda av länsstyrelsen fastställda.
Utan hinder av att stadsfiskal i viss stad icke har befattning med polisväsendet
därstädes, äger han dock, såsom nyss nämnts, följa förundersökning
angående brott.

I fråga örn arten av de göromål, vilka i övrigt ankomma på stadsfiskal
i egenskap av befattningshavare vid polisväsendet och vilka växla alltefter
den omfattning i vilken stadsfiskal har att taga befattning med polisgöromålen,
må hänvisas till den tidigare meddelade översikten av landsfiskalernas
polisgöromål.

I åtskilliga städer är med stadsfiskalsbefattningen förenad annan kommunal
tjänst. Yad polismästarstäderna beträffar har redan nämnts, att i
åtta av dem stadsfiskals- och polismästarbefattningarna äro förenade. Aven
andra kombinationer förekomma. Sålunda är polismästaren rådman i Karlskrona,
Lund och Gävle. Av stadsfiskalerna i de 100 icke-polismästarstäderna
innehava 35 jämväl annan befattning i stadens tjänst, antingen så att
stadsfiskals^''änsten är förenad med befattningen eller så att stadsfiskalen
utsetts till innehavare av densamma. I 27 städer är stadsfiskalen stadsfogde
eller utmätningsman. Därjämte förekommer det att stadsfiskalen är kronouppbördskassör
(kronokassör), stadskassör, stadskamrerare eller fastighetsregisterförare.
I tre fögderistäder äro kommunalborgmästar- och stadsfiskalstjänsterna
förenade.

Stadsfiskalerna äro, ehuru de tillsättas av statlig myndighet och deras
uppgifter i huvudsak äro av statlig natur, kommunala tjänstemän och avlönas
av städerna. Stadsfullmäktige äga antaga lönestat, vilken för att äga
giltighet dock skall underställas Kungl. Maj:ts stadfästelse. Som en följd
av dessa förhållanden växla de för stadsfiskalstjänsterna fastställda löneförmånerna
avsevärt i de olika städerna. De flesta stadsfiskalerna uppbära
fortfarande sportler. De viktigaste sportlerna äro andelar i böter och be -

Kungl. Majlis proposition nr 219.

slagtagen egendom samt — där stadsfiskalen tillika är stadsfogde eller utmätningsman
—- provision å indrivna restförda utskylder. I ett fåtal fall
kava emellertid i samband med lönereglering sportlerna indragits till stadens
kassa mot ersättning till stadsfiskalen, eventuellt med en särskild efter
sportlernas beräknade genomsnittliga belopp avpassad summa. I detta sammanhang
må erinras örn lagen den 19 mars 1937 örn upphävande av vissa
åklagares rätt till andel i böter m. m., däri föreskrives, att vad i lag eller författning
finnes stadgat örn rätt i vissa fall för åklagare eller annan att i
anledning av åtgärd i tjänsten erhålla andel i böter, vite eller skadestånd
eller i förbruten egendom, dess värde eller dylikt icke skall utgöra hinder
för Konungen att, där av stad avlönad åklagare tillförsäkras skälig fast avlöning,
bestämma att rätt till sådan andel icke skall tillkomma åklagaren
utan att andelen i stället skall tillfalla stadens kassa.

Enligt uppgifter som de sakkunniga infordrat uppgingo stadsfiskalernas
sammanlagda inkomster av stadsfiskalsbefattning samt av annan befattning
i stadens tjänst ävensom av sportler år 1937 i 5 städer till högst 2,000 kronor,
i 10 städer till mellan 2,000 och 3,000 kronor, i 4 städer till mellan

3.000 och 4,000 kronor, i 21 städer till mellan 4,000 och 6,000 kronor, i 34
städer till mellan 6,000 och 8,000 kronor, i 24 städer till mellan 8,000 och

10.000 kronor, i 8 städer till mellan 10,000 och 12,000 kronor, i 5 städer till
mellan 12,000 och 14,000 kronor samt i 3 städer till mellan 16,000 och

18.000 kronor. I några fall utgjorde dessa belopp icke nettobehållningen,
enär stadsfiskalen haft att vidkännas utgifter för tjänstebiträde, lokal m. m.

I fråga örn stadsfiskals rätt att vid sidan örn tjänsten bedriva privat
verksamhet må nämnas, att i ett mindre antal städer i samband med lönereglering
för stadsfiskalstjänsten införts bestämmelser om inskränkning i
denna rätt av i huvudsak samma innehåll som de i 37 § landsfogdeinstruktionen
meddelade.

Liksom i fråga örn löneförmånerna råder även stor oenhetlighet i fråga örn
stadsfiskals skyldighet att vid viss ålder avgå från tjänsten, hans rätt till
egen- och familjepension m. m. I vissa städer finnes sålunda för nuvarande
tjänsteinnehavaren icke någon viss pensionsålder bestämd.

Tidigare reformförslag.

''Den nuvarande landsfiskalsorganisationen — ehuru icke mera än ungefär
tjugu år gammal — har redan varit föremål för åtskilliga reformförslag.
Några av dessa förslag hava även berört stadsfiskalsorganisationen. De reformförslag
som framförts i fråga om stadsfiskalstjänsterna hava emellertid
— med undantag för processkommissionens förslag till en helt ny åklagarorganisation
— varit av mindre genomgripande art.

Redan vid beslutet örn landsfiskalsorganisationen framhölls, att den lämnade
rum för erinringar såsom varande för vidlyftig och ojämn. Sålunda hemställde
1917 års riksdag i skrivelse (nr 216), att Kungl. Majit ville verkställa
utredning, huruvida och i vad mån en reglering av distrikten, syftande till
en minskning i dessas antal, utan olägenhet kunde efter hand genomföras,

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

samt att, därest utredningen därtill föranledde, inkomma till riksdagen med
förslag i ämnet. Med anledning härav skedde, efter utredningar genom
länsstyrelserna, vissa jämkningar i distriktsindelningen utan att dock distriktens
antal minskades.

Frågan örn en reform av såväl landsfiskals- som stadsfiskalsorganisationen
upptogs av landshövdingen S. Linnér i en i november 1922 avgiven utredning
angående omorganisation av polisväsendet i riket (statens off. utredn.
1922: 49). De av Linnér föreslagna förändringarna inneburo i korthet följande.

Färje län skulle i avseende å polis- och åklagarväsende bilda en enhet
med landsfogden som chef under länsstyrelsen. Den närmaste ledningen av
polispersonalen i länet skulle tillkomma landsfiskaler på landet, inberäknat
vissa städer samt köpingar och municipalsamhällen, samt stadsfiskaler och
polismästare i övriga städer. Landsfiskalernas åklagar- och polisverksamhet
skulle stärkas genom att redovisningen för restindrivningen förenklades och
landsfiskalerna befriades från handräckning för kommunalutskylder. I detta
sammanhang diskuterades tanken att dela upp landsfiskalstjänsten i två befattningar,
så att vid sidan av landsfiskalerna såsom åklagar- och polistjänstemän
anställdes särskilda befattningshavare för att handhava utmätning och
restindrivning m. m. Det anfördes att en dylik uppdelning skulle medföra
väsentliga fördelar i olika hänseenden. Även vissa nackdelar vore emellertid
att vänta därav. Sålunda komme på grand av den låga brottsfrekvensen
alltför ringa arbetsbörda att erbjudas åklagaren-polischefen, därest icke
dennes distrikt gåves en ganska betydande omfattning. Vid en ökning av
distriktets storlek förlorades en ur åklagar- och polissynpunkt viktig fördel
med den bestående organisationen, nämligen landsfiskalernas lokal- och personkännedom.
Då vidare uppdelningen sannolikt bäst skulle kunna genomföras
i samband med en reform av taxerings- och uppbördsväsendet, läte det sig
för det dåvarande icke göra att verkställa en väsentlig omorganisation av
landsfiskalsinstitutionen.

Linnér övervägde även möjligheten att utan en dylik uppdelning av landsfiskalernas
göromål genomföra en reducering av landsfiskalsdistriktens antal.

I åtalshänseende intog Linnérs förslag den ståndpunkten, att landsfogdarna
skulle utföra åtal för brott, varå kunde följa högre straff än fängelse i sex
månader; med övriga brottmål skulle lands- och stadsfiskalerna taga befattning.
Det förutsattes emellertid att stadsfiskalerna i de större städerna skulle
i viss utsträckning utföra åtal även för grövre brott. Köpingsåklagarnas åtalsrätt
skulle upphöra och stadsfiskalsbefattningarna i de minsta städerna indragas.
De återstående stadsfiskalerna skulle vinna statsan ställning. I fråga
örn befattningshavarnas personliga kompetens föreslogs, att stadsfiskalerna i
de större städerna skulle vara rättsbildade. Övriga stadsfiskaler liksom landsfiskalerna
skulle hava väsentligen samma kompetens som nu fordras för
landsfiskalsbefattning.

Den 20 november 1924 avlämnade inom socialdepartementet särskilt tillkallade
sakkunniga, 1924 års landsstatslönesakkunniga, förslag till löne -

Kungl. Majus proposition nr 219.

reglering för landsfogdar oell landsfiskaler m. m. (statens off. utredn. 1925: 23).
I ändamål att åstadkomma en minskning i antalet landsfiskalsdistrikt med
sammanlagt 83 stycken föreslogo de sakkunniga olika lättnader i tjänsteåliggandena
för ifrågavarande befattningshavare ävensom anställande i vissa
distrikt av statsavlönade landsfiskalsbiträden, beviljande i något större distrikt
av penningbidrag till anskaffande av tjänstelokal och slutligen tillhandahållande
åt vissa landsfiskaler av räntefria lån för anskaffande av motorfordon
och motorbåtar.

I processkommissionens betänkande den 15 december 1926 med förslagtill
rättegångsväsendets ombildning (statens off. utredn. 1926: 31—33) framlades
ett förslag till åklagarväsendets ordnande åsyftande dels en större
enhetlighet i organisationens yttre struktur, dels en inre förstärkning av
åklagarväsendet. Förslaget utformades närmare i ett av särskilda sakkunniga
(de s. k. ekonomisakkunniga) den 29 augusti 1928 avgivet betänkande
angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid
genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen (statens, off. utredn.
1928:20). Enligt detta förslag skulle åklagarorganisationen bliva helt omgestaltad.
Varje domstolsinstans skulle motsvaras av en särskild kategori
åklagare. A id underrätterna skulle emellertid talan utföras av åklagare av
två olika slag, nämligen i svårare brottmål av åklagare med högre kvalifikationer
(statsåklagare) samt i övriga tjänstemål av åklagare av samma typ som
de nuvarande lands- och stadsfiskalerna (underåklagare). Statsåklagarna skulle
uteslutande vara åklagare och skulle hava fullständig juridisk utbildning.
Underåklagarna skulle däremot tillika vara polistjänstemän och ansågos jämväl
kunna tagas i anspråk för andra uppgifter i den mån så kunde ske utan att
åklagarverksamheten bleve eftersatt; de skulle icke vara rättsbildade. Gränsen
mellan statsåklagarnas och underåklagarnas verksamhetsområden hade processkommissionen
bestämt i nära anslutning till vad Linnér i sådant hänseende
föreslagit i sin förenämnda utredning.

Ett för landsfiskalsorganisationen betydelsefullt spörsmål, nämligen frågan
örn skatterestantierna och den därav betingade restindrivningen, berördes i
det av 192-1 års uppbördssakkunniga den 30 juni 1929 framlagda förslaget
till en rationell skatteuppbörd (statens off. utredn. 1929: 17). De sakkunniga
yttrade såvitt nu är i fråga bland annat följande:

En omläggning av uppbördsförfarandet enligt de sakkunnigas förslag torde
kunna förutsättas medföra en avsevärd begränsning av skatterestantierna. Den
föreslagna reformens gynnsamma inverkan på resultatet av skatteuppbörden
kommer, enligt de sakkunnigas uppfattning, att medföra betydande lättnader
i fråga örn landsfiskalernas och övriga utmätningsmäns samt fjärdingsmännens
och exekutionsbetjänternas arbetsbörda. En stor del av dessa befattningshavares
tjänstgöringstid torde för närvarande åtgå för bestyr med indrivning
och redovisning av skatterestantier. Minskas efter skatteuppbördsreformens
genomförande antalet restförda belopp mera avsevärt, är det uppenbart, att
detta förhållande kommer att kraftigt minska behovet av arbetskraft för
denna indrivning. Särskilt torde detta bliva fallet i stora industrisamhällen
eller inom andra distrikt med ett stort antal löntagare. Det är emellertid förenat

Kungl. Majus proposition nr 219

med stora svårigheter att redan nu beräkna omfattningen av arbetsbördans
minskning och att på sådana beräkningar grunda förslag till omreglering av
landsfiskalsdistrikt eller till minskning av den underordnade exekutionspersonalen.
Vad angår landsfiskalerna är att beakta att under senare tid inom
åtskilliga distrikt anställts extra landsfiskaler, vilkas avlöning utgår av anslaget
till polisväsendet å landsbygden. Minskas den ordinarie landsfiskalens
göromål med indrivning av utskylder, kommer lian att erhålla ökad tid för
övriga tjänstegöromål, särskilt polisärenden. Det ligger sålunda nära till
hands att antaga, att den personalminskning, som skulle bliva en följd av
den minskade omfattningen av indrivningsarbetet, i första hand bör gå ut över
de extra landsfiskalerna. I åtskilliga distrikt torde emellertid, även därest
den extra personalen minskas, den ordinarie landsfiskalens göromål komma
att nedgå så mycket, att genom omregleringen av landsfiskalsdistrikten antalet
sådana distrikt kan nedbringas.

V Uppbördssakkunniga ansågo sig emellertid icke böra vidare än som skett
ingå på frågan om uppbördsreformens återverkningar på landsfiskalerna.
Till stöd för] detta ståndpunktstagande åberopade de sakkunniga dels att
frågan örn en omreglering av landsfiskalsdistrikten redan varit föremål för
övervägande av landsstatslönesakkunniga, dels att det i samband med frågan
om en processreform igångsatts undersökning rörande möjligheterna att
uppdela landsfiskalernas tjänsteåligganden mellan tvenne]grupper befattningshavare.

Den av uppbördssakkunniga åsyftade undersökningen hade anförtrotts åt
presidenten K. Schlyter samt landsfiskalen E. Ohlin, vilka den 6 december
1930,; avlämnade en förberedande utredning angående omorganisation
av landsfiskalsbefattningarna m. m. (statens off. utredn. 1930: 31).
Det av dessa sakkunniga framlagda förslaget innebar i huvudsak följande:

De nuvarande landsfiskalsgöromålen skulle uppdelas mellan två grupper
befattningshavare, benämnda landsfiskaler och häradsfogdar. Landsfiskalerna
skulle övertaga de till åklagar- och polisverksamheten hörande göromålen
under det att häradsfogdarna skulle taga befattning med utsökningsväsendet,
däri inbegripet även indrivning och redovisning av skatter och böter. I fråga
örn återstående bestyr, huvudsakligen av kameral natur, gjorde de sakkunniga
den uppdelning mellan de föreslagna befattningshavarna, vilken av
praktiska hänsyn syntes dem mest ändamålsenlig. Utredningsmännen föreslogo
icke några särskilda lättnader i befattningshavarnas arbete och togo
icke heller vid utformandet av den nya organisationen hänsyn vare sig till
vad i sådant hänseende föreslagits av landsstatslönesakkunniga eller till de
lättnader som enligt uppbördssakkunnigas uttalande skulle följa av ett genomförande
av deras förslag. De sakkunniga funno det tydligt att genomförandet
av dessa eller andra reformförslag kunde innebära ändrade förutsättningar
för bedömande av arbetsbördan, i dessa fall för häradsfogdarna. Fluktuationerna
antogos emellertid ej behöva bliva större än att de kunde tillbörligen
beaktas vid bestämmande av antalet biträden å fogdekontoren. Utredningsmännen
förutsatte nämligen att i samband med frågan örn landsfiskalernas
lönereglering biträdesfrågan funne sin lösning. Vid en uppdelning i
landsfiskals- och häradsfogdedistrikt borde man således kunna iitgå ifrån att
statsavlönade biträden anställdes åtminstone i de större distrikten. Enligt
utredningsmännens mening måste större distrikt med biträden i princip
anses vara att föredraga framför mindre distrikt utan biträden. Genom möj -

Kungl. Majus proposition nr 219.

ligheten att variera antalet biträden vunnes stor elasticitet vid distriktsindelningen,
vid vilken geografiska och andra lokala förhållanden i hög grad
kunde vinna beaktande. Landsfiskalsdistrikt skulle i regel omfatta en domsaga.
Häradsfogdedistrikt borde omfatta ett betydligt mindre område; sammanlagda
antalet häradsfogdedistrikt beräknades skola utgöra omkring 300.
I fråga örn de nordligaste delarna av riket ansågos vissa jämkningar i de
föreslagna principerna vara erforderliga. Sålunda skulle i domsagor med
särskilt gles befolkning bibehållas flera landsfiskalsdistrikt, exempelvis sammanfallande
med tingslag, samt landsfiskalen i sådant distrikt förordnas att
jämväl vara häradsfogde i visst häradsfogdedistrikt, vare sig detta samman -fölle med landsfiskalsdistriktet eller ej.

Beträffande stadsfiskalerna i fögderistäderna föreslogs, att landsfiskalerna
skulle i princip övertaga deras åtalsrätt. I samband med en dylik överflyttning
av åtalsbefogenheten skulle stadsfiskalstjänsterna i dessa städer ombildas
till poliskommissariebefattningar. Jämväl köpingsåklagarnas åtalsrätt
skulle övergå till landsfiskalerna samt förstnämnda befattningshavare bibehållas
såsom landsfiskalen underordnade poliskommissarier. I magistratsstäderna
skulle som regel åklagarväsende och domstolsväsende följas åt;
frågan örn landsfiskals övertagande av åklagargöromålen i de mindre magistratsstäderna
skulle sålunda upptagas först i samband med frågan örn dessa
städers förenande med landsbygd i judiciellt avseende.

Såsom kompetenskrav för landsfiskalstjänst skulle enligt de sakkunnigas
förslag uppställas juris kandidatexamen, genomgående av en kriminalteknisk
kurs samt viss tids praktisk tjänstgöring såsom vikarie för landsfiskal
eller såsom rättsbildat biträde å landsfiskalskontor, därav någon tid finge
utbytas mot tjänstgöring å domarkansli. För häradsfogdekompetens skulle
fordras studentexamen, en juridisk kurs eller lägre juridisk examen samt
någon tids tjänstgöring å häradsfogdekontor och i länsstyrelse.

Vissa organisatoriska spörsmål rörande landsfiskalstjänsterna upptogos till
behandling i det den 11 juli 1931 av 1928 års lönekommitté avlämnade
betänkandet med förslag till lönereglering för landsfogdar, lappfogdar
och landsfiskaler m. m. (statens off. utredn. 1931:18). Kommittén föreslog
en indragning av sammanlagt 68 landsfiskalsdistrikt, varigenom distriktens
antal skulle minskas till 421. Denna minskning skulle möjliggöras dels
genom vissa lättnader i landsfiskalernas arbetsbörda, i huvudsak i enlighet
med landsstatslönesakkunnigas förslag, dels genom anställande av extra
ordinarie landsfiskaler och kontorsbiträden såsom tjänstebiträden åt landsfiskalerna
samt beviljande av biträdesanslag i vissa fall.

1935 års distrikt såklagarutredning framlade i sin den 24 oktober
1935 avgivna promemoria angående omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattuingarna
(statens off. utredn. 1935:57) ett förslag som, såvitt
angår landsfiskalerna, innebar, att dessas nuvarande arbetsuppgifter skulle
uppdelas på två befattningshavare, landsfiskal och häradsfogde. Landsfiskalerna
skulle bibehållas såsom åklagare samt lokala ordnings- och kriminalpolischefer,
under det att utsökuingsgöromålen, däri inbegripet även indrivning
och redovisning av skatter och böter, överflyttades på nya befattnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

havare, benämnda häradsfogdar. Av landsfiskalernas nuvarande allmänt administrativa
uppgifter skulle vidare följande uppgifter tillkomma häradsfogden:
a) bevakande av kronans rätt med avseende å boställen och staten
tillhörig fast egendom ävensom förrättande av auktion, salu- eller arrendevärdering,
ekonomisk besiktning eller syn å sådan egendom; b) bevakande
såsom kronans ombudsman av det allmännas rätt vid konkurser, årsstämningar,
återgäldande till statsverket av utgifter för fri rättegång, meddelande
av lagfart efter kungörelse, dödförklaring och andra liknande fall; c) ärenden
och utredningar vilka sammanhänga med mantalsskrivningsväsendet; d) mottagande
av lösöreköpsavhandlingar; samt e) införskaffande av statistiska uppgifter
angående näringarna. Hos landsfiskalerna skulle av praktiska hänsyn
kvarbliva uppgifterna att förrätta borgerlig vigsel samt att verkställa växelprotester
ävensom vissa administrativa uppgifter som vore föranledda av
den militära organisationen. Slutligen skulle bestyret med utbetalande med
allmänna medel av ersättningar åt vittnen i brottmål och vissa därmed i
förevarande hänseende jämställda mål ävensom åt rättegångsbiträden åt
häktade samt förundersökare jämlikt lagen angående villkorlig straffdom m. fl.
överflyttas till domstolarnas kanslier. I övrigt skulle landsfiskalernas nuvarande
göromål fördelas mellan landsfiskal och häradsfogde på det sätt, att
vardera befattningshavaren tilldelades de göromål som ägde närmaste samband
med hans huvuduppgifter med iakttagande likväl av vad praktiska
hänsyn fordrade. Principiellt borde därvid göromålsfördelningen bringas att
i huvudsak motsvara arbetsfördelningen mellan länsstyrelsens båda avdelningar
så att landsfiskalen bleve landskansliets och häradsfogden landskontorets
lokale representant.

För bestridande av den åklagarverksamhet, som icke skulle fullgöras av
landsfogden eller särskilda åklagare, skulle enligt promemorian riket indelas
i åklagardistrikt. Åklagardistrikt bleve landsfiskalsdistrikt eller sådan stad
som förklarats skola utgöra eget åklagardistrikt. Åklagarmyndighet (distriktsåklagare)
skulle vara i landsfiskalsdistrikt landsfiskal samt i stad, som utgjorde
eget åklagardistrikt, stadsfiskal. Den åtalsrätt som nu tillkommer
köpingsåklagarna skulle överflyttas på landsfiskalerna, i samband varmed
samtliga köpingsåklagare såsom polisbefäl i vederbörande köpingar skulle
underställas landsfiskalerna.

Enligt promemorians förslag skulle distriktsåklagaren i princip även vara
polischef inom sitt åklagardistrikt. I fråga örn polisverksamhetens omfattning
skulle såvitt anginge landsfiskalerna i huvudsak de nuvarande bestämmelserna
gälla. Stadsfiskalernas polisverksamhet skulle undergå den utvidgning
som betingades av att stadsfiskalerna bleve polischefer.

Det erforderliga antalet landsfiskalsdistrikt hade utredningsmännen beräknat
till ungefär 240. Då antalet domsagor utgjorde 117, skulle i regel
varje domsaga komma att delas i två landsfiskalsdistrikt. Med hänsyn till
domsagornas olika storlek och den skiftande göromålsfrekvensen inom olika
delar av landet borde jämkningar i indelningen kunna ske så, att mindre
domsagor odelade bildade ett enda landsfiskalsdistrikt under det att större

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 25

domsagor med stor brottsfrekvens uppdelades i tre, i något undantagsfall
måhända fyra distrikt.

Avgörande för frågan, huruvida stad skulle bibehållas såsom eget åklagardistrikt,
skulle enligt promemorian vara storleken av den arbetsbörda staden
erbjöde en åklagare som tillika vore polischef. Oavsett de avvikelser, som
kunde bliva nödvändiga på grund av speciella förhållanden, beräknades
gränsen komma att gå vid ett invånarantal av 10,000 eller möjligen något
däröver. Städer med färre invånare skulle alltså komma att ingå i landsfiskalsdistrikt.
Städernas karaktär av magistrats- eller fögderistäder skulle
härvid icke vara avgörande.

Antalet häradsfogdedistrikt föreslogs i promemorian till omkring 200.
Stad skulle ingå i häradsfogdedistrikt, därest behov av särskild utmätningsman
icke förelåge. Dock skulle samtliga magistratsstäder uteslutas från
häradsfogdeorganisationen.

Utredningens förslag var icke enhälligt. En minoritet förklarade sig icke
kunna biträda majoritetens förslag att landsfiskalstjänsterna borde omorganiseras
på grundvalen av en uppdelning av landsfiskalernas arbetsuppgifter
på två grupper befattningshavare.

I de remissyttranden, som inkommo över distriktsåklagarutredningens
promemoria, gingo meningarna mycket i sär i fråga örn förslaget att uppdela
landsfiskalstjänsterna på två nya tjänster. Hovrätterna samt, med
några undantag, de rådhusrätter och häradshövdingar, vilka avgåvo yttrande,
tillstyrkte förslaget. Dessa myndigheter betraktade frågan främst från de
synpunkter, som legat de dömande myndigheterna närmast, d. v. s. ur
åklagar- och kriminalpolissynpunkt. Förslaget tillstyrktes även av justitiekanslersämbetet,
processlagberedningen och Sveriges advokatsamfund. Av
länsstyrelserna tillstyrkte elva tudelningsförslaget. Ytterligare fyra uttalade
sin principiella anslutning till förslaget men ansågo det icke böra för det
dåvarande genomföras. Sju länsstyrelser avstyrkte förslaget, de återstående
två ställde sig tveksamma. Det övervägande antalet landsfogdar uttalade
sig för en tudelning av landsfiskalstjänsterna. I samma riktning uttalade sig
även de flesta av de hörda personalorganisationerna. Mot förslaget uttalade
sig däremot svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund.

Processlagberedningens den 29 november 1938 framlagda förslag till
rättegångsbalk (statens offentliga utredningar 1938: 43 och 44) berör även
frågan örn åklagarväsendets organisation m. m. 17 kap. av beredningens
förslag, vilket kapitel har rubriken »Örn åklagare och polismyndighet», har
dels angivits, vilka som vid de olika domstolsinstanserna äro allmänna
åklagare, dels givits vissa stadganden örn utnämning av åklagare, örn extra
och biträdande åklagare samt om jäv mot åklagare m. m. De allmänna
åklagarna utgöras av justitiekanslern, landsfogdar samt distriktsåklagare.
Hos dessa åklagare må finnas biträdande åklagare. Justitiekanslern skall
under Konungen vara högste åklagare och i denna egenskap hava ansvaret
för och ledningen av åklagarväsendet i riket; landsfogdarna skola under

Kungl. Majus proposition nr 219.

justitiekansler!! hava ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet, envar
inom sitt verksamhetsområde. Vid underrätt är landsfogde eller distriktsåklagare
allmän åklagare. Yid hovrätt fungerar justitiekansler!! såsom allmän
åklagare i vissa mål, som enligt särskilda lagrum upptagas omedelbart
av hovrätten, men i andra mål är landsfogde eller distriktsåklagare allmän
åklagare. Har talan fullföljts till högsta domstolen allenast av enskild part,
må åklagartalan där, efter förordnande av justitiekanslern, som är allmän
åklagare vid högsta domstolen, föras av lägre åklagare. Närmare bestämmelser
örn fördelningen av uppgifterna mellan åklagarna liksom örn de kompetenskrav,
som skola uppställas å innehavarna av olika åklagarbefattningar,
avses skola meddelas i särskilda av Kungl. Majit utfärdade instruktioner.

Såsom framgår av dessa stadganden har processlagberedningen avsett att
den nuvarande åklagarorganisationen i stort sett skall bibehållas. Beträffande
distriktsåklagartjänsternas organisation har beredningen hänvisat till den
vid tidpunkten för framläggandet av beredningens förslag pågående utredningen
därom.

I samband med att 1935 års riksdag i skrivelse den 28 maj 1935 (nr 260)
med vissa smärre erinringar godkände de av Kungl. Majit i proposition
(nr 185) till riksdagen framlagda grunderna för en omorganisation av landsfogdebefattningarna,
avsedd att träda i tillämpning den 1 juli 1936, anhöll
riksdagen, bland annat, att Kungl. Majit skyndsamt ville framlägga förslag
till reform beträffande landsfiskaler, stadsfiskal och med dem jämställda
åklagare. Kungl. Majit beslöt med anledning härav den 15 juni 1935 tillsättande
av en kommitté med uppdrag att, i anslutning till de av riksdagen
godkända grunderna för en omorganisation av landsfogdebefattningarna och
i samråd med processlagberedningen, skyndsamt verkställa utredning angående
en omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna
och därmed sammanhängande frågor. Samma dag utsåg statsrådet och
chefen för justitiedepartementet jämlikt Kungl. Majits bemyndigande ledamöter
i kommittén (1935 års distriktsåklagarutredning). Jag har i det föregående
redogjort för innehållet i. den promemoria angående omorganisation
av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna (statens off. utreda.
1935: 57), som utredningsmännen med anledning av det erhållna uppdraget
den 24 oktober 1935 avlämnade, ävensom i korthet omnämnt den ståndpunkt,
som i de över promemorian inkomna remissyttrandena intagits till
en beträffande omorganisationen av landsfiskalsbefattningarna grundläggande
fråga, nämligen den örn befattningarnas eventuella delning på två nya
tjänster. Sedan remissyttrandena inkommit, fick utredningsarbetet vila tills
vidare.

Genom Kungl. Majrts beslut den 28 februari 1936 tillsattes en kommitté,
1936 års uppbördskommitté, vilken enligt meddelade direktiv skulle utreda
frågan rörande sättet för debitering, uppbörd och indrivning av utskylder
samt därvid bland annat överväga lämpligheten av ett sammanförande av
den kommunala och statliga uppbörden och dess överlämnande till statliga

Kungl. Majus proposition nr 219,

uppbördsorgan jämte vad därmed sammanhängde. Kommittén ålades vidare
att avgiva förslag rörande revision av gällande lagstiftning angående mantalsskrivning
samt att därvid upptaga det nuvarande folkbokföringssystemet
till allmänt övervägande. I chefens för finansdepartementet yttrande till
statsrådsprotokollet vid kommitténs tillsättande uttalades, bland annat, att
vid utredningen kontakt borde sökas, förutom med vissa andra sakkunniga,
jämväl med de sakkunniga som bomme att tillkallas för fortsatt utredning
angående omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna.

Vid 1937 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion (nr 164), däri
motionären, efter omnämnande av vad i frågan örn åklagarväsendets reformering
förekommit bland annat vid 1935 års riksdag ävensom av det av
1935 års distriktsåklagarutredning bedrivna arbetet, anförde:

Att utredningsarbetet avstannat efter det yttranden inkommit över distriktsåklagarutredningens
promemoria torde bero på arbetets samband med
den utredningsuppgift som tilldelats 1936 års uppbördskommitté. Att den
brådskande omorganisationen av åklagarväsendet på landsbygden skulle
göras beroende av alla de åt uppbördskommittén överlämnade vittutseende
utredningsfrågorna .på området som lage åklagaruppgiften så fjärran, syntes
icke stå i god överensstämmelse med vad som förutsattes vid landsfogdereformens
framläggande för 1935 års riksdag eller med riksdagens i samband
med detta ärendes prövning fattade beslut att begära skyndsamt framläggande
av förslag till reform beträffande landsfiskaler, stadsfiskaler och med
dem jämställda åklagare. Denna av riksdagen begärda reform kunde uppenbarligen,
liksom landsfogdereformen, endast bliva av i viss mån provisorisk
och förberedande art i avbidan på den allmänna rättegångsreformen, vilken
för sitt genomförande förutsatte förhandenvaron av en skicklig åklagarkår
redan vid reformens ikraftträdande.

Motionären hemställde, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att förslag till reform beträffande landsfiskaler, stadsfiskaler och med
dem jämställda åklagare måtte, utan avbidan på resultatet av pågående utredning
örn uppbördsväsendet, framläggas örn möjligt för 1938 års riksdag.

Första lagutskottet hemställde i utlåtande den 18 maj 1937 (nr 63) med
anledning av motionen, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville vidtaga sådana åtgärder att förslag till reform
beträffande landsfiskaler, stadsfiskaler och med dem jämställda åklagare
skyndsammast möjligt förelädes riksdagen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan samt avlät i enlighet därmed skrivelse
till Konungen den 5 juni 1937 (nr 424).

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmälde chefen för justitiedepartementet ärendet i statsråd den 17
december 1937 samt anförde därvid, efter en redogörelse för vad i ärendet
förekommit, bland annat följande:

Frågan örn en omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna
måste anses stå i det samband med den uppbördsreform, varom utredning
pågår, att den icke lämpligen bör lösas fristående. Då enligt vad jag inhämtat
uppbördskommitténs arbete numera fortskridit så långt, att det av
chefen för finansdepartementet åsyftade samrådet lämpligen kan äga rum,
torde 11 freddin gon rörande landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna nu

■Kungl. Majus proposition nr 219.

böra återupptagas. Vid den fortsatta utredningen bör det resultat, vartill

1936 års uppbördskommitté må hava kommit i fråga örn handhavandet av
utsökningsgöromålen på landsbygden, beaktas. Skulle det befinnas, att landsfiskalernas
arbete med indrivning och redovisning av skatter och böter kan
i avsevärd utsträckning förenklas, och att en tudelning av landsfiskalsbefattningarna,
på sätt i förenämnda promemoria förordades, fördenskull icke
bör komma till stånd, bör övervägas, örn och i vad mån särskilda åtgärder
erfordras för att vinna en ändamålsenlig anordning med avseende å åklagargöromålens
handhavande.

På grund av vad sålunda anförts hemställde föredragande departementschefen,
att Kungl. Majit måtte bland annat bemyndiga chefen för justitiedepartementet
att tillkalla fem sakkunniga jämte sekreterare att inom departementet
verkställa fortsatt utredning angående omorganisation av landsfiskalsoch
stadsfiskalsbefattningarna och därmed sammanhängande spörsmål.

Kungl. Majit beslöt i enlighet med vad sålunda hemställts.

Jämlikt det erhållna bemyndigandet tillkallade chefen för justitiedepartepartementet
den 29 december 1937 fem sakkunniga att verkställa utredningen.
Sedermera förordnade departementschefen åtta personer att såsom representanter
för de av utredningen berörda personalkategorierna deltaga i överläggningar
med de sakkunniga. De sakkunniga, vilka antogo benämningen

1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning, avgåvo såsom i det
föregående omnämnts den 22 april 1939 betänkande med förslag till omorganisation
av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. m. (statens
off. utredn. 1939: 9).

Över de sakkunnigas betänkande hava efter remiss yttranden avgivits av
justitiekanslersämbetet, hovrätterna — sedan häradshövdingarna i underlydande
domsagor ävensom underlydande rådhusrätter beretts tillfälle att
yttra sig i ärendet — processlagberedningen, länsstyrelserna — efter hörande
av landsfogden och sedan polischeferna och stadsfullmäktige i de av ärendet
berörda städerna i länet samt vederbörande länsavdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler beretts tillfälle att yttra sig — statskontoret, riksräkenskapsverket,
styrelsen för statens polisskola, generaltullstyrelsen, allmänna
lönenämnden, 1936 års lönekommitté ävensom styrelsen för envar
av föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges
kommunalborgmästare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler, Sveriges
stadsfiskaler, Sveriges stadsfogdar och Sveriges extra landsstatstjänstemän
samt styrelserna för riksförbundet för fjärdingsmän och polismän, svenska
23olisförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund
och Sveriges advokatsamfund.

Jag övergår härefter till en redogörelse för det huvudsakliga innehållet
i de sakkunnigas förslag och utlåtandena över betänkandet. Därvid vill jag
till en början något uppehålla mig vid frågan om de huvudlinjer, efter vilka
en omorganisation bör ske.

Kungl. Majlis proposition nr 219.

Huvudlinjerna för en reform.

De sakkunniga.

Vid utformningen av sitt förslag hava de sakkunniga haft att utgå ifrån
den nuvarande domstolsorganisationen och det nuvarande rättegångsförfarandet
men att därjämte taga hänsyn till de förändringar däri, som kunna
komma att bliva en följd av den förestående processreformen. De sakkunniga
hava fördenskull, jämlikt erhållna direktiv, under utredningsarbetets
gång samrått med processlagberedningen. Vidare hava de sakkunniga utgått
ifrån att landsfiskaler och stadsfiskal skola såsom åklagare och befattningshavare
vid polisväsendet ingå såsom ett led i den åklagar- och polischefsorganisation,
vartill grunden lagts genom den vid 1935 års riksdag beslutade
omorganisationen av landsfogdebefattningarna.

Den för organisationen av landsfiskals tjänster na grundläggande frågan
är huruvida dessa tjänster lora uppdelas på två befattningar i enlighet med
vissa tidigare förslag eller om de böra bibehållas i huvudsak oförändrade med
såväl åklagar- och polisgöromål som utmätningsmannagöromål. De sakkunniga
hava ansett, att goda skäl tala för båda linjerna, men att en lösning
efter förstnämnda linje, varmed skulle följa vissa, icke obetydliga olägenheter,
främst sammanhängande med den väsentliga ökning av distriktens
storlek, som då bleve erforderlig, icke borde komma ifråga, därest möjlighet
erbjöde sig att på annat sätt vinna en avlastning i fråga örn en del av landsfiskalernas
arbetsbörda. Denna avlastning hava de sakkunniga funnit kunna
ernås dels genom en förenkling av landsfiskalernas indrivningsverksamhet
och vissa andra av landsfiskalernas arbetsuppgifter, dels genom att landsfiskalerna
tilldelades erforderlig biträdeshjälp så att en rationell arbetsfördelning
kunde genomföras på landsfiskalskontoren. De sakkunniga hava
även ifrågasatt, huruvida icke vissa landsfiskalerna tillkommande arbetsuppgifter
borde överflyttas på häradsskrivarna.

I fråga örn landsfiskalernas indrivningsverksamhet hava de sakkunniga
åberopat vad som innefattas i 1936 års uppbördskommittés den 31 oktober
1938 framlagda förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen
m. m. (statens off. utredn. 1938: 41, 46 och 48). Kommittén har
föreslagit, bland annat, dels en omläggning av skatteuppbörden i den riktningen,
att en nedgång av restantierna borde kunna förväntas, dels ock förändringar
i indrivningsarbetet, främst hänförande sig till sättet för redovisning
av indrivna och utestående restantier. I sistnämnda hänseende innebär
förslaget såvitt landsfiskalernas verksamhet därav beröres i huvudsak
följande.

Ilestlängd, gemensam för krono- och kommunalutskylder, skall för landet
och fögderistad upprättas av länsstyrelsen. För varje indrivningsdistrikt
upprättas särskild längd i tre exemplar. Två exemplar av längden skola
överlämnas till utmätningsmannen, som i sin ordning skall överlämna ett
av exemplaren till vederbörande exekutionsbiträde. Indrivningsarbetet skall
i princip utföras av exekutionsbiträdena, under det att utmätningsmännen

Kungl. Majus proposition nr 219.

— förutom att de i regel Lava att meddela beslut om införsel och att föranstalta
örn utmätt egendoms försäljning — skola hava att övervaka och
kontrollera, att indrivningen bedrives med tillbörlig snabbhet och omsorg
samt att influtna medel i behörig ordning redovisas. Det exekutionsbiträde
som verkställt indrivning av restförda utskylder skall med viss begränsning
erhålla hela indrivningsavgiften. Sker indrivningen annorledes än genom
exekutionsbiträdes försorg, skall det exekutionsbiträde som normalt
skulle hava anlitats för indrivningen erhålla avgiften. Utskyldsposter, vilka
varit föremål för indrivningsåtgärd av exekutionsbiträde, skola redovisas
till utmätningsmannen å särskilda redovisningsräkningar allteftersom posterna
blivit i sin helhet erlagda under den tid redovisningen avser, avbetalning
skett å desamma under samma tid, posterna på grund av bristande
tillgång icke kunnat uttagas, posterna icke kunnat uttagas av den orsak att
den betalningsskyldige avflyttat m. m. eller betalningsskyldigheten upphört.
Utmätningsman skall månatligen till länsstyrelsen insända summerad sammandragsuppgift
över de utskylder, som influtit efter avgivandet av närmast
föregående motsvarande uppgift, ävensom de utskylder, som han i övrigt
har att då redovisa, allt med undantag av utskylder, för vilkas uttagande
handräckning begärts hos utmätningsmannen. Vid denna sammandragsuppgift,
däri för varje indrivningsdistrikt utskylder, som restförts vid samma
tillfälle, upptagas för sig och särskilt summeras, skola de från exekutionsbiträdena
fogade redovisningsräkningarnas fogas, vederbörligen granskade
och i förekommande fall rättade samt fullständiga de med de poster som
skola av utmätningsmannen redovisas utöver de av exekutionsbiträdet upptagna.
Vistas skattskyldig å ort inom riket belägen utom det utmätningsmannadistrikt
där utskylderna påförts honom i restlängderna, ankommer
det på länsstyrelsen att hos utmätningsmannen i sagda ort begära handräckning
för utskyldernas uttagande. Handräckningsbegäran skall sålunda
icke längre framställas av vederbörande utmätningsman, utan av länsstyrelsen.
Aven fördelningen av indrivningsresultatet på de olika utskyldstitlarna
skall verkställas av länsstyrelsen. En gång årligen, nämligen före
den 15 juni, skall utmätningsman till länsstyrelsen överlämna balanslängd
över alla — vid maj månads utgång — oredovisade, på åtgärd inom hans
distrikt beroende utskylder som äro upptagna i till honom överlämnade restlängder
med undantag för utskylder för löpande uppbördsåret. I balanslängden
skola utskylderna upptagas särskilt för varje restlängd samt post
för post med noggrant angivande beträffande varje post av vidtagna åtgärder
och av hinder som mött för indrivningen. Däremot erfordras ej heller här
någon specifikation på utskyldstitlar. Balanslängd över vid maj månads utgång
icke redovisade utskylder för löpande uppbördsåret vilka icke äro beroende
på sökt handräckning skall upprättas av länsstyrelsen samt granskas
av utmätningsman.

Den arbetsminskning, som för landsfiskalernas del beräknades uppkomma
genom förslagets genomförande, skulle främst bestå i att det i vissa landsfiskalsdistrikt
mycket tyngande arbetet med restlängdernas avskrivande åt
exekutionsbiträdena bortfölle, liandräckningsarbetet centraliserades, antalet
balanslängder minskades samt redovisningssystemet och kassabokföringen
förenklades.

Uppbördskommitténs förslag berör landsfiskalstjänsterna även på andra
områden lin i fråga om skatteuppbörden och restindrivningen. Kommittén
har sålunda föreslagit, att på häradsskrivarna skola ankomma bland annat:

Kungl. Majus proposition nr 219. 31

1) utredningar och yttranden i mantalsskrivnings- oell folkbokföringsfrågor
;

2) utredningar och yttranden i taxeringsfrågor samt andra kamerala
ärenden;

3) utredningar och yttranden i ärenden angående tvister mellan kommuner
om ersättning för fattigvård och barnavård;

4) utredningar och yttranden i ärenden angående understöd och lån av
allmänna medel;

5) utfärdande av intyg angående fastigheters beskaffenhet;

6) bevakning av det allmännas rätt beträffande publika fastigheter samt
förrättande av syn, besiktning och värdering beträffande sådan egendom;

7) bevakning av det allmännas rätt inför domstolar och andra myndigheter
i fall där länsstyrelsen så tinner lämpligt; samt

8) förrättande av inventeringar, besiktningar, inspektioner och andra förrättningar
enligt länsstyrelsens förordnande.

Häradsskrivarna skola sålunda enligt förslaget såsom lokalmyndigheter
handlägga dels kamerala ärenden och dels allmänt administrativa ärenden,
för vilka icke kräves egenskap av polismyndighet eller utmätningsman och
ej heller oavbruten övervakning av de särskilda orternas förhållanden är
nödvändig. Häradsskrivarna skola slutligen lämna länsstyrelsen och andra
myndigheter biträde och handräckning samt kunna förordnas att verkställa
förrättningar och utföra uppdrag av olika slag.

De sakkunniga hava anfört, att det vore att förvänta att överflyttandet
på häradsskrivarna av de av nu nämnda åligganden, vilka för närvarande
ankomme på landsfiskalerna, skulle för dessa senare medföra en viss arbetslättnad.
Vidare hava de sakkunniga pekat på att en möjlighet till en mera
avsevärd avlastning av göromål syntes yppa sig därigenom, att häradsskrivarna
gjordes till allmänt administrativa organ med skyldighet att mottaga
förordnanden av skilda arter. Något förslag i denna riktning hava de sakkunniga
emellertid icke framlagt.

I det föregående har antytts, att de sakkunniga ifrågasatt förenklingar av
vissa på landsfiskalerna ankommande arbetsuppgifter utöver indrivningsverksamheten.
Dessa förenklingar skulle avse, bland annat, sättet för skriftväxlingen
med landsfiskalerna och dem underlydande befattningshavare samt
sättet för uppbörden och redovisningen av avgifter för besiktningsskyltar
för automobil. Några detaljerade förslag härom hava emellertid icke framlagts
av de sakkunniga.

Den lättnad i arbetsbördan och den rationalisering av arbetet, som kan
vara att vinna genom de angivna åtgärderna ävensom genom att landsfiskalernas
biträdesfråga erhåller en tillfredsställande lösning — beträffande
vilken fråga jag får hänvisa till framställningen i det följande — hava föranlett
de sakkunniga att övergiva tanken på att vid omorganiserandet av landsj\skåls
tjänster na följa tudelning slinjen.

Ehuru de sakkunniga sålunda anslutit sitt förslag till uppbördskommitténs,
hava de dock icke gjort ett genomförande av kommitténs förslag till en förutsättning
för sin organisationsplan, vilket de framhållit i den skrivelse,
varmed de överlämnat sitt betänkande. De hava emellertid uttalat, att örn

Kungl. Majus proposition nr 219.

uppbördsreformen icke skulle komma att genomföras i huvudsaklig överensstämmelse
med kommittéförslaget, en viss jämkning av den föreslagna biträdesorganisationen
bleve erforderlig.

I enlighet med det nu anförda innebär de sakkunnigas förslag, såvitt angår
landstiskalstjänsterna, att dessa vid omorganisationen icke böra uppdelas
utan bibehållas såsom tjänster av den nuvarande typen med den huvudsakliga
förändring av arbetsuppgifterna, som följer av en reform av skatteuppbörden
och restindrivningen i enlighet med uppbördskommitténs förslag
ävensom av en omorganisation av häradsskrivartjänsterna enligt de av samma
kommitté angivna riktlinjerna.

I övrigt föreslås icke någon förändring av landsfiskalernas arbetsuppgifter
i samband med omorganisationen av landstiskalstjänsterna utöver en
mindre jämkning av bestämmelserna örn landsfiskals åtalsbehörighet och
vad som följer därav, att köpingsåklagarnas åtalsbefogenhet skall indragas,
att de mindre städerna skola upphöra att vara egna åklagardistrikt
ävensom att antalet jämlikt 1 kap. 3 § utsökningslagen förordnade
särskilda utmätningsmän skall begränsas.

För att stad skall utgöra eget åklagardistrikt bör staden enligt de
sakkunniga erbjuda en tillräckligt stor arbetsbörda för en åklagare som tillika
är polischef. De mindre städerna skola ingå i landsfiskalsdistrikt. Avgörande
för frågan örn stad skall vara eget åklagardistrikt skall sålunda i princip
endast vara storleken av den arbetsbörda som erbjudes åklagaren-polischefen.
Stadens egenskap av magistrats- eller fögderistad skall icke vara av betydelse
såvitt nu är i fråga. Med hänsyn till de särskilda reglerna örn utmätningsmannagöromålens
bestridande i magistratsstäderna skola dessa emellertid
beröras av omorganisationsplanen endast i fråga örn åklagar- och
polisgöromålen. Endast i åklagar- och polishänseende komma magistratsstäder
att ingå i landsfiskalsdistriktsindelningen. Samma skall gälla beträffande
de fögderistäder, för vilka Kungl. Majit förordnat särskild överexekutor
och som således enligt utsökningslagen äro att jämställa med
magistratsstäderna i fråga om utsökningsväsendets organisation.

I samband med den reglering av landets indelning i landsfiskalsdistrikt,
som blir erforderlig genom att vissa städer icke längre skola utgöra egna
åklagardistrikt, har föreslagits indragning av sammanlagt 81 landsfiskalsdistrikt.

De sakkunnigas förslag innebär i fråga örn landsfiskalsorganisationen
vidare införande av skärpta kompetensbestämmelser för landstiskalstjänsterna,
anställande av erforderligt antal tjänstebiträden samt genomförande av lönereglering
för landsfiskalerna och biträdena.

I fråga örn förslagets detaljer i nu nämnda hänseenden får jag hänvisa
till framställningen i det följande.

Yttranden över förslaget.

Flera uttalanden hava gjorts angående bristerna i den nuvarande landsfiskalsorganisationen
och angående behovet av en reform på området. Länsstyrelsen
i Uppsala län har därvid anfört:

Kungl. Majus proposition nr 219.

Länsstyrelsen kan vitsorda, att bland landsfiskalernas nuvarande arbetsuppgifter
stark ökning iigt rum beträffande polisgöromålen samt vissa slag
av brottmål, särskilt sådana, som sammanhänga med motortrafiken. Dessa
äro visserligen i allmänhet ur straffrättslig synpunkt att anse såsom lindriga
men kräva ofta en vidlyftig utredning, särskilt då de sammanhänga med
den genomgående trafiken och undersökning behöver anställas på flera håll.
Indrivningsarbetet och därmed sammanhängande kontorsgöromål ha vuxit
i omfattning och tvingat landsfiskalerna, särskilt genom bestämmelserna
angående fastställda redovisningstider, att förlägga en stor del av sitt arbete
till tjänsterummet. Uppdelningen mellan kvalificerat och okvalificerat arbete
har icke kunnat genomföras, därför att landsfiskalerna icke av staten erhållit
biträden eller tillräckliga förvaltningsbidrag. Landsfiskalernas löneförmåner
lia blivit alldeles otillräckliga i förhållande till de uppgifter, som numera
åligga dem. Genom de växande tjänstegöromålen lia de hindrats att skaffa
sig extra inkomster samtidigt som statsmakterna genom åtskilliga beslut
reducerat deras sportelinkomster. Kompetensfordringarna behöva ökas särskilt
med tanke på rättegången i brottmål. Detta gäller såväl för närvarande
som jin mer efter det en modern straffprocess blivit införd.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har yttrat:

Sedan länge har frågan örn landsfiskalstjänsternas omorganisation stått
på dagordningen, och olika förslag hava framlagts, det ena efter det andra.
Under tiden har det trängande spörsmålet örn en tillfredsställande lönereglering
för landsfiskalerna förblivit olöst. Resultatet har blivit, att på
samma gång som landsfiskalskåren blivit arbetstyngd intill bristningsgränsen,
så har dess ekonomiska ställning ansenligt försämrats. Regel är nu, åtminstone
i detta liin, att landsfiskalernas omkostnader i tjänsten, närmast
för biträdeshjälp, vida överstiga deras förvaltningsbidrag och sportelinkomster.
För nedbringande av sina omkostnader lia landsfiskalerna nödgats anlita
mindre kvalificerade, oftast kvinnliga biträden. Detta i förening med det
förhållandet, att oklarhet under en lång följd av år varit rådande beträffande
sättet för landsfiskalstjänsternas nyorganisation, har medfört, att nyrekrytering
av aspiranter å landsfiskalstjänst praktiskt taget upphört. Yikarier vid
semestrar och sjukdomsfall lia liiirigenom blivit svåra att uppbringa, och i
stället för att tidigare landskanslistaspiranter i stor utsträckning kunnat
erhållas från landsfiskalsbiträdenas led, är det numera så, att tjänstemän
vid länsstyrelsen även mot sin vilja och till stor olägenhet för arbetet å
länsstyrelsen måste anviindas som vikarier å landsfiskals- och extra landsfiskalstjänster.
De ytterligt dåliga avlöningsvillkoren för extra landsfiskaler
lia alldeles särskilt försvårat ordnandet av såväl rekrytering som vikariat.
Det iir vid dessa förhållanden ett oavvisligt behov, att organisationsfrågan
och löneregleringsfrågan för landsfiskalerna och deras biträden utan ytterligare
dröjsmål lösas.

Liknande synpunkter hava anlagts av länsstyrelsen i Alvsborgs län,
som anfört:

Frågan örn en nyorganisation av landsfiskalsbefattningarna har varit
aktuell under en lång följd av år. Såväl statsmakterna som de tidigare
siirskilt tillsatta utredningsmännen lia jämväl funnit en lönereglering för
landsfiskalerna av behovet starkt påkallad. Av olika anledningar har avgörandet
uppskjutits, till skada för rekryteringen av landsfiskalskåren. Nödvändigheten
av en snabb lösning av såviil omorganisationsfrågan som löneregleringen
för landsfiskalerna är för den skull trängande. De av spörsmålen
niirmast berörda, länsstyrelserna, landsfiskalerna och aspiranterna, lia fått

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 219. mom ,''i

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

vänta alltför länge härpå. Uppskovet med dessa frågors lösning har medfört
en betänklig brist på aspiranter genom dessas ovissa framtid och utsikter.
Alltför ofta har länsstyrelsen ställts inför svårigheter för att inte säga omöjligheten
att vid oväntade sjukdomsfall eller andra icke förutsedda tillfällen
remplacera tjänstlediga landsfiskaler. Vid många tillfällen har länsstyrelsen
måst tillgripa utvägar, som icke äro tillfredsställande. De flesta landsfiskalerna
ha för arbetets behöriga bedrivande sett sig nödsakade att sedan
flera eller färre år tillbaka på egen bekostnad och med icke oväsentliga
personliga ekonomiska uppoffringar anställa biträdande landsfiskaler och andra
tjänstebiträden. Den kris, som nu inträtt, har än mer skärpt kravet på en
snabb och tillfredsställande nyorganisation av landsfiskalskåren. En sådan
kan ernås nu genom förevarande förslag även örn en framtida ändring av
uppbördsväsendet kan föranleda vissa jämkningar i det föreliggande organisationsförslaget.
Ett nytt uppskov måste för det allmänna medföra starka
olägenheter. Flera av de icke alltför talrika aspiranterna i länet ha under
de senare åren övergivit landsstatsbanan och söht sig sin utkomst inom den
kommunala förvaltningen eller i enskild tjänst. Och säkert är, att de, som
så gjort, icke varit de minst dugande aspiranterna. Det är tyvärr att
befara, att dessa få flera efterföljare.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har betecknat en reformering av
landsfiskalsorganisationen såsom oundgängligen nödig och har framhållit såsom
sin mening, att ytterligare uppskov med omorganisationen icke vore tillrådligt.

Olägenheterna av de upprepade uppskoven med genomförandet av en
lönereglering för landsfiskalerna, särskilt i fråga örn återverkningarna på
rekryteringen på landsfiskalsbanan, hava även framhävts av bland andra
länsstyrelserna i Kristianstads och Jämtlands län. I fråga örn förhållandena
inom sitt verksamhetsområde har landsfogden i Värmlands
län anfört:

Det är synnerligen önskvärt, att snar förändring vidtages beträffande distriktsåklagaretjänsterna.
Genom nuvarande system med tillsättande av
tjänster på förordnande i avbidan på omorganisation av landsfiskals- och
stadsfiskalstjänsterna har tillströmningen till åtminstone landsfiskalsbanan i
synnerligen hög grad minskat. I Värmlands län finnas för närvarande endast
12 landsfiskalsaspiranter, av vilka 11 innehava förordnanden såsom extra
eller biträdande landsfiskaler. Det har blivit svårt att skaffa vikarier för
landsfiskalerna vid semestrar eller annan ledighet. Svårigheter hava vidare
uppstått för landsfiskalerna att erhålla kontorsbiträdet Ingen vill nämligen
för närvarande giva sig in på landsfiskalsbanan med nuvarande osäkra framtidsutsikter.
Ej heller synas juris kandidater hågade att praktisera å landsfiskalskontor,
då de i stället kunna påräkna bättre avlöning såsom notarier
vid domsagor, länsstyrelser eller ämbetsverk. I Väiunlands län finnes mig
veterligen icke någon person med juris kandidatexamen anmäld såsom landsfiskalsaspirant.

Vissa av de myndigheter och sammanslutningar, som särskilt framhållit
behovet av en reform av landsfiskalsorganisationen, hava för det fall, att en
sådan reform icke kan genomföras omedelbart, förordat en provisorisk lönereglering
för landsfiskalerna och assistenterna eller för endera av dessa
grupper av befattningshavare. Länsstyrelsen i Stockholms län, landsfogdarna
i Stockholms och Västernorrlands län, föreningen Sverk

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

ges landsfogdar samt föreningen Sveriges extra landsstatstjänstemlin
hava yrkat, att för nu nämnda fall frågan örn assistenternas löne- och
anställningsförhållanden måtte utbrytas och göras till föremål för särskild,
eventuellt endast provisorisk reglering.

Yad de sakkunniga anfört rörande lands fiscal sr ef''ormens samband med en
eventuell uppbördsreform har föranlett uttalanden i flera remissvar. I det
övervägande antalet fall har man anslutit sig till de sakkunnigas mening,
att ett genomförande av uppbördskommitténs förslag icke vore någon förutsättning
för genomförbarheten av de sakkunnigas organisationsplan, samt
att, örn uppbördsreformen ställdes på framtiden, ingen annan ändring i
organisationsplanen vore erforderlig än en förstärkning av biträdesorganisationen
i vissa landsfiskalsdistrikt. Uttalanden i denna riktning hava
gjorts av länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kristianstads,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Orebro län, landsfogdarna
i Stockholms, Uppsala och Blekinge län, föreningen Sveriges landsfiskaler
samt svenska landskommunernas förbund. Några av länsstyrelserna
hava därvid anfört, att det borde kunna ankomma på länsstyrelserna
att pröva det ökade behov av biträdeshjälp, som under övergångstiden uppkomme
för landsfiskalerna, samt anställa för tillgodoseende av detta behov
erforderlig arbetskraft.

Endast två av de hörda myndigheterna, nämligen länsstyrelserna i
Jönköpings och Västerbottens län, hava anmält avvikande mening på
denna punkt. Den förstnämnda länsstyrelsen, som emellertid icke velat motsätta
sig eu provisorisk lösning efter de linjer, som angivits av de sakkunniga,
har härvid anfört:

Då länsstyrelsen — oavsett förslagets obestridliga förtjänster och oavsett
behovet av en slutlig lösning av denna viktiga angelägenhet — ifrågasätter
lämpligheten av att genomföra förslaget, beror detta på det intima samband,
förslaget har med en del andra reformförslag, avseende betydelsefulla detaljer
i den omspännande verksamhet, som kännetecknar landsfiskalernas
arbetsuppgifter. Länsstyrelsen sjdtar härvid på den reform av skatteuppbörden
och restindrivningen och i samband därmed av häradsskrivartjänsterna,
som redan framlagts i uppbördskommitténs betänkande samt på den omorganisation
av polisväsendet, varom även är fråga. Det är främst med tanke
på den utveckling, vardera av dessa båda frågor och särskilt den förstnämnda
nått, som det förefaller länsstyrelsen tveksamt, huruvida förslaget redan nu
bör bliva föremål för lagstiftning och om icke samtliga dessa tre omorganisationsförslag
på grund av sitt mycket intima samband med varandra borde
få sin lösning icke var för sig utan gemensamt. Under mera normala förhållanden
vore en sådan utgång given. De förhållanden, som bestå med avseende
å landsfiskalsorganisationen, äro dock — särskilt i vad gäller de till organisationen
knutna befattningshavarnas tjänstgörings- och avlöningsförhållanden
samt rekryteringen till landsfiskalsbanan — sådana, att länsstyrelsen anser
sig rimligtvis icke kunna taga på sitt ansvar att under förhandenvarande
förhållanden avstyrka ett omedelbart genomförande av förslaget. Det må
emellertid i samband härmed erinras, att en lösning av frågan i enlighet
med det föreliggande förslaget knappast kan betecknas såsom en slutgiltig
sådan.

36 Kungl. Majda proposition nr 219.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som avstyrkt utredningens förslag,
har till stöd för avstyrkandet anfört bland annat olämpligbeten av att lösa
de olika organisationsfrågorna var för sig.

Svenska polisförbundet bar velat ifrågasätta, huruvida icke omorganisationen
borde genomföras först i samband med att även polisväsendet i övrigt
omorganiserades. Samma ståndpunkt bar intagits av riksförbundet för
fjärdingsmän och polismän.

Länsstyrelsen i Västerbottens län bar yttrat, att örn polisväsendet
förstatligades detta måste medföra en uppdelning av fjärdingsmännens uppgifter,
så att indrivningsverksamlieten överflyttades på andra organ, och
polisorganisationen genomginge en genomgripande förändring, allt omständigheter,
som måste få sina återverkningar på åklagar- och polischefsbefattningarna.

De sakkunnigas — från uppbördskommittén upptagna — förslag att vissa
på landsfiskalerna nu ankommande göromål skulle överflyttas på häradssTcrivarna
har föranlett erinringar i de yttranden, vilka särskilt berört denna
detalj. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anslutit sig till förslaget,
att utredningar och yttranden i mantalsskrivnings-, folkbokförings- och taxeringsfrågor
samt andra kamerala ärenden borde i samband med uppbördsreformens
genomförande anförtros åt häradsskrivarna, men har icke kunnat
biträda förslaget att till häradsskrivarna överflytta åliggandena att förrätta
syner, besiktningar och värderingar av publik egendom samt inventeringar
och inspektioner ävensom att bevaka det allmännas rätt vid domstolar.
Länsstyrelsen har härom anfört:

Dessa uppdrag äro nämligen i regel förbundna med resor, och då häradsskrivarnas
distrikt äro — och även enligt uppbördskommitténs förslag bliva
—- avsevärt större än landsfiskalernas, kunna uppdragen med mindre tidsförlust
och mindre kostnad för statsverket utföras av landsfiskalerna än av
häradsskrivarna. Att dessa uppdrag icke av landsfiskalerna själva anses
alltför betungande framgår därav, att länets avdelning av föreningen Sveriges
landsfiskaler i sitt yttrande över det föreliggande förslaget direkt uttalat en
önskan örn uppdragens bibehållande hos landsfiskalerna.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att utredningarna angående
fattigvårds- och barnavårdstvister samt bevakningen av det allmännas rätt
inför domstolarna lämpligen borde kvarbliva hos landsfiskalerna, vilka i allmänhet
besutte den största kännedomen örn det klientel, varom här vore
fråga, och på grund av sin åklagarverksamhet hade att närvara vid domstolarna.
Samma ståndpunkt har länsstyrelsen i Skaraborgs län intagit i
fråga örn utredningar och yttranden i fattigvårds- och barnavårdstvister.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har yttrat:

De fem fögderier, vari detta län är indelat, ha helt naturligt vart och ett en
mycket stor geografisk omfattning; de förete dessutom —- genom att vid
indelningen befolkningsnumerären fått vara avgörande — föga organisk enhet.
Det är utan vidare klart, att landsfiskalerna i de 23 distrikten måste äga
mycket bättre kännedom örn bygd och folk än häradsskrivarna någonsin

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

kunna komma upp till. Vidare är det uppenbart, att uträttandet av dessa
bestyr, vilka i de flesta fall, för häradsskrivarna åtminstone, skulle fordra
resor, blir för statsverket mycket dyrare örn förrättningarna läggas på häradsskrivarna.
Fråga är väl också örn dessa tjänstemän med sin hittills varande
utbildning och med den art av arbete de eljest syssla med lia samina förutsättningar
som landsfiskalerna att uträtta dessa ärenden. För landsfiskalerna
synas de i många fall vara av skäligen enkel beskaffenhet, och ett överförande
av dem på häradsskrivarna skulle säkerligen icke så mycket lätta på
arbetsbördan. Tillgodoseende med effektiv biträdeshjälp åt landsfiskalerna
skulle för detta län lösa denna fråga på ett både billigare och rationellare
sätt än det nu föreslagna.

Föreningen Sveriges landsfogdar har gjort gällande, attingen nämnvärd
lättnad i landsfiskalernas arbetsbörda kunde förväntas uppkomma genom
göromål ens överflyttande, samt har vidare anfört:

Redan för närvarande utföras i stor utsträckning utredningar av ifrågavarande
art av landsfiskalen underställd polispersonal och en dylik ordning
torde bliva regel allteftersom skolade polismän anställas. Av större betydelse
äro emellertid de skäl, som föranleda tvekan rörande lämpligheten av
den ifrågasatta överflyttningen av göromål. En av de mera vägande erinringar,
som framställts mot tidigare förslag till tudelning av landsfiskalstjänsterna,
hade sin grund i befarade olägenheter av det dubbla chefsskap
över polismännen på landsbygden, som därav skulle bliva en följd. Ur
samma synpunkter finnes det anledning att hysa betänklighet mot att polismän
skola kunna av häradsskrivare anlitas för utredningar utan landsfiskalens
förmedling. Svårigheter komma härigenom att uppstå för landsfiskalen
att vinna den överblick över de underlydandes arbete, som utgör förutsättning
för att han skall kunna utöva erforderlig kontroll över deras tjänsteverksamhet,
varjämte polismännen bliva försatta i en ömtålig mellanställning,
som kan giva anledning till konflikter och medföra störningar i arbetets
lugna gång.

I samma riktning hava landsfogdarna i sju län uttalat sig. Aven föreningen
Sveriges landsfiskaler har uttalat sig för att ingen överflyttning
av åligganden från landsfiskaler till häradsskrivare skulle ske. Föreningen
har gjort gällande, att i stället ett bestyr, som nu åvilar häradsskrivarna,
nämligen verkställandet av mantalsskrivningsförrättningar å landet, borde
överflyttas på landsfiskalerna.

I frågan, huruvida landsf skalstjänster na vid omorganisationen höra uppdelas
på två befattningar eller bibehållas i huvudsak oförändrade, har de sakkunnigas
mening, att det senare alternativet borde väljas, vunnit anslutning i det
övervägande antalet yttranden. De sakkunnigas förslag i denna del har
sålunda tillstyrkts av bland annat Svea hovrätt, sjutton länsstyrelser,
sex landsfogdar, allmänna lönenämnden, svenska landskommunernas
förbund, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges
landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler samt riksförbundet för
fjärdingsman och polismän.

Länsstyrelsen i Uppsala län Ilar yttrat:

Beträffande grundlinjerna för en reform delar länsstyrelsen de sakkunnigas
uppfattning, att en uppdelning av tjänsterna icke är behövlig för att

Kungl. Majus proposition nr 219.

ernå tillfredsställande resultat. Till jämförelse mellan det av distriktsåklagarutredningen
framlagda förslaget om klyvning av tjänsterna och det nu
föreliggande förslaget vill länsstyrelsen framhålla., att. enligt förstnämnda
förslag distriktsåklagarna skulle bli alltför fåtaliga. Eljest skulle de med
arbetets begränsning till polis- och åklagargöromål icke erhållit full sysselsättning.
Örn distriktens antal skulle reduceras enligt nämnda förslag, skulle
distriktsåklagarna förlora landsfiskalernas nuvarande värdefulla person- och
lokalkännedom. Polisorganisationen skulle i följd därav ha blivit försvagad
eller ock måste en omfattande och dyrbar utbyggnad av den underordnade
polispersonalen förutsättas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört:

I den fråga som länge varit den springande punkten beträffande landsfiskalstjänsternas
omreglering, nämligen tjänsternas tudelning, har länsstyrelsen
alltid hävdat den meningen att en dylik uppdelning borde undvikas.
Utredningens principiella inställning härvidlag är därför enligt länsstyrelsens
begrepp att hälsa med tillfredsställelse. Det är förklarligt att denna fråga
blir olika bedömd allt efter som den betraktas med åklagare- och polismannaögon
eller av dem som måste se den ur en vidare synvinkel. Länsstyrelsen
är alltså för sin del belåten att få lia kvar sina landsfiskaler som sin
administrativa beskickning ute i orterna, en tillfredsställelse som säkerligen
kommer att delas av befolkningen, och länsstyrelsen är övertygad örn att
landsfiskalerna med sina tjänster anordnade i huvudsak efter deras nuvarande
gestaltning mycket väl kunna fylla rimliga krav, blott de förses med tillräcklig
biträdeslijälp på statens bekostnad.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har yttrat, att en tudelning av landsfiskalstjänsterna
skulle innebära en uppenbar svaghet samt att genom de
sakkunnigas förslag vunnits en påtaglig förbättring i förhållande till distriktsåklagarutredningens
förslag. Eöreningen Sveriges landsfogdar har
anfört:

Eöreningen vill uttala sin principiella anslutning till den av de sakkunniga
uppgjorda planen för omorganisation av landsfiskalsbefattningarna.
Den begränsning, som planen i jämförelse med tidigare reformförslag erhållit
och som framförallt kommit till synes däri, att den nuvarande organisationens
ram bibehållits, innebär enligt föreningens mening ur flera synpunkter
en styrka. Landsfiskalsbefattningarna sådana de för närvarande äro
organiserade behäftas av så många och allvarliga brister, att varje projekt,
som syftar till mera genomgripande förändringar än som kunna anses betingade
av nödvändigheten och i följd därav kan väntas föranleda uppskov
med den sedan många år motsedda och i hög grad trängande reformen,
måste ställas på framtiden. Ehuru säkerligen efter en tids förlopp förhållandena
torde komma att påkalla en förnyad prövning av frågan om uppdelning
av landsfiskalernas göromål på olika befattningshavare, synas för
närvarande icke några tvingande skäl föreligga för en sådan genomgripande
omdaning. Det lärer väl icke heller kunna bestridas, att den befintliga
organisationen trots mångahanda brister dock hittills fungerat i stort sett
tillfredsställande. Nämnda förhållande synes tyda på att organisationens
grundkonstruktion kan tills vidare bibehållas. Det raska tempo, i vilket
utvecklingen under senare tid på olika områden fortskridit, har emellertid
medfört så starka påfrestningar på landsfiskalstjänsterna, att snabba reformer
i olika hänseenden erfordras för att de skola kunna handhavas på ett sätt,
som motsvarar tidens krav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

En av de ovan nämnda sjutton länsstyrelser, vilka anslutit sig till
de sakkunnigas förslag, nämligen länsstyrelsen i Kalmar län Ilar lämnat
sitt tillstyrkande endast under förutsättning av att uppbördsreformen
genomföres.

Ytterligare fyra länsstyrelser utöver de förut nämnda sjutton hava —
ehuru principiellt anhängare av tudelningslinjen — anslutit sig till de sakkunnigas
förslag eller åtminstone förklarat sig icke vilja motsätta sig dettas
genomförande. Samma ståndpunkt har intagits av fyra landsfogdar ävensom
av Sveriges advokatsamfund.

Justitiekanslersämbetet, som tidigare anslutit sig till tudelningslinjen,
har funnit vissa fördelar vara förenade med det nu framlagda förslaget
med hänsyn till att det icke föregriper processreformen. Ämbetet
har anfört:

Örn, såsom möjligen kan inträffa, den tillämnade landsfiskal sutbildningen
skulle visa sig vara otillräcklig för åklagare i en blivande modern rättegång,
bleve därav påkallade organisatoriska förändringar kanske lättare att
genomföra, örn icke tudelning av landsfiskalsbefattningarna då redan ägt rum.
Det kan i detta sammanhang framhållas att, örn nu föreslagen organisation
beräknats giva en var landsfiskal full sysselsättning före processreformen,
det kan tänkas att genomförandet av en sådan i och för sig — således frånsett
eventuella brister i utbildningen — nödvändiggör organisationsförändringar.
Åklagarens framträdande i den moderna processen torde nämligen
kunna väntas kräva ej oväsentligt ökat förarbete i förhållande till vad nu är
fallet på grund av den mera passiva roll åklagaren för närvarande utför
inför domstolen.

Processlagberedningen har — trots principiella invändningar — icke
ansett sig böra avstyrka förslaget med hänsyn till de stora förbättringar,
som dess genomförande skulle medföra, samt vikten av att organisationsfrågan
snarast erhölle sin lösning. Beredningen har emellertid ansett det
tveksamt, örn den föreslagna organisationen skulle visa sig tillräcklig för
att motsvara de krav, som en reformerad straffprocess ställde på åklagarväsendet.
Enligt beredningens åsikt skulle dessa krav kunna tillgodoses
genom en förstärkning av landsfogdeorganisationen, varigenom skulle vinnas,
att vissa mera betydelsefulla åklagaruppgifter, som nu tillkomme landsfiskalerna
som distriktsåklagare, kunde överflyttas på landsfogdarna.

En lösning av omorganisationsfrågan efter tudelningslinjen har förordats
av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Övre Norrland, länsstyrelsen i Västerbotten, sju landsfogdar
samt föreningen Sveriges häradshövdingar. Göta hovrätt har därvid
yttrat:

Det ligger i indrivningsarbetets natur, att dylikt arbete måste underkastas
noggrann kontroll, och denna måste kräva avsevärd tid för den kontrollerande.
Utsöknings- och indrivningsuppgifterna äro för övrigt så artskilda
från åklagar- och polisuppgifterna, att helt olika egenskaper krävas
hos de personer, som skola utöva de olika uppgifterna. Dessas sammanförande
hos samma befattningshavare kan därför lätt leda till att man icke
till varje slag av uppgift får den därför mest lämpade personen. Hovrätten

Kungl. Majlis proposition nr 219.

vill vidare särskilt framhålla, att åklagar- och polisuppgifterna blivit alltmer
krävande både i fråga örn uppgifternas omfattning och med hänsyn till
deras natur. Att detta är fallet vitsordas av de sakkunniga. Arbetsbördans
omfattning gör det ofta nödvändigt för landsfiskalerna att till underlydande
polismän och fjärdingsmän överlåta verkställandet av polisutredningar.
Detta måste anses såsom mindre lämpligt, emedan dessa personer i allmänhet
sakna nödig förmåga och utbildning för dylikt arbete. I trafikmål
är det av synnerlig vikt, att undersökning göres å olycksplatsen av en
kunnig och erfaren förhörsledare. Örn detta sker, kunna förhastade åtal
undvikas och större rättssäkerhet skapas. Hedan på grund av nuvarande
arbetsuppgifter inom åklagar- och polisväsendena föreligger således ett
starkt behov av ett förbättrat åklagar- och polisväsen. Detta behov kommer
att framträda ännu starkare efter genomförandet av den föreslagna rättegångsreformen.
Det är nämligen uppenbart, att den nya förhandlingsformen
kommer att ställa skärpta krav särskilt på åklagarna och medföra vidgade
arbetsuppgifter för dem.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört, att den lindring i
landsfiskalernas arbetsbörda, som skulle vara att vinna genom de föreslagna
åtgärderna, icke bleve av den omfattning, att landsfiskalerna därigenom i
större utsträckning kunde frigöras för åklagar- och polisgöromål, och att
den i vissa fall syntes bliva motvägd av en ökning av distriktens omfång
utan en motsvarande ökning av biträdeshjälpen, i vart fall av kvalificerad
sådan. Hovrätten har ansett det kunna ifrågasättas, huruvida icke biträdeshjälpen
s omfattning mera anpassats efter den tid landsfiskalernas åklagaroch
polisverksamhet hittills tillåtits taga i anspråk och icke efter den tid
ett med reformen eftersträvat skötande av dessa uppgifter krävde, varför
fara förelåge för att åklagar- och polisuppgifterna finge stå tillbaka för de
noga övervakade utmätnings- och indrivningsuppgifterna liksom hittills ansetts
vara fallet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har j-ttrat:

Att en del länsstyrelser ställde sig tveksamma mot distriktsåklagarutredningens
förslag med hänsyn till den uppenbara undervärdering, som förslaget
innebar i fråga örn landsfiskalernas rent administrativa och exekutivrättsliga
arbetsuppgifter, kunde möjligen tagas som förevändning för en
överarbetning av förslaget, men icke för ett helt övergivande av dess bärande
principer. Länsstyrelsen finner de av utredningen framförda skälen mot
uppdelning av arbetsuppgifterna icke bärande i jämförelse med de starka
skäl, som tidigare åberopats för en sådan uppdelning. Det måste också
befaras, att nu föreslagna organisation icke skulle bestå provet efter processreformens
genomförande och alltså blott bliva ett nytt provisorium.

H ovrätten för Övre Norrland, som förordat en tudelning av landsfiskal^’änsterna,
emedan landsfiskalerna först efter det att sammankopplingen
mellan indrivningsärendena och medelsförvaltningen å den ena samt åklagaroch
polisärendena å den andra sidan upphört kunde med tillbörlig kraft ägna sig
åt de senare uppgifterna, har emellertid mot en lösning efter dessa linjer anfört,
att det mötte betänkligheter mot att öka distriktens storlek beträffande flertalet
landsfiskalsdistrikt i övre Norrland. Hovrätten har vidare anfört:

Slutsatsen synes böra bliva, att man principiellt genomför tudelningen
av landsfiskalstjänsterna men för de fall, då sådant beiinnes nödvändigt för

Kungl. Majus proposition nr 219.

utfyllande av landsfiskals arbetsbörda och en ökning av distriktens storlek
icke bör ifrågakomma, medgiver förening av landsfiskalstjänst oell exekutorstjänst.
En sådan förening av tjänster skulle man då i ett antal fall nödgas
räkna med i övre Norrland. De i dessa fall uppstående olägenheterna av
föreningen av tjänster kunna mildras genom att man vid landsfiskalens sida
ställer ett kompetent biträde med uppgift att i första hand ägna sig åt
exekutorsären dena.

Departementschefen.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, att landsfiskalsoch
stadsfiskalsorganisationerna varit föremål för en lång rad reformförslag.
Särskilt gäller detta landsfiskalsorganisationen, trots att denna icke är
mer än ett tjugutal år gammal. Anledningen härtill är otvivelaktigt delvis
den, att organisationen icke vid sin tillkomst erhållit en fullt tillfredsställande
utformning. De tidigare reformförslagen avsågo huvudsakligen
distriktsindelningen, vilken man ville underkasta en jämkning för att erhålla
färre samt, såvitt möjligt, till arbetsbördan mera likvärdiga distrikt.
Efter hand kom man även att rikta kritiken mot landsfiskalstjänstens inre
organisation. Man fann det vara en olägenhet att så många, delvis heterogena
arbetsuppgifter, som ankomma på en landsfiskal, förenades hos en befattningshavare.
För att råda bot härför föreslogs dels en förenkling av
några av de landsfiskalerna tillkommande arbetsuppgifterna dels en överflyttning
av vissa göromål på andra befattningshavare, allt i avsikt att frigöra
landsfiskalernas arbetskraft för övriga arbetsuppgifter, främst åklagaroch
polischefsgöromålen. Därjämte framställdes förslag örn mera genomgripande
förändringar, avseende att landsfiskalstjänsten skulle klyvas i två
nya befattningar, på vilka landsfiskalernas göromål skulle kunna rationellt
uppdelas. Förslagen örn landsfiskalstjänsternas tudelning avsågo även att
underlätta genomförandet av en bättre utbildning av åklagarna. Under de
senare åren hava därjämte frågorna örn lönereglering för landsfiskalerna
och örn ett tillgodoseende av landsfiskalernas behov av biträdeshjälp kommit
att stå i förgrunden.

De allvarliga brister, som nu vidlåda landsfiskalsorganisationen, bero
enligt min mening huvudsakligen på att de landsfiskalerna åvilande uppgifterna
med tiden erhållit en omfattning, som man icke kunnat förutse vid
organisationens tillkomst. Denna utveckling sammanhänger med de genomgripande
förändringar som inträtt i samhällslivet under de senaste årtiondena,
främst den stora ansvällningen av statsverksamheten inom olika områden,
vars återverkningar varit särskilt kännbara för landsfiskalerna, den
allmänna administrationens lokala utposter. Såsom ordningspolischefer ute
i orterna hava landsfiskalerna även fått sin arbetsbörda väsentligt ökad
genom den väldiga utveckling som motortrafiken undergått.

Den kvantitativa arbetsökningen för landsfiskalerna har medfört, att dessa
för göromålens bestridande måst anlita biträden i allt större omfattning.
För närvarande äro på landsfiskalskontoren sysselsatta ungefär 160 landsfiskalsassistenter,
extra eller biträdande landsfiskaler samt över 400 andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

tjänstebiträden. Likväl är på vissa båll biträdesbehovet icke tillfredsställande
tillgodosett. Siffrorna böra ses mot bakgrunden av att man vid landsfiskalsorganisationens
tillskapande icke räknade med att tjänstegöromålen
komme att bliva av den omfattning, att landsfiskalerna i allmänhet finge
behov av några tjänstebiträden.

Utvecklingen har även kommit att ställa allt större krav på befattningshavarnas
utbildning. Att de flesta av de nuvarande landsfiskalerna visat
sig kunna på ett tillfredsställande sätt sköta sina åligganden under ofta
svåra förhållanden torde huvudsakligen bero på befattningshavarnas personliga
duglighet och genom långvarig tjänstgöring på banan vunna erfarenhet
och kan icke undanskymma det faktum, att de kompetensvillkor, som nu
äro stadgade för behörighet till landsfiskalstjkrist, äro helt otillräckliga med
hänsyn till arten av de göromål som ankomma på landsfiskalerna. Härom
torde fullständig enighet numera råda. Man har i den tidigare diskussionen
på denna punkt särskilt framhållit, att landsfiskalernas åklagarverksamhet
kräver en vida mera omfattande juridisk utbildning än den landsfiskalerna
i allmänhet besitta. Den grund som studierna för landsfiskalsexamen
i detta hänseende lägga är enligt min mening alldeles för svag redan under
nuvarande förhållanden och måste bliva det än mer efter genomförandet av
en processreform, som, huru den än kan bliva i detalj utformad, måste
komma att ställa ökade krav på åklagarnas kompetens. Aven beträffande
landsfiskalernas övriga verksamhetsgrenar, främst deras göromål såsom lokala
polischefer och såsom utmätningsmän, föreligger ett behov av skärpta kompetenskrav.

Landsfiskalernas nuvarande avlöningsförmåner hava allmänt erkänts vara
otillräckliga. Det till landsfiskalerna utgående förvaltningsbidraget har endast i
ett mindre antal distrikt kunnat förslå att täcka nödvändiga utgifter i tjänsten.
För dessa utgifter, främst utgifterna för tjänstebiträden, hava landsfiskalerna
i allmänhet måst anlita sina sportelinkomster samt stundom även vad de
kunnat förtjäna genom sysslande med olika uppdrag vid sidan om tjänsten.
Det är uppenbarligen i hög grad otillfredsställande, att en befattningshavare
skall nödgas ägna sig åt bisysslor för att bliva i stånd att skaffa sig
erforderlig biträdeshjälp för tjänstens behöriga skötande. Givetvis förekommer
det i ganska stor utsträckning, att privat verksamhet av ena eller
andra slaget bedrives också av landsfiskaler, vilka icke varit nödsakade därtill
för att kunna tillgodose sitt biträdesbehov. Aven i sådana fall måste
emellertid ej sällan betydande olägenheter uppkomma för tjänstegöromålen.

Den otillfredsställande lösningen av landsfiskalernas lönefråga har återverkat
även på biträdenas ställning. Hedan det förhållandet, att de allra
flesta biträdena äro privat avlönade av landsfiskalerna, måste ur principiell
synpunkt betecknas såsom olämpligt, eftersom biträdena äro sysselsatta i
statlig verksamhet. De löneförmåner de åtnjuta äro i många fall otillräckliga
— jag bortser därvid från att åtskilliga av biträdena tjänstgöra för
sin utbildning och därför icke göra anspråk på någon mot arbetet svarande
lön — och deras rättsliga ställning är helt oreglerad. Yad nu sagts örn de

Kungl. Majus proposition nr 219.

privatavlönade biträdena gäller i huvudsak även om de statsavlönade landsfiskalsassistenterna
(extra eller biträdande landsfiskaler). Dessa äro i avlöningshänseende
sämre tillgodosedda än måhända några andra statstjänstemän
i motsvarande ställning. Landsfiskalsassistenterna hava genomsnittligen
en tjänstetid på landsfiskalsbanan av över 12 år och hava nått en
sådan ålder, att ett stort antal av dem, måhända de flesta, hunnit bilda
familj. Med hänsyn härtill synes det särskilt otillfredsställande, att de allt
fortfarande måst vara i avsaknad av en fastare anställningsform med rätt
till egen- och familjepension samt andra förmåner.

För att avhjälpa de brister som sålunda vidlåda landsfiskalsorganisationen
synes det mig erforderligt, att landsfiskalerna genom statens försorg erhålla
en mot arbetsbördans omfattning svarande biträdeshjälp, att lönereglering
genomföres för landsfiskalerna i samband med en indragning av samtliga
sportler och med en begränsning av rätten till bisysslor, samt att även
landsfiskalernas tjänstebiträden genom statsanställning och lönereglering erhålla
förbättrade villkor.

Huruvida dessa åtgärder böra förbindas med en mera genomgripande
organisatorisk förändring av landsfiskalstjänsterna, är en fråga som jag nu
närmast vill med några ord beröra.

Såsom framgår av det föregående har det stundom hävdats, att en rationell
lösning av de med landsfiskalstjänsterna förknippade organisationsproblemen
förutsätter, att de på landsfiskalerna nu ankommande göromålen uppdelas
på två befattningshavare. Till stöd härför har anförts, att landsfiskalernas
skilda arbetsuppgifter ställde så väsentligt olika krav på sina utövare, att
man under nuvarande förhållanden icke kunde av landsfiskalerna kräva en
fullgod utbildning för alla arbetsuppgifterna, liksom man ej heller alltid kunde
påräkna att hos en och samma person finna de för de olika arbetsuppgifterna
erforderliga personliga egenskaperna. Vid en uppdelning av göromålen på
olika befattningshavare skulle erbjuda sig helt andra möjligheter att i fråga
om utbildning och personliga egenskaper tillgodose de krav som följde av
de särskilda arbetsuppgifterna. Genom att helt sysselsättas med en arbetsuppgift
vunne befattningshavaren på grund av den större övningen bättre
förfarenhet i sina göromål. De nackdelar, som nu vore förknippade med den
ofta ensidiga inriktningen på en viss av flera verksamhetsgrenar, undginges
vid en uppdelning, enär vederbörande då bleve i tillfälle att välja den befattning,
för vilken han hade det största intresset och för vilken han vore
mest lämpad. Genom att åklagaren-polischefen befriades från det tidsödande
indrivningsarbetet och det därmed följande redovisningsarbetet, skulle man
vidare möjliggöra för honom att ägna sig åt polisarbetet i så stor utsträckning,
som detta arbete krävde och icke endast — som förhållandet nu stundom
uppgivit» vara — i den utsträckning, de av indrivningsarbetet härflytande
kontorsgöromålen medgåve.

Mot en dylik tudelning har huvudsakligen anförts följande. Det syntes
ligga i sakens natur, att specialiseringen hos de tjänstemän, som under
länsstyrelserna representerade statsmakten ute i orterna, icke lämpligen

Kungl. May.ts proposition nr 219.

kunde drivas för långt. Föreningen av olika arbetsuppgifter hos en och
samma befattningshavare vore icke endast till skada. Utövandet av det ena
slaget av uppgifter och därvid inhämtade erfarenheter och rön kunde vara
till gagn för utövandet av det andra. Yad landsfiskalerna anginge vore behovet
av att särskilt tillgodose åklagar- och polisgöromålen icke så trängande,
eftersom landsfiskalerna såsom åklagare kunde påräkna stöd av landsfogdarna
och för åtskilliga polisuppgifter erhölle bistånd av statspolisen. Därjämte
följde vissa nackdelar av en lösning efter tudelningslinjen, främst sammanhängande
med att de nya befattningshavarnas tjänstgöringsområden i de
mera glest befolkade delarna av landet komme att bliva så stora, att befattningshavarnas
lokal- och personkännedom inom sina distrikt försvagades,
tjänsteresorna förlängdes och den allmänhet, som i tjänsteangelägenlieter ville
uppsöka befattningshavaren, finge underkasta sig ökade kostnader och besvär
därför. Då vidare fjärdingsmannatjänsterna icke kunde på samma sätt uppdelas,
komme fjärdingsmännen under dubbelt förmanskap, vilket befarades
skola medföra allvarliga olägenheter.

Enligt min mening kunna goda skäl anföras till stöd för en tudelning av
landsfiskalstjänsterna. Lika säkert är emellertid, att även olägenheter skulle
följa av en reform efter denna linje. Oavsett huruvida tudelningslinjen måhända
är den principiellt riktiga, anser jag den dock sakna aktualitet såsom
ett praktiskt alternativ, då enligt min mening en omorganisation efter densamma
icke kan genomföras nu och icke heller inom en överskådlig framtid.
Då de sakkunniga för sin del övergivit tudelningstauken samt grundat sitt
omorganisationsförslag på att landsfiskalerna skola i huvudsak bibehållas
vid de nuvarande göromålen, kan jag således ansluta mig till de grunder,
på vilka förslaget i denna del är uppbyggt.

De fördelar man velat vinna genom tudelningen kunna i huvudsak nås
också genom arbetsfördelning mellan landsfiskalen och hans kvalificerade
tjänstebiträde. För vissa distrikts vidkommande kan det måhända visa sig
önskvärt att låta landsfiskalsassistenten beträffande viss verksamhetsgren på
eget ansvar fullgöra vad som eljest ankommit på landsfiskalen. De av de
sakkunniga utarbetade bestämmelserna örn landsfiskalsassistents åligganden
öppna möjlighet härför. Förslaget utgår emellertid ifrån att en dylik arbetsfördelning
icke kommer att bliva regel.

Att de åtgärder, som jag i det föregående angivit vara nödvändiga för
att avhjälpa bristerna i landsfiskalsorganisationen, icke redan tidigare blivit
vidtagna beror icke på att man ej insett dessa brister. Anledningen har i
stället främst varit den, att man fruktat, att en omorganisation av landsfiskalstjänsterna
skulle verka föregripande på vissa andra reformer, som direkt
eller indirekt måste beröra landsfiskalernas verksamhetsområde. Främst halden
alltsedan 1920-talet aktuella frågan örn en uppbördsreform utgjort
hindret. Det är tydligt, att uppbördsreform en är en fråga av stor betydelse
för landsfiskalsorganisationen. Örn uppbörden kan effektiviseras
så, att restantierna avsevärt begränsas, måste även landsfiskalernas indrivningsarbete
minskas, och då detta arbete genomsnittligen utgör ungefär en

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

tredjedel av landsfiskalernas totala arbetsbörda, inses lätt av huru stor betydelse
denna arbetsminskning kan bliva. Ytterligare arbetslindring för
landsfiskalerna kan följa av en förenkling i bokföringen och redovisningen
av indrivna och utestående restantier, vilket arbete nu är synnerligen omständligt
och tidsödande.

Enligt vad jag inhämtat av chefen för finansdepartementet måste ytterligare
anstå med genomförandet av en uppbördsreform på grundvalen av
1936 års uppbördskommittés förslag. Vid sådant förhållande har jag haft att
taga under övervägande, huruvida sambandet mellan en uppbördsreform
och nu föreliggande organisationsfrågor vore sådant, att de borde lösas samtidigt.
Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för de
sakkunnigas förslag hava de sakkunniga visserligen anslutit detta till uppbördskommitténs,
i det att de räknat med att genom en omläggning av uppbörden
och restindrivningen i enlighet med vad kommittén föreslagit en
betydlig minskning i landsfiskalernas indrivningsarbete skulle inträda. De
sakkunniga hava emellertid förklarat, att ett genomförande av kommitténs
förslag dock icke utgjorde någon förutsättning för deras organisationsplan
samt att, örn uppbördsreformen icke komme att genomföras i huvudsaklig
överensstämmelse med kommittéförslaget, enligt deras mening endast erfordrades
en viss jämkning av den av dem föreslagna biträdesorganisationen.
Till den av de sakkunniga sålunda uttalade meningen, vilken knappast mött
gensaga i de över betänkandet avgivna yttrandena, anser jag mig kunna
helt ansluta mig.

Att sammankoppla landsfiskalsreformen med frågan örn polisväsendets
förstatligande skulle under nuvarande förhållanden innebära ett förnyat betydande
uppskov med reformen och synes därför icke böra ifrågakomma.

I detta sammanhang vill jag även med några ord beröra förslaget att vissa
av de nu på landsfiskalerna ankommande göromålen skulle överflyttas på
häradsskrivarna. Som skäl mot överflyttningen har anförts, dels att ingen
nämnvärd arbetslättnad för landsfiskalerna skulle uppkomma därigenom,
dels att i den mån resor erfordrades för ifrågavarande göromåls bestridande
ökade resekostnader skulle uppkomma, eftersom fögderierna vore och måste
förbliva avsevärt större än landsfiskalsdistrikten, dels ock, att ett dubbelt
förmanskap för fjärdingsmännen befarades uppkomma. Huruvida de anförda
skälen äro av den art, att de böra föranleda, att ingen ändring göres, anser
jag emellertid icke nu behöva prövas, eftersom förslaget närmast framställts
såsom ett led i en reform av liäradsskrivartjänsterna. Med hänsyn till ifrågavarande
göromåls ringa betydelse för arbetsbördan kan den närmare utformningen
av landsfiskalsorganisationen icke gärna röna någon inverkan av
att förslaget tills vidare får förfalla.

Av flera skäl hade det varit synnerligen önskvärt att redan innevarande
år kunna definitivt fastställa datum för omorganisationens genomförande.
Då omorganisationen emellertid måste draga med sig en kostnadsökning,
lärer detta icke låta sig göra med hänsyn till det statsfinansiella läget. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

synes mig dock vara angeläget, att man nu fattar beslut angående huvudlinjerna
för reformen. Skälen härtill äro främst följande. Trots de ur ekonomisk
synpunkt föga gynnsamma utsikterna på landsfiskalsbanan lockade
denna länge ett så stort antal aspiranter, att en i huvudsak tillfredsställande
rekrytering av landsfiskals- och assistentbefattningarna kunnat ske. Ganska
snart blev det emellertid tydligt, att vid en reform av landsfiskalsorganisationen
— vilken reform föreföll nära förestående — betydligt skärpta kompetensfordringar
komme att uppställas för behörighet till landsfiskalstjänst.
Det må erinras örn att Schlyter-Ohlin i sin år 1930 framlagda utredning i
sådant hänseende föreslogo juris kandidatexamen förutom kriminalteknisk
utbildning, och att betydligt skärpta kompetensbestämmelser även föreslogos
av distriktsåklagarutredningen. I samma riktning pekade även Kungl. Maj:ts
år 1930 meddelade beslut, att landsfiskalsexamen från och med år 1931 tills
vidare icke skulle anställas med mindre Kungl. Majit på framställning av
länsstyrelse av särskild anledning annorlunda bestämde. Dessa omständigheter
i förening med att landsfiskalernas ekonomiska förhållanden undan
för undan försämrades utan att någon lönereglering genomfördes verkade
så småningom därhän, att aspiranttillströmningen avstannade, och att åtskilliga
aspiranter, vilka kunde skaffa sig anställning på annat håll, övergåvo
landsfiskalsbanan, då de befarade, att de icke skulle med den av
dem redan förvärvade kompetensen anses behöriga att erhålla nyorganiserad
befattning och icke hade råd eller lust att underkasta sig den vidare
utbildning, som kunde komma att föreskrivas. Det är från länsstyrelsehåll
omvittnat, att det icke alltid varit de för landsfiskalsbanan minst lämpade
aspiranterna som sålunda lämnat banan. Den 1 oktober 1935 utgjorde
antalet landsfiskalsaspiranter ännu 504. Icke fullt två och ett
halvt år senare, eller den 1 mars 1938, utgjorde antalet 394. Minskningen
hade således under denna tid utgjort icke mindre än 110 eller
över 20 procent. Sedan dess har minskningen fortsatt; några exakta uppgifter
örn det nuvarande läget kan jag emellertid icke meddela. Aspirantflyktens
verkningar hava sträckt sig långt. Flera länsstyrelser hava sålunda
i sina yttranden över de sakkunnigas betänkande framhållit, hurusom det
blivit allt svårare att anskaffa vikarier för landsfiskaler under ledigheter för
semester eller sjukdom, varför länsstyrelserna måst såsom vikarier utsända
länsstyrelsetjänstemän, till stor nackdel för arbetet i länstyrelserna, under
det att man tidigare haft riklig tillgång på landsfiskalsaspiranter för vikariatsförordnanden.
Att situationen på en del håll måste betecknas såsom
kritisk torde lätt inses, örn man nämner, att det finnes län, där under de
senaste tio åren icke en enda landsfiskalsaspirant anmält sig.

För att det skall vara möjligt att råda någon bot för dessa rekryteringssvårigheter
är det enligt min mening av vikt, att man nu fattar
beslut örn landsfiskalernas och landsfiskalsassistenternas blivande löneförhållanden,
örn behörighetsvillkoren för landsfiskalstjänst samt örn rekryteringssystemet.
Endast därigenom torde givas möjlighet att på landsfiskals -

Kungl. Majda proposition nr 219.

banan behålla de bästa av de nuvarande landsfiskalsaspiranterna och att så
snart som möjligt åter få igång rekryteringen. Detta är för mig huvudskälet,
då jag yrkar, att ett principbeslut nu måtte fattas i omorganisationsfrågan.

Av det i det föregående anförda framgår, att jag kunnat ansluta mig till
de av de sakkunniga föreslagna huvudlinjerna för en reform av landsfiskalsorganisationen.
Detta gäller även vad som föreslagits beträffande stadsfiskalsorganisationen
och köpingsåklagarna. Härtill, liksom till förslagets detaljer
i fråga örn landsfiskalsorganisationen, återkommer jag i det följande.

Landsfiskal sorganisationen.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava i anslutning till de principer, efter vilka de ansett
landsfiskalstjänsterna böra organiseras, uppgjort ett förslag till rikets indelning
i landsfiskalsdistrikt. Därvid hava de sakkunniga icke ansett sig böra
eller kunna fastställa några fixa maximi- och minimigränser i fråga örn distriktens
areal och folkmängd. Huvudvikten har lagts på den arbetsbörda
distrikten kunna väntas erbjuda befattningshavarna. Till grund för beräkningen
av arbetsbördan hava legat dels uppgifter, som de sakkunniga
och distriktsåklagarutredningen inhämtat från landsfiskalerna, dels de yttranden,
som av länsstyrelserna, landsfogdarna och länsavdelningarna av föreningen
Sveriges landsfiskaler avgivits över ett av de sakkunniga uppgjort
preliminärt indelningsförslag.

Vid uppgörandet av distriktsindelningen hava de sakkunniga ansett sig i
olika hänsenden bundna av den bestående judiciella och administrativa indelningen.
Sålunda har intet distrikt uppdelats på två eller flera domsagor.
I de nu förekommande fall, då distriktsgräns skurit domsagogräns, har en
jämkning av distriktsindelningen skett. Den nuvarande tingslagsin delningen
har däremot icke ansetts behöva vara avgörande för distriktsindelningen,
enär enligt processlagberedningens förslag till rättegångsbalk varje domsaga
i regel endast skall utgöra en domkrets. Ej heller har fögderiindelningen,
vare sig den nu bestående eller den av uppbördskommittén föreslagna,
ansetts behöva vara direkt avgörande för indelningen i landsfiskalsdistrikt.
Däremot har primärkommunindelningen så gott som genomgående
blivit följd i det att endast i ett fåtal fall — huvudsakligen i övre Norrland
— en socken uppdelats på skilda landsfiskalsdistrikt. Till den nu bestående
indelningen i polisdistrikt har vidare tagits den hänsynen att örn
polisdistrikt består av mer än en kommun, samtliga kommuner förts till
ett och samma landsfiskalsdistrikt, därest icke särskilda skäl förelegat för
annan indelning. Slutligen hava de sakkunniga följt den principen att
landsfiskalsdistrikt skall kunna å kartan helt omskrivas med en sammanhängande
linje. Även från denna princé hava emellertid undantag måst
göras.

Med hänsyn till behovet av arbetskraft i distrikten hava dessa indelats
i sex olika typer, vilka betecknats med romerska siffror från I till Yl. Di -

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

strikten av typ I liro de som erbjuda den minsta arbetsbördan och där
landsfiskalen icke anses vara i ständigt behov av tjänstebiträde. Det mindre
normaldistriktet — landsfiskal med ett skrivbiträde — har betecknats såsom
typ II. Distriktet av typ III skiljer sig härifrån däri, att skrivbiträdet är
ersatt av en manlig befattningshavare, som skall hava polismans befogenhet.
I distrikt av typ IV7 har landsfiskalen till sitt biträde två skrivbiträden.
Såsom typ Y har betecknats det större normaldistriktet, d. v. s. distrikt
med en biträdespersonal av landsfiskalsassistent och ett skrivbiträde. Den
största organisationsformen utgör distriktet av typ Yl med landsfiskalsassistent
och två — i ett fall fyra -— skrivbiträden.

I fråga örn detaljerna i distriktsindelningen torde få hänvisas till betänkandet
sid. 100 — 164.

Antalet landsfiskals distrikt skall enligt indelningsplanen utgöra 409, vilket
innebär en minskning av antalet distrikt med 81.

I distriktsindelningsplanen hava även landsfiskalernas stationer ing sorter angivits.
Det slutliga fastställandet av stationeringsorterna skall emellertid
ankomma på länsstyrelserna. Landsfiskal skall, såvitt möjligt, vara bosatt
inom sitt distrikt. Stationeringsorten bör vara så belägen att bland annat
dels landsfiskalens tjänsteresor i distriktet icke onödigtvis förlängas, dels
kommunikationerna för distriktets invånare med stationeringsorten bliva så
bekväma som möjligt. Liksom enligt nu gällande bestämmelser skall landsfiskal
icke äga vara bosatt utanför sitt distrikt utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

De sakkunniga hava erinrat örn att det nuvarande befordringssystemet
varit föremål för en ganska stark kritik, särskilt från landsfiskalerna själva,
därvid gjorts gällande, att befordringarna skett ojämnt, såtillvida som länsstyrelserna
märkbart gynnat sökande inom eget län till nackdel för de övriga.
Som en mätare av missnöjet har angivits det jämförelsevis stora antalet
besvär över landsfiskalsutnämningar. För att olägenheterna skola undanröjas
och en mera enhetlig prövning av utnämningsärendena möjliggöras
hava de sakkunniga föreslagit, att landsfiskalsbefattning skall tillsättas av
Kungl. Maj:t. I utnämningsärende skola justitiekanslersämbetet samt vederbörande
länsstyrelse och landsfogde avgiva yttrande.

Den disciplinära myndigheten över landsfiskal föreslås skola utövas av
länsstyrelsen. De närmare bestämmelserna härom hava utformats i överensstämmelse
med vad i sagda hänseende nu gäller i fråga örn landsfogde.
Åtal mot landsfiskal för tjänstefel skall emellertid anhängiggöras i underrätt.

Bestämmelserna örn landsfiskals åtalsbehörighet skola enligt förslaget
undergå en mindre jämkning. Det skall sålunda åligga landsfogde att åtala
brott mot 23 kap. 3 § strafflagen, vilka nu ligga under distriktsåklagares
åtalsrätt. I övrigt skola bestämmelserna örn distriktsåklagares och landsfogdes
kompetens i åtalshänseende lämnas orubbade. Den nuvarande
elasticiteten bibehålies sålunda, så att landsfogden skall kunna meddela
förordnande åt distriktsåklagare att utföra åtal, som enligt huvudreglerna
ankommer på landsfogden, liksom också övertaga åtal, som eljest ankommit
på distriktsåklagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Landsfiskalerna föreslås skola genom statens försorg erhålla erforderlig
beväpning och i sådant hänseende förses med stålhjälm samt pistol och
sabel jämte tillbehör.

Yttranden över förslaget.

De av de sakkunniga uppställda principerna för distrildsindélningen hava
genomgående vunnit anslutning. Vissa önskemål örn smärre jämkningar
hava emellertid framställts av några länsstyrelser och andra lokala myndigheter
ävensom av länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler.

De av de sakkunniga föreslagna distriktstyperna hava föranlett några uttalanden.
Distriktstypen III — landsfiskal jämte ett manligt biträde med
polismans befogenhet — har av tre länsstyrelser, en landsfogde samt
föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler föreslagits
böra bliva genomförd i flera fall än enligt organisationsplanen. Man
har gjort gällande, att landsfiskalen komme att hava större användning av
ett dylikt biträde än av ett kvinnligt skrivbiträde, samt att distriktstypen
bäst motsvarade den nu vanliga organisationstypen av landsfiskal med
assistent eller annan aspirant, varför den icke, som enligt förslaget, borde
förbehållas endast de nordligaste delarna av landet. Länsstyrelsen i
Kristianstads län har uttalat, att i de distrikt, där endast ett biträde
förekomme, detta alltid borde vara manligt. Mot distriktstypen IV — landsfiskal
jämte 2 skrivbiträden — hava vissa erinringar framställts. Länsstyrelsen
i Hallands län har yrkat, att typen skulle helt utgå; de två
skrivbiträdena borde ersättas med en assistent, vilket utgjorde en både
bättre och billigare lösning. Länsstyrelsen i Kalmar län har anfört,
att av de två biträdena ett borde vara manligt.

Fördelarna av den nuvarande organisationstypen landsfiskal med assistent
hava framhållits av länsstyrelsen och landsfogden i Norrbottens
län. Länsstyrelsen har för länets vidkommande funnit det önskvärt att
hava tillgång till några ambulerande assistenter; härigenom bleve det möjligt
för länsstyrelsen att skära av arbetstopparna i de distrikt, där detta
visat sig erforderligt. Länsstyrelsen har vidare framhållit vikten av att bibehålla
en viss rörlighet i organisationen och har därom anfört:

Över huvud taget synes det länsstyrelsen olämpligt att låsa fast de olika
distrikten alltför stelt i vissa organisationsformer. Det vore säkerligen till
fördel för arbetets behöriga gång, om länsstyrelsen bereddes möjlighet att
utan allt för stor omgång få till stånd de smärre ändringar, som förhållandena
kunna påkalla.

De sakkunnigas förslag att landsfiskal skall utnämnas av Kungl. Maj:t
har avstyrkts av statskontoret och tre länsstyrelser, vilka förordat, att
länsstyrelserna fortfarande skulle behålla utnämningsrätten. Länsstyrelsen
i Norrbottens län har anfört:

Länsstyrelsen har svårt att inse nödvändigheten att överflytta den hittillsvarande
utnämningsrätten från länsstyrelserna, helst dessa alltfort äga tillsätta
länsnotarier, vilka i lönehänseende stå lika högt och högre än lands Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 219. 02040 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

fiskalerna enligt förslaget. Den som motivering för överflyttningen åberopade
kritiken mot det hittillsvarande systemet i form av besvär över landsfiskalsutnämningar
verkar icke övertygande förr än genom påvisande av någon
övervägande ändringsfrekvens i dessa mål, och härom är ingenting visat
eller ens påstått. Såvitt länsstyrelsens erfarenhet sträcker sig ha dylika
besvär — i den mån de förekommit — till mycket ringa del vunnit bifall,
vilket lärer giva vid handen att länsstyrelserna med objektivitet handhaft
denna sin utnämningsrätt.

Aven länsstyrelsen i Älvsborgs län har riktat sig mot den av de
sakkunniga anförda motiveringen för förslaget. Länsstyrelsen har vidare anfört:

Enligt länsstyrelsens mening bör, liksom fallet är vid utnämningar av
tjänstemän vid länsstyrelserna, vid landsfiskalsutnämningar en viss hänsyn
tagas till tjänstgöring inom det län, där befattningen är ledig. Genom lämpliga
föreskrifter till ledning för värdesättningen av sådan tjänstgöring torde
de angivna anledningarna till missnöje med det nuvarande systemet väsentligen
kunna undanröjas utan att länsstyrelserna genom utnämningsrättens
borttagande stämplas såsom olämpliga att handhava densamma.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört, att örn utnämningarna
centraliserades, vederbörande landsfogdes och länsstyrelses befordringsförslag
måste tillmätas särskild vikt, då orts- och personkännedom beträffande dessa
tjänster vore av särskilt stor betydelse och ibland kunde väga tyngre än
formell överlägsenhet i meriter.

Justitiekanslersämbetet, som instämt med de sakkunniga däri, att
flera skäl talade för att landsfiskalerna skulle utnämnas av Kungl. Majit,
har föreslagit, att utnämningsärendena skulle avgöras av länsstyrelserna i
samråd med justitiekanslersämbetet samt att först vid fall av meningskiljaktighet
mellan länsstyrelse och ämbetet ärende skulle hänskjutas till
Kungl. Majit.

I fråga örn de sakkunnigas förslag till reglering av de disciplinära förhållandena
hava erinringar framställts huvudsakligen på en enda punkt,
nämligen i fråga örn forum för mål mot landsfiskal örn ansvar för tjänstefel.
Länsstyrelsen i Östergötlands län, landsfogden i Kalmar län samt
föreningen Sveriges landsfiskaler hava sålunda yrkat, att landsfiskal
skulle för tjänstefel svara inför hovrätt. Föreningen har därvid anfört, att
det måste vara ägnat att allvarligt skada åklagarmyndighetens prestige örn
landsfiskal kunde ställas under åtal vid den domstol, där han tjänstgjorde
såsom allmän åklagare. Länsstyrelsen har anslutit sig härtill samt anfört,
att det torde vara ägnat att i viss mån öka landsfiskalstjänsternas anseende,
örn tjänstefel av landsfiskal — i likhet med vad förhållandet är med landsfogde
— beivrades vid vederbörande hovrätt. Landsfogden har yttrat:

Med hänsyn till att landsfiskalstjänsterna skola tillsättas av Kungl. Majit
synes mig åtal mot landsfiskal för tjänstefel böra anhängiggöras vid hovrätt.
Ett ytterligare skäl härför är vikten av att landsfiskalernas auktoritet icke
hos befolkningen i onödan undergräves. Ett åtal inför häradsrätt rörande
ett relativt bagatellartat tjänstefel kan lätt hos en okritisk allmänhet blåsas
upp till orimliga proportioner och allvarligt undergräva befattningshavarens
auktoritet.

Kungl. Majus proposition nr 219. 51

Landsfogden i Kalmar län bär föreslagit, att landsfogden skulle erhålla
viss provisorisk avstängningsrätt. Landsfogden har härom anfört:

Landsfogden synes böra tillerkännas rätt att från tjänstgöring avstänga
landsfiskal, som misstänkes lia begått brott, i avbidan på länsstyrelsens
beslut i saken. Därest landsfogden skulle se sig nödsakad anhålla och kvarhålla
en landsfiskal, skulle eljest den situationen uppkomma, att vederbörande
formellt alltjämt vore i tjänst till dess beslut av länsstyrelsen fattats.

De sakkunnigas förslag örn viss jämkning av bestämmelserna örn distriktsåklagares
åtalsbehörighet har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan
erinran. Landsfogden i Kristianstads län har emellertid avstyrkt förslaget
och yrkat att ingen ändring skulle vidtagas.

Förslaget örn anskaffande av viss beväpning åt landsfiskalerna har lämnats
utan erinran.

Departementschefen.

Den av de sakkunniga utarbetade planen för distriktsindelningen anser
jag vara till sina huvudlinjer riktig. Någon prövning av dess detaljer kan
nu icke komma ifråga. Särskilt med hänsyn till att det icke låter sig göra
att redan nu fastställa tidpunkten för omorganisationens genomförande är
det mycket sannolikt, att på en eller annan punkt en jämkning måste vidtagas.
Sedan distriktsindelningsplanen uppgjordes, har Karlskoga, ingående
i Karlskoga landsfiskalsdistrikt, erhållit stadsrättigheter. Möjligen blir härigenom
en viss jämkning av indelningsplanen för Nora domsaga erforderlig.
Motsvarande jämkningar kunna på andra håll behöva vidtagas på grund av
inkorporeringar och andra administrativa indelningsändringar. Jag vill erinra
örn att de sakkunniga själva av sådana skäl i ett fall ansett sig nödsakade
att uppställa alternativa indelningsförslag.

Det nu anförda gäller även vad de sakkunniga föreslagit i fråga örn biträdestilldelningen
i distrikten. Jag återkommer emellertid till denna fråga
vid behandlingen av löneregleringen för landsfiskalernas tjänstebiträden.

Frågan, huruvida landsfiskalsbefattning bör tillsättas av Kungl. Majit eller
av lägre myndighet, är föremål för olika meningar. Principiellt synes mig
icke föreligga någon anledning att belasta Kungl. Majit med utnämningsärendena.
Huruvida så ändock bör ske för att tillmötesgå önskemålet örn
enhetlig prövning av dessa befordringsfrågor, finner jag icke nödvändigt att
här upptaga till prövning utan anser, att därmed kan anstå tills beslut skall
fattas örn nyorganisationens genomförande.

Bestämmelserna om den disciplinära myndigheten över landsfiskal synas
böra utformas i nära anslutning till motsvarande bestämmelser örn landsfogde
med den av de sakkunniga föreslagna modifikationen, att åtal mot
landsfiskal för tjänstefel skall anliängiggöras i underrätt. De skäl, som
i några remissyttranden anförts till stöd för att hovrätt borde göras till
forum för landsfiskal i nu nämnda mål, finner jag ej vara tillräckligt vägande
för att motivera en avvikelse från de sakkunnigas förslag, vilket på denna
punkt överensstämmer med gällande rätt.

Kungl. Majus proposition nr 219.

Även deri föreslagna jämkningen av bestämmelserna örn åtalsbekörigheten
anser jag mig böra tillstyrka. Förslaget sammanhänger med att enligt de
sakkunniga landsfiskal — liksom även stadsfiskal i den mån förbud ej meddelats
i gällande lönestat — skall äga mottaga förordnande såsom rättens
ombudsman i konkurs.

Med hänsyn till vikten av att landsfiskalerna erhålla en lämplig beväpning
vill jag ansluta mig till de sakkunnigas förslag härom.

Landsfiskalernas utbildning. Hebryteringsgängeii.

De sakkunniga.

I fråga om villkoren för behörighet till landsfiskalstjänst samt i
fråga örn rekryteringen av befattningarna föreslås helt nya bestämmelser.
Antagningen av aspiranter skall ske genom en för hela riket gemensam antagningsnämnd,
enligt de sakkunnigas förslag bestående av justitiekanslern
såsom ordförande samt fyra av Kungl. Majit förordnade ledamöter, nämligen
en landssekreterare, en landskamrerare, en landsfogde och en distriktsåklagare.
För att kunna antagas skall sökande vara minst 17 och högst
25 år gammal samt genom särskilt läkarintyg styrka, att han med hänsyn
till kroppskonstitution m. m. är lämplig. Sökande skall vidare hava avlagt
studentexamen eller visa sig besitta ett däremot svarande kunskapsmått.
Dispens från detta krav skall emellertid kunna givas, då särskilda skäl
därtill visas föreligga. En av de sakkunniga, riksgäldsfullmäktigen A. Lindqvist,
har icke ansett det nödvändigt eller önskvärt att kräva studentexamen
utan funnit avlagd realexamen utgöra tillräcklig underbyggnad. För att
erforderlig överblick över aspirantbehovet skall erhållas, föreslå de sakkunniga,
att prövning av ansökningar skall ske endast två gånger årligen. Med hänsyn
till den sannolika avgången inom de berörda tjänstegrupperna beräknas,
att ungefär ett tjugutal aspiranter skola kunna antagas årligen.

Sedan aspiranterna fördelats länsvis, skola de av länsstyrelserna hänvisas
att påbörja provtjänstgöring inom visst landsfiskalsdistrikt. Avgörande för
frågan, vilket distrikt aspirant bör tilldelas, skall vara vederbörande landsfiskals
lämplighet som handledare och förmåga att bedöma aspirantens
duglighet och fallenhet. För att man skall undvika risken för ett ensidigt
bedömande, skall aspiranten fullgöra sin provtjänstgöring på landsfiskalskontor
hos minst två landsfiskaler. Dessa skola var för sig till länsstyrelsen
avgiva utlåtande rörande aspirantens lämplighet. Sammanlagda provtjänstgöringstiden
på landsfiskalskontor skall utgöra nio månader. Skulle länsstyrelsen
av de vitsord aspirant erhållit under provtjänstgöringen icke få
någon bestämd ledning för bedömandet, huruvida aspiranten är att anse
såsom lämplig eller icke, skall länsstyrelsen äga föreskriva, att aspiranten
skall fullgöra ytterligare provtjänstgöring hos en tredje landsfiskal.

Efter provtjänstgöringen å landsfiskalskontor skall aspiranten fullgöra
provtjänstgör-ing å länsstyrelsen i det län, dit han hänvisats. Har aspirant
under tjänstgöringen på landsfiskalskontor visat sig olämplig, skall läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

styrelsen äga att förvägra honom att tjänstgöra i länsstyrelsen. Sådant beslut
skall av aspiranten kunna överklagas i vanlig ordning. Tjänstgöringen
på länsstyrelse avser dels att bibringa aspiranterna kännedom örn arbetet
hos länsstyrelserna, under vilka de sedermera komma att tjänstgöra, dels
att giva länsstyrelserna tillfälle att på ett tidigt stadium på nära håll lära
känna aspiranterna och få pröva deras lämplighet. Tjänstgöringen skall
omfatta en tid av sex månader och förläggas till såväl landskansliet som
landskontoret med halva tiden på vardera avdelningen. I samband med
tjänstgöringen å länsstyrelsen skall aspirant tjänstgöra tre månader hos
landsfogden. Aspirantens tjänstgöring såväl på landskansliet och på landskontoret
som hos landsfogden skall betygsättas i särskild ordning.

Efter denna praktiska tjänstgöring örn som regel ett och ett halvt år skall
aspirantens lämplighet för fortsatt utbildning på landsfiskalsbanan upptagas
till särskild prövning av antagningsnämnden. Till ledning för prövningen kommer
nämnden att hava utlåtanden örn aspiranten från en eller två landsfiskaler
samt från landskansli, landskontor och landsfogde. De som finnas lämpliga för
vidare utbildning skola av nämnden antagas till distriktsåklagaraspiranter.
De övriga skola av nämnden skiljas från banan. Möjlighet skall givas att
överklaga dylikt beslut. Med ställningen som antagen distriktsåklagaraspirant
skall följa dels rätt till visst arvode dels skyldighet att emottaga förordnanden
inom polis- och åklagarväsendet. Antagningen skall gälla visst
län och skyldigheten att emottaga förordnanden skall även vara begränsad
till samma län. Antalet aspirantarvoden inom varje län skall bestämmas
med hänsyn till aspirantbehovet. Då detta även skall vara avgörande vid
bestämmandet av antalet av dem som varje år få påbörja den praktiska
tjänstgöringen, undgår man att erhålla flera godkända distriktsåklagaraspiranter
än som svarar mot antalet aspirantarvoden.

För att aspiranterna skola förvärva erforderlig erfarenhet av praktiskt
polisarbete skola de under sex månader fullgöra polistjänstgöring. För att
utbildningen under denna tjänstgöring skall bliva effektiv, skall den koncentreras
till poliskårerna i ett fåtal av de största städerna, där möjlighet
gives att erhålla lämpliga instruktörer och handledare för aspiranterna.
Tjänstgöringen, som skall omfatta såväl kriminalpolis- som ordningspolisverksamhet,
skall för att bliva så allsidig som möjligt fullgöras efter vissa
gemensamma allmänna anvisningar. Det skall åligga vederbörande polismästare
att öva noga uppsikt över att tjänstgöringen i enlighet med dessa
anvisningar anordnas på ändamålsenligaste sätt.

Den teoretiskt-juridiska utbildningen, liksom även den polistekniska, skall
bibringas landsfiskalsaspiranterna vid en särskild, centralt anordnad kurs,
enligt de sakkunnigas förslag förlagd till statens polisskola i Stockholm.
Undervisningen i denna kurs beräknas erhålla en längd av två och ett halvt
år, varav två år beräknas för den juridiska undervisningen, och skall i de
ämnen, som äro representerade vid universitet och högskolor, läggas på ett
akademiskt plan. Kursen skall avslutas med examen. Med hänsyn till
rekryteringsbehovet beräknas ny kurs komma att börja högst vartannat år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

I fråga om de närmare detaljerna beträffande undervisningsplan m. m. torde
få hänvisas till betänkandet, Bil. XXI, sid. 335—337.

Tillträdet till distriktsåklagarkursen skall regleras av antagningsnämnden.
De från den praktiska provtjänstgöringen godkända aspiranterna skola intagas
i tur och ordning i mån av platstillgång. Därest aspirant under
kursen nödgas avbryta undervisningen, skall nämnden kunna utesluta honom
från vidare tjänstgöring på banan, varmed även hans ställning som distriktsåklagaraspirant
upphör. Detsamma skall bliva följden, därest nämnden
genom beslut, som vinner laga kraft, förklarar aspirant icke böra få genomgå
den teoretiska utbildningen.

I enlighet med det ovan anförda skulle rekryteringsgången till och med
den teoretiska undervisningen bliva följande:

studentexamen;

antagning för provtjänstgöring;

provtjänstgöring å landsfiskalskontor under sammanlagt nio månader,
vilken provtjänstgöring i tveksamma fall kan förlängas;

provtjänstgöring under sex månader å länsstyrelse (tre månader å landskansli,
tre månader å landskontor) samt under tre månader hos landsfogde;

antagning såsom distriktsåklagaraspirant;

sex månaders praktisk polistjänstgöring, eventuellt delvis förlagd till
sommaruppehållen i den teoretiska undervisningen;

genomgång av distriktsåklagarkurs (två och ett halvt år), avslutad med
examen.

Minimitiden från antagningen för provtjänstgöring och till distriktsåklagarexamen
blir sålunda omkring fyra år.

För de aspiranter, vilka efter avlagd juris kandidatexamen vilja söka vinna
distriktsåklagarkompetens, har uppställts ett modifierat utbildningsschema.
Även dessa aspiranters intagning på banan skall regleras centralt på samma
sätt som intagningen av övriga aspiranter. Samma krav måste vidare gälla
ifråga örn kroppskonstitution m. m. Emellertid skall den övre åldersgränsen
höjas till 28 år.

I fråga örn den teoretiska utbildningen bortfaller givetvis den juridiska
delen av distriktsåklagarkursen. Den polistekniska, sista delen av kursen,
vilken icke motsvaras av några i juris kandidatexamen ingående ämnen,
måste emellertid genomgås med godkända betyg även av nu ifrågavarande
aspiranter. Även den praktiska tjänstgöringen bör till huvudsakliga delar
bliva densamma. Eftersom den praktiska polistjänstgöringen har till huvudsakligt
syfte att sätta aspiranterna i stånd att tillgodogöra sig den teoretiska
polisiära utbildningen vid distriktsåklagarkursen, skola även aspiranter med
juris kandidatexamen fullgöra sådan praktisk utbildning under samma tid
som övriga aspiranter. Då emellertid den största delen av distriktsåklagarkursen
bortfaller — fyra terminer av fem — kan polistjänstgöringen dock
icke fullgöras på det sätt som antytts i fråga örn andra aspiranter. Den
övriga praktiska tjänstgöringen anses kunna förkortas till sex månader på
landsfiskalskontor, fyra månader på länsstyrelse och två månader hos lands -

Kungl. Majus proposition nr 219. . 55

fogde. Utbildningsschemat för dessa aspiranter blir i enlighet härmed följande: juris

kandidatexamen;

antagning för provtjänstgöring;

provtjänstgöring å landsfiskalskontor under sammanlagt sex månader,
vilken provtjänstgöring i tveksamma fall kan förlängas;

provtjänstgöring under fyra månader på länsstyrelse (två månader å landskansli,
två månader å landskontor) samt under två månader hos landsfogde; antagning

som distriktsåklagaraspirant;

sex månaders praktisk polistjänstgöring; samt

genomgång av den polistekniska delen av distriktsåklagarkurs (en termin).

Minimitiden från antagningen för provtjänstgöring och till den teoretiska
utbildningens avslutande blir sålunda för nu ifrågavarande aspiranter två år.

Efter avläggandet av distriktsåklagarexamen — respektive för aspiranter
med juris kandidatexamen godkänd genomgång av den polistekniska delen
av distriktsåklagarkurs — skola aspiranter^ av länsstyrelserna antagas till
extra tjänstemän.

Yttranden över förslaget.

I ett stort antal yttranden bär diskuterats frågan, huruvida som Icompetensvillkor
för behörighet till landsfiskalsbefattning borde uppställas juris
kandidatexamen eller örn man i stället borde välja den av de sakkunniga
föreslagna specialiserade utbildningen.

Juris kandidatexamen har föreslagits som kompetensfordran av fyra
länsstyrelser, fem landsfogdar, en häradshövding, fyra rådhusrätter
(av en rådhusrätt för landsfiskalerna i de stone distrikten) samt
föreningen Sveriges landsfiskaler. Såsom skäl för att kräva juris kandidatexamen
har främst anförts, att landsfiskalernas göromål vore av den
art, att landsfiskalen måste hava fullständig juridisk utbildning. Länsstyrelsen
i Södermanlands län har yttrat:

Även örn såsom utredningsmännen framhållit, utgångspunkten för en
diskussion örn kompetensfordringarna nu delvis är en annan, därför att
förslaget örn uppdelning av landsfiskalstjänsterna i det nu föreliggande förslaget
frångåtts, kan dock länsstyrelsen för sin del icke finna, att denna
omständighet i och för sig skulle motivera ett frångående av den av länsstyrelsen
tidigare intagna ståndpunkten i kompetensfrågan. De arbetsuppgifter,
som skulle åvilat landsfiskalerna efter en uppdelning av landsfiskalstjänsterna
på sätt distriktsåklagarutredningen föreslagit, komma ju att — jämte
en hel del andra uppgifter — åvila landsfiskalerna även örn organisationen
i enlighet med det nu föreliggande förslaget bibehålies i stort sett oförändrad.
Då utredningen i övrigt såsom skäl mot uppställandet av juris kandidatexamen
såsom kompetensfordran till landsfiskalstjänst egentligen icke
anfört något utöver vad distriktsåklagarutredningen på sin tid anförde i
frågan, anser sig länsstyrelsen böra vidhålla kravet på juris kandidatexamen
såsom kompetensvillkor för landsfiskalstjänst. Såsom ytterligare skäl för

Kungl. Majus proposition nr 219.

att uppställa ett sådant kompetenskrav vill länsstyrelsen nu framhålla, att
uppbördskommittén såsom kompetensvillkor för häradsskrivartjänst uppställt
avlagd juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig-juridisk examen. De
landsfiskalerna åliggande uppgifterna som polischefer och åklagare äro enligt
länsstyrelsens uppfattning minst lika betydelsefulla och maktpåliggande som
de göromål, vilka enligt uppbördskommitténs förslag skulle komma att åvila
häradsskrivarna.

Länsstyrelsen har vidare framhållit, att man genom att för landsfiskalstjänst
fastställa samma kompetensvillkor, som föreslagits för häradsskrivare
och som gällde för befattningshavare vid länsstyrelse över landskontoristoch
landskanslistgraderna, skulle skapa möjlighet för de landsfiskaler och
landsfiskalsaspiranter, som efter hand visade sig hava en mera utpräglad
läggning för administrativa eller kamerala göromål men mindre väl lämpade
sig för uppgifter såsom åklagare och polischef, att övergå till tjänst vid
länsstyrelse eller till häradsskrivarbanan.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anfört:

Vid valet mellan den av de sakkunniga föreslagna juridiska utbildningskursen
och juris kandidatexamen såsom kompetensvillkor anser länsstyrelsen,
att steget nu bör tagas fullt ut och att sålunda juris kandidatexamen bör
uppställas såsom behörighetsvillkor för landsfiskalstjänst. De förändrade
tidsförhållandena och de skärpta fordringar, som med hänsyn till de mångskiftande
och maktpåliggande uppgifter, vilka åvila landsfiskalerna och undan
för undan anförtros dem, måste ställas på landsfiskalernas teoretiska utbildning,
göra enligt länsstyrelsens uppfattning denna högre kompetensfordran
erforderlig för vinnande av önskvärd och åsyftad förbättrad rekrytering
av landsfiskalskåren. Visserligen skulle fordran på juris kandidatexamen
förlänga utbildningstiden för landsfiskalsaspiranterna med omkring
två år, men nödig kompensation härför torde kunna beredas dem genom en
förbättrad löneställning för landsfiskalerna.

Av några myndigheter har särskilt betydelsen av att landsfiskalerna erhålla
en fullgod utbildning såsom åklagare framhållits som skäl för att juris
kandidatexamen borde krävas. Man har därvid även erinrat örn de skärpta
krav, som efter processreformens genomförande komme att ställas på åklagarna.
Länsstyrelsen i Uppsala län, som emellertid uttalat som sin
åsikt, att den av de sakkunniga föreslagna utbildningen fyllde minimikraven,
har fortsatt:

Det lärer vara uppenbart, att örn en modern process införes, det skulle
för landsfiskalernas åklagareverksamhet vara bättre med fullständig juridisk
utbildning. Då den teoretiska undervisningen enligt planen skulle bliva
mycket koncentrerad, beror framgången av det föreslagna experimentet på
att verkligt goda lärarkrafter ställas till förfogande samt att eleverna genomgående
uppnått sådan mognad, att de smälta det ganska omfattande och
hastigt till dem överlevererade stoffet. Därjämte måste det för rekryteringen
av de högre åklagarbefattningarna vara en fördel, örn landsfiskalernas
kompetens för landsfiskalerna i allmänhet gör det möjligt att vinna befordran.
Att åklagare med olika saklig kompetens skulle komma att procedera vid
samma domstolar efter ett genomförande av processreformen, synes också
mindre tillfredsställande. Länsstyrelsen måste därför uttala tvivel örn lämpligheten
att anordna den föreslagna specialutbildningen. Inom kort torde man

Kungl. Majus proposition nr 219.

övergå till fordran på juris kandidatexamen oell skulle då liava att för ytterligare
en tid framåt röra sig med en grupp befattningshavare, vars utbildning
icke ansåges tillräcklig.

Rådhusrätten i Halmstad har anfört:

Enligt rådhusrättens mening bör man, vare sig man bibehåller det nuvarande
systemet eller genomför en tudelning av tjänsterna, för kompetens
såsom underåklagare fordra avläggande av juris kandidatexamen. Det juridiska
omdöme som kräves av en åklagare kan svårligen förvärvas medelst
genomgående av en kurs av det slag som av de sakkunniga förordas. De
som skola tillvarataga statens intresse i en rättegång böra icke vara underlägsna
dem som bevaka den tilltalades rätt. Den bristande jämvikt som
nu ofta råder i detta avseende leder ej sällan till att domstolarna känna
sig föranlåtna att vid förhandlingen inför rätta på ett eller annat sätt stödja
åklagaren i hans processföring. Härigenom skapas lätt hos allmänheten den
självfallet felaktiga uppfattningen, att domstolen är partisk även då det gäller
att döma i målet. Örn ojämnheten mellan åklagaren och en skicklig försvarsadvokat
redan nu medför olägenheter, komma dessa att ytterligare ökas
sedan en i och för sig önskvärd förstärkning av lekmannainflytandet i domstolarna
blivit genomförd. Den omständigheten att vi numera äga en högt
kvalificerad överåklagarkår kan icke undanröja olägenheten av att kompetenskraven
beträffande underåklagarna sättas för lågt, då överåklagarna omöjligen
kunna medhinna att utföra talan annat än i en ringa del av de mål i vilka
kräves en kvalificerad åklagare. Det torde vara allmänt vitsordat att de
grova brottmålen som nu äro förbehållna överåklagarna icke alltid äro de
som ställa de största anspråken på åklagarna. Den farhågan har ibland
uttalats att örn juris kandidatexamen skulle krävas för åklagartjänst endast
de minst kvalificerade juris kandidaterna skulle söka sig till åklagarbanan.
Enligt rådhusrättens mening torde denna farhåga vara obefogad. Därest
avläggande av juris kandidaten kräves för alla åklagartjänster, torde detta
medföra en sådan höjning av åklagarnas allmänna ställning att tjänsterna
skulle bliva mera eftersträvade än nu. Denna höjning lärer icke kunna nås
genom en kurs av det slag som nu förordas, även örn undervisningen blir
aldrig så förstklassig. Vidare må påpekas att genom kravet på juris kandidatexamen
möjlighet öppnas för underåklagarna att vinna befordran till landsfogde.
Det är visserligen sant att åklagartjänsterna måste bliva lägre avlönade
än många andra tjänster till vilka juris kandidatexamen öppnar tillträde.
Men å andra sidan måste beaktas att utbildningen för åklagarna
kommer att bliva mindre dyrbar än för flertalet andra juristtjänster. Tingstjänstgöringen
kommer att bortfalla och aspiranttjänstgöringen skall enligt
de sakkunnigas förslag bliva avlönad.

Landsfogden i Uppsala län har gjort gällande, att den förkortning av
utbildningstiden som man velat vinna genom att frångå kravet på juris
kandidatexamen i själva verket vore mycket ringa, i det att den av de sakkunniga
beräknade utbildningstiden för juris kandidater av två år efter juris
kandidatexamens avläggande skulle kunna avsevärt förkortas genom att en
del av provtjänstgöringen och den praktiska tjänstgöringen förlädes till
ferierna under de juridiska studierna.

För utredningens förslag i fråga om kompetenskraven hava uttalat sig
justitiekanslersämbetet, samtliga fyra hovrätter, pr o ees slagberedningen,
tolv länsstyrelser, elva landsfogdar samt föreningen
Sveriges landsfogdar. Därvid har framhållits, att förslaget innebure en

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

avsevärd skärpning av de nuvarande villkoren, samt att den föreslagna utbildningen
vore ägnad att avsevärt stärka befattningshavarnas kompetens. Hovrätten
för Övre Norrland har härom anfört:

Hovrätten vill livligt instämma i uttalandet att åklagaren i brottmål bör
i fråga örn såväl teoretiska som praktiska kvalifikationer vara motpartens, den
tilltalades, rättsbildade ombud fullt jämbördig. Detta är ett önskemål, som
ur rättskipningens och statens värdighets synpunkt redan nu ter sig självfallet;
det blir efter en rättegångsreform ej blott ett önskemål men ett trängande
krav. Hovrätten är emellertid böjd för att anse, att den angivna synpunkten
tillgodoses genom den utbildning för blivande landsfiskaler, som av de sakkunniga
föreslagits. Fullständig juris kandidatexamen lärer knappast vara
för ändamålet erforderlig. Å det område, brottmålsprocessen, varest åklagaren
och den tilltalades biträde mötas, synes en sålunda utbildad åklagare ingalunda
vara biträdet underlägsen. Från rent personliga egenskaper måste ju
bortses. Att biträdet möjligen avlagt fullständig juris kandidatexamen lärer,
vid jämförelse med åklagarens totala utbildning, i och för sig föga gagna
biträdet i brottmålsprocessen. Hänsyn måste för övrigt tagas till kravet att
utbildningstiden i sin helhet icke blir orimligt lång. Yad hovrätten nu anfört
förutsätter emellertid — och detta bör understrykas — att landsfiskalsaspiranten
i distriktsåklagarkursen bibringas ett fordringarna i juris kandidatexamen
fullt motsvarande kunskapsmått i de ämnen, i första hand straffrätt
och processrätt, som för hans blivande tjänst äro av betydelse, ävensom de
förkunskaper, som äro nödvändiga för att aspiranten skall kunna tillgodogöra
sig undervisningen i nämnda ämnen. Förslagets ståndpunkt i denna del synes
ej vara fullt klar. Det är möjligt att de sakkunniga icke tänkt sig så stora
kunskapsf ordringar.

Processlagberedningen har anfört, att beredningen till förslagets
fördelar räknade i främsta rummet den förbättrade utbildning och rekrytering
av landsfiskalskåren som förslaget skulle medföra samt att förslaget, ehuru
bland kompetensfordringarna icke upptagits juridisk examen, vore ägnat att
avsevärt stärka åklagarnas kompetens.

Svea hovrätt har yttrat bland annat:

Kompetensfordringarna innebära avsevärda skärpningar beträffande såväl
den praktiska som den teoretiska utbildningen. Hovrätten anser sig ej heller
böra förorda, att landsfiskalstjänsterna förbehållas jurister. För närvarande
är väl antalet årligen avlagda juris kandidatexamina i stigande och det synes
ej uteslutet, att dessa tjänster skulle kunna åtminstone åtskilliga år framåt
rekryteras uteslutande med aspiranter som avlagt sådan examen. För vinnande
av lämpligt urval bleve det emellertid härvid nödvändigt att vidtaga sådana
höjningar av de föreslagna lönebeloppen, som åtminstone för närvarande ej
torde kunna genomföras. Det synes därför tillrådligt att på föreslaget sätt
hålla banan öppen för aspiranter, som genomgått en särskild för ändamålet
anordnad utbildning. Örn, såsom förslaget innebär, denna utbildning i viss
utsträckning främjas genom ekonomiskt understöd, är det att hoppas, att väl
lämpade aspiranter skola i tillräckligt antal förskaffa sig sådan utbildning.
För ett begränsat antal dugande jurister kan banan även utan höjning av den
föreslagna landsfiskalslönen förväntas verka tilldragande med hänsyn till utsikterna
att vinna befordran till landsfogde.

Även justitiekanslersämbetet har — under framhållande dock av
den fullständiga juridiska utbildningens betydelse — tillstyrkt förslaget samt
har därvid anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Yad utbildningsfrågan angår har justitiekanslersämbetet tidigare accepterat
en distriktsåklagarkurs med begränsad juridisk utbildning och vill icke nu
komma med något yrkande i annan riktning. Detta bör val dock icke hindra
ämbetet att uttala den uppfattningen att ur åklagarväsendets synpunkt en
dylik begränsning i den juridiska utbildningen icke är önskvärd. För justitiekanslersämbetet
är emellertid icke främmande att juridisk examen i och för
sig icke garanterar en dugande åklagare och att, örn en åklagaraspirant skall
dels komplettera sin högskoleutbildning genom tjänstgöring vid domstolsväsendet
dels tjänstgöra hos olika åklagare dels ock genomgå särskild kurs för
sin polisutbildning, den sammanlagda utbildningstiden blir för lång för att
kunna regelmässigt fordras för distriktsåklagartjänst. I nuvarande läge anser
ämbetet de sakkunnigas förslag på denna punkt böra godtagas.

Några länsstyrelser hava vänt sig emot uttalandena, att allvarliga olägenheter
skulle vara förknippade med att anordna en specialutbildning sådan
som den föreslagna. Länsstyrelsen i Älvsborgs län — som uttalat som
en förmodan, att det från landsfiskalshåll framförda önskemålet örn juris
kandidatexamen såsom kompetensvillkor mindre bottnade i en undervärdering
av den föreslagna fackexamen än i en strävan att ernå en fördelaktigare
löneplacering, som man trott sig kunna vinna örn en akademisk examen uppställdes
som kompetensvillkor — har härom anfört:

Det torde icke finnas någon anledning antaga, att den av de sakkunniga
föreslagna fackexamen kommer att visa sig mindre lämplig än andra fackexamina
i vårt land, vilka befunnits väl fylla sin uppgift. Det från landsfiskalshåll
anförda förhållandet, att en eller annan av dem, som avlagt ifrågavarande
fackexamen, sedermera kan befinnas olämplig för landsfiskalstiänst och då
icke har något gagn av sin examen, kan givetvis icke utgöra skälig anledning
att förkasta förslaget örn en sådan examen då övervägande skäl tala för en
dylik. Den anförda risken föreligger ju även inom andra områden, där specialutbildning
kräves, och man kan givetvis icke tillrättalägga en sådan utbildning
med tanke på dem, som kunna misslyckas. Gent emot kravet på juris kandidatexamen
som kompetensvillkor för landsfiskalstjänst får länsstyrelsen jämväl
åberopa att man — med den blygsamma löneplacering som kan ifrågakomma
för juridiskt utbildade innehavare av dessa sluttjänster — kan befara, att en
mängd mindre kvalificerade personer med juridisk examen, för vilka mera
givande förvärvsgrenar befunnits stängda, komma att rädda sig in på landsfiskalsbanan
och där nedlägga ett minimalt arbete och intresse.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har som skäl mot juris kandidatexamen
anfört, bland annat, att ett uppställande av denna examen som
kompetensvillkor skulle försvåra övergången till den nya organisationen,
enär ett dylikt kompetensvillkor icke utan obillighet kunde fasthållas gentemot
nuvarande landsfiskalsaspiranter utan juridisk utbildning, vilka någon
mera avsevärd tid varit inne på banan.

De sakkunnigas uttalande, att den juridiska undervisningen i distriktsåklagarkursen
i huvudsak skall läggas på ett akademiskt plan, har föranlett
föreningen Sveriges landsfogdar att framställa ett förslag, att man
borde underlätta för dem som avlagt distriktsåklagarexamen att komplettera
sin utbildning med juris kandidatexamen. Föreningen har härom anfört:

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke undervisningen i vissa juridiska
ämnen, såsom straffrätt, processrätt och förvaltningsrätt eventuellt

Kungl. Majds ''proposition nr 219.

även finansrätt, bör utvidgas därhän, att godkända betyg i dessa ämnen
erhålla samma giltighet som motsvarande betyg i juris kandidatexamen.
Onekligen skulle därigenom distriktsåklagarexamen erhålla ett väsentligt
större värde, varjämte möjligheter komme att öppnas för studiebegåvade
elever att med avsevärd besparing i fråga örn såväl tid som kostnader komplettera
den juridiska utbildningen genom avläggande av fullständig juridisk
examen.

Justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, Göta hovrätt, två länsstyrelser,
två landsfogdar och styrelsen för statens polisskola
hava föreslagit, att den teoretiskt-juridiska utbildningen borde förläggas till
juridisk fakultet, lämpligen vid Stockholms högskola. Svea hovätt har
därvid anfört:

Den juridiska utbildningen skall hållas på ett akademiskt plan, vilket väl
lärer innebära, att undervisningen meddelas av lärare med kompetens till
akademisk undervisning. Sannolikt kommer genomförandet av denna tanke
att möta svårigheter. Dessa torde bliva lättare att övervinna, liksom garantierna
för undervisningens bibehållande på det akademiska planet ökas, örn
anordnandet av denna undervisning och examination hn förtros en juridisk
fakultet i stället för polisskolan.

Styrelsen för statens polisskola, vars yttrande åberopats även av
justitiekanslersämbetet, har anfört bland annat:

Det synes styrelsen tydligt, att med hänsyn till den teoretiska undervisning,
som skulle meddelas i juridiska ämnen, den uppgift de sakkunniga
tilltänkt statens polisskola är ganska främmande för dess hittillsvarande
verksamhet. Visserligen meddelas undervisning i flera juridiska ämnen vid
statens polisskola, men undervisningen är elementär och måste naturligen
även så vara i de klasser, skolan omfattar. Skulle akademisk undervisning
i den omfattning som här föreslagits meddelas vid statens polisskola, krävdes
för dess nöjaktiga bedrivande en rätt väsentlig omorganisation av skolan.
Då något närmare samband mellan å ena sidan den nuvarande undervisningen
och sättet för dess bedrivande samt å andra sidan den föreslagna
juridiska undervisningen genom universitetslärare icke synes föreligga, torde
en dylik omorganisation icke böra komma till stånd. Enligt styrelsens mening
är det vida naturligare att förevarande akademiska undervisning meddelas
vid en högskola. Styrelsen anser sig emellertid böra framhålla, att
tanken att sammanföra distriktsåklagaraspiranterna i en särskild utbildningskurs
samt att giva undervisningen en med hänsyn till aspiranternas blivande
verksamhet så praktisk inriktning som möjligt synes böra så långt ske kan
förverkligas. Skall en så omfattande juridisk kurs som den förevarande
kunna inhämtas på avsedd tid — vilket för övrigt synes styrelsen tvivelaktigt
— och skall kursen erhålla nödig praktisk inriktning, torde på sätt förslaget
innefattar fordras en starkare handledning av eleverna än som nu
lämnas de juris studerande. För åvägabringande av en dylik handledning
kan det bli nödvändigt att åtminstone i viss omfattning meddela undervisningen
för distriktsåklagaraspiranterna skild från annan undervisning. Ett
annat skäl som talar för ett sammanförande av aspiranterna till en kurs är
önskvärdheten att kunna så tillförlitligt och enhetligt som möjligt bedöma
aspiranternas kunskaper. Då den polistekniska kursen bör meddelas vid
statens polisskola, bör den juridiska kursen förläggas till Stockholm. Vad
angår den polistekniska delen av kursen föranleder de sakkunnigas förslag
ingen erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Riksräkenskapsverket har mot den av de sakkunniga uppgjorda undervisningsplanen
anmärkt, att däri icke intagits någon undervisning i kamerala
göromål.

De sakkunnigas förslag att man som grundläggande kompetensvillkor för
tillträde till landsfiskalsbanan borde uppställa avläggandet av studentexamen
eller inhämtandet av däremot svarande kunskapsmått — med möjlighet dock
till dispens — har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga yttranden
med undantag av ett. Statskontoret har sålunda ansett, att realexamen
vore tillräcklig. Två ledamöter av 1936 års lönekommitté, nämligen
herrar O. Andersson i Malmö och A. L. Hansson i Rubbestad, hava även
uttalat sig mot studentexamen.

Den föreslagna rekryteringsgången har i flera yttranden betecknats såsom
väl avvägd och lämpad att avhjälpa flera av de brister, som äro förenade
med den nuvarande rekryteringen. Dylika uttalanden hava gjorts av bland
andra fyra länsstyrelser, två landsfogdar samt föreningen Sveriges
extra landsstatstjänstemän. Föreningen har uttalat, att förslaget
örn rekryteringen till fullo överensstämde med de önskemål, som landsfiskalsaspiranterna
sedan länge hyst.

Den centrala antagningen av aspiranter har allmänt betecknats såsom ett
mycket gott förslag till avhjälpande av rekryteringens brister. Endast statskontoret
har ansett, att rekryteringen kunde ske genom länsstyrelserna;
blott elevantagningen till distriktsåklagarkursen behövde enligt ämbetsverkets
mening ske centralt.

Beträffande den föreslagna antagningsnämndens sammansättning hava vissa
önskemål framförts. Svea hovrätt, föreningen Sveriges häradshövdingar
och två häradshövdingar hava yrkat, att nämnden borde förstärkas
med en domare. Föreningen Sveriges landsfiskaler har krävt,
att en landsfiskal skulle vara ledamot av nämnden. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län har framhållit såsom önskvärt, att nämnden för undvikande av
risken av ett ensidigt gynnande av aspiranter från vissa delar av landet vore
så sammansatt att olika län representerades.

Justitiekanslersämbetet har förklarat sig icke hava något att erinra
emot de av utredningen föreslagna nya uppgifterna för ämbetet, men har
framhållit, att en förstärkning av personalbeståndet hos ämbetet därvid bleve
erforderlig.

Detaljerinringar mot förslagets innehåll i fråga örn rekryteringsgången
hava framställts i några yttranden. Svenska polisförbundet har ansett,
att man borde fordra mera polisutbildning av aspiranterna. Föreningen
Sveriges landsfogdar och landsfogdarna i tre län hava ifrågasatt, örn
icke viss tjänstgöring såsom fjärdingsman borde krävas. Föreningen har
alternativt föreslagit viss tids tjänstgöring vid statspolisen. Länsstyrelsen
i Värmlands län har funnit provtjänstgöringen alltför omständlig och
splittrad samt har ansett, att den kunde fullgöras helt antingen hos lands -

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

fiskal eller hos landsfogde. Länsstyrelsen i Västmanlands län och landsfogden
i Värmlands län hava ansett tjänstgöringstiden hos landsfiskal
kunna förkortas; i sådant hänseende har länsstyrelsen föreslagit en begränsning
till sex månader. Svea hovrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar
hava funnit åklagar synpunkterna mindre väl tillgodosedda och
hava föreslagit en särskild Alci a g ar pr övning vid underrätt. Hovrätten har
därvid anfört:

Vad särskilt angår utbildningen för åklagarkallet och prövningen av
aspiranternas lämplighet därför, kan ifrågasättas, huruvida icke aspiranterna
borde efter den teoretiska utbildningens slut under någon tid tjänstgöra såsom
åklagare vid underrätt som av vederbörande hovrätt funnits lämpad för
sådan provtjänstgöring. Efter denna tjänstgöring borde antagningsnämnden
hava att ånyo pröva frågan örn aspirantens lämplighet med särskild hänsyn
till hans blivande uppgifter såsom åklagare. En sådan anordning, som
skulle ansluta sig till vad numera gäller örn prövningen av domaraspiranter,
synes ägnad att skapa ökad trygghet för att de särskilt efter rättegångsreformens
genomförande mycket krävande åklagargöromålen komme i mera
kompetenta händer.

För ernående av en bättre prövning av aspirantens fallenhet som åklagare
har av landsfogden i Värmlands län föreslagits, att provtjänstgöringen
hos landsfogde skulle äga rum först efter det aspiranten genomgått deD
teoretiska utbildningen.

Landsfogden i Södermanlands län har för aspiranter med juris
kandidatexamen och tingsmeriter föreslagit en höjning av den för intagning
å banan föreslagna åldersgränsen av 28 år. För dylika aspiranter skulle
medgivas en ytterligare förkortning av den praktiska provtjänstgöringen
och polistjänstgöringen.

Departementschefen.

De nya bestämmelserna örn villkoren för behörighet till landsfiskalsbefattning
och örn rekryteringsgången utgöra en huvudpunkt i förslaget.

I fråga örn behörighetsvillkoren innebär förslaget en avsevärd skärpning
i förhållande till vad nu gäller. Detta anser jag vara ofrånkomligt med
hänsyn till arten och omfattningen av landsfiskalernas nuvarande och blivande
arbetsuppgifter. Skärpningen avser dels villkoren för inträdet på
landsfiskalsbanan, i vilket hänseende som huvudregel uppställts krav på avlagd
studentexamen, dels kraven på den egentliga fackutbildningen. De
sakkunniga hava diskuterat frågan, huruvida i sistnämnda hänseende borde
krävas juris kandidatexamen, eller örn man borde anordna en för landsfiskalerna
och övriga distriktsåklagare avpassad specialutbildning. De sakkunnigas
val av den senare linjen anser jag vara den under nuvarande förhållanden
bästa lösningen. De på landsfiskalerna ankommande göromålen
äro visserligen i och för sig av den kvalificerade beskaffenheten, att juris
kandidatexamen med hänsyn därtill skulle vara av stort värde för befattningshavarna.
Emellertid torde man icke kunna påräkna, att landsfiskalstjänsterna,
även örn juris kandidatexamen kräves, kunna i lönehänseende
erhålla en så gynnsam placering, att denna kunde uppväga den dyrbara

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

utbildningen. Av landsfiskalstjänsternas jämförelsevis stora antal, i förening
med vad nu sagts örn löneplaceringen, torde även följa, att det
skulle möta betydande svårigheter att ernå en tillfredsställande rekrytering,
örn man av aspiranterna krävde juris kandidatexamen. Det skulle vara
mycket beklagligt, örn sådana jurister, som misslyckats på andra banor och
för vilka landsfiskalsbanan på grund av mindre hård konkurrens blivit sista
resursen, bomme att söka landsfiskalstjänst. En sådan utveckling vore
emellertid i hög grad sannolik, om landsfiskalstjänsterna gjordes till juristtjänster.

Man synes mig desto hellre kunna frångå kravet på juris kandidatexamen,
som denna ingalunda torde vara nödvändig för landsfiskalerna för att de
skola kunna på ett fullt tillfredsställande sätt sköta de på dem ankommande
göromålen. Det har i diskussionen på denna punkt särskilt gjorts gällande,
att landsfiskalerna icke skulle kunna vara fullgoda åklagare, örn de icke hade
fullständig juridisk utbildning. Man har framhållit, att det blivit allt vanligare,
att svarandena i brottmål anlitade rättsbildade biträden, och att det
icke vore staten värdigt, att den tjänsteman, som hade att i rättegången
hävda statens straffanspråk, vore med hänsyn till utbildningen svarandepartens
biträde underlägsen. Kravet på åklagarens jämbördighet med svarandens
biträde anser jag fullt befogat, men jag anser, att man härvid måste
taga i betraktande även åklagarens polistekniska utbildning. Man lärer ingalunda
kunna göra gällande — och detta har även framhållits i yttrandena
över betänkandet — att en åklagare med den utbildning han enligt förslaget
avses skola erhålla är den tilltalades rättsbildade biträde underlägsen inom
det område, där de mötas, nämligen straffprocessen.

Det är emellertid uppenbart, att det är av mycket stor betydelse, huru
denna särskilda distriktsåklagarutbildning anordnas. De sakkunniga hava
vid betänkandet fogat ett förslag till undervisningsplan (Bil. XXI, sid.
335—337) som jag, utan att här vilja ingå i detaljer, finner väl avvägt.
De däri angivna kursfordringarna äro så pass omfattande, att stora krav
måste ställas såväl på eleverna som på lärarna och undervisningens anordnande,
örn allt skall kunna medhinnas inom den angivna tiden. För att
ernå detta hava de sakkunniga föreslagit, att undervisningen skulle förläggas
till en särskild avdelning vid statens polisskola. Skolans styrelse har
emellertid förklarat, att den föreslagna undervisningen — vad dess juridiska
del anginge — vore så artskild från den övriga undervisning, som meddelades
vid skolan, att det icke vore möjligt att förlägga den dit utan att
skolan omorganiserades, vilket ur andra synpunkter syntes mindre önskvärt.
Styrelsen har därför föreslagit, att den juridiska undervisningen i stället
borde förläggas till Stockholms högskola. Även i andra remissyttranden
hava yrkanden framställts om undervisningens förläggande till juridisk
fakultet, därvid man framhållit, att det vid en sådan ordning skulle bliva
lättare att erhålla kompetenta lärarkrafter och bibehålla undervisningen på
ett akademiskt plan. Vad sålunda i yttrandena framhållits synes mig värt
att taga i noggrant övervägande. Jag vill därför föreslå, att frågan, huru -

Kungl. Majus proposition nr 219.

vida den juridiska undervisningen skall förläggas till polisskolan eller till
juridisk fakultet, göres till föremål för fortsatt utredning. Något behov av
att nu bestämma sig för endera linjen föreligger icke. Det synes mig dock
klart, att även örn det skulle visa sig lämpligast att följa det senare alternativet,
distriktsåklagareleverna dock böra sammanföras till en särskild utbildningsavdelning
för att man skall kunna bibehålla de fördelar de sakkunniga
avsett att vinna genom utbildningens koncentrering till polisskolan.

Av det plan, på vilket den teoretiska undervisningen skall läggas, torde
följa, att man måste uppställa krav på studentexamen eller däremot svarande
kunskapsmått för tillträde till densamma. Dispens härifrån bör givetvis
kunna lämnas, då skäl därtill föreligga.

För att ernå en tillfredsställande rekrytering av landsfiskalstjänsterna är
det icke tillräckligt att uppställa lämpligt avvägda kompetensfordringar.
Man måste även tillse, att såvitt möjligt endast för distriktsåklagartjänst
väl lämpade aspiranter inkomma på banan, och att dessa under en icke
alltför kort tid av praktisk tjänstgöring bliva noggrant prövade. Yad de
sakkunniga i dessa delar föreslagit finner jag mig kunna biträda. Möjligen
skulle det vara önskvärt, örn aspiranterna, såsom i vissa av remissyttrandena
påyrkats, underginge ytterligare prövning vid underrätt, avseende deras förmåga
och lämplighet såsom åklagare. Då det emellertid skulle vara fara
värt att aspiranternas provtjänstgöring därigenom förlängdes alltför mycket,
kan jag icke förorda att även en dylik särskild domstolsprövning bör krävas.

Den omständigheten, att man icke bör uppställa juris kandidatexamen
såsom villkor för behörighet till landsfiskalstjänst, bör givetvis icke medföra,
att banan icke bör stå öppen även för dem, vilka efter avlagd juris
kandidatexamen vilja söka sig dit, eventuellt i avsikt att så småningom
vinna befordran till landsfogdebefattning eller till tjänst såsom stadsfiskal
i större stad. Även för dessa aspiranter vidkommande måste intagningen
på banan regleras på samma sätt som föreskrives för övriga. De måste
underkasta sig praktisk provtjänstgöring samt utbildning i de ämnen,
vilka icke omfattas av juris kandidatexamen men ingå i distriktsåklagarundervisningen.
De sakkunnigas förslag i dessa delar finner jag väl avvägt.

Landsfiskalernas avlöning.

De sakkunnigas förslag.

Landsfiskalerna föreslås skola i avlöningshänseende erhålla en förmånligare
ställning än den de för närvarande intaga. Förslaget innebär i denna
del, att det civila avlöningsreglementet skall göras tillämpligt å landsfiskalstjänsterna.
Löneregleringen skall förenas med en indragning av samtliga
till landsfiskalerna nu utgående sportler samt med en begränsning av landsfiskalernas
rätt till bisysslor.

Beträffande begränsningen av rätten till bisysslor må följande nämnas.

Enligt civila avlöningsreglementet 4 § 1 mom. må med tjänst som avses
i reglementet icke förenas annan ordinarie befattning, befattning å extra

Kungl. Majus proposition nr 219.

stat eller extra ordinarie befattning i statens tjänst eller därmed jämförlig
kommunal befattning, så framt icke Kungl. Maj:t oell riksdagen beträffande
viss tjänst annorlunda beslutat. Därjämte gäller enligt 2 mom. samma paragraf
att utan tillstånd av Kungl. Majit eller, vad angår tjänsteman tillhörande
någon av lönegrupperna A 1—27, av den myndighet, varunder han
lyder, tjänsteman ej heller må åtaga sig

uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk, bolag, förening
eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom industri,
handel, transport-, bank- eller försäkringsväsen eller annan näringsgren eller
vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte;

befattning såsom tjänsteman hos verk, bolag, förening eller inrättning,
som nyss sagts; eller

annan tjänstebefattning eller därmed jämförligt uppdrag.

Sådant tillstånd må beviljas endast för så vitt uppdraget eller befattningen
prövas icke inverka hinderligt för utövandet av den ordinarie tjänsten.

Dessa bestämmelser örn inskränkningar i rätten till förening av tjänster
samt till bisysslor bliva utan vidare gällande även för landsfiskalerna, genom
att det civila avlöningsreglementet göres tillämpligt å dem.

I anslutning till de för landsfogdarna gällande bestämmelserna bär
emellertid ansetts böra jämväl stadgas förbud för landsfiskal att åtaga sig
uppdrag

att själv eller genom annan förrätta auktioner;

att vara förvaltare i konkurs; samt

att vara enskild parts rättegångsombud eller rättegångsbiträde annorledes
än i samband med utförande av tjänstetalan och där det kan ske utan eftersättande
av landsfiskalen åvilande tjänsteplikter.

Dessutom skall det vara landsfiskal förbjudet att bedriva advokatverksamhet
eller inkasseringsrörelse. Örn landsfiskal åtager sig att vara enskild
parts rättegångsombud eller rättegångsbiträde, då så är medgivet, skall han
icke äga betinga sig eller mottaga gottgörelse för detsamma.

Bestämmelserna avvika från de beträffande landsfogde utfärdade däri, att
det icke skall föreligga hinder för landsfiskal att mottaga förordnande som
rättens ombudsman i konkurs. Detta medgivande har gjorts med hänsyn
till att det på en del håll eljest skulle bliva omöjligt att erhålla kompetent
person för dylika förordnanden. Den samtidigt föreslagna överflyttningen
av samtliga konkursbrott från distriktsåklagares till landsfogdes åtalsområde
avser att undanröja risken för att landsfiskals sysslande i konkurser
skall komma i kollision med hans plikter som allmän åklagare. Av hänsyn
till allmänhetens intresse av att möjligheterna att erhålla erforderligt biträde
i rättsliga angelägenheter icke bliva för begränsade, skola dispenser kunna
givas från förbudet för landsfiskal att annat än under de angivna förutsättningarna
vara enskild parts rättegångsombud eller rättegångsbiträde. Dispensrätten
skall tillkomma justitiekanslersämbetet, efter samråd med länsstyrelsen.
Dispens skall kunna givas också från förbudet att vara förvaltare i
konkurs.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 219. 52o 40 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Landsfiskalerna skola erhålla ersättning av statsmedel för erforderliga utgifter
i tjänsten.

Behovet av biträdeshjälp skall tillgodoses genom statsanställda landsfiskalsassistenter
och skrivbiträden. I vissa distrikt skall emellertid, enligt
de sakkunnigas organisationsplan, icke anställas någon assistent eller något
skrivbiträde, emedan behov icke kan beräknas komma att föreligga av ständigt
tjänstebiträde åt landsfiskalen. I dylika distrikt kan emellertid tidvis
uppkomma behov av tillfällig skrivhjälp) som måste tillgodoses. I flera av
de distrikt, där tjänstebiträden ständigt skola finnas, har biträdestilldelningen
avpassats så, att landsfiskalen är hänvisad till tillfällig skrivhjälp för
att kunna möta under vissa tider av året regelbundet inträdande ökning
av arbetsbördan. Behov av tillfällig skrivhjälp kan givetvis även uppkomma
på grund av att det normala arbetet i ett distrikt förryckes genom någon
särskilt omfattande och arbetskrävande brottsutredning eller dylikt. Kostnaden
för tillfällig skrivhjälp skall lika väl som kostnaden för de fasta
tjänstebiträdena bestridas av statsmedel. Det skall ankomma på länsstyrelserna
att avgöra i vilka fall och till vilket belopp ersättning för tillfällig
skrivhjälp skall utgå till landsfiskalerna. Erforderliga anslag härför skola
ställas till länsstyrelsernas förfogande.

Det skall av praktiska skäl ankomma på befattningshavaren att anskaffa
erforderlig tjänstelokal jämte därtill hörande möbler med undantag av kassaskåp
samt att ombesörja lokalens uppvärmning, belysning och städning.
För de kostnader befattningshavaren har att vidkännas skall utgå ersättning
av statsmedel i form av ett särskilt lokalbidrag. Beloppet av bidraget skall
bestämmas av länsstyrelsen med hänsyn till lokalbehovet och hyreskostnaderna
i orten. Av Kungl. Majit skola fastställas vissa allmänna grunder för
beräkningen, innefattande även ett angivande av huru många rum som normalt
anses erforderliga för landsfiskalskontor i distrikt av de olika organisationstyperna.
Det skall även ankomma på länsstyrelserna att tillse, att
landsfiskalerna hålla med hänsyn till tjänstens krav i olika hänseenden tillfredsställande
kontorslokaler.

Övriga förvaltningskostnader, såsom utgifter för inköp och underhåll av erforderliga
kontorsmaskiner och stämplar m. m. samt för skrivmaterialier
ävensom för inbindning av föreskrivna diarier och andra handlingar, skola
direkt bestridas av statsverket från anslag som disponeras av länsstyrelserna.
Före varje budgetår skall landsfiskal å tid som bestämmes av länsstyrelsen
insända förslag till omkostnadsstat för budgetåret. Dessa förslag skola av
länsstyrelserna granskas samt tjäna länsstyrelserna till ledning vid deras
framställning örn anslag för ändamålet. Anskaffandet av erforderliga förnödenheter
skall ankomma på landsfiskalerna själva, där ej länsstyrelserna finna skäl
föreligga att verkställa centrala upphandlingar. För bestridande av ifrågavarande
förvaltningsutgifter skola landsfiskalerna vara berättigade att erhålla
lämpligt avpassade förskott mot halvårsvis skeende redovisning.

A landsfiskalskontoren nu använda kontorsmaskiner skola på begäran av
vederbörande av statsverket inlösas efter värdering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 67

Nu gällande bestämmelser örn landsfiskals skyldighet att hava rikstelefonförbindelse
till sin tjänstelokal och sin bostad skola bibehållas.

(fällande bestämmelser örn landsfiskals rätt till ersättning för resa i tjänsten
skola upphävas och landsfiskal tillerkännas rätt till ersättning för samtliga
tjänsteresor. Vid resa i och för tjänsten skall landsfiskal äga rätt att åtnjuta
traktamentsersättning. Såväl resekostnads- som traktamentsersättning
skall utgå enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet.

För att statsverkets utgifter skola i görligaste mån begränsas, skall
emellertid beloppet av traktamentsersättningen sättas något under vad som
eljest skulle följa av resereglementets bestämmelser. Dylik reducering av traktamentsersättningen
har förut genomförts för åtskilliga grupper av tjänstemän,
vilka i likhet med landsfiskalerna hava att ofta företaga resor i tjänsten,
bland annat landsfogdarna. Traktamentsersättningen skall sålunda — oavsett
löneplaceringen av de olika landsfiskalstjänsterna — utgå med 8 kronor för dag
och 5 kronor för natt eller tillhopa 13 kronor för dygn. Därest högst sex
timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning, skall traktamentsersättning
icke utgå.

Aven beträffande rätten till resekostnadsersättning skall en viss begränsgälla.
Enligt allmänna resereglementet utgår resekostnadsersättning
så snart våglängden överstiger en kilometer. Med bibehållande av nu för
landsfiskalerna gällande begränsning i rätten till resekostnadsersättning skall
emellertid föreskrivas, att dylik ersättning icke skall utgå för resa, med
mindre våglängden, beräknad på sätt i allmänna resereglementet sägs, utgör
minst tre kilometer.

Landsfiskalernas reseräkningar skola underkastas granskning av vederbörande
landsfogde ur synpunkten av resornas ändamålsenlighet och planmässiga
anordnande.

Landsfiskalsbefattningarna skola enligt förslaget placeras i tre olika lönegrader^
nämligen A 22, A 23 och A 24, på så sätt att de flesta tjänsterna
eller 3o8 stycken komma att tillhöra den lägre lönegraden, 45 tjänster lönegraden
A 23 samt 6 tjänster lönegraden A 24. Vid avvägningen av lönegradsplaceringen
hava de sakkunniga tagit hänsyn till, bland annat, arten
av de på landsfiskalerna ankommande göromålen, de skärpta kompetensbestämmelserna,
nu gällande lönebestämmelser för befattningshavare i länsstyrelser
och inom andra förvaltningsområden samt uppbördskommitténs
förslag till lönereglering för häradsskrivare. I fråga örn detaljerna i lönegradsplaceringen
torde få hänvisas till betänkandet, Bil. XVIII, sid. 323—32G.

I samband med genomförandet av löneregleringen föreslås samtliga återstående
lönéboställen skola indragas till kronan.

Landsfiskalernas pensionsålder föreslås med hänsyn till de särskilda krav
som landsfiskalstjänsten ställer på befattningshavarnas fysiska rörlighet fastställd
till 63 år eller två år under såväl den nuvarande pensionsåldern som
den pensionsålder som, därest inga särbestämmelser gåves, skulle följa av
de föreslagna lönebestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Yttranden över förslaget.

Utredningens förslag om indragning av alla till landsfiskalerna utgående
sportler har tillstyrkts i samtliga avgivna yttranden som berört frågan.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har emellertid anfört, att i fråga
örn indrivning sprovisionen meningarna kunde vara delade rörande lämpligheten
av dess slopande. Länsstyrelsen har härom anfört:

Provisionsandelen torde — utom det att den i vissa fall kan uppgå till
betydande belopp — kunna sägas vara en sporre för åstadkommande av
ett gott indrivningsresultat. Då emellertid för indrivningen i de flesta fall
torde anlitas fjärdingsmän eller särskilda exekutionsbiträde^ vilka alltjämt
förutsättas skola äga rätt uppbära särskild indrivningsavgift, och landsfiskalernas
verksamhet i fråga örn indrivningen huvudsakligen är av ledande
och kontrollerande natur, synes enligt länsstyrelsens förmenande skäl icke
förefinnas för att i fråga örn indrivningsprovisionen frångå den genomgående
tendensen att vid löneregleringar avskaffa alla extra inkomster i tjänsten.
Förutsättningen härför är emellertid, att staten åtager sig att bestrida landsfiskalernas
utgifter i tjänsten såsom omkostnader för nödiga tjänstebiträden,
kontorslokaler m. m. och övriga förvaltningskostnader, vilka omkostnader
landsfiskalerna nu i stor utsträckning få själva bestrida med i tjänsten inflytande
extra inkomster.

Utredningens förslag örn förbud för landsfiskal att vid sidan av tjänsten
utöva vissa bisysslor har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det övervägande
antalet yttranden. I de fall, då ändringar påkallats i förslaget, hava
ändringsyrkandena endast gått ut på smärre jämkningar.

De sakkunnigas förslag att landsfiskal skall äga mottaga förordnande som
rättens ombudsman i konkurs har avstyrkts av landsfogden i Kristianstads
län. Även Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt lämpligheten
härav. Å andra sidan har hovrätten över Skåne och Blekinge velat
medgiva landsfiskalerna rätt att mottaga förordnanden även som interimsförvaltare.

I fråga örn förbudet för landsfiskal att bedriva advokatverksamhet hava i
vissa yttranden påfordrats strängare begränsningar än de sakkunnigas förslag
ansetts innebära. Statskontoret har föreslagit, att förbudet mot att
bedriva advokatverksamhet borde avse även icke yrkesmässig advokatverksamhet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört, att svårigheterna att
avgöra, vilken konsulterande verksamhet som vore yrkesmässig och vilken
som icke vore det, borde leda till att all konsulterande advokatverksamhet
förbjödes; dock borde dispenser kunna meddelas till förhindrande av olägenheter
för allmänheten. Föreningen Sveriges landsfogdar och landsfogden
i Jönköpings län hava föreslagit införande av en föreskrift, att
landsfiskal icke skall äga mot ersättning tillhandagå någon med råd eller anvisningar
i ärende, varmed han å tjänstens vägnar kan komma att taga befattning.

Å andra sidan har det framhållits, att det icke vore önskvärt att inskränkningarna
i landsfiskalernas rätt till bisysslor bleve alltför omfattande. Länsstyrelsen
i Västmanlands län har sålunda anfört bland annat:

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Då det torde få anses vara av visst värde för allmänheten att äga tillgång
till kvalificerat och billigt biträde för upprättandet av legala handlingar, torde
detta slag av verksamhet icke förbjudas landsfiskalerna. De ärenden, som
härmed åsyftas, skulle då kunna inskränkas till sådana, som i domstolarna
behandlas under benämningen »sugpapper». Genom sysslande med dessa
får landsfiskalen dock tillfälle vidmakthålla sina en gång förvärvade kunskaper
på detta område.

Sveriges advokatsamfund har påyrkat, att bestämmelserna örn att
dispens skall kunna givas från de föreslagna förbuden skulle utgå, under
motivering, att advokatväsendet numera nått sådan utveckling, att dylika
dispenser icke längre vore erforderliga ur synpunkten av allmänhetens intresse
av att hava lätt tillgång till biträdeshjälp i juridiska angelägenheter.

De sakkunnigas förslag i fråga om ersättning åt landsfiskalerna för utgifter
i tjänsten har på huvudpunkterna lämnats utan erinran i samtliga
yttranden.

Föreningen Sveriges landsfiskaler har med anledning av utformningen
av förslaget beträffande ersättning för kontorslokaler m. m. anfört:

För att lönen skall bliva en verklig nettolön erfordras emellertid, att
landsfiskalerna beredas full gottgörelse för alla utgifter i tjänsten. Ett mer
eller mindre godtyckligt, till siffran fixerat förvaltningsbidrag kan icke godtagas
såsom en rimlig lösning av denna fråga, utan varje befattningshavare
bör mot företeende av behörig verifikation berättigas utbekomma ersättning
för varje åsamkad utgift i tjänsten. Endast då tjänstelokal upplåtes i egen
fastighet eller vid bestämmande av vederlag för tillhandahållande av möbler
och kontorsmaskiner etc., bör uppskattningsmetoden komma till användning.

Statskontoret har gjort erinringar emot att ersättningen för kontorslokaler
m. m. å den ena samt för övriga förvaltningskostnader å den andra sidan
föreslagits skola utgå efter olika principer samt yrkat, att samtliga kostnader
skulle ersättas endast i den mån de kunde styrkas och läge inom vissa
maximibelopp.

Förslaget örn ersättning för tjänsteresor har föranlett några detaljerinringar.
Den föreslagna begränsningen av ersättningen att gälla endast resor nied en
väglängd av minst tre kilometer har avstyrkts av statskontoret (under
förutsättning att statskontorets förslag örn ytterligare beskärning av traktamentsersättningarna
vunne bifall), fem länsstyrelser, fyra landsfogdar
och föreningen Sveriges landsfiskaler. Det har härvid framhållits, dels
att begränsningen skulle vara till hinder för landsfiskalernas polisverksamhet,
dels att det icke funnes något skäl att på denna punkt sätta landsfiskalerna
i en särställning, dels ock att de besparingar man skulle kunna
göra för statsverket genom begränsningen vore obetydliga.

Statskontoret har påyrkat en ytterligare beskiirning av traktamentsersättningarna
till 5 kronor för dag och 3 kronor för natt eller för dygn tillhopa
8 kronor. Itiksräkenskapsverket har föreslagit, att beloppen skulle utgöra
6 kronor för dag och 4 kronor för natt eller för dygn 10 kronor. Å
andra sidan har landsfogden i Kalmar län yrkat, att ersättningarna icke
borde beskäras så hårt som de sakkunniga föreslagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Som en besparingsåtgärd hava riksräkenskapsverket och allmänna
lönenämnden föreslagit, att kilometerpenningar icke skulle utgå, därvid
nämnden åberopat för vägingenjörer m. fl. gällande bestämmelser. Länsstyrelsen
i Västmanlands län har velat ifrågasätta, örn icke till prövning
borde upptagas, att staten lämnade landsfiskalerna bidrag till hållande av
bil, avseende exempelvis de fasta kostnaderna skatt, försäkring, garage m. m.
Länsstyrelsen har anfört, att då ett sådant bidrag givetvis skulle medföra,
att ersättning för tillryggalagda väglängder sattes väsentligt lägre än enligt
allmänna resereglementet, det kunde tänkas, att ett sådant bidragssystem
komme att visa sig fördelaktigt för statsverket.

Förslaget örn landsfiskalstjänsternas differentiering i lönehänseende har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de flesta yttrandena. Allmänna
lönenämnden har förordat en differentiering men har icke velat åstadkomma
denna genom tjänsternas placering i olika lönegrader. I stället hava för de
större och mera svårskötta eller eljest särskilt arbetstyngda distrikten föreslagits
särskilda tillägg å motsvarande belopp. Lönenämnden har därvid
anfört bland annat:

En differentiering genom befattningarnas placering i olika lönegrader
synes lönenämnden mindre lämplig med hänsyn dels till densammas inverkan
på befordringsgången, dels ock därtill, att en sådan anordning skulle
komma att medföra differentiering av landsfiskalernas pensionsförhållanden.
Genom befattningarnas placering i olika lönegrader skulle jämväl svårigheter
kunna uppstå att, för den händelse det av olika skäl eljest skulle befinnas
lämpligt, flytta en landsfiskal från ett av de större distrikten till ett
mindre. Lönenämnden vill i detta sammanhang särskilt framhålla, att den
omständigheten, att riksdagen icke införde avlöningstillägg för landsfogdebefattningarna
utan i stället hänförde dem till olika lönegrader, knappast
kan tolkas därhän, att riksdagen därigenom i princip skulle hava tagit ställning
mot differentiering genom lönetillägg. Förhållandet var nämligen det,
att samtliga landsfogdar utom en genom riksdagens beslut erhöllo samma
löneställning. Att för dylikt fall åstadkomma differentieringen genom särskilda
lönetillägg kunde självfallet icke komma i fråga. Erinras må ock, att
särskilda avlöningstillägg utgå till, bland andra, landssekreterare och landskamrerare
samt vissa jägmästare.

1936 års lönekommitté, som anslutit sig till de sakkunnigas förslag i
denna del, har anfört:

Med avseende å den differentiering av löneställningen för landsfiskaler i
olika distrikt, som i betänkandet föreslagits och som torde vara påkallad
med hänsyn till ofrånkomliga skiljaktigheter i arbetsbörda och svårskötthet
olika landsfiskalsdistrikt emellan, kan givetvis tvekan råda, huruvida denna
differentiering bör komma till stånd genom befattningarnas fördelning på
skilda lönegrader, såsom i förslaget förutsättes, eller genom tillskapande av
särskilda tilläggsarvoden för landsfiskaler i vissa större och mera arbetskrävande
distrikt. Inom statsförvaltningen i övrigt hava för åstadkommande
av en dylik differentiering båda metoderna kommit till användning. Hålunda
har exempelvis systemet med lönetillägg använts för differentiering
av löneställningen för revirförvaltare vid domänverket, under det att placering
i olika lönegrader kommit i tillämpning beträffande kommunikationsverkens
föreståndare för trafikanstalter. Även örn anordningen med sär -

Kungl. Majlis proposition nr 219.

skilda lönetillägg ur vissa synpunkter, t. ex. ökade möjligheter till förflyttning
av personal, kan sägas innebära fördelar, finner dock lönekommittén
övervägande skäl i detta fall tala för det i betänkandet förordade förslaget
om uppdelning på olika lönegrader, vilket förslag bland annat skulle medföra
en differentiering även av pensionsförmånen.

Mot en differentiering liava uttalat sig statskontoret, tre länsstyrelser
och två landsfogdar. Statskontoret har erinrat örn att riksdagen
ställt sig avvisande till förslaget örn differentiering av landsfogdetjänsterna.
Man har såsom skäl mot lönedifferentiering även anfört, att det ökade
arbetet i de större distrikten bleve kompenserat av den rikligare biträdestilldelningen.

I fråga örn lönegradsplaceringen har ett stort antal olika yrkanden framställts.

Till utredningens förslag örn placering av landsfiskalstjänsterna i lönegraderna
A 22—A 24 hava anslutit sig bland andra fyra länsstyrelser,
två landsfogdar och 1936 års lönekommitté ävensom — reellt — allmänna
lönenämnden. Riksräkenskapsverket har icke haft något att erinra
mot att de landsfiskaler, som komme att fylla de skärpta kompetensfordringarna,
erliölle den föreslagna lönegradsplaceringen. Övriga landsfiskaler
borde däremot enligt ämbetsverkets mening icke placeras högre än i lönegraden
A 21, dock med rätt för Kungl. Majit att undantagsvis, då särskilda
skäl förelåge, placera sådan landsfiskal i de för landsfiskaler med den högre
kompetensen avsedda lönegraderna.

Svea hovrätt har ansett de föreslagna lönerna knappt utmätta men har
icke velat framställa yrkande örn höjning. Sveriges advokatsamfund har
föreslagit en höjning utan att dock precisera yrkandet.

En genomgående höjning med en lönegrad — alltså till lönegraderna
A 23—A 25—har föreslagits av fyra länsstyrelser, sju landsfogdar samt
föreningen Sveriges landsfogdar. Länsstyrelsen i Östergötlands
län har såsom skäl för en dylik placering anfört:

Det kan för jämförelsens skull anmärkas, att länsnotarie av första klass
är placerad i lönegrad A 24, alltså två grader högre än vad de sakkunniga
föreslagit för landsfiskalerna i det stora övervägande antalet landsfiskalsdistrikt,
och att uppbördskommittén föreslagit liäradsskrivarnas placering i
sistnämnda lönegrad. Länsstyrelsen är emellertid av den uppfattningen,
att på landsfiskalerna ställas större krav i fråga örn självständigt omdöme
än på en förste länsnotarie eller en häradsskrivare, och den omständigheten,
att landsfiskalernas möjligheter till bisysslor genom förslaget i hög grad
beskurits, synes ock tala för en jämförelsevis hög löneplacering. Vill man
emellertid med avseende å länsnotariernas och liäradsskrivarnas högre teoretiska
utbildning i jämförelse med landsfiskalerna icke taga steget fullt ut
och i lönehänseende likställa dessa tre kategorier av tjänstemän, torde i
allt fall landsfiskalerna icke böra placeras lägre än i 23—25:e lönegraden.

Ytterligare två länsstyrelser och en landsfogde hava föreslagit, att
flertalet landsfiskaler skulle placeras i lönegraden A 23, men hava påyrkat
en differentiering på två eller fyra lönegrader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

För landsfiskalernas placering i lönegraden A 24 hava uttalat sig bland
andra justitiekanslersämbetet (åtminstone för de nya landsfiskalerna),
fem länsstyrelser och tre landsfogdar. Länsstyrelsen i Södermanlands
län har såsom motivering för denna lönesättning anfört bland annat:

Uppbördskommitténs förslag angående häradsskrivarnas placering i lönegraden
A 24 synes snarare vara ett argument för än emot landsfiskalernas
hänförande till samma lönegrad. De landsfiskalerna åliggande uppgifterna
som polischefer och åklagare måste nämligen anses minst lika betydelsefulla
och maktpåliggande som de göromål, som enligt uppbördskommitténs
förslag skulle komma att åvila häradsskrivarna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört:

Då de sakkunniga ansett, att landsfiskalerna icke böra placeras i högre
lönegrad än A 22, synas de hava fäst avgörande vikt vid det förhållandet,
att juris kandidatexamen icke uppställts som kompetensvillkor. Emellertid
bör beaktas, att landsfiskalsaspiranterna enligt förslaget skola genomgå en
utbildningskurs på två och ett halvt år, avsedd att bibringa dem dels teoretisk
juridisk utbildning, vilken i vissa ämnen skall motsvara fordringarna
för juris kandidatexamen, och dels polisteknisk utbildning. Men hänsyn härtill
förefaller det länsstyrelsen som örn de blivande landsfiskalernas teoretiska
underbyggnad icke skulle komma att avsevärt understiga den som vinnes
genom juris kandidatexamen. Det må framhållas att landsfiskalerna intaga
en mycket betydelsefull ställning i förvaltningen. Såsom åklagare äro de
satta att övervaka lagars och författningars efterlevnad. Härutinnan kräves
av dem självständighet och oräddhet på samma gång som takt och gott
omdöme. De hava ock en betydande medelsförvaltning. Beaktas bör också,
att landsfiskalstjänsterna hava karaktär av sluttjänster. Med hänsyn till
vad sålunda föreligger kan länsstyrelsen för sin del icke finna den av de
sakkunniga föreslagna lönesättningen vara tillfredsställande. En placering
i lönegraden A 24 synes lämplig med hänsyn till såväl landsfogdarnas som
övriga landsstatstjänstemäns med reglerade löner placering i lönehänseende.

För en placering av flertalet tjänster i lönegraden A 24 hava uttalat sig
hovrätten för Ovre Norrland, tre länsstyrelser (länsstyrelsen i Skaraborgs
län om juris kandidatexamen uppställes som kompetensvillkor) och
en landsfogde.

En genomgående höjning med två lönegrader — alltså till lönegraderna
A 24—A 26 — har föreslagits av tre länsstyrelser, två häradshövdingar,
fyra landsfogdar (två av dessa hava föreslagit juris kandidatexamen såsom
kompetensvillkor), föreningen Sveriges landsfiskaler och föreningen
Sveriges extra landsstatstjänstemän. Länsstyrelsen i
Norrbottens län, som föreslagit denna löneplacering, har som skäl härför
anfört bland annat:

Beträffande landsfiskalernas löneställning måste de föreslagna skärpta
behörighetsvillkoren, sportlernas indragning och förbudet mot privat verksamhet
som en nödvändig följd föra med sig en förbättrad lönegradsplacering;
arvodet under utbildningstiden, tillsammans 3,600 kronor, bör i detta
sammanhang icke få utöva någon väsentlig verkan till sänkning. Utredningen
har på denna j^unkt tagit upp jämförelse med länsnotarie- och länsbokhållartjänsterna
och gent emot dessas kompetensvillkor av juris kandidatexamen
framhållit att — såvitt nu är i fråga — det knappast kunde sägas,

Kungl. Maj:ts proposition, nr 219.

att kompetensfordringarna för nämnda länsstyrelsetjänster vore de högre,
eftersom landsfiskalernas rent juridiska utbildning i viktiga delar avses
skola motsvara det för juris kandidatexamen fastställda måttet samt landsfiskalerna
dessutom erhålla en omfattande såväl teoretisk som praktisk utbildning
inom ämnen som falla utanför den egentliga juristutbildningen.
Med dessa grunder för jämförelsen, vilka länsstyrelsen vill understryka, och
med hänsyn till samma länsstyrelsetjänsters egenskap av begynnelse- eller
genomgångstjänster, medan landsfiskalsbefattningarna så gott som undantagslöst
bli sluttjänster, samt med beaktande av den betydelsefulla ställning
utredningen själv tillerkänt landsfiskalstjänsterna så synes jämförelsen hava
bort resultera i en bättre lönegradsplacering för landsfiskalerna än förslaget
upptager.

Länsstyrelsen i Uppsala län har föreslagit en placering lägst i lönegraden
A 25 och har därvid anfört:

Då enligt förslaget utsikterna till extrainkomster för landsfiskalerna så
gott som helt och hållet bortfalla, måste det fasta avlöningsbeloppet bestämmas
så, att det blir tillräckligt med hänsyn till kostnaderna för den
kvalificerade utbildningen och till de uppgifter, som landsfiskalerna skulle
hava att fylla. Härvid måste jämväl uppmärksammas, att landsfiskalsbefattningarna
för de allra Hesta komma att bliva slutposter, även örn rekryteringen
av de högre åklagarbefattningarna i någon utsträckning sker från
landsfiskalsbefattningarna. Landsfiskalernas löneställning kan också komma
att inverka på länsstyrelsernas personalrekrytering. Där gör sig behovet av
ökad personal med juridisk utbildning allt mer och mer märkbart. Med den
nu gällande organisationen för länsstyrelserna äro emellertid befordringsutsikterna
synnerligen begränsade. Många juridiskt utbildade befattningshavare,
som eljest skulle komma att stanna vid länsnotarie- och länsbokhållaregraderna,
kunna tänkas föredraga den mera självständiga landsfiskalsbefattningen.
Hava de fallenhet i övrigt för polis- och åklagargöromål, kan
härigenom en för både länsstyrelserna och landsfiskalsbefattningarna lämplig
cirkulation åstadkommas.

Slutligen har en landsfogde förordat en placering lägst i lönegraden
A 27 och såsom motivering därför åberopat den för häradsskrivare än sterna
föreslagna lönegradsplaceringen.

En sänkning av lönegradsplaceringen i förhållande till de sakkunnigas
förslag har förordats av statskontoret och allmänna lönenämnden,
vilka föreslagit, att samtliga tjänster skulle placeras i lönegraden A 22.
Lönenämnden har emellertid, såsom i det föregående omnämnts, för de
särskilt arbetstyngda distrikten föreslagit vissa lönetillägg.

Den av de sakkunniga föreslagna sänkningen av pensionsåldern för landsfiskaler
från 65 till 63 år har vunnit anslutning i yttrandena av bland andra
statskontoret, allmänna lönenämnden samt fem länsstyrelser. Länsstyrelsen
i Alvsborgs län har föreslagit, att pensionsåldern borde bibehållas
vid 65 år men att möjlighet borde beredas för mindre arbetsföra att
avgå vid 63 år. En lägre pensionsålder, 60 år, har föreslagits av länsstyrelsen
i Västerbottens län, två land sfogdar samt föreningarna
Sveriges landsfogdar och Sveriges extra landsstatstjänstemän.
Landsfogdeföreningeu och de nämnda landsfogdarna hava tillika föreslagit

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

den modifikationen, att befattningshavaren skulle kunna efter ansökan beviljas
tillstånd att kvarstå i tjänst ett år i sänder under sammanlagt tre år,
örn han befunnes vara i stånd att tillfredsställande sköta sina åligganden.

Departementschefen.

I samband med lönereglering för landsfiskalerna böra samtliga till dem
nu utgående sportler indragas till statsverket. I fråga örn indrivningsprovisionen
må nämnas, att de sakkunniga räknat med ett genomförande
av uppbördskommitténs förslag örn att hela provisionsbeloppet — med viss
maximering — skulle tillfalla fjärdingsmännen. Detta förslag var emellertid
delvis motiverat av att fjärdingsmännen skulle erhålla ökat arbete genom
de av kommittén föreslagna organisatoriska förändringarna i fråga örn restindrivningen.
Därest dessa förändringar nu icke bliva genomförda, saknas
tydligen anledning att oberoende därav tillerkänna fjärdingsmännen landsfiskalernas
andel av provisionen. Denna andel bör i stället inlevereras till
statsverket.

Bestämmelserna örn förbud för landsfiskal att vid sidan örn tjänsten utöva
annan verksamhet torde böra utformas i nära anslutning till vad som nu
gäller för landsfogde. De avvikelser härifrån, som innehållas i de sakkunnigas
förslag, synas mig motiverade. Detta gäller även de föreslagna dispensbestämmelserna,
vilka torde vara erforderliga för att icke i vissa delar av
landet alltför stora svårigheter skola möta för allmänheten att erhålla biträdeshjälp
i rättsliga angelägenheter. Det må erinras örn att dispensrätten
föreslås skola vara starkt begränsad och sålunda icke avse förbuden att förrätta
auktioner, att bedriva advokatverksamhet eller att idka inkasseringsrörelse.

I fråga örn landsfiskalernas rätt till resekostnads- och traktamentsersättning
vid tjänsteresor har ett detaljerat förslag framlagts av de sakkunniga.
Förslaget innebär bland annat en begränsning av dessa ersättningar i förhållande
till vad som skulle följa av en tillämpning av allmänna resereglementets
bestämmelser. I några av remissvaren hava åtgärder föreslagits
syftande till en ytterligare begränsning av utgifterna. Vissa av dessa besparingsförslag
anser jag böra tagas under noggrant övervägande. Emellertid
torde det icke vara erforderligt att förrän i samband med omorganisationens
ikraftträdande taga slutgiltig ståndpunkt till de frågor som härvid
uppkomma. Jag anser mig därför icke behöva i förevarande sammanhang
mera uppehålla mig vid detta ämne.

Den av de sakkunniga föreslagna lönegradsplaceringen av landsfiskalstjänsterna
finner jag väl avvägd. Jag förordar även, örn ock med tvekan,
de sakkunnigas förslag, att den av skilda anledningar önskvärda differentieringen
i lönehänseende av landsfiskalstjänsterna skall ske därigenom, att
några tjänster placeras i högre lönegrad än flertalet. Jag vill erinra örn
att en dylik differentiering redan förekommer inom vissa andra grenar av
den statliga förvaltningen. Enligt de sakkunniga borde av de 409 landsfiskalstjänsterna
358 placeras i lönegraden A 22, 45 i lönegraden A 23 samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

6 i lönegraden A 24. I nuvarande läge torde denna avvägning i stort sett
vara lämplig. Det torde ligga i sakens natur, att fördelningsplanen, sedan
omorganisationen genomförts, med vissa mellanrum måste underkastas förnyad
omprövning och jämkningar.

De sakkunnigas förslag örn indragning av löneboställen och örn sänkning
av landsfiskalernas pensionsålder från 65 till 63 år vill jag biträda. Vad
pensionsåldern angår, vill jag erinra örn att enligt civila tjänstepensionsreglementet,
12 § 2. a), myndighet, som äger att meddela tjänsteman avsked,
kan medgiva anstånd därmed, därest och så länge tjänstemannen prövas
kunna på tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall
längre tid än sammanlagt två år. Jag anser att genom de sålunda meddelade
bestämmelserna givits tillräckliga möjligheter att taga hänsyn till de individuella
olikheterna i fråga om tjänstedugligheten, och att några särregler icke
äro erforderliga för landsfiskalerna.

Landsfiskalernas tjänstebiträden. Avlöningsförmåner åt
aspiranter^.

De sakkunnigas förslag.

Landsfiskalernas behov av biträdeshjalp skall tillgodoses genom att till
landsfiskalernas förfogande ställas dels kvalificerade biträden, landsfiskalsassistenter,
dels ock biträden för det mindre kvalificerade expeditionsarbetet,
kanslibiträden och skrivbiträden. Att i vissa fall tillfällig skrivhjälp skall
kunna ställas till förfogande framgår av redogörelsen för förslagets innehåll
i fråga om landsfiskalernas avlöning.

Landsfiskalsassistenter skola enligt förslaget finnas anställda i sammanlagt
152 distrikt. För behörighet till assistenttjänst skall erfordras samma formella
kompetens som för behörighet till landsfiskalsbefattning. Landsfiskalsassistent
skall vara pliktig att under landsfiskalens ledning biträda landsfiskalen
i hans göromål. Landsfiskalsassistenten skall intaga förmansställning
i förhållande till den övriga polispersonalen inom distriktet. Örn förhållandena
i visst distrikt så kräva, skall länsstyrelsen, i samråd med justitiekanslersämbetet,
kunna förordna, att landsfiskalsassistenten skall beträffande
vissa ärenden eller viss verksamhetsgren på eget ansvar fullgöra vad som
eljest ankommer på landsfiskal. Dock skall landsfiskalsassistent icke med
mindre synnerliga skäl därtill äro tilldelas den landsfiskal tillkommande
häktningsrätten eller anförtros den befattning med frågor örn kvarhållande
av för brott misstänkt person eller om beslag, skingringsförbud samt husoch
kroppsrannsakan, som tillkommer landsfiskal. Assistenttjänsterna hava
föreslagits skola göras extra ordinarie med en placering i lönegraden Eo 14
enligt civila icke-ordinariereglementet. I fråga örn förbud att bedriva viss
privat verksamhet liksom beträffande beväpning skola de för landsfiskalerna
för motsvarande fall givna bestämmelserna gälla. Landsfiskalsassistent skall
vid resa i och för tjänsten äga uppbära resekostnads- och traktamentsersättning
under samma villkor som landsfiskal. Den till landsfiskalsassistent

Kungl. Majus proposition nr 219.

utgående traktamentsersättningen skall dock fastställas till 6 kronor för dag
och 4 kronor för natt eller alltså till 10 kronor för dygn. Landsfiskalsassistentbefattning
skall tillsättas av länsstyrelse efter landsfogdens hörande.

Förslaget upptager inrättandet av sammanlagt 408 skrivbiträdestjänster,
därav 376 ordinarie i lönegraden A 2 och 32 extra-ordinarie i lönegraden
Eo 2. De ordinarie tjänsterna avses för de distrikt, i vilka endast skall
finnas ett skrivbiträde. Örn i ett distrikt skola finnas flera skrivbiträdestjänster
skall halva antalet vara ordinarie, övriga extra-ordinarie. Skrivbiträdestjänsterna
avses för såväl manliga som kvinnliga befattningshavare.
För 19 distrikt inom de tre nordligaste länen har föreslagits inrättandet av
ordinarie kanslibiträdestjänster i lönegraden A 7. Dessa tjänster avses uteslutande
för manliga befattningshavare. Kanslibiträdena skola erhålla polismans
befogenhet. Dylik befogenhet skall även i den mån skäl därtill anses föreligga
kunna givas åt manligt skrivbiträde. Såväl kanslibiträdes- som skrivbiträdestjänster
skola tillsättas av länsstyrelserna.

I samband med redogörelsen för förslagets innehåll i fråga örn rekryteringsgången
har omnämnts, att med ställningen som antagen distriktsåklagaraspirant
skall följa rätt till visst arvode samt att aspiranterna efter avlagd
distriktsåklagarexamen skola antagas till extra tjänstemän.

Beloppet av det nyssnämnda arvodet har föreslagits till 120 kronor i
månaden. Som motivering för att på detta sätt giva distriktsåklagaraspiranterna
ekonomiskt stöd under utbildningstiden hava de sakkunniga anfört
bland annat:

Utbildningstiden måste på grund av omständigheterna göras jämförelsevis
lång. Det vore av stort intresse även för det allmänna, att för banan
lämpade, men obemedlade ynglingar icke av den långa utbildningstiden och
därmed förknippade kostnader skulle avskräckas från att söka komma in på
banan. Aven med en gynnsam lönesättning för landsfiskalstjänsterna komme
dessa dock knappast att bliva så inbringande att de kunde beräknas locka
dugliga, mindre bemedlade aspiranter att underkasta sig den ekonomiska
uppoffring som vore förenad med en lång oavlönad utbildningstid. I fråga
örn landsfiskalerna liksom beträffande alla andra tjänstemän med medelsförvaltning
gällde, att det vore av största vikt att de icke dreves till skuldsättning
under utbildningsåren. Den föreslagna anordningen med arvoden
till aspiranterna efter viss tjänstetid förmenades skola vara en god hjälp
härvidlag.

En av de sakkunniga, herr Lindqvist, har, under framhållande att det
vore betydelsefullt att eleverna under studietiden erhölle ekonomiskt bistånd,
förordat att detta bistånd i stället lämnades i form av stipendier av
fri bostad och kost.

Såsom extra tjänstemän skola aspiranterna enligt förslaget uppbära lön
enligt lönegraden Ex 2. Av aspirantens ställning som extra tjänsteman
följer, bland annat, att örn aspiranten förordnas att uppehålla assistenttjänst
eller annan tjänst å landsfiskalskontor, lönen kommer att utgå enligt de för
sådant fall gällande särskilda reglerna i civila icke-ordinariereglementet.

Kungl. Majus proposition nr 219.

Yttranden över förslaget.

I flera yttranden, bland annat av justitiekanslersämbetet, processlagberedningen
och advokatsamfundet, har framhållits vikten av att
landsfiskalernas biträdesfråga erhåller en tillfredsställande lösning.

Önskemål örn ett större antal assistentbefattningar har framförts av bland
andra hovrätten för Övre Norrland (för övre Norrlands vidkommande)
samt några länsstyrelser.

Den föreslagna titeln landsfislcalsassistent har av tre länsstyrelser, en
häradshövding och föreningen Sveriges extra landsstatstjänstemän
föreslagits ersatt med »biträdande landsfiskal».

Länsstyrelsen i Örebro län har yrkat, att assistenterna efter hand
skulle erhålla ställning såsom ordinarie. En landsfogde har föreslagit, att
assistenterna omedelbart skulle vinna ordinarie anställning.

Den föreslagna lönegradsplaceringen för landsfiskalsassistenterna har lämnats
utan erinringar i flertalet yttranden. För en höjning av lönegradsplaceringen
hava emellertid uttalat sig bland andra sex länsstyrelser, tre landsfogdar,
en häradshövding och föreningen Sveriges extra landsstatstjänstemän.
Två länsstyrelser och en landsfogde hava därvid
uttalat sig för en placering i lönegraden Eo 15, två länsstyrelser och
en landsfogde för en placering i Eo 16, en länsstyrelse för Eo 17 eller
A 16 och en landsfogde för Eo 19. Svea hovrätt, två länsstyrelser,
två landsfogdar, allmänna lönenämnden, 1936 års lönekommitté
och den nämnda föreningen hava uttalat sig för en gynnsammare löneställning
för äldre assistenter. Lönenämnden har föreslagit, att assistenterna
efter sex år skulle uppflyttas till 17 lönegraden. Lönekommittén har
anfört, att den föreslagna inplaceringen av assistentbefattningarna i lönegraden
Eo 14 kunde betraktas som skälig under förutsättning att tjänstetiden
i assistentbefattning kunde beräknas icke bliva alltför långvarig. Därest
det skulle kunna befaras, att befordran till landsfiskalstjänst bleve fördröjd
i sådan omfattning, att befattningshavarna under en lång följd av år finge
kvarstå i assistentbefattning, kunde det emellertid enligt lönekommitténs
mening ifrågasättas, örn icke uppfattning till någon högre lönegrad vore
påkallad efter ett antal år.

Den föreslagna löneställningen för kanslibiträdena har godkänts av bland
andra sju länsstyrelser. Svea hovrätt, som för dessa biträden föreslagit
benämningen »landsfiskalsbiträde», har yrkat deras placering i lönegraden
A 9. Även lönenämnden har föreslagit en högre lönegradsplacering för
biträdena; dock skulle de icke omedelbart erhålla ordinarie ställning. För
biträdena har nämnden föreslagit benämningen »polisskrivare» eller »landsfiskalsbiträde».
Å andra sidan har statskontoret ej funnit skäl föreligga att
giva dessa biträden någon särställning i lönehänseende i förhållande till övriga
okvalificerade biträden. Biksräkenskapsverket, som icke haft något att
erinra mot inrättandet av ifrågavarande tjänster eller mot den föreslagna
lönegradsplaceringen, har ansett försiktigheten bjuda att i avvaktan på ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

gången av utredningen rörande polisväsendets förstatligande tills vidare uppföra
tjänsterna såsom extra ordinarie.

De sakkunnigas placering av skrivbiträdena i lönegraden A 2 respektive
Eo 2 kar sex länsstyrelser förklarat sig finna väl avvägd. I ett flertal
yttranden har emellertid gjorts gällande, att löneplaceringen vore för låg,
åtminstone för manliga biträden. Uttalanden i denna riktning hava gjorts
av Svea hovrätt, sju länsstyrelser, statskontoret, sju landsfogdar,
allmänna lönenämnden, 1936 års lönekommitté, föreningen
Sveriges landsfogdar och föreningen Sveriges landsfiskaler. I
allmänhet har därvid föreslagits placering i lönegraden A 4 respektive Eo 4,
eller i samma lönegrad som länsstyrelsernas kontorsbiträden. Statskontoret
har förordat, att i avvaktan på närmare erfarenheter rörande biträdesbehovet
länsstyrelserna skulle bemyndigas anställa erforderligt antal skrivbiträden
i lönegraden Ex 2 och manliga biträden i lönegraden Eo 5. Riksräkenskapsverket
har velat ifrågasätta lämpligheten av att redan vid
organisationens genomförande uppföra på ordinarie stat ett så stort antal
tjänster som de sakkunniga föreslagit.

Den av utredningen föreslagna anordningen att till aspiranterna skall utgå
visst arvode under den senare delen av utbildningstiden har lämnats utan
erinran i det övervägande antalet yttranden samt tillstyrkts av bland andra
statskontoret och 1936 års lönekommitté. Lönekommittén har därvid
anfört:

Lönekommittén finner för sin del icke anledning till erinran mot principen
örn beredande av ersättning under landsfiskalsutbildningen från och
med den tidpunkt, då provtjänstgöringen avslutats. Denna princip harmonierar
i viss mån med den praxis, som inom vissa av affärsverken och tullverket
sedan länge tillämpats med avseende å rekryteringspersonal till dessa
verks befälsgrader. Vissa väsentliga skiljaktigheter föreligga emellertid. Sålunda
äro nyssnämnda verks utbildningskurser till övervägande del inriktade
på praktisk utbildning inom verkens olika arbetsgrenar, varvid teoretiska
studier äro inlagda såsom fritidsarbete, och de enbart teoretiska kurser, som
förekomma, äro relativt kortvariga. Inom postverket hava t. ex. under den
senaste tiden av en omkring 3-årig postassistentutbildning endast cirka 6
månader upptagits av enbart teoretisk utbildning. Vidare är att märka, att
utbildningskurserna vid nyssnämnda verk enligt sakens natur äro så övervägande
inriktade på den av verkens speciella behov betingade fackutbildningen,
att kurserna knappast kunna direkt utnyttjas annat än för fortsatt
anställning i vederbörande verk. Samma förhållande framträder i fråga örn
officersutbildningen, vilken likaledes beredes aspiranterna väsentligen på
statens bekostnad. Vad däremot angår landsfiskalsutbildningen, skulle denna
enligt förslaget till relativt betydande del bestå i en rent teoretisk undervisning
och detta i juridiska ämnen, vilka icke enbart taga sikte på en fackutbildning
för landsfiskalsbanan utan även skänka en allmän grundval, som
kan bliva av värde för annan verksamhet. Örn ersättning beviljas landsfiskalsaspiranterna
under den teoretiska kursen, kan därför måhända befaras,
att en eller annan av eleverna finner med sin fördel förenligt att efter inhämtande
av denna av staten delvis bekostade utbildning övergiva den tillämnade
levnadsbanan för att ägna sig åt annan verksamhet. En viss motvikt
mot en dylik tendens torde emellertid föreligga dels i det tilltänkta arvodets

Kungl. Maj:ts proposition nr 211).

jämförelsevis blygsamma storlek, dels och framför allt däri, att arvodet skulle
få tillträdas först efter en tämligen långvarig praktisk provtjänstgöring, varunder
ersättning ej skulle utgå. I betraktande härav tinner sig kommittén,
som anser skälen i övrigt för beredande av bidrag från statens sida till
underlättande av landsfiskalsutbildningen vara bärande, för sin del böra tillstyrka
sakkunnigförslaget i förevarande del. En förutsättning för medgivande
av här ifrågasatt ersättning bör självfallet vara att, såsom i betänkandet
föreslås, en central uttagning av eleverna äger rum icke blott när det gäller
inträdet i distriktsåklagarkursen utan jämväl för den föregående praktiska
tjänstgöringen. Endast under denna förutsättning kan antalet elever avvägas
efter behovet på landsfiskalsbanan och ett lämpligt urval ske med hänsyn
till de egenskaper, som krävas för denna bana. Enär, såsom förut antytts,
svårigheter föreligga att bedöma, huruvida beviljande av ersättning under
utbildningstiden kan komma att medföra, att elever i nämnvärd omfattning
lämna landsfiskalsbanan för att ägna sig åt annan verksamhet, torde emellertid
försiktigheten bjuda, att den föreslagna anordningen tillsvidare betraktas
såsom en försöksanordning. Därest erfarenheten framdeles skulle
giva vid handen, att ett manfall av större omfattning skulle uppstå, kan det
bliva nödvändigt att överväga införandet av en lämplig spärr i syfte att
förhindra att distriktsåklagarkurserna utnyttjas av ynglingar, som för annan
verksamhet önska förskaffa sig en jämförelsevis billig allmänjuridisk utbildning.
En dylik spärr kan tänkas anordnad på sådant sätt, att landsfiskalsaspirant,
som genomgått distriktsåklagarkursen, får förbinda sig att antingen
under viss minimitid därefter tjänstgöra inom landsfiskalsorganisationen eller,
därest han före denna tids utgång lämnar banan, återbetala under utbildningen
åtnjuten ersättning.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har föreslagit, att arvodena icke
skulle utgå under den teoretiska utbildningen utan i stället under den
praktiska tjänstgöringen, då aspiranterna uträttade ett nyttigt arbete.

Riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Östergötlands län
hava avstyrkt förslaget i denna del och yrkat, att erforderligt understöd under
studietiden i stället borde givas i form av stipendier såsom föreslagits i
reservationen. Riksräkenskapsverket har sagt sig förutsätta, att örn aspiranterna
likväl skulle komma i åtnjutande av arvode, detta icke skulle utgå
under tid, då vederbörande åtnjöte särskild ersättning för polistjänstgöring
eller arbete hos landsfiskal eller länsstyrelse.

De sakkunnigas förslag att aspiranterna efter genomgången teoretisk utbildning
skola antagas till extra tjänstemän har i samtliga yttranden lämnats
utan erinran. Den föreslagna löneställningen har däremot allmänt ansetts
för låg. Svea hovrätt, länsstyrelsen i Södermanlands län och en
landsfogde hava föreslagit en placering i lönegraden Ex 4, allmänna
lönenämnden en placering i lönegraderna Ex 4, Ex 7 och Ex 11 samt
1936 års lönekommitté en placering i Ex 9. Lönenämnden har subsidiärt
föreslagit arvode i stället för lön. Lönekommittén har icke velat tillstyrka,
att aspiranterna under anställningstiden såsom extra tjänstemän skulle kunna
erhålla förordnanden å biträdesbefattning i avvaktan på att assistentbefattning
bleve ledig. Det har synts lönekommittén lämpligare, att aspiranterna
såsom extra tjänstemän tilldelades en bestämd, skälig lönegrad men gjordes
skyldiga att linder anställningstiden i denna egenskap fullgöra tjiinstgöring
av vad slag som kundo ifrågakomma.

Kungl. Majus proposition nr 219.

Departementschefen.

En förutsättning för att den nya organisationen skall fungera tillfredsställande
synes mig vara, att biträdesfrågan erhåller en god lösning. Yad
de sakkunniga därutinnan föreslagit torde kunna i huvudsak godtagas.
Yad landsfiskalsassistenterna angår, synes mig dock den föreslagna lönegradsplaceringen
väl ogynnsam med hänsyn dels till att för assistentbefattning
skall krävas samma kompetens som för landsfiskalstjänst, dels
till arten av det arbete, som skall ankomma på assistenterna, dels ock
till att tjänstetiden å landsfiskalsassistentbefattning kan beräknas komma
att i genomsnitt uppgå till över 10 år, varför befordran till landsfiskalstjänst
i allmänhet kan beräknas tidigast vid en levnadsålder av ungefär 35 år. Av
redogörelsen för yttrandena framgår även, att ett flertal myndigheter uttalat
sig för en gynnsammare löneställning än den föreslagna. Bland andra hava
allmänna lönenämnden och 1936 års lönekommitté föreslagit, att assistenterna
skulle efter ett antal år uppflyttas till högre lönegrad. En sådan lösning
anser jag vara lämplig. Jag vill därför föreslå, att landsfiskalsassistenterna
skola bliva extra ordinarie tjänstemän i lönegraden Eo 14, men
att de, efter att hava tillhört denna lönegrad i sex år, skola uppflyttas i
lönegraden Eo 17. I fråga örn assistenternas rätt till ersättning för resor i
tjänsten ber jag att få hänvisa till vad jag i det föregående anfört beträffande
landsfiskalernas rätt till dylik ersättning.

Förslaget upptager i övrigt biträdestjänster av två olika kategorier, nämligen
19 ordinarie kanslibiträdestjänster i lönegraden A 7, avsedda för manliga
befattningshavare, samt 376 ordinarie och 32 extra ordinarie skrivbiträdestjänster
i lönegraden A 2 respektive Eo 2, avsedda såväl för manliga
som för kvinnliga befattningshavare. Inrättandet av kanslibiträdestjänsterna
avser att tillgodose ett i vissa distrikt i övre Norrland förefintligt behov av
biträden, som kunna tilldelas polismans befogenhet och användas för mera
självständiga uppgifter än skrivbiträdena. De skäl som tala för att tillgodose
detta behov genom de föreslagna tjänsterna — vilka måhända böra
erhålla en mera passande benämning — anser jag så starka, att jag, trots
vad i remissyttrandena anförts i annan riktning, vill på denna punkt helt
ansluta mig till de sakkunnigas förslag. Min anslutning härtill gäller även
löneställningen för dessa biträden. I fråga örn skrivbiträdestjänsterna synas
mig förhållandena något annorlunda. A ena sidan lärer den föreslagna löneplaceringen
vara väl låg, åtminstone beträffande de tjänster, som komma
att besättas med manliga innehavare, vilka ju enligt förslaget skola kunna
tilldelas polismans befogenhet. A andra sidan torde det vara svårt att redan
nu, innan man vunnit närmare kännedom örn omorganisationens verkningar,
taga ställning till frågan, huruvida man bör inrätta ett så stort antal ordinarie
tjänster som förslaget innebär. Jag vill därför föreslå, att i avvaktan
på närmare erfarenheter rörande behovet av biträdeshjälp lämpliga belopp
ställas till länsstyrelsernas förfogande för anställning av erforderligt antal
skrivbiträden i lönegraden Eo 2 samt manliga biträden — som skola kunna
tilldelas polismans befogenhet — i lönegraden Eo 5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Vad härefter angår förslaget, att till aspiranterna, sedan de efter provtjänstgöringen
godkänts för vidare utbildning, skulle utgå ett mindre arvode,
innebär detta en nyhet, såvitt gäller utbildningen inom det förvaltningsområde,
varom här är fråga. Systemet är emellertid icke oprövat inom
andra grenar av den statliga förvaltningen, där det torde hava givit gynnsamma
resultat. Jag anser, att de skäl som tala för den föreslagna anordningen
äro starka nog att helt uppväga de betänkligheter som anförts mot
densamma. Skulle emellertid mot förmodan olägenheter yppa sig i ena
eller andra riktningen, lärer det icke möta några svårigheter att vidtaga därav
betingade lämpliga motåtgärder. Jag kan i denna del hänvisa till vad 1936
års lönekommitté därom anfört. I likhet med riksräkenskapsverket förutsätter
jag, att arvode icke skall utgå i den mån aspirant uppbär lön eller
annan särskild ersättning.

Jag vill även ansluta mig till de sakkunnigas förslag, att aspiranterna,
sedan de avlagt distriktsåklagarexamen och sålunda förvärvat formell kompetens
för distriktsåklagarbefattning, skola av länsstyrelserna antagas till
extra tjänstemän. Antagningen synes böra gälla anställning såsom extra
tjänstemän vid fögderiförvaltningarna. Vad beträffar den föreslagna löneplaceringen
i lönegraden Ex 2 har jag funnit denna väl låg. Flera yrkanden
örn en gynnsammare löneplacering hava även framställts i yttrandena. Enligt
cirkuläret den 12 november 1937 till länsstyrelserna angående lönesättning
för icke-ordinarie personal vid länsstyrelserna m. m. må till befattningshavare,
som antagits till extra landskanslist eller extra landskontorist,
utgå lön under första tjänsteåret högst enligt 4:e lönegraden i löneplanen
för extra tjänstemän, under påföljande två år högst enligt 7:e lönegraden
och under därefter följande tre år högst enligt Ilie lönegraden i samma
löneplan. Det synes, såsom jämväl framhållits av allmänna lönenämnden,
icke gärna kunna ifrågakomma att giva de examinerade distriktsåklagaraspiranterna
en sämre löneställning än den som sålunda tillkommer extra landskanslister
och extra landskontorister. Den begynnelselön aspiranterna skulle
erhålla genom att jämställas med nämnda befattningshavare synes mig skälig.
Med hänsyn till den i det övervägande antal fall mycket korta tid som aspiranterna
kunna förväntas komma att innehava ställningen såsom extra tjänstemän
torde man emellertid kunna ifrågasätta behovet av att meddela särskilda
bestämmelser angående lönegradsuppflyttning efter vissa tidsperioder.
Jag anser sålunda tillräckligt med en föreskrift örn att lönen till nu ifrågavarande
distriktsåklagaraspiranter skall utgå efter lönegraden Ex 4. I fråga
örn aspiranternas tjänstgöringsskyldighet vill jag ansluta mig till lönekommitténs
förslag. Aspiranterna böra sålunda vara skyldiga att under anställningstiden
fullgöra tjänstgöring av vad slag som kan ifrågakomma med bibehållande
av lönen i den för deni fastställda lönegraden.

Övergången till (leii nya landsfiskalsorganisationcn.

De sakkunnigas förslag.

I fråga örn övergången till deli nya organisationen har föreslagits följande.

Vid ett genomförande av omorganisationen den 1 juli 1941 bomme antalet

Uihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 219.

52» 4» 6

Kungl. Majlis proposition nr 219.

ordinarie landsfiskaler att utgöra ungefär 340. Dessa ordinarie landsfiskaler
äro utan vidare skyldiga att övergå till ny landsfiskalstjänst. De skola utnämnas
å nyorganiserade tjänster efter länsstyrelsernas hörande men utan
ansökan. Aven de landsfiskaler, vilka endast erhållit förordnande tills vidare
å sina tjänster, skola utan ytterligare prövning eller särskild utbildning
anses behöriga att erhålla nyorganiserad landsfiskalstjänst. Antalet av dessa
t. f. landsfiskaler beräknas vid nyssnämnda tidpunkt utgöra ungefär 140.
Av dessa beräknas 70 icke kimna erhålla nyorganiserad landsfiskalstjänst
utan vara nödsakade att under en tid tjänstgöra å assistentbefattning. Till
dessa skall utgå viss lönekompensation, örn vederbörande innehaft förordnande
tills vidare å landsfiskalstjänst under minst ett halvt år. Har förordnandet
varat minst ett år, skall avlöningsförbättring utgå med så stort
belopp, att de sammanlagda avlöningsförmånerna motsvara avlöningsförmånerna
till befattningshavare i lägsta löneklass i lönegraden A 22 inom
ortsgrupp A. Har förordnandet varat kortare tid men dock minst ett halvt
år, skall avlöningsförbättringen utgå med hälften av nämnda belopp. Av
de vid omorganisationens genomförande förordnade landsfiskalsassistenterna
beräknas ungefär 70 icke kunna omedelbart erhålla nyorganiserad assistenttjänst.
De av de övriga, som av länsstyrelserna anses lämpliga för befordran
på banan, skola antagas till extra tjänstemän i samma lönegrad som föreslagits
beträffande landsfiskalsaspirant som avlagt distriktsåklagarexamen.

För samtliga aspiranter, som avlagt landsfiskalsexamen, kansliexamen
eller juris kandidatexamen men som icke erhållit tillsvidareförordnande eller
därmed jämställt förordnande å landsfiskalstjänst, skall för behörighet till
nyorganiserad landsfiskalstjänst fordras, att de genomgått viss kriminalteknisk
utbildning vid kurs av ungefär samma omfattning som de under åren
1930—1938 vid Stockholms högskola hållna kriminaltekniska kurserna för
landsfiskaler, landsfiskalsaspiranter och kriminalpolismän. Övriga aspiranter
skola icke ifrågakomma till befordran utan fullständig distriktsåklagarutbildning
enligt den nya ordningen. Den tid de tjänstgjort på banan skall
emellertid kunna tillgodoräknas dem som fullgjord praktisk tjänstgöring. De
aspiranter, som icke avlagt studentexamen, men som visat sig lämpliga för
banan, skola kunna erhålla dispens från kravet på sådan examen för tillträde
till den teoretiska distriktsåklagarutbildningen.

För att underlätta övergången till den nya organisationen föreslås, att ett
antal äldre landsfiskaler beredas möjlighet att övergå på frivillig övergångsstat.
Avlöningsförmånerna skola utgöras av den nuvarande lönen, 2,000
kronor, ålderstillägg enligt nu gällande regler samt den del av den provisoriska
löneförbättringen som utgör lön. Härå skall dyrtidstillägg utgå
enligt de bestämmelser som i sådant hänseende gälla i fråga om befattningshavare
vid i lönehänseende oreglerade verk.

Yttranden över förslaget.

Bland de av de sakkunniga föreslagna övergångsbestämmelserna har förslaget
örn inrättandet av en frivillig övergångsstat för äldre landsfiskaler för -

Kungl. Majus proposition nr 219.

anlett flera uttalanden. Förslaget Ilar avstyrkts av statskontoret och
riksriikenskapsverket, vilka ansett ytterligare utredning erforderlig angående
övergångsanordningarna. Statskontoret Ilar förordat överförande till
indragningsstat av befattningshavare, som enligt äldre bestämmelser skolat
kvarstå i sin befattning, då den nya löneregleringen träder i kraft, men,
därest de nya bestämmelserna varit gällande för honom, då inträtt i pensionsåldern.
Riksräkenskapsverket har framhållit, att de ordinarie landsfiskaler,
som enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att kvarstå på den
gamla lönestaten utan tjänstgöring, borde uppföras på indragningsstat och
på grund därav komma i åtnjutande av endast halvt procentuellt dyrtidstillägg.
Å andra sidan har i vissa yttranden yrkats, att man skulle lämna
större förmåner än de av utredningen föreslagna åt de landsfiskaler, som
frivilligt överginge på övergångsstat. Förslag härom har gjorts av fyra
länsstyrelser, en landsfogde, föreningen Sveriges landsfiskaler och
föreningen Sveriges extra landsstatstjänstemän. Främst har man
därvid föreslagit, att de som överginge till övergångsstat skulle erhålla
pension efter de nya grunderna. Två länsstyrelser och föreningen
Sveriges landsfiskaler hava föreslagit, att de nya pensionsbestämmelserna
borde tillämpas retroaktivt, alltså även på de befattningshavare, som
avgått inom viss tid före omorganisationens ikraftträdande.

Allmänna löne nämnden har — under framhållande av att de av de
sakkunniga föreslagna övergångsanordningarna i stor utsträckning skilde sig
från vad som eljest brukade förekomma vid löneregleringar och organisatoriska
omläggningar inom statsförvaltningen — velat med hänsyn till konsekvenserna
av ett genomförande av förslaget i dessa hänseenden förorda, att
frågan örn erforderliga övergångsföreskrifter bleve föremål för ytterligare
utredning, därvid man jämväl borde undersöka frågan örn möjligheten att
genomföra en sänkning av pensionsåldern för de landsfiskaler som ej önskade
övergå på den nya lönestaten.

Även 1936 års lönekommitté har förordat ytterligare utredning rörande
övergångsbestämmelserna, därvid vissa omläggningar borde tagas under över
vägande. Lönekommittén har därvid anfört:

Exempelvis må framhållas, att tvekan kan råda örn den lämpliga utformningen
av anordningar för beredande övergångsvis av »tillfällig löneförbätt
ring» åt befattningshavare, som nu innehava tillsvidareförordnande å landsfiskalstjänst
men vid organisationens genomförande förutsättas icke kunna
genast erhålla ordinarie landsfiskalsbefattning, respektive åt statsavlönade
assistenter, vilka icke omedelbart kunna väntas erhålla landsfiskalsassistentbefattning.
Beträffande de sistnämnda befattningshavarna måste den tilltänkta
anordningen förutsätta en gallring inom assistentgruppen, vilken lärer
bliva svår att genomföra på ett rättvist sätt. För de befattningshavare, vilka
finge tillsvidare kvarstå såsom extra tjänstemän, skulle ställningen under
övergångstiden bliva väsentligt ogynnsammare än för dem, vilka omedelbart
antoges till assistenter i lönegraden Eo 14; den förstnämnda gruppen bleve
i avsaknad av pensionsrätt och finge sämre villkor i fråga örn semester,
sjukledighet o. s. v. Det förefaller vara mera tilltalande att genom en tillfällig
utökning av antalet assistentbefattningar redan från början bereda

Kungl. Majus proposition nr 219.

extra ordinarie anställning åt samtliga statsavlönade, helårsförordnade assistenter.
Den kostnadsökning under övergångstiden, som en sådan, ur personalens
synpunkt långt mer tillfredsställande lösning skulle medföra för
statsverket, lärer — med hänsyn till att pensionsavdrag i sådant fall skulle
uttagas av samtliga befattningshavare — knappast kunna bliva alltför betydande.
I fråga örn sättet för inplacering i löneklass av de befattningshavare,
som vid omorganisationens genomförande utnämnas till innehavare
av landsfiskalstjänst och dessförinnan innehaft förordnande tillsvidare å sådan
befattning, torde för att ej giva dessa befattningshavare en förmånligare
ställning i avseende å ålderstillägg än den som tillkommit under senare år
utnämnda landsfiskaler böra meddelas föreskrift av innebörd att allenast
den förordnandetid, som överskjuter tre år, bör få tagas i beräkning för
lönegradsplacering i den ordinarie befattningen. Huruvida beträffande befattningshavare,
som erhåller nyorganiserad landsfiskalsassistenttjänst, de
föreslagna tillgodoräkningsreglerna för inplacering i löneklass innebära den
lämpligaste lösningen eller örn inplaceringen bör grundas på någon annan
princip, lärer icke kunna bedömas utan ytterligare prövning med hänsynstagande
bland annat till förekommande skiljaktigheter i löneinkomster m. m.
för nuvarande statsavlönade assistenter.

Departementschefen.

Vid utformningen av bestämmelserna örn övergången till den nya organisationen
har man, synes det mig, främst att taga sikte på att denna nya
organisation så snabbt som möjligt skall erhålla full effektivitet. Tjänsterna
böra således så snart ske kan erhålla innehavare, som uppfylla de nya kompetensvillkoren,
och de av de nuvarande befattningshavarna, som av en eller
annan anledning icke anses böra komma med i den nya organisationen,
böra så långt det går lämnas utanför denna. Samtidigt härmed måste man
emellertid taga vissa hänsyn till dem, som jämlikt nu gällande eller äldre
kompetensbestämmelser kommit in på banan och icke skäligen kunna utan
vidare utestängas från densamma.

Det torde icke innebära ett obehörigt klander av landsfiskalskåren, örn
man utgår ifrån, att det ur effektivitetssynpunkt skulle vara önskvärt, örn
ett antal av de äldre bland de nuvarande landsfiskalerna icke överfördes å
den nya staten. Man kan därvid tänka sig två olika övergångsanordningar.
Dels kan man göra det möjligt för dem, som så önska, att frivilligt övergå
på övergångsstat med bibehållande i huvudsak av nuvarande avlöningsförmåner,
dels kan man tvångsvis överföra vissa landsfiskaler på indragningsstat.
Vilka löneförmåner som i sistnämnda fall skola utgå torde böra bliva
beroende på de närmare omständigheter, under vilka överföringen sker. De
sakkunniga, vilka diskuterat båda möjligheterna, hava för sin del föreslagit
den förra lösningen. Denna har emellertid den nackdelen med sig, att man
icke äger någon garanti för att de befattningshavare, som man helst ville
undvika att överföra till nyorganiserad tjänst, övergå å övergångsstat. Det
är också möjligt, att endast ett alltför ringa antal befattningshavare skulle
befinnas villiga att övergå. I flera yttranden hava också framställts yrkanden
örn att den frivilliga övergångsstaten borde göras mera lockande genom
gynnsammare löne- och pensionsvillkor än de sakkunniga föreslagit. Stats -

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

kontoret och riksräkenskapsverket hava i stället förordat överförande av
vissa äldre landsfiskaler å indragningsstat. Onekligen skulle en sådan åtgärd
mera säkert föra till det avsedda målet, nämligen en snabb effektivisering
av den nya organisationen. Vad man torde kunna vinna i detta hänseende
synes mig väl värt de ökade kostnader, som kunna uppkomma därigenom.
Något närmare förslag till dylik indragningsstat föreligger emellertid
icke. De nämnda ämbetsverken hava förordat, att frågan örn övergångsbestämmelserna
göres till föremål för fortsatt utredning. Härtill vill
jag ansluta mig. Denna fortsatta utredning torde då även böra omfatta
frågorna örn tillfällig avlöningsförstärkning eller andra förmåner åt personal,
som under övergångsåren eljest skulle komma i ogynnsammare ställning
ur ekonomisk synpunkt, eftersom dessa frågor nära sammanhänga med den
förut nämnda.

I förevarande sammanhang synes man alltså endast hava att avgöra i vad
mån befattningshavare å banan, vilka icke innehava den föreslagna högre
kompetensen, likväl skola kunna ifrågakomma till nyorganiserad befattning.
Just med hänsyn till det syfte, som man vill vinna genom att redan innevarande
ar fatta ett principbeslut angående omorganisationen, är det av
största vikt att dessa frågor nu bliva avgjorda. Vad de sakkunniga i denna
del föreslagit anser jag mig kunna i allt väsentligt biträda. De ordinarie
landsfiskaler, vilka icke övergå å övergångsstat eller överföras å indragningsstat,
böra sålunda, utan ansökan, av vederbörande myndighet utnämnas
å nyorganiserad landsfiskalstjänst. Tillsvidareförordnade landsfiskaler böra
— där ej särskilda skäl annat föranleda — utan ytterligare prövning eller
särskild utbildning anses behöriga att ifrågakomma till sådan tjänst. De
aspiranter, som avlagt landsfiskalsexamen eller juridisk examen men icke
erhållit tillsvidareförordnande eller därmed jämställt förordnande å landsfiskalstjänst,
böra icke äga behörighet till landsfiskalstjänst — och ej heller
till nyorganiserad assistenttjänst, eftersom för sådan skola gälla samma
fordringar — örn de icke genomgått viss utbildning, företrädesvis i kriminalteknik.
Övriga aspiranter böra icke ifrågakomma till nyorganiserad tjänst
utan fullständig distriktsåklagarutbildning enligt den nya ordningen, därvid
givetvis redan fullgjord tjänstgöring på banan i den mån den är väl vitsordad
bör räknas dem till godo såsom fullgjord provtjänstgöring. Jag förutsätter,
att intill dess den föreslagna nya teoretiska utbildningen kan beräknas taga
sin början tillstånd till avläggande av landsfiskalsexamen kommer att meddelas
i den omfattning som erfordras för att man skall hava tillgång till
kompetenta landsfiskalsassistenter.

Kostnaderna för den lija landsfiskalsorganisationen.

lie sakkunnigas förslag.

Kostnaderna för avlöning ät befattningshavarna enligt den nya landsfiskalsorganisationen
hava beräknats till 5,269,695 kronor enligt följande uppställning: -

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

358 landsfiskaler i lönegrad A 22..................

45 » » » A 23..................

6 » » '' » A 24 ..................

152 landsfiskalsassistenter i lönegrad Eo 14 .....

19 kanslibiträden i lönegrad A 7 .................

376 ordinarie skrivbiträden i lönegrad A 2 ......

32 extra ordinarie skrivbiträden i lönegrad Eo 2

kronor 2,926,650
» 390,150

» 54,990 3,371,790

.......... kronor 689,472

.......... » 73,017

kronor 1,059,192

» 76.224 1,135,416

Summa kronor 5,269,695

Härtill komma kostnaderna för avlöning åt aspiranterna, vilka kostnader
fördela sig på dels arvoden, beräknade till 86,400 kronor, dels lön åt de
aspiranter, vilka antagits till extra tjänstemän, 39,000 kronor, eller tillhopa
125,400 kronor. Kostnaderna för tillfällig skrivhjälp åt landsfiskalerna beräknas
till sammanlagt 65,000 kronor, för lokalbidrag (i genomsnitt 700 kronor
per distrikt) och övriga förvaltningskostnader (i genomsnitt 400 kronor
per distrikt) till 449,900 kronor, för distriktsåklagarkursen till 37,000 kronor
samt för handledning åt aspiranterna under den praktiska polistjänstgöringen
högst 2,000 kronor.

De sammanlagda årliga kostnaderna — med undantag för kostnaderna för
resekostnad sersättningar — skulle sålunda bliva följande:

Löner åt ordinarie, extra ordinarie och extra tjänstemän..

Rörligt tillägg efter 6 procent ................................

Arvoden åt aspiranter..........................................

Tillfällig skrivhjälp ............................................

Lokalbidrag och övriga förvaltningskostnader ..............

Distriktsåklagarkursen..........................................

Handledning under polisutbildningen........................

kronor 5,308,695
318,500
86,400
» 65,000

449,900
» 37,000

2,000

Summa kronor 6,267,495

Härjämte uppstå vissa engångskostnader*, vilka hänföra sig dels till inlösen
av kontorsmaskiner och kassaskåp, dels till anskaffande av beväpning m. m.
till landsfiskaler och landsfiskalsassistenter. Beräknas det genomsnittliga
värdet av befintliga kassaskåp till 150 kronor samt av kontorsmaskiner till
500 kronor per distrikt skulle kostnaderna för inlösen uppgå till 318,500
kronor. Kostnaderna för beväpning m. m. av 409 landsfiskaler och 152
landsfiskalsassistenter torde böra beräknas till ungefär 200 kronor per befattningshavare
eller till omkring 112,200 kronor. Engångskostnaderna skulle
således utgöra sammanlagt omkring 430,700 kronor.

Kostnaderna under övergångstiden beräknas till: för 10 landsfiskalstjänster
å övergångsstat i medeltal under tio år 21,250 kronor, för tillfällig avlöningsförstärkning
åt 60 landsfiskalsassistenter i medeltal under en treårsperiod

45.000 kronor samt för övergångsavlöning åt vissa extra tjänstemän, vilka
innehaft förordnande såsom statsavlönade landsfiskalsassistenter men som
vid omorganisationen måst frånträda detta, i medeltal under en treårsperiod

135.000 kronor.

Kungl. Majus proposition nr 219.

Kostnaderna för den nuvarande organisationen utgöra — med undantag för
resekostnaderna — enligt de sakkunnigas beräkningar i huvudsak följande:

Landsfiskalerna:

Lön, tjänstgöringspenningar och förvaltningsbi drag.

...............................................

Ortstillägg till 102 landsfiskaler....................

Ålderstillägg..........................................

Tillfällig löneförbättring ............................

Yikariatsersättningar ................................

Dyrtidstillägg ........................................

kronor 1,711,500
» 20,400

» 391,200

» 367,050

» 175,000

» 830,050 3,495,200

Statsavlönade tjänstebiträden:

Arvoden .............................................. kronor 450,000

Dyrtidstillägg ....................................... » 150,000 600.000

Summa kronor 4,095,200

I jämförelse med de nuvarande kostnaderna innebär alltså förslaget en
ökning med i runt tal 2,170,000 kronor. Härifrån bör emellertid dragas
summan av landsfiskalerna tillkommande sportler, vilka skola indragas till
kronan. Beloppet av dessa sportler uppgick år 1937 till sammanlagt ungefär

800,000 kronor. Härav utgjorde landsfiskalernas andelar av indrivningsprovision
ungefär 500,000 kronor. Vid en jämförelse mellan kostnaderna
för den nya organisationen och den nuvarande bör även beaktas, att genomförandet
av de sakkunnigas förslag kommer att medföra icke oväsentliga utgiftsminskningar
genom lönebesparingar för de städer, sammanlagt 66 stycken,
vilka skola ingå i landsfiskalsdistrikt. Storleken av de besparingar, vilka
sålunda uppkomma för städerna, hava de sakkunniga icke ansett sig kunna
angiva.

Departementschefen.

De av de sakkunniga uppgjorda kostnadsberäkningarna komma att röna
visst inflytande av de ändringar i de sakkunnigas organisationsplan som i det
föregående föreslagits. Merkostnaden genom den föreslagna förbättringen
i löneställning för äldre landsfiskalsassistenter torde — med hänsyn till den
väntade fördelningen av assistenterna på löneklasser — komma att stanna
vid omkring 5,000 kronor. Vad kostnaderna för den övriga biträdesorganisationen
— med undantag för kanslibiträdena — kunna beräknas bliva
enligt de av mig förordade grunderna kan endast approximativt angivas.
Utgår man från det av de sakkunniga föreslagna antalet biträden, 408,
skulle kostnaderna, under förutsättning att halva antalet kommer att utgöras
av manliga befattningshavare, efter de av de sakkunniga använda beräkningsmetoderna
att uppgå till ungefär 1,060,000 kronor eller i runt tal

75,000 kronor mindre än enligt de sakkunnigas förslag. I verkligheten
torde dock det erforderliga antalet biträden böra beräknas något högre i
överensstämmelse med de sakkunnigas uttalande, att en viss jämkning av

Kungl. Majus proposition nr 219.

biträdesorganisationen bleve erforderlig, om icke vissa av uppbördskommittén
framlagda förslag bleve genomförda. Lönen åt de aspiranter, som
antagits till extra tjänstemän, torde behöva beräknas till ungefär 42,000 kronor
mot 39,000 kronor enligt förslaget. De sammanlagda kostnaderna för
löner åt ordinarie, extra ordinarie och extra tjänstemän skulle sålunda —
örn man därtill lägger kostnaderna för kallortstillägg, ungefär 15,000 kronor,
vilka icke medtagits av de sakkunniga — enligt de nu angivna grunderna
och med bortseende från kostnaderna för den eventuellt behövliga extra
biträdeshjälpen komma att understiga de av de sakkunniga beräknade med
i runt tal 52,000 kronor. Å andra sidan böra kostnaderna för rörliga tilllägget,
vilket i förslaget beräknats efter 6 procent, efter nu gällande indextal
beräknas ungefär 150,000 kronor högre. Övriga årliga kostnader —-bortsett från kostnaderna under övergångstiden, vilka jag icke anser mig
böra under nuvarande förhållanden närmare beröra — samt engångskostnaderna
torde kunna beräknas till de av de sakkunniga angivna beloppen.
De sammanlagda kostnaderna borde sålunda beräknas överstiga de av de
sakkunniga angivna med ungefär 100,000 kronor. De sakkunnigas kostnadsberäkning
utvisar en ökning av kostnaderna i förhållande till de nuvarande
med i runt tal 2,170,000 kronor eller med avdrag av landsfiskalernas till
statsverket indragna sportler 1,870,000 kronor. Dessa belopp böra emellertid
minskas med ungefär 177,000 kronor, motsvarande ökningen efter framläggandet
av de sakkunnigas förslag av kostnaderna för dyrtidstillägg. Under
förutsättning av att även landsfiskalernas andelar av indrivningsprovisioner
indragas till statsverket, skulle merkostnaden nedbringas med ytterligare
ungefär 500,000 kronor eller alltså till ungefär 1,200,000 kronor. De sakkunniga
hava erinrat om att man vid jämförelse mellan kostnaderna även
borde beakta de besparingar, som uppkomma genom indragning av 66 stadsfiskalstjänster.
Storleken av dessa besparingar hava de sakkunniga icke kunnat
angiva. Även örn indragningen av stadsfiskalstjänst i flera fall medför, att
ny polisbefälstjänst måste inrättas, synes mig dock tydligt, att beloppet av
vad sålunda kan inbesparas måste bliva avsevärt. Att ingå på någon närmare
beräkning därav torde dock vara ogörligt. Samtidigt bör emellertid framhållas,
att en betydande kostnadsökning kommer att följa av de föreslagna
nya bestämmelserna örn landsfiskals rätt till resekostnads- och traktamentsersättning.
Denna kostnadsökning har icke beräknats av de sakkunniga.
Det torde icke heller vara möjligt att redan nu närmare angiva densamma.

Stadsfiskalsorganisatioiien.

De sakkunnigas förslag.

Av samtliga 116 städer1) skola endast 50 utgöra självständiga åklagardistrikt.
Av dessa 50 städer äro 44 magistratsstäder, nämligen Stockholm,
Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Borås, Gävle, Eskils ‘)

Efter framläggandet av de sakkunnigas förslag Ilar även Karlskoga erhållit stadsrättigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

tuna, Uppsala, Västerås, Jönköping, Linköping, Karlskrona, Karlstad, Halmstad,
Lund, Kalmar, Landskrona, Sundsvall, Uddevalla, Östersund, Kristianstad,
Södertälje, Trelleborg, Falun, Luleå, Kristinehamn, Umeå, Västervik,
Nyköping, Härnösand, Visby, Lidköping, Ystad, Söderhamn, Karlshamn,
Varberg, Växjö, Vänersborg, Oskarshamn, Skellefteå, Sala oell Mariestad
samt 6 fögderistäder, nämligen Mölndal, Trollhättan, Skövde, Lidingö, Katrineholm
och Sundbyberg. Av dessa föreslås emellertid Mölndal och Trollhättan
organiserade såsom landsfiskalsdistrikt med anledning av att landsfiskalerna
i de distrikt, i vilka dessa städer ingå, nu äro utmätningsmän i
städerna samt städerna såsom fögderistäder icke äro skyldiga att bekosta särskilda
utmätningsmän.

I de städer, som sålunda skola utgöra egna åklagardistrikt, skall stadsfiskal
vara åklagare. Med hänsyn till den stora olikheten mellan städerna
i fråga örn folkmängden kan icke en och samma organisation av åklagarväsendet
och chefskapet för polisväsendet genomföras för samtliga. Beträffande
de fem största föreslås icke någon ändring i den nuvarande organisationen.
Hedan med hänsyn till göromålens mängd anses det icke kunna
ifrågakomma att där sammankoppla åklagartjänsterna med chefskapet för
polisväsendet eller någon del därav. I de övriga skall stadsfl skalen vara
polischef. Detta innebär i fråga om fögderistäderna, att kommunalborgmästarna
skola upphöra att vara polischefer. Beträffande magistratsstäderna
innebär förslaget, att polischefskapet skall överflyttas från borgmästaren
eller den ledamot av magistraten som förestår polisväsendet till stadsfiskalen
(polismästaren).

Stadsfiskalerna skola i avvaktan på ett förstatligande av polisväsendet
bibehållas såsom kommunala befattningshavare, vilket innebär, att deras avlöningsförhållanden
skola fastställas i nu gällande ordning. I samband med
lönereglering för stadsfiskalerna böra samtliga till stadsfiskalerna nu utgående
sportler indragas samt för stadsfiskalerna stadgas samma förbud mot
bisysslor m. m. som föreslås för landsfiskalerna.

Som kompetensvillkor för erhållande av stadsfiskalstjänst skola gälla samma
fordringar som i fråga örn landsfiskalstjänst. Så länge stadsfiskalerna kvarstå
såsom kommunala befattningshavare, bör det emellertid stå öppet för
städerna att i de fall då skäl därtill anses föreligga uppställa skärpta kompetenskrav,
t. ex. krav på landsfogdekompetens.

I fråga om stadsfiskalernas åklagarverksamhet skall samma jämkning ske
i åtalsbefogenlieten som beträffande landsfiskalerna. Åtal för brott mot 23
kap. 3 § strafflagen skola sålunda ankomma på landsfogden.

Stadsfiskalernas polisverksamhet har redan i samband med landsfogdereformens
genomförande erhållit den reglering som erfordras för stadsfiskalernas
inpassande i en enhetlig polischefsorganisation, varför någon ändring
i nu gällande regler icke påkallas i förevarande sammanhang.

I viss utsträckning skall medgivas, att stadsfiskal anlitas för andra uppgifter
än som sammanhänga med åklagar- och polisverksamheten. Såsom
av det föregående framgår hava två av de ur landsfiskalsdistrikt utbrutna

Kungl. Maj-.ts proposition nr 219.

fögderistäderna föreslagits skola organiseras som landsfiskalsdistrikt. Det
torde vid sådant förhållande icke föreligga anledning till erinran emot att
i de övriga ur landsfiskalsdistrikt utbrutna fögderistäder, där nu stadsfiskalen
är utmätningsman, bibehålla den nuvarande organisationen. Samma synpunkter
torde även göra sig gällande i fråga örn de mindre magistratsstäderna.
I de större magistratsstäderna, där utmiitningsmannagöromålen äro
av den omfattningen, att de giva full sysselsättning åt en särskild befattningshavare,
skall däremot någon förening av stadsfiskals- och stadsfogdetjänsterna
icke få förekomma.

Det föreslagna införlivandet av de mindre städerna med landsfiskalsdistrikt
skall icke genomföras förrän vakans uppkommit å vederbörande stadsfiskalstjänster.
Detta skall gälla beträffande såväl fögderi- som magistratsstäder.
I fråga örn vissa av de senare bör emellertid lämnas ytterligare något anstånd
med omorganisationens genomförande. Detta gäller de magistratsstäder,
där stadsfiskalen även är stadsfogde eller kronokassör. Dör dessa
städers del uppkommer nämligen ett särskilt övergångsspörsmål med hänsyn
till att magistratsstäderna skola ingå i landsfiskalsdistrikt endast i åklagaroch
polishänseende. De göromål som åligga stadsfiskalen i hans egenskap
av stadsfogde eller kronokassör torde nämligen i regel vara av så ringa omfattning
att de icke, sedan stadsfiskalsbefattningen indragits, motivera bibehållandet
av en särskild befattningshavare för deras bestridande. Icke
heller kunna de lätt överflyttas på annan befattningshavare. Då omorganisationen
skall genomföras sa, att städerna icke vållas några övergångssvårigheter
med hänsyn till utnyttjandet av redan befintliga tjänstemän, skola
under en övergångstid eller så länge ifrågavarande städer hava egen jurisdiktion
stadsfiskalen bibehållas vid åtalsrätten ävensom vid de övriga tjänste^igoar,
den av angivet slag han må innehava. Skulle i magistratsstad av den
organisationstyp, varom nu är fråga, stadsflskalstjänsten bliva vakant, skall
den emellertid icke få återbesättas med ordinarie innehavare. Förbudet mot
återbesättande av lediga stadsfiskalsbefattningar skall fortfarande, intill dess
att. samtliga övergångsfrågor blivit avgjorda, äga giltighet även beträffande
övriga städer, vilka icke enligt organisationsplanen skola utgöra egna åklagardistrikt.
Aven förbudet mot återbesättande med ordinarie innehavare av ledig
befattning såsom stadsfogde i stad, vilken i judiciellt hänseende är förenad
med domsaga eller beträffande vilken fråga kan uppkomma örn dess förening
med domsaga skall allt fortfarande gälla beträffande sådan stad som skall
ingå i landsfiskalsdistrikt.

Den som på förordnande tills vidare uppehåller stadsfiskalstjänst i stad
som skall ingå i landsfiskalsdistrikt skall, i den män han må anses kompetent
därtill, kunna beviljas tillstånd att söka och erhålla landsfiskalstjänst
eller landsfiskalsassistenttjänst enligt den nya organisationen. Avgörandet
härvid skall tillkomma Kungl. Majit.

Yttranden över förslaget.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga örn stadsfiskalstjänsterna har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden. Till de föreslagna riktlinjerna

Kungl. Maj ds proposition nr 219.

för omorganisationen hava bland andra sex länsstyrelser, processlagberedningen,
svenska stadsförbundet, föreningen Sveriges stadsdomare
och föreningen Sveriges landsfogdar uttalat sin anslutning.
Stadsförbundet har därvid anfört:

Vad angår organisationen av de stadsfiskalsbefattningar, som skulle bibehållas,
kan väl i fråga örn dem göras gällande, bland annat, att ett utbyte
av en kommunalborgmästare-jurist såsom polischef mot en stadsfiskal med
ininimikompetens för landsfiskalsbefattning i och för sig icke gärna kan innebära
en fullgod lösning. Men då städerna ifråga själva skulle kunna fastställa
högre kompetensfordringar för stadsfiskalen, torde några betänkligheter
icke behöva hysas på denna punkt. Redan tidigare har förbundets
styrelse uttalat sig för det åtskiljande av polis- och domstolsuppgifter, som
ett överförande av polischefsskapet från magistratsledamot till stadsfiskalen
innebär. I princip kan därför icke heller på denna punkt någon erinran
göras mot förslaget.

Föreningen Sveriges landsfogdar har ansett förslaget att organisera
vissa städer som landsfiskalsdistrikt vara ett lyckat grepp och har velat ifrågasätta,
örn icke denna organisation borde tillämpas även beträffande andra
städer än dem de sakkunniga avsett.

I fråga om gränsdragningen mellan de städer, vilka skola vara egna åklagar -distrikt, och dem, som skola ingå i landfiskalsdistrikt, hava vissa erinringar
gjorts mot de sakkunnigas förslag. Föreningarna Sveriges stadsfiskaler
och Sveriges kommunalborgmästare hava velat låta flera städer utgöra
egna åklagardistrikt; sistnämnda förening har yrkat, att gränsen skulle dragas
vid ett invånarantal av ungefär 5,000 i stället för vid omkring 10,000, som
de sakkunnigas förslag innebär. Justitiekansler sämbetet har föreslagit,
att man vid avgörandet av fråga örn stadsfiskalstjänsts indragning skulle taga
viss hänsyn till städernas egen önskan. Ämbetet har anfört, att det icke
syntes uteslutet, att vissa av de större bland de städer, som skulle ingå i
landsfiskalsdistrikt, själva föredroge att hava egen polischef och åklagare
trots därmed förenade kostnader, och att det möjligen ur allmän synpunkt
icke behövde möta något hinder mot att i dessa städer tills vidare låta
polis- och åklagarväsendet bestå i nuvarande form, örn vederbörande befattningshavare
vore väl kvalificerad. Yrkanden i samma riktning hava framställts
även av stadsfullmäktige i ett tiotal av omorganisationsförslaget
berörda städer samt av ett antal kommunalborgmästare och stadsfiskaler.
Även svenska stadsförbundet har yrkat, att man skulle taga
dylik hänsyn till lokala förhållanden, och har därvid anfört:

Förbundet vill starkt understryka vikten av att den principiellt motiverade
reformen genomföres på ett sätt, sorn icke är ägnat att försvaga de
därav berörda städernas ställning vare sig med avseende å åklagar- eller
polisväsen. Staden bör inom landsfiskalsdistriktet kunna påräkna samma
tillgodoseende av sina intressen som med nuvarande organisation. Särskild
vikt får därför fästas vid omfattningen av landsfiskalens arbetsbörda, icke
att förglömma hans åligganden i avseende å utskyldsindrivningen. Önskvärt
synes därför vara, att största uppmärksamhet ägnas de invändningar och påpekanden,
som framkommit i åtskilliga städers yttranden i ärendet. Av dessa
synes kunna utläsas, att omsättandet i praktiken av den föreslagna reformen

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

av distriktsåklagarinstitutionen för en och annan stads vidkommande kan
befaras få olämpliga konsekvenser.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har föreslagit, att för fögderistädernas
del omorganisationen icke skulle medföra, att landsfiskal automatiskt
bleve polischef. Länsstyrelsen i Östergötlands län har föreslagit,
att landsfiskal icke skulle bliva polischef i stad inom distriktet, örn
han icke vore bosatt i staden.

Rådhusrätten i Vimmerby har yrkat, att omorganisationen skulle för
magistratsstädernas del genomföras först i samband med deras läggande
under landsrätt. Föreningen Sveriges kommunalborgmästare samt
några kommunalborgmästare hava föreslagit, att polischefskapets överflyttande
skulle anstå tills städernas polisväsen bleve förstatligat.

I fråga örn kompetensfordringarna för stadsfiskals^änst har yrkande örn
juris kandidatexamens uppställande som kompetensvillkor framställts — generellt
eller för vissa städer — av en länsstyrelse, en landsfogde, tre
rådhusrätter samt föreningarna Sveriges stadsfiskaler och Sveriges
kommunalborgmästare. Två rådhusrätter hava — en beträffande magistratsstad
— framställt krav på landsfogdekompetens. Rådhusrätten i
Östersund, som yrkat, att juris kandidatexamen och särskild polisutbildning,
företrädesvis landsfogdeutbildning, borde uppställas såsom kompetensvillkor
för stadsfiskals^ änst, har anfört, att ehuru ett stort antal städer på
senare tid infört dylika kompetensvillkor för stadsfiskals^''änsterna, det likväl
syntes föga lämpligt att överlämna åt kommunal myndighet att avväga kompetensvillkoren
för åklagarbefattningarna eftersom åklagar- och polisväsendet
främst vore ett statligt intresse.

Departementschefen.

De brister, som enligt vad i det föregående sagts vidlåda landsfiskalsorganisationen,
föreligga delvis även beträffande stadsfiskals organisa Höner,
åtminstone vad de mindre städerna beträffar. Vad de sakkunniga föreslagit
i fråga örn denna utgör i huvudsak egentligen endast en konsekvens av den
redan genomförda landsfogdereformen samt de principer för ordnandet av
åklagar- och polischefsorganisationen i städerna, som då fastslogos och vid
det därefter pågående omorganisationsarbetet blivit följda. Jag kan därför
helt ansluta mig till de sakkunnigas förslag i dessa delar. Att de sakkunniga
avvisat tanken på att i förevarande sammanhang avgöra frågan örn
stadsfiskalernas statsanställning och vad därmed följer beträffande deras avlöningsförhållanden
och ett definitivt fastställande av kompetensfordringarna,
anser jag fullt riktigt, då denna fråga synes rätteligen böra lösas i samband
med polisväsendets förstatligande. Det utredningsarbete härom, till vilket
de sakkunniga hänvisat, har emellertid måst tills vidare nedläggas, varför
statsanställningsfrågan sålunda blivit ytterligare ställd på framtiden.

På en punkt vill jag dock, med anledning av vissa yrkanden i remissyttrandena,
något närmare beröra förslaget, nämligen i fråga örn städernas
förhållande till landsfiskalsdistriktsindelningen. De sakkunniga hava följt

Kungl. Majus proposition nr 219.

den principen, att endast de städer, vilka erbjuda en tillräcklig arbetsbörda
för en åklagare, som tillika är polischef, skola utgöra egna åklagardistrikt,
och att övriga städer skola, ingå i landsfiskalsdistrikt. Denna princip anser
jag vara riktig och i själva verket den enda möjliga för genomförande av
en organisation efter de grunder, som vid landsfogdereformens genomförande
godkändes och därefter blivit följda. Med tillämpning av denna princip samt
med stöd av särskilda utredningar, som de sakkunniga verkställt i samråd
med vederbörande länsstyrelser, hava de sakkunniga kommit till det resultatet,
att icke mindre än 66 av de 117 städerna böra ingå i landsfiskalsdistrikt.
Gränsen mellan de städer, vilka skola ingå i landsfiskalsdistrikt,
och dem, som skola utgöra egna åklagardistrikt, har givetvis icke kunnat
dragas vid en bestämd befolkningssiffra. Då samtliga städer med över 10,000
invånare men blott 7 med lägre invånarantal föreslagits skola utgöra egna
åklagardistrikt, kan man dock säga, att den ifrågavarande gränsen dragits
vid en befolkningssiffra av något under 10,000. I vissa av yttrandena överbetänkandet
har yrkats, att gränsen borde dragas vid en avsevärt lägre befolkningssiffra.
Föreningen Sveriges kommunalborgmästare har sålunda,
med instämmande från myndigheterna i några av omorganisationen berörda
städer, föreslagit, att städer med ett invånarantal överstigande ungefär 5,000
borde utgöra egna åklagardistrikt. Utan att vilja förringa omfattningen av
den arbetsbörda, som åvilar och kan komma att åvila stadsfiskalerna i de
nu ifrågavarande städerna, vill jag dock göra gällande, att en dylik gränsdragning
icke generellt skulle vara lämplig med hänsyn till den valda utgångspunkten
för distriktsindelningen. Därmed vill jag icke hava sagt, att de sakkunnigas
indelningsplan icke kan behöva jämkas i vissa detaljer. Jag kan
i dessa delar hänvisa till vad jag anfört örn de sakkunnigas plan för rikets
indelning i landsfiskalsdistrikt. I huvudsak anser jag emellertid de sakkunnigas
indelningsplan väl utformad och lämpad att läggas till grund för
omorganisationen.

Köpingsåklagarna.

De sakkunnigas förslag.

De sakkunniga hava föreslagit, att den nuvarande köpingsåklagarorganisationen
skall helt försvinna, såtillvida som samtliga köpingsåklagares åtalsrätt
skall upphöra. Förslaget innebär vidare bland annat följande.

Frågan, huruvida polisorganisationen i de berörda köpingarna skall röna
inflytande härav, måste avgöras från fall till fall i samma ordning, som i
allmänhet gäller beträffande dylika organisationsfrågor. Det förutsättes, att
i de köpingar, där nu särskild åklagare finnes, efter reformens genomförande
behov kvarstår av en kvalificerad polisman i befälsställning. Denne
skall emellertid då vara underordnad landsfiskalen i distriktet.

I de fall, då köpingsåklagaren tillika är utmätningsman, skall som regel
landsfiskalen övertaga utmätningsmannagöromålen i samband med att köpingsåklagarens
åtalsrätt upphör.

Vissa köpingsåklagare, vilka innehava landsfiskalskompetens enligt nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

gällande bestämmelser, skola bliva i tillfälle att i samband med genomförandet
av den nya landsfiskalsorganisationen erhålla rätt att söka nyorganiserad
landsfiskals- eller landsfiskalsassistenttjänst. Avgörandet härvid skall
tillkomma Kungl. Majit.

Upphävandet av köpingsåklagarnas åtalsmyndighet samt av vissa köpingsåklagares
självständiga ställning till landsfiskalerna i polishänseende skall
icke genomföras i fråga örn de köpingsåklagartjänster, som nu äro besatta
med ordinarie innehavare, förrän i samband med uppkomna vakanser.

De sakkunnigas förslag i fråga örn köpingsåklagarna har icke föranlett
någon erinran i remissyttrandena.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag i fråga örn köpingsåklagarorganisationen anser jag
mig efter det förut anförda icke behöva beröra med många ord. Att bibehålla
köpingsåklagarorganisationen efter en reform av landsfiskals- och stadsfiskalsorganisationerna
enligt de i det föregående angivna principerna kan givetvis
icke ifrågakomma. I denna del har de sakkunnigas förslag ej heller mött
någon erinran i remissyttrandena. Det motstånd, som från köpingsåklagarna
själva tidigare rests mot tanken att indraga deras åtalsbehörighet, har upphört,
sedan det uttryckligen sagts ifrån att reformen skall genomföras successivt
i mån av inträffad ledighet å tjänsterna, och att de köpingsåklagare,
vilka nu äro att anse såsom ordinarie innehavare av sina befattningar, icke
komma att beröras av reformen.

Jag anser mig slutligen även böra nämna, att de sakkunniga framlagt ett
förslag till nya bestämmelser angående ersättning till förrättningsmän
för utmätning i enskilda mål samt till stämuingsmän
m. m. Detta förslag innebär i huvudsak, att de särskilda arvoden, som för
vissa exekutiva förrättningar m. m. utgå till förrättningsmännen, skulle ersättas
av en i visst förhållande till exekutionsfordringen stående avgift till
statsverket, i samband varmed statsverket skulle övertaga gäldandet av
bland annat de resekostnadsersättningar, som uppkomma i dylika ärenden
och exekutionsgäldenären eller borgenären nu hava att betala. Det synes
mig icke erforderligt att i förevarande sammanhang taga ståndpunkt till
detta vittutseende förslag, som icke har annat samband med den nu till
avgörande föreliggande organisationsfrågan än att den förutsätter en lönereglering
för landsfiskalerna, grundad på indragning av sportler samt lämnande
av full ersättning av statsmedel för utgifter i tjänsten. Den nu förordade
omorganisationen av landsfiskalstjänsterna och löneregleringen för
landsfiskalerna måste emellertid medföra, att de ovan nämnda arvodena till
förrättningsmännen skola i likhet med andra sportler redovisas till statsverket.
I samband med löneregleringen torde det även vara lämpligt att
meddela föreskrift örn att gällande bestämmelser örn ersättning för resor
vid förrättningar av nu ifrågavarande art skola, vad gäller befattningshavare,
för vilken genomförts lönereglering, ersättas av en hänvisning till allmänna

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 95

resereglementets bestämmelser härom. Denna fråga är emellertid icke av
den art, att den behöver föreläggas riksdagen.

Den föreslagna omorganisationen förutsätter lagstiftning om upphörande
av landsfiskals rätt till andel i böter m. m. Förslag härom torde av chefen
för justitiedepartementet komma att föreläggas riksdagen, då fråga uppkommer
örn äskande av medel för den nya organisationen.

Under åberopande av jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

godkänna de framlagda grunderna för en omorganisation av
landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. m., avsedd att
träda i tillämpning vid den framtida tidpunkt, som kan bliva
bestämd därför, sedan riksdagen, på framställning, anvisat
medel för de av omorganisationen föranledda kostnaderna.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Sten-Eric Heinrici.

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Kungl. Maj:ts proposition ...................................................... 1

Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 april 1940 ............................ 1

Den nuvarande distriktsåklagarorganisationen.............................. 2

Tidigare reformförslag ...................... 19

Huvudlinjerna för en reform................................................ 29

Landsfiskalsorganisationen .................................................. 47

Landsfiskalernas utbildning. Rekryteringsgången.......................... 52

Landsfiskalernas avlöning.................................................... 64

Landsfiskalernas tjänstebiträden. Avlöningsförmåner åt aspiranterna .... 75

Övergången till den nya landsfiskalsorganisationen........................ 81

Kostnaderna för den nya landsfiskalsorganisationen ...................... 85

Stadsfiskalsorganisationen.................................................... 88

Köpingsåklagarna............................................................ 93

Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.