Kungl. Majus proposition nr 186 (Proposition 1942:186)

Kungl. Majus proposition nr 186.

Nr 186.

Kungl. Majus proposition till riksdagen angående ändrade grunder
för främjande av vedproduktionen, m. m.; given Stockholms
slott den 27 februari 1942.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över folkhushållningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Fritiof Domö.

Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 27 februari 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres,
Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, jordbruks- och folkhushållningsdepartementen
anför föredraganden, statsrådet Domö:

Enligt kungörelsen den 8 december 1939 (nr 843) med vissa bestämmelser
till främjande av vedproduktionen och kungörelsen den 30
december 1940 (nr 1002) angående ändrad lydelse av 4 och 8 §§ förstnämnda
kungörelse äger statens bränslekommission bevilja lån för förskottering
av avverkningskostnad för ved samt meddela garanti åt skogsägare
att ved, som av honom för avsalu produceras och som icke finner
köpare, skall av staten inlösas till fastställt pris (garantipris). Bestämmelserna
örn lån för förskottering av avverkningskostnad inncbiira i huvudsak
följande.

Bränslekommissionen äger bevilja till Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
ansluten skogsägareförening lån för förskottering av avvcrkningsBihang
till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 186. 1

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

kostnad för ved, som enligt kontrakt skall till föreningen levereras av dess
medlemmar eller andra skogsägare. Ansökan örn lån skall enligt kungörelsen
vara åtföljd av vidimerade avskrifter av de leveranskontrakt, som med
låneansökan avses, ävensom av en över kontrakten upprättad särskild förteckning.
Lån må beviljas endast beträffande sådan ved, som omfattas av
statsgaranti, och högst till belopp motsvarande 90 procent av det för veden
gällande garantibeloppet. Å lyftat lånebelopp skall föreningen erlägga ränta
efter 4 procent örn året från lyftningsdagen till dess betalning sker eller till
dess avräkning i samband med vedens inlösning verkställes. Då skogsägareförening
försålt vedparti, för vilket föreningen av erhållet lån utlämnat förskott
till skogsägare, skall föreningen av lånets kapitalbelopp återbetala så
mycket som belöper å det sålda partiet, så ock erlägga å nämnda delbelopp
upplupen ränta. Av bränslekommissionen beviljade lån utbetalas av statskontoret
på rekvisition av kommissionen. Inbetalningar av kapital- och
räntebelopp skola verkställas till statskontoret, som Ilar att lämna meddelande
till kommissionen örn verkställda inbetalningar. Skogsägareförening,
som erhållit lån, har att därav utlämna förskott till skogsägare, som avses
med föreningens låneansökan. Förskott må ej lämnas med mindre beslut
meddelats därom att den ved, som avses i det med skogsägaren upprättade
leveranskontraktet, skall omfattas av statsgaranti. Förskott må ej, där ej
särskilda omständigheter till annat föranleda, uppgå till större belopp än som
motsvarar 90 procent av det för veden gällande garantibeloppet. På skogsägareföreningen
ankommer att bestämma, huruvida och i vilken omfattning
skogsägaren skall ställa säkerhet för förskottet.

Genom särskilda Kungl. Maj:ts brev den 2 februari och den 26 juli 1940
till statens vednämnd respektive till statens bränslekommission ha de förenämnda,
i kungörelsen meddelade bestämmelserna i vissa hänseenden kompletterats.
Genom det förstnämnda brevet har sålunda föreskrivits, bland
annat, att lån, varom i kungörelsen förmäles, må tills vidare beviljas jämväl
för förskottering av avverkningskostnad för sådan ved, som innehavare av
avverkningsrätt enligt kontrakt skall leverera till skogsägareförening, som i
kungörelsen avses. Genom brevet den 26 juli 1940 har Kungl. Majit förklarat,
att hinder icke möter att bevilja skogsägareförening lån för förskottering av
avverkningskostnaden för redan avverkad ved, oaktat sådant lån sökes först
i samband med att veden levereras till föreningen.

Genom kungörelser den 16 maj 1941 (nr 263) och den 3 oktober 1941
(nr 792) har beslag lagts å inom landet producerad ved, varjämte en
fullständig reglering av handeln med ved genomförts. Regleringen
innebär bland annat att i varje kristidsstyrelseområde skola finnas
en eller flera auktoriserade uppköpare av brännved ävensom särskilda
auktoriserade uppköpare av industrived. Producenterna skola i regel vara
skyldiga att sälja sin ved antingen till dessa uppköpare eller också direkt
till bränslekommissionen eller dess organ. Uppköpen skola i princip läggas

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

så, att kommissionen och kristidsstyrelsernas bränslekontor stå såsom uppköpare
för ved från domänverkets skogar, övriga allmänna skogar, bolagsskogar
samt vissa större enskilda skogar, under det att från övriga enskilda
skogar veden skall uppköpas genom de auktoriserade brännveduppköparna.
På rena landsbygden och i vissa fall även å tätorter får
dock direkthandel mellan producent och konsument på brukligt sätt förekomma
i viss utsträckning, i den mån bränslekommissionen lämnat
tillstånd därtill. De auktoriserade uppköparna skola efter vederbörande
kristidsstyrelses anvisningar sälja den ved de uppköpt antingen direkt till
större förbrukare mot licens eller också till vedhandlarna. De senare
omhänderhava distributionen av ved till de smärre förbrukarna.

För de auktoriserade veduppköparnas verksamhet gälla vissa i samband
med auktorisationen meddelade särskilda bestämmelser, olika för olika slags
ved. För vanlig brännved innebära bestämmelserna bland annat följande.
Uppköparen skall vara skyldig att inom visst angivet verksamhetsområde till
normalpriser eller av kommissionen eljest fastställda priser från enskilda skogar
inom området inköpa ved till de kvantiteter som bränslekommissionen
bestämmer. Uppköparen skall vidare ombesörja inmätning, transport, buffertlagring,
inlastning och avsändning av all inköpt ved till av vederbörande
kristidsstyrelse anvisade köpare samt, om kommissionen så påfordrar, ombesörja
transport och inlastning på järnväg även av sådan ved vid bilväg
eller kaj inom området, som direkt inköpts av bränslekontoret. Vid försäljning
äger uppköparen betinga sig köpeskilling, motsvarande inköpspriset,
med tillägg av enligt gällande taxor och avtal erlagda transportoch
lagringskostnader ävensom anskaffningsersättning och i förekommande
fall transportersättning. Anskaffningsersättningen utgår med 50 öre för
kubikmeter ved löst mått och transportersättning i regel med 25 öre för
kubikmeter. I vissa fall kan transportersättningen bli större. Kommissionen
tillhandahåller uppköparen förlagskapital, avvägt efter verksamhetens
omfattning, dock ej för avverkningsförskott. Förlagskapitalet disponeras
räntefritt under sex månader och löper därefter med fyra procent
ränta. Till säkerhet för förlagskapital och ränta skall uppköpare ställa
bankgaranti eller annan säkerhet, som kan av kommissionen godkännas.

För möjliggörande av den i det föregående omförmälda statliga låneverksamheten
för förskottering av avverkningskostnad för ved samt uppläggandet
av ett statligt vedlager lia särskilda medel anvisats av riksdagen.
Ä tilläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret 1939/40 anvisade sålunda 1939
års urtima riksdag såsom kapitalinvestering i fonden för förlag till statsverket
ett reservationsanslag av 15 000 000 kronor lill Reglering av vedproduktionen.
Anslaget var avsett att användas till lån för förskottering
av avverkningskostnad för ved samt flir eventuellt uppfyllande av meddelad
statsgaranti. Flir budgetåret 1940/41 anvisades under samma anslags -

Kungl. Majlis proposition nr 186.

rubrik ett reservationsanslag av 47 000 000 kronor. Av beloppet var
10 000 000 kronor avsett för utlämnande av nyssnämnda lån, 30 000 000
kronor för finansieringen av uppläggandet av ett statligt regleringslager
av ved och 7 000 000 kronor för täckandet av kostnaderna för eventuell
tvångsavverkning. För innevarande budgetår har förenämnda anslag
ersatts av två skilda reservationsanslag å kapitalbudgeten, nämligen
ett å 25 000 000 kronor till Lån till avverkningsförskott åt vedproducenter
och ett å 30 000 000 kronor till Förlagskapital för inköp av ved. Av sålunda
för bränsleändamål tillhopa anvisade 117 000 000 kronor ha alltså 50 000 000
kronor avsetts till lån för förskottering av avverkningskostnad för ved
samt 67 000 000 kronor för inköp av ved och eventuell tvångsavverkning.
För budgetåret 1940/41 anvisades vidare ett förslagsanslag av 2 000 000
kronor till Omkostnader i samband med inköp och inlösen av ved. Enligt
skrivelse nr 99 har 1940 års urtima riksdag medgivit, att sistnämnda anslag
finge disponeras i enlighet med vad i proposition nr 72 föreslagits,
vilket innebär, att Kungl. Maj:t erhöll rätt att under budgetåret 1940/41 använda
högst 75 000 kronor till ersättningar åt skogsägareföreningarna för
arbete med förmedlingen av lån för avverkningsförskott. Med stöd av detta
bemyndigande har Kungl. Majit sedermera för detta ändamål anvisat 30 000
kronor. För budgetåret 1941/42 uppgår motsvarande anslag till 3 000 000
kronor, från vilket anslag skall utgå även ersättning till skogsägareföreningarna
för deras låneförmedlingsverksamhet m. m. under budgetåret.

Av de medel som stå till förfogande för inköp av ved har Kungl. Majit
genom särskilda beslut den 6 december 1940 och den 28 november 1941
anvisat sammanlagt 26 000 000 kronor. I samband med beslutet den 28 november
1941 bemyndigade Kungl. Majit tillika bränslekommissionen att till
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund utlämna förlagskapital för uppköp
av ved mot säkerhet av bankgaranti för viss del av förlagskapitalet.
Genom beslut den 30 december 1941 har Kungl. Majit därefter medgivit,
alt bränslekommissionen finge av till kommissionens förfogande ställda
medel utlämna förlagskapital för uppköp av ved till — förutom Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund — övriga auktoriserade brännveduppköpare,
under förutsättning att de härför ställa av bränslekommissionen
såsom fullgod ansedd säkerhet.

Genom beslut den 16 januari 1942 har Kungl. Majit bemyndigat bränslekommissionen
att vid inträffande brandskada å brännveduppköpare tillhörig
ved, som ingår i vissa vid järnvägsstationer eller utmed järnvägslinjer
upplagda buffertlager, till brännveduppköparen utbetala ersättning för skadan.
Vid beräkning av denna må värdet av veden icke upptagas till högre
belopp än som svarar mot uppköparens kostnader för inköp och transport av
densamma. Ersättning må icke utgå, med mindre brännveduppköparen visar
sig hava vidtagit de åtgärder för brandskadans förebyggande och begränsande,
som skäligen kan anses hava ålegat honom. Samtidigt har Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S6.

Majit anbefallt statskontoret att av förenämnda anslag till Omkostnader i
samband med inköp och inlösen av ved till kommissionen utbetala vad som
erfordras för gäldande av ifrågavarande ersättningar.

I skrivelse den 14 november 1941 med förslag rörande anslag för budgetåret
1942/43 har bränslekommissionen anmält, att kommissionen ansett sig
icke för sagda budgetår behöva begära ytterligare medel å de förut omnämnda,
å kapitalbudgeten för innevarande budgetår uppförda reservationsanslagen
till Lån till avverkningsförskolt åt vedproducenter samt till Förlagskapital
för inköp av ved. Därvid har dock kommissionen förutsatt att ett
belopp av 15 000 000 kronor, som enligt kommissionens beräkningar vore
tillgängligt för användning såsom lån till avverkningsförskott men som icke
behövde användas för detta ändamål, finge utnyttjas såsom förlagskapital
för inköp av ved. I samband härmed har kommissionen lämnat en redogörelse
för organiserandet av veduppköpsverksamheten samt därvid beträffande
den vedkvantitet som är avsedd att uppköpas för innevarande budgetår
anfört:

De auktoriserade brännveduppköparna komma huvudsakligen att uppköpa
kastved. De auktorisationer, som meddelats för innevarande budgetår,
avse en sammanlagd kvantitet att uppköpa av cirka 12 000 000 kubikmeter.
Årsavverkningen bär fastställts till 40 000 000 kubikmeter. Örn man utgår
från att cirka 11 000 000 kubikmeter åtgå för kolning och framställning av
gengasved, att en kvantitet, motsvarande den normala förbrukningen för
avsalu före krisen, det vill säga 7 000 000 kubikmeter, fortfarande kommer
att direkt omsättas, samt att genom kommissionen själv eller bränslekontoren
disponeras cirka 40 % av resten eller 9 000 000 kubikmeter, skulle på brännveduppköparna
falla ungefär 13 000 000 kubikmeter. Om härav 8 000 000
kubikmeter kunna påräknas genom skogsägareföreningarna, skulle 5 000 000
kubikmeter anskaffas av övriga brännveduppköpare.

I detta sammanhang har kommissionen vidare anfört bland annat följande: För

skogsägareföreningarna i deras egenskap av auktoriserade brännveduppköpare
synes förlagslcapitalet böra beräknas med särskild hänsyn till
att föreningarna redan före inmätningen av ved, då behovet av medel för
likvid till skogsägarna gör sig gällande, äga möjligheter att erhålla lån för
avverkningsförskott. Örn skogsägarna salunda under avverkningens gang
erhållit sådana förskott med 6 eller 7 kronor per kubikmeter, torde för den
belånade veden icke böra räknas med att dessutom statliga törlagsmedel
skola utgå. Detta skulle innebära en dubblering av medelsbehovet för den
del, som motsvarar lånemedlen, eller 0 eller 7 kronor per kubikmeter. Ett
mera rationellt utnyttjande av anslagstillgångarna bolde vinnas, örn lånen
till avverkningsförskott betraktades som förskott pa förlagskapilalet och
lånemedlen sålunda i mån av behov linge användas som förlagskapital. För
inmätning och vidarelransport av veden skulle då erfordras ett tillskott från
anslaget lill förlagskapital av endast 3 eller 4 kronor per kubikmeter.

(> Kungl. Majlis proposition nr 186.

I skrivelse den 9 januari 1942 har bränslekommissionen vidare hemställt,
att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärd för åstadkommande av sådan ändring
av kungörelsen den 8 december 1939 (nr 843) med vissa bestämmelser till
främjande av vedproduktionen, att räntefrihet medgives beträffande lån åt
skogsägareföreningarna för förskottering av avverkningskostnad. Kommissionen
har även anhållit om bemyndigande att vidtaga sådan ändring i villkoren
för auktorisation av brännveduppköpare, att skyldighet att å förlagskapital
erlägga ränta bortfaller, samt att såvitt angår andra auktoriserade
brännveduppköpare än skogsägareföreningarna dylikt förlagskapital må användas
jämväl för förskottering av avverkningskostnad.

I framställningen har kommissionen inledningsvis upptagit frågan om
användande av förlagskapital även för förskottering
av avverkningskostnad samt därom anfört:

Från ett flertal auktoriserade brännveduppköpare har kommissionen fått
emottaga framställningar om tillstånd att använda förlagskapital jämväl
till utlämnande av avverkningsförskott. Till stöd härför har bland annat
framhållits, att skogsägarna själva i allmänhet icke förfoga över rörelsekapital
av den storlek, som erfordras för genomförande av det i samband
med det allmänna vedbeslaget uppgjorda avverkningsprogrammet. Denna
brist på rörelsekapital har blivit än mer framträdande på grund av det förhållandet,
att de vedköpande industrierna till följd av den nya organisationen
av vedhandeln icke längre såsom tidigare tillhandahålla skogsägarna förskott
för bestridande utav avverkningskostnaderna. Ytterligare har framhållits,
att vid det förhållandet att skogsägareföreningarna äga rätt att erhålla lån
till utlämnande av förskott, övriga auktoriserade brännveduppköpare skulle
vid avslag å deras framställningar bliva sämre ställda än dessa. Slutligen
har erinrats därom att fullgod säkerhet ställes för hela förlagskapitalet.

Enligt kommissionens uppfattning äro de sålunda framförda synpunkterna
värda allt beaktande. Starka sakskäl tala sålunda för att förlagskapital för
nu ifrågavarande uppköpares vidkommande få begagnas för utlämnande utav
avverkningsförskott.

I anslutning härtill har kommissionen framhållit, att denna fråga icke kan
lösas utan samband med spörsmålet örn och i vad mån en ändring i bestämmelserna
angående utlämnande av avverkningsförskott
till skogsägareföreningarna bör äga rum. Kommissionen
har i detta hänseende erinrat örn att skogsägareföreningarna ha att
å lyftat lånebelopp erlägga ränta efter 4 procent samt påpekat, att dessa —
därest övriga auktoriserade brännveduppköpare erhölle rätt att använda förlagskapital,
som ju löper räntefritt under de första 6 månaderna, till utlämnande
utav avverkningsförskott — skulle komma i sämre läge än de auktoriserade
brännveduppköparna. Enligt kommissionens mening böra räntebestämmelserna
därför bringas i samklang med varandra, vilket lämpligast
kan ske genom att helt slopa räntebestämmelserna. För en sådan åtgärd har
kommissionen anfört följande skäl:

Kungl. Muj:ts proposition nr Itta.

Lånen för avverkningsförskott lia hittills icke utnyttjats av skogsägareföreningarna
på sådant sätt och i den omfattning, som varit avsedd, vilket
till stor del beror på räntebelastningen. Föreningarna lia i allmänhet
svag ekonomi och den vinst, som kunnat erhållas vid vedaffärerna har
icke varit så stor, att räntan på dessa lån utan olägenhet kunnat bårås
av föreningarna. Följden härav har i vissa fall blivit, att föreningarna
sökt utlaga räntan hos skogsägarna, vilka emellertid högst ogärna velat
finna sig i detta avdrag på köpeskillingen, det vill säga normalpriset, med
hänsyn till att sådana förskott eljest vid virkesaffärer lämnas utan att
skogsägaren behöver vidkännas avdrag vid slutlikviden för viss ränta på
förskottet. Detta gäller särskilt sådana skogsägare, vilka varit vana att
få räntefria förskottsmedel från vedköpande större industriföretag. I
andra fall lia föreningarna för undvikande av räntekostnader i det längsta
uppskjutit att begära lån till utlämning av avverkningsförskott och ofta
ha dessa lån upptagits först då föreningarna i samband med inmätning av
veden måste skaffa likvida medel. På detta sätt lia lånemedlen icke kommit
till användning i den ordning, som har varit avsedd, nämligen för att stimulera
till ökade vedavverkningar.

Sedan skogsägareföreningarna och andra företag auktoriserats som brännveduppköpare
och därigenom erhållit rätt till förlagskapital, som löper räntefritt
sex månader och därefter nied 4 % ränta, är det naturligt, att föreningarna
i stället för lån till avverkningsförskott söka anlita räntefria förlagsmedel.
Detta blir till stor del följden av att anskaffningen avsevärt ökats,
vilket medfört, att inmätningarna av veden nu praktiskt taget måste verkställas
under hela avverkningssäsongen i stället för att tidigare lia kunnat
koncentreras och i stort sett utföras i samband nied avverkningarnas avslutande.
Då förlagsmedlen enligt auktorisationsvillkoren skola användas för
likvid vid inmätning av veden, kommer resultatet av den tidigare inmätningen
otvivelaktigt att bli, att man i stället för lån till avverkningsförskott
kan använda sig av förlagsmedel med gynnsammare räntevillkor. I den män
tidigare inmätningar icke kunnat ske, till exempel på grund av väderleksförhållanden,
som hindra vedens framtransport eller under själva högvintern,
då dragaren sysselsättas vid gagnvirkesavverkningen, föreligga dock behov
av medel för avverkningsförskott. Örn man då söker undvika lån mot ränta
och uppskjuter likviden till skogsägaren, medför detta samma verkan som
tidigare berörts, det vill säga att tillgängliga statsmedel, för att stimulera vedavverkningarna,
icke få den relativt tidiga användning, som varit avsedd.

Förlagsmedlen löpa räntefritt i sex månader. Endast undantagsvis torde
man behöva räkna med, att längre tid förflyter mellan utbetalning till skogsägaren
vid inmätning och likvid till brännveduppköpare vid försäljning av
samma ved. På så sätt skulle normalt några räntekostnader för förlagskapitalet
icke behöva uppkomma för brännveduppköparna. Föreskriven ränta
på förlagskapitalet efter sex månader kommer sålunda med all sannolikhet
icke alt medföra ränteinkomster av nämnvärd storlek.

Räntebelastning å förlagskapitalet bar ingen inverkan på brännveduppköparens
försäljning av veden så tidigt sorn möjligt. Under beslaget kommer
nämligen uppköparens ved att disponeras efter kristidsstyrelsens anvisning
och uppköparen själv kan sålunda icke nämnvärt medverka till att veden omsättes
så snabbt som möjligt. Tvärtom kan det befaras, att exempelvis svårigheter
för vedens transport från överskottsområden kan förorsaka längre
tids lagring hos uppköparna än man normalt räknat med. På så siitt skulle

Kungl. Majlis pi oposition nr 186.

kunna uppkomma räntekostnader för förlagskapital, som behövdes under
motsvarande tid. I princip torde det icke vara riktigt, att uppköparna i sådana
fall betala ränta för den utan deras förskyllan utsträckta leveranstiden.
I praktiken skulle säkerligen en hel del komplikationer uppstå vid reglering
av mellanhavanden med uppköparna på grund av sådana onormala leveransförhållanden.
Örn ränta på förlagskapitalet överhuvud taget icke beräknas,
bortfalla givetvis sådana olägenheter.

De ränteinkomster statsverket haft av den förut angivna låneverksamheten
ha för tiden den 1 januari 1940—den 31 december 1941 uppgått till
sammanlagt 321 796 kronor. Såsom förut berörts torde det emellertid finnas
grundad anledning antaga, att denna låneverksamhet kommer att starkt
nedgå, samt att i följd härav ränteinkomsterna komma att i motsvarande
mån minskas. Ur statsfinansiell synpunkt synes sålunda hinder icke böra
möta mot ett slopande av räntebestämmelserna.

Kommissionen har vidare erinrat örn att ett upphävande av räntebestämmelserna
beträffande avverkningslånen skulle innebära uppfyllandet av ett
tidigare framställt önskemål från Sveriges skogsägareföreningars riksförbunds
sida, vilket kommissionen i annat sammanhang på anfört skäl avstyrkt
(prop. 72 till 1940 års urtima riksdag). Kommissionen har emellertid
med hänsyn till inträdda ändrade förhållanden funnit sig numera böra förorda
borttagandet av räntebestämmelserna, även örn en favör därigenom
gives sådana uppköpare, vilka hittills själva svarat för uppkommande räntekostnader,
utan någon direkt motprestation.

I anslutning till vad sålunda anförts har kommissionen slutligen framhållit: Kommissionen

har jämväl beaktat det förhållandet, att borttagandet av
räntebestämmelserna skulle kunna tänkas ha till följd att rekvisitionerna
å förlagsmedel komme att ske med större belopp än som eljest skulle hava
varit fallet. Med de bestämmelser, som gälla för utlämnande av såväl förlagsmedel
som lån till avverkningsförskott, och med den revisionsverksamhet,
som från kommissionens sida utövas och kommer att utövas, synas
emellertid några större betänkligheter i detta hänseende icke böra resas.
Det synes emellertid kommissionen likväl lämpligt, att, därest skyldigheten
att gälda ränta å ifrågavarande medel upphör, i stället stadgas skyldighet
för vederbörande uppköpare att till statsverket inleverera å desamma upplupna
räntor. Dylik inleverering kan förslagsvis ske per den 1 juli och den
1 januari. I detta sammanhang må framhållas, att kommissionen lämnat
föreskrift därom, att förlagskapital skall insättas å särskilt konto och hållas
skilt från uppköparens övriga medel.

Statskontoret har den 29 januari 1942 avgivit infordrat utlåtande över
bränslekommissionens den 9 i samma månad dagtecknade skrivelse och därvid
till en början uttalat följande:

Statskontoret känner sig icke övertygat örn att någon ändring i de av
bränslekommissionen i sin skrivelse påtalade bestämmelserna bör vidtagas.
En räntebefrielse å avverkningslånen skulle, så vitt ämbetsverket kan finna,
i verkligheten innebära en statssubvention till skogsägareföreningarna. Med
nuvarande omfattnmg av lånerörelsen skulle denna subvention kunna beräknas
till cirka 400 000 kronor årligen, men skulle vid ökad utlåning kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

stiga till miljonbelopp. En dylik subvention torde vara desto mindre motiverad,
som ersättning till skogsägareföreningarna för dessas arbete med vedanskaffningen,
såsom departementschefen framhållit i Kungl. Maj:ts proposition
nr 72 till urtima riksdagen år 1940, skall utgå efter andra grunder.

Skulle av skäl, som statskontoret ej kan överblicka, likformighet i förfarandet
vid utlämnande av förskottslån och förlagsmedel anses önskvärd och
generell räntefrihet — vilken i så fall dock bör begränsas till viss tid, högst
sex månader — befinnas böra medgivas, torde i varje fall en minskning böra
ske av gottgörelsen till skogsägareföreningarna för deras besvär med låneförmedlingen,
eventuellt också en korrigering nedåt av försäljningsprisen för
ved böra komma till stånd. Under förutsättning att förlagskapitalet må användas
även för avverkningsförskott, håller statskontoret vidare före, att den
uppdelning av anslaget, som genomfördes år 1941 bör upphöra och såväl lån
som förlagsmedel beviljas från ett och samma anslag.

I sammanhang med dessa uttalanden har statskontoret hemställt, att
Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för genomförande av sådan ändring av
kungörelsen den 8 december 1939 (nr 843) att av bränslekommissionen beviljade
lån utbetalas av kommissionen, som även skulle uppbära inflytande
kapital- och räntebelopp.

Till stöd för denna hemställan har statskontoret anfört:

Anordningen med statskontoret som mellanhand för kassaverksamheten
har i praktiken visat sig medföra en onödig omgång och ökat arbete. En
överflyttning av lånerörelsen i dess helhet till bränslekommissionen skulle
medföra snabbare utbetalning av lånen, förebygga felsändning av likvider
samt nedbringa skriftväxlingen mellan ämbetsverket och kommissionen. När
bränslekommissionen själv handhar utbetalning, kontroll och inbetalning av
till skogsägareföreningarna utlämnade förlagsmedel, synes det ändamålsenligt,
att kommissionen övertager motsvarande arbeten även beträffande
lånerörelsen.

I en promemoria den 27 februari 1942 har från bränslekommissionens sida
lämnats vissa uppgifter om tillvägagångssättet vid utlämnande av förlagskapital
till auktoriserade brännveduppköpare samt om de föreskrifter som
meddelats för kontroll över förlagsmedlens användning m. m. Promemorian
innehåller huvudsakligen följande:

Före utanordnandet av förlagskapital får uppköparen skriftligen förbinda
sig att använda lyftade belopp enligt auktorisationsvillkoren, att återbetala
desamma på sätt av bränslekommissionen föreskrives samt att ställa godtagbar
säkerhet för medlen. I händelse av dröjsmål med betalning av förfallna
belopp eller annan uraktlåtenhet vid fullgörandet av förpliktelserna eller
därest ställd säkerhet ej längre anses betryggande äger kommissionen uppsäga
oguldna belopp av förlagskapitalet till omedelbar återbetalning. Såsom
säkerhet för förlagskapital har kommissionen godkänt bankgaranti eller solidarisk
proprieborgen av minst två personer, örn vilkas vederhäftighet kommissionen
på lämpligt sätt övertygat sig.

För att erhålla en betryggande kontroll över användningen av utlämnade
belopp har kommissionen lämnat detaljerade föreskrifter örn bokföring och
medelsredovisning. Enligt dessa utbetalas förlagsmedel en å två gånger i

Bihang lill riksdagens protokoll 1912. 1 sami. Nr 186. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Föredragan den.

månaden för månadens behov och medlen skola återbetalas efter hand som
den inköpta veden försäljes med visst anstånd, som beräknas vara erforderligt
för att uppköparen skall erhålla likvid från sin kund. Erhållna förlagsmedel
skola insättas på särskild bankräkning och få endast användas
för likvid av ved i samband med inmätning och transport av densamma.
P’ör varje månad skall uppköparen avgiva rapport över användningen av
erhållna förlagsmedel samt över försäljningen och lagerhållningen, ävensom
uppgift, åtföljd av saldobesked, om uppköparens bankkonto för förlagsmedel.

Vid sidan av den övervakning av uppköparnas verksamhet som möjliggöres
genom kommissionens kontrollföreskrifter har kommissionen påbörjat revision
genom kameralbyråns revisionsavdelning av uppköparnas samtliga
affärshandlingar som beröra verksamheten såsom auktoriserad uppköpare.

I promemorian har slutligen framhållits, att kommissionen har under
övervägande frågan, huruvida uppköpare bör åläggas skyldighet att för
sin verksamhet såsom auktoriserad uppköpare öppna särskilt postgirokonto.

Den under 1941 genomförda handelsregleringen för ved och den utformning
regleringen erhållit i avseende å inköpsverksamheten ha ställt myndigheterna
inför vissa ekonomiska problem, vilka tidigare icke förelegat. Avsikten
med de föreliggande framställningarna är att, såvitt möjligt, åstadkomma
en smidig och efter de faktiska förhållandena bättre anpassad ordning i syfte
att åt statens ekonomiska medverkan skänka full effektivitet. Bränslekommissionens
förslag i dessa hänseenden innebär, såsom av den lämnade redogörelsen
framgår, att skyldigheten att erlägga ränta såväl å lån för förskottering av
avverkningskostnad som å förlagskapital för inköp av ved skall upphöra, att
auktoriserade brännveduppköpare skola få använda sådant förlagskapital
även till förskottering av avverkningskostnad och att anslaget till Lån till avverkningsförskott
åt vedproducenter i mån av behov må användas även till
förlagskapital för inköp av ved. Som en ytterligare ändring kommer därtill
statskontorets förslag, att bestyren med utanordnande och vid återbetalning
av lån för förskottering av avverkningskostnad skola överflyttas från statskontoret
till bränslekommissionen.

Bestämmelsen om erläggande av ränta å lån för förskottering av avverkningskostnad
torde, såsom bränslekommissionen framhållit, otvivelaktigt ha
medverkat till att de ifrågavarande lånen blivit mindre eftersökta än vad som
förväntats. I de fall, där lånemöjligheterna begagnats, ha skogsägareföreningarna
ofta, för att i största möjliga mån undvika räntekostnader, upptagit
sådana lån så sent som möjligt, mången gång först då veden blivit inmätt.
Genom ett sådant förfaringssätt har utbetalandet av förskott till täckande
av skogsägarnas kostnader i samband med själva vedavverkningarna
icke kunnat ske, varigenom syftet med lånen förfelats. Lånen ha kommit
att fylla ungefär samma funktion som de medel, vilka anvisats till förlagskapital
för inköp av ved. Därest, såsom bränslekommissionen föreslagit,

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

skyldigheten att erlägga ränta å ifrågavarande lån icke längre bibehålies,
torde möjligheterna för skogsägaren att erhålla avverkningsförskott komma
att väsentligt ökas. Statskontoret har gentemot bränslekommissionens förslag
uttalat, att ifrågavarande räntebefrielse i verkligheten skulle innebära
en statssubvention till skogsägareföreningarna, vilken vid ökad utlåning
skulle kunna stiga till miljonbelopp och som vore desto mindre
motiverad, då särskild ersättning till skogsägareföreningarna för dessas
arbete nied vedanskaffningen utginge efter vissa i Kungl. Maj:ts proposition
till 1940 års urtima riksdag, nr 72, angivna grunder. Statskontorets
farhåga att staten genom att medgiva ifrågavarande räntebefrielse måhända
skulle komma att behöva lämna subventioner intill miljonbelopp synes betydligt
överdriven. Enligt vad från bränslekommissionen under hand
inhämtats ha ränteinkomsterna under tiden 1 januari 1940—31 januari
1942 utgjort tillhopa 338 048 kronor. Det synes mig som örn under sådana
förhållanden statsekonomiska skäl icke böra förhindra ett genomförande av
den föreslagna åtgärden. Att, såsom statskontoret påpekat, företaga en
minskning av gottgörelsen åt skogsägareföreningarna för förmedlingen av
ifrågavarande lån torde knappast låta sig göra under innevarande budgetår,
enär skogsägareföreningarna på grund av sin befattning med låneförmedlingen
under året redan åsamkats utgifter, för vilka föreningarna beräknat
erhålla ersättning från staten. Dylik ersättning synes däremot icke böra utgå
från och med nästa budgetår, eftersom fördelen för skogsägareföreningarna
av befrielsen från skyldigheten att erlägga ränta å lånen i fråga torde innebära
tillräcklig gottgörelse. Med anledning av vad jag sålunda anfört finner
jag mig alltså oförhindrad att biträda bränslekommissionens förslag i nu
förevarande avseende och tillstyrker således, att den nu gällande bestämmelsen
örn skyldighet att erlägga ränta å lånen i fråga upphäves.

Den i auktorisationsvillkoren för brännveduppköparna intagna bestämmelsen
att förlagskapital för inköp av ved skall disponeras räntefritt under
sex månader och därefter löpa med fyra procent ränta har tillkommit i
syfte att motverka att uppköparna onödigtvis fördröja omsättningen av den
av dem uppköpta veden. Det är ännu för tidigt att bilda sig en uppfattning
om, huruvida uppköparna komma att kunna försälja veden så tidigt att de
icke behöva erlägga ränta å det uppburna förlagskapitalet, men hittills torde
i regel uppköparna icke lia fördröjt försäljningen av veden. I de fall, då
vedens omsättning ej kan ske med avsedd snabbhet, kan detta ofta bero
på omständigheter, varöver uppköparna icke kunna råda, och det synes
vara rimligt, att de i sådana fall befrias från skyldighet att erlägga ränta.
Rent principiellt torde ränta däremot böra uttagas, då veden på grund
av veduppköparnas egna åtgöranden icke blivit av dem försåld inom scxmånadersfristen.
Emellertid torde bedömningen av frågan huruvida dröjsmålet
med vedens försäljning härleder sig av orsaker, som hero på
uppköparens åtgärder eller icke, föranleda avseviirda svårigheter, var -

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

för det ur enhetlighetens synpunkt synes vara lämpligast med samma
regel oaktat omständigheterna i det särskilda fallet. Jag ansluter mig
därför till bränslekommissionens förslag att helt slopa bestämmelsen örn erläggande
av ränta å förlagskapital för inköp av ved. Ur statsfinansiell synpunkt
torde upphävandet av ifrågavarande räntebestämmelse vara utan större
betydelse. Genom att avskaffa nu förevarande skyldighet att erlägga ränta
skulle också, vid bifall till det i det föregående framlagda förslaget örn slopande
av ränta å lån för förskottering av avverkningskostnad, vinnas en i
och för sig önskvärd likformighet mellan sagda förskottslån och förlagskapital.
Mot en åtgärd av nu angivet slag kan möjligen anföras, att uppköparnas
hela verksamhet kommer att finansieras av staten utan att garantier
finnas för att medlen verkligen komma till avsedd användning. Med hänsyn
till de kontrollåtgärder som bränslekommissionen genomfört synas emellertid
farhågor av antydd art i stort sett kunna avvisas. Det av bränslekommissionen
till övervägande upptagna spörsmålet om anlitande av postgiro för
uppköparnas utbetalningar synes dock böra särskilt uppmärksammas som ett
lämpligt medel för vinnande av ökad säkerhet för förlagsmedlens rätta användning.
Frågan om upphävande av den i auktorisationsvillkoren för
brännveduppköpare intagna föreskriften om skyldighet att erlägga ränta
torde böra avgöras av Kungl. Majit, sedan riksdagen prövat de förslag varom
nu är fråga. I samband därmed torde Kungl. Majit böra till avgörande upptaga
spörsmålet om skyldighet för uppköparna att inleverera upplupna
ränteinkomster från erhållna förlagsmedel.

Bränslekommissionens skäl för förslaget att såsom brännveduppköpare
auktoriserade företag och personer skola få använda till deras förfogande
ställt förlagskapital för inköp av ved jämväl för förskottering av avverkningskostnad
synas mig kunna godtagas. Jag tillstyrker därför den
sålunda föreslagna användningen av förlagskapitalet, givetvis dock under
förutsättning att de regler, som i ifrågavarande hänseende gälla
för de till Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anslutna skogsägareföreningarna
i tillämpliga delar skola gälla även beträffande nu förevarande
brännveduppköpare.

Även om ett genomförande av den i det föregående berörda räntefriheten
för lånen för avverkningsförskott kommer att medföra ett ökat anlitande
av de medel som stå till förfogande för detta ändamål torde, såsom bränslekommissionen
framhållit, hela det härför tillgängliga beloppet knappast
komma till användning. Däremot synas stora krav komma att ställas på
medel för förlagskapital för inköp av ved och det lärer icke vara uteslutet
att härför avsedda medel komma att visa sig otillräckliga. Det synes därför
vara lämpligt att, såsom bränslekommissionen föreslagit, medel ur anslaget
till Lån till avverkningsförskott åt vedproducenter må kunna användas
även såsom förlagskapital för inköp av ved. Därest en sådan användning
kommer till stånd, bör det givetvis ankomma på bränslekommissionen att

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S6.

tillse att den belastning å anslaget, som kan komma att orsakas av utbetalningar
av förlagskapital, icke blir så stor att möjligheterna att tillgodose
det med anslaget ursprungligen avsedda ändamålet minskas. Jag förordar
sålunda att för förlagskapital till inköp av ved erforderliga medel skola,
i mån av behov, kunna utgå av förenämnda reservationsanslag till Lån
till avverkningsförskott åt vedproducenter.

Ett genomförande av statskontorets förslag örn sådan ändring av
kungörelsen den 8 december 1939 med vissa bestämmelser till främjande
av vedproduktionen att den med utgivandet av lån för förskottering
av avverkningskostnad förenade statliga kassaverksamheten skulle komma
att överflyttas från statskontoret till bränslekommissionen torde otvivelaktigt
komma att medföra betydliga förenklingar vid administrerandet av låneverksamheten
i fråga. Därtill kommer att, då kommissionen är beslutande
myndighet i fråga örn beviljande av lånen samt även närmast svarar
för kontrollen av lånemedlens rätta användning, det ur enhetlighetens synpunkt
måste anses lämpligt att även utbetalningen av lånen och bestyren vid
återbetalning av lånen omhänderhavas av bränslekommissionen. Jag finner
sålunda goda skäl tala för ett genomförande av det av statskontoret gjorda
förslaget och tillstyrker detsamma.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att

dels godkänna de ändrade grunder för främjande av ved,
produktionen, som i det föregående angivits,

dels ock medgiva att reservationsanslagen till Lån till avverkningsförskott
åt vedproducenter och till Förlagskapital
för inköp av ved må disponeras i enlighet med vad i det föregående
anförts.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit
Konungen att proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Curt Nordwall.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 186.